SKELLEFTEÅ Med NORSJÖ Kapell Och YTTERSTFORS Bruksförsamling
SKELLEFTEÅ med NORSJÖ kapell och YTTERSTFORS bruksförsamling. (Västerbotten.) Sockennamnet framträder första gången i en handling från 1327 (DS 4, n. 2606), hvilken berör den kort förut igångsatta kolonisationen af det norrbottniska kust- landet mellan Skeldepth och Ulu. Att Skellefteå satts som ena gränspunkten för det område, som af regeringen fritt uppläts åt nybyggare, tyder på, att orten vid denna tid utgjorde den nordligaste platsen för en fast och mer samlad bebyggelse på svenska sidan af Bottenviken. Då samfundsbildningen här uppe i regel torde gått hand i hand med införandet af kyrklig organisation, är det icke osannolikt, att Skellefteå kanske redan på 1320-talet fått öfvertaga rollen att vara ärkestiftets nord- ligaste pastorat, hvilken år 1314 innehades af Bygdeå, att döma af det då upprättade uppbördsregistret öfver den s. k. Sexårsgärden (DS 4, n. 1946). Det tillägg, som gjorts till denna längd Skellopt cum capella Løfangr 1 mark 1 sol., förskrifver sig sanno- likt från medlet af 1300-talet och röjer ett tidigt inträdande behof af annexbild- ning. Löfånger afgick redan i början af 1400-talet såsom egen församling (se inledning till Löfånger), ehuru visserligen dess rökantal 20 var obetydligt i förhållande till Skeletta, som vid samma tid räknade 60.¹ Båda socknarna ingingo i den norr- ländska förläning, hvilken ärkebiskop Jacob Ulfsson den 20 aug. 1482 mottog af riksstyrelsen. Nästa utbrytning inträffade 1606, då Burträsk afskiljdes från Skellefteå område jämte något tillskott af byar från Löfånger och Bygdeå socknar. (Se inledn. till Burträsk.) Sedan dröjde det till långt fram på 1800-talet, innan nya afsöndringar kommo till stånd. Väl hade ärkebiskop Laurentius Paulinus Gothus år 1642 med- delat tillåtelse att anlägga ett kapell vid Åby i nuvarande Byske socken, men detta kapell ledde ej till någon fortsatt församlingsbildning.
[Show full text]