Working Papersin Transport and Communication History 1997:3

WORKING PAPERSIN TRANSPORT AND COMMUNICATION HISTORY 1997:3

TELEGRAFVERKETS INKÖP AV ENSKILDA TELEFONNÄT

Omstruktureringen av det svenska telefonsystemet 1883-1918

Rikard Skårfors

The Research Group Transports and Communications in Perspective Departments of Economic History Umeå University and Uppsala University

INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1 INLEDNING...... 1 1.1 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR ...... 2 1.2 AVGRÄNSNINGAR...... 3 1.3 METOD OCH MATERIAL ...... 3 2 TIDIGARE FORSKNING OCH LITTERATUR ...... 7 2.1 TELEFONEN SOM STORT TEKNISKT SYSTEMINFRASYSTEM...... 7 2.2 TELEFONSYSTEMETS UPPKOMST 1 USA, FRANKRIKE OCH TYSKLAND...... 11 2.2.1 Telefonsystemet i USA ...... II 2.2.2 Telefonsystemet i Frankrike ...... 13 2.2.3 Telefonsystemet i Tyskland...... 14 2.3 FORSKNING OCH LITTERATUR OM DET SVENSKA TELEFONSYSTEMETS HISTORIA...... 15 3 BAKGRUND - DET SVENSKA TELEFONSYSTEMETS UPPKOMST...... 17

4 DE ENSKILDA TELEFONNÄTEN...... 24 4.1 DE LOKALA TELEFONNÄTEN...... 24 4.1.1 De lokala telefonnätens antal ...... 24 4.1.2 De lokala telefonnätens geografiska fördelning...... 24 4.1.3 Inköpens fördelning över tiden ...... 29 4.1.4 De lokala telefonnätens tidigare ägartyp och ägandeform...... 31 4.1.5 De lokala telefonnätens storlek...... 34 4.1.6 Samband mellan år, läge, ägarkategori och storlek...... 38 4.1.7 Abonnemangsavgifterna...... 44 4.1.8 övriga villkor i kontrakten...... 44 4.2 STOCKHOLMS ALLMANNA TELEFON AB/AB STOCKHOLMSTELEFON...... 46 4.3 ARGUMENTERINGEN 1 FRÅGAN OM KÖP AV ENSKILDA TELEFONNÄT...... 49 4.3.1 De lokala telefonnäten...... 49 4.3.2 Stockholms Allmänna Telefon AB/AB Stockholmstelefon...... 50 4.4 BETYDELSEN AV INKÖPEN AV DE ENSKILDA TELEFONNÄTEN...... 52 5 AVSLUTNING ...... 53 5.1 DISKUSSION...... 53 5.2 FÖRSLAG TILL FRAMTIDA FORSKNING ...... 56 6 SAMMANFATTNING ...... 57

7 SUMMARY ...... 59

BILAGOR...... 61 TABELLFÖRTECKNING...... 77 DIAGRAMFÖRTECKNING...... 77 BILAGEFÖRTECKNING ...... 78 KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING ...... 79

1 INLEDNING*

“Med fullt erkännande af den nytta, som de enskilda telefonföreningarna medfort, är det dock gifvet. att, om det svenska telefonväsendet skall komma att medföra det stora gagn som det otvifvelaktigt kan, så är det nödvändigt, att staten ordnar och i sin hand tager ett hela landet omfattande telefonnät.“’

Ovanstående citat är hämtat ur en redogörelse for den statliga telefon- verksamhetens forsta decennium, aren 1881-1892. Författare var Erik Storcken- feldt, som nar han skrev redogörelsen 1893 var inne på sitt tredje år som general- direktör for Kungl. Telegrafverket.

Storckenfeldt tillträdde generaldirektörsposten i ett skede nar telegrafverket nyligen hade börjat gå fram offensivt på telefonmarknaden, och det blev under hans ledning som rikstelefonnätet tog form och telegrafverket intog en helt dominerande ställning på telefonmarknaden i större delen av Sverige. Detta skedde genom en omfattande byggnation av nya anläggningar, såväl interurbana forbindelseledningar som lokala nätverk, men också genom att befintliga telefon- nät som dittills ägts av kooperativa telefonföreningar, lokala telefonbolag eller privatpersoner köptes upp eller övertogs utan ersättning. Uppbyggnaden av ett rikstäckande telefonnät medförde således en omstrukturering från ett lokalt, differentierat ägande till en med tiden allt starkare monopolställning för telegrafverket.

Denna utveckling var mycket omstridd och omdiskuterad. Storckenfeldt och hans efterträdare, i likhet med många riksdagspolitiker, förespråkade statlig kontroll över telefonväsendet med hanvisning till kostnads- och driftseffektivitet. Å andra sidan farms en stor grupp i riksdagen som mot detta hävdade att konkurrens på telefonmarknaden gynnade abonnenterna och därför motsatte sig telegrafverkets monopolsträvanden. Till följd av den politiska oenigheten blev köpet av det i särklass största privata telefonbolaget, som samtidigt var det enda som i praktiken kunde konkurrera med telegrafverket, AB Stockholmstelefon, uppskjutet med närmare 20 år. Först 19 18 godkände riksdagen köpet, och därmed hade telegrafverket uppnått en reell monopolställning, även om några små enskilda nät fortfarande fanns kvar. Det allra sista fristående telefonnätet i Sverige inköptes först 1935.

Omstruktureringen av den svenska telefonmarknaden var en utdragen process; mellan det första och det sista av telegrafverkets köp forflöt en period på 52 år.

* Rikard SkrItfors är ti1 kand och doktorand vid ekonomisk-historiska institutionen, Uppsala universitet. Föreliggande arbete är en omarbetning av en uppsats tillkommen inom tema- programmet Kommunikationer i perspektiv. Marknader, nätverk och regelförändringar i svensk kommunikationssektor under 100 år som drivs av ekonomisk-historiska institutionerna vid universiteten i Umeå och Uppsala med finansiellt stöd av Kommunikationsforskningsbered- ningen (KFB). Jag vill tacka professor Lars Magnusson och min handledare fil dr Jan Ottosson för uppmuntran och stöd i samband med arbetets tillkomst. Även mina doktorandkollegor Magnus Carlsson och Lars Falting har bidragit med värdefulla synpunkter. KFB har frikostigt tämnat stipendium till stöd fdr uppsatsskrivandet. Storckenfeldt (1893), s. 6. 2

Den här undersökningen vill ge en bild av hur de enskilda telefonnäten såg ut och hur uppköpen av dem gick till, samt också forsöka klarlägga varfor uppköpen ägde rum och vilken betydelse de kan ha haft för utvecklingen av det svenska telefonsystemet.

1.1 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR

Undersökningens syfte är att beskriva de telefonnät som köptes, med avseende på läge, storlek och ägarförhållanden, samt tidpunkt och villkor för respektive köp. Den syftar vidare till att analysera bakgrunden till och betydelsen av köpen.

De frågeställningar jag vill besvara med undersökningen är följande:

. Hur många enskilda telefonnät fanns? . Var var de belägna geografiskt? . Hur stora var de? . Vilka ägandeformer förekom, och hur vanlig var varje ägandeform? . Hur fördelar sig de olika köpen över den aktuella tidsperioden? . Hur mycket kostade telefonnäten? . Vilka villkor var förbundna med köpen? . Vilka eventuella samband kan skönjas mellan variablerna läge, storlek, ägandeform, tidpunkt, köpesumma och villkor?

. Hur kan köp av telefonnät relateras till telegrafverkets övriga utbyggnad av sin telefonverksamhet? . Varför köptes de enskilda telefonnäten? Hur motiverades köpen och vem förespåkade dem? . Vilka invändningar restes mot köpen, och av vem? . Vilken betydelse hade telegrafverkets inköp av enskilda telefonnät för det svenska telefonsystemets utveckling?

Mina frågeställningar kan sägas vara av två slag. De åtta första är direkt relaterade till varandra och kan behandlas genom samma, företrädesvis kvantitativa, undersökning. De fyra sista kräver för sitt besvarande flera kallor och en analys med även kvalitativa inslag.

Undersökningens ämnesbehandlingsdel (kapitel 4) är indelad i fyra avsnitt. 1 det forsta redovisas resultaten av min undersökning beträffande de åtta första frågeställ-ningama i fråga om de mindre telefonnäten.

Ett av telefonnäten, det som tillhörde Stockholms Allmanna Telefon AB - Stockholms Bell Telefon AB, från 1908 AB Stockholmstelefon, var ojämförligt mycket större än de övriga inköpta näten, och genom sin storlek hade det också en annorlunda karaktär än de. Därför är det bolagets nät inte medtaget i min kvantitativa studie. 1 stället behandlar jag det nätet i ett separat avsnitt i kapitel 4; 3 dock är den redogörelsen mer kortfattad och översiktlig, och den bygger inte på någon egen empirisk undersökning.

De fyra sista frågeställningarna behandlas i ämnesbehandlingsdelens tredje och fjärde avsnitt.

1.2 AVGRÄNSNINGAR

Undersökningen omfattar samtliga de telefonnät som omfattas av de köpekontrakt som ingår i mitt källmaterial. Det innebar att undersökningen utsträcker sig i tiden fr%n 1883, då telegrafverket for första gangen köpte ett befintligt telefonnät, till 1935, då verket köpte åtminstone det sista nätet vars kontrakt finns med i materialet. Det är inte omöjligt att något enstaka enskilt telefonnät fanns kvar även efter 1935, även om något eventuellt senare upprättat köpekontrakt inte sparats åt eftervärlden. Efter 1918, då Stockholmstelefon övertogs, hade den enskilda telefonverksamheten inte längre någon praktisk betydelse. Att jag ändå tar med de mycket få telefonnät som fortfarande var fristående på 1930-talet beror på att jag vill undersöka det källmaterial som kontrakten utgör som en helhet, for att få en så fullständig bild som möjligt av fenomenet.

1.3 METOD OCH MATERIAL

Jag har gått igenom alla befintliga köpekontrakt och från dem excerperat uppgifter om läge, säljare, tillträdesdatum, storlek, köpesumma, abonnemangsavgift och övriga villkor. Dessa rådata har jag sammanställt till variabler som jag korsar med varandra for att belysa de olika frågeställningarna.

För min kvantitativa undersökning av telefonnäten använder jag som källmaterial de köpekontrakt som upprättades mellan telegrafverket och säljarna i samband med köpen. Köpekontrakten finns i telegrafstyrelsens arkiv, ordnade i numrerade mappar där förutom kontrakten också eventuella kompletterande handlingar finns bevarade.

Även om det förekommer vissa olikheter i kontraktens utformning - med tiden blev de alltmer standardiserade - är det en rad uppgifter som återfinns i praktiskt taget alla, och det är på denna inom hela urvalet jämforbara information jag baserar min undersökning.

Följande uppgifter förekommer i de flesta köpekontrakt’ : l Säljarens namn - härav framgår det om säljaren är en telefonförening, ett telefonbolag eller något annat.

* Uppgiften om antalet i nätet ingående abonnenterltelefonapparater saknas i ganska mzlnga fall (ca 20% av näten) och är i några fall oklar eller osannolik. 4

l Objektets geografiska läge - oftast preciserat till i vilken ort, socken etc. objektet ligger eller vilka orter, socknar etc. det forbinder. l Tillträdesdatum. 1 allmänhet utfäster sig telegrafverket att ha anslutit anläggningen till rikstelefonnätet till eller inom en viss tid efter detta datum. l Vad som ingår i köpet av ledningar, apparater, tillbehör etc. l Köpesumma - denna bestar ofta av flera delar; ledningar, växelbord och annan utrustning säljs for en i kontraktet fastställd summa, medan telefonapparaterna ofta är abonnenternas egendom och inlöses for en viss summa per apparat. 1 allmänhet är endast den första delsumman jämte inlösespriset per telefonapparat angivna i kontraktet, och totalsumman får raknas fram med hjälp av uppgiften om abonnentantalet. 1 vissa fall betalar telegrafverket endast for telefonapparaterna - den övriga materielen betraktas som vardelös. l Garanterat antal abonnenter. 1 allmänhet ställde telegrafverket som villkor for att ingå avtalet att säljaren garanterade ett visst antal abonnenter. l Abonnemangsavgift efter övertagandet l övriga villkor. Vanligt är att telegrafverket forbinder sig att utrusta nätet med dubbeltrådiga ledningar, behålla den befintliga personalen, behålla befintliga bestämmelser om fria samtal till intilliggande nät eller utföra nybyggnationer inom en viss tid.

Härutöver finns en del villkor och bestämmelser som är unika for ett visst nät eller for vissa grupper av nät. Något som varierar från kontrakt till kontrakt är mängden kompletterande information om anläggningen som är bifogad själva kontraktshandlingen. Ofta finns protokollsutdrag från årsmöte eller bolagsstäm- ma dar beslutet att sälja eller överlåta anläggningen är protokollfort. Ofta finns också en abonnentforteckning eller ett dokument dar undertecknade abonnenter accepterar övertagandet. Vidare kan det ibland timras inventarieforteckningar och kartor över telefonnätet. 1 några fall finns brev eller telegram angående köpet, växlade mellan telegrafverket och säljaren eller mellan telegrafverkets styrelse och dess regionala representant.

Med telefonnät menar jag i det följande en anläggning for telefoni som omfattas av ett köpekontrakt. Till varje kontrakt hör ert telefonnät. Även om ett kontrakt kan omfatta flera nätförgreningar, så raknar jag allt som hör till samma kontrakt som en och samma anläggning. Detta är rimligt eftersom det i samtliga fall rör sig om integrerade anläggningar.

Denna definition av telefonnät gäller oavsett de olika telefonnätens storlek. Som telefonnät raknas alltså har allt från enstaka ledningar till stora system med ett flertal växelstationer och hundratals apparater.

Med min definition av telefonnät får jag lika många telefonnät som kontrakt, nämligen 2 14 stycken. Tidigare forfattare raknar med ett betydligt större antal nät; detta kan antingen bero på att deras definition av telefonnät skiljer sig från min eller att ett antal telefonnät övertogs utan att kontrakt upprättades. Däremot är det inte troligt att kontrakt har forkommit utan att ha lämnat några spar efter sig i Telegrafstyrelsens arkiv. Detta problem diskuteras i ämnesbehandlings- delens avsnitt 4.1.1. 5

UtifZm uppgifterna om telefonnätens läge, och med hjälp av Vår vägkarta (1995) har jag sorterat dem länsvis. Ett alternativ till länsvis indelning hade varit att göra indelningen av telefonnäten efter den indelning av Sverige i sex linjedistrikt som telegrafverket införde från och med 1896. De sex distrikten kallades södra, västra, östra, mellersta nedre, mellersta övre respektive norra distriktet. Distriktsbyråer med ansvar for den löpande verksamheten i respektive distrikt upprättades i Malmö, Göteborg, Norrköping, Stockholm, Gävle och Sundsvall, och i var och en av dessa städer var också en distriktsingenjör stationerad.3 Fördelen med att följa den indelningen skulle vara att man då får en direkt bild av hur stor del av de inköpta näten som hamnade inom respektive distriktsbyrås ansvarsområde. 1 flera fall - dock långt ifrån alla - framgår det av kontraktet eller någon annan till nätet hörande handling vilken distriktsbyrå och distriktsingenjör det köpta telefonnätet skulle sortera under.

Jag har ändå valt att använda länen. De fanns, till skillnad från telegrafverkets distrikt, under hela den undersökta perioden. De är också väl kända for de flesta läsare, och de utgör en naturlig indelningsgrund for en undersökning dar en studie av regionala skillnader ingår.

Variabeln tillträdesdatum har jag vid materialbearbetningen av praktiska skäl förenklat till tillträdesår. Förutom indelningen av teleformäten efter län har jag gjort ytterligare en indelning efter tillträdesår.

Säljarna har jag utifrån deras namn indelat i fem kategorier: föreningar, bolag, privatpersoner, kommuner (och motsvarande) samt okanda. Vid sidan om denna kategorisering har jag också indelat näten efter tidigare ägandeform: kooperativ (föreningar), privat (bolag och privatpersoner), kommunal, statlig och okand.

Till kategorin “okänd” hör endast ett nät. 1 det fallet var kontraktet forkommet och uppgifter om läge, tillträdesdatum, pris etc. hade antecknats på ett annat blad, medan uppgift om säljarens namn saknades. Den statliga ägandeformen företräds också av ett enda nät - det ägdes av Kungl. Elfsborgs regemente. De fyra förhärskande ägarkategorierna är således föreningar, bolag, privatpersoner och kormnuner, representerande kooperativt, privat respektive kommunalt ägande.

3 Telegrafstyrelsens underdåniga berättelse for Ar 1896. Till södra distriktet räknades Malmöhus, Kristianstads, Blekinge och Kronobergs län, Hallands län söder om Varberg samt Kalmar läns södra landstingsområde. Till västra distriktet hörde Hallands län norr om Varberg, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs och Wmlands län samt västra delen av Jönköpings län. Till Osfru distriktet fördes Kalmar läns norra landstingsområde, Jönköpings län utom den västra delen, Östergötlands och Gotlands län, Närke- och Värmlandsdelen av Örebro län samt den del av Södermanlands län som ligger mer än 70 km från Stockholm. Till mellersru nedre distriktet hörde Stockholms stad samt de delar av Södermanlands, Stockholms och Uppsala län som ligger inom 70 km:s avstånd frAn Stockholm. Till mellersto övre distriktet hörde delarna av Stockholms och Uppsala hin mer än 70 km från Stockholm, Örebro län utom Närke- och Värm!andsdelama, Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs län samt Härjedalen i Jämtlands län. övriga Jämtlands län samt Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län raknades till norra distriktet. 6

Till kategorin föreningar har jag fort de säljare som har ordet “telefonförening” i sin benämning i kontraktet. Till kategorin bolag har jag fort inte bara telefonbolag utan alla som säljare förekommande bolag och firmor, såsom järnvägs- bolag, gruvbolag, skogsbolag etc. Som privatpersoner raknar jag de säljare som i materialet står angivna endast med namn och eventuell titel. Till kommun- kategorin har jag fort alla säljare med orden “stad” eller “kommun” i benäm- ningen, samt också de med motsvarande beteckningar, som socken, byaman, kommunalstamma etc.

Som mått på nätets storlek excerperade jag dels antalet i nätet ingående telefonapparater, dels antalet ingående växelbord och antalet linjer i dem. Eftersom antalet telefonapparater var en oftare förekommande uppgift än antal och storlek på växelbord, har jag dock valt att använda enbart antalet telefonapparater som mått på nätens storlek. Antalet telefonapparater är ett bättre mått också därför att en telefonapparat ganska säkert motsvarade en abonnent - abonnenterna i de enskilda näten måste i allmänhet själva hålla med telefonapparat. Däremot vet man ingenting om hur många av växelbordens linjer som nyttjades. Dessutom bör antalet ingående telefonapparater ha varit en betydelsefull faktor for telegrafverket, eftersom det var genom apparatema- abonnenterna man fick in inkomster från nätet. Antal telefonapparater i nätet är också det storleksmått som används av äldre forskare och forfattare.

Jag har gjort en indelning av näten i åtta storleksklasser: nät med 0 telefonapparater, nät med 1-10, nät med 11-20, nät med 21-50, nät med 51-100, nät med lOl- 200, nät med 200-500 samt nät med mer än 500 apparater. Dessa storleksklasser är mina egna och motsvarar inte några vedertagna gränser for vad som kan anses vara ett “stort” eller “litet” telefonnät. Snarast svarar de mot en indelning jag bedömde som praktisk medan jag bearbetade materialet. En nionde grupp utgörs av de nät dar uppgift om antalet telefonapparater saknas.

Även om det i kontrakten ofta finns en uppgift om ett garanterat antal abonnenter -apparater, finns det i flertalet av dessa fall också en bilaga med en abonnentforteckning, vilken alltid omfattar ett betydligt större antal namn. Jag har då antagit att det antal som framgår av bilagan är det som mer sannolikt svarar mot det verkliga abonnentantalet vid övertagandet av nätet. Vidare är det i relativt många fall - 44 nät, ca 20% av det totala antalet - som uppgift om antalet apparater/abonnenter helt saknas. Detta gör variabeln storlek till den svagaste länken i min undersökning, och jag har därför avstått från att göra beräkningar av genomsnittlig nätstorlek per län, år, och ägarkategori.

Köpesumman bestar som tidigare nämnts i flera fall av flera delsummor som fått summeras. Oftast finns dock totalsumman ändå angiven på kontraktet, ditskriven i efterhand, tillsammans med en notering om att betalning erlagts samt datum for denna betalning. 1 några av de fall dar uppgift om antalet telefonapparater saknas har jag endast haft delsumman for anläggningen i övrigt att gå efter. Jag har då tagit med denna summa i undersökningen. Härigenom underskattas troligen telegrafverkets kostnad for vissa nät, och detta är ännu en felkälla i under- sökningen. Det hände dock att telegrafverket avstod från att köpa in abonnenter- 7 nas telefonapparater i samband med köpet av nätet, och detta kan vara fallet i nät med ofullständiga uppgifter om total köpesumma. Hur stor underskattningen blir totalt sett är svart att säga; sannolikt är köpesumman en mindre betydande felkälla i undersökningen än storleken.

Jag har inte gjort någon indelning av telefonnäten efter olika priskategorier. Anledningen till det är att det inte tycks finnas någon konsekvens i prissättningen av de olika enskilda näten; andra faktorer än storlek och materielvarde har uppenbarligen spelat in i många fall. Däremot använder jag köpesumman som en hjälp- variabel vid studierna av näten utifrån deras läge, år for köpet och ägarkategori. Liksom nar det gäller storleksvariabeln avstår jag dock från att beräkna genom- snittspriser per län, år och ägarkategori.

För att göra köpesummorna for alla teleformät jamforbara över tiden har jag raknat om dem enligt Karl Amarks partiprisindex. Detta indextal är forstås inte idealiskt men jag har ändå bedömt det som mer rättvisande än övriga index jag kunnat finna. Medan andra indextal berör vissa enskilda varukategorier, som inte i något fall företer några större likheter med telefonnät, ger partiprisindex en bild av den allmanna prisnivåns förändring över tiden. Det kan därmed också säga någonting om konjunkturläget under olika delar av den period undersökningen galler, och kanske bidra till att forklara den över tiden skiftande intensiteten i telegrafverkets köpverksamhet. Bilaga 10 visar Karl Amarks partiprisindex for åren 1880-1935.

Den övriga informationen jag tagit fram från kontrakten har jag inte strukturerat på det sätt jag beskrivit ovan beträffande läge, år, storlek och köpesumma. För det som faller utanfor dessa komponenter redogör jag i stället i en mer deskriptiv form, utan någon direkt kvantitativ analys.

2 TIDIGARE FORSKNING OCH LITTERATUR

2.1 TELEFONEN SOM STORT TEKNISKT SYSTEM/INFRASYSTEM

Under 1800-talet skedde, eller lades grunden till, stora förändringar i infrastrukturen i de västerländska industrisamhällena. Tekniska innovationer gjordes och utvecklades, och kring dem byggdes det upp strukturer av såväl ekonomisk och social som teknologisk art. Exempel på sådana innovationer är jämvägen, nätverken för gas och elektricitet, telegrafen och telefonen. Senare under 1900-talet har andra innovationer på ett liknande sätt fått hela sociotekniska system uppbyggda omkring sig - exempel på sådana är flygtrafik och telekommunikation.

1 USA har teknik- och vetenskapshistoriker infört begreppet Lurge Technical Systems (LTS) som en samlande beteckning for dessa typer av system. En förgrundsgestalt inom forskningen kring LTS är Thomas P. Hughes. 1 sin studie av de västerländska elsystemens utveckling, Networks of Power (1983), införde 8

Hughes en analysmodell for LTS’ uppkomst, där inte bara rent tekniska utan även sociala, kulturella och institutionella aspekter tillmäts betydelse.

Enligt Hughes’ modell går det att urskilja tre faser i uppbyggnaden av ett LTS. 1 den första fasen sker utvecklingen från uppfinning till innovarion, dar uppfinningen genom att sättas in i ett teknologiskt men också ekonomiskt och politiskt sammanhang far en funktion och blir intressant ur en nyttosynpunkt. 1 nästa fas sker en överföring av innovationen till andra miljöer än den dar den uppkom. De system som byggs upp kring innovationen kan anta mycket varierande former beroende på de geografiska, politiska, rättsliga och kulturella omstandigheterna. Stor betydelse har också kreativiteten hos systembyggarna i den nya miljön, såväl på den tekniska som den organisatoriska och finansiella sidan. 1 den tredje fasen tillväxer systemet, och det går via en period av konkurrens mot konsolidering. 1 denna fas blir effektivitet, rationalisering och ökad kapitalintensifiering dominerande mål, och de ingenjörer som hittills fore- trädesvis styrt systemet får nu lämna plats for ett mer organisatoriskt och finansiellt inriktat ledarskap.4

Den svenske teknikhistorikem Arne Kaijsers forskning är också inriktad på stora tekniska system. Kaijser använder dock i stället for LTS begreppet injhsystem, ett ord som är bildat med ordet infrastruktur som förebild men som bättre understryker att det i sammanhanget inte rör sig enbart om fasta anläggningar utan också om flöden, av varor, människor eller information. 1 sin bok Z fädrens spår. (1994) analyserar Kaijser de svenska infrasystemen med avseende på deras funktioner, egenskaper, dynamik och betydelse for samhällsutvecklingen. Han ger också en redogörelse for den svenska statens relation till infrasystemen i ett historiskt perspektiv, samt skisserar de framtida möjligheterna att utforma och utveckla infrasystemen på bästa sätt under nya och växlande forutsättningar.

Infrasystemens egenskaper analyseras av Kaijser utifrån fyra perspektiv: tekniskt, geografiskt, ekonomiskt och institutionellt. Ur teknisk synvinkel bestar ett infrasystem dels av ett fast nätverk, dels av det jlöde som flyter genom detta nätverk. Systemet utbyggs och underhålls av en nätverksförvaltare. För att systemet skall fungera krävs att dess komponenter är samordnade till en fungerande helhet, en systemarkitektur. Man skiljer mellan infrasystem med stark respektive svag koppling mellan de tekniska delarna av systemet. Till de förra hör ledningsbundna energi - och kommunikationssystem samt sparbundna trafiksystem - telefonsystemet hör alltså till denna grupp. De starkt kopplade systemen kräver for att fungera tillförlitligt en mycket noggrann samordning av flödet, ett krav som påverkat deras organisationsstruktur. Ofta är det samma organisation som svarar for såväl byggande och underhåll som driften av flödet - organisationen är samtidigt nätverksförvaltare och systemoperatör. Till infrasystem med svag koppling mellan de tekniska komponenterna raknas icke- sparbundna transportsystem, icke-ledningsbundna energisystem, radio, TV samt postsystemet. För dem är systemkraven på de tekniska komponenterna betydligt lägre - t. ex. kan vitt skilda typer av fordon, fartyg och flygplan utnyttja en väg,

' Joerges( 1988),s. 12. 9 en hamn respektive en flygplats. Behovet av en direkt, centraliserad samordning av flödet är litet - samordningen kan åstadkommas med hjälp av regelverk och normer som alla användare forväntas folja.5

Infrasystemens geografiska egenskaper har främst tre aspekter: utbredningen, strukturen och formen. När det gäller utbredning skiljer man mellan lokala, regionala, nationella och internationella system. 1 fråga om shukfuren använder man begreppsparet distribution och transmission nar det är fråga om system som å ena sidan har finmaskiga lokala nät som nar enskilda konsumenter (distribution), och å andra sidan stamnät på regional och nationell nivå (transmission). Telefonsystemet är ett typiskt exempel på ett sådant system. Beträffan- de formen skiljer man mellan system med punkt-, linje- och ytform. Punkt- formiga system är åtkomliga för brukarna endast på vissa punkter - flyg, sjöfart och jämväg är exempel på sådana system. Linjeformiga system är åtkomliga längs sina lankar - hit hör vägar och ledningsbundna energi- och kommunikationssystem, och alltså också telefonen. De ytformiga systemen är åtkomliga överallt inom sitt utbredningsområde - detta gäller radio, TV och mobiltelefon.6

Ur ett ekonomiskt perspektiv finns två grundproblem med infrasystem: dels hur man skall finansiera uppbyggnaden av nätverket, dels hur man skall prissätta flödet. Uppbyggnaden av ett infrasystem är oftast forknippad med en stor osäkerhet. 1 synnerhet de starkt kopplade infrasystemen kräver stora initial- investeringar, och de anläggningar som måste byggas har lång livslängd samtidigt som de är geografiskt bundna och saknar alternativt varde utanfor systemet. Det är samtidigt svart att bedöma den framtida efterfrågan av ett nytt systems tjänster, och det är också svårt att få ut en vinst som står i proportion till systemets nytta. Dessutom har åtminstone historiskt sett funnits en risk for konkurrerande system. Detta var fallet med gassystemet i London vid mitten av 1800-talet, då det fanns tre bolag vars ledningar trängdes och som for att överleva konkurrensen måste hålla priserna uppe - konsumenterna gynnades inte. Det var med den situationen i åtanke som John Stuart Mill myntade begreppet naturligt monopol - han menade att ett enda gasbolag skulle kunna hålla lägre taxor och ändå gå med vinst; system sådana som detta har stordrifrsfördelar.7

Prissättningen av infrasystemens tjänster är också problematisk. Flera olika typer av krav finns eller har funnits: Prissättningen skall vara rättvis for olika användarkategorier, den skall ta hänsyn till konkurrenskraften på olika marknader och den skall bidra till ett effektivt utnyttjande av systemen under beaktande av extema effekter.*

1 det institutionella perspektivet fokuseras på ägandeforhållanden, organisationsstruktur och rättsliga ramar. Lika väl som de tekniska komponenterna i ett infra-

5 Kaijser (1994), s. 50 ff. 6 Ibid., s. 55 f. ’ Ibid., s. 57 ff. ’ Ibid., s.62 f. 10 system måste vara anpassade till varandra måste även de tekniska och institutionella delarna av infrasystemet vara det.’

De ägurintressen som bygger upp eller driver ett infrasystem kan vara av olika typer. Kapitalorienterade ägarintressen är privata bolag, vars främsta syfte är att generera en vinst for sina ägare. Nar politiska organ på kommunal, regional eller nationell nivå bygger upp infrasystem i egen regi är motiven oftast att systemen direkt eller indirekt gynnar alla medborgare, att det offentliga kan påskynda systemens utformning samt att ett offentligt ägande garanterar att systemens utformning sker med breda sociala och regionala hansyn - man talar har om samhällsorienterade ägarintressen. Brukurorienterade ägarintressen är rådande i de fall dar brukarna själva bygger upp infrasystem. Det har varit mycket vanligt, inte minst i de nordiska länderna, att lokala väg-, eldistributions- och telefon- föreningar byggt upp infrasystem på landsbygden eller mindre tätorter dar privata bolag inte ansett det vara lönsamt. Syftet har varit att ge brukarna tillgång till systemens tjänster till lägsta möjliga kostnad.”

Infrasystemens organisationsstruktur kan beskrivas med graden av vertikal respektive horisontell integration. Såväl graden av vertikal integration, i vilken grad länkarna i olika produktions- och distributionsled är organisatoriskt samordnade, som graden av horisontell integration, i vilken grad potentiellt konkurrerande system och delsystem är organisatoriskt samordnade, är beroende av den tekniska kopplingsgraden inom ett infrasystem. System med en stark koppling mellan de tekniska komponenterna - de spar- och ledningsbundna systemen, däribland telefonsystemet - är vanligtvis starkt integrerade såväl vertikalt som horisontellt, medan de svagt kopplade systemen med sina mindre samordningsbehov i allmänhet är svagare integrerade.”

1 fråga om lagur och regelverk som en aspekt av infrasystemens institutionella utformning kan man tala om tre nivåer: det allmänna lag- och regelverket, specifika lagar och förordningar avsedda att reglera de organisationer som bygger och driver vissa infrasystem, samt de interna regelverk som i allmänhet utvecklas inom varje infrasystem. Detta sistnämnda har dels tekniska aspekter, som fastställande av standarder, dels ekonomiska aspekter, främst principer for prissättningen av systemets tjänster.i2

Kaijsers analys vad gäller telefonsystemet kan sammanfattas enligt följande: det är ett i tekniskt avseende starkt kopplat system som i ett geografiskt perspektiv är linjeformat, ur ett ekonomiskt perspektiv kräver en stor initial investering och

9 Ibid., s. 63. Kauser refererar ett exempel där sa inte var fallet: Bolaget som 1825 byggde Englands första allmänna jämväg hade kanalsystemet som förebild och organiserade sin verksamhet på samma sätt, det vill säga att vem som helst, mot erläggande av avgift till bolaget, fick trafikera jämvägen med egen vagn dragen av häst eller lokomotiv. Verksamheten fungerade inledningsvis men i takt med att trafiken ökade blev mötena och stockningarna allt fler och restiderna allt längre - systemets tekniska och institutionella delar var inte anpassade till varandra. ” Ibid., s. 65 ff. ” Ibid., s. 67 f. ‘* Ibid., s. 69 f. 11 utgör ett naturligt monopol, samt ur ett institutionellt perspektiv är starkt integrerat. 13

Denna analys kan relateras till mina fyra senare frågeställningar, och då i synnerhet till den sista, om nätinköpens betydelse for det svenska telefonsystemets utveckling. Denna frågeställning kan med en annan formulering lyda: vilken betydelse hade övergangen från brukar- och kapitalorienterade ägarint- ressen till samhällsorienterade ägarintressen for det svenska telefonsystemets utveckling?

2.2 TELEFONSYSTEMETS UPPKOMST 1 USA, FRANKRIKE OCH TYSKTAND

Louis Galambos, Catherine Bertho-Lavenir och Frank Thomas har med utgångs- punkt i Hughes’ modell for framväxten av ett LTS analyserat telefonsystemens uppkomst och utveckling i USA, Frankrike respektive Tyskland. Här följer sammandrag av deras resultat - för USA:s del utökat med ytterligare ett par forfattare. Dessa redogörelser är avsedda att utgöra en bakgrund till och jamforas med motsvarande utveckling i Sverige.

2.2.1 Telefonsystemet i USA

Louis Galambos (1988) har med utgångspunkt i Hughes’ modell gjort en analys av det amerikanska telefonsystemet. Uppfinnaren Alexander Graham Bells patent gällde i USA till 1895, och fram till dess hade det av honom grundade bolaget monopol på telefonin. 1 ett första skede gick dock verksamheten trögt eftersom man hade svart att hitta finansiärer som trodde på uppfinningen. (Bell försökte sälja patentet till Western Union, det ledande telegrafbolaget, for 100 000 dollar. Direktören William Orton avvisade anbudet med orden “What use could this Company make of an electrical toy?“‘4) Bristen på resurser gjorde att Bellbolagets telefonsystem under de första aren av nödvändighet fick en decentraliserad struktur med stor frihet for lokala agenter, och lokala variationer förekom både i fråga om materiel och tekniska lösningar. Efterhand forbättrades Bellbolagets finansiella situation samtidigt som man i skydd av patentmonopolet gradvis utvecklade växel- och överföringstekniken, och man tog kontroll över sina agenter och lokala bolag for att forsäkra sig om att teknisk standardisering och koordination skulle uppnås.15

1 synnerhet under de sista åren av monopol prioriterade Bellbolaget höga vinster framfor teknisk utveckling och utbyggnad av telefontjänsten till en bredare allmänhet. Man koncentrerade sin utbyggnad till lukrativa storstadsmarknader

” Ibid., s. 74. ” Aronson (1977), s. 15 f. ” Galambos (1988), s. 136 ff. 12

och struntade i landsbygd och mindre städer. Nar monopolet upphörde 1895 uppkom omedelbart en rad konkurrenter som var inställda på att möta efterfrågan på telefontjänster hos de kundgrupper som Bellbolaget dittills ignorerat. Priserna tvingades ned och telefonen spreds till bredare folklager. Samtidigt började också statsmakten, på lokal, delstatlig och federal nivå, spela en aktiv roll for systemets fortsatta utveckling genom att införa åtgärder for reglering av och en viss kontroll över telefonmarknaden.‘6

De nya forutsättningarna ledde på sikt till grundläggande forandringar i Bellsystemet. Man forsökte i kampen mot konkurrenterna utnyttja sitt övertag inom långdistanstelefonin, och dotterbolaget for detta, American Telephone and Telegraph Company (AT&T) gjordes 1900 till det centrala bolaget inom koncernen. AT&T expanderade kraftigt, men måste finansiera sin tillväxt genom lån och fick 1907 stora finansiella svarigheter. En grupp finansiärer utsåg då Theodore N. Vail till företagsledare, och under hans ledning återtick AT&T en ledande ställning i amerikanskt telefonväsende. 1 kraft av sin hegemoni på de lönsamma storstadsmarknaderna expanderade AT&T gradvis ut från dessa, genom att köpa upp konkurrenter men också genom att låta konkurrerande bolag anknytas till Bells långdistanslinjer, något som gjorde dessa bolag beroende av AT&T. Under 1910-talet var AT&T på väg att åter skaffa sig ett totalt monopol på den amerikanska telefonmarknaden med expansion och integration såväl horisontellt som vertikalt (tillverkare av telefoner, utrustning m. m.). Nu blev dock koncernens verksamhet ett fall for antitrustlagstiftningen, och under i stort sett hela 1900-talet har AT&T varit föremål for granskning av domstolar och federala kommissioner.”

Galambos menar att det är i och med att Vails mer organisatoriskt och professionellt inriktade ledarskap slår igenom som telefonsystemet kan sägas ha blivit ett fullvuxet LTS enligt Hughes’ modell. Han pekar också på den betydelse staten haft under systemets uppbyggnadsskeden, först enom patentlagstiftningen %? och senare genom regleringar och antitrustlagstiftning.

Alfred D. Chandler poängterar också den professionelle företagsledarens roll for utvecklingen av system av den här typen. 1 sin bok The Visible Hund (1977) framhåller Chandler de under 1800-talet framvaxande jämvägsbolagens betydelse for utvecklingen av massproduktion, massdistribution och masskonsumtion, men också för framväxten av den professionella företagsledarrollen. Den organisationsstruktur som först utvecklades i jämvägsbolagen togs snart upp av den övriga transport- och kommunikations- sektorn. Theodore N. Vail, som innan han utsågs till direktör for AT&T gjort karriär inom United States Rail Mai1 Service, ses av Chandler som en god

” Ibid. ” Ibid., s. 140 ff. Efter ett domstolsutslag 1984 avsöndrades från koncernen dess 22 lokala telefonbolag och sammanfördes till sju fristående regionala bolag (“Baby Bells”) medan driften av fjärrnätet fortfarande lag kvar i AT&T. ” Ibid.. s. 150. 13 representant för den samtidigt visionära och organisatoriskt begåvade ledartyp som fick sitt genombrott inom dessa branscher.‘9

David Gabel (1994) har granskat AT&T:s agerande under perioden av konkurrens på den amerikanska telefonmarknaden. Enligt honom använde sig AT&T ofta av predatory pricing, det vill säga att man genom priskrig tvingade en konkurrent att ge upp eller uppgå i AT&T:s system. 1 kraft av sin storlek kunde AT&T driva vissa nät, där man hade konkurrens, med forlust, medan man kompenserade sig genom att ta ut högre priser i de delar av landet där man hade monopol. Konkurrenterna, som i allmänhet var lokalt eller regionalt forankrade, hade inga möjligheter att i längden stå emot när AT&T utsatte dem för predatory pricing, och denna aggressiva prissättning kan tillskrivas stor betydelse vid AT&T:s återerövring av marknaden. Andra verkningsfulla åtgärder som använ- des var att i domstolar bekämpa de prisandringar som lokala myndigheter gav de oberoende telefonbolagen tillstånd till, köpa upp de oberoende bolagens leveran- törer samt muta eller hota deras finansiärer.20

2.2.2 Telefonsystemet i Frankrike

Catherine Bertho-Lavenir (1988), som undersökt det franska telefonsystemets tillblivelse, ansluter sig till Hughes’ uppfattning att stora tekniska systems utveckling delvis styrs av faktorer relaterade till vetenskap och internationell ekonomi, gemensamma for alla länder, och delvis av faktorer unika for varje land, relaterade till den ekonomiska karaktaren, det politiska livet och de kulturella traditionema.2’

Det franska telefonväsendet rakade enligt Bertho-Lavenir under sin uppbyggnad ut for många problem, såväl politiska och finansiella som kulturella. Telefonen gjordes 1879 till ett statligt monopol, men regeringen beslöt att staten inte själv skulle utveckla verksamheten utan ge koncession till privata bolag. Ett bolag, Société générale du Téléphone (SGT) fick koncessionen i Paris, Rouen, Le Havre och andra städer, och genom sammanslagningar tick detta bolag inom tio år i det närmaste monopol. Dock gällde koncessionerna bara fyra år i taget varefter ny ansökan måste lämnas in, vilket avskräckte bolaget från att göra stora investeringar. 1889 förstatligades telefonväsendet. Orsakerna till det är inte helt klara men har troligen dels att göra med opinionens missnöje med SGT:s allt starkare monopolställning, dels att regeringen hade andrat uppfattning och nu menade att endast staten kunde sköta systemet på ett effektivt och for alla intressenter positivt sätt.22 l9 Chandler (1977), s. 20 1 ff. *’ Gabel(1994), s. 543 ff. *’ Bertho-Lavenir (1988), s. 159. ** Ibid., s. 160 f. Att de tekniska systemen i Frankrike i hög grad betraktades som hemmahörande i den politiska sfàren visas av det franska telegrafverkets öde. Telegrafverkets administration var känd för sina bonapartistiska sympatier, och det var till stor del därfor som den nyligen återupprättade Republikens regering 1878 sammanslog verket med det betydligt större postverket, vars ledning bestod av lojala republikaner. Den statliga telefonverksamheten ställdes inför stora finansiella problem, eftersom parlamentet vägrade att tillskjuta de medel som skulle behövas för en integrerad nationell utbyggnad av telefonsystemet. Följden blev att de städer som ville ha telefonnät själva måste finansiera dem, något som oftast skedde genom lokala bankers forsorg. En stor mängd (ungefär 14 000) små lokala telefonnät byggdes, medan uppbyggnaden av förbindelselinjer och långdistanslinjer blev eftersatta.23

Telefonsystemets problem var dock inte enbart ekonomiska. De franska hushållen tycks ha efterfrågat telefonen i ganska liten utsträckning. Post och telegraf var väl utbyggda och det franska samhället hade inget större behov av att komplettera dem med telefonen. Skillnaderna gentemot situationen i USA hade forstås till stor del att göra med avstånd och folktäthet i respektive land, men var troligen också delvis av kulturell art. Telefonsystemets ineffektivitet hade säkert också betydelse for folkets ointresse, liksom att det franska samhället under 1910-talet när kriget stod for dörren hade andra prioriteringar än telefoner åt allmänheten.24

2.2.3 Telefonsystemet i Tyskland

Frank Thomas (1988), som utifrån Hughes’ modell har undersökt det tyska telefonsystemets framväxt, konstaterar att telefonen relativt tidigt blev etablerad i Tyskland. 1877 infördes den av det statliga post- och telegrafverket RPTV som hjälpmedel till telegrafen. Generalpostmästaren Heinrich Stepharr, själv tidigt en telefonentusiast, ville redan då bygga ut telefonnät i WTV:s regi, men då föll projektet på grund av svag efterfrågan hos konsumenterna. När det internationella Bellbolaget 1880 ville etablera sig i Tyskland, beslöt Stepharr att tolka lagstifi- ningen så att telefonen föll inom det statliga telegrafmonopolet, en tolkning som han i efterhand inhämtade rikskansler Bismarcks bifall till. RPTV började nu bygga telefonnät runt om i Tyskland. Ett villkor for att en ort skulle få telefonnät var att minst 50 abonnenter anmälde sitt intresse, och priserna sattes så att de inte bara skulle täcka kostnaderna för telefonnätets egen anläggning och drift utan också kompensera RPTV for det forväntade bortfallet i telegramintäkter.25

Trots relativt höga avgifter tilltog det allmänna intresset allt mer under 1880- talet, fler och fler nät byggdes och forbands med varandra. 1892 kom en lag som fastslog det statliga telefonmonopolet med undantaget att andra fick driva telefonnät i regioner som forbisågs av RPTV. Denna lag blev ett incitament för RPTV att bygga telefonnät på så många platser som möjligt, för att förekomma eventuella konkurrenter. Dock var telefonen under de första decennierna främst en angelägenhet for företagare och affärsmän i städerna, och handelskammare och lokala politiker var grupper som drev på telefonväsendets utveckling lokalt

” Ibid., s. 162 f. 24 Ibid., s. 163. *’ Thomas (1988), s. 180 ff. 15 och regionalt - det var av största vikt att inte ha sämre kommunikationer än konkurrenterna på andra orter. Telefonstationer for allmänheten och, från omkring 1900, lägre avgifter, gjorde telefonen populärare och efterhand mer utbredd i bredare befolkningsskikt.26

2.3 FORSKNING OCH LITTERATUR OM DET SVENSKA TELEFONSYSTEMETS HISTORIA

Det svenska telegrafverkets historia har skildrats i ett omfattande verk, till större delen forfattat av verkets mångårige ekonomidirektör Hans Heimbtirger. De båda band som tar upp tiden som är aktuell for denna undersökning, 188 1-1902 respektive 1903-1920, är i sin helhet skrivna av Heimbtirger. Förutom att han hade tillgång till såväl hela telegrafverkets arkiv som till en rad informanter med personliga minnen är han också den förste som i större omfattning bearbetat riksdagstryck och regeringsprotokoll angående telefonväsendet. Dessvärre ger Heimbtirger i sin framställning inga källhanvisningar, något som i hög grad forsvarar for hans efterföljare.

Den historik över det svenska telefonväsendet som föregick Heimbtirger är av mycket liten omfattning. 1887 utkom en kortfattad redogörelse for Stockholms Allmänna Telefonaktiebolags första verksamhetsar - bolaget bildades 1883. 1893 gav telegrafverkets generaldirektör Storckenfeldt ut en skildring av det första decenniet av statlig telefonverksamhet. Erik Ekeberg, från 1909 verksam som telefondirektör i Göteborg, utgav från 1920 en serie om fyra tekniska handböcker i telefoni, varav den första innehöll en kortfattad skildring av telefonens historia internationellt och i Sverige.

1 samband med Telegrafverkets lOO-årsjubileum 1953 - det var for övrigt då som namnet ändrades till Televerket - utkom en mer populärvetenskaplig historik, Telelandet Sverige av Torsten Althin. Andra korta och populärvetenskapligt utformade översiktsskildringar är Einar Malmgrens Bilder ur svensk telehistoria (1972) och K.V. Tahvanainens 140 år i ledningen - Televerket 1853-1993 (1993).

Bland nyare, mer vetenskapligt inriktade verk på området marks Peter Anders- sons Telekommunikation förr och nu - med exempel från östergötland (1987) där forfattaren beskriver telefonväsendets utveckling ur ett regionalt perspektiv. En liknande ansats har Åke G. Sjöberg i sin korta uppsats En regional innovationsstudie - telefonen på Gotland under 1800-talets sista decennier (1971).

Telefon AB L M Ericssons historia, som i hög grad har varit sammanflätad med det svenska telefonsystemets, har i sin tidigare del - fram till 19 18 - skildrats av Hemming Johansson, som var företagets verkställande direktör åren 1909-1925. Johansson hade tänkt skriva en historik i flera band, men hann bara ge ut det första, som utkom 1953. Till företagets 1 OO-årsjubileum 1976 skrevs ett verk i tre band, varav två skildrar företagets ekonomiska historia 1876-1932 respektive

26 Ibid., s. 188 ff. 16

1932-1976 och skrevs av Artur Attman, Jan Kuuse och Ulf Olsson, medan det tredje bandet är en teknikhistorisk skildring, forfattad av Christian Jacobaeus.

Claes-Fredrik Helgesson behandlar i uppsatsen Omvandling i tekniska system - Avvecklingen av den manuella växeltekniken i det svenska telenätet (1991) övergangen från manuell till automatisk växelteknik i det svenska telefonsystemet, som tog sin början i de största städerna på 1910-talet och var fullständigt genomförd i övre Norrland först i början av 1970-talet. Helgesson menar att införandet av automatteknik först initierades av problemen med att åstadkomma en effektiv telefontrafik i de mycket stora växelstationer som krävdes i de större städerna.

Eric Beckman har i uppsatsen Telefondebatten i riksdagen - en studie i argumen- tering om statligt engagemang under perioden 1884-1918 (1995) gjort en sammanställning och analys av den debatt som fördes i riksdagen om graden av statligt engagemang i telefonsystemet under de år då omstruktureringen av systemet ägde rum. Beckman urskiljer tre perioder, då debatten fokuserades på något skilda frågeställningar. Under den första perioden, som i stort sett sammanfaller med 1880-talet, är frågan främst om staten skall engagera sig i telefonverksamhet över huvud taget. Nästa period är under 1890-talet, då beslut fattats om byggande av ett rikstelefonnät och diskussionen gä!ler om de lokala näten skall ägas av staten eller inte. Den tredje perioden sträcker sig från omkring 1900 till 19 18 och frågan är nu om staten skall ta över Stockholmstelefons nät. Beckman konstaterar att riksdagens majoritet från 1880-talet och framåt gradvis förändrade sin uppfattning beträffande statlig uppbyggnad och drift av telefonsystemet, från att betrakta telefonen som angelägenhet helt for enskilda intressen, över att fororda enskild drift under statlig kontroll, att staten skulle driva interurbana ledningar och enskilda de lokala näten, till slutligen att staten borde driva hela landets telefonväsende.

Kapitel 3 i detta arbete är baserat på tidigare litteratur, och då i första hand Heimbtirger. Även avsnittet 4.2 i ämnesbehandlingsdelen, som behandlar Stockhorns Allmanna Telefon AB/AB Stockholmstelefon, bygger till största delen på Heimbtirger. Avsnitt 4.3, som behandlar argumenten i frågan om köp av de enskilda telefonnäten, är baserat på Beckman. 1 avsnitt 4.1, som bygger på min egen undersökning, tar jag i några fall in Heimbtirger, men också Andersson och Sjöberg. 17

3 BAKGRUND - DET SVENSKA TELEFONSYSTEMETS UPPKOMST

“Härtill kommer dessutom, att säkerheten vid uppfattandet af meddelanden på ljudväg icke på långt när är den samma, som då de framkomma i skrift, och att med afseende härpå med allt skäl kan tillämpas den gamla satsen: ‘verba volant, scripta manent’. ‘J’

Citatet ovan är ett vittnesbörd om den skepsis som det svenska telegrafverkets ledning hyste mot telefonen nar den först introducerades i Sverige. År 1879, nar uppfinningen funnits på den svenska marknaden i två år men dittills endast använts for att åstadkomma forbindelse mellan två platser, togs det forsta initiativet till ett verkligt telefonnät med apparaterna kopplade till en gemensam telefonstation. Det var tre kommissarier vid Stockholms telegrafstation, Lybeck, Bratt och Recin, som tog detta initiativ, och på forfrågan förklarade telegrafstyrelsen att inget hinder mötte från deras sida. Telegrafkommissarierna bildade i februari 1880 Stockholms telefonbolag, men for att få tag på apparater måste man vända sig till The International Bell Company of New York. Detta bolag övertog aktiemajoriteten, och det nya bolaget Stockholms Bell telefonaktiebolag kunde 1 september 1880 öppna Sveriges första telefonstation, med 12 1 abonnenter.*’

Telegrafstyrelsen blev i efterhand starkt kritiserad for att den, som det senare tycktes, så lättvindigt hade låtit privata intressenter ta hand om telefonen. Det var dock, innan något telefonnät ännu blivit anlagt i landet, knappast möjligt att forutse den snabba utveckling inom telefonverksamheten som skulle följa de närmaste aren. Telegrafverket hade inte heller, till skillnad från sina motsvarigheter i de flesta andra europeiska länder, monopol på telegraf- verksamhet. 1 de länder dar statligt telegrafmonopol rådde kunde det göras gällande att telefonen var en variant av telegrafen och därför en del av monopolet. Det svenska telegrafverket hade inte motsvarande legala möjlighet att göra anspråk på telefonen, även om man hade haft intresse av att göra det.*’

Även om telegrafstyrelsen från början inte till fullo såg den nya uppfinningens potential tog man den ganska snart i sin tjänst som ett komplement till telegrafen; många telegrafstationer utrustades med telefonlinjer till de största kunderna for att slippa den tidsfördröjning som telegramutbärningen innebar. Telegrafverkets första attityd till telefonen kan betecknas som passiv, men ändå välvillig.30

Telefonverksamheten i Sverige utvecklades dock under 1880-talet oerhört snabbt. Bellbolaget anlade telefonnät i Göteborg, Malmö och Sundsvall, som alla togs i bruk 1881.31 Bellbolagets höga abonnemangspriser i Stockholm - mellan 160 och 280 kronor om aret beroende på avståndet till telefonstationen, en

” “Det talade ordet forgår, det skrivna bestar”. Ur telegrafstyrelsens första utl&nde om f;lefonen 1877, efter Tahvanainen (1993), s. 17. Heimbürger (193 l), s. 9. 29 Beckman (1995) s. 13. ” Kaijser (1994), s. 115. 3’ Heimbürger (193 l), s. 9. 18 prissättning som bolaget kunde tillåta sig så lange det hade monopol - hade dock en starkt begränsande effekt på telefonens spridning och väckte stort missnöje i den tidiga abonnentkretsen, vilken till största delen bestod av affärsmän3* Våren 1883 bildades ett konkurrerande telefonbolag, Stockholms Allmanna Telefonaktiebolag (SAT), vars syfte var att “till ett billigare pris tillhandahålla allmänheten telefon, och i hvilkets bolagsregler skulle intagas stadgande som afsåge att förekomma, det bolaget på abonnenternas bekostnad erhölle en alltfor stor vinst” .33 Initiativtagare till det nya bolaget var civilingenjör Henrik Tore Cedergren, en av de första telefonpionjärerna i Sverige - redan i december 1877 installerade han en telefonforbindelse mellan sin fars juvelerarbutik och sin bostad - och en av dem som tidigast såg det nya tidsbesparande kommunikations- medlet som en samhällsekonomiskt viktig angelägenhet.34

Lars Magnus Ericsson hade 1876 startat en elektromekanisk verkstad i Stock- holm. Verksamheten var de första aren tämligen blygsam och omfattade mest enklare tillverkning samt reparation av apparater och instrument, bland annat for telegrafverket. Nar Ericsson 1878 fick in amerikanska telefonapparater for reparation och justering fick han sådan kunskap om telefoners konstruktion att han ansåg sig kunna starta egen tillverkning - några hindrande patent fanns inte i Sverige.3s

Cedergren, som for sin telefonrörelse inte kunde rakna med apparatleveranser från Bellkoncernen, inledde ett samarbete med Ericsson. Detta samarbete skulle visa sig ytterst lyckosamt for båda parter. SAT fick en inhemsk leverantör som kunde producera såval telefonapparater som växelbord till lägre pris och högre kvalitet än de importerade amerikanska, och kunde därigenom konkurrera effektivt med Stockholm Bell - man höll avgifter som var cirka hälften av Bells och hade redan efter ett års verksamhet mer än 1000 abonnenter36. Konkurrensen tvingade Bell att sanka sina priser, och följden av kampen mellan de båda bolagen blev att Stockholm vid mitten av 1880-talet var den stad i Europa som hade flest telefonapparater, raknat inte bara i relation till invånarantalet utan också i absoluta ta13’. (Tabell 1 visar en jämförelse mellan invånarantalet och antalet telefonabonnenter i Stockholm och ett antal andra europeiska huvudstäder år 1885.) 1888 tvingades Stockholm Bell att ge u p, och aktiemajoriteten såldes P, till SAT, varefter samtrafik infördes mellan näten.

” Malmgren (1972), s. 28. ” Stockholms Allmänna Telefonaktiebolag (1887), S. 2. 34 Attman, Kuuse & Olsson (1976). s. 5. ” Jacobaeus (1976), s. 19. 36 Malmgren (1972), s. 28. ” Stockholms A/Imänna Telefonaktiebolag (1887), s. 14. ‘* Attman, Kuuse & Olsson (1976), s. 27. Tabell 1. Antalet invånare och telefonabonnenter i 12 europeiska huvudstäder 1885.

Stadens namn Antal Antal Abonnenter per 1000 invånare abonnenter invånare %0c!ch0lm 215 000 4 832 22,5 Helsingfors 46 000 575 12,5 Rom 300 000 2 054 6,4 Köpenhamn 214 000 1336 4.9 Amsterdam 335 000 1 195 376 Berlin 1 280 000 4 248 3,3 Bryssel 380 000 803 2,1 Paris 2 800 000 4 054 1,4 S:t Petersburg 850 000 1 100 1,3 London 4 765 000 4 193 099 Wien 1200 000 946 0,s Madrid 477 500 270 0,6 Källa: Stockholms Allmänna Telefonaktiebolag (1887), s. 14.

Också for L.M. Ericssons verkstad tick samarbetet med SAT mycket positiva effekter. Konkurrensen och målsättningen om en konsekvent lågtaxepolitik gjorde att SAT ställde krav på såväl hög teknisk standard som lågt pris, och i fråga om produktutveckling hade den nära samverkan med SAT en avgörande betydelse för firmans framtid. Tillsammans konstruerade man bland armat redan 1883 automatiska kopplingsanordningar, så att flera abonnenter med lägre samtalsfrekvens kunde dela på samma linje - något som innebar att abonnemangsavgiften kunde sankas, och därmed bidrog till ännu större spridning av telefonen i Stockholm. Ett annat exempel är handmikrotelefonen (hörtelefon- delen och mikrofondelen förenade till en enhet), som konstruerades av L.M. Ericsson 1884 efter en idé av en ingenjör vid SAT.39

L.M. Ericssons produkter fann också andra kunder. Redan 1881 tillkom de första telefonföreningarna, i Eskilstuna, Gävle, Linköping, Norrköping, Västerås och Örebro. Aret därpå anlades av föreningar, eller i något fall av privatpersoner, nät i bland annat Borås, Hudiksvall, Helsingborg, Jönköping, Kalmar, Karlskrona, Karlstad, Kristianstad, Köping, Motala, Nyköping, Oskarshamn, Uppsala, Visby och Ömsköldsvik. 1883 tillkom nät i 12 nya städer, 1884 ytterligare ett tiotal. Telefonförenin ar bildades också på landsbygden, vanligen med anslutning till närmaste stad.4%

Telefonföreningarna kännetecknades av synnerligen enkel administration, lägsta möjliga priser och stor självbestämmanderätt for abonnenterna, som alla var delägare i föreningen. Avgiften bestämdes från år till år efter behovet for utgifter till lokal och betjäning, medan var och en vanligen ombesörjde underhållet av sin egen ledning. 1 90 telefonföreningar med tillsammans 5 000 apparater var årsavgiften i medeltal endast 23 kronor - till det får dock läggas anläggnings- kostnaden som i allmänhet uppgick till 200-2.50 kronor.4’

39 Ibid., s. 74 ff. 4o Heimbiirger (1931), s. 38. 4’ Ekeberg (1920), s. 44. 20

Inledningsvis var telefonföreningarna enbart lokala företeelser, eftersom den tidigaste tekniken endast tillät samtal på upp till någon mils avstånd. Men tekniken forbättrades snabbt, samtidigt som näten blev fler, och det blev möjligt att knyta samman teleformät i närliggande orter. Tidigt på våren 1882 kunde man i tidningarna läsa om planer på anläggandet av telefonledningar mellan olika städer, och sarskilt långt framskridna var planerna på att forbinda Norrköping, Linköping och Söderköping.42

Genom att städer kunde knytas samman med telefonledningar framstod nu telefonen som en konkurrent till telegrafen. Telegrafverkets hållning till telefonen ändrades till att bli defensiv, något som först kommer till uttryck i en framställan till regeringen i april 1882. Telegrafstyrelsen påminde där om att telegrafen drevs for att främja landets näringsliv, utan något vinstsyfte for statens del. Telegrafnätet hade därför utsträckts även till landsdelar där inkomsterna av trafiken inte täckte utgifterna for drift och underhåll. Dittills hade dock underskottet från lågt trafikerade delar av nätet kunnat uppvägas av överskott vid telegrafstationerna i större städer och i de mer tätbefolkade delarna av landet. 1 och med att telefonforbindelser anlades just i de for telegrafverket lönsamma områdena riskerade verket att få sin ekonomi så forsamrad att man inte längre kunde driva verksamheten utan att tå statliga bidrag. Telegrafstyrelsen ville därför ha en lagstiftning motsvarande den i Norge, dar det utan sarskilt tillstånd var forbjudet att forbinda telefonnät i olika städer. Regeringen motsatte sig dock vad den uppfattade som krav på monopol, och vidtog inga åtgärder.43

Det visade sig snart att telegrafstyrelsens farhågor var välgrundade: antalet telegram mellan närliggande städer minskade, i många fall drastiskt, sedan telefonforbindelse upprättats.44 1 mars 1883 gjorde telegrafstyrelsen därför en ny framställan, dar man upprepade sina krav på begränsning av den som man ansåg “obehöriga” konkurrensen med telegrafen. Den här gangen hörsammade regeringen telegrafstyrelsens önskemål och utfärdade den 20 april en kungörelse som stadgade “att å kronans mark eller inom området for allman landsväg, statens eller sådan enskild järnväg, som åtnjuter forbindelse med statens telegrafnät, icke må af enskild person eller bolag upprättas telegraf-, telefon- eller likartad forbindelse, så framt Kongl. Maj:t icke dertill lemnat nådigt bistånd.“45

Förordningen efterlevdes emellertid inte särskilt väl. Trots att flertalet ansök- ningar faktiskt bifölls, byggdes ett stort antal forbindelser utan att tillstånd

42 Heimbürger (193 l), s. 42. Enligt Andersson (1987), s. 59, förverkligades dock planerna på en forbindelseledning mellan Norrköping och Linköping först 1886. Realiserandet fordröjdes av “schismer om huvudmannaskap, långsam behandling vid telegrafstyrelsen av anhållan om att få anlägga en stolplinje längs allmän landsväg, samt möjligtvis allmänna svårigheter att få till stånd ett samarbete städerna emellan.” ” Heimbürger (193 I), s. 42 ff. M Enligt Storckenfeldt (1893), s. 8, minskade antalet telegram mellan Bollnäs och Söderhamn med 61%, mellan Gamleby och Västervik med 82%, mellan Stockholm och Södertälje med 72% samt mellan Sundsvall och Vivsta varv med 92%. ” Heimbürger (193 I), s. 46. 21 sökts.46 1 flertalet av de fall där ansökan avslagits byggdes förbindelsen i alla fa1L4’ Telegrafverket omprövade återigen sin inställning till telefonen. Man hade redan sommaren 1881 begärt och fått regeringens tillstånd att vid sidan av telegrafen också bedriva telefonverksamhet, och samma år hade man anlagt ett telefonnät för ämbetsverken, omfattande 32 apparater. Från 1882 började man också som tidigare nämnts att erbjuda stora telegrafkunder telefonförbindelse till den närmaste telegrafstationen. Samma år anlade telegrafverket, på förfrågan av lokala köpmän, teleformät i Härnösand och Uddevalla. Från och med år 1883 blev emellertid telegrafverket mer offensivt. När telegrafstyrelsen fick kännedom om att privata intressenter tänkte köpa Bellbolagets nät i Malmö och utsträcka det till Lund, och på sikt över hela Skåne, med följden att telegramtrafiken i landskapet väntades minska starkt, beslöt den att själv köpa nätet och förverkliga planerna. För finansieringen begärde och erhöll styrelsen medel från handels- och sjöfartsfonden, en fond som regeringen förfogade över och kunde använda utan att först inhämta riksdagens godkännande.48 1 och med köpet av Malmönätet och åtagandet att utvidga det etablerade sig telegrafverket definitivt som en aktör på telefonmarknaden.

Under 1880-talet fortsatte telegrafverket att anlägga telefonnät, främst i Bergslagen och Norrland, ofta i form av utvidgningar av enstaka förbindelser till en telegrafstation. 49 1 Bohuslän, där sillfisket hade en blomstringsperiod på 1880-talet, anlades 188.5 telefonnät i syfte att underlätta för fiskarna att tillräck- ligt snabbt få avsättning för fångsterna.” Man utvecklade också det skånska nätet, genom att köpa det befintliga nätet i Landskrona och i egen regi anlägga nät på flera orter, samt bygga förbindelseledningar mellan dem.5’

Under tiden fortsatte telefonföreningarna att växa i antal och storlek, och närliggande föreningar bildade telefonförbund med samtrafik emellan sig. Telefonförbund bildades i de flesta regioner i Götaland och Svealand. Ett av de största var Örebro telefonförbund, som sträckte sig från Eskilstuna till Karlstad och från Askersund till Kopparberg och Grängesberg. Till priset av en samtrafiksavgift som motsvarade endast en kronas höjning av den ordinarie abonnemangsavgiften var det - i princip - möjligt för en abonnent att telefonera vart som helst inom området. Emellertid blev ljudöverföringen så dålig när samtalet kopplades mellan flera växelstationer, att räckvidden i praktiken inskränkte sig till en del av förbundet.52

46 Storckenfeldt (1893) s. 5, hävdar att “af de enskilda telefonledningarna äro i Örebro län endast omkring 20 procent, i Kalmar län mindre än 15 procent och i Östergotlands län icke ens 10 r,rocent anlagda med vederbörlig koncession.” Heimburger (193 l), s. 48. 4* Ibid., s. 25 ff. 49 Ibid., s. 36. 5o Ibid., s. 19. Initiativtagare till det bohusländska s. k. sillfiskenätet var riksdagsmannen och fiskeriinspektören fil. dr. A.V. Ljungman - enligt Beckman (1995), s. 55, docent i zoologi som hade disputerat på en avhandling om solfläckarnas inverkan på sillfisket - som senare alltid stödde telegrafverkets intressen i riksdagen. 5’ Ibid., s. 3 1. 52 Ekeberg (1920), s. 44. 22

Ändå var tendensen tydlig: de lokala telefonnäten bands samman till allt större nätverk, samtidigt som de växte betydligt fortare än telegrafverkets nät. Telegrafverket visade underskott under några år i 1880-talets senare del, och 1888 väcktes i riksdagen ett forslag om att en telefonskatt, en “bevillningsavgift av telefoninnehavare”, skulle inforas med 10 kr per apparat och år; dock skulle apparater i telegrafverkets nät vara avgiftsbefriade. Förslaget möttes dock av en mycket stor opposition och röstades ned.53

Det som begränsade räckvidden i de tidiga telefonnäten var enkeltrådstekniken i ledningarna; signalen gick tillbaka genom jord, vilket medförde en stark dämpning. 1 slutet av 1800-talet utvecklades en ny teknik for telefonering med dubbeltråd, som möjliggjorde långdistanstelefoni på upp till 1 000 km.54 År 1888 ansökte SAT om regeringens tillstånd att få bygga dubbeltrådiga ledningar från Stockholm till Göteborg, Malmö, Örebro och Sundsvall, varav ledningarna till Göteborg och Malmö skulle dras över Jönköping. Samtidigt forhandlade SAT med Allmanna telefonföreningen i Göteborg, som drev telefonnät i konkurrens med Bellbolaget, om att köpa denna förenings nät, samt även med telefon- föreningen i Jönköping i samma ärende. Telegrafstyrelsen, som var remissinstans i ärendet om anläggandet av de interurbana ledningarna, fruktade att SAT skulle få en dominerande ställning i landets telefonväsende och avrådde bestämt från att låta ett privat bolag svara for anläggandet. 1 stället, menade styrelsen, borde dessa forbindelser upprättas genom telegrafverkets försorg. Man erbjöd sig, i samband med sin avstyrkan av SAT:s framställan, att själv anlägga och ytterligare utvidga ledningarna, om erforderliga medel ställdes till forfogande.55

Regeringen gick på telegrafstyrelsens linje och beslutade att låta telegrafverket bygga en ledning mellan Stockholm och Göteborg, och gav for detta projekt verket ett lån på 230 000 kr ur handels- och sjöfartsfonden. För finansieringen av den fortsatta utbyggnaden var regeringen däremot tvungen att be riksdagen att bevilja lån från riksgäldskontoret. Riksdagen beviljade också ett lån på 750 000 kr, men först efter en lång debatt i de båda kamrarna.56

Nu skapades rikstelefonnätet, ett begrepp som kom att stå for de dubbeltrådiga interurbana ledningarna mellan landets olika delar och de dubbeltrådiga lokalnät som stod i forbindelse med dem. Det visade sig att intresset hos telefon- föreningarna att ansluta sig till rikstelefonnätet var mycket stort. För att träffa avtal om samtrafik ställde dock telegrafverket som villkor att det lokala nätet gjordes dubbeltrådigt och att telefonapparaterna utrustades med kolkomsmikrofon - villkor som for de flesta telefonföreningar av ekonomiska skäl var omöjliga att uppfylla. Alternativet var att sälja nätet till telegrafierket.57

:: Heimbürger (193 I), s. 65 f. Kaijser (1994), s. 116. Storckenfeldt (1893), s. 11, anför ytterligare en fördel med dubbeltrådiga ledningar, nämligen att “man å dessa kan vara viss p& att ljudet ickes ÖverfiWes till närgränsande ledningar och dymedelst uppfattas af obehörig person”. 55 Heimbürger (193 l), s. 68 ff. 56 Beckman (1995), s. 26 ff. 57 Ibid., s. 30 f. Kaijser (1994), s. 120, hävdar att det var möjligt att koppla samman interurbana dubbeltrådslinjer med lokala enkeltrådsnät medelst s.k. indukrionsöverdragni, men att telegrafverket valde att inte använda den tekniken utan att i stället framtvinga en ombyggnad, och 23

På nyåret 1890 avgick telegrafverkets generaldirektör Daniel Nordlander, och efterträddes av maskindirektören vid statens jämvägar Erik Storckenfeldt. När Storckenfeldt tillträdde chefsposten stod telefonväsendet vid en avgörande vandpunkt. 1 och med tillkomsten av de interurbana ledningarna var det nödvän- digt att ge telefonsystemet en mer enhetlig struktur; detta innebar i tekniskt avseende dubbeltrådiga ledningar, vilket i sin tur krävde nya växelbord, samt modernare telefonapparater med kolkomsmikrofon - krav som telegrafverket ställde för samtrafik. Det krävdes också mer enhetliga och rationella expeditions- metoder for att telefonerandet över längre avstånd skulle kunna äga rum på ett smidigt sätt.58

Medan Nordlanders inställning till telefonen i stor utsträckning påverkades av hansyn till telegrafväsendets ekonomi, var Storckenfeldt helt inställd på att främja det modernare telefonväsendet. Han visade sig vara en energisk chef, under vars ledning telegrafverket nu började en intensiv verksamhet med att utveckla telefonsystemet. Det skedde genom fortsatt utbyggnad av det interurbana ledningsnätet och genom anläggning av en mängd nya lokala telefonnät, inte bara i de större samhällena utan också på landsbygden. Häri ingick även att införliva de befintliga enskilda näten med telegrafverkets anläggningar.59

Bellbolagets telefonnät i Göteborg med omnejd köptes redan 1888, tillsammans med några mindre nät i norra Halland och på Hisingen som hade anlagts och drivits av två danska telegraftjänstemän.60 Ingången av 1890-talet och Storcken- feldts tillträde som generaldirektör markerade dock början av en period då telefonsystemets struktur forändrades radikalt, samtidigt som det genomgick en fas av enorm tillväxt.

189 1 träffade telegrafverket en överenskommelse med SAT, där bolaget gavs full frihet for sin telefonverksamhet under 50 år inom det område som låg inom en cirkel med 70 km:s radie från Stortorget i Stockholm, mot att man sålde alla sina telefonanläggningar utanfor detta område till telegrafverket.6’ Mellan åren 1889 och 1902 ökade telegrafverket sin andel av landets telefonapparater utanför 70 km-området från 28% till 97%; inkluderar man 70 km-området blir andelarna i stället 20% 1889 respektive 65% 1902.62 SAT självt skulle, inte minst genom riksdagens försorg, förbli självständigt fram till 1918.

därmed ett övertagande, av de lokala näten. Storckenfeldt (1893),s. 19 E, skriver dock att endast dubbeltrådiga ledningar var fullständigt induktionsfria, samt att endast dubbeltrådiga ledningar går att upplägga i större antal på samma stolplinje; kravet på dubbeltrådighet skulle enligt honom vara motiverat av kvalitets- och effektivitetsskäl. ” Heimbürger (1931), s. 105 ff. 59 Ibid. ” Heimbürger (193 l), s. 73 ” Ibid., s. 160. 62 Ibid., s. 182. 24

4 DE ENSKILDA TELEFONNÄTEN

4.1 DE LOKALA TELEFONNÄTEN

4.1.1 De lokala telefonnätens antal

1 mitt material har jag funnit 214 köpekontrakt som vart och ett omfattar ett telefonnät. Som nämnts i avsnitt 1.3.2 talar de äldre författarna om ett större antal.

Heimbiirger omtalar att “hela antalet av telegrafverket under åren 1890-1902 inköpta lokalnät uppgick till något över 400. Därvid ha även inberäknats sådana nät, varom formliga köpekontrakt ej uppgjordes utan om vars övertagande överenskommelser blevo avslutade under hand.“63

Det finns dock skäl att anta att de mer betydande telefonnäten, i fråga om såväl storlek som kostnad, omfattas av ett köpekontrakt och därmed finns med i materialet. Heimbiirger uppskattar antalet övertagna apparater till ca 12 000 och de utbetalda köpesummorna till något över 1,4 miljoner kronor.64 Enligt mina resultat uppgår den sammanlagda köpesumman till 1 476 086 kronor, räknat i fasta priser. Taget i beaktande att de nät som köptes före 1890 och efter 1902 står för en ganska liten del av totalsumman kan man dra slutsatsen att de nät som inte har något kontrakt troligen köptes för mycket små summor eller övertogs utan kostnad. Det totala antalet telefonapparater uppgår enligt mina resultat till 9 096, men den siffran inbegriper endast apparaterna i de nät där uppgiften om antalet apparater finns med i kontraktet - sannolikt ligger det verkliga antalet betydligt högre. Även en jämfdrelse mellan min och Heimbiirgers siffra för telefonapparaterna skulle därför kunna tjäna som indikation på att de nät som övertogs utan kontrakt troligen var mycket små - även om den indikationen är avsevärt svagare än den beträffande köpesumman.

4.1.2 De lokala telefonnätens geografiska fördelning

Diagram 1 visar hur många telefonnät som köptes i de olika länen.

63 Heimbürger (193 l), s. 182. Uppgiften om omkring 400 nät, som citeras av Kaijser och Beckman, har Heimbürger möjligen hämtat från Ekeberg (1920) eller dennes källa. Ekeberg räknar med sammanlagt 557 nät, varav 188 tillhörde Stockholmstelefon. Det är tydligt att Ekebergs definition av ett telefonnät skiljer sig från min; han räknar uppenbarligen mindre delkomponenter i anläggningar som självständiga enheter. ” Ibid., s. 183. 25

Diagram 1. Antalet köpta telefonnät per län 1883-1935

a3 10 5

Källa: Telegrafstyrelsens arkiv; Linjebyrån F II: 1-3, Tekniska byrån F 1 a:577-580.

Av diagrammet framgår att antalet köpta nät varierade kraftigt från län till län. En del av förklaringen till detta är forstås att större län hade fler telefonnät än mindre, men en annan förklaring kan vara att integrationen av telefonnät hade hunnit längre i vissa län än i andra, och att de forstnämnda därför har färre men större telefonnät.

Antalet telefonnät i ett län behöver alltså inte ensamt vara ett bra mått på hur välutvecklat telefonväsendet i länet var. Två andra relevanta variabler är den sammanlagda storleken på varje läns telefonnät, i min studie uttryckt i antalet telefonapparater, och den sammanlagda köpesumman for näten i respektive län. Diagram 2 visar antalet telefonapparater i teleformäten län for län.

En jämförelse mellan diagram 1 och diagram 2 visar att det i flera län farms ett mindre antal telefonnät, som dock var ganska stora. Göteborgs och Bohus län är nog det bästa exemplet på detta. Den motsatta situationen - med många, men små telefonnät - var rådande i bland andra Älvsborgs och Skaraborgs län.

Att antalet telefonnät är så högt i Kristianstads län har en speciell förklaring. Kristianstad hade en stor telefonförening med en stridbar ledning, med vilken telegrafverket under många år inte lyckades träffa avtal om forsäljning. Flera grupper av abonnenter vid perifera växelstationer slöt därför s’älva avtal med d5 telegrafverket om övertagande av deras del av Kristianstadsnätet.

” Heimbürger (1931) s. 178 f. Här tydliggom en vansklig aspekt av svarigheten att klart definiera “telefonnät”. 1 det här fallet måste varje anläggning som bröts ut betraktas som ett nät. Hade däremot avtal kunnat träffas med Kristianstads telefonförening hade hela komplexet raknats som ett och samma nät. 26

Diagram 2. Antal telefonapparater i telefonnät köpta 1883-1935, per län

Län

Källa: Telegrafstyrelsens arkiv; Linjebyrån F II:l-3, Tekniska byrån F 1 a:577-580.

Det finns skäl att erinra om att antalet telefonapparater är den mest ofullständiga variabeln i undersökningen. Som tidigare nämnts förekommer det ganska ofta att uppgifterna om antalet telefonapparater antingen saknas eller är underskattningar av verkligheten. 1 diagram 2 utgör Gotlands län ett tydligt exempel på detta. Det förefaller utifrån diagrammet som om Gotland helt saknade tekfoner vid tiden for telegrafverkets övertagande av dess teleformät. Detta är felaktigt och beror på att uppgift om antalet telefoner saknas i överlåtelsekontraktet, samtidigt som eventuella kompletterande handlingar saknas i det har fallet. Åke G. Sjöberg, som med bland amrat telefonkataloger som källmaterial studerat den gotländska telefonverksamheten, skriver att det år 1900 fanns 268 nummer till Visby centralstation, medan 138 apparatinnehavare fanns på landsbygden.66 Med sina sammanlagt 405 abonnenter var alltså Wisby telefonförenings nät ett av de större landsbygdsnäten år 1900. Sannolikt ökade antalet ytterligare under den tid som återstod till telegrafverkets övertagande 1902. Jag har dock valt att konsekvent använda köpekontrakten och deras följehandlingar som källmaterial i den har studien, och har därför inte fort in Sjöbergs uppgifter från 1900 i mina figurer.

Som nämnts är den sammanlagda köpesumman for telefonnäten i varje län ytterligare en indikation på hur väl utbyggt länens telefonsystem var. Diagram 3 visar detta mått.

66 Sjöberg (1971), s.166. 21

Diagram 3. Köpesumma per län för telefonnät köpta 1883-1935

250000

s 200000 .” Bk 150000

‘; 100000 2 e Y 50000

3 0 ~

Källa: Telegrafstyrelsens arkiv; Linjebyrån F II: 1-3, Tekniska byrån F 1 a:577-580.

Det mest anmärkningsvärda länet med avseende på köpesumman är Östergöt- lands län, som trots ett relativt litet antal nät kan uppvisa den i särklass största köpesumman. Den största delen av köpesumman for Östergötlands nät, 150 000 kr, utbetalades for bröderna Haglinds nät. Bröderna Haglind var entreprenörer i telefonbranschen som 1885 bör’ade bygga telefonnät i östergötland och forbinda befintliga nät med varandra. 2, Haglinds fyllde ungefär samma funktion i Östergötland som telefonforbunden gjorde i de landskap där de förekom. Deras nät omfattade, när det köptes av telegrafverket 189 1, 4 1 sinsemellan forbundna telefonstationer i Närke, östergötland och Småland, och ca 1 500 km interurbana ledningar. 567 telefonapparater var ink;fpla.de på nätet; dessa ägdes av abonnenterna själva och ingick inte i köpet. Brodema Haglinds nät var alltså ett av de större enskilda näten i Sverige, med en mycket stark ställning i sin del av landet, och det höga priset for nätet var nog befogat. 1 östergötlands län fanns också de relativt stora stadsnäten i Norrköping och Linköping - Norrköpings nät kostade 67 000 kr nar det köptes 189 1 .69

Förutom Östergötland står Göteborgs och Bohus, Gävleborgs och Västemorr- lands län for ganska stora summor. Göteborgs nät var forstås så stora att de betingar ett högt pris; att det folkrika Malmöhus län står for en ganska blygsam summa hör nog samman med att Malmös nät inköptes i ett så tidigt skede - redan 1883 - att det ännu inte hunnit bli så omfattande. Gävleborg är det län som uppvisar det högsta antalet telefonnät, 27 st, vilket kan forklara varför detta län

67 Andersson (1987), s. 60. 68 Ibid., s. 70. 69 Ibid., s. 71. För Linköpings stadsnät, som köptes 1895, betalade telegrafverket däremot endast 4 000 kr för de fasta anläggningarna plus en okänd summa för telefonapparaterna. Telegrafverket övertog dock ansvaret för skötseln av nätet redan 1891, och det är sannolikt att en ganska stor del av apparaterna redan ägdes av verket vid tiden för köpet. 28 har en så hög sammanlagd köpesumma. Den höga summan för Västernorrlands del beror på att nätet i Sundsvall kostade hela 100 000 kr.

Det var inte ovanligt att telefonnät övertogs kostnadsfritt eller mot inlösen av telefonapparaterna. De nät som övertogs av telegrafverket helt gratis var oftast små; ett undantag är Wisby telefonförenings nät, som vi tidigare kunnat konstatera var tämligen stort med sina omkring 400 abonnenter. Å andra sidan var det ett mycket mer kostsamt företag for telegrafverket att ansluta gotlands- nätet till rikstelefonnätet än vad som var fallet med näten på fastlandet; enligt Sjöberg skulle första världskriget hinna sluta innan telefonlinjen mellan Gotland och fastlandet öppnades.”

Gotlandsnätet är ett exempel på den inkonsekvens och komplexitet som, vilket omnämnts i avsnitt 1.3.7, tycks prägla prissättningen av de lokala telefonnäten. Storlek har betydelse för priset, men det har också faktorer som inte syns i mitt material: nätets kvalitet, telegrafverkets svarigheter och kostnader for att ansluta nätet till rikstelefonnätet samt ivern hos det lokala nätets ägare och abonnenter att bli anslutna. Samtliga köpesummor står fortecknade vid respektive nät i bilaga 8. Vad man generellt kan säga är att beloppen i de allra flesta fall var låga; endast sju av 214 nät - Bellbolagets i Malmö och Göteborg, Norrköpings Telefon AB:s, Sundsvalls Nya Telefon AB:s, SAT:s i Söderhamn, bröderna Haglinds i Östergötland samt Österdalames telefonaktiebolags - kostade mer än 50 000 kr medan 35 nät överläts kostnadsfritt och 37 kostade högst 1 000 kr. Heimbtirger säger dock att “den kontanta summa, som av telegrafverket erlades for växelbord och ledningar, översteg i många, for att icke säga de flesta fall värdet av de inköpta anläggningarna, vilka ofta till stor del endast hade skrotvarde, då ledningarna måste raseras och ersättas av nya.“”

Studien av de köpta telefonnätens läge kan sägas ha givit följande resultat: tätbefolkade län och län som inrymmer en eller flera större städer tycks ha relativt få, men stora telefonnät, medan län med större yta och lägre folktäthet tenderar att ha många små nät. De tydligaste exemplen på den förra kategorin är Göteborgs och Bohus län och Östergötlands län, medan skogslänen i nedre Norrland är de tydligaste exemplen på den senare. I norra Norrland var telefonväsendet svagt utbyggt vid tiden for telegrafverkets övertagande av näten. De modesta siffrorna for Stockholms, Uppsala och Södermanlands län har däremot troligen främst att göra med konkurrensen med SAT - detta bolag hade en stor del av telefonmarknaden inom det område där det fick verka. Vidare beror, som tidigare nämnts, troligen de låga talen for Malmöhus län på att näten där köptes i ett så tidigt skede.

” Sjöberg (1971), s. 169. ” Heimbürger (1931). s. 151. 29

4.1.3 Inköpens fördelning över tiden

Diagram 4 visar under vilka år under perioden 1883-1935 som något telefonnät blev inköpt, samt hur många nät som köptes under vart och ett av dessa år.

Diagram 4. Antalet köpta telefonnät per förekommande Sr 188% 1935 30

Källa: Telegrafstyrelsens arkiv; Linjebyrån F II:l-3, Tekniska byrån F 1 a:577-580.

Av diagram 4 framgår att aren 1891-1899 var den period då huvuddelen av nätinköpen ägde rum. Två toppar - 1893 och 1898 - liksom en svacka - 1896 - kan markas, men som helhet är 1890-talet en period då nätinköp tycks ha ägt rum med stor intensitet. Även år 1888 köptes ett ganska stort antal nät; det var då telegrafverket köpte Bellbolagets nät i Göteborg samt ett antal angränsande nät i Göteborgstrakten och norra Halland. Efter sekelskiftet avmattades inköps- frekvensen markant och efter 1902 köptes endast ett litet fåtal nät.

Liksom i det förra avsnittet, om telefonnätens geografiska läge, kompletterar jag även for den här delstudien antalet teleformät med bilder av nätens storlek och pris. Diagram 5 visar antalet telefonapparater i de nät som köptes under de aktuella åren, medan diagram 6 visar den sammanlagda köpesumman som betalades för de nät som köptes under respektive år. Diagram 5. Antal telefonapparater i köpta nät per förekommande ar 1883-1935

1600 1400

1200

1000 600

600 400 200 0

Källa: Telegrafstyrelsens arkiv; Linjebyrån F II: 1-3, Tekniska byrån F 1 a:577-580.

Diagram 5 visar att många av de nät som köptes under 1890-talet var relativt små; undantaget är 1891 då telegrafverket köpte flera stadsnät. Även år 1896 köptes ett stort nät, nämligen Göteborgs Allmanna telefonförenings. 1907 köptes Österdalames Telefonaktiebolags stora nät, och 1908 blev köpet av Kristianstads telefonförening slutligen genomfort.

Diagram 6. Köpesummor för telefonnät per förekommande ar 1883-1935

100000

Källa: Telegrafstyrelsens arkiv; Linjebyrån F II: 1-3, Tekniska byrån F 1 a:577-580.

Diagram 6 understryker tydligt betydelsen av år 1891 som tidpunkten då telegrafverkets expansion på telefonmarknaden tog fart. År 1891 köpte telegrafverket relativt många stora telefonnät som ofta hade något av en nyckelposition i sina respektive regioner; förutom Haglindska nätet och 31

Norrköpings stadsnät inköptes detta år stadsnäten i Karlshamn, Ronneby, Sölvesborg, Eskilstuna, Arboga, Sala, Torshälla, Köping, Örebro, Jönköping, Sundsvall, Söderhamn och Norrtälje, samt alla SAT:S telefonanläggningar utanfor det överenskomna 70 km-området.

Lite förenklat kan man säga att de nät telegrafverket köpte före 1890-talet och under detta decenniums första år var relativt stora nät som vart och ett betingade ett ganska högt pris, medan de nät man köpte under senare delen av 1890-talet tycks ha varit små anläggningar som såldes relativt billigt eller överläts utan kostnad. Det sistnämnda gäller i ännu högre grad de nät som kom i telegrafverkets ägo på 1900-talet.

4.1.4 De lokala telefonnätens tidigare ägartyp och ägandeform

Man kan urskilja fyra ägartyper i materialet: telefonföreningar, bolag, privatpersoner och kommuner. Den största kategorin, vad gäller antalet teleformät, är telefonföreningarna som sålde 128 av de sammanlagt 214 i studien fore- kommande näten. Bolag st&r Gr 44 nät och privatpersoner for 29, medan 12 av de köpta näten såldes av kommuner. 1 materialet förekommer endast ett nät dar säljaren är okand. Den procentuella fordelningen visas i diagram 7.

Diagram 7. De köpta telefonnätens procentuella fördelning pd ägarkategorier okända privatpersoner 0% bolag 14%

föreningar 59%

Anmärkning: Andelen okända (1 nät) är egentligen 0,47 %. Källa: Telegrafstyrelsens arkiv; Linjebyrån F II: 1-3, Tekniska byrån F 1 a:577-580.

Telefonföreningar var säljare av betydligt mer än hälften av de köpta telefonnäten, medan den näst största kategorin, bolagen, sålde en dryg femtedel av näten. Om man går vidare till att jämfora de olika kategoriernas telefonnät 32 utifrån storleken, raknad som antalet ingående telefonapparater, får man ett resultat enligt diagram 8.

Diagram 8. Den procentuella fördelningen av telefonapparater på nät köpta av olika ägarkategorier

2% privatpersoner 3%

bolag 35%

Källa: Telegrafstyrelsens arkiv; Linjebyrån F II:l-3, Tekniska byrAn F 1 a:577-580.

Telefonföreningarna har samma andel av telefonapparaterna som av näten. Bolagen har däremot en betydligt större andel - mer än en tredjedel - av apparaterna, jamfort med den tidigare konstaterade femtedelen av näten. Privatpersoner och kommuner har tvärtom betydligt lägre andelar av apparaterna än av näten. Bolagsnäten var relativt stora medan kommunala och privatägda nät var förhållandevis små.

Bolagen har en ännu större andel av den totala köpesumman, vilket framgår av diagram 9. 33

Diagram 9. Den totala köpesummans fördelning på nät köpta från olika ägarkategorier

privatpersoner 2%

föreningar 40% bolag 58%

Källa: Telegrafstyrelsens arkiv; Linjebyrån F II:l-3, Tekniska byrån F 1 a:577-580.

Inte mindre än 58% av den totala köpesumman användes till telefonnät ägda av bolag, medan föreningarnas andel av totalsumman är 40% och privatpersonernas endast 2%; de kommunala nätens andel blir inte ens synlig i diagram 9.

Telefonföreningarna är den största kategorin tidigare ägare av telefonnät, och deras andel av telefonapparaterna motsvarar deras andel av näten. Däremot tycks telegrafverkets inköpskostnad för kategorins nät ha varit ganska låg, räknat per nät eller per apparat. Kategorin bolag ägde färre nät, men dessa nät var relativt stora och betingade relativt höga priser när de såldes till telegrafverket. Kommunernas och privatpersonernas telefonanläggningar var däremot små och kostade telegrafverket mycket lite i inköp.

Att bolagens nät var relativt stora och dyra beror nog på att de företrädesvis var etablerade i städer eller i städers närområden, där behovet av telefon hade skapats tidigt och nätet hunnit bli väl utbyggt. Bolagens nät hade också i allmänhet högre kvalitet på ledningar och apparater än telefonföreningama.72 Bland telefon- föreningarna, som ju hade som främsta mål att ge sina medlemmar telefon till lägsta möjliga pris, rådde ganska stora variationer vad gäller materielens kvalitet och nätets underhål1.73

En studie av telefonnätens fördelning på ägandeformerna kooperativ, privat och offentlig (kommunal) blir i stor utsträckning en upprepning av fördelningen på

” Detta omvittnas bl. a. av Heimbürger (1931), s. 73. ” Heimbürger (193 l), s. 37 f. Storckenfeldt (1893), s. 5 f., säger att “genom den brist på kontroll och samverkan, som varit utmärkande för det enskilda telefonbyggandet, en stor del anläggningar blifvit utan både nödig kunskap och omsorg utförda och skötta, samt att många fel och mycket oreda måste afhjelpas samt betydande kostnader nedläggas innan förhAllandena härutinnan blifva vederbörligen ordnade”. 34

ägarkategorier. Föreningarnas nät var kooperativa medan bolagens och privatpersonernas var privata. 59 % av telefonnäten var således kooperativt ägda nar de såldes till telegrafverket medan 35 % var privata och 6 % kommunala. Av telefonapparaterna ingick 60 % i kooperativa nät, 38 % i privata och 2 % i kommunala. Köpesumman fordelar sig mellan privat och kooperativt ägande som 60140.

4.1.5 De lokala telefonnätens storlek

Som jag redan flera ganger påpekat är variabeln storlek den mest osäkra i min undersökning. Andelen av telefonnäten där antalet telefonapparater - trots allt det bästa, eller minst dåliga, storleksmåttet som går att tanka sig i det här fallet - är okänt är så hög som 20 %. Jag medtar den ändå, eftersom jag anser att ett mått på nätens storlek är nödvändigt for undersökningen. Resultaten i det här avsnittet måste dock i högre grad än resten av undersökningen tas som indikationer på en tendens, snarare än fastställanden av fakta.

Jag har som nämnts i metodavsnittet delat in telefonnäten i åtta storleksklasser: nät med 0 telefonapparater, nät med 1-10 apparater, nät med 11-20, nät med 21- 50, nät med 51-100, nät med 101-200, nät med 200-500 samt nät med mer än 500 telefonapparater. Därtill kommer en nionde klass for okänt antal apparater. Storleksfordelningen av samtliga undersökta telefonnät framgår av diagram 10.

Diagram 10. Den procentuella fördelningen av samtliga köpta telefonnät på storleksklasser

0 okänd 0%

Kalla: Telegrafstyrelsens arkiv; Linjeby& F II:l-3, Tekniska byrån F 1 a:577-580.

Diagram 10 visar att drygt hälften av telefonnäten hade högst 50 apparater anslutna. En femtedel av näten hade högst 10 apparater och nästan en tiondel hade inga apparater alls, utan bestod endast av ledningar. Näten i storlekarna 35 mellan 50 och 200 apparater utgör en dryg tiondel av det totala antalet medan endast 5 % av näten hade mer än 200 apparater. Notera dock den stora andelen där apparatantalet är okänt.

Det kan vara vart att med avseende på storlek jamfora näten som köptes från olika ägarkategorier. En procentuell uppdelning av telefonföreningarnas nät i storleksklasser ger ett resultat enligt diagram 11.

Diagram II. Den procentuella fördelningen ps storleksklasser av telefonnät köpta från telefonföreningar

0 3% okänd 1-10

21-50 22%

Källa: Telegrafstyrelsens arkiv; Linjebyrån FII:l-3, Tekniska byrån F 1 a:577-580.

Fördelningen på storleksklasser är för telefonföreningarnas nät ganska lik den for det totala antalet nät. Telefonföreningarna har något mindre andelar av de minsta storleksklasserna - de med 0 eller högst 10 apparater - och något större andelar av näten i storleksklasserna från 1 l- 20 till 20 1-500 apparater.

För de nät som tillhörde bolag ser fordelningen något annorlunda ut, vilket framgår av diagram 12. Vad man främst lägger märke till är dels den höga andelen nät utan apparater, dels den relativt höga andelen nät av den största storleksklassen, med mer än 500 apparater. I 36

Diagram 12. Den procentuella fördelningen på storleksklasser av telefonnät köpta från bolag

okänd 0 18% 18%

21-50 22%

Källa: Telegrafstyrelsens arkiv; Linjebyrån FII:l-3, Tekniska byrån F 1 a:577-580.

Att storleksklassen 0 apparater har så hög andel av bolagskategorins nät beror på att jag, som nämnts i metodavsnittet, till kategorin bolag inte raknar enbart telefonbolag utan alla företag som står som säljare av telefonanläggningar. De förekommande anläggningarna utan apparater har sålts av andra bolag än telefonbolag, exempelvis järnvägsbolag, gruvbolag eller skogsbolag. Bolag av dessa typer anlade ofta en telefonledning for att underlätta sin verksamhet, och sålde eller överlät sedan denna till telegrafverket nar de inte längre behövde den eller for att telegrafverket skulle kunna sköta den bättre.

De riktigt stora telefonnäten, som var anlagda i de större städerna, ägdes oftast av telefonbolag, vilket förklarar den höga andelen av nät med mer än 500 apparater inom kategorin.

Diagram 13 visar fordelningen på storleksklasser av de telefonnät som innan de köptes eller övertogs av telegrafverket ägdes av kommuner och motsvarande. 37

Diagram 13. Den procentuella fördelningen pi storleksklasser av telefonnät köpta frh kommuner etc.

okänd 42%

101-200 21-50 8% 8%

Källa: Telegrafstyrelsens arkiv; Linjebyrån F II: 1-3, Tekniska byrån F 1 a:577-580

Har är andelen okanda så stor att det är svart att någonting om hur stora de kommunala näten faktiskt var. Man måste också komma ihåg att urvalet är litet; de kommunala telefonnäten var bara 12 stycken, eller 6 % av de undersökta näten. Översätter man diagram 13 till absoluta tal så innebar det att två nät hade 0 apparater medan två hade högst tio. Klasserna 11-20 apparater, 21-50 apparater och 101-200 apparater representerades av ett nät vardera. De övriga fem hade ett okänt antal telefonapparater.

De nät med få eller inga apparater, och även de flesta med okänt antal, tillhörde sockenstammor och allmänningsstyrelser i glesbygder, medan det stora nätet med 120 apparater tillhörde Östharrmars kommun - det var för övrigt det sist köpta nätet i mitt material; det överläts på telegrafverket den 1 maj 1935 for en summa av 3 000 kr.

Diagram 14 visar storleksfordelningen bland de telefonnät som köptes från privatpersoner. 38

Diagram 14. Den procentuella fördelningen på storleksklasser av telefonnät köpta från privatpersoner

okänd 14%

KZlla: Telegrafstyrelsens arkiv; Linjebyrån F II:l-3, Tekniska byrån F 1 a:577-580.

Diagram 14 visar att de nät som ägdes av privatpersoner oftast var ganska små; hälften av dem hade färre än tio telefonapparater. Liksom i fallet med kommunerna är den har kategorin ganska liten - sammanlagt 29 telefonnät såldes av privatpersoner - och i 18 av fallen rör det sig om de abonnenter i Kristianstadstrakten som, på grund av missnöje med att deras förening inte kunde komma överens med telegrafverket om villkoren for övertagande av nätet, gick samman och sålde sin egen lokala telefonstation med omgivande ledningar. Det största av dessa utsöndrade nät rymde 26 telefonapparater och det minsta två, men i de flesta fall låg antalet apparater mellan 5 och 15. De missnöjda abonnenterna utanfor Kristianstad organiserade sig inte i någon form av förening inför överlåtelsen av näten till telegrafverket utan agerade som privatpersoner och delägare, och har därför placerats i denna kategori.

Det största nätet inom kategorin innehöll 54 telefonapparater och låg i Valdemarsvik. Det ägdes av en herr 0. Ericsson och såldes 1893 till telegrafverket for 7 760 kr.

4.1.6 Samband mellan år, läge, ägarkategori och storlek

Att i tabell- eller diagramform redovisa resultaten av variabelkorsningar där läge eller tid ingår låter sig inte göras av praktiska skäl; framställningen skulle kräva ett mycket stort utrymme, samtidigt som de stora kvantitativa variationerna i materialet skulle göra den svårbegriplig och åtminstone bitvis ganska ointressant. 1 stället ger jag här en översiktlig beskrivning av mina resultat, med en kronologisk disposition. Mina resultat återfinns även i matrisform som bilagor74.

74 Bilagoma 3-7 är matriser visande variabelkorsningar; bilaga 3 är en matris över antalet köpta lokala telefonnät per län och år, bilaga 4 visar nät per län och storleksklass, bilaga 5 nät per län 39

Under aren fram till och med 1890 köpte telegrafverket 17 telefonnät. .& 1883 köptes nätet i Malmö, med 152 telefonapparater, av Skånska telefonföreningen i Malmö. Aret därpå köptes Landskrona telefonförenings nät med 56 apparater. 1888 köptes Bellbolagets nät i Göteborg jämte sju andra nät i Göteborgs och Bohus län, samt två nät i Hallands län och ett i Älvsborgs län; alla inom Göteborgsområdet och med tillsammans 1012 apparater. Samma år köptes Haparanda stads nät med okänt antal apparater. Vidare köptes tre nät i Blekinge; 1889 sålde Kockums jämvägsaktiebolag sitt nät utan några apparater, och 1890 köptes Karlskrona telefonförenings nät med 134 apparater samt fabrikör P.A. Hellgrens ledning mellan Karlshamn och Växjö, till vilken 7 apparater var anslutna.

Från och med 1891 går som nämnts telegrafverket in i en mer aktiv fas vad gäller inköp av teleformät. Av de 17 nät som köptes 1891 tillhörde 6 bolag och 11 föreningar. Samtliga köpta bolagsnät det aret var stora och betingade, som vi tidigare sett, höga priser: bröderna Haglinds nät i Östergötland, stadsnäten i Norrköping och Sundsvall samt SAT:s nät utanfor 70 km-området, vilka omfattade Jönköpings och Söderhamns stadsnät samt interurbanledningar i Södermanland. Även de föreningsnät som köptes 1891 låg i städer eller tätorter och var i flera fall relativt stora: stadsnäten i Örebro (236 apparater), Eskilstuna (218) och Karlshamn (107 apparater): Mindre var stadsnäten i Köping, Arboga, Sala, Ronneby, Sölvesborg och Norrtälje, med mellan 25 och 70 apparater. Dessutom köptes ett mindre nät i Torshälla och ett på Värmdö.

År 1892 köptes 19 telefonnät, varav alla utom ett - Tidaholms telefonaktiebolags - ägdes av telefonföreningar. Några av föreningsnäten låg i städer och var ganska stora, som Uppsala telefonförenings (2 16 apparater) Halmstads (142 apparater), Växjö (102) och Nyköping (80), men for övrigt tycks 1892 vara året då telegrafverket på allvar börjar köpa små telefonnät på landsbygden; näten har for det mesta ett tiotal eller tjugotal abonnenter och ligger utanfor de mer tätbefolkade regionerna.

De nät som köptes 1893 var också till största delen små föreningsnät på landsbygd; undantaget är Gävle telefonförening med 458 apparater. Medan de nät som köptes 1891 och 1892 tycks ha varit ganska jämnt fordelade över södra och mellersta Sverige - medan Norrland knappast alls varit representerat - har köpen 1893 en tydlig tyngdpunkt på Gävleborgs län; inte mindre än tio av de 25 nät som köptes detta år låg i det länet. Förutom Gävles stadsnät var gävleborgsnäten dock mycket små; inget av dem hade fler än 30 abonnenter. Den ringa storleken var gemensam for nästan alla 1893 års nät oavsett ägarkategori; av de 25 näten ägdes 25 av föreningar, tre av bolag - varav endast ett var ett telefonbolag: Mellersta Kalmar Lans Telefonaktiebolag med 22 abonnenter - samt ett av en privatperson, den tidigare omnämnde 0. Ericsson med sitt 54 apparater stora nät i Valdemarsvik.

och tigarkategori, bilaga 6 nät per &r och storleksklass samt bilaga 7 nät per Sr och agarkategori. Bilaga 8 är en förteckning over samtliga lokala telefonnät som ingår i undersökningen. 40

Ar 1894 har Älvsborgs och Skaraborgs län en viss övervikt med avseende på sålda telefonnät. De båda länen hyste åtta av de 1.5 nät som köptes under aret; dock var de förutom Falköpings stadsnät med 64 abonnenter allesammans små; av de tre näten utöver Falköpings i Skaraborg hade inget tio abonnenter. Det största nätet som köptes 1894 var Kristinehamns med 160 apparater, följt av Vimmerbys med 93 och Gamlebys med 88 apparater. Kungl. Elfsborgs Regemente, som sålde ett nät utan apparater (i praktiken bara en ledning), har jag valt att fora till kategorin bolag. Då Vimmerbys nät ägdes av ett telefonbolag hörde två av de 15 under aret sålda näten till kategorin bolag medan de övriga ägdes av telefonföreningar.

Ar 1895 köpte telegrafverket 16 telefonnät, varav 12 från föreningar, tre från bolag - Sätra Helsobrumrs och Ljusne Voxna AB:s apparatlösa ledningar samt ett nät i Hudiksvall som tillhörde bröderna Haglind och enligt kontraktet hade endast 4 apparater - samt ett nät tillhörande tre privatpersoner med var sin telefonapparat. Flertalet nät köpta 1895 låg i Mellansverige; sex av dem låg i Örebro län. För relativt många av arets nät - sex stycken - saknas uppgift om apparatantal, men av deras lägen att döma var de troligen ganska små, möjligen med undantag for Södra Dalarnas telefonförenings nät. Av de nät dar storleksuppgift finns hade Nora telefonförenings nät 92 abonnenter och Vara telefonförenings nät hade 8 1, medan inget av de övriga hade mer än 20.

Sju nät köptes 1896, varav sex föreningsägda. Det sjunde, ägt av Stöde telefonaktiebolag och innehållande 20 telefonapparater, låg i Västernorrlands län och var det första mindre nätet längre norrut än Gävleborgs län som köptes av telegrafverket. Den geografiska spridningen var stor: ett nät köptes i Östergötland (Motala telefonförenings med 46 abonnenter), ett i Småland (Telefonföreningens i Eksjö, 40 abonnenter), ett i Skaraborgs län (Wadsbo telefonförenings, 66 abonnenter) samt ett mindre nät med 17 abonnenter i Forssa i Södermanland och ett nät i Grangarde i Kopparbergs län (Dalarna) av okand storlek men troligen litet. Det största och for telegrafverket mest betydelsefulla nätinköpet under 1896 gällde dock Allmänna Telefonföreningens i Göteborg telefonnät med 697 apparater.

Av de 20 telefonnät som köptes 1897 var 14 föreningsägda, tre bolagsägda och två ägda av privatpersoner. Det tjugonde nätet är det enda i materialet där säljaren är okand; det rör sig om en forbindelseledning mellan Skövde och Karlsborg, utan några inkopplade telefonapparater. Förutom näten tillhörande Alingsås Telefonaktiebolag (Älvsborgs län) och Ömsköldsviks telefonförening (Västernorrlands län) som båda hade 50 abonnenter, var de nät vars storlek är kand små; fem av dem har inga telefonapparater alls och fyra nät har tio eller färre. Så många som sex nät saknar emellertid uppgift om apparatantal, däribland Kalmar telefonförenings och Falu telefonförenings, som skulle kunna ha varit ganska stora. Näten var tämligen jämnt fordelade över landet; 1897 övertogs for första gangen telefonanläggningar på landsbygden i norra Norrland: en anläggning utan apparater från Burträsks telefonförening (Västerbottens län) och en med ett okänt antal apparater från Aktiebolaget Gellivare Malmfält. 41

År 1898 köptes inte mindre än 27 telefonnät. Fem av dessa ägdes av telefonföreningar, två av bolag och så många som 20 av privatpersoner. Det var 1898 som de tidigare nämnda abonnenterna i utkanterna av Kristianstads telefonförenings verksamhetsområde fick nog av svårigheterna for föreningen och telegrafverket att träffa avtal om köp, och därför på eget bevåg sålde sina delar av föreningsnätet till telegrafverket. 18 telefonnät kom i telegrafverkets ägo på det sättet; det största av dessa nät låg i Tollarp och hade 23 abonnenter medan flertalet av dem dock endast hade mellan 5 och 15 abonnenter. Två större nät köptes 1898: Westerås telefonförenings nät med 156 telefonapparater och Jemtlands Telefonaktiebolags nät med 200 apparater. Ett något anmärkningsvärt kontrakt som slöts 1898 var det med Alsens kommunalstamma (Jämtlands län). 1 det kontraktet såldes ingenting till telegrafverket, utan överenskommelsen innebar att telegrafverket skulle anlägga en ledning och sätta upp en telefonstation for allmänheten. Kommunalstamman skulle, förutom att betala anläggningskost- naden, också hålla med stolpar for uppsättningen av linjen.

Även 1899 var de köpta telefonnäten små; av de 12 nät som det gjordes upp kontrakt om det aret hade ett mer än 30 abonnenter, nämligen det nät som såldes av Svegs Telefonaktiebolag (Jämtlands län), som hade 50. Av de nät som köptes eller övertogs detta år låg alla utom två i Norrland, och av dessa två låg ett i Varmland och det andra i Västmanland. Två kontrakt av samma slag som föregående års med Alsens kommunalstamma tecknades 1899; båda gäller byar i Jämtlands län som ville ha telefonforbindelse. 1 det ena fallet var initiativtagaren en privatperson, Lars Olson i Åbergs by, i det andra Kluks och Bleckåsens byaman som jag fort till kategorin kommuner. Av arets köpta nät såldes två av bolag, sju av föreningar och ett av Vester Femebo kommun i Västmanlands län, det sistnämnda utan några telefonapparater.

Ar 1900 marker man en tydlig nedgång i antalet köpta teleformät. Detta år köptes fem nät. Ett var kommunalt, saknade apparater och låg i Nysätra i Västerbottens län. Ett ägdes av Telefonaktiebolaget Sundsvall-Jemtlandsgrensen (Västemorr- lands län) och hade 44 abonnenter. De övriga tre ägdes av telefonföreningar: Brunflo i Jämtlands län med 8 abonnenter samt Axvall (Skaraborgs län) och Borås (Älvsborgs län) med okänt antal abonnenter. Åtminstone Borås telefon- förenings nät kan ha varit ganska stort.

Ar 1901 köptes också fem telefonnät. Alla såldes av föreningar och for tre av dem saknas storleksuppgift. Av dessa var två - Skövdes (Skaraborgs län) och Karlstads (Värmlands län) sannolikt relativt stora. Det tredje nätet utan uppgift om storlek såldes av Fors telefonförening i Jämtlands län. De två övriga näten var Roknäs telefonförening i Norrbottens län med 8 telefonapparater och Hällesjö telefonförening i Jämtlands län med 11 apparater.

Av de sex telefonnät som köptes 1902 såldes fyra av föreningar, ett av ett bolag och ett av en privatperson. Privatpersonen var kronolansman Alfred Dahl och hans anläggning var en ledning mellan Stockaryd och Vrigstad i Jönköpings län - några telefonapparater ingick inte. Ett nät i Höganäs i Malmöhus län med 24 apparater såldes av Höganäs Stenkolsbolag. Hybo telefonförenings nät i 42

Gävleborgs län med 10 apparater och Hakansö telefonförenings nät (Norrbottens län) med 5 apparater köptes liksom två nät utan storleksuppgift, nämligen Vikbolands telefonförenings nät i Östergötlands län (som kan ha haft ganska många abonnenter) och det tidigare omtalade Wisby telefonförenings på Gotland, som ju bör ha haft minst 400 abonnenter vid tiden for övertagandet.

Efter år 1902 köptes eller övertogs mycket få telefonanläggningar. År 1903 köptes ett nät; detta ägdes av Fryksdalens telefonförening i Varmlands län och hade 119 abonnenter. 1904 köptes en ledning utan anslutna apparater från Nya AB Upperuds Valskvarn i Dalsland (Älvsborgs 1än)samt ett nät med 14 abonnenter från Los kommun och ett med 40 abonnenter från Färila telefon- förening, båda i Gävleborgs län. De två anläggningar som övertogs 1906 var båda apparatlösa ledningar i trakten av Svenljunga i Älvsborgs län; den ena ägdes av privatpersonen J.L. Lagerström och den andra av Mölneby Aktiebolag.

Tre telefonnät övertogs 1907: Österdalames telefonaktiebolags stora nät i Kopparbergs län med 532 abonnenter, det väsentligt mindre Lenhofda telefon- förenings nät (Kronobergs län) med 4 abonnenter samt Mo & Domsjö Aktie- bolags nät (Västerbottens län) av okand storlek. Aret därpå, 1908, genomfördes äntligen köpet av Kristianstads telefonförenings nät (Kristianstads län), som med sina 398 abonnenter var det sista större fristående landsortsnätet, tillika det enda nätet som köptes 1908.

Det enda nät som köptes 1910 var den svenska delen av Fredrikshalds telefonforenings nät i Göteborgs och Bohus län, vars abonnentantal dock är okänt. 19 12 köptes Särna sockens nät med 24 apparater i Kopparbergs län. Två år senare övertogs två andra kommunala nät, nämligen Tännäs kommuns och Langå byamans, vilka båda låg i Jämtlands län och var av okand storlek.

Sedan kommer ett långt uppehåll i inköpen av lokala telefonnät. 1930 övertogs tre anläggningar: ett apparatlöst ledningsnät som tillhörde Gimo-Österby Bruks Aktiebolag (Uppsala län), ett nät av obekant storlek tillhörigt Bergsjö telefonförening i Gävleborgs län samt en ledning utan uppgift om apparater i Jämtlands län; denna tillhörde en privatperson, källarmästare A.Hellström. Även år 193 1 övertogs tre nät, varav ett låg i Kopparbergs län och tillhörde Orsa sockens allmänningsstyrelse och saknar storleksuppgift, ett tillhörde Voxna Älvs Flottningsförening och var utan anknutna apparater och det tredje, vars storlek är okand, ägdes av Hamra Kapellags allmänningsstyrelse - båda de senare låg i Gävleborgs län.

År 1932 köpte telegrafverket Hellefors Bruks AB:s nät (storlek okand) i Hällefors i Örebro län, och tre år senare, 1935, köptes det sista kända fristående telefonnätet. Det låg i Östhammar i Uppsala län, hade 120 abonnenter och ägdes av Östhammars stad.

Vad man kan konstatera beträffande forändringar i de köpta nätens antal och storlek över tiden är detsamma som i avsnitt 4.1.3: de flesta nät köptes under 1890-talet, och medan de större näten köptes i årtiondets början, och i synnerhet 43 under år 189 1, var de flesta nät som köptes senare under 1890-talet ganska små, med något eller några tiotal abonnenter. Efter sekelskiftet återstår bara ett fåtal nät, som ofta saknar storleksuppgift men som i de flesta fall kan förmodas ha varit av mycket begränsad omfattning. Andelen nät av okand storlek blir allt större ju längre fram i tiden man kommer.

Vad gäller forandringar i de olika ägarkategoriernas förekomst över tiden kan man säga att telefonföreningar var den vanligast förekommande kategorin fram till de första aren av 1900-talet, då bolagsnät och kommunala nät tog över som de mest frekventa bland de fataliga nät som köptes under de senare aren av den undersökta tiden. Bolagsnäten förekom under hela perioden, dock var det på 1880-talet och 1891 som de stora och betydelsefulla bolagsägda näten övergick i telegrafverkets ägo. Under senare delen av den undersökta perioden förekom i materialet främst nät ägda av sådana bolag som inte primart sysslade med telefonverksamhet, och dessa nät var naturligt nog i regel tämligen små. De kommunala näten förekom - med undantag for Haparanda stads nät som köptes 1888 - i stort sett först från sekelskiftet och framåt, och de var i allmänhet ganska små. Små var också de nät som ägdes av privatpersoner. Denna kategori förekommer främst från de sista aren av 1890-talet, med - på grund av speciella omstandigheter som tidigare omtalats - år 1898 som en höjdpunkt.

Ser man till hur nätinköpen har fordelat sig geografiskt över tiden kan man lägga märke till att telegrafverket på 1880-talet främst koncentrerade sig på Göteborgs- regionen och Skåne, för att 1891 i första hand köpa nät i Mälarregionen, Väster- och Östergötland och Småland. Dessa regioner dominerade köpen även de närmaste aren, även om Gävleborgs län började få betydelse 1893. Från mitten av 1890-talet forsköts telegrafverkets intresse norrut, med allt fler köp i Närke, Varmland, Dalarna; Gävleborg och även längre norrut. Åren 1898 och 1899 står Jämtlands län for en stor del av de nät som köptes. Köpen på 1900-talet tycks ha karaktaren av “kompletteringsköp” av sådana nät runt om i landet som av olika skäl ännu inte kommit i telegrafverkets ägo.

Säkert är att köpens geografiska ordningsföljd hanger samman med utbyggnaden av det interurbana ledningsnätet, “rikstelefonnätet”. Uppbyggnaden av detta inleddes som nämnts i kapitel 3 med att den interurbana ledningen mellan Stockholm och Göteborg byggdes år 1888. Den ledningen följdes snart av en ledning mellan Stockholm och Malmö och därefter av en mellan Stockholm och Sundsvall, samtidigt som ett nätverk av anslutningsledningar förgrenade sig ut från stamlinjerna. Bilaga 1 visar det interurbana ledningssystemets utbredning aren 1890, 1896 och 1902. Enskilda telefonnät anslöts till rikstelefonnätet allt eftersom det drogs fram. Som nämnts i kapitel 3 var telegrafverkets villkor for samtrafik - att det lokala nätets ledningar byggdes om med dubbeltråd och att alla inkopplade telefonapparater skulle vara utrustade med kolkomsmikrofon - så ekonomiskt påfrestande for de flesta mindre telefonföreningar att de valde att sälja nätet till telegrafverket. Det är den processen som äger rum under 1890-talet med början i södra Sverige och med några års fordröjning även längre norrut. 44

4.1.7 Abonnemangsavgifterna

Av köpekontrakten framgår att den årliga abonnemangsavgiften sattes ganska enhetligt i de nät som köptes av telegrafverket. Den vanligaste abonnemangsavgiften var 50 kr, förekommande i 115 fall. 1 11 nät var abonnemangsavgiften 60 kr; de flesta av de näten låg i Norrland. Högre avgifter än så förekom i några enstaka fall, och i några fall var avgifterna differentierade beroende på avståndet till växelstationen - de nät där det sistnämnda förekom hade oftast ägts av telefonbolag. Näten i Malmö, Landskrona och Göteborg hade avgifter på hela 125 kr, en prissättning som var gjord i ett tidigt skede av telefonsystemets utveckling och som bestod efter telegrafverkets övertagande, dock kan den högre avgiften ha varit motiverad av nätens storlek och höga standard.

En särställning vad gäller abonnemangsavgiften intog de nät som brutits ut från Kristianstads telefonförening. Avgiften sattes för dem till endast 8 eller 10 kr per år. De enskilda abonnenterna blev emellertid inte inkopplade på rikstelefonnätet utan måste gå till växelstationen när de ville ringa interurbana samtal.

4.1.8 Övriga villkor i kontrakten

Som antytts i avsnitt 1.3 antog köpekontrakten snart en ganska standardiserad utformning. Man kan urskilja ett antal moment som förekommer i de allra flesta kontrakt. Ett exempel på ett kontrakt som uppvisar de flesta av standardvillkoren är kontraktet rörande Gamleby telefonförenings nät, som visas i bilaga 9.

Kontrakten inleddes med ett fastställande av vad som ingick i köpet av ledningar, växelbord etc. Därefter kom den överenskomna köpesumman. Som nämnts i avsnitt 1.3 var köpesumman ofta tvådelad: dels var en viss summa fastställd för övertagandet av den fasta materielen i nätet, dels skulle telegrafverket lösa in abonnenternas telefonapparater för ett visst styckepris. 1 allmänhet var detta pris 50 eller 60 kr, om apparaten var av modem konstruktion med induktor och kolkomsmikrofon; för äldre apparater betalades mindre.

Sedan följde en uppräkning av de förpliktelser som genom kontraktet åläggs telegrafverket. Verket förband sig att sätta abonnenterna i förbindelse med rikstelefonnätet, att bygga om befintliga förbindelseledningar till dubbeltrådiga och att vid behov bygga nya dubbeltrådiga förbindelseledningar. Telegrafverket skulle också i många fall även göra alla ledningar inom 1 eller 2 km från växelstationen dubbeltrådiga; ibland gällde stadsgränsen eller motsvarande som gräns för telegrafverkets ansvarsområde därvidlag. De abonnentledningar som gick utanför det stadgade området skulle däremot göras dubbeltrådiga på abonnentens egen bekostnad.

Telegrafverket skulle också inreda och i tekniskt avseende underhålla växelstationen eller växelstationerna. Däremot bekostade telegrafverket lokalhyra 45 och personal i växelstationen endast då antalet abonnenter var minst 25 - var abonnenterna ftie fick de stå for de kostnaderna själva.

Vidare var det i kontrakten fastställt inom hur stort område abonnenterna hade rätt till fria samtal - oftast rörde det sig om det egna nätet samt angränsande nät. 1 många fall fanns redan samtrafikavtal med nät inom tämligen stora områden, ibland över hela län - detta förekom främst i telefonföreningar som var medlemmar i sådana regionala telefonförbund som omtalats i kapitel 3. 1 regel tick dessa avtal bestå under en viss period, oftast fem år. Ofta beviljades avgiftsfri samtrafik över stora områden på gamla enkeltrådiga ledningar så lange dessa fanns kvar. På de nya dubbeltrådiga interurbana ledningarna gällde däremot rikstelefontaxan.

Säljaren tillförsäkrade telegrafverket ett visst antal abonnenter. 1 gengäld försäkrade telegrafverket de abonnenter som fanns vid övertagandet av nätet, och ibland även sådana som tillkom inom en viss tid, att abonnemangsavgiften for dem skulle förbli förändrad så länge de kvarstod som abonnenter - allmänhet sattes som nämnts abonnemangsavgiften till 50 kr. De ursprungliga abonnenterna slapp också att betala den inträdesavgift, i allmänhet på 50 kr, som de abonnenter måste betala som inträdde efter nätets övertagande; dock kunde man i stället for inträdesavgift överlämna en fungerande telefonapparat till telegrafverket. För anknytningar på abonnentledningar var abonnemangsavgiften lägre än den vanliga, oftast 20 eller 30 kr. Abonnemangskontrakten gällde i allmänhet i fem år. För tiden fram till dess att ombyggnaden till dubbeltråd och anslutningen till rikstelefonnätet blivit genomförd beviljades i allmänhet en lägre abonnemangsavgift, ofta 30 kr.

En vanlig bestämmelse i kontrakten var att om årsavgiften sänktes på någon annan ort, utan att telegrafverket for detta tick några särskilda formaner, skulle motsvarande sänkning ske också på den egna orten.

Ibland finns i kontrakten uppgifter om växelstationens öppettider. De var i samtliga de fall där denna uppgift förekommer öppna under en ganska stor del av dygnet: i allmänhet öppnade man kl 7 eller 8 och stängde kl 21 eller 22. 1 många kontrakt finns en överenskommelse om att den befintliga personalen skall få vara kvar så lange den utan anmärkningar sköter sitt arbete. 46

4.2 STOCKHOLMS ALLMÄNNA TELEFON AB/AB STOCKHOLMS- TELEFON

Som omtalats i kapitel 3 träffade telegrafverket och SAT år 1891 ett avtal enligt vilket SAT fick full frihet under 50 år for sin telefonverksamhet (det vill säga att telegrafverket skulle avstå från att hindra SAT:s verksamhet med hanvisning till 1883 års kungörelse) inom området inom en cirkel med 70 krn:s radie från Stockholms Stortorg, under forutsättning att bolaget sålde alla sina telefon- anläggningar utanfor detta område till telegrafverket. Bilaga 2 är en karta som visar 70 km-områdets utsträckning. De anläggningar som berördes var stadsnäten i Söderhamn och Jönköping samt en del ledningar, företrädesvis i Södermanland.

Att SAT:s telefonverksamhet inom 70 km-området genom 1891 års avtal accepterades av telegrafverket innebar inte att bolaget fick monopol på telefonverksamhet dar. Redan 1889 hade telegrafverket börjat bygga upp ett telefonnät for allmänheten i Stockholm, och konkurrerade därmed direkt med SAT. Enligt ett samtrafikavtal som slutits 1890 förekom samtrafik mellan de båda näten mot en avgift på 10 öre for lokala samtal och 20 öre for samtal över interurbana ledningar; detta kontrakt fick uppsägas först efter en tid av tio år.75 Sedan avtalet om 70 km-området blivit klart vidtog en tävlan mellan telegrafverket och SAT om de övriga enskilda telefonnäten i området; detta slutade med att telegrafverket forvarvade näten i Uppsala och Norrtälje medan SAT köpte näten i bland annat Mariefred, Strängnäs och Södertälje.76 Konkurrensen mellan de båda fördes från början med den största energi från båda håll.

SAT och Bellbolaget hade tillsammans ett betydande övertag över telegrafverket vad gäller respektive näts storlek - vid 1891 års slut hade i 70 km-området de båda bolagen 7 091 apparater mot telegrafverkets 1 063. Telegrafverket hade dock en stor konkurrensfordel genom sina interurbana ledningar. Båda gjorde stora ansträngningar for att locka till sig abonnenterna, och efter några år fanns båda näten parallellt i praktiskt taget hela området. Konkurrensen fick till följd att abonnemangsavgifterna sjönk betydligt. När telegrafverket startade sin verksamhet i Stockholm höll SAT en årsavgift på 125 kr. Telegrafverket bestämde sin årsavgift till 80 kr, vilket snart fick till följd att SAT sänkte sin. 1 olika omgångar sanktes så bådas avgifter, så att de 1896 var 50 kr i telegrafverkets nät och 45 kr i SAT:s och Bellbolagets. Båda differentierade också sina årsavgifter, så att det blev möjligt att få ett billigare abonnemang till sin bostad, dock med villkoret att antalet fria samtal inom nätet begränsades.”

Genom de låga priserna skedde en kraftig tillströmning av abonnenter till båda näten - vid utgången av år 1902 hade telegrafverket inom området 11 882 apparater medan de båda bolagen tillsammans hade 32 24778 - och när 1890 års samtrafikavtal kunde uppsägas år 1900 hade telegrafverket en betydligt starkare

75 Heimbürger (193 I), s. 145. 76 Ibid., s. 223. ” Ibid., s. 224 ff. ” Ibid., s. 228. 47 ställning än när avtalet ingåtts. Telegrafstyrelsen utnyttjade sin rätt att säga upp avtalet, så att samtrafiken skulle upphöra den 1 juli 1901, och satte som villkor for ett nytt avtal att samtrafikavgiften inom 70 km-området skulle tas bort. Detta villkor kunde SAT:s ledning omöjligen gå med på, eftersom man ansåg att ett borttagande av den avgiften på längre sikt skulle äventyra bolagets existens.79

Våren 1901 gjorde telegrafverket sin första forfrågan om hur SAT skulle ställa sig till en forsäljning av sitt nät. SAT:s verkställande direktör, den i kapitel 3 omtalade H.T. Cedergren, ställde sig inte awisande till tanken, och forhandlingar om köpevillkor upptogs. Det beslöts att samtrafiken skulle fortgå medan forhandlingarna pågick. På hösten 1901 nåddes en uppgörelse och ett köpe- kontrakt upprättades enligt vilket telegrafverket skulle överta SAT:s nät den 1 december 1902. Köpesumman var uträknad till 10 573 2 15 kr”. Regeringen god- kände avtalsforslaget, men riksdagen röstade ned det.8’

Förhandlingar om ett nytt samtrafikavtal upptogs, men partema kunde inte enas om frågan om samtrafikavgift inom 70 km-området varfor forhandlingarna strandade och samtrafiken upphörde den 1 juni 1903. Då situationen av båda parter upplevdes som otillfredsställande fortsatte man att forsöka finna en acceptabel lösning. År 1904 kunde man presentera ett köp- och bytesavtal, som gick ut på att telegrafverket och SAT delade upp 70 km-området mellan sig, så att SAT skulle få ensamrätt på telefonverksamhet i större delen av Stockholms stad medan telegrafverket skulle få suverän kontroll över praktiskt taget hela landsbygden samt Södermalm. Fri samtrafik skulle råda mellan områdena. Det område telegrafverket skulle överta av SAT innehöll fler telefonapparater och långledningar, varför verket skulle betala en mellanskillnad på drygt 2,5 miljoner kr. Avtalet medgav dessutom telegrafverket möjligheten att lösa in SAT:s nät 1919 och därefter fa igen samma möjlighet vart tionde år. Även denna gång vägrade riksdagen att godkanna avtalet trots att regeringen ställt sig bakom det.‘*

Redan 1906 gjordes ett nytt forsök att få till stånd ett köp av SAT:s nät. Denna gång bestämdes priset till 15 171 000 kr, vilket med hansyn till nätets tillväxt under de mellanliggande aren innebar ett lägre pris per apparat jamfort med 1902 års avtal. Dessutom skulle telegrafverket köpa SAT:s fastigheter for en summa av 1 370 000 kr samt överta bolagets personal. Det gick dock med detta avtal som med de föregående: regeringen tillstyrkte men riksdagen avslog.83

SAT hade vid det laget engagerat sig i andra verksamheter utöver det stockholm- ska telefonnätet. 1901 hade bolaget genom dotterbolag fått telefonkoncessioner i Moskva och Warszawa och drev dar telefonverksamhet med stor framgång, i nära samarbete med L M Ericsson. Tillsammans med L M Ericsson startade SAT också sedan 1905 telefonanläggningsarbeten och telefondrift i Mexiko. SAT hade

_.-_ ._ 79 Ibid., s. 236 f. So Heimbürger (1953), s. 176. ” Beckman (1995), s. 38 ff. ‘* Ibid., s. 41 f. ” Heimbürger (1953), s. 176 ff. 48 i samband med att samarbetet i Ryssland inleddes forvarvat en större aktiepost i L M Ericsson.84

Som en konsekvens av att SAT hade skaffat flera andra engagemang bildade man ett dotterbolag, AB Stockholmstelefon, som från och med år 1908 skulle sköta driften av telefonnätet. 1 och med bildandet av detta bolag slogs SAT:s telefonnät även formellt samman med Bellbolagets - i praktiken hade de tungerat som ett nät sedan 1888.85

Från 1915 bedrevs återigen forhandlingar om statligt övertagande av AB Stockholmstelefons nät. 1 oktober det aret fanns ett forslag färdigt enligt vilket telegrafverket skulle köpa nätet for en summa av 33,5 miljoner kr. Vid den tidpunkten drevs dock en kampanj i riksdagen for att minska statens upplåning, och regeringen ansåg sig inte kunna lägga fram forslaget utan uppmanade parterna att modifiera det så att finansieringen blev mer tilltalande.86

Under första världskriget rådde i Sverige en ekonomisk kris, vilken framkallade ökade omkostnader for telegrafverket som såg sig tvunget att höja telefontaxorna, ett beslut som dock var regeringens sak att fatta. Regeringen ville först låta riksdagen yttra sig i ärendet, och i samband med det gjordes också en sondering for att se om det nu fanns några forutsättningar for ett inköp av Stockholms- telefon. Det visade sig att forutsättningar fanns, och i och med att forhandlingar mellan telegrafverket och Stockholmstelefon pågått under flera år kunde man snabbt presentera ett avtalsforslag for 1918 års riksdag.87

Köpesumman sattes denna gång till 46 973 584 kr inklusive nät, inventarier och fastigheter. Genom att abonnentantalet fortsatt att öka - den 30 juni 1917 var 105 720 apparater inkopplade på Stockholmstelefons nät** - motsvarade detta ett pris per apparat på 404 kr, att jämföra med 393 kr per apparat enligt 1902 års avtalsforslag och 36 1 kr enligt 1906 års dito. Köpesumman skulle erläggas i form av avbetalningar: staten skulle den 1 juli 1918 och den 1 juli 1919 betala 5 miljoner kr, och då använda redan anvisade anslag for utveckling av statens telefon- och telegrafväsende. Nästa avbetalning, med 10 miljoner kr, skulle ske först den 1 juli 1922. Den 1 juli 1923 och 1924 skulle också betalas 10 miljoner, och den återstående delen av köpesumman den 1 juli 1925. Genom detta forfarande skulle staten inte behöva vanda sig till lånemarknaden förrän 1922.*9

Den har gangen bifölls avtalsforslaget av riksdagen, och Stockholmstelefons nät sammanslogs med telegrafverkets - en process som det dock tog fem år att genomfora fullständigt.90

s4 Attman, Kuuse & Olsson (1976), ~123 ff. Ss Heimbiirger (1953), s. 204. ” Beckman (1995), s. 45. *’ Ibid. 8X Johansson (1953), s. 443. *9 Heimbürger (1953), s. 2 16 ff. 9o Beckman (1995), s. 47. 49

4.3 ARGUMENTERINGEN 1 FRÅGAN OM KÖP AV ENSKILDA TELE- FONNÄT”

4.3.1 De lokala telefonnäten

Sedan telegrafstyrelsen väl kommit till insikt om telefonens potential som kommunikationsmedel - detta sammanfaller i tiden med Erik Storckenfeldts tillträde som generaldirektör 1890 - formulerade man de argument for statligt ägande av telefonsystemet som man sedan kom att hålla fast vid. För det första farms det, i och med anläggandet av de interurbana ledningarna, ett behov av att bringa ordning och reda i telefonväsendet genom att skapa ett över hela landet omfattande telefonnät med likformig teknisk standard, enhetliga regler for samtalsexpedition etc., och enskilda telefonföreningar och bolag saknade resurser for de härtill nödvändiga investeringarna. För det andra kunde de langa och dyra interurbanledningarna inte själva ge tillräcklig avkastning for att betala sina amorteringar och räntor, och det ansågs därför nödvändigt att staten fick intäkter från de lokala telefonnät som sattes i forbindelse med interurbanledningama.92

När riksdagen år 1884 först befattade sig med telefonfrågan var det 1883 års förordning mot telefonledningar längs allmanna vägar etc. som debatterades. Mot de ledamöter som ville avskaffa förordningen med hansyn till den fria foretag- samheten stod de som var mer rädda for att telefonen skulle försämra telegrafverkets ekonomi så mycket att det måste stödjas med skattemedel.

När under senare delen av 1880-talet tekniken utvecklats och längre och mer sammanhållna ledningskomplex blev möjliga var rädslan i riksdagen stor for privata telefonmonopol och de flesta ville se någon form av reglering på området, men man kunde inte enas om formerna for en sådan. Att regering och riksdag uppdrog åt telegrafverket att bygga interurbanledningen mellan Stockholm och Göteborg bör nog snarare ses som ett avvärjande av enskild kontroll över denna ledning än ett uttryckligt gillande av en expansion av telegrafverkets telefonverksamhet. Sedan väl telegrafverket kommit igång med anläggandet av de interurbana ledningarna var det dock ingen som ifrågasatte det statliga engagemanget beträffande dem.

1 fråga om de lokala telefonnäten var riksdagens agerande något markligt. Nar det beslutats om de interurbana ledningarna fanns det en allman vision om att staten skulle driva dessa medan de lokala näten skulle drivas av enskilda; allt tal om statligt monopol avvisades. Nar emellertid regeringen 1891 å telegrafverkets vägnar begärde ett lån på 1 miljon kr som uttryckligen skulle användas till inköp av lokala nät, höjdes inga röster mot ett beviljande. Det blev snabbt praxis att telegrafverket utan diskussion fick de medel det begärde, och inköpen av de enskilda näten under 1890-talet kan således sägas ha haft riksdagens tysta godkannande.

” Avsnittet bygger på Beckman (1995) om inget annat anges. ” Heimbi_lrger(l931), s. 141. 50

4.3.2 Stockholms Allmänna Telefon AB/AB Stockholmstelefon

Inför det första försöket att köpa SAT:s nät 1902 var telegrafstyrelsens argument for köpet att det var den mest rationella lösningen på samtrafikfrågan, att man skulle komma ifrån den högst oekonomiska ordningen med dubbla telefonnät i 70 km-området, att man genom ett köp skulle kunna lösa sin tvist med Stockholms stad, som vägrade bevilja nedläggning av telefonkablar i gatorna om inte stabila samtrafikavtal kom till stånd, samt slutligen att verket genom ett köp i praktiken skulle få full kontroll över landets telefonväsende och kunde ordna detta efter enhetliga normer.93

Regeringen instämde i sin proposition i dessa argument, och man instämde också i telegrafverkets bemötande av det vanliga motargumentet om fordelen med konkurrens. Man menade att avgifterna nu hade sjunkit så lågt som rationell drift medgav.

De debattörer i riksdagen som sympatiserade med forslaget såg ett köp av SAT:s nät som oundvikligt och menade att ju förr det kunde bli av desto bättre, eftersom priset säkert inte skulle bli lägre.

De som motsatte sig köpet menade att en sammanslagning skulle kräva en omorganisering som telegrafverket kanske inte skulle klara att genomfora, sedan generaldirektör Storckenfeldt avlidit tidigare under våren 1902. Man menade också att köpesumman var for hög, och även argumentet om konkurrensens fördelar nyttjades.

Inför 1906 års forsök att köpa SAT:s nät forfattade telegrafverkets dåvarande generaldirektör Arvid Lindman en kort skrift dar han for fram argumenten för ett inköp och bemöter vanliga invändningar. Lindman menar där att det fanns såväl fordelar for allmänheten - abonnenterna i de olika näten skulle kunna tala med varandra - som nationalekonomiska fördelar - dubbla nät skulle undvikas - och tekniska och ekonomiska fordelar for telegrafverket. Han ifrågasätter att något nytt samtrafikavtal skall kunna träffas och att lagstiftningen skulle tillåta expropriation av marken under Stockholms gator, två alternativ till köp som enligt honom framfördes.94

De motargument som kom upp i riksdagsdebatten var desamma som förut: priset var för högt och konkurrens var fordelaktigt for abonnenterna. Dessutom uppkom en ny frågeställning, nämligen om köpet hade riksintresse eller endast var av lokal karaktar. De som hävdade att frågan var av riksintresse - hit hör regeringens talesman - förespråkade köpet medan de som såg det som en lokal angelägenhet var emot.

Ar 1918 var telegrafverkets och regeringens skäl for ett övertagande desamma som tidigare, med några tillägg. Kriget hade medfort en brist på material for

93 Ibid., s. 238 f. 94 Lindman (1906), s. 2 ff. 51 telefonanläggningar, och genom ett köp skulle man kunna frigöra många ledningar som behövdes bättre på annat håll. Konkurrensen med Stockholmstelefon gjorde att telegrafverket sedan 1914 drev sitt nät i Stockholm med förlust, eftersom man måste hålla lägre abonnemangsavgifter inom 70 km- området än utanfor. Dessutom hade man som nämnts avtalat att köpesumman skulle spridas på flera ar.

1 riksdagen instämde förespråkarna for köp i de anförda argumenten for ett köp. Flera talare anförde också principiella skäl for ett övertagande: telefonen utgjorde liksom posten och telegrafen ett naturligt statsmonopol, menade man. Ett annat argument var av rättvisenatur: det var orättvist att stockholmarna genom konkurrensen fått lägre abonnemangsavgifter än andra, och ett övertagande skulle utjämna denna skillnad.

Motståndarna menade att tidpunkten var fel: bolagets koncession gick ut 1941, och ju längre staten väntade desto bättre blev dess forhandlingsposition. Kriget hade medfort extremt höga materialpriser vilket gjorde nätet övervärderat, hävdade man också. Konkurrensargumentet fördes fram även den har gangen, liksom ett bemötande av rättviseargumentet som gick ut på att stockholmarna ofta måste vara abonnenter i båda näten och därför hade ungefär samma total telefonkostnad som andra abonnenter.

Riksdagsledamöternas inställning till köpet var endast i begränsad utsträckning avhängig av deras partitillhörighet, förutom att högerpartiet i andra kammaren tämligen mangrant gjorde motstånd med hanvisning till konkurrensens fordelar. Socialdemokraterna, liberala samlingspartiet och högern i första kammaren var i princip positiva till köpet, även om kritiska röster var markbara i deras led. De socialdemokrater och liberaler som motsatte sig ett övertagande motiverade detta i första hand med att priset tycktes for högt. 52

4.4 BETYDELSEN AV INKÖPEN AV DE ENSKILDA TELEFONNÄTEN

Nar det gäller de lokala telefonnäten ute i landet måste man konstatera att inköpen av dessa, mot bakgrund av telegrafverkets totala budget, rent ekonomiskt hade mycket liten betydelse. Som vi sett i avsnitt 4.1.1 uppgick den totala köpesumman for samtliga dessa nät till knappt 1,s miljoner kr. Denna summa kan jämforas med telegrafverkets totala kostnad for anläggandet av sitt telefonsystem aren 188 1- 1910, vilken uppgick till 55 182 2 19 kr och 11 öre.95

Ur ett institutionellt perspektiv, for att återknyta till Kaijsers resonemang i avsnitt 2.1, hade dock inköpen fundamental betydelse. Genom dem forändrades det växande telefonsystemets ägarstruktur från brukarorienterade ägarintressen (föreningar) och kapitalorienterade ägarintressen (bolag) till samhällsorienterade (telegrafverket), samtidigt som organisationsstrukturen ändrades i riktning mot en mycket hög grad av horisontell integration. Detta medförde också att systemets interna regelverk i fråga om tekniska standarder, prissättning etc. kunde göras enhetlig.

Ur ett tekniskt perspektiv innebar integrationen av telefonsystemet att forutsätt- ningar skapades for ett samordnande av systemets delar till en valfungerande systemarkitektur, och ur ett ekonomiskt perspektiv innebar det statliga ansvaret för systemet att de stora investeringar som måste göras for dess utbyggnad kunde göras utan det behov av avkastning på relativt kort sikt som en enskild intressent skulle ha.

1 fallet med Stockholmstelefon innebar köpet en avsevärd ekonomisk påfrestning, även om man genom arrangemanget med avbetalningsplanen lindrade effekterna av denna. Dock resulterade köpet i att den integration man strävat efter genom inköpen av de mindre näten nu blev fullständig. Sveriges telefonväsende hade blivit ett integrerat infrasystem med telegrafverket som nätverksförvaltare och systemoperatör.

” Telegrafstyrelsens underdaniga berättelse för år 1910. 53

5 AVSLUTNING

5.1 DISKUSSION

Vi har sett att det svenska telefonväsendet i sitt inledande skede bestod av ett stort antal enskilda telefonnät, av varierande storlek men generellt sett mycket små, kontrollerade av brukarintressen eller kapitalintressen och till sin utbredning starkt begränsade av tekniska skäl. När tekniken möjliggjorde telefoni på längre sträckor steg telegrafverket på allvar in på telefonmarknaden, som det verkar till stor del for att förekomma privata konkurrenter och utöva kontroll över en potentiellt mycket farlig konkurrent till telegrafen.

Med syftena att skapa en enhetlig struktur i telefonsystemet och göra sina investeringar i ledningar ekonomiskt barkraftiga inköpte telegrafverket de enskilda telefonnäten, varvid man började med de större, ofta bolagsägda näten i de större städerna, och sedan köpte in de lokala landsortsnäten allt eftersom det interurbana ledningsnätet drogs i deras närhet. En konsekvens av detta är att verket under de första aren av 1890-talet främst inriktade sig på att köpa nät i Syd- och Mellansverige, där rikstelefonnätet byggdes ut först, for att senare under decenniet bli mer imiktat på enskilda nät i Norrland. Det finns dock flera undantag från detta mönster i form av nät som av olika skäl forblev i sin tidigare ägandeform längre fram i tiden.

Ett enskilt nät, som ägdes av Stockholms Allmänna Telefon AB (SAT), var ojämförligt mycket större än de andra; i slutet av 1880-talet var detta bolag rentav en jämbördig konkurrent till telegrafverket på telefonområdet, och så lange dess nät i Stockholmsregionen bestod var det största nätet dar. Telegrafverkets konkurrens med SAT ledde till avsevärt sankta abonnemangsavgifter inom det område inom 70 km från Stockholms Stortorg där bolaget tilläts verka, men också till att två nät var uppbyggda parallellt, med konsekvenser i form av trängsel mellan ledningarna och oekonomiskt resursutnytt_iande.

Telegrafverket gjorde upprepade forsök att köpa SAT:s nät, något som inte mötte några hinder hos bolagets ledning men däremot i riksdagen, där många ledamöter motsatte sig ett köp. De två huvudsakliga argumenten mot köpet var att konkurrens var positivt och att priset var för högt. Efter att två försök att överta nätet stupat på riksdagens motstånd godkände denna det tredje avtalsforslaget 1918. För en summa på 47 miljoner kr övertog telegrafstyrelsen det enskilda telefonnätet i Stockholmsområdet och hade därmed i praktiken erhållit en monopolställning inom telefonverksamheten i Sverige.

Hughes’ modell for stora tekniska systems uppbyggnad (avsnitt 2.1) visar sig vara åtminstone delvis tillämplig på det svenska telefonsystemet. Den första fasen, utvecklingen från uppfinning till innovation, ägde i telefonens fall inte rum i Sverige. Den andra fasen innebär innovationen överfors till nya miljöer och dar varierande typer av system kan byggas upp kring den beroende på geografiska, politiska, rättsliga och kulturella faktorer. Den fasen kan for det svenska telefon- 54 väsendets del sägas börja omkring år 1880, nar de första telefonnäten började anläggas. Kännetecknande for de svenska forhållandena var relativt låg folktäthet och stora avstånd samt ett for tiden ganska liberalt, företagarvänligt politiskt klimat och avsaknad av statligt monopol, faktorer som kan sägas ha varit gynnsamma for en snabb etablering av telefonen som kommunikationsmedel i stora delar av landet. Kreativiteten hos aktörerna i systemet var också tämligen stor; exempel på detta är H. T. Cedergrens telefonbolag med dess lågprisprofil, L. M. Ericssons telefontillverkning, som snart växte till ett av de ledande foretagen i branschen, samt det fruktbara samarbetet mellan Cedergren och Ericsson for att genom tekniska innovationer bringa ned telefonpriserna for allmänheten. Även hos telegrafstyrelsen, som dock först något i efterhand kom till full insikt om innovationens framtidsmöjligheter, kan man från 1890 se en avsevärd kreativitet i utvecklandet av ett riksomfattande telefonsystem, något som till stor del får tillskrivas den då tillträdande generaldirektören Erik Storckenfeldt. Dock får sägas att telegrafverkets engagemang åtminstone inledningsvis till stor del handlade om att förekomma privata konkurrenter.

Den tredje fasen i Hughes’ modell är nar systemet tillväxer medan en period av konkurrens utmynnar i konsolidering. Denna fas kan for det svenska telefonsystemets del sägas starta vid 1890-talets början, då telefonmarknaden växte enormt genom telegrafverkets utbyggnad av interurbana och lokala nät samtidigt som den blev allt mer integrerad genom uppköpen av enskilda telefonnät, och i princip vara avslutad i och med övertagandet av Stockholmstelefons nät 1918. Fasen kännetecknas också av en strävan mot ökad effektivitet, rationalisering och kapitalintensifiering och att ledarskapet blir mer organisatoriskt inriktat. Det stammer också bra for det svenska telefonsystemet som genom Storckenfeldt fick en visionär och samtidigt organisatoriskt högt kompetent ledare, samtidigt som telegrafverket - till stor del tack vare konkurrensen med Stockholmstelefon - utvecklades till ett effektivt affärsverk.

Jamfor man det svenska telefonsystemets uppbyggnad med motsvarande utveckling i USA, Frankrike och Tyskland (avsnitt 2.2) finner man att den svenska utvecklingen har vissa drag gemensamma med var och en av de tre andra, men att den ändå har sin egen karaktar. 1 USA var telefonsystemet en angelägenbet för privata, kapitalorienterade intressen. Så lange Bellbolaget hade monopol strävade det efter att maximera sin vinst och inte att sprida innovationen till nytta för samhället. Sedan konkurrens uppkommit tvingades Bellbolaget, från 1900 AT&T, att bli mer kundorienterat, men bolaget skydde inga medel för att återfå sin monopolposition på marknaden. 1 likbet med AT&T drev telegrafverket från 1914 sitt nät i Stockholm med forlust for att kunna konkurrera med Stockholmstelefon. Dock finns det inget som tyder på att telegrafverket verkligen hade avsikten att konkurrera ihjäl det privata bolaget - om inte armat så omöjlig- gjordes detta av storleksforhållandena mellan näten. Snarare än att bedriva någon form av predutory pricing av amerikansk modell handlade det för telegrafverket om att själv vara etablerad och behålla sin position i huvudstadsregionen. Vad det svenska telefonsystemet har gemensamt med det amerikanska är främst fram- trädandet av ett starkt organisatoriskt ledarskap, i USA representerat av Theodore 55

Vail och i Sverige av Erik Storckenfeldt - och även av SAT:s grundare H. T. Cedergren.

1 Frankrike, liksom i Sverige, lämnades telefonverksamheten inledningsvis till privata intressen. 1 Frankrike, dar telefonen definierades in under telegrafmonopolet, skedde dock detta genom att privata bolag tick koncessioner. Liksom i Sverige vaknade de statliga myndigheternas intresse efter en tid. Men medan man i Sverige underlät att göra telefonen till ett formellt statligt monopol samtidigt som man genom att anslå medel beredde vägen for ett reellt sådant, skedde i Frankrike det motsatta: utbyggnad av telefonnät forbehölls det franska telegrafverket, men medel for att bygga upp ett integrerat telefonsystem forvägrades. Dessutom tycks de franska konsumenterna ha efterfrågat telefonen i mindre utsträckning än de svenska, något som kan ha sin grund i geografiska eller kulturella skillnader.

1 Tyskland ingick telefonen från början i det statliga telegrafmonopolet, och uppbyggnaden av telefonsystemet var en rent statlig angelägenhet. Detta kan till en avsevärd del tillskrivas post- och telegrafverkschefen Heinrich Stephans stora personliga intresse for telefonen; inför utsikten att Bellbolaget skulle etablera sig i Tyskland initierade han en statlig utbyggnad i verkets regi. Det tyska nätet byggdes ut snabbt, till stor del därför att privata eller kooperativa intressenter hade tillåtelse att bygga nät i regioner som verket forbisåg, vilket var ett incitament for detta att förekomma sådana konkurrenter. Genom att telefonnäten inte bara skulle täcka sina egna anläggnings- och driftskostnader utan också kompensera for minskade telegramintäkter blev priserna höga, vilket var hämmande for spridningen av telefonen. Gemensamt for Tysklands och Sveriges framväxande telefonsystem var det starka, målmedvetna ledarskapet i respektive telegrafverk. Skillnaderna var att Stephan genom monopollagstiftningen hade en mycket starkare ställning än Storckenfeldt i Sverige, samt att de svenska telefonpriserna var lägre och spridningen därmed större; på landsbygden genom att telegrafverket måste ta hansyn till de tidigare låga priserna i telefon- föreningarna och i Stockholm genom konkurrensen med SATStockholms- telefon.

Som omtalats i avsnitt 4.4 innebar köpen av de enskilda telefonnäten att ett enhetligt, integrerat telefonsystem kunde skapas i Sverige. Detta system blev dock präglat av den period av differentierad ägarstruktur som föregick dess konsolidering. Genom de av brukarintressen anlagda och drivna telefonnäten runt om i landet fick telefonen i Sverige en lågprisprofil, och även om telegrafverket vid sina övertaganden av lokala nät såg sig tvunget att höja abonnemangsavgifterna, måste det ändå ta hänsyn till de tidigare forhållandena. 1 Stockholm var det konkurrensen som ledde till en låg prissättning av telefontjänsten. Den internationellt sett låga prissättningen, som telegrafverkets sentida arvtagare Teha än i dag gärna framhåller for konsumenterna, skulle knappast ha uppkommit utan den penod av differentierad ägarstruktur och konkurrens som föregick telegrafverkets reella monopol 1918. 56

Genom konkurrensen framtvingades också radikala tekniska lösningar for att bringa ned kostnaderna - i kapitel 3 nämndes samarbetet på det området mellan SAT och L M Ericsson - och detta bidrog starkt till telefonens spridning och forstärkte samtidigt den svenska telefonindustrins tekniska nivå och därmed dess internationella konkurrenskraft. År 1918, samma år som telegrafverket köpte Stockholmstelefons nät och därmed i praktiken kom i monopolposition, fusionerades SAT och L M Ericsson till Telefon AB L M Ericsson. Detta bolag skulle under de följande decennierna komma att i nära samarbete med telegrafverket ytterligare utveckla och forfina telefontekniken, och deras framgång i detta möjliggjordes till stor del genom de erfarenheter de båda partema gjort under perioden av konkurrens.96

5.2 FÖRSLAG TILL FRAMTIDA FORSKNING

Ett problem med min studie har varit att materialet till vissa delar är ofull- ständigt; detta gäller som nämnts främst uppgifterna om de lokala telefonnätens storlek. En undersökning från en makronivå, som det här har varit fråga om, måste utgå från ett material som är kvantifierbart och jamforbart for alla de objekt som skall ingå. Köpekontrakten uppfyller i stort sett detta krav, men osäkerheten rörande främst storleksvaribeln gör att undersökningen förlorar en del i varde. Min studie har dock den fordelen att den ger en, om än översiktlig, bild av fenomenet enskilda telefonnät på en nationell nivå.

En alternativ väg till kunskap om det svenska telefonsystemets framväxt anvisas av Åke G. Sjöberg, som forordar studier av lokala telefonnät på mikronivå, genom att man för de enskilda näten studerar telefonkataloger, mötesprotokoll etc. Sjöberg menar att en sådan studie “kommer förmodligen den,9ystoriska verkligheten närmare än ett modellarbete med stor statistisk apparatur.

En undersökning på mikronivå skulle kräva en mycket omfattande forskningsinsats för att få en så stor geografisk täckning som min studie. Det skulle troligen krävas åtskilliga uppsatser, var och en behandlande något eller några lokala telefonnät. Men med den metoden skulle man, som Sjöberg antyder, få en betydligt djupare kunskap om fenomenet, inte minst dess sociala dimensioner som jag inte kunnat ta upp alls. Viktiga frågeställningar som hör samman med telefonsystemets historia är exempelvis vilka grupper som först skaffade telefon på mindre orter, hur telefonen sedan spreds i befolkningsskikten och hur denna utveckling kan ha varierat i olika regioner i landet.

96 Attman, Kuse & Olsson (1976), s. 125. ” Sjiiberg (1971), s. 169. 6 SAMMANFATTNING

Syftet med min undersökning har varit att beskriva de enskilda telefonnät som inköptes av telegrafverket med avseende på läge, storlek och ägarforhållanden samt tidpunkt och villkor for köpen. Arbetet har också syftat till att undersöka orsakerna till att inköpen ägde rum samt analysera deras betydelse for det svenska telefonsystemets utveckling.

Undersökningen har dels baserats på en kvantitativ studie av köpehandlingar rörande enskilda telefonnät, dels på tidigare forskning och litteratur på området. Ett telefonnät, Stockholms Allmanna Telefonaktiebolags, från 1908 AB Stockholms-telefons, var ojämförligt mycket större än de andra och har därför inte ingått i den kvantitativa undersökningen tillsammans med dem.

Telegrafverkets inköp av telefonnät ägde rum mellan aren 1883 och 1935. Under den tiden upprättades kontrakt rörande 214 lokala telefonnät. Dessa innehöll sammanlagt 9 096 telefonapparater (sannolikt en underskattning) och kostade tillsammans 1,5 miljoner kr.

Lokala telefonnät förekom i hela Sverige. 1 större städer och i tätbefolkade län var näten relativt sett färre men större än i de något glesare befolkade länen.

De allra flesta telefonnät köptes under 1890-talet. 1 synnerhet under år 1891 köptes många stora nät som var tämligen dyra i inköp for telegrafverket. Senare under årtiondet tycks de nät som köpts ha varit mindre och billigare. De nät som köptes under 1900-talet var mestadels mycket små anläggningar.

De ägartyper som förekom var telefonföreningar, bolag, kommuner (eller motsvarande) och privatpersoner. Telefonföreningarna ägde 60 % av det totala antalet nät och hade motsvarande andel av telefonapparaterna, men de nät som ägdes av bolag stod for 60 % av den totala köpesumman - många av de största telefonnäten i städerna ägdes av bolag. Kommuner och privatpersoner stod tillsammans for en femtedel av antalet nät, men de nät som ägdes av dessa grupper var i de flesta fall mycket små.

Av de undersökta telefonnäten saknade en tiondel anslutna telefonapparater, medan storleksklasserna 1-10 apparater, 11-20 apparater och 2 1-50 apparater stod for omkring en femtedel av näten vardera. 16 % av näten hade mer än 50 apparater, och endast 2 % hade mer än 500. Hela 20 % av antalet nät hade dock ett okänt antal telefonapparater.

Prissättningen av telefonnäten beredde endast delvis på nätets storlek - andra faktorer som kan ha spelat in är hur moderna apparaterna var, i vilken grad anläggningen måste bygrrw om. hur hög telegrafverkets kostnad skulle bli for att ansluta nätet till rikstelefonnätet etc. Generellt sett betalades mer for nät i städer än nät på landsbygd, och mer under de inledande aren av inköp an under de senare. De villkor som stadgades i köpekontrakten var att telegrafverket skulle ansluta nätet till rikstelefonnätet, samt att verket skulle bygga om vissa ledningar till dubbeltrådiga - abonnenternas egna ledningar tick de dock byta ut själva - och inreda och tekniskt underhålla växelstationen. Växelpersonalen avlönades dock av telegrafverket endast i de nät dar abonnenternas antal översteg 25. Säljaren garanterade ett visst antal abonnenter, som lovades att abonnemangsavgiften - vanligtvis 50 kr - skulle förbli oförandrad så lange de kvarstod.

Telegrafverket köpte näten i den ordning de interurbana ledningarna blev färdig- ställda, Allra först köpte man näten i de städer som utgjorde andpunkter for interurbanledningarna, för att därefter köpa de nät som låg längs ledningarna. Man köpte således i början av 1890-talet i första hand nät belägna i Götaland och södra Svealand, for att senare under årtiondet köpa nät längre norrut.

Stockholms Allmanna Telefon AB hade större delen av telefonmarknaden i Stockholm och var det enda privata bolag som kunde konkurrera med telegrafverket. Verket försökte vid upprepade tillfallen köpa det privata nätet; detta bifölls emellertid först vid det tredje försöket 1918. Köpesumman blev 47 miljoner kr.

Telegrafverkets argument för att köpa enskilda telefonnät var dels att det behövdes en enhetlig organisationsstruktur i telefonsystemet, dels att verket behövde intäkterna från de lokala näten for att kunna finansiera de interurbana ledningarna.

1 frågan om de lokala näten uttalade sig många riksdagsman mot statligt monopol men beviljade ändå medel till inköpen. 1 frågan om köp av Stockholms Allmanna Telefon AB:s nät gjordes däremot ett aktivt motstånd, dar de främsta argumenten var att konkurrens var till fordel for abonnenterna och att priset var for högt - det förra argumentet användes oftast av högerman och det senare av socialdemokrater och liberaler.

Inköpen av enskilda telefonnät innebar att det svenska telefonsystemet integrera- des, och en teknisk och organisatorisk enhetlighet kunde komma till stånd. Perio- den av differentierat ägande och konkurrens på telefonmarknaden fick ändå bestående konsekvenser: en relativt låg prissättning etablerades, telegrafverket tvingades verka efter affärsmässiga principer och tekniska forbättringar framtvingades. 59

7 SUMMARY

The aim of this paper is to examine the location, size and owners of the private or co-operative telephone networks purchased by the Swedish Telecommunications Administration during the years 1883-1935. The paper is based partially on an empirital study of contracts of sale for telephone networks, partially on previous studies in the field.

Swedish Teletom purchased 214 lotal telephone networks during the period 1883-1935. These networks contained 9 096 telefihones (probably an underestimate), and the total cost was 1,5 Million SEK. Lotal telephone networks were to be found all over Sweden. In larger cities and more densely populated counties, the networks were relatively few but large, while in sparsely populated areas there were many, very small networks.

Most telephone networks were purchased during the 1890s. In the year 189 1 in particular, several large and quite expensive networks were bought. The networks that were purchased later during the decade seem to have been smaller and less expensive. The networks bought during the 20th century were mastly very small.

The ownership categories were co-operative societies, companies, cities (and communities etc.) and private persons. The societies owned 60 % of the networks and possessed also a corresponding share of the telephones, while the networks owned by companies stood for 60 % of the total purchase-sum; many of the large urban networks were owned by companies. Cities and private persons together owned one-fifth of the networks, but networks owned by these categories were mostly very small.

Of the studied telephone networks 10 % lacked telephones, while the sizes 1-10 telephones, 11-20 telephones and 2 1-50 telephones represented about 20 % each. 16 % of the networks had more than 50 telephones, and only 2% had more than 200. However, the number of telephones is unknown in no less than 20 % of the networks.

The pricing of the networks was only to a very limited extent dependent on the size; other relevant price-determining factors were how modern the telephones in the network were, how much the network had to be reconstructed to meet the quality standards set by Swedish Teletom, Swedish Telecom’s calculated cost to connect the network to the national network etc. Generally, larger sums were paid for urban networks than for networks in the countryside, and larger sums were also paid during the first years of purchasing than later.

The terms stipulated il: : ’ :‘. :<.itruCt; d sale were that Swedish Teletom would connect the network L.-> :!-,, national network and reconstruct the network according to its own requirements. The switchboard staff was paid by the Teletom only when the mimber of subscribers in the network eypepled 25. The seller guaranteed a certal: :i :l r of subscribers, and these wer:~ +aranteed by 60 the Teletom that the subscription charges (usually 50 SEK) would remain unchanged as long as they remained as subscribers.

The Teletom purchased the networks in the same order as the inter-urban lines, the backbane of the national telephone network, were completed. First to be bought were the telephone networks in the cities that were terminal points of the inter-urban lines, and then tame the turn to the networks along the lines. This meant that in the early 1890s the Teletom bought networks in the southern parts of Sweden and went on further north later in that decade.

In Stockholm, a private Company (SAT) controlled the larger part of the telephone market. This Company was the only one that really could compete with the Teletom, and Teletom tried to purchase it three times. The two tirst attempts to buy SAT failed due to resistance from the Parliament, but the third one was successful, and in 19 18 SAT was bought for a sum of 47 Millions SEK.

Swedish Telecom’s arguments for buying the other telephone networks were that an integrated organizational structure was necessary for the successful creation of a nation-wide telephone system, and that the incomes from the lotal networks were needed to finante the inter-urban lines. In the Parliament, several members made statements against the purchases of lotal telephone networks, but did nevertheless appropriate means for these purchases. In the case of SAT in Stockholm, a more active resistance occurred. The arguments against that purchase were that tompetition favoured the subscribers and that the price was too high; the first argument was used by Conservatives, the latter by Liberals and Social Democrats.

The purchases of private and co-operative telephone networks meant that the Swedish telephone system could be integrated, and a technical and organizational homogeniety could occur. Nevertheless, the period of differentiated ownership and tompetition in the telephone market had its lasting consequences: a relatively low pricing was established, the Swedish Teletom was forced to recognize businesslike principals, and technical improvements were continuously developed. BILAGOR

Bilaga 1. Det interurbana l&ningsnätet åren 1890,1896 och 1902.

Det intelurt

Det interurbana ledningsnätet 1890.

Käk: Heimbtiger (ml), SS. 118, 11y, i ._ Bilaga 2. Karta över 70 km-området runt StWkholm Stoflorg.

Källa: Telegrafstyrelsens arkiv; Linjebyrån F 1 a:26. 63

Bilaga 3. Matris över antalet köpta lokala telefonnät per län och år.

Förklaring av länsbeteckningarna: AB = Stockholms stad och län 0 = Göteborgs och Bohus län C = Uppsala län P = Älvsborgs län D = Södermanlands län R = Skaraborgs län E = Östergötlands län S = Värmlands län F = Jönköpings län T = Örebro län G = Kronobergs län U = Västmanlands län H = Kalmar län W = Kopparbergs län 1 = Gotlands län X = Gävleborgs län K = Blekinge län Y = Västernorrlands län L = Kristianstads län 7 = Jämtlands län M = Malmöhus län AC = Västerbottens län N = Hallands län BD = Norrbottens län 64

Bilaga 4. Matris över antalet köpta lokala telefonnät per storleksklass och län.

Indelningen i storleksklasser är gjord efter antalet i nätet ingående telefonapparater.

Källa: Telegrafstyrelsens arkiv; Linjebyrån F II:l-3, Tekniska byrån F 1 a:577-580.

Förklaring av länsbeteckningarna: AB = Stockholms stad och län 0 = Göteborgs och Bohus län C = Uppsala län P = Älvsborgs län D = Södermanlands län R = Skaraborgs län E = Östergötlands län S = Värmlands län F = Jönköpings län T = Örebro län G = Kronobergs län U = Västmanlands län H = Kalmar län W = Kopparbergs län 1 = Gotlands län X = Gävleborgs län K = Blekinge län Y = Västernorrlands län L = Kristianstads län Z = Jämtlands län M = Malmöhus län AC = Västerbottens län N = Hallands län BD = Norrbottens län 65

Bilaga 5. Matris över antalet köpta lokala telefonnät per län och tidigare ägarkategori.

Källa: Telegrafstyrelsens arkiv; Linjebyrån F II: 1-3, Tekniska byrån F 1 a:.577.-580.

Förklaring av länsbeteckningarna: AB = Stockholms stad och län 0 = Göteborgs och Bohus län C = Uppsala län P = Älvsborgs län D = Södermanlands län R = Skaraborgs län E = Östergötlands län S = Värmlands län F = Jönköpings län T = Örebro län G = Kronobergs län U = Västmanlands län H = Kalmar län W = Kopparbergs län 1 = Gotlands län X = Gävleborgs län K = Blekinge län Y = Västernorrlands län L = Kristianstads län Z = Jämtlands län M = Malmöhus län AC = Västerbottens län N = Hallands län BD = Norrbottens län 66

Bilaga 6. Matris över antalet köpta lokala telefonnät per år och storleksklass.

Indelningen i storleksklasser är gjord efter antalet i nätet ingående telefonapparater.

Källa: Telegrafstyrelsens arkiv; Linjebyrån F II:l-3, Tekniska byrån F 1 a:577-580. 67

Bilaga 7. Matris över antalet köpta lokala telefonnät per ägarkategori och år.

Årlbolag Ifören. (komm. Iprivat. lokänt Is:a 18831 II I l I 1 L L 1884 1 1 1888 11 1 12 1889 1 1

19001 II 31 II 1 5 19011 I 51 I I I 5 1902 1 4 1 s 1903 1 1 1904 1 1 1 3 1906) 11 II 1 2 19071 21 Il l I l 3

Källa: Telegrafstyrelsens arkiv; Linjebyrån F II: 1-3, Tekr tiska byrån F 1 a:577. 68

Bilaga 8. Förteckning över lokala telefonnät ingåendei den kvantitativa undersökningen.

Förklaringar av länsbeteckningar och ägarkategoribe:teckningar fms på s. 7 1.

Ort Län Ar Pris APP. Saljare Äg. Ab.avg. (fasta kat. (löp. priser) Alings& P 1097 6020 50 Alings& Telefonaktiebolag b ao Alsen-Bleckisen i! 1899 -336 1 Kluks och Bleck&sens byamän k Alvesta-Växjö G 1892 546 12 Alfvesta telefonförening f 50 Arboga U 1891 9426 61 Arboga telefonförening f 50 Attmar Y 1897 0 6 Attmars telefonförening f 60-80 Axvall R 1900 Axvalls telefonförening f 50 Bergsjö X 1930 2680 Bergs@ telefonförening z Bllldal 0 I 088 0 6 Göteborgs Bell Telefon AB b 110 Bladåker-Vallflora (lin) c 1930 0 0 Gimo-Osterby Bruks Aktiebolag b Blekinge K I 889 6044 0 Kockums jämvägsaktiebolag b Boden BD I aga 4500 33 L.G.H. Malmström P 50 Bodum-Tås@-Dorotea-Asele- z I 899 30 Bodum-TasjÖ-Dorotea-Asele-Wilhelmina f 60 Vllhelm!na telefonförening Boras P 1900 Boras telefonförening f Broby L I 898 16 Undertecknade abonnenter P a Brunflo z 1900 0 a Brunflo telefonförening f 60 Bure-Skelleftes AC I 899 0 5 Bure Aktiebolag b 6D Burtrask AC I 897 0 0 Burträsks telefonfarening f 60 Dala R I 894 378 4 Dala telefonförening f 50 Degeberga L 1898 0 5 Undertecknade abonnenter P 10 Delsbo X I 899 960 25 Delsbo telefonförening f 50 Edsele, Ramsele-Edsele Y I 897 860 1 L.E. Molén P Eks]ö F 1896 4200 40 Telefonföreningen i Eksjö f 50 Eskilstuna, Torpa,Kungsör D 1891 34028 218 Eskilstuna telefonförening f 50 Everdd L I aga 17 Undertecknade abonnenter P 10 Falköping R I 894 9139 64 Falkäpings telefonförening f 50 Falköping-Valstad R I 893 1914 7 Hvalstads telefonförening f 50 Falun w I 897 860 Falu telefonförening f 50 Fellingsbro T i 897 1436 25 Fellingsbro telefonförening f 50 F:i.pstad s I 897 Filipstads Bergslags telefonförening f 50 Fjelkinge L I aga 7 Undertecknade abonnenter P a Fors (Bispgarden) z 1901 1455 Fors telefonförening f 60 Forssa D 1896 756 17 Forssa telefonförening f 50 Fristad P I 894 0 Kungl Elfsborgs Regemente b 50 Fntsla P 1894 1218 ia Fritsla telefonförening f 50 Fryksdalen S 1903 119 Fryksdalens telefonförening f 50 Fröjered R I 893 871 6 Fröjereds telefonförening f 50 FarIla X 1904 2425 40 Färila telefonförening f 50 Färldv L 1898 9 Undertecknade abonnenter P a Gamleby H 1894 10164 aa Gamleby telefonförening f 50 Grangärde w 1896 0 Grangärdes telefonförening f 50? Gringelstad L I aga 10 Undertecknade abonnenter P a Grythyttehed T 1895 Grytbytte telefonförening f 50 Gälltofla L 1898 450 11 Undertecknade abonnenter P a Gävle X i 893 36872 458 Gefle telefonförening f 50 Göteborg, Allmänna 0 1896 20623 697 Allmänna Telefonföreningen i Göteborg f 50 Telefonföreningen Göteborg, Bell Telefon AB:s nät 0 I aaa 141000 846 Göteborgs Bell Telefon AB b 120 Hallsberg T 1892 0 17 Hallsbergs telefonförening f 50 Hallsberg, Kumla. Orebro T I 893 0 17 Hallsberg-Kumla-Orebro telefonförening f 50 Halmstad N I 892 I 3538 142 Halmstads telefonförening f 50 Hamra X 1931 0 Hamra Kapellags allmänningsstyrelse k HamrBnge X I 892 546 16 HamrBnge telefonförening f 50 Haparanda BD I aaa 470 <. Haparanda stad k Hede-LAnga (lin) 2 1914 0 Langa byamän k 69

Hede-Riksgransen (lin) z 1914 0 .< Tam-ras kommun k <. Hedemora w I 894 ,. Hedemora telefonförening f 50 Hedströmmen U 1894 ,. Hedströmmens telefonförening f 50 Hille X 1893 704 14 Hille telefonförening f 50 Hisingen 0 fm8 2050 14 Schäffer B Tscherning b 75-100 Hjo R i 892 5460 30 Hjo telefonförening f 50 Hudiksvall X 1895 8300 4 Fimla Broderna Haglind b 25-40 Hudiksvall-Ljusdal X 1897 925 0 Norra HelsinglandslHudiksvall-Ljusdals f telefonföreningar HusbySkedevi W 1895 0 18 Husby-Skedevi telefonförening f 50 Hybo X 1902 576 10 Hybo telefonförening f 50 HBkansö BD 1902 480 5 Hdkansb telefonförening f 60 Hällefors T 1932 32175 Hellefors Bruks AB b Hällesjö Z 1901 970 1; Hällesjö telefonförening f 60 Hässleholm-Markaryd L 1897 1548 0 Hesslehom-Markaryds Jemvägsbolag b Hdganäs M 1902 979 24 Höganäs Stenkolsbolag b 50 Jonmeln L 1890 6 Undertecknade abonnenter P a Jämtland Z 1898 43268 200 Jemtlands Telefonaktiebolag b 50 Järvsö X 1899 0 27 Jerfsö telefonförening f 50 Jönkoping F 1891 55484 197 Stockholms Allmänna Telefon AB b 50 Kalmar H 1897 Kalmar telefonförening f 50 Karlshamn K 1891 15569 107 Karlshamns telefonförening f 50 Karlshamn-Vaxjo K 1890 5626 7 P A Hellgren, fabrikör. Wisby P 250 Karlskoga S 1898 Karlskoga telefonförening f 50 Karlskrona-Nettraby-Lyckeby K 1890 31040 134 Telefonföreningen i Karlskrona f 80 Karlstad S 1901 4850 Karlstads telefonförening f 50 Kinna P 1094 580 9 Kinna telefonförening f 50 Kinnekulle, Gsteräng R 1897 576 4 Kinnekulle telefonförenrng f 50 Kopparberg T i 894 2520 60 Kopparbergs telefonförening f 50 Kristianstad L 1908 30160 398 Kristianstads telefonförening f 60 Kristinehamn S 1894 10836 160 Kristinehamns telefonförening f 50 Kristinehamn,Karlstad.Filipstad.Karlsk S 1895 5395 0 Wermlands telefonforenrng f 10 ow Krokstrand-Pilegarden-Hälle 0 1910 4950 Fredrikshalds telefonforening f Kungsbacka N 1888 6612 21 Schäffer 8 Tscherning b 125 Kungsgarden X 1893 2244 23 Kungsgardens telefonförening f 50 Kungälv 0 1888 0 23 Göteborgs Bell Telefon AB b 50 KBrböle X 1899 960 12 Klrrböle telefonförening f 60 Köping U 1891 7003 67 Köpings telefonförening f 59 Köpinge L 1890 990 14 Undertecknade abonnenter P 8 Landskrona M i 804 14188 56 Landskrona telefonförening f 125 Lenhovda G 1907 0 4 Lenhofda telefonforening f 80 Lidköping R 1890 ,. Lidköpings telefon”3rening f 50 Lillhardal Z 1899 3504 13 Lillherrdals telefonförening f 50 Lindesberg T 1895 332 8 Lindes telefonförening f 50 Linköping E 1095 3320 Linköpings teletonforenrng f 50 Ljungby G 1893 0 Ljungby telefonförening f 50 Ljusdat X 1897 5160 20 Ljusdals telefonförening f 50 Lobonäs-Los (lin) X 1931 0 0 Voxna Älvs Flottningsförening b Los X 1904 1019 14 Los kommun k 50 Ludvika W 1895 0 Ludvika telefonforening f Lövanger AG 1099 0 9 Lofangers telefonförening f 60 Malmberget BD 1897 215 Aktiebolaget Gellivare Malmfält b 30-40-50 Malmö M 1883 65650 152 Skariska telefonföreningen i Malmö f 125 Mariannelund F 1897 688 10 Mariannelunds telefonförening f 50 Mariestad, Lugn% R 1897 703 0 Mariestads telefonförening f 50 Marstrand 0 1088 9 3 Gdteborgs Bell Telefon AB b 50-100-800 Mellersta Kalmar lan H 1893 1936 22 Mellersta Kalmar Lans Telefonaktiebolag b 50 Merierud-Upperud-HAverud P ._/, < u 0 Nya AB Upperuds Valskvarn, Hahestroms b P.8 Mellösa D 1894 0 12 Mellösa telefonförening f 50 Motala E : 896 1932 46 Motala teleronfdrenrng Molndar 0 1888 2175 21 Schaffer 8 Tscheming b 60 Noppikoskr W f wi 0 Orsa sockens allmww.gsstyrelse k 70

N0ra T 1895 3818 92 Nora telefonförening f 50 Norr&, Trbno. Enanger X 1893 1276 29 Norrala. Tronö och Enangers tfnfdreningar f 50 Norrkdping E 1891 66452 Norrköpings Telefon AB b 50 Norrtälje AB 1891 9700 25 Norrtetje telefonförening f 50 Nyed (Molkom) S 1899 6240 Nyeds telefonförening f 50 Nykoprng, Oskarshall, Vrena D 1892 8281 80 Nyköpings telefonförening f 50-80 Nyaker-Agnas-Bjurholm-Grtrask AC 1907 4698 Mo 8 Domsjö Aktiebolag b Nälden-Ostbacken Z 1898 -1080 3 Alsens kommunalstämma k Narkes Kil T 1895 Nerikes Kils telefonförening f 50 Näsby T 1895 1033 18 Näsby telefonförening f 50 Ockelbo X 1893 1918 28 Ockelbo telefonförening f 50 Oskarshamn H 1893 5733 40 Telefonföreningen i Oskarshamn f 50 Partille 0 1808 0 2 Göteborgs Bell Telefon AB b 50-80 Partille 0 1888 2263 13 Schaffer & Tscherning b 50-70 Ramnäs, Surahammar u 1892 319 7 Ramnäs-Surahammars telefonförening f Ramsberg T 1895 457 11 Ramsbergs telefonfdrening f 50 Roknäs BD 1901 582 8 Raknas telefonförening f 60 Ronneby K 1891 5820 40 Telefonföreningen i Ronneby f 50 Rabygard L 1898 2 Undertecknade abonnenter P 8 Sala U 1891 4899 30 Sala telefonförening f 50 Sala-Västerfarnebo U 1899 0 Vester Fernebo kommun k 50 Sandarne-Ljusne X 1895 0 Ljusne Voxna Aktiebolag b Sandhem, Mullsjö R 1893 1443 11 Sandhem och Mullsjö telefonförening f 50 Sandviken X 1893 660 17 Sandvikens telefonförening f 50 SAT:s nät utom Sthlm D 1891 25952 0 Stockholms Allmanna Telefon AB b Sikea-Nybyn AC 1900 600 0 Nysätra kommun k Skara-Dalaholm R 1898 44 Skara och Dalaholms telefonföreningar f 50 Skene. Hyssna P 1895 125 3 Otto Andersson,Andr Arnell.Joh Börjesson P 50 Skog, Holmsveden, Lingbo X 1893 924 33 Skogs telefonforening f 50 Skdvde R 1901 << Skövde telefonförening f Skövde-Karlsborg R 1897 1376 0 <. X << Smedjebacken W 1892 956 21 Smedjebackens telefonförening f 80 Stenstorp R 1894 1428 8 Stenstorps telefonförening f 50 Stocka@Vngstad (lin) F 1902 0 Kronolansman Alfred Dahl P Storvik X 1893 660 14 Hofors aktiebolag b 50 Storvik-Bollnäs X 1893 88 2 firma Wilhelmina Wahlgren b Stöde Y 1896 4200 20 Stöde telefonaktiebolag b 100 Sundsvall Y 1891 97000 Sundsvalls Nya Telefon AB b 50 Sundsvall-Jämtlandsgränsen Y 1900 5500 44 Telefonaktiebolaget Sundsvall- b 60 Jemtlandsgrensen Sveg Z 1899 12960 50 Svegs Telefonaktiebolag b 50 Svenljunga P 1894 1092 19 Svenljunga telefonförening f 50 Svenljunga-Klev P 1906 0 0 J.L. Lagerström P Svenljunga-Mdlneby P 1906 0 0 Mölneby Aktiebolag b Särna och Idre W 1912 1160 24 Särna socken k 50 Satra BrunnSala U 1895 1162 0 A. Pers, Sala; Satra Helsobrunn b Söderforsälvkarleby C 1898 0 Söderfors Bruks Aktiebolag b Söderhamn X 1891 77940 329 Stockholms Allmänna Telefon AB b 60-70 Söderkdping E 1893 2288 44 Söderköpings telefonförening f 50 Södra Dalarna W 1895 Södra Dalarnes telefonförening f 50 Södra Värmland S 1897 1548 0 Södra Wenlands telefonförening f Solvesborg K 1891 4220 29 Telefonföreningen i Sölvesborg f 50 Trdaholm R 1892 4868 25 Tidaholms Telefonbolag b 50 Tollarp (Knstianstadstrakten) L 1898 0 23 Undertecknade abonnenter P 10 Torsebro L 1898 471 7 Undertecknade abonnenter P 8 Torshàlla D 1891 1140 14 Torshälla telefonförening f 50 Torsaker X 1892 3322 25 Torsakers telefonförening f 50 Ulricehamn P 1893 0 20 Ulricehamns telefonförening f 50 Uppsala C 1892 19665 216 Upsala telefonförening f 50 Vadsbo R 1896 8883 66 Wadsbo telefonforening f 50 Valbo X 1893 2288 24 Watbo telefonförening f 50 Valdemarsvik E 1893 5456 25 Valdemarsviks telefonförening f 50 Valdemarsvik-Söderköping mm E 1893 6829 54 0. Ericsson P 50 71

Valstad-Dimbo R 1893 704 5 Dimbo telefonförening f 50 Vara R 1895 8342 81 Vara telefonförening f 50 Varberg N I 888 7712 24 Schaffer 8 Tscherning b 125 Vartofta R 1894 1092 8 Wartofta telefonförening f 50 Vetlanda F 1893 1936 20 Hvetlanda telefonförening f 50 Vikboland E 1902 3840 Vikbolands telefonförening f 50 Villands VBnga L I 898 9 Undertecknade abonnenter P 8 Vimmerby F 1894 5645 93 Vimmerby telefonaktiebolag b 50 Vintrosa T 1892 369 8 Wintrosa telefonförening f 50 Visby l 1902 0 Wisby telefonförening f 50 VBnersborg P 1888 0 39 Göteborgs Bell Telefon AB b 100 Varmdö AB 1891 5352 19 Wermdö telefonförening f VBmamo F I 892 1167 23 Wernamo telefonförening f 80 Våstervik H I 893 14238 50 Vesterviks telefonförening f 50 Väster% U 1898 27000 156 Wester& telefonförening f 20 Vastra Närke T 1892 1092 20 Vester Nerikes telefonförening f 50 VBstra Värmland S I 898 5400 Westra Wermlands telefonförening f 50 växjo G 1892 11603 102 Wexiö telefonförening f 50 Yngsjo L 1898 368 11 Undertecknade abonnenter P 8 Abergs by ?_ 1899 -96 1 Lars Olson i Aberg P Aby E 1892 3595 40 Aby telefonförening f 6580 Ahus L 1898 670 17 Undertecknade abonnenter P 8 Amil P I 897 516 Amals telefonforening f Arsunda X 1893 1320 Arsunda telefonförening f 50 Älvkarleby c 1892 2525 15 Älvkarleby telefonförening f 50 d:götland, Haglindska nätet E 1891 145500 567 Firma Bröderna Haglind b 50 OllSjö L 1898 5 Undertecknade abonnenter P 8 C>nnestad L I 898 26 Undertecknade abonnenter P 8 orebro T 1891 16684 236 Crebro telefonförening f 50 Omsköldsvik Y I 897 2150 50 Crnsköldsviks telefonfilrening f 60 &tavall-Vallen-Rätan Y 1897 3440 Carl Ludvig Helleberg P Östersund-Hede,Svensta-Oviken Z 1898 5670 Delägarna P 50 Osthammar c 1935 3870 120 Osthammars stad k östra Dalarna W 1907 76300 532 Csterdalarnes telefonaktiebolag b 50 Ostra Närke T 1892 1183 23 Cster Nerikes telefonförening f 50 Ostuna C 1892 1507 8 Ostuna telefonförening f 50 Ovarp,Vä.Hovby.Homa,Ovesholm.As L 1898 _. Undertecknade abonnenter P 0 boerhallen-Bydalen (lin) Z 1930 0 I Kallarmästare A. Hellström P

Anmärkning: Köpesummorna är omräknade till fasta priser enligt Karl Amarks partiprisindex (1881-1885=100). Abonnemangsavgifterna är däremot redovisade i löpande priser. Källa: Telegrafstyrelsens arkiv; Linjebyrån F II: 1-3, Tekniska byrån F 1 a:577-580.

Förklaring till länsbeteckningarna: AB = Stockholms stad och län 0 = Göteborgs och Bohus län C = Uppsala län P = Älvsborgs län D = Södermanlands län R = Skaraborgs län E = Östergötlands län S = Värmlands län F = Jönköpings län T = Örebro län G = Kronobergs län U = Västmanlands län H = Kalmar län W = Kopparbergs län 1 = Gotlands län X = Gävleborgs län K = Blekinge län Y = Västernorrlands län L = Kristianstads län 2 = Jämtlands län M = Malmöhus län AC = Västerbottens IBn N = Hallands län BC -- . . :~~~~~ii~ ial.

Förklaring till ägarkategoribeteckningarna: b = bolag, k = kommun etc., f = förening, p = privatperson( x = okänd 72

Bilaga 9. Exempel på ett köpekontrakt rörande ett enskilt telefonnät. . 73 _ .*

-> \ J’ ,i \’ j*’ BILAGA 10.

Karl Amarks partiprisindex åren 1880-1935.

(ml-1885=100)

År Index År Index År Index År Index 1880 108 1894 84 1908 104 1922 188 1881 105 1895 83 1909 105 1923 182 1882 104 1896 84 1910 108 1924 180 1883 101 1897 86 1911 111 1925 182 1884 97 1898 90 1912 116 1926 167 1885 93 1899 96 1913 118 1927 164 1886 89 1900 100 1914 128 1928 167 1887 85 1901 97 1915 168 1929 156 1888 94 1902 96 1916 215 1930 134 1889 94 1903 96 1917 283 1931 122 1890 97 1904 97 1918 394 1932 117 1891 97 1905 98 1919 383 1933 116 1892 91 1906 104 1920 403 1934 124 1893 88 1907 109 1921 245 1935 129 Källa: Statistisk årsbok för Sverige, 1943. 77

TABELLFÖRTECKNING

TABELL 1. ANTALET INVÅNARE OCH TELEFONABONNENTER 1 12 EUROPEISKA HUVUDSTÄDER 1885.. _. _...... _ 19

DIAGRAMFÖRTECKNING

DIAGRAM 1. ANTALET KÖPTA TELEFONNÄT PER LÄN 1883-1935 ...... __...... __ ...... ___..... 25

DIAGRAM 2. ANTAL TELEFONAPPARATER 1 TELEFONNÄT KÖPTA 1883-1935 ...... _...... 26

DIAGRAM 3. KÖPESUMMA PER LÄN FÖR TELEFONNÄT KÖPTA 1883-1935 ...... _...... _...... ____...... 27

DIAGRAM 4. ANTALET KÖPTA TELEFONNÄT PER FÖREKOMMANDE ÅR 1883-1935 ...... __...... ____...... 29

DIAGRAM 5. ANTAL TELEFONAPPARATER 1 KÖPTA NÄT PER FÖREKOMMANDE ÅR 1883-1935 ...... _...... __...... _.____ 30

DIAGRAM 6. KÖPESUMMOR FÖR TELEFONNÄT PER FÖREKOMMANDE ÅR 1883-1935 ...... 30

DIAGRAM 7. DE KÖPTA TELEFONNÄTENS PROCENTUELLA FÖRDELNING PÅ ÄGARKATE GO RIER .. . _. ..3 1

DIAGRAM 8. DEN PROCENTUELLA FÖRDELNINGEN AV TELEFONAPPARATER PÅ NÄT KÖPTA AV OLIKA ÄGARKATEGORIER...... 32

DIAGRAM 9. DEN TOTALA KÖPESUMMANS FÖRDELNING PÅ N Ä T KÖPTA FRÅN 0Lm ÄGARKATEGORIER.. ___. _. _. _. _. ..33

DIAGRAM 10. DEN PROCENTUELLA FÖRDELNINGEN AV SAMTLIGA KÖPTA TELEFONNÄT PÅ STORLEKSKLASSER.. <. .34

DIAGRAM 11. DEN PROCENTUELLA FÖRDELNINGEN PÅ STORLEKSKLASSER AV TELEFONNÄT KÖPTA FRÅN TELEFONFÖRENINGAR.. _. .35

DIAGRAM 12. DEN PROCENTUELLA FÖRDELNINGEN PÅ STORLEKSKLASSER AV TELEFONNÄT KÖPTA FRÅN BOLAG.. _. __ _. _. _. 36

DIAGRAM 13. DEN PROCENTUELLA FÖRDELNINGEN PÅ STORLEKSKLASSER AV TELEFONNÄT KÖPTA FR,kN KOMMUNER ETC... . . _._. .______._ 37

DIAGRAM 14. DEN PROC:, ‘-. _i . ..2 C ::;;LLNMGEN PÅ STORLEKSKLASSER TELEFONNÄT 1’ ‘tx%N PRIVATPERSONER ___. . ._ _. .38 I 78

BILAGEFÖRTECKNING

BILAGA 1. DET INTERURBANA LEDNINGSNÄTET ÅREN 1890,1896 OCH 1902 ...... t...... 61

BILAGA 2. KARTA ÖVER 70 KM-OMRÅDET RUNT STOCKHOLMS STORTORG.. .62

BILAGA 3. MATRIS ÖVER ANTALET KÖPTA LOKALA TELEFONNÄT PERLÄNOCHÅR ._...... _...... __.____.._...... 63

BILAGA 4. MATRIS ÖVER ANTALET KÖPTA LOKALA TELEFONNÄT PER STORLEKSKLASS OCH LÄN...... _.... ._. _____. ._. . ..64

BILAGA 5. MATRIS ÖVER ANTALET KÖPTA LOKALA TELEFONNÄT PER LÄN OCH TIDIGARE ÄGARKATEGORI...... 65

BILAGA 6. MATRIS ÖVER ANTALET KÖPTA LOKALA TELEFONNÄT PER ÅR OCH STORLEKSKLASS. __ ._...... _. .66

BILAGA 7. MATRIS ÖVER ANTALET KÖPTA LOKALA TELEFONNÄT PER ÄGARKATEGORI OCH ÅR.. . . _. . . ._. _. . . t.. .67

BILAGA 8. FÖRTECKNING ÖVER LOKALA TELEFONNÄT INGÅENDE 1 DEN KVANTITATIVA UNDERSÖKNINGEN... _...... 68

BILAGA 9. EXEMPEL PÅ ETT KÖPEKONTRAKT RÖRANDE ETT ENSKILT TELEFONNÄT...... 72

BILAGA 10. KARL AMARKS PARTIPRISINDEX ÅREN ISSO- 1935 _____.,...... ____...... ,...... 76 79

KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING

Otryckta källor

Telegrafstyrelsens arkiv, Linjebyrån F 1 a:26 (Handlingar rörande AB Stockholmstelefon). F II: 1-3 (Köpekontrakt rörande lokala telefonnät). Tekniska byrån F 1 a:577-580 (Köpekontrakt rörande lokala telefonnät).

Tryckta källor

Bidrag till Sveriges oflciella statistik (Bisos), Telegrafstyrelsens underdåniga berättelse för år 1896. Telegrafstyrelsens underdåniga berättelse for år 1910.

Statistisk årsbokför Sverige, 1943.

Otryckt litteratur

Beckman, Eric (1995), Telefondebatten i riksdagen. En studie i statligt engagemang underperioden 1884-1918. Examensarbete i teknikhistoria vid Kungliga Tekniska Högskolan. Stockholm.

Helgesson, Claes-Fredrik (199 l), Omvandling i tekniska system - Awecklingen av den manuella växeltekniken i det svenska telenätet. Uppsats i marknadsföring vid Handelshögskolan. Stockholm.

Tryckt litteratur

Althin, Torsten (1953), Telelandet Sverige. Stockholm. Andersson, Peter (1987), Telekommunikation förr och nu - med exempelfrån östergötland. Linköping. Aronson, Sidney H. (1977), “Bell’s Electrical Toy: What’s the Use? The Sociology of Early Telephone Usage” i Pool, Ithiel de Sola (ed), The Social Impact of the Telephone. Cambridge, Massachusetts. Attman, Artur, Kuuse, Jan & Olsson. TJ!f (1976), Pionjärtid. Kamp om koncessioner. Kris. 1876-1932. L MEricsson 100 år, band 1. Stockholm. Bertho-Lavenir, Catheriw G : ‘*%Y j, ” l’he telephone in France 1879 to 1979: National charactenwcs and international influences” i Hughes, Thomas P. & Mayntz, Renate (eds), The Development of Large Technrtx! Systems. Frankttut :a_rn Ma!n 80

Chandler, Alfred D. (1977), The Visible Hand - The Managerial Revolution in American Business. Cambridge, Massachusetts. Ekeberg, Erik (1920), Telefoni, band 1. Göteborg. Gabel, David (1994), “Competition in a Network Industry: The Telephone Industry, 1894-19 1 O”, The Journal of Economic History, Vol. 54, Nr. 3. Galambos, Louis (1988), “Looking for the boundaries of technological determinism: A brief history of the U.S. telephone system” i Hughes, Thomas P. & Mayntz, Renate (eds), The Development of Lurge Technical Systems. Frankfurt am Main. Heimbürger, Hans (193 l), Svenska telegrafierket: historiskframställning, band 1: Det statliga telefonväsendet 1881-1902. Göteborg. Heimbiirger, Hans (1953), Svenska telegrafi>erket: historiskJ?amställning, band IV: Telefon, telegraf och radio 1903-1920. Göteborg. Hughes, Thomas P. (1983), Networks of Power. Electrification in Western Sociefy, 1880-1930. Baltimore. Jacobaeus, Christian (1976), Teleteknisk skapande 18761976. L MEricsson 100 år, band III. Stockholm. Joerges, Bemward (1988), “Large technical systems: Concepts and issues” i Hughes, Thomas P. & Mayntz, Renate (eds), The Development of Lurge Technical Systems. Frankfurt am Main. Johansson, Hemming (1953), Telefonaktiebolaget L. M. Ericsson, band I. Från 1876 till 1918. Stockholm. Kaijser, Arne (1994), Ifädrens spår... Den svenska inffastrukturens historiska utveckling ochframtida utmaningar. Stockholm. Lindman, Arvid (1906), Hvarför bör staten inköpa de enskilda telefonnäten? Stockholm. Malmgren, Einar (1972), Bilder ur svensk telehistoria. Farsta. Sjöberg, Åke G. (1971), “En regional innovationsstudie. Telefonen på Gotland under 1800-talets sista decennier.” i Ur ekonomisk-historisk synvinkel. Festsbft tillägnadprofessor Karl-Gustaf Hildebrand 25.4.1971. Stockholm. Stockholms Allmänna Telefonaktiebolag (1887), Stockholm. Storckenfeldt, Erik (1893), Statens telefonverksamhet åren 1881-1892. Stockholm. Tahvanainen, K. V. (1993), 140 år i ledningen. Televerket 1853-1993. Farsta. Thomas, Frank (1988), “The politics of growth: The German telephone system” i Hughes, Thomas P. & Mayntz, Renate (eds), The Development of Lurge Technical Systems. Frankfurt am Main. Vår vägkarta. Sverige (1995), Stockholm. W ORKING P APERS IN T RANSPORT AND C OMMUNICATION H ISTORY

1994:l Lena Andersson-Skog & Jan Ottosson: Institutionell teori och den svenska kom- munikationspolitikens utformning - betydelsen av ett historiskt perspektiv. Eng- lish title: Institutional Theory and the Making of Swedish Communication and Transport Policy - the Importunce of a Historital Perspective 1995:l Jan L Östlund: Reglering av kollektivtrafik - Striden på 191 O-talet om tillkomsten av AB Stockholms Spårvagar. English title: Regulating Publit Transport - The Lotal Politital Conjlict in Stockholm in the 1910’s on Establishing the City Trum Company 1995:2 Thomas Pettersson: Regionalpolitik och regional utveckling - med fallstudie för Arvidsjaursjlygplats. English title: Regional Policy and Regional Development - a Study of Arvidsjaur s Airport 1995:3 Sven Gerentz: Vägverket och företrädarna för bilism och näringsliv - Ett nat- verks betydelse for transportpolitik och transportutveckling efter kriget. English title: The Swedish National Road Administration and Representatives of Motor Society and Business Ltfe - The Importunce of Personal Networks in Transport Policy and the Development of the Transport Sector After the Sexond World War in Sweden 199.5:4 Lars Fälting: Högtflygande planer i debatten om Arlunda. English title: High- jlying Plans - The Debate on Arlanda 1946. 1995:s Thomas Pettersson: Att kompensera for avstånd - en ekonomisk-historisk utvärdering av transportstödets effekter 1965-1995. English title: Transport Subsidies and Regional Development - An Economic Historital Evaluation oj Swedish Transport Subsidies 19651995. 1996:l Erik Törnlund: Vägen till forsorjning. Vägbyggunder som arbete i Degerfors socken, Vcisterbotten 1920-19-tO. 1997:l Lars Magnusson: Vem och vadformulerur problemen? 1997:2 Lars Magnusson & Jan Ottosson: Transaction Costs and Institutional Change.

UMEÅPAPERSIN ECONOMICHISTORY

1994:9 Fredrik Hedin: Adam Smith och Sverige. Ekonomisk liberalism i frihandels- debatten vid 1823 års riksdag. English title: Adam Smith and Sweden. Economic Liberulism in the Debate on Free Trade in the Swedish Parliament 1823 1994:IO Magnus Lindmark: Rejlections on Economic Change, IVarural Resources and Environment. 1994:ll Dan Bäcklund: De svenska tatorternas storleksstruktur 1820-1970. English title: Rank-Size Distributions of thr Swedish Urbarr System 1820-1970. 1994:12 Kerstin Norlander: Women C’apiialtsts and the Industrialization of Sweden. 199.5:x3 Mats Genberg: Ekonomisk jorandring i Sverige fr& 19jO-talet till bojan av 1990-talet - over);::. ,: jiiloz .~rrriicturrationalisering till strukturomvundlingV? English title: Econom,‘ L m~7gc in Sweden from the 1950’s to the tzarly 199O’s Transitiow from Strurt:?al RLltiotllrlisation to Struttural Transfi?r:natt~~n? 199.5:14 Olle KrantzlMagnus Lindmark: Environmental Historieal National Accounts. Same Problems and Prospects. 1996:15 Magnus Lindmark: Estimates of Changes in the Swedish Standing Timber Volume 1800-1980. An EHNA Stuaiy. 1996.16 Dan Bäcklund: Regionala skillnader i näringsstruktur 18-/0-1990. 1996:17 Ekonomisk-historiska mötet i Umeå 3 1 maj-2 juni 1996. 1997:lS Hans-Olov Bypist: Svenska direktinvesteringar i Norden 1960-1990.

O CCASIONAL PAPERS IN ECONOMIC HISTORY - UMEÅ UNIVERSITY

Olle Krantz (utg): Nordiska historiska nationalräkenskaper. Workshop vid Olofsfors herrgård 27-28 muj 1994. English title: Nordic Historital National Accounts. Workshop at Olofsfors Munor 2 7th-28th of May 1994. 1994. Olle Krantz (ed.): Cross-Country Comparisons of Industrialisation in Small Countries 1870-1940: Attitudes, Organisational Patterns, Technology, Productivity. 1995.

U PPSALA PAPERS IN E CONOMIC H ISTORY: RESEARCH R EPORTS

34 Bo Härmestrand: Finansieringsstitt och attityder. Nrigru erfarenheter ur ledar- hundsarbetets historia. 1994. 35 Lars Magnusson: Eli Heckscher and Mercantilism -An Introduction. 1994. 36 Torbjörn Lundqvist: Industriulismens kritiker. Utopism, ämbetsmannaideal och samvetspolitik i Carl Lindhagens ideologi. 1995. 37 Olov Åberg & Johan Öster: Efter avslutadfärd, en unsttindig begravning: En karakteristik av undantagsinstitutionen Nederluleå och Råneå socken 1790-1895. 1995. 38 Lars Magnusson & Klas Nyberg: Konsumtion och industrialisering i Sverige 1820-191 -i. Ett ekonomiskt-historiskt forskningsprogram. 1995. .?Y Lynn Karlsson: Mothers as Breadwinners. Myth or Real@ in Early Swedish Industry? 1995. :/o Lynn Karlsson: Women Workrrs in Figures. A Picture of Swedish Industry 1863- 1912. 1996.

U PPSALA PAPERS IN E CONOMIC H ISTORY: WORKING PAPERS s Agneta Emanuelsson, Lynn Karlsson, Ulla Wikander & Ingrid Åberg (red.): Kvinnohistoria i teoretiskt perspektiv. Konferensrapport jfån det tretie nordiska kvinnohistorikermötet. 13-16 april 1989. 1990. 9 The Banking Project: The Network of Finantial Cupital: Essays in Honour of Ragnhild Lundström. 1990. 10 Margareta Dritsas: Foreign Crrpitul and Greek Development in n Historital Perspective. 1993. U PPSALA PAPERS IN E CONOMIC H ISTORY: BASK READINGS

9 Juan Bergdahl: Den Europeisku Ekonomiska Gemenskapen - ursprung och fun- dament. 1995.

UPPSALA PAPERS IN ECONOMIC HISTORY: UPPSALA PAPERS IN FINANCIAL HISTORY

Mats Larsson: Aktörer, marknader och regleringar. Sveriges finansiella system under 1900-talet. 1993. Alexander Boksjö & Mikael Lönnborg-Andersson: Svenska finanskriser - orsa- ker, ,förlopp, åtgärder och konsekvenser. 1994. Hans Sjögren (red.): Bankinspektör Folke von Krusenstjernas vitbok. Anteck- ningar,från bankkrisen 1922- 1923. 1994. Rolf Marquardt: Internationalisering av svenska banker. En process i fem faser. 1994. Mikael Olsson: Corporate Governunce in Economies of Transition. The Case of the Slovak Republic. 1995. Anders Öhgren: Riksbankens penningpolitik. Kreditftirsörjning och prisstabilitet 1869-1881. 1995. Arne Håfors: En statlig affärsbunk i Sverige. Drivkrafter och motiv 1910-1930. 1995.