Hilda Jakobsson, Jag Var Kvinna. Flickor, Kärlek Och Sexualitet I Agnes Von Krusenstjernas Tidiga Romaner (Diss

Hilda Jakobsson, Jag var kvinna. Flickor, kärlek och sexualitet i Agnes von Krusenstjernas tidiga romaner (diss. Stockholm 2018)

Upplaga för elektronisk publicering för forsknings-, utbildnings- och biblioteksverksamhet och ej för kommersiella ändamål. Publicerad med tillstånd från Makadam förlag. Tryckt utgåva finns i bokhandeln:ISBN 978-91-7061-274-9 Makadam förlag, Göteborg & Stockholm www.makadambok.se

Edition to be published electronically for research, educational and library needs and not for commercial purposes. Published by permission from Makadam Publishers. A printed version is available through book stores: ISBN 978-91-7061-274-9 Makadam Publishers, Göteborg & Stockholm, Sweden www.makadambok.se jag var kvinna hilda jakobsson jag var kvinna Flickor, kärlek och sexualitet i Agnes von Krusenstjernas tidiga romaner

makadam makadam förlag göteborg . stockholm www.makadambok.se

Utgiven med stöd från

Gunvor och Josef Anérs stiftelse Karl Staaffs fond för frisinnade ändamål Letterstedtska föreningen Ottarfonden

Jag var kvinna. Flickor, kärlek och sexualitet i Agnes von Krusenstjernas tidiga romaner

Avhandling för filosofie doktorsexamen i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet med disputation den 7 december 2018

© 2018 Hilda Jakobsson och Makadam förlag Omslag: Agnes Florin Foto s. 2 (i den tryckta boken): Agnes von Krusenstjerna 1939 ISBN 978-91-7061-774-4 (pdf) Skrifter utgivna av Svenska barnboksinstitutet nr 147 ISSN 0347-5387 Innehåll

förord 7 I. inledning. Flickor och kärlek 11 Syfte och frågeställning 12 Flickor 14 Flickbokens gränsland 16 Skev flickighet – Krusenstjernabilden 20 Krusenstjernaforskning 23 Kroppens queera temporalitet 29 Skevt åldrande i möte med kärlek 32 Material och metod 36 Disposition 39 II. att bli kvinna. Ninas dagbok och Helenas första kärlek 43 Flickor och flickrum 44 Kvinna eller dam 44 Från flicka till kvinna 48 Flickrummet 54 Vampyren 64 Grodprinsen 73 Från groda till prins 73 Grodan och prinsessan 77 ”The blue boy” 82 Flicka, pojke, fröken och mamma 82 En njutningsfylld blick 87 En riktig herre 90 Ideal maskulinitet 90 Att bli sedd 96 III. skevt kvinnoblivande. Tonytrilogin 101 Skev ålder och sjukrum 102 Ingen framtid 102 Avskilda ”defekta” kroppar 106 Sinnessjukhusets obegripliga genus 111 Inget flickrum 116 Sexuellt uppvaknande 119 Erotisk flickvänskap 119 Sexualupplysning 125 Älskande kvinnor 129 Förtätade ögonblick 129 Väckt till kvinna 134 Synskhet och kärleksval 138 Ett omöjligt val 138 Onämnbart, oförklarligt men verkligt 141 Instabil temporalitet och antiklimax 146 Synskhet/sjukdom och förlust 151 Den kusliga kroppen 151 Framtidsförlust 158 ”Daddy-lover” 163 En erotisk fadersgestalt 163 Pappa och pojke 165 En omöjlig fantasi 169 Orealiserat och skevt 173 IV. Skev livslinje, skev flickbok 179

Summary 189 noter 198 Litteratur 258 personregister 285 Skrifter utgivna av Svenska barnboksinstitutet 290 Förord

Den tid då den här boken vuxit fram har varit väldigt speciell för mig. Jag vill tacka alla som delat min doktorandtid och hjälpt till med avhandlingen på olika sätt. Det är inte lätt! Många har gjort mycket och kollegor har blivit vänner. Först och främst vill jag tacka min huvudhandledare Boel Westin och handledare Claudia Lindén. Ni har stöttat mig både professio nellt och personligt, alltid med stor omtanke. Boel, dig hade jag som handledare redan på magisternivå och har alltid uppskattat våra en- gagerade diskussioner såväl som din uppmuntran att ägna mig åt vad jag tycker är viktigt. Du har haft en stark tro på mig och att mina idéer ska leda framåt. Claudia, du har delat med dig av din kunskap, dina idéer, erfarenheter och tips. Att diskutera gemensamma intresse- områden med dig har alltid varit lika roligt och givande. Tack också till min tidigare, alltid lika entusiastiska, handledare Boel Hackman. För viktiga läsningar av mitt manus som helhet vill jag tacka Anna Bohlin och Mia Österlund, som var opponenter på mitt slutsemina- rium, såväl som slutläsaren Anna Cullhed. Som doktorand har jag varit verksam vid Institutionen för kultur och estetik på Stockholms universitet. Jag vill rikta ett kollektivt tack till alla som deltagit i litteraturvetenskapens Högre seminarium och det välbesökta Barn- och ungdomslitterära seminariet, där jag fått värdefulla kommentarer på avhandlingsutkast. Särskilt tack Kristin Hallberg, en gång min första universitetslärare i barn- och ungdomslitteratur, som följt mitt arbete. För särskilda läsningar, tack Elin Abrahamsson, John Björkman, Helena Ek, Ellen Frödin, Sam Holm-

7 förord qvist, Christer Johansson, Peter Kostenniemi, Ljubica Miocˇevic´, Ulf Olsson, Lydia Wistisen och Maria Margareta Österholm. Tack Per Stam och Andreas Wahlgren för lästips och boklån. För noggranna läsningar av summary, tack Kelly Hübben och Lena Wånggren. För praktiska råd och uppmuntran, särskilt tack Elina Druker, Markus Huss och Maria Wahlström. Tack Ljubica Miocˇevic´ för din mycket noggranna läsning i ett kritiskt skede och för uppmuntran under åren. Tack också John Björkman för anteckningshjälp under seminarier, alla viktiga läs- ningar och samtal. Och till Ellen Frödin, Peter Kostenniemi och Sara Pärsson för jobbsällskap, planeringsmöten och deltagande i med- och motgångar. Tack Sam Holmqvist som outtröttligt svarat på praktiska frågor. Tack dessutom Sam, och Elise Karlsson, för Gubbishäng i olika skeden av slutfas. Tack Maria Margareta Österholm, som varit som en storasyster i akademin, för att du svarat på alla möjliga frågor och följt mitt avhandlingsarbete från början till slut. Tack till min bonusdoktorandkollega Elin Abrahamsson för att vi följt varandras arbete under åren, läst och diskuterat. En särskild gemenskap har jag ingått i med Kelly Hübben och Lydia Wistisen som på olika sätt funnits vid min sida från allra första början. Vad hade min doktorandtid varit utan er? Lydia är också den kollega som läst mest, i alla olika skeden av arbetet, och vi har haft många inspirerande samtal. Jag vill också rikta ett kollektivt tack till mina kollegor och vänner vid institutionen för delad vardag, alla tips, råd, delade erfarenheter och uppmuntran. Tack alla doktorander för lunchsällskap, kaffe pauser och AW. Tack också till alla mina rumskompisar under åren som bidragit till att göra den här tiden speciell. Särskilt tack Per Israelson, Sofia Warkander och Anna Thörnell. Under den senare delen av min doktorandtid har jag dessutom vistats mycket på Kungliga biblioteket där jag uppskattat all hjälp och vänlighet från bibliotekarier och annan personal. Även där har

8 förord jag fått kollegor som jag delat doktorandvardagen med. Särskilt tack Thomas Sjösvärd och Tuva Haglund. Andra akademiska sammanhang vid Stockholms universitet som varit viktiga för avhandlingen är Queerseminariet, som jag haft privi- legiet att sitta i arrangörsgruppen för, och Genusakademin. Utanför universitetet har Svenska barnboksinstitutet haft betydelse. För ekonomiska bidrag vill jag tacka Gunvor och Josef Anérs stiftelse, Helge Ax:son Johnsons stiftelse, Karl och Betty Warburgs fond, Karl Staaffs fond för frisinnade ändamål, Letterstedtska föreningen och Ottarfonden. Tack till alla mina vänner som funnits där. Särskilt tack Hanna, som gjort så mycket för mig, Lena, som funnits där som bäst när jag behövt dig som mest, och Maria, som öppnat ditt hem för mig. Tack Helena, som jag dessutom diskuterat skrivande och avhandlingsidéer med. Min älskade familj har alltid uppmuntrat mitt litteraturintres- se och under de här åren gjort allt den kunnat för att stötta – pappa Arne, mamma Lotta, storasyster Josefin, småsyskon Agnes och Jonas, systerdotter Una Rae och svåger Jonathan.

Gubbängen, oktober 2018 Hilda Jakobsson

9 I. inledning Flickor och kärlek Syfte och frågeställning

Agnes von Krusenstjerna har kallats ”kvinnotillblivelsens diktare”.1 Ett av de motiv som hon turnerar på nya sätt genom hela sitt för- fattarskap är flickors uppväxt i möte med kärlek och sexualitet.2 Att Krusenstjerna skriver om flickor, utveckling och erotik återkommer också forskningen till. Men vad denna ”kvinnotillblivelse” egentligen går ut på utreds inte.3 Begreppen flicka och kvinna är omgärdade av en mängd före- ställningar. De kan tyckas handla om enbart ålder och vara tydligt avgränsade men i själva verket väcker de många frågor: Vad är en flicka respektive kvinna? Vad krävs för att en flicka ska utvecklas till kvinna? Om en flicka inte kan eller vill bli kvinna, är hon då fortfarande en flicka eller är utveckling så viktig för föreställningar om flickor att hon snarare skulle vara ett slags icke-flicka? I Krusenstjernas förfat- tarskap förekommer små flickor, unga flickor, gamla flickor såväl som personer som gör sig till flickor. Att en karaktär börjar omnämnas som kvinna i texten har inte endast med ålder att göra utan är bety- delsebärande på fler sätt. Ofta är kvinnoblivandet kopplat till kärlek och sexualitet. I denna avhandling undersöker jag hur flickors uppväxt i möte med kärlek och sexualitet gestaltas i Krusenstjernas tidiga romaner: Ninas dagbok (1917), Helenas första kärlek. En Stockholmsroman (1918) och trilogin Tony växer upp. Scener ur en barndom (1922), Tonys läroår. Episoder ur en ungdom (1924) och Tonys sista läroår. Resa till Kejsarens hotell (1926).4 Alla romanerna har unga kvinnliga protagonister i samma ålder: Nina, Helena Willner och Tony Hastfehr.5 De befinner sig i den del av livet då flickan förväntas bli kvinna och möter alla kärlek och sexualitet på olika sätt.6 Jag fokuserar på protagonisterna då det är deras kvinno

12 i. inledning. flickor och kärlek blivande som framför allt skildras. Det förekommer andra kvinnliga karaktärer i olika åldrar men deras uppväxt gestaltas inte i samma detalj. Den del av Krusenstjernas författarskap som förknippats starkast med flickor har blivit minst uppmärksammad i forskningen. Roma- nerna utgavs som vilka som helst på Bonniers, Helenas första kärlek har undertiteln En Stockholmsroman men för övrigt har de inga genrebe- stämningar på omslaget. Ändå togs de två första i pressen emot som flickböcker, det vill säga ungdomslitteratur för flickor.7 Den första romanen i Tonytrilogin beskrevs som en ”flickroman – icke skriven för flickor”.8 Det är troligt att protagonisternas kön, ålder och kärleksproblematik spelar in för kategoriseringen av dem som flick- böcker såväl som den negativa synen på traditionen.9 Syftet med denna avhandling är att undersöka kopplingen mellan föreställningar om flickors kvinnoblivande, kärlek och sexualitet. Jag ställer dessa frågor: Hur konstrueras begreppet flicka i Krusenstjer- nas tidiga romaner och var går dess gränser? Hur blir flickan kvinna och vad innebär det? Vilka gestalter och företeelser utgör förutsätt- ningen för kvinnoblivandet och vilka riskerar tvärtemot att fördröja eller till och med förhindra det? Syftet är också att sätta denna flick-, kärleks- och sexualitetsskildring i samband med synen på Krusen stjernas tidiga romaner som flickböcker eller förknippade med så- dana. Utgångspunkten är en kombination av feministisk teori och queerteori med ett fokus på temporalitet. ”Jag var kvinna.”10 Med detta citat i preteritum från Tonytrilogin vill jag signalera att jag lyfter fram komplexiteten i de uppväxter som skildras. Jaget var kvinna – men förblir hon kvinna eller är hon åter en flicka? Gestaltas uppväxt som linjär, cyklisk eller något annat?

13 jag var kvinna

Flickor

Ordet flicka är associationsrikt och bär på en lång historia av mening. Dess ursprung är omtvistat. I vissa källor sägs det hänga samman med ett ord för kjol, ett kvinnligt kodat klädesplagg, i andra ett ord som syftar på en lättsinnig kvinna.11 Det har alltså haft en mängd olika betydelser men det som är mest avgörande är att det har använts för att beteckna ogifta personer av kvinnligt kön, åtminstone sedan sent 1500-tal.12 Den tvärvetenskapliga forskning om flickor som har sina rötter i genusforskningen, flickforskningen, har visat på att begreppet flicka är komplicerat, laddat av betydelser, samt historiskt, socialt och kulturellt föränderligt. Det kan ha en mängd olika betydelser där inte bara ålder och kön utan också andra kategorier som klass, etnicitet, sexualitet och funktionalitet har betydelse. Därför är det relevant att undersöka vad begreppet flicka innebär i en specifik kontext.13 Detta är min utgångspunkt för analysen av begreppet flicka och dess gränser i Krusenstjernas tidiga romaner. Flickforskningen kommer ur marginaliseringen av flickor inom både genus- och ungdomsforskningen, i den förra på grund av (ung) ålder och i den senare till följd av (kvinnligt) kön. Därmed är flickforskningen kritisk mot föreställningar om en flicka som någon i vardande. På grund av det fokuseras flickan i varande, inte som en person som ska bli kvinna.14 Mycket riktigt dominerar föreställningar om utveckling och uppväxt i samhället, historiskt och idag. Detta gör att barnet och barndomen inte betraktas som ideal utan något som personer ska växa ifrån. Barndom blir inte erkänd i sin egen rätt.15 Liksom flickforskningen förhåller jag mig kritisk till föreställningar om en flicka som en person som ska bli kvinna men vill istället ha detta som startpunkt för en undersökning av just sådana föreställningar. Därför fokuserar jag på skildringar av flickors kvinnoblivande. På så sätt vill jag bygga vidare på flickforskningens varierande studier av flickor i varande samtidigt som jag gör något som skiljer sig från den.16

14 i. inledning. flickor och kärlek

Det finns en mängd ord för unga kvinnor som är vanliga i olika sammanhang. Historikern Anna-Karin Frih och litteraturvetaren Eva Söderberg använder flicka och ung kvinna som övergripande begrepp i sin antologi om svensk flickforskning, ibland som synonymer och ibland för att beteckna en person före respektive efter puberteten.17 I Krusenstjernas tidiga romaner används främst ordet flicka, ibland ung flicka, för barn och ungdomar av kvinnligt kön. I Tonytrilogin förekommer även uttrycket ung kvinna.18 I mitt material används alltså flicka inte bara för små barn utan också personer som är över 20 år gamla. Därför använder jag primärt flicka men även ung kvinna, främst för språklig variation. Jag gör inte en sådan åtskillnad som Frih och Söderberg på flickor och unga kvinnor före respektive efter puberteten utan använder primärt de begrepp som förekommer i materialet.19 Vad innebär då begreppet flicka? Innebörden skiftar i olika historiska och geografiska sammanhang.20 Det har dock tillkommit i skärningspunkten mellan kön och ålder, där kvinnlighet är konstrue rad i opposition till manlighet och ungdom till barndom såväl som vuxenhet. Vad som uppfattas som ungdom beror alltså på dels vad som uppfattas som barndom, dels vad som betraktas som vuxenhet.21 Begreppet flicka är en kulturell konstruktion som är relationell och kan beskrivas som beteckningen på en människa av kvinnligt kön i skärningspunkten mellan ålder och genus.22 Begreppet flickighet använder jag för att beteckna femininitet som är ungt eller barnsligt kodad. I Svenska Akademiens ordlista betecknas det som mer vardagligt än synonymen flickaktighet.23 Jag brukar det allt- så som en motsvarighet till kvinnlig i betydelsen femininitet som är vuxet kodad. Inte bara flickor kan vara flickiga, utan vem eller vad som helst. Ett uttryck som förknippas med flickor kan kallas flickigt.24 Detta låter sig jämföras med begreppet ung femininitet, som Frih och Söderberg tar upp, som något som kan uttryckas av personer oavsett ålder och kön.25 Jack Halberstam är bland de viktigaste teoretikerna

15 jag var kvinna för min studie och hans Female Masculinity (1998), In a Queer Time and Place. Transgender Bodies, Subcultural Lives (2005) och The Queer Art of Failure (2011) är centrala. Jag utgår frånHalberstams förståelse av femininitet och maskulinitet som något som inte endast kan uttryckas av en kvinnlig respektive manlig kropp. Det är alltså möjligt att tala om kvinnlig så- väl som manlig femininitet respektive maskulinitet.26 Samtidigt som jag använder kvinnlig och manlig på detta sätt menar jag alltså också att kvinnlig kan utgöra beteckningen för en vuxet kodad femininitet.

Flickbokens gränsland

Modernismen och moderniteten har fått stort utrymme i Krusen stjernaforskningen, i synnerhet sedan tidigt 2000-tal. Flickbokstra- ditionen har fått mindre uppmärksamhet även om den givetvis var en del av det moderna samhälle som Krusenstjerna levde och verka- de i.27 Krusenstjernas författarskap spänner mellan sent 1910- och 1930-tal, alla verk utom Ninas dagbok är utgivna under mellankrigs tiden 1918–1939.28 I synnerhet romanserien Fröknarna von Pahlen (1930–1935) kopplas ofta till modernism och modernitet. Krusen stjerna har ansetts gå i dialog med de manliga primitivisterna och skriva om sexualitet och kön ur ett specifikt kvinnligt perspektiv.29 Hon har bedömts skriva fram den Nya Kvinnan och hennes skugga, den ”Manhaftiga Lesbianen”, såväl som männen som är rädda för den moderna kvinnan och själva representerar negativa aspekter av det moderna samhället. Anna Williams har funnit att Krusens- tjerna skildrar det moderna Sveriges framväxt, städernas urbanitet och landsbygden i förändring samtidigt som hon uttrycker en egen vision av en modern människa.30 Rita Paqvalén betraktar Pahlen- seriens form och innehåll i samverkan som en modernistisk metod som utgör ett krismedvetande, ett brott med traditionen och försök att gestalta en ny människa och ny moral.31 Jenny Björklund lyfter

16 i. inledning. flickor och kärlek fram Pahlenseriens tillkomsttid, 1930-talet, som en period av stor förändring, i synnerhet då det gäller sexualitet. Många olika sätt att förstå homosexualitet slogs om diskursivt utrymme. Pahlenserien var radikal och skildrade tabubelagd sexualitet som lesbiskhet.32 Främst Krusenstjernas tidiga men även hennes senare romaner har kopplats till flickboken, i synnerhet till den angloamerikanska traditionen.33 Detta är ingen slump. Hennes verk vimlar av intertextuella referenser och hänvisningar till denna tradition är åter- kommande.34 I en ofta citerad intervju meddelar Krusenstjerna att Louisa M. Alcott, känd för Little Women (1868) och dess fortsättningar (1869–1886), vilka brukar räknas som flickböcker, tillhör de författa- re som påverkat henne mest.35 Alcott nämns ofta som litterär influens och älsklingsförfattare.36 I Krusenstjernas romaner finns hänvisningar till flera av Alcotts romaner, original liksom svenska översättningar. I Helenas första kärlek kallas Helena ”en liten kvinna” och i Pahlenserien betecknas protagonisten Angela och jämnåriga Frideborg som ”små kvinnor”, något som kan läsas som en direkt översättning av den engelska titeln Little Women (HFK, s. 116).37 I Tony växer upp somnar protagonisten över ”en av Louise [sic] M. Alcotts böcker, de gamla kära med de gula pärmar- na och de röda ryggarna” (TVU, s. 160).38 Just den utgåvan av en av Alcotts böcker går igen i romanserien Fattigadel (1935–1938). I dess första del står att läsa om protagonisten Vivekas äldre bror:

Antonius läste i någon flickbok, en av de där med gula pärmar och röda ryggar: Kate i skolan, En krona bland flickor… Han läste dem glödande och med vidöppen mun kännande sig som kamrat med dessa småpratande flickor som ofta hade något spektakel för sig eller blevo orättvist misstänkta för någon bagatell de inte gjort.39

En krona bland flickor är den svenska översättningen av Alcotts An Old- Fashioned Girl (1870).40 I romanseriens andra del är det Vivekas ku-

17 jag var kvinna siner som läser Alcott i svensk översättning: ”’Brinner snillets låga, Hanna?’ frågade Julie glatt, utan att märka systerns nedslagna min. / Uttrycket var hämtat från en av deras älsklingsböcker, ’Unga kvin- nor’ av Alcott.”41 I den tredje delen av Fattigadelserien bär den tredje avdelningen titeln ”En krona bland gossar”, något som uppenbart syftar påEn krona bland flickor.42 Genom referenserna kopplas Krusenstjernas texter till flickboken. Fortsättningsvis behandlas inte Alcotts romaner i den här studien eftersom forskningen redan uppehållit sig vid dem.43 Ordet flickbok används i recensioner av Krusenstjernas tidiga romaner. Jag utgår från Boel Westins definition av flickboken i antologin Om flickor för flickor. Den svenska flickboken (1994), redigerad av henne och Ying Toijer-Nilsson. Antologin kom ur forskningens tidigare ointresse för och nedvärdering av genren. Westin och Toijer-Nilsson vill istället ta den på allvar och även påvisa att den inte är så enkel- spårig och reaktionär som ibland gjorts gällande. Jag delar denna utgångspunkt. Antologin fokuserar på de tidiga svenska flickböcker- na från sekelskiftet 1900 till cirka mitten av 1900-talet, till skillnad från den efterföljande forskning som förlagt tyngdpunkten senare kronologiskt. Det är också denna något tidigare del av traditionen, som föregick och är samtida med Krusenstjernas författarskap, som är relevant för min studie. Eva Söderberg gör en belysande genom- gång av flickboksforskningen där bland andra MaryØrvig, Gabriella Åhmansson, Magdalena Czaplicka, Marika Andræ, Birgitta Theander och Åsa Warnqvist nämns. Vad gäller den internationella forskningen nämner Söderberg Shirley Foster och Judy Simons.44 Liksom ordet flicka är flickbok ett begrepp som definieras genom kön och ålder. Flickboken är med få undantag skriven av kvinnor, har flickor i huvudrollerna, skildrar hemmet, livet och världen ur ett kvinnligt perspektiv, samt är skriven och avsedd för flickor. Det har också påverkat värderingen av traditionen, som generellt varit låg, i samtida mottagande och forskning.45 Som genre uppstod flickboken

18 i. inledning. flickor och kärlek ungefär i mitten av 1800-talet då borgarklassen växte fram och dess döttrar skulle tilldelas lämplig litteratur i väntan på äktenskapet. De skulle tränas att bli makor och mödrar. Den har en del av sina röt- ter i äldre tiders uppfostringslitteratur för flickor. Som litterär text bottnar den främst i tidig kvinnlig romankonst av författare som Jane Austen, systrarna Brontë och Elizabeth Gaskell från första hälften av 1800-talet. Flickboken kan också sättas i samband med den kvinnliga realistiska romanen, familjeromanen och sedeskildringen.46 Benämningen flickbok är komplex. Den har inte funnits lika länge som den tradition som Westin beskriver.47 På engelska, det andra språkområde jag primärt arbetar med, används begrepp som ”girls’ fiction”, ”girls’ literature”, ”girls’ stories” och ”’classic’ books for girls”.48 När jag nu använder termen vill jag inte cementera flickboken som en enhetlig och avskild litteratur.49 Inte heller vill jag företräda uppfattningen att det finns en essentiell skillnad och tydlig gräns mellan flickböcker och andra ungdomsböcker.50 Det finns helt enkelt en tradition som kallats flickbok, och det är en benämning som även jag använder. Med flickbok avser jag en ungdomslitterär tradition, före och under Krusenstjernas samtid, som är flickigt kodad. Vissa böcker är till exempel utgivna i specifika flickboksserier eller har en undertitel som låter läsaren veta att det är en bok för flickor. I andra fall kan det helt enkelt handla om att det framgår att romanen handlar om flickor.51 Inga av Krusenstjernas romaner har utgivits som ungdomslitteratur, men de har kopplats till flickboken i både mottagande och forskning. Jag vill således inte tala om romanerna som flickböcker. Däremot hävdar jag att de befinner sig i vad jag vill kalla ett flick bokens gränsland, ett gränsområde mellan ungdoms- och vuxenlitteratur. Med uttrycket avses en grupp texter som inte är helt enkla att kategorisera. Ibland kallas de flickböcker, ibland flickläsning, ibland romance eller kärleksromaner. Jag relaterar löpande Krusenstjer- nas verk till andra romaner i samma gränsland.52 Gränslandet består dels av verk som, liksom Krusenstjernas, aldrig utgivits specifikt för

19 jag var kvinna ungdomar men ändå förknippats med flickläsare i mottagande och forskning, dels av sådana som vid vissa tidpunkter publicerats för vuxna och vid andra för ungdom.53 Det fanns ingen skarp uppdelning mellan barn- och vuxen- eller ”hög” och ”låg” litteratur kring sekelskiftet.54 Gränserna mellan vuxen- och barnlitteratur samt kanoniserad litteratur och populär litteratur är inte självklara. Jag vill problematisera dessa gränser genom att inte göra för strikta uppdelningar.55

Skev flickighet – Krusenstjernabilden

Krusenstjerna och hennes tidiga romaner har av kommentatorer och kritik knutits till flickighet såväl som dess motsats. Detta har ofta gjorts på ett kritiskt och förminskande sätt. Men oavsiktligt pekar dessa tol- kare ut en dubbelhet i författarskapet som jag tar fasta på utan att, som de, ladda den negativt. Litteraturkritikern Mary Ellman menar att böcker av kvinnor ofta behandlas som om de själva vore kvinnor.56 Boel Westin, som hänvisar till Ellmans tes, menar att det faktum att flickboken definieras genom sitt kön påverkat den låga värderingen.57 I sin avhandling, som kom elva år efter Krusenstjernas död, beskriver litteraturvetaren Olof Lagercrantz hennes smak som enkel: ”Hon hade den vanligaste smaken av alla, revy- och filmsmaken, veckotidnings- och oljetryckssmaken”, skriver han.58 Detta sätter han i samband inte bara med ”småborgerlig” klass utan också med ålder och kön.59 Han kallar den ”kvardröjande ungflickssmak” och menar att den bär spår av det hon läste i ungdomen:60

Bilder och stämningar från hennes ungdoms läsning stiger upp och färgar av sig på hennes manuskriptsidor. Barska gubbar smälter som earlen i Lille Lorden inför någon hjärteknipande ung person.

20 i. inledning. flickor och kärlek

Elaka gummor tämjas av ljusa kvinnoänglar. Isar bryter upp, de älskande finner varandra, en osjälvisk kärlek segrar.61

Då litteraturkritikern Per Meurling vid samma tid minns Krusen stjerna menar han att hennes utseende skiftade mellan ”okynnig herrgårdsflicka” och underlig främling.62 Långt senare kommer Ivar Lo-Johansson ihåg henne på ett liknande sätt som både liten, oskyldig och besynnerlig:

Agnes von Krusenstjerna hade snabbt förändrats. Hon hade blivit ett litet, skälvande skarn. Det hade hänt något med den barnsligt nyfikna, flickaktiga gestalten.63

Det fanns något oskyldigt över hennes lilla gestalt. […] Hon var alltjämt ung, bara omkring förti. […] Jag fann det till en början besynnerligt att en så stillsam liten kvinna kunnat skriva så om- fångsrika och ibland en smula lätt demoniska romaner.64

Krusenstjernakännaren Johannes Edfelt, som redigerat och kom- menterat hennes Samlade skrifter, är inne på samma spår. Vid samma tid som Lagercrantz beskriver han minnet av hur väl Krusenstjerna trots allt passade in i sitt flickiga hem:

Helst minns jag henne sådan hon kunde te sig i sitt med vita flick- möbler utrustade rum i huset vid Regeringsgatan i Stockholm. På ett iögonenfallande sätt harmonierade denna omgivning med det naiva och oanfrätta i hennes väsen, med den sida som var vänd mot lugnet och idyllen: ty också dragningen mot sådant fanns nedlagd i hennes natur.65

Krusenstjerna beskrivs alltså som en flickig kvinna med flickaktig och populärkulturell smak.66 I omdömena samsas dock ord som li-

21 jag var kvinna ten, barnslig, flickaktig och oskyldig – hon skrivs till och med in i ett flickrum – med ord som underlig, skälvande och demonisk. Den vuxna Krusenstjerna framstår både som flickig och absolut inte flickig. Härmed konstrueras en motsägelsefull flickighet som jag vill kalla skev. Jag återkommer till begreppet skev längre fram.67 Den skeva flickigheten förekommer även i diskursen om Krusenstjernas tidiga romaner. Både författaren och hennes romaner har alltså gjorts till skeva flickor. Det går i linje med Ellmans tes att kvinnors verk behandlas som om de själva vore kvinnor. Ninas dagbok bedömdes höra till ”de goda flickböckerna”.68 Den fick relativt mycket uppmärksamhet även om recensionerna var korta, författaren ansågs ha humor och spåddes lycka hos ”backfischarna”.69 Protagonisten tycktes sakna osund nyfikenhet och reagera spontant mot sådant som var omoraliskt, vilket betraktades som positivt. Kri- tiken såg dock ingen framtid för henne som författare och romanen beskrevs vara full av romantiska klichéer.70 Helenas första kärlek mottogs på ett liknande sätt och ansågs kunna falla ”backfischarna” i smaken. Ändå bedömdes den uppvisa mer talang, mognad och säkerhet samt vara på god väg.71 Tonytrilogin innehåller en mer explicit kärleks- och sexualitetsskildring och gestaltar dessutom ”sinnessjukdom”.72 Krusenstjerna fick både kritik och beröm för sin första romanserie. Till skillnad från Nina betraktades Tony som erotiskt vetgirig och många ville inte se henne som en representant för verklighetens flickor. Trilogin sågs, till skillnad från Ninas dagbok och Helenas första kärlek, som vuxenlitteratur. Ändå förknippades den med flickböcker. Redan från utgivningen av den första romanen, Tony växer upp, menade kritiker att den borde förses med stämpeln barnförbjuden. Den hade ett kyskt yttre men borde hållas borta från tonårsflickor, hävdades det. Ämnesvalet -an sågs problematiskt och sexualitetsskildringen bekymmersam; romanen knöts till degeneration, perversion och sjuklighet.73 Vid utgivningen av den andra delen, Tony växer upp, betonades än en

22 i. inledning. flickor och kärlek gång att ”den inte är skriven för barn” utan ”för mogna människor med allvar och medkänsla”.74 Omdömena fördelades mellan två läger: de som betraktade skildringen av sjukdom som angelägen och trovär- dig och de som ansåg att romanen var alltför fixerad vid ämnet. Man menade bland annat att den inte skilde mellan friskt och sjukt, och att Tony inte skildrades nog kritiskt.75 Men då trilogins avslutande del, Tonys sista läroår, där sjukdomsskildringen kulminerar i vistelse på sinnessjukhus, utgavs blev perspektivet ett annat. Recensenterna tyckte sig se att det var just vägen till sinnessjukdom som Krusenstjerna ville skildra, varför de generellt fick en mer positiv blick på verket som helhet. Krusenstjerna betraktades som omutligt sanningstrogen med förutsättning att gå långt. Även om hon berättade om en kvinna i vardagens utkant ansågs hon som en modern kvinnoskildrare med för- måga att loda människans psykologiska djup.76 Sammantaget bedöm- des Krusenstjerna ha fördjupat sitt författarskap sedan Ninas dagbok och Helenas första kärlek. De hänförs sedan till hennes ungdomsdiktning.77 Det som uppfattades som flickigt och flickbokslikt medNinas dagbok och Helenas första kärlek betraktades alltså som banalt och omoget. Även om också Tonytrilogin kopplades till flickighet sågs dess frispråkighet vad gäller sexualitet och sinnessjukdom som något som absolut inte var flickigt utan balanserade på gränsen för det acceptabla. Roma- nerna hölls alltså som både för mycket och för lite flickiga. Synen på de tidiga romanerna som skevt flickiga löper som en röd tråd genom Krusenstjernaforskningen.

Krusenstjernaforskning

Liksom kritiken återkommer tidigare forskning till formuleringar om Krusenstjernas författarskap som mest omoget i början och på väg mot en allt högre grad av utveckling. På så sätt behandlas det som en flicka på väg att växa upp. Detta medför i flera fall ett oin-

23 jag var kvinna tresse för eller en negativ värdering av de delar som anses omogna, i synnerhet Ninas dagbok och Helenas första kärlek men också i någon mån Tonytrilogin. Även om jag också behandlar författarskapet i kronologisk ordning vill jag komma bort ifrån detta sätt att betrakta det som under utveckling och i synnerhet ifrån ointresset för och den låga värderingen av de tidiga romanerna. Här motiverar jag mitt under- sökningsområde genom att visa på att forskare tidigare berört ämnet samtidigt som jag förhåller mig kritisk till ointresset och den låga värderingen som vissa uttrycker. Jag vill visa att de tidiga romanerna är relevanta att undersöka i sin egen rätt och bygger vidare på den forskning som resonerar om flickor och flickbokstraditionen.78 Ninas dagbok och Helenas första kärlek har endast i ett fall behandlats utan att kopplas till författarskapet i övrigt och undersöks sällan då hela produktionen diskuteras.79 Tonytrilogin behandlas i de monografier och uppsatser som berör Krusenstjernas författarskap som helhet.80 För övrigt behandlas den i en artikel samt i ett kapitel i en avhandling om kvinnliga utvecklingsromaner.81 Den tidiga forskningen är mer eller mindre biografiskt inriktad. I den första monografin om Krusenstjerna, litteraturkritikern Stig Ahlgrens Krusenstjerna-studier (1940), fokuseras hennes senare roman- serier. Ahlgren menar att Tonytrilogin har många kvaliteter men inte når upp till samma standard som de senare verken. Bristerna kodas som flickiga: ”De tre Tonyböckerna som utkommo i medio av 20-talet äro i sitt slag fulländade men ha för mycket karaktär av dagbok, av än vek, än förtvivlat lidelsefull känslobeskrivning i ett skymningsrum med flickmöbler för att kunna räknas till de stora mästerverken i modern anda.”82 Ninas dagbok och Helenas första kärlek kommenteras endast i korthet och Ahlgren anmärker att Helenas första kärlek inte betyd- de någon utökning av registret, ”[l]ejonklon kom till synes först i Tonyböckerna”.83 Däremot viker Ahlgren ett kapitel i monografin åt Krusenstjernas förhållande till flickboksförfattaren Louisa M. Al- cott. Han menar att Krusenstjerna i Alcotts romaner kan ha funnit

24 i. inledning. flickor och kärlek antydningar om tabubelagda sidor av flickors uppväxt som hon vida- reutvecklat i sitt eget författarskap.84 I sin avhandling Agnes von Krusenstjerna (1951) kommenterar Olof Lagercrantz endast utgivningen av de första två romanerna så att de framstår som flickiga, flickböcker och mindre seriösa än det senare författarskapet.85

Ninas dagbok är skriven av en kåsös, av en yrkesskribent, som sä- kert håller fast den fladdrande flickbokstonen och håller allt som i djupare mening angår henne, allt det som dessa år varit hennes verkliga liv, på avstånd. Hon lyckades briljant. Ninas dagbok blev en idealisk flickbok iAlcotts, Berta Rucks och Helena Nybloms genre, speglande sin skapares drag vid tiden för förlovningen med Gerard Odencrants […].86

Helenas första kärlek, […] liksom Ninas dagbok en bok utan djupare engagemang och skriven, som hon senare sade, medan hon tänkte på något annat. Men ett och annat från hennes verkliga liv kommer dock in här.87

Han karaktäriserar också Tony i sådana termer: ”Om hon också visar ett och annat drag som är banalt, om hennes hår är litet väl flick- boksengelskt rött, och hennes ögon litet väl vemodiga, äger dock berät- telsen om hennes liv en storhet, som man inte kan undandraga sig.”88 En av de första feministiska forskare som började intressera sig för Krusenstjerna, Barbro Backberger, använder på 1960- och 1980-talen samma ord om författarens två första romaner som an- vänts om författaren själv: liten.89 ”Hennes första betydande verk, romansviten om Tony Hastfehr, kom till efter det att hon blivit bekant med [David] Sprengel, och nivåskillnaden mellan genombrottsverket och de föregående små damromanerna är uppenbar”, skriver Back- berger längs samma linje.90

25 jag var kvinna

I sin feministiska avhandling Sanningen om kvinnorna. En läsning av Agnes von Krusenstjernas romanserie Fröknarna von Pahlen (1989) strukturerar Bir- gitta Svanberg sina läsningar av Pahlenserien utifrån relationerna mellan dess mödrar och döttrar. Även om hon fokuserar på romansviten, som senare blivit den mest omskrivna i forskningen, kommer hon vid några tillfällen in på Tonytrilogin. Genombrottet som ”se- riös författare” menar Svanberg att Krusenstjerna fick med Tony serien.91 Däremot påpekar hon att Krusenstjerna i Pahlenserien delvis använder sig av ungflicksromanen i internatskolemiljö samtidigt som hon bryter mot de förväntningar som väcks hos läsaren och därmed skapar en chockverkan.92 För övrigt tar hon upp beröringspunkter mellan Pahlenserien och Alcotts Little Women. Hon menar att Kru- senstjerna tycks vilja undersöka och överskrida Alcotts idealiserade modersbild samt att Pahlenseriens avslutande kvinnokollektiv är inspirerat av den kvinnogemenskap som Alcott skildrar.93 ”Både Ninas dagbok och den följande romanen, Helenas första kärlek […] är obetydliga litterärt sett men intressanta därför att de innehål ler teman som deras författare skulle återkomma till om och om igen”, skriver Merete Mazzarella i sin monografiAgnes von Krusenstjerna (1992).94 Mazzarella hävdar dock även att romanerna innehåller nå- got utöver det flickboksaktiga genom att Krusenstjerna lägger ”ut mi- nor under textens soliga yta”.95 Krusenstjerna går bakom flickbokens fasad, menar Mazzarella: ”Men redan Helenas första kärlek hade fått en och annan recensent att oroligt undra om detta verkligen var lämplig läsning för ’backfischarna’ och med sin bild av Tony kom Agnes von Krusenstjerna mera resolut att gå bakom flickboksfasaden.”96 Som exempel tar Mazzarella Tonytrilogins gestaltning av erotik.97 Med formuleringar som påminner om Lagercrantz menar Mazzarella alltså att det finns flickboksaktiga drag i Tonytrilogin: ”Drag av flickboksstil finns kvar i skildringen av Tonys utseende – det är nog ingen slump att hon är rödhårig! – och de traditionella flickboksmotiven saknas inte heller[.]”98 Mazzarella förlägger avsnittet om de två första roma-

26 i. inledning. flickor och kärlek nerna till kapitlet ”Vägen till Tony” medan Tonytrilogin, Fröknarna von Pahlen och Fattigadel får var sitt eget kapitel, vilket visar på vilka verk som tyngdpunkten ligger på.99 Mazzarella utgår från Lagercrantz biografis- ka uppgifter men gör också läsningar av författarskapet som helhet.100 I och med Mazzarella tycks det starkaste avståndstagandet gentemot de två tidigaste romanerna börja tona bort. I en uppsats fokuserar Boel Westin (1994) på Ninas dagbok och Helenas första kärlek men kopplar dem inte till det senare författarskapet. Hon sätter in romanerna i en flickbokskontext och undersöker deras skildring av erotik.101 Kristin Järvstads avhandling Att utvecklas till kvinna. Studier i den kvinnliga utvecklingsromanen i 1900-talets Sverige (1996) undersöker i ett kapitel To- nys utveckling utifrån ett feministiskt och psykoanalytiskt perspektiv. Det finns också en kortare uppsats av Mari Koli (1992) om Tony trilogins skildring av sinnessjukdom med ett liknande perspektiv.102 Genom min queertemporala utgångspunkt problematiserar jag före ställningar om utveckling. Senare har feministiska forskare som Gunilla Domellöf, Anna Williams och Rita Paqvalén intresserat sig för Krusenstjerna som modern och modernistisk författare.103 Williams har publicerat en rik forskning, bland annat Från verklighetens stränder. Agnes von Krusenstjernas liv och diktning (2013), den första biografin sedanLagercrantz. 104 Där ger hon Krusenstjernas tre första romanverk var sitt kapitel. ”Den frejdiga flickrösten tillhör omisskännligt den klassiska flickboken. Det märks på humorn, det rättframma tilltalet och berätterskans orädda framtoning”, skriverWilliams om Ninas dagbok.105 I likhet med Mazzarella menar hon att romanen ”hör till [flickboks]genren, men smyger in motiv som försiktigt bryter av mot den glättiga stämning- en”, samt att Krusenstjerna här för första gången berör områden som blir centrala i hennes senare författarskap:106

Ibland snuddar hon för första gången vid områden som hon med full kraft kommer att beträda senare i livet. Trots Ninas frejdiga

27 jag var kvinna

framtoning finns där stråk av det mörker som svärtar åtskilliga av Krusenstjernas kvinnor. Med Nina är hon på väg mot den unga Tony i romansviten från 1920-talet som brottas med det erotiska uppvaknandet och sinnessjukdomen. De mörka krafter som griper tag i Tony anas i debutbokens kärleksberättelse.107

Helenas första kärlek förbinder Williams med den populära kärleks romanen.108 Flera gånger placerar Williams Tonytrilogin mitt emellan flickboken och annan litteratur: ”Den befinner sig i ett bryt- ningsskede precis som sin protagonist. Den är stundvis en flickbok eller ungdomsbok som rödkindad öppnar strumporna vid sänggaveln på julaftons morgon […] Boken räcker fram tryggheten, de goda minnena – julgranens väldoft, skidturerna, sommardagarnas stil- tje, pappas famn.”109 Däremot finns det andra delar av trilogin som knappast skulle förekomma i en traditionell flickbok, som explicita sexualitetsskildringar.110 I sin avhandling Kampen om Eros. Om kön och kärlek i Pahlensviten (2007) är Rita Paqvalén bland de första att fokusera på Krusenstjernas sexua litets- och genusskildring ur ett queer- och intersektionellt perspektiv. Hon tar upp den formmässiga motsägelsefullhet som ofta anses prägla Pahlenserien, bland annat dess drag av flickbok, och läser den som ett modernistiskt genretrubbel som problematiserar kön och sexualitet.111 Liv Saga Bergdahls avhandling Kärleken utan namn. Identitet och (o)syn lighet i svenska lesbiska romaner (2010) och Jenny Björklunds Lesbianism in Swedish Literature. An Ambiguous Affair (2014) kan också nämnas i sammanhanget.112 De har båda var sitt kapitel om Pahlenserien i sina böcker om gestaltningar av lesbiskhet i 1900- och det tidiga 2000-talets svenska litteratur. 2016 kom Eva Borgströms Berättelser om det förbjudna. Begär mellan kvinnor i svensk litteratur 1900–1935 där Krusenstjernakapitlet primärt handlar om Fröknarna von Pahlen men även Tonytrilogin.113

28 i. inledning. flickor och kärlek

Kroppens queera temporalitet

Gränsen mellan författare av ”banal” flickbok och ”seriös” vuxenro- man, omogen flicka och vuxen kvinna, har ofta beskrivits gå i Kru- senstjernas tidiga författarskap. Detta kan analyseras i termer av krononormativa föreställningar om hur en livslinje ska te sig. Elizabeth Freeman lanserar begreppet ”chrononormativity” i Time Binds. Queer Temporalities, Queer Histories (2010).114 Freeman beskriver krononormativitet på följande vis:

Chrononormativity is a mode of implantation, a technique by which institutional forces come to seem like somatic facts. Sche- dules, calendars, time zones, and even wristwatches inculcate […] forms of temporal experience that seem natural to those whom they privilege. Manipulations of time convert historically specific regimes of asymmetrical power into seemingly ordinary bodily tem- pos and routines, which in turn organize the value and meaning of time.115

Med livslinje vill jag hänvisa till begreppet ”life schedules” som Jack Halberstam använder i In a Queer Time and Place.116 Halberstam fokuserar kritiskt på föreställningar om tid i relation till rum och kropp, bland annat om vad ett liv ska innehålla och när. Han vill ifrågasätta gränserna mellan ungdom och vuxenhet.117 Med livslinje avser jag en temporaliserad berättelse om ett livsförlopp som förhåller sig till förväntningar om olika faser som barndom, uppväxt, vuxenhet och ålderdom och som inkluderar ett nu, en dåtid och en framtid. IQueer Phenomenology. Orientations, Objects, Others (2006) använder Sara Ahmed begreppet ”lifeline” och fokuserar i högre grad än Halberstam på subjektets upplevelse av nuet, dåtiden och framtiden samt hur orien- teringen i olika riktningar påverkar dessa. ”The straight line” är en linje mot heterosexuell reproduktion och de som följer den upplevs

29 jag var kvinna vara på spåret medan de som avviker från den betraktas som ur kurs. Den innebär att nå vissa förväntade punkter under sin levnadsbana, som att växa upp, gifta sig och skaffa barn.118 Jag tar fasta på begreppet livslinje och undersöker vilka livslinjer som framställs som möjliga för flickorna i mitt material. Skildras de som önskvärda eller inte och vilka framtider kan de leda till?119 Även om Halberstam främst skriver om queer tid och queert rum har också kroppen en viktig roll i resonemanget, det är den som befinner sig i tiden och rummet.120 Tid, rum och kropp är centrala för mitt resonemang. Jag vill sammankoppla begreppen kropp och temporalitet genom uttrycket kroppens temporalitet, som används av queer- och litteraturforskaren Carla Freccero:

[I]t’s so hard to think the body’s temporality as anything other than linear and homogenous […] Certainly it’s no accident that teleo- logy is so crucial to our imaginings of time: we’re born and then at the end, yup, we die. In between we seem to go from ”prematura- tion” to maturation to aging and decay; concepts like growing, then growing up, then aging, getting old, and dying sketch a predictable, inevitable, irrevocable time line.121

Uttrycket betecknar väl den typ av temporalitet som jag fokuserar på och som handlar om subjektet, dess ålder såväl som dess upplevelse av ett nu, en dåtid och en framtid.122 Jag utgår huvudsakligen från den syn på kropp som Judith But- ler företräder i Gender Trouble. Feminism and the Subversion of Identity (1990) men lyfter även in andra feministiska teorier om kropp som komple- ment.123 Startpunkten för min analys av kroppsskildringar är Butlers syn på kroppen som möjlig att läsa och i förlängningen läslig eller oläslig.124 I linje med detta vill jag läsa de skildrade kropparna som texter. Jag fokuserar på kropparnas yta och den illusion av ett inre som de skapar. Butler talar om kroppen som varierande gränser, en

30 i. inledning. flickor och kärlek signifieringspraktik och en yta vilken genus illusoriskt konstruerar som döljande ett inre.125 ”Genus är den upprepade stiliseringen av kroppen, ett antal återkommande handlingar inom en ytterst rigid regulativ struktur som med tiden stelnar och kommer att te sig som en substans, en naturlig form av varande”, skriver hon.126 Oläsbara kroppar kopplar Butler till obegriplighet. Vad hon menar med begriplighet ringas in i modellen den heterosexuella matrisen:

Jag använder genomgående termen heterosexuell matris i texten för att beteckna det raster av kulturell begriplighet varmed kroppar, genus och begär naturaliseras. Jag stöder mig på Monique Wittigs begrepp ”det heterosexuella kontraktet” och i lägre grad på Adrienne Richs begrepp ”tvingande heterosexualitet” för att karakterisera en hegemonisk diskursiv/epistemologisk genusmodell som utgår från att kroppars koherens och begriplighet med nödvändighet förutsät- ter ett stabilt kön som uttrycks genom ett stabilt genus (med maskulinitet som uttryck för man och femininitet som uttryck för kvinna) som definieras oppositionellt och hierarkiskt genom heterosexualitetens tvingande praxis.127

Jag använder i min undersökning uttrycket obegripliga kroppar för att beteckna sådana som framställs som obegripliga i texten. Andra kroppar i materialet framstår istället som begripliga, som flickor och kvinnor. Jag lanserar dessutom begreppet sjukdomsgenus. Det får beteckna det obegripliga könsuttryck som är påverkat av patienters sinnessjukdom och vistelse på sinnessjukhuset och som tar sig olika uttryck.128 För övrigt är den heterosexuella matrisen en utgångspunkt för min undersökning av hur kroppar, genus och begär sammankopplas och naturaliseras. Jag använder dock Butlers synonym begriplighets matris eftersom jag vill betona obegripligheten som blir en följd av olika samspelande maktordningar.129 Sammantaget har jag ett intersektionellt perspektiv och fokuserar i synnerhet på kön, ålder och

31 jag var kvinna sexualitet. När så är relevant tas också aspekter av klass, etnicitet/”ras” och funktionalitet upp i mina analyser.130 Det finns en mängd queerforskning om äldre klassisk barn- och ungdomslitteratur.131 Roberta Seelinger Trites tidiga undersökning av lesbiskhet i Louisa M. Alcotts Little Women är ett exempel.132 Forsk- ningen fokuserar främst på samkönad sexualitet medan jag inriktar mig på heterosexualitet. Bland litteraturforskning om heterosexualitet ur queerperspektiv kan Rachel Carroll nämnas. Carroll använ- der queerteori och feministisk teori för att undersöka skildringar av heterosexuella kvinnor som misslyckas, vägrar eller inte tillåts bli kvinnor i ideologisk mening. Även om de är heterosexuella ger inte heteronormativiteten dem fördelar utan de är föremål för dess bestraffningar.133 Det finns alltså en problematik med att applicera queerteori på kvinnor i i heterosexuella kärleksskildringar men också vinster. Jag kommer därför att använda teoribildningen.

Skevt åldrande i möte med kärlek

Skev är en variation av begreppet queer och kan användas för att un- dersöka annan normativitet än den heterosexuella. Den kan också användas för att undersöka avvikelser från heteronormativitet som dock inte kan tolkas som homo- eller bisexuella utan fortfarande är heterosexuella. På så sätt undgår också begreppet queer att urvattnas då det används om annat än sexualitet som inte är heterosexuell.134 Jag undersöker primärt heterosexualitet som ibland misslyckas. Det gör även litteraturvetaren Mia Franck i sin avhandling Frigjord oskuld. Hetero sexuellt mognadsimperativ i svensk ungdomsroman (2009). Litteraturvetaren Ma- ria Margareta Österholm använder begreppet skev för att undersöka avvikande flickskap. För henne är en skev flicka en som inte vill eller kan vara vad Österholm kallar en Riktig flicka, ett slags normföljande flickor. De skeva respektive Riktiga flickorna avviker på ett diffust sätt

32 i. inledning. flickor och kärlek från varandra. Hon utreder i sin avhandling vad detta otydliga inne- bär och kommer fram till att skevhet kan göras på en mångfald vis.135 Hos Agnes von Krusenstjerna är det inte alla flickor som utvecklas till kvinnor. Jag vill tala om ett skevt kvinnoblivande då det gäller flickor som inte vill eller kan bli kvinnor. Jag beskriver också ett skevt åldrande, det vill säga en uppväxt som inte följer krononormativa föreställningar om livslinjen utan framstår som ur kurs. Med andra ord rör det sig om en gestaltning av ett kvinnoblivande som skevar till dem som är vanligt förekommande i den flickbokstradition som jag här relaterar Krusenstjerna till. I likhet med socialantropologen Fanny Ambjörnsson och litteraturvetaren Maria Jönsson använder jag begreppet åldrande i bred bemärkelse som samhörigt med ordet ålder och inte endast för att beteckna en äldre persons åldrande.136 Det skeva åldrandet kan inkludera kvinnoblivandet eller också åsyfta en del av uppväxten som inträffar dessförinnan.137 Litteraturvetaren Claudia Lindén visar att många verk av kvinnor igenom historien spelar en dubbel litterär roll som fiktion och feministisk teori, som kulturkritik och performativ utopi. Hon visar på en kvinnolitterär tradition där problematiserande av äktenskapet och kärleken stod i centrum. Litteraturen kunde vara kritisk eller också profetisk och skriva fram nya former av kärlek såväl som nya kvinnor och män. Ett exempel på ett sådant verk är Victoria Benedictssons Fru Marianne (1887), som i fiktiv form gestaltar EllenKeys kärleks- lära.138 En utgångspunkt för min studie är att Krusenstjernas för- fattarskap tillhör denna tradition. I sin avhandling låter Österholm skönlitteratur och teori samspela. Hon betraktar inte det ena som viktigare än det andra och applicerar inte det ena på det andra, utan låter dem växa runt varandra.139 Detta tar jag fasta på då jag under- söker begreppen flicka och kvinna genom Krusenstjernas romaner. Rita Paqvalén visar på den dröm om en bättre värld som uttrycks i Pahlenserien och hur den är kopplad till Krusenstjernas egen tids feministiska visioner om jämställd kärlek. Paqvalén menar att Kru-

33 jag var kvinna senstjerna både kritiserar rådande ordning och skriver fram en ny värld och människa.140 Jag menar inte att de romaner jag undersö- ker av Krusenstjerna och andra författare i flickbokens gränsland med nödvändighet är skapade med en feministisk intention. Likväl behandlar – teoretiserar – de problematiken för flickor som möter kärlek och sexualitet och står i begrepp att växa upp. Hur ser då den problematik som texterna teoretiserar ut? Socio logen Niklas Luhmann betraktar kärlek som en kod och menar att ett skifte mellan olika kärlekskoder skedde under sent 1700-tal.141 Synen på kärlek som kod ligger till grund för min studie men även skiftet mellan olika koder har betydelse. Denna brytningstid har flera kopplingar till mitt material, dels genom sina skildringar av den för epoken nya romantiska kärleken och ungdomstiden, dels genom att flickbokstraditionen har sitt ursprung i perioden därefter.142 Etno logen Eva Lis Bjurman visar, med utgångspunkt hos Luhmann, hur förändringen av kärlekskoden gick till i praktiken. Bjurman tydlig- gör att brytningstiden innebar möjligheter såväl som problem för unga kvinnor i och med att de nya kraven på kärlek som grund för äktenskapet kolliderade med krassa försörjningskrav.143 Flickor- na kom alltså i kläm mellan den gamla och nya kärleksideologin då de skulle göra sitt val av make. För detta använder jag i likhet med Bjurman begreppet kärleksval.144 Den romantiska kärleken tycks allt- så sedan sitt inträde innebära en särskild problematik för kvinnor. Jag vill ta fasta på idén om den romantiska kärleken som latent problem och möjlighet, samt den om litteratur som ett slags problem- lösare. I litteraturen kan lösningar på problem som de unga kvinnliga protagonisterna upplever skrivas fram. Om kärlek kan utgöra problem såväl som möjlighet, vad är då problemet i de berättelser om kärlek och uppväxt som jag undersöker, det problem som litteraturen behöver skriva fram en lösning på? Det tycks vara en för tidens unga kvinnor specifik problematik: de gestaltas som – ibland övergivna – flickor som genom sin könstillhörighet är mer eller mindre ofria.

34 i. inledning. flickor och kärlek

Det är en flickspecifik situation då svårigheterna kommer sig av samspelande ålders- och könsfaktorer. I likhet med de unga kvinnorna som Bjurman beskriver saknar de ofta möjlighet att frigöra sig från den situation som de befinner sig i utan att gifta sig.145 Det är där- för viktigt att äktenskapet är idealt för flickan. Denna fråga behandlar de flesta romaner i mitt material och skriver fram lösningar på. Övergången från flicka till kvinna, från dotter till hustru, blir därmed särskilt kritisk. Den romantiska kärleken är ofta det som gestaltas ta kvinnan över den tröskeln, en livslinje som hon tycks tvungen att följa. I berättelserna innebär att älska att flickan blir sig själv, uppfyller sin inneboende potential. Att bli älskad av en ideal man innebär att hon blir sedd så som den hon verkligen är och accepterad för det. Detta innebär att bli vuxen och anknyter till frihet: flickan är fri att vara sig själv – hon är kvinna.146 Att berätta om kärlek i dessa romaner innebär också att berätta om uppväxt. När en ideal lösning på flickans problem skrivs fram kan kärle- ken frigöra henne. På så sätt kan berättelsen ha en emancipatorisk potential.147 Men kärleken kan också oskadliggöra de problem i hennes situation som texten tidigare påvisat. Därmed kan texten fungera på rakt motsatt sätt och rättfärdiga en förtryckande livssituation. Romanerna i mitt material förhåller sig alla till detta problemkom- plex, men på olika sätt. De flesta skriver fram ideala lösningar, Tony trilogin utgör dock ett undantag. I Krusenstjernas författarskap är romantisk kärlek och sexualitet viktiga delar av uppväxtskildringen. Därför fokuserar jag på skildringar av kärlek och sexualitet också i de romaner som jag relaterar Krusenstjernas till, även om det i dem givetvis finns andra delar av vuxenblivandet som är intressanta.148 Likväl gestaltas kärleken som betydelsefull och flera av romanerna avslutas med en förlovning. I mitt material gestaltas ofta den heterosexuella kärleken som det som transformerar flickan till kvinna. Kärleken utgör alltså en viktig be- ståndsdel i föreställningar om vad en kvinna är.

35 jag var kvinna

Heterosexualitet har i olika tider betraktats som en viktig del av att vara kvinna, vilket bland annat ligger bakom den lesbiskfeministiska teoretikern och författaren Monique Wittigs påstående om att lesbiska inte är kvinnor. Det som kännetecknar kvinnor är en specifik relation till män som lesbiska inte har. De befinner sig bortom könskatego- rierna, menar Wittig.149 Samkönad sexualitet har också ofta kopplats samman med könsöverskridande.150 Att kvinnlighet förknippats med heterosexualitet har givetvis också att göra med kvinnors villkor i olika historiska kontexter då ett äktenskap ofta varit det enda sättet att lämna föräldrahemmet och skapa sig ett eget hem.

Material och metod

I forskningen har Krusenstjerna satts i samband med en flickboks tradition, framför allt den angloamerikanska. Jag vill gå vidare på den linjen och fördjupa perspektiven genom att sätta in henne i den angloamerikanska flickbokstraditionen som jag menar är betydelsefull för en nyläsning av hennes romaner.151 Följande verk som jag sätter Krusenstjernas romaner i relation till har hänförts till denna tradition: Berta Rucks Evelyn, Nancy och Elisabeth (1917) (The Girls at His Billet, 1916), Frances Hodgson Burnetts Lille lorden (1888) (Little Lord Fauntleroy, 1886), Jean Websters Pappa Långben. Historien om en amerikansk flicka (1916) (Daddy-Long-Legs, 1912) och ”Min käraste fiende” (1927) (Dear Enemy, 1915) samt L. M. Montgomerys Anne på Grönkulla (1909) (Anne of Green Gables, 1908), The Blue Castle (1926) och Emily’s Quest (1927).152 Jag har tagit del av en mängd litteratur ur traditionen och strävat efter att göra ett representativt urval. Urvalet är inte baserat på vad Krusenstjerna har läst, kan ha läst eller inte, utan på beröringspunk- ter mellan texterna, likheter och skillnader som gjort att en läsning av verken sida vid sida lyft fram nya aspekter av i första hand Kru- senstjerna, i andra hand det andra verket. I ett fall har dock det av

36 i. inledning. flickor och kärlek tidigare forskning konstaterade faktum att det är mycket troligt att Krusenstjerna läst Rucks Evelyn, Nancy och Elisabeth guidat mig till boken, även om valet sedan gjordes eftersom den visade sig fruktbar att göra Krusenstjernaläsningar utifrån.153 En positiv effekt av detta var att jag kunnat vidareutveckla den knapphändiga forskning som tidigare funnits om relationen mellan Rucks roman och Ninas dagbok. Jag vill sätta in Krusenstjerna i ett litterärt sammanhang som ligger så nära henne som historisk person som möjligt. Därför använder jag de svenska originalutgåvorna då de utkommit i svensk översätt- ning under hennes livstid. Det gäller alla utom två romaner, Mont- gomerys Emily’s Quest som kom på svenska först på 1980-talet och The Blue Castle som aldrig översatts till svenska. I dessa fall har andra verk av samma författare funnits i svensk översättning och varit omtalade då Krusenstjernas romaner utgavs, i synnerhet Anne på Grönkulla.154 Då använder jag engelskspråkiga originalutgåvor. I de flesta fall har romanerna jag undersöker utgivits före Krusenstjernas. I ett par fall har de givits ut efter men näraliggande i tiden, det gäller återigen Emily’s Quest från 1927 samt den svenska översättningen avWebsters Dear Enemy, ”Min käraste fiende” som också utkom 1927.155 Att jag vill peka på att den berättelse om uppväxt som finns i Tony trilogin på vissa punkter skiljer sig från dem som förekommer i mitt övriga material innebär inte att jag vill hävda att dessa texter enbart är normerande och definitivt inte att de skulle vara platta och oin- tressanta, tvärtom. Dessa verk är bångstyriga, idealiserande, sexuella och mörka. Där kan finnas idealiserade respektive demoniserade män som är flickiga, faderslika och våldsamma; erotisk flickvänskap och pojkflickor som håller sig mer eller mindre inom ramarna för vad en flicka får vara, och lyckliga slut på mörka berättelser om flickors över- givenhet. De kan kort sagt ha sidor som inte alltid uppmärksammas i forskningen. Trots att själva uppväxtberättelserna på många sätt är förväntade rymmer romanerna alltså även motsägelser, tvetydigheter, oväntade begär och överraskande genus.

37 jag var kvinna

Med utgångspunkt i dessa texter omläser jag Krusenstjernas romaner ur tidigare oprövade perspektiv som ger nya vinklar på för- fattarskapet. Även komplexiteten i det material som jag läser Kru- senstjernas romaner utifrån lyfts fram. Ingen renodlad komparation görs utan texterna fungerar som utgångspunkt för hermeneutiska läsningar av Krusenstjernas romaner. Jag har gjort en nära läsning av Krusenstjernas verk och kartlagt gestaltningen av protagonisternas livslinje med fokus på deras övergång från flicka till kvinna.156 Denna kartläggning har varit inspirerad av Janice A. Radways struk- turalistiska metod för att undersöka ett urval texter i den klassiska studien Reading the Romance. Women, Patriarchy, and Popular Literature (1984).157 Den kronologiska ordningen i Krusenstjernas författar- skap har varit styrande. Under arbetet med flickböcker och andra texter i flickbokens gränsland har motiv som är gemensamma med Krusenstjernas urskilts och ett urval av dem har gjorts utifrån vilka som bäst fungerar som nycklar till nya sidor av författarskapet. Det jag gör är ett slags motivstudie där jag dels arbetar med motivet flickor som blir kvinnor i möte med kärlek och sexualitet, dels ett urval andra motiv som utgör delar av gestaltningen av kvinnoblivande. Krusenstjernas Samlade skrifter (1944–1946) har länge varit den an- vända utgåvan i forskningen.158 Under 2000-talet har dock original- utgåvorna börjat användas i allt högre grad. Det gör Rita Paqvalén i sin avhandling om Fröknarna von Pahlen, och i sin monografi om Kru- senstjernas liv och verk utgår Anna Williams från originalutgåvorna men förhåller sig även till Samlade skrifter. Även Eva Borgström använ- der originalutgåvorna i kapitlet om Fröknarna von Pahlen och Tonytrilo- gin i sin bok om begär mellan kvinnor i svensk litteratur 1900–1935. Krusenstjerna bearbetade sina romaner i olika grad, vissa änd- ringar är påfallande, och även om Johannes Edfelt i efterskriften till Samlade skrifter redogör för de största förändringarna använder jag originalutgåvorna. Det är också viktigt för att kunna samtala med nyutkommen forskning. Då det är relevant för analysen kommente-

38 i. inledning. flickor och kärlek rar jag också skillnaderna mellan originalen och Samlade skrifter samt hänvisar till Edfelts efterskrift.

Disposition

Den här inledningen utgör avhandlingens första avdelning och analysen består av ytterligare två, ”Att bli kvinna” om Ninas dagbok och Helenas första kärlek samt ”Misslyckat kvinnoblivande” om Tonytrilogin. Även om fokus för respektive del är de angivna romanerna kommer jag ock- så in på Tonytrilogin i avhandlingens andra avdelning och Ninas dagbok och Helenas första kärlek i dess tredje. I den fjärde och sista delen, ”Skev livslinje, skev flickbok”, genomför jag en sammanfattande diskussion i vilken jag fördjupar resonemanget om skevt kvinnoblivande. Den första analysdelen, ”Att bli kvinna”, inleds med kapitlet ”Flickor och flickrum” där Krusenstjernas konstruktion av begreppet flicka och dess gränser undersöks, främst gränsen mellan flicka och kvinna. Flickans kärleksval och hennes eget rum, flickrummet, analyseras och det senare läses som en heterotopi. I kapitlet ”Vampy- ren” utreds hur kroppen, här främst dess vampyriska drag, används för att signalera att en älskargestalt representerar sexualitet som ut- gör ett hot mot flickans kvinnoblivande. Dessa signaler spelar in för det kärleksval mellan olika män som flickan behöver göra. I följande kapitel, ”Grodprinsen”, undersöks hur kroppen också används för att signalera att en man representerar sådan kärlek och sexualitet som utgör en förutsättning för kvinnoblivandet. En sådan mansgestalt kallar jag en ideal älskare. Här läses främst Ninas dagbok mot den av bröderna Grimm nedtecknade folksagan ”Der Froschkönig oder der eiserne Heinrich” (1812) såväl som Berta Rucks Evelyn, Nancy och Elisabeth. I kapitlet ”’The blue boy’” analyseras uttryck för manlig femininitet med fokus på dess attraktionskraft på flickan. Flickans blick på den feminina, pojkaktiga mannen berörs samtidigt som hans am-

39 jag var kvinna bivalens och potentiella fara för henne och hennes vuxenblivande tas upp. Här läses primärt Ninas dagbok mot bakgrund av Frances Hodgson Burnetts Lille lorden. I delens sista kapitel, ”En riktig herre”, undersöks slutligen konstruktionen av ideal maskulinitet och dess kroppsliga uttryck i Krusenstjernas två romaner. Männens blick på flickan såväl som deras roll i produktionen av hennes subjektivitet tas upp. Den andra analysdelen, ”Skevt kvinnoblivande”, inleds med kapitlet ”Skev ålder och sjukrum” där frågan om hur ålder och rum påverkas av sjukdom står i centrum. Sjukdomen påverkar kroppens temporalitet och leder till att den sjuka flickan placeras i andra rum än den friska. Sådana rumsliga förflyttningar av sjuka kroppar undersöks genom en läsning av Tonytrilogin mot Jean Websters ”Min käraste fiende”. För dessa använder jag begreppet obegripliga kroppar. Sinnessjukhu- set undersöks som en plats där flickor inte hör hemma och sätts i relation till flickrummet. Sjukdomen och vistelsen på sjukhuset rubbar flickans förväntade livslinje och ger upphov till ett skevt åldrande och sjukdomsgenus. I ”Sexuellt uppvaknande” fokuseras intima, erotiskt laddade relationer mellan flickor i Tonytrilogin ochNinas dagbok. Den läses mot en skildring av nära flickvänskap i L. M. Montgomerys Anne på Grönkulla. Även sexualupplysning av Tony och Nina undersöks. Här analyseras vilka av dessa företeelser som gestaltas som riskfyllda för Tonys kvinnoblivande och vilka som tvärtom banar väg för det. I ”Äls- kande kvinnor” läses Tonytrilogin mot en annan roman av Montgo- mery, The Blue Castle. Här undersöks kopplingen mellan kvinnoblivande och kärlek. Fokus ligger på det förtätade ögonblick då Tony inser att hon älskar och att hon därmed är kvinna, på hur ögonblicket tempo- raliseras, såväl som på den sårbara maskulinitet som väcker hennes kärlek. I följande kapitel, ”Synskhet och kärleksval”, inleds studiens analys av synskhet som särskild temporalitet och i centrum står tiden och rummet. Här läses Tonytrilogins skildring av synskhet i en kär- lekstriangel mot en sådan gestaltning i Montgomerys Emily’s Quest. Kru- senstjernas användning av synskhet som något som förhindrar snarare

40 i. inledning. flickor och kärlek

än möjliggör flickans val av man lyfts fram. I ”Synskhet/sjukdom och förlust” fortsätter undersökningen av synskhet men denna gång betonas dess kroppslighet. Här vill jag tala om synskhet/sjukdom som en enhet snarare än att sära på Tonys synskhet och sjukdom. Skildringen av synskhet/sjukdom jämförs med den ovan analyserade av hur Tony blir kvinna och frågan om hur synskhet/sjukdom är kopplad till för- lust står i centrum. Jag vill tala om en specifik kärlekstid som är knuten till varje partner. I ”’Daddy-lover’” undersöks en central älskargestalt i Tonytrilogin ytterligare, en faderslik älskare som är omöjlig att ha en relation med i längden. Kapitlet analyserar Tonytrilogins tomhet och frånvaro, en undersökning som inletts i kapitlen om synskhet. Här läses Tonytrilogin mot Websters Pappa Långben. Analysens sista avdelning avslutas med kapitlet ”Orealiserat och skevt”. Det diskuterar stunder fulla av – orealiserade – möjligheter tillsammans med en för- förisk man, såväl som huruvida Tony utvecklas samt om trilogins slut harmoniserar berättelsen eller inte.

41 II. att bli kvinna Ninas dagbok och Helenas första kärlek Flickor och flickrum

Kvinna eller dam I Ninas dagbok och Helenas första kärlek gestaltas en berättelse om protagonisternas utveckling från flicka till kvinna som är vanligt före- kommande i flickbokstraditionen.159 Romanernas uppväxtberättelse kan betecknas som en krononormativ livslinje där kärleksvalet, valet av make, är en viktig punkt.160 Dessutom är futuritet, föreställ- ningen om och upphöjandet av en framtid, central.161 Här undersöks denna livslinje med fokus på vilka framtider den möjliggör. Sedan utforskas hur ordet flicka används och var gränserna för flickskap går, i synnerhet hur flickan blir kvinna. Slutligen diskuteras flickrummet som ett rum för kvinnoblivande. Romanernas uppväxtskildringar tar sig olika form till följd av be- rättarperspektivet. Titeln Ninas dagbok antyder att det rör sig om en dagboksroman, den är berättad i första person, beskriver huvudsakligen 18-åriga Ninas egna upplevelser och framstår som skriven, inte tänkt eller muntligen berättad, i kronologisk följd och intervaller (ND, s. 35).162 Därmed skildras Ninas uppväxt ur ett inifrånperspektiv och hon reflekterar över sin identitet som flicka respektive kvinna. Andras omdömen om Nina, som endast betecknas med förnamn, skildras genom repliker som hon återger i dagboken. Nina bor i Stockholm men romanen utspelar sig på landet där hon är på besök hos släktingar en sensommar. Som undertiteln till Helenas första kärlek, En Stockholmsroman, antyder gestaltar romanen inte bara 20-åriga Helenas tillvaro utan också livet i stadens olika samhällskretsar, fattiga konstnärer såväl som adel (HFK, s. 9).163 Helena är den karaktär som romanen centreras kring men hennes uppväxtberättelse utgör endast en del av intrigen. Till

44 ii. att bli kvinna. ninas dagbok och helenas första kärlek skillnad från Ninas dagbok är den skriven i tredje person med varierande fokalisation. Händelserna gestaltas ur olika karaktärers synvinkel, ibland endast berättarjagets; emellanåt får läsaren ta del av karaktä- rernas tankar och andra gånger endast se personerna utifrån.164 Att Helena inte reflekterar lika mycket över sin identitet som Nina inne- bär att det inte finns ett lika påtagligt ögonblick då hon blir kvinna. I romanernas början befinner sig protagonisterna på en punkt på livslinjen som för Ninas del kännetecknas av att sakna motstånd och utveckling. De många år som hon har kvar att leva upplever Nina som en tyngd. För Helena skildras det, mer negativt, som att dagarna går drömlikt och att varje dag är den andra lik – troligen även morgon- dagen. (ND, s. 35f., 108f. HFK, s. 14, 24, 27)165 I synnerhet i Helenas första kärlek kopplas detta till den tröstlösa tillvaron som överklass- flicka (HFK, s. 25).166 Ninas klasstillhörighet gestaltas mer ambivalent. Hon antyds tillhöra överklassen. Herrgården Skogsbo hör till ett järnbruk som hennes släktingar äger, hennes förfader är en stor konstnär och en föreställning om ”degeneration” kopplas skämtsamt till Ninas släkt. Samtidigt tycks filosofistudenten och ingenjören som uppvaktar henne ha samma klasstillhörighet som Nina genom att de har gemensamma släktingar och vänner, vilket skulle kunna innebära att hon är en borgarflicka. (ND, s. 15, 33, 92, 108f., 123) Denna punkt på livslinjen impliceras leda till en möjlig men inte eftersträvansvärd framtid som vad jag vill kalla dam. Ordet dam är, sedan 1600-talet, en hederstitel för förnäma kvinnor. Med tiden har det allt mer använts som en allmän beteckning för en kvinna men behållit sina ursprungliga konnotationer till en förnäm dam med överklasstillhörighet.167 Hos Krusenstjerna konnoterar termen elegans i negativ bemärkelse, som något oäkta. I Ninas dagbok används ordet endast en gång men betecknande nog just om en gift kvinna och mor som tycks för elegant för att uppfylla de rollerna på ett önskvärt sätt. Nina blir häpen då två små flickor, under en bröllopsmiddag, går fram till en elegant dam och kallar henne mamma. Beteckningen

45 jag var kvinna mamma passar illa på damen, som framstår som tafatt i möte med barnen och använder dem som accessoarer för att framhäva sin egen skönhet. (ND, s. 153f.) I Helenas första kärlek används termen dam om Helena och hennes mor på ett neutralt sätt men det används också i skildringen av en Stockholmsbal där de unga damernas och herrarnas samspel kritiskt framhävs som konstruerat (HFK, s. 102).168 Flickorna börjar emellertid uppvaktas av två män och parallellt med det genomgå ett sexuellt uppvaknande. Med uppvaktning avser jag en förhandling mellan de två parterna under vilken det avgörs om relationen ska resultera i äktenskap eller inte.169 Det sexuella uppvaknandet innebär att flickan börjar få eller inser att hon har sexuella känslor samt att hon upplyses om kärlek och reproduktion. Nina uppvaktas av två något äldre män: filosofistudenten Mark, som liksom Nina saknar efternamn i texten, och ingenjören Göran Hellner. Mark bor liksom Nina tillfälligt hos hennes släktingar på herrgår- den Skogsbo. Göran bor i en småstad dit Nina åker tåg och kommer till Skogsbo på besök. På visit kommer också den något äldre Mary Rönning som bor på en granngård. Hennes feminina, sinnliga uppenbarelse väcker Ninas avund såväl som beundran och begär. Mary, som gestaltas som lite väl frisläppt, berättar för Nina om sina erotiska äventyr. (ND, s. 24, 61ff., 72f.) Helena uppvaktas av den något äld- re, fattiga violinisten David Hencke såväl som den ungefär dubbelt så gamla herr Brandel som tidigare uppvaktat hennes mor Maggi. Relationen med David får Helena att uppleva sin kropp på ett nytt, erotiskt sätt. (HFK, s. 8ff., 19, 38, 47) Det sexuella uppvaknandet och uppvaktningen gestaltas som delar av en mognadsprocess som leder fram till Ninas och Helenas kärleks- val. Här delar sig livslinjen och möjliggör olika framtider beroende på vilken älskare som flickan väljer.170 Jag använder begreppet älskare om protagonisternas uppvaktare oavsett hur fysisk deras relation är.171 Med ideal älskare avses den man som flickan väljer som make och som är ideal för just henne. Han är idealisk för flickan genom att han kan

46 ii. att bli kvinna. ninas dagbok och helenas första kärlek erbjuda henne ett gott liv som kvinna i ett eget hem samtidigt som relationen till honom är sanktionerad av omgivningen.172 Genom valet av älskare väljer Nina och Helena alltså inte bara en make utan också en framtid. De har därmed chans att välja bort framtiden som dam. Nina väljer den ideala älskaren Mark, som erbjuder en mindre sexuell kärlek än Göran, trots att en framtid som gift med Mark initialt tycks tråkig och alltför lång. (ND, s. 37ff.) Under romanens gång omvärderas den och enformigheten nämns inte igen. Det gestaltas som mognad. Då Nina tagit beslutet att svara ja på Marks frieri säger hon sig ha blivit kvinna. (ND, s. 165) Kvinna användes vid denna tid, liksom förr och senare, som en neutral beteckning men i Ninas dagbok är den positiv genom att förknippas med denna, goda, framtid.173 I Helenas första kärlek, där det inte finns ett lika tydligt ögon- blick av att bli kvinna, används inte ordet på samma sätt. Jag räknar ändå Helenas implicerade framtid med den ideala älskaren Brandel som en sådan. Helena är i en kris, blir avvisad av David och kommer långsamt närmare Brandel, som sedan friar. (HFK, s. 145ff., 167ff., 204f.) Även detta skildras som utveckling. Vilken framtid som David iHelenas första kärlek eller Göran i Ninas dagbok hade kunnat erbjuda protagonisterna är höljt i dunkel. Båda ger möjlighet till sexuell utlevelse utanför äktenskapet, David vill inte gifta sig och det är oklart om Göran är beredd till det (ND, s. 135ff. HFK, s. 45). Romanerna skriver inte fram dessa framtider och det finns inget exempel på någon annan karaktär med ett sådant liv, men de framstår som vagt riskfyllda. Det är inte konstigt: en utomäkten- skaplig sexuell relation hotar i sammanhanget en möjlig god framtid som gift kvinna. David tillhör dessutom en annan, lägre klass än Helena. David tänker på sitt och Helenas liv i termer av linjer: ”Han hade ingen plats i hennes framtid. Deras liv gingo i två parallella linjer, som aldrig mer skulle mötas.” (HFK, s. 109f.) På grund av att de är klass- märkta på olika sätt kan deras livslinjer inte löpa samman.174 Trots att

47 jag var kvinna han inte är lika pådrivande som Göran skildras det därmed som lika farligt att Helena erbjuder honom att ha sex med henne som att Gö- ran försöker förföra Nina mot hennes vilja. Helena flyr följaktligen till en liten stad på landet. (HFK, s. 167ff.)175 Erbjudandet om sex hotar Helenas kvinnoblivande och möjliga framtid. Ett annat hot i relationen är att den överskrider förväntade beteenden hos kvinnor respektive män. På grund av klasskillnaden, som gör att de måste hålla relationen hemlig, är det Helena som måste ta alla initiativ trots att det egentligen är ”mannens göra”. Detta leder till en insikt hos henne och David att deras relation inte fungerar eftersom det ”eggande momentet” saknas. (HFK, s. 115) Centralt för den livslinje som skildras i romanerna är alltså att protagonisterna först befinner sig på en punkt som saknar motstånd och utveckling, vilken impliceras leda till en inte efter strävansvärd framtid som dam. Uppvaktningen av två män och det sexuella uppvaknandet som följer bryter dock detta tillstånd. Genom att välja den ideala älskaren väljer protagonisten också en ideal framtid. Flickornas livslinje kan alltså leda till olika framtider, och romanerna tar ställning till den som innebär ett gott liv som kvinna snarare än den socialt sanktionerade, konstruerade, som dam. I romanerna smälter dock framtiden som dam samman med den goda, autentiska som kvinna, så att protagonisterna inte behöver välja mellan dem.

Från flicka till kvinna I Ninas dagbok omskrivs protagonisten genomgående som flicka, fram till slutet av romanen då hon blir kvinna. Beteckningen flicka an- vänds neutralt, för att betona äldre eller yngre ålder och för att betona intimitet. Flicka är Ninas ord om sig själv och andra såväl som ett ord som förekommer i repliker hon återger i dagboken. Det an- vänds bland annat som en neutral beteckning på personer av kvinnligt kön, inklusive Nina själv, i ett åldersspann mellan små barn och

48 ii. att bli kvinna. ninas dagbok och helenas första kärlek individer något äldre än den 18-åriga protagonisten (ND, s. 34, 59). Nina använder vid något tillfälle uttrycket ”ung flicka” om sig själv i skrivande stund (ND, s. 31), vilket konnoterar äldre ålder, medan hon blir kallad ”liten flicka” av de något äldre Mark och Göran (ND, s. 78, 136).176 Uttrycket liten flicka förknippas, förutom med ung ålder, med att vara lydig: ”Som en liten snäll flicka borde jag inte ens vänt på huvudet, men ibland glömmer jag absolut bort, att jag är ’en liten snäll flicka’[.]” (ND, s. 87) Det förbinds också med oskuld i formuleringar som ”liten oberörd flicka” (ND, s. 80). Just beteckningen liten flicka används också för att betona intimitet. Då Mark och Göran först träffar Nina kallar de henne artigt ”fröken”, en titel för adliga ungmör som från senare delen av 1800-talet började användas också av borgerliga mamseller (ND, s. 20, 88).177 Under romanens gång övergår de istället till att i intima situationer kalla henne sådant som ”[k]ära, min lilla flicka!” (ND, s. 119, jfr 136). Att kallas ”barn”, ”barnunge” och liknande ord som inte är könade har däremot inte samma funktion. De konnoterar barnslighet i negativ bemärkelse och används för att förebrå och nedvärdera. (ND, s. 104, 120, 140) Detsamma gäller ”flickunge”, trots det könade prefixet (ND, s. 164). En gräns för vem som kallas flicka och inte går vid ålder. Om karaktärer som befinner sig i flickskapets gränsland används begreppet flicka på ett negativt sätt.178 På en granngård bor ”[t]vå flickor, tvillingar på trettio–fyrtio år, som äro födda dövstumma” med sin far (ND, s. 43f.). De beskrivs påtagligt negativt, visserligen som flickor men så gamla att deras ålder kommenteras: ”De halvgamla flickorna voro mest lika groddar på potatis, som gror i källare, och därmed är allt sagt om dem.” (ND, s. 49)179 De groende potatisarna ger en bild av kön och sexualitet som inte kan resultera i förväntad reproduktion. De är instängda i en källare, inte utomhus i jorden, och kan inte slå rot och blomma ut. Ninas släkting fröken Magda har ”ännu vid femtio års ålder inte lyckats i sina giftermålsplaner” (ND, s. 81).

49 jag var kvinna

Magda beskrivs inte ens vara en halvgammal flicka utangöra sig till en flicka. Detta är uppenbart negativt:

Jag är säker om, att uttrycket ”åldras med behag”, inte betyder, att de åldrande skola göra sig till unga flickor. Men så har fröken Magda tagit det. Faktum är, att hon bakifrån sett, på avstånd och i skymning skulle kunna passera för en ung flicka, såsom hon är klädd. Kanske är det detta, hon hoppas på, ty hennes framsida kan omöjligt inspirera någon friare. (ND, s. 81f.)

Förutom att markera flickskapets gränser förkroppsligar dessa ka- raktärer ett hot om skevt åldrande. De utgör skeva flickor genom att kallas flickor trots att deras livslinje inte följer krononormativa föreställningar om uppväxt. För Maria Margareta Österholm är skeva flickor sådana som inte passar in i flickskapet.180 Jag använder uttrycket för flickor som inte tar sig ur flickskapet när de enligt krononormativa uppfattningar borde ha gjort det. Elizabeth Freeman använder begreppet ”timing” för att betona vikten av att något sker eller inte vid rätt tidpunkt. ”Timing” som är synkroniserad med omgivningen framstår som naturlig och den som inte är det som avvikande. Jag använder Fanny Ambjörnssons och Maria Jönssons konstruktion ”osamtidighet” för timing som fram- står som osynkroniserad.181 Även om Magda sedan förlovar sig sker det vid fel tidpunkt, för sent, vilket skildras komiskt. Den osamtidi- ga förlovningen betonas ytterligare som försenad genom att Magda uppvaktades av mannen i sin ungdom men att han då gifte sig med en annan kvinna, som nu är död. Giftermålet inträffar flera decennier efter att det var planerat. Även det faktum att det är Magda, kvinnan, som friar till mannen spelar in. (ND, s. 127ff.) Sammantaget får detta kärleken att inte framstå som naturlig utan konstruerad. Magda framstår som desperat och mannen som ett offer för hennes ränker. En annan gräns för flickskap går vid kön. Då Mark kommer till

50 ii. att bli kvinna. ninas dagbok och helenas första kärlek

Skogsbo blir Nina förvånad över att han inte är en flicka, så som hon föreställt sig. Ändå fortsätter hon att kalla honom ”flickan” och ”[h]on”, och frågar om han ”är” flickan som hon väntat sig (ND, s. 18, 21). Mark konstrueras alltså delvis som flicka i texten. Detta kan läsas som ett möjligt hot mot kvinnoblivandet. Kan en flicka bli kvinna i möte med en man som inte är tillräckligt maskulin? Åtminstone i Helenas första kärlek gestaltas detta som ett problem. I Helenas första kärlek blandas olika könade och åldersmärkta termer i högre grad än i Ninas dagbok. Den 20 år gamla Helena kallas ”liten flicka” såväl som ung flicka samt ”liten kvinna” och dam (HFK, s. 26, 59, 116, 160). Det finns inte, som i Ninas dagbok, en tydlig utveck- lingslinje där vuxenblivandet markeras av ordet kvinna. Romanen skildrar en mellanperiod under vilken Helena betecknas som både flicka och kvinna. För övrigt används ordet flicka för att gestalta relationen till David som problematisk. Han ser inte Helena som den hon verkligen är:

[S]å blev Helena för honom endast en liten flicka, som trängtade efter ömhet. Allt det andra: hennes intelligens, hennes drömmar och uppfattning i allmänhet förstod han sig ej på, liksom destillera- de bort det, för att endast få kvarhålla den lilla flickan i sina armar. (HFK, s. 83)

Brandel, å andra sidan, gestaltas verkligen se Helena. Han inser att hon inte längre är en liten flicka, vilket sammankopplas med att finnas till:

Han hade lagt bort det broderliga, överlägsna och bemötte henne med oavlåtlig uppmärksamhet. När de sutto bredvid varandra vid supén, knäppte hon plötsligt med fingrarna. ”Vad nu då?” sade han och såg leende in i hennes ögon.

51 jag var kvinna

”Nu vet jag, vad det är,” sade Helena. ”Du har upptäckt, att jag finns till.” ”Ja,” svarade han allvarligt, ”och det är i sanning en mycket vär- defull upptäckt.” […] Maggis framkastade ord om ett möjligt giftermål visade honom, att Helena ej längre var en liten flicka. (HFK, s. 104f.)

Den ideala älskaren ser flickan som den hon är i all sin komplexitet.182 I Ninas dagbok är kärleksvalet en förutsättning för protagonistens kvinnoblivande. Under tiden efter att Nina avvisat Görans våldsamma förförelseförsök friar Mark till Nina, som ber om betänketid. Under de dagar som följer känner hon efter och antyds snabbt ha gjort sitt val av Mark. (ND, s. 161ff.) Då hon läser om sin dagbok från tiden på Skogsbo förstår hon plötsligt ”alltsammans” vilket kopplas både till självreflektion och Mark:

Nu har jag läst igenom min dagbok för de här två månaderna och för första gången i mitt liv tänkt medvetet över mig själv. Jag förstår nu alltsammans så väl. Det är han, som fått mig att förstå, genom samtal, musik, men mest genom sin rena, goda blick. Jag har blivit kvinna med ens. (ND, s. 165)

Det är alltså själva valet som transformerar flickan Nina till kvinna. Det är inte ett äktenskap som gör att hon blir kvinna, vilket är en möjlighet i beaktande av att ordet flicka länge inneburit en ogift kvinna, eller ens en förlovning. Först efter att Nina gjort sitt val och blivit kvinna återkopplar Mark till sitt tidigare frieri varpå Nina antyds svara ja även om det inte skrivs ut (ND, s. 167f.).183 I Ninas dagbok har ordet kvinna en positiv laddning av att veta vem man är och vilken man som är den rätta för en. Det konnoterar ock- så sexualitet; att vara kvinna gör Nina ”het av oro och längtan” (ND,

52 ii. att bli kvinna. ninas dagbok och helenas första kärlek s. 165).184 Samtidigt som Nina funderar över sina känslor för Mark frågar hon sig också om hon är redo att ge upp sina intressen för honom och hon slutar skriva dagbok eftersom hon nu har honom att anförtro sig åt (ND, s. 163f., 167). Att vara kvinna sammankopplas därmed också med att ge upp delar av sitt jag till förmån för mannen man älskar. Som Anna Williams påpekar får dessa frågor inga slutgiltiga svar och romanens existens i sig visar på möjligheten att, liksom dess författare, vara en konstnärligt aktiv kvinna.185 I Helenas första kärlek inser Helena successivt att Brandel är rätt man för henne då hon avvisats av David och genomgått en kris. Jag betecknar även detta som ett kärleksval. Det är ett återkomman- de motiv i litteraturen som tidigare gestaltats av till exempel Jane Austen i Sense and Sensibility (1811), där Marianne Dashwood först är ointresserad av den äldre överste Brandon till förmån för den yngre, karismatiska Willoughby. Då hon blir övergiven av Willoughby och genomgår en svår sjukdom inser hon dock att det är överste Brandon som är rätt man för henne. Mellan Brandel och Brandon finns för övrigt en namnlikhet som är desto mer anmärkningsvärd då samma motiv gestaltas i romanerna. I Helenas första kärlek rör det sig alltså snarare om en period av kvinnoblivande under vilken olika könade och åldersmärkta termer används om Helena och där sexuellt uppvaknande och kärleksval såväl som en livskris ingår. Denna period slutar med protagonistens mognad som tar sig uttryck i en förening med en ideal älskare, liksom i Ninas dagbok. Gränser för flickskap går alltså vid ålder och kön; ogifta personer av kvinnligt kön i 30-årsåldern är fortfarande ”flickor” men halvgamla medan en 50-åring endast ”gör sig” till en flicka. En man kan temporärt sägas ”vara” en flicka men det ställs ändå bortom tvivel att han verkligen är en man. Att inse att någon är en kvinna kan innebära att se henne som den hon är i all sin komplexitet. Flickan blir kvinna när hon valt en ideal älskare.

53 jag var kvinna

Flickrummet Flickrummet är centralt för skildringen av kvinnoblivande. Det är här flickan vistas då hon befinner sig mitt emellan barndom och vuxenhet, och hon kan träda ut ur det som kvinna. Ordet flickrum används inte i Ninas dagbok men väl i Helenas första kärlek och Tonytrilogin (HFK, s. 23. TL, s. 101). Däremot har Nina på släktingarnas herr- gård fått ett rum som hon betecknar som ”mitt rum”. Även herr- gårdsfrun Ulla kallar det ”ditt rum”. (ND, s. 67f.) Ninas rum gränsar till vardagsrummet och har ett fönster som vetter ut mot en gran, gårdsplanen och sjön. Det är inrett med en säng, ”armstol”, soffa, liten pall och ett toalettbord. (ND, s. 12, 40, 66ff., 104f.) Helenas rum framträder på ett mer diffust sätt; det är dock tydligt att det har ett fönster ut mot staden, en säng, vita möbler, tavlor och en spegel (HFK, s. 18, 46, 94). Flickrummet är ett annat rum för den unga kvinnan, som befinner sig i ett tillstånd av kris och normbrott – en heterotopi.186 Michel Foucault definierar heterotopier som verkliga platser som är helt annorlunda än övriga platser i en viss kultur men ändå reflekterar dem på olika sätt:

[De] är ett slags mot-platser, ett slags reellt förverkligade utopier i vilka de verkliga platserna, alla de andra verkliga platser som man kan finna i kulturen, på samma gång representeras, motsägs och kastas om. Platser av detta slag befinner sig utanför alla platser, även om det kan vara möjligt att peka ut deras lokalisering i verkligheten.187

Flickrummet framhålls ofta som en tvetydig plats för motstånd såväl som disciplinering.188 Flickrum kan ge utrymme till normbrytan- de praktiker som omskapar flickpositionen men också utgöra stäng- da rum som till exempel hindrar upptäckt av sexuella övergrepp.189

54 ii. att bli kvinna. ninas dagbok och helenas första kärlek

Heterotopibegreppet används likväl för att undersöka den subversiva potential som finns i skildringar av flickrum och andra rum för ungdomar.190 Flera av de exempel Foucault tar på heterotopier, som internatskolor, fängelser och psykiatriska kliniker, utmärks dock av sin tvetydighet. De är starkt kontrollerade platser samtidigt som det där kan finnas möjlighet att agera på ett annat sätt än i världen ut- anför. Så förstår jag också Ninas och Helenas flickrum. Maria Mar- gareta Österholm använder termen för att undersöka ”figurationen ’Det skeva flickrummet’” som är ett frirum som skeva flickor skapar åt sig.191 Jag bygger på Österholms tanke, men fokuserar inte på just det skeva flickrummet utan flickrummet i allmänhet som en plats för frihet samtidigt som det är normerande och transformerar flickorna till fullvuxna kvinnor. Heterotopier tar olika form och det är möjligt att det inte går att finna en universell typ.Foucault delar in dem i två huvudsakliga kategorier, krisheterotopier och avvikelsens heterotopier. Vissa befinner sig dessutom i gränslandet mellan dessa olika typer. De förstnämnda beskriver Foucault som privilegierade, heliga eller förbjudna platser som är reserverade för individer som i relation till omvärlden befinner sig i kristillstånd. Det kan bland annat röra sig om ungdomar, menstruerande eller gravida kvinnor, och äldre människor. Han använder ordet kris men det är också möjligt att använda begreppet övergång för flera av de tillstånd han nämner. Som exempel på sådana platser tar han internatskolor, militärtjänstgöring och bröllopsresor. Bröllopsresor har varit en tradition eftersom defloreringen av den unga flickan måste äga rum ”ingenstans”. Då kunde ett tåg eller hotell bli detta ”ingenstans” där det första samlaget kunde ske.192 Flickor har betraktats som ofärdiga, på väg att bli något annat. Ninas och Helenas flickrum är rum där de dessutom vistas under den del av flicktiden då de precis är på väg att transformeras till kvinnor. Avvikelsens heterotopier framställer Foucault som sådana där individer vars beteende avviker från rådande normer placeras. Det kan

55 jag var kvinna bland annat gälla vilohem, psykiatriska kliniker och fängelser. Han menar att ålderdomshem befinner sig i gränslandet mellan heterotopier som har med avvikelse respektive kris att göra, då ålderdom innebär en kris men också avvikelse eftersom sysselsättning är regel i samhället.193 Att vara ung är inte bara ett övergångstillstånd utan kan i likhet med hög ålder betraktas som en avvikelse från dominerande ål- dersnormer. Därför kan också flickrummet räknas som en heterotopi i gränslandet mellan kris och avvikelse.194 Det är en plats där Nina och Helena kan vistas under tiden som de genom sitt flickskap bryter mot åldersnormer och går igenom den krisartade erfarenheten att växa upp. Nina träder sedan ut ur flickrummet som en färdig, normupp- fyllande kvinna. Därmed kan flickrummet betraktas som essentiellt för att flickan överhuvudtaget ska kunna bli kvinna. Flickrummet har en central plats i Krusenstjernas författar- skap och det kan vara mycket allvarligt att inte ha något. I roman serien Fattigadel längtar protagonisten Viveka von Lagercrona förgäves efter ett eget rum. Familjen har flyttat till Stockholm och eftersom modern vill ha rummen i fil tas dörrarna till Vivekas sovrum, som också fungerar som sal, bort. Flickan lider svåra kval av att utsättas för de gälla rösterna från rummet intill där modern tar emot besök. Att förvägra Viveka ett eget rum skildras som en maktutövning och stympning från moderns sida.195 Vivekas önskan om ett eget rum framstår som längtan efter frihet och subjektivitet. I Ninas dagbok och Helenas första kärlek sker flickrummets kvinnoblivande genom reflektion och intima, kroppsliga handlingar. Flickrummet har förknippats med ensamhet, fantasi och kreativitet men också med en särskild väninnekultur flickor emellan.196 Det är där Nina och Helena vaknar och somnar, vistas avklädda och klär sig (ND, s. 40, 101. HFK, s. 18, 23f.). Nina pratar med Mary, som sover över, om sådant som gör henne ”alldeles het” och kan sammanfattas i ordet kyssar (ND, s. 73). Sedan insuper Nina beundrande Mary då den äldre, utpräglat feminina flickan gör sig i ordning för dagen (ND, s.

56 ii. att bli kvinna. ninas dagbok och helenas första kärlek

75f.). I Helenas första kärlek fungerar flickrummet främst som plats för ensam reflektion och upptäckt av den egna kroppen. Då David kysst Helena ligger hon en natt i sin säng och inser att hon älskar honom. Samtidigt tar hon på sin kropp och erfar den på ett nytt sätt som full av liv. Också Nina reflekterar över sitt liv genom sitt dagboksskrivande, som äger rum i flickrummet. (HFK, s. 47. ND, s. 27ff.)197 I Tonytrilogin fungerar flickrummet bland annat som ett rum för sexuella handlingar som framstår som njutningsfyllda men farliga. De äger ofta rum i skymningen, en tid som beskrivs som förrädisk och trolsk eftersom den suddar ut konturer och linjer. Som yngre ona- nerar Tony i rummet och som äldre har hon sex där med sin doktor Thure Iller. Hon och Iller har inte samlag, så båda handlingarna är icke-reproduktiva och gestaltas som riskfyllda då de kan matta, skada och egga. (TVU, s. 131f., 136. TSL, s. 131) Explicit sexualitet i flickrummet i Tonytrilogin framstår därmed som farlig till skillnad från de erotiska episoderna i flickrummet iNinas dagbok och Helenas första kärlek. Rummet där handlingarna sker beskrivs i Tonytrilogin som litet, ljust, oskyldigt och oberört. Det fungerar, i synnerhet vad gäller relationen med Tonys läkare, som en flickig fond som kontrasterar mot den tabubelagda sexualiteten. (TL, s. 101. TSL, s. 127)198 På så sätt blir rummet också en bild för flicktiden och då Tony ska lämna sitt barndomshem för äktenskapet sitter hon i flickrummet och ser och tar på möblerna som om hon vill hålla dem kvar (TL, s. 389f.). Redan tidigt i trilogin upplever Tony dock ”en sprängande känsla av att jag vuxit ur det” (TL, s. 102). Den skeva flickan, som är för stor för flickrummet, ägnar sig åt sexuella handlingar som framstår som malplacerade i det. I Ninas dagbok fungerar flickrummet som flera rum i ett: konkret flickrum, textuell dagbok, roman och metafor för uppväxt.Foucault menar att det är kännetecknande för heterotopier att de på en enda reell plats kan rymma flera olika rum som sinsemellan kan vara ex- kluderande. Som exempel tar han teatern, bion, den traditionella

57 jag var kvinna persiska trädgården, som skulle representera hela världen, och mat- tan som ursprungligen var en reproduktion av trädgården.199 Flick- rummet är Ninas konkreta rum, den faktiska plats i fiktionen där hon vistas.200 Dagboken, som knyts tätt till rummet, kan också läsas som ett flickrum, men ett textuellt sådant.201 Den tjocka boken, ombun- den med ett rött sidenband, skrivs i rummet samtidigt som den också gestaltar rummet (ND, s. 31). Österholm luckrar genom figurationen Det skeva flickrummet upp gränsen mellan reellt och språkligt rum. Flickorna befinner sig i rummet samtidigt som de skriver fram det.202 Då en av uppvaktarna öppnar flickrumsdörren och tittar in, avbryts också Ninas dagboksskrivande: ”Jag blev avbruten i går eftermiddag vid att Mark (jag kallar honom så nu) öppnade dörren och tittade in.” (ND, s. 27)

”Skriver du?” sade Mark. […] Ja, jag skrev, men eftersom det var om honom, jag skrev, smällde jag ihop dagboken och knöt om den det röda sidenband, jag använ- der för detta ändamål. Jag är rädd för, att han är litet retsam. När man ser en ung flicka skriva i en tjock bok, frågar man väl, vad det är, hon skriver. (ND, s. 30f.)

Dagboken som Nina skriver utgör dessutom romanen som läsaren håller i sin hand. Den utgörs av dagboken och heter det den är: Ninas dagbok. På omslaget avbildas dagboken som en röd, inte så tjock bok med grönt, inbundet bokmärke. Om den löper ett lås och ovanpå ligger pennan redo att greppa. När Nina blivit kvinna och bestämt sig för att sluta skriva i sin dagbok tar romanen därför slut (ND, s. 167f.). Hon träder sålunda ut ur det textuella flickrummet som kvinna. Därmed blir det konkreta och textuella flickrummet en metafor för uppväxttiden och något som Nina måste lämna bakom sig då hon blivit fullvuxen.203 I Ninas dagbok gestaltas utträdet som något positivt medan skildringen av Vivekas

58 ii. att bli kvinna. ninas dagbok och helenas första kärlek raserade flickrum i Fattigadelserien visar på den förlust som det kan innebära:

Men man kommer aldrig åter. Det vita flickrummet har rasat. Träd- gården med hagtornshäcken har vuxit igen. Jorden man trampade har hårdnat. Men djupt nere i hjärnans vrå fladdrar oroligt en ljusblå slöja som inte vill trasas sönder. Döljer den en helig plats, en flickstad i ruiner? Skola aldrig mer pelarna resa sig och rosorna dofta där?204

Här utgör flickrummet en metafor för flicktiden som den vuxna kvinnan aldrig kan återkomma till, varken för att åter få uppleva en god barndom eller för att åtgärda den förlust som en svår barndom inneburit.205 Den förlusten tematiseras inte i Ninas dagbok. I Ninas dagbok och Helenas första kärlek pendlar flickrummet mellan att vara öppet och stängt. Ett särskilt system för öppning och stängning beskriver Foucault som ett kännetecken för heterotopier, som är både isolerade och genomträngliga.206 Det mest framträdande med Ninas rum är dess fönster och dörr. Att sådana finns är det första som läsa- ren får veta om rummet. I en skildring av en kväll i flickrummet har Nina ännu inte benämnt det som sitt rum men kallar fönsterrutan sin. Fönstret är alltså en central del av rummet. Ninas rum befinner sig, liksom hon själv i egenskap av flicka, mitt emellan – mitt emellan hemmet och världen utanför, mitt emellan det hemvana och det främmande som också lockar. Kvällstid förknippas omvärlden med hemskhet och vardagsrummet med trygghet:

Utanför fönstret står en stor gran och grenarna röra ibland vid min ruta, som om en människohand knackade på. Det är rätt hemskt. Men genom dörrspringan ser jag, att det lyser inne i vardagsrummet. Det är då för väl, att Karl sitter uppe så länge om kvällarna. Jag

59 jag var kvinna

somnar alltid med den där ljusstrimman för ögonen, och den ger mig en sådan känsla av trygghet. (ND, s. 12)207

Genom sitt fönster, ett av hennes rums främsta attribut, ser ock- så Helena skrämmande vyer nattetid. Huset mitt emot ser ut som ett ”hiskeligt vidunder” och skorstenarna liknar ”stora svarta kattor” som varslar om olycka (HFK, s. 46, 75). Dagtid är Ninas fönster däremot öppet och dörren till var dagsrummet stängd (ND, s. 27, 31). Istället för mörk och skrämmande gestaltas världen utanför som ljus och lockande. Att Nina legat och sovit utan att ana Marks närhet på andra sidan flickrumsväggen skildras som lagom nära, både skrämmande och spännande:

Naturligtvis var det strålande sol, när jag rullade upp gardinen. Sjön var blåare än allt på jorden, och nere på gårdsplanen sprang Ruff, S:t Bernhardsvalpen omkring och hoppade och gläfste efter flugor. Jag glömde totalt, att jag stod i bara nattskjortan, böjde mig ut och visslade på Ruff. Då stack ett svart huvud upp från bänken under lönnen, och jag fick brått att dra mig bakom gardinen. Tänk, att han stiger upp så tidigt! Där satt han och läste och hade kanske suttit där länge mitt framför mitt fönster – och jag hade sovit och sovit utan att ana. (ND, s. 40)

Med flickrummet som bas kan Nina välja vilken del av världen hon vill delta i och hon kan göra det i för henne lagom grad. Spelet mellan öppet och stängt, utanför och innanför, tycks ge Nina en trygghet som gör att hon kan tillåta sig att fantisera: ”Karl sitter uppe och arbetar i kväll. När jag släckt ljuset, tänker jag ligga och titta på strimman från vardagsrummet och fantisera – – –” (ND, s. 59). Tankstrecken antyds representera Mark (ND, s. 57, 101). Flickrum- met har betraktats som ett frirum inom familjen där flickan kan göra saker utan föräldrarnas inblandning.208 Släktingarnas distanserade

60 ii. att bli kvinna. ninas dagbok och helenas första kärlek närvaro erbjuder nog trygghet för att Nina ska kunna möta kärleken och bli kvinna. Vilka älskare som har tillträde till det intima flickrummet och inte, visar vilka som är ideala för protagonisten. Mark och herr Brandel, som Nina respektive Helena sedan förlovar sig med, kommer in i eller åtminstone till dörröppningen av flickrummet. Göran Hellner och David Hencke kommer däremot inte i närheten av det. I Helenas första kärlek betonas till och med att mötet med David blir drömlikt främ- mande då Helena kommer in i sitt rum där han aldrig varit. (ND, s. 27. HFK, s. 94, 96)209 I flickrummet fungerar tiden annorlunda än i andra rum. Fou- cault menar att tiden i heterotopier kan betecknas som heterokronier. Det rör sig om brott med traditionell tid, till exempel aktualiserande av både livets slut och evigheten på en kyrkogård, ansamling av alla olika tider på ett museum eller bibliotek, eller högst flytande och temporär tid på ett kringresande nöjesfält.210 I Ninas dagbok och Helenas första kärlek är tider som är typiska för flickrummet, natt samt kväll och morgon som gränsar till natten, otypiska för andra rum. I Helenas första kärlek går tiden dessutom annorlunda i flickrummet. Natten efter att David kysst Helena framstår all tid och plats, sombefinner sig utanför rummet, i det ögonblicket som overklig och omöjlig att minnas. Hon märker inte hur timmarna går och det starka månljuset gör rummet lika ljust som på dagen (HFK, s. 46ff.). Samtidigt omorganiseras Helenas livslinje:

Nuet uppfyllde henne så helt, att hon varken kunde se bakom sig eller framför sig. Hon var icke densamma Helena Willner, som på morgonen suttit och borstat håret framför spegeln. Fastän hon ej kunde minnas de närmaste dagarna, kommo oupphörligt bilder från hennes barndom för henne. Saker, som då tycktes henneutan betydelse eller som hon glömt, fingo nu en oerhörd betydelse i hennes ögon, och hon smålog för sig själv, ty alltsammans bildade

61 jag var kvinna

en enda kedja, och kedjan ledde rakt fram till det där ögonblicket denna förmiddag, då David Hencke kysst hennes mun. Hade hon då hittills gått alldeles blind? (HFK, s. 47)

Kärleken får Helena att se sitt liv på ett nytt sätt. Livslinjen ordnas utifrån eftermiddagens kyss men flickrummet utgör en förutsätt- ning för det förtätade ögonblick av kärleksinsikt då omordnandet sker (HFK, s. 47). Det är i det rummet som Helena stannar upp och reflekterar.211 I Helenas första kärlek fungerar den småstad, dit Helena tar sin tillflykt efter en kris, på ett liknande sätt som flickrummet (HFK, s. 171). Staden kan läsas som en flickstad. I Fattigadelserien är flickstaden nå- got som eventuellt kan uppträda i det raserade flickrummets ställe. Helenas flickrum är raserat i den bemärkelsen att flicktidens oskuld gått förlorad då hon fått reda på att hennes far inte är död utan har övergivit henne och modern.212 Det har fått henne att växa upp på ett sätt som skildras som för snabbt: ”[H]ennes själ, som var ämnad att utveckla sig långsamt som en blomknopp i solen, vaknade upp i vild disharmoni.” (HFK, s. 147) Då träder hon ut ur flickrummet och reser till småstaden. Den ser för övrigt ut som något som skulle kunna finnas i en liten flickas rum. Den är ”mycket liten” och består av ”[s]må, små röda hus, som se ut som om ett barn byggt upp dem ur sin leksakslåda” (HFK, s. 171). I flickstaden fungerar tiden, liksom i flickrummet, som en hetero kroni. Där förefaller det ”som om tidens klocka stannat” (HFK, s. 176). Tiden kan inte mätas utan dagarna glider bort, flyter samman och kommer i efterhand att framstå som en enda lång dag. På så sätt speglar denna heterokroni tiden som präglar Helenas situation vid romanens början då dagarna drömlikt driver förbi. Till skillnad från den skildras dock flickstadens tid positivt. Förlusten Helena upplevt har rört om i hennes värld så att hon inte känner igen den. Men staden erbjuder ett stilla rum där bitarna kan organiseras i en ny, vacker

62 ii. att bli kvinna. ninas dagbok och helenas första kärlek bild. (HFK, s. 177f., 185) I Fattigadelserien ges ett tvivlande svar på frågan om det kan uppstå en flickstad i det raserade flickrummets ställe.213 Men i Helenas första kärlek ryms den förlust som inte tematiseras i Ninas dagbok, samtidigt som romanen skriver fram en lösning på den. I den mycket lilla flickstad som uppstår möter Helena också Bran- del, jämgammal med den svekfulla fadern, på ett nytt sätt. Tidigare har han endast stått i dörröppningen till flickrummet och tittat in, men i flickstaden kommer ett helhjärtat möte mellan dem till stånd (HFK, s. 182ff.). Flickrummet fungerar alltså som ett rum där flickan befinner sig då hon är på väg att bli kvinna och erbjuder en särskild, stilla tid där hennes livslinje omorganiseras. Heterotopier utgör egna enheter med ett absolut maktsystem som är omkastat i jämförelse med andra rum. Krusenstjernas flickrum är rum där flickan har större makt över öppning och stängning än i andra rum, även om familjens makt riskerar att sträcka sig in i det till följd av dess placering i hemmet. Samtidigt kan det kvinnoblivande som flickrummet möjliggör betraktas som disciplinerande. Flickrummet hjälper Nina att omvär- dera och acceptera den till synes tråkiga framtid som Mark erbjuder. Häri ligger en ambivalens som är kännetecknande för Ninas dagbok, Helenas första kärlek och Tonytrilogin. De rymmer en spänning mellan ett upphöjande av kvinnoblivande och en avsmak för sådant som det i värsta fall kan medföra. Även om flickrummet framstår som essentiellt för att flickan ska bli kvinna är ett flickrum ingen garant för ett krononormativt kvinnoblivande. Det visar Tonys flickrum, som gestaltas som för litet för henne, där explicit sexualitet, som gestaltas som hotfull för uppväxten, äger rum.

63 jag var kvinna

Vampyren

Vampyren är en av de manstyper som flickorna gör sitt kärleksval mellan. Han riskerar att dra in flickan på en linje som leder bort från en god framtid som kvinna.214 John Polidoris berättelse The Vampyre (1819) var betydelsefull för utformningen av den moderna vampyren. Texten ansågs vara skriven av författaren lord Byron och han för- knippades med vampyren lord Ruthven. Ruthven anspelade på Byron såväl som på hans typiska fiktiva hjältar, som drivs av sin destrukti- vitet och förgör dem som de älskar.215 Göran Hellner i Ninas dagbok är en tvetydig man som kan läsas genom denna byronska vampyr. Han har beskrivits som en vacker, smickrande, fal förförare vars erotik är förknippad med skräck och skamkänslor för protagonisten. Han är en återkommande gestalt i både flickbokstraditionen och den kvinnliga 1800-talsromanen.216 Här undersöks hur Görans vampyriska kropp används för att signalera att han inte är en ideal älskare och om Tonytrilogins protagonist, vars mor delar efternamn med lord Ruthven, kan läsas som en vampyrisk karaktär (TVU, s. 9).217 Liksom den byronska vampyren gestaltas Göran som både lockande och skrämmande.218 Han framstår som ett otäckt mysterium som aldrig helt och fullt får sin lösning. Första gången Nina träffar honom på gatan i den småstad där hon är på besök blir hon rädd men kan ändå inte låta bli att närma sig honom. Han står ”lutad mot en lyktstolpe med hatten nerdragen över ögonen, händerna i fickorna, cigarrett i munnen och blicken spänt riktad på huset mitt över gatan” (ND, s. 86). Trots att Nina inte ser något mer alarmerande än så betonas att Göran är mycket oroväckande. Han beskrivs som ”mot- satsen till en stadens ordningsman” (ND, s. 86), ”skvatt galen” och gör Nina rädd att bli knivhuggen (ND, s. 88). Denna scen förklaras sedan med att ingenjören Göran, som känner Ninas släktingar, har ett stort antikvitetsintresse. Han tittar spänt på två ljusstakar i ett skyltfönster och lägger sina pengar på antikviteter istället för kläder.

64 ii. att bli kvinna. ninas dagbok och helenas första kärlek

(ND, s. 88f., 124f.) Förklaringen framstår dock inte som fullgod utan Göran fortfar ha sin mystiska air. Görans uppvaktning förläggs inte till hemmet utan världen utan- för, vilken Nina både dras till och oroas av. Han uppehåller sig fram- för allt i offentliga, urbana rum och på platser mitt emellan hemmet och omvärlden, privat och offentligt. Det är områden som är till för att färdas från en plats till en annan. Det rör sig om den näraliggande småstadens gator och järnvägsstation. Vid ett tillfälle kommer han till herrgården Skogsbo på besök men till skillnad från Mark är han inte en av de älskargestalter som kommer in i Ninas intima flickrum, vilket vittnar om att han inte är en ideal älskare. Hans våldsamma förfö- relseförsök sker inte heller på herrgården utan i en trilla på lands- vägen som förbinder Skogsbo med resten av världen. (ND, s. 86ff., 98, 135ff.) Den tomma stadsgatan och trillan är otrygga platser där protagonisten är ensam med mannen, till skillnad från flickrummet som erbjuder avskildhet inom ramen för det trygga hemmet. Görans tvetydighet, att han både lockar och skrämmer, uttrycks av hans påklädda kropp. Kroppen i sig har vampyriska drag. I The Vampyre ger Polidori endast viss information om vampyrens yttre eftersom hans avsikt var att läsarna skulle se Byron framför sig.219 Den byronska vampyren som gestalt, som växte fram i samband med Polidoris text, försågs med ett typiskt byronskt utseende. Litteraturvetaren Anna Höglund beskriver det som att han ”gestaltades med mörka vilda lockar och ett blekt ansikte med fina, närmast feminina drag. Särskilt ka- rakteristiska var den byronske vampyrens passionerat röda och fylliga läppar som emellanåt kröktes i ett grymt sataniskt leende”.220 Görans kropp har likheter med lord Ruthvens såväl som med den byronska vampyrens. Görans kroppsdelar skildras alla på ett ambivalent sätt, de lockar och skrämmer. Dessutom skrämmer det att de lockar, då Nina inte vet vad hon ska lockas att göra. Göran gestaltas som en extremt vit person. Bredvid den mörkare Mark ser han ”så ljus och blek ut att det verkar riktigt intressant” (ND, s. 125).221 ”Jag

65 jag var kvinna undrar varför han är så blek? Så här på hösten borde han väl fått litet solbränna. Men onekligen är hans ansikte rätt vackert med de blå mandelformade ögonen och den intressanta pannan.” (ND, s. 125) Det bleka, vackra ansiktet har likhet med vampyrgestaltens och kan associera till såväl adlig blekhet, dödens kyla och rädsla för solljus. Ruthvens vackra ansikte beskrivs ha en dödlig nyans och rodnar varken av blygsel eller passion. Hans skönhet får kvinnor att dras till honom, som Nina till Göran.222 Bland det nya stoff somPolidori introducerade och som kom att bli centralt för vampyren finns rädsla för solljus och en adlig titel.223 Ett annat framträdande drag hos Göran är hans mun, en laddad kroppsdel i många vampyrberättelser. Han har ”en så lustigt stor och rund underläpp, som han ofta biter i, vilket gör den än rödare” (ND, s. 125). Görans mun pockar på uppmärksamhet i texten. När Nina skriver om att lägga fingret på munnen känner hon sig manad att förtydliga att hon givetvis menar sin egen mun, inte Görans (ND, s. 130). Han mumlar ”mellan tänderna” och talar om att ”bita i” Ninas mun (ND, s. 131, 133). Görans blå mandelformade ögon gestaltas som vackra men då han försöker förföra Nina förändras de plötsligt: ”Först blev jag så rädd, att det kröp i mig. Hans ögon voro skarpa och hårda, och jag tyckte att de trängde tvärs igenom min kropp som kallt stål.” (ND, s. 136) Även lord Ruthvens blick hos Polidori kan kväsa uppsluppenhet och sprida skräck:

[S]ome attributed it to the dead grey eye, which, fixing upon the object’s face, did not seem to penetrate, and at one glance to pierce through to the inward workings of the heart; but fell upon the cheek with a leaden ray that weighed upon the skin it could not pass.224

Liksom Görans beskrivs Ruthvens blick som metallisk, men det är till bly och inte stål som texten refererar.225 Efter förförelseförsöket vill Nina inte möta Görans ögon igen (ND, s. 140).

66 ii. att bli kvinna. ninas dagbok och helenas första kärlek

Som framkommit är försöket att förföra Nina våldsamt och det gestaltas ambivalent. Sedan tidigare är Göran förknippad med kniv- skärning och detta i kombination med hans penetrerande, vassa blick ger bilden av en våldtäkt. Då de befinner sig i trillan talar han om att han har Nina fast, hon grips av ångest som snart paras med uppsluppenhet. Han lutar sig nära henne, varpå hon drar sig undan. Ninas rädsla släpper taget och hon roas av situationen. Sedan blir hon fascinerad och kan inte ta ögonen ifrån Göran. Hon blir torr i munnen och kan inte tala. Då han slår armarna om henne blir hon rädd, hon försöker komma undan men på grund av att de befinner sig i en trilla är det svårt. Då ger hon upp och känner sig oerhört trött. (ND, s. 136ff.) Hon blundar och väntar på ”något förfärligt”. Men när hon öppnar ögonen igen har Göran återgått till att köra. Hon är osäker på om han hann kyssa henne innan hon slet sig lös. (ND, s. 139) Då Göran misslyckats med att förföra Nina framstår han plötsligt som olycklig. Hans röst är ”sträv, och det stramade kring hans mun som av gråt” (ND, s. 139). Influenserna frånByron kom att förstär- ka en redan existerande bild av vampyren som en tragisk och ibland ömkansvärd gestalt som på grund av sin otyglade passion var dömd att förgöra sig själv och dem han älskar.226 Även lesbiska Bell von Wenden i Krusenstjernas Pahlenserie, där vampyrmotivet också signalerar att Bell inte är en ideal älskare, gestaltas som tragisk.227 I mötet mellan Görans vampyriska kropp och hans kläder skapas en dissonans. Dessutom kontrasterar olika klädesplagg och accessoarer mot varandra. 1800-talets borgerliga maskulinitetsnormer beto- nade vikten av karaktär, en sann kärna som samtidigt skulle utmejslas genom idogt arbete och prägla mannen inifrån och ut. Borgaren skulle vara genomskinlig, det skulle inte finnas någon spricka mellan hans inre, yttre och handlingar.228 Göran präglas dock av skillnaderna mellan kropp och kläder, olika klädesplagg och olika beteenden. Den vampyriska kroppen konnoterar överklass: ”Det var alldeles tydligt, att det var en fin människa. När jag nu såg närmare på honom, märk-

67 jag var kvinna te jag något visst i hans sätt att föra händerna och ett drag kring hans mun, som trots de sluskiga kläderna angav gentlemannen.” (ND, s. 89f.) Kläderna väcker helt andra associationer:

Hans kläder voro verkligen sluskiga, oj, så de sågo ut. En blå kavaj- kostym kan ju vara mycket trevlig, men en dito fylld av fläckar och med trasigt fickfoder uppstickande på ena sidan, inger inte precis förtroende, och den blå slokhatten var så tilltygad av ålder och regn, att den gott för längesedan kunde kasserats till fågelskrämma på ett jordgubbsland. (ND, s. 90)

De olika klädesplaggen och accessoarerna skär sig dessutom mot varandra. Samtidigt med denna trasiga, smutsiga klädedräkt bär Göran en armbandsklocka av guld ”som så illa passade ihop med hans klä- der” och när han kommer på besök till Skogsbo har han plötsligt klä- der som får honom att se ”riktigt flott” ut (ND, s. 91, 125). På så sätt förkroppsligar Göran två av de gestalter som fungerade som bilder av misslyckad maskulinitet för borgerlighetens män, adelsmannen och arbetaren.229 Görans klädda kropp framstår inte som koherent, den är obegriplig i Judith Butlers mening. Visserligen väcker den inte frågor om Göran är en kvinna eller man men väl om vilken klasstillhörighet han har eller vad det annars är han döljer.230 Texten skapar en illusion av att det finns ett sant inre under ytan, och vilken denna kärna kan tänkas vara skapar ett mysterium i texten som driver handlingen framåt men aldrig får ett svar.231 Sprickorna i Görans yttre motsvaras också av sådana i hans beteende. Adeln ansågs sakna karaktär och ge sken av dygd snarare än att verkligen vara dygdig. Borgarens sanning ställdes mot adelns te- atralitet.232 Göran framstår inte som äkta. Då Nina träffar honom första gången är han skrämmande och otrevlig, för att snart ångra sig och kompensera detta med att oombedd ge henne en guidad tur i staden, blommor och komplimanger. Sedan svänger hans beteende

68 ii. att bli kvinna. ninas dagbok och helenas första kärlek igen då han gör Nina rädd genom sitt våldsamma förförelseförsök. (ND, s. 87–98, 135ff.) Likt borgarnas maskulinitetsmotbild, adelsmannen, är Göran inte dygdig på riktigt utan ger stundtals sken av dygd. Denna yta brister dock då Göran, likt en vampyr, inte längre kan kontrollera sitt begär. Göran kan läsas som en demonälskare. Demonälskaren är ett klassiskt motiv från den medeltida balladen ”The Demon Lover” som influerat flera författares gestaltning av förförelse. Han kan till exempel vara en vampyr som i Polidoris The Vampyre.233 En tidigare vampyrberättelse där en för demonälskaren typisk färd förekommer är Gottfried August Bürgers ballad Lenore (1774), där vampyren till skillnad från hos Polidori dock snarare är odöd än en blodsugare.234 Liksom många andra demonälskares skildras Görans förförelseförsök av Nina som en vild resa mot avlägsna berg med en ondskefull man:

Han körde som en kapplöpningsryttare och satt i början tyst, fram- åtlutad med spänd blick och tyglarna strama. […] Utan att sakta farten sade han: ”Lilla flicka, nu har jag er fast. Jag har er lika säkert, som om vi var ensamma på en öde ö.” Jag begrep inte till en början, vad han menade, men hjärtat flög upp i halsgropen, och jag svalde och svalde. ”Ser ni därborta,” fortsatte han, utan att taga blicken ifrån mig, ”därborta, där det blånar av berg, dit fara vi.” (ND, s. 135f.)

I ballader som behandlar övernaturliga händelser, till exempel ”The Demon Lover”, är ett mystiskt landskap centralt. Ingången till en annan värld sker ofta genom träd, grottor eller berg, som dem Göran visar på.235 I synnerhet Görans hänvisning till de blånande bergen får avsnittet att likna ”The Demon Lover”:

69 jag var kvinna

”O what hills are yon, yon pleasant hills, That the sun shines sweetly on?” ”O yon are the hills of heaven,” he said, ”Where you will never win.”

”O whaten a mountain is yon,” she said, ”All so dreary wi’ frost and snow?” ”O yon is the mountain of hell,” he cried, ”Where you and I will go.”236

Snarare än en ballad utgör ”The Demon Lover” ett balladkomplex med likheter och skillnader och detta är en version. Den handlar om en kvinna som får besök av en tidigare älskare som får henne att lämna sin familj för honom. Då de befinner sig på ett skepp visar det sig dock att han har en demonisk sida och att de är på väg mot en helveteslik plats.237 Görans och Ninas färd i trillan är fylld av sexuella konnotatio ner.238 Det demoniska och sexuella i Görangestalten förstärks.239 Samtidigt representerar Göran en sida som finns i Nina själv, vilket är typiskt för skildringar av demonälskare.240 Nina blir rädd såväl som uppsluppen och lockad (ND, s. 136ff.).241 I möte med Göran kommer en annan sida av henne fram och den knyts till ondska. Då Nina först träffar Göran tycker hon att hon inte borde ha tilltalat honom men hon kunde inte låta bli: ”Som en liten snäll flicka borde jag inte ens vänt på huvudet, men ibland glömmer jag absolut bort, att jag är ’en liten snäll flicka’, och det inträffade just vid det här tillfället… Den onde flög i mig[.]” (ND, s. 87) När Göran får Nina att röka sin första cigarett är det ”som om en ond ande flugit i mig” (ND, s. 133). Medieforskaren Milly Williamson skriver om den byronska vampyren som en bohemisk rebell och som sådan kan även David Hencke i Helenas första kärlek betraktas, även om han varken framstår som am-

70 ii. att bli kvinna. ninas dagbok och helenas första kärlek bivalent eller demonisk.242 Han är en bohemisk, fattig musiker som Helena har en kärleksrelation med innan hon förlovar sig med den ideala älskaren Brandel, men han saknar Görans hotfullhet och mystik. Det är snarare Helena som jagar honom än tvärtom.243 Göran utgör ett obestämt hot mot Ninas kvinnoblivande. Han kan inte erbjuda henne den goda framtid som Mark kan. Även då hans kläder matchar hans kropp framstår han som anakronistisk på grund av den tidsliga och rumsliga inramningen: Göran är en vampyrisk gentleman iklädd flotta kläder – men han är samtidigt en ingenjör som bor i en liten småländsk stad under tidigt 1900-tal (ND, s. 46). Göran bär, som nämnts, ingen adlig titel eftersom han är ingenjör, men har sinsemellan motsägande klassmärkta drag som kan förklaras med att han är författad i en tradition av mansskildringar där bland annat den adlige vampyren förekommit och samtidigt är inskriven i en realistisk flickbokstradition. Vampyren är en gestalt som bryter mot krononormativiteten, den överskrider historisk såväl som mänsklig, biologisk tid.244 Den åldras inte och kan vara förflyttad långt bortom den historiska tid då den ursprungligen levde. Vampyren har fungerat som politisk metafor för ”utsugaren” och ”exploatören”, en ondskefull kraft som förbrukar andras liv för egen vinning.245 Görans förförelseförsök riskerar att utsuga och förbruka Nina sexuellt, något som kan lämna henne utan framtid då utomäktenskaplig sexualitet var riskfylld för en kvinna. Även Tonytrilogins protagonist, vars mor delar efternamn med Polidoris vampyr, gestaltas som en person som inte utvecklas enligt krononormativa förväntningar. Hon befinner sig på fel plats i historien till följd av sin adliga klasstillhörighet och sin sjukdom, diagnostiserad som hysteri (TL, s. 247). Ordet blek används inte bara om Göran utan också om Tony som gestaltas som en särdeles ljushyad person: ”[D]u är så blek. Ni ha ingen riktig sol här”, får hon höra (TL, s. 265). Den ljusa huden är en del av föreställningen om den blåblodiga adeln genom vars vita hy venerna avtecknar sig blått.

71 jag var kvinna

Den grundläggande innebörden var att blodet var rent och obeblan- dat med andra ”raser”.246 Just adliga ingiften kopplas i Tonytrilogin samman inte bara med ”vårt blåa blod” utan också med degeneration och personer som ”bli hysteriska” (TVU, s. 324). Då psykiatern Vik- tor Wigert, som var samtida med Krusenstjerna, beskriver patienter som fått diagnosen hysteri och ställer omåttliga krav på sin omvärld använder han ett språk som för tanken just till vampyrgestalten:

Det finns människor – i alla samhällslager – vilkas oblyga fordrings- fullhet på sina medmänniskor, vilkas krav på omvårdnad, hänsyn och befrielse från alla livets besvärligheter faktiskt endast tillåta en enda livsform, nämligen sjuklingens, och som i skydd av densamma hela sitt liv tyrannisera sin omgivning, samtidigt som de ”utsuga” dess godhet och offervillighet.247

Det rör sig här om ett annat slags utsugande än det som Göran ägnar sig åt. Likväl fungerar vampyren som bild för den bleka, blåblodiga adeln som hos Krusenstjerna befinner sig på fel plats i historien, är degenererad och bär på ett arv av sjukdom. Görans kropps vampyriska drag både lockar och skrämmer Nina. I kombination med hans extravaganta accessoarer, sjaskiga kläder och prosaiska position som ingenjör i en småländsk stad skapar de mystik och sprickor i Gö- rangestalten. Sammantaget signalerar detta till Nina såväl som till läsaren att Göran inte är en ideal älskare utan utgör en risk för hennes goda framtid som kvinna. Detta bekräftas också då han försöker förföra Nina trots att hon gör motstånd.248

72 ii. att bli kvinna. ninas dagbok och helenas första kärlek Grodprinsen

Från groda till prins Första gången Nina träffar uppvaktaren Mark i Ninas dagbok kväker en groda till. Meningen är svårtolkad och kan syfta på Ninas klumpiga fråga om vem Mark är. (ND, s. 21) Men grodan är också vanlig i sagans värld. I Ninas dagbok representerar grodan verkligheten som riskerar att dimpa ned i drömmens skogstjärn (ND, s. 10). Här låter jag grodan representera en manstyp som flickan först känner motvilja inför men som successivt förvandlas till en prins. Verklighetens bristfälliga man får sagans skimmer och att han inte uppfyller hennes ideal slutar successivt att ha betydelse. Alltmedan flickan mognar förändras hennes blick på mannen och omvandlar honom från groda till prins. Här undersöks hur grodprinsen Marks icke-ideala aspekter, både kroppsliga drag och inre egenskaper, paradoxalt nog visar att han är en ideal älskare. Mark har beskrivits som en moralisk men lite tråkig man som kan guida Nina intellektuellt. Han har lästs som en av flickboken appro- prierad ”teacher-lover”, som då han förflyttas från vuxenlitteraturen smälter samman med maken och därmed förlorar mycket av den attraktionskraft som denna älskartyp har i andra texter. Det förklarar kluvenheten som utmärker honom: han gestaltas som begärlig men det är inte alltid tydligt vari hans attraktionskraft ligger.249 Grodprins motivet kan förklara denna ambivalens. Det används även av Berta Ruck i Evelyn, Nancy och Elisabeth som jag därför här använder som bakgrund för min läsning av Ninas dagbok. Det litterära mönstret med en groda som först väcker en prinsessas motvilja men sedan förvandlas till en vacker prins, varpå de gifter sig, är en klassisk sagosituation. Många författare använder sig av sagans form i sin litteratur. Bland annat i flickbokstraditionen är sagan central.250 Både Krusenstjerna och Ruck förhåller sig på olika sätt till sagans mönster.251 Johannes Edfelt menar att Ninas dagbok från 1917 är influerad av

73 jag var kvinna

Evelyn, Nancy och Elisabeth som utkom på samma förlag, Bonniers, i svensk översättning tidigare samma år.252 Edfelt betecknar Rucks roman som en flickbok men detär snarare ett verk som, liksom Ninas dagbok, befinner sig i flickbokens gränsland.253 Den yngsta av tre systrar, Elisabeth Verdeley, liksom Nina 18 år, utgör berättarjag i denna text som använder sig av några av dagboksromanens berättartekniska grepp. Övriga systrar är 21-åriga Evelyn och snart 20-åriga Nancy.254 Elisabeth berättar i första person med fokus på egenupplevda händel- ser och skriver istället för att tänka eller berätta muntligt. Texten är skriven kronologiskt och i intervaller, vilket bland annat inpass som ”(Senare.)” visar, även om kapitlen inte är daterade.255 Ändå tilltalar berättarjaget läsaren på ett sätt som visar att hon skriver en text avsedd att läsas av vem som helst, vilket ger ett motsägelsefullt intryck: ”[O]m ni är en flicka, så förstår ni vad jag menar, och om ni är en man, kan ni omöjligt förstå någonting av alltihop.”256 Både Evelyn, Nancy och Elisabeth och Ninas dagbok skildrar tre kvinnor som väljer olika livsvägar då det gäller kärleken. En skillnad är dock att Nina väljer mellan Mark och Göran Hellner medan Elisabeth enbart har en relation med officeren Francis Lascelles, kallad Frank, som omvandlas från groda till prins.257 ”Der Froschkönig oder der eiserne Heinrich” är en folksaga, bland annat nedtecknad av bröderna Grimm, som går under olika namn och finns i en mängd olika versioner.258 I bröderna Grimms saga berättas hur en prinsessa tappar den gyllene kula som hon leker med i ett vattendrag. En groda hjälper henne att hämta kulan från bottnen i utbyte mot löftet att bli älskad av och vara nära henne, det vill säga bli hennes kamrat, sitta bredvid henne vid bordet, äta från hennes gyllene tallrik, dricka ur hennes glas och sova i hennes säng. Prinsessan går med på det för att få tillbaka sin kula men har inte för avsikt att hålla sitt löfte utan springer ifrån grodan. Senare knackar dock grodan på slottsporten och begär att hon ska uppfylla det hon har lovat. Hennes far, kungen, beordrar henne att hålla sitt ord var-

74 ii. att bli kvinna. ninas dagbok och helenas första kärlek på hon tvingas släppa in grodan och låta honom äta från sin tallrik. Prinsessan beskrivs ha en rent fysisk motvilja mot grodan, hon kvävs av varje tugga hon tar, gråter och är rädd. När hon inte vill ta med grodan till sitt rum blir kungen arg och befaller henne återigen att hålla sitt löfte. I en version blir hon så rasande då grodan vill komma upp i hennes säng att hon slänger den i väggen. Då förvandlas grodan till en prins med vackra ögon. Han blir hennes make och de går till sängs tillsammans för att sedan resa till hans fars kungarike.259 I en annan version sover prinsessan med grodan i tre nätter varpå han förvandlas till en prins.260 De snarlikt döpta Mark och Frank konstrueras som grodor i romanerna.261 De ställs mot flickans manliga ideal och befinns inte leva upp till det. Gränsen mellan fantasi och verklighet tematiseras i Ninas dagbok och är central i Krusenstjernas författarskap. I Tonytrilogin tar det sig mörkare uttryck än i debuten då protagonistens oförmå- ga att skilja på fantasi och verklighet betraktas som ett uttryck för hennes sinnessjukdom (TSL, s. 191f.). I Ninas dagbok rör det dock populärlitteraturens och romanverklighetens olika mansideal. Den- na lek med verklighetsbeskrivningen förekommer också i Evelyn, Nancy och Elisabeth.262 I Ninas dagbok är det främst Marks inre egenskaper som brister, i Evelyn, Nancy och Elisabeth i synnerhet de yttre. Den aspirerande porträtt- målaren Nina tycker att Mark är närapå ful med sitt oregelbundna ansikte och sin klumpiga mun, som har fler tänder än vad som verkar normalt, men att hans strålande ögon kompenserar för bristerna. Han har dessutom vackra, mörka färger. (ND, s. 27ff.) Marks utseende utgör inget problem för Nina, vilket skiljer sig från Elisabeths inställning till Franks kropp. Elisabeth hoppas att den unga manliga officer som tillfälligt ska bo hemma hos henne är ”becksvart […] med midnattsögon liknande källor av – av svart vinbärste; och olivfärgad hy och en skuggning av svarta mustascher på sin överläpp”.263 När Frank väl dyker upp visar det sig dock att han är liten och rödhårig.

75 jag var kvinna

I likhet med Mark är han ingen skönhet utan kisar och ler med alla sina tänder.264 Hon kallar honom därmed ”Apan” i den svenska över- sättningen men i originalet ”the Incubus”. Ordvalet signalerar att Elisabeth känner sig erotiskt invaderad av Frank.265 Även om Marks färger och ögon uppfyller Ninas ideal är hans avsaknad av vild passion ett problem:

Skulle man döma honom efter hans ögon – skulle man – nej – jo, då skulle man vilja föras bort av honom på en vild, svart häst. Just det! Sitta framför honom på sadelknappen – en vild ritt över en stor, blå slätt vid vars horisont ett marmorslott skymtar fram. Men är man nog förståndig att inte döma honom efter ögonen, förstår man snart, att han vore den siste i världen, som skulle enlevera en flicka på en svart häst. (ND, s. 37)

Både Marks och Franks av protagonisterna upplevda brister kodas som avvikande från vuxen maskulinitet. Nina ser Marks prydlighet och pedanteri, vilka får honom att påminna om ”en liten balett fröken”, som skälet till att han inte skulle enlevera en flicka utan istället besöka hennes föräldrar och få sin kärlek stämplad som rätt och riktig innan han frågar henne om hon vill bli hans hustru (ND, s. 37f.). Franks fysiska litenhet kodas som både goss- och flickaktig.266 Grodprinsens kropp är inte blek och vacker som vampyrens utan färgad på ett annat sätt, den är också åtminstone delvis ful liksom om- anlig. Under romanens gång sker dock en utveckling där de drag som protagonisterna tidigare har betraktat som brister istället blir attraktiva eller oviktiga. Det är inte männen som förändras utan flickornas blick på dem. Detta framgår i synnerhet i Evelyn, Nancy och Elisabeth där protagonisten börjar se det vackra i Franks röda hår, tycker att han ser ”hygglig och gossaktig” ut, inte har något emot att han ser ”så blyg ut som en flicka i skolan som har fått på sig ett nytt slags blus” och, vid hans sjukbädd, fylls av ömhet inför hans förkrympta händer som

76 ii. att bli kvinna. ninas dagbok och helenas första kärlek

är ”så absurt mjuka och lena, för att vara manshänder”.267 Mannens skröplighet och ömsinthet har stor attraktionskraft i flickböcker.268 Mark är mindre skröplig än Frank men att han är frökenaktig representerar likväl skörhet. För Nina upphör Marks frökenaktighet, liksom den blandning av skönhet och fulhet som han förkroppsligar, att nämnas och tycks inte längre utgöra ett problem utan att någon förklaring till attitydförändringen ges. Männens brister visar att de är verkliga män, inga romanhjältar.269 De har heller inte samma sprickor mellan insida och utsida som Ninas uppvaktare Göran Hellner, som utgör en adlig motbild till den borgerliga mannen, utan framstår som genomskinliga med alla sina brister. Framför allt är dock det litterära mönstret med en grodprins förbundet med flickans mognadsprocess.270 Både Evelyn, Nancy och Elisabeth och Ninas dagbok skildrar en flickas utveckling till kvinna. Till skillnad från i Krusenstjernas verk går iRucks roman gränsen mellan flicka och kvinna vid äktenskapet.271 De händelser som utspelar sig fram till förlovningen, inklusive alla strapatser med den man som slutligen visar sig vara en ideal älskare, gör att flickan mognar och blir vuxen. Hade mannen framstått som perfekt från början hade flickan inte behövt reflektera över honom, sig själv och kärlekens vä- sen, och därmed inte förändrats. Liksom Görans klassmässiga ambivalens och vampyriska drag används för att signalera att han inte är en ideal älskare, visar Marks drag av grodprins att han är rätt för Nina.

Grodan och prinsessan Grodprinsens transformation följer sagans mönster i Ninas dagbok och Evelyn, Nancy och Elisabeth. De gestaltar båda en situation som motsvarar när grodan i sagan oförhappandes knackar på slottsporten och vill komma in till prinsessan. Genom att låta den ideala älskaren komma på oväntat besök låter Ruck och Krusenstjerna honom träda in i flickans privata sfär där hon är i ett tillstånd som hon inte annars visar upp för någon utanför familjen. Både Frank och Mark gör entré

77 jag var kvinna vid en tidpunkt som flickan inte var förberedd på, varför hon över- raskas i en situation som hon upplever som genant: Elisabeth är i färd med att skoja med sina systrar om den besökande officeren medan Nina läser och äter kakor med rufsigt hår och en ryslig klänning (ND, s. 19f.).272 I likhet med Elisabeth råkar dessutom Nina, som har miss- förstått den kommande gästens könstillhörighet, tilltala Mark på ett genant sätt. Genom att kalla Mark en fin och mager flicka, antyder Nina händelsevis något om sig själv. Tidigare har hon bara anförtrott dagboken sin oro inför att jämföras med en annan flicka som, till skillnad från hur hon ser på sig själv, är fin och mager. (ND, s. 14ff., 21) Det oannonserade besöket bäddar alltså för närhet mellan den ideala älskaren och flickan. Detta är dock en närhet som Elisabeth, i likhet med sagans prinsessa, värjer sig emot. Det uttrycks i hennes långvariga ilska gentemot Frank som det genanta första mötet utgör grogrunden för: ”Han har kommit – den unge – – – Ja, ännu har jag inte hittat på något namn, otäckt nog att kalla honom vid, denne unge officer, som vi få lov att dras med i Fästningsbo i sex gräsliga veckor.”273 Det är en mening som för övrigt kan jämföras med den Nina skriver om Mark: ”Hon har kommit – nej, jag menar – han har kommit […].” (ND, s. 18) Båda dessa meningar speglar omständigheterna kring den ideala älskarens plötsliga uppdykande. I en version av sagan är det konflikten och den våldshandling den ger upphov till, att flickan slänger grodan i väggen, som gör att grodan slutligen förvandlas till en prins. På så sätt ges konflikt och våld en positiv laddning. Ett liknande mönster går i synnerhet igen i Eve- lyn, Nancy och Elisabeth men även i viss mån i Ninas dagbok. När Elisabeth får reda på att den anonyma person hon har brevväxlat med i själva verket är Frank förstärks hennes ilska gentemot honom och kulminerar i ett våldsamt gräl. Det är alltså återigen att Elisabeth oavsiktligt blottat sig för Frank som väcker hennes ilska och får henne att ge honom en örfil.274

78 ii. att bli kvinna. ninas dagbok och helenas första kärlek

Grälet skildras dock inte endast som våldsamt utan är tydligt präg- lat av fysisk närhet och passion. Genom grälet låter Ruck Elisabeth och Frank befinna sig nära varandra i en upphettad sinnesstämning, se in i varandras ögon och beröra varandra fysiskt.275 Den kroppsliga kontakten sker dels genom örfilen, dels genom den samtidigt våld- samma och erotiska beröring som Frank återgäldar örfilen med:

Därpå fattade han, med en rörelse så snabb som när en katt sträcker ut klorna för att klösas, min hand – den som hade slagit honom. Ett ögonblick greps jag av skräck. Så säker var jag på vad som skulle hända nu. Jag visste att han skulle kyssa mig med våld, till straff. Jag hade läst i en bok att en man som fått en örfil av en flicka har rättighet att kyssa henne i vrede och att hon förtjänar det. […] I stället tog han min hand, den som hade slagit honom. Han kramade den hårt och sedan förde han den till sin mun och kysste den. Först fingrarna och sedan innersidan, som om han aldrig hade haft någonting att kyssa i hela sitt liv förr. – Så där! sade han litet andfådd. Ni skall inte tro – – –276

Här sker en sammanblandning mellan våld och erotik. Mannens sex- ualiserade våld skildras som legitimerat och Elisabeth är rädd. Samti- digt laddas detta erotiskt, vilket förstärks ytterligare av att Elisabeth inte vill att husjungfrun, som avbryter uppträdet genom sin närvaro, ska se dem ”så som hela atmosfären där nu vibrerade av örfilar och kyssar”.277 I sagan flyr prinsessan från grodan som avkrävt henne ett löfte om kärlek och närhet. Således flyr Elisabeth ut ur huset, vilket kan jämföras med Helenas flykt från Stockholm till en lantlig stad Hei - lenas första kärlek då hon erbjudit sig att ha sex med uppvaktaren David Hencke.278 Gemensamt för dessa rymningar är att båda protagonisterna har varit med om ett erotiskt möte där deras dygd har hotats, även om hoten ser olika ut.

79 jag var kvinna

I Ninas dagbok skildras inget gräl som är lika aggressivt som det i Evelyn, Nancy och Elisabeth, men Nina och Mark har två konflikter till följd av att han dels förebrår henne för att hon har legat vaken och talat om kyssar, dels argumenterar kraftfullt i en diskussion de har om religion (ND, s. 77ff., 102ff.). Dessa konflikter gestaltas inte som lika passionerade och erotiska som Elisabeths och Franks, på sin höjd säger Nina emot Mark och blir ”litet het” (ND, s. 79). Vad kan då dessa konflikter tänkas ha för effekt för berättelsen? Framför allt får Krusenstjerna en chans att visa på Marks moderliga, men på gränsen till moralistiska, sida. Han bryr sig om Ninas hälsa och vill bevara hennes oskuldsfullhet. Efter deras gräl ber han om ursäkt och trös- tar henne då hon är ledsen (ND, s. 80f., 105). På så sätt för också varje konflikt dem närmare varandra. På sikt blir detsamma följden av Elisabeths och Franks gräl. Ytterligare ett gemensamt drag mellan konflikten iRucks och Krusenstjernas romaner är att de kan betraktas som ett test av den uppvaktande mannen, för att utreda – för protagonisten inom fiktionen såväl som för läsaren utanför den – om han är ideal. Trots att Elisabeth slår Frank fortsätter han att eftersträva hennes kärlek och fastän Nina gråter och flyr in på sitt rum säger Mark att han inte vill ha henne annorlunda än hon är (ND, s. 103ff.). I den version av sagan där prinsessan sover med grodan tre nätter i rad är det istället den påtvingade närheten som förvandlar grodan till en prins, vilket också är det som i Evelyn, Nancy och Elisabeth slutgiltigt gör att protagonisten börjar betrakta vad hon tidigare sett som Franks brister som något positivt. Den ovan nämnda konflikten är endast ett steg på vägen. Eftersom Ruck skildrar Elisabeths motvilja mot Frank som så stark krävs det också att författaren gestaltar flera omständigheter som tvingar karaktären att vara nära honom. Den första utgörs av att en av Elisabeths systrar avslöjar för henne att andra tror att hon är förälskad i Frank just på grund av hennes starka motvilja. Det får Elisabeth att vilja demonstrera att det inte stämmer

80 ii. att bli kvinna. ninas dagbok och helenas första kärlek genom att vara vänlig mot Frank. Den andra omständigheten består i att protagonistens syster ber henne att följa med till närmaste stad för att göra henne en tjänst. För att komma till staden måste dock Elisa- beth åka i sidovagnen på Franks motorcykel och som av en händelse går fordonet sönder, varpå de två blir ensamma på landsvägen i flera timmar.279 Det är också då som Ruck för första gången låter Elisabeth se med blida ögon på Frank:

Jag måste säga att somliga män visa sig mera till sin fördel när de äro upprörda och oroliga än när de äro livade och glada. Så var det med Apan. […] Det gick rent av så långt att jag glömde att vi voro på krigsfot med varandra och log helt uppmuntrande mot honom.280

Väl framme i staden tvingar ytterligare omständigheter av olika slag Elisabeth och Frank att äta en lång lunch, under vilken han visar sin omtanke genom att måna om hennes hunger. De går vidare på matiné och dricker te medan deras blickar möts över bordet.281 Den sakta framväxande kärleken till en grodprins ställs i Ninas dagbok i motsats till det snabbt uppflammande begäret till en vampyr. Grodprinsen vinner i längden, hans personlighet ligger i öppen dager, han accepterar protagonistens olika känslor, är omhändertagan- de och kan erbjuda henne en god framtid som reproduktiv kvinna inom äktenskapet. Den ”fula” kroppen och det retsamma sättet blir därmed en signal för att han är en ideal älskare – och det faktum att protagonisten väljer honom visar att hon själv har mognat och blivit eller är på god väg att bli kvinna.282

81 jag var kvinna

”The blue boy”

Flicka, pojke, fröken och mamma Den ideala älskaren i Ninas dagbok, Mark, har ett könsuttryck som jag i Jack Halberstams efterföljd vill benämna som manlig femininitet. Detta gestaltas bland annat på ett positivt sätt som en källa till njutning för flickan och han framträder genom hennes njutningsfyllda blick. ”Hon har kommit – nej, jag menar – han har kommit, ty flickan befanns vara en herre”, skriver Nina då uppvaktaren Mark gjort entré på herrgården Skogsbo (ND, s. 18). Nina trodde att gästen som skulle komma var en flicka. Till en början kan hon inte släppa tanken på Mark som flicka utan han konstrueras som en sådan i texten. Han beskrivs som en fin och mager flicka som är en herre. (ND, s. 18, 21) Marks flickighet får här orsakas av Ninas missförstånd. Det blir alltså ett uttryck för hennes vid upprepade tillfällen gestaltade klantighet och får en humoristisk effekt.283 Ändå väcks frågor kring hans köns- uttryck.284 Här undersöker jag Marks manliga femininitet och Ninas blick på den mot bakgrund av Frances Hodgson Burnetts Lille lorden. Mark associeras av Nina till The Blue Boy: ”Jag är säker på, att han, då han var en liten gynnare, såg ut som ’the blue boy’, gossen i blå sammetskläder, med ett par stjärnögon och ett litet vemodigt leende.” (ND, s. 18) Det är tveklöst Thomas Gainsboroughs målning kallad The Blue Boy (1770) som Nina åsyftar. Den var uppenbarligen känd för Krusenstjerna och troligen också av hennes samtids läsare. Un- der tidigt 1900-tal var den sannolikt jämte Mona Lisa den mest kända målningen i västvärlden.285 Då konstverket ställdes ut första gången kallades den i katalogen helt enkelt ”Portrait of a Young Gentleman”. Det är ett porträtt av den unga Jonathan Buttall som var son till en framgångsrik järnhandlare, hade ett stort intresse för musik och var nära vän till Gainsborough.286 Gainsborough målade troligen por- trättet för sitt eget nöjes skull, möjligen för att pröva klädedräkten från konstnären Anthonis van Dycks tid, tidigt 1600-tal, som han

82 ii. att bli kvinna. ninas dagbok och helenas första kärlek hade i sin ateljé under 1770-talet och erbjöd kunder att avbildas i.287 The Blue Boy föreställer en ung man med ljus hy, rodnande kinder, röda läppar, mörkt hår och mörka ögon. Han har en självsäker hållning och ett försiktigt ansiktsuttryck där han står i sin blå, skimrande dräktjacka och dito knäbyxor med ett kuperat, trädklätt landskap i bakgrunden. Himlen är dramatisk och lyser upp just kring pojkens gestalt. När Mark materialiserar sig i dörröppningen mellan två blå draperier, samma färg som är framträdande i målningen, är det som en ekfras av The Blue Boy (ND, s. 19).288 En ekfras kan beskrivas som en verbal representation av en visuell representation.289 I Ninas dagbok an- vänds The Blue Boy för att karaktärisera Mark. Liksom många ekfrasiska texter från antiken och framåt hänvisar romanen till bildkonstverkets materialitet genom att nämna dess titel och att det är ett porträtt.290 Titeln The Blue Boy betecknar såväl målningen och pojken på den som Mark, som kallas ”’the blue boy’s’ förmanligade upplaga” och ”[p]or- trättet” (ND, s. 19f.). Detta får läsaren att för sitt inre öga visualisera Mark som pojken på målningen.291 Pojken har ett barnsligt utseende med sina runda kinder och sin plutiga mun – han kan betecknas som gullig.292 På så sätt blir Marks inträde i romanen inte endast ett återseende för Nina, som har undrat över hur pojken skulle se ut som vuxen, utan också för läsaren som är bekant med målningen (ND, s. 18). Därmed görs Mark välbekant både i fiktionens värld och utanför. Att likställas med ett pojkporträtt etablerar dessutom Mark, redan konstruerad som flicka, som en karaktär med ett ungdomligt kodat könsuttryck. Den bild som läsaren har av Mark för sin inre blick är den av en pojke. Mark gestaltas även som frökenaktig, kvinnlig och moderlig. ådeB kroppsdelar och rörelsemönster får dessa konnotationer. Nina tycker att hans ben och lätta gång visar att han borde ha gått in vid baletten och hans sätt att nypa tag i byxbenen då han ska sätta sig liknar ”en liten balettfröken, som skall till att dansa” (ND, s. 29, 37). Det är

83 jag var kvinna kännetecknande för den flickiga och pojkaktiga Mark att ord som liten används i samband med honom. Det förstärker det intryck av litenhet och gullighet som läsaren fått genom Krusenstjernas ekfrasiskabe - skrivning av honom. Romanens andra älskargestalt, Göran Hell- ner, har ett vackert ansikte och skrämmer Nina genom sin hotfulla kroppshållning. Då han försöker förföra henne visar det sig också att hans person rymmer en stark, skrämmande men lockande sexua litet. (ND, s. 86, 125) Samtidigt som Mark uppenbart är en vuxen karl som har oregelbundna ansiktsdrag och pendlar mellan att vara ful och vacker, är han liten, söt, prydlig och pedantisk, inte hotfull som Göran. (ND, s. 23, 27f., 37) Litenheten och gulligheten gör att Mark inte är skrämmande och inbjuder dessutom till att njutningsfyllt beskådas som tavlans ”blue boy”. Det rör sig om en pojk- och flickighet i den vuxna mannen. Litteraturforskaren Beverly Lyon Clark visar hur en annan pojkaktig litterär karaktär påverkats av The Blue Boy. Det är protagonisten Cedric Erroll, sedermera lord Fauntleroy, i Frances Hodgson Burnetts Lille lorden.293 Lille lorden blev, genom illustrationerna av Reginald Birch, känd för sitt långa lockiga hår och sin svarta sammetskostym, som liknar pojkens på målningen.294 Stilen är en åter- gång till 1600-talets, så som den förevigades av van Dyck och 100 år senare Gainsborough med flera. Lord Fauntleroy var modellerad efter Burnetts son Vivian och det har hävdats att det var efter ett möte med Oscar Wilde, som initierade modet, som Burnett började klä sin son på det viset.295 Lille lorden är en berättelse om en amerikansk pojkes oförutsedda klassresa och kostymen får honom att se ut som en lord redan innan han ärvt sin titel: ”[T]itta inte både gubbar, gummor och barn efter honom, der han kommer i sin svarta sammetsrock, som är sydd af en af fruns gamla klädningar, med näsan i vädret och det lockiga håret skinande som guld? Ser han inte ut som en riktig liten lord, så vet jag ingenting?”296 I likhet med lord Fauntleroy själv ser kostymen elegant ut trots att den är enkel. Det betonas att Fauntleroy

84 ii. att bli kvinna. ninas dagbok och helenas första kärlek kommer från ett enkelt hem men att han ändå inte hade kunnat vara lyckligare.297 Burnetts författarskap var hyllat innan hon gav ut Lille lorden, som var hennes första bok utgiven för barn, och även den blev en försälj- ningssuccé.298 I Sverige utgavs den tidigt, bara två år efter original utgåvan i bokform 1886.299 Trots att boken och dess protagonist upp- skattades vid tiden för sin utgivning väckte de snart avsky och hån. Clark visar att ett avståndstagande gentemot femininitet låg till grund för värderingen. Lille lorden ansågs förkroppsliga det feminina, vilket i mångas ögon gjorde honom förhatlig.300 Burnett tycks dock inte ha avsett att skildra lord Fauntleroy som feminin utan berättarjaget betonar upprepade gånger att han är en riktig man. Lille lorden hör sin mor tala om honom med deras trotjänarinna:

[J]ag är säker om, att han försöker trösta mig på sitt eget lilla vis. Ibland ser han på mig med en blick så kärleksfull och undrande, som vore han ledsen för min skull, och sedan kommer han och smeker mig eller visar mig något. Han är ju en riktig liten man. Jag tror verkligen, att han förstår hur det är fatt.301

Att vara en riktig man innebär här att vara lyhörd för en kvinnas behov och ha sitt fokus och sina omsorger riktade mot henne. Lord Fauntleroy har tagit sin döda fars roll, han tar hand om modern och kallar henne, som fadern, ”[m]in älskling”.302 Det poängteras också att han är fysiskt kompetent: han vinner en kapplöpning – men är också en god vinnare så att förloraren inte behöver bli obekväm.303 På andra sidan sekelskiftet har allt detta i kombination med lille lordens klädstil fått feminina konnotationer. Marks ögon är inte bara ”the blue boy’s” stjärnögon, utan de strå- lar och är klara som en kvinnas:

Nog vet jag, att kvinnors ögon kunna stråla, (jag tänker på mam-

85 jag var kvinna

mas). Män förefalla dock alltid att ha ett slags fördunklande hinna över sina, som vore de rädda för att i ett slag uppenbara sina själars uselhet eller storhet. Men den här märkvärdige mannen har ögon, som man skulle kunna blicka rätt ned i som i en klar källa, och på dess botten skymtar själen som ett glänsande smycke. (ND, s. 28)304

Medan Göran präglas av förvirrande motsägelser mellan sitt inre, sitt yttre och sina handlingar, är Mark som 1800-talets borgare skulle vara för att uppfylla maskulinitetsidealen: genomskinlig. Hans kropp vittnar om att det inte finns någon teater i hans sätt, hans beteende är ett sant uttryck för hans inre karaktär. Själen kunde ses som den innersta kärnan i en person och Marks själ är vacker.305 Också i herr Brandels ögon i Helenas första kärlek lyser det ”innerst inne av något nyss upplevat” (HFK, s. 148). Just i Ninas dagbok kodas såda- na ögon inte som manliga utan kvinnliga, närmare bestämt moderliga. I Tonytrilogin, liksom exempelvis Fattigadelserien, saknas en god mor. Tonys mamma är, till följd av sinnessjukdom, apatisk och därför mentalt frånvarande. Hennes ögon är öppna men kan inte fästas på och se Tony, som förgäves längtar efter att bli sedd av sin mor. Efter moderns död får detta Tony till och med att, i ett psykos liknande tillstånd, följa ögonen som hon tycker sig se in i skogen: ”Jag grät av lycka. Genom töcknet betraktade mig äntligen dessa ögon med den blick, varmed en mor igenkänner sitt barn och ler mot sin dotter.” (TVU, s. 370) Tonys högsta önskan är att bli sedd som den hon är och uppskattad av moderns blick. I Ninas dagbok ses emellertid Nina av Marks moderliga blick, som definierar hela hans utseende (ND, s. 28). Den man som följde aristokratiska ideal ansågs under 1800-talet riskera att ta steget in i könsöverskridande androgynitet.306 I Ninas dagbok är det dock inte Göran, som trots sin borgerliga klasstillhörighet förkroppsligar den adliga vampyren, som kodas som feminin eller

86 ii. att bli kvinna. ninas dagbok och helenas första kärlek ungdomlig. Det är istället Mark, som följer borgerliga mansideal om äkthet och transparens. Det frökenaktiga pedanteriet skildras som något negativt men ställs inte i motsats till något maskulint utan till Marks kvinnliga ögon (ND, s. 37). Hos Krusenstjerna fungerar såle- des inte de feminina och ungdomliga dragen som en motbild för en mer lyckosam maskulinitet utan som tecken på att en karaktär är en ideal älskare. Han kan vara flicka, pojke, man och mor åt den unga kvinnan. Idéhistorikern Claes Ekenstam använder begreppen manlighet och omanlighet för att visa att manlighet ofta definieras män emellan, inte bara gentemot kvinnor, och att omanlighet blir en viktig mottyp för att definiera vad som verkligen är manligt. Det omanliga handlar inte bara om sådant som är kvinnligt kodat utan till exempel vad som är kodat som barnsligt eller ungdomligt.307 I Ninas dagbok är dock inte det viktiga vilka män som är manliga och vilka som är omanliga; det handlar snarare om vilken typ av man som är gynnsam för den unga flickan, hennes vuxenblivande och framtid. I det här fallet är Mark otvivelaktigt en man och även om han är ambivalent skildrad utgör han en ideal älskare. Trots att hans frökenaktighet gestaltas som oattraktiv, skildras hans kvinnlighet och omhändertagande positivt och som tilldragande. Termen manlig femininitet fångar att Mark är androgyn men medför inte samma tydliga laddning som Ekenstams manlighet och omanlighet. Androgyniteten insups nämligen njutningsfyllt genom Ninas blick.

En njutningsfylld blick Den ekfrasiska användningen av Mark somThe Blue Boy inbjuder till ett insupande av hans utseende. Jag vill tala om en njutningsfylld blick på pojkar och män i viss kvinnligt kodad litteratur. Det behöver inte vara en kvinnlig blick utan rätt och slätt en njutningsfylld blick. Det är en blick som kan komma från olika könade positioner med den gemensamma nämnaren att den har möjlighet att njuta av feminint och ungdomligt kodad maskulinitet.308 Vilken position åskådaren har

87 jag var kvinna påverkar dock blicken. Att som kvinna njuta av en vuxen hetero sexuell man som potentiellt skulle kunna njuta av henne eller också inte göra det, ger en annan effekt än att njuta av en pojke som blir ett passivt åskådarobjekt. Mycket riktigt blir Mark till i texten genom Ninas njutningsfyllda blick, även om hans utseende beskrivs pendla mellan skönhet och fulhet. De vackra, skiftande, strålande ögonen, som är kvinnligt och moderligt kodade, gör att han ändå inte blir ful. (ND, s. 21, 27ff.) Han har dessutom vackra färger och stora, vackra, fasta händer med långa, smala fingrar (ND, s. 22, 29, 119, 167). Även de drag i Marks utseende som inte beskrivs som vackra skildras i större detalj än till exempel den ideala älskaren herr Brandels i He- lenas första kärlek, vilket även det inbjuder till ett beskådande av Marks kropp. Hans mun beskrivs som klumpig utom när han ler, vilket sker blixtsnabbt och slutar lika fort som det började. Leendet får en massa vita tänder att blixtra fram. Ansiktets oregelbundenhet skapas av en liten näsa och utstående kindkotor, samt geniknölar över ögonen. Luggen faller tungt över pannan. (ND, s. 27f.) Även lord Fauntleroy i Lille lorden betraktas utifrån med en njutningsfylld blick av berättarjaget, karaktärer i berättelsen och sam tidens läsare, kvinnor som män. Berättarjaget beskriver vällustigt hans utseende, som bara är en av hans många dygder. Han föddes inte som andra barn med kalt huvud utan med guldlockigt fjun och hade vid ett halvårs ålder långa lockar. Ansiktet är näpet med stora, bruna ögon skuggade av långa ögonfransar. Han är starkt byggd med stadiga ben.309 Även andra karaktärer betraktar sinnligt hans yttre, ytterligare något som läsaren inbjuds att delta i. Lord Fauntleroys aristokratiska farfar charmeras trots sin cynism av sin nyfunne sonson:

Hvad grefven deremot såg, var en liten smidig, barnslig gestalt i svart sammetsdrägt och spetskrage, och en krans af ljusa lockar, som omgaf ett vackert, allvarligt litet ansigte, hvars ögon mötte hans så oskyldigt och vänligt. Om slottet liknade ett sagopalats, måste det

88 ii. att bli kvinna. ninas dagbok och helenas första kärlek

erkännas, att lille lord Fauntleroy sjelf gjorde intryck af att vara en ny upplaga af sagoprinsen, ehuru han sjelf icke hade en tanke der- på. En känsla af stolthet och glädje genomilade den gamle grefvens hjerta, då han såg hur vacker och välväxt hans sonson var […].310

Blicken på lille lorden inbjuder inte till identifikation. Pojken skildras ur ett utpräglat utifrånperspektiv där berättarjaget särskilt påpekar att han inte vet eller förstår vad andra karaktärer talar om och hans repliker får andra att skratta eftersom de är lillgamla.311 Därigenom konstrueras Fauntleroy genom den njutningsfyllda blicken som ”den andre”, dels i egenskap av barn framskrivet av en vuxen, dels avnju- ten av vuxna läsare såväl som flickläsare.312 Potentiellt sett även av pojkläsare som kunde njuta av Fauntleroy som en vacker andre, en drömbild, trots att han hade samma könstillhörighet och ålder som de själva. Både manliga och kvinnliga läsare tycks ha betraktat Faunt- leroy med samma njutningsfyllda blick vid tiden för originaluppla- gans utgivning.313 Han är ett tidigt exempel på en mansgestalt som, genom sin pojkaktiga och feminina skönhet samt det sätt som han skildras, inbjuder till att beskådas. Fauntleroy är konstruerad av en kvinnlig författare som låter bokens berättarjag ständigt skildra honom utifrån. Marks kropps feminint och ungdomligt kodade drag kan läsas som ett upphöjande av manlig femininitet och moderlighet som inbjuder till ett njutningsfyllt beskådande. Eftersom vissa av Marks feminina drag får en negativ laddning är en sådan läsning dock inte heltäck- ande. Just Marks frökenaktiga, pedantiska sätt får Nina att ifrågasätta framtiden i ett äktenskap med honom. Den framstår som alltför lång. Hon hade föredragit att han var så passionerad som hans – moderligt kodade – ögon vittnar om. (ND, s. 37ff.) Det feminina och unga, bland annat det flickiga, innebär en likhet med Nina själv. Liksom Mark är Ninas vackraste drag hennes ögon och både hon och Mark rodnar lätt. Själv kodas hon som pojkaktig genom sin gosslika natt-

89 jag var kvinna skjorta som är likadan som hennes bröders. (ND, s. 13, 57, 68, 75, 79) Det förstärker det trygga och välbekanta hos Mark. Det rör sig alltså om en njutningsfylld blick på likhet som också erotiserar femininitet och ungdomlighet. Manlig femininitet och likhet gestaltas dock både som potentiell källa till njutningsfyllt beskådande och som problem. Dessa drag hos män problematiseras i andra romaner av Krusenstjerna. I både Pahlen- och Fattigadelserien finns gestaltningar av androgyna och/ eller homosexuella män som skildras mer eller mindre kritiskt.314 En risk för den unga kvinnliga protagonisten med dessa karaktä- rer är att de inte begär henne tillräckligt starkt – de åtrår istället varandra och är bättre på att vara flickor än vad hon är. Till exempel blir brodern till Viveka i Fattigadelserien hennes konkurrent om föräldrarnas och fästmannens kärlek genom att inta hennes roll som flicka.315 I Tonytrilogin skisseras att en risk med en sådan man är att protagonisten inte kan bli kvinna tillsammans med honom; för det krävs en man med en mer utpräglat vuxen maskulinitet. I Ninas dagbok är Marks könsuttryck dock övervägande positivt skildrat. Mark har feminina och barnsliga drag, flickiga, pojkaktiga och frökenaktiga. Det gör honom lik Nina. Detta gestaltas ambivalent, som källa till ett njutningsfyllt betraktande men också som en risk för flickans goda framtid som kvinna.

En riktig herre

Ideal maskulinitet De ideala älskarna kännetecknas av en maskulinitet som erbjuder flickan allt. Nina använder uttrycket ”en riktig herre” om Mark, som varken har familj eller är oattraktiv som övriga män på herrgården där hon bor (ND, s. 18). Mark är så mångsidig att det närmast är självmotsägande. Han gestaltas som vacker och ful, manlig och

90 ii. att bli kvinna. ninas dagbok och helenas första kärlek frökenaktig och en vit svensk med italienskt utseende. Han är en fiolspelande filosofistudent som diskuterarSchopenhauer och Schel- ling, endast kan intressera sig för musik men också är fängslad av bruksdrift. (ND, s. 18, 24, 27, 29, 37, 56, 99, 161) En sådan riktig herre finns även i herr Brandel, den betydligt äldre man som Hele- na förlovar sig med. En riktig herre är en man som skulle utgöra en god make för flickan. Här undersöker jag denna aspekt av de ideala älskarna i Ninas dagbok och Helenas första kärlek, Mark och Brandel, vilken jag vill kalla ideal maskulinitet. Inspirationen kommer från medie vetaren Anja Hirdman som använder begreppet ideal manlighet för att undersöka kärleksfantasin och männen i nutida romance.316 Lik- som i undersökningen av den androgyna Marks könsuttryck handlar det här inte mest om vilka män som är manliga eller omanliga, utan vilka som är ideala för den unga kvinnan. De ideala älskarna är välbekanta för flickan. Ninas och Marks första möte skildras som ett återseende trots att de aldrig träffats tidigare; det är en välbekant man hon ser. Eftersom Helena har känt Brandel sedan hon var barn är han för henne välbekant i dubbel bemärkelse. (ND, s. 18, HFK, s. 8, 118) Då Helena kommer till torpet där han bor i hemlighet ”kände hon sig genast hemmastadd i rummet. Allt var henne så välbekant, att hon endast fann det underligt, att ej porträtt av hennes släkt och vänner stodo på skrivbordet” (HFK, s. 181f.). Så befinner sig Brandels och Marks sociala positioner också nära Helenas och Ninas. De antyds röra sig i samma kretsar, ha samma klasstillhörighet och ”ras”. Nina och Helena konstrueras båda som vita, svenska flickor genom att deras utseenden inte explicit märks av en särskild nationalitet.317 Till exempel minns Brandel att Hele- na som barn ”sprang omkring bland svarta italienska ungar och såg ut som en liten vit prinsessa, som råkat i lag med trollen” (HFK, s. 8). Här benämns det ”italienska” och laddas negativt genom ordet troll. Svenskhet benämns inte i Helenas första kärlek men i Ninas dagbok

91 jag var kvinna konstrueras ”svensken, vars mätta och förnöjda lugn är så svårt att rubba” (ND, s. 45f.). Mark och Brandel skildras som vita och svenska på samma sätt som flickorna och tillhör liksom de borgar- respektive överklassen. Brandel har, liksom Helena, en överklasstillhörighet. Han har till synes inget yrke utan brukar försvinna långa tider från Stockholm utan att någon vet var han finns. Männen är dock äldre än flickorna. Brandel är runt 40 år gentemot Helenas 20. Hur gammal Mark är skrivs inte ut i romanen men han är äldre än Nina, han tycker inte att hennes 18 år är mycket att tala om. De betecknas båda ålderstypiskt som herre och man, men Mark även som karl och ung man. (HFK, s. 8f., 121, 147f. ND, s. 18f., 23, 35) Att männens positioner är lika flickornas innebär att de utgör ett gott parti. Så sanktioneras deras uppvaktning också av omgivningen. När Nina råkar försäga sig angående sina känslor för Mark visar släktingen Ulla inget missnöje utan ler menande. Helenas situation kan tyckas vara mer komplicerad än Ninas eftersom Brandel tidigare uppvaktat hennes egen mor. Detta problem löses dock genom att modern Maggi, redan innan Helena själv blir förälskad i Brandel, till och med försöker verka för att de två ska gifta sig. (ND, s. 111. HFK, s. 8) ”Det var väl ej så underligt att jag tänkte på dig, när jag tänkte på Helenas framtid?” säger Maggi till honom (HFK, s. 13). Enligt romanens egen logik är det heller inte det. Brandel är jämgammal med Maggi, har länge uppvaktat henne och varit som en familjemedlem för henne och Helena. Det ses i sammanhanget som något positivt. I Pahlenseriens Porten vid Johannes (1933) gestaltas en liknande situation mer negativt. Thomas Meller överför sin ungdoms kärlek till den jämgamla Petra von Pahlen till hennes brorsdotter Angela. Thomas är inte en lika positivt skildrad karaktär som Brandel.318 Trots att de ideala älskarnas positioner liknar flickornas konstrueras de ändå som främmande genom sina kroppar. Trots att han är en vit, svensk man hänförs Marks färgskala, ”svart, brun och röd med ett stänk av blått”, till en annan nation än Sverige: Italien (ND, s. 29).

92 ii. att bli kvinna. ninas dagbok och helenas första kärlek

Han har ”ett svart huvud” och när han rodnar blir han ”verkligen litet röd i sitt bruna ansikte” (ND, s. 40, 57). Även om Brandels kropps färgskala inte rasifieras skildras den på ett liknande sätt som mörk, men märkt av en annan klasstillhörighet än den han själv har.319 Han har ”ett mörkt, markerat ansikte, där åren ristat skarpa linjer kring ögon och mun” (HFK, s. 8). Texten återkommer upprepade gånger till hans ”solbränd[a]” hud (HFK, s. 148, 184).320 För övrigt är hans kropp större än Helenas, vilket primärt framgår implicit. Läsaren förstår att han är stor och Helena liten, eftersom hon inte når ned till golvet då hon sitter i hans höga skrivbordsstol och han kan springa fram till henne och lyfta upp henne ur stolen ”som om hon varit en liten docka” (HFK, s. 181, 183). Brandels solbränna och fysiska styrka kan kopplas till att han trots sin överklasstillhörighet är bonde.321 Det tillgängliggör en fysiskt kompetent och ”sund” maskulinitet för protagonisten, samtidigt som hon får tillgång till den ljusa framtid som överklassmannen kan ge genom sin bildning, sociala status och ekonomiska tillgångar. Det finns en överensstämmelse mellan de ideal som tillskrevs bonde befolkningen och den grupp som betecknades som bildad, som in- dividualitet och självständighet. På så sätt förstärker bondebilden de övre skiktens manlighetsideal.322 När Helena går till ett torp för att köpa ägg, i den lilla stad dit hon åkt efter att ha blivit avvisad, träffar hon plötsligt Brandel:

”Torparen!” tänkte hon och svängde hastigt runt i stolen. […] I arbetsdräkt och grova stövlar stod Brandel i dörren. Hans ansikte var brunbarkat som en skogsarbetares, men uppe i pannan, där mössan suttit nedtryckt, löpte ett vitt band som en bindel. (HFK, s. 182)

Det visar sig att Brandel, när han är borta från Stockholm, bor i den lilla, röda stugan med vita knutar, odlar potatis och har en ko, en

93 jag var kvinna häst, en gris och höns. Denna livsstil gestaltas som ett sätt för Bran- del att få utlopp för sitt sanna jag, som sedan hans barndom un- dertryckts, bortom förtryckande konventioner. (HFK, s. 180, 183, 204) Bondebefolkning beskrevs under tidigt 1900-tal som livskraftig. Landsbygden, dit Brandel åker för att vara sig själv, sågs som sundare än staden, vilken fick representera det oäkta och degenererade. 1910-talet, då Helenas första kärlek är skriven, var på grund av rastänkan- de och en negativ syn på urbanisering en period då bonden särskilt sågs som bärare av en äkta och kraftfull manlighet. Han ställdes mot en degenererad man i staden.323 Det sanna och naturliga i Brandel går också igen i den kärlek han kan erbjuda Helena. Boel Westin visar att han, som hon läser som en den gröna världens älskare, är tätt knuten till naturen och representerar en sann, livgivande kärlek.324 De ideala älskarna har inte bara ideala kroppar utan också sådana egenskaper. Mark är moralisk, han grälar på Nina då hon legat vaken och pratat med den övernattande Mary Rönning om kyssar, han ogillar att rivalen Göran Hellner får henne att röka hennes första cigarett, han betraktar henne som en självständig individ och nystar, i motsats till Göran, på en tråd som går till det bästa inom henne (ND, s. 77ff., 109, 132ff.).325 Filosofistudenten Mark är dessutom intellektuell: ”Han vet allt”, slår Nina fast (ND, s. 56). Detsamma kan sägas om Brandel. Helena behöver alltså inte nöja sig med en torpare som enbart är fokuserad på arbetet på gården utan får en som både kroppsarbetar och är intellektuell, intresserad av konst och poesi. Helena blir ”förbluffad” när hon för första gången kommer in i Skogstorpet: ”En studerkammare med skogsgröna tapeter, vackra tavlor på väggarna och bokhyllor fyllda med böcker! […] Hele- na gick fram till skrivbordet, där låg Karlfelts [sic] Vildmarks- och kärleksvisor uppslagen […].” (HFK, s. 181) Som Westin påpekar är förbindelsen med det gröna, vegetativa och växande tydlig till och med i Brandels stuga. Dess färgskala och Brandels lektyr talar sitt tydliga, erotiska språk.326 Liksom Brandel är Mark kulturellt intres-

94 ii. att bli kvinna. ninas dagbok och helenas första kärlek serad. Han spelar fiol och komponerar en fransk chanson till Nina (ND, s. 143f.). Dessa sinsemellan motsägande drag och egenskaper gör män- nen till ideala äkta makar. De är spännande men också välbekanta och pålitliga. De senare dragen skildras dock som potentiellt tråkiga för flickan och riskerar att ge henne en tröstlös, alltför lång framtid (ND, s. 37f.). I Helenas första kärlek löses problemet med att Helena känt Brandel ända sedan barnsben med att det är en ny Brandel hon möter i Skogstorpet: ”Hon tänkte på den Brandel, hon kände i Stockholm, den korrekte, artige mannen, och jämförde honom med den solbrände bonden framför sig, och jämförelsen utföll till den senares fördel.” (HFK, s. 184) På så sätt kan männen vara främmande, spännande och kulturella såväl som välbekanta, likartade och moraliska. En man med bara det förra riskerar att inte kunna ge protagonisten en god framtid, som till exempel i AnneBrontës The Tenant of Wildfell Hall (1848), där konstnären Helen gifter sig med den charmerande Arthur Huntingdon som sedan visar sig vara ytlig, alkoholiserad och allt mer hänsynslös. Ett idealt slut skrivs fram på den riskfyllda situation som uppstår då en flicka behöver göra det viktiga kärleksvalet som avgör vilket hem och vilken framtid hon ska få. Det påminner om bland annat Jane Austens Pride and Prejudice (1813), som slutar med att den till synes omöjliga Darcy visar sig vara såväl snäll, intellektuell, kulturell, moralisk och rik som spännande. Både Mark och Brandel är alltså ideala äkta makar och flickornas makar vill de också bli (ND, s. 161f., 112. HFK, s. 204). Detsamma kan inte sägas om deras rivaler, Göran Hellner och David Hencke. Göran är mest intresserad av att förföra Nina och David vet inte om han älskar Helena och vill inte gifta sig med henne (ND, s. 135ff. HFK, s. 71ff.). De är alltså mer fokuserade på sig själva och sin egen vinning än på de unga kvinnorna. Mark och Brandel har dock sitt fokus riktat mot flickorna.Hirdman beskriver den ideala manligheten

95 jag var kvinna som ett totalt fokus på kvinnan; mannen har i stort sett inga andra närstående. Kvinnorna lägger inte tid på att försöka förstå eller för- klara sig för männen utan männen är uppslukade av dem.327 Knappt några andra anhöriga än Nina och Helena förekommer i texten. De intressen de har inviger de flickorna i. Till exempel introducerar Mark Nina för en av sina favoritfilosofer, Schopenhauer, och Bran- del tar med sig Helena ut i naturen och visar henne sina vackraste ställen. Där pratar de och lär känna varandra på nytt. På ett liknande sätt är Mark intresserad av att tala med Nina och lära känna henne ordentligt. (ND, s. 32, 109. HFK, s. 184f.)

Att bli sedd Hirdman visar att blickar fungerar som centrala markörer för kommunikation i paret i texten såväl som mellan text och läsare. Ögonen är signifikativa för mannens jag.328 I Ninas dagbok och Helenas första kärlek fungerar det ömsesidiga seendet som producent av subjektivitet, både manlig och kvinnlig. I Helenas första kärlek uttrycks obalansen i Helenas relation med älskaren David i deras utväxling av blickar. David besva- rar inte Helenas känslor, han återgäldar inte alltid hennes ögonkast och sluter till och med sina ögon istället för att se in i hennes sökan- de. (HFK, s. 78, 169) Brandel beskrivs däremot ständigt se på He- lena, i texten blir hennes kropp i mångt och mycket till genom hans blick på den. Romanens första detaljerade beskrivning av Helenas utseende görs genom Brandels blick:

Under kvällens lopp såg Brandel oupphörligt på Helena, och det föreföll honom, som om han den kvällen sett henne för första gång- en. Hon var liten och spädväxt med ett mjukt, oregelbundet ansikte och en mun, som lyste röd mot hyns blekhet. De grå ögonen glänste som två pärlor, och det ljusa håret föll i en yvig lugg ned i pannan. Svagt, ljust fjun skuggade kinderna. Fjunen syntes endast i vissa da- grar, men gåvo en obeskrivlig charm åt hela ansiktet. (HFK, s. 18)

96 ii. att bli kvinna. ninas dagbok och helenas första kärlek

Sedan fortsätter det på samma sätt i texten: ”Han satt och såg på, hur lyktskenet for i ljusa band över hennes ansikte” (HFK, s. 95), han ”såg på Helenas röda mun” (HFK, s. 104), ”såg på de grå ögonen” (HFK, s. 184), ”hans ögon dröjde vid hennes vackra nacke och det ljusa fjunet, som lätt krusade sig därovanför” (HFK, s. 185f.), ”han såg, hur solbränd hon blivit och att ögonen hade fått ett nytt uttryck” (HFK, s. 186), ”[h]an kastade en snabb blick åt sidan. Hon satt där som en liten Buddhabild med korslagda ben och stirrade med sänkt huvud in i elden” (HFK, s. 201), ”[h]an såg endast konturen av en röd kind” (HFK, s. 203), och han ”följde med blicken den fina konturen av Helenas arm” (HFK, s. 204). Brandels ständiga insupande av Helena med blicken gör att han dessutom ser och förstår henne på ett djupare plan. Han ”såg forskande” på henne, undrar över hennes ansiktsuttryck, reflekterar över att det är nytt och funderar på hur han ska tolka det (HFK, s. 95, 120). På så sätt ser han den hon verkligen är. Medan David bortser från Helenas intelligens, drömmar och uppfattning, och ”endast” ser henne som ”en liten flicka”, ser Brandel att Helena inte längre är den lilla flicka hon en gång var (HFK, s. 83, 104f.). Blickar är lika centrala i Ninas dagbok, där Mark träder fram i texten genom Ninas njutningsfyllda blick. Genom blickarna beskrivs Nina och Mark dessutom lära känna varandra, och hon känner tydligt hans blick på sig. Då Göran försökt förföra Nina får hon en känsla av att Mark kan se rakt igenom henne. Det slutar med att Mark ger Nina en chanson, vilket hon upplever som helande. (ND, s. 27ff., 32, 54, 141, 143, 150) Lika lite som Helena behöver Nina alltså förklara sina känslor och behov med ord för Mark. Liksom Brandels och Davids blickar gestaltas Görans och Marks som motsatser. Görans blick förekommer upprepade gånger i texten men fästs inte alltid på Nina. Det märks redan vid deras första mö- te då Nina försöker fråga Göran om vägen och han inte observerar henne förrän hon står mitt framför honom. Han tittar inte på Nina

97 jag var kvinna utan stirrar in i ett skyltfönster och förmanar henne att inte skymma sikten för honom. Då blickarna väl förekommer skildras de som våld- samma. De är skarpa, hårda, tränger igenom Nina som kallt stål och lyser mot henne under halvslutna ögonlock. Görans blick gör Nina upprörd medan Marks gör henne lugn. När hon möter Marks blick slutar Nina genast gråta. (ND, s. 87, 104, 136, 138) Detta utmärker de ideala älskarna och skiljer dem från dem som flickan sedan kommer att välja bort. Hirdman menar att den ideala mannen är den som ser, bildligt och bokstavligt. Han ser på kvinnan, men ser också bortom den kropp han ser.329 Hirdman beskriver denna man som ideal på alla sätt:

Den man Harlequinkvinnan […] möter, älskar kvinnors kompe- tens, självständighet, deras upphetsning, kön och också deras ilska. Det är en man som ger henne allt vad hon vill ha och behöver, precis allt: fantastiska orgasmer, en partner som lyssnar och förstår henne, som genomgår en emotionell transformering, som inser och erkänner sitt behov av henne. Kort sagt, någon som ser och behandlar henne som ett subjekt.330

Den ideala maskuliniteten i Ninas dagbok och Helenas första kärlek är en manlighet som erbjuder flickan allt. De ”riktiga herrarna” är välbe- kanta för flickan och utgör ett gott parti genom att de har liknande sociala positioner som hon, har egenskaper som moral, intellekt och kulturintresse, och deras uppvaktning sanktioneras av omvärlden. Samtidigt är de främmande och spännande genom att deras kroppar märks av en för flickan främmande ”ras” eller klass. Dessutom -be kräftar de riktiga herrarnas ständiga fokus och blickar den unga kvinnans attraktionskraft. Eftersom de riktiga herrarna erbjuder flickan allt är deras maskulinitet ofta motsägelsefull, som när Mark är både vit och icke-vit eller Brandel både överklassman och bonde.331 Blicken fungerar som producent av kvinnlig och manlig subjek-

98 ii. att bli kvinna. ninas dagbok och helenas första kärlek tivitet. Det handlar inte endast, som hos Hirdman, om att få sin attraktionskraft bekräftad utan om att bli till som ett subjekt. Kär- leksvalet skapar vuxen kvinnlig subjektivitet. När protagonisterna gör sitt val blir de kvinnor, eller i alla fall mer vuxna. Att bli vuxen är frigörande, det är att få vara den man är och bli sedd och uppskattad för det. Det innebär också möjligheter till ett nytt liv med en specifik framtid.

III. skevt kvinnoblivande Tonytrilogin Skev ålder och sjukrum

Ingen framtid Jack Halberstam menar att queerhet öppnar för alternativ använd- ning av tid och rum.332 I Tonytrilogin skiljer sig protagonistens livslinje från krononormativa förväntningar på grund av den tid som hennes sjuka kropp bär på. Detta påverkar i sin tur det värde den tillmäts och vilka rum den hamnar i. Här undersöks Tonys livslinje med fokus på hennes brist på framtid. Sedan utforskas de rum hon förs till och det speciella genus som sinnessjukhuset ger upphov till. Slutligen sätts sjukhuset i samband med flickrummet. Till skillnad från i Ninas dagbok och Helenas första kärlek är uppväxt- berättelsen i Tonytrilogin inte typisk för flickboken. Tony är en skev flicka, hennes livslinje följer inte krononormativa förväntningar då hon inte blir kvinna på ett förväntat sätt. Centralt för detta är att Tony inte har någon framtid och framstår som malplacerad i historien. Därmed utkristalliserar sig två olika livslinjer i Krusenstjer- nas tidiga romaner. Tonytrilogin gestaltar Tonys liv från barndom tills hon är drygt 20 år gammal.333 Titlarna – Tony växer upp, Tonys läroår och Tonys sista läroår – signalerar genom likheten med Johann Wolf- gang von Goethes Wilhelm Meisters Lehrjahre (1795–1796) tillhörighet till bildningsromanen och de kan läsas som utvecklingsromaner.334 Trilogin är till största del, på vedertaget vis, berättad av protagonisten i första person efter att det som skildras har inträffat. -To ny reflekterar därmed, liksom protagonisten i Ninas dagbok, över sin identitet som flicka eller kvinna, förutom att hon blir benämnd i olika könade och åldersmärkta termer av andra i repliker hon åter- ger. Berättelsen kretsar kring Tonys uppväxt som ”sinnessjuk” över- klassflicka i tillblivelse i den fiktiva norrländska Ramstaden respektive

102 iii. skevt kvinnoblivande. tonytrilogin

Stockholm, men romanerna myllrar av karaktärer och bihandlingar. Liksom i Ninas dagbok och Helenas första kärlek är sexuellt uppvaknande, uppvaktning och kärleksval viktiga punkter på livslinjen i Tonytrilogin. I romanserien gestaltas dock det sexuella uppvaknandet som riskfyllt och även om Tony uppvaktas av olika män lyckas hon inte göra ett kärleksval. Därmed sker hennes övergång från flicka till kvinna inte på samma sätt som protagonisternas i Ninas dagbok och Helenas första kär- lek, utan kvinnoblivandet upprepas och når aldrig någon slutpunkt.335 I samband med att hon inser att hon älskar den avlägsna släktingen Frank Maclean förstår Tony att hon är ”kvinna”, men senare under romanen, efter att hon istället förlovat sig med Herbert Holst och varit inlagd på ett sjukhem, kallas hon ”en halvvuxen hysterisk flicka” (TL, s. 261, 389). Tony associeras med kvinnor och kvinnlighet i relation till sin doktor Thure Iller. Men då hon efteråt befinner sig på sinnessjukhuset betecknas hon återigen som flicka. (TSL, s. 132, 136f., 185) Tonys sjukdom, som diagnostiseras som hysteri, skapar alltså ett skevt kvinnoblivande som inte uppfyller krononormativa föreställningar om att uppnå mognad och bli kvinna en gång för alla (TL, s. 247). Den kvinnligt kodade hysterin placerades i en sexuell kontext.336 Tiden runt sekelskiftet 1900 genomsyrades av ideologier där kroppen tillmättes särskild betydelse. Inte bara kön och ”ras” an- sågs kunna utläsas av kroppen utan även klass.337 Liksom fröken Mag- da och de dövstumma flickorna i Ninas dagbok är Tony en skev flicka, en person som trots förväntningarna inte har lämnat flickskapet bakom sig. Mia Franck visar att den sjuka kvinnokroppen kan framstå som skev eftersom den bryter mot kroppsnormer.338 Vad jag menar med att Tony är en skev flicka till följd av sjukdom är dock att sjukdomen gör att hon inte kan lämna flickskapet bakom sig då så förväntas. Sjukdomen gör att Tony, till skillnad från protagonisterna iNinas dagbok och Helenas första kärlek, inte har någon framtid: ”[J]ag är ännu ung, och om jag blir mycket äldre, vet jag icke”, skriver Tony i romanseriens inledning (TVU, s. 9). Redan tidigt i trilogin har Tony

103 jag var kvinna en känsla av att hon inte är som andra flickor. Då hennes vän Maud Borck talar om sig själv som kvinna känner sig Tony underlägsen och avvikande:

Jag hade ännu knappast börjat tänka på mig själv som ”kvinna”. Inför denna unga flicka kände jag min underlägsenhet, kände den som ett fel som måste avhjälpas. Och för första gången gick det upp en aning inom mig, att mitt eget liv inte var likt de andras. Maud, hon hade levat med i verkligheten, medan jag hade drömt om ting som icke finnas. Varför var jag inte lik henne? Varför var jag inte lik de andra, som levde ute i livet och andades in dess luft med alla porer? (TVU, s. 180)

Halberstam visar på betydelsen av futuritet för den förväntade livslinjen. Att vara långlivad är den mest eftertraktade framtiden och sätt att leva som inte strävar mot en sådan patologiseras. Ett exempel på queer tid är, enligt Halberstam, den i homosexuella communi- ties under det sena 1900-talets aids-kris då den ständigt krympande framtiden skapade ett nytt fokus på här och nu.339 I den meningen är Tonys kropps temporalitet queer. Halberstam menar att queer tid ambivalent nog kan erbjuda frihet från livsmanus som föreskriver till exempel familj, arv och barnuppfostran.340 Tonys sjukdom och skeva kvinnoblivande gestaltas med sorg och smärta men kan ock- så betraktas som utväg ur en svår livssituation, som både problem och möjlighet.341 Det kan ses som en frihet att slippa möta svårig heter förknippade med att bli vuxen, till exempel att uppleva van- trivsel i ett dysfunktionellt äktenskap (TL, s. 355). Samtidigt gestaltas kvinnoblivande i Tonytrilogin, liksom i Ninas dagbok och Helenas första kärlek, som något positivt och befriande som transformerar flickan till ett vuxet kvinnligt subjekt (TL, s. 261f.). Att inte kunna bli kvinna en gång för alla framstår därmed som en förlust. MedanNinas dagbok och Helenas första kärlek skriver fram ideala lösningar på svårigheterna

104 iii. skevt kvinnoblivande. tonytrilogin med att växa upp, problematiserar Tonytrilogin istället situationen och hittar ingen utväg. Tonytrilogins själva existens förklaras i fiktionen med protagonistens avsaknad av framtid. Det är för att förstå händelser förknippade med hennes apatiska mors sinnessjukdom, som går i arv bland kvinnorna i hennes släkt, som Tony vill skriva ned sin ungdoms erfarenheter (TVU, s. 9). Sjukdomen knyts till hennes överklasstillhörighet, som också i sig är en orsak till frånvaron av framtid:

[F]ör oss gamla adelssläkter finns det inte någon sådan där mor- gondag, som de andra förmodligen längta efter bara för glädjen att åter känna sig matfriska. Våra förfäder utförde bragder och segrade i strider, men vi – vi ha för det mesta inte så mycket muskler, att de höja sig, då vi kröka armen! Genom ingiften ha vi till sist alla blivit släkt med varandra. (TVU, s. 323f.)

Föreställningen om degeneration finns redan iNinas dagbok (ND, s. 33). Tonytrilogin beskriver en klass på utdöende såväl som en högt uppdriven livskänsla i väntan på undergången.342 Eftersom Tony dels tillhör en adelssläkt skildrad som gammal och degenererad, dels lever under degenerationens hot om sjukdom och död, framstår hon dessutom som en främling i moderniteten, en anakronism.343 Då Tonys väninna Kerstin, som ska bli konstnärinna, frågar henne vad hon har för mål i livet svarar hon häpet att hon inte har något. ”Det måste man ha, sade Kerstin bestämt, annars är man inte värd att leva i denna moderna tid.” (TL, s. 181) Kerstin har ett mål, en riktning, medan Tony inte ens reflekterat över vart hon är på väg. Att Tony inte har någon framtid och riktning queerar eller skevar till livslinjen i Ninas dagbok och Helenas första kärlek och därmed skevas även flickboken.

105 jag var kvinna

Avskilda ”defekta” kroppar Tonys kropp, som konstrueras som sjuk och i avsaknad av framtid, avskiljs från samhället under sjukdomsperioderna. Hon flyttas i olika omgångar till sjukhem och sinnessjukhus (TL, s. 318. TSL, s. 255, 319).344 I Jean Websters brevroman ”Min käraste fiende” anses vissa barnhemsbarn vara ”defekta” och behöva förflyttas från hemmet för att inte slösa dess resurser.345 De konstrueras, liksom Tony, som att de inte hör framtiden till. De platser dit Tony och barnhemsbarnen förs fungerar som avvikelsens heterotopier, rum där personer som bryter mot samhällets regler och normer placeras.346 ”Min käraste fiende” ger i sin kroppssyn uttryck för en eugenisk, rasbiologisk, ideologi. Den var utbredd både i USA 1915, då romanen först publicerades, såväl som i Sverige under mellankrigstiden då Krusenstjernas tidiga romaner utkom. Det svenska nytänkandet om psykisk sjukdom var vid denna tid inspirerat av amerikanskt tankegods och hade släktskap med eugeniken.347 Att det finns beröringspunkter mellan kroppssynen i ”Min käraste fiende”och Tonytrilogin är därför inte märkligt. Krusenstjerna intar dock ett annat perspektiv än Webster. ”Min käraste fiende” är en fristående fortsättning på den mer kända Pappa Långben där barnhemsbarnet Judy Abbott blir skickat till hög skolan av en okänd välgörare. I uppföljaren har Judys vän från skolan, överklassflickan Sallie McBride, motvilligt blivit barnhemmets föreståndarinna med syfte att göra om det till en ”mönsteranstalt”.348 Hennes ansträngningar är öppet eugeniska. Eugenik kan definieras som praktiska strävanden att ”förbättra […] folkrasens kvalitet” eller vetenskapen bakom sådana ansatser.349 Den var en växande del av den samhälleliga diskursen i USA på 1910-talet och Webster var välbekant med idén. Eugeniken fick reella konsekvenser i form av till exempel steriliseringslagar samt en växande tolerans för att personer som ansågs bära på ett dåligt arv inte skulle ha samma rätt till livräddande vård.350

106 iii. skevt kvinnoblivande. tonytrilogin

Litteraturforskaren Karen A. Keely visar att ”Min käraste fiende” gestaltar både klass och ”ras” som bidragande faktorer till barnhems- barnens arv.351 Till skillnad från Tonytrilogins syn på Tonys hysteri och dess ärftlighet ses inte kvinnligt kön som någon bidragande orsak. Kvinnor och flickor har inte större risk för dåligt arv och Sallie och hennes väninnor gestaltas som starka, kompetenta och friska. Under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal betraktades eugenik som subversivt och många feminister anammade ideologin. Litteraturvetaren Ceci- lia Annell visar hur ett urval kvinnliga feministiska författare i sina romaner använde eugenik för att underbygga sina emancipatoriska idéer.352 Till dessa feministiska författare kan Webster räknas. I Pap- pa Långben och ”Min käraste fiende” gestaltar hon socialism och kvinnors tilltagande rättigheter positivt. De barnhemsbarn som i ”Min käraste fiende”gestaltas som ”defekta” anses behöva avskiljas från hemmet.353 Somliga av dem värderas så lågt att de inte ska få slösa på institutionens resurser:

Ytterligare fem barn ha sänts till de anstalter, där de egentligen alltid hört hemma. Ett av dem var dövt, ett annat led av epilepsi och de tre övriga voro nästan idioter. Ingen av dem borde naturligtvis någonsin ha blivit mottagen här. Detta är ju en uppfostringsanstalt, och vi kan inte öda bort vårt dyrbara material på att ta hand om lytta och vanföra.354

Det framställs som ett slöseri att ha barnen på hemmet eftersom -de ras arv gör dem oförbätterliga. Det enda som återstår är att avskilja dem från andra. Även i ett bredare samhällsperspektiv framhålls just separation från andra människor och placering i avskilda rum som bästa sättet att hantera ”defekta”:

Våra fängelser äro till en tredjedel fyllda av andligt defekta brotts- lingar. Samhället borde placera ut dem på avskilda lantgårdar för

107 jag var kvinna

undermåliga, där de kunde förtjäna sitt uppehälle med fredligt kroppsarbete och inte finge några barn. På det viset skulle vi kunna utrota dem på en generation eller så.355

Målet är permanent utrotning, det slutgiltiga avskiljandet och bort- skärandet. Sallie får också, vid ena tillfället skämtsamt, uttrycka en vilja att låta två barn hon anser bära på dåligt arv dö.356 Som Keely påpekar är dock Sallies kollega, doktor Robin MacRae, i högre grad än hon inställd på att rädda även ”defekta” barns liv. Tillsammans ger deras åsikter intryck av en ”mildare” eugenik, som blandar regler och statistik om människor med ständiga påminnelser om att alla har ett inneboende värde. Doktorns eugeniska filosofi tycks vara helt och hållet preventiv; han tror på att hindra personer han anser vara olämpliga från att reproducera sig, men är dem hängiven då de väl är födda.357 Att en roman i flickbokens gränsland med sådan ideologi utgavs i Sverige under 1920-talet visar på hur frekventa och normalisera- de eugeniska tankegångar var.358 I det sammanhanget skrev Krusen stjerna Tonytrilogin som kretsar kring en ärftligt sjuk, med ett ord frånWebsters roman ”defekt”, flickas uppväxt. Ett gemensamt motiv i Tonytrilogin och ”Min käraste fiende” visar på hur Krusenstjerna intar ett annat perspektiv än Webster. Liksom Tonytrilogin behandlar Websters roman en flickas upp- växt i möte med kärlek. Parallellt med att hon finner kärleken, finner Sallie också det yrke hon vill ägna sig åt. Först är Sallie motvillig till arbetet som barnhemsföreståndarinna, men hon får ett allt större engagemang för uppgiften, bildar sig på området och gör det slutligen till sitt yrke. Under tiden uppvaktas hon av två män, den ena en charmig, mondän politiker och den andra den motvilliga doktorn. Hon väljer denna framför politikern som inte kan se henne för den hon numera är. I romanens början beskrivs doktorn som lång, ta- nig, med sandfärgat hår och kalla, grå ögon samt ”lika sällskaplig som

108 iii. skevt kvinnoblivande. tonytrilogin en gravsten av granit”.359 Liksom arbetet byter skepnad inför Sallies blick gör också doktorn det – han är därmed en klassisk grodprins. Hans förvandling gestaltas som ett uttryck för Sallies mognad. Ordet kvinna används inte men Sallie säger sig vara en annan ”människa” än den ”flicka” hon en gång var. Hon har kommit i kontakt med verkligheten, är allvarligare och mindre skrattlysten.360 Det finns dock ett hinder i Sallies väg mot doktorn. Det utgörs av hans sjuka hustru och dotter. I en liknande familjekonstellation utgör Tony den så småningom sjuka dottern till sin likaledes sjuka, en gång så vackra, älskliga mor och sin charmiga, sociala far. I ”Min käraste fiende” får Sallie höra att doktorns vackra hustru blev ”tokig” sex år tidigare och skickades bort, i linje med hanteringen av de barnhemsbarn som anses defekta.361 Innan dess födde hon dock en dotter som ärvde hennes sjukdom, även hon bortskickad från fadern:

I åratal har den arme mannen gått med detta förfärliga tryck över sig, så jag tror att hennes död var en verklig befrielse. Han erkände, att han från början visste, att han inte borde ha gift sig med henne, ty han var fullt medveten om hennes klena nervsystem, men eftersom han var läkare, trodde han att han skulle kunna bota henne, och så var hon förstås så vacker! För hennes skull avstod han från sin praktik i staden och slog sig ned på landet. Men se’n den lilla flickan kommit till världen, var det fullständigt slut med henne, och han måste ”skicka bort henne” […]. Barnet är sex år nu, söt och ljuvlig att se på, men, efter vad jag kunde förstå av vad han sade mig, fullkomligt onormal för övrigt. Han får ha en sjuksköterska hos henne jämt och ständigt. Tänk bara på allt detta tragiska, som hängt över vår stackars snälle, tålige doktor […]!362

Sallies berättelse tar tydligt faderns perspektiv. Det är honom det är synd om, även om också hans hustru och dotter framstår som be- klagansvärda. Det är också fadern som i fiktionen skött avskiljandet

109 jag var kvinna av hustrun och dottern. Deras frånvaro i texten är dessutom förut- sättningen för att Sallie ska få sin doktor. Avskiljandet är därför ett medel för romanens kärleks- och uppväxtskildring. Även Tony tar i någon mån parti för sin far Georg Hastfehr, kallad Pa.363 Han gestaltas med medlidande på grund av sin sjuka hustru och dotter: ”Han var så ung! Först hade han varit bunden vid en själssjuk kvinna, sedan vid en halvvuxen hysterisk flicka.” (TL, s. 389) Mot det kan invändas att Tony är ännu yngre, hans dotter och dessutom sjuk. Det är inte Pa som skickar iväg Tony till sjukhem och sinnessjukhus, men däremot tillkallas en annan manlig auktoritet som i sin tur skickar iväg henne. Tony framstår som om hon är i ständig trafik, hon skickas till och från sjukhem och sjukhus. Till skillnad från doktor Robin MacRaes dotters och hustrus förflyttningar, vilka endast indirekt närvarar som frånvaro i texten, får läsaren följa Tonys rörel- ser. I Tonys sista läroår skickar Pa Tony till doktor Thure Iller, som hon inleder en kärleksrelation med. (TL, s. 318. TSL, s. 102, 135, 318f.) Det är sedan Iller som ”forslade” Tony till sinnessjukhuset (TSL, s. 138). På sjukhuset flyttas Tony in och ut ur olika rum på för läsaren förvirrande sätt beroende på hur sjuk hon uppfattas av personalen. Då Tony väl kommer ifrån sjukhuset, svårt sviken av Iller, bestämmer sig Pa för att hon återigen ska träffa sin doktor. Hon kommer inte på något skäl hon kan ange däremot, och finner sig återigen ha Iller som läkare. (TSL, s. 139–252, 257) Tonytrilogin intar alltså den sjuka flickans perspektiv. Det är som att den sjuka dottern och den rödhåriga, unga kvinnliga protagonisten i ”Min käraste fiende”smält ihop i den sjuka, rödhåriga Tonys gestalt (TVU, s. 8).364 Istället för att den sinnessjuka modern och dottern är hinder som protagonisten måste överkomma för att få gifta sig med sin grodprins, som i ”Min käraste fiende”, är det protagonisten själv som har den kropp som anses vara defekt. Det visar på Tonytrilogins radikalitet under det av eugenisk ideologi genomsyrade 1920-talet.

110 iii. skevt kvinnoblivande. tonytrilogin

Sinnessjukhusets obegripliga genus Sinnessjukhuset där den 22-åriga Tony vistas fungerar som en avskil- jandets heterotopi, till skillnad från flickrummet som både funge rar särskiljande och som ett rum för utveckling (TSL, s. 77, 122).365 Skildringen av sjukhuset är också tydligt avskild från resten av Tonys sista läroår och trilogin i stort. Romanen, med undertiteln Resa till Kej- sarens hotell, består av tre avdelningar. Undertitelns ”Kejsarens hotell” går igen i titeln till romanens mittersta avdelning, som utgör cirka en tredjedel av textmassan och får strukturera helheten genom att resten betecknas som ”Före” och ”Efter”.366 Kejsarens hotell syftar på sinnessjukhuset och är döpt av en patient som varit inlagd i femton år och tror att han är kejsare (TSL, s. 157). Det finns en uppenbar namnlikhet med Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien (1914) som kretsar kring torparen Jan Andersson i Skrolycka som, då han förlorar sin älskade dotter, börjar se sig själv som kejsare och klär sig i vad han ser som kejserliga regalier. Krusenstjerna har setts som besläk- tad med Lagerlöf, som var en av hennes älsklingsförfattare.367 Den vansinniga som klär sig i fantastiska kostymer och tror sig vara kung, kejsare eller påve är en väletablerad trop sedan mitten av 1700-talet. En man iklädd krona och hållande en spira på det ökända psykiatriska sjukhuset Bedlam i London förekommer bland annat på William Hogarths serie målningar A Rake’s Progress (1732–1734).368 ”Kejsarens hotell” var den första del som Krusenstjerna skrev av Tonytrilogin.369 Avsnittets språk skiljer sig från övriga delar av romanen och trilogin som helhet. För det första är den skriven i presens istället för preteritum. I övrigt tematiserar trilogin en skrivakt då berättarjaget Tony, en tid efter att händelserna ägt rum, återberättar dem. Så sker inte i ”Kejsarens hotell”, vilket berättarjaget förklarar med att hon nedskrivit avsnittet efter anteckningar som hon gömt från vistelsen (TSL, s. 138).370 Strategin skapar närhet och autenti- citet såväl som distans till de skildrade händelserna från berättarens

111 jag var kvinna sida. Det utgör en förklaring till varför Tonys språk aldrig är hotat trots berättandet i presens under en tid då hon är mycket sjuk.371 Skiftet av synvinkel gör skildringen till en kritisk berättelse om un- dermålig institutionsvård. Stilen och tempot förändras och stegras i takt med sjukrummens kaos.372 ”Kejsarens hotell” har alltså en sär- skild självständighet i relation till Tonys sista läroår såväl som till trilogin i stort. Dessutom skiljer sig ordvalet i någon mån från övriga delar av både romanen och trilogin, bland annat för själva sjukhuset. Primärt används sjukhus, i andra hand sjukhem och vid något tillfälle dårhus (TSL, s. 135, 166, 200). Denna heterotopi där avvikande personer placeras avbryter, till skillnad från flickrummet, deras förväntade livslinje och gör -de ras kroppar åldersmässigt obegripliga.373 Judith Butler menar att kroppar, genus och begär naturaliseras i begriplighetsmatrisen. För att kroppar ska framstå som koherenta och begripliga måste de ha ett stabilt kön som uttrycks genom ett stabilt genus, vilket konstrueras oppositionellt och hierarkiskt genom en heterosexuell praktik.374 Sinnessjukhusets patienters kroppar framställs som obegripliga och skildras annorlunda än kroppar vanligtvis gör i Tonytrilogin.375 De är vuxna människor i olika åldrar, ett fåtal betecknas i likhet med Tony som flickor men de allra flesta är äldre (t.ex. TSL, s. 177, 224). Ändå kan dessa kroppar inte fullt ut begripas som vuxna människor i texten utan dels liknas de vid djur, dels gestaltas de som åldersmässigt osam- manhängande.376 I Amalie Skrams tidiga, kritiska sinnessjukhusskild- ringar Professor Hieronimus (1895) och På St. Jørgen (1895) behandlas patienterna som barn även om de är vuxna, gifta kvinnor. Protagonisten fru Else Kant förmanas till exempel av sin ogifta sjuksköterska fröken Bøhn att vara ”en god og artig pike”.377 Maktordningen omsvängs på sjukhuset, där de sjuka plötsligt inte har något att säga till om. Tonys sista läroår, som liksom Skrams romaner lägger stor vikt vid sjuk- hushierarkin, har jämförts med dem.378 Krusenstjerna utvecklar te- matiken genom bildspråket då hon beskriver patienterna som barn:

112 iii. skevt kvinnoblivande. tonytrilogin

De äro alla hjälplösa som barn och slå blint omkring sig utan att någonsin kunna träffa sina osynliga fiender. Inhysta i det röda te- gelhusets barnkammare, som nu för dem gömmer på bestraffningar och skamvråar alldeles som barndomstidens, se de livet rinna förbi sina trötta ögon med allt hastigare fart. (TSL, s. 183)

Patienterna är instängda som barn men ser livet rinna förbi som gamla. Krusenstjerna ger även deras kroppar åldersmässigt motstri- diga drag. En 40-årig, förödd konstnär ”har veck och linjer i ansiktet som en gamling” och hans ”mörka ögon ha det djupa, förtvivlade uttrycket av missräkning hos ett barn, som blivit bedraget på ett utlovat nöje” (TSL, s. 183). Denna ålderdom, som adderas till barndom, dras till sin spets ända in i döden i skildringen av patienterna som ”[s]kuggor, vanställda spökgestalter, som jag kommer att återse i nattens drömmar. Deras ansikten lysa vita i korridorens skymning. De fnissa, hosta och mumla” (TSL, s. 202). Döden kan läsas som en aspekt av ålder men även som omänsk- lighet; en död eller ett spöke är, liksom ett djur, inte en människa. Butler menar att de kroppar som inte passar in i något genus faller utanför ramen för det mänskliga. De utgör en avhumaniserad do- män och abjektet gentemot vilket det mänskliga själv definieras.379 Då Tony delar rum med en annan patient tycker hon att det är som att ha en död i rummet och en iskyla tycks sprida sig från kvinnan (TSL, s. 234). Hon är särskilt avhumaniserad: ”Hennes kropp är ett benrangel, på vilket huden hänger löst och slankigt, hennes huvud faller bakåt, benen dingla, och knäna äro vassa. Det är icke längre en människa, det är en sjukdom, en jättebacill, en mardröm.” (TSL, s. 237f.)380 Det är möjligt att tala om denna motsägelsefullhet som ett sär- skilt, obegripligt sjukdomsgenus. Det är genus påverkat av patienternas sinnessjukdom och vistelse på sinnessjukhuset där de är frihets berövade.381 Sjukdomen och sjukhuset ”stör” patienternas genus, gör

113 jag var kvinna det instabilt och obegripligt, vilket främst tar sig skevt åldersmärkta uttryck. Butler menar att genus som inte kan begripas tenderar att framstå som utvecklingsmässiga misslyckanden.382 Patienterna före- faller just ålders- och utvecklingsmässigt misslyckade, som att deras livslinje avbrutits:

[Ö]ver de andra jag träffat här vilar ändå som ett tryck, en bitter- het, som medvetet eller halvt omedvetet gror i själen: det är sorgen över att deras liv avbrutits och att andra nu raskt marschera uppför den väg, där de stupat, det är en längtan efter den frihet de en gång ansågo som sin rättighet […]. (TSL, s. 182)

Det ambivalenta sjukdomsgenuset tar sig också klasskodade uttryck. Då den kvinna som jämförs med en död plötsligt brister ut i könsord skildras det som ohyggligt för att det framstår som så malplacerat i denna ”halvdöda” majorskas mun (TSL, s. 235):

Det är pöbelns benämningar på könsorganen och namn på kärle- kens gärningar. Det liksom stinker om dem, en rutten stank från storstädernas rännstenar och kloakledningar. Jag kan föreställa mig dessa ord, ropade av kvinnor med fräcka ansikten och utmanande blickar, men att höra dem från denna halvdöda varelses läppar är något av det ohyggligaste. (TSL, s. 237)

Hade ett annat slags kvinna med en annan klasstillhörighet sagt detsamma hade det inte varit lika illa, eftersom det verkar logiskt. Men orden är helt enkelt fel i kvinnans mun. Klass och genus i denna kombination ger alltså upphov till obegriplighet. Hennes obegriplighet skildras närmast som omöjlig att ens fö- reställa sig. Men hur är det möjligt att förstå Butlers begrepp obegriplighet i relation till skönlitteratur? Om det skulle vara obegripligt, skulle det då ens kunna tänkas, för att inte tala om skrivas?

114 iii. skevt kvinnoblivande. tonytrilogin

Butler menar dock att sådant inte nödvändigtvis är exkluderat från utan marginaliserat i begriplighetsmatrisen. Det befinner sig inom kulturen men inte i den kultur som dominerar. Det är det kulturellt möjliga som framkallar fasa eller åtminstone underkännande.383 Enligt Butler definieras kön och genus dessutom oppositionellt genom heterosexuell praktik.384 Kan då begär på sinnessjukhuset vara bidragande till kropparnas obegriplighet? Begäret på sjukhuset gestaltas som förvridet och kopplas till djuriskhet:

Vi vada i ett träsk av ångande dunster, och vi dricka av det förgiftade vattnet, som icke släcker driften, men ökar denna ofruktbara, in- låsta längtan, till dess vi råka i raseri och skrika av ångest. Driften, som skalderna göra poesi av och som romanerna förhärliga, driften som stelnat i konstnärernas marmorstoder och som tonar i kompo- sitörens musik, blir i dårhuset till en tvångstanke, som suger ut alla andra tankar. Djuret-Människan är icke vackert, då det icke längre har hjärnan att behärska situationen. (TSL, s. 239)

Romanen framställer det alltså som att patienterna har en viss sexua litet innan de blir sjuka och kommer till sinnessjukhuset. Men sjukdomen och instängdheten förvrider den ursprungliga sexualiteten och det djuriska tar över. Ordet förvriden används också om patienternas kroppar (TSL, s. 200). På så sätt är sjukdomsgenuset förvridet och ”friskt” genus rakt eller ”straight”. Förvriden och liknande termer har delvis varit synonyma med pervers och konnoterat samkönad sexualitet.385 I Tonytrilogin kopplas dock även förvridenhet, både i begär och kroppar, till sjukdom som inte nödvändigtvis inkluderar homosexualitet. I Ninas dagbok och Helenas första kärlek blir protagonisterna till vuxna, kvinnliga subjekt genom sitt kärleksval. De blir till i den älskade mannens blick samtidigt som mannen blir till i deras. En risk med sjukdomen och vistelsen på sinnessjukhuset är att inte bli ett vuxet –

115 jag var kvinna eller ens mänskligt – subjekt. Livslinjen avbryts och utvecklingen kan inte fortsätta. Sinnessjukhuset är inte ett rum som lämpar sig för en flicka på väg att bli kvinna.

Inget flickrum Sinnessjukhuset speglar flickrummet men utgör dess antites. Michel Foucault menar att heterotopier har en funktion i relation till alla övriga rum.386 Sjukhuset står dock i särskild relation till den andra heterotopin flickrummet så som den utformas iNinas dagbok, Helenas första kärlek och Tonytrilogin. Till att börja med är sjukhuset inget rum för en flicka och det är otypiskt att vara ”en sjuk ung flicka” där (TSL, s. 255). Det är bara en patient utom Tony som beskrivs som flicka (TSL, s. 177).387 Liksom flickrummet är sjukhuset hos Krusenstjer- na ett rum där kroppar framstår som extra kroppsliga; kroppsdelar omnämns i högre grad och förekommer bland annat nakna utan att skylas av kläder eller skor. Vid ett tillfälle är Tony helt naken i ett rum med flera påklädda anställda som försöker hålla henne nere (TSL, s. 157f.). Att kroppen plötsligt framhävs i texten är något som sjuk- domsskildringarna har gemensamt med skildringarna av kärlek och sexualitet i flickrummet. Där är den förknippad med en inneboende, plötsligt frisläppt kraft, begär och kvinnlighet (TSL, s. 130). På sjukhuset rör det sig istället om tvång, våld och smärta. Sinnessjukhuset kontrasteras med andra rum och företeelser som framhålls som dem vari en flicka i själva verket borde hålla hus: ”Jag är van vid små fina, lackerade brickor med broderade dukar på och en vacker servis, och denna uppläggning förefaller mig motbjudande. Maten kväljer mig.” (TSL, s. 143) Rummet pinar Tony på en mängd sätt, hon kan till exempel inte sova eftersom det alltid lyser rakt i hennes ansikte för att hon ska kunna ses genom tittgluggen i dörren (TSL, s. 152). Flickrummets dörr, som erbjuder lagom avskildhet, är alltså ersatt med ständig insyn, omöjlig att fly ifrån. Flickrummets viktiga fönster, som skyddar från den skrämmande natten och kan

116 iii. skevt kvinnoblivande. tonytrilogin

öppnas mot den lockande dagen, har på sjukhuset ersatts med ett som bara visar Tony den himmel som hon älskar att se då någon annan bestämmer att luckorna får öppnas (TSL, s. 142, 156).388 Flick- rummet präglas av flexibilitet, att flickan själv kan öppna och stänga fönster och dörrar så att lagom mycket ljus, luft och intryck kommer in i olika situationer. På sjukhuset har hon inte kontroll över rummet, som fungerar förtryckande samtidigt som det ger möjlighet till utlevelse av sjukdom. Flickkroppen framhävs som liten och finlemmad, och därför som så mycket mer utsatt i ett så råbarkat rum: ”Upp på golvet! Det har ingen matta. Har man någonsin hört talas om att det får finnas matta i en cell? Mina fötter se helt små och hjälplösa ut på det nakna golvet. Han brukade taga dem i en av sina händer och värma dem.” (TSL, s. 152) Detsamma gäller Tonys händer:

Sköterskan kommer in med ett par långa läderhandskar, vid vilka tunga lås hänga. Och långsamt, högtidligt trär överläkaren dessa löjligt stora tingestar på mina små händer, som förr alltid blivit bort- skämda, smekta och kyssta, och mer än som kanske varit rådligt. Men då han skall draga åt remmarna vid handlederna upptäckes, att de äro för stora: ett nytt hål måste borras. Underläkaren räcker fram sin pennkniv, överläkaren arbetar strängt, det är inte så lätt att borra ett hål i det gamla hårda lädret. Äntligen lyckas det, och när de tunga järnlåsen, liknande dem man hänger fast vid lårar och stora koffertar, knäppa till, vänder jag mig bort, ty det är en av de bittraste stunderna i mitt liv. Aldrig skall jag sedan glömma de tunga låsen och de stora läderhandskarna. Jag kan icke sova med dem, ty jag är van att lägga ena handen under kinden som ett gott barn. (TSL, s. 158f., min kursiv)

Händelsen skildras med svidande skärpa.389 På flera sätt förhindrar alltså rummet Tonys kroppsfunktioner, så som ätande och sovande.

117 jag var kvinna

Tvånget och våldet ger också upphov till konkreta märken på kroppen. Tvångshandskarna ger ”en skarp, röd rand kring handleden” och efter att ha blivit nedbrottad av sköterskor eller vårdare är hennes kropp ”full av blånader. Ena benet är ömt, och jag har slagit knäet i blod” (TSL, s. 153, 176).390 Om flickrummet hjälper protagonisterna iNinas dagbok och Helenas första kärlek att utvecklas till kvinnor, får sinnessjukhuset snarare Tonys kropp att åldras i förtid samtidigt som hennes utveckling står still. Medan flickrummets tid är stilla, vilket ger protagonisten möjlighet att stanna upp, komma ikapp händelser och utvecklas, framstår sjukhuset som mycket hektiskt. Tid gestaltas på ett annorlunda sätt i och med det skiftade berättarperspektivet, kausalitet och ordningsföljd är oklar.391 Tonys motsägelsefullt åldrade kropp väcker uppmärksamhet då hon möter personer från utsidan, sin far och sin tidigare älskare, vilka är kvar i den vanliga världens tideräkning. Då hon ska träffa Pa försöker hon göra sig så lik ”den forna Tony” som möjligt, men hennes hår har rivits bort, hennes ansikte magrat och hon har fått ett nytt veck vid munnen (TSL, s. 190f.). Inför utsikten att åter träffa den tidigare älskaren doktor Iller tänker Tony att hon måste skynda sig att åter bli lik ”den flicka han älskade”, men lyckas inte (TSL, s. 206): ”Han blir vit i ansiktet och biter sig i läppen, då våra ögon mötas.” Då Tony försöker få Iller att erkänna deras tidigare relation replikerar han: ”Så olikt er!”, vilket också framstår som en kommentar om hennes förändrade utseende. (TSL, s. 243) Även Pa reagerar på hennes utseende: ”Han är sig lik, ståtlig, vacker och med sin gamla åtbörd stryker han alla fingrarna genom sitt yviga hår, medan han betraktar mig och anstränger sig att se glad ut.” (TSL, s. 190) Männen på utsidan har inte åldrats trots att de är äldre än Tony, som bara är 22, men på insidan går tiden på ett annat sätt.392 Tony, som benämns som en liten flicka, har alltså samtidigt blivit för gammal. Det är ett uttryck för hennes motsägelsefulla sjukdomsgenus som är åldersmässigt tvetydigt och omöjligt att förstå utifrån

118 iii. skevt kvinnoblivande. tonytrilogin krononormativa föreställningar om livslinjen. På sjukhuset står To- nys utveckling stilla. Medan undertitlarna till de två tidigare Tony- romanerna, Scener ur ett barndomsliv och Episoder ur en ungdom, refererar till Tonys ålder och utveckling gör inte den sista, Resa till Kejsarens hotell, det. Den har istället fått sitt namn av det rum Tony befinner sig i. Det har skett ett brott i Tonys förväntade utveckling och titlarna antyder att hon aldrig kommer att komma ”längre” än till ungdom.393 Tony har ingen framtid och kan därmed inte bli kvinna på ett krononormativt sätt. Hennes livslinje skiljer sig därmed från dem i Ninas dagbok och Helenas första kärlek och är inte typisk för flickbokstraditionen. Istället för att skriva fram ideala lösningar på problemen med att växa upp problematiserar Tonytrilogin situationen och finner inga utvägar. Livslinjen skevas och därmed även flickboken. Till följd av sin kropps temporalitet avskiljs Tony från det omgivande samhället och förflyttas till olika sjukrum. Det är otypiskt att vara en flicka på sinnessjukhuset, rummet ger upphov till ett särskilt sjukdomsgenus som präglas av åldersmässig obegriplighet och gör det omöjligt att växa upp. Sjukhuset fungerar som flickrummets antites. Kroppens queera temporalitet öppnar för alternativ användning av tid och rum och den gestaltas ambivalent, som förlust men också möjlighet att undkomma svåra problem som relaterar till att bli kvinna.

Sexuellt uppvaknande

Erotisk flickvänskap Det sexuella uppvaknandet är en viktig punkt på livslinjen i Ninas dagbok, Helenas första kärlek och Tonytrilogin. Det tar sig olika form i de olika romanerna. I vissa blir det en förutsättning för det senare mötet med den ideala älskaren, i andra framstår det vagt hotfullt som något som kan riskera flickans goda framtid som vuxen kvinna. Här undersöks Ninas och Tonys erotiska vänskap med en annan

119 jag var kvinna flicka såväl som sexualupplysning. Dessa utgör delar av det sexuella uppvaknandet som inte omedelbart har med protagonisternas älskar gestalter att göra. I Tonytrilogin har den då 16-åriga protagonisten en erotisk relation med klasskamraten Maud Borck. Forskningen har uppehållit sig vid Maud och hennes sexualitet. De flesta är ense om att Maud är förälskad i Tony, även om vissa betraktar henne som lesbisk och andra inte, samt att Tony är både lockad och avskräckt. Det råder också konsensus om att Maud skildras med förståelse och empati trots att hon slutligen blir relegerad för att ha gjort närmanden mot en yngre flicka i skolan.394 Maud har ibland betraktats som androgyn på grund av att hon attraheras av personer oavsett kön, men hon gestaltas som feminin, robust och livskraftig till skillnad från Tony (TVU, s. 180).395 I likhet med Mary Rönning, gäst på herrgården Skogsbo i Ninas dagbok och något äldre än protagonisten, är Maud en utpräglat feminin och erotisk karaktär. De väcker både lockelse och avund hos Tony och Nina. Tony känner sig underlägsen Maud, som talar om sig själv som kvinna och har levt i verkligheten (TVU, s. 180). Nina är avundsjuk på Mary, som uppvaktaren Mark kallar ”den sötaste” och vars hår är så fint och glänsande som om det just blivit uppsatt trots att hon stiger av vagnen efter en lång resa till Skogsbo. Ninas hår ser däremot alltid ut som om hon varit ute i blåst. (ND, s. 61f.) Liksom Tony har Nina en särskild dragning till sin erotiska vän och insuper henne ständigt med blicken. ”[J]ag tycker inte om henne, som man tycker om en vanlig flicka, och som jag hittills tyckt om flick- or. Detta är något annat”, skriver Nina i dagboken och säger sig känna fascination för Mary (ND, s. 66). Marys kropp beskrivs ingående av Nina, vilket vittnar om en upptagenhet av det feminina och erotiska i Marys uppenbarelse. Marys fötter är ”så små som en japanskas och hennes vrister så gruvligt söta” (ND, s. 71). ”Hon är förtjusande, även när hon sover. Hon låg med ena armen under huvudet, och hennes långa ögonfransar avtecknade sig som svarta halvmånar mot den vita

120 iii. skevt kvinnoblivande. tonytrilogin hyn” (ND, s. 74) och innan hon klär sig smörjer hon ”in hela sin le- kamen som en balsamerad egyptier” (ND, s. 75). Också hennes kläder beskrivs ingående, de består av tunna material som spets, silke och siden och har kärlekens och oskuldens färger, rött och vitt: ”ett linne av bara broderier och spetsar” (ND, s. 68), en tunn vit klänning och vita silkesstrumpor (ND, s. 70) samt ”en vinröd klänning av något tunt siden och en röd ros i håret” (ND, s. 150).396 Till och med Marys sång beskrivs med ord som konnoterar sexualitet: ”Mary hade absolut ingen röst, men hon sjöng små engelska visor med oefterhärmligt uttryck och i en släpig takt, som kittlade ens nerver.” (ND, s. 71) Att se Mary sjunga och dansa med en vallmo får Nina att känna sig ”upp och nervänd” och ”uppskärrad” (ND, s. 72). Nina känner alltså ett begär till den feminina och erotiska Mary, men relationen skiljer sig från sådana som är typiska för flickbokstraditionen eftersom den inte på samma sätt utgör en intim vänskap. Begäret framstår som ensidigt och flickorna har en kortvarig relation som inte är särskilt kärleksfull. Tonys vänskap med Maud framstår dock som kännetecknande för traditionen. Skildringen av hur de blir vänner har en motsvarighet i L. M. Montgomerys Anne på Grönkulla, då Anne Shirley och jämnåriga Diana Barry lär känna varandra. Sådana intima vänskaper har en erotisk potential.397 Båda gestaltningarna inleds med en fråga och vad som liknar en högtidlig ed. Tony och Maud blir vänner inne i Mauds inackorderingsrum:

[– J]ag ville så gärna ha dig till min bästa vän! Vill du inte bli det? En högtidlig känsla intog mig nu helt och hållet, och jag såg allvarligt på Maud. Visst ville jag det! All den instängda ömhet, som jag aldrig haft tillfälle att ge utlopp åt, genomströmmade mig, där jag stod i det lilla varma rummet. […] Jag räckte min hand till Maud. – Ja, låt oss bli det! sade jag. (TVU, s. 183)

121 jag var kvinna

Samma scen mellan Anne och Diana äger rum ute i Dianas trädgård:

– Ack, Diana, sade Anne slutligen och sänkte stämman nästan till en viskning, tror du – tror du, att du kan tycka om mig en liten smula – så pass, att du kan bli min bästa vän? Diana skrattade. Diana skrattade alltid, innan hon sade någon- ting. – Visst tror jag det, sade hon frimodigt. – Jag är rysligt glad, att du har kommit för att stanna på Grönkulla. […] – Vill du svära på att du alltid, alltid vill vara min vän? frågade Anne ivrigt. […] – Hur går det till? – Vi ska räcka varandra händerna – så här, sade Anne allvarligt. – Men det bör egentligen ske över rinnande vatten. Vi få låtsa, att den här sandgången är rinnande vatten. Nu ska jag förestava eden. Jag högtidligen lovar och svär att vara trogen min bästa vän, Diana Barry, så länge som solen och månen rulla sina klot… Säg nu du det och sätt in mitt namn i stället. Diana upprepade eden med ett fnitter först och sist. Därpå sade hon: – Du är en konstig flicka, Anne. Jag hade nog hört förut, att du skulle vara konstig. Men jag tror, att jag kommer att tycka riktigt bra om dig.398

Trädgården står i skarp kontrast till Mauds inackorderingsrum som är litet och varmt. Naturen gör sig endast påmind genom att de två flickorna hör ljud från gården. (TVU, s. 183f.) Det finns en mycket likartad skildring av hur Angela blir vän med Stanny Landborg i Pahlenserien, och Jenny Björklund menar att mötet liknar en flirt och att flickorna sedan beter sig som ett nyförälskat par.399 Lesbisk kärlek skildras ofta i naturen och får därmed den fräschör som för- knippas med ny kärlek. Så är det bland annat i Pahlenserien, där

122 iii. skevt kvinnoblivande. tonytrilogin

Angela senare har en relation med Agda i vilken naturen spelar en viktig roll.400 Liv Saga Bergdahl menar att bildspråk som konnoterar natur får lesbisk kärlek i svenska 1930-talsromaner att framstå som naturlig och därmed fungerar som ett argument mot tidens syn på samkönad sexualitet som onaturlig.401 Detta kan dock inte sägas om Mauds och Tonys möte som utspelar sig i ett litet, varmt rum som framstår som instängt. I Tonytrilogin skrivs explicit sexualitet fram i motivet, vilket fram- ställs som riskfyllt:

Hon tog inte min hand. Hon smög sig intill mig mjukt som en våg. Hennes hår doftade! Hennes hud doftade! Något liknande en svindel kom över mig. Hon tryckte sin mun mot min, och jag drog mig undan. – Inte så, Maud! sade jag skälvande i hela kroppen. Inte bruka flickor kyssa varandra. Maud skrattade och svängde om på klacken. – Visst! sade hon. Och bästa vänner göra det alltid. Jag ville ej visa mig ovänlig, men jag ville inte heller att hon skulle kyssa mig mer. (TVU, s. 183f.)

Kring 1920 skedde ett brott i synen på samkönad kvinnlig sexualitet. Medan skildringar av mycket intim romantisk vänskap tidigare kunde gå obemärkt förbi började sådana relationer successivt stämplas som sjuka eller resultat av trauma i barndomen.402 Annes och Dianas relation kan ses som ett exempel på en skildring av samkönat kvinnligt begär före detta skifte och Tonys och Mauds på ett efter. I Pahlen- serien gestaltas lesbiskhet som jämställd med eller bättre än heterosexualitet.403 Så är det dock inte i Tonytrilogin, där den framtid som Maud representerar framstår som hotfull. Väninnerelationerna i Tonytrilogin och Ninas dagbok är dessutom erotiska i den meningen att både Maud och Mary fungerar som en

123 jag var kvinna erotisk vägvisare för romanens flickprotagonist. De upplyser om det lustfyllda i kyssar och kärlek, och deras upplysning tar sig ofta en erotisk form och väcker begär hos protagonisterna. Maud visar också Tony hennes egen skönhet och attraktionskraft (TVU, s. 182ff.).404 Det är dock en guide som det är riskfyllt att följa okritiskt. I Ninas dagbok markerar Mark att Marys inflytande över Nina är tvivelaktigt, hon riskerar att korrumpera Ninas oskuld (ND, s. 78ff.). I Tonytrilogin är Mauds inflytande desto mer problematiskt. Mary balanserar visserligen på gränsen för det passande och paras i romanens slut ihop med den förföriska och hotfulla Göran Hellner (ND, s. 156). Maud blir dock paria i fiktionen, hennes sexualitet rör sig definitivt bortom det tillbörligas gräns. Efter att hon blivit relegerad från skolan på grund av sitt förförelseförsök av en yngre flicka skrivs det inte fram vad som händer med henne. Hon försvinner rakt ut ur handlingen. På så sätt fungerar vägvisarna snarare som ett slags exempel utifrån vilka protagonisten själva kan hitta en medelväg. Så fungerar även Eli- sabeths systrar i Berta Rucks Evelyn, Nancy och Elisabeth. Under romanens gång konfronteras Elisabeth upprepade gånger med hur hennes två äldre systrar hanterar sina möten med kärleken. Systrarnas inställ- ning till kärlek och erotik kan sammanfattas med att den ena anser att en kyss är en småsak medan den andra menar att kyssen utgör ”en väsentlig del av det största som en flicka hade att ge – sin kärlek och sig själv”.405 Detta ringar in ett dilemma som i förlängningen inte endast gäller kyssar utan flickors sexualitet i stort. De olika exempel som protagonisterna konfronteras med bidrar till att deras syn på kärlek och sexualitet utvecklas och att de slutligen kan förenas med den ideala älskaren och bli kvinnor. Den intima flickvänskapen kan vara mer eller mindre erotisk och gestaltas som ett positivt moment i en utveckling till kvinna. I Tony trilogin skrivs dock explicit sexualitet fram i den nära vänskapen mellan Tony och Maud som därmed gestaltas som latent farlig för Tonys utveckling.406 Den intima flickvänskapen förekommer inte på

124 iii. skevt kvinnoblivande. tonytrilogin samma sätt i Ninas dagbok och Helenas första kärlek, men även där finns en närstående, något äldre flicka som fungerar som guide för protagonisten och för Nina dessutom som begärsobjekt. Hon riskerar att korrumpera Ninas oskuld men hennes erotiska guidning av Nina håller sig ändå invid gränsen för det tillåtna. Tillsammans med andra karaktärer fungerar hon som exempel på ett bland flera sätt som en flicka kan möta kärleken och protagonisten använder henne för att finna en medelväg.

Sexualupplysning Mary fungerar alltså som en erotisk upplysare för Nina. I Ninas dagbok är information om kärlek och kroppen en viktig punkt på livslinjen på väg mot mötet med den ideala älskaren. Nina råkar hitta boken ”Vad en ung flicka bör veta” i herrgårdsfrun Ullas rum:

Efter en stunds läsning här och där i den ganska tjocka volymen, fann jag till min förbluffelse, att den egentligen skulle hetat: ”Vad en ung flickaicke bör veta.” Det gjorde naturligtvis, att jag slukade den från pärm till pärm, och bara hoppade över ett par kapitel om gymnastik och födoäm- nen. (ND, s. 124)

Titeln är typisk för tidens sexhandböcker och en sådan med snarlik titel utgavs ett år före Krusenstjernas debut: E. B. DuffeysKvinnan som ungmö, hustru och moder. (”Vad varje kvinna bör veta”). Skrivet av en kvinna om och till kvinnor. I inledningen sammanfattas dess innehåll:

Boken börjar med den unga flickans kroppsliga utveckling och på- pekar de faror, vilka hota denna period, ävensom de fel, som ofta begås i uppväxtåren. Den behandlar kärleken vid dess första tillkomst och avslöjar allt vad som är omoraliskt. Boken berör även det äktenskapliga förhållandet och fördömer det brottsliga framkallan-

125 jag var kvinna

det av abort, och angiver medel däremot. Den behandlar ärftlighe- ten och belyser tämligen fullständigt släktets fortplantning, skildrar utförligt havandeskapet och förlossningen, ävensom det nyfödda barnets vård […].407

Det rör sig alltså om en sexualupplysningsbok som ger Nina mer information än den om kyssar och kärlek som hon fått av Mary.408 I Tonytrilogin förekommer istället en kritiserad brist på sexual upplysning från vuxenvärlden.409 Kärlek och sexualitet kan hos Krusenstjerna framträda som grotesk djuriskhet såväl som sinnligt vegetativt.410 Tony upplyses av tre olika karaktärer på olika sätt som successivt blir mer lyckade. I Tony växer upp informeras hon av Henriette Sooth, den något yngre dottern på en herrgård Tony besöker (TVU, s. 298, 321, 330ff.). Henrietteär avundsjuk på Tony och fungerar som en illvillig sexualupplysare som ger Tony inblick i den heterosexuella kärleksakten så att den rent djuriska aspekten dominerar.411 Upplys- ningen blir traumatisk för Tony som drar sig undan från uppvaktaren Claes Rosencrantz som hon tidigare attraherats av.412 I nästa del, Tonys läroår, ber Tony sin fästman Herbert Holst om upplysning:

Nu kommo vi in på förhållandet mellan man och kvinna. Det var så mycket jag ville veta. Allt! Allt! Herbert måste tala om. Jag tyckte mig se ned i en kokande häxkittel och kände ångan från den bubb- lande brygden slå upp i mitt ansikte. Men Herberts lugna, svala ord lade åter som friska blomblad mot min glödande kind. (TL, s. 303f.)

Skildringen av Herberts upplysning betonar hans och Tonys olika temperament, att han är sval och hon het, och att de aldrig fullt ut kommer att kunna mötas (TL, s. 304). Här jämförs Herberts ord med växtlighet till skillnad från Henriettes betoning av det djuriska.

126 iii. skevt kvinnoblivande. tonytrilogin

Uppvaktaren Mark i Ninas dagbok har likheter med Herbert. Medan de negativa sidor som Mark har successivt slutar ha betydelse framstår Herberts allt tydligare. Han är den lämpligaste kandidaten för äkten- skap men har betecknats som en tråkmåns. Han är trygg men tråkig, socialt anpassad, omtyckt och lämplig men icke-erotisk.413 Herberts sexualitet är ambivalent, han gestaltas delvis som asexuell i relation till Tony och har haft en erotisk relation till en manlig vän (TL, s. 302f.). I Tonys sista läroår upplyses Tony slutligen av sin älskare doktor Thure Iller. Kristin Järvstad menar att Illers sexualupplysning är patriar- kal.414 Det är dock denna upplysning som gestaltas som mest positiv och varken konnoterar djurisk- eller växtlighet. Den sker till skillnad från de andra inom ramen för ett sexuellt möte i en relation präglad av ömsesidigt begär men också av en maktskillnad mellan läkare och patient. Det ömsesidiga begäret gestaltas som en förutsättning för god sexualupplysning. I skildringen av upplysningen betonas Tonys oskuld och litenhet, kontrasterade mot Illers kunskap och vuxenhet. Detta erotiseras i texten:

– Är ni då så oskyldig? Han såg forskande på mig, och jag förstod, att han sökte dra sig till minnes, vad jag berättat honom, då jag suttit nedsjunken i den stora skinnlänstolen vid hans skrivbord. Jag svarade honom inte. Jag slöt ögonen och log litet. Hans fråga gav eko i mitt eget hjärta. Var jag oskyldig, efter allt vad jag varit med om? – Det är så mycket jag ville fråga om, mumlade jag skyggt. Och jag frågade. Med ett litet leende i mungiporna gav han mig en översikt över mitt köns företeelser, och jag översatte hans läkar termer på mitt eget språk: där är förrummet, draperiet och det innersta gemaket, dit ingen kan komma, utan att draperiet slits åt sidan. En ung kvinna låter ingen annan än den hon älskar slita åt sidan det draperiet. Detta var klart språk, och jag strök över hans

127 jag var kvinna

heta panna och log åt hans iver och förklaringar, ty jag visste, att jag var oskyldig. (TSL, s. 128)

Här njuter Tony av att vara den lilla, oskyldiga flickan som frågar och får svar av den äldre, kunniga mannen. Järvstad menar att det är på grund av att Tony romantiserar Illers berättelse ”på ett i det närmaste patetiskt vis” som hon kan hävda att sexualiteten inte framstår som frånstötande.415 Det är dock det faktum att upplysningen sker inom ramen för ett intimt möte som gör skillnad:

En gång hade en ung flicka på ett brutalt sätt uppenbarat för mig något av mysteriet, och jag hade förstått och vridit händerna över vad jag förstått. Men när min läkarvän talade därom, fann jag ingenting av vad han sade rått eller frånstötande. Kanske var det där- för, att hans ögon sågo på mig och hans händer smekte mig. (TSL, s. 128f.)

Denna gång kommer upplysningen från en person som vill Tony väl, till skillnad från Henriette, och somäven begär Tony lika mycket som hon begär honom, till skillnad från Herbert.416 Den lyckade sexualupplysningen äger alltså rum i ett sammanhang präglat av ömsesidigt begär. I möte med Iller blir Tony temporärt kvinna. På lång sikt för dock relationen henne in på sinnessjukhuset där hon blir flicka igen. På så sätt är sexualupplysningen ambivalent; den är en del av att göra henne till kvinna men leder samtidigt till att hon inte kan fortsätta vara vuxen. Tonytrilogins sexuella uppvaknande är sexuellt explicit och dessutom en punkt på den skeva livslinjen. Det vidareutvecklar drag som förekommer i flickbokstraditionen, men skevar dem.

128 iii. skevt kvinnoblivande. tonytrilogin

Älskande kvinnor Förtätade ögonblick Skildringen av hur Tony temporärt blir kvinna då hon börjar älska Frank Maclean i Tonys läroår har en motsvarighet i L. M. Montgomerys The Blue Castle.417 I båda romanerna förekommer vad jag vill kalla för- tätade ögonblick då protagonisterna inser att de älskar. Här under- söks hur dessa stunder av kärleksinsikt är kopplade till deras kvinnoblivande. Liksom Tonytrilogin skiljer sig The Blue Castle, inte heller den utgiven för ungdom, från många romaner i flickbokstraditionen.418 Protagonisten Valancy Stirling är 29 år, ogift och bor kvar i sitt för- äldrahem. I likhet med 21-åriga Tony har hon inte blivit vuxen utan hon betecknas som flicka och gammal ungmö (TSL, s. 77).419 Roma- nens ton förändras från dess början till dess slut.420 Dess första del gestaltar en smärtsam erfarenhet av att frigöra sig från sin familj och kämpa för att få vara ett självständigt, vuxet subjekt. I slutet ställs i centrum den kärleksrelation som används som ett berättartekniskt grepp för protagonistens frigörelse. Ett – osedvanligt – idealt slut på protagonistens uppväxtproblematik skrivs fram.421 Tony inser plötsligt att hon älskar Frank Maclean, vacker, halveng- elsk systerson till en släkting hon besöker (TL, s. 248ff.). På ett liknande sätt drabbas Valancy av insikten att hon älskar Barney Snaith, en oförklarligt sjaskig men tilldragande man som har rykte om sig att vara en skurk men som hon knappt vet något om.422 Med förtäta- de ögonblick avser jag stunder av kärleksinsikt som präglas av vad sociologen Eva Illouz kallar romantisk tid. Illouz menar att ögonblick som konstrueras som romantiska tillhör liminala platser och tider. De utspelar sig ofta på morgnar eller kvällar, mitt emellan samhäl- lets produktiva och reproduktiva tid. Romantisk tid struktureras av gränserna som delar upp privat och offentligt liv. Ögonblicken äger dessutom ofta rum i naturen, som liksom tidpunkten markerar de älskandes avskildhet.423 Jag menar dessutom att stunderna av kärleks

129 jag var kvinna insikt framstår som förtätade då de gestaltas som mycket korta men ändå sprängfyllda av mening. I Tonys läroår sammanbinds kärlek och tid genom att Tonys hjärta i sig liknas vid en klocka. Tiden och hjärtat stannar så att det korta men innehållsrika ögonblicket kan nagelfaras hur lång tid efteråt som helst:

Jag kan precisera stunden, minuten, som om mitt hjärta varit en klocka och dess visare pekat ut ögonblicket och stannat på det för att låta mig när som helst och hur många år efteråt som helst kon- statera det, även om dagar, nätter, timmar och sekunder eljes flutit samman som upprörda vågor efter en storm. (TL, s. 258)

Klockan stannar i just det ögonblick då hon inser att hon älskar Frank. Stunden infaller då Tony och Frank är ensamma tillsammans en afton i vardagsrummet i släktingen Constance Hastfehrs villa (TL, s. 258f.). Ögonblicket konstrueras genom att Krusenstjerna på olika sätt varierar orden då och ögonblick:

Då steg han upp för att titta i min bok. Han ställde sig bakom stolen med händerna vilande på ryggstödet och läste över mitt huvud. I samma ögonblick kom hans närhet över mig som ett rus, en blodets sång, så att allt gick runt för mina ögon. Det var då förälskelsen träng- de sig in i mig, rätt in i hjärtat. Just i detta ögonblick, då Frank lutade sig över min stol. (TL, s. 260, min kursiv)

Även i The Blue Castle infaller motsvarande ögonblick då det är kväll och Valancy är ensam med Barney. Barney har räddat Valancy från ovälkommen och aggressiv uppvaktning på en dans. De har stannat vid sidan om vägen eftersom Barneys bil, som han kallar Lady Jane, fått slut på bensin.424 Insikten beskrivs slå ned som en blixt i Valancy: ”Some things dawn on you slowly. Some things come by lightning

130 iii. skevt kvinnoblivande. tonytrilogin flashes. Valancy had had a lightning flash. / She knew quite well now that she loved Barney.”425 Liksom Krusenstjerna betonar Montgome- ry ögonblicket och tid tematiseras explicit:

She had realised, quite simply and fully, that she loved him, in the moment when he was leaning on the car door, explaining that Lady Jane had no gas. She had looked deep into his eyes in the moon- light and had known. In just that infinitesimal space of time everything was changed. Old things passed away and all things became new.426

Det förtätade ögonblicket gör dessutom att både det förflutna och framtiden förlorar sin betydelse, allt som spelar roll är stunden: ”No matter who or what had been in Barney’s past – no matter who or what might be in his future – no one else could ever have this perfect hour. She surrendered herself utterly to the charm of the moment.”427 Även under ett senare möte mellan Tony och Frank uppvärderas det som är nära i tid och rum. En eftermiddag går hon upp till hans rum och noterar ett fotografi av en kvinna på hans skrivbord. Trots att Frank tycker att hon är vacker blir Tony inte svartsjuk. (TL, s. 269f.) Kvinnan lever nämligen ”någonstädes, kanske på andra sidan haven, men jag var ju här, så nära honom att jag hörde hans andetag. […] Det förflutna rymdes lika litet som framtiden i detta skälvande nu, som förde den svaga pusten av hans andedräkt mot mig” (TL, s. 270f.). Även om Barney länge skildrats som attraktiv är det först då hans bil fått motorstopp som Valancy inser att hon älskar honom. Detta är ett återkommande litterärt motiv som ger många narrativa möj- ligheter, men den sårbara maskulinitet som det är ett uttryck för har också betydelse. Motorstoppet är en förutsättning för att Valancy ska befinna sig ute i naturen med Barney på kvällen. Också i BertaRucks Evelyn, Nancy och Elisabeth är det en premiss för att Elisabeth ska kunna tillbringa en stund på tu man hand med grodprinsen Frank Lascelles,

131 jag var kvinna som hon tycker illa om. Då Frank plötsligt inte kan hantera situationen utan blir ”förtvivlat ängslig” över att inte kunna laga sin motorcykel ser han ”riktigt hygglig och gossaktig” ut för första gången.428 Mannen som inte kan framföra sitt fordon gestaltas som attraktiv. Det är också tilldragande i sig att sårbarheten är en följd av hans till- givenhet för flickan. Barney blir bestört, ursäktande och klandrar sig själv för det inträffade. Han har glömt att fylla på bensin eftersom han hade så bråttom till balen för att rädda Valancy. Han vågar heller inte lämna henne ensam vid vägkanten för att hämta bensin, så där blir de sittande.429 Det visar omtanke och självkritik. Morgonen efter det förtätade ögonblicket i Tonys läroår är inte bara Tony utan också Frank synbart tagen av situationen. Ingen av dem har sovit utan de är vita och uttröttade. (TL, s. 264) Ögonblicket hade inte bara betydelse för Tony utan också för Frank, som här visar sig vara sårbar och förmögen till kärlek och starka känslor. I The Blue Castle befinner sig Valancy och Barney i naturen som ut- gör en vacker fond för det förtätade ögonblicket.430 Landsvägen, vid vars sida de sitter, utgör också ett mellanrum, en plats på väg mellan två olika destinationer. Ett mellanrum utgör även Tonys släktings vardagsrum som är spelplats för det förtätade ögonblicket i Tonys läro- år; det framstår som nära naturen samtidigt som det befinner sig i hemmet. I det ombonade vardagsrummet är lampan tänd och Tony sitter med en bok i en av flera låga länstolar. (TL, s. 258f.) Ändå gör sig den vilda naturen påmind: ”Ute hade det blåst hela dagen. Ännu hörde jag ett sakta vinande sno sig om byggnadens väggar, och de låga buskarna nedanför fönstren vredo sig oroligt mot varandra.” (TL, s. 259) På så sätt aktualiseras dikotomierna ute/inne och kyla/värme. Då Frank inträder i rummet, hastigt och oroligt rör sig genom det och småningom grenslar en puff, insuper Tony hans utseende, präg- lat av utomhusvistelse: ”Just då var han bra vacker. Ögonen glänste av blåsten därute, och munnen hade ett uttryck av övermod. Aldrig hade jag sett en sådan mun. Under ögonens allvarsglimt levde den sitt

132 iii. skevt kvinnoblivande. tonytrilogin eget liv mellan två lodräta streck, som skratt eller vrede ristat i detta unga ansikte.” (TL, s. 259) I Montgomerys skildring föreligger inte samma insupande av mannens skönhet, det förekommer inte någon beskrivning av Barneys kropp. Valancy tycks i högre grad bara vara i och uppslukas av stunden och närheten till Barney, vilken inte är närmare definierad i texten. Då Frank stiger upp, ställer sig bakom Tonys stol och läser över hennes huvud tränger förälskelsen in i Tony. Hon törs inte röra sig utan sitter stilla med Frank tätt inpå. (TL, s. 260) I Montgomerys skildring är det ett ögonkast istället för fysisk närhet som gör att Va- lancy inser att hon älskar Barney. Valancy ser djupt in i hans ögon och vet plötsligt.431 På samma sätt som läsaren inte ges mycket information om hur Valancys och Barneys kroppar förhåller sig till varandra, och hur Barneys kropp ser ut för Valancy, får den heller inte veta mer om vad Valancy ser i Barneys ögon: Ser han tillbaka på hennes, vilket antyds genom uttrycket att se in i någon annans ögon? Är blicken varm eller kall, road eller arg? Är deras blick en ömsesidig sådan där de prövande söker varandras ögon som sedan möts? Eller tvingar sig någon in i den andras ögon mot dess vilja?432 Både i The Blue Castle och Tonytrilogin återkommer berättarjaget till att den unga kvinnan börjar älska trots att mannen i fråga inte gjort något särskilt: ”Yesterday she had been all her own. Now she was this man’s. Yet he had done nothing – said nothing. He had not even looked at her as a woman. But that didn’t matter. Nor did it matter what he was or what he had done.”433 På ett liknande sätt beskriver Krusenstjerna Frank: ”Ja, den där mannen, som aldrig närmade sig mig, som knappast tog min hand, hade gjort mig till kvinna […].” (TL, s. 267) Valancy är ointresserad av vem den mystiska Barney är. För Tony har det däremot betydelse vem Frank är och hon fantiserar om vad som döljer sig bakom hans panna, något okänt, lockande och främ- mande (TL, s. 259). Detta utgör två olika sätt att betona att det är

133 jag var kvinna just denna man som är speciell och värd att älska, han behöver inte göra något annat än att vara sig själv.

Väckt till kvinna Det förtätade ögonblicket av kärleksinsikt transformerar protagonisterna i Tonys läroår och The Blue Castle till kvinnor. De har samma ålder som tidigare men då de älskar blir de kvinnor. Kvinnoblivandet skiljer sig något mellan romanerna. Tony börjar älska och inser att hon är kvinna medan Valancy inser att hon älskar och då blir kvinna (TL, s. 260f.).434 Att vara kvinna i Tonytrilogin innebär att vara en som älskar, med hela sin varelse:

Jag var avklädd, naken, blottad, och blygdes icke. Det var ett rus, en hetta, som gjorde att jag inte frös, och en oskuldsfullhet, som gjorde att jag inte blygdes. Jag kände med ens, hur jag växte, blom- made. Jag var kvinna, och jag hade icke vetat det. Darrande foro mina händer över min kropp. Kvinna! Bröstens fina rundning, höfternas bågar, som slöto sig om en skälvande skål, vittnade trium- ferande därom. Min var mottagandets stora, ödmjuka konst, alla mina lemmar öppnade sig ju mot kärleken. Oskyddade, värnlösa! Glada åt sin värnlöshet! (TL, s. 261)

För en kvinna sätts kärlek och mottagande i samband och får en positiv laddning. Som kvinna är Tony skapad för kärlek och nu uppfyller hon sin inneboende potential. Även Valancy rättfärdigas genom sin kärlek: ”She was no longer unimportant, little, old maid Valancy Stirling. She was a woman, full of love and therefore rich and sig- nificant – justified to herself.”435 Karaktärer i The Blue Castle som representerar en äldre generation och moral företräder åsikten att det centrala för att bli sedd som vuxen är att vara gift. Men för Valancy ligger det något annat i att vara kvinna – nämligen att älska, oavsett

134 iii. skevt kvinnoblivande. tonytrilogin form för det. För henne spelar det ingen roll om kärleken leder till äktenskap eller ens om Barney får reda på att hon älskar honom. Kärleken är ett självändamål:

Barney need never know it – though she would not in the least have minded his knowing. But she knew it and it made a tremendous difference to her. Just to love! She did not ask to be loved. It was rapture enough just to sit there beside him in silence, alone […].436

Hon är inte längre ensam, men inte för att hon nu har en man i sitt liv utan för att hon förenas med alla älskande kvinnor: ”She was no longer solitary. She was one of a vast sisterhood – all the women who had ever loved in the world.”437 På liknande sätt framstår Tony som sammankopplad med alla som, liksom hon själv, har en kvinnokropp. Rita Paqvalén betecknar Pahlenseriens föreställning om kärlek som förenar alla kvinnor som ett ”systerskap i kärlek”.438 Kvinnoblivandet gestaltas inte som en passiv väntan, utan det rymmer hittills oupp- täckta möjligheter till frihet och självbestämmande.439 Att vara kvinna förknippas i Tonys läroår inte bara med det lustfyllda i att ha en kropp skapad för kärlek utan också med stolthet, vidgade möjligheter och uppvaknande krafter (TL, s. 262). Att bli kvinna omskrivs i Tonys läroår med ord som för tanken till sömn och vakenhet. Förälskelsen i Frank ”väckte” Tony ”till kvinna”. ”Var jag då icke vaken förut?” får Tony fråga sig. Hon kommer fram till att hon ännu under sin kärlek till den blivande fästmannen Herbert Holst måste ”ha legat försänkt i sinnenas och själens mor- gonslummer”. (TL, s. 258) Berättelsen om prinsessan Törnrosa som faller i sömn och väcks genom att bli kysst av en prins är en av de sagor som återkommer i skönlitteraturen genom referenser, återkopplingar och intertextuella anspelningar. Den finns i många olika versioner, bland andra är bröderna Grimms version, just kallad ”Dornröschen” (1812), välkänd och det är den jag refererar till här.440 I Tonys sista läroår

135 jag var kvinna får Tony på sinnessjukhuset en syn som innehåller törnrosor som sticks och väcker henne till verkligheten:

Men ju närmare jag kommer granskogen, ju mer dröjande bli ste- gen, ty jag vet, såsom man vet saker i en dröm, att alldeles där i skogsbrynet står en röd rosenbuske, och jag måste bryta en ros. Den skall sticka mig med vassa törnen, och jag skall åter vakna upp till verkligheten. O, åter sker det! De vassa törnena tränga som pilar rätt in i hjärtat. (TSL, s. 145)

Då de hundra åren gått i sagan förvandlas törnena på häcken till rosor och häcken öppnar sig för den prins som just då råkar försöka ta sig in. Då han kysser Törnrosa vaknar hon upp. Här återkommer alltså en flickas långa sömn och hur hon vaknar upp i möte med en man. Det är dock inte precis mannens förtjänst utan han råkar bara komma förbi då de hundra åren gått och flickan är redo att vakna. Törnrosasagan betonar därmed snarare tiden, de hundra åren, än mannens roll. Samtidigt är det då han kysser flickan som hon vaknar upp. Sagan har lästs som en betraktelse över uppväxt. Sömnen kan representera tyst växande och förberedelse, ur vilken personen kommer att vakna mogen och redo för kärlek och sexualitet, såväl som ett skydd mot ”för tidiga” sexuella möten.441 Att vara flicka skulle då kunna jämföras med att sova och att inse att man är kvinna med att vakna upp, vilket är den metafor som används i Tonytrilogin. I The Blue Castle är det, liksom i Ninas dagbok, en skillnad mellan att vara kvinna respektive dam. Att vara kvinna skildras positivt och kopplas till utveckling och frihet. Att vara dam är istället det förtryck som åläggs personer av kvinnligt kön, till exempel Valancy av hennes familj. Då Valancy, till följd av ett besked om livshotande sjukdom, slutar anpassa sig efter familjen för att istället leva sitt liv till fullo är det för att hon inte beter sig som en dam som hon åthutas: ”’Won’t you try to remember you’re a lady?’ she pleaded. / ’Oh, if there were

136 iii. skevt kvinnoblivande. tonytrilogin only any hope of being able to forget it!’ said Valancy wearily.”442 Att vandra den väg som så småningom gör Valancy till kvinna innebär alltså i texten inte att bete sig som en dam utan att vara sig själv. Också i Tonytrilogin gestaltas kvinnoblivandet som att det fri- gör krafter som redan slumrar i djupet av en person (TL, s. 262). Flickan blir den kvinna som hon var menad att bli – hon blir sig själv. The Blue Castle avslutas med att Valancy får ett lyckligt liv som gift kvinna i ett eget hem. Det är dock ett osamtidigt kvinnoblivande och äktenskap då det gestaltas som åldersmässigt uppskjutet. Sara Ahmed menar att sådan uppskjuten och försenad heterosexuell förening hotar den heterosexuella linjen.443 Valancy är redan en gammal ungmö då hon träffar sin blivande make och även dessförinnan är det något skevt med hennes livslinje. Hon har varken ett förflutet eller en framtid, båda är dystra och färglösa. Därmed riskerar framtiden att bli för lång, vilket skrämmer Valancy. Sjukdomsbeskedet kortar den betydligt och fungerar därför frigörande.444 Även Tonys kvinnoblivande är del av en skev livslinje. Vuxenblivandet är dock inte osamtidigt utan blir skevt eftersom det upprepas utan att någonsin nå en slutpunkt.445 De förtätade ögonblicken av kärleksinsikt präglas av en särskild temporalitet. Tiden stannar upp, nuet får en oerhörd betydelse, och det spatialt nära uppvärderas. Skör maskulinitet upphöjs då den visar att mannen är sårbar och förmögen till kärlek. Just denna man är speciell precis som han är och värd att älska. I det ögonblicket börjar Tony älska och inser att hon är kvinna. Att bli kvinna skildras som att vakna upp. Det är något positivt som kopplas till utveckling och frihet, att vara sig själv, medan att vara dam är ett förtryck riktat mot personer av kvinnligt kön. Eftersom protagonisterna blir kvinnor då de börjar älska kan Tony inte fortsätta vara vuxen då hon inte agerar utifrån kärleken till Frank utan förlovar sig med någon annan. I Tonytrilogin är kärlek möjlig men den varar inte över tid, varför Tony inte heller kan förbli kvinna.446

137 jag var kvinna

Synskhet och kärleksval Ett omöjligt val Tony älskar den avlägsna släktingen Frank Maclean men när hon kommer tillbaka från resan då hon träffat honom möter hon Her- bert Holst som tidigare uppvaktat henne. Tony våndas över valet mellan de två männen. I skildringen av det svåra valet förekommer en gestaltning av synskhet. Med synskhet avser jag att se sådant som äger rum på temporalt avstånd, både tidigare och senare, såväl som på spatialt avstånd, samt sådant som inte sker i verkligheten men bär symbolisk mening.447 Synskhet som del av ett kärleksval är ett återkommande motiv i skönlitteraturen. I L. M. Montgomerys Emily’s Quest, sista delen av en trilogi som utgavs närapå parallellt med Tony serien, hjälper synskhet protagonisten Emily Byrd Starr att inse vilken man hon älskar och att välja honom.448 I Tonys läroår gestaltas dock valet som omöjligt och synskheten framstår därmed som malplacerad. Den förvrider tid, rum och kropp och ger upphov till en särskild temporalitet. Här undersöks synskheten som en antiklimax i kärleks- skildringen och temporaliteten den skapar. I Ninas dagbok och Helenas första kärlek är kärleksvalet i slutänden självklart, men inte i Tonytrilogin. Intrigen i den del av Tonys läroår som skildrar Tonys kärleksval är densamma som i Ninas dagbok: protagonisten uppvaktas av två män, blir kvinna och förlovar sig med den ena mannen. Men till skillnad från för Nina är valet inte självklart för Tony, som inte kan välja mellan Herbert och Frank:

Kunde jag älska två män? Ivrigt såg jag in i detta ansikte jag kände så väl, och den trygghet jag icke erfarit på länge kom åter över mig, då jag mötte de mörka ögonen. Men på natten drömde jag om Frank. Jag hade en förnimmelse av att jag höll på att slitas i stycken. (TL, s. 275f.)

138 iii. skevt kvinnoblivande. tonytrilogin

Trots att Herbert inte ens frågar Tony om hon vill gifta sig med honom och hon alltså inte ger något svar, finner de sig under oklara omständigheter förlovade, vilket gestaltas negativt (TL, s. 293).449 I Krusenstjernas författarskap återkommer motivet med en flicka som inte får besvara ett frieri.450 I Ninas dagbok och Helenas första kärlek förekommer en liknande situation skildrad på ett positivt sätt, och den antyds få ett lyckligt slut då Mark återupprepar sitt frieri till Ni- na och då herr Brandel friar till Helena. Här markeras frånvaron av svar med inte mindre än tretton tankstreck som fyller den nedersta raden av sidan. (ND, s. 167f. HFK, s. 204f.) Tonytrilogin gestaltar alltså samma motiv – ett ordlöst frieri, ett där flickan varken får svara ja eller nej. Men till skillnad från de andra skildringar som jag un- dersöker så gestaltas detta motiv av Krusenstjerna på ett negativt sätt. Herbert ”friar” alltså till Tony utan ord och Tony får heller inte ge något svar. Därmed berövas hon möjligheten att göra ett eget val, hon kan varken välja eller välja bort äktenskapet med Herbert. Där Ninas dagbok tar slut, efter Marks frieri, fortsätterTonys läroår med att protagonisten grips av förnyade tvivel på att det verkligen är fästmannen Herbert som hon älskar. I samband med det blir Tony samtidigt synsk och sjuk, och skickas för första gången till ett sjukhem. Det äger rum under en kväll och natt i Tonys hem, närmare be- stämt salongen och flickrummet. Tony är med nyblivne fästmannen Herbert men växelvis ser hon och upplever sig själv vara Frank. Öm- som talar hon till honom, ömsom som han. Tony ser att Frank har en revolver, upplever att han är i stor fara och att hon måste rädda honom. Mot slutet av upplevelsen gör hon en förutsägelse av att hon och Herbert ska möta Frank följande morgon tio minuter över nio i hörnet mellan Norrlandsgatan och Jakobsbergsgatan. Då klockan närmar sig klockslaget morgonen därpå övertalar Tony Herbert att följa med henne till gathörnet, där de också träffar Frank. Tony har en känsla av att något avgörande ska hända men får inte fram orden och till slut går Frank. När de kommer tillbaka hem är Tony helt ut-

139 jag var kvinna mattad, en läkare kommer och bestämmer att hon ska till sjukhemmet. (TL, s. 306–318) Att synskhet och sjukdom är sammanlänkade i Tonys sista läroår gör att synskheten inte alltid uppmärksammats som sådan i tidigare forskning.451 Anna Williams tolkar den inte som sann i fiktionen, hon menar att Tony på grund av sitt psykiska sammanbrott inbillar sig mötet med Frank, medan Kristin Järvstad betraktar händelsen som sann men behåller viss distans till begreppet synskhet.452 Jag menar att texten lämnar öppet för båda läsningarna, men att det finns likheter med andra synskhetsskildringar som möjliggör en läsning av den som synskhet. Liksom i Tonytrilogin förekommer gestaltningen av synskhet i Emily’s Quest då 19-åriga Emily, jämgammal med 21-åriga Tony, förlovat sig med en man som hon inte älskar: 42-åriga Dean Priest, som av andra kallas Jarback Priest på grund av sin sneda rygg och hälta.453 Trots att Emily älskat sin jämnåriga barndomsvän Frederick Kent, kallad Teddy, sedan barnsben förmår hon inte säga honom det och som en följd av många missförstånd upplever hon att hon har förlo- rat honom. Genom olika omständigheter förlorar hon även hälsan samt tron på att lyckas som författare. Sammantaget leder detta till att hon förlovar sig med Dean trots att hon bara kan ge honom till- givenhet och kamratskap.454 Det är vid ett besök i det hus Emily och Dean inrett och planerar att flytta in i efter sitt giftermål som hon blir synsk. Emily sitter i en fåtölj och blickar in i den silverkula som hänger i en lampa. Först ser hon bara, som en spegelbild, sig själv och det rum hon befinner sig i, men snart ser hon istället Teddy i ett främmande rum. Plötsligt befinner också hon sig på samma plats och, liksom Tony, upplever hon att den man som står henne nära är i stor fara och att hon måste rädda honom. Emily lyckas föra med sig Teddy därifrån innan hon åter finner sig sitta i fåtöljen samt se Teddy och så småningom bara sin egen spegelbild i kulan. Efter en tid får Emily veta att den båt i vilken Teddy skulle ha rest hem från

140 iii. skevt kvinnoblivande. tonytrilogin

Europa kolliderat med ett isberg men att han i sista ögonblicket hin- drats från att resa med den. I ett brev till Emily berättar Teddy att hon hade dykt upp och hindrat honom från att köpa en biljett till det tåg som skulle ha tagit honom från London till Liverpool varifrån båten Flavian avgick.455 Liksom Tonys förutsägelse infaller, bekräftas Emilys upplevelse stämma då hon får Teddys brev.

Onämnbart, oförklarligt men verkligt I Tonys sista läroår och Emily’s Quest gestaltas synskhet som omöjlig eller i alla fall svår att benämna. Den gestaltas också som oförklarlig. I Tonys läroår förekommer inte ordet synskhet eller något annat begrepp för den övernaturliga händelsen. Även om synskhet inte används i Tonys läroår är detta ord passande både för den och Emily’s Quest eftersom det inkluderar protagonisternas upplevda synintryck och även gäller att se i vidare bemärkelse, som att veta eller få reda på något. I Emily’s Quest kallas den ”second sight” men gestaltas genomgående som svår- benämnbar, både för den heterodiegetiska berättaren och karaktä- rerna.456 Dean, som benämner synskheten, menar att den är ett arv från Emilys anmoder från de skotska högländerna.457 Synskhet har förknippats med just Skottland, en plats även Tony knyts till genom sin mors efternamn Ruthven (TVU, s. 9).458 Berättarjaget redogör för omständigheterna kring synskheten utan att använda något sär- skilt begrepp och Emily och Teddy, som upplever den, har svårt eller är motvilliga till att finna orden. Synskheten betecknas upprepade gånger som ”det” och ”vad”: ”Thanks to – what?” försöker Teddy tacka för att han räddats till livet.459 ”I could not write of that”, skriver Emily i sin dagbok.460 Ord som underlig, häxeri, gåva och förban- nelse används också om synskheten.461 I och med att synskheten knappt kommenteras i Tonys läroår försvin- ner den närapå i skildringen av vad som på ytan endast tycks vara sjukdom. Den del av allt det Tony beskrivs se och säga som sedan visar sig stämma skiljs dock på olika sätt ut från det övriga. Det som utmärker

141 jag var kvinna uttalandet är Tonys bestämda betoning av att just detta är viktigt. Det sker dessutom ett tydligt brott mellan ”den andra rösten”, som uttalar förutsägelsen, och Tonys ”egen naturliga röst”, som sedan tar över:

Fortfarande var det den andra rösten, som talade. – Kom ihåg, Herbert, hörde jag den där rösten plötsligt högt och tydligt säga. Kom ihåg det, om jag, när jag blir mig själv igen, har glömt det. Klockan tio minuter över nio kommer Frank Mac- lean gående Norrlandsgatan fram. Vi skola möta honom i hörnet av Norrlandsgatan och Jakobsbergsgatan. Glöm det inte! Därmed sjönk jag ihop på sängen. – Herbert, sade jag, nu med min egen naturliga röst. (TL, s. 312)

Då Tony vaknar morgonen därpå minns hon förutsägelsen och är lika bestämd gällande vikten av den. Återigen gäller det just den och inte det övriga som hon sett och sagt under natten:

Vad var det, som skulle ske nu på morgonen? – Hur mycket är klockan? frågade jag hastigt. Herbert såg tveksamt på mig. – Halv nio, sade han slutligen. Då visste jag det. – Vi måste möta Frank, sade jag bestämt. – Nej, ligg nu stilla, bad Herbert. Men det var en röst i mitt inre, som obönhörligt manade på mig. (TL, s. 314f.)

Tonys övertygelse om att det hon förutsagt stämmer liknar Emilys. Emily tvivlar aldrig på att det oförklarliga hon varit med om verkligen inträffat: ”Sheknew , beyond any doubt or cavil or mockery, that she had seen Teddy – had saved, or tried to save him, from some un known peril.”462

142 iii. skevt kvinnoblivande. tonytrilogin

Berättarjagets enda kommentar till den övernaturliga händelsen föregår skildringen av Tonys och Herberts möte med Frank vid det omtalade gathörnet: ”Vad som nu hände, kan jag icke förklara, lika litet som jag kan förklara min ingivelse under natten att jag skulle gå just till denna plats just på denna tid för att möta Frank.” (TL, s. 316) Ingen kommentar förläggs heller hos övriga karaktärer. Det kan framstå som märkligt att det enda som de andra romanpersonerna gör då Tony återvänder hem från mötet med Frank är att skicka efter en läkare som ger Tony medicin och sänder henne till ett sjukhem. Själv skildras Tony som så rädd efter nattens och morgonens händel- ser att hon samtycker till allt vad läkaren säger. (TL, s. 318) Varför kommenterar ingen karaktär att Tony är synsk och inte endast sinnessjuk? Eftersom berättarjaget noterar att händelsen är oförklarlig torde den te sig så även för övriga karaktärer. Eller är den homodiegetiska berättaren, Tony efter att trilogins händelser ägt rum, opålitlig?463 Det finns inget som tyder på det. Däremot väcks frågan om karaktärernas frånvaro av kommentar till synskheten är ett tecken på att Tony, som Williams hävdar, inbillar sig mötet med Frank. Det skulle kunna vara så, men det skulle innebära att Tony, då hon långt senare återger händelsen, fortfarande inte förstår att hon inbillat sig, vilket inte framstår som troligt. En annan tolkning är att berättarjaget menar att det är oförklar- ligt hur Tony på ljusan dag kan ha inbillat sig att hon tillsammans med Herbert mött Frank. Det som talar för det är att berättarjaget då Tony tidigare skiljs från Frank under deras vistelse i en släktings hus konstaterar: ”Då visste jag inte, att jag än en gång skulle återse honom[.]” (TL, s. 273) Frågan är om berättarjaget ska tolkas som att Tony ska återse Frank en gång, eller återigen. Detta har betydelse eftersom Tony, om det förutsagda mötet räknas med, träffar Frank två gånger därefter. Det första mötet avslutas med en replik som läggs i Franks mun: ”Vi mötas väl igen, sade han dröjande.” (TL, s. 290) Berättarjaget fäller dock ingen kommentar om huruvida detta var den

143 jag var kvinna enda och sista gången Tony stöter ihop med Frank eller ej. Det andra, förutsagda mötet inleds med att berättarjaget uttrycker förvåning över det inträffade och avslutas med ännu ett konstaterande: ”Det var sista gången jag såg honom.” (TL, s. 318) Denna kommentar antyder att Tony och Frank verkligen mötts, men det skulle innebära att de inte bara setts en utan två gånger efter att de skilts åt hos sin släkting. Ef- tersom berättarjaget återger händelserna betydligt senare än de skett borde de inte påverkas av den yngre Tonys psykiska sammanbrott. Berättarjagets kommentar om det oförklarliga i händelsen före- kommer i flera skildringar av synskhet. I Emily’s Quest görs följande kommentar av berättarjaget: ”Did she sleep? Dream? Who knows? Emily herself never knew.”464 Att förvirring på liknande sätt uttrycks kring en skildring av synskhet behöver alltså inte nödvändigtvis vara ett tecken på att det är sinnessjukdom som gestaltas. Det rör sig istället om en litterär konvention för synskhetsskildringar. Betoningen av en liknande övernaturlig händelses oförklarlighet förekommer i skildringen av kärleksvalet i Charlotte Brontës Jane Eyre (1847). Händel- sen är lik dem i Tonys läroår och Emily’s Quest, men även om den liksom synskhet får Jane att i vidare mening se sitt livs sanning involveras främst hennes hörsel istället för syn. Jag kommer likväl att beteckna den som synskhet. Jane står inför valet att gifta sig med sin kusin St. John Rivers och följa med honom som missionärshustru till Indien. Hon tvekar eftersom hon inte vill gifta sig med honom, de älskar inte varandra så som hon och Edward Rochester tidigare gjort. St. John vill dock inte ge sig utan försöker övertala Jane. Då hör hon Rochesters röst:

I saw nothing: but I heard a voice somewhere cry – ”Jane! Jane! Jane!” Nothing more. ”O God! what is it?” I gasped. I might have said, ”Where is it?” for it did not seem in the room – nor in the house – nor in the garden: it did not come out of the

144 iii. skevt kvinnoblivande. tonytrilogin

air – nor from under the earth – nor from overhead. I had heard it – where, or whence, for ever impossible to know! And it was the voice of a human being – a known, loved, well-remembered voice – that of Edward Fairfax Rochester; and it spoke in pain and woe wildly, eerily, urgently.465

I sekelskiftets och det tidiga 1900-talets litteratur är referenserna till ockultism frekventa och många författare trodde på ockulta fenomen. Vissa ansåg att de var möjliga att bevisa vetenskapligt medan andra snarare gav fenomenen en religiös laddning. Även specifikt för synskhet fanns ett vetenskapligt intresse.466 Synskheten i Jane Eyre beskrivs visserligen som oförklarlig men ändå som ett naturfenomen, inte vidskepelse eller häxkonst. Den inger Jane en styrka som hon dittills saknat i möte med St. John. Liksom Tony, som är fast besluten att möta Frank, och Emily, som bryter förlovningen med Dean, fattar Jane beslutet att ge sig av för att leta efter Rochester.467 Romanen tydliggör bortom allt tvivel att den oförklarliga händel- sen verkligen ägt rum. Rochester redogör för exakt vilken tidpunkt han ropade på Jane, vad han sade och hur det lät då hon svarade.468

Reader, it was on Monday night – near midnight – that I too had re- ceived the mysterious summons: those were the very words by which I replied to it. I listened to Mr. Rochester’s narrative; but made no disclosure in return. The coincidence struck me as too awful and inexplicable to be communicated or discussed.469

Liksom i Emily’s Quest framhålls händelsen som alltför skrämmande och oförklarlig för att nämnas. I dessa två verk tydliggör alltså be- rättarjaget bortom allt tvivel att synskheten är sann i fiktionen. Det gör dock inte Krusenstjerna, även om hon i likhet med Montgomery och Brontë beskriver händelsen som onämnbar och oförklarlig. Det lämnar öppet för att läsa synskheten som inbillad till följd av Tonys

145 jag var kvinna sjukdom. I Tony växer upp förekommer en skildring av en seans som, till skillnad från synskheten, uppenbart inte gestaltas som sann i fiktionen. Replikerna från Tonys moster och den andra kvinnan under seansen ”läto” som trollformler utan att vara det. Tony känner ”exta- sen få makt med” sig och det är hennes ”lättrörliga fantasi” som kommer henne ”att se syner”. (TVU, s. 114) Slutligen betonar texten ock- så att beskrivningen av vad som för Tony framstår som en död kvinna hade kunnat passa in på många kvinnor. Det skapas också en tydlig skillnad mellan vad Tony inser i skrivandets nu, att det inte hände något övernaturligt, och hur hon upplevde det som barn. (TVU, s. 115ff.) Skildringen av synskhet i ett kärleksval befinner sig alltså emellan dessa två poler: den kan läsas som sann i fiktionen men också inte.

Instabil temporalitet och antiklimax Något som kännetecknar skildringen av synskhet i både Tonys läroår och Emily’s Quest är instabilitet vad gäller tid, rum och kropp. Historikern Elsa Richardson visar att en synsk persons förutsägelse rubbar det historiskt linjära genom att nuet och framtiden smälter samman.470 I Emily’s Quest beskrivs synskheten i temporala och spatiala termer som att se bortom tiden, kalla på någon genom rummet och omintetgöra tidens och rummets begränsningar.471 Det är, i likhet med Emily, via blicken som Tony får tillgång till ett annat rum än salongen hon befinner sig i. Övergången sker dock direkt och inte, som i Emilys fall, genom ett objekts speglande yta. ”[B]ilden” av Frank bara ”steg upp framför” Tony och hon upplever den som mer verklig än Herbert som befinner sig i salongen med henne: ”Jag såg rätt in i ett annat rum, som jag aldrig förut sett.” (TL, s. 307, min kursiv) Avsnittet om synskhetens oförklarlighet vittnar om ett utsuddande av temporala gränser. Det som hänt under natten skildras som specifikt för nattens tid, men nu är det dag. Nattens tid inkräktar alltså på dagens, vilket bidrar till berättarjagets förvirring:

146 iii. skevt kvinnoblivande. tonytrilogin

Hittills hade allt förefallit som en underlig dröm, där nattens skuggor rest sig och spelat in – en dröm inom ett rums väggar och en lampas ljusring. Men nu var det dag. Solen sken, människorna skyndade förbi oss till sina sysselsättningar, butiksdörrarna slogos upp, våra steg ekade mot gatan. Det var icke en timme för drömmen och fantasien. (TL, s. 316)

Det är inte bara gränsen mellan natt och dag som förskjuts utan även skiljelinjerna mellan verklighet och overklighet såväl som mellan Frank och Tony: ”Jag var han! Verkligheten flöt över i det overkliga. Jag hade själv förskjutit gränserna. Det var, som om jag i ett vanvet- tigt ’väva vadmal’ slängt skytteln fram och tillbaka, till dess trådarna blandades samman i ett outredligt virrvarr.” (TL, s. 310) Något liknande sker i Emily’s Quest då berättarjaget frågar sig om Emily sov eller drömde. Efter att hon förflyttats i tid och rum upplever Emily det som om hon har dött och kommit till liv igen. Teddy, å sin sida, frågar i brevet till Emily om han var galen då han såg henne i London.472 I båda romanernas skildring av synskhet sätts alltså flera motsatspar ur spel: dag/natt, verklighet/overklighet, vett/vanvett, vakenhet/sömn och liv/död. Det finns alltså kopplingar till galenskap, oavsett om det läses som att Tony verkligen är synsk eller bara inbillar sig det. Kan den speciella temporalitet som präglar skildringarna av synskhet, att de hör till nattens tid men inkräktar på dagens och att den synska kan förflytta sig i tid och rum på ett gränslöst sätt, kallas queer? Utifrån Jack Halberstams resonemang blir då frågan om synskhetens tid och rum står i opposition till exempelvis familj, heterosexualitet och reproduktion.473 Den blotta uppluckringen av gränsen mellan till exempel nattens och dagens tid och rum skulle kunna ses som queer. Nattens rum är inom fyra väggar och en lampas ljusring, me dan dagens rum är den soliga gatan där det rör sig människor på väg till sina, inte reproduktiva men väl produktiva, sysselsättningar som är till gagn för samhället. Dagen utgör alltså tid för att arbeta på en

147 jag var kvinna offentlig plats medan nattens tid rymmer sådant som inte får rum under dagen, drömmar och fantasi, och äger rum i hemmet.474 I Emilys fall kan synskhetens temporalitet sägas gå kärnfamiljens och heterosexualitetens ärende i och med att den bidrar till att hon väljer Teddy och långt senare kan förlova sig med honom. Samtidigt hade Emily annars gift sig med Dean tidigare och resultatet hade blivit att hon fortare stadgat sig i ett heterosexuellt äktenskap, även om det inte hade präglats av kärlek utan kamratskap. Efter en långdragen och melankolisk skildring av separationen mellan Emily och Teddy framstår deras äktenskap som försenat och därmed osamtidigt.475 De är åtskilda av missförstånd, men även då Emily insett det vill hon inte berätta det för Teddy, som till och med närapå gifter sig med hennes bästa vän Ilse. Även efter att Ilse rymt från sitt och Teddys bröllop hinner det gå flera år innan Teddy slutligen söker upp Emily och missförstånden reds ut.476 Denna långdragna, melankoliska skildring har fått många att tvivla på att Emily någonsin skulle kunna bli lycklig med Teddy.477 Därför kan romanen likväl läsas som att synskhetens temporalitet ger upphov till osamtidig heterosexualitet. I Tonys fall är synskhetens temporalitet ett uttryck för att hon inte klarar av att göra ett val mellan de två männen, hon vill inte behöva välja bort någon. Temporaliteten får dock endast effekten att Tony möter männen i det omnämnda gathörnet men att ett avgörande inte sker. Tonys oförmåga att välja bort en av männen skulle kunna läsas som stående i opposition till kärnfamiljen som institution. Även i Tonys fall bryts förlovningen med fästmannen men inget annat äktenskap kommer istället, inte ens ett försenat sådant (TL, s. 396f.). Även här skjuter alltså synskhetens temporalitet upp kärn familjen som institution, men på obestämd tid. Vad har då synskheten för narrativ funktion? I Emily’s Quest inplace- ras motivet i en för protagonisten svår situation. Före skildringen av synskhet har Montgomery skilt Emily och Teddy åt. Hindret emellan dem utgörs av missförstånd och Montgomery använder motivet synsk-

148 iii. skevt kvinnoblivande. tonytrilogin het för att de ska överkomma detta och förenas. På samma sätt som Emily är övertygad om att hon försökt rädda Teddy vet hon att hon älskar honom: ”And she knew, just as simply and just as surely that she loved him – had always loved him, with a love that lay at the very foun- dation of her being.”478 Detta får Emily att genast inse att det är otänk- bart att gifta sig med Dean eftersom hon inte kan leva i en lögn.479 Emilys synskhet får henne alltså att även se sitt eget livs sanning och agera utifrån den genom att slå upp förlovningen med Dean. Hon tror inte att Teddy älskar eller någonsin kan älska henne men oavsett vilket visar synskheten att hon tillhör honom.480 Även om Emilys och Teddys förening dröjer gestaltas Emilys val av honom framför Dean som betydelsefullt eftersom det visar henne vem hon är och vad hon vill. Till en början kan synskheten tyckas ha en liknande funktion i Tonys läroår. Tony är i samma belägenhet som Emily. Hennes förutsä- gelse ger henne möjlighet att återigen träffa Frank, som hon inte är förlovad med men inte kan sluta tänka på. Det ger möjlighet till ett avgörande, till att uttala sina känslor och kanske göra ett annat val än tidigare. Tony känner på sig att något avgörande ska ske: ”’Vänta! Vänta!’ tänkte jag bara. ’Jag måste först möta Frank. Sedan kommer allt att ske så fort.’ / Vad som skulle ske, visste jag icke.” (TL, s. 315) I Emily’s Quest såväl som i Jane Eyre sker också en räcka avgörande hän- delser snabbt på synskheten. Båda protagonisterna agerar för att bryta den relation de är i och Jane ger sig genast av för att hitta Rochester. Tony försöker göra som dessa protagonister men misslyckas. Tony och Herbert möter Frank i gathörnet, men männen är inte med på noterna så där blir de sedan stående:

I hörnet av de båda gatorna mötte vi Frank. Han kom hastigt gåen- de, solen låg honom i ansiktet, så att han först icke märkte mig. Jag slet mig lös från Herberts arm och hejdade honom. Frank stannade och såg undrande ned på mig.

149 jag var kvinna

– Tony Hastfehr! sade han. Ja, här stodo vi. Nu var det, som allt det skulle hända, som jag icke visste eller anade, vad det skulle bli. (TL, s. 316f.)

Skildringen, som lovat något avgörande, bryter löftet och mötet blir en besvikelse för både Tony och läsaren. I The Queer Art of Failure vill Halberstam omvärdera synen på framgång och misslyckande, och undersöka vilka belöningar som bakslag, förlust, icke-göran- de och icke-blivande kan ge. I likhet med glömska karaktärer som Halberstam undersöker misslyckas Tony med att driva handlingen framåt. Tony ställs inför situationer där den förväntade utvecklingen uteblir. Varje tillfälle innebär ett nytt misslyckat försök att avancera, framskrida och ackumulera kunskap. Narrativet saknar utvecklings- mässig logik.481 Tony förmår inte ta chansen att tala ut med de båda männen som hon sammanfört och de tycks inte själva ha något intresse av att göra det:

– Detta är Herbert, sade jag. De två männen togo varandra slappt i handen. Ingenting hände. Vad skulle hända? Jag blev dock icke modlös. Bara en liten smula förvånad! Frank betraktade mig tyst. Jag log förläget. – Det är… det var… mumlade jag, letande mig tillbaka till nattens händelser. Han måste ju ha märkt, att något var på tok. Jag uppfångade hans blick, då han såg på Herbert bakom mig. – Adjö, sade han plötsligt och började gå nedför gatan. (TL, s. 317f.)

Motivet synskhet i kombination med denna antiklimax väcker frågor. Varför överhuvudtaget skildra det då det inte tycks ha någon narrativ funktion? Vad vill gestaltningen säga läsaren? Ett svar i linje med Williams skulle kunna vara att trots att Tony upplever detta som

150 iii. skevt kvinnoblivande. tonytrilogin en antiklimax utgör det kulmen på skildringen av hennes sammanbrott; hon inbillar sig ett helt möte med ett för henne nedslående replikskifte utan att själv förstå att något är fel. Men då är det möjligt att fråga sig varför inte skildringen tydligare förmedlar detta. Onek- ligen skänker inslaget romanen mystik just genom att det väcker så många frågor och genom att berättarjaget i viss mån öppnar för att det kan tolkas på olika sätt. Gestaltningen utgör ett brott mot de konventioner som präglar andra skildringar av synskhet i ett kärleksval. Skildringen bryter mot läsarens förväntningar på samma sätt som Tonys egna förväntning- ar gäckas inom fiktionen. Kärleksvalet fungerar som producent av vuxen kvinnlig subjektivitet i Ninas dagbok och Helenas första kärlek, men i Tonytrilogin förmår protagonisten inte göra ett val. Därför kan hon heller inte förbli kvinna, vilket hon endast temporärt blir vid tillfäl- len då hon älskar en viss man. Det ställs alltså inte bortom tvivel att synskheten verkligen sker i fiktionen, vilket möjliggör två läsningar. Ändå delar gestaltningen övriga berättartekniska grepp med andra synskhetsskildringar där synskheten är sann, bland annat en särskild instabil temporalitet som hör synskheten till. Synskheten kan involvera fler sinnen än synen och gäller ofta att se sitt livs sanning. Det finns alltså mycket som talar för att synskheten kan läsas som sann. Den skapar en förväntan om att bära på en djupare mening, att Tony med hjälp av den ska göra ett kärleksval. Då hon inte förmår göra det uppstår en antiklimax och den förväntade utvecklingen uteblir.

Synskhet/sjukdom och förlust

Den kusliga kroppen I Tonys läroår gestaltas synskhet som mycket fysisk och smärtsam. Här undersöker jag dess kroppsliga dimension som kuslig. Litteratur-

151 jag var kvinna forskaren Kate Lawson, som skriver om skildringarna av synskhet i L. M. Montgomerys Emilytrilogi, menar att skildringarna pekar mot protagonisten Emilys förlust av ett hem. Lawson utgår från Sigmund Freuds text ”Das Unheimliche” (1919) och menar att ”the ’home like’” i och med synskheten förbyts i ”the ’unhomely’”, vilket skapar en kuslig effekt.482 Ytterligare en betydelse av det kusliga är för Freud kopplingen till det hemliga, att något som ”borde” ha förblivit dolt dyker upp, något som är bortträngt återkommer.483 På vad pekar det kusliga i skildringen av synskheten i Tonytrilogin? Är det förlust och i så fall förlust av vad? Psykoanalytikern Rosemary M. Balsam menar att kvinnors kroppar talar ett tyst språk om deras upplevelser av fe- mininitetsnormer, förtryck och kroppen om dessa inte får artikuleras verbalt.484 Det anser också genusforskaren Susan Bordo, som menar att vissa kvinnor vid sekelskiftet förkroppsligade ett slags överdriven femininitet genom hysteri, agorafobi och anorexi. Hon menar att de diagnostiserade kvinnornas kroppar kan betraktas som aggressivt grafiska texter som kräver att tolkas som kulturella uttalanden om genus.485 Kan Tonys kropp i skildringen av synskhet sägas tala ett tyst språk om sådant som inte på annat sätt verbaliseras i texten? Hur anknyter synskheten till kroppens temporalitet, till subjektets ålder och upplevelse av ett nu, en dåtid och en framtid? Jag använder begreppet synskhet/sjukdom eftersom jag här har en förståelse av den som inte antingen synskhet eller sinnessjukdom utan både och. Synskhet och sjukdom är intimt sammankopplade: sjukdomen möjliggör synskhet genom att öppna sinnena för sådant de annars inte erfar. Gestaltningen inleds med att Tonys sinnesintryck förändras. Hon tycker sig inte se och höra ordentligt under en teaterföreställning hon går på med fästmannen Herbert Holst och två av deras vänner: ”Jag varken såg eller hörde något av det som försiggick på scenen. Där skymtade endast för mina ögon som ljus och skuggor. Eljes föreföll mig allt så märkvärdigt tyst.” (TL, s. 305) Samtidigt framstår Tony

152 iii. skevt kvinnoblivande. tonytrilogin som extra öppen för vissa intryck: då hon hör ett skratt skära genom tystnaden knottras hennes hud. På väg hem längs stadens gator hör Tony ett rop ur mörkret och ett av skådespelarnas ansikten, som hon plötsligt tycker liknar Franks, dyker upp framför hennes blick. (TL, s. 305f.) När Tony och Herbert väl kommit hem till henne hör hon ännu ett rop på henne och ser ”[e]tt ungt, vitt ansikte” fara över väggen. Genom att Tony sedan ”hjälplöst” mumlar frågan ”Frank, […] är du här?” kopplas ropet ur mörkret och ropet i rummet samt skådespelarens ansikte och det vita ansiktet på väggen samman med honom. (TL, s. 306) Romanen skildrar sedan hur Tony under kväl len och natten befinner sig i två reella rum med sin fästman Herbert, hennes salong och flickrum, men att ett rum som hon ser för sin inre blick framstår som mer verkligt för henne. Det är ett rum som hon aldrig förut sett. I dess mitt finns ett skrivbord med en revolver invid vilket Frank står (TL, s. 307). Sammankopplingen mellan sjukdom och synskhet är ett åter- kommande litterärt motiv.486 I till exempel Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien förlorar Jan i Skrolycka förståndet då han mister sin dotter. Samtidigt öppnar tillståndet hans sinnen så att han kan se utöver vad andra ser, han ser dolda saker i nuet och sådant som kommer att hända i framtiden. Det som han är helt blind för är dock sanningen om sin dotter och förlusten av henne.487 I Gérard de Nervals Aurélia (1855) vill berättarjaget tillika protagonisten återge inre upplevelser han haft under en lång sjukdom. Liksom i Tony- serien rubbar tillståndet dikotomier som frisk/sjuk, förnuft/fantasi och dröm/verklighet (TL, s. 310, 316f.).488 Berättarjaget betecknar sina upplevelser i fantasin och drömmen som ”visioner” som kan vara meningslösa eller sjukliga.489 Då han förts till en anstalt för sinnessjuka har han svårt att skilja mellan dröm och vakenhet, och beskriver detta utifrån synintryck som bär likheter med Tonys intryck av teaterscenen:

153 jag var kvinna

Den enda skillnaden mellan dröm och vaket tillstånd var att när jag var vaken skiftade allt vad jag såg gestalt, alla de personer som kom i min närhet föreföll mig förändrade, alla föremål tycktes mig insvepta i en halvdager som förändrade deras form; färgkombina- tioner och dagrarnas spel skiftade, upplöstes och flöt samman, så att jag upplevde en oavbruten följd av intryck som grep in i varandra. Mina drömmar föreföll mig därför lika sannolika som det jag upplevde i vaket tillstånd.490

I André Bretons Nadja (1928) rör sig karaktären som boken namngi- vits efter i ett slags gränsland mellan synskhet, kreativitet och sjukdom.491 Hon antyds kunna se sådant som hänt tidigare liksom sådant som kommer att hända och tecknar av sina så kallade syner, innan hon interneras på sinnessjukhus. Nadja själv får uttrycka att hon inte är sjuk och boken är uttalat kritisk mot psykiatrin och gränsdragning- ar mellan vad som betraktas som vansinne och inte.492 Även där finns alltså en uppluckring av dikotomier.493 Skildringen av Tonys synskhet/sjukdom har flera likheter med den av hennes kvinnoblivande, både vad gäller kroppsskildringen och berättartekniska aspekter. Formmässigt gestaltas både synskhet/ sjukdom och kvinnoblivandet i två kapitel vardera, där det första skildrar en kväll och en natt, det andra uppvaknandet morgonen efter.494 Synskheten/sjukdomen förläggs till Tonys hemstad Stockholms gator och hennes hem, mer specifikt salongen och flickrummet, me dan kvinnoblivandet placeras i släktingen Constance Hastfehrs villa, i vardagsrummet och Tonys eget rum där. De rum inomhus som är aktuella för de två skildringarna är alltså på ett ungefär desamma. Kapitlen inleds på liknande sätt. Det första kapitlet om synskhet/ sjukdom påbörjas med en fråga: ”Hur vet jag allt vad sedan hände? Hur har jag i minnet kunnat bevara denna tid, som nu följde?” (TL, s. 304) Detsamma gäller för det första kapitlet om kvinnoblivande: ”Hur skall jag kunna skildra dessa dagar?” Även där följer en kom-

154 iii. skevt kvinnoblivande. tonytrilogin mentar om minnet men den är längre och inte formulerad som en fråga. (TL, s. 257)495 Även de följande kapitlen i skildringarna, som gestaltar morgonen efter den kväll och natt då synskheten/sjukdomen respektive kvinno blivandet skett, inleds på liknande sätt. De tre första meningarna i kapitlen svarar mot varandra. Den första inleds med ”Jag hade” och syftar till att meddela att Tony sovit under natten. Den andra visar på att det är morgon. Den sista påbörjas ”Långsamt” och redogör för Tonys första kroppsrörelser, hon ser sig om respektive reser sig i sängen.496 Dessa kapitel är både olika romanens övriga kapitel och lika sinsemellan.497 Det finns således en särskild samstämmighet mellan hur de kapitel som skildrar synskhet/sjukdom och de som gestaltar kvinnoblivande är uppbyggda, nämligen att de består av två jämlånga kapitel, där det första av de två är något längre, samt att de inleds på liknande sätt både till form och innehåll. Det finns även en samstämmighet vad gäller kroppsskildringen mellan avsnitten om synskhet/sjukdom och kvinnoblivande. Förut- om genom Tonys sinnesintryck, vilka alltså fungerar som ett filter för hela framställningen, framträder hennes synska/sjuka kropp på två olika sätt i texten: som centrum för fysiska förnimmelser och genom kroppsrörelser. Det är denna kroppsskildring som skapar intrycket av att Tony går in i ett särskilt tillstånd av synskhet/sjukdom. Kroppen är kuslig i den meningen att den är något välbekant som plötsligt blir främmande.498 Hennes rörelser växlar mellan att framstå som helt ofrivilliga, mycket drivna och helt lealösa. Till exempel går Tony mot fönstret i salongen ”[s]om dragen av en hemlig makt” (TL, s. 306) medan hon senare rör sig mycket bestämt men blir helt slapp då hon mö- ter motstånd: ”Jag sprang emot honom [Frank], men hejdades av Herbert. Han höll mig fast – fast. Vi kämpade tyst med varandra. Slutligen sjönk jag maktlös ned i soffan.” (TL, s. 308)499 De ofrivilliga kroppsrörelserna går i linje med hur kroppen som centrum

155 jag var kvinna för fysiska förnimmelser gestaltas. Förutom att Tonys sinnesintryck förändras är bland det första som händer då hon går in i tillståndet av synskhet/sjukdom att hon genomfars av en darrning och att det då är som att något brister i henne (TL, s. 306). I Charlotte Brontës Jane Eyre finns en liknande kroppslig aspekt av synskhet i ett kärleks- val. Skildringen inleds med att Jane genomilas av en obeskrivlig för- nimmelse som jämförs med en elektrisk stöt och får hela hennes kropp att skälva.500 I Tonys läroår är darrningen och bristandet, liksom de ofrivilliga kroppsrörelserna, formulerade som att de sker bortom Tonys kontroll. Det ger effekten att hon tycks ha gått sönder, att hon antingen gått itu eller att hennes kropp öppnats så att något utomstå- ende kan ta sig in i henne. Det mest centrala i denna kroppsskildring är nämligen att Tony gestaltas som att hon blivit besatt av en annan eller splittrad i två. Detta framställs upprepade gånger genom beskrivningen av Tonys röst: ”Det var inte min röst. Som om min själ trätt ut ur mig själv och strax ersatts med den andres, hörde jag min röst tala med den där främmande brytningen jag kände så väl.” (TL, s. 306f.)501 Det är Franks själ som tycks ha ersatt hennes, det är med hans röst, som talar svenska med engelsk brytning, hon talar. Men det framstår inte som att Tony blir Frank utan snarare som att hon är både han och sig själv på samma gång och paradoxalt nog talar till honom med hans röst. Dessutom talar Frank till Tony (TL, s. 251, 307, 310). Därmed sammanblandas Tony och Frank ständigt och det är inte tydligt var gränserna mellan dem går. Det ger därför ett motsägelsefullt intryck då berättarjaget använder ord som jag, mig och mitt: ”Åter började jag tala. Jag hade blivit Frank. Jag visste ju, att jag inte var han. Och ändå var jag han. Jag var han!” Vid ett tillfälle förefaller Tony till och med ha två olika kroppar: ”Det var jag själv, som låg i sängen. Med händerna tyckte jag mig känna mina egna former, ansiktet på kudden, där mitt ansikte brukade vila. Men var det jag, kunde jag ju icke också ligga på knä bredvid sängen!” (TL, s. 310) Denna klyvning gestaltas

156 iii. skevt kvinnoblivande. tonytrilogin dessutom som fysiskt smärtsam: ”Bland engelska ord och meningar, som oupphörligt ville välla över mina läppar, letade jag fram mitt eget språk. Min röst, denna röst som ej var min, skar som en kniv igenom mig själv. Min kropp kändes som domnad.” (TL, s. 307f.) Då Tony gjort förutsägelsen om att hon och Herbert ska möta Frank dagen efter påbörjar hon vad som betecknas som en kamp för att komma tillbaka från det tillstånd hon varit i:

Och nu började en kamp för mig att komma tillbaka till mig själv. En outsäglig ångest över att jag kanske skulle ha kommit för långt bort grep mig. Jag försökte med darrande, hög röst reda upp denna härva. – Jag är Frank, sade jag med främmande brytning. Nej, jag är Tony, ropade jag i nästa ögonblick. Nyss var jag Frank, men nu är jag Tony. (TL, s. 312, min kursiv)

Denna kamp för att lämna ett tillstånd av förändring kan läsas som ett negativ till den kamp Tony tidigare i romanen inleder då hon börjat älska Frank och påbörjat en förändringsprocess:

Den natten började min kamp. Jag var som ett barn, som i hjälplös vånda slagit händerna kring huvudet för att på detta sätt söka värja sig mot stormen. Jag visste, att jag blivit förälskad, men jag kallade det inte ens då ännu för kärlek. Men allteftersom nattens timmar gingo, föreföll det mig, som om hela mitt väsen förändrades. Detta var jag, men ändå icke jag. (TL, s. 260, min kursiv)

Meningen om att vara ”jag” men ändå inte, skulle även kunna beskriva vad som händer med Tony då hon blir synsk/sjuk. Detta citat påvisar också likheter mellan skildringen av kvinnoblivande och synskhet/sjukdom: att börja älska gestaltas som något skrämmande

157 jag var kvinna och häftigt som Tony är maktlös inför och som förändrar hennes väsen (TL, s. 261). Morgonen efter natten då Tony varit synsk/sjuk beskrivs hon plötsligt inte vara trött längre. Hon manas på av en inre röst, klär sig hastigt och möter sina ”tindrande ögon” i spegeln (TL, s. 315). Det bär likheter med skildringen av morgonen efter den natt då Tony blivit kvinna:

Kroppen kändes spänstig, lätt, inte alls som efter en genomvakad natt. Bara i hjärnan sved det som i kramp. […] Tveksamt gick jag fram till spegeln. Två glänsande ögon mötte mig. Jag spejade forskande in i dem, liksom för att söka finna det nya väsen, som tagit sin bostad i mig. (TL, s. 263)502

Liksom Tonys röst förändrades under kvällen och natten av synskhet/ sjukdom har den förändrats morgonen efter att Tony blivit kvinna: ”Min röst var sig icke lik. Till och med min röst hade förändrats sedan gårdagen. Jag försökte säga något annat högt för mig själv, men for tillbaka för den underliga stämman.” (TL, s. 263) Då hon är synsk/sjuk smälter Tony samman med Frank, morgonen efter att hon blivit kvinna betonas likheten mellan Frank och Tony (TL, s. 264).

Framtidsförlust Skildringen av synskheten/sjukdomen speglar alltså den av Tonys kvinnoblivande och pekar därmed mot den. Så vad är det kroppen egentligen talar om med ett tyst språk, för att åberopa Balsam? Liksom i Lawsons läsning av Emilytrilogin rör det sig om förlust. Men vad är det då Tony förlorar i och med sin förlovning med Her- bert, vilken föregår skildringen av synskhet/sjukdom? I skildringen av kvinnoblivande, som synskheten/sjukdomen drar uppmärksam heten till, förvärvar Tony kärlek till Frank, vilken framställs som mer sexuellt färgad än den till Herbert. Den skildras som en transforme-

158 iii. skevt kvinnoblivande. tonytrilogin rande kraft som får Tony att upptäcka att hon är kvinna (TL, s. 261). I samband med förlovningen med Herbert förlorar Tony ett visst slags tid som är knuten till kärleken och kvinnligheten. Jag vill tala om kärlekstid för att beteckna den särskilda temporalitet som är knuten till en specifik kärleksrelation. Liksom tidigare bygger jag på Sara Ahmeds syn på tid och livslinjen såväl som på Jack Halberstams undersökning av olika typer av tid, till exempel familjetid. Ahmed menar att vissa objekt är tillgängliga för oss på grund av de linjer vi redan slagit in på. När vi följer specifika linjer blir vissa företeelser tillgängliga och andra fortsätter att vara eller blir onåbara. En livskris kan gestaltas som en väg som delar sig, en av flera möjliga måste väljas. Det kan innebära vinst eller förlust.503 Kärleken strukturerar nuet, det förflutna och framtiden. Den kan skapa ett förtätat ögonblick av kärleksinsikt, förändra berättelsen om det förflutna så att den leder fram till detta nu och erbjuda en ny framtid som inte var tillgänglig innan. Kvinnoblivandet påverkar också Tonys upplevelse och ro manens skildring av kroppens temporalitet. Hennes syn på dåtiden förändras:

En ny känsla slog rot inom mig och bredde ut sig, hänsynslöst för- trampande allt gammalt, men ändå tvingande mig att se på detta förflutna med en klarsyn, som sved och värkte. Min kärlek till Herbert? Fanns den icke där ännu? Var icke den sig lik? (TL, s. 260f.)

Likaså skapas ett särskilt slags intensivt nu som förändrar hennes syn på framtiden: ”Allt syntes mig möjligt. Världen vidgade sig. Tankarna slogo hål i väggen, och jag såg in i främmande underbara land. I ett plötsligt nu flammade det upp för mig, att mitt liv kunde jag skapa själv. Alla borde kunna det.” (TL, s. 262) Den framtiden beskrivs senare som ”havande”; framtid kopplas samman med reproduktion och den kvinnliga, fertila kroppen (TL, s. 396).504 Tony, som ti-

159 jag var kvinna digare skildrats som en person i avsaknad av framtid, får alltså en sådan i samband med kärleken till Frank. Kärleksrelationen skapar en möjlig, positiv väg in i en framtid fylld av möjligheter. Då den älskade försvinner, upphör även vägen. Den möjliga framtiden för- flyktigas. I Tonys fall finns det bara en framtid om det finns en kärleks relation. Är därmed det heterosexuella begär som skildras i Tonys läroår samtidigt ett begär till en framtid?Lee Edelman menar att futuritet, förkroppsligad av barnet, kan kopplas till reproduktiv heterosexua litet.505 Om strävan efter och förväntan om en framtid är kopplad till reproduktiv heterosexualitet är en logisk följd att framtiden för en kvinnlig karaktär som Tony gestaltas försvinna när hon förlorar den man hon åtrår. Är det i så fall därför Tony inte kan fortsätta vara kvinna efter att relationen med Frank tagit slut (TL, s. 389)? Den relation som ger Tony en hoppfull framtid är dock en som inte innehåller förväntan på äktenskap och barn, tvärtom:

Icke ett ögonblick tänkte jag på möjligheten av ett giftermål med honom. […] Men det var ett ord, som steg upp inom mig de där nätterna, då månskenet målade bilder i mitt rum. Älskare! (TL, s. 268)

I Tonytrilogin tycks framtiden snarare vara kopplad till erotik i sig, inom eller utanför äktenskapet, reproduktiv eller ej.506 Eftersom den specifika kärlekstiden är knuten till en viss kärleks- partner går den förlorad om och när relationen tar slut. Då Tony förlovat sig med Herbert mister hon därför den kärlekstid som hör samman med Frank och mer specifikt den löftesrika framtid den gav henne. Relationen med Herbert för med sig en annan tid som inte innefattar det som är typiskt för kärlekstiden och med en partner Tony inte självklart älskar. Det rör sig därmed om en annan typ av

160 iii. skevt kvinnoblivande. tonytrilogin relationstid som jag inte vill kalla kärlekstid och som, till skillnad från den, bryter mot en förväntad livslinje. Den innefattar en alltför lång framtid, som är frånstötande för Tony:

Livet syntes mig med ens så långt – så alltför långt. Det var en enda lång väg, där vi två skulle sätta märken med tusen och åter tusen fotsteg. Så tröttande! Redan visste jag, hur den vägen skulle se ut: utan överraskningar, utan hemlighetsfulla krökningar. Jag hade icke längre den där känslan jag ofta förr hade haft av att livet var så kort och att jag måste skynda. Nej, vägen sträckte sig lång och jämn framför oss, och hans steg följde tätt efter eller tätt före mina. (TL, s. 355)507

På ett liknande sätt upplever Valancy i L. M. Montgomerys The Blue Castle, kuvad dotter i sitt föräldrahem, framtiden som för lång in nan hon får sitt sjukdomsbesked. Frånvaron av framtid föreställs som bättre än den alltför långa framtiden. Monotonin i förhållandet mellan Tony och Herbert är så genomgripande att sjukdomen inte utgör ett hot utan är att föredra framför det livet. Den framstår i en ny positiv dager, som om den berikar Tonys liv och möjligheter.508 Tonys förlust av framtid kan jämföras med Montgomerys Emily’s Quest. Emilys framtidsförlust beror på att hon förlorar den tänkta kärlekspartnern Teddy och den kärlekstid som är förknippad med honom. På grund av det gör hon val som leder till att hon dessutom förlorar andra delar av sin föreställda framtid.509 Tonys förlust av Frank och den framtid som förknippas med honom verbaliseras dock inte explicit i romanen; istället drar texten läsarens uppmärksamhet till Frank genom att låta honom dyka upp i framställningen på olika sätt: Tony drömmer om honom, stöter ihop med honom på gatan, frågar sig om hon kommer att möta honom, ser sedan hans ansikte för sig och hör hans röst då hon blir synsk/sjuk. När Tony träffar honom på gatan hemma i Stockholm får hon reda

161 jag var kvinna på att han kanske ska kriga för England. (TL, s. 276, 289, 306) Trots att det tycks mycket osäkert om Frank måste ut i kriget eller ej är det som att detta i romanen får betydelsen att Frank nu slutligen gått för- lorad för Tony och med honom den kärlekstid han förknippas med. Tony förefaller vara överdrivet upptagen av Franks eventuella deltagande i kriget genom att hon, då hon är synsk/sjuk, ser honom vara nära att ta livet av sig med en revolver och försöker hindra honom (TL, s. 307). I Gender Trouble hänvisar Judith Butler till Freuds teori i ”Trauer und Melancholie” (1917) att egot, vid förlusten av en älskad person, inkorporerar den andre i egots själva struktur, övertar dess attribut och ”håller den vid liv” genom magiska, imiterande handlingar.510 Detta påminner om vad Tony gör i skildringen av synskhet/ sjukdom då hon till och med får bli Frank. Butler använder teorin i sin diskussion av formeringen av genus. När Tony intas av och själv intar Frank rör det sig om en typ av mansblivande, för att relate- ra till det jag kallat hennes kvinnoblivande.511 Då Tony börjar älska blir hon kvinna, då hon förlorar sitt kärleksobjekt slutar hon vara kvinna och blir istället tillfälligtvis man. Krusenstjerna låter alltså Tonys kropp tala om förlusten, trots att inte texten i övrigt explicit tematiserar den och Tony inte talar om den. Medför förlusten en så stark smärta att den inte kan verbaliseras utan måste hållas borta från texten i möjligaste mån? Är det frånvaron av verbalisering av förlust i texten som skapar en kuslig effekt och en upplevelse av att texten bär på dold mening? Tony talar inte om förlusten – hon talar som den. Hon ser den (ser Franks ansikte och ett annat rum än det hon verkligen befinner sig i, där Frank sitter med en revolver), hon hör den (Franks röst), hon talar den (genom att tala med Franks röst) – hon helt och hållet förkroppsligar förlusten då hon darrar, går itu och faller sönder. Att kroppen rör sig som styrd av en högre makt fungerar som en bild för detta, att kroppen talar om förlusten för egen maskin. Tony gör dessutom förutsägelser om framtiden samtidigt som hon själv förlorat

162 iii. skevt kvinnoblivande. tonytrilogin eller är på väg att förlora sin egen framtid. Även detta pekar mot framtidsförlusten. Det kusliga med kroppen i gestaltningen av synskhet/sjukdom är att den, som är så välbekant, plötsligt blir främmande. Av parallel- liteten med romanens tidigare skildring av kvinnoblivande drar jag slutsatsen att kroppen talar om förlust av den kärlekstid Frank representerar: en löftesrik framtid som kvinna som går om intet då relationen med honom tar slut. Kroppen talar om denna förlust då den inte verbaliseras explicit i texten. Något kusligt blir även att denna förlust, som ”borde” förbli dold både av texten och inom fiktionen, genom kroppens synskhet/sjukdom kommer upp till ytan.

”Daddy-lover”

En erotisk fadersgestalt I Tonys sista läroår inleder Tony en kärleksrelation med sin nya läka- re, doktor Thure Iller, som har beskrivits som en erotiserad faders figur.512 En liknande gestalt förekommer i Jean Websters Pappa Lång- ben.513 Där skriver barnhemsbarnet Judy Abbott brev till den okända välgörare som skickat henne till högskolan och som hon kallar för Pappa.514 I slutänden visar sig denna fadersfigur vara samma person som en yngre man Judy blivit förälskad i under sina år vid högskolan. Judys relation till den man som fungerar som både far och uppvaktare är alltså erotisk. Att hon kallar mannen som också uppvaktar henne Pappa har beskrivits göra läsare obekväma och föra tanken till Oidipus- och Elektrakomplexet.515 Här undersöks Iller som en erotiserad fadersfigur som jag vill kalla ”daddy-lover”, pappaälska- re, mot bakgrund av Pappa Långben. Iller har blivit föremål för mycket negativa läsningar. Inte undra på, berättaren är av förståeliga skäl öp- pet kritisk, närmast hatisk, mot Iller. Han inleder en kärleksrelation med sin allt sjukare patient, skjutsar henne till sinnessjukhuset och

163 jag var kvinna vägrar sedan låtsas om att de någonsin haft en relation (TSL, s. 125– 138). Han har beskrivits som en läkare som missbrukar patientens förtroende och en kallhamrad karriärist som utnyttjar kvinnor.516 Jag är medveten om hans uppenbart negativa sidor men undersöker komplexiteten i hans och Tonys relation. Begreppet ”daddy-lover” bygger på Ellen Moers term ”teacher- lover” såväl som på Sandra M. Gilberts och Susan Gubars resonemang om faderslika älskare. Moers skriver om den kvinnliga litterära traditionen med hjältar som fungerar som både lärare och älska- re till hjältinnan. Från Jean-Jacques Rousseau anammade kvinnliga författare den älskartyp som han i La nouvelle Héloïse (1761) ger Julie. Saint-Preux är en lärare som vinner Julies hjärta genom sin intellek- tuella och moraliska prestige. Just sådana hjältar, mogna män som är visa och lärda, finns det flera exempel på att kvinnliga författare givit sina hjältinnor att älska.517 Begreppet ”teacher-lover” eller läraren och älskaren har sedan dess använts i forskning om kvinnliga förfat- tare från 1800- och tidigt 1900-tal.518 Pappa Långben och Thure Iller är båda mogna, visa och lärda, och öppnar en värld av kunskap för protagonisten. De är äldre än hon och medan Pappa Långben skickar Judy till högskolan, är Iller Tonys läkare som dessutom besitter kunskap om sexualitet som han delar med henne. Att öppna en värld av kunskap betraktar Moers som en viktig aspekt av den feministiska fantasin om perfekt kärlek som ”teacher-lover” är en del av.519 Vissa gestalter som kan kategoriseras som lärare och älskare fungerar dock primärt som en sorts far till flickan.Gilbert och Gubar visar att det finns hjältinnor som avvisar bristfälliga fäder och söker efter bättre, känsligare män som ändå representerar auktoritet. I vissa romaner inträffar det lyckliga slutet då flickan blir dotter till sin make, en äldre och visare man som har varit hennes lärare och rådgivare, vars hus kan förse henne med skydd och näring.520 Uttrycket ”daddy-lover” är inspirerat av vad Judy i det engelska originalet kallar sin pappa och älskare när de blir ett: ”My very dearest

164 iii. skevt kvinnoblivande. tonytrilogin

Master-Jervie-Daddy-Long-Legs-Pendleton-Smith”.521 Det är en kombination av de namn hon kallat dels sin pappa, dels sin älskare: Dad- dy-Long-Legs och John Smith för pappan, Master Jervie och Jervis Pendleton för älskaren.522 Orden pappa och ”daddy” konnoterar inte bara faderskap utan också auktoritet och erotik. De har använts om och till män i auktoritetsposition. ”Daddy” har dessutom använts för en kvinnas manliga älskare eller make åtminstone sedan 1910-talet. Pappa kan låta mer informellt än far men båda har använts åtminsto- ne sedan 1600-talet. Inom adeln, Tonys miljö, var pappa under det sena 1800-talet vanligast.523 För sin egen pappa använder dock Tony det anglosaxiskt klingande Pa.

Pappa och pojke Älskaren i Pappa Långben är en tydlig fadersgestalt, han kallas till och med Pappa. Men han gestaltas också som en liten pojke, till exempel då Judy diskuterar de sätt hon och Jervie passar ihop på. Till Pappa Långben skriver Judy att Jervie nästan alltid har rätt, vilket är natur- ligt då han är 14 år äldre än hon: ”I andra fall är han ännu bara en pojke och behöver ha någon, som ser efter sig – han har inte förstånd att sätta på sig galoscher, då det regnar.”524 Detta har beröringspunk- ter med Tonys älskare doktor Thure Iller. När Tony, som 21-åring, plötsligt blir sjuk börjar hon träffa sin nya doktor Iller, vars blotta namn är olycksbådande.525 Eftersom Il- ler är ansluten till den psykiatriska inriktning ”som utgått från den Freudska läran om det undermedvetna själslivets utforskning” (TSL, s. 108) får han Tony att prata om sina problem, erövrar hennes till- tro och blir ett ovärderligt stöd för henne (TSL, s. 107ff.). Det finns en spänning i texten beträffande Illers ålder. Han beskrivs som ”helt ung”, är drygt 30 år gammal och nygift, med små barn (TSL, s. 103f., 106). Men Tony antyds till en början inte tänka på att han inte är så mycket äldre än hon eftersom han fungerar som en äldre man för henne. Han har betraktats som en auktoritet i Tonys kärleksliv och

165 jag var kvinna liknas upprepade gånger vid äldre, myndiga män: han ser ut som ”en munk” och blir ”en biktfader” för Tony (TSL, s. 106f.).526 I samma passager som denna funktion betonas, poängteras dock även hans pojkaktighet. Då hans utseende beskrivits som en munks sägs en detalj i hans yttre förvandla honom till pojke: ”Ögonen ingåvo förtroen- de, men uttrycket kring munnen förvandlade honom från en några och trettio års man till en pojke, för vilken livet ännu måste vara ett underbart äventyrsland.” (TSL, s. 106) Då hans roll som biktfader understryks tilläggs: ”Jag tänkte inte på att han var en mycket ung biktfader.” (TSL, s. 107) Då Tony träffar Iller på nytt efter sommaruppehållet framstår han som en både främmande och välbekant herre, vilka är de drag som kännetecknar de ideala älskarna Mark och herr Brandel i Ninas dagbok och Helenas första kärlek, och deras roller som läkare och patient sjun- ker undan. Ändå bär han på alla de förtroenden Tony givit honom i egenskap av läkare:

Där han stod med solen i ansiktet och skrattande ögon, såg han minsann inte ut som någon gammal snäll läkarfarbror, och jag skil- des från honom med en känsla av förvirring och osäkerhet. Jag tror, att det var den dagen, det började – en liten gnista, som tändes av ett leende och blev en vådeld, som förtärde mig. (TSL, s. 120)

Förhållandet mellan flickan och pappaälskaren kan läsas som en far/ dotter-relation. I möte med honom understryks hennes flickighet. I Pappa Långben går den föräldralösa Judy från att känna sig som det könsneutrala ”hittebarn” till att känna sig som en flicka då hon upp- märksammas av män. En morgon får hon choklad med posten från Jervie som hon just lärt känna: ”Att få godsaker från en herre! / Jag börjar känna mig som en flicka i stället för ett hittebarn.”527 Under sin högskoletid inser hon successivt att hon är lika intel-

166 iii. skevt kvinnoblivande. tonytrilogin ligent och attraktiv som vilken annan flicka som helst. Att överhu- vudtaget vara och duga som flicka sammanförs i texten med att stå i relation till en man. Förutom att kalla sin okända välgörare pappa vill Judy vara hans enda flicka. Hon föreslår att Pappa Långben ska finansiera en annan flickas högskoleutbildning: ”Men Pappa Lång- ben, uppfostra den unga flickan så mycket som helst, men åh,håll inte av henne mer än mig!”528 I likhet med Judys understryks och erotiseras Tonys flickighet i relationen med Iller. Deras kärleksrelation inleds då Iller besöker Tonys sovrum sedan hennes sjukdom har förvärrats (TSL, s. 122ff.). Det förekommer en erotisering av flickans oskuld och litenhet i flera av Krusenstjernas tidiga romaner, i relationen mellan Tony och älskaren Frank Maclean samt mellan protagonisterna i Ninas dagbok och Helenas första kärlek och deras älskargestalter (TL, s. 266). Uppfatt- ningen om Tonys och Illers förhållande har spänt mellan ytterlig- heter. Mari Koli betraktar det som ”mycket oskyldigt” medan Anna Williams betecknar det som ”sexuella övergrepp”.529 Möjligen spelar far/dotter-dynamiken roll för intrycket av det som antingen oskulds- fullt eller våldsamt. Jag betraktar det som en kärleksrelation präglad av ömsesidigt begär och sex, men givetvis också av maktrelationen mellan läkare och patient såväl som mellan gift man och ung flicka. Det är den enda sexuella relation Tony har i trilogin. Iller och Tony har aldrig samlag och når aldrig fullbordan, utlösning, mättnad och belåtenhet eftersom Iller inte ska vara otrogen mot sin fru och för att Tony ska kunna framstå som oskyldig i möte med en annan man senare i livet. Detta gestaltas dock som riskfyllt för Tony, vars sjukdom förvärrats redan före kärleksrelationen med Iller. (TSL, s. 131) Hysteri ansågs härröra från sexuell avhållsamhet.530 Det är alltså i Tonys flickrum med dess tydliga koppling till barndomen som denna erotiserade far/dotter-relation utspelar sig. Som bakgrund till Illers och Tonys smekningar beskrivs hur ”[f]lickrum- mets ljusa möbler stodo så prudentligt uppradade, och mahognyspe-

167 jag var kvinna geln återgav rummet i sitt blanka glas” (TSL, s. 127). Då Iller smeker Tony och sedan lägger henne till sängs framstår deras roller som förälder och barns:

Hans hand fortsatte att glida uppåt. Byxorna stramades åt. Det kän- des, som om jag hade ett litet hjärta mellan benen, som slog dun- kande oroliga slag. Jag sade honom det. – Så gränslöst oskyldig! utbrast han med ett skratt och tog sig om huvudet. Lägg er nu, lilla slarva! Och skälvande i alla leder kröp jag ned i bädden och drog upp täcket över huvudet. – Jag fryser! – Inte frysa, lilla älskade! Han stack sin hand under täcket och klappade mig litet. (TSL, s. 127)

Tonys flickighet erotiseras alltså i texten såväl som av Iller. Detta kan jämföras med hur Göran Hellner menande säger sig föredra rosen- knoppar framför utslagna rosor och jämföra Nina med en knopp (ND, s. 98). Rosen är en kärlekssymbol som också associerats med jung- frulighet.531 Knoppen ses ofta som oskulden och att plocka rosen kan symbolisera samlag. Flickighet tillskrivs ett eget – här erotiskt – värde. Liksom Judy vill Tony vara sin pappaälskares lilla flicka och hon hör drömmande på hur auktoriteten Iller, som förutspåtts en lysande bana som läkare, sitter vid hennes säng, betygar henne sin kärlek och säger att han inte kan sova för att han tänker så mycket på henne: ”Jag blev plötsligt medveten om en makt hos mig, som jag aldrig förr haft en aning om och som jag inte visste, hur jag skulle bruka. Jag ville ju bara vara hans lilla flicka och bli smekt och bortskämd.” (TSL, s. 130f.) Något liknande ger Judy uttryck för i det brev där hon berättar att hon börjar känna sig som en flicka istället för ett hittebarn. Hon känner sig stolt över att så skickligt ha visat Jervie runt på högskolan:

168 iii. skevt kvinnoblivande. tonytrilogin

Och till på köpet en man! Det är en stor upplevelse. Jag har aldrig talat med en man för- ut[.] […] Jag har promenerat och pratat och druckit te med en herre. Med en mycket förnäm herre, mr Jervis Pendleton […].532

Ett lika glatt utrop gör protagonisten i Ninas dagbok då ”en riktig herre” kommit till Skogsbo på besök (ND, s. 18). Här kopplas en glad förvåning över att för första gången möta män och deras nyvunna intresse till att vara flicka.”Daddy-lover” fungerar som en far för flickan men han har också pojkaktiga drag. I möte med honom upp- värderas och erotiseras Tonys flickighet.

En omöjlig fantasi Är ”daddy-lover” verklig eller en fantasi? Vid första anblicken tycks han tveklöst vara verklig i Pappa Långben eftersom Judys pappa och äls- kare faktiskt blir en och samma. Vid närmare granskning avslöjas han dock som en fantasi. Eftersom Judy är ett hittebarn saknar hon familj, vilket går som ett mörkt stråk genom romanen. Pappa Långben får representera hela den familj som Judy inte har.533 Judy är på ett tragiskt sätt medveten om att hon i själva verket inte har någon pappa:

Jag inbillar mig gärna, att ni är en anhörig till mig bara för att njuta av den tanken, men naturligtvis vet jag, att ni ej är det. I själva verket är jag ensam – med ryggen mot väggen kämpar jag mot värl- den – och jag känner en sorts ångest, var gång jag tänker därpå. Jag försöker glömma det och fantiserar vidare […].534

I originalet används inte ordet anhörig utan det mer intima tillhöra: ”I like to pretend that you belong to me […].”535 Ordet ”pretend” används ofta i originalet då det har att göra med Pappa eller andra familjemedlemmar som fantasi. Tragiken understryks ytterligare av

169 jag var kvinna att det enda som Judy sett av den man hon kallar pappa är hans gro- teskt förlängda skugga, som ser ut som en pappa långben, det vill säga en spindel eller ett flygfä med liten kropp och långa, smala ben. En beskrivning och en illustration visar att romanen åsyftar spindeln. Judy känner inte till mannens riktiga namn utan det enda hon vet om honom är att han hatar flickor. Ändå är hon tvungen att skriva regelbundna, familjära brev till honom som hon vet att han aldrig kommer att besvara.536 Då det i slutet av romanen visar sig att Pappa och Jervie, den man som uppvaktar och senare friar till Judy, är samma person blir hon bara glad trots att det kan ses som ett svek att hon berättat saker för Pappa om Jervie under flera års tid.537 Efter att hon och Jervie förlo- vat sig skriver hon till honom: ”Jag längtar gränslöst efter dig, Jervie, men det är en lycklig längtan, vi skall snart vara hos varandra. Du tillhör mig och jag dig, verkligt och för alltid. Det är ingen dröm. För mig är det underligt att tillhöra någon. Det är mycket, mycket underbart.”538 Här används alltså samma ordval, tillhöra, som i avsnittet då Judy meddelar att hon tycker om att fantisera om att Pappa tillhör henne.539 Men det som med Pappa var en fantasi är med Jervie verklighet. Pappas frånvaro och svek, att han aldrig funnits där och dessutom hållit tyst om att han är Jervie, upphör ha betydelse. Den verkliga älskaren Jervie fyller det tomrum som pappafantasin innebär. Han blir en verklig fästman som erbjuder en reell framtid som älskad hustru åt Judy, som i och med det kan få den familj hon aldrig haft. I Tonys sista läroår är pappaälskarens frånvaro och svek ännu mer påtagliga. Medan Tony och Iller fortfarande har en relation före- faller det henne ”som om något fattades, som om något inte vore, som det borde”, men hon vet inte vad (TSL, s. 133). Medan deras relation fortfar blir Tony allt sjukare och skickas slutligen av Iller till sinnessjukhuset (TSL, s. 133ff.). Att Iller sedan ljuger om att ha haft en relation med sin ömtåliga patient gestaltas som det värsta sveket i hela Tonytrilogin. Men inte ens när Tony lyckas få Iller att erkänna

170 iii. skevt kvinnoblivande. tonytrilogin att han gjort fel känner hon sig nöjd. Detta kan tolkas på olika sätt, men framför allt fungerar det som ännu en antiklimax för Tony:540

Under min ensamma vandring hem förstod jag plötsligt, att jag hela denna tid måste ha väntat på något. Det var icke bara hoppet om att han skulle erkänna sin orätt, som hade kommit mig att gå till honom. […] Nej, det jag väntat på var att finna, att min forna bild av honom inte helt fördunklats. Jag mindes honom gossaktigt öm, bedjande, glad, kärleksfull. Fanns det icke någon sådan man? (TSL, s. 261)

”Daddy-lover” gestaltas till syvende och sist som en omöjlig fantasi som är tätt knuten till frånvaro och svek. Är det för att han genom att agera som en pappa till flickan lovar henne något som han inte kan hålla, eftersom han inte är hennes verkliga far? Innebär det faktum att romantisk kärlek och sex är inblandat i relationen ett svek i sig, eftersom sådant inte får finnas i en relation mellan pappa och dotter? Innebär i så fall både detta löfte och den romantiska kärle- ken och sexualiteten ett slags svek? Är frånvaron den efter en verklig pappa som aldrig kan fyllas eftersom flickan är för gammal för att få en ny far? Det finns en speglingsrelation mellan Iller och Tonys verkliga far Pa som väcker frågan om också Pa representerar frånvaro och tomhet i texten. Det är han som skickar Tony till Iller, både före och efter deras kärleksrelation och Tonys vistelse på sinnessjukhuset (TSL, s. 102, 257). Liksom Iller förkroppsligar Pa både pappa och pojke.541 Han är en barnslig, lekfull man som skriker ”av förtjusning” åt samma saker som barnet Tony (TVU, s. 8). Liksom Tonys förhållande med Iller har relationen till Pa tolkats på diametralt olika sätt. Den har lästs som ideal, intim och närapå erotisk såväl som problematisk och präglad av ett oöverbryggligt avstånd.542 Samtidigt som han framstår som osedvanligt vacker, charmig och talangfull finns en motsägelsefull från-

171 jag var kvinna varo kring hans gestalt (TVU, s. 11ff.): ”Som liten kunde jag väl inte just ha någon bestämd uppfattning av min far vid den tiden; han var ett av de ansikten, som skymtade omkring mig. Men det skulle ej ett ögonblick falla mig in att ta honom för en fantasi […].” (TVU, s. 11) En kuriös detalj är att Pa delar namn med protagonistens uppenbart svekfulla far i originalupplagan av Helenas första kärlek – Georg. I senare utgåvor ändrade Krusenstjerna dock namnet på Helenas far, som övergivit hustru och barn, till Erland.543 Brandel är en tydlig fadersgestalt som efter Georgs försvinnande kommit och gått i Hele- nas hem och representerat tryggheten. Han har också varit förälskad i Helenas mor.544 Då han sedan uppvaktar Helena fyller han faderns plats, men – på ett idealiserat sätt – som älskare. I Tonytrilogin fram- står dock både Pa och Iller som svekfulla och frånvarande. Blir då Judy och Tony kvinnor i möte med denna faderslika äls- kare? Judy förlovar sig med Jervie och får därigenom en löftesrik framtid. Krusenstjerna tematiserar Tonys kvinnoblivande genom sin originella användning av könade temporala begrepp. Samtidigt som Tony, Iller och texten njutningsfyllt återger Tonys flickighet blir hon temporärt kvinna då hon har sex med Iller. Berättarjaget skriver indirekt om sig själv som kvinna i relation till Iller och med honom har Tony sex på ett sätt som gestaltas som specifikt kvinnligt:545

Hans händer gledo smekande över min kropp. Jag kände, som om jag först nu fattade kvinnans passivitet i erotiken. Min kropp var lättjefullt tung, men flämtande, och gengäldade varje hans ömhets- betygelse med en sprittning, som kändes ända ned i tåspetsarna. Han trängde sig på mig, och jag gjorde plötsligt motstånd, instink- tivt, omedvetet. Vi brottades tyst med varandra, men brottningen var njutningsfull som heta smekningar. Ingen segrade, och ingen föll och jag blev med ens stilla, då jag kände hans hand tryckas hårt mot mitt sköte. Endast i drömmarna hade jag förut obestämt känt den krampaktiga vällust jag nu njöt. (TSL, s. 136f.)546

172 iii. skevt kvinnoblivande. tonytrilogin

Kristin Järvstad menar att Tonys plötsliga förståelse av kvinnlig, ero tisk passivitet svär mot hennes tidigare pådrivande roll i relation till fästmannen Herbert Holst.547 Den kan dock betraktas i ett större sammanhang av romanens konstruktion av kön och ålder. Den anknyter till ”mottagandets stora, ödmjuka konst” som skildras som en avgörande del av att vara en älskande kvinna då Tony blir vuxen i samband med att hon börjar älska Frank Maclean (TL, s. 261). Då hon efter relationen med Iller befinner sig på sjukhuset framstår hon återigen som en flicka och hon tänker på sig själv under relationen med Iller som ”en sjuk ung flicka” (TSL, s. 255). När begreppet ”daddy-lover” istället för ”teacher-lover” används kan det alltså avtäcka de faderslika drag som dessa karaktärer har. Den faderslika älskaren gestaltas både som pappa och pojke och flickans flickighet erotiseras i möte med honom. Slutligen avslöjas han dock som en omöjlig fantasi tätt förknippad med frånvaro och svek. Enbart i möte med honom kan flickan inte bli kvinna. För Judy fyller Jervie tomrummet, vilket leder mot en möjlig framtid i ett eget hem med den familj som hon i egenskap av hittebarn aldrig haft. Men för Tony, där pappaälskaren inte ersätts av en verklig partner, leder relationen endast in på sinnessjukhuset. ”Fanns det icke någon sådan man?” frågar sig Tony i citatet ovan. Svaret är i Tonytrilogin nej. Det finns ingen ideal älskare och knappt ens någon som är möjlig att inleda en långvarig relation med. Den enda som finns är fästmannen Herbert Holst, men han kan inte erbjuda en god framtid.

Orealiserat och skevt

Frank Maclean är en de två älskargestalter med vilka Tony temporärt blir kvinna. Lika lite som relationen med den faderslika älskaren Thure Iller kan den bestå. I skildringen av Tonys relation till Frank förekommer ett slags stunder som gestaltas vara fyllda av möjligheter

173 jag var kvinna som inte realiseras, vilket resulterar i antiklimax. Ett exempel är skildringen av Tonys förutspådda möte med Frank, då hon förväntar sig att något stort ska ske men han går innan något avgörande in- träffar. Här undersöks en sådan stund såväl som Tonytrilogins slut, som präglas av samma ”ingenting” som de orealiserade stunderna kretsar kring. Frank har drag av drömbild och relationen mellan honom och To- ny har en anstrykning av omöjlig kärlek.548 Tony tänker inte på Frank som en möjlig äkta man men väl som en älskare (TL, s. 268). Ändå närmar hon sig honom inte och förhållandet skildras som omöjligt att få till stånd. Detta kommer till uttryck i de stunder då Tony och Frank befinner sig på tu man hand. En eftermiddag då Tony besöker Franks rum står hon mellan honom och hans bord för att titta på någ- ra fotografier. Stunden är laddad och fylld av erotiska möjligheter:

Men strax bakom mig, så nära att hans knän snuddade vid min kjol, satt Frank. Jag hade bara behövt stiga ett steg tillbaka för att vara i hans famn. Men jag stod orörlig. Den där famnen bakom mig lockade och drog. Å, att trycka sig in mot den tätt, tätt, så att mina lemmar skulle omslutas av de där andra, starka, att inandas den frä- na cigarettdoften från rockuppslaget och veta, att den där älskade, underbara munnen log mot mitt hår… (TL, s. 272)

Istället för att ta det enda klivet bakåt och realisera dessa utsikter står Tony orörlig. Istället för att göra något gör hon ingenting. För att lå- na ett begrepp av Jack Halberstam rör det sig om ett icke-görande.549 Sedan går Tony: ”Jag vände mig om. Ingen av oss rörde sig på ett ögonblick, och så steg jag åt sidan och gick mot dörren.” (TL, s. 272) Då kommer hon på att hon sökte upp Frank på grund av att hon skulle gå ett ärende åt släktingen de bor hos, men vilket ärendet är får läsaren aldrig veta: ”Jag glömde mitt ärende, sade jag litet svävande. Constance ville visst – – –” (TL, s. 272). Här markeras tomheten med

174 iii. skevt kvinnoblivande. tonytrilogin tre tankstreck. Det närmaste ett avgörande mellan Frank och Tony är ett utrop han gör just som de ska gå till släktingen:

Långsamt reste han sig: – Det är väl bäst vi gå ned då. I dörren vände han sig mot mig. – Älskling! sade han plötsligt på sitt egendomliga sätt. Älskling! Och det var, som om det där enda ordet brutit fram över hans läppar mot hans egen vilja. (TL, s. 272)

Stunden präglas av det outsagda och tillbakahållna, ord som bryter fram och dör bort. Skildringen avslutas med meningen: ”Sedan blev det ingenting mer.” (TL, s. 272) Dessa stunder präglas av just detta odefinierade ”ingenting” som framstår som ett slags impotens hos karaktären Tony. Hon förmår inte uttala det som texten förmedlar rör sig i hennes inre och agera utifrån en narrativ logik. Det kan tänkas skapa en otillfredsställelse hos läsaren. I och med det ”ingenting” som finns i citatet ovan vägrar texten att uppfylla läsarens förväntan. Det går också igen i Tonys oför- måga att välja mellan Frank och Herbert Holst. Det är ett icke-gjort val som resulterar i ”ingen” bestående kärleksrelation alls. Detta ”ingenting” återkommer också i Tonytrilogins avslutande stycken:

På natten låg jag vaken och lyssnade till vågornas sorl. Jag blev själv ett med dessa oroliga, mörka böljor. Jag sjönk ned bland dem, slungades upp på fräsande vågkammar och dök in i svarta djup. Himlens ljusa och mörka skyar speglade sig i mig, vinden drev mig maktlös framåt eller kastade mig tillbaka. Jag längtade efter en strand att sjunka in mot eller en klippa att vila på, men jag fann ingenting. Då grät jag, därför att jag inte hade något fäste. (TSL, s. 322, min kursiv)

175 jag var kvinna

Kristin Järvstad tenderar att läsa fram linjär utveckling och ett lyckligt slut på Tonytrilogin. Det har att göra med att hon behandlar verket som utvecklingsroman och argumenterar mot en syn på trilogin som deterministisk.550 Den linjära utvecklingen såväl som det lyckliga slutet är dock läsarförväntningar som romanen vägrar infria, liksom läsarens förväntningar på att uppbyggd spänning ska nå sin klimax istället för att stranda i intet.551 Det ”ingenting” som Tony finner i de sista raderna är detsamma som hela trilogin kretsar kring. Det betraktar jag inte som ett berättartekniskt misslyckande utan som i linje med verkets logik i stort. Trilogin kretsar kring det icke-görande och icke-blivande som Halberstam skriver om. På så sätt uttrycker det vad han kallar queer negativitet och radikal passivitet som grundar sig i negation, vägran, passivitet, frånvaro och tystnad.552 Tonyrilogins avslutning utgör därmed vad Maria Margareta Österholm kallar ett skevt slut, ett som på olika sätt inte uppfyller läsarens förväntningar om subversivitet.553 Tonytrilogins öppna slut föranledde ett par litteraturkritiker att skapa sina egna, där det viktiga var att Tony genom romantisk kärlek skulle finna en fast grund att bygga sitt liv på. Kritiker frågade sig ock- så om det skulle komma någon mer roman i serien.554 Krusenstjerna skrev alternativa epiloger till Tonys sista läroår som hon kasserade. En av dem publicerades sedan i 1934 års utvidgade utgåva av En dagdriverskas anteckningar.555 I skarp kontrast till det publicerade slutet tecknar den ett lyckligt skrivaktens nu efter att romanernas händelser är över- ståndna och harmoniserar därmed trilogin i stort.556 Det slut som publicerades som ”Tonys epilog till Tony” i En dagdriverskas anteckningar inleds med ett mycket tydligt framskrivande av skrivakten:

Jag sitter och ser på det jag skrivit. – Du har inte skrivit om det sista, viskar en röst inom mig. Nej, det har jag inte. Det är det närvarande. Det är nuet, som jag lever i. Icke bryter man ut i lovord över mjukheten hos den hu-

176 iii. skevt kvinnoblivande. tonytrilogin

vudkudde som ännu är varm mot ens kind. Men jag är inte heller så säker på att jag inte yppat allt. Medan jag läser vad jag skrivit ned här, ser jag någon framför mig. Hans ansikte är lyssnande böjt emot mig. Det ansiktet är mig mycket kärt. Därför möter det mig vid varje blad jag vänder, fastän jag inte nämnt ett ord om det. Länge irrade jag omkring i en stjärnlös natt, driven hit och dit av mitt oroliga och rädda hjärta. Jag var nära att slukas upp av skuggan som kastades över min väg.557

Sedan övergår berättarjaget till att beskriva när hon mötte denna person. Hon återger ett minne men denna gång i presens. Epilogen avslutas med vad som tycks vara samma minne, fortfarande i presens: ”Jag skall vara hans. Alla dessa trevande och sökande år äro slut, där- för att han väntar på mig. Tyst, jag hör en dörr öppnas. Det är hans dörr. Äntligen är jag där! Ett par händer fatta mig och dra mig in genom den öppnade dörren.”558 I ett resonemang om en snarlik men opublicerad epilog frågar sig Merete Mazzarella varför den inte kom att ingå i romanen:559

Varför kom den här epilogen – där Sprengel ju spelar rollen av den moderliga mannen – aldrig att ingå i Tonys sista läroår? Kanske drog sig Krusenstjerna för att ytterligare understryka trilogins självbiogra- fiska prägel genom att knyta den till sitt aktuella jag. Kanske tyckte hon vid närmare eftertanke att texten var för idyllisk. Kanske var hon ambivalent också till den moderliga mannen i sitt eget liv?560

Epilogerna står emellertid i skarp kontrast till Tonytrilogin både till form och innehåll. De omintetgör det ”ingenting” som trilogin kretsar kring och hävdar att det visst finns någonting för Tony, nämligen en god framtid genom romantisk kärlek. Själva trilogin genomsy- ras dock av antiklimax och tomrum. Frånvaron utgörs av det ideala drag som genomsyrar kärleksskildringen i Ninas dagbok och Helenas första

177 jag var kvinna

kärlek. I Tonytrilogin finns däremot ingen krononormativ utveckling med ett slutgiltigt kvinnoblivande, utan endast ett ambivalent pend- lande mellan flicka och kvinna. Det finns inga ideala eller ens möjliga älskare eller en god framtid. Tonytrilogin vägrar därmed konsekvent att uppfylla läsarens förväntningar.

178 IV. Skev livslinje, skev flickbok I denna avhandling har jag undersökt hur flickors uppväxt i möte med kärlek och sexualitet gestaltas i Agnes von Krusenstjernas Ninas dagbok, Helenas första kärlek och Tonytrilogi. Syftet har varit att under- söka kopplingen mellan föreställningar om flickors kvinnoblivande, kärlek och sexualitet. I romanerna används könade och åldersmärk- ta begrepp om protagonisterna, bland andra flicka och kvinna, som laddas med olika betydelser. Begreppet flicka används om kvinnliga karaktärer upp till 50 års ålder, samt om en manlig karaktär vars flickiga drag framhävs. En 50-åring är för gammal för att vara flicka även om hon inte blivit kvinna än. 30-åringar är flickor, om än i äldsta laget. Helenas första kärlek skildrar en mellanperiod i protagonistens liv där olika könade och åldersmärkta begrepp används om henne, bland andra flicka och kvinna, utan att de på ett avgörande sätt har olika konnotationer. Flickan blir kvinna i möte med en viss man som väcker hennes kärlek. Då hon väljer honom blir hon ett vuxet subjekt. Begreppet kvinna bär på en särskild betydelse som konnoterar att älska, vara fullvuxen och sig själv samt sedd och uppskattad för den man är. Genom en specifik älskare får hon tillgång till en god framtid. Mötet med en ideal älskare utgör förutsättningen för att bli och fortsätta vara kvinna. Den ideala älskaren kan vara en grodprins, en man som till en början är ointressant eller frånstötande men sedan blir allt mer begärlig. Han kan också uttrycka manlig femininitet i form av flickighet, pojkaktighet, frökenaktighet och moderlighet. Han kan även vara ”en riktig herre”, en man som uttrycker ideal maskulinitet som ger flickan allt. Kärleksvalet är centralt för kvinnoblivandet. Då flickan valt den ideala älskaren blir hon också kvinna.

180 iv. skev livslinje, skev flickbok

Mannen hon väljer bort kan utgöra en risk för hennes vuxenblivande. Ett tydligt exempel är den förföriska vampyren som ger möjlighet till sexuell utlevelse utanför äktenskapet, vilket riskerar flickans goda framtid som gift kvinna. Flickan kan också tillfälligtvis bli kvinna i möte med en älskare även om hon av olika skäl inte kan inleda eller fortsätta att ha en relation med honom. Kan hon inte göra ett kär- leksval, som Tony mellan Frank Maclean och Herbert Holst, kan hon dock inte förbli kvinna. Relationen med den faderslika älskaren ”daddy-lover” gestaltas som farlig och leder i Tonytrilogin in flickan på sinnessjukhuset. Det är inte ett rum som passar en flicka som håller på att bli kvinna. Där riskerar hon att inte bli ett vuxet – eller ens mänskligt – subjekt. Hemmets flickrum, eller motsvarande miljö i form av en flickstad, gestaltas däremot som en förutsättning för kvinnoblivandet. Likaså skildras flickvänskap som är mer eller mindre erotisk samt god upplysning om kärlek och kroppen som en positiv del av krononormativt åldrande. Upplysning om kärlek och kroppen som sker alltför tidigt och på ett felaktigt vis framstår som hotfull för utvecklingen. Flickan riskerar att växa upp för snabbt. Även upplysning gestaltad som positiv har hotfulla övertoner. Risken är att flickans oskuld korrumperas. Detsamma gäller flickvänskapen. Den kan ingå i en krononormativ livslinje och bana väg för mötet med en man, men en alltför erotisk väninna riskerar att leda protagonisten i fel riktning, från en god framtid som kvinna ut i en onämnbar periferi. Kärlek och sexualitet är centrala för föreställningar om flickors kvinnoblivande. Flickor blir – eller ”misslyckas” med att bli – kvinnor just i möte med kärlek och sexualitet. Ett idealt kärleksmöte gör att flickan blir till som vuxet kvinnligt subjekt med en god framtid. Det både genererar mognad och är ett uttryck för mognad. När hon blir kvinna uppfyller hon sin inneboende potential, hon blir sig själv. Det kan framstå som en psykologisk kliché men laddas med mening. När flickan inte kan eller vill genomföra ett förväntat kvinnoblivande tar

181 jag var kvinna det sig också uttryck i kärleks- och sexuella relationer som inte fram- står som ideala för henne, leder henne i fel riktning eller inte kan vara över tid. Samtidigt framstår sådana kontakter som ett resultat av det skeva kvinnoblivandet. Begreppet kvinna är sammankopplat med att älska, men också att älskas för den man är. Syftet har också varit att sätta Krusenstjernas flick-, kärleks- och sexualitetsskildring i samband med synen på romanerna som flick- böcker eller förknippade med flickbokstraditionen. Att undersöka romanerna i relation till den angloamerikanska flickboken har givit nya perspektiv på deras gestaltning av uppväxt, kärlek och sexualitet. Det utkristalliserar sig två olika livslinjer för Krusenstjernas protagonister. Punkter på den ena livslinjen (Ninas och Helenas) är upplysning, som något så när håller sig inom ramarna för vad som är accepterat, och mer eller mindre erotisk flickvänskap. Den leder till ett kärleksval av en ideal älskare, som erbjuder en god framtid, och protagonistens kvinnoblivande. En icke-ideal älskargestalt väljs bort. Den andra livslinjen (Tonys) inkluderar erotisk flickvänskap och upplysning som riskerar att leda protagonisten i fel riktning. Hon inser att hon älskar och blir kvinna, men kan inte förbli kvinna då hon inte är förmö- gen att göra ett kärleksval. Kärleksvalet blir istället en antiklimax. Då Tony inleder en relation med en faderslik älskare gestaltas hon återigen som kvinna. Men relationen varar inte över tid utan leder in henne på sinnessjukhuset där hon inte kan vara ett vuxet subjekt. I Ninas dagbok och Helenas första kärlek följer livslinjen i stort krononormativa föreställningar, den är rak eller ”straight”. I Tonytrilogin queeras eller skevas livslinjen. Den innehåller samma punkter som i Ninas dagbok och Helenas första kärlek – erotisk flickvänskap, upplysning om kärlek och kroppen samt kärleksval – men dessa gestaltas som farliga och misslyckade. Liksom i Helenas första kärlek görs ett försök att ersätta en svekfull far med en faderslik älskare, men det misslyckas då relationen inte varar över tid. I Tonytrilogin gestaltar Krusenstjerna dessutom delvis samma

182 iv. skev livslinje, skev flickbok intrig som i Ninas dagbok och Helenas första kärlek, men den harmoniska utvecklingen i de första två romanerna bryts i trilogin. Det förstär- ker intrycket att det rör sig om samma livslinje som skevats. Intrigen i Tonys läroår har stora likheter med den i Ninas dagbok: protagonisten träffar en prosaisk, mindre erotisk man som har ett androgynt köns- uttryck. Sedan dyker en spännande, mer sexuell man med en vuxet kodad maskulinitet upp och protagonisten måste välja mellan dem. Men medan Nina kan göra ett val är Tony oförmögen att välja, blir istället sjuk och flyttas till ett sjukhem. Intrigen i Tonys sista läroår har istället betydande likheter med Helenas första kärlek: protagonisten träffar en pojkaktig, bohemisk musiker med en annan klasstillhörighet än hon själv, men relationen kan inte leda någonstans. Istället inleder hon en relation med en äldre, faderslik man. Den man i Tonys sista läroår som är lik David Hencke i Helenas första kärlek är Alf Erlandsson, också han violinist. Alf har betraktats som en av de centrala älskargestalterna i Tonytrilogin och anses representera konsten och det bohemiska för Tony.561 I likhet med David spelar Alf på danser som Tony går på. Andra likheter är att de umgås utomhus, att Tony är fascinerad av Alfs för henne exotiska klasstillhörighet och pojkaktighet samt att hon är pådrivande i deras relation. (TSL, s. 27ff., 43ff., 50ff., 58ff., 63f., 71) Då protagonisternaTonys i sista läroår och Helenas första kärlek övergivits av den bohemiska, pojkaktiga violinisten inleder de istället en relation med en äldre, faderslik man. För Helena kan denna relation med en idealiserad fadersfigur som tar hennes svekfulla fars plats vara över tid. Den slutar med en förlovning. Men Tony har inlett en relation med sin gifta läkare och blir återigen allt sjukare tills hon skjutsas till sinnessjukhuset. Medan protagonisterna i Ninas dagbok och Helenas första kärlek har ideala älskare som de är förmögna att välja saknas den ideala älskaren i Tonytrilo- gin. Tony kan inte göra något val. Alla relationer och valsituationer strandar i intet. Det ger ett intryck av Tonytrilogin som präglad av antiklimax och tomrum.

183 jag var kvinna

Genom att livslinjen skevas infrias inte de läsarförväntningar som är kopplade till flickbokstraditionen. På så sätt skevas själva flickboken. Jag vill inte kalla Tonytrilogins romaner flickböcker eftersom de inte är utgivna för ungdom och aldrig betraktats av kritiken eller forskningen som sådana, även om de kodats som flickiga. Likväl kan de läsas som skeva flickböcker: de delar intrig med verk i den traditionen men skevar den. En ”flickroman – icke skriven för flickor”, så har Tonytrilogin beskrivits.562 En utgångspunkt för den här avhandlingen har varit att Krusen stjernas författarskap tillhör en kvinnlig tradition med dubbel funktion som skönlitteratur och feministisk teori. Verk som med denna dubbla litterära roll problematiserar äktenskapet och kärleken kan vara antingen kritiska eller profetiska. Där Ninas dagbok och Helenas första kärlek är profetiska är Tonytrilogin istället kritisk. Trilogins avsaknad av ideala drag i kärleksskildringen skapar intrycket av tomrum och intet. Likväl teoretiserar alla verken flickors problematik då de står i begrepp att växa upp och möter kärlek och sexualitet. Flickorna är mer eller mindre övergivna och ofria och behöver lämna sitt föräldrahem. Ninas dagbok och Helenas första kärlek skriver fram ideala lösningar på denna flickspecifika situation i form av rum där kvinnoblivandet kan ske. Ideala älskare som flickan inte bara kan älska utan som också ser och älskar henne som den hon är, ger henne en löftesrik framtid och är allt för henne – flicka, pojke, mamma, pappa, lärare, älskare och äkta man. Tonytrilogin problematiserar istället situationen och ger inga utvägar. Där finns inga rum som möjliggör ett oproblematiskt vuxenblivande och inga ideala älskare. Krusenstjerna var en kvinnoskildrare i sin tid som intresserade sig för flickan, hennes problematik kring vuxenblivande och ett framti- da liv som kvinna. Hur en flicka på ett gott sätt kan bli och leva som kvinna är en återkommande fråga i författarskapet. Det skeva kvinnoblivandet är centralt för de tidiga romaner som jag har analyserat. Jag vill slutligen ge ett par exempel på hur Kru-

184 iv. skev livslinje, skev flickbok senstjerna kan använda en klassisk barn- och ungdomslitterär tradition för att ge skevandet dess expressiva uttryck: Lewis Carrolls Alice’s Adventures in Wonderland (1865) och J. M. Barries Peter and Wendy (1911). I Tonytrilogin hänvisar texten till dessa romaners protagonister. Både Alice och Peter Pan har en särskild relation till frågor om uppväxt som kan relateras till Tonys skeva kvinnoblivande. Jag vill understryka att Krusenstjerna använder ordet Sagolandet istället för Wonderland; så kallas Underlandet också i den första svenska översättningen av Car- rolls roman. Jag citerar från den. I texten jämförs Tony med Alice:

Jag tänkte på en älskad barndomsbok: Alice in the Wonderland [sic]. Jag tänkte på den lilla Alice, som alltid plötsligt och oförberett i Sago- landet förändrades på det mest häpnadsväckande sätt. Ibland kunde hon, bara genom att i handen hålla någon småsak, som tillhörde sagofolket, på en sekund växa upp, så att hennes huvud nådde över trädtopparna, för att så i nästa ögonblick slå hakan mot marken. Det var just vad jag hade gjort. Jag kände det, som om jag slagit hakan mot marken. (TL, s. 126)

Alices drastiska kroppsliga förvandlingar ger en bild av hur Tony under sin uppväxt börjar uppfatta sin kropp och omvärlden starkt och sensuellt. Allt kommer henne närmare, som om hon slagit hakan mot marken. Myllan doftar, växter slingrar sig om hennes fötter, det kokar och susar inuti henne. Pulsen slår, hjärtat bultar, hon är and- fådd och längtar efter att göra sig fri. (TL, s. 126ff.) Det finns fler beröringspunkter mellan Alice och Tony. Här låter jag Alice fungera som illustration av Tonys upprepade kvinnoblivande. Alice pendlar mellan att vara liten och stor och hennes storlek framstår som malplacerad i de sammanhang där hon befinner sig. Detsamma gäller för Tony.563 Alice är ofta antingen för liten eller för stor för att kunna göra vad hon vill. Just skiftandet mellan olika storlekar framhålls som det

185 jag var kvinna största problemet för henne eftersom det är förbryllande att byta omfång så många gånger på en dag.564 När hon går från att ha slagit hakan i marken till att inte ens kunna se sina axlar, eftersom halsen är för lång, och får frågan om vad hon är för något, har hon svårt att ange ett korrekt könat och åldersmärkt begrepp: ”’Jag – jag är en liten flicka’, svarade Alice, litet tveksamt, när hon kom ihåg hur ofta hon förändrat sin skepnad den dagen.”565 Eftersom hon stundtals är så stor är hon osäker på om hon är en flicka eller vuxen.566 Ali- ces upprepade växande kallas ”narraktigt” och kontrasteras mot ett ”förnuftigt” sådant. Hasselmusen förebrår Alice för att hon plötsligt börjar bli större:

”Det rår jag icke för”, svarade Alice, i en ödmjuk ton. ”Jag håller på att växa.” ”Ni har ingen rättighet att växa här”, sade hasselmusen. ”Prata icke så dumt”, sade Alice mera djerft; ”ni växer väl också, skulle jag tro.” ”Ja, men jag växer på ett förnuftigt sätt, och icke på det der narr aktiga viset som ni gör.”567

Bilden av en gigantisk Alice som växer i den vita kaninens hus talar direkt med en situation i Tonytrilogin. Tony har en sprängande käns- la av att ha vuxit ur sitt flickrum och hennes tankar slår, i samband med att hon blir kvinna, hål i väggen (TL, s. 102, 262):

Hon växte mer och mer, och fick snart lägga sig på sina knän på golfvet; efter en stund blef det ändå för trångt för henne, och hon försökte hur det skulle bli om hon lade sig med ena armbågen emot dörren, och den andra armen lindad omkring hufvudet. Men hon växte allt mer och mer, och snart fanns ingen annan utväg än att sticka ena armen ut genom fönstret och ena foten upp genom skor stenen […].568

186 iv. skev livslinje, skev flickbok

I Tonys sista läroår besöker Tony London och upptäcker statyn av Peter Pan i Kensington Gardens:

Jag stannade framför den lilla statyn, intagen av dess barnsliga charm. Upphöjd på en sockel, på vilken feerna sutto och parkens djur sprungo, stod den lille gossen och blåste flöjt med en min av leende glädje och ett slags barnslig visdom. Med ena handen höll han sitt musikinstrument, och med den andra bjöd han feerna och djuren att lyssna. Jag kände till Peter Pan, barnet som en natt flugit ut från sängkammarfönstret för att leva i Kensington Garden bland fåglarna och feerna. (TSL, s. 293)

Peter Pan beskrivs som det enda barn som aldrig kommer att bli full- vuxet, något som också skulle kunna sägas om Tony.569 När han flyger in genom Wendys fönster frågar hon om hans ålder eftersom det är ”sed att fråga varann efter åldern” och hon ”alltid höll på ett passande uppträdande”.570 Men i likhet med Alice, som är förvirrad över om hon fortfarande är en liten flicka eller om hon blivit vuxen, kan Peter inte svara:

– Jag vet inte, svarade han osäkert, men jag är mycket ung. Han viss te verkligen ingenting om den saken. Men något måste han svara så han sade: – Wendy, jag sprang min väg samma dag jag föddes. […] – Det var därför att jag hörde hur pappa och mamma talade om vad jag skulle bli när jag blev stor, sade han viskande. Nu hade han blivit riktigt livlig. Jag ville aldrig bli stor, sade han häftigt. Jag ville alltid vara en liten gosse som bara hade skoj, så jag sprang min väg till Kensingtonträdgården och bodde en lång, lång tid bland älvor och vettar [sic].571

Romanen kopplar samman Peters eviga barndom med att han tycker sig ha blivit övergiven av sin mor, som glömt honom. Hon har givit

187 jag var kvinna hans säng till en annan liten pojke. Till skillnad från andra barn har han tillgång till ”oräkneliga fröjder”, men han har inte tillgång till en moders famn.572 Oförmågan att bli vuxen gestaltas alltså på ett ambivalent vis. Det gäller också Tony. Hennes resa till England kan ses som ett fruktlöst sökande efter något odefinierat. Då hon tagit in på ett hotell i Manchester, dit hon följt efter en gift man som försökt förföra henne, möts hon av en äldre jungfru med ”moderligt” utseende. Hon fantiserar om att jungfrun ska sitta vid hennes sängkant och berätta om den likaledes moderlösa Peter Pan för henne. (TSL, s. 311f.) Tonys skeva vuxenblivande har en upprepande karaktär, unge- fär som hos Alice, men det når i likhet med Peter Pans aldrig en slutpunkt. I Krusenstjernas tidiga romaner finns flickor som Wendy som blir ”en gift kvinna”. Det rör sig om Nina och Helena som, likt Wendy, uppskattar att bli stora: ”Hon var av den sorten som tycka om att bli stora. Mot slutet växte hon upp av sin egen fria vilja, en dag fortare än andra flickor.”573 I Tonys skeva kvinnoblivande som upprepas och inte når någon slutpunkt ryms både möjligheter och upproriskhet. Men samtidigt är det en förlust att aldrig växa klart, bli fri och finna sin egen framtid. Med den skeva livslinjen strueraskon en skev flickbok.

188 Summary

I Was a Woman Girls, Love, and Sexuality in Agnes von Krusenstjerna’s Early Novels

The Swedish author Agnes von Krusenstjerna is known for her depictions of girls becoming women, a motif that she returns to again and again throughout her works. Previous academic literature on Krusenstjerna highlights that she writes about girls, maturation, and eroticism, but does not explore what ‘becoming a woman’ means. While the terms ‘girl’ and ‘woman’ are commonly regarded as signi- fiers of age and sex only, they are in fact laden with a number of assumptions, which I explore in Krusenstjerna’s novels. In these nar- ratives, Krusenstjerna describes ‘little girls’, ‘young girls’, and ‘old girls’ as well as people who turn themselves into girls. The fact that a character comes to be described as a woman, through their own, other characters’, and the narrator’s perspective, has further implications than simply concerning their age. Instead, in the works of Krusenstjerna, becoming a woman is connected to love and sexuality. This thesis analyses the depictions of girls coming of age through their encounter with love and sexuality in Krusenstjerna’s early novels Ninas dagbok (The Diary of Nina, 1917), Helenas första kärlek (Helena’s First Love, 1918), and the Tony trilogy Tony växer upp (Tony Grows Up, 1922), Tonys läroår (Tony’s Apprenticeship, 1924), and Tonys sista läroår (Tony’s Last Apprenticeship, 1926). Focussing on the female protagonists – Nina, Helena Willner, and Tony Hastfehr – who are in their late teens and early twenties, I explore how the idea of girls becoming women relates to love and sexuality, and I pose the following

189 summary questions: How is the term ‘girl’ constructed in Krusenstjerna’s early novels? How does a girl become a woman and what implications does womanhood have? Which characters and phenomena in the girl’s surroundings constitute the conditions for her becoming a woman, and which ones risk delaying or even preventing this transition? Fur- thermore, I seek to connect the depiction of girls, love, and sexuality with Krusenstjerna’s contemporary literary critics’ view of her early novels as girls’ books, i.e. novels for young women, or associated with that literary tradition, although they were not published as such. The Swedish term for girl (‘flicka’) has been used for unmarried women since at least the late sixteenth century. The term is fraught with meaning, like corresponding terms in other languages, which makes clarification of the term important in any given context. In the dissertation, I explore which terms Krusenstjerna uses and what meaning they are ascribed. With the exception of Helenas första kärlek the novels are all narrated in the first person, thereby making the protagonist and narrator one. The words ‘girl’ and ‘woman’ are used by the narrator, protagonist, and other characters whose utterances are reproduced by the narrator. Like researchers in the academic field of Girlhood Studies, I am critical of the notion that a girl is a person in the process of becoming a woman. Instead I consider her as a person in her own right. However, contrary to Girlhood Studies researchers who focus on the state of being a girl, I use my criticism as a starting point to explore girls’ coming of age. I primarily use the term girl, which is common in Krusenstjerna’s novels, but use young woman as a synonym for variation. In spite of being an adult woman, Krusenstjerna herself was described as both girlish – with a childish, feminine, and innocent taste and appearance – and strange by her contemporary literary critics and fellow authors. This description was done in a condescending fashion but, unknowingly, these commentators point out a duality in the authorship, which I consider without viewing it negatively. This

190 summary duality, I argue, constitutes a specific queer girlishness that mixes traits widely connected to different ages of life. Her novels have been described in a similar way: until recently, Krusenstjerna’s early novels have been rejected by literary critics and researchers because of their girlishness. I am critical of that dismissal. Although Krusenstjerna’s novels were not published for girls, they are often connected with girls’ books, especially English-language ones published around the turn of the twentieth century. This is particularly true of the first two novels examined in this thesis, whereas the later trilogy depicts taboo subjects such as mental illness and explicit sexuality. Nevertheless, all of the novels have references to the English-language girls’ book tradition of that period. They form a middle ground between books for girls and literature for adults. That borderland consists of works that have never been published specifically for young adults but have been associated with girl readers by literary critics and researchers, as well as books that have been published for adults and girls respec- tively in different times. To explore this literary borderland, I use a combination of feminist and queer theory focussing on temporality. Drawing on the theories of Jack Halberstam, Sara Ahmed, Judith Butler, and Eliza- beth Freeman concerning the body’s temporality, I want to address two different ways of coming of age depicted in Krusenstjerna’s early novels. The protagonists of the first two novels, Nina and Helena, are portrayed as ‘girls’ who become ‘women’ through their encounter with men and their choice in love, whereas Tony is described as a ‘girl’ who only temporarily becomes a ‘woman’ but then turns into a ‘girl’ again. Accordingly, the act of becoming a woman in Krusenstjerna’s first two novels, which is typical for the girls’ book tradition, follows ‘chrononormative’ expectations of what Ahmed calls the ‘lifeline’, whereas the queer act of becoming – or rather un-becoming – a woman in the later Tony trilogy does not adhere to the same assumptions.

191 summary

Based on the above analysis, the thesis considers claims by feminist and gender theorists such as Butler and Monique Wittig that heterosexuality is central to common notions of womanhood. Indeed, the sociologist Niklas Luhmann has demonstrated that romantic love it- self was constituted in the eighteenth century. Since then, it has been both a possibility and a problem for girls: until relatively recently, it has been necessary for young women to depend on a spouse so that they can leave their family home, create a family of their own and become adults in the eyes of society. Since a girl seldom had the chance to live on her own without a husband, it was important that the young woman married an ideal husband. In a specific literary tradition, female authors have either criticised the necessity of marriage or solved their heroines’ problems, e.g. through marrying them off to an ideal spouse. Therefore, this literary tradition has been considered to have a double function as both fiction and theory. I argue that Krusenstjerna is a part of that tradition by theorising different ways that a girl can grow up in an ideal way or highlighting that such ideal coming of age is impossible because of young women’s social positions. Throughout the thesis, I connect Krusenstjerna’s writings to those of other authors. The following novels are connected to the tradition of books for girls and are used as the starting point for my hermeneutical readings of Krusenstjerna’s works: The Girls at His Billet (1916) by Berta Ruck, Little Lord Fauntleroy (1886) by Frances Hodgson Burnett, Daddy-Long-Legs (1912) and Dear Enemy (1915) by Jean Webster, as well as Anne of Green Gables (1908), The Blue Castle (1926) and Emily’s Quest (1927) by L. M. Montgomery. Examining these novels, I focus on the motif of girls becoming women as well as a selection of other related topics. The thesis consists of four parts divided into shorter chapters. In the first part, ‘Introduction: Girls and Love’, I present the aim of the study, research questions, previous research about Krusenstjerna, the theoretical and methodological framework, and the research mate-

192 summary rial. Furthermore, the introduction discusses the Swedish term for ‘girl’, the tradition of girls’ books, the historical image of the adult Krusenstjerna as girlish, and romantic love, along the lines of my treatment of these topics above. The second part, ‘To Become a Woman: Ninas dagbok and Helena’s för- sta kärlek’, is the first part of the thesis’s literary analysis and consists of five chapters. It examines the chrononormative aspects of becoming a woman, as depicted in Krusenstjerna’s first two novels. In the chapter ‘Girls and Their Own Rooms’, I explore how girlhood is constructed and examine the threshold to womanhood. The girl’s love interest and her bedroom are analysed and the latter is read as a Foucauldian heterotopia. In Ninas dagbok, the term ‘girl’ is used to describe female characters up to ca 30 years old as well as a male character whose traits are described as girlish. In this novel, a 50-year-old is considered too old to be a girl but unable to be a woman because she is not married. Helenas första kärlek depicts a period in the protagonist’s life where different terms are used to describe her on the basis of her age and sex, e.g. ‘girl’ and ‘woman’, without having different connotations. In both novels, the courtship of the protagonists by men, and the sexual awakening that follows, are important parts of each character’s lifeline. Ninas dagbok and Helenas första kärlek prefer the ‘positive’, ‘ful- filling’ future as that which the novels describe as a ‘woman’ over the socially sanctioned but less authentic one as a ‘lady’. The girl becomes a woman when she chooses an ideal husband and thereby gains access to the ideal future that he represents. The bedroom is important to her becoming a woman: it offers a specific time where her lifeline is reorganised. She enters it as a girl and exits as a woman. In the following chapters, ‘The Vampire’, ‘The Frog Prince’, ‘The Blue Boy’ and ‘A Real Gentleman’, the male suitors of the protagonists of Ninas dagbok and Helenas första kärlek are analysed and four main types are described. In addition to analysing Krusenstjerna’s works, in ‘The Frog Prince’, Ruck’s The Girls at His Billet is used and in ‘The

193 summary

Blue Boy’ I refer to Burnett’s Little Lord Fauntleroy. The character of the vampire is seductive but violent, whereas the frog prince is an initially unattractive man who transforms into an ideal fairy tale prince. The blue boy is depicted with ambivalence as appealingly feminine and boyish, and the real gentleman literally offers the girl everything in a society-approved fashion. The suitors constitute the basis for a girl to become a woman, with the exception of the vampire who is a threat to her future. Her choice in love functions as a producer of subjectivity, both for the girl and the man. The third part, ‘Un-Becoming a Woman: The Tony Trilogy’, is the last part of the literary analysis and consists of seven chapters. It explores what I call the ‘un-becoming a woman’ in the Tony trilogy, which queers the chrononormative lifeline in Krusenstjerna’s previous novels. In the chapter ‘Queer Age and the Sickroom’, I examine how the categories of age and space are affected by sickness. Sickness affects the body’s temporality and, as a result, the sick girl’s body is kept separate from those who are healthy. Such displacements are read through Webster’s Dear Enemy. In spite of being adults, Tony and the other patients in the mental hospital are not described as women and men because of their illness and imprisonment at the hospital. Instead, they produce a gender that is specific to sickness and is expressed by traits that are marked by mixed age – childhood, old age, as well as death – and animality. Thus, for them I use the term ‘un intelligible’. I read the mental hospital as a heterotopia where girls do not belong and relate it to the girl’s bedroom. The hospital, however, functions as the antithesis of the bedroom: whereas the latter is char- acterised by flexibility – the girl is able to regulate the windows and doors so that it fills her needs – she has no control in the hospital. In the mental hospital, the girl ages prematurely at the same time as she cannot transform into a woman because her lifeline is interrupted. Whereas the bedroom offers a specific, still time where the girl has the opportunity to develop in her own pace, the time in the hospital

194 summary is hectic. Thus, she cannot become a woman according to chrononormative expectations in the mental hospital. The chapter ‘Sexual Awakening’ opens up the analysis to include other literary works: it focuses on intimate, erotic friendships between girls in both the Tony trilogy and Ninas dagbok, and Krusenstjer- na’s novels are compared to Montgomery’s Anne of Green Gables. I also examine the sexual education featured in the same two Krusenstjer- na novels in relation to Ruck’s The Girls at His Billet. In Krusenstjerna’s works, if the friendships become too erotic and the sexual education too blunt, they risk the girl’s future as a woman. In ‘A Woman Full of Love’, I focus on the very moment that a girl becomes a woman in the Tony trilogy, which I read in relation to Montgomery’s The Blue Castle, allowing the connection between becoming a woman and love to be explored. In particular, I focus on the ‘condensed’ moment when Tony realises that she is in love and how that implies that she is a woman, how this realisation is temporalised and the vulnerable masculinity that evokes her love. In Krusenstjerna’s novel, being a woman is connected to development, freedom and the fulfilment of one’s inherent potential. When Tony is in love with a man she considers herself a woman, but when the relationship ends she describes herself as a girl again. The thesis then moves on to explore the use of second sight as a specific temporality. In the chapter ‘Second Sight and Love Choice’, I focus on the aspect of time and space in the trilogy’s depiction of second sight, with reference to Montgomery’s Emily’s Quest. Krusen stjerna’s use of second sight as something that inhibits rather than enables the girl’s romantic decision is pivotal: the presence of second sight creates an expectation that it carries a deeper meaning and will help Tony to make a choice in love, but she is incapable of making one, which is perceived as anticlimactic. In the following chapter, ‘Second Sight/Sickness and Loss’, the study of second sight contin- ues but the focus shifts to the body instead of time and space, and I

195 summary discuss Tony’s second sight/sickness as an entity instead of separating the two. The depiction of second sight/sickness is compared to how Tony becomes a woman, and the question of how second sight/sickness relates to loss is central to the chapter. I want to address a specific ‘love-time’ that is connected to each companion: love structures the lifeline into a ‘condensed’ moment of realising that one is in love, changes the story of the past so that it leads up to this moment, and offers a future that was not previously available. In the depiction of second sight, the body is uncanny because it suddenly becomes alien despite its familiarity. The uncanny body speaks of the loss of the time that Tony’s previous partner represents: Tony has lost her future as a woman. The text’s uncanny impression is also enhanced by the fact that this loss, which ‘should have’ been hidden by the text as well as inside the fiction, becomes visible through second sight. In the chapter ‘Daddy-Lover’ I focus on a specific type of father-like romantic partner with whom the protagonist cannot have a long-term relationship. Here, I conclude my study of the Tony trilogy’s anti- climaxes and absences, a discussion that started in the chapters about second sight. Using Webster’s Daddy-Long-Legs, my term ‘daddy-lover’ instead of ‘teacher-lover’ is used to uncover the specific father-like traits of this type of character. The ‘daddy-lover’ is depicted as a father as well as a boy, and the girl’s girlishness is eroticised. However, he is finally revealed as an impossible fantasy connected to absence and betrayal. The girl cannot become a woman merely through en- countering him. For the protagonist in Daddy-Long-Legs, a fiancé fills the void of the daddy-lover. But because there is no ideal lover in the Tony trilogy, the relationship only leads Tony to a mental hospital where she is described as a girl again. In the last chapter of the analysis, ‘Unrealised and Queer’, I discuss Tony’s moments spent with a seductive man, moments which are filled with unfulfilled possibilities. In the last sentences of the Tony trilogy, Krusenstjerna mentions the word ‘nothing’ and, I argue, the trilogy evolves around this word

196 summary as well as the aforementioned absences and anti-climaxes. Krusen- stjerna wrote epilogues to the Tony trilogy, which were not included in the publication, and these try to invalidate this ‘nothing’. They want to harmonise the trilogy with a happy ending where Tony finds a future through requited love. However, the epilogues remain in stark contrast to the emptiness depicted in the trilogy, which lacks the ideal romantic traits that permeate Ninas dagbok and Helenas första kärlek. In the Tony trilogy, there is no chrononormative development and becoming a woman, but only an ambivalence between girlhood and womanhood. There are no ideal or even possible lovers, nor a positive future. Accordingly, the Tony trilogy consistently refuses to meet the reader’s expectations. In the fourth and last part, ‘Queer Lifeline, Queer Girls’ Book’, I summarise the conclusions of the thesis and further the discussion surrounding the concept of ‘un-becoming a woman’. I argue that the fact that the second part of the Tony trilogy has the same plot as Ninas dagbok, and the third instalment the same story as Helenas första kärlek, amplifies the impression that the Tony trilogy queers the chrono normative lifeline that is found in those two novels and is typical for the girl’s book tradition. Thus, the girl’s book is queered. I then further develop the argument on queer un-becoming by comparing the Tony trilogy to two classic children’s and young adult novels, which Krusenstjerna refers to in the Tony trilogy: Lewis Carroll’s Alice’s Ad- ventures in Wonderland (1865) and J. M. Barrie’s Peter and Wendy (1911). Linking these separate works, I argue that Tony’s un-becoming is looping, like Alice’s, and does not reach an end-point, like Peter Pan’s, whereas Nina and Helena, like Peter’s Wendy, become women in the expected sense.

197 noter

1. Olof Lagercrantz, Agnes von Krusenstjerna, diss. Stockholm, Stockholm: Bon- niers, 1951, s. 80. 2. Krusenstjerna är känd för sina skildringar av unga flickors erotiska upp vaknande. Andra återkommande motiv är moders- och fadersrelationen samt den komplicerade vänskapen. Se Anna Williams, Från verklighetens stränder. Agnes von Krusenstjernas liv och diktning, Stockholm: Bonniers, 2013, s. 478. Birgitta Svanberg, ”Slaget om driften. Om Agnes von Krusenstjer- na”, i Vida världen. 1900–1960, Nordisk kvinnolitteraturhistoria, III, red. Elisa beth Møller Jensen, Margaretha Fahlgren, Beth Juncker, Anne-Marie Mai, Anne Birgitte Rønning, Birgitta Svanberg & Ebba Witt-Brattström, Höganäs: Wiken, 1996, s. 353. 3. Bl.a. används begreppen flicka, kvinna och utveckling om Tonytrilogin utan att utredas närmare. Kristin Järvstad fokuserar på utveckling i kapit let om Tonyserien i sin avhandling om svenska kvinnliga utvecklingsromaner. Jag vill problematisera begreppet ytterligare. Se t.ex. Stig Ahl- gren, Krusenstjerna-studier, Stockholm: Bonniers, 1940, s. 63. Lagercrantz, s. 199. Birgitta Svanberg, Sanningen om kvinnorna. En läsning av Agnes von Krusen stjernas romanserie Fröknarna von Pahlen, diss. Uppsala, Stockholm: Gidlunds, 1989, s. 42f. Merete Mazzarella, Agnes von Krusenstjerna, Stockholm: Natur och kultur, 1992, s. 45. Williams, 2013, s. 71. Kristin Järvstad, Att utvecklas till kvinna. Studier i den kvinnliga utvecklingsromanen i 1900-talets Sverige, diss. Lund, Stockholm & Stehag: Symposion, 1996, s. 17–84. 4. Denna tidiga del av Krusenstjernas författarskap inkluderar också En dagdriverskas anteckningar. Silhuetter, skisser och fantasistycken (1923) som är en samling kortare texter av olika slag som utgavs under arbetet med Tonytrilogin. Då det inte är en roman inbegriper jag den inte i undersökningen. 5. Till skillnad från övriga protagonisters nämns inte Ninas efternamn i romanen. I efterskriften tillSamlade skrifter anger Johannes Edfelt den alter-

198 noter

nativa titeln ”Nina Wagners dagbok” där Krusenstjerna alltså givit Nina ett efternamn. Helenas efternamn har i den omarbetade utgåvan, som först publicerades 1934 och sedan i Samlade skrifter, ändrats till af Willner. Se Johannes Edfelt, ”Efterskrift”, i Agnes von Krusenstjerna,Ninas dagbok. Helenas första kärlek, Samlade skrifter, I, Stockholm: Bonniers, 1944a, s. 277, 282f. Williams, 2013, s. 497. 6. En längre del av Tonys liv skildras, från yngre barndom och framåt. 7. Boel Westin, ”Patriarkatet och erotiken. Helena Nyblom, Agnes von Kru- senstjerna och Marika Stiernstedt”, i Om flickor för flickor. Den svenska flickboken, red. Ying Toijer-Nilsson & Boel Westin, Stockholm: Rabén & Sjögren, 1994b, s. 20f. Det finns även exempel på romaner som betecknats som flickböcker trots att de riktar sig till yngre barn. Se Mary Ørvig, Flickboken och dess författare. Ur flickläsningens historia, Hedemora: Gidlunds, 1988, s. 15. Birgitta Theander, Älskad och förnekad. Flickboken i Sverige 1945–65, diss. Lund, Göteborg & Stockholm: Makadam, 2006, s. 20. 8. Anders Österling, ”En modern flickroman”,Svenska Dagbladet, 1922-12- 08. Se även Johannes Edfelt, ”Efterskrift”, i Agnes von Krusenstjerna, Tony växer upp. Scener ur ett barndomsliv, Samlade skrifter, II, Stockholm: Bonniers, 1944b, s. 394. Begreppet flickroman ska inte förstås som något väsens skilt från flickbok. Det hände att en boks vuxenhet, längd eller komplexi tet betonades genom att kalla den flickroman, men det innebar inte att den skulle vara något annat än en flickbok utan snarare en nyansering inom gruppen. Se Theander, 2006, s. 17f. 9. Det skriver Westin om Ninas dagbok och Helenas första kärlek. Detsamma kan sä- gas om Tonytrilogin och är troligen en viktig aspekt av att den förknippa- des med flickor och flickböcker trots att den explicit skildrar tabubelagda ämnen. Se Westin, 1994b, s. 20f. 10. Agnes von Krusenstjerna, Tonys läroår. Episoder ur en ungdom, Stockholm: Bon- niers, 1924, s. 261. Hänvisningar till Ninas dagbok, Helenas första kärlek och Tonytrilogin görs hädanefter med sida och förkortning av titeln i lö- pande text enligt följande: Agnes von Krusenstjerna, Ninas dagbok (ND), Stockholm: Bonniers, 1917. Agnes von Krusenstjerna, Helenas första kärlek. En Stockholmsroman (HFK), Stockholm: Bonniers, 1918. Agnes von Kru- senstjerna, Tony växer upp. Scener ur en barndom (TVU), Stockholm: Bonniers, 1922. Agnes von Krusenstjerna, Tonys läroår. Episoder ur en ungdom (TL),

199 noter

Stockholm: Bonniers, 1924. Agnes von Krusenstjerna, Tonys sista läroår. Resa till Kejsarens hotell (TSL), Stockholm: Bonniers, 1926. 11. Anna-Karin Frih & Eva Söderberg, ”Inledning”, i En bok om flickor och flickforskning, red. Anna-Karin Frih & Eva Söderberg, Lund: Studentlittera- tur, 2010b, s. 10. Kristin Hallberg, ”Änglaprinsessa och flickbyting. Någ- ra svenska flickskildringar”, i Läs mig – sluka mig! En bok om barnböcker (1998), red. Kristin Hallberg, Stockholm: Natur och kultur, 2003, s. 101f. Elof Hellquist, ”Flicka”, Svensk etymologisk ordbok, I, A–N (1922), Lund: Liber Läromedel, 1980, s. 219f. Elias Wessén, ”flicka”,Våra ord. Deras uttal och ursprung. Kortfattad etymologisk ordbok (1960), Stockholm: Norstedts, 1991, s. 115. 12. Ordet flicka förekom för övrigt i Laurentius Johannis Laelius svenska översättning och bearbetning av Conrad Portas Een sköön och härligh jungfrw speghel från 1591 som riktar sig specifikt till flickor och brukar beskrivas som den första svenska barnboken. Se Svenska Akademiens ordbok, ”flicka”, http://g3.spraakdata.gu.se/saob/, 2013-05-16. Göte Klingberg, Den tidiga barnboken i Sverige. Litterära strömningar, marknad, bildproduktion, Stockholm: Natur och kultur, 1998, s. 22. 13. På engelska används begreppet ”Girlhood Studies”. Se Frih & Söder- berg, 2010b, s. 9f., 12ff. Jackie Kirk, Claudia Mitchell & Jacqueline Reid- Walsh, ”Editorial”, Girlhood Studies. An Interdisciplinary Journal, 2008:1, s. vii– xv. 14. Frih & Söderberg, 2010b, s. 12ff., 21. Se även antologin i sin helhet, An- na-Karin Frih & Eva Söderberg, red., En bok om flickor och flickforskning, Lund: Studentlitteratur, 2010a. 15. Beverly Lyon Clark, Kiddie Lit. The Cultural Construction of Children’s Literature in America, Baltimore: Johns Hopkins University Press, 2003, s. 11, 14. Hillevi Ganetz, ”Inledning. Unga kvinnor?”, i Om unga kvinnor. Identitet, kultur och livsvillkor, red. Hillevi Ganetz & Karin Lövgren, Lund: Studentlit- teratur, 1991, s. 8. Kajsa Widegren, Ett annat flickrum. Kön, ålder och sexualitet i Maria Lindbergs, Anna Maria Ekstrands och Helene Billgrens flickbilder, diss. Göteborg, Göteborg: Mara, 2010, s. 26. 16. Frih och Söderberg gör en översikt av den tvärvetenskapliga flickforskningen där de bl.a. nämner genus-, ungdoms-, kultur- och samhälls- vetenskaplig forskning, t.ex. ungdomsforskaren Angela McRobbie som var bland de första att sätta ljuset på ungdomar av kvinnligt kön inom

200 noter

sitt forskningsfält. Deras antologi ger dessutom en bra bild av flickforskningens bredd genom bidragen som representerar olika discipliner och behandlar olika ämnen och tider. Se Frih & Söderberg, 2010b, s. 12ff. En antologi av Bodil Formark, Eva Söderberg och Mia Österlund ger på ett liknande sätt en bra bild av flickforskningen om litteratur, bildkonst och film. Se Bodil Formark, Eva Söderberg & Mia Österlund, red., Flicktion. Perspektiv på flickan i fiktionen, Malmö: Universus Academic Press, 2013. Även Hillevi Ganetz ger i inledningen till sin och Karin Lövgrens antologi om unga kvinnor en bild av forskningen om unga kvinnor, som vid denna tid inte kallas flickforskning. Hon fokuserar på ungdomsforskning och nämner bl.a. McRobbie. Se Ganetz, 1991, s. 7–19. 17. Frih & Söderberg, 2010b, s. 12. Även Ganetz använder dem som synonymer. Se Ganetz, 1991, s. 7–19. 18. Se t.ex. TVU, s. 190. Uttrycket ung kvinna figurerar dock inte iNinas dagbok och Helenas första kärlek. 19. I sin avhandling om genus, klass och sexualitet bland svenska gymnasietjejer använder Fanny Ambjörnsson begreppet tjej eftersom det är det som hennes informanter själva använder och på grund av att ordet flicka lätt får en anstrykning av infantilisering. Maria Margareta Österholm instämmer i detta men väljer att använda begreppet flicka eftersom det är det som är vanligast i hennes material. Se Fanny Ambjörnsson, I en klass för sig. Genus, klass och sexualitet bland gymnasietjejer, diss. Stockholm, Stockholm: Ordfront, 2004, s. 29. Maria Margareta Österholm, Ett flicklaboratorium i valda bitar. Skeva flickor i svenskspråkig prosa från 1980 till 2005, diss. Uppsala, Stockholm: Rosenlarv, 2012, s. 107f. 20. Frih & Söderberg, 2010b, s. 9f. 21. Ganetz, 1991, s. 7f. 22. Givetvis är fler maktkategorier relevanta för föreställningen om och för- ståelsen av flickor, såväl som upplevelsen av att vara flicka. SeFrih & Söderberg, 2010b, s. 9f. Jag använder begreppen kön och genus som synonymer, vilket jag återkommer till. 23. Svenska Akademiens ordlista, ”flickaktig”, ”flickig”, http://www2.svenskaakademien.se/svenska_spraket/svenska_akademiens_ordlista/saol_13_pa_natet/ ordlista, 2017-06-22. Begreppet används också av Österholm. Se t.ex. Österholm, 2012, s. 19. JfrHallberg, s. 105.

201 noter

24. Vad som anses flickigt är, liksom begreppet flicka, föränderligt och kan skilja sig över tid och rum. 25. Frih & Söderberg, 2010b, s. 11. 26. Begreppen är problematiska eftersom de inte självklart erbjuder ett språk för att beskriva könsuttrycket hos personer som faller utanför kategorier- na kvinna och man. Begreppen fungerar dock här eftersom kvinna och man konstrueras som två skilda kategorier i mitt material. Halberstam fokuserar, som titeln på hans bok visar, på kvinnlig maskulinitet. Marie Nordberg prövar att använda begreppen kvinnlig maskulinitet och manlig femininitet i en svensk kontext. Rita Paqvalén använder dem i sin avhandling om Pahlenserien för att undvika en alltför dikotomisk indelning av kön och istället poängtera att kön bör förstås som en kulturell överens- kommelse samt att femininitet och maskulinitet är tecken som kan knytas till både män och kvinnor. Se Judith [Jack] Halberstam, Female Masculinity, Durham: Duke University Press, 1998. s. 1ff. Marie Nordberg, ”’Kvinnlig maskulinitet’ och ’manlig femininitet’. En möjlighet att överskrida köns- dikotomin?”, Kvinnovetenskaplig tidskrift, 2004:1–2, s. 47–65. Rita Paqvalén, Kampen om Eros. Om kön och kärlek i Pahlensviten, diss. Helsingfors: Helsingfors universitet, 2007, s. 37. 27. Paqvalén betecknar den kultur som Olof Lagercrantz tar som exempel på Krusenstjernas ”banala” smak som modernitetens urbana kultur, märkt av kön, klass och ”ras”. Lagercrantz berör bl.a. litteratur som tillhör flickbokstraditionen. Se Paqvalén, 2007, s. 28ff.Lagercrantz, 1951, s. 95f. 28. Helenas första kärlek utgavs den 15 november 1918, mycket kort efter första världskrigets slut. Se Edfelt, 1944a, s. 281. 29. Svanberg, 1989, s. 120. Ahlgren, s. 136. Lagercrantz, s. 245. Eva Adolfs- son, ”Likväl rör hon sig. Kvinnobilder i trettiotalslitteraturen, särskilt hos Agnes von Krusenstjerna och Moa Martinson”, Tijdschrift voor Skandinavistiek, 1981:2, s. 85–102. För de senare versionerna av uppsatsen, se Eva Adolfs- son, ”Drömmen om badstranden. Kvinnobilder i trettiotalslitteraturen, särskilt hos Agnes von Krusenstjerna och Moa Martinson”, i Kvinnor och skapande. En antologi om litteratur och konst tillägnad Karin Westman Berg, red. Birgit- ta Paget, Birgitta Svanberg, Barbro Werkmäster, Margareta Wirmark & Gabriella Åhmansson, Stockholm: Författarförlaget, 1983, s. 207–219. Eva Adolfsson, ”Det uppbrutna kvinnotecknet. Agnes von Krusenstjer- na, Moa Martinson”, i I gränsland. Essäer om kvinnliga författarskap, Stockholm:

202 noter

Bonniers, 1991, s. 31–52. Adolfsson använder inte begreppet primitivism men det gör Svanberg, som bygger vidare på Adolfssons tankegångar ur sin avhandlings feministiska och psykoanalytiska perspektiv. Hon betonar Krusenstjernas kvinnliga synsätt på tidens frågor om sexualitet. Även Paqvalén bygger vidare på detta i sin queerteoretiska avhandling. Hon vill koppla Pahlenseriens specifika behandling av primitivisternas centrala motiv till Ellen Keys livstro, som liksom primitivisternas betonar sinn- lig kärlek men på ett feministiskt vis. Primitivismen hade samband med efterkrigstidens kulturtrötthet och framtidsoptimism.Freuds läror hade stor betydelse och driftslivets roll för hälsa och lycka betonades. Primiti- vismen förknippades med vad som betraktades som ”primitiva” kulturer såväl som ”det ursprungliga” i människan, det omedvetna. Dessa uppfattades som sundare än den västerländska civilisationen. Se Svanberg, 1989, s. 122. Paqvalén, 2007, s. 100–141. För mer om Pahlenserien som alternativ, kvinnlig vitalism, se Williams, 2013, s. 276–307. 30. Kristina Fjelkestam, Ungkarlsflickor, kamrathustrur och manhaftiga lesbianer. Moder- nitetens litterära gestalter i mellankrigstidens Sverige, diss. Stockholm, Stockholm & Stehag: Symposion, 2002, s. 92ff. Anna Williams, Tillträde till den nya tiden. Fem berättelser om när Sverige blev modernt. Ivar Lo-Johansson, Agnes von Krusenstjerna, Vilhelm Moberg, Moa Martinson, Stockholm & Stehag: Symposion, 2002, s. 66–112. Se även Gunilla Domellöf, Mätt med främmande mått. Idéanalys av kvinnliga författares samtidsmottagande och romaner 1930–1935, Hedemora: Gidlunds, 2001, s. 143–179. Williams diskuterar bl.a. Krusenstjerna i relation till Rita Felskis resonemang om modernitet. Se Williams, 2002, s. 74f. Wil- liams betraktar den unga gravida Agda som klär sig i manskläder och har en kärleksrelation med protagonisten Angela som en ny borgerlig kvinna. Se Anna Williams, ”Unge herr Agda. Omklädningsmotivet i Agnes von Krusenstjernas Fröknarna von Pahlen”, i Omklädningsrum. Könsöverskridanden och rollbyten från Tintomara till Tant Blomma, red. Eva Heggestad & Anna Williams, Lund: Studentlitteratur, 2004, s. 106. 31. Paqvalén, 2007, s. 47, vidare 50–82. 32. Jenny Björklund, Lesbianism in Swedish Literature. An Ambiguous Affair, Basing stoke: Palgrave Macmillan, 2014, s. 13f. För ytterligare historisk kon textualisering med fokus på modernism, modernitet, kön och sexualitet, se Paqvalén, 2007, s. 83–141. 33. Edfelt menar att Krusenstjernas första två romaner framför allt har sina

203 noter

förebilder i ”den angloamerikanska backfischlitteraturen”, i synnerhet debuten. Svanberg kategoriserar Ninas dagbok som ”en roman i konven- tionell anglosaxisk flickboksstil” och Helenas första kärlek som ”en ny lättsam flickroman”. Se Edfelt, 1944a, s. 276f. Svanberg, 1989, s. 34f. 34. Williams tar upp flera exempel på olika intertextuella referenser, bl.a. ett med flickbokskoppling från Tonytrilogin och ett dito frånFattigadel . I bå- da dessa gäller det uttalade referenser till Louisa M. Alcott. Se Williams, 2013, s. 93. 35. Andra författare som nämns är Charles Dickens, Zacharias Topelius och H. C. Andersen. Se t.ex. Ahlgren, 1940, s. 61. Alcotts romanserie utgavs i svensk översättning kort tid efter originalen. Se Louisa M.Alcott, Unga qvinnor eller Margret, Hanna, Betty och Amy. En tafla ur lifvet i hemmet( Little Women or Meg, Jo, Beth and Amy, 1868), övers. ej angiven, Stockholm: Bonniers, 1871. Louisa M. Alcott, Våra vänner från i fjor eller systrarne Marchs senare lefnadsöden. Fort- sättning och slut på Unga qvinnor. En tafla ur lifvet i hemmet( Little Women or Meg, Jo, Beth and Amy, II, 1869), övers. ej angiven, Stockholm: Bonniers, 1872. Louisa M. Alcott, Goss-skolan i Plumfield. Berättelse för ungdom (Little Men, or Life at Plumfield with Jo’s Boys, 1871), övers. ej angiven, Stockholm: Bonniers, 1873. Louisa M. Alcott, De forna skolgossarne i Plumfield. Berättelse( Jo’s Boys, and How They Turned Out. A Sequel to ”Little Men”, 1886), övers. ej angiven, Stockholm: Bonniers, 1887. 36. Ahlgren, s. 61. Lagercrantz, s. 57. Barbro Backberger, ”Samhällsklass och kvinnoliv – en studie i Agnes von Krusenstjernas och Moa Martinsons författarskap”, i Kvinnornas litteraturhistoria, red. Marie Louise Ramnefalk & Anna Westberg, Stockholm: Författarförlaget, 1981, s. 371. Mazzarella, 1992, s. 16. Svanberg, 1989, s. 74. Westin, 1994b, s. 15. Paqvalén, 2007, s. 65. Williams, 2013, s. 17, 34, 92. 37. Agnes von Krusenstjerna, Älskande par, Fröknarna von Pahlen, V, Stockholm: Bonniers, 1933b, s. 339. 38. Detta och följande två exempel ger även Westin. Se Westin, 1994b, s. 15f. 39. Agnes von Krusenstjerna, Fattigadel. Roman, Fattigadel, I, Stockholm: Bon- niers, 1935c, s. 483f. Den utgåva som åsyftas tycks vara Bonniers serie Läsning för ungdom af utmärkta engelska författare (1869–1912) som har just gula pärmar och röda ryggar och i vilken bl.a. Alcotts romaner gavs ut i svensk översättning. Även Frances Hodgson Burnetts Lille lorden, som jag åter- kommer till, gavs ut i serien.

204 noter

40. Louisa M. Alcott, En krona bland flickor (An Old-Fashioned Girl, 1869), övers. ej angiven, Stockholm: Bonniers, 1870. 41. Agnes von Krusenstjerna, Dunklet mellan träden. Roman, Fattigadel, II, Stock- holm: Bonniers, 1936, s. 77. I tidiga översättningar av Alcotts romanserie ändrades den författande pojkflickan Jos namn till Hanna. Se t.ex. Alcott, 1871. 42. Agnes von Krusenstjerna, Dessa lyckliga år. Roman, Fattigadel, III, Stockholm: Bonniers, 1937, s. 421. Avdelningen kretsar kring flickboksläsaren An- tonius erotiska vänskap med en jämnårig ung man vilken kan jämföras med intim flickvänskap i flickböcker. Se t.ex. ibid., s. 438–487.En tidigare version av resonemanget ovan finns i min magisteruppsats. Se Hilda Jakobsson, Flickstaden. Flickbokens diskurs och sadomasochism i Agnes von Krusenstjernas Ninas dagbok, Helenas första kärlek och Fröknarna von Pahlen, magisteruppsats i litteraturvetenskap, Institutionen för litteraturvetenskap och idéhistoria, Stockholms universitet, 2009. 43. Ahlgren, s. 59–77. Westin, 1994b, s. 15f., 30. Jakobsson, 2009. 44. Rörande ny forskning om flickmotiv i ungdomslitteraturen i allmänhet nämns Mia Österlund och Mia Franck. Sedan Söderbergs forskningsge- nomgång har Theander, utöver sin avhandling, utgivit en monografi om flickböcker. SeEva Söderberg, Askunge, madonna eller feminist? Kontextuella läs- ningar av Martha Sandwall-Bergströms Kulla-Gullasvit, diss. Umeå: Umeå universitet, 2004, s. 24ff. Eva Söderberg, ”Flickboksforskning i ett föränderligt genuslandskap”, i En bok om flickor och flickforskning, red. Anna-Karin Frih & Eva Söderberg, 2010, s. 157–182. Birgitta Theander, Till arbetet! Yrkes- drömmar och arbetsliv i flickboken 1920–65, Göteborg & Stockholm: Makadam, 2017. 45. Boel Westin, ”Flickboken som genre”, i Om flickor för flickor. Den svenska flickboken, red. Ying Toijer-Nilsson & Boel Westin, Stockholm: Rabén & Sjö- gren, 1994a, s. 10. Birgitta Josefsson, ”Läsning för unga flickors hjärta och förstånd”, i 1900-talet, Kvinnornas litteraturhistoria, 2, red. Ingrid Holm- quist & Ebba Witt-Brattström, Stockholm: Författarförlaget, 1983, s. 250f. För värderingen av flickböcker, se ävenSöderberg, 2004, s. 85–92. Marika Andræ, Rött eller grönt? Flicka blir kvinna och pojke blir man i B. Wahlströms ungdomsböcker 1914–1944, diss. Uppsala, Stockholm: B. Wahlströms, 2001, s. 41ff. 46. Westin, 1994a, s. 11. Söderberg ger en klargörande introduktion till flick-

205 noter

boken. Se Söderberg, 2004, s. 73–84. Se även Andræ, s. 46ff. Theander, 2006, s. 9ff. Andræ och Theander behandlar en senare del av flickboks traditionen än jag. 47. Theander, 2006, s. 10. 48. Shirley Foster & Judy Simons, What Katy Read. Feminist Re-Readings of ”Classic” Stories for Girls, London: Macmillan, 1995, s. x, xii. Kimberley Reynolds, Girls Only? Gender and Popular Children’s Fiction in Britain, 1880–1910, London: Harvester Wheatsheaf, 1990, s. xix. 49. Westin, 1994a, s. 12f. 50. Lydia Wistisen, Gångtunneln. Urbana erfarenheter i svensk ungdomslitteratur 1890– 2010, diss. Stockholm, Lund: Ellerströms, 2017, s. 22. 51. Söderberg, 2004, s. 74. B. Wahlströms flick- och pojkböcker, som utgavs med olika färg på ryggen efter vilken av könskategorierna de riktade sig till, är senare än de flickböcker som jag skriver om, vilka är mer vagt flickigt kodade. SeAndræ. Jag delar Alastair Fowlers syn på genre som ett kommunikativt snarare än klassificerande instrument. Han menar att ett litterärt verk kan tillhöra flera genrer, vilka förändras över tid, och att verkens genretillhörighet kommuniceras genom ett slags familjelikhet. Författaren kan vara medveten såväl som omedveten om sitt verks kommunikation. Allusioner, titel och öppningsämne har särskild betydelse för ett verks kommunikation av genre. Se Alastair Fowler, Kinds of Literature. An Introduction to the Theory of Genres and Modes, Oxford: Clarendon Press, 1982, s. 20ff., 38ff., 52, 88–105. 52. Ørvig använder t.ex. både begreppet flickbok och flickläsning i en bok där både litteratur som explicit utgivits för flickor och sådan som inte har det tas upp. Begreppet romance återkommer i forskningen om de författa- re som jag relaterar Krusenstjerna till: Frances Hodgson Burnett, L. M. Montgomery, Berta Ruck och Jean Webster. Se Ørvig. Karen A. Keely, ”Teaching Eugenics to Children. Heredity and Reform in Jean Webster’s Daddy-Long-Legs and Dear Enemy”, The Lion and the Unicorn, 2004:3, s. 368, 382. Mary Henley Rubio, Lucy Maud Montgomery. The Gift of Wings, Toronto: Doubleday Canada, 2008, s. 199. Mary Cadogan & Patricia Craig, Women and Children First. The Fiction of Two World Wars, London: Victor Gollancz Ltd, 1978, s. 40. Jane Potter, ”’A Great Purifier’. The Great War in Women’s Romances and Memoirs 1914–1918”, i Women’s Fiction and the Great War, red. Suzanne Raitt & Trudy Tate, Oxford: Clarendon Press, 1997, s. 86. Kate

206 noter

Lawson, ”The Victorian Sickroom in L. M. Montgomery’s The Blue Castle and Emily’s Quest. Sentimental Fiction and the Selling of Dreams”, The Lion and the Unicorn, 2007:3, s. 234, 238. Clark, s. 22. 53. Jag avser alltså inte allålderslitteratur i samma mening som t.ex. Anna Karin Kriström som undersöker litteratur som avsiktligt är skriven för och riktar sig till både barn och vuxna. Se AnnaKarin Kriström, ”De gränslösa böckerna”. Allålderslitteratur i Sverige under 1960- och 1970-talet, med studier i Hans Alfredsons och Barbro Lindgrens tidiga författarskap, diss. Uppsala: Uppsala universitet, 2006, s. 13ff. 54. Barn och barndom var inte lika avskilda från vuxna och vuxenhet under 1800-talet, före den uppdelning mellan ”hög” och ”låg” kultur som sedan följde. Det ”höga” definierade sig då i opposition till det feminina och barnsliga. Ett exempel är Louisa M. Alcott. Då hon skrev Little Women vände hon sig avsiktligt till flickor men exkluderade inte nödvändigtvis vuxna eller pojkar. Många kritiker utgick från att personer oavsett ål- der och kön skulle uppskatta romanen. Under tiden därefter blev Alcotts namn dock allt mer förknippat uteslutande med barnlitteratur. Se Clark, s. 16, 114ff., 127, vidare 48–76. Inte heller i Sverige fanns någon skarp uppdelning mellan barn- och vuxenlitteratur kring sekelskiftet. Många författare var aktiva inom båda fälten och varierade sig med publikationer för barn resp. vuxna. Inte heller läsekretsarna var skarpt uppdelade utan barnlitteratur lästes av både barn och vuxna, och barn förväntades läsa så- väl barn- som vuxenlitteratur. I Sverige utgick man ofta från att litteraturen lästes av alla i en familj. Det fanns en stark familjeläsningskultur och marknaden för familjetidskrifter var stark. Således fanns det en växel verkan mellan de båda litteraturkategorierna. Se Maria Andersson, Att bli människa. Barn, sedlighet och kön i Amanda Kerfstedts, Helena Nybloms och Mathilda Mallings författarskap 1880–1910, diss. Stockholm, Göteborg & Stockholm: Makadam, 2010, s. 21f. 55. Andersson menar att kategoriseringarna i sig själva utgör en viktig del av diskussionen om vad barn- och ungdomslitteratur var och borde vara, och vill därför själv inte göra för strikta uppdelningar mellan dem. Se Andersson, s. 22f. 56. Mary Ellman, Thinking About Women, New York: Harcourt Brace Jovanovich, Inc., 1968, s. 29. 57. Westin, 1994a, s. 10. Se även Andræ, s. 41ff. Svanberg anser att Kru-

207 noter

senstjernas böcker i linje med detta kommit att betraktas som psykiskt labila kvinnor och att det kan ha haft betydelse för hur den så kallade Krusenstjerna- eller Pahlenfejden, en hätsk diskussion som följde på utgivningen av delar av Pahlenserien, tog sig uttryck. Se Svanberg, 1989, s. 41, 356f. För mer om Pahlenfejden, se Williams, 2013, s. 335–393. I sin diskussion om mottagandet av Pahlenseriens andra del, Kvinnogatan (1930), ger Domellöf ett exempel på en recension där bok och kvinna tycks sammanfalla. Se Domellöf, 2001, s. 62ff. ÄvenPaqvalén tar upp Ellmans idé om könsanalog läsning i relation till Krusenstjerna utifrån Domellöf. Se Paqvalén, 2007, s. 26. 58. Lagercrantz, s. 95f. 59. Ibid., s. 95. 60. Ibid., s. 96. 61. Ibid., s. 94. 62. Per Meurling, ”Minnen av Agnes von Krusenstjerna”, Folket i Bild, 1947:38, s. 15, 30. Se även Williams, 2013, s. 119f. 63. Ivar Lo-Johansson, Proletärförfattaren. Självbiografisk berättelse, Stockholm: Bonniers, 1960, s. 199. Se även Williams, 2013, s. 121. 64. Ivar Lo-Johansson, Tröskeln. Memoarer från 1930-talet, Stockholm: Bonniers, 1982, s. 331f. Se även Williams, 2013, s. 123. 65. Johannes Edfelt, ”Mitt möte med dikten”, All världens berättare. Tidskriften för litterär underhållning, 1951:5, s. 356. Se även Williams, 2013, s. 468f. 66. Det kan jämföras med en recensents omdöme om den då döda Louisa M. Alcott. Hon utträdde aldrig ur adolescensen och växte aldrig upp, me nade han, bl.a. därför att hon aldrig gifte sig och skaffade barn. SeClark, s. 118f. 67. Se ”Skevt åldrande i möte med kärlek”. 68. Edfelt, 1944a, s. 278. 69. Ordet backfisch användes om unga flickor. Det kom från det tyska- or det för en fiskbit som var för liten för att koka men lämplig att steka och användes i överförd mening om personer som ansågs omogna. Se Natio- nalencyklopedin, ”backfisch”, http://www.ne.se.ezp.sub.su.se/uppslagsverk/ encyklopedi/lång/backfisch, 2017-08-15. 70. Williams, 2013, s. 76f. Edfelt, 1944a, s. 278ff. 71. Williams, 2013, s. 87f. Edfelt, 1944a, s. 281f. För övrigt uppmärksam

208 noter

made flera recensenter vad de ansåg vara fina naturskildringar. SeWil liams, 2013, s. 88. 72. Ordet sinnessjukdom används i Tonytrilogin. Se t.ex. TVU, s. 42. 73. Williams, 2013, s. 190ff. 74. Torsten Fogelqvist [sign. T. F–t.], ”Kvinnopsykologi”, Dagens Nyheter, 1924-11-29. Se även Johannes Edfelt, ”Efterskrift”, i Agnes von Krusen stjerna, Tonys läroår. Episoder ur en ungdom, Samlade skrifter, III, Stockholm: Bon- niers, 1944c, s. 416. 75. För övrigt började kritiken lägga märke till Krusenstjerna som Stock- holmsskildrare och hennes berättarkraft. SeWilliams, 2013, s. 193. 76. Ibid., s. 193ff. 77. Järvstad, s. 19. För en detaljerad genomgång av presskritiken av Ninas dagbok, Helenas första kärlek och Tonytrilogin, se även Ulf Örnkloo, ”Preludier till Krusenstjernafejden. Om presskritiken av Agnes von Krusenstjernas böcker fram till 1930”,Litteratur och samhälle. Meddelande från Avd. för litteratursociologi vid Litteraturhistoriska institutionen, Uppsala, 1968:45, s. 2202–2237. 78. Sedan Krusenstjernas död har det kommit sex monografier och en antologi om hennes liv och författarskap, varav tre doktorsavhandlingar. Det finns också en otryckt licentiatavhandling med fokus på Pahlenfejden och en egenutgiven monografi som behandlar Krusenstjernas religiösa tro och dess uttryck i hennes författarskap. Örnkloo har publicerat den del av avhandlingen som behandlar presskritiken av Krusenstjernas böcker fram till 1930. Ett urval av hennes brev har också utgivits. Krusenstjerna har dessutom behandlats i enstaka kapitel i avhandlingar och andra böcker. För övrigt finns en mängd uppsatser publicerade i tidskrifter, antologier och uppslagsverk. Se Örnkloo. Börje Teijler, Agnes von Krusenstjerna och David Sprengel, Hallstahammar, 1977. 79. Westin, 1994b. 80. Lagercrantz. Barbro Backberger, ”’Vi skulle inte inbilla oss att vi voro fria’. Den urspårade kvinnorevolten i Krusenstjernas romaner”, i Köns- roller i litteraturen från antiken till 1960-talet, red. Karin Westman Berg, Stock- holm: Prisma, 1968, s. 140–167. Backberger, 1981. Mazzarella, 1992. Williams, 2013. 81. Mari Koli, ”’Kunde det vara så, att icke heller jag tålde kärleken?’ En analys av sinnessjukdomen i Agnes von Krusenstjernas Tony-trilogi”, Naistutkimus. Kvinnoforskning, 1992:1, s. 14–24. Järvstad.

209 noter

82. Ahlgren, s. 181. 83. Ibid., s. 18f. 84. Ibid., s. 59–77. 85. Lagercrantz, s. 88f., 100f. 86. Ibid., s. 88f. 87. Ibid., s. 100. 88. Ibid., s. 136. På liknande sätt kommenterar Lagercrantz likheter med bl.a. Alcott: ”Det finns i romanen åtskilliga hjärtnupna scener, som LouisaAl - cott eller Fredrika Bremer inte skulle dragit sig för att signera.” Se ibid., s. 196f. 89. I den tidigare artikeln kallar Backberger Ninas dagbok för Krusenstjernas ”första lilla roman” och skriver att ytterligare en kom året därpå. I den senare kallar hon både debuten och Helenas första kärlek ”de två första små romanerna”. Se Backberger, 1968, s. 145. Backberger, 1981, s. 371. 90. Backberger, 1968, s. 146. David Sprengel var Krusenstjernas make. ”[D]ameroman” kallades också Victoria Benedictsons Fru Marianne då den utkom 1887. Se Christina Sjöblad & Ebba Witt-Brattström, ”Jag vill skriva om kvinnor. Om Victoria Benedictsson”, i Fadershuset. 1800–1900, Nordisk kvinnolitteraturhistoria, II, red. Elisabeth Møller Jensen, Inger-Lise Hjordt-Vetlesen, Anne-Marie Mai, Ingeborg Nordin Hennel, Christina Sjöblad & Ebba Witt-Brattström, Höganäs: Wiken, 1993, s. 534. 91. Svanberg, 1989, s. 35. Detta speglas också i Svanbergs Krusenstjerna kapitel i Nordisk kvinnolitteraturhistoria. Där endast nämns de två första romanerna som ”en flickroman i lättsamt kåserasnde stil, Ninas dagbok, följd av den likartade Helenas första kärlek”. Tonyserien och att den skiljer sig chock- artat från ”ungflicksromaner” berörs men fokus för artikeln är Pahlen- serien. Se Svanberg, 1996, s. 351. 92. Hon åsyftar Pahlenseriens andra del, Kvinnogatan. Se Svanberg, 1989, s. 179. 93. Ibid., s. 74, 391. Svanberg publicerade även ett antal uppsatser under sitt avhandlingsarbete som sedan mer eller mindre inkorporerades i avhandlingen. Se Birgitta Svanberg, ”The Mother-Daughter-Conflict inFattigadel (Petty Nobility) by Agnes von Krusenstjerna”, i Mothers – Saviours – Peace makers. Swedish Women Writers in the Twentieth Century. Essays, red. Cheri Register, Karin Westman Berg & Gabriella Åhmansson, Uppsala: Uppsala universitet, 1983, s. 147–169. Birgitta Svanberg, ”Mordet på Adèle. Agnes von

210 noter

Krusenstjerna och primitivismen”, Kvinnovetenskaplig tidskrift, 1984:2/3, s. 18–33. Birgitta Svanberg, ”Fröknarna von Pahlen av Agnes von Krusen stjerna. En gränsöverskridande roman”, i Lysthuse Kvindelitteraturhistorier, red. Lis Palmvig, Charlottenlund: Rosinante, 1985, s. 92–121. Birgitta Svan- berg, ”Feminism och antinazism hos Agnes von Krusenstjerna”, Häften för kritiska studier, 1986:3, s. 3–10. 94. Mazzarella, 1992, s. 23. 95. Ibid., s. 31. 96. Ibid., s. 40. 97. Ibid., s. 45. 98. Som exempel på flickboksmotiv tar Mazzarella skolinteriörer, flickgängs- intriger, förälskelser och kakätande. Se ibid., s. 40. 99. Som nyansering kan påpekas att inte heller t.ex. Krusenstjernas friståen- de roman Fru Esters pensionat (1927) får ett eget kapitel. 100. Mazzarella har också bidragit till den 2008 utkomna Krusenstjerna antologin Tänd eld!. Se Merete Mazzarella, ”Fattigadel – ett romanbygge i tiden?”, i Tänd eld! Essäer om Agnes von Krusenstjernas författarskap, red. Jenny Björk- lund & Anna Williams, Stockholm: Norstedts, 2008, s. 219–248. 101. Westin, 1994b. 102. Koli. 103. Domellöf, 2001. Gunilla Domellöf, ”Fröknarna von Pahlens auktoritetsuppror”, i Tänd eld! Essäer om Agnes von Krusenstjernas författarskap, red. Jenny Björklund & Anna Williams, Stockholm: Norstedts, 2008, s. 73–118. 104. Williams har också redigerat en antologi tillsammans med Jenny Björk- lund som dock inte innehåller någon text om de tidiga romanerna. I antologins inledning skriver Björklund och Williams att ”[d]et väna och flickboksskira” i Krusenstjernas romaner ”går hand i hand med mörkret och underströmmarna, askan och elden”. Se Jenny Björklund & Anna Williams, ”Inledning”, i Tänd eld! Essäer om Agnes von Krusenstjernas författarskap, red. Jenny Björklund & Anna Williams, Stockholm: Norstedts, 2008, s. 16. Williams, 2002. Williams, 2004, s. 101–119. Anna Williams, ”Bre- vens jag”, i Tänd eld! Essäer om Agnes von Krusenstjernas författarskap, red. Jenny Björklund & Anna Williams, Stockholm: Norstedts, 2008a, s. 35–72. Anna Williams, ”’Författarfirman’. Agnes von Krusenstjerna och Da- vid Sprengel”, i En ny sits. Humaniora i förvandling. Vänbok till Margaretha Fahlgren, red. Eva Heggestad, Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis, 2008, s.

211 noter

77–84. Anna Williams, ”Läsning för folket? Agnes von Krusenstjerna och trettiotalets ordstrid”, Saga och sed, 2011:1, s. 47–60. Williams har också publicerat uppsatser om Krusenstjerna efter monografin. Se AnnaWil liams, ”Diktens dynamiska sanning. Exemplet Agnes von Krusenstjerna”, LIR.journal, 2015:5, s. 210–220. Anna Williams, ”Contested Freedom. Agnes von Krusenstjerna’s Novel The Misses von Pahlen and the Film Adapta- tion Loving Couples”, i Zwischen Kanon und Unterhaltung. Interkulturelle und intermediale Aspekte von hoher und niederer Literatur/Between Canon and Entertainment. Intercultu- ral and Intermedial Aspects of Highbrow and Lowbrow Literature, red. Annie Bour guignon, Konrad Harrer & Franz Hintereder-Emde, Berlin: Frank & Timme, 2016, s. 433–442. Agnes von Krusenstjerna, Och jag vet att jag är genial. Agnes von Krusenstjernas brev 1903–1940, red. Anna Williams, Stockholm: Bonniers, 2016. 105. Williams, 2013, s. 67. 106. Ibid., s. 68. 107. Ibid., s. 71f. 108. Ibid., s. 81. 109. Ibid., s. 160. 110. Ibid., s. 185. 111. Paqvalén, 2007, s. 64–82. Paqvalén publicerade också ett flertal artiklar under sitt avhandlingsarbete. Se Rita Paqvalén, ”Perversion, dekadens eller kärlek? Pahlenforskningen ur ett queerperspektiv”, Lambda nordica, 2003:1/2, s. 121–129. Rita Paqvalén, ”Love as a Feminist Project. A Reading of the Pahlen Series by Agnes von Krusenstjerna”, i The New Wo- man and the Aesthetic Opening. Unlocking Gender in Twentieth-Century Texts, red. Ebba Witt-Brattström, Huddinge: Södertörns högskola, 2004, s. 181–191. Rita Paqvalén, ”Om doror, perversioner och moderskap”, Naistutkimus. Kvinno forskning, 2004:1, s. 36–48. Paqvalén har också publicerat en uppsats i Björklunds och Williams Krusenstjernaantologi. Se Rita Paqvalén, ”Den queera familjeutopin”, i Tänd eld! Essäer om Agnes von Krusenstjernas författarskap, red. Jenny Björklund & Anna Williams, Stockholm: Norstedts, 2008, s. 157–187. 112. Även Björklund publicerade flera artiklar före boken. SeJenny Björk- lund, ”Frihet, jämlikhet, systerskap. Samkönat begär och gränsöverskri- dande kärlek i Agnes von Krusenstjernas Fröknarna von Pahlen”, Tidskrift för litteraturvetenskap, 2006:3/4, s. 65–83. Jenny Björklund, ”Angela + Stanny

212 noter

= sant. Kärleken som politisk arena i Fröknarna von Pahlen”, i Tänd eld! Essäer om Agnes von Krusenstjernas författarskap, red. Jenny Björklund & Anna Williams, Stockholm: Norstedts, 2008a, s. 119–156. Jenny Björklund, ”Kärlekens gränsland. Kvinnlig homosexualitet i Agnes von Krusenstjernas Fröknarna von Pahlen”, i Gränser i nordisk litteratur/Borders in Nordic Literature, IASS XXVI 2006, vol. 2, red. Clas Zilliacus, Heidi Grönstrand & Ulrika Gustafsson, Åbo: Åbo Akademi, 2008b, s. 544–551. Jenny Björklund, ”Den heliga familjen. Heteronormativitet och kvinnlighet i Agnes von Krusenstjernas Frök- narna von Pahlen”, i En bok om genus. Nyfikenhet, nytänkande, nytta, red. Christina Angelfors & Eva Schömer, Växjö: Växjö University Press, 2009, s. 57–78. 113. Andra forskare från 2000-talet som kan nämnas är EvaHeggestad och Anders Öhman. Heggestad, som bl.a. skrivit om kvinnliga författares utopier, har återkommit till Krusenstjerna. Hon nämner Krusenstjerna men behandlar henne inte särskilt i sin bok om kvinnliga författares uto pier. Dessutom sätter hon Fröknarna von Pahlen i samband med flickboks serien Kulla-Gulla i en artikel om utopier och har skrivit om Krusen stjerna i en artikel om 1930-talets litterära klimat. Se Eva Heggestad, En bättre och lyckligare värld. Kvinnliga författares utopiska visioner 1850–1950, Stock- holm & Stehag: Symposion, 2003. Eva Heggestad, ”Drömmen om det goda samhället – Anne Vildkatt, Kulla-Gulla och fröknarna von Pah- len”, i Konsten att berätta för barn, red. Anne Banér, Stockholm: Centrum för barnkulturforskning vid Stockholms universitet, 1996, s. 231–244. Eva Heggestad, ”Petitesser om grossesser? Kön och kritik i Ord och bilds litterära trettiotal”, Tidskrift för litteraturvetenskap, 1998:3/4, s. 79–95. Kapit- let i Öhmans bok om apologier behandlar Fattigadel. Se Anders Öhman, Apologier. En linje i den svenska romanen från August Strindberg till Agnes von Krusenstjerna, Stockholm & Stehag: Symposion, 2001. Se även Anders Öhman, ”Ja- get, rättegången och det kärleksfulla seendet”, i Tänd eld! Essäer om Agnes von Krusenstjernas författarskap, red. Jenny Björklund & Anna Williams, Stock- holm: Norstedts, 2008, s. 189–219. 114. Mara Lee använder översättningen krononormativitet. Se Mara Lee, ”Främmande tider. Ett (queer)temporalt perspektiv på motstånd och främlingskap”,Tidskrift för genusvetenskap, 2012:4, s. 8. 115. Elizabeth Freeman, Time Binds. Queer Temporalities, Queer Histories, Durham: Duke University Press, 2010, s. 3. I den del av meningen jag utelämnat

213 noter

ur citatet hänvisar Freeman till sociologen Eviatar Zerubavels begrepp ”hidden rhythms”. 116. Judith [Jack] Halberstam, In a Queer Time and Place. Transgender Bodies, Subcultural Lives, New York: New York University Press, 2005, s. 1. Begreppet livsschema används i Helenas första kärlek då Helenas far, som hon fått höra är död, dyker upp: ”’En bortsprungen far ingår kanske inte i hennes livsschema,’ sade han.” Se HFK, s. 59. Trots det använder jag, inspirerad av Fanny Ambjörnsson och Maria Jönsson, begreppet livslinje. De använder det i sin queertemporalt inspirerade antologi Livslinjer. Berättelser om ålder, genus och sexualitet (2010). Med livslinje vill Ambjörnsson och Jönsson refe- rera till både Halberstams ”life schedules” och Sara Ahmeds ”the straight line”. Se Fanny Ambjörnsson & Maria Jönsson, ”Inledning”, i Livslinjer. Berättelser om ålder, genus och sexualitet, red. Fanny Ambjörnsson & Maria Jöns- son, Göteborg & Stockholm: Makadam, 2010a, s. 8ff. Sara Ahmed, Queer Phenomenology. Orientations, Objects, Others, Durham: Duke University Press, 2006, s. 14. I mitt tycke är livslinje språkligt smidigare än livsschema. Det för också tanken till föreställningar om livet och dess olika faser i högre grad. 117. Halberstam, 2005, s. 1ff.Halberstam behandlar postmoderna fenomen som tidsmässigt inte sammanfaller med mitt material. 118. Ahmed, s. 14–21. 119. Livslinjer är för övrigt titeln på Ellen Keys trilogi (1903–1906). Jfr Am- björnsson & Jönsson, 2010a, s. 18. 120. Undertiteln lyder som framgåttTransgender Bodies, Subcultural Lives och Hal- berstam skriver bl.a. om ”bodies” och ”embodiment”. Se Halberstam, 2005, s. 1, 3. 121. Carolyn Dinshaw, Lee Edelman, Roderick A. Ferguson, Carla Freccero, Elizabeth Freeman, Judith [Jack] Halberstam, Annamarie Jagose, Chris- topher Nealon & Nguyen Tan Hoang, ”Theorizing Queer Temporalities. A Roundtable Discussion”, GLQ. A Journal of Lesbian and Gay Studies, 2007:2/3, s. 193. 122. En annan strömning inom forskningen om queer temporalitet behandlar historiesyn och historieskrivning. Den står inte i motsatsställning till forskningen om kroppens temporalitet. Vissa forskare fokuserar dock på antingen den ena eller andra och mitt fokus ligger på kroppens temporalitet. Se Kristina Fjelkestam, ”Antropomorf anakronism. Historiens

214 noter

gestalt i Anna-Karin Palms Snöängel och Faunen”, i Den historiska tidens former, Historiens hemvist, 1, red. Victoria Fareld & Hans Ruin, Göteborg & Stock- holm: Makadam, 2016, s. 217. 123. I förordet till utgåvan från 1999 tarButler upp den kritik mot frånvaron av teoretisering av kroppars materialitet som hon fått efter publiceringen av Gender Trouble, något jag dock inte ser som ett hinder för mig i och med att jag undersöker diskursiva kroppar. Se Judith Butler, Gender Trouble. Fe- minism and the Subversion of Identity (1990), New York & London: Routledge, 2006, s. xxv. Jag använder genomgående samma begrepp som i Suzanne Almqvists svenska översättning, se Judith Butler, Genustrubbel. Feminism och identitetens subversion (Gender Trouble. Feminism and the Subversion of Identity, 1990), övers. Suzanne Almqvist, Göteborg: Daidalos, 2007. 124. Butler, 2006, s. xxiv. Detta går i linje med Susan Bordos och Rosemary M. Balsams teorier om kroppen, vilka jag återkommer till. De fokuserar på kvinnors kroppar och vill båda överskrida gränser mellan kropp och text/tal. Bordo skriver om kroppen som en femininitetstext och Bal- sam om en specifik psykoanalytisk kropp som skapas i psykoanalys. Den är en hybrid mellan objektivt och subjektivt, biologi och psykologi. Den kroppssyn som framträder implicit iBordos resonemang är att det från början finns en kvinnlig kropp som föregår makten, vilket skiljer sig från Butlers såväl som min egen syn på kropp och makt. Se Susan Bordo, ”The Body and the Reproduction of Femininity”, i Unbearable Weight. Feminism, Western Culture and the Body (1993), Berkeley: University of California Press, 2003, s. 166, 168. Rosemary M. Balsam, Women’s Bodies in Psychoanalysis, New York & London: Routledge, 2012, s. 176. Butler, 2006, s. 127. 125. Butler, 2006, s. 183, 189. 126. Butler, 2007, s. 88. I original: ”Gender is the repeated stylization of the body, a set of repeated acts within a highly rigid regulatory frame that congeal over time to produce the appearance of substance, of a natural sort of being.” Se Butler, 2006, s. 45. 127. Butler, 2007, s. 235f. I original: ”I use the term heterosexual matrix through out the text to designate that grid of cultural intelligibility through which bodies, genders, and desires are naturalized. I am drawing fromMonique Wittig’s notion of the ’heterosexual contract’ and, to a lesser extent, on Adrienne Rich’s notion of ’compulsory heterosexuality’ to characterize a hegemonic discursive/epistemic model of gender intelligibility that as-

215 noter

sumes that for bodies to cohere and make sense there must be a stable sex expressed through a stable gender (masculine expresses male, feminine expresses female) that is oppositionally and hierarchically defined through the compulsory practice of heterosexuality.” Se Butler, 2006, s. 208. Framför Almqvists översättning av Richs begrepp ”compulsory heterosexuality” som ”tvingande heterosexualitet” föredrar jag Pia Las- kars ”obligatorisk heterosexualitet”, som ligger närmare originalet. Se Adrienne Rich, Obligatorisk heterosexualitet och lesbisk existens, övers. Pia Laskar, Stockholm: Matrixx, 1986. 128. Butler menar att det inte är möjligt att skilja kön från genus. Se Butler, 2006, s. 10. Att det inte är möjligt att skilja kroppsligt kön från kulturellt genus är möjligen ännu mer relevant för en undersökning av kropp i texter eftersom det inte är möjligt att tala om kroppen före makten i en text. Jag varierar dock begreppen kön och genus efter vad som fungerar bäst språkligt. 129. Termen tycks utgöra en synonym till den heterosexuella matrisen även om Butler inte skriver ut det. I original: ”matrix of intelligibility”. Se Butler, 2007, s. 235f. Butler, 2006, s. 24. 130. Begreppet intersektionalitet är en skandinavisering av engelskans ”intersectionality” som kommer från verbet ”to intersect”, att genomskära eller korsa. ”Intersectionality” introducerades i den feministiska debatten av Kimberle Crenshaw. Begreppet var nytt men ett liknande perspektiv användes långt tidigare av t.ex. ”black feminists” och ”women of color”. Två exempel på inflytelserika texter är Combahee River Collectives ma- nifest ”A Black Feminist Statement” och Gloria Anzaldúas och Cherríe Moragas antologi This Bridge Called My Back som det senare trycktes i. I Sve- rige introducerades begreppet intersektionalitet av Paulina de los Reyes, Irene Molina och Diana Mulinari. Se Nina Lykke, ”Intersektionalitet. Ett användbart begrepp för genusforskningen”, Kvinnovetenskaplig tidskrift, 2003:1, s. 48. Kimberle Crenshaw, ”Demarginalizing the Intersection of Race and Sex. A Black Feminist Critique of Antidiscrimination Doctrine, Feminist Theory and Antiracist Politics”, University of Chicago Legal Forum, vol. 4, 1989, s. 139–167. Combahee River Collective, ”A Black Feminist State- ment” (1977), i This Bridge Called My Back. Writings by Radical Women of Color, red. Cherríe Moraga & Gloria Anzaldúa (1981), New York: Kitchen Table, 1983, s. 210–218. Gloria Anzaldúa & Cherríe Moraga, red., This Bridge Cal-

216 noter

led My Back. Writings by Radical Women of Color (1981), New York: Kitchen Table, 1983. Paulina de los Reyes, Irene Molina & Diana Mulinari, red., Maktens (o)lika förklädnader. Kön, klass och etnicitet i det postkoloniala Sverige. En festskrift till Wuokko Knocke (2002), Stockholm: Atlas, 2003. 131. Michelle Ann Abate och Kenneth Kidd ger en bra bild av hur denna forskning utvecklats sedan 1990-talet i inledningen till sin antologi med forskning inom queer- samt lesbiska och gaystudier. Antologins bidrag i sig belyser också detta. Se Michelle Ann Abate & Kenneth Kidd, ”Intro- duction”, i Over the Rainbow. Queer Children’s and Young Adult Literature, red. Mi- chelle Ann Abate & Kenneth Kidd, Ann Arbor: University of Michigan Press, 2011a, s. 1–11. 132. Roberta Seelinger Trites, ”Queer Performances. Lesbian Politics in Litt- le Women” (1999), i Over the Rainbow. Queer Children’s and Young Adult Literature, red. Michelle Ann Abate & Kenneth B. Kidd, Ann Arbor: University of Michigan Press, 2011, s. 33–58. Sedan dess har flera forskare tagit sig an lesbiskhet i relation till Little Women, bl.a. kan Kathryn R. Kent nämnas. Se Michelle Ann Abate & Kenneth Kidd, red., Over the Rainbow. Queer Children’s and Young Adult Literature, Ann Arbor: University of Michigan Press, 2011b, s. 14. Kathryn R. Kent, Making Girls into Women. American Women’s Writing and the Rise of Lesbian Identity, Durham: Duke University Press, 2003. 133. Rachel Carroll, Rereading Heterosexuality. Feminism, Queer Theory and Contempo rary Fiction, Edinburgh: Edinburgh University Press, 2012, s. 13. Annan queerforskning om heterosexualitet i skönlitteratur för ungdomar och vuxna är t.ex. Mia Franck, Frigjord oskuld. Heterosexuellt mognadsimperativ i svensk ungdomsroman, diss. Åbo: Åbo Akademi, 2009. Maria Jönsson, Behovet av närhet blir med åren betydligt större än nödvändigheten att bevara sin värdighet. Om genus, trots och åldrande i Kerstin Thorvalls författarskap, Lund: Ellerströms, 2015. 134. Österholm, 2012, s. 53ff. KerstinMunck, ”’Hon är svart och lesbisk’. Om intersektionella röster i Nella Larsens romaner”, Tidskrift för litteratur vetenskap, 2005:3, s. 7–19. Franck, 2009, s. 24ff. På svenska lanserades skev som variation på queer som tema av Tidskrift för litteraturvetenskap, 2005:3. För mer om bakgrunden till begreppet skev, se Österholm, 2012, s. 53ff. BibiJonsson använder begreppet skev istället för queer, i Österholms efterföljd, i sin undersökning av samkönad sexualitet i He- lena Nybloms Sju flickor som utgavs som flickbok 1915. Till skillnad från Österholm använder hon dock skev framför queer på grund av att hon

217 noter

inte upplever att de lesbiska flickorna i boken gestaltas som särskilt av vikande. Jag använder inte skev i den betydelsen. Se Bibi Jonsson, ”Finns det lesbiska flickor i flickboken – och vad har de i så fall för sig?”, Barni litteraturens värden och värderingar, red. Sara Kärrholm & Paul Tenngart, Lund: Studentlitteratur, 2012, s. 241–255. 135. Det kan t.ex. handla om att röra sig bortom måttfullheten och befinna sig i ett ”mittemellanförskap”, mellan och utanför kategorier. Slutligen kommer Österholm fram till att det Riktiga flickskapet är en föreställning hos de skeva flickorna men i själva verket inte står i den motsatsställning som det först kan tyckas. Se Österholm, 2012, s. 112, 117, 123, 295f., 305. 136. Ambjörnsson & Jönsson, 2010a, t.ex. s. 8. 137. För mer om queerteori i relation till ålder, genus och sexualitet, se Am- björnsson & Jönsson, 2010a. Karin Lövgren är redaktör för en annan antologi om (kvinnligt) genus och ålder som inte har samma queerteoretiska utgångspunkt som Ambjörnssons och Jönssons. Se Karin Lövgren, red., Att konstruera en kvinna. Berättelser om normer, flickor och tanter, Lund: Nordic Academic Press, 2016. Jenny Björklund utgår från Ahmeds queera feno- menologi i en studie av samtida ungdomsböcker som handlar om lesbisk kärlek. Hon fokuserar på det spatiala, inte det temporala, i romanerna. Se Jenny Björklund, ”Coming In, Coming Out. Geographies of Lesbi- an Existence in Contemporary Swedish Youth Novels”, i Sexuality, Rurality, and Geography, red. Andrew Gorman-Murray, Barbara Pini & Lia Bryant, Lanham: Lexington Books, 2013, s. 159–171. 138. Claudia Lindén, Om kärlek. Litteratur, sexualitet och politik hos Ellen Key, diss. Stockholm, Stockholm & Stehag: Symposion, 2002, s. 284, 299, vidare 263–303. 139. Österholm, 2012, s. 93. 140. Paqvalén, 2007, s. 13f., 311. Även Williams menar att Krusenstjerna, då hon raderar gränsen mellan det privata och det offentliga och om- definierar kulturella identiteter i Pahlenserien, ägnar sig åt social teori i romanform, som många kvinnliga författare under 1800-talet. Syftet är att omskapa sociala ordningar ur ett kvinnligt perspektiv. Se Williams, 2002, s. 107f. 141. Niklas Luhmann, Kärlek som passion. Om kodifieringen av intimitet (Liebe als Passion. Zur Codierung von Intimität, 1982), Malmö: Liber, 2003. 142. Gillian Avery & Margaret Kinnell, ”Morality and Levity. 1780–1820”,

218 noter

i Children’s Literature. An Illustrated History, red. Peter Hunt, Oxford: Oxford University Press, 1995, s. 51. 143. Det var troligen lättare för män att göra sitt val av ”ren kärlek” än flickorna som inte hade möjlighet att försörja sig utan en man. Till skillnad från männen var de unga kvinnorna tvungna att kasta en krass blick på för- sörjningsfrågan. Se Eva LisBjurman, Catrines intressanta blekhet. Unga kvinnors möten med de nya kärlekskraven 1750–1830, diss. Lund, Stockholm & Stehag: Symposion, 1998, s. 21, 139, 227. 144. Bjurman använder även begreppet partnerval. Se ibid., s. 139. 145. Orvar Löfgren beskriver den äkta mannen som flickans enda möjlighet till frigörelse från föräldrarna och föräldrahemmet i 1800-talets svenska borgerskap. Se Jonas Frykman & Orvar Löfgren, Den kultiverade människan, Lund: Liber, 1979, s. 84. 146. Instängdhet och en dröm om frihet är vanliga teman i Krusenstjernas författarskap. Se Svanberg, 1996, s. 351. Öhman, 2001, s. 141. 147. Det visar t.ex. Anna Bohlin och Kristina Fjelkestam. I Fredrika Bremers Hertha (1856) handlar emancipationen om ett utbyte av egenskaper mellan män och kvinnor. Därför krävs en ideal man att utväxla dessa med. Det sker inom ramen för en heterosexuell kärleksrelation. Kärleken fungerar som igångsättare av emancipationen. Se Anna Bohlin, ”Den manliga frimodigheten. Gud och andra män hos Fredrika Bremer”, i Kvinnorna gör mannen. Maskulinitetskonstruktioner i kvinnors text och bild 1500–2000, red. Kristina Fjelkestam, Helena Hill & David Tjeder, Göteborg & Stockholm: Maka- dam, 2013, s. 311–342. I kvinnliga konstnärsromaner blir protagonisternas manliga partners, möjliga hinder för deras konstnärskap, deras muser. Därmed tvingas kvinnorna inte välja mellan kärleken och konsten utan kan få båda. Se Kristina Fjelkestam, ”Musan som man. Kärleken, döden och den konstnärliga praktiken”, i Kvinnorna gör mannen. Maskulini- tetskonstruktioner i kvinnors text och bild 1500–2000, Göteborg & Stockholm: Ma- kadam, 2013, s. 53–75. 148. Det kan t.ex. vara vänskap, studier och yrke. Westin skriver:”Det är viktigt att komma ihåg att flickboken ingalunda är könsideologiskt konservativ till sin natur. Den iscensätter det patriarkala samhällets värderingar i sin syn på kvinnors liv och villkor, den beskriver vägen till man, äktenskap och hem, men den gör samtidigt uppror mot dessa mål och värderingar och visar på alternativ. I det svenska 1900-talets moderna flickbok vimlar

219 noter

det av arbetande, studerande och skrivande kvinnor.” Se Westin, 1994a, s. 12. För en större studie om svenska flickböckers arbetsskildringar, se Theander, 2017. För Krusenstjernas unga, kvinnliga protagonister står dock inte studier och yrke i centrum. 149. Monique Wittig, ”One is Not Born a Woman” (1981), i The Straight Mind and Other Essays, Hemel Hempstead: Harvester Wheatsheaf, 1992, s. 20. 150. I modellen den heterosexuella matrisen visar Judith Butler, som är inspirerad av Wittig, hur kön kopplas samman med genus och sexualitet. Liv Saga Bergdahl ger en bild av synen på homosexualitet som könsöver- skridande under 1930-talet. Se Butler, 2006, s. 208. Liv Saga Bergdahl, Kärleken utan namn. Identitet och (o)synlighet i svenska lesbiska romaner, diss. Umeå: Umeå universitet, 2010, 2010, s. 67ff. 151. Det finns kopplingar mellan Krusenstjerna och en svensk flickbokstradition. Hon kände den äldre författaren Helena Nyblom, som bl.a. skrev för flickor, och det finns beröringspunkter mellan Ninas dagbok och Hele- nas första kärlek och två av Nybloms flickböcker såväl som Marika Stiern- stedts flickbokUllabella (1922). Se Westin 1994b. Jag fokuserar dock på den angloamerikanska tradition som det också är belagt i forskningen att Krusenstjerna tog del av, uppskattade och inspirerades av. 152. Det finns många exempel på att dessa författarskap räknats till flickbokstraditionen. Bl.a. tar Ørvig upp dem i sin bok om flickböcker och flick- läsning. Se Ørvig, s. 145–158, 187–198, 204ff., 217ff. 153. Edfelt, 1944a, s. 276f. Lagercrantz, s. 88. Eva von Zweigbergk, Barnboken i Sverige 1750–1950, Stockholm: Rabén & Sjögren, 1965, s. 444. Ørvig, s. 231. 154. I Sverige kortades Anne på Grönkulla något och utgavs 1909 i C. W. K. Glee rups ungdomsboksserie. Den lanserades för en yngre läsekrets än det amerikanska originalet som vid förstagångsutgivningen riktades till en allmän läsekrets och lästes av alla åldrar. Den recenserades i samtliga av Sveriges större tidningar, 13 stycken enligt förlagets klippbok, vilket var relativt typiskt för Gleerups ungdomsböcker, och mottogs väl. Även om den lanserades som ungdomsbok betraktades den som mer riktad till flickor. Se ÅsaWarnqvist, ”Anne på Grönkulla – ’en af de nöjsammaste bekantskaper man kan göra’. Utgivning och mottagande av L.M. Montgo- merys verk i Sverige”, i I litteraturens underland. Festskrift till Boel Westin, red. Ma- ria Andersson, Elina Druker & Kristin Hallberg, Göteborg & Stockholm:

220 noter

Makadam, 2011, s. 214ff. Se även ÅsaWarnqvist, ”Flickan som läsare. Exemplet Anne på Grönkulla”, i Flicktion. Perspektiv på flickan i fiktionen, red. Bodil Formark, Eva Söderberg & Mia Österlund, Malmö: Universus Academic Press, 2013, s. 29–41. Att The Blue Castle aldrig översatts till svenska kan bero på att den inte passade i den svenska receptionen av Montgomery som barn- och ungdomsförfattare. Montgomery betraktade den som en roman för vuxna men det finns exempel på att den sågs som en barn- och ungdomsbok och därför förbjöds för barn. Se Rubio, s. 385. 155. Det innebär att jag citerar ur de svenska översättningarna, med två undantag. Endast då det är fruktbart för mitt resonemang hänvisar jag dessutom till det engelska originalet. Övrig engelskspråkig skönlittera- tur citerar jag på originalspråk. Franskspråkig sådan citerar jag i svensk översättning med original i not. Vad gäller teoretisk engelsk- och fransk- språkig litteratur citerar jag på svenska med originalet i not i de fall den är översatt. 156. Jfr Magnus Öhrn, ”Från mammas kjol till pappas like. Pojkdomens livslinje i äldre svensk barnlitteratur”, i Livslinjer. Berättelser om ålder, genus och sexualitet, red. Fanny Ambjörnsson & Maria Jönsson, Göteborg & Stock- holm: Makadam, 2010, s. 182–203. 157. Janice A. Radway, Reading the Romance. Women, Patriarchy, and Popular Literature (1984), Chapel Hill: University of North Carolina Press, 1991, s. 119f. Radway grundar sig på den metod som Vladimir Propp utvecklat för att analysera ryska folksagor. Propp använder begreppet funktion för att beteckna en handling, frikopplad från den karaktär som utför den, definierad utifrån den betydelse den har för berättelsen. Se VladimirPropp, Morphology of the Folktale (1928), övers. Laurence Scott & Louis A. Wagner, Austin: University of Texas Press, 1979, s. 20f. Radways syfte är att un- dersöka hur de romances som hennes informanter rankar högst är uppbyggda och vilka psykologiska behov de svarar mot hos informanterna. För Radways funktioner, se Radway, s. 134. 158. Samlade skrifter används av Lagercrantz. Svanberg, 1989. Mazzarella, 1992. Järvstad. Öhman, 2001. Williams, 2002. Björklund, 2014. Bergdahl blandar Samlade skrifter med senare utgåvor av Fröknarna von Pahlen. Ahlgren, vars monografi utgavs föreSamlade skrifter, hänvisar inte till konkreta ut- gåvor. Samlade skrifter används även av forskare som skrivit kortare uppsatser om Ninas dagbok, Helenas första kärlek och/eller Tonytrilogin: Backberger,

221 noter

1968. Backberger, 1981. Koli. Westin, 1994b. I Krusenstjernaantologin Tänd eld! används Samlade skrifter resp. originalen av olika författare. 159. Herdis Toft menar att det är kännetecknande för flickboken att protagonistens utveckling ses som en naturlig socialisation till vuxen kvinna. Josefsson påvisar den mängd flickboksserier som från sekelskiftet 1900 och framåt skildrar en flicka från barndom tills hon genom kärleken blir en vuxen kvinna. Bl.a. Westin, Theander och jag undersöker kärleksval i flickböcker och kommer in på att de samspelar med uppväxt. Se Her- dis Toft, Pigen i historien – historien i pigebogen, Kongerslev: GMT, 1980, s. 9. Josefsson, s. 262f. Westin, 1994b. Theander, 2006, s. 91–123. Hilda Jakobsson, ”Att skilja äkta kärlek från falsk. Manliga och omanliga kroppar i Martha Sandwall-Bergströms Kulla-Gullaserie”, Barnboken. Tidskrift för barnlitteraturforskning, vol. 36, 2013 [elektronisk resurs]. 160. Freeman, 2007, s. 3. 161. Lee Edelman, No Future. Queer Theory and the Death Drive, Durham: Duke Uni- versity Press, 2004, s. 6. Halberstam, 2005, s. 2, 6. 162. Maria Wahlström, Jag är icke heller en. Den svenska dagboksromanen, diss. Stock- holm, Lund: Ellerströms, 2012, s. 35. Wahlström kommenterar i korthet Ninas dagbok som exempel på en dagboksroman med olika kännetecken. Se ibid., s. 70, 77, 84, 92, 99, 103, 107. 163. Jfr IngridNordström, Det kommer att gå bra för er. Kvinnor i Stockholmsromaner kring 1920, Stockholm: Stockholmia, 2005. Även om Stockholmsroman inte är ett vedertaget begrepp finns flera exempel på romaner med undertiteln Stockholmsroman under 1910- och tidigt 1920-tal. Se Svenska Akademiens ordbok, ”roman”, ”Stockholms-”, https://www.saob.se, 2018-04-17. T.ex. Anna Wahlenberg, En spion. Stockholmsroman, Stockholm: Bonniers, 1917. Etnolo- gen Nordström kallar Stockholmsromaner tidsspeglar där den konkreta miljön binder samman och utgör en social och kulturell kontext med kontraster eftersom det i Stockholm ryms ett brett socialt register. Se Nordström, s. 10, 21. 164. Jag utgår från Gérard Genettes grundläggande definition av fokalisation. Vissa karaktärer är internt och andra externt eller icke-fokaliserade. Se Gérard Genette, Narrative Discourse. An Essay in Method (”Discours du récit”, 1972), övers. Jane E. Lewin, Ithaca: Cornell University Press, 1983, s. 189ff.

222 noter

165. I Helenas första kärlek används vägen som metafor för livet: ”Helena måste gå sin egen väg, leva sitt eget liv […].” Se HFK, s. 49. 166. I den omarbetade utgåvan av Helenas första kärlek som publicerades i Samlade skrifter tilldelas Helena en ännu tydligare klasstillhörighet än i originalet. Om Helenas mor har Krusenstjerna gjort tillägget: ”Fru Maggi af Willner, född grevinna Apolloff och dotter till en general, men en gång i sin tidiga ungdom ingift i den vidlyftiga, aldrig introducerade bohemadelssläkten af Willner […].” Se Agnes von Krusenstjerna, Ninas dagbok/Helenas första kärlek. En Stockholmsroman, Samlade skrifter, I, Stockholm: Bonniers, 1944a, s. 117. Se även Edfelt, 1944a, s. 283. Williams, 2013, s. 497. 167. På den senare betydelsen har Svenska Akademiens ordbok exempel från tidigt 1900-tal, dvs. näraliggande den tid då Krusenstjernas två första romaner skrevs. Se Svenska Akademiens ordbok, ”dam”, https://www.saob.se, 2018-04- 03. 168. Helena beskrivs även njuta av delar av balen. Den skildras som ett slags föreställning där flickorna beter sig väldigt olikt mot andra unga kvinnor i damernas avklädningsrum än mot herrarna i balsalen. Helena tänker att balen är som en utställning där herrarna berömmer de utställda före målen, dvs. damerna, som om allt var gjort till männens ära. Se HFK, s. 98f., 102. 169. Dvs. uppvaktning i betydelsen ”courtship”. Jfr t.ex. Katherine Sobba Green, The Courtship Novel, 1740–1820. A Feminized Genre, Lexington: The Uni- versity Press of Kentucky, 1991, s. 1ff. 170. JfrAhmed, s. 19. 171. Westin använder ordet älskare då hon diskuterar kärleksskildringen i bl.a. Ninas dagbok och Helenas första kärlek. Ordet älskare förekommer inte i Ninas dagbok och Helenas första kärlek men väl i Tonytrilogin där det dock används som motsats till äkta man. Se Westin, 1994b. TL, s. 268. 172. Järvstad använder begreppet ideal älskare i sin undersökning av Tonytri- login. Hon grundar sig på Annis Pratts undersökning av den gröna värl- dens arketyp och den älskargestalt som hör till den. Se Järvstad, s. 49. Annis Pratt m. Barbara White, Andrea Loewenstein & Mary Wyer, Arche- typal Patterns in Women’s Fiction (1981), Brighton: Harvester Press, 1982, s. 16, 22ff. 173. Svenska Akademiens ordbok, ”kvinna”, https://www.saob.se, 2018-04-03. 174. Se även HFK, s. 111ff. 175. Westin, 1994b, s. 39f.

223 noter

176. JfrSvenska Akademiens ordbok, ”flicka”. 177. Angela Rundquist, Blått blod och liljevita händer. En etnologisk studie av aristokratiska kvinnor 1850–1900, diss. Stockholm, Stockholm: Carlssons, 1989, s. 39f. 178. JfrFrih & Söderberg, 2010b, s. 9f. Formark, Söderberg & Österlund, 2013b, s. 7. Frih och Söderberg tar upp att begreppen flickdom och pojk- dom ibland används för att betona barndomen som könsspecifik. Jag an- vänder dock begreppet flickskap då jag anser att det fungerar smidigare språkligt. 179. Att flickorna är ”dövstumma” har betydelse för deras flickstatus. Maktord ningarna för funktionalitet och sexuell läggning är sammanlänkade och på samma sätt som det är möjligt att tala om obligatorisk heterosexualitet kan det talas om obligatorisk ”able-bodiedness”. Se Robert McRuer, Crip Theory. Cultural Signs of Queerness and Disability, New York: New York University Press, 2006, s. 1f. Se vidare Lambda nordica, tema: cripteori, 2012:1/2. 180. Österholm, 2012. 181. Freeman, s. 28ff.Ambjörnsson & Jönsson, 2010a, s. 11. Jönsson använ- der ”osamtidighet” i sitt antologibidrag och sin senare bok om Kerstin Thorvall. Hon förstår Thorvalls författarskap som en gestaltning av ”skevt, osamtidigt åldrande”. Se Jönsson, 2015, s. 15f. Maria Jönsson, ”’Det släpar efter i mig’. Osamtidigt åldrande i Kerstin Thorvalls för- fattarskap”, i Livslinjer. Berättelser om ålder, genus och sexualitet, red. Fanny Am- björnsson & Maria Jönsson, Göteborg & Stockholm: Makadam, 2010, s. 25–47. 182. Om älskargestalterna i Ninas dagbok och Helenas första kärlek, vilka är något eller betydligt äldre än protagonisterna, används i högre grad termer som är vuxet kodade, t.ex. man, karl, herre och gentleman, ibland föregång- na av beteckningen ung. Se ND, s. 18, 19, 23, 90. HFK, s. 8, 69. Ord som pojke och gosse används ofta om barn men även om t.ex. David Hencke i Helenas första kärlek. Se ND, s. 18. HFK, s. 87, 114, 202. Liksom Helena är David inne i en mognadsprocess och ”i det ögonblicket” då han avvisade Helenas erbjudande om att ha sex med honom ”växte David Hencke till en man”. Detta kan förstås i termer av 1800-talets borgerliga maskulinitetsnormer om självkontroll. Se HFK, s. 169. David Tjeder, ”Borgerlighetens sköra manlighet”, i Män i Norden. Manlighet och modernitet 1840–1940, Möklinta: Gidlunds, 2006, s. 48. 183. Det finns många antydningar i skildringen av de båda frierierna men

224 noter

framstår inte som svårt för läsaren att tolka det som händer som ett frieri som får ett jakande svar. Skildringen är en kod som uttrycker jakande besvarat frieri och äkta kärlek. Se ND, s. 161f., 167f. Luhmann, s. 58–66. 184. Det finns hetta och erotik i kärleksskildringen iNinas dagbok och Helenas första kärlek såväl som i flickböcker av Helena Nyblom och Marika Stiernstedt. Se Westin, 1994b. 185. Williams, 2013, s. 75f. JfrWestin, 1994b, s. 24, 32. 186. Österholm, 2012, s. 90, 238f. Jfr även Anna Nordenstam, ”Recensi- on/Review. Eva Söderberg, Mia Österlund och Bodil Formark (red.). Flicktion. Perspektiv på flickan i fiktionen. Malmö: Universus Academic Press, 2013. 328 s.”, Barnboken. Tidskrift för barnlitteraturforskning, vol. 37, 2014 [elektronisk resurs], s. 1f. 187. Michel Foucault, ”Andra rum”, övers. Jonas (J) Magnusson, i Diskursernas kamp, red. Thomas Götselius & Ulf Olsson, Stockholm & Stehag: Sympo- sion, 2008, s. 252f. ”[L]ieux […] qui sont des sortes de contre-emplacements, sortes d’utopies effectivement réalisées dans lesquelles les emplacements réels, tous les autres emplacements réels que l’on peut trouver à l’intérieur de la culture sont à la fois représentés, contestés et inversés, des sortes de lieux qui sont hors de tous les lieux, bien que portant ils soient effectivement localisables.” Se Michel Foucault, ”Des espaces autres” (1984), i 1980–1988, Dits et écrits. 1954–1988, IV, red. Daniel Defert, François Ewald & Jacques Lagrange, Paris: Gallimard, 1994, s. 755f. 188. Fanny Ambjörnsson, Rosa. Den farliga färgen (2011), Stockholm: Ordfront, 2012, s. 95f. Widegren, s. 27. Österholm, 2012, s. 108. Maria Margare- ta Österholm, ”Världens äckligaste prinsesskalas. Om ett gurleskt flickrum i samtidslitteraturen”, i Flicktion. Perspektiv på flickan i fiktionen, red. Bodil Formark, Eva Söderberg & Mia Österlund, Malmö: Universus Academic Press, 2013, s. 108ff. Mia Österlund, ”Visionär flickskildring i den senmoderna ungdomsromanen”, i Samtida ungdomslitteratur. Analyser, red. Åsa Warnqvist, Lund: Studentlitteratur, 2017, s. 219. 189. Widegren, s. 24. Widegren använder sig inte av termen heterotopi men hennes idé om ”ett annat flickrum” har gemensamma drag med heterotopin. Se ibid., s. 27. 190. Österholm, 2012, s. 86ff. LydiaWistisen, ”Urbant uppror i ungdomslit- terära Stockholmsskildringar”, i Samtida ungdomslitteratur. Analyser, red. Åsa Warnqvist, Lund: Studentlitteratur, 2017, s. 45, 53ff.

225 noter

191. Österholm, 2012, s. 90. Med figuration avser Österholm teori som tar kropp. Se ibid., s. 86ff. 192. Foucault, 2008, s. 254. 193. Ibid. Här använder jag delvis samma begrepp som i Jonas (J) Magnussons översättning, t.ex. psykiatrisk klinik och ålderdomshem, trots att de kan framstå som föråldrade idag. För diskussioner om åldersnormer kopplade till hög ålder, se t.ex. Therese Persson, Kvinnlig för sin ålder. En intervjustudie om ålder, kropp och femininitet, diss. Linköping, Stockholm: Bullfinch Publishing, 2010. Ambjörnsson & Jönsson, 2010b. Lövgren. Jönsson, 2015. 194. Österholm, 2012, s. 238f. 195. Krusenstjerna, 1937, s. 10f. 196. Ganetz, 1991, s. 13, 16. Hillevi Ganetz, ”Butiken, hemmet och kvinnligheten som maskerad. Drivkrafter och platser för kvinnligt stilskapande”, i Unga stilar och uttrycksformer, red. Ulf Boëthius, Johan Fornäs, Hillevi Ganetz & Bo Reimer, Stockholm & Stehag: Brutus Östlings bokförlag Sympo- sion, 1992, s. 226f. 197. JfrÖsterholm, 2012, s. 252. De skeva flickorna använder fantasin och berättelserna för att förstå sig själva och sin omvärld. 198. En episod då Tony och hennes fästman Herbert omfamnar varandra på- klädda i hennes säng och hon trycker sin mun mellan hans ben framställs däremot inte som farlig. Den äger dock rum då Tony är sjuk och väntar på att skickas iväg till ett sjukhem. Ett skälvande nu, då vardagens vanliga regler kullkastas, konstrueras. Se TL, s. 319f. 199. Foucault, 2008, s. 256. 200. JfrWidegren, s. 23ff. 201. Jfr MikkoCarlson, ”Självbiografiskt berättande, ’gemenskap’ och möjlig- heten av ett textuellt queert rum”, i Queera läsningar. Litteraturvetenskap möter queerteori , red. Katri Kivilaakso, Ann-Sofie Lönngren & Rita Paqvalén, Stockholm: Rosenlarv, 2012, s. 278–305. 202. Österholm, 2012, s. 241, 252. 203. Jfr Widegren, s. 23ff. 204. Krusenstjerna, 1936, s. 416. 205. Mazzarella tolkar det som att barndomen gått förlorad, Öhman vill istället tala om förlorade möjligheter i Vivekas barndom i vilka hon som vuxen skulle kunna finna lösningen på sina problem och måste bearbeta. Se

226 noter

Mazzarella, 1992, s. 149. Mazzarella, 2008, s. 228ff. Öhman, 2001, s. 182. 206. Foucault, 2008, s. 257f. 207. Detta är ett spöklikt citat där de mörka krafter som sedan griper tag i Tony i Tonytrilogin anas. Se Williams, 2013, s. 72, 495f. 208. Ganetz, 1992, s. 228. 209. Görans och Davids uppvaktning sker istället på andra platser, bl.a. på stadens gator, en järnvägsstation, i en vagn på en landsväg, i en port, på kaféer, på Djurgården och i andra hem. Se ND, s. 88ff., 98, 135ff. HFK, s. 40ff., 95f., 167ff. 210. Foucault, 2008, s. 256f. 211. Rummen i Krusenstjernas författarskap är viktiga och speglar temperament och stämningar. Se t.ex. Mazzarella, 1992, s. 68f. Williams, 2013, s. 162. Rum med särskild relation till tid förekommer också i andra romaner av Krusenstjerna. I Pahlenserien gestaltas dels spridda oaser med stor rumslig närvaro, dels herrgården Eka som är platsen för romanseriens utopiska slut och ofta framställs som en plats utanför eller vid sidan av tiden. Se Williams, 2002, s. 77. 212. För en diskussion av faderskapets historia, se Jørgen Lorentzen, ”Fedre- ne”, i Män i Norden. Manlighet och modernitet 1840–1940, red. Jørgen Lorentzen & Claes Ekenstam, Möklinta: Gidlunds, 2006, s. 133–166. Jørgen Lo- rentzen, Fra farskapets historie i Norge. 1850–2012, Oslo: Universitetsforlaget, 2012. 213. Krusenstjerna, 1936, s. 416. 214. Claudia Lindén diskuterar den nutida vampyren som partner och vad han kan erbjuda den unga kvinnliga – mänskliga – protagonisten. Hon kopplar den nutida vampyrserien Twilight till en kvinnlig litterär tradition, den borgerliga 1800-talsromanen, och visar hur den förhandlar genus och kärlek. Se Claudia Lindén, ”Vampyren som Mr Darcy. Maskulinitet och begär i Twilight-serien”, i Litteraturens underland. Festskrift till Boel Westin, red. Maria Andersson, Elina Druker & Kristin Hallberg, Göteborg & Stock- holm: Makadam, 2011, s. 363–379. 215. Anna Höglund, Vampyrer. En kulturkritisk studie av den västerländska vampyrberättelsen från 1700-talet till 2000-talet 2009),( diss. Växjö, Umeå: H:ström, 2011, s. 61, 89–97. Claudia Lindén & Hans Ruin, ”Vampyren, de odöda och historiens oro. Historiemedvetandet som begär och fasa”, i Den historiska

227 noter

tidens former, Historiens hemvist, 1,red. Victoria Fareld & Hans Ruin, Göteborg & Stockholm: Makadam, 2016, s. 81. 216. Westin, 1994b, s. 34f. 217. Lagercrantz menar att namnet är hämtat från lordByron och tillskriver det Krusenstjernas make. Han grundar dock endast detta på indicier och diskuterar det inte vidare. I sin debut Vampyren som gick som följetong 1848 och utgavs som bok 1957 låter Viktor Rydberg romanens vampyr heta lord Ruthven och lånar dessutom andra aspekter av Polidoris text. Se Lagercrantz, s. 188. Lindén & Ruin, s. 103. Viktor Rydberg, Vampyren, red. Hans Lindström, Uppsala: J. A. Lindblads förlag, 1957. 218. John Polidori, ”The Vampyre” (1819), i The Vampyre and Other Tales of the Ma- cabre, red. Robert Morrison & Chris Baldick, Oxford: Oxford University Press, 1998, s. 3. Lindén & Ruin, s. 105. 219. Höglund, s. 94f. 220. Ibid., s. 95. 221. I den omarbetade versionen i Samlade skrifter benämns utseendet som romantiskt, vilket kan sättas i samband med vampyren som fick sin moderna gestalt under romantiken: ”[B]redvid Mark ser han så ljus och blek ut att det verkar nästan romantiskt.” Se Krusenstjerna, 1944a, s. 87. 222. Polidori, s. 3f. Se även Höglund, s. 94. 223. Höglund, s. 95. 224. Polidori, s. 3. 225. Görans blick beskrivs för övrigt som närmast hypnotisk: ”Hans ögon lyste emot mig under de halvslutna ögonlocken, och liksom en liten fågel som blivit fascinerad av en orm, kunde jag inte taga mina ögon ifrån honom.” Se ND, s. 138. 226. Höglund, s. 96. 227. T.ex. Agnes von Krusenstjerna, Kvinnogatan, Stockholm: Bonniers, 1930b, s. 194, 218. Björklund, 2014, s. 22f. Paqvalén, 2007, s. 281. 228. Tjeder, 2006, s. 54ff. 229. Ibid., s. 48. 230. Butler, 2006, s. xxiv, 235f. 231. Ibid., s. 183, 189. 232. Tjeder, 2006, s. 57f. 233. Toni Reed, Demon-Lovers and their Victims in British Fiction, Lexington: The Uni- versity Press of Kentucky, 1988, s. 2, 16, 60–66.

228 noter

234. Lindén & Ruin, s. 87. 235. Reed, s. 41. 236. Cit. efter ibid., s. 45. 237. Ibid., s. 16f., 44. För mer om balladkomplexet, se ibid., s. 35–53. 238. Williams, 2013, s. 72. 239. Ordet demonisk används i Ninas dagbok om en annan man: ”Jag hade vän- tat mig, att ’den glade unge man’, som varit gift med en parisiska, skulle ha något demoniskt över sig. Men […] säkert är, att han var det minst demoniska man gärna kan tänka sig.” Se ND, s. 148. Satan har historiskt kopplats till sexualitet. Se Reed, s. 28f. 240. Westin, 1994b, s. 36. Williams, 2013, s. 72. Reed, s. 15. 241. JfrWilliams, 2013, s. 72f. 242. Milly Williamson, The Lure of the Vampire. Gender, Fiction and Fandom from Bram Stoker to Buffy, London: Wallflower, 2005, s. 36ff. 243. Westin, 1994b, s. 37. 244. Lindén & Ruin, s. 83, 90. 245. Åtminstone sedan 1740-talet. Se ibid., s. 86. 246. Rundquist, s. 29. 247. Viktor Wigert, Psykiska sjukdomstillstånd. Deras väsen och orsaker – sinnesslöhet – abnorma karaktärer – nervositet – hysteri – paranoia. En allmänfattlig framställning, I, Stock- holm: Bonniers, 1924, s. 162f., min kursiv. Williams tar upp detta citat i samband med ett brev som Krusenstjerna skrev till sin make från ett privat sinnessjukhus i Paris 1929, i vilket hon refererar till Wigerts resonemang om att den hysteriska ligger på en chaiselongue och vill ha hela huset samlat omkring sig. Wigert var Krusenstjernas läkare. Se Williams, 2013, s. 138f., 141f. 248. Franck gör en queertolkning av den samtida så kallade humanvampyren i Queera läsningar. I Flicktion kopplar hon samman nutida vampyrromanserier med den äldre flickbokstraditionen och förklarar på så sätt hur flickors läsning av serierna väcker skam. Se Mia Franck, ”Vampyrens makeover – tystnad som normbrott i vampyrfiktion”, iQueera läsningar. Litteraturve- tenskap möter queerteori, red. Katri Kivilaakso, Ann-Sofie Lönngren & Rita Paqvalén, Stockholm: Rosenlarv, 2012, s. 226–251. Mia Franck, ”Skam- lig flickläsning. Flickvampyrer på internatskola i House of Night-serien”, i Flicktion. Perspektiv på flickan i fiktionen, red. Bodil Formark, Eva Söderberg & Mia Österlund, Malmö: Universus Academic Press, 2013, s. 208–221.

229 noter

249. Westin, 1994b, s. 30ff. 250. Söderberg, 2004, s. 30f., 78ff. I Söderbergs diskussion av tre utveck- lingsberättelser av Martha Sandwall-Bergström, bl.a. Kulla-Gullase- rien, är askungesagan, liksom flickboken, en central bakgrund. Se t.ex. ibid., 93–107. Sagan går också som en röd tråd genom hela Söderbergs Kulla-Gullaläsning. I Westins undersökning av August Strindbergs an- vändning av sagan vidareutvecklar hon Volker Klotz begrepp ”Märchen splitter”. ”Sagosplitter” innebär olika sätt att använda sagan: omnämnan- det av en saga, citat ur en saga, något som påminner om en saga, ett motiv, en gestalt eller situation som känns igen från sagotraditionen. Dessa är placerade i en litterär kontext som för övrigt inte ansluter sig till sagan som genre. Se Boel Westin, Strindberg, sagan och skriften, Stockholm & Stehag: Symposion, 1998, s. 53f. 251. Det finns också sagosplitter i andra verk av Krusenstjerna, t.ex. Pahlen- serien. Se Svanberg, 1989, s. 287f., 315. Mazzarella, 1992, s. 122ff.Pa - qvalén, 2007, s. 68, 179. 252. Edfelt, 1944a, s. 276f. Se även Zweigbergk, s. 444. Ørvig, s. 231. La- gercrantz, s. 88. Evelyn, Nancy och Elisabeth utkom i juni och Ninas dagbok i november. Se Edfelt, 1944a, s. 277. Williams, 2013, s. 63. Den är bland Rucks tidigare böcker och den andra i ordningen att komma i svensk översättning, endast ett år efter hennes första roman. 253. Edfelt, 1944a, s. 276f. Den har med andra ord kopplats till flickor och flickläsning utan att vara utgiven specifikt för flickor. Det finns inget som visar att Evelyn, Nancy och Elisabeth riktar sig enbart till den målgruppen. Den har undertiteln Roman och på baksidan finns en lista över ”Nyare förströelselitteratur”. 254. Berta Ruck, Evelyn, Nancy och Elisabeth. Roman (The Girls at His Billet, 1916), övers. Eva Wahlenberg, Stockholm: Bonniers, 1917a, s. 5, 7. På omslaget är Rucks förnamn felstavat som Bertha men inte i inlagan. 255. Wahlström, s. 35. Ruck, 1917a, s. 26. 256. Wahlström, s. 35. Ruck, 1917a, s. 112. 257. ”Liksom i Berta Rucks roman om och för tonåringar knyter sig i ’Ni- nas dagbok’ det huvudsakliga intresset till tre kvinnliga individer, deras förtreter och svärmerier, och liksom i den engelska romanen de tre systrarna till slut alla lyckligen förlova sig, så få också de tre kvinnorna i den krusenstjernska boken den de svärmat för.” Se Edfelt, 1944a, s. 277.

230 noter

Likheten mellan Rucks tre systrar och de tre kvinnorna i Krusenstjernas roman är inte så framträdande somEdfelt hävdar. De senare i Edfelts beskrivning utgörs gissningsvis, förutom av Nina själv, av Mary Rönning och fröken Magda. Mary och Magda står inte i centrum på samma sätt som Evelyn och Nancy gör i Rucks roman, men har gemensamt med dem att de fungerar som exempel på olika sätt flickor och kvinnor kan förhålla sig till kärleken. Magda har för övrigt fler likheter med den äldre släkting som systrarna bor hos än med någon av systrarna själva. 258. Jack Zipes, ”What Makes a Repulsive Frog so Appealing. Memetics and Fairy Tales”, Journal of Folklore Research, 2008:2, s. 110. För mer om bröder- na Grimms olika versioner av sagan, se ibid., s. 111ff. Se även Wolfgang Mieder, ”’Frog King, The’”, i Oxford Companion to Fairy Tales (2002), red. Jack Zipes, Oxford: Oxford University Press, 2005 [elektronisk resurs]. Här diskuterar jag främst en av brödernaGrimms versioner av sagan. 259. Jacob & Wilhelm Grimm, ”The Frog King, or Iron Heinrich” (”Der Fro- schkönig oder der eiserne Heinrich”, 1812), i The Annotated Brothers Grimm, övers. & red. Maria Tatar, New York & London: W. W. Norton & Com- pany, 2004b, s. 3–13. 260. Jacob & Wilhelm Grimm, ”The Frog-Prince” (”Der Froschkönig oder der eiserne Heinrich”, 1812), i Grimms’ Fairy Tales, övers. Edgar Taylor & Marian Edwardes, Project Gutenberg, e-bok #2591, 2001/2008, https://www. gutenberg.org/files/2591/2591-h/2591-h.htm, 2018-10-01. 261. Frank Lascelles har för övrigt samma förnamn som en viktig älskargestalt i Tonytrilogin, Frank Maclean. 262. Williams berör diskrepansen mellan ideal och verklighet i Ninas dagbok. Hon beskriver det som att romanen hör till flickboksgenren men ändå markerar förhållandet mellan ideal och verklighet. Se Williams, 2013, s. 68f. Dessa behöver dock inte stå i motsatsställning. 263. Ruck, 1917a, s. 30. 264. Ibid., s. 33ff., 53. 265. Ibid., s. 45. Berta Ruck, The Girls at His Billet (1916), New York: Dodd, Mead, and Company, 1917b, s. 44. Incubus är ett slags ond ande, demon eller förkroppsligad mardröm som besöker kvinnor på natten. Den har tydliga sexuella konnotationer. Även om incubus är en beteckning för en vampyrisk varelse framstår inte Frank som en vampyr att jämföra med t.ex. Göran Hellner i Ninas dagbok. Se Oxford English Dictionary, ”incubus”,

231 noter

Oxford: Oxford University Press, 2000– [elektronisk resurs], 2016-01- 12. Lindén & Ruin, s. 82. 266. Ruck, 1917a, s. 151, 206. 267. Ibid., s. 151, 206, 300. 268. Theander, 2006, s. 106. 269. Jfr Williams, 2013, s. 68f. 270. Grodprinsen har ofta diskuterats som en saga om sexuell mognad. Se Zipes, s. 116. Jfr Bruno Bettelheim, The Uses of Enchantment. The Meaning and Importance of Fairy Tales, London: Thames & Hudson, 1976, s. 288ff. 271. Då Elisabeths syster gift sig känner Elisabeth sig skygg för henne eftersom hon nu blivit kvinna: ”Hon har tagit steget ut; hon är nu en gift kvinna. Vad mig beträffar, kände jag mig helt skygg vid tanken på att träffa henne igen för första gången efter det att detta märkvärdiga hade hänt.” SeRuck, 1917a, 164f. Liksom i Ninas dagbok finns dock undantag från regeln om att flickor blir kvinnor vid inträdandet i äktenskapet. Det utgörs av miss Gates som, trots att hon är ogift och nyförlovad, beskrivs som en gammal kvinna på grund av sin ålder, ca 34 år. Se ibid., s. 295. 272. Ibid., s. 32. 273. Ibid., s. 26. 274. Ibid., s. 74, 105–112. 275. Ibid., s. 110. 276. Ibid., s. 111. 277. Ibid., s. 112. 278. Ibid. 279. Ibid., s. 139–157. 280. Ibid., s. 150f. Det finns för övrigt likheter mellan skildringen av motor- cykelfärden och Ninas resa med Göran i trillan i Ninas dagbok. Hos Ruck, liksom hos Krusenstjerna, framhålls det njutningsfyllda i stunden som något delvis förbjudet som väcker ambivalens pga. den person som njut- ningen upplevs med. Se ibid., s. 149. Krusenstjernas skildring av färden inleds med bl.a. meningen: ”Detta är det förfärligaste av allt, som hänt mig i hela mitt liv.” Det kan hos Ruck jämföras med: ”Nu kommer det rysligaste som någonsin har hänt mig i mitt liv.” Se ND, s. 135. Ruck, 1917a, s. 102. 281. Ruck, 1917a, s. 168–176. 282. I bröderna Grimms saga dyker prinsens trogna tjänare Heinrich upp för

232 noter

att föra paret till prinsens fars kungarike. Heinrich hade blivit så olycklig då hans herre blev förvandlad till en groda att han lät slå tre järnband omkring sitt hjärta för att det inte skulle brista av sorg. Under resan hörs tre höga knäpp varpå prinsen tror att vagnen håller på att gå sönder. Heinrich försäkrar honom dock om att det bara är banden kring hans hjärta som brister eftersom han är så lycklig över att hans herre är fri och glad. Bröderna Grimm kallade också sagan ”Der Froschkönig oder der eiserne Heinrich”, som om prinsen och Heinrich, inte prinsessan, står i centrum. Det är därför möjligt att göra en läsning av sagan där central- gestalterna faktiskt utgörs av prinsen och Heinrich, och där prinsessan endast fungerar som en förutsättning för att möjliggöra deras återseen- de. I Evelyn, Nancy och Elisabeth och Ninas dagbok, som på flera sätt följer sagans mönster, läggs dock fokus på mannens relation till flickan. Detta flickcen- trerade återskapande av det litterära mönstret med en grodprins utgörs av en flickfantasi där den ideala älskaren endast finns till för henne. 283. Ett annat exempel på Ninas återkommande klantighet är att hon strax efteråt håller på att stjälpa sin tekopp då hon ska räcka Mark handen till hälsning. Se ND, s. 20. 284. Det finns fler exempel på feminina män i barn- och ungdomslitteraturen. T.ex. Roberta Seelinger Trites visar att båda de män som pojkflickan Jo har relationer med i Louisa M. Alcotts Little Women – hennes vän Laurie och hennes man, professor Bhaer – kan läsas som androgyna. Se Trites, 2011, s. 48ff. 285. 1921, fyra år efter utgivningen av Ninas dagbok, såldes målningen för den högsta summa som en sådan fram till dess gått för. SeClark, s. 27. 286. En detalj är att även Mark har musik som sitt stora intresse. Se ND, s. 161. 287. Jack Lindsay, Thomas Gainsborough. His Life and Art, London: Granada, 1981, s. 96. 288. Det förekommer även blå draperier i Tonytrilogins gestaltning av Tonys älskare doktor Thure Iller. Det är ”de tunga blå sammetsdraperierna” på hans mottagning, bl.a. första gången de möts, samma material Nina skriver att ”the blue boy’s” kläder är gjorda av. Se TSL, s. 106. Iller kan läsas som en betydligt mörkare version av Mark. I ett av Krusenstjernas utkast till romanen kallas Iller just Mark. Se Johannes Edfelt, ”Efterskrift”, i -Ag nes von Krusenstjerna, Tonys sista läroår. Resa till kejsarens hotell, Samlade skrifter, IV, Stockholm: Bonniers, 1944d, s. 345.

233 noter

289. Johan Stenström, ”Bilden och berättandet i Carl Michael Bellmans diktning”, i Ekfrasens former. Billeder i tekst, red. Cecilie Harrits & Anders Troel- sen, Århus: Aarhus universitetsforlag, 2007, s. 15. 290. Ibid., s. 25. För mer om ekfras, se t.ex. CecilieHarrits & Anders Troel- sen, ”Ekfrasens former – et forord”, iEkfrasens former. Billeder i tekst, red. Ce- cilie Harrits & Anders Troelsen, Århus: Aarhus universitetsforlag, 2007, s. 7–14. 291. Harrits & Troelsen, s. 10. Eftersom Nina vill ägna sig åt porträttmåleri framstår det som logiskt att hon relaterar Mark tillGainsboroughs mål- ning. Se ND, s. 49. 292. Jfr Österholm, 2012, s. 110f. 293. Clark, s. 27. 294. I den första svenska utgåvan förekommer två av Reginald Birchs illustra- tioner, varav en föreställer lille lorden i den kostym han blev känd för. Se Frances Hodgson Burnett, Lille lorden. En liten gosses historia (Little Lord Fauntleroy, 1886), övers. ej angiven, Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1888, opag. 295. Clark, s. 15, 19, 27. Vivians stil vid bjudningar har beskrivits som ”fin svart sammetskostym med svarta långstrumpor, skor med spännen, ett brett sidenskärp om lilla midjan och en rund hatt på det långa blonda hårsvallet”. Se Ørvig, s. 151. 296. Burnett, s. 10. 297. Ibid., s. 6. 298. Clark, s. 16–47. 299. Året innan utgavs den som följetong i en tidskrift. Se ibid., s. 18. 300. Ibid., s. 22, 26f. 301. Burnett, s. 8. Clark visar att lille lorden förkroppsligar flera olika mans ideal. Se Clark, s. 22ff. 302. Burnett, s. 1, 8. 303. Ibid., s. 30f. 304. I den omarbetade versionen av Ninas dagbok är parentesen där Ninas mamma nämns borttagen. Tycktes det sedermera Krusenstjerna udda att skriva fram en likhet mellan Ninas ideala älskare och hennes mor? Se Krusens- tjerna, 1944a, s. 22. 305. Tjeder, 2006, s. 57f. David Tjeder, The Power of Character. Middle-Class Mascu- linities, 1800–1900, diss. Stockholm: Stockholms universitet, 2003, s. 41, 208, 267.

234 noter

306. Tjeder, 2003, s. 159, 196. 307. Claes Ekenstam, ”Män, manlighet och omanlighet i historien”, i Män i Norden. Manlighet och modernitet 1840–1940, red. Jørgen Lorentzen & Claes Ekenstam, Möklinta: Gidlunds, 2006, s. 33, 46. 308. Jfr LucyNeville, ”Male Gays in the Female Gaze. Women Who Watch M/M Pornography”, Porn Studies, 2015:2/3, s. 200ff. För en diskussion av en eventuell ”female gaze” utifrån Laura Mulveys teori om ”the male gaze”, se ibid., s. 200ff. LauraMulvey, ”Visual Pleasure and Narrative Cinema”, Screen, 1975:3, s. 6–18. 309. Burnett, s. 6. 310. Ibid., s. 76f. 311. Ibid., s. 1, 3, 9. 312. Ibid., s. 18f. 313. Ibid., s. 18f., 22. 314. Svanberg, 1989, s. 369ff. Björklund, 2006, s. 66ff.Paqvalén, 2007, s. 71ff. Eva Borgström, Berättelser om det förbjudna. Begär mellan kvinnor i svensk litteratur 1900–1935, Göteborg & Stockholm: Makadam, 2016, s. 160f. 315. Öhman, 2001, s. 151f., 171ff.Mazzarella, 1992, s. 161f., 171. 316. Hirdman använder även maskulinitet som synonym till manlighet. Se Anja Hirdman, ”’Det ska bli en ära att få tillfredsställa dig!’ Ideal manlighet i Harlequinromanen”, i Kvinnorna gör mannen. Maskulinitetskonstruktioner i kvinnors text och bild 1500–2000, red. Kristina Fjelkestam, Helena Hill & David Tjeder, Göteborg & Stockholm: Makadam, 2013, s. 30f. Med sin undersökning lägger sig Hirdman nära Janice A. Radways studie av idea la manliga karaktärer i romance. Radway använder olika varianter av ut- trycken ”ideal male” och ”ideal hero”. Se Radway, t.ex. s. 82, 97. 317. Fataneh Farahani, Tobias Hübinette, Helena Hörnfeldt & René León Ro- sales, ”Om ras och vithet i det samtida Sverige. Inledning”, i Om ras och vithet i det samtida Sverige, red. Fataneh Farahani, Tobias Hübinette, Helena Hörnfeldt & René León Rosales, Tumba: Mångkulturellt centrum, 2012, s. 13ff. 318. Svanberg, 1989, s. 243f. Mazzarella, 1992, s. 29f. Paqvalén, 2007, s. 192. 319. Farahani et al., s. 15, 25. Jfr ibid., s. 32. 320. Just adjektiven som beskriver Brandels hud har Krusenstjerna i den omarbetade utgåvan ändrat från mörkt och solbränt till brunhyllt och brun- bränt. Se Krusenstjerna, 1944a, s. 117, 238.

235 noter

321. JfrWestin, 1994b, s. 39f. 322. Ann-Catrin Östman, ”Bonden”, i Män i Norden. Manlighet och modernitet 1840– 1940, red. Jørgen Lorentzen & Claes Ekenstam, Möklinta: Gidlunds, 2006, s. 82f. Se vidare Linn Areskoug, Den svenske mannens gränsland. Man- lighet, nation och modernitet i Sven Lidmans Silfverstååhlsvit, diss. Uppsala: Uppsala universitet, 2011. 323. Östman, s. 84. 324. Westin, 1994a, s. 37, 40f. 325. Brandels moral framhävs inte på samma sätt, men han framstår inte på något sätt som omoralisk. 326. Westin, 1994b, s. 40. 327. Hirdman, s. 46f. 328. Ibid., s. 31, 35. 329. Ibid., s. 48. 330. Ibid., s. 46. 331. Farahani et al., s. 14. 332. Halberstam, 2005, s. 2. 333. Tonys ålder är sällan uppenbar. Ålder och födelsedagar nämns vid olika tillfällen men det finns långa avsnitt då det inte säkert kan utläsas hur gammal hon är. Den första romanen börjar i en ospecificerad barndom och den sista slutar då Tony är minst 22 år gammal. Se TVU, s. 7f. TSL, s. 77, 122. 334. Svanberg, 1989, s. 42f. Järvstad, s. 19. 335. Jfr Judith [Jack]Halberstam, The Queer Art of Failure, Durham: Duke Uni- versity Press, 2011, s. 53–86. 336. Karin Johannisson, Den mörka kontinenten. Kvinnan, medicinen och fin-de-siècle, Stockholm: Norstedts, 1994, s. 67. 337. Ibid., s. 81. 338. Franck, 2009, s. 65ff. 339. Halberstam, 2005, s. 2, 4. 340. Ibid., s. 2. 341. Tonys sjukdom är kopplad till kärlek och sexualitet och belyser kvinnors svåra belägenhet under perioden. Se Mazzarella, 1992, s. 34. Koli, s. 21f. Järvstad, s. 45. Williams, 2013, s. 175. 342. Williams, 2013, s. 166f. Mazzarella, 1992, s. 54. Se även Borgström, s. 134. 343. Jfr Dinshaw et al., s. 190ff.

236 noter

344. Sjukhem, sinnessjukhus och hospital används inte uteslutande som syno nymer i Tonytrilogin. Sjukhem framstår i vissa sammanhang som platser för personer som är mindre och hospital för personer som är mer sjuka. Sinnessjukhus används ibland som synonym till sjukhem, ibland som annat ord för hospital. Se TL, s. 219, 318, 377. TSL, s. 24, 166, 255. Officiellt gällde dock sinnessjukhus och hospital om samma plats i olika tider. Hospital användes fram till 1929 och ersattes sedan av sinnessjukhus. Se Williams, 2013, s. 138, 147. 345. Jean Webster, ”Min käraste fiende” (Dear Enemy, 1915), övers. Greta Åkerhielm, Stockholm: Aktiebolaget Skoglunds bokförlag, 1927, s. 46, 84. 346. Foucault, 2008, s. 254. 347. Paqvalén, 2007, s. 97ff.Williams, 2013, s. 139. 348. Webster, 1927, s. 5. 349. Svenska Akademiens ordbok, ”eugenik”, http://g3.spraakdata.gu.se/saob/, 2014-10-18. 350. Keely, s. 372, 374ff., 385. 351. Ibid., s. 380f. 352. Cecilia Annell, Begärets politiska potential. Feministiska motståndsstrategier i Elin Wäg- ners Pennskaftet, Gabriele Reuters Aus guter Familie, Hilma Angered-Strandbergs Lydia Vik och Grete Meisel-Hess Die Intellektuellen, diss. Stockholm, Lund: Ellerströms, 2016, s. 62ff. 353. Webster, 1927, s. 84. 354. Ibid., s. 46. 355. Ibid., s. 84. 356. Ibid., s. 85, 240. 357. Keely, s. 376. 358. Webster hade inte för avsikt att skriva två flickböcker, även om vissa förlag kategoriserade dem så. Vid sin tillkomst lästes de brett av amerikaner i olika ålder. Daddy-Long-Legs blev dessutom Broadwayshow och 1919 film med Mary Pickford i huvudrollen. Se Keely, s. 363. De första svenska över- sättningarna på 1910- och 1920-talen utgavs för vuxna. Kritiken vacklade i frågan om ”Min käraste fiende” kunde passa för unga flickor. Då den publi cerades igen 1955 behandlades den tveklöst som flickbok. Utgåvorna av Pappa Långben före 1950 riktade sig till vuxna läsare och katalogiserades i årskatalog och bibliotek som vuxenlitteratur samt mottogs huvudsakligen som sådan i pressen. På baksidan av några romaner från 1930-talet tog Bonniers dock med Pappa Långben i förteckningar över böcker för unga

237 noter

flickor. Se Theander, 2017, s. 22, 147. ”Min käraste fiende”återutgavs för öv- rigt i Bonniersserien De odödliga ungdomsböckerna 1955, efter sin föregångare Pappa Långben 1950, utan att något i det eugeniskt färgade innehållet ansågs behöva omarbetas för att vara lämpligt för ungdomar. 359. Webster, 1927., s. 12f. 360. Ibid., s. 243. 361. Ibid., s. 200. 362. Ibid., s. 271f. 363. Pa är ett uppenbart lån från engelskan. Tonys föräldrars anfäder kommer från öar utanför Sverige, troligen Storbritannien. Krusenstjerna själv använde ma och pa om och till sina föräldrar. Se TVU, s. 9. Krusen stjerna, 2016, t.ex. s. 67. 364. Webster, 1927, s. 14. 365. Foucault, 2008, s. 254 366. Williams, 2013, s. 177. 367. Svanberg, 1989, s. 394f. Williams, 2013, s. 18, 22. 368. Helena Imelda Ek, Erotic Insanity. Sex and Psychiatry at Vadstena Asylum, Sweden 1849–1878, diss. Stockholm: Stockholms universitet, 2017, s. 23f., 94. 369. Williams, 2013, s. 147. 370. Ibid., s. 177. 371. Järvstad, s. 71. 372. Williams, 2013, s. 177, 180. Ämnet återkom i kritisk belysning i flera romaner under mellankrigstiden och 1940-talet. Författarna ville väcka indignation över brister i mentalvården. Tonytrilogin skiljer sig dock från dem genom att inte vara en tesroman. Se ibid., s. 180f. 373. Den här analysen är besläktad med Kriströms undersökning av Barbro Lindgrens författarskap som allålderslitteratur. Intressant nog gör Kri- ström en liknande iakttagelse av identiteter som dels överskrider ålders kategorier, dels gränsen mellan människa och djur. Kriström använder Butler för att undersöka dessa ”vuxenbarn” och ”djurmänniskor”. Hon menar att de är allegoriska gestalter som bryter mot en realistisk kod och fungerar frigörande. Syftet med skildringarna är att lyfta fram människor i utanförskap och låta dem reproducera ”otänkbara” identiteter som en del av en allåldersestetik. Se Kriström, s. 218–245. 374. Butler, 2006, s. 208.

238 noter

375. Jag använder orden patienter och sjuka, vilka används i romanen. Se TSL, s. 148f. 376. En patient lufsar framåt ”[s]om en tung och brummande björn”, en annan ”kilar utefter gångarna kvickt som en liten vessla”. Se TSL, s. 180, jfr 201f. För en diskussion av Tonys kusin Barbara, som på hospitalet jämförs med en fladdermus, se Mazzarella, 1992, s. 55f. Williams, 2013, s. 173. TL, s. 226f. ”Human-animal studies”, ibland benämnt ”animal studies” eller ”anthrozoology”, är ett interdisciplinärt fält som utforskar det utrymme som icke-mänskliga djur upptar i den mänskliga världen och de interaktioner som människor har med dem. Se Margo DeMello, Animals and Society. An Introduction to Human-Animal Studies, New York: Colum- bia University Press, 2012, s. 4f. För en översikt över fältet till och med 2000-talets första decennium, se ibid., s. 7ff. 377. Amalie Skram, Professor Hieronimus (1895), Samlede verker, 5, Oslo: Gyldendal, 1993, s. 339. 378. Backberger, 1981, s. 372. Mazzarella, 1992, s. 57. Järvstad, s. 73. 379. Butler, 2006, s. 151. 380. Tony tycker att det vore bättre om kvinnan vore död och blir sedan upptagen av tanken att ta hennes liv. Se TSL, s. 236, 239. 381. Det finns flera exempel på att just frihetsberövandet är förbundet med skildringen av kropparna som djuriska och barnsliga. Tony beskrivs vara ”tyst och bitter som ett djur i sin bur” då hon tvingas bära stora, låsta läderhandskar och blir matad mot sin vilja. En ung man ”föres bort lik en halsstarrig pojke, sparkande och skrattande” efter att ha börjat svära och skrika. Se TSL, s. 159, 198. 382. Butler, 2006, s. 24. Detta går, som framkommit, i linje med Halberstam. 383. Ibid., s. 105. 384. Ibid., s. 208. 385. Borgström, s. 125, 140. I Tonytrilogin finner Borgström ordet förvriden i en skildring av Tonys väninna Maud Borck, som dras till både kvinnor och män. Det gäller då en gren som Tony tycker sig se grina emot sig bakom Maud och en yngre flicka som hon förfört. ”Bakom henne tyckte jag, att en svart förvriden trädgren i den begynnande skymningen ironiskt grinade mot mig.” Se TVU, s. 274. Borgström, s. 140. 386. Foucault, 2008, s. 252f. 387. I t.ex. skildringen av den badort där Tony vistas i början av Tonys sista läroår

239 noter

kan olika varianter av ordet flicka förekomma på flera ställen på en och samma sida. Se TSL, s. 18. Att flickor inte hör hemma på sinnessjukhuset framhävs då överläkarens dotter, ungefär jämnårig med Tony, kommer på besök: ”Jag ser i smyg på den unga flickan. Hon skall inte stanna kvar här. Om en stund är hon åter i sitt hem bland de sina. På natten kommer hon inte att vakna upp med bultande hjärta vid ljudet av en annans klagorop, och hon vet inte, vad det vill säga att höra en dörr slå i lås bakom sig.” Se TSL, s. 195f. Ytterligare en patient beskrivs som en liten dalaflicka, men hon är inte flicka på samma sätt som Tony och den andra patienten utan tillhör ”Dalarnas egna barn”, vilka skildras som barnsliga. Även vissa sköterskor betecknas som flickor. Se TSL, s. 157, 219. 388. Jfr Foucault, 2008, s. 257f. 389. Williams, 2013, s. 180. Låsbara tyg- eller läderhandskar var ett av de tvångsmedel som användes i vården vid denna tid för att hindra patienten från att skada sig eller någon annan. SeLars-Eric Jönsson, Det terapeutiska rummet. Rum och kropp i svensk sinnessjukvård 1850–1970, diss. Umeå, Stockholm: Carlssons, 1998, s. 190. 390. Det framgår inte om det är sköterskor eller vårdare. Dessa två benäm- ningar används om personalen på sinnessjukhuset, förmodligen för manliga resp. kvinnliga anställda. Se TSL, s. 180. 391. JfrFoucault, 2008, s. 256f. 392. Något liknande händer med sinnessjukhusets andra flicka Lilian. Redan initialt beter hon sig visserligen inte som en ung flicka: ”[J]ag ryser, då jag hör ett skratt, som icke mycket liknar en ung flickas.” Liksom Tony förändras Lilian under tiden på sjukhuset: ”Det är icke längre den vackra flickan med de glänsande ögonen, hon är utmagrad och vit i ansiktet, och ögonen irra och flacka.” Se TSL, s. 180, 250. 393. Järvstad diskuterar titlarna i relation till utvecklingsromanen och deter- minism. Se Järvstad, s. 19, 69f. 394. Svanberg, 1989, s. 184. Mazzarella, 1992, s. 47. Järvstad, s. 58f. Williams, 2013, s. 156. Borgström, s. 135–141. 395. Williams, 2013, s. 172. Förutom dragningen till Maud är det män Tony attraheras av. Ändå finns mycket hos Tony som kan kopplas till före- ställningar om lesbiskhet, t.ex. att hon inte blir kvinna på ett förväntat sätt. Wittig menar att en kvinna per definition är heterosexuell eftersom kvinnlighet handlar om en specifik relation till en man. Lesbiska är där-

240 noter

med något annat än kvinnor. Tony skulle kunna läsas som ett slags lesbisk karaktär där själva lesbiskheten av någon anledning inte fick rum i skildringen. Se Wittig, s. 20. 396. Jfr Paqvalén, 2007, s. 284. 397. T.ex. Trites visar på den erotiska potential som finns i relationen mellan pojkflickan Jo, hennes mor och systrar i Louisa M. Alcotts Little Women. Adrienne Richs idé att kvinnors samkönade relationer rör sig i en lesbisk kontinuitet, oavsett om de är sexuella eller ej, har varit betydelsefull för lesbiska och gaystudier och senare queerstudier. Likaså Lilian Fadermans studie av vad hon kallar ”romantic friendship”, intima relationer mellan kvinnor som i sin samtid var accepterade och inte stämplades som homosexuella. Se Trites, 2011. Adrienne Rich, ”Compulsory Heterosexuality and Lesbian Existence”, Signs. Journal of Women in Culture and Society, 1980:4, s. 631–660. Lilian Faderman, Surpassing the Love of Men. Romantic Friendship and Love Between Women from the Renaissance to the Present (1981), London: The Wo- men’s Press Limited, 1985. 398. L. M. Montgomery, Anne på Grönkulla (Anne of Green Gables, 1908), övers. Ka- rin Jensen, f. Lidforss, Lund: Gleerups, 1909, s. 97f. I originalet an- vänder Diana ordet queer om Anne: ”You’re a queer girl, Anne. I heard before that you were queer. But I believe I’m going to like you real well.” Se L. M. Montgomery, Anne of Green Gables (1908), London: Puffin, 1994, s. 104. Ordet queer har en särskild plats i den angloamerikanska barnlitteraturen. Det används vanligtvis på ett asexuellt sätt för att beteckna sådant som är udda, okonventionellt och excentriskt. Ofta upphöjs det och kan inte hållas inom ideologiskt tillåtna tolkningsramar. Även om ordet inte åsyftar genus och sexualitet understryker det den queera driv- kraften i barnlitteratur att avvisa det banala till förmån för det unika. Se Abate & Kidd, 2011a, s. 3f. Tison Pugh, ”’There lived in the Land of Oz two queerly made men’. Queer Utopianism and Antisocial Eroticism in L. Frank Baum’s Oz Series”, i Over the Rainbow. Queer Children’s and Young Adult Literature, red. Michelle Ann Abate & Kenneth Kidd, Ann Arbor: The University of Michigan Press, 2011, s. 88ff. 399. Björklund, 2008a, s. 137f. ”– Du, Angela, sade Stanny. Vill du inte bli min vän? / Angela kände en stöt för bröstet. Det var som om hon haft en liten fågel inom sig, som också längtade att bli fri. Men hon svarade inte först. / – Vill du inte? / Angela såg hastigt upp i Stannys ansikte. Kände

241 noter

Stanny det på samma sätt som hon? Angela lade ofrivilligt sin hand mot hennes hjärta. / – Det slår, viskade hon. Nästan som fågelns. / De ivriga svalorna i deras hjärtan ville flyga ut. / – Aldrig har någon bett mig bli hennes vän, sade Angela andfått. Aldrig! / – Inte mig heller! svarade Stan- ny. Jag har aldrig haft någon vän. / – Nu har du en, utbrast Angela.” Se Krusenstjerna, 1930b, s. 88f. 400. Björklund, 2014, s. 31f. 401. Bergdahl, s. 85, 90, 106f., 168. 402. Skiftet inträffade eftersom sexologin och psykoanalysen slog igenom på bred front. SeFaderman, s. 297–313. Jfr Björklund, 2008a, s. 119, 127f., 145f. 403. Lesbiskhet gestaltas också som en möjlig livsstil i andra verk från samma tid som skildrar kvinnlig homosexualitet, bl.a. Karin Boyes Kris (1934) och Margareta Subers Charlie (1932). Innan Angela inleder relationen med Agda har hon och hennes älskare Thomas Meller alltid sex med varandra i förslutna utrymmen. Se Björklund, 2014, s. 40, 54. Paqvalén, 2007, s. 273. Det kan jämföras med det slutna rum Tony och Maud befinner sig i. 404. Även Helena vägleds av sin subversiva väninna Nana som anser att ”verklig kärlek” kan reda sig utan äktenskapliga löften. I praktiken fungerar hon dock inte som guide. Hon har, Helena ovetande, inlett en kärleks relation med Helenas far och kan inte hjälpa Helena ur den kris hon hamnat i då hon fått reda på att fadern övergivit henne och modern. Själva upptäckten av hennes fars svek fungerar också som ett slags upplysning om kärlekens väsen. Se HFK, s. 149. 405. Ruck, 1917a, s. 97. 406. Jfr Björklund, 2008a, s. 143ff. 407. E. B. Duffey, Kvinnan som ungmö, hustru och moder (”Vad varje kvinna bör veta”). Skrivet av en kvinna om och till kvinnor, övers. ej angiven, Stockholm: Stock- holms-kompaniets förlag, 1916, s. 6f. 408. Pia Laskar beskriver Eliza Bisbee Duffey som en borgerlig kvinna som varnar sina borgerliga systrar för sex innan äktenskapet. Se Pia Laskar, Ett bidrag till heterosexualitetens historia. Kön, sexualitet och njutningsnormer i sexhandböcker 1800–1920, diss. Stockholm, Stockholm: Modernista, 2005, s. 87. För en undersökning av tidens sexhandböcker, se Laskar. En tidigare version av resonemanget ovan finns i min magisteruppsats. Se Jakobsson, 2009.

242 noter

409. Williams, 2013, s. 158. JfrÖhman, 2001, s. 166. 410. Svanberg, 1989, s. 249. 411. Järvstad, s. 40. 412. Henriette berättar om reproduktion men antyder också att Claes har en utomäktenskaplig relation med sin hushållerska. Se ibid. Mazzarella, 1992, s. 46. Denna scen påminner om en i Fröknarna von Pahlen. Se Järv- stad, s. 254. Svanberg, 1989, s. 179f. Där har dock Angela en välvillig sexualupplysare i sin vän Stanny. Det finns också likheter med Fattigadel. Se Mazzarella, 1992, s. 158. Williams, 2013, s. 436. 413. Williams, 2013, s. 173, 175. Koli, s. 18. 414. Järvstad, s. 54. 415. Ibid., s. 54f. 416. Det kan ifrågasättas att Iller vill Tony väl. Han agerar inte utifrån Tonys intressen som patient då han inleder en relation med henne, men det framstår inte som att han drivs av en vilja att skada Tony då han ger henne sexualupplysning. 417. The Blue Castle betraktas ofta som samhörig medMontgomerys Emilytrilogi. Montgomery, som hade svårt att avsluta Emilyserien, började skriva The Blue Castle och sköt därmed upp skrivandet av den tredje Emilyromanen. Se Rubio, s. 359. Emily’s Quest färdigställdes inte förrän två år efterMont - gomerys första dagboksnotering om att hon börjat arbeta med den. Istäl- let vände hon sig till The Blue Castle, som hon beskrev som en tillflyktsort från sin problemfyllda verklighet. Med Emily’s Quest kan Montgomery sägas ha avslutat en tetralogi om kreativitet och intimitet som består av såväl Emilytrilogin som The Blue Castle. Se Lawson, 2007, s. 237, 241. The Blue Castle sålde mycket bra för sin tid i Nordamerika, England och Australien, och den översattes till andra språk. Året efter dess utgivning, 1927, börja- de den dessutom tryckas som följetong i The Canadian Countryman. Se Rubio, s. 331., 358. 418. Rubio, s. 332. 419. L. M. Montgomery, The Blue Castle, New York: Frederick A. Stokes Com- pany, 1926, s. 1, 6. I original: ”old maid”, ”girl”. Bl.a. betecknas Valancy som ”queer little old maid”. Se ibid., s. 39f. Även om queer vid denna tid givetvis används i betydelsen udda får det här beteckna Valancys avvikande förhållande till heterosexualiteten: hon har inte lyckats hitta en man

243 noter

trots att hon gestaltas som till åren kommen. För övrigt skildrar romanen utomäktenskaplig sexualitet och graviditet, utan att döma. 420. Rubio, s. 327. 421. Det har hänt att forskningen kritiskt lyft fram den senare delen och -in te sett den smärtsamma uppväxtskildringen. Se t.ex. Lawson, 2007, s. 234f. Muriel A. Whitaker, ”’Queer Children’. L. M. Montgomery’s He- roines”, i L. M. Montgomery. An Assessment, red. John Robert Sorfleet, Guelph: Canadian Children’s Press, 1976, s. 50, 53f., 56, 59. Kate Lawson gör en intressant läsning av romanens gestaltning av sjukdom i relation till Emily’s Quest. Montgomery använde kärleksromanen för att gestalta ofrihet och skev uppväxt. Kvinnliga författare kunde vid tiden använda ”trivial litterära” genrer för att gestalta tabubelagda ämnen. Paqvalén visar att Krusenstjerna använde melodramen i Pahlenserien. Se Paqvalén, 2007, s. 17, 52, 66. Williams, 2002, s. 71f. Gabriella Åhmansson, som också skrivit sin avhandling om Montgomerys Anne of Green Gables, skriver tidigt om rum och sexualitet i en uppsats om The Blue Castle. Se Gabriella Åh- mansson, An Introduction to Lucy Maud Montgomery. Anne Shirley, A Life and Its Mirrors. A Feminist Reading of L. M. Montgomery’s Fiction, I, diss. Uppsala: Uppsala universitet, 1991. Gabriella Åhmansson, ”Textual/Sexual Space in The Blue Castle. Valancy Stirling’s ’Room of Her Own’”, i Harvesting Thistles. The Textual Garden of L. M. Montgomery. Essays on Her Novels and Journals, red. Mary Henley Rubio, Guelph: Canadian Children’s Press, 1994, s. 146–154. 422. Montgomery, 1926, s. 40ff. Barneys identitet är ett mysterium som är centralt i romanen. När Valancy lär känna honom märker hon att han är en bra person. Hans yttre nedgångenhet får aldrig någon tillfredsställan- de förklaring och används för att skapa spänning i texten, i likhet med förföraren Göran Hellners i Ninas dagbok. Liksom Göran har Barney ett utseende som en tilldragande skurk. 423. Eva Illouz, Consuming the Romantic Utopia. Love and the Cultural Contradictions of Capitalism, Berkeley: University of California Press, 1997, s. 113f. Illouz skriver, i likhet med bl.a. Halberstam, om postmoderna fenomen som tidsmässigt inte sammanfaller med mitt material. 424. Montgomery, 1926, s. 152ff. 425. Ibid., s. 157. 426. Ibid., s. 158, min kursiv. 427. Ibid., s. 159.

244 noter

428. Ruck, 1917a, s. 150f. 429. Montgomery, 1926, s. 156. 430. Ibid., s. 157. 431. Ibid., s. 158. 432. Jfr Jakobsson, 2013, s. 10f. 433. Montgomery, 1926, s. 157f. 434. ”Det var då förälskelsen trängde sig in i mig”, ”[j]ag var kvinna, och jag hade icke vetat det”. Se TL, s. 260f. ”She knew […] that she loved”, ”[s]he had realised […] that she loved”, ”[s]he was a woman”. Se Mont- gomery, 1926, s. 157f. 435. Montgomery, 1926, s. 158. 436. Ibid., s. 158f. Kursiv är i original liksom genomgående i avhandlingen då inget annat anges. 437. Ibid., s. 158. 438. Paqvalén, 2007, s. 231, vidare 230ff. 439. Williams, 2013, s. 174. 440. Roberta Seelinger Trites, Waking Sleeping Beauty. Feminist Voices in Children’s Novels, Iowa City: University of Iowa Press, 1997, s. 8, 45. Harriet Goldberg, ”’Sleeping Beauty’ (’Briar Rose’)”, i Oxford Companion to Fairy Tales (2002) red. Jack Zipes, Oxford: Oxford University Press, 2005 [elektronisk resurs]. Marina Warner, From the Beast to the Blonde. On Fairy Tales and their Tellers, London: Chatto & Windus, 1994, s. xii, 148, 183, 220. Jacob & Wilhelm Grimm, ”Cinderella” (”Dornröschen”, 1812), i The Annotated Brothers Grimm, övers. & red. Maria Tatar, New York & London: W. W. Norton & Com- pany, 2004a, s. 113–127. 441. Bettelheim, s. 230ff. Det finns givetvis många problem med Bettelheims läsningar av sagor, vilka inte är vetenskapliga och bygger på obelagda pre- misser om barn som kan ifrågasättas. 442. Montgomery, 1926, s. 71. ”’I’ve been trying to please other people all my life and failed,’ she said. ’After this I shall please myself. I shall never pretend anything again. […]’” Se Montgomery, 1926, s. 64. Valancy använ- der kreativt sin sjukdom för att skapa sig vad Lawson kallar ett viktorianskt sjukrum där hon utforskar dess möjligheter till transformation, makt, njutning och subjektivitet. Se Lawson, 2007. Romanen skriver fram ett lyckligt slut på berättelsen om den sjuka kvinnan. Valancys förändrade beteende gentemot sin familj tolkas som galenskap och de talar med en

245 noter

läkare om att låsa in henne. Läkaren tar dock inte familjens oro på allvar. Se Montgomery, 1926, s. 101ff. 443. Freeman, s. 28ff.Ambjörnsson & Jönsson, 2010a, s. 11. Ahmed, s. 78. 444. Montgomery, 1926, s. 6f. 445. Halberstam, 2011, s. 53–86. 446. Passionen är förknippad med befrielse men är omöjlig. SeJärvstad, s. 50. 447. Elsa Richardson, Second Sight in the Nineteenth Century. Prophecy, Imagination and Nationhood, London: Palgrave Macmillan, 2017, s. 1f. Järvstad använder begreppet synskhet om händelsen i Tonytrilogin. Se Järvstad, s. 50. 448. Emilytrilogin utgavs 1923–1927 och varje roman kom ett år efter de i Tonytrilogin: Emily of New Moon (1923), Emily Climbs (1925), och Emily’s Quest (1927) att jämföra med Tony växer upp (1922), Tonys läroår (1924), och Tonys sista läroår (1926). Den utgavs inte på svenska förrän på 1950-talet då de första två romanerna blev tre. Emily’s Quest översattes först 1985 som Emily gör sitt val. 449. Järvstad menar att den enda gången Tony och Herbert är i total harmoni är vid förlovningen som ingås utan ord. Se Järvstad, s. 43f. Harmonin tar dock slut då Pa utgår från att deras lyckliga samvaro innebär att de är förlovade. ”Där, tyckte jag, kom prosan. Vad hade Herbert och jag talat om? Icke ett ord hade vi sagt.” Se TL, s. 294. 450. Mazzarella, 1992, s. 166. 451. Koli, s. 19. 452. Williams, 2013, s. 176. ”Slutet på denna mardrömsnatt blir att författa- ren låter Tony förutse att hon och Herbert skall möta Frank vid ett exakt klockslag på ett speciellt ställe. Detta sker också, som om huvudpersonen till följd av nattens överskridande tillstånd har blivit synsk”, skriver Järvstad. Se Järvstad, s. 50, min kursiv. 453. L. M. Montgomery, Emily’s Quest, New York: Frederick A. Stokes Company, 1927, s. 82f. 454. Efter att Emily bränt upp sitt romanmanuskript, som Dean fått henne att tro är bristfälligt, ångrar hon sig och faller förblindad av tårar ned för en trappa. Hon skadas så svårt att det finns fara för att hon aldrig ska kunna gå igen men blir slutligen helt återställd fysiskt. Se ibid., s. 69ff., 82. 455. Ibid., s. 118ff., 125f. Det finns uppenbara likheter mellan romanens Flavian, som Teddy skulle ta från Liverpool, ochTitanic som avgick från Southampton och kolliderade med ett isberg sydost om kanadensiska

246 noter

Newfoundland den 14 april 1912, femton år innan Montgomery utgav Emily’s Quest. Elizabeth Epperly noterar detta. Montgomery hade sparat pressklipp om Titanic. Se Elizabeth R. Epperly, Through Lover’s Lane. L.M. Montgomery’s Photography and Visual Imagination, Toronto: University of Toronto Press, 2007, s. 142. 456. Genette, s. 244f. Till skillnad från i de flesta romaner i mitt material sammanfaller inte berättarjaget i Emily’s Quest med protagonisten utan romanen är berättad i tredje person med skiftande fokalisator. Med tanke på att Emily under den tid romanerna skildrar påbörjar sin författarbana är en möjlig tolkning att berättarjaget utgörs av protagonisten själv senare i livet. Det finns dock inget mer som talar för det. 457. Montgomery, 1927, s. 128f. 458. Även om förutsägelser och profetior inte endast förekom på de skotska högländerna och öarna äntrade idén om synskhet det kulturella med- vetandet som en specifikt skotsk företeelse. Detta kom inte endast från skottarna själva utan pålades dem utifrån. Det gäliska ordet ”An-da-sheal- ladh” betyder två syner. Synskhet har i olika tider betraktats som medfödd och nedärvd. Se Richardson, s. 2, 4ff., 246f. Skottland kommenteras inte i Tonytrilogin men som nämnts antyds Tonys föräldrars släkter komma från Storbritannien. Se TVU, s. 9. 459. Montgomery, 1927, s. 126. 460. Ibid., s. 136, fler exempel s. 126. 461. Bl.a. används ordet ”queer”. Teddy jämför med ett tillfälle som skildras i Emily of New Moon, då Emily i feberyra får en vision av sin vän Ilses mor som på väg hem faller ned i en brunn. Som en följd av detta hittas i brun�- nen kvarlevorna av modern som tidigare troddes ha övergivit familjen, vilken helas. I Emily Climbs ser Emily inte bortom tiden men väl rummet. I sömnen ritar hon en karta över ett obebott hus och markerar den plats där en försvunnen pojke befinner sig. Det leder till att pojken återfinns vid liv. Lawson visar att en liknande övernaturlig händelse gestaltas i varje roman i trilogin och gör en intressant läsning av dem i relation till hem, hemlöshet och kuslighet. Se Montgomery, 1927, s. 121, 125f. L. M. Mont- gomery, Emily of New Moon, New York: Frederick A. Stokes Company, 1923, s. 326–340. L. M. Montgomery, Emily Climbs, Toronto: McClelland and Stewart, Limited, 1925, s. 192–200. Kate Lawson, ”The ’Disappointed’

247 noter

House. Trance, Loss, and the Uncanny in L. M. Montgomery’s Emily Tri- logy”, Children’s Literature, vol. 29, 2001, s. 71–90. 462. Montgomery, 1927, s. 120f. 463. Genette, s. 244f. 464. Montgomery, 1927, s. 118. 465. Charlotte Brontë, Jane Eyre. Complete, Authoritative Text with Biographical and His- torical Contexts, Critical History, and Essays from Five Contemporary Critical Perspectives (Jane Eyre. An Autobiography, 1847), red. Beth Newman, Boston & New York: Bedford Books of St. Martin’s Press, 1996, s. 409. 466. Mattias Fyhr, Död men drömmande. H P Lovecraft och den magiska modernismen, Lund: Ellerströms, 2006, s. 11–29. Richardson, s. 2f. 467. Brontë, 1996, s. 409ff. 468. Ibid., s. 435f. 469. Ibid., s. 436. 470. Richardson intresserar sig bl.a. för de avbrutna narrativa strukturer som förvarnande berättelser hjälper till att skapa. Hon menar att de historier som produceras genom synskhet har att göra med det lokala och vardagliga, vilket ställer sig emot den dominerande historiografins ”stora” be- rättelser. Synskhet kan ge upphov till alternativa temporala mönster. Se Richardson, s. 8, 251. 471. Montgomery, 1927, s. 119, 136. 472. Ibid., s. 125. 473. Halberstam, 2005, s. 1. 474. Illouz betecknar dagen som produktiv tid hörande till offentlighet och natten som reproduktiv tid hörande till det privata. Se Illouz, s. 114. I Tonys läroår är natten tid som ger möjlighet till skildringar av ensamhet, reflektion, (icke-reproduktiv) sexualitet och kvinnoblivande. Nattens rum utgörs av flickrummet där protagonisten ofta ligger till sängs. På sjukhemmet rubbas gränserna för nattens och dagens tid, bl.a. genom att protagonisten där ofta ligger till sängs, oavsett om det är natt eller dag. Se t.ex. TL, s. 321ff. 475. Freeman, s. 28ff.Ambjörnsson & Jönsson, 2010a, s. 11. 476. Montgomery, 1927, s. 300–310. 477. Lawson, 2001, s. 85. 478. Montgomery, 1927, s. 121. 479. Ibid., s. 123. 480. Ibid.

248 noter

481. Halberstam, 2011, s. 2f., 53–86, 61f. 482. Lawson, s. 71. Lawson använder uttrycket ”psychic or supernatural expe- riences”. 483. Sigmund Freud, ”Det kusliga” (”Das Unheimliche”, 1919), övers. Ingrid Wikén-Bonde, i Konst och litteratur, Samlade skrifter av Sigmund Freud, XI, red. Clarence Crafoord, Stockholm: Natur och kultur, 2007, s. 327f., 341f. 484. Balsam, s. 7ff. 485. Bordo, s. 168–180. 486. I Krusenstjernas Fattigadelserie innebär sjukdomen klarsyn som inte är tillgänglig för det vardagliga seendet. Men där gestaltas det inte som över- naturlig synskhet utan som att sådant som tidigare varit ”undermedvetet” forsar fram. SeÖhman, 2001, s. 158. 487. Ett annat exempel är August Strindbergs författarskap, t.ex. Inferno (1897) och ”Silverträsket” (1898) där det övernaturliga och psykisk kris flyter samman. Protagonisterna är inte synska i samma bemärkelse som Tony. Deras speciella syn skiljer sig från hennes, bl.a. genom att de fokuserar på de ibland kusliga sambanden mellan olika detaljer. Ulf Olsson menar att det som tolkats som vansinne hos Strindberg hör samman med samtidens nya teknik. Att höra röster och se personer trots att ingen är där liknar de nya teknologierna telefon och fotografi. Se Ulf Olsson, Jag blir galen. Strindberg, vansinnet och vetenskapen, Stockholm & Stehag: Symposion, 2002, s. 15ff. PerStam visar att Strindberg under 1890-talet försökte förändra den etablerade naturvetenskapen, vilket förde honom närmare ockul- tismen och slutligen en ny gudstro. Se Per Stam, ”’Världen för Sig och världen för Mig’. August Strindbergs Naturvetenskapliga Skrifter – en inledning”, i Strindbergiana, 24, red. Per Stam, Stockholm: Atlantis, 2009, s. 16. Henrik Johnsson hänför de kusliga sambanden som protagonisterna uppfattar till det korrespondenstänkande som var en del av Strindbergs då nya världs- åskådning. Johnsson menar att den är esoteriskt influerad och inte bara handlar om en religiös omorientering utan också om anpassning till ett litterärt modus som tar intryck av de esoteriska traditionerna. Se Henrik Johnsson, Det oändliga sammanhanget. August Strindbergs ockulta vetenskap, Stock- holm: Malört, 2015, s. 322f. 488. Gérard de Nerval, Aurélia (Aurélia ou le rêve et la vie, 1855), övers. Sigfrid Lindström, Stockholm: Tiden, 1953, s. 9f., 16, 20. 489. Ibid., s. 17, min kursiv. I original ”visions”. Se Gérard de Nerval, ”Aurélia

249 noter

ou le rêve et la vie” (1855), i Œuvres, I, red. Albert Béguin & Jean Richer, Paris: Gallimard, 1974, s. 364. 490. Nerval, 1953, s. 20. I original: ”La seule différence pour moi de la veille au sommeil était que, dans la première, tout se transfigurait à mes yeux; chaque personne qui m’approchait semblait changée, les objets matériels avaient comme une pénombre qui en modifiait la forme, et les jeux de la lumière, les combinaisons des couleurs se décomposaient, de manière à m’entretenir dans une série constante d’impressions qui se liaient entre elles, et dont le rêve, plus dégagé des éléments extérieurs, continuait la probabilité.” Se Nerval, 1974, s. 365. 491. Begreppet ”second sight” har använts för att beteckna stark intuition och, från romantiken och framåt, fantasi. Den synska smälte samman med poeten. Se Richardson, s. 247f. Det är den sistnämnda betydelsen av ”second sight” Catherine Maxwell tar fasta på i sin undersökning av viktori- ansk litteratur. Det hänvisar inte till esoteriska praktiker som spiritualism och clairvoyance utan har att göra med visionär fantasi och hur den kan se manifestationen av något bortom det närvarande och påtagliga objek- tet, eller hur den omvandlar detta objekt. Se Catherine Maxwell, Second Sight. The Visionary Imagination in Late Victorian Literature, Manchester: Manchester University Press, 2008, s. 1. Vansinnet är en viktig del av det västerländ- ska tänkandet om konsten redan från Platon och framåt. Det goda vansinnet var en gåva från gud och innebar en förmåga att se in i framtiden. Se Olsson, s. 112ff. 492. André Breton, Nadja (1928), övers. Lasse Söderberg, Malmö: Pequod, 1996, s. 77ff., 112, 125ff., 133. I original ”vision”. Se AndréBreton, ”Nadja” (1928), i Œuvres complètes, I, red. Marguerite Bonnet, Philippe Bernier, Étienne-Alain Hubert & Joseph Pierre, Paris: Gallimard, 1988, s. 689. 493. Karin Johannisson påpekar att modernistiska konstnärer annekterar den schizofrena kvinnan som symbol för okonventionell kvinnlighet på samma sätt som surrealisterna tidigare annekterat hysterikan. Hon nämner Bretons Nadja som exempel. Psykotiska kvinnor blir gränslösa, erotiskt attraktiva och galna konstnärsmuser som ska gestalta spontanitet men slutligen är förlorare. Se Karin Johannisson, Den sårade divan Om psykets estetik (och om Agnes von K, Sigrid H och Nelly S), Stockholm: Bonniers, 2015, s. 105. I kapitlet om Krusenstjerna särskiljer inte Johannisson mellan författarens

250 noter

dagbok och brev och hennes fiktion. Alla dessa texttyper används som belägg för Krusenstjernas livshistoria, vilket är problematiskt. Se ibid., s. 149. 494. Synskheten/sjukdomen gestaltas i kapitel LIII och LIV, kvinnoblivandet i XXXIX och XL. Det är alltså 13 kapitel mellan skildringarna. Romanen består av 88 kapitel om totalt 401 sidor. Kapitlen är därmed relativt korta, ett stickprov visar att de kan växla mellan ca 4 och ca 20 sidor. De kapitel som skildrar synskhet/sjukdom är ca 9 resp. 5 sidor medan de som gestaltar kvinnoblivande är ca 6 resp. 4 sidor. De om synskhet/sjukdom är således på ett ungefär jämnlånga med dem om kvinnoblivande. 495. ”I mitt minne komma de icke tillbaka en för en, tydligt särskilda från varandra, som jag kan erinra så många andra dagar i mitt liv, de ha smultit samman till en dag och en natt, och ändå vet jag ju, att det var många dagar och många nätter.” Se TL, s. 257. 496. I skildringen av synskhet/sjukdom: ”Jag hade somnat. / När jag vaknade, var det ljust i rummet och Herbert böjde sig över mig. Långsamt såg jag mig omkring.” Se TL, s. 314. I skildringen av kvinnoblivande: ”Jag hade verkligen sovit! Åtminstone slog jag upp ögonen mot en ny dag. Långsamt reste jag mig i sängen.” Se TL, s. 263. 497. Det första kapitel i romanen som inleds med en fråga är kapitel XXX- VI som är placerat i mitten: ”Kunde det vara så, att icke heller jag tålde kärleken?” Det följs dock inte av ett kapitel som skildrar morgonen efter och/eller inleds med att Tony vaknar. Se TL, s. 244. Det finns visserligen ett tidigt kapitel som inleds med att hon vaknar, kapitel II: ”Jag vaknade med ett ryck”. Det föregås emellertid inte av ett kapitel som inleds med en fråga. Se TL, s. 11. 498. Jfr Mary Bryson & Jackie Stacey, ”Queering the Temporality of Cancer Survivorship”, Aporia. The Nursing Journal, 2012:1, s. 6f. 499. Kroppsrörelser gestaltas sällan på liknande sätt i skildringen av kvinnoblivande. Det finns dock ett exempel på att Tony under morgonen efter, mitt emot Frank vid frukostbordet, ser på sina ”egna händer, som om de tillhört en annan, hur de rörde sig över tallriken, vita i morgonljuset”. Se TL, s. 264. 500. Den beskrivs väcka hennes sinnen, syn och hörsel nämns. Där kopplas synskhet dock inte samman med sjukdom. Se Brontë, 1996, s. 409.

251 noter

501. Det beskrivs också som att Tony befinner sig i Franks själ och ser med dess ögon. Se TL, s. 311. 502. Svanberg diskuterar löpande Pahlenseriens många spegelscener. Mazza- rella menar att de spelar minst lika stor roll i romanerna om Tony och kopplar motivet till Tonys identitetssökande. Mazzarella tar inte upp just detta avsnitt då Tony ser sig i spegeln, men flera andra då hon inte tycker sig känna igen sig själv. Se Svanberg, 1989. Mazzarella, 1992, s. 63. 503. Ahmed, s. 14, 19, 21. Halberstam benämner flera olika typer av tid, t.ex. ”[t]he time of reproduction”, ”[f]amily time”, ”[t]he time of inheritance” och ”the time of ’what if’”. Se Halberstam, 2005, s. 5. 504. Det sker i samband med Tonys uppbrott från Herbert: ”Jag skrev till honom [Herbert] och berättade om brevet, som ju ändå knappast var något brev, fastän jag låtit det falla ned i en brevlåda. Det var ju icke troligt, att det någonsin skulle nå adressaten. Men jag sade ingenting om att jag mest känt det där brevet som en nyckel ut mot det obekanta, mot en framtid, som just då synts mig fri, havande, fylld av möjligheter.” Se TL, s. 396. 505. Edelman, s. 12. 506. Med Herbert fantiserar Tony njutningsfyllt om att få barn, men inte med Frank. Se TL, s. 361. 507. Fantasin om att få barn med Herbert kortar sedan denna alltför långa framtid något: ”Vägen sträckte sig icke längre ändlös och rät långt bort i ett ovisst fjärran. Bara ett litet stycke framför mig på vägen vandrade det där lilla barnet. Jag skulle hinna upp det och ta det i min famn, som så länge värkt av tomhet och längtan. Jag kunde känna dess lilla varma, mjuka kropp mot min. Ett barn – och det skulle vara mitt eget…” Se TL, s. 361. Senare beskrivs framtiden med Herbert som borgerlig, vilket har en negativ laddning i romanen. Det kan jämföras med Nina i Ninas dagbok som initialt är ointresserad av den borgerliga framtid hon förstår att en kärleksrelation med Mark skulle ge henne. Men hennes blick på den framtiden förändras utan förklaring under romanens gång, så att problemet på så sätt omintetgörs. Se TL, s. 384. ND, s. 37ff. 508. Järvstad, s. 45. Järvstad menar också att Tony inte bara kritiserar förhål- landet i sig utan också den borgerliga tillvaron i stort och det kvinnoliv den erbjuder. Se ibid., s. 46. 509. Montgomery, 1927, s. 69ff., 82. 510. Butler, 2006, s. 78.

252 noter

511. Jfr ibid., s. 79ff. Detta är dock inte vad Butler åsyftar. 512. Järvstad, s. 53. 513. En detalj är att den svenska originalutgåvan av Pappa Långben har en pap- persbindel om omslaget med denna text: ”Humoristisk! – Originell! – Spirituell! / Amerikas bästa, vackraste och ROLIGASTE BOK / är fö- religgande autoriserade översättning av ’DADDY LONG-LEGS’ / Den präglas av förtjusande skälmaktigheter och sprudlande liv!” Sedan följer en sammanfattning av romanens handling inklusive slutet då det visar sig att Judys uppvaktare och okända pappa är samma person: ”En rik amerikanare har lagt märke till en intelligent och livlig liten fader- och moderlös flicka på en asyl och beslutat att bekosta hennes uppfostran. Han ger sig ej till känna för sin skyddsling, men bestämmer en gång för alla, att hon en gång i månaden skall skriva brev till sin okände välgörare och meddela honom sina framgångar och motgångar. Hon gör så. Från högskolan och pensionen skriver hon sina brev, brev fulla av lustigheter, av skarpsinniga infall av en alldeles förtjusande skälmaktighet. Och hon illustrerar sina brev med naiva, ytterst skrattretande små teckningar. / Åren gå, flickan blir stora damen, tar sin kandidatexamen och hon lär känna en man, som [v]inner hennes kärlek. Den mannen uppenbarar sig en dag som den okände välgöraren, som nu erövrar sin skyddslings hjärta och hand liksom han förut har hennes beundran och eviga tacksamhet.” Se Jean Webster, Pappa Långben. Historien om en amerikansk flicka (Daddy-Long-Legs, 1912), övers. Ella Byström, Stockholm: Åhlén & Åkerlunds förlag, 1916, opag. 514. Judy som är föräldralös har slumpmässigt tilldelats namnet Jerusha Ab- bott på det barnhem där hon vuxit upp. Då hon kommer till högskolan tar hon istället namnet Judy som hon tycker bättre om. Se ibid., s. 31ff. 515. Anne K. Phillips, ”’Yours most Loquaciously’. Voice in Jean Webster’s Daddy-Long-Legs”, Children’s Literature, vol. 27, 1999, s. 79. Janice M. Alberg- hene, ”Daddies’ Girls”, Children’s Literature Association Quarterly, 1987:2, s. 75. 516. Järvstad, s. 52f. Mazzarella, 1992, s. 66. Williams, 2013, s. 189. Borg- ström, s. 142. Borgström hänvisar till Iller som ”den mest degenererade av alla män i romansviten” i jämförelse med de homosexuella män som också gestaltas som degenererade. Borgström gör ingen referens men har troligen utgått från utgåvan i Samlade skrifter där originalets beskrivning av Iller fått tillägget: ”Det var en helt ung nervläkare, som sades vara son till

253 noter

en i paralysie générale och svår sinnessjukdom avliden läroverkskollega. Kanske skänkte det honom det intresse som ofta omger den degenererade.” I originalet står det bara: ”Det var en helt ung nervläkare, som nyli- gen slagit sig ned på Östermalm.” Se Agnes von Krusenstjerna, Tonys sista läroår. Resa till kejsarens hotell (1926), Samlade skrifter, IV, Stockholm: Bonniers, 1944d, s. 103. TSL, s. 103. 517. Moers tar exempel från författare som JaneAusten, Charlotte Brontë, Elizabeth Gaskell och Louisa M. Alcott. Se Ellen Moers, Literary Women (1978), London: The Women’s Press Ltd, 1986, s. 156f. 518. Westin, 1994b, s. 30. Heggestad, 2003, s. 66. Katarzyna Szymoniak, ”Den nya kvinnan behöver den nye mannen. Konstruktion av manliga identiteter i Fru Marianne av Victoria Benedictsson och Dotter till en dotter av Inger Alfvén”, Folia Scandinavica, vol. 14, 2012, s. 128f., 132. Jakobsson, 2013, s. 2. Westin använder också översättningen ”läraren och älskaren”. Hon hänför Websters Pappa Långben såväl som Mark i Ninas dagbok till denna kategori. Se Westin, 1994b, s. 30ff. 519. Moers, s. 157. 520. Sandra M. Gilbert & Susan Gubar, The Madwoman in the Attic. The Woman Writer and the Nineteenth-Century Literary Imagination (1979), New Haven: Yale Uni- versity Press, 1980, s. 154. Jfr Eleanor Wikborg, The Lover as Father Figure in Eighteenth-Century Women’s Fiction, Gainesville: University Press of Florida, 2002, s. 150ff. Se vidare Wikborg. Gilbert och Gubar har använts i Kru- senstjernaforskningen. Se t.ex. Svanberg, 1989. Björklund, 2014, s. 27f. 521. Jean Webster, Daddy-Long-Legs, New York: The Century co., 1912, s. 297. 522. I den svenska översättningen: ”Min allra käraste master-Jervie-Pappa-Lång- ben-Pendleton-Smith”. Se Webster, 1916, s. 265. 523. Svenska Akademiens ordbok, ”fader”, ”pappa”, http://g3.spraakdata.gu.se/saob/, 2017-02-14. Oxford English Dictionary, ”daddy”, ”father”, Oxford: Ox- ford University Press, 2000– [elektronisk resurs], 2017-02-14, 2018- 06-19. Rundquist, s. 40. 524. Webster, 1916, s. 259f. I original: ”an overgrown boy”. Se Webster, 1912, s. 291. 525. Mazzarella, 1992, s. 66. Järvstad, s. 52. 526. Koli, s. 23. 527. Webster, 1916, s. 81. 528. Ibid., s. 182. I original: ”Only, Daddy, educate the new girl as much as you

254 noter

choose, but please don’t like her any better than me.” Se Webster, 1912, s. 202. I den svenska översättningen kallas mannen alltså inte bara Pappa utan Pappa Långben, vilket framstår som något mindre intimt. Detta val har översättaren gjort upprepade gånger. 529. Koli, s. 23. Williams, 2013, s. 181. 530. Williams, 2013, s. 173. Laskar, s. 127ff. 531. Hans Biederman, ”ros”, Symbollexikonet (Knaurs Lexikon der Symbole, 1989), övers. Paul Frisch & Joachim Retzlaff, Stockholm: Forum, 1997, s. 341ff. 532. Webster, 1916, s. 78f. 533. Hon låtsas t.ex. att de julklappar hon får av Pappa kommer från hennes familj i Kalifornien; pappa, mamma, mormor, lillebror Harry, syster Isa- bel, tant Susan och onkel Harry (som lillebror Harry är uppkallad efter). Se ibid., s. 50. 534. Ibid., s. 133. 535. I original: ”I like to pretend that you belong to me, just to play with the idea, but of course I know you don’t. I ’m alone, really – with my back to the wall fighting the world – and I get sort of gaspy when I think about it. I put it out of my mind, and keep on pretending[.]” Se Webster, 1912, s. 146. 536. Webster, 1916, s. 11–18, 22f. Oxford English Dictionary, ”daddy-long-legs”, Ox- ford: Oxford University Press, 2000– [elektronisk resurs], 2018-01-10. Den första svenska översättningen har bestämt sig för att pappa långben åsyftar flygfäet. I originalet beskriver Judy vid ett tillfälle hur en riktig ”Daddy-Long-Legs” sitter på ett av hennes påbörjade brev. Hon lyfter försiktigt upp den i ena benet och släpper ut den genom fönstret. Sättet att ta bort den visar att det är en spindel och hon har dessutom illustrerat med en bild av en spindel. Se Webster, 1916, s. 11f., 23, 93. Webster, 1912, s. 101f. 537. Webster, 1916, s. 265–271. 538. Ibid., s. 270f. 539. I original återigen ”belong to”. Webster, 1912, s. 303. 540. Järvstad menar t.ex. att Illers bekännelse är betydelselös eftersom den endast styrs av hans rädsla för att det som hänt mellan honom och Tony ska påverka hans karriär. Williams lyfter fram att det är med pennans hjälp som Tony nått målet att Iller erkänner. Se Järvstad, s. 56. Williams, 2013, s. 190.

255 noter

541. Järvstad, s. 26. 542. Backberger, 1968, s. 147f. Mazzarella, 1992, s. 58. Koli, s. 16. Järvstad, s. 26, 241. 543. Edfelt, 1944a, s. 283. 544. Mazzarella, 1992, s. 27ff. 545. Tony skriver om Illers fru som ”en annan kvinna”, vilket antyder att hon ser sig själv som kvinna. Se TSL, s. 132. 546. Detta åsyftar ”outlöst” sexuell njutning, inte orgasm: ”Dock, samma åtrå var alltjämt outlöst. Men själva denna lidelsebristande åtrå, denna över- exalterade drift, som spände, tryckte och hettade, rymde i sig tillräcklig njutning för stunden.” Se TSL, s. 137. JfrMazzarella, 1992, s. 66. 547. Järvstad, s. 53. 548. Ibid., s. 49, 69. 549. Halberstam, 2011, s. 124. 550. Järvstad, s. 19f., 82ff., 257. Jfr Koli, s. 23. Järvstad kallar det en utveck- lingsgång som är ”cirkulär i positiv bemärkelse”. Se Järvstad, s. 83. 551. JfrBackberger, 1968, s. 152. Svanberg, 1989, s. 42f. 552. Halberstam, 2011, s. 123f. 553. Österholm, 2012, s. 284ff. 554. Järvstad, s. 19. 555. Edfelt, 1944d, s. 346, 348f. Den versionen av En dagdriverskas anteckningar publicerades också i Samlade skrifter. En dagdriverskas anteckningar kom ursprungligen ut ett år efter Tony växer upp och tre år före Tonys sista läroår. Ändå är Tonytrilogin mer närvarande i den andra utgåvan. En dagdriverskas anteckningar omarbetades på flera sätt inför utgivningen i serienRomaner och berättelser 1934. Den största förändringen är att två avdelningar lagts till: ”Tillfogat” och ”Avskrivet”. Det är i ”Tillfogat” som Tonyepilogen såväl som en text om ett ”möte” mellan Krusenstjerna och karaktären Tony finns. I ”Av- skrivet” finns dagboksanteckningar under rubriken ”Flicka skriver” där namnen Herbert Holst och Frank används om två män i berättarjagets kärleksliv. Genom att använda namnen Herbert och Frank samtidigt som avdelningen rubriceras ”Avskrivet” sår Krusenstjerna tvivel kring huruvida Tonytrilogin är fiktion eller ej, samtidigt som avsnittet om Krusen stjernas ”möte” med Tony betonar det fiktiva i Tonygestalten. Se Agnes von Krusenstjerna, En dagdriverskas anteckningar/Händelser på vägen (1923/1929), Samlade skrifter, V, Stockholm: Bonniers, 1944e, s. 326, 330.

256 noter

556. Detta går dock inte ihop med trilogin i övrigt, t.ex. dess inledning, där det som nämnts framgår att Tony ser det som att hon inte har lång tid kvar att leva. 557. Krusenstjerna, 1944e, s. 304. 558. Ibid., s. 305. 559. Mazzarella, 1992, s. 69f. 560. Ibid., s. 70. Hon syftar på Krusenstjernas make DavidSprengel. 561. Williams, 2013, s. 173f. 562. Österling. 563. Jenny Jarlsdotter Wikström undersöker vad flickkroppens groteska blivande i den snedvridna berättelsen om Alice kan ge feministisk forsknings syn på flickan. Se Jenny Jarlsdotter Wikström, ”Blivandet och den groteska flickkroppen i Lewis CarrollsAlice’s Adventures in Wonderland”, i Flick- tion. Perspektiv på flickan i fiktionen, red. Bodil Formark, Eva Söderberg & Mia Österlund, Malmö: Universus Academic Press, 2013, s. 88–101. 564. Lewis Carroll, Alice’s äfventyr i Sagolandet (Alice’s Adventures in Wonderland, 1865), övers. Emily Nonnen, Stockholm: Oscar L. Lamms förlag, 1870, s. 61. 565. Ibid., s. 74. 566. Ibid., s. 48. 567. Ibid., s. 163. 568. Ibid., s. 46f. 569. J. M. Barrie, Peter och Wendy (Peter and Wendy, 1911), övers. Irma S:t Cyr, Stockholm: Bonniers, 1921, s. 5. Barnet som inte vill växa upp är åter- kommande i barnlitteraturen. Ett annat välkänt exempel är Astrid Lind- grens Pippi Långstrump. B.la. Jacqueline Rose undersöker Peter Pan som ett sådant barn och dess implikationer. Se Jacqueline Rose, The Case of Peter Pan or The Impossibility of Children’s Fiction (1984), Philadelphia: University of Pennsylvania Press, 1993. 570. Barrie, 1921, s. 38. 571. Ibid., s. 38f. 572. Ibid., s. 143f., 210f. 573. Ibid., s. 219f.

257 Litteratur

Abate, Michelle Ann & Kenneth Kidd, ”Introduction”, Over the Rain- bow. Queer Children’s and Young Adult Literature, red. Michelle Ann Abate & Kenneth Kidd, Ann Arbor: University of Michigan Press, 2011a, s. 1–11 Abate, Michelle Ann & Kenneth Kidd, red., Over the Rainbow. Queer Child- ren’s and Young Adult Literature, Ann Arbor: University of Michigan Press, 2011b Adolfsson, Eva, ”Likväl rör hon sig. Kvinnobilder i trettiotalslitteraturen, särskilt hos Agnes von Krusenstjerna och Moa Martinson”, Tijdschrift voor Skandinavistiek, 1981:2, s. 85–102 Adolfsson, Eva, ”Drömmen om badstranden. Kvinnobilder i trettiotalslitteraturen, särskilt hos Agnes von Krusenstjerna och Moa Mar- tinson”, Kvinnor och skapande. En antologi om litteratur och konst tillägnad Karin Westman Berg, red. Birgitta Paget, Birgitta Svanberg, Barbro Werk- mäster, Margareta Wirmark & Gabriella Åhmansson, Stockholm: Författarförlaget, 1983, s. 207–219 Adolfsson, Eva, ”Det uppbrutna kvinnotecknet. Agnes von Krusen stjerna, Moa Martinson”, I gränsland. Essäer om kvinnliga författarskap, Stockholm: Bonniers, 1991, s. 31–52 Ahlgren, Stig, Krusenstjerna-studier, Stockholm: Bonniers, 1940 Ahmed, Sara, Queer Phenomenology. Orientations, Objects, Others, Durham: Duke University Press, 2006 Alberghene, Janice M., ”Daddies’ Girls”, Children’s Literature Association Quarterly, 1987:2, s. 75–78 Alcott, Louisa M., En krona bland flickor (An Old-Fashioned Girl, 1869), övers. ej angiven, Stockholm: Bonniers, 1870

258 litteratur

Alcott, Louisa M., Unga qvinnor eller Margret, Hanna, Betty och Amy. En tafla ur lifvet i hemmet (Little Women or Meg, Jo, Beth and Amy, 1868), övers. ej angiven, Stockholm: Bonniers, 1871 Alcott, Louisa M., Våra vänner från i fjor eller systrarne Marchs senare lefnadsöden. Fortsättning och slut på Unga qvinnor. En tafla ur lifvet i hemmet( Little Women or Meg, Jo, Beth and Amy, II, 1869), övers. ej angiven, Stockholm: Bon- niers, 1872 Alcott, Louisa M., Goss-skolan i Plumfield. Berättelse för ungdom (Little Men, or Life at Plumfield with Jo’s Boys, 1871) övers. ej angiven, Stockholm: Bon- niers, 1873 Alcott, Louisa M., De forna skolgossarne i Plumfield. Berättelse( Jo’s Boys, and How They Turned Out. A Sequel to ”Little Men”, 1886), övers. ej angiven, Stock- holm: Bonniers, 1887 Ambjörnsson, Fanny, I en klass för sig. Genus, klass och sexualitet bland gymnasie tjejer, diss. Stockholm, Stockholm: Ordfront, 2004 Ambjörnsson, Fanny, Rosa. Den farliga färgen (2011), Stockholm: Ordfront, 2012 Ambjörnsson, Fanny & Maria Jönsson, ”Inledning”, Livslinjer. Berättelser om ålder, genus och sexualitet, red. Fanny Ambjörnsson & Maria Jönsson, Göteborg & Stockholm: Makadam, 2010a, s. 7–21 Ambjörnsson, Fanny & Maria Jönsson, red., Livslinjer. Berättelser om ålder, genus och sexualitet, Göteborg & Stockholm: Makadam, 2010b, Andersson, Maria, Att bli människa. Barn, sedlighet och kön i Amanda Kerfstedts, Helena Nybloms och Mathilda Mallings författarskap 1880–1910, diss. Stock- holm, Göteborg & Stockholm: Makadam, 2010 Andræ, Marika, Rött eller grönt? Flicka blir kvinna och pojke blir man i B. Wahlströms ungdomsböcker 1914–1944, diss. Uppsala, Stockholm: B. Wahlströms, 2001 Annell, Cecilia, Begärets politiska potential. Feministiska motståndsstrategier i Elin Wägners Pennskaftet, Gabriele Reuters Aus Guter Familie, Hilma Ange-

259 litteratur

red-Strandbergs Lydia Vik och Grete Meisel-Hess Die Intellektuellen, diss. Stockholm, Lund: Ellerströms, 2016 Anzaldúa, Gloria & Cherríe Moraga, red., This Bridge Called My Back. Wri- tings by Radical Women of Color (1981), New York: Kitchen Table, 1983 Areskoug, Linn, Den svenske mannens gränsland. Manlighet, nation och modernitet i Sven Lidmans Silfverstååhlsvit, diss. Uppsala: Uppsala universitet, 2011 Austen, Jane, Pride and Prejudice (1813), Oxford: Oxford University Press, 1973 Austen, Jane, Sense and Sensibility (1811), red. Edward Copeland, Cam- bridge: Cambridge University Press, 2006 Avery, Gillian & Margaret Kinnell, ”Morality and Levity. 1780–1820”, Children’s Literature. An Illustrated History, red. Peter Hunt, Oxford: Ox- ford University Press, 1995, s. 46–76 Backberger, Barbro, ”’Vi skulle inte inbilla oss att vi voro fria’. Den ur- spårade kvinnorevolten i Krusenstjernas romaner”, Könsroller i litteraturen från antiken till 1960-talet, red. Karin Westman Berg, Stockholm: Prisma, 1968, s. 140–167 Backberger, Barbro, ”Samhällsklass och kvinnoliv – en studie i Agnes von Krusenstjernas och Moa Martinsons författarskap”, Kvinnor- nas litteraturhistoria, red. Marie Louise Ramnefalk & Anna Westberg, Stockholm: Författarförlaget, 1981, s. 368–397 Balsam, Rosemary M., Women’s Bodies in Psychoanalysis, New York & London: Routledge, 2012 Barrie, J. M., Peter och Wendy (Peter and Wendy, 1911), övers. Irma S:t Cyr, Stockholm: Bonniers, 1921 Barrie, J. M., The Annotated Peter Pan (Peter and Wendy, 1911), red. Maria Ta- tar, New York & London: W. W. Norton & Company, 2011 Bergdahl, Liv Saga, Kärleken utan namn. Identitet och (o)synlighet i svenska lesbiska romaner, diss. Umeå: Umeå universitet, 2010 Bettelheim, Bruno, The Uses of Enchantment. The Meaning and Importance of Fairy Tales, London: Thames & Hudson, 1976

260 litteratur

Biederman, Hans, ”ros”, Symbollexikonet (Knaurs Lexikon der Symbole, 1989), övers. Paul Frisch & Joachim Retzlaff, Stockholm: Forum, 1997 Bjurman, Eva Lis, Catrines intressanta blekhet. Unga kvinnors möten med de nya kärlekskraven 1750–1830, diss. Lund, Stockholm & Stehag: Sympo- sion, 1998 Björklund, Jenny, ”Frihet, jämlikhet, systerskap. Samkönat begär och gränsöverskridande kärlek i Agnes von Krusenstjernas Fröknarna von Pahlen”, Tidskrift för litteraturvetenskap, 2006:3/4, s. 65–83 Björklund, Jenny, ”Angela + Stanny = sant. Kärleken som politisk arena i Fröknarna von Pahlen”, Tänd eld! Essäer om Agnes von Krusenstjernas författar- skap, red. Jenny Björklund & Anna Williams, Stockholm: Norstedts, 2008a, s. 119–156 Björklund, Jenny, ”Kärlekens gränsland. Kvinnlig homosexualitet i Agnes von Krusenstjernas Fröknarna von Pahlen”, Gränser i nordisk litteratur/Borders in Nordic Literature, IASS XXVI 2006, vol. 2, red. Clas Zilliacus, Heidi Grönstrand & Ulrika Gustafsson, Åbo: Åbo Akademi, 2008b, s. 544–551 Björklund, Jenny, ”Den heliga familjen. Heteronormativitet och kvinnlighet i Agnes von Krusenstjernas Fröknarna von Pahlen”, En bok om genus. Nyfikenhet, nytänkande, nytta, red. Christina Angelfors & Eva Schömer, Växjö: Växjö University Press, 2009, s. 57–78 Björklund, Jenny, ”Coming In, Coming Out. Geographies of Lesbian Existence in Contemporary Swedish Youth Novels”, Sexuality, Rurali- ty, and Geography, red. Andrew Gorman-Murray, Barbara Pini & Lia Bryant, Lanham: Lexington Books, 2013, s. 159–171 Björklund, Jenny, Lesbianism in Swedish Literature. An Ambiguous Affair, Basing stoke: Palgrave Macmillan, 2014 Björklund, Jenny & Anna Williams, ”Inledning”, Tänd eld! Essäer om Agnes von Krusenstjernas författarskap, red. Jenny Björklund & Anna Williams, Stockholm: Norstedts, 2008a, s. 7–16 Björklund, Jenny & Anna Williams, red., Tänd eld! Essäer om Agnes von Kru- senstjernas författarskap, Stockholm: Norstedts, 2008b

261 litteratur

Bohlin, Anna, ”Den manliga frimodigheten. Gud och andra män hos Fredrika Bremer”, Kvinnorna gör mannen. Maskulinitetskonstruktioner i kvinnors text och bild 1500–2000, red. Kristina Fjelkestam, Helena Hill & David Tjeder, Göteborg & Stockholm: Makadam, 2013, s. 311–342 Bordo, Susan, ”The Body and the Reproduction of Femininity”, Un bearable Weight. Feminism, Western Culture and the Body (1993), Berkeley: Uni- versity of California Press, 2003, s. 165–184 Borgström, Eva, Berättelser om det förbjudna. Begär mellan kvinnor i svensk litteratur 1900–1935, Göteborg & Stockholm: Makadam, 2016 Breton, André, ”Nadja” (1928), Œuvres complètes, I, red. Marguerite Bon- net, Philippe Bernier, Étienne-Alain Hubert & Joseph Pierre, Paris: Gallimard, 1988, s. 643–753 Breton, André, Nadja (1928), övers. Lasse Söderberg, Malmö: Pequod, 1996 Brontë, Anne, The Tenant of Wildfell Hall (1848), London: Allan Wingate, 1949 Brontë, Charlotte, Jane Eyre. Complete, Authoritative Text with Biographical and Historical Contexts, Critical History, and Essays from Five Contemporary Critical Per- spectives (Jane Eyre. An Autobiography, 1847), red. Beth Newman, Boston & New York: Bedford Books of St. Martin’s Press, 1996 Bryson, Mary & Jackie Stacey, ”Queering the Temporality of Cancer Survivorship”, Aporia. The Nursing Journal, 2012:1, s. 5–17 Burnett, Frances Hodgson, Lille lorden. En liten gosses historia (Little Lord Faunt- leroy, 1886), övers. ej angiven, Stockholm: Bonniers, 1888 Butler, Judith, Gender Trouble. Feminism and the Subversion of Identity (1990), New York & London: Routledge, 2006 Butler, Judith, Genustrubbel. Feminism och identitetens subversion (Gender Trouble. Feminism and the Subversion of Identity, 1990), övers. Suzanne Almqvist, Göteborg: Daidalos, 2007 Bürger, Gottfried August,Lenore. Ein Gedicht, London: S. Gosnell, 1796,

262 litteratur

Gale: Eighteenth Century Collections Online, 2004 [elektronisk resurs] Cadogan, Mary & Patricia Craig, Women and Children First. The Fiction of Two World Wars, London: Victor Gollancz Ltd, 1978 Carlson, Mikko, ”Självbiografiskt berättande, ’gemenskap’ och möj- ligheten av ett textuellt queert rum”, Queera läsningar. Litteraturvetenskap möter queerteori, red. Katri Kivilaakso, Ann-Sofie Lönngren & Rita Paqvalén, Stockholm: Rosenlarv, 2012, s. 278–305 Carroll, Lewis, Alice’s äfventyr i Sagolandet (Alice’s Adventures in Wonderland, 1865), övers. Emily Nonnen, Stockholm: Oscar L. Lamms förlag, 1870 Carroll, Lewis, The Annotated Alice. Alice’s Adventures in Wonderland and Through the Looking-Glass (1865/1871), red. Martin Gardner & Mark Burstein, New York & London: W. W. Norton & Company, 2015 Carroll, Rachel, Rereading Heterosexuality. Feminism, Queer Theory and Contempo- rary Fiction, Edinburgh: Edinburgh University Press, 2012 Clark, Beverly Lyon, Kiddie Lit. The Cultural Construction of Children’s Literature in America, Baltimore: Johns Hopkins University Press, 2003 Combahee River Collective, ”A Black Feminist Statement” (1977), This Bridge Called My Back. Writings by Radical Women of Color, red. Cherríe Mo- raga & Gloria Anzaldúa (1981), New York: Kitchen Table, 1983, s. 210–218 Crenshaw, Kimberle, ”Demarginalizing the Intersection of Race and Sex. A Black Feminist Critique of Antidiscrimination Doctrine, Fe- minist Theory and Antiracist Politics”, University of Chicago Legal Forum, vol. 4, 1989, s. 139–167 DeMello, Margo, Animals and Society. An Introduction to Human-Animal Studies, New York: Columbia University Press, 2012 Dinshaw, Carolyn, Lee Edelman, Roderick A. Ferguson, Carla Frecce- ro, Elizabeth Freeman, Judith [Jack] Halberstam, Annamarie Jago- se, Christopher Nealon & Nguyen Tan Hoang, ”Theorizing Queer

263 litteratur

Temporalities. A Roundtable Discussion”, GLQ. A Journal of Lesbian and Gay Studies, 2007:2/3, s. 177–195 Domellöf, Gunilla, Mätt med främmande mått. Idéanalys av kvinnliga författares samtidsmottagande och romaner 1930–1935, Hedemora: Gidlunds, 2001 Domellöf, Gunilla, ”Fröknarna von Pahlens auktoritetsuppror”, Tänd eld! Essäer om Agnes von Krusenstjernas författarskap, red. Jenny Björklund & Anna Williams, Stockholm: Norstedts, 2008, s. 73–118 Duffey, E. B., Kvinnan som ungmö, hustru och moder (”Vad varje kvinna bör veta”). Skrivet av en kvinna om och till kvinnor, övers. ej angiven, Stockholm: Stock- holms-kompaniets förlag, 1916 Edelman, Lee, No Future. Queer Theory and the Death Drive, Durham: Duke University Press, 2004 Edfelt, Johannes, ”Efterskrift”, Agnes von Krusenstjerna, Ninas dagbok/Helenas första kärlek. En Stockholmsroman, Samlade skrifter, I, Stockholm: Bonniers, 1944a, s. 255–283 Edfelt, Johannes, ”Efterskrift”, Agnes von Krusenstjerna,Tony växer upp. Scener ur ett barndomsliv, Samlade skrifter, II, Stockholm: Bonniers, 1944b, s. 371–396 Edfelt, Johannes, ”Efterskrift”, Agnes von Krusenstjerna, Tonys läroår. Episoder ur en ungdom, Samlade skrifter, III, Stockholm: Bonniers, 1944c, s. 403–420 Edfelt, Johannes, ”Efterskrift”, Agnes von Krusenstjerna,Tonys sista läroår. Resa till Kejsarens hotell, Samlade skrifter, IV, Stockholm: Bonniers, 1944d, s. 323–352 Edfelt, Johannes, ”Mitt möte med dikten”, All världens berättare. Tidskriften för litterär underhållning, 1951:5, s. 353–357 Ek, Helena Imelda, Erotic Insanity. Sex and Psychiatry at Vadstena Asylum, Sweden 1849–1878, diss. Stockholm: Stockholms universitet, 2017 Ekenstam, Claes, ”Män, manlighet och omanlighet i historien”, Män i Norden. Manlighet och modernitet 1840–1940, red. Jørgen Lorentzen & Claes Ekenstam, Möklinta: Gidlunds, 2006, s. 13–47

264 litteratur

Ellman, Mary, Thinking About Women, New York: Harcourt Brace Jovano- vich, Inc., 1968 Epperly, Elizabeth R., Through Lover’s Lane. L.M. Montgomery’s Photography and Visual Imagination, Toronto: University of Toronto Press, 2007 Faderman, Lilian, Surpassing the Love of Men. Romantic Friendship and Love Between Women from the Renaissance to the Present (1981), London: The Women’s Press Limited, 1985 Farahani, Fataneh, Tobias Hübinette, Helena Hörnfeldt & René León Rosales, ”Om ras och vithet i det samtida Sverige. Inledning”, Om ras och vithet i det samtida Sverige, red. Fataneh Farahani, Tobias Hübinette, Helena Hörnfeldt & René León Rosales, Tumba: Mångkulturellt centrum, 2012, s. 11–36 Fjelkestam, Kristina, Ungkarlsflickor, kamrathustrur och manhaftiga lesbianer. Mo- dernitetens litterära gestalter i mellankrigstidens Sverige, diss. Stockholm, Stock- holm & Stehag: Symposion, 2002 Fjelkestam, Kristina, ”Musan som man. Kärleken, döden och den konstnärliga praktiken”, Kvinnorna gör mannen. Maskulinitetskonstruktioner i kvinnors text och bild 1500–2000, red. Kristina Fjelkestam, Helena Hill & David Tjeder, Göteborg & Stockholm: Makadam, 2013, s. 53–75 Fjelkestam, Kristina, ”Antropomorf anakronism. Historiens gestalt i Anna-Karin Palms Snöängel och Faunen”, Den historiska tidens former, His- toriens hemvist, 1, red. Victoria Fareld & Hans Ruin, Göteborg & Stock- holm: Makadam, 2016, s. 215–236 Fogelqvist, Torsten [sign. T. F–t.], ”Kvinnopsykologi”, Dagens Nyheter, 1924-11-29 Formark, Bodil, Eva Söderberg & Mia Österlund, red., Flicktion. Perspektiv på flickan i fiktionen, Malmö: Universus Academic Press, 2013 Foster, Shirley & Judy Simons, What Katy Read. Feminist Re-Readings of ”Clas- sic” Stories for Girls, London: Macmillan, 1995 Foucault, Michel, ”Des espaces autres” (1984), 1980–1988, Dits et écrits.

265 litteratur

1954–1988, IV, red. Daniel Defert, François Ewald & Jacques La grange, Paris: Gallimard, 1994, s. 752–762 Foucault, Michel, ”Andra rum”, övers. Jonas (J) Magnusson, Diskursernas kamp, red. Thomas Götselius & Ulf Olsson, Stockholm & Stehag: Symposion, 2008, s. 249–259 Fowler, Alastair, Kinds of Literature. An Introduction to the Theory of Genres and Modes, Oxford: Clarendon Press, 1982 Franck, Mia, Frigjord oskuld. Heterosexuellt mognadsimperativ i svensk ungdomsroman, diss. Åbo: Åbo Akademi, 2009 Franck, Mia, ”Vampyrens makeover – tystnad som normbrott i vampyrfiktion”, Queera läsningar. Litteraturvetenskap möter queerteori, red. Katri Kivilaakso, Ann-Sofie Lönngren & Rita Paqvalén, Stockholm: Ro- senlarv, 2012, s. 226–251 Franck, Mia, ”Skamlig flickläsning. Flickvampyrer på internatskola i House of Night-serien”, Flicktion. Perspektiv på flickan i fiktionen, red. Bodil Formark, Eva Söderberg & Mia Österlund, Malmö: Universus Aca- demic Press, 2013, s. 208–221 Freeman, Elizabeth, Time Binds. Queer Temporalities, Queer Histories, Durham: Duke University Press, 2010 Freud, Sigmund, ”Det kusliga” (”Das Unheimliche”, 1919), övers. Ing- rid Wikén-Bonde, Konst och litteratur, Samlade skrifter av Sigmund Freud, XI, red. Clarence Crafoord, Stockholm: Natur och kultur, 2007, s. 322–352 Frih, Anna-Karin & Eva Söderberg, red., En bok om flickor och flickforskning, Lund: Studentlitteratur, 2010a Frih, Anna-Karin & Eva Söderberg, ”Inledning”, En bok om flickor och flickforskning, red. Anna-Karin Frih & Eva Söderberg, Lund: Student- litteratur, 2010b, s. 9–33 Frykman, Jonas & Orvar Löfgren, Den kultiverade människan, Lund: Liber, 1979

266 litteratur

Fyhr, Mattias, Död men drömmande. H P Lovecraft och den magiska modernismen, Lund: Ellerströms, 2006 Ganetz, Hillevi, ”Inledning. Unga kvinnor?”, Om unga kvinnor. Identitet, kultur och livsvillkor, red. Hillevi Ganetz & Karin Lövgren, Lund: Stu- dentlitteratur, 1991, s. 7–19 Ganetz, Hillevi, ”Butiken, hemmet och kvinnligheten som maskerad. Drivkrafter och platser för kvinnligt stilskapande”, Unga stilar och uttrycksformer, red. Ulf Boëthius, Johan Fornäs, Hillevi Ganetz & Bo Reimer, Stockholm & Stehag: Symposion, 1992, s. 203–240 Ganetz, Hillevi & Karin Lövgren, red., Om unga kvinnor. Identitet, kultur och livsvillkor, Lund: Studentlitteratur, 1991 Genette, Gérard, Narrative Discourse. An Essay in Method (”Discours du récit”, 1972), övers. Jane E. Lewin, Ithaca: Cornell University Press, 1983 Gilbert, Sandra M. & Susan Gubar, The Madwoman in the Attic. The Woman Writer and the Nineteenth-Century Literary Imagination (1979), New Haven: Yale University Press, 1980 Goldberg, Harriet, ”’Sleeping Beauty’ (’Briar Rose’)”, Oxford Compa nion to Fairy Tales (2002), red. Jack Zipes, Oxford: Oxford University Press, 2005 [elektronisk resurs] Green, Katherine Sobba, The Courtship Novel, 1740–1820. A Feminized Genre, Lexington: The University Press of Kentucky, 1991 Grimm, Jacob & Wilhelm, ”Cinderella” (”Dornröschen”, 1812), The An- notated Brothers Grimm, övers. & red. Maria Tatar, New York & London: W. W. Norton & Company, 2004a, s. 113–127 Grimm, Jacob & Wilhelm, ”The Frog King, or Iron Heinrich” (”Der Froschkönig oder der eiserne Heinrich”, 1812), The Annotated Brothers Grimm, övers. & red. Maria Tatar, New York & London: W. W. Nor- ton & Company, 2004b, s. 3–13 Grimm, Jacob & Wilhelm, ”The Frog-Prince” (”Der Froschkönig oder der eiserne Heinrich”, 1812), Grimms’ Fairy Tales, övers. Edgar Taylor & Marian Edwardes, Project Gutenberg, e-bok #2591, 2001/2008,

267 litteratur

https://www.gutenberg.org/files/2591/2591-h/2591-h.htm, 2018- 10-01 Halberstam, Judith [Jack], Female Masculinity, Durham: Duke University Press, 1998 Halberstam, Judith [Jack], In a Queer Time and Place. Transgender Bodies, Sub cultural Lives, New York: New York University Press, 2005 Halberstam, Judith [Jack], The Queer Art of Failure, Durham: Duke Uni- versity Press, 2011 Hallberg, Kristin, ”Änglaprinsessa och flickbyting. Några svenska flickskildringar”, Läs mig – sluka mig! En bok om barnböcker (1998), red. Kristin Hallberg, Stockholm: Natur och kultur, 2003, s. 99–150 Harrits, Cecilie & Anders Troelsen, ”Ekfrasens former – et forord”, Ekfrasens former. Billeder i tekst, red. Cecilie Harrits & Anders Troelsen, Århus: Aarhus universitetsforlag, 2007, s. 7–14 Heggestad, Eva, ”Drömmen om det goda samhället – Anne Vildkatt, Kulla-Gulla och fröknarna von Pahlen”, Konsten att berätta för barn, red. Anne Banér, Stockholm: Centrum för barnkulturforskning vid Stockholms universitet, 1996, s. 231–244 Heggestad, Eva, ”Petitesser om grossesser? Kön och kritik i Ord och bilds litterära trettiotal”, Tidskrift för litteraturvetenskap, 1998:3/4, s. 79– 95 Heggestad, Eva, En bättre och lyckligare värld. Kvinnliga författares utopiska visioner 1850–1950, Stockholm & Stehag: Symposion, 2003 Hellquist, Elof, ”flicka”,Svensk etymologisk ordbok, I, A–N (1922), Lund: Liber Läromedel, 1980 Hirdman, Anja, ”’Det ska bli en ära att få tillfredsställa dig!’ Ideal manlighet i Harlequinromanen”, Kvinnorna gör mannen. Maskulinitetskonstruk- tioner i kvinnors text och bild 1500–2000, red. Kristina Fjelkestam, Helena Hill & David Tjeder, Göteborg & Stockholm: Makadam, 2013, s. 27–51 Höglund, Anna, Vampyrer. En kulturkritisk studie av den västerländska vampyrbe-

268 litteratur

rättelsen från 1700-talet till 2000-talet (2009), diss. Växjö, Umeå: H:- ström, 2011 Illouz, Eva, Consuming the Romantic Utopia. Love and the Cultural Contradictions of Capitalism, Berkeley: University of California Press, 1997 Jakobsson, Hilda, Flickstaden. Flickbokens diskurs och sadomasochism i Ninas dagbok, Helenas första kärlek och Fröknarna von Pahlen, magisteruppsats i litteraturvetenskap, Institutionen för litteraturvetenskap och idéhistoria, Stockholms universitet, 2009 Jakobsson, Hilda, ”Att skilja äkta kärlek från falsk. Manliga och omanliga kroppar i Martha Sandwall-Bergströms Kulla-Gullaserie”, Barn- boken. Tidskrift för barnlitteraturforskning, vol. 36, 2013 [elektronisk resurs] Johannisson, Karin, Den mörka kontinenten. Kvinnan, medicinen och fin-de-siècle, Stockholm: Norstedts, 1994 Johannisson, Karin, Den sårade divan. Om psykets estetik (och om Agnes von K, Sigrid H och Nelly S), Stockholm: Bonniers, 2015 Johnsson, Henrik, Det oändliga sammanhanget. August Strindbergs ockulta vetenskap, Stockholm: Malört, 2015 Jonsson, Bibi, ”Finns det lesbiska flickor i flickboken – och vad har de i så fall för sig?”, Barnlitteraturens värden och värderingar, red. Sara Kärr- holm & Paul Tenngart, Lund: Studentlitteratur, 2012, s. 241–255 Josefsson, Birgitta, ”Läsning för unga flickors hjärta och förstånd”, 1900-talet, Kvinnornas litteraturhistoria, 2, red. Ingrid Holmquist & Ebba Witt-Brattström, Stockholm: Författarförlaget, 1983, s. 250–275 Järvstad, Kristin, Att utvecklas till kvinna. Studier i den kvinnliga utvecklingsromanen i 1900-talets Sverige, diss. Lund, Stockholm & Stehag: Symposion, 1996 Jönsson, Lars-Eric, Det terapeutiska rummet. Rum och kropp i svensk sinnessjukvård 1850–1970, diss. Umeå, Stockholm: Carlssons, 1998 Jönsson, Maria, ”’Det släpar efter i mig’. Osamtidigt åldrande i Kerstin Thorvalls författarskap”, Livslinjer. Berättelser om ålder, genus och sexualitet, red. Fanny Ambjörnsson & Maria Jönsson, Göteborg & Stockholm: Makadam, 2010, s. 25–47

269 litteratur

Jönsson, Maria, Behovet av närhet blir med åren betydligt större än nödvändigheten att bevara sin värdighet. Om genus, trots och åldrande i Kerstin Thorvalls författarskap, Lund: Ellerströms, 2015 Keely, Karen A., ”Teaching Eugenics to Children. Heredity and Re- form in Jean Webster’s Daddy-Long-Legs and Dear Enemy”, The Lion and the Unicorn, 2004:3, s. 363–389 Kent, Kathryn R., Making Girls into Women. American Women’s Writing and the Rise of Lesbian Identity, Durham: Duke University Press, 2003 Kirk, Jackie, Claudia Mitchell & Jacqueline Reid-Walsh, ”Editorial”, Girlhood Studies. An Interdisciplinary Journal, 2008:1, s. vii–xv Klingberg, Göte, Den tidiga barnboken i Sverige. Litterära strömningar, marknad, bildproduktion, Stockholm: Natur och kultur, 1998 Koli, Mari, ”’Kunde det vara så, att icke heller jag tålde kärleken?’ En analys av sinnessjukdomen i Agnes von Krusenstjernas Tony-trilogi”, Naistutkimus. Kvinnoforskning, 1992:1, s. 14–24 Kriström, AnnaKarin, ”De gränslösa böckerna”. Allålderslitteratur i Sverige under 1960- och 1970-talet, med studier i Hans Alfredsons och Barbro Lindgrens tidiga författarskap, diss. Uppsala: Uppsala universitet, 2006 Krusenstjerna, Agnes von, Ninas dagbok, Stockholm: Bonniers, 1917 Krusenstjerna, Agnes von, Helenas första kärlek. En Stockholmsroman, Stock- holm: Bonniers, 1918 Krusenstjerna, Agnes von, Tony växer upp. Scener ur ett barndomsliv, Stock- holm: Bonniers, 1922 Krusenstjerna, Agnes von, En dagdriverskas anteckningar. Silhuetter, skisser och fantasistycken, Stockholm: Bonniers, 1923 Krusenstjerna, Agnes von, Tonys läroår. Episoder ur en ungdom, Stockholm: Bonniers, 1924 Krusenstjerna, Agnes von, Tonys sista läroår. Resa till Kejsarens hotell, Stock- holm: Bonniers, 1926 Krusenstjerna, Agnes von, Fru Esters pensionat, Stockholm: Bonniers, 1927

270 litteratur

Krusenstjerna, Agnes von, Den blå rullgardinen, Fröknarna von Pahlen. Roman, I, Stockholm: Bonniers, 1930a Krusenstjerna, Agnes von, Kvinnogatan, Fröknarna von Pahlen. Roman, II, Stockholm: Bonniers, 1930b Krusenstjerna, Agnes von, Höstens skuggor, Fröknarna von Pahlen. Roman, III, Stockholm: Bonniers, 1931 Krusenstjerna, Agnes von, Porten vid Johannes, Fröknarna von Pahlen. Roman, IV, Stockholm: Spektrum, 1933a Krusenstjerna, Agnes von, Älskande par, Fröknarna von Pahlen. Roman, V, Stockholm: Spektrum, 1933b Krusenstjerna, Agnes von, En dagdriverskas anteckningar. Silhuetter och fantasistycken, krönikor och dagboksblad (1923), Romaner och berättelser, Stockholm: Bonniers, 1934 Krusenstjerna, Agnes von, Första kärleken. Två små romaner, Stockholm: Bonniers, 1934 Krusenstjerna, Agnes von, Bröllop på Ekered, Fröknarna von Pahlen. Roman, VI, 1935a Krusenstjerna, Agnes von, Av samma blod, Fröknarna von Pahlen. Roman, VII, 1935b Krusenstjerna, Agnes von, Fattigadel. Roman, Fattigadel, I, Stockholm: Bonniers, 1935c Krusenstjerna, Agnes von, Dunklet mellan träden. Roman, Fattigadel, II, Stock- holm: Bonniers, 1936 Krusenstjerna, Agnes von, Dessa lyckliga år. Roman, Fattigadel, III, Stock- holm: Bonniers, 1937 Krusenstjerna, Agnes von, I livets vår. Roman, Fattigadel, IV, Stockholm: Bonniers, 1938 Krusenstjerna, Agnes von, Ninas dagbok/Helenas första kärlek. En Stockholms roman (1917/1918), Samlade skrifter, I, Stockholm: Bonniers, 1944a Krusenstjerna, Agnes von, Tony växer upp. Scener ur ett barndomsliv (1922), Samlade skrifter, II, Stockholm: Bonniers, 1944b

271 litteratur

Krusenstjerna, Agnes von, Tonys läroår. Episoder ur en ungdom (1924), Samlade skrifter, III, Stockholm: Bonniers, 1944c Krusenstjerna, Agnes von, Tonys sista läroår. Resa till kejsarens hotell (1926), Samlade skrifter, IV, Stockholm: Bonniers, 1944d Krusenstjerna, Agnes von, En dagdriverskas anteckningar/Händelser på vägen (1923/1929), Samlade skrifter, V, Stockholm: Bonniers, 1944e Krusenstjerna, Agnes von, Och jag vet att jag är genial. Agnes von Krusenstjernas brev 1903–1940, red. Anna Williams, Stockholm: Bonniers, 2016 Lagercrantz, Olof, Agnes von Krusenstjerna, diss. Stockholm, Stockholm: Bonniers, 1951 Lagerlöf, Selma, Kejsarn av Portugallien. En Värmlandsberättelse, Stockholm: Bonniers, 1914 Lambda nordica, tema: cripteori, 2012:1/2 Laskar, Pia, Ett bidrag till heterosexualitetens historia. Kön, sexualitet och njutningsnormer i sexhandböcker 1800–1920, diss. Stockholm, Stockholm: Modernista, 2005 Lawson, Kate, ”The ’Disappointed’ House. Trance, Loss, and the Un- canny in L. M. Montgomery’s Emily Trilogy”, Children’s Literature, vol. 29, 2001, s. 71–90 Lawson, Kate, ”The Victorian Sickroom in L. M. Montgomery’s The Blue Castle and Emily’s Quest. Sentimental Fiction and the Selling of Dreams”, The Lion and the Unicorn, 2007:3, s. 232–249 Lee, Mara, ”Främmande tider. Ett (queer)temporalt perspektiv på mot- stånd och främlingskap”,Tidskrift för genusvetenskap, 2012:4, s. 5–24 Lindén, Claudia, Om kärlek. Litteratur, sexualitet och politik hos Ellen Key, diss. Stockholm, Stockholm & Stehag: Symposion, 2002 Lindén, Claudia, ”Vampyren som Mr Darcy. Maskulinitet och begär i Twilight-serien”, Litteraturens underland. Festskrift till Boel Westin, red. Maria Andersson, Elina Druker & Kristin Hallberg, Göteborg & Stock- holm: Makadam, 2011, s. 363–379 Lindén, Claudia & Hans Ruin, ”Vampyren, de odöda och historiens

272 litteratur

oro. Historiemedvetandet som begär och fasa”, Den historiska tidens former, Historiens hemvist, 1, red. Victoria Fareld & Hans Ruin, Göteborg & Stockholm: Makadam, 2016, s. 81–112 Lindsay, Jack, Thomas Gainsborough. His Life and Art, London: Granada, 1981 Lo-Johansson, Ivar, Proletärförfattaren. Självbiografisk berättelse, Stockholm: Bonniers, 1960 Lo-Johansson, Ivar, Tröskeln. Memoarer från 1930-talet, Stockholm: Bon- niers, 1982 Lorentzen, Jørgen, ”Fedrene”, Män i Norden. Manlighet och modernitet 1840– 1940, red. Jørgen Lorentzen & Claes Ekenstam, Möklinta: Gid- lunds, 2006, s. 133–166 Lorentzen, Jørgen, Fra farskapets historie i Norge. 1850–2012, Oslo: Univer- sitetsforlaget, 2012 Luhmann, Niklas, Kärlek som passion. Om kodifieringen av intimitet (Liebe als Pas- sion. Zur Codierung von Intimität, 1982), Malmö: Liber, 2003 Lykke, Nina, ”Intersektionalitet. Ett användbart begrepp för genusforskningen”, Kvinnovetenskaplig tidskrift, 2003:1, s. 47–56 Lövgren, Karin, red., Att konstruera en kvinna. Berättelser om normer, flickor och tanter, Lund: Nordic Academic Press, 2016 Maxwell, Catherine, Second Sight. The Visionary Imagination in Late Victorian Lite- rature, Manchester: Manchester University Press, 2008 Mazzarella, Merete, Agnes von Krusenstjerna, Stockholm: Natur och kultur, 1992 Mazzarella, Merete, ”Fattigadel – ett romanbygge i tiden?”, Tänd eld! Essä- er om Agnes von Krusenstjernas författarskap, red. Jenny Björklund & Anna Williams, Stockholm: Norstedts, 2008, s. 219–248 McRuer, Robert, Crip Theory. Cultural Signs of Queerness and Disability, New York: New York University Press, 2006 Meurling, Per, ”Minnen av Agnes von Krusenstjerna”, Folket i Bild, 1947:38, s. 15, 30 Mieder, Wolfgang, ”’Frog King, The’”, Oxford Companion to Fairy Tales

273 litteratur

(2002), red. Jack Zipes, Oxford: Oxford University Press, 2005 [elektronisk resurs] Moers, Ellen, Literary Women (1978), London: The Women’s Press Ltd, 1986 Montgomery, L. M., Anne på Grönkulla (Anne of Green Gables, 1908), övers. Karin Jensen, f. Lidforss, Lund: Gleerups, 1909 Montgomery, L. M., Emily of New Moon, New York: Frederick A. Stokes Company, 1923 Montgomery, L. M., Emily Climbs, Toronto: McClelland and Stewart, Li- mited, 1925 Montgomery, L. M., The Blue Castle, New York: Frederick A. Stokes Com- pany, 1926 Montgomery, L. M., Emily’s Quest, New York: Frederick A. Stokes Com- pany, 1927 Montgomery, L. M., Emily (Emily of New Moon, 1923), övers. Stina Hergin, Lund: Gleerups, 1955 Montgomery, L. M., Emily och hennes vänner (Emily of New Moon/Emily Climbs, 1923/1925), övers. Stina Hergin, Lund: Gleerups, 1956 Montgomery, L. M., Emily på egna vägar (Emily Climbs, 1925), övers. Stina Hergin, Lund: Gleerups, 1957 Montgomery, L. M., Emily gör sitt val, övers. Margareta Eklöf, Stockholm: LiberFörlag, 1985 Montgomery, L. M., Anne of Green Gables (1908), London: Puffin, 1994 Mulvey, Laura, ”Visual Pleasure and Narrative Cinema”, Screen, 1975:3, s. 6–18 Munck, Kerstin, ”’Hon är svart och lesbisk’. Om intersektionella röster i Nella Larsens romaner”, Tidskrift för litteraturvetenskap, 2005:3, s. 7–19 Nationalencyklopedin, ”backfisch”, http://www.ne.se.ezp.sub.su.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/backfisch, 2017-08-15

274 litteratur

Neville, Lucy, ”Male Gays in the Female Gaze. Women Who Watch M/M Pornography”, Porn Studies, 2015:2/3, s. 192–207 Nerval, Gérard de, Aurélia (Aurélia ou le rêve et la vie, 1855), övers. Sigfrid Lindström, Stockholm: Tiden, 1953 Nerval, Gérard de, ”Aurélia ou le rêve et la vie” (1855), Œuvres, I, red. Albert Béguin & Jean Richer, Paris: Gallimard, 1974, s. 357–414 Nordberg, Marie, ”’Kvinnlig maskulinitet’ och ’manlig femininitet’. En möjlighet att överskrida könsdikotomin?”, Kvinnovetenskaplig tidskrift, 2004:1/2, s. 47–65 Nordenstam, Anna, ”Recension/Review. Eva Söderberg, Mia Öster- lund och Bodil Formark (red.). Flicktion. Perspektiv på flickan i fiktionen. Malmö: Universus Academic Press, 2013. 328 s.”,Barn - boken. Tidskrift för barnlitteraturforskning, vol. 37, 2014 [elektronisk resurs] Nordström, Ingrid, Det kommer att gå bra för er. Kvinnor i Stockholmsromaner kring 1920, Stockholm: Stockholmia, 2005 Olsson, Ulf, Jag blir galen. Strindberg, vansinnet och vetenskapen, Stockholm & Stehag: Symposion, 2002 Oxford English Dictionary, Oxford: Oxford University Press, 2000– [elektronisk resurs] ”daddy”, 2017-02-14 ”daddy-long-legs”, 2018-01-10 ”father”, 2018-06-19 ”incubus”, 2016-01-12 Paqvalén, Rita, ”Perversion, dekadens eller kärlek? Pahlenforskningen ur ett queerperspektiv”, Lambda nordica, 2003:1/2, s. 121–129 Paqvalén, Rita, ”Love as a Feminist Project. A Reading of the Pahlen Series by Agnes von Krusenstjerna”, The New Woman and the Aesthetic Opening. Unlocking Gender in Twentieth-Century Texts, red. Ebba Witt-Bratt- ström, Huddinge: Södertörns högskola, 2004, s. 181–191 Paqvalén, Rita, ”Om doror, perversioner och moderskap”, Naistutkimus. Kvinnoforskning, 2004:1, s. 36–48

275 litteratur

Paqvalén, Rita, Kampen om Eros. Om kön och kärlek i Pahlensviten, diss. Helsing- fors: Helsingfors universitet, 2007 Paqvalén, Rita, ”Den queera familjeutopin”, Tänd eld! Essäer om Agnes von Krusenstjernas författarskap, red. Jenny Björklund & Anna Williams, Stockholm: Norstedts, 2008, s. 157–187 Persson, Therese, Kvinnlig för sin ålder. En intervjustudie om ålder, kropp och femininitet, diss. Linköping, Stockholm: Bullfinch Publishing, 2010 Phillips, Anne K., ”’Yours most Loquaciously’. Voice in Jean Webster’s Daddy-Long-Legs”, Children’s Literature, vol. 27, 1999, s. 64–86 Polidori, John, ”The Vampyre” (1819), The Vampyre and Other Tales of the Macabre, red. Robert Morrison & Chris Baldick, Oxford: Oxford University Press, 1998, s. 3–23 Potter, Jane, ”’A Great Purifier’. The Great War in Women’s Romances and Memoirs 1914–1918”, Women’s Fiction and the Great War, red. Suzan- ne Raitt & Trudy Tate, Oxford: Clarendon Press, 1997, s. 85–106 Pratt, Annis m. Barbara White, Andrea Loewenstein & Mary Wyer, Ar- chetypal Patterns in Women’s Fiction (1981), Brighton: Harvester Press, 1982 Propp, Vladimir, Morphology of the Folktale (1928), övers. Laurence Scott & Louis A. Wagner, Austin: University of Texas Press, 1979 Pugh, Tison, ”’There lived in the Land of Oz two queerly made men’. Queer Utopianism and Antisocial Eroticism in L. Frank Baum’s Oz Series”, Over the Rainbow. Queer Children’s and Young Adult Literature, red. Michelle Ann Abate & Kenneth Kidd, Ann Arbor: The University of Michigan Press, 2011, s. 87–110 Radway, Janice A., Reading the Romance. Women, Patriarchy, and Popular Literature (1984), Chapel Hill: University of North Carolina Press, 1991 Reed, Toni, Demon-Lovers and their Victims in British Fiction, Lexington: The University Press of Kentucky, 1988 Reyes, Paulina de los, Irene Molina & Diana Mulinari, red., Maktens (o)lika förklädnader. Kön, klass och etnicitet i det postkoloniala Sverige. En festskrift till Wuokko Knocke (2002), Stockholm: Atlas, 2003

276 litteratur

Reynolds, Kimberley, Girls Only? Gender and Popular Children’s Fiction in Britain, 1880–1910, London: Harvester Wheatsheaf, 1990 Rich, Adrienne, ”Compulsory Heterosexuality and Lesbian Existence”, Signs. Journal of Women in Culture and Society, 1980:4, s. 631–660 Rich, Adrienne, Obligatorisk heterosexualitet och lesbisk existens, övers. Pia Las- kar, Stockholm: Matrixx, 1986 Richardson, Elsa, Second Sight in the Nineteenth Century. Prophecy, Imagination and Nationhood, London: Palgrave Macmillan, 2017 Rose, Jacqueline, The Case of Peter Pan or The Impossibility of Children’s Fiction (1984), Philadelphia: University of Pennsylvania Press, 1993 Rubio, Mary Henley, Lucy Maud Montgomery. The Gift of Wings, Toronto: Doubleday Canada, 2008 Ruck, Berta, Evelyn, Nancy och Elisabeth. Roman (The Girls at His Billet, 1916), övers. Eva Wahlenberg, Stockholm: Bonniers, 1917a Ruck, Berta, The Girls at His Billet (1916), New York: Dodd, Mead, and Company, 1917b Rundquist, Angela, Blått blod och liljevita händer. En etnologisk studie av aristokratiska kvinnor 1850–1900, diss. Stockholm, Stockholm: Carlssons, 1989 Rydberg, Viktor, Vampyren, red. Hans Lindström, Uppsala: J. A. Lind- blads förlag, 1957 Sjöblad, Christina & Ebba Witt-Brattström, ”Jag vill skriva om kvinnor. Om Victoria Benedictsson”, Fadershuset. 1800–1900, Nordisk kvinnolitteraturhistoria, II, red. Elisabeth Møller Jensen, Inger-Lise Hjordt-Vet- lesen, Anne-Marie Mai, Ingeborg Nordin Hennel, Christina Sjö- blad & Ebba Witt-Brattström, Höganäs: Wiken, 1993, s. 528–539 Skram, Amalie, ”Professor Hieronimus” (1895), Samlede verker, 5, Oslo: Gyldendal, 1993, s. 229–404 Skram, Amalie, ”På St. Jørgen” (1895), Samlede verker, 6, Oslo: Gylden- dal, 1993, s. 1–139 Stam, Per, ”’Världen för Sig och världen för Mig’. August Strindbergs

277 litteratur

Naturvetenskapliga Skrifter – en inledning”, Strindbergiana, 24, red. Per Stam, Stockholm: Atlantis, 2009, s. 16–40 Stenström, Johan, ”Bilden och berättandet i Carl Michael Bellmans diktning”, Ekfrasens former. Billeder i tekst, red. Cecilie Harrits & Anders Troelsen, Århus: Aarhus universitetsforlag, 2007, s. 15–33 Strindberg, August, ”Silverträsket” (1898), Vivisektioner. Blomstermålningar och djurstycken. Skildringar av naturen. Silverträsket, Samlade verk, 29, red. Hans Lindström, Uppsala: Almqvist & Wiksell, 1985, s. 273–294 Strindberg, August, Inferno (1897), övers. Eugène Fahlstedt, Samlade verk, 37, red. Ann-Charlotte Gavel-Adams, Stockholm: Norstedts, 1994 Svanberg, Birgitta, ”The Mother-Daughter-Conflict inFattigadel (Petty Nobility) by Agnes von Krusenstjerna”, Mothers – Saviours – Peacemakers. Swedish Women Writers in the Twentieth Century. Essays, red. Cheri Register, Karin Westman Berg & Gabriella Åhmansson, Uppsala: Uppsala universitet, 1983, s. 147–169 Svanberg, Birgitta, ”Mordet på Adèle. Agnes von Krusenstjerna och primitivismen”, Kvinnovetenskaplig tidskrift, 1984:2/3, s. 18–33 Svanberg, Birgitta, ”Fröknarna von Pahlen av Agnes von Krusenstjer- na. En gränsöverskridande roman”, Lysthuse. Kvindelitteraturhistorier, red. Lis Palmvig, Charlottenlund: Rosinante, 1985, s. 92–121 Svanberg, Birgitta, ”Feminism och antinazism hos Agnes von Krusen stjerna”, Häften för kritiska studier, 1986:3, s. 3–10 Svanberg, Birgitta, Sanningen om kvinnorna. En läsning av Agnes von Krusenstjer- nas romanserie Fröknarna von Pahlen, diss. Uppsala, Stockholm: Gidlunds, 1989 Svanberg, Birgitta, ”Slaget om driften. Om Agnes von Krusenstjerna”, Vida världen. 1900–1960, Nordisk kvinnolitteraturhistoria, III, red. Elisabeth Møller Jensen, Margaretha Fahlgren, Beth Juncker, Anne-Marie Mai, Anne Birgitte Rønning, Birgitta Svanberg & Ebba Witt-Bratt- ström, Höganäs: Wiken, 1996, s. 351–357

278 litteratur

Svenska Akademiens ordbok, https://www.saob.se (tidigare http://g3.spraakdata.gu.se/saob/) ”dam”, 2018-04-03 ”eugenik”, 2014-10-18 ”fader”, 2017-02-14 ”flicka”, 2013-05-16 ”kvinna”, 2018-04-03 ”pappa”, 2017-02-14 ”roman”, 2018-04-17 ”Stockholms-”, 2018-04-17 Svenska Akademiens ordlista, http://www2.svenskaakademien.se/svenska_ spraket/svenska_akademiens_ordlista/saol_13_pa_natet/ordlista ”flickaktig”, 2017-06-22 ”flickig”, 2017-06-22 Szymoniak, Katarzyna, ”Den nya kvinnan behöver den nye mannen. Konstruktion av manliga identiteter i Fru Marianne av Victoria Bene- dictsson och Dotter till en dotter av Inger Alfvén”, Folia Scandinavica, vol. 14, 2012, s. 122–135 Söderberg, Eva, Askunge, madonna eller feminist? Kontextuella läsningar av Martha Sandwall-Bergströms Kulla-Gullasvit, diss. Umeå: Umeå universitet, 2004 Söderberg, Eva, ”Flickboksforskning i ett föränderligt genuslandskap”, En bok om flickor och flickforskning, red. Anna-Karin Frih & Eva Söder- berg, 2010, s. 157–182 Teijler, Börje, Agnes von Krusenstjerna och David Sprengel, Hallstahammar, 1977 Theander, Birgitta, Älskad och förnekad. Flickboken i Sverige 1945–65, diss. Lund, Göteborg & Stockholm: Makadam, 2006 Theander, Birgitta, Till arbetet! Yrkesdrömmar och arbetsliv i flickboken 1920–65, Göteborg & Stockholm: Makadam, 2017 Tidskrift för litteraturvetenskap, tema: skevt, 2005:3

279 litteratur

Tjeder, David, The Power of Character. Middle-Class Masculinities, 1800–1900, diss. Stockholm: Stockholms universitet, 2003 Tjeder, David, ”Borgerlighetens sköra manlighet”, Män i Norden. Manlighet och modernitet 1840–1940, red. Jørgen Lorentzen & Claes Ekenstam, Möklinta: Gidlunds, 2006, s. 48–76 Toft, Herdis,Pigen i historien – historien i pigebogen, Kongerslev: GMT, 1980 Trites, Roberta Seelinger, Waking Sleeping Beauty. Feminist Voices in Children’s Novels, Iowa City: University of Iowa Press, 1997 Trites, Roberta Seelinger, ”Queer Performances. Lesbian Politics in Little Women” (1999), Over the Rainbow. Queer Children’s and Young Adult Lite- rature, red. Michelle Ann Abate & Kenneth Kidd, Ann Arbor: The University of Michigan Press, 2011, s. 33–58 Wahlenberg, Anna, En spion. Stockholmsroman, Stockholm: Bonniers, 1917 Wahlström, Maria, Jag är icke heller en. Den svenska dagboksromanen, diss. Stock- holm, Lund: Ellerströms, 2012 Warner, Marina, From the Beast to the Blonde. On Fairy Tales and their Tellers, Lon- don: Chatto & Windus, 1994 Warnqvist, Åsa, ”Anne på Grönkulla – ’en af de nöjsammaste bekantskaper man kan göra’. Utgivning och mottagande av L.M. Montgo- merys verk i Sverige”, I litteraturens underland. Festskrift till Boel Westin, red. Maria Andersson, Elina Druker & Kristin Hallberg, Göteborg & Stockholm: Makadam, 2011, s. 212–229 Warnqvist, Åsa, ”Flickan som läsare. Exemplet Anne på Grönkulla”, Flick- tion. Perspektiv på flickan i fiktionen, red. Bodil Formark, Eva Söderberg & Mia Österlund, Malmö: Universus Academic Press, 2013, s. 29–41 Webster, Jean, Daddy-Long-Legs, New York: The Century co., 1912 Webster, Jean, Pappa Långben. Historien om en amerikansk flicka (Daddy-Long-Legs, 1912), övers. Ella Byström, Stockholm: Åhlén & Åkerlunds förlags A.-B., 1916 Webster, Jean, ”Min käraste fiende” (Dear Enemy, 1915), övers. Greta Åker- hielm, Stockholm: Aktiebolaget Skoglunds bokförlag, 1927

280 litteratur

Webster, Jean, Pappa Långben (Daddy-Long-Legs, 1912), övers. Cilla John- son, Stockholm: Bonniers, 1950 Webster, Jean, Kära fiende (Dear Enemy, 1915), övers. Viveka Starfelt, Stock- holm: Bonniers, 1955 Wessén, Elias, ”flicka”, Våra ord. Deras uttal och ursprung. Kortfattad etymologisk ordbok (1960), Stockholm: Norstedts, 1991 Westin, Boel, ”Flickboken som genre”, Om flickor för flickor. Den svenska flickboken, red. Ying Toijer-Nilsson & Boel Westin, Stockholm: Rabén & Sjögren, 1994a, s. 10–14 Westin, Boel, ”Patriarkatet och erotiken. Helena Nyblom, Agnes von Krusenstjerna och Marika Stiernstedt”, Om flickor för flickor. Den svenska flickboken, red. Ying Toijer-Nilsson & Boel Westin, Stockholm: Rabén & Sjögren, 1994b, s. 15–43 Westin, Boel, Strindberg, sagan och skriften, Stockholm & Stehag: Sympo- sion, 1998 Whitaker, Muriel A., ”’Queer Children’. L. M. Montgomery’s Heroines”, L. M. Montgomery. An Assessment, red. John Robert Sorfleet, Guelph: Ca- nadian Children’s Press, 1976, s. 50–59 Widegren, Kajsa, Ett annat flickrum. Kön, ålder och sexualitet i Maria Lindbergs, Anna Maria Ekstrands och Helene Billgrens flickbilder, diss. Göteborg, Göteborg: Mara, 2010 Wigert, Viktor, Psykiska sjukdomstillstånd. Deras väsen och orsaker – sinnesslöhet – abnorma karaktärer – nervositet – hysteri – paranoia. En allmänfattlig framställning, I, Stockholm: Bonniers, 1924 Wikborg, Eleanor, The Lover as Father Figure in Eighteenth-Century Women’s Fiction, Gainesville: University Press of Florida, 2002 Wikström, Jenny Jarlsdotter, ”Blivandet och den groteska flickkroppen i Lewis Carrolls Alice’s Adventures in Wonderland”, Flicktion. Perspektiv på flickan i fiktionen, red. Bodil Formark, Eva Söderberg & Mia Österlund, Malmö: Universus Academic Press, 2013, s. 88–101 Williams, Anna, Tillträde till den nya tiden. Fem berättelser om när Sverige blev mo-

281 litteratur

dernt. Ivar Lo-Johansson, Agnes von Krusenstjerna, Vilhelm Moberg, Moa Martinson, Stockholm & Stehag: Symposion, 2002 Williams, Anna, ”Unge herr Agda. Omklädningsmotivet i Agnes von Krusenstjernas Fröknarna von Pahlen”, Omklädningsrum. Könsöverskridanden och rollbyten från Tintomara till Tant Blomma, red. Eva Heggestad & Anna Williams, Lund: Studentlitteratur, 2004, s. 101–119 Williams, Anna, ”Brevens jag”, Tänd eld! Essäer om Agnes von Krusenstjernas för- fattarskap, red. Jenny Björklund & Anna Williams, Stockholm: Nor- stedts, 2008, s. 35–72 Williams, Anna, ”’Författarfirman’. Agnes von Krusenstjerna och David Sprengel”, En ny sits. Humaniora i förvandling. Vänbok till Margaretha Fahlgren, red. Eva Heggestad, Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis, 2008, s. 77–84 Williams, Anna, ”Läsning för folket? Agnes von Krusenstjerna och trettiotalets ordstrid”, Saga och sed, 2011:1, s. 47–60 Williams, Anna, Från verklighetens stränder. Agnes von Krusenstjernas liv och diktning, Stockholm: Bonniers, 2013 Williams, Anna, ”Diktens dynamiska sanning. Exemplet Agnes von Krusenstjerna”, LIR.journal, 2015:5, s. 210–220 Williams, Anna, ”Contested Freedom. Agnes von Krusenstjerna’s No- vel The Misses von Pahlen and the Film Adaptation Loving Couples”, Zwischen Kanon und Unterhaltung. Interkulturelle und intermediale Aspekte von hoher und niederer Literatur/ Between Canon and Entertainment. Intercultural and Intermedial Aspects of Highbrow and Lowbrow Literature, red. Annie Bourguignon, Kon- rad Harrer & Franz Hintereder-Emde, Berlin: Frank & Timme, 2016, s. 433–442 Williamson, Milly, The Lure of the Vampire. Gender, Fiction and Fandom from Bram Stoker to Buffy, London: Wallflower, 2005 Wistisen, Lydia, Gångtunneln. Urbana erfarenheter i svensk ungdomslitteratur 1890– 2010, diss. Stockholm, Lund: Ellerströms, 2017 Wistisen, Lydia, ”Urbant uppror i ungdomslitterära Stockholmsskild-

282 litteratur

ringar”, Samtida ungdomslitteratur. Analyser, red. Åsa Warnqvist, Lund: Studentlitteratur, 2017, s. 43–57 Wittig, Monique, ”One is Not Born a Woman” (1981), The Straight Mind and Other Essays, Hemel Hempstead: Harvester Wheatsheaf, 1992, s. 9–20 Zipes, Jack, ”What Makes a Repulsive Frog so Appealing. Memetics and Fairy Tales”, Journal of Folklore Research, 2008:2, s. 109–143 Zweigbergk, Eva von, Barnboken i Sverige 1750–1950, Stockholm: Rabén & Sjögren, 1965 Åhmansson, Gabriella, An Introduction to Lucy Maud Montgomery. Anne Shirley, A Life and Its Mirrors. A Feminist Reading of L. M. Montgomery’s Fiction, I, diss. Uppsala: Uppsala universitet, 1991 Åhmansson, Gabriella, ”Textual/Sexual Space in The Blue Castle. Valancy Stirling’s ’Room of Her Own’”, Harvesting Thistles. The Textual Garden of L.M. Montgomery. Essays on Her Novels and Journals, red. Mary Henley Rubio, Guelph: Canadian Children’s Press, 1994, s. 146–154 Öhman, Anders, Apologier. En linje i den svenska romanen från August Strindberg till Agnes von Krusenstjerna, Stockholm & Stehag: Symposion, 2001 Öhman, Anders, ”Jaget, rättegången och det kärleksfulla seendet”, Tänd eld! Essäer om Agnes von Krusenstjernas författarskap, red. Jenny Björklund & Anna Williams, Stockholm: Norstedts, 2008, s. 189–219 Öhrn, Magnus, ”Från mammas kjol till pappas like. Pojkdomens livslinje i äldre svensk barnlitteratur”, Livslinjer. Berättelser om ålder, genus och sexualitet, red. Fanny Ambjörnsson & Maria Jönsson, Göteborg & Stockholm: Makadam, 2010, s. 182–203 Örnkloo, Ulf, ”Preludier till Krusenstjernafejden. Om presskritiken av Agnes von Krusenstjernas böcker fram till 1930”,Litteratur och samhäl- le. Meddelande från Avd. för litteratursociologi vid Litteraturhistoriska institutionen, Uppsala, 1968:45, s. 2199–2248 Ørvig, Mary, Flickboken och dess författare. Ur flickläsningens historia, Hedemora: Gidlunds, 1988

283 litteratur

Österholm, Maria Margareta, Ett flicklaboratorium i valda bitar. Skeva flickor i svenskspråkig prosa från 1980 till 2005, diss. Uppsala, Stockholm: Rosen- larv, 2012 Österholm, Maria Margareta, ”Världens äckligaste prinsesskalas. Om ett gurleskt flickrum i samtidslitteraturen”,Flicktion. Perspektiv på flickan i fiktionen, red. Bodil Formark, Eva Söderberg & Mia Österlund, Malmö: Universus Academic Press, 2013, s. 105–119 Österling, Anders, ”En modern flickroman”,Svenska Dagbladet, 1922- 12-08 Österlund, Mia, ”Visionär flickskildring i den senmoderna ungdoms romanen”, Samtida ungdomslitteratur. Analyser, red. Åsa Warnqvist, Lund: Studentlitteratur, 2017, s. 217–236 Östman, Ann-Catrin, ”Bonden”, Män i Norden. Manlighet och modernitet 1840–1940, red. Jørgen Lorentzen & Claes Ekenstam, Möklinta: Gidlunds, 2006, s. 77–111

284 personregister

Abate, Michelle Ann 217, 241 Bjurman, Eva Lis 34, 35, 219 Adolfssonn, Eva 202, 203 Björklund, Jenny 16, 28, 122, 203, Ahlgren, Stig 24, 198, 202, 204, 211, 212, 213, 218, 221, 228, 205, 210, 221 241, 242, 254 Ahmed, Sara 29, 137, 159, 191, 214, Bohlin, Anna 219 218, 223, 246, 252 Bordo, Susan 152, 215, 249 Alberghene, Janice M. 253 Borgström, Eva 28, 38, 235, 236, Alcott, Louisa M. 17, 18, 24, 25, 26, 239, 240, 253 32, 204, 205, 207, 208, 210, Boye, Karin 242 233, 241, 254 Bremer, Fredrika 210, 219 Almqvist, Suzanne 215, 216 Breton, André 154, 250 Ambjörnsson, Fanny 33, 50, 201, Brontë, Anne 19, 95 214, 218, 221, 224, 225, 226, Brontë, Charlotte 19, 144, 145, 156, 246, 248 248, 251, 254 Andersen, H. C. 204 Brontë, Emily 19 Andersson, Maria 207, 220, 227 Bryson, Mary 251 Andræ, Marika 18, 205, 206, 207 Burnett, Frances Hodgson 36, 40, Annell, Cecilia 107, 237 82, 84, 85, 192, 194, 204, 206, Anzaldúa, Gloria 216 234, 235 Areskoug, Linn 236 Burnett, Vivian 84 Austen, Jane 19, 53, 95, 254 Butler, Judith 30, 31, 68, 112, 113, Avery, Gillian 218 114, 115, 162, 191, 192, 215, 216, Backberger, Barbro 25, 204, 209, 220, 228, 238, 239, 252, 253 210, 221, 222, 239, 256 Buttall, Jonathan 82 Balsam, Rosemary M. 152, 158, 215, Bürger, Gottfried August 69 249 Byron, lord George Gordon 64, 65, Barrie, J. M. 185, 197, 257 67, 228 Benedictsson, Victoria 33, 210, 254 Cadogan, Mary 206 Bergdahl, Liv Saga 28, 123, 220, Carlson, Mikko 226 221, 242 Carroll, Lewis 185, 197, 257 Bettelheim, Bruno 232, 245 Carroll, Rachel 32, 217 Biederman, Hans 255 Clark, Beverly Lyon 84, 85, 200, Birch, Reginald 84 207, 208, 233, 234

285 personregister

Combahee River Collective 216 Freeman, Elizabeth 29, 50, 191, 213, Craig, Patricia 206 214, 222, 224, 246, 248 Crenshaw, Kimberle 216 Freud, Sigmund 152, 162, 203, 249 Czaplicka, Magdalena 18 Frih, Anna-Karin 15, 200, 201, DeMello, Margo 239 202, 205, 224 Dickens, Charles 204 Frykman, Jonas 219 Dinshaw, Carolyn 214, 236 Fyhr, Mattias 248 Domellöf, Gunilla 27, 203, 208, 211 Gainsborough, Thomas 82, 84, 234 Duffey, Eliza Bisbee 125, 242 Ganetz, Hillevi 200, 201, 226, 227 Dyck, Anthonis van 84 Gaskell, Elizabeth 19, 254 Edelman, Lee 160, 214, 222, 252 Genette, Gérard 222, 247, 248 Edfelt, Johannes 21, 38, 39, 73, 74, Gilbert, Sandra M. 164, 254 198, 199, 202, 203, 204, 208, Goethe, Johann Wolfgang von 102 209, 220, 223, 230, 231, 233, Goldberg, Harriet 245 256 Green, Katherine Sobba 223 Ek, Helena Imelda 238 Grimm, Jacob 39, 74, 135, 231, 232, Ekenstam, Claes 87, 227, 235, 236 233, 245 Ellman, Mary 20, 22, 207, 208 Grimm, Wilhelm 39, 74, 135, 231, Epperly, Elizabeth 247 232, 233, 245 Faderman, Lilian 241, 242 Gubar, Susan 164, 254 Farahani, Fataneh 235, 236 Halberstam, Jack 15, 16, 29, 30, 82, Felski, Rita 203 102, 104, 147, 150, 159, 174, Ferguson, Roderick A. 214 176, 191, 202, 214, 222, 236, Fjelkestam, Kristina 203, 214, 219, 239, 244, 246, 248, 249, 252, 235 256 Fogelqvist, Torsten 209 Hallberg, Kristin 200, 201, 220, Formark, Bodil 221, 224, 225, 229, 227 257 Harrits, Cecilie 234 Foster, Shirley 18, 206 Heggestad, Eva 203, 211, 213, 254 Foucault, Michel 54, 55, 57, 59, 61, Hellquist, Elof 200 116, 225, 226, 227, 237, 238, Hirdman, Anja 91, 95, 96, 98, 99, 239, 240 235, 236 Fowler, Alastair 206 Hoang, Nguyen Tan 214 Franck, Mia 32, 103, 205, 217, 229, Hogarth, William 111 236 Hübinette, Tobias 235 Freccero, Carla 30, 214 Höglund, Anna 65, 227, 228 Hörnfeldt, Helena 235

286 personregister

Illouz, Eva 129, 244, 248 Lindén, Claudia 33, 218, 227, 228, Jagose, Annamarie 214 229, 232 Jakobsson, Hilda 222, 245, 254 Lindgren, Astrid 257 Johannisson, Karin 236, 250 Lindgren, Barbro 238 Johnsson, Henrik 249 Lindsay, Jack 233 Jonsson, Bibi 217, 218 Loewenstein, Andrea 223 Josefsson, Birgitta 205, 222 Lo-Johansson, Ivar 21, 208 Järvstad, Kristin 27, 127, 128, 140, Lorentzen, Jørgen 227, 235, 236 173, 176, 198, 209, 221, 223, Luhmann, Niklas 34, 192, 218, 225 236, 238, 239, 240, 243, 246, Lykke, Nina 216 252, 253, 254, 255, 256 Löfgren, Orvar 219 Jönsson, Lars-Eric 240 Lövgren, Karin 200, 218, 226 Jönsson, Maria 33, 50, 214, 217, Maxwell, Catherine 250 218, 221, 224, 226, 246, 248 Mazzarella, Merete 26, 27, 177, 198, Karlfeldt, Erik Axel 94 204, 209, 211, 221, 226, 227, Keely, Karen A. 107, 108, 206, 237 230, 235, 236, 239, 240, 243, Kent, Kathryn R. 217 246, 252, 253, 254, 256, 257 Key, Ellen 33, 203, 214 McRobbie, Angela 200, 201 Kidd, Kenneth 217, 241 McRuer, Robert 224 Kinnell, Margaret 218 Meurling, Per 21, 208 Kirk, Jackie 200 Mieder, Wolfgang 231 Klingberg, Göte 200 Mitchell, Claudia 200 Klotz, Volker 230 Moers, Ellen 164, 254 Koli, Mari 27, 167, 209, 211, 222, Molina, Irene 216, 217 236, 243, 246, 254, 255, 256 Montgomery, L. M. 36, 37, 40, 121, Kriström, AnnaKarin 207, 238 129, 131, 133, 138, 145, 148, Laelius, Laurentius Johannis 200 152, 161, 192, 195, 206, 207, Lagercrantz, Olof 20, 21, 25, 26, 27, 220, 221, 241, 243, 244, 245, 198, 202, 204, 208, 209, 210, 246, 247, 248, 252 220, 221, 228, 230 Moraga, Cherríe 216 Lagerlöf, Selma 111, 153 Mulinari, Diana 216, 217 Laskar, Pia 216, 242, 255 Mulvey, Laura 235 Lawson, Kate 152, 206, 207, 243, Munck, Kerstin 217 244, 245, 247, 248, 249 Nealon, Christopher 214 Lee, Mara 213 Nerval, Gérard de 153, 249, 250 Neville, Lucy 235

287 personregister

Nordberg, Marie 202 193, 195, 206, 230, 231, 232, Nordenstam, Anna 225 242, 245 Nordström, Ingrid 222 Ruin, Hans 215, 227, 228, 229, 232 Nyblom, Helena 25, 217, 220, 225 Rundquist, Angela 224, 229, 254 Odencrants, Gerard 25 Rydberg, Viktor 228 Olsson, Ulf 225, 249, 250 Sandwall-Bergström, Martha 230 Paqvalén, Rita 16, 27, 28, 33, 38, Schopenhauer, Arthur 91, 96 135, 202, 203, 204, 208, 212, Simons, Judy 18, 206 218, 226, 228, 229, 230, 235, Sjöblad, Christina 210 237, 241, 242, 244, 245 Skram, Amalie 112, 239 Persson, Therese 226 Sprengel, David 25, 177, 210, 257 Phillips, Anne K. 253 Stacey, Jackie 251 Pickford, Mary 237 Stam, Per 249 Platon 250 Stenström, Johan 234 Polidori, John 64, 65, 66, 69, 71, Stiernstedt, Marika 220, 225 228 Strindberg, August 230, 249 Porta, Conrad 200 Suber, Margareta 242 Potter, Jane 206 Svanberg, Birgitta 26, 198, 202, Pratt, Annis 223 203, 204, 207, 208, 210, 211, Propp, Vladimir 221 219, 221, 230, 235, 236, 238, Pugh, Tison 241 240, 243, 252, 254, 256 Radway, Janice A. 38, 221, 235 Szymoniak, Katarzyna 254 Reed, Toni 228, 229 Söderberg, Eva 15, 18, 200, 201, Reid-Walsh, Jacqueline 200 202, 205, 206, 221, 224, 225, Reyes, Paulina de los 216, 217 229, 230, 250, 257 Reynolds, Kimberley 206 Teijler, Börje 209 Rich, Adrienne 31, 215, 216, 241 Theander, Birgitta 18, 199, 205, Richardson, Elsa 146, 246, 247, 206, 220, 222, 232, 238 248, 250 Tjeder, David 219, 224, 228, 234, Rosales, René León 235 235 Rose, Jacqueline 257 Toft, Herdis 222 Rousseau, Jean-Jacques 164 Toijer-Nilsson, Ying 18, 199, 205 Rubio, Mary Henley 206, 221, 243, Topelius, Zacharias 204 244 Trites, Roberta Seelinger 32, 217, Ruck, Berta 25, 36, 37, 39, 73, 74, 233, 241, 245 77, 79, 80, 81, 124, 131, 192, Troelsen, Anders 234 Wahlenberg, Anna 222

288 personregister

Wahlström, Maria 222, 230 Wittig, Monique 31, 36, 192, 215, Warner, Marina 245 220, 240, 241 Warnqvist, Åsa 18, 220, 221, 225 Wyer, Mary 223 Webster, Jean 36, 37, 40, 41, 106, Zerubavel, Eviatar 214 107, 108, 163, 192, 194, 196, Zipes, Jack 231, 232 206, 237, 238, 253, 254, 255 Zweigbergk, Eva von 220, 230 Wessén, Elias 200 Åhmansson, Gabriella 18, 202, 210 Westin, Boel 18, 19, 20, 27, 94, 199, Öhman, Anders 213, 219, 221, 226, 204, 205, 206, 207, 209, 211, 227, 235, 243, 249 219, 220, 222, 223, 225, 228, Öhrn, Magnus 221 229, 230, 236, 254 Örnkloo, Ulf 209 Whitaker, Muriel A. 244 Ørvig, Mary 18, 199, 206, 220, 230, White, Barbara 223 234 Widegren, Kajsa 200, 225, 226 Österholm. Maria Margareta 32, 33, Wigert, Viktor 72, 229 50, 55, 58, 176, 201, 217, 218, Wikborg, Eleanor 254 224, 225, 226, 234, 256 Wikström, Jenny Jarlsdotter 257 Österling, Anders 199, 257 Wilde, Oscar 84 Österlund, Mia 205, 221, 224, 225, Williams, Anna 16, 27, 28, 38, 53, 229, 257 140, 143, 150, 167, 198, 199, Östman, Ann-Catrin 236 203, 204, 208, 209, 211, 212, 213, 218, 221, 223, 225, 227, 229, 230, 231, 232, 236, 237, 238, 239, 240, 243, 244, 245, 246, 253, 255, 257 Williamson, Milly 70, 229 Wistisen, Lydia 206, 225 Witt-Brattström, Ebba 198, 205, 210, 212

289 Skrifter utgivna av Svenska barnboksinstitutet Studies published by the Swedish Institute for Children’s Books ISSN 0347-5387

Tidigare titlar, se www.barnboksinstitutet.se

100 Vänbok till Sonja Svensson. Stockholm: Opal, 2008. 101 Kriström, AnnaKarin: De gränslösa böckerna. Om Hans Alfredson och Bar- bro Lindgren i 60- och 70-talens allålderslitteratur. Stockholm: Eriksson & Lindgren, 2008. 102 Svensson, Conny: Pli på pojkar. Från Dumas till Kar de Mumma. Stockholm: Atlantis, 2008. 103 Druker, Elina: Modernismens bilder. Den moderna bilderboken i Norden. Gö- teborg & Stockholm: Makadam, 2008. Diss. Stockholm. 104 Hoffmann, E.T.A.:Det främmande barnet. Översättning: Barbara Knochenhauer. Stockholm: Svenska barnboksinstitutet, 2008. 105 Nordström-Jacobsson, Monica: Peter Pohls litterära projekt. En tematisk studie med utgångspunkt i debutromanen Janne, min vän. Luleå: Umeå universitet, 2008. Diss. Luleå. 106 Franck, Mia: Frigjord oskuld. Heterosexuellt mognadsimperativ i svensk ungdomsroman. Åbo: Åbo Akademis förlag, 2009. Diss. Åbo. 107 Ingemansson, Mary: ”Det kunde lika gärna ha hänt idag”. Maj Bylocks Drak- skeppstrilogi och historiemedvetande hos barn i mellanåldrarna. Göteborg & Stockholm: Makadam, 2010. Diss. Lund. 108 Andersson, Maria: Att bli människa. Barn, sedlighet och kön i Amanda Kerf- stedts, Helena Nybloms och Mathilda Mallings författarskap 1880–1910. Göteborg & Stockholm: Makadam, 2010. Diss. Stockholm. 109 Meerbergen, Sara Van: Nederländska bilderböcker blir svenska. En multimodal översättningsanalys. Stockholm: Acta Universitatis Stockholmiensis,

290 skrifter utgivna av svenska barnboksinstitutet

2010 (Stockholm studies in Scandinavian philology, nr 54). Diss. Stockholm. 110 Aktuell nordisk barnlitteraturforskning. Stockholm: Svenska barnboks institutet, 2010. 111 Hellsing, Lennart: Brev från Lennart Hellsing. Ett urval 1944–2011. Stock- holm: Lennart Hellsing-sällskapet, 2011. 112 Hellström, Martin: Förpackningens förvandlingar. Konsumtion och karneval i barnboken. Stockholm: Carlssons, 2011. Diss. Linköping. 113 I litteraturens underland. Festskrift till Boel Westin. Red. Maria Andersson, Elina Druker & Kristin Hallberg. Göteborg & Stockholm: Maka- dam, 2011. 114 Wahlström, Eva: Fria flickor före Pippi. Ester Blenda Nordström och KarinMichaëlis – Astrid Lindgrens föregångare. Göteborg & Stockholm: Makadam, 2011. Diss. Göteborg. 115 Gunnarsson, Annika: synligt/osynligt. Receptionen av det visuella i bilderböc kerna om Alfons Åberg. Göteborg & Stockholm: Makadam, 2012. Diss. Stockholm. 116 Paulin, Lotta: Den didaktiska fiktionen. Konstruktion av förebilder ur ett barn- och ungdomslitterärt perspektiv 1400–1750. Stockholm: Acta Universitatis Stockholmiensis, 2012. Diss. Stockholm. 117 Till en evakuerad igelkott. Festskrift till Maria Nikolajeva. Red. Maria Lassén- Seger & Mia Österlund. Göteborg & Stockholm: Makadam, 2012. 118 Bengtsson, Lars: Bildbibliografi över Astrid Lindgrens skrifter 1921–2010. Li- dingö: Salikon förlag, 2012. 119 Barnlitteraturens värden och värderingar. Red. Sara Kärrholm & Paul Tenngart. Lund: Studentlitteratur, 2012. 120 Pålsson, Yvonne: I Skinnstrumpas spår. Svenska barn- och ungdomsböcker om indianer, 1860– 2008. Umeå: Institutionen för kultur- och medie- vetenskaper, Umeå universitet, 2013. Diss. Umeå. 121 Lindskog, Gerda Helena: Norrbarn. Norrland i 1900-talets svenskspråkiga barn- och ungdomslitteratur. Umeå: h:ström – Text & Kultur, 2013.

291 skrifter utgivna av svenska barnboksinstitutet

122 En fanfar för bilderboken! Red. Lena Eriksson, Ulla Rhedin & Oscar K. Stockholm: Alfabeta/Nordiska akvarellmuseet, 2013. 123 Flicktion. Perspektiv på flickan i fiktionen. Red. Bodil Formark, Eva Söder- berg & Mia Österlund. Malmö: Universus Academic Press, 2013. 124 Druker, Elina: Eva Billow. Bilderbokskonstnär och författare. Göteborg & Stockholm: Makadam, 2014. 125 Emanuelsson, Lars & Ekman, Oskar: Gustaf Tenggren – en biografi. Stockholm: Kartago, 2014. 126 Andersen, Jens: Denna dagen, ett liv. En biografi över Astrid Lindgren. Stock- holm: Norstedts, 2014. 127 Kalejdoskopiska läsningar. Vänbok till Janina Orlov. Red. Maria Andersson, Elina Druker, Maria Lassén-Seger & Mia Österlund. Åbo: Juvenes Print, 2015. 128 Axell, Cecilia: Barnlitteraturens tekniklandskap. En didaktisk vandring från Nils Holgersson till Pettson och Findus. Linköping: Linköpings universitet, 2015. Diss. Norrköping. 129 Widhe, Olle: Dö din hund! Krig, lek och läsning i svensk barnboksutgivning under 200 år. Lund: ellerströms, 2015. 130 Törnqvist, Lena: Man tar vanliga ord. Att läsa om Astrid Lindgren. Lidingö: Salikon, 2015. 131 Boglind, Ann & Nordenstam, Anna: Från fabler till manga 1. Litteraturhis- toriska och didaktiska perspektiv på barnlitteratur. Malmö: Gleerups, 2015. 132 Boglind, Ann & Nordenstam, Anna: Från fabler till manga 2. Litteratur- historiska och didaktiska perspektiv på ungdomslitteratur. Malmö: Gleerups, 2016. 133 Kulla-Gulla och alla de andra. Martha Sandwall-Bergström 100 år. Red. Helene Ehriander & Eva Söderberg. Växjö: Linnaeus University Press, 2015. 134 Nya läsningar av Astrid Lindgrens författarskap. Red. Helene Ehriander & Martin Hellström. Stockholm: Liber, 2015.

292 skrifter utgivna av svenska barnboksinstitutet

135 Hellström, Martin: Pippi på scen. Astrid Lindgren och teatern. Göteborg & Stockholm: Makadam, 2015. 136 Räder, Andréa: Bröderna Grimm. En biografi. Göteborg: Tvilling, 2016. 137 Alkestrand, Malin: Magiska möjligheter. Harry Potter, Artemis Fowl och Cir- keln i skolans värdegrundsarbete. Göteborg & Stockholm: Makadam, 2016. Diss. Lund. 138 Mångkulturell barn- och ungdomslitteratur. Analyser. Red. Maria Andersson & Elina Druker. Lund: Studentlitteratur, 2017. 139 Öhrn, Magnus: Pojklandet. Pojken i svensk barn- och ungdomslitteratur, Stock- holm: CKM Förlag, 2017. 140 Samtida svensk ungdomslitteratur. Analyser. Red. Åsa Warnqvist. Lund: Stu- dentlitteratur, 2017. 141 Wistisen, Lydia: Gångtunneln. Urbana erfarenheter i svensk ungdomslitteratur 1890–2010. Lund: ellerströms, 2017. Diss. Stockholm. 142 Choi, Sun-Kyoung: Kraften att älska, makten att tjäna. Religion, emancipation och den kvinnliga skapande kraften i Jeanna Oterdahls sagor 1908–1927. Umeå: Två Förläggare Bokförlag, 2017. Diss. Umeå. 143 Theander, Birgitta: Till arbetet! Yrkesdrömmar och arbetsliv i flickboken 1920– 65. Göteborg & Stockholm: Makadam, 2017. 144 Wallner, Lars: Framing Education. Doing Comics Literacy in the Classroom. Lin- köping: Linköpings universitet, 2017. Diss. Linköping. 145 Linnéuniversitetets sommarkurser 10 år. Jubileumsnummer. HumaNetten 39/2017. Linneaus University Press, 2018. 146 Svensson, Sonja: Barnavänner och skolkamrater. Svenska barn- och ung- domstidningar 1766–1900 sedda mot en internationell bakgrund. Stockholm: Carlssons, 2018. 147 Jakobsson, Hilda: Jag var kvinna. Flickor, kärlek och sexualitet i Agnes von Krusenstjernas tidiga romaner. Göteborg & Stockholm: Makadam, 2018. Diss. Stockholm.

293