Tidigmedeltida Sepulkralstenar I Sigtuna

Tidigmedeltida sepulkralstenar i Sigtuna

– heliga stenar från Köln för såväl hallkult som mässa i stenkyrka

Sten Tesch

1. Inledning platta för relikgömman (lat. sepulcrum) i ett När utgrävningen i kv. Trädgårdsmästaren medeltida altare eller i ett mindre resealtare 1988–90 avslutats, gjordes en geologisk ge- (Kresten 1996:28). nomgång av det stora antal stenföremål som Efter det första fyndet har ytterligare sex påträffats. Syftet var att ge materialet en små porfyritplattor, eller delar av sådana, korrekt geologisk bestämning och att försö- påträffats i Sigtuna (fig. 1, nr 2–7). Den se- ka proveniensbestämma bergarterna (Kres- naste framkom så sent som vid förra årets ten 1994, 1996)1. Studien visade att många stora utgrävning i kv. Humlegården (fig. 1, föremål gjort en lång resa. Här fanns bl. a. nr 7). Ytterligare en liten polerad stenplatta sandstensbrynen från Burgsvik på Gotland från samma utgrävning tillhör samma fynd- och från Orsa i Dalarna, kvarnstenar från grupp. Till formen är den trekantig och Malung i Dalarna, skifferbrynen från Eids- grundmassan är serpentin, som är en relativt borg i Telemark i Norge och sländtrissor av mjuk bergart. Strökornen av talk pekar på volhynisk skiffer från Ovrutch i nuvarande att just den här stensorten hör hemma i Me- Ukraina. Till de mest exotiska fynden hörde delhavsområdet3 (fig. 2). en liten sågad och polerad platta av en Inte någon av sepulkralstenarna har på- mörkgrön bergart med inslag av ljusare träffats i eller i anslutning till de tidiga kyr- stavformade kristaller. Stensorten skiljde korna i Sigtuna, utan i svarta jorden. Det in- sig klart från det övriga materialet genom nebär att stenarna hänger ihop med bebyg- det dekorativa mönster, som de ljusa kristal- gelseområdet, dvs. med stadsgårdsmiljön lerna bildade mot den mörka grundmassan (fig. 3). Vad man kan dra för slutsats av det- (fig. 1, nr 1). Geologen Peter Kresten iden- ta förhållande har jag tidigare berört i några tifierade bergarten som en speciell grekisk artiklar (Tesch 2000 och senare). Den dis- porfyrit.2 Av en lycklig slump hade han sett kussionen återupptas i slutet av den här ar- ett liknande föremål på en utställning om tikeln. ärkebiskop Absalon i Roskilde i Danmark. De nya fynden ställer Sigtuna i en klass Föremålet rubricerades där som ”sepul- för sig i Skandinavien när det gäller den här kralsten” och antogs ha fungerat som täck- fyndgruppen. Bara Hedeby tillsammans

45 STEN TESCH

3 2 1

Fig. 1. Sepulkralstenar av grekisk porfyrit från Sigtuna. Nr 1–7 i tabell 1. Foto förf.

46 TIDIGMEDELTIDA SEPULKRALSTENAR

Fig. 3. Sigtuna under 1100-talet och fynd- platser för sepulkralstenar.

Fig. 2. Sepulkralsten av serpentin från Sigtuna, kv. Humlegården. Nr 8 i tabell 1. Foto förf.

Stenens nr. Fyndplatsens Fynd- Fynd- Material L Br Tjockl Vikt Datering Fyndomständigheter Fastighetsbeteckning År Nr Cm Cm Cm Gr

1. Kv. Trädgårds- 1988– Grekisk mästaren 9, 10 1990 F 5856a porfyrit 3,7 2,4 1,3 28 c. 1200 Zon I Profil 25 1150– 2. ” ” Lager 5 ” 2,9 3,6 1,3 35 1200 Zon IV 1990– 3. Kv. Urmakaren 1 1991 lösfynd ” 2,5 1,4 0,8 8 ? lösfynd 0,8– 4. Kv. Professorn 4 1996 F 2266 ” 7,4 3,2 1,0 65 1100-talet (Zon IV) i vatten? 0,3– 5 ” ” F 5266 ” 2,9 2,5 0,4 8 ” ” 1999– 6. Kv. Professorn 1 2000 F 11957 ” 10,8 3,6 1,6 155 c. 1050 Zon I passage F 1036 1050– I anslutning till hus 7. Kv. Humlegården 3 2006 +1082 ” 5,7 5,0 1,4 96 1100 med mitthärd (zon IV) Serpen- 8. ” ” F 1037 tin 3,9 3,0 0,4 12 ” ”

Tabell 1. Fynd av sepulkralstenar i Sigtuna.

47 STEN TESCH

med Slesvig – det dåtida Danmarks port mot kontinenten – kan uppvisa ett liknande antal (Bracker-Wester 1989). Heliga ting av det här slaget bör ha varit alltför värdefulla för att kastas bort hur som helst. Hur de fynd som gjorts i Sigtuna hamnat i jorden är svårt Fig. 4 (t.v.). Resealtare från Hedareds stavkyrka, att säga. Uppenbarligen har det varit möjligt Västergötland. Träskivans storlek: 28x14,5x4,5 att använda även små stenfragment i ett re- cm. Sepulkralstenens storlek: 9,7x6x1,8 cm. (Ef- ter Stolt 2001). sealtare (fig. 4 och 5), varför det inte funnits någon anledning att göra sig av med sådana Fig. 5 (t. h) Resealtare från Lom kyrka, Oppland, fragment. De hittills åtta fynden, varav sex Norge nu i Oslo universitets oldsakssamling. På- fragmentariska, indikerar därför att ett långt träffades 1971 i ett hålrum i altaret. Träskivans större antal sepulkralstenar har figurerat i storlek: 13x6,5 cm. Sepulkralstenens storlek: det äldsta Sigtuna. Om vi räknar med att 4x2,7 cm. (Efter Stolt 2001). kanske fem procent av svarta jorden är ar- keologiskt undersökt ger det en fingervis- ovanpå det fasta altaret. Stolts intresse ning om att ytterligare fynd kan påräknas. väcktes av några slipade kalkstensplattor i Genom de stenar som nyligen grävts fram i träram, som sedan 1700-talet använts som kv. Humlegården, har det känts angeläget bokpressar på högaltaret i några gotländska att göra en samlad presentation av Sigtuna- kyrkor. Det visade sig att dessa från början fynden och att diskutera den intressanta varit medeltida resealtaren (1970). I artik- historia om den tidigmedeltida kyrkan och larna behandlar Stolt inte bara det gotländs- mässfirandet i Sigtuna som stenarna berät- ka materialet, utan också både fysiska och tar. Det blir en resa som för oss ut i Europa skriftliga vittnesbörd från övriga Sverige och tar sin början i romarriket och den krist- och Norden (Stolt 2001). Materialet är hu- na kyrkans tidigaste historia. vudsakligen stenar och resealtaren som kan knytas till olika kyrkor och som ännu idag 2. Altaren och altarstenar förvaras i dessa eller i museisamlingar. När 2.1. Altare fixus och altare portabile. det gäller sepulkralstenar som påträffats i Standardverket om altarets historia, samband med arkeologiska undersökningar J. Brauns ”Der christliche Altar und seiner som i Sigtuna, är uppgifterna mycket få och geschichtlichen Entwicklung”, i två delar knapphändiga och återfinnes vanligtvis om sammanlagt över 1200 sidor, utkom re- som notiser i mindre artiklar (t. ex. Liebgott dan 1924. I detta verk tar författaren ett sta- 1980, Sjögren 1995, Andersson m. fl. digt historiskt grepp om det fasta altaret (lat. 1986). Eftersom fynd av det här slaget är altare fixus), men även det bärbara altaret mycket ovanliga kan det finnas stenar, som (lat. altare portabile) behandlas utförligt. I registrerats som något annat eller med be- Sverige är forskningen kring altarets histo- teckningen okänd funktion. Även bergarten ria mycket begränsad. Bengt Stolt har dock kan naturligtvis vara svår att bestämma om i ett par korta artiklar (1970, 2001) satt fo- man inte sett den förut.4 kus på de mindre bärbara altarstenar som in- gått i resealtaret, men som även kan ha legat

48 TIDIGMEDELTIDA SEPULKRALSTENAR

Fig. 6. ”Bäraltare”, Bamberg/ Fulda(?) före 1024/1025, nu i Musée National du Moyen Age i Paris. Träkärna med delvis för- gyllda och graverade silverplat- tor samt infogad sepulkralsten av grön porfyrit. Bäraltarets storlek: 25,6x23x1,7 cm (efter Europas Mitte um 1000, Katalog s. 440).

sådan altarsten är avsedd att ligga ovanpå en altarskiva som inte är invigd. Stolt kallar en sådan anordning lös altarsten, men även be- nämningen överaltare (lat. superaltare) fö- rekommer. En lös altarsten kan också fungera som täckplatta eller sepulkralsten7, dvs. som lock för den urtagning i altarskivan – altargraven eller relikgömman (lat. sepulcrum), som hyst relikerna. Dessutom Fig. 7. “Willibrordus-bäraltaret”, från S:ta Maria i förekommer portabla altaren (lat. altare Trier, nu i Trier Domschatz. Träkärna med bl. a. portabile), vanligen kallade resealtaren. elfenbens- och silverarbeten och sepulkralsten av grön porfyrit. Skrinets storlek: 49x21x18 cm Det är på den invigda altarskivan eller al- (efter Europas Mitte um 1000, Katalog s. 443). tarstenen som konsekrationen av brödet och vinet äger rum. En lös altarsten möjliggör mässfirande på andra ställen än kyrkor. Ett 2.2. Altaret – terminologi5 och historia. resealtare kan i sin enklaste form bestå av en Altarskiva är en skiva av sten eller trä som vanlig träskiva, med eller utan relikgömma, täcker ett altare. Altarsten är en mindre sten- i vilken en invigd sepulkralsten är infattad skiva vanligtvis med 20–25 cm:s sida, men (fig. 4 och 5). I sin förnämsta form täcks den kan också vara betydligt mindre. En al- träskivan av ett metallhölje rikt utsmyckat tarsten kan vara invigd till altare och är då med guld-, silver-, elfenbens- och emaljar- infattad i en ram av trä eller metall, men beten, bergkristaller m.m. (fig. 6). En del även altarstenar utan ram förekommer.6 En mycket exklusiva resealtaren var utformade

49 STEN TESCH

Fig. 8. Väst- och östkyrkans utbredning under 1000-talet. som skrin, i vilka relikerna förvarades. I cea år 787 bestämdes att ingen kyrka kunde dessa skrin var sepulkralstenen infattad i invigas utan närvaron av reliker, vilket yt- locket (fig. 7). Den gemensamma nämnaren terligare stegrade efterfrågan. Även den för alla resealtaren, oavsett yttre status, är minsta partikel var viktig, därför kunde re- den invigda sepulkralstenen. Både lösa al- likerna fördelas närmast i det oändliga tarstenar och resealtaren kallas för bärbara (Liebgott 1982:101f). Relikgömman i al- altaren eller bäraltaren. tarskivan blev därmed en ersättning för den I tidig kristen tid var det vanligt att mäs- helgongrav, som från början ansågs nöd- san firades utomhus i anslutning till en mar- vändig som ett andligt underlag för varje tyrgrav. Helgondyrkan var i första hand kyrkobyggnad. Nedläggningen av reliker- knuten till det enskilda helgonets grav och na, från minst ett helgon men helst två, sågs så småningom uppfördes kyrkor över dessa som en återbegravning av respektive hel- gravar. Genom en öppning i altaret hade gon. Den latinska beteckningen för helgon- man direktkontakt med graven. Med kris- graven, sepulcrum, brukades i överförd be- tendomens utbredning fick helgonkulten tydelse som beteckning för den lilla ur- stor betydelse både politiskt och liturgiskt. huggna relikgömman i altarbordet. Enligt Med början i östkyrkan löste man det skri- de regler om altarets invigning som är kän- ande behovet av reliker genom att utan vi- da från medeltiden ska relikerna muras fast dare reflektion dela och sprida helgonens i ”helgongraven” innan de täcktes av en ta- ben över den kristna världen. Östromerska bula dvs. en sepulkralsten. Relikerna, van- härskare hemförde t.o.m. hela skelett, t. ex. ligtvis rörde det sig om mycket mycket små aposteln Andreas och evangelisten Lukas, relikfragment, var oftast insvepta i en bit från det heliga landet till Konstantinopel för rött eller grönt sidentyg, som in sin tur lagts att brukas som reliker. Vid kyrkomötet i Ni- ner i en liten blyask. I domkyrkor och andra

50 TIDIGMEDELTIDA SEPULKRALSTENAR

Det äldsta bevarade bärbara altaret är från 600-talet och har tillhört den helige Cuthbert. Det består av en skiva av ek in- lagd i ett skrin av silver (Stolt 2001:28). Un- der karolingisk tid började resealtaren att användas i något större omfattning och enligt kanoniska bestämmelser var innehavet av ett resealtare förbehållet furstar och hög- re kyrkliga dignitärer som t.ex. biskopar. Tillstånd att inneha ett resealtare gavs före mitten av 1200-talet av biskopen, därefter av påven. Resealtaren brukades dessutom av missionärer, som vanligtvis var biskops- Fig. 9. Dörr till ett tidigmedeltida grekiskt-orto- vigda, vilket betyder att resealtaren var de doxt resealtare av brons, fram- och baksida. På- första altaren som nådde våra nejder. Ett ve- träffad vid trädgårdsarbete på tomterna ”Guldet” derbörligt invigt resealtare möjliggjorde och ”Svartens vret” 1912 och inköpt av Statens mässfirande under resor och i andra lokaler historiska museum för 5 kr (inv. nr. SHM 4663). än i kyrkor.10 Resealtare av den typ som beskrivits viktiga kyrkor begränsade sig inte antalet ovan förekommer, som jag uppfattat det, reliker till en eller två. Det finns exempel på huvudsakligen inom den romersk-katolska att mer än hundra reliker lagts ner i relik- kyrkans område (fig. 8). Inom östkyrkan an- gömman i samband med invigningen av ett vände man resealtaren i form av hopfällba- altare (Vellev 1972:22, Liebgott 1982: ra triptyker av trä, metall eller elfenben. Re- 104ff). De fastmurade relikerna, som täck- likerna syddes in i en duk som lades ovanpå tes av en sepulkralsten, var inte avsedda att det fasta altaret, dvs. altarskivan. synas. Relikernas heliga kraft bestod i att al- I Sigtuna förekommer under 1000-talet la visste att de låg där och i den speciella inte bara sepulkralstenar som tyder på före- magi som på det viset överfördes till sepul- komsten av resealtaren av västlig typ. I det kralstenen, altaret, kyrkorummet, kyrko- äldre fyndmaterialet från Sigtuna finns även byggnaden och mässfirarna (Liebgott en dörr till ett litet bysantinskt resealtare av 1982:110). brons (fig. 9). Till en början utgjordes altaret många gånger av ett träbord. Redan under senanti- 3. Grekisk porfyrit ken började stenaltaren dock bli vanliga, för och andra ädla stenstorter att under medeltiden bli regel. Eftersom ste- Att grekisk porfyrit var ett vanligt stenma- nen var en sinnebild för Kristus var det en terial till altarstenar och sepulkralstenar i högst naturlig utveckling (Bracker-Wester synnerhet har redan framgått. Det är inte så 1975:124). Stenaltarbord har även före- svårt att förstå om man betänker att stensor- kommit i Norden under tidig medeltid8, men ten är både ovanlig och vacker. Man har vanligen var de murade av sten eller tegel också använt andra exklusiva stensorter, och täckta av en altarskiva av sten.9 som den röda egyptiska porfyriten, serpen-

51 STEN TESCH

tin och marmor, men även jaspis, alabaster, kets fall. En av anledningarna till att den rö- agat, bergkristall och gagat förekommer. da porfyriten sattes främst kan hänga sam- Även stenar med speciell helig kraft tex man med att den bröts i större block medan hemförda från pilgrimsresor till det heliga den mörkgröna porfyriten inte förekom i landet – från Marias grav eller från Betle- sammanhängande fält utan endast som hem – förekommer. Den djupgröna grekis- mindre skivor. Därför kunde den röda – lik- ka porfyriten har dock varit den klart popu- som den sällsynta svarta – porfyriten an- läraste i det här sammanhanget (Bracker- vändas till arkitektoniska utsmyckningar Wester 1979:124). för att förhärliga kejsarmakten. Porfyr (grek. porfy´reos, pupurfärgad, av Det var med erövringen av Egypten när porphy´ra, purpursnäcka), är en hård mag- Mons Porphyrites kom i romersk besittning, matisk bergart av mörk färg (vanligen som porfyriten började användas i större mörkgrå, gråsvart, svart, grågrön till grön- omfattning (Bracker-Wester 1975:124). svart eller röd). Bergarten har bildats ur la- Med kejsar Diocletianus’ införande av ett va eller vulkanaska och innehåller spridda orientaliskt hovceremoniel kom porfyriten större mineralkorn (strökorn) i en tät till fin- uteslutande att användas i kejserliga sam- kornig grundmassa. Strökornen är antingen manhang, bl. a. till pelare i rum med hög sta- ljusa eller mörka. Har grundmassan tex en tus, till statyer och golv- och väggbeklädna- basisk sammansättning kallas den för por- der. När sedan Konstantin den store upphöj- fyrit. De inneliggande strökornen utgörs de kristendomen till statsreligion flyttade framförallt av fältspat. I Sverige finns flera det kejserliga hovceremonielet och därmed förekomster med vackra porfyrer. Elfdalens också porfyriten in i kyrkan (Bracker-Wes- porfyrverk är i det sammanhanget ett väl- ter 1975:124, Peacock 1997:712). känt begrepp, särskilt frekventerat under De bysantinska kejsarna anammade se- empiren. Kung Karl XIV Johan använde nare den röda porfyriten som sin speciella praktföremål i porfyr som statsgåvor. An- sten. Man kallade den för ”romersk sten” ef- vändandet av porfyr/porfyrit till statusföre- tersom förrådet då utgjordes av antika mål går dock längre tillbaka i tiden. Som byggnadslämningar i Rom och Ravenna. 1800-talsupplagan av Nordisk familjebok Porfyrogennetos ”den i purpur födde” var i uttrycker det: ”Redan de gamle egypterna det bysantinska riket ett tilläggsnamn på de och romarna kände och bearbetade till medlemmar av kejsarfamiljen som fötts un- konstartiklar röd egyptisk porfyr (porfido der faderns regeringstid. Epitetet samman- rosso antico), svart porfyr (porfido nero an- hänger med att purpur förknippades med tico) och brun porfyr (porfido bruno anti- kejsarvärdigheten. Och mera handgripligt – co).” Porfido verde antico borde man också med det speciella gemak ’Porphyra’ (Pur- ha nämnt. pursalen) i palatset, som var avskilt för fö- Även om den svarta och röda egyptiska dande kejsarinnor. Rummet var byggt som porfyriten, som bröts i ett berg på Sinaihal- en kub, men med en pyramid på toppen och vön Mons Porphyrites, var den som sattes med golv och väggar täckta med plattor av främst, så tillhörde den mörkgröna grekiska den mörkröda purpurlika egyptiska porfyri- porfyriten de högst rankade bland de ädla ten (Peacock 1997:712). stensorterna i Rom och tiden efter romarri-

52 TIDIGMEDELTIDA SEPULKRALSTENAR

så ett brott norr om Larissa i Thessalien i norra Grekland. Porfyriten från Pelepones- sos känns igen på sina vita eller gula fältspatkristaller. Det finns inga spår i brotten av att gruvdriften fortsatt efter antiken och det gäller även det berg ur vilket den rö- da och svarta porfyriten bröts. Brotten åte- rupptäcktes inte förrän på 1800-talet (Bracker-Wester 1975:124). En vanlig uppfattning är därför att altarstenarna har tillverkats av stenar som tagits från antika lämningar på kontinenten, från golv och Fig. 10. Del av altarskiva eller altarsten av mar- väggplattor i romerska palats och offentliga mor. Från utgrävningen av kyrkogrunden i Sigtu- inrättningar. På 800-talet då de första al- na museums trädgård 1923. tarstenarna av porfyrit börjar dyka upp var bergarten en bristvara, vilket betyder att den I öst var det framförallt de bysantinska inte på något sätt förlorat sin status, snarare kejsarna, medan det i väst var både den tvärtom. (Bracker-Wester 1989, Peacock världsliga makten och kyrkan, som genom 1997:712) påven och biskopar förde porfyrprakten Framförallt har de tyska romerska stä- från det romerska riket vidare. När Karl den derna Köln11 och Trier framhållits som ur- store på juldagen 800 kröntes till kejsare i sprung för altarstenar, tillverkade av den S:t Peterskyrkan i Rom knäböjde han på en gröna grekiska porfyriten (Kempf & cirkulär golvplatta, rota, av röd porfyrit. Reusch 1965, Bracker 1975, Bracker-Wes- Kolonner av röd och svart porfyrit från Rom ter 1975, 1989). I dessa städer fanns det gott och Ravenna återanvändes i Karl den stores om romerska och senromerska lämningar palats i Aachen. Kejsarens tronstol i palats- av palats, badinrättningar mm ur vilka man kapellet omgavs av en golvbeläggning med relativt lättvindigt kunde bryta vägg- och plattor av vit marmor och röd och grön por- golvplattor, tillverkade av exklusiva bergar- fyrit (Bracker-Wester 1989:14). Under 900- ter. Svårare skulle det bli under högmedelti- talet skulle liknande porfyrmanifestationer den då de antika lämningarna täcktes av 2–3 bland annat göras i Otto I:s palats och meter tjocka kulturlager. Från Köln finns domkyrka i Magdeburg och i den förste ännu idag bevarat flera osedvanligt rikt de- böhmiske kungen Vratislav I:s palats i Prag korerade resealtaren från perioden 1000– (Peacock 1997:713f). Valet av stensort och 1200, varav merparten med altarstenar av återbruket av byggnadsdetaljer från det ro- grekisk porfyrit. Vid så gott som varje ut- merska riket förstärkte den politiska makten grävning inom det romerska stadsområdet i och fungerade som en synbar påminnelse Köln påträffas porfyritplattor eller bitar av om monarkens legitimitet. sådana. I Köln har man också undersökt en Under antiken bröts den mörkgröna gre- verkstad som bearbetat de mörkgröna ste- kiska porfyriten på Peleponessos. Brottet narna (Bracker-Wester 1975:125). Det är låg 20 km söder om Sparta. Det fanns ock- därför inte ett orimligt antagande att mer-

53 STEN TESCH

parten av de porfyritplattor som påträffats i Fig. 11. Rese- Sigtuna härrör från antika byggnadsläm- altare från ningar i Köln.12 Hjärtlanda kyr- I Norden, där man inte alltid hade till- ka i Småland. gång till importerade stensorter, användes (Efter Stolt 2001). särpräglade stensorter som tex öländsk röd- aktig kalksten, så kallad ölandssten, för till- verkning av altarstenar.13 En annan typ av kalksten som användes är travertin, som troligtvis har hämtats från provinsialromerska akvedukter (Vellev 1974:57). Stenens storlek och exklusivitet hängde i hög grad samman med det sociala sammanhang där resealtaret brukades. Var bara stenen invigd, fö- relåg dock inte i liturgisk mening någon är samt vilka stensorter som använts.14 Som skillnad mellan det enklaste och det mest tidigare nämnts finns det altarstenar, som exklusiva resealtaret. Funktion och använd- fortfarande är kvar i de kyrkor som de var ningsområde var detsamma. Den invigda avsedda för, medan andra återfinns i musei- sepulkralstenen måste bara vara stor nog så samlingar. I många fall rör det sig om al- att kalken och patenen kunde snudda vid tarstenar som tillvaratagits i samband med den. rivningar av romanska kyrkor i sen tid. I När det gäller sepulkralstenar av grekisk samband med sådana rivningar försvann sä- porfyrit framgår spännvidden mycket tyd- kert också många altarstenar. Härutöver ligt om man jämför de enkla resealtaren från kommer också de altarstenar som omnämns Hedared (fig. 6) och Lom (fig. 7) med de ex- i skriftliga källor. klusiva resealtaren som fanns i många kate- I tex äldre västgötalagens kyrkobalk draler och kloster på kontinenten (fig. 8 (Holmbäck & Wessén 1946) används ter- och 9). De senare brukar ingå i stora kyrkli- men ”altarsten” två gånger. Här stadgas om ga utställningar med tillhörande tjocka ka- vad som händer om en altarsten lossnar. Ef- taloger som med jämna mellanrum sätts upp tersom lagen klart skiljer på termerna altare på kontinenten. Storleken på dessa altarste- och altarsten, är det rimligt att tänka sig att nar varierar från 9x3 cm (Willibrordusalta- det är en sepulkralsten i en altarskiva eller i ret i Trier) till extremfallet 39x30 cm (ett re- ett resealtare som avses. Lagen framhåller sealtare i katedralen i Narbonne i södra också att så länge hörnstolpar, altare och al- Frankrike). Normalt brukar längden vara tarsten var intakta behöll kyrkan sin invig- 12–20 cm och bredden 6–13 cm. ning. Trots det stora antalet kyrkor i Sigtuna 4. Medeltida altarstenar i Norden under medeltiden, har inte någon altarskiva 4.1. Altarstenar i kyrkor. Nedanstående bevarats.15 Vid Erik Floderus’ och Otto Jan- redovisning gör inte anspråk på att vara ses utgrävning av kyrkogrunden i museets komplett. Syftet är att ge en uppfattning om trädgård (1923) påträffades – förutom en bit hur pass vanliga eller ovanliga dessa stenar av en exklusiv dopfunt – även ett par bitar

54 TIDIGMEDELTIDA SEPULKRALSTENAR

av en marmorskiva16 med polerad ovansida I Hjärtlanda kyrka i Småland finns ett li- (fig. 10). Bitarna, som har passning, är till- tet resealtare med en 23x17,5 cm stor al- sammans 11,8x8,0x3,2 cm. En slipad kant tarsten av rödbrun slipad marmor med bot- och möjligtvis ett hörn är bevarat. En möj- ten och ram av ek 30x23x2,5 cm stor lig tolkning av fragmentet är att det rör sig (fig. 11) (Stolt 1971:65ff). I samma land- om en bit av en altarskiva. Alternativt kan skap finns ytterligare några kyrkor med det vara en bit av en altarsten, antingen en kända altarstenar: Arby, Hagby, Sjösås och lös altarsten som varit placerad ovanpå alta- Skepperstad. Dessa är tillverkade av en lik- ret eller en sepulkralsten som varit infogad nande rödaktig kalksten som stenen från som lock i en relikgömma i altaret. Att kan- Pjätteryd. ten är fasad på samma sätt som på porfyrit- På Öland finns minst tre kyrkor med al- plattorna kan tala för det senare alternativet. tarstenar: Persnäs (Sveriges kyrkor, I Historiska museets samlingar i Stock- vol.142, fig. 497), Långlöt (Sveriges kyrkor holm finns tre altarstenar, registrerade som vol.151, fig. 166) och Högsrum (22,5x22,5 ”Sepulcrum-lock (från altarbord)”.17 Alla cm) (Stolt 1970:68). Stenen från Persnäs är stenarna har skänkts till museet i mitten av tillverkad av grekisk porfyrit. Dessutom lär 1800-talet. Stenarna kommer från Pjätte- det förvaras ett resealtare med en porfyrski- ryds kyrka i Småland, från en okänd kyrka i va på Forngården i Borgholm (Sjögren samma landskap och från Vara kyrka i Väs- 1995:68). tergötland. Alla tre stenarna är tillverkade På Gotland finns altarstenar i Burs, Fol- av, som C. R. af Ugglas beskriver (1930), en lingbo, Grötlingbo, Källunge, Fide, Roma rödgrå till rödbrun kalksten s.k. ölandssten. och Hejde kyrkor. Var och en av dessa ste- Det är också från dessa landskap och från nar har varit infattade i träramar och sekun- Öland och Gotland som de flesta övriga ex- därt använts som bokpressar (Stolt 1970, empel från Sverige återfinnes. 2001). Inte någon av dessa är tillverkad av Av speciellt intresse i det här samman- grekisk porfyrit. hanget är naturligtvis det resealtare som på- I Maglarps gamla kyrka i Skåne finns en träffades vid restaureringen av Hedareds altarsten tillverkad av röd kalksten. stavkyrka i Västergötland (Ekhoff Naturligtvis finns det liknande exempel 1914–16:210). I en enkel furuskiva med av- från övriga Norden. Här ska bara några rundade hörn – ”täljd med en yxa” – är en nämnas. I Nationalmuseet i Köpenhamn liten oregelbunden sepulkralsten av grekisk förvaras 14 sepulkralstenar av grekisk por- porfyrit infogad (fig. 6). Resealtaret påträf- fyrit från olika danska kyrkor (Stolt fades gömt under en brädfodring under pre- 1970:66, Liebgott 1980:163). Täckplattor dikstolen. Den nuvarande stavkyrkan i He- av andra särpräglade bergarter förekommer dared är byggd på 1500-talet. Troligtvis har naturligtvis också (Vellev 1974:57). det funnits en äldre kyrka på samma plats I Norge ska det bl.a. finnas altarstenar till vilken resealtaret ursprungligen hört. infattade i träramar i Rödvens och Aenes Man kan tänka sig att resealtaret har byggts kyrkor, sepulkralstenen i resealtaret från in i den nya kyrkan för att markera kultkon- Lom inte att förglömma. På Island finns ett tinuitet och för att anknyta till förfäderna. flertal exempel, bland annat beskrivna i en antikvarisk inventering från år 1817. De har

55 STEN TESCH

varit tillverkade av färgad sten, såsom grå- svart eller mörkspräcklig marmor (Stolt 1970:66). Det finns också uppgift om att flera lösa altarstenar förvaras på fornmin- nesmuseet i Reykjavik. Flera av dessa är tillverkade av slipad granit, marmor eller porfyrit och de flesta är infattade i en trä- ram. I Finland har inte några fullständiga bärbara altaren bevarats. Däremot förekom- mer omnämnanden i skriftliga källor (Stolt 2001:29f).

4.2. Altarstenar från utgrävningar. I det arkeologiska materialet kan en altarsten framförallt identifieras genom stensorten, i synnerhet om den är så avvikande som den grekiska porfyriten. Är fyndkontexten en kyrka så stärker det tolkningen. Att de stenar som identifieras som altarstenar och som påträffats i till synes profana kontexter, Fig. 12. Miniatyrkalk från Skara domkyrka i Väs- verkligen har fungerat som altarstenar och tergötland. mer specificerat som sepulkralstenar är naturligtvis en tolkning som inte är helt själv- samt kv. Humlegården (2st) (2006) (fig. 3). klar. Det skulle kunna vara frågan om ”sou- Databaserna för dessa utgrävningar omfat- venirer” som sjökrigare fört med sig hem, tar sammanlagt drygt 100 000 fyndposter. kanske rent av som resultat av en plund- Av dessa siffror framgår tydligt att sepul- ringsraid. Å andra sidan kan samma sjökri- kralstenar är mycket ovanliga fynd. gare, nu döpta, förstått vad man behöver för Som tidigare framgått är sju av stenarna att utöva sin tro på hemmaplan och inför- tillverkade av grekisk porfyrit (fig. 1)18 och skaffat en dylik sten. Eller är det rent av spå- den åttonde av serpentin (fig. 2). Två av ste- ren av missionerande biskopar som dyker narna är kompletta (nr 4 och 8), vilket bety- upp här och var. Att redan Ansgar haft ett re- der att de är polerade på alla sidor. Den ena sealtare med sig får vi ta för givet. Frågan är av dessa är rektangulär och den andra tri- om han fick behålla det när hans skepp angulär. Den senare formen avviker från öv- överfölls och han fick ta sig till Birka fotle- riga kända sepulkralstenar. Följdriktigt är des utan gepäck. det också den stenen som är gjord av en av- De åtta Sigtunastenarna kommer från vikande bergart – serpentin med strökorn av fem olika utgrävningar i en central del av talk. Förutom den triangulära stenen har tre det medeltida bebyggelseområdet: kv. Träd- stenar (nr 2, 4 och 6) kanter bevarade så att gårdsmästaren (2st) (1988–90), kv. Urma- bredden är mätbar. Den varierar från 3,2 till karen 1 (1 st) (1990–91), kv. Professorn 4 3,6 cm. Stenen från Humlegården (nr 7) är (2st) (1996), kv. Professorn 1 (1999–2000) dock minst 5 cm bred. Den bevarade läng-

56 TIDIGMEDELTIDA SEPULKRALSTENAR

raste dateringarna gäller faktiskt de stenar som daterats till 1000-talet (nr 6, 7 och 8). En av dessa stenar (nr 6) ingår i en kontext som dendrodaterats till ca 1050. En osäker- hetsfaktor, när det gäller datering av den här typen av fynd, som inte självklart kasseras som avfall, är att de kan ha cirkulerat och använts under en ganska lång tid innan de av en eller annan anledning hamnat/depo- nerats i jorden. Stolt ställer frågan om inte den större av de kompletta sepulkralstenarna från Sigtu- na (nr 4) kan ha använts i befintligt skick som resealtare, dvs. som en lös altarsten. I det sammanhanget anför han de små minia- tyrkalkar som påträffats i biskopgravar från 1000- och 1100-talet bland annat i Skara domkyrka (fig. 12) och i Örberga kyrka på andra sidan Vättern. Att dessa miniatyrkal- Fig. 13. Andaktskors(?) av trä, 6,2x4,2x0,6 cm, kar oftast tillverkats av guld eller silver ty- kv. Professorn 1 1999–2000, Sigtuna. Foto förf. der enligt Stolt på att de snarare varit avsedda att användas i livet än efter döden den varierar från 2,5 till 10,8 cm. De kom- (Stolt 2001:34). En liten kalk vars fot inte är pletta stenarna är 7,4 respektive 3,9 cm större än 3–4 centimeter skulle gott och väl långa. Färgen på stenarna av grekisk porfy- få plats på alla Sigtunastenarna. Stolt tror rit är i de flesta fall mörkgrön med infällda med andra ord att miniatyrkalkarnas ur- ljusare fältspatskristaller. I ett fall (nr 3) är sprungliga funktion varit att fungera som grundmassan mörkt beige. I ett annat fall resekalk för biskopar. (nr 6) är stenen gråaktig och fältspatskristal- Ett litet träkors (andaktskors?) påträffat i lerna knappt urskiljbara, vilket beror på att kv. Professorn 1999–2000 och daterat till ti- stenen utsatts för brand. Ett liknande fall digt 1000-tal, kan också ha ingått i den re- finns också från Slesvig. Stenen som till- seutrustning som en missionerande biskop verkats av serpentin är gråbeige och medfört. För övrigt påträffades korset i strökornen blåaktiga. Där så kan urskiljas är samma miljö, men i en tidigare fas, som den kanterna på Sigtunastenarna fasade så att brända sepulkralstenen (nr 6). Att döma av ovansidan alltid är bredare än undersidan. utformningen av korsets fot har det varit in- På så sätt kan det fasta eller bärbara altarets tappat i något annat föremål. Är det för relikgömma bättre förslutas. djärvt att tänka sig att träkorset varit avsett Sigtunastenarna kan dateras från början för ett resealtare av trä (fig. 13)?!19 av 1000-talet till omkring 1200. I flera fall Förutom de åtta ”jordfunna” sepulkrals- är kontexttillhörighet och datering vag. En tenarna från Sigtuna är det jämförande ma- av stenarna är dessutom ett lösfynd. De säk- terialet från nordiskt område mycket litet.

57 STEN TESCH

Genomgående har fynden med få undantag mentiserade. Vilken slutsats man kan dra av gjorts i urbana profana miljöer. Från Sveri- denna jämförelse är inte självklar. Genom ge i övrigt känner jag endast till ett par fynd. att jämförelsen även inkluderar Hedeby lig- Enligt Peter Kresten (1996:28) ska en por- ger Sigtunastenarna totalt sett något senare. fyrplatta ha hittats vid en genomgång av Ännu har inte några stenar av det här slaget stenmaterial från kv. S:ta Maria i Visby.20 påträffats i Birka, men det är fullt rimligt att Vid en utgrävning av en boplats från vi- de dyker upp i framtiden. Är det något mis- kingatid och tidig medeltid sydost om sionerande biskopar haft i sin packning när Gynge by, alldeles intill Resmo kyrka på de anlände till Birka så bör det ha varit ett Öland, påträffades en liten slipad stenskiva resealtare. Med ett invigt resealtare kunde av grön porfyr (Sjögren 1995:68). Närheten vilket hus som helst fungera som lokal för till Resmo kyrka, som är den äldsta datera- mässfirandet. Därför tror jag att det är me- de stenkyrkan i Sverige, är naturligtvis in- ningslöst, som många arkeologer gjort, att tressant. söka efter Ansgars kyrka. Från Hedeby och Slesvig finns sex se- I Danmark i övrigt finns två fragmenta- pulkralstenar, varav två från Hedeby och fy- riska altarstenar av grön porfyrit påträffade ra från Slesvig (Bracker-Wester 1989). i Roskilde, som är en tidig urban miljö. Fyn- Längden på fragmenten varierar från 1,6 till den gjordes i ett verkstadshus daterat till 7,6 cm och tjockleken från 0,3 till 2,2 cm. 1000-talet. I detta hus påträffades även rik- Stenarna är polerade på båda sidor eller på liga spår av en bronsgjutares verksamhet en sida med sågspår på den andra. Flera kan (Andersson m.fl. 1980, Bracker-Wester knytas till golvnivåer i profana miljöer. Ste- 1989:16). Även ett fynd från landsbygden narna från Hedeby dateras till 800-talet me- kan nämnas. Det påträffades vid utgrävning dan stenarna från Slesvig är daterade till av en tidigmedeltida stormansgård 1946/50 1000-talet. Det största fragmentet, som är vid Jernløsegård i Sønder Jernløse, Holbæk 3,5 cm tjockt, är dock påträffat i samband amt på Själland. Den undersökta gårdstom- med utgrävningar i franciskanklostret i ten låg på en mindre höjd, 70 meter nordöst Slesvig och tillhör därmed en senare del av om kyrkan. Den i historisk tid kända präst- medeltiden. Med tanke på stenens tjocklek gården ligger däremot direkt öster om kyr- kanske den fungerat som täcksten för relik- kan. Fragmentet som är 1,2 cm tjockt, är po- gömman i ett fast altare. lerat på båda sidor och saknar intakta kanter Till skillnad från Sigtunastenarna, som i (Liebgott 1980:151f). två fall är kompletta, är exemplaren från Från Norge känner jag inte till några ar- Hedeby/Slesvig endast fragment. I enstaka keologiskt påträffade porfyritplattor utöver fall har stenarna från Hedeby/Slesvig en det ovan nämnda exemplet från Bergen kant bevarad, men aldrig två så att sepul- (not 4). Men det döljer sig säkert en del ste- kralstenens bredd går att mäta. Förutom den nar av den här typen inte bara i museimaga- kompletta stenen av serpentin har däremot sin i Norge, utan även i Norden i övrigt. fyra av sju porfyritplattor från Sigtuna bevarade kanter och i tre fall är den ursprung- 4.3. Jordfunna altarstenar utanför Nor- liga bredden, 3,2–3,6 cm, mätbar. Överhu- den. Inte heller på kontinenten tillhör al- vudtaget är Sigtunastenarna mindre frag- tarstenar eller fragment av sådana de allra

58 TIDIGMEDELTIDA SEPULKRALSTENAR

vanligaste utgrävningsfynden. Säkert finns fragment av guld, bergkristall mm, som ty- en hel del omnämnda i svårtillgängliga ut- der på att fyndet utgör resterna av ett rese- grävningsrapporter, men sällan i den vanli- altare (Bracker-Wester 1989:15). gaste facklitteraturen. I museernas utställ- Bruket av grekisk porfyrit till altarstenar ningar är de inte heller påtagligt närvaran- var huvudsakligen begränsat till den ro- de, utan här möter vi exklusiva, förgyllda mersk-katolska kyrkans område. I en artikel och ädelstensbemängda resealtaren. Man i Rossijskaja archeologia (2003:145–155) bör dock räkna med att det döljer sig en hel redogör emellertid A. E. Musin för en grupp del lösa altarstenar i museimagasinens ryska hängkors gjorda av mörkgrön porfy- dunkla djup. rit. Det rör sig om sammanlagt 25 fynd da- Vid ett besök på British Museums me- terade från mitten av 1100-talet till första deltidsutställning nyligen upptäckte jag till tredjedelen av 1200-talet. De flesta har på- min glädje en lös altarsten av grekisk porfy- träffats i samband med utgrävningar, men rit. Den var inte komplett, men ca 5 cm några är lösfynd. De flesta fynden (12) bred. Fyndet kom till museet i mitten av kommer från Novgorod, vilket föranleder 1800-talet. Den knapphändiga informatio- författaren att tro att detta också är produk- nen nämner att fyndet gjordes på en höjd vid tionscentrum för den här typen av föremål. Lewes i Sussex, tillsammans med ett mynt Övriga fynd kommer från Staraja Rjazan (kung Eadred 946–55). I en intilliggande (2), Kiev och dess närhet (7), Vladimir (2) monter visas dessutom ett praktfullt reseal- och Zvenigorod Galitskij (1). Koncentratio- tare från Hildesheim i Tyskland.21 nen till urbana miljöer är påtaglig. Dessa På Irland finns ett par förhållandevis sto- föremål skiljer sig dock från dem som be- ra fragment av röda och gröna porfyritplat- handlas i den här artikeln. De har knappast tor omnämnda. De påträffades i samband brukats som altarstenar. En geologisk ana- med några av de stora utgrävningar lys av en (!) sten visar att den kommer från (Fishamble Street och Christchurch Place), ett brott i Karelen.22 Vad gäller de hängkors, som gjordes i Dublin på 1970- och 80-talen som påträffats i den södra delen av Kiev (Wallace & O’ Floinn1988). Rus-riket, är det rimligt att tänka sig att de I romerska städer som tex Köln och Tri- kommer söderifrån. Stenarna verkar ha gått er har naturligtvis mängder av plattor och i arv inom förnäma ryska bojarsläkter fram fragment av grekiskt porfyrit påträffats till 1600-talet. I ett poem av den ryske bis- även i tidigmedeltida kontexter. Jag har kopen Marbodij Rennskij (1035–1123) om- dock inte hittat några lätt tillgängliga källor nämns att den gröna stenen skyddar barn som tar upp dessa fynd förutom Bracker- mot olyckor. Westers korta omnämnande (1975). Som exempel från andra miljöer kan 5. Från hallkult till stenkyrka nämnas ett 8x1,8 cm stort stycke grön por- Kristendomens och den kristna kyrkans ti- fyrit från den tidigurbana miljön Dorestad. diga historia i Sverige är i många stycken Fyndet gjordes i boplatslager från 800-talet oskriven. Mycket har dock skrivits i modern (Kars 1983:42f). Ett fynd från en kyrka i tid trots att det skriftliga källmaterialet är Ostfriesland tillhör 1000-talet. Det utgörs sprött. Det är i en sådan situation som arke- av tre 2x2 cm stora fragment, plus några ologin kan komplettera, förtydliga och stäl-

59 STEN TESCH

la nya frågor. Det gäller i hög grad det arke- trälar med flera, således de som gårdsägar- ologiska materialet från Sigtuna och den na höll i staden för att sköta stadsgårdarna. roll som platsen tillmäts i den tidiga svens- Gårdsägarna och deras familjer däremot be- ka kyrkohistorien. Det är i det samman- gravdes bland förfäderna på gravfältet intill hanget som sepulkralstenarna är intressan- den egna huvudgården på landet. Odalen ta. var så att säga starkare än möjligheten att bli De senaste årens forskning har visat att begravd i den kristna staden. Sigtunas tillkomst inte bara var en maktpo- Arkeologiska undersökningar av grav- litisk markering, utan också en markering fält i Mälardalen har mycket tydligt visat att av en ny kristen ideologi och kultur. Av de man fortsatte att begrava på de vikingatida gravar som undersökts i Sigtuna framgår att ättebackarna, men på kristet vis utan kre- Sigtunaborna var kristna redan under sta- mering, en bra bit in i 1100-talet. I vissa fall dens äldsta skede. Några spår av träkyrkor framgår att gravfältet symboliskt transfor- från den äldsta kristna tiden har dock ännu merats till en kristen gravplats (Andersson inte påträffats (Tesch 2000 och senare). 1997). Det är därför som de tidiga träkyr- I Sverige har de äldsta stavkyrkorester- korna inte är så vanligt förekommande och na, från Vänga i Västergötland, dendrodate- att de inte påträffas där de förväntas dvs. un- rats till ca 1065. Motsvarande småländska der de romanska kyrkorna. och gotländska fynd har inte daterats tidiga- Om nu Sigtuna är en kristen stad redan re än till 1100-talets början (Ullén från början hur kunde då den kristna kulten 1998:200). I Uppland har överhuvudtaget utövas utan kyrkobyggnader? Under vi- inte någon tidig träkyrka säkert belagts kingatiden fungerade hallbyggnaderna på (Stolt 2001:33, Tesch 2001:29ff). Med re- storgårdarna bl.a. som rum för den hednis- servation för att man inte grävt på rätt stäl- ka kulten. I vissa mycket speciella miljöer, len och att en träkyrka avsätter förhållande- som t.ex. Uppåkra i Skåne (Larsson 2007) vis få och otydliga spår, kan en möjlig för- och Lunda i Södermanland (Andersson klaring vara att det inte byggts några tidiga m.fl. 2005), låg en mindre kultbyggnad / träkyrkor i Sigtuna och i Uppland överhu- tempel alldeles intill den stora hallen. Till vudtaget (Tesch 2000 och senare). Eller om mitten av romersk järnålder hade kulten man jämför med norska förhållanden (Skre skett utomhus i anslutning till lundar och 1995, Lidén 1997:209ff), i varje fall inte mossar. Det var först mot slutet av äldre före 1000-talets mitt. järnålder och början av yngre järnålder som I Sigtuna finns dokumenterat ett tjugotal hallar och särskilda kultbyggnader börjar tidigkristna begravningsplatser – gravgår- uppträda. Det kan det rent av vara så att dar – belägna i en vid halvcirkel norr om denna förändring mot en inomhuskult har stadsbebyggelsen. Om man antar att varje skett genom påverkan från den kristna kyr- gravgård i snitt omfattar 50 gravar innebär kan (Andrén 2006). Det är mycket som ta- det ca 1000 gravar under perioden ca lar för att det ceremoniella bruket av hallen 980–1050. Jag har tidigare (Tesch 2000 och som kultrum fortsatte under 900- och 1000- senare) framfört tanken att det inte var talet, men nu med kristna förtecken, både på gårdsägarna som begravdes på gravgårdar- storgårdarna på landet och på stadsgården. na utan gårdsbrytar, husfolk, hantverkare,

60 TIDIGMEDELTIDA SEPULKRALSTENAR

Hallen i staden, huset som låg längst bak till ett sakralt sammanhang: hängkors av på varje stadsgård (zon 4)23, fungerade som metall med mera, liturgiska elfenbenskam- en slags filial till gårdsägarnas betydligt mar, vaxtavlor, styli, skärvor från bysan- mer imponerande hallar på landsbygden, på tinska amforor för olja och vin, böner rista- den storgård där de hade sitt huvudsakliga de med runor på revben etc. Det är också viste. Det är sannolikt i dessa hus som den rimligt att räkna med att en del av stadsgår- kristna eliten utövade sin andakt och i den darna i Sigtuna ägts av kyrkan och bebotts mån man hade tillgång till en präst också fi- av präster. rade mässan. Förekomsten av ambulerande I början av 1060-talet inrättade Ham- präster och kringvandrande monastiska burg-Bremenstiftet ett biskopssäte i Sigtu- sällskap har diskuterats av Sanmark na. När den förste biskopen Adalvard den (2004:270f) och Kietzler (2002:68ff) och är yngre firade mässa är det troligt att detta naturligtvis intressant i det här samman- gjordes i en träkyrka – Sigtunas första hanget. Så långt fram i tiden som i den förs- domkyrka – sannolikt belägen på den tidi- ta (Gamla) Uppsalabiskopen Siwardius tes- gare kungsgårdstomten mitt i staden (Tesch tamente (1157) omnämnes resealtaren för 2001). Kanske uppfördes under en kort pe- mässfirande i andra lokaler än en invigd riod ytterligare några träkyrkor. Redan mot kyrka (Helander 2001:56f). Samtidigt var slutet av 1000-talet byggdes den första det långt till Rom och man kan tänka sig att stenkyrkan – en efterföljare till den första andakt och mässfirande inte alltid strikt domkyrkan av trä. Av denna stenkyrka är följde kyrkans regler. I norska lagar finns endast grundmurarna bevarade. Kyrkans flera exempel på att alla kristna ceremomi- planform är ovanlig och brukar kallas ab- er inte alltid behövde ledas av en präst (San- sidsalskyrka. Ett par av de mer framträdan- mark 2004:271). de absidsalskyrkorna i Skandinavien har Det är här som sepulkralstenarna kom- båda kryptor. Detta gäller även Sigtunakyr- mer in i bilden. Med ett resealtare kunde kan. Eftersom kryptkyrkor vanligtvis för- mässan firas utan tillgång till en speciell knippas med helgonkult, som grav- eller kyrkobyggnad och oavsett om gårdsägaren minneskyrkor för biskopar och kungliga befann sig i staden eller hemma på gården martyrer, bör kyrkan intagit en central plats på landet. Alla stenar är dock inte påträffa- i Sigtunas sakrala stadsrum (Tesch 2000, de i eller i anslutning till hallen. Det är möj- 2001). Kanske har det tidigare beskrivna ligt att bitar av grekisk porfyrit bearbetats i polerade marmorfragmentet ursprungligen och distribuerats från Sigtuna, varför t. ex. använts som sepulkralsten i det altare som även hantverksmiljön närmast gatan kan bör ha funnits i kryptan. vara aktuell som fyndmiljö. Detta stämmer Med uppförandet av en domkyrka i sten in på ett par av fynden. Dateringen av se- inleddes en period av intensiv kyrkobygg- pulkralstenarnas fyndkontexter har dessu- nadsverksamhet, först i Sigtuna med ytterli- tom en spännvidd på ett par hundra år, vil- gare fem eller sex privata stenkyrkobyggen ket betyder att de har ingått i olika historis- och senare under 1100-talet även i omlan- ka situationer. det. Det är ett rimligt antagande att detta ex- Det kan nämnas att det även finns andra pansiva skede även innebar ett ökat behov fynd från stadsgårdsmiljön som kan knytas av sepulkralstenar.24

61 STEN TESCH

De privata stormannakyrkorna övertog Staden som hade byggts för kungamak- de funktioner som tidigare varit knutna till tens behov, fick under 1100-talet en tydlig hallen (Sundqvist 2006:22ff). Sigtunakyr- kristen innebörd och ett stadsrum ”bebott” kornas regelbundna placering utmed en ny- av de helgon, vars reliker förvarades i båda anlagd gata och med domkyrkan ”mitt i fasta och bärbara altaren i stadens många byn” var inte bara en maktmanifestation. kyrkor (Tesch 2000 och senare). I och med Det tyder på en medveten planering, vars det hade mässfirandet och de ceremonier, syfte var att skapa ett sakralt stadsrum där som tidigare utförts i hallen – och de heliga både Gud och Konung hyllades. En sten- stenarna – definitivt flyttat ut i det sakrala lagd gata – anlagd omkring 1100 – har tol- stadsrummet och in i kyrkan. kats som en ceremoniell processionsväg (Tesch 2000 och senare, Tesch & Vincent Noter 2002). Den stenlagda gatan fungerade som 1) Studien omfattade 4274 fynd från sju olika ett kommunikativt nav i samband med de utgrävningar i Sigtuna. Av dessa kom 3379 fynd (varav 2656 granskade) från kv. Träd- processioner som ägde rum vid de stora gårdsmästaren. Arbetet bekostades med bi- kyrkliga högtiderna (fig. 3). Vid varje kyr- drag från Åke Wibergs stiftelse. ka, beroende på vilka reliker som fanns i 2) Porfyrit = lava- eller gångbergart med kyrkan, ägde olika kulthandlingar och skå- strökorn av främst plagioklas (kalk-natron- despel rum till Guds och helgonens ära fältspat) men ej av kvarts. (Stolt 1993, Tesch 2000 och senare, Redeli- 3) Även för en geolog har den lilla stenen varit us 2006:58ff). en utmaning att bestämma. Peter Kresten har Enligt Lars Ersgård (2006:81ff) kan hel- ägnat mycket tid åt att analysera stenen och gonkult definieras som en transformerad att fråga runt bland kollegor. Han har nu kommit fram till att grundmassan helt säkert förfäderskult. I båda fallen rör det sig om utgörs av serpentin (mineralen antigorit+li- döda människor som står i nära kontakt med zardit). Identifieringen av de blå strökornen det gudomliga och som uppträder som de som mineralet talk är så gott som säker. levandes välgörare och beskyddare. Där- Bergarter med kombinationen serpentin+ med blev det viktigt även för andra att bli talk finns i bergskedjor som Kaledoniderna, Alperna, Trodos, Tauros, Atlas för att nämna begravda i helgongravens (relikgömmans) några. närhet. 4) Här kan ett praktiskt exempel från föremåls- Med andra ord var det först under loppet magasinet på Bryggens Museum i Bergen av 1000-talets andra hälft och under 1100- nämnas. På en hylla fylld med brynen blev talets första hälft, som det kan ha varit in- jag förra året uppmärksammad på en lång- tressant för landsbygdens aristokrati att fö- smal sten av grekisk porfyrit som uppenbar- ra sina döda till Sigtuna för att begravas på ligen bör flyttas till en hylla med liturgiska föremål. någon av stadens kyrkogårdar. En tyvärr något skadad runstenhäll av 5) För en utförligare diskussion kring termino- login se Stolt 2001. rödaktig sandsten från S:t Pers kyrka 6) I Viborgbiskopen Gunners (död 1251) lev- (U395) kan tydas så att en man Sven fört sin nadsbeskrivning, nertecknad ca 1280, finns döda maka till Sigtunum för att begravas en utmärkt beskrivning av användningen av (Jansson 1963:119). Stilmässigt kan stenen en lös invigd altarsten ovanpå det fasta alta- dateras till omkring 1100. ret och vilken vikt som kyrkan fäste vid denna: ”Når han på tilsynsrejser kom til sit stifts

62 TIDIGMEDELTIDA SEPULKRALSTENAR

kirker, så han nøje efter, om præstens kir- de högsta kristna och profana befattningsha- keklæder og alterdugene var rene, og om alt varna utan kunde även användas av lekmän. andet, der hørte til gudstjenesten, var i til- Tiggarmunkar försedda med resealtaren för- børlig stand; viste præsterne sig som over- de en inte alltid välsedd ambulerande verk- trædere på dette punkt, straffede han dem samhet på landsbygden (Stolt 1971). Vid en strengt både med pengebøder og anden bod. sökning på ”resealtare” på Internet dyker in- En gang, da han havde hørt messe i det nær- te bara historiska resealtaren upp, utan ock- meste kapel ved Ale og havde spurgt den da- så moderna och praktiska resealtarkit som værende præst dér, hr. Knud, om kirkens al- kan inhandlas för en förhållandevis rimlig ter var indviet, sagde han: ’Hvor er da den al- penning. I samband med att jag höll ett före- terplade, over hvilken I plejer at indvie Kri- drag för nordiska emeritibiskopar på Sigtu- sti legme og blod?’. Præsten, der var en me- nastiftelsen 2006 vittnade ett par av bisko- get godmodig, men temmeligen foldig parna om nutida bruk av lösa altarstenar. Vid mand, svarede: ’Den hertil indviede stenpla- restaureringen av Lau kyrka på Gotland ska de ligger i boggemmet ved alteret. Men en lös altarsten på altaret förts över till en in- modtag, nådige herre, for min forseelse en tilliggande byggnad och därmed också möj- rigtig fed, sort okse, jeg har, og tilgiv mig ligheterna att fira mässan där. En tidigare min brøde!’. Bispen modtog oksen, men på- biskop i Strängnäs lär alltid ha haft en lös al- lagde dog desuden præsten en kirkebod” tarsten med i ryggsäcken när han var ute på (Gertz 1918–20:265ff.). förrättning. 7) Eftersom jag i tidigare artiklar använt den 11) År 50 e. Kr. fick Colonia Agrippina stads- danska beteckningen sepulkralsten kommer rättigheter och fungerade som huvudstad för denna att användas även fortsättningsvis i den romerska provinsen Germania inferior. denna text. Till Köln är knuten legenden om S:ta Ursula 8) Rödding kyrka på Jylland och S:t Pers ruin i och hennes följeslagares död (300-talet). Sigtuna. Se Holmqvist 1948 fig. 4–6. S:ta Ursula ska enligt legenden ha varit en engelsk prinsessa, som med sitt följe drog på 9) Ett anmärkningsvärt fynd av en tidig altarski- pilgrimsfärd till Rom. På hemvägen mötte va påträffades i samband med restaureringen de vid Köln Attila och hans hunner och alla av Östra Eneby kyrka i Östergötland. Fyndet led martyrdöden. Under 900-talet steg anta- ifråga var en något fragmentarisk runsten av let följeslagare och martyrer drastiskt från glimmerskiffer. Delar av runslingan är beva- ursprungligen 11 kvinnor till 11000. År rad och mitt på stenen finns ett stort dubbel- 1106 fann man under grävarbete en äldre kors inristat. Sekundärt har två kraftiga, fyr- hednisk – troligtvis romersk – gravplats, kantiga urtagningar gjorts i den omformade som man antog var jungfrurnas. Kyrkan gick stenens mitt. Dessa har till största delen hug- i god för detta varvid en systematisk utgräv- gits inom det stora korset. Sven B. F. Jansson ning av gravfältet startade. Benen från grav- som beskrivit fyndet (1959) drar slutsatsen platsen spreds snabbt över Europa för att in- att urtagningarna måste ha fungerat som re- gå i många kyrkors relikskatter. Först likgömmor i den till altarskiva omgjorda omkring år 1400 satte påven stopp för detta runstenen. orimliga, men inkomstbringande företag 10) Den här artikeln omfattar endast perioden (Vellev 1972:23, Liebgott 1982:102, 197). vikingatid och tidig medeltid. Resealtaren 12) Köln var alltså under den tidiga medeltiden har dock brukats även senare och i viss mån en plats, där det fanns gott om både heliga i större och vidare omfattning. Som exempel stenar och reliker. Staden var också ett av de härpå kan nämnas att när den heliga Birgit- viktigaste vallfartsmålen i Europa bl. a. med tas kvarlevor fördes till Sverige från Italien, de tre vise männens (heliga tre konungars) så medfördes enligt passet ett resealtare, grav. Petrus av Dacia, ”Sveriges förste för- mässkärl och -plagg, rökelsekar och böcker. fattare”, som studerade i Köln, skaffade sig Resealtaren var senare inte förbehållet bara år 1279 ett antal reliker – bl. a. nio huvuden

63 STEN TESCH

av de elvatusen jungfrurna – för att ta med 20) Vid kontakt med personal på länsmuseet har sig hem till S:t Nicolaus kyrka i Visby. denna uppgift inte gått att verifiera. Petrus själv säger att han hyste särskilt stor 21) Vid en förfrågan om det finns ytterligare al- vördnad för relikerna från Köln. tarstenar av grekiska porfyrit i museets sam- 13) Enligt Ragnhild Broström kallas den ”blod- lingar framgick att så inte var fallet. Däremot läget” på Öland. berättade man att det under senare år påträf- 14) En mer detaljerad genomgång av materialet fats ett par fragment vid utgrävningar av ett finns i Bengt Stolts artiklar (1970, 2001) 1000-talskapell på ön Papa Stronay, Orkney och på den nordiska bosättningen på Bor- 15) Sommaren 2007 gjordes en uppordning och nish, Western Isles i Skottland. ommärkning av de huggna stenar härrörande från stadens medeltida kyrkor, som lagts upp 22) Enligt geologen Peter Kresten är det svårt att i form av ett lapidarium i museets trädgård. utifrån fotot i artikeln avgöra om det är frå- Stenarna registerades dessutom i en databas. gan om karelsk eller grekisk porfyrit. Bland dessa stenar finns en rödaktig något 23) Se Björn Petterssons artikel i denna skrift. oregelbunden sandstenshäll med måtten 24) År 1297 utfärdade ärkebiskop Nils Allesson 68x33x10–19 cm, som kan vara resterna av statuter för Uppsala ärkestift, som föreskrev en altarskiva. I hällen finns nämligen en rek- att det i alla kyrkor skulle finnas en invigd tangular urtagning med måtten 14,5x5,5x4 sten, lapidum consecratum. Bestämmelsen cm. Urtagningens storlek passar väl in med betyder att det nog inte vara alla kyrkor som vad vi vet om storleken på relikgömmor och hade en sådan sten. Det kan ha varit vid den sepulkralstenar. Utrymmet är något avsmal- här tiden som många gamla resealtaren info- nande mot urtagningens botten, vilket över- gades i högaltaret och täcktes över (Stolt ensstämmer med den fasning som många se- 2001:28). pulkralstenar har. På urtagningens långsidor finns en grund 4 cm bred urfasning, som kanske gjorts för att underlätta för den som • Tack till Barry Ager, curator Continental Early önskade lyfta på sepulkralstenen. Stolt Medieval Collection, British Museum (London) (2001:69) anför ett liknande arrangemang i för uppgifter om sepulkralstenar i Storbritanni- högaltaret i den 1834 nerrivna stavkyrkan i en, FD Fedir Androshchuk (Stockholms univer- Pjätteryd i Småland. Det vanliga är dock att sitet/ Kyiv) för litteraturtips och översättning täckstenen inte ska kunna rubbas. från ryska av dessa källor, FD Ragnhild 16) Enligt den analys som geologen Peter Kres- ten gjort kan det röra sig om marmor från Boström (Stockholm/Köpingsvik) för informa- Carrara i Italien. tion om altarstenar på Öland, FD Heide Eil- 17) SHM inv.nr. 3158, 3282:1 och 2418 bracht (Berlin) för katalog om tyska praktrese- 18) Två fragment från kv. Humlegården (nr 7, altaren, FD Gitte Hansen (Bergen) som visade F 1036+1082) har sammanfogats till en sten. mig ”slipstenen” av grekisk porfyrit i magasinet Ett fragment påträffades inuti ett hus och det i Bryggens museum, museumsinspektor Jesper andra utanför, men i samma fas. Hjermind (Viborgs Stiftsmuseum) för uppgiften 19) Ett liknande arrangemang finns på det emal- om Viborgbispen Gunners visitationsresa, FD jerade relikskrinet/resealtaret från Frøslev i Peter Kresten (Geodata, Uppsala) för allt arbete Sønderjylland (Liebgott 1982:113ff). Jfr med att lösa gåtan med den åttonde stenen mm, också med andaktskorset från Hedared (Ek- hoff 1914-16 fig. 205–207) som var täckt professor Else Roesdahl (Aarhus universitet) för med förgyllt kopparbleck och infattade information om danska fynd. Slutligen ett varmt glasflusser. tack till FD Bengt Stolt vars forskning varit en inspirationskälla för det här arbetet.

64 TIDIGMEDELTIDA SEPULKRALSTENAR

Summary. Seven small tiles of green porphyry The earliest finds date from a time when there is and one of serpentine have been found in Sigtu- no archaeological or written evidence of any na. They are likely to have been used in portable churches, even wooden ones, in Sigtuna. It is altars. This high number is unique in Scandi- therefore suggested here that Christian cult then navia and can only be compared with six por- took place in private banqueting halls, which phyry tiles found in Hedeby/Schleswig. seem to have stood at the far end of each of the Red, black and green porphyry was prized by more than hundred town plots in Sigtuna. the emperors in Rome and Constantinople and The first wooden churches were probably later by Early Medieval monarchs. Green por- built c. 1060 when a bishopric was established in phyry was quarried in Greece. These quarries Sigtuna. About 1100 the building of six or seven were not in use during the Early Middle Ages. Romanesque stone churches commenced. They Instead, the material was scavenged from the re- are among the oldest masonry structures in all of mains of Roman buildings and reused e.g. to Sweden. Except for the cathedral in the middle cover the reliquaries in portable altars. The Sig- of town, all churches were built along a new tuna tiles probably came from the ruins of street, parallel to and north of the main street and Cologne. the settlement area. Sigtuna’s church topography The Sigtuna tiles are particularly interesting reflects an intention to create a sacred townscape since they were not found in Medieval churches, for ceremonial processions where both King and but when excavating the town plots. They appear God were praised. It also reflects the idea of the in contexts dated to the 11th and 12th centuries. holy and heavenly city.

65 STEN TESCH

Referenser Andersson, G. 1997. A Struggle for Control. Reflections on the Change of Religion in a Rural Con- text in the Eastern Mälaren Valley. Visions of the Past. Trends and Traditions in Swedish Medi- eval Archaeology (red. H. Andersson m. fl.) Lund . Andersson, G. m. fl. 2005. Att föra gudarnas talan – figurinerna från Lunda. Raä UV skrifter nr 55. Stockholm. Andersson, M. m. fl. 1986. Et vikingetidshus fra Bredgade i Roskilde. Romu. Årsskrift for Roskilde Museum s. 33–50. Roskilde. Andrén, A. 2006. Skandinavisk religion i tid och rum. Odens öga: mellan männskor och makter i det förkristna Norden (red. A. Andrén & P. Carelli) Utställningskatalog, Dunkers kulturhus, Hel- singborg. Bracker, J. 1975. Porphyrrotae am Decumanus der CCAA und in den Kölner Bischofskirchen des 4. und 9. Jahrhunderts. Kölner Domblatt 40, s. 109–132. Köln. Bracker-Wester, U. 1975. Porphyr aus Kölner Boden. Monumenta Annonis. Köln und Siegburg. Weltbild und Kunst im Hohen Mittelalter. Ausstellungskatalog Schnutger Museum der Stadt Köln, s. 124–126 (red. A. Legner). Köln. Bracker-Wester, U. 1989. Porphyrfunde aus Haithabu und Sleswig. Ausgrabungen in Schleswig 7, Das archäologische Fundmaterial 1. Braun, J. 1924. Der christliche Altar 1. München. Ekhoff, E. 1914–16. Svenska stavkyrkor. Stockholm. Ersgård, L. 2006. Dödens berg och Guds hus – förfäderskult, kristnande och klostret i Alvastra i den tidiga medeltidens Östergötland. Helgonets boning. Studier från forskningsprojektet Det tidigmedeltida Alvastra, s. 23–140 (red. L. Ersgård). Lund. Europas Mitte um 1000. 2000. 27. Europaratsausstellung. Katalog. Gertz, M. Cl. 1918–20. Scriptores minores II, p. 265–278, Köpenhamn. Helander, S. 2001. Den medeltida Uppsalaliturgin. Studier i helgonlängd, tidegärd och mässa. Lund. Holmbäck, Å. & Wessén, E. 1946. Äldre västgötalagen, Yngre västgötalagen, Smålandslagens kyrkobalk och Bjärköarätten. Svenska landskapslagar, tolkade och förklarade för nutidens svens- kar, ser. 5. Holmqvist, W. 1948. Sigtunamästaren och hans krets. Situne Dei 1948, s. 7–107. Jansson, S. B. F. 1959. Ännu några runfynd från senare år. Fornvännen 1959, s. 241–267. Jansson, S. B. F. 1963. Runinskrifter i Sverige. Kars, H. 1983. Early medieval Dorestad, an archaeopetrological study. Part IV. Miscellanous. The unworked stones. Berichten van de Rijksdienst voor het Oudheidkundig Bodemonderzoeg 33, s. 33–59. ’s-Gravenhage. Kempf, Th.K., & Reusch, W. (red.). 1965. Frühchristliche Zeugnisse im Einzugsgebiet von Rhein und Mosel. Ausstellungskatalog. Trier. Kitzler Åhfeldt, L. 2002. Work and Worship. Laser Scanner Analysis of Viking Age Rune Stones. Stockholm. Kresten, P. 1994. Stenmaterial från Sigtuna – en preliminär genomgång. Rapport 7-1994, Geoarke- ologiskt laboratorium, UV-Uppsala. Kresten, P. 1996. Stenföremål från Sigtuna. I: Rapport och II: Katalog. Analysrapport 6a och b-1996. Geoarkeologiskt laboratorium, UV-Uppsala.

66 TIDIGMEDELTIDA SEPULKRALSTENAR

Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid (KLNM). 1956–1978. Uppslagsorden altare (R. Nor- berg, N. Cleve, A. Roussell, B.C. Lange, M. M. Lárusson), krypta (E. Cinthio), reliker (J. Gallén, R. Norberg, E. Molland), relikvarium (R. Norberg), resealtare (R. Norberg). Larsson, L. 2007. Kulthus och kultplats i Uppåkra. Mer än sexhundra år av riter och ceremonier vid en centralplats i Skåne. Kult, guld och makt. Symposium i Götene 18–20 augusti 2006. (red. I. Nordgren). Historieforum Västra Götaland, s. 177–188 Lidén, H.-E. 1997. Kirkene bygges. Nyt lys på middelalderen (red. J. Havardsholm) s. 209–220. Oslo. Liebgott, N.-K. 1980. Jernløsegård. En middelalderlig gårdtomt i Sønder Jernløse, Holbæk amt. Aarbøger for Nordisk Oldkyndighed og Historie 1980, s. 126–185. Köpenhamn. Liebgott, N.-K. 1982. Hellige maend och kvinder. Højbjerg. Musin, A. E. 2003. ”Kamen aspiden zelen”. Ob odnoj gruppe drevnerusskih krestov iz porfirida. [On certain group of ancient Russian crosses made of porphyrin]. Rossijskaja archeologia 2003 nr 3, s. 145–155. Nationalencyklopedien. Uppslagsorden altare och porfyr. Nordisk familjebok. 1800-talupplagan. Uppslagsordet porfyr. Peacock, D. P. S. 1997. Charlemagne’s black stones: the re-use of Roman columns in early medieval Europe. Antiquity 71 (1997), s. 709–715. Pernler, S.-E. 1977. Gotlands medeltida kyrkoliv: biskopar och prostar: en kyrkorättslig studie. Vis- by. Redelius, G. 2006. Sigtuna och Sko, en tid ett rum. Uppsala. Sanmark, A 2004. Power and Conversion. A Comparative Study of Christianization in Scandinavia. Uppsala. Sjögren, T. 1995. Den siste vikingen. Kalmar län 1995. Årsbok för kulturhistoria och hembygds- vård, s. 67–72. Skre, D. 1995. Kirken før sognet. Den tidligste kirkeordningen i Norge. Mötet mellom hedendom og kristendom i Norge, s. 170–233 (red. H.-E. Lidén). Oslo Stolt, B. 1970. Tyngd för gapande böcker eller medeltida resealtaren. De hundra kyrkornas ö, s. 61–72. Stolt, B. 1993. Medeltida teater och gotländsk kyrkokonst: paralleller och påverkningar. Visby. Stolt, B. 2001. Boktyngder och bärbara altarskivor. Kyrkliga sällsyntheter på Gotland och annor- städes, s. 25–39. Uddevalla. Sundqvist, O. 2006. Från vikingatida aristokratiska hallar till medeltida stormannakyrkor. Bebyg- gelsehistorisk tidskrift nr 52, s. 20–32. Tesch, S. 2000. Det sakrala stadsrummet. Den medeltida kyrkotopografin i Sigtuna. Medeltidsarke- ologisk tidskrift (Meta) 2000 nr l, s. 3–26. Tesch, S. 2001a. Olof Palme, S:ta Gertrud och Sigtunas medeltida kyrkotopografi. Biskopen i museets trädgård. En arkeologisk gåta (red. S. Tesch & R. Edberg) s. 9–44. Sigtuna. Tesch, S. 2001b. Från hall till kyrka. Populär arkeologi 2001 nr 1, s. 28–29. Tesch, S. 2006. På fast grund. Om det äldsta stenkyrkobyggandet i Sigtuna. Nordiskt kyrkoarkeolo- giskt möte 2004, Vest-Agder (Norge). Hikuin. Kirkearkœologi i Norden 8. Viborg. Tesch, S. 2007. Kungen, Kristus och Sigtuna – platsen där människor och guld möttes. Kult, guld och makt. Symposium i Götene 18–20 augusti 2006, Historieforum Västra Götaland (red. I. Nordgren) s. 233–257.

67 STEN TESCH

Tesch, S. (kommande). Sigtuna – det maktpolitiska och sakrala stadsrummet under sen vikingatid och tidig medeltid (ca 980 – 1200). Jubileumsskrift, Berit Wallenbergs Stiftelse 50 år. Tesch, S. & Vincent, J. 2002. Vyer från medeltidens Sigtuna. Sigtuna. Ullén, M. 1999. Kyrkobygge i trä och sten. Sveriges kyrkohistoria – missionstid och tidig medeltid, s. 199–207 (red. B. Nilsson), Stockholm. Vellev, J. 1972. Fra helgengraven. Skalk 1972 nr 3, s. 18–27. Vellev, J. 1974. Relikvierne fra Seem kirke. Hikuin 1, s. 55–68 (red. J. Vellev). Vellev, J. Altre og altreindvielser – særligt i Odense stift. Fynske Minder 1975, s. 23 ff. Wallace, P. F. & O’Floinn, R. 1988. Dublin 1000. Dicovery and Excavation in Dublin, 1842–1981. Catalogue of Exhibits. Dublin.