Konsten Att Berätta För Barn Barn
Total Page：16
File Type：pdf, Size：1020Kb
KONSTEN ATT CENTRUM FÖR BERÄTTA FÖR BARN FORS KNTN BARN 26 Barnboken KONSTEN ATT BERÄTTA FÖR BARN Till minne av Ingvar Backsenius vår vän och bokproducent under många år Redaktör för skriftserien: professor Gunnar Berefelt I redaktionen: Anne Banér Omslagsbild: Jenny Nyström: första Saga-häftet © 1996 Centrum för barnkulturforskning vid Stockholms universitet. Formgivning: JINAB, Stockholm Fotosättning: JINAB, Stockholm Tryckt hos Tryckeri AB Primo, Oskarshamn 1996 ISBN 91-971741-8-1 ISSN 0280-6061 Innehåll Förord................................................................................................... 5 Ulf Boethius Barnlitteratur och vuxenlitteratur..................................................... 7 Maria Nikolajeva Barnlitteratur - en berättelse om konsten att växa upp.................. 23 Karl Lindqvist Sucken och smällen - författaren, texten och den unga läsaren ... 39 Astrid Surmatz Att översätta berättandet ..................................................................... 39 Kristin Hallberg Pedagogik som poetik. Den moderna småbarnslitteraturens berättande .............................. 83 Boel Westin Sagan som skrift - exemplet Strindberg ............................................ 105 Lena Kåreland 40-talsmodernismen och barnboken - vad har de gemensamt? ... 121 Barbro Schaffer Att förtydliga det absurda. - Ett nedslag i 1940-talets bilderböcker 135 Andrew Casson Humor, tabu och det groteska i barnlitteraturen .............................. 151 Inger Nilsson Lennart Hellsings versberättande ....................................................... 169 Eva Margareta Löfgren Den gotiska barndeckaren — ett sätt att läsa femböcker.................. 187 Agneta Rehal Som i en sorgeprocess — några nedslag i Tove Janssons muminsvit med Melanie Klein och D W Winnicott .......................209 Eva Heggestad Drömmen om det goda samhället - Anne Vildkatt, Kulla-Gulla och fröknarna von Pahlen .................. 231 Ulf Boéthius En modernistisk flygbok. Harald Victorins Örnungen.....................245 Sonja Svensson Dödspolare, skuggmän och förlorade fäder. Idyllfobin i ungdomsboken ................................................................ 263 Förord Som ”öppna föreläsningar” annonserade Centrum för barnkulturforsk ning vid Stockholms universitet sitt symposium 15-17 maj 1995. Temat var enkelt formulerat: konsten att berätta för barn. Chosefrihet och klarspråk tycks mig utmärkande för denna institu tion, liksom dess förmåga att definiera och i bruksvänliga skrifter pre sentera forskning om barnkulturens viktiga ämnen. Skriftlistan på den här volymens omslag är imponerande och vittnar om fruktbara sam arbeten med ett brett spektrum ämnesföreträdare. Den slitna frasen ”med barnet i centrum ” har här dubbel relevans, samtidigt som veten skapen fått sitt. Ofta nog har föreläsarna rapporterat från forskningens frontlinjer. Genom antologier om modern barnlitterär teori (nr 19) och samtida tendenser i barnlitteraturforskningen (24) har mitt eget område fått rena vitamintillskott. Och ytterligare näring gav alltså den här dokumentera de konferensen. Ämnesvalet var synnerligen välkommet, vilket också del tagarantalet vittnade om. Det är inte bara den svenska barnboksforskningen som hittills ägnat mer intresse åt barnböckernas innehåll än deras text- och bildmässiga formspråk. Vi har försvarat oss med att en ung vetenskap måste inven tera och prioritera, men ensidigheten (som min egen forskning i san ningens namn bidragit till) blir i längden ohållbar och avspeglas även i den mer vardagliga hanteringen av barnböckerna. En intensifierad forskning i barnlitteraturens estetik kommer att ge spännande resultat som också kan stimulera kritiker och förmedlare att gå djupare in i materialet. Centrum för barnkulturforskning har redan bidragit till den utvecklingen. Sonja Svensson Ulf Boethius Barnlitteratur och vuxenlitteratur Som katten kring het gröt kretsar barnlitteraturforskningen kring frågan om barnlitteraturens egenart. Skiljer sig barnlitteraturen från vuxen litteraturen och i så fall på vilket sätt? Somliga forskare är benägna att förneka en särart eller vill i varje fall tona ner skillnaden. Här vill man helst studera barnlitteraturen precis på samma sätt som man studerar all annan skönlitteratur. Bakom denna hållning skymtar ofta en rädsla för att barnlitteraturforskningen annars skulle få en lägre status än den övriga litteraturforskningen. Att göra barnlitteraturen till en litterär genre bland andra blir ett sätt att ge den högre värde. Andra hävdar att barnlitteraturen har en särart. Vissa forskare anser rent av att inte bara frågeställningarna därför måste bli speciella utan också de teorier och metoder som man använder. Utgångspunkten är förstås att det ofrånkomligen handlar om en litteratur som är skriven av vuxna men riktar sig till barn. Länge diskuterade man särarten som en adaptationsfråga: man undersökte på vilket sätt texterna anpassade sig efter de tilltänkta läsarna. Numera behandlar man problemet på ett modernare och mera litteraturvetenskapligt sätt: man talar om barn böckernas inbyggda läsare eller om deras specifika tilltal (Edström 1992 s 14). Men man har också börjat ställa maktfrågorna i centrum. Medan man tidigare använde termen indoktrinering talar man idag om kolonisering. Barnlitteraturen har, menar somliga, fungerat som ett instrument för att disciplinera barnen eller som ett redskap för att att ge dem den bild av sig själva som de vuxna finner lämplig. Särarten skulle ligga just i detta: att det är fråga om en litteratur där de vuxna genom att utnyttja barnet kan föra fram egna mer eller mindre diskutabla ideal och värderingar. Det är bland annat kring dessa olika ståndpunkter och synsätt som det följande kommer att kretsa. Men det kommer inte bara att handla om barnlitteraturens omdiskuterade egenart. Lika mycket står en annan därmed nära sammanhängande fråga i fokus: relationen mellan barn litteratur och vuxenlitteratur i ett historiskt perspektiv. Obestridligen växte barnlitteraturen från början fram som ett pedago giskt redskap. I det äldre samhället fungerade barnböckerna uteslutande som hjälpmedel i barnens uppfostran. Men paradoxalt nog var denna pedagogiska ambition ingenting specifikt för barnlitteraturen. Under denna tid ville ju nästan alla böcker uppfostra eller förmedla nyttiga lärdomar av det ena eller det andra slaget. Begreppet skönlitteratur exis terade ännu inte. Vårt moderna litteraturbegrepp slog inte igenom på allvar förrän under 1800-talet (Bennich-Björkman 1970). Gränsen mellan barnlitteratur och vuxenlitteratur var därför svår att dra. Till detta bidrog också en annan sak. Även de allra flesta vuxna mycket ovana läsare. Även om folkets majoritet genom husförhörenlärde sig att långsamt stava sig igenom katekesen var inte ens adelsmännen särskilt duktiga att läsa. Därför begagnades böcker som vände sig till barn eller ungdomar säkert ofta också av läsovana vuxna - samtidigt som lättlästa vuxenböcker, särskilt av det underhållande slaget, fungerade som barnlitteratur. Skillingtryck och folkböcker hade en stor ungdomlig publik. En av orsakerna till att en barnlitteratur i modern mening växte fram på 1700- talet tycks just ha varit att man ville ge barnen något bättre att läsa än dessa alster, som uppfostrarna fann både olämpliga och farliga (Shavit 1986 s 165). De nya barnböckerna ville vara både belärande och under hållande. Samtidigt känner vi bakom detta igen upplysningens berömda paroll: utile dulci, förena det nyttiga med det nöjsamma. Vuxenlitteratu ren förändrades således i samma riktning. Många äldre texter riktade sig uppenbarligen till både barn och vuxna - eller i varje fall till ungdomar och vuxna. Några av våra klassiker har egentligen sina rötter i litteraturen för barn och ungdomar fastän vi är vana vid att uppfatta dem som enbart vuxenlitteratur. Bakom Stiern- hielms berömda dikt Hercules (1658) skymtar vi sålunda en av den äldre världsliga barnlitteraturens huvudgenrer: böcker om mönsterbildande gestalter, s k plutarker. Hercules är egentligen en ungdomsbok. Den riktar sig till unga adelsmän och har en adelsyngling som huvudperson. Karak teristiskt nog försöker Fru Lusta locka hjälten med just de lättfärdiga folkböcker som ungdomens fostrare vid denna tid börjat gå till angrepp mot. En annan viktig barnlitterär genre var föräldraråden. Till den hör vid närmare påseende Anna Maria Lenngrens lika klassiska dikt ”Några ord till min kära dotter ”. Båda de här exemplen visar hur oklara gränserna var mellan barnlitteratur och vuxenlitteratur i det äldre svenska samhället. Men så var det också fråga om en tid där man ännu nätt och jämt hade börjat uppfatta barndomen som en särskild period i individens utveck- ling. Det är först under1800-talet som barndomen får tydliga konturer i Sverige - den var nära förbunden med kapitalismens utveckling och den tilltagande industrialiseringen. Det är nu som den moderna barnlittera turen får sitt egentliga genombrott. Under seklets andra hälft växte det också fram en särskild ungdomslitteratur som snabbt differentierades i pojk- och flickböcker. Detta var en följd av att det inom medelklassen växte fram ett behov av att också konstruera en ungdomsperiod - ett nytt, betydelsefullt livsavsnitt mellan barndomen och vuxenlivet. Men barn- och ungdomslitteraturens framväxt hade också att göra med bok marknadens starka expansion och den differentiering som den ökade utgivningen drev fram. Utvecklingen förstärktes av en förändrad syn på litteraturen. När det estetiska under romantiken började