Mellan Klassen Och Parnassen
Total Page：16
File Type：pdf, Size：1020Kb
MELLAN KLASSEN OCH KONSTRUKTIONEN AV SVENSK ARBETARLITTERATUR PARNASSEN På senare tid har allt större intresse inom forsk- ningen om svensk arbetarlitteratur kommit att Magnus Nilsson kretsa kring frågan om hur fenomenet arbetar- litteratur konstruerats av forskare, kritiker och författare. Per-Olof Mattsson har argumenterat för att denna kon- struktion genomdrevs av specifka aktörer med ”bestämda avsikter” vid ”en tidpunkt som går att precisera”, nämligen av ”Richard Steffen […] med starkt stöd av socialdemo- kratiska och liberala kritiker samt några författare i början av 1920-talet”.1 Detta resulterade enligt Mattsson i att arbetarlitteraturen blev ”en del av den svenska national- litteraturen i konfikt med arbetarrörelsens och socialis- mens internationella ideal”.2 Carl-Eric Johansson har å sin sida hävdat att socialdemokratins förvandling till ett stats- bärande parti och uppbyggandet av ett svenskt välfärds- samhälle på 1950- talet ledde till den utbredda uppfatt- ningen att den ”traditionella arbetarlitteraturen kommit till vägs ände” och till att man försökte konstruera fenomenet arbetar litteratur på nya sätt.3 I min egen forskning har jag betonat att konstruktionsprocessen präglats av kamp mel- lan olika intressegrupper och att den fått olika resultat vid olika tidpunkter och i olika kontexter.4 Jag har även fram- hållit att vissa frågeställningar varit föremål för återkom- mande debatter under mer än ett sekel. Det gäller exem- pelvis relationen mellan arbetarförfattarnas biografer och deras verk, arbetar litte ra turens kopplingar till den socia- listiska arbetarrörelsen och arbetarförfattarnas förhållande till Strindberg.5 I det följande är avsikten att lyfta fram ytter ligare en frågeställning med relevans för konstruktio- nen av den svenska arbetarlitteraturen: ska arbetarlittera- turen främst förstås som ett socialt och politiskt eller som 58 TFL–1–2017 KONSTRUKTIONEN AV SVENSK ARBETARLITTERATUR och analysera den historiska konstruktionen av den svenska arbetarlitteraturen kommer ett litterärt fenomen – som förankrad i arbetarklassen den avslutningsvis också – med utgångspunkt i ana- och arbetar rörelsen eller som hemmahörande på den lysen av hur Lo-Johansson och andra sett på denna litte rära parnassen? litteratur – att argumentera för behovet av att vidare- För att närma mig denna fråga har jag valt att ägna utveckla de defnitioner av den svenska arbetarlittera- särskild uppmärksamhet åt Ivar Lo-Johansson som turen som dominerar inom den samtida forskningen. ofta betraktats som den arketypiske svenske arbetar- Denna argumentation utgår främst från behovet att författaren. I Lars Furulands och Johan Svedjedals ta hänsyn till att den svenska arbetarlitteraturen – i Svensk arbetarlitteratur (2006) hävdas exempelvis att högre grad än arbetarlitteratur i andra länder, som ex- ”han står allra främst inom den tradition i det senaste empelvis USA – betraktats som ett litterärt snarare än seklets litteratur som med så starka skäl brukar få ett socialt fenomen.7 namnet arbetar- och proletärdiktningen”.6 Det som gör Lo-Johansson särskilt intressant ur denna artikels synvinkel är härutöver att han varit en synnerligen TIDIGA DEFINITIONSFÖRSÖK aktiv deltagare i diskussionerna om hur den svenska arbetarlitteraturen ska förstås. I essäer, litterära pro- Som framhållits av Lars Furuland existerade arbetar- gramartiklar och självbiografska verk från 1930-talet litteraturen i Sverige till och med sekelskiftet 1900 till 1980-talet intar han ofta en ambivalent hållning främst inom arbetarrörelsen.8 Det var också där som de beträffande frågan om arbetarlitteraturen främst ska första försöken att defniera den gjordes.9 Enligt Furu- kopplas samman med arbetarklassen eller betraktas land kunde ”socialistiska agitationsdiktare” som var utifrån en litterär måttstock. verksamma ”inom arbetarrörelsens press och mötes- Som en bakgrund till diskussionen av Lo-Johansson liv” redan på 1890-talet benämnas och själva kalla kluvna inställning till hur den svenska arbetarlitteratur- sig exempelvis ”[p]roletärpoet” eller ”arbetarskald”.10 en ska förstås kommer jag inledningsvis att ge en över- En precisering av vad man kunde mena med dessa siktlig bild av diskussionerna om denna litteratur fram term er fnner man i Robert Ågrens prosaberättelse ”Ur till 1930-talet. Särskild uppmärksamhet kommer att en litte rär proletärs utvecklingshistoria” (1898), som riktas mot olika försök att förankra arbetar litte ra tu ren skildrar hur författare ur arbetarklassen har svårt att i litterära kontexter, exempelvis genom att reser vera hävda sig på den litterära marknaden.11 Enligt Ågren beteckningen för verk som tillhör traditionella litterära var en proletärförfattare alltså inte bara en författare genrer och som motsvarar kommentatorernas föreställ- med ursprung i arbetarklassen utan också en proletär i ningar om vad som är estetiskt högtstående litteratur. den litterära produktionsprocessen. Även om artikelns viktigaste syfte är att beskriva Några av de första som använde epitet av detta slag Nilsson, ”Mellan klassen och parnassen” 59 i litteraturkritiken var de socialdemokratiska politik- Trots att Steffens värdering var mycket positiv var det erna och publicisterna C. N. Carleson och Hjalmar många av de utpekade författarna som i skarpa orda- Branting. I förordet till K. J. Gabrielssons (mer känd lag tog avstånd från att kallas proletärdiktare, efter- under pseudonymen Karolus) postumt utgivna Dikter som de ansåg att beteckningen var nedvärderande och (1903) hävdade Carleson till exempel att denna ut- rent av placerade dem utanför den egentliga litteratur- gjorde ”typen för en ny folkdiktning” och att upp- en. De mest kända av dessa var Ivan Oljelund, Harry hovsmannens ”diktarefysionomi” bar ”proletariatets Blomberg och Ragnar Jändel.16 Andra författare – drag”.12 I sin recension av samma verk i Social- Demo- däribland Martin Koch, Gustav Hedenvind-Eriksson kraten kallade Branting Gabrielsson för ”arbetar- och Karl Östman – gav emellertid offentligt uttryck skald” och hans verk omtalades som ”proletärpoesi”.13 för att de accepterade och uppskattade beteckningen.17 Några år in på 1900-talet fck arbetarlitteraturen Heden vind-Eriksson anförde exempelvis följande mo- – eller åtminstone några arbetarförfattare, däribland tivering till att han ansåg sig vara ”proletärdiktare”: Maria Sandel och Karl Östman – ett genombrott i ”[J]ag är född proletär, [har] levat och lever som prole- den litterära offentligheten.14 Det var emellertid först tär, är självbildad och diktar om arbete o.s.v., samt på 1920-talet som diskussionen om denna litteratur idkar t.o.m. fortfarande arbete som huvudnäring”.18 och om begreppet arbetarförfattare tog fart på allvar. Även litteraturkritiker som Erik Hedén, Kjell Ström- Den utlösande faktorn var Richard Steffens presenta- berg och Valfrid Palmgren, som alla stod nära arbe- tion av ”proletärdiktningen” i antologin Översikt av tarrörelsen, försvarade Steffens historieskrivning. Men svenska litteraturen (1921). Eftersom denna har haft de försökte också justera hans defnition av prole tär- stort infytande på senare diskussioner om arbetar- litteraturen något.19 Strömberg hävdade exempelvis – litteratur, och dessutom kommer att kommenteras liksom för övrigt Ture Nerman – att man borde rikta nedan, förtjänar den att citeras utförligt: mer uppmärksamhet mot verkens innehåll än mot för- fattarnas klassbakgrund.20 Den kraftigaste och i många avseenden intressan- Några år senare uppstod nya kontroverser kring taste insats, som gjorts i de två senaste decennier- beteck ningen proletärförfattare. En av de utlösande nas litterära produktion utgörs av de vittra alster, orsakerna var att kritikern Sven Stolpe riktade en serie som kunna sammanfattas såsom proletärdiktning- våldsamma angrepp mot arbetarförfattarna i pressen. en. Denna har skapats av författare som ehuru ej I artikeln ”Dikten och demokratin”, som publicera- ’proletärer’ i detta ords egentliga bemärkelse, likväl des i Nya Dagligt Allehanda 1928, hävdade han ex- gått fram ur arbetarklasserna, själva kortare eller empelvis att man måste ”fnna det betänkligt” att ar- längre tider levat arbetarnas liv, ja i ett par fall hört betarlitteraturen ”blivit så dominerande i vår yngsta till de oregelbundnare och mera lottlösa existens- litteratur som faktiskt är fallet”.21 Enligt Stolpe kunde erna bland dem och därför också varit i tillfälle att nämligen arbetare omöjligen skapa stor litteratur, se samhällsförhållandena från de mörka djup, som efter som ”den stora dikten” är ”bunden till bildning- socialt högre stående ej kunnat eller vågat pejla. en med ytterst starka band” och man därför måste Självutbildade personer med naturlig begåvning motsätta sig ”alla demokratiska nivelleringstendenser hava de i regel med förvånande lätthet övervunnit inom litteraturen”. svårigheterna i uttryckets konst och med sina Arbetarförfattarna försvarade sig mot påhoppen personliga erfarenheter tillfört litteraturen nya genom att gå i polemik mot Stolpe. Enligt Dag Nor- motiv grupper, nya uttryckssätt och nya ställningar mark var den mest aktive i försvarskampen Rudolf gentemot tillvarons gåtor.15 Värnlund.22 Han publicerade ett antal artiklar i vilka 60 TFL–1–2017 han försökte gendriva Stolpes argument.23 I en av dessa skapande att göra. Oljelund menade exempelvis att skrev han exempelvis följande: ”Jag vill åter upprepa beteckningen proletärdiktare innebar att han placerats det ända till leda omtuggade argumentet att ett fertal ”utanför diktens gårdar”, medan Jändel hävdade att av världens största andar