Samlaren

Tidskrift för svensk litteraturvetenskaplig forskning Årgång 111 1990

Svenska Litteratursällskapet Detta verk har digitaliserats. Bilderna av den tryckta texten har tolkats maskinellt (OCR-tolkats) för att skapa en sökbar text som ligger osynlig bakom bilden. Den maskinellt tolkade texten kan innehålla fel. REDAKTIONSKOMMITTÉ

Göteborg: Lars Lönnroth, Stina Hansson Lund: Ulla-Britta Lagerroth, Margareta Wirmark Stockholm: Inge Jonsson, Kjell Espmark, Ulf Boéthius Umeå: Sverker R. Ek Uppsala: Thure Stenström, Lars Furuland, Bengt Landgren

Redaktör: Docent Ulf Wittrock, Litteraturvetenskapliga institutionen, Slottet ing. AO, 752 37 Uppsala

Distribution: Svenska Litteratursällskapet, Litteraturvetenskapliga institutionen, Slottet ing. AO, 752 37 Uppsala

Utgiven med understöd av Humanistisk-Samhällsvetenskapl iga Forskn i ngs rådet

Bidrag till Samlaren bör vara maskinskrivna med dubbla radavstånd och eventuella noter skall vara samlade i slutet av uppsatsen. Titlar och citat bör vara väl kontrollerade. Observera att korrekturändringar inte kan göras mot manuskriptet.

ISBN 91-87666-04-9 ISSN 0348-6133

Printed in Sweden by Almqvist & Wiksell Tryckeri, Uppsala 1991 Litteraturhistoriens predikament speglat i nyare nordiska handböcker. I Av PÄR HELLSTRÖM

Litteraturhistorien som vetenskapsgren föddes lektiva aktiviteten inom forskningsområdet under romantiken. Visserligen fanns redan i det »litteraturhistoria». grekisk-romerska samhället försök till över­ blickar och sammanfattningar men de hade snarast karaktären av dokumentsamlingar eller En problematisk genre annaler utan ansatser till analys eller syntes. I det näst sista kapitlet i René Welleks och Bibliografiska, biografiska och filologiska öns­ Austin Warrens betydelsefulla Theory of Litera­ kemål var utslagsgivande. Med Thomas War- tur e (1949) ställs den provokativa frågan: ton och Herder ändrades situationen och litte­ Is it possible to write literary history, that is, to write rära verk studerades utifrån sina egna epokers that which will be both literary and a history? Most förutsättningar. En historisk relativism ersatte histories of literature, it must be admitted, are either tron på absoluta värden.1 social histories, or histories of thought as illustrated De tyska teoretikerna ville dels förnya den in literature, or impressions and judgments on spe- samtida diktningen, dels stärka national­ cific works arranged in more or less chronological order.3 känslan. Båda målen kunde nås ansåg man, om studiet inriktades på att kartlägga hur landets Wellek, som var den huvudansvarige för detta poesi hade formats under olika skeden. August avsnitt, hade brottats med denna problematik Wilhelm Schlegels Vorlesungen iiber dramati- långt före emigrationen till USA och mötet med sche Kunst und Literatur (1809-1811) och nykritiken. Kapitlet ifråga var nämligen i hu­ Friedrich Schlegels Geschichte der alten und vudsak ett omtryck av en uppsats i sjätte bandet neuen Literatur (1814) blev som Louise Vinge av Travaux du Cercle Linguistique de Prague påpekat »den tyska romantikens största bokf­ från 1936.4 ramgång och det verk som främst kom att spri­ Enligt Welleks åsikt var flertalet av de littera­ da dess idéer om litteratur och litteraturhisto­ turhistorier som förelåg vid 40-talets slut brist­ ria». Varken i Tyskland eller något annat euro­ fälliga. Antingen vägrade de se litteraturen som peiskt land lyckades emellertid romantikerna ett objekt i sig, en företeelse med unika egenska­ fullborda en sammanhängande krönika.2 per, och därmed förvandlades de till social- el­ Sedan dess har litteraturens historia skrivits ler kulturhistorier, eller också saknade de ett och skrivits om utifrån växlande metodiska ut­ utvecklingsperspektiv och nöjde sig med att låta gångspunkter och med skilda målsättningar. benämningen »historia» täcka en samling kro­ Striderna mellan olika åsiktsföreträdare har nologiskt ordnade essäer eller biografier.5 Det ofta varit häftiga. Under de närmast förflutna är visserligen sant, påstår Wellek litet motsägel­ decennierna har somliga teoretiker hävdat att sefullt, att litteraturens historia »parallels and genren är förbrukad, omöjlig eller ointressant, reflects intellectual history», och ständigt måste medan andra verkat för att bevisa dess livsdug­ bereda utrymme för inslag härifrån, men sam­ lighet. Denna oenighet skall inledningsvis i bandet mellan t. ex. poesi och filosofi är löst, korthet illustreras genom att mot varandra stäl­ och litteraturhistoria är inte civilisationshisto- la René Welleks funderingar i frågan under ett ria. Dess uppgift är att hålla sig inom - och knappt halvsekel och den allra senaste, mer kol­ endast inom - det litterära området, och där 62 Pär Hellström studera verken i deras totalitet, ej blott utvalda Några år senare tycks den nya litteraturhisto­ delar som t. ex. mo-tivets, bildspråkets eller riens framtid mer osäker. I Discriminations: verstypernas historia. Till denna helhet hör för­ Further Concepts of Criticism (1970) framhåller utom historien även kritiken och teorien. De tre Wellek att den senare Pragcirkelns, Emil Sta- storheterna kan inte fungera isolerade från var­ igers och Benedetto Croces inflytande, för att andra. Med begreppet »perspektivism» åsyftar inte nämna de amerikanska nykritikerna, med­ han ett litteraturstudium som tar hänsyn till fört att traditionell litteraturhistorieskrivning texternas fortlöpande historia. Deras fullständi­ föraktats och försök i nya riktningar försum­ ga mening ligger i summan av de samtida läsar­ mats i Tjeckoslovakien, Tyskland och Italien.9 nas och efterföljande epokers reaktioner. »Pers- Tanken på litteraturens historia som en inre pektivismen» - som förefaller vara ett tidigt dynamisk process har också visat sig vara långt uttryck för receptionsteoretiska överväganden - ifrån problemfri. Uppgiften att isolera »the ’li- undgår såväl relativismens som absolutismens terariness’» i ett konstverk till skillnad från en­ fallgropar och möjliggör föreställningen om ver­ skildheter som tekniska grepp, stilar osv. är näst kens enhetlighet/identitet och föränderlighet. intill olöslig. Föreställningen om en »selfpropel- De är samtidigt »eviga» och »historiska».6 led evolution», där varje element i serien är en Under decennierna som följde har Wellek i reaktion på det omedelbart föregående elemen­ en rad uppsatssamlingar återkommit till proble­ tet, en länk i en kedja, tycks vara en ren kon­ matiken, mestadels i förbigående. Han nämner struktion. I själva verket kan diktaren i sitt ska­ i inledningskapitlet till Concepts of Criticism pande nonchalera den omgivande, samtida kul­ (1963) att den litteraturteoretiska handboken turmiljön och i stället gripa tillbaka på äldre ofta feltolkades som ett avvisande av litteratur- skikt i konsternas utveckling, i praktiken var historiegenren medan den i själva verket var ett som helst i det historiska förloppet. Någon line­ försvar för densamma och ett utkast till hur år progression i det enskilda författar-skapet studiet skulle bedrivas utifrån mindre extremt behöver självfallet inte heller föreligga. Resulta­ externa metoder och utgångspunkter. I avsnit­ tet blir en härva av »utvecklingslinjer» som i tet »The Concept of Evolution in Literary His- varje ögonblick kan avbrytas.10 tory» påpekar han i en diskussion om Taine och I sin stora A History of Modern Criticism Brunetiére att en »internal» litteraturhistoria (1955-) har Wellek, som han själv framhäver, måste baseras på ett evolutionsbegrepp som ständigt uppmärksammat litteraturhistoriesk­ inte hämtats från den allmänna historiska pro­ rivningens genre,11 dock utan att ta upp ämnet i cessen utan är specifikt litterärt. Det skall äga en uttömmande diskussion. Hans senaste utta­ en immanent kausalitet som rör sig blott över landen över temat föreligger i volymen The At­ det litterära fältet där texter påverkar texter, tack on Literature and Other Essays (1982). I positivt eller negativt, och där de nya greppen, uppsatsen »The Fall of Literary History» gör de originella insatserna förändrar utvecklingens han ett försök till bokslut, och resultatet är, som riktning: »Literary history is the method which titeln antyder, nedslående. Närmare fem decen­ defines the points of change».7 För att åstad­ niers spekulationer har lett fram till bedöm­ komma detta förordar Wellek ett nytt tidsbe­ ningen att den traditionella litteraturhistorien i grepp »modeled not on the metric chronology alltför hög grad är en anhopning av isolerade of the calendar and physical Science, but on an fakta; att den arbetar med oklara och uttunnade interpenetration of the causal order in experi- orsaksbe-grepp avseende relationerna ver- ence and memory», dvs. en tidsuppfattning k-verk respektive författare-verk; att den som omspänner allt förflutet liksom nuet och saknar fokus och har en tendens att bli en all­ framtiden. Den nya litteraturhistoria Wellek ef­ män kulturhistoria eller gå upp i andra discipli­ terlyser skall söka stöd från i synnerhet två di­ ner; slutligen att den ofta är för inskränkt natio­ scipliner - lingvistik, vad gäller studiet av stil, nell.12 diktion och meter, samt estetik, däri inräknat Om man vägrar att överge litteraturhistorien musikens och konstens domäner. Moderna kri­ som en självständig vetenskapsgren eller låta tiska metoder skall därtill tillämpas på »works den assimileras av andra, återstår endast att remote in time and space, to older and to fore- utforma en för denna säregen metodik och här ign literatures».8 har Wellek inte mycket att hoppas på. Försöken Litteraturhistoriens predikament speglat i nyare nordiska handböcker 63 att konstruera en immanent evolutionistisk his­ drag »Literaturgeschichte als Provokation der torik har misslyckats. Inte ens H. R. Jauss’ re- Literaturwissenschaft» (tryckt i annan form ceptionshistoria finner nåd inför Welleks om­ 1967). Den trettonde IASS-konferensen döme. Den är enbart en traditionell »history of sammanträdde 1980 i Greifswald runt temat taste that has always been included in a history »Die nordischen Literaturen als Gegenstand of criticism»: der Literaturgeschichtsschreibung», vilket två The new literary history promises only a return to the år senare resulterade i en över 500 sidor lång old one: The history of tradition, genres, reputations, rapport. I den tyska litteraturvetenskapliga tid­ less atomistically conceived as in older times, with skriften Areadia fanns 1987 en artikel som refe­ greater awareness of the difficulties of such concepts rerade de senaste årtiondenas överläggningar i as influence and periods but still the old one. teorifrågor, varvid cirka etthundratjugofem [-----1 There is no progress, no development, no history of icke-skandinaviska uppsatser och större arbe­ art except a history of writers, institutions, and tech- ten citerades.16 niques. This is, at least for me, the end of an illusion, Det är instruktivt att i detta avseende också the fall of literary history.13 jämföra inledningsbanden till de två senaste, mer omfångsrika framställningarna av litteratu­ Som framgår av Welleks uppsats står han inga­ rens historia på nordisk botten. Litteraturens lunda ensam i sin uppfattning om litteraturhis­ världshistoria (12 band, 1971-1974) prokla­ torieskrivningens omöjlighet eller det tvivelak­ merar i ett förord att man har för avsikt att tiga och onödiga i verksamheten. Man kan spe­ lägga fram en »universell litteraturhistoria» och kulera över skälen till hans misströstan. Till en »skildra den litterära världen som en enhet», del kan den ha sin rot i hans eget konstbegrepp, dvs. upplysa även om t. ex. iransk, kinesisk, i hans motsägelsefyllda och tautologiska åsikt japansk, indisk, arabisk och afrikansk diktning, om vari »litteraturheten» (»the literariness») samt berätta inte bara »om de böcker som blev egentligen består, eller i hans krav på en sam­ skrivna utan också om dem som dessutom blev mansmältning av triaden historik-kritik-teori. lästa», alltså även populärlitteraturen. Ur me­ Hans vana att tänka i metodiska motsättningar, todsynpunkt utlovas den vanliga blandningen där valet står mellan en från början avvisad av estetisk analys, biografi och kulturhistoria, extern determinism och en ouppnåelig inre kau­ kanske med tyngdpunkten förlagd till det spekt­ salitet, kan också ha framtvingat de resignerade rum av relationer som råder mellan författaren slutsatserna,14 och samhället.17 Utfästelserna kan knappast an­ Viktigare i detta sammanhang är emellertid ses infriade. att Welleks tilltagande skepsis har en motvikt i Medvetenheten är radikalt annorlunda i den ett på senare decennier alltmer markerat intres­ av Hans Hertel redigerade Litteraturens Histo­ se för litteraturhistoriegenrens problematik och ria (7 band, 1985-). Visserligen talas det om historia. Den vittförgrenade och utdragna de­ behovet av »en modern, samhällsinriktad fram­ batten har uppenbarligen haft till syfte att leda ställning», men det till intet förpliktande vaga fram till färdigställandet av nya standardverk. I uttrycket preciseras i det följande, där handbo­ förordet till den vetenskapshistoriska publika­ kens förening av »sociologiska, idéhistoriska tionen Om litteraturhistorieskriving (1983) be­ och jämförande synsätt» understryks, metoder skrivs hur den kritiska uppgörelsen med posi­ som skall kombineras med bl. a. »verkanalyser tivistisk historism i form av ett närmare studi­ och författarporträtt». Översikten skall behand­ um av texten och dess estetiska strukturer un­ la triviallitteraturen och de litterära institutio­ der 1970-talet ersatts av »ei nyvakna interesse nerna samt undvika en europeisk synvinkel. for ein historisk litteraturvitskap» där de gamla Under rubriken »Ut med litteraturhistorien och problemställningarna och arbetsuppgifterna in igen» summeras utvecklingen efter nykriti­ väckts till nytt liv.15 kernas, strukturalisternas och den marxistiska Jahrbuch fur Internationale Germanistik äg­ ideologikritikens angrepp. Till skillnad från sin nade sålunda över hälften av sitt första häfte föregångare i genren hänvisar Hertel också till 1970 åt en diskussion över »Probleme der Lite- en rad inspirationskällor för arbetet, förutom raturgeschichtsschreibung». Bland de tretton Arnold Hauser, anglosaxisk, fransk och nordisk bidragen fanns bl.a. H. R. Jauss’ viktiga före­ socialhistoria och litteratursociologi även åt­ 64 Pär Hellström skilliga forskare som sedan 1960-talet har för­ Literatur fra 1814 indtil vore Dage. Volymens sökt jämka samman syfte var att peka ut faserna i den utveckling strukturalistiska, marxistiska och jämförande synsätt: som ledde fram till nationell identitet på bellet- New Literary History-gruppen i USA, Robert We- ristikens område.19 Framställningen färgades imann i DDR, Dionyz Durisin i Jugoslavien, Nik. av såväl klassicistiska värderingsnormer som en Konrad och Jurij Lotman i Sovjetunionen och Ra­ romantisk historiesyn.20 Den nya genren blev ymond Williams i England. [-----] strukturalistisk idéhistoria och kunskapssociologi, tysk offentlighets- populär och fick snart en rad efterföljare signe­ teori och receptionsestetik, engelsk socialantropologi rade konsthistorikern Lorentz Dietrichson (2 och forskning om muntliga litteraturformer och my­ band, 1866-1869) samt kritikerna-författarna ter.18 Henrik Jæger (3 band, 1896) och Kristian Elster Redan namn- och disciplinanhopningen visar d.y. (2 band, 1923-1924), smärre verk och stu­ att något skett inom ämnet under det dryga dier över begränsade tidssnitt att förtiga. Sam­ decennium som förflutit mellan de två hand­ arbetet mellan forskarna Francis Bull, Fredrik böckerna. Paasche och A. H. Winsnes samt kritikern Phi­ Jag skall i det följande inte uppehålla mig vid lip Houm resulterade i den sex band digra de allmänna litteraturhistoriska verken utan en­ Norsk litteraturhistorie (1923-1955) som är den bart beröra nationella framställningar inom hittills mest imponerande yttringen av ambitio­ Norden. Ämnets omfång omöjliggör ändå en nen att sammanfatta det kulturella förloppet i heltäckande redovisning. Det vetenskapliga ar­ landet. Böckerna speglar samtidigt disciplinens betet har här bedrivits på två fronter, dels histo- väg från nationalromantik (Hansen, Dietrich­ riografiskt, där den egna disciplinens bakgrund son) över positivism-naturalism med tonvikt granskats, dels i form av en rad nya litteraturhi­ lagd vid biografi (Jæger, Bull) eller idéhistoria- storiska översiktsverk. (Några projekt har ännu komparationer (Winsnes) till en ståndpunkt där inte fullbordats, andra knappast påbörjats). texterna och värderingen av dem står mer i Uppläggningen av och målsättningen för dem fokus (Houm).21 kommer att skärskådas liksom deras grad av De två yngsta framställningarna tillkom ge­ beroende av andra vetenskapsgrenar och försö­ nom förlagspropåer, från Gyldendal respektive ken till periodindelning. De för varje land ut­ Aschehoug.22 Samma institution - denna gång märkande svårigheterna skall beröras och även, Cappelen - initierade den senaste breda över­ i den mån det är påkallat, det mottagande voly­ sikten, den av Edvard Beyer redigerade Norges merna rönt. litteraturhistorie, där elva skribenter - veten­ Denna inledande uppsats tar upp historiesk­ skapsmän och kritiker - skildrade utvecklingen rivningen i Norge, Island och Finland samt från runorna till Kjartan Fløgstad i sex band, Danmark. Utgivningen och debatten i vårt utgivna 1974-1975. Beyer, professor i nordisk västra grannland kommer att ägnas störst upp­ litteratur vid Oslo universitet, var väl ägnad att märksamhet, eftersom de i stort sett inte tidiga­ leda företaget i hamn. I en serie läroböcker hade re kommenterats. I en följande artikel skall si­ han tidigare riktat sig till olika publikgrupper. tuationen i Sverige mer översiktligt dryftas, lik­ Harald Beyers Norsk litteraturhistorie til orien­ som försöken att skriva en nordisk litteraturhi­ tering og selvstudium (1933) var skriven för storia, en uppgift som bjuder på besvärligheter norska gymnasister, och sonens reviderade ut­ av ett helt annat slag. Slutligen kommer några gåvor gjorde den användbar även för senare mer begränsade, alternativa krönikor att pre­ generationer. Utsyn over norsk litteratur (1966 senteras, däribland de olika ansatserna att teck­ och senare utgåvor) tog i första hand sikte på na en kvinnornas litteraturhistoria. litteratur-studerande vid svenska universitet. I slutet av sin Norsk litteraturhistorie (1952), pla­ nerad som första del i en aldrig fullbordad svit om landet och folket, skriver Harald Beyer: Norge På vår ferd gjennom tidene har vi sett hvorledes Nor­ a) Bakgrund ges natur og folk speiler seg i litteraturen, særlig dikt­ ningen. Yi har også sett diktersinn preget av norsk Den norska litteraturhistorieskrivningens be­ natur og norske livsvilkår. For ikke å hefte oss bort for gynnelse förläggs traditionellt till 1862, då den mye, har vi forholdsvis sjelden kastet blikket ut i den nittonårige Hans Olaf Hansen utgav Den norske store verden.23 Litteraturhistoriens predikament speglat i nyare nordiska handböcker 65

I den följd av bearbetningar och tillägg Edvard tik’ mit ihrer Ganzheitsauffassung und ihrer Beyer senare utfört har volymen, utnyttjad men Analysetechnik, andererseits die Literatur- ursprungligen ej avsedd som handbok för nors­ soziologie und das neomarxistische Denken, ka studenter, närmast blivit dubbelt så om­ das weit uber den Kreis erklärter Marxisten fångsrik samtidigt som förbindelsen litteratur- hinausgewirkt hat».26 -geografi- historia-folklynne tonats ner. Den En iögonenfallande nyhet ligger i valet av allmäneuropeiska och nordiska bakgrunden har behandlad litteratur och en motsvarande om­ fått mer utrymme liksom de rent litterära as­ fördelning av stoffet. Beyers tre sista delar om­ pekterna, och en fyllig bibliografi är i den senas­ fattar skeendet från 1890, medan Winsnes’-Ho- te utgåvan förd fram till 1976/1977.24 ums två band studerar epoken 1880 och framåt. Den yngsta litteraturen får således en anmärk­ b) Edvard Beyers Norges litteraturhistorie ningsvärt framträdande plats. Härtill kommer I sexbandssviten från 1974-1975 är målgrup­ den uppmärksamhet som nu skall tilldelas barn- pen mer obestämd. Man riktar sig till en breda­ , ungdoms- och populärlitteraturen, samt ett re och större publik, såväl till akademiker som långt rikare illustrationsmaterial - med fylliga till en intresserad allmänhet, vilket innebär att bildtexter - som vill belysa samspelet mellan framställningen är mer populärt hållen än i ord- och bildkonst. Bull-Paasche ägnade de två standardverket Bull-Paasche-Winsnes-Houm. inledande banden åt tiden fram till 1814 - en (En 80-sidig, men ändå ytterst selektiv biblio­ traditionell gränslinje i norsk historieskrivning grafi samt ett register tillfogas dock i slutdelen). - då unionen med Danmark ersattes av en för­ Skribenterna har inte haft för avsikt att konkur­ ening med Sverige som emellertid erkände den rera med detta, varken »i omfang eller i detalj­ liberala, fria norska grundlag som fastslagits vid rikdom [-----] og med velberådd hu utelater vi mötet i Eidsvoll den sjuttonde maj. Eddapoesin mange mindre diktere, særlig fra litt eldre tid, analyserades här över närmare 140 sidor (hos og mange ikke-dikteriske forfatterskap som en Beyer - där endast inledningsdelen behandlade vil finne omtalt der». Detta till trots omfattar epoken - 50 sidor), den isländska släkt- och redogörelsen närmare 3.500 sidor. kungasagan samt Sturlungatiden tilldelades 110 Jämfört med föregångarna lägger man min­ sidor (hos Beyer 30 sidor). Skälet till den yngre dre vikt vid det biografiska momentet för att i handbokens återhållsamhet är »at store deler av stället rikta blicken »på diktningen selv, vi fort­ den norrøne litteraturen, ættesagaene først og eller mer om verkene som de er enn om hvor­ fremst, er islandske, ikke norske». Den insikten dan de er blitt til». Sambandet litteratur-sam­ drar man nu för första gången konsekvensen av. hälle blir mer understruket medan litterära på­ Presentationen av texterna sker också beroende verkningar och idéhistoriska impulser tilldelas på när de nedtecknades, vilket medfört att t. ex. mindre utrymme. I en intervju i november Eddapoesin behandlas först i samband med 1975 nämner Beyer att han inte känner till nå­ 1200-talet och inte några sekler tidigare. Den got folk »hvor litteraturen er så nær knyttet til mind-re betydelsefulla inhemska litteraturen landets historie som hos oss» och i litteraturhis­ får i gengäld större utrymme.27 torien sägs bestämt att »mer umiddelbart enn i Således skriver Ludvig Holm-Olsen utförligt noe annet land skulle diktningen uttrykke og om den medeltida diktning som tillkommit i påvirke de politiske og ideologiske brytningene kyrkans eller kungamaktens tjänst (homilier, lä­ i nasjonen. [-----] Og diktningen ble en sam­ roböcker, helgonlegender respektive Sverres funnsmakt, Norge et ’poetokrati’». Han antyder saga, hövisk översättningslitteratur). Ärkebi­ dessutom att översikten skall ses som ett försök skopssätet i Nidaros och hovet blir centrala lit­ att levandegöra den nationella kulturen - av terära miljöer, ofta i fejd med varandra. Trots speciell betydelse för ett litet rike - som nu är den nationalistiska utgångspunkten betonas »truet av en overmektig, internasjonal, kom­ samhörigheten med kulturutvecklingen på kon­ mersiell og forflatende underholdningsindust­ tinenten. ri».25 Den intensiva debatten om en anslutning Förhållandet är likartat i Kjell Heggelunds till EG skymtar även i bakgrunden. avsnitt om perioden från reformationen till Till de teoretiska förutsättningarna för Beyers 1814. Även här har författaren haft ett avgräns- arbete hör självfallet »einerseits die ’Neue Kri­ ningsproblem att brottas med: i vilken utsträck-

5 — 909059 Samlaren 66 Pär Hellström ning är »felleslitteraturen» under unionsskedet i stället för i föregående del där han kronolo­ en dansk respektive norsk angelägenhet? An­ giskt hör hemma jämte övriga debutanter från ders Arrebo föddes i Danmark men verkade en 1907 och närmast följande år: Undset, Falkber­ tid i Norge, Johan Herman Wessel - för att inte get, Duun, Wildenvey, Olaf Bull och Aukrust. nämna Holberg - gick motsatt väg. Lösningen Framhävandet av författarskapens inre sam­ blir en sedvanlig kompromiss, men Heggelund manhang och helhet köps således till priset av lägger i förhållande till de som tidigare skrivit i att läsaren får svårigheter att överblicka sam­ ämnet större vikt vid förbindelsen mellan band och växelspel mellan olika diktare och danskt och norskt. verk under en given tidsperiod. Det är en olä­ Den kulturella atmosfären i Bergen, genhet varje redaktör konfronteras med och Stavanger och Trondheim ägnas några sidor, ingen lösning torde vara fri från nackdelar. För liksom det Oslo som från 1570-talet blev den norska litteraturens vidkommande kompli­ »hovedsentret for humanistisk litteratur og ceras förhållandet ytterligare genom språkfrå­ diktning i landet».28 Förordets löften att teckna gan. I handbokens fjärde del blir indelnings­ den sociala bakgrunden till texterna infrias till grunderna för stoffbehandlingen väl många. en del, medan utfästelserna om en breddning av Om »hovedområdet for dette bindet [volym litteraturbegreppet förblir tomma: folkböcker­ tre] strekker seg fra 1850-årene til omkring na ägnas föga mer än någon sida. 1890» skall det följande ta upp de unga diktare De två följande volymerna rör sig i hög grad som vid den senare tidpunkten »reagerte mot kring några diktare som behandlas så utförligt sine forgjengere; de kjente seg rådville overfor att man frestas tala om insprängda monografi­ det nye samfunn og søkte et annet grunnlag å er. Henrik Wergelands, Bjørnstjerne Bjørnsons stå på», noterar Beyer.29 och Henrik Ibsens liv och litterära gärning teck­ I denna fjärde del skriver också Rolf Nyboe nas av Edvard Beyer på 160, 130 och 160 sidor. Nettum om de författare »som viste en klar Några dispositionella problem anmäler sig sam­ profil i løpet av 1890-årene». Andra 90-talister tidigt. Som en följd av principen att dryfta tex­ behandlas tillsammans med debutanter från 10- terna vid den tidpunkt de upptecknades skild­ talet och senare av Per Amdam och Bjarte Bi­ ras folkdiktningen - ballader, sagor, sägner, rkeland. Den förre skriver om prosaister som rim, gåtor och ordspråk - först i förbindelse nyttjade bokmål, den senare om de som använ­ med 1840- och 1850-talen, dvs. efter en realis­ de nynorska. Ett slutav-snitt ägnas lyriker från tisk tendensroman som Camilla Colletts Amt­ båda språkområdena.30 Genom att samtidigt mandens Døttre, vilket gör ett något bisarrt in­ disponera framställningen efter debutår/genera- tryck. Detta förstärks då Olav Bø, som författat tionstillhörighet (om än inkonsekvent), språk­ avsnittet, därtill spränger tidsramarna framåt form och genre blir densamma ohjälpligt kao­ genom att också diskutera senare textutgåvor tisk. Man bryter också mot principen att be­ och folkminnesforskare fram till Knut Liest øl. handla författarskapen som helheter. Uppdals Colletts och Ivar Aasens författarskap stude­ diktning spjälkas i en prosadel och ett avsnitt ras i sina helheter i band två, där framställning­ kring lyriken. - En liknande onödig fragmenta- en alltså gör halt vid deras dödsår 1895 och risering återfinns i slutvolymerna, vilka bär de 1896. Då hade Ibsen bara ett skådespel kvar att av politiska händelser betingade undertitlarna skriva (Når vi døde vågner), med undantag för »Mellomkrigstid» och »Vår egen tid». Barn- några svagare dramatiska verk var Bjørnsons och ungdomslitteraturen 1914-1973, indelad produktion i stort sett avslutad och Knut Ham­ efter genrer och temata, avhandlas motsägelse­ sun hade givit ut de betydelsefulla romanerna fullt i ett block i den förra. Sult, Mysterier och Pan. För att undgå att styc­ Någon enhetlighet i handboken vad gäller pe­ ka författarskapen har behandlingen av de två riod-indelningen - som knappast erbjuder någ­ förstnämnda uppskjut it s till tredje delen medan ra nyheter - finns heller inte. Volym ett gör ett Hamsun avhandlas först i följande band. allmänhistoriskt snitt mellan medeltid och Ett mer omotiverat dispositionelit arrange­ unionsepoken med Danmark, varefter den se­ mang utgör placeringen av Arnulf Øverland i nare avgränsas efter århundraden. Volym två den femte volymen, tillsammans med 20-tals- grupperas efter centralge-stalter (Wergeland), diktarna Hoel, Krog, Fangen och Christiansen, strömningar (poetisk realism och nationalro­ Litteraturhistoriens predikament speglat i nyare nordiska handböcker 61 mantik) samt genrer (folkdiktning med under­ händelser utanför Norden eller ens Norge. avdelningar). De enskilda författarporträtten Beyer och Ingard Hauge har några passager om med åtföljande verkanalyser radas upp efter tysk och dansk romantik, men de höjer sig varandra i bok tre och fem - om förvirringen i knappast över rena elementa. Per Amdam det mellanliggande bandet har redan talats - ägnar tre sidor åt icke-norsk diktning under de­ medan Willy Dahl i slutdelen skiljer mellan 40- cennierna kring det senaste sekelskiftet. Förhål­ talet, perioden 1950-1965, och vad som kom­ landet blir visserligen något bättre men ändå mer därefter. Varje skede delas sedan in efter förbluffande nationellt inskränkt - såväl vad prosaister respektive lyriker, men Johan Borgen gäller politisk historia som allmän kultur- och presiderar ovanför klassifikationerna i ett eget idédebatt - i de avslutande volymerna.33 avsnitt. Epokens dramatik och hörspel behand­ Beyers litteraturhistoria ger visserligen större las också separat. utrymme än äldre framställningar åt politiska, För att råda bot på denna för historieskriv­ sociala och ekonomiska strukturer, men är ändå ningen karakteristiska splittring finns en över genomgående försiktig. De utomlitterära hän­ 20-sidig tidstavla i den sjätte volymen. Med delserna blir oftast blott en samling fakta som hjälp av den blir det möjligt att se paralleller presenteras i fristående kapitel, skilda från ver­ och synkronisera litterära och politiska begi­ kanalyserna. Skribenternas intresse för det bi­ venheter i Norge och utlandet. ografiska medverkar också - trots förordets de­ I ett anförande vid IASS-konferensen i Gre­ klarationer - till att krönikan ter sig tämligen ifswald 1980 yttrade sig Edvard Beyer om den traditionellt positivistisk. fem år tidigare utgivna handboken: Det finns dock åtskilliga inslag som visar att Die Periodisierung und Disposition unterscheidet något skett inom den litteraturvetenskapliga di­ sich nicht sehr von früheren Darstellungen, aber mehr sciplinen sedan Francis Bulls dagar. Texttolk­ als unsere Vorgänger betrachten wir die literarische ningen i nykritikens efterföljd tar stor plats. Entwicklung, Strömungen und Auseinandersetzungen Man kan ibland t.o. m. tycka att innehållsre- im Zusammenhang mit den gesellschaftlichen Ver­ hältnissen, den Klassenstrukturen, den kulturellen ferat och citat får breda ut sig alltför mycket på und ideologischen Gegensätzen sowie der Politik. Die bekostnad av försök till syntes och överblick. gesellschaftlichen Verhältnisse werden relativ aus­ Mer intressant är kanske de ansatser - mer är führlich in den Einleitungs- und Übersichtskapiteln det knappast - till en receptionsforskning av erwähnt und bilden Bezugsrahmen für die Behand­ Hans Robert Jauss’ modell som skymtar här lung der Schriftsteller und ihrer Werke.31 och var. Beyer anspelade på detta i sitt föredrag Som uttalandet ger vid handen rör det sig inte i Greifswald då han nämnde ambitionen »ein om någon mer genomförd teckning av samban­ historisches Yerständnis mit dem Gesichts- det mellan storheterna dikt och samhälle. Det punkt einer späteren Zeit zu kombinieren».34 stannar vid spridda iakttagelser om motsätt­ Några rader ägnas därför eftervärldens bedöm­ ningen bönder-äm-betsmän (ekonomiskt, soci­ ningar av Petter Dass, medan Wergelands, alt, bildningsmässigt, politiskt och språkligt) Bjørnsons och Ibsens eftermälen omtalas utför­ åren kring 1814, om genomslagskraften för ligare.35 revolutionstankarna från februari 1848 eller ob­ Till detta fält hör också de regelbundet åter­ servationer kring näringsliv och konjunkturer, kommande diskussionerna om den litterära kvinnans ställning och folkhögskolans eller in­ publikens sammansättning. Jauss’ förslag till al­ dustrialismens framväxt. De nya samhällsklas­ ternativ litteraturhistorieskrivning utmärks en­ sernas uppkomst under 1800-talets senare del ligt Asbjørn Aarseth av att ämnet skisseras mot bakgrund av kampen för demo­ ikke må reduseres til bare å være fortellingen om krati och nationell självständighet. Nyboe Net- hvilke personer som skrev skjønnlitteratur, hvilke tum skänker några sidor åt utvandringen och ting de var opptatt av og hvilke verk de skrev. Å teknologins utbredning på landsbygden, två fe­ beskrive den litteraturhistoriske prosessen innebærer nomen han vill tolka som bidragande orsaker like mye en analyse av lesningens sosiale funksjon, en studie av hvem som leste, hva de leste, hvordan de till den s.k. »hjemstavnsdiktningen», dvs. »en leste, og hvilken nedslagseffekt de ulike verkene had­ kartlegging av landet, av sed og skikk, av de i ulike perioder og ulike miljøer.36 levevilkår og bruksmåter».32 Sällan breddas perspektivet till att omfatta Embryot till ett studium av detta slag anas i 68 Pär Hellström

Kjell Heggelunds redogörelse för uppkomsten riska och geografiska verk, medan liknande ar­ av en borgerlig medelklass i 1720-talets Köpen­ beten utesluts under senare århundraden, för- hamn (Holbergs publik). Hundra år senare var såvitt inte någon av de stora diktarna tidvis situationen för »datidens høylitteratur» i Norge ägnat sig åt någon av dessa eller närbesläktade prekär. Dess publikunderlag var svagt - blott en genrer (Holbergs skrifter i t. ex. historia, kyrko­ fåtalig kulturelit ur ämbetsmannaståndet - vil­ historia, natur- och folkrätt eller moralfilosofi; ket också fick betydande konsekvenser: Wergelands konstitutionshistoria). »Bygde- Enten måtte man holde fast ved forbindelsen med målsdiktning» i prosans eller poesins form samt dansk litteratur og dansk litterært miljø (eventuelt böcker i språkfrågor tilldelas naturligt nog sär­ orientere seg i svensk retning) og gradvis søke å få en skild uppmärksamhet, liksom skillingtryck och større del av befolkningen »dannet» i det bildet. Eller rallarvisor, men också för en framtida kontakt man måtte bryte opp det etablerte litterære miljøet og - om mulig - skape en egen »norsk» litteratur.37 med litteraturens värld så viktiga texter som folkskolans läsebok och psalmboken.41 »Hvem leste hva?» frågar Edvard Beyer avseen­ Essayistik, litteraturkritik, kulturjournalistik de tillståndet vid 1800-talets början. Han be­ och litteraturforskning är andra genrer som blir skriver den dåtida bokhandels- och forlagssitu­ föremål för studium. I övrigt är nog det utrym­ ationen, lånebibliotek, skolans läseböcker, ut­ me som upplåtits för barn- och ungdomslittera­ givningen av originalverk och översättningar turen, vilken avhandlas i band tre till fem på samt de nya tidskrifterna. Frågan återkommer närmare hundra sidor, samt triviallitteraturen- för den epok som inleddes vid seklets mitt och /»folkelitteraturen» (kolportageromaner, krimi­ Beyer tar här också upp de norska böcker som nalberättelser, veckotidningarnas följetonger, trycktes av danska förlag samt följderna av ar­ science-fietion etc.) det mest nydanande och rangemanget. Bokmarknaden växte åter på uppseendeväckande i Beyers handbok. Även 1880-talet, och »det var den sosiale underklas­ om man välkomnar detta utvidgade litteratur­ sen og mellomlagene som utgjorde det nye pub­ begrepp vill man ändå beklaga att det inte till­ likum også når det gjaldt seriøs litteratur», åtits omfatta en utförligare vetenskapshistorik, skriver Per Amdam. Han dröjer vid folkbiblio­ i synnerhet för filosofins och idéhistoriens vid­ tekens utbredning och författarnas ekonomiska kommande. Här är Bull och framför allt Jæger förhållanden medan Bjarte Birkeland beskriver mer generösa och ger t. o. m. plats för naturve­ utvecklingen på det nynorska området. Nettum tenskaperna.42 presenterar upplagesiffror och de villkor under Den litterära kanon står sig också tämligen vilka diktarna och förlagsbranschen verkade väl. Beyer bjuder inte på några överraskande åren kring sekelskiftet. Kjøl v Egeland och Willy omvärderingar, såvida man inte fäster sig vid Dahl följer förloppet in i våra dagar.38 det utrymme och den uppskattning han ägnar Redan Francis Bull hade sporadiskt upp­ romantikern, romanförfattaren och novellisten märksammat kulturhistoriska fenomen som Maurits Christopher Hansen eller hans otidsen­ förlagsförhållanden, publikgrupper, bokdistri­ liga entusiasm för Bjørnson. Den senare be­ bution och läsarintressen, men hos Beyer är handlas f. ö. för första gången före Ibsen, trots dessa litteratursociologiska företeelser sällan att denne var äldre och debuterade först. Orsa­ utanför blickfältet.39 Sålunda betonar Ludvig ken är att Bjørnson fick sitt stora genombrott Holm-Olsen att kristendomen »er en bokens tidigare och länge var »den som først prøvde religion; der den trengte fram, brakte den med nye veier, også rent litterært».43 seg bøker fra første stund». Han ger också en Beyers litteraturhistoria fick ett övervägande fängslande beskrivning av hur en pergamentbok gott mottagande om man bortser från den tillverkas och nämner några medeltida boksam­ slutvolym som Willy Dahl ensam ansvarade lingar. Willy Dahl avslutar det sista bandet med för. Han hade självfallet stora svårigheter att att betona den omvälvning som skedde med kämpa med: närheten i tid, bristen på forsk­ pocketbokens lansering.40 ning, den ökade bokutgivningen som tvingade Innebörden av begreppet »litteratur» skiftar fram en mer summarisk behandling samt re­ samtidigt i framställningen. Som brukligt tillåts daktionens princip att diskutera författarska­ det under äldre skeden omfatta även uppbyggel- pen i ett. För Dahls »vedkommende ble resulta­ seböcker, brev, lagar och naturhistoriska, histo­ tet at jeg skulle skrive en litteraturhistorie om Litteraturhistoriens predikament speglat i nyare nordiska handböcker 69

50- og 60-åra uten Hoel, uten Vesaas, uten San- føye meg inn i en slags borgerlig, liberal tradi­ demose», som han förklarar i en personligt hål­ sjon, med visse kulturradikale innslag, kan­ len artikel innan bandet gavs ut. Detta och and­ skje».47 ra problem ledde till insikten att »vi kunne ha Författaren Bjørn Gunnar Olsen talade om bruk for en tre-fire litteraturhistorier om et og »vanvidd», »en bevisst manipulering», »en ut­ samme tidsrom, bare de var konsekvente», dvs. rolig utnyttelse av en posisjon», och önskade att utgick från t. ex. endera genreindelningen, sam- förlaget refuserat översikten. Dahl avvisade at­ tidsvärderingen, nutidsbedömningen, finkultu- tacken: icke-marxister som Jan Erik Vold och ruppfattningen eller från vad som verkligen läs­ Stein Mehren hade fått mer utrymme än de tes. Ett alternativ är, som Sigurd Aa. Aarnes nämnda radikalerna men för den sakens skull påpekat, »å behandle forfatterskapene i den pe­ var han ingen »borgerlig lakej». Mehren yttrade riode der de kulminer er».44 - Janet Mawby är sig i några resonerande krönikor. Han beklaga­ inne på liknande tankar när hon i en recension de blott att Dahls bok genom att infogas i serien efterlyser en annan disposition av Dahls stoff: och förknippas med de band som skildrade »This [en begränsning i löpande text till enbart gångna epoker skänkts en falsk prägel av objek­ de mest betydande diktarna] would have been a tivitet och auktoritet: »Objektiv samtidshisto­ break with the way the other five volumes are rie er og förblir svindel!». Författare som debu­ set out; yet contemporary literary history is al­ terat senare än för tio-tjugo år sedan borde av most a different genre, and is perhaps less well liknande skäl ej ha förekommit i texten. - Re­ served by traditional techniques than are for­ presentanter för den norska författarföreningen mer periods».45 uppmanade till en resolution mot arbetet. Ett Dahls översikt gav upphov till flera våldsam­ lågvattensmärke i fejden nåddes närmare ett år ma debatter i de norska dagstidningarna. Han efter utgivningen då Cappelens förutvarande hävdade själv att han »lagt mer vekt på de re­ chef Henrik Groth avsade sig ansvaret för alistiske og samfunnskritiske forfattere enn hva Dahls bok och lade fram några indis-kreta och andre litteraturhistorikere ville gjort, og viet de konfidentiella privatbrev i ärendet.48 folkelige lyrikere plass», t. ex. Alf Prøysen. Han En mer sansad debatt fördes under samma förutskickade också att han skulle kritiseras för tid i Norsk Litterær Årbok. 1975 skrev Edvard att ej skriva vetenskapligt.46 Beyer under rubriken »Å skrive litteraturhisto­ Under rubriken »En litteraturhistorisk skan­ rie i dag» om den problematik som är förbun­ dale» gick författaren Knut Ødegård till häftigt den med genren för dagens mer medvetna for­ angrepp. Han påpekade en del felaktigheter och skare och teoretiker. Litteraturbegreppet har drog fram en räcka uteslutna namn. Främsta blivit diskutabelt, även om man begränsar det mål för anfallet var emellertid en disproportion till texter där den estetiska faktorn dominerar: i analysen. Alltför stor uppmärksamhet hade »Hvor går grensen mellom journalistisk repor­ ägnats radikala vänsterdiktare i huvudstaden, tasje og dikterisk dokumentarisme, mellom t. ex. Tor Obrestad, Dag Solstad och Espen Ha- sakprosa og diktning?». Önskemålet att även avardsholm, medan konservativa kulturkritiker skriva läsningens historia försvåras av att käll­ och nordnorska författare eller provinsdiktare i materialet ofta är »uhyre magert, og det vil ofte allmänhet endast omnämndes i förbigående. være umulig å få vite hvilke bøker, hefter og Apropå de saknade skribenterna genmälde blad som ble utgitt, i hvilket omfang og av Dahl att »de siste årtienes litteraturforskning, hvem de ikke bare ble kjøpt eller lånt, men også litteratur-kritikk og essayistikk i det hele tatt lest, og hvordan de ble mottatt og forstått». Det ikke er behandlet» enligt redaktionens beslut, utrymme triviallitteraturen skall beredas i för­ bl. a. därför att han själv »har vært såpass in- hållande till den s. k. finlitteraturen är ytterliga­ volvert på det området at min framstilling ville re en avvägning som kräver noggrann pröv- bli altfor personlig og subjektiv». Insinuationer­ ning.. 49 ^ " na om en tendentiös historieskrivning hade han Året därpå angrep Tom Christophersen i förutsett. När boken publicerades underströk samma publikation Cappelens översikt. Den sa­ han att den inte var skriven utifrån någon kul­ des operera »med eit inkonsistent litteratu­ turpolitisk ståndpunkt. Den marxistiska littera­ romgrep» som definierades helt godtyckligt un­ turteorin var för outvecklad, så Dahl »måtte der olika epoker (efter textmängden, konst­ 70 Pär Hellström närs viljan, tillgången på etablerad forskning på c) Forfatternes litteraturhistorie området etc.). Andra brister låg i att den inte På samma sätt som Beyers litteraturhistoria tog var lättillgänglig nog, samt i det förhållandet att sitt mönster vad gäller volymernas format, historikerns önskan att framhäva verk som var layout etc. från Politikens Dansk Litteratur His- viktiga då de gavs ut ofta kom i konflikt med torie, hämtade nästa översiktsarbete inspiration pedagogens vilja att peka ut vad som är värde­ från ett annat nordiskt land, denna gång Sve­ fullt idag av gångna tiders diktning: »litteratu­ rige. 1980-1981 utkom Forfatternes litteratur­ ren på desse to nivåa er ikkje den same». Den historie i fyra delar under redaktion av Kjell historiska framställningen blir skev när den ar­ Heggelund, Simen Skjonsberg och Helge Vold. rangeras enligt eftervärldens estetiska kriteri­ På ett utrymme av strax under tusen sidor pre­ er.50 senterades här porträtt av norska diktare från En besynnerlig polemik från vänsterhåll mot Maurits Christopher Hansen till romanförfatta­ handbokens två första volymer bröt ut 1975 då ren Sigurd Evensmo. Den svenska förlagan författaren, politikern och litteraturvetaren Ge­ hade uttryckligen tillkommit i syfte att väcka org Johannesen publicerade sin »fackkritiska intresse för de klassiska författarna, för att räd­ pamflett» Om »Norges litteraturhistorie». I ett da det litterära arv som försnillats av »kortsyn­ delvis sj älv-ironiskt persiflage med utfall åt oli­ ta skolstrateger, fackidioter till litteraturvetare, ka håll misstänkliggör han hela företaget: förläggare som tröttnat på kultur, bokhandlare som förbannar den dag de hamnade i fel Dersom eg kan syne at fagfolka bak dette storverket ikkje har reflektert eller nytenkt på desse tre grunnleg- bransch».54 Skribenterna var av den anledning­ gande spørsmåla [vad innebär »norsk», »litteratur», en med några undantag inte litteraturforskare. »historia»?] meiner eg å ha synt eller sannsynleggjort Den senaste fylliga svenska litteraturhistorien at dei ikkje veit noko særleg om kvifor dei har laga var Tigerstedts från 1955-1958, som kommit ut dette verket.51 i en reviderad upplaga 1965-1967. I Norge hade man däremot med Beyers arbeten tämli­ Argumenteringen är impressionistisk och mer gen nyskrivna översikter, varför motivet bakom suggererande än logiskt övertygande. Kritiken de norska diktarnas agerande måste vara ett är snarare av överordnad ideologisk natur än annat. Därtill kom att man i Kjell Heggelunds baserad på konkreta exempel. Enligt Johanne­ person hade en redaktör som förenade littera- sen är volymerna produkter av politiska pro­ turvetarens och diktarens egenskaper. gram och målsättningar från 1800-talets senare I ett förord anger redaktörerna också ett mer del. Själva språkutformningen - en ateoretisk teoretiskt skäl för utgivningen, nämligen de se­ sakprosa - ses som något »re-pressivt og konfir- naste årens debatt om historieskrivning som mativt». Att utesluta mindre bemärkta författa­ aktualiserat frågan om t. ex. »tradisjonsforvalt- re från i synnerhet äldre epoker samt icke-skön- ning, aktualitet og litteraturhistorikerens eget litterära författarskap leder till »fagleg stagna­ ståsted».55 Den norska versionen, som i likhet sjon» och strider dessutom mot tendenser som med den svenska ej behandlar ännu levande råder inom den allmänna litteraturvetenskapen diktare, tar sin början åren efter 1814, och gör efter nykritikens invändningar.52 inget försök att täcka hela det historiska fältet Johannesen finner Beyers porträtt av Werge- såsom de svenska kollegorna gjort. Volymerna land vara ett lamt försök att försvara den tradi­ ter sig mer disciplinerade i förhållande till det tionella bilden av diktaren mot vad nyare forsk­ svenska mönstret. Här saknas t. ex. diktarport- ning konstaterat, och beträffande avsnittet om rätt i lyrisk form. Det kan ändå inte dölja det folkdiktningen saknar han hänsynstaganden till faktum att böckerna består av en rad essayer av vad Propp, Lévi-Strauss, Dumézil och andra - varierande kvalitet, utan inbördes samman­ företrädesvis utlänningar - har fastslagit. Men hang eller försök till överblickar och synteser allt döms inte ut. Det parti Ingard Hauge förfat­ mot en rent litterär, allmänkulturell eller soci- tat godkänns därför att olika »forfattarskapar alt-politisk bakgrund. Någon »historia« i egent­ blir splitta opp» och man därmed undgår per­ lig mening är det inte, däremot finns stundom sonkulten. Texterna blir mer anonyma och får tendenser till en receptionsanalys. tala för sig själva. Här finns också en utgångs­ Urvalet avbildade diktare är uppseendeväc­ punkt för en genrehistorik.53 kande konventionellt, liksom den flitigt utnytt- Litteraturhistoriens predikament speglat i nyare nordiska handböcker 71 jade dispositionen av enskilda avsnitt efter kro- verk måste tilldelas en mer blygsam plats i den nologiska/bio-grafiska mallar. Undantag utgör i litterära utvecklingen.57 första delen Kjersti Ericssons artikel om Eilert Dahls grepp på ämnet erbjuder en rad nyhe­ Sundt, upphovsmannen till sociologiska studier ter. Vad som först faller i ögonen är det bety­ över de lägsta klassernas moral och levnadsvill­ dande utrymme som lämnats åt politik och so­ kor, och Zinken Hopps kapitel om Hanna cialhistoria. Belysningen från dessa fält faller Winsnes. Den senare utgav hushållsskrifter (lä­ kontinuerligt över litteraturanalysen, t.o.m. roböcker i kokkonst, vävnad etc.) och barnböc­ när det gäller enskildheter i texternas stilistiska/ ker vid 1800-talets mitt. Vid de romaner och syntaktiska utformning. Faktamaterialet för­ noveller hon vid sidan härav publicerade läggs passas inte till ett inledande bakgrundskapitel det typiskt nog mindre vikt. Läroboksförfatta- för att sedan förbigås med tystnad. Författarnas ren Nordahl Rolfsen - Læsebog for Folkeskolen, klasstillhörighet och deltagande i de samhälleli­ 1892-1895 - får också sin tribut. ga kontroverserna, t. ex. genom journalistiska Mindre framträdande är de nya synpunkter­ bidrag, ägnas utförlig granskning. na på eller vinklingarna av författarskapen. Ar- Rubriker som »Det nasjonalromantiske in­ nljot Eggens försök att tolka Kristofer Uppdal termesso og opposisjonens sammenbrudd» och som en modernist på Södergrans-Diktonius’ »Den nye forfattergenerasjonen i u-landet som linje bör kanske ändå räknas hit, även om tan­ ble i-land» i volym ett, eller »Borgerkvinnens ken inte är helt originell.56 problematiske liv og det litterære venstres poli­ tiske vonbrot», »Stridende samfunn og hung­ d) Willy Dahls Norges litteratur rende sjeler omkring århundreskiftet» och 1974 hade Willy Dahl lovat att aldrig mer skri­ »Kulturstrid og klassesamar-beid» i den följan­ va sin samtids litteraturhistoria. Han bröt sitt de delen, vittnar tydligt om att perspektivet är löfte redan några år senare. 1981 publicerades hårt knutet till den sociala och politiska utveck­ nämligen första delen av trebandsverket Norges lingen. Förhållandet är detsamma för merpar­ litteratur, som skulle omspänna diktningen från ten av böckernas underavdelningar. 1814 fram till 1980. Inledningsdelen gör halt Dahls handbok är dock långt ifrån en produkt vid år 1884, medan mittenvolymen, utgiven av en vulgärmarxistisk återspeglingsteori. Han 1984, för skildringen fram till år 1935. Forma­ intar en förmedlande ståndpunkt och konstate­ tet är större än i Beyers serie, bildmaterialet har rar att litterära strider och kulturkamp är »en mångdubblats, och verket omfattar, när den sis­ konflikt mellom idéer. En slik idédebatt kan ta delen i dessa dagar (september 1989) äntligen virke inn på historien, men den har også sin lagts fram, omkring 1 150 sidor. Överblicken forutsetning i historien». Så följer ett utkast till upphör vid år 1972, det år norrmännen röstade vad som utgjorde bakgrunden till 1830-talets nej till medlemskapet i EG och oljeinkomsterna fejd mellan Henrik Wergeland och Johan Se­ började strömma in. Ett drygt 60-sidigt slutav­ bastian Welhaven: befolkningsstatistik, pro- snitt skisserar konturerna för 70-talets radikala, duktionsförändringar i näringslivet, urbanise­ samhällskritiska litteratur och 80-talets till det ring, den litterära institutionens tillväxt, valre­ formella begränsade »postmodernism». sultat och inrikespolitiska motsättningar.58 Egendomligt nog avstår Dahl från en inledan­ Dahl betonar i det följande hur det första de programförklaring, men delarnas undertitlar släktledet norska författare rekryterades från ger viss ledning: »Tid og tekst». I en intervju tio ämbetsmannaståndet, men att tillströmningen månader före utgivningen förklarade han att under 1880-talet skedde från städernas småbor­ verket inte skulle bli författarorienterat. Den garmiljöer och via nya utbildnings vägar som biografiska informationen skulle återfinnas i seminarier och lärar-skolor. Det är ingen tillfäl­ block vid sidan av huvudtexten. Han avsåg ock­ lighet, skriver han, att Den norske Forfatterfo­ så att skriva »mer om hva som virkelig ble lest i rening bildades 1893 för att tillvarata medlem­ våre litterære miljøer og ute blant folk flest. marnas ekonomiska intressen (Dahls kursive­ [-----] Det overordnede spørsmål er: Hvem ring): skriver hva for hvem - og hvordan gjør de Mer og mer tydelig ble litteraturen en vare. Litt fir­ det?». Principen medförde oundvikligen att en kantet kan det så sies at i samme grad som dens lång rad i traditionen etablerade diktare och varekarakter økte, mistet den sin direkte sosiale og 72 Pär Hellström politiske innflytelse. Den får liksom foreskrevet seg et manseriers tid», eller efter strömningar, som i reservert område: mellommenneskelige forhold, »Det nyromantiske intermesso» och i det obli­ privatlivet, individets merkverdige sjeleliv. I det nye gatoriska partiet om »Det moderne gjennomb­ klassesamfunnet stod kunstnerne mellom klassene og solgte sine produkter. Det gav en følelse av frihet, rudd». men også av avmakt.59 Avseende den sistnämnda perioden anlägger Dahl ett från den traditionella uppfattningen En följd av att det socialt-historiska och ekono­ något avvikande synsätt. Han slår åter fast att miska perspektivet blivit överordnat är givetvis »skjønnlitteratur ikke er en mekanisk avspe­ att analysen av diktarnas produktion splittras i iling av virkeligheten», utan »det som avspeiles fristående avsnitt. Ibsen nämns sålunda i volym i den radikale, samfunnskritiske litteraturen, er ett bl. a. på s. 135-141 (tidig poesi och drama­ forfatternes og - delvis - lesernes holdning til tik), s. 161-166 (de första Bergenåren), s. de samfunnsforandringene de opplevde». Epo­ 187-191 (de sista Bergen-åren), s. 193-195 kens uppgörelser med fördomar, orättfärdighet (Kjærlighedens Komedie), s. 223-245 (Brand, och hyckleri utgår från konflikter inom indivi­ Peer Gynt, De unges Forbund och Kejser og den, och sker inte »på det man kunne kalle Galilæer), s. 275 f (Samfundets støtter), s. ’sosialistiske’ premisser». Det är aldrig fråga 279-285 (Et dukkehjem), s. 297-300 (Gen­ om ett avståndstagande från systemet. gangere, En folkefiende), s. 336-340 (Vildan­ Något överraskande är också nedvärderingen den), förutom i ett antal spridda uttalanden om av Georg Brandes’ insatser. Det moderna t. ex. lyriken. I volym två avhandlas han på s. genombrottet skulle ha ägt rum denne förutan, 17-22 (symboldramer), s. 48-50 (Rosmers- och det kan »være på sin plass å minne om at holm) och s. 165-172 (de sista dramerna). Det Brandes ikke bad dikterne om å sette problemer blir följaktligen svårt eller omöjligt att teckna under debatt - han beskrev diktning som fak­ en helhetsbild av författarskapen, men epoker­ tisk hadde gjort det».60 nas specifika drag, liksom diktarnas ofta poli­ I brist på uttalade syften - en principdeklara­ tiskt betydelsefulla position i samtiden fokuse­ tion presenteras först i band tre!61 - kan man ras desto mer. »Tiden» sätts framom »texten», ändå utifrån Dahls yttranden i Dagbladet och såsom i handbokens undertitel. Man kan knap­ tidigare forskningsinsatser ana vilka övriga för­ past kritisera Dahl för denna uppläggning, ef­ skjutningar av tyngdpunkterna hans egen litte­ tersom den självfallet är ett uttryck för ambitio­ raturhistoria vill erbjuda. nen att undvika den biografiskt centrerade Artikelsamlingen I kiosken og på skjermen framställningen. (1973) diskuterade veckotidningar, seriemaga­ Gränsåren hos Dahl är också mer betingade sin, kiosklitteratur och TV-serier, och avslöjade av historiska än av rent litterära begivenheter: »indoktrineringen av tradisjonelle kjønnsroller, 1814 års partiella självständighet och grundlag aksepteringen av status-samfunnet, knefallet respektive parlamentarismens genombrott for vår verden av ting» i den massproducerade 1884. Vad beträffar år 1935 är det dock svårt att kulturen. I »Dårlig» lesning under parafinlam­ se något mer tvingande skäl till att avsluta vo­ pen (1974) undersökte han det sociala inflytan­ lym två vid denna tidpunkt, försåvitt skilje­ de som fem av det senare 1800-talets mest om­ linjen inte dras därför att Johan Nygaardsvold skrivna underhållningsförfattare utövade, vilka bildade en arbetarregering och Trotskij besökte hållningar och värderingar de förmedlade och Norge under året. Kanske har helt enkelt rent vilka de skrev för.62 Blå briller og løsskjegg i praktiska orsaker rörande omfång dikterat be­ Kristiania (1975) fortsatte utredningen in i vårt slutet. Enligt den aviserade planen på skydd­ århundrade, men med tonvikten förlagd mind­ somslaget till inledningsbandet skulle boken ur­ re till den inom- eller utomäktenskapliga kärle­ sprungligen föra skildringen fram till år 1945. kens eller bondeidyllens romantiska motivsfä­ Även grupperingen av stoffet sker mer sällan rer än till kriminal- och äventyrsromanens gen­ efter renodlat litterära kriterier, men det före­ rer. (Här avhandlades bl. a. Stein Riverton, kommer: biografiskt, som i avsnittet »Werge- Øvre Richter Frich och Alf B. Bryn). Med Mor­ land, men Welhaven: patrioter og intelligens», gan Kane fra Norge. En studie i litterær suksess genremässigt, som i »Almuens viser og fortel- (1976) tog han upp ett samtida författarskap linger blir til ’folkediktning’» och »De store ro­ och en exempellös försäljningsframgång, Kjell Litteraturhistoriens predikament speglat i nyare nordiska handböcker 73

Hallbings 77 böcker om sheriffen Morgan Några genomgripande omvärderingar kan Kane. man inte tala om. Accenterna är dock något Med denna forskningsinriktning är det därför annorlunda placerade än sedvanligt när Dahl inte förvånande att Dahls handbok bereder stor berör debatten mellan Wergeland och Wel- plats åt skillingtryck, tidskrifter, veckopress och haven. Den förre blir mindre genial och nyska­ dagstidningar. (De tre sistnämnda publika- pande, och likheterna mellan de två kombattan­ tionstyperna ägnade f. ö. under äldre epoker ternas utveckling betonas, gången från den of­ större utrymme åt skönlitteraturen än vad som fentliga sfären till »det ’inderlige’».65 är fallet i dag). Postillor, sångböcker, uppbyg- Av de 37 författare som tilldelats en biogra­ gelse- och triviallitteratur (bl. a. Jon Flatabø, fisk ruta i de två första volymerna märks Ma­ Rudolf Muus och Karen Sundt som med breda­ urits Christopher Hansen och Magnus Lands­ re penselföring avhandlades i studien från tad, vilka f.ö. fick en renässans redan hos Beyer. 1974), barnlitteratur och i synnerhet den i tidi­ Mer oväntat är att Henrik Anker Bjerregaard, gare översikter styvmoderligt behandlade kvin- en romantisk lyriker, novellist och pjäsförfatta­ nodiktningen uppmärksammas dessutom. re, tagits upp i det illustra sällskapet (skälen Hans föresats att betrakta litteraturen, där tycks vara språkliga), liksom Ragnhild Jølsen, ren fackprosa och essäistik - med undantag för en östnorsk »heimstad» -diktare kring sekelskif­ verk som rör språkstriden - dock uteslutits, tet, med några romaner i gränslandet mellan som ett socialt fenomen har resulterat i åter­ grotesk och realism i bagaget. Dikken Zwilgme- kommande exposéer över det litterära samhäl­ yer, en vid samma tidpunkt verksam författare lets framväxt och skiftande utseende vid olika av barn- och ungdomsböcker samt några bittert tidpunkter, utredningar om betingelserna för avslöjande kvinnoskildringar hör också hit. Att bokhandelns och förlagens expansion, om de Nini Roll Anker tillerkänts samma hedersplats nya marknader som öppnades genom ökad befäster intrycket att Dahl har varit angelägen folkbildning, om tekniska landvinningar och de om att ägna skrivande kvinnor en speciell om­ konsekvenser dessa fick för den nya litteratu­ tanke. rens innehåll osv. Mindre överraskande - med tanke på Dahls I Dahls rika produktion finns också pionjä­ utgångspunkter - är att denna upphöjelse även rarbetet Stil og struktur (1965), en »innføring i kommit målaren och journalisten Christian norsk litterær stilistikk og i allmenn romante­ Krohg till del, främst tack vare Albertine (1886), ori». En svensk läsare associerar närmast till en av bohemlitteraturens och därmed sedlig- Staffan Björcks klassiska Romanens formvärld, hetsdebattens mest omstridda texter. Oskar men Dahl har inte disponerat sitt stoff systema­ Braaten, den förste norske diktare som behand­ tiskt utan kronologiskt, varför han kan ge sin lade industriarbetarens vardag, räknas också till bok undertiteln »Utviklingslinjer i norsk prosa de utvalda. gjennom 150 år». Studien blir således inom sitt Till dem som å andra sidan blivit mer flyktigt begränsade omfång en norsk stilhistorik.63 behandlade och förskjutits ut i periferin hör Den litterära analysen är också i handboken t. ex. dramatikern Gunnar Heiberg och poeter­ betydligt mer subtil och djupgående än vad som na Nils Collett Vogt, Vilhelm Krag, Herman brukar vara fallet i verk av liknande slag. Ut­ Wildenvey och Tore Ørjasæter. De eller deras ifrån en av Maurits Hansens berättelser disku­ verk karakteriseras i tur och ordning som en teras begreppet »allvetande författare», och for­ kulturradikal »uten forbindelse med de folkeli­ mella synpunkter dominerar dissektionen av ge og sosiale frihetsrørslene», en »overgangs­ Bjørnsons Synnøve Solbakken (»Den nye måten skikkelse» som samtidigt förmådde »fleipe med å fortelle på») och Camilla Colletts Amtman- bladfalls- og undergangsstemningene», en lyri­ dens Døttre (»Den gamle måten å fortelle ker som »kunne i glad ubekymrethet gripe tilba- på»).64 Berättartekniska nyvinningar och deras ke til gamle romantiske rekvisitter» samt »den­ orsaker, liksom språk- och stilsynpunkter be­ ne avpolitiserte, individorienterte lyrikken, reds genomgående stor plats, vilket medfört att som skulle handle om personligheten utenfor de diskuterade texterna får skarpt markerade hverdagen». Om Ørjasæter är tystnaden i det profiler samtidigt som översikten blir en »histo­ närmaste total. »Denne nye lyrikken [från ria» i fler än en bemärkelse. 1900-talets första år] var en litteratur som ikke 74 Pär Hellström stod i tjeneste hos noen», heter det med en decennier, och kan inte göra anspråk på generell antydan till avståndstagande.66 giltighet.69 Dahl intresserar sig överhuvudtaget mer för Till fräschören hos Dahl bidrar en personligt romankonsten än för övriga genrer, förmodli­ färgad, pedagogisk och livfull berättarstil. Den gen därför att den dominerar marknaden från begränsning som ligger i att endast en skribent och med 1880-talet. Han är detta till trots märk­ fört pennan och inte en stab av experter, har bart ivrig att tona ner betydelsen av Ronald också sina fördelar. Språket, metoden och prob­ Fangens och Sigurd Christiansens bidrag. Det leminriktningen förblir desamma verket ige­ finns troligtvis »ikke lenger noe bredt borgerlig nom. Värdefulla är också ansatserna till en re­ publikum som her finner sine egne problemer ceptionsforskning, där litteraturens brukare, lä­ eksponert», sägs det, och dagens läsare har hel­ sarna, bereds plats (»Mau-rits Hansen i etterti- ler inte tålamod »med langdryge diskusjonsro- da»), liksom frågan om texternas relevans idag, maner i en heller tradisjonell form og med en t. ex. Et dukkehjem,70 undersökningarna av om­ nokså sakte ruslende ytre handling». I slutban­ tryck och nyutgivning av äldre diktning det betecknas deras verk som »abstrakte og (»Gjenbruk av litteratur») samt det överdådigt blodfattige» respektive »kjønnsløse», och Dahl rika illustrationsmaterialet, ofta i färg (samtida betonar författarnas dragning mot det privata konst, porträtt och karikatyrer, valaffischer, och metafysiska till men för samhällsbeskriv- bok-omslag, återgivningar av recensioner, de­ ningen. Med tanke på krönikörens premisser - battartiklar, brev, dagböcker, citat från litterära att studera vad människorna egentligen läste - skrifter och avhandlingar, filmatiseringar och är det inte helt konsekvent att hänvisa till nuets dramauppsättningar av verken osv.). Samspelet värderingar som motiv för att nämna dessa mellan reproduktioner och löpande text är hela skribenter mer i förbigående. Christiansens tiden intimt och ger förutom ytterligare infor­ verk uppmärksammades f. ö. både av press och mation en fördjupad bild av kulturlivet i stort. publik då de gavs ut.67 Man efterlyser i logikens Marginalerna fylls därutöver av hänvisningar namn också en bredare presentation av folkliga till sekundärlitteratur samt referat av tolkning­ berättare som t. ex. Gabriel Scott och Johan ar och uppfattningar som strider mot den i Bojer. huvudframställningen redovisade. Moderna Till de glada överraskningarna i den del som metoder tas också i bruk, t. ex. Propps och Gre- behandlar den senaste litteraturen hör Dahls imas’ modeller för analysen av folksagorna. Nå­ höga uppskattning av Alfred Hauge och Ernst got djärv är dock synen på dessa kulturminnes­ Orvil. Den förres Utstein Kloster-cykel rymmer märken som »underklasselitteratur», som kom­ »noen av 1970-årenes mest betydelige roma­ pensations- och hämnddrömmar i ett brutalt ner», heter det, och Serafen (1984) försäkras feodalsamhälle, liksom attacken mot dem som »bli ’stående’ i lang ettertid». Orvil är alltför hyllat Peter Christen Asbj ørnsen och Jørgen abstrakt och intellektuell för att någonsin kunna Moe som upphovsmän till en norsk litterär bli folklig, men hans poesi behandlas ändå ut­ stil.71 förligt och han får t. o. m. en egen faktaruta i Den främsta skillnaden mellan Beyers och likhet med Hauge. Stein Mehren och Dag Sols­ Dahls framställningar är att den förre använder tad ställs föga förvånande i främsta ledet bland de individuella författarskapen - vart och ett de yngre, där lyrikern Paal-Helge Haugen dock disponerat efter kronologiska principer - som blivit i det närmaste bortglömd. Ingen av hans primära enheter, medan efterföljaren sätter märkliga samlingar från 70- och i synnerhet 80- epoken som vattendelare. Dahls diktarporträtt talet diskuteras ens.68 blir fragmentariska också av det skälet att han Utblickarna mot det litterära förloppet utan­ inte har ambitionen att vara heltäckande och för Norges gränser är här som hos Beyer ytterst nämna alla eller flertalet opus i en skribents fåtaliga. Ett av skälen kan vara att den inhems­ alstring. Skedets fysionomi framträder i stället ka litteraturen kom »til å stå utenfor de eksperi­ desto tydligare tack vare komparationer inom menterende, modernistiske strømningene som en given tidsfas. Författare och verk från en kan iakttas i samtidig europeisk og nordisk bestämd period ställs samman, och de kulturel­ diktning». Uttalandet gäller emellertid endast la och sociala spänningsfält i vilka texterna le­ skeendet under innevarande sekels två första ver tydliggörs. Litteraturhistoriens predikament speglat i nyare nordiska handböcker 75

Slutbandet i Dahls krönika publicerades allt­ som mest framgångsrikt försökt presentera ett för sent för att granskas kritiskt i denna exposé. alternativ till den traditionella krönikan. Den I ett intressant och stridslystet efterord redogör oortodoxa uppläggningen medför att åtskilliga författaren sent omsider för de postulat som författare och diktverk framstår i ett nytt ljus. väglett hans sätt att forma översikten. Innan sviten fullbordades tog Dahl initiativ till Utgångspunkten var Jauss’ uppfattning att ännu ett projekt - »Lesingas historie». Det skall historieskrivningen stelnat i gamla former, i inte begränsas till en deskriptiv undersökning detta fall 1800-talets åsikt att litteraturens upp­ av vad människor läste: »Dei interessante gift var att skapa och framhäva nationell identi­ spørsmåla gjeld kvifor dei las, korleis dei las og tet, och därmed ignorerat litteraturvetenska­ framfor alt, kva verknad lesinga hadde, kva rol­ pens många landvinningar. Bland övriga im­ le ho spela i ’omforminga av det sosiale medvi- pulsgivare nämner Dahl tre: Raymond Wil­ tet’».73 - Det är ingen överdrift att påstå att de liams, Lucien Goldmann och Jurij Tynjanov. mest spännande framstötarna på litteraturhis­ Studiet av engelsmannen lärde honom att torieskrivningens område i Norden idag sker i kulturbegreppets omfång måste vidgas samt att Bergens universitetsmiljö under Willy Dahls litteraturen var ett medium och alltså borde ledning. förbindas med andra medier. Goldmanns tanke att den stora dikten uttrycker en »vision du monde» som skall sättas i relation till det kol­ Island lektiv i tid eller klass som författaren tillhör och dess »möjliga medvetande», visade sig också a) Bakgrund fruktbar. Den ryske formalisten slutligen, bi­ De problem som ovan flyktigt berördes avseen­ drog med tesen att litteratur skapas av annan de den isländska litteraturens relationer till den litteratur, att författaren »befinner seg i en litte­ norska har givetvis följder även för den histo­ rær tradisjon og skriver ut fra formmønstre og rieskrivning som ägt rum inom den förra natio­ genreforventninger». nens gränser. Härtill kommer några för landet Periodindelningen följer alltså den politiska speciella egenheter, vilka Sveinn Skorri Hö- historien, men Dahl understryker än en gång att skuldsson sammanfattade vid IASS-konferen- detta ej innebär att den litterära utvecklingen sen i Greifswald 1980: »Vielleicht könnte man styrs av den politiska. Tanken är i stället »at sogar behaupten, dass die grosse literarische politikken og litteraturen begge viser reaksjoner Überlieferung des Mittelalters in be-stimmten på forandringer i basis - sosial struktur og pro- Fällen Forschung und Geschichtsschrei-bung duksj onsforhold».72 über neuere isländische Literatur erschwert hat». Det rika arvet har förhindrat tillkomsten * av en historik i flera band som granskar hela den litterära processen.74 Som ett tidstypiskt komplement till de här an­ Den första översikten i modern mening för­ förda översikterna kan avslutningsvis nämnas fattades 1777 av Halfdan Einarsson, och tog Elisabeth Aasens Kvinners spor i skrift (1986), upp såväl skönlitteraturen som fackvetenska­ med undertiteln »Supplement til norsk littera­ perna. Den var skriven på latin och fick en turhistorie». På 200 sidor behandlas mestadels efterföljare på nationalspråket 1884. Intressant inhemsk kvinnolitteratur från 800-talet till i sammanhanget är att upphovsmannen Jön 1945. Aasen räknar bl. a. med att Völuspd, Borgfiröingur valde att behandla tidsrymden eventuellt också Laxdøla saga har skapats av 1400-1882, och således avstod från att diskute­ kvinnor, och hon framhäver även deras roller ra de klassiska verken. De två översikterna var som traditionsbevarare vad gäller folkvisor och volymmässigt föga omfångsrika. Finnur Jöns­ folksagor. Memoarer, brev och dagböcker ges sons brett upplagda krönika (3 band, därutöver betydande utrymme. Volymen har 1894-1902) gjorde å sin sida halt vid 1400- snarast karaktären av en materialinventering, talets mitt. Densammes Den islandske littera­ men är som sådan synnerligen användbar. turs historie tilligemed den oldnorske (1907) äg­ Inom modern norsk litteraturhistorieskriv­ nade de avslutande 30 sidorna (av 437) åt dikt­ ning är Willy Dahls översikt utan tvivel den ningen efter 1400! 76 Pär Hellström b) 1900-talet Finland Finnur Jonsson liksom andra betydelsefulla fö­ a) Bakgrund reträdare för isländsk litteraturforskning - Björn M. Oisen, Siguröur Nordal, Jón Helga­ Vid samma konferens talade Kai Laitinen om litteraturhistorieskrivning i Finland. Tvåsprå- son, Einar Ólafur Sveinsson m. fl. - publicerade ordböcker, studier av enskilda sagor och skalde­ kigheten medför här betydelsefulla övervägan­ dikter samt kommenterade, filologiskt mönster­ den. Kardinalfrågan gäller huruvida Finlands gilla editioner av de gamla texterna, men samla­ svenska litteratur skall räknas till finsk eller de sig aldrig till ett försök att skriva en övergri­ svensk litteraturhistoria. Den ställdes tidigt i pande historik. kulturdebatten och blev ett återkommande ämne i den av romantiska tankegångar influera­ En av förklaringarna till denna besynnerliga tingens ordning kan vara att professuren i is­ de diskussionen om en nationallitteratur. Enligt Johan Vilhelm Snellman skulle en sådan ge ut­ ländsk litteratur 1945 delades i två tjänster, där tryck för folkets självmedvetande, och det kun­ den ena i praktiken omfattade litteraturen före, den andra litteraturen fr. o. m. reformationen. de endast förverkligas på dess eget språk - fin­ skan. Rietrik Polén instämde men accepterade Studier av individuella diktare, epoker och latindiktning och finlandssvenska verk som strömningar föreligger, men ännu har ingen is­ delar av landets kultur. Gabriel Lagus å sin sida länning mäktat utarbeta en större litteraturhi­ var av den åsikten att finlandssvensk diktning storia som omfattar såväl äldre som moderna allteftersom skulle i sig uppta typiskt finska kulturyttringar på det litterära fältet. egenskaper, och att således även den litteratu­ Det enda undantaget utgörs av den tidigare i ren måste spegla den finska identiteten. USA verksamme Stefan Einarssons A History of Litteraturhistorien kom dock slutligen att Icelandic Literature (1957), som publicerades i skrivas efter två linjer, vilka mer sällan än i reviderad form på isländska 1961.75 Textens grannländerna spände över hela den litterära drygt 350 sidor fördelas tämligen jämnt på dikt­ utvecklingen. Julius Krohn behandlade den ningen före respektive efter reformationen. Den finska kulturen - med uttalad tyngdpunkt på äldre litteraturen behandlas efter genre (Edda- Kalevala och Kanteletar - i en tre band diger diktning, Skaldediktning, Kungasagor, Islän- framställning 1883-1902 (inledningsdelen i ningasagor etc.), den yngre indelas i huvudsak svensk översättning 1891). Den nyssnämnde efter kyrkohistoriska, idéhistoriska eller littera­ Lagus blev pionjär för den finlandssvenska lit­ turhistoriska kriterier (reformation, renässans, teraturhistorien (2 band, 1866-1867). Utgångs­ upplysning, nationalromantik, realism etc.), för punkt blev instiftandet av Åbo Akademi 1640. att sluta vid rent politiskt-historiska gränslinjer Medan Runeberg hos Krohn självfallet blev en (världskrigen). diktare i periferin, var han centralgestalten i Einarssons bok är enligt Höskuldsson »ein Lagus’ redogörelse. furchtbar trockenes Beispiel fur die biogra- phisch-komparativ-historische Methode», nå­ got som framgår av de olika avsnittens upp­ b) 1900-talet byggnad: ett stycke »Foreign influence» eller Ännu i närmare ett sekel löpte skildringarna av »Historical background», eventuellt något om Finlands litterära liv i två parallella, språkligt genre och studiet av främst den fornisländska åtskilda fåror, vilket t. ex. Ruth Hedvalls Fin­ litteraturen och språket under varje skede, till lands svenska litteratur (1917) vittnar om. sist en katalog av namn. Det är ändå den första Komparatisten och positivisten Viljo Tarki- sammanfattningen i sitt slag och bör därför inte ainens närmare 400 sidor långa Finsk litteratur­ kritiseras alltför starkt. historia (1934; sv. övers, av rev. uppl. 1950) I sitt anförande talade Höskuldsson avslut­ liksom de varandra kompletterande verken av ningsvis om några pågående projekt rörande Osmo Hormia {Den finska litteraturens historia isländsk kvinno- och barnlitteratur. På sina mer fram till 1917; 1982) och Kai Laitinen {Finlands begränsade fält bör väl dessa undersökningar ta moderna litteratur. Konturer, huvudlinjer, resul­ sig an landets hela kulturella historia, och sålun­ tat 1917-1967; 1967, sv. övers. 1968) visar da i all anspråkslöshet måhända lägga grunden emellertid att synsättet gradvis förändrats.77 för ett stort litteraturhistoriskt standardverk.76 Tarkiainen påpekar i inledningen att han in­ Litteraturhistoriens predikament speglat i nyare nordiska handböcker 77 skränker sig till finskspråkig dikt, men att det ej tiden från 1770 till 1827, dvs. epoken Porthan varit möjligt att förbigå namn som Juslenius, och Åboromantiken fram till stadens brand. De Porthan, Arwidsson, Runeberg, Topelius och har författats av Ekelund, som ensam ansvara­ Snellman »emedan de haft en stor betydelse för de för den nära 500-sidiga fortsättningen, i stort den nationella finska andans historiska utveck­ sett ett pärlband av biografier med början hos ling och alla också djupt påverkat den finsksp­ Elias Lönnrot. Nio förgrundsgestalter inom råkiga litteraturen».78 Snellmans nationalitets­ finskspråkig diktning - särskilt folklivsskildring filosofi lever alltså kvar även om hans språktän- - avhandlas i ett separat tjugofemsidigt kapitel, kande övergivits! Författarens komparativa in­ och Ekelund ägnar framsynt nog ett avsnitt åt tressen medför därutöver att perspektivet vid­ kvinnoemancipationen. - En utlovad tredje del gas till att tidvis omsluta åtminstone de nordis­ som skulle beskriva aktiviteterna under 1900- ka ländernas diktning. - Trots att framställ­ talet har dessvärre aldrig kommit i tryck. ningen förs fram till 1950 avhandlas dock inte »I en diskussion i Hufvudstadsbladet vårvin­ t. ex. Södergran eller Diktonius. Den senare tern 1979 konstaterades det att den finlands­ nämns blott som Aleksis Kivis översättare. svenska litterära traditionen riskerar att för­ Hormia är på denna punkt mer restriktiv, svinna ur det allmänna medvetandet helt och bl. a. av utrymmesskäl, medan Laitinen betrak­ hållet därför att 1900-talets litteraturhistoria till tar litteraturen på de två språken som jämbör­ stora delar är oskri-ven».80 Påståendet, som diga. Finlands-svensk lyrisk modernism tillde­ undertecknats av Merete Mazzarella, Johannes las av honom 16 sidor, medan deras finsksprå­ Salminen, Ingmar Svedberg och Sven Willner kiga motsvarigheter får 24. I ett efterord förkla­ inleder den lilla boken Författare om författare. rar han: 24 finlandssvenska författarporträtt (1981). Det Huvudfrågan här har varit: vilken roll har litteraturen är mot denna bakgrund förvånande att de inle­ spelat i det självständiga Finland? [-----] Den språkli­ dande kapitlen behandlar makarna Runeberg, ga uppsorteringen har frångåtts, och som finländsk Topelius, Tavaststjerna och den 1902 avlidne litteratur betraktas all i Finland utgiven litteratur - folklivsskildraren Anders Johan Nygren. Den vilket är desto lättare, som den finlandssvenska dikt­ senare, liksom prosaisten Sigrid Backman och ningen har verkligt betydande insatser att visa på, och eftersom den påverkats av samma yttre faktorer som lyrikern Christer Lind lyfts något överraskande den finska. Litteraturen har här betraktats som en del fram i rampljuset. Antalet ofta biografiskt ori­ av nationens liv, inte som en syntesartad inkarnation enterade, personligt hållna punktnedslag i epo­ av dess bästa egenskaper. Min synvinkel kan på sätt ken är också färre än undertiteln ger vid handen och vis kallas pluralistisk: olikheterna, också de språkliga, ter sig för mig som rikedomstecken, en eftersom flera författare porträtteras mer än en fruktbar polyformitet.79 gång (t. ex. Sigrid Backman, Ruñar Schildt, Edith Södergran, Hagar Olsson och Elmer Dik­ De senaste tjugofem årens utgivning har fram­ tonius). bringat några standardverk som åskådligt En bättre ersättning för det ännu ej utgivna speglar problematiken. Finskspråkiga översik­ tredje bandet är Thomas Warburtons Åttio år ter som rör sig från forntid till nutid är sam­ finlands-svensk litteratur (1984). Storverket är lingsverket Suomen kirjallisuus (»Finlands lit­ en bearbetning och väsentligt utvidgad version teratur», 8 band, 1963-1970) samt de stora av författarens handbok från 1951. Utmärkan­ rundmålningar som författats av Lai-tinen de för Warburtons disposition är det påfallande (1981; sv. övers. 1988) och Eino Karhu (3 band, intresse han ägnar litteratursociologiska syn­ 1973-1979), vilka rör sig över båda språkområ­ punkter. Målningar av tids-atmosfär och sam­ dena. Den förra sträcker sig från korstågen till hällsutveckling, naturliga nog för en nation med 80-talets debutanter. så uppslitande nutidshistoria, breder ut sig. Helt ägnade det svenskspråkiga skapandet å Skribenter som debuterat sedan 1970 tas inte andra sidan, med endast flyktiga hänvisningar upp, och i de redovisade författarskapen stiger till det finska fältet är Finlands svenska littera­ individen tillbaka för texten. Innehållsreferat tur (2 band, 1968-1969). Den första volymen, och analys vävs samman och resulterar i en rad utarbetad av Lars Huldén, Jarl Gallén, Olof profilskarpa karakteristiker. Enckell och Erik Ekelund inleds med folkvisor, Den lyriska modernismen diskuteras ingåen­ gåtor, ramsor och sagor. Slutkapitlen skildrar de men med synbara reservationer. Södergran 7 8 Pär Hellström

är visserligen seklets mest betydande diktare, teratur, som nu låtit vänta på sig i två decenni­ oberoende »av estetiska tycken eller den större er, kan ge anledning att korrigera denna bedöm­ väsensfrändskap en läsare kan känna med nå­ ning. gon eller några andra svenska lyriker». Diktoni- us’ »katastrofframbesvärjelser» i Hårda sånger är »framsagda med en konstnärligt menlig över­ Danmark drift», revolutionsdikterna i Stenkol framstår som »ganska torftiga». Björlings idealism är a) Bakgrund »alltför intellektuellt ensidig», avskärmar ho­ Den äldsta större litteraturhistoriska framställ­ nom från medmänniskorna »och hänvisar ho­ ningen i modern mening i Norden var den i nom till sig själv». Rabbe Enckells dramatiska Köpenhamn utgivna fyrabandssviten Bidrag til poesi »lämnar ändå ibland läsaren oberörd». den danske Digtekunsts Historie. Verket, som Han har avstått från »omedelbarhet och lyrisk utkom under åren 1800-1808, var resultatet av direktverkan» till förmån för »glans och språk­ ett samarbete mellan bibliotekarien och littera­ lig skönhet, som tyvärr är dömd att åldras också turhistorikern Rasmus Nyerup och estetikpro­ den».81 Det bör dock understrykas att dessa fessorn Knud Lyne Rahbek. Den förre medde­ kritis-ka omdömen balanseras av åtskilliga ut­ lade fakta rörande diktarnas liv, de skrifter de tryck för djup uppskattning. publicerade och dessas innehåll, medan Rahbek Warburtons inventering av det finlandssven­ bidrog med kritiska omdömen och analyser. ska kulturlivet är imponerande i sin bredd och Karaktären av materialsamling är emellanåt på­ detaljrikedom. Just därför är det litet förbryl­ fallande. Periodindelningen sker för den nya lande att den ovan nämnde Anders Johan Ny­ tidens vidkommande efter regentlängder, och gren endast förekommer i en fotnot, trots att redogörelsen förs genom två tilläggsband 1819 regionalister och bygdeskildrare tilldelats hela och 1828 fram till 1700-talets sista decennier.83 två kapitel, eller att poeten Christer Lind förbi­ Medan Rahbek-Nyerup uppfattade »dikt­ gås med total tystnad. Ett skäl till det förra kan konst» som synonymt med »verskonst» och vara att Nygren räknas till underhållningsför- därmed begränsade sin översikt till att i huvud­ fattarna, och Warburton har lika litet intresse sak omfatta poeter, lät nordisten Niels Matthias för triviallitteraturen som för uppbyggelse- och Petersen i Bidrag til den danske Litteraturs His­ barnböcker. Essäkonsten har också kommit på torie (5 band, 1853-1861) termen »litteratur» undantag, något som även gäller för »kvinnolit- även ringa in fackvetenskapliga böcker. Språk, teraturen», vilken ju började tränga fram på politisk historia, litteratur samt kultur- och lär­ bred front under det decennium där författaren domshistoria ingick en syntes. Härmed ökade valt att sätta punkt. Dessa underlåtenhetssyn- samtidigt de dispositionella svårigheterna »idet der betingas till en del av bristen på forskning de almene kulturelle og litterære perioder ikke på områdena, och Warburton erkänner dem falder sammen med faserne i videnskabshistori­ oförbehållsamt i ett slutord.82 en, hvortil kommer at de enkelte forfattere kan De översikter som skrivits i Finland är mer have bidraget til flere fag», som Mogens traditionella till sin utformning än vad de nor­ Brøndsted noterar. Politisk-historiska och all­ diska länderna i övrigt har att bjuda på. De är mänkulturella kriterier alternerar med varand­ antingen anhopningar av författarporträtt eller ra vid avgränsningarna. - som hos Warburton - en materialgenomgång Den äldre resuméns i nyhumanismens anda efter epoker (»Sekelskifte», »Efterkrig») eller starka tonvikt på det mänskliga och uppfostran­ livshållningar (»Skeptiker och besvikna», »Eti­ de i diktkonsten ersattes nu av en uttalat ro­ ker och engagerade», »Psykologer och nerv­ mantisk uppfattning som i stället framhävde människor»). Som framgår av de senare rubri­ dess organiska helhet och inre växt. Nationalro- kerna finns en tendens att överbetona det per­ mantiska tankegångar skymtar också bakom sonhistoriska, vilket volymen i sin helhet dess­ förhoppningen att den historiska översikten bättre inte bekräftar. skall »blive et væsentligt middel til at fremme Metodiska nyvinningar spanar man också folkets dannelse, ved [-----] at lade det skue sig förgäves efter. Det är dock möjligt att den av­ selv». I likhet rned bröderna Schlegel önskar slutande 1900-talsdelen av Finlands svenska lit­ Petersen att hans av kristen idealism färgade Litteraturhistoriens predikament speglat i nyare nordiska handböcker 79 presentation, som gör halt vid år 1800, skall ka aspekterna: »Med Samfundets skiftende inspirera den unga, förslappade, inhemska nu­ Strukturformer forvandles Digtningen. Sam­ tidslitteraturen till nytt liv.84 fundsklassernes Opmarch aftegner sig i Littera­ Under innevarande sekels inledning såg två turhistoriens Epoker, hvis herskende Menne­ framställningar dagen, vilka riktade sig till helt sketype er bestemt af den kulturbærende Sam­ skilda målgrupper. Journalisten och litteratur­ fundsklasse».86 Det är beklagligt att Friis inte historikern Peter Hansens beställningsarbete Il­ fann tillfälle att mer konkret illustrera dessa lustreret dansk Litteraturhistorie (2 band 1886; synpunkter i sin översikt. utökad version i 3 band 1902) var en populär Än så länge ofullbordad är också F. J. Bille- översikt som tog sikte på en bred allmänhet. skov Jansens stilhistoriska Danmarks Digte­ Samma titel hade den monumentala redogörel­ kunst\ som hittills utkommit i tre band se i fyra band (1916-1934) som i huvudsak 1944-1958. (Perioden från 1870 skall dryftas i författats av den biografiskt-psykologiskt och en slutdel). Verket skiljer sig markant från sina komparativt orienterade litteraturprofessorn äldre och yngre släktingar i och med att form­ Vilhelm Andersen och bibliotekarien Carl S. historiska kriterier - poetiska motiv och lyrisk Petersen. Den förstnämnde svarade för de tre teknik - dikterar stoffbehandlingen. Idéhistori­ avslutande delarna, vilka tog för sig litteraturen ska, kulturhistoriska och personhistoriska iakt­ från 1700- och 1800-talen. tagelser förpassas till bakgrunden, och Billeskov På närmare tretusen sidor berättar Andersen Jansen begränsar sitt material till det snävt om den andliga odlingen under två sekler. Han skönlitterära. Texterna från 1700-talet och ansluter sig till det nationella bildningssyfte framåt diskuteras epokvis under de återkom­ som vägledde N. M. Petersen i dennes arbete. mande rubrikerna «Lyrisk Kunst», »Fortælle­ Det äldre skedet delas in i Holbergs, Ewalds och kunst» och »Dramatisk Kunst», vilka i sin tur Baggesens tidsåldrar, med efterföljande struk­ indelas i undergenrer. Anmärkningsvärt är ock­ turering av litteraturen efter genrer, medan så att författaren försöker dra in teaterhistoria 1800-talet grupperas efter diktargenerationer, (uppföranden) och danska översättningar av ut­ vilka antas skifta vart decennium. Det nittonde ländsk litteratur i sin krönika. Även växelspelet århundradets historia tecknas sålunda i tio ka­ mellan olika konstarter får stundtals uppmärk­ pitel. Till nationallitteraturen räknas »for-uden samhet. Digtningen de Dele af den religiøse og filoso­ Billeskov Jansens uppläggning fungerar bra fiske, historiske og naturvidenskabelige Littera­ för de skeden då genren var en reell och levande tur, der ved Form og Indhold har folkelig Be­ storhet, men passar sämre då klassifikationer av tydning». I summerande »Karakteristiker» av denna art upplevs som föråldrade. Här går fors­ längre och kortare tidsavsnitt breddas analysen karens metod och det stoff han behandlar skilda till att omfatta det konstnärliga skapandet i Eu­ vägar. Som Mette Winge påpekat blir denna ropa överhuvud. Litteraturens »indre Historie» brist på överensstämmelse särskilt kännbar vid är Andersens centrala angelägenhet och biogra­ analysen av romantikernas genreöverskridande fiska uppgifter samt »ydre Tids- og Samfunds­ verk. Kanske är detta också förklaringen till att forhold» har endast sekundärt intresse.85 översikten ännu inte har förts vidare in i 1900- Oluf Friis’ Den danske Litteraturs Historie talet.87 (1945) kom aldrig längre än till en första del. Mer beskedlig till omfånget är Mogens Skildringen avbryts vid år 1615 och renässans­ Brøndsteds och litteratursociologen Sven Møl­ humanismen. Det idéhistoriska perspektivet är ler Kristensens Danmarks Litteratur från 1963. kraftigt understruket. Friis vill ersätta äldre, Den bör ändå nämnas i detta sammanhang då mekaniskt sidoordnade redogörelser för kultur­ den fått stor spridning. Volymen ger förvånan­ livets olika manifestationer med »en syntetisk de stor plats åt den europeiska kulturutveck­ Opfattelse», »en virkelig Gennemførelse af det lingen såsom en fond mot vilken det nationella idé- eller aandshistoriske Princip». De på var­ framträder. Den konstnärliga dimensionen be­ andra följande epokerna skall visas äga ett stör­ tonas eftertryckligen. Det gäller att koncentrera re inre, organiskt sammanhang. Medlet är »en sig på hur något sägs, inte enbart till vad som Underordning af Enkeltomraaderne under Hel­ meddelas. Dessutom: »Et kunstværk er som en heden». Han trycker samtidigt på de sociologis­ organisme, hvor enkelthederne først får deres 80 Pär Hellström fulde betydning og funktion som led i helhe­ rubriker i vilka de övergripande kapitlen för den».88 Noterbart är därtill att de isländska sa­ överskådlighetens skull styckats. gorna och Eddadiktningen, vilka sällan behand­ Sedan Gustav Albeck behandlat litteraturen las i danska översikter, beretts åtta sidors ut­ före 1700 på drygt 220 sidor får Billeskov Jan- rymme. sen nära fyrahundra sidor till förfogande för följande sekel. Albeck delar handfast in sitt ma­ b) Politikens Dansk Litteratur Historie terial efter historiska/idéhistoriska perioder: Disciplinens utveckling från historisk-biogra- »Oldtidsdigtning», »Dansk litteratur i middel­ fisk inriktning över verkanalyser fram till soci­ alderen», »Humanisme og reformation» (1500- alhistoriskt och samhälleligt bestämda disposi­ talet) samt »Renæssancens århundrede» (1600- tioner, dvs. »fra stil- og produktionshistorie til talet). Billeskov Jansen å sin sida grupperar ske­ ’intern’ interpretation og derfra til ideologi- og det efter dess huvudgestalter: »Holbergs og konsumtionshistorie» speglas i två större fram­ Brorsons tidsålder», »Sneedorffs og Tullins ställningar från senare tid.89 Åren 1964-1966 tidsålder», »Ewalds og Wessels tidsrum» samt gav Politikens förlag ut en Dansk Litteratur His­ »P. A. Heibergs, Rahbeks og Baggesens tids­ torie i fyra band under redaktion av P. H. Tra- rum». ustedt. Det blev en försäljningsframgång av sto­ Med denna uppläggning är det ingen tillfällig­ ra mått - 280000 band trycktes - och het att den självbiografiska genren röner en 1976-1977 kom en ny utgåva i sex delar. uppmärksamhet utöver det vanliga. »Når en Tyngd-punkten är emfatiskt förlagd till den ny­ stor forfatter har skrevet sin livshistorie, får are litteraturen och utblickarna till det lärdoms- hans biografi mening», noterar Billeskov Jan­ historiska fältet är få i den äldre editionen, vil­ sen och fortsätter: »Forfatterens opfattelse af sit ket måste betecknas som naturligt med tanke på livs begivenheder er da en del af forfatterskabet de breda läsargrupper man vände sig till. Ur og derfor værd at tage stilling til».91 Mot detta metodsynpunkt avlöses de tidigare bandens ori­ finns inget att invända, men man kan konstate­ entering mot det biografiskt-psykologiska alltef­ ra att diktarens levnadslopp bildar ränningen tersom av mer textcentrerade redogörelser. och stommen i analysen även i det flertal fall Trettio år hade förflutit sedan sista bandet i där några memoarer inte föreligger. Carl S. Petersens och Vilhelm Andersens kröni­ Fördelningen mellan den rent litterära re­ ka trycktes och behovet av en översikt som spektive kultur- och/eller idéhistoriskt oriente­ sträckte sig från runorna till dagens litteratur rade presentationen kan ibland ta sig något för­ var stort. Åtagandet var därtill en plikt, en länk bryllande uttryck. Att Kierkegaard tonar fram i raden av »vidnesbyrd, hvori hvert slægtled mer som skönlitterär skribent än som filosof i bekræfter sit livssyn og sin fortolkning af den Peter P. Rohdes granskning är kanske inte nå­ fædrene arv og samtidig følger udviklingen op got att förvåna sig över. Mer originell är diskus­ til dato», som det heter i en inledande forlags­ sionen kring Ludvig Holberg. Som framgår re­ deklaration.90 Då uppgiften i första hand gällde dan av underavdelningarna till Billeskov Jan- att levandegöra traditionen blev stoffurvalet sens nära hundrasidiga avsnitt - »Den poetiske tämligen konventionellt. Anekdoter och bisarra raptus», »Den historiske raptus» och »Den filo­ episoder ur diktarnas liv bäddades in i en fram­ sofiske raptus» - sjunker komedidiktaren tillba­ ställning av närmast episk dignitet, vilken emel­ ka för den monumentale humanisten och kul­ lanåt kunde slå över i det efemära och alltför turpersonligheten. Endast tio sidor ägnas åt ytliga. Holbergs framträdande inom den dramatiska Endast sju erfarna fackmän hade engagerats genren. Andra facetter av teaterkonsten får i för att på ett utrymme av drygt 2 600 sidor stället desto större uppmärksamhet, t. ex. den återberätta nationens andliga liv. Den person- gryende kritiken.92 centrerade dispositionen framgår av undertit­ Den danska odlingens förbindelser med den larna - »Fra Runerne til Johannes Ewald», »Fra övriga kontinentens kulturliv framstår tydligt Oehlenschläger til Kierkegaard», »Fra Georg tack vare återkommande utblickar över det in­ Brandes til Johannes V. Jensen» och »Fra Tom ternationella fältet. De flitiga hänvisningarna Kristensen til Klaus Rifbjerg». Tendensen till situationen i Norge är också naturliga med understryks ytterligare av den mängd smärre tanke på att riket var en dansk provins från Litteraturhistoriens predikament speglat i nyare nordiska handböcker 81 reformationen och fram till år 1814. Till redo­ mer synlig placering. Stort utrymme tilldelades görelsens mer intresseväckande aspekter hör också de långlivade eller mer kortvariga kultur­ den bild av en all-europeisk kultur som antyds i debatter som i olika grad präglade atmosfären. och med att översättningar också räknas in i Att den allra yngsta diktningen blev mer rapso- landets litteratur. Billeskov Jansen uppmärk­ diskt behandlad var oundvikligt, men förhål­ sammar t. ex. Charlotta Dorothea Biehls över­ landet kompenserades av att radio- och TV- sättning 1776-1777 av Don Quixote i en sär­ dramatiken för första gången uppmärksamma­ skild sektion, och Oluf Friis berättar utförligt des i större skala. - En viss obalans betingades om bl. a. tolkningar av engelsk, fransk och tysk av Brostrøms uttalade förkärlek för den moder­ prosa vid 1800-talets början.93 nistiska diktningen, vilket fick till följd att de Den svenska litteraturen får i äldre tidrymder mindre vägröjande men kanske mest lästa tex­ ytterst få omnämnanden. Olof Dalin och Olof terna hamnade väl mycket i skymundan. Rudbeck dyker t. ex. upp i samband med en Det stora intresset för och det goda ekono­ tillfällighetsdikt av Ambrosius Stub och Hol- miska utbytet av satsningen på en ny litteratur­ bergs Epistler, men i övrigt är tystnaden påfal­ historia resulterade tolv år senare i en betydligt lande. Skälet är givetvis att influenserna då gick utökad version av översikten. Utgåvan till Sverige från Danmark och inte tvärtom. 1976-1977 omfattade sex band med ytterligare Men nog kunde Haquin Spegels Guds werk och nära niohundra sidor. Antalet medarbetare var, hwila ha förtjänat en referens vid genomgången trots några enstaka förändringar, fortfarande av Anders Arrebos skapelseepos Hexaemeroril sju. Det redan tidigare rika illustrationsmateri­ Väl nationalistiskt ter sig också Albecks försök alet och de fylliga bibliografikapitlen hade växt att göra runskriften till en dansk angelägenhet, och åjourförts. (Litteraturanvisningarna upptar eller samme forskares uppfattning av den omkring 220 sidor). Självfallet tvingade revide­ öländska Karlevistenens inskrift som ett verk ringen och det större antalet volymer fram en av en dansk skald: »Runeformerne peger i over- ny disposition av stoffet, med förändrade grän­ vejende grad mod den danske runeraekke, og ser mellan delarna, men den tidigare marke­ enkelte ordformer såvel i prosaen som i strofen ringen av biografiernas viktiga roll stod kvar, er specielt ostnordiske (danske)» (Albecks vilket omvittnades av undertitlarna till det kurs.).94 gamla fjärde bandet som nu delats upp i två Mot de avslutande banden i historiken rikta­ med en gräns vid år 1945 (verkets tyngdpunkt des en del mer vägande kritik. Hakon Stange- försköts på detta vis ännu eftertryckligare till rups anti-brandesianism var välkänd och hans den allra yngsta litteraturen): »Fra Tom Kris­ beskrivning av »det möderne gennembrud» av­ tensen til Halfdan Rasmussen» och »Fra Mor­ vaktades därför med spänning. Bedömningarna ten Nielsen til Kløvedal Reich». av resultatet gick också i olika riktningar. Den inledande volymen av Billeskov Jansen Torbjörn Nilsson talade om »en riktig och ob­ är helt nyskriven och rör sig fram till 1700-talet. jektiv förståelse» av bröderna Brandes, medan Det innebär att skedet tilldelats mer än dubbelt Leif Leifer rubricerade sin anmälan »Mot­ så stort utrymme som i den första utgåvan, dvs. viljans inspiration». Den senare fann att det drygt femhundra sidor. Spegel finns nu med, självbiografiskt grundade och egocentriska i men de chauvinistiska spekulationerna om ru- Brandes’ angrepp på samhällsinstitutionerna nalfabetet och Karlevistenen har dämpats eller överbetonats, och att nyare forskningsrön ej in­ utmönstrats.96 I gengäld får den vetenskapliga arbetats, vilket fick honom att avseende några och lärdomsinriktade litteraturen breda ut sig. påståenden fråga: »Lapsus eller historieförfalsk­ Här omtalas böcker i t. ex. medicin, teologi, ning?».95 juridik, astronomi, astrologi, his-toria och to­ Slutdelen hade författats av två yngre kritiker pografi, liksom de olika grenarna av den livs­ och litteraturvetare, Torben Brostrom och Jens kraftiga latindiktningen. Vetenskapsmän som Kistrup. Stoffet delades in efter genrer så att Ole Worm, Ole Borch, Ole Rømer och Niels den förre behandlade lyriken och prosan, den Stensen porträtteras på ett tjugotal sidor.97 senare dramatiken. Det ökade internationella Till nyheterna i den andra utgåvan hör också kontaktutbytet medförde att översättningslitte- Uffe Andreasens avsnitt »Mellem idé og virke­ raturen och relationerna till utlandet fick en lighed», som diskuterar skedet 1840-1870. Här

6 — 909059 Samlaren 82 Pär Hellström kan man notera att den påbörjade och animera­ sluter femton litterärt utformade kåserier kring de debatten om litteraturhistorieskrivningens diktare från Thomas Kingo till Martin Ander­ karaktär avsatt spår, om än foga ansenliga. sen Nexø. Ambitionsnivån är således avsevärt Överskrifter som »Litteratur og samfund» (som lägre än i norska och svenska studier med snar­ komplement till den inledande obligatoriska lik titel, och kapitlen återgår också på en serie orienteringen »Et samfund i opbrud»), »En radioföredrag. I en efterskrift påpekar Møller kvindelitteratur» och »Scenen og visen» tyder att han vid valet av porträtterade diktare »ikke på att litteraturbegreppets omfång och relatio­ blot har skelet til monumentets størrelse i det ner till andra sektorer av mänsklig aktivitet litterære musæum, men også til hvor stor mulig­ upptagits till omprövning. Mathilde Fibigens hed, de fleste læsere har for i dag at få noget emancipationsromaner Tolv Breve (1850) och særligt forhold til den udvalgte musæumsgen- Et Besøg (1851), »skolelærerlitteraturen» och stand». Utöver detta pedagogiska syfte har mål­ »guvernantelitteraturen» - den senare med re­ sättningen varit att ge två bilder i ett. Före- presentanter som Louise Bjørnsen och Pauline dragshållarna/diktarna berättade inte bara om Worm - samt William Rantzaus och Julius ämnet utan också om sig själva: »Lytteren og Strandbergs populära visor och massproducera­ læseren fik en dobbeltbundet historie. [-----] de skillingtryck är företeelser och författarskap Under forfatteren forfatteren». Läsupplevelsen som överhuvud inte nämndes i den äldre ut­ och författarmötet var det primära.100 gåvan. Framgångsrika skribenter som Erik Bøgh och Peter Faber flyttar från kortfattade c) Gyldendals Dansk litteraturhistorie notiser i löpande text upp till rubrikerna.98 Trots ansatser till nytänkande var Politikens Samma försiktiga strategi kan observeras i litteraturkrönika genom sin strukturering av den tredje mer genomgripande förändringen i stoffet efter individuella författarskap och des­ resumén. Behandlingen av den nya diktningen sas kronologi eller genrekriterier samt inspräng­ har utökats, men materialet har inte grupperats da, fristående sammanfattningar av det idéhis­ hierarkiskt utan presenteras i katalogform. Det toriska och politiskt-sociala förloppet en tämli­ är emellertid glädjande att man även givit plats gen konservativ redovisning. I en översikt i för triviallitteraturen (dock endast tre sidor) Samlaren 1979 konstaterar Poul Houe: »Som och alternativteaterns många arter. Att barn- læse- og opslagsværk i elementær forstand kan och ungdomslitteraturen ännu saknas måste det som fremgået sikkert stadig have sin beretti­ dock ses som en betänklig brist. Äldre diktare gelse, men som førende eller på anden måde som Hulda Liitken hade redan tidigare lyfts standardværk har det udspillet sin rolle (om det fram till en berättigad position, och nu följde de overhovedet har haft nogen). Dét tog er kørt kvinnliga författarskapen på bred front, bl. a. med bl. a. periodelæsningen i dansk - og gud Elsa Gress’. Vid sidan därav fanns avsnitt ägna­ ske lov for det!».101 Brostrøms löfte i femte de­ de »kønspolitisk» dikt och kvinnodramatik. lens inledning ter sig mot bakgrund av den där­ Tidskriftsflorans betydelse för utvecklingen på följande analysen vagt innehållslöst och allt kom till sin rätt, medan tystnaden fortfarande annat än infriat: »Denne fremstilling af 1900- var anmärkningsvärd i fråga om den litterära tallets litteraturhistorie lægger vægt på at besk­ institutionens växt och funktion, om diktarnas rive litteraturens idémæssige forløb og tekniske honorar, arbetsförhållanden, sociala positioner processer uden at ville underkende de sociologi­ och publiceringsvägar etc. En kännbar försäm­ ske og klassemæssige betingelser for dens pro­ ring var dessutom att den tidstavla som avsluta­ duktion».102 de den första upplagan nu tagits bort, trots det När den omarbetade varianten förelåg i får­ inledande bandets försäkringar om motsats- digt skick hade ett nytt projekt redan lanserats, vilket levde upp till Brostrøms proklamation samtidigt som det fyllde de luckor som fanns i * Politikens text. Gyldendals Dansk litteraturhis­ torie utgavs efter ett nära decennielångt förarbe­ En hybrid i den här behandlade genren var den te i snabb takt åren 1983-1985. Resultatet var 1980 utgivna Forfatternes Forfatterhistorie, re­ en väldig krönika på över 5.200 sidor (av större digerad av Per Stig Møller. Bokens pärmar om­ format än konkurrentens) i åtta textband och en Litteraturhistoriens predikament speglat i nyare nordiska handböcker 83 not-, bibliografi- och registervolym. Skillnaden ska, socialhistoriska fonden relateras till och gentemot föregångarna i Norden är iögonenfal­ blir basen för den andliga odlingen och till och lande redan på organisationsplanet. När en eller med hotar att tränga ut eller skymma den sena­ ett fåtal forskare inte längre mäktade med över­ re, erbjuder mängden av kulturhistoriska expo­ blicken gick uppdraget till en krets medarbeta­ séer. Redan volymernas undertitlar ger vid han­ re. Politiken hade utnyttjat sju, Beyer elva, me­ den att det politiskt-sociala perspektivet omsi­ dan Gyldendals förlag fördelade arbetet på ett der dominerar: »Fra runer til ridderdigtning» kollektiv bestående av inalles 47 skribenter. (band 1), »Lærdom og magi» (band 2), »Stæn­ Statens humanistiske Forskningsråd bidrog derkultur og enevælde» (band 3), »Patriotis­ med pengar, vilka bl. a. finansierade de semina­ mens tid» (band 4), »Borgerlig enhedskultur» rier där partier av framställningen ventilerades (band 5), »Dannelse, folkelighed, individualis­ inför samtliga projektdeltagare för att helheten me» (band 6), »Demokrati og kulturkamp» ej skulle förloras ur sikte. Premisserna var hi- (band 7) samt »Velfærdsstat og kulturkritik» storiskt-materialistiska och forskarna rekrytera­ (band 8). des huvudsakligen från en yngre generation. Förhållandet är likartat inom åtskilliga av de Förutom nordister och litteraturvetare medver­ enskilda delarna. Den hundrasidiga ingressen - kade filosofer, historiker och teaterhistoriker »Den oldnordiske kultur» - som i motsättning jämte specialister i klassisk filologi och med­ till de flesta äldre framställningar tar upp såväl iavetenskap. Eddadikten som sagagenren - ägnar mer än Finn Hauberg Mortensen, själv en i medar- hälften av utrymmet åt presentationer av ätte- betar-skaran, talar om marxistiska grupper ur samfundet (gården, hirden, tinget, skeppet), fyra läger som mötte varandra under arbetspro­ dess normer (könsroller, sociala roller, kulter, cessens gång: en falang »som har gennemløbet ritualer) och världsbild.104 Den tredje boken in­ udviklingen fra nykritikken over ideologikritik­ leds med en drygt tvåhundrasidig beskrivning ken mod et gen-historiseret litteraturstudium», av kyrko- och adelskultur under 1600-talets strukturalism- och semiologifraktionen kring första hälft, där Arrebos epos nästan försvinner tidskriften Poetik, kapitallogikerna från Århus bland ortodoxa predikningar, universitetslär- samt akademiker med en his-torisk-sociologisk dom, psalmdiktning och bildningsideal, innan inriktning. Det gemensamma målet var att er­ författarna når ett i traditionen »etablerat» verk bjuda »en syntetisk fremstilling af tekstformer­ - Leonora Christinas Jammers Minde. nes historie (med vægt på fiktionslitteraturen), Den Qärde volymens skildring av vad som som både afdækker deres indre og indbyrdes förr kallades upplysningstiden sker i tre etap­ brudflader og deres relatering til materialhisto­ per: »Den aristokratiske dannelseskultur» rien». (1746-1770), »Imellem aristokratisk og borger­ Litteraturen har ingen egen historia, fastslår lig kultur» (1770-1784) samt »Borgerlig kultur» Mortensen. Den går in i »en dialektisk proces (1784-1807). Under detta skede skapades mellem forskellige samfundsgruppers modsat­ »grundlaget for den moderne litteratur». Fe- rettede erfaringer». För att frilägga densamma odalism övergår i kapitalism och en feodal liv­ måste litteraturbegreppet utvidgas till att inne­ suppfattning avlöses av en borgerlig. Borgaren sluta den samlade textmängden - »herunder förändras »bevidsthedsmæssigt fra at leve og også oversættelser, triviallitteratur, folkelittera- fungere i et stændersamfund med en til stænder­ tur, børnelitteratur, kvindelitteratur og ikke- ne hørende rollepsykologi til at fungere i for­ fiktive tekstformer» - i praktiken »de besejre- hold til en standsoverskridende borgerlig al­ des» skrifter. Litteraturhistorien är dock endast menhed».105 en del av den bredare medvetandehistoria som Teatern och dess förhållande till enväldet skall fokuseras. Den litterära analysen måste hade tecknats med bred pensel i översiktens därför integreras i en övergripande syntes som tredje del, där man framhållit att Holberg såg också tar hänsyn till hur icke-fiktiva och icke­ »enevælden som garant for fornuftens sejr».106 verbala strukturer - t. ex. bildkonst, musik, ar­ Under 1700-talets andra hälft blir denna miljö kitektur, organisationskultur samt sällskaps- ramen för striden mellan aristokratisk och bor­ och familjeliv - ordnar sociala erfarenheter.103 gerlig smak och kultur, där den senare avgår Illustrativa exempel på hur den materialisti­ med segern. I spänningsfältet mellan hov, ari­ 84 Pär Hellström stokrati och stigande borgerskap skapas den lit­ perspektivet. Strindberg nämns endast några få teratur som gestaltar de nya känslorna och erfa­ gånger, Lagerkvist, Selma Lagerlöf och Ekelöf renheterna och som vid seklets slut kulminerar inte alls. Det blir inte stort bättre om man går med det borgerliga familjedramat. utanför Norden. Faulkner, Musil och Apollina- Gyldendals litteraturhistoria begränsar sig ire, för att nämna några, har tydligen saknat all ingalunda till enbart etablerade fakta utan ger betydelse för dansk litteratur. - Den bitvis om­ åtskilliga prov på primärforskning, vid sidan av ständliga redogörelsen samt den nästan oöver­ omvärderingar, överraskande perspektivskiften skådliga rikedomen på stoff och synpunkter gör och ett överväldigande, många gånger tidigare att volymerna också kan vara svåra att hantera obeaktat textstoff. Dagböcker, manualer i ur pedagogisk synpunkt. brevskrivningskonst, memoarer, folkböcker, Det löfte Mortensen gav om en litteraturhi­ skillingtryck och tillfällighetsdikter, jämte barn- storia som med utgångspunkt i ordkonsten skul­ , kvinno- och triviallitteratur, dagsaktuella kå­ le ge konturerna av en övergripande medvetan­ serier och revyer osv., ger naturligtvis goda ut­ dehistoria kan emellertid anses infriat, även om gångspunkter för försöken att teckna medvetan­ den religiöst färgade diktningen kommit litet på dets historia. Detsamma gäller de livs-stilar, so­ undantag och därmed också medvetandets ciala situationer och miljöer, de klubbar eller »andliga» skikt. Man saknar också översikter salongs- och parkkulturer, de latinskolor eller av idéhistoriskt snitt för den allra senaste tiden. teater-, TV- och radiomedier där texter tar form Exkurser i t. ex. metrik, arkitekturhistoria, ba­ och för vilka de skrivs. Idéer, influenser och lett och operakonst kan ibland bli väl många diktarporträtt ger nu plats för studier av miljöer och ordrika men bidrar ändå till något väsent­ och skilda slag av samvaroformer. ligt när det gäller att mejsla fram en epoks Till de mest frapperande inslagen i Gylden- »kroppssjäl», dess andliga och materiella fysio­ dalkrönikan hör den rymliga plats som skänkts nomi. Det gör också det stora antalet citat och åt äldre litteratur. Omkring hälften av fram­ upplysande texter till ett rikt bildmaterial. ställningen disponeras för tiden före 1800, vil­ Dansk litteraturhistorie blev inte som många ket kan jämföras med Politikens rundmålning befarade en arena för olika mer eller mindre som endast gav cirka en fjärdedel av sidantalet dogmatis-ka och vildsinta schatteringar av åt samma epok. Mer omotiverad är den nya marxistisk litteratursyn. Trots att en del termer periodindelningen, såväl volymerna sinsemel­ som »borgerskap», »aristokrati», »folklighet», lan som inom varje band. Mogens Brøndsted »patriotism» och »dannelse» är alltför trubbiga har också riktat berättigad kritik mot förfaran­ och vaga analysredskap för att resultera i en det och skisserat alternativa tillvägagångssätt. djupare förståelse av det historiska förloppet Hans uppslag kommer att diskuteras i denna hanteras de i stort sett med varsamhet. Projek­ översikts andra del i samband med försöken att tet kom inte att revolutionera litteraturhistori­ skriva en nordisk litteraturhistoria.107 eskrivningen och göra rent hus med all tradi­ Den av äldre forskning så omhuldade »gul­ tion. I så fall hade det nog mest kunnat räkna dåldern», som tar sin början 1802 och där Oeh- med ett kuriositetsvärde. Så som det nu förelig­ lenschläger är centralgestalten genom den detta ger i färdigt skick förenar det föregångarnas er­ år utgivna »Guldhornene» försvinner nästan ur övringar med nyvunna insikter, och anvisar blickfånget i den nya historieskrivningen. Ro­ vägar att slå in på i det kommande. Därmed får mantiken värderas i gemen förvånansvärt lågt det också en mer varaktig betydelse som tillfäl­ och ses i sin första fas snarare som en efterbörd lig rastplats och samtidigt sporre för framtiden. till 1700-talet och litteraturens förborgerligande än som en pionjärinsats. Naturligtvis finns åtskilligt att invända mot NOTER det gyldendalska företaget. Författarskapen splittras, dels mellan volymerna (Holberg, Oeh- 1 Atle Kittang, »Litteraturhistoriografien i historisk lenschläger, H. C. Andersen, Karen Blixen), og teoretisk perspektiv», i Atle Kittang - Per Meldahl - Hans H. Skei, Om litteraturhistorieskriving. Per­ dels genom att behandlas på olika platser i ett spektiv på litteraturhistoriografiens vilkår og utvikling och samma band (Holberg, Ewald). En i europeisk og norsk samanheng, Øvre Ervik 1983, s. märkvärdigare defekt är det snävt nationella 23, s. 30-33. Litteraturhistoriens predikament speglat i nyare nordiska handböcker 85

2 Louise Vinge, »När litteraturen fick en historia», i nordischen Literaturen als Gegenstand der Literatur­ Tidskrift för litteraturvetenskap, nr 1 1976, s. 41-45. geschichtsschreibung (Beiträge zur 13. Studienkonfe­ Jfr Kittang, s. 35 f. renz der Internationalen Assoziation für Skandinavi­ 3 René Wellek-Austin Warren, Theory of Literature, sche Studien - IASS), Leipzig 1982, s. 68. London 1949, s. 263. 27 Edvard Beyer, »Hva er nytt i Norges litteraturhis­ 4 Ibid., s. vi avseende vem som ansvarar för vilka torie?», i Beyer 1975, band 1, s. 8 f. kapitel. Se vidare René Wellek, The Attack on Litera- 28 Kjell Heggelund, »Unionstiden med Danmark», i ture and Other Essays, The University of North Caro­ Beyer 1975, band 1, s. 375. Beyer 1982, s. 69. lina Press 1982, s. 153 f. 29 Edvard Beyer, »Gullalder og ettertid», i Beyer 5 Wellek-Warren, s. 263 f. 1975, band 3, s. 591. 6 Ibid., s. 9 f., s. 108 f., s. 119 f. (förhållandet littera­ 30 Osignerad notis i Beyer 1975, band 4, s. 4. turhistoria-kultur- och idéhistoria); s. 30 f. (förbin­ 31 Beyer 1982, s. 69. delsen kritik-teori-historia); s. 34 f. (perspektivism). 32 Edvard Beyer, »To kulturformer», i Beyer 1975, 7 René Wellek, Concepts of Criticism, New Haven band 2, s. 11-16. Edvard Beyer, »Et nytt samfunn i and London 1963, s. 6, s. 43 f. emning», i Beyer 1975, band 3, s. 12-20. Se även 8 Ibid., s. 50-53, s. 312. följande avsnitt rörande inrikespolitiska strider, mot- 9 René Wellek, Discriminations: Further Concepts of sättningar i språkfrågor och utbildning etc., s. 21-42. Criticism, New Haven and London 1970, s. 297-299, Rolf Nyboe Nettum, »Inn i teknologiens tidsalder», i s. 354, s. 356. Wellek, The Attack, s. 67. Beyer 1975, band 4, s. 24-27. Jfr s. 22. 10 Wellek, Discriminations, s. 287-289. Jfr Welleks, 33 Edvard Beyer, »Romantikken og Norge» och Concepts of Criticism, s. 50-53. »Wergeland og europeisk romantikk» samt Ingard 11 Wellek, Discriminations, s. 21. Hauge, »Nasjonalromantikk og nasjonalrealisme», i 12 Wellek, The Attack, s. 65. Beyer 1975, band 2, s. 33-40, s. 75-79, s. 258-264. 13 Ibid., s. 66, s. 75-77. Per Amdam, »Impulser og paralleller», i Beyer 1975, 14 Se t. ex. Gunnar Brandells träffande kritik i Kons­ band 4, s. 322-326. ten att citera och andra återblickar, Stockholm 1966, 34 Beyer 1982, s. 69. s. 24-30. Därtill Odd Inge Langholm, »René Wellek 35 Kjell Heggelund, »Petter Dass og ettertiden», i og litteraturhistorien. Et forskningsideals vekst og Beyer 1975, band 1, s. 440 f. Edvard Beyer, »Werge­ fall», Edda, nr 4 1979, s. 229-242. land og ettertiden», i Beyer 1975, band 2, s. 233-235. 15 Osignerat förord i Kittang-Meldahl-Skei, s. 7. Edvard Beyer, »Samtidsdom og ettermæle» samt »’- 16 Louise Vinge, »Finns det en svensk litteraturhisto­ det moderne dramats Rom’», i Beyer 1975, band 3, s. ria?», SvD 27.7.1987. 223-225, s. 377-383. 17 F. J. Billeskov Jansen-H akon Stangerup-P. H. 36 Aarseth, s. 176. Trau-stedt (red.), Litteraturens världshistoria. Fornti­ 37 Kjell Heggelund, »Det nye borgerlige publikum. den, osignerad övers., Stockholm 1971, s. 5f. Teatret» och »Publikum», i Beyer 1975, Band 1, s. 18 Hans Hertel (red.), Litteraturens Historia. Fornti­ 449-453, s. 621 f. den, övers. Jan Stolpe, Stockholm 1985, s. 11, s. 38 Edvard Beyer, »Litteraturens kår. Hvem leste 15-17, s. 21, s. 23, s. 26 f. hva?», i Beyer 1975, band 2, s. 16-23. Edvard Beyer, 19 Per Meldahl, »Om norske litteraturhistorier», i »Litteraturen og publikum», i Beyer 1975, band 3, s. Kittang-Meldahl-Skei, s. 129-140. 81-88. Per Amdam, »Leserne og lesningen» och »De­ 20 Asbjørn Aarseth, »Litteraturhistorieskrivning og mokratisering av litteraturen», Bjarte Birkeland, »Eit hermeneutisk problembevissthet», i Atle Kit- litterært miljø biir til» och Rolf Nyboe Nettum, »For­ tang-Asbjørn Aarseth (red.), Hermeneutikk og litte­ fatternes kår», i Beyer 1975, band 4, s. 330-335, s. ratur, Bergen-Oslo-Tromsø 1979, s. 165 f. 471-478, s. 68-73. Kjølv Egeland, »Bokproduksjon 21 En synpunktsrik genomgång och karakteristik av og lesere» samt »Forlag, forleggere og konsulenter», i de i texten nämnda verken återfinns hos Meldahl, i Beyer 1975, band 5, s. 55-73, s. 423-427. Willy Dahl, Kittang-Meldahl-Skei, s. 124-309. »Bøker er også en vare», i Beyer 1975, band 6, s. 22 Ibid., s. 213, s. 229. 363-373. Se även s. 27. 23 Harald Beyer, Norsk litteraturhistorie, Oslo 1952, 39 Beyer 1982, s. 66. s. 457. Meldahl i Kittang-M eldahl-Skei, s. 116. 40 Ludvig Holm-Olsen, »Kristendommen og bokkul- 24 Harald och Edvard Beyer, Norsk litteraturhistorie, turen», »En pergamentbok biir til» och »Bøker og 4:e uppl., Oslo 1978, s. 5. boksamlinger», i Beyer 1975, band 1, s. 28-30, s. 25 Edvard Beyer, »Om å skrive og lese Norges littera­ 46-49, s. 330-332. Willy Dahl, »Billigbok-revolu- turhistorie», i Edvard Beyer (red.), Norges litteratur­ sjonen», i Beyer 1975, band 6, s. 367-371. historie, band 1, 2:a uppl., Oslo 1975, s. 6f. (Hänvis­ 41 Ingard Hauge, »Lesebøker» och »Landstad og sal­ ningarna till denna översikt sker i det följande till meboken», i Beyer 1975, band 2, s. 359-361, s. utgåvan från 1975, vilken för band 1-4 utgör 2:a 418-429. upplagan, för band 5-6 l:a upplagan.) Simen Skjøns- 42 Beyer 1982, s. 64, s. 67. berg, »Den litterære samaritan», Dagbladet 43 Edvard Beyer, »Ibsen og Bjørnsons norske scener», 15.11.1975. Edvard Beyer, »Generasjonen og idéene i Beyer 1975, band 3, s. 91. fra 1848», i Beyer 1975, band 3, s. 11 f. 44 Willy Dahl, »Jeg skal aldri gjøre det mer. Omkring 26 Edvard Beyer, »Norwegische Literaturgeschichts- det å skrive sin samtids litteraturhistorie», i Norsk schreibung», i Horst Bien-Gabriele Sokoll (utg.), Die Litterær Årbok 1974, Oslo 1974, s. 200f. Sigurd Aa. 86 Pär Hellström

Aarnes, »Gjensyn med 1950-årene», i Norsk Litterær skriver för en okänd marknad och kan inte längre Årbok 1978, Oslo 1978, s. 227. räkna med ett gemensamt norm- och värdesystem, 45 Janet Mawby, orubricerad recension av banden 5 varför deras argumentering blir mer indirekt. Läsar­ och 6 i Beyers litteraturhistoria, i Scandinavica, vol. nas möjligheter till identifikation med romanperso­ 16, nr 1, May 1977, s. 40. nerna måste öka och sammansmältningen gå mer på 46 b.ø.e. [sign.], »Litteraturhistoriens sekslinger er djupet. komplett», Dagbladet 12.11.1975. 65 Dahl, vol. 1, s. 84-86, s. 95. 47 Knut Ødegård, »En litteraturhistorisk skandale», 66 Dahl, vol. 2, s. 174, s. 250, s. 102 f, s. 254, s. 250. Aftenposten 12.12.1975. Willy Dahl, »Ødegårds litte­ 67 Ibid., s. 390. Willy Dahl, Norges litteratur, vol. 3, raturhistoriske skandale», Aftenposten 16.12.1975. Oslo 1989, s. 34, s. 37, s. 80f. svott [sign.], »Willy Dahl om sin litteraturhistorie», 68 Dahl, vol. 3, s. 227, s. 307, s. 173. Aftenposten 12.11.1975. Debatten fortsatte i Aftenpos­ 69 Dahl, vol. 2, s. 221. ten med inlägg av Knut Ødegård (den 2.1.1976 och 70 Ibid., s. 171. Ibsens verk uppfattas å ena sidan som den 9.1.1976), Marie Beinset Waagaard (den »tidlöst», å den andra som »en del av en samfunns- 5.1.1976), Willy Dahl (den 6.1.1976) och Edvard form som ennå er vår egen, med hundre år gamle Beyer (den 7.1.1976 och den 14.1.1976). konflikter som ennå ikke er løst. Ibsen er moderne 48 Bjørn Gunnar Olsen, »Willy Dahl - kameratene og ikke fordi han var förut for sin tid, men fordi vi ennå en ’litteraturhistorisk skandale’», Aftenposten ikke er ferdig med hans tid». Jfr Dahl, vol. 1, s. 281: 22.12.1975. Willy Dahis svar den 29.12.1975. Stein Et dukkehjem behandlar »den form kvinneundertryk- Mehren i Aftenposten den 25.2.1976 och den kelsen fikk i en bestemt historisk periode, i et avgren- 5.3.1976. Willy Dahis svar den 28.2.1976. Se även set samfunnslag, og en analyse må legge vekt på å vise nyhetsartiklar i Dagbladet den 9.11.1976, »Henrik hvordan Ibsen reproduserer forutsetningene for denne Groth ville kjøpe ut Willy Dahl» och »Hva sier du i undertrykkelsen på scenen». Det handlar inte om ett dag?». generellt kvinnoförtryck under kapitalismens epok, 49 Edvard Beyer, »Å skrive litteraturhistorie i dag», i inte heller om allmänmänskliga problem. Norsk Litterær Årbok 1975, Oslo 1975, s. 201 f. 71 Dahl, vol. 1, s. 105 ff, s. 113. 50 Tom Christophersen, »Nokre prinsipielle merkna­ 72 Dahl, vol. 3, s. 333-337. der til Norges litteraturhistorie», i Norsk Litterær År­ 73 Steinar Gimnes, »16 skribenter søker en leser», bok 1976, Oslo 1976, s. 207-211.1 det följande disku­ Edda, nr 1 1988, s. 99 f. terar Christophersen den alltför svagt antydda sam­ 74 Sveinn Skorri Höskuldsson, »Isländische Litera- hälleliga bas mot vilken diktningen avtecknar sig. turgeschichtsschreibung», i Bien-Sokoll, s. 48. Analysen fördjupas aldrig på detta problemområde i 75 Ibid., s. 48-57. handboken. 76 Ibid., s. 57, s. 59. 51 Georg Johannesen, Om »Norges litteraturhistorie». 77 Kai Laitinen, »Literaturgeschichtsschreibung in Fagkritisk pamflett, Norsk fagkritisk serie nr 2, Oslo Finnland», i Bien-Sokoll, s. 41-47. En engelskspråkig 1975, s. 15f. översikt på närmare 600 sidor - Jaakko Ahokas A 52 Ibid., s. 18f, s. 23, s. 26, s. 30, s. 32 f. history ofFinnish literature (1973) - nämns egendom­ 53 Ibid., s. 45, s. 52f, s. 56f. ligt nog inte i föredraget. 54 Lars Ardelius-Gunnar Rydström, »Förord», i 78 Viljo Tarkiainen, Finsk litteraturhistoria, övers. E. Lars Ardelius-Gunnar Rydström (red.), Författarnas N. Tigerstedt, Stockholm 1950, s. 10. Litteratur Hist or ia, vol. 1, Stockholm 1977, s. 7. 79 Kai Laitinen, Finlands moderna litteratur. Kontu­ 55 Kjell Heggelund-Simen Skjønsberg-Helge Vold, rer, huvudlinjer, resultat 1917-1967, övers. Th. War- »Forord», i Kjell Heggelund-Simen Skjønsberg- burton, Stockholm 1968, s. 226. - Helge Vold (red.), Forfatternes litteraturhistorie, 80 Merete Mazzarella-Johannes Salminen-Ingmar band 1, Oslo 1980, s. 7. Svedberg-Sven Willner, »Inledning», i Merete 56 Bjarte Birkeland, »Eit nytt diktarspråk: ekspresjo­ Mazzarella-Johannes Salminen-Ingmar Sved­ nisme», i Beyer 1975, band 4, s. 639-644. berg-Sven Willner (red.), Författare om författare. 24 57 Tore Stuberg, »Kulturkjendis i klasse B», Dagbla­ finlandssvenska författarporträtt, Stockholm 1981, s. det 19.1.1981. 5. 58 Willy Dahl, Norges litteratur, vol. 1, Oslo 1981, s. 81 Thomas Warburton, Åttio år finlandssvensk littera­ 51-53. tur, Stockholm 1984, s. 197, s. 212 f, s. 222 f, s. 234. 59 Willy Dahl, Norges litteratur, vol. 2, Oslo 1984, s. 82 Ibid., s. 95 not, s. 419. Jfr även Roger Holmström, 51 f, s. 139. Karakteristik och värdering. Studier i finlandssvensk 60 Dahl, vol. 1, s. 318, s. 320f, s. 260. litteraturkritik 1916-1929 (ak. avh.), Åbo 1988, s. 61 Dahl, vol. 2, s. 123. 10-13, där de historiska översikternas knapphändiga 62 Willy Dahl, I kiosken og på skjermen, Oslo 1973, s. behandling av essän och dagskritiken understryks. 8; dens. »Dårlig» lesning under parafinlampen, Oslo 83 Mogens Brøndsted, »Dansk og nordisk litteratur­ 1974, s. 13-15. historie», i Povl Johs. Jensen (red.), Københavns uni­ 63 Willy Dahl, Stil og struktur, 3:e rev. uppl., Oslo- versitet 1479-1979, band IX, Det filosofiske Fakultet -Bergen-Tromsø 1975, s. 9. 2. del, København 1979, s. 11, s. 26. 64 Dahl, vol. 1, s. 37 ff, s. 174 ff, s. 181 ff. Jfr även 84 Ibid., s. 10, s. 23-27. Petersen citerad efter Brønds­ t. ex. s. 270 ff, där 80-talets moderna, realistiska berät­ ted, s. 24. tarteknik forbinds med författarnas nya roll. De 85 Ibid., s. 55. Vilhelm Andersen, Illustreret dansk Litteraturhistoriens predikament speglat i nyare nordiska handböcker 87

Litteraturhistorie, band 3, Kjøbenhavn 1924, s. 3. 97 Billeskov Jansen, i Traustedt 1976, band 1, bl. a. s. 86 Oluf Friis, Den danske Litteraturs Historie, Band 63-65 (medicin), s. 228-231 (teologi och juridik), s. 1, København 1945, s. 11 f. 107-109, s. 125-128, s. 255-265, s. 274-276, s. 87 Mette Winge, »Danske litteraturhistorier udgivet 503-505 (latindiktning), s. 231-255 (historia, astro­ 1950-1972», i Danske Studier 1973, København nomi, astrologi), s. 386-406 (Worm, Borch, Rømer, 1973, s. 134. Stensen), s. 435-441 (topografi). 88 Mogens Brøndsted-Sven Møller Kristensen, Dan­ 98 Uffe Andreasen, »Mathilde Fibiger: ’Vort Kjøn marks Litteratur, vol. 1, Gyldendals Uglebøger, Kø­ existerer ikke endnu’», »Hjemstavn og skolelærere», benhavn 1966, s. 7. »En kvindelitteratur», »Åndsliv og folkelighed» och 89 Brøndsted 1979, s. 78. »Den folkelige vise», i Traustedt 1976, band 3, s. 90 Osignerat »Forord» i P. H. Traustedt (red.), Dansk 432-435, s. 512-515, s. 436-438, s. 496-502, s. Litteratur Historie, band 1, København 1964, s. 4. 491-496. (Hänvisningarna till denna översikts fyra delar sker i 99 Torben Brostrøm, »Triviallitteratur» och »Køns­ det följande under beteckningen »Traustedt» politisk litteratur» samt Jens Kistrup »Optakt til en 1964-1966). kvinde-dramatik» och »Teatrets politisering og radi­ 91 F. J. Billeskov Jansen, »Ewald i Selvbiografiens kalisering», i Trau-stedt 1977, band 6, s. 196-200, s. Spejl», i Traustedt 1964, band 1, s. 439. 270-274, s. 386 (med ett femtontal följande sidor om 92 Peter P. Rohde, »Søren Kierkegaard» och »Kierke- enskilda kvinnliga skribenter), s. 425-428. - Osigner­ gaards menneskeforagt», i Traustedt 1965, band 2, s. at »Forord» i Traustedt 1976, band 1, s. 5. 609-638, s. 653-659. Billeskov Jansen, »Holbergs ko­ 100 Per Stig Møller, »Derfra vor verden går. Eftersk­ medier», »Teaterrejsen» och »Peder Rosenstand-Go- rift», i Per Stig Møller (red.), Forfatternes Forfatter­ iske grundlægger en teaterkritik», i Traustedt 1964, historie, København 1980, s. 171-173. band 1, s. 291-303, s. 473-480. 101 Poul Houe, »Fra Dansk Litteratur Historie til pe­ 93 Billeskov Jansen, »Charlotta Dorothea Biehls riodelæsning i dansk. En forskningsoversigt», i Sam­ oversætterbedrift», i Traustedt 1964, band 1, s. laren 1979, tryckt 1980, s. 228. 461-463. Oluf Friis, »Roman og novelle», i Traustedt 102 Brostrøm, »Litteratur og samfund», i Traustedt 1965, band 2, s. 377-380. 1977, band 5, s. 16. 94 Billeskov Jansen, »Ambrosius Stub» och »Epistler­ 103 Finn Hauberg Mortensen, »Projekt dansk littera­ ne», i Traustedt 1964, band 1, s. 344, s. 368. Gustav turhistorie, en præsentation», i Tidskrift för litteratur­ Albeck, »Isolation og kulturkreds», »Karlevi-stenens vetenskap, nr. 1 1981, s. 44-47. perspektiver» och »Anders Arrebo», i Traustedt 104 Lars Lönnroth, »Den oldnordiske kultur ca. 1964, band 1, s. 12, s. 32, s. 208-215. Jfr. f. 5. om 800-1200», i Dansk litteraturhistorie, band 1, Køben­ Karlevistenen Sven B. F. Jansson, »Forntidens litte­ havn 1984, s. 13-112. (Hänvisningarna till denna ratur», i E. N. Tigerstedt (red.), Ny illustrerad svensk översikts åtta delar sker i det följande under beteck­ litteraturhistoria, band 1, 2:a bearbetade uppl., Stock­ ningen »DL» 1983-1985). holm 1967, s. 14 f. 105 Johan Fjord Jensen-Morten Møller-Toni Niel­ 95 Torbjörn Nilsson, »Från runorna till Rifbjerg», sen-Jørgen Stigel, »Patriotismens tid», i DL, band 4, SDS 15.1.1967. Leif Leifer, »Motviljans inspiration», København 1983, s. 28. GHT 20.12.1966. 106 Jens Hougaard, »Tendens og komik i Holbergs 96 Billeskov Jansen, »Skabelsens epos» och »Er rune­ komedier», i DL, band 3, København 1983, s. 473. skriften opstået i Danmark?», i P. H. Traustedt (red.), 107 Mogens Brøndsted, »Dänische Literaturge- Dansk Litteratur Historie, band 1, 2:a rev. uppl., Kø­ schichtsschreibung», i Bien-Sokoll, s. 37-40. benhavn 1976, s. 349, s. 15-18. (Hänvisningarna till denna översikts sex delar sker i det följande under beteckningen »Traustedt» 1976-1977).