Släktföreningen von Krusenstierna

Släktbrev Nr 27

2013 Släktföreningen Släktbrev nr 27 von Krusenstierna 2013

Skövde, 9 januari 2014

God fortsättning på det nya året och välkommen till årets släktbrev, som ”redakt- ionen” (dvs. styrelsen) hoppas att Du skall finna läsvärt. Inledningsvis tecknas minnesord över några av våra anförvanter, som lämnade oss under 2013. Därefter kommer en artikel om den internationella släktträffen i Karlskrona, vilken i huvudsak är samma artikel, som några av er kanske hunnit läsa i höstens Arte et Marte, meddelanden från Riddarhuset. Sedan följer ett antal artiklar under rubriken Släkthistoria. Först det föredrag om de två adopterade ättegrenarnas tillblivelse, som undertecknade höll under släktträf- fen. Denna nya ”forskning” bedöms ha ett allmänt släkthistoriskt värde även för de som inte deltog i släktträffen. Under 2013 utkom ytterligare en bok om författarinnan Agnes von Krusenstjerna, vilket föranlett redaktionen att åter skriva en artikel om henne – en av släktens portalfigurer. År 2013 var det 300 år sedan slaget vid Pälkäne, vilket slag som bekant kom att få en avgörande roll för släktens historia därefter. En forskaruppsats om slaget utkom 2013, vilken refereras i en artikel. Under rubriken Noterat Om och Av släkten finns några ytterligare artiklar ”om släkten”. Vi ser här gärna fler bidrag/notiser ”av släkten”. Släktbrevet avslutas som vanligt med Föreningsangelägenheter, där vi rapporterar om styrelsens verksamhet under år 2013 avseende Hemsidan, Släktarkivet, Kru- senstiernska Gården, Ekonomi och Medlemsläge. I år bifogas inget Medlemsregister, eftersom det inte rymts inom ramen för max an- tal sidor/blad för att hamn inom 100 g och endast dubbelt porto. Aktuellt medlems- register kommer dock att finnas på hemsidan. Sist men inte minst vill jag som ordförande tacka mina styrelsekollegor, Äldrerådet och övriga funktionärer i släktföreningen för era insatser under året, särskilt avse- ende släktträffen. Utan era frivilliga insatser och ert engagemang blir det ingen verksamhet i Släktföreningen och släktträffen hade heller inte blivit så (omvittnat) lyckad.

Ordförande – GLÖM INTE - MEDLEMSANMÄLAN för 2014 senast den 1 mars 2014 (se bifogad bilaga)

- 2 - Släktföreningen Släktbrev nr 27 von Krusenstierna 2013

Till minne Ulla Pehrsson, född von Krusenstierna Ulla föddes den 28 januari 1916 som äldsta dotter i en syskonskara om sju syskon till majoren Philip von Krusenstierna och hans hustru Eva, född Staël von Holstein. Ulla tog sin lärarexamen 1941 vid Folkskoleseminariet i Stockholm. I februari 1942 flyt- tade hon till Lenhovda för att arbeta som lärare. På skolan fanns två småskolelära- rinnor och fem manliga folkskollärare, en av dem var Åke Pehrsson, Ullas blivande man. De förlovade sig julen 1942 och gifte sig 1943 i Gustav Wasa kyrka i Stockholm. Ullas far var en av släktens stora genealoger. Han svarade bl.a. för släkten von Kru- senstiernas bearbetning i Elgenstiernas Den introducerade svenska adelns ättartavlor (1926-1935) och grundade det, som sedermera skulle komma att bli det Krusensti- ernska släktarkivet. Detta arkiv skänktes till Kalmar läns museum 1982. När museet fick nya lokaler i Ångkvarnen kunde arkivet flyttas dit. Alltsedan dess var Ulla en flitig besökare i arkivet. Ulla hade ett otroligt minne och stora kunskaper om sina släktingar. Hon deltog med glädje i de utställningar som visades i Krusenstiernska salongen på museet. Ulla följde sannerligen i sin fars fotspår. För Släkten och Släktföreningen von Kru- senstierna kommer Ulla Pehrsson alltid att bli ihågkommen för sina ovärderliga in- satser då det gäller förvaltandet och bevarandet av det släktarkiv, som hennes far hade samlat under sin livstid; för släktens genealogiska utforskning – också i sin fars fotspår - för att ha bidragit till släktens regelbundna möten och slutligen och för att ha lagt grunden för Släktföreningens bildande. Hennes gärningar kan inte uttryckas annat än som ett fantastiskt livsverk, vars värde inte kan uttryckas i några få ord, men ända måste hedras i denna korta exposé. Först Arkivet: Efter moderns död 1957 kom släktarkivet, som då ägdes gemensamt av de 7 efterlevande barnen, att deponeras på Ågesta Gård hos sonen Bo, som väl ha bäst plats. Ulla var det syskon, som därefter oftast kom på s.k. ”Arkivbesök” på Ågesta. 1982 skänkte, som nämnts, släktarkivets ägare, grundaren Philip v K’s barn och i vissa fall barnbarn, arkivet i sin helhet till Kalmar Läns Museum. De praktiska förbe- redelserna hade till största del genomförts av Ulla och brodern Bo. Ulla deltog själv i flytten från Ågesta våren 1991. Bo fick tyvärr inte uppleva den. Ullas roll i Arkivets etablering och utveckling därefter kan inte överskattas. Varje år tillbringade hon flera veckor i Arkivet, borträknat alla de dagar under sommarvistel- serna i sitt Snickarboden i Djupvik på Öland, då hon åkte de 12 milen tur och retur för sina dagsbesök. Självfallet stod hon – tillsammans med dottern Cecilia – som vär- dinna vid Släktföreningens årliga Arkivdag i månadsskifte juli/augusti. Äventyret då hon blev inlåst i Arkivets mörka valv när museet stängde är välkänd inom släkten. Vem som helst skulle ha blivit skräckslagen – men inte Ulla. I beck- mörkret letad honom upp telefonen, knappade mer eller mindre på måfå telefon- nummer och efter flera försök – efter att bl.a. blivit avvisad av en som inte trodde henne – fram till en person, som dock gjorde det och kunde larma museets personal.

- 3 - Släktföreningen Släktbrev nr 27 von Krusenstierna 2013

Släktmötena: Under 1960-talet ”återupptogs” kontakterna med släktens balttyska gren och vid det första släktmötet i Wiesbaden 1964 deltog Ulla och äldsta brodern Philip. Släktmöten följde sedan i princip vart 4:e år, i början med våra balttyska an- förvanter som värdar, och Ulla deltog i de flesta, kanske t.o.m. alla. 1985 var för första gången den svenska släktgrenen värd för det första riktigt stora internationella släktmötet i Sverige – Kastlösa på Öland - med nästan 150 släktingar från sju nationer. Detta var före släktföreningens bildande och arrangörer var i första hand Ulla och brodern Bo. Åtta år senare var den svenska grenen åter värd, även nu i Kastlösa, men nu med Släktföreningen som arrangör. Ulla hade då genom sin genealogiska forskning hittat och tillskrivet hittills okända anförvanter i USA, varav 22 st. deltog för första gången. Många av dem har sedan dess varit regelbundna deltagare i våra internationella släktmöten. Vid varje släktmöte svarade Ulla, med benägen hjälp av fr.a. dottern Cecilia, för en släktutställning med material lånat från släktarkivet. I maj 2013 deltog Ulla, som släktens GRAND OLD LADY i släktens 4:e stora internat- ionella släktträff i Sverige (Karlskrona). Sedan 1964 har det avhållits tolv (12) släktmöten i Sverige och åtta i Tyskland - Ulla var nog med på alla. Släktföreningen: 1987 gick, vad vi förstår, hennes och brodern Bos dröm i uppfyl- lelse, då Släktföreningen von Krusenstierna bildades. Grunderna hade lagts genom det internationella släktmötet i Kastlösa 1985. Genom släktföreningens bildande fanns nu förutsättningarna för regelbundna släktmöten, både egna svenska och in- ternationella, men också för Släktarkivets bevarande och det genealogiska arbetets fortsättning. Dessutom påbörjades en överlämning av arv och ansvar till den yngre generationen. I likhet med våra balttyska anförvanter skapades det ett s.k. Äldreråd till stöd för den ”unga” styrelsen, i vilket Ulla var självskriven. Vid släktmötet 2003 utsågs Ulla Pehrsson med acklamation till Släktföreningens första Hedersmedlem för som det hette ”…sina imponerande kunskaper, sitt upp- offrande, ovärderliga och till synes aldrig sinande engagemang och sina insatser för släkten von Krusenstierna och Släktföreningen von Krusenstierna.” Genealogin. Förutom allt ovan nämnt kan slutligen hennes insatser för släktens ge- nealogiska forskning inte nog värderas. I ett svagt ögonblick kallade undertecknad (ordföranden) en gång (sin faster) Ulla för Släktens Orakel med tanke på hennes ovärderliga och otroliga kunskap om släktens personer och deras livsöden. Jag hoppas och tror att hon tyckte om den benämning- en. Ulla var särskilt intresserad av kvinnorna i släkten och utforskade verkligen dess spinnsida och hittade flera hittills okända släktingar och anförvanter i flera generat- ioner bakåt. När Släktforskarförbundet för ett antal år sedan skulle ge ut kompletteringsband till Elgenstiernas ”Den svenska introducerade adelns ättartavlor” från 1926-1936, var det

- 4 - Släktföreningen Släktbrev nr 27 von Krusenstierna 2013

Ulla som med sin sakkunskap och kunskap om Släktarkivet hjälpte släktföreningen med underlaget avseende ätten von Krusenstierna. Det är med sorg i sinnet som vi konstaterar att en epok av kunskap och lärdom har försvunnit ifrån oss. Barbro Johnsson, fil. dr., 1.antikvrie, Kalmar läns museum Otto von Krusenstierna, ordförande

Brigitte Karlsson, född Grünerwald Brigitte föddes den 20 maj 1942 i Kalisch, Polen som femte av sju barn till Georg Grünerwald och Karen (född von Krusenstierna) Grünerwald. Efter flykten från Polen tillbringade familjen två år i Talheim, Tyskland och kom 1947 till Sverige. Brigitte var en livlig och glad flicka och hade trots svåra tider en fin barndom tillsammans med sina syskon. Efter avslutad skolgång i Norrköping be- sökte Brigitte en hushållsskola i södra Tyskland och tillbaka i Sverige gick hon två år på Folkhögskola med mål att utbilda sig till arbetsterapeut. Hennes planer ändrade sig då Brigitte lärde känna Göran. De gifte sig 1964, bildade familj och fick tre barn; Mats, Ingela och Jens. Familjen flyttade efter flera uppehålls- orter i Sverige först till Norge och därefter till Albaum/Olpe i Tyskland för några år. Tillbaka i Sverige startade de en egen firma i vilken Brigitte arbetade till kort före sin död. Mycket tid tillbringade Brigitte och Göran på resor i sin älskade husbil med vilken de besökte många intressanta platser som de kunde utforska både i Sverige och Europa Brigitte var en mycket hjälpsam och positiv person, som alltid ställde upp för andra. Hon var mycket praktiskt lagd och hade säkert blivit en bra arbetsterapeut. Nämnas kan hennes utomordentligt konstnärligt utformade stickade verk, speciellt jumprar med norska motiv som hon gärna skänkte till familjemedlemmarna. Hon älskade och månade om sin familj och var för dem den säkra stabila medelpunkten. Hon tyckte även om umgänget med sina vänner med vilka hon gärna besökte konserter och tea- ter föreställningar. 2007 insjuknade Brigitte i cancer. Trots många operationer och tidvis svåra smärtor förblev hon med allt sitt lidande en positiv person. Hon sökte och fann utvägar som

- 5 - Släktföreningen Släktbrev nr 27 von Krusenstierna 2013 gjorde det möjligt att vara närvarande och kunna umgås med familj, vänner och spe- ciellt med sina älskade barnbarn så länge som möjligt. Med sina syskon hade Brigitte många fina barndomsminnen och starka band och det är svårt att förstå att hon är den första i vår syskonskara som lämnar oss. Brigitte dog den 9 maj 2013. Vi saknar henne alla. Ursula Grünerwald

Ulf von Krusenstjerna Ulf föddes 24/4-1949 i Vänersborgs BB, familjen (två systrar och Ulf) bodde då i Mel- lerud. Flytten till Gävle ägde rum när Ulf var i13 årsåldern och familjen bodde där enda tills Ulf avled 24/9 2012 till följd av sjukdom. När Ulf fick sitt besked om cancer trodde läkarna att han hade bara ett år kvar att leva men han levde 11 år. Troligen för att han kämpade så hårt, han tog reda på alla möjliga sätt att överleva. Han hade två stora fritidsintressen, den ena var att spela pingis och den andra att spela sitt keyboard. Han vann en hel del mästerskap i pingisen i Gävle-trakten. Ulf var mycket noggrann och pålitlig och en positiv person. Största delen av sitt yr- kesliv arbetade han som ID-kontrollant på Gevalias höglager. Han gifte sig med Anneli Wikholm på 80-talet. Ulf var medlem i Korskyrkan i Gävle där han fick mycket stöd under sin sjukdoms- tid av de övriga medlemmarna. Han är mycket saknad av systern, syskonbarn, syskonbarnbarn och vänner samt hans f d fru. Annelie von Krusenstjerna

Släktträffen i Karlskrona 16-19 maj 2013 Ordföranden Så blev då äntligen vår internationella släktträff av! Pingsthelgen 2013 genomförde ätten von Krusenstierna (von Krusenstjerna, von Kru- senstiern, von Krusenstjern, von Krusenstern, Krusenstjerna, Krusensterna, Krusen, Kruse och Cruse) under tre dagar sin femtonde internationella släktträff. Den första ägde rum på stamgodset Haggud i Estland år 1899 och den andra i Reval (Tallinn) 1934. Efter andra världskriget slut ägde släktträffarna rum i Tyskland och från 1985 omväxlande i Tyskland och Sverige. Släktträffen genomfördes i Karlskrona under temat ”I släktens fotspår” med det för- nämliga Militärhemmet (på vars tak släktens fana - en trikolor i släktens färger blått, rött och guld - vajande under hela släktträffen) vid Stortorget som central plats. Att platsen Karlskrona valts hade flera skäl, främst släktens historiska anknytning till staden, men också vad staden som sådan kunde erbjuda av skärgård, kultur, världs- arv och svenska stadsidyll i försommarskrud.

- 6 - Släktföreningen Släktbrev nr 27 von Krusenstierna 2013

Totalt deltog 86 släktingar och anförvanter från åtta nationer, ättens samtliga tre ät- tegrenar och i en ålder mellan 97 och 1,5 år. Drygt hälften kom från Sverige och öv- riga från Tyskland, USA, Polen, Australien, Spanien, Frankrike och Ryssland. För att vägleda deltagarna i den genealogiska labyrinten fanns den traditionella deltagar- stamtavlan i både storformat och till varje deltagare, vilken visade alla deltagarnas släktskap med varandra. Dessutom var namnbrickorna försedda med färgkoder (blått-rött-guld) för resp. ättegren och nationsflaggor utvisande härkomsten. På programmet stod stadsvandring ”i släktens fotspår”, guidad båtfärd till Kungsholms fort, guidad visning av världsarvet Gamla varvet och Lindholmen, lunch på Sjöofficers- mässen samt en familjegudstjänst i Amiralitetskyrkan Ulrica Pia, där avlidna och födda släktingar och släktföreningsmedlemmar sedan den förra släktträffen i Tyskland 2009 åmindes i traditionell form. I Militärhemmet fanns under hela släktträffen en utställning under temat ”Krusensti- ernor i Karlskrona”. Här fanns t.ex. ett stamträd i storformat, som visade alla släk- tingar som fötts, gift sig, verkat, dött och/eller begravts i Karlskrona i generationerna efter släktens ankomst till Sverige år 1714. Totalt rör det sig om 44 st. släktmedlem- mar enligt Riddarhusets stamtavla. Bland de yrkesverksamma i Karlskrona har släk- ten haft tre amiraler, två överstar och en kommendör, tre kommendanter, en fortifi- kationsbefälhavare och en tygmästare. I ett hörn rullade bildspel med fotografier från tidigare internationella släktträffar. I övrigt fanns biografier, släktböcker, porträtt, fotopärmar med fotografier från så gott som alla släktträffar sedan 1899 mm. Utställ- ningen blev ett verkligt nav i släktträffen och även en plats där de, som inte orkade någon programpunkt kunde samlas. Här utbyttes också värdefull genealogisk in- formation – inte minst om ättens utländska medlemmar - till gagn för framtida släkt- forskning och släktens arkiv i Kalmar Läns Museum. Ordförandens välkomsttal den 17 maj erinrade om året 2013 och datumet 17 maj be- tydelse i släkten von Krusenstiernas historia: 2013 var det 300 år sedan översten Adolf Fredrik von Krusenstierna (sonson till anfadern Philip Crusius, adlad av drottning Kris- tina 1649) stupade i slaget vid Pälkäne den 6 oktober 1713. Denna händelse fick till följd att denna svenska adelssläkt, som hittills endast levt i Estland, med en gren kom att överflytta till Sverige år 1714. Den 17 maj 1805 adlades Fredrik Vilhelm Grameen (son till överste Nils Grameen och hans hustru Johanna Maria, född von Krusenstierna) och på dagen ett år därefter - den 17 maj 1806 – introducerades han på Riddarhuset och adopterades på den adliga ät- ten von Krusenstierna nummer och namn (moderns flicknamn). Fredrik Vilhelm blev därmed stamfader för släkten von Krusenstiernas andra adopterade ättegren. Hans äldre bror Mauritz Peter Grameen hade adlats fyra år tidigare, 1801 och även han in- troducerats och adopterats på ätten von Krusenstiernas nummer och namn år 1803. Mauritz Peter var därmed stamfader för ätten von Krusenstiernas första adopterade ättegren (utslocknad 2007). Den traditionella festmåltiden på pingstaftonen avslutade en mycket lyckad internat- ionell släktträff, till vilket inte minst det strålande vädret bidrog1. Den estländska

1 Om detta vittnar deltagande medlemmar och även våra balttyska släktingar i sitt Familienbrief nr 53/2013.

- 7 - Släktföreningen Släktbrev nr 27 von Krusenstierna 2013

ättegrenen med ”huvudsäte” i Tyskland inbjöd till nästa internationella släktträff i Tyskland 2017. Det kändes då avlägset, men redan nu något att se fram emot.

Släkthistoria Ordföranden De adopterade ättegrenarnas tillkomst Som framgår ovan höll undertecknad vid släktmötet ett föredrag om de adopte- rade ättegrenars tillkomst. Föredaget hölls vid middagen den 17:e maj, en märkes- dag för släkten von Krusenstiernas andra adopterade ättegren, den enda av de två, som fortlever idag. Texten nedan är till största del hämtad ur det föredraget. Det är allmänt känt att släktens anfader, Philip Crusius, adlades för sina förtjänster i rikets tjänst i Estland, men vad är då bakgrunden till bröderna Mauritz Peter och Fredrik Vilhelm Grameens adlande i början av 1800-talet. Denna fråga har ofta ställts inom släkten. Inte minst har flera av våra balttyska släktingar på senare ofta frågat ”vem adopterade vem” i tron att det rört sig om en adoption i dagens bemär- kelse. Den uppfattningen har de nog inte varit ensamma om. Riddarhusets stamtavla, som bygger på, fullföljer och aktuellthåller Gustav Elgensti- ernas ”Svensk Adelns Ättartavlor” från 1920 och -30-talet, innehåller fakta om VEM och NÄR, men svarar sällan på frågor som VARFÖR och HUR. Jag dristade mig därför att i januari i år (2013) framkasta denna fråga till en kollega i Johanniterroden, bitr. statsheraldikern vid Riksarkivet, friherre Carl Michael Raab, bevandrad i dylika frågor. Han åtogs sig att ”forska lite”. Resultatet av Raabs ”forsk- ning” har gjort att bilden klarnat avsevärt, även om vissa frågor ännu kommer att förbli obesvarade. Först vill jag understryka att det alltså inte handlar om ”adoption”, som vi menar i dagens mening. I detta fall är den en genealogisk term för det förhållande, att en ad- lad person tillåts ta sig och bära ett namn, som redan finns som en adlig och introdu- cerad ätt på Riddarhuset. Den Krusenstiernska ätten är inte unik i detta fall, utan det finns flera exempel inom Sveriges Ridderskap och Adel. Möjligen är det unikt att två bröder, med så kort tid dem emellan, båda blir adlade och adopterade på ätten von Krusenstiernas nummer och namn. Brödernas bakgrund Den äldre av bröderna, Mauritz Peter (1766-1813) föddes till namnet Grameen. Hans föräldrar var överste Nils Grameen och Johanna Maria von Krusenstjerna (Johanna Maria var äldst av Mauritz Adolfs tretton barn)2. Mauritz Peter adlades 1801 och fick då ta namnet von Krusenstjerna efter sin mor och blev på så vis stamfar för den första adopterade grenen von Krusenstjerna.

2 Mauritz Adolf (1707-1794) kom som föräldralös 7-åring tillsammans med sina fyra syskon och sin farmor till Sverige 1714. Han räknas som den svenska ättegrenens stamfader (se hela den historien i förra årets släktbrev).

- 8 - Släktföreningen Släktbrev nr 27 von Krusenstierna 2013

Mauritz Peter Grameen var bara nio år när han började sin sjömansbana i volontär- regementet i Karlskrona, elva när han blev kadett och vid tretton års ålder blev han fänrik. Det låter närmast skrattretande i vår tid med en trettonårig fänrik men det var en inte ovanlig karriär den tiden. Han gjorde några resor med Ostindiska kompaniet bland annat som tredje styrman 1788. Efter hemkomsten deltog han som kapten i striderna mot ryssarna vid Reval, Kronstadt och Viborg 1790. Han blev major 1795 och överstelöjtnant 1800. Mellan 1801 och 1803 var han fregattchef i den expedition som blockerade Tunis. Mauritz Peter von Krusenstjerna deltog i finska kriget 1808-1809, han ledde överfallet på ryska skärgårdsflottan vid Jungfrusund 1808, och 1809 var han under amiral Pu- kes befäl ombord på linjeskeppet Adolf Fredrik i den flotta som befann sig i Väster- botten vid Sävar och Ratan vid de sista striderna mot ryssarna. Han var då fyrtiotre år, konteramiral och överadjutant hos konungen. Mauritz Peter gifte sig 1792 med grevinnan Beata Charlotta Horn af Rantzien (1774- 1823). Fyra barn föddes i rask följd under fyra år, varav det yngsta dog två månader gammalt. Den yngre av bröderna brodern, Fredrik Vilhelm (1768-1822) föddes liksom sin bror Mauritz Peter i Karlskrona. Fredrik Vilhelm adlades von Krusenstjerna 1805. Redan som sexåring var han i tjänst vid överste Carl Gustaf Grubbes volontärkompani, passerade graderna och var vid sitt avsked 1812 major. Som tjugoårig löjtnant utmärkte han sig i slaget vid Hogland 1788 och sårades där, något som förmodligen stäckte hans karriär. Fredrik Vilhelm gifte sig 1805 med friherrinnan Eleonora Christina von Rajalin (1784-1862). Brödernas adlande Enligt Elgenstiernas, sedermera Riddarhusets stamtavla (2012) adlades den dåva- rande 35-årige överstelöjtnanten vid örlogsflottan Mauritz Peter Grameen genom kunglig resolution given av den 28 maj 1801 på Stockholms Slott av Konung Gustaf IV Adolf med adoption på adliga ätten von Krusenstjernas namn och nummer och introducerades på den 30 mars 1803. Hans yngre bror, den då 37-årige majoren vid flottorna Fredrik Vilhelm Grameen adlades genom kunglig resolution given den 17 maj 1805 på Stockholms Slott av Ko- nung Gustaf IV Adolf med adoption på adliga ätten von Krusenstjernas namn och nummer och introducerades på den 17 maj 1806. Hur gick då detta till? Jo, bröderna Grameen och morbrodern Mauritz Salomon, vid den tiden dryga 55 år gammal (1746-1810), hade var för sig, men naturligtvis ”koor- dinerat” år 1800, till Kunglig Majestät ingivit en hemställan om att de/deras syster- söner skulle adlas. Följande dokument (kopior) på Riksarkivet styrker detta:  Brödernas gemensamma ansökan, daterad Stockholm den 5 mars 1800

- 9 - Släktföreningen Släktbrev nr 27 von Krusenstierna 2013

 Ansökan undertecknad av Mauritz Salomon von Krusenstierna3  Resolutionen för Mauritz Peter Grameen, daterad den 28 maj 1801. Vad kan då bakgrunden/motivet varit? Häri kan man möjligen göra några kvalifice- rade, men inte helt osannolika spekulationer enligt Carl Michael Raab: För det första hade den gemensamma ansökan om adlandet sannolikt föregåtts av en omsorgsfull förberedelse från morbröderna med Mauritz Salomon i spetsen, även om det inte går att utläsa av tillgängliga handlingar. Mauritz Salomon, då huvudman för den adliga ätten 460 von Krusenstierna, vid den tiden - år 1800 – 55 år gammal, är en förmögen man efter sin många resor till Ostin- dien. Han är dock sannolikt bekymrad över ättens fortlevnad i Sverige. Risken att dö i ung ålder var hög. Av hans fem (5) bröder i en total syskonskara om tretton (13) barn, har två dött unga och barnlösa, Gustav A (1741-1767) och Edvard V (1744-1772). Brodern Carl Ph blev bara fem år (1757-1762). Kvar i livet finns Sebastian (*1760) och Fredrik (* 1763), båda är dock ogifta, trots sin år 1800 rätt ”höga” ålder (40 resp. 37 år). Själv har Mauritz Salomon nio (9) barn, varav tre (3) söner, Carl Mauritz (* 1791), Gustav Filip (*1797) och Edvard Vilhelm (* 1800). Mauritz Salomon är säkert orolig för deras och därmed ättens framtid. Ett sätt att öka ättens i Sverige ”livskraft” och stärka dess framtid skulle då vara att få systersönerna adlade och adopterade på ättens nummer och namn. Systersönerna är av en ”god” familj: Fadern Nils Grameen hade varit överste och Riddare av Svärdsorden (död 1785). Modern var som sagt äldsta systern till Mauritz Salomon, Johanna Maria von Krusenstjerna (1738-1802). Båda bröderna hade gift sig ”gott”, Mauritz Peter med grevinnan Beata Charlotta Horn af Rantzien och Fredrik Vilhelm med friherrinnan Eleonora. Christina von Rajalin, vilket borde ha underlättat ”förarbetet”. Tillsammans skulle morbrodern och systersönerna säkert klara av den relativt kostsamma påföljden, med avgifter och bidrag till Riddarhusets olika fonder, som en introduktion innebar4. Båda bröderna hade utmärkt sig i Gustaf III ryska krig 1788-90, vilket torde ha upp- fattats positivt av sonen, den enväldige konungen Gustav IV Adolf: Mauritz Peter hade deltagit i 1790 års sjökrig mot Ryssland och bevistat attack- en på Reval, sjöslaget vid Kronstadt och genombrytningen vid Viborg. Fredrik Vilhelm å sin sida hade utmärkt sig i slaget vid Hogland 1788, för vilket han blev Riddare av Svärdsorden. Slutligen, vid den tiden var det fortfarande så att endast adliga har tillträde till högre ämbeten, vilket ändrades först med 1809 års regeringsform. Ville kanske Mauritz

3 Undertecknad även å sina bröders vägnar, vilka m.h.t ålder borde varit Sebastian (1760-1836) och Fredrik (1763-1804) – båda avled ogifta. 4 Många adlade ätter blev aldrig introducerade på Riddarhuset, flera av dessa av rent ekonomiska skäl – de hade inte råd.

- 10 - Släktföreningen Släktbrev nr 27 von Krusenstierna 2013

Salomon hjälpa systersönerna till en bättre karriär – vilket ju onekligen den äldre brodern Mauritz Peter fick? Oavsett bakgrunden och skälet till adlandet, kom det två bröderna att bli stamfäder för varsin adopterad gren. Den första adopterade grenen utslocknade med Riddarhusets definition år 2007, men har levande ättlingar på kvinnosidan (som också är medlemar i släktföreningen). Den andra adopterade grenen utvandrade med flera linjer till Amerika under 1880- talet och har nu både svenska och amerikanska ättlingar. I släktmötets utställning visades kopior på Riksarkivet och Riddarhuset dokument. a) Brödernas gemensamma ansökan, daterad Stockholm den 5 mars 1800 b) Ansökan undertecknad av Mauritz Salomon von Krusenstierna c) Resolutionen för Mauritz Peter Grameen, daterad den 28 maj 1801. d) Introduktionslista Andra Klassen 28 maj 1801: No 460 Krusenstierna (Mauritz Grameen) e) Resolutionen för Fredrik Vilhelm Peter Grameen, daterad den 17 maj 1805 f) Introduktionslista Andra Klassen 17 maj 1806: No 460 v. Krusenstjerna (Fredrik Wilhelm Grameen) Släktens tre ättegrenar – estländska, svenska och de två adopterade grenarna – är alltså grenar av samma svenska adliga ätt – nr 460 von Krusenstierna – även om de två adopterade grenarna har ett annat, gemensamt, ursprung. Inom släkten skrivs namnet på tio olika sätt och både med och utan det adliga ”pre- fixet” – det tror jag däremot är unikt för en svensk adlig släkt. Källa: Åsa von Krusenstjernas ”släktkrönika” Något om våra rötter tillbaka till Philip Crusius von Krusenstiern (2013)

Agnes von Krusenstjerna Birgitta Weibull Agnes von Krusenstjernas författarskap fortsätter att gäcka litteraturvetarna. Anna Williams, professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, har gett ut en ny biografi. När Anna Williams började arbeta med biografin lockades hon i första hand av den kluvna bilden av Agnes von Krusenstjerna, som endera en ”gudabenådad skriftstäl- lare” eller ”en storts kioskförfattare”. Hennes böcker kom snabbt att tillhöra den stora litteraturtraditionen men hon har alltid varit svår att placera. Anna Williams har tidigare skrivit om Agnes von Krusenstjerna och sommaren 2013 kom biografin ”Från verklighetens stränder”. Det är en grundlig biografi på 500 si- dor, som prisats för att vara både grundlig och ömsint. Den bygger på bland annat brev, anteckningar och dagböcker som inte tidigare använts. Kluvenheten har inte lämnat Anna Williams och hon låter Agnes von Krusenstjerna vara precis så komplex som hon var, men ser också styrkan i att vara svårfångad och inte passa in. Samtidigt sätter hon in Agnes von Krusenstjernas författarskap i nya och aktuella sammanhang.

- 11 - Släktföreningen Släktbrev nr 27 von Krusenstierna 2013

Biografins titel anspelar på den självbiografiska tråden i hennes romaner. Anna Wil- liams följer trådarna även fram till nutida utlämnat självbiografiska författare, som Birgitta Stenberg och Kerstin Thorvall. Hon drar också paralleller mellan de strider som Agnes von Krusenstjernas böcker orsakade och vår tids litteraturstrider. Hon var samtida med arbetarförfattare som Eyvind Johnson och Ivar-Lo Johansson och hade nära kontakt med Ellen Key, men uppfattades av sin samtid som opolitisk. Flera årtionden senare gjorde 1960- och 1970-talets kvinnorörelse det möjligt att lyfta fram det klart politiska i hennes förmåga att sätta ord på kvinnors erfarenheter, både socialt och sexuellt. Många förknippar framförallt Agnes von Krusenstjerna med den så kallade krusen- stjernafejden, eller pahlenfejden, i början av 1930-talet, som utlöstes av de fyra sista delarna i ”Fröknarna von Pahlen”. Det var framförallt den öppna skildringen av kvinnors sexualitet som upprörde kritikerna. Fejden utvecklades till en tvåårig, hätsk strid om litteratur och moral som präglades av tidsandan. I pressdebatten stod unga författare som Karin Boye, Eyvind Johnson, Johan Edfeldt och Ivar-Lo Johansson på Agnes von Krusenstjernas sida, medan Sven Stolpe gick i spetsen för den kristna kri- tiken mot moralupplösningen i litteraturen. Men fejden var inte värre än att ”Frök- narna von Pahlen” blev väl mottagen av kritikerna. Sedan dess har fejden använts, och används än idag, i marknadsföringen av böckerna. Agnes von Krusenstjerna fick både hot- och hatbrev, men Anna Williams visar att hennes egen fejd framförallt var konflikten med Bonniers, som vägrade ge ut de två sista delarna av Fröknarna von Pahlen. Efter omfattande brevväxling med Bonniers gick hon slutligen över till Spektrums förlag. Anna Williams är en av flera författare och litteraturvetare som tagit sig an Agnes von Krusenstjerna. Elva år efter hennes död doktorerade Olof Lagercrantz 1961 med en avhandling om hennes författarskap. Hans mamma Agnes, född Hamilton, var kusin med Agnes von Krusenstjerna och han kände släkten väl. Det ger biografin ett ovanligt inifrånperspektiv. Sedan dess har ytterligare två doktorsavhandlingar skrivits, var och en präglad av sin tids litteraturvetenskapliga syn. Birgitta Svanbergs ”Sanningen om kvinnorna” från 1989 tolkar kvinnorna i ”Fröknarna von Pahlen” med psykoanalytiska och fe- ministiska verktyg och menar att Agnes von Krusenstjerna var både sexualpolitiskt radikal och litterärt medveten. Rita Paqvalén tolkar i ”Kampen om Eros. Om kön och kärlek i Pahlensviten” från 2007 den utopiska kärleksuppfattningen i Pahlensviten som queer, ett begrepp hämtat från 2000-talets feministiska teorier om normer för kön och sexualitet. Dessemellan gav författaren och litteraturkritikern Merete Mazzarella ut en läsvärd bok som framförallt handlar om Agnes von Krusenstjernas författarskap. Mai Zetter- ling har dessutom gjort två filmer: ”Älskande par” 1964 om ”Fröknarna von Pahlen” och ”Amorosa” 1986 om Agnes von Krusenstjerna. Agnes von Krusenstjerna föddes 1894 i Växjö och var dotter till Eva Hamilton och Ernst von Krusenstjerna. När hon var åtta år utnämndes hennes far till överste i Gävle, där familjen bodde i sju år tills han pensionerades och de flyttade till Stock- holm.

- 12 - Släktföreningen Släktbrev nr 27 von Krusenstierna 2013

Hon gifte sig 1921 med David Sprengel efter att de känt varandra i ett halvår. Han var kulturskribent och kritiker, 14 år äldre och svår för familjen att tåla. Agnes von Krusenstjerna sa tidigt att hon ville bli författare, kanske påverkad av att hon på mödernet var barnbarns barn till författaren Erik Gustaf Geijer. Hon debute- rade vid 23 års ålder med flickromanen ”Ninas dagbok”, som ett år senare följdes av ”Helenas första kärlek”. Genombrottet fick hon med Tonyböckerna, en trilogi som gavs ut 1922-26 och handlade om en ung adelsflickas uppvaknande till kvinna. Böck- erna skildrade tabubelagda ämnen som sexualitet och sinnessjukdom och väckte uppseende. När hon dog 46 år gammal av en hjärntumör hade hon gett ut sammanlagt sjutton romaner, fem novellsamlingar och en diktsamling. Detta trots psykiska besvär som ledde till flera vistelser på vilohem och mentalsjukhus både i Sverige och utomlands. Hon ansågs lida av hysteri, men skulle idag sannolikt ha fått diagnosen bipolär, me- nar Anna Williams. Agnes von Krusenstjernas uppväxtmiljö hade stor betydelse för hennes författarskap. Hon hade en konfliktfylld relation till sin familj och bröt efter faderns död 1931 helt med sin mor, som hon polisanmälde för urkundsförfalskning. Mor och dotter träffa- des inte igen förrän femton år senare på Agnes von Krusenstiernas dödsbädd. Romansviten ”Fattigadel” gavs ut i fyra av sex planerade volymer och anses av många vara Agnes von Krusenstjernas främsta verk, men det orsakade samtidigt starka reaktioner, inte minst i släkten som kände sig uthängd och baktalad. Det är en utvecklingsroman och släktkrönika, men också en uppgörelse med både uppväxtmil- jön och modern. I romanseriens centrum står Viveka von Lagercrona, Agnes von Krusenstjernas alter ego, vars liv skildras från barndomen till uppbrottet från famil- jen. Många av romanernas gestalter hade verkliga förebilder i Gävles överklass och i släkten som var lätta att känna igen. Olof Lagercrantz menar att Agnes von Krusen- stjerna återupplevde sin barndom efter ett förenklat schema där allt var endera svart eller vitt. Det fanns farhågor om att det starka hämndbegäret i böckerna skulle på- verka recensenterna negativt, men de blev en kritikersuccé. Bonniers gav ut ”Fattigadel” senast 2010. Även ”Fröknarna von Pahlen” har kommit ut i flera nyutgåvor

Slaget vid Pälkäne 1713 Ordföranden Hur många av oss har inte hört detta namn? Undertecknad har i alla fall inte missat tillfällen att upprepa det slags betydelse för ätten von Krusenstierna – utan att veta om dess betydelse i Karl XII:s krig och dess förlopp. Senast gjordes det i förra släkt- brevet med text från Åsa von Krusenstjernas ”släktkrönikas” spännande historia om den svenska ättegrenens tillkomst. Som bekant stupade Adolf Fredrik von Krusenstierna (1679-1713), sonson till anfa- dern Philip Crusius von Krusenstierna) i detta slag. När Adolf Fredriks hustru sedan dog ett år senare tog hans mor Johanna Katharina Taube (då 56 årig änka efter Adolf Fredriks far, kaptenen Adolf Friedrich von Krusenstiern, 1652-1687) hand om de fem

- 13 - Släktföreningen Släktbrev nr 27 von Krusenstierna 2013 föräldralösa barnen von Krusenstiern (Mauritz Adolf *1707, Christina Johanna *1709, Fredrika Sidonia *1710, Philip Otto *1711 och Anna Elisabet *1713) och flydde med dem till Sverige. Med sig hade hon också två av dottern Marias barn. År 2013 var det 300 år sedan detta slag. I höstas fick jag av gammal officerskollega (som jag säkert ”plågat” med släktens historia) i min hand en avhandling över slaget vid Pälkäne, skrivet av två finnar, utgiven av en ryss.5 Äntligen(?) kan vi nu berätta6 om detta slag under det Stora Nordiska Kriget, som visserligen omnämns i svensk militärhistoria, men som överskuggats i den allmänna historien av slag som Narva och Poltava. Även författarna konstaterar i sitt förord att ”The great battle that took place in Pälkäne (Pirkanmaa in Western Finland) 300 years ago is not well known nowadays. School history books hardly mention it and historians have paid very little attention to it in their studies of the great Northern War”. Inledning Invasionen av Finland i allmänhet och slaget vid Pälkäne i synnerhet har negligerats i historien. Många tror att det efter det katastrofala slaget vid Poltava 1709 inte hände så mycket under resten av kriget. Det saknas dock inte litteratur i ämnet. De första böckerna med information om slaget dök upp bara några efter kriget7. Intill idag har Hugo Edvard Uddgrens forskning varit den mest detaljerade och noggranna i äm- net.8 De huvudkällor, som använts för att rekonstruera händelserna i Finland för 300 år sedan är de officiella rapporterna från slagfältet av Generalmajor Carl Gustav Armfelt och Generalamiral Fiodor Apraxin. Armfeldts rapport, som ingavs till rege- ringsrådet, generalfälttygmästaren Reinhold J von Fersen. De återges i H.E. Uddgren forskning, men har aldrig offentliggjorts i sin helhet. Apraxins rapport, å andra si- dan, återfinns i rad ryska böcker och är därför välkänd av ryska forskare, men svår- tillgänglig för utländska specialister. Bakgrund I slaget vid Pälkäne, också känt som slaget om Kostiafloden, deltog inte så många stridande soldater. Trots detta och beroende på sin betydelse för Rysslands invasion av Finland, måste slaget ändå betraktas som en av de viktigaste händelserna i det Stora Nordisk Kriget. Detta 21-åriga utmattande krig bröt ut när Ryssland, som för- sökte få tillbaka territorium i nordväst, år 1700 ingick en koalition med Polen, Saxen och Danmark mot Sverige, som vid den tiden stod på höjden av sin makt i Östersjö- området. Den svenska armén, ledd av den unge konungen Karl XII, var inledningsvis mycket framgångrik. Så småningom lyckades dock tsar Peter den Store samla alla sina re- surser, återtog initiativet 1702 och började sin framryckning västerut. 1703 erövrade han floden Nevas mynning och grundade staden S:t Petersburg, den första ryska ma- rinbasen vid Östersjön. Men den var inte förrän genom segern vid Poltava 1709 i

5 The Battle of Pälkäne, also known as the Battle of the River Kostia, Western Finland, 1713 (Seppo and Tapio Korppoo, Tampere 2013. Utgiven av/copyright Alexey Blandov; ISBN: 978-952-93-22365-4) 6 Redaktörens fria översättning och referat av nämnda avhandling. 7 Ryska böckerna The Book of Mars, History of the Swedish War och History of Charles XII. 8 Uddgren H.E. Kriget i Finland År 173 (Stockholm 1906).

- 14 - Släktföreningen Släktbrev nr 27 von Krusenstierna 2013

Ukraina, som Sveriges överhöghet ändades och Ryssland blev den nya ledande mak- ten i Europa. I syfte att säkra sina nya positioner vid Östersjön, beslutade tsar Peter att fortsätta framryckningen västerut. Åren efter Poltava erövrade hans armé Viborg, Riga, Reval (dagens Tallinn) och andra svenska befästningar i regionen. Så småningom, 1712,var Ryssland beredd att erövra Finland, ett stort glesbefolkat territorium, som skulle kunna öppna dörrarna direkt mot Sveriges huvudstad, Stockholm. Tanken var att en ett lyckat dylikt fälttåg skulle garantera ett framgångsrikt fredsavtal med fienden. Dessutom, det skulle minska hotet om militära attacker mot S:t Petersburg, som vid denna tid hade blivit Rysslands nya huvudstad. 1713 igångsatte tsar Peter ett kombinerat sjö – och landangrepp längs Finlands kust och invaderade Helsingfors i maj och Åbo i augusti. Den svenska armén retirerade till fästningen i Tavastehus, där dess nye befälhavare, Generalmajor Carl Gustav Armfeldt, började förbereda för den första stora sammandrabbningen med de då överlägsna ryska styrkorna. Styrke- och befälsförhållanden Uppgifterna om styrkeförhållandena mellan de båda arméerna vid Pälkäne varierar kraftigt mellan olika källor, i vissa ryska källor anges t.o.m. att den svenska armén skulle varit överlägsen den ryska. Den uppgiften uppfattas idag som inkorrekt. För- fattarnas bedömning är att den ryska armén bestod av 14-16 000 man och den svenska i området av totalt c:a 7 200 man, varav högst 3 400 man i Pälkäne. Dessutom led de svenska styrkorna svårt av sjukdomar, deserteringar och brist på förnöden- heter och flera regementen saknade ordentlig utrustning. En av de tillfångatagna svenska kavalleristerna uppgav att de varken sett lön eller tobak på mer än ett år. Den ryska armén leddes av Generalamiral Fiodor Apraxin och Generallöjtnant Mik- hail Golitsyn, två mycket erfarna befälhavare, som deltagit i flera slag under kriget. De svenska befälhavarna var som sagt Generalmajor Carl Gustav Armfeldt, som ersatte Generalmajor Georg Henrik Lybecker i september 1713. Armfeldts närmaste befälhavare i slaget vid Pälkäne var generalmajorerna Reinhold Johan de la Barre, Erik Jöran von Fitinghoff och översten Johan Stiernschantz. Det finns dock mot- stridiga uppgifter från förhörda svenska fångar om vem som förde befälet när och var, varför författarna inte kunnat göra annat än att förlita sig på Armfeldts rapport, dvs. att han själv förde befälet över kavalleriet och att Stiernschantz, von Fitinghoff och en överste Majdel förde befälet över infanteriregementena. Framryckning mot Pälkäne Den 20 september 1713 påbörjade ryssarna framryckning från Helsingfors mot norr längs huvudvägen mot Tavastehus. Framryckningen gick långsamt då alla broar hade förstörts av svenskarna. Längs vägen hade svenska också upprättat några träbe- fästningar och skyttegravar, som försvarades av ett 20-tal kavallerister. Dessa kunde dock lätt utmanövreras och den 23 september intog ryssarna utan motstånd Tavaste- hus. Enligt uppgift från tillfångatagna svenskar hade de svenska regementena lämnat Ta- vastehus i början av september. Det föreligger oklarheter var Armfeldt hade tänkt ta

- 15 - Släktföreningen Släktbrev nr 27 von Krusenstierna 2013 upp försvaret mot ryssarna: några säger Hattula, en plats någon halvmil nordväst om Tavastehus, andra säger att Armfeldt planerat en förflyttning direkt till Tammer- fors, men ändrat sig den 27 september och då skickat sina regementen till Pälkäne på vägen mellan Tavastehus och Tammerfors. Detta beslut kom som en överraskning såväl för de svenska officerarna som för soldaterna. Det verkar som om Armfeldt försökte hålla sina planer ordentligt dolda. I Pälkäne inrättade Armfeldt en stark försvarsposition på en liten landtunga mellan två sjöar - Pälkänevesi och Massasvesi – och bakom Pälkäne (Kostia) å (c:a 2 km lång), som förbinder de båda sjöarna. För- svarspositionerna var ointagliga framifrån och väl skyddade från sidorna (flankerna), men omöjlig- gjorde också för försvararna (svenskarna) att genomföra mot- anfall. Ryssarna nådde med sina främsta spaningsstyrkor Laitikkala redan den 29 september, övermannade en svensk posteringen där och nådde dagen efter södra stranden av Kostia-ån. Apraxin kom med huvudstyrkan den 2 oktober och satte upp sitt högkvarter i byn Kantonkyla. Striderna vid Pälkäne Apraxin och Golitsyn började med att inspektera området. Sedan använde ryssarna några dagar för att förskansa sig och igångsatte sedan en intensiv artilleribekämp- ning av de svenska befästningarna, vilken dock inte fick någon avgörande effekt. Armfeldt svarade med dock med en ganska effektiv eld. Apraxin förstod snart att den svenska armén var så starkt befäst att det skulle bli svårt att lyckas med ett frontalangrepp. Han skriver också att ”det skulle bli mycket långt att kringgå försvararna på grund av de vidsträckta myrarna”. Därför beslutar han sig för att organisera en landstigning över sjön. Under det att det ryska artilleriet fortsät- ter sin kontinuerliga artillerield över de svenska befästningarna, börjar de ryska sol- daterna att bryta ner timmerhusen i byarna omkring för att bygga en ”flottilj” med 500 flottar. Enligt Armfeldt skedde detta på sjön Mallasvesi stränder, bakom halvön nära byn Kantonkylä9.

9 Enligt ryska och svenska källor transporterades 6 000 infanterisoldater och 900 kavallerister under Golitsyn över sjön Mallasvesi nära byn Mälkilä. Hästar torde ha transporterats på egna flottar, office- rare verkar ha använt roddbåtar.

- 16 - Släktföreningen Släktbrev nr 27 von Krusenstierna 2013

Ryssarna försökte dölja byggandet av flottarna, men Armfeldt kunde naturligtvis förutspå en landstigningsoperation, om än inte när och var. Före slaget satte han där- för ut poster längs båda sjöarna och han reorganiserade också försvaret så att 1/3 eller 2/3 snabbt kunde dras ur för motanfall. Armfeldt rapporterar att han den 5 oktober på eftermiddagen fått rapporter om att fienden bemannar flottarna och därför, inför förestående landstigning, flyttat 2/3 av sitt infanteri och två kanoner till sin högra flank vid Mallasvesi strand. Det var emel- lertid bara en rysk övning, så Armfeldt flyttar tillbaka sina trupper, förutom 1 100 man under överste Stiernschantz, som han behåller i beredskap bakom befästningar- na. Ryssarna började bemanna sina olika flytetyg efter midnatt den 6 oktober och påbör- jade överfarten kl. 5 på morgonen. De skall ha behövt c:a tre timmar för överfarten beroende på sen gryning och tjock dimma. Ryska källor och historiker anser att svenskarna observerade den annalkande fienden för sent. Först på morgonen ska Armfeldt ha fått information om att en stor rysk styrka landstigit i Mälkilä. Tillfång- tagna svenskar hävdar å andra sidan att Armfeldt var informerad i god tid. Redan natten mellan den 5 och 6 ska han ha flyttat 2/3 av sitt infanteri till sjön. Enligt Uddgren red Armfeldt till Mälkilä med 300 kvallerister så fort han fått inform- ation om landstigningen. När de anlände lyckades de pressa tillbaka en del ryssar till stranden, men Golitsyn hade redan lyckats organisera c:a 2 000 soldater i slagordning och fler soldater landsteg kontinuerligt. Trots att Armfeldt själv stred modigt, lycka- des han inte sporra kavalleriet att följa honom utan måste i detta läge påbörja reträtt. Samtidigt med landstigningsoperationen påbörjade ryssarna en övergång av Kostiaån med c:a 4 000 infanterisoldater och lika många kavallerister. Det ryska in- fanteriet genomförde en rad anfall, understödda av ihållande artillerield. Ändå slogs dessa tillbaka av de svenska soldaterna, ”som plockat fram sin stridsmoral och slogs på gränsen till dumdristigt”. Läget vid Kostiaån var till svenskarnas fördel, när Armfeldts order om reträtt kom. Ordern hörsammades inte omedelbart, vilket enligt vissa historiker fick till följd att reträtten misslyckades. Tre timmar efter slagets inledning simmade det ryska kaval- leriet (under ledning av generalmajor Grigori Volkonski) över ån och kom ikapp de retirerande svenskarna – i själva verket i en oorganiserad flykt, under vilken de fick större förluster än under alla de tidigare striderna vid slaget. Svenskarna flydde i olika riktningar, en del försvann t.o.m. hem, men de flesta återsamlades i trakten av Tammerfors. Volkonskis kavalleri förföljde dock svenskarna, som fortsatte flykten västerut. Han försökte fortsätta jakten på Armfeldt, men svenskarna hade förstört broarna efter sig. Endast ryska kosacker lyckades hinna ifatt och ta några svenskar tillfånga, vilka av- slöjade att Armfeldt hade fortsatt flykten/förflyttningen västerut mot Vasa. Golitsyn, som avlöst Apraxin som befälhavare, beslutade att ställa in förföljandet. Han förflyttade så småningom sin armé till Björneborg (Pori), dit han kom den 13 november och påbörjade inrättaandet av den ryska arméns vinterkvarter. Förluster och förödelser

- 17 - Släktföreningen Släktbrev nr 27 von Krusenstierna 2013

Det står helt klart att svenskarna förlorade fler soldater i dödade och tillfångatagna än ryssarna, men uppgifter om numerärer varierar stort. Enligt ryska officiella do- kument förlorade svenskarna c:a 600 i stupade (inklusive en överste10 och 19 andra officerare) samt c:a 230 tillfångatagna (inklusive 14 officerare). De egna förlusterna uppges till 188 stupade och 555 sårade. Armfeldt uppger in sin rapport en bedöm- ning (eftersom armén skingrades) av 300-400 stupade och tillfångatagna samt c:a 200 sårade svenskar samt minst 2 000 sårade ryssar under de sex dagar långa striderna. Armfeldt ber Apraxin i två brev strax efter slaget om tillstånd att ta hand om och be- grava stupade svenskar för att inte lämna dem till ”djur och fåglar” samt att få skicka pengar till de svenskar fångarna. Apraxin å sin sida frågar om möjligheten till fång- utväxling samt informerar om att alla döda har blivit begravda, men lovar att gräva upp kvarlevorna efter de högre officerarna (överste von Krusenstierna och kaptenen Freudenfeldt)och skicka dem till Sverige. Pälkäne fick utstå både svensk och rysk plundring. Finska historiker hävdar att Päl- käne ”gavs” till ryska soldaterna som belöning för segern. Även närliggande byar ska ha ödelagts av såväl svenska som ryssar. Främst togs invånarnas spannmål och kreatur till att föda åt respektive arméer, men det förekom även ryskt dödande av den lokala civilbefolkningen. Under det rysa fälttåget i Finland utgav Apraxin ett flertal s.k. ”proklamationer” där han uppmanade den finska befolkningen att återvända från ”skogar och öar” utan ängslan och ta med proviant och pengar till tsaren armé, som avsåg sätt upp sina vinterkvarter i Finland – detta dock utan större framgång. Å andra sidan var områ- det glest befolkat och kunde knappast föda en rysk armé. Den normalt ringa befolk- ningen hade blivit ännu mindre till följd av svält och pest. Dessutom hade många unga män rekryterats till den svenska armén. Med all säkerhet var befolkningen trött på kriget och den ryska segern kanske t.o.m. stimulerade en del av lokalbefolkningen att svära trohet till Ryssland. Slagets följder Den 9 oktober, strax innan han blev avlöst, skrev Apraxin till tsar Peter den Store och berättade om segern, Enligt hans uppfattning hade den svenska armén blivit slutligt besegrad, men han nämnde också att svenskaran hade väntat på förstärkningar från Sverige. Tsar Peter den Store var i S:t Petersburg vid tidpunkten för det historiska slaget. Hand fick besked om segern den 14 oktober, ombord på ett skepp, och skrev ome- delbart ett gratulationsbrev till sin fru Catherine. Den 25 oktober träffade han Apraxin och de firade segern med salut och tacksägelsegudstjänst. De följande da- garna avsände tsaren rapporter om segern till Senaten, utländska statsöverhuvuden, släkt och vänner. I november skrev han till sina allierade, kungarna av Polen och Danmark. Redan den 25-26 oktober publicerades ett nyhetsblad och i november förelåg en karta över slaget.

10 Adolf Fredrik von Krusenstierna.

- 18 - Släktföreningen Släktbrev nr 27 von Krusenstierna 2013

Vad orsakade den svenska förlusten? Därom har historikerna olika åsikter. Uddgren11 anser att det beror på att den svenska armén var tvungen att dela sina styrkor för att försvara åt flera olika håll. Det är fort- farande oklart varför Armfeldt inte kallade tillbaka alla sina trupper i tid inför rys- sarnas anfall. Det verkar som om han under ett bra tag inte visste var ryssarnas hu- vudstyrka fanns eller vad de hade för avsikt. Men det kan också vara en indikation på att Armfeldt visste att han inte kunde hålla Pälkäne under någon längre tid och alltså förberedde sig för en reträtt. Buturlin12 hävdar att segern berodde på det svenska kavalleriets tvekan och feghet. Det bör påpekas att den svenska arméns låga moral spelade en stor roll. Enligt pålit- liga källor trodde flera svenska officerare inte på egen seger eftersom de hade under- rättelser att motståndarens armé var mycket starkare. Dessutom saknade de flesta av de svenska soldaterna stridserfarenhet. Alla tillfångatagna svenskar hävdade att den svenska ledningens syfte i Pälkäne var att hålla passet så länge som möjligt. Förmodligen väntade Armfeldt på förstärk- ningar från Sverige, men de kunde knappast anlända i tid. Armfeldt hade inga pla- ner på att anfalla, istället svarade han bara på de ryska attackerna och överlät ini- tiativet till dem. Trots detta gjorde han mycket för att förhindra förlust: han byggde nya befästningar, satte ut spaning längs sjöarna och fick tidig förvarning om de ryska förberedelserna. Man bör nog medge att Armfeldt lyckades med sin huvuduppgift i Pälkäne – att rädda sin armé från en katastrof – han lyckades fly slagfältet med hu- vuddelen av sina styrkor. Man kan dock inte bortse ifrån att ryssarna visade en påtaglig professionalism i Päl- käne. När deras frontalangrepp misslyckades, beslutade de sig för att anfalla över sjön. På en förvånansvärt kort tid tillverkade de en stor mängd flottar och deras landstigning blev en succé. Därtill måste man lägga ryska arméns övertalighet. Slaget vid Pälkäne engagerade inte särskilt stora delar av de båda arméerna och hade inte så stor betydelse för fälttåget i sig. Må så vara, men det var det första stora sam- manstötningen mellan den ryska och svenska armén i Finland. Segern lät Ryssland erövra nya stora landområden i omedelbar närhet till fiendens hjärtland, vilket skulle få en avgörande betydelse senare, vid fredsförhandlingarna. Avslutning Adolf Fredrik von Krusenstierna var vid slaget chef över Viborgs regemente. Tyvärr anger inte Armfeldts rapport de närmare omständigheterna kring hans död, men namnet Krusenstierna nämns i rapporten på några ställen, t.ex. när ryssarna bemannade sina flottar på eftermiddagen den 5 oktober. Då flyttade Armfeldt 2/3 av sitt infanteri, ledda av överste Stiernschanz, Krusenstierna och Uxkull till sjön. Trupperna tillsammans med två kanoner placerades inne i skogen, beredda att möta den väntade invasionen. Men ingenting hände – ryssarna övade bara inför landstig- ningen. Efter detta flyttades en del av dessa trupper till viktigare uppgifter och c:a 1 100 man lämnads kvar för att möta landstigningen (oklart under vems befäl).

11 Uddgren H.E. Kriget i Finland År 1713 12 Buturlin D. (P.) Voennaia istriia

- 19 - Släktföreningen Släktbrev nr 27 von Krusenstierna 2013

Av ett ryskt fångförhör med en tillfångatagen svensk officer framgår på den ryska frågan ”i detta slag, hur många regementen fanns det i skyttegravarna och närheten av sjön och vilka förde befälet över dem?” Svar: ”…Krusenstiernas Viborgregemente bestod bara av c:a 150 soldater och unga officerare, övriga hade deserterat…”. Adolf Fredrik von Krusenstierna deltog såsom överstelöjtnant 1708 i Lybeckers13 an- fall mot S:t Petersburg. Hans bataljon (ur Åbo läns infanteriregemente) var den första som övergick Neva och angrep fienderna den 30 augusti varvid han blev sårad. Vi kan nog på goda grunder anta att vår anfader stupade under ”ärevördiga” om- ständigheter.

Notiser Om och Av släkten Generalpostdirektören Julius Edvard von Krusenstjerna brevväxling med sin finska motsvarighet Carl Hjalmar Lagerborg - fortsättning Som vi skrev i förra släktbrevet, fick styrelsen hösten 2012 via Riddarhuset och Otto Pancratius kontakt med en herr Hans Allan Löfberg. Han skickade oss en 111 A4- sidor lång utskrift av ”Utdrag ur en brevväxling mellan Hjalmar Lagerborg och Ed- vard von Krusenstjerna åren 1885-1906”. Åsa von Krusenstjerna fick del av och tog sig an detta material och strax före jul damp det i min e-brevlåda ner, dels ett 168-sidigt dokument där Hans Allan Löfbergs analoga dokument - nu digitaliserat av Åsa, dels en introduktion till denna brevväx- ling, också av Åsa. Denna introduktion återges ordagrant nedan. Tack Åsa för Din mastodontinsats, som kommer att berika vår kunskap, inte bara om en av den svenska ättegrenens portalfigurer, Generalpostdirektören Stadsrådet, Rid- daren av Serafimerorden mm, Julius Edvard von Krusenstjerna, utan om det histo- riska skeendet i Norden i slutet av 1800-talet. Med Din hjälp med urval hoppas vi i kommande släktbrev kunna återge ett urval av brevväxlingen. Om brevväxlingen mellan Hjalmar Lagerborg och Edvard von Krusenstjerna Åsa von Krusenstjerna Det första bevarade brevet är från Hjalmar Lagerborg till Edvard von Krusenstjerna är daterat St. Petersburg den 6 november 1885. Lagerborg var då verksam vid järn- vägarna och hade tydligen genom Krusenstjernas försorg erhållit Nordstjärneorden och fått Kejsarens tillstånd att bära den. Han skriver till ”Wälborne Herr Statsråd!”. Krusenstjerna var då civilminister i den Themptanderska ministären. Det är troligt att Lagerborg och Krusenstjerna hade träffats i något järnvägssammanhang. Sedan dröjer det till oktober 1889 då Lagerborg skriver till Krusenstjerna. Lagerborg är då generalpostdirektör i Finland och han gläds över att få Krusenstjerna till kol- lega då denne just utnämnts till Generalpostdirektör i Sverige efter Wilhelm Roos. De

13 Överbefälhavare över den svenska armén i Finland från 1707. Avsattes 1710, då han overksam såg Viborg falla i ryssarnas händer. Återinsattes 1712, men ”visade sig i ännu mindre grad än förra gången värdig denna plats”. (Nordisk Familjebok, 1904)

- 20 - Släktföreningen Släktbrev nr 27 von Krusenstierna 2013 har tydligen träffats för Lagerborg tackar för senast och hälsar från Leo Mechelin, som i nästan alla brev nämns. Så följer flera år av intensivt gemensamt arbete för att få till stånd ett postavtal mel- lan Sverige och Finland. Sommaren 1892 ses de på Krusenstjernas förslag i Torneå vid gränsen mellan Finland och Sverige. Lagerborgs dotter är med och genomdriver att de klättrar upp på berget Aavasaksa. Efter det mötet är det formella tilltalet borta och breven visar redan nu en stark vänskap emellan dem. Det är inte mycket de skri- ver om sina familjer, mer om andra personer och gemensamma vänner. Något deltar de ändå i familjehändelser som när Lagerborgs hustru dör 1900 och då och då skriver de om sina barns utbildning och liv. I de sista breven har de just båda blivit farfar. Lagerborg var född 1842 och Krusenstjerna ett år äldre 1841. Lagerborg var ingenjör vid järnvägsstyrelsen och blev 1887 generalpostdirektör i Finland. Krusenstjerna var jurist, vars bana gått gick via Svea hovrätt och lagberedning till statsrådet där han blev civilminister 1883. Generalpostdirektör för Sverige blev han 1889. Det som gör brevväxlingen så intressant är att den speglar den tid de levde i, framför allt får man en inblick i hur Finland hade det under de två decennierna runt sekel- skiftet då Ryssland tvingade storfurstendömet Finland att mer och mer underordna sig ryska förhållanden. Brevvännerna skriver om institutioner, verk och personer som drabbas och de är båda på den liberala svensksinnade sidan mot fennomaner och ryssar. Även Postverket drabbades och till slut kände sig Lagerborg tvungen att avgå 1903. Krusenstjerna har i Sverige inte den sortens problem, men när han 1896 åter blir ci- vilminister hamnar han i unionsbråket mellan Norge och Sverige. Vänskapen består trots att det finns oenighet ibland. Framför allt gäller det unions- frågan där Lagerborg ställer sig på Norges sida även om han håller med Krusenstjer- na om att norrmännen burit sig illa åt. Men även Sveriges hållning i Finlandsfrågan kritiserar Lagerborg. Han menar att Sverige varit ”pultroner” som inte officiellt vågat ställa sig på Finlands sida mot Ryssland. Lagerborg och Krusenstjerna är på flera sätt olika personligheter. Medan Krusen- stjerna verkar ha varit kärnfrisk var Lagerborgs hälsa vacklande. Han dras med gikt och sockersjuka bland annat och reser till kuranstalter och håller diet. Han tvingas ofta frånsäga sig uppdrag på grund av detta. Krusenstjerna däremot tvekar inte att ta på sig arbete på flera fronter trots att arbetsbördan bör ha varit mycket krävande. Han var ju också fri i jämförelse med Lagerborg, som var bunden av Rysslands över- höghet vid varje beslut. Han visade ett stort mod när han avgick i protest mot att Ryssland ville tvinga posten att öppna misstänkta brev. De delade ett intresse för litteratur men för Lagerborgs trädgårdsintresse stod Kru- senstjerna oförstående. Tonen i breven är förvånande öppenhjärtig i fråga om deras känslor för varandra. För en nutida läsare kan den tyckas väl känslosam men det hörde nog till tiden att man uttryckte sig så. En annan sak som förvånar är de många personer som de tycks träffa oavbrutet, i arbetet men också på ett otal middagar. Krusenstjerna sparade inbjudningskort och

- 21 - Släktföreningen Släktbrev nr 27 von Krusenstierna 2013 menyer som numera finns på Nordiska museet i Stockholm, och när man bläddrar i dem förstår man inte att han hann med något annat. Den person som nämns oftast är Leo Mechelin, den store politiker som var i onåd hos ryssarna och utvisades, men som när han återvände blev den ledande politikern. Han var bådas vän. Robert Montgomery som var bankchef tillhörde samma krets men han dog redan 1898. En mängd namn passerar revy och det är inte lätt att hålla reda på vilken politisk färg de har om man inte som ibland får läsa omdömen om personerna bakom namnen. Brevväxlingen fortsätter till de sista breven från julen 1906. Krusenstjerna dör under en tjänsteresa i Narvik av en hjärnblödning 1 februari 1907. Det är inte en komplett samling brev, men genom Hjalmars son Rolf Lagerborgs av- skrifter av brev eller brevkopior som han uppenbarligen haft tillgång till har de ori- ginal som finns hos Edvard von Krusenstjernas sonson Henrik kompletterats. Hans Allan Löfberg, vars hustru var dotterdotter till Rolf har renskrivit Rolf Lagerborgs ibland svårlästa blyertsavskrifter. Avskrifterna har nu jämförts med originalen och de brev som endast finns som avskrift har infogats i bifogade nya renskrift. Samman- lagt är det ca 220 brev. Renskriften är trogen originalen så långt det är möjligt. Stavningen skiljer ibland och vissa felskrivningar förekommer men ingenting är rättat eller ändrat utom själva uppställningen av breven som har måst komprimeras. Originalen kommer att förvaras tillsammans med den samling av Edvard von Kru- senstjernas brev och dagböcker som finns på Universitetsbiblioteket Carolina Redi- viva i Uppsala.

I släktens fotspår Ordföranden När jag gick på Militärhögskolan högre kurs i Stockholm 1982-84 (under kalla krigets dagar), uppmandes de bilsemestrande eleverna inför sin första sommarsemester att, om de avsåg bilsemestera Sverige, passa på att ”köra in sig” på de s.k. ”koncentre- ringsvägarna”14. Det var nog bara de allra flitigaste eleverna som följde det rådet, men budskapet var tänkvärt: Det är inte bara Målet som är det viktiga i en resa utan även själva Resan. Som ”naturaliserad skarabôrgare i första generationen” har jag tagit fasta på det ska- raborgska uttrycket ”semestra hemmave” med ovanstående visdomsord i gott minne. Därför, på väg till vår årliga syskonträff på vårt syskonsamägda Krusidyll(!) på Öland i början av september, startade jag särskilt tidigt för att hinna uppsöka min farfarsfarfars, smålandshusaren Carl Mauritz, husarofficersboställe Kloster utanför Hultsfred.

14 Koncenteringsvägarna gick huvudsakligen i nord-sydlig riktning och var avsedda för landsvägsför- flyttning av de mobiliserade svenska förbanden (på den tiden c:a 700 000 man) till Övre Norrland eller Skåne.

- 22 - Släktföreningen Släktbrev nr 27 von Krusenstierna 2013

Resan gick först till Ränneslätt utanför Eksjö, den gamla övningsplatsen för Små- lands husarer. Därefter styrdes kosan mot Hultsfred för ett besök på turistbyrån i hopp om vägledning till Kloster. Jodå, jag hittade Kloster, en större, ganska trist tvåvåningsbyggnad på vilken det stod Kloster Gård. Med lite fantasi tyckte jag mig dock kunna ana Erik Dahlbergs ”standardiserade” boställe för en indelt husarofficer, fotograferade därför byggnaden och styrde nöjd och glad kosan mot Kalmar och Öland. På vägen från Kloster, i ut- kanten av Hultsfred, passerade jag skylten ”Hultsfreds Slätt” – det indelta Kalmar regementes gamla övningsplats. Jag blev nyfiken och svängde in för en titt. Där på altanen till en ”stuga” satt en ung man, Stefan Helgesson, som jag kom i samspråk med och berättade mitt ärende. Han kunde då med- dela att jag varit vid fel gård! Det var alltså bara att återvända och där fann jag det riktiga gamla kornettbostället Kloster, där Carl Mauritz hade bott och verkat 1821- 1837 – en fantastisk upplevelse. Tyvärr var inte ägarna hemma, men jag fick kontakt med dem på telefon och tilläts fotografera. I den moderna byggnaden kan man se dragen av indelningsverkets officersboställen. Väl hemkommen till Skövde efter en trevlig syskonsamvaro på Öland, damp det ef- ter några dagar ner ett mail från unge herr Helgesson, ”Hultsfreds Forskarstuga”. Han frågade om jag kunde tänka mig att skriva en artikel om släkten von Krusensti- erna och Kloster i Hultsfreds Hembygdsförenings årliga ”Meddelanden från Hults- freds Forskarstuga”. Naturligtvis tackade jag ja till detta. Resultatet blev en sex-sidig artikel med rubriken ”I släktens fotspår bland Smålands regementen”. Den får Du inte läsa här (kanske in kommande släktbrev), men nedan ser Du ett släktträd över de personer jag behandlade i artikeln. Där kan man från om med Carl Mauritz generation räkna ihop till inte mindre än 13 Krusenstiernska officerare/officersaspiranter, varav 6 vid Smålands Husarer, samt en ingift, den inom släkten välkände majoren A.T. Rudelius. Mina källor (som jag naturligtvis angav), var i första hand Krusenstiernska släktarki- vet, Kalmar Läns Museum, och Åsa von Krusenstjernas släktkrönika ”Något om våra rötter tillbaka till Philip Crusius von Krusenstiern”.

- 23 - Släktföreningen Släktbrev nr 27 von Krusenstierna 2013

Jag tycker det är en ynnest att på detta sätt kunna färdas i ”släktens fotspår”. Vår väl utforskade och dokumenterade släkt är en outsinlig källa till utflykter för en person- historiskt intresserad person. I kommande släktbrev hoppas redaktionen kunna ge lite tips på intressanta resmål med bäring på släkten. Själv blir det i sommar fördju- pad forskning om Smålands husarer. Under mitt artikel- arbete fick jag kon- takt med ett antal Smålandshusarer (det finns flera ak- tiva beridna före- ningar) så i juni kommer min Eva och jag att bevista ”Husardagarna” i Eksjö den 6-8 juni. Då ska vi även passa på att åter- besöka släktgår- darna i Småland (Tunarp och Ed- hult) samt Askeryds kyrkogård, där många släktingar som bekant vilar. Nästa gång kosan styrs mot Kalmar och Öland tänker jag leta upp några andra går- dar i Småland med släktanknytning: Först Sundtorp utanför Kalmar, som också äg- des av Carl Mauritz (1837-1856), men även gårdarna Svanås, Visslö och Bergkvara, alla med anknytningar till släkten. Sedan väntar åtta ”ställen” i Värmland…

Kyrkeslätt (Skaraborg) och Herman Viktors strävsamma öde En annan plats som väkt mitt intresse är gården Kyrkeslätt (förr Kyrkslätt) utanför Falköping. Kyrkeslätt ägdes under tiden 1856-1878 av Herman Viktor von Krusenstierna, son till ovan nämnda Carl Mauritz. Som framgår av släktträdet ovan var han officer vid Skaraborgs regemente, med övningsplats Axvalla hed utanför Skövde. Under en av mina föräldrars visiter hos oss i Skövde för många år sedan besökte vi för första gången Kyrkeslätt och far berättade då en del släkthistoria. När min faster Ulla Pehrsson hälsade på oss en gång besökte vi också Kyrkeslätt och historien kom- pletterades. I maj i år (2013) besökte jag Kyrkeslätt igen, nu tillsammans med Anne- Marie och Rick Johnson från USA. Anne-Marie är barnbarns barnbarn till Herman Mauritz (äldre halvbror till släktarkivets grundare Philip), Herman Viktors näst äldste son15 och född på Kyrkeslätt.

15 Herman Mauritz, * 1856, utvandrade till USA som 21-åring 1887. Anställd vid Minneapolis & S:t Louis Railway C:o i Minneapolis.  i Minneapolis 1938.

- 24 - Släktföreningen Släktbrev nr 27 von Krusenstierna 2013

Det som slutligen gav mig hela historien och farfars fars öden på gården var Carl Herman von Krusenstiernas biografi över sin far Herman Viktor. Om Carl har vi skrivit i tidigare släktbrev. Carl Herman (1854-1932) föddes på Fårdala (Skaraborg) och växte upp på Kyrkeslätt. Han var volontär vid sin fars Skaraborgs regemente i tre år. I Uppsala tog han mo- genhetsexamen och därefter började han vid postverket som han blev trogen i hela sitt yrkesliv. Han gifte sig 1884 på Vävarelyckan vid Lidköping med Ida Hartmann (1857-1931). Carl lär ha varit mycket barnkär men tyvärr förblev äktenskapet barn- löst.16 Carl var 21 år äldre än sin halvbror Philip och kom att brevväxla med sin lilla brorsdotter Ulla (gift Pehrsson). Carl avled 1932 och efterlämnade en mängd dag- böcker och skrifter i släktarkivet, de flesta dock oläsliga, då han förstört sin handstil under tiden som järnvägspostexpeditör. Det fanns dock en som fortfarande kunde läsa - eller ska man säga dechiffrera - hans handstil och det var Ulla, som var 16 år då Carl avled. En av de ”oläsliga” skrifterna i släktarkivet var Carls biografi över sin far, skriven på uppmaning av halvbrodern, Philip. Den renskrev Ulla 2004 (vid 88 år ålder) för hand! Handskriften överfördes till datorskrift av Gun von Krusenstjerna, blev det 52 A4-sidor. Min första kontakt med skriften och Herman Viktors öden på gården på Kyrkeslätt fick jag då jag gjorde en slutlig redigering av Guns datorskrift, för att vid besöket med våra amerikanska anförvanter i maj kunna lämna över den till gårdens nuvarande ägare. För att kunna komplettera skriften med en biografi över Herman Viktor, forskade jag i släktarkivet i Kalmar Läns Museum och fann där intressanta muntliga meddelanden om Herman Viktor från släktingar17, nedtecknade av hans son Philip. De kompletterade de ”fakta” som ges i Elgenstiernas ättartavla / Riddarhusets stamtavla: Herman Viktor föddes på Kloster gård. Han var 4:e barnet i en syskonskara om sju barn. Han blev officer 1842 och tjänstgjorde sedan på Skaraborgs regemente på Axevalla hed. Där blev han underlöjtnant 1842, löjtnant 1848, kapten 1862 och major 1873. 1878 avgick Herman Viktor från aktiv tjänst och blev 1882 kamrer vid Smålands Enskilda Banks kontor i Gränna. Han var också ordförande i Gränna stadsfullmäktige och drätselkammare. Herman Viktor var gift två gånger. Den första hustrun hette Syster Johanna Carolina Linroth (1831-1859). De gifte sig 1853 i Hjo och med henne fick Herman Viktor tre barn: Carl Herman (1854-1932), Herman Mauritz (1856-1938) och Lovisa Carolina Hermina (Ina) (1859-1941). Hustrun Carolina dog i barnsäng vid Inas födsel 1859. Först 1874 gifte Herman Vikt- or om sig Carolina Elisabeth Wibeck (1838-1922). Med henne fick han ytterligare sex

16 Ur Åsa von Krusenstjernas släktkrönika ” Något om våra rötter tillbaka till Philip Crusius von Kru- senstiern” 17 Herman Viktors yngre syster Anna Hermina (1911), sedermera förvärvare av och ägarinnan till Krusenstiernska Gården i Kalmar; Carolina Elisabet von Krusenstierna, född Wibeck (våren 1914). Herman Viktors andra hustru; Kusinen Oskar Mauritz Zacharias (10/3. 1914), son till farbrodern Gustaf Philip; Carl Herman (juni 1916), biografins författare; Ina Malm, född von Krusenstierna (31/12, 1916), Herman Viktors yngsta dotter i första äktenskapet, gift med stadsläkaren i Motala, med.lic. John Edvard Malm.

- 25 - Släktföreningen Släktbrev nr 27 von Krusenstierna 2013 barn, vara tre dog unga: Philip Herman (1875-1938), Adolf Herman (1876-1896), John Herman (1877-1959), Edvard Herman (1879-1880), Elsa Carolina (1881-1884) och Fritz Herman (1883-1935). Herman Viktor avled den 18 december 1892 i Gränna och ligger begravd på Gränna kyrkogård. Herman Viktor var indelt officer och som sådan var officersyrket en bisyssla. Hans huvudsyssla var lantbruk och som sådan verkade han på flera gårdar i Skaraborg, vilka jag ofta passerat utan att känna till deras koppling till min närmaste släkt. Som barn läste han alla ämnen för sin far (Carl Mauritz) utom franska och tyska, där han undervisades av sin mor (Louise, född von Baerenfels Warnow). Från denna undervisning kom han direkt till Krigsakademien på Karlberg som kadett. Under sina första officersår var han (efter vad berättaren vill minnas) en tid på Skålltorp invid Axvall hos faderns kusin, dåvarande majoren, sedermera översten på Skaraborgs regemente, Sebastian von Knorring, för att lära sig lantbruk. Sen han blivit officer vistades han inte i hemmet utan ägnade sig genast åt lantbruk och kom till kammarherre Jacob Ramsay å Svenneby (Skaraborg) i två år, varifrån han var hos baron Leuhusen på Börstorp, också i Skaraborg. Han arrenderade därefter Fårdala (Skaraborg) 1850-55 av baron Leuhusen på Börstorp, som var fidekommisariens, Scheffers, förmyndare dvs. hos vilken Herman Viktor hade varit. Han hade då på sin lilla underlöjtnantslön samlat 3 000 kr, som han lade ner på Fårdala, vilket visar att han var en god hushållare. Godset var emellertid för stort och vidlyftligt för honom samt i dåligt skick. Han lade ner mycket pengar och hans far gick i borgen för honom. Så dog hans kreatursbesättning i någon sjukdom och han förlorade mycket pengar, varpå fadern, som var i borgen för honom måste sälja Sundtorp. På inrådan av lantmästare Isak Friberger på Kockhem (Skaraborg) köpte han då 1856 Kyrkeslätt i Wartofta-Åsaka socken för omkring 13 000 kr. Det var en dålig gård, som Friberger måste ha vetat om, men denne villa ha någon trevlig granne. Herman Viktor lade ned allt vad han hade på att att ställa gården i stånd och förbättra den, byggde om boningshuset, ladugården mm. Så kom han med i (enligt senare uppgift på hans initiativ) bolaget för Ätrans sänkning, varigenom Kyrkeslätt vann en hel del jord. Han hade dock även här otur, beräkningarna slog fel, jorden satte sig och efter några år var stora sträckor mycket svåra att hålla torra och plöja. Dessutom brann ladugården, då genom en stensprängning, genom en oförsiktighet, luntan for upp på taket; en av flygelbyggnaderna brann ner en annan gång. Nya stora uppoffringar gjordes, vilket slutligen ledde till konkurs 1878. Bröderna Mauritz (Adolf) och Carl (Sebastian), som var i borgen för honom, förlorade mycket pengar. Kyrkeslätt såldes på exekutiv auktion och inropdes av häradsskrivare Gallander för 47 000 kr, vilken värdeökning från inköpspriset visar vad Herman Viktor lagt ner på egendomen. Kompanichefsbostället Hög (Skaraborg), som Herman Viktor också innehade, fick han då han blev chef för Wilska kompani 1864, som det tillhörde, men han arrenderade ut det, bl.a till en löjtnant, som var placerad på Wilska kompani.

- 26 - Släktföreningen Släktbrev nr 27 von Krusenstierna 2013

Efter konkursen flyttade familjen till Gränna. Här bodde han först en tid på hotell där, i väntan i att få bostaden i ordning. Sedan bebodde han gården nr 2 vid Hvakegården, som tillhörde handlaren och rådmannen Petterson, till oktober 1883, då han flyttade till Smedjetomten, strax utanför södra tullen. Här bebodde han nedre våningen samt hade dessutom trädgården. Gården tillhörde Vapenmakaren Granlund. Efter något år hyrde han även flygelbyggnaden till samma gård, vilken barnen fick som lekrum. I början hade han ingeting att göra, utan ägnade sig helt åt barnen, läste med dem och gjorde leksaker åt dem och var mycket ute och gick med dem. År 1881 var han en kort tid bärnnvinskontrollör å Persö bränneri nära Eksjö. Först 1882 fick han något stadigt arbete, då han blev kamrer i Smålands Enskilda banks avdelningskontor i Gränna. Herman Viktor dog i sin bostad i Smedjetomten på eftermiddagen den 18/12 1892. Samma dag hade han arbetat med sina bankböcker i flera timmar sittande uppe i nattrock. Som barn han hade gått i dansskola för en fröken Ugarph, som reste omkring på herrgårdarna och undervisade ungdomarna i dans. Han var mycket road av dans, dansade gärna och mycket bra. Som ung officer var han förtjust i Eva Charlotta Ramsay, dotter till kammarherre Jacob Ramsay på Svenneby och hans maka, grevinnan Eva Catharina Charlotta Kalling, där Herman Viktor då var förvaltare.. Biografin, som överlämnads vid besöket i maj gav gårdens nuvarande ägare och hembygdsföreningen helt ny och tidigare okänd information om livet på gården och i bygden under 1800-talets andra hälft. Skriften har sedan dess bokstavligen gått ”ur hand i hand” i bygden för läsning och man önskar och kommer att få kopior till hembygdsmuseet och museet i Falköping.

Föreningsangelägenheter Ordföranden Släktmötet 2015 Vid förra släktmötet på Näsby Slott i september 2010 beslutades om vissa principer vad gäller Släktmöten och Släktträffar: Släktmötets huvudsyfte är de stadgeenliga släktmötesförhandlingarna med bl.a. val av ny styrelse. Släktträffens huvudsyfte är samvaro. Släktmöten och Internationella Släktträffar/Familientag (med omväxlande tyskt och svenskt värdskap hålls vart fjärde år) skall inplaneras, så att de inte sammanfaller samma år utan så att släktingar och anförvanter i dessa former som oftast träffas vart annat år. Då släktföreningens släktmöte efter två år följs av svenskt värdskap för den internationella släktträffen, skall släktmötet om möjligt arrangeras som ett enda- garsmöte (lunch eller middag) och hållas på Riddarhuset. Mot ovanstående bakgrund genomförs därför släktföreningens nästa ”formella” släktmöte på Riddarhuset lördagen den 12 september 2015 och med ”traditionellt program”, dvs. samling, fotografering, lunch, förhandlingar och samvaro.

- 27 - Släktföreningen Släktbrev nr 27 von Krusenstierna 2013

Ridarhusets har nya allmänna bestämmelser och tariffer gällande hyra av Riddarhu- set fr.o.m. 1 augusti 2014. Bl.a. är en bokningsavgift om 1 000 kr införd, som skall be- talas vid bokningen, vilket således redan är gjort. Hyran av Riddarhussalen och Lantmarkalks– och Sällskapsvåningen (dvs. hela ”Huset”) är oförändrat totalt 3 000 kr för släktföreningar inom adeln. Styrelsen räknar med att Släktföreningen (som vanligt) betalar hyran, men även att måltiden kommer att kunna subventioneras för dess medlemmar. Hemsidan Birgitta Weibull Undertecknad, som är redaktör för föreningens hemsida www.krusenstierna.se, tar tacksamt emot synpunkter och idéer när det gäller innehåll. Under året har hemsidan framförallt kompletterats med information om den internationella släktträffen. Snart kommer det också att finnas ett bildgalleri. Allt detta på den del av hemsidan som handlar om släktföreningen och som kräver inloggning. Där kan medlemmar logga in med sin e-postadress som användarnamn/username och ett lösenord/password, som man själv skapar genom att klicka på "Lost your password". Om du får problem med att logga in är du välkommen att höra av dig till [email protected] så får du hjälp.

Genealogi Ordföranden Årets genealogiska arbete har kraftsamlats till att dels komplettera våra genealogiska uppgifter avseende utländska släktingar och anförvanter inför inbjudan till den in- ternationella släktträffen, dels upprätta olika genealogiska översikter för densamma. Inför släktträffen lämnade Anne-Marie Johnson, Edina/Minnesota (som deltog med sin make Eric i släktträffen) värdefullt underlag avseende våra (”aldrig sinande”) släktingar och anförvanter i USA. Dessutom, då de båda besökte oss i Skövde före släktträffen, överlämnade hon ytterligare material, bl.a. unika och för oss hittills okända fotografier, om Herman Mauritz ättlingar i USA. En fullständig analys av detta återstår, men bl.a. verkar det finnas ytterligare ättlingar till Herman Mauritz, vilka tillhör Riddarhuset och således är berättigade att upptas i Adelskalendern. Genom mon svåger Per har jag uppmärksammats på att det finns ett stort antal bilder på Krusenstiernor på Estlands Historiska Arkiv i Tartu, vilket nu skall analyseras. (http://rahvusarhiiv.ra.ee/et/?id=17894)

Krusenstiernska släktarkivet Cecilia Friberg Under ett par dagar i april arbetade ordföranden och undertecknad i släktarkivet med material för utställningen vid släktträffen i Karlskrona 16-19 maj. Under släktträffen arrangerade vi en spontan ”arkivdag” dagen efter släktträffen, främst för de utländska anförvanterna. Anförvanter från Australien och USA hör- sammade detta och fick under några timmar ta del av vad som fanns om deras

- 28 - Släktföreningen Släktbrev nr 27 von Krusenstierna 2013 närmaste släkt i släktarkivet. Dagen avslutades med besök och guidad tur i Kru- senstiernska Gården. Lördagen den 27 augusti var det den sedvanliga Arkivdagen, då släktföreningens medlemmar har möjlighet att under styrelsens ledning besöka och ”forska” i släktar- kivet. Ett antal släktingar deltog och det blev såväl djupdykning i handlingar och fotografier som trevlig samvaro. Utöver ovan har ordföranden besökt och arbetat i släktarkivet så gott som varje gång styrelsen för Stiftelsen Krusenstiernska Gården haft sammanträden, vilket har blivit totalt fem gånger under året, den sista i december under tre dagar. I huvudsak har tiden ägnats åt enskild forskning, ibland till följd av till styrelsen inkomna frågor från ”allmänheten” om släkten. 2014 års Arkivdag för släktföreningens medlemmar genomförs lördagen den 26 juli kl. 13.00–17.00. Anmäl gärna i förväg till vår arkivarie Cecilia Friberg (tfn 013-13 40 15) om Du avser besöka den, så att Cecilia kan förbereda besöket.

Krusenstiernska gården i Kalmar Ordföranden Gårdens nya föreståndare Magdalena (Lena) Korsman har blivit varm i kläderna och verkar trivas med sin uppgift. Numera kan man läsa om Krusenstiernska Gårdens verksamhet (museet, trädgården, gårdens historia, kaféet, och evenemang) på dess hemsida, www.krusenstiernskagarden.se Årets ”Krusenstiernska Teater ”Älskling, jag är visst gift” med bl.a. ståuppkomikern Thomas Petersson blev en framgång. Totalt gavs 20 föreställningar. För andra året i rad hade min Eva och jag förmånen att bli inbjudna till premiären. I sommar (2014) återkommer Robert Gustavsson, Per Eggers och Jeanette Capocci i föreställningen ”Charmörer på vift”, dessutom med Allan Svensson (”Svensson Svensson”) i en av huvudrollerna. Det borgar för ännu en succé. Vi hoppas på att vädret fortsätter att vara på Gårdens sida. Teatern sliter naturligtvis på trädgården, men Länsstyrelsen kallas årligen för kontrollera ev. skador. Ännu inga allvarliga anmärkningar. ”Krusenstiernska Teatern” sätter inte bara Gården utan Kalmar på kartan, vilket uppfattas om mycket positivt – och även ekonomiskt gynnsamt för Stiftelsen. Frågan om namnet ”Krusenstiernska Teatern” har varit uppe, varför jag i förra släktbrevet bad om synpunkter. Då inga sådana inkommit, har jag nu avfört den från dagord- ningen. Vi betraktar det som släktens bidrag till Krusenstiernska Gårdens bevarande. Underhåll av byggnader och trädgård fortskrider. Alla dessa arbeten sker under överinseende av Länsstyrelsen, då både byggnader och trädgården är byggnads- minne sedan 1985. Några exempel på vad som gjorts:  Det karakteristiska röda planket mot Kungsgatan, har målats om på utsidan. Bytet av överliggare på planket har påbörjats.  En preliminär ritning och ansökan för ombyggnationen av café och diskrum, har lämnats in till Länsstyrelsen.  Ett förslag avseende galler till fönstret i museet (inbrott och stölder har tyvärr förekommit) har skickats in till Länsstyrelsen, men har tyvärr fått avslag. Frågan ska tas upp igen.

- 29 - Släktföreningen Släktbrev nr 27 von Krusenstierna 2013

I styrelsen för Stiftelsen Krusenstiernska Gården finns en arbetsgrupp, som arbetar med frågor rörande med Gårdens framtid. Undertecknad ingår. Här är några exem- pel på aktiviteter som avses genomföras under det kommande året:  Gör Krusenstiernska Gården till officiell plats för borgerliga vigslar.  Förbättra (kommunens ansvar) den officiella skyltningen till gården, som är för dålig.  Undersök möjligheten att de två Krusenstiernska gravarna på södra kyrkogården läggs till i bro- schyren ”Svenska kyrkans kulturpromenader”.  Se vilka möjligheter Gården kan dra nytta av Kommunens planer på en kulturfestival i Kalmar.  Utveckla Gårdens säsongsstart till ett helt evenemang, med ev. guidningar (i tidstypiska kläder), försäljning av trädgårdsprodukter av utomstående parter mm.

Stipendier/Understöd från Riddarhuset och Johanniterorden Ordföranden Medlemmar av Sveriges Ridderskap och Adel torde genom Riddarhuset tidskrift Arte et Marte var medvetna om möjligheten att söka stipendier och understöd från Riddarhuset. Undertecknad vill dock åter informera om att det från Johanniterorden i Sverige går att söka bidrag för enskilda behövande gamla och/eller sjuka. Johanni- terorden förvaltar fonder, som både vänder sig till medlemmar av Sveriges Ridder- skap och Adel, men också till personer utanför denna krets. Gå in på www.johanniterorden.se eller kontakta undertecknad om Du vill veta mer.

Verksamheten 2013 Det gångna årets verksamhet har präglats av den internationella släktträffen i Karls- krona. Det blev något extra styrelsemöte under våren innan träffen gick av stapeln i maj. Totalt har styrelsen avhållit tre styrelsemöten, varav Äldrerådet har deltagit i två. Ursula Grünerwald har som vanligt välvilligt ställt sitt hem i Enskede till förfo- gande för de flesta av våra möten. En gång var vi hos Birgitta i Linköping. Tack Båda! Den vakanta ledmotsbefattningen efter Robert von Krusenstierna har vi i år inte hunnit arbeta på att besätta. Frågan är överlämnad till Valberedningen, men Styrel- sen vill fortfarande gärna adjungera någon villig ledamot fram till nästa släktmöte 2015. Hör av Dig till ordföranden om Du är intresserad av att göra en insats. Medlemmar. 31 december, 2013 hade släktföreningen 161 medlemmar jämfört med 160 st. 2012. Inför släktträffen genomfördes en värvningskampanj genom att Släkt- brevet 2012#26 och inbjudan till släktträffen slickades ut till 31 st. tidigare medlem- mar, släktingar upptagna i Adelskalendern samt bärare av namnet i övrigt. Medlem- sanmälan skickades som vanligt ut per post till alla för att minska behovet av påmin- nelse. Ändå måste påminnelse skickas ut till 35 adressater – dock med gott resultat. Släktbrevet. Släktbrevet nr. 26, 2012 skickades ut i januari 2013 till totalt 116 post- och e-postadressater (inklusive de som ingick i värvningskampanjen och några ut- ländska släktingar som ”språkträning”). Släktbrevet publicerades dessutom på hem- sidan. Styrelsen är tacksam för ju fler medlemmar som nöjer sig med att få släktbrevet med e-post och via hemsidan (då man ju även kan ”njuta av ” ev. färgbilder). Vi är natur-

- 30 - Släktföreningen Släktbrev nr 27 von Krusenstierna 2013 ligtvis fullt medveten om och respekterar de medlemmar, som inte har tillgång till dator på detta sätt eller av andra skäl önskar få släktbrevet per brevpost. Ekonomi. Styrelsen och Äldrerådet har, om de så äskats, ersatts för billigaste färdsätt till styrelsemöten och övriga utlägg (t.ex. kopior/utskrifter). Preliminärt bokslut

Förvaltningsår 2013 Verksamhet Budget Resultat Differens INGÅENDE SALDO från 2012 17 541,04 Medlemsavgifter 10 000,00 10 530,10 530,10 Släktmöten (förberedelser, genomförande) -10 000,00 -11 042,52 -1 042,52 Släktbrev (tryck & porto) -3 000,00 -2 411,00 589,00 Styrelsemöten (reseersättningar) -1 500,00 -2 584,00 -1 084,00 Finansiell poster (avgifter för PlusGiro mm) -500,00 -459,00 41,00 HEM-sida och WEB-hotell -500,00 -323,75 176,25 Diverse (Arkivet; Genealogi; Kst Gården; Kondoleanser etc.) 0,00 -1 600,00 -1 600,00 Gåvor och Försäljning av div. "släktprylar" 0,00 5 310,00 5 310,00 Gåvor till minne av Ulla Pehrsson 16 222,96 16 222,96 SALDO 2013-12-31 10 500,00 31 183,83 20 683,83 RESULTAT, gåvorna till minne av Ulla Pehrsson borträknade -2 580,17

Till minne av Ulla Pehrsson inkom till Släktföreningens PlusGiro totalt 16 222:96 kr. Dessa medel är i enlighet med de efterlevandes önskan reserverade för Släktföre- ningens arbete i det Krusenstiernska Släktarkivets och kommer från och med år 2014 särredovisas i bokföringen. Internationella Släktträffen fordrar kanske en djupare redovisning, eftersom delta- garavgiften kan ha uppfattats som hög:

Utgift År Verksamhet föranledd av Släktträffen 2013 Inkomst Differens Budget Verklig 2007 1 635,00 2008 Förberedelser för släktträffen 2009, vilken ställdes in 3 000,00 5 236,28 -6 048,78 2009 2 177,50 2010 0,00 Inga utgifter relaterade till släktträfen 2013 2011 0,00 2012 Förberedelser för släktträffen 2013 5 000,00 6 632,00 2013 Förberedelse och genomförande av släktträffen 2013 10 000,00 166 317,44 159 084,92 -7 232,52 SUMMOR 18 000,00 181 998,22 159 084,92 -22 913,30 Släktföreningens totala kostnad för släktträfen 2013 18 000,00 -22 913,30 -4 913,30 Totalt över en 7-årsperiod har släktträffen kostat släktföreningen 22 913:30 kr, vilket är 4 913:30 kr över vad som kan sägas sammanlagt har preliminärt budgeterades. Räknar vi bara med 2010 års budget är överdraget 7 913:30 kr. Det bör emellertid no- teras att i denna totala kostnad ligger även inköp av bordsflaggor (nations- och släkt- fanor), standarstänger, PINS, namnbrickor och annan administrativ materiel för c:a 8 000 kr, vilka kan användas vid kommande släktmöten/-träffar. Styrelsen anser att dessa c:a 5 000 eller 8 000 kr varit väl använda pengar. Släktföre- ningen ekonomi för kommande Släktmöten och arbetet i Släktarkivet är god.

- 31 - Släktföreningen Släktbrev nr 27 von Krusenstierna 2013

Genealogiska notiser Följande notiser om släktföreningens medlemmar och ättemedlemmar i övrigt äger styrelsen kännedom om18.

Födda Klara Cecilia Weibull, dotter till Martin Chevez Weibull och Anna Östlund 4 december 2013 Jämna födelsedagar 2014 90 år Jerzy von Krusenstern (POL), 21/8 60 år Gösta Pehrsson, 31/1 Robert von Krusenstierna, 14/10 80 år Ulrike Mahler, 11/11 Axel von Krusenstierna (AUS), 17/2 Åsa von Krusenstjerna, 10/10 Eva von Krusenstjerna, 21/11 Barbro Johnsson, 24/10 75 år Ursula Grünerwald, 26/4 Janet Lynn Stuckey (USA), 23/10 Göran Karlsson, 20/6 Deborah Krusen (USA), 14/3 Thomas Polfeldt, 22/9 55 år Ulrika von Krusenstierna, 9/8 70 år Eva Törnqvist, 8/5 Annie von Krusenstierna, 10/1 Christina von Krusenstjerna, 6/6 Leonore von Krusenstiern (USA), 31/1 Eloise Tarrant (USA), 30/4 Johann von Krusenstiern (USA), 21/1 Robert von Krusenstjerna, 30/9 Elisabeth von Krusenstiern (USA), 20/10 Przemek Josefczyk (POL), 28/2 65 år Eva von Krusenstierna (Skövde), 28/3 Birgitta Weibull, 24/9 50 år Claes Engvall, 29/3 Anna von Krusenstjerna Weinitz, 2/1 Mats Lundquist, 13/11 Madeleine Bendtz, 2/12 Patrik von Krusenstjerna, 8/9 Lotta Polfeldt, 18/7 Madeleine von Krusenstierna, 4/2 Eva Thulin, 11/10 Konstantin von Krusenstiern (USA), 27/5 Gun von Krusenstierna, 12/4 Nikolai von Krusenstiern (TYS), 15/5 Carol Robley (USA), 22/4 Katharina von Schneen (TYS), 20/5 Doran Krusensterna (USA), ??/? Zofia Josefczyk (POL), 20/5 Paula Jean Juarez (USA), 31/8 Avlidna Ulf von Krusenstjerna, född 29 april 1949 24 september 2012 Marie-Louise Colomb de Daunant, född von Krusenstjern 13 juni 2013 Ulla Pehrsson, född von Krusenstierna, 28 januari 1916 22 augusti 2013 Brigitte Karlsson, född Grünerwald 20 maj 1942 9 maj 2013 Magdalena Reid, född Weibull, 8 mars 1948 5 januari 2014

18 Informationskällor: Muntliga, Adelskalendern 2013, Riddarhuset (genealogiska avdelningen, Arte et Marte) samt Familienbrief nr 53/2013. Med ”ättemedlemmar” menas släktmedlemmar i och utom Sverige, vilka finns upptagna Sveriges Adels kalender (2013). Avseende utländska släktingar/anförvanter upptas normalt endast ättemed- lemmar, namnbärare eller ingifta i släkten von Krusenstierna.

- 32 -