Järnåldern Längs Indalsälven- En Outforskad Källa

Institutionen för Arkeologi och Antik historia, Uppsala Universitet

C-uppsats

Emma Eriksson

Järnåldern längs Indalsälven En outforskad källa

Uppsala 2007

Abstract

Eriksson, E., 2006. Järnåldern längs Indalsälven. En outforskad källa. C-uppsats i arkeologi, Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet.

This essay is a study of the Iron Age along the river Indalsälven, situated in the northern part of Medelpad. The aim is to study artefacts and remnants from this time to investigate whether a certain time period is pre- dominant, and the river Indalsälven´s possible importance and impact on for example trade. Through a comparison with the two rivers Ljungan and Ångermanälven the importance of Indalsälven will be investigated.

Keywords: Indalsälven, Mellannorrland, Iron Age, Indal, Västlandet, artefakts, trade connections, elite environments, great mounds

[email protected]

Emma Eriksson, Department of archaeology and ancient history, Uppsala University, Thunbergsvägen 3, Box 626, S-751 26 Uppsala, Sweden.

Stort tack till: Ola George, Västernorrlands länsmuseum Fil. Doktor Peter Lindbom, Uppsala Universitet

Framsida: Vy över Indalsälven från den norra sidan, vid Indal. Fotograf: Sara Bergström.

1. Inledning...... 4 1.1 Bakgrund ...... 4 1.2 Syfte ...... 4 1.3 Material ...... 5 1.4 Avgränsning ...... 5 1.5 Metod ...... 5 1.6 Källkritik ...... 6 2. Forskningshistorik...... 7 3. Järnåldern i Mellannorrland ...... 9 3.1 Indalsälvens geografi...... 11 3.2 Fornlämningarnas spridnings bild...... 12 4. Fynden längs Indalsälven...... 12 4.1 Romersk järnålder 0 e.Kr -375 e. Kr...... 13 4.2 Folkvandringstid 375- 550 e.Kr ...... 14 4.3 Vendeltid 550-750/800 e.Kr...... 17 4.4 Vikingatid 750/800-1050/1100 e.Kr ...... 18 4.5 Övriga fynd ...... 21 5. Västlandet och Indal som mötesplats...... 21 5.1 En jämförelse mellan de tre älvarna, Ljungan, Indalsälven och Ångermanälven...... 22 6. Diskussion och slutsats...... 24 7. Summary ...... 25 8. Litteraturförteckning ...... 26

1. Inledning Uppvuxen i Indals socken som är belägen vid Indalsälven har jag länge funderat kring de människorna som bodde där innan mig. De branta dalgångarna och de höga bergen gör naturen längs älven dramatisk och vacker. Gravhögarna är koncentrerade längs älven på den norra sidan medan den södra helt saknar gravhögar. Högom gravfältet med den omtalade kammargraven, där en man med en komplett utrustnings för sitt nästa liv blev begraven under folkvandringstid, har jag passerat ett flertal gånger på väg in eller ut ifrån Sundsvall. Detta fick mig att bli intresserad av Västernorrlands förhistoria, intresserad av människorna som bodde där innan mig. Åtskilliga böcker har fått mig att inse att Västernorrland inte låg avskuren ifrån influenser från andra håll, utan människorna hade helt klart kontakter ut mot omvärlden. Något annat som jag också upptäckte var att älven Ljungan har dominerat forskningen medan Indalsälven och Ångermanälven inte har fått lika mycket studium. Egentligen har det för Norrlands del inte skett lika mycket forskning om förhistorien som i de södra delarna av Sverige. Det finns helt klart mycket kvar att studera i de norra delarna av Sverige. Därför valde jag att i denna uppsats studera Indalsälven och se vad som har hittats längs den samt försöka sätta den i ett större sammanhang för att kanske se vad för betydelse den kan ha haft en gång för länge sedan.

1.1 Bakgrund När det gäller järnålderns fynd och lämningar längs Indalsälven så har få studier och ingen riktig sammanställning av fynden gjorts. Tidigare forskning har varit inriktad på Ljungan med sina fina fynd av spadformiga ämnesjärn och storhögarna vid Kvissle-Nolby. De andra två älvarna i Västernorrlands län, Indalsälven och Ångermanälven, har inte fått lika stor betydelse. Detta på grund av att ingen har valt att studera dessa älvar närmare och satt dem i ett större sammanhang. Ljungan anses ha varit en betydande handelsled under äldre järnåldern och har ett biflöde till Storsjön i Jämtland där all järnproduktion skedde. Indalsälven däremot anses inte ha varit lika betydande handelsled, detta trots att den rinner igenom Storsjön. Personligen tror jag att Indalsälven har haft en större betydelse än tidigare ansetts just på grund av att den rinner igenom Storsjön. Det är med detta som utgångsläge som jag väljer att studera älven närmare för att se om den kan ha haft en större betydelse än tidigare ansett.

1.2 Syfte Syftet med denna uppsats är att i helhet studera järnålderns lämningar längs Indalsälven i Medelpad för att se var gravhögar och stensättningar finns koncentrerade. Vidare att se vilka fynd som har framkommit från de olika utgrävningarna, datering på fynden och var ifrån i Sverige eller övriga Norden de har sina paralleller samt slutligen se om det finns speciellt många fynd eller gravhögar från en viss period under järnåldern. Detta kan ge indikationer på en särskilt hög population vissa perioder och kan eventuellt avspegla en period med ökad handel. Genom att sedan placera in Indalsälven i ett större sammanhang, bland annat genom att kort jämföra de tre älvarna i länet, vill jag bland annat peka på Indalsälvens betydelse som handelsled.

1.3 Material Det material som jag använder mig av i denna uppsats är gravhögar och stensättningar, både undersökta och ej undersökta, samt fornfynd som framkommit vid utgrävningarna och vid plöjning. För att ta del av det som framkom vid utgrävningarna har jag läst rapporterna från dessa. Personalen på Länsmuseet i Härnösand hjälpte mig otroligt mycket när jag var där på besök genom att plocka fram de rapporterna som jag ville läsa samt visa mig deras databas som sammanställer de flesta rapporter och undersökningar gjorda i Västernorrlands län. Där hittade jag även artiklar som var skrivna kring den tid då det undersöktes som mest kring Indalsälven, nämligen på 1950-talet. Dessa har vissa gånger givit mig kompletterande information till utgrävningsrapporterna. Uppgifterna om utgrävningarna som skedde på slutet av 1800-talet av Gottfrid Aldrez har varit svårast att hitta. Ett besök till ATA (Antikvariska topografiska arkivet) hade varit nödvändigt för att få tag på dessa uppgifter, men de fåtal publicerande uppgifterna som jag har funnit ger mig den informationen jag behöver och därför behöver jag inte besöka ATA. En utmaning med denna uppsats har varit att få tag på all fakta, som vissa gånger har inneburit ett rent detektivarbete för min del. Detta har lärt mig inför framtida forskning lärt mig var jag kan få tag på all fakta.

1.4 Avgränsning För att arbetet inte ska bli för stort och omfattande undersökts bara en viss del av Indalsälven. Älvens mynning finns i Medelpad och i och med att jag vill studera Indalsälvens betydelse för handeln som byggde upp maktcentra i Mellannorrland, blir det naturligt att det är den nedre delen av älven som blir mitt studieområde. Maktcentra eller elitmiljöer som det också kallas, koncentrerar sig oftast vid älvarnas mynning eftersom ”hövdingarna” i dessa områden gärna ville kontrollera handeln; både införseln och utförseln av varor. Var älvens mynning ska läggas i förhistorisk tid är komplicerat eftersom den i dagsläget inte ligger där den ursprungligen ska ha legat. Förslagsvis kan den läggas ned mot Alnösundet där det intressanta Västlandet finns med en klar elitmiljö under äldre järnåldern. Området rymmer många storhögar, många på en diameter över 25 meter vilket gör att området klassas som en plats där ”hövdingen” fanns. Men för att begränsa arbetet ytterligare väljer jag att inte studera detta område lika grundligt som de övriga. Det finns två skäl till detta. Det första är att det redan har skrivits en del om Västlandets rika fynd medan de övriga socknarna längs Indalsälven näst intill har glömts bort. Det andra skälet är att föremålsstudierna inte ska bli alltför överväldigande. När det gäller dateringen av alla fynden, får jag hänvisas till vad tidigare författare har skrivit samt till lärare vid den Arkeologiska institutionen vid Uppsala Universitet. Detta beror helt enkelt på att jag ännu inte har kunskap om Norges, Gotlands eller Mellansveriges alla föremålsformer.

1.5 Metod Genom att använda mig av programmet ArkGis kommer jag att skapa en spridningskarta över fornlämningarna längs älven för att se om gravhögarna och stensättningarna koncentrerar sig runt en viss socken. Föremålsstudier kommer att ske på de föremål som finns tillgängliga för undersökning och då vill jag främst se var artefakterna har sina likheter i övriga norden. Förutom detta kommer givetvis studier av litteratur ske, bland annat av de fåtal publicerade arbeten, samt de opublicerade rapporterna som berör Indalsälven och dess järnålder.

1.6 Källkritik Det finns ett par källkritiska problem med det material som jag använder i denna uppsats. Först och främst måste spridningsbilden av gravhögarna och stensättningarna ses som något skev eftersom det finns uppgifter om överplöjning av gravhögar (Hellman 1951: 3, Selinge 1977: 278). Detta är inte särskilt underligt då Indalsälvens bördiga jord även har använts i historisk tid. Mycket av den nutida bebyggelsen är också placerad där den forntida bebyggelsen en gång i tiden fanns, vilket naturligtvis medför att gravhögar och boplatslämningar försvunnit. 1796 tömde en man vid namn Magnus Huss, ”Vild-Hussen”, av misstag hela Ragunda sjön vilket medförde att vattennivån i älven steg 12 meter och skapade kraftiga erosioner. I denna störtvåg försvann troligtvis en del av fornlämningarna längs älven. I utgrävningsrapporterna omnämns att en del av de utgrävda högarna ligger nära rasbranter och att gravgömmorna i vissa fall varit öppna ned mot älven (Hellman, 1953: 10), vilket indikerar att en del fornlämningar har försvunnit. När det gäller artefakterna måste en stor del av dessa ha försvunnit via gravplundring och via överplöjning. När människorna i bygderna fann föremålen tog de antingen hem det eller gjorde om dem. När ett guldföremål hittades smältes detta oftast om till något smycke. Detta innebär naturligtvis att det är en hel del rika föremål som har försvunnit. De dokumenterade föremålen som försvunnit är en guldring, brakteat och en ”byxhäkta” (Enqvist 1949: 106-107, Slomann 1951: 130). Dessa källkritiska problem måste naturligtvis tas i beaktning, men i och med att jag använder fornlämningarna och artefakterna i mina studier måste slutsatserna dras av det material som jag har att tillgå till. Den bilden som jag får av dessa kan förändras i och med att nya fynd framkommer, men tillsvidare får den nuvarande bilden gälla. När det gäller utgrävningsrapporterna kan de skifta i kvalité där vissa kan vara väldigt välskrivna när det gäller jordmån, gravgömmans utseende och så vidare. Andra rapporter är därmed mer sparsamma på information, vilket naturligtvis medför att jag får olika mycket information från grav till grav. Dock påverkar inte detta mina tolkningar, men detta källkritiska problem måste ändå finnas i åtanke. I rapporterna som författades av Bo Hellman mellan 1952-1953 (Hellman 1951-1953) saknar jag bättre bilder på artefakterna som hittades. När det gäller de mest intressanta gravgömmorna och deras konstruktioner så finns de väl avbildade på fotografier, men när det gäller föremålen så brister rapporterna något. Jag, som gärna hade velat studera artefakterna närmare, fann att många av dem inte fanns vid Västernorrlands länsmuseum utan istället låg i Historiska museets samlingar. På grund av tidsbrist kunde jag inte göra ett besök där. Därför hade bilder på alla föremålen hjälp mig otroligt mycket. När det finns bilder på fornsakerna skrivs det oftast bara i vilken grav de hittats, aldrig vilken typ av föremål som är på fotografiet, vilket är en nackdel. Det är inte alla gånger som fotografierna är bra och att utifrån fyndbeskrivningen försöka lista ut vad som är på fotot, kräver en stor fornsakskännedom av läsaren. Det finns även en del källkritiska problem med programmet ArkGis och FMIS. I vissa fall kan gravhögar eller stensättningar ”försvinna” och inte finnas med på kartan. Detta kan bero på att fornlämningarna klassas olika vid olika inventeringstillfällen samt att sökorden definierats olika och därför blir svåra att hitta i databasen. På grund av dessa problem finns inte alla fornlämningar med på min karta som jag skapade i ArkGis, men ändå så pass många att det går att skapa sig en uppfattning om var gravhögarna eller stensättningarna koncentrerar sig.

2. Forskningshistorik Som tidigare nämnts så har det inte skrivits så mycket om järnålderns fornlämningar längs Indalsälven, men det finns en del författare som berör detta ämne. Den första som uppmärksammar detta ämne är Gottfrid Aldrez, som utförde ett par utgrävningar vid Indal på slutet av 1800-talet. Utgrävningarna rapporterades inte riktigt utan uppgifterna om dem får hämtas ifrån Aldrez brev och anteckningar. Detta är naturligtvis synd eftersom en riktig rapport hade varit önskvärd för att få en mer detaljerad bild. Aldrez brev och anteckningar ger ändå en bra information om en del, nu försvunna, artefakter som visats sig vara riktigt fina föremål. Därför är Aldrez ett bra komplement till de andra källorna när det gäller att visa på vad som har försvunnit. Han har publicerat en del av sina upptäcker i en artikel i Kongl. Vitterhets Historie och Antiqvitets akademiens Månadsblad 1898-1899, som ger bra information om en del utgrävningar som genomfördes i slutet av 1800-talet (Aldrez 1898). Björn Ambrosiani har i Fornvännen från 1954 skrivit en artikel ”En märklig gravkonstruktion och andra gravfynd vid Indalsälvens nedre lopp”. I den berättar han om de utgrävningar som utfördes tillsammans med landsantikvarie Bo Hellman i Härnösand. Utgrävningarna skedde i samband med att ett vattenkraftverk skulle byggas nere vid Bergeforsen. Vattennivån skulle då stiga så mycket att ett par av fornlämningarna längs Indalsälven var i farozonen. Därför krävdes en undersökning av dessa. Artikeln presenterar fynden i gravarna, samt datering och deras närmaste kopplingar. (Ambrosiani 1954) Den enda kritiken jag kan rikta mot artikeln är den börjar bli ganska gammal, det har hittats en del nya artefakter sen denna tid. Jag vågar dock påstå att denna artikel fortfarande är den bästa studien som har gjorts när det gäller Indalsälven. Utgrävningsrapporterna som skrevs i samband med att flera undersökningar företogs då Bergeforsens vattenkraftverk skulle byggas, författades av landsantikvarie Bo Hellman. Dessa är från 1952-1953, innan dess finns en inventering från 1951 som också utfördes av Bo Hellman. Rapporterna är väl utförda och beskriver både området, jordmånerna, graven och gravgömmorna bra. (Hellman 1951-1953) Förutom dessa utgrävningsrapporter så finns det även en inventeringsrapport som skrevs 1955 i samband med att ett vattenkraftverk skulle byggas i Järkvissle. Inventeringen leddes av Sverker Janson. I denna finns två ej undersökta högar vid Boda by beskrivna, båda kraftigt eroderade ned mot den sida som vette mot bäcken. Intill Boda låg även en plats som enligt traditionen hette Kapellåkern där en nyckel, ett kors i tenn samt ett mynt skall ha hittats. Troligtvis är de medeltida. Mycket pekar på att Järkvissleområdet i äldre tid fungerat som ett gränsområde mot de jämtländska skogarna. Detta syns både genom de två gravhögarna och det medeltida, nu försvunna härbärge samt kapellet i Boda som ligger i gränsskogen mellan Jämtland och Medelpad. (Janson 1955) Rapporten känns aningen knaper på information, men i och med att inte så mycket mer undersöktes så blir detta naturligt. I boken ”Västernorrlands förhistoria” har Klas-Göran Selinge skrivit ett stort avsnitt som heter ”Järnålderns bondekultur i Västernorrland”. Selinge inriktar sig mot bebyggelsearkeologi och hans huvudsyfte med avhandlingen är att se var bebyggelsen har koncentrerat sig i länet. Alla kartor och diagram i avhandlingen gör den svårförstådd då det inte alla gånger går att säga hur diagrammen ska tillämpas eller vad för information de egentligen ger. (Selinge 1977) Selinge är självklart ett barn av sin tid eftersom 1970-talets arkeologi var kvantitativ och i dagsläget skulle möjligtvis en annan inriktning ha använts. När det gäller den diskuterade nedgången av vendeltida gravar så har ny forskning visat att det finns många kuströsen som är vendeltida. Men huruvida gravar tillhör en bondebefolkning

7 eller befolkning inriktad på jakt är ännu omstritt. Detta visar helt klart att det har tillkommit en del i forskningen sen Selingens tid. Dock ger boken en väldigt bra överblick över alla kända lämningar i Västernorrland. ”Jämtland och Medelpad under Folkvandringstid” är titel på en C- uppsats i arkeologi från 1980 som berör de fynden som hittats i Jämtland och Medelpad under folkvandringstid. Författaren Vilhelm Öhnegård studerar fyndens kopplingar till Norge, samt den omtalade fyndnedgången under vendeltid som enligt honom skulle beror på att handeln med ämnesjärn fick en annan handelsled än tidigare. Istället för att gå via Medelpad så gick den via Hälsingland och Dalarna. (Öhnegård 1980) I och med att forskningen ännu behandlar detta omstridda ämne om Mellannorrlands fyndnedgång under vendeltid, så kan jag varken argumentera för eller mot denna tes. Fortsatt forskning får ge nya svar. Den enda kritiken jag kan rikta mot Öhnegårds arbete är att han bara tar upp fyndet i Kvarndalen i Indals socken när han pratar om folkvandringstid, när det uppenbarligen finns två gravar vid Harvom i Indals socken som är daterade till den tiden. I Bebyggelsehistorisk tidskrift nr 14 från 1987. Per H Ramqvist i sin artikel ”Mellannorrland under äldre järnålder” behandlar vad som skiljer Mälardalen och Mellannorrland åt. Framförallt är det tre företeelser: gravskicket, keramiktraditionen samt byggnadsskicket. Genom detta vill han peka på att det är en inhemsk utveckling som skiftat från fångstbygd till agrarbygd. Han undersöker även uppkomsten av storhögarna under yngre romersk järnålder, folkvandringstid samt orsakerna till nedgången under vendeltid. Han behandlar också den sociala skiktningen bestående av hövdingar vid kustens maktcentra och de storbönder under sig som fick en lite mindre luxuös begravning än hövdingarna. (Ramqvist 1987) Artikeln är intressant och lyfter fram Mellannorrland i ett annat ljus. Gert Magnusson har i sin avhandling ”Lågteknisk järnhantering i Jämtlands län” från 1986 försökt belysa den lågtekniska järnhanteringen i det förhistoriska och medeltida Jämtland- Härjedalen. Detta kan kopplas samman med Medelpad genom handeln med spadformiga ämnesjärn, som troligen har spelat en stor roll för uppbyggnaden av maktcentra längs kusten i Medelpad. Via Storsjön i Jämtland där ämnesjärnen tillverkades vid de strandbundna framställningslokalerna, fraktades sedan järnet vidare längs älvarna. (Magnusson 1986) Avhandlingen ger en bra överblick när det gäller var de strandbundna framställningslokalerna finns vid Storsjön. Magnusson kan även se att den typiska nedgången i det arkeologiska materialet under vendeltiden, även berör järnframställningsplatserna, vilket givetvis är intressant. Järnets betydelse för Mellannorrlands uppgång under folkvandringstid diskuteras av ett flertal författare som samlas kring idén att handeln med järnet har varit avgörande. Selinge, Öhnegård, Ramqvist och Magnusson är författare som intresserar sig för detta. Därför kan denna bild ses som allmänt vedertagen. ”Gravar i Medelpad” heter en uppsats från 1989 från Stockholms Universitet. Författare är Carina Öberg behandlar precis som titeln antyder; gravarna i Medelpad med inriktning på järnåldern. Översiktligt går hon igenom olika gravar för att se vilka föremålskategorier som är speciellt vanliga under en viss tid. Hon försöker även skilja på mans- och kvinnogravar, studera de olika typer av gravskick. (Öberg 1989) Den enda kritiken jag kan rikta mot arbetet är att hon i vissa fall drar för stora slutsatser ifrån för lite belägg. Till exempelvis dras slutsatsen att då det finns en nål eller ett spänne med i graven med annars typiskt manliga gravgåvor skulle den innehålla två begravda, en man och kvinna. Vad finns det som säger att mannen inte kunde få med sig sådana ting? I övrigt så är uppsatsen bra och ger en god överblick över gravarna. Per H Ramqvist har även skrivit ”Högom” från 1990 som i stort tar upp detsamma som artikeln i den ovan nämnda ”Mellannorrland under äldre järnålder”. Utöver detta presenteras fynden som hittades i Högom och själva Högomgravfältet. (Ramqvist 1990) Boken summerar

8 fynden där ifrån bra, den enda kritiken jag kan rikta mot boken är att Indalsälven utelämnas när han pratar om den fasta bebyggelse lägre inåt landet. I denna diskussion tas bara Ljunga och Ångermanälven med, vilket är märkligt med tanke på att Indalsälven har många gravhögar som borde tyda på en fast bebyggelse. En annan publikation som berör Indalsälven är Per H Ramqvists artikel ”Utbytessystem under det första årtusendet e.kr”. Där behandlar han de tre älvarna i Västernorrlands län och försöker peka på deras olika betydelser i handeln och distribution av varorna. Det han framför allt pekar på är att handeln med spadformiga ämnesjärn nästan uteslutande gått via Ljungan på grund av de många fynden av ämnesdepåer, medan Indalsälven och Ångermanälven har stått för handeln med skinn och päls. (Ramqvist 2001) Denna uppdelning är naturligtvis möjlig, men i och med att det finns strandbundna järnframställningsplatser vid Storsjön precis där Indalsälven rinner genom och ett fynd av ämnesjärn längs älven pekar ändå på att en del av ämnesjärnen gick via Indalsälven. Ramqvist lyfter även fram det intressanta området Västlandet och kopplar det till Indalsälven, vilket naturligtvis ger en mer intressant bild av Indalsälven än tidigare eftersom Västlandet har en elitmiljö under äldre järnåldern. Detta har inte lyfts fram i tidigare forskning på grund av att bebyggelsetrycket kring detta område har varit stor och reducerat en del av storhögarna till en mindre storlek. I övrigt är artikeln välskriven och läsaren får en bra bild av älvarnas olikheter och likheter. Givetvis är det intressant att se att Ramqvist i ”Högom” (Ramqvist 1990) inte nämner Västlandet utan att det dröjer ungefär 10 år innan han nämner det i sin artikel ”Utbytessystem under det första årtusendet e.kr”(Ramqvist 2001). Ramqvist börjar alltså se bortom Högom och Kvissle-Nolby istället för att börja undersöka om det finns fler ställen i Mellannorrland med samma betydelse. Kanske inser han också att all betydelse inte kan läggas på Ljungan som handelsled utan att även de andra älvarna måste ha haft större betydelse. Från 2003 kom en rapport i regional arkeologi som behandlar den ”öppna arkeologiska undersökningen” som företogs av grav Raä nr 36 i Indals socken. Den som ledde utgrävningen var Per H Ramqvist och syftet med hela utgrävningen var att människor ifrån Indals socken, samt de övriga intill liggande socknarna skulle få komma och gräva. På detta sätt skulle människorna i bygderna få en bättre förståelse för arkeologin och skapa en diskussion kring den. Det var många som kom och var intresserad av bygdens historia, responsen var allmänt positiv till denna utgrävning. I samband med detta undersöktes även ett större upplöjt område intill med metalldetektor för att eventuellt hitta den ursprungliga platsen för ”Stige-skatten”, som i dagsläget är Norrlands största silverskatt med sina 3 kg. ”Stige- skatten” hittades i Indals socken år 1903 när en dräng plöjde på åkern. I och med att det finns mycket bitsilver i själva skatten så trodde Ramqvist att en del av detta kunde finnas kvar i jorden. Tyvärr gav undersökningen med metalldetektorn ingen framgång. I den skadade graven raä nr 36 som undersöktes hittades ett par järnnitar, järnfragment och en silverfoilepärla, och daterades till vikingatid. (Ramqvist 2003) I och med att utgrävningen var öppen så kan den kanske inte ses som alltför tillförlitlig eftersom en del föremål kunde ha förbisetts när utgrävningen skedde, men den är likväl intressant eftersom det är den senaste utgrävningen i området sen 1950-talet. 3. Järnåldern i Mellannorrland För att kunna placera Indalsälven i ett större sammanhang så krävs det först en förståelse för hur järnåldern rent generellt såg ut i Mellannorrland. De nuvarande landskapen Hälsingland, Jämtland, Medelpad och Ångermanland visar under järnåldern en relativt homogen bild när det gäller det arkeologiska materialet och betecknas därför som Mellannorrland. Gästrikland ansluter mer till Mellansverige, både arkeologiskt och geografiskt. Norra Norrland består av Västerbotten och Norrbotten, som snarare har sina

9 kopplingar österut medan Lappland utgörs av fångstgrupper med samisk etnicitet. (Ramqvist 1990: 13) (Se karta 1 i bilaga) I Mellannorrland är det framför allt kusterna som bebyggts av bönder medan inlandet utgör ett exploaterings område för dem och samernas huvudsakliga område (Ramqvist 1990: 13). Det har länge diskuteras huruvida övergången till sedentär bebyggelse är en inhemsk utveckling eller om det är en befolkning söder ifrån som har flyttat till Mellannorrland. På senare tid är dock den inhemska utvecklingen en vedertagen bild eftersom Mellannorrland skiljer sig ifrån Mellansverige i gravskick, keramiktraditon och byggnadsskick. (Ramqvist 1987: 106) Det äldsta fyndet ifrån Västernorrlands län (Medelpad och Ångermanland) hittades i Vattjoms by i Tuna och är en tidig ögonfibula som kan dateras till första århundradet. (Selinge 1977: 252) Från romersk järnålder förekommer många vapengravar och ett par sådana har hittats i Västernorrlands län. Dessa visar de vida kontakterna som fanns under denna tid eftersom traditionen med vapengravar går tillbaka till en romersk och kontinentalgermansk sed (Selinge 1977: 252). De äldsta fynden är samlade kring Ljungans nedre lopp, i Tuna och Torps socknar. Något senare tillkommer också trakterna vid Indalsälven. Fynden ligger inte vid den nuvarande kustlinjen, men under romersk järnålder har de knappast legat långt från Bottenhavet. (Slomann 1951: 98) Under folkvandringstid är speciellt kittelgravarna kännetecknande, samt de monumentala storhögarna som blev vanliga under detta århundrade. En hög ska vara 25 meter i diameter eller större för att betecknas som storhög (Ramqvist 1990: 16). Kittlarna i dessa gravar är speciellt av västlig typ. Gravarna i hela länet verkar öka frekvent under denna tid (Selinge 1977: 261, 222- 223). Ifrån folkvandringstiden kommer den omtalade kammargraven i Högom utanför Sundsvall, som i dagsläget är den mest spektakulära graven i Västernorrlands län. Hövdingen i graven fick med sig en ”komplett” utrustning med vapen, hästutrustning, personliga föremål och så vidare. Många av föremålen var importföremål från Öst- och Västeuropa, samt från västra Skandinavien vilket visar på de vida kontakterna som fanns. (Ramqvist 1990: 35) Att det är en högkonjunktur under folkvandringstiden i Medelpad märks framförallt på de fina föremålsfynden och de monumentala högarna (Selinge 1977: 246). Dessa storhögar koncentrerar sig längs kusten vid Ljungas mynning i Kvissle, vid Selångersån där Högom ligger samt Skönsdalen och Timrådalen (Ramqvist 1990: 16). I och med att högarna är koncentrerade vid kusten och längs älvarnas mynningar måste handeln och yttre förbindelser varit betydande för deras uppkomst (Selinge 1977: 372). Men vad handlade de med egentligen? Den stora överskottsproduktionen av järn som tillverkades i de strandbundna järnframställningsplatserna runt Storsjön i Jämtland tros ha gett Medelpad sin högkonjunktur eftersom Ljungan är en naturlig handelsled där ifrån. Arkeologiska belägg för detta är de spadformiga ämnesjärnen som påträffats längs Ljungans dalgång, samt mänger av slaggavfall som påträffats längs Storsjön vilket tyder på överproduktion av järn. (Selinge 1977: 377-379, Magnusson 1986: 53,55, 222) Även handeln med skinn och päls tros ha en bidragande orsak till högkonjunkturen (Ramqvist 2001: 2). Under vendeltid sker uppenbarligen en tillbakagång, de rika gravarna verkar avta och de föremålsfynden tycks bli färre i Mellannorrland. Denna tillbakagång verkar vara samtida med den minskade järnproduktionen i Jämtland och den lågkonjunktur som märks av i Norge och övriga delar av Skandinavien. Boplatserna i Mellannorrland överges och det öppna landskapet växer delvis igen, vilket kan ses i pollendiagram. Orsaken till denna tillbakagång är ännu omstridd och huruvida det gäller ett krig, pest, omstrukturering av handelsvägar/odlingssystemet eller socio-politiska förändringar går inte att avgöra i dagsläget.

10 Dock är det mest troligt att järnet återigen har spelat en avgörande roll. När produktionen av järn kraftigt minskar i Jämtland så verkar det ske en uppgång i Dalarna, vilket kan innebära att Svealand nu har tagit kontrollen över järnhandeln. (Ramqvist 1987: 107-108) Under vikingatid ökar bebyggelsen i Mellannorrland igen och det syns framför allt i Ångermanland med de många vikingatida gravarna och bosättningarna. Även de många silverdepåerna längs Ångermanälven tyder på Ångermanlands betydelse under vikingatiden. Även i Medelpad återfinns ett par silverdepåer, två vid Västlandet vid Alnösundet och två vid Indalsälven.(Se karta 2 i bilaga) Denna uppgång tros bero på handeln med skinn och päls som distribuerades längs de två älvarna Ångermanälven och Indalsälven, som hade kontakter inåt landet med fångstfolket. (Selinge 1977: 381, Ramqvist 2001: 7-14) Med detta som bakgrund är det dags att blicka på Indalsälven och se vad för betydelse den kan ha haft i detta sammanhang.

3.1 Indalsälvens geografi Indalsälven har sitt källflöde i de Jämtländska fjällarna och rinner genom Storsjön i Jämtland innan den mynnar ut i Bottenhavet strax norr om Sundsvall. Sveriges största kustdelta finns i mynningen på Indalsälven, men det har inte alltid haft sin nuvarande storlek. 1796 tömde en man vid namn Magnus Huss ”Vild-Hussen” hela Ragunda sjön av misstag, vilket ledde till att vatten nivån steg 12 meter i älven. Det var vid detta tillfälle som det stora deltat bildades. Indalsälvens mynning kan därför i förhistorisk tid placeras lite längre ned mot Alnösundet där det intressanta Västlandet finns med sin klara elitmiljö under äldre järnålder (Ramqvist 2001: 11). Till detta område kommer jag att återkomma till senare för att studera kopplingarna till Indalsälven. Uppe vid Storsjön i Jämtland på Rödölandets norra strand vid Josvedsviken vid Indalsälvens utlopp ur Storsjön mot Krokom finns tre strandbundna järnframställningsplatser och två boplatser. De strandbundna järnframställningsplatserna anses vara förhistoriska och finns koncentrerade runt Storsjön. (Magnusson 1986: 55, 270) Det intressanta med boplatserna är att de inte skiljer sig mycket från fångstboplatsernas karaktär, vilket för fram frågan om det kan ha varit fångstfolket som tillverkade järnet eller om det är en inflyttad ”järnåldersbefolkning” från Tröndelag eller Medelpad som tillverkat järnet? (Magnusson 1986: 270). På Boberget i Timrå vid Indalsälvens utlopp finns en fornborg (Selinge 1977: 385) som visar på att Indalsälven under järnåldern har använts som handelsled (Ramqvist 2001: 10). Selinge menar på att borgen inte ligger på ett offensivt läge och därför istället kan tolkas som tillflyktsborg (Selinge 1977: 385). Enligt min mening kan borgen ha haft en offensiv betydelse med tanke på handeln eftersom den ligger lägligt till vid älvens mynning. Jag har svårt att se att den kan ha använts som tillflyktsborg. (Se karta 3 i bilaga)

11 3.2 Fornlämningarnas spridnings bild Via programmet ArkGis har jag skapat en spridningskarta över stensättningar och gravhögar. Tyvärr saknas vissa gånger högar eller stensättningar som egentligen borde finnas med, både undersökta och ej undersökta. Anledningen till varför vissa saknas kan helt enkelt bero på att de i dagsläget inte finns kvar eller är synliga i kulturlandskapet. Dock ger kartan en intressant spridningsbild. De flesta gravhögarna är koncentrerade kring Indals socken, medan det uppåt mot Liden, ca 2 mil ifrån Indal, endast finns en gravhög(se karta 4-5 i bilaga). Ett flertal högar kan givetvis ha försvunnit i och med bortodlingen. Rimligtvis har den inte varit större i Liden än i Indal och därför måste den stora koncentrationen av gravhögar runt Indal ses som intressant. De sista gravhögarna som finns uppströms längs Indalsälven är de två ej undersökta gravhögarna i Boda socken i Järkvissle som ligger 1,5 mil ifrån Liden. Båda ligger intill en bäck och den högen som ligger närmast är kraftigt eroderad, så mycket som en tredjedel saknas. Högen har även en grop, eventuellt efter en gravplundring. Den andra högen är också kraftigt förstörd, eventuellt efter gravplundring eller odling. I Boda finns även en plats som kallas Kapellåkern, där det ska ha hittats ett par nycklar av järn, ett 5 cm stort kors i ”tenn” samt ett mynt. Upphittarna hade vid 1955 års inventering tyvärr tappat bort föremålen. I området ska även ett medeltida härbärge ha funnits. Allt detta pekar på att Järkvissle området har fungerat som gränsbygd i äldre tid, mellan Medelpad och Jämtland. (Janson 1955: 0-2) Detta är naturligtvis intressant, slutade den fasta bebyggelsen i Boda medan fångstfolkets boplatser tar vid vidare uppströms mot Storsjön i Jämtland? Jag vet inte hur fornlämningsbilden ser ut i Jämtland eftersom jag valde att studera Indalsälvens nedre del, men det finns ändå mycket som tyder på att Boda är sista ”utposten” mot fångstfolken i Jämtland. Därför kan Järkvissel området ses som en gränsbygd i äldre tid mot de Jämtländska skogarna. (Se karta 6-7 i bilaga för att se var socknarna befinner sig längs älven)

4. Fynden längs Indalsälven För att få en bättre överblick över de fornlämningar som finns längs Indalsälven så har jag delat upp dem i järnålderns tidsperioder. Detta gör det även lättare att se om det är någon speciell period som dominerar längs älven. Vissa gravar kan naturligtvis inte alltid dateras eftersom vissa av fynden förekommer över en lång tid, samt att föremålen vissa gånger har varit så pass förstörda att det inte går att säga vilken period de tillhör. Även de gravar som var fyndtomma vid undersökningarna, antagligen via gravplundring, kommer även de att hamna under rubriken övriga fynd. (Se karta 6 och 8 i bilaga för att se var socknarna befinner sig längs älven)

4.1 Romersk järnålder 0 e.Kr -375 e. Kr Ifrån Kävsta i Indals socken kommer en spjutspets som dateras till andra århundradet och påträffades som lösfynd. Denna spjutspets har bara en hulling och tillhör en relativt ovanlig typ som finns på Öland och Gotland. I Norge finns bara tre exemplar av denna spjutspets, som är något bredare än den på Öland och Gotland. (Hellman 1951: 3, Slomann 1951: 89, Selinge 1977: 253) 1952 undersöktes en märklig gravhög i Östanskär i Indals socken av landsantikvarie Bo Hellman. Graven mätte 15 meter i diameter och hade en höjd på 2,6 meter. På högens botten från den södra kanten in mot mitten låg ett lager av knytnävstora rullstenar. Dessa bildade en två meter bred och sex meter lång oregelbunden broläggning. Intill dess västra kant låg ett par 0,3- 0,5 meter stora äggformiga stenar. Under stenpackningen fanns en 0,6 meter djup grop som rymde ca 10 liter brända ben. Bland benen påträffades fragment av en fingerring av skålat, facetterat guldbleck, några smältklumpar av ljusare guld, spiralen till en armborstfibula, en synål av brons, nio tresidiga benpilspetsar med kort, knappt märkbar tånge, två oornerade benskaft, och några fragment av vad som kan vara en högt välvd, smal kamskena med spetsiga ändar och stora nithål (Se fig 2.). Slutligen påträffades ett spolformigt hornhänge med korsformigt ställda urtag i tjockänden, vilka förhindrar en ursprunglig fortsättning av föremålet. Parallellt med det ena urtaget och alldeles intill finns ett grovt hål för upphängning. (Se fig.1).

Fig.1 Hornhänge. 4,6 cm långt

Benen bestämdes osteologiskt av N- G Gejvall, som ansåg att benen tillhörde minst tre individer. Den ena var över medelåder och de två andra yngre varav en troligen i 20- årsåldern. En av individerna var man medan de båda andra sannolikt var kvinnor. På grund av fyndförhållandet så måste de tre individerna ha begravts samtidigt. Förutom detta fanns även 18 tåfalanger av björn, vilket är en förvånansvärd hel uppsättning med tanke på att ursprungs antalet är 20. Guldfingerringens närmaste paralleller finns på Öland och Gotland och dateras till yngre romersk järnålder, 200- 375 e. Kr. Armborstfibulan tillhör samma tid. De övriga föremålen, till exempel benpilspetsarna kan finnas en längre tid. Dessa finns från romersk tid och folkvandringstid, både i Norge och på Gotland, samt i just i Medelpad. Dateringen på Östaskärsgraven hamnar runt början av 300-talet. (Hellman 1952: 3- 5, Ambrosiani 1954: 65-68)

13 Fig.2 Föremål från Östanskärsgraven. Tåfalanger från björn, tresidiga benpilspetsar, fragment från den skållade fingerringen i guld samt diverse benföremål.(Efter Hellman 1953, Fig.3)

4.2 Folkvandringstid 375- 550 e.Kr Från denna tid kommer ett par exceptionella fynd från Bjällsta i Indals socken, som hittades på en åker i jord som hade blivit utkörd från en gravhög. Det är framför allt det vackert förgyllda reliefspännet, det andra i sitt slag i Medelpad, som är anmärkningsvärt. Det dateras till 500-talets mitt. (Hellman 1951: 3; Selinge 1977: 278) (Se fig. 3) I resterna av denna hög hittades även ett järnredskap med tre klor, som tidigare påträffats i de uppländska båtgravarna i Vendel. De tros tillhöra köksutrustningen. I högen hittades även ett guldföremål som smältes ned av upphittaren, men som beskrev det som en ”byxhäkta” som han trodde kunde ha använts till att hänga nycklar eller dylikt i. Även en svärdsklinga som var mycket förrostad hittades på platsen. (Slomann 1951: 130) Ännu en svärdsklinga hittades när den fastnade i plogen då en ”nyodling av en liten kulle” skulle ske (Selinge 1977: 278). Från Östanskär i Indals socken finns det uppgifter om att det runt sekelskiftet, 1900, hittades en brakteat av guld som dateras till folkvandringstiden (Enqvist 1949: 107).

Fig. 3 Reliefspänne från Bjällsta, Indals socken.(Efter Hildebrant 1869, fig. 4)

14 En ämnesdepå av spadformiga ämnesjärn har påträffats i Östanskär i en tvärravin mellan Arklo och Östanskärs byar, cirka 400 meter nordost om Indalsälvens norra strand och 20 – 30 meter över älvens nuvarande vattennivå. På ett djup av 50 cm stötte spaden på de fyra spadformiga ämnesdepåerna som låg inbäddade i den fina sanden, formade som ett kryss, två och två över varandra med ett avstånd av 20 cm mellan paren. Vikten på fyndet uppgick till 3 kg. Denna depå är den enda som har hittats längs Indalsälven, vanligtvis hittas de längs Ljungans dalgång. (Enqvist 1952, Selinge 1977: 377) Skälet till varför ämnesjärnet har fått en spadliknande form beror antagligen på att den ska visa på järnets kvalité. Den utsmidda formen utgjorde en garanti för att järnet inte var rödbräckt, det vill säga att den inte innehöll skadliga mänger svavel. Annars skulle det inte gå att smida ut. Den andra kvalitetsbristen på järn är kallbräcka, det vill säga att det innehåller fosfor. Bladet på det spadformiga ämnesjärnet är lätt att böja eller slå på. Då går det att avgöra om det innehåller skadliga mänger fosfor. Formen har också en kommunikativ betydelse eftersom producenten och konsumenten har ett anonymt förhållande till varandra. (Magnusson 1986: 274) 1953 undersöktes ett par gravhögar i Harvom i Indals socken av landsantikvarie Bo Hellman, högarna vid vattenkraftverktes bygge i Bergeforsen var egentligen inte i riskzonen att översvämmas när vattennivån steg. Men då högarna låg intill den 35-40 meter höga rasbranten till älven, hög nr. fem och nr. sex på smala uddar i branten, så behövdes de undersökas på grund av erosionen. Hög nr. fyra som låg i sydöstlig riktning hade en intressant gravkonstruktion. Själva högen var något avplöjd på landsidan, men återstoden var cirka 16 meter lång, 11 meter bred och cirka 1, 8 meter hög. Högen undersöktes på 1800-talet av Gottfrid Aldrez som då fann rikligt med kol och brända ben, därför var också mittpartiet och de södra delarna av högen skadade vid tiden för undersökningen 1953. Vid den nya undersökningen påträffades ett röse, som visade sig vara mångkantigt med en diameter på ca fem meter och en höjd av 1,1 meter. På dess högsta del stod en rödaktig toppsten som skiljde sig från det övriga stenmaterialet. Toppstenen stod dessutom på en fin valvkonstruktion som kom fram i dagen när mjälan togs bort (Se Fig. 4).

Fig.4 Valvkonstruktionen i Grav 4 i Harvom, Indals socken.(Efter Hellman 1953, fig. 12)

Valvets bottenplan var närmast rund och den inre diametern var ca 0,7 meter och höjden ca 0,7 meter. Stommen utgjordes av tre ”ribbor” av staplade stenar, vars slutsten bar upp toppstenen. Två av ”kapporna” var oskadade medan den tredje saknades helt, denna togs bort vid Adlerz undersökning utan att den stenfria jorden bakom upptäcktes. På botten i valvet låg en flathäll på det kolrika mörka lager, som sträckte sig under en stor del av röset. Lutad mot den sidan av hällen, som vätte mot den försvunna valvkappan, stod större delen av ett lerkärl. Resten av skärvorna låg på samma sida om hällen, utom en, som låg under bottenstenarna på andra sidan. De brända benen, tillsammans med delar av en kam, benpilspetsar och tåfalanger

15 av björn påträffades omkring lerkärlet och under valvets norra bottenstenar. Golvet i valvet bestod till största delen av rikliga mängder kol. (Hellman 1953: 7- 8, Ambrosiani 1954: 71- 73) Enligt Ambrosianis tolkning av hur föremålen är fördelade, så verkar det som om lerkärlet med benen ursprungligen stått på den flata hällen. Vid uppbyggandet av själva valvet har de ramlat ned och krossats och på så vis kommit in under bottenstenarna. Valvkonstruktionen har därefter trots olyckshändelsen med gravgåvorna fullbordats. (Ambrosiani 1954: 73) Lerkärlet är av en vanlig västnorsk typ med lågt sittande hank. Det har hålkäls- och rosettmönster på skuldran. Halsen är lägre och mindre utsvängd än vad som varit vanligt på kärl av denna typ från Medelpad, som dateras till 350-500, folkvandringstid (Se fig.5)

Fig.5 Kärlet i Grav 4 i Harvom, Indals socken (Efter Hellman 1953, fig. 8)

Kammen som är osammansatt, ganska hög men med avfasade ändar har en ornering som består av punktcirklar och halvcirklar. Kammen, och således också graven, kan dateras till 400-tal- Benen har osteologiskt bestämts av N-G Gejvall och ska tillhöra en medelålders man. Själva konstruktionen av ett skyddande valv är en variant av den skyddade gravgömman, som finns i gravar med kittlar, bronsfat eller i vissa fall lerkärl. Uppbyggandet av sådana gravgömmor gjordes antagligen för att skydda de värdefulla importerade föremålen från stenarnas tryck. Graven i Harvom har en konstruktion som ej tidigare har konstaterats i Sverige, ett valv av kilade gråstenar. (Ambrosiani 1954: 73-75) I hög nr. sex i Harvom hittades en stensättning på 1,8 meter i diameter som hade börjat glida ned i rasbranten. I denna återfanns enstaka brända ben och ett kamfragment med fördjupning för beslaget som kan dateras till folkvandringstid. (Ambrosiani 1954: 76) I hög nr. fyra i Kvarndalen i Indals socken påträffades ett rännformigt bronsbeslag och ett långsmalt bronsbeslag med en, från dess mitt, vinkelrät utgående mindre bygel som slutar i ett annat litet beslag. Åtskilliga bandformiga bronsfragment, smälta bronsklumpar, några starkt förrostade spikar, nitar och andra fragment av järn påträffades också, samt en fin oval eldslagningssten av kvartsit med stark tillspetsade ändar och ränna runt om. Ett ändstycke av en benkam och två små bitar av gråbrun hartstätning till träkärl hittades också. (Aldrez 1898: 186) I hög nr. ett i Kvarndalen hittades i dess mitt ett stenröse och inuti detta ett sjukantigt lerkärl av tunt gods, som var till brädden fylld av större benbitar. Kärlet har dessutom i äldre tid lagats i dess mynningskant genom att en tunn bronsplåt vikts över kanten och hålls samman av tre övervikta, av nitar genomborrade, remsor av samma metall (Se fig.6). Även två fina silverknappar med ornamentik av rankmönster i relief hittades, samt en avbruten liten bronsnål med fyrkantigt huvud och smälta klumpar av silver och brons. (Aldrez 1898: 184-185)

16 Fyndet dateras av Slomann till mitten av 500-talet, vilket stärks av nålen med kubiskt huvud som återfinns från mitten av 500-talet in på 600-talet e. Kr. (Slomann 1951: 129, Selinge 1977: 270, Öhnegård 1980: 36)

Fig. 6 Sjukantigt lerkärl ifrån hög 1 i Kvarndalen, Indals socken.(Efter Aldrez 1898, fig146)

4.3 Vendeltid 550-750/800 e.Kr Enligt Bo Hellman så ska det i Kävsta i Indals socken ha hittats en spjutspets av typisk vendeltidsform. Även Wencke Slomann omnämner denna spjutspets som Aldrez fick när han besökte Indal. Enligt uppgift ska den ha hittats med en annan spjutspets i en grav, men en sammanblandning har troligen skett eftersom pilspetsarna är från olika perioder. Spjutspetsen av typisk vendeltida form hade bevarats på en gård i 18 år innan den överlämnades till Aldrez. Detta måste alltså innebära att det har funnits en vendeltida grav i Indals socken. (Hellman 1951: 3, Slomann 1951: 89, Selinge 1977: 253) På 1800-talet undersöktes hög ett i Harvom av Gottfrid Aldrez som vid detta tillfälle fann en bronsnål med kubiskt huvud, en kärlhank av järn, samt fem pärlor av röd glasfluss (Aldrez 1898: 187). (Se fig. 7) Bronsnålar med kubiskt huvud återfinns från mitten av 500-talet in på 600-talet e. Kr (Slomann 1951: 129).

Fig.7 Kärlhank av järn från grav 1 i Harvom, Indals socken.(Efter Aldrez 1898, fig.149)

Selinge har via sina studier av gravarna i Västernorrlands län sett att det under vendeltid sker en nedgång i gravproduktionen i jämförelse med den högkonjunktur som kunde skönjas under folkvandringstiden. Gravar daterade till denna tid saknas i Njurunda-, Selånger-, Indal-, Torpbygderna. En något jämnare gravproduktion i Timrå, Indal och Såbrå-Härnö, men tendenserna till nedgång i vendeltid och expansion i vikingatid syns även här. (Selinge 1977: 245) Därför är det inte så märkligt att det bara finns två vendeltida gravar i Indal och ingen i Liden. Skälet till denna nedgång under vendeltid har jag diskuterat ovan. Det kan även mycket väl vara så att de vendeltida gravarna är de som har legat närmast älvens raviner och därför försvunnit på grund av erosionen. En felkälla kan även vara att ingen ännu har blivit utgrävd, det borde dock ändå vara uppenbart att de vendeltida gravarna är färre än från de övriga perioderna. Dock är det intressant att det ändå finns gravar från vendeltid i Indal vilket

17 måste visa att aktiviteten på platsen har fortsatt även under denna period, trots den övriga nedgången i Mellannorrland.

4.4 Vikingatid 750/800-1050/1100 e.Kr Norrlands största silverskatt hittades 1903 av en dräng i Stige by i Indals socken när han plöjde på åkern. Den stora skatten bestod förutom den av stora mängden mynt ett stort filigranornerat spänne, ringspänne, tre armringar, tre armband, två halsringar, fingerring, ett stort antal fragment av olika typer av ringar och spännen, ett fragment av ett kors, fragment av pärlor, trådar, snoddar, ett hundratal fragment av tenar, ett 70-tal av plattor och 25 myntplanser. Hela skatten uppnådde en vikt på 3 kg (Se fig.8). Via det yngsta myntet i skatten så dateras nedläggningen kring 1020 e.Kr. Ytterligare ett myntfynd kan ha hittats i Indal, men köptes upp av en västgötsk antikhandlare. (Biörnstad 1967: 39, Selinge 1977: 381)

Fig.8. Delar ur ”Stige-skatten” med det vackra filigranornerade spännet, ringspännet samt halsringar och armringar.(Efter Hammarberg 2003, fig.0)

Till hundraårsjubileet av ”Stige-skatten”, det vill säga år 2003, så skedde en öppen arkeologisk utgrävning via Regional arkeologi i Örnsköldsvik. Per H Ramqvist ledde denna utgrävning med de entusiastiska människorna ifrån Indals socken och de intill liggande socknarna. Meningen var att de skulle få en bättre förståelse för arkeologin och skapa en diskussion kring den. Den skadade graven raä 36, som även hade använts som ”soptipp” undersöktes och det som återfanns var en silverfoliapärla, två järnnitar samt andra järnfragment. Graven dateras till vikingatid. Ett större område intill graven avbanades och undersöktes med metalldetektor för att eventuellt hitta den ursprungliga platsen för ”Stige-skatten” eftersom Ramqvist trodde att något skulle finnas kvar i jorden i och med att skatten innehöll mycket bitsilver. Tyvärr gav undersökningen inget resultat. (Ramqvist 2003: 4- 15) Runstenarna är något som kännetecknar vikingatiden, förutom de många silverskatterna. Vid 1964 års inventering i Indals socken fanns det en runsten vid Hallsta by, som numera är försvunnen (Raä fornminnesinventering, Indal sn nr 46). Även enligt Algot Hellbom ska det ha funnits en runsten i Hallsta men denna skulle ha tagits till en husbehovssmedja och använts som städ eller underlag till ett sådant enligt en insändare i Sundsvalls-Posten 1930 (Hellbom 1979: 62). Problemet är att uppgifterna är av olika årtal och båda omnämner en runsten vid Hallsta. Innebär detta att det har funnits två runstenar i Hallsta eller att den försvunna runstenen från 1930 plockades fram igen och sågs vid 1964 års inventering innan den åter försvann? Detta går tyvärr inte att avgöra eftersom båda källorna saknar avbildning och avskrift från runstenen. Bilden blir givetvis ännu mer intressant om det har funnits två runstenar i Indal eftersom det måste lyfta fram Indals betydelse ännu mer. Även om det bara har funnits en runsten i Indals socken måste den och de två silverskatterna ändå tyda på att Indal inte var ett ställe som låg helt avsides utan hade kontakter ut mot världen.

18 Mellan Indals och Lidens socknar, i Nilsböle ca 15 km ovanför Indals kyrka, undersöktes två högar vid undersökningar 1952-1953 som utfördes av Bo Hellman. Den ena graven var fyndtom medan hög nr. ett, som hade undersökts av Aldrez 1896, visade sig innehålla en del rika fynd. Det Aldrez själv hade hittat i högens mitt var brända ben, ett ringspänne av brons med fasade kubiska knoppar och två järnpilspetsar; en lancettformig och en mejselformig(Se fig. 9). (Ambrosiani 1954: 76)

Fig.9 Ringspänne och två järnpilspetsar ifrån gravhög 1 i Nilsböle. (Efter Hellman 1953, fig.9)

Vid den nya undersökningen av högen påträffades i dess södra kant en samling brända ben och järnföremål. Avståndet till högens centrum var ca två meter. Föremålen som hittades var två yxor, sju pilspetsar av olika former, tre knivar, en ringnål, ett eldstål, ett järnföremål av en i ena änden förtjockad järnten, i den andra uthamrad och hopböjd till en holk, två kammar, två brynen och ett flintstycke. Yxorna har sina närmaste paralleller med sena 900-tals yxor från Gotland. Den större yxan verkar nygjord men är eventuellt misslyckad vid tillverkningen (Se fig.10). En spricka över skafthålsflikarna synes vara lagad genom att nackpartiet hamrats runt den. Eggen har en kraftig huggskada och järnet har där skivat upp sig, dock visar kanterna smältspår. Eldstålet är rännformigt och har en liten ögla i ena änden. Motsvarigheter finns i Birkagravarna 139 och 735, båda från 900-talet. Kammarna, pilspetsarna, ringnålen och eldstålet pekar alla mot en sen del av 900-talet som anläggningstid för denna sekundärgrav i Nilsbölehögen. (Ambrosiani 1954: 76-79) De flesta pilspetsar har ovanliga former men finns i norrländskt material från 900- 1000- talen. De mejselformiga har även påträffats på Birka. (Ambrosiani 1954: 76-79) Jag visade pilspetsarna och yxorna för fil. Doktor Peter Lindbom vid Uppsala Universitet. Han tyckte att de såg norska ut från den tidigaste delen av yngre järnålder, runt 700-800-tal. Helst vill han datera till vendeltid och benämna yxorna till vanliga bruksyxor (Lindbom muntligen, jämför Lindbom 2006). Det vore dock mycket intressant om fyndet visar sig komma från vendeltid eftersom gravproduktionen över tid då blir jämnare. Detta är något som kräver vidare forskning.

19 Fig.10 Yxor, pilspetsar, ringspänne samt diverse andra fynd ifrån gravhög 1 i Nilsböle.(Efter Hellman 1953, fig.11)

En tredje begravning hittades också i högen och då återfanns en samling spridda ben, ett tvärstrierat smalt kamfragment och ett runt spänne med volutornamentik. På baksidan finns en järnnål och en ring av tunn dubbel silvertråd, fäst vid en ögla. Allt detta kan också dateras till 900-tal. (Se fig. 11) Benen bestämdes också osteologiskt av N-G Gejvall. I graven med järnföremålen så var benen svårbestämda men innehöll sannolikt två individer, den ena en vuxen kvinna och den andra en pojke på 15-18 år. Den tredje begravningen var en medelålders man med en medföljande hund. Enligt konservator Wencke Slomann är yxor ett vanligt kvinnogravsinventarium i Norge. (Hellman 1953: 10-12, Ambrosiani 1954: 76-79) I Harvom i Indals socken finns ytterligare två högar som undersöktes 1952 av Bo Hellman och dessa kan dateras till 900-talet. Hög nr. två innehöll halvklotformiga benspelbrickor, bronsbeslag, spikar och nitar samt en bronsöverdragen järnvikt med stämplade, tillplattade poler. (Hellman 1953: 2-3, Ambrosiani 1954: 75) Järnvikten är den enda i sitt slag som har hittats i Medelpad och den borde ge en indikation på den handel som har förekommit längs Indalsälven, kanske just vid Indal eftersom det är där fynden koncentrerar sig. I hög nr. tre i Harvom återfanns ett par benkoncentrationer. Den första innehöll en järnit och några kamfragment medan den andra innehöll ett fragment av en annan liknande kam och en brynsten (Ambrosiani 1954: 75). Från Bäck i Indals socken kommer en oval, enskalig spännbuckla (SHM 1342) Fig.11 Spänne i (Hellman 1951: 3) som förekommer under 800-talet. volutornamentik från gravhög 1 i Nilsböle.(Efter

Hellman 1953, fig.10)

4.5 Övriga fynd Under denna rubrik kommer jag kort att nämna en del odaterbara fynd som har påträffats. På 1800-talet byggdes ett baptistkapell i Höge i Indals socken och vid detta tillfälle borttogs en gravhög, varvid en guldring hittades som senare smältes om till flera guldringar (Enqvist 1949: 106, Raä fornminnesinventering, Indal sn nr 29). Guldringarna i gravarna tyder närmast på romersk järnålder eller folkvandringstid. I Höge i Indals socken undersökte Aldrez en av de två gravhögarna som låg där, varvid brända ben, en brynsten och ett välvt nithuvud av järn påträffades (Aldrez 1898: 187). I Österflygge i Lidens socken finns det uppgifter om ett gravfält med runda stensättningar som är övertorvade. Dessa ligger nära nipbranten mot älven (Raä fornminnesinventering, Liden sn nr 125). En avbruten lansspets av järn ska även ha påträffats i Österflygge, men tyvärr den har kommit bort (Raää inventering Liden nr 130). Bo Hellman undersökte 1953 en flat övertorvad stensättning i Österflygge i Lidens socken. Anläggningen var tyvärr fyndtom vid undersökningen. Enligt ortstraditionen kallas stensättningen ”domarringen” och skall ha plundrats av lantmätarens biträde vid laga skiftet som för Österflygges del ägde rum 1948-1852 (Hellman 1953: 18, Raä fornminnesinventering, Liden sn nr 110) I Kvarndalen i Indals socken hittades inga fynd i hög två som undersöktes av Aldrez på 1800-talet (Aldrez 1898: 185). Aldrez undersökte även en gravhög i Bjällsta i Indals socken och fann då en pärla av guldröd glasfluss och en nitnagel av järn. Dessa kan dateras till yngre järnåldern. (Adlerz 1898: 188) Vid Hellmans undersökningar i Harvom i Indals socken undersöktes hög fem som visade sig innehålla, förutom enstaka brända ben, ett skuret benstycke som är ett beslag till en kam. I övrigt var graven fyndtom. (Hellman 1953: 5-9)

5. Västlandet och Indal som mötesplats Som tidigare nämnts så kan Indalsälvens ursprungliga mynningsområde placeras längre ned mot Alnösundet,vid Västlandet som har en klar elitmiljö under äldre järnåldern. Områden med storhögar, det vill säga högar med en diameter över 25 meter, klassas ofta som delar av en elitmiljö. Vanligtvis hittas också kittlar i dessa storhögar och fynden, både från själva högarna och i området runt dem, är ofta exceptionella och visar på långväga kontakter. Allt detta pekar på en boplats avsedd för eliten i samhället. Inom byarna Västland, Maland, Finsta, Birsta och Sund som ligger i den lilla Västlandsdalen finns endast 15 fornlämningslokaler, men här finns också minst sex storhögar. En av dem har varit 45 meter i diameter och således varit en av Norrlands största gravmonument en gång i tiden. Från Västlands ägor kommer en vestlandskittel av Midgården- typ som är vanlig under 300-talet e.Kr. Fyndet gjordes 1877 och till den påträffades även benföremål som bestod av fragment av benkam, bennål och benpilspetsar samt björnfalanger. Som tidigare nämnts så hör vestlandskittlarna ofta ihop med storhögar. (Ramqvist 2001: 10- 11) 1922 undersökte Gustaf Hallström ”Westmanskullen” i Sköns socken. I den hittades en Vestlandskittel av Börte-typ, som vanligtvis dateras till 400-tal. Denna kittel var nedsatt i en liten stenkista som innehöll en brandgrav med bland annat två benpilspetsar, ett kamfragment, en järnkniv, björnfalanger samt ovanligt många glassmältor och glasfragment. Detta kan vara Nordens rikaste gravar när det gäller glas. (Selinge 1977: 262-263, Ramqvist 2001: 12)

21 Som lösfynd hittades även en guldfingerring som var tillböjd av en ten. Allt detta pekar på att Västlandsdalen var bebodd av äldre järnålderns elit och att området går att jämställa med de liknande områdena från Kvissle och Högom. (Ramqvist 2001: 12) Under yngre järnåldern fortsätter antagligen Västlandet att vara ett säte för eliten. Bland annat har det hittats två silverskatter mellan Birsta och Finsta samt i Sund. Den förstnämnda blev delvis nedsmält i gammal tid men de bevarade mynten är arabiska och pekar på att skatten borde vara nedlagd före 900-talets mitt. Silverskatten i Sund innehöll 55 engelska, tyska och danska mynt och nedlades under 1000-talet. (Ramqvist 2001: 13) (Se karta 2 i bilaga) 1983 utförde Riksantikvarieämbetet en förundersökning på åkermarken som sträcker sig från Sunds medeltida bytomt i norr ner till Västlandsbäcken i söder. Fosfatkarteringar och provundersökningar visade att det har förekommit bebyggelse i området från äldre till yngre järnålder. (Ramqvist 2001: 14) Med tanke på alla de rika fynden som framkommit, speciellt i Indals socken så måste Indal ha haft en viss betydelse under järnåldern. Gravhögarna koncentrerar sig också runt Indals socken vilket går att se på den, i ArkGis gjorda, spridningskartan (Se karta 3 och 4 i bilaga). Från äldre järnålder finns rika fynd av spjutspetsar, guld fingerringar, fibulor, reliefspänne, svärd samt en brakteat. Detta borde peka på att Indal inte låg helt avsides utan hade kontakter ut mot omvärlden. Det är framför allt byarna Kävsta, Harvom och Östanskär som dominerar fyndspridningen och enligt Björn Ambrosiani är fynden samlade i den del av bygden där den gamla förbindelseleden från Sundsvall förbi Högom, Selånger och Sättna över ett pass når Indalsälven och passerar denna. Östanskärshögen ligger vid en gammal samfälld väg endast 300 meter från det ursprungliga färjeläget över älven på gränsen mellan Arklos och Östanskärs byar. Färjeläget ersattes på 1890-talet med en bro vid Kävsta, där spjutspetsarna hittades. (Ambrosiani 1954: 78-79) Även Selinge för fram idén att Högom kan ha kontrollerat landstrafiken mot Indalen via Sättna i nuvarande sträckningen väg 86:s (Selinge 1977: 368). Det är därför mycket sannolikt att Indal har haft kontakt med Högom under äldre järnålder, men givetvis även med det ovan nämnda Västlandet. Indals socken uppvisar även från vikingatiden rika fynd med bland annat två silverskatter, en runsten och en järnvikt. De fina fynden i Nilsböle som ligger på gränsen mellan Indals och Lidens socken, kanske mer kan räknas till Indal eftersom den socknen uppvisar mer vikingatida fynd. Både skattfynden och den lilla vikten kanske kan peka på att Indal under yngre delen av järnåldern fungerade som mötesplats för handeln eller i alla fall var integrerade med skinn- och pälshandeln.

5.1 En jämförelse mellan de tre älvarna, Ljungan, Indalsälven och Ångermanälven. Efter att ha tittat på Indalsälven är det nu dags att lite kort studera Ljungan och Ångermanälven för att se likheter och olikheter mellan de tre älvarna. Ångermanälven har, precis som Indalsälven, endast blivit lite undersökt. På Frånö vid Kramfors finns landskapets två största gravhögar som hör till äldre järnålder. Den enda gulddepån i Norrland hittades på Hornö i Nora socken och bestod av 300 gram guld i form av två omböjda tenar, en fingerring och två guldtrådspärlor. Av landskapets tre fornborgar finns två vid Ångermanälven och 50 km uppströms Ångermanälven finns fångstboplatsen Nämforsen meddateringar från 3500 f. Kr till 500- talet e. Kr. Det är en plats med lång användningstid men som upphör samtidigt med de andra nyckellokalerna i Mellannorrland, till exempel Högom. Detta borde innebära att Nämforsen har haft kontakt med boplatserna längs kusten, en tät interaktion mellan kustens bofasta och inlandets rörliga befolkningar. Kanske blir Nämforsen en plats där det rörliga fångstfolket och de bofasta vid kusten möts och utbyter varor, så som skinn och päls, bronser, textilier osv.

22 Precis som vid Indalsälven har det bara hittats en depå av spadformiga ämnesjärn, denna i Ytterlännäs socken och bestod av tre ämnen. Detta gör att de två älvarna skiljer sig ifrån Ljungan där många spadformiga ämnesjärn har hittats. Kanske är det päls- och skinnhandeln som dominerar längs Indalsälven och Ångermanälven. (Ramqvist 2001: 6-7) Under yngre delen av järnåldern dyker Holm-gravfältet och Björkåbruk- gravfältet upp som tillsammans utgör Mellannorrlands fornlämningslikaste miljöer (Selinge 1977: 302- 306, 314- 320, Ramqvist 2001: 7). Så mycket som sju silverskatter har hittats längs Ångermanälven samt vid Nora socken som ligger nära mynningen. Detta borde peka på att särskilt Ångermanälven hade direkt kontakt med det internationella handelsnätverket under den yngre järnåldern. (Ramqvist 2001: 7) Långögravfältet i Hostingssjö i Ångermanälvens övre flöden är den vikigaste vikingatida platsen. Här finns nämligen 12 gravhögar från vikingatiden som är av typisk vikingatida kustmodell, både mans- och kvinnogravar. Gravfynden vittnar entydigt om kontakter med samtidens urbana centra. Detta kan peka på att istället för att besöka fångstbefolkningens plats för utbyte, etablerar den bofasta kustbefolkningen stationära utbytesplatser mitt inne i fångstfolkets domäner. (Ramqvist 2001: 9) Från Ångermanälven är det nu dags att blicka söderut mot Ljungan som likt Indalsälven förbinder kusten med centrala Jämtland. Runt Storsjön etableras under romersk järnåldern en fast bebyggelse av samma slag som den vid kusten, antagligen för att kunna utnyttja råvarorna som finns i området -järnet och vilten. (Ramqvist 2001: 14-15) Ljungan har två kommunikationsmynningar, en i Kvissle där själva älven mynnar och en i Selånger där en lättframkomlig sidodal ansluter till Selångersån som idag mynnar ut i Sundsvall. Båda mynningarna har rika miljöer med fornlämningar och fynd från äldre järnåldern. I Kvissle ligger ett flertal storhögar i flera grupper, med bland annat kittelgravar. Även Högom i Selånger har grupper med storhögar. På Frösön i Storsjön ligger Mjälleborgen som är den enda belagda norrländska fornborgen med fast bebyggelse. (Ramqvist 2001: 16) Möjligtvis kan fornborgen tolkas som en befäst stapelvaruplats, placerad mitt i bygden med de båda farlederna Indalsälven och Ljungan strategiskt tillgängliga där man kunde transportera överskottet av järn och päls. Järnet har då transporterats längs Ljungan, med tanke på de många ämnesdepåerna, och sen till centralgårdarna i Högom och Kvissle, som i sin tur forslade dessa vidare. Indalsälven har i sin tur transporterat överskottet av skinn- och pälsvarorna ned till Västland. (Ramqvist 2001: 16) Under yngre delen av järnåldern upphör den typiska elitpräglade miljön som tidigare fanns i Kvissle och Högom. Istället har kanske områdena haft en judiciell och religiös maktutövning, med tanke på att Hälsingelagen fanns i Selångers kyrka och att S:t Olavs pilgrimsled har gått förbi där. Inga silverskatter har påträffats längs Ljungan vilket kan tyda på handeln inte har varit det dominerande inslaget under denna tid. Skälet till varför dessa miljöer tappar sin betydelse kan hänga ihop med, precis som jag har nämnt innan, att handeln med järn förflyttas till Dalarna, Hälsingland och Gästrikland istället. De gårdarna som hade med pälshandeln att göra hade det däremot enklare att upprätthålla sin ställning genom järnåldern, vilket syns på Västland. (Ramqvist 2001: 16-17) Utifrån detta går det alltså att se att de tre älvarna har haft olika betydelser under järnålderns lopp när det gäller handeln, tillgängligheten till råvarorna och distributionen av dessa.

6. Diskussion och slutsats Efter socknarna Torp och Tuna vid Ljungans nedre lopp har Indalsälven det äldsta fyndet i Medelpad med den fina spjutspetsen från 200-talet e.Kr. Selinge har bland annat föreslagit att Indal då ska ha varit i kontakt med dessa bygder. Men som Slomann menar kan vattenlinjen ha varit högre under romersk järnålder vilket gör att Indal inte behöver ha legat så långt ifrån Bottenhavet. Kontakterna söder ut kan därför har varit mer direkta än genom vägen via Torp och Tunas socknar. Indal måste därför tidigt ha varit en attraktiv plats att bosätta sig på eftersom jordmånen här gynnar odling samt att närheten till råvaror, så som vilt möjliggjorde handel med efterfrågade varor söderut. Västlandet har från 300-talet en fin kittel som visar på att eliten tidigt tog kontrollen över vad som forslades ut från Indalsälven. Utifrån spridningskartan som jag gjorde i ArkGis går det att se att gravhögarna koncentrerar sig runt Indal, där även många rika fynd har framkommit. Denna koncentration måste peka på att Indal har haft en mer framstående betydelse än Liden och Boda. Att järnvikten från vikingatiden entydigt ska peka på att det har varit en handelsplats går ej att säga men Indal har tydligt varit involverad i handeln vilket de två silverskatterna indikerar. ”Stige- Skatten” innehåller dessutom mycket bitsilver som användes vid handeln. Indalsälvens enda runsten fanns dessutom i Indal. Givetvis kan andra runstenar längs älven ha drabbats av samma öde som den i Indal, nämligen att de använts som byggmaterial men Indal är ändå den platsen som uppvisar flest vikingatida föremål och bör därför rimligtvis ha den enda runstenen. De fina konstruktionerna på vissa av gravarna i Indal så som broläggning, valvkonstruktion och fotkedja måste visa att de hade en omsorg om sina döda förr. Uppenbarligen har själva konstruktionen varit viktig i denna omsorg. Även de fina gravgåvorna pekar på detta. Broläggning kan eventuellt ses som ett sätt för de levande att hålla kontakt med den döde, en bro mellan de två världarna, där också offer till den döde kunde ske. Boda är den sista socknen längs Indalsälven i Medelpad som har gravhögar, vidare har det här funnits ett medeltida kapell och härbre. Detta kan eventuellt ses som sista utposten mot de jämtländska skogarna innan fångstfolkets bosättningar tar vid, vilket i så fall måste innebära att Boda haft nära kontakt med fångstfolket eller människorna i Jämtland. Under medeltiden verkar det som om Indals betydelse förskjuts något uppströms mot Liden och Boda som under medeltiden hade betydelse för laxfisket. Indal har givetvis detta också, men tyngdpunkten förflyttas uppåt. På medeltiden ska även Heliga Birgitta och Magnus Eriksson ha färdats längs Indalsälven på pilgrimsresa, den sistnämnda flydde ifrån digerdöden. Det går alltså att se att Indalsälven har haft en stor betydelse under järnålderns lopp och det är handeln med päls och skinn, och till viss del även järn, som bidragit till älvens betydelse. Västlandet med sin elitmiljö samt fornborgen vid Indalsälvens mynning visar att det tidigt var viktigt att kontrollera denna handelsväg. I jämförelse med Ljungan har Indalsälven även under vikingatiden varit viktig, medan den eventuellt under äldre järnåldern inte hade samma stora betydelse som Ljungan. Ångermanälven är dock mer dominerande än Indalsälven när det gäller de vikingatida fynden, vilket måste innebära att Ångermanälven hade en starkare betydelse under den tiden. Genom gravmaterialet, främst i Indal, går det att se att antalet gravar under olika perioder är relativt lika. Förutom under vendeltid då en nedgång märks, men den är märkbar över hela länet. Detta måste enligt mig visa att Indal haft en stor betydelse genom hela järnåldern. I jämförelse har de andra två älvarna en speciell period som dominerar; Ljungan äldre järnåldern och Ångermanälven den yngre järnåldern. Det är Indals socken som dominerar med antalet fornlämningar. Liden och Boda socken har betydligt färre antal vilket naturligtvis kan ha att göra med odlingen, men den borde inte ha

24 varit större där än i Indal. Därför vågar jag säga att Indal har varit den dominerande socknen. Fynden här ifrån är dessutom rika och pekar på långväga kontakter, från Gotland till Norge, vilket kanske visar vilka vägar handelsvarorna främst har rört sig. Äldsta fyndet från järnåldern i Indal är spjutspetsen från 200-talet e.Kr vilket visar att Indal tidigt var attraktivt och fortsatte att vara så in på medeltiden. Indalsälven borde, med tanke på allt detta, få tillräknas en större betydelse som en forntida handelsled och även som bidragande faktor till Mellannorrlands högkonjunktur.

7. Summary This essay treats the Iron Age along Indalsälven, in Medelpad, one of the three largest rivers in Västernorrlands län. The goal is to study the artefacts and remnants from the Iron Age along Indalsälven to enable a comparison with the rivers Ljungan and Ångermanälven. The aim is also to investigate its importance of this age. The study of the artefacts and remnants has been based on various excavation reports from this area. During the Iron Age Hälsingland, Jämtland, Medelpad and Ångermanland consisted of the homogenous area called Mellannorrland. During the migration period an upswing in the area is indicated through great mounds, beautiful grave artefacts and increased grave production. The trade with spade- shaped iron bars might be a cause of this growth, and especially Ljungan seems to have dominated the trade since most hoard of iron bars are found here. By the coast in Västernorrland the elite controlled the trade, as shown in the elite environments Kvissel- Nolby and Högom. My studies show that Västlandet, in Mellannorrland, and its elite environment can be connected with Indalsälven since its debouch in prehistoric times has lied in this area, alongside a hill fort. This shows that Indalsälven has been an interesting trade route to control. The even, stable grave production during the Iron Age indicates that the trade has been even over time compared to Ljungan and Ångermanälven, where the former dominated the older Iron Age, and the latter dominated the later Iron Age. Grave mounds along Indalsälven, in Medelpad, are concentrated around Indals parish which probably indicates Indals greater importance over other parishes such as Liden and Boda. A relief brooch, bracteates and other distinguished artefacts indicate connections with distant areas. Perhaps Indal can be seen as a meeting point for trade. This conclusion is based on the silver treasure and a small weight of iron. The goods for this trade have mostly been fur and leather, but also iron bars were transported along the river. Hence Indalsälven might receive a greater importance as trade route and contributing cause of Mellannorrlands upswing.

8. Litteraturförteckning

Tryckta arbeten: Aldrez, G., 1898. Arkeologiska undersökningar i Medelpad 1989. Kongl. Vitterhets Historie och Antiqvitets akademiens Månadsblad 1898-1899. Stockholm.

Ambrosiani, B., 1954. En märklig gravkonstruktion och andra gravfynd vid Indalsälvens nedre lopp. Fornvännen årgång 49. Stockholm.

Biörnstad, M., 1967. Kulturförbindelser och Handelsvägar. Forntid i Medelpad. Utgiven av Sundsvalls museum och Medelpads fornminnesförening.

Enqvist, A., 1949. Förhistoriskt guld i Medelpads jord. Från stad och bygd i Medelpad. Sundsvall.

Enqvist, A., 1952. Intressant järnåldersfynd från Indal. Sundsvalls tidning 16/6.

Hammarberg, G., 2003. Stige-Skatten. En silverskatt upphittad i Stige by, Indals socken år 1903. Sundsvall.

Hellbom, A., 1979. Medelpads runstenar. Sundsvall.

Hildebrand, H., 1869. Den äldre jernåldern i Norrland. Antiqvarisk tidsskrift för Sverige. Andra delen. Stockholm.

Lindbom, P., 2006. Vapnen under Wreccornas tid, 150-500 e.Kr. Uppsala.

Magnusson, G., 1986. Lågteknisk järnhantering i Jämtlands län. Stockholm.

Ramqvist, P. H., 1987. Mellannorrland under äldre järnåldern. Några aspekter på samhällsstrukturen. Bebyggelsehistorisk tidskrift nr 14. S. 105-126. Uppsala.

Ramqvist, P. H., 1990. Högom. Malung.

Ramqvist, P. H., 2001. Utbytessystem under det första årtusendet e. Kr. Fornvännen del 1. Stockholm.

Ramqvist, P. H., 2003. Depå, handel, bebyggelse. Raä nr 36 i Stige, Indals socken, Medelpad. Rapporter från regional arkeologi 2 [Elektronisk]. Örnsköldsvik, Mittuniversitetet. Tillgänglig: http://www.miun.se/misc/hum/regark/Stige2003.pdf [06-12-19]

Selinge, K-G., 1977. Järnålderns bondekultur i Västernorrland. Västernorrlands förhistoria. Härnösand.

26 Slomann, W., 1948. Medelpad og Jämtland i eldre jernalder. Universitetet i Bergen Årbok 1948. Bergen.

Slomann, W., 1951. Medelpad under äldre järnålder. Från stad och bygd Medelpad. Sundsvall.

Öberg, C., 1989. Gravar i Medelpad- Gravskick, gravfynd och kronologi under romersk järnålder, folkvandringstid och Vendeltid. Uppsats i påbyggnadskurs i Arkeologi. Stockholms Universitet.

Öhnegård, V., 1980. Jämtland och Medelpad under Folkvandringstid. C- uppsats i Arkeologi. Uppsala Universitet.

Muntligt: Peter Lindbom 2/12-06 och 15/12-06.

Opublicerade rapporter:

Hellman, B., 1951. Inventering över Bergeforsens dämningsområde. Västernorrlands länsmuseum. Härnösand.

Hellman, B., 1952. Rapport. Bergeforsens dämningsområde, Indalsälven. Västernorrlands länsmuseum. Härnösand.

Hellman, B., 1953. Rapport. Bergeforsens dämnings område, Indalsälven. Västernorrlands länsmuseum. Härnösand.

Janson, S., 1955. Rapport, Järkvissle kraftverk, Indals- Lidens socken. Västernorrlands länsmuseum. Härnösand.

Riksantikvarieämbetets fornminnes inventering, Medelpad, Indal socken. Fornlämning nr 29. Västernorrlands länsmuseum. Härnösand.

Riksantikvarieämbetets fornminnes inventering, Medelpad, Indal socken. Fornlämning nr 46. Västernorrlands länsmuseum. Härnösand.

Riksantikvarieämbetets fornminnes inventering, Medelpad, Liden socken. Fornlämning nr 110.Västernorrlands länsmuseum. Härnösand.

Riksantikvarieämbetets fornminnes inventering, Medelpad, Liden socken. Fornlämning nr 125. Västernorrlands länsmuseum. Härnösand.

Riksantikvarieämbetets fornminnes inventering. Medelpad, Liden socken. Fornlämning nr 130. Västernorrlands länsmuseum. Härnösand.

För att få tillgång till databasen ifrån Västernorrlands länsmuseum, kontakta Ola George.

Bilaga

Karta 1. Översikt över Mellannorrlands landskap och de tre älvarna Ljungan, Indalsälven och Ångermanälven. (Efter Ramqvist 2001, fig.1)

Karta 2. Karta över var silverdepåer har hittats längs älvarna, samt viktiga knutpunkter och utbytesplatser. (Efter Ramqvist 2001, Fig.3)

Karta 3. Karta över fornborgarnas placering vid älvarna. Lägg märke till att de koncentrerar sig vid mynningarna. Även den vid Indalsälven ligger vid mynningen. (Efter Ramqvist 200, Fig.2)

Karta 4. Spridningskarta över gravhögar och stensättningar. Skapad i ArkGis.

Karta 5. Spridningskarta över gravhögar och stensättningar. Skapad i ArkGis.

Karta 6. Karta över Sundsvalls kommun, med Liden, Indal och Kvissleby utmärkta. (www.sundsvall.se 18/1-07)

Karta 7. Kartan visar de olika socknarna; Indal, Liden och Boda. (Källa: www.eniro.se. Sökord:Indal. 18/1-07)

Karta 8. De olika ”bygderna” mellan Indal och Lidens socken. (Källa: www.eniro.se. Sökord: Indal. 18/1-07)