Camilla Nylund
Total Page：16
File Type：pdf, Size：1020Kb
Intervju: Camilla Nylund Efter att ha klarat av operett är jag inte rädd för något längre Hon gjorde scendebut som sexåring i finska Kvevlax. Sedan dess har hon sjungit dramatiska roller i världens främsta operahus. CAPRICCIO har träffat sopranen Camilla Nylund i Paris och pratat verklighetsflykt, operetter och sånglektioner för Birgit Nilsson. Som Elisabetta i Verdis Don Carlo på De Nationale Opera i Amsterdam © Marco Borggreve Det är en kylig tisdagseftermiddag i februari när CAPRICCIO träffar den finska sopranen Camilla Nylund på en bar i centrala Paris. Några hundra meter bort ligger hennes tillfälliga arbetsplats, Opéra Bastille. Där spelar hon titelrollen i de sista föreställningarna av Antonín Dvořáks Rusalka. När kyparen kommer fram till vårt bord beställer hon espresso och bubbelvatten. – Min franska sträcker sig ungefär så långt att jag kan beställa på restaurang, säger hon på finlandssvenska och skrattar. Just i Paris var det tio år sedan hon uppträdde, då som Salome. Men i sitt jobb är hon van vid att komma till nya städer och hitta en vardag mellan repetitioner och föreställningar. I den franska huvudstaden har hon tillbringat sin lediga tid med att flanera, sitta på caféer och äta ostron på barer. Den föränderliga miljö som präglar livet som internationell operastjärna skiljer sig markant från lugnet i finska Österbotten där Camilla växte upp. Hon föddes en junidag 1968 i den svensktalande staden Vasa. När hon var fem år flyttade hon med sina föräldrar och sin lillebror ut på landsbygden till byn Kvevlax, eftersom hennes mamma hade fått jobb som distriktssköterska där. Den första tiden bodde de i den gamla lärarbostaden på skolområdet innan de flyttade in i en villa som hennes föräldrar hade låtit bygga. Tidigt stod det klart att Camilla hade en musikalisk begåvning. – Mamma sade alltid att jag sjöng innan jag kunde prata. Hon och farmor sjöng ofta med mig när jag var liten. Sången var ett naturligt uttrycksmedel i vår familj, säger Camilla och smuttar på espresson. Scendebut gjorde hon som sexåring på sin pappas kusins bröllop. Då sjöng hon ABBA-låtar och Jag ska måla hela världen lilla mamma, ackompanjerad av ett dansband. I fjortonårsåldern började hon ta sånglektioner vid Kuula-institutet i Vasa och därmed föddes en dröm om att en dag kunna försörja sig på sin röst. När hon sjöng var det som att hennes kropp fylldes av lycka. På gymnasiet spelade hon Maria Magdalena i skolans uppsättning av musikalenJesus Christ Superstar och fick rollen som Prins Orlofsky i operettenLäderlappen vid Vasa Opera. – Då kände jag att jag hade hittat rätt. Det var precis min grej att spela teater och sjunga på samma gång. Jag tyckte att det var så härligt att få sätta sig in i en annan roll och fly verkligheten ett tag. Sista året på gymnasiet bestämde sig både Camilla och en klasskompis (som hade spelat Jesus i musikalen) för att efter studenten söka in till Sibelius-Akademin i Helsingfors. Han kom in, men inte Camilla. För henne var det en stor besvikelse och en törn för självförtroendet. – Alla hade alltid sagt att jag var så begåvad. Men trots att jag hade sjungit mycket så visste jag inte hur jag skulle ta en hög ton – ingen hade visat mig det. Det är ju så med musik att du måste hitta den där läraren som är precis för dig. Och det gjorde hon. Efter att ha läst musikvetenskap ett år i Åbo sökte hon in till musikuniversitet Mozarteum i österrikiska Salzburg, där hon hade gått en sommarkurs några år tidigare. Denna gång blev hon antagen och i efterhand kan Camilla tänka att det var meningen att hon började där och inte i Helsingfors. På Mozarteum fick hon flera svenska klasskamrater och hennes lärarinna, sopranen Eva Illes, såg hennes talang och trodde på henne. – Jag sjöng sju år för Eva Illes och det var det bästa jag kunde göra. Hon lärde mig tekniken. Det var en lyckokänsla första gången jag kunde sjunga en hög ton. Men hon kunde också få mig att börja gråta eftersom hon pressade mig hårt. Camilla gick ut från Mozarteum 1995, som 27-åring, och fick jobb direkt vid operan i Hannover. Debutrollen var Micaëla i Carmen. Därefter var hon en del av den fasta ensemblen i fyra år. Att få komma till Hannover beskriver Camilla som att vinna högsta vinsten på lotto. Det är ett av Tysklands så kallade A-hus, en stadsteater med en egen orkester, kör och en bred repertoar. Camilla fick sjunga allt – såväl Mozart som Wagner och Strauss. – Det var i rollen som Rosalinde i Läderlappen som jag verkligen lärde mig yrket. Operett är något av det svåraste man kan göra eftersom man måste kunna dansa, vara lustig, klara dialogen, bjuda på sig själv och dessutom vara sångmässigt bra. Efter att ha klarat av det var jag inte rädd för något längre. Som Elisabeth i Wagners Tannhäuser i Bayreuth © Bayreuther Festspiele/Enrico Nawrath Sin man, som hon idag har två döttrar med, träffade hon under ett jobb i Polen i slutet på 90-talet. När Camilla strax efteråt blev erbjuden en ny fast tjänst på Semperoper i Dresden flyttade de dit ihop. Sedan dess har de varit staden trogen trots att Camilla började frilansa som operasångerska 2001. Hennes internationella genombrott kom säsongen 2004-05. Då gjorde hon Elisabeth i Tannhäuser på Bayerische Staatsoper, Salome i Köln och Leonore iFidelio i Zürich. 2011 debuterade hon på Wagnerfestivalen i Bayreuth och har kommit tillbaka dit flera gånger sedan dess. I augusti väntar ännu en roll som Eva i Mästersångarna i Nürnberg. – Bayreuth är ett Wagnermecka, där en speciell del av sångareliten möts. Under veckan blir man som en stor familj. Sedan är det ju en häftig känsla att stå på scen och sjunga Wagner i en teater som han lät bygga. Något motsvarande finns ingen annanstans. Idag har Camilla uppträtt på merparten av världens främsta operascener, från La Scala i Milano till New National Theatre i Tokyo och operan i San Diego. I december debuterar hon på Metropolitan i New York som Marskalkinnan i Rosenkavaljeren. Först på tur står dock ännu en roll i Paris, den som Ariadne i Ariadne på Naxos på Théatre des Champs-Elysées. Och i maj kommer hon att få tillfälle att prata svenska mellan föreställningarna. Då gör hon nämligen Kejsarinnan i Die Frau ohne Schatten (hennes favoritroll just nu) i Wien ihop med bland andra sopranen Nina Stemme. Men trots att svenska är Camillas modersmål har hon knappt sjungit i Sverige med undantag för ett par konserter. I augusti kommer hon dock till Trollhättan för att sjunga på Nordic Song Festival. Någon svensk opera har det inte blivit än. – Det finns ju så fantastiskt bra sångare i mitt röstfack i Sverige så det skulle vara ett under om jag fick sjunga på operahusen där. Som Kejsarinnan i Strauss Die Frau ohne Schatten på Staatsoper UDL i Berlin © Holger Jacobs Camillas hittills starkaste möte med den svenska operavärlden ägde rum när hon var sexton år. Då fick hon ledigt från skolan i en vecka för att gå en kurs för Birgit Nilsson i den finska staden Tammerfors. När Birgit 1995 kom ut med sin memoarbok La Nilsson och lanserade den i Tyskland, mötte Camilla henne i Hannover. – Det var spännande att träffa en levande legend som hon var. Birgit hade en underbar humor och älskade att berätta historier ur sin sångkarriär. Jag bandade min sångkurs med henne på kassettband och har kvar det hemma. Jag ska nog lyssna igenom det och höra hur jag lät på den tiden (skratt). Under återstoden av innevarande säsong är Camilla Nylund aktuell i titelrollen i Strauss Ariadne auf Naxos på Théatre des Champs-Elysées i Paris (premiär 21 mars 2019) samt som Kejsarinnan i Strauss Die Frau ohne Schatten på Wiener Staatsoper (premiär 25 maj 2019). Louise Fauvelle CD–rekommendationer: .