DEN 11 AUGUSTI 2017

TELEFONI Teleförrådet Skara

Televerket Från Wikipedia

Televerket var fram till 1993 ett verk som ägde och drev Sveriges telenät, TV-nät och mobila nät. Det grundades genom regeringsbeslut i februari 1853. Redan från starten var verket både en myndighet och ett affärsdrivande verk (ett statligt företag med inkomster och egen verksamhet). Från 1920-talet fram till 1980-talet hade verket de facto ett monopol på telefoni i hela Sverige.

Verket grundades som Kongl. Elecktriska Telegraf-Werket. Namnet förenklades 1871 till Kongl. Telegrafverket och 1903 ändrades stavningen till Kungl. Telegrafverket men under 1946 kapades "Kungl." bort och till hundraårsjubileet 1953 kortades namnet till Televerket Historia

Telegrafverkets administrativa ledningTelegrafverket var ett statligt verk som lydde under civildepartementet och som hade till uppgift att ombesörja befordringen av telegram och förmedla utväxlingen av telefonsamtal. Telegrafverket räknar sin tillkomst från 1853, då telegramtrafiken tog sin början på den första i Sverige byggda elektriska telegrafledningen mellan och . I början av 1880-talet infördes telefonen, och därmed ökades verkets arbetsområde avsevärt.

Under loppet av 1890-talet inköpte telegrafverket så gott som alla de då befintliga enskilda näten och anslöt dem till rikstelefonnätet. Högsta ledningen över telegrafverket utövades enligt instruktion av 11 oktober 1907 av Telegrafstyrelsen med en generaldirektör som chef. Styrelsen bestod av fyra byråer (administrativa byrån, linjebyrån, trafikbyrån och radiobyrån) som skulle ha hand om K. M:ts och riksdagens löpande kontroll över telegrafverkets förvaltning och vara speciella sakkunniga i frågor rörande telegraf- och telefondriftens ekonomi. Sverige delades upp i sju distrikt för driften av landets telegraf- och telefonnät, nämligen Malmö (I), Göteborg (II), Norrköping (III), Stockholm (IV), Gäfle (V), Sundsvall (VI), Luleå (VII).

Telegraftiden]

Sedan den elektriska telegrafin uppfunnits uppdrogs åt chefen för den optiska telegrafen generalmajor Carl Fredrik Akrell att planera ett elektriskt telegrafinät i Sverige. Planen innebar att man skulle börja med linjen Stockholm-Uppsala och därifrån fortsätta till Göteborg och Helsingborg. Arbetet började i Märsta mars 1853, och telegrafförbindelsen Stockholm-Uppsala öppnades för allmän trafik 1 november 1853.[1] Verksamheten uppdrogs åt ett affärsdrivande verk Kongl. Electriska Telegraf-Werket. Nätet byggdes snabbt ut och redan 1855 fick Sverige telegrafförbindelse med kontinenten genom en kabel via Öresund. 1857 utsträcktes telegrafnätet till Haparanda och 1859 fick Gotland förbindelse via en kabel mellan Klintehamn och Västervik.[1]

1866 blev ett viktigt år för telekommunikationerna då S/S Great Eastern lyckades förena Europa och Amerika med en telegrafkabel. 1874 infördes ett nytt telegrafsystem i Sverige, det så kallade Wheatstonesytemet med maskindrivna telegraferingsapparater som gav snabbare utväxling av trafiken.[1]

Telenätens framväxt

1877, året efter Alexander Graham Bell lämnat in sin patentansökan, kom den första telefonen av hans fabrikat till Sverige. Redan tidigare samma år hade Hakon Brunius i Jönköping på grundval av hans patentbeskrivning tillverkat kopior och satt upp ett fungerade telefonnät i staden.[1]

Telegrafverket gjorde 1877 en utredning om telefonens användning. Bland annat på grund av det faktum att mikrofonens räckvidd på den här tiden var högst 50 kilometer gjorde man då bedömningen att telefonapparaterna inte hade någon praktisk funktion på det svenska telegrafnätet. Man kom dock snart att bli tvungna att ändra sig.[1]

Landets första telefonstation öppnades i september 1880 av Bell Telefonaktiebolag med omkring 100 abonnenter. 1881 öppnade Telegrafverket en telefonstation i Stockholm för departementen och ämbetsverken. 1883 bildades Stockholms Allmänna Telefon AB. Även i många andra städer tillkom på privat initiativ lokal telefonnät. Telegrafverkets första lokalnät för allmänheten öppnades 1882 i Härnösand, Samma år tillkom ett telefonnät i Uddevalla, och 1883 fick Halmstad ett eget telefonnät.[1]

1883 köpte Telegrafverket upp Bellbolagets telefonnät i Malmö, samtidigt som man anlade ett telefonnät i Lund, och de båda näten bands samman med dubbelledningar, ett sätt att öka signalens räckvidd. 1884 löstes telefonnäten i Landskrona in och nya nät anlades i Eslöv och Trelleborg. 1885-88 tillkom ett omfattande nät i Bohuslän och telefonstationer i Helsingborg och Umeå.[1]

Mot ett rikstäckande nät

I kvarteret Jericho på Jakobsbergsgatan 24 i Stockholm uppfördes 1910-1912 denna byggnad för Kongl. Telegrafverket.

År 1888 ansökte Stockholms Allmänna Telefon AB (SAT) om tillstånd av regeringen att få bygga tre "stamnät" från Stockholm till Sundsvall, Malmö och Göteborg. Ansökan gick på remiss till Telegrafverket som föreslog avslag med motiveringen att det skulle vara bättre för allmänheten om Telegrafverket hade ansvar för dem och verket meddelade också att det kunde bygga dem. Denna rekommendation från Telegrafverket ledde till att regeringen gav verket ensamrätt att bygga ledningarna och fem år senare var de klara.

Monopolet på interurbanledningar ledde till att Telegrafverket lanserade varumärket Rikstelefon.

Ett kopplingsskåp, centralskåp, från 1930-talet i Södra Ängby

Under 1890-talet försökte Telegrafverket få kontroll över alla telefonnät i landet för att standardisera tekniken och minska administrativa kostnader. Verket skrev flera motioner om ett förstatligande av telefonväsendet, men regeringen avslog dem alla. Istället erbjöd Telegrafverket lokala nät att ansluta sig till stamnätet, och då dessa inte hade råd med att bygga om näten från enkeltrådsteknik till dubbeltråd, vilket verket krävde, erbjöd Telegrafverket att köpa upp föreningen. Abonnenterna ville hellre kunna ringa långt än att äga sina egna nät. Antalet telefoner som var anslutna till Telegrafverkets nät ökade från 20% av landets telefoner år 1889 till 65% år 1902.

1892-93 anlades en telefonledning från Örebro över Karlstad och Charlottenberg till norska gränsen, och 2 september 1893 öppnades telefonförbindelser med Norge. 6 december samma år öppnades en telefonledning från Hildesborg till Vedbæk i Danmark. I augusti 1903 upptogs telefontrafik mellan Sverige och Tyskland. Telefontrafiken kunde dock inte utsträckas särskilt lång, ens med dubbelledningar. Från Stockholm, Norrköping och Örebro kunde man inte komma längre än till Hamburg och Lübeck och från Göteborg även till Bremen, Stettin och Stralsund, medan Malmö och Helsingborg kunde nå Berlin. Med den nya Pupinspolen, kunde dock trafiken börja utsträckas längre, 1909 lades den första pupiniserade kabeln i Sverige mellan Malmö och Lund. 1908-09 konstruerade två ingenjörer vid Telegrafverket, Egnér och Holmström en starkströmsmikrofon, men vilka man under lyckades försök under sommaren 1909 lyckades tala mellan Stockholm och Berlin och Stockholm och . Detta krävde dock att ledningarna var felfria. Det rapporterades att de svenska samtalen med Paris kunnat höras på i stort sett alla telefonledningar i norra Tyskland. I januari 1914 togs från tysk sida initiativet till en pupiniserad dubbelledning mellan Trelleborg och Rügen. På grund av kriget kom ledningen att färdigställas först november 1919.[1] I Stockholm, där en tredjedel av landets abonnenter fanns, hade Telegrafverket mindre än 20% av abonnenterna. Resten hade SAT (som år 1888 köpt aktiemajoriteten i Stockholms Bell Telefonaktiebolag). Mellan 1890 och 1900 kördes samtrafik mellan näten men när detta samtrafikavtal löpte ut inleddes "telefonkriget" i Stockholm. Telegrafverket ville köpa upp SAT men riksdagen tyckte att 13 miljoner kronor var för högt och att samtrafiken fungerade bra. SAT tyckte däremot att kraven för det nya samtrafikavtalet blev för hårda, vilket resulterade i att samtrafiken upphörde från och med den 1 juni 1903. I 15 år framöver var SAT:s abonnenter helt avskurna från övriga landet. Det var först efter första världskriget som nya förhandlingar om ett statligt övertagande av SAT inleddes. År 1918 nåddes en överenskommelse och Telegrafverket kunde köpa SAT:s nät för 47 miljoner kronor.

Sedan första världskriget har samarbetet mellan Televerket och LM Ericsson varit av stor betydelse för teknikutvecklingen. Genom att de två samarbetade kunde Televerket få komponenter och system som praktiskt tagit var skräddarsydda för dem och LM Ericsson hade stor nytta av att de snabbt kunde få information om hur de fungerade från driften av de nya komponenterna.

Televerket fortsatte samtidigt utvecklingen av telegrafin. En snabbtelegraf med hålremsor introducerades 1913. 1911 inrättades den första stationen för trådlös telegrafering med fartyg vid Nya varvet i Göteborg. Man planerade ett flertal stationer så att hela den svenska kuststräckan skulle täckas och 1914 byggdes Vaxholms kuststation, 1916 Härnösands telegrafstation och 1919 Bodens. En centralstation med effekt på 80 kW anlades även vid Karlsborg. Förhoppningen var att med stationen kunna upprätta telegrafförbindelse med Nordamerika, något som dock endast visade sig möjligt under gynnsamma förhållanden.[1]

1918 framlades planer på ett rikskabelnät. Telefonkablar hade utnyttjats redan på 1890-talet främst i Stockholm, där den stora mängden luftledningar tillhöriga de privata telefonbolagen omöjliggjorde vidare anläggning av luftledningar. På sträckan Stockholm-Göteborg var telefonlinjen anlagd utmed järnvägslinjen, och måste nu flyttas för att undvika störande induktion från järnvägens strömkabel. En kabel ansågs nu fördelaktigare. 1921-24 ersattes luftledningen med en kabel, 1924 inleddes arbetet med en kabel mellan Stockholm och Norrköping och sommaren 1926 började man lägga kabeln Stockholm- Gävle. 1929 startade man från Norrköping söderut om kom till Nässjö samma år.[1]

Från att enbart kunna utväxla samtal med Danmark, Norge, Tyskland och norra Finland (via Haparanda) anslöts under 1920-talet telefonnät till allt fler länder. 1925 blev det möjligt att telefonera till Schweiz, Tjeckoslovakien och Österrike, 1927 till Belgien, Frankrike och Storbritannien, 1928 med Luxemburg, Nederländerna och Ungern. 1929 drog en telefonkabel över Ålands hav till Finland vilket möjliggjorde telefonering mellan länderna. Radions utveckling möjliggjorde även radiotelefonering med länder vilka man saknade kabelförbindelser. 1928 etablerades radiotelefoniförbindelse med Kanada, USA, Cuba och Mexiko, 1929 med Argentina. Redan 1923 hade Telegrafverket upprättat en radiotelegrafförbindelse med USA via sändaren i Grimeton.[1]

I USA och Tyskland hade man i slutet av första världskriget börjat experimentera med bärvågsteknik inom telefonin, och redan åren efter krigsslutet började de första ledningarna med tekniken, som innebar att flera telefonsamtal kunde utnyttja samma linje. I Sverige byggdes den första anläggningen för sträckan Stockholm-Malmö 1921.[2]

Under 1920-talet inleddes även automatiseringen av telefonväxlarna. Efter inköpet av AB Stockholmstelefon var grunden lagd för en enhetlig automatisering av Stockholms telefonnät. 1924 öppnades den första automatstationen i Vasastan, den följdes snart av flera. Den första med koordinatväljaren öppnades i Sundsvall 1926. Under 1930-talet inleddes automatiseringen även på landsbygden. 1949 automatiserades den första rikstelefonisträckan.[1]

På 1920-talet infördes fjärrskrivmaskiner inom telegrafin, vilka inte längre krävde kunskaper i telegrafering för att sköta dem. Det innebar möjlighet att anlägga nät av telegrafförbindelser där olika abonnenter kunde kopplas samman med varandra, liksom i telefonnätet. Ett system för telexmaskiner togs efterhand fram även i Sverige. Den första var en provisorisk manuell station i Stockholm som tog i bruk augusti 1945. Den ersattes 1946 av tre automatiska telexstationer, en huvudstation i Stockholm och understationer i Göteborg och Malmö.[1]

25 september 1956 togs den första transatlantiska telefonkabeln i bruk.[1]

Mobila eran

Mobiltelesystem A (MTA) kom 1956. MTA innebar i praktiken en bakelitlur och en fingerskiva i kupén, medan radiostationen tillsammans med 30 kilo batterier fanns i bagageutrymmet. MTB (Mobiltelesystem B) kom i slutet av 1950-talet och innebar inga större förändringar jämfört med MTA. Till MTC planerades en automatisering, men tekniken var inte mogen, så Televerket beslöt sig för att avvakta. Istället lanserades MTD 1972. MTD utgjordes av en radioenhet som monterades på lämplig plats i fordonet och en manöverpanel med lur som sattes i förarutrymmet. Det satt telefonister på betjäningscentraler, initialt i Örebro, men senare även i Malmö, Trollhättan, Sundsvall, Göteborg samt Karlstad som förmedlade samtalen. När A, från mobil ville ringa till B anropades telefonisterna i betjäningscentralen som förmedlade samtalet. Den uppringande anvisades en egen kanal där sedan samtalet förmedlades. På samma sätt, när B ville få tag på A anropades A på en anropsfrekvens och anmodades gå till samtalskanalen. MTC, som hade lagts i malpåse utvecklades vidare och lanserades 1981 som NMT, Nordisk Mobiltelefoni som världens första helautomatiska mobiltelefonisystem och det man senare kom att kalla NMT450. NMT använde 450 MHz-bandet för att förmedla samtal.

Med den automatiska mobiltelefonitjänsten strömmade kunderna till. I mitten på 1980-talet tog antalet frekvenser i 450 MHz-bandet slut och det behövdes en lösning på bristen på frekvensband. År 1986 lanserades NMT900, med mindre telefoner ("bärbara" fick sitt genombrott 1990) och en batterisparsfunktion som innebar att sändarstationen kunde beordra mobiltelefonen att gå ner i sändningsstyrka och därmed spara ström. Under tiden sökte man inom den Europeiska teleunionen efter en gemensam standard för mobiltelefoni på ett frekvensekonomiskt sätt. Televerket Radio ledde arbetet genom att inneha ordförandeskapet. I Sverige lanserades samtidigt först MBS - Mobilsökning och MiniCall, mobilsökningstjänster. Genom enklaste MBS-sökningen fick man reda på att någon sökte en, genom den mest avancerade ( så småningom MiniCall Text) kunde man sända upp till 255 teckens textmeddelande, något som GSM-kommittén tog fasta på när man lade till något man kallade SMS och som skulle klara upp till 160 tecken.

År 1992 var GSM redo för lansering. GSM stod ursprungligen för "Group Special Mobile" men fick i Sverige inledningsvis, skämtsamt betydelsen "Göteborg, Stockholm, Malmö" för dess begränsade täckning jämfört med NMT. Eftersom man insåg den globala potentialen för GSM byttes tidigt betydelsen till "Global System for Mobile Communications".

Den slutliga förändringe]

Under den borgerliga regeringen ledd av Carl Bildt överfördes verkets myndighetsroll den 1 juli 1992 till den nyinrättade Telestyrelsen. Telestyrelsen övertog den statliga postadministrationen från Postverket den 1 mars 1994 och bildade därmed det nya centrala ämbetsverket Post- och telestyrelsen. Driften av de rikstäckande rundradio- och tv-sändarnäten överfördes från Televerket Radio till bolaget Teracom. Telefonkatalogverksamheten avknoppades år 2000 till Eniro AB.

Den återstående verksamheten inom telefoni, mobiltelefoni och datanät ombildades den 1 juli 1993 till ett statligt ägt aktiebolag med namnet Telia AB. En tredjedel av dess aktier introducerades på Stockholmsbörsen den 13 juni 2000. Många blev förvånade då Telia inte fanns bland vinnarna när PTS i december 2000 fördelade fyra nationella licenser för tredje generationens (3G) mobiltelefoni. Efter utdragna och misslyckade diskussioner om samgående med norska Telenor, slogs Telia år 2003 samman med finska Sonera till Telia Sonera AB. Logotyp och de orangea bilarna

En Volvo 240 "Televerkare"

"Krabban", här inpassad i rund form och huggen i granit.

Verkets symbol och logotyp var den femuddiga nordstjärnan omgiven av åskviggar under en kunglig krona, populärt kallad "krabban". Verkets tjänstebilar hade under många år orange färg med påskriften "TELE" i svart. Färgen valdes med speciell tanke på trafiksäkerhet: Bilen skulle synas i trafiken oberoende av väglag och årstid. Jämför färgen på livbojar.. Bilder

Endast Televerkets egen telefonutrustning fick anslutas till telefonnätet. Detta kallades anslutningsmonopolet och avskaffades stegvis under 1980-talet.[3]

Plåttelefon, Bakelittelefon Bakelittelef design Isak modell 1933; lur on modell Gustaf Clason av L M Ericssons 1950 modell 1894 modell 1947

Generaldirektörer

• Carl Akrell, 1853-1862 (endast chef) • Per Brändström, 1862-1874 • Daniel Nordlander, 1874-1890 • Erik Storckenfeldt, 1893+1902 • Mauritz Sahlin, 1902-1904 • Arvid Lindman, 1904-1908 • Herman Rydin, 1908-1927 • Adolf Hamilton, 1928-1938 • Helge Ericson, 1939-1942 • Håkan Sterky, 1942-1965 • Bertil Bjurel, 1966-1977 • Tony Hagström, 1977-1993 En dag i Verket. En dags krönika av Åke Paulsson

SSSSSSSSSSSSS, "Klockan är 6,00 den 12 juni 1972 och dagens namn är Eskil, Ja så väcker radion och väckarklockan mig och talar om att en ny dag och arbetsvecka har börjat. Efter att i snabb och sömnig takt ha avslutat morgon göromålen, befinner jag mig nu på Sickla hållplats tillsammans med ett otal andra Nackabor. Saken blir inte bättre när Saltsjö expressen med alla ny utflyttade sommarstugeägare kommer. Det blir en liten plats på bakre plattformen. Efter ytterligare armbågande på tunnelbanan, öppnar man i alla fall dörren till sitt arbete samtidigt som klockan slår över till åtta. Efter tre år i verket tar man ingen hänsyn till de små trevliga kommentarer, som möts än, utan man går lugnt in och sätter sig i sin lilla cell. Här varar dock inte friden länge, förrän linjemästaren kommer instormande och undrar hur i h-e man kan skriva sådana arbetsorder. När man väl har förklarat detta, vilket i och för sig är ganska knepigt, talar en häftigt röd blinkande Lampa om att samtal väntar. Denna gång är det stationsmästaren på Skeppsbron som vill ha en Jordfelsbrytare uppsatt, detta avspisas lätt genom att lova att komma ner till honom efter lunch. Nu har den värsta morgon- rusningen lagt sig och man kan i lugn och ro gå runt till sina kollegor i cellerna bredvid för att ta reda på hur dom har firat helgen. Här man har kommit tillbaka till rummet och tagit itu med innehållet i inkommande korg, slocknar rätt som det är ljuset. Första tanken är naturligtvis strömavbrott och med det förknippade merjobb, hjärtat återgår i normala svängningar igen när man ser en kollega i dörren, som viftande talar om att det är dags för lunch. Elavdelningens personal tågar således i väg till matsalen och intager lunch och sedan vidare till vårt egna lilla fik för att konsumera dagens första kopp och dryfta helgens stora problem. Efter rasten går jag direkt ner till garaget, där jag tilldelad en skalbagge med vars hjälp jag kör ut till Tyresö. Här skall jag träffa en representant för el- distributören i detta, fall, Älvkarleby Kraftverk. Jag kommer något tidigt till stationen, och sätter mig i gräset och väntar denna mycket varma och fina sommardag. Elverkskillen kommer och vi går gemensamt igenom alla som behöver ändras vid den förestående spänningsomläggmingen. Problemet blir som alltid likriktaren, då i detta fall endast 4- ledare är framdragna. Frågan är nu vem som skall byta kabeln, här tillämpas den gyllene medelvägen, elverket levererar kabeln och verket byter den. Innan jag lämnar stationen ringer jag hem och får då order att fiksa fika bröd på hemvägen. Detta utföres och jag kommer lagom hem till kafferasten. När denna är slut sätter jag igång med dagens skrivbordsarbete, bl. a. rapport om Tyresö Ett flertal telefonsamtal hinner jag också med bl.a. från Sm på Skeppsbron som undrar när jag kommer, jag får lova honom på heder och samvete att komma i morgon. Arbetsdagen avslutas med ett telefonsamtal till Bosse för att ta reda på vad han har för sig ikväll. Ingenting naturligtvis, men jag lyckas övertala honom om att vi skall fika på Fåfängan kl. 6. Efter arbetet tar jag mig en promenad på staden, vilken avslutas med att träffa Bosse på utsatt tid. Efter ett par timmars snack tar man bussen hem och avslutar dagen med att titta på TV och tillslut gå och lägga sig, _

Ytterligare en dag år tillända God Natt.

Från Hotline till iPhone Mina mobiltelefoner under 30 år

Ericson Hotline 431

Sony Ericson T68

i Sony Ericson T630

Sony Ericson K800i

Apple iPhone 3s

Apple iPhone 4s

Apple iPhone 5s

Apple iPhone 6s