2008:3-4 Litteratur & Politik

2008:3-4 Litteratur & politik TIDSKRIFT FÖR LITTERATURVETENSKAP

Redaktör & ansvarig utgivare: Camilla Brudin Borg Biträdande redaktör: Christer Ekholm Redaktion: Johan Alfredsson, Björn Andersson (kassör & prenumerationsansvarig), Kristina Hermansson, Rikard Ericsson (kritikansvarig), Johanna Lundström Gondouin, Nils Olsson, Lena Ulrika Rudeke, Olle Widhe Redaktionsråd: Eva Hættner Aurelius (Lund), Lisbeth Larsson (Göteborg), Anders Mortensen (Lund), Anders Pettersson (Umeå), Torsten Pettersson (Uppsala), Boel Westin (Stockholm) Litteraturvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet Box 200, 405 30 Göteborg · Tel: 031-786 45 59 TFL på internet: http://ojs.ub.gu.se

Redaktörer för 2009-2010: Maria Jönsson och Maria Löfgren, Umeå universitet Adress från och med 2009: TFL, Institutionen för kultur- och medievetenskaper, Umeå universitet, 9 01 87 Umeå. e-post: [email protected], [email protected] Tidskriften stöds av Kulturrådet och Vetenskapsrådet. Tidskriften ges ut av Föreningen för utgivandet av Tidskrift för litteraturvetenskap, Lund. Medlemskap i föreningen kan erhållas mot en avgift av 10 kr. Grafisk form: Jesper Tullback, [email protected] Sättning: Richard Lindmark Omslag: Dan Borg Tryck: Munkreklam AB issn: 1104-0556 2008:3-4 Reflektion/Konfrontation/Diskussion...... 5 Den försvunna genusrutan: Politisk styrning av forskningsmedel? Jenny Bergenmar, Tomas Forser, Stefan Helgesson, Maria Jönsson, Sarah Ljungquist, Peter Luthersson, Maria Löfgren, Annika Olsson, Jesper Olsson, Magnus Ullén, Anna Williams

Babelstornet och människohavet...... 13 Jakob Ladegaard Ideologi & hegemoni...... 29 Frode Helland När är en gatsten gudomligt våld? ...... 45 Lilian Munk Rösing Uppfinnandet av det estetiska...... 61 Sven-Olov Wallenstein Estetik som politik ...... 75 Kristina Fjelkestam Konsten att skriva ett mänskligt subjekt...... 87 Ann-Sofie Lönngren Merleau-Ponty och litteraturen...... 97 Espen Hammer Människa, främmande förhatlig...... 107 Helen Andersson Dr Kennedys skeva diagnos ...... 127 Tilda Maria Forselius Boken om böcker i medieåldern...... 141 Magnus Persson

Reception/Bevakning/Kritik...... 157 David Anthin, Eva Borgström, Ulf Cronquist, Stefan Helgesson, Anders Johansson, Eva Lilja, Marie Löwendahl, Arne Melberg, Anna Nordenstam, Johan Stenström, Ibn Warraq, Marie Öhman

ornografisk dikt provocerar – men är en sådanlitterär provokation också en politisk handling som kan för- ändra? Hur såg den politiska och den estetiska diskursen ut när den moderne medborgaren föddes, och hur hängde Phans födelse samman med den begynnande estetiken? Utan vilka egenskaper riskerar människan att transformeras till ett djur? Vidare: har ideologibegreppet spelat ut sin roll eller har vi behov av att omdefiniera storheter som »ideologi« och »politik« för att kunna tala om litteraturens relation till politik och verklighet? På vilka sätt kan litteraturen vara politisk – idag? Detta sista nummer från redaktionen i Göteborg har temat Litteratur och politik. Så löd även rubriken för de TFL-dagar som hölls i Göteborg under två dagar i oktober. Här publicerar vi artiklar skrivna av de inbjudna föreläsarna: Frode Helland, Kristina Fjelkestam, Lilian Munk Rösing, Sven-Olov Wallen- stein, Anne-Sofie Lönngren och Espen Hammer. Jakob Lade- gaards artikel om Victor Hugos Ringaren i Notre Dame, Helen Anderssons om litteraturen och det främmande samt Maria Tilda Forselius essä om Joseph Conrads »Amy Foster« faller också in under temat. Vi presenterar även en artikel av Magnus Persson, om böcker som tematiserar sina egna legitimerings- möjligheter. Huruvida forskning och politisk styrning hör ihop är också en fråga vi bett några litteraturvetare svara på i detta nummers enkät om den så kallade genusrutan. Göteborgsredaktionens ambition har varit att diskutera olika aktuella frågor och under de två år som gått har vi tagit upp såväl tjänstetillsättningssys- temet, kanondebatten och historiens ställning som litteratur- vetenskapens framtid. Det är därmed dags att låta utgivandet av Tidskrift för litteraturvetenskap gå vidare till Umeå. Vi i Göteborg önskar de nya redaktörerna Maria Löfgren och Maria Jönsson lycka till.

Redaktör Camilla Brudin Borg & TFL-redaktionen i Göteborg

REFLEKTION/ konfrontation/ diskussion Den försvunna genusrutan: Politisk styrning av forskningsmedel?

Jenny Bergenmar, Tomas Forser, Stefan Helgesson, Maria Jönsson, Sarah Ljungquist, Peter Luthersson, Maria Löfgren, Annika Olsson, Jesper Olsson, Magnus Ullén, Anna Williams rån och med i år kan/behöver man inte genusdeklarera sin ansökan om projektmedel från Vetenskapsrådet. Den ruta i vilken man med ett kryss kunde ange att projekt- ansökan hade ett genusperspektiv är numera borttagen, som en konsekvens av ändringar i regeringens regleringsbrev. Detta faktum, som kan tolkas och analyseras på flera sätt, påkal- Flar ställningstaganden. TFL har därför denna gång manat till reflektion om politisk styrning av forskningsmedel. Till denna enkät om ett forskningspolitiskt ämne bjöd vi in 28 personer att medverka. 10 svarade, medan alltså hela 18 inte svarade alls eller avböjde. Förvisso lovordade flera av de avböjande vårt initiativ, men ansåg sig själva alltför upptagna för att skriva en kort kommentar. Bortfallet är värt viss begrundan: under de två år Göteborgsredaktionen nu har gett ut tidskriften har vi tidigare initierat fem olika diskussioner, enkäter och debatter, och det har då aldrig hänt att någon tillfrågad har tackat nej, avböjt eller hänvisat till för stor arbetsbörda. Frågan är dock av största vikt. Nyligen presenterade regeringen sin forsknings- och innova- tionsproposition som kommer att gälla fram till 2012. Svensk forskning får mer pengar än någon- sin, hela fem miljarder. Regeringen har också från och med i år introducerat en ny finansierings- form där en del av forskningsmedlen (i år över en tredjedel) går direkt till ett antal strategiska satsningar. Lars Leijonborg förklarar i regeringens pressmeddelande att man med detta vill »bidra till lösningar på mänsklighetens stora problem«. Områden som får strategisk tilldelning är i första hand medicin, teknik och klimatforskning, inte humaniora och definitivt inte litteraturvetenskap. Vår fråga om »genusrutan«, dess vara eller icke vara, handlar givetvis om genusperspektiv och genusforskning, men samtidigt om forskningens relation till styrning utifrån. Vi bad alltså ett antal litteratur- och genusvetare att låta följande fråga utgöra underlag för diskussion och reflektion över politisk styrning av svensk humanistisk forskning:

I regeringens regleringsbrev till Vetenskapsrådet har det under många år hetat att rådet skall befrämja genusperspektivet i forskningen. I regleringsbrevet för budgetåret 2008 är det målet inte längre kvar. Som en direkt följd av detta har den ruta den humanistiske forskaren kunde kryssa i om forskningsplanen berörde frågor »rörande genus/genusperspektiv« försvunnit från Vetenskapsrådets ansökningsformulär. Är det bra eller dåligt att genusrutan är borta?

Camilla Brudin Borg & Christer Ekholm

6 TFL 2008:3-4

Jesper Olsson, källor, skulle kanske bredd och mångfald i Institutionen för litteraturvetenskap såväl grund- som spetsforskning kunna säk- ras. Men i nuläget finns varken stora resurser och idéhistoria, Stockholms eller ett stort antal finansiärer för humanistisk universitet forskning. Det är de stora forskningsråden som Forskning i bojor eller i frihet. Fullt så dra- i hög grad styr vilken forskning som är möj- matisk, tillspetsad och binär är inte situatio- lig att bedriva och i förlängningen möjlig att nen, men utan tvekan krävs det uppmärksam- föreställa sig. Att dessa forskningsråd har tagit het kring forskares spelrum och en diskussion ansvar för situationen och pekat ut åtminstone kring de interventioner som görs. En »genus- ett av många eftersatta forskningsområden som ruta« på ett ansökningsformulär framstår nu prioriterat är inte mer än rimligt (även om det inte som någon särskilt produktiv eller uppfin- ska tilläggas att genuskrysset fungerat som en ningsrik intervention. Inte bara för att den dras garanti för en kompetent bedömning och inte med trovärdighetsproblem (en komplex fråga som en gräddfil för att få forskningsmedel). komprimerad till ett klick), utan också för att Om genusmärkningen ska kallas för »politisk den riskerar att kommendera fram sömniga styrning« eller inte beror på vad man kallar den pliktskyldigheter i projektbeskrivningar. Att »omärkta« forskningen. Forskningsråden styr humanistisk forskning, när den är uppmärksam förutsättningarna för den humanistiska forsk- och medveten om sina politiska implikationer, ning som bedrivs, de sätter agendan exempelvis mycket ofta kommer att framkalla frågor »rö- för hur forskningsmålen ska formuleras, hur rande genus« – vilka man inte nödvändigtvis metodfrågor ska artikuleras och hur samarbe- behöver göra till huvudsak, men väl konfrontera ten ska se ut. Detta är också politisk styrning, – är en annan sak. Men kanske skulle rutan bara om än inte partipolitisk. Så länge normerna för fungera som en väckarklocka i största allmän- »normalvetenskapen« är oartikulerade ser vi het: Genus, för fan! Och som en sådan kan den genusmärkningen som ett nödvändigt ont. Vi nog ha haft viss verkan. Å andra sidan är det då skulle mer än gärna slippa den lätt förnedran- kanske dags för andra signalrutor nu: Kommer de genusrutan i Vetenskapsrådets formulär (en ditt projekt att rubba disciplinens doxa? Kom- ruta som inte förpliktigar till särskilt mycket) mer du att pröva andra framställningsformer än – men inte under rådande omständigheter. Att dem konventionen påbjuder? Kommer ditt ar- genusmärkningen avskaffats leder förmodligen bete att styras av nyfikenhet och kritiska frågor inte till att genusperspektivet integreras i ma- – eller kommer det i första hand att iaktta de instreamforskningen – snarare att det blir legi- spelets regler som ger legitimitet åt din verk- timt att återigen bortse från det. samhet? Klick. Eller nej klick.

Tomas Forser, Maria Löfgren & Maria Jönsson, Litteraturvetenskapliga institutionen, Institutionen för kultur- och medie Göteborgs universitet vetenskaper, Umeå universitet Ideologisk statlig styrning av vetenskaplig (Tillträdande redaktörer för TFL) verksamhet via skattemedel är något som i I en annan samhällsordning skulle vi gärna leva forskarsamhällets allmänna självförståelse ter utan öronmärkta forskningsmedel. Om resur- sig otänkbart, för att inte säga skrämmande. serna för humanistisk forskning mångdubbla- Exemplen förskräcker, brukar det rättrådigt des, med flera olika former av finansierings heta.

Diskussion TFL 7

Önskemål om sådan styrning skall inte för- Anna Williams, växlas med såväl politikernas som forskarnas egna krav på att den humanistiska forskningen Litteraturvetenskapliga institutionen, skall ha samhällelig relevans och rentav göra Uppsala universitet ideologisk nytta. D.v.s. att det vi gör är något Det är bra att genusrutan är borta. Den må ha annat än lek med pepparnötter som Fredrik bidragit till att fler ansökningar deklarerat ett Böök en gång hånfullt skrev om vetenskaplig genusperspektiv, men sannolikt har genusforsk- frihjulsåkning och estetiskt lövsågeri. ningens omfattning eller kvalitet inte påverkats För den enskilde är det inte alltid helt lätt av rutans existens. Rutans positiva effekt är att kontrollera när den samhälleligt relevanta möjligen att de ansvariga för bedömningen av forskningen övergår i vetenskapligt svajig plä- forskningsansökningar blivit mer uppmärksam- dering. Det händer att vi förhandlar med vår ma på angelägen genusforskning värd att stöd- egen moral för de goda sakernas skull. Efter- ja. Genusperspektivet är sedan länge etablerat som det är så finns där goda skäl att dekonstru- inom forskningen och det borde därför också era en massa retorik kring objektiviteten. Men vara lättare idag att avgöra om viktig kunskap också för staten att inte hålla fram de syltburkar går förlorad om en sådan analys saknas. Gene- som forskarna bör stoppa fingrarna i. Den där rellt tror jag att det är av underordnad betydelse rutan om genusaspekt som för många framstod för den vetenskapliga bedömningsinstansen om som ett nödvändigt villkor för att man skulle forskningsprojektet haft ett genusperspektiv el- kunna få tänka och skriva på avlönad tid var ler inte. En svag ansökan kan inte gömma sig såväl ett försök att korrigera forskarsamhällets under ett genustäcke. Det avgörande har varit tänkande som en begränsning av den frihet som om perspektivet varit väl integrerat, produktivt är all forsknings förutsättning. Den var dess- och nödvändigt, eller endast fungerat som ir- utom sällsynt olycklig i en tid när genuskorrekt relevant utfyllnad. tänkande redan hade all vind i ryggen också på Rutor. Plötsligt står man där ini. Och inga högsta politikernivå och alla hankade sig fram grindar eller stättor. som feminister. Mainstream hade blivit enda vägen. Då är det väl bra då att rutan är borta? Magnus Ullén, Nja. Det gör varken till eller från. Perspek- tivet är redan implementerat inom samhällsve- Avdelningen för språk, engelska, tenskaper och humaniora och i rådets arbets- Karlstads universitet grupper och styrelser sitter inte de i majoritet I en etableringsfas har det varit värdefullt att som har alternativa synsätt och perspektiv. Ska- genusvetenskapen har sanktionerats av det po- dan är redan skedd. Det nödvändiga villkoret litiska etablissemanget; man kan inte katego- blev snart sagt ett tillräckligt. riskt hävda att politisk styrning av forskningen När om tio år eller så det senaste decenniets med nödvändighet är av ondo. De hegemonis- forskningsanslag kommer att granskas systema- ka strukturerna i den akademiska världen sit- tiskt skall man finna att en stor del av anslagen ter djupt och vill man etablera nya hegemonier gått till dålig forskning med rätt ståndpunkt. Än måste man kunna tillgripa politiska medel för en gång kommer det att framgå att det inte finns att åstadkomma förändringar av den inomve- något samband mellan berömvärd ideologi och tenskapliga situationen. bra forskning. Samtidigt är det svårt för en forsknings inriktning att i längden uppbära statusen av politiskt förordat perspektiv utan att stelna till

8 TFL 2008:3-4 doxa. Redan i föreställningen att vital forsk- forskningen inte är till för forskarna, utan för ning låter sig reduceras till ett bruk av vissa samhället. Tyvärr har det visat sig att forskar »perspektiv« ryms en naivitet som i längden världens beredvillighet att identifiera förbised- hotar att göra de förordade perspektiven till da områden och alternativa perspektiv har varit hinder snarare än till hjälp för en kritisk prak- begränsad. Därför är det bra att den uppmanas tik. Vital forskning produceras inte genom att att ställa generella rättvisefrågor genom poli- man anlägger det eller det perspektivet, utan tiska beslut. Genusfrågan är en sådan fråga. genom att man lär sig översätta begrepp och metoder från en teoretisk situation till en annan. Genusvetenskapens bestående betydelse Peter Luthersson, torde bestå just i att den framtvingat en medvetenhet om en specifik typ av situation som vi Lunds universitet, förut varit – och för all del fortfarande tenderar VD Bokförlaget Atlantis AB att vara – blinda för. Hur blev ddr ddr? Var det för att ondske- Som politiskt sanktionerat perspektiv instäl- fulla personer styrde och ställde? Eller var det ler sig emellertid också behovet att definiera vad för att välvilja svämmade över och dränkte all som »egentligen« är genusvetenskap. Därför är spontanitet och frihet, all lust hos individen att det bra att genusrutan nu är borta, inte minst för gå sin egen väg och formulera problem efter genusperspektivet som sådant: befriat från kra- eget huvud? Repression växer där trycket från vet att etablera ortodoxi kan det fortsätta att vara konsensus är starkt. Ena dagen krav på klass en utgångspunkt för en radikal praktik. perspektiv, nästa på genusperspektiv. Här en mi- nister som inte begriper vad som är hans bord och vad som inte är det. Där en underhuggare Jenny Bergenmar, som står till tjänst med att genuscertifiera institutioner och på så vis gör sig till kommissarie. Litteraturvetenskapliga institutionen, Det finns ett stråk av otäckt nyspråk i TFL:s Göteborgs universitet cirkulärfråga. Man framställer det som ett »fak- Det är bra att genusrutan är borta, eftersom den tum« att forskare inte längre »kan« genusdekla- av en något paranoid forskarvärld uppfattades rera sin ansökan om projektmedel från Veten- som ett obligatorium. Kryssa, annars blir det skapsrådet. Jag undrar: Hur skulle någon kunna inga pengar. Följden blev många feldeklarera- förhindras att redovisa sin forskningsinriktning i de projekt, som var okunniga om genusforsk- själva ansökan? Försvinnandet av »genusrutan« ning, men bockade av det på blanketten. Samti- innebär endast att alla inte längre behöver göra digt hördes upprörda rop om politisk styrning. övermakten sin reverens. Bara vänner av det to- Det är intressant av två skäl: 1) Projekten blev talitära kan sörja. inte präglade av genusperspektiv i någon stör- Tillnyktringen ifråga om »genusdeklaration« re utsträckning – styrningen var alltså hårdare är dessvärre inte representativ. Alliansregering- i debattens retorik än i verkligheten. 2) Andra en vidmakthåller inom kultur- och forsknings- politiska satsningar är inte lika kontroversiella. politik tyvärr åtskilligt av socialdemokratisk Debatten om varför forskning på havsmiljö gyn- kommandostruktur. I TV ser jag utbildningsmi- nas i årets höstbudget har uteblivit. Alltså var nister Lars Leijonborg kommentera forsknings- det inte bara den politiska styrningen, utan ock- propositionen. Eftersom »jag« har tagit fram si så själva genusforskningen som var problemet. och så många miljarder kronor till forskningen Det är rimligt att områden som framstår som tycker »jag« att det är rimligt att »jag« får vara centrala för samhället prioriteras, eftersom med och bestämma hur pengarna används, sä-

Diskussion TFL 9 ger figuren i rutan. Jag får en intensiv känsla av ansökningar med genusperspektiv identifieras obehag. Är detta en liberal? Har han då ingen via ett sökordsystem, är bättre. Det väsentligas- instinkt alls? Förstår han vad han säger? För te är dock att genusforskningen befrämjas. det första är pengarna inte hans. Och vad skulle göra just honom, en förvisso folkvald men tämligen lågutbildad politiker, lämpad att göra Annika Olsson, forskningsprioriteringar? Centrum för genusstudier, Stockholms universitet

Sarah Ljungquist, Är det bra eller dåligt att genuskrysset är borta? Institutionen för humaniora För att svara på frågan måste jag börja från början: och samhällsvetenskap, Genuskryssen var ju en konsekvens av VR:s Högskolan i Gävle uppdrag att främja genusperspektiv i forskning Det är viktigt att befrämja genusperspektiv och fyllde en funktion i deras uppföljande och i forskningen och det tidigare tydliga statliga utvärderande verksamhet – de var ett verktyg kravet på Vetenskapsrådet var bra. Jag ser inget i VR:s interna analys. I den allmänna debat- fel i att med politiska medel rätta till skevhe- ten kom de dock tyvärr ofta att uppfattas och ter i en obalans, och när det gäller genusforsk- användas som en direkt symbol och ett bevis ningen finns fortfarande så mycket okunskap för att genusforskning var något statsrelaterat och motstånd att öronmärkning av forsknings- och statsreglerat. Genom denna feltolkning och medel till kunskapsområdet är viktig. Jag gör användningen av en guilt-by-association tek- inte heller någon direkt koppling mellan öron- nik har forskning inom genusfältet ofta blivit märkning av projektmedel och statlig styrning tvungen att förklara och försvara sig på vis som av forskningen. Staten styr inte vilka teorier andra vetenskapliga discipliner inte varit nöd- och metoder forskare använder sig av bara för gade till. Det positiva med situationen har varit att det finns öronmärkta medel till forskning på att det har förts en ständig diskussion kring vad ett särskilt område. Många ser det så men jag forskning inom genusfältet är och kan vara, vil- gör det inte. Jag ser snarare öronmärkningen ket förmodligen har bidragit till att fältet nu är som ett sätt att stimulera eftersatta, nya och/el- ett livaktigt och starkt forskningsfält. Men det ler alternativa kunskapsområden, vilket på sikt är också så att det utmattat och tagit kraft. innebär en både bredare och friare forskning än Om jag tänker positivt så är genuskryssens den vi har idag. borttagande ett tecken på att vi i dag befinner Att genusrutan försvunnit från Vetenskaps- oss i en situation där forskning inom genusfäl- rådets ansökningsformulär har dock ingen betet inte behöver främjas och följas upp (VR:s tydelse i sammanhanget. Det kan snarare vara tidigare uppdrag) eftersom denna forskning är bra. Ser man till den utvärdering av genusin- etablerad och accepterad som ett vetenskapligt riktningen i projektansökningar inom medicin fält bland andra. Om jag tänker negativt så är som gjordes för några år sedan så kan man säga det ett tecken på en backlash vi då endast be- att rutan missbrukades. Hela 70 procent av de finner oss i början av. Förmodligen ligger san- genuskryssade ansökningarna saknade nämli- ningen någonstans där emellan. gen helt genusinriktning. Genusrutan var alltså Jag och många med mig önskar dock att vi nu inget bra system för att identifiera projekt med är redo att ta steget in i en helt annorlunda dis- genusperspektiv. Nej, här tror jag att det alter- kussion än den som de famösa genuskryssen var nativa systemet som ersätter genusrutan, där en del av. Genuskrysset är dött, men länge leve

10 TFL 2008:3-4 forskningen inom genusfältet. Jag väljer därför fortsättningsvis vore det motiverat att VR bland att tänka positivt och svarar med ett rungande: annat befrämjade genusperspektivet. Men frå- ja, det är bra att genuskrysset är borta! gan är hur mycket regeringen ska lägga sig i saken, och vilka former ett sådant befrämjande ska ta sig. Stefan Helgesson, Så länge staten finansierar forskningen kommer staten att påverka den. Det är ofrånkomligt. Litteraturvetenskapliga institutionen, Denna påverkan bör dock helst vara generell: x Uppsala universitet antal miljoner till universiteten, y antal miljo- Egentligen handlar detta om två olika frågor. ner till VR. Om det är starkt motiverat kan även Den enklare gäller formen, själva genusrutan: inriktningar – som genusperspektivet – stakas ja, det är bra att den är borta, och jag ska strax ut i allmänna ordalag. Men så långt som möj- förklara varför. Den andra och viktigare frågan ligt bör VR:s egna styr- och beredningsgrup- gäller VR:s befrämjande av genusperspektivet. per avgöra frågan om forskningsinriktning. En Att VR vid en given tidpunkt började under- företeelse som genusrutan trivialiserar saken stödja samhälls- och humanvetenskapernas ge- och förvandlar forskaren till statlig uppdrags- nusfokus var betydelsefullt. Historiskt talar vi tagare. I konsekvensens namn, om man tror på inte bara om en blind fläck utan om en regelrätt kryssrutan som metod, borde man i så fall lägga enögdhet där mannen har varit en osynlig norm till ytterligare rutor. Beaktar forskningsplanen om det så har gällt konstnärskap, rationellt tän- intersektionalitet? Queerperspektiv? Postkolo- kande eller medicinsk statistik. Vi arbetar fort- niala perspektiv? Disability studies? Alla dessa farande inom ramen för denna historia, men jag inriktningar – som ytterst har med den fortgå- vill påstå att medvetenheten om könsmaktsord- ende utsträckningen av upplysningens jämlik- ningens betydelse har skärpts generellt hos hu- hetsprojekt att göra – har sitt otvetydiga värde manister, även när den inte är ett huvudärende i bestämda sammanhang; det vore beklagligt för en forskare. Det betyder inte att jobbet är om de reducerades till ett schibboleth som ska klart (och jag tror heller inte att det på ingen- rabblas vid forskningsrådens trösklar. jörsvis kan »klaras av« en gång för alla): även

Diskussion TFL 11

Babelstornet & människohavet Litteratur & demokrati i Victor Hugos Notre Dame de Paris av Jakob Ladegaard

Ladegaard (1978) är Cand. Mag. i Litteraturhistoria och bildanalyse samt doktorand vid Afde- ling for Litteraturhistorie, Aarhus Universitet. Där arbetar han med ett projekt om litteraturens förhållande till demokrati inom tysk, fransk och engelsk romantik. Han har skrivit artiklar om litteratur och politik i tidsskrifter som Vagant, Agora och Bogens Verden, och har senast publicerat »De overhørtes stemmer – Om ny dansk socialrealisme og politisk litteratur« i Æstetik og Politik (2008). Ladegaard sitter även i redaktionen för Passage – Tidsskrift for Litteratur og Kritik. Då steg Herren ner för att se staden eller Victor Hugo i Frankrike. Samtidigt som de och tornet som människorna byggde. var bland de första att fantisera om en huvud- Herren sade: »De är ett enda folk och gata från litteraturens frihet till folkets, var de har alla samma språk. Detta är bara början. Nu är ingenting omöjligt för dem, också de första att uppleva hur den som vand- vad de än föresätter sig. rar denna sträcka ofta går vilse i olösliga para- 1 Mos, 11:5-6. doxer, eller upptäcker att vägen mot folket och friheten är ordentligt barrikaderad. Deras bästa Förhållandet mellan litteratur och politik har verk undersöker dessa problem i ljuset av de under moderniteten på ett avgörande sätt präg- specifika historiska och sociala omständighe- lats av den litterära revolution som kallas ro- ter i vilka de befinner sig. De berikar därmed mantiken. Här fick för första gången begrepp inte bara litteraturhistorien, utan ökar också vår som jämlikhet och frihet en central betydelse förståelse för de betydelsekomplex som under i föreställningen om vad litteratur är och kan en viss epok ligger bakom de bedrägligt enkla göra. I en uppgörelse med klassicismens genre orden folk, frihet och jämlikhet, som bildat det hierarkier och dammiga regelsamlingar förkla- gungande underlaget för moderna europeiska rades litteraturen fri och alla ämnen lika mycket demokratier från 1789 fram till i dag. värda. Denna skrivkonstens nya »republikanska Ett av dessa verk är Victor Hugos roman konstitution«, som den tyske romantikern Frie- Notre Dame de Paris från 1831. Denna bok, drich Schlegel kallade den, kopplades tidigt, som nästan ögonblickligen fick klassikersta- av såväl framträdande romantiker som deras tus, signalerar om någon romantikens genom- fiender, till de demokratiska principer som den brott i Frankrike – inte minst hos den breda franska revolutionen försökt göra till politisk befolkningen. Det är en roman skriven i en verklighet.1 tid präglad av stor social oro, vilken kulmine- Därmed inte sagt att alla romantiska författa- rade i revolutionen 1830, som jagade den är- re var demokrater. I Tyskland och England hade kereaktionäre Charles X på flykten och slutade de romantiska rörelserna en tendens att, från att med kröningen av den, åtminstone till en bör- ha varit republikanska, utvecklas i konservativ jan, mer liberale Louis-Philippe. Hugo, som i riktning, medan det i Frankrike fanns liberala sin tidiga ungdom hade varit ultrakonservativ såväl som rojalistiska romantiker redan från i såväl politiskt som estetiskt avseende, hade början. Ofta var kontrasterna mellan författar- successivt ändrat inställning och blev från och nas privata åsikter och de politiska implikatio- med slutet av 1820-talet en av förkämparna nerna av deras verk starka. Så varnade till ex- för den romantiska rörelsen och förespråkare empel den öppet ultrakonservative monarkisten för demokratiska reformer. I förlängningen av Honoré de Balzac för farorna med social rörlig- detta, och med blicken riktad mot samtidens het, fri press och populära romaner, medan han kulturella och politiska utveckling, undersöker samtidigt blandade personer från alla sociala Notre Dame de Paris sambandet mellan litte- skikt i sina följetongsromaner. I ett litteratur- ratur och demokrati. Det är de grundläggande politiskt perspektiv är det just den här sortens problemställningarna och argumenten i denna oförlösta spänningar som är verkets styrka: en undersökning som jag vill försöka framställa i entydig politisk innebörd hör propagandan till, det följande. Det rör sig här inte bara om ett lit- inte den goda litteraturen. teraturhistoriskt, utan också om ett aktuellt per- Mångtydigheten är inte mindre framträdan- spektiv, för vad gäller litteraturens förhållande de i verk skrivna av revolutionärt eller liberalt till politiken kan man fråga sig om vi ens idag sinnade romantiker såsom Schlegel och Nova- har lagt romantikens motsägelsefulla arvegods lis i Tyskland, William Wordsworth i England bakom oss.

14 TFL 2008:3-4 Den franske filosofen Jacques Rancière, »Det finns varken som lämnat några av de mest originella bidrag- en till senare års diskussioner om förhållandet regler eller modeller« mellan litteratur och politik, har gjort oss upp- Victor Hugo kan, om någon, betecknas som märksamma på att den aristoteliska poetiken synonym med den franska romantiken, som står i överensstämmelse med den hierarkiska efter några smärre ansatser slog igenom rela- syn på samhällsorganismen som skiljer mel- tivt sent, nämligen i slutet av 1820-talet. Denna lan huvud och kropp, mellan de som är födda »försening« i jämförelse med grannländerna till beslutsfattare och aktörer på världshistori- Tyskland och England, där romantikens ge- ens scen och de som endast reproducerar var- nombrott kommit redan kring år 1800, har fle- dagslivets anonyma kretslopp.3 För Rancière ra orsaker. Först och främst kan man peka på är denna överensstämmelse central i det han den våldsamma sociala händelseutvecklingen i kallar konsternas representationella regim. landet under åren efter revolutionen; först ett Det rancièreska begreppet regim kan förstås tillstånd liknande inbördeskrig, därefter Napo- i förlängningen av Michel Foucaults epistem, leonkrigen och slutligen, från 1815 till 1830, som betecknar de grundläggande diskursiva en restaurationsperiod präglad av sträng censur logiker som under en viss historisk epok gör av press och litteratur. Till detta kommer – och ting synliga, ord sägbara, tankar tänkbara och det är kanske ännu viktigare – att skrivkonsten därmed kunskapsproduktion möjlig.4 Begrep- i Frankrike sedan 1600-talet hade dominerats pet »konstens regim« hänvisar således till de av en klassicistisk tradition som var avsevärt diskursiva logiker i vilka konsten identifieras starkare och satt mycket djupare rotad än i ex- bland övriga ord och ting, och där dess relation empelvis Tyskland. Klassicismen förblev under till dessa regleras.5 restaurationen den officiella konstform som un- Rancière opererar förutom med begreppet derstöddes av den konservativa regeringen, och konsternas representationella regim också med som var allenarådande på universiteten. begreppen etisk och estetisk regim. Dessa re- Klassicismen kan beskrivas som ett poeto- gimers dominans växlar under olika historiska logiskt system baserat på ett antal regler för epoker, men till skillnad från ett epistem som är den »passande« utformningen av ett diktverk, oupplösligt förbundet med en viss epok där det vilka går tillbaka på Aristoteles och Horatius är allenarådande, kan konsternas regimer en- poetiker från antiken. Hos Aristoteles är dikt- ligt Rancière vid olika tidpunkter reartikuleras, konstens mest fundamentala regel den om upp- korsas och existera sida vid sida. Således kan delningen mellan höga och låga ämnen. Mot konsternas representationella regim vara den bakgrund av denna uppdelning uppstår i sin tur dominerande hos Aristoteles och under den ro- höga respektive låga genrer. Tragedin, som är merska antiken, för att därefter omformuleras ett exempel på det förra, måste för att behandla i det förrevolutionära, aristokratiska Frankrike, sitt ämne efterbilda »goda« människor, det vill liksom under Hugos tid, då de konservativa säga kungar och hjältar, medan komedin efter- krafterna inte var beredda att överge det poeto- liknar »simplare« människor, det vill säga bön- logiska system som så vackert stämde överens der, köpmän, och så vidare.2 Det finns också en med samhällets »naturliga« ordning. Vid den mängd regler för hur ämnet ska behandlas när här tiden introducerar emellertid romantikerna det gäller handling, karaktär och stil. Kort sagt ett helt annat sätt att identifiera konsten, vilket skall en kung utföra upphöjda handlingar och i Rancières terminologi kopplas till konsternas tala som en kung, medan bönder skall uppföra estetiska regim. Det som Rancières begrepp sig och tala som de gör i verkligheten. kan hjälpa oss att få syn på är att romantikens

Jakob Ladegaard TFL 15 uppgörelse med klassicismen inte så mycket lan form och innehåll. Och när Hugo åkal- handlar om en »litteraturhistorisk övergång« lar naturen sker detta inte i enlighet med den eller en känslans uppror mot ett stelnat förnuft, newtonska föreställning med vilken den klas- vilket det fortfarande ofta framställs som, utan sicistiska poetiken är förbunden, där naturen om en konflikt mellan ömsesidigt uteslutande betraktas som livlös, mekanisk och evigt lag- uppfattningar om konstens väsen och relation bunden, utan under intryck av bland andra Cha- till samhället. Inte så konstigt att diskussioner- teaubriands idé om naturen som Guds verk, där na på Hugos tid blev ganska livliga. allt – från det mest prosaiska till det mest upp- Romantikerna själva tvivlade aldrig på att höjda – hänger samman i en organisk, levande deras projekt innebar en fullständig uppgörelse helhet.8 Just sådant bör också det romantiska med klassicismens konst- och världssyn, en konstverket vara. revolution på konstens fält, med tydliga politi- För Hugo existerar det alltså ett nära sam- ska implikationer. Hugo hade i hela sitt liv haft band mellan kristendomen och den romantiska ett litterärt horn i sidan till Racine, men sam- litteraturen. I Préface visar detta sig bland an- tidigt beundrade han andra klassicistiska dik- nat i hans argument för att medeltidens kristna tare som Corneille och Voltaire, i vilkas verk konst är överlägsen antikens. Kristendomen äkta ande kunde framskymta trots den klassici- är först med att visa att det sköna hos männis- stiska tvångströjan. Det var alltså inte de äldre kan, liksom hos naturen, har sin upprinnelse i författarna i sig det var fel på, utan hela idén att det höga och det låga bildar en helhet. Så- om en rigid regelsamlig för ståndsindelad po- ledes måste också den sant kristna diktningen esi. Romantikerna krävde frihet och jämlikhet – den romantiska – vara en blandning av »det på litteraturens fält – och i politiskt avseende sublima« och »det groteska«, för att använda innebar det naturligtvis ett försvar för de de- Hugos termer.9 Där klassicismen alltså insiste- mokratiska principerna. För som Hugo skriver rade på en poetologisk hierarki, skapar den ro- i sitt sant romantiska manifest La Préface de mantiska diktningen jämlikhet mellan högt och Cromwell från 1827: ”Poesin återspeglar alltid lågt. Detta harmonierar med att Hugo, med ett samhället.”6 I denna stridsskrift går han utan eko från 1789 års berömda slagord, kallar kris- omskrivningar till angrepp mot klassicismens tendomen för en religion präglad av »jämlik- fundament: het, frihet och människokärlek«,10 för att bara några rader längre ner tillfoga att den var en Nu är tiden här, och i denna epok vore det märkligt »revolution«.11 om friheten, och ljuset, trängde in överallt utom i Detta sätt att framställa kristendomen får det mest ursprungligt fria i världen, nämligen tän- kandet. Låt oss gå lös med hammare på teorierna, emellertid inte stå ensamt i Préface. Hugo poetikerna och systemen. Låt oss riva ned det gam- berättar nämligen också att kristendomen, till la gipslager som täcker konstens fasad. Det finns skillnad från antikens materialistiska kult där varken regler eller modeller; eller snarare, det finns gudarna var mänskliga och präster och kung- inga regler förutom naturens generella lagar, vilka svävar över all konst, och de speciella lagar som ar gudomliga, är en spirituell religion som lär i varje komposition är resultatet av ämnets egna människan att en avgrund skiljer själen från förutsättningar.7 kroppen och Gud från människan.12 Människan sträcker sig över denna avgrund; hon deltar i det Frihetens intåg på litteraturens fält innebär att jordiska livet med sin kropp, och i det gudom- man tar avsked från de klassicistiska idéerna liga med sin själ. Därför tenderar kristendomen om efterbildningar av verk från antiken och i Hugos tappning att prioritera anden framför trohet mot poetikens föreskrifter; varje verk kroppen. Ett spänningsförhållande tycks in- skapar nu sina egna regler för relationen mel- byggt i Hugos tolkning av kristendomen och

16 TFL 2008:3-4 dess förhållande till litteratur och politik: å ena och ut från detta gigantiska monument som alla sidan innebär den frihet och jämlikhet, å den krafter strömmar, det är här som alla romanens andra tenderar den att hierarkiskt värdera det öden korsas och formas. Valet är inte tillfälligt, andliga högre än det kroppsliga, vilket i poli- för katedralen var i Hugos ögon något mer än tiska termer skulle kunna översättas till att den blott en stenkoloss, den var själva symbolen andligt uppfyllde konstnären är mer värd än det för det romantiska mästerverket. Det är därför arbetande folket. Därmed har man ställt dörren knappast en slump att kyrkan och romanen bär på glänt för risken att den uppdelning mellan samma namn. högt och lågt som var föremål för romantikens I det kapitel som helt enkelt heter ”Notre- revolt mot klassicismen ska kunna smyga sig Dame” förklarar Hugos berättare varför denna in i Hugos eget tänkande, i en ny förklädnad. kyrka till sin natur är romantisk: Denna ambivalens utvecklas och dynamiseras i Hugos roman från 1831, ett verk vars hand- Notre-Dame i Paris är inte alls vad man kan kalla ling förläggs till den kristna medeltidens Paris ett fullbordat, definierat och klassificerat monument. Den är inte längre en romansk kyrka, och och denna stads monumentala centrum, Notre- den är ännu inte en gotisk kyrka. Denna byggnad Dame. är inget typexempel.14

Katedralen, som började byggas år 1163 och stod färdig omkring 1345, är alltså en blandpro- Konfliktens katedral dukt av olika historiska stilarter, ett monument Notre Dame de Paris är inte en bok som läses över själva rörligheten i konsten och historien, speciellt ofta, även om alla känner till den. Tack vilken avsäger sig de klassicistiska kraven på vare ett otal filmatiseringar, animationer och statisk renhet: »Den är en övergångsbyggnad«, förkortade utgåvor av romanen har den drama- fortsätter berättaren. Ett monstruöst byggnads- tiska berättelsen om den vackra zigenarflickan verk, som liksom den vanskapte klockaren Esmeralda, den puckelryggige klockringaren Quasimodo tycks sammansatt av olika delar: Quasimodo och den demoniske ärkebiskopen Frollo kommit att bli allmängods. Men även Denna centrala och alstrande kyrka är som ett slags om romanens persongalleri är färgstarkt och vidunder bland Paris gamla kyrkor; den har den enas huvud, lemmar från en annan och bakkropp fascinerande, så är det kanske inte bland dessa från en tredje, den har något från dem alla.15 personer man hittar romanens egentliga pro- tagonist. Det menade i alla fall en av verkets Basen är romansk men spetsbågarna, tornen, första kritiker, Gustave Planche, som i en to- de groteska ornamenten, figurerna och skulp- talsågning av Hugos fullständiga œuvre stan- turerna är gotiska. Den förra stilen är dyster nade upp vid Notre Dame de Paris och infor- och spartansk, präglad av »teokratisk och mi- merade läsaren om att »stenen och materialet är litär disciplin«, medan den senare är »konst- denna romans viktigaste, eller rättare sagt enda närlig, progressiv« och inte minst »allmän och aktörer«.13 Och inte vilken sten som helst, utan medborgerlig«.16 Katedralen inkarnerar såle- just den sten och det material som den kyrka des inte vilken övergång som helst, utan över- vilken Hugos romantitel syftar på är byggd av. gången mellan de två principer som för Hugo Denna karaktäristik var absolut inte menad som utgjorde de stridande parterna i konsthistoriens beröm från Planches sida – vi återkommer till kamp: den hierarkiska och den demokratiska, det senare. Men detta gör inte hans iakttagelse den bundna och den fria, den klassiska och den mindre skarp: katedralen befinner sig i centrum romantiska. Och inte minst det faktum att den för romanens 1400-talsstad Paris, det är in mot är en blandning mellan de två stilarterna och

Jakob Ladegaard TFL 17 ändå utgör en harmonisk och unik helhet gör gen, en berättelse som redan skrivits i sten av den till en symbol för den romantiska princi- folket i Notre-Dame, för den som kunde tyda pens seger i denna tvekamp. dess skrift. Den arkitektoniska splittringen i kyrkans form får sin motsvarighet i det man kan kalla dess mänskliga innehåll; de två invånarna, är- Folket som kediakonen Claude Frollo och klockringaren Quasimodo. Den förre är själva inkarnationen konstskapare av prästerlig stränghet och avhållsamhet; en Som en harmonisk förening mellan heterogena mager, halvskallig man som håller det skrivna element är katedralen en idealiserad avspegling ordet och anden oändligt mycket högre än det av dess skapare: folket. Den är en anonym ma- skröpliga köttet. Quasimodo är däremot en i nifestation av gemensam skaparkraft: det närmaste helt och hållet djurisk kropp, ut- rustad med omåttliga krafter. Han är oform- Varje våg av tid lämnar sin avlagring efter sig, var- lig, döv och nästan stum, hans reflektioner je ras lägger till sitt lager på monumentet, varje individ bär dit sin sten. Så gör bävrarna, så gör bina, 17 är »vaga« och han känner sig bara hemma så gör människorna. Arkitekturens stora symbol, bland de groteska, gotiska elementen i kyrkan. Babel, är en bikupa.19 Det existerar alltså en »mystisk, preexisteran- de harmoni mellan denna skapelse och denna Föreställningen om att katedralens skapelse byggnad«.18 i högre grad är resultatet av anonyma hant- Frollo och Quasimodo är anden och krop- verkares arbete än av en arkitekts planer och pen, eliten och folket, och deras relation berät- ritningar är vanlig i konsthistorien än i dag. tar samma historia som katedralen i sig. Till Det finns ett logiskt samband mellan denna att börja med uppvisar den föräldralöse Qua- föreställning om folket som konstskapare och simodo blind lydnad inför den präst som har den jämlikhetsprincip som definierade den adopterat honom och uppfostrat honom såsom romantiska konsten. Idén om att allt kan an- en far. Men när båda blir förälskade i Esme- vändas som byggstenar i verket motsvaras av ralda förändras detta. Medan kärleken gör föreställningen om att alla kan bidra till det. Quasimodo heroisk och dygdig – och därmed Eller annorlunda uttryckt: destruktionen av till en »romantisk« och för Hugo sant kristen den klassicistiska poetikens normativitet var förening av det groteska och det sublima – gör också en destruktion av uppdelningen mellan den prästen till en demon som är beredd att gå de människor som kunde skapa konst och de över lik för att stilla sitt låga begär. Medan den som inte kunde det, mellan de människor som förre stiger faller den senare. Och detta i all- visste hur man förenade ämne, handling, ka- deles bokstavlig mening, när Quasimodo i ro- raktär och stil på ett »passande« sätt, och de manens avslutande scen kastar Frollo i döden som inte visste det. Alla kunde skapa konst från ett av kyrktornen. Quasimodo realiserar i och konstverket betraktades från och med nu och med detta fadermord den blott symboliska som ett uttryck för en samhällsform, en kul- omkastning av hierarkierna som utspelat sig tur och ett folks ande. Att romantiken således i romanens början, då Paris befolkning valde koncipierade idén om folket som konstskapare honom till narrpåve i en karnevalisk ceremoni. kan verka överraskande för dem som vant sig När Quasimodo i egenskap av folkets represen- vid att enbart koppla romantiken till myten om tant dräper Frollo är det en berättelse om fol- konstnären som ett missförstått geni. Det är kets seger över eliten, om broderskapets och visserligen sant att romantiken uppfann konst- den kristna kärlekens seger över fadern och la- närsgeniet – vi har i Hugos Préface redan sett

18 TFL 2008:3-4 att det står författaren fritt att skapa sitt verk Athenäum, via Hegel och Marx, till Walter Be- precis som han vill. Men det är bara halva san- jamins historieteser, består den moderna histo- ningen. Paradoxalt nog uppfann romantikerna rieskrivningen av ett antal tolkningar av denna också idén om folket som konstskapare, en idé litterära romantiska upptäckt: historien skrivs med vittgående konsekvenser för deras och ef- av folket.22 tertidens tankar om förhållandet mellan litte- När Gustave Planche klagar på att huvud- ratur och politik. personerna i Hugos roman är stenar, och att I Tyskland hade denna tanke redan slagit det som förr var bakgrund därmed, som han igenom under 1790-talets tidiga romantik, in- skriver, behandlas som förgrund, är detta ett spirerad av konsthistorikern Winckelmanns idé tecken på motståndet mot hela den romantiska om ett samband mellan den grekiska antikens idén om litteraturen och dess politiska impli- konst och demokrati och Vicos upptäckt av att kationer.23 Stenarna är symbolen för demokra- den verklige författaren bakom namnet Ho- tins människor: singulära, men som alla andra. meros inte var en enda man utan hela det gre- Varje sten är, som Hugo säger, buren till bygg- kiska folket. För de tidiga tyska romantikerna naden av olika, fria individer utan att förorsaka var idén om folket som konstskapare därför sammanstötningar eller kaos. De har alla sina knuten särskilt till den grekiska antiken, även rätta platser och stöttar alla andra i de mänsk- om man också snart började svärma för med- liga rättigheternas anda, vilka kräver att den eltiden på samma sätt som Hugo skulle göra enskildes frihet slutar där medborgarens bör- 30 år senare. Bakom dessa föreställningar om jar. Gustave Planche hade insett att katedralen folket som konstskapare – oavsett vilken epok – detta Babels torn om vilket Bibeln säger att man hänförde den till – låg en grundläggande det byggdes av »ett enda folk« som alla hade och gemensam omvärdering av den represen- »samma språk« – hos Hugo var symbolen för tationella regimens idé om vem som skapar den demokratiska ordningen, ett vittnesbörd historien. om folkets förmåga att ge jämlikhet och frihet Klassicismens uppdelning mellan höga och en bestående form och således en profetia om låga genrer byggde på en föreställning om att den dag då detta folk skulle kunna skapa sina historien skapades av statsmäns, härförares egna lagar och institutioner.24 och andra högtstående människors unika be- Hugo gör därmed en radikal nytolkning av drifter. Romantikerna vände på bilden under den monumentala byggnaden i hjärtat av Paris. intryck av den franska revolutionen, i vilken Den är inte ett Guds hus, utan folkets. Eller rät- folket så att säga tog historien i egna händer. tare sagt: den är ett Guds hus i den mån det ock- Därefter var det i det vardagliga, lilla livet som så är folkets. Det är inte prästen, den elitistiske historien skapades, av de anonyma massorna. Frollo, som representerar Gud eller kyrkan, det Helt i linje med detta skriver Hugo i en fotnot är den lille hantverkaren, klockringaren Quasi- till sitt Préface, att det romantiska dramat som modo. Således fortföljer Notre Dame de Paris ämne har »Det som historien glömmer eller den uppgörelse med den officiella kyrkan som ringaktar«.20 Och det är ingen tillfällighet att Hugo hade påbörjat i sitt Préface och demon- Notre Dame de Paris börjar med en berättelse strerar därmed den historiska romanens politis- om den 6 januari 1482, en dag då det enligt den ka makt: att polemiskt omtolka historien för att officiella historieskrivningen inte hände- nå utmana de diskursiva och institutionella makt- gonting värt att minnas.21 Från den romantiska strukturerna i samtiden; att ge folket en historia historieskrivaren Jules Michelet, via positivis- som kan bana väg för dess framtid. men och dess uppfinning sociologin, till Anna- les-skolan i Frankrike, från bröderna Schlegels

Jakob Ladegaard TFL 19 Den överförda betydelsen av Frollos profetia Tryckpressen är alltså att bokens förändring av de mönster enligt vilka kunskap dittills hade distribuerats som dödar skulle försvaga kyrkans andliga och politiska Vid den tid då handlingen i Hugos roman ut- makt och bana väg för en ny samhällsordning. spelar sig är Notre-Dame redan mer än hundra Men ärkediakonens ord har enligt Hugos be- år gammal. Inte så mycket för en katedral, men rättare dessutom en konsthistorisk beydelse: en hel del för den moderna mänskligheten. De tryckpressens dråp på kyrkan är också littera- starka banden mellan folket och dess verk har turens dråp på arkitekturen som tidens primära redan upplösts av tiden, och nya relationer hål- estetiska uttrycksform. Arkitekturen var medel ler på att utvecklas. Det beror inte minst på att tidens konstform, litteraturen den gryende mo- en revolutionerande uppfinning har sett dagens dernitetens. Hugo åskådliggör motsättningen ljus under den tid som gått: Gutenbergs tryck- mellan de två medierna i form av skillnaden press från omkring 1439. Ärkediakonen Frollo mellan två spatiala konstruktioner. Notre Dame ger en första vink om betydelsen av det som de Paris beskrivs på flera ställen som stadens enligt berättaren rätt och slätt är »världshis- centrum. »Ile de la cité är en vagga«, heter det, toriens största händelse«.25 Han, som om nå- och Paris har vuxit upp därifrån och ut över Sei- gon är en böckernas man, har en kväll för för- nes stränder. Om Ile de la cité är vaggan, så är sta gången ögnat igenom ett tryckt verk. Efter Notre Dame de Paris – som namnet antyder – en stunds kontemplation reser han sig, öppnar modern. En symbolisk moder, naturligtvis, som fönstret mot katedralen, tittar på boken och se- folket självt har skapat, en solid objektivering i dan på kyrkan och utbryter därefter missmodigt sten av folkets upplevelse av enhet och jämlik- »Ceci tuera cela«: den här kommer att döda den het, ett blivande monument över broderskapet. där.26 Litteraturen relateras däremot till en helt I det kapitel som följer tar Hugos berät- annan rumslig struktur, för den är som en »få- tare på sig uppgiften att reda ut den djupare gelflock« som sprider sig för alla vindar »och meningen hos denna gåtfulla dom. Först och samtidigt uppfyller jorden och luften«.28 En främst, förklarar han, är Frollos ord ett uttryck osammanhängande konstellation, en amorf för rädslan hos teokraten, som i den masspro- svärm av likadana element utan centrum och ducerbara boken ser ett medel för människans under ständig förändring, rörlig, lätt och flyk- emancipation.27 Innan tryckpressens tillkomst tig – sådan är litteraturen. Hugos berättare in- var skrivna verk bara tillgängliga för ett litet sisterar dock också på att man kan tala om dess fåtal. De cirkulerade i slutna kretslopp mellan helhet som en byggnad, med de enskilda verken kyrkor, kloster och universitet, och endast få som byggstenar. Han återanvänder på så sätt till lekmän hade råd att förvärva de handskrivna de bilder han använde sig av i beskrivningen manuskript och de kunskaper som behövdes av katedralen genom att kalla litteraturen för för att kunna läsa dem på lärdomens officiella en »bikupa«29 och »människosläktets andra språk, latin. Med tryckpressen blev böckerna Babelstorn«.30 Men han tillägger också att billigare, mer tillgängliga för en större publik medan det arkitektoniska verket är avslutat och och snart översattes de också till eller skrevs vilar i sig självt, finner litteraturens verk aldrig på folkspråket. På så sätt kom tryckpressen att sin slutgiltiga form.31 bli ett ojämförligt effektivt redskap för upplys- Det skulle kunna låta som en klassisk fram- ning av den breda befolkningen och på sikt för ställning av den »statiska« medeltiden mot den skapandet av en sekulär borgerlig offentlighet »dynamiska« moderniteten, men i Hugos fram- och grunden för de moderna demokratierna. ställning rör det sig mer om striden mellan arki-

20 TFL 2008:3-4 tektur och litteratur än om beskrivningen av en uppdelning och genom att förlägga romanens kulturhistorisk händelse i slutet av 1400-talet. handling till just en tid då kampen mellan de Konfrontationen mellan arkitekturen och litte- två sidorna utkämpas, kan Hugo dramatisera raturen fungerar nämligen, bortom diskussio- och diskutera sin samtids estetiska omvälv- nen om konstnärliga medel, som en självreflek- ningar och deras relation till andra områden – terande allegori över konflikten mellan de två inte minst politik. grundprinciperna i den romantiska definitionen Som vi har sett är Notre Dame ett demokra- av konsten som sådan. En konflikt som tydligt tiskt konstverk. Men Hugos berättare förbin- kan spåras i Hugos Préface och som enligt Jac- der som sagt inte bara arkitekturen, utan också ques Rancière definierar konsternas estetiska arkitekturens dödsfiende litteraturen, med de- regim i stort. mokrati. I romanens iscensättning av konflik- Å ena sidan är ett konstverk, som vi har sett i ten mellan två estetiska principer ligger därför Hugos Préface, ett uttryck för konstnärens ab- också en dramatisering av två olika visioner av soluta frihet. Verket har vingar, dess olika delar förhållandet mellan konsten och folket. Kate- är likvärdiga och inga lagar bestämmer deras dralen uttrycker, som vi har sett, idén om det placering eller helhetens form; ord och tankar samlade folket, där varje individ har sin plats flyger dit de vill. Men å andra sidan är verket liksom stenarna i byggnaden. Men romanens också det nödvändiga uttrycket för en bakom- framställning av det parisiska folket rymmer en liggande, överindividuell kraft – naturens eviga rad bilder av det obundna och amorfa, som vitt- lagar eller folkets skapande ande. Verket är så- nar om att katedralernas fundament kanske inte ledes också liksom en katedral bunden till jor- är så säkert som man först antagit. den, till en tid, en plats och en gemenskap. Den romantiska konstuppfattningen och den estetiska regimen definierar med andra ord konsten i en rad paradoxer: den är fri, men bunden, varje Människohavet verk är unikt, men kan bestå av vad som helst, Redan i romanens första scen introduceras fol- det uttrycker konstnärsgeniets individualitet, ket på ett sätt som inte precis påminner om en men också en gemensam ande. solid byggnad. Den 6 januari 1482 firas i Paris Dessa paradoxer kan tolkas och har tolkats att Heliga tre konungars dag (Trettondedagen) på en mängd olika sätt, ja, enligt Rancière kan sammanfaller med »narrarnas fest«, och av den man betrakta stora delar av den moderna, po- anledningen framförs ett mysteriespel i justitie- litiskt orienterade estetiska teorin som en serie palatset, där en narrpåve ska utses. Hugos be- tolkningar av romantikens konfliktbemängda rättare beskriver nu hur befolkningen rör sig definition av konsten.32 Till raden av tolkningar mot palatset och samlas framför det: hör Hugos roman, som länkar den ena sidan av paradoxen – den singulära formen, det överin- Platsen framför palatset, fylld med folk, såg för de dividuella och nödvändigheten – till arkitek- nyfikna som tittade ut genom fönstren ut som ett hav, där fem eller sex gator såsom lika många flod- turen, medan det amorfa, individuella och fria mynningar i varje stund spydde ut nya strömmar i hög grad knyts till litteraturen. Konst- och av huvuden.33 mediehistoriskt en konstgjord uppdelning, som också på olika ställen i romanen hotar Strax därpå får vi veta att folket fyller palatset att kollapsa (katedralen beskrivs som ett fritt som vatten som svämmar över, och denna figu- verk och på ett ställe som en arkitekts arbete, rativa beskrivning av folkmassorna som ett hav medan litteraturen också relateras till en viss fortsätter genom resten av romanen. Man be- samhällsordning). Men med hjälp av denna höver inte leta länge efter innebörden av denna

Jakob Ladegaard TFL 21 metafor; den visar sig i de händelser som följer Cour des Miracles. Det är ett skådespelarfolk, i palatset. I början är folkmassan fylld av glad som bor i det som berättaren kallar en »enorm förväntan, men denna förbyts snart i ilsken otå- klädkammare«.35 Några uppträder om dagarna lighet, då teaterstycket inte startar vid den fast- om fredliga invånare för att på natten förvand- ställda tidpunkten. När spelet senare väl börjar las till rånmördare, andra strömmar på morgo- tappar människorna snart intresset och vänder nen ut ur staden för att tigga och stjäla, klädda sig istället mot den balkong där kardinalen och i trasor, sårade eller invalidiserade, och vänder en rad andra viktiga personligheter efterhand på kvällen tillbaka, tvättar bort sina påmålade infinner sig, antingen för att hylla dessa eller sår och rätar ut sina lemmar. Här är allt blan- – i synnerhet – förolämpa dem. Det är »narrar- dat: nas fest«, en dag då det är tillåtet att ostraffat störta alla hierarkier och håna den rådande ord- Gränserna mellan raser och arter tycktes i denna ningen, och den chansen vill man inte missa. stad vara utplånade, liksom i ett pandemonium. Män, kvinnor, djur, åldrar, kön, hälsa, sjukdom, Efter en kort stund vänder människorna åter sin allt verkade vara sammanblandat hos detta folk; uppmärksamhet mot mysteriespelet som under förenat, förvirrat, sammanfogat; var och en var en tiden har fortsatt, men bara för att skratta ut och del av det hela.36 sabotera uppsättningen, då man mitt i det hela kommer på att man ska utse en narrpåve. Be- På denna plats råder ett språkligt kaos som rättaren summerar allt detta med de lakoniska matchar den fullständiga identitetsblandning- orden: »Den folkliga gunstens eviga ebb och en. Det talas spanska, italienska, latin, och en flod!«34 franska fylld med argot som bara vagabonder- Folket låter sig alltså drivas hit och dit, det na förstår. »O, Babels torn«, utbryter en av ro- är ostadigt och riktningslöst, hotande och upp- manens huvudpersoner, diktaren Gringoire, när roriskt som havet. Och liksom det horisontella han för första gången står på platsen och får havet får folkets uppror hierarkierna att störta. höra denna rotvälska.37 Detta torn byggt av ett Men den kapacitet till att omstörta varje ordning folk med ett och samma språk bringades som som gömmer sig under karnevalens symbolis- bekant på fall av den nitälskande Gud, som där- ka och sanktionerade urladdning av destruk- efter gav folkslagen olika språk för att sprida tiv energi, riktar sig inte bara mot eliten utan ut dem och hindra dem från att samarbeta. För också mot folkets egna led. Det får Quasimodo som Bibeln säger, »Nu är ingenting omöjligt uppleva, som ena dagen hyllas som narrarnas för dem, vad de än föresätter sig«. På samma kung men dagen därpå obarmhärtigt hånas av sätt som berättaren tidigare jämförde Babels samma människor. Likaså Esmeralda som ena torn med Notre Dame, som ju just var ett verk dagen beundras för den dans som nästa dag för- av folket, kan det fallna tillståndet i Cour de döms som häxkonster. Folkmassan river ner det Miracles, där alla ord och människor spridits ut den just har byggt upp, i ständigt krig mot sig i en kaotisk, oceanisk horisontalitet utan cen- själv. Den är inte någon solid grund på vilken trum, knytas till litteraturens amorfa, anarkis- en katedral kan byggas, utan det böljande havet tiska princip. varpå ingen ordning kan baseras. Folkets Paris sträcker sig från den ena po- Denna upproriska och ostadiga sida av folket len till den andra: från Notre Dame de Paris till återfinns i renodlad form i det parallellsamhälle Cour de Miracles. Till den ena polen hör en fö- av vagabonder, gycklare, tiggare och förbry- reställning om folket som en fast enhet, till den tare som är rikligt representerat i justitiepalat- andra en föreställning om ostadig laglöshet och set den här dagen, och som annars upprätthål- frånvaro av identitet. De två principerna kol- ler den permanenta oordningen i det fruktade liderar i slutet på romanen, då vagabonderna

22 TFL 2008:3-4 går till angrepp mot katedralen. Bakgrunden tik. För Platon var demokratin nämligen inte till denna aktion är att Esmeralda, som också en samhällsordning bland andra, utan en prin- bodde i Cour des Miracles, har dömts till dö- cip för nedbrytandet av alla sorters ordningar. den men räddats av Quasimodo och fått asyl i Platons idealsamhälle är en oligarki där andens kyrkan. Risken för att amnestin ska upphävas arbetare, filosoferna, som har tillträde till den och Esmeralda tillfångatas är emellertid över- universella världen, regerar över handens arbe- hängande. Vagabonderna försöker rädda zige- tare, vilkas horisont är och bör vara begränsad nerskan genom ett nattligt angrepp, men olyck- till deras professions partikulära kunskap. Med ligtvis för dem vaktas flickan av Quasimodo, den demokratiska människan uppstår sprickor och eftersom han är döv är det omöjligt för dem i idealkonstruktionen, eftersom hon genom att att meddela honom att de har samma avsikter. insistera på jämlikhet och frihet i grunden häv- Han tror att de har kommit för att döda henne dar att vem som helst kan göra och bli vad som och barrikaderar därför kyrkan och decimerar helst, att det med andra ord inte existerar nå- ensam de sjaskiga angreppsstyrkorna genom gon naturlig fördelning mellan positioner och att från kyrktornen kasta ner stenar, bjälkar och identiteter. Om den demokratiska människan, kokande bly över »detta människohav«.38 säger Platon: Kampen mellan Cour des Miracles och Från dag till dag ger han efter för första bästa begär Notre Dame står mellan vagabonderna och som dyker upp. En dag berusar han sig på vin och deras representant, narrpåven Quasimodo. I flöjtspel, nästa dag dricker han vatten och fastar, kampen mellan de två sidorna av folket avslö- än gymnastikserar han, än slöar han och struntar jar vagabonderna sin låga natur. Hugos berät- i allt, än ser det ut som han håller på med filosofi. tare meddelar oss nämligen att fritagningen Ofta blir det politiken, då flyger han upp och säger och gör vad som kommer för honom. Ena stunden av Esmeralda för de flesta bara fungerar som avundas han krigarna, då dras han dit, nästa stund en ursäkt för de ska kunna ställa till bråk och avundas han affärsmännen och då dras han dit; det plundra kyrkan.39 Medan dessa alltså drivs av finns ingen ordning, ingen nödvändighet i hans ett egoistiskt begär efter att tillfredsställa sina liv – den här tillvaron kallar han behaglig, fri och individuella, materiella behov, har Quasimodo lycklig, och den håller han sig till vägen ut. – Du har gjort en utmärkt beskrivning av en genom sin broderliga kärlek till Esmeralda pla- jämlikhetsivrares liv! sade han.40 cerat sig högt över sådant. Hans seger över det skummande människohavet framställs som en Denna föreställning om demokrati som perma- triumf för visionen om en fri människa som nent oordning och tygellös egoism var förhärs- formar sitt liv och sin omvärld i överensstäm- kande bland konservativa rojalister på Hugos melse med en universell ande, en representant tid. För Honoré de Balzac, till exempel, var för det folk som byggde katedralen i dess gro- demokratin individualismens och de otämjda teska och sublima skepnad, och en föregångare ambitionernas samhällsform, ett hot mod se- för en ny demokratisk ordning. der och bruk som innebar upplösningen av alla sociala band, och som bara kunde tyglas av den godartade kombinationen av katolicism Den demokratiska och monarki.41 Men också bland mer liberalt sinnade intellektuella som Hugo fanns det en oordningen rädsla för de destruktiva krafterna i folkdjupet, Vagabondernas samhälle är en variation på fö- vilka kunde förvandla demokrati till anarki, reställningen om demokratin som oordning, de- folkets agora till ett Cour des Miracles. Denna struktion och laglöshet, som sedan Platon haft rädsla blandades emellertid med övertygelsen stor betydelse för politiskt tänkande och prak- om att några av de mest avgörande stegen mot

Jakob Ladegaard TFL 23 en ny demokratisk ordning hade orsakats av lande röst, med »något rent och klingande, luf- just denna upprorslusta hos folket. Den gam- tigt, bevingat«43 över sig, sjunger: »Min far är la regimen måste raseras innan en ny kunde en fågel, min mor är en fågel. Jag korsar vatt- grundas. De fattiga parisarnas stormning av net utan eka, jag korsar vattnet utan båt.«44 Allt Bastiljen hade således kommit att bli själva in- som behövdes för att frigöra sig från sin natur- begreppet av den franska revolutionen, hyllad liga disposition och sin herre Frollo var med av liberalerna. andra ord ett möte med den fågelfria skönhet Denna ambivalenta inställning till folket vi- som i romanens värld är förbunden med den sar sig tydligt i Hugos rådvilla reaktion på re- litteratur som förmår emancipera människan volutionen i juli 1830, då han befinner sig mitt och bana vägen för tryckpressens kaotiska de- i arbetet med romanen.42 Han var emot Charles mokrati. Esmeralda förbinds romanen igenom X:s konservativa regim, men bekymrad över att med solen: klockringaren har i bokstavlig me- än en gång behöva bevittna massornas upprors- ning blivit upplyst, och hans frigörelse via kär- lusta, vilket vi genom vagabondernas angrepp leken vittnar om skönhetens och litteraturens på Notre-Dame i romanen vet kan rikta sig mot politiska makt. alla sorters ordningar – till och med mot den Men härmed får litteraturen en motsägelse- demokratiska. Hugo skrev in denna ambivalens full politisk roll. Å ena sidan kan den upphöja i sin roman i framställningen av vagabonderna i och frigöra, å andra sidan har denna frihet som Cour des Miracles. Deras subversiva laglöshet vi sett en logisk koppling till vagabondernas och grymhet mildras av deras charmiga sorg- laglösa instabilitet. Frigörelse och destruktion löshet och den beska humor som riktas mot den – två tolkningar av de politiska konsekvenserna officiella ordningens orättvisor. Det finns sinne av att litteraturen inte längre lyder under några för det sanna såväl som det goda i den folkliga regler. Hugo försöker skilja de båda åt: Quasi- humorn, men dessa egenskaper överskuggas, modo står för den godartade emancipationen, inte minst under angreppet på Notre Dame, av vagabonderna för anarkin. Klockringaren blir en egoism och girighet som kanske inte är värre sålunda en profet för en framtida samhällsord- än den som den officiella ordningens represen- ning byggd av myndiga, frigjorda individer. tanter uppvisar, men som inte heller är bättre. Symbolen för detta är katedralen, som han för- Den fråga som Hugo och övriga liberaler på svarar mot vagabondernas angrepp. Men här- 1820-talet och under resten av århundradet an- med uppstår en splittring: folkets representant sattes av löd: hur göra folket myndigt att styra står ensam bakom höga murar, skild från och sig självt? Och ett av de vanligaste svaren, för i krig mot folket. Försvarandet av katedralen vilket Hugo blev en ivrig förespråkare, var: ge- både förutsätter och innebär en spridning av nom upplysning. Eller med andra ord: genom litteraturen. litteraturen. Denna självmotsägelse sammanfattas i själ- Som en symbol för mannen av folket som va titeln på Hugos roman: Notre Dame de Pa- heroiskt sätter sig över sina partikulära intres- ris. Genom att ge romanen samma namn som sen, står i slutet av Hugos roman klockringaren kyrkan signalerar Hugo att den ersätter med- Quasimodo, som därmed demonstrerar att alla eltidens byggnadsverk, är en ny katedral som kan nå fram till de universella idéer som Platon skall samla folket. Men för att göra detta måste trodde var förbehållna de få, och legitimt delta den utgå från att det intima sambandet mellan i den politiska styrningen av det gemensamma. folket och dess gamla spegelbild, katedralen, Det enda som krävdes för att Quasimodo skulle har brutits. Eller med andra och mer välbekanta nå hit var ett möte med skönheten i danserskan ord: boken dödar katedralen. Medan den gamla Esmeraldas skepnad, hon som med sin förtrol- katedralen stod stadigt på ett och samma ställe

24 TFL 2008:3-4 är Hugos roman inte större än en mursten och kort sagt visa att människan är fri, att vem som cirkulerar i tusentals exemplar, utspridda över helst kan bli vad som helst. jordens yta, skapade av en enskild man, läst av Victor Hugo var rädd för denna radikala de- den enskilde var för sig, utan några föreskrif- mokratiska potential, detta hav som flöt under ter och därför utan någon förutsägbar verkan. varje samhällsbyggnad. Han såg det som indi- Men likväl har den skickats iväg på sin osäkra, vidualism och destruktionsbehov – precis som flygande färd i hopp om att den ska kunna bi- makthavarna alltid gör då de står inför ett poli- dra till att skapa en framtida gemenskap. Notre tiskt uppror. Men han menade också att folket Dame de Paris är således som beteckning för kunde övervinna de låga begären och höja sig både kyrka och bok det koncentrerade uttrycket till idéernas och det legitima politiska medbe- för konflikten i hjärtat av den romantiska revo- stämmandets luftskikt. Allt som behövdes var lutionen. upplysning. Och här kommer han som förfat- tare själv in i bilden med en rad engagerade verk och parlamentstal om samtidens sociala problem. Han intar här en paradoxal position, Avslutning som mannen av folket och på samma gång det- Hugos roman presenterar två olika idéer om de- ta folks upplysta föregångare. Vi skulle också mokratin. Å ena sidan har vi en samhällsform kunna formulera det i de termer med vilka där alla har sina platser och är förenade genom Hugo i sitt Préface beskriver den kristendom en gemensam ande, liksom stenarna i katedra- som är den romantiska poesins fundament: han len. Å andra sidan har vi Platons mardröm om är kropp och ande i förening, men också anden demokratisk jämlikhet och frihet i form av be- som står över kroppen. ständig instabilitet: stenarnas inbördes likhet Denna position gav upphov till en del kon- och fåglarnas. Enligt en rad samtida demokra- flikter, när folket i stället för att följa sinfi- titeoretiker, som Alain Badiou, Claude Lefort lantropiske förespråkare gick efter sina egna och Jacques Rancière, är det – utan att gå in på huvuden, så som skedde i juli 1830. Samman- alla skillnader – just konflikten mellan dessa drabbningen mellan folket och dess förkämpar två poler som utgör den moderna demokratins är ett återkommande inslag i vänsterns 1800- instabila kärna.45 För som Marx och Foucault och 1900-talshistoria. Man kan bara tänka på och en rad andra har lärt oss, så förekommer det Adorno och Althussers reaktioner på maj 68. maktutövning, ojämlikhet och ofrihet också i de Under revolutionen 1848 gick Hugo så långt att moderna demokratierna. Men ibland konfronte- han kämpade på regeringens sida mot arbetarna ras dessa av människor som inte längre vill hålla för att rädda folket från sig självt.46 Det är inte sig kvar på sina platser i de sociala hierarkierna. bara jämlikhetens och frihetens motståndare Under sådana konfrontationer kan nya politiska som kan skapa hierarkier och tvång. aktörer uppkomma då gamla maktstrukturer ra- Det finns också ett annat problem med fö- seras. Exempel på detta är arbetares, kvinnors, reställningen om att litteraturen kan vara ett svartas, homosexuellas kamp för sina rättighe- vapen i den demokratiska ordningens tjänst, ter under de senaste tvåhundra åren. ��Som Ran- för som Notre Dame de Paris visar är littera- cière har visat handlar det alltid om en aktiver- turen, så som romantikerna koncipierade den ing av demokratins grundbegrepp: jämlikhet och överlät den åt oss, kanske inte alltid så och frihet. Det gäller att visa att olikheterna inte tjänstvillig. Liksom demokratin är den upp- är naturgivna, att man är lika mycket värd som splittrad i oordning och ordning. Den löser upp de som härskar, och därför har rätt att vara med alla fasta förbindelser mellan ord, ting och tan- och besluta om det gemensamma. Man måste kar och sätter ihop dem utan regler, men varje

Jakob Ladegaard TFL 25 verk rymmer i sig sin egen individuella lag. Det är därför den kan göra mer än bara under- Det förstnämnda gör litteraturen oförutsägbar, visa oss om sakernas tillstånd eller nationens det andra gör den förståelig och enhetlig. Det värderingar, men också därför den aldrig kom- är på denna gräns som den sant politiska lit- mer att kunna skapa det stora, harmoniska och teraturen återfinns. Notre Dame de Paris är ett konfliktfria allmänna verket, som Hugo och sådant exempel. Genom att fritt omtolka de in- många andra har sett som konstens politiska vanda sätten att se på kyrkan i sin materiali- utopi. För litteraturens byggnad är, precis som tet och funktion, bidrog romanen till att skapa demokratins, aldrig färdigbyggd. Men låt oss i öppningar i den bestående ordningen, mot nya, stället för att beklaga detta glädjas åt litteratu- demokratiska perspektiv och politiska händel- rens demokratiska förmåga att förvandla tunga ser. Inte nödvändigtvis till författarens odelade stenar till fria fåglar. förtjusning, men det är just det som är poängen: den politiska litteraturen vet mer än författaren. Översättning från danskan av Linda Östergaard

1. Friedrich Schlegel, »Athenäum Fragmente«, 8. Jämför François-René de Chateuabriand, Génie i Ernst Behler m.fl. (red.),Kritische Friedrich du christianisme, Paris: Gallimard, Bibliothèque Schlegel-Ausgabe Bd. II, München, Paderborn, de la Pléiade, 1978. Wien: Verlag Ferdinand Schöningh, 1967, 9. Hugo, Préface de Cromwell, 1973, s. 191. s. 183. 10. Ibid., s. 187. 2. Aristoteles, Om diktkonsten, övers. Jan Stolpe, 11. Efter upplysningstidens och revolutionens Göteborg: Anamma, 1994, s. 21. uppgörelse med kyrkan som sekulär makt- 3. Jacques Rancière, »The Politics of Literature«, i faktor, öppnades möjligheten att omtolka SubStance, nr. 103, 2004 [s. 10–24], s. 13. kristendomen och dess relation till politiken, 4. Jacques Rancière, »Literature, Politics, och romantikerna deltog med stor iver i en Aesthetics – Approaches to Democratic Disa- sådan omtolkning. Hugos idé om kristen- greement«, i SubStance, nr. 92, 2000 [s. 3–24], domen som en »revolutionsreligion« ligger s. 13 ff. långt ifrån Chateaubriands hyllande av den 5. Jacques Rancière, »Delandet av det sinnliga«, katolska kyrkan och är polemiskt riktad mot övers. Christina Kullberg, i Christina Kullberg, den ärkereaktionäre ultrarojalisten Charles X, Jonas (J) Magnusson, Sven-Olov Wallenstein & som gjorde allt för att stärka banden mellan Kim West (red.), Texter om politik och estetik, den katolska kyrkan och den återuppståndna Lund: Propexus, 2006. monarkin. Hugos position närmar sig den 6. Victor Hugo, La Préface de Cromwell, red. utopiske socialisten Saint-Simon, som 1825 Maurice Souriau, Paris: Boivin & Cie, 1973, hade deklarerat att man kunde reducera det s. 176. [De svenska översättningarna som följer kristna budskapet till en enda mening: »Män- här och i det följande är artikelförfattarens egna niskor bör behandla varandra som bröder.« översättningar från originalverket vilka därefter Se Claude Henri de Saint-Simon, Nouveau har översatts till svenska. (Ö.a.)] Föreställning- Christianisme, Paris: Éditions de l’aube, en om att litteraturen avspeglade samhället hade 2006, s. 18. i franska sammanhang introducerats av Mme 12. Ibid., s. 186. de Staël i De la littérature considérée dans ses 13. Gustave Planche, »Poètes et romanciers moder- rapports avec les institutions sociales (1800). nes de la France: M. Victor Hugo«, Revue des 7. Ibid., s. 252 f. deux mondes, Vol. 1, 1838, s. 756.

26 TFL 2008:3-4 14. Victor Hugo, Notre Dame de Paris, i Jacques 30. Ibid., s. 628. Seebacher & Guy Rosa (red.), Œuvres complè- 31. En parallell tankegång finns i Friedrich Schlegels tes: Roman I, Paris: Éditions Robert Laffont, begrepp om den romantiska litteraturen som 2002 (1985), s. 572. De svenska översättningar- »progressiv universalpoesi«. Friedrich Schlegel, na som följer här och i det följande är artikelför- »Athenäum Fragmente«, 1967, s. 182 f. fattarens egna översättningar från originalverket 32. Jacques Rancière, »The Aesthetic Revolution vilka därefter har översatts till svenska. (Ö.a.) and its Outcomes«, i New Left Review, 2002:14. 15. Ibid., s. 573. 33. Victor Hugo, Notre Dame de Paris, 2002, 16. Ibid., s. 572. Se också s. 620 f. s. 498. 17. Ibid., s. 542. 34. Ibid., s. 524. 18. Ibid., s. 599. 35. Ibid., s. 551. 19. Ibid., s. 573. 36. Ibid., s. 552. 20. Hugo, Préface de Cromwell, 1973, s. 214. 37. Ibid., s. 550. 21. Hugo, Notre Dame de Paris, 2002, s. 498. 38. Ibid., s. 797. 22. För en undersökning av detta samband mellan 39. Ibid. den romantiska poetiken och modern historie- 40. Platon, Staten, Skrifter Bok 3, övers. Jan Stolpe, vetenskap och sociologi, se Jacques Rancière, Stockholm: Atlantis, 2003, s. 359. Les noms de l’histoire: Essai de poétique du 41. Honoré de Balzac, »Avant-Propos«, i La savoir, Paris: Éditions du Seuil, 1992 och Comédie Humaine, Bd. I, Paris: Calmann-Lévy Wolf Lepenies, Die drei Kulturen - Soziologie Éditeurs, 1876. zwischen Literatur und Wissenschaft, München: 42. Graham Robb, Victor Hugo, London: Picador, Hanser, 1985. 1997, s. 156 och Sharif Gemie, »The Republic, 23. Planche, »Poètes et romanciers modernes de la the People and the Writer: Victor Hugo’s France: M. Victor Hugo«, 1838, s. 756. Political and Social Writing«, French History, 24. Jämför Jacques Rancière, La parole muette: Vol. 14, 2000:3, [s. 272–294], s. 276-9. Essai sur les contradictions de la littérature. 43. Victor Hugo, Notre Dame de Paris, 2002, s. 540. Paris: Hachette, 1998, s. 31-5. 44. Ibid., s. 566. 25. Victor Hugo, Notre Dame de Paris, 2002, 45. Jämför Alain Badiou, Abrégé de métapolitique: s. 623. L’ordre philosophique, Paris: Seuil, 1998, Claude 26. Ibid., s. 617. Lefort: Essais sur le politique, Paris: Seuil, 1986 27. Ibid., s. 618. och Jacques Rancière, La mésentente: Politique 28. Ibid., s. 624. et philosophie, Paris: Galilée, 1995. 29. Ibid., s. 627. 46. Robb, Victor Hugo, 1997, s. 273 ff.

Jakob Ladegaard TFL 27

Ideologi & hegemoni Politisk litteratur i dag av Frode Helland

Helland (1964), dr art. och professor i Nordiska språk och litteratur vid Universitetet i Oslo. Han är även föreståndare för Senter for Ibsen-studier. Helland har gett ut bland annat Melankoliens spill: En studie i Henrik Ibsens siste dramaer (2000), Voldens blomster? Henrik Wergelands blomsterstykke i estetikkhistorisk lys (2003) och Å lese drama: Innføring i teori og analyse (2005, tillsammans med Lisbeth Pettersen Wærp). et har under de senaste tio, femton förstå detta i dag när adjektivet »politisk« används åren talats mycket om politisk litte- som etikett för att nedvärdera varje verk som vågar ratur och konst: Litteraturen tycks sig på att bryta mot reglerna om inbillad överpoli- tisk objektivitet.2 återigen har blivit politiserad. Och Ddet är hög tid att litteraturforskningen gör sig Även om detta är länge sedan, och även om kvitt föreställningen att det existerar en apo- det i dag är relativt långt mellan de dogmatiska litisk konst och en apolitisk tillgång till kon- fördömandena av sammanblandningar mellan sten och litteraturen. Detta är ju inte precis nya litteratur och samhälle eller politik, så tror jag synpunkter. Redan Marx reflekterar över pro- fortfarande att det ligger mycket i Saids på- blemet och det är väl utvecklat hos de tidiga stående. Han visar på en bestämd ideologisk representanterna för Frankfurtskolan, men det hegemoni, en systematisk och genomgripande tycks delvis ha fallit glömska i takt med det ge- tanke om att sant vetande höjer sig över poli- nerella förfallet när det gäller politisk medve- tiken, och tvärtom: att kunskap som har po- tenhet. Eller ditåt barkade det i alla fall (under litiska aspekter inte kan kallas sann. Även i min egen studietid) på 1980-talet. Paul de Man dag, när historia, samhälle och kontext i vid var då en viktig figur inom litteraturvetenska- mening har trätt in på de litteraturvetenskap- pen i Norge, Skandinavien och delvis i res- liga institutionerna, stöter man ofta på denna ten av västvärlden. Exempelvis blev de Mans underliggande form av positivism – kunskap dekonstruktion av skillnaden mellan inre och är objektiv, i betydelsen politiskt neutral, eller yttre i litteraturen, i den inledande essän i Al- med Saids ord: överpolitisk. Med andra ord; legories of Reading, väl ensidigt uppfattad som om man kan beteckna ett resonemang eller en ett påbud om att litteraturvetare borde förhålla kritik som politisk, ogiltigförklaras den också sig till litteraturens interna sidor, eftersom des- som något partiskt och subjektivt. Detta hege- sa var mer än nog komplexa för att sysselsätta moniska tankesätt insisterar outtalat, och bitvis forskarna. Först när den principiellt omöjliga också mer uttalat, på att det finns en överord- uppgiften att behärska litteraturens interna nad neutral ståndpunkt, en plattform varifrån komplexitet och betydelsemässiga spel – eller sann kunskap – som något som höjer sig över med andra ord: ironin i texten – var löst kunde politiken – kan produceras. I strid mot detta man ta itu med litteraturens yttre sidor. Inrikes- påminner alltså Said om att kunskap alltid politiken måste klaras av före man kunde ge sig produceras inom bestämda historiska, samhäl- i kast med utrikespolitik.1 leliga, institutionella ramar. För att illustrera denna tankegång på ett personligt plan kan jag men redan några år tidigare, 1978, på torrt konstatera att här står jag, del av en histo- talades problemet med en sådan attityd av Ed- riskt sett helt otroligt välsituerad medelklass, ward Said i inledningen till boken Orientalism, i ett land i den privilegierade delen av ett glo- där han talar om det olyckliga missförståndet balt kapitalistiskt system, betald av den norska inom akademin, och hos en bredare allmänhet, staten för att vara professor i litteratur och leda om att sann kunskap är apolitisk kunskap. ett centrum för Ibsenstudier. I förhållande till världen som helhet – finns det någon som in- Vad jag nu är intresserad av att göra är att påvisa billar sig att denna ståndpunkt står över intres- hur den allmänna liberala samstämmigheten kring sen eller politiska förhållanden? uppfattningen att »sann« kunskap i grunden är opolitisk (och omvänt att öppet politisk kunskap inte är »riktig« kunskap) döljer de väl utvecklade den poäng som jag här försökt att illustrera om än organiserade politiska förhållanden som – alltså att den talandes position måste temati- gäller när kunskap produceras. Ingen har lätt att seras – framstår som något av det nya i dagens

30 TFL 2008:3-4 situation. Detta ska jag återkomma till. Men det de sociala gruppernas konflikter eller idéer. Den kan vara värt att säga att även om en tydligt po- är politisk genom själva det avstånd den tar från litisk aspekt inte kan ogiltigförklara en faktisk dessa funktioner, genom den typ av tid och rum den inrättar.4 utsaga om världen, så måste det i alla fall vara så att en uppdiktad utsaga, ett stycke skönlitte- Konsten är alltså politisk just genom att ta av- ratur, inte kan vara ogiltig som litteratur, även stånd från varje direkt samhällelig funktion, om den är ett politiskt uttryck. Kanske kan vi eller som Rancière säger med ett citat från ta detta som utgångspunkt; litteraturen är me- Adorno: »Konstens sociala funktion är att inte ningsproduktion, och som sådan i en eller an- ha någon«.5 Nu är det kanske inte helt lätt att nan bemärkelse ett uttryck för sitt ursprung i ett ensidigt hänföra Adorno till denna sida, som vi bestämt samhälle eller social formation. strax ska se. Detta är vagt uttryckt, helt enkelt eftersom det finns många tänkbara sätt att gå vidare ut- ett »kantianskt« eller formestetisk tänkan- ifrån detta påstående om en vag relation. Jag de som detta kan ha stora möjligheter, men det ska börja med ett sätt som jag tror kan vara har också klara svagheter. För det första är det fruktbart, och som åtminstone har varit infly- en väldigt abstrakt modell. Den insisterar på telserikt, och som man skulle kunna kalla den konstens autonomi, men den påstår ingenting »kantianska« modellen. En grundtanke i Kants förutom ett slags abstrakt negation av samhäl- Kritik der Urteilskraft [Kritik av omdömeskraf- let; förbindelsen upprättas genom ett generellt ten] är att konsten och estetiken är en autonom nej. Det finns emellertid flera uppenbara pro- sfär med en egen kunskapsform, den estetiska blem här; för det första är modellen så abstrakt omdömesförmågan. Smakomdömet fordrar att det är svårt att se hur man utifrån en sådan enligt Kant allmängiltighet, och konstupple- modell kan upprätthålla viktiga skillnader, som velsen betecknas av honom som en upplevelse mellan bra och dåligt, mer eller mindre samhäl- av ändamålslös ändamålsenlighet. Mötet med leligt relevant, politiskt reaktionärt eller poli- det sköna försätter oss i ett intresselöst välbe- tiskt progressivt. Vidare negligerar ofta de som hag. Möjligen en smula paradoxalt har flera tänker på detta vis något som Adorno aldrig centrala tänkare inom modern estetik försvarat tröttnar på att framhålla, nämligen hur det fak- denna poäng hos Kant ur ett politiskt perspek- tum att vi lever i ett klassamhälle också smittar tiv. Resonemanget ser ut ungefär så här: man av sig på konsten. Kapitalismens arbetsdelning föreställer sig att finns något kritiskt i konsten, gör att konsten i och med sin autonomi pådrar inte först och främst genom ett öppet ställnings sig en skuld; den vittnar på så vis inte bara om tagande, men på grund av att konsten utgör en något annat än rådande maktförhållanden, pro- autonom sfär. Konstens politiska potential vi- fit och nyttomaximering – den är själv ett re- lar på det faktum att den är lösgjord från det sultat av detta.6 moderna kapitalistiska samhällets krav på nytta Konsten som en frizon för de privilegierade och profit.3 Kritisk är alltså konsten genom sin kan alltså inte frigöra sig från den skuld som blotta existens som något annat, en sfär utanför består i att den bygger på andras lidande, att nyttomaximering och maktförhållanden. Den den etableras mot bakgrund av en arbetsdelning franske filosofen Jacques Rancière säger till som exkluderar vissa. Men viktigast är kanske exempel på ett ställe: hur det i själva autonomitanken finns en inneboende tendens till vad man skulle kunna kalla Konsten är inte framförallt politisk genom de estetisk ideologi; alltså en dyrkan av konst som meddelanden och känslor den förmedlar angående världens ordning. Den är inte heller politisk genom kvasireligion, som en plats där världens pro- det sätt på vilket den återger samhällets strukturer, blem kan skyfflas åt sidan. Detta är tillflykts

Frode Helland TFL 31 orten för ett borgerligt subjekt som på så sätt en något mer positiv riktning. Innan jag säger får sin individualitet och autonomi ideologiskt något mer om begreppen ideologi och hegemo- bekräftade. Till detta kan läggas glömskan om ni måste vi emellertid låta litteraturen komma att vårt system är globalt, och att det grundar till tals. Och vad kan passa bättre än att ta en sig på en global arbetsdelning. framstående svensk författare som utgångs- En annan lika viktig orsak till att jag tror att punkt? I sitt drama Personkrets 3:1 låter Lars vi bör ge upp vad jag kallat den kantianska mo- Norén den mer eller mindre psykotiske poeten dellen för att förstå förhållandet mellan littera- Anna fråga följande: tur och politik är att den förutsätter en tydlig uppdelning mellan konsten och det estetiska. Varför går du på teatern? Tror du att teatern kan Det är detta som ger upphov till vad jag ovan förändra samhället? Eller går man på teatern för att slippa förändra samhället? Är det verkligen kallar estetisk ideologi, men det medför också bra att spela en sån här pjäs? Finns det inte nog för konsten interna – eller i vårt sammanhang med ångest redan Man går bara hem och gråter en – rent litterära problem genom att förutsätta en skvätt och sen är allt som förut, eller hur?9 tydlig demarkationslinje mellan litteratur och annat språkbruk. Med andra ord förutsätts en I denna pjäs vecklar Norén ut skuggsidan av det litterär eller estetisk essens. Detta är essentia- nyliberala Sverige, en värld full av arbetslösa, lism; en ideologisk storhet, och inte något man narkomaner, tiggare, horor, alkisar och psy- på ett tydligt sätt kan återfinna i världen.7 Det kiskt sjuka hemlösa som driver runt helt öppet i kan hända att bakgrunden till sammanbrottet vårt socialdemokratiska samhälle. Därmed gör för detta sätt att tänka har med utvecklingen av han något som dramatiken och litteraturen kan, kapitalismen att göra, något bland andra Fredric han ger röst och synlighet åt en del av dem som Jameson varit inne på i olika sammanhang.8 befinner sig utanför den diskursiva ordningen. Han framhåller till exempel hur förtingligande Enligt Rancière är detta något av det viktigaste och kommodifiering är tilltagande fenomen på med konsten ur ett politiskt perspektiv; att ge alla nivåer i samhället – det finns väl knappt röst till den som ingen har. För honom handlar något område av våra liv som inte i en eller an- politiken i hög grad om detta; kampen för att nan mening är kommersialierat, som saknar kunna ha en röst. Detta är ett viktigt perspektiv; varukaraktär. Samtidigt finns det knappt något även om jag inte delar hans förnekande av att område som inte är estetiserat, säger Jameson, politik handlar om makt och kamp utifrån mot- i den bemärkelse att det estetiska tränger in i all stridiga intressen. varuproduktion. Allt förses hela tiden på nya Men Norén gör något viktigt när han hän- sätt med estetiska aspekter, och kulturaliseras. visar till något rent faktiskt existerande, men Om detta stämmer skulle det också vara en un- tendensiellt osynligt, eftersom de det gäller derlig strategi om de som arbetar med konst inte har någon röst i offentligheten. Här kan det och litteratur isolerade sig bakom en förmen vara på sin plats att påminna om Alain Badious föreställning om konstens essens. insisterande på att politiken inte handlar om tycke och smak – till exempel vilka politiker min avsikt här är att framkasta några riktlin- man gillar – utan om sanning, eller det han jer och kritiska poänger, snarare än att hävda kallar »sanningsprocedurer«.10 att problemet är löst av vare sig mig eller andra. Vi är förpliktigade att söka kunskap om Jag tror att detta är viktiga frågor, som förtjänar världen även om denna kunskap inte kan vara att ställas igen, men som vi inte har klara svar värderingsfri eller objektiv. Och detta gäller i på. Det jag har sagt hittills är till övervägande viss mening också konst och kultur, även om del negativt, men i titeln har jag försökt att ange det där är fråga om helt andra sanningsproce-

32 TFL 2008:3-4 durer. Viktigt att notera i detta sammanhang icke-orientalist?«11 I detta tvivel gentemot all är också att Noréns drama om det västerländ- slags universalism och essentialism ligger en ska klassamhällets baksida inte utgör en naiv viktig politisk insikt, som präglar mycket av realism. Som citatet ovan visar bryts illusio- samtidslitteraturen. nen på avgörande punkter och på en rad olika I anslutning till detta kan det vara på sin plats sätt, just för att ställa frågan om kunskap. Det att påminna om Gayatri Chakravorty Spivaks metadramatiska brottet, tilltalet till publiken essä »Can the Subaltern Speak?« från 1988, och tematiseringen av att det rör sig om teater där hon i sin kritik av Foucault och Deleuze omintetgör möjligheten till en naiv åskådarpo- hela tiden insisterar på ideologibegreppet.12 sition från vilken man lever sig in i den scenis- Essän är en klassiker både inom feminism och ka världen för att sedan glömma den. Dramat postkolonial teori. Men det är också intressant frågar sig själv om sin egen funktion inför en att lägga märke till hur hon gång på gång ef- läsare eller åskådare, som därmed också mås- terlyser och understryker nödvändigheten av te ta ställning till frågan. Det kan mycket väl en teori om ideologi. Detta är anmärknings- hända att en väsentlig del av det politiska i dra- värt eftersom essän är skriven i en tid då ide- mat ligger i det formmässiga, i brottet med en ologibegreppet nästan fallit ut ur den akade- naiv realism, vilket också räddar dramat från miska vokabulären. Till detta fanns nog flera att bli socialpornografi. Eftersom frågan om skäl, men jag är enig med Spivak om att det funktion reflekteras formmässigt blir det också är ett nödvändigt begrepp. Vi måste fortsätta svårare att se det utifrån, distanserat. Dramat undersöka hur maktförhållanden upprätthålls tematiserar sin egen – och åskådarens – posi- och reproduceras, och då är ideologibegreppet tion som någonting utanför det problem som nödvändigt. Man kan svårligen förstå världen, artikuleras, och kräver därmed att åskådaren och konstens position i den, utan att ha en fö- tar ställning till sig själv och sin egen sociala reställning om ideologi och ideologikritik – position. också utan att vilja återvända till vulgärmarx- I diskussionen om samtidslitteraturen mö- istiska åsikter. ter man ofta iakttagelsen att dagens litteratur är samhällskritisk, men mycket ofta följs denna iakttagelse av tillägget »men på nya Conclusions burped sätt«. Detta är jag inte oenig om, men det är lite otillfredsställande att bara slå fast att kri- by someone else: tiken förmedlas på nya sätt. Jag ska inte utge mig för att ha alla svar här, men ett nytt sär- Finn Iunker drag som är värt att betona är hur litteraturen En av de mest intressanta norska dramatikerna i dag i ökad utsträckning tycks in-reflektera en i dag är enligt min mening Finn Iunker.13 Han medvetenhet om dess egen plats i världen. Man debuterade som dramatiker med The Answe- kan i dag svårligen tala utifrån en självlegiti- ring Machine – a text for a theatre, utgiven merande, fri och kritisk utgångspunkt. Det är och skriven på engelska i Amsterdam 1994.14 nödvändigt att tematisera den talandes posi- Denna text och den senare Anwendung, fram- tion i ett system som är globalt – i ekonomisk, står bortsett från undertiteln inte som en dra- kulturell och klassrelaterad mening. Det finns matext.15 Dessa texter saknar de särdrag som ingen värderingsfri, neutral utgångspunkt, nå- traditionellt utmärker genren: här finns inga got också Said har erinrat oss om. Detta be- scenanvisningar, inga roller eller karaktärer, tonas ytterligare av Immanuel Wallersteins inga dialoger eller repliker – på många sätt är relevanta och krävande fråga: »Kan man vara det en föga sammanhängande prosatext. På så

Frode Helland TFL 33 vis är The Answering Machine ett exempel på på oändligt många sätt. Innehållsmässigt är det som kallas postdramatisk prosatext. Det den minimalt styrande och hierarkisk, den kan som möter läsaren och teaterarbetaren är en sägas spreta, sakna anspråk på enhetlighet el- textmassa som författaren inte velat ordna en- ler riktning – många, i alla fall i ett land som ligt genrens traditionellt inneboende strukturer, Norge, skulle säkert hävda att sådana texter är med dramapersoner, repliker, akter och så vi- obegripliga i den bemärkelsen att de omöjli- dare. Med andra ord är detta ett mycket radikalt gen kan sammanfattas på ett innehållsmässigt brott med Aristoteles grundläggande krav på att tydligt vis. Men värderat som ett formmäs- fabeln skulle ha en början, mitt och slut. sigt uttryck ställs det hela i ett annat ljus. Som Vid en första betraktelse av en text som The i mycket annan god konst är utgångspunkten Answering Machine framstår den som radikalt delvis en kritik av konsten själv, i detta fall av antiauktoritär: författaren har så att säga gjort teatern; som det heter i ett avsnitt i The Answe- avkall på de flesta av de verkningsmedel och ring Machine: strukturer som vanligen tillfaller en författare, eller som han förser sig med – texten pekar This is the fool talking. You should listen to him. således på några styrande inslag som annars Data. Premises. Themselves being conclusions burped by someone else. Now it’s your turn. Listen to framstår som »naturliga« i all text som utger him. I am the fool in an out-of-date play. Performed sig för att vara teatertext. Denna text ställer sig each night at the National Theatre. Amusing the till teaterns förfogande – och innehåller inga, bourgeois women and men before they go to dinner. eller mycket få, anvisningar med avseende på Or have a late drink. I don’t know their routines. Listen to him. Before you draw any further lines. själva uppsättningen, eller som det heter i bör- And then. To get to know. And then. To understand. jan av texten: So. To get to know. What is an answer. And this is a question? I need to know the relation. (s. 13) And. A few examples. Or suggestions. For you. You have entered. And I. And They? Connections. Possibilities. Fare Well. (s. 7). Iunkers text tar naturligtvis avstånd från institu- tionsteatern och det traditionellt borgerliga dra- Passagen kan läsas som en metakommentar mat. Men det är intressant att konstkritiken här och det är fråga om exempel, textfragment eller inte bara handlar om konsten själv, utan om re- helheter, som kan användas, av en eller flera, lationen mellan konst och verklighet. En sak är och kan fogas samman inför en publik. För den alltså att texten proklamerar att den inte känner moderna avantgardistiska teatern har detta varit till borgerskapets rutiner, men den ställer också favoriserade texter, ofta omtalade som del av den långt viktigare frågan om relationerna mel- en radikal frigörelse av alla teaterns element: lan den traditionella teatern och den samtida ljud, bild, scen, skådespelare och text skulle stå verkligheten. Om det finns ett behov av att för- på jämn fot utan att ett element – och det vill stå, av att få veta något, att se sammanhang, ja alltså säga texten – skulle prioriteras. Iunker då måste man fråga sig om det som annars pas- har senare sagt att han upplevde detta mer som serar som teater överhuvudtaget kan tas som ett en kupp än som en frigörelse, och han påmin- svar – kanske är det inte ens en fråga, bara en ner på ett ställe om Aristoteles som säger att brist på relation. opsis, scenbilden, är den minst viktiga delen av tragedin. det formmässiga brottet med den linjära Även för läsaren är detta naturligtvis ett berättelsen, med den estetiska förståelse som slags text som bjuder på en del märkliga ut- går jämnt upp, är djupast sett ett brott med en maningar. Här finns så lite styrning från för- framställning av världen såsom genomskinlig fattarens sida att texten ser ut att kunna läsas och logiskt ordnad. Således kan man uppfatta

34 TFL 2008:3-4 The Answering Machine som en radikalisering åtta personerna upplyser om att pjäsen innehål- av den förskjutning av den scensiska tidens uni- ler »Tre aktörer, ett brev och ett glas vatten«. linjära konstitution som kännetecknar Brechts Läsaren måste föreställa sig att de åtta perso- teater. Som Louis Althusser på sin tid framhöll nerna är fördelade på tre skådespelare. Från ligger det radikala hos Brecht i denna struktu- första början skapas alltså en betydelsefull dis- rella decentrering av tidens enhet, snarare än i tans till en traditionell scenisk realism. rent tekniska element som verfremdungseffekt Även om också det följande dramat, Helena, och distanserat skådespeleri.16 bär en presumtiv huvudpersons namn är detta Detta är i och för sig inte särskilt uppseende också en pjäs utan en sådan storhet. Denna pjäs väckande iakttagelser när det gäller en text hade urpremiär i Antwerpen 2003 och hade tidi- som The Answering Machine eller Anwendung, gare titeln The Trouble With Helen. Jämfört med men samma sak är tydlig även i Iunkers långt Ifigenia är denna pjäs både roligare och mörka- mer traditionella texter Ifigenia, Helena och re. Den visar också upp en tydligare utveckling Play Alter Native. Som titeln visar utgör Ifi- både vad det gäller handling och personer, och genia en bearbetning och en undersökning av i detta finns en del viktiga metapoänger. I likhet Euripides Ifigenia i Aulis. Det strukturellt in- med Ifigenia handlar också Helena om greker- tressanta med texten är hur tragedins enhetliga nas krig mot Troja. Här är kriget inne på sitt handling med full koncentration på tragedins nionde år, och situationen är, liksom i Iliaden, huvudperson och dennes öde just decentreras. att slakten far våldsamt fram men med oavgjort Hos Iunker får vi ingen enhetlig handlingslin- resultat. Då reser Agamemnon, Aias och Neo je, koncentrerad kring en huvudperson. Ifige- ptolemos till Egypten, där de finner Helena. nia är närvarande i fem av pjäsens 20 scener Hon har bevisligen uppehållit sig på en helt an- och totalt har hon 19 repliker, de flesta mycket nan plats hela tiden. De tar med henne tillbaka korta. Detsamma gäller de andra personerna – till huvudkvarteret utanför Troja där hon åter- centrum står inte att finna hos någon av dem, förenas med sin man Menelaos. Men självklart vare sig hos den lidande och tvivlande fadern, är detta inte en lösning – bara upphovet till ett Agamemnon, eller hos modern Klytaimnestra. nytt problem vars sanning är problematisk. För Som kriget själv skenar handlingen iväg mot även om Neoptolemos försöker säga att »Kri- ett oklart slut. Tragedins koncentration på det gen har vært rettferdig hele tiden […] Den har unika levnadsödet är här övergivet. Iunkers bare vært rettferdig mot feil folk«, så kan inte pjäs handlar om krigets mening eller menings- de grekiska ledarna leva med en sådan sanning löshet, eller snarare dess effekt: den totala upp- – i det offentliga.17 De finner därför genast en lösningen av banden mellan människor. Inte lösning, nämligen att döda Patroklos, för att på minst tydliggör detta formmässiga drag hur så vis hetsa Akhillevs till att kasta sig in i kriget utkrävandet av andras uppoffringar inte legiti- och därmed ödelägga Troja. meras av stora och djupa sammanhang, utan är Det är alltså inte svårt att se den allegoriska ett resultat av ett långt mer cyniskt och dags- och dagsaktuella betydelsen här. Sanningen om aktuellt maktspel. detta krig är att det är allt annat än legitimt. Den Lika tydligt som decentreringen av handling- måste därför undertryckas, och det sker genom ens enhet är brottet med den sammanhängande att man helt enkelt konstruerar en annan san- pjäskaraktären, i och för sig även det ett arv ning som manifesteras genom handling. Den efter Brecht. Hos Iunker finns inga karaktärer ideologiska motiveringen fungerar och krig i traditionell mening. I Ifigenia tydliggörs detta föringen kan pågå med ökad kraft fram till allt eftersom handlingen fortskrider i och med seger. En intressant formell poäng ligger i det textens »Inventarium«, som efter listan med de faktum att sanningen är oändligt mycket mer

Frode Helland TFL 35 komplicerad än den ideologiska motiveringen. en estetisk ideologi som Iunker aldrig varit i Helena rövades bort av trojanerna, grekerna närheten av. tvingades därmed att hämnas och under tiden Dessa två formmässiga drag – den decentre- visar trojanerna att också de är nedriga, bland rade handlingen och de platta, figuraktiga ka- annat genom att Hektor dödar den underlägsne raktärerna – är tydliga också hos den danska och ädle Patroklos och skickar hans hjärta till dramatikern Astrid Saalbach. Hon är naturligt- Akhillevs. Det är med andra ord i ideologin vis väl etablerad som dramatiker, men mest som allt går jämt upp. I verkligheten kommer känd är kanske hennes trilogi bestående av de allt att vara mer ofullständigt, motsägelsefullt tre skådespelen Morgen og aften, Det velsig- och öppet. Sålunda uttrycker Iunkers text en nede barn och Aske til aske – støv til støv.18 I viktig ideologisk insikt: att begäret efter totala det första, Morgen og aften, från 1993, är hand- sammanhang och koherent mening utan brott lingen ordnad på så vis att texten inleds med ytor just är ett ideologiskt begär. Som Slavoj tre morgonscener som inte hänger ihop på ett Žižek, Ernesto Laclau och andra har visat, är tydligt sätt: Först en scen med det unga paret ett av ideologins kännetecken tendensen till Lotte och Anders som håller på att klä sig till tillslutning av signifikantkedjor, att skapa ett bröllop. De ska gifta sig utan vare sig fest eller betydelsemässigt uttömmande slut. många gäster, det ska bara vara de själva och För Iunker är detta också en konstkritisk det lagstadgade vittnet. I och för sig är det allt- poäng. När intrigen låser sig om en förklaring så en positiv situation, men den underliggande som får allt att gå jämt ut, säger den samtidigt oron är väl så tydlig. Lotte är nämligen allvar- att dramatik med låsta och enhetliga intriger ligt sjuk, och det är uppenbart att de vill gifta är lögnaktiga. Iunker kommenterar detta i ett sig medan hon fortfarande är tillräckligt frisk. kort efterord till texten, där han säger att det I nästa scen besöker Jonas en kvinna han har har varit en viktig aspekt för honom, även om haft ett förhållande med, Cecilie. Han är utom det egentligen bara innebär en kritik av »dårlig sig eftersom han en månad tidigare kastades ut teater […] og følgelig ikke aktiveres før dette av hustrun. Han har sagt upp sig från sitt arbete stykket spilles i mitt eget hjemland« (s. 128 f.). och driver runt, på väg utför verkar det som. Poängen är nog så viktig eftersom den visar Den tredje morgonscenen berättar om prästen hur konstkritiken hos Iunker representerar en Beate och hennes kyrkovaktmästare Tove. Saal- påminnelse om att konsten måste vara form- bach har med en träffande grafisk metafor sagt mässigt reflekterad för att inte hänfalla till en att pjäsen öppnar med tre vertikala linjer. Dessa estetisk ideologi. tre småscener hänger inte direkt ihop med det som kommer sedan, bortsett från genom små paralleller och upprepningar. Figurativa ekon: Därpå följer fyra små mellanscener, »Tig- geren 1. del«, »Stjerneskud«, »Køb og Salg« Astrid Saalbach och till sist »Tiggeren 2. del«. Även här finns Ideologikritiken hos Iunker är alltså i en me- tematiska och figurativa ekon, men ingen di- ning innehållsmässig, men viktigast är hur den rekt handlingsmässig förbindelse med resten ideologikritiska impulsen framkommer i och av pjäsen. Sedan kommer en paus, följd av tre med formmässiga och strukturella drag: först horisontella linjer: tre scener från samma mid- och främst genom att handlingen decentreras dagssällskap. Handlingen är alltså decentrerad, och genom att karaktärerna utformas så att de pjäsen låter sig inte summeras som en samman- inte framstår som huvudpersoner; autonoma hängande historia. Dramer som detta skiljer sig och isolerade subjekt – projektionsobjekt för från både det handlingsmässigt enhetliga dra-

36 TFL 2008:3-4 mat som koncentrerar sig på en central kon- kulturella och samhälleliga fenomen med be- flikt, och från det konfliktlösa men lika ensi- tydelse både globalt och lokalt, ja till och med digt tillståndsbeskrivande dramat – såsom det individualpsykologiskt. renodlas till exempel hos Jon Fosse. Saalbachs Genom sådana ekon och kontraster behand- texter bjuder framställandet av historier med lar texten konsumtion och försäljning, rikedom början, mitt och slut motstånd, samtidigt som och fattigdom, minne, förträngning och glöm- de inte uppehåller sig vid ett bestämt tillstånd. ska, omsorg och brist därpå, synlighet och Betydelsen av detta dubbla brott – att livet på osynlighet, autenticitet och simulering, och sist så vis inte låter sig sammanfattas innebär att men inte minst handlar texten om integration dramat visar på dylika former av enhetlighet och desintegration. En del av det som upplevs som illusoriska, eller om man vill, ideologiska. som nytt och uppfriskande hos både Iunker och Dramat bryter upp båda dessa slags samman- Saalbach består i detta; hur handlingens enhet hang eller rättare sagt: avstår från frestelsen att bryts upp så att dramat framstår som decentre- hitta på dem. rat samtidigt som läsare och åskådare inbjuds Nu betyder inte detta att Saalbachs dramer att se sammanhang och strukturer. Mening och saknar sammanhang, de består inte av helt lös- sammanhang markeras på så vis som något lä- rivna och isolerade delar. Men de sammanhang saren måste finna, inte något som författaren som texten etablerar består av finstämda upp- har packat in i texten, fixt och färdigt för mot- repningar och ekoeffekter. I Morgen og aften tagaren. Därmed finns här heller inget bastant finns exempelvis all anledning att tro att paret påstående om att mening inte finns, att världen som prästen i morgonscen nummer tre har vigt är obegriplig och helt utan sammanhang. Det är Lotta och Anders, paret från den första mor- innebär inte att konstverket kan uppföra sig gonscenen. Likaså anländer två av middags- som om svaren vore uppenbara eller enkla att gästerna i kvällsscenen något för sent eftersom finna. Men liksom hos Iunker ligger den form- tåget fick vänta i över tjugo minuter medan mässiga poängen hos Saalbach i att den inne- man röjde upp på rälsen efter en »personpåkör- börd som låter alla trådar knytas ihop är ett ning«. Detta tycks vara ett självmord begått av ideologiskt uttryck. den olycklige Jonas, från den andra morgon scenen, eftersom middagsgästerna kunde se samma omständighet visar sig i framställ- »en rød tennistaske, der lå mellem sporene« ningen av pjäsens karaktärer. Inte heller hos – lik den Jonas släpade på under besöket hos Saalbach kommer man att hitta någon tydlig Cecilie. Förutom att enstaka gånger låta his- huvudperson. Inget av de tre dramerna sam- torierna snudda vid varandra förhåller sig de lar sig runt en karaktär. I synnerhet gäller detta olika delarna till varandra genom språkliga och Morgen og aften och Det velsignede barn, som tematiska eko- och kontrasteffekter. Till ex- båda innehåller en rad roller fördelade på be- empel kan inte den sjuka kvinnan i den första tydligt färre skådespelare. Morgen og aften har morgonscenen, Lotte, förmå sig att äta medan 23 roller fördelade på åtta skådespelare medan däremot den gravida Johanne från kvällsscenen Det velsignede barn har 25 roller fördelade på äter oupphörligen. Nu är det inte ovanligt att en nio skådespelare. Men till skillnad från Iun- cancersjuk person inte kan äta, liksom det inte ker, som i Ifigenia bara anger att det ska vara heller är ovanligt att gravida har en våldsam ap- tre aktörer till de åtta rollerna, är rollerna hos tit – men genom tendensen till överdrifter och Saalbach fördelade bland aktörerna. I stort sett själva monteringen i dramats struktur får detta innebär detta att varje aktör eller skådespelare inslag betydelse utöver den bokstavliga; texten har tre eller fyra roller som alltså är närmare inramas av svält och överätande, i och för sig specificerade, exempelvis ska en skådespelare

Frode Helland TFL 37 förkroppsliga Lotte i den första morgonscenen, mellanspelet »Køb og Salg«. Hon och mannen HUN i mellanspelet »Kjøp og salg« samt Julie är på visning för att titta på en mycket fashio- i kvällsscenen. nabel bostad som de absolut inte har råd med. Det verkar som att tanken var att göra detta hos iunker, kan man säga, artikuleras där- som ett slags lek, men det visar sig naturligtvis med en mer påtaglig frihet i förhållande till vara »en dårlig leg«, som HUN säger – efter- teatern samtidigt som ett anti-identifikatoriskt som »nu«, efter det att de har sett lägenheten, och anti-realistiskt inslag betonas. En liknan- kommer deras egen att »virke endnu mindre de formell poäng är naturligtvis uppenbar hos og mere mørkt« (s. 47). På så vis etableras inte Saalbach, men samtidigt uppstår en figurativ bara skillnad i allmän bemärkelse, utan paral- effekt i texten. De roller som tilldelas en skå- lell, kontrast och motsättning skapas också in- despelare förefaller inte godtyckliga och där- ternt i figuren på ett sådant sätt att denna figur med uppstår ett samband mellan dem, på så vis på det hela taget kommer att stå för något mer att de framstår som, i tämligen vid mening, ett än dessa tre slumpartade kvinnoöden. Genom slags figurer. Skådespelarens kropp används att låta skådespelare och roller innefattas i figu- med andra ord också till att skapa den säregna rer på detta sätt framställer Saalbach samman- form av sammanhang som finns hos Saalbach. hang – internt i dramat, men också i förhållan- Den nämnda figuren Lotte, HUN och Julie re- de till det omgivande samhället. Med andra ord presenterar den yngsta generationen kvinnor i visar figurerna på sammanhang som är större pjäsen. De är, säger rollistan, cirka 25 år. Lotte än dramats universum: Saalbach använder så är som redan nämnts allvarligt, eventuellt död- att säga skådespelarens kropp för att visa på ligt sjuk. På bröllopet – som av allt att döma större konflikter och former av gemenskap och just ägt rum i den tredje morgonscenen, där kollektivitet. vi möter prästen, kyrkovaktmästaren och hen- Line Kofoed-Gertvig och Tove Pedersen lyfter nes psykiskt funktionshindrade son – låter till i en viktig artikel om Astrid Saalbach fram att och med prästen bli att använda formuleringen det som de kallar »spørgsmål der angår men- »tills döden skiljer er åt« för att inte påmin- neskets tilhørsforhold til fællesskabet« över- na om den fara som hotar. I kvällsscenen är lag spelar en central roll i trilogin.19 Isolering Julie en kvinna som också är allvarligt sjuk, och främlingskap, eller alienation, utmärker de men det lutar åt att hennes sjukdom är själv olika figurerna, men som jag ser det ligger en påtagen, alltså att hon spelar sjuk. Detta ef- del av styrkan hos Saalbach i att alienationen tersom Helene, en annan gäst i middagssäll- inte framställs som ett olyckligt psykologiskt skapet, har haft henne som elev på gymnasiet. tillstånd. Alltså: det som är galet består inte Där led hon av en helt annan sjukdom, något av individuella fel eller psykiskt lidande, utan Helene och en kollega avslöjade som lögn efter lyfts fram som samhälleliga fenomen, som nå- det att Julie gått ut ur skolan. Det tycks uppen- got nödvändigt och givet – och därmed som nå- bart att hon poserade som sjuk då, men helt got som det inte finns individuell bot för. Detta säkra kan vi inte vara på om den sjukdom hon är en del av kritiken av det som jag ovan kallar åberopar i pjäsens nutid, en hotande blindhet, subjektets ideologi; föreställningen om subjek- också är en illusion. Det spelar emellertid liten tet som självstyrande och genomskinligt för sig roll: varken det att vara allvarligt sjuk eller att själv. Konstkritiken hos Saalbach, det faktum låtsas som att man är det kan uppfattas som att hennes pjäs på otaliga sätt visar fram sin sundhetstecken. konstgjordhet, eller teatermässighet, är alltså Mellan dessa två sjuka kvinnor inrymmer fi- inte alls något rent formmässigt – den har ock- guren även den gravida kvinnan »HUN« från så politisk betydelse.

38 TFL 2008:3-4 Detta kan läsas på högst skilda sätt, men tolk- Civilisationskritik ningarna stöter hursomhelst på grundproblemet i så kallad civilisationskritik, nämligen att när och familjedrama man har sagt nej till allt så har man bara sagt nå- Det verkar alltså finnas en del formmässiga got väldigt generellt. Abstrakt negation, nej till paralleller mellan Iunker och Saalbach – och i allt, är inte vare sig nyttigt eller konkret – och Danmark finns tveklöst åtskilliga fler som skul- det kan ha reaktionära konsekvenser. le förtjäna att nämnas. Enligt mig är båda värda Nu vill jag inte påstå att Saalbachs dramatik att uppmärksamma eftersom de formmässiga har sådana tendenser, utan snarare att jag uppdrag som jag här har uppehållit mig vid kan lever denna apokalyptiska tendens som proble- och bör tolkas politiskt. Claus Beck-Nielsen är matisk, även om den tillför texten en verknings- en dramatiker som också bör nämnas här, inte full undergångsstämning. En annan och långt minst eftersom han ställer många liknande frå- mer lågmäld och implicit form av en liknande gor på ett mer radikalt vis, samtidigt som han stämning kan man skönja i vissa av Katarina också är originell och annorlunda i flera intres- Frostensons dramer. Som bekant är Frostenson santa avseenden. Jag finner här anledning att en av Sveriges mest framträdande lyriker, men nämna honom i förbifarten eftersom han delar hon är också en mycket stark dramatiker. Mest ett mer innehållsmässigt drag med Saalbach, kända är nog hennes monodramer, kanske sär- nämligen det man skulle kunna kalla det civili- skilt Sorl och Sal P. I likhet med både Iunker sationskritiska. Redan Adorno visade det pro- och Saalbach är Frostenson en formmässigt blematiska i att bedriva så kallad kulturkritik; innovativ och utmanande dramatiker. Efter att men i Danmark, och när det gäller både Saal- under slutet av 1980-talet ha skrivit lyriska mo- bach och Beck-Nielsen handlar det alltså om nodramer skrev hon en rad dramatiska texter inget mindre än civilisationskritik. som alla på olika vis utmanar och berikar genren. Flera av dessa består av ett slags utfors- titeln på beck-nielsens drama CI-VI-LI- kande av fragmentariska situationer, ett drag vi SA-TION döljer inte denna ambition, och de känner igen både från Iunker och från Saalbach första två delarna av Saahlbachs triologi har – även om Frostensons metod och utformning båda ett närmast apokalyptiskt drag.20 Morgen är en annan än deras. År 2000 kom i bokform og aften slutar med att naturens eller världens två föga omskrivna men högst intressanta dra- ordning tycks falla samman. Solen har gått ned, mer, Kristallvägen och dess fortsättningsdrama men fåglarna sjunger i högan sky i den andra Safirgränd.21 kvällsscenen, medan det i tredje och sista scenen Kristallvägen är ett slags familjedrama i fyra är kolmörkt och fullständigt tyst i stadsparken, akter, där en familj bestående av fyra personer: och det suggereras fram en undergångsstäm- modern Rosa, 70 år, fadern Karl, 60, och sys- ning – som om världens undergång var nära, konen Stig och Klara, träffas en skärtorsdag för alla andra dött eller något liknande. I Det velsig- att äta middag tillsammans för första gången på nede barn verkar undergången vara ett faktum; flera år. Skälet till att denna tradition varit av- människosläkten förgås och en mer primitiv art bruten under en längre tid är att Stig i åratal va- av språkliga väsen har tagit över. Dessa fram- rit ute och rest. Dessutom medverkar Freskia, ställs i så kallade djurscener och är kanske inte Stigs tidigare flickvän, i rollistan kallad »den primitiva i någon enkel bemärkelse, men deras främmande«. fokus är bara inställt på överlevnad – fortplant- Detta kan ju se ut som upplägget till en ning och ätande – med några få enkla glädjeäm- familjetragedi à la Ibsen eller Strindberg där li- nen som att kissa eller lukta på varandras kiss. ken och hatet ska dras fram allteftersom. Detta

Frode Helland TFL 39 är helt fel, även om det ligger något i det – för sin egen privilegierade position gör han resan att uttrycka sig lite paradoxalt. Sigrid Com- till en hyperreflexiv och ironisk strategi. Medan büchen skrev i sin recension av bokutgåvan att Freskia, som under en period var hans resesäll- »Frostenson är samhällskritisk, men på ett sätt skap, är främmande, reser han i det främmande som omöjliggör en omskrivning«, och även utan förmåga att uppleva det. om jag är villig att ge henne rätt i detta vill jag försöka mig på att ge en fördjupning.22 Första andra akten inleds med att de vuxna bar- akten inleds med att Freskia, »en mörk kvinna nen gömmer sig bakom gardinerna för fadern i fyrtiårsåldern«, håller en regelrätt monolog som kommer – detta föranleder också ytterli- medan hon står och stryker en »vit linneduk«. gare en monolog, som med stor poetisk kraft Scenen berättar om hur Stig har försökt dränka visar på ett annat språk och en annan placering henne under en resa till Italien samt accentu- i världen. Fadern talar här om Rosa, sin fru och erar hennes främlingskap. Hon är (minst) dub- barnens mor: hon är honom fortfarande främ- belt främmande: både i den nya svenskan – och mande. Han säger med en påfallande våldsam i stigande grad även i modersmålet, något hon metaforik: jag har »aldrig förstått din struktur, upplever genom radion som sänder nyheter på jag har aldrig trängt in i din varelse, jag har spanska. Den korta inledande scenen skapar aldrig hört knaket och känt bristningen, mot- nästan ett slags surrealistisk stämning genom ståndet som ger efter när man till varje pris vill att den märkliga figuren går ut i köket och låser tränga in!« (s. 28). Det följande samtalet mel- dörren efter sig när hon hör Stig komma i trapp- lan honom och barnen har många intressanta uppgången. I likhet med annat tjänstefolk från särdrag, och som alltid hos Frostenson ligger sydligare trakter kommer hon in köksvägen. mycket i själva språket, vars detaljrikedom jag Även Stig introduceras på scenen genom en dock inte kommer att gå närmare in på i detta monolog. Och även om systern Klara ser Stig sammanhang. direkt när hon kommer in, håller också hon en Först i tredje akten anländer den främmande inledande monolog på scenen. Språket och per- modern, Rosa, som sannolikt är judinna. Samta- sonernas förhållande till språket kommer på så len mellan familjemedlemmarna är mycket sug- vis i förgrunden och därmed accentueras också gestiva och detaljerat bisarra, men det viktiga deras förhållande till världen. Den ordrike och ur mitt perspektiv här är att även Frostensons pratsamme Stig säger lite med alla sina ord; han drama – trots den till synes traditionella kam- njuter av att »känna pratet glida, fritt, helt för marspelsprägeln – är något helt annat. För det sig självt, utan minsta tanke på sanning«. Klara, första bryts den yttre, skenbara realismen hela däremot, uttalar få ord men frågar om det som tiden ned, både i fråga om form och innehåll. sägs har någon betydelse: »Men är det viktigt? Pjäsen är fylld av sång, spel, dans, upptåg, tal Jag försöker lära mig skilja – « (s. 18). Stig re- och även en märklig diabildsvisning – men presenterar den globala minoritet av människor också innehållet i det som sägs gränsar bitvis som är radikalt mobila; han reser överallt, men till det absurda. Ett exempel på det senare är upplever lite. Och eftersom han är reflekterad Karls första replik efter det att Rosa har kom- försöker han göra en dygd även av detta: Först mit. Först talar hon med och om barnen, och det ville han verkligen »uppleva den, platsens själ, är mycket tydligt att hon föredrar sonen och är platsens ande«, säger han med sina klichéer, kylig mot dottern – bland annat berättar hon om men det framkommer också att han senare byt- de plågsamma saker som hon i sin fantasi har te strategi: »Sen ville jag bara till namnet. Till sett sonen utsättas för. Efter denna skildring tar det klara namnet på skylten, att se det var hela fadern, Karl, till orda och berättar om sitt möte saken« (s. 23). I stället för att se världen och med Rosa:

40 TFL 2008:3-4 KARL (träder fram från sitt hörn): Jag gick deras melodramatiska begär efter just detta fram och slätade henne. Ja, hon luktade skåp, framställs emellertid på scenen, men som nå- cederträ, friskt linne och något sött, svalt och got föga relevant. Centralt i pjäsen, både när det sött. Hon räckte ut sin sträva tunga, ovanligt stor, och jag mötte den med min. Det var en oför- gäller handlingsmässigt innehåll och scenisk ar- glömlig stund, på såna stunder lever jag, enbart kitektur, är förhållandet mellan de som bor uppe på dem. Hennes tunga var hård, som en lapp av i huvudlägenheten och de som bor nedanför i något trä. Och nu står hon här, omgiven av sina den lilla lägenheten. Både bokstavligt och alle- vuxna barn – goriskt decentreras den vita medelklassens liv, ROSA: Är du där? Jag såg dig inte alls. (s. 40) alltmedan det betonas hur deras liv just vilar på Även om pjäsen ibland präglas av en radikal några andra, främmande, vilka man svårligen brist på kommunikation, så är det inte framkal- vill släppa vare sig in eller upp. landet av ett absurt grundtillstånd som står på spel. Och även om det finns handling och rikt- de dramatiker jag har tagit upp här är alla ning är handlingen på ett underligt sätt decen- mycket olika, men som jag försökt visa delar trerad. Pjäsen drivs fram både mot påskmålti- de vissa formella aspekter. Det förra har jag den och mot konfrontationen mellan Stig och nu försökt att frilägga i Frostensons drama, Freskia, flickvännen han försökte dränka. Stig nämligen hur handlingsstrukturen decentre- blir närmast hysterisk när han får se henne, men ras. I grund och botten är nog detta ett arv efter familjen och Stig verkar bli lika upprörda över Brecht, och precis som hos honom är detta vik- att Freskia har bränt haren de skulle äta, som tigt också i politisk mening. Förstå världen kan över mordförsöket. Och konfrontationen slutar man först när man lagt bakom sig det samtida med att Freskia knuffar ut Stig genom fönst- kravet att tänka teleologiskt och individualis- ret. I det att Stig faller ut hör vi ett »avgrunds- tiskt. Världen och individens liv är inte primärt vrål« och det blir »dödstyst i rummet«. Härnäst ett resultat av individuella val, utan av struktu- sjunger Rosa en sång av Apollinaire, och sam- rella förhållanden och relationer som går dju- talet fortsätter precis som förut. De talar vare pare än individens självmedvetenhet. Därför sig om det som Stig eller det som Freskia har hänger också denna aspekt så intimt samman gjort – och snart visar det sig att han inte har med de andra formella aspekter som jag lyft blivit dödad, utan landade på Freskias balkong fram här; uppgörelsen med subjektet, eller det på våningen under. Efter en stund går Freskia man väl fortsättningsvis skulle kunna kalla den själv ned och lite senare går Klara hem till sin borgerliga subjektsuppfattningen. Vare sig hos pojkvän, en gammal man som hon väntar barn Iunker, Saalbach, Beck-Nielsen, Frostenson el- med. Till sist talar makarna om hur hungriga ler hos Norén finns huvudpersoner i traditionell de är – påskmåltiden blev ju inte av. De ska äta bemärkelse. Här finns inga djupa individuella resterna i köket, säger de, och pjäsen slutar. levnadsöden som åskådare och läsare kan iden- Tiden och handlingen i pjäsen är alltså decen- tifiera sig med. I bägge avseenden är detta dra- trerad i så måtto att den aldrig koncentreras runt matik som gör upp med kärnpunkter i vår tids ett centralt spår, en konflikt eller ett levnadsöde. västerländska ideologi; Såväl föreställningen Frostensons text ger ingen central enhet, den är om att väst utgör världens centrum och att vi icke-enhetlig utan att vara fragmentarisk. Texten för klotet i en bättre och mer förnuftig riktning, lockar verkligen med, eller anspelar på, existen- som tanken om att vi själva är herrar över vårt tiellt djup och innerlighet samtidigt som detta eget öde. Att vi är ett slags små gudar som för- överges och förnekas. Dessa skandinaviska står världen och oss själva och handlar därefter, medelklassmänniskor får inte fylla scenen med till allas bästa, och därför kan tacka oss själva sina lidanden och njutningar från privatsfären; för våra privilegier – »vi har trots allt slitit hårt

Frode Helland TFL 41 för detta!« – saboteras av dessa representanter distanserade roll. Texter som på detta vis kon- för det bästa av dagens nordiska dramatik. strueras som djupsinniga konstverk omgivna av Just det att dessa poänger reflekteras formen särskild aura – jag nämner inte författarnamn mässigt är viktigt. Genom det motstånd som de här – kan nog fungera på många sätt, men de på så vis erbjuder kan de också vara inte bara fungerar åtminstone som en hyllning av läsare lockande estetiska objekt utan något man kan och publik. Och en hyllning av publiken är kan- dra lärdom av. Genom sina brott med såväl den ske inte det som mest behövs i dag. enhetliga handlingen som med kravet på en cen- Om vi nu vänder tillbaka till den psykotiska tral, enhetlig huvudperson, omöjliggörs två van- Annas fråga hos Lars Norén, så kan det inte liga, men felaktiga eller ideologiska åskådar- el- råda tvivel om att många i alla fall anser att det ler läsarattityder. Den ena, som är lättast att se, är meningsfullt såväl att se som att läsa – och är den identifikatoriska. Åskådare och läsare för den delen att skriva – politisk dramatik i får inte i mötet med dessa texter anledning att dag. Det finns klara politiska tendenser i sam- leva sig in i och identifiera sig med en huvud- tidsdramatiken. Men det rör sig alltså om nya person. Således kan man inte blåsa upp sitt eget former av politisering – det finns ingen tendens borgerliga levnadsöde år 2008 till evigt giltiga, till propagering för enkla och entydiga åsikter. tragiska dimensioner. Det andra, enligt mig lika Ingen agitation, inga försök att väcka massor- viktiga, är det som jag vill kalla den distansera- na. Det politiska yttras på nya sätt, baserat på de-överlägsna hållningen. Dessa texter förhål- en anti-idealistisk grundtanke om att konst inte ler sig inte till läsaren som avslutade objekt som bör uppträda som religion, allra minst en reli- ska värderas av en distanserad åskådare. Genom gion som har den borgerliga självbestämmande att åskådaren eller läsaren skrivs in i texten, som individen som Gud. någon texterna själva är kritiska till, blir det ock- så svårt att förhålla sig neutralt, i smakdomarens Översättning från norskan av Kristina Hermansson

1. Jämför med inledningen till artikeln »Semiologi 5. Ibid., 2006, s. 112. och retorik«, där de Man gör narr av dem som 6. Detta uppehåller sig Adorno vid upprepade tror att vi nu när »litteraturens inre lag och gånger i Ästetische Theorie, se till exempel i ordning är väl övervakad, […] lugnt [kan] ägna den del som heter »Gesellschaft« där det bland oss åt utrikes affärer, litteraturens yttre politik.« annat sägs att »Jedes Kunstwerk heute, auch Den svindlande texten, övers. Mikael van Reis, das radikale, hat seinen konservativen Aspekt; Stockholm/Skåne: Brutus Östlings Bokförlag seine Existenz hilft, die Sphären von Geist und Symposion, 1992, s. 319. Kultur zu befestigen, deren realen Ohnmacht 2. Edward Said, Orientalism, övers. Hans O. Sjö- und deren Komplizität mit dem Prinzip des Un- ström, Stockholm: Ordfronts förlag, 1993, s. 12. heils nackt zutage treten. […] Kunstwerke sind 3. Detta var även Pierre Bourdieus grunduppfatt- a priori gesellschaftlich schuldig, während ein ning i hans globaliseringskritiska böcker »mot jedes, das den Namen verdient, seine Schuld marknadens tyranni« – se exempelvis essän zu büßen trachtet.«, Ästetische Theorie, [1970] »Culture Is in Danger« i Firing Back. Against Frankfurt am Main: Suhrkamp, 1973, s. 348. the Tyranny of the Market 2, [2001] New York [»Varje konstverk i dag, även det radikala, har & London: New Press, 2003. sin konservativa sida; genom sin blotta existens 4. Jacques Rancière, »Estetiken som politik«, bidrar de till att befästa sfärerna för ande och övers. Kim West, i Texter om politik och estetik, kultur, vars reella vanmakt och delaktighet i Site edition 2, Lund: Propexus, 2006, s. 95 f. katastrofens princip ligger i öppen dag. […]

42 TFL 2008:3-4 Konstverk bär a priori en samhällelig skuld, och 15. Finn Iunker, Anwendung, Sklaven 50, Berlin, 1999. varje konstverk som förtjänar sitt namn strävar 16. Louis Althusser, »The ’Piccolo Teatro’: Berto- efter att sona denna skuld.« (övers. TFL)] lazzi and Brecht«, i For Marx [1965], London: 7. För en diskussion av denna problematik, se War- Verso, 1999, s. 131 ff. ren Montag, »Mot en ny lesning av Althusser: 17. Finn Iunker, Tre skuespill: Ifigenia. Helena. Kunstens materialitet«, Agora, 2007:4, s. 110 ff. Play Alter Native, Oslo: Cappelen, 2004, s. 115. 8. Se exempelvis Postmodernism, or, The Cultural Fortsättningsvis ges hänvisningar till detta verk Logic of Late Capitalism, särskilt kapitel 1 och inom parantes i den löpande texten. 2, London & New York: Verso, 1991. 18. Astrid Saalbach, Tre skuespil: Morgen og 9. Lars Norén, Personkrets 3:1, Stockholm: Bon- aften, Det velsignede barn, Aske til Aske – støv niers, 1998, s. 183. til støv: en trilogi, Köpenhamn: Rosinante, 10. Alain Badiou, Metapolitics, London & New 1999. Fortsättningsvis ges hänvisningar till York: Verso, 2005, s. 13. detta verk inom parantes i den löpande texten. 11. Immanuel Wallerstein, Europeisk universalism: 19. Line Kofoed-Gertvig & Tove Pedersen, Maktens retorik, övers. Oskar Söderlind, »Civilisation på vildspor«, i Birgitte Hesselaa Stockholm: Tankekraft, 2006, kap. 2. (red.), Fornyere: 6 danske dramatikere, facts, 12. Gayatri Chakravorty Spivak, »Kan den subal- analyser, interviews, Gråsten: Drama, 2004, terna tala?«, i Mikela Lundahl (red.), Postkolo- s. 165. niala studier, Skriftserien Kairos nr. 7, Stock- 20. Claus Beck-Nielsen, CI-VI-LI-SA-TION, holm: Raster förlag, 2002, s. 75 ff. Aarhus: Dansklærerforeningen, 2000. Jämför 13. Om Iunker finns inte så mycket skrivet, men även med Claus Beck-Nielsen, En sidste sang: en bra introduktion ges av Lars A. Fodstad i Nedskrevet af Claus Beck-Nielsen, Köpenhamn: artikeln »And. A few Examples. Or sugges- Rosinante, 2001. tions. For you. Finn Iunkers dramatikk – noen 21. Katarina Frostenson, Kristallvägen ⬣ Safir- eksempler og en oppfordring«, i Riss 2007:1. gränd, Stockholm: Wahlström & Widstrand, 14. Finn Iunker, The Answering Machine - a text 2000. Fortsättningsvis ges hänvisningar till for a theatre, Amsterdam: DASART, 1994. detta verk inom parantes i den löpande texten. Fortsättningsvis ges hänvisningar till detta verk 22. Sigrid Combüchen, »Konst av tillvarons inom parantes i den löpande texten. utanverk«, SvD 2000-05-11.

Frode Helland TFL 43

När är en gatsten gudomligt våld? Om vredens politik och vredens litterära röster av Lilian Munk Rösing

Munk Rösing (1967), fil.dr och lektor vid Afdeling for Litteraturvidenskab, Københavns Uni- versitet. Hon är också litteraturkritiker på dagstidningen Information. Munk Rösing har gett ut tre böcker: At læse barnet (2001), om »det inre barnet« hos Freud, Joyce, Proust, Benjamin och Sarraute, Lagerkvist, Kønnets katekismus (2005), om könet som existential, samt Autoritetens genkomst (2007), om förhållandet mellan Lagen och Kärleken hos Lacan, Freud, Kértesz, Shakespeare och Kierkegaard. ed denna artikel vill jag försöka på »gudomligt våld«. Med »gudomligt våld« resa en ganska pretentiös fråga: menar Žižek (med en egensinnig tolkning av Vad är sann vrede? Med »sann« Benjamins begrepp) ett våld som gör skillnad vrede menar jag en vrede som gör och som stiftar en ny ordning, till skillnad från Mskillnad, en vrede som är i stånd att skapa för- ett »mytiskt våld« som befäster den etablerade ändringar. Kan en sådan vrede vara en politisk ordningen. Žižek ställer frågan: När den unge drivkraft? Kan den vara en litterär drivkraft? mannen kastar gatsten mot polisen eller tän- Har den litterära och den politiska vreden med der eld på en parkerad bil – är det då en hand- varandra att göra? ling som gör skillnad, ett omstörtande av den Det jag söker i skönlitteraturen är inte i första existerande världsordningen? Eller är det något hand litterära tematiseringar av vreden, utan vre- spektakulärt, en händelse som enkelt infogas i den som litterär drivkraft, en vrede som framför medieströmmen och bekräftar dess föreställ- allt framträder i det litterära verkets röst. Med ningar om unga, arga män? Är det en »act« som »röst« syftar jag här ungefär på det som Horace gör skillnad, eller är det bara »action«, alltså en Engdahl söker utforska i sin Beröringens ABC.1 febril aktivitet, som bara ansluter till all den fe- Men medan Engdahls litterära kanon får honom brila aktivitet som präglar vårt företagsamma, att kretsa kring de litterära röster som rör sig senkapitalistiska samhälle? på gränsen till stumheten (Beckett, Mallarmé, Žižeks fråga om huruvida det gudomliga Ekelöf), kommer jag istället att intressera mig våldet kan tränga in i dagens värld kan jäm- för de röster som låter som om de aldrig tänkte föras med Sloterdijks fråga om huruvida »den tystna, eftersom vreden i dem driver fram en rasande guden« kan tänkas återinträda i tiden: outsinlig ström av välartikulerat språk. Vi ska »Tänk om han [den rasande guden] arbetar un- lyssna till tre sådana vredens röster: dansken derjordiskt för att åter bli samtida med oss?«3 Lars Skinnebach, österrikiskan Elfriede Jelinek I Zorn und Zeit betraktar Sloterdijk vreden och ungraren Imre Kertész. som en avgörande drivkraft i mänsklighetens Men innan vi ger oss i kast med att lyssna, historia. Han följer två inflytelserika berättelser vill jag försöka säga något om vad sann vrede om raseri genom västerlandets historia: kristen är och vad den inte är, med hjälp av två aktu- domens och kommunismens.4 Sloterdijks lika ella filosofiska verk som handlar om vreden vanvettiga som inspirerande projekt är ett slags och dess politiska potential: Slavoj Žižeks vredens ekonomiska historia; en analys av hur Violence och Peter Sloterdijks Zorn und Zeit.2 västerlandets kulturhistoria har förvaltat den Žižek och Sloterdijk förhåller sig båda kritiska stora tillgång på raseri som utgör människans till två typer av vrede: den spektakulära vreden medfödda kapital – hennes »raseribank«. Han och ressentimentet. Sloterdijk arbetar dessutom analyserar hur kristendomen har låtit kapita- energiskt med att skilja ut vreden från kärleken, let av vrede ackumuleras genom att deponera medan Žižek tvärtom hävdar att den sanna vre- det i den rasande guden, som på den yttersta den är genomsyrad av kärlek. dagen kommer att göra upp räkenskapen. Och Om mitt begrepp om »sann vrede« verkar han analyserar hur kommunismen använt detta pretentiöst, övertrumfas det ändå av Žižeks be- omfattande kapital av vrede som kristendomen grepp för samma förändrande kraft – han kal- under lång tid hunnit ackumulera. Slutligen lar det »gudomligt våld«. Detta begrepp häm- framhäver Sloterdijk hur västerlandets unga tar Žižek från Walter Benjamin. Huvudfrågan män i dag, bortom både kristendom och kom- för Žižeks Violence är när vi med rätta kan munism, utgör en enorm »rasande massa« som kalla våldsamma offentliga handlingar (som kommer till uttryck såväl i apolitisk vandalism stenkastning och bilbränning) för exempel som i fundamentalistisk terror.

46 TFL 2008:3-4 Sloterdijks bok presenterar raseriets psykis- axiom: I den globaliserade situationen är det inte ka ekonomi som ett alternativ till den psykiska längre möjligt att tänka sig en storslagen politik ekonomi som han menar att psykoanalysen står med syfte att utjämna passionerna, som bygger för, nämligen erotikens. Det grekiska ordet för på ett gottgörande av en begången orätt i det för- vrede, »thymos«, blir hans begreppsliga alter- flutna.« Detta sätter enligt Sloterdijk en gräns för nativ till »eros«. Som Sloterdijk ser det är eros »de stora anklagande rörelserna« som »socialis- sammansmältningens drift, medan thymos är men, feminismen, postkolonialismen«, oavsett självhävdelsens – något som han ser som mer hur »respektabel« deras sak än må vara.5 fundamentalt. En central fråga för föreliggande I Violence går Žižek i direkt polemik mot artikel är om denna motsättning mellan »eros« Sloterdijks ressentimentkritik utifrån – det nå- och »thymos« är hållbar. got lättköpta – påpekandet att den själv före- faller vara ett uttryck just för det ressentiment den vill kritisera. Sloterdijks kritik grundar sig enligt Žižek på avund mot det han kallar »den Ressentiment universella emancipatoriska positionen«.6 I bästa nietzscheanska anda (och med en filo Žižek slår ett slag för att rehabilitera res- sofisk röst som gör honom till Nietzsches sanne sentimentet, och allierar sig därvid med W.G. arvtagare) hyllar Sloterdijk det heroiska rase- Sebald, som framhäver den »rätt till ressenti- riet i kontrast till slavmoralens »ressentiment«, ment« som man exempelvis har när man sut- offrets självömkande harmsenhet. Det avslu- tit i koncentrationsläger (Sebalds exempel är tande avsnittet i Zorn und Zeit har följdriktigt Jean Améry). Žižek understryker att det här är rubriken »Jenseits des Ressentiments«, bortom tal om ett ressentiment som inte har något att ressentimentet. För Sloterdijk är det just detta göra med slavmoral, utan tvärtom är ett »nietz- ressentiment, till skillnad från den antika, he- scheanskt heroiskt ressentiment«, i vilket den roiska, självhävdande vreden, som varit den traumatiserade vägrar att kompromissa, väg- dominerande formen för vrede i vår kultur. rar att normalisera sitt trauma.7 Det ska dock Kristendomens historia är ur detta perspektiv understrykas att Žižek i denna hyllning till ett en historia om att förlägga sin längtan efter heroiskt ressentiment trots allt ansluter sig till återupprättelse till något hinsides, och kommu- Nietzsches och Sloterdijks kritik av det ressen- nismens historia handlar om att kräva återupp- timent som bygger på slavmoral. rättelsen i denna världen, här och nu. Sloterdijk förnekar inte de skapande krafterna i ressentimentet, som han kallar »ett av vredens thy- miotiska syskon«. Han har trots allt en större Spektakulärt våld respekt för kristendomens och kommunismens Žižeks Violence kommenterar några av de utbrott kanalisering av ressentimentet in i kulturella av spektakulärt våld som har präglat världen de skapelser och sociala revolutioner än vad han senaste åren. Det gäller de anti-danska demon- har för det punktuellt exploderande våldet strationerna under »karikatyr-krisen«, orolighe- (brinnande bilar), som uttömmer sig i sin egen terna i Paris förorter 2005 (som vi vintern 2007- handling snarare än att utföras för en större saks 2008 upplevde en motsvarighet till i Danmark), skull, eller för det religiöst-fundamentalistiska och de kaotiska händelserna i New Orleans efter våldet, som han betraktar som regressivt, ur orkanen Katrina. Žižek summerar sin analys av stånd att frambringa något nytt. dessa våldsfenomen i tre punkter: Men ressentimentets tid är förbi, menar Slo- För det första: Det automatiska fördömandet terdijk: »Följande insikt ska fasthållas som ett av det synliga och spektakulära våldet som nå-

Lilian Munk Rösing TFL 47 got dåligt eller ont fungerar som en ideologisk mer, endast den karikatyr av sig själva som de skärm som döljer det osynliga, sociala våld protesterar mot, menar Žižek. som är grunden för den kapitalistiska världs- Som vi såg är inte heller Sloterdijk särskilt ordningen. imponerad av samtidens »spektakulära« gatu- För det andra: Det är svårt att vara verkligt våld. Det tjänar inget till att sätta eld på bilar, våldsam. Man kan rasa och stoja och slåss utan skriver han, »om man inte därmed strävar efter att detta utgör någon verkligt våldsam och revo- ett mål som integrerar vandalismen i ett ’his- lutionär handling som gör skillnad. Enligt Žižek toriskt’ perspektiv«.11 Brandanstiftarnas raseri lider vi i dag av för mycket »action« och av för »uttöms i sitt eget uttryck«, den är »säd spilld på lite verklig »act«: »Hotet i dag är inte passivitet marken« frestas man att säga – för att nu rasera utan pseudo-aktivitet, trycket att ’vara aktiv’, att den fördämning som Sloterdijk så märkvärdigt ’delta’, att täcka över tomheten i det som pågår. naivt upprättar mellan vrede och sexualitet. Människor griper in hela tiden, de ’gör något’, akademiker ställer upp i meningslösa debatter, och så vidare. Det verkligt svåra är att ta ett steg tillbaka, att dra sig undan«.8 Gudomligt våld Därmed har vi nått Žižeks tredje punkt om Žižeks begrepp, lånat av Benjamin, för den våldet: »Ibland kan ett artigt leende vara mer aggressiva handling som förmår bryta in i den våldsamt än ett brutalt utbrott«.9 Här får vi det existerande världsordningen snarare än att be- överraskande och i och för sig befriande svaret fästa den, är som nämnts »gudomligt våld«. på den fråga till pappa Žižek som många av oss, Žižek skiljer omsorgsfullt ut sitt »gudomliga hans trogna läsare, länge har gått och burit på: våld« från det fundamentalistiska, religiösa Vad skall vi göra? Skall vi stå på barrikaderna, våld som han betraktar som just stabiliserande kasta gatsten, sätta igång en revolution? Pappa snarare än radikalt förändrande. Žižek svarar: Ni skall vara som Bartleby, Mel- Denna föreställning om det gudomliga vål- villes gråa kontorsråtta, som helst ville smälta det som en handling som gör skillnad (och inte in i väggen, som inte ville vara »någon« och bara är spektakulär »action«) är uttryckligen in- vars svar på chefens alla uppmaningar att göra spirerad av den franske filosofen Alain Badious något är: »I would prefer not to.«10 begrepp om »tilldragelsen«. För Badiou är en Det är i denna position som Žižek nu ser tilldragelse något som fullständigt förvandlar den äkta och svåra »våldsamma« handlingen vårt perspektiv på oss själva och världen – hans – »våldsam« i den meningen att den radikalt prototypiska exempel är revolutionen, återupp- bryter med det (våldsamma) system som lever ståndelsen och kärleken. av att alla fnattar runt, hyperaktiva och enga- Det avgörande här är att få till stånd en gerade i att vara »någon«. Nej, säger Žižek, vi skarp distinktion mellan den senkapitalistiska skall le vänligt, vi skall vänta, vi skall läsa. Vi »event«-kultur vi lever i och tilldragelser som skall »motstå frestelsen att engagera oss ome- gör egentlig skillnad. I en värld som vår, där det delbart«, vi skall »vänta och se«. hela tiden »händer« något, händer det egentli- Det »våld« Žižek efterlyser som ett revo- gen ingenting. En massa engagerad hyperakti- lutionärt brott med det osynliga kapitalistiska vitet – fysiskt eller verbalt våldsam – under- våldet är alltså inte det spektakulära gatuvåldet stödjer bara denna pseudo-aktivitet, snarare än som det nu yttrar sig i brännandet av bilar el- att rucka på de strukturer som utgör grunden ler flaggor; vid dessa tillfällen reproducerar de för oss och vår värld. våldsamma demonstranterna, om de nu är unga Men hur skall vi då göra skillnad på »event« arga parisare eller fundamentalistiska musli- och tilldragelse, på »action« och verklig hand-

48 TFL 2008:3-4 ling? Hur skall vi avgöra om den unge man som lösning. Han hittar visserligen ett intresse för kastar gatsten är en del av den spektakulära kul- »thymos« även i psykoanalysen, i form av La- tur han säger sig göra uppror emot, eller om hans cans utforskande av den hegelianska kampen gatsten faktiskt kastas in från ett helt annat håll, för erkännande – men han menar att Lacan i en helt annan ordning (detta »helt andra« är det grunden hamnar fel då han »amalgamerar« thy- som Žižek i anslutning till den negativa teolo- motik och erotik, Hegel och Freud, i »hybrid- gins tradition kallar »det gudomliga«)? Enligt begreppet désir«, som just betecknar både ero- Žižek är det faktiskt omöjligt att veta: »Det finns tiskt begär och begär efter erkännande.13 Med inga ’objektiva kriterier’ som vi skulle kunna an- en sarkastisk formulering slår Sloterdijk fast vända för att identifiera en våldshandling som att Lacan med sitt begärsbegrepp åstadkommer gudomlig; samma handling som för en yttre be- »en förvirring som är lika välkommen som den traktare helt enkelt är ett våldsamt utbrott, kan är fullständig«, eftersom den inte upprätthåller vara gudomlig för dem som är involverade«.12 den dualism mellan erotik och aggression, som Om den aggressiva handling som gör skill- Sloterdijk själv sätter fram som absolut. nad å ena sidan måste skiljas från »event«- Men frågan är om denna dualism över samhällets »action«, så måste den å andra sidan huvudtaget går att upprätthålla, oavsett om man också skiljas från slavmoralens ressentiment. förstår »eros« som sexualitet eller som kärlek. Medan ressentimentet utgår från den »partiku- Om »eros« förstås som sexualitet, är då inte lära identifikationen« (med sitt kön, sin ras, sin aggressionen en viktig komponent i sexuali- klass, sin nationalitet, sin sexuella läggning), teten? Och om »eros« förstås som kärlek, kan så utgår den aggression som gör skillnad en- man då inte tänka sig en vrede, som rymmer ligt Žižek från den universella dimensionen i kärleken inom sig? Och en kärlek som rymmer subjektet: »den dimension av emancipatorisk vreden inom sig? universalitet som ligger utanför den sociala Om den strukturella skillnad som Sloterdijk identitetens sfär«. grundar sin motsättning mellan thymos och Med utgångspunkt i Kant hävdar Žižek att eros på, är en skillnad mellan en drift till av- det inte är den sociala identiteten som är univer- gränsning och en drift till sammansmältning sell och som står över alla särintressen – utan – kan man då inte finna både kärleken och vre- individen som sådan. Människans politiska di- den på båda sidor av denna skillnad? Det vill mension sammanfaller alltså för Žižek med det säga: det finns en kärlek som upplöser grän- individuellt-universella och inte med det socialt- ser, och det finns en kärlek som upprättar dem. kulturella. Bränslet för det egentliga våldet och Och: det finns en vrede som upplöser gränser, den egentliga vreden skulle alltså finnas i vår och det finns en vrede som upprättar dem. Och singulära (och därför universella) existens, och är det inte så att kärleken och vreden blir gräns- inte i vår sociala (och därför partikulära) exis- sättande, just när de förenas? På så sätt att den tens. Žižeks »våld« talar i namn av den univer- vrede som inte gör skillnad är just den som inte sella individen, och inte i namn av den sociala, rymmer kärlek inom sig – och vice versa? kulturella, könsbestämda identiteten. När Žižek skall definiera den vrede som gör skillnad – i polemik mot Sloterdijk och i anslutning till Søren Kierkegaard – så är det just detta han lyfter fram: den vrede som gör skillnad är Vrede och kärlek den som rymmer kärlek inom sig. Det gudom- Sloterdijk ställer det heroiska raseriet, »thy- liga våldet, som för Žižek är vredens sanna mos«, mot psykoanalysens »eros« som drif- handling, är en handling som varken instiftar ten till självhävdelse mot driften till självupp- eller upprätthåller Lagen (ett sådant våld vore

Lilian Munk Rösing TFL 49 »mytiskt«). Det är en handling som drivs av nå- förkunnelse« och »rasande eskatologi«. Jesus tal got bortom Lagen, och bortom Lagen finner vi hämtar enligt Sloterdijk sin karakteristiska »ton« hos den Kierkegaardinspirerade Žižek kärleken: från »det apokalyptiska raseriet«.17 Det är inte så »den sfär som utpekas med begreppet om ett mycket »vänlig förkunnelse« i Sloterdijks egen våld som varken instiftar lagen eller upprätthål- röst, utan snarare massor av kreativt raseri. Slo- ler lagen är kärlekens sfär«.14 Žižek citerar här terdijks text är enögd, monoman, lätt att smula ett bud från Kierkegaards Kjerlighedens Gjer- i småbitar – och skriver just därigenom in sig ninger om att av kärlek kunna hata den älskade i raseriets litteraturhistoria. Sloterdijks text blir – om att den kristne måste vara i stånd att, som en bärare av den raseriets kreativa kraft som han Jesus säger, »hata sin far och sin mor och sin propagerar för. Hans fnysande förakt för psyko- hustru och sina barn och sina syskon och därtill analysen och ressentimentets slavmoral driver sitt eget liv« (Luk. 14:26) – och han samman- en filosofisk prosa som är en fröjd att läsa och fattar: »Ibland är hatet det enda beviset på att som inte sett sin like sedan Nietzsche. jag älskar dig«.15 För Žižek måste kärleken vara Även Žižeks filosofiska prosa har en vredens genomsyrad av vrede, och vreden av kärlek, om energi i sig när han uttalar sina underhållande någon av dessa affekter alls skall fungera som och härligt diskutabla dråpslag mot liberala krafter som gör skillnad. Om vreden utan kärlek kommunister, västerländska buddhister, bittra är »mytiskt våld«, som tjänar till att upprätthålla feminister, kontextualiserade historicister, och den existerande ordningen istället för att få den så vidare. Men det är inte i dessa utfall som man att skaka i sina grundvalar, så är kärleken utan finner »det gudomliga våldet« i Žižeks röst, om vrede bara sentimentalitet: »det som gör kärle- man alltså förstår detta våld på samma sätt som ken änglalik, det som lyfter den över platt pa- han själv föreslår: ett våld som skakar vår världs- tetisk sentimentalitet, det är själva grymheten, ordning i grunden. Man finner det snarare i hans kärlekens förbindelse med våldet«.16 retorik: med sina paradoxer och sina »what if«- Strikt motsatt Sloterdijk hävdar Žižek alltså, konstruktioner söker han hela tiden att förskjuta att sann vrede uppstår först där den amalgame- läsarens perspektiv, att rycka upp oss med röt- ras med eros, och inte där den sätts i dualistisk terna, att ständigt på nytt kalfatra vår omedel- opposition till eros. Kärlek utan vrede är senti- bara, oreflekterade förståelse av världen. mentalitet; vrede utan kärlek är trots, och ingen I det följande skall vi vända oss mot vreden av dessa är krafter som gör skillnad. just som röst snarare än som tema. Vi skall lyssna till tre litterära röster som omedelbart kan ses som representanter för varsin typ av vrede: manshaterskan Jelinek framstår som en Filosofernas röster representant för ressentimentet; den provoka När Sloterdijk skriver om Homeros berömda vers tiva poeten Skinnebach som en representant för »Vreden, gudinna, besjung …« är det inte vreden spektakulära vreden; och slutligen får den den som litterär röst han är ute efter, utan vreden insisterande överlevaren Kertész sägas vända som tema, vreden som sångens ämne. Trots detta sig till sig själv och sina medmänniskor med är det tonen i versen som intresserar Sloterdijk – den kraft där stor vrede möter kärlek. den vördnad han hör att den ger vreden, och som han menar har försvunnit i vår tid. Sloterdijk vill få oss att spetsa öronen, så att vi trots allt kan höra den årtusenden bort. Också när han läser Ressentiment? Jelinek Jesu ord, lyssnar Sloterdijk till rösten i dem och Elfriede Jelinek är en av raseriets stora röster fäster sig vid deras motsättning mellan »vanlig i nyare europeisk litteratur. Och det är en röst,

50 TFL 2008:3-4 som i ett och samma andetag rasar över det pri- hos Jelinek; vi är långt ifrån ressentimentets vata och det offentliga iscensättandet av män- »slavmoral« och närmare ett äkta tragiskt patos niskolivet under senkapitalismen; det finns hos – kanske rentav det som Žižek skulle kalla ett Jelinek ingen åtskillnad mellan politiskt och »heroiskt ressentiment«. Både kvinna/offer och privat. man/bödel skildras som redskap för en mekanik Jag fokuserar här på romanen Lust från 1989, som är större än dem själva. en roman som är en enda lång smädeskrift mot Ur metaforernas dyiga landskap reser sig den lust som driver direktörens organ, både för- som en finskuren konturteckning en berättel- stått som hans könsdelar och som den kapita- se om en österrikisk överklassfamilj – fadern listiska varuproduktion och varucirkulation han direktör, modern försörjd, tonårssonen konsu- är en del av.18 Boken utspelar sig i en österrikisk ment – där alla drivs av begärets dumma och industristad: tv-dopade arbetare, konsumtions- rättframt grymma mekanik, oavsett om det rör krävande barn, sadistiska direktörer som tänker faderns begär efter att tömma sig i modern, med kuken – och i kulissen de vackra snöklädda sonens begär efter sportkläder och skidutrust- bergen där doping, knullprestationer och kon- ning, eller moderns begär efter ungdom och en sumtion förenas med skidsportens outfits, Glüh- liten kaninpälsmjuk förälskelse. wein och väluppvärmda stugor. Romanens tre Det hela slutar storslaget och förfärligt tra- huvudkaraktärer följer den oidipala modellen: giskt med att modern, som en annan Medea, far, mor och son. Fadern är direktör på det lo- slår ihjäl sin tonårsson – men det är inte denna kala pappersbruket, och »måste ju bära bördan historia som driver berättelsen framåt, det är för många, som bara växer dumt som gräs vid de redundanta lustmetaforernas tunga, tröga stränderna och inte tänker på morgondagen« massa, som väller fram som en färs ur en kött- (s. 16). Modern är hemmafru och har till funk- kvarn. tion att lätta något på faderns börda »Hans kön Låt oss lyssna till Jelineks röst, eller rätta- är redan nästan för tungt för honom att lyfta. Nu re, till berättarrösten i Jelineks roman. Den är skall kvinnan bära det en stund« (s. 27). Och so- egentligen inte bara en, utan flera. Eller: samma nen? »Det finns inte ett sant ord hos detta barn, rasande röst, som talar genom olika pronomi- det vill bara ge sig av på sina skidor, det svär nala masker: ibland »vi män«, ibland ett »vi« jag på« (s. 11). som är kvinnorna och ibland ett »vi« som bäst Med en mässande, metafor-rik stil skildrar kan förstås som hennes majestät författaren, romanen gång på gång könsakten som man- som ibland också plötsligt kan träda fram som nens hetsiga plöjande av kvinnans kropp – ett »jag«. Låt oss höra hur det låter, när rösten skoningslösa utgrävningar i kvinnokroppens rasar över den lika insisterande som imbecilla mylla. Metaforerna gör kvinnokroppen till hus, lustmekanik som driver både sexualiteten och till stall, till landskap, till gödning, till garage, samhället: till sceneri – och mannens ädla delar till spade, Som en gungande cigarr står direktören framför till bil, till teknik och till redskap. I romanens sin sänghalm och kastar bort sig. Fruktan flam- föraktfulla exponerande av den manliga lusten mar upp där det heliga sker i denna nattliga öster- som ren och skär bekräftelse av den egna po- rikiska halmbädd, där bygdeförfattare kuskar runt tensen kan vi höra århundraden av kvinnors li- och det berättas om det heliga djuret som trängs dande skumma – och det är i detta avseende, kring foderkrubban och socialinrättningarna. Det är inte så länge sedan julen, då barnet gladde sig som det kvinnliga offrets spottande klagan över åt skidorna som kan vara dess kista. Redan är det sin herre, som Jelineks raseri kan sägas lukta dags för vårönskningarna. I sitt överflöd av benä- ressentiment, feministens ressentiment. Men vi genhet och behov står fadern där och går från den är långt ifrån en gnällig, självrättfärdig offerton ena till den andra. Länge har kvinnan i varje minut

Lilian Munk Rösing TFL 51 velat bort, hon känner ungdomen och hon vet vad från »sänghalm« över »det heliga« till »julen« hon har förlorat och var hon ingenting mer har för- har sänghalmen blivit både den äkta bäddens lorat. Så går det när människor som skämtar med och julkrubbans. »Det heliga djuret« blir både livet går under! Kvinnan får en främmande tunga instoppad i munnen, och sedan fyller man sig re- mannens könsorgan och ett djur i stallet utan- jält för att skölja bort smaken. Mannen slår ner på för Betlehem. »Socialinrättningarna« blir både kvinnan uppifrån sin kropsskans. Hon höljer sitt socialkontoret och kvinnan som sexuell in- ansikte i skugga och ändå, av slavar tar man med rättning; människans låga behov tillfredsställs våld vad de äger. Ingen kraft skulle kunna ta upp både på socialen och i den äkta bädden. Den kampen mot direktörens häftiga kön, han behöver bara tro på det. Hela vår nationella skidtrupp lever manliga sexualiteten förlöjligas genom metafo- ju också på det! Men för kvinnan är det som om ren och genom överdriften: mannens liderliga han redan vore utstädad ur hennes liv som ett par kropp och kön liknas vid »en gungande cigarr« av våra nuvarande prominenser, vilkas namn om och en »kroppsskans«, och vi får höra, att »ing- tio år bara kommer att låta löjliga. Den här kvin- en kraft skulle kunna ta upp kampen« med hans nan ville ingenting annat än ungdom, vars vackra kroppar hon skulle vilja ta ögonblicksbilder av, för »häftiga kön«. att själv bli tagen av den. Som från himlen upp- Detta är blasfemi, det är krass ironi, det är står sådana bilder för henne, medan armarna redan hån, det är hat. Det är den morbida motsättning- slits bort från hennes ansikte och faderns vanliga en: barnet som är lycklig över skidorna som det visa drabbar hennes kinder och lämnar efter sig klarröda fläckar, av vintåren och tårarna. Vad folk fått som present, »som kan vara dess kista«, va- annars livnär sig av (utom av sina förhoppningar) rigenom döden skriver in sig i konsumtionsbe- skulle jag vilja veta. De tycks investera allt i kame- gärets monotona mekanik: dödsdriften skriver ror och hifi-apparater. I deras hus finns det ingen in sig i lustprincipen. Det är paradoxen – »Allt plats längre för livet. Allt är förbi när köpakten är är förbi […] men ingenting är avslutat« – som över, men ingenting är avslutat, annars vore det ju inte längre kvar. Inbrottstjuvarna vill också ha nå- fjättrar den dåliga oändligheten i det tomma gonting att fira. (s.118 f.) förbrukandet av kroppar och varor, där begäret endast mättas av en tom smak i munnen, som Det är som om flera röster hörs i Jelineks prosa genast försöker finna påfyllning i ett nytt begär. – eller som om rösten vandrar, som om den vore Det är ett tröstlöst, klaustrofobiskt universum en osalig ande som kunde byta lokalitet, eller som endast öppnar vägen för en längtan i en li- vara svår att lokalisera. Det är som om Jelineks ten parentetisk »förhoppning«, som anförs som prosa också hade något av dramats flerstämmig- något man kan bortse ifrån. Men kanske är det het över sig, men utan att mångfalden av röster bara genom att söka tillflykt i parentesen och nödvändigtvis inkarneras i flera personer. Allt- ringaktningen som hoppet kan räddas – så att så: den är inte polyfon, den är monofon, men en liten gnista av ömhet gentemot dessa karak- samma röst förefaller tala från olika platser. tärer kan antydas, för de är inte bara imbecillt Varifrån talar rösten exempelvis, när den konsumerande varelser, utan också, glimtvis hävdar: »Så går det när människor som skämtar och parentetiskt, varelser som hoppas. med livet går under«? Eller när den uttrycker Jag skulle vilja formulera det så att Jelinek sig i första person: »Vad folk annars livnär sig knullar skiten ur den idiotiska lustmekaniken av (utom av sina förhoppningar) skulle jag vilja lika grundligt som direktören knullar skiten ur veta«? Eller plötsligt talar i imperfekt: »Den här sin hustru. Den raseriets röst vi hör här är inte kvinnan ville ingenting annat än ungdom«? ressentimentets. Dess raseri är som en tragisk Den vrede vi hör här är skoningslös, smä- operadivas – ett förtvivlat raseri, som bygger på dande, hånande, förlöjligande. Först flödar en stor erfarenhet av smärta. Men den samlar den ur blasfemins källa, i en sammanbland- sig formande runt smärtan istället för att bara ning av julevangelium och sex: i glidningen skrika ut den. Och som synes rymmer den också

52 TFL 2008:3-4 tragedins kör i sig: en kommenterande röst som Han kastar hennes framdel i badkaret och öppnar ibland talar från berättarens utkikspost, ibland som disponent över denna och liknande lokaler från massan (vi män, vi kvinnor). Ett raseri, där hennes gårdsrum. Ingen annan gäst får släppa in så mycket frisk luft. Där växer hussvampen, man smärtan och förtvivlan pressar sig upp genom hör den suga vatten och producera avfall. Ingen an- kroppen, men formas av bröstkorgens mäktiga nan än direktören kan till den grad tvinga kvinnan instrument och inre kör till en storslagen sång. under sitt regn och sitt flöde. Snart kommer han Ett urbröl som pressar sig på, men formas i ar- skrikande att ha lättat sig, denna jättehäst som med tikulationer och modulationer, i den spänning ögonen ut och in och lödder kring bettet sliter i skiten. (s. 22) mellan dionysiskt tryck och apolliniskt mot- tryck som enligt Nietzsche är tragedins estetik. Sexualmetaforernas perspektivförvrängning Jag riskerar tesen att det är denna tragiska röst, river upp våra perceptionsvanor med roten; denna sjungande Medea, som banar vägen för ger oss meat shots på ett sätt som vi aldrig förr att romanens kvinnliga karaktär till slut handlar har sett dem, förskjuter lustprincipens konti- som en Medea: det är inte romanens handling nentplattor. Det är här Jelineks prosa spräng- som driver henne till detta, det är dess röst. er grundvalarna och därmed förefaller bli den I den mån som Jelineks prosa har ett »gud subversiva tilldragelse som för Žižek är det omligt våld« i sig, så ligger detta emellertid gudomliga våldet. inte så mycket i dess röst som i dess perspektiv, dess säreget perspektivförvrängande sätt att använda metaforer. Jelinek förefaller i sin Spektakulär vrede? metaforförbrukning vara en arvtagare till sin landsman Robert Musil, mannen som i Mannen Skinnebach utan egenskaper kan likna ett rum vid en »vad- Lars Skinnebachs litterära röst kan tyckas derad ficka« och förse en av personerna i rum- vara poesins svar på den unga mannen som met med långa, gula tänder, bara för att därefter kastar gatsten. Hans debutsamling från 2005 kunna hävda att man lika gärna skulle kunna I morgon finns systemen igen lyckades faktiskt säga »att det låg ett par långa gula tänder i en provocera de danska kritikerna med expli- svart silkesfodrad ask, och att dessa två män- cit politiska utsagor som »Diktproduktion är niskor stod likt spöken vid sidan av den«.19 en samhällelig lyx som sker / på bekostnad av På samma sätt får man hos Jelinek en känsla andra, fattigare samhällen« och rebelliska upp- av att metaforerna (för sexualakten) intar den maningar som »Knulla en feminist! / Knulla centrala platsen på scenen, medan personerna, en pedofil! / Knulla en socialdemokrat!«.20 Det mannen och kvinnan, antar en spökaktig exis- fick min gode kritikerkollega Erik Skyum- tens vid sidan av. Det spelas melodier i bergets Nielsen att förtörnat skriva att han faktiskt sköte, det dras vagnar genom dyn, det plöjs få- visst kunde tänka sig att älska med en social- ror i skogen, och mannen och kvinnan fram- demokrat, ja till och med om hon på köpet vore står mindre som agenter för dessa bildliggjorda feminist. Diktsamlingen, som har karaktär av sexuella skeenden än som deras redskap eller en symfonisk långdikt i sex satser, slutar med effekter. Sexualmetaforernas bildplan tar över- en svit dikter under rubriken »Besvärjelser«, handen och avpersonifierar sceneriet – avnatu- som sarkastiskt riktar sig till läsaren omväx- raliserar det, kunde man säga, om det inte vore lande med hån (»Stick din narr eller jag klip- för att denna avnaturalisering hos Jelinek i så per benen av dig«) och med något som liknar hög grad är en naturalisering, ett indrivande av en avdankad protestsångares försök till poli- människan in i en sumpig naturvärld där dess tiskt medvetandegörande: konturer upplöses. Hör bara:

Lilian Munk Rösing TFL 53 Som de lurar dig Ju större fiktionen är politikerna som beskyddar folkets känslor. Hipp, desto större ska monumentet över fiktionen vara hipp, hurra! Din röv är mitt lilla pimpelhål, jag hivar upp den ena Som de lurar dig insikten efter den andra. Brinnande hjärna ekonomerna när människan blir ekonomiernas Det är en idyll. Han väntar på dig, jätten, vem är han? redskap Med ögon som inte kan ses, övervakar han dig Som de lurar dig Landsvägen kan leda lite varstans, helst leder den dig författarna när de säger att talang är en särskild rakt ut i minnet. Det var det skuggspelet egenskap du trodde var ditt liv. Så är det på morgonen Som de lurar dig när solen slår igenom fönstret, slår in fönstret det är de privilegierade som försvarar sina och hela den bakre väggen upplyses. Ingen tror dig, privilegier ingen tror dig (s. 45) Din hals är främmande land, tungspenen, den lilla våta drottningen Till dessa verbala gatstenar kan vi ställa sam- jag knullar henne sönder och samman, det bränns öronen står i varsitt hörn ma frågor som Žižek ställer till den unge re- och talar om att vara sig själv nog. Det är en märklig bellens gatsten: Är detta endast spektakulärt arkitektur! våld, som på en och samma gång döljer och Knulla en feminist! skriver in sig i det strukturella våld som det Knulla en pedofil! Knulla en socialdemokrat! vill kritisera? Eller kan denna röst sägas ha nå- (s. 27) got av det gudomliga våldet i sig, ett våld som bryter in i den existerande ordningen snarare Här talas det med den manliga sexualitetens än att utgå från den och bekräfta den? Skall hela aggression, och man skulle kunna tänka vi följa Žižek, så kan denna fråga bara avgö- sig en duett mellan Jelinek och Skinnebach, ras av Lars Skinnebach själv. Enligt Žižek kan mellan Skinnebachs tungspene, den lilla våta vredens kvalitet inte mätas utifrån dess objek- drottningen och Jelineks gungande cigarr. Den tiva manifestationer, utan endast utifrån dess porriga röst som talar här, rör sig från filosofiskt subjektiva sinnelag. Mitt försök till analys av analsex (»Din röv är mitt lilla pimpelhål, jag vredens litterära röster är icke desto mindre ett hivar upp den ena / insikten efter den andra«) försök att avläsa vredens kvalitet utifrån dess till krigiskt invaderande oralsex (halsens främ- »objektiva« verbala manifestationer. Så låt oss mande land med »tungspenen«, den »lilla våta lyssna mer till hur vreden verbalt manifesterar drottningen«, som knullas »sönder och sam- sig hos Skinnebach. man«). Den porriga röstens »jag« kan knytas Låt oss lyssna till den dikt som kulminerar till en manlig, penetrerande kropp och dess i uppfordringen: »Knulla en feminist! / Knulla »du« till en penetrerad kropp, vars kön visser- en pedofil! / Knulla en socialdemokrat!« Det är ligen inte kan fastslås, men som i alla fall femi- den första dikten i den fjärde satsen, som har niniseras av »tungspenen« som våt drottning. titeln »Kejsarsnitt«. Det är en titel som i bokens Men varifrån talas det, och med vilken röst, narrativa spår hänvisar till att diktjaget får en i de opersonliga, närmast aforistiska inle- liten dotter som förlöses med kejsarsnitt. Men dande verserna: »Ju större fiktionen är / desto detta »kejsarsnitt« blir också en metafor för större ska monumentet över fiktionen vara«? dikten själv som ett våldsamt ingrepp i språket: Och vem vänder sig rösten till, när den talar »Betydelsen måste tas med kejsarsnitt« (s. 28). om »jätten«, som »väntar på dig«, »övervakar »Kejsarsnittet« kan betraktas som en bild på dig«; om landsvägen, som leder »rakt ut i min- ett våld som är förlösande. Låt oss pröva om net«; om skuggspelet, »du trodde var ditt liv«, vi kan förnimma huruvida Skinnebachs eget och när den insisterande upprepar: »Ingen tror språkvåld bär denna förlösning inom sig: dig, ingen tror dig« …? Detta »dig« liknar mer

54 TFL 2008:3-4 ett transponerat lyriskt jag än ett penetrerat, det helt enkelt om för mycket testosteron, en femininiserat du. Men tilltalet har icke de- thymiotisk energi som uttömmer sig i sin egen sto mindre fortsatt något aggressivt över sig. explosion, som Sloterdijk kanske skulle säga? Skinnebachs aggression ligger i röstens tilltal, Eller skall vi, som Žižek, säga att det får Lars och vem rösten vänder sig till kan glida mel- Skinnebach avgöra själv? lan kvinnan, läsaren och jaget självt. I en dikt Jag menar att Skinnebach kastar sina gatste- som denna knyts aggressionen explicit till en nar med god precision. Om boken uteslutande manlig, penetrerande sexualitet. Denna smittar hade bestått av rena provokationer som »Knulla av sig också på den inledande versens aforism en pedofil« eller »Som de lurar dig« eller »det som i och för sig kan tänkas utsägas av en torr, är de privilegierade som försvarar sina privi- neutral röst, men som här måste förstås som legier«, så hade den riskerat att helt förskriva hånfullt framförd. (Liksom det »stora« med sig åt det spektakulära våldet. Men dessa ut- monumentet och fiktionen får en punkterande sagor är inflätade med en lyrisk röst, som mo- kontrapunkt av det »lilla« rövhålet.) dulerar sådana provocerande utsagor och som Genom den porriga rösten förknippas filoso- i sin andra ytterpunkt rymmer en finkänslig fiskt analsex och krigiskt oralsex, liksom också ömhet. Dessa konsekventa korsningar i över- genom »det brinnande«: kunskapssökande sex och undergångar mellan olika typer av utsagor ger »brinnande hjärna«, och sönderknullande (bokens återkommande metafor är »motor oralsex resulterar också i att »det bränner«, trafikleder«) ger rösten en prövande karaktär. kanske i det ansikte, som har knullats så att Vi får förnimmelsen av en röst, som prövar hur öronen står i varsitt hörn. Öron som normalt det låter att kasta in en provocerande utsaga i hör, och normalt hänger samman som ett par, en dikt. Hur låter det kasta gatsten, när man bor men som här vart och ett är sig själv nog och i poesins fina glashus? Skinnebachs arga röst som talar. I sanning »en märklig / arkitektur«, är samtidigt en röst som lyssnar till sin egen för att inte säga en märklig orkester, med ta- vrede. En lyssnande röst. Det är kanske därför lande öron. Och så är vägen banad för den som öronen i denna dikt kan tala. provocerande röstens uppmaningar: Knulla … Att kasta gatsten kräver timing. Man kan inte knulla … knulla … förstå Skinnebachs verbala gatstenar utan att Det filosofiska analsexet kastar oss ut i ett läsa boken i sin helhet och märka var, hur och landskap där det fiskas efter subjektsfilosofiska när de kastas. Boken i sin helhet får en säregen insikter. Den övervakande jätten med ögon som ton genom att låta aggressionen vara granne inte kan ses, liknar Jacques Lacans subjekts- med ömheten; genom att ge en och samma ut- filosofiska begrepp om den store Andre, och saga en tvåstämmighet av aggression och öm- skuggspelet som metafor för livet påminner om het. De första fyra dikterna är samlade under Platons grottliknelse. Men dessa är inympade rubriken »Till läsaren«, något som får läsaren på sagoberättelsens värld respektive den poe- att känna sig direkt tilltalad av dess imperativ, tiska vardagsupplevelsen av solstrålen genom dess frågor och hänvändelser. »Så känn dig fönstret. Eller: med sagoberättelsen och vädret, fram, min skelögda vän« (s. 7) står det på den som är två genomgående teman i boken. Men allra första raden, och det låter ju på en gång in- också insiktens sol får en potentiellt våldsam bjudande och förolämpande. »Är du måhända karaktär i formuleringen »solen slår igenom blind, min vän?« står det ett par rader längre fönstret«, med det mångtydiga ekot »slår in ner, och återigen kan läsaren känna sig förnär- fönstret«. mad över att bli kallad synsvag och samtidigt Men vad ska vi göra av denna den manliga smekt av att bli kallad »min vän«. Detta tvivel sexualitetens aggression i diktform? Handlar på läsarens synförmåga kulminerar på näst sis-

Lilian Munk Rösing TFL 55 ta raden: »Kan du åtminstone se / en hand fram- är det just denna brist i identifikationen med för dig?« (s. 7) Efter att man har läst vidare i den partikulära identiteten – den universella boken och erfarit att det går ett spår genom den känslan av att vara en främling, även i förhål- som handlar om en liten dotter som förlöses lande till sig själv. med kejsarsnitt, så kan man vända tillbaka till Kertész Kaddish för ett ofött barn är en enda dessa vändningar och plötsligt förstå dem som lång monolog, lagd i en Auschwitz-överlevande hänvändelser till det ännu ofödda barnet. Och författares mun (eller penna), som vänder sig så framträder de som genomsyrade av ömhet till sin filosofvän, sin exhustru, sitt ofödda snarare än som något som väcker förnärmelse. barn, sig själv, för att förklara varför han säger Vi får alltså två möjliga röster för en och sam- »nej« till att bli far: ma utsaga: en spottande och en ömsint, en vred och en kärleksfull – eller en samklang mellan »Nej!« – vrålade, ylade något i mig, genast och båda. Vi är på väg in i den zon där kärleken är på en gång, när min fru (som för övrigt sedan länge upphört att vara min fru) för första gången genomsyrad av vrede (och därför inte blir senti- förde det på tal – förde dig på tal – och mitt ylande mentalitet) och vreden är genomsyrad av kärlek dämpades endast långsamt, egentligen först åratal (och därför inte blir harm). senare till ett slags melankolisk Weltschmertz.23

Det är förnekarens vrede, vi hör här; den be- Vrede med kärlek: stämda negation som över hundrafemtio sidor insisterar på och argumenterar för sitt »nej«. Kertész Vreden driver fram hans monolog i ändlösa Den universalitet som det »heroiska« ressenti- räckor av meningar, där det endast sällan sätts mentet skall springa fram ur definierar Žižek punkt, och där de många inskotten, inskjutande som negativitet: »verklig universalitet framträ- av parenteser, komman eller tankstreck, inte der (förverkligas) såsom en erfarenhet av nega- hämmar aggressionens framvällande, utan sna- tivitet, en erfarenhet av en partikulär identitets rare ger den en säreget ihärdig ton, genom att icke-överensstämmelse med sig själv«.21 insisterande och preciserande dröja sig kvar vid Žižek anför den italienske författaren och en upplysning eller en formulering, ofta med överlevaren av Förintelsen Primo Levi som ett moment av upprepning. exempel. Det sägs att Levi upprepade gånger Berättaren är noga med att uppge att hans fick frågan om han kände sig mest som jude »nej« till att bli far inte är »ett jude-nej«. Inte eller som människa. Žižek berättar inte för oss, för att det inte skulle ha med hans erfarenhet vad Levi svarade, utan svarar själv i hans ställe: från Auschwitz att göra, utan för att han menar »han var människa (han var ’för sig’ en del av att Auschwitz är en specifik (och särskilt död- mänsklighetens universella funktion) just pre- lig) variant av ett mer universellt trauma: cis och endast i den mån han var obekväm med eller oförmögen att fullständigt identifiera sig Auschwitz, sade jag till min fru, framträder för med sin judiskhet«.22 Här menar jag att Žižek mig i faderns skepnad, ja orden fader och Ausch- witz väcker samma genklang hos mig, sade jag till strängt taget borde ha valt en annan författare min fru. Och om påståendet att gud är en förhärli- och överlevare av Förintelsen, nämligen Imre gad fader är sant, då uppenbarade sig gud för mig i Kertész. För det är ett genomgripande tema i Auschwitz skepnad, sade jag till min fru. (s. 119) hela Kertész verk dels att hans partikulära identitet (som jude, som ungrare, som man) är nå- Och allt det som berättaren »säger till sin fru«, got han inte helt kan identifiera sig med; dels krossar henne samtidigt som det lyfter upp att om det finns något universellt mänskligt, så henne. Hans berättelse (den som på en gång

56 TFL 2008:3-4 utvecklas i deras dialog och i hans författar- våld varken stiftar eller upprätthåller någon skap) om judendomen som en »dom«, som lag.24 Låt oss lyssna till den vrede med vilken består i att inte kunna identifiera sig med den, berättaren driver sin dialog med hustrun till en får henne, enligt hennes egna citerade utsagor, fullbordan som också innebär dess avslutning: att hålla huvudet högt, att resa sig upp ur dyn. »Denna skrift, mycket mer än allt annat hit- Jag behövde inte ha varit i Auschwitz, skrek jag, tills, lärde henne att leva, sade min fru« (s. 83). för att förstå denna epok och denna värld, och för att jag aldrig mer skulle förneka det jag har för- Han befriar henne så att säga från juden-domen stått, skrek jag, för att jag inte skulle förneka det i genom att visa att det är en villkorlig dom. Men namnet av en komiskt, om också, det medger jag, själv fortsätter han sin insisterande, aggressiva ytterst praktiskt tolkad livsprincip, som i själva dialog med denna dom, som formar sig till en verket inget annat är än anpassningens princip, ut- märkt, skrek jag, jag hade inget att invända, men dialog inte bara med hustrun, utan också med låt oss se klart, skrek jag, ja, låt oss se klart, att litteraturen och filosofin och platsen för Guds assimilation i det här fallet inte var assimilation frånvaro. Och genom att insistera på denna dia av en ras – ras! skrattretande! – till en annan ras – log, som innebär ett bestämt »nej« till »bar- skrattretande! – utan en total assimilation till det net«, kränker han i längden hustrun istället för bestående [---] Och i det avseendet är det fullstän- digt egalt om jag är jude eller icke-jude, fastän att att följa med henne ut i det liv som han har lärt vara jude är onekligen en fördel här, och från den- henne att leva. na, men förstår hon det?! skrek jag, endast och ute- För berättaren är domens villkorlighet samti- slutande från denna enda synpunkt är jag villig att digt dess nödvändighet; det handlar för honom vara jude, uteslutande från denna enda synpunkt mindre om att av-identifiera sig med sin parti- betraktar jag det som en lycka, till och med som en särskild lycka, till och med som en nåd, inte att kulära identitet än om att helt identifiera sig just jag är jude, ty jag struntar i, skrek jag, vad jag är, med sin universella icke-identitet. Hans »del i utan att jag har fått vara i Auschwitz som bränn- mänsklighetens universella funktion«, för att märkt jude, att jag genom min judiska tillhörighet åter citera Žižek, är hans icke-identitet med ändå har fått uppleva något och sett något i vitögat den villkorliga identitets-domen, juden-domen, och vet något, en gång för alla och oåterkalleligt vet något, som jag inte avstår från, som jag aldrig men denna icke-identitet kan endast erfaras ge- kommer att avstå från. Snart tystnade jag. Sedan nom en ständig konfrontation med denna dom. skildes vi. (s. 124 f.) Där det i Nietzsches mening slavmoraliska ressentimentet skulle ha inneburit en berättarens Här når vreden i berättarens monolog ett slags innerliga identifikation med sitt öde som offer, crescendo, och de återkommande inquit (»sade som »förföljd jude«, där liknar Kertész posi- jag«), som genom hela boken fogar sig till de tion istället det ressentiment som Žižek kallar inskott som ger monologen dess karakteristiska »heroiskt«, och som har sin grund i subjektets upprepande och insisterande drag, anger här en »universella« dimension, som alltså ligger just ropande ton: »skrek jag«. Det är fortfarande en i omöjligheten i att identifiera sig med den par- negationens vrede det handlar om: berättaren tikulära identiteten. vägrar att assimilera sig (eftersom varje assi- »I viss mening var det som om jag hade dö- milation är en »total assimilation till det be- dat henne« (s. 120), reflekterar berättaren själv stående«), och han vägrar att »avstå« ifrån sin när romanen och äktenskapet går mot sitt slut. traumatiska erfarenhet. Och därmed träder han in i den zon där Žižek Samma trotsiga dialog med judendomens finner Kierkegaards begrepp om kärleken till trauma, som har »lärt« hustrun »att leva«, mås- nästan; den zon där man av och i kärleken mås- te med nödvändighet också stöta henne ifrån te vara brutal mot den man älskar. Žižek kallar sig. Genom att förbli trogen mot denna dialog, detta för »det rena våldets sfär«, eftersom dess genom att vägra ge avkall på den, förblir berät-

Lilian Munk Rösing TFL 57 taren trogen mot kärleken, även om detta bety- sin egen röst. Och i den mån som Kierkegaard der att han måste förlora sin älskade. alls definierar denna röst, så är det som mono- Det våldsamt rörande med romanens slut är toni och som hänvändelse – som den röst han att den, trots sitt insisterande på att låta barnet hör i evangelierna. Monotoni och hänvändelse vara ofött, slutar med att det föds barn. Barn, är just det som utmärker vredens röst i Kertész som på sitt sätt kan sägas vara födda ur den dia- monolog. log mellan berättaren och hustrun, som drevs av Med Žižeks begrepp visar Kertész verk oss ett rungande »nej« till barnet. För det är denna att det våld som har skapat Auschwitz inte dialog som har gjort det möjligt för exhustrun rymmer något kullkastande av den existerande att »leva«, inklusive att föda barn. Och barnen världsordningen – det är systemets eget struk- beskrivs med de ledmotiviska predikat (fräknar turella våld. Det »våld« som språket i Kertész och gråblå ögon), som berättaren i sina fanta- verk utövar genom sin aggressiva hänvändelse, sier har givit sitt apostroferade, ofödda, barn: kvalificerar sig däremot för att kallas »gud »En mörkögd liten flicka med bleka fräknar här omligt«, förstått som det våld som angriper och där runt sin lilla näsa och en trilsk pojke grunden för vår världsförståelse, till exem- med ögon glada och hårda som gråblå kiselste- pel vår förståelse av Auschwitz som det oför- nar« (s. 127). klarliga och judendomen som en förbannelse. Den vredens röst som hörs i Kertész dialo- »[D]ärför att det enda som det inte finns någon giska monolog utmärks av ett ihärdigt insiste- förklaring för är ju det som inte finns«, säger rande. Detta åstadkoms syntaktiskt genom de berättaren på ett ställe (s. 42), och i sin rasan- många inskotten och av bristen på punkter; re- de avskedssalut till hustrun, som vi just hört, toriskt genom de många upprepningarna och utnämner han det med absurd heroism till en hänvändelserna; och typografiskt genom kursi- »nåd« att ha fått vara i Auschwitz. veringarna (»total assimilation«, »nåd«). Genom sin placering i subjektets univer- Som jag ser det – eller rättare: som jag hör sella dimension har vredens röst hos Kertész det – är det ingen tvekan om att vredens röst den kvalitet som Žižek kallar »heroiskt ressen- hos Kertész också är kärlekens röst. Genom be- timent«. Genom att skaka om våra kulturella rättarens aggressiva utfall mot sin hustru (och vanföreställningar (om Auschwitz) har rösten samtidigt mot sig själv) befinner vi oss i den den kvalitet han kallar »gudomligt våld«. Ge- zon som Kierkegaard kallar »kärleken«, där nom att på en gång krossa och lyfta upp den man kan »hata den älskade i och av kärlek«. älskade har rösten den kvalitet som Žižek med Žižek tolkar Kierkegaard med hjälp av Kierkegaard kallar »kärlek«. Genom sin mono- Lacans begrepp om »hainamoration«, alltså toni och sin hänvändelse har rösten den kvalitet »sammanfallet mellan hat och kärlek«. I ett som Kierkegaard kallar ett »andligt språk« – av de sätt som Lacan förstår kärleken på (eller kärlekens språk. rättare: ett av sätten man kan förstå Lacan på) riktar sig kärleken mot »det i dig som är mera * än dig« och kan, av kärleken till detta »mera« förinta »dig«.25 Monologen i Kaddish har för- detta har varit ett försök att med hjälp av löst det i hustrun som är »mera« än henne själv, Sloterdijk och Žižek definiera olika kvaliteter hennes barn, och det i berättaren som är »mera« hos vreden, och ett försök att genom närläsning än han själv: den mörka, övermogna, civilisa- av exempel på vredens litteratur definiera vre- tionens frukt som kallas Auschwitz. den som en kvalitet hos rösten. Detta är ett pro- I Kierkegaards Kjerlighedens Gjerninger har jekt som kräver mycket mer begreppsligt och denna kärlek också sitt eget språk, eller rättare: analytiskt arbete, både vad gäller grundlighet

58 TFL 2008:3-4 och omfång, än vad föreliggande artikel har ge en föreställning om hur forskning i litterär kunnat bjuda på. Mycken stor vredeslitteratur vrede eller forskning i vreden genom littera- väntar på att få sin röst analyserad: Strindberg, turen skulle kunna se ut. Som litterära röster Thomas Bernhard, Céline, Lautréamont, »Jobs har både Jelineks feministiska ressentiment bok«, för att bara nämna något av det jag här och Skinnebachs spektakulära vrede visat sig har försummat. Och både filosofins och psyko- rymma dimensioner av »gudomligt våld« och analysens diskussioner av vreden borde konsul- »vrede med kärlek«, medan Kertész »heroiska teras i långt större omfattning än vad denna ar- ressentiment« kanske tydligast skriver in sig i tikel har gjort genom att begränsa sig till Žižek den vrede som enligt Žižek gör skillnad. I alla och Sloterdijk, och genom dem Nietzsche och dessa tre röster bryter vreden igenom fördäm- Kierkegaard. Inte minst tror jag att det kan fin- ningen mellan intimt och offentligt, privat och nas riktigt mycket att hämta hos en psykoana- politiskt – raseriet utspelar sig inte på antingen lytiker som Melanie Klein, som långt innan de nära relationernas lilla scen eller på sam- Sloterdijk insisterade på aggressionen som hällets stora scen, utan på båda dessa platser psykets primära drivkraft. samtidigt. Men jag hoppas, att denna artikels stickprov på vredens litteratur åtminstone har kunnat Översättning från danskan av Christian Nilsson

1. Horace Engdahl, Beröringens ABC: En essä 15. Ibid. om rösten i litteraturen, Stockholm: Bonniers, 16. Ibid. 1994. 17. Sloterdijk, Zorn und Zeit, 2006, s. 153. 2. Slavoj Žižek, Violence: Six Sideways Reflec- 18. Elfriede Jelinek, Lust (1989), övers. Margaretha tions, London: Profile Books,2008 & Peter Holmqvist, Stockholm: Forum, 2004. Sidhän Sloterdijk, Zorn und Zeit, Frankfurt am Main: visningar till Jelineks roman ges härefter Suhrkamp, 2006. löpande i brödtexten. 3. Sloterdijk, Zorn und Zeit, 2006, s. 73: 19. Robert Musil, Manden uden egenskaber, översättningarna från tyskan är här Lilian Munk dansk övers. Karsten Sand Iversen, Köpen- Rösings och därefter Christian Nilssons. hamn: Gyldendal, 1995, s. 126 (svensk övers. 4. Ibid., s. 353. Christian Nilsson). 5. Ibid., s. 354. 20. Lars Skinnebach, I morgon finns systemen igen, 6. Žižek, Violence, 2008, s. 165: översättningarna övers. Henrik Petersen, Stockholm: Moder- från engelskan är här Christian Nilssons. nista, 2004. Sidhänvisningar till Skinnebach 7. Ibid., s. 161. Se även W.G. Sebald, On the Na- diktsamling ges härefter löpande i brödtexten. tural History of Destruction, London: Penguin, 21. Žižek, Violence, 2008, s. 133. 2003, s. 160–162. 22. Ibid., s. 134. 8. Žižek, Violence, 2008, s. 183. 23. Imre Kertész, Kaddish för ett ofött barn (1990), 9. Ibid., 180. övers. Ervin Rosenberg, Stockholm: Norstedts, 10. Ibid., s. 196, not 4. 1996, s. 9 f. Sidhänvisningar till Kertész bok 11. Sloterdijk, Zorn und Zeit, 2006, s. 101. ges härefter löpande i brödtexten. 12. Žižek, Violence, 2008, s. 172. 24. Žižek, Violence, 2008, s. 173. 13. Sloterdijk, Zorn und Zeit, 2006, s. 44. 25. Jacques Lacan, Encore, Paris: Seuil, 1975, 14. Žižek, Violence, 2008, s. 173. s. 84.

Lilian Munk Rösing TFL 59

Uppfinnandet av estetiken av Sven-Olov Wallenstein

Wallenstein (1960) undervisar i filosofi och estetik vid Södertörns Högskola, och är chefredaktör för den konstteoretiska tidskriften Site. Han har publicerat ett flertal böcker om modern filosofi, estetisk teori, bildkonst och arkitektur och ett flertal översättningar, bland annat av Winckelmann, Kant, Hegel, Frege, Husserl, Heidegger, Lévinas, Derrida, Deleuze och Agamben. Bland hans senare publikationer återfinns The Silences of Mies (2008) och Biopolitics and the Emergence of Modern Architecture (2008). Wallenstein arbetar för närvarande på översättningar av Lessings Laokoon och Agambens Homo Sacer samt en bok om Hegel och Andens fenomenologi. stetiken och det estetiska förefaller vara högst problematiska begrepp. Kritik av estetiken Den samtida konsten och kritiken po- Kritiken mot begreppet estetik finns på många lemiserar ständigt mot vad som upp- plan och i många varianter, men ett genomgå- Efattas som en snäv »estetisk« attityd, samtidigt ende tema är att den estetiska teori som baseras som estetiken har utrustats med en närmast på den tradition som emanerar från Kant och gränslös giltighet och applikation. Alla feno- Hegel inte bara är överspelad som ett trovärdigt men i vår samtid – politik, vardagsliv, medier filosofisk projekt, utan att den också blockerar – genomsyras av en estetisk inställning, och vår upplevelse av konstverk genom att skriva många förespråkar därför att estetiken väsent- in dem i en a priorisk diskurs som fängslar dem ligen måste förstås som en generaliserad teori för sina egna syften, som vore verken endast om sociala processer.1 I detta senare perspek- illustrationer till filosofiska teorier. Låt mig här tiv uppfattas det estetiska i trängre mening, bara rada upp några sådana samtida invänd- och det gäller framför allt den riktning som är ningar, utan anspråk på systematik eller full- rotad i och vidareför den filosofiska traditio- ständighet.4 nen från Kant till Adorno, och som sätter den a) Sociologisk kritik: Det paradigmatiska estetiska autonomin i centrum, som en defen- exemplet på detta är Pierre Bourdieu, för vil- siv eller rentav reaktionär inställning som av- ken demonteringen av idén om det »intresse- skär konsten från det politiska, från praktiken lösa« estetiska omdömet, som det formulera- och vardagen. Här ska jag först beröra några des av Kant och sedan har traderats fram till av dessa kritiska invändningar, och sedan ta modernismen, är en huvuduppgift.5 Den este- ett steg tillbaka till en tidigare historisk fas tiska autonomin är i detta perspektiv ett sätt att där vi finner något sådant som »uppfinnandet undertrycka konstens samhälleliga dimension, av det estetiska«, d.v.s. den period som grovt och än mer att ontologisera skillnaden mellan talat sträcker sig från Baumgarten till Kant. elitkultur och folklig kultur. Att sociologen i Med stöd i bland annat Jacques Rancière ska Bourdieus tappning inte kan finna något som jag argumentera för att estetiken inte primärt vederlägger denna tes är föga överraskande, är ett sätt att stänga in konstverket i en sluten lika lite som slutsatsen att själva idén om nå- sfär, utan kan fattas som en utvidgad idé om got utanför »fältet« är en filosofisk myt, och tänkandet, med såväl filosofiska som politiska trots all detaljrikedom i analysen förefaller implikationer. det uppenbart att sociologens slutsatser är lika Uttrycket »uppfinnande« ska här inte förstås mycket föreskrivna a priori som slutsatserna i i termer av ett skapande ur intet, utan snarare i den traditionella estetikens föregivet tomma termer av det som den klassiska retoriken kallar begrepp. Att konsten kan reduceras till acku- inventio, och som vi återfinner i renässansen, mulation av symboliskt kapital, spelets regler, exempelvis i Albertis användning av uttrycket fältets strategiska egenskaper etc., är inte en invenzione: en förmåga att utifrån ett givet ma- empirisk upptäckt, utan en a priorisk utgångs- terial forma något nytt, som samtidigt behål- punkt.6 I en annan men besläktad bemärkelse ler en relativ igenkännbarhet.2 I denna bemär- kan estetiken därmed fattas som en »ideolo- kelse är begreppet estetik en uppfinning som gi«, vilket hävdats av Terry Eagleton, och dess utnyttjar ett begreppsligt material vars rottrådar roll antas då vara att sublimera och dölja reella sträcker sig tillbaka till den filosofiska traditio- konflikter bakom en illusorisk idé om subjek- nens begynnelse, men som också innebär något tets frihet. Estetikens roll förefaller här bestå nytt och oväntat, och ingalunda kan reduceras i att utgöra en kompensation för en utebliven till en katalog av källor och influenser.3 praxis, det vill säga att blockera en förändring

62 TFL 2008:3-4 av just de sociala relationer som genererat den tradition i vilken Hegel tidigare utgjorde den illusoriska idén om estetisk autonomi.7 historiska huvudkontrahenten, men vars plats b) Filosofisk kritik mot estetiken för att den nu intas av olika varianter på den senmodernis- stänger in konstverket: Andra anklagar esteti- tiska autonomiestetiken. En estetik baserad på ken för att utgöra ett hinder för det rena och kroppen och dess omedelbara responser, som oförmedlade mötet med verkets händelse, det i fallet med den »soma-estetik« som formule- vill säga att i viss bemärkelse upphäva dess rats av Richard Shusterman, antas här driva ut autonomi, så till exempel Jean-Marie Schaef- den estetiska teorins tomma formalismer och i fer8 och Alain Badiou.9 Schaeffer undersöker Deweys efterföljd återknyta konsten till det af- vad han ser som aporierna i den spekulativa fektiva livets vitala dimension.11 estetiska traditionen från Kant och framåt, mot Men även i den tradition som fortsätter en vilken han ställer den analytisk-filosofiska »spekulativ« läsning av konstverket finns en estetiken, som i hans läsning förespråkar en djup tvekan inför idén om det estetiska. Låt konkret analys av estetiska förhållningssätt. mig citera två exempel, belägna på var sin sida Schaeffer vänder sig mot upphöjdheten hos en av fältet, även om de i efterhand kan förefalla spekulativ estetik som ersätter en detaljerad konvergera i många avseenden: Adorno och undersökning av estetiska beteenden och prak- Heidegger. Trots att de på många punkter är di- tiker med en romantisk idé om den absoluta rekt antitetiska, delar de ändå ett problem i sina Konsten och ställer sig den omöjliga uppgiften respektive försök att finna en ursprunglig arti- att övervinna splittringen mellan det sinnliga kulation av mening, där konsten och filosofin i och det intelligibla. Badiou intar en i grunden sina trängre disciplinära innebörder framträder motsatt ståndpunkt, även om resultatet blir det som former där vi vidrörs av en ursprunglig samma: konstverket är en platonsk idé (med händelse som sedan bevaras, institutionalise- Mallarmé som huvudexempel), och varje este- ras och skrivs in, men också med nödvändighet tik som försöker underkasta verket förutfattade förråds. Denna förlust, detta undandragande, filosofiska teorier kommer till sist att förstöra är emellertid inte bara, eller inte ens alls, något både konsten och filosofin; konsten förlorar negativt, utan det som ger rörelse och en viss sin egen sanning och egenart som händelse, outtömlighet åt tänkandet. och filosofin sin begreppsliga precision då den I den första skissen till en introduktion till försöker efterlikna poesins sinnliga sanning – Ästhetische Theorie noterar Adorno att redan »matemet« och »poemet« måste för evigt för- själva uttrycket »filosofisk estetik ger intryck bli skilda åt.10 av något föråldrat«.12 Kan vi överhuvudtaget c) Estetiken är abstraherande: Detta är en längre föreställa oss ett tänkande om kon- kritik som framför allt härrör från den prag- sten som gör anspråk på att bli till en ny typ matiska traditionen och som nyligen återupp- av prima philosophia, att producera konstel- väckts inom den analytiska filosofin, där man lationer av begrepp och sinnlighet som skulle än en gång förefaller annonsera en »Ästhetik tillåta oss att ana en sanning som annars vore von unten« i den bemärkelse som föreslogs otillgänglig för filosofin? Adorno själv förefal- av Fechner vid 1800-talets mitt. Här ska krop- ler ibland medge att de filosofiska kategorier pen och den affektiva dimensionen återfå sin som kunde understöda ett sådant projekt har rättmätiga vikt efter mer än två hundra år av tömts ut, och att utsuddandet av gränsen mel- förtryck i namn av den kantianska intresse- lan högt och lågt kastar ett delvis ironiskt ljus lösheten och renheten, vilket detroniserar den över de upphöjda pretentionerna hos en filoso- »Ästhetik von oben« som utgått från spekula- fi som bygger vidare på Kant och Hegel. Om tiva idéer om det sanna, goda och sköna – en konsten har absorberats i underhållningen, i

Sven-Olov Wallenstein TFL 63 kultur- eller »medvetandeindustrin«, varför då med sang, »blod«, är ett sår, ett snitt som ger bemöda sig om att tillskriva den mer mening upphov till ett tänkande som på en och samma än den de facto har i de senkapitalistiska sam- gång är lust, olust och bearbetning) som beva- hällena? Och på ett än djupare plan förefaller rar icke-identiteten i identiteten, eller i Kants själva kategorin subjekt ha eroderat i och med termer, bevarar momentet av reflektion inuti att förtingligandets strukturer har förinnerligats bestämningen, men utan att blott ställa dem i det tänkande och begärande jaget självt, och mot varandra som enkla motsatser.13 Att följa detta i så hög grad att genuin estetisk erfaren- denna negativitet utan försoning innebär för het, i den mening som fortfarande hemsökte en Adorno att följa metafysiken »i ögonblicket bok som Ästhetische Theorie, framstår som nå- då den störtar samman« (im Augenblick ihres got förgånget som vi förvisso kan fortsätta att Sturzes), som han säger i slutet på Negative Di- sörja, men vars förverkligande i nuet förefaller alektik; det är ett tänkande i »mikrologier« och omöjligt. »konstellationer« som inte bara är en förstö- För Adorno är det just av detta skäl viktigt relse, utan förmår urskilja ett positivt moment att upprätthålla idén att konsten bevarar ett i nedbrytandet av de stora systemen.14 minne av det icke-identiska, en första natur Något liknande återfinns hos Heidegger. som täckts över av upplysningens rationali- Hans tänkande om konsten går via en medi- tet, vilken för honom, liksom för Heidegger, tation över vad han kallar »ljusningen« (Lich- sträcker sig ända tillbaka till den grekiska fi- tung) eller sanningen som aletheia: den för- losofins begynnelse. Detta bevarande sker sta öppenhet som är betingelsen för alla andra emellertid på ett sätt som alltid är dialektiskt intentionala strukturer och förhållande till förmedlat och bevarar en spänning: det väsent- världen. Denna öppenhet har ett speciellt och liga motstånd som ligger i förbindelsen mellan privilegierat förhållande till konstverkets spe- konst och filosofi ska såväl rädda oss från en ciella form för att upplåta en värld, som står i regression till omedelbarhet, som påminna oss motsats till vad han i Konstverkets ursprung om omöjligheten av en begreppslig slutenhet i kallar »jorden«, det vill säga sfären av det som vilken filosofin skulle komma till ro. Vad som är undandraget, icke-upplåtet och otillgängligt ges i den estetiska erfarenheten, om än bara på för erfarenhet. Denna motsats, som i Konstver- ett negativt sätt, blir en utmaning för det filoso- kets ursprung utläggs som den dolda grunden fiska begreppet och dess grepp, och en mycket för andra traditionella begrepp inom estetiken, mer grundläggande utmaning än någon annan men också inom filosofin i allmänhet (figur form av erfarenhet; den kallar begreppet till att och grund, form och materia, det sinnliga och överskrida sig självt, men att göra det genom det intelligibla) pekar för Heidegger mot san- sig självt. Utmaningen ligger i att inom och via ningens väsen som en strid, en »reva« (Riß) begreppet tänka icke-begreppet och det icke- mellan öppenhet och slutenhet, vilket visas identiska, och detta är den »negativa dialek- av det grekiska ordet aletheia, medan senare tikens« rörelse som hämtar minst lika mycket föreställningar om sanningen som korrekthet från Kants analys av ändligheten och sinnlig- (ortothes) och överensstämmelse (homoiou- heten som från en närmast dekonstruktiv läs- sis) som utvecklats från Platon, Aristoteles ning av Hegels Logik. Den icke-begreppsliga och framåt täcker över denna ursprungliga er- aspekten av smakomdömet är inte bara en farenhet. frånvaro, utan ett »utan-begrepp« (ett sans- För Heidegger är ett av de avgörande sätt på concept, som Derrida säger i sin kommentar vilka metafysiken inleds åtskillnaden mellan till den »parergonala« strukturen i Kants tredje det sinnliga och det intelligibla, to aistheton Kritik, d.v.s. något som också via homofonin och to noeton, och konstens underkastelse un-

64 TFL 2008:3-4 der estetiken är inskriven i filosofin från dess namn.17 Min fråga är nu: kan vi återvinna en början (Beginn), även om konsten som sådan sådan potential genom att på nytt läsa de texter också har en dimension som undflyr det este- som hör till estetikens första fas, till det som tiska och därmed förbereder en annan början jag kallar »uppfinnandet« av estetiken? Det vill (Anfang). »Den västerländska reflexionen över säga en idé om den estetiska erfarenheten som konsten börjar (beginnt) som estetik«, skriver inte bara vore ett »element« inom vilket verket han i föreläsningen om Nietzsche från 1936, stängs och eventuellt dör, utan som också är en »Der Wille zur Macht als Kunst«, men likväl idé om en förvandling av tänkandet självt, och är det fallet att »den stora grekiska konsten av subjektets relation till detta tänkande, på så förblev utan ett motsvarande tänkande och be- sätt att det som kan te sig som en instängning greppslig besinnande, vilket inte behövde vara egentligen öppnar för en ny relation mellan liktydigt med estetik«.15 Det är i detta perspek- dem. tiv vi ska förstå Konstverkets ursprung, vars avgörande fråga framträder i temat för ett av de föredrag som tjänade som utgångspunkt för Uppfinnandet den senare publicerade texten, »Die Überwin- dung der Ästhetik in der Frage nach der Kunst«. av estetiken Men om Heidegger vill bryta ned estetiken, så Termen estetik i dess moderna innebörd upp- ska detta lika lite som den tidigare »destruk- kommer på 1700-talet, i en process som leder tionen av ontologins historia« som skissera- från Baumgarten till Kant, och vidare in i ro- des i Varat och tiden (§ 6) förstås som något mantiken. Estetik kan vi här fatta dels som en negativt. Snarare syftar detta övervinnande av teoretisk-filosofisk beskrivning av en specifik estetiken till att möjliggöra en annan erfaren- erfarenhet, en upplevelse av konst som börjar het, till att återigen låta oss möta konsten som tänkas också ur betraktarens perspektiv, vilket en unik form av avtäckande bortom estetiken i i sin tur också kommer att ha inverkningar på alla dess klassiska och moderna former. Efter- idén om skapandet, dels som en ny teori om ordet säger tydligt vad som står på spel: upp- tänkandet självt, där den sinnliga partikularite- levelsen (Erlebnis), den moderna, subjektive- ten kommer att få en ny roll. rade och »estetiserade« formen av det grekiska Det första ledet kunde schematiskt sam- aisthesis, är det element i vilket konsten dör, manfattas på följande sätt: poetiken och konst även om denna process kan ta hundratals år på teorin, som den formuleras åtminstone från re- sig för att fullbordas. Men, tillägger Heideg- nässansen och framåt, är handledning i konsten ger i en handskriven marginalanteckning, detta att göra, medan estetiken som den utvecklas betyder inte att konsten skulle vara slut, bara under 1700-talet däremot kommer att gravitera att vi måste finna ett »helt annat ’element’ för mot en analys av vad det innebär att uppleva konstens tillblivelse«.16 (vilket också möjliggör en annan idé om att Även här finner vi alltså en fundamental göra: den som gör kan själv uppleva sitt göran- tveksamhet angående begreppet estetik – mer de, som nu kommer att i allt högre grad undan- tydlig hos Heidegger än hos Adorno, som för- dra sig en beskrivning baserad på regler, och visso skrev en bok med titeln Ästhetische Theo självt bli till en okalkylerbar händelse, vilket rie, medan Heidegger ofta insisterade på att är vad som inringas i begreppet »geni«). Det den typ av reflexion kring konsten som kräv- andra ledet kunde sammanfattas på följande des måste förbli ett »samtal«, ett Zwiegespräch sätt: att veta något innebär inte längre endast mellan dikten och tanken, konsten och filo- att deducera från axiom eller att applicera en sofin, som än så länge saknar ett eget positivt universalmatematisk modell för vilken det in-

Sven-Olov Wallenstein TFL 65 dividuella förblir det ogripbara, utan att möta den postmoderna fasen. Är denna arbetsdel- det singulära på ett sätt som inte omedelbart ning naturlig i den bemärkelsen att den har sin upphäver det i dess begrepp. Denna vändning grund i förnuftets självt (vilket Kant var den förutsätter en ny typ av filosofi baserad i sub- förste att försöka visa på ett systematiskt sätt jektiviteten som utvecklas från Descartes och i Kritik av omdömeskraften), eller en artificiell framåt, även om denna vändning bara är en sönderdelning av sfären »konst« som egentli- nödvändig men ingalunda tillräcklig betingel- gen söndrar en erfarenhet som är en ursprung- se, vilket visas av att den universalmatematiska lig helhet? Samtidigt är den idé om konsten, modellen hos Descartes utesluter ett närmande »die Kunst« som ett absolut singular (som först till det estetiska.18 uppträder hos Schelling), och den estetiska er- Estetikens utveckling som en speciell disci- farenheten som en djupare erfarenhet av enhet plin har också sina rötter i ett nytt intresse för (som vi först finner hos Schiller), beroende av betraktarens psykologi och känsloliv, och för- dessa uppdelningar, som de kodifierats av Kant utsätter en hel serie av utvecklingar, inte bara i termer av en skillnad mellan kognitiva, mora- inom de enskilda konstarterna och filosofin, liska och estetiska omdömen. Att »gå bortom utan givetvis också inom samhällslivet i stort. Kants gränslinje« (Hölderlin) är ett projekt som Idén att vi relaterar till konst på ett specifikt sätt förutsätter att denna linje först dragits, och att som inte kan reduceras till andra förhållnings- den ingalunda kan omintetgöras, endast över- sätt, och att konsten därmed utgör en särskild skridas. Den estetiska moderniteten är en stän- sfär, är på så sätt en del av epokens känslokult dig kamp med och mot dessa gränsdragningar, och fokusering på människans sensibilitet, vil- vilket blir tydligt från och med romantikens ket också ger upphov till en ny typ av moralism försök att riva ned gränserna och skapa en ny och en ny typ av spänning mellan etik och es- syntes, som ständigt återvänder i vissa drag hos tetik. Kritiken av samtidens förnuftskultur från avantgardet. Vico och framåt möjliggör i sin tur ett vitt spek- Att betrakta detta nya estetiska fält som en trum av responser, till exempel hos Rousseau, »uppfinning« innebär för det första att no- som i sin Discours sur les sciences et les arts tera att så gott som alla de olika elementen i bedömer den moderna konstnärliga kulturen det moderna konstbegreppet funnits tidigare, som i princip skadlig för människans moraliska men inte i den konfiguration som tar form un- utveckling. der andra hälften av 1700-talet. En analys av Estetikens framväxt är del av en större kul- dessa termers historiska förvandlingar kan turell transformation, och den utgör dessutom förhoppningsvis få oss att undvika såväl den bara en av polerna i det moderna konstbegrep- alltid lika tacksamma retorik som utpekar ra- pet, vars övriga komponenter är idén om kritik, dikala historiska »brott« (inget är sig likt efter idén om att konsten har en specifikhistoria och Kant …) som den estetiska humanismens naiva idén om de sköna konsterna vilka producerar en ideologi om bekymmerslös kontinuitet (det har viss typ av objekt som i sin tur kan bli föremål alltid funnits konst, och dess historia från sten- för estetiken, kritiken, och historien. Utveck- åldern till idag kan skrivas som en historia om lingen av den filosofiska estetiken, konsthisto- en succession av stilar och utseenden). »Konst« rien och konstkritiken som specifika discipli- är förvisso ett begrepp som producerats eller ner är en arbetsdelning av det tidigare fältet uppfunnits inom historien, och kan därför sägas »konstteori«, och de nya anspråk på teoretisk vara beroende av viss historisk kontext, men giltighet som dessa discipliner reser är något därefter utsträcker det sitt herravälde över det vars grund eller eventuella grundlöshet vi inte förflutna på ett närmast irreversibelt sätt; det upphört att debattera, från romantiken fram till har förvisso inte alltid funnits konst, men för

66 TFL 2008:3-4 oss post-kantianer kommer det ofrånkomligen Denna värdering av Baumgartens insats vilar att ha funnits konst.19 i sin tur på en viss bild, som lanseras av Kant Vad vi behöver är en genealogisk analys som i polemiskt syfte, av den rationalistiska teorin ger akt på såväl de långa sekvenserna som de om naturens kontinuitet. Från Leibniz till Wolff snabba brotten, på osamtidigheterna och his- antas denna teori ha avvisat det sinnliga som toriens flerskiktade och stratifierade karaktär. en blott oklar framträdelseform för det intelli- För att antyda omfattningen av denna histo- gibla, och ha reducerat all kunskap till att gälla riska förskjutning – som det förvisso är fres- blott klara och distinkta idéer – även om detta tande att med Foucaults termer beskriva som förvisso inte alltid är möjligt för oss människor, ett epistemiskt eller epistemologiskt brott inom till exempel vad gäller kunskap om kontingenta vetandets arkeologiska struktur – måste vi ge sanningar (för ändliga förnuftsväsen förefaller akt på att brotten inte sker i ett slag, utan att satser av typen »Ceasar gick över Rubicon« många historier med olika hastigheter tillsam- som icke-nödvändiga, för Gud har däremot mans bygger upp tidens strata, vilket förvisso predikatet »att gå över Rubicon« i evighet va- också är vad Foucault så småningom kom att rit nödvändigt inneslutet i substansen/subjektet avse med en vetandets arkeologi.20 I det följan- »Caesar«). På det fält som senare skulle kom- de ska jag bara på enklast möjliga sätt antyda ma att kallas det estetiska innebar detta att »till några aspekter av hur termen estetik framträder och med sinnenas njutningar endast är intellek- under 1700-talet, och skissera en analys av hur tuella njutningar som uppfattas på ett förvirrat denna teori kan ses som en idé om tänkandet, sätt«, och alltså bara kunde tillerkännas en pre- för att till sist antyda några samband mellan liminär status inom en i sista hand begreppslig denna idé och de nya discipliner som utgörs av analys.24 kritiken och historien. Baumgartens historiska position inom rationalismen är givetvis avhängig hur vi ser på rationalismen. Teorin om det »klärobskyra« Baumgarten förbinder honom med Leibniz och barocken, liksom tanken på den »dunkla fonden« i själen, och sinnligheten ur vilken de olika »manéren« framträder: istäl- De första centrala texter där vi kan se den nya let för en kantiansk skillnad mellan begrepp estetiska filosofin bryta fram är Alexander och åskådning finner vi en värld av universell Baumgartens Filosofiska meditationer över modulation, där paret form-kraft detroniserar några saker gällande poesin (Meditationes paren substans-accidens och form-materia, och philosophicae de nonnullis ad poema perti- där predikatet kan fattas som en händelse sna- nentibus, 1735) och hans ofullbordade Aesthe- rare än ett attribut.25 Men samtidigt finns också tica (1750–58). I efterföljd till Descartes, Leib- en annan tendens till att lösgöra det sinnliga och niz och Wolff utvecklar han en ny typ av analys förvandla det till något autonomt, vilket pekar av den estetiska dimensionen, som till stor del, fram mot Kant, där analysen av smakomdömet om än inte helt, hade negligerats av hans ratio- kommer att bilda en självständig disciplin vid nalistiska föregångare.21 Hur denna relation till sidan av det kognitiva. För vårt vidkommande är rationalismen ska förstås är förvisso omstritt, det avgörande att det estetiska hos Baumgarten och för många av Baumgartens uttolkare är han börjar uppfattas som ett problem, ett fält vars bara i nominell mening uppfinnaren av begrep- relation till det logiska kräver att bestämmas på pet estetik,22 för andra var hans upptäckt av så- nytt. Istället för att beskriva denna process som dant art att den bara kunde infogas i hans filo- riktad mot ett mål (vilket i det gängse historis- sofiska ramverk till priset av en motsägelse.23 ka narrativet är Kants analys av smakomdömet,

Sven-Olov Wallenstein TFL 67 där relationen antas ha stabiliserats) kunde vi täthet som inte längre utgör blott ett förstadium betona dess karaktär av inventio, det vill säga till det logiska. ett sätt att införa en viss oordning i förmågorna, Baumgarten definierar poesins föreställning- eller med Rancières term en »omfördelning« ar i termer av en dubbel motsatsställning: det eller ett nytt »delande« av det sinnliga, som inte klara och det dunkla, och det distinkta och det bara innebär att ett nytt objekt eller fält framträ- förvirrade. Begreppen går tillbaka till Leibniz, der, utan att själva hierarkin mellan subjektets och nominellt sett till Descartes berömda sats förmågor omstörtas. När Baumgarten säger att i den tredje delen i hans Betraktelser över den estetiken bland annat handlar om »det sköna första filosofin, som hävdar att »allt som jag tänkandets konst« (de arte pulchre cogitandi) väldigt klart och distinkt inser är sant« (illud så kan vi i detta se något mer än bara införan- omne ens verum quod valde clare et distincte det av ett nytt objekt eller fält – nämligen en percipio), men har här en ny innebörd.28 Det förvandling av själva idén om tänkandet, som klara är det som möjliggör för oss att igenkänna inte bara har konsekvenser för de objekt som något, till exempel ett ansikte eller färgen röd, kommer att kallas konst. Estetiken inträder inte medan det tydliga är det som kan definieras ge- som vore den ytterligare en bok att klassificera nom särskiljande av kännetecken. Poesin kan i det rena förnuftets bibliotek, en ny »regional därför sägas sträva efter det klara, men inte det ontologi«, för att använda en fenomenologisk distinkta, eller med ett annat uttryckssätt som vokabulär, utan som ett omstörtande av tänkan- Baumgarten också använder, en extensiv klar- dets egna hierarkier, och konsekvenserna av het, under det att en begreppslig framställning detta inom den tyska idealismen skulle senare eftersträvar logisk distinktion. Poesin fram- bli monumentala.26 ställer sitt föremål i en sinnlig förtätning, och I den avslutande paragrafen i Baumgartens mångfaldigar attributen i en sammanflätning betraktelser över dikten definieras estetiken snarare än särskiljer dem, som i den »logiska« för första gången. »De grekiska filosoferna framställningen (§§ 26–27). Därför är den in- och kyrkofäderna skilde alltid noggrant mellan dividuella »partikulära föreställningen i hög- aistheta och noeta«, noterar han, och »noeta, sta grad poetisk« (§ 19), det vill säga den som de ting som man kan få kunskap om genom den framställer idéer eller abstraktioner maximalt högre förmågan, är föremål för logiken, medan konkretiserade i en individ: det är aldrig skön- aistheta är föremål för episteme aisthetike eller heten som begrepp som hänför oss och sätter estetiken« (§ 116).27 Baumgartens Meditatio- våra sinnesrörelser och affekter i spel, utan nes är emellertid i huvudsak ägnade åt en ana- skönheten hos en bestämd individ. lys av poesin och hur vi upplever den, och de I Metaphysica (1739) vidareutvecklar Baum- utvecklar inte idén om det estetiska som sådant. garten i avsnittet om »empirisk psykologi« Poesin definieras i de första paragraferna som mer detaljerat sin idé om den lägre kunskaps- en sammanlänkning av sinnliga föreställningar förmågan, som är den som innefattar de sinn- som ges genom den lägre (sinnliga) delen av liga föreställningarna. 29 Dessa kan utvecklas kunskapsförmågan (§ 3) och som tillsammans antingen mot en klarhet som särskiljer känne- syftar till uppnå ett tillstånd av en »fullkomlig tecken, eller mot en »mångfald av känneteck- sinnlig framställning« (§ 7), vars fullkomlighet en« som ger upphov till livfullhet och »glans«; beror på den grad till vilken »dess delar befor- i det förra fallet kommer vi till sist fram till de- drar uppvaknandet av sinnliga föreställningar« finitioner, medan den andra är »målerisk«. De (§ 8). Poesins sinnliga dimension fattas därmed omdömen vi fäller om det estetiska bestäms inte bara som ett medium för en sanning, utan som »smak«, och är ett sätt att bedöma det som en egen fullkomlighet, en egen fullhet och ofullkomliga och det fullkomliga på det sinnli-

68 TFL 2008:3-4 ga planet (vilket för Baumgarten fortfarande på en och samma föreställning: filosofin analyse- rationalistiskt manér handlar om enhet i mång- rar föreställningar på ett inre sätt och leder oss fald). Vetenskapen om denna »sinnliga kun- mot precisa distinktioner, medan poesin ut- skap«, konkluderar Baumgarten, är »estetiken vecklar ett fält av associationer och skapar för- (som den lägre kunskapsförmågans logik, som bindelser av ett annat slag. Båda rör sig mot en gracernas och musernas filosofi, som en undre ökad klarhet, men klarhet av olika slag, eller, i kunskapslära, som det sköna tänkandets konst, termer av den parallella distinktionen, mot det som det förnuftsanaloga tänkandets konst) (ars klara i motsats till det distinkta. Smakomdö- analogi rationis)« (§ 533). Begreppet analogi men handlar på så sätt om klara föreställning- är här centralt: å ena sidan kan man se detta ar, inte tydliga begrepp, och klarheten ökar som att det estetiska fortfarande väsentligen genom att omdömet sätts i reflexiv relation till tänks i förhållandet till det förnuftsmässiga, hur organen påverkades av den ursprungliga som dess modifikation, å andra sidan antyds förnimmelsen. att det inte bara ska förstås som en underord- I ett avseende går allt tillbaka på en och sam- ning, utan en parallell struktur med sina egna ma föreställningskraft (vis repraesentativa), karakteristika. med en term som kommer direkt från Leibniz. I det ofullbordade verket Aesthetica dras så Liksom monaden har en dunkel fond från vil- trådarna samman i den inledande definitionen: ken perceptionerna framträder, utvecklas och »Estetiken (teorin om de fria konsternas teo- integreras i större gripbara helheter, finns en ri, den lägre kunskapsläran, konsten att tänka dunkel grund i själen, fundus animae med dess skönt, förnuftsanalogins konst) är vetenskapen perceptiones obscurae (Metaphysica § 511), om den sinnliga kunskapen« (§ 1). Här kan vi det vill säga en fond som också är en rik rese att Baumgarten definierar sin nya vetenskap servoar för förflutna och framtida upplevelser: på ett expansivt sätt, så att den innefattar såväl »Psykologerna vet att själen under inverkan av en teori om tänkandets sinnliga aspekt som om en sådan begeistring spänner alla sina krafter, framställandets konst, receptivitet och produk- så att själens grund så att säga höjs upp och tivitet (jfr § 533: »Estetiken är vetenskapen om fylls med en djupare andning, och att den där- den sinnliga kunskapen och framställningen«, för villigt erbjuder oss det som vi glömt eller »Scientia sensitive cognoscendi et proponendi ännu inte erfarit, och som vi aldrig verkar ha est aesthetica«), och inte bara gäller de sköna kunnat förutse« (Aesthetica § 80). konsterna, även om detta inte utvecklas i de de- Den grundläggande frågan som vi här kan lar som han hann färdigställa. ställa gäller hur estetikens självständighet ska Det sköna handlar i grunden om en fullkom- förstås – består den i en under- eller sidoord- lighet i våra upplevelser, och det bestäms av ning – eller, som framskymtar i vissa formule- affekter, av lust och smärta, om vilka vi har ringar, rentav i en prioritet i förhållande till den klara men otydliga begrepp. Skönheten är för logiska kunskapen? Oftast dominerar något av Baumgarten därmed inte bara en representa- de två första perspektiven, men i vissa formule- tion av en objektiv fullkomlighet, utan finns ringar öppnas också möjligheten av ett estetiskt också i den sinnliga representationens egen fält som skulle föregå förnuftet på ett radikalt dimension, som han beskriver i termer av »ri- annat sätt än bara som ett förstadium och en kedom, storhet, sanning, klarhet, visshet och under- eller sidoordnad funktion – den estetis- livfullhet i kunskapen« (ubertas, magniudo, ka kunskapen, då vi föreställer tingen via den veritas, claritas, certitudo et vita cognitionis) estetiska klarheten, har en egen täthet och djup, (§§ 22–25). Filosofin och poesin kan därmed en »skön fullhet« (venusta plenitudo, § 558) sägas ta två olika vägar med utgångspunkt i som den logiska abstraktionen aldrig kan upp-

Sven-Olov Wallenstein TFL 69 nå. Resonemanget leder till sist Baumgarten dem som besitter en formell expertis, utan till- fram till en avslutande retorisk fråga som skulle hör var och en, inte bara på ett empiriskt sätt, få ett eko i den tyska romantiken, och vidare utan också som en idé om ett var-och-en som i den moderna filosofin: »vad är abstraktionen det åligger oss själva att frambringa, vilket om inte en förlust?« (quid enim est abstractio, Kant understryker. si iactura non est, § 560). Den logiska analy- Denna vändning är också vad som möjlig- sen förlorar något, sliter sönder en ursprunglig gör – även om vi här inte kan tala om någon sammanflätning i språkets väv, där filosofins kausalitet i direkt mening, utan om parallella och poesins respektive vägar ännu inte skilts skeenden som först i efterhand kan beskrivas åt. Frågan blir vilket språk – ett språk som för som sammanlänkade – utvecklingen av kriti- Baumgarten oftast förefaller vara poesins språk, ken och konsthistorien som specifika discipli- men också måste utvidgas till att innefatta den ner, diskurser som ger upphov till en viss typ sinnliga och affektiva dimensionen i de andra av utsagor vars giltighet både förutsätter och konstarterna, och i sista hand bryta med den strävar efter att frambringa det estetiska som rationalistiska dominansen i metafysikens eget en gemenskap i känslan. Mina två avslutande språk – som kan göra rättvisa åt denna erfaren- exempel är hämtade från bildkonstens fält, het. Den transformation av själva idén om vad Diderot och kritiken, och Winckelmann och en filosofisk framställning är som skulle ta sin konsthistorien, även om jag tror att de har en början efter Kant, på en gång som en förläng- generell räckvidd. ning av och en attack mot grundkonceptionen Den idé om en speciell kritisk aktivitet som i Kritik av omdömeskraften, är en konsekvens utvecklas hos Diderot i hans Salonger och es- av detta. säer om konst kan i detta avseende uppfattas som en omvändning av relationen mellan ge- neralitet och individualitet: i den konstteo- Kritiken retiska traktatens tidsålder, från Albertis Om målarkonsten (1435) och framåt, utgjorde ver- och historien ket ett exempel på principer, även i de fall då Sett i ett vidare perspektiv är uppfinnandet av en text tillägnades ett enda verk, som i fallet estetiken också uppfinnandet av ett nytt erfa- med Giovanni Belloris famösa beskrivning av renhetsbegrepp, som å ena sidan vill frilägga Rafaels målningar i Vatikanen.30 Det generella en relation till konstverken, och å den andra kan åtminstone i princip definieras i förväg i en låta denna relation verka tillbaka på filosofins poetik, en ansamling av regler. I kritiken står och vetenskapens egen begreppslighet: konsten omvänt det enskilda verket i centrum och prin- att tänka skönt, ars pulchre cogitandi, är också ciperna förblir implicita eller vid horisonten, en idé om en förvandling av tänkandet. Däri de resulterar från kritikens »reflexion«. Vi sö- ligger implicit också en idé om »delandet av ker hädanefter regeln på ett reflexivt sätt, med det sinnliga« i den mening som beskrivits av utgångspunkt i en beskrivning av det enskilda Jacques Rancière, det vill säga en kapacitering fallet, istället för att i det söka verifiera en re- av subjekten just i deras konstitutiva skillnad gel som föregår det. Det som ska värderas är och mångfald. Pluralformen är här väsentlig, inte längre en konstnärs stil som exempel på eftersom den öppnar en irreducibelt social generella regler, som exempelvis Roger de och intersubjektiv dimension, som Kant sedan Piles Balance des peintres och dess taxonomi kommer att utveckla i termer av sensus com- av olika stilar. När Kant i Kritik av omdömes- munis, en gemenskap i känslan. Förmågan att kraften säger att den sköna konsten endast kan fälla omdömen kan inte längre begränsas till bli föremål för en kritik, inte en vetenskap, be-

70 TFL 2008:3-4 finner han sig inom Diderots begreppssfär – syfte alltid är att foga samman dem igen i en mellan konstkritiken (som artikulerat ett speci- rationell ordning, en techne som kan ligga till fikt smakomdöme om det partikulära) och den grund för en poetik i Aristoteles mening – och filosofiska kritiken av smaken (som etablerar hur han från och med »Abhandlung von der den generella filosofiska grunden för att ett Fähigkeit der Empfindung des Schönen in der partikulärt omdöme av den första typen likväl Kunst« (1763) understryker den emotionella kan göra anspråk på giltighet, inte i termer av identifikationen och inlevelsen som metod. objektivitet, utan av intersubjektivitet) finns en Betraktandet av verket är en inlevelse som inte arbetsdelning som Kant var den förste att for- bara ska vara en projektion, utan en samman- mulera på ett tydligt sätt. smältning av det subjektiva och det objektiva i Kritiken motsvarar på ett sociologiskt plan en högre enhet. utställningens och salongens epok, där konsten Men detta kräver också en estetisk fostran, träder en ny publik till mötes och därigenom en förmåga att försätta sig i ett innerligt och tvingas förhålla sig till en betraktare, kalkyle- kontemplativt tillstånd i vilket man kan avlocka ra med reaktioner och eventuellt också börjar verket dess inre sanning. Winckelmanns be- spela med denna nya publikrelation som en del skrivningar av konstverk erhåller därmed också av sitt eget uttryck, som exempelvis Michael en ny stil, och den frambrytande subjektiviteten Fried har försökt visa.31 Den nya offentlighe- och det hymniska språket är en nödvändighet ten – som Kant, återigen, var en av de första för att i skrift förmedla denna nya upplevelse, att formulera på ett filosofisk sätt i sin »Svar på vilket ställer den mot den klassiska ekfrasen, frågan: Vad är upplysning« (1784) har en vik- men också med fördel kan kontrasteras mot tig estetisk komponent, vilket också visas av att Diderots perspektiverande, ironiska och stän- det är en »mognande omdömeskraft« som lett digt fiktionaliserande skrivsätt: den nya kritiska människan ut ur hennes självförvållade omyn- reflexionen är på så sätt inte frambrytandet av dighet, alltså samma »kraft« (Kraft) vars själv- en viss stil som vore kritikens, utan öppnandet ständighet genom det teoretiska och praktiska av stilens pluralitet som problem, en ny techne förnuftets förmågor (Vermögen) står på spel i som ska producera en sanning genom sin reto- de två första Kritikerna. riska effektivitet. Samtidigt kräver detta utbildandet av en Det ständiga återvändandet till samma verk ny sensibilitet, en inskolning i förmågan att i lätt förskjutna nya perspektiv – om man läg- känna, som frigör den estetiska dimensionen. ger samman publicerade texter och manus- I Winckelmanns beskrivning av antika verk kript finns inalles sex beskrivningar av Apollo finner vi en utveckling av en sådan närmast Belvedere, fem av Torso Belvedere och tre av lyrisk-elegisk vokabulär i förhållande till den Laokoon – är ett uttryck för detta nya betrak- grekiska konsten, vilket ger hans konsthistoria tande och en lust som tar sin utgångspunkt i en melankolisk ton. Men samtidigt frigör detta sönderfallet och förstörelsen, i det våld som ti- en annan blick som sedan blir till en bärande den underkastar verket, även om detta inte är struktur i estetikbegreppet: om vi inte kan vad Winckelmann föreställer eller önskar sig. (åter)skapa antiken på nytt, så kan vi kontemp- Vad Winckelmann egentligen inringar, sanno- lera dess verk, dels för att få kunskap om vad likt mot sin egen vilja, kunde fattas som den de har varit, men också för att ur detta utvinna moderna betraktarens specifika belägenhet in- en njutning och en lust. Vi kan se hur detta tar för de grekiska verken: vi kommer aldrig mer form i Winckelmanns vändning från den ratio- att kunna skapa som grekerna, deras värld är nalistiska konstteorins metodiska sönderdel- förgången, men vi kan återfinna deras känsla, ning av verket i olika tekniska aspekter – vars eller åtminstone vad den kan ha varit.32

Sven-Olov Wallenstein TFL 71 Hos både Diderot och Winckelmann fin- vilket i sin tur kan »befordra vår mottaglighet ner vi en inledning till den »kopernikanska för idéer«, som Kant säger. Och för att denna revolution«33 som Kant skulle genomföra på revolution skulle kunna ske måste de auktori- estetikens fält: den gemenskap som fram- tativa modellerna försvinna, och en ny typ av bringas gäller inte begrepp och hör vare sig till gemenskap i känslan och de »estetiska idéer- kunskapen eller moralen, utan till känslan och na« framträda som en vision om ett förvandlat sensibiliteten, det vill säga till det estetiska, tänkande.

1. Se, bland många exempel, Wolfgang Welsch, Notes on Pierre Bourdieu and Hans Haacke«, Ästhetisches Denken, Stuttgart: Reclam, 1995, Material 23, 1994. eller, från helt andra utgångspunkter, Mario 7. Se Terry Eagleton, The Ideology of the Aesthe- Perniola, La società dei simulacri, Bologna: tic, Oxford: Blackwell, 1990. Capelli, 1983, kap. »Verso un’estetica generale«. 8. Se Jean-Marie Schaeffer, L’art de l’age mo- 2. För en diskussion av detta begrepp, som derne, Paris: Gaillmard, 1992, eller hans Adieu också har innebörden av kunskap om naturens à l’esthétique, Paris: PUF, 2000. ordning och lagbundenhet, se Martin Kemp, 9. Se Alain Badiou, Petit manuel d’inesthétique, »From ’mimesis’ to ’fantasia’: The quattrocento Paris: Seuil, 1998. Temat annonseras med full vocabulary of creation, inspiration and genius kraft redan i första bandet av Alain Badiou, in the visual arts«, Viator: Medieval and L’Être et l’événement, Paris: Seuil, 1988. Renaissance Studies 1977:8, s. 347–398. 10. För en diskussion av detta tema, med utgångs- 3. Följande idéer är under utarbetande och utgör punkt i Heidegger (som är Badious huvud- endast några riktpunkter för en kommande kontrahent), se Philippe Lacoue-Labarthe, undersökning. De kommer att utvecklas inom Heidegger: La politique du poème, Paris: ramen för ett forskningsprojekt vid Södertörns Galilé, 2002. Högskola med titeln »Making Sense of aistheis: 11. Se till exempelvis Richard Shusterman, The Return of Sensibility« (tillsammans Pragmatist Aesthetics: Living Beauty, Rethin- med Sara Danius, Katarina Elam och Cecilia king Art, Oxford: Blackwell, 1992, och Richard Sjöholm), under rubriken »The Invention of Shusterman, Performing Live: Aesthetic the Aesthetic«, där jag kommer att behandla Alternatives for the Ends of Art, Ithaca: Cornell 1700-talets utveckling fram till Kant. University Press, 2000. 4. Flera av dessa exempel diskuteras av Jacques 12. Theodor W. Adorno, Ästhetische Theorie, Rancière i introduktionen till Malaise dans Frankfurt am Main: Suhrkamp, 1970, 493. l’esthétique, Paris: Galilée, 2004, i Rancière, 13. Se »Parergon«, i Jacques Derrida, La vérité en Texter om politik och estetik, övers. Kim West, peinture, Paris: Flammarion, 1974; även i Erik Lund: Propexus/Site Editions, 2005, s. 77–90. van der Heeg & Sven-Olov Wallenstein (red.), 5. Se exempelvis La distinction: Critique sociale Tankens arkipelag: Moderna Kantläsningar, du jugement, Paris: Minuit, 1979, och den övers. Erik van der Heeg & Sven-Olov Wallen metodologiska introduktionen till Konstens stein, Stockholm/Stehag: Symposion, 1992. regler: det litterära fältets uppkomst och struk- 14. Theodor W. Adorno, Gesammelte Schriften, tur, övers. Johan Stierna, Stockholm/Stehag: vol. 6, Frankfurt am Main: Suhrkamp, 1984, Symposium, 2000. s. 396. 6. I denna bemärkelse öppnar sig Bourdieus 15. Martin Heidegger, Nietzsche I, Pfulingen: teorier för den självreflexiva paradox som Neske, 1961, s. 95. Man kan notera att Habermas kallar för det »transcendentala tu Heidegger överhuvudtaget inte ägnar någon quoque«, »även du, min Brutus«; se min dis- uppmärksamhet åt själva estetikbegreppets kussion av detta i »Dialectics of Engagement: historia, och dess framträdande på 1700-talet.

72 TFL 2008:3-4 I sin korta historiska skiss i Nietzsche I hoppar 20. I Les mots et les choses driver Foucault sina han direkt från Descartes till Hegel, vilket före teser om vetandets diskontinuiteter som faller implicera att denna historia för honom allra längst, vilket tillåter honom att upprätta inte är något annat än en inre fluktuation inom relativt stabila »epistemiska« formationer den cartesianska subjektfilosofiska traditionen, inom vilka en strikt samtidighet råder. Man bör dock notera att Foucault överhuvudtaget vilket är en klart otillbörlig förenkling. inte analyserar uppkomsten av det estetiska 16. Martin Heidegger, Konstverkets ursprung, fältet, utan använder konstverk, och framför övers. Sven-Olov Wallenstein, Göteborg: allt litterära exempel, för att binda samman och Daidalos, 2005, s. 82 not. artikulera brytpunkterna mellan de epistemiska 17. Heidegger utvecklar denna idé om verkets ordningarna, och inte minst av detta skäl är det »namnlöshet« i relation till skulpturen och problematisk att överföra hans modell på en rumsbegreppet i den korta skissen »Konsten analys av estetikbegreppet. och rummet«, övers. Sven-Olov Wallenstein, i 21. För en diskussion av Leibniz som föregångare Triptyk, Stockholm: Moderna Dansteatern, 1993. till Baumgarten vad gäller den »sköna själens« 18. Descartes själv avvisar idén om att filosofin bildning, se Ursula Franke, »Das richtige Leben skulle kunna säga något om konsten. Jfr brevet und die Kunst: Die schöne Seele im Horizont von från 18 mars 1630 till Mersenne, där Descartes Leibniz’ Philosophie«, Modern Language Notes, som svar på frågan om vilket filosofins bidrag Vol. 103, No. 3, German Issue (April 1988), till konstteorin är, argumenterar för att det fak- s. 504–518, och hennes tidigare monografi,Kunst tum att skönheten måste upplevas visar att den als Erkenntnis: Die Rolle der Sinnlichkeit in der alltid har en del som tillhör betraktaren, vilket Ästhetik des Alexander Gottlieb Baumgarten, berövar den filosofisk status: skönheten är »un Wiesbaden: Studia Leibnitiana, Supplementband, rapport de nostre iugement à l’objet; & pource 1972. Christoph Menke pekar också på Leibniz que les iugemens des hommes sont si differens, omvärdering av sinnligheten, som här till skillnad on ne peut dire que le beau, ny l’agreable, ayent från hos Descartes fattas som baserad på en »inre aucune mesure determinée […] ce qui plaira à princip« som leder oss från en perception till en plus de gens, pourra estre nommé simplement annan, vilket i Menkes tolkning är den »grund- le plus beau, ce qui ne sçauroit estre determiné« tanke som sätter igång estetiken och driver den [»ett förhållande som vårt omdöme har till framåt«. Christoph Menke, Kraft: Ein Grundbe- objektet; och eftersom människornas omdömen griff ästhetischer Anthropologie, Frankfurt am är så olika, kan man säga att varken det sköna Main: Suhrkamp, 2008, s. 21. eller det tilltalande har något gemensamt mått 22. Så till exempel Benedetto Croce, Aesthetics as […] det som kommer att tilltala de flesta, kan Science of Expression and General Linguistic, helt enkelt sägas vara det skönaste, vilket inte övers. Douglas Ainslie, London: Owen, 1967, kan bestämmas«]. René Decartes, Oeuvres I, s. 212–19 eller René Wellek, A History of Mo- red. Adam & Tannery, Paris: Cerf / CNRS, dern Criticism: 1750–1950, New Haven; Yale 1964, s. 132 ff. University Press, 1955, s. 144–46. En detaljerad 19. Hegel beskriver detta i sin Estetik i termer av diskussion av detta problem finns också i Alfred logiken hos »upphävandet«: konsten kommer Bäumler, Das Irrationalitätsproblem in der att bli föremål för en estetik, där den upphävs Ästhetik des 18. Jahrhunderts bis zur Kritik der och tänks i sitt väsen, vilket gör att vi, idag, ef- Urteilskraft, Halle: Niemeyer, 1923, s. 207–31. ter estetikens och konsthistoriens framträdande, 23. »Baumgarten did ’liberate’ aesthetic theory lärt oss att se på ett nytt sätt. Vad detta innebär, from the confines of rationalistic intellectualism om den karaktär av något »förgånget« som but only at the cost of the consistency within därmed tillkommer konsten innebär dess död the totality of his thought«. Leonard P. Wessel, och försvinnande eller att den får en ny roll, »Alexander Baumgarten’s Contribution to är en stridsfråga. För en översikt över dessa the Development of Aesthetics«, Journal of diskussioner, se mitt efterord i Hegel, Inledning Aesthetics and Art Criticism, 30, 1972, s. 334. till estetiken, Göteborg: Daidalos, 2005.

Sven-Olov Wallenstein TFL 73 24. Gottfried Wilhelm von Leibniz, »Naturens 31. Se Michael Fried, Absorption and Theatri- och nådens principer, grundlagda i förnuf- cality: Painting and Beholder in the Age of tet«, övers. Erik van der Heeg & Sven-Olov Diderot, Berkeley: University of California Wallenstein, Kris 41, 1990, § 17, s. 49. Press, 1980. En klassisk studie av salongens 25. För sådana läsningar av Leibniz i relation till utveckling är Thomas Crow, Painters and barocken, se framför allt Gilles Deleuze, Vecket: Public Life in Eighteenth-Century Paris, Leibniz & barocken, övers. Sven-Olov Wal- New Haven: Yale University Press, 1985. lenstein, Göteborg: Glänta Produktion, 2004; Många precisa iakttagelser med relevans Christine Buci-Glucksmann, La folie du voir: för mitt argument här finns i William Ray, De l’esthétique baroque, Paris: Galilée, 1986, & »Talking About Art: The French Royal Herbert Knecht, La logique chez Leibniz: Essai Academy and the Formation of the Discur- sur le rationalisme baroque, Lausanne: L’âge sive Citizen«, Eighteenth-Century Studies, d’homme, 1981. Horst Bredekamp har visat vol. 37, 2004:4. att det »visuella och haptiska« förvisso spelar 32. Med Édouard Pommiers formulering: en central roll hos Leibniz, inte minst för hans »Winckelmann situerar tydligt antiken på visioner om ett »vetandets palats« där alla disci- dess nya och egentliga plats: mellan tiden pliner ska ha sin plats; icke desto minde är detta som rycker den bort från oss och stympar en syntes där det estetiskt-sinnliga fortfarande den, och historien som återger den den enda styrs av det logiska. Se Bredekamp, Die Fenster form av liv som hädanefter är avgörande, det der Monade: Gottfried Wilhelm Leibniz’ Theater vill säga kunskapen. Det är inte längre imita- der Natur und Kunst, Berlin: Akademie Verlag, tionen som står mot tidens tand, utan historien, 2004. För en diskussion av Baumgartens relation eftersom den accepterar och erkänner tiden.« till Leibniz, se Dagmar Mirbachs inledning i Se Winckelmann, inventeur de l’histoire de Baumgarten, Ästhetik, Hamburg: Felix Meiner, l’art, Paris: Gallimard, 2003, s. 197. En lik- 2007, s. XXXII ff. nande analys återfinns hos Jacques Rancière: 26. För en analys som följer denna linje ända från Till skillnad från Rousseau, som föreställer Baumgarten, se Heinz Paetzold, Ästhetik des sig att konsten skulle kunna pånyttfödas i deutschen Idealismus: Zur Idee ästhetischer »kollektiva fester«, bryter Winckelmann i Rationalität bei Baumgarten, Kant, Schelling, Rancières tolkning med idén om en bestämd Hegel und Schopenhauer, Wiesbaden: Steiner, publik och en bestämd funktion hos konsten: 1983. »Historien får Konsten att existera som 27. Jag använder här den latinsk-tyska parallell singulär verklighet, men den gör detta i termer utgåvan, Philosophische Betrachtungen über av en disjunktion mellan olika tider: verken einige Bedingungen des Gedichts, red. och i museerna är konst, de är grunden för denna övers. Heinz Paetzold, Hamburg: Meiner, 1983. nya verklighet som kallas Konst eftersom de 28. Den gängse svenska översättningen »klart och inte var något sådant för de som producerade tydligt« förefaller mig något missvisande, i och dem. Omvänt kommer verken till oss som med att »tydlig« kan uppfattas som endast en skapelser av ett kollektiv liv, men bara för förstärkning av klar, under det att det alltså rör såvitt de definitivt skiljer oss från detta kollek sig om två olika kriterier. tiva liv, från allt kollektivt liv av detta slag.« 29. Jag citerar från den partiella tysk-latinska Ur «Rome/Dresde, 1764: la beauté divisée», versionen i Baumgarten, Texte zur Grundlegung opublicerat manuskript. der Ästhetik, red. och övers. Hans Rudolf 33. Att se Winckelmann som en föregångare till Schweizer, Hamburg: Felix Meiner, 1983. estetikbegreppet kan också underbyggas av 30. Se Giovanni Bellori, Descrizzione delle imagini det faktum att han tidvis följde Baumgartens dipinte da Raffaelle d’Urbino nel palazzo föreläsningar i Halle, och med all sannolikhet Vaticano, Rom, 1695. var förtrogen med Baumgartens texter.

74 TFL 2008:3-4 Estetik som politik Moderniteten, sublimiteten och medborgaren som man av Kristina Fjelkestam

Fjelkestam (1967) forskar och undervisar vid Södertörns högskola. Hon disputerade 2002 med avhandlingen Ungkarlsflickor, kamrathustrur och manhaftiga lesbianer: Modernitetens litterära gestalter i mellankrigstidens Sverige. Hon har arbetat vidare med mellankrigstidens litteratur inom projektet »Den nya kvinnan mellan två sekelskiften, 1900–2000«, men för närvarande studerar hon 1800-talets konstnärsromaner av och om kvinnor inom projektet »Maskulinitetens estetik«. vinnors plats och roll i det väster- för ute på flygplanens landningsbanor, menar ländska samhällstillstånd vi benämner Björk, och utgör därmed ett slags »parfymflas- modernitet debatteras mycket bland kans modernitet«.6 I mina ögon är den typen feministiska forskare. Statsvetaren av analys inte särskilt fruktbar: den tenderar att KCarol Pateman menar till exempel att kvinnor motverka sitt vällovliga syfte genom att cemen- inte hade något tillträde till moderniteten över- tera det som egentligen ska kritiseras. huvudtaget förrän i samband med rösträtten, Det är naturligtvis av största vikt att proble- medan historikern Carla Hesse mer pragma- matisera den patriarkalt hegemoniska berättel- tiskt anser att kvinnor trots allt hade tillgång sen om Moderniteten med stort M, men hur går till vissa delar av den.1 Kulturteoretikern Janet man då lämpligast till väga? Jag tror att det snitt Wolff är dock mer inne på Patemans linje och som Immanuel Wallerstein lagt mellan »tekni- hävdar att kvinnliga motsvarigheter till man- kens« respektive »befrielsens« modernitet ut- liga modernitetstyper som flanören utgjorde en gör en givande utgångspunkt för kritisk analys.7 omöjlig ekvation.2 Litteraturforskaren Nancy Om den första typen av modernitet i stort kan Armstrong å sin sida hävdar rentav att moder- sägas beröra industrialisering och teknologiska nitetens emblematiska individ faktiskt var just uppfinningar, betecknar den andra den emanci- en kvinna.3 Forskarna må alltså vara oeniga i patoriska demokratiseringsprocessen. Det går sak, men vad gäller den springande punkten är naturligtvis inga tydliga rågångar mellan dessa de rörande eniga: vikten av att problematisera moderniteter eftersom båda är barn av det ka- moderniteten både som teori och praktik. pitalistiska systemet, men jag tror att framfö- En central fråga vad gäller problematise- rallt »befrielsens« modernitet är intressant att ringen av moderniteten är naturligtvis den om undersöka ur ett feministiskt perspektiv. hur begreppet definieras och för vem, men i I föreliggande artikel har jag därför valt att förlängningen handlar denna fråga också om studera just befrielsens modernitet, och detta ska var man bäst kan placera det analytiska snit- jag i mer specifik mening göra genom att foku- tet. Många feministiska forskare har valt att sera den estetiska diskursens definition av den göra en distinktion mellan »manlig« respektive nya nationsmedborgaren under slutet av 1700- »kvinnlig« modernitet, gärna utifrån en kri- talet. Utifrån en genusanalys av Edmund Burkes tik av Habermas uppdelning mellan offentligt och Immanuel Kants utläggningar kring »det och privat.4 En variant på det förfarandet finner sublima« vill jag visa att estetiken redan från man hos litteraturvetaren Rita Felski, som i The början utgjorde en i allra högsta grad aktiv part i Gender of Modernity (1995) skiljer mellan vad aktuella diskussioner kring exempelvis politiska hon menar är de två dominerande berättelserna spörsmål och såtillvida omöjligt kan betraktas om moderniteten alltsedan Upplysningens di- som en formalistisk sfär skild från sin historiska alektik av Adorno och Horkheimer, nämligen kontext. den positiva utvecklingsberättelsen om rationalitet och produktion som är manligt kodad, respektive den negativt tecknade »kvinnliga« be- Modernitetens rättelsen om hedonism och konsumtion.5 Dessa närmast mytiska berättelser söker Felski dekon- nationsmedborgare strurera i sin bok. I Sverige har Nina Björk följt Tidpunkten för modernitetens tillblivelse har Felski i spåren, men vill i sin bok Sireners sång med rätta synnerligen vaga konturer eftersom (1999) snarare uppvärdera än dekonstruera den den varken kan, eller ens bör, slås fast. För tyd- kvinnligt kodade berättelsen. Den berättas till lighetens skull ansluter jag mig här emellertid exempel inne i flygplatsens taxfree-affär istället till den vanligaste uppfattningen, enligt vilken

76 TFL 2008:3-4 modernitetens initiala epok utgörs av det långa Dessa ord föll dock snart till marken. Det 1800-tal som löper mellan tiden för franska re- »folk« som tagit över makten tillhörde främst volutionen in i 1900-talets första decennier. Det det bildade borgerskapet, och den medborgare är en tid av landvinningar på många områden: som krävde »frihet, jämlikhet, broderskap« an- medicinska, tekniska och framförallt sociala. tog nästan direkt gestalten av en man. Många En förändring med vittgående kulturella konse- kvinnor, dessa feminister avant la lettre, käm- kvenser är kampen för allmän och kvinnlig röst- pade för medborgerliga rättigheter under revo- rätt som pågår i nästan 150 år. Diskussionerna lutionen, men deras drömmar stäcktes snabbt. kring betydelsen av att vara, respektive att inte Författarinnan Olympe de Gouges skrev en vara, »medborgare« i tidens nationsbyggen var kvinnornas motsvarighet till de manliga rät- centrala i Europas moderniseringsprocess. tigheter som deklarerats som mänskliga 1789, I begreppen »modernitet«, »nation« och nämligen Déclaration des droits de la femme »medborgare« möts många, ofta inbördes mot- et de la citoyenne (1791). Hon giljotinerades sägelsefulla, politiska och kulturella intressen. under skräckväldet. Även Mary Wollstonecraft Kravet på rösträtt för alla män, utan ekonomis- skrev en kvinnlig motsvarighet till de manliga ka begränsningar, och för alla kvinnor formu- mänskliga rättigheterna: A Vindication of the lerades i samband med franska revolutionen. Rights of Women (1792). Liksom i Condorcets På ett helt nytt sätt blev kvinnor nu aktörer i ovan citerade tal handlar dessa feministiska förhandlingen om kvinnors och mäns villkor i traktat om individens rättigheter. Det handlar samhället. Det skulle dock dröja ända till 1944 om ett människovärde där varken pengar och innan de franska kvinnorna, som några av de kön eller ras och religion spelar någon roll. sista i Europa, fick sin rösträtt. De politiska och När författarinnor som de Gouges och Woll- kulturella implikationerna av medborgarrätts- stonecraft försökte definiera kvinnan som kraven sätter igång en formering av en ny syn medborgare hamnade de i en problematisk si- på könsskillnad vars verkningar sträcker sig in i tuation: å ena sidan hävdade de kvinnligheten våra dagar. Vare sig man var för eller emot kvin- som argument, det vill säga att kvinnor hade nors rätt till medborgarskap kom argumentatio- något att tillföra just som kvinnor. Å andra si- nen att utgå från en definition av kvinnligt och dan kunde de uteslutas på samma grund, att de manligt, och huruvida denna aspekt kvalifice- var just kvinnor. Feminismens grundläggande rade eller diskvalificerade för medborgarskap. paradox blir tydlig här, det vill säga frågan om Från både manligt och kvinnligt håll kom idé- huruvida emancipatoriska strävanden skall erna om det nya medborgarskapet att kopplas baseras på en föreställning om ett universellt till föreställningar om kön. könlöst förnuft eller på en fysisk värld av två Under franska revolutionen talade revolutio- kön. Den sistnämnda föreställningen kom snart närerna ibland så här vackert i det nyinstiftade att, av olika skäl, bli den dominerande, vilket Nationalkonventet: forskningen visat.9 En viktig och intressant orsak är den strategiska − kvinnorörelsen kom Människans rättigheter härleds nu blott från det, att hon är en varelse som äger förnuft, har förmåga att under artonhundratalet att anamma den fram- omfatta moraliska idéer och resonera utifrån dessa. växande könskomplementära modell, vilken Eftersom kvinnor har dessa egenskaper har de nöd- till skillnad från 1700-talets principer om det vändigtvis också samma rättigheter. Antingen ska könlösa förnuftet och individuella rättigheter ingen individ av den mänskliga rasen ha verkliga faktiskt ledde fram till den kvinnliga rösträt- rättigheter, eller också ska alla ha dem. Den som 10 röstar emot sin nästas rättigheter, av vilken religi- ten. Men jag skulle också vilja hävda att den on, ras eller kön den än tillhör, har därför förnekat komplementaristiska föreställningen om köns- sina egna.8 skillnaden som fysiskt och psykiskt baserade

Kristina Fjelkestam TFL 77 motsatser bör förstås inte som en orsak utan utgör en av dessa tänkare, liksom den politiska som en effekt av den kulturella turbulens som teoretikern Edmund Burke. Båda har dessutom skapades av det politiska kravet på kvinnors formulerat definitioner av det sublima, och ge- rätt till medborgarskap. nom att studera deras uttalanden om detta es- Moderniteten skapar således inte bara en ny tetiska begrepp lite närmare hoppas jag kunna form av offentlighet, utan även en ny form av visa att även detta utgjorde en viktig arena för könsskillnad som etableras vid en tidpunkt då tidens diskussioner kring medborgarskap. Som den ditintills etablerade relationen mellan kö- sådan kommer det sublima att utgöra den plats nen också är satt i gungning genom tilltagande där estetik blir till politik. industrialisering och urbanisering och genom borgerskapets intåg på samhällsscenen. Bon- desamhällets arbetsdelning mellan könen bryts upp när man flyttar in till städerna och familjen Edmund Burke blir nu endast en reproducerande och inte en Edmund Burkes heterosexualiserande estetik i producerande enhet. Det blir också i den fram- A Philosophical Enquiry into the Origin of our växande borgerliga medelklassen som den nya Ideas of the Sublime and Beautiful från 1757 tvåkönsmodellen får snabbast fäste. I en klass utgör ett både tidigt och tydligt exempel på hur där börd inte längre låg till grund för identi- det sublima konstrueras som manligt, i motsats teten blev istället könstillhörigheten avgörande till det kvinnligt sköna.13 Här definieras skön- för identitetsskapandet. På det viset kommer hetsupplevelser i övergripande mening som den nya synen på könsskillnad att bli grunden mäns begär till vackra kvinnor, och i relatio- för det moderna subjektet. nen mellan det sköna och det sublima, vilken Den organiserade kvinnorörelsens framväxt alltså tjänar till att parallellisera förhållandet sammanfaller med nationsstaternas formering. mellan kvinnor och män. I detta ligger en tyd- Att erövra det politiska medborgarskapet inne- lig maktaspekt: »Vi underkastar oss det vi be- bar att »få röst« i dubbel bemärkelse.11 Det undrar, men vi älskar det som underordnar sig handlade både om den formella rätten att få oss«, skriver Burke (III:13). Alla män attrahe- rösta och om den mer känslomässiga upplevel- ras visserligen av alla kvinnor i erotisk mening, sen av att bli ett subjekt med möjlighet att göra hävdar han, men kärlek, äktenskap och prokre- sin röst hörd. Den person som inkluderas i na- ering kommer till stånd först när kvinnorna är tionen erhåller medborgarskap i både juridisk vackra. Dessa kvinnor inger männen känslor av och social mening, så till kampen för medbor- »ömhet och välvilja gentemot sig. Vi tycker om garskap hörde även andra stora frågor som nä- att ha dem nära oss och vi ingår gärna ett slags ringsfrihet, arvsrätt, myndighet och utbildning. förbund med dem« (I:10). Det är alltså män- Den offentliga sfären är alltså inte den privata nen som aktivt väljer att initiera ett förhållande, sfärens motsats i största allmänhet utan har fle- medan kvinnorna blir valda, och mänsklighe- ra analytiskt distinkta nivåer.12 tens fortlevnad baseras på detta. I teorin har en medborgare både rättigheter Burkes könskomplementära tankemönster och skyldigheter. Medborgare både »är« man utgjorde alltså inte bara grunden för hans de- och »gör« man sig till, och denna idé har både finition av estetiska omdömen, utan även för inkluderande och exkluderande implikationer. hans syn på världen och meningsskapande Eftersom det därför blev av avgörande vikt att processer i största allmänhet. Burke betonar definiera medborgaren både andligt och mate- själv till exempel maktens sublima egenskaper, riellt var många av 1700-talets tänkare syssel- vilket implicerar kvinnlig maktlöshet som nå- satta med just detta. Filosofen Immanuel Kant got vackert och njutbart − åtminstone för den

78 TFL 2008:3-4 manliga åskådaren: »skönhet i nöd är den mest litiska oroligheterna i Frankrike som sublima. tilldragande skönheten« (III:9). Perfektion ut- Eftersom han var en konservativ kritiker av re- gör sålunda inte någon av det skönas underka- volutionen tillskrevs revolutionärerna dock en tegorier, tvärtom är »svaghet och fel« attraktiva sämre sorts sublimitet som av dagens uttolkare egenskaper (till skillnad från fulhet): benämnts »the bad sublime« eller »the false sublime«.15 Mary Wollstonecraft såg omedel- Kvinnor vet detta mycket väl; det är därför de lär bart att Burkes estetiska traktat om det sköna sig läspa eller trippa när de går, för att ge intryck och det sublima utgjorde grunden för hans ana- av svaghet eller till och med sjukdom. I allt detta är naturen deras riktmärke. lys av franska revolutionen, men till skillnad från Burke var hon tillskyndare av den och för- Det sköna innefattar kvaliteter som skörhet och fattade i expressfart ett kritiskt svar: A Vindi litenhet, till skillnad från det starka och stora cation of the Rights of Men, in a Letter to the som kännetecknar det sublima. Glada men Right Honourable Edmund Burke Occasioned mjuka färger är också skönt, till skillnad från by his Reflections of the Revolution in France. det sublima som bäst tecknas i dramatiska ku- Detta publicerades redan några veckor efter lörer. Inte i »vitt, grönt, gult, blått, inte heller hans bok. ljusrött, violett eller i mönster. De bör vara i Även nutida forskare läser, som sagt var, sorgsna och mörka färger som svart, brunt el- Burkes Reflektioner om franska revolutionen ler mörkt purprade« (II:16). Medan det sublima genom prismat av Filosofisk undersökning av inger känslor av skräck, smärta, men även and- ursprunget till våra begrepp om det sublima lig beundran och respekt, skänker det sköna en- och sköna, och det avsnitt som brukar anföras kel och ren sinnesnjutning. som det tydligaste exemplet beskriver tillfånga- Mary Wollstonecraft kritiserade dessa bur- tagandet av Marie Antoinette.16 Här ställs den keska tankefigurer i både A Vindication of the sexualiserat »sköna« drottningen mot den far- Rights of Men från 1790 och A Vindication of ligt »sublima« pöbeln: the Rights of Woman från 1792. Hon såg de dju- Ett band av råa skurkar och mördare (…) rusade in pare problem som präglade den könskomple- i drottningens rum och genomborrade med hundra mentära estetikens analys av det sköna, och hon bajonett- och dolkstygn den säng från vilken den menade att denna analys hade stor del i kvin- förföljda kvinnan precis i tid och nästan naken noförtrycket. Kvinnors utbildning byggde inte hade lyckats fly och på vägar som mördarna inte på kunskapsinhämtning utan syftade endast till kände, lyckats uppsöka sin konung och make som då inte var säker för sitt eget liv. estetisering av både kropp och själ. »Romaner, Jag vill bara tillägga att kungen och denna drott- musik, poesi och galanteri« konstruerar kvin- ning och deras små barn (som en gång skulle ha nan som »känslovarelse«, och härigenom ham- blivit detta stora och generösa folks stolthet och nar hon i en paradoxal återvändsgränd: »man hopp) sedan tvangs överge sin tillflyktsort i värl- gör kvinnorna till slavar under sina känslor ef- dens mest utsökta slott, som de lämnade badande i blod, smutsat av mord och bestrött med avskurna tersom det är tack vare dessa som de kan skaffa lemmar och vanställda lik. Sedan fördes de till sitt sig inflytande i nuet.«14 Denna upplevda makt lands huvudstad. Två hade sparats från det opå- är alltså endast illusorisk eftersom kvinnor då kallade, fega och urskillningslösa mord, vilket aldrig kan bli egna subjekt utan fastnar i objekt drabbade de herrar av börd och anor som utgjorde kungens livvakt. Dessa båda herrar fördes med all status. pompa som utmärker rättvisans skipande grymt Edmund Burke använde det sublima även i och öppet till stocken och avrättades på slottets mer uttalat politiska syften, men i negativ me- stora gård. Deras huvuden stacks upp på spjut och ning. I hans mest kända verk, Reflections on the fördes i procession; medan de kungliga fångarna Revolution in France från 1790 tolkas de po- som följde i tåget sakta drevs fram mellan hemska

Kristina Fjelkestam TFL 79 rop, gälla skrik, vilda danser och tarvliga kosty- ställning av deras omänsklighet finns i början mer, liksom alla onämnbara vederstyggligheter av Röda nejlikan, där hjälten klätt ut sig till [utförda av helvetets furier, i den smädliga formen trikotös för att undgå upptäckt av stadsportens av de vidrigaste kvinnor]. Sedan de droppe för droppe fått smaka mer än dödens bitterhet, i den väktare Bibot: långsamma tortyr som en resa på två mil, förlängd Bibot hade under dagens lopp haft tjänstgöring på till sex timmar, innebär, inkvarterades de under be- torget. Han kände igen de flesta av de gamla häxor- vakning av samma soldater som fört dem i tåget, na, »tricoteuses«, som de kallades, vilka sutto där i ett av de gamla slotten i Paris, som nu blivit en och stickade, medan huvud efter huvud föll under bastilj för kungar. 17 bilan och de själva blev alldeles nedstänkta av de Denna skräckskildring av helvetets förgård hatade aristokraternas blod. – Nå, gumman lilla, sade Bibot till en av dessa kontrasteras mot den vackra, halvnakna drott- rysliga häxor, vad har ni där för slag? ningen på flykt, och som vi vet sedan tidigare Han hade sett henne förut på dagen, med sin är ju »skönhet i nöd […] den mest tilldragande stickstrumpa och den till vagnen hörande piskan skönheten« enligt Burke. Det sublima förlorar bredvid sig. – Nu hade hon fästat en ruska hår- här dock sin manligt nobla upphöjdhet genom lockar vid piskskaftet, alla färger, från guldgult till silvergrått, kastanjebrunt och kolsvart, och dem att beskrivas i termer av »råa skurkar och mör- klappade hon och strök med sina långa och beniga dare« som efterhand liknas vid »helvetets fu- fingrar, medan hon skrattade mot Bibot. rier« och »de vidrigaste kvinnor«. – Jag har gjort mig till god vän med Madame la Det farligt oformliga, mörka och skrämman- Guillotines älskare, sade hon med ett hest skratt, och han skar av de här åt mig från huvudena, när de de har ju som bekant även kvinnliga drag, och rullade ned. Han lovade mig ännu fler i morgon.21 i det sublimas 1700-talsteorier kan man skön- ja en könskodad uppdelning mellan vad som Röda nejlikan, monarkins och moralens väk- benämns manligt »grand«, storslaget, respek- tare, är trikotösens absoluta motsats, så hans tive kvinnligt »hideous«, vedervärdigt.18 Det förklädnad till en sådan »gammal häxa« är na- vidrigt äckliga, men även det verkligt farliga turligtvis ett genidrag. och politiskt utmanande, konnoteras alltså som I likhet med 1790-talets trikotöser var Paris- kvinnligt, i en tradition med långa anor.19 Sexu- kommunens ökända petrolöser också verkligt aliseringen av politiska hot blev emblematisk skrämmande. Dessa bensinbombande kvin- under 1800-talets revolutionära era. Den revo- nor skulle också kunna beskrivas som sublima lutionära frihetskampen kom till exempel ofta utifrån den beskrivning som gavs av en brev att representeras av blottade kvinnobröst, som skrivare år 1871: i Delacroix kända tavla »Friheten leder folket« Kvinnorna betedde sig som tigrinnor, kastade tecknar 1830 års revolution. bergsolja överallt och utmärktes av det raseri med De revolutionära kvinnorna beskrevs rentav vilket de kämpade. Ett tåg om nästan fyra tusen i termer av omänsklighet, och därmed inte som gick genom boulevarderna denna eftermiddag. Det riktiga människor. Detta är till exempel fallet var sällan skådade figurer: svärtade med puder, alla med trikotöserna, de stickande kvinnor som i trasor och lortiga, några med brösten blottade för att visa sitt kön, kvinnorna med rufsigt hår och det varje dag placerade sig längst fram vid giljoti- vildaste utseende.22 nen under skräckväldets avrättningar. De intar en mytisk särställning i historieskrivningarna, Dessa aktiva kvinnor avviker från gängse där de, enligt Madelyn Gutwirth, tilldelats rol- kvinnokutym genom att varken vara goda, len av ett slags revolutionens onda andar.20 dygdiga eller fåfänga. Istället drabbas petro Trikötösernas oförsonlighet och förmodade löserna här av den typiska patologisering som brist på medkänsla och empati skänkte dem 1800-talets utlevande kvinnor brukade utsät- (dålig) sublim gestalt. En populärt hållen fram- tas för.23 Genom sin handlingskraft uppnådde

80 TFL 2008:3-4 revolutionens kvinnor även ett slags manhaf- överlappar den etiska dimensionen den estetis- tighet. Men eftersom kvinnorna bara uppför ka. Men det finns ett problem: endast män kan sig manligt, och inte är verkliga män, repre- göra dess bekantskap. senterar de heller ingen sann sublimitet. Där- Den genuskodade politiseringen av det sub- för kan de inte heller, i förlängningen, bli san- lima är dock tydligast i Kants förstudie, Om na medborgare. Känslan af det Sköna och Höga (Beobachtungen über das Gefühl des Schönen und Erhabenen) från 1764. I likhet med Kritik av omdömeskraf- ten sammanfaller här etik med estetik, men i Immanuel Kant Om Känslan af det Sköna och Höga beskrivs Diskussionerna kring medborgarskap fick allt- det sköna och det sublima, »det höga«, även så estetiska konsekvenser, liksom de estetiska som konkreta karaktärsegenskaper i antropolo- diskussionerna resulterade i politik. Ett tydligt gisk mening. Studien består av fyra avsnitt där exempel på det är Kants utläggningar kring det det inledande kort definierar sköna och sublima sublima – den mest kända återfinns i den tredje objekt, medan det andra diskuterar de estetiska kritiken, Kritik av omdömeskraften från 1790. begreppen i relation till universellt mänskliga Om det sköna kan kategoriseras utifrån harmo- egenskaper (genomgående utifrån bestämning- niskt gripbar form kategoriseras det sublima en »han«), och det sista i förhållande till na- här som form- och måttlöshet. Vår fantasi, el- tionalkaraktär. Det är i det tredje avsnittet som ler »inbillningskraft« som det kallades i tiden, de påstått könsspecifika egenskaperna behand- räcker inte till för att vi ska kunna föreställa oss las under rubriken »Om Olikheten af det Höga oändligheten, till exempel, utan vi måste an- och Sköna könen imellan«, som det heter i den vända oss av förnuftet för att begreppsliggöra svenska översättningen från 1796. det obegripliga. Först då blir upplevelsen sub- Kant slår redan i avsnittets första stycke fast lim. Det sublima måste alltså relateras till tanke att det sköna rent generellt återfinns hos det och princip, vilket höjer oss över de rent sinn- »Wackra« könet, kvinnan, medan det sublima liga sammanhangens (kvinnliga) kroppslighet. förkroppsligas i det »Ädla« könet, mannen. De estetiska omdömena är därför besläktade Kant menar vidare att »[d]et wackra könet har med både förnuft och etik, menar Kant, som äwfen så wäl förstånd, som det manliga; men avhandlat detta i sina båda tidigare kritiker som det är blott skönt förstånd; wårt skall wara här binds samman. Såtillvida finns den sublima djupt förstånd, hwilket är et uttryck, som be- kvaliteten inte i objektet utan i subjektet: »Vi märker enahanda med det höga«.25 kan inte säga mer än att föremålet är dugligt Det sublima, som i den svenska översätt- till att framställa något sublimt, som självt kan ningen alltså benämns »det höga«, väcker be- påträffas i sinnet; ty det egentligt sublima kan undran och respekt, medan det sköna endast inte inneslutas i någon sinnlig form, utan gäl- väcker förtjusning: ler bara förnuftets idéer« (§23, s. 245).24 Det Denna finare känslan, är i synnerhet af tvåfaldig är genom »förnuftets idéer« som begrepp som art: känslan af det Höga och af det Sköna. Rörel- frihet och medborgarskap skapas. Det sköna är sen af dem båda är angenäm; men på ganska olika objektivt skönt, medan det sublima finns inom sätt. Åsynen af et Berg hwar[s] snöiga spets höjer oss. »Sublimt kallar vi det som är absolut stort« sig öfwer skyarne, beskrifningen öfwer en wild (§25, s. 248), men alltså inte bara i storlek utan Orcan, eller Miltons målning af helwetet, wäcka nöje, men med fasa; utsigten deremot af bloms- även i moralisk (och i förlängningen politisk) terklädda ängar, af dalar med slingriga bäckar och mening eftersom det framkallar vår egen inre betande hjordar, beskrifningen af Elyséen, eller kraft (§28, s. 262). I den sublima erfarenheten Homeri målning af Veneris gördel, wäcka äfven en

Kristina Fjelkestam TFL 81 angenäm men tillika glad och leende känsla. För at Mary Wollstonecraft. För henne är det alltså fullkomligen kunna mottaga intrycket af det förra, inte dygden som berättigar till autonomi, som fordras en känsla af det Höga, och för at rätt njuta det Kant tycks hävda, utan autonomin som skapar sednare, en känsla af det Sköna. (…) Det Höga rör. Det Sköna behagar. (…) Det Höga måste altid wara dygd. I Kants utläggning finns inget utrymme Stort. Det Sköna kan och wara litet. Det Höga måste för förändring av maktrelationer, medan Woll- wara enkelt; det Sköna kan wara städadt och prydt.26 stonecraft å sin sida skådar förtryckets dyna- mik i vitögat och försöker komma till rätta med Kant menar alltså att den sublima upplevelsen samhällets ojämlikheter. är aktiv och berör på djupet (rör), medan sin- Kants definition av nationsmedborgaren ute- nesnjutningens skönhetsupplevelse är passivt slöt inte bara kvinnor utan även barn och män charmerande (behagar), och med det följer se- som inte var sina egna herrar. Men barn växer dan hela raden av könsspecifika attribut med så småningom upp, och män som inte är sina det kvinnligt sköna som litet och smyckat och egna herrar har åtminstone potential till med- det manligt sublima som stort och skrämmande. borgarskap. Kvinnor kan däremot aldrig, vad Kvinnor förstår sig visserligen utmärkt på det de än tar sig för, kvalificera sig för medborgar- sköna, men endast män förstår sig på det sub- skap. Kvinnors exkludering från medborgar- lima. Det sköna framkallar kärleksfulla känslor skapet motiveras bland annat i Kants antropo- medan det sublima framkallar högaktning, vil- logiska studie från 1798, där kvinnan beskrivs ket Kant väljer att illustrera med mäns kärleks- som ett slags lösmynt enigma i behov av man- förhållanden till kvinnor respektive mäns vän- ligt beskydd, samt i den politiska skriften Über skap med andra män.27 Målet vi ska sträva efter den Gemeinspruch från 1793 där Kant menar i våra könskomplementära liv är att att kvinnors oförmåga till självständig moralisk handling är »naturlig«: »Den erforderliga Mannen som Man, och Kwinnan som Kwinna, kvaliteten [för medborgarskap] är, förutom de blifwa fullkomligare; at drif-fjädrarne til båda kö- naturliga, (att det inte är något barn eller någon nens tycke för hwarandra werka enligt Naturens wink på et sätt, at den enes egenskaper mera föräd- kvinna), en enda: att han är sin egen herre (sui las och den andras mera förfinas.28 juris), och följaktligen innehar någon typ av egendom«.29 Inte bara i praktiken, utan även i När det sublima konnoteras som manligt inne- teorin, utgjordes alltså medborgaren av en (vit) bär detta i förlängningen att även människan blir man med egendom – en manligt definierad man eftersom Kant menar att mänskligheten i medborgare som föds i amerikansk och fransk universella termer uttrycker sublimitet. Men rättighetsförklaring under den senare hälften av inte nog med att mänskligheten är av manligt 1700-talet. kön − Kant känner sig också nödgad att tydligt Manlighet och medborgarskap blir såtillvida definiera även den moderna nationsmedbor- reciproka begrepp under tiden för nationalsta- garen som man, med teoretiserandet kring det tens uppbyggnad. Inom mansforskningen har sublima som en av grunderna. Beköningen av man visat på hur just »karaktär« och »med- detta estetiska begrepp får alltså tydliga, poli- borgare« utgör centrala begrepp för att förstå tiska konsekvenser där kvinnor diskvalificeras den borgerliga manlighetens (och omanlighe- från medborgarskap på grund av att de påstås tens) konstruktion under 1800-talet. På den sakna den autonomi som är nödvändig för mo- manliga medborgarens önskvärda egenskaper raliskt handlande personer. Det är dock denna byggdes även tanken om nationalkaraktär, där autonomi, det vill säga de medborgerliga fri- »nationens politiska förmåga stod i direkt för- och rättigheterna, som måste till för att möjlig- bindelse med de individuella medborgarnas göra den politiska sublimitetens dygd, menade förmåga att kultivera sina medfödda och för-

82 TFL 2008:3-4 värvade egenskaper«.30 Den moderna manlig- för Saint-Preux, och på ytan utgör hon därför heten kom att definieras utifrån karaktärsbe- idealbilden av den kyska kvinnan. Men på sin grepp som självbehärskning och viljestyrka, dödsbädd bekänner hon att hon varit oförmö- eller – som jag visat – utifrån den mer filoso- gen att förtränga sina känslor, trots ständig fiskt definierade och moraliskt laddade kanti- kamp, och hade därför kunnat förfalla till synd anska »ädelheten«. i varje ögonblick: »Jag vågar hålla mitt huvud högt inför det förflutna; men vem skulle ha kunnat borga mig för framtiden? En enda dag till törhända, och jag hade varit brottslig!«33 Slutord Å ena sidan uteslöts alltså kvinnor från poli- Den i tiden spridda föreställningen om att kvin- tiska sammanhang på grund av att de var svaga nor saknade kapacitet för etiska överväganden och dumma, och å andra sidan uteslöts de på hade enligt Mary Wollstonecraft att göra med grund av att de var alltför starka och utlevande. bristande bildning. Men inflytelserika manliga På den springande punkten var man dock enig: filosofer ansåg helt enkelt att kvinnor saknade kvinnor kan omöjligt uppbära aktivt medbor- det för moralen alldeles nödvändiga förnuftet. garskap. Helt i enlighet med den logik som Immanuel Kant menade för sin del att kvin- innebär att tidens och platsens aktuella maktba- nor föds utan den typ av autonom vilja som ser konnoteras som manliga konstrueras alltså krävs för moraliska ställningstaganden, medan nationsmedborgaren som man.34 exempelvis Rousseau ansåg att orsaken låg i Det faktum att medborgaren vid denna tid kvinnors oförmåga att kontrollera sina käns- tog uteslutande manlig gestalt är knappast nå- lor. Rousseau hävdade nämligen att »aldrig gon omvälvande insikt, utan väl etablerat i den har ett folk gått under på grund av för mycket feministiska forskningen. Men min poäng här vin; de har gått under på grund av oregerliga har varit att även de estetiska teorierna och fruntimmer«.31 Carole Patemans kritiska analys praktikerna kring det sublima inte bara skapas av denna utsaga i synnerhet, och klassisk kon- och förstås på basis av, utan även aktivt med- traktsteori i allmänhet, lyder som följer: formulerar och reproducerar det tankekomplex som medborgaren som man utgör. Jag har visat In the patriarchal construction of the difference between masculinity and femininity, women lack att bland annat förmågan till etisk handling var the capacities necessary for political life. »The di- central i tidens tankar om medborgarskap, och sorder of women« means that they pose a threat to den förmågan betecknas som just sublim. Detta political order and so must be excluded from the föranleder till exempel så småningom Schiller public world. Men possess the capacities required att utifrån kantianska idéer hävda att begrepp for citizenship, in particular they are able to use their reason to sublimate their passions, develop som »frihet« konstituerar och konstitueras av a sense of justice and so uphold the universal, ci- oss genom just en sådan sublimt moralisk akt.35 vil law. Women, we learn from the classic texts of Kvinnor ansågs helt enkelt inte förmögna till contract theory, cannot transcend their bodily na- några sublimt moraliska akter och därmed blir tures and sexual passions; women cannot develop medborgarinnan vid den här tiden ingenting such a political morality.32 annat än en oxymoron. Men för att vara bara ett I Rousseaus roman Julie eller Den nya Héloïse motstridigt tecken var hon tämligen vital. De från 1761 tecknas huvudpersonen Julie som i nya nationsstaternas kvinnliga befolkning var grunden opålitlig, menar Carole Pateman. Hela nämligen i allra högsta grad levande, och om romanen igenom bekämpar Julie sina känslor detta skulle nationerna snart bli varse.

Kristina Fjelkestam TFL 83 1. Se Carole Pateman, The Disorder of Women: 9. Se till exempel Thomas Laqueur, Om könens Democracy, Feminism and Political Theory, uppkomst: Hur kroppen blev kvinnlig och Cambridge: Polity Press, 1989, respektive Carla manlig, Stockholm/Stehag: Symposion, 1994. Hesse, The Other Enlightenment: How French 10. Se till exempel Ulla Manns, Den sanna frigö- Women Became Modern, Princeton: Princeton relsen: Fredrika Bremer-förbundet 1884-1921, University Press, 2001. Stockholm/Stehag: Symposion, 1997. 2. Janet Wolff, »The Invisible Flâneuse: Women 11. Christina Florin, Kvinnor får röst: Kön, känslor and the Literature of Modernity«, Feminine och politisk kultur i kvinnornas rösträttsrörelse, Sentences: Essays on Women and Culture, Stockholm: Atlas, 2006. Oxford: Polity, 1990. Wolff har på sistone 12. Nancy Fraser, »Rethinking the Public Sphere: reviderat och komplicerat sin ståndpunkt i A Contribution to the Critique of Actually »Gender and the Haunting of Cities: Or, the Existing Democracy«, i Craig Calhoun (red.), Retirement of the Flâneur«, AngloModern: Habermas and the Public Sphere, Cambridge, Painting and Modernity in Britain and the Massachusetts: MIT Press, 1992. United States, Ithaca: Cornell University 13. Verket finns även i svensk översättning med Press, 2003. titeln Filosofisk undersökning av ursprunget till 3. Nancy Armstrong, Desire and Domestic våra begrepp om det sublima och sköna, övers. Fiction: A Political History of the Novel, New Per Dahl, Stockholm/Stehag: Symposion, 1995, York: Oxford University Press, 1987. vilken jag hädanefter citerar ur. 4. Några numera klassiska exempel är Joan B. 14. Mary Wollstonecraft, Till försvar för kvinnans Landes, Women and the Public Sphere in the rättigheter, övers. Ingrid Ingemark, Stockholm: Age of the French Revolution, Ithaca: Cornell Ordfront, 1999, s. 106. University Press, 1988, och Leonore Davidoff 15. Se Paul Mattick Jr, »Beautiful and Sublime: & Catherine Hall, Family Fortunes: Men and ’Gender Totemism’ in the Constitution of Art«, Women of the English Middle Class 1780–1850, i Peggy Zeglin Brand & Carolyn Korsmeyer London: Routledge, 1992. (red.), Feminism and Tradition in Aesthetics, 5. Rita Felski, The Gender of Modernity, Pennsylvania: Pennsylvania State University Cambridge, Massachusetts: Harvard University Press, 1995, s. 41, respektive Stephen K. White, Press, 1995, s. 4 f. Edmund Burke: Modernity, Politics, and 6. Nina Björk, Sireners sång: Tankar kring Aesthetics, London: Sage, 1994. modernitet och kön, Stockholm: Wahlström & 16. Se till exempel Tom Furniss, Edmund Burke´s Widstrand, 1999, s. 12. Aesthetic Ideology: Language, Gender and 7. Immanuel Wallerstein, »Vilken modernitets Political Economy in Revolution, Cambridge: slut?«, Liberalismens död: Slutet på den Cambridge University Press, 1993 och Barbara rådande världsordningen, övers. Jan Wik- Claire Freeman, The Feminine Sublime: Gender lund, Stockholm: Vertigo, 2001, s. 155. På and Excess in Women’s Fiction, Berkeley: svensk mark är Sven-Eric Liedman inne på University of California Press, 1995. en liknande indelning, i vilken han skiljer 17. Edmund Burke, Reflektioner om franska revolu- på en »hård« respektive »mjuk« modernitet. tionen, övers. Carl G. Holm, Stockholm: Contra, Se I skuggan av framtiden: Modernitetens 1982, s. 74. I klammern min reviderande idéhistoria, Stockholm: Bonniers, 1997. Wal- översättning av originalet: »of the furies of hell, lersteins terminologi är dock i mina ögon mer in the abused shape of the vilest of women«. (Se välfunnen och inbjuder inte till olyckliga köns- Reflections on the Revolution in France, New konnotationer på samma sätt som Liedmans Haven: Yale University Press, 2003, s. 61. kan göra. 18. Karen Hust, »The Maternal Sublime: Mary 8. Citatet ur markis de Condorcets tal från 1790 Wollstonecraft in Sweden«, i Anka Ryall & hämtat från, och översatt av, Yvonne Hirdman. Catherine Sandbach-Dahlström (red.), Mary Genus: Om det stabilas föränderliga former, Wollstonecraft´s Journey to Scandinavia: Malmö: Liber, 2001, s. 104. Essays, Stockholm: Almqvist & Wiksell Inter-

84 TFL 2008:3-4 national, 2003. Se även Catherine Maxwell, 26. Kant, Om Känslan af det Sköna och Höga, The Female Sublime from Milton to Swinburne: 1796, s. 3-7. I originaltexten är även Homeros Bearing Blindness, Manchester: Manchester och Miltons namn kursiverade, se Sämtliche University Press, 2001. Werke, Band 1, 1912, s. 10. 19. Se till exempel Mats Malm, »Känsla och 27. Kant, Om Känslan af det Sköna och Höga, sinnlighet skilda från sinnena: om den estetiska 1796, s. 10. intresselöshetens grunder«, Sjuttonhundratal 28. Ibid., s. 71 f. 2004:1. 29. Kant, Über den Gemeinspruch: Das Mag in der 20. Madelyn Gutwirth, The Twilight of the God- Theorie richtig sein, taugt aber nicht für die desses: Women and Representation in the French Praxis, i Sämtliche Werke, Band 1, 1912, s. 198, Revolutionary Era, New Brunswick: Rutgers övers. K.F. Den antropologiska studien finns University Press, 1992, s. 324. med i samma band. 21. Baronessan Orczy, Den röda nejlikan: En 30. Claes Ekenstams inledning i Jörgen Lorentzen skildring från franska revolutionen, övers. & Claes Ekenstam (red.), Män i Norden: man- Karin Jensen, Lund: Gleerup, 1907, s. 7 f. lighet och modernitet 1840-1940, Möklinta: 22. Hans Peter Duerr, Myten om civilisationspro- Gidlunds, 2006, s. 11. cessen, band 3: Obscenitet och våld, övers. 31. Citerat ur Pateman, The Disorder of Women, Joachim Retzlaff, Stockholm/Stehag: Sympo- 1989, s. 17, övers K.F. sion, 1998, s. 47. 32. Pateman, The Disorder of Women, 1989, s. 4. 23. Se till exempel Cecilia Riving, »Ideal och 33. Jean-Jacques Rousseau, Julie eller Den nya avvikelse: Kvinnlighet, våldsamhet och sinnes- Héloïse, Bok 2, del VI, brev 12, Stockholm: sjukdom vid 1800-talets mitt«, i Eva Österberg Atlantis, 1999, s. 466, övers. David Sprengel. & Marie Lindstedt Cronberg (red.), Kvinnor 34. Denna logik definieras av Anita Göransson och våld: En mångtydig kulturhistoria, Lund: i »Mening, makt och materialitet: Ett för- Nordic Academic Press, 2005. sök att förena realistiska och poststruktura 24. Immanuel Kant, Kritik av omdömeskraften, listiska positioner«, Häften för kritiska studier övers. Sven-Olov Wallenstein, Stockholm: 1998:4, s. 11. Göransson lägger här ut en Thales, 2003. hel teori om hur manlighetens konstruktion 25. Immanuel Kant, Om Känslan af det Sköna och förändras för att kunna knytas till aktuella Höga, översättare u. n., Stockholm: Kumblin, maktbaser, vilket innebär att förändringar 1796, s. 46. Det kvinnligt sköna förståndet i genussystemet sker utifrån maktbasernas och det manligt djupa förståndet har av Kant förändring. kursiverats i originaltexten i Sämtliche Werke 35. Friedrich Schiller, »Über das Erhabene« in sechs Bänden, Band 1, Leipzig: Insel Verlag, (1801), Nationalausgabe, vol. 21, Weimar: 1912, s. 35. Böhlau, 1963.

Kristina Fjelkestam TFL 85

Förvandlingar Politiska implikationer av litterära transformationer människa-djur av Ann-Sofie Lönngren

Lönngren (1974) disputerade i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet på avhandlingen Att röra en värld: En queerteoretisk analys av erotiska trianglar i sex verk av August Strindberg (2007/diss. 2008). Därutöver har hon skrivit ett flertal artiklar och essäer med genus- och queer- teoretiskt perspektiv om bland annat Strindberg och Marlen Haushofer. bu Ghraib-fängelset i Irak 2004, mitt som i Roald Dahls Häxorna (1983), där huvud- under brinnande krig efter USA:s personen ännu i berättelsens slut är förvandlad invasion. Ett fotografi, förmodligen till en mus. Transformationen kan även vara taget med en mobilkamera, förestäl- lekfull, och ge de litterära gestalterna chansen Alande en ung kvinna som står i en fängelsekorri- att pröva gränserna för och utveckla det egna dor. Omkring henne skymtar öppna celldörrar, jaget. Den senare aspekten finner vi prov på i och bilden ger ett allmänt intryck av upplösning exempelvis J.K. Rowlings Harry Potter-böcker och oordning. Kvinnan står vänd med kroppen (1997–2007). mot kameran, men har vridit på huvudet så att I följande analys har jag för avsikt att undvika hon tittar åt sidan ned på mannen som ligger såväl skräck- som barn- och ungdomslitteratur, på golvet vid hennes fötter. Han förefaller vara eftersom transformationen inom dessa gen- naken, och ligger med kroppen i en förvriden rer ofta får en enkel, i många fall övernatur- ställning. Ansiktet är utsuddat, och runt halsen ligt anstruken förklaring. Det kan röra sig om är en lina fäst – en lina, som ofrånkomligen för magi, gudomliga interventioner, förbannelser tankarna till ett hundkoppel. Mannen på bilden eller misslyckade vetenskapliga experiment. är degraderad till ett djur: transformerad till en Med sådana enkla samband mellan orsak och varelse som människan tar sig rätten att disci- verkan riskerar transformationsmotivet att för- plinera, straffa, fängsla och tvinga. lora sin subversiva potential, och istället för att Den association till ett hundkoppel som leta efter detta på bestämda platser är min ut- finns på Abu Ghraib-fotografiet placerar detta gångspunkt att representationer av det oform- i en tradition av politisk degradering av utpe- liga, det monstruösa, det icke-essentiellt givna, kade grupper, där individer som hänförs till snarare än att figurera blott undantagsvis, ge- dessa framställs som djur, eller som djuriska. nomsyrar hela den västerländska kultursfären.2 Ett belysande exempel på detta är hur judar I föreliggande undersökning anlägger jag ett framställdes som fåglar och hästar i svensk politiskt perspektiv på transformationsmoti- skämtpress under första halvan av 1900-talet.1 vet människa-djur, varvid jag tar fasta på dess Men transformationen människa-djur återfinns karaktär av degradering och förlust av mänsk- även i hög grad inom litteraturen, och då som liga karakteristika, det vill säga den karaktär ett motiv med antika anor. I det grekiska epo- som är så framträdande även i Abu Ghraib- set Odysséen (700-talet f. Kr.) förvandlar Kirke fotografiet. Odysseus besättning till grisar, och i den ro- Analysen tar avstamp i det maktbegrepp som merska diktaren Ovidius Metamorfoser (ca år har formulerats av Michel Foucault, där makten 0) blir bl.a. den lydiska kvinnan Arachne trans- definieras som decentraliserad och existerande formerad till en spindel av gudinnan Athena. främst i sociala relationer, mellan olika indivi- Omvandlingar av detta slag leder oftast inte der.3 Vidare tillämpas Judith Butlers performa- till något åtråvärt tillstånd, och i senare tiders tivitetsteori, på så vis att de litterära gestalterna litteratur återfinner vi motivet i stor utsträck- inte förutsätts ha någon stabil, pre-diskursiv ning inom två olika genrer. Det ena av dessa är identitet eller essens, utan att föreställningen skräcklitteratur, där Draculas bett – som om- om sådana företeelser skapas genom perfor- vandlar det mänskliga till omänsklighet, till en mativa (tal)handlingar.4 Detta innebär att trans- fladdermus, en råtta – torde vara ett av de mest formationsmotivet inte uppfattas som symbo- välkända exemplen på sådana transformatio- liskt eller betecknande för någonting annat än ner. Den andra genren är barn- och ungdoms- sig självt, utan att det analyseras på samma sätt litteratur, där den transformatoriska upplevel- som fotografiet från Abu Ghraib: som ett av- sen är mer komplex. Den kan vara skräckfylld, tryck av en konkret politisk verklighet av för-

88 TFL 2008:3-4 tryck, diskriminering och möjlig frigörelse. De påvisas dessutom, förväntar jag mig, skönlit- frågor som jag försöker besvara är följande: teraturens politiska potential och aktualitet. Vad är det ett mänskligt subjekt mister då hon Denna aspekt är inte minst viktig i en tid då transformeras till eller framställs som vore hon litteraturvetenskapliga studier ofta ifrågasätts ett djur? Vilka aspekter av mänskligt liv proble- och begränsas. matiseras då denna förvandling sker? I En herrgårdssägen kretsar händelseförlop- Jag skall närma mig dessa frågor genom att pet kring Gunnar Hede, arvtagare till Munk göra nedslag i två olika romaner publicerade hyttans herrgård. Han studerar i Uppsala då under 1900-talets gång. Den ena av dessa är han får reda på att egendomen dras med stora En herrgårdssägen (EH; 1899) av Selma La- ekonomiska svårigheter. Gunnar beslutar sig då gerlöf, och den andra är Väggen (V; orig. Die för att göra som hans farfar en gång gjort för att Wand, 1963), skriven av den österrikiska förfat- få medel att förvärva Munkhyttan: han tar fiol taren Marlen Haushofer.5 Urvalet är medvetet och kramsäck och beger sig runt i landet som disparat, och motiveras av en strävan efter att gårdfarihandlare. Affärerna är lyckosamma, studera hur ett mänskligt subjekt skrivs under tills Gunnar en dag får idén att försöka förtjäna skilda tidsperioder och i skilda geografiska och en större summa pengar på en gång. Han köper samhälleliga kontexter. Syftet med studien är då ett hundratal getter som han skall driva sö- dock inte att analysera transformationsmotivet derut, där de är värda dubbelt så mycket som i människa-djur mot bakgrund av konkreta his- norr. Under vandringen inträffar emellertid ett toriska omständigheter, tidsperioder eller för- förfärligt snöoväder, och getterna dör av kyla fattarskap, utan snarare att genom en herme- och hunger. Denna händelse blir så traumatisk neutiskt inriktad läsart i Hans-Georg Gadamers för Gunnar att han själv iklär sig en gammal efterföljd jämföra de båda texterna.6 På så vis fårskinnspäls och blir Getabocken. Som tidi- kan ett antal olika kriterier friläggas för vad ett gare forskning har konstaterat innebär detta att mänskligt subjekt kan, bör och anses vara. han rör sig utanför det mänskligas gräns och Min hypotes är att föreställningar om vad blir ett djur eller ett odjur.7 I slutet av roma- som konstituerar ett mänskligt subjekt är intimt nen räddas Gunnar av den unga konstnärssjä- förbundna med politiskt och socialt motiverade len Ingrid, och berättelsen slutar med kärleken ställningstaganden ifråga om »normalitet« och mellan de två. legitimitet och att dessa föreställningar är för- I Väggen är det namnlösa berättarjaget en hållandevis konstanta genom tid och rum. Jag medelålders änka som har åkt iväg för att till- menar att det skulle vara fruktbart att, inom en bringa en tids semester i en jaktstuga i fjällen politisk kontext av våld och övergrepp, försöka tillsammans med ett par släktingar. Då det öv- förstå transformationen till djur som en degra- riga sällskapet tar en promenad till byn på kväl- derande aktivitet vilken syftar till att beröva len stannar kvinnan kvar i stugan och somnar, subjektet vissa grundläggande mänskliga ka- men när hon vaknar dagen därpå är hon fortfa- rakteristika. I så fall kan det litterära transfor- rande ensam. Sökandet efter de försvunna vän- mationsmotivet människa-djur läsas i relation nerna hejdas snart av ett ogenomträngligt, ge- till en politisk diskurs som handlar om makt- nomskinligt hinder: »Förbluffad sträckte jag ut fördelning och legitimitet. Detta innebär att en handen igen och vidrörde något glatt och svalt: studie av det litterära transformationsmotivets ett glatt, svalt motstånd på ett ställe där det inte olika utformningar under 1900-talet är högst kunde finnas någonting annat än luft. Tvek- relevant för att blottlägga de mekanismer och samt försökte jag en gång till, och åter vilade den retorik genom vilka makt fördelas och för- min hand som på en fönsterruta.« (V, s. 13.) tryck utövas eller undviks. I en sådan analys Kvinnan är instängd innanför en fönsterliknan-

Ann-Sofie Lönngren TFL 89 de vägg, och likt en modern Robinson Crusoë har förlorat getterna i snöstormen och därmed tvingas hon leva av vad naturen ger.8 utsikterna att rädda den egendom han som man Väggen är mer svåranalyserad än En herr- har ansvar för, blir avvisad av sin fästmö.9 Utan gårdssägen, inte minst på grund av romanens utsikter till giftermål, med skuldsatt egendom subjektiva och ensidiga fokalisering. Det är den och en tvivelaktig social position blir Gunnar, namnlösa kvinnan själv som berättar sin histo- enligt min tolkning, i själva verket så ifråga- ria, och det är uteslutande genom hennes ögon satt som »man« att han blir »lite kvinna«. Detta vi får ta del av händelseförloppet i romanen. gränsöverskridande manifesteras i det åter- Detta innebär att ett flertal aspekter blir en tolk- kommande faktum att Gunnar under galen- ningsfråga, och det gäller inte minst berättel- skapen övergår från att bocka, till att niga. Då sens transformationsmotiv. Ingenstans står det han tillfrisknar är just denna aspekt, att han i explicit att kvinnan förvandlas från människa galenskapen »neg för hundar och kattor« (EH, till djur, utan denna omständighet är märkbar s. 193), en av de omständigheter som plågar ho- främst genom det gradvis förändrade förhållan- nom svårast socialt: »En människa kan ej stå det mellan dessa båda kategorier. I allt större ut!« (EH, s. 190.). Enligt Sven Arne Bergmann utsträckning romanen igenom sker en antro- är nigandet ett sätt att besvärja den fara Gun- pomorfism av de djur kvinnan omger sig med, nar uppfattar i alla fyrfota djur.10 Tillsammans tills hon slutligen inte uppfattar någon egentlig med Karlsson vill jag dock påpeka att han även skillnad mellan dem och sin egen art. niger för gravstenar och gravkors (EH, s. 50),11 Trots att de båda romanerna således skiljer likväl som för prästfrun och hennes piga (EH, sig åt på en mängd olika sätt – vad gäller sådant s. 75). Att Gunnar niger istället för att bocka som geografisk och temporal kontext, stil, om- förklaras av honom själv vid ett tillfälle med fång och utformning av transformationsmotivet att han ju inte kan bocka sig, då han har kram- – är det möjligt att definiera ett antal likheter säcken på ryggen (EH, s. 48). Vid åtminstone vad gäller vilka aspekter som problematiseras ett tillfälle niger han emellertid, då han inte bär då huvudpersonerna transformeras till djur. De säcken med sig (EH, s. 134). Bergmann har tol- mest påtagliga av dessa kan sammanfattas i fyra kat Gunnars nigande som att han feminiseras, olika punkter: medan Karlsson menar att han snarare blir en androgyn, asexualiserad gestalt.12 1. könsidentitet/könstillhörighet Jag anser att både Bergmann och Karls- 2. kronologisk förankring son har rätt, då ett avfall från en förmodat 3. yttre identitet/igenkännlighet pre-diskursivt given könsposition ofrånkom- 4. namn/benämning ligt leder till att subjektet kommer att inta en icke-legitim plats mellan man och kvinna.13 Enligt detta resonemang fokuserar Bergmann händelsen i sig, medan Karlsson påvisar dess Förlusten av konsekvenser. Tolkningen att Gunnars transformation innebär ett avfall från en accepterad könstillhörighet mansposition beläggs ytterligare av det faktum I En herrgårdssägen är Gunnars transforma- att detta är en av de aspekter som ifrågasätts tion till getabock intimt förknippad med ett av Ingrid då han har tillfrisknat, men av social avfall från en traditionell mansroll. Denna om- skam vill återvända in i galenskapen: » – Ja, det ständighet har tidigare konstaterats av Maria är rätt – ropade hon – blif tokig på nytt, du! Det Karlsson i avhandlingen Känslans röst, som är just karlaktigt, att bli tokig för att slippa litet menar att det är signifikant att Gunnar, då han ångest.« (EH, s. 193.) I det helande mötet med

90 TFL 2008:3-4 Ingrid återfinner dock Gunnar så småningom ved, eller när jag satt på bänken och hade Pärla [en en kulturellt önskvärd position som man, näm- kattunge] i mitt magra knä och såg in i den ned- ligen som ena parten i en olikkönad kärlekshis- gående solen en mycket gammal, könlös varelse. Idag har den underliga eggelse som en gång ut- toria. Därmed kan vi konstatera att berättelsen gick från mig totalt försvunnit. Jag är fortfarande i En herrgårdssägen föga överraskande följer mager men muskulös, och mitt ansikte är fullt av tidens heteronormativa konvention.14 små rynkor. Jag är inte ful med inte heller behag- I Väggen problematiseras huvudpersonens full, mer lik ett träd än en människa, en seg, brun könstillhörighet bland annat genom det miss- liten stam som behöver all styrka för att överleva. (V, s. 69.) nöje hon uttrycker vid minnet av sitt tidigare liv som mor och maka. Den avlidne äkta mannen Avsaknaden av krav på att inta en kulturellt ac- nämns egentligen enbart vid ett tillfälle – då cepterad könsposition skildras alltså som en hon återser hans »förtrogna, goda människoan- befrielse – men det pris berättarjaget får betala sikte« (V, s. 206) i en feberhallucination – och är att hon inte längre fullt ut uppfyller kriteri- de numera fullvuxna barnen skildras som redan erna för ett mänskligt subjekt. I samband med på ett tidigt stadium alienerade från sin mor: att kvinnan övergår från att befinna sig i ett socialt sammanhang, där den yttre representatio- När jag idag tänker på mina barn ser jag dem alltid nen spelar roll, till att bli en arbetande varelse som femåringar, och det är som om de redan då hade vandrat ut ur mitt liv. Antagligen börjar alla med total fokus på överlevnad, förändras hen- barn vid den åldern avlägsna sig ur sina föräldrars nes yttre likväl som hennes självuppfattning i liv och förvandlas långsamt till främmande mat- nu- och dåtid: gäster. […] De båda rätt otrevliga, avvisande och grälsjuka tonåringar jag lämnat kvar i staden hade Jag hade blivit mycket mager. […] Mitt hår, som växt med ens blivit alldeles overkliga. Dem sörjde jag och växt, hade jag kortklippt med nagelsaxen. Det var inte över, bara över de barn de för många år sedan nu alldeles rakt och blekt av solen. Mitt ansikte var hade varit. (V, s. 34.) urfallet och brunbränt och mina axlar kantiga som på en halvvuxen yngling. Mina händer, alltid täckta med Enligt Anne Qvarnström och Ulla Sintring vi- blåsor och valkar, hade blivit mina viktigaste verktyg. Jag hade för länge sedan lagt av mig alla mina sar denna passage att den namnlösa kvinnan i ringar. Vem gitte pryda sina verktyg med guldringar? Väggen har ett behov av att ingå symbios, vil- Det verkade absurt och löjligt att jag hade gjort det ket hon tillfredsställer genom de nära relatio- förr. […] När jag idag tänker på den kvinna jag en ner hon skapar med de olika djur hon omger gång var, kvinnan med den lilla dubbelhakan som sig med.15 Jag vill emellertid även peka på att bemödade sig om att se yngre ut än hon var, känner jag ringa sympati för henne. (V, s. 69.) det under dessa skildringar vilar en genomgripande besvikelse visavi mänskliga relationer Den namnlösa kvinnan i Väggen har således och särskilt vad gäller kvinnans lott. I isole- avlägsnat sig så långt ifrån positionen »kvin- ringen bakom väggen har berättarjaget upphört na« att hon överhuvudtaget inte kan sympa- att vara kvinna och övergått till ett androgynt tisera med den människa hon en gång var. tillstånd i nära förbindelse med den natur som Problematiseringen av könsidentitet och köns- omger henne: tillhörighet kan belysas med Butlers konsta- Fyrtiårsålderns kvinnlighet hade fallit av mig med terande att ingen gestalt helt kan sägas vara lockarna, den lilla dubbelhakan och de rundade människa förrän denne uppvisar vad som före- höfterna. Samtidigt förlorade jag medvetandet om faller vara en stabil könsidentitet: »the matrix att vara kvinna. Min kropp, klokare än jag själv, of gender relations is prior to the emergence hade anpassat sig och inskränkt mitt köns små be- 16 svär till ett minimum. Jag kunde lugnt glömma att of the ’human’«. Peter Brooks har formule- jag var kvinna. Ibland var jag ett barn som letade rat en liknande tankgång, då han i sin berömda efter smultron, sedan en ung man igen som sågade definition av »monster« inkluderar »that which

Ann-Sofie Lönngren TFL 91 eludes gender definition«.17 På svensk mark Dessutom glömmer han alla de melodier han har Sara Edenheim diskuterat hur allt som tidigare har kunnat spela på fiolen (EH, s. 53). faller utanför ramarna för gängse köns- och Då Gunnar håller på att tillfriskna är det den sexualitetskategorier saknar betydelse inom tidsmässiga desorienteringen som är den mest det västerländska samhällsbygget och därmed bestående aspekten av hans sjukdom: »Hans demoniseras, blir någonting omänskligt och minne var till en stor del borta, han hade ingen monstruöst.18 Samtliga dessa infallsvinklar kan reda på långa tider af sitt liv, han kunde ej spela sammanfattas med Foucaults definition av kön fiol, hans kunskaper voro nästan försvunna« och sexualitet som sociala kategorier uppkom- (EH, s. 148). Även då Gunnar slutligen kom- na som effekter av maktrelationer i samhäl- mer till insikt om sin sjukdom är det just det let.19 Enligt detta resonemang bär varje före- förlorade minnet som ifrågasätts: »Hvarför är ställning om »normalitet« på sin egen motsats, det saker jag ej minns?« (EH, s. 188.) »avvikelsen«, och dessa är hierarkiskt ordnade I Väggen har berättarjaget i början av sin vis- delar av en kontinuerlig process av maktför- telse i skogen en fungerande klocka, men då delning i samhället.20 Som Jacques Derrida denna upphör att fungera är hon hänvisad till att har konstaterat innebär emellertid ett avfall avläsa solens och månens rörelser och årstider- från den logik som struktureras i motsatspar nas skiftningar. Detta öppnar för en djupgåen- ett överskridande av det mänskligas gräns: det de problematisering av minne och tid. Isolerad uppträder »under arten av icke-art, under den från mänskligt liv skapar den namnlösa kvin- formlösa, stumma, infantila och fruktansvärda nan ett subjektivt tidsbegrepp med föga förank- formen hos ett monstruositet«.21 Den mänskli- ring i den linjära utveckling som utmärker det ga gestalt som inte är tydligt förankrad i endera kristna, västerländska tänkandet.23 Detta inne- den manliga eller kvinnliga könspositionen be- bär att det blir möjligt att färdas bakåt längst träder således ett ontologiskt vakuum, en inom denna tidsaxel, vilket kvinnan på ett mentalt västerländsk metafysisk förståelse otillåten, plan gör då hon inbillar sig vara ett litet barn obefintlig plats som karakteriseras av »både- igen, trygg med föräldrarna sovande i rummet och« och »varken-eller«, och således förskjuts bredvid (V, s. 211 f.). Vid andra tillfällen blir till det omänskligas sfär.22 Enligt detta synsätt tiden en företeelse som är såväl skrämmande kan kategorin »djur« inom motsatsparet män- som konkret: »Jag sitter vid bordet, och tiden niska-djur betraktas som negationen av posi- står stilla. Jag kan inte se den, inte höra den tionen »människa«, och bindestrecket som den och inte känna lukten av den, men den omger process inom vilken det litterära subjektet os- mig på alla sidor. Dess stillhet och orörlighet cillerar mellan dessa poler. är fruktansvärda. Jag flyger upp, springer ut ur huset och försöker undfly den.« (V, s. 197 f.) I sin från mänskligheten alienerade position blir Förlusten av tiden en aspekt av tillvaron som berättarjaget kronologisk förankring försöker begreppsliggöra: Jag måste vänja mig vid den, vid dess likgiltighet Nästa punkt som jag menar utmärker det trans- och allestädesnärvaro. Den utbreder sig i det oänd- formerade subjektet är avsaknaden av krono- liga som ett jättelikt spindelnät. Miljarder små ko- logisk förankring. När Gunnar i En herrgårds- konger hänger inspunna i dess trådar, en ödla som sägen går in i sitt mentala mörker glömmer han ligger i solen, ett brinnande hus, en döende soldat, att han är herreman (EH, s. 34); en omständig- allt dött och allt levande. Tiden är stor, och ständigt finns det utrymme i den för nya kokonger. Ett grått, het som formuleras som att han har »glömt kvar obevekligt nät, där varje sekund av mitt liv hålls en del af sin själ« på Munkhyttan (EH, s. 108). fast. (V, s. 198.)

92 TFL 2008:3-4 Tiden har blivit en plåga och en skräckbild, vilket föranleder berättarjaget att fantisera kring Förlusten av hur mänsklighetens utslocknande skall inne- yttre identitet bära att tiden upphör: Den tredje aspekten huvudpersonerna i de båda när tiden endast existerar i mitt huvud och jag är den sista människan, kommer den att ta slut då jag romanerna förlorar då de transformeras är en dör. Tanken gör mig upprymd. Det står kanske i yttre identitet. Då Gunnar förvandlas till Geta- min makt att förinta tiden. Det stora nätet kom- bocken förslappas hans drag, han får ett fånigt mer att slitas sönder och med sitt sorgliga innehåll småleende på läpparna och blicken irrar (EH, s. överantvardas åt glömskan. Man borde vara tack- 45, 190). Förvandlingen är så genomgripande sam mot mig för det, men efter min död kommer ingen att veta att jag har förintat tiden. (V, s. 198.) att Ingrid överhuvudtaget inte känner igen den unge, vackre studenten i Gunnar, då hon möter Om kronologisk förankring i En herrgårdssägen honom i skepnaden av en getabock. Först då framstår som någonting eftersträvansvärt och ut- hon för sin inre syn får se själva transforma- märkande för ett mänskligt subjekt, är den således tionen – hur ansiktet hos en vacker människa snarare en omöjlighet och en pina för den aliene- förvandlas till de förslappade dragen hos gerade kvinnan i Väggen. I den senare delen av ro- tabocken – sker igenkänningen (EH, s. 127 f.). manen är det främst tidens funktion som skapare Gunnars yttre anonymitet innebär, enligt min av minnen som gör den till ett hot: »Måhända mening, att han ytterligare alieneras från posi- tycker jag den är så fruktansvärd just därför att tionen som mänsklig gestalt. den bevarar allt och inte låter någonting verkligen I Väggen blir problematiseringen av en yttre upphöra.« (V, s. 198.) Minnets betydelse i Haus- identitet explicit då berättarjaget ser sig i spe- hofers texter har tidigare diskuterats av Maria- geln och kommenterar sitt eget ansikte: Regina Kecht, som menar att problematiseringen av erinran och tid är en genomgripande aspekt av Det såg helt främmande ut, magert, med lätt in- 24 sjunkna kinder. Munnen hade blivit smalare, och författarskapet. I Väggen är det enbart då berät- jag tyckte att detta främmande ansikte präglades av tarjaget inte minns någonting som hon upplever en hemlig brist. Som det inte fanns någon männis- en form av frid. Om somrarna vandrar hon till ka kvar som kunde ha älskat detta ansikte, tyckte den högt liggande sätern, en plats som »låg ut- jag det var fullkomligt överflödigt. Det var naket anför tiden«, vilket skildras som »att återkomma och ömkligt, och jag skämdes över det och ville inte ha något med det att göra. Mina djur var bero- till ett land som på något hemlighetsfullt sätt be- ende av min invanda lukt, av min röst och av vissa friade mig från mig själv. Alla farhågor och alla rörelser. Mitt ansikte kunde jag lugnt lägga bort, minnen blev kvar under de mörka granarna för att det var helt oanvändbart. Denna tanke ingav mig vid varje nedstigning överfalla mig på nytt. Det en känsla av tomhet […] den plågsamma känslan av att ha förlorat något viktigt gick inte att jaga var som om den vidsträckta ängsmarken utsönd- bort. (V, s. 192 f.) rat ett milt bedövningsmedel som hette glöm- ska.« (V, s. 152.) Även vid andra tillfällen for- Trots det smärtsamma i förlusten är det uppen- muleras berättarjagets fridfulla tillvaro på sätern bart att kvinnan varken riktigt känner igen sitt som en befrielse från mänsklig tankeverksamhet ansikte eller ens behöver det längre. Spegelsce- och reflektion: »Jag tänkte ingenting, jag mindes nen påvisar den mänskliga interaktionens bety- ingenting, och jag fruktade ingenting« (V, s. 159). delse för att ett subjekt skall behålla sin status Det är uppenbart att avsaknaden av förankring i som människa: om det inte längre finns någon ett kronologiskt tidsbegrepp är en förutsättning som kan älska kvinnans ansikte kan hon lika för kvinnans nyvunna djurlika status. väl lägga bort det.

Ann-Sofie Lönngren TFL 93 som glömt det. Orsaken till att hennes namn är Förlusten av namn oviktigt uppges explicit vara att ingen längre Den fjärde förlusten enligt ovan innebär att de finns kvar, som kan kalla henne det namnet (V, transformerade subjekten förlorar sina namn. I s. 38). Likt Gunnar i En herrgårdssägen har be- En herrgårdssägen sker detta efter att Gunnar rättarjaget i Väggen avlägsnat sig långt från den har vandrat runt så länge i skepnaden av geta- plats där hennes ansikte och namn bär på en bock att ingen längre förefaller minnas att han särskild mening: människans. en gång har varit en människa och godsägare. Detta är en omständighet som förstärks av den analysen har velat visa att det är i in- geografiskt sett rotlösa tillvaro han för: »Af alla tersektionen mellan kön, kronologisk förank- han träffade, blef han kallad Getabocken. Men ring, igenkännlighet och benämning som det han ville ej bli tilltalad på det sättet. Han vil- mänskliga subjektet skrivs fram. Ett berövande le, att man skulle kalla honom med hans rätta eller ifrågasättande av någon av dessa punkter namn, men det namnet tycktes inte vara kändt innebär således en problematisering av statusen af någon människa i den här trakten.« (EH, s. som mänskligt subjekt. 49 f.) Bergmann har formulerat detta som att Låt oss återvända till den inledningsvis Getabocken är någon som har förlorat »den diskuterade fängelsebilden från Abu Ghraib. inre berättelsen«, vilket innebär att han inte Mannen på bilden ligger naken på golvet och längre har förmågan att upplysa omgivningen domineras av en kvinna. Detta innebär att han om sitt namn.25 Genom att kalla alla fyrfota knappast, inom en patriarkalisk förståelse av djur för getabockar har Gunnar hamnat utanför kön som en hierarkisk ordning där det manden språkliga och symboliska ordningen var- liga är överordnat det kvinnliga, uppfyller de för han »straffas, bokstavligen stigmatiseras sociala kriterierna för en »man«. Vidare är det […] med ett namn som ställer honom utanför uppenbart att han har ryckts ur sitt sociala sam- mänskligheten.«26 Gunnars gradvisa förvand- manhang och därmed ur sin historia, sin logiska ling till getabock skildras således i enlighet utvecklingslinje, för att placeras i ett fängelse: med logiken hos circulus vitiosus. Den män- ett ställe som på sätt och vis befinner sig, lik- niska som har blivit ett djur blir isolerad från som sätern i Väggen, »utanför tiden«. Mannens den mänskliga gemenskapen. Samtidigt leder ansikte är utsuddat: han går inte att känna igen, Gunnar Hedes isolering till att hans status av och hans namn är okänt. Man kan alltså på fo- djur ytterligare förstärks, då ingen längre minns tografiet från Abu Ghraib känna igen samtliga hans mänskliga namn. av de fyra karaktäristiska drag som framkom- I Väggen understryks berättarens alienerade mit genom några litterära exempel från Marlen position av det faktum att vi aldrig får veta hen- Haushofers Väggen och Selma Lagerlöfs En nes namn, och att hon själv säger sig ha så gott herrgårdssägen.

94 TFL 2008:3-4 1. Lars M. Andersson, En jude är en jude är en Berendhson, Selma Lagerlöf, Stockholm: jude: Representationer av »juden« i svensk Bonniers, 1928, s. 246, Vivi Edström, Selma skämtpress 1900–1930, Lund: Nordic Acade- Lagerlöf: Livets vågspel, Stockholm: Natur och mic Press, 2000, s. 164–170. Kultur, 2002, s. 227, 231, samt Maria Karlsson, 2. Jfr Tiina Rosenbergs resonemang om »queert Känslans röst: Det melodramatiska i Selma läckage« i Queerfeministisk agenda, Stock- Lagerlöfs romankonst, Stockholm/Stehag: holm: Atlas, 2002, s. 117–129. Symposion, 2002, s. 64. 3. Michel Foucault, Sexualitetens historia: 8. I tidigare forskning har tolkningarna av Viljan att veta, band 1, övers. Britta Gröndahl, händelseförloppet varierat, men en infalls- Göteborg: Daidalos, 2002, s. 103–106. (Orig. vinkel har varit att betrakta väggen som en Histoire de la sexualité: La volonté de savoir, mental låsning (se t.ex. Daniel Hjort, »Marlen 1976.) Haushofer«, förord till pocketutgåvan av 4. Judith Butler, »Imitation and Gender In- Väggen, övers. Per Erik Wahlund, Stockholm: subordination«, i Henry Abelove, Michèle En bok för alla, 2003, s. 3, Ulrika Åström, Aina Barale & David M. Halperin (red.), The »Rum mellan livet och döden: om livsrum Lesbian and Gay Studies Reader, New York/ hos Marlen Haushofer«, i Horisont 2007:1–2, London: Routledge, 1993; Judith Butler, s. 13, samt Anne Qvarnström & Ulla Sintring, Bodies that Matter: On the Discursive Limits »Ensamhetens extas – om Marlen Haushofers of »Sex«, New York/London: Routledge, 1993; författarskap«, i Horisont 1993:6, s. 63 f. En Judith Butler, Excitable Speech: A Politics of annan uppfattning har varit att Väggen ska the Performative, New York/London: Rout- läsas som science fiction, som en dystopisk ledge, 1997; Judith Butler, Gender Trouble: skildring av en möjlig framtida naturkatastrof. Feminism and the Subversion of Identity Hjort, »Marlen Haushofer«, 2007, s. 3. I [1990], New York/London: Routledge, 1999; denna artikel avstår jag från att gå in i denna Judith Butler, Undoing Gender, New York/ diskussion, eftersom den faller utanför syftet London: Routledge, 2004. Se även Jacques med undersökningen. Derrida, »Signature Event Context«, i Peggy 9. Karlsson, Känslans röst, 2002, s. 60. Kamuf (red.), A Derrida Reader: Between the 10. Sven Arne Bergmann, Getabock och gravlilja: Blinds, övers. Alan Bass, New York: Harvester Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen som konst- Wheatsheaf, 1991. (Orig. »Signature Evéne- närlig text, Göteborg: Litteraturvetenskapliga ment Contexte«; Marges de la philosophie, institutionen, Göteborgs universitet, 2007, s. 206. 1972.) Performativitetsteorin utgår från J.L 11. Karlsson, Känslans röst, 2002, s. 63. Austins föreläsningsserie som har publicerats 12. Se Bergmann, Getabock och gravlilja, 1997, i volymen How to Do Things with Words: The s. 207 och Karlsson, Känslans röst, 2002, s. 64. William James lectures delivered at Harvard 13. Här utgår jag från resonemanget om Butlers University in 1955, red. J.O. Urmson & Marina heterosexuella matris i Gender Trouble,1999, Sbisà, Cambridge, Massachusetts: Harvard s. 23 f. University Press, 1975. 14. För en definition av begreppet heteronor- 5. Selma Lagerlöf, En herrgårdssägen, Stock- mativitet hänvisas till Tiina Rosenberg, holm: Albert Bonniers förlag, 1899; Marlen »Inledning«; Könet brinner! Judith Butler: Haushofer, Väggen, övers. Per Erik Wahlund, texter i urval av Tiina Rosenberg, övers. Karin Stockholm: Alba, 1988. (Orig. Die Wand, 1963.) Lindeqvist, Stockholm: Natur och Kultur, 6. Hans-Georg Gadamer, Sanning och metod i 2005, s. 11. urval, övers. Arne Melberg, Göteborg: Daidalos, 15. Qvarnström & Sintring, »Ensamhetens extas«, 1997. (Orig. Wahrheit und Methode: Grundzüge 1993, s. 64. einer philosophischen Hermeneutik, 1960.) 16. Butler, Bodies that Matter, 1993, s. 7 f. 7. Se t.ex. Erland Lagerroth, »Själens landskap, 17. Peter Brooks, Body Work: Objects of Desire in djur och hus: Reflexioner kringEn herrgårds- Modern Narrative, Cambridge, Massachusetts: sägen«, i Ord&Bild 1961:5–6, s. 415, Walter Harvard University Press, 1993, s. 219.

Ann-Sofie Lönngren TFL 95 18. Sara Edenheim, »Handledning i Teratologi – le jeu dans le discours des sciences humaines«, En dekonstruktion av bisexualitet och andra L’Ecriture et la difference, 1967.) monstruösa fenomen«, i lambda nordica 22. Butler, Gender Trouble, 1999, s. 23 f. Se även 2001:1–2, s. 70 ff. Se även Sara Edenheim, Butler, »Imitation and Gender Insubordination«, Begärets lagar: Moderna statliga utredningar 1993, s. 317. och heteronormativitetens genealogi, Stock- 23. Per Thomas Andersen, Dekadanse i nordisk holm/Stehag: Symposion, 2005. litteratur 1880–1900, Oslo: Aschehoug, 1992, 19. Foucault, Sexualitetens historia, 2002, s. 93 f. s. 94–102. 24. Maria-Regina Kecht, »Marlen Haushofer: 20. Ibid., s. 58–70. Recollections of Crime and Complicity«, 21. Jacques Derrida, »Struktur, tecken och spel i Studies in 20th & 21st Century Literature, i humanvetenskapernas diskurs«, övers. 31, 2007:1, s. 83. Mikael van Reis & Cristine Sarrimo, i Claes 25. Bergmann, Getabock och gravlilja, 2007, Entzenberg & Cecilia Hansson (red.), Modern s. 206. Gunnars förlorande av sitt namn diskute- litteraturteori: Från rysk formalism till dekon- ras även i Karlsson, Känslans röst, 2002, s. 63. struktion. Del 2, Lund: Studentlitteratur, 1993, 26. Bergmann, Getabock och gravlilja, 2007, s. 406 f. (Orig. »La structure, le signe et s. 205.

96 TFL 2008:3-4 Merleau-Ponty & litteraturen av Espen Hammer

Hammer (1966) är professor i filosofi vid Universitetet i Oslo och just nu gästprofessor i samma ämne vid Temple University, Philadelphia. Han är bland annat författare till Stanley Cavell: Scepticism, Subjectivity, and the Ordinary (2002) och Adorno and the Political (2005). Hammer har också nyligen redigerat German Idealism: Contemporary Perspectives (2007) och arbetar för närvarande med en bok om temporalitet och modernitet. et har sedan länge varit på modet att ringar, och som inte kan beaktas om vi teoreti- hävda litteraturteorins död. Terry serar språket som ett signifikanternas fängelse. Eagleton uttrycker det i After Theory I jämförelse med Merleau-Pontys tankar om som att det som nu är sexigt inom måleriet har hans idéer om den litterära erfa- Dakademin är kön, medan de exklusiva och eso- renheten rönt relativt lite uppmärksamhet. I det teriska aktiviteter vi associerar med sådant som följande har jag för avsikt att rekonstruera des- dekonstruktionen – med sina vaga, om än för sa idéer i relation till Sartre, och jag kommer att vissa lockande, löften om en lösning på närva- hävda att de är starkt relaterade till dennes syn rons ödesmättade metafysik – nu är på väg bort, på språket, samt att de utvecklas i tre relativt ersatta av analyser och diskurser som huvud- distinkta faser i Merleau-Pontys skrivande. Mot sakligen fokuserar mer vardagsrelaterade och slutet av denna artikel hävdar jag att Merleau- populärkulturella företeelser. Att i det läget gå Ponty inte har någon särskilt god förståelse för tillbaka och studera Merleau-Pontys tankar om den litterära konstformens särdrag, vilket gör litteraturen, som jag ämnar göra här, är på nå- hans tänkande abstrakt i förhållande till littera- got underligt vis att kringgå hela frågan om var turens historicitet. Merleau-Ponty är i behov av vi står vis-à-vis så kallad »high theory« teori. ett mer utvecklat begrepp för form då form och De vanliga lågoddsarna – Foucault, Derrida, erfarenhet är dialektiskt sammanlänkade. Barthes, Blanchot, och till och med Kristeva – arbetade alla inom en specifik horisont. De var inte riktigt formalister, åtminstone inte i en nykritisk förståelse, och ändå – som ett resultat I av deras (i hög grad saussureanska) intresse för Varje återgivande av efterkrigstidens franska litterära texter som räckor av signifikanter utan litteraturteoretiska utveckling måste inledas bestämda relationer till en iakttagbar och erfa- med Sartres betydande, om också i hög grad renhetsbaserad värld – var de nästan uteslutande kontroversiella, teori om det engagerade skri- sysselsatta med texter. Ironiskt nog är det just vandet i Vad är litteratur? från 1947. Denna deras intresse för texten qua text, eller skrivan- text fick 1953 Roland Barthes att, i Litteratu- de, som möjliggjort diskursanalysens spridning rens nollpunkt, staka ut vägen för kommande inom humanvetenskaperna, vilket möjligen poststrukturalistiskt tänkande om litteratur. förebådades när Derrida 1967 skandalmässigt Influerad av Blanchot, och utan tvekan i vän- hävdade att »there is nothing outside the text«, tan på den tidige Derrida, belyser Barthes en att allting bör behandlas som text. sorts neutralt skrivande (ett »vitt och obefläckat Merleau-Ponty framstår som en tänkare för formspråk«) som han påstår har förmågan att vilken perceptionen är det primära, där må- transcendera den förlegade stilistiska kod av leriet, och inte litteraturen, framstår som den borgerlig realism, vilken han åtminstone impli- mest kongeniala konstformen. Merleau-Ponty cit såg Sartre som en förkämpe för. I skarp kon- var bland de första som introducerade Saus- trast mot Barthes självnegerande modernism, sures skrifter i ett filosofiskt sammanhang och som uteslutande arbetar på en formell nivå, fin- som med hjälp av filosofisk uttolkning under- ner vi Merleau-Ponty, som i sin oavslutade The sökte deras signifikans. Trots detta insisterade Prose of the World, vilken han arbetade med till han, ironiskt nog, alltid på att litteraturen måste och från under åren 1947-1951, inte bara vill förstås i dess relation till världen, samt på att skapa en teoretisk bakgrund, som han säger, för den omtalar, rentav gestaltar, en värld bestående läsandet av Montaigne, Stendhal, Proust, Bre- av en rå och förkonceptuell mening som i slut ton och Artaud, utan också vill visa Sartre att ändan är mer verklig än någon av våra idealise- var och en av medlemmarna i denna heterogena

98 TFL 2008:3-4 skara författare var engagerad i ett öppnande av lismen innebär en syn på språket som ett tan- litteraturen mot en värld av perceptuellt enga- kens externa bihang. Tänkandet är en menings gemang och upplevd mening. full process som är helt oberoende av talet, och Merleau-Ponty är djupt otillfredsställd både talets mening är det tänkande som det represen- med Sartres kommunikativa litteraturkoncept terar: talet är tankens utvändiga »tecken«. Em- och med hans outvecklade funderingar kring piricismen, å andra sidan, hävdar att man, för att måleriet. Enligt Sartre kan författaren »leda oss kunna göra reda för ordens mening, bör hänvisa och framkalla vår indignation genom att be- antingen till de stimuli som, i enlighet med neu- skriva ett uselt ruckel och få det att framstå för rologins lagar, orsakar den retning som behövs oss som en symbol för sociala orättvisor. Måla- för att ett ord ska kunna artikuleras, eller till de ren är stum. Han visar oss ett ruckel.«1 Medan medvetandetillstånd som, med hjälp av tilläg- prosan spårar världen och interagerar med den nade associationer, kan framkalla en viss verbal genom att verbalisera varför vi ska acceptera bild. Både intellektualismen och empiricismen eller förkasta den är måleriet en bildens och av- förnekar något som man enligt Merleau-Ponty bildningens konstart, och som sådan avhängig fenomenologiskt inte kan bortse ifrån – näm- inlevelsen, vår förmåga till spontan och bildrik ligen att ord har betydelse, och att betydelse projektion, och därmed oförmögen att skapa förkroppsligas i själva orden. När vi använder verklig innebörd. På grund av att det bygger ord, när vi talar, faller vi inte tillbaka till vare på förmågan till inlevelse fjärmar sig måleriet sig begrepp eller mentala bilder eller iakttagel- aktivt från världen: som ren negation siktar må- ser. Det finns inget semantiskt innehåll som står leriet slutgiltigt mot tomhet och intighet – den och väntar på att användas som representation, typ av vakuum som Sartre senare återfinner re- för att på så vis göra ett tecken betydelsefullt; aliserad i Giacomettis bildkonst.2 det är snarare så att talet i sig självt är en primär Merleau-Pontys avfärdande av Sartres teori bärare av semantiskt värde. Att förstå tal består driver två argument: a) att litteraturen har därför inte i att kunna koppla ett tecken till ett mycket mer gemensamt med måleriet än Sartre externt semantiskt innehåll, som det därmed re- ansåg; b) att både litteraur och måleri söker an- presenterar. Yttranden är uttydbara så länge det gripa och hylla det synbaras och den upplevda finns en levande utväxlingshistoria inom själva meningens mysterium. Denna tvåfaldiga argu- språkhistorien som bidrar till att bestämma hur mentationsstrategi ligger i linje med Merleau- de ska förstås. Pontys redan tidigare inslagna kurs, vilken inleds med det gestiska beaktandet av språket, i Och på samma sätt som jag i främmande land bör- jar förstå ordens mening utifrån deras plats i ett Kroppens fenomenologi, för att artikuleras, och handlingssammanhang och genom att delta i det justeras en aning, i hans därpå följande appro- gemensamma livet – så avslöjar en filosofisk text priering av Saussures lingvistiska element, för jag ännu inte förstått i dess helhet åtminstone en att slutligen, i de sena verken, erbjudas ett ex- viss ’stil’ för mig – det må vara en spinozistisk, en plicit ontologiskt återartikulerande. kriticistisk eller en fenomenologisk stil – som är dess första meningsansats […].3 En person som talar följer inte någon för alltid fastlagd regel. Att tala innebär för Merleau- II Ponty att uppta en position i den värld som be- I sitt undersökande av språkets natur i Kroppens står av ens egna betydelser: det är att avslöja fenomenologi konstruerar Merleau-Ponty en sin ståndpunkt, och denna uppenbarelse går att dialektik mellan vad han kallar intellektualism relatera till hur talarens kropp står i en levande (eller rationalism) och empiricism. Intellektua- relation till världen, och till andra människor.

Espen Hammer TFL 99 Talandet är en kroppslig handling, och som Merleau-Ponty, »I know what a rogue [skurk] sådan har den en gestisk betydelse som aldrig is. Thus I can understand what he means when kan reduceras till den konventionella betydelse he says that Rossi the revenue man is a rogue. vi kan finna i ett uppslagsverk. Merleau-Ponty But when Rossi the rogue begins to live, it is hänvisar till en mentalpatient, Schneider, som no longer he who is a rogue: it is a rogue who verkar sakna förmågan att relatera till talets is the revenue man Rossi.«7 I Stendhals händer gestiska sida. Med hjälp av Wittgenstein kan vi ges ordet »skurk« en ny facett. Vad Stendhal vi- karaktärisera Schneider som blind inför ordens sar är att det finns ett Rossi-sätt att vara skurk, fysiognomi, den känsla vi har av att orden in- som pekar mot en mer rik och precis betydelse, lemmat sin mening i sig själva, och av att denna genom att omsättas i rika, precisa och konkre- mening är beroende av det specifika sätt på vil- ta utsägelser – på så vis kan en utsägelse som ket orden används när vi talar. Schneider har »skurk« projiceras in i sammanhang, och eta- inget begrepp om språkets liv. »Han kan bara blera semantiska kopplingar som vi inte hade tala om han har förberett sina meningar. Man känt till om inte Stendhal visat oss att så här och kan säga att språket har blivit automatiskt för så här kan man också använda ordet »skurk.« honom, ingenting tyder på en försvagning av Två saker är särskilt relevanta att notera i det- intelligensen i allmänhet, och det är utan tvekan ta sammanhang. För det första hävdar Merleau- genom sin mening som orden organiseras.«4 Ponty inte att Stendhal använder ordet »skurk« Schneider lyckas inte fånga betydelsenyanser metaforiskt. Han hävdar inte att förändringen av och antydningar, och saknar därför helt möjlig- »skurk« på något vis är onaturlig – att den går het att förhålla sig till kommunikativa subtilite- fullständigt bortom redan etablerade, normala ter och finesser. En sådan person kan möjligen sätt att använda ordet. Vad Stendhal gör med befinna sig i vår värld, men, som Stanley Cavell ordet känns naturligt – det är en naturlig an- skriver, »perhaps not of your flesh«.5 Wittgen- vändning av ordet – och ändå hjälper den oss att stein skriver följande: hitta ny potential i ordet och nya sätt att bringa objektet i dagen. För det andra hävdar han inte »När jag läser en dikt, en berättelse med känsla, att den sedimenterade eller konventionella be- så försiggår ändå inom mig någonting som inte tydelsen av »skurk« är fullständigt fastlagd och försiggår när jag bara skummar raderna för att in- formera mig.« – På vilka processer anspelar jag? regelstyrd. Han hävdar tvärtom att vissa sätt att – Satserna låter annorlunda. Jag uppmärksammar använda »skurk« inte kan räknas som legitima, noggrant tonfallet. Ibland har ett ord en falsk ton, och att omfattningen av legitima användnings- framträder för starkt eller för litet. Jag märker det områden helt beror på vad vi, som medlemmar och mitt ansikte ger uttryck åt det. Jag kunde senare resonera om detaljer i min uppläsning, t.ex. i en specifik språklig gemenskap, är beredda att om oriktigheter i tonen. Ibland föresvävar mig en räkna som en legitim användning. Både den ytt- bild, liksom en illustration. Ja, detta tycks hjälpa re variansen och den inre konstansen vad gäller mig att läsa med det riktiga uttrycket.6 olika sätt att använda ett begrepp är således nöd- vändiga för att det ska kunna fylla sin funktion. Med ett eko av Wittgensteins distinktion mellan ordets primära och sekundära betydelse insisterar Merleau-Ponty på att vi gör skillnad mellan ett sedimenterat, talat språk, det vill säga de III konventionella betydelser ett språk har, och ett Det är inte lätt att lista ut varför Merleau-Ponty talande språk, sättet på vilket ett subjekt exis- så tydligt vänder sig till Saussure. Vid en första tentiellt uttrycker sin egen erfarenhet och reage- anblick tycks det som om Saussures skarpa rar inför den. »Before I read Stendhal,« skriver gränsdragning mellan diakroniska och synkro

100 TFL 2008:3-4 niska språkstudier, och mellan innehåll och ut- accepterar denna godtycklighetstes, håller han tryck, inte alls borde falla Merleau-Ponty på inte med den poststrukturalism som tolkar detta läppen. I vissa texter, som exempelvis »On the som något skeptiskt, det vill säga som innefat- Phenomenology of Language« från 1951, åbe- tande en upprivande, eller möjligen befriande, ropar han Saussure i ett försök att korrigera den skilsmässa mellan signifikant och signifikat. tidige Husserl, som i Logiska undersökningar För Derrida kan hela den västerländska metafy- sökte etablera ett eidetiskt språk och en univer- sikhistorien definieras som ett omöjligt försök sell grammatik som skulle ge oss möjlighet att att kontrollera signifikanterna genom att binda »klargöra« alla det naturliga språkets förvirrade dem vid en närvaro – i hans fall den mänskliga betydelser. För Husserl var tanken att ett sådant rösten – som ska kunna återskapa det förlorade eidetiskt språk skulle konstitueras av medvetan- bandet mellan signifikant och signifikat. Mer- det, genom handlingar bestämda av en medve- leau-Ponty accepterar att cheval är godtyckligt, ten Sinngebung. Men detta innebär ju återigen om man med godtyckligt menar att det franska att språket endast är tankens bihang. Den lock- språkets historia kunde ha sett annorlunda ut. else Saussure utövar, genom sitt avfärdande av Detta innebär dock ingen upptäckt, av den typ intellektualism och intentionalism, är snarare som Descartes gör när han inser att den per- att han på ett tydligt vis kan återföra det talande ceptuella erfarenheten inte innehåller något subjektet till dess språkliga sammanhang, och verklighetskriterium som kan hjälpa honom att att perceptionsstrukturer, eller alla strukturer skilja denna från en dröm. Franskan har visser- för den delen, kan tolkas utifrån fonologins ligen en historia, men den är ändå att definiera diakritiska binära motsättningar. Språklig me- som det språk fransktalande talar. Användan- ning uppstår inte som ett resultat av ursprung- det av det franska språket innefattar kunskaper liga, och ytterst förspråkliga meningsskapande om vilka former som i olika sammanhang är handlingar. Det kan heller inte finnas någon uni- normativa vad gäller utförandet av de aktivite- versell grammatik – ett universellt regelverk – ter vi utför när vi använder detta språk. När vi utifrån vilken alla meningsfulla uttalanden kan använder detta språk med avsikt att utmana ta- genereras. Det är snarare så att det finns ett in- lat språk måste vi därför göra detta inom detta stitutionaliserat språk med sedimenterade bety- talade språk. Vad Merleau-Ponty alltså inte delser – Merleau-Pontys version av Saussures övertar från godtycklighetstesen är att ett ord diakroniska axel – och det finns en originär be- som cheval är godtyckligt genom att signifi- tydelse, som springer ur genomlevda upplevel- kanten som sådan är semantiskt tom. Saussure ser av språket i konkreta situationer. Precis som betraktar signifikanterna som flytande, materi- för Saussure är det centralt för Merleau-Ponty ella objekt som får mening endast genom att att tänka holistiskt: orden har mening bara inom befinna sig i en position inom en verbal kedja språket. Ett tecken representerar inte något spe- som tillåter dem att relatera till ett signifikat. cifikt – det har inget positivt värde; det är sna- Merleau-Ponty betraktar tvärtom signifikanter- rare så att ett teckens mening är helt beroende na som redan belastade och fyllda med inne- av dess position inom en verbal kedja. På så vis, börd: de har den mening de fått genom hur de menar Merleau-Ponty, hade Saussure rätt när använts inom en specifik språklig gemenskap, han hävdade att »i språket finns bara skillnader och varje uttydbart försök att använda ett ut- utan positiva termer.«8 tryck utsätts för krav både på uniformitet – om Tecknet är godtyckligt, enligt Saussures talaren kan förväntas bemästra sitt modersmål, berömda uttalande. Det finns ingen nödvän- vill säga – och på expressivitet – det vill säga dig koppling mellan signifikant och signifikat, en individuell positionering i förhållande till »häst« och häst. Även om Merleau-Ponty delvis andra, kravet på att verka rimligt utifrån den si-

Espen Hammer TFL 101 tuation talaren befinner sig i, och de expressiva philosophy, as Husserl says, consists in restoring a mål som den specifika talakten har. »Tecknen power to signify, a birth of meaning, or a wild mea- erinrar oss inte bara om andra tecken och så ning, an expression of experience by experience, which in particular clarifies the special domain of vidare utan slut, språket är inte ett fängelse vi language. And in a sense, as Valéry said, language is är instängda i eller en vägvisare vi måste följa everything, since it is the voice of no one, since it is i blindo […].«9 the voice of the things, the waves, and the forests.13

Ett sätt att förstå detta uttalande är att hävda att den värld vi kan erfara är strukturerad som IV ett språk på grund av att, som John McDowell Mot slutet av 1950-talet slutar Merleau-Ponty formulerar det, det begreppsliga är gränslöst.14 använda den lingvistiska strukturalismens För McDowell finns det bara ett sätt för intui- vokabulär, rimligen av den enkla anledningen tioner att på ett rationellt sätt begränsa tanken, att han inser att den inte passar hans tänkandes och på så vis möjliggöra objektivitet, och det inriktning särskilt väl. Han återvänder istället består i att de alltid redan är utrustade med ett till Sartre, och till distinktionen mellan littera- begreppsligt innehåll. Det rör sig aldrig om en- tur och måleri. Det ligger inte till så, hävdar dast en kausal »verkan« från något som befin- han i polemik mot Sartre, att litterär prosa är ner sig utanför, det är genom erfarenhet man en enkel kommunikationsbärare, och att ord är greppar »that things are thus and so«.15 Mc- enkla »beteckningar för objekt«, som när de Dowell levererar sannerligen en kraftfull replik används av en engagerad författare genererar till den dualistiska, empiricistiska epistemologi vissa effekter hos läsarna.10 Inte heller är må- som drar skarpa gränser mellan motivens och leriet skapandet av imaginära objekt. Som vi orsakernas skilda domäner. Den värld vi iakttar vet finns det definitivt inget tänkande jag som, kan inte göras reda för genom att peka på rena utanför en redan existerande värld bestående av orsakssamband. McDowells teori är dock i hög mening och förstånd, kan inta en fri och obe- grad rationalistisk; den väger inte in vad Cris- hindrad »ställning« gentemot sina uttryck. pin Wright har kallat »the space between the För Merleau-Ponty fungerar språket huvud- ideas that experience is a brute Given – blind sakligen inte annorlunda än måleriet gör.11 »A intuition with nothing to say – and his own pre- novel,« skriver han, »achieves expression the ferred conception that it essentially draws on same way as a painting.«12 Båda två eftersö- the passive exercise of conceptual capacities«.16 ker och avslöjar den ständiga virveln av för Enligt Merleau-Ponty skulle vi inte kunna erfa- begreppslig, om än uttydbar, betydelse som ra världen på ett bestämt, propositionellt struk- omger oss och genomsyrar allt som kan erfa- turerat sätt om vi redan befunnit oss inom en ras. Han kan hävda detta på grundval av ett mer meningsfull, kompakt perceptuell värld, som fundamentalt antagande, nämligen att världen ytterst måste beaktas utifrån den kunskap som själv artikuleras inför oss på ett vis som är ett handlande subjekt äger i egenskap av att analogt med språket, kanske rentav identiskt vara en kroppslig och aktiv varelse. Av den an- med detta. I en av de mer häpnadsväckande ledningen måste vi tolka Merleau-Ponty inte passagerna mot slutet av The Visible and the In- som att han säger att begreppsligt innehåll är visible skriver Merleau-Ponty till och med att: gränslöst, utan istället som att det finns ett för- begreppsligt lager av betydelser som omger the whole landscape is overrun with words as with oss, och som måste förutsättas i alla våra före an invasion, it is henceforth but a variant of speech before our eyes, and to speak of its ’style’ is in our havanden i relation till världen, därmed även view to form a metaphor. In a sense the whole of när vi uttrycker oss verbalt. I sitt sena tänkande

102 TFL 2008:3-4 talar Merleau-Ponty om detta förbegreppsliga Merleau-Ponty avvisar Sartres kommunika- betydelselager som ett osynligt inre ramverk, tiva begrepp om litterär prosa. Trots detta avvi- en hemlig del av det synliga, som dock bara sar han även både ett formalistiskt och ett tema- kan uppkomma inom detta synliga.17 Men han tiskt förhållningssätt gentemot litteraturen. En hävdar också att även om vi accepterar detta roman kan varken analyseras blott utifrån dess kan vi inte komma ifrån dualismen mellan det formella drag, eller som en samling »temata« han kallar den genomlevda meningens »tacit som ska avtäckas. En roman öppnar oss mot cogito« och det »language cogito« som är ka- en värld – inte mot en imaginär värld, utan mot pabelt till tankeverksamhet. Vad utgör då re- en värld av möjligheter som sammanfaller med lationen mellan dessa båda? Merleau-Ponty det möjligheternas universum som tillhör varje accepterar definitivt Husserls tanke, från Ex- mänsklig kropp och varje mänskligt liv. Roma- perience and Judgment, om att »all predicative nen hjälper oss att se världen, och med hjälp av self-evidence must ultimately be grounded on dess karaktärer inbjuder romanförfattaren oss the self-evidence of experience«.18 I sina sista att deltaga i den värld han eller hon ser. Detta avsnitt ser han dock framför sig vad han kal- seende består dock inte bara i ett återgivande av lar en »dialectic relation« mellan tematisering fakta som läsaren med hjälp av inlevelseförmå- och beteende, språkligt och implicerat cogito. gan återskapar och blåser liv i genom läsakten; Predikativ mening är inte bara baserad på iakt- det är snarare så att detta överförda seende ock- tagbar erfarenhet, utan orden själva – och här så är genomsyrat av en transcendens – av alla de syftar Merleau-Ponty på Ponges begrepp om saker som inte explicit uttrycks men som ändå »semantic thickness of words« – kan ses som är viktiga. Visst, Julien Sorel reser till Verrières själva överskridandet av sin egen accepterade för att döda Madame de Rénal. Vad som dock definition och som att de verkligen »carry the är viktigt är »den där tystnaden, den drömska speaker and listener into a common universe.«19 resan, den där tanklösa säkerheten, och den Rosens roshet växer så att den kommer att ge- eviga beslutsamhet som följer på nyheten«22 nomsyra hela rosen; medan den mer generella att han blivit bedragen av denna kvinna. En ro- idén om »roshet« alltid förblir en abstraktion man kan, just genom att den öppnar oss för den eller en idealisering. När vi använder språket genomlevda meningens värld, få oss att se och konkret förekommer aldrig någon distinkt op- tänka på ett sätt som ingen rigoröst definierad position mellan essens och faktum; det är sna- teori kan. På så vis kan romanen sägas konkur- rare så att essenser av nödvändighet är katalogi- rera med, och på sätt och vis överglänsa, själva serade utifrån och formade av de generaliteter fenomenologin. som en iakttagbar erfarenhet avslöjar, så till den grad att de är samtidiga. Av denna anledning le- ker Merleau-Ponty med tanken om en ren passivitet i talet. Om idéerna, som han skriver, »är V erfarenhetens textur, dess stil, först stum, se- I ett försök att nå en slutsats tycker jag mig se dan yttrad«,20 då blir talet – eller åtminstone det att det Merleau-Ponty erbjuder är mindre av en litterära talet – ett sätt att öppna upp sig själv litteraturkritisk teori än en den litterära erfaren- mot varandet, att exponera sig själv. På så vis hetens ontologi. Precis som i sina reflektioner blir (det seriösa) skrivandet, på sätt och vis, ett kring måleriet underordnar han frågor om form läsande, där läsande förstås som ett iakttagan- för att istället lyfta fram frågor som behandlar de, eftersom seendet alltid redan är artikulerat mening och referens. Hur grundlig hans genom- – det är ju, enligt Merleau-Pontys version av gång än är, erbjuder den ingen grund för att när- Lacan, »strukturerat som ett språk«.21 ma sig litteraturen som en historiskt medierad

Espen Hammer TFL 103 formell struktur: varje litterärt konstverk blir ett vi dock hitta enstaka anmärkningar som pekar i exempel inom ett mer generellt verk vars konen annan riktning. Det mesta av diskussionerna turer är underligt okroppsliga och saknar histo- handlar om Simons skrivande som i grunden ba- risk specificitet. Knäckfrågan är dock huruvida serat på synen, men mitt i detta pausar han plöts- ett litterärt konstverks möjliga »sanning« – dess ligt för att betänka Simons språk, dess frekventa kapacitet att med eftertryck belysa erfarenheten användning av presens particip och dess många – kan beaktas oberoende av form och struktur. avbrutna meningar.23 Det finns en staccato-artad, Merleau-Ponty hämtar nästan alla sina exempel för att inte säga seriell, kvalitet i Simons oupp- från 1800-talsrealister som Balzac och Sten hörliga meningar som frammanar den moderna dhal. För tänkare som Benjamin, och ännu mer krigskonstens chockerande skräckbilder. En ro- för Adorno, är frågan om form intimt samman- man som Vägen till Flandern är rentav så över- länkad med erfarenheten, och inte minst med lastad med traumatiska återgivanden av plötslig den erfarenhetskris som de ser växa fram under död, extremt lidande, förvirring och förlust att senmoderniteten. Erfarenheten har utarmats, den framåtskridande, organiska berättelsen inte där händelser har fått en sporadisk och isolerad, kan upprätthållas. Den anmärkningsvärt para- samt extremt privat karaktär. Själva historie taktiska stilen gäckar istället syntaxens under- berättandet, viljan att väva samman händelser ordnande och logiska hierarkier, och allt läsaren till en sammanhängande berättelse, är på så vis har kvar är en överväldigande känsla av avstånd i en krissituation. Adornos centrala tes går ut på och fragmentisering. att den moderna konsten besvarar denna erfa- Merleau-Pontys utomordentliga reflektioner renhetskris genom att kritisera rationaliteten på kring den litterära erfarenheten förtjänar tvek- formens nivå. Moderna konstverk tenderar mot löst en andra chans. Men om det litterära ver- det fragmentariska och det seriella, men på ett kets historicitet inte beaktas fullt ut löper vi ris- sätt som visar på den olösliga konflikten mellan ken att helt ignorera litteraturens särdrag, dess strukturen och det sinnliga materialet som nå- specifika anspråk. Medan poststrukturalismen got dissonant och rentav något fult. Precis som medvetet avstod från att situera litterärt värde i Adorno är även Merleau-Ponty i färd med att något slags verklighetsinsikt, och på så vis off- åberopa både filosofin och konsten i ett anam- rade världen som referens för att istället foku- nesiskt försök att rädda erfarenheten från de sera endast formen (skrivande qua skrivande), falska abstraktioner som en överrationaliserad avvisade Merleau-Ponty istället beaktandet av och naturvetenskapligt präglad kultur påtvingat formen för att kunna koncentrera sig på den den. Trots detta utvecklar aldrig Merleau-Ponty litterära textens förmåga att skapa mening och någon typ av begrepp om modernismen som substans i det stora urval av hänsynstaganden skulle kunna få den att handla om strävan mot och erfarenheter som utmärker den mänskliga en formens dialektik, i syfte att återbörda en verkligheten. Min konklusion är att ett litterärt känsla av oinskränkt erfarenhet. Istället hypo- verks erfarenhetsmässiga innehåll alltid är me- staserar han oreflekterat ett realistiskt skrivande dierat genom en form, på samma sätt som en som en fristad för en sådan erfarenhet. föreställning om formen uppnås genom en fö- Ett projekt som går ut på att försöka identifiera reställning om dess innehåll. Det är genom for- litteraturens universella essens är helt avhängigt men som ett litterärt verk gör sig gällande som att det enskilda verket underordnas perceptionen verk. Och det är samtidigt konstens historiskt och det ursprungliga uttrycket. Därigenom bort- medierade ställningstagande utifrån, och ibland kopplas verket från historien, och därigenom mot, det empiriska livet. lämnas också frågan om form utanför. I Mer- leau-Pontys sena tankar om Claude Simon kan Översättning från engelskan av Johan Alfredsson

104 TFL 2008:3-4 1. Jean-Paul Sartre, Vad är litteratur?, övers. 10. Sartre, Vad är litteratur?, 1970. s. 23. Mario Grut, Mölndal: René Coeckelberghs 11. Merleau-Ponty, The Prose of the World, 1973, Partisanförlag, 1970 [1948], s. 14. s. 88. 2. Jean-Paul Sartre, Essays in Aesthetics, övers. 12. Ibid. Wade Baskin, New York: The Citadel Press, 13. Maurice Merleau-Ponty, The Visible and the In- 1963, s. 51: »How can one paint a vacuum? Be- visible, övers. Alphonso Lingis, Evanston: North- fore Giacometti it seems that no one had made western University Press, 1968 [1953], s. 155. the attempt. For five hundred years painters 14. John McDowell, Mind and World, Cambridge, had been filling their canvases to the bursting Mass.: Harvard University Press, 1994, s. 44. point, forcing into them the whole universe. 15. Ibid., s. 9. Giacometti begins by expelling the world from 16. Crispin Wright, »Human Nature?«, i Nicholas his canvases.« H. Smith (red.), Reading McDowell: On Mind 3. Maurice Merleau-Ponty, Kroppens fenomeno- and World, London/New York: Routledge, 2002, logi, övers. William Fovet, Göteborg: Daidalos, s. 150. 1999 [1945], s. 153. 17. Merleau-Ponty, The Visible and the Invisible, 4. Ibid., s. 174. 1968, s. 215. 5. Stanley Cavell, The Claim of Reason, Oxford: 18. Edmund Husserl, Experience and Judgment, Oxford University Press, 1979, s. 189. övers. James S. Churchill och Karl Ameriks, 6. Ludwig Wittgenstein, Filosofiska undersök- Evanston: Northwestern University Press, ningar, övers. Anders Wedberg, Stockholm: 1973 [1939], s. 41. Thales, 1992 [1953], s. 247. 19. Merleau-Ponty, The Prose of the World, s. 87. 7. Maurice Merleau-Ponty, The Prose of the World, 20. Maurice Merleau-Ponty, The Visible and the övers. John O’Neill, Evanston: Northwestern Invisible, s. 119. University Press, 1973 [1969], s. 12. 21. Ibid., s. 126. 8. Ferdinand de Saussure, Kurs i allmän lingvistik, 22. Merleau-Ponty, The Prose of the World, 1973, övers. Anders Löfqvist, Staffanstorp: Cavefors, s. 88. 1970 [1916], s. 152. 23. Maurice Merleau-Ponty, »Five Notes on 9. Maurice Merleau-Ponty, »Det indirekta språket Claude Simon,« i Hugh J. Silverman och James och tystnadens röster«, Lovtal till filosofin: Barry (red.), Texts and Dialogues, New Jersey/ Essäer i urval, övers. Anna Petronella Fredlund, London: Humanities Press, 1992, s. 141. Stockholm/Stehag: Symposion, 2004, s. 179.

Espen Hammer TFL 105

Människa, främmande förhatlig Om främlingar och konsten att främmandegöra av Helen Andersson

Andersson (1959) är forskarassistent i etik vid Uppsala universitets program för kulturanalys och samtidskritik. Hon disputerade 1998 i Lund på en avhandling om subjektsproblemets etiska och estetiska dimensioner med utgångspunkt i Lars Ahlins roman Din livsfrukt. Andersson har publicerat artiklar om förhållandet mellan fiktion, religion och rätt samt om genusteori och film. För närvarande håller hon på att avsluta ett projekt om gränserna mellan mänskligt och icke-mänskligt med arbetsnamnet »Modernitetens monster och främlingar«. Du är bliven människa, främmande förhatlig päls tills det tar fyr någonstans där apan har / Edith Södergran, »Min barndoms träd« svårt att komma åt. Det avgörande språnget in i den mänskliga I »En redogörelse inlämnad till en akademi« gemenskapen sker den dag han självmant häl- (1917) kastar Franz Kafka ett främmandegö- ler i sig en hel flaska brännvin. Han glömmer rande sken över konsten att vara människa, el- visserligen att klappa sig på magen som sjö- ler rättare: över konsten att förvandla sig till en mannen visat att man ska göra efteråt; istället riktig människa. Texten är enligt fiktionen ett brister han, kraftigt berusad, för första gång- tal som skrivits av en före detta apa – Röde Pet- en ut i mänskligt tal. Han ropar kort och gott ter kallas han – på uppmaning av en vetenskap- »Hallå!«. Utropet leder till ett oväntat erkän- lig akademi. Genom en kraftansträngning lyck- nande från sjömännen: »’Hörde ni, han pratar!’ as apan genomföra sitt förvandlingsnummer på kändes som en kyss på hela min svettdrypande mindre än fem år. Resultatet blir intressant nog kropp.« (s. 203) att han lyckas uppnå »en genomsnittlig europés Apan blir så småningom en riktig härmapa; bildningsnivå«.1 enda sättet att slippa buren i en zoologisk träd- Apan har inte hamnat i denna situation av gård är att uppträda på en varietéteater: »Å, vad egen fri vilja. Han kommer från Guldkusten. man kan lära sig mycket om man är tvungen, En jaktexpedition från firman Hagenbeck skad- man lär sig när man söker en utväg, man lär sig skjuter honom och när han vaknar upp sitter han utan att skona sig. […] Apan i mig flydde hals inspärrad i en trång bur på mellandäck ombord över huvud.« (s. 203) Han lär sig att kombinera på Hagenbecks ångfartyg: »Anordningen var rörelser med tal och går med andra ord från här- så låg att jag inte kunde stå upprätt och så smal mandet av gester till en mer avancerad Gestus, att jag inte ens kunde sitta. Jag satt därför på för att låna ett begrepp av Bertolt Brecht. Ein huk med böjda ständigt darrande knän […].« Gestus är någonting mer än eine Geste. Brecht (s. 199) Han inser att enda vägen ut ur buren är skriver: »Därmed förstår vi ett helt komplex att »upphöra att vara apa« (s. 199).2 Enda sättet av enstaka gester av de mest skilda slag, vilka att upphöra att vara en hukande apa är att bli tillsammans med språkliga yttranden ligger till människa – eller åtminstone något som liknar grund för ett avgränsat skeende bland män- en civiliserad människa. Han iakttar sin omgiv- niskor och berör den övergripande hållningen ning och börjar ta efter sjömännens gester utan hos alla inblandade […]. En Gestus betecknar att riktigt förstå deras innebörd: människors förhållande till varandra.«3 Det handlar om hållning (Haltung), som inte bara Det var så lätt att härma dessa män. Spotta kunde syftar på människors »mentala inställning till jag redan efter några dagar. Då brukade vi spotta andra individer utan på hennes högst konkreta varandra i ansiktet, skillnaden var bara att jag tor- kade mig ren i ansiktet efteråt, det gjorde inte de. kroppshållning«, vilket ju är ordets bokstavliga Pipa rökte jag snart som om jag aldrig gjort något betydelse.4 Apan uppträder inte längre apigt annat, och när jag dessutom tryckte ner tummen i utan mänskligt. Den lär sig att uppföra sig som piphuvudet jublade hela mellandäck, det var bara en människa. Kreaturligheten (och hårigheten) skillnaden mellan en tom och en stoppad pipa som det tog mig lång tid att förstå. (s. 201 f.) döljs bakom en mänsklig mask bestående av tal, gester och kläder. Mest bekymmer vållar honom brännvinet som Härmapan utvecklas till en teaterapa, som smakar illa. En av de »vänliga« sjömännen trä- kväll efter kväll iscensätter sin likhet med en nar honom med tortyrliknande metoder; när människa på varietéscener runt om i den civi- apan inte får i sig brännvinet straffas han ge- liserade världen. Han har lyckats med sin före- nom att mannen håller sin tända pipa mot apans sats – att föreställa en människa – men priset är

108 TFL 2008:3-4 högt. Den fria apa han en gång var är nu ett sud- hör inte hemma vare sig hos aporna eller hos digt minne och han blir aldrig helt accepterad människorna. Bakom masken döljer sig ingen som »människa«. Han är snarare ett varken-el- närvaro eller identitet. »För övrigt intresserar ler än ett både-och. Hur bra han än härmar blir det mig inte vad människor anser« (s. 204), av- han aldrig en fullvärdig medlem i den europe- slutar han sin rapport. Vad akademin har fram- iska gemenskapen. Men det var enda utvägen. för sig är en »mocking mimicry« av en medel- Friheten försvann den dag han vaknade upp i måttig västerländsk man.8 en bur på väg mot Europa. Anpassning, assimilation, är enda vägen ut ur buren.5 Eller som den före detta apan sammanfattar: »Det finns Litteraturen ett utmärkt talesätt: Man ska inte skilja sig från mängden, och det är vad jag har eftersträvat, att och det främmande inte skilja mig från mängden.« (s. 204) Att det Främlingen par excellence i den västerländska handlar om Haltung blir än tydligare i den äldre traditionen är den som talar ett främmande, obe- översättningen: »Det finns ett utmärkt gammalt gripligt språk: barbaren (som babblar).9 I var- ordspråk som säger: ’Min son, vill du i världen dagliga sammanhang är språket den starkaste fram så böj din nacke!’ Det har jag gjort. Jag har markören för ett grundläggande främlingskap: böjt min nacke.«6 Det är alltså nacken det kom- från en accent, ett annorlunda sätt att uttrycka mer an på, hållningen. Apan har böjt sig för att sig till rena obegripligheter. Om du inte har ett inte knäckas. Och böjandet och bugandet sker begripligt språk betraktas du som inte riktigt genom en härmande strategi i form av mimicry. mänsklig. Att ropa »hallå!« blir apans första Effekten av denna typ av härmande är enligt avgörande steg in i den mänskliga sfären; han Homi Bhabha att man blir någon som nästan lär sig att tala (tyska) begripligt och slipper ut liknar en vit man, men inte riktigt (almost the ur den bur där apor hör hemma i Europa. Inpå same but not quite/white). Mimicry fungerar bara kroppen känner han »som en kyss« att som ett slags kamouflage, med vars hjälp man språket är avgörande för att erkännas och bli nästan kan passera som europé, men bara näs- igenkänd som en nästan riktig människa med tan – en liten skillnad finns alltid kvar.7 tillgång till förnuftets lagar, till logos.10 Den redogörelse som akademien får av den Också konsten talar ett språk som är främ- före detta apan blir inte riktigt som den var mande för vardagsspråket. Dess natur är att tänkt. De har bett honom att »lämna en redo- vara »främmande« för sin egen kultur.11 År görelse för [sitt] tidigare liv som apa« (s. 197), 1917 definierade en av de ryska formalisterna men vad de får är hans livs historia i form av – i ett försök att definiera litteraritetens utmär- en objektiv redogörelse för hur han upphört att kande drag – litteraturen som främmandegöring vara fri apa. Genom att hjälpligt gå in i en ny (ostranenie) genom en medvetet försvårad (za- kontext via språket börjar han det hårda och trudnenie) form. Den vardagliga perceptionen disciplinerade arbetet med att upphöra att vara är automatisk och vanemässig (annars skulle vi främling. Men då han tvingas tillägna sig den bli galna), åtminstone om vi har turen att inte nya kontexten försvinner samtidigt möjligheten fraktas i bur till en främmande kontinent. Lit- att förstå vem han ’egentligen’ är. Han minns teraturen däremot fungerar som ett sätt att upp- ingenting av det fria livet som apa på Guldkus- häva perceptionens automatism: den främman- ten. Trots de yttre framgångarna är han märkt, degör det välkända. »Konstens syfte«, skriver både kroppsligt av skottskadorna – han har ett Viktor Sklovskij, »är att förmedla en förnim- rött ärr i ansiktet och en skada nedanför höften melse av föremålet, som vision, och inte som som gör att han haltar lite – och mentalt: han igenkännande; konstens tillvägagångssätt, dess

Helen Andersson TFL 109 grepp (priëmy), är ’främmandegöringen’ av de han det inte desto mindre genom att använda föremålet (priëm ostranenija) och den ’med- ett begrepp med bestämda sociala konnotatio- vetet försvårade formen’ (priëm zatrudnënno ner (ostranenie), och genom att fullfölja ett formy)«.12 En text kan alltså försvåras genom teoretiskt projekt som hade politiska implika- att en omständighet eller ett föremål beskrivs tioner. Litteraturen kan få vår värld att framstå med en benämning hämtad från ett annat områ- som främmande när den upplöser de ideologier de eller genom att ett välkänt ting beskrivs som som skiljer oss från en genuin existentiell kon- om det synliggjordes för första gången: »det är takt med tingen och världen; den kan upphäva just för att återställa förnimmelsen av livet, för automatiseringen eller alieneringen genom en att känna tingen, för att visa att stenen är av främmandegöring som förnyar seendet. Men sten, som det finns detta som kallas konst«.13 det var Bertolt Brecht som efter sin resa till I en senare skrift om litteratur och film ger Moskva 1935 översatte den estetiska effekten han ett vardagligt exempel på hur en förändrad av ostranenie till den explicit politiska Verfrem- synvinkel eller ett nytt sammanhang kan rubba dungseffekten.18 Dramat, menade Brecht, borde vårt vaneseende: sträva efter ett förfrämligande i vilket publiken hindras från att på ett enkelt sätt identifiera sig För detta ändamål är det framför allt nödvändigt 19 att väcka upp föremålet, som Ivan den förskräck- med pjäsens personer. Denna teknik, som av- lige skakade om sitt folk. Föremålet måste ryckas såg att bryta upp det som formalisterna kallade ut ur raden av invanda associationer. Man måste »perceptionens automatik«, syftade mer precist vända på föremålet som man vänder på ett vedträ till att undergräva publikens antaganden om att i elden. samtiden är naturlig och evig, att uppmuntra Tjechov har beskrivit i sin dagbok hur någon som gått på samma gata i femton eller trettio år, publiken att se sin egen tid som allt annat än och alltid läst på en skylt, »stort urval av lumpor«, given och permanent, utan istället som främ- och varje gång tänkt »vem behöver ett urval av mande och påverkbar, både för gårdagens och lumpor?«. Slutligen en gång var skylten nedtagen för framtida generationer.20 och ställd åt sidan. Då läste han »stort urval av Både när det gäller Verfremdung och ostrane- lampor«.14 nie är det alltså fråga om ett slags främmandegö- I förbindelse med Tjechovs beskrivning defi- ring, men hos Brecht är det inte så mycket fråga nierar Sklovskij diktarens uppgift som att »av- om en »medvetet försvårad form« (Sklovskij) täcka föremålen och ställa dem åt sidan«.15 Att utan om en medvetet förenklad form.21 I båda avtäcka föremålen är en form av demaskering. fallen handlar det om att bryta illusionen (eller Verkligheten avtäcks i konsten för att vi ska se alienationen) genom en konstnärlig inbroms- något därutöver, något nytt. Konstens innersta ning och på så sätt få läsaren eller åskådaren att uppgift blir att förnya förnimmelsen av verklig- verkligen uppfatta eller se verkligheten. Kon- heten.16 Att ställa föremålen åt sidan – i detta stens uppgift blir att motarbeta igenkänningen fall en skylt – är att flytta föremålet till ett nytt genom främmandegöring. För Sklovskij är det och oväntat sammanhang: skylten får en ny perceptionen som står i centrum. Känneteck- kontext, vilket får vandraren att äntligen läsa nande för det konstnärliga är att »detta avsikt- vad som egentligen står på den. Det är inte som ligt är anlagt för att frigöra varseblivningen från att bli omskakad av Ivan den förskräcklige, automatism; att visionen av företeelsen utgör men det rubbar det blinda vaneseendet. konstens mål; och att det på konstlad väg är så Om Sklovskij i sina tidiga manifest, med Fre- anlagt att varseblivningen fördröjs och uppnår dric Jamesons formulering, försökte skapa »an högsta möjliga styrka och varaktighet«.22 absolute separation of poetic language from the Det som både Sklovskij och Brecht gör är language of everyday communication«,17 gjor- – skulle jag vilja hävda – en omvärdering av

110 TFL 2008:3-4 den retorik som genomsyrar delar av den her- lingar. Litteraturen däremot odlar detta främ- meneutiska traditionen. Denna hermeneutik, lingskap. Den vittnar om att vi alla lever i en som till exempel Schleiermacher definierar språklig diaspora.26 som ett försök att förstå alla främmande eller Människors främlingskap är en kvalitet som konstiga språk,23 beskriver nämligen felaktig- utformas relativt, alltså i relation till något eller heter, osäkerhet eller brist på förståelse som någon; främlingen är alltid relaterad till insi- något främmande, och behandlar detta främ- dan, hemmet, det välkända, en gräns. Ingen är lingskap som ett problem som måste lösas, som i sig en främling; den som är främmande på en en avvikelse som ska disciplineras. Sklovskij plats känner sig hemma på en annan. Det väl- och Brecht däremot vill inte lösa den kris som kända kan förändras, en gräns ritas om, och så främlingskapet orsakar. Istället odlar de krisens sker gång på gång med främlingen. Det betyder transformativa effekt: de värderar med andra att ingen undgår att vara främling; varje gång ord det ögonblick som föregår den tolkande jag har att göra med en främling, blir också jag bestämningen som epistemologiskt och socialt en. Främlingskap kan vara en position som man signifikant. Om hermeneutiken föreskriver vad intar (som resenären gör) eller som påtvingas vi bör göra med det främmande, så undersöker en (som under apartheid; när man blir en flyk- Sklovskij och Brecht på olika sätt vad det främ- ting), eller något som existerar längs ett spek- mande gör med oss. trum mellan dessa båda positioner. I beaktande Betoningen av det ögonblick som föregår av det främmandes relativa natur är det sympto- den tolkande bestämningen gör Sklovskijs matiskt att det alltid måste definieras negativt. och Brechts begrepp om främmandegöring Det räcker med att ta en titt i olika lexikon: att värdefullt för den som vill ta sig ur de ideolo- vara främmande är att inte tillhöra en grupp, att giska burar som samhälleliga hegemonier och inte tala ett givet språk, att inte ha samma seder; gemenskaper kan skapa. Trots sina inbördes det är att vara okänd, unheimlich och onaturlig; olikheter har de detta gemensamt: de tror på att inte vara en auktoritet, att vara obegriplig.27 konstens subversiva, rentav omstörtande makt. Just spelet mellan begriplighet och obegrip- Eller för att citera Kafka: »Om boken vi läser lighet, mellan det väntade och det oväntade, inte väcker oss med ett knytnävsslag i skallen, mellan det välkända och det främmande, är varför läser vi då boken?«24 Konstens uppgift ett centralt problem i all tolkande verksamhet. är att förvåna, skaka om, se världen på ett nytt Istället för att hålla sig till en enda ideologisk sätt. Världen som vi känner den börjar gunga. mästarkontext som korrigerar felaktigheter och Den blir en främmandegjord plats. reglerar det främmande, ville de ryska forma- Ett paradoxalt – och omvänt – samband listerna – som manade oss att röra oss i flera finns mellan konstens främlingskap och levan- kontexter, att röra om i kontexten – producera de människors främlingskap. Vi producerar främlingskap. »[T]he various devices of defa- och disciplinerar verkliga främlingar genom miliarization«, skriver Fredric Jameson, »re- att dölja det främlingskap som finns inbyggt i sembled the relationship of words to expected själva språket och som litteraturen lyfter fram. or unexpected contexts«.28 Sklovskij noterar att Språkets inneboende främlingskap är ett resul- en författare som Tolstoj tenderar att beskriva tat av den godtyckliga naturen hos det lingvis- ting utanför deras normala kontext, att beskriva tiska tecknet.25 Litteraturen utvecklar – som en det välkända som en främling kan uppfatta det. främmandegörande process – det främlingskap Det är därför som det poetiska språket ofta an- som är inbyggt i själva språket. Vardagsspråket vänder sig av främmande uttryck.29 döljer detta främlingskap och bereder därmed Den kontextuella styrningen av det litterära en möjlighet att skapa verkliga, levande främ- främlingskapet är inte bara analog med utan

Helen Andersson TFL 111 sammanfaller ofta med regleringen av bokstav- grundsinformation.31 Fish kan tyckas ha rätt i liga främlingar: det är bristen på hemmahörig- att vi alltid befinner oss i en tolkningsgemen- het som villkorar främlingens sociala oriktighet, skap, en kulturell och historisk kontext, men hennes fel. Ett bristfälligt grepp om de outtalade när han utgår från att denna kontext är singulär bakgrundantaganden som konstituerar en kul- (enhetlig) och homogen, att den är jämnt förde- turell gemenskap får främlingen att misstolka lad och att den är synonym med en »situation« den, att vara olämplig, att göra fel: Kafkas apa uppstår problem. I essän »Is there a Text in this tror att det är viktigt att gnida sig över magen Class?« ställer han exempelvis frågan: »How när man dricker brännvin, och blir olycklig när does communication ever occur if not by re- han glömt det. Också ett övermått av samman- ference to a public and stable norm?« Svaret, hang – tillgången till olika och med varandra menar han, är att tävlande kulturer och tolkningsmöjligheter – communication occurs within situations and that kan skapa osäkerhet, tvetydighet, felhandlingar to be in a situation is already to be in possession of – men det är samtidigt enda sättet att förhandla (or to be possessed by) a structure of assumptions, med och förvandla mästarkontextens mönster of practices understood to be relevant in relation to så att förändringar sker. Om kontexten (av lati- purposes and goals that are already in place; and it nets contextere) är det mönster en kultur väver, is within the assumption of these purposes and goals that any utterance is immediately heard.32 så väver främlingar in felaktiga trådar i varpen, men det är trådar som skapar nya mönster. Ändå är det just denna »struktur av antagan- Stanley Fish är den litteraturteoretiker som den« som främlingen i större eller mindre ut- utan tvekan ägnat mest uppmärksamhet åt kon- sträckning saknar, antaganden som både pro- texter som kulturella gemenskaper eller »situa- ducerar och dömer ut hans eller hennes »fel«. tioner«. Han menar att vi aldrig någonsin inte Inte alla i en »situation« känner samma grad befinner oss i sådana kontexter; även om de är av gemenskap: att vara främling är de facto att så allmänt accepterade att vi inte lägger märke plötsligt befinna sig utanför sitt eget samman- till dem, så producerar dessa kontexter – eller hang. Därför förstår man inte omedelbart själv- »tolkningsgemenskaper« (interpretative com- klarheterna i den regerande gemenskapen. Man munities) – förståelse och säkerhet: »sentences har tappat sina orienteringspunkter. emerge only in situations, and within those si- Fishs hänvisning till »en offentlig och stabil tuations, the normative meaning of an utterance norm« vilar vidare på antagandet att det »of- will always be obvious or at least accessible«.30 fentliga« är homogent, att det renats från främ- Texter är alltså alltid stabila – de betyder all- mande element, och att kontexten är singulär, tid bara en sak i ett givet sammanhang – därför att den mångfald av kontexter som utmärker att kontexter gör dem sådana och därför att vi främlingskapet utraderats. Kafkas apa är ett alltid befinner oss i en kontext. Det innebär att ironiskt exempel på hur denna »offentliga och texter betyder olika saker i olika sammanhang, stabila norm« kan uppnås: den före detta apan men samma sak i en given tolkningsgemen- lyckas genom enorma kraftansträngningar till- skap, eftersom de är produkter av detta sam- ägna sig en medelmåttig europés bildningsnivå. manhang. Högst signifikant för Fishs teori är De amerikanska studenterna i Fishs laboratori- att den bortser från existensen av främlingar. um (hans »klassrum«) behöver kanske inte an- När han till exempel skriver att »all utterances stränga sig riktigt lika mycket för att uppnå en are understood by way of relying on ’shared medelmåttig amerikans bildningsnivå – för så background information’«, så är det visserligen vitt de inte är immigranter eller klassresenärer. sant, men han nämner inte främlingen och ute- Citatet är också ett talande exempel på den sluter därmed den som besitter en annan bak- implicita synonymitet som etableras mellan att

112 TFL 2008:3-4 befinna sig i ett sammananhang och att tillägna kas skottskadade och assimilerade apa (»Hal- sig en bokstavlig mening: att känna sig hem- lå!«) fast ur motsatt synvinkel: att plötsligt säja ma i en kontext är att ha tillgång till (skenbart) »Nej!« till sin självklara europeiska tolknings omedelbar mening; att vara främmande för en gemenskap och därmed protestera mot en kon- kontext är i kontrast till detta att tyngas av en text i vilken tortyr av barbarer är legitim.34 medvetenhet om förmedlingen, att hindras av Romanen handlar både tematiskt och struk- själva språket. turellt om främlingskap. Därmed utforskar den Ibland har Fishs interpretative communities också relationen mellan främlingar och det liten misstänkt likhet med ideologisk hegemoni; terära främlingskapet. Tematiskt är det en be- de gör texterna »alltid stabila« i ett visst sam- rättelse om »barbarer« som på ett brutalt vis manhang, förtränger de processer genom vilka påtvingas främlingskap i sitt eget land och om denna stabilitet konstrueras, och får betydelser berättaren-protagonisten, »a county magistrate, att förefalla »naturliga«: »in every situation a responsible official in the service of the Empi- some or other meaning will appear to us to be re« (s. 8).35 Denne man är i Coetzees roman en uninterpreted because it is isomorphic with the person som vi bara lär känna som borgmästaren interpretative structure the situation (and the- [the magistrate] i en utpost omgiven av noma- refore our perception) already has«.33 Denna diska barbarfolk vid gränsen av ett Imperium skenbart »otolkade« betydelse, skulle jag vil- utan namn. Han befinner sig på ett främmande ja tillägga, gör främlingskapet irrelevant och territorium (»barbarernas« land) samtidigt som återinför den »perceptionens automatik« mot han känner främlingskap för det Imperium i vilken Sklovskij ställde förfrämligandet (ostra- vars tjänst han står. Det får honom att känna sig nenie). Paradoxalt nog blir resultatet av Fishs främmande för sig själv och för den identitet ’lösa’ textbegrepp en tvingande homogenitet som de historiska omständigheterna ritat upp åt inom olika samhällsgemenskaper – även om de honom.36 Romanen berättar inte bara om hans skiljer sig åt sinsemellan. När en text definie- resor in på barbariskt territorium utan också om ras som produkten av en tolkningsgemenskap, hans intresse för att tyda osäkra tecken och om produceras och utesluts främlingar av den re- hans förmåga att upptäcka felaktigheter i det gerande normen. Sklovskijs mer ’stabila’ text- språk som Imperiet använder om »barbarerna«. begrepp (hans litteralitetsdefinition) däremot Inte minst handlar den om hans försök att åter- öppnar upp för det främmande och nya genom upptäcka det som Imperiets säkerhetstjänst för- främmandegörande grepp, vilket blir ett sätt att söker utplåna, både bokstavligt och språkligt, bryta upp den vanemässiga och automatiserade nämligen det främmande. perception som upprätthåller en viss ideologi. I romanens början anländer en man i mörka Här finns en öppning genom vilken främlingen solglasögon. Det är överste Joll, en representant kan träda in. för Tredje Byrån (Imperiets säkerhetstjänst) som skickats till utposten för att undersöka rykten om ett barbaruppror som börjat cirku- Mänskligt och litterärt lera i huvudstaden. Joll och hans män börjar omedelbart förhöra och tortera tillfångatagna främlingskap – Waiting barbarer. Det kan de göra därför att de utrustats med »emergency powers« (s. 1), det vill säga for the Barbarians den typ av undantagstillstånd som råder på Gu- En av Kafkas mest prominenta litterära ar- antánamo Bay.37 Som tiden går blir borgmästa- vingar, J.M. Coetzee, kastar i romanen Waiting ren mer och mer sympatiskt inställd till offren. for the Barbarians (1980) nytt ljus över Kaf- Han tar sig an en ung barbarflicka som lämnats

Helen Andersson TFL 113 kvar nästan blind, med brutna anklar. Senare på det hermeneutiska främlingskap som kräver reser han in i barbarernas territorium för att tolkning och på det förfrämligande som föränd- återbörda flickan till de sina. När han kommer rar perceptionen. Det är ett språk som förvisat tillbaka finner han att en stor armé anlänt för att varje spår av främlingskap: direkt, bokstavligt, delta i en allmän offensiv mot barbarerna. Han självsäkert. Och den säkerheten befästs av ett kastas i fängelse för »treasonously consorting försiktigt hanterande av kontexten. Rapporten with the enemy« (s. 77) och blir så småning- förnekar genom tystnad varje signifikant rela- om själv torterad. Armén lyckas inte få tag på tion till en större text – bokstavligheten gör den barbarerna och överger staden. Borgmästaren diskret och anonym. En passiv röst transporte- är fri att återta sina officiella funktioner. I slu- rar bort händelserna från den stökiga kontext tet av romanen väntar han och de kvarvarande som består av ansvariga agenter till den mycket invånarna i staden ängsligt på barbarernas an- mer stabila kontexten av objektiv beskrivning komst. och oundviklighet, en kontext där de uppen- Borgmästarens traumatiska uppvaknande barade »motsägelserna« stabiliseras till uni- påbörjas när han för första gången konfronteras versellt sanna fakta, snarare än att vara, låt oss med statssanktionerad tortyr. Överste Jolls för- säga, en tolkning av en av utredarna. sta offer blir en gammal man och en liten poj- Imperiet kontrollerar med andra ord både det ke. Till en början förnekar borgmästaren att han språkliga främlingskapet och verkliga främ- kan höra deras skrik: »Of the screaming which lingar genom att reglera kontexten. I detta fall people afterwards claim to have heard from the genom att praktiskt taget utplåna den, genom granary, I hear nothing.« (s. 4 f.) Senare medger att göra den som bevittnar denna »motsägelse«, han dock att han i själva verket »stopped [his] de omständigheter som ledde till den, vilka kri- ears to the noises« (s. 9). Hans försök att stänga terier som avgjorde att detta var en motsägelse, ute dessa störande skrik är lönlösa; de tränger hur ett »handgemäng« (scuffle) uppstod, vad sig in i hans medvetande. Han tvingas till sam- som fick fången att falla, vilka bemödanden ma insikt som Ivan Karamazov: »Somewhere, som gjordes för att återuppliva honom, till nå- always, a child is being beaten.« (s. 80) got ovidkommande. En rapport författas som informerar borg- I kontrast till överste Joll avlägsnar sig borg- mästaren om den gamle mannens död. Den ger mästaren mer och mer från den lugna hemma- en god illustration av Imperiets språkbruk: hörigheten i den gemensamma hegemoniska tolkningsgemenskapen; han letar efter fel och »During the course of the interrogation contradictions became apparent in the prisoner’s testimony. osäkerheter i Imperiets språkbruk. Istället för Confronted with these contradictions, the prisoner att ointresserat skumma igenom rapporten ifrå- became enraged and attacked the investigating of- gasätter han »what the word investigations me- ficer. A scuffle ensued during which the prisoner ant, what lay beneath it like a banshee beneath fell heavily against the wall. Efforts to revive him a stone« (s. 9).38 Borgmästaren börjar ana den were unsuccessful.« (s. 6) mångfald av betydelser som orden döljer – ho- Romanen dramatiserar inte bara relationen telser, stympning, tortyr, mord. Därför blir det mellan främlingen och det litterära främling- nödvändigt för honom att sätta in detta språk i skapet. Den insisterar på att denna relation får andra kontexter; olika diskursiva och materiella konsekvenser. Den visar att en primär teknik villkor. Han börjar söka meningen på för honom för att disciplinera främlingen är att under- okända platser. Innan han går till sängs tar han trycka det lingvistiska främlingskapet. Detta därför en lykta och går till skjulet där de båda rapportspråk, där orden inte betyder något an- fångarna förvaras. I ett hörn ligger ett långt vitt nat än vad de bokstavligen säger, är tömt både bylte. Borgmästaren sprättar upp svepningen

114 TFL 2008:3-4 och ser på den döde mannens kropp: det grå som, för att undvika att uppföra sig olämpligt, skägget är tovigt av levrat blod, hans läppar inte frågar »how the boy sustained his injuries« är sönderslagna, tänderna utslagna. Då ställer (s. 11); av den unge löjtnanten – »the place borgmästaren en fråga till vaktposten: »They holder« – som, eftersom han inte vill lämna say that he hit his head on the wall. What do sitt sammanhang, beslutar att »it was not [his] you think?« (s. 7) Han får bara en snegling till place to argue with [Joll]« (s. 22); av den pas- svar, men här återtas det undersökande språk sive vaktposten som i sin vägran att ge sig in i som Imperiet försökt bannlysa: borgmästaren främmande land, deklarerar: »I did not want to tolkar händelsen. Därmed introducerar han en become involved in a matter I did not under- spricka i den kunskap som Imperiet produce- stand!« (s. 37) rar. Han öppnar en dörr på glänt genom vilken Det är just en sådan performativ upprepning främlingen kan träda in. – »The word runs like fire from neighbour to Imperiets ansträngningar att hålla denna dörr neighbour: ’Barbarians!’« (s. 103) – som ut- stängd fortsätter förstås. Kännetecknande för gör inramningen och villkoret för den offent- dessa ansträngningar är driften att stabilisera all liga förnedring överste Joll utsätter sina fångar betydelse. Överste Joll kortsluter exempelvis för: ett groteskt spektakel iscensatt av en im- helt och hållet skillnaden mellan signifié (teck- perialistisk makt som förvandlar den »barba- net) och signifiant (det betecknade) när han helt riska« kroppen till ett tecken; som noga regle- enkelt deklarerar att »Prisoners are prisoners«. rar kontext, skrift och mening och ställer upp (s. 22) Detta är en hermetiskt stängd tautologi en talande homologi mellan att utrota fiender som är både intetsägande och kraftfullt perfor- och att stabilisera tecken. Innan Joll inbjuder mativ. Jolls ord producerar den identitet den ger åskådarna att delta i soldaternas misshandel av namn åt: när han kallar en fånge för en fånge, fångarna, tar han en bit kolkrita och skriver or- så är det en fånge. Den performativa makten det FIENDE på deras nakna ryggar: i Imperiets språk – liksom i nazismens – be- The Colonel steps forward. Stooping over each fästs genom en upprepning som bildar en stabil prisoner in turn he rubs a handful of dust into his kontext och som naturaliserar och bokstavlig- naked back and writes a word with a stick of char- gör de betydelser man producerar inom denna coal. I read the words upside down: ENEMY … kontext – som, med formidabla sociala effekter, ENEMY … ENEMY … ENEMY. He steps back säkerställer den »singulära mening« om vilken and folds his hands. [---] Then the beating begins. The soldiers use the Fish säger att den verkar så »obvious and in- stout green cane staves, bringing them down with disputable« att man inte kan se hur den kunde the heavy slapping sounds of washing-paddles, vara på annat sätt: »the level of the ordinary, the raising red welts on the prisoners’ backs and but- normal, the usual, the everyday, the straightfor- tocks. [---] ward, the literal«.39 Imperiets kontext – dess The black charcoal and ochre dust begin to run with sweat and blood. The game, I see, is to beat »structure of assumptions« – säkerställs av just them till their backs are washed clean. (s. 105) en sådan upprepning: »One after another I in- terview those men who were on duty while the Imperiet försöker således att utrota främling- prisoners were being questioned«, skriver borg- skap genom ett radikalt sammanfall av tecken mästaren: »From each I get the same account.« och referent, och utföra just den avmaterialise- (s. 35) När han senare blir arresterad noterar ring som utmärker främlingskapet – förvand- han det citatmässiga i Imperiets anklagelse: lingen av en verklig kropp till en bildlig fien- »’Treasonously consorting’: a phrase out of a de.40 Överste Jolls inkvisitoriska tortyrmetoder book.« (s. 77) Denna upprepning effektueras är ett försök att tvinga de infödda att ta till sig också genom passivt medgivande: av läkaren den barbariska och fientliga identitet som Im-

Helen Andersson TFL 115 periet kräver av dem för att kunna bekräfta sin den imperialistiska maktens hermeneutiska egen existens. Fastän Joll låtsas vara upptagen auktoritet. av att upptäcka »sanningen«, är fångarnas skuld Detta är den ena sidan av saken, men borg- en redan föregripen konklusion för honom. mästaren drabbas – när han ligger söndersla- Han skriver denna redan ordinerade »sanning« gen i en fängelsecell – av tvivel på sitt tilltags på deras kroppar bara för att läsa dessa märken nytta: som tecken på skuld. Den enda sanning han ex- traherar från barbarerna är den han projicerat Justice: once that word is uttered, where will it all på dem. Imperiets behov av att »författa« den end? Easier to shout No! Easier to be beaten and made a martyr. Easier to lay my head on a block koloniale andre, att påtvinga denne en identitet, than to defend the cause of justice for the barbari- blir tydligt i denna scen. ans: for where can that argument lead but to laying Imperiets tyglande av både det lingvistiska down our arms and opening the gates of the town främlingskapet och av »bokstavliga« främling- to the people whose land we have raped? The old ar är viktigt, men det är också borgmästarens magistrate, defender of the rule of law, enemy in his own way of the State, assaulted and impriso- fåordiga gensvar. När överste Joll visar upp sitt ned, impregnably virtuous, is not without his own nästa tortyrinstrument – en slägga – reagerar twinges of doubt. (s. 108) borgmästaren med ett enda ord: »No!«, ett ord han upprepar flera gånger. Detta »No!« skapar Borgmästaren ifrågasätter om han verkligen vill ett avbrott, en förfrämligande lucka, i Imperiets ha rättvisa åt barbarerna. Så länge överste Joll performativa upprepningar. Det förvandlar Im- är tillgänglig för hans medvetande »as a foil«, periets påstående om sig självt till något osä- kan han sätta fram sin egen »oskuld« och »rätt- kert, till en fråga som kan besvaras affirmativt färdighet« mot honom. Men när borgmästaren (ja) eller negativt (nej), till ett påstående som tvingas konfrontera sitt inre jag på egen hand, är antingen sant eller felaktigt. Vi vet dock inte erkänner han ofta sin medskyldighet med sin riktigt vad nejet negerar – är det släggan? Joll? »avowed enemy« Joll. Borgmästaren behöver Inhumaniteten? Imperiet? Eller allt på en gång? Joll för att synliggöra sin »renhet« (purity) pre- Därmed blir borgmästarens »Nej!« en koncen- cis som Imperiet behöver barbarerna för att de- trerad version av främlingskapet, av dess ne- finiera sig som en »civiliserad stat«. Borgmäs- gativitet, dess begreppsliga instabilitet, dess tarens moraliska identitetskris när han tvingas uppbrytande av kontexten och dess hot mot rå- konfrontera sin verkliga identitet påminner om dande tolkningslagar, dess socialt uteslutande den kris Imperiet genomlider i Konstantinos effekter. Och, kunde vi lägga till, dess risk. För Kavafis dikt »I väntan på barbarerna« (som inte bara får detta personliga konsekvenser för romanen hämtat sin titel från) när det tvingas borgmästaren – han kastas i fängelse – utan konstatera att det inte finns någon barbarinva- det får också epistemologiska konsekvenser sion som kan erbjuda det den »sorts lösning« för hans »tolkningsgemenskap«. De bokstav- som rättfärdigar dess »undantagstillstånd«.41 liga, riktiga, bestämda och naturliga betydel- Med Rosemary Jollys formulering: »Coetzee’s serna i denna gemenskap avnaturaliseras och Empire depends upon the operation of the im- förfrämligas: inom sig bär de på sin egen Ve r- perialist Manichean opposition, whereby it can fremdungseffekt. Och om detta förfrämligande identify itself as just(ified) by identifying the äventyrar betydelsernas givna status genom att ’barbarians’ as the enemy.«42 kräva att de förhandlar med andra betydelser, Forskningen har tenderat att uppmärksamma så utsätter det också den osynliga lag – den ko- borgmästarens växande medvetenhet om sin in- loniala kontexten – som legitimerar deras status blandning i det imperialistiska sättet att tänka för en risk. Borgmästaren utmanar alltså öppet och hans försök att bryta sig loss från dessa tan-

116 TFL 2008:3-4 kemönster.43 Han plågas av lidandet hos övers- mer, kategorier och definitioner med vars hjälp te Jolls offer och vill förstå vad ärren på deras Imperiet försöker stänga in dem. Borgmästa- kroppar betyder. Den våldförda kroppen hos rens misslyckade försök att tolka barbarflick- den gamle mannen som torterats till döds, såren an uppenbarar den koloniale andres (passiva) hos pojken som varit i mannens sällskap, och motstånd mot Imperiets självbekräftande an- – särskilt – barbarflickans skadade ögon och strängningar att påtvinga honom eller henne en brutna anklar, stimulerar borgmästarens her- identitet. Försöka kan han, men borgmästaren meneutiska intresse. Han medger att den fasci- kan inte dechiffrera flickans tortyrmärken; hen- nation han känner för barbarflickan beror på att nes misshandlade kropp vägrar envist att låta hennes kropp blivit torterad. När han upptäcker sig översättas till språk. Fastän han kastar »one »a greyish puckering« i hennes ena ögonvrå gör net of meaning after another over her« (s. 81), han följande observation: »It has been growing bevarar flickan sitt mysterium. Hennes kropp more and more clear to me that until the marks förblir ogenomtränglig, ovillig att avslöja sina on this girl’s body are deciphered and under- hemligheter: den »seems beyond comprehen- stood I cannot let go of her.« (s. 31) På samma sion« (s. 45). Med henne är det »as if there is sätt som hennes förhörsledare engagerar sig be- no interior, only a surface across which I hunt rättaren i en jakt efter sanningen som involve- back and forth seeking entry« (s. 43). Så okänd rar tortyr. Som Rosemary Jolly påpekar: »Both är hon att borgmästaren inte ens kan komma Joll and the magistrate […] turn the ’girl’ into ihåg hur hon ser ut när han inte är hos henne: »I a text from which they believe the truth will cannot even recall [her] face« (s. 42). Den halv- originate, Joll through implanting the marks of blinda flickans ansikte (ett fysiskt tillstånd) blir torture upon her and reading the result as proof som en spegel för hans mentala tillstånd. Hon of her guilt, and the magistrate by attempting to kan nästan inte se honom. Han å sin sida kan possess the truth behind torture by reading the inte minnas hennes ansikte. Hon är och förblir ’script’ that Joll has ’written’ on her body.«44 ansiktslös, uttryckslös i hans medvetande. Inte I början anser borgmästaren att hans uppfö- heller har hon någon historia som han kan åter- rande är välvilligt och humant och insisterar på berätta. Han har aldrig brytt sig om att lära sig sitt avstånd från Joll och den Tredje Byråns ak- hennes språk. Barbarflickan är i hans ögon inte tiviteter. Gradvis blir han dock medveten om riktigt ’mänsklig’, tortyren gör henne ofullbor- att hans behandling av flickan är en del av det dad i hans ögon, till en golemliknande varelse, inhumana skrivande och läsande som prakti- ett creatura: seras av sådana som Joll: »The distance bet- »She is incomplete!« I say to myself. Though the ween myself and her torturers, I realize, is neg- thought begins to float away at once, I cling to it. ligible; I shudder.« (s. 27) Det är trots allt så, I have a vision of her closed eyes and closed face vilket James Phelan påpekar, att borgmästarens filming over with skin. Blank, like a fist beneath a »omsorger« om barbarfickans kropp bara är en black wig, the face grows out of the throat and out förlängning av förtrycket: »the woman is with of the blank body beneath it, without aperture, without entry. I shudder with revulsion […]. (s. 42) him by his command – he is the official of the Empire, she has no choice but to submit – she Denna ansiktslösa närvaro placerar flickan is the ’barbarian’«.45 (och de andra »barbarerna«) i en abjektiv och Det som ändå skiljer borgmästaren från ’omänsklig’ position – inte helt olik Kafkas apa överste Joll och hans män är att han erkänner där han likt ett kreatur sitter hopkrupen i sin hur bristfälliga de imperialistiska värden och bur.46 Borgmästarens beskrivning av flickan praktiker som format honom i grund och botten har även starka återklanger av die Muselmän- är. Han inser att barbarerna överskrider de ter- ner, som Primo Levi minns dem. Det var de

Helen Andersson TFL 117 koncentrationslägerfångar som var så utmat- [W]hen describing it, Primo Levi repeatedly uses tade och utmärglade att de inte längre ansågs the predicate faceless, and this term should be gi- vara riktigt levande eller ens mänskliga: ven here its entire Levinasian weight. When confronted with a Muselmann, one cannot discern in Man tvekar att kalla dem levande; man tvekar att his face the trace of the abyss of the Other in his/ kalla deras död för död […] De trängs i mitt minne her vulnerability, addressing us with the infinite med sin ansiktslösa närvaro, och om jag skulle för- call of our responsibility. What one gets instead is söka innesluta allt ont i vår tid i en enda bild skulle a kind of blind wall, a lack of depth. Maybe the jag välja den här bilden, som är mig välbekant: en Muselmann is thus the zero-level neighbor, the utmärglad människa, med sänkt panna och böjda neighbor with whom no empathetic relationship is skuldror, i vars ansikte och ögon man inte kan spå- possible. However, at this point, we again confront ra skymten av en tanke.47 the key dilemma: what if it is precisely in the gu- ise of a »faceless« face of a Muselmann that we Likt Levis »levande döda«, de omänsklig- encounter the Other’s call at its purest and most ra- gjorda lägerfångarna, har barbarflickan i borg- dical? What if, facing a Muselmann, one hits upon one’s responsibility toward the Other at its most mästarens ögon ingen historia, inget ansikte; traumatic?51 hon är »untestifiable«.48 Det som dessa fångar har gemensamt med kreaturliga varelser är att Är det inte i konfrontationen med det blanka de befinner sig i det nakna livets ’omänskliga’ »ansiktslösa« hos barbarflickan som borgmäs- sfär. Därmed blir de ett emblem för det som taren inser att han saknar förmågan att upprätta Giorgio Agamben kallar »naket liv«: ren livs- en empatisk relation till henne, trots att han inser kraft, som klätts av sin symboliska betydelse att han har ett ansvar? Han kan inte förhålla sig och politiska kapacitet för att sedan isoleras till henne just därför att hon förkroppsligar näs- inom civilisationens sfär som dess förnekade tan i hennes yttersta, mest extrema formlöshet kärna.49 Det som återstår är, som Eric Santner – en blank vägg som det inte går att spegla sig i. skriver om Muselmannen, den »sociala exis- Det finns ingenting (begripligt) bakom att tränga tensens nollpunkt«.50 I sin ofullgångenhet – sin in i, förstå och tolka. Borgmästaren drabbas av kreaturlighet om man så vill – har barbarflick- en insikt: »I begin to face the truth of what I am an släktskap med en Muselmann i borgmäs- trying to do: to obliterate the girl.« (s. 47) tarens europeiskt präglade medvetande, hans Vändpunkten (i förhållandet till barbarflick- »tolkningsgemenskap«, samtidigt som hon utan) sker när borgmästaren själv torteras och blir gör Imperiets förnekade kärna. Hon är en ska- utsatt för en offentlig skenavrättning. Efteråt pelse av det »undantagstillstånd« överste Joll hängs han upp med armarna bakåtvridna, ut- och Tredje Byrån utrustats med. Naket, över- styrd i en kvinnas underklänning. Det vrål av givet liv – en homo sacer. smärta som tränger fram ur hans strupe får en Borgmästarens oförmåga att minnas flickans åskådare att utbrista: »That is barbarian langu- ansikte kan jämföras med Emmanuel Lévinas age you hear.« (s. 121) Ett ofrivilligt vittnes- val att inte att inkludera det ’omänskliga’ i sin börd om den förvandling borgmästaren har ge- definition av det mänskliga i termer av mötet nomgått. Man skrattar åt honom. Förkastelsen ansikte mot ansikte. Lévinas begrepp om det ur den sociala ordning som utgör grunden för mänskliga utesluter icke-européer som »inte hans identitet gör att han vinner tillgång till det fullt mänskliga«, menar Slavoj Žižek. Om man omänskligas sfär. Den viktigaste antydningen med Santner definierarMuselmannen som »ex- om att ett närmande sker inträffar i de av borg- istensens nollpunkt«, en total reduktion av livet, mästarens drömmar som fokuserar på hans rela- kan vi enligt Žižek förstå varför Muselmannen tion till en figur vars ansikte är täckt av en huva: signalerar Lévinas begränsningar: »The face I see is blank, featureless; it is the face of an embryo or a tiny whale; it is not a face

118 TFL 2008:3-4 at all but another part of the human body that »litterära ambitioner« mytologiserat och förfal- bulges under the skin.« (s. 37) Den liknar bar- skat det förflutna. Lidandet hos Imperiets offer barflickan. Borgmästaren gör desperata försök försvinner. Deras traumatiska historia vägrar att knyta an till denna figur, men han misslyck- att låta sig översättas till »civiliserat språk«. I as, därför att han till en början hålls separerad den utsträckning det låter sig formuleras är det från den. Vid ett tillfälle får han dock ett vän- felformulerat. Denna insikt får borgmästaren ligt leende (s. 53). I en av de senare drömmarna att överge sin plan att skriva ner sina erfaren- uppstår en genuin kontakt: han erbjuds en bit heter på papper. bröd som ett tecken på gemenskap. Denna ge- Det utlovade vittnesbördet förblir oskrivet menskap stannar dock på löftets nivå snarare än – men det är borgmästarens inre monolog som att vara en fullt ut förverkligad representation. utgör Waiting for the Barbarians. Coetzees Men här finns en gest som pekar på komman- skönlitterära text lyckas engagera sig i histo- de möjligheter. De förverkligas inte av borg- rien utan att förfalska den genom att vittna om mästaren själv. Inte heller kan han formulera sin egen oförmåga att återge historien, att for- sina erfarenheter i skrift. Under resan in på bar- mulera den i skrift. Som Samuel Durrant på- barernas territorium tänker han vid ett tillfälle: pekar är det genom sin vägran att ge en direkt »perhaps whatever can be articulated is falsely formulering, genom sitt motstånd mot verba- put. [---] Or perhaps it is the case that only that liseringsprocessen, som Coetzees romankonst which has not been articulated has to be lived »relentlessly force us to confront the brute, in- through« (s. 64 f.). Han vidareutvecklar inte digestible materiality of the suffering engende- dessa tankar, men det förefaller som om dessa red by apartheid«.52 Eller för att tala med Gi- (varandra inte ömsesidigt uteslutande) hypote- orgio Agamben: »Testimony takes place in the ser utgör hjärtpunkten i det vittnesprojekt som non-place of articulation.«53 Coetzee faktiskt genomför i Waiting for the Coetzee låter sin historieberättare i vardande Barbarians. Romanen utvecklar nämligen de »genomleva« det som inte har formulerats – ett båda påståendena. Borgmästaren kan inte be- öde som liknar barbarernas när han torteras av rätta den lidandets historia han bevittnat. Han männen från Tredje Byrån. Därmed tvingas sätter sig tidigt i romanen ner för att skriva en han konfrontera deras lidande och känna deras redogörelse för sina erfarenheter, men finner att smärta: »only that which has not been articula- ingen av de diskursiva former som är tillgäng- ted has to be lived through« (s. 65). liga för honom passar den uppgift han föresatt Till sist är det djurlikheten – han gnäller sig: »A testament? A memoir? A confession? som en hund (s. 108) – kreaturligheten kunde A history of thirty years on the frontier?« (s. 57 man säga, som upprättar en förbindelse mellan f.) När han alldeles i slutet av romanen gör ett borgmästaren och barbarerna. Efter tortyren nytt försök att nedteckna ett vittnesbörd om bo- stryker han under en tid runt som en avmagrad, sättningens historia, finner han sig själv – trots halvblind hund och tigger mat i husen. Hans allt han genomlevt och genomlidit – påbörja en Haltung blir den böjda ryggens hållning och pastoral hyllning till sin »oas«: »’No one who han kan inte själv vittna om det han sett och paid a visit to this oasis,’ I write, ’failed to be upplevt. I sitt litterära vittnesbörd återupprättar struck of the charm of life here. [---] This was Coetzee – trots och tack vare borgmästaren – paradise on earth.’« (s. 154) Han avvisar ome- barbarflickan, vars mänsklighet Imperiet redu- delbart denna historia som »devious«, »equivo- cerat till kreaturligt, naket, oartikulerat liv. Hon cal«, och »reprehensible« (s. 154). Han inser att får en röst. Därmed återupprättas den förbin- istället för att berätta sanningen som en histo- delse som finns mellan oformat (’djuriskt’) liv riker bör göra, så har han som ämbetsman med och format (’medvetet’) liv; mellan tystnad och

Helen Andersson TFL 119 tal; mellan det ’omänskliga’ och det ’mänskli- till människa och europé genom att tillägna sig ga’ – en förbindelse som Imperiet med all kraft ett språk. Borgmästaren däremot förlorar sitt motverkar. självklara språk och förvandlas till icke-män- I slutet av romanen känner sig borgmästaren, niska; träder in i ett kreaturligt tillstånd. Apan som tidigare jämfört sig med »a storyteller lo- går från barbari till civilisation; borgmästaren sing the thread of his story« (s. 48) fortfarande från civilisation till barbari. »stupid like a man who lost his way long ago Det Waiting for the Barbarians bland mycket but presses along a road that may lead nowhe- annat visar, är att vi behöver litteraturens främ- re« (s. 170, kurs. H.A.). Det handlar inte längre mandegöring för att inte främmandegöra var- om att tappa tråden i en livshistoria. Det hand- andra. Det finns nämligen en påtaglig och pa- lar om att helt tappa orienteringen i livet. När radoxal förbindelse mellan att främmandegöra man inte kan formulera sig kan man heller inte människor och litteraturens främmandegöran- orientera sig. Då måste man bara genomleva de funktion. Den illustreras av överste Jolls det man inte kan artikulera. Borgmästaren le- rapport: för att främmandegöra en människa – ver för första gången i sitt liv utan (givna) sam- göra henne till en främling – måste man undvi- manhang, likt en främling. Han har – för en tid ka att främmandegöra världen genom språket. – förvandlats till något som liknar en ’barbar’, Om man däremot lyfter fram det främlingskap ett omänskligt djur. som finns inbyggt i själva språket – något lit- Borgmästarens desorientering har lyfts fram teraturen kan göra genom främmandegöring- som bevis på att Coetzees roman slutar med en ens grepp – relativiseras främlingskapet och känsla av hopplöshet och desperation,54 men vi inser att vi alla är (potentiella) främlingar. det går att läsa den mer positivt, som ett löfte Borgmästaren når fram till denna insikt på ett om en framtid där »humanity will be restored ytterst påtagligt sätt. Hans »Nej!« till tortyrens across the face of society«.55 Borgmästaren har blodiga skrift (ENEMY) leder till att han själv lämnat bakom sig den regerande tolkningsge- blir torterad, främmandegjord, gjord till främ- menskapen och den identitet han fick sig till- ling – och det främmande är här det som upp- delad av Imperiet. Armén har lämnat utposten. fattas som irrationellt, tvetydigt och förvirrat. Nu tar han risken att ge sig in i outforskat ter- Han befinner sig i en helt ny situation, på okänt ritorium, ett etiskt utrymme som öppnar upp territorium; kort sagt på en ort som känneteck- för möjligheten – och risken – i ett icke-ock- nas av försök och misstag, av icke-bemästran- uperande möte med den andre, ett territorium de och risktagande, vilket är avgörande för att som den dominerande moralen etiketterar som kunna bekämpa den språkliga logik som finns i »stupid« – det vill säga som löjligt och fånigt; det passande och anpassade.57 rentav dumt, korkat.56 Romanen visar att konstens främmandegö- rande förmåga kan återupprätta dem som gjorts * till främlingar genom att vittna om språkets otillräcklighet. Enligt Sklovskij är konsten »ett Det främlingskap som borgmästaren till sist medel att uppleva företeelsernas tillblivelse, hamnar i genom en främmandegörande process vad som redan blivit till har ingen betydelse i som börjar med ett »Nej!« till tortyr och där- konsten«.58 Just genom att skildra borgmästaren med till den egna civilisationen, är en process som »stupid«, lyfter romanen fram en förvand- som går den motsatta vägen jämfört med Kaf- ling – en tillblivelse – som han själv saknar ord kas apa (»Hallå!«). Apan träder in i den civili- för: barbarblivandet. Perceptionens automatik serade världen genom en »mocking mimicry«. (igenkänningen) bromsas in. Därmed skapas, Han förvandlar sig kort och gott från kreatur genom betoningen av bristen på uttrycksför-

120 TFL 2008:3-4 måga hos borgmästaren – hans famlande – i to play the game by the rules of the state, how kontrast till självsäkerheten i överste Jolls be- to establish one’s own authority, how to ima- teende och rapporter, ett seende hos läsaren, gine torture and death on one’s own terms.«60 som kullkastar de välbekanta »sanningar« som Om man vill kritisera terror genom att skriva Imperiet representerar. Med Theodor Adornos fiktion ställs man som författare inför följande formulering: »Måttet för en tankes värde är moraliska dilemma: man kan inte blunda för nämligen dess avstånd från det redan kändas de obsceniteter som begås, men inte heller bör kontinuitet.«59 man bara reproducera dessa obsceniteter. Det Coetzee är högst medveten om den litterära är detta som Waiting for the Barbarians lyckas lockelse som finns i att skildra tortyrkammaren, med genom att vittna om sin egen oförmåga att om den voyeuristiska dragningskraft som finns i vittna, och genom att insistera på förbindelsen själva scenen. Den litterära inbromsningen kan mellan det mänskliga och det omänskliga som förhindra att författaren faller för voyeurismens förkroppsligas i den torterade barbarflickan lockelse. I artikeln »Into the Dark Chamber« utan namn. Hon är en syster till Kafkas skad- skriver han: »The true challenge is: how not skjutna apa.

i. Franz Kafka, »En redogörelse inlämnad till en problem var ständigt aktuell för Kafka i hans akademi«, i Samlade skrifter: En svältkonstnär egenskap av tyskspråkig jude i ett Prag som och andra texter utgivna under författarens dominerades av Tyskland. levnad, övers. Hans Blomqvist & Eric Ågren, 6. Franz Kafka, »Redogörelse framlagd för en Lund: Bakhåll, 2000, s. 204. Sidhänvisningar akademi«, i I Straffkolonin och andra berättel- ges fortsättningsvis i den löpande texten. ser, övers. Teddy Brunius och Bengt Chambert, Ursprungligen publicerad som »Ein Bericht für Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1965, eine Akademie«, i Der Jude: Eine Monatschrift, s. 74. Den tyska originaltexten lyder: »Es gibt utg. Martin Buber (Novemberheft 1917). eine ausgezeichnete deutsche Redensart: sich Infogades senare i en samling kortprosa, Ein in die Büsche schlagen; das habe ich getan, Landartz (1919). ich habe mich in die Büsche geschlagen.« 2. För en intressant analys av apans men- (Faksimile der Erstausgabe, www.textkritik.de.) tala belägenhet, se Stefan Jonsson, »Apans 7. Homi Bhabha, »Of Mimicry and Man: The bildningsresa: Europeiska bildningsidéer och Ambivalence of Colonial Discourse« (1987), postkolonial teori«, i Bernt Gustavsson (red.), i The Location of Culture, London & New Bildningens förvandlingar, Göteborg: Daidalos, York: Routledge, 1994, s. 85–92. Mimicry – ett 2007. begrepp som Bhabha hämtar från Jacques 3. Bertolt Brecht, »Gestik« (1951), i Werke: Große Lacan för att vidareutveckla Frantz Fanons kommentierte Berliner und Frankfurter Aus- resonemang i Peau noire, masques blancs – kan gabe, red. Werner Hecht et al., Bd 23, Frankfurt sammanfattas som »imitationens ironiska am Main: Suhrkamp, 1993, s. 188. Översättning kompromiss«, en praktik med flera bottnar. Det citerad efter Rikard Schönström, En försmak handlar å ena sidan om en vilja från kolonisa- av framtiden: Bertolt Brecht och det konkreta, törens sida att reformera och begripliggöra den Stockholm & Stehag: Symposion, 2003, s. 55. andre som »nästan lik« (det vill säga »nästan 4. Schönström, En försmak av framtiden, 2003, vit«), och å den andra om den koloniserades s. 56. önskan om uppvärdering, att vara lik(värdig) 5. Det är knappast en slump att texten först publi- kolonisatören. Med Bhabhas ord: »colonial cerades i tidskriften Der Jude. Assimilationens mimicry is the desire for a reformed,

Helen Andersson TFL 121 recognizable Other, as s subject of difference Princeton University Press, 1999, där Elizabeth that is almost the same, but not quite« (s. 86). Costello ifrågasätter det »instrumentella« Här finns stora likheter med Judith Butlers förnuftet med utgångspunkt i behandlingen resonemang i Gender Trouble (1990) kring hur av Röde Petter och hans artfränder de stora kön konstitueras och hur exempelvis »drag« aporna. ifrågasätter dessa konstruktioner. Intentionen 11. Frågan är omdebatterad. Jag använder inte är att efterlikna, inte att underminera, men termerna »litterär« och »vardaglig« som konsekvensen av den imiterande upprepningen varandra uteslutande kategorier: det är snarare kan vara underminerande. Därmed finns en fråga om en gradskillnad än om en artskillnad. subversiv potential i härmandet. Jfr Mikela Lun- Det litterära språket är, menar jag, en intensifie- dahl, Vad är en neger? Negritude, essentialism, rad version av det främlingskap som finns i allt strategi, Göteborg: Glänta, 2005, s. 108–112. språk, något som vardagsspråket tenderar att Det kan dock vara värt att notera att Bhabha dölja. skriver att »racial mimicry« är »one of the most 12. Viktor Sklovskij, »Konsten som grepp« elusive and effective strategies of colonial power (1917/1925), övers. Bengt A. Lundberg, i Kurt and knowledge« (»Of Mimicry and Man«, 1994, Aspelin & Bengt A. Lundberg (red.), Form och s. 85). Diana Fuss kommenterar denna formule- struktur: Texter till en metodologisk tradition ring med att koloniala subjekt »are constrained inom litteraturvetenskapen, Stockholm: PAN/ to impersonate the image the colonizer offers Norstedts, 1971, s. 51. Om Sklovskijs begrepp them of themselves; they are commanded to ostranenie, se Victor Erlich, Russian Forma- imitate the coloniser’s version of their essential lism: History – Doctrince, The Hague: Mouton, difference«. (Identification Papers, New York & 1969 (1955), s. 76, s. 175–180 och Fredric London: Routledge, 1995, s. 146). En imitation Jameson, The Prison-House of Language: A kan, kort sagt, fungera subversivt i ett sam- Critical Account of Structuralism and Russian manhang och vara en form av underkastelse i ett Formalism, Princeton, New Jersey: Princeton annat. Detta betyder inte att »gender mimicry« University Press, 1972, s. 43–98. är dömt att misslyckas eller att »colonial 13. Sklovskij, »Konsten som grepp«, 1971, s. 51. mimicry« är ett oundvikligt fängelse, bara att 14. Sklovskij, »Literatur und Kinematograph«, i skillnaden mellan subversion och underkastelse Aleksander Flaker & Viktor Zmegac (red.), är en fråga om kontext och interpretation – inte Formalismus, Strukturalismus und Geschichte, om något som är inneboende i själva utförandet. Kronberg: Scriptor, 1974, s. 20. Översättning 8. I en »mocking mimicry« härmar den kolonise- citerad efter Ingegerd Källström, Det synliga rade subtilt men ironiskt kolonisatören, dels för fördolda: Béla Balázs och synliggörandets este- att förlöjliga denne, dels för att invagga denne tik, Lund: Litteraturvetenskapliga institutionen, i falsk trygghet för att få honom att tro att ’den Lunds universitet, 2002, s. 108. Översättningen andre’ är assimilerad och ofarlig. är modifierad av H.A. 9. Barbar var som bekant de gamla grekernas 15. Sklovskij, »Literatur und Kinematograph«, benämning på dem som inte talade gre- 1974, s. 29 och Källström, Det synliga kiska. Barbaren är per definition en obegriplig fördolda, 2002, s. 109. Se även Herbert Eagle utlänning. Se Julia Kristeva, Främlingar (red.), Russian Formalist Film Theory, Ann för oss själva, övers. Ann Runnqvist-Vinde, Arbor: University of Michigan, 1981, s. 4 f. Stockholm: Natur och Kultur, 1992, s. 61 f. Jfr 16. Jfr Källström, Det synliga fördolda, 2002, »barbarian« i The Oxford English Dictionary: s. 109. »(with the Greeks) ’foreign, non-Hellenistic’ 17. Jameson, The Prison-House of Language, 1972, […] (with the Romans) […] ’pertaining to s. 48. those outside the Roman empire’, hence 18. Verfremdungstekniken, resultatet av en kontakt ’uncivilized, uncultured’«. mellan främlingar – en tysk som såg kinesisk 10. Jfr J.M. Coetzee, The Lives of Animals, red. teater i Ryssland – återfinns första gången i Amy Gutman, Princeton, New Jersey: Brechts skrifter efter hans besök på Mei

122 TFL 2008:3-4 Lan-fangs teaterkompani i Moskva 1935. Se oss själva, 1992, s. 105. Denna rättsliga defini- Bertolt Brecht, »Verfremdungseffekte in der tion, där »främling« betyder icke-medborgare, chinesischen Schauspielerkunst« (1936), i gör det möjligt att »med lagens hjälp reglera Werke, 1993, Bd 22:1. de svårlösta passioner som den andres intrång 19. Bertolt Brecht, Brecht on Theatre: The Develop- i en familj eller i en homogen grupp väcker«, ment of an Aesthetic, övers. John Willet, New ibid. s. 53. Definitionen gör idén att andra inte York: Hill & Wang, 1964, s. 91. har samma rättigheter som jag (eller tvärtom, 20. Ibid., s. 190. att jag inte är berättigad till de rättigheter som 21. Schönström, En försmak av framtiden, 2003, andra har) till något naturligt som det inte går s. 37. att invända mot. 22. Sklovskij, »Konsten som grepp«, 1971, s. 61. 28. Jameson, The Prison-House of Language, 1972, 23. Friedrich Schleiermacher, Hermeneutik, nach s. 63. den Handschriften neu herausgegeben und 29. Sklovskij, »Konsten som grepp«, 1971, s. 61: eingeleitet von Heinz Kimmerle, Heidelberg: »Enligt Aristoteles måste det poetiska språket Winter, 1974, s. 124. ha karaktären av ett främmande språk, ett språk 24. Ur ett brev från Franz Kafka, citerat efter som väcker förvåning; och i praktiken är det Birgitta Trotzig, Jaget och världen, Stockholm: ofta ett främmande språk: sumeriska hos as- Författarförlaget, 1977, s. 41. syrierna, latin i medeltidens Europa, arabismer 25. Paul de Man kallar detta övertäckande för »the hos perserna, fornbulgariskan som grundval för myth of semantic correspondence between sign det ryska litteraturspråket, eller också är det ett and referent«. Allegories of Reading: Figural upphöjt språk som folkvisornas, vilket står det Language in Rousseau, Rilke, Nietzsche and litterära nära.« Proust, New Haven: Yale University Press, 30. Stanley Fish, Is There a Text in This Class? 1979, s. 6. The Authority of Interpretive Communities, 26. Jag syftar förstås här på det som Saussure kallar Cambridge, Massachusetts: Harvard University det lingvistiska tecknets godtyckliga och dif- Press, 1980, s. 307. ferentiella natur. Jacques Derrida beskriver det 31. Ibid., s. 285. som «l’espacement qui constitute le signe écrit: 32. Ibid., s. 318. espacement qui le sépare des autres elements 33. Ibid., s. 277. de la chaîne contextuelle interne […], mais 34. Vid sidan av Kafka är det modernistiska aussi de toutes les formes de référent présent författare som Rilke, Musil, Pound, Faulkner […]». Jacques Derrida, «Signature événement och Beckett som Coetzee erkänner som sina contexte», i Marges de la philosophie, Paris: litterära föregångare. Även Dostojevskij har Minuit, 1972, s. 377. haft stor betydelse. Se J.M. Coetzee, Doubling 27. Engelskans foreigner, franskans étranger, the Point: Essays and Interviews, red. David spanskans extranjero, tyskans Fremd och Attwell, Cambridge, Massachusetts: Harvard grekiskans xénos bär på en talande konnotation University Press, 1992. av något olämpligt, felaktigt; otillåtet, otillbör- 35. J.M. Coetzee, Waiting for the Barbarians, New ligt. Främlingen har per definition ingen egen York: Penguin, 1980. Sidhänvisningar ges identitet och kopplas ofta till stereotyper av fortsättningsvis i den löpande texten. fysisk orenhet. Denna begreppsliga instabilitet 36. Jfr Susan VanZanten Gallagher, Story of South undanröjs däremot av nationella gränser. Passet Africa: J.M. Coetzee’s Fiction in Context, (medborgarskapet) markerar tydligt vilka som Cambridge, Massachusetts: Harvard University har rättigheter och vilka som inte har det. Press, 1991, s. 118, där det argumenteras för Denna stabiliserade, juridiska, betydelse av att romanen demonstrerar att en »complete begreppet främling har idag blivit den primära: binary opposition to self and Other is both »lagstiftningen utgör en ond cirkel, eftersom oppressive and false« (s. 118). I David Attwell, den faktiskt är anledning till att det existerar J.M. Coetzee: South Africa and the Politics of främlingar«, skriver Kristeva i Främlingar för Writing, Berkeley: University of California

Helen Andersson TFL 123 Press, 1993, s. 82, heter det att borgmästaren klärvoyanta, själva kan dechiffrera den skrift »attempts to reject the subjective space that ur vilken de har att utläsa benämningen på sin his circumstances and history has prepared for obekanta skuld.« Walter Benjamin, »Franz him« (s. 82). I Sydafrika har »magistrates« Kafka«, i Bild och Dialektik, övers. Carl-Henrik både juridiska och administrativa funktioner. Wijkmark, Stockholm & Stehag: Symposion, De hade tidigare ansvaret för att upprätthålla 1991, s. 231. apartheidlagarna. Se John Dugard, Human 41. Konstantinos Kavafis, »I väntan på barbarerna«, Rights and the South African Legal Order, i I väntan på barbarerna och andra tolkningar Princeton, New Jersey: Princeton University av Kavafis, övers. Hjalmar Gullberg, Stock- Press, 1978, s. 280–303. holm: Norstedts, 1965. 37. Om undantagstillståndets politiska teologi, se 42. Rosemary Jolly, Colonization, Violence and Giorgio Agamben, Undantagstillståndet, övers. Narration in White South African Writing: Sven-Olov Wallenstein, Lund: Propexus, 2005. André Brink, Breyten Breytenbach, and J.M. 38. Här används ett icke-bokstavligt bildspråk. Coetzee, Athens: Ohio University Press, 1996 Bilden med »andeväsendet« (the banshee) – en s. 124. sorts älva eller smådjävul som jämrar sig 43. Se exempelvis Gallagher, Story of South utanför det hus där någon ska dö – markerar Africa, s. 112–35; Richard Moses, »The Mark både hur instabila orden är bakom sin skenbara of Empire«, Kenyon Review 15, 1993:1; Jolly, soliditet och den föraning som är associerad Colonization, Violence, and Narration in White med ifrågasättandet av denna soliditet. South African Writing, 1996, s. 122–137; Sue 39. Fish, Is there a Text in this Class?, 1980, s. 270. Kossew, Pen and Power, Amsterdam: Rodopi Jag utvidgar här J.L. Austins lingvistiska 1996, s. 85–107. Albert Memmi är den som begrepp om »performativen« på ungefär starkast betonar att det inte är så stor skillnad samma sätt som Judith Butler när hon beskriver mellan borgmästaren och överste Joll: de har ett konstruktionen av genus: denna performati- »gemensamt kollektivt ansvar«. The Colonizer vitet bör man tänka sig »not as a singular or and the Colonized, övers. Howard Greenfeld, deliberate ’act,’ but, rather as the reiterative and Boston: Beacon Press, 1991, s. 39. citational practice by which discourse produces 44. Jolly, Colonization, Violence, and Narration in the effect of what it names«. Judith Butler, White South African Writing, 1996, s. 127 f. Bodies That Matters: On the Discursive Limits 45. James Phelan, »Present Tense Narration, Mi- of »Sex«, New York: Routledge, 1993, s. 2. mesis, the Narrative Norm, and the Positioning Teresa Dovey menar att Coetzees »re-writings« of the Reader in Waiting for the Barbarians«, motstår just denna typ av normativ upprepning i James Phelan & Peter Rabinowitz (red.), (»reiteration«) genom en förfrämligande Understanding Narrative, Columbus: Univer- omlokalisering: att de »involve a displacement sity of Ohio Press, 1994, s. 236. of the ideological positions available to the 46. Kreatur – av latinets creatura en avledning av subject in language, rather than the passive verbet creare – betyder (ofullbordad) skapad repetitions involved in normative reading and varelse (ty. Kreatur, eng. creature). I den mer writing«. The Novels of J.M. Coetzee: Lacanian moderna användningen gränsar begreppet mot Allegories, Johannesburg: Donker, 1988, s. 58. det monstruösa; det användes alltså om de Jfr även Bhabha, »How Newness Enters the varelser som förvränger skapelsens egentliga World«, i The Location of Culture, 1994, s. 219. kanon. För Walter Benjamin är der Kreatur ett 40. Scenen är besläktad med Franz Kafkas I straff- centralt begrepp och Kafkas djurliknande figu- kolonin, som Walter Benjamin kommenterar så rer utgör för honom den största resursen för att här: »I ’Straffkolonin’ begagnar sig maktha- förstå det kreaturliga livets moderna inkarna- varna […] av ett ålderdomligt maskineri, som tioner. Se Beatrice Hanssen, Walter Benjamin’s graverar in snirklade bokstäver i de skyldigas Other History: Of Stones, Animals, Human ryggar, sticken ökar i antal, ornamenten hopar Beings, and Angels, Berkeley: University of sig, ända till dess de skyldigas ryggar blir California Press, 2000. För en analys

124 TFL 2008:3-4 av de dyliknande ’monstren’ i Birgitta Trotzigs 52. Samuel Durrant, »Bearing Witness to Apar- roman Dykungens dotter (1986), se Helen theid: J.M. Coetzee’s Inconsolable Works of Andersson, »Litteratur som virtuell verklighet Mourning«, Contemporary Literature 40, och drömvision«, i Claes-Göran Holmberg & 1999:3, s. 460. Jan Svensson (red.), Mediekulturer: Hybrider 53. Agamben, Remnants of Auschwitz, 2002, s. 130. och förvandlingar, Stockholm: Carlssons, För en längre utläggning kring Agambens 2004. Om de monstruösa varelsernas historia komplicerade vittnesfenomenologi, se Helen och funktion i olika fiktionsformer, se Helen Andersson, »La nuda vita och kvarlevans Andersson, »Monstrens återkomst: en modern vittnesbörd«, Karin Nykvist et al. (red.), Möten: teratologi«, i Religion och Existens: Årsskrift Festskrift till Anders Palm, Lund: Anacapri för Teologiska föreningen i Uppsala, Uppsala, förlag, 2007, s. 285–294. 2006 och »Rått kött och tillagat: Monster i 54. Se Debra A. Castillo, »The Composition of the amerikansk skräckfilm«, i Tomas Axelson Self«, Critique: Studies in Modern Fiction 27, & Ola Sigurdson (red.), Film och religion: 1986:3. s. 78–90 och Richard G. Martin »Nar- Livstolkning på vita duken, Stockholm: rative, History, Ideology: A Study of Waiting for Cordia, 2005. the Barbarians and Burger’s Daughter«, Ariel 47. Primo Levi, Är detta en människa?, övers. 17, 1986:3, s. 3–21. Ingrid Börge, Stockholm: Bonnier Pocket, 55. Coetzee, »Into the Dark Chamber«, Doubling 1998, s. 101, kurs. H.A. Muselmänner är ett ord the Point,1992, s. 368. som användes i lägerjargongen. Själv kallade 56. Engelskans »stupid« kommer av latinets stupor, Levi dessa människoskal för »de drunknade«. som betyder både en kroppslig och mental De var för honom de sanna vittnena, om vilka orörlighet eller förlamning. han vittnar. 57. Detta är besläktat med den »strategiska och 48. Giorgio Agamben, Remnants of Auschwitz: The äventyrliga« resa som Derrida associerar till i Witness and the Archive, övers. Daniel Heller- en beskrivning av la différance: »Stratégique Roazen, New York: Zone Books, 2002, s. 41. parce qu’aucune vérité transcendante et pré- 49. »The originary relation of law to life is not sente hors du champ de l’écriture ne peut com- application but Abandonment. The matchless mander théologiquement la totalité du champ. potential of the nomos, its originary ’force of Aventureux parce que cette stratégie n’est pas law,’ is that it holds life in its ban by aban- une simple stratégie au sens où l’on dit que la doning it.« Giorgio Agamben, Homo Sacer: stratégie oriente la tactique depuis une visée Sovereign Power and Bare Life, övers. Daniel finale, untelos ou le thème d’une domination, Heller-Roazen, Stanford: Stanford University d’une maîtrise et d’un réappropriation ultime Press, 1998, s. 29. Agambens främsta exempel du mouvement ou du champ.» Jacques Derrida, på mänsklighet reducerat till naket liv är die »La différance«, i Marges de la philosophie, Muselmänner. 1972, s. 7. 50. Eric L. Santner, »Miracles Happen«, i Slavoj 58. Sklovskij, »Konsten som grepp«, 1971, s. 51. Žižek et al. (red.), The Neighbor: Three Inqui- 59. Theodor W. Adorno, Minima Moralia: Reflex- ries in Political Theology, Chicago: University ioner ur det stympade livet (1951), övers. Lars of Chicago Press, 2005, s. 100. Bjurman, Lund: Arkiv förlag, 1986, s. 96. 51. Slavoj Žižek, »Neighbors and Other Monsters«, 60. Coetzee, »Into the Dark Chamber«, 1992, i The Neighbor, 2005, s. 161 f. s. 364, kurs. H.A.

Helen Andersson TFL 125 dr kennedys skeva diagnos Om berättarens makt och begränsning i Joseph Conrads »Amy Foster« av Tilda Maria Forselius

Forselius (1952) är doktorand i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet. Hon har tidigare arbetat som journalist och redaktör. Avhandlingsprojektet behandlar 1700-talets svenska essä tidskrifter med tonvikt på användningen av brevformen. Under de senaste åren har hon publicerat artiklar i tidskrifterna Women’s Writing och Clues samt i flera antologier, exempelvis i Minette Walters and the Meaning of Justice: Essays on the Crime Novels, Hadley & Fogde (red.), 2008. Joseph Conrads novell »Amy Foster« (1901) på, en som förstår vad som skedde och som tematiseras ett tragiskt emigrantöde.1 Efter kan återge det på ett någorlunda rättvisande en amerikabåts mystiska förlisning spolas sätt. När exempelvis Edward W. Said läser noen enda överlevande iland vid en ort på den vellen utifrån exiltematiken nämner han över Iengelska sydkusten. Mannen som kommer från huvud taget inte historiens berättare, och Hugh Centraleuropa väcker bybornas rädsla och för- Epstein, som tar fasta på impressionistiska undran. Han stör och skrämmer med sitt egen- aspekter, hävdar uttryckligen att distriktsläka- domliga beteende och sina obegripliga ord, och ren är »a receptive, enquiring, competent guide han förblir sedd som besynnerlig – »outlandish« […] an intelligence at ease with himself« vars – även när hans ursprung klarnar och hans yttre empatiska projekt att ge emigranten en historia omständigheter stabiliseras. Att han lär sig be- motarbetas av dunkla krafter i omgivningen, griplig engelska, visar sig vara arbetsduglig och inte minst av Amy Fosters gåtfulla gestalt.3 godhjärtad, får lite mark, gifter sig med byflick- Andra har emellertid uppfattat Kennedy som an Amy, blir pappa – allt detta spelar mindre roll – med Jürgen Kramers ord – »the heart of the än att han bär tecknen på en annan kultur i sitt story«.4 Myrtle Hooper och Jürgen Kramer har kroppsspråk, tal och beteende. på olika sätt analyserat berättarens självfram- Om man spontant ska återberätta vad »Amy ställning och fäst uppmärksamhet på att skild- Foster« handlar om ter det sig naturligt att återge ringen av Amy kan ses som ett symtom på dok- novellen just som en historia om en olycksdrab- torns begränsade förståelse av den historia han bad emigrant. Sensmoralen blir då att denne inte berättar.5 Det är framför allt med dem jag gör accepteras i det isolerade samhälle han hamnar i, sällskap i min läsning. Till skillnad från dem att rädslan för det främmande sätter igång en ut- kommer jag dock inte att i första hand föreslå stötningsmekanism hos de trångsynta byborna, psykologiska eller existentiella förklaringar till och att språk – eller bristen på språk – är centralt Kennedys motiv och begränsningar, utan i stäl- i konflikten. Tematiken kring främlingskap och let fokusera på hur gestalten framträder som skillnad har följdriktigt satt en prägel på många ’professionell’ maktinstans. analyser av novellen, ofta med referenser till för- Kennedys roll i novellen väcker frågor om fattarens egen bakgrund som emigrant. 2 tolkningsföreträde – mannens, läkarens, forska- Men texten erbjuder också – som så ofta hos rens, berättarens – och om relationerna mellan Conrad – en berättelse om berättande, och ett de tre gestalter som enligt ramberättelsen möts: perspektiv på berättarens makt och begränsning- ramberättaren, Kennedy och Amy. Doktorn ar. Historien om Yanko Goorall är nämligen helt tycks vara modellerad på den gängse bilden av och hållet återgiven som direkt tal, i långa citat en etnograf i Conrads samtid: en upptäcktsre- inplacerade i en relativt öppen ramberättelse. Det sande och människokännare som gör en resa in är denna konstruktion och dess diskreta försåt- i ett traditionsbundet lokalsamhälle och beskri- lighet som jag ska fokusera på i det följande. Min ver folkets jordbundenhet och brist på perspek- läsning kommer således att flytta fokus från emi- tiv. 6 Hans redogörelse leder tankarna vidare granten till den som efter hans död berättar om till metoder inom psykologi och socialt arbete, hans öde, distriktsläkare Kennedy. eller mer generellt till hur makt utövas genom berättande om andra människors liv, genom den tolkningsakt och det urval som sådant be- rättande nödvändigtvis innebär. Att Kennedys Pålitlig eller tvivelaktig föreställningsförmåga har brister är bara antytt Kennedy kan framstå som en tämligen opro- och konsekvenserna för de bedömda i historien blematisk förmedlare – som en instans att lita är dolda bakom hans framställning, som i stort

128 TFL 2008:3-4 sett helt dominerar novellen. Att ifrågasätta det thematically significant and formally innovative legitima i hans slutsatser blir alltså en fråga om body of work« just genom att de utmanar några att fokusera en särskild aspekt och att tolka av genrens mest omhuldade konventioner »such subtila signaler i berättandet. Det motiverar en as the positing of a considerably reliable storytel- relativt noggrann beskrivning av konstruktio- ler«. Dessa arbeten provocerar i hög grad till re- nen och en granskning av berättandet om Amy, flektion kring själva berättandet vilket enligt Fra- eftersom hon som många har konstaterat »är ser skiljer dem från Conrads senare kortprosa.10 uppställd som berättelsens gåta«.7 Min avsikt i I den internationella Conradforskningen är det följande är att beskriva hur Kennedys ethos just berättandets svårfångade sidor sedan länge byggs upp och problematiseras och att på den ett huvudspår. Peter Brooks menar att tidig grunden tolka hans döda vinklar. Den fråga jag modernistiska arbeten som Heart of Darkness ställer är om – och i så fall hur – texten ger (i bokform 1902) tvingar fram detta förhåll- läsaren öppningar att genomskåda doktorns re- ningssätt eftersom de ställer läsaren inför »cen- torik och därmed att diagnostisera hans berät- tral questions about the shape and the epistemo- tarmakt, och vad det i så fall betyder för förstå- logy of narrative«.11 Berättarstrukturen i Heart elsen av dem han behandlar. of Darkness demonstrerar släktskap med 1800- talets detektivhistorier, hävdar han, men det är modernistiska gåtor det handlar om: i stället En »äventyrshistoria« för att som i detektivhistorien efterhand ser- vera klargörande svar på de frågor som väckts som överskrider framkallas här läsarens »reflection on the for- mal limits of narrative, but within a frame of konventionerna discourse that appears to subvert finalities of »Amy Foster« var länge en relativt bortglömd the form«.12 Liknande medvetenhet om och novell i Conrads produktion. Möjligen samman- ifrågasättande av berättandets premisser före- hänger detta med att den förknippats med popu- kom också i 1700-talets fiktioner, bland annat lärkulturen, med romantik och äventyrsberättel- i den genre som kan kallas detektivberättelsens se. Novellen skrevs initialt för den stora publiken. moder, den gotiska romanen.13 Till skillnad från Susan Jones ser publiceringen i den illustrerade den rationella detektiven och från en typisk veckotidningen Illustrated London News som 1800-talsberättare med alla kort på hand, är ett tecken på att Conrad vid denna tid sökte »the den opålitliga – eller åtminstone tvivelaktiga – wide, female readership of popular fiction«.8 På jagberättaren ett inventarium i den äldre gotis- grund av sina blandade läsvanor var Conrad väl ka roman som Conrad återknyter till i Heart of insatt i den populära berättelsens konventioner Darkness och i många andra av sina berättelser. och språk och han har själv beskrivit novellen Brooks ord om Heart of Darkness – »a tale of som »a story of adventure but written not exactly inconclusive solutions to crimes of problematic according to the usual formula for work of that status« gäller genom formens analogi också för kind«.9 Känslan för det populärt gångbara kom- »Amy Foster«. Detta påkallar granskning »on binerades med en stark impuls att experimentera the plane of narrating, in the act of telling«.14 med både gestaltning och innehåll. Gail Fraser menar att »Amy Foster«, »Heart of Darkness« (1899), »Typhoon« (1902) och »The Secret Sha- rer« (1910) – samtliga skrivna för tidskriftsmark- Berättarstrukturen naden och publicerade som noveller eller fort- De inledande orden i »Amy Foster« – »Kennedy sättningsberättelser – hör ihop som »a small but is a country doctor« – följs av en beskrivning

Tilda Maria Forselius TFL 129 av den lilla staden Colebrook och byn Brenzett, uppfylld av doktorns stämma. Det tillstånd som belägna vid en bukt i Eastbay-kusten. (s. 105) läsaren då bjuds att dela har något hypnotiskt Fågelperspektivet och frånvaron av ett berättar- över sig: »Not a whisper, not a splash, not a stir jag ger till att börja med intryck av att det är of the shingle, not a footstep, not a sigh came up fråga om en heterodiegetisk berättelse – det vill from the earth below – never a sign of life but the säga att berättaren inte är närvarande som per- scent of climbing jasmine: and Kennedy’s voice, son i historien – men efter drygt en sida fram- speaking behind me, passed through the wide träder ett subjekt, uppenbarligen en man, som casement, to vanish outside in a chill and sump- står för beskrivningen. Denne förklarar att han tuous stillness.« (s. 113) Om ramberättaren alltså »[a] good many years ago now, on my return inledningsvis varit våra ögon – först dold med from abroad« var på besök hos sin gode vän di- fågelseende, sedan ett subjekt med mer närgån- striktsläkaren, som har sin praktik i dalen mel- get seende – blir han nu våra öron, i ett transför- lan samhällena. (s. 106) Han följde då med på sjunket lyssnande där det är innehållet i doktorns de resor med häst och vagn i trakten som dok- diskurs som drar till sig intresset. torn behövde göra för att besöka sina patienter. Under en sådan färd började Kennedy berätta om Yanko Gooralls tid som bybo. Den situation som är upprinnelse till dok- Kennedys bagage torns redogörelse är således mycket väl definie- Vem är då Kennedy, hur byggs hans ethos upp? rad i en ramberättelse, som via återblick eller Ramberättaren har tidigt förklarat att doktorn är analeps innehåller flera tids- och handlingsplan en vittberest naturvetare; han började sin bana samtidigt. För det första, eller ytterst om man som marinläkare och blev sedan »the compa- ser det som en lök, finns ramberättarens åter- nion of a famous traveller, in the days when the- blick på mötet med Kennedy.15 Det är en av- re were continents with unexplored interiors«. skalad berättarposition i ett obestämt presens, (s. 106) På sätt och vis tycks Kennedy alltså varifrån »jag« ser tillbaka på något som skedde dela en insikt med Yanko om vad det innebär i det förflutna. För det andra finns själva situa- att vara en främling. Det är inte landsflyktens tionen för Kennedys muntliga berättande, eller tvång som är gemensam utan upplevelsen att vad man skulle kunna kalla berättelsen om för- möta en okänd värld. Denna erfarenhet skiljer medlingssituationen; en handling som fortgår dem – och den likaledes bereste ramberättaren – under en och samma dag på färd i häst och vagn från invånarna i Brenzett, som är bundna av sitt och senare i doktorns hem. Först på den tredje jordbruk och går med sänkt blick. Men, får vi nivån som är helt inbäddad i Kennedys diskurs vidare veta, den vetenskapliga karriär där Ken- finns historien om vad som hände när Yanko nedys »papers on the fauna and flora made him Goorall kom till byn. Denna berättelse bygger known to scientic societies« avbröt han av eget inte enbart på doktorns egna minnen utan även val, för att i stället bli distriktsläkare i denna av- på sådant som han påstår sig ha tagit del av ge- krok vid kusten. (s. 106) Den tentativa förkla- nom andras berättande. ring som ramberättaren ger till att Kennedy läm- Ramberättaren, som enligt konstruktionen nat vetenskapen tyder på att beslutet bottnade återger samtliga dessa lager, är liksom Kennedy i en kris: »The penetrating power of his mind, en homodiegetisk berättare med betydelse för acting like a corrosive fluid, had destroyed his händelseförloppet, men han förblir anonym och ambition, I fancy.« (s. 106) Gåtan i denna ofull- tillbakadragen. Efter några sidor avtar hans miljö- ständiga förklaring växer med meningen därpå: och personbeskrivningar och efter en knapp tred- »His intelligence is of a scientific order, of an jedel blir novellen i stort sett helt monologisk, investigating habit, and of that unappeasable cu-

130 TFL 2008:3-4 riosity which believes that there is a particle of a det omedvetna. Låt vara att Rivers bara är en av general truth in every mystery.« (s. 106) Fortsatt många möjliga förebilder till Kennedy-gestal- vetenskaplig, nyfiken, sanningssökande – var ten, parallellerna ger ändå en fingervisning om det så att han lämnade vetenskapen på grund av de sammanhang där Conrad hämtade impulser. att han kritiskt genomskådade dess premisser, När författaren i ett brev framhöll att »la dif- eller vad var det som frätte i »[t]he penetrating ferénce essentielle des races« var huvudmoti- power of his mind«? Denna oklarhet är viktig vet i »Amy Foster«, och lät Kennedy yttra sig eftersom den antyder att Kennedy har hemlig- om »tragedies […] arising from irreconcilable hetsfulla och melankoliska drag, något som tex- differences« (s. 107–108) förnimmer man ekon ten senare bekräftar: han drabbas av »a spell of från denna samtidsdiskussion.19 moodiness« och avbryter tillfälligt berättandet. Kennedy bär alltså ett visst bagage. Han (s. 112) är forskare i mänskliga mysterier, inte bara Framför allt tjänar beskrivningen av doktorns kroppsläkare. Att kunna erövra människors för- bakgrund dock till att etablera hans auktoritet troende är en förutsättning för resultaten i såda- som professionell människokännare. Flora och na verksamheter som har med människans inre fauna till trots leder referensen till forskning på värld att göra, och Kennedy sägs ha »the talent kontinenter med outforskat inre snarare tanken of making people talk to him freely«. (s. 106) till samtidens antropologi och psykologi än till Som läsare av »Amy Foster« hör vi dock ald- botanik och zoologi. Om man väger in Kenne- rig dessa berättelser utan tar bara del av Ken- dys kommande berättelse associerar jag särskilt nedys resuméer och tolkningar. Hans perspektiv till den etnografi som vid tiden förnyade antro- på de krafter som leder till Yanko Gooralls ute- pologins arbetssätt.16 slutning och död är inledningsvis övervägande Enligt Allan Hunter var åren kring 1900 antropologiskt präglat (beskrivningen av by »the most energetic period of Conrad’s anth- bornas beteende) och utmynnar i ett psykoana- ropological speculation« då författaren ofta lytiskt (beskrivningen av Amy). Men Kennedys hämtade material och idéer direkt från tidens berättelse tenderar också att motarbeta sin »ve- forskning på området och utvecklade det i sina tenskap« och moral, genom undanglidande drag egna texter.17 Det finns skäl att, om än bara pa- i berättandet och genom att slutets brist på för- rentetiskt, nämna den slående likheten mellan klaringsvärde återför ljuset till berättaren. Kennedy och antropologen och psykiatrikern W.H.R. Rivers, som var mycket uppmärk- sammad i England under denna tid.18 Rivers kom från Kent, novellens och även Conrads Blicken på Amy landskap. Precis som Kennedy hade han varit De båda männens möte med Amy är en nyckel skeppsläkare innan han blev världsresenär och till en misstänksam läsning av Kennedys berät- fältarbetande vetenskapsman. 1898–99 deltog telse.20 Mötet sker under en vagnsfärd i trakten. han i Torres sund-expeditionen, som räknas Ramberättaren sitter »high in the dogcart« och som ett av pionjärprojekten för den nya et- har ett gott perspektiv på stugorna de stannar nografin, och år 1901, samtidigt som Conrad till vid för att doktorn ska kunna göra sina sjuk- skrev »Amy Foster«, tillbringade han hos To- besök. (s. 106) Vagnens rörlighet och upphöjd- dafolket i sydvästra Indien. Rivers förordade het betecknar männens förmåga att kategorise- en komparativ, tvärvetenskaplig kulturforsk- ra och värdera. Under färden och från sin höga ning och skrev också något senare freudianskt position ser de båda över en häck in till en träd- inspirerade arbeten, där bland annat frågan om gård där kvinna står och hänger tvätt utanför en rasernas (o)förenlighet diskuteras i relation till låg, mörk stuga. Medan Kennedy växlar några

Tilda Maria Forselius TFL 131 ord med henne gör ramberättaren iakttagelser tigande, förstärks här ytterligare genom att Amy som bäddar för doktorns berättelse. »I had the blir sedd som en frånstötande kropp. Den be- time to see her dull face, red, not with a mant- greppsapparat som används för att beskriva hen- ling blush, but as if her flat cheeks had been ne är anmärkningsvärd: de 16 raderna innehål- vigorously slapped, and to take in the squat fi- ler 14 adjektiv med negativa konnotationer och gure, the scanty, dusty brown hair drawn into a några få neutrala.22 Detta överflöd liksom pock- tight knot at the back of the head. She looked ar på att upptäckas av läsaren som tecken, som quite young. With a distinct catch in her brea- teknik – som vore det en inskriven möjlighet att th, her voice sounded low and timid.« (s. 107) observera hur det fokuserade objektet skapas av När ramberättaren likgiltigt säger »She seems själva betecknandet, snarare än framvisar onto- a dull creature […]« utvecklar Kennedy ome- logiska kvaliteter. Men över denna möjliga in- delbart en karaktärsdiagnos som skulle kunna sikt ligger, som en förledande slöja, Kennedys vara hämtad ur en patientjournal med fokus på, välmenande läkarroll och de båda berättarnas som det hette vid tiden, »idioti«, alternativt en samförstånd och auktoritativa beteende. antropologs fältanteckning om en infödd representant av ett studerat folkslag: »She is very passive. It’s enough to look at the red hands Den egendomliga hanging at the end of those short arms, at those slow, prominent brown eyes, to know the inert- kvinnan och det ness of her mind […]«. (s. 107) Att avsnittets nyckelord har med seendet, manliga samförståndet iakttagelsen, att göra kanske inte är så över- Just här, när dogcarten rullar vidare, uppmärk- raskande eftersom det visuella har så stark roll sammas plötsligt objektet från en ny vinkel. När i Conrads estetik. På drygt en halv sida – 16 Kennedy motiverad av mötet med Amy påbör- rader – återkommer verb för observationen av jar sin långa muntliga retrospektiva berättelse Amy fyra gånger: tre gånger i ramberättarens innehåller den ett antal positiva omdömen om beskrivning (»to see, to take in, to look«) och hennes inre egenskaper. Hon har visat sig ha en gång i Kennedys direkta tal (»look«) – med- »enough imagination to fall in love« (s. 107), an den unga kvinnans egna närsynta, utstående »her heart was of the kindest […] and she was ögon inte tycks se, de beskrivs av doktorn som tender to every living creature […]« (s. 109), »slow, prominent brown eyes« som man kan hon var hängivet fäst vid dem hon tjänade piga titta på för att ställa diagnos. (s. 107) Senare hos och vid deras hundar, katter, kanariefåglar framhålls också att hon är närsynt – att hon så- – till och med vid fruns papegoja. Dessa hjär- ledes saknar perspektivseende. Kennedy, som tegoda karaktärsdrag förklarar att just Amy, påpekar detta, har själv »profoundly attentive av alla tröga och misstänksamma bybor, var eyes« enligt ramberättaren. (s. 106) den första som visade förbarmande med den Andrew Michael Roberts och Donna Parker- skeppsbrutne och gav honom mat. Men när Kinlaw har framhållit att den aktiva blicken i doktorn ska härleda den förälskelse som hon Conrads texter överlag är förknippad med en utvecklade är egenskaperna uppenbarligen inte maktskillnad mellan den seende och den sedda tillräckliga. Kärleken hade med djupare krafter och att seendet som handling befäster en hie- att göra, krafter som Kennedy målande beskri- rarki, vilket innebär att en »politics of the visual ver i mytologiska termer. »It came slowly, but is involved […] because this act is a product of when it came it worked like a powerful spell; it the desire, control or supervision of the one who was love as the Ancients understood it: an irre- sees«.21 Detta objektifierande drag, detta bemäk- sistible and fateful impulse – a possesion! Yes,

132 TFL 2008:3-4 it was in her to become haunted and possessed »He told me that ’women were funny.’« (s. 137) by a face, by a presence, fatally, as though she Generaliseringen upprepas några rader senare: had been a pagan worshipper of form under a »His wife had snatched the child out of his arms joyous sky […].« (s. 110) Denna passion tycks one day as he sat on the door-step crooning to it inte ha haft någon motsvarighet hos Yanko. a song such as the mothers sing to babies in his Hans gensvar på Amys kärlek kommenterar mountains. She seemed to think he was doing doktorn med att han kanske inte förstod »how it some harm. Women are funny.« (s. 46) Efter- plain she was […] perhaps he was seduced by som Kennedys berättande här återger Yankos tal the divine quality of her pity«. (s. 135) men utan direkt anvisning om det – till exem- Kennedy delade Amys förtjusning i Yanko. pel i form av »he said« – skapas en oklarhet om »She and I alone in all the land, I fancy, could vem som drar slutsatsen. Är det Yankos ord som see his very real beauty. He was very good- helt enkelt upprepas eller Kennedys egen åsikt? looking, and most graceful in his bearing, with Tempusväxlingen tyder på att det är en variant that something wild as of a woodland creature av fritt indirekt tal (FID) grundad på Kennedys in his aspect.« (s. 134) Så tycks Amy alltså ändå inlevelse i det han återberättar. Jeremy Hawthor- kunnat se, på grund av förälskelsens förtroll- ne, som ägnat sig åt ambivalensen mellan åter- ning och – givet att detta är doktorns berättelse givet tal och FID i Conrads tidiga prosa, hävdar – på grund av att hon såg detsamma som han. att den sparsamma användningen av FID »seems Samtidigt införstås hans eget engagemang ha always to carry some evaluative force«.23 Tekni- varit av ett betydligt hållfastare slag än hennes. ken understryker »the judgemental aspect of the Att Kennedys förhållande till Yanko inte var narrative«, men denna värderande nivå kan vara lidelsefritt framgår av hans avbrott, gestaltat i ironisk – det vill säga framställa en karaktärs ellipser, »Ah«-utrop och skiftande stämningar värderingar snarare än berättelsens.24 I vilket under berättandet. Men det var ändå grundat fall utgör dessa ord, som bekräftar de båda män- på hans professionella människokunskap, på nens samförstånd, den mest kraftfulla generali- relationen läkare-patient. Till detta kommer sering som verbaliseras av någon gestalt i no- vad som måste förstås som identifikation män vellen. Varken byborna, som beskrivs kritiskt av emellan. Under ett par års tid missade doktorn Kennedy, eller det främmande, utländska som sällan ett tillfälle till en vänskaplig pratstund omtalas fördomsfullt av byborna, blir föremål med Yanko, förklarar han. för så svepande uttalanden. Samförståndet byggde på två saker. Först och främst på männens helt olikartade, men ändå jämfört med byborna gemensamma erfaren- Det melodramatiska het av att ha sett världen – detta som doktorn upprepade gånger refererar till i termer av »ad- slutet venture«. »He told me this story of his adven- Ett förklaringens fokus riktas alltså mot kvin- ture with many flashes of white teeth and lively nan som kategori, mot den kvinnliga obegrip- glances of black eyes«. (s. 117) För det andra lighet som är förkroppsligad i Amys gestalt, yttrade gemenskapen sig i förtrolighet om Amys och de följande händelserna i historien tycks och Yankos samlevnadsproblem. När paret varit leda den misogyna teorin i bevis. Snart efter gifta i ett par år, berättar doktorn, anförtrodde det förtroliga samtalet, får vi veta, blev Yanko Yanko honom att äktenskapet var i någon sorts sjuk i en feber som förklaras som besvär med kris. Amy hade förändrats sedan parets son lungorna, vilket i sin tur sägs vara orsakat av fötts. Det har sin betydelse att detta framkom- anfall av hemlängtan och en därmed samman- mer strax före det tragiska slutet på historien. hängande depression. Det tycks vara nostalgi

Tilda Maria Forselius TFL 133 det handlar om, den feber som beror på att man viktiga aspekter (berest, man) med Yanko. tvingas vara på fel plats; het längtan efter hem- Doktorn tycks alltså själv upprätta en liknan- landet. I detta tillstånd började Yanko feberyra de exkludering som den han moraliserar över. på sitt modersmål på ett sätt som skrämde hans Hans retrospektion har varit ett slags försvars- hustru. »He tossed, moaned, and now and then tal för emigrantens rätt till ett liv, trots bybor- muttered a complaint. And she sat […] wat- nas misstänksamhet och inskränkthet inför det ching every movement and every sound, with främmande. Men då den döde Yanko upprättas the terror, the unreasonable terror, of that man och symboliskt integreras genom minnet och she could not understand creeping over her. berättandet, marginaliseras alltså samtidigt den […] There was nothing in her now but the ma- levande Amy och med henne den sorts kvinn- ternal instinct and that unaccountable fear.« lighet hon representerar. Detta tycks ske i sam- (s. 139) Att Amys rädsla är av djurisk karaktär förstånd med ramberättaren, som använder lik- framhöll doktorn redan i början av historien: nande nedsättande ord om henne som Kennedy »a fear resembling the unaccountable terror of a gör. Exempelvis används i deras diskurser ad- brute …«. (s. 110) I detta tillstånd kan hon inte jektivet »dull« om Amy sex gånger, två gånger ge sin make den omvårdnad han behöver, inte av ramberättaren och fyra gånger av Kennedy. visa den barmhärtighet han frågar efter. När Arrogansen accentueras av att Kennedy Yanko får ett raseriutbrott blir hon skräckslagen tycks behöva blåsa upp sig i en orimlig ego- och flyr från hemmet med sonen. Morgonen centricitet för att kunna dra sina slutsatser. därpå, när Kennedy gör ett sjukbesök i stugan, När han berättar sin historia låter han nämli- finner han Yanko döende. gen förstå att det i denna stund enbart är han Detta melodramatiska slut tolkas ofta – och själv som minns Yankos död och orsakerna med gott stöd i historien – som en bild av att till den, eftersom det bara är han som minns Amy fått upp ögonen för de »irreconcilable emigranten över huvud taget. Amy påstås ha differences« som doktorn redan inledningsvis glömt: »[…] his memory seems to have va- betecknat som historiens oundvikliga tragik. nished from her dull brain as a shadow passes (s. 108) Amy räds det främmande som hen- away upon a white screen«. (s. 142) Byfolket nes make bär på och att han ska överföra sitt har också glömt – inte ens som far blir Yanko obegripliga språk till barnet. Detta är uppen- ihågkommen. Barnet är »Amy Foster’s boy«. barligen ett resultat av att hennes kulturella (s. 142) Konsekvensen av dessa påstådda för- bakgrund, med bybornas motvilja mot det främ- trängningar är att det enbart är Kennedy som mande, hinner ifatt henne. Men upplösningen kan skapa en sensmoral/ställa diagnos i denna är också – eller framför allt – en bekräftelse på historia. Han minns på grund av att han, som att kvinnan är/görs främmande genom Kenne- professionell människokännare på studiebesök dys berättande, när hon framställs som någon i den aktuella kulturella kontexten, har den ut- som handlar utifrån primitiva och obearbetade anförståendes perspektiv och förmågan att impulser.25 Läsaren som tillsammans med ram- ordna och värdera händelseförloppet. berättaren »lyssnar« till Kennedys redogörelse förstår att Amy övergav sin make av samma oklara skäl som hon blev förälskad – djupare Kennedys krafter tog över. Implicerat i skildringen är att detta primitiva tillstånd drabbade henne därför ethos sviktar att hon inte är intelligent, bildad, civiliserad, be- Men är doktorns framställning en som vi bör rest, man – det vill säga allt det som Kennedy ta för given? Med detektivromanens begrepp: själv är, och varav han delade åtminstone ett par är kvinnan rättmätigt utpekad, sett utifrån det

134 TFL 2008:3-4 tillgängliga bevismaterialet? Conrad hade ur- retrospektivt kring sitt misslyckande med att sprungligen tänkt kalla novellen »The Hus- förutse vad som skulle ske: »I don’t know how band« eller »The Castaway«, men valde i stället it is I did not see – but I didn’t.« (s. 139) »Amy Foster«. Därmed ville han uppenbarli- Ännu märkligare är att Kennedy, trots att han gen fästa läsarens uppmärksamhet på hennes inte var på plats, kan gestalta vad som hände i roll. Det kan uppfattas som att han själv tolkade parets stuga under den avgörande natten. Det är henne som den skyldiga i skeendet.26 Å andra svårt att tro att Amy skulle ha kunnat återberätta sidan – och detta är mitt förslag – innebär den scenen för honom, givet den bild han förmed- starka emfas som titeln ger en sorts distanse- lat av hennes mentala tillstånd. Kanske är det ringseffekt som betonar hur hon marginaliseras identifikationen männen emellan som i Ken- inom ramen för en citerad – och i den meningen nedys minne gör honom till Yankos andra jag, ironisk – berättelse. Att det pompösa i Kenne- med möjlighet att retrospektivt »se« det han inte dys självframställning är en indikation på beho- kunde förutse. I dödsögonblicket, då doktorn vet av en viss misstänksamhet från läsarens sida bokstavligen är närvarande, tycks hans sam- har påpekats i tidigare studier, och det finns fler mansmältning med Yanko vara total. Genom tecken på att hans slutsatser inte är helt tillför- FID framställs hur han delar den döendes posi- litliga.27 Särskilt när hans berättande närmar sig tion och besvikelse: »She had left him. She had slutet av historien tycks hans ethos som män- left him – sick – helpless – thirsty. The spear of niskokännare svikta. När han reflekterar över the hunter had entered his very soul. ’Why?’ he sönderfallet av Yankos och Amys äktenskap åt- cried in the penetrating and indignant voice of a följs hypotserna av upprepningar som »I won- man calling to a responsible Maker.« (s. 141) dered […] I wondered … […] it was possible. Man skulle kunna förstå detta som att Ken- It was possible«. (s. 137–138)28 Vidare är, som nedy »goes native« som det brukar heta om ett Kramer påpekar, den förklaring som doktorn av antropologins/etnologins klassiska kardinal- ger till Yankos död, »heart-failure«, »signifi- fel – att identifiera sig med det man studerar, cant in its general lack of meaning«.29 Att hjär- utan att kunna reflektera kring att detta sker. tat sviker har alltid en förklaring och är inte i Man kan förstås också se honom som en in- sig en dödsorsak. Den implicita förklaringen levelsefull berättare som har fullt sjå med att må vara att hjärtat stannade på grund av Amys få ihop minnen och känslor till en helhet, och svek, men Kennedy kan inte heller förklara som därför inte kan vara så noga med alla detal- Amys beteende på något tillfredsställande sätt. jer. I vilket fall innebär gestaltningen av Yankos När han använt ord som »haunted and posses- sista dygn ett slags sammanbrott för Kennedys sed« om henne och placerat henne i myternas rationella framtoning, något som aktualiserar föreställningsvärld tycks han ha ställt en diag- ramberättarens kryptiska kommentar om det nos i psykoanalytiska eller etnologiska termer, genomträngande skarpsinne, som »acting like men det är tydligt att hans läkaromdöme varit a corrosive fluid«, hade förstört doktorns tidi- begränsat, för att inte säga lamslaget, i bemö- gare karriär. (s. 106) Doktorns berättelse avslu- tandet av henne. Han återger hur han bryskt till- tas också med en bild av den manliga sårbarhe- rättavisade henne när hon anförtrodde honom ten. Att män som Yanko kan snärjas, dras ner, att hon kände sig panikslagen inför natten med dö har framgått av hans upprepade liknelse av den sjuke, och hur han tog sig tid att granska Yanko vid en vild fågel i en snara (s. 126, 141) »her short-sighted eyes, at her dumb eyes that eller ett djur i ett nät (s. 112, 141). Kanske gäl- […] seemed, staring at me, to see nothing at all ler den faran inte Kennedy själv, som av allt att now«. (s. 139) Trots att han såg hennes panik döma är på sin vakt, men barnet »with his big lämnade han ansvaret till henne, och reflekterar black eyes, with his fluttered air of a bird in a

Tilda Maria Forselius TFL 135 snare« sägs vara sin far Yankos avbild. (s. 142) Hooper visar på möjligheten att ge en annan När änkan lutar sig över sin sons säng »in a bild av Amy än den av en dum, stum och svek- very passion of maternal tenderness« ser Ken- full flicka i Kennedys framställning, som så nedy »the other one – the father« och dennes många läsningar explicit eller implicit har stött. tragiska öde för sitt inre öga. (s. 142) Hon betonar Amys prioriteringar som mor och att Kennedy inte integrerar dessa som accep- tabla förklaringar i sin berättelse. Kennedys egen skuld i de händelser som ledde till Yankos Amys ilska död formar hans berättelse på detta skeva sätt, Läsningen slutar i uteblivet klargörande, i en enligt Hooper. Men bilden av Amy som den tys- upplevelse av brist. Vad var det som hände? tade och lidande modern, som Hooper gör till Vem var det som svek och vem blev sviken i sin, går enligt min mening miste om en viktig denna historia? När reflektionerna går tillbaka potential, nämligen den aggressivitet som ryms på textens uppbyggnad leder de till det möte i tigandet. I det perspektiv jag har anlagt här med Amy som satte igång doktorns långa ana- finns fördelar med att uppmärksamma det som leptiska tal. I ett diakront perspektiv är denna Hugh Epstein har beskrivit som »a stronger for- startpunkt för Kennedys berättande faktiskt ce than the flickers of Kennedy’s understanding också fortsättningen på historien. Detta marke- – a silence of a devouring inertness and a region ras tydligt i näst sista stycket när Kennedy hän- of darkness that swallows up all impression«.31 visar till den plats där hon först blev sedd: »She I Epsteins tolkning är det just detta svarta hål av lives in the cottage and works for Miss Swaf- tystnad som omöjliggör Kennedys försök »to fer.« (s. 142) Låt oss alltså återvända till den construct a story, a life«, eller med en mindre episod där »[a] woman, in full sunlight, was tragiskt betonad formulering: det som gör att throwing a dripping blanket over a line stret- hans auktoritet punkteras.32 Det vi bör ta fasta ched between two old apple-trees«. (s. 107) på enligt min mening är just att Amys tystnad Hooper drar uppmärksamheten till »the motarbetar Kennedys slutsatser, och att hen- hermenutic status of Amy’s red cheeks« i detta nes kindrodnad, som Kramer hävdar, kan ses avsnitt.30 När doktorn från den höga vagnen som »a sign of anger«.33 Ilskan behöver dock ropar »How’s your child, Amy?« beskrivs den inte sammanhänga med att hon påminns om sitt unga kvinnans reaktion: de platta kinderna svek mot Yanko, som Kramer föreslår. Jag vill är röda »as if her flat cheeks had been vigo- hävda att hon reagerar på Kennedys position rously slapped« och »[w]ith a distinct catch in som sådan. Även bortsett från den insikt han her breath, her voice sounded low and timid«. påstår sig ha i hennes äktenskap är han, som (s. 107) Det är en viktig omständighet för distriktsläkare, den i trakten som äger makt att tolkningen, menar Hooper, att detta är enda tolka henne (rätt eller fel), som kan beskriva gången som Amy yttrar sig och att det sker i sin syn på henne och hennes historia och infoga ramberättelsen, där skildringen av henne inte denna förståelse i en väv av begrepp som hon ännu är invävd i Kennedys intressen. På så inte kan påverka och inte ens har del av. sätt får läsaren ett perspektiv på henne som Som många års vetenskapskritik, och fram- kan tänkas ifrågasätta Kennedys beskrivning. för allt Michel Foucault, har framhållit: Det Amys yttrande sker på två sätt: dels genom ett som ger läkarjournalens beskrivningar, antro- pliktskyldigt svar på frågan (»He’s well, thank pologin och psykologin dess auktoritet är inte you«), dels – och viktigare – genom dessa någon inre, absolut kvalitet i relation till det be- blossande kinder, som Hooper läser som ett skrivna. Diagnosens eller sensmoralens status uttryck för att Amy har straffats och lidit. är i stället baserad på en yttre ram i form av

136 TFL 2008:3-4 diskurser och överenskommelser, en »beprö- Sådana människor, skriver Billy Ehn och Bar- vad erfarenhet« som aldrig är neutral eftersom bro Klein om det antropologiska och etnografis- den utgår från ett visst paradigm eller epistem ka fältarbetet, »bryter igenom våra frågor och de- – från förutsättningar som omöjligen kan in- finitioner och ställer anspråk. I ytterlighetsfallen rymma alla, eller allas, erfarenheter. Samtidigt väcker de hat eller kärlek. Forskning blir då en kräver de för att fungera samarbetsvillighet el- genomgripande livserfarenhet, ett ’kulturmöte’ ler undergivenhet av »objekten« för behand- med oanade följder. Om detta handlar dock säl- lingen. Sådan makt och sådana skillnader (re)- lan de färdiga rapporterna. Det har sållats bort produceras i alla slags vardagliga situationer. med hjälp av forskningsproblem och insam- Så när Amy plötsligt blir sedd från den höga lingsmetoder, som avskiljer lidelser och grubbel dogcarten blir hon omedelbart medveten om från ämnet«.34 Vetenskapens krav på rationalitet sin objektstatus. Där står hon med sina röda fordrar att forskaren bemästrar »konfrontatio- händer och försöker helt opraktiskt hänga upp nen med den Andre« med olika metoder, men en plaskvåt filt. Och så anmodas hon »ovani- resultatet kan i värsta fall innebära allvarliga för- från« att svara på en fråga om sitt barns hälsa. vrängningar, menar Ehn och Klein.35 Närsynt som hon är har hon förmodligen inte »Amy Foster« är ett exempel på att litterär ens hunnit identifiera Kennedy förrän frågan fiktion kan synliggöra detta predikament. Med ramlar över henne – en fråga som därtill full- den läsning jag prövat här består »konfronta- ständigt negligerar henne till förmån för barnet. tionen med den Andre« i novellen inte i första Scenen öppnar metonymiskt associationer: by- hand i bybornas möte med den skeppsbrutne bon inför världsresenären, den efterblivna inför emigranten, utan i ramberättarens och Kenne- vetenskapsmannen, psykpatienten inför psy- dys möte med Amy. Hennes slutna, kompakta kiatern, infödingen inför etnografen. Och det kvinnokropp provocerar och stör de båda män- känner hon – därför blir hon röd om kinderna nen – kanske till och med väcker deras hat – på som vore hon i strid och därför är hennes röst grund av dess »gåtfulla« integritet. Det faktum låg och stockar sig när hon pliktskyldigt svarar. att hon inte talar öppet – på det sätt som andra Och därför är hon också tyst. »And she says påstås göra under doktorns inflytande – är vad nothing at all now.«, förklarar Kennedy. »Not som producerar Kennedys berättande. Kvin- a word of him. Never.« (s. 141) Han framstäl- nans tysta motstånd framkallar försöket till ler detta som ett utslag av hennes tröga hjärna. »professionellt« bemästrande; med andra ord Men att hennes röst sviker och att hon inte vill den historia som Kennedy berättar och som vi tala är en logisk och insiktsfull reaktion. Som tillsammans med ramberättaren tar del av. I den vi har sett omfattas hon inte av doktorns etik. berättelsen blir den manliga gemenskapen ide- Tystnadsplikten, till exempel, tycks denne lä- aliserad och kvinnan diagnostiserad som trög kare aldrig ha hört talas om. och egendomlig. Doktorns problem med att Amys tystnad och rodnad behöver således göra fallbeskrivningen fullt övertygande berät- inte psykologiseras i termer av skuld och straff. I tar dock samtidigt en annan historia. Sensmo- relation till Kennedy – en man vars makt bygger ralen i denna implicita historia är att förmågan på att han äger »the talent of making people talk att berätta är – eller kan vara – en maktutöv- to him freely« (s. 106) – framstår reaktionerna ning med döda vinklar. Som läsare är vi förstås som ett synligt trots, som en aktiv motstånds- också utsatta för denna makt, försänkta som handling. Gestaltningen visar en underordnad vi blivit i en sorts hypnotisk trans av doktorns kvinna som inte låter sig tämjas som ett ’forsk- stämma. Amys tystnad kan dock väcka oss ur ningsobjekt’, som vägrar samarbeta med den det förtrollade tillståndet och uppmana till en som har makten att ställa frågor och diagnoser. annan sorts kritisk uppmärksamhet.

Tilda Maria Forselius TFL 137 1. Novellen publicerades 1901 i veckotidningen berättarkritiska förhållningssätt bör också Illustrated London News 119. 1903 utkom den nämnas: Robert J. Andreach betonar hur de i novellsamlingen Typhoon and Other Stories, två berättarperspektiven i novellen förenas i London: Heinemann. Hänvisningar i denna en desillusionerad syn på existensen och att artikel går till The Medallion Edition of the Kennedy, genom att skjuta skulden på Amy, Works of Joseph Conrad. Vol. 3, The Nigger of rationaliserar sitt eget och kollektivets svek the Narcissus. Typhoon, London: The Gresham mot Yanko. Se »The Two Narrators of ’Amy publishing co, 1925. Foster’«, i Studies in Short Fiction 1965:2. 2. Som exempel på olika läsningar av »Amy Eve M. Whittaker gör en mycket kritisk Foster« med fokus på exiltematiken kan nämnas genomgång av tidigare tolkningar av novel- Ulf Olsson, »något ord, ett fragment åtskilt len och menar att den, läst mot bakgrund av från jorden«, i Aiolos: Tidskrift för litteratur, Conrads samtida produktion, understryker teori och estetik, 2007: 30–31; Edward W. kvinnans dolda makt i händelseförloppet. Se Said, »Tankar om exil«, i Från exilen: Essäer »Amy Foster and the Blindfolded Woman«, 1976–2000, övers. Hans O. Sjöström, Stock- Conradiana: A Journal of Joseph Conrad holm: Ordfront, 2006; Wieslaw Krajka, »The studies, 2007, vol. 39:3. Alien in Joseph Conrads ’Amy Foster’ and 6. En ironisk dimension förefaller uppenbar i Jerzy Kosinski’s The Painted Bird«, i Alex S. det faktum att det är ett brittiskt samhälle som Kurczaba (red.), Conrad: Eastern and Western studeras, och novellen har beskrivits som »a co- Perspectives, vol. 5, Conrad and Poland, lonialist story in reverse«. Se Richard Ruppel, Lublin: Boulder, 1996; Ian Watt, Conrad in the »Yanko Goorall in the Heart of Darkness: ’Amy Nineteenth Century, Berkeley: University of Foster’ as Colonialist Text«, i Conradiana: A California Press, 1979, s. 23–24. Journal of Joseph Conrad studies, 1996, vol. 3. Said, »Tankar om exil«, 2006; Hugh Epstein, 28:2, citatet s. 126. »’Where He Is Not Wanted’: Impression and 7. Citatet från Olsson, »något ord, ett fragment Articulation in ’The Idiots’ and ’Amy Foster’«, åtskilt från jorden«, s. 15. i Conradiana: A Journal of Joseph Conrad 8. Susan Jones, Conrad and Women, Oxford: studies, 1991, vol. 23:3. Clarendon Press, 1999, s. 164. 4. Jürgen Kramer, »What the Country Doctor ’did 9. Stephen Donovan, Joseph Conrad and Popular not see’: The Limits of the Imagination in ’Amy Culture, New York: Palgrave Macmillan, 2005, Foster’«, i Daphna Erdinast-Vulcan, Allan H. s. 176. Brevet finns publicerat i The Collected Simmons et al. (red.), The Conradian, »Joseph Letters of Joseph Conrad, vol. 2, 1898–1902, Conrad: The Short Fiction«, vol 28:2, 2004. Frederick Karl och Laurence Davies (red.), 5. Myrtle Hooper lyfter fram att Kennedy inte Cambridge: Cambridge University Press, 1986, lyssnar till Amys förklaringar och önskemål och s. 357. aldrig försöker representera hennes perspektiv. 10. Gail Fraser, »The Short Fiction«, i J.H. Stape Hooper menar vidare att Kennedys tolkning (red.), The Cambridge Companion to Joseph av händelserna förutsätter Amys tystnad och Conrad, Cambridge: Cambridge University anmodar kritiska läsningar av hans berättarroll. Press, 1996, s. 40. Se »’Oh, I Hope He Won’t Talk’: Narrative 11. Peter Brooks, Reading for the Plot: Design and Silence in ’Amy Foster’«, i Conradiana: A and Intention in Narrative, Oxford: Clarendon Journal of Joseph Conrad studies, 1996, vol. press, 1984, s. 238. 21:2. Även Jürgen Kramer behandlar novel- 12. Ibid,, s. 238. len som ett drama om skuld och framhåller 13. Se till exempel William Patrick Day, In the Kennedys brist på erfarenhet av eget familjeliv, Circles of Fear and Desire: A Study of Gothic något som han menar kan ha att göra med den Fantasy, Chicago: University of Chicago Press, felaktiga diagnos doktorn ställer på Yankos 1985. sjukdom. Se »What the Country Doctor ’did not 14. Brooks, Reading for the Plot, 1984, s. 238 resp. see’«, 2004. Ett par andra studier med 239.

138 TFL 2008:3-4 15. Naturligtvis skulle man kunna teoretisera fler 22. Adjektiv med negativa konnotationer: dull face; berättarlager, men jag begränsar mig här till red [face]; flat cheeks; squat figure; scanty, dem som är relevanta för mina syften. dusty […] hair; low and timid [voice]; dull 16. Tankegången är inspirerad av James Clifford, creature; passive, red hands; short arms; slow, »On Ethnographic Self-fashioning: Conrad prominent eyes. Neutrala: young; brown hair; and Malinowski«, i Thomas C. Heller, tight knot; brown eyes. Morton Sosna & David E. Wellbery (red.) 23. Jeremy Hawthorne, Joseph Conrad: Narra Reconstructing Individualism: Autonomy, tive Technique and Ideological Commitment, Individuality, and the Self in Western Thought, London: Edvard Arnold, 1990, s. 8. Stanford, California: Stanford University Press, 24. Hawthorne, Joseph Conrad, 1990, s. 8. 1986. 25. Jämför Kramer, »What the Country Doctor ’did 17. Allan Hunter, Joseph Conrad and the Ethics not see’«, 2004, s. 9. of Darwinism: The Challenges of Science, 26. Detta förslag presenteras av Kramer, »What the London: Croom Helm, 1983, s. 6. Country Doctor ’did not see’«, 2004, s. 9. 18. Michael Bevan & Jeremy MacClancy, »Rivers, 27. Förutom de tidigare nämnda, se även Frederick William Halse Rivers (1864–1922)«, Oxford Karl, A Readers Guide to Joseph Conrad. New Dictionary of National Biography, Oxford York: Noonday, 1960, s. 142. University Press, 2004. [http://www04.sub. 28. Jämför analysen hos Andreach, »The Two su.se:2366/view/article/37898, 2008-10-01] Narrators of ’Amy Foster’«, 1965, s. 265. 19. Brevet finns i The Collected Letters of Joseph 29. Kramer, »What the Country Doctor ’did not Conrad, vol. 2, 1898–1902, s. 399. Se även see’«, 2004, s. 9. Kramer, »What the Country Doctor ’did not 30. Hooper, »’Oh, I Hope He Won’t Talk’«, 1996, see’«, 2004, s. 9. s. 15. 20. Kramer, »What the Country Doctor ’did not 31. Epstein, »’Where He is not Wanted’«, 1991, see’«, 2004, s. 6f, och Hooper »’Oh, I Hope He s. 229–230. Won’t Talk’«, 1996, betonar också detta mötes 32. Epstein, »’Where He is not Wanted’«, 1991, betydelse. s. 226. 21. Andrew Michael Roberts, Conrad and Mascu- 33. Kramer, »What the Country Doctor ’did not linity. London: Macmillan, 2000, s. 166–167; see’«, 2004, s. 7. Donna Parker-Kinlaw, »’Ain’t we men?’ 34. Billy Ehn & Barbro Klein, Från erfarenhet Illusions of Gender in Joseph Conrad’s The Nig- till text: Om kulturvetenskaplig reflexivitet. ger of the Narcissus«, Conradiana: A Journal of Stockholm: Carlsson bokförlag, 2007, s. 14 Joseph Conrad studies, vol. 38: 3, 2006, s. 253. 35. Ehn & Klein, Från erfarenhet till text, 2007, s. 12.

Tilda Maria Forselius TFL 139

Boken om böcker i medieåldern av Magnus Persson

Persson (1968) är docent och universitetslektor i svenska vid Lärarutbildningen, Malmö högskola. Disputerade 2002 på avhandlingen Kampen om högt och lågt: Studier i den sena nittonhundratals romanens förhållande till masskulturen och moderniteten. Hans senaste bok heter Varför läsa litteratur? Om litteraturundervisningen efter den kulturella vändningen (2007). Persson är även verksam som kritiker i Svenska Dagbladet. nda sedan litteraturen förlorade sitt Den form av handbok jag avser har karak- »fiktionsmonopol« i samband med tären av »en bok om böcker« och innehåller de audiovisuella mediernas fram- ofta explicita resonemang om nyttan eller vik- växt runt sekelskiftet 1900 har den ten av att läsa samt kommentarer till ett urval Älitterära institutionen tvingats förhålla sig till en skönlitterära texter som antas styrka eller il- mer eller mindre akut legitimeringskris.1 Svaren lustrera de argument för litteraturläsning som på de grundläggande frågorna om vad, hur och artikuleras. I en svensk/nordisk kontext är tro- varför man skall läsa skönlitteratur har i ljuset av ligen Olof Lagercrantz Om konsten att läsa konkurrensen från andra medier fråntagits sina och skriva (1985) det mest kända exemplet på drag av självklarhet, en tendens som blivit än den typ av handbok jag vill kartlägga. Inter- mer påträngande i vår tids visuellt orienterade, nationellt kan man konstatera att handboken i multimediala och digitaliserade medieekologi.2 litteraturläsning sedan 1990-talet uppvisar en Litteraturen har själv tematiserat sina för- boom, särskilt i Nordamerika. Harold Blooms ändrade villkor och legitimeringsmöjligheter i How to Read and Why (2000, svensk övers. förhållande till mediekulturell förändring: från Hur du ska läsa, och varför, 2001) hör till de Goethes fascination för camera obscuran, via mest uppmärksammade exemplen. En variant Thomas Manns meditationer över röntgenfo- av handboken har visat sig särskilt vanligt fö- tografiet och grammofonen, till Don DeLillos rekommande: apologin. Inom loppet av ett par inträngande kartläggningar av televisionen el- år runt millennieskiftet utkom i USA åtmins- ler Jan Kjaerstads litterära utforskningar av da- tone ett tiotal böcker som i likhet med Glenn torteknologi och digitala medier. Enligt medie C. Arberys Why Literature Matters (2001) re- teoretiker som Marshall McLuhan och Jochen dan i titeln anknyter till en apologetisk tradi- Hörisch bedriver de skönlitterära författarna tion.6 Det explicita försvarstalet för litteraturen ett slags medieteknologiskt upplysningsarbete och läsningen är som bekant ingen ny förete- genom att inkorporera nya uttrycksformer som else utan har aktualiserats i olika skeden av film, radio och television i sina verk.3 De nya historien då litteraturens värde har uppfattats mediernas egenskaper tycks framträda i skar- som ifrågasatt. Sir Philip Sidneys Defense of pare belysning när de remedierats genom ett Poesie/Apologie for Poetry (1595) och Shel- gammalt medium som litteraturen.4 Skönlit- leys Defence of Poetry (1821) torde höra till de teraturen har alltså själv förhållit sig aktivt till mest kända exemplen. legitimeringsfrågan och kopplat den till medie En intressant fråga är varför handboken i lit- teknologiska förändringar. teraturläsning tycks uppleva en renässans just I denna artikel vill jag belysa denna proble- nu. J. Hillis Miller skriver i sin bok On Litera- matik med utgångspunkt i en specifik, men ture (2002), som själv är ett uttryck för denna samtidigt svåravgränsad, diskursiv praktik: trend, att tänkandet och teoretiserandet om lit- handböcker i konsten att läsa litteratur. Det är teraturen intensifieras i tider då dess värde är en heterogen praktik, som generiskt och stilis- ifrågasatt. Boomen för modern litteraturteori tiskt befinner sig i spänningsfältet mellan ma- inleds samtidigt som litteraturens roll i sam- nual, apologi och essäistik. Min övergripande hället uppfattas som alltmer försvagad. »If frågeställning kretsar kring hur litteraturens literature’s power and role could be taken for och läsningens förändrade villkor i medieål- granted as still in full force, it would not be ne- dern bearbetas – eller inte bearbetas – av hand- cessary to theorize about it.«7 Detta ser jag som böcker i läsning riktade till den läsande allmän- en fruktbar utgångspunkt när man skall närma heten.5 Urvalet begränsar sig i denna uppsats sig handboken i litteraturläsning. Uppvisar till en handfull nyare exempel. handboken någon medvetenhet om hur littera-

142 TFL 2008:3-4 turläsningens villkor samspelar med kulturella dessa högst komplexa frågeställningar. Genom och medieteknologiska förändringar? nedslag i några aktuella handböcker hoppas jag Som N. Katherine Hayles noterat ägnar lit- emellertid kunna teckna konturerna av en fasci- teraturvetenskapen sällan texters materiali- nerande och märkligt outforskad problematik. tet någon uppmärksamhet. Det dras en skarp Handboken i konsten att läsa litteratur har för gräns mellan textuella representationer och de övrigt varken i Sverige eller internationellt äg- teknologier som producerar dem. Men frågan nats någon mera systematisk genomlysning. om materialitet måste bli en av litteraturstudier- nas centrala frågor, för annars kan vi inte förstå hur litteraturen förändras under trycket av nya Nya medier, kommunikationsteknologier, hävdar Hayles.8 Liknande iakttagelser och rekommendationer gamla tankefigurer är centrala inom den tyska litteratur- och medie En viktig komponent i den kvalificerade eller teori som särskilt kommit att förknippas med »högre« litteraturens självförståelse under mo- Friedrich Kittler. I en uppsats med den symp- derniteten har varit avståndstagandet från den tomatiska titeln »Litteratur och litteraturveten- kommersiella masskulturen.12 1900-talets olika skap som ordbehandling« gör han följande på audiovisuella medier – filmen, radion, televi- ett sätt triviala, men oftast förträngda reflexion: sionen – har ofta uppfattats som ett hot, och i en särskiljande manöver klassificerats som Litteraturvetenskapen arbetar i samma medium som litteraturen. Den är en diskurs om en viss sorts den genuina litteraturens »Andra«. En mängd diskurser och har vanligen formen av en bok om undantag existerar naturligtvis, också där aver- böcker. Denna märkliga närhet – otänkbar inom sionen mot masskulturen varit som starkast, ex- de exakta vetenskaperna och heller inte allmänt empelvis inom delar av den litterära modernis- spridd inom kulturvetenskaperna – har ofta angivit men. Avsmaken för masskultur kunde hos en de metodiska riktlinjerna.9 författare som T.S. Eliot gå hand i hand med Denna inneslutning riskerar, skriver Kittler, en ambivalent men produktiv fascination för att bli en kortslutning om inte den uttolkande vissa av dess former: kriminalromaner, mu- blicken istället fokuserar »undersökningsob- sic hall, jazz etc. Jochen Hörisch sätter i Ende jektens materialitet och medialitet«.10 Som der Vorstellung: Die Poesie der Medien (1999) redan McLuhan var inne på kan medietekno- fingret på en intressant paradox i de skönlitte- logiska innovationer få oss att upptäcka nya rära författarnas mediekritik. Många författare saker om gamla medier. Den tryckta bokens lyckas i sina fiktiva berättelser tematisera lit- »naturlighet« och »självklarhet« eroderar sam- teraturens förhållande till andra medier på ett tidigt som dess mediespecifika egenskaper kreativt och nyfiket vis, men misslyckas ofta och historicitet lättare kan uttydas.11 I ljuset kapitalt när han eller hon uttalar sig i ämnet i es- av dessa resonemang kan legitimeringsfrågan säform eller debattartiklar. Ett exempel utgörs radikaliseras: Varför läsa just litteratur? Disku- enligt Hörisch av Peter Handke. Idealismen, terar handböckerna mediespecifika skillnader nostalgin och förfallsretoriken bryter på något mellan olika praktiker för fiktionsförmedling? märkligt sätt lättare igenom när de lämnat fik- Visar handboken en medvetenhet om sin egen tionens domäner. Det blir platt och gnälligt.13 – och skönlitteraturens – materialitet eller natu- Hur hanterar handboksförfattarna runt se- raliseras den tryckta boken som medium? Dis- kelskiftet 2000 arvet från den gamla masskul- kuterar handböckerna vad litteraturen kan göra turkritiken? Reproduceras de sedvanliga lita- som inget annat medium kan? Jag har inte am- niorna om hot, förfall, ytlighet och nivellering bitionen att här ge några uttömmande svar på eller försöker man se andra möjligheter i rela-

Magnus Persson TFL 143 tionerna mellan gammalt (den tryckta boken) framställs som renodlat antagonistiskt och sta- och nytt (audiovisuella och digitala medier)? tiskt. Den samtida medieekologins komplexa Harold Blooms elegiska hållning i Hur du och mångskiftande relationer mellan skrift, ska läsa, och varför är långtifrån unik. Den en- bild och ljud tas inte i beaktande. Som Hay- samme läsaren av Västerlandets stora verk till- les skriver är dessa relationer »as diverse and hör en stadigt krympande minoritet: complex as those between different organisms coexisting within the same ecotome, including En barndom som i stor utsträckning ägnas åt att se på teve följs av tonår framför en dator, varpå mimicry, deception, cooperation, competition, 15 universitetet får ta emot en student som knappast parasitism, and hyperparasitism«. Tanken att kommer att fördra en enda antydan om att vi måste litteraturen och läsningen också skulle kunna tåla vår bortgång hädan som vår ankomst hit: att befruktas av de omgivande medierna övervägs mogna, det är allt. Läsningen går i kvav, och där- aldrig av Bloom. Det tredje ledmotivet handlar med förskingras en stor del av jaget.14 om en fundamental diskrepans mellan sätten att Bloom pläderar för en läsart han kallar den läsa litteratur respektive nya medier (och på- djupa läsningen. Legitimeringarna för denna minner om den paradox Hörisch noterade vad aktivitet är i första hand existentiella – och de- gäller de skönlitterära författarnas mediekri- finitivt inte sociala eller politiska. Läsning är tik). Å ena sidan har vi en sensibel och ytterst en övning i ensamhet och handlar ytterst om skicklig textläsare som är vaksam på varje de- en förberedelse för döden. Genom litteraturen talj och nyans i de litterära verk som anförs och lär vi oss att tala med, eller snarare avlyssna, diskuteras. Å andra sidan har vi en »läsare« av oss själva. Det är givet, skriver Bloom, att detta mediekulturen som bryter mot varenda regel är en handling som kräver mer av individen än för den djupa läsningens praktik och i stället vad umgänget med massmedierna gör: låter sig nöja med grova, schabloniserade och generaliserande karakteristiker. Poeten Shelley […] definierade vid ett tillfälle det poetiskt Sublima som en erfarenhet som förmådde Dessa drag återfinns också i ett par av de läsaren att avstå från lättsammare nöjen och söka senare svenska exemplen på handböcker. Lars mer svåråtkomliga nöjen. Eftersom läsningen av Bäckströms Att läsa litteratur (1995) inleds de bästa dikterna, novellerna, romanerna och skå- med konstaterandet att »Läsning är en enskild despelen ofrånkomligen utgör ett mer svårtillgäng- verksamhet, som behöver försvaras i vår tid.«16 ligt nöje än det mesta av det som furneras visuellt av teve, film, och videospel är Shelleys definition Lite längre fram pekas, för dem som inte redan av avgörande betydelse för denna bok. (s. 125 f.) listat ut det, de skyldiga ut. Massmedierna har blivit vår tids schamaner och präster och: Vi finner hos Bloom ett par ständigt återkom- Om man säger att detta varit kultur för massorna, mande ledmotiv i tänkandet om litteraturens kultur för att få dem att tänka enhetligt eller inte förhållande till medierna. Det första är den tänka alls, är det bara en del av sanningen, men en starka dualismen. Litteratur och massmedi- ganska stor del. Jag tror att det moderna utbudet er konstrueras dikotomiskt: djup/yta, skrift/ via TV, skvalradio, skivor och ljudband har ungefär teknologi, svårt/lätt. Denna konstruktion inne- samma funktion – som alltså, påstår jag, kan vara att hindra folk från att tänka själva. (s. 12) bär att litteraturens egen karaktär av medium och teknologi maskeras eller osynliggörs och Ett par nya motiv dyker upp här. Den indivi- att frågor om texters materialitet kan avvisas duella receptionen kontrasteras på ett värdelad- som irrelevanta. Det andra ledmotivet handlar dat sätt mot den mera kollektiva receptionen av om kausalitet – litteraturens försvagade ställ- massmedierna där det förstnämnda associeras ning antyds vara orsakad av de nya medierna. med självständighet och det sistnämnda med Förhållandet mellan gamla och nya medier likriktning och omyndigförklaring.

144 TFL 2008:3-4 Carl-Göran Ekerwalds Läsa innantill och insikt om läsningens värden. Vänder sig förfat- bli en annan: Om skönlitteraturens nyttighet taren till den ännu inte invigde uppstår en an- (2006) påminner på flera sätt om Blooms bok.17 nan potentiell svårighet. En läsare som behöver Också för Ekerwald är legitimeringarna av lit- övertygas om litteraturens värde men som inte teraturläsningen primärt formulerade i existen- delar författarens syn på kulturen och medierna tiella och individuella termer. Litteratururvalet riskerar att känna sig alienerad. är, med undantag för den sufiska diktningens framskjutna plats, västerländskt och nationellt. Litteratur handlar om det autentiskt mänskli- Snabba medier och ga och kan fungera som en tröst inför döden. Litteraturen stimulerar fantasin, erbjuder lev- långsamma böcker nadsvisdom och vidareför kulturarvet. Också Frågan om hur man skall läsa litteratur är, föga för Ekerwald är litteraturläsning en verksam- förvånande, en av de centrala i handböckerna. het som hotas av den samtida mediekulturen. Den grundläggande distinktionen handlar om Om Bloom var elegisk blir emellertid Ekerwald läshastigheten: Skall man läsa snabbt eller snarare apokalyptisk: långsamt? Som Olof Lagercrantz påpekar i Om konsten att läsa och skriva (1985) råder här Att prenumerera på tidningar, slå på TV och radio är att släppa in främmande element. Man vänjer en påfallande konsensus: »Går man till fack- sig. Man ser inte vilken verkan det kan ha på ens folk rekommenderar de samtliga långsam, ef- nervsystem. Först när man en längre tid avhållit tertänksam, klarvaken läsning.«19 Detta gäller sig från medierna upptäcker man hur störande de också handboksförfattarna. Men den i hand- egentligen är. böckerna gängse dikotomin mellan snabb och Jag vet att det i världen pågår krig, mord, våld- täkter, misshandel hela tiden. Varför ska jag låta långsam läsning är tveeggad och kan leda till medierna pränta in detta faktum i mig dagligen? motsägelser. Den snabba läsningen förknippas Vi är sensationslystna. Vi blir uppiggade. Vårt ofta explicit eller implicit med medierna. Me- intresse för det perversa maskerar vi med låtsad dier är snabba och böcker är långsamma – och indignation och allvarligt framförda krav på åtgär- detta måste respekteras. Om litteraturen läses der. Civilisationen är cloaca maxima. (s. 163) för snabbt upphör den att vara litteratur – och Masskulturkritiken har historiskt sett ofta va- blir ett medium! Samtidigt associeras den snab- rit bärare av dystopiska visioner. Att medierna ba läsningen med barndomens läsning – be- får förkroppsliga det onda och beskrivs med traktelser över tidiga läserfarenheter är snudd en metaforik som leder tankarna till sjukdom, på obligatoriska i handböckerna. Barndomens smuts, förfall, upprepningstvång och sexuell läsning kodas genomgående positivt – men ses avvikelse är väldokumenterat.18 Litteraturläs- också som ett stadium av förlorad oskuld som ning får med en sådan kultursyn karaktären av man varken kan eller bör återvända till som motståndshandling. En intressant fråga, som vuxen. Snabbhetens förknippning med både jag inte har möjlighet att här fördjupa mig i, är mediernas ytliga bildflimmer och barndomens hur handböckerna konstruerar sina modelläsare förtrollade läsning skapar motsägelsefulla och eller ideala målgrupper. Vilka egenskaper och ambivalenta hållningar till frågan om hur man värderingar förutsätter handboksförfattaren att skall läsa. läsaren har? Vem försöker författaren, i det här I Där man aldrig är ensam: Om läsandets fallet Ekerwald, att övertyga? Vänder sig hand- konst (1999) placerar Merete Mazzarella in boksförfattaren till de redan frälsta riskerar en litteraturen och konsten i en »långsamhetens paradox att infinna sig: Den vana och passio- kultur«.20 Denna kultur kontrasteras implicit nerade litteraturläsaren behöver inte bringas och explicit mot ett mediesamhälle som pre-

Magnus Persson TFL 145 mierar snabbhet och effektivitet och som har behöver inte skynda oss ty vi vet fortsättning- glömt bort vad man skall ha litteraturen till: en« (s. 22). Denna strategi tillåter den snabba läsningen – under förutsättning att den följs av En författare som just hade fått ett treårigt statssti- pendium blev intervjuad i TV. »Hur många böcker en långsammare och mera begrundande om- tänker du hinna skriva under den här tiden?« ville läsning. den ganska gröna intervjuaren veta. Författaren Bloom förespråkar, liksom Ekerwald, om- svarade att han planerade att arbeta på ett och sam- läsning, memorering och högläsning som vä- ma projekt hela tiden och att det var mycket osä- gar till den djupa läsningen. Samtidigt spökar kert om han överhuvudtaget skulle bli klar innan stipendiet gick ut. »Men får du inte alls dåligt sam- det barnsliga sättet att läsa i hans egen text. Det vete av att inte bli färdig?« undrade intervjuaren. representerar en förlorad oskuld som den er- »Nej, varför det?« undrade författaren och rätade farne – och professionelle – läsaren bara kan på ryggen. »Jag får väl lov att söka nya stipendier. drömma om. Barnets sätt att läsa utmålas på en Mitt arbete tar den tid det tar och det kräver abso- del ställen rentav som den ideala läsarten: »Hur lut närvaro. Absolut närvaro är en bristvara i dagens värld.« Intervjuaren nickade respektfullt och bör man läsa Lysande utsikter? Med hjälp av de tackade. (s. 209) allra mest grundläggande elementen i ens egen rädsla, ens eget hopp, ens egen ömhet: som om Lite längre fram i boken, i en ny anekdot, över- läsaren skulle ha blivit ett barn på nytt« (s. 172). sätter Mazzarella sensmoralen i ovanstående Men Bloom tvingas på ett annat ställe erkänna passage till att också gälla läsning: att han inte längre förmår att »läsa en roman riktigt på samma sätt som för ett halvsekel sen, Charkuteribiträdet i min kvartersbutik, en äldre, kraftig dam, stod och skar upp medvurst åt mig. då jag förlorade mig själv i det jag läste« (s. Plötsligt sa hon: »Vet ni vad, jag håller på och läser 196). Med en anspelning på Schiller karakte- Tibetanska dödsboken. Den finska översättningen riseras den vuxne läsarens försök att läsa naivt är så fin.« Jag försökte låta bli att visa min för- och odla »inkännandets nöjen« som förvisso våning – vem är jag att ha förhandsföreställningar fullt legitimt – men dömt att förvandlas till nå- om vad mitt charkuteribiträde kan tänkas läsa? – så jag sa: »Den har jag inte läst.« Tanten fortsatte att got sentimentalt (s. 208). skära och sa: »Man ska läsa den långsamt. Men så Ekerwald beskriver inlevelsefullt »den för- är det ju med alla bra böcker.« Också hon represen- sta tidens lyckliga, rusiga läsperiod« (s. 15). terade långsamhetens kultur. (s. 223 f.) Genom frosserierna i lånade och trasiga häften med »rafflande berättelser om Texas Jack« kun- Ekvationen medier = snabbhet = ytlighet är de den unge läsaren genom sin uppslukande som sagt en återkommande tankefigur i hand- och identifikatoriska läsning själv transforme- böckerna och det är därför knappast överras- ras till hjälte eller bandit. Ekerwalds skildring kande att den privilegierade metoden att läsa är inte befriad från ett visst mått av nostalgi, blir den långsamma. Men också den svunna men trycker hårdare än Bloom på skumläsning- barndomens så avgörande läsupplevelser be- ens faror: skrivs alltså med ord som snabb, uppslukande, En skumläsare frågar inte efter »stämning«. Han naiv, inlevelsefull. Handboksförfattarna har eller hon är på jakt efter svar på frågan »hur ska olika strategier att hantera denna potentiella det gå?« […] Det är behovet som avgör läsförmå- paradox. Omläsning heter en sådan ofta åbero- gan. Den som söker spänning eller kåthet klarar pad strategi. Lagercrantz berättar om hur han sig bra med att skumläsa. Den som fått lust på som ung »vildläste« och att det aldrig föll ho- något annat, får lov att minska läsfarten och vara mer uppmärksam. Den poetiska sidan i texten, bil- nom in att man kunde läsa om en bok. Men derna, musiken, antydningarna förutsätter en viss omläsningen gör det möjligt att »stanna upp koncentration. (s. 17) vid särskilt vackra och meningsfulla avsnitt. Vi

146 TFL 2008:3-4 Skumläsningen associeras starkt med populär- gen menar allvar står klart i den första av dessa litteratur (spänningsromaner och pornografi) essäer, som inleds så här: »Två svenska kom- och barn/ungdomar. Den snabba läsningen för- matecken skall i det följande inrama ett tyskt knippas också med ett kroppsligt sätt att läsa. tankstreck och en tysk punkt för att bearbeta Spänningen gjorde den unge läsarens ögon en notoriskt svårhanterlig fråga, nämligen skil- »stora, vidöppna« och jakten efter »otuktiga jetecken i dikt« (s. 25). Skiljetecknens olika partier« gjorde honom sexuellt upphetsad. (s. poetiska funktioner och tolkningsmöjligheter 16 f.) Som Karen Littau visar i sin genomgång i varsin dikt av Stagnelius, Hölderlin, Mörike av litteraturteorins historia under 1900-talet är och Sjöberg utreds sedan grundligt. det just de kroppsliga aspekterna av läsandet Vad kännetecknar då den långsamma läs- som konsekvent tycks marginaliseras, exklu- ningen? Melberg börjar med att kort diskutera deras eller ignoreras till förmån för tolkning- tre litteraturteoretikers syn på läsning: Barthes, en av texters mening. I centrum står »sense- de Man och Fish. Gemensamt för dessa är en- making« och inte »sensation« eller »affect«.21 ligt Melberg att de avvisar varje form av instru- Det kroppsliga förknippas bland annat med mentell legitimering. Läsning är inte ett med- känslor, inlevelse och kvinnlighet på ett sätt el för att få information eller insikter utan ett som också avlägsnar det från den legitima lit- självändamål. »Läsning är varken annektering teraturen och närmar sig masskulturens och eller förmedling men snarare underkastelse: att mediernas förhatliga lockelser.22 Littau poäng- läsa är att överge sig till det litterära i en text. terar att det inte bara är läsarens och läsaktens Sådan är den blotta läsning som dessa tre kri- kroppslighet som behandlats på detta sätt utan tiker prisar: läsningen i sig« (s. 11). Melberg även den litterära artefakten själv. Litteraturen lyfter sedan fram tre typfall av det han kallar har också en »kropp« som består av en upp- litteraturkritikens vanligaste sätt att undgå läs- sättning historiskt varierande materiella egen- ning: parafrasen, egentlighetens jargong samt skaper (manuskript, kodex, hypertext o.s.v.). den biografiska historiseringen. Ingen av dessa Även denna kropp har betraktats som mindre läsarter inrymmer den långsamma läsningen: relevant.23 Först vid den idisslande omläsningen kan man sät- Hos Bloom och Ekerwald kunde man no- ta litteraturens parentes om mening och referens tera en påfallande ambivalent inställning till för att i stället börja observera hur texten gör sig den snabba läsningen. Idealisering och nos- litterär. Och först vid omläsningen av omläsningen talgi kolliderade med mera kritiska impulser. kan man kanske arbeta sig fram till textens unika I mitt nästa exempel hittar man emellertid ett karaktär av drabbande händelse, som är det mo- mentana evenemang som jag tänker mig att varje entydigt avvisande. Arne Melbergs Läsa lång- text eftersträvar – och som läsningen arbetar för samt: Essäer om litteratur och läsning (1999) när (och om) den dröjer, väntar och tar om. (s. 16) håller vad titeln utlovar.24 Till skillnad från exempelvis Bloom, som får problem att själv Denna, med Nietzsches underbara metafor, praktisera sin förordade djupläsning eftersom idisslande läsart kontrasteras sedan med den hans urval av litterära exempeltexter är så stort snabba läsningen, som i Melbergs utläggning och dessutom har vissa anspråk på representa- inte bara kritiseras utan förnekas och definieras tivitet, så lever Melberg som han lär. Efter den som ett slags icke-läsande. inledande programförklaringen där läsarten Att läsa snabbt är att sluka litteraturen och faran långsam läsning utreds följer ett antal essäer med litteraturslukning har ju litteraturen själv upp- om bland andra Ekelöf, Rilke och Proust, som lyst oss om med Don Quijote och Madame Bovary demonstrerar (eller översätter) den långsamma som prominenta exempel. Snabbläsningen kan läsningens frukter i skrift. Att Melberg verkli- också liknas vid kedjerökning: den blir en manisk

Magnus Persson TFL 147 vana där själva poängen är att varje konsumerad characterized as »predigested«, »pap« or »gruel« enhet skall vara ny men samtidigt den andra full- which is easily and commonly swallowed whole. ständigt lik. Att läsa långsamt är i gengäld att läsa [---] The only literature that can provide nourish- tolkande, kritiskt, eftersom långsamläsningen för- ment for the mind is that which refuses to be im- utsätter omläsning – ja, är omläsning – och därför mediately comprehensible, that which forces the per definition är enreflexiv handling. (s. 16) reader to create new codes with which to decipher its simple signs and complex structures.26 Melberg sammanfattar: »att skumma, sluka, kedjeläsa är att inte läsa alls, åtminstone inte Till skillnad från den snabba läsningen av lätt- som litteraturen vill bli läst. Litteraturen vill bli smälta eller färdigtuggade texter kräver den läst för sin egen skull. Litteraturen är asocial långsamma läsningen en disciplinerad läsare och diktatorisk: den kräver läsarens underkas- som har stark impulskontroll och praktiserar telse.« (s. 16 f.) uppskjuten behovstillfredsställelse. Melberg Melbergs plaidoyer för den långsamma läs- talar flera gånger om att läsaren måste under- ningen är kompromisslös, kanske för kompro- kasta sig texten. Är det rentav genom denna un- misslös. Är det verkligen så att all litteratur vill derkastelse som litteraturläsningen konstrueras vara en unik och drabbande händelse? Och vill som en unik aktivitet i en värld av snabba me- – eller kan – all litteratur bli läst lento? För- dier och flimrande bildskärmar? Hörisch lyfter utsätter många litterära verk i stället inte en fram denna tankefigur som en verksam kom- mycket mer varierad rytm och hastighet i lä- ponent i de skönlitterära författarnas medie sandet? Intrigberättandet, som inte enbart hör kritik. Botho Strauss till exempel, skriver på ett hemma i populärlitteraturens eller mediernas ställe att i en tid präglad av auktoritetsförlust är fiktioner, bygger ju på att läsarens mest grund- boken det enda medium som kräver att motta- läggande narrativa begär aktiveras: Vad kom- garen sänker sitt huvud och sin blick: »Boken mer att hända härnäst och hur kommer alltihop – det enda väsen som dagens människa ännu att sluta?25 sänker blicken inför, måste sänka blicken inför! Intressant är också hur Melberg åstadkom- Alla andra högre makter blir omedelbart be- mer sin negativa kodning av den snabba läs- traktade, utan skam och fruktan!«27 Denna aura ningen. De bärande metaforerna skumma, av auktoritet ses som konstitutiv för den tryckta sluka och kedjeröka leder tankarna till mat, boken och kontrasteras mot de omgivande au- konsumtion och tvångsmässigt beroende. Detta diovisuella medierna som alla, med Hörischs är ett vanligt förekommande, närmast klichéar- ord, kan betraktas som såväl anti-auktoritära tat, bildspråk inom masskulturkritiken. Kopp- som post-metafysiska. De nya medierna döljer lingen mellan läsning och ätande är kanske i inget och kräver ingen underkastelse. Allt som detta sammanhang den mest intressanta. Hos går att visa skall visas.28 Melberg är denna koppling emellertid inte bara Men underkastelsen utgör bara ena sidan av negativ – den långsamma läsningen karak- den långsamma läsningen. Den rymmer också teriserades ju som »idisslande«. Den snabba en frihet, som för Melberg markeras av läsak- läsningen ringas också in med metaforer som tens övergång i skrivande. På ett ställe blottar leder tankarna till förtäring, men då av ett reg- sig emellertid en intressant motsägelse i detta ressivt, infantilt och ohälsosamt slag: sluka och resonemang. Med Proust som exempel har Mel- kedjeröka. Om denna negativa kodning skriver berg arbetat sig fram till den konklusion som Janice Radway: rör läsandets transformering till skrivande:

[T]he consumption metaphor equates the process Skulle man utläsa en moral ur denna episod – och of perception and comprehension with that of ea- moralen hos Proust gränsar alltid till poetiken – så ting. Consequently, mass culture has regularly been måtte det således vara: sluta läsa, börja skriva. Men

148 TFL 2008:3-4 en så brutal sammanfattning stämmer ändå inte, kritiska läsarstrategier (Italo Calvinos Om en ty för att bli skrivande (tillbakablickande, kritiskt vinternatt en resande är ett paradexempel). Om reflekterande, avklarnad) måste man ju samtidigt man vidgar perspektivet från det snävt litterära vara läsande (spontan, naiv, fysisk, upplevande). (s. 22) och sätter in frågan om de två motsatta läsarter- na i en samtida medieekologisk kontext öppnar Attributen för skrivandet visar sig vara iden- sig kanske nya möjligheter. tiska med eller mycket snarlika de som tidi- Tongivande forskare inom fältet nya medier gare tillskrivits den långsamma läsningen. Och har explicit poängterat att relationen mellan lä- i bestämningen av läsningen introduceras nu sarterna har förändrats i och med vårt alltmer egenskaper som snarast leder tankarna till den intensiva umgänge med digitala medier av oli- tidigare negativa karakteristiken av det snabba ka slag. Här handlar det inte om ett omöjligt läsandet. Intressant är även att den skrivande val mellan det naiva/snabba och det kritiska/ och läsande aktiviteten lyfts fram som samtidi- långsamma utan om en ständig pendling eller ga. Denna motsägelse visar inte bara, menar jag, oscillering mellan det ena och det andra. Lev att teorier om läsning ofta vilar på en grundläg- Manovich talar i sin inflytelserika bok The gande dikotomi mellan naiv (snabb) och kritisk Language of New Media (2001) om framväx- (långsam) läsning, utan att ansträngningarna att ten av ett slags »meta-realism« som präglas av entydigt privilegiera den ena läsarten riskerar just en sådan pendelrörelse: att bli djupt problematiska. Hillis Miller menar att denna dikotomi är Like classical ideology, classical realism demands av en aporetisk karaktär.29 I stället för att väl- that the subject completely accepts the illusion for as long as it lasts. In contrast, the new meta- ja den ena eller den andra läsarten borde man realism is based on oscillation between illusion praktisera båda samtidigt. Genom den snabba and its destruction, between immersing a viewer och naiva läsningen respekteras och stimuleras in illusion and directly addressing her. In fact, the läsningens magi; läsarens känsla av att oför- user is put in a much stronger position of mastery medlat vara transporterad till och delaktig i en than ever before when she is »deconstructing« commercials, newspaper reports of scandals, and annan värld. Genom den långsamma och kri- other traditional noninteractive media. The user tiska läsningen avslöjas obarmhärtigt inte bara invests in the illusion precisely because she is gi- textens underliggande värderingar utan också ven control of it.31 de språkliga grepp som använts för att skapa illusionen av oförmedlad närvaro eller verklig- Jay David Bolter och Diane Gromala går i sin het. Den ideale läsaren skall inte välja utan för- bok om digital design ännu längre och lyfter söka göra båda sakerna samtidigt. Läsandets fram oscilleringen mellan transparens (naiv, apori innebär ett erkännande av företagets nöd- omedelbar) och reflexivitet (kritisk distans) vändighet – och omöjlighet. Hur skulle man som en fundamental komponent i umgänget kunna läsa naivt och kritiskt samtidigt? med alla digitala artefakter.32 Om de nya me- Men måste dikotomin hanteras som en dieteoretikernas hypoteser är rimliga infinner apori?30 Litteraturens möjligheter att konstrue- sig den mycket intressanta frågan om inte den ra olika ideala läsarter är naturligtvis oändliga. förändrade relationen mellan läsarterna i an- En del verk vill inte bli lästa kritiskt (men löper vändningen av digitala medier också skulle alltid en risk att bli det). Andra kan omöjligen kunna färga av sig på sätten att läsa tryckt läsas naivt (och avvisas därför av en del läsare). fiktion. Finns det några spår av detta i hand- Men många skönlitterära verk, inte bara mo- böckerna? dernistiska och postmodernistiska, uppmuntrar också det parallella bruket av både naiva och

Magnus Persson TFL 149 Vicious i en mangafilm« (s. 34). Författarna Oscillering beskriver för övrigt själva sin bok som »vårt bokblandband« (s. 5). Ett slags kulturellt och och remediering generationsmässigt översättningsarbete spelas En anledning till att den snabba läsningen ses upp framför läsarens ögon. Man får intrycket som djupt problematisk är alltså att den för- av en eklekticism som löpt amok. Gamla dis- knippas med massmediernas höga hastighe- tinktioner är överspelade: mellan »högt« och ter och obönhörliga produktioner av yta. Om »lågt«, mellan olika medier, mellan olika stilar litteraturen läses för snabbt riskerar den att och tidsperioder. Ibland sker detta gränsöver- förvandlas till ett medium. I en av de nyare skridande på ett parodiskt sätt, som i följande svenska handböckerna har jag funnit något så koncisa och »uppdaterade« referat av Strind- ovanligt som ett bejakande av denna process. bergs Röda rummet: »Berättelsens huvudper- Anton Hagwalls och Anders Frostensons Böck- son, Arvid Falk, är en dåtidens motsvarighet till er som knäcker (2003) är en personligt hållen dagens wannabees som kommer till stan för att bok med lästips till unga människor som »vill gå på krogen och jobba med media. Självklart läsa mer, men som kanske inte alltid hittar vad går det åt skogen.« (s. 108) de letar efter«.33 Författarna poängterar att det Det slående är att det till skillnad från i de inte handlar om böcker man måste läsa. andra handböckerna just är bokens karaktär av »Att läsa kan vara som att lyssna på musik, medium som skjuts i förgrunden. Genom lik- borde vara som att lyssna på musik, något som nelser och associationer iscensätter Hagwall man gör för att man tycker om det.« (s. 4) Så och Frostenson en mångfald av remedieringar lyder första meningen i vad som snabbt visar som konsekvent är inriktade på att tillskriva det sig vara en eklektisk och godtycklig vandring gamla mediet boken egenskaper som normalt genom framför allt den helt moderna litteratur- förknippas med nya medier. Handboken är ett historien. Boken består av korta recensioner, »blandband« med popmusik. Att läsa borde innehållsreferat och – symptomatiskt nog – lis- vara som att lyssna på musik man gillar. Lä- tor över romaner som enligt författarnas me- saren instrueras att förhålla sig till handboken ning knäcker, det vill säga är sköna, råtunga, som till en ärvd skivsamling: »ta det du gillar, rockar, kort sagt är väldigt bra. I kapitlet »Ung, skit i resten« (s. 5). Kopplingarna till den sam- kåt och misstänkt« behandlas »generationsro- tida mediekulturen fungerar som en uppma- maner«, allt från Salingers Räddaren i nöden ning att låta sig bli uppslukad av litteraturen. och Lundells Jack till Lena Anderssons Var det Det handlar om att känna igen sig, hänge sig, bra så? Under rubriken »Simsalabim« avhand- njuta. Det handlar om immersivitet, inte om un- las bland annat fantasy och under »Noir« allt derkastelse och långsamma omläsningar. från Dostojevskij till American Psycho. Handbokens design förstärker intrycket av Denna handbok är ett utpräglat postmodernt postmodernt bricolage med sin collageteknik, och medialiserat specimen av »boken om böck- sin typografiska uppfinningsrikedom och sina er«. Litteraturen bryts genom en mängd nyare hypertextuella korshänvisningar till andra av- mediers olika mångskiftande prismor. Gamla snitt i boken, men också till andra mer eller klassiker får nytt liv för en ny generation ge- mindre godtyckligt utkorade böcker eller filmer nom att sammankopplas med allt från punk och på ett visst tema. Texten är vidare icke-linjär. hiphop, till droger och mer eller mindre kända De olika avsnitten eller kapitlen kan läsas på TV-program och kultfilmer. Om språket i Vla- ett sätt som inte är förutbestämt, som när man dimir Sorokins roman Blått fett heter det så här: navigerar mellan länkarna på en webbsida el- »som när en påtänd Bruno K. Öijer möter Sid ler bläddrar fram och tillbaka mellan texterna i

150 TFL 2008:3-4 en populärtidskrift. Handboken uppvisar klara jag strax skall återkomma. Först vill jag bara drag av det Bolter och Grusin kallar hyperme- kort nämna två exempel på hur intermediala dialitet (hypermediacy), det vill säga en beto- frågeställningar kan bryta igenom på sätt som ning av och tydlig fascination för medier och man kan hävda borde, men alltså inte fått kon- medieringsprocesser.34 De många och mångfa- sekvenser för handbokens övergripande idéer cetterade remedieringarna gör ofrånkomligen om läsning. läsaren uppmärksam på textens karaktär av Mitt första exempel är Ekerwald. Läsa inn- konstruktion. antill kallar han sin privilegierade läsart. Om- Böcker som knäcker är ett ovanligt exempel läsning och högläsning är två vägar till bemäs- på hur handboken i litteraturläsning konse- trandet av denna konst. Men trots att Ekerwald kvent arbetar med remediering och förbereder genomgående pläderat för högläsningens för- för en läsart som kännetecknas av oscillering tjänster kommer efterordets förtydligande som mellan det immersiva och det reflexiva/distan- något av en chock: serade. Handbokens målgrupp förutsätts vara väl förtrogen med den samtida mediekulturens En omständighet borde kanske inte lämnas obe- former och koder. Att översätta ett medium till aktad. Av alla de ovan nämnda åttio författarna har ett annat eller att flera medier aktiveras samti- upphovsmannen till denna skrift själv inte läst digt som boken ses inte som något problema- mycket. tiskt utan snarare som en självklarhet. Denna, En honom närstående person har alltsedan 1950 med Hayles ord, hyperuppmärksamhet kon- dagligen högläst deras verk för honom, i allmänhet under två skilda seanser, varvid åhöraren noterade trasterar starkt med den djupa uppmärksamhet ställen som han tyckte var anmärkningsvärt »bra«. som traditionellt förknippas med litteraturläs- (s. 249) ning.35 Den djupa uppmärksamheten föreskrivs på inget sätt av Hagwall och Frostenson, sna- Denna bekännelse är både överraskande och rare visas den med en ironisk gest fram som en intressant och man hade väntat sig principiella kvarleva från en tid då den litterära bildningens resonemang om till exempel förhållandet mel- status ännu var oanfrätt. I ett avsnitt som he- lan tal och skrift, lyssna och läsa, uppläsning ter »Böcker som räcker« listas åtta böcker vars och läsning, uppläsare och lyssnare. Att läsa enda gemensamma nämnare är att de är över innantill måste ju rimligen betyda något annat ettusen sidor långa. Listan föregås av följande när lässituationens grundparametrar förändras text: »En lista över böckernas Long Island ice på detta sätt. Att lyssna innantill? tea – långa, mycket, ofta för mycket. Med Krig Mitt andra exempel är Melberg som i kapit- och fred under armen och ett bokmärke som let »Läshuvuden« (s. 57-70) diskuterar några sticker upp från sidan 967 utstrålar man kun- exempel på hur författare (Rilke, Lindegren, skap och uthållighet …« (s. 111) Joyce) brottats med frågan om skriftens förhål- Hagwalls och Frostensons bok avviker allt- lande till ett nyare medium som grammofonen. så från de övriga handböckerna genom såväl Här tangerar Melberg det Hayles skulle kalla sina många och iögonfallande remedieringar den mediespecifika analysen och riktar intres- som sina ihärdiga försök att ladda litteratur- set mot frågor om texters materialitet och de- läsningen positivt genom att närma boken till ras relationer till omgivande medieteknologier. andra och nyare medier. Resonemang om litte- Jag har inget att invända mot Melbergs fasci- raturens intermediala egenskaper förekommer nerande läsningar, men ställer mig frågan var- förvisso också hos andra handboksförfattare, för de principiellt viktiga frågor och problem men har här en tendens att reduceras till frågan som ventileras i detta kapitel inte lämnar några om filmatiseringar av litterära verk, till vilken som helst avtryck i den inledande essän om den

Magnus Persson TFL 151 långsamma läsningen. Är det inte ett rimligt teraturen emellertid göra oväntad comeback. antagande att våra nyaste medier förändrar läs- Mazzarella vill på ett ställe demonstrera littera- och skrivpraktikerna, precis som de en gång i turens förmåga att främmandegöra det skenbart tiden påverkade Joyce? välbekanta. »Nu är det sommar i Helsingfors. Handböckernas resonemang om intermedia- Jag har tid att lägga märke till det vanliga.« (s. litet kretsar som sagt annars uteslutande kring 226) I parken ser hon en ung kvinna som ligger filmatiseringens problematik. I mitt material och läser. »Med en mjuk rörelse stryker hon en dominerar föreställningen att filmatiseringar hårslinga ur ögonen, sen tittar hon på klockan. av litterära verk i första hand bör ses som för- Jag föreställer mig att vad jag ser är början av vanskningar eller sämre kopior. Enligt Eker- en film, kanske fransk. Om ett ögonblick ska wald kännetecknas filmatiseringar av att de det komma en ung man – eller en man som inte »utan undantag återger utskurna bitar av texten längre är så ung …« (s. 226) Lite längre fram på ett sätt som aldrig ger rättvisa åt den full- har berättaren/Mazzarella kommit till sina egna ständiga texten« (s. 24). För Bloom präglas den kvarter: stora litteraturen av en sådan originalitet och Plötsligt – och nu är jag redan i mitt eget kvarter komplexitet att den svårligen kan översättas till – tittar jag in genom en portgång. Porten blir som rörliga bilder (s. 120). ramen kring en tavla och tavlan består av ett stycke Att litteraturen kan göra mer och andra saker solbelyst gräsmatta, en vattenspridare som rör sig än filmen är en återkommande tes. Mazzarella runt, runt och ett par nakna småbarn som skrat- slår fast att »det skrivna ordet rymmer helt tande springer undan vattenstrålen. Det slår mig att också detta kunde vara en scen ur en film, det andra möjligheter än filmen« (s. 178). Tolstojs kunde vara öppningsscenen, en nostalgisk tillbaka- Krig och fred kan, trots dess många filmatiskt blick till – ja, vad då? tacksamma scener, omöjligt göras rättvisa i en Till den gamla, goda tiden, tiden före kriget, före film, eftersom romanen »är en värld och fram- den stora sorgen. för allt är den en process, den process som äger Det är en känsla snarare än en tanke: att man borde kunna ta vara på den gamla goda tiden med- rum i själva läsningen« (s. 183). Mazzarella an man lever i den. (s. 226 f.) fortsätter med att diskutera litteraturens särart utifrån själva läsupplevelsen, där inte minst läs- Det anmärkningsvärda med dessa passager är tiden spelar en viktig roll. Läsningen av Tolstoj naturligtvis att berättaren för att åstadkomma kräver koncentration och inlevelse, men också den eftersträvade främmandegöringen tillgri- avbrott då läsarens eget liv går vidare – något per och så uppenbart förlitar sig på bildmedier. som enligt Mazzarella kan skapa en fascineran- Genom ikonisk projicering blir den iakttagna de sammansmältning av det levda och det lästa. verkligheten betraktad som vore den en tavla Min invändning här gäller inte resonemangen och genom den filmiska projiceringen som kring själva läsakten utan den inledande na- vore den en film.36 Skriftens förmåga att fram- turaliseringen av skönlitteraturens status som ställa det vardagliga ur nya perspektiv, att göra överlägsen. Litteraturen kan göra andra saker det vanliga ovanligt igen, måste i detta exem- än filmen – ja. Men varför dessa per definition pel gå omvägen via andra medier. Mazzarella skulle vara »bättre«, mer komplexa etc. än vad avslutar avsnittet om främmandegöring med en filmen förmår är något som fastslås snarare än redogörelse för Sklovskijs begrepp ostranenie, övertygande argumenteras för. som syftar på konstens uppgift att komplicera Liksom uppvärderingen av den långsamma varseblivningsprocessen. Men denna förmåga läsningen tycktes beroende av ett ambivalent är ju inte unik för litteraturen, vilket Mazza- misskännande av den snabba läsningen kan de rella själv visar genom sitt inkorporerande av medier som definierats som underlägsna lit- andra medier. Man frestas alltså sätta ett stort

152 TFL 2008:3-4 frågetecken kring en tidigare utsaga i hennes handbok: »Det är möjligt att vi överhuvudtaget Läsningens mirakel överskattar bildens makt« (s. 183). Litteraturen är inriktad på mening, medierna och slutet på på sinnenas varseblivningar. Det är utgångs- punkten för Hörischs resonemang om skillna- föreställningen derna mellan skriften och de nya medierna. De Det finns en ofta återkommande föreställning nya medierna kan registrera, lagra och återge om läsningen som ett slags mirakel. Denna före- varseblivningar utan att ta omvägen via alfa- ställning har en närmast mytisk dignitet och kan betet. Litteraturen är däremot dömd till om- kanske sägas fungera som läsandets överordna- skrivningar: »Vad litteraturen omskriver och de legitimering: legitimeringen som legitimerar frambesvärjer kan man inte uppfatta. För läsa- alla andra legitimeringar. Denna föreställning ren är det bara de svarta bokstäverna mot ljus handlar om det ofattbara. Svarta tecken på ett bakgrund som kan uppfattas. Resten måste han vitt pappersark förvandlas i läsarens huvud till själv tänka ut eller föreställa sig.«37 konkreta bilder, ja rentav till liv och verklighet. Diskussionerna om filmatiseringars trohet Lagercrantz återger denna föreställning gentemot den litterära förlagan är, menar han, alldeles i början av Om konsten att läsa och förlegade.38 Man kan formulera frågan annor- skriva: lunda. Till vilka böcker och texttyper kan det, eller kan det inte, finnas en funktionell ekvi- Vad sker när vi läser? Ögat följer svarta bokstavs- valent på film eller video?39 Till och med den tecken på det vita papperet från vänster till höger, åter och åter. Och varelser, natur eller tankar, som mest inbitna av bokälskare måste enligt Hö- en annan tänkt, nyss eller för tusen år sen, stiger risch medge att Edgar Reitz film Heimat är fram i vår inbillning. Det är ett underverk större än »bättre« än de samtida litterära hembygds- att ett sädeskorn ur faraonernas gravar förmåtts att skildringarna. Vad som omöjligt kan filmati- gro. Och det sker var stund. De människor vi möter i böcker liknar de le- seras är istället teologiska och filosofiska verk. vande. De talar som vi, andas som vi, gråter och Pasolini kunde göra film av Bibeln men det gör skrattar som vi. Men sträcker vi ut armarna för att inte filmen helig. De stora skrifterna av Kant, omfamna dem griper vi i tomma luften. Hegel och Heidegger kan inte heller filmati- Det finns en gammal lära om Gud som förfat- seras. Filosofiska teorem kan inte represente- tare. Gud skrev Bibeln och allt eftersom han skrev blev världen till. Han skrev Adam och Adam träd- ras på vita duken, trots Eisensteins heroiska de fram med kött och blod. Han skrev Eva och Eva men ofullbordade projekt att göra just det med stod blomstrande under kunskapens träd. Så långt Marx Kapitalet. har ingen författare ännu drivit det. Men de ambi- Självsäkra proklameringar om litteraturens tiösa försöker. (s. 7 f.) suveränitet och överlägsenhet gentemot filmen klingar falskt i den samtida medieekolo- En av litteraturens starkaste drömmar har va- gin. Det innebär för Hörisch ingen ringaktning rit att nedteckna och frammana liv genom av litteraturen, men ett erkännande av att den sina språktecken. En sida av läsandets mira- tryckta boken och de nya medierna förhåller kel handlar alltså om begäret efter transparens: sig på radikalt olika sätt till distinktionen me- Boksidan upphör att vara en boksida och blir ett ning/sinnen (Sinn/Sinne) och att de därmed fönster mot verkligheten. har olika agendor. De nya audiovisuella me- Förmågan att översätta språkets tecken till dierna intresserar sig inte för metafysiken, sjä- egna inre bilder under läsakten anses emel- len eller idéerna. De ersätter transcendens med lertid ofta hotad av den visuella kulturens transparens. bombardemang av bilder. Den individuella lä-

Magnus Persson TFL 153 sarens kreativa fantasiarbete ersätts av mass- mer om att förvandla skenet (Schein) till vara kulturens prefabricerade och schabloniserade (Sein). De nya medierna drömmer inte utan gör bildvärldar. Är detta en rimlig motsättning? det.41 Med de nya medierna inleds slutet på fö- I en av sina amerikanska föreläsningar lyfte reställningen. Idéerna om transparens och su- Italo Calvino fram synligheten som ett av de veränitet måste överges. Litteraturen blir, skri- värden som borde försvaras i det nya millen- ver Hörisch, i dubbel bemärkelse excentrisk. niet. Förmågan att skilja det direkt upplevda Den har inte längre en oersättlig roll för kom- från det man har sett på TV håller på att luck- munikationen i samhället och den blir själv allt- ras upp, skriver han. Minnet blir en soptipp av mer excentrisk, svår, långsam, eftersläpande, bildspillror. a-normal. Men från sin position i marginalen kanske den bättre kan iaktta vad som händer Att jag tagit med Synligheten i min förteckning över värden som jag tycker bör räddas beror på i ett centrum präglat av höga hastigheter och 42 att jag vill varna för att vi håller på att förlora en ständig förändring. grundläggande mänsklig egenskap: förmågan att Läsningens mirakel sker fortfarande var se med slutna ögon, att få färger och former att stund trycksvärta på ett papper transformeras springa fram ur rader av svarta bokstäver på ett vitt till berättelser i läsarens huvud. Men skriftens papper och att tänka i bilder.40 magi fungerar annorlunda vid slutet av Guten- Det kanske istället är föreställningen om läs- berggalaxen. I oscilleringen mellan det naiva ningens mirakel som lider mot sitt slut. Dröm- och det kritiska sättet att läsa upprepas mira- men om litterär transparens blev allt svårare att klet gång på gång – samtidigt som det dekon- upprätthålla när de nya audiovisuella medier- strueras. Hörisch formulerar det vackert: Också na visade sig kunna göra det som litteraturen efter slutet på de föreställningar som är möjliga bara drömmer om till verklighet. Som Hörisch att berätta, och efter slutet på de klassiska före- träffande formulerar det är boken dömd att ar- ställningarna om ett slut, så finns det filmer att beta symboliskt och ta omvägen över alfabetet se, telefonsamtal att ringa, till och med dikter medan de nya medierna registrerar och arkive- att läsa – som ger en föreställning om slutet på rar verkliga ljus- och ljudvågor. Boken dröm- föreställningen.43

1. Denna text är tillkommen inom ramen för det 4. Jay David Bolter & Richard Grusin, Remedia- av Vetenskapsrådet finansierade forskningspro- tion: Understanding New Media, Cambridge, jektet »Varför läsa litteratur i det postmoderna Massachusetts: The MIT Press, 1999. samhället: Legitimeringsgrunder för litteratur- 5. Handböcker producerade för undervisningsbruk läsning i skola och högre utbildning«. faller därmed utanför uppsatsens ramar. 2. Med begreppet medieekologi betonas att 6. Glenn C. Arbery, Why Literature Matters: förhållandet mellan olika medier inte kan ses Permanence and the Politics of Reputation, som statiskt utan att gamla och nya medier hela Wilmington, Delaware: ISI Books, 2001. Se tiden ingår i komplexa beroende- och konkur- även t.ex. Mark William Roche, Why Literature rensförhållanden. Se N. Katherine Hayles, Matters in the 21st Century, New Haven & Writing Machines, Cambridge, Massachusetts: London: Yale University Press, 2004. The MIT Press, 2002. 7. J. Hillis Miller, On Literature, London & New 3. Marshall McLuhan, Media: Människans utbygg- York: Routledge, 2002, s. 35. nader, Stockholm: PAN/Norstedts, 1967; Jochen 8. Hayles, Writing Machines, 2002, s. 19 f. Hörisch, Ende der Vorstellung: Die Poesie der 9. Friedrich Kittler, »Om litteratur och litteratur- Medien, Frankfurt am Main: Suhrkamp, 1999. vetenskap som ordbehandling«, övers. Tommy

154 TFL 2008:3-4 Andersson, i Friedrich Kittler, Maskinskrifter: 26. Janice A. Radway, »Reading Is Not Eating: Essäer om medier och litteratur, red. Otto Mass-Produced Literature and the Theoretical, Fischer & Thomas Götselius, Gråbo: Anthro- Methodological, and Political Consequences pos, 2003, s. 155. of a Metaphor«, Book Research Quarterly, Fall 10. Ibid. 1986, s. 10. 11. McLuhan, Media, 1967, s. 10 ff, 26. 27. Strauss citerad efter Hörisch, Ende der Vorstel 12. För en översikt och diskussion, se Magnus lung, 1999, s. 84. Övers. från tyskan av MP. Persson, Kampen om högt och lågt: Studier i 28. Hörisch, Ende der Vorstellung, 1999, s. 84 ff. den sena nittonhundratalsromanens förhållande 29. Hillis Miller, On Literature, 2002, kap. 5. till masskulturen och moderniteten, Stockholm/ 30. Jag har i ett annat sammanhang pekat ut denna Stehag: Symposion 2002. frågeställning som en av litteraturpedagogikens 13. Hörisch, Ende der Vorstellung, 1999, s. 75 ff. mest överhängande. Med begreppet kreativ 14. Harold Bloom, Hur du ska läsa, och var- läsning har jag försökt ringa in en estetisk för, övers. Staffan Holmgren, Stockholm: erfarenhet som aktivt utforskar, problematiserar Wahlström & Widstrand, 2001, s. 21. Sid och vill överskrida statiska gränsdragningar hänvisningar ges hädanefter i den löpande mellan läsarter. Se Magnus Persson, Varför läsa texten. litteratur? Om litteraturundervisningen efter 15. Hayles, Writing Machines, 2002, s. 5. den kulturella vändningen, Lund: Studentlit- 16. Lars Bäckström, Att läsa litteratur, Stockholm: teratur, 2007. Sober Förlag, 1995, s. 11. Sidhänvisningar ges 31. Lev Manovich, The Language of New Media, hädanefter i den löpande texten. Cambridge, Massachusetts & London: The MIT 17. Carl-Göran Ekerwald, Läsa innantill och bli en Press, 2001, s. 209. annan: Om skönlitteraturens nyttighet, Stock- 32. Jay David Bolter & Diane Gromala, Windows holm: Karneval förlag, 2006. Sidhänvisningar and Mirrors: Interaction Design, Digital Art, ges hädanefter i den löpande texten. and The Myth of Transparency, Cambridge, 18. Se Persson, Kampen om högt och lågt, 2002, Massachusetts: The MIT Press, 2003. s. 27 ff. 33. Anton Hagwall & Anders Frostenson, Böcker 19. Olof Lagercrantz, Om konsten att läsa och som knäcker, Stockholm: Tiden, 2003, s. 5. skriva, Stockholm: Wahlström & Widstrand, Sidhänvisningar ges hädanefter i den löpande 1985, s. 21. Sidhänvisningar ges hädanefter i texten. den löpande texten. 34. Bolter & Grusin, Remediation, 1999, kap. 2. 20. Merete Mazzarella, Där man aldrig är ensam: 35. N. Katherine Hayles, »Hyper and Deep At- Om läsandets konst, Helsingfors: Söderströms, tention: The Generational Divide in Cognitive 1999. Sidhänvisningar ges hädanefter i den Modes«, Profession, vol. 38, 2007:1, s. 187–199. löpande texten. 36. Dessa inom intermedialitetsforskningen centrala 21. Karen Littau, Theories of Reading: Books, begrepp diskuteras utförligt i Anders Ohlsson, Bodies and Bibliomania, Cambridge: Polity Läst genom kameralinsen: Studier i filmiserad Press, 2006, s. 154 ff. svensk roman, Nora: Nya Doxa, 1998. 22. Se Persson, Kampen om högt och lågt, 2002, 37. Hörisch, Ende der Vorstellung, 1999, s. 155. s. 38 ff. Översättning från tyskan av MP. 23. Littau, Theories of Reading, 2006, s. 2 ff. 38. Ibid., s. 154 ff. 24. Arne Melberg, Läsa långsamt: Essäer om 39. Ibid., s. 158 ff. litteratur och läsning, Stockholm/Stehag: 40. Italo Calvino, Sex punkter inför nästa Symposion 1999. Sidhänvisningar ges hädan årtusende, övers. Sven Åke Heed, Stockholm: efter i den löpande texten. Bonniers, 1999, s. 112. 25. Se Peter Brooks, Reading for the Plot: Design 41. Hörisch, Ende der Vorstellung, 1999, s. 117 f. and Intention in Narrative, Cambridge, Mas- 42. Ibid., s. 130. sachusetts: Harvard University Press, 1984. 43. Ibid., s. 259.

Magnus Persson TFL 155 reception/ bevakning/ kritik

Stefan Helgesson om Ibn Warraq, Defending the West Arne Melberg om Anders Johansson, Nonfiction Eva Borgström om Marie Öhman, Här kan jag äntligen tala Johan Stenström om David Anthin, Evert Taubes scener Ulf Cronquist om Eva Lilja, Svensk verslära och Svensk metrik Anna Nordenstam om Marie Löwendahl, Min allrabästa och ömmaste vän! Den seglivade Said en dogm, utan ett etiskt motiverat sätt att närma Ibn Warraq, Defending the West: sig ett kulturhistoriskt material. En viss precision i historieskrivningen kan A Critique of Edward Said’s vara på sin plats. Det är fel att påstå att Orienta- Orientalism lism grundade den postkoloniala kritiken. Käl- New York, Prometheus Books, 2007, 556 s. lorna till det kulturella och intellektuella mot- Edward Saids Orientalism, som utkom 1978, ståndet mot europeisk imperialism är fler och har en säregen ställning i vår tid. Den fram- äldre – det räcker att nämna namn som Aimé hålls närmast rituellt och i de mest skilda sam- Césaire, C.L.R. James, W.E.B. Du Bois, Ban- manhang som en disciplingrundande text. Den kimchandra Chattopadhyay, Frantz Fanon eller hamnar på kurslistor i såväl historia som so- Roberto Fernández Retamar. Däremot inledde ciologi och litteraturvetenskap. Den är helt en- Orientalism en särskild fas i den postkoloniala kelt en akademisk klassiker i nivå med Freuds kritikens historia. Genom sin position som en Drömtydning eller Max Webers Den protestan- redan etablerad forskare i comparative literatu- tiska etiken och kapitalismens anda. Men sam- re i USA, och genom sin appropriering av samtidigt, och inte minst inom det postkoloniala tida kulturvetenskaplig teori – i Foucaults tapp- fält där Orientalism har sin särskilda hemvist, ning – fick Said själva centrum att bry sig om har den utsatts för omfattande kritik. Den indis- sin marginal. Den eurocentriska humaniorans ke marxisten Aijaz Ahmads sågning i In Theo- bastion i USA fick upp ögonen för sina Andra. ry (1992) är berömd. Den unge Homi Bhabha, Humanvetenskaperna hade dittills hanterat en sympatiskt inställd läsare av Said, byggde kunskapens mångfald genom att skilja ut »uni- sin karriär delvis genom peka på outvecklade versella« kategorier som konst och litteratur punkter i hans tankebygge. Robert Young har från »partikulära« intressen som orientalisk – samtidigt som han hyllar Said – framhållit att konst, afrikansk folklore och så vidare. Disci- Orientalism är ett teoretiskt ofullgånget verk. plingränserna mellan å ena sidan konstveten- Research in African Literatures’ temanummer skap, litteraturvetenskap, sociologi, och å andra om Said (»Edward Said, Africa, and Cultural sidan orientalistiska discipliner och antropologi Criticism«, 2005:3) gav prov på en nyansrik gav uttryck åt denna klyvnad. Så sent som på och ofta kritisk diskussion av detta verk (bland 70-talet, i Oxford, hänvisades Wole Soyinka till andra). Elisabeth Oxfeldts fina studie Nordic antropologiska institutionen när han ville prata Orientalism (2005) modifierar Said på avgö- om afrikansk litteratur. rande punkter. Orientalism bidrog till att synliggöra denna Skutan Orientalism har alltså mottagit upp- tudelning. I sina läsningar av bland andra Ner- repade bredsidor men seglar ändå vidare. Att val, Renan och Flaubert och i sin diskussion av den gör det beror knappast på att Saids verk de kunskapsmässiga konsekvenserna av Napo- är ofelbart, utan på dess betydelse för etable- leons härtåg i Egypten, ville Said koppla sam- randet av ett vetenskapligt perspektiv: studiet man ordnandet av kunskapen med utövandet av av skärningspunkten mellan kunskapsproduk- makt. Kunskapsobjektet »Orienten«, menade tion, kulturella uttryck och kolonial maktut- han, var helt enkelt en europeisk skapelse. Följ- övning. Ali Mazrui, i det nämnda numret av derna av detta kunde spåras ända till vår tid, där Research in African Literatures, kallar honom USA numera agerade imperiemakt gentemot en »whistleblower«, någon som satte fingret på Mellanöstern (vilken alltid var smärtpunkten i »annangörandets« risker i sökandet efter kun- Saids skrivande). skap. Men det är just fråga om ett perspektiv, Analysen tog skruv. I Saids efterföljd visa- väl att märka, inte en heltäckande sanning eller de V. Y. Mudimbe – i The Invention of Africa

158 TFL 2008:3-4 (1988) – och Gauri Viswanathan – i Masks of has rendered much-needed self-criticism by Mus- Conquest (1989) – hur Afrika och Indien dis- lims, Arab and non-Arab alike, nearly impossible. ciplinerades med kunskap som medel. Den in- His work has encouraged Islamic fundamentalists, whose impact on world affairs needs no underli- stitutionella utvecklingen efter (men inte ute- ning. (s. 54) slutande på grund av) Saids inpass känner vi alla till: 90-talets postkoloniala genombrott, Utfall i denna anda varvas i boken med sinse- ifrågasättandet av en eurocentrisk kanon, tvär- mellan osammanhängande kortessäer – ibland vetenskapliga överklivningar mellan estetiska närmast lexikonposter – om västerländska filo- vetenskaper, antropologi, sociologi, historia sofer, makthavare, konstnärer och orientalister och cultural studies. Skeendet har pågått med från antiken och framåt. Här står lite om Alex- särskild intensitet i den anglosaxiska världen. ander den Store, där om Eugène Delacroix. Parallellt med detta har offentligheterna i Euro- Warraq presenterar läsfrukter, kort sagt. Ibland pa och Nordamerika blivit spelplats för strider intressanta sådana, särskilt när det gäller okän- kring den så kallade mångkulturalismen. Utan da orientalister, men hur helheten sammantaget att gå närmare in på dessa ofta paradoxala, ib- utgör en kritik av just Orientalism får man när- land aggressiva debatter är deras djupare inne- mast gissa sig till. börd tydlig: ett västerländskt tolkningsföreträ- Det finns en del sakliga poänger man kan ta de håller på att vittra bort. till sig men som Warraq inte är först på banan Den symboliska betydelsen av Orientalism med. Exempelvis skäms Orientalism av histo- är alltså svår att bortse från. För pseudonymen riska missförstånd, särskilt Saids påstående att Ibn Warraq är den symboliska ställningen allt: Europa dominerande Mellanöstern på 1700- hans Defending the West, med underrubriken A talet, en epok då det osmanska rikets hegemoni Critique of Edward Said’s Orientalism, är helt i regionen var intakt. Dessutom gör sig Said beroende av att Orientalism är just så betydel- skyldig till polemiska förenklingar som War- sefull som han hävdar. Mer än så: trots de sym- raq är så förtjust i att han måste citera dem både patiskt inställda Said-kritiker som Warraq cite- två och tre gånger. Jo, det var överilat av Said rar tycks han förutsätta att det finns en armé av att skriva att »varje europé« på 1800-talet per forskare därute som läser Saids bok som Usama definition måste vara rasist i förhållande till bin Laden läser Koranen. Det är halsstarrigt – Orienten. I det sammanhanget kan man även så fungerar inte det akademiska samtalet. Men tillsammans med Warraq beklaga att Said inte så är heller inte Defending the West att räkna granskade tyska orientalister på 1800-talet, vil- som ett bidrag till forskningen, utan som ett ka just i egenskap av tyskar inte arbetade direkt högljutt inlägg i en ideologisk strid. (Ivrigt på- inom ramen för ett imperialistiskt projekt i Mel- hejat, för övrigt, av tidskriften Axess (2007:6) lanöstern. Men också det »intresselösa«, sym- under Johan Lundbergs ledning.) patiska kunskapssökandet kan samverka över Bokens tendens sammanfattas i följande for- tid med maktambitioner. Orientalisterna själva muleringar: behövde ju inte vara kolonisatörer för att bidra till etablerandet av Europa som kunskapens Said has much to answer for. Orientalism, despite its systematic distortions and its limited value as subjekt. Detta är komplexa frågor. Man kan intellectual history, has left Western scholars in jämföra med kristna missionärer i södra Afrika fear of asking questions – in other words, it has in- som 1) kunde vara ytterst kritiska mot koloni- hibited their research. Said’s work, with its strident alstyret, 2) kunde ge uttryck för paternalistisk anti-Westernism, has made the goal of moderniza- rasism och de facto bidrog till koloniseringen tion of Middle Eastern societies that much more difficult. His work, wherein all the ills of Middle och 3) utbildade den blivande antikoloniala Eastern societies are blamed on the wicked West, eliten. Gensvaret på en så sammansatt historia

Kritik TFL 159 kan inte bli häxjakter på individer, men heller tanyahu som auktoritet gällande islam (s. 275). inte panegyrier à la Warraq så snart en väster- Han tar den brittiske vicekungen av Indien Lord länning uttalar sig positivt om »den andre«. Curzons egna skildringar av sin gärning som På en lite mer kvalificerad nivå kan man, intäkt för kolonialismens enastående gynn- som många har gjort, kritisera Said för inkon- samma effekter på Indien (s. 238–244). Skulle sekvenser och förgrovningar i användningen man ta Warraq på orden blir det obegripligt att av Foucaults diskursbegrepp. (Said övergav miljontals indier gjorde motstånd mot britterna. dessutom Foucault efter Orientalism.) Hans Att kolonialismen i Indien var ett sammansatt framställning av den orientalistiska diskursen fenomen där brittisk lag och despoti gick hand i är statisk och homogen. Man tvingas även fråga hand har framhållits med oändligt mycket stör- om »Orienten« är en verklighet som förvrängs re finess och insikt av andra, exempelvis Ra- av orientalistisk kunskap, eller om den är ett machandra Guha i India after Gandhi (2007). objekt skapat av orientalisterna. Finns det eller Som läsaren märker hamnar man långt från finns det inte en sanning om Orienten i så fall? Said när man försöker gå i clinch med Warraq. Said är motsägelsefull på den punkten. War- Egentligen är det slöseri med tid att bemöta raq har ibland rätt i fråga om motsägelserna. honom – om det inte vore för att den här sor- Däremot tillför han inget av kunskapsteoretiskt tens mischmasch vinner anklang exempelvis i värde; tvärtom är han kunskapsteoretiskt naiv, Axess, en tidskrift som annars framställer sig för att uttrycka sig så skonsamt som möjligt. som den goda vetenskaplighetens försvarare. Foucault, får vi veta, är en »charlatan« Dessutom finns det genuint viktiga frågor som (s. 245), och »Marxists, Freudians, and anti- Warraq slarvar bort. Främst bland dessa, och imperialists, who crudely reduce all human vad jag kan se Warraqs egentliga drivkraft, är activities to money, sex, and power, respecti- striden för en sekulär muslimsk offentlighet. I vely, have difficulties in understanding the very denna kamp står han egentligen, bisarrt nog, på notion of disinterested intellectual inquiry« samma sida som Edward Said. (s. 38). Invektiv är billiga i inköp, men var Ursprungligen var det Rushdieaffären som finner vi Warraqs belägg? Var går han i intel- fick Warraq att börja skriva och på grund av lektuell närkamp med den filosofiska under- boken Why I am Not a Muslim (1995) har han byggnaden hos Foucault, hos freudianer, hos ett dödshot hängande över sig. Bristen på of- marxister? Ingenstans. Däremot citerar han med fentlig debatt och intoleransen inför religiösa gillande en hårdför marxist som Aijaz Ahmad avfällingar i somliga muslimska länder är ett (vars namn han dessutom felstavar »Ahmed«) allvarligt problem, men man löser det knappast så snart denne formulerar sig kritiskt om Ed- genom att slå »Västerlandet« i huvudet på folk. ward Said (s. 52). Dessutom hamnar Warraq i en paradox: han I sin ofokuserade iver att välta omkull allt hyllar Väst som förebild för att den har fram- liberalt och radikalt ifrågasättande av rådande bringat så många kritiker av Väst, vilket gör att maktförhållanden är Warraq beredd att hämta han avfärdar dem som kritiserar Väst. Det är en argument varsomhelst ifrån. Han anlitar okri- intellektuellt ovärdig tankefigur. Kritiken är den tiskt greve Gobineau, den biologiska rasismens tänkande människans livsluft, om hon så är eu- ideologiska anfader, som källa till kunskap om ropé eller indier eller latinamerikan. Det finns den muslimska världen (s. 81). Han citerar med en muslimsk tradition av debatt och oenighet gillande tendentiöst nonsens från 1960-talet som Warraq inte låtsas om; i afrikanska sam- (signerat James Burnham) om den kenyanska hällen finns många former (berättelser, sånger, befrielserörelsen Mau Mau (s. 275). Han åbe- predikningar) och sammanhang (bymöten, de- ropar den israeliske högerhöken Benjamin Ne- monstrationståg, kyrkor) där samhällsförhållan-

160 TFL 2008:3-4 den kritiseras. Att detta alltför sällan leder till ritorium utan på något mirakulöst sätt är där politisk förändring är just ett politiskt problem i skrivande stund, en stund han bara delar med och ingen inneboende kulturell oförmåga. sin läsare. Vill jag alltså inte försvara Västerlandet? Jag erinrade mig dessa reselitterära elementa Vad är det i så fall som behöver försvaras? när jag läste kapitlet »Uchuraccay tur och re- frågar jag tillbaka. Jag försvarar gärna Bach, tur« i Anders Johanssons essäsamling Non- Cervantes, Virginia Woolf. Jag ser ingen anled- fiction. Det är nämligen just en reseberättelse ning att försvara Auschwitz, Guantánamo eller från Peru, där Johansson tydligen bott i några apartheid. år. Den är, som reseberättelser ofta är, blandad Stefan Helgesson, Litteraturvetenskapliga med essäistisk reflexion. Här ges information institutionen, Uppsala universitet om Perus moderna historia tillsammans med intressanta synpunkter på sanningens vansk- ligheter inför historiens övergrepp, berättarens moral i relation till historien, skrivandets pro- Spännande blem och dess nödvändighet. Dessa reflexioner motsägelser? är instuckna i berättelsen om Johanssons resa till platsen för ett politiskt massmord, Uchurac- Anders Johansson, Nonfiction cay. Berättaren reser förstås ensam, inga banala Göteborg, Glänta produktion, 2008, 260 s. turister inom synhåll, han möts av omgivning- Reseberättaren presenterar gärna sig själv som ens motstånd, och han berättar som om han är en ensamvarg, på väg till områden som ingen där: »Jag står på trottoaren«. »Jag tar bussen annan sett och erfarenheter som ingen annan till Lima«. »Jag tar ett foto«. gjort. Och gör det gärna i presens, för att därmed Det blir en utmärkt liten reseberättelse. Att förstärka intrycket av närvaro och autenticitet. den är inplacerad mitt i ett antal polemiska es- Jonathan Raban, själv en ypperlig reseberättare, säer om litteratur och litteraturvetenskap har anser att det beror på att reseberättaren absolut dessutom fått mig att fundera vidare på den inte vill förväxlas med den banala turisten. Ra- ensamme resenärens litterära uppdrag. Ett ban beskriver strategin så här: återkommande motiv i essäerna är tanken på litteraturens och individens otillräcklighet, för- The central conceit of the »traveller«, as distinct from the mere »tourist«, was that he was alone in utsatt att litteraturen och individen uppfattas the landscape, its sole, original discoverer. To this som autonoma storheter. Det gemensamma för end, the travellers’ books became engines of mass fiktionsprosa och sakprosa är den falska tron destruction. They exterminated parties of hikers in på en »identitet utan något icke-identiskt: en the Hindu Kush, wiped out convoys of tour buses, autentisk fiktion; en ren autenticitet« (s. 61). disappeared the cheerful caravan of motorhomes, assassinated park rangers, and left a world ethni- Individen är inte en »entitet med fasta gränser, cally cleansed of everyone except the writer and his en agent som är herre över sina val« (s. 76). Det dusky native friends. (Passage to Juneau, 1999) gäller istället att frigöra sig inte bara från den »liberalistiska människosynen (idén om den Det krävs »conceit« – det vill säga fiktiva autonoma, rationellt handlande individen; det medel – för att reseberättelsen och berättaren naturliga, enhetliga subjekt som både antas fö- själv ska framstå som autentiska. Därtill kom- regå och upprätthålla marknadssamhället), utan mer att reseberättarens flitiga användning av från antropocentrismens epistem överhuvud presens också bidrar till berättelsens fiktiona- taget« (s. 189). lisering: presensformen demonstrerar att berät- Så lyder Anders Johanssons mantra i denna taren inte bara var ensam på förut okänt ter- bok. När han så skriver reseberättelse händer

Kritik TFL 161 någonting märkligt: han skriver sakprosa som »liberalistisk« individ för att locka sin läsare att om det vore »ren autenticitet«. Han förvandlas ta avstånd från samma individ. Men väl att de till den ensamme resenären som är där, mitt i sin polemiskt formulerade meningarna i denna bok egen berättelses absoluta närvaro. Han blir fak- oftast är motsägelsefulla. Det gäller inte bara tiskt ett skolexempel på en autonom individ, ett Johanssons syn på individen utan lika mycket enhetligt subjekt med en fiktiviserat autentisk hans syn på Peru, USA, Sverige, den svenska identitet. Kan det rentav vara så att reseberät- »kulturdebatten«, litteraturen och litteratur- telsens många ensamma jag-är-där-resenärer vetenskapen. I samtliga fall attackerar han ett har en bestämd socialhistorisk och ideologisk ideologiskt system som han samtidigt är en del funktion: att cementera föreställningen om av. Och som han är besvärande medveten om den autonoma individen? I min bok Resa och att han är en del av. I denna presentation skall skriva (2005) framkastar jag att reseberättelsen jag koncentrera mig på Johanssons spännande kan uppfattas som en »allegori just för jagets motsägelser. tolkande och perspektiviska tillägnelse av värl- den«. Anders Johansson har fått mig att fundera i essän om sitt »USA-hat« skriver Johansson på de historiska och politiska dimensionerna av att »Maskinen är tillräckligt stark för att sluka denna »tillägnelse« och börja misstänka rese- sina kritiker och vända deras kritik till sin för- berättelsen för att vara den liberalistiska män- del« (s. 139). Han har amerikanska exempel i niskosynens sista bastion. tankarna, som »Michael Moores protest på Os- Om det nu ligger något i denna fundering så carsgalan«, men när han skriver »Maskinen« leder den oundvikligen till nästa fråga: varför tänker han också på Hardt och Negris »Impe- ägnar Johansson, som i nio av bokens tio es- riet«: »det finns ingenting utanför Imperiets säer ideligen polemiserar mot autenticitet och självbekräftande legitimitet« (s. 141). Essän är autonomi, den tionde essän åt att cementera daterad 2003, då kulten av Hardt och Negri var desamma? På detta har jag förstås inget bra som mest påfallande. Nu är det istället deras svar, men ska jag ändå försöka mig på en kom- inspiratör Deleuze som Johansson vänder sig mentar i Anders Johanssons anda, så måste den till för att hitta det han med en återkommande handla om skrivandets problem. I sin reseberät- metafor kallar »flyktlinjer«. telse lägger han in en kort kommentar om att Teratologen (Äldreomsorgen i Övre Kåge- »allt skrivande siktar till försoning, oavsett den dalen) ger exempel. Hans obehagliga böcker skrivandes intentioner« (s. 178). De »69 000 »öppnar flyktlinjer i det färdiga, genommorali- våldsamma dödsfall« som han vill dra fram ur serade samhälle vi rör oss i, den genomgoda lit- Perus moderna historia, med offren i Uchurac- teratur vi läser och den habitus med vars hjälp cay som exempel, kan inte representeras i skrift vi tillägnar oss densamma; öppnar ett deter- och kan på inget vis motsvaras av den ensamme ritorialiserande begär som river sig ur all hu- resenären. Problemet är förstås välkänt i mo- manism, moralism, kapitalism, utilitarism och dernismens estetik: hur representera det som den goda smakens tyranni« (s. 54). Johanssons inte låter sig representeras? Johansson citerar leda inför samtidens samhälle och dess litte- gärna Adorno, som inte bara formulerat moder- ratur eldas här av en smula Adorno (det »fär- nismens aporier utan också demonstrerat hur diga«, d.v.s. »förvaltade« samhället), ett stänk skribenten med nödvändighet är fångad i det Bourdieu (»habitus«) och en hel del Deleuze system som han försöker distansera sig ifrån (»deterritorialiserande begär«). med kritik. Ett annat exempel ger Rimbaud, som Johans- Det betyder knappast att Johansson presen- son ägnar en essä där han låter sig fascineras av terar sig som reseberättare och exemplariskt Rimbauds förmåga att »försvinna« från både

162 TFL 2008:3-4 litteratur och samhälle. Slutsats: »Livet ska le- undrar om det »ultimata slarvandet« kan vara vas, inte skrivas, på det att också skriften må »det deleuzianska omsatt i liv« (s. 218). Sva- leva.« Det första ledet verkar logiskt, det andra ret är nej, såtillvida att mästaren aldrig skulle påklistrat (utifrån exemplet Rimbaud). Att hemfalla till att vanpryda sin text med en massa »också skriften må leva« tyder på att Johansson slarvfel, vilket är den banalitet som Johansson vill behålla några reträttmöjligheter tillbaka in tar till för att visa att han är i stånd att slarva och i samhället och litteraturen sedan han utfört därmed undfly svenska språknormer. sina symboliska försvinnanden och dragit sina Deleuze studerar som bekant gärna utväx- flyktlinjer. Johansson vill inte bara befria sig lingen mellan aktion och reaktion, och om han ifrån den »autonoma« individen och det »fär- uppmuntrar Johansson till ideologisk aktion så diga« samhället, han vill också finna en »ut- inställer sig ändå snart en reaktion: reträtt från gång ur svenska språket« (s. 7), han vill rentav det omöjliga, återkomst till verkligheten, lit- »sluta skriva« (s. 9). Att han skrivit en bok om teratur trots allt. Anders Johansson skriver om viljan att sluta skriva tyder ändå på något slags lusten att sluta skriva, han visar sig för att plä- skrivlust. Försvinnandet förbereder något slags dera för försvinnandets konst. Han har dessut- återkomst. om kommit på hur det ska gå till att skriva utan Gilles Deleuze har försett Anders Johansson att skriva (och det tipset har han för en gångs med inspiration till en hel del av denna dialek- skull inte fått från Deleuze, som skriver regul- tik (bortsett från att »dialektik« också är något jär filosofi): det gäller att skrivaessä . som Johansson efter mästarens föredöme vill undfly). Deleuze dyker upp påfallande regel- anders johansson disputerade för några år bundet närhelst Johansson har argumenterat sig sedan på en avhandling som vitsigt nog hette in i en ny motsägelse. Då citeras någon kryp- Avhandling i litteraturvetenskap (2003): en tisk deleuziana som antas visa hur vi skall kom- attack på litteraturvetenskaplig »doxa« inspire- ma vidare. Mästarens bekanta »nomadism« rad av Deleuze och Adorno. Där gällde det att uppmuntrar Johansson att i essän »Stil« tänka skriva avhandling utan att skriva avhandling. I »stil« som det som bryter med det personliga essäboken gäller det att »försöka odla ett es- uttrycket, som »bryter sönder den skrivande in- säistiskt skrivande som inte har någon plats dividens hegemoni, och uppenbarar en öppning inom akademin« (s. 9). I essän »Humanisten mot en immanent mångfald« (s. 87) där allt som konspirationsteoretiker« utvecklar Johans- »svänger«: »Stilen svänger, tillvaron svänger. son sin kritik av »akademin« samtidigt som han Endast vårt medvetande försöker övertyga oss trevar efter ett essäistiskt alternativ. Han har om att gränsen mellan mig och omvärlden … två huvudinvändningar mot svensk humanve- ligger fast« (s. 93). (Jag är frestad att kursivera tenskap och särskilt litteraturvetenskap: »Man Endast och lägga till ett sic.) Det som Deleuze fortsätter att producera administrativt använd- uppmuntrar är ett slags anarkistisk och rentav bar forskning, trots att det inte finns någon ad- romantisk impuls: föreställningen om den stora ministrativ efterfrågan« (s. 187). Och: man äg- förändringen, den nya skapelsen, det alldeles nar sig åt tolkning, »pragmatisk hermeneutik«. nya livet där allt är liv och rörelse, ingenting är Deleuze inspirerar till kritik av tolkning medan »färdigt«. Jag skriver »uppmuntrar«, eftersom Johansson lutar sig mot en annan aktuell guru, mästaren själv knappast skulle följa med på de Hans Ulrich Gumprecht, när han hävdar att det romantiska utflykter som hans disciplar tillåter »humanistiska tänkandets uppgift är inte att be- sig. En demonstration av detta ger Johansson i kräfta det verkliga, utan att utvidga föreställ- den avslutande essän »Slarv«. Han tror sig ha ningen om det verkliga«, det vill säga utveckla funnit ett deleuzianskt begrepp på svenska och en utopisk dimension (s. 197). (Varför tolkning

Kritik TFL 163 skulle stå i motsättning till utopi förblir oklart. tare«, »Yttrandeofrihet«, »USA-hat«, »Hu- Har det inte blivit en ny »doxa« i litteraturve- manisten som konspirationsteoretiker«. Det är tenskapen att vara mot tolkning?) oftast stimulerande, ibland provocerande. Men Eftersom Anders Johansson lockar mig till ger han det han utlovar: alternativ? Essäisten kritiska kommentarer vill jag nu passa på att Anders Johansson gör som dagens essäister deklarera att jag ofta finner hans kritik av lit- brukar göra: börjar och avslutar en essä med in- teraturvetenskapen träffande. Men jag måste teriörer från privatlivet. System-, genre- och in- tillägga att också denna kritik är motsägelse- stitutionskritikern Anders Johansson är så pass full och dras med besvärande romantiska di- välanpassad att han fyller boken med införståd- mensioner. Utifrån en lite preciös men ändå da allusioner och hänger på inte mindre än 294 välkommen kritik av svenska (och europe- noter och en kilometerlång litteraturlista – allt i iska) universitetsmyndigheters flirt med ordet enlighet med humanvetenskaplig »doxa«. excellence kommer Johansson fram till att det I essän »Yttrandeofrihet« säger Johansson »excellentas« motsats skulle vara det »kon- mycket bra om fetischeringen av yttrandefrihe- spirationsteoretiska« tänkandet. (Skulle inte ten och citerar gillande Göran Rosenberg, för konspiration kräva tolkning?) Sådant tänkande att genast lägga till att Rosenbergs kritik ändå visar alternativa flyktvägar och »den konspira- är begränsad eftersom han, som framgångsrik tionsteoretiska formen par excellence är essän« offentlig person, är »källarhålsvarelsens själv- (s. 202). Johansson alluderar på Adorno, som goda motsats« (s. 128). Kritiken faller tillba- utnämnde essän till den kritiska formen par ex- ka på Johansson: även om han svärmar för att cellence i en berömd essä, »Essän som form« försvinna i närmaste »källarhål« så visar hans (som ingen annan än Anders Johansson över- bok först och främst omöjligheten av att göra satt till svenska). detta. Han placerar sig försöksvis i utanför-po- Adorno odlar tanken på det essäistiska skri- sitioner, prövar alternativ, utvecklar kritik, ofta vandet som systemkritiskt. Det är förstås en en träffande och slagfärdig kritik. Och han de- lockande tanke för den som söker alternativ till monstrerar kritikens begränsningar. »systemet«, men är ändå, vid minsta eftertanke, Professor Arne Melberg, Universitetet i Oslo en befängt romantisk fantasi. För att ro sin kritiska idé i land måste Adorno göra distinktion mellan egentliga essäer – hans egna - och de för- aktliga versioner som annars är i svang och som Text & liv är allt annat än systemkritiska. Johansson följer Marie Öhman, Här kan jag äntligen honom i denna distinktion: han har inte mycket tala: Tematik och litterär gestaltning till övers till det som passerar som »essä« i da- i Åsa Nelvins författarskap gens svenska litteratur men vill förstås gärna Örebro Studies in Literary History and Criticism 6, Öre- tänka sig sin egen version som en god utopi och som oanvändbar till det som humanvetenskapen bro, Universitetsbiblioteket, 2007, 280 s. (diss. Örebro) annars används till: »administration«. Åsa Nelvin (1951–1981) hann bli en välkänd Anders Johansson gör också mycket av det och respekterad författare trots att hennes pro- som en svensk kritiker och litteraturvetare inte duktiva tid var så kort och trots att författarska- förväntas göra: han blandar uttrycksformer, pet bara omfattar fem titlar - barnböckerna De t.ex. filosofisk kritik med litteraturanalys med vita björnarna och Det lilla landet, romanerna reseberättelse med »personliga« inslag. Han är Tillflyktens hus och Kvinnan som lekte med rabiat i sin kritik, allra bäst i sina titlar: »Lit- dockor samt diktcykeln Gattet. Om henne har teratur som sömnmedel«, »Att inte bli förfat- Marie Öhman nu skrivit en doktorsavhandling.

164 TFL 2008:3-4 Bokens övergripande syfte är, som titeln anger, förtecken« (s. 22). Ett sådant synsätt gör inte att studera författarskapets tematik och konst- rättvisa åt Nelvins mångfasetterade texter, me- närliga gestaltning. Det primära materialet är nar Öhman. Men riktigt hur hon tänker sig att de skönlitterära texterna, men det biografiska skiljelinjen mellan Nelvins estetik och den kri- uppmärksammas också till en del. »Liv och tiserade självbiografiskt kvinnolitterära traditio- text är två viktiga komponenter i min studie av nen ser ut förblir ändå ganska oklart. Åsa Nelvins författarskap, såväl var för sig som Öhman menar att »livet och konsten fram- sambandet dem emellan«, skriver Öhman. Men står som samma företag för Nelvin, som om de hon vill beskriva detta samband på ett annat sätt var delar av samma skeende. Hon inte bara bio- än vad som tidigare har skett. Om jag har för- grafierar sin litteratur, hon estetiserar också sin stått henne rätt så menar Öhman att de biogra- biografi. Hur transformationen från liv till text fiska berättelserna om författaren hittills ofta ser ut i Nelvins fall och vad den representerar har stått i vägen för att vi ska kunna se de unika i ett enskilt verk är därför en av de frågor som konstnärliga kvaliteterna i författarskapet. avhandlingen söker svara på« (s. 22). Kanske för att Åsa Nelvin i sina skönlitterära Åsa Nelvins uppmärksammade debutroman texter i så hög utsträckning använde händelser, Tillflyktens hus kom 1975. De fyra centrala mo- miljöer och detaljer av olika slag hämtade från tivkomplexen i denna text handlar alla om »ti- det egna livet? Kanske för att hennes liv på flera dens gång och det faktum att människor är fast i sätt var så dramatiskt och så tragiskt? Hennes tiden« (s. 135). Öhman beskriver dem som »tiden mor dog då hon bara var 10 år gammal och Åsa och döden«, »kroppen och tiden«, »döden och fick då som barn vistas hos sina släktingar långt tidlösheten« och »skapandet och tiden«. Många hemifrån. Några år senare konstaterades det att recensenter ville läsa romanen som en berättelse Åsa Nelvin själv bar på den sjukdom som hade om ett mentalt sammanbrott, ett psykologiskt berövat hennes mor livet. Denna insikt hade hon kristillstånd. Men Öhman vill inte gå med på alltså med sig under hela sin kreativa tid. Nelvin en sådan läsning och pekar i stället på den ex- gick sin död till mötes bara några veckor innan istentialistiska filosofin, och nämner namn som hennes sista bok skulle publiceras, den bok som Sartre och Camus, liksom på en absurdistisk es- kom att bli hennes verkliga genombrott. tetik med namn som Beckett. Hon lyfter också En grundtanke i Marie Öhmans avhandling är fram en metanivå i texten som kretsar kring den att Nelvins texter inte passade in i den litteratur- kreativa processen och menar att skapandet som syn som de samtida kritikerna hade med sig när idé utgör en viktig del av romanens tematik. de läste dem och att denna osamstämmighet se- Avsnittet om debutromanen är på många sätt dan har häftat fast vid bilden av författarskapet. mycket intressant, men jag skulle vilja sätta Öhman beskriver det då rådande idealet som en några frågetecken vid en del av de oredovisade slags socialrealism som premierade det sam- värderingar som ligger till grund för resone- hällstillvända och det vardagsnära. Hon polemi- manget. Om jag förstår Öhman rätt så utgår hon serar gång på gång mot såväl psykologiserande för det första från att en psykologisk läsning i läsningar, där de skönlitterära texterna tänks sig skulle reducera det konstnärliga värdet av handla om någon form av identitetsutveckling, en text, alldeles oavsett hur texten och läsning- som mot mer genusinriktade ansatser. Och kan- en ser ut. För det andra framskymtar tanken att ske särskilt mot de sistnämnda. Hon skriver att det konstnärliga värdet skulle komma att öka författarskapet inte kan sättas i samband med om det går att visa att texten på något sätt kan »en självbiografisk kvinnolitterär tradition, där knytas till den existentialistiska filosofin. Det ett biografiskt innehåll anses vara resultatet av finns, som jag tror, ingen grund för den sortens någon form av identitetsprojekt med politiska antaganden.

Kritik TFL 165 Åsa Nelvins andra roman, Flickan som lekte kergenombrottet. Det finns ett lyriskt moment med dockor (1977) har både, under samtiden även i hennes romanprosa, men i detta verk har och senare, ofta satts i samband med det litte- det lyriska draget så gott som helt tagit över. rära fenomen som nedsättande har kommit att Gattet var från början tänkt som en självbio kallas för »bekännelselitteratur«, en genre som grafisk roman, men under arbetets gång föränd- definitionsmässigt skrevs av kvinnliga förfat- rades planerna och det hela formades till att bli tare. (När män bekänner är det »litteratur« och en diktcykel. Nu hade Nelvin definitivt hittat inte »bekännelselitteratur«.) Öhman är mycket sin konstnärliga form. Öhman menar att Gat- kritisk mot denna förknippning, i mitt tycke all- tet sammansmälter författarskapets tematiska deles för kritisk eftersom resonemanget för det och formmässiga strävanden. »Tiden, rummet första bygger på en ganska fyrkantig beskriv- och språket framställs alla som något begrän- ning av den litteratur som tänks ingå i genren, sande för den individuella existensen. Dikten en beskrivning som redogör för de problem själv framstår som det främsta medlet med och begränsningar den hade utan att samtidigt vilket dessa begränsningar kan överskridas: berätta om genrens möjligheter. För det andra Metamorfosen utgör en bild för strävan att nå finns det kanske fler beröringspunkter än Öh- bortom de begränsningar som den egna exis- man vill låtsas om mellan Nelvins sätt att un- tensformen innebär.« (s. 240) dersöka världen och det som återfinns i den kri- Det finns i Marie Öhmans avhandling många tiserade »bekännelselitteraturen«. Själv gjorde intressanta funderingar kring och analyser av Nelvin i en intervju följande reflektion: vad det är som gör Åsa Nelvins texter så bra som de faktiskt är. Så många att den skarpt po- När en man skriver utlämnande om personliga saker är det livsfrågor som avhandlas. När en kvinna gör lemiska hållningen i förhållande till den kvin- det blir det »bekännelse«, »privat« och »ointressant«. nolitterära tradition, som Nelvin ofta har jäm- – Min roman handlar inte om Stumpans utveckling förts med, egentligen är ganska överflödig. till kvinnokämpe på barrikaderna. […] Mitt syfte har Det håller på att växa fram ett förnyat intres- varit att beskriva en livssituation som jag tror många se kring Åsa Nelvins författarskap och jag tror människor kan känna igen sig i. (s. 149) att den här boken starkt kommer att bidra till Öhman tolkar det som att Nelvin här tar avstånd det. Man kan bara hoppas att den också kom- från bekännelseromanen. »Hon uppger att hennes mer att ge impulser till en nyutgivning av de ambition har varit att skildra en livssituation – skönlitterära texterna. inte en utveckling, och något som människor – Docent Eva Borgström, Göteborgs universitet inte bara kvinnor – kan känna igen sig i.« (s. 149) Men är det inte i stället det systematiskt ojäm- lika bemötande som texter skrivna av kvinnliga respektive manliga författare får som är föremål Den mediale Taube för Nelvins kritik? Som jag tolkar det gör Nelvin helt enkelt bara anspråk på att hennes skönlitte- David Anthin, Evert Taubes scener: rära skildringar av »personliga saker« självklart Från Cabaret Läderlappen till kommunicerar något annat och mer än enbart Gröna Lund privata angelägenheter. Hon är kritisk till att de Lund, Ellerströms, 2007, 822 s. (diss. Göteborg) kvinnliga författarnas skildringar av »personliga För snart ett kvartssekel sedan disputerade Rig- saker« reduceras till något utomlitterärt, medan mor Schill på den första litteraturvetenskapliga de manligas ges allmänmänskligt intresse. avhandlingen om Evert Taubes viskonst. Där- Åsa Nelvins sista bok, den postumt utgivna efter blev det relativt tyst om Taube. Svenska Gattet (1981), kom att bli det definitiva kriti- folket fortsatte att sjunga hans visor men litte-

166 TFL 2008:3-4 raturvetarna var upptagna av annat. Det senaste om den åldrande nationalskaldens sista scen, decenniet har emellertid intresset varit i stigan- Gröna Lund, där han uppträdde under en följd de, vilket har sin främsta förklaring i att Gö- av somrar under 60- och 70-talet. teborgs universitetsbibliotek 1997 förvärvade Ungefär samtidigt med Anthins avhandling det stora Taubearkivet. En direkt följd av detta gav Olle Edström ut sin musikvetenskapliga var den Taube-konferens som hölls i Göteborg generalinventering av Taubes produktion: Evert 1999 under Lars Lönnroths ledning. Året dess- Taubes musik – en musikvetenskaplig studie förinnan hade Mikael Timm gett ut sin digra (2007). Dessa båda arbeten kompletterar varan- Taubebiografi. Föreläsningar med olika aspek- dra. Med sina olika inriktningar visar de på den ter på viskonstnären Taube presenterades vid vetenskapliga spännvidd som Taubes mångåriga konferensen av ett antal unga litteraturvetare. produktion inbjuder till studier kring. Några av dessa stod då i begrepp att påbörja Kapitlen hos Anthin skiftar i storlek. Förkla- sina avhandlingsarbeten. ringen ger avhandlingsförfattaren själv: källäget Flera av de unga föreläsarna framstod som är högst varierande. Det material som finns att synnerligen initierade och hade bra uppslag tillgå när det gäller Taubes rätt kortvariga roll för sitt fortsatta arbete. En av dem var David som kabaréartist 1919 är synnerligen begränsat Anthin som förra året disputerade på avhand- jämfört med det massiva material som förelig- lingen Evert Taubes scener: Från Cabaret Lä- ger när »massmediestjärnan Evert Taube« under derlappen till Gröna Lund (2007). Boken är 50- och 60-talet ska studeras. Den totala mate- på drygt 800 sidor. Bara genom sitt omfång rialmängden som Anthin med beundransvärd kommer den att utgöra den vetenskapliga av- ihärdighet och noggrannhet har arbetat med har handling som framtida Taubeforskare aldrig varit betydligt större än vad som i allmänhet kan komma förbi. I trots av vad titeln anger är gäller för en avhandlingsförfattare. Ur samman- det inte enbart Taubes scener som beskrivs och lagt ett tiotal arkiv har han hämtat sitt material. analyseras. Här förenas ett antal projekt med Två av dem är särskilt viktiga. Det första är na- olika inriktningar. Uttryckt på ett annat sätt: turligtvis det stora Taubearkivet vid Göteborgs Här ryms tre eller fyra avhandlingar av normal universitetsbibliotek. Här finns brev, dagböck- storlek. er, manuskript och korrektur, programblad, fo- Syftet är att studera Taubes viskonst, hans tografier, kontrakt, avräkningar från STIM och prosa och lyrik ställd i relation till hans verk- mycket annat. Det andra centrala arkivet är Sta- samhet som scenkonstnär. I fem kapitel beskri- tens ljud- och bildarkiv. Här har Anthin hämtat ver författaren hur Taube växlar scener, från kopior av radio- och TV-programmen där Taube den intima cabaretscenen i slutet av 1910-talet var huvudperson. Här har han förmodligen ock- till den nyinvigda Gyldene Fredens olika scen- så fått tillgång till många av de fonogram som rum på 20-talet. Han etablerade sig snart som han nyttjar i sina analyser. Avhandlingsförfat- skivartist. Scenerna växte under 30- och 40-ta- taren har dessutom korresponderat med många let när han turnerade i folkparker och uppträd- av de personer som har haft med Taube att göra. de i konsertlokaler. Som grammofonsångare Genom personliga samtal, telefonintervjuer, tar han också det nya radiomediet i besittning e-postförfrågningar har ytterligare detaljera- och under 50- och 60-talet görs en serie pro- de uppgifter fogats till den stora samlingen av gram som visar på en både bredare och djupare empiri. Till detta kommer allt tryckt material: sida av Taubes diktning och beläsenhet. Un- recensioner, artiklar och notiser i pressen från der 60-talet produceras en serie TV-program 1916 och framåt, samt vidare Taubes många kring Taube och hans vispoetiska inmutningar vissamlingar och prosaböcker och all annan se- i gamla och nya världen. Slutkapitlet handlar kundärlitteratur som Anthin haft att förhålla sig

Kritik TFL 167 till. Av detta omfångsrika och mångskiftande är spolierat. En saklig desillusion dominerar i material har Anthin byggt upp sin avhandling hennes berättelse om sitt öde: »Den första kärle- som i stort följer kronologin för Taubes liv som ken så söt/ som socker kan den vara,/ den andra visdiktare och artist. kärleken ger tröst,/ den tredje handelsvara!« Jag I Den dubbla scenen (1978) analyserar Lars har helt enkelt svårt att associera till skratt och Lönnroth muntlig diktning från medeltiden och karneval. Om det över huvud taget finns anled- framåt med utgångspunkt i frågan om hur fram- ning att tala om ett karnevaliskt drag finner man förandesituationen formar dikten. I sitt inled- det i den rytmiska durmelodin, men en sådan ningskapitel betonar Anthin att detta perspektiv iakttagelse vore möjlig att göra utan referens till är centralt även för honom. Nu kan man tycka Bachtin. att Lönnroths funktionella metod skulle kunna Evert Taube har ofta uppfattats som en för- kompletteras med senare tiders teoretiskt mer fattare och artist vars konst är sprungen ur den utmanande perspektiv. Mer än trettio år har gått spontana improvisationen. Anthin visar i sin sedan Den dubbla scenen gavs ut och teoriut- avhandling hur välplanerade hans framträdan- vecklingen inom området har varit minst sagt den i själva verket var, hur uttänkta hans många överväldigande sedan dess. Eftersom det är den sidospår och digressioner var, men också med performativa sidan av Taubes verksamhet som vilken fermitet han kunde rädda sig ur situa- i så stor utsträckning står i centrum kunde inte tioner när han var trött och okoncentrerade el- minst teoribildningen kring begreppet perfor- ler hur han kunde få felsägningar att framstå mativitet ha aktualiserats. som avsiktliga. Ongs forskning om primär och Även om avhandlingen i stort bygger på in- sekundär talspråklighet introduceras redan i inledningskapitlet i Den dubbla scenen har Anthin ledningskapitlet och tillämpas på ett intelligent också hämtat tankemönster från teoretiker som och elaborerat sätt vid analysen av hur munt- Michail Bachtin och Walter J. Ong. Bachtins liga drag både karakteriserar Taubes prosa och namn nämns redan i inledningskapitlet, där för- hans docerande stil som scenartist. Ett avsnitt utsättningarna och inriktningen för avhandling- ur Ongs verk citeras i avhandlingen, och det en presenteras. Men det är egentligen i huvudsak framstår närmast som om det hade formulerats vid analysen av visan »Pepita dansar tamborito med Taubes framträdande i åtanke. I korthet i Panamá« som Bachtin tillämpas i mer preci- går det ut på att all muntlig föredragning ut- serad mening. Det är idéen om den medeltida sätts för störningar och den som talar eller re- skratt- och karnevalskulturen som appliceras citerar kan på olika sätt distraheras och hamna på denna sång. Anthins och min förståelse av fel. »Förmågan att på ett elegant sätt rätta till denna visa skiljer sig emellertid åt. Anthin beto- sina misstag – och få dem att inte alls framstå nar det humoristiska i tamboritodansen och ser som misstag – är något som skiljer de verkliga Pepitas agerande i skrattkulturens ljus. Hennes sångarna från klåparna«, skriver Ong (s. 369). attityd präglas av såväl »glädje och triumf som När jag inledningsvis tecknade konturerna av ironi och hånfullhet« (s. 472). Ironi och hån- av avhandlingens fem huvuddelar gav jag en- fullhet – ja, men glädje och triumf – knappast! dast en blek avspegling av vad varje kapitel i Än mer tveksam är jag till påståendet att Pepita själva verket omfattar. Det är långt ifrån endast »skrattar åt sig själv och sin egen utsatta situa- Evert Taubes olika scener som behandlas. I slu- tion« (s. 472). För min del dominerar tragiken i tet på varje kapitel belyser Anthin med ett el- berättelsen om den unga indiankvinnan som bli- ler ett par analysexempel den specifika scenens vit förförd av en vit man och har förvisats från och framförandesituationens relation till visan/ sitt hem och sin kultur för att i stället tvingas visorna i stort. Inom ramen för varje analys ak- söka sitt levebröd på bordellen. Hennes unga liv tualiseras ett antal kontexter. När Taube debu-

168 TFL 2008:3-4 terade i Stockholm på Cabaret Läderlappen var har han gemensam med sitt studieobjekt. Själv- »Karl Alfred och Elinor« ett av paradnumren. referenser förekommer i mängd. Redundansen Anthin presenterar de olika versionerna av vi- är emellanåt prövande. I sin utläggning om den san och resonerar om dess tillkomst. Eftersom svenska kabaréns utveckling på 10-talet kan »Karl Alfred och Elinor« handlar om en sjöman Anthin säga att friskheten i Ernst Rolfs framträ- från Sverige i främmande hamn, kan den kate- dande stod i kontrast till »den tyska traditionens goriseras som en sjömansvisa, vilket föranle- spleen« (s. 26). Samma resonemang och exakt der Anthin att göra en längre exkurs om denna samma formulering, »den tyska traditionens genre. På grundval av sjökaptenen Sternvalls spleen«, upprepas senare (s. 55) för att något sjömansviseantologi Sång under segel och vis- varierat återkomma ett antal sidor senare: »den forskaren Bengt R. Jonssons inventering av oli- tyska traditionens dekadens« (s. 89). Detta bara ka kategorier av sjömansvisa kommer Anthin som exempel på en tendens till överlappningar i fram till att »Karl Alfred och Elinor« tillhör en formuleringar och sammanhang som hade kun- hybridkategori som han benämner kabarésjö- nat undvikas och därmed positivt påverkat det mansvisa. Därefter går avhandlingsförfattaren ohanterliga omfånget. över till att granska »sjömansvisans univer- En annan anledning till att boken har blivit så sum« med start i den folkliga sjömansvisan och stor är de många citaten. Jag känner igen fres- med fortsättning i den kommersiella sjömans- telsen att vilja understryka äktheten genom att visan. Först därefter landar analysen på allvar i direkt återge vad som har stått i ett brev, en dag- visan om Karl Alfred och Elinor. bok eller en artikel. Viljan att redovisa sina ar- Uppslaget att mer ingående behandla en eller kivfynd yttrar sig gärna i att man citerar. Emel- ett par exempelvisor är utmärkt. Vid läsningen lanåt är originalformuleringarna omistliga. av boken får läsaren på så vis hela spännvidden Nackdelen med framför allt längre blockcitat i Taubes viskonst framlagd för sig och man får är emellertid att avhandlingsförfattarens egen följa en konstnärs utveckling mot ett allt större röst ständigt blir avbruten. Flödet i läsningen raffinemang. De musikanalyser som följer på hindras av att läsaren ständigt ska anpassa sig textanalyserna är välgjorda. Anthin observerar efter en annan typstorlek och en annan stilnivå, taktart och formschema, han jämför notbilden kanske ett ålderdomligt språk och en syntax med Taubes insjungningar och noterar före- som skiljer sig från dagens. komsten av improviserade trioler och avvikan- Upprepningar, självreferenser och citat är de synkoper när Taube sjunger – eller tvärtom. samtidigt bevis för noggrannheten hos avhand- Ibland får läsaren veta hur text och musik sam- lingsförfattaren. Att återkommande orientera lä- verkar eller motsäger varandra, men rätt ofta saren om var ett anslutande resonemang tidigare utgör litterära och musikaliska iakttagelser se- har förts är ett sätt att skapa sammanhang i den parata enheter utan att man som läsare egent- stora texten. Nu tror jag att parentetiska mar- ligen får veta något om musikens och textens keringar av typen »Se avnitt 1 i detta kapitel« förmåga att vara ömsesidigt förhöjande. knappast lockar läsaren att söka upp det avsedda Anthins avhandling är lättläst men ändå svår textstället. En sådan oprecis referens väjer man att läsa. I omfånget och anspråken på att vilja för. Däremot hade det varit bra med ett rejält vis- vara så heltäckande som möjligt har han samti- register. Återkommande har jag ställt mig frågan digt skapat problem för sig själv. För den som »Var läste jag om den eller den visan?«, och varit är intresserad av ämnet är det lätt att överse med hänvisad till att rådbråka mitt eget minne och att detta. Allt är ju på sin nivå intressant. Men det mer eller mindre planlöst leta bland sidorna. kan vara svårt att hålla kursen i Anthins långa Anthin är i ordets bästa mening kritisk. Åter- text. Förtjusningen i sidospår och utvikningar kommande visar han att han inte utan vidare tar

Kritik TFL 169 över traderade uppfattningar. Han går i stället vers under nittonhundratalets början (Lund till källorna och ofta finner han att en etablerad 1971) och doktorsavhandlingen Studier i svensk föreställning är alldeles fel eller att den bör ny- fri vers: Den fria versen hos Vilhelm Ekelund anseras. Hela avhandlingsarbetet präglas över och Edith Södergran (Göteborg 1981). Dessa huvud taget av en vilja att gå till botten med allt. följs av ett stort antal internationella artiklar Därmed sagt och understruket att David Anthin samt artiklar förmedlade genom Centrum för inte bara har skrivit en bok om Evert Taubes Metriska Studier – numera Nordiskt Sällskap vislyrik utan också lämnat ett väsentligt bidrag för Metriska Studier, i förkortning Nordmet- till 1900-talets svenska vishistoria, till dess po- rik – som Lilja var med och grundade 1986. pulärmusikhistoria och till dess mediehistoria. Hon är nu aktuell med läroboken Svensk vers- Anthin gör mycket mer än analyserar Evert Tau- lära (2008), en lärobok som är ett koncentrat bes scener. Han belyser i ännu högre grad Taube av hennes Magnus opus, Svensk metrik (2006), som grammofon-, radio- och TV-artist. Han vi- bägge publicerade i samarbete med Svenska sar på Taubes samspel med och utnyttjande av Akademien. Liljas bidrag är en viktig del av de pressen i samband med en lansering, vid hem- senaste decenniernas förnyelse av metrikstu- komsten från en resa eller vid någon annan be- dierna i Norden såväl som internationellt med givenhet. Taubes visor vilar i stor utsträckning fokus på versers rytmisering, semantisering på en tradition från 17- och 1800-talet men det och historisering, ofta grundat i kognitionsve- är 1900-talets moderna medier som blir förmed- tenskap och semiotisk teori – jämför till exem- lare av dessa visor och denna tradition. Han når pel Frank Kjørup Sprog versus sprog: Mod en sin stora publik via grammofon, radio och TV. versets poetik (2003), Derek Attridge, Poetic Av den anledningen ställer jag mig tvekande till Rhythm: An Introduction (1995), Reuven Tsur avhandlingens titel. Visserligen används ordet Towards a Theory of Cognitive Poetics (1992, scen i sin vidaste mening, men det vore mer reviderad upplaga 2008). adekvat att betona mediernas roll. Svensk metrik är 654 sidor detaljerad infor- Det finns all anledning att beundra David An- mation indelad i tre sektioner om versteori, thins stora och betydelsefulla arbete. Insikterna vershistoria och verslära. Centrala begrepp och utblickarna vittnar om djup och bredd. Vad som rytm, meter, klang, versrad, versgrupp jag i dag önskar är en förtätad version på 250 och många andra, vilka analyseras och teore- sidor skriven för den riktigt stora publiken och tiseras med exempel främst från svensk poesi, med den elegans och det lätta anslag som An- men också, förstås, från till exempel grekisk, thin visar att han behärskar. isländsk och tysk versifikation. Att notera är att Docent Johan Stenström, Lunds universitet Liljas analytiska språk är konsekvent ekono- miskt – man kunde kanske förvänta sig att 654 sidor skulle innebära en viss yvighet. Tvärtom. Lilja visar hemingwayskt snarare än berättar Metrik och verslära eller broderar ut i onödan. Så är också fallet i Svensk verslära som är en drygt hundrasidig Eva Lilja, Svensk verslära pedagogisk version av den tidigare boken. I Stockholm, Norstedts Akademiska Förlag, 2008, 134 s. de första tre kapitlen presenteras här, liksom i Eva Lilja, Svensk metrik Svensk metrik, kortfattat men lättfattligt met- Stockholm, Norstedts Akademiska Förlag, 2006, 654 s. riska grundbegrepp med exempel. Bokens två Professor Eva Liljas bidrag till svensk, nord- avslutande kapitel inriktas på rytmisk praktik i isk och internationell metrik är omfattande och läsningen och de bör vara mycket användbara inleds med licentiatarbetet Studier i svensk fri för undervisning om poesi på universitetsnivå.

170 TFL 2008:3-4 Begreppet rytm är idag centralt för många en helt lika. Formelement som slutrim är förstås versforskare och skall inte förväxlas med meter stimulerande men det måste finnas en glidning eller takt. Meter ses initialt som antikens regel- som inspirerar till eftertanke och tolkning, en verk men dess versmönster förändras historiskt obalans i symmetrin, något som stör den enk- i mötet med andra språk. Takt eller takfasthet laste taktfasta förståelsen men som ändå inte är versradens slagräcka med betonade promi- blir obegripligt. Som Lilja påpekar förekom- nenser och svagare stavelser. Rytm är kanske i mer ekvivalenser i olika sorters upprepningar: mångas ögon ett alltför generellt begrepp, rytm positionellt (intervaller), proportionerligt (om- finns överallt: i musiken, trafiken, årstiderna fång), grammatiskt (syntaktiskt) (Lilja, 2006 etc. Men det är också dess styrka om man be- s. 42). Mer specifikt kan vi undersöka hur ek- tänker universella kroppsliga erfarenheter som vivalenser semantiseras som visuella, auditiva hjärtslag, andning och dans. Dessa och liknan- och tematiska rytmer. Liljas forskning har all- de erfarenheter är utgångspunkten för tesen om tid poängterat relationen mellan den akustiska/ embodiment (se Lakoff & Johnson, Philosophy fonetiska formen och semantiska, semiotiska, in the Flesh, 1999 med flera), en kognitiv teori överväganden i läsningen. Att noggrant studera om kropp och språk som utvecklats inom ra- versifikationen innebär att inte förbli vid syn- men för kognitiv lingvistik och senare kogni- kroniskt tidsbundna regler då det finns ett stort tiv poetik (jämför Cronquist »Kognitiv poetik antal betydelsebärande element att ta hänsyn – en introduktion«, TFL 2006:3-4). Innan kul- till i produktionen av versförståelse. turella konventioner påverkar tolkningen sker Att analysera semantisering i modernistisk omedvetna kroppslig-språkliga processer som dikt, till exempel, inbjuder till att undersöka strukturerar läsningen i helheter eller gestal- dikters skriftbilder. Texter har förstås alltid en ter. En första läsning av en text kan ses i ter- skriftbild, trycksvärtans svarta mönster över mer av överlevnad: kroppen, medvetandet och den vita boksidan där metriska strofer är mer sinnena, skapar en hel gestalt av upplevelsen eller mindre fyrkantiga, medan »den fria versen för att snarast möjligt förstå helheten. Rytm bjuder på alla möjliga omväxlande skriftbilder, handlar med andra ord om balans: man måste som också är rytmiska på samma sätt som en rytmisera i gripbara gestalter för att få världen tavla eller en fasad« (Lilja, 2008 s. 83). Skrift- förståelig (Lilja, 2008, s. 18). I diktläsningen bilder är inte samma sak som bilddikter, som sker rytmiseringen spontant allteftersom man hos till exempel Apollinaire – i fri vers används uppfattar formdragen (Lilja, 2006 s. 17). Dock det vita papperet just fritt, i ett spel mellan tom- är inte den mest intressanta poesin omedelbart rum och bokstäver. Hos Öyvind Fahlström kan symmetrisk. Snarare är det tvärtom – men inte exempelvis skriftbilden lätt bli kaotisk efter- helt – vilket leder oss till att överväga Liljas vi- som läsandet måste ske strofvist, diagonalt och dareutveckling av begreppet ekvivalens. kiastiskt för att försöka fånga betydelsen av till Ekvivalensbegreppet är förstås grundat i Ro- exempel »råttlökssolarna« (»Morgon i rådhu- man Jakobsons språkteori. I relation till rytm, set«). Det tog lång tid för Fahlströms och andra kognition och metrik kan man fundera på vad konkretisters skriftbilder att få genomslag – den intresserade läsaren förväntar sig – att lä- inom svensk fri vers började det hos Katarina saren vill känna igen sig och följa med i diktens Frostenson (Lilja, 2006 s. 422). rytm är givet. Men det skall inte vara för förut- Intressant nog är dock Frostensons poesi sägbart, då kan man lika gärna läsa formelba- knappast konkretistiskt ikonoklastisk, istället serade detektivromaner. Ekvivalens handlar om ger hennes skriftbilder snarast serena och sa- att läsaren stimuleras av rytmer – fraser, rim, krala effekter. Tomrummen mellan bokstavs- skriftbilder – som oftast är ganska lika snarare sjoken saktar ned läsningen, formen rytmise-

Kritik TFL 171 ras med innerligt innehåll – diktens rytm eller dernistisk vers förhåller sig till äldre verssys- andning blir meditativ. Lilja (2006 s. 505–510) tem (jämför Frostenson ovan). analyserar Frostensons »Överblivet« (I det Som avslutning får man betona att Svensk gula, 1985) och konstaterar till att börja med metrik är en kolossal forskargärning som kom- att dikten är tredelad: diktens första del är luf- mer att läsas av kommande generationers lyrik- tigt utspridd, diktens andra del är traditionellt forskare. Det bör också understrykas att Svensk antikt versifierad och i slutraderna återkom- verslära är handfast och praktiskt inbjudande mer glesheter. Närmast ikoniskt beskriver den – speciellt de två avslutande kapitlen. De mest första delen av dikten en nedfallande skriftbild förvirrade lyrikläsare kommer där att hitta hem en tystnad och en tvekan. Läsningen görs också till rytmens, semantiseringens och historise- meditativt långsam genom att flertalet versra- ringens principer för att kunna hämta insikter der inbjuder till både en temporal läsning vers om metrikens sensuella och betydelseförkla- för vers, men också en spatial läsning där ver- rande aspekter. serna läses parallellt och/eller både/och. Dik- FD Ulf Cronquist, Göteborgs universitet tens andra sektion saktar också ned läsningen, inleds »jag sitter i en väntsal«, och de tre avslutande verserna pauserar åter, inbjuder till första sektionens diagonala, fallande, skriftbild. Man Kvinnors brev noterar att Lilja, såväl i sin teori som praktik, Marie Löwendahl, Min allrabästa här som annars, rytmiserar, semantiserar och och ömmaste vän! Kvinnors brev- historiserar. I analysen av Frostensons dikt skrivning under svenskt 1700-tal finns historiska referenser till konkretism. Dik- Makadam förlag, Stockholm/Göteborg, 2007, 368 s. tens skriftbild rytmiseras, ordens innebörder semantiseras som överblivna, tomt ikoniserade (diss. Lund) med kopplingar till Vanitasmotiv. Intresset för brev har under de senare åren varit Förutom Liljas kognitivt grundade semio- växande såväl inom svensk litteraturvetenskap tik om metrik och rytm i teori och praktik har som internationellt. I Sverige utkom exempel- hon också bidragit med betydande forskning vis två doktorsavhandlingar i litteraturveten- om hur svensk vers har utvecklats historiskt, skap 2007: Marie Löwendahls Min allrabästa som också, visar det sig, har att göra med ryt- och ömmaste vän! Kvinnors brevskrivning misering, semantisering och kognition. Liljas under svenskt 1700-tal och Jon Helgasons sammanfattning (2008 s. 46–58) beskriver tre Hjärtats skrifter: En brevkulturs uttryck i kor- verssystem för svensk rytmisering: (i) accent- respondensen mellan Anna Louisa Karsch och vers under medeltiden, som utmärks av ett visst Johann Wilhelm Ludwig Gleim. Båda studierna antal prominenser i varje vers och segmentell är ett resultat av forskningsprojektet »Kvinnors rytm; (ii) metrisk vers mellan ungefär 1650– brev – en språk- och litteraturvetenskaplig un- 1930, med seriell rytm och takfasthet; (iii) fri dersökning av kvinnors brev på svenska, fran- vers under 1900–2000-tal med sina stiliserade ska, engelska, tyska och latin«, lett av professor fraser i segmentell rytm. När ett verssystem Eva Haettner Aurelius. har blivit omodernt har det inte försvunnit; Huvudsyftet med projektet »Kvinnors brev« accentversen lever kvar i grötrim och senare är i korthet att pröva Elaine Showalters tes om årtiondens rapp, medan taktfast metrisk vers en kvinnospecifik kultur, med ett kvinnospeci- lever kvar i populärmusiktexter. Detta bör ge fikt språk, på brev skrivna av kvinnor till kvin- intressanta perspektiv på texter av till exempel nor och män, med några jämförelser med mäns Petter och Ulf Lundell, men även hur fri mo- brev till kvinnor och män. Tesen från artikeln

172 TFL 2008:3-4 »Feminist Criticism in the Wilderness«, i Criti- en genre lämplig för kvinnor och frågar sig cal Inquiry 1981:2, är minst sagt omdiskuterad, hur »konstruktionen – om man så vill – av och senare års poststrukturalistisk genusteori det kvinnliga i breven och hur föreställningen har starkt ifrågasatt om det går att tala om en om ett särskilt förhållande mellan kvinnor och sorts kvinnlighet, en sorts kvinna, vilket man i brevskrivning påverkar kvinnors skrivande«. projektet har varit väl medveten om (se projekt- (s. 11) För att undersöka detta urskiljs fyra beskrivning: http://kvinnorsbrev.litt.lu.se). Ut- forskningsområden som avhandlingen vill be- gångspunkten är således att pröva Showalters svara: »1. hur de kvinnliga brevskribenterna tes empiriskt utifrån ett språkvetenskapligt och använder brevgenren och hur de förhåller sig litteraturvetenskapligt perspektiv på ett omfat- till de ideal som omgärdar brevskrivningen un- tande brevmaterial. I fokus står det familjära der 1700-talet och till föreställningen om bre- brevet, vilket är en lämplig genre eftersom den vet som ett särskilt kvinnligt medium; 2. vad varit tillgänglig för kvinnor under lång tid. Fors- skribenterna i sina brev säger om världen och karna inom projektet har arbetat fram en kvan- sig själva som kvinnliga subjekt; 3. hur brev- titativ analysmodell för stilistiska och språkliga texterna är uppbyggda, vilka språkliga och sti- analyser som gör det möjligt att jämföra breven listiska medel som används och om de ankny- med varandra. Brevmaterialet omfattar flera ter till andra typer av texter; 4. vilken funktion/ språk och har sin tyngdpunkt på 1700-talet, men vilka funktioner breven har visavi mottagaren«. också medeltida brev ingår. Inom de olika del- (s. 11) Frågorna är många och belyser såväl projekten görs fördjupningar om det medeltida brevet i sin kontext som brevet som text. latinska brevet (av Hedda Gunneng), om fransk- Löwendahl gör tre strategiska nedslag. Det språkiga brev av svenska 1700-talskvinnor (av rör sig om högaristokraten Hedda De la Gardies Elisabet Hammar), om tyska och engelska brev brev till maken Gustaf Mauritz Armfeldt under (av Lena Olsson och Jon Helgason) och om åren 1788–1793, Julie Ekermans brev till äls- svenska 1700-tals brev (de tidiga av Börje West- karen och välgöraren Carl Sparre åren 1784– lund och de senare av Marie Löwendahl). 1791 och den berömda familjen Gjörwells brev I avhandlingen Min allrabästa och ömmaste 1791–1804. Där står framförallt breven från vän! undersöker alltså Marie Löwendahl svens- Brita Elenora till maken Carl Christoffer Gjör- ka kvinnors brevskrivning i slutet av 1700-talet, well och breven från döttrarna Brite Louise och det sekel som brukar kallas för brevets århund- Gustava till sin far i fokus. rade. Det familjära brevet hade då en stark ställ- Materialet är väl valt. Det är brev skrivna av ning tack vare den franska salongskulturen, där kvinnor vid samma tid, men med olika social Madame de Sévigné (1626–96) var den mest bakgrund och till olika adressater. Skribenter- kända brevskriverskan. Att skriva familjära, na förhåller sig till samma brevideal, men som privata brev blev en attraktiv genre för kvinnor Löwendahls visar i sin studie, så förhåller de i och med dess vardagliga tilltal och stilnivå, sig till denna norm på olika vis. Mest intressant och som brevställaren La Bruyère framförde av de tre analyskapitlen är den första studien på 1600-talet, kunde kvinnor uttrycka sig fri- om Hedda De la Gardies 73 brev till sin make. are och naturligare än män eftersom de inte var Här visar Löwendahl hur den vardagliga stilen retoriskt skolade. På liknande vis argumente- uttrycks med ofta förekommande ordspråk, rade den senare tyska skriftställaren Gellert i talesätt, ordlekar, ironi och en hejdlös språk- sin berömda Praktisk afhandling om den goda blandning mellan svenska och franska som ex- smaken (1751, på svenska 1781). empelvis: »Mon bon Ami revénes je vous en Marie Löwendahl tar sin utgångspunkt i prie, vous verés que les filbuncka de Frescati, uppfattningen att brevet under 1700-talet var et les gröna soppor de Brita, te guerirons plus

Kritik TFL 173 vitte que touts les drouges, et tout les medecins dessa omnämnanden måste sättas i relation till du monde/…/.« (s. 103) Som Löwendahl fint det faktum att det är fråga om kärleksbrev som översatt: »[Min gode vän kom tillbaka jag ber förmedlar en stark längtan och saknad. Icke er, ni kommer att få se att Frescatis filbunkar desto mindre undrar jag varför maktaspekten, och Britas gröna soppor gör dig fortare frisk som Forselius lyft fram, här tonas ned? Är inte än alla medikamenter, och alla doktorer i värl- syftet med Julies brev, vilket Löwendahl själv den /…/]« (s. 103). beskriver, att »betala av sin skuld till välgöra- De la Gardies brev utmärker sig genom en ren« och »att vinnlägga sig om Sparres fortsat- naturlighet som står i kontrast till klassisk reto- ta stöd och ekonomiska bistånd« (s.214), just rik, men analysen visar också att där finns res- ett tydligt exempel på en hierarkisk relation? ter kvar från det franska aristokratiska idealet Att Julie Ekermans brev ger uttryck för ideal att skriva galant d.v.s. att underhålla och roa. förknippade med en framväxande borgerlighet Men också innehållet i breven är spännande, nyanserar Löwendahl genom att beskriva breven vilket särskilt Löwendahls framlyftande av bre- som varandes mitt emellan olika ideal, i över- vens funktion som nyhetsförmedling visar. När gången mellan olika samhälliga skikt. I det sista maken exempelvis deltar i det finska vinterkri- analyskapitlet om kvinnorna Gjörwells brev rör get rapporterar hustrun, som ofta kallar sig »Ta det sig däremot »tveklöst« (s. 306) om det nya fidèle pumpa«, om politiska händelser i Sverige borgerliga idealet, karaktäriserat av känslosam- som kan ha betydelse för makens ställning. Det het, dygd och familj. Här påvisar Löwendahl är skvaller på högsta nivå. Madame de Sévigné en tendens till naivisering av det egna jaget i har kallats för den första journalisten, och för breven, vilket knyter an till föreställningen om svenskt vidkommande är alltså De la Gardie kvinnan som lik ett barn och väsenskild från en motsvarighet. Att nyhetsförmedlingen, som mannen. Det förromantiska idealet och synen för tankarna till ett tidigt reportage, sker i brev- på kvinnan som natur gör sig allt mer påmint form, är intressant ur genussynpunkt eftersom i materialet. Här skulle resonemanget ha kun- det visar att kvinnor kunde rapportera om of- nat ytterligare fördjupats med historiska studier fentliga politiska händelser, men det sker i det som Thomas Laqueurs Making Sex (1990), om privata, familjära brevet. övergången från en enkönsmodell till en två- Breven från Julie Ekerman till Carl Sparre könsmodell och med aktuell genusteori som skiljer sig åt på flera punkter från De la Gar- problematiserar begreppen kvinnlighet och dies. Här rör det sig om 59 brev från två perio- kvinnliga subjekt. Analysen visar emellertid der, 1784 och 1789–91, först från älskarinnan övertygande hur framträdande sentimentalitet och senare från borgmästarhustrun Ekerman. och äkthet blir i breven, till skillnad från det Breven har tidigare analyserats av Tilda Maria tidigare aristokratiska galanteriet. Makan och Forselius i magisteravhandlingen »Min nådiga systrarna Gjörwells brev uppvisar en tydligt pappas Uprigtiga Vän och fiolliga flicka: Julie känslomässig stil, med många hyperboler, ut- Ekerman/Björckegrens brev till Carl Sparre läs- rop och avsaknad av ironi. De fungerade inte ta utifrån frågor om makt och identitet« (2002) som nyhetsföremedling utan hade ett helt annat samt i hennes artikel i Brevkonst, red. Paulina syfte: »att blotta sitt hjärta« (s. 298). Den lit- Helgeson och Anna Nordenstam (2003), vilket terära genren pastoral lyfts i detta sammanhang Löwendahl redogör för. Dock polemiserar av- fram för att ringa in Gustava Gjörwells litterära handlingsförfattaren mot Forselius beskrivning ambitioner, som hon alltså fick utlopp för i bre- av relationen som högst ojämlik. Visserligen ven eftersom något annat kanske inte var möj- omtalar sig Julie som den underdåniga tjäna- ligt? Här knyter Löwendahl an till Katherine rinnan, men Löwendahl argumenterar för att Jensens idé om en »Epistolary Woman« som

174 TFL 2008:3-4 innebar att kvinnorna visserligen var accepte- Stanleys intressanta artikel »The epistolarum: rade som goda brevskrivare, men just därför On theorizing letters and correspondences« i inte behövdes uppmuntras till att verka i andra Auto/Biography (2004) om brevets paradoxer genrer. Löwendahl avslutar avhandlingen med liksom Elisabeth Mac Arthurs Extravagant att konstatera att denna begränsning sannolikt narratives: Closure and dynamics in the episto- gällde för Gustafva Gjörwell, som förmodligen lary form (1990) om hur olika brevjag skapas. hade litterära ambitioner: »Kanske var bilden Löwendahl har genomgående valt att låta ci- av den brevskrivande kvinnan, i all synnerhet tat från engelska, tyska, franska stå på origi- den borgerliga brevskrivande kvinnan, alltför nalspråk i brödtexten, vilket nuförtiden blir allt stark för att tillåta något annat«. (s. 308). ovanligare, men som väl kan motiveras i just Gjörwells brevsamling har tidigare uppmärk- en avhandling. Vad gäller franska passager el- sammats; delar av familjebreven har utgivits ler ord i breven citeras först originalet och där- av Oscar Levertin (1900), Otto Sylwan (1920) efter följer en översättning till svenska i bröd- och Arne Munthe (1932). Därtill finns många texten gjord av avhandlingsförfattaren. Det är av Gjörwells brev bevarade som kopior vilket överskådligt gjort och en mycket god hjälp för också visar hur mån Carl Christoffer Gjörwell läsaren. Svårare att förstå är emellertid några var om att föra vidare materialet till eftervärl- av noterna (t.ex. not 14, s. 74, not 71, s. 91, not den. Ur arkivsynpunkt finns således även bre- 138, s. 199 och not 149, s. 262) som redogör ven från mottagaren tillgängliga och forskning- för resultat i den stilistiska undersökning som en har pekat på hans brevs sentimentala drag, genomförts inom projektet »Kvinnors brev«. med litterära allusioner på bland annat Gess- Noterna förutsätter att man är insatt i under- ners idylldiktning. Frågan uppstår därför om sökningens metod och förstår de begrepp som inte Carl Christoffers brev hade varit relevanta diskuteras, vilket avhandlingsförfattaren myck- att jämföra med kvinnorna Gjörwells ? Hur stor et kortfattat redogör för i inledningen (s. 13). är egentligen skillnaden mellan männens och Här hade alltså avhandlingen tydligare kunnat kvinnornas brev i Gjörwells samling? sättas i relation till det större forskningsprojek- Avhandlingen är väldisponerad med ett intets resultat, exempelvis i avslutningen, för att ledande omfattande kapitel om »Brevet – en ytterligare problematisera diskussionen kring kvinnlig genre?«, där syfte, frågeställningar, kvinnors brevskrivande under denna period. tidigare forskning och teoretiska utgångspunk- Styrkan med Löwendahls avhandling är de ter på sedvanligt vis finns med, men också ett litterära och stilistiska analyserna av breven som välskrivet avsnitt om brevskrivningens historia texter. Brevmaterialet sätts på ett föredömligt från antiken till stormaktstiden. Därefter följer vis in i ett historiskt sammanhang och fördjupar de tre analyskapitlen och sist en kort samman- bilden av svenska kvinnors brevskrivande under fattning, som följs av en summary på engelska, sent 1700-tal. Avhandlingen är ett gott exempel en fin bilaga med 14 brev i avskrift samt ett på att brevforskning är ett spännande litteratur- personregister. Avhandlingen är välskriven och vetenskapligt forskningsområde, där många fler akribin är mycket god. Till dess stora förtjäns- brevsamlingar, från skilda tider, av olika kön ter hör att Löwendahl är väl insatt i internatio- och sociala grupper återstår att utforska. nell brevforskning och uppmärksammar också FD Anna Nordenstam, universitetslektor, Litteratur- tyska och franska bidrag. Dock saknar jag Liz vetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet

Skribentinformation Vi välkomnar alla texter av litteraturvetenskapligt intresse. Artiklar får vara högst 50 000 tecken (inklusive blanksteg och slutnoter). Artiklar till debattavdelningen kan vara markant kortare. Texten ska vara så ren som möjligt (inga onödiga indrag). Noter utformas så att en separat litteraturförteckning inte behövs, och numreras i löpande följd som slutnoter. Citat på andra språk än svenska och engelska bör översättas. Texter skickas som bifogade dokument via e-post. Filformatet bör vara ».doc«. Eventuella bilder, tabeller eller figurer bifogas på separat blad och i digital form (bildupplösning300 dpi). Till artikeln fogas också en kort beskrivning av dig själv, med titel, ämnesområde, institutions- tillhörighet, pågående forskning och eventuellt andra relevanta uppgifter.

Prenumerationer & lösnummer Ett år (fyra nummer): Studerande 150 kr; privatpersoner 200 kr; institutioner 280 kr. Enkelnummer 75 kr, dubbelnummer 125 kr. Nummer ur äldre årgångar (1999 och tidigare) 25 respektive 40 kr. Prenumerationer och lösnummer kan beställas via brev, telefon eller e-post (prenumeration. [email protected]). Plusgiro 63 9 0 65-2 iban: se47 9500 0099 6034 0639 0652 bic: ndeasess. Den enda diktning som ska släppas in i staten är hymner till gudar och lovprisningar av dugliga män. (Platon) Den politiska litteraturen vet mer än författaren. (Jakob Ladegaard) Det är hög tid att litteraturforskningen gör sig kvitt föreställningen att det existerar en apolitisk konst och en apolitisk tillgång till konsten och litteraturen. (Frode Helland) Att kasta gatsten kräver timing. (Lilian Munk Rösing)