Saga Och Sed Utkom Med Sitt Första Nummer 1932, Samma År Som Akademien Grundades
Total Page：16
File Type：pdf, Size：1020Kb
Saga och sed utkom med sitt första nummer 1932, samma år som Akademien grundades. I årsboken publiceras artiklar som hänför sig till området svensk folkkultur, begreppet taget Saga och Sed i vid mening. Artiklarna utgörs till stor del av föredrag som hållits vid Akademiens sammanträden men också av andra Saga och Sed 2011 bidrag som faller inom det forskningsfält som Akademien har KUNGL. GUSTAV ADOLFS att värna om. Som fasta punkter ingår preses hälsningsord vid AKADEMIENS ÅRSBOK högtidssammanträdet 6 november liksom hans vid samma tillfälle framförda minnesord över de ledamöter som avlidit 2011 under det gångna året, sekreterarens verksamhetsberättelse samt en förteckning över Akademiens ledamöter. ANNALES ACADEMIAE REGIAE GUSTAVI ADOLPHI Distribution: Swedish Science Press Box 118, SE-751 04 Uppsala E-post: [email protected] ISSN 0586-5360 Akademiens ledamöter 1 Saga och Sed KUNGL. GUSTAV ADOLFS AKADEMIENS ÅRSBOK 2011 UTGIVEN AV MAJ REINHAMMAR ANNALES ACADEMIAE REGIAE GUSTAVI ADOLPHI 2 Akademiens ledamöter ISSN 0586-5360 Textgruppen i Uppsala AB 2012 Akademiens ledamöter 3 Innehåll Akademiens högtidssammanträde den 6 november 2011. Hälsningsord av Preses . 5 Lennart Elmevik: Minnesord den 6 november 2011 . 9 Ann-Mari Häggman: En åboländsk balladsångerska och forskningen . 19 Iréne Flygare: Mellan stjärnedikt, familjegräl och politik. En reflek- terande bonde och hans dagbok på 1840- och 1850-talets upp- ländska landsbygd . 29 Anna Williams: Läsning för folket? Agnes von Krusenstjerna och trettiotalets ordstrid . 47 Annika Nordström: Allsångshäften i stencil och fotostat – en nygam- mal historia . 61 Anders Kaliff: Goter och goticism – ett europeiskt fenomen . 77 Lars-Eric Jönsson: En känsla av ensamhet . 95 Dieter Strauch: Gab es ein mittelalterliches Ölandslag? . 113 Staffan Fridell och Veturli+i Óskarsson: Till tolkningen av Oklunda- inskriften . 137 Mats Rydén och Hans Helander: Ett brev av skolgossen Per Daniel Atterbom 1799 . 151 Sekreterarens verksamhetsberättelse 2011 . 159 Akademiens ledamöter . 171 4 Akademiens ledamöter Hälsningsord 5 Akademiens högtidssamman- träde 6 november 2011 HÄLSNINGSORD AV PRESES Jag förklarar Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkulturs hög- tidssammanträde 2011 öppnat. Vid förra årets högtidssammanträde tog jag mig friheten att uttala min åsikt i en forskningspolitisk fråga, nämligen den om fördelningen av forsk- ningsutrymme på olika kategorier av lärare inom den svenska högskolan. Jag har inte fått motta någon kritik för detta – åtminstone ingen som riktats direkt till mig – men däremot ett par uppmuntrande tillrop från personer vil- kas klokhet och goda omdöme jag alltid har hållit högt. Det är, menade de, fullt legitimt för att inte säga önskvärt att företrädare för svenska vetenskap- liga akademier i officiella sammanhang torgför sin uppfattning i frågor som rör svensk utbildning och forskning. Jag fortsätter därför i dag på den linjen. I fjol tog jag avstamp i de långtgående men välgrundade förslag till åtgär- der för att förbättra kvaliteten på svensk högre utbildning och, framför allt, forskning som Uppsala universitets förre rektor och hedersledamoten av vår akademi, professor Bo Sundqvist, gav uttryck för i sin sommaren 2010 pub- licerade bok Svenska universitet – lärdomsborgar eller politiska instrument. Han menar bl.a. att forskningsresurserna sprids ut på alltför många univer- sitetslärare och pläderar för att de som har de bästa förutsättningarna att prestera vetenskapliga resultat av hög kvalitet skall få större möjligheter till forskning. Enligt högskolelagen skall all utbildning inom högskolan vila på veten- skaplig eller konstnärlig grund samt beprövad erfarenhet. Detta stadgande, som måste betecknas som närmast axiomatiskt, skall naturligtvis i all enkel- het förstås så att den kurslitteratur som används skall vara aktuell och rele- vant och inte ha sakliga eller metodiska fel och brister som gör den olämplig att sätta i händerna på lärare och studenter – och att, i extremfallet, lärare inte skall kunna sprida irrläror. Den tolkning av det nämnda stadgandet i högskolelagen som universitets- lärarnas fackliga organisation Sveriges universitetslärarförbund (SULF) gör är den att alla lärare inom högskolan måste vara aktiva forskare för att de studerande skall få en utbildning som uppfyller högskolelagens krav. Till denna uppfattning kan jag inte ansluta mig. Jag kan beklaga detta av ett 6 Lennart Elmevik högst personligt skäl, givetvis helt ovidkommande i sammanhanget, nämli- gen att jag därigenom kommer på kollisionskurs med en vid mitten av 1980- talet tillkommen organisation som jag som dåvarande ordförande i Sveriges professorers förening och 1:e vice ordförande i SULF:s föregångare Univer- sitetslärarförbundet (ULF) var en tillskyndare av och som jag ledde under några konsolideringsår. I sak kan jag när det gäller tolkningen av den ak- tuella punkten i högskolelagen inte karakterisera SULF:s ståndpunkt som annat än en av förbundet omhuldad och underblåst myt. SULF lever tydligen i tron att om man trummar tillräckligt hårt och länge för en åsikt, ett slags »droppen urholkar stenen»-strategi, så kommer den att uppfattas som riktig och sann och få allmän uppslutning. Förbundet fortsät- ter nämligen att med näbbar och klor försvara sin ståndpunkt. När en doktorand i tyska vid Uppsala universitet i en debattartikel tidigare i år i förbundets tidning Universitetsläraren med rubriken »Alla kan inte vara professorer» uttalade att ett universitetslektorat »måste för undervis- ningens skull få vara den befattning den var avsedd för, det vill säga en forskningsanknuten men främst undervisande tjänst som är möjlig att få re- lativt snart efter disputation», svarade SULF:s förbundsdirektör omgående så här: »Om akademisk utbildning ska vara värd namnet måste den vara forskningsanknuten. Det innebär att alla universitetslärare måste vara veten- skapligt aktiva och disputerade universitetslärare forska.» (Vän av ordning kan ju fråga sig vari skillnaden mellan att vara vetenskapligt aktiv och att forska skulle bestå.) Vid ett tillfälle under Almedalsveckan i Visby i somras yttrade SULF:s ordförande bl.a. detta (min källa är Universitetsläraren): »Som universitets- lärare vill jag kunna förmedla aktuell kunskap och då måste jag vara veten- skapligt aktiv. En forskningsorienterad undervisning ger studenterna kun- skaper som gör dem anställningsbara i ett snabbt föränderligt samhälle. De får kunskaper som håller över tid och möjliggör alla innovationer som vi hör så mycket talas om i dessa dagar […].» Det är vackra ord, men ord av slag- ordskaraktär. Det är närmast befängt att tro att det inte skulle vara möjligt för en disputerad universitetslärare att åstadkomma en forskningsbaserad undervisning värd namnet utan att själv efter doktorsexamen dra sitt strå till forskningsstacken. Det borde även de för en fortsatt akademisk forskarbana sämst rustade doktorerna – som kanske i vissa fall är duktiga pedagoger – kunna klara av. Föga överraskande klargjorde vid samma tillfälle statssekre- teraren i Utbildningsdepartementet att SULF:s krav att alla forskarutbildade universitetslärare också skall bedriva egen forskning är orealistiskt. Studen- ternas representant i debatten, vice ordföranden i Sveriges förenade student- kårer, instämde av referatet i Universitetsläraren att döma med SULF-ord- föranden men poängterade också att det är viktigt att lärarna »ges möjlighet att hålla sig a jour med det aktuella forskningsläget» och att de »även behö- ver högskolepedagogisk kompetens». Vid den debatt jag här refererar till fick också en representant för univer- Hälsningsord 7 sitetens främsta företrädare göra sin röst hörd, rektorn för Göteborgs univer- sitet. Kravet att högskoleutbildningarna skall vila på vetenskaplig grund be- höver, sade hon, »kanske inte nödvändigtvis [uppfyllas] genom att varje en- skild lärare forskar», något som hon ansåg vara orealistiskt. Ett alternativ för en lärare kunde vara, menade hon, att »knyta an till en aktiv forskningsgrupp och ta del av de senaste forskningsrönen inom sitt forskningsområde via se- minarier och viss handledning för att hela tiden hålla sig uppdaterad». Det finns dock tecken på att SULF trots allt är på väg att ompröva sin ri- gida inställning i den här diskuterade frågan. Vid en universitetslärarstäm- ma i Stockholm om en dryg vecka skall som det heter i programmet »viktiga professionsfrågor» diskuteras. Hit hör bl.a. begreppet forskningsanknyt- ning, som nu betecknas som »ett vitt begrepp». Det kan, sägs det, bl.a. »åsyfta just sambandet mellan forskning och utbildning». SULF har haft framgång med sitt proklamerade krav på att i varje under- visningstjänst med doktorsexamen som behörighetskrav skall innehålla egen forskning; för Uppsala universitet gäller siffran 20 %. Det skulle vara intressant att veta vad som ackumulerat under en viss tidsperiod kommit ut i form av redovisningsbara forskningsresultat av detta inslag i en universi- tetslektors oftast ansträngande undervisningssituation. Jag är rädd för att en granskning härav – om nu en sådan över huvud taget skulle vara möjlig att genomföra eftersom det inte förefaller finnas några anspråk på redovisning av utförd forskning – skulle ge ett nedslående resultat, ett konstaterande att de 20 procenten forskningstid till stora delar eller inte alls kunnat utnyttjas till det ändamål denna tid var avsedd för. Härtill skall läggas, föreställer jag mig, den inte negligerbara negativa effekten av den frustration som de en- skilda lektorerna måste känna över att inte lyckas kombinera sin undervis-