Saga Och Sed Utkom Med Sitt Första Nummer 1932, Samma År Som Akademien Grundades

Saga och Sed utkom med sitt första nummer 1932, samma år som Akademien grundades. I årsboken publiceras artiklar som hänför sig till området svensk folkkultur, begreppet taget i vid mening. Saga och Sed Artiklarna utgörs till stor del av föredrag som hållits vid Akademiens sammanträden, men också av andra bidrag som faller inom det Saga och Sed 2019 forskningsfält som Akademien har att värna om. Som fasta punkter KUNGL. GUSTAV ADOLFS ingår preses hälsningsord vid högtidssammanträdet 6 november, liksom minnesord över de ledamöter som avlidit under det gångna AKADEMIENS ÅRSBOK året, sekreterarens verksamhetsb erättelse samt en förteckning över Akademiens ledamöter. 2019

ANNALES ACADEMIAE REGIAE GUSTAVI ADOLPHI Distribution: eddy.se ab e-post: [email protected] Box 1310, 621 24 Visby. Telefon 0498-25 39 00 http://kgaa.bokorder.se ISSN 0586-5360

Saga och Sed

KUNGL. GUSTAV ADOLFS AKADEMIENS ÅRSBOK 2019

REDAKTÖR: GUNNAR TERNHAG

ANNALES ACADEMIAE REGIAE GUSTAVI ADOLPHI Distribution: eddy.se ab e-post: [email protected] Box 1310, 621 24 Visby Telefon 0498-25 39 00 http://kgaa.bokorder.se

ISSN 0586-5360 Produktion: eddy.se ab, Visby 2020 Tryck: RK-tryck, Uppsala 2020 Innehåll 3 Innehåll

Akademiens högtidssammanträde 6 november 2019. Hälsningsord av Preses ...... 5 Minnesord ...... 17 Preses minnesord över bortgångna ledamöter ...... 17 Carl Göran Andrae 1930–2019 ...... 33 Maria Ågren Ingmar Brohed 1940–2019 ...... 36 Bertil Nilsson Den medeltida sockenprästen och sockenborna ...... 41 Av Bertil Nilsson Medial storm och kollegiala morranden. Om könsbestämningen av krigaren i Birka, grav Bj. 581 på Björkö, Uppland ...... 53 Av Torun Zachrisson Att synliggöra det nedvärderade – om skildringar av småhandel i frågelistsvar och tidningstexter ...... 73 Av Ann-Catrin Östman Människor som skriver. Sociala medier i Sverige 100 år före Facebook...... 89 Av Ann-Catrine Edlund Humanistisk forskningsvardag – om analoga och digitala handlag . . . 141 Av Orvar Löfgren Tal vid utdelningen av Bureuspriset till författaren Elsie Johansson . . 157 Av Lena Johannesson Sekreterarens verksamhetsberättelse 2019 ...... 161 Akademiens ledamöter ...... 171

Akademiens högtidssammanträde 6 november 2019 5 Akademiens högtidssammanträde 6 november 2019 HÄLSNINGSORD AV PRESES

Ers excellens, Hr landshövding, ärade ledamöter, gäster och pristagare. I sviten av böcker om nybyggarlivet i Vilhelmina i södra Västerbotten som utgivits av Rolf Kjellström (2012a, 2012b, 2013, 2014, 2015), får man en klar bild över naturanvändningen i ett äldre samhälle som i stort sett var självförsörjande. Nybyggarna tillverkade själva det mesta som behövdes av redskap och bruksföremål. Kjellström påpekar att man för att lyckas var tvungen att låta naturen arbeta åt sig. Kunskaper man lärt sig av sina före- gångare hjälpte långt, men man var så klart även duktig på att vidareutveckla färdigheterna. Det vi möter är ett rikt utrustat och kreativt kunskapssamhälle. Erik Modin kallar i sin innehållsrika bygdeskildring från ångermanländ- ska Tåsjö skogen för ”det stora förrådsrummet”. I skogen hämtades ämnen av olika slag. Jag citerar: Av furu- och granved förfärdigades skidor, laggades kar, såar, byttor, rostar och stävor, som bandades med ene eller grangrenar. Av ’vria’ eller utväxter i olika former på trän, mest på björk, asp, och gran, gjorde man större och mindre skålar (’vriskålar’), ’kôkkser ’ (små skopor), ’silträn’ och klubbor; av asp- och björk- stammar gjordes ’mjölktråg’, av grövre sådana ’hóar’ och ’slåkk’,1 ända mot 1 m[e]t[]e]r breda tråg, vari deg stöptes eller kött förvarades; asp- och alstammar urholkades till ’burkar’, ’byttor’ och ’kaggar’; av björken förfärdigades slevar och skedar. Av sistnämnda träd fick man också ’svåll’, som förarbetades till kniv och yxskaft och ’härfkammar’. Från al-, björk- och sälgrötter fick man ’måsa’ (masur), varav gjordes varjehanda verktygsskaft, dosor m. m. Somliga yngre alstammar voro knöliga, och av dem gjordes ’knulpåkar’; rönnens hårda ved gjorde den tjänlig till ’härfpinnar’ m. m. Förutom den ämnesved av varjehanda slag, man som nämnt fick av björken, skuros smala telningar därav till vidjor, vilka förr hade en mångfaldig användning, ersättande i mycket våra dagars spik och smidesbeslag; av vidjorna gjordes sålunda ’trålja’ (bindslen för kreaturen) och rep och band till olika slags redskap; med kluvna vidjor ’bands’ säden. Av samma träds ris gjordes kvastar, vispar och mattor, av nävern flätades ’kontar’, burkar, skor (’kont’- eller ’näfverskor’), ’li-skor’ (skyddsomslag för liar) och ’fäsjlor’ (bärband); av den gjordes också ’ryvor’ (fyrkantiga askar till förvaring av fisk,

1 Med ett kursivt l markerar Modin kakuminalt (”tjockt”) l. Detta återfinns även i orden ”knulpåkar” och ”trålja” ’bindslen för kreatur’. 6 Akademiens högtidssammanträde 6 november 2019

ost o. d.), och i stor utsträckning fann den, liksom granbarken, användning som taktäckningsmedel. Av häggens och videts, särskilt ’justerns’ (Salix pentandra),2 grenar och skott och av granens rötter flätades korgar (’ostkorgar’, ’sykorgar’); av späntad löv- eller furuved ’spånkorgar’ och flera slags askar, klädaskar, smöraskar m. m. Granens kåda tog man till ’plåster’, och i smält sådan blandades sand och slipstensgrus till ’brynstickor’. Kvinnorna hade sitt att hämta ur skogen: ris, vidjor, ’dorj’ (= lapskans tuorga, granris),3 ’tjukor’ (till fnöske m. m.);4 finare kåda (’kóe’, ’spännkóe’), vilken tug- gades med samma begärlighet som nutidens karameller, men i motsats till dessa gjorde tänderna vita och starka. Allt skulle sökas och tagas på sina tider och platser (Modin 1961 s. 254 f.). Detta sist nämnda var viktigt: att söka trädens produkter på rätta tider och platser. Men man måste ha ögonen med sig och ha ett gott komihåg. Ann Renström understryker i sin vackert illustrerade bok Skogsbyar (2006) att ”[m]an inpräntade i minnet var ämnesved med rätta krökningen för ett lieorv fanns, var den kraftiga roten till en konsol växte osv., så att man vid tillfälle kunde hämta och ta dem till vara” (s. 31). Ibland ”provocerade” man fram det råämne man behövde. Ville man ha ett bra yxskaft eller riktigt bra skak- lar skalade man av nävret och barken från björken längs uppefter stammen. Björken vallade då in skadan och träet blev segt och hårt – det blev ett bra ämne. Tidsperspektivet var mycket långt, det kunde dröja mer än en mans ålder innan man kunde ta ut ämnet från skogen och använda det. Det samhälle som visste allt detta och förstod att så klokt använda kun- skaperna, var som sagt ett kunskapssamhälle. Kompetensen byggde på gene- rationers samlade kunskap, där man väl kände träets alla egenskaper, hur och när man skulle ta de rätta ämnena etc. I senare tiders kulturhistoriskt rekonstruktionsarbete har man på ett intressant sätt kommit att ta vara på just detta kunnande, något som jag vill stanna upp vid i dag. Vi börjar i Värmland. Man vet att byggandet av Södra Råda gamla trä- kyrka i Skara stift, anlagd på näset mellan Vänern och Skagern, påbörjades på 1310-talet. Kyrkan var känd för sina fantastiska målningar, och det var med tanke på dessa målningar inte underligt att det fanns planer på att göra kyrkan till ett världsarv. Men ett förödande pyromandåd kom emellan – kyrkan brann ned den 12 november 2001, trots en heroisk kamp mot lågorna. Redan året därefter startade Riksantikvarieämbetet emellertid ett projekt för att återuppbygga kyrkan. Arbetet har ännu inte slutförts – det hänger som alltid ytterst på pengar – men nu ser det dock ut som om kyrkan skall få tak under 2020. Men det fanns också ett annat viktigt syfte med rekonstruktionsarbetet, nämligen att söka skapa sig kunskaper om medeltidens byggnads- teknik och materialhantering. Ett antal förberedande undersökningar genom-

2 Trädbenämningen jolster och dess dialektala variation utreds i Fries 1957 s. 195 ff. 3 gOrdet, dess bakgrunddor (jfr sydsam. duorge, umesam. duar’ga etc.) och dialektala utbred- ning utreds i Söderström 1981 s. 63 ff. 4 Se för tjuka SAOB bd 34, T-1697 (2005). Akademiens högtidssammanträde 6 november 2019 7

Bild 1. Södra Råda gamla kyrka. Foto: Gösta von Schoultz 1963. Riksantikvarieämbetet.

Bild 2. På östra väggen i kyrkan ser man en nådastols- framställning med Maria som kröns med him- melrikets krona. Foto: Gabriel Hildebrand 1992. Riksantikvarie- ämbetet. 8 Akademiens högtidssammanträde 6 november 2019

Bild 3. Detalj från östra långhusväggen i kyrkan där man kan se hur de förtappade drivs ner i helvetes- gapet. Man ser vidare hur djävulen genom att lägga svansen i vågskålen binder ytterligare en själ till helvetet. Foto: Bengt A. Lundberg 2001. Riksantik varieämbetet. fördes sålunda för att få en bild av olika byggnadstekniska frågor innan rekonstruktionsarbetet påbörjades. I den konkreta rekonstruktionen använde man sig sedan av gammal teknik vid virkesuttag och bearbetning av virket. Därmed fick man också en uppfattning om de olika momentens tidsåtgång. De forskare som deltagit i arbetet har i flera arbeten (se Almevik 2011, Almevik & Melin 2015, 2016, 2017 samt Melin & Andersson 2008) visat hur konstruktionerna genomförts och därvid lyft fram hur man kan komplettera kunskaper från arkeologiska studier och äldre beskrivningar med kunskap som förmedlats av kunniga hantverkare som traderat kunskaper genom generationer. Dessa hantverkare har också tagit aktiv del i rekonstruktions arbetet och forskarna har, intressant nog, även tagit del av deras kompetens vid tolkningen av det som sagts om arbetsprocesser i äldre beskrivningar och av det som presenterats vid arkeologiska undersökningar. Inte minst vid valet av byggnadsmaterial är den praktiska hantverkarkompetensen betydelsefull. Det var viktigt att ha ett rakt, kvistfritt och fullmoget timmer att använda, i varje fall vid ett kyrkbygge som det i Södra Råda med dess höga kvalitetskrav. Gällde det andra typer av byggnader använde man virke av mindre god kvalitet – man tog det man hade, helt enkelt. En stor del av arbetet utgjordes av att hugga de runda stammarna till rek- tangulära eller kvadratiska block. Här visste forskarna redan tidigare en del, men för att riktigt förstå arbetet och dess olika moment konsulterade man kunniga timmermän. Hugglinjen utefter stocken utmärks av en snörslå, en sotad lina som spänns mellan stockens ytterändar och avsätter en rak linje på stocken när den släpps ner. När man markerat var man skall hugga görs inhugg, s.k. skyrhugg, med cirka en fots (30 cm) mellanrum, nästan in till hugglinjen – man får inte komma för nära hugglinjen för då blir det fula spår på timret. Sedan huggs timret mellan inhuggen bort genom klamphuggning – timmerbitarna kallas för klampar – och arbetet avslutas med att man hug- ger rent timret. Ett annat moment är spårningen, den teknik som används för att klyva virke. Med hjälp av en bredeggad yxa och en klubba skärs ett spår längs en tänkt linje där man skall klyva stocken eller träblocket. Steg för steg för- Akademiens högtidssammanträde 6 november 2019 9

Bild 4. Skyrhugg på en stock görs med ca Bild 5. Klamphuggning innebär att timret 30 cm mellanrum. Foto: Alexander Engel- mellan inhuggen – de s.k. klamparna – huggs mark 2017. Fotografiet i privat ägo. bort. Det sker här. Foto: Alexander Engel- mark 2017. Fotografiet i privat ägo.

Bild 6. Stocken är färdig för spårning, dvs. klyvning. Foto: Alexander Engelmark 2017. Fotografiet i privat ägo. 10 Akademiens högtidssammanträde 6 november 2019

Bild 7. Spårning med hjälp av yxa och klubba. Foto: Alexander Engelmark 2017. Fotografiet i privat ägo.

Bild 8. Arbetet med spårningen går mot sitt Bild 9. Arbetet med spårningen är här slut. Foto: Alexander Engelmark 2017. Foto- slutfört och träblocket har kluvits. Den grafiet i privat ägo. fortsatta bearbetningen tar nu vid. Foto: Alexander Engelmark 2017. Fotografiet i privat ägo. Akademiens högtidssammanträde 6 november 2019 11 flyttar man yxan efter linjen, yxan slås ner en bit med klubban vidvarje flytt, vilket resulterade i spår i stockens längdriktning. Man vänder stocken och upprepar proceduren på motstående sida, så det blev spår från båda håll. Processen fortgår med kontinuerliga vändningar av ämnet tills stocken eller träblocket helt kluvits (Engelmark 2017 passim).5 Denna träteknik är knappast alls dokumenterad vid traditionsarkiven, ty för dem som kunnat tekniken har det ”bara” varit vardagskunskaper, tyst kunskap som suttit i händerna. Vid rekonstruktionen fördes tidigare vetenskapliga rön och praktiska erfarenheter samman, och hur det konkret går till att hugga, spåra etc. kan man nu ta del av i instruktiva filmer på nätet – titta gärna på dem, de är faktiskt händelserikare än man kanske i förstone kunde tro. Ett annat fall av rekonstruktion skall också relateras. Strax utanför Örn- sköldsvik, nämligen i Gene, finns en järnåldersboplats med olika byggnader. Bosättningen har frilagts genom utgrävningar som påbörjades 1977 och leddes av arkeologerna Per. H. Ramqvist och Anna-Karin Lindqvist vid Umeå universitet. Boplatsen var bebodd åren 100–600 e.Kr och låg i ett utmärkt kommunikationsläge vid ett sund mellan två havsvikar (se Ramqvist 1983, Edlund 1997) – ett sund som dock, p.g.a. landhöjningen, så småningom inte längre var möjligt att båtledes ta sig igenom, varvid boplatsen kom att över- ges. De till havet anslutande sjö- och vattendragssystemen gav ursprungligen gårdens folk goda förutsättningar att utnyttja såväl kustens resurser som inlandets. På gården levde flera generationer i en storfamilj om kanske 10–20 personer på sin odling, sina får, getter och kor, men också på vad små- viltsjakt, fiske och sälfänge kunde ge. Gården var rik, ja det har t.o.m. talats om Gene som boplatsen för en regional hövding. År 1991 påbörjade man ett rekonstruktionsarbete av den forntida gården. Långhuset – imponerande inte minst med tanke på sin storlek, ca 40 meter långt och 9 meter brett – var det första man tog sig an. Det har nävertak, väg- garna är risflätade och tätade med lera. Arkeologen Lena Edblom har i sin avhandling (2004) i detalj beskrivit byggnadsprocessen och de val som gjordes under arbetets gång. Också här togs lokal hantverksskicklighet tillvara. En central fråga vid rekonstruktionen i Gene rörde virkesvalet. Långhusen hade enligt forskarna varit i bruk i minst 200 år, vilket självfallet ställde stora krav på det takbärande virket. Undersökningarna indikerade inte på något sätt att de nedgrävda takbärande stolparna bytts ut, och ett sådant byte hade nog dessutom inte varit så lätt med tanke på de många ton som stolparna bar upp. ”Det måste betyda att dels har virket varit noga utvalt och dels har man vidtagit åtgärder för bättre hållbarhet”, konstaterar Edblom (s. 36). Slut satsen blev att stark senvuxen kärnfura får betraktas som bästa virket för

5 Bilder som visar de olika momenten i virkesberedningen har hämtats från Alexander Engel- marks kandidatarbete 2017, och återges här med författarens tillåtelse. Alexander arbetar som timmerman i norrbottniska Råneå. 12 Akademiens högtidssammanträde 6 november 2019

Bild 10. Bild som visar den rekonstruerade Genegården sådan den ter sig i vinterskrud. Foto: Bengt A. Lundberg 2002. Riksantikvarieämbetet. de takbärande stolparna. Och det måste vara präktiga tallar – i toppändan ca 25 cm i diameter. Lena Edblom stannar emellertid upp inför ett problem hon kan se: Enligt byggnadstraditionen borde barken tas bort från byggnadsvirket. Under barken trivdes nämligen skadeinsekter som kunde äventyra hållfastheten på den färdiga byggnaden. Men hur avbarkades virket under järnåldern? Några bark- ningsredskap som t ex barkspadar är inte kända i det arkeologiska materialet. Yxan kan naturligtvis användas, men är den verkligen lämplig för barkning av den stora virkesmängd som krävs till ett helt långhus? Hur hade man gjort enligt vår byggnadstradition? (S. 36.) För att få svar kopplade hon in lokal hantverkarkompetensen. Hantverkare på plats påpekade därvid att: …virket förr alltid avverkades under senhösten och vintern dvs under den årstid när trädet har tömt sina vätskereserver och lever på sparlåga. Vid avverkningen drogs med yxan en eller två längsgående ränder i barken för att underlätta torkningen och minska risken för insektsangrepp. Därefter staplades virket i ena änden och fick sedan ligga kvar under snön i skogen för att torka. Det virke som skulle användas till husbygge skulle helst torka över två vintrar för att bli lätt- hanterligt. Fördelen med torkningen av virket var inte bara att det blev lättare, en stor del av barken ramlade också loss alldeles själv. Under den torkade bark som fanns kvar trivdes inte alls skadeinsekterna. Den återstående barken gick också lätt att skava bort med yxa. Barken var alltså inget problem, om bara byggnadsar- betet planerades i god tid. (S. 36.) Akademiens högtidssammanträde 6 november 2019 13

Det kan säkert ha varit så som de forntida byggarna av storgården gick till- väga när de där ute på udden valde virket och bearbetade det för halvtannat tusen år sedan. För att verkligen söka förstå den sentida rekonstruktionspro- cessen var det – vilket Lena Edblom också gjorde – helt avgörande att ta till sig kunskaper från nu levande hantverkare. Exemplifieringen kunde fortsätta länge än, men för att inte aftonen skall övergå i natt redan under detta första moment av vår högtid, avrundar jag nu med några sista reflektioner. En betydelsefull lärdom var att rekonstruktionen av Södra Råda kyrka gav forskarna en uppfattning om den arbetstid som byggarbetet slukade. Exempelvis användes spån till taket, ett arbets- och materialkrävande material. Spånen lades i tre lager, och för just Södra Råda kyrkas del behövdes ca 21 000 spån. Det har uppskattats ta ca 650 dagsverken att tillverka dem och ca 65 dagsverken att lägga dem. Tillkommer så tillverkningen av de 21 000 spikar som skall fästa spånen. Arbetsinsatserna var, som man förstår, jättelika för de medeltida bönder som var med och byggde kyrkan. Till böndernas arbete kom insatserna från den byggmästare – kyrkbygget fodrade ju en arbetsledning på kvalificerad nivå – och de målare och nog också de smeder som engagerades, vilka fick avlönas. Det är därför mycket rimligt att anta att prominenta personer donerade pengar till kyrkbygget. Kanske var Södra Råda kyrka ämnad som offerkyrka, vilken tänktes gene- rera pengar, ja ”möjligtvis var kyrkobygget en ekonomisk investering för att locka pilgrimer som färdades till S:t Olofs reliker i Nidaros” (Almevik & Melin 2017 s. 64). Detta är spännande frågor som inte besvaras här. Vid rekonstruktionen av såväl Södra Råda kyrka som storgården i Gene har forskarna som vi sett tagit till sig kunskaper om trä som material och bearbetningen av träet som förvaltats av människor in i vår tid – kunskaper som traderats över generationer men så klart också utvecklats genom nya tekniker. I våra folkminnessamlingar finns relativt lite av detta upptecknat, mest beroende på att det är tyst kunskap, svår att berätta om, men också – det skall erkännas – svår att fråga om av upptecknare då det kräver sådan stor förförståelse hos dem. Respekten för våra traditionella kunskapssamhällen växer när man inser vad det traditionella hantverkarkunnandet konkret kunnat tillföra de nämnda rekonstruktionsprojekten. Det är kunskaper som dessa som Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur så gärna lyfter fram och gärna upp- märksammar. 14 Akademiens högtidssammanträde 6 november 2019

KÄLLOR OCH LITTERATUR

Almevik, Gunnar, 2011: Södra Råda och rekonstruktion som hantverksvetenskaplig metod. I: Hantverkslaboratorium. Mariestad. S. 157–174. [Elektroniskt tillgäng- lig: https://craftlab.gu.se/digitalAssets/1328/1328263_antologin-hantverkslaboratorium-2011.pdf; hämtad 2020-02-12.] Almevik, Gunnar & Melin, Karl-Magnus, 2015: Traditional craft skills as a source to historical knowledge. Reconstruction in the ashes of a medieval wooden church Södra Råda. I: Mirator 16:1/2015. S. 72–102. [Elektroniskt tillgänglig: https:// www.gu.se/english/research/publication?publicationId=214521; hämtad 2020- 02-12.] Almevik, Gunnar & Melin, Karl-Magnus, 2016: Conservation theory for enhanced craft practice. I: Koen Van Balen & Els Verstrynge (eds.), Structural Analysis of Historical Constructions: Anamnesis, Diagnosis, Therapy, Controls. Proceedings of the 10th International Conference on Structural Analysis of Historical Con- structions (SAHC, Leuven, Belgium, 13–15 September 2016). Boca Raton: CRC Press. S. 1011–1018. [Elektroniskt tillgänglig: https://gup.ub.gu.se/file/206648; hämtad 2020-02-12.] Almevik, Gunnar & Melin, Karl-Magnus, 2017: Att bygga en kyrka i trä. I: Bebyg- gelsehistorisk tidskrift 74, 2017. S. 48–67. Edblom, Lena, 2004: Långhus i Gene. Teori och praktik i rekonstruktion. Umeå. (Studia archaeologica Universitatis Umensis 18.) [Elektroniskt tillgänglig: http:// umu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A142805&dswid=-9658; hämtad 2020-02-12.] Edlund, Lars-Erik, 1997: Från Gene till Myckelgensjö – kring ett hydronymkomplex i norra Ångermanland. I: Svante Strandberg (red.), Ortnamn i språk och sam- hälle. Uppsala. (Nomina Germanica 22.) S. 85–106. Engelmark, Alexander, 2017: Spårning. En medeltida klyvteknik. (Otryckt uppsats för fil. kand.-examen i bygghantverk, Institutionen för kulturvård, Göteborgs universitet.) [Elektroniskt tillgänglig: https://gupea.ub.gu.se/bitstream/2077/60254/1/ gupea_2077_60254_1.pdf; hämtad 2020-02-12.] Fries, Sigurd, 1957: Studier över nordiska trädnamn. Uppsala. (Studier till en svensk dialektgeografisk atlas utg. av Natan Lindqvist 3; Skrifter utg. av Kungl. Gustav Adolfs Akademien 29.) Kjellström, Rolf, 2012a: Nybyggarliv i Vilhelmina. 1, Träd och växter som resurs. Uppsala. (Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi 119; CBM:s skriftserie 65.) Kjellström, Rolf, 2012b: Nybyggarliv i Vilhelmina. 2, Åkerbruk och boskapsskötsel. Uppsala. (Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi 122; CBM:s skriftserie 69.) Kjellström, Rolf, 2013: Nybyggarliv i Vilhelmina. 3, Jakt, fångst och fiske. Uppsala. (Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi 125; CBM:s skriftserie 75.) Kjellström, Rolf, 2014: Nybyggarliv i Vilhelmina. 4, Hus, hem och handel. Uppsala. (Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi 132; CBM:s skriftserie 78.) Kjellström, Rolf, 2015: Nybyggarliv i Vilhelmina. 5, Från vaggan till graven. Upp- sala. (Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi 137; CBM:s skriftserie 90.) Akademiens högtidssammanträde 6 november 2019 15

Melin, Karl-Magnus & Andersson, Olof, 2008: Behuggningsteknik i Södra Råda och Hammarö kyrkor. 1300-tals yxor i litteratur och magasin. Kristianstad. (Elektro- niskt tillgänglig: https://www.craftlab.gu.se/digitalAssets/1334/1334319_knad- riks-kulturbygg-rapport-2008.18-sr-forunds.pdf; hämtad 2020-02-12.] Modin, Erik, 1961: Gamla Tåsjö. Anteckningar om hembygden, 3 uppl. 1961. Tåsjö. Ramqvist, Per H., 1983: Gene. On the origin, function and development of seden- tary Iron Age settlement in northern Sweden. Umeå. (Archaeology and Envi- ronment 1.) [Elektroniskt tillgänglig: http://umu.diva-portal.org/smash/get/ diva2:638356/FULLTEXT02.pdf; hämtad 2020-02-12.] Renström, Ann, 2006: Skogsbyar. Om byar och bybor i Ådalens skogar. Sollefteå. SAOB = Ordbok över svenska språket, utg. av Svenska Akademien, 1–, [1893] 1898–. Lund. [Elektroniskt tillgänglig: https://www.saob.se/] Söderström, Sven, 1981: Från den sydsamiska ordboken. I: Svenska landsmål och svenskt folkliv 104, 1981. S. 57–65.

Minnesord 17 Minnesord

Preses minnesord över bortgångna ledamöter Nio ledamöter från olika ledamotskategorier har under det sistlidna verk- samhetsåret för alltid nedlagt vandringsstaven. Men redan i augusti i fjol avled vår seniorledamot Mario Alinei och jag uppmärksammar också honom denna afton. Således blir det hela tio minnesord.

Mario Alinei var född 1926 och avled dagen före sin 92-årsdag den 9 augusti 2018. Han var född i Turin, men tjänstgjorde sedan 1959 först som lärare och forskare i italienska språket och litteraturen vid universitetet i Utrecht i Nederländerna, och sedan åren 1968–87 som ämnets professor. Alineis främ- sta arbetsfält var dialektologi, och han introducerade redan på 60-talet datorn i sitt arbete. År 1970 var han med och grundade det UNESCO-stödda projektet Atlas Linguarum Europae (ALE), den sameuropeiska språkatlasen. Redan i samband med fjolårets parentationer (se förra årgången av Saga och sed) uppe- höll jag mig i samband med minnesteckningen över Wolfgang Viereck vid denna atlas. I detta projekt medverkar alla länder i Europa, från Atlanten till Uralbergen i öster, och från norr ner till Malta, Kreta och Kaukasus i söder. Syftet är att utforska ord för olika begrepp i Europas dialekter och språk och redovisa detta på kartor. Karteringen utgår från begrepp eller från motiv för de valda benämningarna, sålunda om det gäller en växt exempelvis färg, växtplats och föreställningar knutna till växten. Omfattande upplysningar till orden, deras etymologi samt samhälleliga och kulturella bakgrund lämnas i kommentarbanden. Alinei medverkade som huvudredaktör för den första sviten av häf- tena. I dessa återfinner man exempelvis karteringen över orden för ’regn- båge’ (ALE I:1), där man ser skillnader mellan kvarlevande mytologiska (zoomorfa och antropomorfa) mönster i södra och östra Europa och avper- sonifierade beteckningar i västra Europa. För ’vessla’ (ALE I:2), för att ta ett annat intressant begrepp, uppvisas i en hel del europeiska språk olika benäm- ningar som anknyter till feminina eller magiska varelser, såsom bildningar till ord för ’brud’. Det är uppenbart att Alinei är mycket intresserad av språket i relation till äldre tiders religiösa föreställningar. Detta blir mycket påtagligt vid exempelvis diskussionen av ordet jul där antagandet av julen som en solfest vid vintersolståndet spelar stor roll vid argumentationen för ett sammanförande 18 Minnesord av orden jul och hjul (ALE I:5 s. 271 ff.),en etymologi som på goda grunder tillbakavisats av språkforskare. Efter sin emeritering, och ännu högt upp i åren, arbetade Alinei vidare med forskning, och perspektiven blev vidsträcktare – och allt djärvare. Han argumenterade sålunda för att uppkomsten av de indoeuropeiska språken kunde hänföras till den tid då Homo sapiens dyker upp i Europa för 40 000 år sedan. De gigantiska tids- och rumsperspektiven skapar förutsättningar för att dra upp utvecklingslinjer, där nästan ingenting är möjligt att evident styrka; det måste nog konstateras att detta inte är någon av de mest uppburna teorierna rörande de indoeuropeiska språkens uppkomst. Mario Alineis stora insatser för den europeiska språkatlasen – ett projekt som klart ligger inom vår akademis råmärken –, inte minst under uppbygg- nadsfasen, kan aldrig överskattas, och var motiveringen att han kallades som utländsk arbetande ledamot 1986.

Den 7 november 2018, dagen efter vår förra högtidsdag, avled korresponderande ledamoten Bengt-Arne Person, Varberg, i en ålder av 91 år. Person var sprungen ur ett jordbrukarhem i Almdala i skånska Dagstorp och hade egentligen tänkt bli agronom. Men universitetsstudierna tog en annan inriktning, och efter sin licentiatexamen 1961 kom han att tjänstgöra inom musei- området, först vid Helsingborgs museum och Nordiska museet, och sedan vid Kulturen i Lund. År 1961 efterträdde han den klassiske Albert Sandklef som chef för Varbergs museum. Så småningom blev Person länsmuseichef i Halland, en befattning han behöll fram till pensioneringen 1992. Han hade vid sidan av sin tjänst många uppdrag i Museisverige, men också i internationella organ. Lokalt var han engagerad i flera kulturella sammanhang, t.ex. i Stiftelsen Halmstadgruppen. Han har ett rätt omfattande vetenskapligt och populärt hållet författarskap som sträcker sig från debutarbetet 1954 om den roterande märgelhackan – använd för att ta upp märgel, en kalkhaltig lera som användes som jordför- bättringsmedel –, om halländska bygder, om Varbergs fästning och mycket annat. År 2002 var han med och gav ut en bok om Carl Fredrik Pechlin som behandlar den omstridde generalen som misstänktes vara inblandad i mordet på Gustaf III och därför fick sitta sina sista år på Varbergs fästning. Person visar här att det endast är en myt att Pechlin satt nere i fästningens källare; i själva verket bodde han, med betjänter och pigor, upp i slottet och var förord- nad ”generals bespisning”. Person var en mycket engagerad museiman. Sommaren 1966 kom med Riksutställningars hjälp en utställning med verk av Matisse, Picasso och Gauguin till Varberg, och med hjälp av ett flygplan som svepte fram över staden med reklamaffischer, sökte man locka besökare. ”Det var mycket spektakel med detta”, medger Person i en intervju – men det vann många besökare och det var ju det viktiga. Den stora sommarutställningen i Riks Minnesord 19 salen visade ofta modern konst och konsthantverk, t.ex. glaskonst som sär- skilt intresserade honom. År 1992 invigde förutvarande statsminister Thor- björn Fälldin den nya basutställningen Bondeliv, en utställning som byggde på fördjupande forskning. Person hade som man lätt förstår en stark passion för folkbildning och ville att kulturen skulle möta folk också utanför museets väggar, t.ex. i kul- turmontrar på stan, men intresset inriktades också mot dem som besökte landskapets campingplatser och badvikar – dessa möttes där av turistgui- der på affischprydda scootrar med megafoner som välkomnade till kulturella aktiviteter. Här var han en föregångare. Bengt-Arne Person verkar ha varit helt uppslukad av sitt museiuppdrag, och sade i en intervju att han aldrig haft behov av en hobby – ”jobbet är samtidigt mitt fritidsintresse”. Han blev korresponderande ledamot i vår akademi 1990.

På juldagen 2018 avled vår korresponderande ledamot Jan Paul Strid, Vikingstad, 71 år gammal. Jan Paul var född i Enskede, men hans far Len- nart hade sina rötter i Horn i södra Östergötland och Jan Paul upprätthöll kontakter med denna bygd. Efter en ämneslärarexamen i Växjö 1974 blev han doktorand i nordiska språk vid Stockholms universitetet och disputerade 1981; jag återkommer strax till avhandlingen. Efter en kort anställning vid Åbo universitet, kom han 1976 till Runverket som antikvarie och senare förste antikvarie där han kvarstod till 1990, var sedan redaktör vid Svenska Akademiens ordboksredaktion i Lund 1990–94, direktör och chef för Språk- och folkminnesinstitutet fram till 2000 och därefter fram till sin pensionering professor i topolingvistik vid Linköpings universitet. Med topolingvistik avses analys av språk som möter oss i landskapets historisk-geografiska rum med namn, dialekter, sägner etc., vilka förhållanden med den multimediala teknikens hjälp kan presenteras. Han disputerade alltså 1981, det på den lärda avhandlingen Nären, Njärven och Njurhulten. Studier över en grupp svenska sjönamn och där- med samhöriga ord i nordiska språk. Titeln är knappast publikfriande, det får medges, men innehållet förmår verkligen trollbinda dem som önskar ta sig an en slik lektyr. Det handlar konkret om användningen av en ordrot *ner- *nor- ’vrida, dra samman, snöra åt’ m.m. – eller rättare sagt en bildning till denna rot – i namnen på ett stort antal sjöar. Åtskilliga etymologier framläggs i avhandlingen, de flesta mycket övertygande. I ett kapitel behandlas germanska ord som han ser som bildningar till ordroten. Som alltid vid etymologisering kan enskildheter naturligtvis diskuteras, men som helhet är avhandlingen en utomordentligt skicklig prestation som levererar åtskilliga intressanta nytolkningar av urgamla ortnamn och nordiska och andra germanska ord. 20 Minnesord

Forskningsperspektiven är vidsträckta i Strids viktiga bok om namnen på -måla (2006) som har den långa titeln Från Mumsmålen till Duvemåla. Den svenska måla-kolonisationen under medeltiden. En topolingvistisk studie. Författaren framhåller att -måla-namnen frekvent finns vid den gamla riksgränsen mellan Sverige och Danmark och ser dem som resultatet av en medveten förd politik för att kolonisera bygderna under tidig medeltid. Ele- mentet måla skulle därvid ha använts om en form av avtal som tillämpats vid kolonisationen. Tanken knyter an till kolonisationsförlopp på andra håll och har mycket som talar för sig, låt vara att en del detaljer självfallet fortfarande kan diskuteras. I Jan Pauls populärt hållna skrift om ortnamnen i Huddinge (1981) är resonemangen lätta att ta till sig och författaren illustrerar framställningen med egna, väl utförda teckningar. Han hade uppenbarligen en fin konstnärlig ådra, och då inte bara som tecknare. Intresseväckande för en bredare allmän- het är också boken Kulturlandskapets språkliga dimension (1993). Den ger uttryck för Strids egna uppfattningar om namnen i kulturlandskapet och kan med fördel användas som en introduktionsbok. Närmast ljudhistorisk är studien av personnamnen Odger, Odhman m.fl. (1989), vilken belyser utvecklingen av au-diftongen i fornspråken, samt den omfattande undersökningen av den östnordiska brytningen av kort y (2007), vilken behandlar ord som skjorta, kjortel och skörd. Den sistnämnda boken är en fascinerande läsning som ser språkgeografiska spridningsbilder i relation till äldre tiders kultur- och samhällsutveckling samt handels- och kom- munikationsmönster. Dessutom finns del runstudier i hans vetenskapliga bagage, nämligen dels ett antal rapporter om nya runfynd i tidskriften Fornvännen, dels några enskilda runundersökningar. Det östgötska kulturlandskapet kom naturligen att inta en betydande plats i Jan Pauls forskning när han verkade som professor i Linköping. I det s.k. Tindraprojektet kartlade och beskrev han med hjälp av digital teknik det kulturlandskap som tidigare varit övningsfält för Linköpings garnison. Som belöning för detta arbete tilldelades han år 2006 av Östergötlands länsmu- seum det s.k. Cnattingiuspriset. Vid hans begravning i Linköping uppmärksammades i flera tal hans lokal- historiska arbete. Han trivdes gott i de sammanhang där han talade till all- mänheten om namn och annat språkligt. Han var en sann kunskapsförmed- lare och hade goda pedagogiska gåvor. Till de rent akademiska miljöerna kunde han däremot uppvisa en mer distanserande hållning, där kommentarer ofta levererades samman med ett karakteristiskt skratt. Jan Paul Strid invaldes som korresponderande ledamot i vår akademi 1986, och fick pris ur Östhols fond 1981 och ur Sahlgrens 1994. Minnesord 21

Den 13 januari detta år avled vår stödjande ledamot, förre godsägaren Lennart B:son Lilliehöök, Lund, i en ålder av nära 95 år. Lennart Lilliehöök vad född på Lindhults gård i Stafsinge, Halland, gick på Lundsberg, utbildade sig till agronom och arbetade 1953–61 som organisationschef vid Svenska Meje- riernas Riksförening och 1962–79 som verkställande direktör på slakteri föreningen Scan, senare Skanek, varifrån han kom att pensionera sig. Herrgården Lindhult i Stafsinge socken har från 1756 tillhört släkten Lilliehöök af Gälared och Kolbäck. Herrgården utvecklades från mitten av 1800-talet till ett storjordbruk med inriktning mot kreatursavel, här var en lantbruksskola förlagd och här anlades Sveriges första handelsplantskola. Från 1957 residerade Lennart Lilliehöök på gården, vilken dock redan i slutet av 1970-talet övertogs av sonen Johan. Lennart Lilliehöök var ledamot av Olof von Dalin-sällskapet – vilket upp- märksammar hallänningen Olof von Dalin, journalist, författare, historiker och en av 1700-talets stora kulturpersonligheter. Lilliehöök var invald som ledamot i vår systerakademi Kungl. Skogs- och lantbruksakademien och invaldes år 2000 hos oss såsom stödjande ledamot. Han deltog några gånger i våra aktiviteter, bl.a. i en av exkursionerna.

Vår seniorledamot Nils Hasselmo, Houston, Texas, avled den 23 januari i en ålder av 87 år. Han var född i Köla församling i västra Värmland, alldeles vid gränsen till Norge, genomgick grundläggande studier i nordiska språk och litteraturvetenskap i Uppsala och lämnade redan som 25-åring Sverige – detta med hjälp av ett Mauritzson scholarship – för att läsa vid Augustana College. USA hade tidigt kommit att intressera unge Hasselmo: på kortvågs- radion lyssnade han på amerikansk musik och ifrån hans hembygder hade många emigrerat just till Staterna, och om dem berättades mycket. Väl ”over there” mötte han en livskraftig svensk-amerikansk kultur, inte minst med många tidningar. Han var fast, och han blev kvar i USA. Hasselmo disputerade 1961 vid Havard University på studien American Swedish. A study in bilingualism för den legendariske norsk-amerikanske lingvisten Einar Haugen. Så småningom kom han till University of Minne- sota, där han var verksam 1965–83 som professor i skandinavistik. Hasselmos forskning uppehöll sig vid den spännande Amerikasvenskan, och ett centralt verk på svenska är Amerikasvenska. En bok om språkutveck- lingen i Svensk-Amerika (1974). Den är en klassiker i vårt land på områ- det bilingualism och språkkontakt. Han belyste också i enskilda uppsatser Amerikasvenskan ur olika perspektiv, bl.a. dess utveckling, reklamspråk och skriftspråk. Nils Hasselmo hade påtagligt goda egenskaper som akademisk ledare – hans ledarskap bars upp av lugn och diplomati men också av rättspatos och integritet. Han var 1983–88 forskningschef (provost) vid University of Arizona, Tucson, men återvände 1988 till University of Minnesota och var 22 Minnesord rektor där mellan 1988 och 1997. Det har sagts att Hasselmo särskilt insåg betydelsen av en bra grundutbildning vid sitt universitet. Efter rektorsåren i Minnesota var han under nio år president för Association of American Uni- versities, en samling av rektorerna vid de mest framstående forskningsuni- versiteten i USA och Kanada, hela 62 lärosäten. Därtill hade han otaliga uppdrag i olika organisationer. Hasselmo uppmärksammades välförtjänt med ett hedersdoktorat vid Upp- sala universitets humanistiska fakultet 1979 och han fick dessutom motta Nordstjärneorden för arbetet med de svensk-amerikanska relationerna. Han förärades också en del andra hedersbetygelser för sina många insatser. Personligen var Nils en sällsynt varm person, som jag själv faktiskt hade förmånen att ha som lärare i sociolingvistik vid Umeå universitet i mitten av 1970-talet, dit han hade inbjudits av professorn i allmän språkvetenskap Karl-Hampus Dahlstedt. Hasselmos översikter över den språksociala forskningen i olika delar av världen var fascinerande, särskilt minns jag hans beskrivningar av språkförhållandena i Sydamerika, vilka öppnade ögonen för språkpolitiska resonemang som i vår tid hamnat högst upp på dagord- ningen. Nils Hasselmos uppdrag förde honom till olika delar av världen, men han upprätthöll trots detta livet igenom kontakter med Sverige, inte minst med barndomens Värmland. Mindre känt är säkert att han under pseudonymen Nicholas Hazel skrev kriminalromaner från Santa Catalina Mountains nära Tuscon, t.ex. boken Murder in Mountain Lion Canyon. A Mystery – att det i dessa romaner finns inslag av värmländsk berättarglädje och värmländska traditioner kan man inte ta miste på. Men så var ju romanerna också tillkomna vid faderns – folkskolläraren, organisten och skriftställaren Wilner Hasselmos – skrivbord som hade fått följa med Nils till Staterna Nils Hasselmo invaldes i Akademien först som korresponderande ledamot 1980 och sedan som utländsk arbetande ledamot 1989.

Den 27 mars 2019 avled vår seniorledamot Ingmar Brohed, Lund, 79 år gammal. Ingmar föddes i Göteborg som son till kyrkoherden Nils och folk- skollärarinnan Ingegerd Brohed. År 1973 disputerade han på avhandlingen Stat, religion, kyrka. Ett problemkomplex i svensk akademisk undervisning under 1700-talet. Här analyseras undervisning som på den tiden bedrevs vid universiteten i Uppsala, Lund och Åbo. Det är snarast ett lärdomshistoriskt arbete som avsevärt bidrar till förståelsen av tidens idédebatt. Under sina år som anställd vid Landsarkivet i Lund i egenskap av titulär- docent gjorde Ingmar betydelsefulla upptäckter i arkiven, vilka kom att ligga till grund för några av hans vetenskapliga arbeten. Han framlägger dessa år ett par case studies. År 1975 kom studien Prostmötet i svenska kyrkan under 1900-talet som beskriver framväxten av prostmötena och kompletterar bilden av relationen mellan gammal och ny teologi i södra Sverige i Minnesord 23 början av 1900-talet. Boken Offentligt förhör och konfirmation i Sverige under 1700-talet några år senare bygger också den på stora arkivmaterial och skildrar framväxten av konfirmation. Spridningsmönstren som här beskrivs är inspirerade av Lundageografen Torsten Hägerstrands internationellt upp- märksammade innovationsstudier. År 1978 blev Ingmar Brohed professor i kyrkohistoria vid Lunds universitet, och kvarstod i tjänst fram till 1995. Hans båda företrädare, Hilding Pleijel och Carl-Edvard Normann, arbetade kvar och vad detta kunde inne- bära för den relativt unge professorn, framskymtar i ett brev som Anders Jarlert relaterat i sin minnesteckning över Ingmar. Vid ett tillfälle skriver Brohed till Pleijel – som vid det laget hade varit pensionerad i 22 år – och tackar honom för att ha fått möjlighet att låta en disputerad forskare ”något […] utnyttja Din arbetsplats på arkivet”. Citatet säger mycket. Under professorsåren fortsatte Ingmar Brohed publiceringen av nya arbeten på kyrkohistoriens område, men han gjorde därtill en stor insats som handledare och förde 16 doktorander fram till disputation. Han var som handledare konstruktiv, och genom sina många elever bidrog han starkt till att bygga upp forskningsmiljöer i kyrkohistoria. Brohed engagerade sig också i nordiskt samarbete på kyrkohistoriens område, och stod för redigeringen av flera volymer som hade nordiskt anslag. Det var alldeles säkert dessa insatser som gjorde att han kallades till hedersdoktor vid Åbo Akademi år 1999. Från 1995 var han forskningschef för Svenska kyrkans forskningsråd i Uppsala. I den rollen hade han en lång rad uppgifter. Han var bl.a. ytterst ansvarig för att de åtta volymerna av Sveriges kyrkohistoria utkom. Det har funnits åtskilliga ofullbordade försök att sammanställa en svensk kyrkohistoria, men denna gång blev det faktiskt av. Verkets åttonde band Religions- frihetens och ekumenikens tid (2005) sammanställdes av Brohed själv, och utgör en beskrivning av 1900-talets utveckling med dess totala omvandling av Svenska kyrkan till en fri kyrka, där medlemmarna blir färre, invandrar- kyrkor etableras liksom ett ekumeniskt samarbete på olika nivåer utvecklas. Själva källmaterialet är överväldigande stort och svåröverskådligt, men för- fattaren lyckas väl med att skriva en lärd, lättläst och engagerande bok. Som arbetande ledamot i Vitterhetsakademien, där Ingmar Brohed hade invalts 1995, medverkade han i projekt om kyrkorum och kyrkobyggnad, inte minst beträffande övertaliga kyrkor. Han invaldes som arbetande ledamot i vår akademi 1997, och tog så ofta han hann del av våra möten. Han var inte de stora gesternas man, utan samtalen med honom blev mer inner- liga. Jag hade faktiskt träffat honom redan i mitten av 1980-talet i Höganäs i samband med arbetet med Nationalencyklopedin där han ingick i en expert- grupp ledd av Carl-Gustaf Andrén, och samtalen från den tiden fortsatte när vi senare träffades. 24 Minnesord

Den 23 juli avled seniorledamoten Göran Hallberg, Eslöv, i en ålder av 79 år. Han föddes i Ängelholm, bodde som barn en tid i Landskrona men växte upp i Falkenberg och tog studenten i Halmstad, detta år 1959. Efter en tid i FN-tjänst påbörjades studier vid Lunds universitet. Han kom att med ämnena nordiska språk, litteraturhistoria och historia ta en fil. mag. 1965, inriktade sig direkt därefter på nordiska språk, särskilt ortnamnsforskning och blev fil. lic. 1969 och fil. dr 1975. Han disputerade på en samman- läggningsavhandling om skånska bebyggelsenamn, bestående av två delar i serien Skånes ortnamn – närmare bestämt bebyggelsenamnen i Ljunits härad och Rönnebergs härad med Landskrona stad – och några mindre artiklar. En av dem ger läsaren inblickar i värvet att skriva korta och koncisa namnartik- lar i de officiella namnutgåvorna, en tankeväckande läsning. Redan 1968 anställdes Göran vid Landsmålsarkivet (senare Dialekt- och ortnamnsarkivet, DAL) i Lund. Här kom han att tillbringa hela sin yrkes- verksamma tid, först som arkivarie och förste arkivarie, från 1993 som arkivchef och från pensioneringen 2006 och framåt som aktiv frivilligarbetare. Bland annat arbetade han vidare med serien Skånes ortnamn och utgav själv som emeriterad banden om bebyggelsenamnen i Oxie härad med Malmö stad och Torna härad med Lunds stad samt biträdde andra författare av volymer i serien genom läsning av manuskript. Göran kom faktiskt själv att utge sammanlagt inte mindre än sju volymer av Skånes ortnamn, en enastående prestation. Han gav också av trycket ut åtskilliga artiklar, i allt väsentligt om syd- svenskt ortnamnsskick. En del av dem berör enskilda namn, men någon gång behandlas en grupp namn. En sådan handlar om de skånska namnen på -husa: Attusa, Saxhusa, Skotthusa m.fl. Det hade av vissa historieforskare sagts att sådana namn kunde indikera ett senvikingatida/tidigmedeltida system av kungliga förvaltningsorter i en kolonisationsprocess som just då fort- gick i Skåne, men Hallberg går systematiskt igenom namnen och konstaterar att de flesta avser orter som återfinns i perifera lägen. Av den anledningen finns ingen anledning att koppla dem samman med *Husar-bebyggelserna på gammalt svenskt område. Trots detta resultat talar han i slutet av artikeln med viss entusiasm om ”den nyfikenhet, iver och glädje som ortnamns- forskaren lätt låter sig ryckas med av, när namnmaterialet kan utnyttjas i ett större kultur- och bebyggelsehistoriskt sammanhang”. Så kan det helt visst vara, även om det inte just i detta fall var på det sättet. Ett stort intresse visar Göran Hallberg för uppkallelsenamn, alltså namn som kopierats efter främmande förebilder. De möter många sådana i hans ortnamnsutgåvor. Från den skånska namnskatten kan lyftas fram t.ex. de kontinentalt inspirerande Rosendal och Rosengård, Flenshuset, som kommer av Flensburg, och bibliska namn som Emaus, Jeriko och Jerusalem. Dessa äger intresse då de indikerar kulturströmmar som under olika tider påver- kat landsbygden. Även namn på järnvägsstationer liksom gatunamn kom att Minnesord 25 intressera honom. Genom de senare kommer han in på namnvårdsfrågor, vilket han också praktiskt arbetade med såsom ledamot av namnberedningen i Eslövs kommun. Hallberg behandlade även dialekter – bland annat uppehöll han sig vid skånskan och dess plats i olika nationsbyggen – samt en del om personnamn. Det som även skall lyftas fram är att han var en sällsynt flitig och duktig upptecknare. Ett stort populärvetenskapligt förmedlingsintresse fanns hos honom. I den populärt hållna serien om ortnamn i olika landskap som utkom på 80-talet och början av 90-talet skrev Göran om namnen i Småland och Blekinge samt på Öland. Här lyckas han presentera komplicerade tolkningar mycket begripligt. För dagspressen skrev han under ett halvsekel artiklar och recensioner i stort antal, och han var dessutom uppskattad som föredragshållare samt medverkade i radio och besvarade frågor om dialekter och ortnamn. Göran Hallberg ställde också generöst sina krafter till förfogande som redaktör, och har därvid svarat för olika festskrifter, konferensrapporter och samlingsvolymer. Åren 1976–96 samt 2004–08 utgav han Sydsvenska ort- namnssällskapets årsskrift och mellan 1997 och 2008, tillsammans med professor Christer Platzack, Arkiv för nordisk filologi. I den senare tidskriften medverkade han därtill med åtskilliga bidrag i den nordiska litteraturkrönikan. Vid sidan av sin yrkesgärning engagerade sig Göran Hallberg lokalpoli- tiskt i Eslöv, där han 1988–91 och 1994–98 var ordförande i kommunfull- mäktige och 1983–97 ledamot av kulturnämnden. Han deltog som sagt även i namnberedningens arbete i Eslöv. Göran Hallberg var en flitig vetenskapsidkare, det visar hans omfattande bibliografi. Lejonparten av hans produktion rör ortnamn. Dessa studier kän- netecknas av god förtrogenhet med källor, intim lokalkännedom och stort intresse för namnens kulturella kontext. Han brann inte minst för den folk- kulturella bakgrunden till namnen. Som människa var Göran generös och hjälpsam mot sina medforskare. Arkivet stod under hans tid som arkivchef generöst öppet för besökare långt utanför de ordinarie öppettiderna, och inte minst stod dörren till Görans rum öppen. Många gånger hade han nog alldeles för mycket att stå i, och breven avslutades ofta med de tre orden ”I hast hälsar …”. Detta blev också den passande titeln på den festskrift som tillägnades honom av forskarkolleger på hans sextioårsdag 1999 och som visar på hans breda forskarkontakter i hela Norden. Göran Hallberg invaldes i vår akademi år 2000, och fick 1991 pris ur Janckes fond och 2007 ur Sahlgrens fond.

Den 24 juli 2019 avled vår seniorledamot och förre preses Carl Göran Andræ, Uppsala, i en ålder av 89 år. Carl Göran föddes i Uppsala men växte 26 Minnesord upp i biskopsgården i Linköping där hans far Tor och mor Ellen Andræ residerade. Fadern var välkänd religionshistoriker och orientalist och hade varit professor både vid Stockholms högskola och Uppsala universitet innan han blev biskop. Med denna bakgrund kan sägas att Carl Göran föddes in i den akademiska världen. Men, som påpekats av hans kollega och vår ledamot Maria Ågren i hennes minnesteckning, bakgrunden i en elitmiljö ”kombinerades hos honom med en jordnära distans till det akademiska livet som ofta kunde ta sig humoristiska uttryck”. Detta är på pricken Carl Göran. I Aka- demiens lokal på Klostergatan finns en målning av honom, hans officiella presesporträtt signerat Ulla Fries, som visar en högtidsklädd Carl Göran som lite lekfullt ler mot betraktaren med handen vilande i en avslappnad position mot armstödet. Också detta är Carl Göran – jag minns den lätthet och den enkelhet med vilken han ledde Akademiens möten. Carl Göran Andræ blev historiker. Han framlade 1960 en doktorsavhandling med titeln Kyrka och frälse i Sverige under äldre medeltid, där han analyserar den politiska och fiskala relationen mellan statsmakt, adel och kyrka. Avhandlingen var ett lysande specimen, stringent i sin analys av källorna. Vid disputationen var Linköpingsstudenten Tage Danielsson – vid den tiden inackorderad hos Carl Görans mor Ellen – tredje opponent och inledde sin del av disputationen med att högt ropa: ”Är det sant att man blir lomhörd på Carolina?” varpå Carl Göran med handen vid örat svarade: ”Va?”. Utifrån sin avhandling deltog Carl Göran tidigt i ett antal internationella konferenser, men han återvände till hemmaplan och kom att stanna kvar i det nationella sammanhanget. Vad jag förstått var det ett medvetet val från hans sida. En pärla på medeltidsforskningens område från en något senare del av Carl Görans karriär är uppsatsen ”Några tankar kring sädesmått, mynträk- ning och riksenande i Sverige”, som återfinns i festskriften till Herman Schück (1985). Det är en lärd studie som innehåller analyser av äldre tiders mått, mynträkning, marknader, kommunikationer, kulturella gränser och riksbildning och en del annat. En sådan studie kan bara sammanställas av en brett orienterad forskare som självständigt förmår ta ut en färdriktning också i andra ämnens källor. Hans intresse inom historieämnet tog sig tidigt också helt andra uttryck. Han kom att engageras i det omfattande forskningsprojekt som Humanis- tiska forskningsrådet tog initiativet till, nämligen ”Klassamhället: Folkrörel- serna”, lett av Erik Lönnroth med Carl-Göran Andræ och Sven Lundkvist som forskningsledare. Projektet understöddes genom ett särskilt anslag också av Sveriges riksdag. Inom projektet gjorde Carl Göran och hans forskarkolleger ambitiösa arkivinventeringar och en omfattande materialinsamling, där också tidens stora innovation, datorn, togs i anspråk. Forskningsprojektet generade åtskillig ny forskning om arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och frikyrkorörelsen, och innebar metodmässigt att Carl Göran och hans kolleger Minnesord 27 orienterade historieämnet mot samhällsvetenskaperna genom sin bearbetning av stora socialhistoriska datamängder. Carl Göran blev 1968 universitetslektor i historia vid Uppsala universitet, innehade 1971–84 en rådsprofessur i historia, särskilt de svenska folkrörel- sernas historia, vilken 1984 överfördes till universitetet. Han pensionerades från professuren år 1995. Carl Göran bidrog under sin långa professorstid starkt till historieämnets utveckling i Uppsala, och engagerade sig inte minst i forskarutbildningen. Andræ förblev vetenskapligt aktiv också efter sin pensionering. Mono- grafin Revolt eller reform. Sverige inför revolutionerna i Europa 1917–1918 utkom 1998 och kopplar samman den svenska arbetarrörelsen med den politiska utvecklingen. Boken Sverige och den stora flykten från Estland 1943–44 utgavs 2004. Den tillägnas hustrun Tiiu Mets som tio år gammal tillsammans med 35 andra ester efter en äventyrlig båtfärd över Östersjön ”landsteg på svensk mark den 14 september 1944 kl. 14.45 vid Landsort”. För att kunna beforska detta ämne, som alltså har en starkt personlig beve- kelsegrund för honom, kom stora källmaterial i Estland, Sverige, Tyskland och USA att genomgås, och Carl Göran lärde sig också estniska för att fullt ut klara uppgiften. I sin forskning söker han komma åt flyktingarnas egna berättelser. Det var en uppgift som brådskade då många som hade något att berätta, var gamla. Carl Göran hann dock inhösta ett sällsynt rikt material. Han undersöker vad som sker när esterna kommer till Sverige, hur de tas emot, hur den politiska diskussionen formar sig, hur tillvaron blir på lite sikt etc. Det är påtagligt att det finns en rätt positiv attityd till flyktingarna både från myndigheternas och allmänhetens sida, men i det politiska livet fanns en del kritiska röster. Boken är en mäktig prestation. Carl Göran var en sällsynt begåvad historiker – det har styrkts av åtskil- liga ämneskolleger –, verksam över breda fält, vidare en god akademisk ledare som uppbar förtroendeuppdrag både inom sitt ämne och utanför. Vid sin fakultet var han sålunda under ett decennium en uppskattad dekan. Dess- utom var starkt engagerad i Svenska historiska föreningen och, som sagt, vår preses, detta under åren 1995–2001. Som människa hade han ett ljust sinnelag, och det fanns hos honom en stark trohet mot traditionerna, men också en öppenhet för det nya, något som gjorde honom uppskattad i vida kretsar. Och så karakteriserades han som sagt mycket av sin naturliga lättsamhet och enkelhet. Carl Göran Andræ invaldes som arbetande ledamot i vår akademi 1980 och tilldelades priset ur Ahnlunds fond år 2002.

Den 15 augusti avled seniorledamoten Sölve Göransson, Uppsala, i en ålder av 94 år. Sölve växte upp i Kalmar som yngste son till rektorn vid Kalmar högre allmänna läroverk, germanisten Carl Ernst Göransson. Efter studentexamen 1944 påbörjade han sina akademiska studier vid Uppsala univer- 28 Minnesord sitets kulturgeografiska institution. Vid denna institution blev Sölve sedan kvar, efter disputationen som docent och universitetslektor, fram till pen sioneringen. År 1971 disputerade han på avhandlingen Tomt och teg på Öland. Om byamål, laga läge och territoriell indelning, vilken föreligger i en numera eftertraktad stencilutgåva som aldrig tryckts. Här diskuteras med utgångs- punkt från ett stort öländskt material byregleringens ursprung och genomför- ande. Analysen av det agrara kulturlandskapet belyser det bakomliggande samhällssystemet och kompletterar historiska källor. Publikationer av Göranssons hand såg under en sextioårsperiod från 1950-talet dagens ljus. Ofta rör det sig om metrologiska förhållanden, alltså det som har med uppmätning att göra, i Ölands geometriskt reglerade rad- byar, och det är alltid väl genomarbetade studier. I en tidig skrift från 1961 visar han t.ex. att solskiftet, som var en princip i byorganisationen, stammar från England, en högst intressant slutsats. Experter jag talat med säger att denna spännande studie ännu står sig mycket väl. Lantmäterikartorna utgör naturligt nog ett centralt material för honom, och på dem återfinns som bekant många namn, inte minst ägonamn som Sölve uppmärksammar i studier. I ett namnbidrag visar han att öländska bebyggelsenamn på -torp ofta har sitt ursprung i tidigmedeltida förflyttningar av byar. Tillsammans med Thorsten Andersson redigerade han det nummer av Bebyggelsehistorisk tidskrift som utkom 1983 och som handlar om äldre territoriell indelning i Sverige. Där medverkar Sölve själv med artikeln ”Härad, socken och by på Öland”. Sölve tyckte sig kunna se konturerna av en särskild Ölandslag under medeltiden, där man tidigare räknat med att Öland legat under Östgötalagens jurisdiktion. Frågan är väl knappast avgjord, men att det funnits en öländsk sedvanerätt är ställt utom allt tvivel. Sölve var mån om att nå ut med sin forskning till allmänheten och där- för bidrog han genom åren med uppsatser i ett antal sockenkrönikor – om Algutsrum, Bredsättra, Föra, Köping och Egby, Löt, Runsten och Ås. Dessa bidrag ger oss bilden av en författare som har god förmåga att pedagogiskt presentera sitt stoff för en bred läsekrets. Sölves kunskapsregister var brett, han arbetade sig systematiskt igenom sitt källmaterial, vidare tolkade han det initierat och källkritiskt, och argumenterade övertygande för sina slutsatser. Slutsatserna är därtill påtagligt ofta pregnant formulerade. Produktionen är inte så omfattande, men håller högsta kvalitet. Öland står i centrum för hans studier, men han blir för den skull aldrig lokal eller provinsiell. Genom detaljstudiet i det material han så väl kände, förmådde han se djupare samband, och hade med dessa glas- ögon möjlighet att förstå förhållanden också utanför Öland. Han ser, kan man säga, på detta sätt världen genom vattendroppen. Något som också kan uppmärksammas är att han tidigt publicerar sig på engelska och därmed dras Minnesord 29 in i den internationella diskussionen, vid den tiden inte alltför vanligt bland ämneskollegerna. Sölve deltog långt upp i åren i våra sammankomster, och det var en lycka att få sitta intill denne kunskapsrike forskare. Han kunde nog uppfattas som tillbakadragen, men kom forskning på tal livades han upp. Och ställde man en fråga som han inte omedelbart hade svaret på, fick man inom någon vecka en längre utredning med post som detaljerat klargjorde allt man undrat över, och mer därtill. Sölve var generös mot sina medforskare, det är det många som kan vittna om. Sölve Göransson blev arbetande ledamot i vår akademi redan 1978. Han erhöll pris ur Diös fond 1984 och ur Sahlgrens fond 2008.

Så till sist: den 27 september avled vår seniorledamot Bengt Nordberg, Upp- sala. Han blev 83 år gammal. Bengt växte upp i Eskilstuna som son till fil. dr och rektor Stig Olsson Nordberg och adjunkten Britten. Fadern hade 1926 lagt fram en avhandling i Uppsala om fornsvenskan i latinska originaldiplom före 1300, och Bengt kom sålunda från ett bokligt hem. Från mitten av 1950- talet läste han vid Uppsala universitet med målet att bli svensklärare, blev 1961 fil. mag. och undervisade vid skolor i Uppsala som adjunkt ett antal år. År 1967 började han forskarstudier i nordiska språk, var forsknings assistent 1967–73 och lade 1972 fram sin licentiatavhandling, vilken jag strax återkommer till. Bengt var i stort sett Uppsala trogen under hela sitt yrkesliv. Men under en termin 1973 tjänstgjorde han som extra universitetslektor vid Umeå universitet, dessutom han var 1975 forskningsassistent vid Svenska språknämnden i Stockholm. Från 1976 hade han tjänst först som forskarassistent vid Uppsala universitet och sedan, från 1980, som råds professor i sociolingvistik, en professur som 1994 överfördes till universitetet. År 2001 emeriterades Bengt. Temat för hans licentiatavhandling är böjningen av neutrala substantiv i Eskilstunamålet, dvs. huset – huse, bestämd pluralis husen – husena. Studien skriver in sig i det då nya sociolingvistiska (språksociologiska) paradigmet, med William Labov som portalfigur. Dessa studier är en utgångspunkt för mycket av det Bengt sedan under sin långa forskarbana kom att arbeta med: Eskilstunamålet står i fokus, materialet diskuteras energiskt i sina många detaljer och den språkliga förändringen mejslas skickligt fram. Bengt var med vid etableringen av FUMS, Forskningskommittén i Upp- sala för modern svenska, där hans lärare Gun Widmark samt Karl-Hampus Dahlstedt var drivande. Detta blev en framgångsrik avdelning – här bedrevs svenska och nordiska projekt, här fanns en väl sammansatt och aktiv forskar- grupp, hit inbjöds internationella och nordiska forskare och härifrån ström- made en strid ström av forskningsrapporter. FUMS var navet för den sociolingvistiska forskningen i Norden. 30 Minnesord

Bengt återvände ofta till det talade språket i Eskilstuna men belyste det ur många skilda perspektiv. I boken Det mångskiftande språket (1985) återfin- ner man ett antal av hans uppsatser 1972–82, som illustrerar en rikedom av infallsvinklar. Redan från första början förmärker man i Bengt sociolingvistiska studier viljan att mer generellt belysa språkutvecklingen. Tillsammans med sin elev Eva Sundgren, som 2002 framlade avhandlingen Återbesök i Eskilstuna, jämför han talspråket i Eskilstuna 1967 och 1996 för att komma åt föränd- ringsförloppen. I denna konkreta undersökning kan också samma talare från de två undersökningsåren studeras genom en s.k. panelundersökning. Det bestående intrycket av studien är att språkutvecklingen för de valda språk- dragen som alla ligger över medvetandenivån, går långsamt. Man kan säkert hitta förklaringar som är specifika för Eskilstuna, men främst är det faktiskt så att språkförändringar verkligen går mycket långsamt, trots den ofta torg- förda uppfattningen att språket förändras i racerfart. Bengt hade också ett stort ansvar för ett nordiskt stadsspråkprojekt som involverade forskare från de skandinaviska länderna och Finland och startade i början av 1980-talet då intresset ökat för de språkliga konsekvenserna av den pågående urbaniseringen. En engelskspråkig sammanfattning av projektet utgavs 1994, boken The sociolinguistics of urbanization. The case of the Nordic countries (de Gruyter). Bengt fick dessutom ofta uppdrag att ge forskningsöversikter inom sitt forskningsområde, t.ex. för tidskriften Sociolinguistica (13, 1999; 17, 2003). Inget lämnas i dessa översikter åt slumpen, och de är därför sällsynt värde- fulla för dem som vill komma in i forskningsfältet. Men Bengts forskningsintressen var mångsidiga. Han inledde sin bana inom stilistiken och publicerade 1968 boken Recensenter och läsare. Stil- och ordstudier i några lyrikrecensioner. Viktigare ändå var dock hans insatser som samtals- och interaktionsforskare, där han med tiden kom att inta en rangplats. I den festskrift som vår hederspreses Lennart Elmevik fick 1996, finns en liten uppsats av Bengt som originellt nog har vissa passager i ”du”-form. Där får man veta att Lennart och Bengt genom åren luftat sina uppfattningar om samtalsforskning, där artikelförfattaren menat att talspråksforskningen ”ger mycket viktiga insikter om språkets funktioner och om människan som social varelse”, medan festskriftsmottagaren intagit ”en mer avvaktande, för att inte säga skeptisk hållning”. Med detta bidrag säger sig Bengt vilja över- tyga Lennart – och andra skeptiker – om talspråksforskningens potential. Bengt lyckas väl med att visa att vardagliga samtal avslöjar ”attityder, för- hållningssätt, metoder för mänskligt samarbete och vägar till samförstånd eller konflikt”. Bidraget blir en välformulerad och övertygande plaidoyer för samtalsforskningen. Minnesord 31

I projektet Samtalsspråkets grammatik – som involverade forskare i Sve- rige och Finland och genomfördes av Bengt tillsammans med Jan Anward – sätts sökarljuset på det fritt flödande språket i två- och flerpartssamtal. Ytt- randen är sociala handlingar, anpassade till den situation som byggts upp av de närmast föregående replikerna och händelserna. Ett antal studier från forskningsprojektet samlades av Nordberg och Anward i en volym 2005, vilken visar forskningsfältets potential. Bengt publicerade så sent som 2016 en innehållsrik uppsats i tidskriften Språk och stil om talackommodation, språkstruktur och språkförändring som uppvisar en rikedom i perspektiv och en skärpa i analys. Bengt Nordberg var en forskare i ständig utveckling. Han arbetade som vi sett inom flera fält, främst som sociolingvist där han intar en rangplats i Norden, med tiden som ledande samtals- och interaktionsforskare samt med tidiga bidrag inom stilistiken. Han var noggrann, metodmedveten och teoretiskt väl bestyckad, dessutom mån om att hans studier – som ibland kan vara mycket detaljerade – hela tiden ändå skall rymma generaliserbar kunskap. Min genomgång av Bengt Nordbergs produktion inför dessa minnesord har belönat mig med timmar av stimulerande läsning. Bengts vetenskapliga produktion är sammantaget imponerande, så det var inte särskilt oväntat att han år 2015 fick motta Svenska Akademiens språkforskarpris. Jag sade i förbigående att Bengt en termin undervisade vid Umeå universitet, närmare bestämt blivande svensklärare. Det var hösten 1973, och jag var faktiskt en av hans studenter. Han var som lärare ytterligt noggrann, ämnet var grammatik och Olof Thorells Svensk grammatik hade just utkommit och var vår kursbok. Bengt gick sorgfälligt igenom den svenska grammatiken och förklarade allt – och det in i minsta detalj. Han var också som lärare samvetsgrann och lät hela tiden de konkreta språkexemplen stå i centrum. Bengt deltog ofta i Akademiens sammankomster i Uppsala, men var också med vid våra exkursioner. Han var lågmäld, men i de vetenskapliga samtalen engagerades han sig lätt och delade då med sig av allt det han hade i sin vetenskapliga ränsel. Bengt Nordberg invaldes i vår akademi år 1996, och fick pris ur Janckes fond 1992.

I en allvarsstund som denna är det självklart att man stannar upp inför livet och döden. Sorgen finns, naturligt nog, hos oss denna stund när vi minns våra tio bortgångna ledamöter, men också glädjen för att vi har fått ha dessa människor ibland oss med allt vad de kunnat lära oss, vad de berättat för oss och vad de anförtrott oss, och – än viktigare – vad de betytt för oss som före- bilder och inspiratörer – kort sagt: som medmänniskor. 32 Minnesord

En numera bortgången vän i Umeå sade en gång: ”Döden inte är det intressanta, det är livet och dess fantastiska mysterium vi bör fascinera oss över”. Den lärdomen tycker jag vi skall ta med oss. Vi stillar oss nu en stund och minns våra bortgångna ledamöter. Minnesord 33 Carl Göran Andrae 1930–2019 Carl Göran Andrae föddes år 1930 och växte upp i biskopsgården i Linkö- ping. Fadern, biskop Tor Andrae, var religionshistoriker och sin tids främste svenske expert på islam och sufismen. Tidigare hade fadern varit verksam som professor vid Stockholms högskola och vid Uppsala universitet, och han var även en av de aderton i Svenska Akademien. Denna bakgrund gjorde naturligtvis att Carl Göran sedan barnsben var hemtam i såväl den kyrkliga som den akademiska världen; han var ingen bondestudent. Men hemtam heten i det som då ännu mer än nu var en elitmiljö kombinerades hos honom med en jordnära distans till det akademiska livet som ofta kunde ta sig humoristiska uttryck. Carl Göran Andrae kom att ägna hela sitt yrkesliv åt historieämnet och han gjorde det vid Uppsala universitet. Som historiker var han ”rikt begå- vad” – ett uttryck som ofta återkommer om honom. Han tog nyfiket till sig nya intryck och idéer, och var också mån om att dela med sig av dem till andra. Min kollega Jan Lindegren, som var den som efterträdde Carl Göran Andrae, har vittnat om hur Carl Göran tog initiativ att till Historiska institutionen bjuda in forskare från andra länder, och då inte enbart från Tyskland, som var det land man tidigare främst varit orienterad mot, utan även från fransk- och engelskspråkiga områden. Orienteringen mot fransk forskning syns bl.a. i doktorsavhandlingen Kyrka och frälse i Sverige under äldre medeltid (1960). Här analyserade han hur den politiska och fiskala relationen mellan statsmakt, adel och kyrka växte fram. Han påvisade uppfattningen att kronans gamla rättigheter inte fick förminskas, samt vikten av att extrabeskattning måste begränsas och därtill godkännas (= beviljas) av skattebetalarna. Den strama analysen hindrar inte att författarens sinne för humor skymtar fram. Han nämner till exempel att heliga Birgitta i ett läge ”erbjöd sig att sända sina söner som gisslan till kungens fordringsägare, möjligen något överskattande sönernas pekuniära värde.” (s. 217). Avhandlingen ledde till att Carl Göran kom att delta i en rad internationella konferenser, där han lärde känna den tidens ledande medeltidsforskare. Men han valde medvetet bort den internationella arenan, enligt egen utsago efter att ha bevittnat den konkurrens och stress som rådde där. Carl Göran bidrog till Uppsala universitets verksamhet och väl inte bara genom sin historikergärning. Han var också en akademisk ledare som tog ansvar och tänkte långsiktigt. Han var länge verksam inom det så kallade folkrörelseprojektet, som syftade till att kartlägga och förklara de tre stora svenska folkrörelserna arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och frikyrko rörelsen. Projektet hade initierats av Humanistiska forskningsrådet, men fick särskilt ekonomiskt stöd från Sveriges riksdag. I sin roll som en av ledarna för projektet började Carl Göran Andrae intressera sig för möjligheten att 34 Minnesord utnyttja datorer för att på ett effektivt sätt kunna bearbeta och analysera de stora mängder data som projektet samlade in om folkrörelsernas medlemmar. Jag har själv hört honom berätta livfullt om hur han skrev hålremsor och gjorde körningar på UDAK:s datorer. På så vis var han en pionjär inom det område som vi idag kallar digital humaniora. Man kan också säga att han metodmässigt orienterade historieämnet åt det samhällsvetenskapliga hållet, samtidigt som andra historiker i teoretiskt avseende orienterade historieäm- net mot samhällsvetenskaperna. Jag skulle också vilja peka på att intresset för nya sätt att bearbeta stora socialhistoriska datamängder var något som Carl Göran hade gemensamt med Egil Johansson vid Umeå universitet, den Egil Johansson som utforskade svenskarnas läsförmåga genom de bevarade husförhörslängderna. Umeå universitet tog fasta på Egil Johanssons idéer och det ledde till att den idag världskända Demografiska databasen startades. Uppsala universitet har inte på samma sätt byggt vidare på den tidiga historiska datakompetens som bl.a. Carl Göran Andrae representerade. Carl Göran Andrae begränsade dock inte sitt ansvarsområde till folkrörel- seprojektet eller till medeltidsforskningen. Han månade om Historiska institutionen som helhet och var angelägen om att de centrifugala tendenser som följde med de stora forskningsprojekten – folkrörelseprojektet var nämligen inte det enda – skulle hållas i schack. Han engagerade sig i forskarutbildningen, utformade de då omfattande läskurserna och drev tidigt linjen att alla doktorander skulle ha två handledare, inte bara en. När jag blev doktorand under 1980-talets andra hälft var det således en självklarhet att alla skulle ha två handledare. Jag har senare förstått att detta inte alls var självklart vid alla universitetets institutioner eller vid alla landets universitet på den här tiden. Kravet på två handledare ger stabilitet och trygghet till doktoranden, och Carl Göran Andrae insåg det. Fallenheten för akademiskt ledarskap gjorde att Carl Göran Andrae blev dekan för det som idag heter Historisk-filosofisk fakultet, ett uppdrag han hade i tio års tid och skötte på ett uppskattat och omvittnat demokratiskt sätt. Han var även preses i denna akademi, inspektor för Östgöta Nation och sekreterare i Svenska Historiska Föreningen. I den senare rollen kom han att ta initiativet till det första svenska historikermötet. Detta var en tidig svala som inte gjorde någon sommar, men långt senare togs idén åter upp av Pär Frohnert vid Stockholms universitet. Historikermötet är nu ett regelbundet återkommande evenemang som samlar landets historiker. Carl Göran Andrae var påtagligt vital även långt efter att han gått i pen- sion 1995. De båda monografierna Revolt eller reform: Sverige inför revolutionerna i Europa 1917–1918 och Sverige och den stora flykten från Estland 1943–44 kom således ut 1998 respektive 2004. Det förra arbetet byggde på och syntetiserade hans omfattande kunskaper om folkrörelse-Sverige, medan det senare analyserade den migrationsström som hans hustrus familj var en Minnesord 35 del av. För att kunna skriva den boken lärde sig Carl Göran Andrae i hög ålder estniska. Carl Göran Andrae hade ett påfallande pojkaktigt utseende och sätt, även långt efter sin pensionering. Han hade en busig kalufs med få grå hår och en levande blick, han gick alltid spänstigt och med rak rygg. Jag minns honom som en person som alltid var vänlig och aldrig lät dåligt humör gå ut över sina medmänniskor. Han hade förmågan att se bort från sina egna intressen och tänka på andra och på helheten. Vid begravningen i Helga Trefaldighets kyrka 16 augusti i år förekom ingen defilering kring kistan, enligt önskemål från Carl Göran själv. Det skapade ett lugn och en stillhet i kyrkorummet. Detta lugn och denna avledning av uppmärksamheten från den egna personen tror jag var kongenialt med Carl Göran själv.

Maria Ågren 36 Minnesord Ingmar Brohed 1940–2019 Professor emeritus Ingmar Brohed avled i Lund den 27 mars 2019. Han över- levde med tio dagar den stroke som drabbade honom i Jörlanda i Stenung- sunds kommun. Dit kom han redan 1940 vid sex månaders ålder, och där slutade i praktiken hans liv. Jörlanda var hans mycket omtyckta fritids- och sommarviste i 79 år. Där kopplade han av från studier, forskning och admi- nistration, men det hindrade honom inte från att skriva åtminstone en artikel som publicerades i två delar i en lokal skriftserie. Den handlade om Jörlanda och hade rubriken ”Jörlanda badförening 1937–1985. En folkrörelses historia mellan bofasta och sommargäster” och innehåller ett antal tidstypiska och skojiga fotografier. Hans intresse för detta område framgår också av att han som vuxen, och med doktorsring, även promoverades till guldmagister i simskolan i Jörlanda tillsammans med sina två söner. Ingmar föddes i Göteborg och var son till kyrkoherden Nils och folk- skollärarinnan Ingegerd Brohed. Efter studentexamen flyttade han till Lund för teologiska studier, och förutom en teologie kandidatexamen avlade han en filosofie magisterexamen med ämnena teoretisk filosofi och historia. Han disputerade 1973 på avhandlingen Stat och religion. Ett problemkomplex i svensk akademisk undervisning under 1700-talet. Samma år blev han docent. Hans avhandling behandlar särskilt hur det tyska naturrättsliga tänkandet fick betydelse för svensk lära om staten och för den kyrkorättsliga reflex- ionen. Han undersökte vilken undervisning som bedrevs vid universiteten i Uppsala, Lund och Åbo under en hundraårsperiod, och en rad, ofta väl- kända akademiska lärares ståndpunkter analyserades. Avhandlingen behandlar inledningsvis utmärkande drag i de naturrättsliga statsuppfattningar som universitetslärarna förmedlade till studenterna. Det gäller bland annat frågan om orsakerna till statens uppkomst och hur lärarna försökte legitimera den politiska makten i staten med hänvisning till Bibeln, men hur det sistnämnda alltmer gav vika för en sekulariserad statsuppfattning. Statens uppkomst var grundad på människors frivilliga överenskommelse och inte på en gudomlig ordning. Dock innebar denna förändring inte att man ansåg att religionens betydelse för staten försvann, utan alltfort framhölls dess betydelse som det sammanhållande bandet i staten. Författarens lärdom och hans blick för väsentligheter gjorde att han kunde accentuera de stora linjerna i den historiska utvecklingen, och avhandlingen gav flera viktiga bidrag till förståelsen av den idédebatt som pågick under 1700-talet. Som titulärdocent hade Ingmar under två års tid anställning vid Lands- arkivet i Lund. Detta medförde att han gjorde upptäckter av arkivmaterial som låg till grund för hans fortsatta vetenskapliga produktion. Bland annat fann han vid en inspektion i Ängelholms kyrkoarkiv att de äldre delarna av Lunds stifts prostkonvents arkiv faktiskt fanns kvar. Detta resulterade 1975 i monografin Prostmötet i svenska kyrkan under 1900-talet: dess tillkomst Minnesord 37 och första verksamhetstid i Lunds stift och dess framväxt i övriga stift. Här studerade Brohed noggrant uppkomsten av de möten som kontraktsprostarna samlades till i mer organiserad form i Lunds stift från 1905, då den första samlingen ägde rum, och vilka funktioner dessa samlingar fyllde under den första verksamhetstiden fram till 1924. Genom studien av Lunds stift kunde han i samma monografi, i korthet och i jämförande perspektiv också diskutera framväxten av motsvarande funktion i de övriga stiften i Sverige. Dessa låg nästan genomgående åtskilliga decennier efter Lunds stift i detta avseende. På en övergripande nivå blev studien även till en komplettering till hur man tidigare inom forskningen sett på konfrontationerna mellan gammal och ny teologi i södra Sverige i början av 1900-talet. Bara två år senare kom en ny monografi, också byggd på ett omfattande arkivmaterial. Ingmar återvände här till 1700-talet, då ungdomens konfirmation på nytt aktualiserades, men nu som en evangeliskt tolkad rit efter reformationstiden, då den hade avskaffats i dess medeltida sakramentala form. Undersökningen har titeln Offentligt förhör och konfirmation i Sverige under 1700-talet. Det är fråga om en fallstudie gällande tiden 1690–1811, där Lunds stift är utgångspunkten både för analysen av debatten om konfirmationen och den liturgiska praxis som förekom, men där också riksplanet har en given plats i framställningen. Hans undersökning blev grundläggande för den fortsatta forskningen kring konfirmationsakten, liksom för diskussionen inom Svenska kyrkan när nya gudstjänstordningar för denna akt har förberetts, och det ända in i vår egen tid. År 1978 tillträdde han professuren i kyrkohistoria vid Lunds universitet och efterträdde därmed sin lärare och handledare. Han upprätthöll denna tjänst fram till 1995. Under den tiden publicerade han en rad artiklar inom vitt skilda kyrkohistoriska områden samt ett stort antal recensioner av vetenskapliga verk, inte minst i Kyrkohistorisk Årsskrift. Men han skrev också mer populärvetenskapligt hållna artiklar i dagspressen. Ingmar Brohed förde under denna tid fram 16 doktorander till disputation. Han var omvittnat omtyckt av sina studenter och doktorander för sina goda relationer till dem, vilket hade sin grund i hans stora beläsenhet och vetenskapliga kringsyn, men också i hans vänlighet och ödmjukhet; han var ingen person som slog på trumman för sig själv. Under tiden som professor kom han att engageras i produktionen av Nationalencyklopedin, och han var även som sekreterare i Lunds stifts herdaminneskommitté en av de drivande krafterna för att arbetet med stiftets herdaminne skulle komma att slutföras. Under professorstiden redigerade han också tre volymer, varav en gällde reformationstiden i Nor- den, en fick titeln Church and people in Britain and Scandinavia och en tredje handlade om kyrkan och nationalismen under 1800-talet. Han fungerade också under sin professorstid som prodekanus och dekanus vid den teologiska fakulteten under åren 1987–1995. 38 Minnesord

1995 lämnade han universitet och tillträdde som chef för Svenska kyrkans forskningsråd med säte i Uppsala. Av många insatser för forskning bedriven inom ramen för Svenska kyrkan och med finansiering genom denna bör sär- skilt nämnas det projekt som resulterade i åtta volymer med titeln Sveriges kyrkohistoria. Ytterst var det Ingmar Brohed som hade ansvaret för dess full- bordan. Till detta ändamål bidrog han själv med den åttonde volymen som omfattar tiden 1910–2000. Den krävde en stor arbetsinsats av honom av flera skäl, bland annat på grund den enorma tillgången på källmaterial – det gällde att välja bort på ett vetenskapligt godtagbart sätt – men också beroende på svårigheten att analysera en tidsperiod som han till stor del själv hade varit med om, liksom att skriva om personer som ännu var i livet, samtidigt som detta också kunde bereda glädje. Han var ledamot av Svenska kyrkohistoriska föreningens arbetsutskott i över 25 år, under längsta tiden som vice ordförande. I vår akademi invaldes han 1997 och var sedan tidigare ledamot av Kungl. Humanistiska Veten- skapssamfundet i Lund, där han under flera år var sekreterare respektive ord- förande. Från 1995 tillhörde han Kungl. Vitterhetsakademien. Han utsågs som denna akademis representant i det omfattande Sockenkyrkoprojektets nätverk. Det innebar bland annat att han engagerade sig i frågan om de så kallade övertaliga kyrkorna. Av den anledningen skrev han en artikel som publicerades 2008 med den år 2007 rivna Maglarps församlingskyrka utan- för Trelleborg som belysande exempel under rubriken ”Statlig kulturminnes- lagstiftning och kyrkobyggnader.” Efter sin pensionering fungerade han under många år som aktiv ledamot av styrelsen för Stiftshistoriska sällskapet i Lunds stift. När det blev aktuellt att planera en serie vetenskapliga böcker med anledning av att Lunds dom- kyrkas krypta firar 900-årsjubileum år 2023 – den invigdes den 30 juni 1123 – föll det sig helt naturligt att tillfråga Ingmar om att bli ordförande för det så kallade ”Vetenskapliga rådet”, som ansvarar för att böcker om domkyrkans historia skrivs och publiceras. Till detta projekt hann han själv författa ett kapitel som i manuskript har titeln ”Domkyrkan som stiftskyrka, försam- lingskyrka och universitetskyrka under 1700-talet” och kommer att bli hans sista publikation. Vårt arbete går vidare, men tyvärr utan hans helhjärtade engagemang och ledning. Det vore fel att vid en minnesteckning också i vårt sammanhang inte nämna det kyrkliga engagemang som gick utöver vad han gjorde inom ramen för sina vetenskapliga anställningar. Således var han för en tid ledamot av kyrkorådet i en av Lunds ytterkantsförsamlingar och efter flyttning inom staden frivilligt engagerad i Allhelgonakyrkans arbete. Där ägnade han sig bland annat åt guidning av kyrkan för olika grupper och skrev en rikt illustrerad kyrkobeskrivning, som med tanke på sammansättningen av turister i Lund har översatts till tyska. Minnesord 39

Ingmar och jag behärskade båda och njöt av den ädla konsten att röka tobak. Det betydde att vi många gånger fick tillfälle till samtal utomhus, förstås, och enbart oss emellan, samtal av såväl akademisk som helt privat karaktär, såvida inte någon smygrökare kom och ville snylta på våra cigaret- ter. När man träffade honom så, och i andra sammanhang för övrigt, fick man alltid den bestämda uppfattningen att han nog sedan tidigt i livet, med tanke på hans bohuslänska bakgrund, inte bara kunde Luthers förklaring till det åttonde budet i Lilla katekesen, utan också hade tagit till sig dess faktiska innebörd och gjort den till sin: ”Vi skola frukta och älska Gud, så att vi [icke beljuga, förråda, baktala eller illa berykta vår nästa utan urskulda vår nästa, tänka och tala väl om honom och tyda allt till det bästa.” Den 12 april tog flera hundra personer farväl av honom i Lunds Allhel- gonakyrka. Frid vare över hans minne.

Bertil Nilsson

Den medeltida sockenprästen och sockenborna 41 Den medeltida sockenprästen och sockenborna

Av Bertil Nilsson

Kyrkan i Sverige ingick under medeltiden i en enhet som omfattade hela Västeuropa. Det var alltså inte frågan om någon Svenska kyrkan i vår tids mening. Dess identitet var internationell, och dess högsta ledning utgjordes av påven med kurian i Rom. Därifrån utgick föreskrifter som från mitten av 1100-talet betecknades som den kanoniska rätten. Formellt sett gällde den överallt där påven erkändes som kyrkans överhuvud. Den kanoniska rättens föreskrifter med därtill hörande kommentarer och tolkningar skulle självfal- let efterlevas. För det ändamålet förmedlades de via ärkebiskoparna i deras respektive så kallade kyrkoprovinser—i vårt fall ärkebiskopen av Uppsala— till de underlydande biskoparna inom provinsen. Det skedde vid de idealt sett årligen återkommande kyrkomöten som benämndes provinsialkoncilier. Biskoparna i sin tur skulle sedan förmedla besluten till prästerna i sina stift, vilka möttes i stiftsstaden en gång om året, bland annat för att ta del av nyheter på kyrkorättens område. Genom sin utbildning fram till prästvigningen och genom biskopens beslut i anslutning till prästmötena förväntades sockenprästerna behärska de bestämmelser som gällde för dem i relation till sina sockenbor. Föreskrif- terna omfattade en rad olika områden, som hade relevans för hur det kristna livet skulle levas på allra lägsta nivå i kyrkans hierarkiska uppbyggnad, alltså i de enskilda socknarna. Som vi vet är idealet många gånger svårt att omsätta i praktiken. Det gällde också både i fråga om hur sockenprästerna förhöll sig till sina sockenbor och hur sockenborna förhöll sig till prästerna. Jag skall belysa några aspekter av detta utifrån tre rättsfall, som i stort sett är de enda bevarade i sitt slag från det medeltida Sverige. Det första handlar om sockenprästens skyldighet att ha kontroll på att ingen i socknen företrädde en lära som stred mot den grundläggande och officiellt antagna kyrkliga dogmatiken. Det andra handlar om de krav som ställdes på sockenprästen i moraliskt hänseende, och det tredje gäller hans skyldigheter i fråga om ämbetsutövningen i praktiken.

Föredrag vid Kungl. Gustav Adolfs Akademiens högtidssammanträde den 6 november 2019. 42 Bertil Nilsson

Med det fjärde Laterankonciliet år 1215, som hölls i påvens palats på Lateranen i Rom, fastställdes ett antal föreskrifter med direkt relevans för den enskilde sockenbon också i det avlägsna Sverige. Dit hörde den grund- läggande läran om vad som faktiskt skedde inom ramen för mässan, som firades av prästen åtminstone varje söndag i sockenkyrkan. Det heter i kon- ciliets dekret att ”Kristi kropp och blod i sanning finns i altarets sakrament under brödets och vinets gestalter, sedan brödet transsubstantierats till kropp och vinet till blod genom Guds makt.” Detta innebar alltså att brödets och vinets väsen, deras substans, förvandlas, fastän de yttre egenskaperna såsom utseende, smak och lukt etc. förblir oförändrade. Vid samma koncilium fastställdes också den så kallade påskplikten. Den innebar att varje vuxen rättrogen hade skyldighet att gå till nattvarden åtmin- stone en gång om året, och det vid påsk. Det kunde ske endast efter att man biktat sina synder inför sin biktfader, som för så kallat vanligt folk i princip var sockenprästen, och sedan han hade meddelat förlåtelsen och pålagt en med hänsyn till synden och syndaren avpassad botgöring. Både nattvards- läran och bestämmelsen om påskkommunionen, som i och för sig inte var några fullständiga nyheter år 1215, spreds med utgångspunkt från att kon- ciliebesluten hade allmängiltig rättslig ställning ut över den västliga kyrkan. Vi vet emellertid väldigt lite om hur denna lära och den aktuella föreskriften mottogs i de svenska socknarna, men ibland blev det ordentligt fel. Det är därför vi vet just detta som följer nu.

BOTOLF I GOTTRÖRA

Under de första tio åren av 1300-talet utspelade sig en märklig historia, åtminstone vad gäller svenska förhållanden, i Gottröra socken några mil sydost om Uppsala. Huvudagerande var en person vid namn Botolf, som antagligen var en vanlig bonde. Det finns endast en källa bevarad som ger information om honom, och den är daterad den 8 april 1311. Det var skär- torsdagen detta år, och dokumentet är utfärdat av ärkebiskopen av Uppsala. Det innehåller domen över Botolf, men anger också varför han blev dömd. Rättssaken började antagligen 1303, när ärkebiskop Nils Allesson (1295– 1305) genomförde en visitation i Gottröra socken. Med all sannolikhet var det då som den lokale kyrkoherden rapporterade om Botolf till ärkebiskopen. Texten börjar med att hävda att Botolf från byn Östby hade framfört förkast- liga och kätterska tankar. Han hade nämligen vid något tillfälle sagt att Kristi kropps och blods sakrament inte var ett sakrament över huvud taget. Ingen mer information ges om hur han hade uttryckt sig eller vad som var skälet till hans ståndpunkt, men under visitationen ställdes han inför ärkebiskopen. Han erkände sin åsikt om altarets sakrament, och ”slutligen”, som det heter, ångrade han sig och avsvor sig sin uppfattning. Den medeltida sockenprästen och sockenborna 43

Därefter hade ärkebiskopen satt honom i det mindre bannet, som innebar förbud mot att gå in i kyrkan. I enlighet med straffets syfte blev det omöjligt för Botolf att ta emot nattvarden, och om han dog skulle han nekas kyrklig begravning. Samtidigt ålades han botgöring. Eftersom hans brott var allvarligt och gällde den kristna trons fundament och därmed hotade kyrkans enhet, fastställdes botgöringstiden sannolikt till sju år, något som stämmer med fortsättningen av historien, även om tidsutdräkten inte är nämnd i dokumentet. Exakt vad botgöringen innebar för just Botolfs del framgår inte. Antag- ligen innefattade den att han var tvungen att stå utanför kyrkdörren under gudstjänster samt, som ett minimum, fasta på vatten och bröd varje fredag och ett antal andra dagar. Dessutom var han tvungen att på dessa dagar bedja vissa specifika böner, vara tyst, avstå från nöjen, avstå från sex m.m. Så var det bestämt i de botgöringsföreskrifter som är bevarade från Uppsala stift, och de svarar mot dem som hade utfärdats av påvar och kyrkomöten under 1100- och 1200-talen. Efter den korta inledningen förflyttar sig ärkebiskopens text till påskda- gen 1310. Då gick Botolf och de andra sockenborna i Gottröra till altaret för att delta i kommunionen och ta emot sakramentet i enlighet med de förskrif- ter som fastställts år 1215. Det betyder att hans botgöringstid var avslutad och att han hade återupptagits i kyrkans fulla gemenskap enligt det normala och påbjudna förfarandet. Han hade så långt fogat sig i kyrkans krav; ingenting tyder på att han hade haft invändningar mot det. Under mässan överräckte kyrkoherden i Gottröra, som hette Anders, det invigda brödet, hostian, och frågade samtidigt Botolf om han trodde att detta var Kristi sanna kropp. Botolfs svar bör ha väckt berättigad uppmärksamhet hos kyrkoherden och de övriga närvarande. Han sade att om hostian verkligen vore Kristi sanna kropp skulle prästen ensam redan för länge sedan ha ätit upp den själv, men han, Botolf, skulle inte göra detta utan skulle försöka visa Gud lydnad på andra sätt i enlighet med sin egen förmåga. Dessutom lade han till följande: ”Om någon skulle börja äta en annan människas kropp, skulle den personen försöka hämnas om han kunde. Hur mycket mer energiskt skulle inte Gud göra det, eftersom han har makt därtill.” Och i texten framhölls även att Botolf hade sagt en massa annat; det handlade om hädel- ser, kätterska tankar och rena vansinnigheter, sägs det, men vi vet inget mer om det. Fortsättningen blev att kyrkoherden uppvaktade ärkebiskopen, som då hette Nils Kettilsson (1308–1314), och berättade för denne vad som hade hänt och bad att han skulle inkalla Botolf till sig. Men Botolf dök inte upp, trots att han offentligen och på vederbörligt sätt blev kallad. I november samma år 1310 var ärkebiskopen på visitation i Närtuna, en grannsocken till Gottröra. Av en händelse fanns Botolf där, liksom kyrkoherden Anders, som såg till att han blev förd till ärkebiskopen. Efter att denne hade frågat Botolf 44 Bertil Nilsson om det var sant att han hade sagt så som kyrkoherden rapporterat, svarade han: ”Ja, det sade jag, och jag förnekar inte att jag uttryckt mig på det sättet”. Detta möte mellan bonden i Gottröra och kyrkans högste ledare i Sverige ledde i sin tur till att kyrkoherden och tolv namngivna män från socknen kallades till en annan kyrka i närheten som ingick i ärkebiskopens visita- tionsrunda för att där under ed avlägga vittnesmål om Botolfs yttranden. Det resulterade i att Botolf fängslades och att några sade till honom, att om han framhärdade med sina ståndpunkter, skulle han komma att dömas till döden genom att brännas på bål. Han svarade då: ”Den elden går fort över”. Ärke- biskopen dömde honom följaktligen som kättare och överlämnade honom till världslig instans att verkställa straffet enligt lagen, det vill säga låta bränna honom på bål så som förutskickats, men dit följer inte berättelsen med. Kyrkoherden Anders fullgjorde uppenbarligen sin plikt i relation till sin sockenbo Botolf. Det skedde både genom att han hade kontroll på Botolfs läromässiga ståndpunkter och genom att av det skälet anmäla honom till ärke- biskopen i första vändan, och även genom ställa Botolf inför ärkebiskopen i det andra skedet sju år senare. Men därutöver hade han också i positiv mening fullgjort sina ämbetsåligganden genom att ta emot Botolfs bikt inför dennes påskkommunion och därmed medgivit att Botolf fick delta och borde delta. Så långt följde hela förfarandet de kyrkorättsliga föreskrifterna, men frå- gan är givetvis också varifrån Botolf hade fått sina uppfattningar. Fanns det medlemmar i en kättarrörelse i Uppland i början av 1300-talet? Var han i realiteten inte ensam om sina ståndpunkter? Det går inte att kartlägga, men det finns en antydan, eller faktiskt mer än så, om att han åtminstone inte helt och hållet tänkte själv; att det inte bara var fråga om att hans bondförstånd gjorde sig gällande i hans tankar, inte om just prästerna och hostian i alla fall. I Tyskland, vid staden Koblenz, finns en klippa vid namn Ehrenbreitstein som stupar 118 meter tvärbrant ner i floden Rhen på högra sidan. Vid tiden innan Botolf uppmärksammades i Gottröra, kunde man höra ungefär föl- jande från folk i allmänhet i Tyskland, dock utan att vi vet hur många det var fråga om: ”Om det funnes lika mycket Kristi kropp som hela Ehrenbreit- stein, skulle prästerna för länge sedan ha ätit upp det.” Beträffande Botolfs övriga tankegångar har det inte gått att spåra inspirationskällor vare sig i Sverige eller på kontinenten, men det är ju möjligt att sådana kan ha funnits. Det föranleder hur som helst frågan om hur ensam Botolf i Gottröra egentligen var med sina tankar i Uppland i början av 1300-talet.

LARS SUNESSON VIT I SÄBY

Mitt andra exempel handlar om en sockenprästs moraliska förhållningssätt till vissa sockenbor. En av förutsättningar för att hans beteende blev ett kyrkligt sett allvarligt fall var det krav som ställdes på att präster skulle leva Den medeltida sockenprästen och sockenborna 45 i celibat, det vill säga total sexuell avhållsamhet. Kravet hade diskuterats och ställts redan i den tidiga kyrkan och kan spåras tillbaka till omkring år 200. Det var emellertid först med den kyrkliga reformrörelsen från och med 1000-talets mitt som det kom att betraktas som helt oeftergivligt. Det moti- verades huvudsakligen utifrån två ståndpunkter. För det första skulle prästen vara fullständigt lojal mot kyrkan; i det medeltida språkbruket hette det att det var henne han skulle var gift med och ingen annan. För det andra skulle han vara kultiskt ren för att på ett korrekt sätt kunna handha sakramenten, i synnerhet gällde detta om att fira mässan. Celibatskravet fastställdes och preciserades med avseende på straffsank- tioner i synnerhet vid de tre Laterankoncilier som hölls under 1100-talet. I Sverige kom det tydligast att uttryckas vid det kyrkomöte som kardinallega- ten Vilhelm av Sabina sammankallade och ledde i Skänninge år 1248. I kar- dinalens dokumentation av besluten vid mötet nämns allra först det faktum att nästan alla präster var söner till präster. Kardinalen räknade detta till den ”totala förvirring” som han ansåg att landet befann sig i. Prästsönerna följde sina fäder i spåren genom att också de antingen högtidligen ingick äktenskap eller offentligen hade konkubiner i prästgårdarna med följd att de blev fäder. Detta fördömdes i de allra skarpaste ordalag av kardinalen, och han fast- ställde straff både för prästerna och kvinnorna i fråga. Sanktionerna saknade emellertid i stor utsträckning förankring i det som var möjligt att genomföra. Om de hade omsatts i praktiken, skulle det verkligen ha blivit förvirring i landet, men det insåg inte kardinalen. Hans beslut i Skänninge fick i realiteten mycket få konsekvenser i den svenska kyrkoprovinsen, där Vilhelm av Sabinas krav upprepades om och om igen i rättsliga dokument ända fram till medeltidens slut. Även i resten av den västliga kyrkan vägrade prästerna att inordna sig under celibatskravet. Bland annat mot denna kyrkorättsliga bakgrund skall den process ses som ägde rum i Linköpings stift under åren 1410 och 1411. Den gällde en kyrkoherde och kanik vid namn Lars Sunesson Vit. Det äldsta dokumentet som rör hans fall är daterat den 29 april 1410 och utgörs av ett brev från biskop Knut Bosson av Linköping. Det är ställt till Lars, som då var kyrkoherde i Säby socken i Norra Vedbo härad i Småland. Samtidigt var han kanik, det vill säga medlem av domkapitlet vid katedralen i Linköping, sannolikt sedan år 1400. Han hade alltså en relativt hög kyrklig position. Biskopens brev kom till mot bakgrund av anklagelser riktade mot kyrkoherde Lars från hans sockenbor. Dem hade biskopen fått del av genom vittnes- mål som avlagts i biskopsgården i Vadstena några dagar tidigare. Brevet, som är riktat direkt till Lars och alltså i du-form, börjar med en uppräkning av vilka brott han var anklagad för. Biskopen skrev bland annat så här: Lars var en väl- känd erotoman som hade ett antal barn. Han hade dessutom våldfört sig på en ung, ogift flicka, vars bikt han tidigare hade mottagit. Han hade därutöver ofta varit inblandad i konflikter med sina sockenbor i Säby och även i Motala, där 46 Bertil Nilsson han hade haft prästtjänst tidigare. Därför hade sådant hat framkallats mellan honom och sockenborna att det inte hade kunnat undertryckas. Detta faktum hade fört med sig fara för deras själar, vanära och död. Hade han varit lekman, fortsatte biskopen, skulle han för länge sedan ha dömts till landsförvisning, liksom hans anhängare. Vidare hade han ignorerat sina plikter i relation till sockenborna, så att många hade dött utan att ha fått del av boten eller andra sakrament. Därför var han inte lämpad för att inneha en prästtjänst och ett kyrkligt beneficium, alltså inkomstkälla, eftersom det ledde till förnedring för kyrkan och fara för de själar som han var satt att vårda. Vilka åtgärder vidtog då biskopen? Av dokumentet framgår att han hade kallat Lars inför sin domstol och att denne hade befunnits skyldig efter det att vittnesmål hade avgivits. Därför hade han i enlighet med kyrkans kanoniska rätt kärleksfullt förmanat Lars att avstå från sådant som hittills hade varit och ändra sin livsstil. Vidare hade han suspenderat honom från hans ämbets- utövning och avsatt honom som kanik i Linköping och kyrkoherde i Säby. Biskopen hade även bannlyst honom och befallt honom att inte ta bort några av sina ägodelar i Säby och på andra platser, förrän alla de skulder som han hade till kyrkan i Säby hade blivit betalda. Slutligen heter det att denna dom hade lästs upp i kapitelhallen i Linköpings domkyrka i närvaro av biskopen, domkapitlets ledamöter och andra ”trovärdiga klerker och lekmän”. I sitt brev klargjorde biskopen inte i detalj hur Lars’ olika brott hade kommit till uttryck, men redan det faktum att han hade barn, som han fått efter att han hade mottagit vigningarna till ämbetena i de högre graderna i den kyrkliga hierarkin, var tillräckligt för att han skulle straffas med förlust av tjänst och inkomstkälla. Men som vi hörde, handlade Lars’ överträdelser inte enbart om att han hade skaffat barn och våldfört sig på en flicka som var hans biktbarn, utan också om sådana ting som lett till döden. Tyvärr går det inte att komma åt vilka brott det rörde sig om, men Lars skyddades i det fallet av det som benämndes privilegium fori. Det innebar att en präst inte skulle ställas inför världslig domstol utan inför biskopens. Det var därför som biskopen påpe- kade att Lars annars och enligt världslig lag skulle ha landsförvisats med hänsyn till den brottlighet som han gjort sig skyldig till tillsammans med sina, som det heter, ”anhängare”, som alltså måste ha varit lekmän. Trots att det inte går att komma vidare med just denna del av rättsfallet, visar det hur som helst att åtminstone denne kyrkoherde Lars Vit bråkade med sina sockenbor, men uppenbarligen också hade anhängare bland dem, om det nu var hans sockenbor, som deltog i hans i detta fall okända kriminalitet. Vi bör också lägga märke till biskopens formulering att Lars’ levnadssätt och hans uraktlåtenhet att vårda sig om sina sockenbor hade lett till fara för deras själar. Även om detta var en standardformulering, hade den ändå sin grund i verkligheten, i detta fall i Säby och Motala. Hela processen fick i för- sta omgången som resultat att Lars betalade omfattande böter till biskopen, Den medeltida sockenprästen och sockenborna 47 och i sitt brev med anledning av detta betecknade sig själv som ”tidigare kyrkoherde i Säby”. Då, den 7 juni 1410, när han skrev till biskopen rörande böterna, kunde historien om Lars Vit och hans sockenbor ha varit slut, och allt hade kanske varit frid och fröjd. Ärendena var avslutade, och de ekonomiska transaktioner som hörde till dem var avklarade. Men det följde en fortsättning, och det redan under sommaren 1411. Den 5 juni detta år samlades en rad prominenta personer i dominikanernas konvent i Skänninge. Till dem hörde bland annat biskopen, en kanik, representanter för kleresiet samt domare i Skänninge. Då skulle det slutligen och sist bli klarlagt om de brott på det sexuella området som Lars hade anklagats för året innan av sockenborna i Säby verkligen hade ägt rum, eller om det var illasinnade rykten som låg bakom anklagelserna. Vittnen hade således inkallats till Skänninge, och deras vittnesmål blev föremål för ännu bevarade anteckningar av den notarius publicus som deltog i mötet och förde protokoll. Det erbjuder ett ganska intressant studium av en sockenprästs relation till sina sockenbor och andra lekmän som inte stod så högt på den sociala rangskalan. Här följer nu några representativa utdrag ur vittnesmålen. Det var fyra kvinnor som utgjorde huvudpersoner i de förhör som hölls i Skänninge och som är noggrant och detaljrikt protokollförda. De första som förhördes var två namngivna barnmorskor, som avgav sina vittnesmål för sig och under ed. Båda kunde vittna om att kyrkoherde Lars hade haft en kvinna vid namn Karin boende i prästgården och hade haft sex med henne, innan han tvingade sin tjänare Mårten att gifta sig med henne. På grund av att Lars egentligen avskydde Mårten flydde denne från sin hustru, medan hon stannade kvar i prästgården och blev gravid med kyrkoherden. Av det skälet skickade han iväg henne. Hon vistades då hos en släkting i en by utanför Skänninge, men avled i barnsäng, när hon födde ett barn som man trodde hade varit dött i en vecka. Det var i samband med att förlossningen förestod som hon hade avslöjat för sina barnmorskor att hennes man (Mårten) inte var far till barnet. Barnmorskorna lämnade dessa upplysningar vidare, så att hela historien blev känd i området. Detta faktum omvittnades av flera andra personer i Skän- ninge och trakten däromkring. Innehållet i förhören hade alltså två aspekter. Den ena handlade om att visa att kyrkoherde Lars hade begått brott på flera olika sätt: Han hade non- chalerat det kyrkliga kravet på att präster skulle leva i celibat; han hade behandlat Karin minst sagt illa dels genom att tvinga henne till äktenskap med Mårten, dels genom att ha sex med henne medan hennes man var borta och slutligen skickat iväg henne för att dölja det faktum att hon var gravid. Med juridiskt språkbruk hade han begått enkelt hor, det vill säga en ogift person hade haft sexuellt umgänge med en gift. Detta var straffbart också enligt den svenska landslagen och givetvis enligt kyrkans kanoniska rätt. 48 Bertil Nilsson

Den andra aspekten gällde den roll som det juridiskt sett spelade att hela saken hade blivit känd för ett större antal personer genom att ursprungligen barnmorskorna hade förmedlat de upplysningar som de fått om barnet som Karin bar. Det understryks på ett antal ställen i protokollet från förhören att händelserna med och kring Karin var kända i ett stort område och att detta hade bekräftats av högt uppsatta personer. Vikten av att ha ett gott rykte (fama) spelade en väsentlig roll i kyrkorät- ten, och om det hände att en präst blev infamatus, det vill säga förlorade det goda ryktet, kunde han på grund av detta anses vara oförmögen att exempelvis celebrera mässan. Biskopen kunde därför döma Lars som han hade gjort. De brott som denne hade begått hörde till dem som i kanonisk processrätt räknades till ’uppenbara och allmänt kända överträdelser’ (manifesta sive notoria delicta). Betydelsen av offentlighet och ett gott rykte framträder också i det andra vittnesmålet som avgavs i Skänninge. Det var en kvinna vid namn Ingeborg som vittnade om att under de nio år, som hon hade tjänat i prästgården hos Lars, hade hon under de fem första åren fött två barn. Problemet här var bland annat att hon inte kunde avgöra vem som var far till barnen, eftersom hon hade en annan man samtidigt som kyrkoherde Lars. Även om det i detta fall var kyrkoherdens överträdelser och synder som stod i fokus, är det intressant att notera den attityd som Ingegerd uppvisade och som tycks ha varit ganska allmän under denna tid. Den speglar också vilka uppfattningar bland sockenborna som prästerna hade att förhålla sig till, även om vi får anta att inte alla eller ens en majoritet drog fördel av den attityden på det sätt som Lars gjorde. Ingegerd tillfrågades nämligen hur hon hade kunnat handla på det sätt som hon hade gjort genom att ha åtminstone två män samtidigt, och hennes svar återgavs i direkt tal: ”Jag var en ogift kvinna, så varför skulle inte jag få ha vilken man jag ville?” Den inställningen hade behandlats vid ett kyrkomöte i Uppsala i september 1368. Där hade man beslutat att den som hävdade att enkel otukt, det vill säga sexuellt umgänge mellan två ogifta, inte var en dödssynd skulle fördö- mas som en förrädare mot den kristna tron. Vidare framhöll kyrkomötet att det fanns de som gjorde gällande att helvetet inte existerade och att de därför kunde synda utan att straffas, vilket fördömdes som kätteri. Det bekymrade uppenbarligen inte Ingegerd, om hon ens kände till innehållet i dessa två beslut, men inte heller kyrkoherde Lars som med tanke på sin ställning både som kyrkoherde och kanik verkligen borde ha känt till det. Hur gick det då för honom i fortsättningen? Ja, i jämförelse med Botolf gick det bra. Lars fick i alla fall överleva, och han dyker upp högst kortfattat i källmaterialet ännu år 1435, alltså 24–25 år senare. Då var han fortfarande präst, men därefter finns ingen dokumentation om honom. Den medeltida sockenprästen och sockenborna 49

MICHAEL I SOMERO

Av berättelsen om Lars Vit framgår att det kunde förekomma att sockenpräs- ten försummade sina sockenbor med avseende på sakramenten och andra kyrkliga handlingar. Till sockenprästens plikter i detta avseende hörde inte minst att vårda sig om de fattiga. Bland annat fanns det internationellt gäl- lande föreskrifter på detta område som i mer preciserad form fick nedslag i de svenska landskapslagarna. Av lagarnas föreskrifter framgår det att de tillkommit med anpassning till de fattiga sockenbornas ekonomiska möjlig- heter, och dit räknades inte enbart tiggare utan även så kallade vägfarande, resande, som uppehöll sig i socknen för en tid och inte hade andra ägodelar än dem som de bar med sig. Också de skulle få del av prästens tjänster och då utan att behöva erlägga någon avgift i någon form. Prästen kunde inte, såsom ibland, kräva det som kallades ”laga avgift” eller ”tillagor”. Inte minst gällde detta inför livets slut och i samband med och efter dödsfall bland de fattiga. Från Åbo stift, som låg i den svenska kyrkoprovinsen under medeltiden, och Somero socken där, finns ett exempel, mitt tredje, på sockenbors relation till sin präst. I detta fall var det sockenborna tillsammans, eller åtminstone några av dem, som tog initiativ till att agera mot sin präst som hette Michael. Informationen om det finns i ett mycket kort dokument som utgörs av en avskrift av ett protokoll som hade förts den 9 september 1492. Det dokument som behandlar kyrkoherden Michael återfinns biskop Magnus (III) Stiern- kors’ kopiebok. Klagomålen hade således nått fram till stiftets högsta rätts- liga instans, nämligen biskopen, som hade att utöva tillsyn över sitt präster- skap och vid behov döma dem i sin egen domstol. Det var en mängd anklagelser som sockenborna riktade mot Michael och som i detta fall inte avsåg några överträdelser på det sexuella området, vilket annars förefaller ha varit vanligast. När det gällde Michael rörde det sig om något helt annat och något som uppenbarligen gjorde sockenborna mycket upprörda och avogt inställda till sin sockenpräst. Först av allt anklagade de honom för att han hade vägrat att höra vissa fattiga personers bikt. Bikten ingick som en del av botens sakrament, och det tillkom sockenprästen att förvalta detta på det sätt som var föreskrivet i de kyrkorättsliga källorna på högsta nivå, och dit hörde att inte neka att lyssna till någons bikt. Av fortsättning av dokumentet kan vi ana oss till att Micha- els uraktlåtenhet i detta fall berodde på att det var fråga om just fattiga personer. Förvisso fick idealt sett utdelandet av sakramenten, vilket det än var fråga om, inte kosta någonting för de enskilda sockenborna, utan prästens tjänst skulle finansieras genom tiondebeskattningen. Vid det fjärde Lateran- konciliet hade det dessutom föreskrivits att en sockenpräst eller hans vikarie skulle ha tillräcklig inkomst för att kunna utföra sina plikter, och däri ingick att ta hand om de fattiga. I praktiken var det emellertid lite annorlunda. När det gällde bikten, förväntades den biktande göra någon form av donation i 50 Bertil Nilsson samband därmed, ge en gåva, något som alltså kyrkoherden inte kunde räkna med från de fattigas sida. Nästa anklagelse gällde att en namngiven person hade avlidit utan att ha undfått kyrkans sakrament på sitt yttersta till följd av Michaels försummelse. Trots att Michael hade blivit kallad till dödsbädden, anlände han inte förrän på kvällen dagen efter. Till dödsberedelsen hörde inte bara sista smörjelsen, utan också att prästen om möjligt tog emot den döendes bikt och gav natt- vardens sakrament. I det här fallet hade kyrkoherde Michael vid ett senare tillfälle urskuldat sig för sin uraktlåtenhet genom ed med hjälp av två namngivna personer. Vidare hade en tiggare vid namn Eskil Lappe burits fram till en bondgård, där Michael just höll på att lyssna till bikt under fyrtiodagarsfastan före påsk, men han ville varken ge den fattige sakramenten eller lyssna till hans bikt. Sättet som det hela beskrivs på ger vid handen att det var fråga om en döende tiggare. Här anges namn på två vittnen som kunde intyga det inträffade. Bland anklagelserna ingick även att en viss Lars Kultula hade avlidit utan att undfå sakramenten. Dock hade Michael sagt att han hade mottagit Lars’ bikt när denne låg på det yttersta. Vidare hade en viss Peter Lille dött tillsammans med sin fru utan att undfå sakramenten under Stilla veckan, alltså veckan före påsk. Och slutligen hade en främling, kanske just en vägfarande, dött i socknen och legat obegravd så länge, på grund av Michaels uraktlåtenhet, att hundar hade bitit sönder en av hans armar ända upp till axlarna. Dessa klago- mål granskades enligt dokumentet i Somero söndagen efter korsets upphö- jelse, som inföll den 14 september. Av detta sista fall kan vi se hur sockenbor kunde komma med en rad anklagelser mot sin sockenpräst för hans försummelser i fråga om ämbets utövningen. Det är uppenbart att det som sockenborna fäste ansenlig vikt vid var hans brist på agerande i fråga om dödsberedelsen för vissa personer. Det hela ger onekligen intrycket att de klagande sockenborna i Somero i högre grad än sin kyrkoherde var måna också om de fattigas och främlingars andliga väl i deras socken när det gällde dödsberedelsen. Och att sockenborna var medvetna om vilka rättigheter de kunde åberopa i förhållande till socken- prästen både när de var fullt levande och som döende. Av dokumentets fortsättning förefaller det som att kyrkoherde Michael friades från vissa av anklagelserna till följd av brist på bevis eller kunde rentvå sig med hjälp av edgärdsmän, men dömdes till böter till biskopen för annat. Denna del av dokumentet, som alltså innehåller granskningen inför biskopen ger intrycket att förhållandena i Somero mellan kyrkoherden och sockenborna kanske ändå inte var så entydiga som dessa velat göra sken av genom de framställda anklagelserna mot kyrkoherden. Därför har den tanken lanserats att anklagelserna hade framförts av vissa sockenbor, därför att de hade kommit på kant med honom i andra sammanhang som inte lett till straffbara handlingar. Dessutom förefaller han ha varit inblandad i ett rent Den medeltida sockenprästen och sockenborna 51 fysiskt bråk med en sockenbo, möjligen ett knivslagsmål. Han kanske helt enkelt var ordentligt illa omtyckt av skäl som inte längre går att komma åt. Mina tre exempel från den svenska kyrkoprovinsen visar hur relationerna mellan sockenpräst och sockenbor kunde sättas på prov som fick rättsliga konsekvenser. Det kunde alltså vara av läromässiga skäl, allmänmänskligt moraliska skäl och på grund av brister i den konkreta ämbetsutövningen.

KÄLLOR

Botgöringsföreskrifter för Uppsala stift: Gummerus, Jaakko, Beiträge zur Geschichte des Buss- und Beichtwesens in der schwedischen Kirche des Mittel alters. I. Uppsala 1900, s. xxi–xxviii. Botolf i Gottröra: Diplomatarium Suecanum DS nr 1789 = Svensk diplomatariums huvudkartotek SDHK nr 2413; Hans Aili – Olle Ferm – Helmer Gustavsson (red.), Röster från svensk medeltid. Latinska texter i original och översättning. Stockholm 1990, s. 110–117. Konciliet i Uppsala 1368: Diplomatarium Suecanum DS nr 7777 = SDHK nr 9344. Landskapslagarna: Svenska landskapslagar tolkade och förklarade för nutidens svenskar. Åke Holmbäck och Elias Wessén. 1–5. Stockholm1933–1946. Lars Sunesson Vit i Säby: Svenskt diplomatarium SD nr 1290, 1426 = SDHK nr 17479, 17654; Hans Aili – Olle Ferm – Helmer Gustavsson (red.), Röster från svensk medeltid. Latinska texter i original och översättning. Stockholm 1990, s. 22–35. Laterankoncilierna: Decrees of the Ecumenical Councils. Vol. 1: Nicaea I to Late- ran V. Ed. Norman P. Tanner. London 1990, s. 187–271. Michael i Somero: Finlands medeltida urkunder FMU nr 4434. Skänninge möte: Diplomatarium Suecanum DS nr 359 = SDHK nr 613.

Medial storm och kollegiala morranden 53 Medial storm och kollegiala morranden OM KÖNSBESTÄMNINGEN AV KRIGAREN I BIRKA, GRAV BJ. 581 PÅ BJÖRKÖ, UPPLAND

Av Torun Zachrisson

Forskning om gammalt DNA kan ibland ge resultat som ruskar om gamla sanningar. Det hände när mina kolleger och jag år 2017 publicerade en artikel om en av de mest berömda gravarna från vikingastaden Birka. Den inne- höll en person, fullt krigarutrustad, som lagts till vila i en gravkammare tillsammans med två hästar. Alltsedan graven undersöktes i slutet av 1800-talet hade man förutsatt att graven varit uppförd över en man. Men den genetiska könsbestämningen av skelettet visar att individen är en kvinna. Nyheten mötte mycket stort intresse och for som en löpeld över snart sagt hela världen, men blev också omgående ifrågasatt. Var det verkligen rätt ben som könsbestämts? Hade graven inte också innehållit en man? Kunde kvinnan rent fysiskt haft kapacitet att hantera de vapen som fanns i graven? Nedan diskuteras mottagandet som vår artikel fick, varför den väckte sådan enorm uppmärksamhet, liksom själva graven som sådan och den gravlagda.

GRAVEN UPPTÄCKS

Till Björkö i Mälaren kom den unge entomologen Hjalmar Stolpe på 1870- talet på sin jakt efter insekter som låg inkapslade i den bärnsten han hade hört skulle finnas vid öns stränder. Men bärnstenen visade sig inte vara naturlig på platsen utan ditförd, antingen som råämne eller i form av pärlor av bärn- sten: en av den vikingatida staden Birkas handelsvaror. Stolpe kom att stanna där länge och är fortfarande en av den vikingatida stadens främsta uttolkare. Han ledde undersökningarna av ungefär 1100 av de minst 3 000 gravar som omgärdar den forna staden. Eftersom kremering var det traditionella begrav- ningsskicket under vikingatid var merparten brandgravar. Även av mycket rika gravar återstod bara fragment av en gång praktfulla ting. Men där fanns även jordade begravningar där föremålen var i bättre behåll. Genom Stolpes

Föredrag vid Akademiens högtidssammanträde den 6 november 2018. 54 Torun Zachrisson

Fig. 1. Litografin av Evald Hansen gjord för i Ny Illustrerad tidning år 1889 på grundval av Stolpes ritningar ger ett intryck av hur graven tedde sig när den undersöktes. förnämliga dokumentationssätt – ritningar med blyerts på millimeterpapper, en metod som var föredömlig och innovativ för sin tid – går det i efterhand att detaljstudera hur kroppar hade placerats i gravarna, hur många döda enskilda gravar innehållit, om den döda suttit eller legat ner och om där även funnits skelett av olika djur. Särskilt de människor som gravlagts i stora timrade gravkammare var mycket rikt utrustade för sin sista resa: iförda smycken och praktfulla dräkter med rester av siden och ylle som hade bevarats, om de ärgats fast invid metallföremål. De döda hade förutom sina gångkläder fått med sig gravgods i form av olika föremål och kunde vara åtföljda av exempelvis hästar och hundar (för översikter, se Magnus 2000; Ambrosiani 2008; Magnus & Gustin 2009). En sådan grupp gravar låg placerade alldeles utanför och norr om Birkas befästning, Borg. Stolpe beskriver i sin redogörelse till Kungl. Vetenskaps- akademien, ”Berättelse om de under år 1878 utförda undersökningarna på Björkö i Mälaren”, daterad den 8 januari 1879 att man redan år 1877 hade stött på en kristen begravningsplats med jordade begravningar som innehöll “alldeles exceptionellt rika fynd”. År 1878 var utgrävningen uppdelad i två etapper, först en kortare grävning den 12–15 juli i stadsbebyggelsen i Svarta Jorden, och därefter gravundersökningar på den kristna begravningsplatsen från den 5 augusti–22 november. I slutfasen av grävningen kom stunden då ”den kanske märkligaste av alla grafvar på detta fält anträffades. Graven som var 6 fot djup, 11.5 fot lång och 5.5 fot bred innehöll först på en 2 fot lång och 3 fot bred afsats i sin östra ände, tvenne väl bibehållna och fullständiga hästskelett; hästarna hade nedlagts tätt intill hvarandra, på magen och med hopvikna ben. Nedanför denna afsats hade funnits en timrad kammare af 8.5 fots längd och 5.5 fots bredd, i hvilken låg ett manligt skelett, åtföljt av två Medial storm och kollegiala morranden 55 sköldar, ett svärd, en mycket lång kniv i läderslida med rikt utsirade beslag i försilfrad brons, 27 spelbrickor och 3 tärningar av ben, ett bronsfat, hvari låg ett mindre jernspjut med silfverinlagd holk, ett annat spjut, knif, bryne, yxa, en mängd pilar, stigbyglar, spännen, delar av betsel, en stor hästkam af ben, samt en mängd jernbeslag till seldon eller sadel. – Invid likets hufvud låg en strutformig med filigransarbete utsirad prydnad af silfver, synbarande utgjort prydnad till spetsen af en mössa af tyg, hvaraf fragment qvarsutto inuti pryd- naden, samt fyra stora tofsar af silfvertråd.” Stolpe skriver vidare lakoniskt: ”De öfriga grafvarna som anträffades å detta fält voro af ringare intresse”. (Stolpe i brevet till Vetenskapsakademien 1879, se även Stolpe 1870–1888, 1879; fig. 1).

INGA TVIVEL

Stolpe förutsatte att skelettet var manligt. I sin redogörelse till Kungl. Veten- skapsakademien nämner han det som ett faktum, utan närmare förtydligan- den och fortsätter att beskriva de vapen som likets åtföljts av. Vad gäller häs-

Fig. 2. Hjalmar Stolpes originalrit- ning från undersökningen hösten 1878. Den innehåller flera detaljer, exempelvis framgår att mössans dekorationer legat tätt intill individens skalle (Birkamaterialet, ATA). 56 Torun Zachrisson tarna i graven däremot, noterar han i dagboksanteckningarna att den vänstra (östra) hästen är mindre än den högra, och kort om hur de olika hästbenen ligger placerade i graven (Stolpe 1878 dagbok 8 s. 171). Uppsättningen av vapen var ovanligt omfattande: ett svärd i svärdsskida, en yxa, två sköldar, en vapenkniv i skida, två spjut, 25 pilar, en mindre kniv och ett skifferbryne. Troligen hade där funnits en pilbåge av enbart organiskt material, men av den fanns inga spår. I en påse som tycks ha legat i den dödas knä fanns 3 vikter, 27 spelpjäser och dessutom en ”kungapjäs” och tre tärningar. Vid fotändan av graven fanns rester av ett spelbräde och möjligen en sadel liksom ett bronsfat. Under den dödas haka låg ett kvarts islamiskt silvermynt präglat för kalifen i Bagdad, al-Muktadir år 913–933 e.Kr. Myn- tet liksom föremålen daterar graven till mitten på 900-talet (Arbman 1943 s. 188–190). Kammaren som var byggd av stockar var 3,45 meter lång, 1,75 meter bred och 1,8 meter djup. I den östra änden låg de båda hästarna på en hylla, en upphöjd plattform av jord en dryg halvmeter ovanför gravens golvnivå. Båda hästarna var betslade och deras hovar försedda med broddar. En större kam att rykta hästarna med låg intill. I graven låg en vuxen person, som enligt Stolpes fältnoteringar kan ha gravlagts sittande, exempelvis på en stol eller något liknande (Fig. 2; Gräslund 1980; Hedenstierna-Jonson et al. 2017). Där fanns alltså inga föremål som man traditionellt brukar associera med kvinnodräkten eller kvinnliga sysslor. Tvärt emot vad man kan tro hör vapengravar som denna inte alls till van- ligheterna i Birka. Det är bara två av de omkring 1 100 gravarna som inne- håller en full vapenuppsättning och Bj. 581 är en av dem, medan ca 75 gravar endast innehåller ett eller flera anfallsvapen (Arbman 1939 s. 75; Ringstedt 1997 s. 94; Thålin Bergman 1986 s. 5). Graven Björkö nr 581 var således spektakulär, med en full vapenuppsättning, inte bara en utan två hästar, men också på det sätt den blivit förseglad. Kammargraven var, precis som de brukar vara, fylld med stora stenar, skriver Stolpe. Men graven täcktes även av ett större flyttblock: 8 fot, dvs 2,4 meter i diameter, och 1,3 meter tjockt. Det fyllde i princip hela gravens mitt (Stolpe 1879; fig. 2). För att alls kunna genomföra den arkeologiska undersökningen var man tvungen att spränga bort blocket. Dessutom tog graven tid att gräva. Det finns två noteringar i dagboken att utgrävningen av “hästgrafven” pågick och var oavslutad. Den verkar ha undersökts av Erik, men som vanligt hade gravplanen ritats av Stolpe själv.

BIRKAKRIGAREN

Alltsedan graven upptäcktes har den presenterats som en av Birkas främ- sta krigargravar. Många forskare har även låtit den vara modell och typiskt Medial storm och kollegiala morranden 57

Fig. 3. De delar av skelettet som finns i behåll i Historiska museets samlingar. Illustration: Anna Kjellström. exempel på hur en vikingatida 900-talskrigare av hög status kunnat te sig (exv. Almgren 1967 s. 44 f, Gräslund 1980 s. 41, Arwidsson 1989, Ambro- siani & Eriksson 1991 s. 42, Ambrosiani 1992 s. 17, Gräslund & Müller- Wille 1992 s. 187, Ringstedt 1997, Magnus 2000 s. 19, Magnus & Gustin 2009 s. 67, Roesdahl 2016 s. 162 f). Dräkten har uppfattats tillhöra en hög – beriden – officer i ställning direkt under en kunglig krigsledare (Hägg 2002 s. 204). Att graven kommit att få ikonisk status är inte att undra på: gravrit- ningarna visar den döda liggande på sidan, omgiven av de många vapnen, med sköldar vid kammarens kortsidor och de båda hästarna på plattformen. De sura jordarna i Mellansverige gör att benmaterialen i Birka generellt sett är dåligt bevarade (Kjellström 2012, 2016). Men tursamt nog råkar skelettet i graven Bj. 581 vara ett av de mest välbehållna (fig. 3). På fält ritningen, liksom på den renritade gravplanen är kraniet, ryggraden och det mesta av extremitetsbenen avbildade. Alla dessa ben är märkta med gravens nummer Bj. 581 i bläck (fig. 4). Själva skallen har tyvärr förkommit under tiden den förvarats i museisamlingarna. Möjligheten finns dock att den en dag kan dyka upp igen. 58 Torun Zachrisson

Fig. 4. Ett av gravens ben märkt Bj. 581 i bläck. Foto: Ola Myrin, Historiska museet.

På 1970-talet gjordes moderna osteologiska analyser av hela Birkamate- rialet av Berit Vilkans, där hon bedömde individers ålder och kön. Skelettet i Bj. 581 bedömdes som kvinnligt (Vilkans 1975 s. 12, 54–55). Däremot jämförde Vilkans inte denna könsbedömning med föremålen i gravarna. Där- för väckte de många vapnen, i vad som hon bedömde som en kvinnas grav, ingen uppmärksamhet. Det var istället en annan osteolog, Anna Kjellström, som även hon bedömt skelettet som kvinnligt, som upptäckte att det rörde sig om den berömda Birkakrigarens grav. När Kjellströms könsbedömning av individen inte stämde med det från arkeologiskt håll antagna, bad hon osteologikolleger att ”blint” bedöma skelettet, men givetvis utan att meddela något övrigt om den gravlagda. Två oberoende osteologer kom till samma uppfattning, nämligen att skelettet enligt beprövade osteologiska analys- metoder var kvinnligt (Kjellström 2012 s. 76). Men en könsbedömning är en bedömning och inte en bestämning. När det stora arkeo-genetiska Atlas- projektet drog igång 2014 och Anna Kjellström tillsammans med Charlotte Hedenstierna-Jonson och jag själv skulle välja ut individer från arkeologiska kontexter från järnåldern vars skelett vore värdefullt att analysera avseende gammalt DNA och isotoper, föll det sig naturligt att bland dem välja individen i Bj. 581. Inte minst var det ett sätt att kvalitetsgranska de osteologiska metoderna för att bedöma kön. Medial storm och kollegiala morranden 59

VÅR STUDIE

Den arkeo-genetiska studien leddes av fil. dr Charlotte Hedenstierna-Jonson i tätt samarbete med forskargruppen bestående av genetiker, arkeologer och osteologer (Hedenstierna-Jonson et al. 2017). Hon var väl lämpad för uppgiften efter att ha disputerat på en avhandling om Birkas krigare, särskilt dem som varit förlagda i den speciella garnison som fungerade under 900-talet (Hedenstierna-Jonson 2006). Garnisonen låg längre in längs samma höjd- rygg som grav Bj. 581, i direkt anslutning till och rakt nedanför huvudporten till borgen på Birka (Hedenstierna-Jonson et al. 2017 s. 2). Två bitar av skelettet från individen i Bj. 581 valdes ut för DNA-prov, dels en tand, dels ett överarmsben som visserligen passade det övriga skelettet men som hade en gulare färgton än övriga ben och kunde misstän- kas vara från en annan individ. Men analyserna visade att båda proverna var från en och samma biologiska individ, en kvinna (XX-kromosomer, se Hedenstierna-Jonson et al. 2017 s. 3). Sammantaget visade varken fältrit- ningar eller DNA-prov annat än att graven var uppförd över en person. Den genetiska analysen visade vidare att den kvinnliga individen troligen inte var från Mellansverige, utan snarare liknade hennes DNA individers från södra Sverige. Strontiumisotop-analyser av hennes olika kindtänder visade att hon förmodligen inte vuxit upp lokalt i Mälarområdet och dessutom att hon hade flyttat runt under sin uppväxt (Hedenstierna-Jonson et al. 2017 s. 5). Troligen har hon således kommit inflyttande till Birka söderifrån. För en intilliggande grav Bj. 585 visar analyser av strontiumnivåer att den döda troligen vuxit upp i Danmark (Price et al. 2018 s. 36). En fördel med det arkeo-genetiska Atlas-projektet är att det är ett riktigt lagarbete, där genetikern är lika beroende av arkeologens och osteologens data och tolkning som vice versa; något man som utomstående kanske säl- lan tänker sig. Det är slående hur vi arkeologer som arbetat inom projektet gjort nya arkeologiska upptäckter i kontexter som vi trodde att vi visste det mesta om, redan medan vi plockat ut materialet för analys eller under tiden vi väntat på svaren på de mycket tidsödande genetiska analyserna. När vi tit- tat på nytt på dessa kontexter, finner vi ofta ytterligare material som gör att de arkeologiska tolkningarna kan fördjupas. Och inte sällan är det material och den fråga vi som arkeologer ställt oss kanske inte möjlig att besvara, eftersom individen haft inte tillräckligt välbevarat DNA, saknat tänder eller att en isotop-analys inte gått att genomföra. Men det kan istället hända att vi får intressanta genetiska svar för en grav som vi visserligen valt ut för prov- tagning, men där det arkeologiska sammanhanget varit påvrare. Sett i ljuset av detta var det lyckosamt att både den genetiska analysen och isotopunder- sökningen av Bj. 581 alls gav resultat. 60 Torun Zachrisson

TRÖGT

Det visade sig inte särskilt enkelt att få studien om den vikingatida krigar- graven från Birka publicerad. Den sändes till en efter en av de bäst renom- merade naturvetenskapliga tidskrifterna, men vi fick gång på gång avslag med motiveringen att det var en alltför smal studie eller att den hade ett allt- för lågt nyhetsvärde. Först hos den femte tidskriften, amerikanska American Journal of Physical Anthropology, blev det till slut ja. Och artikeln kunde, efter sedvanligt peer-review-förfarande och viss omarbetning, publiceras den 9 september 2017 (Hedenstierna-Jonson et al. 2017). Den skulle komma att bli tidskriftens genom tiderna mest lästa artikel.

MEDIAL STORM

Inom loppet av ett par dagar, 9–11 september, hade nyheten spritts till många kontinenter och förekommit i både radio, tidningar och TV. Den var nyhets- inslag i internationella TV-kanaler som CNN, Fox News channel, Canadian Public Broadcasting, BBC World service, BBC Scotland, BBC America, Al-Jazeera, Russia today, men också i lokala ABC-nytt. Bland radioinsla- gen märks exempelvis Deutsche Radio, Newstalk Science Ireland och CBC Radio Canada. Inslagen i internationell press var många: exempelvis The Guardian, Daily Mail, The Independent, Forbes, Hufvudstadbladet, Der Spiegel, La Republica, Le Figaro, Público Portugal, The New York Times och The Australian. Nyheten diskuterades även i Karin Bojs vetenskapskrö- nika i Dagens Nyheter. Men den nådde också till ledarsidan i samma tidning, något som får sägas vara uppseendeväckande, eftersom arkeologiska rön säl- lan når dit. Nyheten förekom i tunga vetenskapliga tidskrifter som Science Magazine, liksom i populärvetenskapliga tidskrifter; både internationella som National Geographic och nationella som Forskning och Framsteg, liksom i ett inslag i SVT:s Vetandets värld. En längre artikel, byggd på intervjuer med forskare som hade olika uppfattningar om de nya rönen, publicerades raskt i The Washington Post av en svensk journalist verksam i USA. Den speglade väl den debatt som följde, för våra rön fick inte stå oemotsagda.

KOLLEGIALA MORRANDEN

Mycket snart – samma dag som artikeln hade publicerats – började det komma kritik från kolleger. Men det var svårt att konstruktivt bemöta den, eftersom den riktades mot oss först från en privat blogg (Jesch 2017 a, b) och senare från opublicerat manus upplagt på den digitala forskarplattformen Medial storm och kollegiala morranden 61 academia.edu (Androshchuk 2017). Istället valde vi att komma ut med en fördjupad artikel i en humanistiskt orienterad tidskrift för att kunna diskutera olika källkritiska överväganden, liksom aspekter av graven och de sociala sammanhangen den ingått i; sådant som inte beretts plats i den komprime- rade och naturvetenskapligt präglade första publiceringen. Denna fördjupade studie leddes av professor Neil Price och publicerades i februari 2019 i den brittiska tidskriften Antiquity. Kortfattat kan kritiken från språkvetenskapligt håll och vår kollega Judith Jesch sägas gå ut på att de kvinnliga sköldmör och vikingatida kvinnor som beskrivs i textkällor från norrön medeltid enbart ska uppfattas som mytologiska, symboliska och idealiserade litterära motiv men saknar motsvarighet i den verkliga vikingatida världen (se Jesch 2015 s. 107). Som arkeologer utgår vi från vikingatida avbildningar av kvinnor iförda vapen, som figuriner i silver, liksom i detta fall från en gravkontext som Bj. 581, där vapnen i graven är tydligt associerade med en individ av biologiskt kvinnligt kön. Det är den samtida vikingatida verklighet som vi tagit ställning till (se exempelvis Gardeła 2017). Kritiken från vår arkeologiska kollega Fedir Androshchuck tog fasta på ett udda lårben från ytterligare en individ som förvarades i samma låda i His- toriska museets magasin som benen från grav Bj. 581, något som redan Berit Vilkans 1975 hade noterat. Detta anfördes som argument för att det funnits en ytterligare en människa – en man – i graven, vars övriga skelett inte blivit bevarat men att vapenutrustningen hade tillhört honom (Androshchuk 2017, se även Arwidsson 1989 s. 144). Men lårbenet är från en nätt individ och märkt med Bj.854. Det tillhör alltså en annan grav som innehåller kvinnliga föremål och med en (?) individ som osteologiskt bedömts som kvinna. Denna grav är problematisk och skelettdelar från den finns utspridda i flera andra Birkagravars lådor. Den kan inte tas som intäkt för att det funnits ytterligare en person i den aktuella graven.

GENOMSLAG

Enbart under september månad hade vår artikel kommenterats av ca 130 internationella nyhetsbyråer och förekommit på mer än två tusen personers on-linekonton med miljontals följare. Främst Charlotte Hedenstierna- Jonson, men också vi andra, gav intervjuer över den vida världen. Numera går även det vetenskapliga genomslaget att kvantifiera tack vare Altmetric. Det är en del av Digital Science och består av en digital portal som sedan februari 2012 spårar upp och analyserar den uppmärksamhet som olika vetenskapliga forskningsrön erhåller: ”the online activity around scholarly research outputs”.1 Altmetric rankade vår artikel som det 43:e mest citerade

1 www.altmetric.com, 1.11.2018 62 Torun Zachrisson vetenskapliga artikeln av drygt 2,2 miljoner artiklar som publicerades i värl- den under år 2017. Artikeln placerade sig dessutom som den 243:e mest upp- märksammade av de 12,3 miljoner vetenskapliga rön som analyserats sedan granskningarna började (till början av november 2018). Vi hade inte i vår vildaste fantasi kunnat föreställa oss att den enklaste av de genetiska under- sökningarna, en könsbestämning, skulle kunna få en sådan uppmärksamhet. Den typen av genomslag är förstås bara möjligt i den globaliserade, digitaliserade värld som vi lever i.

ÅTER TILL GRAVEN OCH DEN DÖDA

Vapnen som ingår i graven har studerats av svärdssmeden Peter Jonsson som menar att de varit mycket funktionella (fig. 5; fig. 6). Det välbalanserade svärdet har ett tunt men brett blad med mycket av vikten placerad vid hand- taget, således så att tyngden ligger nära bärarens kropp. Även yxan är en

Fig. 5. I graven fanns för ovanlighetens skull en komplett vapenuppsättning. Foto: Christer Åhlin, Historiska museet. Medial storm och kollegiala morranden 63 lättare typ av vapenyxa som inte dugt till hantverk, utan enbart är anpassad för strid. Pilspetsarna som förvarats i ett koger ser i genomskärning ut som propellrar, tillverkade för att kunna bryta igenom pansarplåt, dvs olika typer av täckande brynjor (Peter Jonsson muntligen). Sammantaget framstår denna avancerade, jämförelsevis lätta, vapenuppsättning att vara avpassad för individen i graven. Spelbrickorna, som vi idag uppfattar som ett tidsfördriv och nöje, ger ett ytterligare sammanhang åt graven. Brädspel har under järnåldern en tydlig koppling till strategiskt militärt tänkande (se Hamel van 1936). I bland annat båtgravar i Mellansverige kan spelbräden stå uppställda med ett ”i döden” pågående spel (Valsgärde 7, Arwidsson 1977, plansch 45; Ultuna, Ljungkvist 2006 s. 214). Även om spelpjäser inte är ovanliga i vikingatida gravar, är det mycket sällsynt med en hel uppsättning spelbrickor inklusive kungapjäs och spelbräde (Selling 1940). Hela uppsättningar spelpjäser förekommer i gravar med militära förtecken (Whittaker 2006; Hall 2016; Price et al. 2019 s. 3). Brädspelet understryker således den dödas samhälleliga position (Price et al. 2019 s. 184). Dräkten måste ha varit anslående. Där har ingått ett 40-tal små spegel- skärvor som tros ha varit applicerade på en jacka (Lamm 1984). Förmodli- gen har den döda även haft en kaftan. Av den finns bara remsorna av sidentyg och broderier som dekorerat dessa. Vid den dödas huvud fanns rester av en mössa med en silverdekorerad topp med hängande silverbollar. Liknande mössprydnader finns, förutom i ytterligare en Birkagrav, även i en grav i Shestovytsya i Ukraina. Kanhända har de varit tillverkade i Kiev (Jansson 1992 s. 261; se även Duczko 1985, s. 98; Androshchuk & Zotsenko 2012 s. 335). I mössans silvertopp fanns ett 2 cm stort stycke av ett sidentyg av kvaliteten samitum bevarat.2 Det utgör troligen resterna av en sidenmössa, inte helt olik dem som hittats i norra Kaukasus, längs Sidenvägen vid grav- platsen Moshchevaya Balka daterad till 700–800-talen (Knauer 2001; Ieru- salimskaya 2012). Själva kaftanen är inte bevarad, men man skulle mycket väl kunna tänka sig att den kan ha haft tränsar och tygknappar, som kaftaner ifrån detta område normalt har. För en ledare till häst som vill synas är en dräkt som reflekterar solen ytterst funktionell, av många skäl är det viktigt att vara i blickfånget.

HÄSTARNAS OLIKA ROLLER

Allt sedan romarrikets dagar har det varit tradition att använda hingstar i strid. Detta är tydligt i Skandinavien under vendel- och vikingatid i gravar för döda, som exempelvis i de berömda båtgravarna från Vendel och Vals- gärde. De hästar som förekommer där är alltid hingstar. Enbart den berömda

2 Linda Wåhlander, blogg http://linda.forntida.se/?tag=bj-581, 31.1.2020 64 Torun Zachrisson gravhögen i Oseberg i Vestfold i Norge skiljer sig från mönstret genom att innehålla två märrar (Sjøvold & Sandelin Löfgren 2013). Men så är den graven uppförd över en, eller möjligen två kvinnor. Även ikonografiskt är detta mönster tydligt. På Bayeux-tapeten är alla hästar som är inblandade i strid hingstar och de är nogsamt broderade med sitt markerade kön (Sundkvist 2018 s. 125–126). I Birkakrigarens grav hittades en hingst och en märr, vilket är mycket udda. I vendeltida och vikingatida gravar från Skandinavien förekommer vad jag kan påminna mig inget liknande; i andra vapengravar är det enbart fråga om hingstar. Arkeologen Anneli Sundkvist, som mer än andra ägnat sig åt järnålderns hästar i Skandinavien, framhåller däremot att ridkonsten hos araberna var annorlunda. Där användes märrar/ston som rid- djur i strid. Men i Europa användes bara hingstar. Hade man använt ett sto som stridshäst i Europa, kunde det ha blivit kaos på slagfältet (Anneli Sund- kvist muntligen). Därför är det rimligast att tänka sig att det är hingsten i grav Bj. 581 som har använts som stridshäst. Vid nya genomgångar av grav Bj. 581 har John Ljungkvist uppmärksam- mat att det finns körutrustning för en vagn bland kvarlevorna av de båda hästarna (Ljungkvist & Hedenstierna-Jonson, manus). Måhända var stoet i graven avsett för att köra med vagn. På de berömda bildvävarna funna i

Fig. 6. Rekonstruktion av hur graven kan ha tett sig innan den förslöts. Den döda sitter på en stol i kammarens mitt, sköldarna står vid kortväggarna, hästarna har placerats på hyllan och slutligen har spjuten blivit kastade i graven. Illustration: Thorhal- lur Thraínsson efter Neil Price. Medial storm och kollegiala morranden 65

Oseberg-högen avbildas ett större antal hästar; många av dem är förspända och drar vagnar. Men det tycks inte vara hingstar som avbildas, hästarna saknar markering för manligt kön. Textilarkeolog Marianne Vedeler har istället noterat att hästarna här har samma typ av knut på svansarna, vilken liknar den frisyr med en knut vid nacken som övergår i en hängande hästsvans som kvinnofigurer på vendeltida guldgubbar och vikingatida figuriner avbildas med (Vedeler 2019 s. 71 figurtexten; för olika kvinnofigurer, se Helmbrecht 2011). Några av Osebergsvävnaderna visar processioner där hästar av hon- kön drar vagnar. Vissa är täckta vagnar och ses i genomskärning. Inuti ligger något som skulle kunna vara en död person. Det är fullt möjligt att bildväven skildrar den begravningsceremoni som ägde rum i Oseberg (se Vedeler 2019 s. 42–43, 48). Med vetskapen om textiliernas stora betydelse för järnålderns begravningar (Malmius 2020) kan man tänka sig att det som visas är en kropp höljd i tyg vilande på en bår eller säng (inte helt olik en liggande egyp- tisk mumie i sitt fodral). Det leder tanken till att stoet i Birkagraven kan ha använts som dragdjur i samband med den dödas begravning och dödats efter att denna uppgift varit avslutad. Kanhända ”ser” vi indirekt den gravlagdas kön. Även om personen haft status som krigare av rang, så fanns normer för hur individer av olika kön skulle begravas. En kvinna av hög status borde få en begravning liknande den som syns på Osebergsvävnaderna och följakt- ligen färdas i en begravningsvagn dragen av ett sto. Därmed skulle de två hästarna i graven kunna tolkas som att hingsten speglar individens status som krigare, medan stoet har fört en kvinna tillhörig eliten till sin sista vila.

MONUMENTAL GRAVMARKERING

Det drygt två meter stora stenblocket som låg ovanpå grav Bj. 581, nämnt ovan, är en mycket ovanlig markering för att vara en kvinnograv. Själva blocket och gravens placering i terrängen var alltså mycket markerad där den låg nära befästningen Borg och den garnison med rusiskinfluerade krigare som fungerade under 900-talets mitt (Olausson 2001; Holmquist Olausson & Kitzler Åhlfeldt 2002; Hedenstierna-Jonson & Holmquist Olausson 2006; Hedenstierna-Jonson 2015). Bj 581 låg inte närmast Borgporten, utan på den yttersta udden av en höjd som sköt ut mot stadsområdet och hamnen i Birka (fig. 7; Arbman 1943; Price et al. 2019 s. 183). Det är tydligt att graven måste ha synts när man närmade sig ön från vattnet (fig. 8). I det äldsta Birka är exempelvis en av de första gravarna i staden byggd som en gravhög med en rest sten på toppen som varit väl synlig. Senare har den kommit att byggas in i själva befästningsvallen, borgvallen. Vid ombyggnaden av vallen har den byggts in och helt inneslutits i vallen (Holmquist Olausson 1997). Krigar graven däremot har förblivit synlig i landskapet till 1800-talets slut. 66 Torun Zachrisson

Fig. 7. Graven från ca 950 e.Kr. låg ytterst av alla gravar vid gravfältet norr om Borg på Birka (den runda rosa symbolen till vänster). Till höger i bild är Garnisonen (det större rosa områ- det), vars hallbyggnad fungerade som en förläggning för krigare under samma tid. Illustra- tion: Charlotte Hedenstierna-Jonson.

MED GARNISONEN I RYGGEN

I krigarnas garnison förekommer under 900-talet rusiska influenser, där finns orientaliska bältebeslag, fynd av delar av bysantinskt lamellpansar, och före- mål som knyts till östligt bågskytte – förutom en stor mängd deponerade vapen, mer än 350 stycken (Holmquist Olausson & Hedenstierna-Jonson 2006; Hedenstierna-Jonson 2015). De östliga, rusiska influenserna som syns i klädedräkten som burits av krigaren i Bj. 581 har sina paralleller i garnisonen och miljön som präglade Birkas sista årtionden. Mycket av kritiken som riktades mot vår studie bottnar i föreställningen att det vore otänkbart att en kvinna kunde uppträda som militär ledare och hantera vapen på ett slagfält i krigiska situationer. Men frågan är om det var så omöjligt under 900-talet? Den grekiske historieskrivaren John Skylitzes beskriver i sin Synopsis från 1057 hur bysantinsk kejserlig militär armé år 971 gick till attack mot skandinaviska rusiska krigare i en befästning vid Donau Medial storm och kollegiala morranden 67

Fig. 8. Plan över Birka med grav Bj. 581 markerad norr om befästningen Borg. Illustration: Charlotte Hedenstierna-Jonson. i dagens norra Bulgarien. Rus led nederlag och när bysantinarna sökte efter krigsbyte på slagfältet, hittade man kropparna efter flera kvinnliga krigare i rustning. Detta är en källa som ligger nära 900-talet och den andas ingen förvåning över att det funnits kvinnliga krigare med de manliga i striden, detta bara noteras (Wortley 2010 s. 290; Price et al. 2019 supplement s. 15). 68 Torun Zachrisson

KVINNLIGA LEDARE I 900-TALETS EUROPA

I väster i den vikingatida världen, i riken som de anglo-saxiska och ottonska, förekommer högättade kvinnor under slutet av 800-talet och 900-talet i roller som militära ledare, först i makes ställe senare som änkor av egen kraft. Aethelfleda av Mercia, en bildad kvinna av kunglig släkt, föddes år 870 som dotter till Alfred den store av Wessex. Eftersom hennes make och kung var sjuklig, blev Aethelfleda i realiteten regent och organiserade år 907 staden

Fig. 9. Den döda i grav Bj. 581 tolkad som en kvinnlig krigare av hög rang stående vid ingången till Birkas befästning, Borg, alldeles nära den plats där hon gravlades. Klädedräk- ten är baserad på Birkas kammargravar och gravar i Moshchevaya Balka i norra Kaukasus (Knauer 2001). Illustration: Tancredi Valeri för projektet the Viking Phenomenon. Medial storm och kollegiala morranden 69

Chesters försvar mot en vikingaattack. När maken dog år 911, styrde hon Mercia i eget namn. Hon lät bygga befästningar, sände bland annat sin armé och tog en drottning med följe till fånga, förhandlade fredsfördrag och hade lojala thegnar. Vikingarna i York var villiga att erkänna henne som sin ledare, men hon dog redan år 918 (Downham 2019 s. 157–158). Under 900-talets mitt och samtida med kvinnan i Bj. 541 var kejsare Otto den I av Sachsens syster Gerberga. Hon var först gift med en hertig, sedan med den frankiske kungen. Hon organiserade försvar mot en vikingaattack och hämnades en greve som rests sig mot hennes bror på ett utstuderat sätt. I båda dessa fall är det tydligt att krönikörerna inte såg det som problematiskt att beskriva en kvinna och drottning av hög börd i rollen som militär ledare, med lojal armé och följesmän, och som strateg och segrare (Downham 2019 s. 157). Flera frågetecken kvarstår kring den döda i grav Bj. 581. Kvinnan verkar ha flyttat till Birka ifrån södra Skandinavien. Var hon högättad? Ja, sannolikt med tanke på hur rika hennes gravgåvor var. Att så många vapen lagts ned i graven och inte förts vidare till nästa generation, talar också för att hennes ställning var speciell. Även det tunga block som förseglat graven understryker det. Det har dessutom fungerat som topografiskt märke och synligt monument. Vi kan inte veta hennes civiltillstånd, om hon var maka och mor, men historiska exempel visar att när en kvinna blev änka (Gustin 1999) kunde hon ha en social position som om hon varit man. Det är inte otänkbart att kvinnan i Bj. 581 var en av dessa kraftfulla änkor (fig. 9).

KÄLLOR OCH LITTERATUR

Källor Androshchuk, Fedir, 2017: Female Viking revised. Academia post [2017-09-25] http://www.academia.edu/34564381/FEMALE_VIKING_REVISED Jesch, Judith, 2017a: Let’s debate female Viking warriors yet again. Norse and Viking Ramblings blog. http://norseandviking.blogspot.se/2017/09/lets-debate- female-viking-warriors-yet.html [2019-02-15] Jesch, Judith, 2017b: Some further discussion of the article on Bj 581. Norse and Viking Ramblings blog. http://norseandviking.blogspot.se/2017/09/some-further- discussion-of-article-on.html [2019-02-15] Stolpe, Hjalmar, 1870–1888: Birka, dagböcker och fältritningar I ATA, även: http:// historiska.se/birka/digitala-resurser/arkivmaterial/hjalmar-stolpes-gravdag- bocker/ Stolpe, Hjalmar, 1879: Berättelse om de under år 1878 utförda undersökningarna på Björkö i Mälaren, I ATA och även: http://historiska.se/birka/digitala-resurser/ filer/pdf/Stolpe1878.pdf. Vilkans, B. 1975. 101 gravar från Björkö, Adelsö sn, Up. Osteologisk undersökning. Osteologisk arkivrapport. Historiska museet. Stockholm. 70 Torun Zachrisson

Litteratur Almgren, Bertil, 1967: Vikingen. Stockholm. Ambrosiani, Björn, 1992: Birka. Stockholm. Ambrosiani, Björn, 2008: Birka. I: The Viking world. Red. Stefan Brink & Neil Price. London & New York. S. 94–100. Ambrosiani, Björn & Bo G. Eriksson, 1991: Birka vikingastaden. Stockholm. Androshchuk, Fedir & Zotsenko, Volodymyr, 2012: СКАНДИНАВСКИЕ ДРЕВНОСТИ ЮЖНОЙ РУСИ [Scandinavian antiquities of southern ‘Rus]. Paris. Arbman, Holger, 1939: Birka: Sveriges äldsta handelsstad. Stockholm. Arbman, Holger, 1940–1943: Birka I: die Gräber. 2 volymer. Stockholm. Birka II: Systematische Analysen der Gräberfunde. Red. Greta Arwidsson, 1984, 1986, 1989. Vol. 1–3. Stockholm. Arwidsson, Greta 1977. Valsgärde 7. Uppsala. Arwidsson, Greta 1989. Kommentar zu den Knochenfunden aus den Gräbern, mit einem Appendix. I: Birka II:3 Systematische Analysen der Gräberfunde. Red. Greta Arwidsson. Stockholm. S. 143–149. Downham, Clare, 2019: Von Æthelfleda bis Olga: Frauen und Kriegsführung. I: Die Wikinger. Entdecker und Eroberer. Red. Jörn Staecker & Matthias Toplak. Berlin. S. 137–150. Duczko, Wladyslaw, 1985: Birka V: the filigree and granulation work of the Viking period. Stockholm. Gardeła, Leszek, 2017: Amazons of the Viking world: between myth and reality. I: Medieval Warfare VII/1. S. 8–15. Geijer, Agnes, 1938: Birka III: die Textilfunde aus den Gräbern. Stockholm. Gräslund, Anne-Sofie, 1980: Birka IV: the burial customs. Stockholm. Gräslund, Anne-Sofie & Müller-Wille, Michael, 1992: Burial customs in Scandina- via during the Viking Age. I: From Viking to Crusader: Scandinavia and Europe 800–1200. Red. Else Roesdahl & David. M. Wilson. Uddevalla. S. 186–187. Gustin, Ingrid, 1999: Kvinnan, tornet och makten i Bjälbo. I: Triangulering. Histo- risk arkeologi vidgar fälten. Red. Mats Mogren, Mats Roslund, Barbro Sundnér & Jes Wienberg. Lund. S. 111–127. (Lund Studies in Historical Archaeology 11.) Hall, Mark, 2016: Board games in boat burials: play in the performance of Migration and Viking Age mortuary practice. I: European Journal of Archaeology, 19/3. S. 439–455. Hamel, van, Anton Gerhard 1934: The Game of the Gods. I: Arkiv för Nordisk Filo- logi, 50. S. 218–242. Hedenstierna-Jonson, Charlotte, 2006: The Birka warrior: the material culture of a martial society. Stockholm. Hedenstierna-Jonson, Charlotte, 2015: To own and be owned: the warriors of Birka’s garrison. I: A. Klevnäs & C. Hedenstierna-Jonson (eds), Own and be owned: archaeological approaches to the concept of possession. Stockholm. S. 73–91. Hedenstierna-Jonson, Charlotte & Lena Holmquist Olausson, 2006: The Oriental mounts from Birka’s garrison: an expression of warrior rank and status. Stock- holm. Hedenstierna-Jonson, Charlotte, Anna Kjellström, Torun Zachrisson, Maja Krzewińska, Veronica Sobrado, Neil Price, Torsten Günther, Mattias Jakobsson, Medial storm och kollegiala morranden 71

Anders Götherström & Jan Storå, 2017: A female Viking warrior confirmed by genomics. American Journal of Physical Anthropology, 164/4. S. 853–860. Helmbrecht, Michaela, 2011: Wirkmächtige Kommunikationsmedien: Menschen bilder der Vendel- und Wikingerzeit und ihre Kontexte. Lund. Holmquist Olausson, Lena, 1997. Birkas Borg efter avslutad undersökning, I: Till Gunborg – arkeologiska samtal. Red. Agneta Åkerlund. Stockholm. S. 399–405. (SAR 33). Holmquist Olausson, Lena & Laila Kitzler Åhlfeldt, 2002: Krigarnas hus: arkeolo- gisk undersökning av ett hallhus. I: Birkas Garnison. Stockholm. (Archaeologi- cal Research Laboratory Report 4.) Hägg, Inga, 2002: Aussagen der Textilfunde zu den gesellschaftlichen und wirt- schaftlichen Verhältnissen fruhstädtischer Zentren in Nordeuropa – die Beispiele Haithabu und Birka. I: Haithabu und die frühe Stadtentwicklung im nördlichen Europa. Red. Klaus Brandt, Michael Müller-Wille & Christian Radtke. Neu- münster. S. 181–218. Ierusalimskaya, A., 2012. Moshchevaya Balka: An Unusual Archæological Site on the North Caucasian Silk Road. S:t Petersburg. Jansson, Ingmar, 1992: Cap mounts. I: From Viking to Crusader: Scandinavia and Europe 800–1200. Red. Else Roesdahl & David M. Wilson. Uddevalla. S. 261. Jesch, Judith, 1991: Women in the Viking Age. Woodbridge. Jesch, Judith, 2015: The Viking diaspora. Abingdon. Kjellström, Anna, 2012: Projektet Människor i brytningstid: skelettgravar i Birka och dess nära omland. I: Birka nu: pågående forskning om världsarvet Birka och Hovgården. Red. Charlotte Hedenstierna-Jonson. Stockholm. S. 69–80. Kjellström, Anna, 2016: People in transition: life in the Mälaren Valley from an osteological perspective. I: Shetland and the Viking World. Papers from the Pro- ceedings of the 17th Viking Congress 2013. Red. Val Turner. Lerwick: Shetland Amenity Trust. S. 197–202. Knauer, Elfried R., 2001: A man’s caftan and leggings from the North Caucasus of the eight to tenth century: a conservator’s report. I: Metropolitan Museum Jour- nal, 36. S. 85–124. Ljungkvist, John & Hedenstierna-Jonson, Charlotte, 2019: Horses and burials in Late Iron Age Middle Sweden: the examples from Valsgärde and Birka. I: Horse and rider in Late Viking Age. Equestrian burial in perspective. Skanderborg museum. Magnus, Bente, 2000: Birka. Stockholm. Magnus, Bente & Ingrid Gustin, 2009: Birka och Hovgården. Stockholm. Malmius, Anita, 2020: Burial textiles. Textile bits and pieces in central Sweden, AD 500–800. Stockholm. (Thesis and papers in Archaeology B 13.) Olausson, Michael (red.), 2001: Birkas krigare. Stockholm. Price, Neil, Hedenstierna-Jonson, Charlotte, Zachrisson, Torun, Kjellström, Anna, Storå, Jan, Krzewińska, Maja, Sobrado, Veronica, Günther, Torsten, Jakobsson, Mattias & Götherström, Anders, 2019: Viking warrior women? Reassessing Birka Chamber grave Bj. 581. I: Antiquity, 93. S. 181–198. Price, T. Douglas., Arcini, Caroline, Gustin, Ingrid, Drenzel, Lena & Kalmring, Sven 2018: Isotopes and human burials at Viking Age Birka and the Mälaren region, east central Sweden. I: Journal of Anthropological Archaeology, 49. S. 19–38. 72 Torun Zachrisson

Ringstedt, N. 1997. The Birka chamber-graves: economic and social aspects. Stock- holm: Stockholms universitet. Roesdahl, Else, 2016: The Vikings. Tredje upplagan. London. Selling, Dagmar, 1940: Svenska spelbräden från vikingatid. I: Fornvännen, 35. S. 134–144. Sjøvold, Torstein & Sandelin Löfgren, Sylvia, 2013: Horses. I: Valsgärde 1, 2, & 4. Valsgärde studies. Uppsala. S. 169–190. Sundkvist, Anneli, 2018: Hästarna på Bayeuxtapeten. Där romersk ridkonst möter medeltiden. I: Bayeuxtapeten: en broderad krönika från 1000-talet. Red. Herman Bengtsson, Agneta Ney & Staffan Nyström. S. 110–135. (Runica et Medievalia, Scripta maiora, 9). Thålin-Bergman, Lena, 1986: Die Waffengräber von Birka. I: Birka II:2 Systemati sche Analysen der Gräberfunde. Red. Greta Arwidsson. Stockholm. S. 5–10. Whittaker, Helène, 2006: Game-boards and gaming-pieces in funerary contexts in the Northern European Iron age. I: Nordlit, 20. S. 103–112. Wortley, John, 2010: John Skylitzes: a synopsis of Byzantine history 811–1057, trans- lation and notes by John Wortley. Cambridge. Att synliggöra det nedvärderade 73 Att synliggöra det nedvärderade – OM SKILDRINGAR AV SMÅHANDEL I FRÅGELISTSVAR OCH TIDNINGSTEXTER

Av Ann-Catrin Östman

På torg och marknader bytte varor ägare och därför utgjorde dessa platser fora för möten av många olika slag – mellan stadsbor och landsbygdsbor, mellan rik och fattig, mellan de fast boende och de utifrån kommande. Å ena sidan handlade det om vardagliga möten, om undflyende skeenden och tillsynes betydelselösa handlingar och bagatellartade händelser. Å andra sidan rörde det sig om varor som var betydelsefulla eller nödvändiga för dem som köpte och till dem som sålde kunde även handel i mindre skala ge centrala bidrag till försörjningen. I projektet ”Kommunicerande konsumtion – kringvandrande försäljare och kulturmöten i Finland” studeras varucirkulation, småskalig försäljning av olika slag och handelsmöten som utspann sig kring varor under senare hälften av 1800-talet och det tidiga 1900-talet.1 Småskalig handel – som gårdfarihandel, marknadshandel och torghandel – gav försörjning åt vitt skilda grupper, i storfurstendömet Finland bland annat åt utifrån kommande eller åt minoritetsgrupper. Här idkade bland annat rysk-karelska bönder, judar och tatarer samt estniska bönder och romer handel, och dessa försäljare kunde ses som annorlunda, främmande eller främlingar. Småskalig handel gav också inkomster åt jordbrukare och personer ur bonde- och torparhus- håll samt åt landsbygdens jordfattiga och städernas så kallade ”småfolk”, om dessa personer så talade svenska eller finska. Utgångspunkterna för det projekt som vi på olika sätt har arbetat med i flera år är enkla. Vi tar ett avstamp i varorna. Under 1800-talet cirkulerade varor av olika slag i ökande takt; det kunde exempelvis röra sig om tyger och

Föredrag vid Kungl. Gustav Adolfs Akademiens sammanträde den 13 mars 2019. 1 Den del av projektarbetet som presenteras här har huvudsakligen finansierats av Svenska litteratursällskapet (2016–2019). I detta projekt studeras främst handelsmöten i de två- och svenskspråkiga delarna av Finland. Samma projektgrupp har även utvecklat ett projekt som utgår från rörlig handel i hela Finland och detta projektarbete, ”Dealing with Difference” och ”Handel med främlingar”, finansieras av Finlands Akademi och KONE-stiftelsen. Följande forskare är knutna till projekten: Jutta Ahlbeck, Maren Jonasson, Niklas Huldén, Hanna Lind- berg, Eija Stark, Anna Sundelin, Sandra Waller, Johanna Wassholm och undertecknad som är projektledare. 74 Ann-Catrin Östman sjalar eller om klockor, kammar och porslin. Lockande ting kunde köpas av allt flera, förutom av besuttna bönder även av tjänstefolk och obesuttna samt städernas arbetsfolk. Detta var grupper som den kände men disciplinärt svår- placerade forskaren Börje Hanssen (1952 s. 190–192 och 272–273) kallade ”pagana” i en numera klassisk studie och han använde distinktionen pagan- urban även i studier av marknadsmöten. På handelsplatser av olika slag skapades på så vis möjligheter till växel- verkan mellan olika grupper: i handelsmöten interagerade, kommunicerade och konfronterades människor som tillhörde olika stånd och klasser eller som hade olika kopplingar till språk, religion och etnicitet. I våra projektstudier synliggörs således handelsrelationer som korsade gränserna mellan språkliga, etniska och sociala grupperingar i 1800-talets Finland. Vi hävdar att dessa möten var betydelsefulla och performativa – såväl kulturellt som socialt och samhälleligt. I det här föredraget ger jag en övergripande presentation av projektet, dels presenterar jag projektgruppens arbetssätt genom att ställa olika slag av källor i relief mot varandra, dels beskriver jag projektets teoretiska utgångspunkter och forskningslägesmäs- siga positionering.

På denna bild försiggår småskalig försäljning på torget i österbottniska Jakobstad. Fotografiet är taget av Ernst Lagus (1859–1923), en lärare som förutom att han intresserade sig för det kulturarv som uppbars av den svenska allmogen i Finland också publicerade läroböcker i svenska språket. Som medlem av styrelsen för Svenska litteratursällskapet i Finland initie- rade Lagus utgivningen av flerbandsverketFinlands svenska folkdiktning. Bild: Jakobstads museum. Att synliggöra det nedvärderade 75

I projektgruppen ingår förutom historiker inriktade både på det nordiska och det globala även en etnolog, en folklorist och en sociolog, och flera av dessa forskare intresserar sig också för arkivvetenskapliga spörsmål. Det föreligger redan en rad projektstudier, bland annat temanumret ”Småskalig handel på glidande skalor” i Historisk tidskrift för Finland (2/2018). Här inramar redaktörerna, Anna Sundelin och Johanna Wassholm, begreppet småskalig handel genom en diskussion om de otydliga gränsdragningarna mellan det lagliga och det olagliga, mellan rörlig och stationär handel samt mellan formell och informell handelsverksamhet. I arbetet med att synliggöra handelsverksamhet av dessa slag har vi ofta stött på källmässiga problem; många gånger har vi projektforskare fått stanna till inför frågor om hur konsumtion, småhandel och försäljare av det här slaget synliggörs i historiska källor och i de kulturhistoriska arkiven. Den här typen av försörjningsaktivitet hamnar ofta under radarn och är svår att synliggöra. Vissa aktiviteter förblir osynliga eller så skildras dessa former av handel på ett negativt och starkt vinklat sätt, exempelvis som lurendrejeri, som fördärvlig konsumtion eller som skadlig rörlighet. Hur kan vi uppmärk- samma varornas betydelse och blottlägga praktiker av detta slag? Hur vi kan analysera dessa handelsmöten? Till grund för projektets delstudier ligger källor av olika slag, såväl samtida som retrospektiva och återblickande. Till sitt upplägg är projektet käll- pluralistiskt, men i hög grad ligger utgångspunkten i två gigantiska kultur historiska arkiv, nämligen det digitaliserade tidningsarkivet som tillgänglig- gjorts av det finländska Nationalbiblioteket och de omfattande samlingar av frågelistmaterial som finns i de nordiska länderna, inte minst i Finland. Dessutom studeras fotografier, intervjuer och litterära texter samt myndig- hetsdokument av olika slag som berör handel. I de kamerala arkiv som i övrigt dokumenterar handelsverksamhet finns dock förhållandevis få käl- lor som kunde belysa den här verksamheten, ofta informell och baserad på sedvänja och tradition. Under arbetet med boken har vi exempelvis försökt spåra listor över de avgifter som eventuellt uppbars under marknadstid, men vi har enbart hittat ett fåtal förteckningar. I det här föredraget ger jag exempel på hur marknader och marknadshandel i Österbotten skildras i samtida tidningsmaterial och i frågelistsvar.2 Idag är det många som använder det historiska tidningsbiblioteket, en fantastisk digitaliserad resurs, och vi kan notera ett snabbt ökande intresse för digitalt tillgängliga tidningar bland forskare i både Finland och Sverige. I samband med detta har också nya metoder och redskap utvecklats och därmed är de metodologiska ingångar som kan användas för utnyttjande av detta omfat-

2 Tidningsmaterialet tolkas i relief mot ett annat omfattande källmaterial, svar insända till två frågeupprop: frågelistan ’Handelsresorna’ (K12), uppgjord av Etnografiska avdelningen vid Nationalmuseum år 1965, och frågelistan ’Land och stad’, arrangerad av Svenska Litteratur- sällskapet år 1976 (SLS 1185). 76 Ann-Catrin Östman tande material många. Vi har låtit oss influeras av en förhållandevis tidig studie gjord av den finska folkloristen Laura Stark. I The Limits of Patriar- chy (2011), som handlar om konsumtion, könad makt och kvinnors handlingsutrymme i det sena 1800-talets Finland, använder Stark detta material på både kvalitativa och kvantitativa sätt. I de studier som gjorts inom projektet ”Kommunicerande konsumtion” används på liknande sätt – ofta ligger utgångspunkten i specifika sökord som sedan för oss vidare. De frågelistor vi använder är främst tillkomna under 1950-, 1960- och 1970-talen, under en period som kan sägas utgöra frågelistornas storhetstid i Finland. I flera delstudier analyseras svensk- och finskspråkiga fråge- listsvar som har sänts in till det traditionsvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi, till Museiverket och till Svenska litteratursällskapet i Finland. Detta material är i stor omfattning format disciplinärt, framför allt genom sin koppling till etnologins historia. Till grund för insamlingarna formades i början frågor som berörde det traditionella och det bondesamhälle som sågs som gammalt. Exempelvis har en forskare i Uppsala, Agneta Lilja, visat hur intresset inledningsvis främst riktades mot det traditionella och det som uppfattades som äkta. Följaktligen skapades blickar som delvis skyg- gade för det rörliga, det nya och det utifrån kommande. Även om en annan Uppsalabo, Lars Levander, uppmärksammade rörliga grupper och småskalig handel, dröjde det förhållandevis länge innan forskare började intressera sig för konsumtion och handel, ofta relaterat till det utifrån kommande eller det moderna. Eventuellt kan detta ha varit ännu tydligare i Finland, där bon- desamhället och det som ansågs vara dess essens länge var viktigt i många discipliner, också i historieämnet. Ännu i efterkrigstidens vetenskapliga landskap användes begreppet nationella vetenskaper (”kansalliset tieteet”) för att stärka etnologins och folkloristikens positioner (Markkola, Snellman & Östman 2014 s. 10–15). Under 1950-talet öppnade bland annat forskare vid Åbo Akademi upp för teman som berörde handel och rörlighet, exempelvis i en frågelista som berörde rysk-karelsk gårdfarihandel. Några år senare lägger även Musei- verket grund för insamlingar som ger utrymme för handel och för rörliga grupper i landsbygdssamhällets historia. I en finländsk kontext kunde det rysk-karelska dock knytas till en nationell tradition och tidigt skapades olika insamlingar som berörde just denna grupp (jfr Naakka-Korhonen & Keynäs 1988).

HISTORIENS FORSKNINGSLÄGEN

Småskalig handel i det förflutna har främst studerats av etnologer och andra kulturforskare, inte minst av etnologerna Nils Storå (1989 och 1997) och Att synliggöra det nedvärderade 77

Anna-Maria Åström (2001) vid Åbo Akademi.3 Just Storå har tidigt fram- hållit att dessa former av handel kan studeras som kulturmöten (Storå 1989, s. 34 och Rosander 1980, s. 9). Vi har dock kunnat konstatera att få nordiska historiker har intresserat sig för den tematik som vår forskning kretsar kring och ett syfte med detta projekt är att ge vår problematik ett större utrymme också i historiedisciplinens olika delområden. I vårt tvärvetenskapliga projekt sammanbinder vi olika forskningsfält – socialhistoria, genushistoria, konsumtionshistoria samt forskning om etnicitet och marginalisering. Den småskaliga handeln och dess betydelse som försörjningskälla för fattiga grupper och utsatta minoriteter har enbart granskats i några studier (jfr Häkkinen, Pulma & Tervonen 2005) och inom socialhistoria märks ett frapperande ointresse för dessa former av försörjning, vanliga i synnerhet under det sena 1800-talet och det tidiga 1900-talet. I den socialhistoria som utvecklades under 1970-talet tycks handelsverksamhet nästan a priori ha för- knippats med personer i överordnade positioner. Genom att också uppmärk- samma försäljarnas utsatthet kan vårt projekt bidra med kunskap om försörj- ning i marginalen och därmed ges även förståelse för förändrade klassförhål- landen. De människor som verkade på marknader gavs eller tog sig olika positioner, men det finns enbart ett fåtal studier om de attityder och normer som kringgärdade marknads- och torghandel. Inom genushistorien har det funnits ett stort intresse för kvinnors arbete – dock inte för försörjningsformer av detta slag. Den kanske mest omfattande undersökningen som berör småskalig handel under 1800-talet har gjorts av Christine Bladh, som i sin studie Månglerskor (1991) fokuserar på kvinnor som med tillstånd från handelskollegiet sålde från bod och korg i 1800-talets Stockholm. Inte heller i ekonomisk historia, en disciplin som har större betydelse i Sverige än i Finland, beaktas småskalig handel och det kan nämnas att det finns frapperande få nordiska studier av 1800-talets lanthandel.4 Av olika orsaker är det materiella, däribland konsumtion, mera gediget utforskat inom etnologi. Med den så kallade kulturhistoriska vändningen ökade intresset för såväl materialitet som konsumtion även inom historie- ämnet. Projektgruppens analyser av folkliga köpmönster kan relateras till den konsumtionshistoriska forskningen som inledningsvis i första hand studerade grupper med högre social status, vanligen utgående från begreppet ”iögonenfallande” (conspicuous) konsumtion. Nu föreligger även några nordiska studier om konsumtionens betydelse för kvinnor och män från lägre sociala skikt (jfr Ulväng 2012).

3 Se också Birgitta Skarin Frykman, Larsmässemarknaden. En folklig karneval i 1800-talets Göteborg (1993). 4 För en översikt av nordisk forskning om handel, se Christer Ahlberger & Pia Lundqvist (red.), Varans vägar och världar. Handel och konsumtion i Skandinavien ca 1600–1800 (Göte- borg 2007); Gudrun Andersson & Klas Nyberg (red.), Kommers. Historiska handelsformer i Norden under 1700- och 1800-talen (Uppsala 2010). 78 Ann-Catrin Östman

Inom projektet ”Kommunicerande konsumtion” har ett flertal texter redan publicerats, däribland studier om rysk-karelska bönders gårdfarihandel och de varor som dessa försäljare förmedlade, om den handel som tatarer och judar bedrev på marknader och torg, och om romsk marknadshandel och gårdfarihandel. Dessutom har studier som berör reglering av småskalig handel och judiska kvinnors uppköp av hår presenterats.5

TEORETISKA POSITIONERINGAR

När detta tvärvetenskapliga projekt utformades var vi influerade av två vänd- ningar inom humaniora och samhällsvetenskap – den performativa respektive materiella vändningen. På liknande sätt har vi forskare, som har olika disciplinära förankringar, låtit oss inspireras av de utmaningar som dessa inriktningar medfört. Vi intresserar oss för de möten som utspann sig kring varorna och just dessa lade grund för och formade sammankomster. Därmed tar vi avstamp från teoretiker som betonar att saker och ting kan tillskrivas agens – förutom att dessa möjliggör identitet lägger de grund för handlingsutrymme, också på konkreta sätt (jfr Trentman 2009). Den sjal som en piga köpte liksom det ur eller de skor som en arbetskarl införskaffade under denna period av ökade konsumtionsmöjligheter kunde bära på många betydelser. Den viktigaste teoretiska utgångspunkten ligger dock i den franske teo- retikern Michel de Certeaus sätt att uppmärksamma tillsynes obetydliga och vardagliga handlingars betydelser. I första hand studerar vi hur människor i olika positioner kommer till, utnyttjar och formar handels- och mötesplatser: således granskas användningen av platser, ”handelspraktiker” och handlings- mönster. Det som återkommer och upprepas utformas till vanor och rutiner som framstår som självklara och som på ett till synes naturligt sätt kopplas till olika identitetskategorier eller grupper. Det är inom raster av detta slag som såväl könade och klassbaserade som etnifierade praktiker ges mening och blir begripliga. Utifrån begreppet praktiker blottlägger Michel de Certeau det aktiva i handlingar som kan framstå som passiva och kollektiva, däribland kon- sumtionsval. Dessutom öppnar de Certeau upp för frågor om hur människor gör bruk av rummet och av konkreta situationer på specifika platser, och därigenom lägger han i sina texter grunden för analyser av mångfasetterade och kontextualiserade maktrelationer, inte tydligt fastlåsta i dikotomier (de Certeau 1984 s. xii-xiii, 30–34).6 I studier som berör en period som ligger i

5 Gårdfarihandel diskuteras inte i denna text, men har studerats i flera artiklar skrivna inom projektet. Se t.ex. Jutta Ahlbeck (2018), Hanna Lindberg (2018), Sundelin (2018), Johanna Wassholm & Anna Sundelin (2018), Wassholm (2018). 6 Jfr den diskussion om praktikers betydelse för social förändring som historikern William H. Sewell Jr för i boken Logics of History. Social Theory and Social Transformation (2005), s. 328–339. Att synliggöra det nedvärderade 79 glappet mellan det förmoderna och det moderna, i en tid då det skrivna ännu inte nådde ut till alla och i ett 1800-tal präglat av ståndssamhällets explicita och implicita hierarkier, kan ett fokus på just praktiker och det performativa vara fruktbart.

ATT MINNAS OCH ATT PRAKTISERA MARKNAD

I ett frågelistsvar nedtecknat på 1970-talet minns en kvinna, Anna född år 1894, glädjen i att som ung besöka marknaden i Nykarleby, en liten stad i svenskspråkiga Österbotten. Hon skildrar det myller som uppstod då gator och torg i marknadstid fylldes av människor: Vädret gynnade marknadsdagen som var solig och vindstilla och massor av folk hade invaderat det lilla Betlehem. Där fanns försäljare i mängd med nyttiga varor, men andra med en massa krims krams. Folk stimmade mellan torgstånden, man skulle se om man kunde ha råd att köpa något. Flickorna såg de vackra prydnads- hårkammarna, hårnät, broscher o välluktande tvålar och visst köpte man något från marknaden, hemfolket och bekanta ville höra nytt och vad vi köpt och om vi träffat känt folk. För oss tre flickor blev detta marknadsnöje samtalsämne lång tid framåt.7 I ett svar på ett frågeupprop om möten mellan stad och land beskrev Anna på ett ingående och delvis också känsloladdat sätt sin marknadsresa år 1910. I mina delstudier inom projektet har jag främst uppmärksammat material som berör Österbotten och av de ortsmeddelare som skildrar denna region har många beaktat marknader. Tvivelsutan beror detta på hur frågorna har utfor- mats, men det kan också handla om att marknaderna utgör delar av det för- flutna som dessa skribenter vill skildra eller ser som sin uppgift att beskriva. I frågelistsvar tillkomna under efterkrigstiden beskrevs marknaderna vanligen som självklarheter, ofta utan angivelse av tidsskede men med beak- tande av marknadstermin. Det saluförda på vintermarknaden i Vasa skildrades exempelvis på följande sätt: Den s.k. vintermarknaden var den mest kommersiella i Vasa. Den inföll den 25 o. 25 januari. På torget såldes det mycket träsaker, såsom kibitkaslädar o. andra slädar från Kurikka, t.o.m. kärrhjul, samt Malax möbler som representerades av byråer, lavoarer, gungstolar, bord och stolar m.m.8 Dessa uppgiftslämnare har ofta sett det som sin uppgift att förmedla fakta om det förflutna och att återge en mera allmän bild av det som skett. Det omta- lade kan baseras på egna erfarenheter eller på det ofta återberättade. Som flera forskare har hävdat kan de egna upplevelserna och det som man hört från andra formas till en syntes i det berättade. Att särskilja det erfarenhets-

7 SLS 1185, s. 151. 8 SLS 1185, s. 364. 80 Ann-Catrin Östman

I Jakobstad arrangerades inga marknader under slutet av 1800-talet, men trots detta kunde torgdagar samla många, förutom försäljare och kunder också sådana som främst ville ha för- ströelse. Så här beskriver författaren Anna Bondestam försäljningen i boken Vägen till staden (1957 s. 72): ”Vilket liv var det inte på torget om lördagarna! Böndernas hästforor i långa rader så att hela stan luktade stall. Och runt fororna ett myller av kvinnor, som stack fingrarna i smörklimparna och vände på fårbogarna och tummade på de flata ostarna som var blanka av vax.” Bild: Jakobstads museum. baserade från det mera allmänt återberättade kan var svårt, inte minst eftersom pronomina som vi och jag ofta blandas med ordet man. Därtill utmejslas det som är värt att minnas socialt och kulturellt (jfr Olsson 2014, Lönnqvist 2016, Fingerroos 2010). Till grund för våra delstudier ligger många frågelistsvar och på basis av dessa fås kunskap om vilka värderingar och betydelser som informanter med landsbygdsbakgrund senare tillskrev marknaderna. Att marknader hade blivit en del av ett förflutet som kunde skildras med nostalgi vid den tid då frågelistmaterialet skapades märks i rätt många av texterna. Detta material är rikt, men det ligger ett långt tidsspann mellan det som beskrivs och den tidpunkt då dessa minnen tecknades ned. I samtiden, under andra hälften av 1800-talet och under det tidiga 1900- talet, beskrevs marknaderna nästan genomgående på ett negativt sätt i tidningarna. Både de längre texterna och de kortare notiserna handlade ofta om fylleri och om de skränande hopar som fyllde städernas gator och torg. Denna text publicerades i Wasabladet: Närmare boende allmoge deremot har ej smått om tid, utan svärmar omkring gatorna äfven nattetid, vid trötthet sökande qvarter i hvilken buske som helst, lemnande sina hästar utan vård, ofta på tjufbete i stadsboernes ägor.9

9 Wasabladet 28.6.1856. Att synliggöra det nedvärderade 81

I takt med att handelsregleringar hävdes och handel på landsbygden blev til�- låten började marknaderna i allt högre grad ses som såväl onödiga som skad- liga och omoraliska tillställningar. I tidningarna beskrevs marknaderna ofta som ett gammalmodigt fenomen, överflödigt i en mera modern tid, och som oönskade sammankomster för de lägre klasserna och för nöjeslystna ungdomar. Den kritik som framfördes i tidningarna kunde också vara underförstådd eller ironisk. De korta notiserna handlar vanligen om det dåliga varuutbudet, om oroligheter eller om fylleri, men med jämna mellanrum kablas också en nyhet av motsatt slag ut – att marknaderna formats till lugna tillställningar.10 Marknadsbesökarna – som till stor del utgjordes av den landsbygdsbefolk- ning som i samtiden vanligen kallades för ”allmoge” – skildrades nästan genomgående på ett kollektivt och distanserat sätt och vid denna tid formades marknadsskildringar av diskurser som annorlundagjorde det folkliga (jfr Wassholm & Östman 2017). I tidningarna fördes också en diskussion om marknadernas framtid och frågan ventilerades av lantdagen år 1866. Ständerna – som under detta årti- onde sammankom efter en halvsekellång paus – lät göra en omfattande mark- nadsundersökning och från de svenskösterbottniska kuststäderna kom många negativa svar. Detta resulterade i att alla marknader i detta område drogs in och under de närmaste 60 åren arrangeras inga officiella marknadstillfällen i de österbottniska kuststäderna. Ändå samlades marknadsbesökare – kunder, försäljare och nöjeslystna – fortsättningsvis till marknader i några av dessa städer. Till Nykarleby, men också till Gamlakarleby och Vasa, ström- made människor in under en del av de traditionella marknadsterminerna – detta framgår inte minst av de notiser om ”qvasimarknader”, så kallades de informella marknadssamlingarna, som publicerades i de österbottniska tidningarna. Liksom Anna skildrar många informanter dessa marknader, men i frågelistsvar uppmärksammas inte den informella karaktären. Med hjälp av tidningarna kan vi uppmärksamma en del av de gånger då marknadstraditio- ner praktiserades och förnyades trots indragning och återkommande förbud.

MARKNAD OCH MÖTEN

I citatet ovan skildrade Anna, född 1894, känslan av att låta sig dras in i marknadsvimlet. I få av dessa texter kan vi få en inblick i de betydelser som inköpta varor tillskrevs, men här ges en skildring av de varor som var till salu och de kläder som hon och hennes vänner bar vid detta tillfälle.11 I andra svar ingår främst kortfattade uppräkningar av det inköpta. I samband med besöket i staden skaffade landsbygdsbor sig ofta brännvin och mediciner, likaså omnämns inköp av hästar. En informant uppger att man kunde köpa

10 För exempel på det senare, se Wasa Tidning 8.10.1881. 11 I projektet har Anna Sundelin (2018) publicerat en studie om varornas betydelse. 82 Ann-Catrin Östman utländska tyger och porslin eller till och med symaskiner och ”velocipeder” för de pengar man fick.12 För jordbrukande hushåll och andra försäljare spelade försäljning av detta slag säkerligen en ekonomisk roll. I tidningarna – både i längre texter och i notiser – kritiserades dock med jämna mellanrum det svaga utbudet av varor på marknaderna; detta förefaller inte ha motsvarat det som kunderna i staden önskade. Rätt ofta betonades att lantmannavaror inte hade erbjudits i tillräck- lig omfattning.13 De konsumenter som besökte marknader kunde, å sin sida, gestaltas som lättlurade, prålsjuka eller enfaldiga. Vare sig det handlade om kläder, skor eller almanackor var förmodligen många av de varor som bytte ägare av stor betydelse för mindre välbeställda kunder. Det oaktat sågs konsumtion av det här slaget som onödig och i vissa fall som något som borde stävjas när den i pressen diskuterades samhälleligt. Det finns också skildringar av hur utifrån kommande försäljare lurar kunder från landsbygden (för exempel, se Wassholm & Östman 2017). Enbart i en liten omfattning skildras utifrån kommande försäljare eller för- säljare tillhörande etniska minoriteter i de retrospektiva frågelistsvaren.14 Vi vet att kuststäderna gästades av handelsmän från Fjärrkarelen och i flera stä- der fanns områden för så kallade ”ryssbodar” på torg- och marknadsplatser . Det är dock främst genom tidningspressen som vi kan uppmärksamma handelsmöten av detta slag. Förhållandevis ofta skildrades småhandel i dags- tidningar under den period i slutet av 1800-talet då tidningspressen ökande i betydelse och utgivningen i omfattning. Handelsutövarna och själva handeln tolkades vanligen i negativa termer och bland annat användes ord som geschäft, krämare och månglare på ett pejorativt sätt. Dessa försäljare beskrivs som högljudda och inte sällan tillskrevs de oärliga handelsformer (Wassholm 2017 s. 609–615). Genom det samtida tidningsmaterialet kan vid synliggöra olika gruppers närvaro och detta sker ofta genom stereotypa och känsloladdade skildringar av handelspraktiker och karaktärer. Med de nationsbyggen som sattes i rörelse i Finland vid denna tid skapades nya former för rangordning. Olika etniska grupper kunde formas till minoriteter och kom ytterligare förskjutas från samhällscentrum, såväl konkret som i de föreställningar och diskurser som kringgärdade nationen. Nya sätt att se på och bemöta de utifrån kommande, ganska många i storfurstendömet, formades. Förmodligen var en del av dessa texter effekter av tidningarnas kontakter med de lokala handelsmän- nen, i andra fall handlar det om stereotypier och rasistiska beskrivningar som flödade mellan olika länder, orter och tidningar.

12 SLS 1185, s. 414. Till insamlingen bidrog 160 personer. Under rubriken ”Landsbor som besökt städer” ställs frågor om hur ofta och till vilka städer man reste, vem som besökte marknader och vilka varor som salufördes. 13 Wasa Tidning 11.10.1885 och 28.1.1887; Wasa Nyheter 26.11.1897; Österbottningen 4.11.1898 och 23.3.1902. 14 I projektet studerar Jutta Ahlbeck (2018) hur romers handel skildras. Att synliggöra det nedvärderade 83

UTMANINGAR OCH INGÅNGAR

Marknader och torg var platser där möten mellan människor med olikartade tillhörigheter och positioner konkretiserades. Såväl de övergripande frågorna som delstudierna genomsyras av ett intersektionellt perspektiv och således beaktar vi hur olika maktordningar, materiella liksom diskursiva, samver- kade när olika grupper möttes. Sammantagen har vår projektuppgift – att blottlägga och analysera möten av detta slag – visat sig vara både svår och fruktbar. I nästan alla delundersökningar har material och materialavsaknad varit utmanande. Med hjälp av sökningar i det digitala tidningsarkivet kan vi hitta beskrivningar av småskalig handel, men denna och de lägre klassernas konsumtion gestaltas nästan genomgående på ett nedvärderande sätt, i synnerhet om försäljarna inte tillhörde majoritetsbefolkningarna. Kan vi förutom dåtida diskurser och stereotypier även blotta en bortglömd närvaro och dåtidens praktiker? Härvidlag kan vi peka på behovet av att utveckla de källkritiska frågorna. I en diskussion om otillräckligheten i de klassiska källkritiska frå- gorna pekar Maria Ågren (2005 s. 249–262) på behovet av att analysera synlighet och vikt. Varför synliggörs detta handelsutbyte och vilken vikt kan vi tillskriva dessa tidningstexter?

På torg- och marknadsdagarna besökte också finskspråkiga de huvudsakligen svenskspråkiga kuststäderna. På dessa platser möttes människor med olika social bakgrund och här kan vi se att försäljerskorna använde sjalar för skyla sina huvuden, medan en del av de kvinnliga kunderna bar hatt. Bild: Jakobstads museum. 84 Ann-Catrin Östman

När vi använder frågelistmaterial är dessa frågor nödvändiga men inte tillräckliga. Frågelistorna bär på komplexa och tidsbundna tillkomsthistorier, förankrade i olika discipliners utveckling, och som tidigare forskning visat bör vi som läsare vara öppna för det dialogiska, det performativa och det genrestyrda i texter av detta slag (se till exempel Snellman 2014, Olsson 2016). Samtidigt erbjuder dessa skildringar många tolkningsmöjligheter och bland annat möjliggörs reflektioner över vad det omskrivna och gestaltade kan ha betytt för skribenten, exempelvis utifrån känslohistoriens frågeställ- ningar.15 I några fall kan vi arbeta utgående mikrohistoriens premisser, det vill säga påstå något mera generellt utgående från det enskilda (Brewer 2010 s. 97). Å andra sidan kan vi också skärskåda enskilda handlingar mot relief av mera allmänna handlingsmönster, något som ligger i linje med de ansatser som Michel de Certeau mejslat ut (jfr Gräslund Berg et al. 2013 s. 349–351). Det senare överensstämmer även med etnologen Bo Lönnqvists syn på de möjligheter som frågelistsvaren erbjuder forskaren. Eftersom dessa texter förmedlar kunskap baserad på handlingar och praktiker, kan skribenternas handlingsutrymme och identifikationer utforskas (Lönnqvist 2016 s. 52–53). Just i dessa avseenden svarar materialet mot våra syften: vi ställer frågor om det aktiva i det tillsynes passiva och kollektiva. Genom ett fokus på handelsmöten och praktiker kan vi förstå de levnads- villkor och de processer som återskapade och formade sociala relationer. Vi hoppas att vårt uppmärksammande av vardagliga praktiker kan synlig- göra förändringar och förskjutningar i underordnade gruppers aktörskap och handlingsutrymme. Historiker har emellertid inte i tillräcklig omfattning fäst vikt vid praktiker och den förändringspotential som ligger i till synes obetydliga handlingar. Detta är också viktigt för det som i finskan – och tyskan – kallas för samhällshistoria eftersom möten och aktiviteter av dessa slag breddade och formade samhällen. Också det nedvärderade och det som kan framstå som betydelselöst formade gemenskaper,16 liksom även gränsdrag- ningar kring dessa. Torg och marknader har haft stor betydelse i Europas och de näraliggande områdenas politiska samtidshistoria. Våra teman är aktuella även i andra avseenden. Då, i ett 1800-tal, fanns ökande möjligheter till konsumtion, en ökning som var viktig när ståndssamhället nedmonterades. Idag står vi inför en nödvändig förändring av konsumtionsmönster. I våra samhällen finns också försörjningsformer som påminner om 1800-talets småskaliga handel: vi kan notera en ökande mångfald men också hierarkier, exkludering och rasism. Och i samhället omkring oss kan också mer eller mindre beständig ojämlikhet ses.

15 I projektet har Hanna Lindberg (2019) hur bland annat känslor av äckel och avsmak ingår i frågelistsvar som berör torghandel. 16 I finskan används ordet ”yhteisö” och i engelskan ”community”, men där är svårt att hitta motsvarighet i svenskan. Att synliggöra det nedvärderade 85

KÄLLOR OCH LITTERATUR

Otryckta källor Svenska litteratursällskapets arkiv, Helsingfors SLS 1185, Land och stad i Finlands svenskbygder 1976 Museiverket, Helsingfors Frågelista K12 Handelsresorna 1965

Tryckta källor Wasa Nyheter Wasa Tidning Wasabladet Österbottningen

Litteratur Ahlbeck, Jutta, 1970: Tingens paria. Romers gårdfarihandel och artefakters betydelse under första hälften av 1900-talet. I: Historisk Tidskrift för Finland, 103. S. 262–294. Ahlberger, Christer & Pia Lundqvist (red.), 2008: Varans vägar och världar. Handel och konsumtion i Skandinavien ca 1600–1800. Göteborg. Bladh, Christine, 1991: Månglerskor. Att sälja från korg och bod i Stockholm 1819– 1846. Stockholm. (Monografier utgivna av Stockholms stad 109.) Brewer, John, 2010: Microhistory and the Histories of Everyday Life. I: Cultural and Social History, 7. S. 87–109. Certeau de, Michel, 1984: The Practice of Everyday Life. Berkeley. Fingerroos, Outi, 2010: Muisti, kertomus ja oral history-liike. I: Pertti Grönholm & Anna Sivula (toim.), Medeiasta pronssisoturiin. Kuka tekee menneestä historiaa? Turku. (Historia mirabilis 10.) S. 66–81. Gräslund Berg, Elisabeth, Carolina Durieu Du Pradel, Rosemarie Fiebranz & Benny Jacobsson et al 2013: Praktiker som gör skillnad: om den verb-inriktade meto- dens roll. I: Historisk Tidskrift, 133. S. 335–354. Hansen, Börje, 1952: Österlen: en studie över social-antropologiska sammanhang under 1600- och 1700-talen. Stockholm. Häkkinen, Antti, Panu Pulma & Miika Tervonen (toim.), 2005: Vieraat kulkijat – tutut talot. Näkökulmia etnisyyden ja köyhyyden historiaan Suomessa. Helsinki. (Historiallinen Arkisto 120.) Lindberg, Hanna, 2018: ’I händerna på arkangeliter, judar och andra schackrare’. Debatten om gårdfarihandel på Finlands lantdag 1877–1878. I: Historisk Tidskrift för Finland, 103. S. 205–230. Lindberg, Hanna, 2019: ’Kyllä mä oon aina silleen tykännyt torikaupasta’. Ihmisten väliset suhteet ja vastenmielisyys torikauppaa käsittelevissä kokemuspohjaisissa tarinoissa n. 1900–1950. I: Ville Kivimäki, Antti Malinen & Johanna Annola (toim.), Eletty historia. Kokemus näkökulmana menneisyyteen. Tampere. S. 217– 248. 86 Ann-Catrin Östman

Lönnqvist, Bo, 2016: Kansallismuseon ja Seurasaarisäätiön varhainen perinnekyse- lytoiminta. I: Pirjo Korkiakangas, Pia Olsson, Helena Ruotsala & Anna-Maria Åström (toim.), Kirjoittamalla kerrotut: Kansatieteelliset kyselyt tiedon lähteinä. Helsinki. (Ethnos-toimite 19). S. 40–54. Markkola, Pirjo, Snellman, Hanna & Östman Ann-Catrin, 2014: Yhteisöä purka- massa. I: Markkola, Snellman & Östman (toim.), Kotiseutu ja kansakunta. Miten suomalaista historiaa on rakennettu. Helsinki. (Historiallinen Arkisto 142.) Naakka-Korhonen, Mervi & Keynäs Maiju, 1988: Halpa hinta, pitkä mitta. Vienan- karjalainen laukkukauppa. Helsinki. (Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran Toimi- tuksia 491.) Olsson, Pia, 2014: ’Good, factual knowledge’ for future generations: questionnaire activity defining traditional culture. I:Journal of Finnish Studies, 18. S. 65–90. Olsson, Pia, 2016: Kyselyaineistojen dialogisuus. I: Pirjo Korkiakangas, Pia Olsson, Helena Ruotsala & Anna-Maria Åström (toim.), Kirjoittamalla kerrotut: Kansa- tieteelliset kyselyt tiedon lähteinä. Helsinki. (Ethnos-toimite 19). S. 155–184. Rosander, Göran, 1980: Gårdfarihandel i Norden. En översikt av en gammal han- delsform. Stockholm. Sewell, William H. Jr, 2005: Logics of History. Social Theory and Social Transfor- mation. Chicago. Skarin Frykman, Birgitta, 1993: Larsmässemarknaden. En folklig karneval i 1800-talets Göteborg. Göteborg. (Västsvensk kultur och samhällsutveckling, Rapport 3.) Snellman, Hanna, 2014: Kansatieteellisten karttojen takaa. I: Pirjo Markkola, Hanna Snellman & Ann-Catrin Östman (toim.), Kotiseutu ja kansakunta. Miten suomalaista historiaa on rakennettu. Helsinki. (Historiallinen Arkisto 142.) S. 239–267. Stark, Laura, 2011: The Limits of Patriarchy. How Female Networks of Pilfering and Gossip Sparked the First Debates on Rural Gender Rights in the 19th-Century Finnish Language Press. Helsinki. (Studia Fennica Ethnologica 13.) Storå, Nils, 1989: Ostkarelische Wanderhändler als Kulturvermittler in Finnland. I: Jahrbuch für Volkskunde und Kulturgeschichte, 32. S. 34–43. Storå, Nils, 1997: Kommers och karneval. Fiskmarknaden som mötesplats. I: Bud- kavlen, 76. S. 5–16. Sundelin, Anna, 2018: Kulkukauppiaiden myyntitavaroiden vastaanotto Suomessa vuosina 1880–1920. I: Marko Lamberg, Ulla Piela, Hanna Snellman (toim.), Satunnaisesti Suomessa. Helsinki. (Kalevalaseuran vuosikirja 97). S. 215–232. Trentmann, Frank, 2009: Materiality in the Future of History: Things, Practices, and Politics. I: Journal of British Studies, 48. S. 283–307. Ulväng, Marie, 2012: Klädekonomi och klädkultur. Böndernas kläder i Härjedalen under 1800-talet. Möklinta. Wassholm, Johanna, 2017: Handel i marginalen. Den judiska småhandeln och lokal- samhället i Åbo i slutet av 1800-talet. I: Historisk Tidskrift för Finland, 102. S. 589–617. Wassholm, Johanna, 2018: Liikkuva kauppa ja kulttuurien kohtaaminen. Tataarien kulku- ja markkinakauppa Suomessa vuosina 1870–1920. I: Marko Lamberg, Ulla Piela, Hanna Snellman (toim.), Satunnaisesti Suomessa. Helsinki. (Kaleva- laseuran vuosikirja 97). S. 215–232. Att synliggöra det nedvärderade 87

Wassholm, Johanna & Anna Sundelin, 2018: Emotions, trading practices and communication in transnational itinerant trade: encounters between ’Rucksack Rus- sians’ and their customers in the late nineteenth- and early twentieth-century Fin- land. I: Scandinavian Economic History Review, 66. S. 132–152. Wassholm, Johanna & Anna Sundelin 2018: Småskalig handel på glidande skalor. Försörjning och konsumtion i Finland 1800–1940. I: Historisk Tidskrift för Fin- land, 103. S. 191–204. Wassholm, Johanna & Östman, Ann-Catrin, 2017: Skillnader skapades i möten på marknader. I: Ikaros – om människan och vetenskapen, 8. S. 22–25. Ågren, Maria, 2005: Synlighet, vikt, trovärdighet – och självkritik. Några synpunkter på källkritikens roll i dagens historieforskning. I: Historisk Tidskrift, 125. S. 249– 262. Åström, Anna-Maria, 2001: Strömmingsmarknaden som identitetssymbol. I: Anna- Maria Åström, Bo Lönnqvist & Yrsa Lindqvist (red.), Gränsfolkets barn. Fin- landssvensk marginalitet och självhävdelse i kulturanalytiskt perspektiv. Helsing- fors. (Folklivsstudier XXI). S. 290–312.

Människor som skriver. Sociala medier i Sverige 100 år före Facebook 89 Människor som skriver. Sociala medier i Sverige 100 år före Facebook

Av Ann-Catrine Edlund

1. INLEDNING

Den 24 december 1902 skriver andrekonstapel Carl Lindström i Jönköping ett vykort till Frida Westin i Härnösand. Utöver julhälsningen skriver han också en kärleksdikt som anspelar på vykortets motiv där en kvinna håller en mans hand samtidigt som de ser varandra i ögonen. Jkng d. 24.12.02. Hj. tack för Edert vackra, i dag bekomna kort! Skulle vara intressant att få se egarinnan till den hand som skrifver kort till mig från kalla norden! Vill därför fråga om ni vill byta fotografi! Får ursäkta om julhälsningen kommer sent men jag har just idag fått hem dem! (Han till henne) Ack visste Ni blott hvad jag drömmer När vännen mitt öga har kysst Ack visste Ni blott hvad jag gömmer I hjärtat så troget så lyst! Ack visste ni blott!! Förbindliga hälsn. från Eder Carl Förlåt min fråga angående fotografi Carl och Frida har bytt vykort i en dryg månads tid. Den 8 november satte Frida in en annons i Stockholmstidningen med en önskan om att byta vykort. Carl var en av de många som besvarade Fridas annons och som skickade ett vykortssvar till pseudonymen ”Greta”, poste restante Härnösand. Lördag kväll den 21 april 1934 tar säljägaren Axel Johansson fram sin dagbok och sammanfattar dagens händelser. Troligen skriver han i karbid- lampans sken i den fälbåt där de bor under den två månader långa säljakten ute i isen i Bottenviken. Hans jaktkamrater har varit ute på jakt och de har fått besök av ett finskt båtlag. Svag vind från alla håll i dag, vi ligger fortfarande här på merikalla, Gunnar och John har varit ut i dag men det blev ingen säl, vi har havt dimma halva dagen och i kvell klockan 10 är det fortfarande tjockt, finnarna har varit hos oss i kvell och vi har spelat kort och det har varit trevligt, (DAUM 4632)

Föredrag vid Kungl. Gustav Adolfs Akademiens sammanträde den 9 oktober 2019. 90 Ann-Catrine Edlund

Packlistan för säljakten var lång och krävde månader av förberedelser. Men förutom proviant, jaktkläder och ammunition så packade alltså Axel också ner sin dagbok och en blyertspenna. Han lyckades också skydda boken från vätan ute på isarna så att vi än idag kan läsa hans dagbok. Den 13 maj 1936 träffar pigan Linnéa Johansson sin vän Anna i Rossön, Jämtland. Anna skriver ner de tre verserna i visan Svarta Rudolf i Linnéas visbok. Under avskriften av visan har Anna noterat: ”avskriven den 13 maj 36 av Anna S. Böhle Rossön”. Linnéas visbok är full med avskrivna texter, för det mesta har hon skrivit ner texterna själv, men ibland har hennes vänner skrivit ner en visa eller lämnat en hälsning i hennes visbok.

En första våg av mass literacy Andrekonstapeln Carl Lindströms vykort, säljägaren Axel Johanssons dagbok och pigan Linnéa Johanssons visbok är goda representanter för det vardagliga skrivande som ägde rum under det tidiga 1900-talet. Under det sena 1800-talet flödade en våg av skriftbruk över Europa i takt med att alfabetisering genomfördes i de europeiska länderna som ett led i moderniseringssträ- vanden och nationsbyggande (Vincent 2000; Brandt 2015). Med begreppet mass literacy betonas att läs- och skrivkompetens spreds till den breda all- mänheten, till massorna.1 Tidigare hade dessa kompetenser vanligen endast varit åtkomliga för en ekonomisk, politisk och religiös elit. Literacy-forskaren Deborah Brandt betonar i sin definition av mass literacy de betydelse- skapande aktiviteter som människor deltar i med hjälp av skriftteknologin, liksom de förväntningar som växer fram på skriftbruk och i vilka sammanhang och för vilka syften som skriften kan användas. Hon betonar också att tillgången till läs- och skrivkompetens är socialt skiktad och att enskilda skriftpraktiker värderas högre och ges större tyngd än andra. […] mass literacy refers to the nearly universal participation in meaning-making based on encoded symbols (i.e., alphabets or characters) as well as the systems and expectations that grow up around this phenomenon. Mass literacy is stratified in terms of access and reward and various in practice, value and impact (Brandt 2009 s. 55). Idag befinner vi oss i efterdyningarna av en andra våg av mass literacy som fått sin närmast tsunamiska kraft av den digitala teknologin. I yrkeslivet har skrivandet ökat till följd av den framväxande kunskapsekonomin, och i vardagslivet till följd av digitaliseringen.2 ”Writing – paid and unpaid – is keeping the economy, especially the Internet economy, afloat” (Brandt 2015 s. 3).

1 Begreppet mass literacy är svåröversatt, varför det engelska begreppet används här. Det har tidigare använts i svenskspråkig literacy-forskning av Lindmark 1990 s. 20. 2 Skrivande i yrkeslivet har accelererat under hela 1900-talet i och med kunskapsekonomin som inte baseras på produktion av varor, utan istället på produktion av tjänster, kunskap, nyheter etc. Texter blir här både produktionsmedel och resultat och skrivandet blir därmed en viktig del i kunskapsproduktionen. Digitaliseringen i början av 2000-talet har inneburit att skrivande i Människor som skriver. Sociala medier i Sverige 100 år före Facebook 91

Deborah Brandt menar att dagens andra våg av skriftbruk framför allt utmärker sig genom att människor skriver mer än vad de läser idag. Skriv- händelser dominerar över läshändelser, i både yrkesliv och vardagsliv. Hon menar också att det istället var läsning som var den dominerande literacy- aktiviteten under den första vågen av mass literacy (Brandt 2015 s. 2). Kyrka och stat var de som sponsrade människors skriftkompetens under det sena 1800-talet och de premierade framför allt människors läskompetens i och med att skrivkompetens sågs som potentiellt politiskt och socialt utmanande. I denna artikel vill jag problematisera påståendet att läsande var det skriftbruk som dominerade under den första vågen av mass literacy genom att visa på att skrivhändelser tog en mycket stor plats i människors vardagsliv redan under det tidiga 1900-talet. I svallvågorna av den första vågen av mass literacy utvecklades ett flertal vardagliga skriftpraktiker som användes av stora befolkningsgrupper. I artikeln presenteras tre exempel på det vardagliga skrivande som växte sig allt starkare under det tidiga 1900-talet i takt med att den breda allmänheten hade både de ekonomiska och teknologiska förut- sättningarna för att delta i skriftpraktikerna: den folkliga dagbokspraktiken, visbokspraktiken och vykortspraktiken. De frågor som besvaras i artikeln handlar om den sociala betydelse som de vardagliga skriftpraktikerna kan ha haft i människors liv. Vykortspraktiken ges kanske lite paradoxalt det största utrymmet i artikeln, trots att – eller kanske just för att vi har minst kunskap om den praktiken.

Skriftbrukets sociala historia Artikeln kan placeras inom forskningsområdet skriftbrukets sociala historia som också kan benämnas skriftkulturens historia (history of scribal culture) och anknyter till pågående europeisk forskning (Lyons & Marquilhas (red.) 2017). I detta tvärvetenskapliga område ryms både lingvistik, antropologi, litteratur, historia och etnologi. Det är det folkliga skriftbruket som studeras och oftast just de vardagliga skriftpraktikerna, t.ex. skrivande av brev eller dagböcker.3 I tidigare historisk skriftbruksforskning har läsande vanligen varit den aktivitet som studerats, och då särskilt med inriktning mot bokhistoria (Lyons & Marquilhas 2017). Människors skrivande har knappt alls studerats. Men idag riktas intresset mot det vardagliga skrivandet genom vilket det blir möjligt att studera historiska skeenden ur ett underifrånperspektiv, genom det som brukar kallas för ”The New History from Below”. Historikern Mar- tyn Lyons presenterar fyra anledningar till varför området förtjänar epitetet ”new”. En av de mer framträdande anledningarna är att man nu riktar in sig på yrkeslivet har ökat än mer. Deborah Brandt framhåller att digitaliseringen inte ensam är ansvarig för den ökande andelen skrivande i yrkeslivet, utan att den bara accelererat en process som redan var pågående (2015 s. 3). 3 Jag använder här historikern Britt Liljewalls förståelse av begreppet folklig – det skriftbruk som associeras med »obemärkta män och efterhand också kvinnor ur de breda icke-priviligie- rade befolkningslagren» (2012 s. 43). 92 Ann-Catrine Edlund enskilda individers erfarenheter (Lyons 2013 s. 16 ff.). Fokus inom området är hur skriftteknologin når ut och används av medborgarna samt de sociala möjligheter som tillgången till skriftteknologi erbjuder. De två övergripande frågorna inom området är: Hur har ”vanliga människor” använt skrift? Och hur ingriper skriftbruket i sin tur i vanliga människors liv? Utifrån språksocio- logiska utgångspunkter studeras bland annat hur de standardiserade national- språken implementerats hos medborgarna som vanligen pratade något av folk- språken, eller dialekt (Hernández-Campoy & Conde-Silvestre 2012). Inom en nordisk och europeisk språkkontext är forskningsområdet starkt utvecklat (se t.ex. Sinor 2002; Howard 2012; Edlund 2012 (red.); Lyons 2013; Edlund & Haugen 2013 (red.); Kuismin & Driscoll 2013 (red.); Edlund, Haugen & Edlund 2014 (red.); Edlund, Kuismin & Ashplant 2016. På svenskt område är studiet av skriftens sociala historia under utveckling (Liljewall 1995, 2001, 2007, 2012; Edlund 2007, 2008, 2012, 2016, 2017a, 2017b; Åhlman 2019).

2. SJÄLVSTÄNDIG SKRIVKUNNIGHET – EN NY SKRIFTKOMPETENS

En nödvändig förutsättning för att både säljägare, bönder och pigor skulle kunna delta i dagbokens skriftpraktiker var förstås de alfabetiseringsproces- ser som genomfördes i Sverige och i övriga Västvärlden under 1800-talet. Spridningen av läs- och skrivkompetens och en samtidig implementering av nationalspråken var en bärande komponent i pågående moderniseringsprocesser och i nationsbygganden i Västeuropa (se t.ex. Vincent 2000; Lyons 2007 s. 29).4 Varken läs- eller skrivkompetens är dock oproblematiska begrepp. Man har i historiska studier av läs- och skrivkompetens gjort åtskillnad mellan mekanisk och självständig kompetens.5 I Sverige var det i första hand en mekanisk läs- och skrivkompetens som sponsrades av kyrkan och folkskolan. Den mekaniska läskompetens som sponsrades redan i det tidiga kyrkliga undervisningsprogrammet, var en specifik läskompetens, nämligen utantilläsning.6 Målet med läsundervisningen var att lära sig de

4 Sambandet mellan modernisering och alfabetisering är dock inte helt okomplicerade. Se t.ex. Liljewall 2001 s. 123 där hon diskuterar möjligheten av att den självständiga skrivförmågan har en samhällsförändrande kraft, däremot inte den mekaniska. 5 Dessa kompetenser kan även betecknas med följande begreppspar: formell–funktionell, grundläggande–kvalificerad, begränsad–utvecklad (se Liljewall 2001 s. 123, 468 n. 42 och där anförd litteratur). 6 I det tidiga kyrkliga undervisningsprogrammet ingick endast läsning. Kyrkolagen 1686 räk- nar med tre lärarkategorier: prästen, klockaren och föräldrarna. Föräldrarna förväntades lära de egna barnen ”läsa i bok och sina kristendomsstycken utantill” (Liljewall 2001 s. 96). Den enskilda individens läskunnighet dokumenterade nogsamt av prästerskapet. Däremot saknas systematisk dokumentation av skrivförmågans spridning under 1800-talet. Klart är dock att jordbrukets kommersialisering skapade behov av skrivkunnighet och bidrog till att skrivkunnighet spreds på landsbygden också före folkskolans införande (Lindmark 1993 s. 93 ff.;Lind - mark 2009). Människor som skriver. Sociala medier i Sverige 100 år före Facebook 93 kristna texterna utantill. Utantilläsningen ansågs mer krävande och avance- rad, och därmed värdefullare. Att läsa innantill i texter var bara ett redskap för att nå målet, nämligen att kunna läsa utantill. Denna syn på läskompetens kan bara förstås om man kopplar den till sitt religiösa sammanhang. Läs- undervisningen syftade nämligen i första hand till att vara en förberedelse för konfirmationen, där konfirmanderna skulle redovisa sin utantillkunskap om kristna texter (Liljewall 2001 s. 92, 104 f.). Förmågan till utantilläsning kontrollerades och betygsattes i husförhör som ägde rum en gång om året. Att läsa har generellt haft en mycket hög kulturell status i många samhäl- len och har ansetts både hälsosamt och moraliskt uppbyggligt, medan skrivande som aktivitet inte haft samma positiva associationer och inte heller premierats i utbildningssammanhang, vilket framhålls av Deborah Brandt: ”From its start, the school has defined literacy as reading and treated writing skill as a branch of reading skill” (Brandt 2015 s. 165). Skrivande har premierats i den mån det handlat om korrekt skrivande, där skrivandet som aktivitet utgjort ett tydligt exempel på att språkbrukaren förmår efterleva uppsatta regler. Fram till idag har också skrivandet och dess praktiker präg- lats av de ideologiska föreställningar som kringgärdat läsandet som aktivitet (Brandt 2015 s. 7). Idag utmanas den läsbaserade förståelsen av literacy alltmer av de förändringar som äger rum i dagens skriftbruk, och inte minst av det skriftbruk som tar plats i vardagslivet (Brandt 2009 s. 57 f.). Svenska medborgare fick tillgång till skrivkompetens betydligt senare än läskompetens. I och med folkskolans införande 1842 fanns förutsättningar för att skrivkompetensen skulle få större spridning. Den skrivkompetens som sponsrades i den framväxande folkskolan var dock en mekanisk och begränsad kompetens. Skrivundervisningen i folkskolan bedrevs nämli- gen inledningsvis genom övningar i avskrifter av givna texter där eleverna skulle tillägna sig en svensk skriftspråksnorm (Andersson 1986 s. 66, 111; jfr Lindmark 1994 s. 52). Avskriftsövningarna gav också möjlighet att utöva ideologisk kontroll, eftersom det var texter med ett ideologiskt budskap i uppfostrande eller sedelärande syfte som användes som förskrifter (Lind- mark 1994 s. 65 ff.). Med mekanisk skrivkompetens kan skribenten forma bokstäver och känner till grundläggande skrivregler vad gäller exempelvis interpunktion, för att i första hand kunna kopiera och skriva av texter, medan den självständiga skrivkompetensen möjliggör ett aktivt, självständigt deltagande i olika skriftpraktiker – skriftpraktiker som kan ha olika syften och olika utformning (jfr Edlund L.-E. 2013). Skrivkunnigheten fortsatte att variera utifrån både social tillhörighet och kön inom den breda och socialt skiktade allmogen – åtminstone ett par generationer efter folkskolans infö- rande (Liljewall 2012 s. 3).7 Den självständiga skrivkompetensen – att som skribent självständigt kunna delta i vissa skriftpraktiker – blir en ny skriftkompetens för folk i gemen under det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet.

7 Se Lindmark 1993 för en diskussion av kunskapskraven i den svenska folkskolan 1842–1871. 94 Ann-Catrine Edlund

Skriftsponsorer Under det sena 1800-talet var kyrka och stat genom folkskolan betydelsefulla skriftsponsorer av medborgarnas läs- och skrivkompetens. Läs- och skrivundervisningen i skolan var naturligtvis också betydelsefull för att implementera det svenska nationalspråket och här var det standardiserade skriftspråket ett mycket viktigt instrument.8 Med skriftsponsor avses aktörer som tillhandahåller förutsättningar för att använda skrift och som samtidigt gynnas av sin sponsring. Begreppet synliggör också att enskilda skriftpraktiker vare sig skapas eller upprätthålls av lokala aktörer, utan alltid ingår i större globala sammanhang (Brandt & Clinton 2002 s. 350).9 Andra skriftsponsorer som stöttade medborgarnas läsande under det sena 1800-talet genom att tillhandahålla tryckta medier var t.ex. tidningspressen, producenter av skillingtryck och väckelserörelsen (Edlund 2017a s. 163). En skriftsponsor som varit särskilt betydelsefull för dagboksskrivande är Kungl. Vetenskapsakademien som 1747 fick privilegium på att ge ut almanackor – ett privilegium som bestod ända fram till 1972, alltså i hela 225 år. Alma- nackan fick snabbt en stor spridning. Mot slutet av 1700-talet låg upplagan på 300 000 och upplagan fortsatte länge att expandera (Melander 1999). De årsvisa almanackorna inbjöd till att göra noteringar mellan raderna och i marginalen. Så småningom försågs almanackan med extra skrivblad för varje månadsuppslag där det fanns utrymme för egna anteckningar, vilket antagligen kunde ge inspiration till ett mer systematiskt dagboksskrivande.

3. VARDAGLIGA SKRIFTPRAKTIKER I EN TEXTMEDIERAD SOCIAL VERKLIGHET

Att skriva dagbok, visbok och vykort är vardagliga aktiviteter som benämns vardagliga skriftpraktiker inom den gren av skriftforskning som kallas för new literacy studies. Med vardaglig betonas att skriftpraktikerna är förank- rade i skribenternas vardagliga erfarenheter och vardagsliv samt att praktikerna fyller vardagliga syften. Med skriftpraktik betonas att skriftaktivite- terna ingår i ett socialt sammanhang – i en social praktik – och dessutom betonas den meningsskapande betydelse som aktiviteten får i människors

8 Det svenska skriftspråket brukar betraktas som standardiserat redan med Leopolds stav- ningslära 1801 (Teleman 2003). Genom ett beslut av Kungl. Maj:t år 1889 blev Svenska Aka- demiens ordlista den officiella stavningsnormen för skolorna (Melander 1996 s. 23). Men i realiteten hade läroboken Läsebok för folkskolan fungerat som ortografisk norm alltsedan den utkom för första gången 1868. När läroboken tillkom var stavningsdebatten i Sverige livlig. Läseboken intog en konservativ hållning i stavningsfrågan och den tillämpar konsekvent Leo- polds norm från 1801 (Melander 1998 s. 30). I läroboken Fosterländsk läsning utgiven av Arthur Hazelius 1868, samma år som första upplagan av Läsebok för folkskolan, tillämpas däremot en moderniserad stavning (Melander 1996 s. 22). 9 Literacy-forskaren Deborah Brandt har lanserat begreppet sponsors of literacy som här över- sätts med skriftsponsorer (Brandt 2015 s. 5 f.). Människor som skriver. Sociala medier i Sverige 100 år före Facebook 95 vardag. Begreppet -praktik markerar också att deltagarna utför en aktiv handling med skriftens hjälp. Andra karakteristika för vardagliga skriftpraktiker är att de är informellt inlärda, vilket innebär att inlärning och använd- ning av praktiken vanligen sker samtidigt. Man deltar dessutom frivilligt i praktikerna och de är kreativa, eftersom de sällan är reglerade. De vardagliga skriftpraktikerna brukar också vara lågt värderade och förbisedda när man talar om läsande och skrivande (Barton & Hamilton 2012 s. 251 ff.). De vardagliga skriftpraktikerna har stått särskilt i fokus inom new literacy- forskning, eftersom de vanligen haft en låg värdering och då inte heller fått någon större uppmärksamhet inom vetenskapssamhället. Att den sociala verkligheten under det tidiga 2000-talet till betydande del är textmedierad och uppbyggd av vardagliga skriftpraktiker råder det inte något tvivel om.10 Vi kommunicerar via skrift i det som idag går under beteckningen sociala medier t.ex. via Facebook, Instagram och Twitter – ofta kombineras också skriften i en multimodal praktik med bilder. Dessa vardagliga skriftpraktiker utgör en viktig del av människors sociala liv idag. I denna artikel vill jag påvisa att den sociala verkligheten till betydande delar var textmedierad redan för 100 år sedan, i och med att flertal vardagliga skriftpraktiker då var så pass utvecklade och spridda, samt att människor inte bara läste utan också var mycket aktiva skribenter i bland annat dagboks-, visboks- och vykortspraktiken. Men innan jag presenterar dem vill jag kort introducera tre andra samtida praktiker: de praktiker som brevet, levnadsminnet och poesialbumet deltog i.

Brevet Fram till det tidiga 1900-talet var det folkliga brevskrivandet den dominerande vardagliga skriftpraktiken. Det folkliga brevskrivandet tog några för- sta trevande steg i slutet av 1700-talet då det agrara samhällets modernisering inleddes, för att kraftigt expandera under andra hälften av 1800-talet då behovet att kunna kommunicera på avstånd växte i takt med den ökade rörligheten i samhället. Mängden brev som avsändes ökade från 2 miljoner brev 1800 till 5 miljoner brev år 1850 och till hela 124 miljoner brev år 1900 (Liljewall 2007 s. 20). Införandet av enhetsporto år 1855 innebar att posthanteringen inrikes förenklades och att det blev enklare att både skicka och ta emot brev. Tidigare hade det varit ett komplicerat system av tariffer där både avsändare och mottagare kunde bekosta försändelsen. Det enhetliga portot möjliggjorde också införandet av frimärket (Liljewall 2007 s. 20). Att skriva brev under 1800-talet var så vanligt att man kan prata om en över-

10 Literacy-forskarna David Barton och Carmen Lee använder begreppet textually mediated social world för att beskriva det starka sambandet mellan skriftpraktiker och det sociala livet (Barton & Lee 2013 s. 27). Begreppet som ursprungligen introducerats av sociologen Dorothy Smith (1990) är svåröversatt. Jag har valt att översätta begreppet med textmedierad social verklighet för att täcka in sambandet mellan skriftpraktiker, text och sociala dimensioner av verkligheten. 96 Ann-Catrine Edlund gång från muntlig till skriftlig kultur. Historikern Britt Liljewall som studerat 1800-talets folkliga brevkultur konstaterar: ”Att det skett en förskjutning från en muntligt dominerad folklig kultur till en skriftlig står klart” (Liljewall 2007 s. 185; jfr Lyons 2013 s. 246). Liljewall menar att den folkliga brevkultur som utvecklades under 1800-talet inte bara ska betraktas som ett resultat av ökad skrivförmåga, utan att den dessutom varit mycket betydelsefull för moderniseringen av samhället: ”Den folkliga brevkulturen som utvecklades och spreds under det långa 1800-talet betraktar jag som en viktig väg till det moderna samhället” (Liljewall 2007 s. 186). Vad avhandlades då i breven? Vilka syften hade man med brevpraktiken? Den brevkultur som utvecklades under det sena 1800-talet möjliggör uttryck för både föreställningsvärldar och identitetsbyggande i brevskrivande i början av 1900-talet. Från att ha haft enbart rituella och informativa syften i början av 1800-talet så får brevens skriftpraktik tydliga sociala och identitetsformerande funktioner. ”I brev- texterna finner man både uttryck för och förstärkningar av redan etablerade identiteter och utmejslande och befästande av nya” (Liljewall 2007 s. 183).

Levnadsminnet Det folkliga levnadsminnet kan beskrivas som en tillbakablick på livet i den skrivna berättelsens form, oftast nedskriven när skribenten närmar sig 60 år. Levnadsminnet är alltså skrivet i efterhand och därmed medvetet struk- turerande, reflekterande och tolkande (Liljewall 2001 s. 51). Det är svårt att uttala sig om omfattningen på denna skriftpraktik – men Britt Liljewall antar att det sker en faktisk reell ökning över tid av det folkliga självbiogra- fiska skrivandet, även om den ökningen kan vara svår att säkerställa. Av de 256 levnadsminnen som hon följt i sin studie är de allra flesta skrivna under 1900-talet, efter 1915: 196 stycken (Liljewall 2001 s. 56).11 Manliga skribenter dominerar i materialet, endast 15 % utgörs av kvinnor (2001 s. 56). Levnadsminnet är till sin natur dokumenterande, men därutöver kunde det fylla många olika funktioner: att fostra, att underhålla, att ge exempel på det annorlunda livet, att berätta för Guds skull eller för den folkliga kulturens skull (Liljewall 2001 s. 17 ff., 38 ff.).

Poesialbumet Poesialbumens skriftpraktik var vanligast förekommande under tidsperio- den 1880–1910. Praktiken utmärker sig mot andra vardagliga skriftpraktiker i början av 1900-talet, eftersom det huvudsakligen är kvinnor som deltar (Klintberg 2018 s. 10). Under tidigt 1900-tal hade poesialbum stor spridning bland kvinnor i alla samhällsklasser, och tycks ha ägts och brukats av kvin-

11 Britt Liljewall har samlat in levnadsminnen nedtecknade av personer som levde under det långa 1800-talet (1775–1915). De är skrivna av personer senast födda år 1900, av ”vanligt folk” (2001 s. 48 f.), där den största delen utgörs av självägande bönder, andra skribenter är exempelvis hantverkare, arbetare, nybyggare och soldater (2001 s. 58). Människor som skriver. Sociala medier i Sverige 100 år före Facebook 97 nor medan de var unga och ogifta (Klintberg 1982). I albumet dokumenterades vänskapsband genom att vänner till albumägaren skrev vänskapsbe- tygelser och rim och verser. Verserna kunde kopieras ur andra poesialbum eller från så kallade födelsedagsböcker (Klintberg 2018 s. 10). Album med vänpoesi har funnits i Sverige sedan tidigt 1800-tal och kallades då stambok eller minnesbok. Under 1900-talet börjar de kallas poesialbum. Skriftprakti- ken har sitt ursprung i en romantisk vänkult som nådde Sverige via Tyskland i början av 1800-talet. De allra första poesialbumen förekommer hos unga flickor av adlig familj. Albumen innehåller ”en svärmisk vänpoesi, där man betygar varandra sin ömma vänskap och lovar att minnas varandra” (Klint- berg 1982 s. 50). Under det sena 1800-talet kompletteras vänpoesin av moraliska budskap riktade till bokens ägare som nu återfinns i borgerlig miljö. De moraliska dikterna har en närmast fostrande roll och ställer krav på lydnad, självuppoffring, sanningskärlek och förlåtande sinnelag hos den unga kvinnan. I början av 1900-talet då praktiken spridits till alla samhällsgrupper uppvisar innehållet i albumen en större variationsrikedom än tidigare. Två nya diktgenrer som tillkommer är gratulationsverser och kärleksdiktning. Poesialbumen kunde också innehålla andra textgenrer som dagboksanteckningar, gurkrecept och adresser (Klintberg 1982 s. 67).12 Album med svenska verser har studerats både i Sverige och Svenskfin- land och studierna visar att de rikssvenska och finlandssvenska verserna har mycket gemensamt (Klintberg 2018 s. 11; Ekrem 2002; Henriksson 2007).13 Blanka Henriksson har studerat den goda kvinnan som konstruktion i svenska och finlandssvenska minnesböcker 1800–1980. Idealet ”den goda kvinnan” konstrueras både genom själva skriftpraktiken och genom versernas många gånger fostrande budskap. I skriftpraktiken tydliggörs kvinnors ansvar för sociala relationer genom att minnen av vänner samlas i albumen. I albumens verskanon tydliggörs de viktigaste egenskaperna för en ”god kvinna”. Hon skall ”vara behaglig och oskuldsfull, ha ett jämnt och glatt humör, vara frisk och stark, flitig och plikttrogen” (2007 s. 239). Dessa dygder krävs för att hon skall uppnå livets mål, dvs. att etablera en familj genom att gifta sig och få barn. Och den högsta lycka av alla är äktenskapslyckan. Trots att Henriks- sons studie spänner över en nästan 200 år lång tidsperiod då kvinnors möj- ligheter och rättigheter i samhället har genomgått djupgående förändringar, så är det en statisk och foglig kvinnobild som framträder i böckerna (2007 s. 242): ”På livets stig vandrar den glada, plikttrogna, tacksamma, behagliga och trogna unga kvinnan” (2007 s. 237).

12 Perioden 1930–1970 innebär en nedgångsperiod för poesialbumen. Verserna som fyller albumen blir nu alltmer likformiga och stereotypa, kanske delvis beroende på att åldern på albumens ägare sjunker ända ner till 8–9 år (Klintberg 1982). 13 För en internationell forskningsöversikt över studier av poesialbum se Klintberg 1982 s. 218 ff. & Henriksson 2007 s. 11 ff. En sammanställning av de vanligaste verserna i svenska poesialbum 1820–1970 har gjorts av Klintberg (2018). 98 Ann-Catrine Edlund

Om våra flickor ville lära vad som till hushållskonsten hör Och låta bli att omsorg bära Om sådant, som dom ej rör. Att vilja med i studier hoppa. Men ej förstå en havresoppa. Och grina för en smula rök. Det skulle gagna litet mera Att flitigt ”mamsell Warg” studera Och bliva duglig i ett kök! Lill-Erik

Ingå kamratskap med få! Var förtrolig med en! handla rät (sic!) mot alla! tala illa om ingen A. j. Rödå den 2/6 1912

Två exempel på föreskrivande verser i en poesibok från 1900-talets två första decennier, från Ytterrödå i Västerbotten. Den första versen ”Om våra flickor ville lära…” är en strof ur Anna Maria Lenngrens dikt ”Tekonseljen” (Klintberg 2018 s. 96). Poesialbum i privat ägo.

4. ATT DOKUMENTERA DET PÅGÅENDE LIVET – DEN FOLKLIGA DAGBOKSPRAKTIKEN

Vi återvänder för ett ögonblick till säljägarna ute i isen på Bottenviken. Den 12 april 1931 har jägaren Axel Johansson noterat vindriktning, temperatur och det tuffa dagsverke som de genomfört. De är på väg med sin fälbåt ut i sälisen. I två dagar har de fått draghjälp av två hästar med kusk. Men nu är det upp till båtens manskap om fyra man att själva dra den tungt lastade fäl- båten ut till öppet vatten. De har ”dragit sig ut mot kanten”, dvs. den havsvak som avgränsar landis mot havsis. Men de har fortfarande 800 meter kvar innan de kan sjösätta båten i havsvaken och påbörja sin seglats in i havsisen, där de hoppas på att hitta goda jaktmarker. De har också fått besök av ett annat jaktlag som också ligger vid iskanten. Söndag den 12 april 1931 Syd till ostlig vind blidväder, vi har i dag dragit oss ut mot Människor som skriver. Sociala medier i Sverige 100 år före Facebook 99

kanten vi har cirka 800 meter kvar, Vi har fått främmande i kväll, Nils Johan Bröst och hans bror från Pålänge, samt en kompis till Agnar Öhman från Hindersön dom ligger på kanten 3 km syd. (DAUM 4623 s. 2.) Denna anteckning är karakteristisk för Axels dagboksanteckningar, och också för andra säljaktsdagböcker.14 Här dokumenteras alltså väderförhållanden, färdvägar på isen, kontakter med andra lag, men förstås också utfallet av jakten mätt i antalet skjutna sälar. Denna dagbok är alltså tillkommen i marin miljö. De folkliga dagböckerna brukar annars vanligen tillskrivas män i agrar miljö, och då benämnas bondedagböcker. Termen är dock exkluderande i och med att den endast refererar till agrar miljö och implicerar en manlig skribent (Liljewall 1995 s. 34). En mer rättvisande och inkluderande benämning är folklig dagbok, eller folklig dagbokspraktik. Den engelska term som används inom forskningsområdet för att beteckna denna grupp av skriftbrukare är vanligen ordinary people eller non-privileged people, som på svenska kan

Fälbåt som dras ut på landisen till öppet vatten vid Bjuröklubb av västerbottniska säljägare den 28 januari 1944. Foto: Bertil Ekholtz, Västerbottens museum.

14 Två österbottniska säljaktsdagböcker finns publicerade i sin helhet (Masalin 1996; Sjöroos 1997). Tre norrbottniska jaktdagböcker finns samlade i en utgåva (Isaksson 2007). På Norrbot- tens museum och på DAUM återfinns ett antal jaktdagböcker från framför allt Norrbotten (t.ex. DAUM 4632, 4633, 4634). 100 Ann-Catrine Edlund

översättas till vanligt folk (Kuismin & Driscoll (red.) 2013 s. 8 f.; jfr Liljewall 2001 s. 49). I dagbokspraktiken dokumenteras det pågående livet, dag för dag, till skillnad från levnadsminnet som är en tillbakablick på det levda livet. Forskning på bondedagböcker har bedrivits i Sverige sedan 1970-talet och har bl.a. resulterat i en inventering av dagböcker som samlats i ett nationalregister (Larsson 1992). Dagböckerna har främst studerats av etnologer och historiker (t.ex. Gustavsson 2009; Heggestad (red.) 2009; Johansson 1996 & 2002; Larsson & Myrdal 1995; Liljewall 1995; Sandberg 2000), men även av en språkvetare ur ett sociolingvistiskt perspektiv (Svenske 1993). Bonde- dagböcker skrivna av kvinnor har behandlats ytterst sparsamt i både internationell och svensk forskning (Hopf-Droste 1981; Kildegaard 1985; Sinor 2002; Johansson 1996, 2002). Detta förklaras till viss del av materialsitua- tionen – det finns endast få agrara dagböcker bevarade som förts av kvinnor.

Mäns dagbokspraktik i jordbruksmiljö Jordbrukare Karl Lövgren (1887–1967) flyttade till egen gård på nybygget Rismyrliden, strax utanför Skellefteå, i augusti 1919. I samband med flytten inleder han sitt skrivande i Vetenskapsakademiens tryckta almanacka. Det självständiga ansvaret för gården tycks för många män ha varit en anledning att påbörja sin dagbokspraktik. Karl fortsätter sedan att skriva dagboksanteckningar i dryga 50 år, de sista anteckningarna är från 1964. I juni 1923 noterar Karl Lövgren den för årstiden kalla väderleken och det arbete som utförts på gården. Den 4 snöar och 1 grader varmt kl. 10 em. Den 7 snö och hagel Den 8 sådd korn Den 9 satt potatis Den 18 släpt ut fåra Den 20 släpt ut korna Att skriva bondedagbok är en skriftpraktik som etablerar sig under det långa 1800-talet, expanderar mot mitten av 1800-talet och följer med in i 1900-talet (Larsson 1992). Att dagboksskrivandet blev vanligt i jordbruksmiljö under 1800-talet kan främst tillskrivas den agrara revolutionen som ägde rum mellan 1750 och 1850. Under denna period genomgår jordbruk och landsbygd genomgripande förändringar som bland annat ledde till att människornas tidsuppfattning förändrades. Den cykliska tidsuppfattningen som baserades på årstidernas växlingar, kompletterades nu med en linjär tidsuppfattning där tiden betraktades som ett jämnt flöde. I denna jämna tidsström förväntades ständiga och regelbundna insatser ge resultat, en form av tidsdisciplinering (Myrdal 1991 s. 11 ff.).Dagbokspraktiken har ofta en tydligt dokumenterande funktion och beskrivs vanligen som väder- och arbetsböcker där den rådande väderleken och det utförda arbetet på gården noterades (Myrdal (red.) 1991). Dagboken blev en kunskapsbank där man ackumulerade kunskap om jord- Människor som skriver. Sociala medier i Sverige 100 år före Facebook 101

Jordbrukare Karl Lövgren skrev sina dagboksanteckningar i Vetenskapsakademiens almanacka, ”den vanliga almanackan”. Han förvarade dagboken hängande på väggen i köket strax under väggklockan. Karl Lövgrens almanackor från 1919–1952 var, liksom denna från 1924, försedda med ett snöre för upphängning. Dagbok i privat ägo. Foto: Maria Sundström. brukandets förutsättningar och resultat. Nedtecknandet av kunskaper innebar en trygg och säker placering av förvärvad kunskap som dessutom kunde ses som en investering för framtiden. Dagboken kunde därmed användas som ett redskap för att åstadkomma framsteg med den moderna tidens rationella syn på jordbruket (Hedegaard 1995 s. 75 f.).15 Någon systematisk insamling eller dokumentation av bondedagböcker under 1900-talet har inte genomförts, varför det är svårt att uppskatta i vilken omfattning skrivandet praktiserats. En generell drivkraft till dagboksskrivande i jordbruksmiljö var troligen möjligheten att dagligen få träna och praktisera sin skrivkompetens. Skrivan- det innebar också en möjlighet att träna och utveckla det svenska riksspråket – ett språk som vanligen avsevärt skilde sig från det talade vardagsspråket – de lokala dialekterna. I dagbokspraktiken finns ett generellt samband mellan skrivhandling och identitet – ett samband som berör alla olika former

15 Det tycks också ha förekommit mer eller mindre direkta uppmaningar från officiellt håll, riktade till den jordbrukande manliga befolkningen att göra dagliga noteringar, via lantbruks- skolor och hushållningssällskap. I Sverige betonade lantbruksskolorna, under 1800-talets andra hälft, vikten av att föra regelbundna anteckningar (Larsson 1992 s. 8; se även Berg & Myrdal 1981 s. 53). I Svenskfinland uppmanade hushållningssällskapet genom almanackan att föra anteckningar om hushållningen på gården och det arbete som utfördes. Här gavs också direkta skrivråd. I Svenskfinland kan en ytterligare inspirationskälla till dagboksskrivande i kust- och skärgårdssocknar ha varit skeppsjournaler. Under 1860-talet började lantmannafar- tyg försäkras, med villkoret att en journal måste föras (Storå 1985 s. 84 f.). 102 Ann-Catrine Edlund av dagboksskrivande. Den återkommande och regelbundna skrivhandlingen skapar i sig kontinuitet. I dagboken skrivs vardagliga erfarenheter in i en berättelse om tidens gång, där stundens flyktiga erfarenhet ges en permanent form genom skriften. Tiden blir en sammanhållande faktor för det jag som formas och omformas i de dagligen upprepade skrivhandlingarna.

Kvinnors dagbokspraktik i jordbruksmiljö I borgerlig miljö var dagboksskrivande etablerat som en daglig vana under 1800-talet för borgarklassens kvinnor (se Sjöblad 1997, 2009; Hættner, Lars- son & Sjöblad 1991). Men i agrar miljö tycks kvinnors dagbokspraktik i jordbruksmiljö utvecklas förhållandevis sent (se Edlund 2007 s. 34; Liljewall 1995 s. 334, n. 25). Ett tidigt exempel på en folklig dagbok skriven av kvin- nor är den s.k. Storkågeträskdagboken. Den tillkom mellan 1891 och 1901 på gården Anten-Ors i Kågeträsk i norra Västerbotten. Det är två hemma- varande systrar, Greta Dahlqvist (1859–1947) och Lovisa Dahlqvist (1862– 1938), som omväxlande gör noteringar i dagboken. På gården bor också föräldrarna Anton Olofsson och Greta Kajsa Johansdotter samt bröderna Olof Nils och Johannes Dahlqvist. Dagboken kan närmast beskrivas som en krönika över händelser i bygden, där gården och dess husfolk står i centrum för berättelserna. Det är alltså kollektivet, snarare än individerna, som träder fram i dagbokstexten (se Edlund 2017a; Edlund & Edlund 2020).16 Jag har haft förmånen att få studera två kvinnors dagbokspraktik under 1930-talet (Edlund 2007): Julia Englund, Bensbyn, Luleå (1882–1951) och Linnéa Johansson, Dorotea (1917–2007). I genushistorisk forskning betonas att istället för att se på kvinnor som en enhetlig kategori med likartade förutsättningar, bör man framhålla mångfalden i kvinnors verkligheter (se t.ex. Österberg & Carlsson Wetterberg (red.) 2002 s. 17). Kvinnor har inte, och har aldrig haft samma livsvillkor som grupp, utan de möjligheter och de begränsningar som ingår i kvinnors livssituation varierar under olika livs faser och i skilda livssituationer. Julia Englund och Linnéa Johansson befinner sig i två olika livsfaser under 1930-talet, Julia i övre medelåldern och Linnéa i sin ungdom. Men de båda kvinnorna har en gemensam nämnare i sin försörjningssituation; de är båda självförsörjande och lever under enkla förhållanden. Studien visar att deras dagbokspraktik i första hand är dokumenterande – med ringa inslag av självreflektion. Skriftpraktiken kan till viss del ändå sägas vara delaktig i identitetsskapande processer. I skrivandet synliggör dagboksskribenterna sig själva i relation till omvärlden.

16 En kritisk utgåva av dagboken med kommentarer är under utgivning med artikelförfattaren, Lars-Erik Edlund och Ulf Lundström, Skellefteå museum, som redaktörer och utgåvan kommer att publiceras i Kungl. Gustav Adolfs Akademiens Acta-serie (Edlund, Edlund & Lund- ström u.u.). Människor som skriver. Sociala medier i Sverige 100 år före Facebook 103

Månda I dag till Luleå följer med 8 bussen seljer 7 kilo strömming Mattor till Fru Engström 17 alnar lite öfver 11 kr skall ha 6 alnar till […] Tack och lof Julia I mars 1933 redovisar Julia Englund resultatet av en lyckad försäljningsresa till Luleå stad då hon både levererat strömming, som hon fiskat tillsammans med sin bror, och mattor som hon vävt till fru Engström. Julias försörjnings- situation kan bäst liknas vid den mångsysslande småföretagarens. Under sommar- och hösthalvåret fiskade hon med sin bror i Lule yttre skärgård. Under vinterhalvåret tillverkade hon mattor vid sina vävstolar i hemmet i Bensbyn, där hon bodde med brodern. Fisken och mattorna levererades och såldes till kunder inne i Luleå stad. Pigan Linnéa Johansson tjänstgjorde både i jordbruksmiljö i Västerbotten och i Umeå stads borgerliga miljö. Som piga i jordbruksmiljön dokumenterar Linnéa både sitt deltagande i sommarens kollektiva utomhusarbete och det periodiskt återkommande hushållsarbetet med tvätt och sömnad som hon ofta utför på egen hand. Som piga i borgerlig miljö gör hon en detaljerad redovisning av de periodiskt återkommande arbetsuppgifterna med städning och tvätt. I samtal har hon berättat att hon aldrig fick bekräftelse på sitt utförda arbete. Men i dagboken kunde hon bekräfta det många gånger slitsamma och tunga hushållsarbetet hos överförsäkringsinspektör Berglund på Östermalm i Umeå, där tvätten var den tyngsta arbetsbördan. Tvättstugan fanns över går- den nere i en källare i en annan huslänga dit all tvätt skulle bäras. Jag tvättar 33 lakan 80 handdukar 29 servetter 7 dukar å 50 näsdukar och 21 grytlappar den 14 mars. 1938. Linnéa Johansson. Jag hänger all tvätt d. 15 mars. Nu har jag så ont i mina händer så jag kan knappt ta i nånting d. 15 mars (1938). De båda självförsörjande kvinnornas dagbokspraktik fyller främst en bekräf- tande funktion där de framför allt ges möjlighet att bekräfta sin yrkesidentitet. För Julia innebär skriftpraktiken ett bekräftande av hennes hantverks- kunnande både genom den noggranna skriftliga dokumentationen av utfört arbete och av den bekräftelse hon får av sina kunder. Skrivhandlingen bör ha fungerat stärkande på hennes yrkesidentitet, eftersom det synliggör hennes kompetens, kapacitet och ger genomgående en positiv värdering av arbets- resultatet. Den unga pigan Linnéa får genom skriftpraktiken möjlighet att bekräfta sitt utförda arbete och samtidigt beklaga de svårigheter som arbetet för med sig. Skriftpraktiken möjliggör också någon gång en utmanande handling, ett försiktigt ifrågasättande av arbetsgivarens sociala position. Både Julia och Linnéa bekräftar sig också som tänkande och kännande individer i dagbokspraktiken. Julia bekräftar i första hand sina positiva upplevelser, men hon bekräftar även sina svårigheter där hon ger uttryck både för 104 Ann-Catrine Edlund oro över sin ekonomi och för sorg samt beklagar uppkomna problem inom den baptistförsamling som hon tillhör. Linnéa bekräftar också en del positiva upplevelser då hon haft ”roligt” eller ”alla tajders” tillsammans med vänner. Men hon ger också uttryck för starka känslor av övergivenhet och ensamhet. Både Julia och Linnéa använder flitigt den egna signaturen i sitt skrivande. Julia signerar konsekvent med ”Julia” medan Linnéa varierar sin signatur, t.ex. ”L.J.”, ”L.J.s.” ”Linnéa J-n”, ”Linnéa Johansson, Flyn, Hoting”. Deras användning av signaturer kan också sägas vara en bekräftande handling.

Julia avslutar ofta sina dagliga anteckningar med frasen ”Tack och lof Julia”. Linnéas signaturer kan vara både kortfattade och utförliga. Den 30 april 1938 både uppger hon sitt fullstän- diga namn, Frida Linnéa Johansson, och sin adress i Umeå, Östermalm 3, Umeå, och även telefonnumret Rt 179. (Foto: Maria Sundström.) Människor som skriver. Sociala medier i Sverige 100 år före Facebook 105

Genom att skriva sitt namn synliggör de sig som individer och markerar där- med den egna identiteten. Julia Englunds och Linnéa Johanssons dagbokspraktiker är också i viss mån utforskande. Julia har ibland skrivit ner två versioner av en och samma händelse, exempelvis skildras hennes syster Minas dödsbud på två olika sätt, ur skilda perspektiv. Med hjälp av skriften kan hon pröva att betrakta hän- delsen ur olika perspektiv. Skriftpraktiken erbjuder därmed en möjlighet att utforska alternativa sätt att betrakta tillvaron. Linnéa skriver vid ett tiotal till- fällen efternamnet Robertsson istället för Johansson i sin signatur. Namnby- tet bottnar i en önskan om att byta namn. Dagbokspraktiken erbjuder henne en tillfällig möjlighet att prova denna alternativa identitet.

5. ATT KOPIERA TEXTER OCH DOKUMENTERA VÄNSKAP – VISBOKSPRAKTIKEN

Den handskrivna visboken verkar ha haft sin storhetstid decennierna runt 1900 (Ternhag 2008 s. 10). Visbokspraktiken tycks mer eller mindre upp- höra under 1950-talet, om man ska döma av de insamlingar av visböcker som gjorts (Nordström 1995 s. 16).17 Visböckerna innehåller huvudsakligen avskrifter av visor, men karaktäriseras framför allt av sitt heterogena inne- håll. Här kan också finnas kassaboksanteckningar, recept, dagboksanteckningar och teckningar (se Rehnberg 1967 s. 215 f.; Nordström 1995 s. 18; Edlund 2007 s. 181 ff.). Aktörerna i visbokspraktiken tycks huvudsakligen vara ungdomar – flickorna när de tjänstgjorde som piga, unga män när de vistades i arbetsmiljöer långt från hemmet: som sjömän, anläggningsarbetare eller militärer (Nordström 1995 s. 8; Jansson 2008 s. 119). Glimtar ur två visböcker från norra Sverige får här illustrera visbokspraktikens deltagare och visböckernas innehåll och praktikens möjliga sociala betydelse.

En rallares och en pigas visbokspraktiker Rallaren Gunnar Alexis Kronheffers (1899–1994) visbok är skriven år 1922 under tillblivelsen av inlandsbanan (SVA 1311). Första uppslaget i visboken är tummad och visar att den antagligen har kommit till användning många gånger efter att texterna nedtecknats. Här finns en blandning av politiska texter och sånger samt schlagers och litterära texter skrivna av välkända för- fattare som Gustav Fröding, Viktor Rydberg och Eyvind Johnson. Så mycket som hälften av texterna har politisk bakgrund med socialistisk underton, vilket förklaras av att Kronheffer hade ett fackligt engagemang i Sveriges arbetares centralorganisation (SAC) (SACs hemsida). Man kan förmoda att de flesta texterna är avskrivna ur fackföreningens tidskrift Arbetaren, vid

17 För definition och problematisering av begreppet handskriven visbok se Ternhag 2008 s. 11 ff. Se Edlund 2007 s. 260, not 15 för historik och vidare litteraturreferenser. 106 Ann-Catrine Edlund något tillfälle har detta noterats intill avskriften. Ett exempel på den politiska diktningen i visboken är följande strof, här citeras den första av fem strofer. Vår lön den är låg, vår lott den är svår och kedjorna kring oss skramla. Vi påläggas dem i unga år och bära dem tills vi bli gamla. Vi skaffa de rike dess överflöd och träla för dem uti gruset. Men själva vi leva i brist och i nöd långt bort från rätten, från ljuset (SVA 1311 s. 4.) Texten avslutas med plats, tid och namn för nedskrivandet. ”Kojan 132, Inlandsbanan Gunnarsberg d. 2/4 1922. A. Kronheffer.” (SVA 1311 s. 6.) När Linnéa Johansson, Stavsjö by i Dorotea, är 14 år börjar hon regelbundet skriva av visor och andra texter i ett svart vaxdukshäfte. Samma år, 1931, konfirmerades Linnéa och det tycks som om just konfirmationen kan vara en ingång till visbokspraktiken för de unga flickorna. Hennes skriftpraktik i visboken fortgår när hon börjar arbeta som piga vid 15 års ålder och pågår fram till 1937. Då har hon fyllt två svarta vaxdukshäften med anteckningar. Linnéas visböcker påminner om andra visböcker genom sitt varierade inne- håll. Här finns en mängd avskrivna vistexter, allt från schlager, skillingtryck, andliga sånger och nykterhetsvisor.18 Här finns även didaktiska verser som

Rallaren Gunnar Alexis Kronheffers (1899–1994) är skriven år 1922 i samband med bygget av Inlandsbanan. Första uppslaget i visboken är tummat och slitet av flitig användning. (SVA 1311.) Foto: Ann-Catrine Edlund.

18 För källhänvisningar till Linnéa Johanssons visböcker, se Edlund 2007 s. 172 ff. Människor som skriver. Sociala medier i Sverige 100 år före Facebook 107

Onsdagen den 21 maj 1933 har Linnéa Johansson avslutat sin avskrift av en visa med sin signatur och med ett antal dagboksanteckningar satta innanför parentes: ”Linnéa Johansson, Stavsjö, Rörström. (onsdagen den 21 maj 1933). (jag är ensam hemma). (solsken och vackert väder). (Syster är hos Å. Pojka är i Flyn).” Visbok i privat ägo. Foto: Maria Sundström. var vanliga i poesialbumsdiktning. Här citeras den första strofen av Tala vän- ligt – skriven med rött bläck.19 Tala vänligt när du talar! Tala vänligt! Annars tig! Tala vänligt, om en ovän Också skulle möta dig. Linnéas texter avslutas ofta med hennes signatur som vanligen innehåller namn, tidpunkt och plats. Under ”Tala vänligt” har Linnéa noterat ”Linnéa Johansson Stavsjö. Söndagen d. 23 aug. 1931”. Signaturerna är inte unika i Linnéa Johansson och Alexis Kronheffer visböcker. I militärlivets visböcker anges t.ex. ofta vem som skrivit av visan, samt när och var den skrivits ner (Nordström 1995 s. 17; Rehnberg 1967 s. 216). Man skulle kunna säga att de kopierade texterna i och med denna signering, förankras till en viss person, i en viss tid, i ett visst rum – att texten ges en deiktisk referens.

En semi-offentlig kopierande skriftpraktik Den specifika skrivhandling som kopierandet utgör har antagligen grund- lagts i skolans skrivundervisningstradition med sin etablerade kopierings- kultur som också kunde syfta till att skapa minnesböcker för framtida bruk (Lindmark 2009 s. 28 f.). I en artikel där den ideologiska funktionen hos s.k.

19 Jämför af Klintberg 2018 s. 115. 108 Ann-Catrine Edlund förskrifter i skolundervisningen diskuteras, framhåller utbildningshistoriker Daniel Lindmark att också själva praktiken att kopiera en viss typ av texter hade stor betydelse. Regarded from the viewpoint of the ideological function of writing instruction, this practice of copying and storing the right learning appears to be just as sig- nificant from a long-term perspective as the ideology actually mediated by the copybooks (Lindmark 2009 s. 30.) Eva Danielson visar i en studie av soldatvisböcker från beredskapstiden att kopierandet kunde drivas mycket långt. I en av visböckerna är inte bara kam- raternas vistexter kopierade utan också de platsnoteringar som återfinns i den visbok som använts som förlaga: ”Skrivet i vaktlokalen en heldagsförmid- dag [sic!]” (Danielson 2008 s. 75). Utöver avskrivna texter kan visböckerna också innehålla självständiga textpartier, bland annat dagboksanteckningar (Rehnberg 1967 s. 216; Ekrem 2002). Kopierandet i visbokspraktiken tycks också ha kunnat leda fram till en mer självständig och dokumenterande dagbokspraktik (Edlund 2003, 2007 s. 184 f.; Edlund L.-E. 2013). För Linnéa Johanssons vidkommande innebar visbokens skriftpraktiker att hon påbörjade ett livslångt dagboksskrivande. När hennes skrivande i visboken upphör 1937, så har hon redan inlett ett dagboksskrivande i separata anteckningsböcker (Edlund 2007 s. 172 ff.). Vilka skriftliga förlagor har man då haft? I sin studie av militärlivets vis- böcker konstaterar Annika Nordström att männen huvudsakligen använde skriftliga förlagor, man skrev av varandras visböcker, men man kunde också skriva av vistexter från tryckta schlagerhäften som gavs ut av musikförlagen. I viss mån förekom det även att man nedtecknade visor ur minnet, eller från texter som förmedlats muntligt via radio eller grammofon (Nordström 1995 s. 16). Linnéa Johansson berättar själv om sina förlagor och antog att många av de religiösa visorna hämtats från hennes mammas visböcker. Andra skriftliga förlagor som Linnéa använt var tidskriften Hemmets vän. Vid något till- fälle kan hon ha nedtecknat visor ur minnet. Men hon konstaterar samtidigt att de visor som ”man kunde utantill” sällan nedtecknades, eftersom det inte behövdes. Inom visforskning har visbokens funktion diskuterats utifrån vistexternas användning. Man har frågat sig om texterna ingår i en levande musiktradi- tion, eller om de istället ska förstås som just texter, tillhöriga en skrifttradition. Är texterna nedtecknade för att sjungas eller för att läsas? Ingår de i en musikhändelse eller enbart en skrifthändelse? Visorna kunde nog ibland sjungas till dragspel eller gitarr om kvällarna, men många av visböckernas ägare har aldrig någonsin sjungit. Nordström menar därför att visorna många gånger kan betraktas som just tillhörig en skrifttradition (Nordström 1995 s. 16; se även Ternhag 1997 s. 84 och Olsson 1978 s. 26). Visboken är visserligen en individuell ägodel – men visboken deltar i en social praktik där visbokens ägare interagerar med vänner och lånar visor Människor som skriver. Sociala medier i Sverige 100 år före Facebook 109 eller skriver i vännernas visböcker (Ramsten 1992 s. 72; Nordström 1995 s. 8). Man kan därigenom säga att visböckerna på ett vis var semi-offentliga, dvs. de var offentliga inom den praktikgemenskap som visbokens ägare deltog i. I Alexis Kronheffers visbok finns bl.a. denna vers från Olga Granberg i Storuman, Västerbotten, som påminner om betydelsen av nära vänner – en vers som också förekom i poesialbum. Gå till botten utav tingen, pröva noga venners holt, Många venner det är ingen en kan vara allt20 Olga Granberg Stor-Uman (SVA 1311 s. 32)

Visbokspraktikens sociala betydelse Vilken social betydelse kan då visbokens skriftpraktiker ha haft? För det för- sta kan man anta att visbokspraktikerna fungerat socialt stärkande på sociala nätverk, antingen det varit på militärluckan, i kojan hos rallare eller bland andra ungdomskretsar. I visböckerna har man också dokumenterat sin vän- skap. De gemensamma skrifthändelser där visböckerna ingår, genom utbyte av visor och nedskrivande av namnteckningar, har antagligen fungerat både enande och samhörighetsskapande för skriftpraktikens deltagare. Visbokens skriftpraktik kan också ha fungerat som länk mellan olika generationer, som i Linnéa Johanssons visbok, där äldre andliga sånger hämtade från mammans visbok gör sällskap med samtidens moderna schlagers. Inom militärlivet kunde visboken också delta i en utmanande praktik. I visböckernas texter gavs utrymme åt företeelser som annars inte tilläts komma innanför det officiella militära livet. Här kunde de ocensurerat hänge sig åt drömmar om kvin- nor, kärlek och erotik, klagomål över maten och drift med befäl och disciplin (Nordström 1995 s. 38). Dessutom är det troligt att själva avskriften av texter, skrivandet i sig, fyllt en viktig funktion för deltagarna i skrifthändelserna. Avskrifterna i det tidiga 1900-talets visböcker skulle därmed kunna betraktas som frukten av skrivövningar, där ovana skribenter i en dialektal språkmiljö både tränat sin skrivkompetens och sin kunskap i det svenska riksspråket genom att skriva av texter på svenska. Gunnar Ternhag betraktar en visbok från 1700-talet just som ett dokument över skrivövningar (1997 s. 98). Men visboken deltar samtidigt i en mer individcentrerad praktik – som kommer till uttryck i den individuella samlingen av texter, det bekräftande användandet av signaturen och i självständiga dagboksanteckningar. Vis- forskaren Sven-Bertil Jansson betraktar det tidiga 1900-talets visböcker som ett utslag av samhällets tilltagande individualisering, där visboken blir den individuella ägarens dokument (Jansson 2008 s. 119). Visboken blir också ett individuellt minne för framtiden, vilket i militärernas visböcker tydligt

20 Jämför Klintberg 2018 s. 70. 110 Ann-Catrine Edlund framgår med orden ”Visbok till minne av min exercistid” (Nordström 1995 s. 16; Rehnberg 1967 s. 215 f.). Man kan kanske också våga påstå att visbokens skriftpraktik även bidrar till att utmejsla ålder som en social kategori. I skriftpraktiken deltar främst ungdomar och att praktiken därigenom förstärker det i tiden framväxande ungdomsbegreppet och att ålder antagligen också kan relateras till kön.

6. ATT KOMMUNICERA MED VYKORT – VYKORTSPRAKTIKEN

Vykortets förutsättningar Vid Stockholmsutställningen 1897 slog en ny kommunikationsteknologi igenom med dunder och brak, så kallade ”brevkort med vyer”, sedermera kallade vykort. År 1903 nådde vykortsförsändelserna en toppnotering i Sve- rige då hela 43 miljoner vykort postbehandlades (Billgren & Andersson 1996 s. 98). Vykortets popularitet var inte unik för Sverige. Tiden mellan 1900–1920 brukar kallas för vykortets gyllene tidsålder, då uppskattnings- vis 200–300 miljarder vykort skickades i Europa (Rogan 2002 s. 39). Det nya mediets framgång kan förklaras med samverkande materiella, teknologiska och sociala faktorer: en utbyggd infrastruktur, fototeknisk utveckling, en framväxande konsumtionskultur och turism, och inte minst att samtliga medborgare tack vare skolväsendets utbyggnad nu var skrivkunniga. Vykor- tet möjliggjorde en både enkel, informell och snabb kommunikation med både bild och text och kan beskrivas som dåtidens sociala medium där skrift och bild samspelade. Vykortets storhetstid, år 1900–1920, sammanföll med omvälvande moderniseringsprocesser som alfabetisering, industrialisering, urbanisering, demokratisering och den fortsatta språkpolitiska satsningen på att ge svenskan en ställning som nationalspråk i en enspråkig nation (jfr Josephson 2018 s. 21 ff.).

Vykortet i den visuella kulturen Vykortet var en del av den visuella kultur som existerade vid 1800-talets slutskede. Medieutbudet var vid denna tid omfattande. Det fanns bland annat tidningar (såväl dagspress som periodiska tidskrifter), film, stereoskopi och skioptikonbilder. När vykortet etablerades som praktik under 1890-talet skedde det i form av en utveckling av tidigare medier, representations- och kommunikationspraktiker, genom remediering. En rad olika former av kort för kommunikation fanns exempelvis redan tidigare under 1800-talet i form av t.ex. visitkort, handräckningskort och brevkort (Dahlgren 2013 s. 33 ff., 52 ff.; Johannesson 1997 s. 236; Milne 2010 s. 94 ff.). Handräckningskor- ten hade också en bildsida, på baksidan skrevs en hälsning från givaren. De användes vanligen för gratulationer och överlämnades personligen, men kunde också postbefordras inlagda i kuvert. Även om det fanns tecknade bil- Människor som skriver. Sociala medier i Sverige 100 år före Facebook 111 der på vissa vykort, så var det dock fotografiet som kom att bli vykortspraktikens signum. Vid 1880-talet slutskede hade fotografitekniken utvecklats mycket sedan dess tillkomst i slutet av 1830-talet. Metoder för fotografe- ring, framkallning och reproduktion hade utvecklats och blivit billigare. Detta möjliggjorde massproduktion av vykort med fotografier som bildmotiv (Hälsning från Stockholm 1998 s. 7 ff.). Vykort med fotografiska bilder var de första massproducerade bilderna i Sverige och behöll sin position som den vanligaste fotografiska bilden i Sve- rige ända fram till första världskriget (Snickars 2001 s. 127 ff.). Ett vanligt vykortsmotiv var svenska stadsmiljöer och landskapsbilder, s.k. topografiska vykort. De topografiska vykorten avbildar offentliga rum och platser såsom landskap, stadsbilder, byggnader av olika slag etc, och vykorten kan därmed även betraktas som en genre, en grupp bilder med liknande motiv och fram- ställningsformer (Eriksson & Göthlund 2012 s. 15). Den topografiska motiv- kretsen fanns etablerad långt innan vykortsmediet utvecklades och knyter an till former av bilder som framställts utan kamera och med äldre tekniker (Hälsning från Stockholm 1998 s. 7). Topografiska vykort framställdes inledningsvis av stora kommersiella förlag som Axel Eliassons konstförlag, men under de första decennierna på 1900-talet börjar allt fler lokala förlag att också producera vykort (Johannesson 1997 s. 238; Sandström 2015). Den topografiska bildutgivningen rationaliserades så småningom och man fram- ställde vykortsserier över varje ort med fasta motiv såsom rådhuset, kyrkan, järnvägsstationen, telegrafverket, läroverket, huvudgatan etc. Vid sidan om de topografiska vykorten framställdes också vykort med andra bildmotiv, t.ex. gratulationskort, fantasikort, jul-, nyårs- påsk-, pingst- och midsommarkort samt s.k. jubileumsbrevkort. Sveriges första jubileumsbrevkort utgavs år 1897 i samband med att Oscar II firade 25-årsjubileum som regent.21 Innan dagspressen började utnyttja fotografiet för att illustrera nyheter, användes vykortet både för att dokumentera officiella evenemang och olyckshändelser. I början av 1900-talet hade fototekniken utvecklats så att bilder kunde kopieras och exponeras med en hastighet som närmar sig våra dagars polaroidbilder. Det hände att fotografer tog kort på lokala katastrofer som trafikolyckor eller eldsvådor och sedan sålde vykorten till de åskådare som bevittnat händelsen (Johannesson 1997 s. 239; Sylwan 1988 s. 102). Kungabesök och parader, Sven Hedins ankomst till huvudstaden 1909 och Bondetåget 1914 är några av de evenemang som dokumenterades (Hälsning från Stockholm 1998 s. 12).22 Fotografiet på vykortet kunde också användas som social reportagebild för att skildra vardagsliv och olika yrkes- gruppers arbete. Vykortsserien ”Postbetjäntebasarens vykort” dokumenterar t.ex. olika faser i posthanteringen.

21 Dessa kort var förfrankerade med jubileums-frankotecken (Billgren & Andersson 1996 s. 93, 98). 22 Dessa vykort kan kallas för händelsebetonade vykort (Hälsning från Stockholm 1998 s. 12). 112 Ann-Catrine Edlund

Vykortsraseri och vykortsvurm Vykortet blev tidigt ifrågasatt som kommunikationsmedium. På kontinenten blev den negativa attityden bland annat tydlig i det samtida begreppet postcard craze (Rogan 2005 s. 3; Gillen 2013). Det finns exempel på att begreppet vykortsraseri använts i Sverige och att praktiken också här bemöttes med motstånd och en ifrågasättande attityd (Hälsning från Stockholm 1998, s. 14). I en insändare i Hallandsposten år 1903 kallades vykortspraktiken både för vykortsvurm och landsplåga.

Vykortet visar Sundsvalls hamn där segelskutan Rebekka havererat 1906. Vykortet har avsänts från Sundsvall till Skurholmen i Luleå den 3 dec. 1906 med följande meddelande. ”Helsningar många. Hvad tycker Ni om detta?” (SuM foto 031270).

Vykortsvurmen hotar att bli en landsplåga. Posttjänstemän försäkra att sjukdo- men snarare är i tilltagande än i aftagande. Man samlar vykort som frimärken. Olyckan är, att nya vykort kunna produceras i det oändliga, så att samlingen i evigheters evigheter aldrig kan bli komplett. För att ge en liten föreställning om hvad det handlar om, skall jag få be att meddela en liten siffra, som inte behöfver några utläggningar. Här finns i Stockholm en hel hop vykortsaffärer. En sådan – angifven såsom rätt och slätt vykortsaffär – har i år efter själfdeklarationens införande, taxerats upp till den nätta årsinkomsten af kr. 106,000. (Hallandspos- ten 1903-07-30) Samma år antogs det i en tidning i Storbritannien att Europa skulle vara begravt av vykort inom tio år. Det året sändes 600 miljoner vykort i Storbri- tannien enbart (Rogan 2005 s. 4). Från resenärer under tidigt 1900-tal finns rapporter om hur tågresenärer och turister på hotell alla är uppslukade av en enda aktivitet: Att skriva vykort. Istället för att njuta av landskapet satt Människor som skriver. Sociala medier i Sverige 100 år före Facebook 113 de med kort och penna i hand. Tilläggas bör att just denna resenär som klagade så, samtidigt medgav att han skickat 52 vykort vid senaste stoppet på den kryssning som han befann sig på (Rogan 2005 s. 9). Att vykortspraktiken ifrågasattes också i Sverige är entydigt, men vi vet inte vilka argument som fördes fram mot praktiken eller vilka det var som diskuterade praktikens lämplighet (jfr Gillen & Hall 2010 s. 173).

Kortfattad vykortshistoria År 1869 producerades föregångaren till vykortet i Österrike – korrespon- denskortet. Det lanserades som ett rationellt komplement till brev. Genom att kommunicera via öppna kort istället för slutna brev kunde man dels spara in på arbetstid – man slapp vika och försluta meddelandet i ett kuvert – dels kunde man spara in på kostnader för kuvert, brevpapper, sigillvax och viss portokostnad (Hall & Gillen 2007 s. 102). Man tänkte sig också att med- delandena skulle bli kortare och effektivare – det rymdes helt enkelt inte några långa hövlighetsfraser som annars var vanliga vid brevskrivande. Ett kort och effektivt meddelande skulle ersätta brevskrivandets hövliga retorik (Hälsning från Stockholm s. 25). Under början av 1870-talet lanserade de flesta andra europeiska länder korrespondens via dessa enkla kort. Medde- landen skrevs på ena sidan av kortet, medan kortets andra sida var reserverad för mottagarens adress. I Sverige introducerades korrespondenskorten 1872 under benämningen brevkort med samma portokostnad som brev, dvs. 12 öre (Billgren & Anders- son 1996 s. 87). Brevkortet hann aldrig bli så populärt. Under brevkortets första årtionde tycks det huvudsakligen ha använts för affärsmeddelanden, medan privata meddelanden fortfarande sändes i förslutna brev (ibid. 1996 s. 97). År 1887 tillverkades de första vykorten i Sverige, dvs. kort med topografiska vyer på ena sidan av brevkortet (Billgren & Andersson 1996 s. 97). Dessa kort verkar ha benämnts vybrevkort inledningsvis.23 Vykortets adressida var fortfarande reserverad för adress och frankering, vilket alltså innebar att meddelandet skrevs på kortets bildsida. Föregångare till vykorten var de s.k. Gruss-aus-korten som var litografiskt tryckta kort efter tecknade förlagor med topografiskt motiv. Oftast visar de byggnader och mil- jöer i flera färger från stora orter eller turistorter, t.ex. Stockholm, Uppsala, Trollhättan, Östersund, Dalarna, Visingsö. Korten har fått sitt namn av att de har en förtryckt hälsning på bildsidan ”Hälsning från”, på tyska ”Gruss aus” (Sylwan 2000 s. 66 f.). Uppsala var den första stad som avbildades (Billgren & Andersson 1996 s. 97). Utrymmet för det skriftliga meddelandet på vykortet var inledningsvis starkt begränsat eftersom meddelanden endast fick förekomma på vykor-

23 Enligt SAOB finns vybrevkort tidigast belagt 1900 och vykort 1902. Enligt Hälsning från Stockholm 1998 s. 9 ska vykort ha använts redan 1901 i samlartidskriften Kamraten. 114 Ann-Catrine Edlund tets bildsida. Adressidan var uteslutande reserverad för adress, frimärke och postens noteringar. Det delade brevkortet, där adressidan är delad med utrymme för meddelanden till vänster och mottagarens namn och adress till höger, introducerades allra först i Storbritannien år 1902 (Hall & Gillen 2007 s. 102 f.). I Sverige introducerades den delade adressidan 1905 (Billgren 1990 s. 93). Därmed blev det betydligt mer utrymme för det skrivna meddelandet. Det finns forskare som menar att när man i Storbritannien fick möj- lighet att skriva på vykortets adressida år 1902 – innebar detta att skrivandet blev fullt ut demokratiserat (Hall & Gillen 2007 s. 101).

Världspostföreningen och enhetsportot En avgörande förutsättning för vykortets expansion var en utbyggd infrastruktur som kunde hantera både inrikes och utrikes postförsändelser. Lite- racyforskaren David Vincent menar att det stora genombrottet för masskom- munikation i skrift kan preciseras till ett specifikt datum, den 9 oktober 1874 (Vincent 2000 s. 1). Då undertecknades nämligen fördraget om bildandet av en allmän postförening i Bern. I mötet deltog alla europeiska stater samt Egypten och USA (SCB: Bidrag till Sveriges officiella statistik 1876 s. 24). Syftet var att bilda en allmän förening mellan postverken i världen, där alla anslutna stater skulle utgöra ett enda postområde. Det viktigaste beslutet var enhetsportot för brevpostförsändelser, dvs. brev, brevkort och trycksa- ker. Världspostföreningen är kanske mera känd som Universal Post Union (UPU), eller L’Union Générale des Postes (Vincent 2000 s. 1 ff.).24 UPU blev en garant för en förenklad och väl fungerande postgång. Den utbyggda postgången kunde i sekelskiftets Stockholm innebära att posten delades ut 5–7 gånger på vardagarna, två gånger på helgdagarna (Hälsning från Stock- holm 1998 s. 26; Sylwan 1988 s. 101). En postförsändelse avsänd på mor- gonen nådde alltså mottagaren samma dag – och svarsförsändelsen kunde också nå fram samma dag.

Vykortspraktikens materialitet Förutom skrivkunnighet krävdes naturligtvis materiella resurser i form av både vykort, frimärken och pennor för att delta i vykortets skriftpraktik (se Liljewall 2012 s. 46). Under vykortets storhetstid i Sverige (1885–1918) kostade det 5 öre att skicka ett vykort, vilket var förhållandevis billigt mätt även i samtidens penningvärde (Billgren & Andersson 1996 s. 105). Sam- mantaget blev dock portokostnaderna inte alltid försumbara. Kostnaden för en ung pigas korrespondens i slutet av 1930-talet kan exemplifiera detta. Under en period om 8 månader spenderade hon en halv månadslön enbart i portokostnad (se Edlund 2007 s. 175).

24 UPU bildades ungefär samtidigt som alla europeiska länder antingen infört allmän skol- gång, eller var i färd med att göra det (Vincent 2000 s. 2). Människor som skriver. Sociala medier i Sverige 100 år före Facebook 115

Forskning om vykortspraktiken under den gyllene tidsåldern På svenskt språkområde har den tidiga vykortspraktiken inte beforskats vetenskapligt i någon större utsträckning (Edlund 2012). Men på internationellt område har forskning om vykortets gyllene tidsålder bedrivits inom flera discipliner. Många av studierna betonar att vykortet är både enpro- dukt av moderniteten och ett uttryck för den. Det är framförallt historiska och kulturhistoriska perspektiv som har anlagts på vykortspraktiken där t.ex. följande områden studerats: revolutionsåren i Ryssland (Rowley 2013), sol- daters vykortspraktiker under första världskriget (Holt & Holt 1977; Steuck- ardt 2015), välfärdshistoria (O’Neill 1989) samt kulturhistoriska perspektiv på vykortspraktiker i Norge och i Danmark (Rogan 2005; Ulvestad 2005; Selsøe Sørensen et al. 2007). Inom litteraturhistoria och teaterhistoria har interaktionen mellan litteratur och den tidiga vykortspraktiken bland annat studerats i Frankrike, USA, Polen och Storbritannien (Schor 1992; Cure 2012; Baranowska 1995; Farfan 2012). I Storbritannien har forskning om ”the Edwardian postcard” bedrivits ur ett literacy-perspektiv (se t.ex. Gil- len 2013, 2016). Vykortspraktikerna studeras här ur ett såväl socialt, insti- tutionellt som normkritiskt perspektiv. Både 1900-talets tidiga och sena vykortspraktiker har studerats ur ett samhällsvetenskapligt perspektiv med fokus på vykortets visualitet, materialitet och rörlighet i syfte att studera både föreställningar om platser och skapandet av självbilder (Price 2014). Studier av sentida vykort har också genomförts ur turistforskningsperspektiv (Jaworski 2010; Price 2013). En av de mer omfattande språkvetenskapliga studierna av den tidiga vykortspraktiken har genomförts i det österrikiskt baserade projektet ”Post- carding Lower Styria: Nation, Language and Identities on Picture postcards 1885–1920”. Här har man bland annat studerat sambanden mellan språk och identitet på vykort i den flerspråkiga regionen Steiermark (Styria), där både tyska och slovenska talades, samtidigt som man studerat uttryck för natio- nalism i vykortspraktiken (Almasy 2018). I ett finskspråkigt sammanhang har sentida vykortspraktiker studerats ur ett diskursanalytiskt perspektiv, där aktiviteten ”postkortande” betraktas som en perifer diskurs (Östman 2000, 2004). I en studie av vykort sända till arbetsplatser har en textuell portkorts- syntax rekonstruerats (Tainio 1999). En annan studie har undersökt implicit uttryckta känslor på vykort (Laakso, Laakso & Östman 1999). Trots att vykortsbilden var den vanligaste fotografiska bilden i Sverige från 1897 fram till första världskriget, och vykortet det första kommunikationsmedium där alla medborgare kunde delta aktivt, är vare sig den visuella praktiken eller skriftpraktiken nämnvärt utforskad på svenskt område. I en historisk studie av Jämtland under industrialiseringsprocessen vid sekelskiftet lyfts vykortens ideologiska funktion och här framkommer hur ett begrän- sat antal motivtyper skapar bilden av Jämtland vid sekelskiftet (Kilander 2008). Det finns också översikter av förlagshistorik och utgivningshistorik 116 Ann-Catrine Edlund som getts ut av vykortssamlare/deltiologer (Frost 2013; Sandström 2015). Det finns därtill många utgåvor med lokala och regionala vykortsmotiv; som exempel kan nämnas en utgåva med motiv från kommunen Bräcke i Jämt- land (Bäckström 2016). I samverkansprojektet ”Berättelser om det moderna” har en privatsamlares topografiska vykort från Medelpad från 1900–1920 nyligen digitaliserats och publicerats på plattformen Digitalt museum i samverkan mellan Mittuniversitetet och Sundsvalls museum. De totalt 3 000 vykorten kommer förhoppningsvis att möjliggöra ett utforskande av vykortspraktiken i Medelpad i samarbete med allmänheten, genom s.k. med- borgarforskning.25

Vykortspraktikens sociala betydelse Vilken social betydelse kan då vykortspraktiken ha haft i människors liv? De literacy-forskare som studerat vykortspraktiken vid sekelskiftet i Storbritan- nien har identifierat fem olika användningsområden som alla hänför sig till vardagslivets domän. Det främsta användningsområdet menar de utgörs av personlig kommunikation i syfte att stärka och upprätthålla sociala nätverk och kontakter. Men vykortspraktiken används också för att spegla privata intressen och sociala aktiviteter samt för att organisera det sociala livet och dokumentera gjorda erfarenheter. De betonar dock att dessa områden går in i varandra (Gillen & Hall 2010).26 Det preliminära svar som frågan om vykortspraktikens sociala betydelse får i detta avsnitt bygger inte på någon systematisk studie – utan utgår från nedslag i de topografiska vykort från Medelpad som nyligen digitaliserats och från ett antal privata brevkorts album som jag haft tillgång till. I min presentation utgår jag från vykortens kapacitet att både upprätthålla relationer och etablera nya relationer.

Att upprätthålla relationer med hjälp av vykortets text och bild Med hjälp av vykort kunde man precis som man tidigare gjort med hjälp av brevet upprätthålla relationer på avstånd, men många av vykorten sändes också inom lokalsamhället. Topografiska vykort var alltså mycket vanliga och användes för många olika ändamål, t.ex. för en enkel hälsning, för att berätta vad man gjort, eller var man varit, för att organisera det sociala livet eller för att gratulera på namnsdagen. Det ser dock ut att vara förhållande- vis ovanligt att rena turistvykort skickas från regionen Medelpad – något som naturligtvis måste undersökas vidare i detalj. Att turistvykort varit ovanliga under det tidiga 1900-talet framkommer i en studie av vykortspraktiken i Storbritannien (Gillen 2016 s. 18). Några av vykortens meddelanden

25 https://www.miun.se/mot-mittuniversitetet/samverkan/goda-exempel-pa-samverkan/samverkan-med-sundsvalls-kommun/samverkansprojekt/. 26 Följande engelska begrepp används för att beskriva de fem användningsområdena: personal communication, organizing life, social participation, private leisure och documenting life (Barton & Hamilton 2012 s. 247–251; Gillen & Hall 2010). Människor som skriver. Sociala medier i Sverige 100 år före Facebook 117 kan vara lika kortfattade som dagens sms. Studeranden Oskar Lindström i Arboga mottog ett vykort från Moster i Matfors med den korta frågan: ”Huru mår ni nu? Helsningar från Moster”. Vykortsmotivet visar en gatuvy från Matfors (SuM foto 031323). Kontakter över längre avstånd kunde också upprätthållas med vykorten. Syster Nanny önskar sin syster Agnes Dahlman i Denver, Colorado, en ”Glad Jul ō Gott Nyår tillönskas dig af syster Nanny” med ett vykort daterat i Sundsvall den 24/12 1907. På vykortet är Sundsvalls tidnings hus avbildat (SuM foto 032004). Signaturen A.H. har befunnit sig på Elimkapellets basar och skickar ett topografiskt vykort över sorteringsbommarna vid Berge i Indalsälven, Med- elpad till Albin, adress Elim. Vykortets meddelande består endast av en häls- ning ”Hjärtliga hälsningar från. A. H.” och basar-stämpeln som vittnar om var A.H. befunnit sig (SuM foto 031139). Vykort avsända efter 1905 med delad adressida gav utrymme för längre meddelanden. Studerande Warner i Uppsala fick följande meddelande från sin far som verkar vistas i Sundsvall – avsänt från Sundsvall den 20 mars 1908. Se här en liten bild från det [?] 2 mil ut åt havet pågående kriget der de kunnat slå ihjäl ända till 30 sälar pr man, och skall väl omkring 1000 hafva strukit med längs kusten, till stor glädje för fiskarne. De kommo med den packade drifisen som nu åter gått till hafs. Jag känner mig nu rätt kry och far väl härifrån nästa torsdag [?] men så [?] omkring. Tacka mamma för [?] brefvet. Här är kallt om morgnarna 18gr- idag och töar fram på dagen. Många helsningar från Far. (SuM foto 033148)

Vykort avsänt från Elimkapellets basar med basarstämpel. Vykortet ingår tydligen i en serie topografiska vykort och har fått numreringen ”No. 277a. Sorteringsbommarne vid Berge” (SuM foto 031139). 118 Ann-Catrine Edlund

På vykortet klubbas sälkutar intill land. Man får förmoda att sälslakten äger rum utanför Sundsvall, eftersom vykortet är avsänt därifrån (SuM foto 033148).

För att avtala möten räckte det ibland med korta meddelanden. På ett topografiskt vykort avsänt till Fru Jenny Byström Vivstavarv, Medelpad, finns en enkel hälsning: ”Vi kom på månda” (vykort i privat ägo). Det topografiska vykortet användes också flitigt för att föra fram namnsdagsgratulationer och nyårshälsningar. Josefina gratuleras här på namnsdagen på ett osignerat kort daterat den 21 augusti 1905. ”Ett fyrfalldigt hurra för Josefina!!!!”. Motivet visar Indalsälven från Högland i Medelpad (SuM foto 031415). Vykortspraktiken innebar inte att man slutade skicka brev. Vykorten ser snarare ut att komplettera brevpraktiken. Tjugoåriga Frida Westin arbetar på Kallbadhuset i Härnösand. På ett topografiskt vykort från hennes bror som ankom den 25 mars 1903, poststämplat i Örnsköldsvik, så tackar han för brevet och önskar också att hon ska svara på de brev som hon fått. Jag får nu här meddela att vi alla lefver och mår bra Ock så får jag tacka för det bref som jag har haft äran att mottag och så skall du svara på de bref som vänta svar af dig Tecknadt av din Broder J. A. W.n (Vykort i privat ägo.) Vykorten tycks också komplettera ett annat muntligt kommunikationsmedium, telefonen. I ett vykort avsänt till Fröken Gerda Nilsson, Telefonstatio- nen i Norberg daterat i Sundsvall den 5 juni 1909, får Gerda ett tack för tele- fonsamtal. ”Tack för telefon! Sänder här en liten vy från Stadsparken som är så härlig i den här månaden. Var i söndags på galej och hade mycket roligt. Hälsningar. G. N. [?].” (SuM foto 031638). På ett annat vykort avsänt från Storvik i Hälsingland till Fru Ester Mellberg i Hofors aviseras att skribenten som heter Lydia ska ringa på i slutet av veckan: ”Hjärtlig lyckönskan på Esterdagen. När Herr Mellberg nu kommer hit om söndag så är Frun hjärtligt Människor som skriver. Sociala medier i Sverige 100 år före Facebook 119

Vykort med namnsdagshälsning till Josefina, daterat den 21/8 1905. Vy över Indalsälven sedd från byn Högland. (SuM foto 031415.)

Vyn över Örnsköldsviks järnvägsstation har skickats till Frida Westin i Härnösand från brodern J. A. Westin med ankomststämpel den 25 mars 1903. 120 Ann-Catrine Edlund välkommen med, det skulle vara mycket roligt att få se Frun här en gång, jag ringer på i slutet av veckan så jag får höra.” (SuM foto 031236).

Privatframställda vykort – dåtidens selfies och groupies Vykortet kunde precis som dagens sociala medier också användas för egna bilder där både vardag och helgdag dokumenterades. Det kan vara både selfies och groupies, alltså ett självporträtt eller grupporträtt, eller foton av miljöer, t.ex. den egna gården. Den stolte brevbäraren på vykortet nedan har skickat en hälsning från Stockholm till sin syster i Norrköping med den enkla frågan: ”Känner du igen din bror?” (Postmuseum 050880). Dessa vykort med privata bilder kallas ofta av samlare antingen för privat- tagna vykort eller äkta fotovykort. Korten har ett privat motiv, är framkallade på vykortspapper istället för att vara litografiskt framställda eller tryckta, och framtagna i liten upplaga. Jag väljer här att kalla dem för privatframställda vykort. Det är troligt att vykorten är fotograferade och framkallade av pro- fessionella fotografer, men begreppet motiveras av att fotot på vykortet är beställt av privatpersoner. Dessa vykorts historia är i stort sett oskriven. På amerikanskt område finns dock ett antal volymer där man samlat och gett ut

Vykortet är poststämplat den 18 augusti 1904 och adresserat till brevbärarens syster i Norrköping med frågan: ”Känner du igen din bror? Emil [???]”. (Postmuseum 050880) Människor som skriver. Sociala medier i Sverige 100 år före Facebook 121 ett stort antal s.k. real photo postcards, exempelvis boken Folk Photography. The American Real-photo Postcard (Sante 2009).27 Nedan visas tre exempel på privatframställda vykort hemmahörande i Medelpad. Skohandlare Sjöqvist har ställt upp med personal utanför sin skohandel och skomakeri i Skönsberg, Sundsvall. Kortet är skickat till Aug. Sjöqvist i Örnsköldsvik, troligen brodern (SuM foto 031343). På det andra vykortet har en grupp ungdomar picknick på halvön Paradiset vid Ljungan i Johannisberg (SuM foto 033174). Kortet är daterat den 8 december 1915 och meddelandet består av en gratulationshälsning och en önskan om ett långt brev. På det tredje vykortet är det Indalsbor som har slåtterkalas hos post- mästarens 1923, vilket får vi veta av vykortets meddelande som är adresserat till Fröken Greta på Lasarettet i Sundsvall (SuM foto 030551). De privatframställda fotovykorten är naturligtvis intressanta ur både historiskt och lokalhistoriskt perspektiv, eftersom de ofta återger byggnader, miljöer och sammanhang som annars inte dokumenterats. De blir på så sätt ett unikt titthål in i det samtida vardagslivet, arbetslivet och helgfirandet. Men de är naturligtvis också intressanta ur ett kommunikationsetnografiskt perspektiv både vad gäller syfte, producenter och motivval. I vilka sociala sammanhang sändes och producerades vykorten? Som namnsdagskort eller andra gratulationskort? Eller för andra sociala syften? Det tycks som om många

Skohandlare J. E. Sjöqvist med personal på Ortviksvägen i Skönsberg, Sundsvall. Tidsan- givelsen för kortet kan sättas till efter 1905, eftersom det har delad adressida. Mottagare är Snickaren Aug. Sjöqvist på Domsjö sulfitfabrik Örnsköldsvik. Man får anta att det är brodern som skickat kortet: ”Många kära hälsningar från oss alla gumman är i Sollefteå så nu för tillfället så är jag gräsänkling. Vänligen J. E. Sjöqvist.” (SuM foto 031343).

27 Se även Alden 2005 och Preston 2009. 122 Ann-Catrine Edlund

Privatframställt vykort med en grupp ungdomar som har picknick på halvön Paradiset vid Ljungan i Johannisberg, Ånge. Kortet är poststämplat den 8 december 1915 och adresserat till Anna Norrman, Banken, Bispgården med hälsningen ”Joh.berg d. 8-12-15 De varmaste hälsningar på högtidsdagen från Britta o Edith Väntar så på ett långt brev fr. dig” (SuM foto 033174).

Av vykortets meddelande får vi veta att bilden visar Indalsbor som har slåtterkalas hos Post mästaren. Kortet är poststämplat den 20 augusti 1923 och adresserat till Greta Olsson, på lasarettet i Sundsvall (SuM foto 030551). sociala grupper haft möjlighet att producera eller ta del av vykorten. Var det alla åldrar? Lika vanligt i staden som på landet? Och valet av vykortsmotiv är naturligtvis intressant. Avsändaren tycks själv ofta vara avbildad. Hur väljer man att visa upp sig? Hur vill man bli identifierad? Hur-frågan ropar också efter svar. Dessa vykort saknar nästan alltid uppgift om fotograf. Går det att få reda på vilka det var som producerade och skapade dessa privatframställda Människor som skriver. Sociala medier i Sverige 100 år före Facebook 123 fotovykort? Var det en småskalig produktion som initierades av enskilda? Eller var det en mer storskalig kommersiell produktion?

Att vya – vybytespraktiken Det finns antagligen många anledningar till att vykortet blev så populärt under det tidiga 1900-talet. Men en viktig anledning var nog att människor var hungriga på bilder. Att byta vyer med varandra verkar av allt att döma ha varit omåttligt populärt. Man bytte vykort både med vänner och med okända enligt principen: Du skickar ett vykort till mig så skickar jag ett till dig. Hade man råd köpte man ett brevkortsalbum där man dokumenterade och sparade sina vykort (Schor 1992). Verbet vya kunde användas för att skicka vykort, men användes nog främst till just vybytespraktiken (SAOB vya). I en tryckt visbok utgiven år 1910 finns en visa, där en önskan om att vya upprepas i visans refräng. På vyens lätta vingar En stilla sommarkväll En hälsning jag dig bringar Bliv lycklig, glad och säll! Kör: Vill du vya mä mej, vill du vya mä mej, o säj, o säj Vill du vya mä mej, vill du vya mä mej, Vill du vya mä mej, O vill du vya mä mej-ej. Och vyen som du sände Jag fick uti går kväll Jag glömde mitt elände Blev lycklig, glad och säll! Kör: Vill du vya mä mej, vill du vya mä mej, o säj, o säj Vill du vya mä mej, vill du vya mä mej, Vill du vya mä mej, O vill du vya mä mej-ej. (100 visor sjungna av Bergselever s. 141)28 Genom försynens försorg har jag kommit i kontakt med privatägda brevkortsalbum och också funnit album på arkiv. I albumen finns inte bara vybytespraktiken representerad, men vykortssamlingarna i albumen har gjort det möjligt att identifiera denna praktik. Min redovisning här av denna praktik utgår från två privatägda album. Det ena har ägts av Frida Westin, Härnö- sand, Ångermanland, och det andra albumet har ägts av Anders Jacobsson i Lomfors, Västerbotten. Om man ska sammanfatta den enklaste formen av meddelanden som före- kommer i vybytespraktiken skulle man kunna säga att meddelandet består av ett tack för den erhållna vyn, ett konstaterande att vy skickas, och att avsän- daren väntar på en vy samt en och annan artig hälsningsfras. Anders Jacobs- son har bland annat fått en vy av sin bror August som också bor i Lomfors.

28 Ett tack till Karin Strand på Musikverket som sökt fram källan. Jfr Ehrensvärd 1972 s. 8. 124 Ann-Catrine Edlund

Motivet visar Vasastenen i Rättvik och meddelandet innehåller hälsningsfras, ett konstaterade att vy skickas och en förhoppning om att få en vy tillbaka. Lomfors den 12 Maj Beste Ante jag får nu senda dig en vy jag hoppas att du mår bra jag mår också bra och väntar post monga hälsningar Aug Vy väntas [i vykortets överkant] I Anders Jacobssons album finns också vykort från andra bybor och från släkt och vänner som bor utanför byn. Signaturen H.A. har skickat en vy över nationalparken Berchtesgarden i Tyskland med berget Watzman i fonden med meddelandet ”Fem ord från mig till dig lev lycklig glöm ej mig” daterat Lomfors den 21 december 1902. Versen är vanlig i poesialbum och är en indikation på att det finns överlappningar mellan poesialbumens praktik och vykortspraktiken (Klintberg 2018 s. 37). Dessa enkla exempel från Anders Jacobssons vyande under 1900-talets första år tyder på att vybytespraktiken kunde vara synnerligen lokal – inom samma by och inom samma familj – men samtidigt innehålla globala drag med t.ex. topografiska vykortsmotiv hämtade från andra delar av Europa.

Att vykorts-dejta Men man kunde också byta vyer med rena främlingar. I storstadspressen kan man hitta radannonser där det annonseras efter vybyten. I Stockholmstid- ningen den 8 november 1902 kan man t.ex. hitta följande fyra annonser:

Topografiskt vykort adresserat till Anders Jacobsson Lomfors, där avsändaren är brodern August. Kortet saknar uppgift om datering, men är distribuerat före 1905. I vykortets överkant står ”Vy väntas” – en vanlig uppmaning i vybytespraktiken. Vykort i privat ägo. Människor som skriver. Sociala medier i Sverige 100 år före Facebook 125

VY- och FANTASIKORT besvaras säkert af ”Marry”, ”Greta”, ”Lisa”, Hernö- sand, p.r. Finnes det någon Gosse, som vill byta Vykort med Kerstin. Svar till ”Regn- droppe”. Kungsholms Postk. Finnes det någon Gosse, som vill byta Vykort med Brita. Svar till ”Snöflingan”. Kungsholms Postkontor. Är det någon Gosse som har mod att byta Vykort med fula Kerstin. Sv. Till ”Gul- nade blad”. Kungsholms postkontor. Bakom pseudonymen Greta i den första vybytesannonsen döljer sig Frida Westin 20 år som då bor i Härnösand, där hon arbetar på kallbadhuset. I hennes annons framkommer också att vybytespraktiken inte uteslutande handlade om topografiska vykort, utan bland annat kunde inbegripa s.k. fantasikort. Det är möjligt att följa Frida Westins vyande, i vart fall de delar av den som blivit bevarade i hennes omfångsrika brevkortsalbum. I albumet trängs 195 vykort, avsända mellan 1902–1906. Merparten av vykorten är erhållna 1902–1903 (totalt 156 vykort), och flera av dessa är en del i den vybytespraktik som etableras i samband med annonsen. Fridas annons i Stockholmstidningen resulterade i minst 40 svar – huvudsakligen med manliga avsändare. Samtliga vykort anländer under en vecka mellan den 9–15 november 1902 och är avsända från Kiruna i norr till Landskrona i söder. När man läser vykorten så blir det uppenbart att vyandet många gånger syftar till att etablera någon form av kärleksrelation – alltså ett modernt sätt att dejta med vykort. I de tre andra annonser om vybyte som publicerades i Stockholmstidningen samma dag som Fridas annons, är det kvinnor som uttryckligen säger sig vilja byta vyer med gossar, vilket kan vara en antydan om att vydejting var en etablerad praktik. Frida fortsätter vykorrespondens med minst åtta av männen. Vi ska stifta bekantskap med Iwar Johansson i Stockholm, Helmer Essman i Eskilstuna och Carl Lind- ström i Jönköping. Iwar Johansson, eldare från Stockholm, är den som har flest vykort i albumet. Hela 18 stycken. Han svarar på Fridas annons med en vykortsbild med barn, hund och katt den 10 november 1902 med det korta meddelandet ”’Greta’ hälsas vänligen af en munter gast (adr: Eldaren Iwar Johans- son. Skeppsholmen Stockholm)”. Han kommenterar också bilden: ”Också en liten trio”. Men redan efter två veckor går han rakt på sak. Önskan om en kärleksrelation framkommer i både bild och meddelande. Bilden visar ett kyssande par med en landskapsfond i bakgrunden. Kvinnan sitter i en gunga, medan mannen står tätt intill med ena handen bakom kvinnans rygg och den andra i hennes knä. På kvinnan står det skrivet ”Frida” och på mannen ”Iwar?”. Vykortet innehåller ett mycket långt meddelande som är skrivet på vers. Där får vi veta att Iwar är 20 år och att han är en glad och lifwad yngling som blir glad vid tanken på att Frida är liten, glad och snäll. 126 Ann-Catrine Edlund

Frida Westin (f. 1882) bosatt i Här- nösand. Hon är här utklädd till postil- jon. På mössan syns ett postemblem. Troligen håller hon vykort och/eller brev i sina händer. Man kanske kan anta att hon har fått låna kläderna hos fotografen Per Axel Stenholm i dennes ateljé. Kanske att hon tog kortet för att kunna skicka ett fotografi till de män som hon vyade med? Foto i privat ägo.

Detta vackra brevkortsalbum har tillhört Frida Westin. I albumet ryms 195 vykort. Där finns gratulationskort, vybyteskort och hälsningar från familj och vänner. De allra flesta vykorten är från 1902 och 1903. Album i privat ägo. Foto: Ann-Catrine Edlund. Människor som skriver. Sociala medier i Sverige 100 år före Facebook 127

Iwar skickar också en bild på sig själv – men Frida får gissa vem som är Iwar. Vykortet är förlagsproducerat och visar en båt med besättning och rub- riceras ”Dykare på Stockholms ström”. Två av personerna på bilden är iförda full dykarmundering. På Iwars nästa vykort kommer facit. Han är en av de två männen som gömmer sig i dykardräkt uppe i båten. Helmer från Eskilstuna skickar också han många bilder på förälskade par – men också vyer från sin hemstad. Deras vyande har bevarats i 14 vykort i Fridas brevkortsalbum. På ett vykort som avbildar Stadshuset i Eskilstuna, daterat den 31 januari 1903, framkommer att Frida har skickat ett fotografi eller privatframställt vykort till honom. E-tuna 31/1 03 Hjärtligt tack för korten. Jag ser till min glädje att det växer ypperliga rosor fast det är mycket kallt däruppe. Det är nu jag som har börjat och dröja för länge med att skrifva, men jag skrifer så snart jag får tid. Det gör du rätt i att vara ute och åka skridskor. Att du har hälsan det ser jag på kortet ty du ser mycket glad ut. Glöm ej bort mig. Helmer E-n. I artikelns inledning presenterades ett av de vykort som Carl Lindström skickade till Frida. Han är andrekonstapel och bor i artillerikasernen i Jönkö-

Vykort avsänt från eldaren Iwar Johansson i Stockholm till Frida Westin i Härnösand. Kortet är daterat den 24 november 1902. Med lite god vilja kunde man rymma också långa meddelanden på vykortets bildsida. Kort i privat ägo. 128 Ann-Catrine Edlund ping. Han skickar nästan uteslutande bilder på kurtiserande par, s.k. kärleks- serier som består av ett visst antal kort och som ibland har ett rent erotiskt innehåll (jfr Ehrensvärd 1972 s. 53).29 Carl har en lite mer högtidlig stil och är synnerligen artig. På det citerade vykortet från Carl återfinns också en kärleksvers. Han uttrycker även en försiktig önskan om att byta fotografi, och ber samtidigt om ursäkt för att han frågat om fotot. Fyra vykort av kär- leksserien finns bevarade i brevkortsalbumet. På det första kortet i serien ser paret avvaktande på varandra. På det avslutande kortet sitter de tätt intill varandra. Kvinnan lutar sig mot mannen, medan han trycker en kyss mot hennes panna, och hon ler saligt. Att annonsera efter vykortsvänner och byta vyer tycks alltså ha kunnat resultera i svärmerier och ibland drömmar om en gemensam framtid. Frida verkar dock aldrig ha träffat någon av de män som hon bytte vyer med. I varje fall finns det inget spår av det i vykortens meddelanden. Genom Josefin Englunds avhandling Som folk är mest. Könsideal i svenska kontaktannonser 1890–1980 (2018) vet vi att kontaktannonser förekom i storstadspressen redan under tidigt 1900-tal. Men under de första decennierna på 1900-talet publicerades endast en kontaktannons om dagen i Dagens Nyheter, som är den dagstidning hon undersökt (Englund 2018 s. 30). Det enda nedslag som jag gjort i Stockholmstidningen visar på fyra annonser om vykortsbyte under en dag. Man verkar alltså ha haft åtminstone två möjligheter om man velat knyta nya relationer med främlingar – antingen en regelrätt kontaktannons eller annons om vybyte. Visst vill man veta mer? Var det bara ungdomar likt Frida som bytte vykort? Eller var det alla ålderskategorier? Signaturen ”gulnade blad” som annonserar samma dag som ”Greta” antyder att också en något äldre generation sökte kontakt genom vykort. Och hur långt fram i tiden pågick detta vybytande? Var det bara de första åren på 1900-talet? Eller höll det i sig in på 1910-talet? En studie av annonser i dagspressen skulle troligen kunna besvara frågorna. Betydligt svårare blir det att få reda på hur vybytespraktiken såg ut. För det krävs tillgång till enskilda brevkortsalbum, där man kan få ingång till individers kontaktnät via vykort. Att dejta via vybyten var kanske bara ett av många syften med vybytespraktiken? Fram- tida studier kan förhoppningsvis utvisa vilka andra sociala betydelser som vybytandet hade när 1900-talet var ungt.

Att samla vyer i album Vybytespraktiken var samtidigt en samlande praktik där man kunde samla och dokumentera de mottagna vyerna i brevkortsalbum. Enligt en bokhandlare i Sundsvall skulle albumen finnas i alla hem under 1900-talets första år, och albumen var populära julklappar (Sundsvalls Tidning 1943-05-12, åter- given i Sundsvallsminnen). Man kan anta att albumen var både något av en

29 Enligt en uppgift från en bokhandlare var s.k. seriekort med romantiska berättelser omåttligt populära i början av 1900-talet. Sundsvalls Tidning 1943-05-12, återgiven i Sundsvallsminnen. Människor som skriver. Sociala medier i Sverige 100 år före Facebook 129 statussymbol samtidigt som de erbjöd fantastiska bilder, inte minst för barnen. En sagesperson säger att albumen fungerade som sagoböcker (Johan- nesson 1972 s. 30). Vykortssamlingarna i enskilda album är ett fantastiskt material för både kommunikationshistoriska, kulturhistoriska och språkhistoriska studier. Det som gör albumen extra spännande är att varje album bär på egna berättel- ser beroende på vilka som ägaren till albumet kommunicerat med, och vilka sociala syften som kommunikationen haft. Albumen innehåller många och ibland oväntade berättelser om den moderna tid som vykorten färdades i – som Frida Westins vykortsdejting. Albumen är också ett tacksamt forskningsmaterial, eftersom det ofta går att identifiera de personer som deltagit i vyandet i och med att både datum, plats och ibland adress finns angivet på korten. Men idag är det inte så lätt att hitta brevkortsalbum som inte slaktats på värdefulla vykort. Jag har haft turen att hitta några intakta, där det historiska sammanhanget fortfarande är intakt innanför albumets pärmar och väntar på att bli utforskat. Brevkortsalbumens samlingar erbjöd naturligtvis också berättelser för ägaren. Man kan fråga sig vilka identitetsformerande narrativ som vykorts albumen erbjöd. Albumen gör det också möjligt att studera både rumsliga och sociala nätverk i vykortspraktiken.

Sociala medier igår och idag Vykortet under tidigt 1900-tal är ett socialt medium som bär på berättelser om det framväxande moderna samhället och om människors vardag och sociala relationer, precis som dagens sociala medier berättar om det samtida samhället och de sociala relationer som odlas där. Vykortet är också det medium som är tacksammast att jämföra med dagens sociala medier som Facebook, Instagram eller Snapchat (jfr Gillen 2016; Palczewski 2005). Här gör jag en tentativ jämförelse mellan vykortet och dagens sociala medier, där jag väljer att framför allt betona likheterna, väl medveten om att det naturligtvis finns stora skillnader. I jämförelsen utgår jag från skriftpraktikernas förutsättningar, deras utformning och deltagarnas identifikation.

Förutsättningar igår och idag De sociala medierna utvecklades både igår och idag i kölvattnet av ny tekno logisk kompetens och ny infrastruktur. Vår digitala tid brukar betraktas som en ny skrifthistorisk epok med ett nytt kommunikationslandskap (landscape of communication) i en tid av samtidiga förändringar inom det sociala och ekonomiska området samt inom kommunikation och teknologi (Kress 2003 s. 9). I början av 1900-talet formades också ett nytt kommunikationslandskap där vykortet intog en framträdande position. Nya skriftpraktiker är vanligtvis också en effekt av teknologiska förändringar (Brandt & Clinton 2002 s. 350 ff.). Igår handlade det om tillgång till självständig skriftkompe- 130 Ann-Catrine Edlund tens, idag handlar det om digital skriftkompetens. Gårdagens infrastruktur var bland annat ett utbyggt postväsende som möjliggjorde snabba och effektiva leveranser av vykort. Idag består infrastrukturen av internet och andra telekomlösningar. Praktikerna sponsrades då som nu av olika skriftsponsorer som befrämjar skriftanvändning och samtidigt får egna fördelar: Posten och vykortsförlagen igår – Facebook, Instagram och Snapchat idag. Då som nu kunde människor kommunicera utan att befinna sig på samma plats. Brevet hade visserligen möjliggjort det tidigare. Men detta är alltså första gången som alla befolkningsgrupper kan delta i skriftpraktikerna i och med att de både har ekonomiska och materiella förutsättningar samt självständig skrivkompetens. Både igår och idag överskrider de sociala medierna rummets och tidens begränsningar – även om dagens kommunikation kan vara synkron – medan vykortsmediet alltid fungerade asynkront, även om vykort i de stora städerna kunde delas ut inom några timmar och upplevas som en omedelbar kommunikation (jfr Gillen 2016 s. 12 & Milne 2010).

Skriftpraktikernas utformning De vardagliga skriftpraktikernas form igår och idag har också mycket gemensamt. De utvecklas av skribenterna själva och regleras till viss del av de som sponsrar praktikerna (Gillen & Hall 2010). Postverket begränsade utrymmet för meddelandet på vykorten, idag har den som skriver på t.ex. Twitter ett begränsat utrymme. Nya skriftkonventioner skapas också i praktikerna. För vykortspraktikens del återstår dessa att utforska, men förkortningar var t.ex. vanliga på vykorten på grund av utrymmesbristen. Ett tydligt exempel på konventioner i vykortspraktiken är det s.k. frimärksspråket där frimärkets placering på vykortet kunde betyda allt från ”Skriv snart” till ”Jag älskar dig” (Gustafson 2019). Chiffer kunde också användas för att ingen annan än mottagaren skulle kunna tolka meddelandet. På ett vykort avsänt den 25 juli 1906 till fröken Elsa Nilsson i Sundsvall finns ett sifferchiffer insprängt i meddelandet som kan uttydas: ”Mång[a] hälsningar kär. Jag med kortet sän- der här. Från din innerligt tillgifna vän Adolf” (SuM foto 033140).30 Vykortspraktiken och dagens sociala medier är också multimodala praktiker, dvs. att de semiotiska resurserna bild och skrift kombineras i praktiken. Många gånger finns det också ett samspel mellan bild och text i vykortspraktiken (Gillen 2018 s. 24), något som också är tydligt bland det vykortsmate- rial från Medelpad som digitaliserats. Hur pass vanligt det är återstår dock att utreda. Flera olika sociala medier förekommer också parallellt då som nu. Brevet och vykortet var en del i ett nytt kommunikationslandskap där brevpraktiken bara kan förstås i sin symbiotiska relation till vykortet. Så mycket som ett vykort av fem kunde hänvisa till en pågående brevkorrespondens (Gillen 2018 s. 23).

30 Vykortet är daterat den 25/7 1906. Ett tack till Lilly Asklöf Jacobsson, Sundsvalls museum, som bistått med tolkningen av chiffret. Människor som skriver. Sociala medier i Sverige 100 år före Facebook 131

I vykortets meddelande är ett sifferchiffer insprängt. Meddelandet lyder i sin helhet på följande sätt: ”Ångsl. Maria den 25-7-06 Ett hjärtligt tack för det vackra kortet. Mång[a] hälsningar kär. Jag med kortet sänder här. Från din innerligt tillgifna vän Adolf. Blomstra lef och må.” På vykortet avbildas en ångbåt i Svartviks hamn. SuM foto 033140.

Deltagarnas identifikation I vykortspraktiken kunde man precis som i dagens sociala medier upprätt- hålla befintliga relationer samtidigt som det fanns möjligheter att etablera helt nya relationer. Frida Westin etablerade kontakt med 40 nya vänner inom en vecka med sin annons i Stockholmstidningen, det nya antalet vänner på så kort tid torde stå sig ganska bra även i jämförelse med etablerandet av nya kontakter i dagens sociala medier. Sociala medier igår och idag stärker alltså sociala nätverk, samtidigt som de bygger nya. När det gäller de sociala medi- ernas identifierande funktion kan man på ett övergripande plan konstatera att vare sig man hade pennan i hand för dryga 100 år sedan – eller händerna på tangentbordet idag – så stärker och vidgar praktikerna de sociala nätverken och stärker samtidigt individens uppfattning av ett självständigt jag.

7. EN TEXTMEDIERAD SOCIAL VERKLIGHET I BÖRJAN AV 1900-TALET

Två vågor av mass literacy har ägt rum med genomgripande konsekvenser för människors vardagsliv och sociala relationer med 100 års mellanrum – den ena i början av 1900-talet och den andra i början av 2000-talet. Gemen- samt för då och nu är att allt fler skriver allt mer i vardagen. De vardagliga skriftpraktikerna används för att dokumentera och organisera vardagliga erfarenheter, men också för att kommunicera i skrift. Skriftteknologins his- 132 Ann-Catrine Edlund toria går flera tusen år tillbaka i tiden, men det är först i början av 1900-talet som skriften blir ett redskap för aktiv handling också för de breda folklagren i och med de vardagliga skriftpraktiker där människor inte bara läser, utan också skriver i stor omfattning – där de själva tar rollen som textproducenter istället för att huvudsakligen vara textkonsumenter. Människors sociala verklighet blir alltså till betydande del textmedierad genom de vardagliga skriftpraktiker som utvecklas under det sena 1800-talet och som lever vidare in i 1900-talet. ”Vanligt folk” blir här skrivande aktörer i en social verklighet som är textmedierad – vare sig skrivhandlingen består av att skriva dagboksanteckningar, samla texter i en visbok eller skriva brev eller vykort. Praktikerna erbjöd människor möjlighet att både befästa etablerade sociala relationer, samtidigt som det kunde finnas möjligheter att etablera nya sociala kontakter. För att kunna delta i praktikerna krävdes både skriftkompetens och kunskap om svenskt standardiserat riksspråk – kunskap som spreds till samtliga medborgare under 1800-talets alfabetiseringspro- cesser. De vardagliga skriftpraktikerna erbjöd en möjlighet att praktisera både en mekanisk skrivkompetens (genom kopierande aktiviteter) och en mer självständig skrivkompetens och samtidigt upprätthålla kompetens i det standardiserade svenska skriftspråket. Det är angeläget att betona att de olika vardagliga skriftpraktiker som praktiseras under det tidiga 1900-talet inte bör ses som åtskilda skriftpraktiker, utan snarare som kommunicerande kärl. I de handskrivna visböckerna samsas många gånger vistexter med texter som också återfinns i andra praktiker som poesialbumsverser, och dagboksanteckningar. Vykortet och brevet ser ut att ha deltagit i samma kommunikationsflöde. I detta flöde tycks också det muntliga kommunikationsmediet telefonen ta plats. I vykortspraktiken förekommer också poesialbumsverser. Det är alltså ett komplext vardagligt kommunikationslandskap med samverkande praktiker som växer fram under det tidiga 1900-talet. Hur detta kommunikationslandskap var utformat i detalj återstår att utforska.

Skriftpraktikerna och det moderna identitetsprojektet Sociologen Anthony Giddens har som bekant beskrivit det moderna identitetsprojektet som ett reflexivt projekt som byggs upp av biografiska berät- telser, istället för att identitet uteslutande bestäms som en kvalitet eller som ett attribut (Giddens 2005 s. 13, 44 f.). Som framgått i min redovisning ovan av dagboks-, visboks- och vykortspraktiken, men också andra praktiker, så bidrog dessa vardagliga skriftpraktiker under det tidiga 1900-talet till att skapa sådana biografiska berättelser byggda av individuella erfarenheter. Skriftpraktikerna blev ett nytt sätt att organisera och dokumentera egna erfarenheter i skriftens form för den breda allmänheten (jfr Darnton 2009 s. 169). Den framväxande idén om ett självständigt modernt jag stärktes för de många människor som aktivt deltog i praktikerna. Skriftartefakter är näm- Människor som skriver. Sociala medier i Sverige 100 år före Facebook 133 ligen särskilt effektiva byggare av berättelser eftersom de är både hållbara och beständiga och dessutom kan förflyttas mellan olika kontexter – i både tiden och rummet (Brandt & Clinton 2002 s. 344 ff.; Barton & Hamilton 2005 s. 30; Bartlett 2008). Skriftpraktikerna deltog i byggandet av den egna identiteten vare sig det handlade om dagbokens och levnadsminnets dokumenterande praktik, visbokens och poesialbumets kopierande praktik eller vykortets och brevets kommunicerande praktik. I dagbokspraktiken skapas berättelser som i all sin kortfattade enkelhet bidrar till att skapa kontinuitet och beständighet åt den egna identiteten. Här finns också möjlighet att både bekräfta, utmana och utforska aspekter av den egna identiteten. I visbokspraktiken byggs textsam- lingar som skapar en erfarenhetsbank med ett individuellt urval av texter som kan sägas representera skribentens världsbild och här dokumenteras också vänskapsband. I vykortspraktiken etableras och stärks sociala relationer samtidigt som vykortet erbjuder möjligheter att uttrycka aspekter av den egna identiteten i skrift, men också i bild. Individuella samlingar av vykort i brevkortsalbum kan också ses som representationer av verkligheten.

Att identifiera sig som en modern samhällsmedborgare De artefakter som ingick i dessa skriftpraktiker, vare sig det var dagboken, visboken eller vykortet – kan också sägas vara ett attribut för den moderna samhällsmedborgaren som förväntades kunna delta aktivt i skriftpraktikerna (Edlund 2016). Jag menar att genom att delta i dessa vardagliga skriftpraktiker så identifierar man sig som en modern samhällsmedborgare. Genom att umgås via skrift så demonstrerar man att man är i besittning av den kompetens som är en mycket stark markör för det moderna samhället: skriftkompetens. Men man kan inte bara skriva, man visar också i olika utsträckning att man har kompetens i det svenska riksspråket. Det språk som getts en stan- dardiserad form under 1800-talet och som implementerats till medborgarna genom småskola och folkskola.

Människors vardagliga skrivande under tidigt 1900-tal ingår alltså i ett komplext vardagligt kommunikationslandskap, där dåtidens skriftbrukare interagerar i flera praktiker parallellt. Dagboks-, visboks- och vykortspraktiken är några av de vardagliga skriftpraktiker som bidrog till att den sociala verkligheten redan under tidigt 1900-tal till betydande del var textmedierad och där skrivande var en framträdande aktivitet. I den textmedierade sociala verkligheten stärks både befintliga och nya sociala nätverk. De vardagliga skriftpraktikerna kan sägas delta i identifikationsprocesser länkade till det moderna jaget på två olika sätt. För det första erbjuder skriftpraktikerna en möjlighet att artikulera och utveckla berättelser om det egna jaget i skrif- 134 Ann-Catrine Edlund tens beständiga form. För det andra erbjuder skriftpraktikerna en möjlighet till identifikation med den moderna samhällsmedborgaren som både förvän- tas behärska svenskt riksspråk och förväntas använda skrift i det vardagliga sociala livet.

KÄLLOR OCH LITTERATUR

Arkiv DAUM = Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå. Umeå stadsarkiv. SuM = Sundsvalls museum. SVA = Svenskt visarkiv, Musikverket.

Litteratur 100 visor sjungna av Bergselever 1910. Samlade och utgivna till Bergshögskolans 100-årsjubileum. Stockholm. Alden, Todd, 2005: And we lived where dusk had meaning. Remembering real photo postcards. I: Laetitia Wolff (red.), Real Photo Postcards. Unbelievable Images from the Collection of Harvey Tulcensky. S. 6–10. Princeton. Almasy, Karin, 2018: The linguistic and visual portrayal of identifications in Slo- venian and German picture postcards (1890–1920). I: Austrian History Year- book 49. S. 41–57. Andersson, Inger, 1986: Läsning och skrivning. En analys av texter för den allmänna läs- och skrivundervisningen 1842–1982. (Akademiska avhandlingar vid Peda- gogiska institutionen. 20.) Umeå. Baranowska, Margorzata, 1995: The mass‐produced postcard and the photography of emotions. I: Visual Anthropology. 7:3. S. 171–189. Bartlett, Lesley, 2008: To seem and to feel. Engaging cultural artefacts to “do” liter acy. Literacies, global and local. I: Mastin Prinsloo & Mike Baynham (red.), The Future of Literacy Studies. Amsterdam. S. 35–50. Barton, David & Hamilton, Mary, 2005: Literacy, reification and the dynamics of social interaction. I: David Bartin & Karin Tusting (red.), Beyond Communities of Practice. Language, Power and Social Context. Cambridge. S. 14–35. Barton, David & Hamilton, Mary, 2012 (1998): Local Literacies. Reading and Writ- ing in one Community. London & New York. Barton, David & Lee, Carmen, 2013: Language Online. Milton Park, Abingdon. Berg, Jonas & Myrdal, Janken, 1981: Bondedagböcker. I: Saga och sed. Kungl. Gus- tav Adolfs Akademiens årsbok. S. 49–95. Billgren, Jan, 1990: Brevkortets historia 1872–1925. I: Postryttaren (Postmusei års- bok). S. 87–105. Billgren, Jan & Andersson, Sören, 1996: Svensk posthistoria 1855–1925. (Filateli- handboken D:2.) Stockholm. Brandt, Deborah, 2009: Writing over reading. New directions in mass literacy. I: Mike Baynham and Mastin Prinsloo (red.), The Future of Literacy Studies. Basingstoke. S. 54–74. Brandt, Deborah, 2015: The Rise of Writing. Redefining Mass Literacy. Cambridge. Människor som skriver. Sociala medier i Sverige 100 år före Facebook 135

Brandt, Deborah & Clinton, Katie, 2002: Limits of the local. Expanding perspectives on literacy as a social practice. I: Journal of Literacy Research. 34(3). S. 337–356. Bäckström, Lennart, 2016: Hälsningar från Bräcke. Över 100 år med över 100 vykort från Bräcke i Jämtland. Gävle. Cure, Monica, 2012: Text with a View: Turn-of-the-century. Literature and the Inven- tion of the Postcard. ProQuest Dissertations and Theses. Dahlgren, Anna, 2013: Ett medium för visuell bildning. Kulturhistoriska perspektiv på fotoalbum 1850–1950. Göteborg. Danielsson, Eva, 2008: Någonstans i Sverige. Några soldatvisböcker från beredskapstiden. I: Gunnar Ternhag (red.), Samlade visor. Perspektiv på handskrivna visböcker. Symposieföredrag utgivna av Gunnar Ternhag. Uppsala. S. 69–80. Darnton, Robert, 2009: The Case for Books. Past, Present, and Future. New York. Edlund, Ann-Catrine, 2003: Från avskrift till egen textproduktion – två ångerman- ländska visböcker från 1930-tal. I: Gunvor Flodell, Anna Greggas Bäckström & Asbjørg Westum (red.), Ord i Nord. Vänskrift till Lars-Erik Edlund 16 augusti 2003. Umeå. S. 33–50. Edlund, Ann-Catrine, 2007: Ett rum för dagen. En studie av två kvinnors dagboksskrivande i norrländsk jordbruksmiljö. Umeå. Edlund, Ann-Catrine, 2008: Visboken – en deltagare i flera skriftpraktiker. I: Gunnar Ternhag (red.), Samlade visor. Perspektiv på handskrivna visböcker. Föredrag vid ett symposium på Svenskt visarkiv 6–7 februari 2008. Uppsala. S. 51–68. (Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphus 105.) Edlund, Ann-Catrine, 2012: Att skriva vykort. En vardaglig skriftpraktik i början av 1900-talet. I: Ann-Catrine Edlund (red.), Att läsa och att skriva. Två vågor av vardagligt skriftbruk i Norden 1800–2000. Umeå. S. 137–160. Edlund, Ann-Catrine, 2013: A country maid and her diary. Methodological reflec- tions on historical literacy practices. I: Anna Kuismin & Matthew J. Driscoll (red.), White Field, Black Seeds. Nordic Literacy Practices in the Long Ninete- enth century. Helsinki. S. 89–100. Edlund, Ann-Catrine, 2016: The songbook and the peasant diary. As participants in the construction of the modern self. I: Ann-Catrine Edlund, Anna Kuismin & Timothy Ashplant (red.), Reading and Writing from Below. Exploring the Mar- gins of Modernity. Umeå. S. 77–96. Edlund, Ann-Catrine, 2017a: Den 17 oktober hade vi två predikanter. Dagboksskri- vande och religiöst liv i Kågeträsk på 1890-talet. I: Thule. S. 137–170. Edlund, Ann-Catrine, 2017b: Att skriva fram ett modernt jag. Dagboken som vardaglig skriftpraktik under tidigt 1900-tal. I: Lars-Erik Edlund, Elzbieta Strzelecka & Thorsten Andersson (red.), Mellannorrland i centrum. Språkliga och historiska studier tillägnade professor Eva Nyman. Umeå. S. 291–310. Edlund, Ann-Catrine & Edlund Lars-Erik, 2020: ”Den 3 mars dog och stran Fred- rika”. Ortografiska val och språklig identifikation i en folklig dagbok från 1890- talet. I: Humanetten 44. S. 45–75. Edlund, Ann-Catrine, Edlund, Lars-Erik & Lundström, Ulf, u.u: Kågeträskdag boken. Uppsala. (Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi.) Edlund, Ann-Catrine (red.), 2012: Att läsa och att skriva. Två vågor av vardagligt skriftbruk i Norden 1800–2000. Umeå. 136 Ann-Catrine Edlund

Edlund, Ann-Catrine & Haugen, Susanne (red.,) 2013: Människor som skriver. Per- spektiv på vardagligt skriftbruk och identitet. Umeå. Edlund, Ann-Catrine, Haugen, Susanne & Edlund Lars-Erik (red.), 2014: Vernacular Literacies – Past, Present and Future. Umeå. Edlund, Ann-Catrine, Kuismin, Anna & Ashplant, Timothy (red.), 2016: Reading and Writing from Below. Exploring the Margins of Modernity. Umeå. Edlund, Lars-Erik, 2013: Från Håxåsen till Sapientia Duce. Nils Jönsson och hans skrivande 1877–82. I: Roger Jacobsson (red.), Morfars karta visar vägen. Ett urval språkvetenskapliga texter 1979–2013. Av Lars-Erik Edlund. Umeå. S. 445–460. Ehrensvärd, Ulla, 1972: Gamla vykort. En bok för samlare. Stockholm. Ekrem, Carola, 2002: Lev lycklig, glöm ej mig! Minnesböckernas historia. Stock- holm. Englund, Josefin, 2018: Som folk är mest. Könsideal i svenska kontaktannonser 1890–1980. Uppsala. Eriksson, Yvonne & Göthlund, Anette, 2012: Möten med bilder. Att tolka visuella uttryck. Lund. Farfan, Penny, 2012: The picture postcard is a sign of the times”: Theatre postcards and modernism. I: Theatre History Studies. 32. S. 93–119. Frost, Lennart, 2013: Svensk vykortshistoria. Eget förlag. Giddens, Anthony, 2005 [1997]: Modernitet och självidentitet. Självet och samhället i den senmoderna epoken. Göteborg. Gillen, Julia, 2013: Writing Edwardian postcards. I: Journal of Sociolinguistics. 17(4). S. 488–521. Gillen, Julia, 2016: The picture postcard at the beginning of the twentieth century: Instagram, Snapchat or selfies of an earlier age? I: Literacy, Media and Techno- logy: Past, Present and Future. London. S. 11–24. Gillen, Julia, 2018: ”I should have wrote a letter tonight”. A literacy studies perspective on the Edwardian postcard. I: Marie Isabel Matthews-Schlinzig & Caroline Socha (red.), Was ist Ein Brief. Essays on Epistolary Theory and Culture. Würz- burg. Gillen, Julia & Hall, Nigel, 2010: Edwardian Postcards. Illuminating Ordinary Wri- ting. I: David Barton, & Uta Papen (red.), The Anthropology of Writing. Under- standing Textually-Mediated Worlds. London & New York. S. 169–89. Gustafson, Per, 2019: Tidiga vykort med frimärksspråk. I: Postryttaren. Gustavsson, Anders, 2009: Bondeliv på 1800-talet. Med utgångspunkt i en bondes dagböcker och brev. Oslo. Hall, Nigel & Gillen, Julia, 2007: Purchasing Pre-Packed Words. Complaint and Reproach in Early British Postcards. I: Martyn Lyons (red.), Ordinary Writings, Personal Narratives. Writing Practices in 19th and Early 20th-Century Europe. New York. S. 101–117. Hallandsposten 1903-07-30. https://tidningar.kb.se/ Hedegaard, Esben, 1995: Change in peasants’ perception of nature. The role of the diary. I: Bo Larsson & Janken Myrdal (red.), Peasant Diaries as a Source for the History of Mentality. Stockholm. S. 74–79. Heggestad, Eva (red.), 2009: Min hand är icke begåfvad att föra en skikliger penna. Fågelsjöbonden Jonas Olssons dagbok 1851–1892 med kompletterande uppsatser. Fågelsjö. Människor som skriver. Sociala medier i Sverige 100 år före Facebook 137

Henriksson, Blanka, 2007: Var trogen i allt. Den goda kvinnan som konstruktion i svenska och finlandssvenska minnesböcker 1800–1980. Diss. Åbo. Hernández Campoy, Juan Manuel & Juan Camilo, Conde Silvestre, 2012: The Hand- book of Historical Sociolinguistics. Malden, MA. Holt, Tonie & Holt, Valmai, 1977: Till the Boys Come home. The First World War Through its Picture Postcards. London. Hopf-Droste, Marie-Luise, 1981: Das bäuerliche Tagebuch. Fest und Alltag auf einem Artländer Bauernhof, 1873–1919. Cloppenburg. Howard, Ursula, 2012: Literacy and the Practice of Writing in the 19th Century. Leicester. Hälsning från Stockholm. Vykort med Stockholmsmotiv från de senaste hundra åren. Utställning 8 juni-28 augusti 1998. Stockholm. Hættner, Eva, Larsson, Lisbeth & Sjöblad, Christina, 1991: Kvinnors dagböcker och självbiografier i Sverige 1650–1989. En bibliografi. Lund. Isaksson, Gerhard, 2007: Säljakt i Bottenviken. Pålängebor på sälisen. Påläng. Jansson, Sven-Bertil, 2008: ”Behaglig röra?” Den sjuke soldatens visböcker. I: Gun- nar Ternhag (red.), Samlade visor. Perspektiv på handskrivna visböcker. Sympo- sieföredrag utgivna av Gunnar Ternhag. Uppsala. S. 119–146. (Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphus 105.) Jaworski, Adam, 2010: Linguistic landscapes on postcards. Tourist mediation and the sociolinguistic communities of contact. I: Sociolinguistic Studies. 4. S. 570–594. Johannesson, Lena, 1972: Liten vykortshistoria från Uppsala. I: Upplands Nations årsskrift. 35. Uppsala. S. 23–43. Johannesson, Lena, 1997: Den massproducerade bilden. Ur bildindustrialismens historia. Stockholm. Johansson, Ella, 1996: »Inber och mamma gjorde lite av varje». Kvinnor, män och tid i en bondedagbok från 1920-talet. I: Roger Jacobsson & Britta Lundgren (red.), Oväntat. Aspekter på etnologisk kulturforskning. Stockholm. S. 111–123. Johansson, Ella, 2002: »På byn mer än hemma». Manligt och kvinnligt i rörelse, rum och socialt liv. I: Ella Johansson (red.), Periferins landskap. Historiska spår och nutida blickfält i svensk glesbygd. Lund. S. 181–204. Josephson, Olle, 2018: Språkpolitik. Stockholm. Kilander, Svenbjörn, 2008: En nationalrikedom av hälsoskatter. Om Jämtland och industrisamhället 1882–1910. Hedemora. Kildegaard, Bjarne, 1985: En bondepiges ungdomsliv. Om Kirsten Hansdatters dag- bog fra 1863. I: Claus Clausen (red.), Ungdommens historie. København. S. 119– 154. Klintberg, Bengt af, 1982: Förgät ej mig. I: Bengt af Klintberg, Harens klagan. Stu- dier i gammal och ny folklore. Stockholm. S. 48–72. Klintberg, Bengt af, 2018: Verser i svenska poesialbum 1820–1970. Uppsala. (Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi, 151.) Kress, Gunther, 2003: Literacy in the New Media Age. London. Kuismin, Anna & Driscoll, Matthew J. (red.), 2013: White Field, Black Seeds. Nordic Literacy Practices in the Long Nineteenth Century. Helsinki. Laakso, Markku, Laakso, Ville & Östman, Jan-Ola, 1999: Postikortti diskursiivvi- sena kokonaisprosessina. I: Laakso, Ville & Östman, Jan-Ola 1999, Postikortti diskurssina. Tavastehus. S. 123–143. 138 Ann-Catrine Edlund

Larsson, Bo, 1992: Svenska bondedagböcker. Ett nationalregister. Stockholm. (Nordiska museet/Bondedagboksprojektet.) Larsson, Bo & Myrdal, Janken (red.), 1995: Peasant Diaries as a Source for the History of Mentality. Stockholm. (Report from the third international conference on farmers’ diaries 1992.) Liljewall, Britt, 1995: Bondevardag och samhällsförändring. Studier i och kring västsvenska bondedagböcker från 1800-talet. Diss. Göteborg. Liljewall, Britt, 2001: Självskrivna liv. Studier i äldre folkliga levnadsminnen. Stock- holm. Liljewall, Britt, 2007: ”Ack om du vore här”. 1800-talets folkliga brevkultur. Stock- holm. Liljewall, Britt 2012: Folkligt skriftbruk i Sverige under 1800-talet. I: Ann-Catrine Edlund (red.), Att läsa och att skriva. Två vågor av vardagligt skriftbruk i Norden 1800–2000. Umeå. S. 41–63. Lindmark, Daniel, 1990: Läs- och skrivkunnigheten före folkskolan. Historisk läs- kunnighetsforskning i nordiskt och internationellt perspektiv. Umeå. Lindmark, Daniel, 1993: Kunskapskraven i den framväxande folkskolan. Lin- jer i folkskolans integration 1842–1871. I: Utbildningshistoria 1992. Uppsala. S. 77–116. Lindmark, Daniel, 1994: Pennan, plikten, prestigen och plogen. Den folkliga skriv- kunnighetens spridning och funktion före folkskolan. Umeå. Lindmark, Daniel, 2009: Learning to write the right learning. The ideological function of copies in writing instruction in 19th-century Sweden. I: History of Edu- cation & Children’s Literature, IV:1. S. 19–30. Lyons, Martyn, 2007: ”Ordinary writings” or How the ”illiterate” speak to historians. I: Martyn Lyons (red.), Ordinary Writings, Personal Narratives: Writing Practi- ces in 19th and Early 20th-century Europe. New York. S. 14–31. Lyons, Martyn, 2013: A new history from below? I: Anna Kuismin & Matthew J. Driscoll (red.), White Field, Black Seeds. Nordic Literacy Practices in the Long Nineteenth century. Helsinki. S. 14–29. Lyons, Martyn (red.), 2007: Ordinary Writings, Personal Narratives. Writing Practi- ces in 19th and early 20th-century Europe. New York. Lyons, Martyn & Marquilhas, Rita (red.), 2017: Approaches to the History of Written Culture. A World Inscribed. Palgrave macmillan. Masalin, Birger, 1996: I fälan Vasa. (Malax museiförenings publikationer nr 2. Nytryck av 1933 års upplaga.) Melander, Björn, 1996: Läsebok för folkskolan – bakåtsträvande eller framåtblick- ande? Lund. Melander, Björn, 1998: ”Det är Husqvarna”. Om språket i tre upplagor av Läsebok för folkskolan. Lund. Melander, Björn, 1999: Vetenskap och underhållning. Den allmännyttiga uppsatsen i den svenska almanackan från 1749 till 1990. Lund. Milne, Esther, 2010: Letters, Postcards, Email. Technologies of Presence. New York. Myrdal, Janken (red.), 1991: Alla de dagar som är livet. Bondedagböcker om arbete, resor och umgänge under 1800-talet. Stockholm. Nordström, Annika, 1995: ”Jag måste bliva sjöman vid marinen...” Bohuslänska mäns handskrivna visböcker från flottan 1915–1945. I:Noterat . S. 7–42. Människor som skriver. Sociala medier i Sverige 100 år före Facebook 139

Olsson, Bernt, 1978: Svensk värdslig visa 1600–1730. Ett register över visor i vis- böcker och avskriftsvolymer. Lund. O’Neill, Cynthia, 1989: A Picture of Health. Hospitals and Nursing on Old Picture Postcards. Loggerheads. Palczewski, Catherine H., 2005: The Male Madonna and the Feminine Uncle Sam: Visual Argument, Icons, and Ideographs in 1909 Anti-Woman Suffrage Postcards. I: Quarterly Journal of Speech 91(4). S. 365–394. Price, Ceri, 2013: Tokens of renewal: The picture postcard as a secular relic of recreation and recreation. I: Culture and Religion 14(1). S. 111–130. Price, Ceri, 2014: ”Wish you Were Here”: Aspects, Agencies, and Legacies of the Landscapes of the Picture Postcard. ProQuest Dissertations Publishing. Preston, Rebecca, 2009: ”Hope you will be able to recognise us”: The representation of women and gardens in early twentieth‐century British domestic ‘real photo’ postcards. I: Women’s History Review. 18(5). S. 781–800. Ramsten, Märta,1992: Folkligt musicerande. I: Leif Jonsson & Martin Tegen (red.), Musiken i Sverige. Den nationella identiteten 1910–20. Stockholm. S. 71–86. Rehnberg, Mats, 1967: Vad skall vi göra med de blanka gevär. Femton kapitel ur soldaternas liv. Stockholm. Rogan, Bjarne, 2002: Postkortet som suvenir og samleobjekt, gave og rituell kom- munikasjon. I: Tidsskrift for kulturforskning. 1(2). S. 39–56. Rogan, Bjarne, 2005: An entangled object. The picture postcard as souvenir and col- lectible, exchange and ritual communication. I: Cultural Analysis. 4. S. 1–27. Rowley, Alison, 2013. Open Letters. Russian Popular Culture and the Picture Post- card, 1880–1922. Toronto. SAC = https://www.sac.se/Om-SAC/Historik/Personregister/Ej-f%C3%A4rdiga- biografier/Kronheffer,-Gunnar-Alexis-1899-1994 SAOB = Svenska Akademiens ordbok. https://svenska.se/ Sandberg, Lena, 2000: ”Anders Andersson hade eld i sin tjärdal”. En analys av Jonas Åströms dagböcker 1868–1891. Umeå. (Kulturens frontlinjer 26. Skrifter från forskningsprogrammet Kulturgräns norr.) Sandström, Arne, 2015: Vykortets historia. Förlag, tryckerier, koder. Stockholm. Sante, Luc, 2009: Folk Photography. The American Real-Photo Postcard 1905– 1930. Portland. SCB: Bidrag till Sveriges officiella statistik 1876: M. Postverket 11. Generalpoststy- rels ens den 20 december 1875 i underdånighet afgivna berättelse om Postverkets förvaltning under år 1874. Stockholm. www.scb.se Schor, Naomi, 1992: Cartes-postales, representing Paris 1900. I: Critical Inquiry. 18(2). S. 188–244. Selsøe Sørensen, Henrik et al., 2007: Fra billedhilsen til postkort. Postkortets historie i Danmark. Bruun Rasmussen. Sinor, Jennifer, 2002: The Extraordinary Work of Ordinary Writing. Annie Ray’s Diary. Iowa City. Sjöblad, Christina, 1997: Min vandring dag för dag. Kvinnors dagböcker från 1700- talet. Stockholm. Sjöblad, Christina, 2009: Bläck, äntligen! kan jag skriva. En studie i kvinnors dag- böcker från 1800-talet. Stockholm. 140 Ann-Catrine Edlund

Sjöroos Wilhelm, 1997: En säljägares dagbok. Utgiven av Svenska Österbottens säl- jägare. [Eugmo] Snickars, Pelle, 2001: Svensk film och visuell masskultur 1900. Stockholm. Smith, Dorothy E., 1990: Texts, Facts, and Femininity. Exploring the Relations of Ruling. London. Steuckardt, Agnès, 2015: Entre villages et tranchées. L’écriture de poilus ordinaires. Inclinaison. Storå, Nils, 1985: Bondedagböckerna och den finlandssvenska allmogens skriv- konst. I: De nordiske skriftspråkenes utvikling på 1800-tallet 2. Oslo. (Nordisk språksekretariats rapporter 6.) S. 80–94. Sundsvallsminnen = https://sundsvallsminnen.se/ Svenske, John, 1993: Skrivandets villkor. En studie av dagboksskrivandets funktioner och situationella kontexter utgående från Backåkers Eriks dagbok 1861– 1914. Uppsala. (Skrifter utgivna av Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet 32.) Sylwan, Björn, 1988: Bedårande bilder och hisnande hemligheter. Stickprov bland Oscarianska vykort. I: Postryttaren. Postmusei årsbok. S. 93–110. Sylwan, Björn, 2000: Vykortets världar. I: Pia Bäckström et al. (red.), Märkvärdigt! Om frimärken, vykort och samlande. Stockholm. (Meddelanden från Postmu- seum nr 45.) S. 65–71. Tainio, Liisa,1999: Postikortti työpaikalle. I: Laakso, Ville & Östman, Jan-Ola 1999, Postikortti diskurssina. Tavastehus. S. 87–122. Teleman, Ulf, 2003: Tradis och funkis. Svensk språkvård och språkpolitik efter 1800. Stockholm. Ternhag, Gunnar, 1997: Vad säger Daniel Hanssons visbok? I: Noterat 4. S. 83–103. Ternhag, Gunnar, 2008: Samlade visor – en inledning. I: Gunnar Ternhag (red.), Samlade visor. Perspektiv på handskrivna visböcker. Symposieföredrag utgivna av Gunnar Ternhag. Uppsala. S. 9–20. Ulvestad, Ivar, 2005: Norske postkort. Kulturhistorie och samleobjekter. Oslo. Vincent, David, 2000: The Rise of Mass Literacy. Reading and Writing in Modern Europe. Malden, MA. Åhlman, Christoffer, 2019: Mötet med det skrivna ordet. Kvinnors läsande och skrivande under 1700-talet. Uppsala. Österberg, Eva & Carlsson Wetterberg, Christina (red.), 2002: Rummet vidgas. Kvin- nor på väg ut i offentligheten 1880–1940. Stockholm. Östman, Jan-Ola, 2000: Postkortsdiskurs. Med den språkliga periferin som centrum. Föredrag hållet vid Finska Vetenskaps-Societetens sammanträde den 18 oktober 1999. I: The Yearbook of the Finnish Society of Sciences and Letters. S. 7–26. Östman, Jan-Ola, 2004: The postcard as media. I: Text. An Interdisciplinary Journal for the Study of Discourse. 24(3). S. 423–442. Humanistisk forskningsvardag – om analoga och digitala handlag 141 Humanistisk forskningsvardag – om analoga och digitala handlag

Av Orvar Löfgren

VETENSKAPLIGA HANDLAG

Kungariket Laputa är en fritt svävande ö, befolkad av forskare. Här genom- syrar vetenskapligt tänkande allt. Även de mest vardagliga trivialiteter omta- las i akademiska termer, men mest slående är hur opraktiska dessa grubb- lande vetenskapsmän är. En besökare konstaterar att de är händiga i vissa ting, kan hantera papper, penna och passare, men i den övriga vardagen är de komiskt valhänta. Vi befinner oss i Jonathan Swifts parodi på det über-akademiska samhäl- let. Laputa är en av stationerna i Gullivers resor från 1726. De världsfrån- vända forskarna lever så intensivt i sina egna tankar att de har behov av en tjänare, utrustad med en blåsa fylld av torkade ärter som bärs på en käpp, en så kallad climenole. Genom att diskret rassla med redskapet påminner han forskaren när det är dags att tala med eller lyssna till en kollega, samt inte minst viktigt: hindra att den tankspridde forskaren kolliderar med mötande eller snubblar i ett hål. Swifts satir leker med vad som händer när vardagen akademiseras och hur en forskarvärld manifesteras inte bara i tal och tanke utan även i kropps- hållning, vanor och redskap. Han parodierar det ivriga diskuterandet och det ibland världsfrånvända experimenterandet i det lärda sällskapet The Royal Society of London for Improving Natural Knowledge, stiftat 1660. Men exemplet Laputa kan även användas som utgångspunkt för en diskussion om den akademiska alldagligheten, de sätt på vilka olika forskargenerationer skolats in i, inte bara teorier och metoder, utan även arbets- tekniker och handgrepp. Vilka verktyg och medier har man lärt sig utnyttja och kombinera och hur kan sådana inskolningsprocesser resultera i att forsk- ningstekniker blir osynliggjorda genom att förvandlas till självklarheter? Dit hör uppfinningar som bokhyllan, blyertspennan, fotnoten, alfabetsregistret eller excerptlappen. Min utgångspunkt är hur vi lär oss de tekniker och handgrepp som efterhand blir så alldagliga att vi kanske inte ens tänker på dem

Föredrag vid Kungl. Gustav Adolfs Akademiens årsmöte den 24 april 2019. 142 Orvar Löfgren som forskningsrutiner. Under ett antal år har jag tillsammans med Billy Ehn intresserat mig för denna akademiska vardaglighet (för mer utförliga diskussioner av material och metod se t.ex. Ehn & Löfgren 2004 och 2014 samt Löfgren 2014). I diskussioner om akademisk kunskapsproduktion utgår man oftast från hur kunskap skapas, samlas in, prövas och utvecklas. Men det är viktigt att även diskutera den andra sidan av kunskapsproduktionens villkor: att forska handlar i lika hög grad om att välja och vraka, att ignorera eller förbise kunskap, att negligera andras skrivande, göra sig lomhörd eller blind för alter- nativ. Det handlar om ständiga prioriteringar, om att sätta somligt i fokus och annat i skuggan. Utan sådana försvarsmekanismer skulle forskning bli omöjlig. Man kan tala om selektiv glömska, strategisk ignorans eller kreativt slarv. Och ändå forskas det förvånansvärt lite om just bortväljandets konst som akademiskt handlag. Att välja eller välja bort, minnas eller glömma är verksamheter fyllda av normer och värderingar. I skenbart alldagliga rutiner döljer sig ofta tysta antaganden om makt och auktoritet. Tidigt som student lär man sig att veta vad som är viktigt eller oviktigt, relevant eller irrelevant, och gränserna dras på olika sätt i olika discipliner och forskargenerationer. Det handlar om fär- digheter som ofta sitter starkare i kroppen än i medvetandet. Hur lär man sig att snabbt bläddra igenom en mapp, skumma en ansökan, surfa genom listorna på Google scholar, bedöma en bok genom att väga den i handen och bläddra lite här och där? Forskare skapar sina egna tricks och tekniker för att minnas och organisera material, små miniarkiv på skrivbordet eller hårddisken. Det är sådana färdigheter som intresserar mig och de lärs säl- lan ut under föreläsningar eller i kursböcker. De hör till de kunskaper man informellt tar till sig genom att imitera andra, lyssna på korridorsnack och framförallt genom att pröva sig fram. Det handlar alltså om kunskap som både är ganska omedveten och dessutom svår att sätta ord på, vilket gör fältet till ett svårfångat studieobjekt. Ett jämförande historiskt perspektiv blir en hjälp här och förutom exempel från äldre tid har jag valt att intervjua forskare och doktorander från olika generationer, för ofta är det när nya forskningsteknologier och informations- vägar dyker upp som forskningsrutiner blir tydliga. Det gäller inte minst för de forskare som upplevt hur forskning och skrivande datoriserats. Vad har denna utveckling från analogt till digitalt betytt för materialhantering och forskningshantverk? Jag tar alltså utgångspunkt i de forskargenerationer som under 1940-och 50-talen växte upp i en analog medievärld av resegrammo- foner, bandspelare, lådkameror och batteriradio, och som inledde sin vetenskapliga karriär med skrivmaskiner, karbonkopior och kortlådor för att så successivt möta de nya digitala teknikerna. Framförallt har jag intervjuat humanister, men även samhälls- och naturvetare. Humanistisk forskningsvardag – om analoga och digitala handlag 143

ATT LÄRA SIG NAVIGERA

Forskare lever i ett ständigt överflöd av kunskap, de samlar helst på sig för mycket information. Laddar ner filer och länkar, kopierar uppsatsar, skaffar böcker som aldrig blir lästa, men kan vara ”bra att ha”. Skrivbord och hyllor fylls till bristningsgränser, hårddiskar ropar på mer minneskapacitet. Hur ska man kunna navigera i den ständigt växande floden av texter, material och nya rön? I våra dagar har mängden av böcker blivit en oändlighet, klagar en forskare. En kollega pläderar för nya sätt att välja och välja bort i kunskapsfloden. Vilka böcker kan vi kasta bort eller glömma och hur kan vi veta vad som är viktigt och användbart i det vi läser? Klagomålen kan kännas aktuella, men de kommer från mitten av 1600-talet, då forskare försökte hantera det svällande utbudet av böcker och texter som boktryckarkonsten medförde. Klagomålen var många. Hur ska man hinna läsa allt det nya och hur ska man veta vad som är väsentligt eller inte? Eller som en forskare uttryckte det 1630. ”Det som tidigare tog tio män ett år att kopiera med gåspenna trycks nu av fyra män på en dag.” Exemplen ovan kommer från Anne Blairs arbete Too much to know. Managing scholarly information before the modern age (se Blair 2011 s. 47 och 57). Hon analyserar hur en ny akademisk infrastruktur av hjälpmedel och rutiner växte fram kring bokläsandet. Sådana nutida självklarheter som paginering och bokstavsindexering blev viktiga sökverktyg, liksom framväxten av encyklopedier, kompendier med sammanfattningar, lärda tidskrifter och recensioner. Somliga forskare kunde stoltsera med det nymodiga bokhjulet där flera böcker kunde snurras runt på bordet, så att man snabbt kunde komma vidare. För dåtida forskare kunde ett sådant förvärv skapa en känsla av överlägsenhet gentemot mer lågteknologiska kol- legor (Grafton, 1999 s. 210). Under 1700-talet fördes intensiva diskussioner om vikten av att kunna läsa snabbt, och lära sig skumma texter, men även om farororna av ytligt läsande. Samuel Johnson hörde till debattörerna, och påpekade att han själv använde fyra olika läsarter: “hard study” for learned books read with pen in hand, “perusal” for searching information, “curious reading” for novels, and “mere reading” for browsing and scanning “without the fatigue of close attention” (efter DeMaria 1997 s. 1–15) Det finns en omfattande diskussion hur snabbläsandet utvecklats som en fär- dighetsträning och vilka konsekvenser det haft för kunskapsinhämtning och –förståelse (se t.ex. Cavallo & Chartier 1999). Inte minst den ögonmotoriska forskningen har lärt oss nya ting om hur läsare utvecklar sådana tekniker för att fånga det viktiga på en boksida eller klicka vidare på nätet (Holmqvist & Nyström 2011). Bland forskare idag finns det många som inte kan låta bli att skryta lite över hur snabba läsare de blivit. Hur lång tid tar det att avgöra om en avhandling 144 Orvar Löfgren

är OK eller en studentuppsats godkänd? ”Det klarar jag på x minuter eller y sekunder!” Skummandet av böcker har resulterat i olika mikro-koreografier. Somliga startar bakifrån, läser baksidestexten, glider genom bibliografin (vem finns med, kanske jag?), kollar innehållsförteckningen, inledning och avslutning med lite stickprov här och där dessemellan. En forskare talar om ”lukta sig till om en bok är läsvärd”, en annan hävdar att han upplever att han läser böcker genom osmos. Bara genom att ha dem i en trave på skrivbordet kan han efter en tid övertyga sig själv om att han läst dem. Detta påminner om den franske litteraturprofessorn Pierre Bayards underhållande handbok Hur man talar om böcker man inte har läst (2008). Men det räcker inte med att läsa snabbt, man måste utveckla urvalstek- niker. Under 1600-talet började forskare mer systematiskt stryka under och göra marginalanteckningar, vika hundöron eller riva ut viktiga sidor. Som- liga blev särskilt skickliga i att göra sammanfattningar och noteringar, deras arbeten kunde bli hårdvaluta på den akademiska marknaden. Det gällde att hitta nya sätt att navigera i kunskapsfloden och finna genvägar i sökandet. Den kanske viktigaste innovationen blev en så skenbart enkel sak som att börja använda lösbladssystem för att hantera kunskap. Under 1600-talet hade pappret hunnit bli ett betydligare billigare arbetsmaterial och genom att skriva in anteckningar och excerpter på lösa blad kunde man arrangera stof- fet efter olika system. Det är här vi möter starten till modern informations- behandling. Kunskapen organiserades inte längre lineärt som i boken eller anteckningshäftet, utan man kunde experimentera med olika sökprinciper och kategoriseringar. Med lösbladssystemet kunde kunskapen organiseras i boxar och filsystem, från 1600-talets kabinettskåp till 1800-talets hängmappar (se Burke 2012 och Vismann 2008). Nästa steg var nya sätt att hantera kort med hjälp av hålsortering och andra liknande föregångare till datorn, men den viktiga poängen är att systemet med kort i lådor öppnade upp för det som senare skulle bli digitala söktekniker.

SÖKMOTORER

I takt med att kunskapsmassan växte och lagrades i böcker och arkiv måste hela tiden nya sökrutiner utvecklas. Forskare lärde sig att alltid vara på jakt efter material, låta fingret glida längs bibliotekshyllor, rota i bokhandlar och antikvariat, bläddra i bibliografier, samt inte minst konsultera de vandrade encyklopedier som somliga äldre forskare utgjorde. När en medicinprofessor idag ser tillbaka på sin karriär minns han det besvärliga litteratursökandet under doktorandtiden: Det fanns ett hav av tidskrifter vi måste söka i. Vår institution prenumererade på ett vecko-nyhetsbrev, Current Contents, där medicinska artiklar fanns i abst- Humanistisk forskningsvardag – om analoga och digitala handlag 145

racts. Det var ett litet häfte som vi alla köade för att få läsa. Vi sökte efter intressant material och kopierade författarnas adresser. Institutionen gav oss förtryckta vykort, med vilka vi kunde be om särtryck, med en returadress som kunde rivas av. På en vecka kunde vi sända ut 5–15 sådana kort och om vi hade tur fick vi särtryck tillbaka i hälften av fallen. Långsamt byggde vi upp vårt eget forsknings- bibliotek. Vi kunde också gå till universitetsbiblioteket och betala för en litteratursök- ning. Men det var dyrt och jag förberedde mig noga. Det kändes ganska högtidligt att vandra upp till bibliotekarien med önskemålen och så komma hem med en näve abstracts. Idag sker allt på nätet. Jag har sedan länge slutat att skriva ut texter. Allt sökande och kopierande sker på nätet. Jag får fortfarande tryckta tidskrifter, men jag slänger dem bara. Finns ingen plats för dem och jag har aldrig tid att läsa dem. Numera läser jag nästan bara abstracts. Bland forskare i den analoga generation jag intervjuat är det flera som berät- tar om känslan av berusande frihet som det nya digitala sökandet på nätet innebar. Nya världar öppnade sig, och nu måste man lära sig söka kunskap på andra sätt. Men denna frihet är skenbar, sökrutiner är förprogrammerade på sätt som sällan är gripbara för den enskilde forskaren. Men hur lär man sig söka på nätet? Det är återigen en teknik som är svår att sätta ord på. När man klickar sig fram krävs det blixtsnabba beslut om vilka trådar man ska följa eller inte. Etnologen Hanna Jansson (2010) har försökt rekonstruera hur hon lärde sig detta i sitt sökande efter material om nutida hemslöjd. Hon såg hur klickandet blev alltmer selektivt och hur hon navigerade allt snabbare genom bloggar och hemsidor. För att få grepp om materialet började hon skriva ut nätmaterial på papper och satt så med buntar av utskrifter. Denna förvandling från digitalt till analogt innebar flera för- vandlingsnummer, färger blev grå, dynamiken fastfrusen. Nätets värld blev endimensionell på flera sätt, när den hamnade på papper. Forskare utvecklar egna tekniker för selektivt surfande, som ibland kan verka mycket oorganiserade. Lorie Roth samlade upp utskrifter från studen- ters surfande ur papperskorgarna på ett universitetsbibliotek. Hennes slutsats var att det inte fanns någon tydlig sökprocess, ingen logik eller systematik i sökandet (se Jackson 2008 s. 164). Men har hon rätt i detta? Det fanns troligen kulturellt bundna praktiker även hos hennes studenter, som inte minst handlar om när man ska fortsätta eller ge upp. Googles sökresultat baseras inte bara på komplexa algoritmer, utan även på de speciella konventioner som skapats i en gammal genre som detta att göra listor innebär. Det är en mycket styrande form för kunskapsorganisation, som Robert Belknap (2004) påpekat i sin studie av listandets historia. Många nöjer sig med att leta i den första sidan av Googles listerbjudande. 146 Orvar Löfgren

VERKTYGSLÅDOR

Men tillbaka till övergången från analogt till digitalt under de senaste decennierna. När jag intervjuade forskare var det uppenbart hur den tekniska infrastrukturen skapar bestämda interaktionsformer mellan redskap, kropp, sinnen och tankeverksamhet. Vetenskapliga handlag sjunker sakta in i kroppen. Vad innebär det att tankar och hugskott inte bara ska förvandlas till nedskriven text, utan att denna process medieras genom tangentbordet, kulspetspen- nan eller mobilens touch-screen? 40- och 50-talisterna blev den första stora akademiska skrivmaskinsgenerationen. Äldre forskargenerationer skrev helst för hand och hade kvinnliga sekreterare som renskrev. Som Friedrich Kittler (1999) påpekat var skrivmaskinen länge ett starkt bekönat redskap. För efterkrigsgenerationen finns därför ofta en stark bindning just till skrivmaskinen. Det Johan Asplund (2002) kommer ihåg bäst från sin första bokproduktion är Olivettin på köksbordet. ”Minnena har sedan länge bleknat men en sak minns jag tydligt: den viskande skrivmaskinen.” Hamrandet på skrivmaskinen var ett speciellt sätt att skapa text med hjälp av fingertop- parna. Klistra och klippa, skriva rent. Övergången från skrivmaskin till dator skapade en ny skrivpraxis. Tidi- gare skrev man igenom en version, som man så läste om flera gånger, lade till ändringar i marginalen eller försökte klistra in nya rader över de gamla. Till slut var manuskriptet så kladdigt att det var dags för en renskrivning, från första till sista sidan och det gjorde man så ofta flera gånger, men till slut blev man alltmer försiktig med att ändra. En ändring var OK om man kunde klämma in det nya på samma sida. Det var ett annat sätt att jobba än med datorn – nu renskriver man aldrig ett manus från början till slut och detta har konsekvenser vi sällan funderar över. Handledare kan ge studenten eller doktoranden rådet att strukturera om en text och kan så med viss förvåning få en helt omöblerad version nästa dag, baserad på ett snabbt klippande och klistrande.

ORDNING OCH ÖVERBLICK

Teknologier formar även hur skrivande och tänkande kan ta plats. Med en smartphone eller laptop kan det skapas forskarrum lite här och där, men inte hur som helst. Flera forskare talar om hur de utvecklar egna rutiner, där just förflyttningen och hemmastaddheten är en viktig del av den vetenskapliga produktionen. Var jobbar man bäst, när uppstår nya idéer? Slående många kulturvetare är hemmaforskare. ”Hemma kan jag jobba på riktigt, men när jag är här”, säger en lektor och sveper med armen längs institutionens kor- ridor, ”så känns det som om jag leker kontor”. Hemmaforskarna finns i alla varianter, från minimalister som har allt de behöver i en byrålåda och älskar Humanistisk forskningsvardag – om analoga och digitala handlag 147 att forska utan skrivbord, men flytta sig mellan soffor och rum med laptop- pen. Andra skapar egna mini-institutioner där hemma. Gemensamt är dock problemet med att skapa en egen ordning och reda. I en studie av filhanteringssystemets historia beskriver Cornelia Vismann (2008 s. 1) hur pappersmappar kan få sitt eget, allt mer okontrollerbara liv: …files pile up on desks, accumulate in offices and fill attics and basements. Though registered, their order collapses time and again; though collected, squas- hed, dispatched, sold, shredded, or destroyed in some other way, they keep mush- rooming. Their incessant proliferation seems a natural phenomenon. Masses of paper rise and merge into mountains that join together to form entire mountain ranges. Floods of paper empty into oceans… I takt med att ett forskningsmaterial växer blir det allt viktigare att skapa system och överblick i oredan och enskilda forskare kan ofta utveckla sina egna ordningar: According to thermodynamics there are many more ways for things to be chaotic than organized. Muddle has near infinite versions, tidiness only a very few… Order is rare, mess is common. And order is also often idiosyncratic to the user. My order can be your muddle. What looks like a messy desk to you is a store- house of secret order to me. In a few seconds I can find a document that would take hours of rifling for you. (Durham Peters 2015 s. 14) Jämför detta nutida exempel med den franske 1600-talsforskaren, Nicolas Fabri de Peirese, berömd för sina excerptsamlingar. Hans böcker och anteckningar översvämmade huset och tävlade om plats på hyllor, bord och golv ytor, men som en kollega konstaterade: For though he would frequently excuse himself that all in his House was nothing but a confused and indigested Masse, or heap, yet he was never long in seeking anything in so great an heap, provided that no one meddled with his rarities, Books or Papers but himself (citerad i Blair 2011 s. 87). Det finns en omfattande litteratur kring arkiverandets praktiker och utveck- lingshistoria (se t.ex. Bowker 2008 och Fellman & Propp 2013), men jag är främst intresserad av de informella sätt på vilka en forskare skapar sitt eget personliga arkiv med tekniker för att ordna och hitta material. Det finns många exempel på hur ambitiösa arkivprojekt långsamt rinner ut i sanden. 1700-talsfilosofen Gottfried Wilhelm Leibniz klagade över sin oförmåga att minnas det han gjort och hellre än att försöka leta bland sina anteckningar och excepter i arbetsrummets kaos, började han istället om från början (Blair 2011 s. 88). Just i sätten att ordna och klassificera forskningsmaterial skapas ofta personliga rutiner, var och en blir sin egen arkivarie, antingen det gäller att organisera bokhyllorna eller hårddisken. Att göra material sökbart innebär även att välja och vraka. Vad skall med? Ordnandets skiftande logiker finns på många 148 Orvar Löfgren plan, inte bara i registren. Jag påmindes om detta när jag senast skulle byta arbetsrum på universitetet och stod inför en kökkenmödding av sparade ting. Nu hade tiden kommit att rensa ut innehållet i dokumentskåp, lådor, och bokhyllor där åratal av forskningsmaterial övervintrat – det var som att röra sig i ett analogt ruinlandskap. Karbonkopior av brev, xeroxkopior, avskrifter och utskrifter, fältanteckningar för hand, gamla otympliga manus enligt klipp och klistra-metoden, diabilder, overheadblad, boxar med foton, intervjuer på kassett, fältobservationer på videokassetter. Uppröjningen aktualiserar frågan hur hög grad av kontroll man har över sina materialsamlingar. När man möter tidigare halvhjärtade försök att ordna materialet, ställa i rader, och etikettera, eller bara trava i oaptitliga högar blir balansgången mellan ordning och oordning tydlig. Den har diskuterats av Eric Abrahamson som kritisk granskat vad han kallar ”the un-cluttering industry” med en expanderande värld av ordningskonsulter och nya städ- verktyg i software eller filsystem. Han påpekar att ordnandet alltför ofta ses som en konstruktiv möda, medan letande i oordningar ses som improduktiv tidsspillan. Men ibland är det tvärtom. Det intressanta här är hur letandet kan skapa oplanerade, men kreativa, möten mellan idéer, material. Abrahamson argumenterar för en balans som ibland kan få formen av vad han kallar ”the perfect mess” – den goda oordningen har sina egna potentialer (se Abraham- son & Freedman 2007). Det upptäckte en av de forskare jag intervjuat. Inför flytten städade hon i röran och flyttade så in det nya arbetsrummet, där allt stod prydligt ordnat i mappar och hyllor. Skrivbordet låg blankt, men inte inbjudande. Hon insåg att den gamla kreativiteten städats bort i processen: ”Jag kunde inte jobba i den ordningssamma miljö jag nu skapat.” I flytten från arbetsrummet ställs jag inför ett annat klassiskt problem: slänga eller spara. Eftersom det inte är helt lätt att göra sig av med böcker, utkast och PM, så tillämpar jag liksom många andra det som Kevin Hethe- rington (2004) kallat systemet med dubbla eller successiva begravningar. Ointressanta böcker hamnar först på nedersta hyllan, manuskript och texter travas i ett hörn av skrivbordet, men detta är bara hållplatser på vägen mot slutstationen. Sakta men säkert kryper högarna närmare papperskorgen och en dag kan de slängas. Att göra sig av med analogt material innebär en kroppsansträngning – ting måste handgripligen lyftas bort, rivas itu, slängas i sopcontainers. Digi- talt behöver man bara trycka på delete-knappen, men som Viktor Mayer- Schönberger (2009) påpekat i sin bok Delete. The Virtue of Forgetting in the Digital Age så är problemet snarare att det blivit för lätt att spara material på datorn – vem orkar sortera och slänga bland alla fotofiler eller manusutkast? ”Do you really want to delete this?” kan datorn fråga i en anklagande ton. Hårddisken blir alltmer oöverskådlig. ”Jag har svårt att radera på datorn, utom bland mejlen. Jag behåller myria- der av gamla textutkast, kan bara inte slänga dem även om jag vet att jag ald- Humanistisk forskningsvardag – om analoga och digitala handlag 149 rig kommer att läsa. Men så har jag hur mycket minnesutrymme som helst”, konstaterar en yngre forskare. En annan använder sina gamla datorer som arkiv: ”Jag orkar aldrig flytta material, när jag får en ny.” De gamla bärbara datorerna ligger i en skrivbordslåda som improviserade arkivboxar. I intervjuerna framträder olika analoga och digitala former för att spara, ordna, slänga och glömma. Slående är att somliga forskare kan ha järnkoll på boksamlingen, men inte på hårddisken – och vice versa. Ordningssamheten har sina favoritplatser, men även svarta hål.

BLANDA OCH GE

Överraskningsmomentet, där olika material konfronteras har alltid varit en starkt eftertraktad resurs i forskning och skrivande, i den analoga världen tog den bara andra former. När Johan Asplund (2002) minns sin skrivmaskin kommer han också att tänka på kortlådan som stod intill, full med små blå- linjerade kort med material som han samlat. I skrivandet bläddrade han sig fram genom excerpter om allt mellan himmel och jord, citat, hänvisningar, fragment ur allt från Shakespeare, Bibeln och franska kokböcker till vetenskaplig litteratur. För många i 1900-talets analoga forskargenerationer blev den egna lilla kortlådan med idéer, excerpter och referenser en viktig resurs. Den franske socialantropologen Claude Levi-Strauss konstaterade att det var kortlådan som höll hans forskning igång: I get by when I work by accumulating notes – a bit about everything, ideas captu- red on the fly, summaries of what I have read, references, quotations… And when I want to start a project I pull a packet of notes out of their pigeonhole and deal them like a deck of cards. This kind of operation, where chance plays a role, helps me revive my failing memory. (Citerad efter Krapp 2006 s. 361). Hans franske samtida Roland Barthes var också en forskare för vilken kort- blandandet var en viktig forskningsteknik. Under sin forskartid samlade han över 12 000 kort som konstant organiserades om. Att blanda och ge blev en viktig aktivitet som fick Barthes att argumentera för att kortsamlingen borde anges som medförfattare till hans texter (Krapp 2006 s. 363).

KONSTEN ATT IGNORERA

Men var finns motsvarigheten till de små rasslande climenole-ballongerna från Laputa – hur organiseras kontakt och kommunikation analogt eller digitalt? Rasslandet av torra ärter eller utdelandet av särtryck (en viktig del av den analoga epokens kommunikations- och gåvoekonomi) ersattes av ett upp- muntrande eller stressande ”pling” när ny e-post annonserades på skärmen. 150 Orvar Löfgren

Till de nya climenole-tekniker hör de som har till syfte begränsa kontakt och skydda mot digital överinformation, i floden av e-post, sökresul- tat, erbjudanden och kontaktförsök. I det tysta arbetar datasystemen alltmer sofistikerat på att välja och välja bort åt oss genom osynliga indexeringsprin- ciper och sökalgoritmer (se diskussionen i Willim 2010). Folk kan lägga ner mycket möda på att skapa filtersystem för selektiv kontakt och ignorans, som Christena Nippert-Eng (2010) har visat. Dagens climenole-tekniker kommer därför även att handla konsten att förbise, med nya sätt att avskärma upp- märksamheten. Agnatologi är en term som myntats för studiet av hur kunskap organiseras i olika miljöer och epoker genom att utveckla rutiner för att ignorera, bortse från eller glömma bort (Proctor and Schiebinger 2008). Det är aktiviteter som är nödvändiga men problematiska i den akademiska världen och det är ett sammansatt fält. Å ena sidan finns den aningslösa ignoransen, som ofta skrivs i passivum, till skillnad från den aktiva förmågan att ignorera, vifta bort eller strunta i. Det kan handla om ointresse, men även ett systematiskt blockerande eller undertryckande av kunskap som man av olika skäl inte vill ha med. Det kan vara kunskap som gått förlorad eller övergivits som inaktuell, men oftast sådant som definierats bort som irrelevant och oviktig. Alla forskare ägnar sig åt medvetet och omedvetet bortväljande. De förbiser eller undviker somliga motargument, bestämmer sig för att inte ta med vissa ståndpunkter eller undersökningar. Här handlar det om allt från ouppmärksamhet till ointresse. Varje fokusering innebär även ett bortseende, somligt flyger bara förbi under radarn eller gömmer sig i skuggan (se diskussionen i Löfgren 2013). En beprövad form för utestängande av kunskap är att upprätta stängsel gentemot andra forskningstraditioner eller granndiscipliner, som när handle- daren säger: ”Du behöver inte bry dig om vad psykologerna eller statsvetarna har att säga om detta. Håll dig inom vårt eget fält.” Lokala och nationella traditioner kan även skapa olika gränsdragningarna mellan det relevanta och irrelevanta. En kulturgeograf som startade sin doktorandutbildning i Tyskland skrev färdigt avhandlingen vid ett franskt universitet. Han upplevde det som att flytta mellan två kunskapskulturer. Hans tyska kolleger fastnade ofta i krav på att läsa in all slags relevant forskning för att visa en nödvändig beläsenhet. Det resulterade i långa inledande forskningsöversikter i avhandlingstexten. I Frankrike mötte han en mer bohemisk inställning och rådet att inte bry sig för mycket om vad som skrivits tidigare i ämnet. (En jämförelse av refe- renslistan i tyska och franska avhandlingar bekräftar denna skillnad.) “Det var som att flytta mellan två mycket olika akademiska traditioner, som båda kändes något extrema”, konstaterade han. Selektionsmekanismerna bakom ord som ”ointressant” eller ”irrelevant” kan illustreras på olika sätt, som till exempel då jag bad en kollega gå ige- Humanistisk forskningsvardag – om analoga och digitala handlag 151 nom en litteraturlista till en nyutkommen bok. Det tog honom cirka 30 sekunder per sida med pennan i högsta hugg: ”Många okända författare här”, sa han. ”Jag letar efter intressanta eller mystifierande titlar. Kolla den här, den ser intressant ut. Nästa är alldeles för gammal (från 1974). Jag är på jakt efter något nytt. Jag skippar titlar som verkar komma från fel discipliner eller med teoretiska ingångar jag inte gillar.” Till slut hade han markerat 3 av 200 titlar, som värda att se närmare på.

RUTINENS MAKT

Det finns all anledning att fundera mer över de sätt på vilka forskare i olika miljöer lär sig hantera information och utvecklar tekniker för att kunskapsna- vigation, välja och vraka. Här handlar det om en gradvis utvecklad kompetens i att hitta genvägar, bläddra sig fram, blixtsnabbt avgöra vilka mejl som ska besvaras eller bedöma en bok genom att väga den i handen. Många av dessa kompetenser som jag diskuterat ses ofta inte som tekniker utan över- levnadsknep. Men hur lär man sig dem? Många ser sådana färdigheter som något individuellt, men ser man närmare på många av de exempel jag gett, så är de produkter av traditioner, konventioner och värderingar i skiftande akademiska miljöer – det kan vara en generation, en disciplin eller en forskar- grupp. Denna dimension av kulturell delaktighet framträder inte minst när vissa tekniker och urvalsprinciper ifrågasätts. Därför är den historiska jäm- förelsen viktig, den kan hjälpa oss att se hur nya handgrepp lärs in och andra glöms bort. Forskningsrutiner kan bära på moraliska övertoner eller kulturella normer. Vem på universitetet har rätt att ta genvägar, skumma texter eller non- chalera viss forskning? Det är inte bara så att de handgrepp jag diskuterat ofta baseras på en lång inlärning, men de sätt på vilka man kan sätta dem i arbetet beror även på ens position i forskarvärlden. Vad får en doktorand eller en professor lov att göra när det gäller att selektera kunskap? Här kommer vi in på frågor som rör auktoritet, tvivel, tillit, osäkerhet eller nedtys- tande som NancyTuana påpekat (2008 s. 109). Antropologen Michael Herzfeld har påpekat att det i forskningsvärlden ofta finns ett hantverksideal, där så mycket av regler och rutiner inte är tydligt formulerat. Hur vet man att man har nog med material, referenser och argument? Många forskare menar att de vet när detta ögonblick inträffar, men har svårt att svara på hur det går till (se diskussionen i Marchand 2011). Genom att fokusera på akademiska handlag, som ofta bara avfärdas som rutiner eller personligt knåpande kan man närma sig teoretiska överväganden och metodologiska val som sakta osynliggjorts och blivit oproblematiska. En av lärdomarna från studiet av underströmmen av akademiska handlag är att 152 Orvar Löfgren makt ofta trivs bäst i handgrepp och färdigheter som inte ifrågasätts eller ses som ointressanta. Här kan hierarkier och auktoritetspositioner osynliggöras och leva vidare. Min utgångspunkt var den generation som skolats om från analogt till digitalt. Två tyska studier av studenter från 1996 respektive 2011 kan illustrera processen. I den första möter vi studenter och lärare som just konfron- terats med mobiltelefon, laptop och webb. Bland de kulturvetenskapliga studenterna – till skillnad från de intervjuade juristerna och biologerna – är hållningen sval och avvaktande. Är inte detta bara modeprylar och trendjakt? Och webben inte bara en marknadsplats? Inte utan stolthet talar man om institutionens minimala och taffliga hemsida (Warneken 1998). 2011 ställs de som levt digitalt sedan barnsben mot äldre (Glöss 2011). Många av de senare känner sig som eviga nybörjare: vad ska jag digita- lisera, borde jag vara med i Facebook, orkar jag uppdatera mig igen? För dem känns det som att alltid vara på efterkälken, när man nervöst ställs inför kraschande program, konstiga felmeddelanden, misslyckade inmatningar, borttappade filer eller textbitar. Hos de digitala infödingarna finns ett mycket mer avslappnat förhållande till sådana digitala kriser – dem har man alltid levt med. Men immigrantgenerationen lever även i en salig blandning av analogt och digitalt, där just blandningen känns fruktbar, att växla mellan dator och blyerts, mellan googlande och biblioteksbesök, mellan tavelkrita och Power point. Alla sinnen sätts i arbete på skiftande sätt genom detta. Många immi- granter känns igen på behovet av att ständigt printa ut texter på papper. Skärmläsande räcker inte, text vill man hålla i handen tillsammans med en blyertspenna. Växlandet mellan analogt och digitalt visar på olika hantverkstraditioner, men även på hur estetiska värderingar smyger sig in i de mest vetenskapliga förhållningssätt: en snygg utskrift, ett klockrent argument, ett vackert dia- gram, en välbalanserad text. Det är inte helt lätt att fånga vad som blivit annorlunda. Hur skiljer sig en analog arbetsdag från en digital? Nya rytmer och prioriteringar, somligt går snabbare men annat kanske långsammare. Vissa ting är uppenbara, som att eposthanterandet tar stor plats, både sparar och stjäl tid. Att skriva texter tillsammans har blivit oerhört mycket lättare, nu svischar utkasten fram och tillbaka, inga bruna manuskuvert att otåligt vänta på vid brevlådan. Samtidigt vittnar folk om hur viktigt det är att träffa medförfattare ansikte mot ansikte, att lösa forskningsproblem genom beprövad promenadteknik. Många talar även om det lekfulla och lustbetonade som ny teknik fört med sig, den svävande känslan av att surfa ut på nätet, glädjen över att möta nya materialformer som bild och ljud på Youtube. Ibland kan denna lust- känsla skapa en motreaktion: har jag blivit en ytligare forskare? ”Det känns inte som jag var en riktig forskare när jag bara är ute och surfar på nätet”, Humanistisk forskningsvardag – om analoga och digitala handlag 153 klagar en doktorand och grips av en nostalgisk föreställning om hur konkret och tydligt det forskades förr, med vita rockar på labbet och böjda ryggar i universitetsbiblioteket. I diskussioner om analoga och digitala världar finns flera fallgropar, en av dem är tekniknostalgi med föreställningar om att den analoga tiden rymde en större sinnlighet. En annan fälla har med teknikdeterminism att göra. Men det vi kan lära av ett historiskt perspektiv är att varje generation utvecklar nya handlag och sinnligheter, skapar samspel mellan teknik och forskning som inte behöver vara så förutsägbara. Ny spjutspetsteknik trivialiseras efterhand till självklarheter och osynliggörs därmed till vad Nigel Thrift (2004) kallat ”epistemic wallpaper”. I det livshistoriska perspektivet får vi en möjlighet att komma åt de många mikroprocesser, de rutiner och ritualer kring vilka forskare bygger upp sin vardag. De ligger ofta gömda i verb som hantera, samla, ordna, gömma, glömma, förbise och gestalta. Här handlar det ofta om ett slags nano-tekniker, små handgrepp och tankematriser som sjunkit in i kroppen och det omedvetna – om reflexer snarare än reflektioner i forskningsprocessen. Fördelen med att vara immigrant i en ny teknikvärld kan vara att i mötet med det annorlunda blir denna omedvetna underström av rutiner och konventioner synlig. Plötsligt anar vi hur mycket vi som forskare lärt, men knappt kan sätta ord på.

LITTERATUR

Abrahamson, Eric & Freedman, David H., 2007: The perfect mess. The hidden bene- fits of Disorder. New York: Little Brown and Company. Asplund, Johan, 2002: Avhandlingens språkdräkt. Göteborg: Bokförlaget Korpen. Bayard, Pierre, 2008: How to Talk About Books You Haven’t Read. London: Granta. Blair, Ann M., 2011: Too much to know. Managing scholarly information before the modern age. New Haven: Yale University Press. Belknap, Robert E., 2004: The list. The uses and pleasures of cataloguing. New Haven: Yale University Press. Bowker, Geoffrey C., 2008:Memory practices in the sciences. Cambridge, MA:MIT Press. Bowker, Geoffrey C. & Star, Susan Leigh, 2000: Sorting things out. Classification and its consequences. Cambridge. Mass: MIT Press. Burke, Peter, 2012: From the Encyclopédie to Wikipedia: A social history of knowledge. Oxford: Polity Press. Cavallo, Guglielmo & Chartier, Roger (red.), 1999: A history of reading in the West. Amherst, MA: University of Massachusetts Press. Czarniawska, Barbara & Löfgren, Orvar (red.) 2013: Coping with Excess. How Organizations, Communities and Individuals Manage Overflows. London: Edward Elgar. 154 Orvar Löfgren

DeMaria, Robert Jr., 1997: Samuel Johnson and the life of reading. Baltimore, MR: John Hopkins University Press. Ehn, Billy & Löfgren, Orvar, 2004: Hur blir man klok på universitetet? Lund: Stu- dentlitteratur. Ehn Billy & Löfgren, Orvar (red.), 2014: Akademiska handlag. Temanummer, Kul- turella perspektiv 2014:2. Glöss, Mareike Sibilla, 2011: Going Native with the Digital. Practices, Values, and Innovation in the Information Age. MA thesis in Applied Cultural Analysis. Avd. för etnologi, Institutionen för kulturvetenskaper, Lunds universitet. Fellman, Susanne & Propp, Andrew, 2013: Lost in the archive: the business historian in distress. In: Czarniawska, Barbara, Löfgren, Orvar op. cit., s. 216–243. Grafton, Anthony, 1999: The humanist as reader. I: Cavallo, Guglielmo and Chartier, Roger (red.). A history of reading in the west. Amherst, MA: University of Mas- sachusetts Press, s. 179–212. Hetherington, Kevin, 2004: Secondhandedness: Consumption, disposal, and absent presence. Environment and Planning D: Society and Space, 22: 157–173. Holmqvist, Kenneth & Nyström, Marcus (red.), 2011: Eye Tracking. A Comprehen- sive Guide to Methods and Measures. Oxford: Oxford UP. Jackson, Maggie, 2008: Distracted. The erosion of attention and the coming Dark Age. New York: Prometheus Books. Jansson, Hanna, 2010: Digitala texter och analoga fältarbetare – Internetetnogra- fins metodologiska dilemma. I: #Nätverket, (http://natverket.etnologi.uu.se). 2010:17-29-53. Kittler, Friedrich, 1999: Grammophone, Film, Typewriter, Stanford: Stanford UP. Krapp, Peter, 2006: Hypertext avant la lettre. I: Chun, Wendy Hiui Kyong; Chun, Thomas Chun and Keenan, Thomas W. (red.), New media, old media. New York: Routledge, s. 359–374. Löfgren, Orvar, 2013: Selective Knowledge. Learning to ignore and overlook. I: Czarniawska, Barbara & Löfgren, Orvar (red.), op. cit., s. 244–267. Löfgren, Orvar, 2014: Routinising research: academic skills in analogue and digital worlds. I: International Journal of Social Research Methodology, vol.17:1:73– 86. Marchand, Trevor (red.), 2011: Making Knowledge. London: Journal of the Royal Anthropological Institute, Special Issue, Book Series. Nippert-Eng, Christena, 2010: Islands of Privacy. Chicago: Chicago UP. Mayer-Schönberger, Viktor, 2009: Delete. The Virtue of Forgetting in the Digital Age. Princeton: Princeton UP. Peters, John Durham, 2015: The Marvelous Clouds: Toward a Philosophy of Ele- mental Media. Chicago: Chicago UP. Proctor, Robert & Schiebinger, Londa (red.), 2008: Agnotology. The making and unmaking of ignorance. Stanford, CA: Stanford University Press. Thrift, Nigel, 2004: Movement-space: the changing domain of thinking resulting from the development of new kinds of spatial awareness. Economy and Society, 33(4): 582–604, 2004. Tuana, Nancy, 2008: Coming to understand. Orgasm and the epistemology of ignorance. I: Proctor, Robert & Schiebinger, Londa (red.), op. cit., s. 108–145. Humanistisk forskningsvardag – om analoga och digitala handlag 155

Warneken, Bernd Jürgen et al. (red.), 1998: Das Outfit der Wissenschaft. Zur sym- bolischer Represäntation akademischer Fächer. Tübingen: Tübinger Vereinigung für Volkskunde. Willim, Robert, 2010: När nätet växer. Om algoritmiska och irreguljära metoder. #Nätverket. Etnologisk tidskrift (http://natverket.etnologi.uu.se) 2010:17:34-38. Vismann, Cornelia, 2008: Files: Law and media technologies. Stanford, CA: Stan- ford University Press.

Tal vid utdelningen av Bureuspriset till författaren Elsie Johansson 157 Tal vid utdelningen av Bureuspriset till författaren Elsie Johansson

Av Lena Johannesson

Preses, vice preses, ärade akademiledamöter, mina damer och herrar, högt ärade Bureuspristagare, kära Elsie Johansson! Trots att 2019 års pristagare ser ut som nyss fyllda 68 lär hon ha fyllt 88 i år – men som publicerad författare är hon faktiskt bara 39 år! Det är svårt att tro att Elsie Johansson inte gav ut sin första bok förrän hon var 48 år. Att hon sedan dess placerat sig bland våra ledande författare och moderna folklivs- skildrare och därtill blivit mycket folkkär är det däremot inte alls svårt att förstå. Elsie Johansson debuterade 1979 som lyriker och med en boktitel som pekade ut riktningen för hela hennes kommande produktion och popularitet. Brorsan hade en vevgrammofon kallades den första diktsamlingen, och den ger med sitt vardagliga tilltal och sin markering av moderniteten en bild av vad som komma skulle – med utgångspunkt i enkla omständigheter och samtidigt en framåtblickande aptit på den nya tiden. Potatisballader hette den andra diktsamlingen som kom 1981. Elsie Johansson växte upp i lantarbetarmiljö i Vendels socken, men det var inte folkvandringstidens rika Vendelkultur hon växte upp med eller traktens medeltida kyrkomåleri. Det var kroppsarbetets och överlevandets oskrivna traditioner hennes familj behärskade. Levandet och överlevandet i vad som med författarinnans egna ord kallas ”det gamla Fattigsverige” är det dominerande temat i författarskapet, där utmattning kämpar mot trotsigt uppror, tacksamhet över naturens gåvor ställs mot skräcken för vädrets och växandets nyckfull- het, där förfrysta känslor mellan vuxna står i kontrast mot leenden och lek i barnets värld. Trots de humoristiska tonfallen bakom boktitlarna – Brorsan hade en vevgrammofon och Potatisballader – handlade det i Johanssons dikter om en lyrik som med egen kraft plöjde upp svartglänsande tiltor ur den magra back- stujorden i Vendelbygden. Med lyrikens verktyg baxade sig Elsie Johansson över landsbygdens sociala och geografiska gränser och lirkade sig så små- ningom in i moderniseringens, utbildningens och skapandets värld. 158 Lena Johannesson

Efter tretton böcker i skilda genrer kom mellan 1996 och 2001 de tre romaner som medförde Elsie Johanssons stora genombrott bland kritiker och publik, nämligen böckerna om flickan Nancy och hennes livsstart,Glas- fåglarna, Mosippan och Nancy. Genom dem framstod Johansson även som en mäktig episk uttolkare av både ”gammelsverige” och ”folkhemslandet”. Hon har i dem givit uppskattad röst åt vardagsupplevelser som svenskar i många generationer delat. Detta har inte minst bevisats genom hennes popu- lära uppläsningar och de många utmärkelser hon har tagit emot, som bland andra Moa-priset, Aniarapriset, Sveriges Radios romanpris och utmärkelsen Litteris et Artibus. Ramberättelsen författarskapet igenom är barndomen och uppväxten i Vendel, läroverksstudier genom en uppmärksam lärarinnas hjälp och real examen i Magdeburg i Uppsala, ett ”tonårsäktenskap” som kom att vara i femtiofem år samt avancemang inom Postverket i stället för studentexamen. För det ”biografiska jaget”, som får komma till tals i den senaste boken, Riktiga Elsie, som är en essäistisk memoarbok från 2015, är detta med för fattarens omisskännliga saklighet och självdistans historien om, hur Elsy – Liss-elsy, Elsy i Lindal, gamla vanliga Elsy uttalat med y och tjockt l – [blev] Elsie med ett fint spetsigt och vitglittrande i, som åstadkoms om man drar upp mungiporna lite så att tänderna blottas. Författaren accepterar inte ordet ”klassresa”, men en mycket självständig bildningsresa har hon gjort utan att ordet ”jantelag” nämns en enda gång. Hon skriver i stället att den variant av förflyttning, som jag har ägnat och ägnar mig åt, och som jag föredrar att kalla utvecklingsresa eller forsknings-dito har ingenting med klass att göra, ett begrepp som jag innerligt avskyr. Vad det handlar om är troheten och förpliktel- sen mot det tilldelade Jaget som gäller för alla. Det är människor av kött och blod som Elsie Johansson skildrar och inte typer, ändå blir personporträtten ”generationstypiska” i viss mening. Som exempelvis bilden av fadern, andresonen på en bondgård och därmed ”oägande” och dömd till antingen stataranställningar eller ströjobb, vilka inte befordrades av hans ständiga uppstudsighet mot all överhet. Ett efterläng- tat fast jobb fick han slutligen som byggnadsgrovarbetare hos Anders Diös, ”Diösen” inne i Uppsala. Detta blir med tiden hans stora stolthet, fastän han i åratal måste bo i stan i ett litet s.k. ”spisrum” under veckorna. Domkyrkores- taureringen under Anders Diös och samt bygget av Bror Hjorths hus blev hans livs mytiska höjdpunkter. Med sina skildringar av Uppsala har Johansson även bidragit till den urbana folkloristiken, där just Diösen och Hjorthen var spektakulära aktö- rer som respekterades på ”båda sidor av ån” – för att åberopa den gamla metaforiska Uppsalademografin. (”Hjorthen” kom ju dessutom från Dalboda i Vendel, ”snett över våran ås från Lindal räknat”, som Johansson skriver.) Tal vid utdelningen av Bureuspriset till författaren Elsie Johansson 159

Genom pappans jobb möttes stad och land och under realskoletiden möttes far och dotter, där de veckorna igenom under fyra år delade boende på Rep- slagargatan. Pappan kunde med tiden köpa loss ett litet boställe i hembygden och längtade veckorna igenom hem till sina potatisland. Men för Nancy – alias Elsie – blir Uppsala alltmer skådeplatsen för både individuell förändring och för iakttagelser av samhällsutvecklingen. Annars var det med den försynta och klarsynta mamman som flickan delade sina iakttagelser av folk och fä och lärde sig folkmålets slagkraftiga koder och umgängets alla nyanser av hyfs och vett. Även om folklivet i staden hade sin egen folklore, så var den inte så olik den på landsbygden. Till de unika inslagen i Elsie Johanssons Uppsalaskildring hör dokumentationen av stadens alltför lite kända utomakademiska lärdomskretsar. Det förvånar inte att det var genom en kollega inom Postverket, lantbrevbäraren i Vaksala, den uppskattade folkminnesupptecknaren och autodidakten Sigvard Cederroth, som Elsie Johansson fick sin första förlagskontakt. Det är tveksamt om man kan kalla Elsie Johansson för arbetarförfattare, eftersom ”arbetarlitteratur” är ett kollektivistiskt begrepp och hon i så hög grad är individualist. Men en av våra stora moderna Sverige- och landsbygds- skildrare är hon tillsammans med särskilt Sara Lidman, Torgny Lindgren och Kerstin Ekman. Med dessa delar hon tre grundläggande erfarenheter: 1. kän- nedom om landsbygden och det agrara livet och därmed folkligt liv både före och efter avflyttning och urbanisering, 2. ingående kännedom om natur och landskap samt 3. behärskning av de lokala, talade språkvarianterna, yrkester- minologierna lika väl som samvarons och förhandlingarnas språk. Elsie Johanssons författarskap bygger på samtliga dessa tre grundpelare. Hennes texter är fullständigt encyklopediska rörande iakttagelser av bruk och sedvänjor i fråga om jordbrukets redskap och det tunga hushållsarbetets handgrepp och slitage i ständigt återkommande sysslor. Därtill har hon lagrat i sig det fysiska minnet av hembygdens topografi och kan följa hur vägar växt igen och åsar grävts ur. Hon har kroppens minnen av naturens växlingar, och de botaniska årstiderna är i hennes texter lika pålitliga tidsmarkörer som någonsin den tickande klockan på köksväggen. Elsie Johanssons berättande är sprängfyllt av bygdens och släktens kom- munikativa traditioner – inklusive tystnader – och språkets lokala särart. Hon skriver inte på mål, men använder ord och talesätt som påminner oss om att dialekter och ordval är grupp- och gemenskapsmarkörer och har sin sam- hälleliga slagkraft som revirmarkeringar. Johansson använder många gånger ovanliga ord – karakteristiska nybildningar i kombination med gamla talesätt – men utan att lämna läsaren utanför och alltid i begripliga sammanhang. Hon skriver om hur potatisen ”ömkyldes”, hur man kunde vara ”framtalig” istället för en baktalare, hur man sa ”nunnes” istället för nyss o.s.v. Elsie Johansson behärskar och vidareutvecklar ett mycket gammalt språk som inte bara är en barndomsrest utan ett språk som har burit och format gemenskap 160 Lena Johannesson och kunskap genom generationer. Hennes rika skildringar av bygd och mål utgör en säregen och livskraftig berättandets biotop. I Riktiga Elsie från 2015 reflekterar Elsie Johansson tydligare än förr över sina rötter i Vendelmålet, men funderar samtidigt lite missmodigt över dess ålderdomlighet. Hon skriver: Det känns som om jag stod och ödmjukade mig på en Hembygdens dag, kom- binerad med Loppmarknad […] Inom kort kommer mitt litterära tilltal sannolikt inte att vara begripligt längre. Kungl. Gustav Adolfs Akademien vill med Bureuspriset eftertryckligt pro- testera mot denna oro och hävda, att Elsie Johansson redan – och trots sina blott 39 författarår! – har skapat och skrivit in sig i en stor tradition – och att en stor berättelse aldrig har något slut. Vi lyckönskar och gratulerar! * Kommentar: Samtliga citat i talet hämtade ur Elsie Johanssons bok Riktiga Elsie från 2015. Sekreterarens verksamhetsberättelse 2019 161 Sekreterarens verksamhets berättelse 2019

Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur kan se tillbaka på sitt åttiosjätte verksamhetsår. Styrelsen har under året haft följande sammansätt- ning:

Preses: Herr Lars-Erik Edlund Vice preses: Fru Iréne Flygare Sekreterare: Herr Gunnar Ternhag Skattmästare: Herr Ingemar Andersén Övriga ledamöter: Fru Anne-Sofie Gräslund, Herr Lars-Eric Jönsson, Herr Thomas Lindkvist, Herr Peter Luthersson, Herr Svante Strandberg (till årsmötet) och Fru Torun Zachrisson. Suppleanter: Herr Olof Sundqvist, Herr Fredrik Skott, Fru Anna Williams (från årsmötet).

Redaktör för Akademiens skriftserier: Fru Maj Reinhammar.

Revisorer har varit auktoriserade revisorn Jonas Mårtensson och Herr Anders Hultgård med auktoriserade revisorn Malin Härdell och Fru Märta Ramsten som suppleanter.

Som särskilda ledamöter i nämnderna för vissa av Akademiens fonder har fungerat i Nils Ahnlunds prisfond: Herr Sundqvist i Jöran Sahlgrens prisfond: Herr Lindkvist i Anders Diös´ fond för svensk hembygdsforskning: Fru Zachrisson i Kungl. Gustav Adolfs Akademiens fond för svensk folklivsforskning: Fru Flygare, Fru Gräslund och Herr Jönsson.

Under året har en ny hedersledamot invalts i Akademien, nämligen förfat- taren Elsie Johansson, Uppsala. Vidare har två nya inländska arbetande leda- möter och två nya utländska arbetande ledamöter tagit sitt inträde i Aka- demien: Fredrik Nilsson, professor i etnologi vid Lunds universitet, och Ann-Catrine Edlund, professor i svenska språket vid Mittuniversitetet, samt Pernille Hermann, lektor vid Aarhus universitet, och Timothy R. Tangherlini, professor vid University of California i Los Angeles. Två nya korresponde- 162 Sekreterarens verksamhetsberättelse 2019 rande ledamöter har också valts in: docent Sven Kalmring, Schleswig, och professor Rudolf Simek, Wien.

Sedan förra högtidssammanträdet har tio av Akademiens ledamöter avlidit: korresponderande ledamoten Bengt-Arne Persson den 7 november, korresponderande ledamoten Jan Paul Strid den 25 december, stödjande ledamoten Lennart B:son Lilliehöök den 13 januari, seniorledamoten Nils Hasselmo den 23 januari 2019, seniorledamoten Ingmar Brohed den 27 mars, seniorledamoten Göran Hallberg den 23 juli, seniorledamoten och tidigare preses Carl Göran Andræ den 24 juli, seniorledamoten Sölve Göransson den 15 augusti, seniorledamoten Bengt Nordberg den 27 september och hedersleda- moten Margareta Biörnstad den 1 november.

Akademien har under året hållit sex sammanträden. Den 13 februari höll fru Britt-Inger Johansson föredrag under rubriken ”Rollspel – en växande kreativ folkrörelse inom kultursfären”. Den 13 mars talade Fru Ann-Catrine Östman över ämnet ”Att synliggöra det nedvärderade – om skildringar av småhandel i frågelistsvar och tidningstexter”. Vid årsmötet den 24 april höll Herr Orvar Löfgren föredrag under rubriken ”Humanister mellan det analoga och digitala. Forskningsvardagens förändring”. Den 18 september talade Herr Williams, fil. dr Marco Bianchi och fil. dr Sofia Pereswetoff-Morath under rubriken ”Runologins renässans”. Den 9 oktober höll Fru Ann-Catrine Edlund föredrag med titeln ”Vardagligt skrivande 100 år före Facebook”. Vid högtidssammanträdet den 6 november talade Herr Bertil Nilsson över ämnet ”Den medeltida sockenprästen och sockenborna”. Arbetssammanträdena har inte hållits i Akademiens egna lokaler, eftersom Akademiens fastighet reno- veras. Sammanträdena har i stället varit förlagda till Upplandsmuseets hör- sal. Högtidssammanträdet skedde för tjugonionde gången på Uppsala slott.

Akademien har under året delat ut 575 547 kr som stöd till ledamöternas vetenskapliga verksamhet och 226 950 kr som bidrag till anordnandet av konferenser, symposier, m.m., där Akademien varit medarrangör. 31 340 kr har beviljats som resebidrag till doktorander och 70 100 kr för resor, m.m. i samband med postdoktoral forskning. Summan för de priser och belöning- arna som utdelades vid högtidssammanträdet uppgick till 885 000 kr.

Förutom en årgång av sex tidskrifter som ges ut av Akademien – årsboken Saga och sed, Namn och bygd, Tidskrift för nordisk namnforskning, Ethno- logia Scandinavica, Arv – Nordic Yearbook of folklore, Svenska landsmål och svenskt folkliv, samt Rig – kulturhistorisk tidskrift – har Akademien under 2019 utgivit följande skrifter: Sekreterarens verksamhetsberättelse 2019 163

Perspectives on Two Centuries of Norwegian Language Planning and Policy. Theoretical Implications and Lessons Learnt. Editor: Ernst Håkon Jahr. (Acta 152) Gunnar Ternhag: Jojksamlaren Karl Tiren. (Acta 153) Johannes Franckenius: Botanologia. Utgiven med inledning, översättning och kommentarer av Inger Larsson, Urban Örneholm & Bengt Jonsell. (Acta 154) Sofia Pereswetoff-Morath: Viking-Age runic plates. Readings and interpre- tations. (Acta 155) Svenska kulturmöten. Elva föredrag utgivna av Lars-Erik Edlund, Anne- Sofie Gräslund & Thomas Lindkvist. (Acta 156) Jasmina Talam: Bosnians in Sweden – music and identity. (Folklivsskild- ringar och bygdestudier 19)

För fjärde året i rad deltog Akademien i det så kallade Bernadotteprogram- met som tillskapades i samband med Hans Majestät Konungens 70-årsdag 2016. Programmet utgör ett samarbete mellan Kungl. Akademien för de fria konsterna, Kungl. Vitterhetsakademien, Svenska akademien, Kungl. Musi- kaliska akademien och Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur. Vår akademis bidrag är två postdoktorala vistelsestipendier för personer utanför Norden som vill komma till Sverige för sin forskning. Årets stipendier tilldelades PhD Caitlin Ellis och PhD Beñat Elortza.

Vid högtidssammanträdet den 6 november i Rikssalen på Uppsala slott utdelades traditionsenligt Akademiens priser och belöningar. Ur Nils Ahnlunds prisfond utgick ett pris på 100 000 kr till Akademiens seniorledamot professor Ulrika Wolf-Knuts, Åbo, för hennes framstående folkloristiska forskning och hennes arbete för folkloristiken som vetenskap. Ur Jöran Sahlgrens prisfond utdelades två priser på 80 000 kr vardera till Professor Henrik Rosenkvist, Göteborg, för hans skarpsinniga arbete rörande svenska dialekter där han anlagt nya infallsvinklar och därigenom förnyat forskningsfältet. Professor Svante Strandberg, Uppsala, för ett synnerligen omfattande och kvalitativt högtstående författarskap inom svensk och nordisk ortnamnsforskning, i första hand inom specialområdet hydronymi. Ur Dag Strömbäcks belöningsfond gick ett pris på 45 000 kr till PhD Declan Taggart, Omagh, Northern Ireland, för hans nydanande studier inom forskningsfältet norrön mytologi, i synnerhet för den teoretiskt medvetna och välskrivna monografin How Thor Lost his Thunder. The Changing Faces of an Old Norse God. 164 Sekreterarens verksamhetsberättelse 2019

Ur Anders Diös’ fond för svensk hembygdsforskning gick ett pris på 45 000 kr till docent Johanna Widenberg, Alunda, för hennes banbrytande studie Den stora kreatursdöden, som analyserar 1700-talets nötkreaturssjuk- domar ur ett agrar- och kulturhistoriskt perspektiv och visar hur åtgärderna för att bekämpa dessa sjukdomar fick betydande konsekvenser. Ur Kungl. Gustav Adolfs Akademiens fond för svensk folklivsforskning gick ett pris på 45 000 kr till fil. dr Zeth Alvered, Uppsala, för hans filolo- giska insatser på fornsvenskans område kännetecknade av stor produktivi- tet förenad med höga kvalitetskrav samt hans värdefulla handskriftsutgåvor inom ett eftersatt forskningsfält. Ur Torsten Janckes minnesfond utdelades fyra priser: Antikvarie Anna Elmén Berg, Roknäs, 55 000 kr, för hennes gedigna, sparsmakade och empiriskt säkra vetenskapliga produktion samt hennes studium av de norrländska kyrkobyggar-, församlings- och förkunnartraditio- nerna. Fil. mag. Peter Persson, Härnösand, 55 000 kr, för hans utomordentligt skickligt genomförda arbete med översiktsverket Forntid i Västernorrlands län. En historik över arkeologiska undersökningar i 330 år, en omfattande vetenskaplig syntes. Fil. dr Tuija Kirkinen, Helsingfors, 45 000 kr, för hennes metodiskt och materialmässigt innovativa doktorsavhandling Between skins. Animal skins in the Iron Age and historical burrials in eastern Fennoscandia som genom mikroanalyser av pälshår synliggör den roll som pälsverk från vilda djur spelat i begravningar från järnålder och historisk tid i Finland och Karelen. Fil. dr Alessandro Palumbo, Göteborg, 45 000 kr, för hans doktorsavhandling Skriftsystem i förändring. En grafematisk och paleografisk studie av de svenska medeltida runinskrifterna, en mycket väl genomförd runolo- gisk undersökning som visar på betydande tankeskärpa. Ur Harry Karlssons fond för folklivsforskning utdelades ett pris på 55 000 kr till fil. dr Katarzyna Herd, Malmö, för hennes infallsrika doktorsavhandling om människors aktiva förhållningssätt till historia och hur sådant engagemang kommer till uttryck i fotbollens supporter- och klubbkulturer. Ur Erik och Dency Östhols donationsfond gick ett pris på 45 000 kr till Rolf Lundqvist, Enviken, för hans mångåriga strävan att hävda skogen som kulturlandskap, särskilt för hans enastående arbete med att finna, uppmärk- samma och bevara vallkullornas ristningar. Ur Sten Carlssons minnesfond belönades docent Annika Sandén, Linkö- ping, med 55 000 kr för hennes viktiga forskning om människor i samhällets utkanter, och för att hon genom sitt författarskap förtjänstfullt väckt intresse för kulturhistoria hos en bred allmänhet. Ur Gösta Bergs minnesfond gick ett pris på 45 000 kr till musikantikvarie Inger Stenman, Lunde, för hennes hängivna arbete med att dokumentera, Sekreterarens verksamhetsberättelse 2019 165 beskriva och förmedla folkligt musicerande i Medelpad och Ångermanland, utfört under många år vid Västernorrlands museum. Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkulturs pedagogiska pris (med medel ur Anders Diös’ fond för svensk hembygdsforskning) på 45 000 kr gick till Mikael Thomasson, Göteborg, för insatserna att som peda- gog och berättare ha ökat barns och ungas kunskaper om äldre berättartradi- tioner och, inte minst, gett dem lust, mod och verktyg att själva berätta. Ur Marie-Louise och Gösta Virdings fond fick antikvarie Veronica Palm, Västervik, ett stipendium på 45 000 kr för hennes omfattande arkeologiska undersökningar som väsentligt bidragit till ökad kunskap om Tjustbygdens förhistoria.

Vid middagen på Rikssalen på Uppsala slott efter högtidssammanträdet höll Akademiens preses Herr Edlund följande tal:

Ers excellens, Hr landshövding, ärade ledamöter, gäster och alla pristagare, Jag hälsar er varmt välkomna till Kungl. Gustav Adolfs Akademiens för svensk folkkultur högtidsmiddag på slottet i Uppsala. Vi samlas denna afton till vår åttiosjunde högtidsdag. Akademien tillkom 1932 och återkopplade därvid till Gustav II Adolfs program för dokumentation av svensk folkkultur, hans förordning (memorial som det hette). Akademien har undan för undan vidgat begreppet svensk folkkultur till att gälla den nordiska andliga och materiella odlingen i bredast tagna mening, och det är en utveckling av verksamheten som är naturlig. Folkkulturen i Sverige, men också övriga Norden, ryms sålunda inom Akademiens verk- samhetsfält, alla folkgrupper som av gammalt funnits i Norden liksom senare inflyttade grupper. Tidsmässigt rör vi oss djupt ner i förhistoriens mylla, men också de nutida förhållandena inryms. I den bok med uppsatser från en sammankomst om svenska kulturmöten som just utkommit i vår Acta-serie (L.-E. Edlund, A.-S. Gräslund & T. Lind- kvist (red.), Svenska kulturmöten), finner man bidrag om den tidiga östger- manskans, alltså gotiskans, historiska ställning och det vikingatida Birka lika väl som föredrag om mötet mellan folkmusik, världsmusik och jazz i vår tid och uppkomsten av dagens svenska talspråksvarieteter, såsom rosengårds- svenska och dess motsvarigheter. Så vidsträckt är våra arbetsfält. Vi ser bredden också manifesterad hos pristagarna som belönas för insatser inom ett brett humanistiskt fält. Det är ett privilegium för vår akademi att kunna belöna dessa insatser, inte minst sådana som gjorts utanför universiteten och andra forskande institutioner. Pristagarnas insatser kommer att särskilt belysas av vår vicepreses Fru Flygare om en stund. Alla skall självfallet känna sig varmt välkomna hit, men till några av gäs- terna riktar jag ett särskilt välkommen. Ett hjärtligt välkommen till riksmar- skalken Fredrik Wersäll med hustru Anna, till landshövding Göran Enan- 166 Sekreterarens verksamhetsberättelse 2019 der med hustru Monika Sarstad och till förra landshövdingen Ann-Cathrine Haglund med make Finn. Jag hälsar också hjärtligt välkommen Akademiens nyblivna hedersledamot författaren Elsie Johansson, som i våras tilldelades vårt Bureuspris. Välkomna alla. Ett varmt välkommen också till dryga dussinet systerakademier och lärda sammanslutningar som gästar oss i kväll. Det är närmare bestämt våra gäster, i somliga fall med sällskap, från Kungl. Vetenskapsakademien, Kungl. Vit- terhets Historie och Antikvitets Akademien, Kungl. Musikaliska Akademien och Kungl. Skogs- och lantbruksakademien, samtliga med säte i Stockholm, ifrån Lund Kungl. Fysiografiska Sällskapet, från Göteborg Kungl. Veten- skaps- och Vitterhets-Samhället, från Umeå Kungl. Skytteanska Samfundet och från Uppsala Kungl. Vetenskapssocieteten, Kungl. Humanistiska Veten- skapssamfundet och Kungl. Vetenskapssamhället, från Finland Svenska litteratursällskapet och Svensk-Österbottniska Samfundet samt från Norge Agder Vitenskapsakademi. Jag är glad över att dessa lärda sammanslutningar hedrar oss med sin när- varo, men också för att vi dessutom arbetar tillsammans med en del av dem genom bilaterala avtal eller inom vetenskapliga program, såsom det mycket vällyckade Bernadotteprogrammet. Detta program, som inrättades vid Hans Majestät Konungens sjuttioårsdag den 30 april 2016, innebär för vår akademis del att vi ger yngre, utomnordiska forskare stipendier för att forska vidare vid en svensk institution. Programmet har avkastat viktiga resultat, genom inflytelserika publikationer, men också genom att Akademin härige- nom byggt upp nätverk som involverar oss i utomnordiska forskningsmiljöer. Några av våra stipendiemottagare finns tillsammans med oss denna afton. Alla hälsas härmed hjärtligt välkomna till bords. Jag är övertygad om att vi får en fin afton här i Rikssalen med varandra.

Akademiens vice preses Fru Flygare hyllade årets pristagare med följande anförande:

Ers excellens, ärade landshövdingar, hedersledamöter, ledamöter och bästa gäster, men framförallt kära pristagare! Det lider mot advent och många av oss minns väl hur vi som barn fascinera- des just denna tid på året av två hopklistrade ark av papp – adventskalendern. I bästa fall minns vi den som glitterbeströdd, men framförallt var det lusten och otåligheten att pilla upp luckorna och se vad som dolde sig där bakom, som satt sig i minnet. Ni bästa pristagare har liksom riggat en jättekalender framför oss och när vi nu öppnar luckorna skymtar vi bilder av vad er forskning handlar om. Onekligen bilder av lite svartare och svårare karaktär än i en vanlig adventskalender. Sekreterarens verksamhetsberättelse 2019 167

I 2019 års kalender möter oss bödeln med sitt märkta ansikte bakom en lucka. Bakom nästa lucka framhäver ett fotbollslag sig framför ett annat. Bakom en lucka har guden Tor förlorat åskan och passerar precis byn Rung, som fått sitt namn efter den slingrande bäcken. Bakom ytterligare en lucka vilar en död människa utsträckt på en tjock djurhud medan en vallkulla smyger i skogen och ristar märken i träden. Öppnar vi luckan bredvid ligger döda kor på marken och människorna vänder sig bort i svält. Så kan man fortsätta lucka efter lucka, pristagare efter pristagare. Kungl. Gustav Adolfs Akademien är fästad vid det memorial som Johan- nes Bureus skrev på Gustav II Adolfs uppdrag 1630. På akademiens hemsida presenteras det som vårt första program för folklivsforskning. När memorialet kom till sågs kanske uppgiften som en jätteinventering av engångskaraktär. Så blev det ju inte, utan ni pristagare visar att nästan 400 år senare pågår fortsatt forskning i memorialets anda. Den här vardagsverk- ligheten av materia, liv, språk, och händelser som ni ägnat er forskning åt är som ett universum i ständig utvidgning. Så fortsätt er gärning, ge oss fler luckor att öppna och visa oss fler bilder av folkkulturen i dess vidaste bemärkelse! En skål för er kära pristagare och förhoppningsvis räcker prispengarna även till en adventskalender! PhD Declan Taggart talade på pristagarnas vägnar med följande ord:

Ers Excellens, Herr landshövding, Herr preses, ärade akademiledamöter, mina damer och herrar, Det är en stor ära för mig att vara här idag och tacka akademin som representant för prisvinnarna. Men det är ingen lätt uppgift för mig att uttrycka mitt tack på det svenska språket så vältaligt som priset, pristagarna och akademin förtjänar. Istället för att jag läser detta tal i snigelfart på svenska, såsom en liten grabb som tvingats läsa högt för klassen, så kommer jag att fortsätta på engelska – men jag hoppas förstås att jag en dag ska jag tala flytande svenska. I think everyone here can appreciate how it feels for me and my fellow prizewinners to get these prizes today. As a researcher, I don’t necessarily expect anyone to agree with my work and, really, I think the discussion is as important as the work that produces it – that back and forth of opinion that pushes us forward to new and better models of culture and history and linguistics. But the acknowledgement that we are contributing to that back and forth of discussion – I think that is very important, and that goes doubly so for someone like me, still quite early in my career, moving from position to position, country to country. 168 Sekreterarens verksamhetsberättelse 2019

So that curious letter in my postbox, marked with a postal mark from Uppsala in Sweden, of all the places in the world to get a letter from, and with Professor Ternhag’s neat handwriting on the front, receiving that letter meant a lot. Receiving that letter was actually a release in a way. Even, I would say, it was a catharsis, and a catharsis of a most valuable kind – a kind that encourages, pushes you forward, redoubles your efforts to contribute to the to-and-from of academic dialogue and to justify having been given this prize at all. I’m sure for many of those who have received prizes in this castle, the recognition of the academy is made even more powerful by the fact that it does come from this academy, from all you people sitting in front of me today. And I think this is true for me too, as a foreigner, though perhaps not in exactly the same way as it would be for a Swedish person or someone else from Scandinavia. I know that, for a lot of you here, the Royal Gusta- vus Adolphus Academy has long been a marker of scholarly power. It is a national institution that, as part of the academy system, reflects the intellectual might of Sweden on the international stage; in this way it befits having been named for Gustav II Adolf, one of the great military kings of history, probably the king who raised this country up to the status of international superpower. I have to admit, growing up in the farming lands of Northern Ireland, I knew a lot more about sheep and cows than royal academies. And when I did find out about this particular academy, as impressive as King Gustav II Adolf remains, I think the Swedish king that has most encapsulated what it means for me was your current king’s own grandfather, Gustaf VI Adolf. I can assure you that, as curious as the idea of a royal academy might have been to a young Northern Irish country bumpkin, it wasn’t half as strange as when I first caught sight of a photograph of Gustaf VI Adolf in full archaeologist dress in a trench somewhere in Italy. Queen Elizabeth II has been the queen in Northern Ireland for my whole life and so, really, when I think of royalty, she’s my archetype. For me, when I try to imagine archaeologist royalty, I get an image of that queen squeezing into a pair of wellington boots, putting one hand up on one of her large hats and clambering down into a ditch in her garden to try to scope out the layout of her ancestors’ plumbing. Queen Elizabeth seems a very capable woman, and I am sure she would have done a fantastic job if she had chosen to be an archaeologist, but that’s not the image she tries to project of herself. And so, for me, the notion of an archaeologist king or queen sounds almost as mythic as the kinds of things that I study in the Poetic Edda every day. I’ve driven over a lot of Sweden, and everywhere I’ve gone, no matter who I’ve met – in hostels, hotels, libraries, museums, shops, cafes, bars, Sekreterarens verksamhetsberättelse 2019 169 wherever – all the sections of society I’ve met have been fascinated by what I do, by the things that I study. What’s more they always have something to tell me. That that hill over there is called somesuch name because it’s where some great viking was buried. That a mighty king used to live in a fort over there on that one. Quite frequently, I’m told that, at one point in history, ancient Swedes kidnapped a good many of my ancestors’ brothers and sisters and brought them over here to do menial labour. And I think that’s quite sweet in its own way. Because it is just one aspect of what I’ve always found in Sweden, as well as in the other Nordic countries I have to say: a passion for culture, for intellectual life, for the anecdotes and songs and objects and places that bring history to life. I see the same will to share and explore culture that I found in that photograph and, after some investigation, in the life of the botanist, bibliophile, sportsman, archaeologist Gustaf VI Adolf. This academy captures that passion in microcosm. Looking around this room, I see an amazing range of ways to interpret the academy’s mission state ment, in ways that are in keeping with the legacy of your polymath kings. Just among the prizewinners, there are distinguished professors of folklore and linguistics and groundbreaking researchers of 18th-century cattle disease, of accounting books, church history, archaeological investigations, micro-analy- ses of fur, runes, the culture of football fans, tree carvings, the social periphery, and not least the preservation of music and old storytelling traditions. And that really, for me, is at the heart of why these prizes are so special, including for foreigners like me. I might not have grown up knowing about the academy, but I’ve come to know it, not through its reputation as a distant academic outpost, but through experiencing it first-hand, through the people that make it up. I’ve found an aliveness to the full breadth of experience, culture and history; an aliveness to the dialogues that can arise within and across disciplinary lines; and a welcoming spirit, which is just important for fostering and expanding that sort of dialogue. There are individual people in this academy and in this room who typify all those qualities for me too, whether I first met them here in Uppsala, or in Stockholm or Reykjavik or Aberdeen. People without whom I don’t think I would have an academic career, never mind this newly prize-winning one. But I am sure that that is just as true for each and every one of us prizewinners. So for that huge contribution to our lives and for everything you have done to support and encourage us and scholars like us, on behalf of all the award winners, I would now like to extend a warm thank you to all of you in the Royal Gustavus Adolphus Academy. Ett tack för dess vittomfattande verksamhet och ett tack för den stora uppmuntran som kommit oss till godo. Och nu vill jag utbringa en skål för Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur!

Akademiens ledamöter 171 Akademiens ledamöter

BESKYDDARE HANS MAJ:T KONUNGEN

HEDERSLEDAMÖTER Norén, Brita Lisbeth, Norruddsvägen 42, 792 95 Mora, f. 10/11 22, inv. 87. Strömholm, Stig Fredrik, jur. o. fil. dr, Dr. jur., professor, f.d. universitetsrektor, Flogstavägen 5 C, 752 73 Uppsala, f. 16/9 31, inv. 87. [email protected] Alsén, Hans Olof, fil. dr, f.d. landshövding, Luthagsesplanaden 17 A, 752 25 Upp- sala, f. 16/8 26, inv. 87. [email protected] Tottie, Thomas John Henry, fil. dr, f.d. överbibliotekarie, Kyrkogårdsgatan 5 A, 753 10 Uppsala, f. 3/7 30, inv. 91. Wikström, Jan-Erik, f.d. landshövding, förutv. statsråd, Flogstavägen 5 B, 752 73 Uppsala, f. 11/9 32, inv. 92. [email protected] Norberg, Erik Ragnar, fil. dr, f.d. riksarkivarie, Kantongatan 3 A, 178 93 Drottning- holm, f. 14/12 42, inv. 96. [email protected] Haglund, Ann-Cathrine, f.d. landshövding, Odensgatan 15, 753 13 Uppsala, f. 24/8 37, inv. 97. [email protected] Löfgren, Lars Inge, fil. kand., BA, Doctor of Human Letters, f.d. styresman för Nord- iska museet, Sjötullsbacken 27, 115 25 Stockholm, f. 6/9 35, inv. 99. [email protected] Sundqvist, Bo Ulf Robert, fil. dr, professor, f.d. universitetsrektor, Ihres väg 17, 752 63 Uppsala, f. 21/9 41, inv. 99. [email protected] Mattsson, Brita Christina, fil. kand., f.d. styresman för Nordiska museet, Rörstrands- gatan 52, 113 33 Stockholm, f. 9/3 47, inv. 02. [email protected] Björck, Anders Per-Arne, f.d. landshövding, förutv. statsråd, Vanadisvägen 18, 113 46 Stockholm, f. 19/9 44, inv. 03. 172 Akademiens ledamöter

Lidman, Erik Tomas, fil. dr, f.d. riksarkivarie, Geijersvägen 11, 184 51 Österskär, f. 30/6 48, inv. 05. [email protected] Egardt, Peter Arvid Nils, f.d. landshövding, Högvägen 19, 131 42 Nacka, f. 19/9 49, inv. 10. [email protected] Ekman, Kerstin Lillemor, fil. mag., författare, c/o Albert Bonniers Förlag, Box 3159, 103 63 Stockholm, f. 27/8 33, inv. 12. Enander, Göran, landshövding, Drottning Kristinas väg 1 B, 752 37 Uppsala, f. 1/9 55, inv. 17. Johansson, Elsie Gunborg, författare, Ritargatan 15 F, 754 33 Uppsala, f. 1/5 31, inv. 19. [email protected]

STÖDJANDE LEDAMÖTER Lewin, Erik Torbjörn, civilekonom, direktör, Akademiens hedersskattmästare, Östra Ågatan 27, 753 22 Uppsala, f. 20/6 32, inv. 74. [email protected] Karlsson, Sven-Harry, byggmästare, Skogsövägen 10 B, lgh 1201, 133 33 Saltsjö baden, f. 8/12 31, inv. 77. Wall, Karl Anders, ekon. dr, med. dr, direktör, generalkonsul, Starfors säteri, 744 91 Heby, f. 10/3 31, inv. 81. [email protected] Lundh, Lars Gunnar Fredrik, jur. kand., civilekonom, bankdirektör, Fyrisgatan 14, 753 15 Uppsala, f. 2/7 33, inv. 87. [email protected] Berggren, Bo Erik Gunnar, tekn. dr, bergsingenjör, direktör, Bergalid 10, 791 32 Falun, f. 11/8 36, inv. 87. [email protected] Nordenfalk, Sigfrid Rålamb Erik Johan, friherre, f.d. ambassadör, Fredrikshovsgatan 5, 115 23 Stockholm, f. 24/9 34, inv. 88. Matsson, Arne Tomas, jur. kand., advokat, Östra Ågatan 29, 753 22 Uppsala, f. 29/4 40, inv. 89. [email protected] Rausing, Finn, direktör, Tetra Pak International AB, 221 86 Lund, f. 1/9 55, inv. 02. Carlsson, Sten Erik Trygve, fil. dr, bokförläggare, Carlsson Bokförlag, Box 2112, 103 13 Stockholm, f. 27/2 45, inv. 04. [email protected] Henriksson, Mats Evert, civilingenjör, Bäckastrand, Bosön, 181 47 Lidingö, f. 16/3 43, inv. 04. [email protected] Östborn, Gustav Andreas, intendent, Malma Bergsväg 24, 756 45 Uppsala, f. 4/2 48, inv. 06. [email protected] Akademiens ledamöter 173

Andersén, Nils Ingemar, redovisningskonsult, Svedänge gård, 740 46 Östervåla, f. 6/12 59, inv. 06. [email protected] Lindell, Gert Erik Gustav, teol. kand., fil. kand., redaktör, Kammakargatan 54 A, 111 60 Stockholm, f. 24/6 50, inv. 08. Bernadotte af Wisborg, Carl Louis, direktör, Frötuna gård, 755 96 Uppsala, f. 1/6 55, inv. 11. [email protected] Luthersson, Jan Peter, fil. dr, docent, Bryggargatan 3, 111 21 Stockholm, f. 9/12 54, inv. 15. [email protected]

SENIORLEDAMÖTER Bringéus, Nils-Arvid Edvard Alarik, fil. dr, dr. philos., teol. kand., professor, Galje- vångsvägen 4, 224 65 Lund, f. 29/3 26, inv. 70. [email protected] Jonsson, Hans Erling, fil. dr, professor, f.d. ordbokschef, Fästan, Tygelsjö 331, 247 91 Södra Sandby, f. 10/6 28, inv. 86. [email protected] Hidemark, Brita Elisabet, fil. dr, docent, Wollmar Yxkullsgatan 4, 118 40 Stockholm, f. 16/10 28, inv. 91. [email protected] Brückner, Wolfgang Winfried, Dr. phil., professor, Bohlleitenweg 59, DE- 97082 Würzburg, Tyskland, f. 14/3 30, inv. 83. Wilson, Sir David M., MA, fil. dr, professor, f.d. Director of the British Museum, The Lifeboat House, Castletown, Isle of Man IM9 1LD, Storbritannien, f. 30/10 31, inv. (69) 76. [email protected] Tarvel, Enn, dr. scient. hist., professor, Trummi põik 5A-30, EE-0026 Tallinn, Est- land, f. 31/7 32, inv. 94. [email protected] Arrhenius, Birgit, fil. dr, professor, Ringvägen 39 C, 118 63 Stockholm, f. 25/8 32, inv. 95. [email protected] Storå, Nils, fil. dr, professor, Vårdbergsgatan 8 C, FI-20700 Åbo 70, Finland, f. 29/5 33, inv. 83. Hildebrandt, Reiner Willi, Dr. phil., professor, Am Zuckerberg 2, DE-35043 Mar- burg, f. 21/3 33, inv. 99. Gräslund, Bo Albert, fil. dr, professor, Norra Parkvägen 4 B, 756 45 Uppsala, f. 13/12 34, inv. 88. [email protected] Brednich, Rolf Wilhelm, Dr. phil., professor, Tuckermannweg 6, DE-37085 Göt- tingen, Tyskland, f. 8/2 35, inv. 85. 174 Akademiens ledamöter

Reinhammar, Maria (Maj), fil. dr, docent, f.d. arkivchef, Norbyvägen 46 A, 752 39 Uppsala, f. 17/5 35, inv. (86) 90. [email protected] Lönnroth, Lars Christoffer, fil. dr, professor, Santessonsgatan 15, 412 66 Göteborg, f. 4/6 35, inv. 97. [email protected] Düwel, Heino Willi Klaus, Dr. phil., professor, Heinrich-Barth-Straße 1, D-20146 Hamburg, Tyskland, f. 10/12 35, inv. 97. [email protected] Elmevik, Bengt Lennart, fil. dr, professor, Akademiens hederspreses, Vasagatan 1 C, 753 13 Uppsala, f. 2/2 36, inv. 77. [email protected] Scharfe, Martin Reinhard, Dr. phil., professor, Eulenkopfstrasse 23, DE-35043 Mar- burg, Tyskland, f. 8/3 36, inv. 97. Kjellström, Rolf Evert, fil. dr, docent, Baskemöllas stora väg 94, 272 95 Simrishamn, f. 4/6 36, inv. 98. [email protected] Hultgård, Erik Anders N:son, teol. dr, fil. mag., professor, Gråmesvägen 6, 756 52 Uppsala, f. 23/12 36, inv. 01. [email protected] Ramsten, Märta Anna Margareta, fil. dr, docent, f.d. arkivchef, Upplandsgatan 44, 5 tr., 113 28 Stockholm, f. 25/12 36, inv. 00. [email protected] Korhonen, Kauko Olavi, fil. dr, professor, Kanotvägen 5, 961 51 Boden, f. 8/5 38, inv. 89. [email protected] Tarkiainen, Kari Valtteri, fil. dr, f.d. riksarkivarie, Lai Tänav 27-3, EE-51005 Tartu, Estland, f. 14/6 38, inv. 97. [email protected] af Klintberg, Bengt Knut Erik, fil. dr, professor, författare, Vendevägen 13, 181 31 Lidingö, f. 25/12 38, inv. 93. [email protected] Peterson, Lena Cecilia, fil. dr, professor, Gråalsvägen 12, 753 50 Uppsala, f. 27/1 39, inv. 94. [email protected] Kaivola-Bregenhøj, Annikki Irmeli, fil. dr, professor, Majstadsgatan 2 b A 16, FI-00560 Helsingfors, Finland, f. 1/2 39, inv. 00. [email protected] Ólason, Vésteinn, dr. phil., professor, f.d. chef för Stofnun Árna Magnússonar í íslen- skum fræðum, Klapparstigur 5, IS-101 Reykjavík, Island, f. 14/2 39, inv. 99. [email protected] Hägg, Inga Helena, fil. dr, professor, Barktorp, Box 5416, 782 91 Malung, f. 14/7 39, inv. 99. [email protected] Köstlin, Konrad, Dr. phil., professor, Oberzellergasse 3/13, AT-1030 Wien, Öster- rike, f. 8/5 40, inv. 96. Akademiens ledamöter 175

Gräslund, Anne-SofieElisabeth, fil. dr, professor, Norra Parkvägen 4 B, 756 45 Upp- sala, f. 1/6 40, inv. 03. [email protected] Barnes, Michael Patrick, MA, fil. dr, professor, 93 Longland Drive, London N20 8HN, England, f. 28/6 40, inv. (77) 84. [email protected] Hellspong, Mats, fil. dr, professor, Grubbensringen 32 B, 112 69 Stockholm, f. 15/10 40, inv. 91. [email protected] Gustavsson, Anders Karl Gustav, fil. dr, professor, Tegneby-Hogen 140, 473 97 Henån, f. 7/12 40, inv. 87. [email protected] Alver, Bente Gullveig, dr. philos., professor, Lille Øvregate 36 A, NO-5018 Bergen, Norge, f. 26/8 41, inv. 96. [email protected] Häggman, Solveig Ann-Mari, fil. dr, professor, f.d. chef för Finlands svenska folk- musikinstitut, Strandgatan 8 B 37, FI-65100 Vasa, Finland, f. 19/9 41, inv. 98. [email protected] Lönnqvist, Bo Hjalmar, fil. dr, professor, Unionsgatan 45 B 30, FI-00170 Helsing- fors, Finland, f. 29/9 41, inv. 93. [email protected] Ivars, Siv Ann-Marie, fil. dr, professor, Skepparegatan 35 A 13, FI-00150 Helsing- fors, Finland, f. 6/11 41, inv. 01. [email protected] Greule, Albrecht Johannes, Dr. phil., professor, Hangstrasse 30, DE-93173 Grünthal, Tyskland, f. 13/4 42, inv. 05. Clunies Ross, Margaret Beryl, MA, fil. dr, professor, P.O. Box 4, Camperdown Busi- ness Centre, New South Wales 1450, Australien, f. 24/4 42, inv. 01. [email protected] Strandberg, Lars Svante, fil. dr, professor, Damastvägen 2, 757 57 Uppsala, f. 2/8 42, inv. (88) 95. [email protected] Frykman, Nils Jonas Daniel, fil. dr, professor, S:t Laurentiigatan 12 A, 222 21 Lund, f. 22/10 42, inv. 94. [email protected] Österberg, Eva Birgitta, fil. dr, professor, Filippavägen 2 A, 222 41 Lund, f. 25/10 42, inv. 84. [email protected] Bursell, Barbro Julia, fil. dr, docent, f.d. överintendent, Bodarna, Häggeby, 746 94 Bålsta, f. 30/12 42, inv. 98. [email protected] Arvastson, Stig Gösta, fil. dr, professor, Timmermansgatan 20 C, 753 33 Uppsala, f. 16/5 43, inv. (03) 05. [email protected] Löfgren, Orvar Sigurd, fil. dr, professor, Kalkstensvägen 19, 216 32 Limhamn, f. 2/10 43, inv. 89. [email protected] 176 Akademiens ledamöter

Trudgill, Peter John, MA, Ph.D., professor, 6 Amelia House, Colegate, Norwich NR3 1DD, England, f. 7/11 43, inv. 03. [email protected] Jørgensen, Bent Peter, dr. phil., professor, Sønder Fasavej 67, 3 tv., DK-2000 Fredriksberg, Danmark, f. 12/3 44, inv. 06. [email protected] Genrup, Kurt Lennart, fil. dr, professor, Stöcksjö Åsarväg 36, 905 80 Umeå, f. 8/5 44, inv. 99. [email protected] Johannesson, Torborg Ida Lena, fil. dr, professor, S:t Eriksgatan 85, 113 32 Stock- holm, f. 20/2 45, inv. 97. [email protected] Joensen, Jóan Pauli, dr. phil., fil. dr, professor, f.d. universitetsrektor, Gæsugøta 18, FO-100 Tórshavn, Färöarna, f. 30/4 45, inv. 94. [email protected] Edström, Karl-Olof (Olle), fil. dr, professor, Möttviksvägen 15, 421 66 Västra Frö- lunda, f. 31/7 45, inv. 96. [email protected] Hasan-Rokem, Galit, Ph.D., professor, Department of Hebrew Literature and Jewish and Comparative Folklore Program, Hebrew University of Jerusalem, Mt. Sco- pus, Jerusalem 91905, Israel, f. 29/8 45, inv. 07. [email protected] Thelander, Mats Olov Arvid, fil. dr, professor, Oslogatan 64, 752 64 Uppsala, f. 16/9 45, inv. 95. [email protected] Christiansen, Palle Ove, dr. phil., Tuborgvej 21, 1-9, DK-2900 Hellerup, Danmark, f. 3/9 46, inv. 03. [email protected] Larsson, Lars-Gunnar, fil. dr, professor, Fyrisvallsgatan 8 B, 752 28 Uppsala, f. 9/12 47, inv. 93. [email protected] Ternhag, Nils Gunnar, fil. dr, professor, Norra Mariegatan 1 B, 791 72 Falun, f. 31/10 48, inv. 05. [email protected] Svensson, Ulla Birgitta, fil. dr, professor, Magnus Stenbocksgatan 10, 222 24 Lund, f. 17/12 48, inv. 02. [email protected] Huss, Leena Marjatta, fil. dr, docent, Källarbäcksvägen 13, 757 52 Uppsala, f. 27/9 48, inv. 06. [email protected] Wolf-Knuts, Gisela Ulrika Christina, fil. dr, professor, Universitetsgatan 6 A 10, FI-20100 Åbo, Finland, f. 6/12 47, inv. (92) 96. [email protected] Lindegren, Jan Axel, fil. dr, professor, Hugleksgatan 5, 753 34 Uppsala, f. 3/1 49, inv. 98. [email protected] Akademiens ledamöter 177

Palmenfelt, Ulf Alrik, fil. dr, professor, Artillerigatan 21 B, 621 38 Visby, f. 6/6 47, inv. (03) 05. [email protected] Myrdal, Janken Peter, fil. dr, professor, Västerlånggatan 31, 111 29 Stockholm, f. 4/11 49, inv. 95. [email protected] Widgren, Mats Olof, fil. dr, professor, Fisknätsgatan 4, 1 33 43 Saltsjöbaden, f. 5/4 48, inv. 07. [email protected] Dillmann, François-Xavier, Docteur d´État ès Lettres, fil. dr, professor, 35 bis, rue du Maréchal-Gallieni, FR-78000 Versailles, Frankrike, f. 27/11 49, inv. 92. [email protected] Lysaght, Patricia, Ph.D., professor, 37 Brook Court, Monkstown, Co. Dublin, Irland, f. 6/3 48, inv. 01. [email protected] Jahr, Ernst Håkon, dr. philos., professor, Bergtoras vei 4B, NO-4633 Kristiansand S, Norge, f. 4/3 48, inv. 07. [email protected]

ARBETANDE LEDAMÖTER Inländska Edlund, Lars-Erik Anders, fil. dr, professor, Eriksdalsvägen 30, 913 32 Holmsund, f. 16/8 53, inv. 94. [email protected] Magnusson, Lars Gösta, fil. dr, professor, Övre Slottsgatan 26 G, 753 12 Uppsala, f. 6/6 52, inv. 97. [email protected] Svedjedal, Erik Johan Olof, fil. dr, professor, Hedensbergsvägen 27, 752 60 Uppsala, f. 29/6 56, inv. 98. [email protected] Brink, Arthur Stefan, fil. dr, professor, Sysslomansgatan 40 B, 752 27 Uppsala, f. 26/7 52, inv. (95) 01. [email protected] Williams, Henrik Bruun, fil. dr, professor, Övre Slottsgatan 14 C, 753 10 Uppsala, f. 16/10 58, inv. 02. [email protected] Fridell, Björn Staffan Folke, fil. dr, professor, S:t Olofsgatan 1 A, 753 10 Uppsala, f. 11/4 52, inv. (03) 05. [email protected] Lindkvist, Nils Thomas, fil. dr, professor, Svängrumsgatan 36, 421 71 Västra Frö- lunda, f. 16/4 49, inv. 06. [email protected] Åkesson, Lynn Irene Christine Alm, fil. dr, professor, Trollebergsvägen 38 A, 227 31 Lund, f. 24/6 51, inv. 06. [email protected] 178 Akademiens ledamöter

Nilsson, Torsten Bertil Kristoffer, teol. dr, fil. kand., professor, Sunnanväg 14 H, 6 tr., 222 26 Lund, f. 30/3 51, inv. 07. [email protected] Andrén, Anders, fil. dr, professor, Bergsgatan 57, 112 31 Stockholm, f. 7/5 52, inv. 08. [email protected] Lindmark, Per Daniel, fil. dr, professor, Brednoret 77, 917 97 Bygdeå, f. 28/2 60, inv. 08. [email protected] Beach, Hubert Schenck (Hugh), Ph.D., professor, Herman Ygbergs väg 13, 167 61 Bromma, f. 7/6 49, inv. 08. [email protected] Fjellström, Christina Maria, fil. dr, professor, Kungsängsgatan 57 J, 753 17 Uppsala, f. 22/1 53, inv. 09. [email protected] Nyström, Lars Birger Staffan, fil. dr, professor, Docentbacken 5, 114 18 Stockholm, f. 11/12 52, inv. 09. [email protected] Jackson, Peter Rova, fil. dr, professor, Valutavägen 28, 129 34 Hägersten, f. 25/3 71, inv. 10. [email protected] Nyman, Ingrid Eva Elisabet, fil. dr, professor, Folkungagatan 2 B, 753 36 Uppsala, f. 27/11 49, inv. 10. [email protected] Flygare, Barbro Iréne, fil. dr, docent, f.d. forskningschef, Torstuna Grinda, 749 72 Fjärdhundra, f. 17/11 50, inv. 10. [email protected] Williams, Anna Lena, fil. dr, professor, Övre Slottsgatan 14 C, 753 10 Uppsala, f. 9/11 57, inv. 10. [email protected] Jönsson, Lars-Eric, fil. dr, professor, Vikensgatan 8, 263 32 Höganäs, f. 2/561, inv. 11. [email protected] Kaliff, Anders Olof Lennart, fil. dr, professor, Karlsrogatan 87 A, 752 39 Uppsala, f. 31/3 63, inv. 11. [email protected] Ågren, Maria Christina, fil. dr, professor, Storskogsvägen 17, 756 45 Uppsala, f. 3/6 59, inv. 12. [email protected] Johansson, Ella Maria. fil. dr, professor, Svartbäcksgatan 43 C, 753 16 Uppsala, f. 30/11 58, inv. 13. [email protected] Sundqvist, Per Olof Gustaf, fil. dr, professor, Eriksgatan 11 A, 752 18 Uppsala, f. 10/3 59, inv. 13. [email protected] Zachrisson, Torun Elisabeth, fil. dr, docent, Källängsvägen 67, 181 44 Lidingö, f. 1/2 60, inv. 13. [email protected] Akademiens ledamöter 179

Källström, Bo Magnus, fil. dr, docent, Ringvägen 160, 116 31 Stockholm, f. 4/6 64, inv. 13. [email protected] Ronström, Owe Krister, fil. dr, professor, S:t Olofs gränd 2, 621 55 Visby, f. 12/10 53, inv. (11) 13. [email protected] Vikstrand, Per Jörgen Kristoffer, fil. dr, docent, Ryttaregatan 7 B, 392 34 Kalmar, f. 27/5 62, inv. 13. [email protected] Blehr, Barbro Birgitta, fil. dr, professor, Körsbärsvägen 8, 114 23 Stockholm, f. 10/2 57, inv. 15. [email protected] Price, Neil Stuppel, fil. dr, professor, Dalgatan 7 A, 752 18 Uppsala, f. 13/9 65, inv. 08. [email protected] Frängsmyr, Carl Johan Erik, fil. dr, docent, Säves väg 18, 752 63 Uppsala, f. 14/1 71, inv. 15. [email protected] Skott, Claes Fredrik, fil. dr, docent, forskningsarkivarie, Såggatan 15 C, 414 58 Göte- borg, f. 4/9 72, inv. 15. [email protected] Leibring, Ingrid Anna Katharina, fil. dr, docent, förste forskningsarkivarie, Heden- bergsvägen 27 A, 752 27 Uppsala, f. 20/1 1958, inv. 17. [email protected] Johansson, Britt-Inger Maria, fil. dr, professor, Ringgatan 4 B, 752 17 Uppsala, f. 30/5 1959, inv. 18. [email protected] Edlund, Ann-Catrine, fil. dr, professor, Glasögervägen 109, 913 42 Obbola, f. 29/12 1959, inv. 19. [email protected] Nilsson, Jan Torvald Fredrik, fil. dr, professor, Uardavägen 153, 224 71 Lund, f. 21/7 1976, inv. 19. [email protected]

Utländska Glauser, Jürg, Dr. phil., professor, Herrenbergstrasse 5, CH-8006 Zürich, Schweiz, f. 7/12 51, inv. 99. [email protected] Valk, Ülo, dr. phil., professor, Kalevi 109B-2, EE-50104 Tartu, Estland, f. 25/8 62, inv. 99. [email protected] Mitchell, Stephen Arthur, Ph.D., professor, 44 Oak Hill Road, Harvard, Massachu- setts 01451, USA, f. 22/4 51, inv. 00. [email protected] 180 Akademiens ledamöter

Åström, Anna-Maria, fil. dr, professor, Ursinsgatan 13 C 57, FI-20100 Åbo, Finland, f. 15/9 51, inv. 00. [email protected] Bugge Amundsen, Arne, dr. philos., professor, Asbjørnsens vei 4, NO-1605 Fredrikstad, Norge, f. 13/8 55, inv. 02. [email protected] Gunnell, Terry Adrian, Ph.D., professor, Rekagrandi 1, IS-107 Reykjavík, Island, f. 7/7 55, inv. 05. [email protected] Rydving, Lars Olof Håkan, teol. dr, professor, Sanddalsringen 224, NO-5225 Nest- tun, Norge, f. 9/5 53, inv. 06. [email protected] Jesch, Judith, Ph.D., professor, 5 Clumber Crescent North, Nottingham NG7 1EY, England, f. 26/3 54, inv. 07. [email protected] Eriksen, Anne, dr. phil., professor, Fossveien 1, NO-1925 Blaker, Norge, f. 17/7 58, inv. 08. [email protected] Balzamo, Elena Orlowskaia, fil. dr, 23, rue Alexandre Ribot, FR-28000 Chartres, Frankrike, f. 11/8 56, inv. (06) 09. [email protected] Haugen, Odd Einar, dr. philos., professor, Claus Frimannsgate 8, NO-5011 Bergen, Norge, f. 1/5 54, inv. 09. [email protected] Schjødt, Jens Peter, dr. phil., professor, Vestergårdsvangen 115, DK-8620 Viby J, Danmark, f. 24/3 52, inv. 09. [email protected] Raudvere, Helena Catharina, fil. dr, professor, Magnus Stenbocksgatan 5, 222 24 Lund, f. 17/7 60, inv. 10. [email protected] Nordal, Guðrún, Ph.D., professor, chef för Stofnun Árna Magnússonar í íslenskum fræðum, Skildinganesi 26, IS-101 Reykjavík, Island, f. 27/9 60, inv. 12. [email protected] Schulte, Michael, Dr. phil., professor, Andøyfaret 80, NO-4623 Kristiansand S, Norge, f. 17/7 63, inv. 12. [email protected] Skre, Dagfinn, dr. philos., professor, Motzfeldtsgate 8, NO-0187 Oslo, Norge, f. 1/9 54, inv. 12. [email protected] Winkler, Eberhard Klaus Wolfgang, Dr. phil., professor, Über dem Buschwege 13, DE-37077 Göttingen, Tyskland, f. 31/7 55, inv. 12. [email protected] Brusila, Eero Johannes, fil. dr, professor, Klostergatan 15 G 42, FI-20700 Åbo, Fin- land, f. 19/11 64, inv. 12. [email protected] Akademiens ledamöter 181

DuBois, Thomas A., Ph.D., professor, 2336 Monroe Street, Madison, Wisconsin 53711, USA, f. 29/10 60, inv. 12. [email protected] Damsholt, Kirstine (Tine), Ph.D., professor, Pile Allé 19 B. 2. tv, DK-2000 Frede- riksberg, Danmark, f. 21/6 61, inv. 14. [email protected] Nedoma, Robert, Dr. phil., professor, Vorgartenstraße 207/16, AT-1020 Wien, Öster- rike, f. 9/2 61, inv. 14. [email protected] Hough, Carole Ann, Ph.D., professor, 58 Campsie Drive, Bearsden, Glasgow G61 3HX, Skottland, f. 30/1, 58, inv. 16. [email protected] Sigurðsson, Gísli, Dr. phil., professor, Frostastjóli 5, IS-107 Reykjavík, Island, f. 27/9 59, inv. 16. [email protected] Östman, Ann-Catrin, fil. dr, akademilektor, Fredsgatan 28, bs 8, FIN-20100 Åbo, Finland, f. 22/3 65, inv. 18. [email protected] Tangherlini, Timothy R., Ph.D., professor, 1091 Neilson Albany, CA 94706, USA, f. 2/10 63, inv. 19. [email protected] Hermann, Pernille, Ph.D., lektor, Korshøjen 55, 8240 Risskov, Danmark, f. 24/4 70, inv. 19. [email protected]

KORRESPONDERANDE LEDAMÖTER Lindow, John, Ph.D., professor, 142 Prospect Park W apt 4, Brooklyn, NY 112 15, USA, f. 23/7 46, inv. 77. [email protected] Steingrímsson, Sigurgeir, cand. mag., redaktör vid Stofnun Árna Magnússonar í íslenskum fræðum, Mosfell 1, IS-271 Mosfellbær, Island, f. 2/10 43, inv. 82. [email protected] Poulsen, Jóhan Hendrik W., mag. art., professor, FO-175 Kirkjubøur, Färöarna, f. 20/6 34, inv. 83. Hofrén, Erik Johan, fil. lic., professor, f.d. direktör för Stiftelsen Arbetets museum, Herserudsvägen 6, 181 34 Lidingö, f. 10/4 36, inv. 83. Petersen, Robert Karl Frederik, professor, Mageløs 9 BIII t.h., DK-5000 Odense C, Danmark, f. 18/4 28, inv. 85. Fisher, Brian Peter, MA, M.Phil., 3 Luckett´s Close, Histon, Cambridge CB4 4HG, England, f. 28/4 34, inv. 87. [email protected] Schietzel, Kurt, Dr. phil., professor, f.d. Direktor des Archäologischen Landesmu- seums und des Wikinger Museum Haithabu der Christian-Albrechts-Universität, Schloss Gottorf, DE-24837 Schleswig, Tyskland, f. 25/9 33, inv. 88. 182 Akademiens ledamöter

Stoklund, Marie Ingerslev, cand. mag., f.d. museumsinspektør, Uglevangen 13, DK-2830 Virum, Danmark, f. 11/8 34, inv. 88. [email protected] Vensild, Henrik, mag. art., museumsdirektør, Storegade 29, DK-3700 Rønne, Dan- mark, f. 5/4 42, inv. 88. [email protected] Ivarsdotter, Backa Anna Hilma Svea, fil. dr, professor, Grönstensvägen 12, 752 41 Uppsala, f. 2/3 38, inv. 90. [email protected] Melnikova, Elena, dr. phil., professor, Profsojuznaja ul. 75-1-40, RU-117342 Moskva, Ryssland, f. 25/11 41, inv. 90. [email protected] Lamb, Raymond George, Ph.D., No 4 Janet Street, Thurso KW14 7AR, Caithness, Skottland, f. 9/1 48, inv. 91. Häkli, Esko Antero, teol. dr, fil. lic., professor, f.d. överbibliotekarie, Mechelingatan 13 B 24, FI-00100 Helsingfors, Finland, f. 30/11 36, inv. 92. [email protected] Rydh, Stig Erik Ingvar, fil. kand., f.d. landsantikvarie, Sysslomansgatan 17 A, 753 14 Uppsala, f. 25/3 37, inv. 93. [email protected] Melefors, Nils Evert Fredrik, fil. dr, docent, f.d. ordbokschef, Odensgatan 18, 753 13 Uppsala, f. 19/4 33, inv. 94. [email protected] Nyström, Bo Gunnar, fil. lic., f.d. forskningschef, Bertilsvägen 22 A, 752 60 Upp- sala, f. 7/7 39, inv. 94. Nilsson, Jan, fil. dr, docent, f.d. arkivchef, Skomakarevägen 13, 434 40 Kungsbacka, f. 2/12 32, inv. 95. [email protected] Ambjörnsson, Ronny, fil. dr, professor, Selmedalsringen 19, 129 36 Hägersten, f. 21/3 36, inv. 98. Jobs-Björklöf, Kersti, fil. kand., f.d. kulturintendent, Tibble Sundsgattu 3, 793 36 Leksand, f. 8/11 37, inv. 98. [email protected] Mackay, Margaret A., Ph.D., f.d. Director of School of Scottish Studies, University of Edinburgh, 41 St. Vincent Crescent, Glasgow G3 8NG, Skottland, f. 7/8 45, inv. 98. [email protected] Quinn, Judy Elisabeth, Ph.D., Reader in Old Norse Literature, Newnham College, Cambridge CB3 9DF, England, f. 20/1 57, inv. 99. [email protected] Runblom, Harald, fil. dr, professor, f.d. föreståndare för Centrum för multietnisk forskning, Uppsala universitet, Hesselmans väg 26, 752 63 Uppsala, f. 20/11 39, inv. 99. Åhlén, Marit Marianne, fil. dr, f.d. akademiintendent, Vasagatan 1 C, 753 13 Upp- sala, f. 14/3 51, inv. 00. [email protected] Akademiens ledamöter 183

Nyström, Bengt Georg Tage, fil. dr, f.d. museichef, Upplandsgatan 74, 113 44 Stock- holm, f. 3/10 37, inv. 01. [email protected] Brück, Ulla Dorrit Louise, fil. kand., universitetslektor, Sandhamnsgatan 42, 115 28 Stockholm, f. 20/2 42, inv. 02. [email protected] Lövkrona, Inger Sylvia Astrid, fil. dr, professor, Karl XII-gatan 11, 222 20 Lund, f. 15/11 43, inv. 03. [email protected] Liby, Sven Håkan, fil. dr, landsantikvarie, Läby Österby 114, 755 92 Uppsala, f. 10/2 50, inv. 05. [email protected] Svanberg, Stig Ingvar Christian, fil. lic., forskare, Väktargatan 58 B, 754 22 Uppsala, f. 28/6 53, inv. 05. [email protected] Harris, Joseph Clarence, Ph.D., professor, Dep. of English, Barker Center, 12 Quincy St., Harvard University, Cambridge, MA 02138, USA, f. 18/9 40, inv. 06. [email protected] Schön, Ebbe Verner, fil. dr, docent, Helgalunden 13, 118 58 Stockholm, f. 13/12 29, inv. 06. Larsson, Gösta Mats Olof (Mats G.), fil. dr, docent, Bräcksta Guckedal, 743 93 Vatt- holma, f. 23/6 46, inv. 07. [email protected] Tellenbach, Birgit Margareta, fil. kand., Södra Västkustvägen 73, 237 36 Bjärred, f. 3/7 41, inv. 08. [email protected] Hagberg, Johnny Stig-Sune, teol. dr h.c., prost h.c., kyrkoherde emeritus, Tullporta- gatan 6 B, 532 30 Skara, f. 10/8 52, inv. 09. [email protected] Eklund, Gerd Birgit, fil. dr, docent, Billvägen 19, 756 48 Uppsala, f. 23/10 42, inv. 10. [email protected] Nordström, Britta Annika, fil. dr, arkivchef, Halsbäck 44, 471 91 Klövedal, f. 10/11 54, inv. 10. [email protected] Wahlberg, Mats Sten-Erik, fil. dr, docent, f.d. forskningschef, Sturegatan 19C, 752 23 Uppsala, f. 25/5 48, inv. 10. [email protected] Tollin, Clas Magnus, fil. dr, docent, Ekhagsvägen 7, 114 18 Stockholm, f. 2/2 45, inv. 11. [email protected] Mortensen, Andras Marni, Ph.D., direktør for Søvn Landsins, Niðaragøta 84, FO-188 Hoyvík, Färöarna, f. 16/1 60, inv. 12. [email protected] Ekström, Dag Simon, fil. dr, docent, Vindragarvägen 9 nb, 117 50 Stockholm, f. 21/8 66, inv. 15. [email protected] 184 Akademiens ledamöter

Strandberg, Joel Mathias, fil. dr, Sadelmakaregatan 5, 291 54 Kristianstad, f. 7/12 84, inv. 16. [email protected] Tunón, Håkan, farm. dr, forskningsledare, Rälsvägen 28, 7 56 53 Uppsala, f. 3/7 65, inv. 18. [email protected] Kalmring, Sven, Dr. phil., docent, Nytorget 6, 116 40 Stockholm, f. 2/1 76, inv. 19. [email protected] Simek, Rudolf, Prof. Dr., Linzerstrasse 117 E, A-4810 Gmunden, Österrike, f. 21/4 54, inv. 19. [email protected] AKADEMIENS SKRIFTER A. Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi 1. Ivar Modéer: Småländska skärgårdsnamn. 2. Inger M. Boberg: Sagnet om den store Pans død. 3. G. Granberg: Skogsrået i yngre nordisk folktradition. 4. Gertrud Areskog: Östra Smålands folkmål. 5. B. Ohlsson: Blekingskusten mellan Mörrums- och Ronnebyån. 6. Johan Götlind (och Samuel Landtmanson): Västergötlands folkmål. 1–4. 7. Lennart Björkquist: Jämtlands folkliga kvinnodräkter. 8. Sven Rothman: Östgötska folkminnen. 9. Erik Brevner: Sydöstra Närkes sjönamn. 10. Verner Ekenvall: De svenska ortnamnen på hester. 11. Lars Levander och Ella Odstedt: Övre Dalarnes bondekultur. 1–4. 12. Helmer Olsson: Folkliv och folkdikt i Vättle härad under 1800-talet. 13. Folke Hedblom: De svenska ortnamnen på säter. 14. Lars Forner: De svenska spannmålsmåtten. 15. Johan J. Törners »Samling af Widskeppelser». Med inledning och anmärk- ningar utg. av K. Rob. V. Wikman. 16. Carl Ivar Ståhle: Studier över de svenska ortnamnen på -inge. 17. Bengt Holmberg: Tomt och toft som appellativ och ortnamnselement. 18. Oskar Loorits: Grundzüge des estnischen Volksglaubens. 1–3. 19. Daniel Harbe: Folkminnen från Edsbergs härad. 1–2. 20. Harry Ståhl: Kvill och tyll. En studie över några i svenska ortnamn ingående ord med betydelsen ’åmöte’, ’ågren’ o. dyl. 21. Lars Hellberg: Inbyggarnamn på -karlar i svenska ortnamn. 1. 22. Per Wieselgren: Ortnamn och bebyggelse i Estlands forna och hittillsvarande svenskbygder. Ostharrien med Nargö. 23. Einar Törnqvist: Substantivböjningen i Östergötlands folkmål. 1–2. 24. Valter Jansson: Nordiska vin-namn. En ortnamnstyp och dess historia. 25. Nils Tiberg: Ståndssamhället [i Svensk-Estland]. 26. Gunnar Linde: Studier över de svenska sta-namnen. 27. Gideon Danell: Ordbok över Nuckömålet. 28. Andrus Saareste: Petit atlas des parlers estoniens. 29. Sigurd Fries: Studier över nordiska trädnamn. 30. Nils von Hofsten: Eddadikternas djur och växter. 31. Aleksander Loit och Nils Tiberg: Gammalsvenskbydokument. 32. Lars Alfvegren: r-genitiv och are-komposition. 33. Gösta Franzén: Runö ortnamn. 34. Nils von Hofsten: Segerlöken, Allium victoralis, i folktro och folkmedicin. 35. Nils Tiberg: Runöbondens ägor. 36. Nils von Hofsten: Pors och andra humleersättningar och ölkryddor i äldre tider. 37. Sockenbeskrivningar från Hälsingland 1790–1791. Med efterskrift och register utg. av Nils-Arvid Bringéus. 38. Nils Tiberg: Estlandssvenska språkdrag. 39. Elis Åström: Folktro och folkliv i Östergötland. 40. Olof Gjerdman and Erik Ljungberg: The Language of the Swedish Cop- persmith Gipsy Johan Dimitri Taikon. Grammar, Texts, Vocabulary and Eng- lish Word-Index. 1963. 41. Per Wieselgren: Ormsö ortnamn och bebyggelsehistoria. 1962. 42. Gösta Franzén: Laxdælabygdens ortnamn. 1964. 43. Jöran Sahlgren: Valda ortnamnsstudier. 1964. 44. Allan Rostvik: Har och harg. 1967. 45. Karl Axel Holmberg: De svenska tuna-namnen. 1969. 46. Kustaa Vilkuna: Kainuu – Kvänland, ett finsk-norsk-svenskt problem. 1969. 47. Fridolf Isberg: Supplement till G. Danells Ordbok över Nuckömålet. 1–2. 1970–1971. 48. Dag Strömbäck: Folklore och filologi. Valda uppsatser utgivna av Kungl. Gus- tav Adolfs Akademien 13.8 1970. 49. Claes Åneman: Om utvecklingen av gammalt kort i i ord av typen vidja i nordiska språk. 1–2. 1970. 50. Gustav Ränk: Die älteren baltischen Herrenhöfe in Estland. 1971. 51. Nils Tiberg: Estlandssvenska husdjursnamn. 1972. 52. Sven Söderström: Om kvantitetsutvecklingen i norrländska folkmål. Gammal kort stavelse i Kalix- och Pitemålen och målen i Nordmalings och Ragunda socknar. 1972. 53. Maj Reinhammar: Om dativ i svenska och norska dialekter. 1. Dativ vid verb. 1973. 54. Vidar Reinhammar: Pronomenstudier. 1975. 55. Roger Johansson: Svensk rommani. 1977. 56. Evert Melefors: Byngen, Smissen och Listar. Inbyggarbeteckningar och hus- bondenamn på Gotland. 1. Typologi och ordbildning. 1983. 57. Stefan Brink: Sockenbildning och sockennamn. Studier i äldre territoriell indelning i Norden. 1990. 58. Lena Moberg: Lågtyskt och svenskt i Stockholms medeltida tänkeböcker. 1989. 59. Bengt Odenstedt: On the Origin and Early History of the Runic Script. Typo- logy and Graphic Variation in the Older Futhark. 1990. 60. Staffan Fridell: Ortnamn på -ryd i Småland. 1992. 61. Isländsk folkdiktning. Med inledning och kommentar av Hallfreður Örn Eiríksson. 1992. 62. John Insley: Scandinavian Personal Names in Norfolk. A Survey Based on Medieval Records and Place-Names. 1994. 63. Estlands svenskar och svenskbygd. Bibliografi sammanställd va Stig Appel- gren. 1997. 64. Halvar Nilsson: De värmländska medeltidsbreven. Regester med kommentarer. 1997. 65. Gun Widmark: Stora vokaldansen. Om kvantitativa och kvalitativa föränd- ringar i fornsvenskans vokalsystem. 1998. 66. Sven B. Ek: Polletik eller det föråldrade samhällets slingerbukter. 1998. 67. Eberhard Löfvendahl: Post- och järnvägsstationers namn i Götaland 1860– 1940. Namngivning i spänningsfältet mellan allmänna och enskilda intressen. 1998. 68. Annika Karlholm: Folkligt bildspråk. En studie över djurbenämningar i meta- forisk användning i svenska dialekter. 2000. 69. Katharina Leibring: Sommargås och Stjärnberg. Studier i svenska nötkreaturs- namn. 2000. 70. Eva Nyman: Nordiska ortnamn på -und. 2000. 71. Food from Nature. Attitudes, Strategies and Culinary Practices. Proceedings of the 12th Conference of the International Commission for Ethnological Food Research, Umeå and Frostviken, 8–14 June, 1998. Ed. by Patricia Lysaght. 2000. 72. Dag Strömbäck: Sejd och andra studier i nordisk själsuppfattning. Med bidrag av Bo Almqvist, Hans Mebius och Gertrud Gidlund. 2000. 73. Prosten Carl Nyréns Afhandling om Östgöthiska dialecten. Utgiven med inledning och kommentarer av Maj Reinhammar. 2000. 74. Etnologin inför 2000-talet. Föredrag och artiklar med anledning av uppsala- etnologins 50-årsjubileum den 8 juni 1998. Red.: Gösta Arvastson, Birgitta Meurling & Per Peterson. 2000. 75. Gösta Holm: Uppväxtmiljö och språk. Agneta Horns språk i dialektgeografisk belysning. Ett bidrag till textlokaliseringens metodik. 2000. 76. Gun Widmark: Det språk som blev vårt. Ursprung och utveckling i svenskan. Urtid – Runtid – Riddartid. 2001. (Nytryck 2004.) 77. Per Vikstrand: Gudarnas platser. Förkristna sakrala ortnamn i Mälarlandska- pen. 2001. 78. Sigfrid Svensson som folklivsforskare. En minnesskrift i anledning av hund- raårsdagen av hans födelse den 1 juni 1901 under redaktion av Nils-Arvid Bringéus. 2001. 79. Ulla-Britt Kotsinas: Lever Ekenssnacket? Om äldre och nyare Stockholms- slang. 2001. 80. En 1700-talsordlista från Piteå. Utgiven med inledning och kommentarer av Maj Reinhammar. 2002. 81. Lennart Larsson: Varifrån kom svenskan? Om den svenska vokabulären i en fyrspråkig ordbok utgiven i Riga 1705. 2003. 82. Mats Rydén: Botaniska strövtåg. Svenska och engelska. 2003. 83. Carl Göran Andræ: Sverige och den stora flykten från Estland 1943–1944. 2004. 84. Ella Odstedt: Norrländsk folktradition. Uppteckningar i urval och med kommentarer av Bengt af Klintberg. 2004. 85. Sockenbeskrivningar från Gästrikland 1790–1791. Utg. av Nils-Arvid Bringéus. 2004. 86. Anna Westerberg: Norsjömålet under 150 år. 2004. 87. Språkhistoria och flerspråkighet. Föredragen vid ett internationellt symposium i Uppsala 17–19 januari 2003. Utg. av Lennart Elmevik. 2004. 88. Suffixbildungen in alten Ortsnamen. Akten eines internationalen Symposiums in Uppsala 14.–16. Mai 2004. Hrsg. von Thorsten Andersson und Eva Nyman. 2004. 89. Maj Reinhammar: Ord för begreppet ’hos’ i äldre svenska och svenska dialekter. 2005. 90. ”Slipp tradisjonene fri – de er våre!” Red. av Bente Alver och Ann Helene Bolstad Skjelbred. 2005. 91. Andr eas Nordberg: Jul, disting och förkyrklig tideräkning. Kalendrar och kalendariska riter i det förkristna Norden. 2006. 92. François-Xavier Dillmann: Les magiciens dans l’Islande ancienne. Études sur la représentation de la magie islandaise et de ses agents dans les sources littéraires norroises. 2006. 93. Festmåltid och vardagsmat. Föredrag vid ett symposium till Anders Salo- monssons minne 3–4 juni 2005. Redigerad av Mats Hellspong. 2006. 94. Nils-Arvid Bringéus: Carl Wilhelm von Sydow som folklorist. 2006. 95. Staffan Fridell: Ortnamn i stilistisk variation. 2006. 96. Kristina Neumüller: Vattensjön och Vattenån. Samband mellan sjönamn och ånamn i Medelpad. 2007. 97. Nya perspektiv inom nordisk språkhistoria. Föredrag hållna vid ett symposium i Uppsala 20–22 januari 2006. Utgivna av Lennart Elmevik. 2007. 98. Masks and Mumming in the Nordic Area. Ed. by Terry Gunnell. 2007 99. Stefan Mähl: geven vnde screven tho deme holme. Variablenlinguistische Untersuchungen zur mittelniederdeutschen Schreibsprache in Stockholm. 2008. 100. Carl Renmarck: Plurima Lingvæ Gothicæ Rudera. Utgiven med inledning och kommentarer av Maj Reinhammar. 2008. 101. Karin Wilson: Markusevangeliet i Lars Rangius samiska översättning från 1713. 2008. 102. T ingsprotokoll från Svärdsjö socken åren 1545–1619. Utgivna av Allan Rostvik. 2008. 103. Nils-Arvid Bringéus: Åke Campbell som etnolog. 2008. 104. Kartan i forskningens tjänst. Föredragen vid ett symposium i Uppsala 23–25 november 2006. Utgivna av Lars-Erik Edlund, Anne-Sofie Gräslund och Birgitta Svensson. 2008. 105. Samlade visor. Perspektiv på handskrivna visböcker. Föredrag vid ett symposium på Svenskt visarkiv 6–7 februari 2008. Utgivna av Gunnar Ternhag. 2008. 106. Folkkultur i fokus. Tretton jubileumsföreläsningar. Redaktör: Maj Reinham- mar. 2009. 107. Döden speglad i aktuell kulturforskning. Symposieföredrag utgivna av Anders Gustavsson. 2009. 108. Thet Gothlendska Tungomålet. Språkkapitlet i Lars Neogards Gautaumin- ning (1732). Utgivet med inledning och kommentar av Lars Wollin. 2009. 109. Svenska etnologer och folklorister. Redaktörer: Mats Hellspong och Fredrik Skott. 2010. 110. Thorsten Andersson: Vad och vade. Svensk slåtter-, rågångs- och arealtermi- nologi. 2010. 111. Klas-Göran Selinge: Språket i landskapet. Om runstenar, rågångar och byar. 2010. 112. Probleme der Rekonstruktion untergegangener Wörter aus alten Eigenna- men. Akten einer internationalen Symposiums im Uppsala 7.–9. April 2010. Herausgegeben von Lennart Elmevik und Svante Strandberg. 2010. 113. Studier i svenska språkets historia 11. Förhandlingar vid Elfte sammankoms- ten för svenska språkets historia i Uppsala 23–24 april 2010. Utgivna av Maj Reinhammar under medverkan av Lennart Elmevik, Staffan Fridell, Mats Thelander och Henrik Williams. 2010. 114. En medeltida ordspråkssamling på fornsvenska. Utgiven av Inger Lindell. 2011. 115. Rut Boström: Anders Sparrmans brev till Carl von Linné. En kulturhistorisk och språklig undersökning med naturvetenskapliga inslag. 2011. 116. Studier i dialektologi och sociolingvistik. Föredrag vid Nionde nordiska dialektologkonferensen i Uppsala 18–20 augusti 2010. Utgivna av Lars-Erik Edlund, Lennart Elmevik och Maj Reinhammar. 2011. 117. Anders Wepsäläinen: Stalotomterna. En kritisk granskning av forskningsläget rörande en omdiskuterad fornlämningstyp. 2011. 118. Matti Mörtbergs värmlandsfinska uppteckningar. Sammanställda och kom- menterade av Torbjörn Söder. 2011. 119. Rolf Kjellström: Nybyggarliv i Vilhelmina. 1. Träd och växter som resurs. 2012. 120. Thorsten Andersson: Gamla strand- och önamn i Bråviksbygden. 2012. 121. Contact between Low German and Scandinavian in the Late Middle Ages. 25 Years of Research. Lennart Elmevik and Ernst Håkon Jahr (editors). 2012. 122. Rolf Kjellström: Nybyggarliv i Vilhelmina. 2. Åkerbruk och boskapsskötsel. 2012. 123. Växter och växtnamn – ett möte mellan botanik och språkvetenskap. Före- drag från ett symposium i Stockholm och Uppsala 25–26 november 2010. Utgivna av Lars-Erik Edlund, Inger Larsson och Staffan Nyström. 2013. 124. Mellan nation och tradition. Idéströmningar i 1800-talets insamlingar av folklore. Föredrag från ett symposium i Visby 27–28 september 2011. Utgivna av Ulf Palmenfelt. 2013. 125. Rolf Kjellström: Nybyggarliv i Vilhelmina. 3. Jakt, fångst och fiske. 2013. 126. Andreas Nordberg: Fornnordisk religionsforskning mellan teori och empiri. Kulten av anfäder, solen och vegetationsandar i idéhistorisk belysning. 2013. 127. T alemålsforsking i Norden dei siste 100 åra. Eit symposium i Åseral i 2011 i høve 100-årsjubileet for Didrik Arup Seips hovudfagsavhandling om åsdøl- målet. Lennart Elmevik & Ernst Håkon Jahr (utg.). 2013. 128. Nils-Arvid Bringéus: Örkelljungapåg och Lundaprofessor. 2013. 129. Sigvard Cederroth: Bondsagan. Utgiven av Iréne A. Flygare och Barbro Björnemalm. 2014. 130. Aspekter på ordspråk. Föredrag vid ett symposium i Uppsala 27–28 april 2011. Utgivna av Lars-Erik Edlund och Bengt af Klintberg. 2014. 131. Medeltida storgårdar. 15 uppsatser om ett tvärvetenskapligt forskningsproblem. Utgivna av Olof Karsvall och Kristofer Jupiter. 2014. 132. Rolf Kjellström: Nybyggarliv i Vilhelmina. 4. Hus, hem och handel. 2014. 133. Från renhållningshjon till modeaccessoar. 10 000 år av relationer människa– hund i Sverige. Föredrag vid ett symposium i Uppsala 15 februari 2013. Utgivna av Anne-Sofie Gräslund och Ingvar Svanberg. 2014. 134. T ryckta visor. Perspektiv på skillingtryck som källmaterial. Redaktörer: Märta Ramsten, Karin Strand och Gunnar Ternhag. 2015. 135. Åke Sandström: Hå och hamna. Ordhistoriska och ordgeografiska studier av paddlingens och roddens äldsta terminologi i Norden. 2015. 136. Mats Rydén: Johannes Franckenius och den svenska floran. En studie i växt- och namnkunskap i 1600-talets Sverige. 2015. 137. Rolf Kjellström: Nybyggarliv i Vilhelmina. 5. Från vaggan till graven. 2015. 138. Pär Alexandersson: Ättestupans förvandlingar. Åldrande, hot och rädsla under 350 år. 2015. 139. »En alldeles egen och förträfflig National-Musik». Nio författare omSvenska folkvisor från forntiden (1814–1818). Redaktörer: Märta Ramsten och Gun- nar Ternhag. 2015. 140. Lennart Elmevik: Ortnamnsstudier i urval. 2016. 141. Björn Bihl: Med stänk av dialekt. Dialektala och andra stilistiska drag i Frö- dings riksspråkliga dikter. 2016. 142. Rolf Kjellström: Nybyggarliv i Vilhelmina. 6. Från nybyggarnas tankevärld. 2016. 143. Bengt af Klintberg: Kvinnan som inte ville ha barn. Sagotypen ATU 755, »Sin and Grace», i muntlig tradition och litterära verk. 2016. 144. Hiob Ludolf: Dictionarium Sueco-Germanicum. Utgivet med inledning och kommentarer av Gunnar Graumann och Lars Holm. 2017. 145. Samiskt liv i äldre tid. Edvin Brännströms uppteckningar från Arvidsjaur och Arjeplog redigerade av Ivan Eriksson med språkliga kommentarer av Olavi Korhonen. 2017. 146. Anders Hultgård: Midgård brinner. Ragnarök i religionshistorisk belysning 2017. 147. Musiketnologi – elva repliker om en vetenskap. Utgivna av Owe Ronström och Gunnar Ternhag. 2017. 148. Plurala ortnamn. Föredrag från ett symposium i Uppsala 6–7 oktober 2016. Utgivna av Staffan Nyström och MatsWahlberg. 2018. 149. Bo Gräslund: Beowulfkvädet. Den nordiska bakgrunden. 2018. 150. T urismhistoria i Norden. Redaktör: Wiebke Kolbe, under medverkan av Anders Gustavsson. 2018. 151. Bengt af Klintberg: Verser i svenska poesialbum 1820–1970. 2018. 152. Perspectives on Two Centuries of Norwegian Language Planning and Policy. Theoretical Implications and Lessons Learnt. Editor: Ernst Håkon Jahr. 2018. 153. Gunnar Ternhag: Jojksamlaren Karl Tirén. 2018. 154. Johannes Franckenius: Botanologia. Utgiven med inledning, översättning och kommentarer av Inger Larsson, Urban Örneholm & Bengt Jonsell. 2019. 155. Sofia Pereswetoff-Morath: Viking-Age Runic Plates. 2019. 156. Svenska kulturmöten. Föredrag från ett symposium i Uppsala den 14–15 mars 2016. Redaktörer: Lars-Erik Edlund, Anne-Sofie Gräslund & Thomas Lindkvist. 2019. 157. Religionshistorikern Folke Ström. Föredrag från ett symposium i Uppsala den 8 november 2017. Utgivna av Andreas Nordberg och Olof Sundqvist. 2019. 158. Svenska arkeologer. Redaktör: Anne-Sofie Gräslund. 2020. 159. Spelmansböcker i Norden. Perspektiv på handskrivna notböcker. Redaktörer Märta Ramsten, Mathias Boström, Karin L. Eriksson & Magnus Gustafsson. 2019.

B. Övriga skriftserier (För enskilda titlar hänvisas till Akademiens hemsida www.gustavadolfsakademien.se.) Folklivsskildringar och bygdestudier Hembygdsskildringar Kungl. Gustav Adolfs Akademiens småskrifter Svenska sagor och sägner Svenska gåtor Svenska lekar Svenska visor

C. Tidskrifter Saga och sed. Kungl. Gustav Adolfs Akademiens årsbok. Årg. 1932–. Namn och bygd. Tidskrift för nordisk ortnamnsforskning. Årg. 1, 1913–. (Utg. av Akademien fr.o.m. årg. 28, 1940.) Arv. Nordic Yearbook of Folklore. Årg. 1, 1945–. Ethnologia Scandinavica. A journal for Nordic ethnology. Årg. 1 (1971)–. Svenska landsmål och svenskt folkliv. Årg. 1878–. (Utg. av Akademien fr.o.m. årg. 120, 1997.) Studia anthroponymica Scandinavica. Tidskrift för nordisk personnamnsforskning. Årg. 1, 1983–. (Utg. av Akademien fr.o.m. årg. 27, 2009.) Rig. Kulturhistorisk tidskrift. Årg. 1, 1918–. (Utg. av Akademien fr.o.m. årg. 98, 2015.)

D. Övriga skrifter (För enskilda titlar hänvisas till Akademiens hemsida www.gustavadolfsakademien.se.)