MELLAN KLASSEN OCH KONSTRUKTIONEN AV SVENSK ARBETARLITTERATUR PARNASSEN På senare tid har allt större intresse inom forsk- ningen om svensk arbetarlitteratur kommit att Magnus Nilsson kretsa kring frågan om hur fenomenet arbetar- litteratur konstruerats av forskare, kritiker och författare. Per-Olof Mattsson har argumenterat för att denna kon- struktion genomdrevs av specifka aktörer med ”bestämda avsikter” vid ”en tidpunkt som går att precisera”, nämligen av ”Richard Steffen […] med starkt stöd av socialdemo- kratiska och liberala kritiker samt några författare i början av 1920-talet”.1 Detta resulterade enligt Mattsson i att arbetarlitteraturen blev ”en del av den svenska national- litteraturen i konfikt med arbetarrörelsens och socialis- mens internationella ideal”.2 Carl-Eric Johansson har å sin sida hävdat att socialdemokratins förvandling till ett stats- bärande parti och uppbyggandet av ett svenskt välfärds- samhälle på 1950- talet ledde till den utbredda uppfatt- ningen att den ”traditionella arbetarlitteraturen kommit till vägs ände” och till att man försökte konstruera fenomenet arbetar litteratur på nya sätt.3 I min egen forskning har jag betonat att konstruktionsprocessen präglats av kamp mel- lan olika intressegrupper och att den fått olika resultat vid olika tidpunkter och i olika kontexter.4 Jag har även fram- hållit att vissa frågeställningar varit föremål för återkom- mande debatter under mer än ett sekel. Det gäller exem- pelvis relationen mellan arbetarförfattarnas biografer och deras verk, arbetar litte ra turens kopplingar till den socia- listiska arbetarrörelsen och arbetarförfattarnas förhållande till Strindberg.5 I det följande är avsikten att lyfta fram ytter ligare en frågeställning med relevans för konstruktio- nen av den svenska arbetarlitteraturen: ska arbetarlittera- turen främst förstås som ett socialt och politiskt eller som

58 TFL–1–2017 KONSTRUKTIONEN AV SVENSK ARBETARLITTERATUR och analysera den historiska konstruktionen av den svenska arbetarlitteraturen kommer ett litterärt fenomen – som förankrad i arbetarklassen den avslutningsvis också – med utgångspunkt i ana- och arbetar rörelsen eller som hemmahörande på den lysen av hur Lo-Johansson och andra sett på denna litte rära parnassen? litteratur – att argumentera för behovet av att vidare- För att närma mig denna fråga har jag valt att ägna utveckla de defnitioner av den svenska arbetarlittera- särskild uppmärksamhet åt Ivar Lo-Johansson som turen som dominerar inom den samtida forskningen. ofta betraktats som den arketypiske svenske arbetar- Denna argumentation utgår främst från behovet att författaren. I Lars Furulands och Johan Svedjedals ta hänsyn till att den svenska arbetarlitteraturen – i Svensk arbetarlitteratur (2006) hävdas exempelvis att högre grad än arbetarlitteratur i andra länder, som ex- ”han står allra främst inom den tradition i det senaste empelvis USA – betraktats som ett litterärt snarare än seklets litteratur som med så starka skäl brukar få ett socialt fenomen.7 namnet arbetar- och proletärdiktningen”.6 Det som gör Lo-Johansson särskilt intressant ur denna artikels synvinkel är härutöver att han varit en synnerligen TIDIGA DEFINITIONSFÖRSÖK aktiv deltagare i diskussionerna om hur den svenska arbetarlitteraturen ska förstås. I essäer, litterära pro- Som framhållits av existerade arbetar- gramartiklar och självbiografska verk från 1930-talet litteraturen i Sverige till och med sekelskiftet 1900 till 1980-talet intar han ofta en ambivalent hållning främst inom arbetarrörelsen.8 Det var också där som de beträffande frågan om arbetarlitteraturen främst ska första försöken att defniera den gjordes.9 Enligt Furu- kopplas samman med arbetarklassen eller betraktas land kunde ”socialistiska agitationsdiktare” som var utifrån en litterär måttstock. verksamma ”inom arbetarrörelsens press och mötes- Som en bakgrund till diskussionen av Lo-Johansson liv” redan på 1890-talet benämnas och själva kalla kluvna inställning till hur den svenska arbetarlitteratur- sig exempelvis ”[p]roletärpoet” eller ”arbetarskald”.10 en ska förstås kommer jag inledningsvis att ge en över- En precisering av vad man kunde mena med dessa siktlig bild av diskussionerna om denna litteratur fram term er fnner man i Robert Ågrens prosaberättelse ”Ur till 1930-talet. Särskild uppmärksamhet kommer att en litte rär proletärs utvecklingshistoria” (1898), som riktas mot olika försök att förankra arbetar litte ra tu ren skildrar hur författare ur arbetarklassen har svårt att i litterära kontexter, exempelvis genom att reser vera hävda sig på den litterära marknaden.11 Enligt Ågren beteckningen för verk som tillhör traditionella litterära var en proletärförfattare alltså inte bara en författare genrer och som motsvarar kommentatorernas föreställ- med ursprung i arbetarklassen utan också en proletär i ningar om vad som är estetiskt högtstående litteratur. den litterära produktionsprocessen. Även om artikelns viktigaste syfte är att beskriva Några av de första som använde epitet av detta slag

Nilsson, ”Mellan klassen och parnassen” 59 i litteraturkritiken var de socialdemokratiska politik- Trots att Steffens värdering var mycket positiv var det erna och publicisterna C. N. Carleson och Hjalmar många av de utpekade författarna som i skarpa orda- Branting. I förordet till K. J. Gabrielssons (mer känd lag tog avstånd från att kallas proletärdiktare, efter- under pseudonymen Karolus) postumt utgivna Dikter som de ansåg att beteckningen var nedvärderande och (1903) hävdade Carleson till exempel att denna ut- rent av placerade dem utanför den egentliga litteratur- gjorde ”typen för en ny folkdiktning” och att upp- en. De mest kända av dessa var Ivan Oljelund, Harry hovsmannens ”diktarefysionomi” bar ”proletariatets Blomberg och Ragnar Jändel.16 Andra författare – drag”.12 I sin recension av samma verk i Social- Demo- däribland Martin Koch, Gustav Hedenvind-Eriksson kraten kallade Branting Gabrielsson för ”arbetar- och Karl Östman – gav emellertid offentligt uttryck skald” och hans verk omtalades som ”proletärpoesi”.13 för att de accepterade och uppskattade beteckningen.17 Några år in på 1900-talet fck arbetarlitteraturen Heden vind-Eriksson anförde exempelvis följande mo- – eller åtminstone några arbetarförfattare, däribland tivering till att han ansåg sig vara ”proletärdiktare”: Maria Sandel och Karl Östman – ett genombrott i ”[J]ag är född proletär, [har] levat och lever som prole- den litterära offentligheten.14 Det var emellertid först tär, är självbildad och diktar om arbete o.s.v., samt på 1920-talet som diskussionen om denna litteratur idkar t.o.m. fortfarande arbete som huvudnäring”.18 och om begreppet arbetarförfattare tog fart på allvar. Även litteraturkritiker som Erik Hedén, Kjell Ström- Den utlösande faktorn var Richard Steffens presenta- berg och Valfrid Palmgren, som alla stod nära arbe- tion av ”proletärdiktningen” i antologin Översikt av tarrörelsen, försvarade Steffens historieskrivning. Men svenska litteraturen (1921). Eftersom denna har haft de försökte också justera hans defnition av prole tär- stort infytande på senare diskussioner om arbetar- litteraturen något.19 Strömberg hävdade exempelvis – litteratur, och dessutom kommer att kommenteras liksom för övrigt Ture Nerman – att man borde rikta nedan, förtjänar den att citeras utförligt: mer uppmärksamhet mot verkens innehåll än mot för- fattarnas klassbakgrund.20 Den kraftigaste och i många avseenden intressan- Några år senare uppstod nya kontroverser kring taste insats, som gjorts i de två senaste decennier- beteck ningen proletärförfattare. En av de utlösande nas litterära produktion utgörs av de vittra alster, orsakerna var att kritikern Sven Stolpe riktade en serie som kunna sammanfattas såsom proletärdiktning- våldsamma angrepp mot arbetarförfattarna i pressen. en. Denna har skapats av författare som ehuru ej I artikeln ”Dikten och demokratin”, som publicera- ’proletärer’ i detta ords egentliga bemärkelse, likväl des i Nya Dagligt Allehanda 1928, hävdade han ex- gått fram ur arbetarklasserna, själva kortare eller empelvis att man måste ”fnna det betänkligt” att ar- längre tider levat arbetarnas liv, ja i ett par fall hört betarlitteraturen ”blivit så dominerande i vår yngsta till de oregelbundnare och mera lottlösa existens- litteratur som faktiskt är fallet”.21 Enligt Stolpe kunde erna bland dem och därför också varit i tillfälle att nämligen arbetare omöjligen skapa stor litteratur, se samhällsförhållandena från de mörka djup, som efter som ”den stora dikten” är ”bunden till bildning- socialt högre stående ej kunnat eller vågat pejla. en med ytterst starka band” och man därför måste Självutbildade personer med naturlig begåvning motsätta sig ”alla demokratiska nivelleringstendenser hava de i regel med förvånande lätthet övervunnit inom litteraturen”. svårigheterna i uttryckets konst och med sina Arbetarförfattarna försvarade sig mot påhoppen personliga erfarenheter tillfört litteraturen nya genom att gå i polemik mot Stolpe. Enligt Dag Nor- motiv grupper, nya uttryckssätt och nya ställningar mark var den mest aktive i försvarskampen Rudolf gentemot tillvarons gåtor.15 Värnlund.22 Han publicerade ett antal artiklar i vilka

60 TFL–1–2017 han försökte gendriva Stolpes argument.23 I en av dessa skapande att göra. Oljelund menade exempelvis att skrev han exempelvis följande: ”Jag vill åter upprepa beteckningen proletärdiktare innebar att han placerats det ända till leda omtuggade argumentet att ett fertal ”utanför diktens gårdar”, medan Jändel hävdade att av världens största andar emanerat från ett proletariat den signalerade ett överskattande av ”det sociala” och och skapat sina stora verk utan att först ha besökt Blomberg argumenterade för att ”det var konst när- Uppsala universitet eller Stockholms högskola”.24 skapet som var viktigt, inte vägen dit”.29 I historieskrivningen betraktas 1930-talet i allmän- Med utgångspunkt i Bourdieus litteratursociologis- het som den svenska arbetarlitteraturens guldålder. ka teori kan Jändels, Blombergs och Oljelunds reak- I Den svenska litteraturen skriver exempelvis Lars tion förstås som ett uttryck för en vanlig ”strategi” i Furu land och Birgit Munkhammar att arbetardiktar- kampen i det litterära fältet, det vill säga som dessa nas ”kraftutveckling” i litteraturen då fck ”en tydlig författares ”försök att värna värdet på sitt kapital- kulmination”.25 Redan under detta decennium visades innehav och att försvara eller förbättra sin position”.30 arbetarförfattarna också relativt stort och välvilligt in- Enligt Bourdieu kännetecknas det fullt utvecklade tresse från en rad kritiker. Holger Ahlenius påstod ex- litte rära fältet av en strävan efter autonomi som re- empelvis i Arbetaren i svensk diktning (1934) att arbe- sulterar i att författare som aspirerar på dominerande tarklassen inte bara vunnit ”inträde i svensk diktning” positioner i detta fält (framför allt i den begränsade utan rent av kommit att inta en ”nästan dominerande produktionens underfält) ofta ”känner sig tvungna plats i denna”, och i Tjugotalet in memoriam (1936) att framhålla sitt oberoende gentemot yttre makter, betecknade Ivar Harrie ”proletärdiktarna” som en ny ekonomiska eller politiska”.31 Jändel, Blomberg och och viktig grupp i ”Sveriges intellektuella klass”.26 Oljelunds kritik av beteckningen proletärförfattare på Några av dessa kommentatorer intresserade sig sär- grundval av dess koppling till politiken och det sociala skilt för Lo-Johansson. Harrie nämnde honom exem- framstår ur denna synvinkel som ett strategiskt riktigt pelvis i en uppräkning av yngre lovande arbetarför- sätt för dessa författare att stärka sina positioner i det fattare.27 Tidens ledande socialistiske litteraturkritiker, litterära fältets hierarki. Erik Blomberg, framhöll 1938 Lo-Johanssons verk Även mot slutet av 1920-talet tycks det ha varit som en del av den ”konstnärligt betydande arbetar- svårt att helhjärtat anamma identiteten arbetarförfat- diktning” som växt fram under de senaste åren. Vidare tare. Som redan framhållits var det framför allt Rudolf sågs författaren själv som en av de proletärförfattare Värnlund som tog på sig uppgiften att i pressen be- som i allt högre utsträckning skapade ”den levande möta Stolpes vildsinta utfall mot arbetarförfattarna. litteraturen” i Sverige.28 Som påpekats av Nordmark kännetecknas dock Värn- lunds argumentation av en tämligen ambivalent håll- ning till ”begrepp som proletärförfattare och arbetar- ARBETARFÖRFATTARNA diktare”.32 Detta kan mycket väl bero på att Stolpe I DET LITTERÄRA FÄLTET utmålade arbetarlitteraturen som estetiskt ålderdom- lig, exempelvis genom att i den ovan citerade artikeln Ragnar Jändel, Harry Blomberg och Ivan Oljelund från 1928 formulera sig på följande sätt: ”Egentligen värjde sig, som redan nämnts, under början av är allting sagt, om man hävdar, att arbetardikten är 1920-talet mot Steffens försök att inrangera dem i naturalistisk: en mera föråldrad litterär stil, en teori arbetar litteraturen. Som Tommy Sundin visat hävdade som mera står i strid med tidens innersta tendenser är de bland annat att de inte ansåg att deras bakgrund svår att uppleta!”33 Enligt Bourdieu tar sig striderna i eller politiska övertygelser hade med deras litterära kulturella fält ofta formen av upprättandet av distink-

Nilsson, ”Mellan klassen och parnassen” 61 tioner mellan gammal och ung, och en av de strate- tare kan alltså relateras till deras status i den litterära gier han lyfter fram är att som i detta citat utmåla sina offentligheten och deras positioneringar i förhållande motståndare som passé.34 När en infytelserik kritiker till arbetarlitteraturen kan förstås som uttryck för stra- som Stolpe använder sig av denna strategi och beskri- tegier i det litterära fältet. Detta visar att arbetarlittera- ver arbetarlitteraturen som estetiskt föråldrad kan det turen ofta betraktats som ett litterärt fenomen och att vara svårt för en ung författare som Värnlund att för- diskussionen om den förankrats i litterära snarare än i behållslöst identifera sig med densamma. För denna sociala och politiska sammanhang. slutsats talar inte minst det faktum att det var först under senare delen av 1930-talet som arbetarlitteratur- en mer allmänt började åtnjuta hög status i Sverige. FRÅN ARBETARFÖRFATTARE Medan Jändel, Blomberg och Oljelund i början TILL ARBETAR av 1920-talet kunde uppleva beteckningen proletär- FÖRFATTARE diktare som nedvärderande och arbetarförfattarna Beträffande Lo-Johanssons förståelse av fenomenen mot slutet av decenniet kunde beskyllas av ledande arbetarförfattare och -litteratur på 1940-talet kan man kritiker som Stolpe för att vara estetiskt ålderdomliga konstatera att han fäste relativt stor vikt vid författar- blev det på 1930-talet helt enkelt vanligare att upp- nas klassbakgrund. I programartikeln ”Statarskolan i fatta beteckningen arbetarförfattare som en heders- litteraturen” hävdade han bland annat att 1930-talet beteckning. Nu sågs nämligen arbetarlitteraturen varit ”samhällsinventeringens tid neråt i samhället” av ledande kritiker som de ovan citerade Ahlenius, och att ”[p]roletariatet i litteraturen fck bredd, genom Harrie och Blomberg som en betydande strömning i författarnas antal, och djup, genom författarnas ex- den moderna svenska litteraturen.35 traktion”.38 Formuleringen att proletariatet fck djup Mot bakgrund av denna utveckling är det knappast i litteraturen genom författarnas extraktion tyder på förvånande att Lo-Johansson vid denna tid tämligen att Lo-Johansson anser att det var arbetarförfattarnas helhjärtat antog rollen som arbetarförfattare. Ett tyd- sociala ursprung – deras proletära erfarenheter – som ligt exempel på detta hittar man i antologin Avsikter gjorde det möjligt för dem att skildra denna klass (1945) där han gick så långt som att omtolka och om- på ett trovärdigt sätt. I samma riktning pekar också defniera sitt tidigare författarskap genom att betona följan de formulering i essän ”Den sociala novellen”: dess proletära förankring. Bland annat beskrev han sina reseböcker från 1920-talet som ”frukten av fem Den svenska arbetardiktningen har varit ett ut- års tid som kroppsarbetare” och av ambitionen att tryck för den sociala omvandlingsprocess som ägt ”skriva en bok om arbetarna i varje land på jorden”.36 rum i Sverige. Det står väl numera klart att denna Någon sådan proletär inramning hade han tidigare diktning inte uppstått av en ren händelse. Den har inte gett dem. I samma text markerade han också sam- tvärtom stammat ur det litterära uttrycksbehovet hörighet med arbetarrörelsen och arbetarlitteraturen hos helt nya klasser av svenskt folk. För endast genom att framhålla att han skickat sitt första manu- femtio år sedan bestod störstparten av dessa skript till Erik Hedén för bedömning. Han betonade grupper av nära nog analfabeter, där väl de festa även att han skrev Godnatt, jord (1933) under ett be- hjälpligt kunde läsa en andaktsbok men fertalet sök hos sina ”äldre kollegor” Albert Viksten och Ivan inte kunde skriva ens sitt namn. För ändå kortare Oljelund och att just den romanen ”inledde sviten av tid sen saknade dessa folkgrupper all den erfaren- självbiografska arbetarromaner under 1930-talet”.37 het som kunde skapa en inom nationen märkbar Författares förhållande till identiteten arbetarförfat- kulturell delaktighet.39

62 TFL–1–2017 Genom att beskriva arbetarlitteraturen som ett litte- om den sociala klyfta, som gapar i nutidens samhäl- rärt uttryck för arbetarklassens erfarenheter anslöt sig len”.43 Det kunde däremot Gabrielsson, som av Bran- Lo-Johansson till den syn på arbetarlitteraturen som ting beskrevs som ”en av arbetarnas egna”.44 bland annat företräddes av Blomberg. Denne hävdade Denna syn på arbetarförfattaren som en författare att arbetarlitteraturen ”skrivits av proletärer om pro- kommen ur arbetarklassen fnner man även hos Bengt letärer” och att proletärförfattarna utgjordes av ”för- Lidforss, som var arbetarrörelsens mest betydande fattare utgångna ur arbetarklassen.40 litte raturkritiker under 1900-talets början. Den kom- Denna syn på arbetarlitteraturen har en lång his- mer, som Lennart Leopold påpekat, bland annat till toria. I det tidigare omnämnda förordet till Gabriels- uttryck i hur Lidforss benämnde två av de viktigaste sons Dikter beskrev Carlesson dennes mest kända kampdiktarna inom den svenska arbetarrörelsen dikt ”Skulle jag glömma jag!” som ”ropet från en för- under början av 1900-talet: Leon Larsson och K. G. trampad klass, som i känslan af oförrätt och tvång, i Ossian nilsson. Om Larsson, som hade arbetarklass- känslan af att vara från vaggan till grafven misshand- bakgrund, använde han termer som ”arbetarskald” lad, oförstådd och misskänd, reser sitt hufvud i bittert och ”proletär skald”; när han beskrev akademikern trots”. Det vill säga: dikten betraktades som uttryck Ossiannilsson använde han däremot inte någon av dem för en klass, snarare än för en individs erfarenheter eller deras många synonymer, trots att Ossian nilsson i och målsättningar.41 Liknande idéer uttrycks även i sina dikter – exempelvis i den populära kamp dikten följande formuleringar ur förordet: ”Proletär” – uttryckte en stark identifkation med och ett starkt partitagande för arbetarklassen.45 Torparnes och statarnes söner ha dragit in i fabrik- En liknande föreställning om att arbetarförfattaren erna, stigit ned i grufvorna, schaktat banvallarne ska ha arbetarklassbakgrund har varit dominerande och sträckt rälerna i det stora, glesa landet. Så inom svensk litteraturkritik och i synen på arbetar- ljuder då plötsligt ur deras midt en sång, skärande litte ra tu ren över huvud taget även senare under vek, men framför allt med klang af stål. [---] Ni 1900- talet. Men det går också att urskilja andra sätt möter i dessa dikter ett nytt anlete, -- den socialis- att närma sig denna fråga. Vad gäller den äldre arbe- tiske skalden, som utgått från de djupa leden, som tarlitteraturen kan man exempelvis framhålla att Axel lefvat och lidit, som känt, tänkt och kämpat med Uhlén i Arbetardiktningens pionjärperiod 1885–1909 dem. Deras säregna prägel och färg är äkta och (1978) defnierar ”arbetardiktare” som författare som ädelt proletariat. Diktarens namn och minne skola ”varit engagerade i arbetarrörelsens verksamhet och växa, markeras i vår litteratur, stå som ett vägskäle, av denna inspirerats till sin diktning oavsett om de hans, arbetaresångarens, arbetartänkarens.42 varit auto didakter eller ej”.46 En liknande uppfattning framkommer i Fredrik Ströms Arbetardikt i kamptid I sin recension av Gabrielssons Dikter vidareutveck- (1941), där han hävdar att man inom arbetarrörelsen i lade Branting dessa idéer genom att hävda att en för- början av 1900-talet inte gjorde någon åtskillnad mel- utsättning för att kunna föra arbetarklassens talan i lan ”akademiska och olärda arbetarförfattare”.47 Det- litteraturen är att författaren själv kommer ur denna ta synsätt var dock inte exklusivt för arbetarrörelsen. klass. ”Arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget Exempelvis kommer det till uttryck också i Artur Möl- verk, det ordet gäller även i litteraturen”, hävdade han lers förord till antologin Unga poeter (1906), där det och påstod vidare att hur radikala borgerliga förfat- påpekades att Ossiannilsson betraktas som ”’arbetar- tare än må ha varit så har de inte kunnat ”tolka tan- skalden’, det moderna proletariatets skald”.48 karna hos dessa, som de blott iakttogo på andra sidan Det är också värt att notera att Branting inte an-

Nilsson, ”Mellan klassen och parnassen” 63 såg att författarens klassbakgrund utgjorde något till- ting helt avgörande. I en artikel från 1937 kallade han räckligt kriterium för att kategorisera en diktare som exempelvis den norska poeten Rudolf Nilsen för ”en arbetarskald. Till exempel betonade han att Gabriels- verklig proletärdiktare, utan citationstecken”, samti- son var den förste arbetaren i Sverige ”som utan att gå digt som han framhöll att Nilsen inte var arbetare och ifrån sin klass tvärtom intensivt kännande med denna, hävdade att ”[d]et kan vara skäl att komma ihåg för nådde fram till ett herravälde över formen och en om- dem som mena att endast kroppsarbetare ha den legi- fattning i produktionen, som tillförsäkrar honom en tima rätten att föra arbetarklassens talan i dikten”.52 plats i tidens litteratur”.49 Brantings defnition av ar- En viktig skillnad mellan den situation i vilken Lo- betarskalden tar alltså inte enbart fasta på författarens Johansson anammade identiteten arbetarförfattare klassbakgrund. Begreppet är också ett slags heders- och den i vilka Jändel, Blomberg och Oljelund av- beteckning på författare ur arbetarklassen som lyckats visade densamma är att denna identitet, som redan erövra en plats på den litterära parnassen i kraft av sin framhållits, under 1930-talet fått en högre status i det formella skicklighet och omfattande produktion. litterära fältet. Denna utveckling kan med utgångs- En liknande hållning hittar man hos Steffen. Han punkt i Bourdieus litteratursociologiska teori förstås betonar visserligen att ”proletärdiktningen” skapats i termer av att ett extra-litterärt förhållande, i form av av författare ur arbetarklassen och tematiserar denna den habitus som utgörs av proletär klassbakgrund, nu klass erfarenheter och synsätt. Men han betonar sam- fungerade som ett kapital i det litterära fältet.53 Men tidigt att den utgörs av ”vittra alster” och reserverar den kan också förstås som ett uttryck för att arbetar- beteckningen proletärdiktare för de diktande proletä- litteraturen kommit att konsekreras som en betydande rer som ”övervunnit svårigheterna i uttryckets konst” litterär strömning – det vill säga att arbetarlitteraturen och som ”tillfört litteraturen” nya motiv, perspektiv allt mer kommit att betraktas som arbetarlitteratur och uttrycksformer. Steffen gick till och med så långt och arbetarförfattaren som arbetarförfattare. som att hävda att den svenska proletärdiktningen bör förstås som en del av ”världslitteraturen” och att den utgör ”om inte det absolut så dock relativt nya ARBETARLITTERATUREN SOM LITTERÄR 50 i tidens litteratur”. TRADITION Under 1930-talet började fera kommentatorer Även om Lo-Johansson in lednings- ifråga sätta idén om att arbetarklassbakgrund skulle vis fäste stor vikt vid arbetarförfattarens proletära utgöra en nödvändig förutsättning för att en författa- klassbakgrund kom han senare att i allra högsta grad re skulle kunna inordnas i kategorin arbetarförfattare. bli delaktig i konstruktionen av arbetarlitteraturen En illustration till detta hittar man i Kjell Strömbergs som ett litterärt snarare än som ett politiskt och/eller Modern svensk litteratur (1932). Visserligen hävdas socialt fenomen. det där att de ”festa – och bästa” av arbetarförfat- Ett av Lo-Johansson mest ambitiösa försök att tarna ”komma ur den kroppsarbetande befolkningens skriva den svenska arbetarlitteraturens historia och led”, men att Strömberg utnämner Strindberg till ”den samtidigt mejsla ut bilden av sig själv som arbetar- förste proletärdiktaren” och beskriver Ture Nerman författare fnner man i den självbiografska romanen som en representant för en akademisk ”proletärdikt- Författaren (1957).54 Där ges följande presentation av ning” tyder på att han inte ser arbetarklassbakgrund 1930-talets arbetarförfattare: som något absolut krav för att kategorisera författare som arbetarförfattare.51 Inte heller Blomberg tycks för Efter att just inte ha träffat några författare förut, övrigt ha sett författarnas klassbakgrund som någon- träffade jag nu plötsligt massor av dem. Det var

64 TFL–1–2017 arbetarförfattarna. De kom i klungor. De kom från proletärdiktningens två centralgestalter, ’de två grind- miljöer där de varit särlingar, där de vantrivts. Det stolparna’, var en född bonde och ville åter bli bonde. var de som drömde om att ge den svenska dikten Den andre var född i en småborgerlig familj”.59 nytt liv. Det var, utom RV, EJ, AL, CEE, EA, JK Under 1980-talet fortsatte Lo-Johansson att beskri- [Rudolf Värnlund, , Artur Lund- va arbetarlitteraturen som en obruten litterär tradition kvist, Erik Asklund, Carl-Emil Englund, Josef och att räkna upp de namn han ansåg höra hemma Kjellgren] och de äldre RJ, RH, IO [Ragnar Jändel, inom densamma. I essäsamlingen Till en författare Ragnar Holmström, Ivan Oljelund] och AV, GS, (1988) kallade han antologierna Ansikten (1932), Av- HG, EH, ES [Albert Viksten, Gustav Sandgren, sikter (1945) och Utsikter (1987) för ”en arbetarför- Helmer Grundström. EH och ES har inte kunnat fattarnas litteraturhistoria skriven av dem själva”, med identiferas] och den magre poeten NF [Nils tillägget att några av de som ”bort komma i fråga” inte Ferlin]. Det var de ”bägge grind stolpar na” GHE var med.60 Till den senare kategorin hörde Willy Wal- och MK [Gustav Hedenvind-Eriksson och Martin fridsson, Alfred Kämpe, Kurt Salomonsson, Gunnar Koch]. En smula utanför arbetar dikten stod VM Adolfsson, , Allan Eriksson, Otto Karl- och WH [Vilhelm Moberg. WH är oidentiferad], Oskars son ”och många fer”, inklusive Folke Fridell men ibland kom de med i sammanhanget.55 och Maja Ekelöf, som Lo-Johansson – utan att ange några särskilda skäl – räknade till ”de främsta”.61 Här framhåller Lo-Johansson visserligen att arbetar- Vad gäller författarnas klassbakgrund var Lo- författarna kom ur en och samma sociala miljö. Men Johansson nu påfallande ambivalent. I essän ”Vilka är han understryker också att de ville ”ge den svenska arbetarförfattare?” inledde han med att defniera det dikten nytt liv”. Detta betonande av arbetarlittera- strängast möjliga kravet: att ”vederbörande bör vara turens rent litterära målsättningar framgår särskilt i en författare född i arbetarklassen som fortsatt med skildringen av vad arbetarförfattarna talade om när kroppsarbetet bredvid skrivandet och gett ut böcker de träffades: ”Sammankomsterna behandlade, utom som handlat om arbetare och deras förhållanden men de egna framtidsplanerna, dödsdomar över levande också haft sina läsare bland dem”.62 Därefter konsta- och döda författares skrifter, värderingar av förläg- terar han emellertid omedelbart att ”få av dem som gare, kritiker och diskussioner om kontrakt”.56 Klass- kallats arbetarförfattare” nått upp till detta krav. Han kampen betraktades däremot av dessa ”de nya intel- tycks inte heller ha tyckt att kravet att arbetarförfatta- lektuella” inte som ”riktigt modern”.57 ren samtidigt skulle vara författare och arbetare är rim- Detta fokus på litterära spörsmål innebär inte på ligt: ”Att vara författare är ett heltidsarbete likaväl som något sätt att Lo-Johansson skulle ha övergivit idén något annat, och litet till. Så länge man är ung kan man om arbetarförfattaren som en författare med arbetar- nog arbeta på dagarna och skriva om nätterna, men klassbakgrund. I Författaren skriver han att en förfat- med åren går det inte så bra och så bra blir det inte hel- tare som tidigare ”arbetat som kontorist” och ”hade ler i längden”.63 Dock ansåg han inte heller att det bli- realskoleexamen” just av denna anledning ”inte kunde vit så bra när ”[b]orgerliga författare” eller ”studenter räknas till arbetarförfattarna”.58 Lo-Johanssons ambi- vid universiteten, komna ur den privilegierade klassen, valens gällande denna fråga framgår emellertid genom stigit med i arbetarkollektiven för att skriva romaner att han tidigare i samma bok slagit fast att några av de från arbetarmiljöer”.64 Arbetarlitteraturen fordrade helt centrala namnen i den av honom tecknade arbe- nämligen enligt Lo-Johansson en ”inre realism” som tarlitterära traditionen – Gustav Hedenvind-Eriksson ”är svår att lära in”.65 I essän ”Litteraturens mening” och Martin Koch – faktiskt inte var arbetare: ”Av återkom han till samma idé: ”Ursprung och erfaren-

Nilsson, ”Mellan klassen och parnassen” 65 het måste inverka på författarskapet. Ett bevis är att de I ljuset av de resonemang jag fört i denna artikel fram- akademiska författare, som skrivit om arbetare, upp- står denna defnition dock som tämligen ensidig då fattat dem annor lunda än vad arbetarförfattarna gjort. den reducerar traditionens betydelse till någonting Det upptäcktes inte förrän arbetarförfattarna närmat sekundärt: en kontext i vilken de verk som redan def- sig en egen form istället för att följa den borgerliga nierats som arbetarlitteratur kan placeras. Som visats litteraturen”.66 Detta liknar i allra högsta grad Bran- ovan har svensk arbetarlitteratur emellertid aldrig be- tings resonemang om att endast arbetarna själva kan traktats enbart utifrån ett socialt eller politiskt per- skildra sin verklighet. Men formuleringen om arbetar- spektiv. Den har också i hög grad ansetts vara ett litte- författarnas egen form visar också att Lo-Johansson rärt fenomen. Ett uttryck för detta är Lo-Johanssons – liksom Branting – i allra högsta grad betonade att beskrivning av arbetarlitteraturen som en litterär tra- arbetar litteraturen är ett litterärt fenomen. I samma dition. Det synliggör därutöver att traditionen mycket riktning pekar också följande formulering i essän ”Den väl kan vara någonting primärt – att inrangeringen av oskrivna romanen”: ”Det är självklart att en arbetarro- verk i densamma kan vara det som gör dem till arbe- man först och främst bör vara ett konstverk”.67 Vad Lo- tarlitteratur. En defnition av svensk arbetarlitteratur Johansson i detta sammanhang menade med konstverk som vill ta hänsyn till hur denna betraktats under sin är oklart. Dock innebär formuleringen att andra saker mer än hundraåriga historia bör ta fasta på detta. Min än författarens ursprung skjuts i förgrunden. egen defnition lever inte upp till detta krav. Och det gör inte heller den mest etablerade defnitionen inom svensk litteraturvetenskap, det vill säga den som ut- ATT DEFINIERA arbetats av Lars Furuland och som säger att arbetar- 69 SVENSK ARBETARLITTERATUR litteraturen är litteratur av, om och för arbetare. Samtidigt fnns det emellertid en fara i att låta def- Den svenska arbetarlitteraturen har ofta beskrivits nitionen av svensk arbetarlitteratur ligga allt för nära som en tradition. Det utan tvekan mest ambitiösa ex- den självförståelse som uttryckts av arbetarförfattare emplet på detta fnner man i Furulands och Svedjedals som Lo-Johansson. Deras betonande av att arbetar- Svensk arbetarlitteratur. Jag har tidigare betonat att litteraturen är ett litterärt fenomen – som åtminstone detta är av betydelse för hur vi använder begreppen delvis betingats av deras försök att stärka sina posi- arbetarlitteratur och -författare: tioner i det litterära fältet – riskerar att osynliggöra sådant som kommit att hamna utanför den domi- Genom att verk och författare defnierats som nerande konstruktionen av svensk arbetarlitteratur, arbetar litteratur respektive arbetarförfattare har exempelvis bruks- och populärlitteratur, samt texter dessa inordnats i den arbetarlitterära traditionen som faller utanför de skönlitterära huvudgenrerna.70 och därigenom placerats i en betydelseskapande En defnition av den svenska arbetarlitteraturen måste kontext. (Dessa konstateranden innebär för övrigt därför ta i beaktande att denna existerat både i sociala att den svenska arbetarlitteraturen kan defnieras och politiska sammanhang både inom arbetarrörelsen som litteratur vars reception i avgörande grad och arbetarklassen och på den litterära parnassen. påverkas av att den kopplas samman med arbetar- klassen och därför inordnas i den arbetarlitterära traditionen.)68

66 TFL–1–2017 NOTER

1. Per-Olof Mattsson, ”Konstruktionen av en svensk arbetarlitterär fram till 1916, diss. Stockholm: Tiden, 1950, s. 210; Furuland tradition”, i Åsa Arping et. al. (red.), ”Inte kan jag berätta 1977, s. 15f.; Furuland och Svedjedal 2006, s. 78f. allas historia?”. Föreställningar om nordisk arbetarlitteratur, 15. Richard Steffen, Översikt av svenska litteraturen. Del 5: Tiden Göteborg: LIR Skrifter, 2016, s. 19. 1900–1920, Stockholm: P. A. Norstedt & Söner, 1921, s. 7. 2. Ibid., s. 30. 16. För en utförlig analys av kontroverserna kring Steffens 3. Carl-Eric Johansson, ”Femtiotalet. Arbetarlitteraturen under litteraturhistorieskrivning, se Tommy Sundin, ”Debatten kring omprövning”, i Åsa Arping et. al. (red.), ”Inte kan jag berätta termen proletärdiktare 1921–1922”, i Litteratur och samhälle, allas historia?”. Föreställningar om nordisk arbetarlitteratur, 1969:62, s. 2912, 2929f., samt Stenkvist 1985, s. 228ff. Göteborg: LIR Skrifter, 2016, s. 178. Se också Johannes Björk, 17. Sundin 1969, s. 2924ff. och 2930f.; Stenkvist 1985, s. 232; ”Bokbindaren P. J. Öbergs estetiska erfarenheter och dess [sic.] Margareta Fahlgren, Litteraturkritiker i Arbetarrörelsen. En produktiva inaktivitet”, i Bibi Jonsson et. al. (red.), Från Bruket studie i Erik Hedéns dagskritik 1909–1925, diss. Uppsala: till Yarden. Nordiska perspektiv på arbetarlitteratur, Lund: Skrifter utgivna av Litteraturvetenskapliga institutionen vid Absalon, 2014; Magnus Nilsson, ”En ny arbetarlitteratur?”, i Uppsala universitet, 1981, s. 70. Åsa Arping et. al. (red.), ”Inte kan jag berätta allas historia?”. 18. Gustav Hedenvind-Eriksson, På minnets älv, Uppsala: Bok- Föreställningar om nordisk arbetarlitteratur, Göteborg: LIR gillet, 1961, s. 72. Skrifter, 2016; Magnus Nilsson och John Lennon, ”Working- 19. Sundin 1969, s. 2919 och 2922; Mattsson 2016, s. 22. Class Literature(s). A Comparative Approach Between U.S. 20. Sundin 1969, s. 2922. Working-Class Studies and Swedish Literary History”, i New 21. Sven Stolpe, ”Dikten och demokratin”, i Nya Dagligt Alle- Proposals. Journal of Marxism and Interdisciplinary Enquiry, handa 25 juni 1928. 2016:2, s. 39–61. 22. Dag Nordmark, Samhället på scenen. En studie i Rudolf 4. Magnus Nilsson, ”Jakten på ’entrén till de egentliga Värn lunds drama Den heliga familjen, dess litterära och arbetarförfattarnas rike’. Om den arbetarlitterära traditionens sociala för ut sät tning ar, diss. Umeå: Umeå universitetsbibliotek, heterogenitet”, i Christine Hamm (red.), Hva er arbeiderlit- 1978, s. 18. teratur? Begrepsbruk og forskningstradisjon, under utgivning. 23. Flera av dessa ingår i Rudolf Värnlund, Mellan tvenne världar. 5. Ibid. Rudolf Värnlund i kulturdebatten, Stockholm: Geber, 1964. 6. Lars Furuland och Johan Svedjedal, Svensk arbetarlitteratur, 24. Ibid., s. 54f. Stockholm: Atlas, 2006, s. 199. 25. Lars Furuland och Birgit Munkhammar, ”Autodidakter och 7. Beträffande skillnaderna mellan hur arbetarlitteraturen betrak- arbetardiktare”, i Lars Lönnroth och Sven Delblanc (red.), tats i Sverige och i USA, se Nilsson och Lennon 2016, s. 54. Den svenska litteraturen V. Modernister och arbetardiktare, 8. Lars Furuland, ”Från Strindberg till arbetarförfattarna”, i Stockholm: Bonnier Alba, 1993, s. 106. Förr och nu, 1977:2, s. 4 och 14; Lars Furuland, ”Svenska 26. Holger Ahlénius, Arbetaren i svensk diktning, Stockholm: folkrörelser som litterära institutioner”, i Jørgen Holmgaard Norstedt, 1934, s. 5; Ivar Harrie, Tjugotalet in memoriam, (red.), Det grundtvigske bondemiljø, Aalborg: Aalborg Stockholm: Geber, 1936, s. 46. Universitetsforlag, 1981, s. 286–290; Lars Furuland, Ljus över 27. Harrie 1936, s. 52. landet och andra litteratursociologiska uppsatser, Hedemora: 28. Erik Blomberg, Folket och litteraturen och andra artiklar om Gidlunds, 1991, s. 148; Furuland och Svedjedal 2006, s. 24f. litteratur, Stockholm: Bokförlaget PAN/Norstedts, 1977, s. 69. 9. I likhet med t.ex. Jan Stenkvist kommer jag i det följande inte 29. Sundin 1969, s. 2912 och 2930; Stenqvist, 1985, s. 229. upprätthålla några distinktioner mellan termer som arbetarlit- 30. Donald Broady, ”Inledning: en verktygslåda för studier av teratur, proletärdikt och arbetardikt eller arbetarförfattare, fält”, i Donald Broady (red.), Kulturens fält. En antologi, proletärförfattare och proletärskald etc., utan behandla dem Göteborg: Daidalos, 1998, s. 13. För en utförligare analys som synonymer. Jan Stenkvist, Proletärskalden. Exemplet av arbetarlitteraturen i det litterära fältet, se Magnus Nilsson, Ragnar Jändel, Stockholm: Gidlunds, 1985, s. 24. Den föreställda mångkulturen. Klass och etnicitet i svensk 10. Furuland och Svedjedal 2006, s. 21. samtidsprosa, Hedemora: Gidlunds, 2010, s. 46ff. 11. Robert Ågren, ”Ur en litterär proletärs utvecklingshistoria”, 31. Pierre Bourdieu, Konstens regler. Det litterära fältets uppkomst i Social-Demokraten 18–21 juli 1898 (omtryckt i Klass och struktur, övers. Johan Stierna, Stockholm/Stehag: Sympo- 2016:1–4). sion, 2000, s. 109f. 12. C. N. Carlesson, ”Företal”, i K. J. Gabrielsson, Dikter, Stock- 32. Nordmark 1978, s. 29. holm: Socialdemokratiska partistyrelsens förlag, 1903, s. 8. 33. Stolpe 1928. 13. Hjalmar Branting, Tal och skrifter XI. Litteraturkritik och varia, 34. Se t.ex. artikeln ”The Field of Cultural Production, or: The Stockholm: Tidens förlag, 1930, s. 174. Economic World Reversed”, i Pierre Bourdieu, The Field of 14. Eric Uhlin, Dan Andersson före svarta ballader. Liv och dikt ning Cultural Production. Essays on Art and Literature, Cambridge: Polity Press 1993.

Nilsson, ”Mellan klassen och parnassen” 67 35. Det är också så den svenska arbetarlitteraturen – framför allt 1973–74:1; Kjell Espmark, ”När HM talar med ILJ”, i den som tillkom just under 1930-talet – kommit att betraktas i Samlaren , 1981:102. litteraturhistorieskrivningen, se Furuland och Svedjedal 2006, 55. Ivar Lo-Johansson, Författaren, Stockholm: Bonniers, 1957, s. 15 och 25; Rochelle Wright, ”Literature Democratized. s. 22. Senare i framställningen omtalas även Dan Andersson Working-Class Writers of the 1930s”, i Lars G. Warne (red.), som en av ”arbetardiktarna”, medan Ferlin beskrivs som ”inte A History of Swedish Literature, Lincoln & London: University i egentlig mening en proletärförfattare, fast han merendels of Nebraska Press, 1996, s. 344; Ola Holmgren, ”Proletär- räknades dit”. Ibid., s. 175 och 305. författarna och den litterära institutionen”, i Kultur & Klasse, 56. Ibid., s. 23. 1982: 42, s. 64. 57. Ibid. 36. Citerat efter Ivar Lo-Johansson, Stridsskrifter, Stockholm: Bon- 58. Ibid., s. 98. niers, 1946, s. 238. 59. Ibid., s. 43. 37. Ibid., s. 240ff. 60. Ivar Lo-Johansson, Till en författare, Stockholm: Bonniers, 38. Ibid., s. 180. Artikeln publicerades ursprungligen i Bonniers 1988, s. 18. Litterära Magasin 1938, 1940 och 1941. Därefter har den 61. Ibid. s. 19. återpublicerats i Avsikter (1945, delvis) och i antologierna 62. Ibid. s. 15. Stridsskrifter (1946) och Statarskolan i litteraturen (1972, 63. Ibid. delvis). 64. Ibid. s. 17. 39. Ibid., s. 231. Essän publicerades ursprungligen i Bonniers 65. Ibid. Litterära Magasin 1941. 66. Ibid. s. 71. 40. Blomberg 1977, s. 70 och 134. 67. Ibid. s. 25. 41. Carlesson 1903, s. 9. 68. Magnus Nilsson, ”Inordning och uppror. Om det ambivalenta 42. Ibid., s. 9f. förhållandet till traditionen i modern svensk arbetarlitteratur”, i 43. Branting 1930, s. 174. Tidskrift för litteraturvetenskap, 2012:1, s. 49. 44. Ibid. Likheterna med Steffens beskrivning av hur proletärförfat- 69. Furuland och Svedjedal 2006, s. 23f. tarna kunnat se och skildra ”samhällsförhållandena från de 70. Se Nilsson och Lennon 2016, s. 56. mörka djup, som socialt högre stående ej kunnat eller vågat pejla” är värd att framhålla. Steffen 1921, s. 7. 45. Lennart Leopold, Skönhetsdyrkare och socialdemokrat. Studier i Bengt Lidforss litteraturkritiska gärning, diss. Hedemora: SUMMARY Gidlunds, 2001, s. 130f. och 330–396. 46. Axel Uhlén, Arbetardiktningens pionjärperiod 1885–1909, Between Literature and Class. The Construction Stockholm: Ordfront, 1978, s. 6 of Swedish Working-Class Literature 47. Fredrik Ström, Arbetardikt i kamptid, Stockholm: Bonniers, 1941, s. 15. This article analyses the construction of Swedish working-class 48. Artur Möller, Unga poeter. Ett urval af Sveriges yngsta lyrik, literature. In particular, it discusses how, at various point in time and Stockholm: Bonniers, 1906, s. 5f. in different contexts, emphasis has been put either on its ties to the 49. Branting 1930, s. 174. working class or on its literariness. Special attention is given to Ivar 50. Steffen 1921, s. 8. Lo-Johansson – often viewed as the archetypical Swedish working-class 51. Kjell Strömberg, Modern svensk litteratur, Stockholm: Natur & writer – whose works display an ambivalent attitude; sometimes he Kultur, 1932, s. 180f. och 195. argues that the fundamental function of working-class literature is to 52. Blomberg 1977, s. 234f. give expression to workers’ experiences, at other times he stresses 53. Bourdieu 2000, s. 266. its literary qualities. The article argues that in Sweden, working-class 54. Som Eva Adolfsson och Kjell Espmark påpekat är verklighets- literature has often been viewed as a literary, rather than a social or framställningen i Författaren så subjektiv och tendensiös political, phenomenon, and that this must be taken into account in att den inte kan användas som historisk källa. Dock ger scholarly defnitions of this literature. den vittnesbörd om vilken bild Lo-Johansson vill ge av den svenska arbetarlitteraturen och av sig själv. Eva Adolfsson, Keywords: Swedish literature, working-class literature, Ivar ”Ivar Lo-Johanssons Författaren. Metoder för bestämning av Lo-Johansson sanningsvärdet i romanen”, i Tidskrift för Litteraturvetenskap,

68 TFL–1–2017