STUDIA ANTHROPONYMICA SCANDINAVICA Studia Anthroponymica Scandinavica Tidskrift För Nordisk Personnamnsforskning STUDIA ANTHROPONYMICA

Ska tryckas i PMS 7463 tror jag STUDIA ANTHROPONYMICA SCANDINAVICA Studia anthroponymica Scandinavica Tidskrift för nordisk personnamnsforskning STUDIA ANTHROPONYMICA

Studia anthroponymica Scandinavica (SAS) är en årligen utkommande nordisk tidskrift, grundad 1983 av Thorsten Andersson och Lena Peterson och nu SCANDINAVICA redigerad av Eva Brylla, Katharina Leibring och Lennart Ryman. Den utges med stöd av Nordiska publiceringskommittén för humanistiska och samhälls- vetenskapliga tidskrifter.

Bidrag till tidskriften och böcker som önskas recenserade sänds till redaktio- Tidskrift för nordisk nen med nedanstående adress. PM för manuskript kan rekvireras från redaktio- personnamnsforskning nen eller hämtas från www.kgaa.nu/tidskrifter.php.

Tidskriften utges av Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur och distribueras av Swedish Science Press, Box 118, SE-751 04 Uppsala, e-post: [email protected]. Telefon: 018-365566. Telefax: 018-365277. Frågor rö- rande abonnemang och distribution ställs till Swedish Science Press.

ISSN 0280-8633

32 · STUDIA ANTHROPONYMICA SCANDINAVICA Box 135 2014 SE-751 04 UPPSALA Sweden 32 · 2014

STUDIA ANTHROPONYMICA SCANDINAVICA Tidskrift för nordisk personnamnsforskning

UTGIVEN AV Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur

REDIGERAD AV † Eva Brylla, Katharina Leibring och Lennart Ryman

REDAKTIONSRÅD Eva Villarsen Meldgaard, Guro Reisæter och Minna Saarelma- Paukkala

With English summaries

Årgång 32 · 2014 Utgiven med stöd av Nordiska publiceringskommittén för humanistiska och samhällsvetenskapliga tidskrifter.

För bedömning av manuskript till uppsatser i Studia anthroponymica Scandinavica anlitas även vetenskapliga granskare utanför redaktionen.

Redaktionens adress: Box 135 SE-751 04 UPPSALA Redaktörernas (Katharina Leibring och Lennart Ryman) e-post: fö[email protected] Tidskriftens webbplats: www.kgaa.nu/tidskrift.php

Redigerad i samarbete med Namnarkivet i Uppsala, Institutet för språk och folkminnen.

ISSN 0280-8633

Uppsala 2015 Textgruppen i Uppsala AB Innehåll

Aldrin, Emilia: Förnamnsvalet som resurs för förhandling av könsidentiteter och köns- gränser ...... 169 Frändén, Märit: »Vi bestämde oss för att skriva namnet på ett svenskt sätt». Förnamns- val i sverigefinska familjer ...... 75 Haubrichs, Wolfgang: Personennamen sprachlich ostgermanischer Provenienz ...... 5 † Hellberg, Lars: Inge och Inga – ett omaka kortnamnspar. Med en efterskrift av Thorsten Andersson ...... 37 Källström, Magnus: Mansnamnet runsv. Gunnvarr – ett bidrag till en gammal tviste- fråga ...... 59 Löfdahl, Maria & Wenner, Lena: Det mångkulturella Sveriges onomastikon – en kortfattad projektbeskrivning ...... 193 Peterson, Lena: Skråmstastenens þorgun – mansnamn eller kvinnonamn? ...... 67 Piispanen, Peter Sauli: A description of Finnish male hypocoristics – an Optimality Theory approach ...... 139

Smärre bidrag Leibring, Katharina: Namnet Tindra – från djurnamn till flicknamn ...... 199

Recensioner Andersson, Jakob: Kingship in the Early Mesopotamian onomasticon 2800–2200 BCE (2012). Rec. av Tryggve N. D. Mettinger ...... 203 Blomqvist, Marianne: Våra fyrfota vänner har också namn (2011). Rec. av Minna Saarelma-Paukkala ...... 204 Coleman, Nancy L. & Veka, Olav: A handbook of Scandinavian names (2010). Rec. av Katharina Leibring ...... 206 Debus, Friedhelm: Namenkunde und Namengeschichte. Eine Einführung (2012). Rec. av Mats Wahlberg ...... 207 Mikkonen, Pirjo: »Otti oikean sukunimen». Vuosina 1850–1921 otettujen sukunimen tausta [»Ett riktigt släktnamn». Bakgrunden till släktnamn tagna år 1850–1921] (2013). Rec. av Ritva Liisa Pitkänen ...... 210 Namn på stort och smått. Vänskrift till Staffan Nyström den 11 december 2012. Red. av Katharina Leibring (huvudred.), Leif Nilsson, Annette C. Torensjö & Mats Wahlberg (2012). Rec. av Rikke Steenholt Olesen ...... 212 Nøvn i strandamentanini. Navne i kystkulturen. Forelæsninger frå det 41. NORNA- symposium i Tórshavn 2.–4. juni 2011. Redaktion: Tina K. Jakobsen, Kristin Mag- nussen, Anfinnur Johansen & Eivind Weyhe (2013). Rec. av Botolv Helleland ...... 217 På sporet. Festskrift til Bent Jørgensen på 70-årsdagen den 12. marts 2014. Red. af Birgit Eggert, Peder Gammeltoft & Rikke Steenholt Olesen (2014). Rec. av Agneta Sundström ...... 220 4

Rajasuu, Riitta: Kuopiossa, Oulussa ja Turussa 1725–1744 ja 1825–1844 syntyneiden kastenimet [Baptismal names of children born in Kuopio, Oulu and Turku in 1725– 1744 and 1825–1844] (2013). Rec. av Sirkka Paikkala ...... 223 Die Stadt und ihre Namen. 2. Teilband. 2. Tagung. Leipzig 24. und 25. Mai 2013. Akten hrsg. von Dieter Kremer, Dietlind Kremer (2013). Rec. av Bent Jørgensen ...... 227 Utech, Ute: Rufname und soziale Herkunft. Studien zur schichtenspezifischen Vornamen- vergabe in Deutschland (2011). Rec. av Emilia Aldrin ...... 230 Virkkula, Johanna: First name choices in Zagreb and Sofia (2014). Rec. av Terhi Ainiala . 231 Yliopiston nimipäiväalmanakka/Universitetets namnsdagsalmanacka/Universitehta nam- mabeaivealmmenáhkki 2014 (2013). Yliopiston nimipäiväalmanakka/Universitetets namnsdagsalmanacka/Universitehta nammabeaivealmmenáhkki 2015 (2014). Rec. av † Eva Brylla ...... 233

Meddelanden ...... 234

Författarna i denna årgång ...... 235

Insänd litteratur ...... 237

Förkortningar ...... 239 Personennamen sprachlich ostgermanischer Provenienz 5

WOLFGANG HAUBRICHS Personennamen sprachlich ostgermanischer Provenienz

Nicoletta Francovich Onesti († 2014) zugeeignet

Studia anthroponymica Scandinavica 32 (2014), 5–35. Wolfgang Haubrichs, Universität des Saarlandes: Personal names of East Germanic provenance.

Abstract Apart from the Gothic translation of the Bible by Wulfila (d. 382–83) and several texts that are mostly sermons of the Gothic-Arian church, few sources exist for the East Germanic languages. This is particularly the case for the languages of the Vandals, Burgundians, Gepids, Ru- gians and other peoples with small populations. However, there is quite a rich record of the personal names of these gentes. Anthroponymy thus becomes one of the most important sources for the reconstruction of East Germanic languages. With the help of numerous recorded names, we can attest specifically East Germanic idiosyncrasies in the fields of morphology, phonology and lexis. East Germanic masculine consonantal stems – just like Gothic appellatives – take the ending -a (as opposed to continental West Germanic -ō), while the feminine gender takes the ending -ō (as opposed to West Germanic -a). The names also show East Germanic sound changes, for example short Germanic [e] > [i], late East Germanic [æ] > [ī] and [ō] > [ū], and the preservation of the Germanic voiced [z] instead of West Germanic [r]. In the onomastic lexicon there are also elements of personal names, of which the majority occur before 700 among the East Germanic gentes, e.g. *guma- ‘man’, *sunja- ‘truth’, *thrasa- ‘threat’ and *badwa- ‘fighter’. Another discovery of this study is that the differences between the East Germanic languages remained small in spite of centuries of spatial separation. This can only be explained by an assumption of firm core identities among the individual gentes that preserved and passed on the language. Keywords: Germanic philolology, East Germanic, Gothic, personal names, ethnic identity.

Will man sprachlich und etymologisch ostgermanische Personennamen (PN) nachweisen, so ist man jenseits arealer und gentiler Plausibilitätskriterien, also 6 Wolfgang Haubrichs der Zuschreibung von PN in den Quellen an bestimmte gentes bzw. an Räume, in denen ostgermanische gentes siedelten, vor allem auf das sprachliche Vergleichsmaterial angewiesen, das die gotischen christlichen Texte des 4. bis 6. Jahrhunderts bereit stellen, allen voran die Bibelübersetzung Wulfilas († 382–83). Dazu kommen dann neben dem Namenmaterial nur noch wenige Wörter oder Sätze, wie burgundische Wörter bei Ammianus Marcellinus († um 395) und im ,Liber constitutionum‘, dem Gesetz der Burgunden (a. 517), wie die wohl burgundische, gewiss aber ostgermanische Runeninschrift des 6. Jahrhunderts aus Charnay (F, Dép. Saône-et-Loire), oder wie der wandalo- gotische Satz aus einem Epigramm der afrikanischen ,Anthologia Latina‘. Dies ist jedoch angesichts der relativ geringen sprachlichen Differenzierung der ostgermanischen gentes zu verschmerzen: Prokop (Bellum Vandalicum I, 2), der byzantinische Geschichtsschreiber, schrieb um 555, dass die Goten, Wandalen, Wisigoten und Gepiden die gleiche Sprache, die „gotische“ näm- lich, sprächen. Diese nahe Verwandtschaft zur lingua gotica gilt auch, wie schon gezeigt wurde, in Namen und Wörtern für Wandalen, Burgunden, Gepi- den und Kleinvölker wie Rugier, Skiren usw. Die Erforschung speziell der PN dieser ostgermanischen gentes wurde am stärksten in den letzten Jahrzehnten vorangetrieben mit zahlreichen Aufsätzen von Norbert Wagner (z.B. 1982; 1984; 1985; 1992; 1994/5; 1996; 1997; 1998; 2002) und Gerd Kampers (z.B. 2002) und durch zwei Monographien von Nicoletta Francovich Onesti zu den Ostrogoti in Italien (2007) und den Vandali in Afrika (2002); vergleiche 2008, 2011. Daneben sind grundlegend gewesen die neueren Sammlungen von Jo- seph M. Piel und Dieter Kremer (Kremer 1972; Piel & Kremer 1976) sowie von Hermann Reichert (1987–90 mit der Angabe älterer Quellen), die jedoch durch manche Neufunde in Inschriften, Münzlegenden und entlegenen Texten ergänzt werden können (Garcia Moreno 1974; Kampers 1979; vgl. Haubrichs 2002; 2006; 2013). Das dem Titel nach vielversprechende Buch von Patrick Amory (1997) „People and Identity in Ostrogothic Italy 489–554“ ist eine mit manchen, nicht nur philologischen Mängeln behaftete historische Prosopo- graphie (vgl. auch für die Burgunden Amory 1994; ferner Haubrichs 2008 a; 2009; 2010 a; im Druck). Auf die Stellung des Ostgermanischen im Kreise der germanischen Sprachzweige wird hier nicht eigens eingegangen (vgl. zuletzt Andersson 2012 S. 215, 227–239 mit weiteren Literaturangaben).

Auf welche Art lassen sich nun PN ostgermanischer Provenienz nachweisen? Im Prinzip auf dreierlei Weise: 1) nach spezifisch ostgermanischer Morphologie; 2) nach spezifisch ostgermanischer Lautgestalt; 3) nach gentil- bzw. arealspezifischen Namenelementen, die sie enthalten (also nach lexikalischen Kriterien). Personennamen sprachlich ostgermanischer Provenienz 7 1. Morphologische Kriterien für die Ermittlung ostgermanischer Personennamen Eine der wichtigsten, in Namen und Appellativen analysierbaren Differenzen zwischen ostgermanischen und westgermanischen (fränkischen, bairischen, alemannischen, langobardischen usw.) Formen ist in der Endung der schwach deklinierten, konsonantisch-stämmigen Substantive zu finden, und zwar der Maskulina: z.B. nhd. Name (ahd. namo), des Namen; der Wille (ahd. willo), des Willen (Braune & Reiffenstein 2004 § 221 ff.). Kontinental-westgermanische Maskulina enden auf -o. Ostgermanische, „gotische“ schwache Maskulina enden dagegen auf -a: got. wilja ,Wunsch, Wille‘; got. guma ,Mann‘ ‒ gegenüber ahd. as. gomo. Nordseegermanisch, also im Bereich des Angelsächsischen (Altenglischen), Altfriesischen, teilweise Altsächsischen, sind ebenfalls Re- sultanten auf -a festzustellen. Onomastisch sind jeweils nur die schwach konsonantisch deklinierten Kurznamen (monothematische Namen) betroffen. Für die Namen vergleiche man im Folgenden einige Beispiele aus verschiedenen Regionen, gentes und Quellengattungen: 1) Adilae m. (Dat.), vir spectabilis und comes in Sizilien a. 507–11 bei Cas- siodor < germ. *aþa- ,edel‘ (Kurzform zu *aþala-) + hypokoristisches ostgerm. Suffix -ila (Schönfeld 1965 S. 2; Reichert 1987–90 1 S. 11; Fran- covich Onesti 2007 S. 29 Nr. 6). Zu weiteren PN mit Suffix -ila vgl. Nr. 3, 6, 9, 14, 18, 19, 20, 22, 23, 24, 25, 30, 54, 58, 80, 93, 98; zu fem. -ilō Nr. 32, 35, 37, 44, 47; ferner etwa der Name des wisigotischen Gefolgs- manns Sigila des fränkischen Königs Sigibert a. 575 (Gregor v. Tours, Historia Francorum IV, 51). 2) Athala m., Vorfahre der Amaler bei Cassiodor < germ. *aþala- ,Adel‘ (Reichert 1987–90 1 S. 81; Francovich Onesti 2007 S. 37 Nr. 54). Vgl. Athila m., a. 517 burgundischer comes im ,Liber constitutionum‘; Athala, Attala m., a. 611 Mönch von Luxeuil ex Burgundionum genere nobilis, später Abt von Bobbio (I, Piacenza); Atala m., a. 683 wisigot. Bischof von Coria (E) ‒ als Siedlungsname Attalens (CH, Fribourg, Veveyse), a. 1068 Attalenges < *Attal-ingōs zum mit Lautersatz [t] für germ. [þ] romanisier- ten PN *Aþala (Haubrichs 2008 a S. 143). 3) AT(T)ILA m., merowingischer Münzmeister in Vernantes (F, Dép. Maine-et-Loire) < got. atta ,Vater‘ (vgl. ahd. atto) + hypokoristisches Suf- fix -ila. Vgl. 6. Jh. Attila vir illustris et regalis aulae domesticus (Venan- tius Fortunatus); a. 681–88 Attila, -ala, wisigot. Bischof von Coria; a. 683 Attilani (Gen./Obl.), wisigot., Bischof von Pamplona (E); vermutlich hierher auch der wohl ostgermanische Name des Hunnenkönigs Attila († a. 453) (Felder 2003 S. 68; Reichert 1987–90 1 S. 92; Haubrichs 2008 a S. 143; 2013 S. 473 f. Nr. 4). 8 Wolfgang Haubrichs

4) BERA m., Münzmeister 6.–7. Jh. in Dierre (F, Dép. Indre-et-Loire) < germ. *berōn ,Bär’ (awn. bjǫrn, ahd. as. bero, ae. bera). Vgl. 7. Jh. Bera m., wisigot. Großer; aus dem nordseegerm. Bereich, 6. Jh. 1. H. Runen- inschrift Bera m. (DK, Kragehul) (Felder 2003 S. 91; Reichert 1987–90 1 S. 143 f.; Haubrichs 2013 S. 474 Nr. 6). 5) Edica et Hunuulfus primates Suavorum (Jordanes), steht hier als Fürst der pannonischen Sueben neben Hunwulf, dem Bruder des aus der ostgerm. gens der Skiren oder Rugier stammenden Odoakar, rex Italiae († 493) < germ. *idu- ,wieder’ (?) + hypokoristisches Suffix -ika (Schön- feld 1965 S. 73 f.; Reichert 1987–90 1 S. 244; Wagner 2009 S. 213). Vgl. zu Namen auf mask. -ika noch Nr. 11, 12, 16, 21, 27, 51, 75; zu fem. -ikō Nr. 38. 6) Ettila m., Inschrift auf Goldring, um 500 Reggio Emilia < germ. *idu- ,wiederum, erneut’ (mit expressiv verschärfter Geminate [dd] > [tt] und rom. Senkung [i] > [e]) oder < germ. *eta- ,essen’ (mit expressiver Gemi- nation) + hypokoristisches Suffix ostgerm. -ila (Reichert 1987–90 1 S. 260; Francovich Onesti 2007 S. 46 Nr. 93; Haubrichs 2006 S. 5; Wagner 2009). 7) Fara m., dux der Eruler a. 530 (Schönfeld 1965 S. 85; Reichert 1987–90 1 S. 266) < germ. *fara- ,fahren, reisen (im Kriegszug)‘. 8) Fastida m., König der Gepiden, 6. Jh. (Jordanes) < germ. *fastu- ,fest‘ (awn. fastr, as. fast, ae. fæst; ahd. festi < *fast-ja-) + ostgerm. Suffix -ida (Schönfeld 1965 S. 86; Reichert 1987–90 1 S. 267). 9) Fastila m., burgundischer comes a. 517 < germ. *fastu- ,fest’ + hypokoristisches Suffix ostgerm. -ila (Reichert 1987–90 1 S. 267; Haubrichs 2008 a S. 150; Ders., im Druck). Vgl. vor a. 540 Fastilanem m. (Akk.), Inschrift Karthago (Schönfeld 1965 S. 86; Francovich Onesti 2002 S. 153 Nr. 16). 10) Feva m., cognomen des Fele-theus (Nr. 107), Gatte der Giso (Nr. 36), Kö- nig der Rugier ca. a. 487 < evtl. zweistämmige (dithematische) Kurzform aus *Felu-þewa- (Reichert 1987–90 1 S. 269 f.; Schönfeld 1965 S. 87). 11) Flavius Egica, wisigot. König a. 687–702 < evtl. *ega-, aus germ. *egila- ,Igel’ abgelöstes Namenelement (Kaufmann 1968 S. 214) + hypokoristisches ostgerm. Suffix -ika. Vgl. a. 666 Egica, Bischof von Siguenza (E); a. 683 Egica, wisigot. comes scanciarum et dux (Reichert 1987–90 1 S. 245 f.). Flavius ist wie bei Nr. 12 Signum behaupteter römischer Kon- tinuität und Teilidentität, ja sogar Bestandteil des Königstitels. Parallelen zur onomastischen Nutzung des Igel-Wortes bieten Igillos, bei Zosimos a. 276–82 barbarorum dux; a. 551 Igila in der gotischen Urkunde von Nea- pel (Reichert 1987–90 1 S. 441). 12) Flavius Eutharicus Cillica, bei Cassiodor erwähnt, Konsul a. 519, Schwa- ger Theoderichs († 522–23) < germ. *kill- ,süß, hell‘ + hypokoristisches Personennamen sprachlich ostgermanischer Provenienz 9

ostgerm. Suffix -ika (Schönfeld 1965 S. 82 f.; Reichert 1987–90 1 S. 217; Wagner 1996 S. 51; 1997; Francovich Onesti 2007 S. 41 f. Nr. 74). 13) Granista m., wisigotischer comes a. 588 (Vita Masonae, AA SS Nov. I, 336 f.) < germ. *granna- ,dünn, spitz’ (awn. grannr, mhd. gran ,Haarspit- ze’, mitteldt. grann ,geizig, scharf‘) + Suffix -ista. Vgl. auch ahd. grano m. ,Barthaar, barba‘, ae. granu ,Barthaar‘; ein gotisches (wisigot.) *grana lässt sich erschließen aus Isidor von Sevilla (Liber etymologiarum 19, 23, 7): videmus ... granos et cinnabar Gothorum „wir sehen die Zöpfe/Bärte und die rote Farbe der Goten“ (Haubrichs 2012 S. 44 f.). 14) Gudila m., vir sublimis und comes, Inschrift Faenza (I) a. 489–526 < germ. *gōda- ,gut’ + hypokoristisches Suffix -ila; mit spätgot. Entwicklung [ō] > [ū]. Im gotischen Bereich noch drei weitere, im speziell wisigotischen noch eine weitere Person dieses Namens (Schönfeld 1965 S. 114 f.; Reichert 1987–90 1 S. 392; Francovich Onesti 2007 S. 54 Nr. 129–132). 15) Gunda m., Inschrift Cirta, Numidia < germ. *gunþjō ,Kampf‘ (Reichert 1987–90 1 S. 395; Francovich Onesti 2002, 161, Nr. 27). Vgl. Gund-ila m., a. 557 got. Grundherr in Nepe bei Viterbo; Gund-ila m. Inschrift auf Löffel aus dem Schatz von Desana (I, bei Vercelli, Piemont); Gund-ila m., a. 688 wisigot. Abt in Osonova (Reichert 1987–90 1 S. 398; Francovich Onesti 2007, 57 Nr. 145; Aimone 2010 S. 193, 242). 16) Heldica m., wandalischer praepositus regni in der Provinz Africa (a. 480– 83) < germ. *heldjō ,Kampf‘ + hypokoristisches ostgerm. Suffix *-ika (Schönfeld 1965 S. 136; Reichert 1987–90 1 S. 422; Francovich Onesti 2002 S. 163). Vgl. Ildico, Gattin Attilas (Nr. 38). 17) Sara bonvs presb[iter], Inschrift Grottaferrata bei Rom (Ende 5.– Anfang 6. Jh.) < ostgerm. *sarwa ,Rüstung‘ (got. sarwa, Pl. ,Waffen, Rüstung‘, ahd. saro ,Rüstung‘, ae. searu ,Waffen, Rüstung‘). Vgl. a. 510 Lyon den burg. PN Sara m. (Francovich Onesti 2007 S. 83 Nr. 248; Haubrichs 2008 a S. 174; Ders., im Druck). 18) Scarila m., Wandale in Afrika 6. Jh. (Korrespondenzpartner des Fulgen- tius von Ruspe) < germ. *skara- ,Schar, Truppe‘ (awn. skǫr, ahd. scar(a)) + hypokoristisches ostgerm. Suffix -ila (Wagner 1982 S. 368; Reichert 1987–90 2 S. 8; Francovich Onesti 2002 S. 171 f. Nr. 46). 19) Sifila m., Inschrift 6. Jh. Leptis Magna, Tripolitania < germ. *sebjō ,Ver- wandtschaft, Sippe‘ (got. sibja, awn. sifjar, as. sibbia, ahd. sippa) + hypokoristisches ostgerm. Suffix -ila. Vgl. Sibia m., a. 526 Vater eines Quidila (Nr. 58); Sifilone (Obliquus) f. < *Sib-ilō, a. 564 Gattin des Belisarius, Pa- pyrusurkunde aus Ravenna; Siphila (griech.) m., bei Prokop oströmischer Leibwächter (Reichert 1987–90 1 S. 598, 600; Francovich Onesti 2002 S. 172 Nr. 47; 2007 S. 85). 20) Sindila m., a. 473 comes in Italien < germ. *sinþa- ,Weg‘ + hypokoris- 10 Wolfgang Haubrichs

tisches ostgerm. Suffix -ila. Vgl. Sindila m., Sinthilanis (Gen.) a. 551, spo(n)deus der arianisch-gotischen Kirche S. Anastasia zu Ravenna; Sind-i(l)la m., bei Ruricus (a. 535); Sindia m., 4.–5. Jh. senator de numero Herulurum seniorum, Inschrift aus Concordia (I) (Reichert 1987–90 1 S. 611 f.; Francovich Onesti 2007 S. 86 f. Nr. 264 f.). 21) SVNNEGA m., merowingischer Münzmeister (F, Le Puy, Dép. Hte. Loire) < ostgerm. sunno ,Sonne‘ oder ostgerm. sunja ,Wahrheit‘ (got. sunja, nur ostgerm.) + hypokoristisches ostgerm. Suffix -ika; hier romanisiert mit Senkung [i] > [e] und Sonorisierung des [k]. Vgl. Sonn-ica m., wisigot. Inschrift auf Votivkrone (E, Guarrazar, Provinz Cartagena); a. 530 Sun-ica, Hunne und Offizier des römischen Heeres; ferner Nr. 111 (Reichert 1987–90 1 S. 617, 640; Felder 2003 S. 316; Haubrichs 2013 S. 475 f. Nr. 10). 22) Teudila D[ominus] m., Inschrift auf goldenem Siegelring, Anfang 7. Jh. (wohl wisigot.) < germ. *þeudō ,Volk‘ + hypokoristisches ostgerman. Suffix -ila. Vgl. Teud-ila m., a. 620, Sohn des wisigotischen Königs Sise- but; a. 698 Teud-ila, wisigot. comes; a. 551 Theudila m. clericus der arianisch-gotischen Kirche S. Anastasia zu Ravenna (Reichert 1987–90 1 S. 692; Weber 2007 S. 100–103; Francovich Onesti 2007 S. 95 f. Nr. 296; Haubrichs 2011 S. 459 f.; ferner Kampers 1979 S. 68 Nr. 241). 23) Thrapstila m., Gepidenfürst 6. Jh., Vater des a. 589 belegten Königs Thrasaricus < *Thrafstila zu got. þrafst-jan ,trösten, ermahnen‘. Vgl. den Goten Traustila, Thraufistila m., Schwager des Aetius und Leibwächter, Mörder des Kaisers Valentinianus III. a. 454–55; Thraustilas (griech.) m., nach Johannes Antiochenus (610) in eine Verschwörung gegen Kaiser Zeno (474–91) verwickelt; Trapsta Burgundio a. 523 < *þrafsta, wobei die komplexe und für Romanen unsprechbare Lautkombination [fst] mit rom. Lautersatz [pst] ‒ wie beim Gepidenfürsten ‒ auftritt (Schönfeld 1965 S. 237; Reichert 1987–90 1 S. 701 f.; Haubrichs 2008 a S. 173; Ders., im Druck). 24) TINILA m., merowingischer Münzmeister ca. 640–80 (Straßburg, Elsass und Vandœuvre, F, Dép. Meurthe-et-Moselle), mit für einige ostgerm. Sprachen anzunehmender Monophthongierung [ai] > [ē] < germ. *taina- ,Gerte, Pfeil‘ (got. tains ,Zweig‘, awn. teinn, ae. tān, mhd. zein) + hypokoristisches ostgerm. Suffix -ila (Felder 2003 S. 319; Haubrichs 2013 S. 476 Nr. 12). 25) Totila m., König der Ostgoten (541–52), mit Hauptnamen eigentlich Bad- wila ,kleiner Kämpfer‘ < germ. Lallstamm *tōt- + hypokoristisches ostgerm. Suffix -ila. Vgl. Totila m., miles, Inschrift a. 581, Rom (Schönfeld 1965 S. 136; Reichert 1987–90 1 S. 707, 713; Wagner 1993 S. 127, 134; Francovich Onesti 2007 S. 98 f. Nr. 306 f.). Personennamen sprachlich ostgermanischer Provenienz 11

26) Walista m., burg. comes a. 517 < got. waljan ,erwählen’ + ostgerman. Su- perlativ-Suffix -ista (Reichert 1987–90 1 S. 752; Haubrichs 2009 S. 69). 27) Varica m. fidelis, Inschrift Karthago (vor 540) < germ. *wara- ,bewahren, schützen‘ + hypokoristisches ostgerm. Suffix -ika. Vgl. Vara m., consul a. 456, wohl Ostgote; Vara-ricus rogitus m., Anfang 7. Jh. Avila (E) (Reichert 1987–90 1 S. 767; Francovich Onesti 2002 S. 177 f. Nr. 65; Handley 2003 Nr. 47). 28) VIHA m., merowingischer Münzmeister 6.–7. Jh. (F, Clermont-Ferrand, Dép. Puy-de-Dôme) < germ. *wīha- ,kämpfen’ (got. weihan, ae. wigan, ahd. ubar-wehan ,überwinden’, mhd. wīhen ,vernichten‘) (Haubrichs 2013 S. 476 Nr. 14). 29) VVITA m., merowingischer Münzmeister 6.–7. Jh. (F, Trizay-sur-Lay, Gde. Puymaufrais, Dép. Vendée) < germ. *wīta- ,rächen, strafen‘ (got. fra-weiton ,rächen‘, as. wītan, ahd. fri-wīzan ,strafen, verweisen‘) oder < ostgerm. *wita ,Wissender, Weiser‘ (vgl. got. un-wita ,Un-wissender’, ae. wita ,Weiser‘; awn. -viti ,Führer‘) zum Verbum germ. wita- ,wissen‘. Vgl. Witiza m., a. 681 wisigot. nobilis; Wit(t)-iza m., a. 697–710 wisigot. König (Reichert 1987–90 1 S. 793). 30) Wulfia (var. Wulfila) m., burgundischer comes im ,Liber constitutionum‘ a. 517 < germ. *wulfa- (got. wulfs) ,Wolf‘. Vgl. die in der gleichen Unter- schriftenliste aufscheinenden comites Unna, Sunia, Goma (Haubrichs 2008 a S. 156–158). Diese Auswahl von 30 schwach deklinierten monothematischen (teils mit Suf- fixen versehenen) PN mag zur Genüge belegen, dass die Bildungsweise des Maskulinum auf -a ein Signum der Namengebung bei den in Spätantike und Frühmittelalter bekannten ostgermanischen gentes war ‒ ganz analog dem Ka- suszeichen des Nominativs in der gotischen konsonantischen Deklination.

Aus anderer Wurzel sind auch in den nordseegermanischen Sprachen, vor allem im Altenglischen und im nah verwandten Altfriesischen, zum Teil aber auch im Altsächsischen schwache Maskulina auf -a entstanden (Brunner 1965 § 276 f.). Dies macht sich z.B. im merowingischen Münzmeistercorpus des 6.– 7. Jahrhunderts bemerkbar, wo sie ‒ nicht zufällig ‒ auf Quentovic, den großen Handelsort an der Kanalküste, und auf Rouen an der unteren Seine konzentriert sind. Man kann sie gut unterscheiden an spezifisch altenglisch-nordseegermanischen Eigenheiten. Nordseegermanische Münzmeister-Namen auf -a in Quentovic (VVICO IN PONTIO) bei Étaples (F, Dép. Pas-de-Calais) sind (Haubrichs 2013 S. 477 f.): a) Dvtta (wohl 1. Drittel 7. Jh.), auch in Lisieux (F, Dép. Calvados) zum Lall- stamm *dud- mit typisch westgerm. expressiver Geminierung des inlautenden 12 Wolfgang Haubrichs

Plosiven (Verschlusslautes) und Verschärfung, belegt ae., andl., afries. (Felder 2003 S. 136 etc.; vgl. Ders. 1978 S. 74; Quak 1979 S. 198 ‒ mit Hinweis auf ingwäonisch-altfränkische mask. Namen auf -a; Searle 1897 S. 170). b) Donnane, im Obliquus dekliniert zur Normalform Donna < *Dunna (zu ae. dunn ,braun‘). Vgl. ae. PN Dunna, Dunne, Donne (Felder 2003 S. 131 f.; Zedelius 1991 S. 370, 372; Searle 1897 S. 172; von Feilitzen 1937 S. 228). c) Ela < *Alja mit ae. i-Umlaute < *Aljān (Felder 2003 S. 138 f.; Vanhoudt 1982 S. 177 f. Nr. 251, 253; Zedelius 1991 S. 370, 372; dazu Brunner 1965 § 95 f.; Searle 1897 S. 225). d) Siva < *Siba mit rom. Spirantisierung von intervokalischem [b]. Vgl. a. 716 ae. Siba, a. 810–20 und a. ± 904 ae. Sibba mit expressiver Geminierung (De Belfort 1892–95 3 Nr. 495; dazu Searle 1897 S. 415 f.).

An die untere Seine, also auch noch in den Einflussbereich angelsächsischer oder friesischer Händler, gehört: e) Peccane M[onetario], a. ± 620–40 in Rouen (F, Dép. Seine-Maritime), wohl Beiname zu ae. becca ,Spitzhacke, Schlaginstrument‘. Vgl. ae. Na- menparallelen Becca, Bic(c)a (Felder 2003 S. 282 f.; Lafaurie 1985 S. 323; Zedelius 1991 S. 370; Grierson & Blackburn 1986 S. 484 Nr. 472; dazu Searle 1897 S. 85, 106; Eller, Hackl-Rößler & Strothmann 2009 S. 127– 130; Haubrichs 2013 S. 479 mit Anm. 92). Nicht über lautliche, sondern nur über areale Kriterien ist zu differenzieren der auf einer Runeninschrift aus Kragehul, DK (6. Jh. 1. H.) aufscheinende Bera (erwähnt bei Nr. 4), der wohl zum Nordseegermanischen zu rechnen ist.

In den westgermanischen Sprachen und auch im Altnordischen lauten die fe- mininen, schwach deklinierten Appellative der konsonantischen Stämme auf -a, im Gotischen (und Ostgermanischen) auf -o, womit germ. -ōn bewahrt wird: So stehen as. dūba, ahd. tūba, awn. dúfa ,Taube‘ gegen got. -dūbo < germ. *dūbōn; awn. as. tunga, ae. afries. tunge, ahd. zunga ‚Zunge‘ gegen got. tuggo < germ. *tungōn; awn. as. ahd. sunna, ae. afries. sunne ,Sonne‘ gegen got. sunno < germ. *sunnōn usw. (Braune & Reiffenstein 2004 § 225 f.; Braune & Heidermanns 2004 § 111 f.). Im Norden bleibt -ō anscheinend nur in urnordischen Runeninschriften bewahrt: Borō, Opedal (Norwegen, Horda- land) Anfang 5. Jahrhundert (Reichert 1987–90 1 S. 146); Finō, Berga (Schweden, Södermanland) ca. a. 500 (Reichert 1987–90 1 S. 271). Die ostgermanischen, konsonantisch deklinierten monothematischen Frauennamen fol- gen diesem konservativen Muster: 31) Addoni f. (Dat./Obliquus) zu Nominativ Addo, vidua auf christl. Inschrift aus Rom (ICR 4293), evtl. Gotin < germ. *ada- ,continuus‘ (mit expressi- Personennamen sprachlich ostgermanischer Provenienz 13

ver Gemination) (Reichert 1987–90 1 S. 10; Wagner 1989 S. 310–317; 1999 S. 256; Haubrichs 2003 S. 231). 32) Agilo f., wisigot. Verkaufsurkunde auf Stein (7. Jh.?), Diego Alvaro (E, bei Avila) < germ. *agila-, erweitert zu ahd. agi f., awn. agi m. ,Schre- cken‘, got. un-agei ,Furchtlosigkeit‘ (Reichert 1987–90 2 S. 1; Haubrichs 2003 S. 231). 33) Baddo f., Gattin des wisigot. Königs Reccared a. 589 < germ. badwō f. ,Kampf, Streit‘ (awn. bǫð, ae. beadu) (Reichert 1987–90 1 S. 110; Orel 2003 S. 33; Haubrichs 2003 S. 231). 34) Epiphania sive Emmenone f., illustris femina aus Lyon und dem Pays des Dombes mit doppeltem, sowohl romanischem als auch germ. Namen (letzterer im Obliquus), ± a. 610 (Vita S. Treverii, c. 3) < germ. *ermena- (assimiliert *emmen-), *irmina- ,groß, erhaben‘ (Orel 2003 S. 85; Haubrichs 2010 a S. 193 Anm. 11). 35) Fugilo f., christl. Inschrift Köln (5. Jh.?) < germ. *fugla- ,Vogel‘ (got. fugls, awn. fugl, ae. fugol, as. fugal, ahd. fogal); feminines Gegenstück zu a. 656 Fugila, wisigot. Priester in Orihuela (E, bei Bigastro) (Reichert 1987–90 1 S. 295, Schmitz 1995 Nr. 5; Haubrichs 2014 S. 13, 17). 36) Giso f., ostgot. Prinzessin, um 470 vermählt mit Feletheus, König der Ru- gier < germ. gīsa- ,Stab, Pfeil, Speer‘ (Schönfeld 1965 S. 110; Reichert 1987–90 1 S. 357; Haubrichs 2003 S. 231; Francovich Onesti 2007 S. 50 Nr. 114). 37) Ildelo f. burgundische Inschrift a. 487, liberta, Briord (F, Dép. Ain) < germ. *hildjō ,Kampf‘ (hier mit romanischer h-Aphaerese) + hypokoristisches ostgerm. Suffix -ilō- (Reichert 1987–90 1 S. 442; Francovich Onesti 2008 S. 275; Haubrichs, im Druck). 38) (H)ildico puella f.; a. 453 mit dem Hunnenkönig Attila vermählt, sicher- lich ostgermanischer Herkunft < germ. *hildjō- ,Kampf‘ (mit romanischer h-Aphaerese) + ostgerm. Suffix -ikō (Schönfeld 1965 S. 136; Reichert 1987–90 1 S. 442). 39) Idons f. (mit germ. Gen.), got. Runeninschrift aus Letcani (Rumänien), Mitte 4. Jh. < *Ido, Ableitung nach konsonantischer n-Deklination < germ. *ida- ,wieder‘ (Reichert 1987–90 1 S. 441). 40) Liano f., Adressatin einer ostgerm. (wohl burgundischen) Runeninschrift auf einer Spange (6. Jh., 2. Drittel) aus Charnay in Burgund (F, Dép. Saône-et-Loire): uþf[i]nþai Iddan Liano („Möge Liano den Idda heraus- finden“) < ? (Reichert 1987–90 1 S. 468; Düwel 2001 S. 57; Haubrichs 2009 S. 70; Ders., im Druck). 41) Ostrogotho f. (mit byzantinischem Namen auch Areagnis), Tochter Theo- derichs des Großen, verheiratet mit dem Westgotenkönig Alarich < germ. *austra- ,Osten, Morgenglanz‘ + *gutō ,Gotin‘; also ein ethnozentrischer 14 Wolfgang Haubrichs

Name (Schönfeld 1965 S. 178; Reichert 1987–90 1 S. 538; Castritius 2003; Francovich Onesti 2007 S. 75, Nr. 215). Vgl. Nr. 45, 48. 42) Pintuni f. (im Obliquus zur Normalform Pintu, -o), Gattin des Caelius Sal- vicus, Inschrift Karthago (CIL VIII 18817), feminines Gegenstück zu Pin- ta m., arianisch-wandalischer Bischof a. 517–19 zu germ. *pint- (vgl. ndl. pint ,Spitze‘, ae. pintel ,priapus‘) (Reichert 1987–90 1 S. 541; Wagner 1982; Francovich Onesti 2002 S. 169 f. Nr. 42 f.). 43) Rango [Rangno?] f., Kontext wie Nr. 39 < germ. *ranka- ,gerade, schlank, stolz‘ (ae. rakkr, mndl. ranc, mnd. rank)? (Reichert 1987–90 1 S. 551; Orel 2003 S. 297; Kluge & Seebold 2011 S. 744). 44) Ranil(i)o f., got. Papyrusurkunde Ravenna a. 553, sublimis femina, Toch- ter des Aderit < germ. *ran- ,Keil, cuneus‘ (vgl. norw. rani) ? + hypokoristisches ostgerm. Suffix -ilō- (Schönfeld 1965 S. 185; Reichert 1987–90 1 S. 552; Wagner 1997 S. 48; Francovich Onesti 2007 S. 79 Nr. 236. 45) Thiudigotho (auch westgerm. Theodegotha-) f., Tochter Theoderichs des Großen, verheiratet mit dem Burgundenkönig Sigismund < germ. *þeudō ,Volk‘ (mit got. [eu] > [iu]) + *gutō ,Gotin‘; also ein ethnozentrischer Name (Schönfeld 1965 S. 230; Reichert 1987–90 1 S. 664; Francovich Onesti 2007 S. 96 f. Nr. 300). Vgl. Nr. 41, 48. 46) Valho f., religiosa femina, Inschrift a. 504 Jongieux (F, Dép. Savoie) < germ. *walaha- ,Romane‘, also der Bedeutung nach ,Romanin‘ (Reichert 1987–90 1 S. 752; Haubrichs 2009 S. 70). 47) Valilu f., wandalische Inschrift, Hippo (Africa) < *Wal-ilō < germ. *wal- ja- (got. walian) ,auswählen‘ + hypokoristisches ostgerm. Suffix -ilō- (Francovich Onesti 2002 S. 177 Nr. 64). 48) Vulthrogotho (auch romanisiert Ultrogotho) f., Gattin des fränkischen Kö- nigs Childebert I., † nach 567 < germ. *wulþr- ,Glanz, gloria‘ + *gutō ,Go- tin‘; also ein ethnozentrischer Name (Reichert 1987–90 1 S. 736; Fran- covich Onesti 2007 S. 115 f. Nr. 384). Vgl. Nr. 41, 45.

2. Phonologische Kriterien für die Ermittlung ostgermanischer Personennamen Die folgenden Erörterungen spezifisch ostgermanischer Lautentwicklungen wollen keineswegs eine umfassende Darstellung bieten, sondern nur am Bei- spiel besonders häufiger und auffälliger Phänomene ‒ wie der Entwicklung von kurzem germ. [e] > [i] in bestimmten phonetischen Umgebungen, wie der Bewahrung des kurzen [u], wie der Vokalisierung des Nexus [ew] > [eu], wie spätostgermanisch [æ] > [ī] und [ō] > [ū], wie der Konservierung des stimm- Personennamen sprachlich ostgermanischer Provenienz 15 haften [z] statt westgermanisch und nordgermanisch [r] bzw. [R], wie dem Feh- len der westgermanischen Konsonantenverdopplung ‒ zeigen, wie ostgermanische PN bestimmt werden können. Dabei kann nur am Rande auf Differen- zen zwischen den Sprachen der einzelnen ostgermanischen gentes (z.B. Ostgo- ten, Wisigoten, Wandalen, Burgunden) eingegangen werden.

A. Germ. kurzes [e] > [i] Dieser Wandel ist durch das Bibelgotische Wulfilas ausgezeichnet belegt und fehlt nur vor [r, h] (Braune & Heidermanns 2004 § 10). Das trifft auch für den Lautstand vieler PN zu, soweit er nicht durch die vulgärlateinisch-romanische Senkung von [i] > [e] überdeckt ist. Einige Beispiele: 49) Gibalus bzw. -is m.; Tabulae Albertini (Africa) < germ. *geba- ,geben‘ + l-Suffix; vgl. Gibal, Krieger im Heer des ostgotischen Königs Totila (Schönfeld 1965 S. 110; Reichert 1987–90 1 S. 353; Francovich Onesti 2002 S. 158 Nr. 21; 2007 S. 50 f. Nr. 115). 50) Gibamoundos (griech.), Gebamundus (lat.) m., † a. 533, wandalisch < germ. *geba- ,geben‘ + -munda- ,Schützer‘ (Schönfeld 1965 S. 110; Reichert 1987–90 1 S. 311; Francovich Onesti 2002 S. 159). 51) Gibica m., Stammvater der Burgundenkönige < germ. *geba- ,geben‘ + ostgerm. Suffix -ika (Schönfeld 1965 S. 107; Reichert 1987–90 1 S. 354). 52) Ghiveric (var. Giberit) m., vir devotus, Papyrus aus Ravenna a. 542 < germ. *geba- ,geben‘ (mit romanischem Wandel von intervokalischem [b] > [v]) + *rīka- ,mächtig, Herrscher‘ (Reichert 1987–90 1 S. 354; Fran- covich Onesti 2007 S. 50 Nr. 112). 53) Givimer m., a. 538 nach Prokop Kommandant von Chiusi (I) < germ. *geba- ,geben‘ + *mærja- ,berühmt‘ (Schönfeld 1965 S. 107; Reichert 1987– 90 1 S. 534; Francovich Onesti 2007 S. 51 Nr. 116). 54) Gildila m., vir sublimis, a. 526/27 comes von Syrakus < germ. *gelda- ,Vergelter‘ + hypokoristisches ostgerm. Suffix -ila (Schönfeld 1965 S. 108; Reichert 1987–90 1 S. 50 Nr. 113). 55) Hilpericus, Chilpericus m., magister militum und burgundischer König (a. 476–77) < germ. *helpa- (got. hilpan) ,helfen‘ + *rīka- ,mächtig, Herr- scher‘ (Schönfeld 1965 S. 138; Reichert 1987–90 1 S. 194; Francovich Onesti 2008 S. 272; Haubrichs, im Druck). Venantius Fortunatus interpre- tiert den Namen des gleichnamigen Frankenkönigs († 584) als adiutor for- tis. 56) Himnigilda f., Inschrift auf dem Kelch von Galognano bei Siena (I), 6. Jh. < germ. *himena-, got. himins ,Himmel‘ (oder mit prothetischem [h] < Im- min < *Irmina- ,groß, erhaben‘) + *gelda- ,Vergeltung‘ (Francovich Onesti 2007 S. 59 f. Nr. 159). 16 Wolfgang Haubrichs

57) Ingildo m./f., Grabinschrift 5.–6. Jh. Wiesbaden, mit intensivierendem Präfix in- < germ. *gelda- ,Vergeltung, Vergelter‘. Vgl. a. 537 Ingildus burg. Inschrift aus Aosta (F, Dép. Ain); a. 591 Ingildus Grusingus, gotischer Führer im Gebiet von Ravenna (Schönfeld 1965 S. 146 f.; Reichert 1987–90 1 S. 444; Haubrichs 2000 S. 114–116; Francovich Onesti 2007 S. 63 Nr. 172). 58) Quidila m. (Quidilanem acc.), a. 525–27 saio des gotischen Königs Atha- larik in Sizilien < germ. *kweda-, got. qiþan ,sprechen‘ + hypokoristisches ostgerm. Suffix -ila. Vgl. a. 526–27 Quidila, Sohn des Sibia, comes im Gebiet von Norcia und Rieti (I); Quiddila, 6. Jh., Inschrift auf Silberfibel von Castel d’Ario (I, bei Mantua) (Schönfeld 1965 S. 182; Reichert 1987– 90 1 S. 546; Francovich Onesti 2007 S. 78 Nr. 229–231). 59) Stilico, Stilicho (selten Stelicho), a. 360–408, Sohn eines Wandalen und einer Römerin < germ. *stela-, got. stilan ,stehlen, rauben‘ + Suffix -iko (wohl latinisiert aus ostgerm. -ika) (Schönfeld 1965 S. 209–211; Reichert 1987–90 1 S. 618–626; Francovich Onesti 2002 S. 172 f.). 60) Unigildus, Winigildus m., Vater des Papstes Pelagius II (579–90) < germ. *wini- ,Freund‘ + *gelda- ,Vergelter‘ (Reichert 1987–90 1 S. 737; Fran- covich Onesti 2007 S. 104 Nr. 332). 61) Usgildus m., comes a. 517 im burgundischen ,Liber constitutionum‘ < ver- stärkendem Präfix germ. *uz- (mit erhaltenem germ. stimmhaften s-Laut statt westgerm. ur-) + germ. *gelda- ,Vergelter‘ (Reichert 1987–90 1 S. 738; Haubrichs 2008 a S. 157, 167 f.; Ders., im Druck). 62) Vistrigilda f., Inschrift a. 486 Gleize bei Veynes (F, Dép. Htes. Alpes) < germ. *Westar- ,Westen‘ + *gelda- ,Vergeltung, Vergelterin‘. Vgl. wisigot. Wistremirus, a. 640 illuster vir; wisigot. Wistrimirus, Verschwörer gegen König Wamba (a. 672–80); ferner zwei Schweizer Ortsnamen Vvis- ternens-devant-Romont (Fribourg, Glâne), a. 1162 Wisternens, und Vvis- ternens-en-Ogoz (Fribourg, Sarine) vor a. 1209 Vistarnens < *Wista- rin-ingos zum PN Wistar-īn (Reichert 1987–90 1 S. 786; Kampers 1979 Nr. 58; Haubrichs 2008 a S. 151 f.; Ders., im Druck ‒ dort weitere ostgerm. PN, komponiert mit ostgerm. *wistar-).

B. Erhaltung von germ. kurzem [u] Germ. kurzes [u] wird im Ostgermanischen erhalten in Umgebungen, in denen westgermanisch [o] eintritt, z.B. vor [a, e, o] (Braune & Heidermanns 2004 § 14; Braune & Reiffenstein 2004 § 32). Einige Beispiele: 63) Frumarith m., a. 507–11 got. saio in Ravenna < ostgerm. got. fruma ,der Erste‘ + germ. *ræda- ,Rat, Ratgeber‘, also sprechender Name ,der erste Ratgeber‘; auch mit spätostgerm. Lautwandel [æ] > [ī] (Schönfeld 1965 Personennamen sprachlich ostgermanischer Provenienz 17

S. 96; Reichert 1987–90 1 S. 295; Francovich Onesti 2007 S. 48 Nr. 102). 64) Gudeliva f., a. 535 Gattin des ostgot. Königs Theodehad < germ. *guþa-, got. guþ ,Gott‘ + *leuba-, got. liufs ,lieb‘ (hier mit rom. Ersatzlautung des ostgermanischen Diphthongs [iu]); sprechender Name ,die Gott lieb ist‘. Vgl. a. 551 Gudelivus ustiarius der arianisch-gotischen Kirche Santa Anastasia zu Ravenna (Schönfeld 1965 S. 114; Reichert 1987–90 1 S. 391; Francovich Onesti 2007 S. 53 Nr. 124 f.). 65) Sunia m., a. 517 comes im burgundischen ,Liber constitutionum‘ < ostgerm. got. sunja ,Wahrheit‘ (nur ostgerm. belegt). Vgl. Suna, ostgot. comes und vir illustris bei Cassiodor; Sunnia, got. Kleriker bei Hierony- mus a. 420; Sunnila, a. 589 Bischof v. Visco etc.; a. 681 wisigot. Sun-ila (Reichert 1987–90 1 S. 640–642; Haubrichs 2008 a S. 157, 170; Ders., im Druck). 66) Sunjaifriþas (got.), Suniefridus (lat.) m., a. 551 diaconus, Papyrus von Ra- venna < ostgerm. got. sunja ,Wahrheit‘ + germ. *friþu- ,Friede‘. Vgl. weitere Komposita mit diesem typisch ostgerm. Namenelement: a. 683–84 Suniefredus wisigotischer comes scanciarum et dux; a. 683–88 Suniefre- dus, wisigot. Bischof v. Narbonne; a. 692–93 (Münze) Suniefredus, wisigotischer Thronprätendent; wisigot. Suniefredus, Inschrift auf Altar von Tarrasa; Suniericus, comes im wisigotischen regnum; Sunericus, ein dux des wisigotischen Königs Theoderik (ca. a. 453); Sunhivadus, gotischer vir sublimis a. 507–11; Suniagissius, a. 693 Bischof von Mondonedo; wisigot. Suniari < *Sunja-hari, Inschrift auf Altar von Tarrasa (E, Tarraco- nensis); Suniemerus, wisigotischer comes a. 688; Sounigilda, bei Johan- nes Antiochenus (a. 610), Gattin des Odoacar († a. 493); Suniulfus < *Sunja-wulfa-, a. 688 Abt im wisigot. La Guardia (E, Mentesa) (Schön- feld 1965 S. 218; Reichert 1987–90 1 S. 640 f.; Francovich Onesti 2007 S. 90). 67) Ufitahari papa (got.), Optarit praesb(yter) (lat.), a. 551 an der arianisch-gotischen Kirche Santa Anastasia zu Ravenna < germ. *ufta-, got. ufta ,oft‘ + *harja-, got. harjis ,Heer, Heerkrieger‘. Die lat.-romanische Form zeigt Senkung des [u] > [o], Lautersatz des Nexus [-ft-] durch [-pt-] und ein wohl nicht gesprochenes (parasitäres) finales ‹t› (Schönfeld 1965 S. 178; Reichert 1987–90 1 S. 733; Francovich Onesti 2007 S. 103).

C. Vokalisierung des Nexus [ew] > [eu] Diese ostgermanische Eigenheit (Braune & Heidermanns 2004 § 18 f., 42) lässt sich am deutlichsten an der Entwicklung von germ. *þewa- ,Diener‘ zeigen, das got. zu þius wird, aber runen-nordisch mit þewaz, ae. mit þēow das [w] 18 Wolfgang Haubrichs zunächst bewahrt (EWA 2 Sp. 662–665). Dieses Wort als Zweitelement liefert auch die meisten Fälle in der frühen Anthroponymie: 68) Aigttheus m., wohl rheinisch-burgundische Grabinschrift um 500, Worms < *Aiht-þewa- < germ. aiht(i)-, got. aihts- ,Eigentum, Besitz‘ (hier mit rom. Lautersatz [kt, gt] für germ. [ht]) + *þewa- ,Diener‘. Vgl. aus den zahlreichen, zu einem hohen Maße ostgermanischen Bildungen mit dem Zweitglied -þewa-, z.B. 5–6. Jh. Sigis-teus m., Würdenträger am wandalischen Hof; a. 375–78 Ala-theus m., greutungischer Gote und gotischer Heerführer; a. 551 Amalatheus m., spodeus der arianisch-gotischen Kirche Santa Anastasia zu Ravenna; a. 479–80 Dagistheos m., ostgot. dux im Epirus usw. (Francovich Onesti 2002 S. 172; Dies. 2007 S. 30 f. Nr. 13, 34 Nr. 31, 42 Nr. 78; Haubrichs 2004 a S. 155–165 ‒ mit zahlreichen weiteren Beispielen). Vgl. u. Nr. 117. 69) Eunandus m., burgundische Grabinschrift (6. Jh.?), Briord (F, Dép. Ain) < *Ehwa-nanþa < germ. *ehwa- ,Pferd‘ + *-nanþa- ,mutig, tapfer‘ (vgl. got. ana-nanþjan ,mutig sein‘). Vgl. Eunandus m., wisigot. Inschrift (Spa- nien) (Reichert 1987– 90 1 S. 261; Haubrichs 2008 a S. 168; Ders., im Druck).

D. Spätostgermanisch [æ] > [ī] Germanisch [æ], das sog. [e1], wird in Stammsilben westgermanisch und nordgermanisch zu [ā]; im Ostgermanischen bleibt es zunächst mit der Notation ‹e› erhalten, später wird es zu [ī] gehoben (Braune & Heidermanns 2004 § 6a–7; Francovich Onesti 2007 S. 144 f.; Wagner 1999 S. 264). Einige Beispiele (vgl. auch Nr. 53, 63, 91): 70) Aderit m., vir gloriosus † vor 553, Vater von Ademunt und Ranilo in einer Urkunde aus Ravenna < germ. *aþa- ,edel‘ + *ræða- ,Rat, Ratgeber‘ (Reichert 1987–90 1 S. 10; Francovich Onesti 2007 S. 29 Nr. 5). Vgl. weitere ostgot. PN: Gibe-rit m., vir devotus a. 542 Ravenna (vgl. o. Nr. 52); Gude-rit m., a. 551 ustiarius der arianisch-gotischen Kirche Santa Ana- stasia zu Ravenna; Gude-rit m., a. 564 libertus, Papyrusurkunde aus Ra- venna; Gude-rit m., a. 579, Stifter eines Mosaiks im Dom von Grado (I); Gunde-rit m., a. 564 Grundherr in Ravenna; Gunde-rit m., a. 564 Grund- herr in Ravenna; Gunde-rit m., a. 572 exceptor curiae der Kirche von Ra- venna; Gundi-rit m., a. 557 vir magnificus und vir illustris, Urkunde von Rieti; Hilde-rith, ostgotischer (?) König Anfang 4. Jh.; Sinde-rith, a. 535 gotischer Kommandant von Syrakus; Wilia-rit spo(n)deus (lat.), Wilja-riþ bokareis (Schreiber) (got.) und Wilia-rit clericus, a. 551 an der arianisch-gotischen Kirche Santa Anastasia zu Ravenna; Wilia-rit m., a. 507– Personennamen sprachlich ostgermanischer Provenienz 19

11 nepos des Boio; Vvilia-rit m., eunuchus, Grabstein zu a. 532, Rom, Kirche S. Martino etc. (Francovich Onesti 2007 S. 50 Nr. 112, 53 f. Nr. 126–128, 56 f. Nr. 142 f., Nr. 146, 57 Nr. 146, 59 Nr. 156, 86 Nr. 263, 110 f. Nr. 364–367). 71) Ariarith m., nach a. 534 armiger des byzantinischen Heerführers Johan- nes, wahrscheinlich Wandale (Schönfeld 1965 S. 25 f.; Reichert 1987–90 1 S. 64; Francovich Onesti 2002 S. 148). Vgl. Hege-rit m., Inschrift in der Kirche von Thibiuca (Africa Proconsularis), 5.–6. Jh.; Vita-rit m., a. 480– 84 Notar in Karthago; Fl(avius) Vitalis Vitarit m., Inschrift auf Grabstein in Tebessa (Numidia) (Francovich Onesti 2002 S. 150 f. 163 Nr. 30, 178 f. Nr. 69). 72) Baldaridus < germ. *balda- ,tapfer‘ + *mærja- ,berühmt‘; a. 488 vir ho- nestus burg. Grabinschrift in Briord (F, Dép. Ain); aus dem selben Ort, aber mit älterem Lautstand a. 487 der libertus Balda-redus (Schönfeld 1965 S. 43; Reichert 1987–90 1 S. 114; Haubrichs, im Druck). Vgl. auch a. 681 wisigot. Balda-redus m., Abt von St. Leocadia; a. 683–93 Balde-redus m., Bischof von Zaragoza (E). 73) BAVDEMIR, -MERE, -MERES, -MERIS m., monetarius in Chalon- sur-Saône (F) < germ. *bauda- ,gebieten‘ + *-mærja- ,berühmt‘ (Felder 2003 S. 88, 262 f.; Haubrichs 2013 S. 480 f. Nr. 16 ‒ mit weiteren ostgerm. PN auf -mirus). 74) LAVNOMIRI m., monetarius in Gap (F, Dép. Htes. Alpes) < germ. *lau- na-, got. laun ,Lohn, Anerkennung‘ + *-mærja- ,berühmt‘ (Haubrichs 2013 S. 482 Nr. 18). 75) Mirica m. Schreiber (lat.), Merila bokareis (got.) m., a. 551 an der arianisch-gotischen Kirche Santa Anastasia zu Ravenna < germ. *mærja- ,berühmt‘ + ostgerm. Suffix -ika bzw. -ila (Schönfeld 1965 S. 168; Reichert 1987–90 1 S. 501; Wagner 1993 S. 130–133; Francovich Onesti 2007 S. 68 Nr. 192). 76) Marcomirus m., ca. 496–507, nach dem ,Anonymus Ravennatus‘ Gotho- rum phylosophus < germ. *markō ,Grenze, Mark‘ + *mærja- ,berühmt‘ . Vgl. Vithi-miris m., König der Greutungen, † 376 (Ammianus Marcelli- nus XXXI 3, 3: vgl. Francovich Onesti 2007 S. 66 f. Nr. 187, 114 Nr. 378). 77) Wadamiris (var. Wallimeris), m., a. 517 comes im burgundischen ,Liber constitutionum‘ < germ. *wada- ,waten, schreiten‘ + *mærja- ,berühmt‘. Vgl. Wada-mirus m., wisigot., Inschrift auf dem Altar von Tarrasa (E, Tarraconensis); a. 683 Wademirus m., wisigot. comes scanciarum et dux. Vgl. unter den burgundischen comites von a. 517 auch Uuiliemeris und Uuidemeris mit dem älteren Lautstand der Stammsilbe des Zweitelements (Reichert 1987–90 1 S. 745; Haubrichs 2008 a S. 157, 166 f.; Ders., im Druck). 20 Wolfgang Haubrichs

78) Galominus (verschrieben < *-mirus) m., 5. Jh. Mitte bis 2. Hälfte kop. (Vita S. Domitiani, c. 16, AA SS Juli I, p. 53), mit rom. Lautsubstitution für germ. [w] < *Wala-mærja- < germ. *wala(ha)- ,Romane‘ + *mærja- ,berühmt‘ (Haubrichs 2008 a S. 167).

E. Spätostgermanisch [ō] > [ū] Durchaus analog zur Hebung des palatalen [æ] > [ī] wird im späten Ostger- manischen, nur selten aber in der Wulfila-Bibel, velares [ō] zu [ū] gehoben (Braune & Heidermanns 2004 § 15; Krause 1968 § 55; Wagner 1999 S. 264; Francovich Onesti 2007 S. 145). Im meist später überlieferten Namenmaterial begegnen ‹u›-Schreibungen jedoch recht häufig und differenzieren diese Na- men von den zunächst konservativ [ō] bewahrenden ,westgermanischen‘ Sprachen. Einige Beispiele (vgl. ferner oben Nr. 14, 47): 79) Beremud m., bei Jordanes († a. 552) Sohn des Thorismu(n)d < germ. *berōn ,Bär‘ + *mōda-, got. mōþs ,Sinn, Mut‘, also sprechender Name mit Possessivkompositum ,der einen Bärenmut hat‘. Vgl. wand. Bere-mut m. und Bere-muda f. auf einem Grabstein in der Kirche Sancta Monica in Karthago; Philimouth, a. 544 in exercitu Romano Erulorum dux; Fili- muth m., a. 591 Sizilien, vir dignissimus, mit sprechendem Namen ,der viel Mut besitzt‘ (Schönfeld 1965 S. 49; Reichert 1987–90 1 S. 270 f.; Francovich Onesti 2007 S. 39 Nr. 61, S. 47 Nr. 98). 80) Butilani (Dat.) < *Būtila m., a. 507–11 presbyter der arianischen Kirche in Trient < germ. *bōtō, got. bōta f. ,Besserung, compositio (Buße)‘ (Schönfeld 1965 S. 59; Reichert 1987–90 1 S. 164; Francovich Onesti 2007 S. 41 Nr. 71). Germ. Parallele zu lat. Remedius? 81) Fronimuth m., 6. Jh., dux Romanorum wandalischer Herkunft < germ. *fraw-jōn m., got. frauja ,Herr‘ (hier mit wandalischer Monophthongierung von germ. [au]) + germ. *mōda- ,Sinn, Mut‘, ein sprechendes Possessivkom- positum mit der Bedeutung ,der den Sinn eines Herrn besitzt‘. Vgl. Nr. 79; Ga-muth m., 5. Jh., Arianer und Wandale, Bruder des Heldica (a. 481); Vili- mut m., vor a. 540, Inschrift Karthago (Schönfeld 1965 S. 96, 102; Reichert 1987–90 1 S. 294, 307, 780; Francovich Onesti 2002 S. 154, 156, 178). 82) Duda m., ostgot. saio a. 507–11 < germ. Lallstamm *dōda-. Vgl. Duda m., vir spectabilis und comes; wisigot. Dud-ila a. 646, Bischof von Malaga (Schönfeld 1965 S. 72; Reichert 1987–90 1 S. 240; Francovich Onesti 2007 S. 43 Nr. 83 f.). 83) Dumilda f., a. 531 honesta femina, Mutter des Theodosius, Grabinschrift Rom < *dōma- ,Urteil, Gericht‘ + *hildjō f. ,Kampf‘. Vgl. Dume-rit m., a. 527 saio nach Cassiodor (Reichert 1987–90 1 S. 241; Francovich Onesti 2007 S. 44 Nr. 86). Personennamen sprachlich ostgermanischer Provenienz 21

84) Guda m., ostgot. saio a. 507–11 < germ. *gōda- ,gut‘. Vgl. wisigot. Guda, a. 638 Bischof von Martos; mehrere Ostgoten mit Namen Gud-ila (Nr. 14); Guda-hals m., vir illustris; Ehemann von Gundihild, † vor 537, Ur- kunde aus Rieti; drei Ostgoten namens Gude-rit (Nr. 70); Gud-uin m., ostgot. vir spectabilis und dux; Gud-uin m., a. 526 saio im Picenum und im Samnium; Gud-vin, a. 603 dux in Neapel (Schönfeld 1965 S. 111; Reichert 1987–90 1 S. 391–393; Francovich Onesti 2007 S. 52–56, Nr. 122 f., 126–132, 134 f., 137–139). 85) Guðomarus m., a. 527 burgundischer König, Inschrift Lugrin (F, Dép. Hte. Savoie), sonst stets Godo-marus < *gōda- ,gut‘ + *mærja- ,berühmt‘ (hier in der fränkischen Lautung mit [ā]) (Schönfeld 1965 S. 115; Reichert 1987–90 1 S. 361; Haubrichs 2008 a S. 166; Ders., im Druck). 86) Rudehildis f., burgundische Grabinschrift a. 491 aus Briord (F, Dép. Ain) < germ. *hildjō ,Kampf‘ (Reichert 1987–90 1 S. 576; Haubrichs 2008 a S. 166; Ders., im Druck). 87) Rouderichos m., nach Prokop a. 542–46 Feldherr des ostgotischen Königs Totila, nach Gregor d. Großen Ruderic, comes von Totila < *hrōþa- ,Ruhm‘ + *rīka- ,mächtig, Herrscher‘. Vgl. auch a. 542–46 Rouderios m., Heerführer Totilas nach Prokop; Münzprägung in EGITANIA (Aquita- nien) des wisigotischen Königs RVDERICVS (De Belfort 1892–95 Nr. 241; Schönfeld 1965 S. 195; Reichert 1987–90 1 S. 576; Francovich Onesti 2007 S. 82 f. Nr. 247). 88) VILIOMVD, VILIVMVDS, monetarius in Nantes < ostgerm. got. wilja ,Wunsch, Begehren, Wille‘ + *mōda- ,Sinn, Mut‘ (Felder 2003 S. 265; Haubrichs 2013 S. 486–488 Nr. 25).

Dem bisherigen Befund sei noch der wohl älteste germanische Siedlungsname innerhalb der alten Burgundia beigefügt: 89) Siedlungsname villa Utinga (= S. Trivier-sur-Moignans, F, Dép. Ain) im pagus Dumbensis („pays des Dombes“ nö. Lyon), nach 659 zu a. 539–40 (Vita S. Treverii, AA SS Ianuarii II S. 397 ff.) < ostgerm. *Ūþingōs (mit romanischem Lautersatz [t] für germ. [þ]) zum PN *Ūþa (mit spätost- germ. Lautwandel [ū] < [ō]) < *Ōþa, Kurzform zum Stamm *ōþala (ahd. ōdhil, uodal, as. ōdhil) ,Stammgut, Erbland‘. Vgl. als Parallele dazu ahd. 10. Jh. Uodalricum ob leporem vocaverunt Uozonem < germ. *Ōþal-/Ōtso (Haubrichs 2010 a S. 191, 205; Kaufmann 1968 S. 274).

F. Erhaltung vom germanisch stimmhaften [z] gegenüber west- und nordgermanisch [r] Als Besonderheit des Ostgermanischen darf gelten, dass es den stimmhaften s-Laut des Germanischen (phonetisch mit [z] bezeichnet) bewahrt, während 22 Wolfgang Haubrichs die westgermanischen und nordgermanischen Sprachen diesen Konsonanten zu [r] bzw. [R] wandelten. So entspricht germ. *gaiza- ,Speer, Ger‘, ahd. as. gēr, ae. gār und awn. geirr; germ. deuza- ,Tier‘ entspricht got. dius (Dat. Pl. diuzam), aber as. dior, ahd. tior, ae. dēor, awn. dýr; germ. maizōn ,mehr‘ entspricht got. maiza, aber ahd. mēr, ae. māra, awn. meiri (Braune & Heider- manns 2004 § 71 f.; Krause 1968 § 93 f.). Auch die Personennamen ostgermanischer Provenienz bewahren diesen Laut, in lateinischer Orthographie zu- meist mit dem Zeichen ‹s›. Einige Beispiele: 90) Ais[a]berga f., a. 491 burgundische Grabinschrift, Vézeronce (F, Isère) < germ. *aizō ,Ehre‘ (ahd. as. ēra, ae. ār) + *bergō ,Berge, Schutz‘ (Schön- feld 1965 S. 5; Reichert 1987–90 1 S. 17; Haubrichs 2008 a S. 167 f.; Ders., im Druck). 91) Gaisericus (var. Geise-, griech. Geze- etc.) m., König der Wandalen (a. 428–77) < germ. *gaiza- ,Speer‘ (in den Varianten mit der afro-wandalischen Weiterentwicklung des Diphthongs zu [ei] + *rīka- ,mächtig, Herr- scher‘). Vgl. Geisi-rith, a. 567 Offizier des byzantinischen Heeres (zugleich mit [æ] > [ī] im Zweitelement) (Schönfeld 1965, 99–101; Reichert 1987–90 1 S. 312–314; Francovich Onesti 2002 S. 155 f., 158). 92) Gaissefredus m., a. 606–07 burgundischer comes in Vienne (Vita Deside- rii ep. Viennensis II, 8) < germ. *gaiza- ,Speer‘ + *friþu- ,Friede‘ (hier mit vulgärlat.-romanischer Senkung [i] > [e]) (Haubrichs 2008 a S. 168; Ders., im Druck). 93) Gesila m., a. 507–11 ostgotischer saio in Ravenna < germ. *gaiza- ,Speer‘ (hier mit spätgot. Monophthongierung von germ. [ai] + Suffix -ila. Vgl. Gesi-mundus, bei Jordanes († a. 552) Sohn des Hunimund, Anfang 5. Jh. (Schönfeld 1965 S. 107; Reichert 1987–90 1 S. 353; Francovich Onesti 2007 S. 49 f. Nr. 109 f.). 94) Hosdas (griech.) m., bei Prokop zu a. 546 „der tapferste Krieger unter allen Goten“ < germ. *huzda, got. huzd ,Hort, Schatz‘ (as. ae. hord, ahd. hort, awn. hodd). Vgl. Hosbut m., a. 551 ustiarius der arianisch-gotischen Kirche Santa Anastasia zu Ravenna < *Hosd-buda- (zu *buda- ,Bote‘) (Schönfeld 1965 S. 141; Reichert 1987–90 1 S. 433; Francovich Onesti 2007 S. 60 f. Nr. 162 f.). 95) Oageis m., Grundbesitzer (6. Jh.) bei Luxorius in der afrikanischen ,An- thologia Latina‘, mit rom. h-Schwund < *Hōha-geis < germ. *hauha- ,hoch‘ + *gaiza- ,Speer‘ (Schönfeld 1965 S. 173, 288; Reichert 1987–90 1 S. 527; Francovich Onesti 2002 S. 168). 96) Radagaisus m., gotischer Heerführer a. 405–06 < *Hrada-gaiza- < germ. *rada-, got. raþs ,leicht, schnell‘ + *gaiza- ,Speer‘, also mit sprechendem Namen ,schneller Speer‘ (Schönfeld 1965 S. 182; Feist 1939 S. 394; Reichert 1987–90 1 S. 546 f.; Francovich Onesti 2007 S. 78 f. Nr. 232). Personennamen sprachlich ostgermanischer Provenienz 23

97) Usgildus < germ. *Uz-gelda- vgl. o. Nr. 61. 98) Ousdrilas m., a. 552 bei Prokop ostgotischer Kommandant von Rimini (I) < ostgerm. *Uzd-r-ila (mit r-Erweiterung) < germ. *uzda- ,Spitze‘ (as. ae. ord, ahd. ort, awn. oddr) (Schönfeld 1965 S. 248; Reichert 1987–90 1 S. 738; Francovich Onesti 2007 S. 105).

G. Fehlende westgermanische Konsonantenverdopplung Die ,westgermanischen‘ Sprachen zeichnen sich dadurch aus, dass (vor- wiegend nach kurzem Vokal) Konsonanten durch unmittelbar folgendes [j] – teilweise auch durch die sonstigen Resonanten [w, r, l] – geminiert wurden, und dies wohl noch in frühmerowingischer Zeit, jedenfalls vor der ersten Phase der 2. Lautverschiebung, der Tenuesverschiebung (Braune & Reiffenstein 2004 § 96 f.). Davon betroffen sind im Bereich der Namengebung vor allem Substantive der ja-, jō- und jōn-Stämme, z.B. germ. *wel-jōn ,Wille‘, got. wilja, awn. vili, aber as. willio, ahd. willo, ae. willa. Ostgermanische (und nordgermanische) PN zeigen dagegen diese Gemination nicht. Einige Beispiele: 99) Coniaricus m., a. 517 comes im burgundischen ,Liber constitutionum‘ < germ. *kunja- n., got. kuni, Gen. kunies ,Geschlecht, Sippe‘ (as. ahd. kunni, ae. cyn, afries. kinn, kenn) + *rīka- ,mächtig, Herrscher‘; hier mit vulgärlat.-rom. Senkung des Stammvokals des Erstelements zu [o] (Reichert 1987–90 1 S. 226; Haubrichs 2008 a S. 167; Ders., im Druck). 100) Sunia m., a. 517 burgundischer comes. Vgl. o. Nr. 65. 101) Sunjaifriþas (got.), Sunefridus (lat.) m., a. 551 diaconus zu Ravenna. Vgl. o. Nr. 66. Germ. sunjō f. ,Wahrheit, truth‘ ist nur im Gotischen als Vertreter des Ostgermanischen belegt. 102) Viliaric m., pater pauperorum, 5.–6. Jh. burg. Grabinschrift aus Vienne (F, Dép. Isère) < germ. *weljōn, got. wilja ,Wille, Wunsch‘ + *rīka- ,mächtig, Herrscher‘. Vgl. Vviliaric m., a. 589 nepos des magister militum Trasaric, Inschrift Rom; Uuelie-meris und Vilie-meris, a. 517 comites im ,Liber constitutionum‘; [V]ilio-berga f., a. 501 burg. Grabinschrift in Briord (F, Dép. Ain) (Schönfeld 1965 S. 265; Reichert 1987–90 1 S. 779; Haubrichs 2008 a S. 167: Haubrichs, im Druck). 103) Wilimut m., Inschrift Karthago vor a. 540. Vgl. o. Nr. 81. 104) Wilia m., a. 523–526 vir illustris comes patrimonii < germ. *weljōn, got. wilja ,Wille, Wunsch‘. Vgl. Wilia m., a. 507–11 Empfänger eines Brie- fes des Ostgotenkönigs Theodericus (Schönfeld 1965 S. 265; Reichert 1987–90 1 S. 778; Francovich Onesti 2007 S. 110 Nr. 360 f.). 105) Uiliaric m., 6. Jh. magister antiquarius, Schreiber einer Orosius-Hand- schrift, Italien. Vgl. o. Nr. 102; ferner vier weitere Ostgoten mit Namen Wilia-rīt zwischen a. 507–11 und 555, u.a. in Ravenna und Rom (vgl. Nr. 24 Wolfgang Haubrichs

70); Wili-arius, a. 525–26 bei Cassiodor vir illustris und comes; Wili- fara f., a. 557 (?) Grabinschrift Civitavecchia bei Rom (= Centumcellae, I); Wili-gis m., a. 509 saio in Ravenna; Wili-liuva, var. Wili-leva f. (mit rom. Ersatzlaut [e] für germ. [eu] im Zweitelement *leuba-, got. -liuba ,lieb‘); Wili-tancus m., a. 523–26 bei Cassiodor dux und Richter (Schön- feld 1965 S. 265 f.; Reichert 1987–90 1 S. 778–780; Francovich Onesti 2007 S. 110–112). 106) Wiliedeus m., a. 688 wisigotischer Konzilsteilnehmer < germ. *wiljōn, got. wilja ,Wille, Wunsch‘ + *þewa-, got. þius ,Diener‘. Vgl. Wilie-sinda f., Gattin des Diusvirus (s.u.), wisigot. Inschrift Narbonne; Wili-fonsus m., a. 688 Bischof von Viseo (E); Wili-gildus, a. 633–34 wisigot. Bischof; Wili-ulfus, wisigot. vir illustris, nach 562, Inschrift, Montoro bei Cordoba (E) (Schönfeld 1965 S. 266; Reichert 1987–90 1 S. 778– 780; 2 S. 10).

Es sei nicht verschwiegen, dass im Bereich der Loire-Gegend, also auf der Grenze zwischen aquitanischen (ehemals wisigotischen) und fränkischen Wel- ten, im 6. Jahrhundert, bei Gregor von Tours ebenfalls noch Schreibungen von wilja mit fehlender Gemination und erhaltenem [j] (geschrieben ‹i›) erschei- nen: Wilia-charius m. (mit typisch merowingisch-galloromanischer Ver- schriftung von germ. [h] mit ‹ch›), socer († vor a. 573) des Frankenkönigs Chramnus (Historia Francorum, IV, 17); Wilia-charius m., comes zum Jahr 590 (Historia Francorum X, 10); Vilio-gundis, puella aus dem Anjou (Liber de virtutibus S. Martini IV 18, MGH SS rer. Mer. I, 2 S. 204). Gleichzeitig findet sich mit Willa-charius, a. 584 comes von Orléans und Tours (Historia Fran- corum VII, 13) auch bereits eine Schreibung mit Gemination und Schwund des die Gemination bedingenden Resonanten [j]. Zum Abschluss des Kapitels zur ostgermanischen Phonetik sei noch ein besonders spannender Name, der des Gatten der oben schon (Nr. 106) angeführ- ten Wiliesinda aus dem wisigotischen Narbonne: 107) Diusvirus m., Inschrift, Narbonne < germ. *deuza-, got. dius ,Tier‘ (aber awn. dýr, as. dior, ahd. tior, ae. dēor) + germ. *wira- ,Mann‘ (as. ahd. ae. wer, awn. verr, bibelgot. wair mit [i] > [e] vor [r]). Der Name zeigt zugleich die ostgermanische Entwicklung von germ. [eu] > [iu], die Er- haltung des germanischen stimmhaften Dentalspiranten [z] (statt west- und nordgerm. [r]) und im Zweitelement die konservative Bewahrung des kurzen [i], hier auch vor [r], vielleicht unter dem Einfluss von lat. vir (Reichert 1987–90 1 S. 238). Personennamen sprachlich ostgermanischer Provenienz 25 3. Lexikalische Kriterien für die Ermittlung ostgermanischer Personennamen Diese lexikalischen Kriterien orientieren sich an gentil- bzw. arealspezifischen Namenelementen, wie man sie für westgermanische Sprachen etwa im ale- mannisch-bairisch-langobardischen Kreis (Haubrichs 2004 b S. 72–76), im Altsächsischen etwa mit den nahezu ausschließlich dort zu findenden Namen auf -werk (Schramm 1957 S. 48; Kaufmann 1968 S. 394 f; Schramm 2013 S. 127–166), mit den überwiegend fränkischen Namen auf -gast (Haubrichs 2008 b S. 600–668), mit den westgermanischen, mit dem Erstelement bili- ,Axt, Schwert‘ komponierten Personennamen, schließlich den mittelrhei- nisch-fränkischen Namen auf *-wulp(j)a ,Wölfin‘ (Haubrichs 2014 S. 18–31) finden kann. Für das Ostgermanische hat Nicoletta Francovich Onesti (2007 S. 139–142) in ihrem Buch über „I nomi degli Ostrogoti“ eindrücklich auf solche arealspezifischen Namenelemente hingewiesen. Natürlich ist die Verwertung solcher Namenelemente für die Ermittlung ostgermanischer Personennamen letzten Endes an statistische Befunde gebunden; einzelne Ausreißer an externen Orten sind durchaus möglich. Ferner muss man davon ausgehen, dass die gentil- bzw. arealspezifischen Verteilungen von Na- menelementen in ihren geographischen Bildern unschärfer werden, je länger die Wirkung des ,melting-pots‘ des Frankenreiches andauert. Abgesehen von Randgebieten ist dies seit dem 8. Jahrhundert der Fall. Noch eine Vorbemerkung: Es handelt sich hier um Lexeme, die als Namen- elemente verwendet werden. Wenn ein solches Lexem verstärkt oder gar aus- schließlich in den ostgermanischen Sprachen onomastisch gebraucht wird, schließt das nicht aus, dass es auch west- oder nordgermanisch in den Lexika dieser Sprachen vorkommt. Die Corpora der Namen und des Wortschatzes sind nicht deckungsgleich. Zwar zeigt ein onomastisches Lexem stets an, dass es auch im Wortschatz der betreffenden Sprache vorkommt, aber für die Na- menbildung haben verschiedene Sprachen unterschiedlich aus dem gemein- germanischen Lexeminventar ausgewählt. Im Folgenden kann es, da entsprechende Forschungen sich erst im Anfangs- stadium befinden, nur um Beispielanalysen gehen, die im Grunde durch Ver- teilungsbilder und Statistiken für jedes einzelne Namenelement vorbereitet werden müssten. Für die ostgermanischen Sprachen seien sieben Elemente exemplarisch behan- delt: 1. Erstelement *guma- ,Mann‘. 2. Erstelement * sunja- ,Wahrheit‘ (als Wort nur ostgerm.). 3. Erstelement * þrasa- ,Drohung‘ (als Wort nur ostgerm.). 4. Erstelement * wilja- ,Wunsch, Wille‘. 26 Wolfgang Haubrichs

5. Zweitelement *-badwa- ,Kämpfer‘. 6. Zweitelement *-gerna- ,eifrig, begierig'. 7. Zweitelement *-þewa- ,Diener‘.

Einige Beispiele (vgl. auch Haubrichs 2008 S. 169 f.): 108) Goma, a. 517 comes im burgundischen ,Liber constitutionum‘ < germ. *gumōn, got. guma ,Mensch, Mann‘ (ahd. gomo, ae. guma, awn. gumi); hier mit vulgärlat.-rom. Senkung [u] > [o] (Haubrichs 2008 a S. 157; Ders., im Druck). Vgl. ostgot. Gomo-verda f., Grabinschrift 6. Jh. aus Villa Clelia bei Imola (I, Emilia) < *guma- + germ. werþa-, got. wairþs ,wert, würdig‘ mit sprechendem Namen ,würdig wie ein Mann‘ bzw. ,eines Mannes wert‘ (Francovich Onesti 2007 S. 51 Nr. 118); Gom-ari m. < *Guma-harja- ,Mann-Krieger‘, a. 366 General des oströmischen dux Prokopios; Gumo-, Gomo-(h)arius m. < *Guma-harja-, a. 359–60 magister armorum im Heer Julians; Goma m., a. 681 wisigot. Bischof von Lissabon; Gum-ildus m. < *Guma-hildiz ,Mann-Kämpfer‘, a. 672 Bischof und Kommandant von Maguelone (F, Dép. Hérault); Gumma- redus m., merowingerzeitliche Inschrift auf Sarkophagdeckel, aus dem ehemals wisigotischen Bereich des Poitou, aus Rom (F, Dép. Deux- Sèvres), hier mit hyperkorrekter Graphie ‹mm› auf der Basis der romanischen Konsonantendegemination (Haubrichs 2002 S. 270 Nr. 17). Angesichts des nahezu ausschließlichen (durch weitere spätere wisigo- tische PN vermehrbaren) Befundes dürfte auch der Siegelring 6.–7. Jh. (I, Bergamo) mit der Aufschrift GVMEDRVTA f. < *Guma-þrūþi ,Mann-Kraft‘ mit ostgerm. Bewahrung des kurzen [u] im Erstelement auf einen ostgermanischen Frauennamen deuten (Schönfeld 1965 S. 112; Kremer 1969–72 S. 138 f.; Piel & Kremer 1972 S. 116 ff.; Reichert 1987–90 1 S. 362, 394; Haubrichs 2010 b S. 529 Nr. 65; Weber 2014 S. 91–93 etc.). 109) GOMINO (Obliquus) merowingischer monetarius, Albi (F, Dép. Tarn) < germ. *guma- ,Mann‘ (hier mit vulgärlat.-rom. Senkung [u] > [o]) + Suffix -īn; GOMEGISELO m. (Obliquus), merowingischer monetarius, Vendeix (F, Dép. Puy-de-Dôme) < germ. *guma- + *gisla- ,Stab, Pfeil‘; GVMAREX (wenn richtig rekonstruiert) m., merowingischer monetarius, Albi (F, Dép. Tarn) < germ. *guma- + *rīkaz ,mächtig, Herrscher‘, got. reiks ,Herrscher‘, hier wohl – wie häufiger bei wandalischen Namen (Francovich Onesti 2002 S. 193, 199 f.) mit Erhaltung der ostgerm. No- minativ-Endung auf -s (Haubrichs 2013 S. 484 f. Nr. 21–23 – mit weite- rer Lit. und Hinweisen auf burgundische Siedlungsnamen wie Gou- moens-le-Châtel (CH, Vaud) < *Gumahad-ingos bzw. Gumefens (CH, Fribourg), alem. Exonym Gumefing < *Gumawulf-ingos). Personennamen sprachlich ostgermanischer Provenienz 27

110) Sunia etc.: vgl. o. Nr. 65, 66, 100, 101. Das Element sunja- kommt auch als Lexem nur im Ostgermanisch-Gotischen vor (Feist 1939 S. 459 f.; Orel 2003 S. 387). 111) SVNNEGISIL, merowingischer monetarius, Prägestätte Masiciaco, vermutlich Massiac (F, Dép. Cantal) < ostgerm.-got. sunno ,Sonne‘ oder eher ostgerm.-got. sunja ,Wahrheit‘ (dann mit hyperkorrekter Gemina- ten-Schreibung ‹nn›); ferner SVNNEGA (Nr. 21), merowingischer monetarius, Le Puy (F, Dép. Hte.-Loire), gleichermaßen abzuleiten + ostgerm. Suffix -ika m., hier romanisiert mit Senkung [i] > [e] und Sonori- sierung des germ. [k] > [g] (Haubrichs 2013 S. 475 f. Nr. 10, 485 f. Nr. 24 – mit zahlreichen weiteren Belegen zu Kompositionen mit sunja-). 112) Thrasamundus, THRASAMVNDS (auf Münze) etc. m., Bruder des Gunthamundus, wandalischer König a. 496–523 < germ. *þrasa- ,drohend, wütend‘ + *munda- ,Schützer‘; vgl. Trase-mundus m., patricius a. 504–05 in Milano, Verwandter der Amaler; hier mit rom. Lauter- satz [t] für [þ] im Erstelement; Transm[undo] m., praepositus von St. Pe- ter, a. 523 Inschrift Rom; hier im Erstelement hyperkorrekte Schreibung mit ‹ns› auf der Basis rom. n-Schwundes in der Lautgruppe [ns] – vgl. trans > tras, mensa > mesa etc.; Trasa-ric m., a. 589 magister militum, Inschrift Rom, S. Prassede < *þrasa-rīka- ,drohender Herrscher‘; Tra- sa-ricus m., a. 572 arianischer Bischof; Thrasa-, Trasa-ricus m., dux Gepidarum bei Jordanes, rex bei Ennodius; Trase-ricus m., a. 683–88 wisigot. spatarius und comes; Trasi-mundus m., gotischer (?) comes von Capua (I); Trasemund m., Ende 6.–7. Jh. Inschrift auf Siegel (Byzanz?); Trase-mundus, a. 688 wisigot. comes; Traso-, Transo-badus, a. 580 presbyter in Rodez (Gregor v. Tours, Historia Francorum V, 46) im ehemals wisigotischen Aquitanien < *þrasa-badwa- ,Wut-Kämpfer‘; Tra- se-mirus m., wisigot. Verschwörer gegen König Wamba (a. 672–80) < *þrasa-mærja-, hier mit spätostgerm. Entwicklung von germ. [æ] > [ē] > [ī] (vgl. o. Nr. 70-78); Traso-arius m., a. 628–29, wisigot. clericus < *þrasa-harja- ,Wut-Krieger‘ (Kampers 1979 Nr. 371); Traso-vado (Obliquus) m., wisigot. Kleriker, Inschrift auf Altar von Tarrasa (E, Tar- raconensis), wohl < *þrasa-badwa- (s.o.); TRASOLFVS, a. 550–650 In- schrift auf Fingerring (Hadjadj 2007 Nr. 478) < *þrasa-wulfa- ,Wut-Wolf‘ (Schönfeld 1965 S. 237 f.; Reichert 1987–90 1 S. 699–701, 713 f.; Francovich Onesti 2002 S. 174 f.; 2007 S. 99 f. Nr. 309–311). Das typisch ostgermanische Namenelement *þrasa- hat lexikalisch durchaus Parallelen in anderen germanischen Sprachen – awn. þrasa ,dräuen, drohend losgehen, schnauben, to talk big‘, as. thrāsian, ahd. drāsen ,schnauben‘ (Feist 1939 S. 501; Orel 2003 S. 424 f.) – , die helfen kön- nen, den Sinn des Lexems näher zu bestimmen. 28 Wolfgang Haubrichs

113) Wilia etc. vgl. o. Nr. 102–106. 114) VILIOMVD, VILIVMVDS, VILIOMODVS m., merowingischer monetarius, Nantes (F, Dép. Loire-Maritime) bzw. in Prägestätte VCEDVNNV (kaum identisch mit Issoudun westl. Bourges, Dép. Indre) < germ. *wiljōn, got. wilja + *mōda- ,Sinn, Mut‘ (got. mōþs, awn. mōðr ,Zorn‘), hier mit spätostgerm. [ō] > [ū] bei fehlender westgermanischer Konsonantengemination. Vgl. o. Nr. 103 den Wandalen Wili-mut a. 540 (Felder 2003 S. 265; Haubrichs 2013 S. 486 f. Nr. 25 – mit zahlreichen weiteren mit wilja- komponierten PN und Hinweisen auf burgundische Siedlungsnamen wie Vulliens (CH, Vaud)), a. ± 1163 de Willenco < *Wilj-ingos, ferner Vullierens (CH, Vaud) < *Wiljahar-ingos und Ver- mondans (F, Dép. Doubs), a. 1156 Wilmundens < *Wiljamund-ingos. Das Namenelement *wiljōn, ostgerm. wilja- ist vor 700 ganz überwiegend in Zeugnissen ostgermanischer Provenienz zu finden; doch gibt es auch An- zeichen dafür, dass das Namenelement relativ früh ins Westfränkische und Angelsächsische diffundierte.

115) DROCTEBADVS, -BADV (Obliquus) m., merowingischer Münzmeis- ter, Gizia (F, Dép. Jura) und S. Jean-de-Maurienne (F, Dép. Savoie) und Izernore (F, Dép. Ain) und Louhans (F, Dép. Saône-et-Loire) < germ. *Druhti-badwa- ,Gefolgschaftskämpfer‘) < germ. *druhti- ,Gefolg- schaft, Kriegerschar‘ (got. drauhti-witoþ ,Feldzug‘, awn. drótt ,Volk, Leibwache‘, ae. dryht ,Volk, Heer‘, as. druht-folk ,Gefolgschaft‘, ahd. truht ,Schar‘, druhtin ,Herr‘, truht-sāzo ,Truchsess‘; lat. antrustio ,Ge- folgsmann, Scharkrieger‘) + *badwa- ,Krieger, Kämpfer‘ (awn. bǫd ,Kampf‘, ae. beadu ,Kampf, Krieg‘, as. badu- ib.), hier im Erstelement mit vulgärlat.-rom. Senkung [u] > [o] und rom. Ersatzlaut [ct] für germ. [ht] (Lafaurie 1969 S. 429–432; Felder 2003 S. 78 f.; Haubrichs 2013 S. 488 f. Nr. 26). Die Überlieferung des Zweitelements *-badwō, *-badwa (Orel 2003 S. 32) ist mit allen sicheren Belegen bis etwa 700 eindeutig ostgermanisch (vgl. detaillierte Analyse bei Haubrichs 2009 S. 72). Vgl. vor allem die drei burgundischen Königsnamen Gundo-bad: a. 472 patricius, später rex; a. 517 G. rex, Vater des Königs Sigismund, dessen Sohn a. 523 wiederum G. heißt (Schönfeld 1965 S. 116; Reichert 1987– 90 1 S. 397; Kaiser 2004 S. 265); ferner den burgundischen Siedlungs- namen Combadens (F, Dép. Ain) bei Ambérieu-en-Bugey < *Gundi- bad-ingos; dazu a. 636–37 u.ö. Willi-badus patricius genere Burgundo- num (Fredegar IV, 58; 77; 89 f.; dazu Haubrichs 2013 S. 489). 116) [AV]DOGERNO (Obliquus), AVDIERNVS m., merowingischer monetarius, Beaumont bei Menetou-Salon (F, Dép. Cher) < germ. *auda- ,Reichtum, Besitz‘ + *gerna- ,eifrig, begierig‘ (got. faihu-gairns ,hab- Personennamen sprachlich ostgermanischer Provenienz 29

süchtig‘; awn. gjarn; ae. georn, as. ahd. gern), hier teilweise mit rom. intervokalischem g-Schwund (Felder 2003 S. 175 f., Haubrichs 2013 S. 482–484 Nr. 19); dazu CHILDIERNVS, merowingischer monetarius, Prägestätte Masiciaco, vielleicht zu identifizieren mit Massiac (F, Dép. Cantal) < germ. *Hildi-gerna- ,der Kampfbegierige‘ (mit rom. intervokalischem g-Schwund) < germ. *hildjō ,Kampf‘ + *gerna-; im Erst- element die fränkisch-romanische Graphie ‹ch› zur Bezeichnung des rom. Ersatzlautes für germ. [χ], sonst ‹h› geschrieben (Felder 2003 S. 176, 207; Haubrichs 2013 S. 484 Nr. 20). Das Zweitelement *-gerna- ist maskulin in frühen Belegen fast nur auf ostgermanische gentes be- schränkt (vgl. nähere Angaben bei Haubrichs 2013 S. 483 f.): z.B. a. 375 Fridigernus regulus Vesegothorum bei Jordanes; a. 483 [Fr]idi-gernus, vir spectabilis burg. Epitaph aus Vienne (F, Dép. Isère); a. 524 [Vili]- gernus, Inschrift Vienne (ib.); a. 579 Ali-gernos bei Agathias Bruder des Teia, Sohn des Fredi-gernos; a. 598 Ali-gernus, Gote in Campanien (Gregor der Große, Reg. Epp. IX 36, MGH Epp. II S. 66); a. 504–11 Ari-gernus bei Cassiodor ein comes Theoderichs des Großen; a. 588 Wildi-gernus, Arianer und Anführer eines wisigotischen Aufstandes in Narbonne (F); a. 591 Hildi-gernus m., vir clarissimus, Papyrusurkunde Ravenna; a. 517 Hildegernus, burg. comes im ,Liber constitutionum‘. Die Belege aus anderen gentes setzen aber doch immerhin mit den Fran- ken bereits im frühen 7. Jahrhundert ein: a. 615 Childe-gernus bei Bor- deaux, allerdings im ehemals wisigotischen Aquitanien. Das feminine Zweitelement *-gerna ist seltener: 5.–6. Jh. Muni-cerna Grabinschrift Wiesbaden (D, Hessen), wahrscheinlich burgundisch; 6. Jh. in Galogna- no bei Siena (I) die wohl gotische Kirchenstifterin Sive-gerna; 9. Jh. Avi-gerna, Schwester des Grafen Gerald von Aurillac in Südfrankreich (F, Dép. Cantal) – dazu der altprovenzalische Frauenname Audierna, afrz. Odierne, der dem obigen Münzmeisternamen Audiernus aus Beau- mont genau entspricht. 117) Aigttheus < *Aiht-þewa- m.: vgl. o. Nr. 68. Dem wohl burgundischen PN (um 500) aus Worms reihen sich für die Zeit bis 700 zahlreiche ostgermanische Bildungen auf *-þewa- ,Diener‘ bei (genauere Angaben bei Haubrichs 2004 a S. 157–165; vgl. auch Ders. 2006 S. 300–303): z.B. a. 517 Anga-theus m., burg. comes im ,Liber constitutionum‘; a. 372 Aran-theus m., Gote, Befehlshaber im römischen Heer unter Julian und Valens; a. 372 consul Dagistheos m., nach Malchos von Philadelphia (a. 512) dux Theoderichs des Großen; Phanitheos m., um a. 538 nach Pro- kop und Agathias dux der Eruler; Fele-theus qui et Feva, Sohn des Flacci- theus, Königs der Rugier, nach Eugippius (a. 511); Gudes-teus m., a. 646 Bischof von Orense (E) < *Gudis-þewa- ,Gottesdiener‘; Iulia-teus m., 30 Wolfgang Haubrichs

Freund des Fulgentius von Ruspe (a. 518–19), Wandale; (H)Rothesteos (griech.) m., vor a. 372 got. Kleinkönig < *Hrōþiz-þewa- ,Diener des Ruhms‘; 5.–6. Jh. Sigis-teus m., Würdenträger am wandalischen Königs- hof; a. 538 Oulitheos (griech.) m., ostgotischer Heerführer < *Wilja- þewaz; a. 688 Wilie-deus m., wisigot. Konzilsteilnehmer. Von den etwa 33 bekannten frühen Namen auf *-þewa- lassen sich ostgermanischen gentes etwa 29 zuweisen, das ergibt das erdrückende Übergewicht von 91% für die Belege vor 700.

4. Fazit Das erste Ergebnis dieser Studie ist, dass sich sowohl auf morphologischer als auch auf phonologischer und sogar ‒ überraschenderweise ‒ auf lexikalischer Ebene, auf der Ebene der Namenelemente, in der Tat speziell ostgermanische Eigenheiten nachweisen lassen. Dies ist ein Ergebnis, das sich nur durch die Untersuchung einer hohen Anzahl von durch sekundäre Angaben als zu ostgermanischen gentes gehörig zu erweisenden Personennamen erzielen ließ, durch einen statistischen Ansatz, der die gotischen, wisigotischen, wandalischen und burgundischen Namen ebenso berücksichtigte wie die kleinerer, weniger gut dokumentierter ostgermanischer Stämme wie Rugier, Skiren, Heruler und Gepiden. Das zweite Ergebnis ist vielleicht noch überraschender: Obwohl sich einige dieser Stämme teilweise ‒ wie die Wandalen und Burgunden ‒ schon seit meh- reren hundert Jahren nicht mehr in einem räumlichen Kontinuum mit der Hauptmasse der ostgermanischen Gruppen, den gotischen und wisigotischen gentes und Teilgruppen, befanden, sind die Differenzen zwischen ihnen, unbe- schadet einiger weniger Merkmale wie der burgundischen Archaismen, ostgotischer besonderer (aber später) Monophthongierung von [ai] > [ē] und [au] > [ō], oder der konservativen wandalischen Bewahrung der Nominativ-Endung auf -s (z.B. Thrasamund-s, Hildirix < *Hildirīk-s), recht gering. Wie aber kann man einen solchen Befund der treuen Bewahrung von Sprache, wie sie ja auch Prokop mit seiner Beobachtung bestätigt, dass die meisten dieser Völker eine einheitliche Sprache sprechen, die er die gotische nennt, erklären? Doch wohl nur, obwohl diese Auffassung bei manchen Histo- rikern in Misskredit geraten ist, wenn man sich die Struktur der betreffenden gentes nicht nur als in ständiger Fluidität begriffen denkt, sondern mit festen Kernen rechnet, welche in der Lage waren, Sprache in ihren Normen und Va- rianten zu bewahren und ‒ jenseits rein biologischer Kontinuität ‒ weiterzuge- ben. Personennamen sprachlich ostgermanischer Provenienz 31 Bibliographie

AA SS = Acta Sanctorum, 67 Bde., Antwerpen, Bruxelles 1643–1940. Aimone, Marco, 2010: Il tesoro di Desana. Una fonte per lo studio della società romano-ostrogota in Italia. Oxford: Archaeopress. (BAR International Series 2127.) Amory, Patrick, 1994: Names, ethnic identity and community in fifth- and sixth-century-Burgun- dy. In: Viator 25. S. 1–30. — 1997: People and identity in Ostrogothic Italy, 489–554. Cambridge: Cambridge University Press. (Cambridge studies in medieval life and thought. Ser. 4:33.) Andersson,Thorsten, 2012: Der nordgermanische Sprachzweig. In: Altertumskunde – Alter- tumswissenschaft – Kulturwissenschaft. Erträge und Perspektiven nach 40 Jahren Reallexikon der germanischen Altertumskunde. Hg. v. Heinrich Beck, Dieter Geuenich & Heiko Steuer. Berlin–Boston: Walter de Gruyter. (Ergänzungsbände zum Reallexikon der germanischen Al- tertumskunde 77.) S. 215–244. de Belfort, Auguste, 1892–95: Description générale des monnaies mérovingiennes 1–5. Paris: So- ciété Française de Numismatique. Braune, Wilhelm & Heidermanns, Frank, 2004: Gotische Grammatik mit Lesestücken und Wör- terverzeichnis. 20. Aufl. Tübingen: Niemeyer. (Sammlung kurzer Grammatiken germanischer Dialekte. A 1.) Braune, Wilhelm & Reiffenstein, Ingo, 2004: Althochdeutsche Grammatik 1. Laut- und Formen- lehre. 15. Aufl. Tübingen: Niemeyer. (Sammlung kurzer Grammatiken germanischer Dialekte. A 5:1.) Brunner, Karl, 1965: Altenglische Grammatik nach der Angelsächsischen Grammatik von Eduard Sievers. 3., neubearb. Aufl. Tübingen: Niemeyer. (Sammlung kurzer Grammatiken germanischer Dialekte. A 3.) Castritius, Helmut, 2003: Ostrogotha, Ostrogotho. In: Reallexikon der germanischen Alter- tumskunde. 2. […] Aufl. 22. S. 349–350. CIL = Corpus Inscriptionum Latinarum. 1828 ff. Berlin. Düwel, Klaus, 2001: Runenkunde. 3., vollst. neu bearb. Aufl. Stuttgart: Metzler. (Sammlung Metzler 72.) Eller, Nicole, Hackl-Rößler, Sabine & Strothmann, Jürgen, 2009: Personen- und Ortsnamen auf merowingischen Münzen des 7. Jahrhundert. In: Namen des Frühmittelalters als sprachliche Zeugnisse und als Geschichtsquelle. Hg. v. Albrecht Greule & Matthias Springer. Berlin–New York: Walter de Gruyter. (Ergänzungsbände zum Reallexikon der germanischen Alter- tumskunde 66.) S. 121–136. EWA = Albert L. Lloyd, Rosemarie Lühr & Otto Springer, 1998: Etymologisches Wörterbuch des Althochdeutschen 2. Göttingen–Zürich: Vandenhoeck und Ruprecht. Feilitzen, Olof von, 1937: The Pre-Conquest personal names of Domesday Book. Uppsala: Alm- qvist & Wiksell. (Nomina Germanica 3.) Feist, Siegmund, 1939: Vergleichendes Wörterbuch der gotischen Sprache. Leiden: E. J. Brill. Felder, Egon, 1978: Germanische Personennamen auf merowingischen Münzen – Studien zum Vokalismus. Heidelberg: Winter. — 2003: Die Personennamen auf den merowingischen Münzen der Bibliothèque Nationale de France. München: Verlag der Bayerischen Akademie der Wissenschaften. (Bayerische Akade- mie der Wissenschaften, Phil.-Hist. Klasse, Abhandlungen. N.F. 122.) Förstemann, Ernst, 1900: Altdeutsches Namenbuch 1. Personennamen. Bonn: P. Hanstein. Francovich Onesti, Nicoletta, 2002: I Vandali. Lingua e storia. Roma: Carocci. — 2007: I nomi degli Ostrogoti. Firenze: Firenze University Press. — 2008: Ostrogothic and Burgundian personal names in comparison: a contrastive study. In: Stu- 32 Wolfgang Haubrichs

dien zu Literatur, Sprache und Geschichte in Europa. Wolfgang Haubrichs zum 65. Geburtstag gewidmet. Hg. von Albrecht Greule et al. St. Ingbert: Röhrig Universitätsverlag. S. 267–280. — 2011: Latin (and Greek) Interference in Late Gothic. Personal names and other linguistic evidence from sixth-century Italy. In: Interferenz-Onomastik. Namen in Grenz- und Begegnungs- räumen in Geschichte und Gegenwart. Hg. v. Wolfgang Haubrichs & Heinrich Tiefenbach. Saarbrücken: Kommission für Saarländische Landesgeschichte. García Moreno, Luis A., 1974: Prosopografia del reino visigodo de Toledo. Salamanca: Universi- dad de Salamanca. Grierson, Philip & Blackburn, Mark, 1986: Medieval European coinage. With a catalogue of the coins of the Fitzwilliam Museum Cambridge. 1. Cambridge: Cambridge University Press. Hadjad, Reine, 2007: Bagues mérovingiennes. Gaule du Nord. Paris: Éditions Les Chevau-légers. Handley, Mark, 2003: Death, society and culture. Inscriptions and epitaphs in Gaul and Spain (AD 300–750). Oxford: Archaeopress. (BAR International Series 1135.) Haubrichs, Wolfgang, 2000: Eppo, Runa, Votilo und andere frühe Einwohner (5.–6. Jahrhundert?) im Bereich von Aquae Mattiacae (Wiesbaden). In: Raum, Zeit, Medium – Sprache und ihre Determinanten. Festschrift für Hans Ramge. Hg. v. Gerd Richter, Jörg Riecke & Britt-Marie Schuster. Darmstadt: Hessische Historische Kommission Darmstadt. S. 113–134. — 2002: Aspekte des philologischen Nachweises der Gruppenspezifität von Personennamen. Methodische Beobachtungen an einem Inschriftencorpus aus dem Poitou. In: Person und Name. Methodische Probleme bei der Erstellung eines Personennamenbuches des Frühmittel- alters. Hg. von Dieter Geuenich, Wolfgang Haubrichs & Jörg Jarnut. Berlin–New York: Wal- ter de Gruyter. (Ergänzungsbände zum Reallexikon der germanischen Altertumskunde 32.) S. 265–279. — 2003: Remico aus Goddelau. Ostgermanen, Westgermanen und Romanen im Wormser Raum des 5./6. Jahrhunderts. In: Runica – Germania – Mediaevalia. Hg. v. Wilhelm Heizmann und Astrid van Nahl. Berlin–New York: Walter de Gruyter. (Ergänzungsbände zum Reallexikon der germanischen Altertumskunde 37.) S. 226–242. — 2004 a: Eine neue Wormser Inschrift aus der Zeit um 500 und die frühen Personennamen auf germ. *-þewaz ,Diener‘. In: Entstehung des Deutschen. Festschrift für Heinrich Tiefenbach. Hg. v. Albrecht Greule, Eckhard Meineke & Christiane Thim-Mabrey. Heidelberg: Universi- tätsverlag Winter. S. 153–172. — 2004 b: Frühe alemannische Personennamen (4.–8. Jh.). Eine komparatistische Studie. In: Ale- mannien und der Norden. Hg. v. Hans-Peter Naumann. Berlin–New York: Walter de Gruyter. (Ergänzungsbände zum Reallexikon der germanischen Altertumskunde 43.) S. 57–113. — 2006: Ostgermanische Personennamen in rheinischen Inschriften des frühen Mittelalters (5./6. Jahrhundert). In: Name und Gesellschaft im Frühmittelalter. Personennamen als Indikatoren für sprachliche, ethnische, soziale und kulturelle Gruppenzugehörigkeiten ihrer Träger. Hg. v. Dieter Geuenich & Ingo Runde. Hildesheim–Zürich–New York: Georg Olms Verlag. S. 293–309. — 2008 a: Ein namhaftes Volk – Burgundische Namen und Sprache des 5. und 6. Jahrhunderts. In: Die Burgunder. Ethnogenese und Assimilation eines Volkes. Hg. v. Volker Gallé. Worms: Worms Verlag. S. 135–184. — 2008 b: Namenbrauch und Mythos-Konstruktion. Die Onomastik der Lex-Salica-Prologe. In: Nomen et fraternitas. Festschrift für Dieter Geuenich zum 65. Geburtstag. Hg. v. Uwe Ludwig & Thomas Schilp. Berlin–New York: Walter de Gruyter. (Ergänzungsbände zum Reallexikon der germanischen Altertumskunde 62.) S. 53–79. — 2009: Sprachliche Integration, Sprachinseln und Sprachgrenzbildung im Bereich der östlichen Gallia. Das Beispiel der Burgunden und der Franken. In: Von der Spätantike zum frühen Mit- telalter: Kontinuitäten und Brüche, Konzeption und Befunde. Hg. v. Theo Kölzer & Rudolf Schieffer. Ostfildern: Jan Thorbecke Verlag. (Vorträge und Forschungen 70.) S. 61–100. Personennamen sprachlich ostgermanischer Provenienz 33

— 2010 a: Akkulturation und Distanz. Germanische und romanische Personennamen im regnum der Burgunden. In: Völker, Reiche und Namen im frühen Mittelalter. Hg. v. Matthias Becher & Stephanie Dick. München: Wilhelm Fink. (Mittelalterstudien 22.) S. 191–222. — 2010 b: Viri illustres. Romanizzazione e tratti conservativi nei nomi della nobilità longobarda del VII secolo. In: Atti del XXI Congresso Internazionale di Scienze Onomastiche (ICOS) Pi- sa, 2005. 4. A cura di Maria Giovanna Arcamone. Pisa: Edizioni ETS. S. 513–540. — 2011: Die Namen der Ringe. Neue onomastische Zeugnisse aus germanisch-romanischen Kon- takträumen des frühen Mittelalters. In: Lexikon, Varietät, Philologie. Romanistische Studien. Festschrift für Günter Holtus. Berlin–Boston: Walter de Gruyter. S. 457–469. — 2012: Ethnisch signifikante und andere sprechende Namen im wisigotischen Spanien und dem gotischen Italien. In: Sprache ‒ Rhetorik ‒ Translation. Festschrift Alberto Gil. Hrsg. v. Vahram Atayan & Ursula Wienen. Frankfurt a. M.: Peter Lang. S. 41–54. — 2013: Monetarnamen ostgermanischer Sprachprovenienz in der Gallia. In: Die merowingischen Monetarmünzen als Quelle zum Verständnis des 7. Jahrhunderts in Gallien. Hg. von Jür- gen Strothmann. Paderborn: Wilhelm Fink. (Mittelalterstudien 27.) S. 467–490. — 2014: Vitalis, Remico, Audulpia. Romanische, germanische und romanisierte Personennamen in frühen Inschriften der Rhein- und Mosellande. In: Rheinische Vierteljahrsblätter 78. S. 1– 37. — im Druck: Burgundian names ‒ Burgundian language. In: The Burgundians from the migration period to the sixth century. Hg. v. Giorgio Ausenda & Ian Wood. Woodbridge: Boydell Press. ICR = Inscriptiones Christianae Urbis Romae septimo saeculo antiquiores. Hg. v. Angelus Sil- vagni, 1922 ff. Rom. Kaiser, Reinhold, 2004: Die Burgunder. Stuttgart: Kohlhammer. (Urban-Taschenbuch 586.) Kampers, Gerd, 1979: Personengeschichtliche Studien zum Westgotenreich in Spanien. Münster: Aschendorffsche Verlagsbuchhandlung. — 2002: Auf dem Weg zu einem Corpus der Personennamen und Personen der ostgermanischen gentes und ihrer regna. In: Person und Name. Methodische Probleme bei der Erstellung eines Personennamenbuches des Frühmittelalters. Hrsg. v. Dieter Geuenich, Wolfgang Haubrichs & Jörg Jarnut. Berlin–New York: Walter de Gruyter. (Ergänzungsbände zum Reallexikon der germanischen Altertumskunde 32.) S. 221–249. Kaufmann, Henning, 1968: Ergänzungsband zu Ernst Förstemann, Altdeutsche Personennamen. München–Hildesheim: Wilhelm Fink & Georg Olms. Kluge, Friedrich & Seebold, Elmar, 2011: Etymologisches Wörterbuch der deutschen Sprache. 25. Aufl. Berlin–Boston: Walter de Gruyter. Krause, Wolfgang, 1968: Handbuch des Gotischen. München: C. H. Beck. Kremer, Dieter, 1972: Die germanischen Personennamen in Katalonien: Namensammlung und Etymologisches. Barcelona: Institut d’Estudis Catalans. Lafaurie, Jean, 1985: Aperçu sur la numismatique de la Neustrie. In: La Neustrie. Les pays au nord de la Loire de Dagobert à Charles le Chauve (VIIe–IXe siècles). Rouen: Musées et Monuments départementaux de Seine-Maritime. S. 319–325. Lehmann, Winfrid P., 1986: A Gothic etymological dictionary. Leiden: Brill. MGH Epp. I = Monumenta Germaniae Historica. Epistolae 1. 1887. MGH SS rer. Mer. I = Monumenta Germaniae Historica. Scriptores rerum Merovingicarum 1. 1884. Orel, Vladimir, 2003: A handbook of Germanic etymology. Leiden–Boston: Brill. Piel, Joseph M. & Kremer, Dieter, 1976: Hispano-gotisches Namenbuch. Der Niederschlag des Westgotischen in den alten und heutigen Personen- und Ortsnamen der Iberischen Halbinsel. Heidelberg: Winter. 34 Wolfgang Haubrichs

Quak, Arend, 1979: Rezension zu Felder 1978. In: Amsterdamer Beiträge zur älteren Germanistik 14. S. 198–199. Reichert, Herrmann, 1987–90: Lexikon der altgermanischen Namen 1–2. Wien: Verlag der Öster- reichischen Akademie der Wissenschaften. Schmitz, Winfried, 1995: Die spätantiken und frühmittelalterlichen Grabinschriften in Köln (4.– 7. Jh. n. Chr.). In: Kölner Jahrbuch 28. S. 643–776. Schönfeld, Maurits, 1965: Wörterbuch der altgermanischen Personen- und Völkernamen. 2., un- veränd. Aufl. Heidelberg: Carl Winter Universitätsverlag (zuerst 1911). (Germanische Bib- liothek. Dritte Reihe: Wörterbücher.) Schramm, Gottfried, 1957: Namenschatz und Dichtersprache. Studien zu den zweigliedrigen Per- sonennamen der Germanen. Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht. (Ergänzungshefte zur Zeitschrift für vergleichende Sprachforschung 15.) — 2013: Zweigliedrige Personennamen der Germanen. Ein Bildetyp als gebrochener Widerschein früher Heldenlieder. Berlin–Boston: Walter de Gruyter. (Ergänzungsbände zum Reallexikon der germanischen Altertumskunde 82.) Searle, William George, 1897: Onomasticon Anglo-Saxonicum. Cambridge: Cambridge Univer- sity Press. Vanhoudt, Hugo, 1982: De merovingische munten in het Penningkabinet van de Koninklijke Bib- liotheek te Brussel. Een katalogus van de hedendaagse verzameling. In: Revue Belge Numis- matique 128. S. 95–194. Wagner, Norbert, 1982: Namen von Germanen bei Fulgentius von Ruspe. Abragila-Eterpama- ra-Pinta-Scarila. In: BNF NF 17. S. 361–368. — 1984: Zum -s-losen Nominativ Singular des Maskulinums im späten Ostgotischen. In: BNF NF 19. S. 145–154. — 1985: Arintheus, die -n-Deklination und der Rhotazismus. In: BNF NF 20. S. 245–256. — 1989: Adaric. In: BNF NF 24. S. 310–317. — 1992: Sissebutus, Hosbut, Witiza und andere. Zu romanischen Einflüssen auf gotische Perso- nennamen. In: BNF NF 27. S. 268–289. — 1993: Thela/Okla*, Tzeiouk und ähnliche. In: BNF NF 28. S. 127–138. — 1994–95: Optila*, Accila*, Thraufstila* und die Gaut(h)igoth. Ein Beitrag zur Urheimat der Goten. In: BNF NF 29/30. S. 358–370. — 1996: Cillica, Cella, Cellomeris und Chillardus. In: BNF NF 31. S. 164–170. — 1997: Ostgermanische Personennamengebung. In: Nomen et gens. Zur historischen Aussage- kraft frühmittelalterlicher Personennamen. Hg. v. Dieter Geuenich, Wolfgang Haubrichs & Jörg Jarnut. Berlin–New York: Walter de Gruyter. (Ergänzungsbände zum Reallexikon der germanischen Altertumskunde 16.) S. 41–57. — 1998: Die Personennamen als Sprachdenkmäler der iberischen Sueben. In: Suevos–Schwaben. Das Königreich der Sueben auf der Iberischen Halbinsel (411–585). Hg. v. Erwin Koller & Hugo Laitenberger. Tübingen: Narr. S. 137–148. — 1999: Zu einigen Germanennamen bei Papst Gregor dem Großen. In: BNF NF 34. S. 255–267. — 2002: Gaisericus und Gesiric. Zu ai und au im späteren Ostgermanischen und bei Wulfila. In: BNF NF 37. S. 259–276. — 2009: Zu Ettila und Stafara von Reggio Emilia. In: BNF NF 44. S. 212–215. — 2011: Zu ungedeuteten ost- und westgermanischen Personennamen des 4.–7. Jahrhunderts. In: BNF NF 46. S. 297–320. Weber, Axel, 2007/2014: Der Childebert-Ring und andere frühmittelalterliche Siegelringe. Köln– Leverkusen: Druckhaus Garcia; 2. vollständig überarbeitete und erweiterte Neuauflage. Ham- burg 2014: Verlag Dr. Kovač. (Studien zu Spätantike und Frühmittelalter 7.) Personennamen sprachlich ostgermanischer Provenienz 35 Abkürzungsverzeichnis a. = anno ae. = altenglisch ahd. = althochdeutsch aisl. = altisländisch andl. = altniederländisch as. = altsächsisch awn. = altwestnordisch burg. = burgundisch CH = Schweiz D = Deutschland DK = Dänemark E = Spanien F = Frankreich f. = feminin Gde. = Gemeinde germ. = germanisch got. = gotisch griech. = griechisch I = Italien lat. = lateinisch m. = maskulin mhd. = mittelhochdeutsch mndl. = mittelniederländisch n. = neutrum ndl. = niederländisch nhd. = neuhochdeutsch norw. = norwegisch Obl. = Obliquus PN = Personennamen rom. = romanisch wand. = wandalisch 36 Wolfgang Haubrichs Inge och Inga – ett omaka kortnamnspar 37

† LARS HELLBERG Inge och Inga – ett omaka kortnamnspar

Studia anthroponymica Scandinavica 32 (2014), 37–58. Lars Hellberg, Scandinavian Onomastics, Department of Scandinavian Languages, Uppsala University: Inge and Inga – an ill-matched pair of hypocoristic names.

Abstract The author shows that the man’s name OSw. Inge was not, from the outset, a hypocoristic form of names with Inge- as their first element, e.g. OSw. Ingemar, in contrast to the woman’s name OSw. Inga, which is well attested as a hypocoristic form of names such as OSw. Ingegærdh. Instead, Inge is explained as a designation for the king of the Svear, strictly ‘the Ingvaeon’ (singular of the tribal designation Ing- vaeones, PrGmc *ingianiz). The author finds the same sense in a group of place-names in central Sweden: Ingeby (four instances), Inge- berga and Ingespjuta, which are assumed to refer to property belonging to the king, the Ingvaeon, or to the royal dynasty of the Ingvaeones. Keywords: OE Ing, tribal name Ingvaeones, personal names OSw. Inge m., Inga f., OWScand. Yngvifreyr as the byname of a god, OWScand. ynglingar as the name of a royal house, OWScand. Yngvi (legendary ancestor), Swedish place-names Ingeby, Ingeberga, Ingespjuta.

Mansnamnet Inge och kvinnonamnet Inga är väsentliga inslag i svenskt personnamnsskick av i dag, och de har åtminstone i en del landsändar nyttjats utan avbrott ända sedan medeltiden. Namnens spridning och frekvens i nyare tid skall jag emellertid inte gå närmare in på i det här sammanhanget. Jag vill i stället ta upp ett hittills förbisett problem som gäller namnens äldsta historia och vars lösning tydligen är att söka i forntida samhällsförhållanden av mycket speciell art. Först och främst kan då konstateras att i varje fall mansnamnet hade nått en rätt stark ställning under medeltidens senare århundraden i vårt land. Detta framgår både av direkta belägg i skrivna urkunder (SMP 3 sp. 618 ff.) och av förekomsten i ortnamn. Studerar man det senare materialet något mera ingående kan man strax göra några iakttagelser som är av vikt för be- dömningen av namnets förekomst i äldre tid. C. M. Rosenbergs lexikon (1882 s. 842 ff.) redovisar sålunda ett femtiotal bebyggelsenamn med för- 38 † Lars Hellberg ledsformerna Inga-, Inge- och Ing-, vilka kan antas företräda den fornsvenska genitiven Inga av mansnamnet. Jag undantar då en geografiskt väl sammanhållen namngrupp i det centrala mälarbäckenet, vari Inge- går tillbaka på ä. fsv. Ingi-; härtill återkommer jag senare. I övrigt finner man här två värmländska Ingeby(n), inemot tjugo namn på -bo (-boda), ett knappt dussintal på -ryd, -röd och -rud, -ruda, ungefär lika många på -torp och -arp samt ett och annat på -säter, -lycka, -måla och -arvet jämte ett par med naturbetecknande efterleder (Inganäs, Ingö). Med undantag av det dalska Ingarvet och tre västmanländska Ingbo – de enda namnen i hela samlingen som har synkoperad bindevokal – tillhör dessa bebyggelsenamn enbart gö- talandskapen och allra främst Västergötland och Småland. Detta stämmer väl överens med Ingwar Fredrikssons (1974 s. 123) undersökning av svenska dopnamns regionala utbredning vid 1500-talets slut, enligt vilken Inge »är typiskt för vissa delar av Götaland». Ortnamnen ger sålunda klart besked om att Inge på sina håll har varit ett ganska vanligt dopnamn bland svenska bönder under medeltiden. Att det varit i bruk också i förhistorisk tid kan de däremot inte visa. Det bör särskilt fram- hållas att ett par forskares antagande att Inge skulle ingå som förled i ett par namn på -sta säkerligen är förhastat och i alla händelser inte kan styrkas med beviskraftiga belägg.1 Kvinnonamnet Inga har rimligtvis också varit ganska vanligt under medeltiden, men dess av naturliga skäl mera tunnsådda belägg i skrivna urkunder tillåter knappast några närmare slutsatser rörande den geografiska och sociala distributionen (SMP 3 sp. 616 ff.). Kvinnonamn är över huvud taget sällsynta i ortnamnsförleder, och inget ortnamn med den fornsvenska förleden Ingu- (Ingo-) tycks säkert kunna påvisas på svenskt område. Helt visst har dock det feminina Inga varit allmänt brukat åtminstone i vissa delar i vårt land redan under vikingatiden. Detta framgår av att de yngre runinskrifterna har över tjugo belägg på Inga. Fem av dessa är sörm- ländska och ett närkiskt; för Uppland är Inga belagt för 12 personer. (NRL s. 135.) Rätt påfallande är att namnet inte förekommer på någon enda runsten i sydligare landskap. Det tycks sålunda ha varit typiskt2 östmellan- svenskt. I skarp kontrast till kvinnonamnet Inga är mansnamnet Inge bara osäkert styrkt genom svenska runinskrifter. Det enda mera sannolika men ingalunda oomtvistliga belägget finns på en östgötsk gravhäll och det är rimligtvis tämli-

1 Gårdnamnet Ingelsta i Tysslinge sn, Örebro härad och län, som saknar fornsvenska belägg och i jordeböckerna enligt Jöran Sahlgren (1927 s. 66) skrivs »Ingelsta 1554—1880» och »Ingesta 1555—1610», anses av denne kunna innehålla »urspr. mansnamnet Inge, senare ersatt av Ingel». 2 [I marginalen till manuskriptet har Hellberg satt ett frågetecken för »typiskt». ThA. – Redaktio- nella noter signeras LP och ThA, se Efterskrift.] Inge och Inga – ett omaka kortnamnspar 39 gen sent. Två emenderade läsningar på skadade stenar i Uppland och Söder- manland kan knappast godtagas.3 I runstensmaterialet framträder sålunda en märklig och med hänsyn till för- hållandena senare under medeltiden högst oväntad motsättning i beläggsitua- tionen för de båda namnen. På våra vikingatida runstenar, i och för sig rika på personnamnsbelägg, är mansnamn som bekant flerfaldigt, enligt en uppskatt- ning som jag själv gjort minst fem gånger vanligare än kvinnonamn. Om nu Inge och Inga, såsom hittills allmänt antagits, bara vore helt normala kortformer av dopnamn på Ingi- och Ing- och om vidare dylika kortnamn kunnat bildas på i princip lika villkor till mansnamn och kvinnonamn, borde runstensbe- lägg på det manliga Inge vara långt flera än på det kvinnliga Inga. Enbart i upp- ländska och sörmländska inskrifter skulle man då kunna vänta sig ett hundratal belägg på Inge. Nu finns där tydligen inte ett enda. Den förste historiskt kände bäraren av mansnamnet Inge i Sverige är konung Inge den äldre, en av Stenkils söner. Hans liv torde huvudsakligen ha infallit i 1000-talets senare hälft. Namnet övertogs sedan av brorsonen Inge den yngre som dog senast ca 1130. Dessa båda kungligheter kan självfallet ha bidragit till att göra namnet populärt i Sverige under medeltiden. I Västnorden är mansnamnet enligt Lind (sp. 625) »[s]ent ock föga bruk- ligt». Det framträder där tidigast inom den med den stenkilska dynastin nära befryndade norska konungaätten och det har därför, sannolikt med rätta, betraktats som inlånat från Sverige (Lind a.st.). I Norge vann det väl senare en viss spridning men blev inte i egentlig mening folkligt. Så var inte heller fallet på Island där de kända namnbärarna är få. I norska runinskrifter förekommer Inge aldrig och det kan inte med skäl förmodas ingå i några norska ortnamn av förhistoriskt ursprung. I motsats härtill kan kvinnonamnet Inga beläggas på åt- minstone en norsk runsten.4 Det uppträder dessutom i förleden till gårdnamnet

3 [De av Hellberg åsyftade inskrifterna är Ög 220, U 108 och Sö 349. Ög 220 Ö. Skrukeby k:a be- står av locket till en s.k. eskilstunakista, en typ av tidigkristna gravmonument, vilka numera brukar dateras till 1000-talets mitt eller andra hälft (se t.ex. Ljung 2010 s. 118 med litt.). Början av texten, som löper runt lockhällen, lyder: suen auk iki letu kiarua kumbl eftR uibiora fnþur sia. Ristaren förväxlar ibland a- och n-runorna. Det föreligger inga tveksamheter om läsningen. Beläggen på namnet Ingi i de två andra nämnda inskrifterna kan däremot betvivlas. U 108 Bisslinge består av två slitna hälfter av en runsten, vars början lyder -ki au- ikik!!er u- -krþiR þu litu r-a st[ain]. I det första namnet, som utan förbehåll tolkas Ingi i SRI 6 (s. 154), återstår bara nedre delen av en huvudstav till den första runan; denna kan naturligtvis lika gärna ha varit t.ex. a, vilket skulle ha gett namnet Āki. Sö 349 Lideby är en sten vars yta är »ytterst ojämn, med gropar och hål» (SRI 3 s. 339). Inskriften inleds med i2nki auk kati... Ingi(?) ok Kæti[ll](?), men läsningen av runa nr 2 är omtvistad: bistaven, som är ensidig, »står tämligen högt; dock synes n vara sannolikare än l» (SRI 3 s. 339). En l-runa skulle kunna ge namnet Hælgi (med initialt h-bortfall). LP.] 4 [Av Hellbergs utkast till noter, varom se Efterskrift, framgår att han här avser det urnordiska be- lägget igijon (gen.) på Stenstad-stenen (NIÆR 2 s. 536 f.). Hellberg följer här en framställning av Wolfgang Krause (1944), som spelar en central roll i hans uppsats. Den av Krause (a.a. s. 233) an- förda tolkningen har denne dock själv senare övergett (Krause 1971 s. 164). Belägget igijon är överhuvudtaget omdiskuterat (LUP s. 12). ThA.] 40 † Lars Hellberg

Ingeberg i Ringsaker, Hedmark fylke (på Østlandet), som kan vara gammalt (NG 3 s. 16; jfr s. 86). I Danmark anses mansnamnet Inge vara belagt relativt tidigt, väl omkring år 1000 (perioden »Efter-Jelling»), på två runstenar i Århus och Randers (DR nr 67, 116, NRL s. 135). Senare under medeltiden tycks det ha nyttjats sparsamt och då mest i södra Jylland och Skåne. I klart förhistoriska ortnamn har det uppenbarligen inte kunnat påvisas. Mansnamnets förekomst i Danmark kan möj- ligen tyda på något samband med västgermanska kortnamnsformer (fhty. Ingo osv.). (DGP 1 sp. 618 f.) I äldre ortnamn har inte heller kvinnonamnet efter- lämnat några säkra spår i Danmark. Det saknas där även i runinskrifterna. Un- der medeltiden tycks det dock ha haft större frekvens och jämnare spridning än mansnamnet. Det är direkt styrkt som hypokorism för Ingifrith. (DGP 1 sp. 614 ff.) Det samlade materialet från hela Norden ger knappast några anvisningar om hur den i 1000-talets centralsvenska runinskrifter så skarpt framträdande skillnaden i frekvens mellan namnen Inge och Inga skall kunna förstås. Det före- faller dock även i det vidare perspektivet som om kvinnonamnet vore bättre styrkt än mansnamnet som genuin bildning av högre ålder. Inte bara i Sverige utan även i Norge och hela Västnorden har mansnamnet uppenbarligen först sent kommit i bruk och då med kungliga namnbärare som föregångare. Endast på Jylland tycks mansnamnet Inge ha nyttjats redan tidigare, i varje fall i stads- samhällen. En omständighet av stor betydelse för den fortsatta utredningen måste redan här anföras. Kung Inge den äldre hette enligt Uppsalahandskriften av den is- ländska Hervararsagan ursprungligen Ingemund. Där han först träder in i sa- gans avslutande svenska kungakrönika, som bara finns i Uppsalahandskriften, står det þa hiet Ingimundur men i fortsättningen kallas han bara Ingi eller alternativt Ing. Ett starkt stöd för den sammansatta namnformens prioritet ger Erik Benzelius’ svenska kyrkohistoria från början av 1700-talet. Inge den äldre uppträder nämligen där som Yggemundus. Sophus Bugge, som först påpekade detta i sin utgåva år 1873 av Hervararsagan (Norrøne Skrifter s. 296), tillade som förklaring: »Hvilken Navneform Originalen af Hervar[!] s har havt, kan ikke bestemmes, men Afvigelserne i de to Afskrifter forklares dog lettest ved den Antagelse, at der paa første Sted har været skrevet Ingimundr, paa alle de andre forkortet Ing.» Jón Helgason säger däremot i sin kritiska edition av år 1924 om handskriftens påfallande Ingimundur att »denne navneform er fejlag- tig» men ger samtidigt utan reserverande kommentar en hänvisning till Bugges uttalande (Heiðreks saga s. 159 n. 12). Hela denna fråga tycks numera ha kommit i ett annat läge sedan svenska historiker fäst uppmärksamheten på att det i medeltidens Sverige måste ha funnits en levande tradition, enligt vilken konung Stenkils äldste son och efterträdare Inge och Inga – ett omaka kortnamnspar 41 verkligen hette Ingemund från början (Schück 1952 s. 264 ff.). Härom hade av allt att döma senare även Olaus Petri fått kännedom. I sin svenska krönika leder han nämligen »folkungarna» tillbaka till den apokryfiske Folke filbyter och uppger samtidigt att denne hade sönerna Ingemund, Halsten och Ingevald (Olavus Petri 1917 s. 50). Men i verkligheten hade denna brödratrio konung Stenkil till fader. Som Nils Ahnlund (1945 s. 338 ff.) klargjort återgår denna genealogi när- mast på en latinsk handskrift som föreligger i två yngre avskrifter. Till saken hör emellertid också att Bjarne Beckman (1971), som senare diskuterat Her- vararsagans svenska kungakrönika, med goda skäl hävdat att denna bör ha tillkommit mycket tidigare än man förut tänkt sig. Hans datering av nedskrivning- en till tiden ca 1120–75 innebär att traditionen om stenkilssönernas namn knappast kan ha hunnit förblekna innan denna gjordes. Inge den äldre var i livet ännu i början av 1100-talet. Rent teoretiskt kunde man väl tänka sig att Stenkils äldste son Ingemund ända sedan barndomen också kallades Inge, vilket i så fall kunde uppfattas som ett vanligt kortnamn, som senare segrade över det fulla dopnamnet. En dylik utveckling är emellertid inte gärna möjlig i detta speciella fall. Det gäller ju här innehavaren av rikets högsta ämbete, som ännu måste ha varit omvärvt av ka- rismatiska föreställningar. Den hedniske sveakonungen hade av allt att döma en mycket upphöjd ställning i samhället. Som gudavärldens representant i den för statens välfärd väsentliga fruktbarhetskulten var han i själva verket en helig gestalt. Förutsättningar för en psykologiskt betingad, till sin grundkaraktär fa- miljär och respektlös omstöpning av sveakonungens namn, har säkerligen inte varit för handen, varken i rent hednisk tid eller i det långvariga brytningsskedet mellan hedendom och kristendom. Just Inge den äldre har, om man får tro det visserligen bräckliga historiska källmaterialet, gjort en mycket nitisk insats för införandet av den nya läran. Hervararsagans kungakrönika berättar tämligen utförligt om hur han därvid rönte motstånd och för en tid tvangs att fly från rikets centrala delar. Som mis- sionskonung bör han ha varit en omstridd person, älskad av många men sannolikt hatad av långt flera. Det är svårt att däri se någon naturlig grund för en hy- pokoristisk förkortning av hans fulla namn Ingemund. Men härtill kommer nu att en på normalt sätt bildad kortform av mansnamn med Inge- som förled inte alls tycks ha nyttjats i rikets centrala delar under hans regeringstid eller när- mast dessförinnan. Runmaterialets vittnesbörd härom kan inte jävas. Hur skall man då förklara att konungens sammansatta namn Ingemund ändå tycks ha bytts ut mot det korta Inge?

Elias Wessén (1924, 1927) undersökte på 1920-talet främst med ledning av runinskrifter och medeltida urkunder det personnamnsskick som rådde i det 42 † Lars Hellberg centrala sveaområdet under vikingatiden och medeltiden, och han ägnade där- vid särskild uppmärksamhet åt de många manliga och kvinnliga namnen med förleden Ing(i)- (Ingv-, Yngv-) av urnord. *Ingia- med motsvarigheter över nästan hela det germanska området. Wessén (1924 s. 64 ff.) fann därvid bl.a. att dessa nordiska namn i gammal tid har varit mycket vanligare i Sverige och Danmark än i Norge och att de i allmänhet tycks ha vunnit mera allmän spridning i Västnorden först under medeltiden. I Sverige är de under medeltiden enligt Wesséns utredning »ojämförligt vanligast på uppsvenskt område, och be- läggen från Västergötland äro tämligen tunnsådda» (s. 67). I runinskrifternas namnförråd är nästan alla väl styrkta, särskilt de för medeltida svenskt namnskick typiska. »Ing(e)-namnen ha sålunda», konstaterar Wessén (s. 67), »tidigast vunnit spridning inom det gamla Svitjod, och», tillägger han, »deras an- vändning här sammanhänger utan tvivel med kungaättens namn och föreställ- ningarna om dess ursprung.» Efter att ha framhållit att namn med samma för- led faktiskt spelar en föga framträdande roll på kontinenten och i England sammanfattar Wessén (s. 67) resultatet av sin granskning i orden: »Rikast ut- vecklade äro de i Norden, och materialet pekar tydligt hän på Svealand och Uppsala såsom en ursprunglig spridningshärd.» Mot bakgrunden av denna namngeografiska och namnhistoriska utredning ter sig det genom runinskrifterna betygade ojämna beståndet av hypokorismer ännu mera besynnerligt. Till frekventa kvinnonamn som Ingeborg, Ingegärd och Ingefrid (Ingrid) har man utan hinder bildat kortformen Inga, men vid sidan av minst lika vanliga mansnamn som Ingefast, Ingemar, Ingemund, Inge- vald och Ingvar har man i samma tidsskede tydligen inte alls kunnat nyttja en motsvarande hypokorism, åtminstone inte i Uppsverige. Ett undantag skulle visserligen en supponerad förkortning av det kungliga fullnamnet Ingemund till Inge kunna vara, men just i detta fall är, av skäl som ovan angetts, en kortform egentligen inte alls att vänta. Kan då möjligen detta kungliga Inge förstås på annat sätt? För den som inte själv har granskat materialet med kritiska ögon framstår Inge och Inga givetvis lätt som helt naturliga och normala hypokorismer till de många mans- och kvinnonamnen med förleden Ing(i)-. Och mer populärt uppfattas säkerligen Inge och Inga ganska allmänt som ett kortnamnspar (jfr t.ex. Otterbjörk 1979 s. 101 och 166). En dylik uppfattning torde också ha föresvä- vat flertalet äldre personnamnsforskare, även om den sällan helt klart kommer till uttryck i deras skrifter. Ännu 1924 (s. 60) jämställer emellertid Wessén Inge och Inga såsom kortnamn av vanlig typ och framhåller gentemot Adolf Noreen, som 1920 hade hävdat en annan mening, att »Inge förklaras enklast såsom kortnamn till Ingemund, Ingemar, Ingefast, Ingebjörn, Ingevald, Ingulv och andra dylika personnamn». Inge och Inga – ett omaka kortnamnspar 43

Men också Noreen (1920) hade tolkat Inge som en hypokorism, låt vara av alldeles speciell art. Denna skulle nämligen enligt hans åsikt ha utgått inte från de vanliga personnamnen på Ing(i)- utan från en biform *Ingun(n) till det mytiska fisl. Yngvin(n). Och denna biform skulle i sin tur ha utlösts ur genitiven Ingunar i det ett par gånger anträffade Ingunarfreys (nom. -freyr); han jämför med mansnamnet fvn. Auþun(n), gen. Auþunar, av äldre *Auþ-vin(n). I Öst- norden hade så enligt Noreen den sekundära formen *Ingun segrat och gett upphov till hypokorismen Inge, i Västnorden däremot kvarstod Yngvin och kortnamnet fick sålunda där formen Yngvi. Noreen (a.a. s. 2 f.) hävdar att Inge »endast på detta sätt kan förklara sin hittills påfallande saknad av v, vilket där- emot naturligtvis finnes i det från Yngvin(n) på liknande sätt utgående kortnamnet Yngve». Kvinnonamnet Inga går han här märkligt nog helt förbi, och frågan om varför inte Inge lika väl som Inga skulle kunna uppfattas som en hy- pokoristisk bildning till de vanliga sammansättningarna med förleden Ing(i)- blir därmed aldrig ställd. Noreens försök att förklara Inge enbart som en östnordisk parallellbildning till det västnordiska Yngvi är misslyckat. Detta borde var och en som tog del av lärjungen Wesséns hovsamma men i sak tunga kritik några år senare ha kunnat inse (jfr ovan). Redan 1920 visade dessutom Otto von Friesen (1920 s. 135 ff.) i en helt övertygande utredning att personnamnsförleden Ingi- företräder en fullt normal utveckling, även vad bortfallet av v beträffar, av urgerm. och ä. urnord. *Ingia-, och därmed förlorade Noreens förklaring också sin förment ljudhistoriska motivering. Den har emellertid ändå på grund av upphovsman- nens stora auktoritet vunnit insteg i den antroponomastiska litteraturen, och även i nyare handböcker och lexika sammanförs och diskuteras Inge och Yngve rätt allmänt på ett sådant sätt att det klart framgår att Noreens uppfattning ytterst ligger till grund (DGP 1 sp. 618 f. s.n. Ingi, 1601 s.n. Yngwin, Janzén 1947 s. 80 ff.). Men även om Wessén avvisade Noreens tolkning av Inge som en speciellt östnordisk bildning med mytisk bakgrund, röjer hans egen framställning här och där en viss tvekan om namnets ursprungliga karaktär. Möjligen kan denna tvekan hänga samman med att han redan nu hade lagt märke till namnets ytter- ligt sparsamma förekomst i de svenska runinskrifterna (se särskilt Sö nr 349). Man noterar emellertid också att Wessén (1927 s. 31 n. 2) bara ett par år senare på tal om konung Stenkil och hans val av namn åt sina söner i förbigående på- pekar: »Med namnet Inge på den äldste sonen har han sannolikt velat betona frändskapen med den gamla ynglingaätten.» Detta isolerade uttalande skulle egentligen ha krävt en utförlig motivering, eftersom Inge knappast kan anses vara styrkt som namn på någon svensk forntidskonung. Vad Wessén egentligen menade här tycks han ingenstädes ha klargjort. Lika fullt kan man väl ana i vilken riktning hans tankar gick. 44 † Lars Hellberg

Wessén hade visserligen opponerat sig mot Noreens speciella tolkning av mansnamnet Inge, men han kan mycket väl ha tänkt sig att detta namn, som så plötsligt dyker upp i en nyetablerad svensk kungadynasti på 1000-talet, ändå kan ha haft något språkligt och sakligt samband med fvn. Yngvi och det därmed samhöriga ordmaterial, som Noreen ansåg sig kunna slutgiltigt förklara med sin artikel. Till detta ordmaterial hör bl.a. fvn. ynglingar, som Wessén i sin ovan citerade not hänvisade till med orden »den gamla ynglingaätten». Själv hade han också sysslat ganska ingående därmed i sitt 1924 utgivna arbete, och jag har ovan citerat ett signifikativt uttalande däri om ett sammanhang mellan personnamnen på Ingi- samt »kungaättens namn och föreställningarna om dess ursprung». Om Wessén följde en sådan tankegång hade han enligt min mening slagit in på rätt väg. Men mansnamnet Inge sätts därmed också in i ett mycket intrikat och svåröverskådligt sammanhang. Det blir en detalj i en av den germanska språk- och kulturforskningens stora stridsfrågor. Grundläggande för debatten har här varit den germanska folk- eller folkgruppsbeteckning som romaren Pli- nius d.ä. (död 79 e. Kr.) i sin Naturalis historia återger med lat. inguaeones, medan hans landsman Tacitus i sin Germania (98 e. Kr.) har formen ingaevo- nes (Schönfeld 1965 s. 147). Härtill anknyter ett ålderdomligt ordmaterial från skilda germanska språk, där feng. Ing jämte fvn. Yngvi och ynglingar intar en bemärkt plats. Om dessa ord, som mestadels har mer eller mindre klar namn- karaktär, om deras innebörd och syftning samt om deras språkliga samhörighet och yttersta ursprung, har ända sedan slutet av 1800-talet en livlig diskussion förts, vari även nordbor deltagit, främst bland dem Noreen och Wessén i ovan berörda arbeten. Så småningom har dock denna debatt mer eller mindre avstan- nat, åtminstone i det språkliga lägret, och man tycks nu i allmänhet nöja sig med att återge och ansluta sig till tidigare uttalade meningar. Märkligt nog har ett relativt sent inlägg, som på grund av sin självständiga problemanalys borde ha tilldragit sig särskilt stort intresse, länge förblivit föga uppmärksammat. En orsak härtill är säkerligen att det publicerades i Tyskland i andra världskrigets slutskede, en annan att språkforskningen numera i stor utsträckning slagit in på nya banor. Jag syftar här på Wolfgang Krauses 1944 tryckta artikel med den korta titeln Ing. Den innehåller först och främst en koncis men ändå allsidig granskning av det språkliga materialet i den med tiden rätt invecklade, ibland också något för- virrade debatten om »ingväonerna». Krauses vidsträckta kompetens som ger- manist och komparatist, hans rika erfarenhet och hans goda omdöme kommer här till sin fulla rätt. Med säker metod och sund kritik angriper han ett för ett och i naturlig ordning de språkliga delproblemen, diskuterar väsentliga grund- fakta och vaskar fram mera pålitliga slutsatser. Resultatet blir en hållfast konstruktion där var sak tycks ha kommit på sin rätta plats. Här finns inte utrymme Inge och Inga – ett omaka kortnamnspar 45 att mera utförligt redogöra för Krauses logiskt uppbyggda framställning. Jag får nöja mig med att kort kommentera några huvudpunkter som är av särskild betydelse i förevarande sammanhang. Om den mytiske Ing, en heroisk och gudalik gestalt, handlar en strof i den fornengelska runsången, hans namn betecknade nämligen också ng-runan i den gamla germanska futharken. Dess urgermanska grundform har säkerligen varit *Ingaz (så enligt nyare, alltmera enig forskning), inte *inguz (så enligt Noreen). (Krause 1944 s. 229 ff.) Med tillhörighetssuffixet ieur. o, germ. a ~ ia, och utvidgning till n-stam har härtill i överensstämmelse med germanska ordbildningsregler bildats ett slags folkstamsbeteckning, germ. (*ing-io-nez >) *ingianiz, som har betecknat dyrkare eller (förmenta) avkomlingar av Ing (*Ingaz) (Krause a.a. s. 230 ff.). Den maskulina singularformen härav, urnord. *ingiǣ, företräds av fisl. Yngvi, som enligt de äldsta källorna betecknade sveakonungen av »ynglingarnas» ätt i Uppsala (Krause a.a. s. 235 ff.). En motsvarande västgermansk form (av *ingió) har traderats i en skrift om den merovingiska eller salfrankiska kungadynastin och dess ursprung (Krause a.a. s. 235). Ett gammalt belägg på folkstamsbeteckningen tycks vidare finnas un- danstucket hos Plinius d.ä. i ett citat från den grekiske geografen Pytheas (300-talet f. Kr.). Där omnämns en germansk folkstam, som bör ha varit bosatt på den sydjylländska nordsjökusten, i den uppenbart korrupta avskriftsformen guionibus (enligt kontexten snarast dativ). Med god språklig och saklig motivering emenderar Krause liksom ett par tidigare forskare denna form till *inguionibus (nom. *inguiones), vilket bör ha varit en naturlig återgivning på latin (ursprungligen grekiska) av en äldre germansk form *ingionez. (Krause a.a. s. 231 f.) De hos Plinius och Tacitus uppträdande namnformerna – sins- emellan oförenliga (jfr ovan) – reflekterar enligt Krauses (a.a. s. 230) evidenta förklaring en påverkan från latinska släktskapsord av typen Pompēius, som är betygad också i n-utvidgad form (oskiska Púmpaiíans, svarande mot ett lat. Pompēiānus). En bekräftelse på riktigheten av detta Krauses resonemang ger person- namnsförleden Ing(e)-, fornnord. Ingi-, som utan tvivel går tillbaka på urgerm. och urnord. *Ingia-. Detta framgår bl.a. av att en cheruskisk hövding med namnet Inguiomerus, motsvarande vårt Ingemar, nämns flera gånger i Tacitus’ Annaler (ca 100 e. Kr.); han levde i tiden omkring Kr. f. och vistades många år i Rom (Krause a.a. s. 232). De svårigheter som tidigare förelegat vid samman- ställningen av personnamnsförleden och folkstamsbeteckningen har med Krauses utredning om det senares rätta form och bildningssätt avlägsnats. Samma äkta stamform har förleden haft i fisl. Yngvifreyr, ett slags binamn på guden Frö, fisl. Freyr, i egenskap av huvudgud hos svearna. Som Krause (a.a. s. 239) påpekar visar de äldsta beläggen från ca år 900, särskilt i Þjóðólfs Haustlǫng, samma försvagning till Ingi- (Inge-) som personnamnen. Genom 46 † Lars Hellberg association med simplex Yngvi ändrar visserligen förleden senare efterhand form – I- blir Y- och v inskjuts efter ng – men den avslöjar ändå sitt ursprung genom att förbli oböjlig, det heter i genitiv Yngvifreys, inte *Yngvafreys osv., så även i de yngre källorna (Lind sp. 1119; jfr Hellberg 1986 s. 23). Alla tre handskrifterna av Haustlǫng har genitiven inge freys, vilket i normaliserad fornisländska blir *Ingifreys. Yngvifreyr kommer alltså av äldre Ingifreyr, och detta är ingalunda såsom vissa forskare antagit – de flesta har tydligen undvikit problemet – något besynnerligt »dubbelnamn», i så fall utan motstycke i forn- språken, utan en helt normal stamkomposition. Krause har med sitt inlägg definitivt klargjort att de i nutida språk- och kulturhistorisk litteratur allmänt nyttjade, på Plinius-texterna återgående formerna av den urgermanska folkstamsbeteckningen med -äo- (-aeo-, även -eo-) – av någon anledning följer man sällan Tacitus och skriver »ingävoner», »ingä- vonsk» osv. – är inte bara osäkra och otillfredsställande utan helt enkelt felak- tiga. De bör därför snarast bytas ut mot andra, som bättre stämmer överens med folkstamsbeteckningens samgermanska form (sv. ingvioner/ingvionsk osv.). Från allmänt kulturhistorisk och speciellt religionshistorisk synpunkt blir konsekvenserna av Krauses till sitt syfte rent språkliga utredning mycket betydande. De kan inte omedelbart överblickas. Hela terminologin kring den forngermanska folkgruppen har emellertid i och med Krauses inlägg knutits fastare samman, och den komplexa information, som den på grund av källmaterialets varierande beskaffenhet erbjuder, bör därför nu ses över och omprövas. Inte minst gäller detta innebörden av det historiska begreppet ingvioner och dess giltighet i tid och rum. Vad dess geografiska utsträckning beträffar har respekten för de klassiska auktorerna otvivelaktigt gett upphov till fördomsful- la attityder och illa grundade åsikter om forngermanska kulturförhållanden, som bl.a. påverkat diskussionen om de germanska språkens indelning.5 Plinius och Tacitus tycks i sin uppenbart ofullständiga uppdelning av germanerna i *ingvioner, *istvioner och *(h)erminoner (Wessén 1924 s. 41 ff.) vara eniga om att de förstnämnda har varit bosatta längst uppe i norr, i Nordsjöns och Ös- tersjöns kusttrakter, och Tacitus räknar bl.a. upp några ingvionska stammar, som torde kunna placeras på södra delen av den jylländska halvön. Men här måste stor hänsyn tas till romarnas bristfälliga kunskaper om denna del av värl- den i början av vår tideräkning. Deras nordliga informationshorisont torde då i stort sett ha nått upp till kusttrakterna vid Nordsjön och Östersjön men inte längre. Tacitus har visserligen upplysningar, i och för sig märkliga, om ett av folken på den skandinaviska halvön, nämligen svearna, men dessa upplysningar kan ha en ganska speciell bakgrund, och den sagesman som förmedlat dem tycks inte ha haft närmare intresse för svearnas religion och därav betingade

5 [Jfr Efterskrift. ThA.] Inge och Inga – ett omaka kortnamnspar 47 etniska ställning inom germanvärlden (Hjärne 1981 s. 363 ff.). I annat fall borde Tacitus ha sagt något om detta. I den germanistiska debatten har man inte kunnat förbise möjligheten av att *ingvionerna i realiteten har bestått av flera folk eller stammar än de av Plinius och Tacitus särskilt omnämnda. Men något större intresse har man sällan ägnat detta speciella problem. I detta sammanhang blir givetvis även denna fråga aktuell. Den anglosaxiska runsångens strof om ng-runan börjar med satsen Ing wæs ærest / mid East-Denum / gesewen secgun ’Ing sågs av män först hos »öst- danerna»’ (Krause 1944 s. 229, Sandred 1987 s. 234). Strofens innehåll är med sina mytiska anspelningar dunkelt, men man kommer inte ifrån att Ing här sätts i förbindelse med en folkstam som betecknas som »daner». Var dessa bott vid tiden för kvädets eller snarare traditionens uppkomst är svårt att säga, men det bör här erinras om att då danerna på 500-talet först omtalas av Jordanes och Prokopius uppger den förre också att de härstammar från svearna och att de ganska nyligen som invandrare slagit sig ned på sitt senare område (Svennung 1967 s. 99 ff.). Framför allt måste emellertid större vikt fästas vid de språkliga och sakliga fakta som förbinder ingvioner och svear och som förmedlats av den fornväst- nordiska traditionen med stöd av myter och genealogisk diktning. Dessa fakta är först och främst Yngvi som benämning på sveakonungen, därnäst det därav avledda ynglingar, avseende svearnas kungliga dynasti med gudomliga anor, samt slutligen även Ingifreyr (senare Yngvifreyr, se ovan) som binamn på guden Freyr i hans egenskap av ynglingarnas mytiske stamfader och därmed hela folkets huvudgud (svíagoð). Yngvi betyder som framgått redan av vad som sagts här ovan helt enkelt ’ingvionen’. Konungen framställdes med denna titel som en ättling och inkar- nation av Ing och samtidigt som folkets förnämste representant i den kultiska gemenskapen. Den östnordiska ordformen bör äldst ha varit *Ingvi (jfr nedan). Ynglingar måste uppenbarligen på grund av den w-omljudda vokalen när- mast uppfattas som en relativt sen västnordisk bildning och härpå tyder även suffixets form (Baetke 1964 s. 161; jfr Noreen 1920 s. 6). Om den har haft en motsvarighet i ett östnordiskt *inglingar är ovisst och några säkra bevis härför föreligger inte (jfr Ståhle 1946 s. 58, 542). Ursprungligen bör emellertid ätten – och därmed också det folk den företrädde – ha kallats *ingvar (återgående på *ingianiz), plural form av *Ingvi. Och stamformen av denna ätt- och folkstamsbeteckning ingår utan minsta tvivel i den särskiljande och fullständiga beteckningen på svearnas speciella kultgud, benämnd urnord. *Ingia-frauaR, fsv. *Ingifrøyr, fisl. Inge-, Ingifreyr, senare ombildat till Yngvifreyr.6

6 [I marginalen till manuskriptet har Hellberg antecknat »Ingefreds sten». Jfr härtill Hellberg 1986. ThA.] 48 † Lars Hellberg

Till det germanska språkmaterial, som hittills anförts och utnyttjats i diskussionen om ingvionerna, kan ett synnerligen viktigt tillägg göras. Det rör sig om en grupp centralsvenska ortnamn med förleden Inge-, återgående på ä. fsv. Ingi-, till vilka jag redan inledningsvis refererat. I gruppen ingår sammanlagt sex namn, fyra olika Ingeby jämte Ingeberga och Ingespjuta, som alla uppträ- der inom ett väl avgränsat område, i fem med varandra sammanhängande hä- rader, motsvarande medeltida hundaren, på båda sidor om Mälaren. Fyra av namnen är sörmländska, de båda övriga uppländska och västmanländska. I den mån dessa ortnamn tidigare uppmärksammats i facklitteraturen har det tydligen ansetts mer eller mindre självklart att deras förleder går tillbaka på ä. fsv. *Inga-, genitiv av mansnamnet Inge (Hellquist 1918 s. 57, 60 f., 66, 1948 s. 407, Sahlgren 1924 s. 462, Lundahl 1956 s. 39). Mot en sådan tolkning av namnet Ingeby har jag emellertid redan för länge sedan invänt att det i samtliga fyra fall förekommer »mitt inne i mälarsocknarnas urgamla kulturbygder, där f. övr. namn på -by, innehållande personnamn, helt och hållet saknas» (Hell- berg 1950 s. 161 n. 1). Här kan tillfogas att det numera står klart att inget enda av de inemot 600 namnen på -by i landskapet Södermanland kan ha person- namnsförled och att dylika förleder bara i något enstaka fall kan påvisas i de många hundra namn på -by, som finns i de uppländska och västmanländska mälarbygderna. Härtill kommer så att alla sex namnen otvivelaktigt är av för- historiskt ursprung – jag återkommer härtill senare – och att de sålunda i kro- nologiskt avseende skiljer sig mycket skarpt från de i början av denna artikel uppräknade sammansättningarna med förlederna Inge-, Inga- och Ing-, vilka alla företräder yngre namntyper. Ovan har också klargjorts, att mansnamnet Inge – i motsats till kvinnonamnet Inga – uppenbarligen alls inte varit i bruk inom det centrala sveaområdet i vikingatidens slutskede, och det finns näppe- ligen anledning förmoda att namnskicket där på denna punkt varit annorlunda beskaffat tidigare. Mot bakgrunden av alla dessa faktiska omständigheter framstår tanken att mansnamnet Inge skulle kunna ingå i fyra centralsvenska namn på -by som osannolik eller rent av absurd. De tre sörmländska Ingeby-namnen, i socknarna Vallby i Österrekarne hä- rad, Fogdö i Åkers härad och Toresund i Selebo härad, är väl belagda i tidiga urkunder, det första från och med 1348, de båda senare redan på 1200-talet. Det uppländska Ingeby på Oknön i Mälaren, som tillhört Bond-Arnö socken i Trögds härad (Hellberg 2013 s. 19), saknar visserligen medeltida belägg, men man har ingen anledning förmoda att det skulle vara en från de övriga namnen avvikande bildning. På annan plats har jag ingående granskat och diskuterat Ingeby-namnens fornsvenska belägg.7 Av den i n. 7 nämnda översikten framgår evident att för-

7 [I utkast till noten hänvisar Hellberg till en planerad bok, varom se Efterskrift. Se nu i stället Hell- berg 2013 s. 20. ThA.] Inge och Inga – ett omaka kortnamnspar 49 ledens äldsta fornsvenska form var Ingi-. Genom försvagning av bindevokalen i blev härav på normalt sätt Inge-, som förekommer i alla skrivningarna utom en från 1300-talet och i flertalet från 1400-talet. Genom fortsatt försvagning borde så emot medeltidens slut bindevokalen ha fallit bort, åtminstone fakul- tativt. Sådan synkope inträder, såvida inte uttalssvårigheter ställer sig hindran- de i vägen, normalt i mälarområdets namn på -by med jämförbara (långstaviga) förleder, t.ex. He(d)by av Hedheby, Hällby av Hæll(e)by och Kar(l)by av Kar- leby. Då nu Ingeby på 1400-talet i 5 fall av 14 skrivs Ingaby, helt i strid med normal ljudutveckling, måste detta ha en särskild förklaring. Förmodligen har *Ingby vid denna tid varit en vanlig uttalsform vid sidan av Ingeby. Båda kunde emellertid lätteligen associeras med det vid denna tid allt vanligare mansnamnet Inge, varigenom den eljest alldeles obegripliga förleden fick en för alla tydlig mening. Och för att ge denna association ett klart uttryck skrev man Ingaby. Rekonstruktionen, som väl väsentligen är skrivaretymologisk, har sannolikt kunnat påverka uttalet och bidraga till att detta i alla fyra fallen behållit en trestavig form. Men enstaka skrivformer med synkoperad bindevokal, Ing- by o.l., från äldre nysvensk tid vittnar om att även ett mera genuint uttal före- kommit. Det västmanländska Ingeberga, som betecknar en stor gård i Badelunda sn, Siende härad (numera i Västerås kommun), skrivs äldst8 J jngeberghum i två diplom, utfärdade i Västerås 1367 25/1 (SD 9 s. 191 f. or.), därnäst de Inge- berghum 1371 15/11 (BSH l s. 138 avskr.) samt i övriga belägg före 1400: Jn- ghabergom 1378 (17/7) SD 11 s. 571 or., i Ingeberghom 1399 6/10 BSH 2 s. 76 or., i Ingaberghom 1399 9/10 BSH 2 s. 86 or. I belägg från 1400-talet dominerar enligt excerpter i OAU a som bindevokal; e som bindevokal är belagt 1439 och 1472. För den här sekundärt inträdande förledsformen Inga- gäller uppenbarligen samma förklaring som för de samtidiga Ingaby-skrivningarna. Trots att tillräckligt gamla och direkt bevisande belägg i detta fall saknas, är det enbart av språkliga skäl tydligt att ä. fsv. *Ingi- som grundform av förleden äger avgjort företräde framför *Inga-. Den senare borde nämligen ännu i slutet av 1300-talet normalt ha skrivits *Ingæ- (jämte Inga-). Den först belagda formen Inge- (1367, 1371) går bäst att förena med ett äldre *Ingi-; jfr här utveck- lingen av ä. fsv. Ingiby. Men härtill kommer att Ingeberga måste bedömas som ett ganska gammalt namn – se nedan om bebyggelsens ålder – och att det där- för redan från kronologisk synpunkt förefaller osannolikt att förleden skulle kunna innehålla mansnamnet Inge. Det sörmländska Ingespjuta skrivs äldst i Ingespiutum 1402 15/6 (SDns l s. 140 or.) och i slutet av 1400-talet i ingespythom (D 8 fol. 2v). Enbart genom

8 [Efter Hellbergs färdigställande av manuskriptet till denna uppsats har i OAU:s excerptsamling tillkommit två avskriftsbelägg från 1700-talet: in Ingebergum 1358 SD 7:2 s. 117, in Ingaberghum 1358 SD 7:2 s. 127. ThA.] 50 † Lars Hellberg språklig analys kan man på grundval av dessa relativt sena belägg inte avgöra om förledens äldre form har varit *Ingi- eller *Inga-, ja de utesluter inte heller alternativet *Ingo- (*Ingu-), genitiv av kvinnonamnet Inga. Men namnet betecknar en by i Sundby socken, Österrekarne härad, som är försedd med inte mindre än fem tämligen stora järnåldersgravfält, och bebyggelsen är därför sä- kerligen av hög ålder. Detsamma bör då också gälla dess namn, och det finns ingen anledning räkna med att förleden är genitiven av mansnamnet Inge. Tolkningen av ortnamnsförleden ä. fsv. Ingi- kan synas vansklig. Något naturbetecknande *ing- kan uppenbarligen inte påvisas i nordiska ortnamn. En jämförande granskning av de aktuella orternas topografi har heller inte på nå- got sätt styrkt tanken att Ingi- skulle kunna avse någon likartad företeelse i deras yttre miljöer. Förleden kan emellertid redan genom sin språkliga form ge ett visst underlag för etymologisk analys. Otvivelaktigt företräder den en gammal stamkomposition, och bindevokalen i ger då en värdefull upplysning om det ingående ordets stamtillhörighet. Det kan bara vara (1) en maskulin eller neutral ia-stam eller en feminin iō-stam, (2) en feminin īn-stam (= adjektivabstrakt) eller (3) en feminin īni-stam (= verbalabstrakt). De båda sista alternativen kan dock av allt att döma inte komma i fråga. Man kan nämligen inte i de germanska språ- ken spåra eller rekonstruera något adjektiv eller (svagt) verb, som skulle kunna ligga bakom en ordbildning, vars stamform skulle bli ä. fsv. *Ingi-. Men inte heller det första alternativet löser problemet, om man blott utgår från att ordets stamform var urnord. *ingia- eller *ingiō-. Här står emellertid också en annan, formellt något avvikande möjlighet till disposition. Såsom framgått av den fö- regående framställningen går personnamnsförleden Ingi- i nordiska fornspråk tillbaka på ett äldre urnordiskt och urgermanskt *Ingia-. Det tvåstaviga Ingi- har såsom von Friesen (1920 s. 135 ff.; se ovan) närmare utrett uppstått i ställ- ning framför konsonanter (utom bortfallet h och ). Ortnamnens och person- namnens Ingi- skulle alltså kunna vara formellt identiska ordformer. Men kan en sådan tolkning även sakligt och semantiskt motiveras? Innan jag söker besvara denna fråga vill jag erinra om att personnamnsför- leden Ingi- (växlande med Ing-, Ingv-) av *Ingia- enligt numera vanlig och säkerligen riktig mening företräder det gamla »folknamnet» ingvioner, urgerm. *ingianiz ’Ing-dyrkare, Ing-folk’ (egentligen väl ’Ing-ättlingar’). Som särskilt Krause (1944 s. 234) framhållit bör personnamnen med *Ingia- som förled närmast jämföras med andra germanska personnamn, vilkas förleder ut- görs av (egentliga) folk- och stambeteckningar, t.ex. (med slutleden -haraz ’krigare, kämpe’) fhty. Inguheri, Wendilheri, Angilher, Warinhari, Swabheri (= swabaharjaR på Rö-stenen från ca 400 e. Kr.). Det sista namnet har sålunda innebörden ’svabernas (svevernas) kämpe’ och vårt Ingvar (= fhty. Inguheri ovan) av *Ingia-haraz blir detsamma som ’ingvionernas kämpe’. Krause Inge och Inga – ett omaka kortnamnspar 51

(1944 s. 232 ff.) framhåller särskilt att t.ex. Ingemar inte betyder ’den genom Ing berömde’ utan ’den hos ingvionerna berömde’. Men här bör också det ovan diskuterade gudanamnet fisl. Yngvifreyr, äldst Ingifreyr, tas upp till förnyat övervägande. Det har uppenbarligen från början varit ett särskiljande binamn på svearnas huvudgud, den manlige kontrahenten i fruktbarhetskulten, och dess urnordiska form har varit *Ingia-frauaR), vilket egentligen betyder ’herren (den förnämste) bland ingvionerna’. Här betecknar alltså ingvioner svearna och speciellt deras från guden härstammande konungaätt såsom folkets företrädare. Urnord. *ingianiR bör ju ha gett ett samnordiskt *ingvar och (särskilt i Västnorden) med w-omljud *yngvar, var- ifrån den sekundära avledningen ynglingar som namn på den i Uppsala reside- rande kungliga dynastin utgår. Detta resonemang, som står i bästa överensstämmelse med den fornväst- nordiska traditionen om svearna och ynglingaätten, leder fram till hypotesen att ortnamnsförleden Ingi- kan betyda ’konungen (önord. *ingvi, vnord. yngvi) eller den kungliga dynastin (*ingvar, *yngvar) tillhörig’, »kunglig». Den skulle då kunna jämföras med förleden fsv. Kununga- ’konungarnas’, som uppträ- der i ett par gamla bynamn i östra Mellansverige och då i sådan kontext att en översättning ’konungaättens’ eller ’kunglig’ måste anses väl motiverad. Sålun- da är Kungberga (j konungabergom 1455 19/6 SRAp or.) granne till den gamla kyrkbyn Runtuna i socknen med samma namn i det sydsörmländska Rönö hä- rad, det medeltida Røna hundare (SOL s. 261 s.n. Runtuna, 266 s.n. Rönö hä- rad), vars huvudbygd omkring år 1000 kallades *RøyningR (NRL s. 315 s.n. HrøyningR). På liknande sätt bör bynamnet Kundby (Jn kunungaby [trol.] 1344 Reg. eccl. Upsal., SD 5 s. 322) i den östuppländska Rimbo socken i Sjuhundra härad be- dömas. Kundby ligger nämligen strax söder om Rimbo kyrka och prästgård, i vars närhet sannolikt distriktets allmoge i forntiden samlades vid en tingsplats som kallades *Hringr, »Ringen», väl efter en rund stenkrets. Sockennamnets medeltida form var Ringbohæradh (ecclesie ringboheredhi 1303 21/6 SD 2 s. 393 or.) ’Ring-bornas bygd’.9 Till kyrkbyn gränsar här i väster byn Karby ’kar- larnas by’, där till distriktets huvudort knutna »karlar», krigare och tjänare i konungens tjänst, haft en förläggning (Hellberg 1984 a). I båda dessa fall torde förleden Kununga- ange att byarna i fråga tillhörde den till centralorten höran- de kungliga domänen, som i sin tur ingick i det till konungens disposition stå- ende riksgodset, medeltidens »Uppsala öd». Om man på motsvarande sätt analyserar de lokala bebyggelsekomplex, vari de fyra Ingeby samt Ingeberga och Ingespjuta förekommer, finner man snart att också dessa byar nära ansluter sig till orter, som på goda grunder kan utpe-

9 [Jfr SOL s. 255 s.n. Rimbo. ThA.] 52 † Lars Hellberg kas som forntida förvaltningscentra, i vilkas domäner de bör ha ingått. Helt evident träder detta förhållande i dagen när det gäller de båda fallen i den sörm- ländska Rekarnebygden, Ingeby i Vallby socken och Ingespjuta i Sundby socken i Österrekarne härad. Fastän belägna i olika socknar ligger dessa byar mycket nära varandra, avståndet dem emellan är knappt 1,5 km. De är i själva verket belägna på var sin sida, den södra resp. norra, av den stora byn Ostra (fsv. Olustra, -um) , som i de äldsta bevarade jordeböckerna från 1550-talet redovisas under rubriken »En Konungsby» tillsammans med bl.a. två hemman Boberg(a) och de båda i Ingespjuta. Namnet Boberg(a) uppträder flerstädes inom det gamla sveaområdet i liknande sammanhang och är i sig centralortsin- dicerande, även om den exakta innebörden av det ingående fsv. *bob(i)ærgh är något oklar (Hellberg 2013 s. 12 f., 20 f.). Viktigare är dock att Ostra by har gett namn åt det på 1300-talet nämnda Olustra skiplagh, ett ledungsdistrikt som omfattade en nordlig del av det medeltida Österrek och vari först och främst alla socknarna omkring den nu genom landhöjningen torrlagda Kafjär- den måste ha ingått (Styffe 1911 s. 295 f., jfr Hellberg 1942 s. l30 ff.). Då vatt- net stod drygt fem meter högre än nu hade Ostra ett mycket förmånligt läge ur kommunikationssynpunkt i bottnen av den djupt inträngande fjärden, och på den tiden – i slutet av vendeltiden eller i början av vikingatiden – har ännu en central ledungshamn kunnat förläggas dit. Men redan efter ett par sekel var för- hållandena i detta avseende på grund av strandförskjutningen mycket försäm- rade. Ledungshamnen har då flyttats till en plats utanför Ramsundet, Kafjär- dens norra mynning i Mälaren, kallad *Skedvik.10 Och en ny centralort inom distriktet anlades invid fjärdens östra ända, ca tio km från Ostra, där en husaby, nu byn Husby i Jäders socken, bröts ut ur den stora bebyggelsen Strand, som i varje fall senare under medeltiden var i kunglig ägo. Utvecklingsförloppet tyder på att Ostra har nått sin ställning som centralort relativt tidigt, senast under yngre vendeltid (700-talet). Så gammalt bör även det namnskick vara som här kommer till uttryck i den för namnen på grannbebyggelserna gemensamma förleden fsv. Ingi-. Namnet Ingeby anger uppenbarligen att denna bebyggelse har tillhört »ingvionen», konungen, eller »ingvionerna», den kungliga dynastin, och sålunda i motsats till vissa grannbebyggelser ingått i den kungliga centralortens gods- massa. Senare leden i Ingespjuta är helt säkert ett ursprungligen ägobetecknan- de *Spjutar, motsvarande det Spjutarna som ännu förekommer på många håll i mälarområdet, i flera fall invid centralorter, såsom beteckning på gammal ängsmark. Namnet syftar på att ägomarken eller en del därav haft spjutliknan-

10 [För det rekonstruerade *Skedvik finns ingen hänvisning hos Hellberg. Förleden syftar på le- dungsskepp (Hellberg 1984 b s. 137), och en ledungshamn kan alltså enligt Hellberg lokaliseras till en vik vid Kafjärdens mynning. Frågan om underlaget för denna rekonstruktion får här lämnas öppen. ThA.] Inge och Inga – ett omaka kortnamnspar 53 de form (Hellberg 1960 s. 150 ff.). Ingespjuta har sålunda från början betecknat en äng eller en del av en äng med namnet *Spjutar, som tillhört den kungliga centralorten. Ingeby i Fogdö socken, Åkers härad, är numera avhyst, sedan bebyggelsen gått upp i det angränsande storgodset Bergshammar. De två hemmanen låg på en mjukt rundad backe ett par hundra meter sydväst om Fogdö kyrka. Två stör- re och ett par mindre högar är allt som återstår av ett gravfält som säkerligen kan ha varit ganska stort; terrängen saknar impediment och hela området inklusive bytomten är numera uppodlat. Vid Fogdö kyrka låg i äldre medeltid Vårfruberga nunnekloster, som då enligt flera av varandra oberoende källor har kallats Sätuna. Uppenbarligen har detta varit det gamla namnet på den by, där den kristna socknens kyrka bygg- des och dit ganska snart ett av landets allra äldsta kloster förlades. Som klostrets grundare nämner dess jordebok (troligen från år 1257) en eljest okänd jarl med namnet Si(g)vard, »Dux Siwardus», och hans dotter Ingeborg, och flertalet av fundationsgodsen finns i Fogdö och dess grannsocken Helgarö. Till klostrets äldsta godsinnehav hörde också Ingeby, som upptas i Vårfruberga klosters jordebok, skrivet Jngibj (fol. 58v, utg. s. 87). Av allt att döma har Sä- tuna i Fogdö före klostrets grundande, som bör ha ägt rum före 1160-talet, varit den centrala bebyggelsen i ett större jarlagods, och man vill då också med hän- syn till jarlens ställning i det forntida svenska samhället gärna tänka sig att detta en gång ingått i det kungliga riksgodset. Ett sådant antagande vinner starkt stöd genom den här hävdade tolkningen av ortnamnsförleden fsv. Ingi-.

Efterskrift På NORNA:s tionde symposium i Umeå 1983, Regional och social variation i nordiskt personnamnsskick, höll Lars Hellberg ett föredrag med titeln Inge och Inga – ett omaka kortnamnspar. Det publicerades inte i handlingarna från symposiet (Regional och social variation i nordiskt personnamnskick, 1985). I Sigurd Fries förord till dessa handlingar (s. 3) anges att Hellberg önskar publicera uppsatsen i annat sammanhang. Hellbergs tanke var att den skulle publiceras i den av Lena Peterson och mig utgivna tidskriften Studia anthroponymica Scandinavica. Hellberg (1986 s. 23 n. 11) hänvisar till och med till en kommande uppsats i SAS: De med fisl. Yngvi och Yngvifreyr sammanhängande problemen diskuterar jag mera utförligt i kommande arbeten, närmast i en uppsats med titeln Inge och Inga – ett omaka kortnamnspar, nu inlämnad för publicering i Studia Anthropo- nymica Scandinavica. 54 † Lars Hellberg

Uppgiften om att uppsatsen skulle ha lämnats till SAS:s redaktion speglar Hellbergs föresats. Trots påstötningar nådde den emellertid inte redaktionen. Bland Lars Hellbergs efterlämnade papper i Institutet för språk och folkminnen i Uppsala har docent Per Vikstrand, förste forskningsarkivarie vid institutet, lyckats finna manuskriptet till uppsatsen om Inge och Inga. Denna har fortfarande sin aktualitet, inte minst i samband med nu pågående forskning om sveakungar, ingvioner och ynglingaätten (se t.ex. Sundqvist 2014 och under utg.). Uppsatsen om Inge och Inga publiceras här med tillåtelse av Lars Hell- bergs dotter, Kerstin Hellberg. Orsaken till att Lars Hellbergs uppsats inte som tänkt publicerades på 1980-talet är uppenbarligen den att författaren mer och mer fördjupade sig i studiet av ingvioner och deras spår i centralsvenskt ortnamnsskick (se härtill senast Hellberg 2013 s. 19 ff.). Enligt Per Vikstrands efterforskningar i Hell- bergs efterlämnade papper synes denne ha påbörjat en uppsats om ingvioner, som sedan svällt till ett större manuskript, vilket syftade till en bok. I en inledande not till manuskriptet om Inge och Inga hänvisas till denna tilltänkta bok. Manuskriptet till den här utgivna uppsatsen är såtillvida ofullständigt som notapparat saknas. Det föreligger endast ett handskrivet utkast med antydning- ar till litteraturhänvisningar utöver dem som anförs i löpande text. I ett fall hän- visas till »MS t. ’ingvioner’», vilket bör vara den ovannämnda uppsatsen. En litteraturförteckning till uppsatsen är bara påbörjad. Litteraturhänvisningar i den här publicerade uppsatsen har jag efter bästa förmåga försökt komplettera, dock utan att helt lyckas. För hjälp att identifiera hänvisningar till Nils Ahn- lund och Adolf Schück tackar jag två historiker, prof. Thomas Lindkvist, Gö- teborg, och prof. emer. Herman Schück, Stockholm. De i uppsatsen anförda hänvisningarna svarar av sagda skäl inte helt mot Hellbergs intentioner men bör vara tillräckliga. Uppgifter om belägg i runinskrifter och diplom har vid behov uppdaterats. För runbelägg kan nu hänvisas till NRL och LUP. Justering av hänvisning till runinskrifter har sakkunnigt utförts av Lena Peterson. I några fall har det funnits anledning lägga till redaktionella noter. Dessa står inom klammer och är signerade med initialer (LP, ThA). Hellbergs uppsats är av central betydelse för det historiska begreppet ingvioner och den i germanistisk forskning därtill knutna språkbeteckningen ingvionsk. Denna lämpar sig inte längre som beteckning på en nordsjögermansk språkgren, vilket jag redan tidigare haft tillfälle att påpeka (Andersson 2012 s. 242 f.). Lars Hellbergs manuskript har redigerats enligt SAS:s modell, vilket också lett till enstaka smärre justeringar av texten. Litteraturhänvisningar, i några fall Inge och Inga – ett omaka kortnamnspar 55 till senare utgiven litteratur, sker genomgående enligt Harvardmodell i löpande text. Hellbergs framhävning genom spärrad stil har betraktats som onödig och därför inte beaktats. Lars Hellbergs syn på mansnamnet Inge och på Inge- som förled i centralsvenska ortnamn är känd genom andra bidrag (Hellberg 1985, 2013 s. 19 ff.; se vidare kommentaren i artikeln om Inge i SMP 3 sp. 635 f.), men bilden kom- pletteras och fördjupas av den här postumt publicerade uppsatsen. För SAS:s två första redaktörer, Lena Peterson och mig, är det en stor glädje att Lars Hell- bergs uppsats om Inge och Inga nu äntligen publiceras i SAS.

Thorsten Andersson

Källor och litteratur

Ahnlund, Nils, 1945: Vreta klosters äldsta donatorer. I: Historisk tidskrift 65. S. 301–351. Andersson, Thorsten, 2012: Der nordgermanische Sprachzweig. I: Altertumskunde – Alter- tumswissenschaft – Kulturwissenschaft. Erträge und Perspektiven nach 40 Jahren Reallexikon der germanischen Altertumskunde. Hrsg. von Heinrich Beck, Dieter Geuenich & Heiko Steuer. Berlin–Boston: De Gruyter. (Ergänzungsbände zum Reallexikon der germanischen Al- tertumskunde 77.) S. 215–244. Baetke, Walter, 1964: Yngvi und die Ynglinger. Eine quellenhistorische Untersuchung über das nordische „Sakralkönigtum“. Berlin. (Sitzungsberichte der Sächsischen Akademie der Wis- senschaften zu Leipzig. Philologisch-historische Klasse 109:3.) Beckman, Bjarne, 1971: Hur gammal är Hervararsagans svenska kungakrönika? I: Scripta Islan- dica 22. S. 25–37. D 8 = Jordebok för Eskilstuna kloster från medeltidens slut, SRA. Fredriksson, Ingwar, 1974: Svenskt dopnamnsskick vid 1500-talets slut. Lund. (AS 7.) v. Friesen, Otto, 1920: Rökstenen. Runstenen vid Röks kyrka, Lysings härad, Östergötland. Läst och tydd. Stockholm: K. Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien. Heiðreks saga. Hervarar saga ok Heiðreks konungs. Udg. ved Jón Helgason. 1924. København. (Samfund til Udgivelse af gammel nordisk Litteratur 48.) Hellberg, Lars, 1942: Ortnamn på Rekarna. Bidrag till belysning av Södermanlands äldsta indelning. I: NoB 30. S. 88–135. — 1950: Inbyggarnamn på -karlar i svenska ortnamn 1. Uppsala. (Skrifter utg. av Kungl. Gustav Adolfs Akademien 21:1. Studier till en svensk ortnamnsatlas 6.) — 1960: Plural form i äldre nordiskt ortnamnsskick. Uppsala. (Uppsala universitets årsskrift 1960: 1.) — 1984 a: De finländska karlabyarna och deras svenska bakgrund. I: Festskrift till Åke Granlund 28.4.1984. Helsingfors. (Skrifter utg. av Svenska litteratursällskapet i Finland 517. Studier i nordisk filologi 65.) S. 85–106. — 1984 b: Svetjud och Norrlanden. En kompakt forskningsrapport. I: Florilegium Nordicum. En bukett nordiska språk- och namnstudier tillägnade Sigurd Fries den 22 april 1984. Utg. av Lars-Erik Edlund, Claes Börje Hagervall, Birger Liljestrand (red.) & Evert Melefors. Umeå. (Acta Universitatis Umensis. Umeå studies in the humanities 61.) S. 135–145. 56 † Lars Hellberg

— 1985: Aktuell forskning om tuna-namnen (4). I: Ortnamnssällskapet i Uppsala. Namnspalten i UNT 3. 1985. Uppsala. S. 23. (Omtryck i: Uppländska namnstudier. Valda namnspalter ur Up- sala Nya Tidning 1982–2002. Utg. av Ortnamnssällskapet i Uppsala. Red. av Katharina Leibring, Staffan Nyström & Mats Wahlberg. 2011. Uppsala: Ortnamnssällskapet i Uppsala. S. 36–38.) — 1986: «Ingefreds sten» och häradsindelningen på Öland. I: Festschrift für Oskar Bandle. Zum 60. Geburtstag am 11. Januar 1986. Hrsg. von Hans-Peter Naumann unter Mitwirkung von Magnus von Platen & Stefan Sonderegger. Basel–Frankfurt am Main: Helbing & Lichtenhahn. (Beiträge zu nordischen Philologie 15.) S. 19–29. † — 2013: Ortnamnen och den forntida sveastaten. Presentation av ett forskningsprojekt. I: NoB 101. S. 9–31. Hellquist, Elof, 1918: De svenska ortnamnen på -by. En öfversikt. Göteborg. (Göteborgs kungl. vetenskaps- och vitterhetssamhälles handlingar. Fjärde följden 20:2.) — 1948: Svensk etymologisk ordbok. 3 uppl. Lund: Gleerup. † Hjärne, Erland, 1981: Land och ledung. Ur Erland Hjärnes historiska författarskap utg. av Gösta Åqvist. 2. Stockholm. (Skrifter utg. av Institutet för rättshistorisk forskning grundat av Gustav & Carin Olin. Ser. 1. Rättshistoriskt bibliotek 32.) Janzén, Assar, 1947: De fornvästnordiska personnamnen. I: Personnamn. Utg. av Assar Janzén. Stockholm: Bonniers. (NK 7.) S. 22–186. Krause, Wolfgang, 1944: Ing. I: Nachrichten von der Akademie der Wissenschaften in Göttingen aus dem Jahre 1944. Philologisch-historische Klasse. Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht. S. 229–254. — 1971: Die Sprache der urnordischen Runeninschriften. Heidelberg: Winter. (Germanische Bib- liothek. 3. Reihe. Untersuchungen und Einzeldarstellungen.) Ljung, Cecilia, 2010: Gravmonumentet på museets tomt – en viktig pusselbit till förståelsen av tidigkristna begravningar i Uppland. I: Situne dei. Årsskrift för Sigtunaforskning. S. 115–125. Lundahl, Ivar, 1956: Rickomberga. I: OUÅ. S. 34–40. Noreen, Adolf, 1920: Yngve, Inge, Inglinge m. m. I: NoB 8. S. 1–8. Norrøne Skrifter = Norrøne Skrifter af sagnhistorisk Indhold. Udg. af Sophus Bugge. 1864– 73. Christiania. (Det norske Oldskriftselskabs Samlinger 6, 8, 17.) Olavus Petri, 1917: En swensk cröneka. Utg. af Jöran Sahlgren. Uppsala: Sveriges kristliga stu- dentrörelses förlag. Otterbjörk, Roland, 1979: Svenska förnamn. Kortfattat namnlexikon. 3 uppl. Stockholm: Esselte studium. (Skrifter utg. av Svenska språknämnden 29.) Regional och social variation i nordiskt personnamnsskick. Handlingar från NORNA:s tionde symposium i Umeå 3–5 maj 1983. Red. av Sigurd Fries & † Roland Otterbjörk. Uppsala: NORNA-förlaget. (NORNA-rapporter 29.) Rosenberg, C. M., 1882: Geografiskt-statistiskt handlexikon öfver Sverige. Efter nyaste, hufvud- sakligen officiella källor utarbetadt. 1. A–K. Stockholm: A. V. Carlson. Sahlgren, Jöran, 1924: Runskriften på överhogdalsbonaden. I: Festskrift tillägnad Hugo Pipping på hans sextioårsdag den 5 november 1924. Helsingfors. (Skrifter utg. av Svenska litteratur- sällskapet i Finland 175.) S. 462–464. — 1927: Nordiska ortnamn i språklig och saklig belysning 9. Sta-namnen i Närke. I: NoB 15. S. 1–87. Sandred, Karl Inge, 1987: Ingham in East Anglia: a new interpretation. I: Studies in honour of Kenneth Cameron. Ed. by Thorlac Turville-Petre & Margaret Gelling. Leeds: University of Leeds. School of English. (Leeds studies in English NS 18.) S. 231–240. Inge och Inga – ett omaka kortnamnspar 57

Schück, Adolf, 1952: Folkungaättens ursprung. I: Arkeologiska forskningar och fynd. Studier utg. med anledning av H. M. konung Gustaf VI Adolfs sjuttioårsdag 11.11.1952. Red.: Mårten Stenberger. Stockholm: Svenska arkeologiska samfundet. S. 260–268, 455 f. (noter). Schönfeld, M., 1965: Wörterbuch der altgermanischen Personen- und Völkernamen. Nach der Überlieferung des klassischen Altertums bearbeitet. 2., unveränderte Aufl. Heidelberg: Win- ter. SRAp = pergamentsbrev i SRA. Styffe, Carl Gustaf, 1911: Skandinavien under unionstiden. Med särskildt afseende på Sverige och dess förvaltning åren 1319–1521. Ett bidrag till den historiska geografien. 3 uppl. Stockholm: Norstedt. Ståhle, Carl Ivar, 1946: Studier över de svenska ortnamnen på -inge på grundval av undersökning- ar i Stockholms län. Uppsala. (Skrifter utg. av Kungl. Gustav Adolfs Akademien 16. Studier till en svensk ortnamnsatlas 3.) Sundqvist, Olof, 2014: Frö – mer än en fruktbarhetsgud? I: Saga och sed. S. 43–67. — under utg.: The god Freyr. I: Pre-Christian religion of the North. Eds.: Anders Andrén, John Lindow & Jens Peter Schjødt. Turnhout: Brepols. Svennung, J., 1967: Jordanes und Scandia. Kritisch-exegetische Studien. Stockholm. (Skrifter utg. av K. Humanistiska vetenskapssamfundet i Uppsala 44:2 A.) Wessén, Elias, 1924: Studier till Sveriges hedna mytologi och fornhistoria. Uppsala. (Uppsala universitets årsskrift 1924. Filosofi, språkvetenskap och historiska vetenskaper 6.) — 1927: Nordiska namnstudier. Uppsala. (Uppsala universitets årsskrift 1927. Filosofi, språkve- tenskap och historiska vetenskaper 3.) Vårfruberga klosters jordebok, pappershandling, UUB. Vårfruberga klosters jordebok, utg. = Fogdö (Vårfruberga) klosters jordebok. En obeaktad källa från tidig medeltid. Med kommentarer utg. av Folke Ossiannilsson. I: Vetenskaps-societeten i Lund. Årsbok 1945. S. 81–104.

Summary † LARS HELLBERG Inge and Inga – an ill-matched pair of hypocoristic names

This posthumously published essay by Lars Hellberg is based on a symposium paper from 1983, intended to be published in SAS. Hellberg’s manuscript is presented here in a form that has been edited for publication. The author shows that the man’s name OSw. Inge was not, from the outset, a hypocoristic form of names with Inge- as their first element, such as OSw. Ingemar, in contrast to the woman’s name OSw. Inga, which is well attested as a hypocoristic form of names like OSw. Ingegærdh. Instead, Inge is explained as a singular form of the Ger- manic tribal designation Ingvaeones, PrGmc *ingianiz, ultimately going back to OE Ing (< PrGmc *Ingaz), the name of a god or eponymous hero. The author argues that Inge was a designation for the king of the Svear, viewed in a sacred context, and was therefore long avoided as a man’s name. This interpretation of Inge is, he suggests, con- firmed by the first element Inge- in a group of place-names in central Sweden: Ingeby (of which there are four instances), Ingeberga and Ingespjuta, which in the author’s 58 † Lars Hellberg view refer to property belonging to the king, the Ingvaeon, or to the royal dynasty of the Ingvaeones. With reference to Wolfgang Krause (1944), a number of related linguistic details are explored: the parallel form OWScand. Yngvi, OWScand. Yngvifreyr as a byname of the god Freyr, and the name of the royal house, OWScand. ynglingar. Mansnamnet runsv. Gunnvarr 59

MAGNUS KÄLLSTRÖM Mansnamnet runsv. Gunnvarr – ett bidrag till en gammal tvistefråga

Studia anthroponymica Scandinavica 32 (2014), 59–66. Magnus Källström, Department for Conservation, Swedish National Heritage Board, Visby: The Runic Swedish man’s name Gunnvarr – a contribution to resolving an old controversy.

Abstract This article deals with the records of a personal name on two Viking Age rune stones from Stenkumla Church on Gotland (G 207 and G 208). In the corpus edition Sveriges runinskrifter, the name is read as kunu[ar] and kunua[r], respectively, and it is interpreted as a rare male name Gunnvarr. As shown in the article, the previous reading of the name on G 208 is incorrect, and the sequences of runes can therefore more plausibly be construed as representations of the name Gunn- (h)vatr. Keywords: Gotland, personal names, rune stones, runic inscriptions, Viking Age.

Fanns det i runsvenskan ett mansnamn Gunnvarr? I verket Sveriges runinskrifter har ett sådant namn antagits i flera inskrifter, men som Lena Peterson (1987) har visat är det rimligare att tolka de flesta av beläggen som kvinnonamnet Gunnvǫr. I ett par fall har det dock varit svårt att hävda att det skulle röra sig om något annat än ett mansnamn. Detta gäller de namnformer som förekommer på två runstenar i Stenkumla kyrka på Gotland (G 207 och G 208). I SRI 12 (s. 203 resp. 211) återges inledningen av de båda inskrifterna på föl- jande sätt:

G 207: butmuntr : auk : butraifR : auk : kunu[ar : þaiR : raistu : stain] ... G 208: [b]u[t]muntr : auk : butraifR : auk : kunua[r : -] ...tu : stain : þ...

Dokumentationsläget för dessa två inskrifter är tyvärr något besvärligt, eftersom de 1941 blev uppmålade med permanent färg av en icke-runolog, arkeologen Mårten Stenberger. Elisabeth Svärdström kunde därför inte göra någon ny förutsättningslös undersökning för Gotlands runinskrifter utan valde att an- 60 Magnus Källström vända Sven Söderbergs läsning från 1891 (SRI 12 s. 203 ff., 211 ff.). Vissa delar av inskrifterna är dessutom endast kända genom äldre uppgifter, där Georg Wallins uppteckningar av runorna från 1730-talet och ett par teckningar av C. G. Hilfeling från 1799 utgör de viktigaste källorna. Stenkumlastenarna är resta av samma personer och på G 207 har de tre namnen följts av ett sammanfattade þaiR nom. pl. m., vilket visar att namnen bör avse män. I dag saknas denna del av inskriften, men läsningen som bygger på Hilfeling får stöd av iakttagelser av Wallin. Den senare har visserligen bara sett den avslutande R-runan, men det är tillräckligt för att neutrumformen þau skall kunna uteslutas. Hur motsvarande parti har varit utformat på G 208 vet vi där- emot inte. Hilfeling har visserligen med prickade linjer antytt ett þair, men har förmodligen inte sett mer än den nedre delen av huvudstaven i den första runan (se SRI 12 s. 211, fig. 91). Att resten av ordet är en ren rekonstruktion framgår inte minst av att den sista runan är återgiven med r, inte R. I SRI 12 tolkar Elisabeth Svärdström det aktuella namnet som runsv. Gunnvarr, men nämner (s. 108) att detta namn »finns säkert belagt endast i Sm 96». Tolkningen av det småländska belägget (ack. kunuar) är dock inte så okomplicerad som man då trodde, vilket Lena Peterson (1987) med all tydlighet har visat. Hon menar som bekant att det finns goda skäl att här i stället räkna med kvinnonamnet Gunnvǫr. Peterson berör i detta sammanhang också beläggen på Stenkumlastenarna (s. 211) och ansluter sig till ett äldre förslag av Otto v. Friesen (i Lindqvist 1942 s. 113 f.) att de nog snarast bör uppfattas som en skrivning för ett runsv. Gunnvar(ð)r med bortfall av ð i förbindelsen -rðr, vilket är ett välkänt fenomen. Tolkningen är formellt oantastlig, men det bör påpekas att spåren av ett namn Gunnvarðr är ytterst sparsamma i Norden. På svenskt område finns inget ytterligare exempel, varken i runinskrifter eller i medeltida källor. Från västnordiskt område upptar Lind (sp. 424) endast två belägg. Det ena (från 1448) avser en Gunvardher Rolleifson, som verkar vara identisk med en person som i ett annat sammanhang kallas Gunwaldar Rolleifsson, medan det andra, Gvnnfardr med varianten Gunnvarðr (från ca 1160), uppges avse en »prestr vtlendr» (ibid.). Dessutom förekommer det som namn på en diktad person (Lind Suppl. sp. 369). I DGP 1 (sp. 420) finns bara ett belägg på namnet Gunward, vilket är så sent som från 1508 och som kanske t.o.m. kan ha främmande ursprung (jfr fty. Gundoard). Kees Samplonius (1993 s. 110 f.) har argumenterat för att beläggen på Stenkumlastenarna i stället kan återge kvinnonamnet Gunnvǫr med hänvis- ning till att pronomenet fvn. þeir emellanåt kan användas för att sammanfatta personer av båda könen. Han framhåller att detta även förekommer i runinskrifter, även om exemplen är relativt få.1 Namnfrågan har också behandlats av Evert Salberger (1998 s. 78 ff.), som vill återgå till den uppfattning som Mansnamnet runsv. Gunnvarr 61

Fig. 1. Detalj av runföljden kunua-r på G 208 Stenkumla kyrka. Den nuvarande uppmålningen gjordes 1941 av arkeologen Mårten Stenberger och är inte fullständig. Foto Magnus Källström 2013.

finns i SRI. Han menar att runföljderna på G 207 och G 208 liksom belägget på Sm 96 bör återge ett mansnamn runsv. Gunnvarr, som han (s. 82) tolkar som en utveckling av ett urn. *GunþiwarijaR. Även Robert Nedoma (2004 s. 318) finner det troligast att beläggen på Stenkumlastenarna återger ett mansnamn. De som har fördjupat sig i de ovan nämnda beläggen verkar genomgående ha utgått från att namnformen på båda stenarna är kunuar, men inte lagt så stor vikt vid att runföljderna numera är defekta och delvis supplerade efter äldre källor. I SRI återges de som nämnts med kunu[ar] (G 207) resp. kunua[r] (G 208). I samband med ett besök i Stenkumla kyrka den 13 november 2013 lade jag märke till ett par detaljer i läsningen av namnet på G 208, som är av betydelse för hur det skall tolkas (se fig. 1). Efter a-runan, där endast den nedre hälften av huvudstaven och den vänstra bistaven återstår, följer den nedre hälf- ten av en huvudstav, som enligt den vedertagna läsningen borde vara resterna

1 Av de fyra vikingatida belägg från Uppland som Samplonius anför skall två dessutom helt säkert utgå (se Salberger 1998 s. 78). 62 Magnus Källström av en r-runa. Några spår av bistaven finns dock inte i anslutning till denna runa. Därefter följer de nedre delarna av två stavar, varav den senare har en tydlig lutning åt vänster. Dessa spår ser däremot ut att tillsammans kunna utgöra resterna av en r-runa och avståndet mellan dem (1,5 cm) stämmer fullständigt med avståndet mellan huvudstav och bistav i de två r-runor som förekommer tidigare i inskriften. Det är alltså tydligt att namnet på G 208 skall läsas kunua-!r, inte kunua[r]. Dessa iakttagelser visar sig också stämma mycket bra med vad tidigare un- dersökare har sett i detta parti av inskriften. Wallin (s. 660) läste här inuair, medan P. A Säve (1873–76 s. 179, 181) anger runorna -unua-r , alltså läsning- ar som båda förutsätter en runa mellan a och r (se avbildningar i SRI 12 s. 200, fig. 83 resp. s. 202, fig. 85).2 Samma sak gäller även Otto v. Friesens uppmål- ning på ett fotografi från 1923 (ATA), som visar runorna -unua-r (se SRI 12 s. 214, fig. 94). Elias Wessén är i sina anteckningar från juli 1944 (W 44) betydligt försiktigare och translittererar den aktuella runföljden med £kunu---…. Även han återger alltså sju runor, men har tyvärr ingen kommentar beträffande läsningen av de tre sista. Till de ovan nämnda källorna som alla finns refererade i SRI, kan läggas ytterligare en, nämligen en osignerad blyertsteckning, vilken är inklistrad i vol. 7 av J. G. Liljegrens Fullständig Bautil (ATA) (se fig. 2). Runföljden återges här som -unua-r. Vem som har gjort teckningen är inte känt, men möjligen kan den vara utförd av N. J. Ekdahl, som såg båda stenarna 1826 (Ekdahl 1826 s. 15). Det finns nämligen uppgifter om att han skulle ha avbildat G 208 (Lilje- gren 1833 s. 180, Säve 1859 s. XXXVI), något som hittills inte har kunnat be- kräftas (jfr SRI 12 s. 199).3 Den ende som verkligen har läst kunuar med r direkt efter a är alltså Hil- feling (1799, tab. 51) och detta på en teckning som uppenbarligen är en renritning (se SRI 12, s. 201, fig. 84). Hur illa denna läsning egentligen stämmer med vad som finns bevarat på stenen framgår av Sven Söderbergs utförliga kommentarer till läsningen, så som de har återgivits av Svärdström i SRI. Ci- tatet nedan (efter SRI 12 s. 213) börjar med den r-runa som har antagits avsluta det aktuella namnet:

2 Återgivningen av den första runan är något oklar i den avskrift av runorna som förekommer i Säves originalanteckningar (Säve 1873–76 s. 179). En blyertsteckning i samma källa (s. 181) och en renritning med bläck (Säve 1872 ff. s. 799) visar däremot en o-runa med ensidiga bistavar snett nedåt höger (Ê) och ett litet vågrätt streck mellan dessa. Av intresse är också hans kommentar i anslutning till den senare teckningen: »(Här) överst står ej (enl. Lilj.) ”kunuar”, utan » 3 Den enda anteckningen på denna teckning lyder »Lindö», vilket måste vara en felaktig rubrice- ring. På samma ark finns även en oavslutad teckning av G 207, som visar stenens form och orna- mentik, men där själva inskriften saknas. Mansnamnet runsv. Gunnvarr 63

Fig. 2. Den anonyma teckningen av G 207 och G 208 i Liljegrens Fullständig Bautil (vol. 7). Efter original i ATA.

28 r: ett kort spår af en staf, hvilken sträcker sig till fördjupningen, som fins förr- än brottet inträder, det skulle vara af r, men något spår af tillhörande kän- nestreck finnes ej. De två följande stafspåren [r. 29] äro svaga, breda och grun- da, men fullt märkbara; de gifva dock ej rätt runa, som skall vara þ [så har Hil- feling skissat den], dessutom förekommer framför dessa stafspår intet spår af skiljetecken. Det synes derför som de voro tillfälliga, dessa streck. På Söderbergs foto (ATA, reproducerat i SRI 12 s. 213, fig. 93) är den runfölj- den också uppkritad på samma sätt som ovan har hävdats.4 Namnet på G 208 skall alltså läsas kunua-!r, inte kunua[r]. Avståndet till de två omgivande runorna på ömse sidor om den oidentifierade runan är 3 cm, vilket tyder på att den har haft symmetriskt placerade bistavar. Tolkningen är då närmast given. Den oidentifierade runan kan utan problem ha varit t t och

4 Jfr även blyertsteckningen (SRI 12 s. 212, fig. 92) samt renritningen på pl. 67. På den förstnämn- da är dock n-runan felaktigt tecknad som a. 64 Magnus Källström namnet bör följaktligen tolkas som Gunn(h)vatr. Detta namn är tidigare belagt på fyra mellansvenska runstenar (Ög Fv1966;102, U 531, U Fv1979;243B och Nä 28†), men hittills inte på Gotland. Det senare utgör dock ingen allvarlig in- vändning, eftersom namn med efterleden -hvatr annars är mycket frekventa på ön. I de vikingatida runinskrifterna finns inte mindre än sju olika namnbild- ningar på -hvatr belagda: Auðhvatr (G 373), Bōthvatr (G 37), GæiRhvatr (G 113, G 114, G 373), Hrōðhvatr (G 276), Līknhvatr (G 113, G114) samt troligen också Ulfhvatr (G 216, se Peterson 1983). I medeltida inskrifter finns dessutom belägg för Hallhvatr (G 119, G 164), Hæghvatr (G 234, G 317) samt möjligen Øyrhvatr (G 254). Egentligen är varken läsningen eller tolkningen av runföljden på G 208 särskilt komplicerad. Problemet är i stället hur denna namnform förhåller sig till belägget på G 207. Som nämnts återstår endast början av namnet: kunu…, men tre äldre uppteckningar finns av denna runföljd: aunuir (Wallin s. 660), gunuar (Hilfeling 1799, tab. 52) och kunuer (P. A. Säve 1875) (se SRI 12, s. 200 ff., fig. 83–85).5 Allt tyder på att namnet i detta fall har bestått av sex runor. Den sista runan har helt klart varit r, medan den föregående runan måste ha varit otydlig redan i äldre tid. Närmast till hands ligger väl att här anta ett a, men denna läsning har egentligen bara stöd hos Hilfeling. Det finns dock inget som tyder på att det skulle ha funnits ytterligare en runa i runföljden, utan kunu[ar] eller – mer försiktigt uttryckt – kunu[-r] är den sannolikaste läsningen. Efter- som G 207 och G 208 har de två första resarnamnen gemensamma måste man utgå från att även det tredje bör återge samma namnform. Den rimligaste för- klaringen i detta fall är att det har funnits en felristning på G 207, nämligen att en runa blivit uteglömd. Det är naturligtvis mindre tillfredsställande att förut- sätta en felristning i en rad av namn som är identiska på två stenar, men sådant har väl ibland kunnat inträffa. På parstensmonumentet U 72 och U 73 vid Hansta i Spånga socken skrivs en av resarna, Gærðarr, kiarþar på den ena stenen, medan han uppträder som kiaþar – med en uteglömd r-runa – på den andra. Stenkumlastenarna är alltså resta av tre bröder, som – om mitt ovan framför- da förslag godtas – har burit namnen Bōtmundr, BōtræifR och Gunn(h)vatr. Två av bröderna har alltså haft namn på Bōt-, vilket visar att man har tillämpat s.k. variation i namngivningen. Båda stenarna var defekta upptill redan när de undersöktes av Wallin under den första hälften av 1700-talet och vi vet därför inte vem G 207 har tillägnats. G 208 har däremot varit rest efter brödernas far, vilket framgår av Wallins uppteckning. Då återstod även de två sista runorna i faderns namn, vilka han läste som at. Enligt Svärdström (i SRI 12 s. 216) tyder detta på att det har rört sig om »ett namn med efterleden -(h)vatr». Om detta är

5 Läsningen från Säve avser hans originalteckning (Säve 1873‒76 s. 180). I renritningen (Säve 1872 ff. s. 799) har däremot den näst sista runan fått formen av en n-runa. Mansnamnet runsv. Gunnvarr 65 riktigt kan den tredje brodern, som inte har fått ett namn på Bōt-, i stället ha ärvt efterleden i faderns namn.6 De runföljder på G 207 och G 208, som tidigare har ansetts återge ett mansnamn Gunnvarr, måste alltså i stället läsas kunu[-r] resp. kunua-!r och bör med ledning av skrivningen på G 208 i första hand tolkas som Gunn(h)vatr. Detta betyder att belägget kunuar (ack.) på Sm 96 ‒ om det återger ett mansnamn ‒ numera är helt isolerat i runmaterialet.

Referenser

ATA = Antikvarisk-topografiska arkivet, Riksantikvarieämbetet, Stockholm. Ekdahl, Nils Johan, 1826. Resa på Gotland 1826. (Handskrift i ATA.) GUB = Göteborgs universitetsbibliotek, Göteborg. Gustavson, Helmer & Snædal Brink, Thorgunn, 1979: Runfynd 1978. I: Fv 74. S. 228–250. Hilfeling, Carl Gustaf, 1799: Resejournal 1799. (Handskrift F m 57:7 i KB.) Jansson, Sven B. F., 1966: Några runfynd 1965. I: Fv 61. S. 102–107. KB = Kungliga biblioteket, Stockholm. L + nr = Inskrift i Liljegren 1833. Lindqvist, Sune, 1942: Gotlands Bildsteine 2. Stockholm. Liljegren, Johan Gustaf, 1833: Run-urkunder. Aftryck för Run-Forskningens Vänner. Stockholm. — u.å.: Fullständig Bautil. (Handskrift i ATA. ) Nedoma, Robert, 2004: Personennamen in südgermanischen Runeninschriften. Studien zur altgermanischen Namenkunde 1:1. Heidelberg: Winter. (Indogermanische Bibliothek 3. Reihe.) Peterson, Lena, 1983: Ett mansnamn i runinskriften på det gotländska Timansbrynet. I: NoB 71. S. 115–124. — 1987: Þorstæinn gærði bro æftiR kunuar … ok æftiR asboþ (?) … Två problematiska personnamn i en småländsk runinskrift. I: Runor och runinskrifter. Föredrag vid Riksantikvarieäm- betets och Vitterhetsakademiens symposium 8–11 september 1985. Stockholm. (Kungl. Vit- terhets Historie och Antikvitets Akademien. Konferenser 15.) S. 199–219. S + nr = Inskrift i Säve 1859. Salberger, Evert, 1998: Brobyholm-stenen. Pronomen och personnamn. I: SOÅ. S. 66–91. Samplonius, Kees, 1993: Zum runenschwedischen Namen kunuar. I: Personnamn i nordiska och andra germanska fornspråk. Handlingar från NORNA:s artonde symposium i Uppsala 16–19 augusti 1991. Red. av Lena Peterson. Uppsala: NORNA-förlaget. (NORNA-rapporter 51.) S. 109–119. Säve, Carl, 1859: Gutniska urkunder: Guta lag, Guta saga och Gotlands runinskrifter språkligt be- handlade. Stockholm. Säve, Pehr Arvid, 1872 ff.: Gotländska samlingar 5. (Handskrift R 623:5 i UUB.)

6 Svärdström nämner (SRI 12 s. 216) i samband med kommentaren om faderns namn att »L 1591 (och S 83) har, trots källhänvisningen till Hilfeling, felaktigt ut». Detta ser ut som ett tryckfel för ut och Carl Säve har i sina egna exemplar av Run-urkunder och Gutniska urkunder (nu i GUB) rättat u till a i anslutning till Wallins läsning. Liljegren hänvisar dock inte bara till Wallin utan som nämnts även till Ekdahl. Märkligt nog finner man på den ovan nämnda anonyma teckningen i Full- ständig Bautil just läsningen ut (se fig. 2). Kanske bygger Liljegrens läsning här på denna teckning och det kan i så fall vara ett indicium på att den verkligen har Ekdahl till upphovsman. 66 Magnus Källström

— 1873–76: Gutaord 12. (Handskrift R 625:11 i UUB.) Söderberg, Sven, 1891: Anteckningar i Runor 8. (Handskrift i Sven Söderbergs arkiv, ATA.) U Fv1979;243B = Inskrift från Husby-Sjuhundra kyrka, Uppland, publicerad i Gustavson & Snæ- dal Brink 1979, s. 243–244. UUB = Uppsala universitetsbibliotek, Uppsala. W + nr = Inskrift behandlad i Elias Wesséns handskrivna fältprotokoll 1944–61. Förvaras på Run- verket, Riksantikvarieämbetet, Stockholm. Wallin, Georg, u.å.: Analecta Gothlandica I. (Handskrift deponerad i KB.) Ög Fv1966;102 = Inskrift från S:t Laurentius kyrka i Söderköping, Östergötland, publicerad i Jansson 1966, s. 102–104.

Summary MAGNUS KÄLLSTRÖM The Runic Swedish man’s name Gunnvarr – a contribution to resolving an old controversy

There has been lively discussion about the possible existence of a man’s name Gunn- varr in Runic Swedish. A sequence of runes kunuar is known from several rune stones; most of them seem to represent the female name Gunnvǫr, but in at least three cases (Sm 96, G 207 and G 208) a male name is normally assumed. The occurrences on the two rune stones at Stenkumla Church on Gotland have been regarded as the most certain examples of the three. These stones were raised by the same three individuals, who, judging from the pronoun þaiR on G 208, were all of male gender. Today, the name of interest here is partly damaged on both stones, but the runic sequences are normally completed as kunu[ar] and kunua[r], based on the readings by C. G. Hilfeling in 1799. What has been overlooked in the earlier discussion is that the sequence on G 208 is not kunua[r] as stated, but kunua-r. The lower parts of the final r-rune are still preserved on the stone, and between this rune and the preceding a-rune there are clear rem- nants of the base of a vertical (Fig. 1). This reading is also in accordance with most of the earlier accounts, including a previously unnoticed drawing in J. G. Liljegren’s Full- ständig Bautil (Fig. 2). The sequence can then be completed without difficulty as kunua[t]r and interpreted as Gunn(h)vatr, a name that is recorded in four Swedish runic inscriptions. On G 207, the same name seems to have been rendered as kunu[ar], although only Hilfeling has recorded the a-rune (which others have read as an i or n). Since the reading and interpretation of the same name on G 208 are fairly certain, the form on G 207 is probably due to some kind of a miscut. This means that the runic sequence kunuar on Sm 96 is now the only case in which a man’s name Gunnvarr might be considered. Skråmstastenens þorgun – mansnamn eller kvinnonamn? 67

LENA PETERSON

Skråmstastenens þorgun – mansnamn eller kvinnonamn?

Studia anthroponymica Scandinavica 32 (2014), 67–73. Lena Peterson, Department of Scandinavian Languages, Uppsala Uni- versity: The name þorgun on the Skråmsta stone – male or female?

Abstract The aim of this study is to identify the cases in which, in Swedish Vi- king Age inscriptions, an expected preposition appears to be omitted. The study is prompted by the assumption that the sequence of runes þorgun in the runic inscription U 459 (saksi let kera merki þesa iftiR aist faþur sin auk þorgun sun sin) represents a man’s name, suppos- edly reflecting a remnant of an ancient, and rare, name element Gmc *-gunþaz, a masculine counterpart to the common feminine element *-gunþí. The study uncovers ten instances of an omitted preposition, pointing to the conclusion that þorgun in fact represents a woman’s name, Þorgunn(r). Keywords: Swedish Viking Age runic inscriptions, personal names, Germanic, feminine name element Gmc *-gunþí, masculine name element Gmc *-gunþaz, omission of preposition.

Nedanstående undersökning är föranledd av att den i personnamnsforskarkret- sar välkände Gottfried Schramm nyligen har utkommit med en omarbetad och utvidgad version av sin mycket anlitade bok Namenschatz und Dichtersprache från år 1957, Zweigliedrige Personennamen der Germanen. Ein Bildetyp als gebrochener Widerschein früher Heldenlieder (2013). Trots upprepade påpe- kanden från nordistisk sida (Peterson 1981 s. 26 not 8, s. 59 not 12, Andersson 1990 s. 148, dens. 2011 s. 206, se även NRL s.v. Þorgunnr/-guðr/-gundr), att runföljden þorgun på runstenen U 459 återger ett kvinnonamn, hävdar Schramm att den återger ett mansnamn.

I Skråmsta i Haga socken i Uppland, nära Alasjön (nordligaste delen av en flik av Mälaren norr om Sigtuna), står en runsten som i Upplands runinskrifter har nummer U 459. Texten på stenen translittereras, normaliseras och översätts av Elias Wessén i SRI 7 s. 263: 68 Lena Peterson

* saksi * let * kera * merki * þesa * iftiR * aist * faþur * sin * auk * þorgun * sun * sin * Saxi let gæra mærki þessa æftiR Æist, faður sinn, ok Þorgunn [æftiR] sun sinn. »Saxe lät göra dessa märken efter Est, sin fader, och Torgunn [efter] sin son.»

Wessén supplerar alltså texten med en preposition efter runföljden þorgun, vilket resulterar i att denna måste uppfattas som ett kvinnonamn i nominativ i stället för, som i tidigare tolkningar, alltifrån Johannes Bureus till Erik Brate och Otto von Friesen,1 ett mansnamn i ackusativ. Wessén (s. 264) medger att inskriftens formulering är oklar men menar att det ändå måste stå klart att þor- gun återger ett kvinnonamn, eftersom ett motsvarande mansnamn är fullstän- digt okänt. Till saken hör, att kvinnonamnet Þorgunnr, ursprungligen en germ. í-/íjó-stam, i de vikingatida runinskrifterna uppträder växelvis med -r och utan -r i nominativ (se NRL s.v.), liksom överhuvudtaget namnen på -gunnr (och -unnr; se Peterson 1981 s. 58 f.), vilket allt naturligtvis Wessén kände till. Slut- satsen blir (SRI 7 s. 264):

Man kan knappast komma ifrån att sammanställa Skråmsta-stenens þorgun med kvinnonamnet Þorgunnr. Det blir då sidoordnat med Saxi såsom subjekt i satsen. Efter þorgun har prepositionen iftiR (eller at) blivit uteglömd av ristaren, eller också har den kunnat suppleras ur det föregående. Gottfried Schramm (1957 s. 161 f.) tvivlar på Wesséns tolkning och föror- dar de äldre tolkningarna. »Hätte der Ritzer freilich dieses überliefern wollen, so würde er ein zweites iftiR nicht ausgelassen haben», lyder hans om- döme. Han ser Skråmstastenens þorgun som ett vittnesbörd om en fornärvd maskulin motsvarighet, germ. *-gunþaz, till det feminina *-gunþí. Han för- klarar den feminina efterleden *-gunþí som en movering till »schwach be- zeugtem (wohl durch die weibliche Entsprechung zurückgedrängtem) *-gunþaz», en åsikt som han senare (1962 särsk. s. 47 f.) modifierar: Nu vill han snarare se de mycket sparsamma beläggen på en maskulin namnled *-gunþaz som en movering till det allmänt förhärskande feminina *-gunþí. I uppsatsen från 1962 (s. 47) såväl som i Schramms senare utkomna bok från 2013 (s. 155) anförs exemplet þorgun på runstenen U 459 som belägg på ett mansnamn. Wesséns ståndpunkt grundades delvis på antagandet att ristaren av U 459 hade uteglömt en preposition. Det är inte svårt att finna paralleller till formuleringen på Skråmstastenen. I de svenska vikingatida runinskrifterna kan en hel rad exempel anföras – huruvida utelämnandet skall skyllas på slarv och glömska eller att det grammatiskt vore möjligt att supplera prepositionen ur det föregående må vara osagt i en första analys. Här följer en ka- talog.

1 von Friesen (1933 s. 211) gissar på ett för övrigt okänt mansnamn Þorkunnr, vilket (med Wessén i SRI 7 s. 264) bör underkännas på grund av g-runan. Skråmstastenens þorgun – mansnamn eller kvinnonamn? 69

I följande inskrifter utöver U 459 har utgivarna av Sveriges runinskrifter (SRI) antagit att en preposition æftiR eller at har uteslutits:2 Ög 180 [haltan :] 2rist * stin * þasi : hrulf : faþu [: sin :] 2u2a2s ku2þ Halfdan ræisti/ræist stæin þannsi [æftiR] Hrolf, faður sinn, vas goðr. Erik Brate (i SRI 2 s. 174) kommenterar: »Framför hrulf har prep. ’efter’ sannolikt blivit avglömd, icke utelämnad.» Sö 256 $3 + suarthaufþi + ak + uifari + auk + uibiaurn + auk + onutr + r2a1istu + stain + þina + faruki + faþr + sina Svarthaufði ok Viðfari ok Vibiorn ok Anundr ræistu stæin þenna [at] FrøygæiR(?), faður sinn. Elias Wessén (i SRI 3 s. 224) anmärker: »Då prepositionen ’efter’ saknas efter ræisti stæin þenna, ville man i faruki förmoda en dativ, men häremot strider den anslutna appositionens form. Man kunde vara frestad att i faruki se en felristning för farulfi; även det följande faþr + sina måste ju innehålla en felristning.» Ro- land Otterbjörk (1983 s. 31) anmärker: »Vi kan lägga märke till att ristaren hop- par över runor: a[u]k, faþ[u]r, ja hela ord (prep. ’efter»)’.» U 351 ' ke1til ' lit ' reisa ' stein ' aftR ' faþur ' sin ' uistein ' auk ' uikr ' koþ hialbi ' ant hans ' bona sin ' Kætill let ræisa stæin æftiR faður sinn Vistæin ok Vigærðr, Guð hialpi and hans, [at] bon[d]a sinn. Wessén (i SRI 7 s. 98) kommenterar: »Man måste förmoda, att ett ’efter’ är un- derförstått från det föregående 19–22 aftR. Då orden bon[t]a sin genom satsen koþ hialbi ' ant hans äro skilda från de ord auk ' uikr, med vilka de närmast höra samman, måste man antaga, att de ha blivit tillfogade efteråt. auk ' uikr ’och Vigärd (lät resa stenen)’ har förefallit oklart och behövt ett förtydligande.» U 618 [in]riþr ' uk ' kyriþ ' lito ' rita ' st[a]in * af[t]iR ' [k]1l[em]1it ' fa[þur * si]n ku ' inkik[h]r [* bo]an[ta sin] Ingiriðr ok Gyrið letu retta stæin æftiR Klemit, faður sinn, ok Ingigærðr(?) [at] boanda sinn. Wessén (i SRI 8 s. 41) kommenterar: »Av sammanhanget framgår, att 48–54 inkikhr är ett kvinnonamn, och något annat än Ingigærðr kan då knappast komma i fråga. [- - -] Framför 55–63 boanta sin skall prepositionen underförstås ur det föregående.» U 637 snari : auk : kitilbiurn : litu : aris[a s-... iftir : ulf : faþur : sina : ku-]iþ : bun[!ta : sin] Snari ok Kætilbiorn letu ræisa s[tæin] æftiR Ulf, faður sinn, [ok] Gy[r]iðr [æftiR] bonda sinn.

2 Texterna, både translittereringarna och normaliseringarna, är hämtade från Samnordisk runtextdatabas men kontrollerade mot texterna i Sveriges runinskrifter. 3 Dollartecknet i Samnordisk runtextdatabas hänvisar till Otterbjörk 1983 s. 31. 70 Lena Peterson

Elias Wessén (i SRI 8 s. 78) kommenterar: »Framför 52–59 bunta : sin (ack.) bör ur det föregående underförstås prepositionen æftiR eller at. I annat fall skulle man här vänta en dativform bunta : sinum.»4 U 1060 $5 hulmkair ... [karl * lit]u ' h22a[2k]2ua ' aist faþur ' sin HolmgæiRR [ok] Karl letu haggva [at] Æist, faður sinn. Wessén (i SRI 9 s. 333) kommenterar: »Något at finnes icke framför namnet aist. Ristaren har kanske föreställt sig, att dessa två runor ha varit dolda under högra korsarmen, som här går in över slingan. Några bistavar finnas icke utsatta på korsarmen.» (Se pl. 78 i SRI 9.) U 1111 ansuar + auk + þorbiarn + lito + hakua + stin + yftiR + faþur + sen auk + steniltr + 2bunta sin tata Andsvarr ok Þorbiorn letu haggva stæin æftiR faður sinn ok Stæinhildr [æftiR] bonda sinn Tata/Tatta. S. B. F. Jansson (i SRI 9 s. 447) kommenterar: Inskriften är något otympligt formulerad, i det att prepositionen æftiR (eller at) har utelämnats efter hustruns namn. G. Stephens anmärker (a. a. s. 673): »The non-repetition of ÜFTIR or AT before BUNTA belongs to the ellipses so common in all our old monuments, runic and manuscript. It is found on many other stones.» I Stephens’ ord ligger onekligen en avsevärd överdrift. U 1158 : kuisþen : yg : estr : yg : uin... : yk : aki : litu : risa : stn : fryke : faþur se : lfsten : iuk : runi : þsa : Guðstæinn(?) ok Æistr ok ... ok Aki letu ræisa stæin [æftiR] FrøygæiR, faður sinn. Lifstæinn hiogg runaR þessa. I SRI 9 (artikeln författad av Sven B. F. Jansson) ges ingen kommentar till den supplerade prepositionen. U 1162 biarn ' uk ' haltin ' litu -...isa ' stin ' at ' osur ' faþur ' uk ' þorun ' bont- Biorn ok Halfdan letu [ræ]isa stæin at Assur, faður, ok Þorunn [at] bond[a]. Sven B. F. Jansson (i SRI 9 s. 621) kommenterar: »Tre ord har ristaren uteläm- nat, nämligen sinn efter faður och bonda och prepositionen æftiR eller at efter Þorunn.» U Fv1948;1686 sibi * uk * ikriþ * litu * raisa * stain * iftiR * g-ha * uk * at * harþ * suni * sina * sihimuntr * uk * sihikfastr * bryþr * sina ybir risti Sibbi ok Ingrið letu ræisa stæin æftiR G[a]ga(?) ok at Harð, syni sina, Sigmundr ok Sigfastr [at] brøðr sina. ØpiR risti. S. B. F. Jansson, som författat artikeln, lämnar ingen kommentar till den uteläm- nade prepositionen.

4 Hur Wessén har tänkt sig att en dativform skulle kunna tolkas i det aktuella sammanhanget är oklart. 5 Dollartecknet hänvisar till ATA Dnr 5632/73 (stenen skadad 1973). 6 = »Nyfunnen runsten vid Alsike kyrka» av S. B. F. Jansson i Fv 1948. Skråmstastenens þorgun – mansnamn eller kvinnonamn? 71

För fullständighetens skull skall i denna inventering av svenska runinskrifter som ådagalägger en utelämnad preposition här tillfogas en, som man inte finner i Sveriges runinskrifter eller i Fornvännen (Fv, det organ som under en lång tid tjänade som forum för Riksantikvarieämbetets officiella meddelanden om nyfynd) utan i enskilda forskares undersökningar. Det handlar om runstenen U 545 Husby-Lyhundra (nu Husby-Sjuhundra) kyrka, som efter publiceringen i SRI 7 (1946 s. 432) har blivit föremål för diskussion. Inskriften har tolkats på två olika sätt: U 545 $7 * kunilr * lit * rita * staina * ef...... r - buana * s-n * ok * siri2þ fa-ur sin §P Gunnhildr let retta stæina æf[tiR] ... boanda s[i]nn, ok Sigreð, fa[ð]ur sinn. §Q Gunnhildr let retta stæina æf[tiR] ... boanda s[i]nn, ok Sigriðr [at] fa[ð]ur sinn. Runföljden siriþ kan alltså uppfattas som återgivande både Sigreð (mansnamn i ackusativ) och Sigríð (kvinnonamn i nominativ). (Se diskussion i Peterson 1981 s. 20 not 4, Williams 1999 s. 128 f.) Den avgörande faktorn är om man skall förutsätta att en preposition har blivit utelämnad eller ej. Enligt min mening kan frågan inte avgöras (se NRL s.vv. Sig(f)røðr. Sigríðr).

Sammanfattning Det går att urskilja två mönster, ett, där det är uppenbart att en preposition saknas – den är »avglömd» för att tala med Erik Brate – exempelvis det i Ög 180 och Sö 256, och ett annat, där en preposition förekommit i texten framför ett namn på en ihågkommen och en preposition saknas framför ytterligare en beteckning för denne, t.ex. det i U 351 och U 618, där prepositionen kan »under- förstås ur det föregående». Ännu mera ingående analyser av de anförda 10 exemplen skulle kanske kunna avslöja fler mönster för att förklara en saknad preposition. Det kunde kanske vara fruktbart med en undersökning av i vilken grad andra »småord» – formord som de också kallas – saknas i de vikingatida runtexterna. I runristarens strategi ingår sannolikt ett moment av arbetsbespa- ring, dvs. att undvika att hugga in onödiga »småord». Det redovisade materialet räcker gott för att bevisa, att runföljden þorgun i U 459 bör förstås som ett kvinnonamn och inte ett mansnamn. Till detta kommer faktumet att ett motsvarande mansnamn är helt okänt i såväl de nordiska språken som övriga germanska.

7 Dollartecknet i Samnordisk runtextdatabas hänvisar till en kompletterande nyläsning i Fv 74 (1979) s. 242 och till Salberger 1978 s. 144 ff. Tolkningen §P är Elias Wesséns (i SRI 7 s. 432), tolkningen §Q Evert Salbergers (1978 s. 144 ff.). 72 Lena Peterson Källor och litteratur

Andersson, Thorsten, 1990: Der Ursprung der germanischen Frauennamen kriegerischen Inhalts. I: Proceedings of the XVIIth international congress of onomastic sciences, Helsinki 13–18 Au- gust 1990. Ed.: Eeva Maria Närhi. 1. Helsinki: The University of Helsinki. S. 145–151. — 2011: Rec. av Stüber, Karin, Zehnder, Thomas & Remmer, Ulla, Indogermanische Frauenna- men (2009). I: SAS 29. S. 202–207. ATA = Antikvarisk-topografiska arkivet, Riksantikvarieämbetet, Stockholm. von Friesen, Otto, 1933: De svenska runinskrifterna. I: Runorna. Utg. av Otto von Friesen. Stock- holm–Oslo–København. (NK 6.) S. 145–248. Jansson, Sven B. F., 1948: Nyfunnen runsten vid Alsike kyrka. I: Fv 43. S. 168–170. Otterbjörk, Roland, 1983: faruki, kurR och ublubR. Namnproblem i sörmländska runinskrifter. I: SAS 1. S. 21–44. Peterson, Lena, 1981: Kvinnonamnens böjning i fornsvenskan. De ursprungligen starkt böjda namnen. Uppsala: Uppsala universitet. (AS 8.) Salberger, Evert, 1978: Runsvenska namnstudier. Stockholm: Almqvist & Wiksell. (Stockholm studies in Scandinavian philology. NS 13.) Samnordisk runtextdatabas, Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet (http:// www.nordiska.uu.se/forskn/samnord.htm). Schramm, Gottfried, 1957: Namenschatz und Dichtersprache. Studien zu den zweigliedrigen Per- sonennamen der Germanen. Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht. (Ergänzungshefte zur Zeitschrift für vergleichende Sprachforschung auf dem Gebiet der indogermanischen Sprachen 15.) — 1962: Zu einer germanischen Besonderheit in der Bildung zweistämmiger Männernamen. I: BNF 13. S. 39–53. — 2013: Zweigliedrige Personennamen der Germanen. Ein Bildetyp als gebrochener Widerschein früher Heldenlieder. Berlin–Boston: De Gruyter. (Ergänzungsbände zum Reallexikon der Ger- manischen Altertumskunde 82.) Upplands runinskrifter. Granskade och tolkade av Elias Wessén & Sven B. F. Jansson. 1–4. 1940– 58. Stockholm: Almqvist & Wiksell. (SRI 6–9.) Williams, Henrik, 1999: Hur många Eliv fanns det i Gamla Uppsala? Något om formuleringen av runtexter. I: Runor och namn. Hyllningsskrift till Lena Peterson den 27 januari 1999. Red. av Lennart Elmevik & al. Uppsala: Uppsala universitet. (Namn och samhälle 10.) S. 125–134.

Summary LENA PETERSON

The name þorgun on the Skråmsta stone – male or female?

The inscription on the rune stone U 459, at Skråmsta in Uppland, reads: * saksi * let * kera * merki * þesa * iftiR * aist * faþur * sin * auk * þorgun * sun * sin *. In the earlier runological literature, the sequence of runes þorgun was for a long time construed as a man’s name, until Elias Wessén, in SRI 7 (1943–46), presented the interpretation Saxi let gæra mærki þessa æftiR Æist, faður sinn, ok Þorgunn [æftiR] sun sinn (‘Saxi had these memorials made in memory of Æistr, his father, and Þorgunn [in memory of] her Skråmstastenens þorgun – mansnamn eller kvinnonamn? 73 son’). This interpretation is prompted by the fact that there is no evidence of a man’s name corresponding to þorgun, whereas the woman’s name Þorgunn(r) is well known; the conclusion must be that the carver has omitted a preposition, æftiR or at. Gottfried Schramm, in his recently published book Zweigliedrige Personennamen der Germanen (2013), repeats the pronouncement made in his earlier Namenschatz und Dichtersprache (1957): þorgun on the Skråmsta stone testifies to an ancient masculine counterpart, Gmc *-gunþaz, to the feminine *-gunþí. A study of Swedish Viking Age runic inscriptions, with the aim of finding examples of a forgotten or omitted preposition in wordings like that of U 459, has produced ten clear instances of such omissions. There appear to be at least two reasons for them: sheer forgetfulness, and the fact that the preposition can be supplied, i.e. understood, from the preceding text. The material presented amply suffices to prove that the runic sequence þorgun in U 459 should be understood as a woman’s rather than a man’s name. In addition, there is the fact that no corresponding man’s name is known from either the Scandinavian or the other Germanic languages. 74 Lena Peterson »Vi bestämde oss för att skriva namnet på ett svenskt sätt» 75

MÄRIT FRÄNDÉN »Vi bestämde oss för att skriva namnet på ett svenskt sätt» Förnamnsval i sverigefinska familjer

Studia anthroponymica Scandinavica 32 (2014), 75–138. Märit Frändén, Department of Onomastics, Institute for Language and Folklore, Uppsala: ‘We decided to write the name in a Swedish way’: Choice of first names in Sweden-Finnish families.

Abstract This article presents a questionnaire survey of first-name choices among Sweden Finns, who are one of Sweden’s largest minority groups. The survey was carried out in spring and summer 2014, elicit- ing responses from the parents of 128 children born between 1970 and 2014. The first names chosen are described and analysed from various perspectives. General views on names and naming are presented, as revealed by the attitude questions in the questionnaire, together with respondents’ own comments on their name choices. The study shows that choosing names is a complex balancing act involving many different factors, such as ensuring that the name sounds good, is in keeping with the times, can be used internationally, works well in both Finland and Sweden, can be pronounced without difficulty by all the child’s rela- tives, and is not too marked a choice in Swedish society. Keywords: first names, forenames, given names, choice of first names, Sweden Finns, minority, migration, multilingualism, bilingualism, unofficial names, bynames.

1. Inledning När man väljer förnamn till ett barn är det många faktorer att ta hänsyn till. Namnet ska vara lagom vanligt och lagom ovanligt, gärna originellt men inte konstigt, det ska vara praktiskt och lättburet, låta vackert och ge positiva associationer, passa barnets generation, spegla dess kulturella bakgrund och den person man önskar att den ska bli – och inte minst ska det vara ett namn som båda föräldrarna kan enas om. För dem som har mer än en kulturell bakgrund i familjen, mer än en språkmiljö som namnet ska vara praktiskt och lättburet i och mer än ett lands namnmode att förhålla sig till, blir valet förstås ännu mer komplext. 76 Märit Frändén

Sverigefinnar är en av Sveriges största minoritetsgrupper och brukar nume- rärt uppskattas vara jämförbar med finlandssvenskar. I fråga om synlighet är det däremot stor skillnad på dessa båda grupper: sverigefinnar har tagit relativt liten plats i det offentliga samhället. Sedan år 2000, då sverigefinnar erkändes som en av Sveriges fem nationella minoriteter, har dock synligheten i det offentliga rummet gradvis ökat. Allt fler finskspråkiga teaterföreställningar, sa- gostunder, lektioner och gudstjänster äger rum runt om i Sverige. Och allt fler svenskar blir medvetna om sverigefinnarnas existens. I den här artikeln vill jag undersöka hur sverigefinnars förnamnsval och tankar om förnamn kan se ut, och om möjligt också hur de förhåller sig dels till svenska föräldrars i allmänhet, dels till namnval i andra relevanta migrations- och minoritetskontexter. Dessutom vill jag veta i vilken mån det finns ett inofficiellt namnskick som inte syns i registren, och om detta i så fall är »svenskt» eller »finskt» till sin natur.

2. Bakgrund Kari Tarkiainen (1990 s. 9 f.) skriver att »[u]tbytet av människor mellan Sve- rige och Finland är det naturligaste fenomenet i dessa länders gemensamma historia». Kontakterna mellan nuvarande Sverige och Finland har varit livliga ända sedan förhistorisk tid. Från medeltiden har det funnits ett svensk-finskt rike, där den framväxande huvudstaden Stockholm hade betydande inflyttning både från Mälarlandskapen och från de finska kustområdena. Tarkiainen (a.a. s. 11) menar att det inte råder någon tvekan om att inflyttarna från den östra rikshalvan uppfattade sig vara svenskar, »fastän med en liten geografisk skillnad beträffande födelseort». Med undantag för skogsfinnar, som hade ett speciellt näringsfång med svedjebruk och som länge höll sin särart levande, ut- gjorde inflyttade finländare sällan bestående grupperingar, utan blev en del av befolkningen i stort (a.a. s. 13 ff.). Förflyttningar inom detta svensk-finska rike var per definition inte invandring, utan flyttningar inom landets gränser. År 1809 delades dock riket i två halvor, varvid den östra blev ett ryskt storfursten- döme och från 1917 det självständiga Finland. I och med denna delning kom flyttningar mellan Finland och Sverige att definieras som invandring. Sverige- finnar är på så sätt både en inhemsk och en invandrad minoritet. Vid folkräkningen 1930 fanns knappt 10 000 finlandsfödda personer i Sve- rige. År 1950 var antalet 45 000 och år 1980 drygt en kvarts miljon. Under åren 1940–44 kom stora grupper till Sverige från de nordiska grannländerna; från Finland runt 50 000 krigsbarn hösten 1944 och i krigets slutskede runt 50 000 personer som evakuerats från norra Finland. De flesta av dessa återvände till »Vi bestämde oss för att skriva namnet på ett svenskt sätt» 77

Finland efter krigsslutet, men många blev också kvar. Under efterkrigstiden har den finska inflyttningen till stor del bestått av arbetskraftsinvandring. Un- der de intensiva invandringsåren 1968–70 var ett stort antal av de inflyttade barn i förskoleåldern eller i lägre skolåldrar, eftersom det dessa år var många familjer som invandrade. Under senare år har många flyttningar gjorts av personliga skäl, som t.ex. studier eller familj. Sven Alur Reinans (1996 s. 65) framhåller att »[f]lyttningsmönstren mellan Finland och Sverige […] i hög grad [påminner ] om inrikes flyttningar», med det karakteristiska draget att det är lätt att »flytta på prov», men kanske bli kvar längre än planerat (a.a. s. 63 ff.). Dagens sverigefinnar kan vara dels personer födda i Finland, som nu är mer eller mindre fast boende i Sverige, dels personer födda i Sverige som barn eller ättlingar till tidigare inflyttare. Enligt Nationalencyklopedin uppskattas gruppens storlek till mellan 300 000 och 500 000 personer (ne.se 2014-10-10). Sta- tistiska Centralbyrån (SCB) uppger att det i Sverige 2013 fanns 712 000 personer med »finländsk bakgrund», definierat som personer födda i Finland eller med minst en förälder eller far-/morförälder som är född i Finland, utan hänsyn till den finlandsfödda personens språk.1 Det betyder emellertid inte att alla dessa har en sverigefinsk identitet. Den som har t.ex. en finlandsfödd och finskspråkig mormor, som flyttade till Sverige i vuxen ålder och har talat finska med barn och barnbarn, kan mycket väl identifiera sig som sverigefinne, men den vars svenskspråkiga mormor flyttade till Sverige från Åland vid ett års ålder kanske inte gör det. Det finns nämligen ingen definition av vem som egentligen ska räknas som sverigefinne. Den som identifierar sig så kan vara t.ex. född i Sverige med finska som hemspråk, född i Finland men uppvuxen i Sverige, eller född och uppvuxen i Finland men inflyttad till Sverige i vuxen tid. Många sverigefinnar är modersmålstalare av finska, andra talar lite eller ingen finska men har ändå en kulturell identifikation med gruppen. I Språken i Sverige (2010 s. 144) uppskattas antalet finsktalande i Sverige till 225 500. Med start i början av 1980-talet har sverigefinskt språk och sverigefinsk kultur revitaliserats. I en offentlig utredning sägs att »[m]inoritetsidentitet som på grund av starkt assimileringstryck tidigare kunde uppfattas som ett stigma, hål- ler på många håll på att ersättas av en positiv identitet där tvåspråkighet och det egna språket uppfattas som en rikedom värd att värna» (Rätten till mitt språk 2005 s. 60, 62). Svenska och finska tillhör olika språkfamiljer, den indo-europeiska respektive den finsk-ugriska, och språkstrukturen skiljer sig åt på flera sätt. Relevant för denna studie är främst fonotaktiska och fonologiska skillnader, varav några av de viktigaste förtecknas nedan (Karlsson 1981 s. 20 ff., Wande 1978 s. 8 ff.):

1 http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=4543&grupp=19689&artikel=5735853, 2014-12-15. 78 Märit Frändén

• Den svenska stavelsestrukturen är begränsad till kombinationer av antingen kort vokal och lång konsonant (VC:, som i ett) eller lång vokal och kort konsonant (V:C, som i ät). I finskan kan däremot korta och långa vokaler och konsonanter kombineras fritt, som VC, V:C, VC: eller V:C:. • Finskan har fast huvudtryck på första stavelsen, medan svenska ord kan ha huvudtryck på vilken stavelse som helst. • (Varav följer att) finska ord, till skillnad från svenska, kan ha en kort, betonad första stavelse följd av en obetonad lång stavelse (ˈVCV:). • Bortsett från i importord har finskan endast en sibilant, /s/. Det finns alltså inga ursprungliga motsvarigheter till svenskans sj- och tj-ljud. • Även /b/, /f/ och /g/ förekommer främst i importord. • Den finska fonotaxen vill gärna undvika konsonantkluster i initial position.

Detta gäller det ursprungliga finska ljudsystemet. Även om t.ex. sentida importord kan avvika från detta, har språkets grundstruktur betydelse för vilka namn som kan uppfattas som mer respektive mindre finska. Förutom skillnaderna i ljudsystem har svenskan och finskan olika principer för stavning, vilket gör att det som uttalas likadant inte sällan stavas på olika sätt på svenska och finska. I finskan dubbeltecknas alla långa ljud, såväl vokaler som konsonanter, medan en enkeltecknad konsonant eller vokal är kort. I svenskan är principen att en vokal är lång om den följs av en enkeltecknad konsonant och kort om den följs av en dubbeltecknad konsonant eller av en kon- sonantgrupp, men många undantag finns. I svenskan kan vokaltecknet ‹o› ha antingen ett öppet uttal (/o/ eller /ɔ/) eller ett slutet uttal (/u/). Vokaltecknet ‹u› uttalas /ɯ/ när vokalen är lång och /ɵ/ när vokalen är kort. Finskan har i stället ett mer europeiskt uttal: ‹o› uttalas /o/, uttalas /u/. Bokstaven å finns inte i det finska alfabetet.

3. Teori och tidigare forskning Personnamn fyller en rad funktioner. Huvudfunktionen är att särskilja individer från varandra, vilket förutsätter att det finns viss variation i namnbeståndet – om alltför många bär samma namn, uppfylls ju inte den särskiljande funktionen. Samtidigt kan det, i det dagliga bruket, vara praktiskt att ha ett namn som inte är alltför ovanligt. Namnet ska hanteras av många människor, och om dessa har problem att uppfatta, minnas, uttala eller stava namnet slår detta ofta tillbaka på namnbäraren, som tvingas rätta, förklara och bokstavera. Eftersom namn kan ge information eller indikationer om kön, ålder, samhällsklass och »Vi bestämde oss för att skriva namnet på ett svenskt sätt» 79 språklig och etnisk bakgrund, fungerar namn också som markörer för vem bä- raren är. Namnen hjälper oss att, på ont och gott, sortera de människor vi mö- ter. Personnamn är nära knutna till den personliga identiteten, dvs. till vem man är och hur man är. Många kan instinktivt känna att de skulle ha varit annorlunda som personer, om de hade haft ett annat namn (se t.ex. Hagström 2006 s. 12). Men namn är också en viktig del av gruppidentiteten. Då gäller det ofta vilken typ av namn man bär, t.ex. namnets tillhörighet till ett visst språk eller ett visst onomastikon. Namnet är en angelägenhet för bäraren, men indirekt också för namnbrukarna runt omkring. När vi omges av kända namn bidrar dessa till att skapa trygg- het och hemkänsla. När vi ser ett för oss okänt namn kan det ge en känsla av osäkerhet, t.ex. i fråga om hur det ska uttalas, vad som är för- och efternamn och om namnbäraren är man eller kvinna. Namn är en del av kulturarvet och är därför i sig värda att bevara. Eftersom namnet ofta speglar bärarens rötter och härkomst kan ett namn, både för namn- bäraren själv och för andra, bli en symbol för namnbärarens bakgrund. Namn får inte sällan ideologisk och politisk betydelse, för en minoritetskultur t.ex. i fråga om synlighet. Den som har makt över en grupps namnskick har också makt över hur gruppen framställs utåt – som en minoritet med egna rättigheter eller bara som en del av majoritetsbefolkningen. Sist men inte minst finns det också estetiska aspekter på namn. Namn kan uppfattas ha vacker eller oskön klang, och kan dessutom ge associationer som förstärker dessa intryck. I denna balansgång mellan namns alla funktioner kan namnsträngen som helhet ha betydelse, på så sätt att funktionerna kan delas upp på olika namn. Exempelvis kan ett avvikande förnamn i kombination med ett välkänt efternamn accepteras lättare än samma förnamn i kombination med ett lika avvikande efternamn. De föräldrar som vill ge sitt barn ett namn som speglar rötter från ett annat land, kan välja att placera detta namn i sidoställd position och kombinera det med ett tilltalsnamn som fyller funktionen att vara enkelt och praktiskt. Även inofficiella namn kan ingå i uppfyllandet av olika funktioner, t.ex. när föräldrar väljer ett långt tilltalsnamn och redan från början har planerat att använda en kortform i det dagliga tilltalet. Alla dessa aspekter på namn kan ha betydelse, medvetet eller omedvetet, när föräldrar väljer namn till sina barn. Det finns ett flertal undersökningar om förnamn och förnamnsval; här nämns endast några som tematiskt ligger nära min egen. En bred undersökning av föräldrars förnamnsval i Göteborg 2007–2009 har genomförts av Emilia Aldrin (2011). Förnamn i invandringskontext har undersökts av bl.a. Boglárka Straszer (2013, om förnamn hos sverigeungrare), Guro Reisæter (2007, om förnamn i flerspråkiga familjer i Tromsø) och Vera Lif (2004, om namnskick 80 Märit Frändén hos ingermanländare i Sverige). Personnamn i utlandsfinsk kontext har under- sökts av Gulbrand Alhaug och Minna Saarelma (2008, om kväners personnamn vid folkräkningen 1900, och 2009, om namn på barn i Norge födda 1990–2006 med minst en finsk förälder) samt av Anna Masanti (2012 och 2013, intervjuer med finska och sverigefinska namnbärare om deras syn på sitt eget namn). Guro Reisæter (2007 s. 283 f.) har undersökt namnval i familjer i Tromsø där minst en förälder är född utanför Norge och där man dagligen talar minst två språk. Hon konstaterar att en vanlig strategi är att välja vad hon kallar kompromissnamn, som kan innebära ett namn som förekommer (i identiska eller näraliggande former) i två språk eller kulturer; dubbla förnamn med en komponent från varje språk/kultur, eller ett förnamn och ett efternamn från varje språk/kultur. Hon uppger att de finsk-norska familjerna i hennes material oftare väljer dubbelnamn än simplexnamn, eftersom antalet gemensamma namn för dessa båda språk är begränsade. Gulbrand Alhaug och Minna Saarelma (2009) har undersökt förnamn hos drygt 2 500 barn födda i Norge mellan 1990 och 2006, där minst en av föräld- rarna är född i Finland. Författarna har utgått från uppgifter från Sentralkonto- ret for folkeregistrering, och därefter klassificerat de förekommande förnam- nen som finska namn, nordiska namn eller andra namn. Andelen finska namn visar sig vara störst hos pojkar vars båda föräldrar är födda i Finland (40 %), medan flickor vars båda föräldrar är födda i Finland har 26 % finska namn. I gruppen barn med en finskfödd förälder är andelen finska namn mellan drygt 10 % och drygt 20 %; minst för flickor med finskfödd far och mest för pojkar med finskfödd far. Den vanligaste namntypen för samtliga grupper är den som kallas »andra namn», dvs. namn som t.ex. Maria, Lukas, Betty, Julia och Se- bastian. Ofta används olika kompromiss-strategier, t.ex. ett förnamn från vardera finskt och norskt onomastikon eller kombinationer av förnamn och efternamn från norska och finska. (Alhaug & Saarelma 2009 s. 87, 92 ff., 107.) Anna Masanti (2012) har intervjuat sex sverigefinska informanter som alla är födda och uppvuxna i Sverige, och konstaterar att de alla har tilltalsnamn som fungerar väl i det svenskspråkiga samhället, men som i många fall också är vanliga i Finland. Några av informanterna berättar att det var viktigt för deras föräldrar att namnen skulle fungera bra på både finska och svenska. Infor- manternas namn, Emma, Ida, Johanna, Liina, Mari och Marika, är omarkerade i Sverige med undantag för stavningen av Liina, med finsk dubbelteckning av den långa vokalen. Intressant nog är det informanten själv som har bytt till denna stavning, från den tidigare Lina. Masanti skriver att informanten »ser sitt namn som en symbol för finskhet och tycker att det avslöjar finskhetens betydelse i hennes liv. Hon anser att namnet är svenskt men att den finska stavningen ger henne en finsk identitet, eftersom namnet binder henne till den finska »Vi bestämde oss för att skriva namnet på ett svenskt sätt» 81 släkten» (a.a. s. 139). Den informant som heter Ida ser sitt namn som svenskt på grund av den svenska stavningen, men uppger att hon skulle betrakta det som finskt om det i stället stavades på finskt sätt, med två i. Fem av Masantis informanter har finskspråkiga efternamn. Några av dem ser detta som positivt, medan andra har upplevt att efternamnet orsakar praktiska problem eller gör att man inte kan smälta in i majoriteten. Av dessa fem informanter är det ingen som uppfattar tilltalsnamnet som en viktig markör för finskheten, utan de menar att detta i stället kommer fram i namnräckan som helhet. Den sjätte informanten har ett svenskt efternamn, och menar att det är tilltalsnamnet som representerar hennes finska familj – det är just den informant som ändrade stavningen av sitt tilltalsnamn till Liina (a.a. s. 139 ff.). Innan stavningsänd- ringen fanns alltså ingen finsk markör någonstans i hennes namnräcka, medan de andra informanterna däremot hade möjlighet att förankra sin finskhet i finskspråkiga efternamn. Boglárka Straszer har, i samband med sitt avhandlingsarbete om sverige- ungrares språkval och identitet, gjort en delstudie om hur dessa ser på personnamn. Informanterna framhåller svårigheter för svenskar att uttala ungerska namn, men även det positiva i att sådana namn knyter an till deras rötter och manifesterar deras bakgrund. Frågor kring den generella synen på namngivning visar att några uppfattar det som viktigt att ungrare har namn som är ungerska, skrivs på ungerskt vis eller på annat sätt kan associeras med Ungern, men att de flesta uppfattar detta som mindre viktigt, om än kanske positivt. 16 informanter uppger att de inte har givit ungerska förnamn till sina barn, 12 att de har gjort eller kommer att göra det. Flera har undvikit namn som kan vara svåruttalade för svenskar eller som innehåller bokstäver som kan uppfattas som svåra. Många har föredragit ett internationellt tilltalsnamn, men kunnat tänka sig ett ungerskt förnamn i sidoställd position. I förhållande till majoritetsbefolkningen uppger vissa informanter att det ofta är just det ungerska namnet som avslöjar att de har en annorlunda bakgrund, och att namnet på så sätt kan bidra till att de känner sig mer ungerska. (Straszer 2013 s. 64 ff.) Vad gäller inofficiella namn har svensk smeknamnsbildning beskrivits av Tomas Riad (2002), medan Linnea Gustafsson (2010) har skrivit en artikel om smeknamnens funktioner. Smeknamnen kan, precis som de officiella namnen, förstås ofta ha en särskiljande funktion, men också fylla socio-onomastiska funktioner. Ofta fungerar de som gruppmarkörer inom olika subkulturer, där Gustafsson diskuterar bl.a. idrott, överklass och ungdomsgrupper (a.a. s. 173 ff.). Generellt har smeknamn ansetts förekomma mest hos ungdomar och mer hos män än hos kvinnor (a.a. s. 181 f.). Ett smeknamnssammanhang som inte tas upp i Gustafssons artikel från 2010 är småbarnsfamiljen. Detta berörs däremot i hennes nu pågående forskning, som visar att många smeknamn skapas när namnbäraren är mellan 0 och 82 Märit Frändén

5 år och att barndomsfamiljen och släkten är viktiga som binamnsgivare (Gus- tafsson 2014). Just denna typ av smeknamn har stor relevans för mina under- sökningar. Inom en familjekrets kan barn ofta till- och omtalas på en rad olika sätt: ordlekar med barnets namn, rim, barnspråksformer skapade av namnbära- ren själv eller dess syskon och förstås allmänt affektiva namn. Denna typ av »nursery nicknames», dvs. smeknamn på små barn, tas upp också i Ainiala, Saarelma & Sjöblom 2012 (s. 194). Gustafsson (2010 s. 178) framhåller att kommunikationssituationen har stor betydelse vid valet av smeknamn. I mitt fall kan man tänka sig att språkbruket har betydelse, både rent lingvistiskt (namnet ska glida in i språkmelodin, vara lätt att böja osv.) och socialt, där talarna av ett minoritetsspråk kan utgöra en subgrupp bestående av en familj, en släkt eller en sverigefinsk eller finsksprå- kig gemenskap. Smeknamn kan tillmätas olika stor vikt i olika kulturer. Ett pågående avhandlingsarbete om namn i finsk-ryska familjer i Finland visar att många Fin- landsboende ryssar uppfattar det som viktigt att man ska kunna bilda ett ryskt smeknamn till barnets officiella namn, vilket föräldrarna inte bedömer vara möjligt med alla finska förnamn (Eskola 2014).

4. Metod och material Min undersökning av förnamn i sverigefinska familjer har genomförts med hjälp av en webbenkät. Vid utarbetandet av formuläret har jag delvis utgått från den enkät som Emilia Aldrin (2011) använde i sin undersökning av för- namnsgivning i Göteborg 2007, både för att dra nytta av hennes erfarenheter och för att få resultat som kan jämföras med hennes.2 I Sverige finns ingen registrering av modersmål eller etnicitet, vilket gör att det kan vara svårt att nå en viss minoritetsgrupp (för en diskussion om bristen på demografiska uppgifter i samisk forskning, se Pettersen 2008). För att på ett smidigt sätt komma i kontakt med personer i den sverigefinska gruppen, an- vände jag därför den något okonventionella metoden att sprida min enkät via Facebook. (Det kan tilläggas att jag inte hade använt Facebook själv annat än för detta syfte, varför min profil var helt neutral och utan alla typer av personlig information som skulle kunna påverka respondenterna.) Ett kort meddelande, där jag presenterade mig själv och undersökningen, annonserades på sidor som t.ex. Nationella minoritetsföräldrar, Modersmål Sverige, Revitalisera mera,

2 Jag tackar Emilia Aldrin för att ha delat med sig av sina erfarenheter i samband med enkätarbetet, samt Leena Huss för att ha varit provrespondent under utarbetandet av enkäten och senare bidragit med synpunkter på artikeln. »Vi bestämde oss för att skriva namnet på ett svenskt sätt» 83

Sverigefinska skolan i Stockholm, Ruotsinsuomalaiset/Sverigefinnar och Uppsalan ruotsinsuomalaisten kieli- ja kulttuuriyhdistys (Uppsalas sverigefinska språk- och kulturförening). Meddelandet innehöll en länk till enkätsidan och en uppmaning att skicka denna vidare till andra inom målgruppen. Länken delades ett flertal gånger, varför datainsamlingen gjordes genom en kombination av medvetet selektivt urval och s.k. snöbollsurval. Eftersom respondenterna har sökts upp genom denna typ av specialiserade Facebook-grupper, kan man förvänta sig att dessa har en relativt stark sverigefinsk identitet. Undersök- ningen kan alltså inte göra anspråk på att vara representativ för sverigefinnar i stort. Jag kan heller inte uttala mig om svarsfrekvensen, eftersom jag inte vet hur många som har sett enkäten utan att besvara den. Som kriterier för att besvara enkäten angav jag att man skulle ha barn (oavsett ålder) samt att minst en av barnets föräldrar skulle identifiera sig som sverigefinne. Man kan kanske invända att namngivningen för dem som har vuxna barn ligger alltför långt bakåt i tiden för att kunna undersökas på det här sättet. Men namnvalet är en viktig process, och många av respondenterna med vuxna barn visade sig ha mycket att berätta ännu många år efteråt. Fördelen med att inkludera flera generationer är att undersökningen på så sätt omfattar ett större tidsspann, vilket kan göra det möjligt att se en utveckling över tid. Undersökningen har genomförts i enlighet med Vetenskapsrådets etiska riktlinjer. Som motsvarighet till att en informant ska kunna avbryta en pågåen- de undersökning, angav jag explicit att de frågor man inte ville besvara kunde lämnas tomma. Enkäten var konstruerad för att gälla endast ett barn, men jag öppnade för möjligheten att de som ville kunde besvara den flera gånger för olika syskon. När det gäller respondenternas generella syn på namngivning, bör man därför ha i åtanke att åsikter från dem som har svarat på enkäten flera gånger kan återkomma. Experimentet med enkätens distributionsmetod visade sig fungera över för- väntan. När den lades ut i maj 2014 började svaren komma in redan samma dag. Aktiviteten var mycket hög under de första dagarna men mattades sedan snabbt av. Jag lät enkäten vara öppen under sommaren, då ytterligare några svar inkom. Materialinsamlingen avslutades i början av augusti 2014. Enkäten innehöll frågor om såväl allmän syn på namngivning som valet av namn för det aktuella barnet. Totalt omfattade den runt 40 kortare och längre frågor, dels öppna frågor, dels attitydfrågor med variabler att värdera eller på- ståenden att förhålla sig till. De flesta frågor hade utrymme för att lämna egna kommentarer, vilket ofta utnyttjades. Genom att enkäten var elektronisk, fanns ingen begränsning av kommentarernas omfattning. Eftersom en respondent ofta, mer eller mindre medvetet, påverkas av ord- ningen på frågorna i ett formulär, har jag valt att presentera svaren på attityd- frågorna med samma uppställningar som de hade i enkäten. Vid återgivandet 84 Märit Frändén av fritextsvar har uppenbara felaktigheter korrigerats och vissa redaktionella justeringar gjorts för att underlätta läsningen. De flesta egennamn som respondenterna uppger, för sina barn eller för sig själva, har av konfidentialitetsskäl utelämnats och ersatts med förklaringar av typen [finskt namn]. När jag beskriver smeknamnsbildning har jag ansett det befogat att ange faktiska namnformer, men utelämnar ändå ovanligare namn. De namnbärare enkäten handlar om omtalar jag som barn, oavsett deras ålder. Det ska alltså uppfattas som ’barn till någon’, till skillnad från betydelsen ’icke-vuxen’. För förnamn som normalt inte används i tilltal använder jag termen sidoställda förnamn (se Frändén 2014 s. 64). Vidare använder jag begreppsparet markerade/omarkerade namn (Frändén 2010 s. 93). Ett namn kan kallas omarkerat om det, i ett visst sammanhang, inte sticker ut på något speciellt sätt. Med ett markerat namn avses i stället ett namn som på något sätt avviker och som omgivningen därför kan förväntas reagera på. Vad som är markerat och inte är mycket kontextberoende. Exempelvis kan en finsk namnform upplevas som språkligt markerad i många sammanhang i Sverige men samtidigt vara helt omarkerad i Finland. När jag använder uttryck som t.ex. »finskt namn», innefattar det såväl namn som är etymologiskt finska (t.ex. Aino och Seppo) som namn som är av annat ursprung, men har en finsk språkform (t.ex. Kerttu och Juhani, former av Gertrud och Johannes). Eftersom antalet svar på olika delfrågor varierar, använder jag ofta procent- andelar för att redovisa svaren, trots att de absoluta talen är låga.

4.1. »Finska» och »svenska» namn I en undersökning om sverigefinnars förnamnsval är det förstås relevant om föräldrarna ger sina barn finska eller svenska namn. Att sätta en objektiv etikett på vilka namn som är »finska» respektive »svenska» är emellertid inte så lätt. Namnforskare har traditionellt ofta resonerat i termer av namns etymologiska tillhörighet, men denna är inte alltid så upplysande vad gäller ett namns kulturella markering och nutida bruk. En möjlighet att få ett objektivt mått på hur ett namn används, och därmed kanske också uppfattas, kan vara att jämföra namnets bruksnivå, dvs. hur många som bär det, i t.ex. två länder. De officiellt tillgängliga namnstatistis- ka uppgifterna för Sverige och Finland lämpar sig emellertid inte särskilt bra att ställa mot varandra. Medan en förnamnssökning på Statistiska centralby- rån (SCB) anger antalet bärare folkbokförda i landet, anger den finska Be- folkningsregistercentralen/Väestörekisterikeskus (VRK) det sammanlagda antalet bärare i hela registret, vilket omfattar även personer som inte längre är i livet. I den svenska statistiken får man skilda uppgifter om hur många »Vi bestämde oss för att skriva namnet på ett svenskt sätt» 85 som bär ett namn totalt och hur många som bär det som tilltalsnamn. Den finska statistiken anger i stället summan av förekomster som första förnamn och som övriga förnamn. Å andra sidan ser man i den finska statistiken hur namnbärarna (nuvarande och avlidna) fördelar sig över olika födelseår (med perioder som fram t.o.m. 1899, 1900–19, 1920–39 osv.), vilket inte är möj- ligt i den svenska. I stället för att ställa svensk namnfrekvens mot finsk, har jag valt att under- söka hur materialets namn förhåller sig till bruksnivån i Sverige, där ju under- sökningen har sin geografiska bas. Jag har, för alla förekommande förnamn i materialet, gjort sökningar på hur många som bär namnet som tilltalsnamn3 (uppgifter gällande den 31 december 2013, bärare folkbokförda i Sverige och av samma kön som bäraren i mitt material). På så sätt har jag fått ett slags mått på namnets vanlighet i Sverige. Anledningen till att jag har ställt även materialets sidoställda förnamn mot antalet bärare som tilltalsnamn, är att jag då kan bedöma alla namn efter samma måttstock. Det blir på så sätt möjligt att se om respondenterna har valt namn med olika »vanlighet» i sidoställd position och som tilltalsnamn. (Det kan påpekas att namn kan ha en generell benägen- het att stå i olika positioner, se Ainiala, Saarelma & Sjöblom 2012 s. 174 f. och Frändén 2014 s. 92.) Utifrån antalet bärare har jag definierat olika »namn- bärarnivåer», helt enkelt genom att de namn som har 0–9 bärare som tilltalsnamn, alltså ett ensiffrigt värde, förs till nivå 1, de som har 10–99 bärare (två- siffrigt värde) till nivå 2 osv.4 Inom personnamnsforskningen får man ofta ställa sig frågan vad som ska räknas som »samma namn» respektive »olika namn», t.ex. vad gäller stavningsvarianter. Detta är högst relevant när man använder sig av namnstatistik. Ska antalet bärare för Markus och Marcus summeras, eller ska man betrakta de båda stavningarna som olika namn? I en svensk-finsk kontext är det rimligt att räkna varje förekommande stavning som ett enskilt namn. Stavningen kan nämligen ha stor betydelse för om namnet uppfattas som finskt eller svenskt – jämför Masantis informant som ändrade stavningen från Lina till Liina. För det första kan t.ex. en dubbeltecknad vokal i ett namn som Liina ge finska associationer utifrån skriftbilden. För det andra kan en finskare stavning indikera finsk betoning, dvs. med huvudtryck på första stavelsen. Även om betoning kan an- passas efter situationen, kan man anta att den som stavar Kristiina har huvudtryck på första stavelsen oftare än den som stavar Kristina.

3 Alternativt första förnamn, i de fall då SCB saknar uppgifter om vilket av förnamnen som är tilltalsnamn (http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Statistik-efter-amne/Befolkning/Amnesover- gripande-statistik/Namnstatistik/30902/Fragor-och-svar-om-namnstatistiken/, 2015-01-24). 4 Detta är alltså en logaritmisk skala, där varje steg omfattar ett större värdeintervall än det före- gående. För en grundligare undersökning av namns vanlighet hade förstås en linjär skala, med fler och jämna intervaller, varit att föredra, men användningen av namnbärarnivåer baserade på namn- bärarantalets värdesiffror har fördelen av att vara enkel och lättfattlig, och passar därför bra för att ge en snabb överblick. 86 Märit Frändén

När jag har beräknat antalet bärare för namnen, gäller detta hur många som bar det som tilltalsnamn den 31 december 2013, oavsett när barnen i enkäten föddes och namngavs. För att få ett mått på hur barnens tilltalsnamn förhåller sig till namngivningen under det aktuella födelseåret har jag, för tioårsperioden 2004–13, undersökt om namnen finns med på förteckningarna över de vanligaste tilltalsnamnen/första förnamnen för barn i Finland eller Sverige dessa år. Den finska statistiken omfattar barn födda under det aktuella året; den svenska i stället de barn som namngivits detta år, dvs. som då var max 3 månader gamla. Eftersom de finska förteckningarna tar upp enbart de 50 mest populära namnen för varje kön, har jag begränsat mig till detta antal även i den svenska statistiken. De finska topplistorna tar upp exakta stavningar, medan de svenska har summerat förekommande stavningsvarianter. Det innebär alltså att ett namn som förekommer i flera stavningar har lättare att ta sig in på den svenska topplistan än på den finska. Vidare är den finska statistiken uppdelad på finsk- respektive svenskspråkiga barn, medan den svenska gäller befolkningen som helhet. Dessa skillnader till trots torde en jämförelse mellan ländernas statistik kunna ge en bra bild av de valda tilltalsnamnens popularitet i de båda länderna under födelseåret. På ett par ställen i enkäten har respondenterna ombetts att själva beskriva barnets namn, med mina etiketteringsförslag »t.ex. som ett svenskt namn, finskt namn, ett ’både-och-namn’, ett internationellt namn eller annat». Syftet med förslagen var att leda in informanterna på vilken språklig markering de uppfattar att namnet har. Men en sådan fråga kan förstås ändå besvaras på flera olika nivåer: Exempelvis namnet Sara kan beskrivas som hebreiskt, nämligen i enlighet med dess etymologi, som bibliskt, eftersom det har fått stor spridning genom Bibeln, som internationellt, i meningen att det är i bruk i många länder, som ett »både-och-namn» eftersom det är ett omarkerat namn i både Sverige och Finland, eller som svenskt, eftersom den aktuella stavningen är svensk i motsats till ett finskt Saara. Men poängen med att be föräldrarna själva beskriva namnet är att beskrivningen då kan säga något om vilken intention föräld- rarna hade vid namnvalet. Ett namn kan uppfattas och beskrivas på många sätt och på flera skilda ni- våer, men med dessa tillvägagångssätt får jag möjlighet att belysa namnen från tre olika håll: Hur vanligt eller ovanligt det är i Sverige, hur populärt det var i Sverige och Finland under barnets födelseår och hur det beskrivs av namngivarna själva. »Vi bestämde oss för att skriva namnet på ett svenskt sätt» 87 5. Vilka svarade på enkäten? Totalt inkom 128 svar som kan betraktas som fullständiga. Som nämnt i inledningen var det möjligt för respondenterna att fylla i enkäten flera gånger, för olika barn. 19 respondenter har besvarat enkäten för flera syskon, oftast två men i något tillfälle tre. Det betyder alltså att respondenterna representerar drygt 100 sverigefinska familjer. Enkäten inleddes med några korta bakgrundsfrågor om barnet (kön, födel- seår, födelseort och hemspråk). Därefter följde namnfrågor, och först i slutet av enkäten ställdes frågor om föräldrarnas bakgrund (kön, födelseår, födelse- ort, hemspråk, språkkunskaper och eventuell identifikation som sverigefinne). Dessa frågor var uppdelade på dels enkätbesvararen (förälder 1), dels den andra föräldern (förälder 2). Bland enkätbesvararna finns en stark kvinnlig dominans: 117 kvinnor mot 8 män (och de återstående utan angivet kön). Förälder 2 är omvänt man i 115 fall och kvinna i 9 fall. Förälder 1 är i 96 tillfällen född i Finland, i 26 född i Sverige och i tre fall i ett tredje land. Den andra föräldern är född i Sverige i 74 fall, i Finland (inkl. den del av Karelen som nu ligger i Ryss- land) i 17 fall och i 22 fall i ett tredje land (där fem olika kontinenter finns representerade). Frågan »Identifierar du dig som sverigefinne?» kunde besvaras med ja, nej eller delvis. Av enkätbesvararna svarade 66 % ja, 10 % nej och 25 % delvis. För den andra föräldern var svaret 12 % ja, 82 % nej och 6 % delvis. Min avsikt med frågan om sverigefinsk identifikation var att ta reda på vilken av föräldrarna, alternativt båda, som hade en koppling till det finska. De kommentarer som gavs i anslutning till svaren visade sig emellertid belysa fler aspekter än så. Det finns kommentarer som »Jag är finsk och bor i Sverige sedan jag var 8 år, det gör mig till sverigefinsk precis som det i Finland finns finlandssvenskar», vilket kan kontrasteras mot varianten »Jag har bott i Sverige hälften av mitt 30-åriga liv. Jag känner mig som en sverigefinne även om jag inte är född här», dvs. en uppfattning att en sverigefinne egentligen borde vara född i Sverige. Några väljer att identifiera sig som antingen svensk eller finsk: »Jag är svensk. Men mina föräldrar är från Finland» respektive »Identifierar mig som en finne i Sverige» och »enemmän kuin suomalainen ja karjalainen» (’mer som finne och karelare’). Andra placerar sig delvis inom gruppen: »Jag är född i Finland, men har nu bott nästan 10 år i Sverige. Mitt liv är här nu så jag är ju sverigefinne, men också finländare. Det är inte omöjligt att vi någon dag flyttar till Finland» och »Delvis sverigefinne men snarare utlandsfinlända- re». En intressant aspekt som kommer fram i ett par kommentarer, är att själv- identifikationen påverkades av att få barn i Sverige: »Innan jag fick barn iden- tifierade jag mig som en finländare som bor i Sverige, en invandrare helt en- 88 Märit Frändén kelt. När jag fick barn blev det nödvändigt att träda in i den sverigefinska gemenskapen». Det står klart att begreppet sverigefinne kan ges skiftande innehåll, och att det kunde vara givande att i ett annat sammanhang undersöka detta närmare. För att få en idé om föräldrarnas kunskaper i finska bad jag dem att markera hur väl de kan tala finska, förstå talad finska, skriva finska respektive läsa finska. Svarsalternativen var tre, »inte alls/nästan inte alls», »ganska bra» respektive »bra/mycket bra». Som tidigare ställdes frågan dels för den förälder som besvarade enkäten, dels för den andra föräldern. Svaren presenteras i tabell 1.

Tabell 1. Respondenternas bedömning av dels sin egen, dels den andra föräl- derns kunskaper i finska. Förmåga Förälder 1 (126 svar) Förälder 2 (123 svar) Bra/ Ganska Inte alls/ Bra/ Ganska Inte alls/ mycket bra nästan mycket bra nästan bra inte alls bra inte alls Tala 95 % 2 % 3 % 24 % 9 % 67 % finska Förstå talad 97 % 1,5 % 1,5 % 24 % 24 % 52 % finska Skriva 93 % 4 % 3 % 20 % 7 % 73 % finska Läsa 94 % 3 % 3 % 20 % 12 % 68 % finska

Det framgår av kommentarerna att den förälder som besvarade enkäten i många fall har modersmålskunskaper i finska. Runt 95 % svarar »bra/mycket bra» på de olika delfrågorna, med det högsta värdet för »förstå talad finska» (97 %) och det lägsta för »skriva finska» (93 %). För den andra föräldern är andelen »bra/mycket bra» 24 % för de muntliga kunskaperna och 20 % för de skriftliga. Bland dem som svarat »ganska bra» eller »inte alls/nästan inte alls» är »förstå talad finska» den starkaste grenen, där 24 % svarar »ganska bra» och 52 % »inte alls/nästan inte alls». När det gäller förmågan att tala, skriva och läsa finska svarar runt 10 % »ganska bra» och runt 70 % »inte alls/nästan inte alls». Sammanfattningsvis är alltså den typiska enkätbesvararen en kvinna född i Finland med modersmålskunskaper i finska, som nu bor i Sverige och identifierar sig helt eller delvis som sverigefinne.5 Den typiska andra föräldern är i

5 Av drygt 160 000 finlandsfödda i Sverige är nästan 100 000 kvinnor (sökning på www.statistikdatabasen.scb.se 2014-10-20). »Vi bestämde oss för att skriva namnet på ett svenskt sätt» 89 stället man, född i Sverige, i många fall med begränsade kunskaper i finska, men där runt en femtedel har goda kunskaper i språket och nästan hälften för- står talad finska. Vid sidan om dessa prototyper finns det naturligtvis också många andra varianter, t.ex. att båda föräldrarna är födda i Finland, att båda är födda och uppvuxna i Sverige med finska som språk i hemmet eller att någon av föräldrarna är född i ett tredje land.

5.1. Barnen i enkäten Enkäten omfattar information om 128 barn, 73 flickor och 55 pojkar, varför könsfördelningen är 57 % mot 43 %. Barnen är födda mellan åren 1970 och 2014. Födelseåren fördelar sig enligt tabell 2.

Tabell 2. Födelseår för barnen i enkäten. Födelseårsintervall Antal barn Andel 1970–1974 5 4 % 1975–1979 5 4 % 1980–1984 11 9 % 1985–1989 8 6 % 1990–1994 14 11 % 1995–1999 8 6 % 2000–2004 10 8 % 2005–2009 27 21 % 2010–2014 40 31 % Summa 128 100 %

Vid tidpunkten för enkäten var barnen mellan 44 år och några månader gamla. Det vanligaste födelseåret är 2012, då 19 av enkätens barn föddes. Dessa var således mellan drygt ett och drygt två år gamla då enkäten besvarades. Tre barn är födda i Finland, tre i utomnordiska länder och de återstående 122 i Sverige. En majoritet av dessa är födda någonstans i Stockholmsområdet (inkl. kranskommuner), men resten är spridda mellan Skåne och Norrbotten, med runt hälften av landets landskap representerade.

5.1.1. Barnens hemspråk 77 av barnen, dvs. 60 %, har växt upp med finska och svenska i hemmet. 22 barn har haft endast finska i hemmet och sju barn endast svenska (man kan notera att flera av dessa hör till enkätens äldre barn). 17 barn har haft svenska, finska och ytterligare ett eller flera språk i familjen, bl.a. engelska, spanska, tyska, persiska, arabiska, polska och ungerska. Fem barn har haft finska och ytterligare ett eller flera språk som inte är svenska i hemmet. Totalt har alltså 121 av 128 barn växt upp med finska i hemmet, ofta i kombination med ett eller flera andra språk. 24 barn har två föräldrar som själva växte upp med finska i 90 Märit Frändén hemmet. 22 barn har ett tredje språk, dvs. ett språk som inte är finska eller svenska, i familjen. Det finns en del kommentarer till språkbruket i familjen, som ofta är av olika karaktär beroende på när barnet är fött. Modern till ett barn fött i början av 1970-talet skriver: Barnens far var svensk och tillät inte annat än svenska i hemmet. Mamman talade finska med finska vänner och i telefonen med släktingarna. På sommarlovet vistades barnen med mamma i Finland så barnen lärde sig en del finska ändå, men vägrade tala p.g.a. pappas åsikt. I det fallet var alltså barnets ena förälder motståndare till att det talades två språk i familjen. Ett annat barn fött under samma decennium tappade det finska språket p.g.a. att det upplevdes som alltför markerat i förhållande till omgivningen: När min dotter var 4 år flyttade vi till en annan ort, där det var ovanligt med familjer som talade andra språk. Min dotter började protestera mot finska språket och jag gav upp att tala finska, vilket både dottern och jag ångrar idag. Numera talar jag finska med barnbarnen. Ytterligare en 1970-talsförälder avråddes på barnavårdscentralen att prata finska, men valde att tala finska med barnet ändå: »På BVC fick vi rådet att använda svenska med barnet: ’Ni bor ju i Sverige.’ Vi lydde inte.» Ett barn fött på 1980-talet pratade finska som liten, men inte i högre ålder: »Mormor och morfar talade finska med dottern tills hon blev ca 9 år. Efter det blev det pinsamt för henne att tala finska. Idag talar hon ingen finska – men hon förstår i stort vad man samtalar om.» Men det är inte alla de äldre barnen som har en svag relation till finskan: »Yngste sonen fick tidigt för sig att det är bra att tala finska så att språket inte försvinner  (så där i 8-årsåldern). Uppmanade också andra i sin skola att tala sina hemspråk.» En annan respondent skriver så här om språkbruket under dotterns uppväxt: Jag pratade alltid finska med henne, hon trodde fortfarande i 5-årsåldern att mamma inte kunde svenska. Intressant med tanke på att hon hörde mig att tala svenska med svensktalande. På dagis hade hon berättat för fröknarna att det inte lönar sig att prata svenska med mamma eftersom hon inte kunde svenska. Svenska talade vi hemma om det fanns personer som inte kunde finska också. Hon kunde även prata svenska med finsktalande kompisar hemma, det fanns en typ 5-metersgräns då jag kom, då bytte de automatiskt till finska. Generellt verkar attityderna till finska ha blivit mer positiva med tiden. En mamma med barn födda i början av 1990-talet skriver: Mamman ville att barnen skulle få grunderna i finska för att kunna prata med släkten i Finland. Hade egentligen tänkt prata finska med dem när de var små och sedan övergå till svenska. Men för att kunna upprätthålla fins- »Vi bestämde oss för att skriva namnet på ett svenskt sätt» 91

kan har vi fortsatt prata finska (fastän sönerna är vuxna nu) och det känns konstigt att byta språk nu. Det har inte varit lätt under alla år med alla runt- omkring men jag är glad att vi fortfarande pratar både finska och svenska runt matbordet. Bland enkätens yngre barn finns ett flertal kommentarer av typen »Mitt mo- dersmål är finska och det är ytterst viktigt för mig att prata finska med min dotter och att hon lär sig finska». I en familj med finsk mamma och svensk pappa pratade modern svenska med det äldre barnet, men finska med det yngre, och motiverar detta: »Mamma bestämde sig för att ge finska till yngsta barnet eftersom det har pratats mer och mer om vikten av flerspråkighet.» Men att det är inte alltid så lätt påpekas också: »Konsekvent använde vi våra modersmål de första åren, nu då barnen är äldre är det svårare för mig (mamman) då inga andra i omgivningen talar finska mer än barnens mormor». En respondent hade en medveten strategi när dottern första gången kom hem från sitt svensksprå- kiga dagis och pratade svenska: Då svarade jag på frågan men på engelska (vilket hon inte kunde då), situationen blev omvänd, jag förstod henne och konverserade med henne (på engelska) men hon förstod inte. Det blev liksom hennes problem att konversatio- nen inte funkade, och då bytte hon efter några meningar till finska. Jag har aldrig trott på förbud för barn att tala något språk, men däremot är det viktigt för alla att kommunikationen fungerar. Innan och därefter har det bara varit finska mellan oss, om det nu inte fanns någon icke-finsktalande med som vi ville inkludera i samtalet.

6. Vilka namn gavs? I enkätsvaren finns 128 tilltalsnamn och 167 sidoställda förnamn. Här beskrivs dessa namn ur olika aspekter.

6.1. De givna namnens vanlighet i Sverige Som presenterat i inledningen, har antalet svenska bärare för de förekomman- de namnen undersökts. För att kunna gruppera namnen grovt efter hur vanliga de är, har jag fört dem till olika »namnbärarnivåer» (se avsnitt 4.1), där nivån motsvaras av antalet siffror i värdet på antalet namnbärare. I tabell 3 nedan ges exempel på namn ur materialet som ligger på olika namnbärarnivåer (dock utan exempel på ovanligare namn). Tabell 4 visar hur namnen för undersökningens samtliga 128 barn fördelar sig över de förekommande namnbärarnivåerna. Som framgår är det inte så stora skillnader mellan tilltalsnamn och sidoställda förnamn i fråga om hur vanliga namnen är. För de vanligaste och de ovanligaste namnen skiljer det 92 Märit Frändén

Tabell 3. Exempel på namn i mitt material med olika namnbärarnivåer i Sve- rige. Antalet bärare gäller tilltalsnamn eller första förnamn för dem som var folkbokförda i Sverige den 31 december 2013 och har samma kön som namn- bäraren i mitt material. Namnbärarnivå Namnexempel Antal bärare 6 Anna 106 076 5 Lars 95 474 5 Daniel 54 270 5 Emma 48 489 5 Markus 12 896 5 Olivia 10 912 4 Jakob 9 840 4 Klara 8 951 4 Petter 5 286 4 Elina 5 059 4 Alvar 1 425 4 Milla 1 206 3 Noa 979 3 Noomi 925 3 Lauri 449 3 Aili 489

Tabell 4. Materialets namn fördelade över namnbärarnivåer. Tilltalsnamn Sidoställda förnamn Nivå Antal namn Andel Nivå Antal namn Andel 6 1 1 % 6 3 2 % 5 41 32 % 5 65 39 % 4 46 36 % 4 42 25 % 3 27 21 % 3 40 24 % 2 8 6 % 2 8 5 % 1 5 4 % 1 9 5 % Summa 128 100 % Summa 167 100 %

bara någon procentenhet. I mellangrupperna, nivåerna 3–5, dominerar namnen med 10 000–99 000 bärare (nivå 5) bland de sidoställda namnen, medan tilltalsnamnen oftast återfinns på nivå 4, namn med 1 000–9 999 bärare. Generellt tycks alltså högfrekventa namn vara vanligare i sidoställd position. Det hade varit intressant att jämföra resultaten med motsvarande värden för ett tvärsnitt av den svenska befolkningen, men det är tyvärr inte möjligt. Emel- lertid kan de ställas mot vissa uppgifter i Emilia Aldrins enkätundersökning om förnamnsval, omfattande barn födda i Göteborgs kommun 1 maj–21 juni 2007 (dvs. under en väsentligt kortare tidsperiod än min undersökning). Aldrin »Vi bestämde oss för att skriva namnet på ett svenskt sätt» 93

(2011 s. 70 ) uppger att 23 % av barnen i hennes material har tilltalsnamn som bärs av minst 10 000 personer, alltså motsvarande min nivå 5 eller högre. I mitt material är motsvarande värde 33 %. Det är alltså fler barn i de sverigefinska familjerna i min undersökning som har fått mycket vanliga namn, än i Aldrins undersökning. Hos hennes respondenter ökar benägenheten att ge sitt barn ett tilltalsnamn med minst 10 000 bärare med ökande ålder och utbildningslängd hos modern (a.a. s. 79). Bland mina respondenter kan man tänka sig att önskan om ett i Sverige omarkerat och lättanvänt namn kan ha bidragit till val av hög- frekventa tilltalsnamn. Aldrin tar vidare upp en grupp namn som hon har kallat »unika eller nästan unika», formellt avgränsat till högst 10 namnbärare i hela landet oavsett stavning. Min namnbärarnivå 1, med högst 9 bärare av namnet som tilltalsnamn för den aktuella stavningen, överensstämmer alltså inte helt med denna grupp, men ligger ändå relativt nära. Aldrin (a.a. s. 91) uppger att det finns 17 sådana namnförekomster i hela hennes enkät- och intervjumaterial om totalt 674 familjer. Givet att dessa namn är tilltalsnamn är alltså andelen »unika eller nästan unika namn» i hennes undersökning ungefär 2,5 %. I mitt material är andelen namn på den lägsta namnbärarnivån 4 % för tilltalsnamnen och 5 % för de sidoställda förnamnen, således en högre andel än hos Aldrin. De namn i mitt material som är så ovanliga är emellertid inte främst helfinska namn. Av totalt 14 namn på namnbärarnivå 1 är hälften utomnordiska, fram- för allt utomeuropeiska; tre är dubbelnamn med en finskare och en svenskare komponent, alltså ett slags hybridnamn; två är finska namn eller namnformer och de sista ett namn med litterär förlaga och ett namn som är ovanligt, men som har en i Sverige omarkerad struktur. På nivå 2, dvs. namn med 10–99 bärare, blir det finska inslaget större: 8 av 16 namn är finskspråkiga eller har finsk form eller stavning. De namn som valts för barnen i min undersökning är alltså till stor del namn som är vanliga i Sverige. Nästan 70 % av tilltalsnamnen har minst 1 000 svenska bärare; en tredjedel av tilltalsnamnen minst 10 000. Bland namnen med under 100 bärare är en tredjedel av namnen finska till form eller stavning.

6.2. Namn som förekommer flera gånger i materialet Enkätens 128 barn bär tillsammans 107 olika tilltalsnamn och 119 olika si- doställda förnamn. Således har en del namn mer än en förekomst i materialet. Dessa namn presenteras i tabell 5. Stavningsvarianter har förts till samma tabellpost. (I ett par fall har byte av tilltalsnamn genomförts av vuxna barn, men här och i det följande redovisas de namn som valdes av för- äldrarna.) 94 Märit Frändén

Tabell 5. Namn med flera förekomster i mitt material. Återkommande Kön Antal Antal förekomster Antal namn förekomster som som sidoställt förekomster totalt tilltalsnamn förnamn Maria k 0 7 7 Johanna k 3 3 6 Sofia/Sophia k 0 5 5 Anna k 1 3 4 Emma k 3 1 4 Erik m 0 4 4 Helmi k 4 0 4 Mikael m 3 1 4 Victor/Viktor m 3 1 4 Amanda k 1 2 3 Elvira k 2 1 3 Jakob m 3 0 3 Johan m 0 3 3 Marcus/Markus m 3 0 3 Alvar m 2 0 2 Andreas m 1 1 2 Anni/Annie k 1 1 2 Axel m 0 2 2 Cecilia k 0 2 2 Edit k 1 1 2 Eino m 1 1 2 Elina k 1 1 2 Hilda k 2 0 2 Isabelle k 2 0 2 Janiina/Janina k 1 1 2 Johannes m 0 2 2 Karoliina/Karolina k 1 1 2 Kristiina/Kristina k 0 2 2 Lauri m 0 2 2 Lempi k 0 2 2 Lilja k 0 2 2 Linnéa k 1 1 2 Lisa k 1 1 2 Olavi m 0 2 2 Oscar/Oskar m 0 2 2 Siiri/Siri k 2 0 2 Sinikka k 0 2 2 Tilda k 2 0 2 Ville/Wille m 2 0 2 »Vi bestämde oss för att skriva namnet på ett svenskt sätt» 95

Som tabell 5 visar är det 39 namn som har flera förekomster i materialet, antingen enbart som tilltalsnamn, enbart som sidoställt namn eller i båda posi- tionerna. De namn som förekommer flest gånger är Maria (sju gånger som sidoställt förnamn), Johanna (tre gånger som tilltalsnamn, tre gånger sido- ställt) och Sofia/Sophia (fem gånger sidoställt). Alla dessa namn är vanliga i både Sverige och Finland; Ainiala, Saarelma & Sjöblom (2012 s. 175) uppger att Maria under 1900-talet har varit det vanligaste förnamnet i Finland just i andra eller senare position. Därpå följer Anna, Emma, Erik, Helmi, Mi- kael och Victor/Viktor med fyra förekomster vardera och Amanda, Elvira, Jakob, Johan och Marcus/Markus med tre förekomster vardera. Av dessa namn är det bara kvinnonamnet Helmi som inte tillhör det omarkerade svenska förnamnsförrådet. I förhållande till det allmänsvenska namnskicket är detta namn kraftigt överrepresenterat i mitt material, med fyra förekomster som tilltalsnamn i enkätmaterialet mot 356 hos hela den svenska befolkningen. I Finland har Helmi under de senaste åren varit ett av de mest populära för- namnen för finskspråkiga barn. Det faktum att det är ett kort och lätt namn med två stavelser, där svenskar spontant lägger betoningen på första stavelsen, och att det saknar såväl långa vokaler som u och o, har sannolikt bidragit till att namnet har bedömts passa bra även i Sverige.6 De namn med två före- komster som kan sägas vara markerade i Sverige är Eino, Janiina/Janina, Lauri, Lempi, Lilja, Olavi och Sinikka (då tar jag inte hänsyn till omarkerade namn med markerad stavning, t.ex. Siiri eller Kristiina). Man kan notera att Lempi, Lilja, Olavi, Sinikka och Lauri endast har givits som sidoställda namn.

6.3. Tilltalsnamnens rang bland namn för barn födda 2004–13 I mitt material finns 68 barn födda under tioårsperioden 2004–13, och således också 68 tilltalsnamn. Av dessa förekommer (utan hänsyn till namnens stavning) 22 namn på de svenska 50-i-topp-listorna för barn namngivna det aktuella året, och 19 namn på de finska topplistorna. På svenska topplistor finns bl.a. Vera, Alma, Elvira, Vincent, Simon och Klara; på finska bl.a. Eino, Milla, Anni, Ville och Akseli. De sju namnen Amanda, Ella, Emma (med två före- komster), Linnea, Oliver, Olivia och Siri/Siiri finns under namngivningsåret med på topplistorna i båda länderna. Sammantaget är det 33 av de 68 namnen som finns med på någon topplista under namngivningsåret, och 35 namn som alltså inte är bland de 50 vanligaste tilltalsnamnen/första förnamnen i något av länderna för barn födda eller namngivna det aktuella året. För den senaste tio-

6 Helmi kan ses som antingen det finska ordet helmi ’pärla’ eller som en kortform av Wilhelmina (Brylla 2004 s. 101, Vilkuna 1977 s. 74). Helmi har inte funnits med bland de 50 populäraste namnen för svenskspråkiga flickor födda i Finland de senaste 10 åren, men det har däremot Wilhelmi- na. (VRK, http://www.vrk.fi/default.aspx?id=243, 2014-11-03). 96 Märit Frändén

årsperioden, 2004–13, var således runt hälften av tilltalsnamnen i mitt material ett populärt namn för nyfödda i något av länderna under födelseåret. En knapp tredjedel finns med på en svensk topplista, och något färre på en finsk. Vid åtta tillfällen finns det valda namnet samtidigt med på båda ländernas topplistor. I förhållande till rådande namntrender i de båda länderna är alltså de givna tilltalsnamnen ungefär lika svenska som finska, och i vissa fall både svenska och finska samtidigt.

6.4. Tilltalsnamnen efter föräldrarnas egen beskrivning Som nämnt i inledningen har jag i enkäten bett respondenterna att själva ge en beskrivning av barnens tilltalsnamn. Frågan löd i sin helhet »Hur skulle du själv beskriva detta namn? T.ex. som ett svenskt namn, ett finskt namn, ett »både-och»-namn, ett internationellt namn eller annat?» Respondenter- nas svar presenteras i tabell 6. I de fall ett namn har beskrivits med flera etiketter, har jag valt att sätta upp dessa kombinationer som egna poster i tabellen.

Tabell 6. Respondenternas beskrivning av barnens tilltalsnamn. Namnbeskrivning Antal namn Andel Svenskt namn 15 12 % Finskt namn 22 17 % Både-och-namn 25 20 % Internationellt namn 36 28 % Både-och-namn som samtidigt är internationellt 9 7 % Svenskt namn som samtidigt är internationellt 1 1 % Namn som beskrivs på annat sätt 9 7 % Namn utan angiven beskrivning 11 9 %

Den vanligaste beskrivningen, använd om 36 av 128 namn, är att namnet är internationellt. Denna beskrivning används om namn som t.ex. Amanda, Viktor, Pia, Mikael och Anna. På andra plats kommer både-och-namn (25 namn), bl.a. Elvira, Emma, Petter, Lukas och Johanna. Den kombinerade gruppen både- och-namn som samtidigt är internationella om 9 namn (t.ex. Emma, Frida och Sebastian) styrker dessa båda gruppers position i toppen. Totalt beskrivs 46 namn som (bl.a.) internationella och 34 som (bl.a.) både-och-namn. Bland de namn som ges en språkspecifik etikett ligger de finska överst med 22 namn (t.ex. Virpi, Akseli, Eino, Ville och Helmi), följd av 15 namn som beskrivs som svenska, t.ex. Klara, Tilda, Linnéa, Karl och Andreas. Bland namnen som beskrivs med andra språkspecifika etiketter finns t.ex. turkiska, persiska, franska och ryska namn. »Vi bestämde oss för att skriva namnet på ett svenskt sätt» 97

De beskrivningar som respondenterna ger är naturligtvis inte alltid etymologiskt korrekta, men detta var heller inte syftet med frågan. Genom de givna beskrivningarna har jag i stället kunnat komma åt respondenternas egen uppfattning om namnets språkliga tillhörighet och på så sätt också något av deras intention vid valet av namn. Oavsett vilken etymologi namnet har, och oavsett hur detta namn senare visar sig fungera i olika länder, beskriver en dryg tredjedel av respondenterna namnet som (bland annat) internationellt. I många fall kommenterar de också själva att detta var ett medvetet val: »Jag har bott utom- lands och har bekanta från ett flertal länder. Ville ge mitt barn ett namn som var lätt att uttala i hela världen» och »[Namn] är ett internationellt namn. Jag valde det för att det passade till både finska och den engelsktalande världen». En annan respondent skriver: Internationellt namn som låter finskt. Trodde att det skulle vara ett »lätt» namn i Sverige också men så var inte fallet. Många säger att dom aldrig har hört namnet innan och vet inte hur det uttalas. Finländare känner igen namnet, också i andra länder. Namnet har engelsk och biblisk bakgrund. Näst efter internationella namn, kommer det jag i enkäten kallade »både-och- namn». Många respondenter har tagit fasta på den termen och använder den själva i sina kommentarer. Det är uppenbart att man i det här sammanhanget behöver en benämning på namn som är eller uppfattas vara både finska och svenska, eftersom just detta är många respondenters primära önskan vid namnvalet.7 Ett både-och-namn kan beskrivas: »Alvar är både-och även om det ursprungligen är ett svenskt namn (många tänker på Alvar Aalto och tror att det är ett finskt namn).» Samma namn kommenteras av en annan respondent: »I Finland tycker många att det är svenskt och i Sverige tycker man att namnet är finskt». Kanske är det just arkitekten Alvar Aalto som får många svenskar att associera namnet till Finland, trots att namnet har nordiskt ursprung. Hur ett namn uppfattas kan vara en sammanvägning av många olika faktorer, bl.a. etymologi, kulturella associationer, namnfrekvens i olika länder och hur namnet fungerar praktiskt. Exempelvis beskrivs det ursprungligen nordiska gudinne- namnet Eira som ett både-och-namn med motiveringen »Lätt att uttala både på finska och på svenska». En respondent som valt ett finskt namn skriver: Vi ville välja ett finskt namn som dock är lätt för svenskarna att uttala. Jag, mamman, tycker om naturnära namn som Lumi, Vilja och Säde [fi. lumi ’snö’, vilja ’säd, gröda’, säde ’stråle’], men alla dem bedömde vi som för svå- ra att uttala, förutom Vilja då, vilka det finns flera i vår nära omgivning och

7 I bl.a. Reisæter 2007 och Alhaug & Saarelma 2009 används termen »compromise names» eller »kompromissnamn», men den fångar i mitt tycke inte känslan av att fullt ut ha inkluderat två komponenter – kanske snarare den av en överenskommelse som ingendera parten är riktigt nöjd med. 98 Märit Frändén

därför valde vi bort det. Vi gick igenom namnlistor och föll för [Namn], med reservation att namnet måste passa barnet när vi väl träffar barnet för första gången. Ville används i Sverige ofta som smekform till t.ex. Vilhelm, men har i Finland över 35 000 registrerade bärare som officiellt namn (mot knappt 2 800 i Sve- rige). En respondent vars son bär detta namn klassificerar det som finskt, och kommenterar: »Absolut inget smeknamn, som det brukar upplevas i Sverige». Även det ursprungligen bibliska kvinnonamnet Martha beskrivs som finskt, och är, trots att drygt 3 000 svenskar har det som tilltalsnamn, uppenbarligen inte allom känt: Ett gammalt finskt namn, populärt på ca 1930-talet. Funkar dock även internationellt, dock insåg jag inte att namnet egentligen inte alls existerar i Sverige innan vi hade gett henne det namnet. Svenskarna brukar tro att hon heter Märta. En respondent vars barn bär ett utomeuropeiskt namn skriver: Hade redan konstaterat med första barnet att det inte spelar någon roll vad barnet heter, de (svenskarna alltså) vill eller klarar inte av att uttala det korrekt i alla fall. Ville också markera att man kan heta annat än svenska namn och ändå vara svensk. Inte sällan innehåller namn en viss grad av elasticitet i uttalet, som kan utnytt- jas för att i olika sammanhang göra namnet mer svenskt eller finskt. Flera respondenter har uppenbarligen tänkt på detta. En respondent som beskriver sitt barns namn som svenskt och internationellt, gör tillägget att det »också [kan] passera som finskt om det uttalas på finskt sätt». På frågan om namnets språktillhörighet, skriver en annan respondent att »namnet Elina lämnar barnet möjlighet att välja själv». Detta namn kan enkelt språkanpassas med uttalen /eˈli:na/ respektive /ˈelina/. På så sätt kan man alltså utnyttja namnets formbar- het för att få det att passa in i fler än ett språk. Namnen blir ett slags »kameleontnamn», som kan anpassa sig efter omgivningen. Detta fenomen påverkar förstås också synen på vad som är »samma» respektive »olika» namn. Även större anpassningar än bara uttalet kan uppfattas som samma namn, t.ex. för den respondent som skriver: »Vi valde stavningen Ellinor för det var den vanligaste stavningen till namnet i Sverige. I Finland säger många Ellinoora men det är ju liksom samma namn». Övergången från identiska namn till skilda namn kan ses som ett kontinuum, där det är möjligt att ha olika syn på var grän- sen mellan skilda namnformer går.

6.5. Namnval i förhållande till bakgrundsfaktorer I detta avsnitt undersöks hur de valda namnen förhåller sig till bakgrundsfaktorer som barnets födelseperiod och föräldrarnas uppväxtland och språkkun- skaper. »Vi bestämde oss för att skriva namnet på ett svenskt sätt» 99

Eftersom barnens födelseår är spridda över fem decennier, har namnmodet under denna tid hunnit förändras. På den finska befolkningsregistercentralens namntjänst finns möjlighet att se hur ett visst förnamn fördelar sig över födel- seårsperioder (i allmänhet i intervaller om 20 år). En kontroll av materialets 128 tilltalsnamn visar att runt 70 % av dem, oavsett om de är hög- eller lågfrek- venta, har haft en popularitetstopp i Finland under den tid då namnet gavs. För runt 15 % av namnen är toppen passerad och namnet på successiv nedgång. Mindre än 5 % av namnen är i stället på uppgång i Finland när de ges till ett barn i mitt material. Ungefär lika många har haft sin popularitetsperiod tidigare under 1900-talet (t.ex. runt 1920 eller 1940). De resterande namnen är svåra att säga något om, eftersom de är mycket ovanliga i Finland. Men man kan alltså konstatera att en klar majoritet av tilltalsnamnen i mitt material har legat rätt i tiden i förhållande till namnmodet i Finland. Respondenternas egna beskrivningar av tilltalsnamnen är relativt lika oavsett när barnen är födda. Beskrivningen »internationellt namn» är den vanligaste för namn på barn födda under 1970-, 1980- och 1990-talen. Andelen »både-och-namn» ökar under 1990-talet, och under den sista perioden är de tre beskrivningarna »både-och-namn», »finskt namn» och »internationellt namn» ungefär lika stora. Det man kan notera är alltså att föräldrarnas beskrivning av namnen på de senare födda barnen fördelar sig ganska jämnt mellan »internationellt namn», »finskt namn » och »både-och-namn», medan namnen för barnen födda under de tre första decennierna oftast beskrivs som »internationella». De tio äldsta barnen i enkäten, födda 1970–79, har i sju fall helt omarkerade svenska tilltalsnamn. I de tre sista fallen, där två barn har finska tilltalsnamn och det tredje ett ryskt, är båda föräldrarna födda i Finland och pratar enbart finska hemma. De sju barn i undersökningen som endast har haft svenska som språk i hemmet, bär samtliga omarkerade svenska tilltalsnamn. Fyra av dessa hör till de tio äldsta barnen. En undersökning av namnen hos de barn vars båda föräldrar har goda eller mycket goda kunskaper i finska, visar att dessa fördelar sig i två grupper. Ur- valskriteriet har varit att båda föräldrarna ska svara »bra/mycket bra» på minst två av fyra angivna aspekterna på språkkunnande (förmåga att tala, förstå talat språk, läsa respektive skriva). 24 barn har föräldrar som båda uppfyller dessa kriterier (där de flesta svarar »bra/mycket bra» på samtliga fyra aspekter). En majoritet av dessa föräldrar är födda i Finland med finska som språk i hemmet, men några har annan bakgrund. Sex av barnen har minst en förälder som är född och uppvuxen i Sverige med finska som språk i hemmet, och alltså är vad man skulle kunna kalla »infödda sverigefinnar». I ett par fall är båda föräldrar- na födda i Sverige med finska som språk i hemmet. 100 Märit Frändén

Inget av dessa sex barn till »infödda sverigefinnar» har ett tilltalsnamn som föräldrarna beskriver som finskt. Tre namn beskrivs som internationella, ett som både-och-namn och två som både-och-namn som samtidigt är internationella. Språkligt sett är inget av tilltalsnamnen finskt varken till ursprung eller form, utan helt omarkerade i Sverige. Flera av dem är internationella utan att för den skull ge utlandsassociationer, eftersom de är mycket vanliga bland barn i samma ålder. Ett barn föddes ett par år före 1998 (då SCB publicerade sin första lista över de 100 vanligaste namnen för barn namngivna ett visst år), men det barnets namn finns med på topplistan 1998, så det var sannolikt populärt redan under födelseåret. De övriga namnen finns antingen med bland de 100 vanligaste namnen det år då barnet föddes, eller är ett av de namn som under födelseåret har haft störst ökning i Sverige. De skulle alltså kunna beskrivas som trendnamn. Samtidigt har alla dessa barn minst ett finskt namn någonstans i namnräckan, som sidoställda förnamn och/eller efternamn. Valet av tilltalsnamn som är populära i Sverige tycks alltså inte handla inte om att vilja undvika det finska arvet, utan kanske snarare om en praktisk och modern inställning till valet av just tilltalsnamn. Man kan tänka sig att de som har växt upp som sverigefinnar (eller finnar i Sverige, beroende på hur man identifierar sig) kan ha en ganska avslappnad inställning till sin sverigefinskhet, eftersom den alltid har funnits där och man heller inte har konfronterats med den på samma sätt som någon som är inflyttad till Sve- rige. Kanske kan den som är inflyttad känna ett större behov av att manifes- tera finskheten genom namnvalet, och dessutom vara mindre säker på att bo kvar i Sverige i framtiden. Av de barn vars båda föräldrar har goda eller mycket goda kunskaper i finska, har 15 barn föräldrar som båda är födda i Finland med finska i hemmet (i vissa fall i kombination med ett ytterligare språk). Tilltalsnamnen hos dessa skiljer sig från namnen på barnen med infödda sverigefinska föräld- rar: en tredjedel av familjerna med två finskfödda föräldrar har valt ett tilltalsnamn de själva beskriver som finskt. Tre namn beskrivs som internationella, tre som både-och-namn och de sista fyra beskrivs på annat sätt eller inte alls. Om jag gör en egen bedömning av andelen »omarkerat svenska namn», i meningen att man i dagens Sverige knappast skulle få frågan varifrån namnet kommer, bland tilltalsnamnen i materialet som helhet, uppgår dessa till 74 %. Då har jag räknat namn som t.ex. Mikael, Emma, David, Sara, Markus, Vin- cent, Klara, Mirjam, Kevin och Elvira. 16 % av tilltalsnamnen kan sägas vara finska till form eller stavning (t.ex. Siiri, Helmi, Janiina och Akseli) och de återstående 10 % associerade till andra länder eller mer obestämt utländska. Andelen omarkerat svenska namn är relativt jämn under undersökningstiden. Observera att det jag här bedömer som »omarkerat svenskt» inte ska tolkas »Vi bestämde oss för att skriva namnet på ett svenskt sätt» 101 som »svenskt i motsats till finskt». I många fall är det fråga om både-och-namn som kan vara omarkerade även i Finland. Just här har jag dock valt att sätta fokus på hur namnen kan tänkas uppfattas i Sverige, eftersom det är barnens boendeland. Sammanfattningsvis kan man konstatera att många av de namn som givits till barnen i undersökningen är omarkerade i förhållande till det svenska namnskicket. Många respondenter har både eftersträvat och lyckats med att hitta namn som passar in i båda länderna, både vad gäller språkbruk och populari- tetsperioder. Bland de namn som är markerat finska är kvinnonamnet Helmi vanligast, med fyra förekomster. När föräldrarna själva beskriver de valda namnen, är internationella namn vanligast, följt av namn som uppfattas och fungerar som både finska och svenska. Fler namn beskrivs som finska än som svenska. De sex barn som har minst en infödd sverigefinsk förälder, har språk- ligt omarkerade och moderna tilltalsnamn. De barn, vars båda föräldrar är föd- da i Finland med finska i hemmet, bär till en tredjedel tilltalsnamn som beskrivs som finska (mot 17 % av materialet som helhet).

7. Bakgrunden till tilltalsnamnet Efter att respondenterna angivit barnets tilltalsnamn, ställdes den inledande frågan »Varifrån kom idén att ge barnet just detta namn? Markera ett eller flera alternativ!» De förekommande alternativen visas i tabell 7. Procent- andelarna är beräknade som andel av de 128 informanterna. Eftersom det var möjligt att markera flera alternativ, är summan av procentandelarna större än 100.

Tabell 7. Antal markeringar för förvalda svarsalternativ till frågan »Varifrån kom idén att ge barnet just detta [tilltals]namn?» Angivna svarsalternativ Antal Andel Ett namn som har använts i släkten 40 31 % Ett namn som bärs av någon i bekantskapskretsen 4 3 % Ett namn som bärs av en känd person 9 7 % Ett namn på en person i en film/bok/liknande 10 8 % Ett namn vi hittade i en namnbok eller på en internetsida om namn 11 9 % Ingen särskild anledning 24 19 % Övrigt 51 40 %

Som tabellen visar är den vanligaste inspirationskällan bland mina förslag att namnet har använts i släkten, dock bara markerat av en knapp tredjedel av respondenterna. Därefter följer namn som föräldrarna har hittat i namnböcker el- 102 Märit Frändén ler på nätsidor om namn, namn ur fiktionen och namn som bärs av kända personer, med 11, 10 respektive 9 markeringar vardera. Endast fyra respondenter anger att namnet bärs av någon i bekantskapskretsen. Att alternativet »övrigt» är det vanligast förekommande svaret ger en finger- visning om att namnval inte så lätt låter sig beskrivas med förvalda alternativ. Bland respondenternas kommentarer finns inspirationskällor som att namnet kommer ur nordisk mytologi eller ur Bibeln, att det erinrar om ett geografiskt namn eller är en variant av ett namn som var tänkt till ett barn av motsatt kön. Flera namnval har inspirerats av musik i någon form, t.ex. låtar, namn på mu- sikgrupper eller på artister (i ett fall den sångare som mamman hörde när hon vaknade upp efter ett kejsarsnitt). Några har haft speciella önskemål om vilken bokstav namnet skulle börja eller sluta på, andra har drömt om namnet eller kommit på det första gången de såg sitt barn. Att hitta ett namn som båda föräldrarna kan enas om kan vara lätt eller svårt. Den respondent som skriver »Båda föräldrarna gillade namnet redan innan vi träffades» får sägas ha haft tur. En annan respondent kommenterar i stället namnvalet med »Det namn som vi var överens om». Emilia Aldrin (2009 s. 3) har visat att just detta argument för ett namnval, att det valda namnet var det man kunde enas om, är vanligare i flerspråkiga familjer än i en- språkigt svenska. Troligen är chansen att föräldrarna ska ha liknande associationer kring namn större om man har växt upp i samma språkliga och kulturella sfär.

8. Tilltalsnamnets egenskaper Nästa enkätfråga gällde tilltalsnamnets egenskaper: »Hur viktiga var nedanstå- ende egenskaper när ni skulle bestämma er?» De tio variablerna Vanligt, Ovan- ligt, Låta vackert, Internationellt gångbart, Ett namn som har använts i släk- ten, Kännas som ett finskt namn, Kännas som ett svenskt/nordiskt namn, Passa ihop med efternamnet, Passa ihop med ev. syskons namn och Lätt att bilda smeknamn till graderades på skalan Mycket viktigt – Ganska viktigt – Inte så viktigt. Dessutom fanns alternativen »Ville undvika detta» och »Vet ej/inte aktuellt». Mellan 123 och 128 respondenter besvarade de olika delfrågorna. Här ges först, i tabell 8, en översikt över samtliga svar (där antalet svar anges i rak stil och fördelningen mellan svarsalternativ för den aktuella egenskapen i kursiv stil). Därefter diskuteras de olika variablerna och ställs mot varandra. Trots att materialet är litet och inte statistiskt representativt, har jag i några fall också undersökt om det finns tendenser till att vissa variabler är knutna till särskilda bakgrundsfaktorer. »Vi bestämde oss för att skriva namnet på ett svenskt sätt» 103

Tabell 8. Respondenternas gradering av egenskaper hos tilltalsnamnet, som svar på frågan »Hur viktiga var nedanstående egenskaper när ni skulle bestäm- ma er?» Antal svar anges i rak stil på skuggad botten, fördelningen mellan svarsalternativ i kursiv stil på vit botten. Egenskap Mycket Ganska Inte så Ville Vet ej/inte Antal viktigt viktigt viktigt undvika aktuellt svar detta Vanligt 4 3 % 11 9 % 54 43 % 48 38 % 8 6 % 125 Ovanligt 4 3 % 43 34 % 63 50 % 7 6 % 9 7 % 126 Låta vackert 60 48 % 51 40 % 8 6 % 0 0 % 7 6 % 126 Internationellt 64 50 % 36 28 % 23 18 % 0 0 % 4 3 % 127 gångbart Ett namn som har 11 9 % 27 21 % 72 56 % 4 3 % 14 11% 128 använts i släkten Kännas som ett 26 20 % 52 41 % 36 28 % 3 2 % 10 8 % 127 finskt namn Kännas som ett svenskt/nordiskt 21 17 % 53 42 % 40 31 % 1 1 % 12 9 % 127 namn Passa ihop med 36 29 % 59 47 % 22 18 % 0 0 % 8 6 % 125 efternamnet Passa ihop med ev. 12 10 % 26 21 % 43 35 % 3 2 % 39 32 % 123 syskons namn

Lätt att bilda 7 6 % 7 6 % 74 59 % 15 12 % 23 18 % 126 smeknamn till

Den fråga som störst andel respondenter, 50 %, tycker är »mycket viktig» är att tilltalsnamnet ska vara internationellt gångbart, tätt följt av att det ska låta vackert (48 %). Summerar man »mycket viktigt» och »ganska viktigt» för dessa två frågor, vinner dock namnets välljud (88 %) över den internationella gångbarheten (78 %). 18 % menar att det inte är så viktigt att tilltalsnamnet är internationellt gångbart, mot 6 % som tycker att det inte är så viktigt att namnet låter vackert. Bland de kommentarer som framhåller den estetiska as- pekten finns t.ex. »Fastnade för det fina namnet» och »Pappan kom på namnet som han tyckte var ett vackert finskt namn. Det visade sig till slut att namnet är ett svenskt namn som är ovanligt i Finland». Namnets brukbarhet i olika länder visar sig i kommentarer som t.ex. »Pappan kommer från [annat europeiskt land] så det var viktigt att namnet skulle funka även där» och »Fungerar på flera språk». Ibland ryms både estetiska och internationella aspekter i samma kommentar: »Vi ville ha ett fint namn som funkar överallt som systerns namn» och »Bara tyckte om klangen, och det kändes lätt att an- vända i bägge länder». 104 Märit Frändén

Att tilltalsnamnet ska »kännas som ett finskt namn» respektive »kännas som ett svenskt/nordiskt namn» har i min undersökning ganska lika värden: 20 % respektive 17 % för »mycket viktigt», 41 % respektive 42 % för »ganska viktigt», 28 % respektive 31 % för »inte så viktigt» och 2 % respektive 1 % för »ville undvika detta». Skillnaderna är inte stora, men respondenterna tycks ändå vara aningen mer positiva till att tilltalsnamnet ska kännas som ett finskt namn än som ett svenskt eller nordiskt namn. Av 127 svarande respondenter är det 26 som uppfattar det som mycket viktigt att namnet känns finskt, mot 21 som säger att det är mycket viktigt att det känns svenskt/nordiskt. De praktiska aspekterna, inte minst uttalet, tas upp i många kommentarer: »Kravet var att tilltalsnamnet skulle uttalas på samma sätt på svenska och finska», »Det var jätteviktigt att bådas släktingar skulle kunna uttala och skriva namnet obehind- rat» och »Ett namn som passar in i båda språken». Vad gäller om tilltalsnamnet ska vara vanligt eller ovanligt är det bara ett få- tal, 3 %, som anser någondera vara »mycket viktigt». Det vanligaste svaret är i båda fallen »inte så viktigt». 5 % vill undvika ett ovanligt namn, medan 38 % i stället vill undvika ett vanligt namn. Namnets vanlighet är inte någon av de tyngre frågorna för mina respondenter, och detta tas inte heller upp i så många kommentarer. Det starkaste positiva ställningstagandet på detta tema är de 34 % som anser att det är »ganska viktigt» att namnet är ovanligt. En dryg tredjedel av respondenterna uttrycker alltså att de uppfattar det som ganska viktigt att undvika vanliga namn och hellre vill hitta ett ovanligare tilltalsnamn. En respondent kommenterar: »Trodde inte när vi döpte sonen till [Namn] att det skulle vara så populärt det året. Hade önskat att namnet inte var så poppis i efterhand … Det var tre elever i samma klass på lågstadiet som hette det». Att tilltalsnamnet ska passa ihop med efternamnet uppfattas som »mycket viktigt» av 29 % av de svarande och som »ganska viktigt» av 47 %. Relatio- nen mellan för- och efternamn kommer att diskuteras närmare längre fram. Det står klart att respondenterna uppfattar det som viktigare att tilltalsnamnet passar ihop med efternamnet än att det passar ihop med eventuella syskons namn. Frågan om syskons namn har lägst svarsfrekvens i blocket och dessutom störst andel »vet ej/inte aktuellt», vilket väl i många fall beror på att barnet inte har några syskon. Av de 84 personer som har angivit en åsikt, svarar 14 % »mycket viktigt», 31 % »ganska viktigt» och 51 % »inte så viktigt», medan 4 % uppger att de vill undvika att barnets namn passar ihop med eventuella syskons. Termen smeknamn kan förväntas åsyfta positivt laddade binamn, men det är förstås möjligt att lägga olika innehåll i detta. Möjligheten att bilda smeknamn uppfattas hur som helst inte som särskilt viktig av respondenterna: 59 % av respondenterna svarar »inte så viktigt», och 6 % vardera »mycket viktigt» och »ganska viktigt». 12 % vill undvika detta. Här finns alltså en tydlig skillnad »Vi bestämde oss för att skriva namnet på ett svenskt sätt» 105 mot Eskolas finsk-ryska familjer som nämndes i inledningen, där möjligheten att bilda smeknamn uppfattades vara central. Inte heller anser mina respondenter det vara av stor vikt att tilltalsnamnet är ett namn som har använts i släkten. Bara 9 % svarar »mycket viktigt», medan 21 % svarar »ganska viktigt» och 56 % »inte så viktigt». Även namnval som uppkallelse efter släktingar kommer att diskuteras längre fram. I Emilia Aldrins (2011) enkätundersökning av förnamnsval i Göteborg 2007 finns ett antal liknande frågor, vilket gör det möjligt att se hur mina respondenter förhåller sig till hennes. Mina respondenter är spridda över Sverige och över flera generationer (med barn födda mellan 1970 och 2014) men har alla en sverigefinsk koppling i familjen. Hennes respondenter är i stället personer bosatta i Göteborgs kommun som fick barn under en viss period under försom- maren 2007, alltså mindre spridning i ålder och geografi, men å andra sidan närmare ett tvärsnitt av befolkningen vad gäller etnisk och språklig bakgrund. Aldrins undersökning är dessutom nästan fem gånger så omfattande som min, eftersom hon har 621 respondenter och jag 128. Synen på namnets språktillhörighet, internationella användbarhet och funktion som nationell markör tycks skilja sig åt mellan Aldrins respondenter och mina. Som konstaterat är »internationellt gångbart» en av de namnegenskaper som mina respondenter sätter högst, där 50 % bedömer det vara »mycket viktigt» och 28 % »ganska viktigt». Ingen vill undvika ett internationellt gångbart namn. Hos Aldrins respondenter är det i stället 26 % som bedömer egenskapen »internationellt» vara »likgiltig» eller som något de inte hade funderat på. 3 % vill rentav undvika ett internationellt namn. Vad gäller namnets svenskhet har 17 % av mina respondenter svarat att de uppfattar det som »mycket viktigt» att namnet känns som ett svenskt/nordiskt namn. I Aldrins fall är det bara 4 % som bedömer namnegenskapen »typiskt svenskt» vara »mycket viktigt». De flesta svarade i stället »mindre viktigt», »likgiltigt» eller »funderade inte på detta». Av de 7 % som hos Aldrin har svarat att de inte önskade egenskapen »är typiskt svenskt/nordiskt», är runt hälften av familjerna svenskspråkiga och runt hälf- ten flerspråkiga. I min undersökning var det bara 1 % som ville undvika egenskapen »kännas som ett svenskt namn». (Aldrin 2011 s. 140, 163.) Det är intressant att de sverigefinska respondenterna är mer intresserade av att namnet ska kännas som ett svenskt/nordiskt namn än Aldrins respondenter, som har större representation från majoritetssamhället. Ändå är »kännas som ett svenskt namn» inte någon av de viktigare egenskaperna i min undersök- ning. »Kännas som ett finskt namn» rankas högre (20 % »mycket viktigt»), liksom »passa ihop med efternamnet» (29 %), »internationellt gångbart» (50 %) och »låta vackert» (48 %). Vad gäller det senare sätts detta högre i Aldrins undersökning, där 55 % bedömer det vara »mycket viktigt» att namnet låter vackert (Aldrin 2011 s. 131). 106 Märit Frändén

Även i Aldrins undersökning är »mindre viktigt» det vanligaste svaret på frågan hur viktigt det är att namnet är ovanligt, och 6 % vill undvika ett ovanligt namn (Aldrin 2011 s. 71). Det finns stora likheter också i fråga om synen på ett vanligt namn: 10 % av Aldrins informanter uppger att de ville ha ett »vanligt», »lagom vanligt» eller »inte ovanligt» namn (a.st.), medan 12 % av mina uppfattar det som mycket eller ganska viktigt att namnet är vanligt. Tidigare forskning (se Aldrin 2011 s. 137 och där anförd litteratur) har visat att namnets estetiska kvaliteter ofta tillmäts större betydelse för flickor än för pojkar. Även i mitt material tycks detta vara fallet: 58 % av de respondenter som besvarar enkäten med tanke på en dotter menar att det är »mycket viktigt» att namnet låter vackert, mot 33 % av dem som har svarat med en son i åtanke. För »ganska viktigt» är förhållandet 32 % för dem som är föräldrar till flickor och 52 % för dem som är föräldrar till pojkar. Om man lägger ihop »mycket viktigt» och »ganska viktigt» blir andelarna ganska lika (89 % för flickor och 85 % för pojkar), men det är alltså nästan dubbelt så stor andel som menar att välljudet är »mycket viktigt» för en dotter än för en son. En annan fråga som i tidigare forskning har uppvisat könsskillnader, är bruket av namn som är inhemska eller som uppfattas som traditionella. Dylika har i tidigare studier ofta visat sig vara vanligare hos pojkar än hos flickor (Aldrin 2011 s. 149 och där anförd litteratur). Aldrins egna resultat skiljer sig dock från detta: i hennes material har flickorna fått inhemska namn i högre grad än pojkarna (a.st.). I den sverigefinska kontexten kan »inhemsk» och »traditionell» tolkas som såväl svensk som finsk, liksom förstås riktad mot ett tredje land som finns rep- resenterat i familjen. Bland de föräldrar som har besvarat min enkät med avseende på en dotter, tycker 25 % att det är »mycket viktigt» att tilltalsnamnet känns som ett finskt namn, mot 14 % för söner. För »ganska viktigt» ligger för- äldrar till söner något högre. Lägger man ihop »mycket viktigt» och »ganska viktigt» blir andelen högst för flickor, 64 % mot pojkarnas 60 % – och då är som sagt även andelen »mycket viktigt» störst för flickorna. När Aldrin be- gränsar sig till de flerspråkiga familjerna i sin undersökning, konstaterar hon att 25 % av dessa etablerar vad hon kallar en »svenskorienterad position» om barnet är en flicka, mot 11 % om barnet är en pojke (a.a. s. 145 f.). Detta är allt- så ett omvänt förhållande mot mina respondenters syn på att det är viktigare att namnet »känns finskt» för döttrar än för söner. I Aldrins undersökningar skiljer de flerspråkiga familjerna ut sig på vissa punkter, t.ex. att de oftare tog hänsyn till att namnet skulle fungera på flera språk och att de oftare övervägde olika stavningar (2009 s. 89 f.). I mitt material är samtliga familjer flerspråkiga i meningen att minst en av föräldrarna har ett annat modersmål än svenska; dessutom har 95 % av barnen växt upp med flera språk i hemmet. Men bland dessa finns också en undergrupp av familjer »Vi bestämde oss för att skriva namnet på ett svenskt sätt» 107 som har ett tredje språk, dvs. ett språk som inte är svenska eller finska, i familjen. Detta är fallet för 22 av enkätens 128 barn. Värdena är alltså så små att eventuella avvikelser för denna grupp kan bero enbart på slumpen. När det gäller synen på namnets internationella gångbarhet kan man dock föreställa sig att det finns en reell skillnad mellan de familjer som bara har Sve- rige och Finland att ta hänsyn till, och de som dessutom har ett tredje land och språk att förhålla sig till. Mycket riktigt är det 76 % av familjerna med ett tredje språk som uppger att de uppfattar namnets internationella gångbarhet som »mycket viktig», mot 45 % av familjerna där det enbart talades finska och/eller svenska under barnets uppväxt. Däremot är det bara 5 % av tredjespråksfamil- jerna som svarar »ganska viktigt» på samma fråga, mot 33 % av de finsk/ svenska familjerna. Det är således ungefär lika stora andelar som uppfattar det som mycket eller ganska viktigt att namnet är internationellt gångbart, men stor skillnad på hur stor betydelse detta tillmäts. Vad gäller att namnet ska »kännas som ett finskt namn» respektive »kännas som ett svenskt/nordiskt namn», är det 20 % av tredjespråksfamiljerna som svarar »vet ej/inte aktuellt», mot 6 % och 7 % av de övriga. Hos Aldrins informanter har valet av tilltalsnamn motiverats med att det ska vara internationellt gångbart eller fungera i flera länder av 16 % av de enspråkiga familjerna och av 21 % av de flerspråki- ga. Dessutom har ytterligare 29 % av de flerspråkiga familjerna angivit som motiv att namnet ska fungera bra både i Sverige och i något annat land som familjen har anknytning till (Aldrin 2011 s. 15 f.). Totalt är det alltså 50 % av de flerspråkiga familjerna som har en motivering på detta tema, mot 16 % av de enspråkiga. Detta kan jämföras med att det är 50 % av mina respondenter som uppfattar det som »mycket viktigt» att tilltalsnamnet är internationellt gång- bart.

9. Tilltalsnamnet i samhället Den är en sak att hitta ett namn som föräldrarna själva tycker om, en annan hur det fungerar i det samhälle där barnet ska växa upp. Tidigare studier har visat att icke-svenska namn kan leda till diskriminering och svårigheter bl.a. på ar- betsmarknaden (Carlsson & Rooth 2007, Hagström 2006 s. 131, Sandström 1991 s. 150 f.). Eftersom personnamnet och identiteten är så nära kopplade till varandra, kan den som får sitt namn ifrågasatt t.ex. vid en uppropssituation ofta känna sig ifrågasatt även som person (Hagström 2006 s. 106, Lif 2004 s. 222). För att få en uppfattning om respondenternas generella syn på dylika frågor, angavs ett antal påståenden, där respondenterna fick ange i vilken grad de in- stämde. Samtliga påståenden och svar visas i tabell 9. 108 Märit Frändén

Tabell 9. Respondenternas attityder till angivna påståenden. Antal svar anges i rak stil på skuggad botten, andelar i kursiv stil på vit botten. Påstående Instämmer … Vet ej/ inte Antal … helt … delvis … inte alls aktuellt svar Det är bra att namnet visar 10 8 % 39 30 % 58 43 % 21 16 % 128 att man är sverigefinne Det är bra att namnet visar att man kommer från 4 3 % 33 26 % 68 53 % 23 18 % 128 Sverige Det är viktigt att namnet 51 40 % 52 41 % 18 14 % 7 5 % 128 visar vilket kön barnet har

Man bör undvika namn som 40 31 % 53 41 % 32 25 % 3 2 % 128 kan missförstås av svenskar

Man bör undvika namn som 55 43 % 51 40 % 21 17 % 1 1 % 127 kan förlöjligas

Man bör undvika namn som kan leda till diskriminering 47 37 % 49 38 % 26 20 % 6 5 % 128 och utsatthet

Det påstående som får starkast medhåll är »Man bör undvika namn som kan förlöjligas», där 55 respondenter (43 %) instämmer helt och ytterligare 51 (40 %) instämmer delvis. Tätt efter detta följer »Det är viktigt att namnet visar vilket kön barnet har», där 51 respondenter (40 %) instämmer helt och 52 (41 %) delvis. Relativt stor enighet finns också bakom påståendena »Man bör undvika namn som kan leda till diskriminering och utsatthet» (37 % instämmer helt, 38 % delvis) och »Man bör undvika namn som kan missförstås av svenskar» (31 % instämmer helt, 41 % delvis). Två påståenden som respondenterna däremot i stor utsträckning tar avstånd från, är att det är bra att namnet visar att man kommer från Sverige eller är sverigefinne. Runt hälften svarar att de inte instämmer alls, runt en fjärdedel av dem instämmer delvis och bara 3 % respektive 8 % instämmer helt. På dessa frågor är det också många som svarar »Vet ej/inte aktuellt». Jämför man de båda påståendena, finner man att respondenterna är mer positiva till att namnet visar att man är sverigefinne än till att det visar att man kommer från Sverige. Hos de familjer som använder ett tredje språk är det ännu fler som inte instäm- mer alls: 57 % när det gäller att namnet visar att man är sverigefinne, och 76 % när det gäller att namnet visar att man kommer från Sverige. Vissa finska förnamn kan vara svåra att könsbestämma för den som inte tidigare har stött på dem. För en svensk är det inte lätt att utifrån namnformen förstå att t.ex. Ilmari, Esa, Pyry, Kari och Ilkka är mansnamn, medan Pirkko, »Vi bestämde oss för att skriva namnet på ett svenskt sätt» 109

Suvi, Aune, Pirjo och Outi i stället är kvinnonamn. Man kan därför föreställa sig att sverigefinska föräldrar funderar på i vilken grad förnamn visar vilket kön namnbäraren har. Som nämnt är påståendet »Det är viktigt att namnet visar vilket kön bäraren har» det som får näst störst medhåll från respondenterna. Det är också minst andel, 14 %, som uppger att de inte instämmer alls. En situation där namnbrukare runt barnet kan känna osäkerhet på namnets könsmar- kering uppfattar alltså många som icke-önskvärd. Däremot finns, hos åtmins- tone två respondenter i materialet, en positiv inställning till att namnet sammanfaller med ett namn som i en annan kultur har motsatt könsmarkering. Dessa två respondenter har döttrar vars finska förnamn råkar sammanfalla med arabiska mansnamn. Det är slående att båda ser detta som en bonus. De skriver »Visste inte då att det även är ett arabiskt mansnamn. Det har t.o.m. öppnat dörrar» och »Vi läste vidare att [det finska kvinnonamnet] också passar som ett arabiskt mansnamn, så det var vi nöjda med». När det gäller hur smidigt namnet fungerar i samhället, tycks familjerna med ett tredje språk vara mer beredda att sticka ut hakan. Bland dessa är det färre som instämmer helt i att man bör undvika namn som kan missförstås, förlöjli- gas eller leda till diskriminering (i jämförelse med familjerna med endast finska och/eller svenska: 19 % mot 34 %, 24 % mot 47 %, 10 % mot 42 %). Det är också fler som inte instämmer alls i dessa påståenden (48 % mot 21 %, 29 % mot 14 %, 38 % mot 17 %). Samma mönster finns för påståendet att det är viktigt att namnet visar vilket kön barnet har: 44 % av dem som har bara finska och/eller svenska i familjen instämmer helt, mot 19 % av tredjespråksfamiljer- na. Hos dessa är det 24 % som inte instämmer alls, mot 12 % hos respondenterna som kommer från en enbart svensk-finsk familj. Sammantaget tycks föräldrarna i enkäten ha en tämligen pragmatisk syn på hur namnet ska fungera i samhället. Namn som kan utmärka sig negativt vill många undvika. Man kan notera att det som de flesta vill undvika är namn som kan förlöjligas. Man kunde annars vänta sig att diskriminering och utsatthet skulle bedömas vara allvarligare än förlöjligande, och därför få högre värden. Men kanske spelar det in att undersökningen handlar om namnval till barn, där förlöjligande på skolgården kan upplevas som ett mer näraliggande hot än t.ex. diskriminering i arbetslivet. Vilka namn som kan leda till utsatthet är förstås beroende av många faktorer, inte minst tidsandan. En förälder som numera har vuxna barn kommenterar valet av ett i Sverige omarkerat namn: »Tänkte mycket på utsatthet och diskriminering, kanske för mycket. Kanske skulle jag göra annorlunda om det var idag, men nu är också Sverige ett annat land än vad det var på 1970-talet och början på 1980-talet.» Familjerna med ett tredje språk avviker från mönstret i så måtto att de inte på samma sätt instämmer i att man bör undvika namn som kan missförstås, för- 110 Märit Frändén löjligas eller leda till diskriminering. Antalet tredjespråksfamiljer i undersök- ningen är litet, vilket gör att varje svar får stort utslag och att resultatet är långt- ifrån generaliserbart. Icke desto mindre är det en intressant tendens, som kommer att diskuteras närmare längre fram.

10. Tilltalsnamn och språk En enkätfråga gällde föräldrarnas tankar kring hur namnet kan fungera på olika språk: »Många föräldrar funderar på hur namnet fungerar på olika språk. Fun- derade ni på det, och vilka språk var i så fall viktiga? Markera ett eller flera alternativ!» Förutom de tre förvalda alternativen finska, svenska och engelska, fanns möjlighet att lägga till ytterligare språk. I tabell 10 presenteras de före- kommande svarsalternativen.

Tabell 10. De språk som respondenterna angav det vara viktigt att namnet skulle fungera på. Språk Antal markeringar Finska 111 Svenska 107 Engelska 59 Internationellt/hela världen/alla språk 7 Spanska; tyska 6 Franska 3 Turkiska/kurdiska; polska 2 Latinska språk; ungerska; rumänska; arabiska; hebreiska; ryska 1 Funderade inte speciellt på det 14

Många respondenter framhåller här återigen att det är viktigt att namnet fungerar bra i både Finland och Sverige, alternativt också i ett tredje land, där nå- gon av föräldrarna har sina rötter. Förutom finska, svenska och engelska är de språk som tas upp i de allra flesta fall språk som talas i något av föräldrarnas hemländer. I ett sådant fall, där föräldrarna kommer från varsitt land och barnet växer upp i ett tredje, kommenterar respondenten framsynt: »Vet inte var barnet kommer att bosätta sig». Önskan att namnet ska fungera bra på engelska, beror dock endast i ett fåtal fall på att någon av föräldrarna har engelska som modersmål. Bland de 59 respondenter som uppgett att engelska var ett språk de önskade att namnet skulle fungera på, finns bara fyra fall där någon av föräldrarna har haft engelska som språk i hemmet. Fem av barnen i enkäten har eller har haft engelska som språk i hemmet, antingen för att någon av föräldrarna har det som modersmål eller »Vi bestämde oss för att skriva namnet på ett svenskt sätt» 111 för att det är eller har varit föräldrarnas gemensamma språk. I de allra flesta fall får tanken att namnet ska fungera bra på engelska tolkas som att det ska fungera bra i internationella sammanhang, inte bara i ett specifikt engelsktalande land. På en snarlik fråga, »När ni skulle välja tilltalsnamn, funderade ni på namnets språktillhörighet?», svarar 71 respondenter ja och 55 nej. Det är därmed 56 % av de svarande som uppger att de tog hänsyn till tilltalsnamnets språktill- hörighet i namnvalprocessen. En uppföljningsfråga löd: »Om ja, hur resonera- de ni i så fall?» En stor majoritet av svaren kretsar kring temat att namnet måste fungera i båda länderna, t.ex. »Att namnet gärna får tillhöra både svenska och finska språket», »Måste accepteras i båda länderna, inte verka främmande» och »Att det fungerar lika bra i Finland. Inga sch- eller svåra bokstäver». Några sätter fokus på just att uttalet ska vara detsamma i båda länderna: »Namnet ska uttalas på samma sätt i Finland och Sverige» och »Ska låta likadant i alla nordiska länder». En respondent vars barn har ett finskspråkigt namn med för svenskar lätt struktur (CVC:V) kommenterar namnvalet: »Vi kände några Tap- pio, Sinnika och Kullikki (i uttal) [feluttal av Tapio, Sinikka och Kyllikki] och ville undvika sådant.» Vissa föräldrar har utnyttjat sin egen sverigefinska erfarenhet i namnvalet: »Jag själv har ett namn som är väldigt finskt [finskt namn med lång vokal följd av lång konsonant] som är svårt för svenskar att stava och uttala. Ville inte att våra barn ska behöva uppleva det. Viktigt att namnet är lätt att uttala och stava på båda språken» och »Själv heter jag [finskt namn], och jag personligen ville att [barnet] skulle heta något lite vanligare, så att folk uppfattar vad hon heter också i Sverige. Det är jobbigt att alltid behöva upprepa, bokstavera och för- klara hur namnet ska uttalas.» Det faktum att barnet har släktingar med olika modersmål är också en faktor som flera familjer tar med i beräkningen. Det finns kommentarer som »Namnet ska kunna användas av både släktingar som talar finska och som talar svenska», »Lätt att uttala även för finska släkten» och »Vi ville välja ett namn som funkar i både Finland och Sverige och som mormor som inte kan svenska skulle känna sig hemma med». En annan respondent framhåller att det framför allt är Sverige man behöver ta hänsyn till: »Eftersom vi bor i Sverige så ville vi ha ett namn som svenskar kan uttala korrekt. Eftersom Finland är tvåspråkigt land så spelar språktillhörigheten mindre roll [där].» För vissa respondenter är ett finskt tilltalsnamn ett aktivt och medvetet val för att visa den finska bakgrunden: »Namnet skulle visa vem hon är och vilken språkfamilj hon tillhör», »För att bevara det finska arvet» och »Nationalro- mantiskt, finskt, äkta  Finskt skulle det vara!». Men namnet kan också bli finskspråkigt för att det är det som känns mest naturligt, t.ex. för den familj som skriver: »Vi är så ’helfinska’ så det sker per automatik att vi letar bland 112 Märit Frändén namn som är känslonamn för oss och då blir det lätt finska namn». Andra tän- ker på balansen mellan barnets båda hemländer: »Namnet skulle vara gångbart i Sverige och Finland, och skulle inte låta alltför ensidigt ’svenskt’ eller ’finskt’». Flera funderar också på fler länder än bara Sverige och Finland: »Ja, finns i de flesta länder, lite olika uttal. Avgörande var att namnet var lätt, men samtidigt kan identifieras i olika länder», »Ville ha namn som är lätt att uttala och komma ihåg för människor med olika språk» och »Ska kunna uttalas av svenskar och finnar, och även andra». Ett alternativ till att försöka hitta ett namn som uttalas likadant på flera språk är förstås att helt enkelt bara acceptera att uttalet kommer att finnas i flera varianter. Ett föräldrapar som valt ett utomnordiskt tilltalsnamn skriver: »Hur kommer namnet att uttalas på olika språk? Spelar ingen roll kom vi fram till». Som jag kommer att diskutera längre fram, använder en del familjer inofficiella finska namnvarianter som komplement till svenska tilltalsnamn. I en familj där det äldre barnet på detta sätt har ett officiellt namn i svensk form, men ett inofficiellt i finsk, har detta haft betydelse för valet av namn till lillasyster: Eftersom vi använder smeknamnet på finska mycket med syskonet, ville vi ha ett tilltalsnamn som är samma på båda språken. Eftersom syskonet har ett svenskt tilltalsnamn, ville vi ha ett finskt förnamn till systern [dvs. det yngre barnet]. Balansgången mellan tilltalsnamnets alla funktioner illustreras väl av den respondent som skriver »Ja, det måste vara lätt att uttala för personer med olika hemspråk (men ändå kännas finskt, vackert och speciellt). Därför valde vi bort namn med u och o i dem, för där blir det lätt fel uttal.» Man önskar alltså bevara den finska anknytningen med hjälp av ett finskt namn, ta hänsyn till de praktiska aspekterna genom att hitta ett namn som fungerar på flera olika språk, men ändå inte glömma bort estetiken eller originaliteten. Med alla dessa hän- syn kan man behöva göra drastiska uteslutningar, som t.ex. att välja bort alla namn som innehåller vissa vokaler. I materialet finns också två kommentarer från respondenter som svarade nej på huvudfrågan om ifall de hade funderat på tilltalsnamnets språktillhörighet. Dessa skriver: »Vi valde tilltalsnamnet genom att prova vad som passade henne bäst och som lät bäst (med tanke på förskola, skola och namnupprop)» och »Bara att det skulle fungera med för- och efternamn, och på alla språk». Som vi ser är det i dessa fall inte namnets språktillhörighet i sig som tas upp; icke desto mindre anlägger även dessa respondenter språkliga aspekter på hur namnet ska fungera. »Vi bestämde oss för att skriva namnet på ett svenskt sätt» 113 11. Tilltalsnamnets stavning Inte sällan kan ett namn stavas på flera olika sätt, vilket ger föräldrarna ytterligare val. Det kan finnas aspekter som att en viss stavning kan uppfattas som mer finsk eller svensk, bedöms vara enklare och därför mer praktisk eller att namnet genom sin stavning ska bli mer originellt eller få en mer estetiskt tilltalande skriftbild. Aldrin (2009 s. 5) har konstaterat att flerspråkiga familjer överväger olika stavningar oftare än vad enspråkiga familjer gör, och dessutom att de flerspråkiga familjerna oftare motiverar valet av stavning med praktiska skäl, som t.ex. hur namnet ska fungera på olika språk, medan de enspråkiga familjerna oftare har estetiska aspekter på stavningen. I min enkät fanns ett antal påståenden som delvis handlar om namnets stavning, delvis om praktiska aspekter kopplade till både stavning och uttal. Dessa gränsar alltså över till temat hur tilltalsnamnet fungerar i samhället. Respon- denternas attityder till de givna påståendena presenteras i tabell 11.

Tabell 11. Respondenternas attityder till angivna påståenden. Antal svar anges i rak stil, andelar i kursiv stil. Påstående Instämmer … Vet ej/ inte Antal … helt … delvis … inte alls aktuellt svar Det är viktigt att 54 43 % 57 45 % 13 10 % 3 2 % 127 tilltalsnamnet är lätt att stava Det är viktigt att 72 56 % 46 36 % 8 6 % 2 2 % 128 tilltalsnamnet är lätt att uttala Det är viktigt att tilltalsnamnet ser fint ut i 30 24 % 38 30 % 44 35 % 15 12 % 127 skrift Det är viktigt att tilltalsnamnet är lätt att 57 45 % 61 48 % 8 6 % 1 1 % 127 uppfatta Det är viktigt att tilltalsnamnet är lätt att 82 64 % 33 26 % 9 7 % 4 3 % 128 använda på finska Det är viktigt att tilltalsnamnet följer finska 30 23 % 36 28 % 40 31 % 22 17 % 128 stavningsregler (t.ex. ee för långt e som i Leena)

Det starkaste instämmandet ges i påståendet »Det är viktigt att tilltalsnamnet är lätt att använda på finska», där 64 % av respondenterna instämmer helt. Där- på följer »Det är viktigt att tilltalsnamnet är lätt att uttala» (56 % instämmer helt), »Det är viktigt att tilltalsnamnet är lätt att uppfatta» (45 % instämmer helt) och »Det är viktigt att tilltalsnamnet är lätt att stava» (43 %). Priorite- 114 Märit Frändén ringsordningen för olika aspekter på ett lättanvänt namn tycks alltså vara i första hand lätt att uttala, i andra hand lätt att uppfatta och i tredje hand lätt att stava. Vad som är »lätt att stava» skiljer sig förstås mellan olika sammanhang: lättstavat i Sverige behöver inte vara detsamma som lättstavat i Finland eller i andra länder. I det mer riktade påståendet »Det är viktigt att tilltalsnamnet föl- jer finska stavningsregler (t.ex. ee för långt e som i Leena)» instämmer 23 % helt, 30 % delvis och 35 % inte alls. Det finns alltså större uppslutning bakom åsikten att ett tilltalsnamn ska vara lätt att stava i största allmänhet, än att det ska vara lättstavat på finska. De estetiska aspekterna på stavningen tycks stå relativt lågt i kurs. Påståen- det »Det är viktigt att tilltalsnamnet ser fint ut i skrift» möter de starkaste in- vändningarna, där 35 % uppger att de inte instämmer alls. 12 % svarar »Vet ej/ inte aktuellt», vilket väl får tolkas som att de inte har fäst så stort avseende vid detta. Detta är alltså i linje med Aldrins resultat att flerspråkiga familjer snarare har praktiska än estetiska aspekter på namns stavning. Å andra sidan är det ändå 24 % av mina respondenter som instämmer helt i påståendet, att jämföra med att det är 16 % av Aldrins respondenter som uppfattar det som »mycket viktigt» att namnet är vackert i skrift (Aldrin 2011 s. 131). Frågorna är dock ställda på olika sätt och därför inte helt jämförbara. Summerar man dem som instämmer helt eller delvis i påståendena i detta avsnitt, finner man att påståendena fördelar sig i två grupper. Runt 90 % instäm- mer helt eller delvis i att det är viktigt att tilltalsnamnet är lätt att uppfatta, uttala, använda på finska samt stava (i nämnd ordning 93 %, 92 %, 90 % och 88 %). Däremot är det bara 54 % respektive 51 % som instämmer helt eller delvis i att det är viktigt att tilltalsnamnet ser fint ut i skrift eller följer finska stavningsregler. Bland Aldrins respondenter har 9 % angett som motiv för valet av tilltalsnamn att namnet ska vara lätt att säga, uttala, skriva eller uppfatta. Av dessa kommer 41 % från flerspråkiga familjer. Detta motiv är således överrepresen- terat bland dem som har fler än ett språk i familjen, som i hela Aldrins enkät- material utgör 15 % (Aldrin 2011 s. 121, 47). Att mina sverigefinska respondenter sätter sådana aspekter högt passar alltså in i det generella mönstret. Hos den grupp av mina respondenter som har något språk som inte är finska eller svenska i familjen, är det dock färre som instämmer helt i att det är viktigt att tilltalsnamnet är lätt att stava och uttala (jämfört med familjer med endast finska och/eller svenska: 29 % mot 45 % för lätt att stava, 48 % mot 58 % för lätt att uttala). Det är också färre som instämmer helt i att det är viktigt att namnet är lätt att använda på finska (43 % mot 68 %) och färre som instämmer helt eller delvis i att det är viktigt att namnet följer finska stavningsregler (28 % mot 56 %). Tredjespråksfamiljerna i min undersökning tycks alltså vara mer beredda att låta namnet orsaka praktiska svårigheter, både på ett generellt plan »Vi bestämde oss för att skriva namnet på ett svenskt sätt» 115 och i förhållande till det finska språksamhället, än de familjer som bara har finska och/eller svenska i familjen. Det påstående de båda grupperna däremot har samma syn på är »Det är viktigt att tilltalsnamnet är lätt att uppfatta». Av kommentarerna i min undersökning framgår att flera respondenter redan vid valet av tilltalsnamn valde bort namn som har olika stavningar på finska och svenska, t.ex. »Vi undvek namn med långa vokaler eftersom de stavas olika på finska och på svenska. Och även vissa vokaler som t.ex. u som uttalas olika på svenska och finska.» Andra har valt ett tilltalsnamn med lång vokal, och måste då ta ställning till om namnet ska skrivas på svenskt sätt, med enkeltecknad vokal, eller på finskt, med dubbeltecknad. Av dem som har kommen- terat detta har hälften valt en svensk stavning och hälften en finsk. Argumenten för att stava på svenskt sätt är genomgående praktiskt motiverade: »Finskt uttal som om det vore två i. Dock valde vi svensk stavning p.g.a. praktiska skäl när man bor i Sverige», »Vi valde en svenskare stavning för en- kelhetens skull» och »Namnet [namn] skulle man egentligen skriva med ii för långt i på finska, men vi bestämde oss för att skriva namnet på ett svenskt sätt för att undvika problem med stavningen». Samma respondent skriver i ett annat sammanhang att de »valde att skriva det [namnet med enkeltecknad vokal] så att det skulle vara enkelt också för svenskarna att skriva och uttala rätt». Re- spondenternas återkommande argument är alltså att en svensk stavning är det enklaste när man bor i Sverige. De som har valt att dubbelteckna långa vokaler motiverar det i stället med kopplingen till det finska ursprunget: »[Namn] stavas med två a på grund av att han kommer från Finland. Det är en viktig markering för mig!» och »[Namn med dubbeltecknad vokal] visar att ursprunget är finskt, men namnet är även internationellt». I ett fall ser föräldrarna till balansen mellan olika faktorer i barnets liv: »Hon ska bli tvåspråkig och bor i Sverige, därför valde vi finsk stavning på namnet». Men som vanligt är det inte så lätt att kombinera alla önskemål i ett och samma namn. En förälder till ett barn vars tilltalsnamn har bara korta vokaler, skriver: »Det var väldigt viktigt att hitta ett namn som uttalas på samma sätt på finska och på svenska. Jag skulle gärna ha velat hitta ett namn som finns i båda länderna och skriva det på det finska sättet (t.ex. Aada) men vi hittade inte nå- got sådant namn som både mamman och pappan gillade». Vid sidan av återgivandet av långa vokaler, finns det andra skrivningar som kan uppfattas som mer och mindre finska respektive svenska. Ofta gäller det s.k. dekorativa stavningar, med t.ex. ‹c› i stället för ‹k› och ‹w› i stället för ‹v›. I Sverige har många namn flera högfrekventa varianter, med respektive utan dekorativ stavning. Många namn kan alltså vara omarkerade i Sverige oavsett om de stavas med t.ex. ‹k› och ‹c›, medan en stavning med kan vara markerad i Finland och en stavning med ‹k› markerad i ett tredje land. 116 Märit Frändén

Både val av mer traditionella och mer dekorativa stavningar finns representerade i materialet. Några föräldrar som har valt icke-dekorativa stavningar skriver: »[Namn] med k ansåg vi var ett bra och traditionellt fint val» och »Det var viktigt för oss att stava [Namn] med k och inte med ch! I skolan fick vi på- peka det för lärarna som tenderade att använda ch». Föräldrar som i stället har valt att stava barnens namn med ‹c› respektive ‹w› skriver: »Vi bestämde oss för att använda w i stället för v så vi gjorde det lite icke-finskt» och »För att göra det lite annorlunda och roligare bytte vi typiska k till c». Motiven här är alltså att den dekorativa stavningen gör namnet »lite annorlunda och roligare», samt »lite icke-finskt». En annat barn har ett tilltalsnamn stavat med ‹th› i stäl- let för ‹t›, och föräldern skriver: »Namnet stavas med th, vilket jag i och för sig ångrar.» Även om det, som tidigare konstaterat, är 35 % av informanterna som inte instämmer alls i påståendet »Det är viktigt att tilltalsnamnet ser fint ut i skrift», är det också 24 % som instämmer helt i detta. Vad som »ser fint ut» är förstås mycket subjektivt, men man kan konstatera att det är ändå är nästan en fjärdedel av respondenterna som, oavsett vad de själva uppfattar som fint, tycker att denna aspekt på namnet är viktig.

12. Sidoställda förnamn I enkätsvaren finns 128 tilltalsnamn och 167 sidoställda förnamn. Det innebär att varje barn förutom tilltalsnamnet har i snitt 1,3 sidoställda förnamn. För nio barn finns endast tilltalsnamn (vilket kan betyda antingen att de inte har något annat förnamn eller att inget annat förnamn har angivits i enkäten); två av dessa har ett dubbelnamn som tilltalsnamn. 74 barn (58 % av materialet) har två förnamn, 44 barn (34 %) har tre och ett barn (knappt 1 %) har fyra förnamn. Det är alltså 93 % av barnen i materialet som har fler än ett förnamn. I den svenska befolkningen som helhet har 88 % fler än ett förnamn, fördelat på 59 % med två förnamn, 28 % med tre förnamn och 1 % med fyra eller fler för- namn (Göransson 2009 s. 15). Ainiala, Saarelma & Sjöblom (2012 s. 174) åter- ger Eero Kiviniemis statistik över antalet förnamn hos finska barn födda mellan 1880 och en bit in på 2000-talet. Under den tid som barnen i min enkät är födda, från 1970, har mer än 90 % av de finska barnen haft fler än ett förnamn. Andelen barn med tre förnamn har successivt ökat, från runt 10 % år 1970 till drygt 30 % vid millennieskiftet.8 I fråga om antalet förnamn ligger således barnen i min enkät nära rikssnitten i Sverige och Finland. Som tabell 5 i avsnitt 6.2 har visat, finns det ett antal namn som återkommer

8 Tre förnamn är det högsta tillåtna antalet (VRK, http://www.vrk.fi/default.aspx?id=243, 2014-11-03). »Vi bestämde oss för att skriva namnet på ett svenskt sätt» 117 i materialet men endast har givits som sidoställda förnamn. Av dessa är 11 omarkerade namn i Sverige, som t.ex. Erik, Oskar, Amanda och Sofia, medan de fem namnen Lauri, Lempi, Lilja, Olavi och Sinikka kan sägas vara markerade. Att Lauri, Lempi, Olavi och Sinikka inte har givits som tilltalsnamn är kanske ingen slump; dessa namn är språkligt finska eller har en tydligt finsk namnform, med mångdubbelt fler bärare i Finland än i Sverige. Med ett par undantag har namnen givits som uppkallelse efter finska släktingar. Kanske uppfattade föräldrarna namnen som alltför finska för att vara lämpliga som tilltalsnamn i Sverige. En av de flickor som bär Lempi som sidoställt namn har fått även sitt tilltalsnamn som uppkallelse efter en släkting, men då från den svenska släktgrenen. Att fördelningen av de två uppkallelsenamnen blev just så, för- klaras med att »den svenska släktens [namn] ansågs passa bäst», medan det finska namnet »nog betraktades som för annorlunda». Respondenten tillägger: »Men inom vår egen familj och i kontakterna med den finska släktgrenen är Lempi ett uppskattat namnval». Samma idé, att ett sidoställt förnamn kan tillå- tas vara mer markerat än ett tilltalsnamn, återkommer hos en förälder vars dotter har Kerttu som sidoställt förnamn: »Andra förnamnet används inte så mycket och då funkar ett helt finskt namn.» Precis som Lempi är Kerttu givet som uppkallelse. I några fall har ett sidoställt förnamn funnits med i diskussionerna om tilltalsnamn. En respondent, vars son bär Otto som sidoställt namn, skriver: »Otto skulle eventuellt ha blivit tilltalsnamn men det uttalas på olika sätt på finska och svenska, så det blev det inte.» I ett annat fall har det sidoställda namnet givits som en kompromiss mellan föräldrarna, eftersom mamman, men inte pappan, hade velat ha det som tilltalsnamn. Det finns också exempel på att det namn föräldrarna ville ge som uppkallelsenamn placerades sidoställt, eftersom det uppfattades som alltför vanligt: »[Namn] är dock väldigt vanligt i Sverige nu, därför blev det andranamn, eftersom vi ville ha ett mer ovanligt [tilltals-]namn.» Balansen mellan namn med olika språktillhörighet tas upp, direkt eller indirekt, av flera respondenter. Ett barn med svenskt tilltalsnamn har fått ett finskt sidoställt förnamn, vilket kommenteras »Finskt namn. Vi ville ha med ett så- dant». I en familj där den ena föräldern är född i ett utomnordiskt land kommer också barnets tilltalsnamn från detta land. Respondenten skriver: »Eftersom tilltalsnamnet är [från detta land] ville vi även ha ett mer svenskt och ett finskt namn». Lösningen blev två sidoställda förnamn ur svenskt respektive finskt onomastikon. I en familj där sonen bär ett sidoställt finskt namn men ett svenskt tilltalsnamn, skriver respondenten »Vi valde ett svenskt förnamn eftersom vi bor i Sverige, använder dock ett smeknamn oftast när vi pratar finska». Med hjälp av ett officiellt och ett inofficiellt namn, kan det alltså vara möjligt att kombinera två intressen. 118 Märit Frändén

I två familjer, där ingen av föräldrarna är född i Sverige, uppges att varje för- älder eller släktgren fått välja ett förnamn från det egna landet eller språket. I det ena fallet bestämde pappan tilltalsnamn i samråd med sin mamma, medan mormodern fick välja det sidoställda namnet. I det andra fallet föreslog varje förälder ett antal namn från sitt eget språk, som den andra sedan fick välja mellan. Slutligen togs ett gemensamt beslut om vilket namn som skulle vara tilltalsnamn respektive sidoställt förnamn. Att namnet ska kunna passa i flera länder tas upp av ett par informanter, även när det gäller sidoställda namn. En mamma uppger att hon egentligen skulle ha velat ge sonen ett internationellt tilltalsnamn, men att barnets (svenske) pappa tyckte att det var viktigt att han fick ett finskt namn. Mamman kommenterar att »samtidigt är pojkens andra namn internationellt». Det internationella sido- ställda namnet blir således ett slags kompensation för att tilltalsnamnet inte uppfyller den funktionen. En annan respondent skriver: »[Namn] valde jag som tredje namn just för att det skulle vara lite internationellt, men ångrar det lite och barnet identifierar sig inte heller med detta namn, så vi funderar på att stryka det». Ytterligare en respondent kommenterar det sidoställda namnet: »Samtidigt ett internationellt namn, tänkte att hon kan ha användning av ett så- dant någon gång». I inledningen till sin bok Svenska förnamn skriver Roland Otterbjörk (1979 s. 68) om valet av tilltalsnamn: Vid minsta osäkerhet i detta fall, t.ex. på grund av att namnet är alltför alldagligt eller alltför särpräglat, blir alla önskemål enklast tillgodosedda genom att barnet får flera förnamn, så att möjligheten till ett framtida byte av tilltalsnamn därmed står öppen. Just denna tanke, att barnet själv ska kunna ändra vilket av förnamnen som är tilltalsnamn, har varit en medveten strategi hos ett par familjer. En av dem kommenterar det sidoställda namnet: »Om han skulle vilja byta till ett svenskt namn.» I den andra familjen bär barnet ett utomeuropeiskt tilltalsnamn, och förälderns kommentar till det svenska sidoställda förnamnet är helt krasst »bra att ha vid identitetskris». (Som vi senare ska se, har ändring av tilltalsnamn mycket riktigt genomförts av ett par vuxna barn i materialet.) Andra argument för valet av sidonamn är t.ex. att man har valt ett internationellt namn p.g.a. att den ena föräldern kommer från ett tredje land, eller att man har valt ett sidoställt namn som är långt för att balansera upp ett kort tilltalsnamn och ett kort efternamn. Det finns också ett finskspråkigt sidoställt för- namn som barnets svenska förälder önskade eftersom det »lät så vackert». I flera fall tycks sidoställda förnamn användas som en medveten strategi för att namnsträngen som helhet ska kunna uppfylla fler funktioner. Vi har sett exempel på att namn från olika språk eller kulturer har valts för att spegla barnets bakgrund, och på att vissa sidoställda namn har givits med motiveringen att de »Vi bestämde oss för att skriva namnet på ett svenskt sätt» 119

är internationella. Aldrin (2011 s. 150) är inne på ett liknande resonemang när hon skriver att det, när några av hennes respondenter motiverar valet av ett si- doställt förnamn med att det är internationellt, »tycks […] vara ett sätt att komplettera eller kompensera för ett typiskt svenskt tilltalsnamn». Hon skriver också, om valet av sidonamn från en viss annan kultur som också finns repre- senterad i familjen, att »[a]nvändandet av denna resurs […] därmed [kan] ses som ett sätt att kombinera flera kulturella orienteringar genom de olika namnen» (a.a. s. 162). Sammantaget tycks den sidoställda förnamnspositionen för mina respondenter vara en möjlighet till friare namngivning, eftersom ett sidoställt för- namn inte har samma praktiska krav på sig som ett tilltalsnamn. Vissa använ- der sidoställda namn för att skapa språklig balans inom namnräckan, andra ser dem som ett slags reservnamn för den händelse barnet vill byta tilltalsnamn eller får behov av ett internationellt förnamn. I några fall har det sidoställda namnet varit ett möjligt tilltalsnamn, men sidoställts p.g.a. att det upplevts vara för vanligt, att det får olika uttal på finska och svenska eller att föräldrarna inte varit helt eniga.

13. Namngivning som uppkallelse efter släktingar 40 av 128 respondenter, alltså en knapp tredjedel, har angivit att idén till det valda tilltalsnamnet kom från att det har använts i släkten. I den fråga där respondenterna ombads ange hur viktiga olika egenskaper hos tilltalsnamnet var, bedömdes »ett namn som har använts i släkten» vara »mycket viktigt» av 9 % och »ganska viktigt» av 21 %, medan mer än hälften av de svarande valde alternativet »inte så viktigt». Det är med andra ord 30 % av respondenterna som uppfattar tilltalsnamnets släktanknytning som mycket eller ganska viktig, och 31 % av de givna tilltalsnamnen som faktiskt har aktualiserats av detta skäl. För de sidoställda förnamnen ställde jag frågan »Fick barnet något av dessa namn efter någon speciell person? I så fall efter vem?» För totalt 163 angivna sidoställda förnamn (där ett förekommande bindestrecksnamn räknas som ett namn) uppges 112 namn, alltså nästan 70 %, ha givits som uppkallelse. Det överlägset vanligaste är uppkallelse efter barnets far- eller morföräldrar (42 fall), följt av föräldrarnas far-/morföräldrar (16 fall). Även namn efter föräld- rarna eller deras syskon förekommer. I många fall bärs det aktuella namnet av flera släktingar, ibland i både faderns och moderns släkt. En respondent skriver: »Tilltalsnamnet finns inte i släkten, då var det viktigt att andra namnet gör det.» 120 Märit Frändén

Det förekommer att barnets namn har fått en annan form eller stavning än släktingen man har uppkallat efter. I sex fall har uppkallelsenamnet en svenskare form eller stavning (Johan efter Juhani, Erik efter Erkki, Einar efter Einari, Mikael efter Mikko och (finskt) Michel, Annie efter Anni och An- nelie efter Anneli). Därtill finns ett barn som egentligen ligger utanför materialet, men där respondenten berättar apropå ett syskon att brodern har fått det sidoställda namnet Mattias efter släktingen Matti. Endast i ett fall har barnet fått en finskare namnform, Kaarle efter Karl. I två fall, en son och en dotter, uppges barnets sidoställda namn vara en kortform av pappans tilltalsnamn; i ett annat en femininform av pappans tilltalsnamn. Ett barn har fått ett uppkallelsenamn som utgörs av första ledet i farfaderns bindestrecksnamn. Det är förstås möjligt att namnformen har anpassats i även i fler fall än dessa, men att föräldrarna inte har angivit det eftersom de uppfattar t.ex. Johan och Juhani som samma namn (jfr resonemanget om namns elasticitet i avsnitt 6.4). Man kan konstatera att de sidoställda namnen har givits som uppkallelse i mycket större utsträckning än tilltalsnamnen (69 % mot 31 %). Att sidoställda namn ofta ges som uppkallelse, men att detta är mindre vanligt för tilltalsnamn, stämmer väl överens med mönster för förnamn valda till barn födda i Göteborg 1958 respektive 2007 (Kvillerud 1980 s. 78 ff., Aldrin 2011 s. 66, se även Frändén 2014 s. 92 f.).

14. Namnändringar Det är anmärkningsvärt att det i detta lilla material har genomförts tre ändring- ar av tilltalsnamn. I ett fall gjordes namnbytet redan när barnet var litet. För- äldrarna, födda i Finland respektive i ett utomeuropeiskt land, hade ursprungligen givit barnet ett i Sverige omarkerat förnamn. De upplevde dock att barnets utseende gjorde att ett namn från det utomeuropeiska landet passade bätt- re, och bytte ut barnets förnamn under dess första levnadsår. Barnet är nu i övre tonåren och den förälder som besvarat enkäten uppger att det nuvarande namnet »fungerar mycket bättre». Vidare finns två fall där namnbäraren själv har genomfört ändringen vid uppnådd myndighetsålder. I båda dessa tillfällen togs ett tidigare sidoställt för- namn upp som tilltalsnamn, medan det tidigare tilltalsnamnet i sin tur blev si- doställt.9 I det ena fallet var det tidigare tilltalsnamnet ett bindestrecksnamn med en dubbeltecknad lång vokal i det första namnet, följt av ett sidoställt för-

9 Detta är rent juridiskt en okomplicerad procedur, som inte kräver någon ansökan, utan endast an- mäls till Skatteverket. »Vi bestämde oss för att skriva namnet på ett svenskt sätt» 121 namn som är omarkerat i Sverige och ovanligt (men inte okänt) i Finland och slutligen ett svenskt efternamn. Föräldern beskriver namnändringen så här: Dottern kallades alltid [bindestrecksnamnet] eller [bindestrecksnamnets första del], men hon själv tyckte inte om dubbelnamnet och ansåg det vara krångligt i Sverige med två a. Hon tog sitt andra namn i bruk som tilltalsnamn när hon fyll- de 18. Nu heter hon [tidigare sidoställt namn] och det är ju fint det med. I det andra fallet hade namnbäraren ett tilltalsnamn från ett utomeuropeiskt språk följt av ett finskt sidoställt förnamn och ett finskt efternamn, men ändra- de detta så att det finska förnamnet blev tilltalsnamn och det tidigare tilltalsnamnet blev sidoställt. Respondenten skriver: Sonen har bytt tilltalsnamn från sitt andranamn [utomeuropeiskt förnamn] till detta, första namn. Bytet gjorde han själv, efter att han blivit myndig. Skälet för bytet? Han hade väl tröttnat på att behöva korrigera både stavning och uttal både i Finland och här i Sverige. I ett annat kommentarsfält skriver samma förälder att »hans andranamn [dvs. det utomeuropeiska tidigare tilltalsnamnet] har visat sig vara något svårt att uttala rätt, speciellt för finsktalande». Det nuvarande tilltalsnamnet har varit ett av de populäraste förnamnen för barn i Finland under de senaste åren. Även om det är finskspråkigt är det relativt känt i Sverige och kräver sannolikt färre korrigeringar än det tidigare tilltalsnamnet, som har färre än 100 bärare i Sve- rige.

15. Efternamnet och dess eventuella påverkan på för- namnsvalet Om ett barns båda föräldrar bär samma efternamn, får barnet automatiskt detta namn. Om föräldrarna däremot har olika efternamn, kan de välja vilket av dessa namn det äldsta barnet ska bära.10 Beroende på gällande namnlag har man i vissa perioder också kunnat ge barnet den andra förälderns efternamn som mellannamn, eller bilda ett dubbelt efternamn. I enkäten ställde jag inga frågor om val av efternamn, men tankar kring detta har ändå kommit fram i en del kommentarsfält. För en familj fanns valet mellan moderns finska efternamn och faderns utomeuropeiska. I det fallet föll valet på moderns namn, eftersom fadern var politisk flykting och moderns namn bedömdes förbättra möjligheterna för barnen att kunna besöka faderns tidigare hemland. I en annan familj valde föräldrarna att ge barnen faderns svensksprå-

10 Yngre syskon får, enligt 1982 års namnlag, samma efternamn som det äldre förutsatt att de är helsyskon. 122 Märit Frändén kiga efternamn med motiveringen att detta är »lättare än mammans finska efternamn». Valet av ett svenskspråkigt efternamn förekommer också med en annan motivering: »Valde pappas [svenskspråkiga] efternamn för att det berät- tar om, att han har svensk pappa och vi bor i Sverige.» Här är det alltså inte praktiska skäl som anförs, utan i stället uppfattningen att det svenska efternamnet bäst speglar hur barnets liv ser ut. En kvinna med finska som modersmål berättar att hon hade svårt att uttala sin fästmans svenskspråkiga efternamn korrekt och därför inte kunde tänka sig att ta det som giftasnamn. Möjligheterna framstod då som två: att de behöll sina tidigare efternamn när de gifte sig, eller att de tog ett efternamn som var nytt för dem båda.11 De valde det senare alternativet och antog ett namn som använts i den svenska släkten tidigare. Även ett annat par valde att ta ett nytt efternamn inom äktenskapet. I det fallet hade den finska släktgrenen tidigare burit ett svenskspråkigt efternamn, som på 1930-talet hade bytts mot en finskspråkig partialöversättning.12 Det var detta finskspråkiga namn som kvinnan i paret bar innan hon gifte sig, och hon uppger att hon »upplevde [det] som krångligt i Sverige eftersom stavningen är väldigt finsk». I samband med giftermålet antog både hon och maken i stället det svenskspråkiga ursprungsnamnet. Kvinnan beskriver namnet som finskt för henne själv, eftersom det bars av en av hennes finska släktingar, men som svenskt för alla som inte känner till bakgrunden. En kvinna som valde att ta sin makes svenskspråkiga men relativt ovanliga efternamn, uppger att hon »skulle ha behållit [sitt] ovanliga finska namn ifall han hade haft något typiskt svenskt efternamn». I ett annat kommentarsfält beskriver samma respondent efternamnet som »svenskt, men tack och lov inte typiskt ’son’ i slutet». Språktillhörigheten är alltså inte det enda som har betydelse; även namntypen kan spela in. En praktisk aspekt på efternamnets språk kommer fram hos den respondent som skriver: »Lyckliga vi som har en finlandssvensk släkt i bakgrunden, enkelt att vara [svenskspråkigt efternamn] i Norden.» En familj har låtit barnen få mellannamn och efternamn från vardera föräl- dern, så att det ena namnet är finskt och det andra svenskt. Den uttalade avsik- ten var att ge barnet ett val: »Barnet får välja senare vilket namn hon vill an- vända. Viktigt med finskt identitet». Andra familjer har i stället medvetet valt bort att ge barnen mellannamn. En respondent bär sitt eget finska släktnamn som mellannamn och makens svenska efternamn som giftasnamn, men »ville inte att barnen skulle behöva ha dubbla efternamn när de ska skriva i skolan».

11 Respondenten nämner inte möjligheten att båda makarna kunde ha burit hennes finskspråkiga efternamn. 12 Många svenskspråkiga efternamn i Finland byttes mot finskspråkiga under denna period, ofta som ett led i en finsk nationalism. Om denna typ av efternamnsbyten, se t.ex. Närhi 1987. »Vi bestämde oss för att skriva namnet på ett svenskt sätt» 123

En annan respondent skriver: »Vi bor i Sverige och vi valde bort dubbelnamnet [finskspråkigt efternamn + svenskspråkigt efternamn] för att det hade blivit för krångligt», och tillägger: »Hennes sverigefinska identitet beror inte på efternamnet». Valet är alltså praktiskt motiverat, och föräldern förtydligar att detta inte förminskar dotterns sverigefinska identitet. Ett liknande synsätt finns hos den respondent som uppger att hon egentligen inte vet varifrån familjens efternamn kommer, men att det spelar mindre roll: »Man bestämmer själv varifrån man är oavsett namn.» Vad jag däremot explicit frågade om i enkäten, var om efternamnets språk hade påverkat förnamnsvalet. Ungefär hälften besvarar frågan med nej. En respondent med ett svenskspråkigt efternamn uppger att hon tror att det »skulle ha [haft] större betydelse om efternamnet var finskt». Av dem som har svarat nej på frågan, har två tredjedelar besvarat enkäten med avseende på en dotter, och den återstående tredjedelen med avseende på en son. Fördelningen stäm- mer alltså ganska väl överens med könsfördelningen i materialet som helhet. Aldrin (2011 s. 108) har konstaterat att det i hennes material är vanligare för pojkar än för flickor att valet av tilltalsnamn motiveras att det passar ihop med efternamnet. I mitt material finns två (olika) respondenter, båda med döttrar, som svarar nej på frågan om efternamnet hade betydelse när de valde tilltalsnamn, med motiveringen att barnen kanske ändå byter efternamn när de gifter sig. Man kan tänka sig att detta argument ligger närmare till hands för döttrar än för söner, eftersom det under lång tid har varit praxis för kvinnor att anta mannens namn vid giftermål. Bland de resterande svaren finns en handfull som svarar ja på ett generellt plan, som t.ex. »Ja, vi ville att namnen skulle passa ihop» och »Ja, finna ett samspelt/harmoniskt förnamn till efternamnet». Dessa svar preciserar emellertid inte på vilket sätt efternamnet har betydelse, mer än i fråga om allmänt väl- ljud. Det välbekanta »Det skulle fungera i båda länderna» dyker upp även här. Ett par familjer har tagit speciell hänsyn till förhållandet mellan för- och efternamn, men av anledningar som egentligen inte har med efternamnets språktill- hörighet att göra. I det ena fallet bärs ett efternamn som sammanfaller med ett appellativ, vilket föranledde föräldrarna att se till att kombinationen av för- och efternamn inte fick någon oönskad betydelse. I det andra fallet bärs ett efternamn som också är vanligt som mansnamn, varför föräldrarna har sett till att ge sin son förnamn som inte förekommer som efternamn och sin dotter »ganska feminina förnamn». Bland dem som uppger att det var just efternamnets språktillhörighet som påverkade förnamnsvalet, har tre familjer avsiktligt balanserat upp ett svensk- språkigt efternamn med ett finskspråkigt förnamn. Vi möter argument som »Efternamnet är svenskt, så det är bra om förnamnet är mer finskt» och »Efter- som vi båda har svenska efternamn ville vi att tilltalsnamnet skulle berätta nå- 124 Märit Frändén gonting om [barnets] flerspråkiga bakgrund direkt». Den tredje föräldern skriver: Det var viktigt att föra vidare ett kulturellt arv. Vi beslutade redan under gravi- diteten att tilltalsnamnet skulle vara finskt, eftersom han har ett svenskt efternamn. Vi tyckte att det var fint att blanda det traditionellt svenska [högfrekvent -son-namn] med ett mer exotiskt namn, både ur ett estetiskt perspektiv och för att spegla arv och rötter. För mamman till en dotter med genomgående svenskspråkiga namn uppnåddes inte detta. Hon besvarar frågan om efternamnets betydelse för förnamnsvalet så här: »På det sättet att jag gärna skulle ha velat välja ett förnamn som man kan skriva på det finska sättet, eftersom det känns lite tråkigt att barnens namn inte berättar om de finska rötterna.» Två familjer har tagit hänsyn till namnens språktillhörighet, men inte bara med Sverige och Finland i åtanke. Det ena föräldern uppger att de inte hade kunnat tänka sig att kombinera ett engelskt förnamn som t.ex. Liam eller Diesel med sitt finska efternamn. Den andra skriver: »Vi ville undvika konstiga kombinationer typ Georgette Michelle Jasmine Dominique Phyllis + typiskt finskt efternamn typ Möttönen.» Det behöver alltså inte bara vara barnets bakgrund och rötter det handlar om, utan också något slags »common sense» för vilka förnamn som bör kombineras med finska efternamn. Samma typ av resonemang finns hos föräldrarna till ett barn med ett förnamn som är allmänt före- kommande i både Sverige och Finland, men där förnamnets långa vokal har dubbeltecknats med argumentet att det »skulle passa ihop med efternamnet som är väldigt finskt». Att namnräckan som helhet inte ska bli för tung eller komplex anförs av två familjer. I det ena fallet är det praktiska aspekter i Sverige som nämns, i det andra i Finland: »Vi valde ett ’lätt’ och kort [för-]namn till ett svårt [fyrstavigt] finskt efternamn» respektive »Det viktigaste var att tilltalsnamnet är lätt i Fin- land eftersom efternamnet oftast får bokstaveras där. Vi ville inte ha ett tilltalsnamn som också är svårt att säga/skriva». Ytterligare en familj har balanserat upp ett långt efternamn med ett kort förnamn: »Eftersom efternamnet [svensk- språkigt efternamn] är så långt, så valde vi ett kort förnamn.» Ungefär hälften av respondenterna uppger alltså att efternamnets språk inte hade någon betydelse vid valet av förnamn. Flera av de övriga har på olika sätt tagit hänsyn till kombinationen, men med andra aspekter än språktillhörighet. Bland dem som har vägt in namnens språk finns exempel på att man inte velat kombinera ett finskt efternamn med alltför »ofinska» förnamn, på att ett efternamn som är svårt i det ena landet medvetet har kombinerats med ett förnamn som är lätt i samma land, och på att familjer med svenska efternamn har valt, eller velat välja, förnamn som speglar båda sidorna av barnens svensk-finska bakgrund. »Vi bestämde oss för att skriva namnet på ett svenskt sätt» 125 16. Inofficiella namnformer En av mina forskningsfrågor gällde om det, vid sidan av de officiella förnam- nen, också finns ett inofficiellt namnskick, och hur detta i så fall ser ut. Några av enkätfrågorna handlade därför om inofficiella namn. Jag valde att använda denna term för att inte begränsa respondenternas tankar till affektiva smeknamn, utan också inkludera eventuella finska former av tilltalsnamnet. För att respondenterna skulle förstå vad jag avsåg, presenterade jag termen i en kort hjälptext: Inofficiella namn är namn som inte står i folkbokföringen eller i andra register, men som ändå används. Typiskt för inofficiella namn är att man ofta använder dem när man pratar, men kanske inte skriver dem så ofta. De här frågorna gäller alltså även namn som inte brukar användas i skrift. Används några inofficiella namn eller namnformer på barnet? Det kan vara smeknamnsformer eller finska former av det officiella namnet (som t.ex. Mackan eller Markku till det officiella namnet Markus). I så fall vilket eller vilka namn? Hur skulle du beskriva dem? (t.ex. svenskt smeknamn, finsk namnform osv.) Om flera inofficiella namn eller namnformer används, skriv om varje namn för sig! Eftersom jag fick upplysningar om såväl svensk- och finskspråkiga smeknamn som finska namnformer, tycks detta tillvägagångssätt ha uppnått sitt syfte. Däremot bör påpekas att föräldrars rapportering av namn på sina egna barn pri- märt återspeglar familjens arena, och att enkätens barn kan ha andra binamn i andra sociala sammanhang.

16.1. Förekomst av inofficiella namn För 55 barn i enkäten angav föräldrarna att det förekommer någon typ av inofficiellt namn, ofta flera namn för samma barn. Totalt tas 86 inofficiella namnformer upp i enkätsvaren, dvs. i snitt 1,6 namn för de 55 barnen där det upp- gavs användas inofficiella namn. För 32 barn uppgav föräldrarna att det före- kommer inofficiella namn som de själva skulle klassificera som finska. För dessa barn förekommer 43 olika finska namnformer. Inofficiella namn, både i allmänhet och de som är finskspråkiga, förekommer hos en något högre andel av pojkarna än av flickorna, men eftersom materialet är så litet kan detta vara enbart en slump. Inofficiella finska namnformer kan principiellt sett vara av två slag: smeknamnsbildningar eller »riktiga» finska namn, dvs. en finskspråkig motsvarighet till en svensk namnform. Av de 34 inofficiella finska namnen i materialet, har 11 namn mer än 2 000 bärare i Finland, varför de bör betraktas som finska namnmotsvarigheter snarare än smekformer. Exempel på sådana namn är t.ex. Mika (39 825 finska bärare) till det officiella namnet Mikael, 126 Märit Frändén

Jaakko (62 293 bärare) till Jakob och Mirjami (21 082 bärare) till Mirjam. För- utom namnen med mer än 2 000 finska bärare, finns också andra som är mindre vanliga, men som trots allt existerar som officiella namn i Finland, t.ex. Dani (478 bärare) till Daniel och Jasu (474 bärare) till Jakob. När en namnform är etablerad som officiellt namn i Finland, har föräldrarna sannolikt häm- tat formen ur detta onomastikon av »riktiga namn» snarare än själva bildat den i affektivt syfte.

16.2. De inofficiella namnens bildning Många av de inofficiella namnen i mitt material följer vanlig svensk smeknamnsbildning (se Riad 2002 s. 57 ff.) med trokéiska former baserade på antingen initialstavelsen (t.ex. Mackan till Markus, Micke till Mikael) eller en senare betonad stavelse (Sander till Alexander, Ina till ett kvinnonamn på -ina). Ofta förekommer konsonantgeminering, som Karro till Karolina och Sebbe till Sebastian. Vidare finns rimmade former och ordlekar, t.ex. Linsen till Linn eller Pärlan till Helmi (fi. helmi ’pärla’). I något tillfälle har en barnspråksform fastnat som smeknamn. Några familjer med ett tredje språk i familjen har inofficiella namnformer på detta språk, t.ex. på -ito (spanskt), -sca (rumänskt) och -sia (polskt). Ändelsen -is används i både svenskspråkig och finskspråkig smeknamnsbildning (Riad 2002 s. 71, Ainiala, Saarelma & Sjöblom 2012 s. 192) och fö- rekommer för sju av barnen i mitt material, t.ex. Emmis till Emma, Lindis till Linda och Millis till Milla. Sex av sju -is-former i materialet är bildade till kvinnonamn. Det finns också många andra ändelser för att bilda finskspråkiga smeknamn, t.ex. -kkA,13 -skA, -tsU, -ttU och -llU (Ainiala, Saarelma & Sjöblom 2012 s. 192, 195). Många sådana smeknamnsbildningar finns i mitt material, t.ex. Liisukka till Lisa, Jaska till Jakob, Oltsu till Oliver, Santtu till Alexander och Allu till Alvar. Ändelsen -liini (a.a. s. 191) förekommer också, t.ex. Vilmuliini till Vilma och Ainoliini till Aino. Dessutom finns exempel på efternamnslik- nande bildningar med -nen och -(l)ainen (a.a. s. 194), som Alvarinen till Alvar och Tildulainen till Tilda. Det finns också former med ändelsen -i, som Mirja- mi till Mirjam och Viktori till Viktor. Mirjami nämndes ovan som exempel på ett namn som troligen har tagits i bruk som en fast finsk namnvariant snarare än bildats som smeknamn; Viktori är ett gränsfall, eftersom namnet bara har 141 bärare i det finska registret (medan den vanligare finska formen, Vihtori, har drygt 18 000).

13 En versal vokal står för antingen en främre eller en bakre variant, enligt finskans vokalharmoni. Ändelsen -kkA realiseras alltså som -kka efter en bakre vokal, annars som -kkä. (Karlsson 1981 s. 25 f.) »Vi bestämde oss för att skriva namnet på ett svenskt sätt» 127

Att inofficiella namn inom en familj ibland kan ha speciella uppkomsthisto- rier illustreras av smekformerna Zeppo och Zeppolino. Dessa används om ett barn med ett helt annat officiellt namn, som av ett äldre syskon kallades för söpöliini (fi. söpö ’söt, gullig’). Detta missuppfattades av den icke-finsksprå- kige pappan, som trodde att barnet kallades för Zeppelin.

16.3. Användningen av inofficiella finskspråkiga namn Efter att först ha kartlagt bruket av inofficiella namn i allmänhet, koncentre- rades frågorna på de inofficiella namn som föräldrarna själva beskrev som finska, eftersom det är dessa som är specifika för den undersökta gruppen. Frågorna gällde hur ofta och i vilka sammanhang namnen används, vilka som använder dem samt om de förekommer också i skrift. Som tidigare nämnts används, för 32 av enkätens 128 barn, sammanlagt 43 inofficiella namn som föräldrarna själva klassificerar som finska. Till detta har jag fört ytterligare en uppenbart finsk namnform, bildad med suffixet -kkA. Av de 33 barn som då har inofficiella finska namn har 20 växt upp med både finska och svenska i hemmet, nio med enbart finska, en med enbart svenska (född vid mitten av 1970-talet) och tre med svenska, finska och ett tredje språk. Språkbruket i familjen ser alltså ganska lika ut bland dessa barn och i materialet som helhet, med undantag för att de familjer som har talat enbart finska är överrepresenterade bland dem som använder inofficiella finska namn. Bruket av inofficiella namn kan bero på vilket det officiella namnet är. Jag har därför undersökt de officiella namnen hos de barn som har finska inofficiella namn. I fem av dessa fall beskriver föräldrarna även det officiella namnet som finskt. I sex fall klassificeras det officiella namnet som ett både-och- namn, i 19 fall som ett antingen svenskt, internationellt eller bibliskt namn och i tre fall saknas en språklig etikett. Man kan notera att det, för de fem barn som har både ett officiellt och ett inofficiellt namn som beskrivs som finskt, genom- gående har talats bara finska i hemmet. Dessa utgör alltså ett slags typfall där helt finskspråkiga familjer dels väljer ett officiellt namn som är eller uppfattas som finskt, dels bildar finskspråkiga smeknamn i det dagliga språkbruket i hemmet. De barn med finska inofficiella namn som har ett officiellt både- och-namn har i samtliga fall pratat både svenska och finska i familjen. Typfal- let här är alltså en förälder från vardera Finland och Sverige, som väljer ett både-och-namn och vid sidan om detta använder finskspråkiga och ibland även svenskspråkiga smeknamn. De 19 barn med inofficiellt finskt namn och ett officiellt namn som föräldrarna klassificerar som svenskt, internationellt eller bibliskt har i 12 fall växt upp med svenska och finska i hemmet, i fyra fall med bara finska, i två med svenska, finska och ett tredje språk och i ett fall med en- 128 Märit Frändén bart svenska. Fördelningen är alltså ungefär likadan som för barnen i enkäten som helhet. Frågan om hur ofta ett inofficiellt finskt namn används hade alternativen »dagligen», »några gånger i veckan», »några gånger i månaden» och »några gånger om året». Frågan besvarades för 25 namn, varav 15 används dagligen (i ett par fall av vuxna barn med förbehållet att namnen användes dagligen medan barnen bodde hemma), sju ett par gånger i veckan och tre mer sällan (varav ett med tillägget »bara när man ska larva sig»). De flesta inofficiella namn är således i flitigt bruk. Av svaren på frågan om vilka som använder de inofficiella finska namnen framgår att namnbrukarna ofta är finskspråkiga. Runt två tredjedelar av namnen används huvudsakligen av finska föräldrar eller släktingar, t.ex. »Mamma och hennes familj i Finland» och »Finska släkten, framför allt mamma, moster, mormor». Två namnformer på -i uppges användas av »äldre finskspråkiga släktingar som inte kan svenska» respektive »finskspråkiga släktingar som säger fel». An- vändningen av en finsk namnform behöver alltså inte vara avsiktlig. Det förekommer också att det finska namnet används även av en svensk för- älder eller av barnets svenska släktingar. I ett fall, där den finska namnformen används av den finska mamman, den svenske pappan och den svenska släkten, men inte av den finska släkten, kommenterar respondenten: »Konstigt nog an- vänder inte mormor, morfar och mostrar den finska varianten som skulle vara lättare att uttala för dem». Finska smeknamn används i vissa fall också av vän- ner eller på svenskspråkig förskola. Men vilken namnform man egentligen an- vänder är inte alltid solklart. Ellinors mamma kommenterar: »Alla säger Elli. Tror att dom på svenska säger Ellie, men sak samma.» Frågan om det inofficiella namnet används även i skrift har besvarats för 37 namn. 15 av dessa namn (40 %) uppges förekomma även skriftligt, t.ex. Tatu till David, Liisukka till Lisa, Olli till Oliver, Mika till Mikael, Vilmuska till Vil- ma och Dani till Daniel. I många fall är de inofficiella namnen kortare och på så sätt enklare att skriva, men som exemplen visar används även längre namn som Liisukka och Vilmuska i skrift. Det finns kommentarer som t.ex. »Vi an- vänder finska smeknamnet [Namn] även när vi skriver inofficiella brev och kort eller e-mail på finska». Bland de namn som inte används skriftligt finns bl.a. Mikki till Mikael, vilket respondenten kommenterar: »På lågstadiet menade en lärare att stavningen Mikki kunde vara förvirrande eftersom den inte följde svensk stavning. Efter det ändrades stavningen till Micke.» Denna namnbärare hör till materialets äldre barn. Ett par respondenter uppger explicit att de inofficiella finska namnformerna är kopplade till finskt språkbruk: »[Finsk namnform] används när man talar finska» och »När vi pratar finska». I båda dessa fall är de officiella namnen omarkerade namn i Sverige, som av respondenterna beskrivs som svenska och/ »Vi bestämde oss för att skriva namnet på ett svenskt sätt» 129 eller internationella. De inofficiella namn som används finns registrerade som officiella namn i Finland, det ena relativt ovanligt, men det andra med många tusen bärare. Här kan man alltså tolka det som att barnen egentligen har två namn, ett svenskt och ett finskt. Endast det ena är registrerat som officiellt namn, men användningen av de båda namnen är snarlik, bara styrd av vilket språk som för tillfället används. Detta skiljer sig från en användning i affektivt syfte, som annars ofta är fallet med inofficiella namn. Respondenternas rapportering av användningen av inofficiella namn visar att både svenska och finska smeknamnsbildningar är vanligt förekommande. Ungefär hälften av barnen uppges ha ett eller flera inofficiella namn, och un- gefär hälften av de förekommande namnen är finskspråkiga. Av dessa är runt en tredjedel »riktiga» finska namn, i betydelsen att de har minst 2 000 registrerade bärare i Finland. De finska namnen och namnformerna används flitigt, ofta dagligen, framför allt av finsktalande föräldrar och släktingar, men ibland även av svenskspråkiga föräldrar, släktingar eller vänner. En majoritet av de inofficiella finskspråkiga namnen används även i skrift. Bruket av inofficiella finskspråkiga namn kunde med fördel undersökas ytterligare, förslagsvis genom intervjuer där det är möjligt att få fullständigare upplysningar om omständigheterna kring namnformernas användning.

17. Avslutande diskussion Det samlade intrycket från den genomförda undersökningen är att de sverigefinska respondenterna vill att barnens namn ska uppfylla så många funktioner som det bara är möjligt. Man vill ha namn som fungerar smidigt i både Sverige och Finland, i många fall också i andra länder. Samtidigt ska namnen vara vackra, ligga rätt i tiden i förhållande till både det finska och det svenska namnmodet men ändå inte vara alltför vanliga. Namnval under sådana premisser är ingen lätt uppgift, men de flesta verkar ha lyckats hitta sin egen väg genom hin- derbanan av förhoppningar och förväntningar. I balansgången mellan finskt och svenskt är det få som nöjer sig med antingen – eller; man vill helst ha både – och. Kopplingen till Finland och den finska eller sverigefinska identiteten är viktig för många, men samtidigt vill man inte välja ett namn som kan orsaka problem, varken för sitt barn eller för de svenska namnbrukarna runt omkring. De som har gjort ett finskare namnval, har ofta tagit stor hänsyn till svenskt uttal och svenska stavningsprinciper. Vid sidan om balansen mellan finskt och svenskt, eventuellt också andra språk och kulturer, finns en generellt mycket praktisk inställning. »Fungera» är ett ständigt återkommande ord i respondenternas kommentarer. Ett namn som uppfattas som alltför finskt kan gärna pla- 130 Märit Frändén ceras sidoställt. Finsk stavning är viktigt för många, men används framför allt i namn som annars är omarkerade i Sverige. Finskt markerade namn kan man i stället, som den här uppsatsens titel exemplifierar, välja att »skriva på ett svenskt sätt». I många fall har föräldrarna i stället riktat in sig på namn som har samma stavning på svenska och finska. Svaren på attitydfrågorna om namn i samhället och namnets stavning visar att de flesta är inställda på att namnen ska vara lätta och smidiga att använda. Detta ligger kanske i förutsättningarna för en språklig minoritet: även Emilia Aldrin (2011 s. 128) har konstaterat att det hon kallar en »praktisk positionering» har starkt samband med flerspråkig- het. Däremot tycks de familjer i min enkät som har ett tredje språk i familjen föl- ja sitt eget mönster. Dessa instämmer inte i samma utsträckning i påståenden om att man bör undvika namn som kan bemötas negativt, utan tar i stället i stör- re utsträckning avstånd från dylika resonemang. De instämmer heller inte på samma sätt i att namnen bör vara lätta att stava och uttala. Eftersom materialet är litet måste dessa resultat tas med försiktighet, men icke desto mindre finns en samstämmighet mellan många frågor på samma tema. Ett liknande exempel finns i etnologen Charlotte Hagströms bok om namn och identitet, där en informant med släktanknytning till många länder berättar att inget av de tre sys- konen tagit hänsyn till detta vid valet av namn till sina barn. I stället har de valt namn de tycker om och inte brytt sig om ifall dessa uttalas annorlunda på något av de andra språken (Hagström 2006 s. 115). Om de mönster som tredjespråksfamiljerna uppvisar i min undersökning är allmängiltiga, kan det kan finnas olika tänkbara förklaringar till detta. En faktor som kan ha betydelse är namnbärarens utseende. Att tillhöra den sverigefinska minoriteten är ofta inget som syns på utsidan. Om den ena föräldern där- emot kommer från ett utomeuropeiskt land, kan barnet ha ett utseende som kan uppfattas som osvenskt. Det var just detta argument som togs upp som skäl för ett av materialets namnbyten: att utseendet gjorde att ett namn från den ena för- älderns utomeuropeiska hemland passade bättre än ett i Sverige omarkerat namn. Resonemanget om ett »osvenskt» utseende har också relevans för möj- ligheten att »passera», dvs. att i vissa situationer välja att inte visa att man till- hör en »annan grupp» (se t.ex. Goffman 1971 s. 82). Tillhörighet till en annan grupp än majoriteten kan visa sig på olika sätt, inte minst genom namn och yttre drag. Om de yttre dragen ändå inte passar in i föreställningen om »svenskhet», gör kanske ett avvikande namn varken från eller till? De incitament som kan finnas för den med ett (i Sverige) neutralt utseende att välja ett omarkerat namn, bl.a. möjligheten att inkluderas i ett »vi», har rimligen mindre betydelse för den som ändå placeras i facket »de andra». En annan orsak för en familj med många språk att göra obekväma namnval kan vara att det uppfattats som en övermäktig uppgift att ta hänsyn till tre län- »Vi bestämde oss för att skriva namnet på ett svenskt sätt» 131 ders språk och namnskick. Föräldrarna kan därför tvingas lämna den ambi- tionen därhän och i stället tillåta sig att tänka friare vad gäller namnvalet. Om ingen av föräldrarna ursprungligen kommer från Sverige kan det säkert också bidra till att familjen i högre grad identifierar sig med en generellt global kultur än med en svensk – att man känner sig mer som en världsmedborgare som för tillfället har slagit ner bopålarna i Sverige, men som lika gärna kan leva någon annanstans. Min undersökning har genomförts som en webbenkät, primärt distribuerad via utvalda sverigefinska intressesidor på Facebook. Respondenterna utgör därför inte något representativt urval av sverigefinnar i stort; snarare kan de antas ha en relativt stark sverigefinsk identitet. Det är tänkbart att de som är mindre engagerade i sverigefinskheten väljer mindre finska namn till sina barn – men å andra sidan är även många av namnen i min undersökning omarkerade i Sverige. På så sätt är det möjligt att skillnaden inte är så stor. Man kan också fundera över om och i så fall hur resultatet skulle ha påverkats, om respondenterna i större utsträckning hade varit män. Till skillnad från Aldrin ställde jag inga frågor om hur namnvalsprocessen gick till, men det framgår av många kommentarer att båda föräldrarna var engagerade i namnfrågan. I flera av en- kätens frågor kan man tänka sig att respondenten återger de resonemang som fördes av båda föräldrarna vid tiden för namnvalet. Om enkätfrågorna däremot tar upp sådant som inte diskuterades under det faktiska namnvalet, representerar svaren åsikter enbart hos den förälder som besvarar enkäten. I förhållande till tidigare forskning om förnamn i migrations- eller mino- ritetskontext uppvisar min undersökning både likheter och skillnader. Guro Reisæter (2007 s. 283 f.) konstaterar att finsk-norska familjer ofta ger sina barn dubbelnamn, men i mitt material finns bara fyra dubbelnamn (tre skrivna med bindestreck, ett utan). Av dessa är två »hybrid-namn» med en finskare och en svenskare komponent, medan två är sammansatta av omarkerat svenska namn. Skillnaden mellan mina och Reisæters resultat kan bero på att det finns större överensstämmelser mellan ett svenskt och ett finskt onomastikon än mellan ett norskt och ett finskt (Reisæter uppger att det kan vara svårt att hitta simplexnamn som kan fungera som »kompromissnamn», just eftersom antalet gemensamma namn är begränsat), men också på att Sveriges och Finlands långa gemensamma historia gör att finska namn upplevs som mindre främmande i Sve- rige än på många håll i Norge. Under senare år har dubbelnamn som tilltalsnamn varit relativt ovanligt i Sverige, vilket kan göra dubbelnamnsstrategin mer markerad för de sverigefinska föräldrarna i min undersökning än i en finsk-norsk kontext (jfr Frändén 2014 s. 65). Alhaug & Saarelma (2009 s. 93 f.) uppger att andelen finska förnamn för barn födda 1990–2006 är högst för de barn vars båda föräldrar är födda i Fin- land, och bland dessa högst för pojkar (40 %, mot flickornas 26 %). Om jag i 132 Märit Frändén mitt material skapar en motsvarighet till Alhaugs & Saarelmas grupp FF, dvs. barn vars båda föräldrar är födda i Finland, finner man att 37,5 % av dessa har tilltalsnamn som till form eller stavning kan betecknas som finska. Delar man upp dem efter kön, visar det sig dock att det i mitt material är flickorna i denna grupp som i störst utsträckning har fått finska namn (50 % mot pojkarnas 17 %). Samma mönster finns i materialet som helhet: 22 % av flickorna har ett finskt tilltalsnamn, mot 7 % av pojkarna. Detta stämmer överens med resultatet på min attitydfråga hur viktigt det är att tilltalsnamnet »känns som ett finskt namn», där de som besvarade enkäten med avseende på en dotter bedömde detta vara viktigare än de som svarade med avseende på en son. Kanske spelar det in att min undersökning har stor övervikt av familjer där just kvinnan kommer från Finland, vilket kan tänkas fungera som ett slags omedveten modell. Det är också möjligt att det har varit lättare att hitta kvinnonamn som är finska, men samtidigt bedömts vara lätta att använda i Sverige. Bland de sidoställda för- namnen är förhållandet det omvända: pojkarna har finska namn i något högre grad än flickorna. Masantis (2012) och Straszers (2013) undersökningar behandlar framför allt namnbärarnas egen syn på sina namn. Flera av dem uppfattar ett språkligt eller etniskt markerat namn som positivt eftersom det symboliserar en anknytning till namnbärarens rötter, men har också upplevt att namnen kan orsaka problem p.g.a. svårigheter med uttal och stavning. Detta stämmer överens med vad många av mina respondenter eftersträvar, nämligen ett namn som kan anknyta till det finska, men som ändå är lätt för svenskar att uppfatta, uttala och stava. Det är intressant att den enda av Masantis sverigefinska informanter som tidigare saknade finsk markör i sin namnräcka valde att ändra stavningen av sitt förnamn så att det blev mer finskt. Även detta återspeglar den strävan efter språklig balans inom namnräckan som fler av mina respondenter har givit prov på, t.ex. genom att kommentera ett sidoställt förnamn »Finskt namn. Vi ville ha med ett sådant», eller att medvetet välja ett finskt förnamn till ett svenskt efternamn. I förhållande till Emilia Aldrins (2011) undersökning av förnamnsval i all- mänhet, dvs. utan begränsning till en viss etnisk grupp, är det tydlig skillnad på synen på namnets brukbarhet i flera länder. I min undersökning värderas detta generellt högre. Mina resultat är jämförbara med Aldrins undergrupp av flerspråkiga familjer, medan min undergrupp tredjespråksfamiljer fäster än större vikt vid internationellt gångbara namn. Andra skillnader mellan mina respondenter och Aldrins är att mina i större utsträckning har dels mycket vanliga tilltalsnamn (minst 10 000 bärare), dels mycket ovanliga tilltalsnamn (färre än 10 bärare). De mycket ovanliga namnen är dock bara till liten del finska namn. Oftare har de utomnordisk eller utomeuropeisk bakgrund. I flera fall har dessa namn givits i familjer där den ena föräldern har finsk bakgrund och den »Vi bestämde oss för att skriva namnet på ett svenskt sätt» 133 andra utomeuropeisk, vilket kan sättas i relation till resonemanget ovan om att vara bosatt i ett land där ingen av föräldrarna har sina rötter. I min undersökning av 128 namnbärare finns hela tre fall av byte av tilltalsnamn. Dessutom uppger två respondenter explicit att de har givit ett visst sido- ställt namn med baktanken att barnet ska kunna använda det som tilltalsnamn om hen senare så önskar. Denna höga grad av namnändringar eller förberedel- ser för eventuella framtida ändringar är anmärkningsvärd. Kanske kan detta ses i ljuset av familjernas anknytning till flera länder, språk och kulturer. Emi- lia Aldrin (2009 s. 87) uppger att det i hennes undersökning fanns en skillnad på när flerspråkiga respektive enspråkiga familjer började fundera kring vilket tilltalsnamn barnet skulle få. De flerspråkiga familjerna, oavsett språk, var överrepresenterade dels bland dem som började fundera på namn redan innan de hade bestämt sig för att försöka få barn, dels bland dem som inte började fundera på namn förrän någon tid efter att barnet hade fötts. Aldrin (a.st.) skriver: »This indicates that for some multilingual families the name choice is a very delicate matter, which causes some parents already to be considering possible names before they expect a child and others to wait for a long time.» Delar av detta »delicate matter» kan vara att de nackdelar som kan följa med ett språkligt markerat namn är en realitet för både namnbärare och namngivare, liksom att namnet i en flerspråkig kontext kan tillmätas ett större språkligt, kulturellt, nationellt eller etniskt symbolvärde – Masantis informant Liina påmin- ner om att ett namnbyte inte alltid sker till ett svenskare namn. Svaren på min enkät visar tecken på att finskhet i Sverige har blivit mer ac- cepterad under undersökningstiden, framför allt vad gäller språkbruk. I fråga om namn syns ingen tydlig utveckling över tid i fråga om hur finska namn respondenterna har givit sina barn. Däremot finns en skillnad i fråga om hur namnen beskrivs: under de första tre fjärdedelarna av den tid undersökningen omfattar beskrivs de flesta namnen som internationella, men under den sista fjärdedelen är andelarna internationella namn, finska namn och både-och- namn ungefär jämnstora. Om föräldrarna i högre grad ser de valda namnen som finska eller som både finska och svenska, kan kanske detta tolkas som en önskan att låta finskheten ta större plats i det svenska samhället. I enkäten undersöktes också bruket av inofficiella namn. Sådana används, enligt föräldrarna, för 43 % av barnen i enkäten, ofta med flera namn för samma person. Möjligheten att bilda smeknamn uppfattades inte som någon sär- skilt viktig fråga vid valet av tilltalsnamn, men i de fall där inofficiella namn förekommer, är de ofta i flitig användning. En dryg tredjedel av de förekom- mande inofficiella namnen beskrivs av respondenterna som finska. Stundom är dessa rena smekformer, men i vissa fall tycks de snarare ha funktionen av en finsk variant av det officiella tilltalsnamnet. Det blir alltså ett slags dubbelt namnskick, där valet av namn i ett visst sammanhang inte bestäms primärt av 134 Märit Frändén yttrandets syfte eller sammanhang, utan av vilket språk man talar. Anna-Riitta Lindgren (2011 s. 34) har påpekat att parallella personnamn, som växlar beroende på språkbruk, har varit ganska vanligt bland de etniska grupperna på Nordkalotten – och detta förekommer alltså även i mitt material. Det de allra flesta respondenter tycks eftersträva, är dock ett namn som lyckas vara både finskt och svenskt på samma gång. Därvid är resonemanget i avsnitt 6.4 om »kameleontnamn», vars uttal och i vissa fall även form kan anpas- sas för att passa in i än det ena, än det andra språket, mycket relevant. I min undersökning finns ett par kommentarer som visar på en sådan användning av namnen. Eftersom jag har gjort en skriftlig materialinsamling, hamnar emellertid fokus på namnets skrivna form. Namns förmåga att forma och anpassa sig efter sin språkliga omgivning behöver ägnas ytterligare undersökningar med muntligt material. Många av de tilltalsnamn som har givits i min undersökning skiljer sig föga från de namn som bärs av svenskar i allmänhet. Undersökningen visar emellertid att namnen ofta är noga utvalda för att passa in i både Sverige och Fin- land. Alla namnval kräver omtanke, men i en flerspråkig kontext är faktorerna att ta hänsyn till ofta fler.

Referenser Ainiala, Terhi, Saarelma, Minna & Sjöblom, Paula, 2012: Names in focus. An introduction to Finnish onomastics. Translated by Leonard Pearl. Helsinki: Suomalaisen kirjallisuuden seura. (Studia Fennica Linguistica 17.) Aldrin, Emilia, 2009: The choice of first names as a social resource and act of identity among multilingual families in contemporary Sweden. I: Names in multi-lingual, multi-cultural and multi-ethnic contact. Proceedings of the 23rd International Congress of Onomastic Sciences, August 17–22, 2008, York University, Toronto, Canada. Ed.: Wolfgang Ahrens, Sheila Embleton & André Lapierre. Toronto. (cd-rom.) S. 86–92. — 2011: Namnval som social handling. Val av förnamn och samtal om förnamn bland föräldrar i Göteborg 2007–2009. Uppsala: Uppsala universitet. (Namn och samhälle 24.) Alhaug, Gulbrand & Saarelma, Minna, 2008: Eeva Törmänen eller Eva Dørmænen? Møte mellom finsk og norsk namnesystem i Noreg. I: Norræn nöfn – Nöfn á Norður- löndum. Hefðir og endurnýjun. Nordiska namn/Namn i Norden. Tradition och för- nyelse. Handlingar från Den fjortonde nordiska namnforskarkongressen i Borgarnes 11–14 augusti 2007. Red. av Guðrún Kvaran, Hallgrímur J. Ámundason, Jónína Hafsteinsdóttir & Svavar Sigmundsson. Uppsala: NORNA-förlaget. (NORNA-rapporter 84.) S. 21–37. — 2009: Namn på barn i Noreg (fødd 1990–2006) med finske eller finsk-norske for- eldre. I: Namn och kulturella kontakter. Handlingar från NORNA:s 37:e symposium »Vi bestämde oss för att skriva namnet på ett svenskt sätt» 135

i Hapsal den 22–25 maj 2008. Red. av Leila Mattfolk & Terhi Ainiala. Helsingfors: Forskningscentralen för de inhemska språken. (Forskningscentralen för de inhemska språken. Skrifter 5. NORNA-rapporter 85.) S. 85–109. Brylla, Eva, 2004: Förnamn i Sverige. Kortfattat namnlexikon. Stockholm: Liber. (Skrifter utgivna av Svenska språknämnden 88.) Carlsson, Magnus & Rooth, Dan-Olof, 2007: Etnisk diskriminering på svensk arbets- marknad – resultat från ett fältexperiment. I: Ekonomisk debatt 3. S. 55–68. Eskola, Ksenia 2014: Muntlig information; e-post till förf. 2014-10-13. Frändén, Märit, 2010: »Att blotta vem jag är». Släktnamnsskick och släktnamnsbyten hos samer i Sverige 1920–2009. Uppsala: Uppsala universitet. (Namn och samhälle 23.) — 2014: »Share a Coke with Geir». Varför är det så stora skillnader mellan svenskt och norskt förnamnsskick? I: SAS 31. S. 61–98. Goffman, Erving, 1971: Stigma. Den avvikandes roll och identitet. Stockholm: Rabén & Sjögren. Gustafsson, Linnea, 2010: Om smeknamnens funktion. Kan smeknamn användas för att studera sociolingvistiska frågeställningar? I: Namn – en spegel av samhället förr och nu. Red.: Staffan Nyström. Stockholm: Norstedts. (Ord och stil. Språkvårds- samfundets skrifter 41.) S. 171–187. — 2014: Reflektioner kring moderna binamns form och funktion. Föredrag vid Semi- nariet för nordisk namnforskning 2014-10-06. Göransson, Inge, 2009: Kärt barn har många namn. I: Välfärd nr 2. S. 14–15. http:// www.scb.se/statistik/_publikationer/LE0001_2009K02_TI_07_A05TI0902.pdf (2013-09-24). Hagström, Charlotte, 2006: Man är vad man heter … Namn och identitet. Stockholm: Carlsson. Här bor sverigefinländarna – se kartan: http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=4543&grupp=19689&artikel=5735853 (2014-12-15). Karlsson, Fred, 1981: Finsk grammatik. 2 uppl. Helsingfors: Suomalaisen kirjallisuuden seura. (Suomalaisen kirjallisuuden seuran toimituksia 339.) Kvillerud, Reinert, 1980: Förnamn i Göteborg. Namnskick för skolbarn födda 1958. Göteborg: Göteborgs universitet. (Nordistica Gothoburgensia 12.) Lif, Vera, 2004: Ingermanländares namnskick under 1900-talet. Kontinuitet och för- ändring. Uppsala: Uppsala universitet. (Acta universitatis Upsaliensis. Studia mul- tiethnica Upsaliensia 17.) Lindgren, Anna-Riitta, 2011: Parallelle personnavn i et trespråklig miljø. I: NOA, Norsk som andrespråk 27. S. 33–58. Masanti, Anna, 2012: Namnidentitet hos unga finska och sverigefinska kvinnor. I: SAS 29. S. 123–145. — 2013: Nationalitetens betydelse för namnidentiteten hos unga finska och sverigefinska kvinnor. I: Namn i stadsmiljö. Handlingar från NORNA:s 42 symposium i Helsingfors den 11–12 november 2011. Red.: Leila Mattfolk, Maria Vidberg & Pa- mela Gustavsson. Uppsala: NORNA-förlaget. (Institutet för de inhemska språken. Skrifter 7. NORNA-rapporter 90.) S. 91–98. Nationalencyklopedin. Ne.se: Nationalencyklopedins nätupplaga, uppslagsordet Sveri- gefinnar, 2014-10-10. 136 Märit Frändén

Närhi, Eeva Maria, 1987: The changing of surnames in Finland during the twentieth century, particularly in 1906 and 1935. I: SAS 5. S. 109–121. Otterbjörk, Roland, 1979: Svenska förnamn. Kortfattat namnlexikon. 3 uppl. Stock- holm: Esselte studium. (Skrifter utgivna av Svenska språknämnden 29.) Pettersen, Torunn, 2008: Nåtidig samisk demografi som forskningstema – status, ut- fordringer og behov. I: Människor i norr. Samisk forskning på nya vägar. Red. av Peter Sköld. Umeå: Centrum för samisk forskning, Umeå universitet. S. 103–116. Reinans, Sven Alur, 1996: Den finländska befolkningen i Sverige – en statistisk-demo- grafisk beskrivning. I: Finnarnas historia i Sverige 3. Tiden efter 1945. Red.: Jarmo Lainio. Stockholm–Helsingfors: Nordiska museet. (Nordiska museets handlingar 122.) S. 63–105. Riad, Tomas, 2002: Svensk smeknamnsfonologi. I: SAS 20. S. 51–98. Reisæter, Guro, 2007: Name choices in bilingual families in Norway. I: Proceedings of the 21st International Congress of Onomastic Sciences, Uppsala 19–24 August 2002. 3. Eds.: Eva Brylla & Mats Wahlberg in collaboration with Rob Rentenaar. Uppsala: Institutet för språk och folkminnen. S. 281–289. Rätten till mitt språk. Förstärkt minoritetsskydd. Delbetänkande av Utredningen om finska och sydsamiska språken. 2005. Stockholm: Fritzes. (SOU 2005:40.) Sandström, Raija, 1991: Om försvenskningen av efternamnen i Pajalatrakten på 1900-talet och dess orsaker. I: Fenno-ugrica Suecana. Tidskrift för finsk-ugrisk forskning i Sverige 10. S. 107–156. Språken i Sverige. Temared.: Östen Dahl & Lars-Erik Edlund. 2010. Stockholm: Nor- stedts. (Sveriges nationalatlas.) Straszer, Boglárka, 2013: Ungerska förnamn. Namnval och identitet bland sverigeungrare. I: SAS 30. S. 49–70. Tarkiainen, Kari, 1990: Finnarnas historia i Sverige 1. Inflyttarna från Finland under det gemensamma rikets tid. Stockholm–Helsingfors: Nordiska museet. (Nordiska museets handlingar 109.) Wande, Erling, 1978: Svenskans och finskans ljudsystem. Opublicerat kompendium. Uppsala. (Finsk-ugriska institutionen, Läromedel 2.) Vilkuna, Kustaa, 1977: Etunimet. Avustajat Marketta Huitu & Pirjo Mikkonen. Helsin- ki: Otava. (Otavan pienet tietosana-kirjat.)

Statistik SCB. Befolkningsstatistik, Utrikes födda i riket efter födelseland, ålder och kön: www.statistikdatabasen.scb.se (2014-10-20). SCB. Namnsök Sverige: http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Statistik-efter-amne/Be- folkning/Amnesovergripande-statistik/Namnstatistik/30903/Namnsok/ (2014-09-26). SCB. Sammanställningar av de vanligaste tilltalsnamnen för barn födda i Sverige under tioårsperioden 2004–2013, samt av de tilltalsnamn som ökat respektive minskat snabbast 2002–2013: http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Statistik- efter-amne/Befolkning/Amnesovergripande-statistik/Namnstatistik/30898/30905/ (2014-10-20). »Vi bestämde oss för att skriva namnet på ett svenskt sätt» 137

VRK. Namnsök Finland: http://www.vrk.fi/default.aspx?id=243 (2014-09-26). VRK. Sammanställningar av de 50 vanligaste namnen för barn födda i finskspråkiga och svenskspråkiga familjer i Finland under tioårsperioden 2004–2013: http:// www.vrk.fi/default.aspx?id=243 (2014-10-20).

Summary MÄRIT FRÄNDÉN ‘We decided to write the name in a Swedish way’ Choice of first names in Sweden-Finnish families

This article presents the results of a survey of choices of and thinking on first names among the Sweden-Finnish community, carried out in the spring and summer of 2014 using an online questionnaire. Responses were received from the parents of a total of 128 children born between 1970 and 2014. Many of the names which respondents said they had given their children as their main first name (i.e. the one intended for everyday use) are relatively common in Sweden, but had been carefully chosen to fit in in Finland as well. The names given over the last ten-year period, 2004–13, were studied in terms of their ranking among names given to babies of the same sex born the same year. This showed that around half of the names studied were among the 50 commonest names in one or other of the countries during the year the child in question was born. Just under a third figured on a Swedish top-50 list, and somewhat fewer on a corresponding Finnish list. Eight names were among the top 50 in both countries. Closer scrutiny of all the main first names reported in the survey revealed that a clear majority of them experienced a peak in popularity in Finland at the time they were given, regardless of whether they were common or less common. In the questionnaire, respondents were asked to describe in their own words the names they had chosen as their child’s main first name. Most commonly, these names were described as ‘international’, followed by descriptions of them as ‘both–and’, i.e. names perceived as both Finnish and Swedish. These labels were followed by descriptions of names as Finnish, Swedish, and names of other kinds. When the respondents were invited to rate different attributes of a main first name, the two most important ones were that it should be capable of being used internationally and that it should sound good. It was felt to be somewhat more important that a name should ‘feel like a Finnish name’ than that it should ‘feel like a Swedish/Scandinavian name’. Respondents were also asked to indicate their level of agreement with a number of statements. Many of them entirely or partly agreed with statements about the need to avoid names that could be ridiculed, result in discrimination and vulnerability, or be misunderstood by Swedes. Interestingly, those who had a third language in the family, besides Finnish and Swedish, differed somewhat from the other respondents, agreeing less and disagreeing more with such statements. The same pattern emerged when it came to views on how easy names should be to pronounce and spell. Owing to the limited scale of the survey, this is not a statistically significant result, but nevertheless an interesting tendency. 138 Märit Frändén

Several respondents reported that, when choosing their child’s main first name, they had ruled out names that are spelt differently in Swedish and Finnish, such as those containing long vowels or the vowels o and u. Of parents who had chosen a name with a long vowel, some said that they had decided to spell this vowel the Swedish way, i.e. as a single letter, as this was most practical for someone living in Sweden. Others stated that they had chosen to spell a long vowel according to Finnish orthographic principles, i.e. as two letters, arguing for instance that this was an important marker of the child’s Finnish origins, or that a Finnish spelling compensated for the fact that the child was growing up in Sweden. The children included in the survey received additional first names to roughly the same extent as the Swedish and Finnish populations in general. In certain cases, names clearly marked as Finnish were given as additional names, as they were felt to be too Finnish to work as a child’s main first name in Sweden. There were also examples of respondents having consciously used additional first names to achieve a balance in the sequence of names between names from different languages or cultures. Where a child was named after a relative, usually a grandparent, this name was more commonly given as an additional name than as the main one. Sometimes, the relative’s name was modi- fied to give it a more Swedish form. Overall, the study suggests that respondents largely sought to give their children names that would work well in both Sweden and Finland and, if possible, that would also be perceived as both Swedish and Finnish. In addition, they generally took great care to ensure that the names would not cause practical problems in Sweden, for instance in terms of pronunciation or spelling. A description of Finnish male hypocoristics 139

PETER SAULI PIISPANEN A description of Finnish male hypocoristics – an Optimality Theory approach

Studia anthroponymica Scandinavica 32 (2014), 139–168. Peter Sauli Piispanen, Department of Baltic Languages, Finnish and German, Stockholm University: A description of Finnish male hypocoristics: an Optimality Theory approach.

Abstract The formation of standard Finnish male nicknames in terms of Opti- mality Theory (OT) is described. Formation of these nicknames is subject to phonological, morphological, segmental and prosodic restrictions and often proceeds via suffixation of a truncated, left-anchored stem, invariably producing a disyllabic, semantically narrow nickname with no coda, long vowels or diphthongs. Such foot binary-restricted items never include a second syllable onset. Disyllabic names are regularly shortened (CV.CV), while mono- and trisyllabic names often become geminate nicknames (CVC.CV) through expressive marking. Geminate names lose the coda consonant in the nickname. Very long names are truncated and sometimes take an additional suffix. Nick- names and their suffixes are strictly controlled to have either mixed harmonic back (a, o, u) and neutral front vowels (e, i), or only harmonic front vowels (y, ö, ä). Curious exceptions to the rules are found with names containing a word-internal sonorant, which therefore become uniquely suffixed nicknames through a Sonorant Sequencing Principle (SSP) constraint, leading to a three-consonant cluster and a shift of the sonorant from the syllable edge (CVCC.CV). Some nicknames have a limited geographical distribution (i.e. they are dialectal only), while a few others exhibit traces of diminutive markings. The data suggest the following ranking order for nickname formation in Finnish according to OT: FtBin >> SSP for resonant-containing or RlzRed for trisyllabic >> AnchorLeftBT >> NoLong-Vowel >> NoDiphthong >> NoCoda >> MaximalityBT. Keywords: Finnish, hypocoristics, Optimality Theory, suffixation, sonority, gemination, disyllabic.

Introduction While Polish (Łubowicz et al. 2007), French (Nelson 1998) and Swedish (Riad 2002) nicknames (i.e. hypocoristics), for example, have been adequately de- 140 Peter Sauli Piispanen scribed, to this author’s knowledge the formation of Finnish nicknames has not yet been fully evaluated and has never been described within the framework of Optimality Theory (OT). Finnish hypocoristics, in general, have rarely been discussed in onomastics, although a select few studies include Kiviniemi 1982, 2006; Hakkarainen 1975; Tuomela 2004; and Piispanen 2012. Detailed descriptions in OT terms of relevant languages, excluding nicknames, can be found elsewhere: Finnish noun inflection systems are described by Kiparsky (2003), Hungarian vowel harmony by Ringen and Vago (1998), and spoken Yukaghir by Nikolaeva (1998). Finnish nicknames – in this initial study, limited to male names – are found to be formed systematically, and can be analysed and categorised, although not without problems. A nickname is, perhaps contrary to popular belief, not a shortened form, since such names are sometimes longer than the original ones, but rather a form of intimate, personalised and common form of address with specific name markings. As such, nicknames often represent complimentary familiarity and camaraderie, and may be the opposite of negative sobriquets. Perhaps surpris- ingly, many modern Finnish first names are multicentenarian, that is, they are originally foreign names borrowed and adapted into the Finnish language through truncation, aphaeresis, suffixation and so on, in a process reminiscent of modern hypocoristics formation. Many of the Finnish male nicknames in this study, which are formed from common Finnish first names, are therefore in a way a second development from originally foreign names, as also influenced by fashion and youth slang. Not every suffix is used during every period of time, in hypocoristics as in other parts of the lexicon. This is evidenced, for example, in the work of M. Paunonen and H. Paunonen (2002). As the following nickname examples show, there are many different kinds of processes governing their formation in Finnish: Make < Markus; Arska < Ari; Viltsu < Ville; Timppa < Timo; Manski < Mauno; Ale < Aleksanteri; Jerko < Jeremia; and Jussi < Juhani. How can such obviously diverse nickname out- comes be formalised and productively described? Each of them highlights the descriptive problem of relatively diverse nickname formation processes, but they also represent procedural groups of commonly used nicknames. At first glance, the structure of Finnish male nicknames may look odd, unsystematic or even random to a foreign eye, but as we shall see, this is not the case. This article seeks to fill this knowledge gap by explaining how male nicknames are formed in Finnish and why the nicknames created are restricted to their respective forms. With this in mind, it is intended to constitute a primer for further research in this area. For the benefit of the reader, a brief summary of the most common abbreviations and linguistics terms used throughout this paper will be found in the Abbreviations section, above the References.1

1 The valuable input of Professor Tomas Riad and an anonymous reviewer during the preparation of the manuscript is gratefully acknowledged. A description of Finnish male hypocoristics 141 Finnish male nicknames – the dataset For this project, a reasonable number of Finnish nicknames was collected from informal interviews with native Finnish speakers, from various newspaper ar- ticles, from personal experience of the spoken language in Finland, from Finn- ish Internet pages on sports, and from blogs. It was no small feat to limit the number of names in the study, so primary concerns were (a) to collect only as recent nicknames as possible, as used in the 21st century, (b) to attempt to retain only nicknames which feel genuinely Finnish to a native Finnish ear, and (c) to retain only nicknames which have a reasonable geographical spread throughout the country, thereby excluding nicknames found only in certain dialects or geographical areas. After all, the Name Archive at the Institute for the Languages of Finland contains a large number of forenames with corresponding nicknames collected in nationwide competitions between 1958 and 1972.2 Other works featuring long lists of nicknames include Saarikallio & Suomalainen 2007; there, the source of nicknames was a website with 600,000 registered individuals and their nicknames (which by 20 October 2014 had increased to 978,000 registered users).3 With the limited dataset used here, it is therefore necessary to acknowledge the limitations of the study, but it can nevertheless serve as a phonological and morphological primer for future research in this field. Finnish male names can be organised into the following groups, based on their respective syllabic structures and nickname formation processes: (1) disyllabic names without word-internal geminates, (2) disyllabic names with word-internal geminates, (3) mono- and trisyllabic names, (4a–d) names with word-internal sonorants (r, m, n and l, respectively), and (5) other, irregular names. Below, the full dataset of names is placed into these groups and their commonly formed nicknames are given: Group 1 – disyllabic without geminate clusters: Jaakob, Jyrki, Kauko, Keijo, Luukas, Markus, Niklas, Paavo, Risto, Teijo, Terho, Toivo and Yrjö > Jake, Jyrä, Kake, Keke, Luke, Make, Niku, Pave, Riku, Teiska, Tepa, Topi and Ykä. Group 2 – disyllabic with geminate clusters: Erkki, Heikki, Jaakko~Jark- ke~Jarkko, Jukka, Pekka, Ilkka, Kimmo, Markku, Martti, Ville, Petteri, Pertti, Seppo and Veikko > Eke, Hepe, Jake (or Jaska), Jupe, Peku (or Pepe or Pietu), Ike, Kike, Make, Mara, Vilu (or Viltsu), Pete (or Petku or Pietu), Peku (or Pers- ka), Sepe and Veke.4

2 See online at www.kotus.fi/index.phtml?s=54 as a starting point – much of the data was collected in a book by Vilkuna (2005), which includes information on the regional popularity of nicknames. 3 The site in question is www.koulukaverit.com. 4 The nickname for Finnish Mikko, not included in this list, is sometimes Miska, which appears to be a Russian borrowing (i.e. Russ. Мишка < Михаил). 142 Peter Sauli Piispanen

Group 3 – monosyllabic: Hans, John, Max and Ray > Hasse, Jonni, Mallu and Reiska; trisyllabic: Aleksi, Antero, Benjamin, Matias, Mikael, Elias, Juhani, Nestori, Olavi, Oliver, Roopertti, Sakari, Sebastian, Valdemar and Valentin~ Valeri > Alkku, Anttu, Benne, Matti, Mikko (or Miksu), Elkku, Jussi, Nessi, Olli, Olkku, Roppe, Sakke, Sebbe, Valle and Vallu. It is noteworthy that monosyllabic names used in Finnish are invariably modern foreign names. Group 4a – names with word-internal sonorant r: Ari~Aaro~Arto, Harri, Jari, Jori, Kari, Lari~Lauri, Miro, Pertti~Petri, Pyry and Tero > Arska, Harska,5 Jarska, Jorska, Karska (or Kartsa), Larska, Mirska, Perska (or Peku), Pyrskä and Terska. Group 4b – names with word-internal sonorant m: Eemeli~Eemil, Ilmari~Is- mo, Jarmo, Jimi, Kimmo, Raimo, Simo, Samuli, Teemu, Tomi, Timo and Tuo- mas > Emppu (or Eppu), Imppa, Jamppe, Jimppa, Kimppa, Ramppe (or Rape or Rane), Simppa, Samppa, Temppa (or Temska), Tomppa, Timppa and Tump- pi. Group 4c – names with word-internal sonorant n: Eino~Einari, Hannu, Jani , Joni, Mauno and Joonas > Enski (or Enska or Eikka6), Hanski, Janska, Jonska/i/u, Manski and Jonsku (or Jonttu). Group 4d – names with word-internal sonorant l: Kaarle, Ville, Niklas, Valt- teri, Veli and Pauli > Kaltsu (or Kalle), Viltsu, Niltsu, Valtsu, Veltsu and Palt- su. Group 5 – Other, irregular names: Edvardi, Jeremia, Aleksanteri, Urho, Henri, Anatoli > Eeti, Jerko, Ale, Urkki, Heppu and Tolja. Names in this group form nicknames irregularly, mainly through truncation. In the formation of nicknames from longer names, several syllables or segments can be completely and irregularly eliminated. Most of these are quite recently borrowed names, like Edvardi, which is not even found at the Population Register Office, but well demonstrates the point: these nicknames are formed via simple truncation (of either middle or end segments) or truncation followed by suffixation. I would conjecture that some of the irregular nicknames in Finnish may be either old, condensed forms or borrowings into the language based on a non-Finnish template.

5 Harska seems to be a nickname mostly used with animals, which may be why it is not the common nickname for males named Harri. Instead, people choose to use either the full first name or the alteration Hartsu, a form which instead takes on the suffix used in Group 4d and which also follows the sonority sequencing principle (SSP, described later). It may be noted that the nickname of the female names Mari and Maria is Marska, which fits well with the other forms in this group. 6 This nickname may be formed by analogy to obtain a structure similar to that of the common name Heikki. A description of Finnish male hypocoristics 143

Clearly, nickname formation is governed primarily by general grammatical, syntactic and phonological rules, and secondarily by group-specific rules. How then can the Finnish nickname formation process be adequately described? It is a process subject to several quite complex phonological, morphological, segmental and prosodic restrictions. Most nicknames can be described using a set of restriction rules, which are ranked with respect to each other in the speaker’s mind. Since a speaker seeks intuitively to fulfil all the restrictions, there are sometimes, particularly for new borrowed names, conflicting results (i.e. apparently irregular nickname forms or, alternatively, several parallel nicknames are formed and used in different geographical locations). In fact, this innate ranked system of rules for Finnish male hypocoristics is exceptionally suitable for analysis and description by the methodology of Optimality Theory (OT).

Regarding diminutive formations and comparisons with other languages Before OT is described and applied, however, the following questions must be posed. Does the diminutive suffixation process commonly observed in nickname formation in other languages (see, for example, Łubowicz et al. 2007) also apply to Finnish nicknames? Could such suffixation simplify the analysis and the processes governing nickname formation? Finnish has a few suffixes which may be used as diminutive markers, including the general suffixes -nen, -ke, -kka as well as a few other non-general forms, such as -lainen. Many of the diminutive suffixes also have other non-affective uses, and not all suffixes are useful in all contexts (as mentioned in Hakulinen et al. 2004, para. 206; suffixes are also usefully discussed in Hakulinen 1979 and Vesikansa 1978). While -ke can indeed be found in Finnish male nicknames (and -kka in female nicknames), this is a relatively rare occurrence and must probably be ascribed to purely phonetic reasons. A few exceptions, however, merit discussion: -nen: The suffix -nen in itself is a specific diminutive marker under certain cir- cumstances. For example, from tyttö ‘girl’ one can derive tyttö-nen ‘small girl’. -kka: Likewise, the suffix -kka is also a productive diminutive suffix, for example in penikka ‘whelp, pup’ from peni ‘(archaic Finnish for) dog’. This suffix has not been found in any male nicknames. In contrast, it can be found in a closed group of regular female names ending in -kka. Example: the female name Sinikka, which is derived from sininen ‘blue’. As such, here we may have a very specific semantic name suffix for female names. Interestingly, there are also a few lexical cases of double diminutive use, which again is not found at 144 Peter Sauli Piispanen all in nicknames, for example in the word lapsu-ka-i-nen ‘child, not a baby any more’. Semantically, this differs from the singly marked lapsunen ‘small child’ and the unmarked lapsi ‘child’. -ke: The suffix -ke is sometimes used to produce diminutive forms, for example in haarake ‘little branch’ from haara ‘branch’ (haaranen ‘little branch’ is also possible), and niemeke ‘small bay’ from niemi ‘bay’. This suffix, in contrast to the two above, is possibly found in a few male nicknames, namely those of Group 1, although in other parts of the lexicon it is mostly seen producing three-syllable words, and is not attached to monosyllabic roots. The name ending, a possible neutral suffix, may actually have originated through language contacts with the surrounding Germanic or Germanic-influenced languages (e.g. Swedish, Estonian) and therefore may not truly be etymologically connected to the Finnish diminutive -ke. In other words, with most vocabulary the suffix could be a diminutive one, but with names it could be a neutral (borrowed) name marker (suffix or non-suffix). -lainen: While the Finnish suffix -lainen could arguably be interpreted as a diminutive form, rather than an adjective marker specifically intended to sig- nify belonging to a given geographical area – as found in many surnames, such as Savolainen ‘inhabitant of Savolax’ – it is not found in nicknames, and it would also grossly violate the rule of two syllables only in nicknames, discussed below.

Nicknames in other languages use diminutive markers much more commonly, in contrast to Finnish, where no true diminutive markings can be ascribed with certainty to male nicknames. It is perhaps further enlightening to compare the Finnish diminutives with those of other Uralic languages, illustrated here by examples from Estonian and Hungarian. Estonian has the productive diminutive suffix -kene (in shortened form -ke, which is identical to the Finnish marker) and can be attached to all lexical items, even recursively. Its presence in Estonian has likely been influenced by the Old Germanic -k-suffix. Modern German has the diminutive suffix -chen (-ka in Swedish < Proto-Germanic *kōną), seemingly borrowed into Estonian in early times. German also uses -lein in nicknames. Low German and Dutch, however, use only -ken for the same purposes. It has been suggested that -ke may also be becoming a productive suffix for nicknames in Swedish (Riad 2002 p. 70). The Old Germanic -k-suffix is probably also – according to this author, but contrary to reported suggestions – the origin of the -ke-suffix used with nicknames in the dialect of Anundsjö parish in northern Sweden (Dahlstedt 1978). Interestingly, Hungarian, another Uralic language, also has the productive diminutive suffixes -ke/-ka (again identical to Finnish) and -cske/-cska for the A description of Finnish male hypocoristics 145 general lexicon. In addition, Hungarian uses many other suffixes specifically to create both male and female nicknames: -i, -csi, -ci, -có, -ika/-ike, -iska/ -iske, -tya, -nyi and -us, all of which appear – with no verification of the synchronic status of their usage – to exist in modern Hungarian nicknames. The segmental structure of Finnish nicknames contrasts not only with Hun- garian, but also for example with Russian, where diminutive forms are very common in nicknames; examples are Tamara > Tomka (томка), Boris > Borja (Боря) and Lena > Lenotchka (леночка). In conclusion, Finnish male nicknames exhibit few traces, if any, of actual diminutive suffixation – in stark contrast to the nicknames formed in many other languages – while female nicknames in Finnish clearly are formed by that process. To my eyes at least, the -ke and -kka endings of male nicknames can be ascribed to colloquial phonetic variants which, for several reasons, do not have diminutive meanings. If the -ke found in some male nicknames is a trace of an old diminutive suffix, then it is now a semantically non-productive, neutral suffix (although camaraderie and intimacy are still implied by these nicknames, just as adding a diminutive suffix does in other languages); further, non-productivity is implied by the very limited distribution of -ke, which is confined to names with very specific segmental structures and phonological qualities. Also, it is obvious from Finnish male nicknames that they can take on forms ending in -a, -e, -i, -o or -u (partly depending on vowel harmony) and thus are not subject to the same distinct semantic male/female gender marking as is present in many Indo-European languages; nor can this really be expected in a language that has no genders. Furthermore, in contrast to male nicknames, Finnish female nicknames and names in general do often end in -a, although this may be an influence from names in other languages (particularly Swedish), many of the Finnish names being historically borrowed. It seems plausible that there are also other suffixes, not mentioned above, to be found at the very least in Finnish female nicknames. The complexity of Finnish nickname formation lends credit to the idea that Optimality Theory is needed to fully describe the complex processes involved.

The principles of Optimality Theory OT (extensively used and described, for example, in Prince & Smolensky 1993; Drachman et al. 1996; Kager 1996, 1999; McCarthy & Prince 1993; Mascaró 1996; Urbanczyk 1999; and Yip 2004) is a two-level model, as opposed to previous derivational theories; a linguistic model proposing that the observed forms of languages arise from the interaction between conflicting 146 Peter Sauli Piispanen constraints. Languages may vary in their ranking of faithfulness constraints vs markedness constraints. As such, the theory seeks to function as a practical, empirical and descriptive tool for presenting typological variation in a language. It describes the evaluation process of arriving, from a speaker’s mental lexicon of a stored item (the underlying form), at the actual spoken sound of the said item (the surface representation). The theory arrives at the surface representation through a filter of ranked constraints on a speaker’s language, and thus well represents actual spoken speech. The name Optimality Theory is derived from the fact that all candidates are restricted to varying degrees from being used in a language, with the least restricted one ending up as the spoken surface form. The OT filtering process from theoretical input forms to actual output forms is: • Underlying representation – a lexical item stored in mental form in a speaker is selected. • Generator – all possible variations of the lexical item are prepared. The possible generator operations leading to variations of the input word include: adding or deleting a feature (such as voice), spreading of features, shorten- ing or lengthening of consonants or vowels, epenthesis of consonants or vowels, changing of syllable structure (for example coda) and changing of stress structure. • Candidates – after grammatical screening, the possible candidates are presented in the form of a ‘tableau’. • Evaluator – each candidate to enter the system (i.e. the filter), which has to be predetermined from a set of relevant data, is evaluated with respect to faithfulness and markedness constraints to determine the least restricted output form. A higher-ranking constraint eliminates a candidate from use, while lower-ranking constraints are never cumulative or capable of overrid- ing a higher-ranking one. • Surface representation – the actual spoken sound is the candidate with the least restricted output form, which is marked as the final result in the tableau.

Using this methodology, the spoken language can be predetermined if a good enough dataset has been used in screening the relevant constraint parameters. Optimally, while giving few phonological reasons for the results, the theory is potentially descriptive and of great practical and predictive use. A description of Finnish male hypocoristics 147 Grammatical and phonological control of nickname formation While the number of potential input forms in an OT study theoretically and seemingly approaches infinity, most of these are eliminated as possible candidates either by grammar or by the highest-ranking constraints. The difference between the two is that grammar constitutes a first filter that severely limits the number of input forms, helping to minimise the actual number of constraints needed for the end description. In applying this theory to Finnish nickname formation processes, it is apparent that grammar states that all input forms must, as a phonological restriction, follow the Finnish system of vowel harmony, resulting in an output form that also exhibits vowel harmony. Specifically, phonological vowel harmony rules strictly state that no lexical item may contain both harmonic back vowels (a, o and u) and harmonic front vowels (y, ö, and ä) at the same time, while the neutral front e and i are allowed with either group; the special status of the latter two vowels also introduces the opportunity to phonologically mark Finnish male nicknames, which as will be seen is often realised. A spoken nickname thus naturally also follows vowel harmony with any added suffixes, resulting from various grammatical cases and phonological marking. Further, as will be seen, any and all long vowels and most diphthongs are eliminated in the formation of a nickname – notable exceptions in the dataset being the nicknames Pietu and Eeti, which are formed from Pekka~Petteri~Peter and other similar foreign names and from Edvardi, respectively. This indicates that there is a desire to keep the number of moras in nicknames to a minimum. Also, word stress is invariably on the first syllable in Finnish, and this does not change in the formation of nicknames – meaning that all nicknames tonally are trochaic – which is thus unmarked in the analysis; this prosodic constraint is identical to that found in Swedish nickname formation (Riad 2002 p. 57). The trochaic structure also leads us to expect Left Anchoring in nicknames, which, as we will see, is in fact realised. Naturally, since syllables in Finnish, by definition, always start with a CV structure, with the important exception of the first syllable where violation of this principle is possible (for example, in numerous names and lexical items), all nicknames are disyllabic and no nickname can ever include a closed second syllable (a grammatical restriction). In fact, word-final consonants as such are not that common for uninflected lexical items; only /t/, /s/, /n/, /l/ and /r/ may be found word-finally in native Finnish words, the last two of them only rarely. Word-final two-consonant clusters are very rare and only present in onomatopoeic interjections and a few loanwords. In the nick- 148 Peter Sauli Piispanen name analysis that will be presented in this paper, it is evident that there is a relatively strong tendency to phonologically mark nicknames by selecting segments that produce both harmonic back (a, o, u) and neutral front (e, i) vowels in the nickname.

Nickname formation and OT analysis Several general conclusions can be drawn about the systematic regularity of male nickname formations in Finnish. These conclusions will constitute the necessary constraints in the described process of nickname formation. First of all, as mentioned above, all nicknames of all categories (Groups 1–5) obviously have to be disyllabic (and trochaic), which constitutes a prosodic restriction. As such, there is an underlying FtBin prosodic markedness constraint to all input forms (as described in Hewitt 1994), which states that the word foot needs to be minimally disyllabic. Further, an uninflected nickname may never end with a consonant (i.e. a NoCoda constraint). Second, all nicknames are derived from a truncated left-aligned foot7 as per an AnchorLeftBT correspondence constraint. All added suffixes, of course, always follow vowel harmony, which is a phonological restriction of the Finnish language. Third, nicknames never include long vowels (NoLong-Vowel), and only very rarely diphthongs (NoDiphthong) (such as in Group 4c), indicating a desire to limit the number of moras in the names. This, however, does not apply in certain spoken dialects, such as East Finnish Savolaxian. Fourth, most trisyllabic names form geminate disyllabic nicknames, suggesting a strong Realize Reduplication (RlzRed) constraint at work. Fifth, nicknames with sonorants (Groups 4a–d) are subject to a Sonority Se- quencing Principle (SSP) (described in Karvonen 2005 pp. 20–23), which cannot be violated. In fact, names with a sonorant-initial second syllable almost invariably form nicknames which must contain a consonant cluster in sonority sequence. Alternatively, such names form nicknames that have forms analo- gous to other common names (such as Heikki) or even commonly known foreign names (such as Kalle).

And lastly, common faithfulness parameters, such as ContiguityBT (i.e. the portion of input standing in correspondence forms a contiguous string, as does the correspondent part of the output form, i.e. a ‘don’t insert’ constraint) and

MaximalityBT (which seeks to retain input items as unchanged as possible), ap-

7 Nicknames are almost invariably truncated at the right edge of the name, except for very long names, which may instead be truncated in the middle. A description of Finnish male hypocoristics 149 pear to be of relatively limited importance. Only MaximalityBT is crucial for the outcome in a few cases, although homonymy with lexical items must be avoided. In summary, the important ranking parameters in the formation of Finnish nicknames are FtBin, SSP, AnchorLeftBT, NoDiphthong (also called Integrity in older literature), RlzRed, NoLong-Vowel (called *Vμμ elsewhere), NoCoda and MaximalityBT. These parameters (Kager 1999; Rosenthall 1994; Holt 1998; Nelson 1998) and the SSP (Karvonen 2005, pp. 20–23) are defined as follows:

(1) FtBin Feet are binary under moraic or syllabic analysis, i.e. output forms are limited to disyllabic forms.

(2) AnchorLeftBT The left edge of the nickname must correspond to the left edge of the base, i.e. output forms must have a starting phonetic value identical to that of the input form.

(3) NoDiphthong No tautosyllabic vowel sequence, i.e. output forms are limited to forms with no diphthongs.

(4) NoLong-Vowel No bimoraic vowels, i.e. output forms are limited to forms with no long vowels.

(5) NoCoda Syllables are open, i.e. output forms cannot contain syllables ending in a consonant.

(6) MaximalityBT (MaxBT) Every segment of the base form must correspond to a member of the truncated form, i.e. a don’t delete constraint. The output form must have as many pho- nemes as possible in common with the input form, in the same order and with the same value.

(7) Sonority Sequencing Principle (SSP) Sonority rises in complex onsets and falls in complex codas. As such, it requires rising sonority contours (and disallows plateaux) from the syllable mar- gin to the peak. In more concrete terms, the principle states that sonority within 150 Peter Sauli Piispanen a complex coda must fall, which limits the possible structures of sonorant-initial complex codas.

(8) Realize Reduplication (RlzRed) The output form must contain a reduplicated segment, such as a doubled consonant.

In a word structured like (C)VC1C2.C3V, where C1 is a sonorant, only the following three general-type licit word-internal coda clusters are therefore possible and allowed by the SSP: a. (C)V[l,r,m,n][pp,tt,kk,ss]V b. (C)V[l,r][st,sk,ts]V c. (C)V[m,n][p,t,k,s][s]V

In nicknames formed from names containing a word-internal sonorant, the sonorant itself is affected by a syllable boundary shift in the process, removing the sonorant from the syllable edges. Sequencing can never be violated and is a very highly ranked constraint in the formation of all such Finnish male nicknames. The SSP is of particular interest in the analysis of Groups 4a–4c below, where it is active in names containing a second syllable starting with a sonorant, forcing a three-consonant cluster structure to be present in the nicknames formed (i.e. the output forms).

The structures of Finnish male nicknames Before turning to the detailed OT analysis, it is useful to study each group in a little more detail.

Group 1. Disyllabic names containing no geminate consonants Table 1. Group 1: Disyllabic names without geminate consonants Disyllabic Nickname Disyllabic Nickname name name Jaa.kob Ja.ke Paa.vo Pa.ve Jyr.ki Jy.rä Ris.to Ri.ku Kei.jo Ke.ke Tei.jo Teis.ka Kau.ko Ka.ke Ter.ho Te.pa Luu.kas Lu.ke Toi.vo To.pi Mar.kus Ma.ke Yr.jö Y.kä Nik.las Ni.ku Nik.su Nip.su Nilt.su A description of Finnish male hypocoristics 151

The largest group, made up of perhaps the most common nicknames, comprises disyllabic names (see table 1). Clearly, such disyllabic nicknames are formed through left-anchored truncation and the elimination of all codas, long vowels and diphthongs, followed by first syllable-influenced suffixation, thus becoming structurally simpler disyllabic nicknames. Common suffixes seem to be -ke/-ku, -pa/-pi/-ve, and -psu/-ksu/-tsu. The first group of suffixes could theoretically be interpreted as a diminutive suffix – although in cases like Kau- ko > Kake it probably is not, but rather is a way of forming an abbreviated form (i.e. not monosyllabic plus suffix). The second group may be allophonic suffixes, selected in order to avoid homonymy with lexical items (for example: Tepa and Teiska, not teke- ‘to do’; Topi, not toki ‘sure’ – Topi also appears to be influenced by Swedish Tobias; and Pave, not pake- ‘to escape’). The third group is a cluster in sonority sequence found in the only name with a sonorant-initial second syllable, Niklas. Phonology indeed suggests that vowel harmony must be followed and that a nickname cannot contain only /e/ and /i/,8 the neutral front vowels that usually accompany either other harmonic front or harmonic back vowels. The name Yrjö is an interesting case in that it contains only harmonic front vowels and not the neutral front vowels /e/ and /i/, and so takes the nickname Ykä in accordance with vowel harmony, which marks it contrastively with the final vowel; there is something of a parallel in the choice of consonant with isä ‘father’, which becomes iskä ‘daddy’.9 An- other interesting case is Jyrki, which has a resonant in the first syllable, and which apparently does not develop into *Jykä in analogy with Ykä from Yrjö, instead retaining the resonant with the nickname Jyrä. The predominant Finnish nickname for Markus, namely Make, is very similar to the version in the previously mentioned Anundsjö dialect, Makkê (Dahlstedt 1978 p. 18), perhaps suggesting a parallel phonological development through similar suffixation. The only oddly behaving name is the foreign Niklas, which has a second syllable starting with a sonorant (Group 4d), making it open to dual interpretation by the speaker (Group 1 or 4d). The nickname trio Nipsu, Niksu and Niltsu is interesting in that the group allows any one of the plosives before the suffix -su, all of which allow for a cluster in sonority sequence. The nickname variant Niku, on the other hand, has Niklas as being interpreted as a disyllabic name with no geminate, ignoring the sonorant; it would likely have been *Nike if this had not been phonologically restricted. The major finding is that the previously mentioned suffix -ke could be interpreted as such in the majority of names in this group (being

8 Which may be the reason for the suffix -ku in names where -ke – if a productive suffix in this class of names – could otherwise have been used. 9 Likewise, iskä contains both a neutral front vowel in the first syllable and a harmonic front vowel in the second. 152 Peter Sauli Piispanen represented by -ku in names with neutral front /i/ or /e/ only in the first syllable). No nickname derived from a non-geminate disyllabic name (Group 1) can ever end in a consonant (the final syllable must be open). This is a standard NoCoda prosodic markedness constraint on all syllables, i.e. *C].

Group 2. Disyllabic names containing geminate consonants Table 2. Group 2: Disyllabic names with geminate consonants Name Nickname Name Nickname Erk.ki E.ke Mart.ti Ma.ra Heik.ki He.pe Pek.ka Pe.ku Pe.pe Pie.tu Ilk.ka I.ke Pet.te.ri Pe.te Pet.ku Pie.tu Jaak.ko/Jark.ke/Jark.ko Ja.ke Jas.ka Pert.ti Pe.ku Pers.ka Juk.ka Ju.pe Sep.po Se.pe Kim.mo Ki.ke Kimp.pa Veik.ko Ve.ke Mark.ku Ma.ke Vil.le Vi.lu Vilt.su

Group 2 (see table 2) constitutes the most diverse and problematic group in the analysis. Original names with geminate clusters may simply lose the geminate consonant in coda position, with the addition of a suffix influenced by the last syllable. Alternatively, due to problems with dual interpretations by the speaker (Groups 2 and 4a–d), an SSP-permitted suffix, like -ska, -tsu, -tku or -mpp, may be used if a sonorant is present in the name (Ville and Kimmo, which forms either Kimppa or Kike, and not *Kime(ä) ‘shrill’). The presence of several nicknames for the names in this group is curious and probably indicates a clash of several different constraints in their formation. The difference compared with Group 1 does not consist in differences in moras and the consonant clusters of these nicknames are generally not reduced in the nickname. The difference lies, rather, in the less regular formation of the nicknames, apparently due to the underlying geminate consonant cluster. More concretely, it is noteworthy that the names Petteri, Pertti and Ville also contain the sonorant /r/ and the sonorant /l/, respectively, in other syllables than the second, as is the case for most of the items in Groups 4a and 4d below. This may be the reason for their dual nicknames; they are sometimes interpreted as disyllabic, geminate names (forming CV.CV nicknames) and sometimes as names containing sonorants (forming CVCC.CV nicknames). The widespread use of Pietu for Petteri, Pekka and also the foreign Peter is likely associated with the many old hypocoristic or borrowed forms for Peter such as Pietari, Pieti, Pietu, Petter, Piotr etc., which now belong to the traditional name pool. The name Jaakko, despite having a long vowel, seems to belong in this group A description of Finnish male hypocoristics 153 too, being interpreted as a geminate name, as it forms a regular nickname Jake (as if derived from *Jakko), although there is an alternative interpretation where an epenthetic /s/ is inserted, making Jaska. This likely stems from the suffix -ska seen in many nicknames, such as Reiska, Arska, Miska and Toiska. Similarly, although in less straightforward a manner than in the names in Group 1, some of these names seem to take on a possibly older diminutive suffix -ke (-ku if the first-syllable vowels are front only) in their nickname formations.

Group 3. Mono- and trisyllabic names Table 3. Group 3: Mono- and trisyllabic names Monosyllabic Geminated nickname Trisyllabic Geminated nickname name name Hans Has.se Ma.ti.as Mat.ti* John Jon.ni Mi.ka.el Mik.ko* Mik.su Max Mal.lu Nes.to.ri Nes.si Ray Reis.ka O.la.vi Ol.li* Trisyllabic Geminated nickname O.li.ver Olk.ku name A.lek.si Alk.ku Roo.pert.ti Rop.pe An.te.ro Ant.tu (or Sa.ka.ri Sak.ke Ant.su, Ant.te, Ant.sa) Ben.ja.min Ben.ne Se.bas.tian Seb.be E.li.as Elk.ku Val.de.mar Val.le Ju.ha.ni Jus.si* Va.len.tin/ Val.lu Va.le.ri

Mono- and trisyllabic names (group 3, see table 3) form nicknames by truncation and gemination. This is a fairly stable group as regards nickname formation. Geminated nicknames of this kind are not uncommon in Finnish and are, in fact, often also common first names in Finland (marked * in table 3, and found at the Finnish Population Register Centre). The process of gemination of names – very often of foreign origin, with an added final vowel to produce an open syllable – in this category may be a matter of what can be termed expressive gemination; it seems merely to represent with added emphasis that a syllable has been lost, since from phonological, segmental and lexical view- points the non-geminated forms would have been non-problematic, as with items in the previous groups. Monosyllabic names, which are foreign to the Finnish language (the names in the first column), take on relatively complex forms in analogy with common names and nicknames, although these are still geminated forms; Max does not become *Maxxu (pronounced Makksu, cf. maksu ‘payment’), which contains an illegal phonological cluster (-xx-), but Mallu in analogy to Vallu. Likewise, 154 Peter Sauli Piispanen

Hans does not become *Hanne, which is a female first name, but Hasse in analogy with Jussi, picking the voiceless alveolar fricative for gemination (Hasse is also a regular Swedish name). John has a sonorant which can be regularly geminated into Jonni, while Ray presents the conundrum of having no end consonant to geminate, which is why it instead takes on the suffix from names with a word-internal r (Group 4a) to become Reiska (and could arguably be presented in that group instead); the /a/, as spelled, would regularly turn into /e/ in the nickname in order to have both back and front vowels in the name, but this name, which is used mostly in Swedish-speaking areas, is already pronounced as /rei/, making the nickname form very natural. While first-syllable codas are generally avoided in nicknames, trisyllabic names do form nicknames with coda-containing geminate consonant clusters, where the geminate is a duplicated form of the consonant of the second syllable. These assume easily pronounceable forms; an interesting example is Jussi from Juhani, instead of *Juhhi. In Finnish, the /ss/ cluster is clearly more highly ranked on the speaker’s allowed sonority scale than the /hh/ cluster, as there is no /hh/ cluster in spoken Finnish. Irregularities include: Oliver > Olkku (or, actually, Olli, the regular Finnish name, which is also the hypocoristic form of Olavi) – the plosive /k/ is apparently seen as a good approximation of the semivowel /v/; and Aleksi > Alkku – not Alli, since this is a regular female name. Antero likely assumes multiple nickname forms since it contains no fewer than two sonorants, leaving it open to multiple interpretation (Group 3 or 4c or 4d). The vowel qualities of the original name govern the exact form of the vowel qualities in the nickname produced. A nickname should preferably not contain only the neutral front vowels /e/ and /i/, which means that it will probably end in a back vowel in its second syllable and keep the vowel unchanged in the first. More concretely, the nickname will end in the harmonic back vowel /u/ if the second- and third-syllable vowels were front vowels, and in the neutral front vowel /i/ if the second- and third-syllable vowels were harmonic back vowels. The phonological rule governing this is simply that a Finnish nickname should preferably not contain only neutral /e/ and /i/ vowels, which suggests that there is phonological marking in nicknames. When the second- and third-syllable vowels are combinations of harmonic back vowels and neutral front /e/ or /i/, the vowel quality of the resulting nickname is more unpredictable and probably depends on both the quality and the sequence of vowels in the name. For example, the names Elias and Matias take on different end vowels in their respective nicknames, since Matti contains both back and front vowels (or rather, both harmonic and neutral vowels), while *Elkki would only contain neutral front vowels; therefore Elkku, with vowel qualities of both neutral and harmonic, is preferred. A larger database of A description of Finnish male hypocoristics 155

names in this category could be useful in order to fully evaluate the question of the vowel qualities in the nicknames formed.

Groups 4a–d. Names containing word-internal sonorants Table 4. Group 4a, 4b, 4c and 4d. Names with r-, m-, n- or l-initial second syllables, respectively 4a. Internal Vrs.kV-type 4b. Internal bilabial Vmp.pV-type nickname rhotic-type name nickname nasal-type name (C,V)V.rV V(C).mV A.ri/Aa.ro/Ar.to Ars.ka Ee.me.li/Ee.mil Emp.pu Ep.pu Har.ri Hars.ka Hart.su Il.ma.ri/Is.mo Imp.pa Ja.ri Jars.ka Jar.mo Jamp.pe Jo.ri Jors.ku Ji.mi Jimp.pa Ka.ri Kars.ka Kart.sa Kim.mo Kimp.pa Ki.ke Lau.ri/La.ri Lars.ka Rai.mo Ramp.pe Ra.pe Ra.ne Mi.ro Mirs.ka Si.mo Simp.pa Pert.ti/Pet.ri Pers.ka Pe.ku Sa.mu.li Samp.pa Py.ry Pyrs.kä Tee.mu Temp.pa Tems.ka Te.ro Ters.ka Ti.mo Timp.pa To.mi Tomp.pa Tuo.mas Tump.pi 4c. Internal alveolar (C)Vn(C).CV-type 4d. Internal lateral- Vlt.sV-type nickname nasal-type name nickname type name (C,V)V.nV (C)V(C).lV Ens.ki Ens.ka Ei.no/Ei.na.ri Kaar.le Kalt.su Kal.le Ers.ka Eik.ka Han.nu Hans.ki Nik.las Nilt.su Ja.ni Jans.ka Pau.li Palt.su Jons.ka Jo.ni Jons.ki Valt.te.ri Valts.u Jons.ku Joo.nas Jons.ku Jont.tu Ve.li Velt.su Mau.no Mans.ki Vil.le Vilt.su Vi.lu Ro.ni Rons.ki

Names containing a sonorant, /r/, /m/, /n/ or /l/ (Groups 4a–d, see table 4), apparently in the second syllable, become nicknames through left-anchored truncation, followed by very specific suffixes guided by the Sonority Sequencing Principle (SSP), which also moves the syllable boundary. Nicknames formed from such names simply have to contain an SSP-obeying three-consonant cluster in order to be qualified forms. This principle is a very highly ranked constraint in the native Finnish language, as explained above. Exceptions to the native Finnish SSP are seen in recent borrowings only, which may contain two or even three consonants in the onset, in particular word-initially. The SSP, 156 Peter Sauli Piispanen with its three-consonant cluster, thus creates complex codas for all nicknames from sonorant-containing names (which are also allowed in nicknames formed from trisyllabic names). The names in Group 4a take an epenthetic continuant infix in the form of an -s-, and are similar to the case of Swedish Bo > Bosse. However, word-internal rhoticity (-r-) is retained in nicknames from V.rV-type names (Group 4a), and such names add a suffix -ska to a truncated form with diphthongs removed, thus becoming a Vrs.kV type. Names with the -r- in the second syllable are much more prone, although not exclusively so, to undergo this type of trans- formation, than those with the -r- in the first syllable, which are interpreted instead as belonging to one of the other groups. A clear example of Group 4a is Te.ro > Ters.ka. Nickname formation thus includes a syllable boundary shift. Complex codas are fully acceptable in such nicknames. A curious exception is Terho (group 1) which contains an -r- in the first syllable, not the second (in contrast to Tero, which mostly forms Terska), possibly explaining why speakers seem divided in the nicknames they use for Terho, which include Terska, Tepa etc.10 This may imply the presence of a low-ranking ComplexCoda constraint. Names with a word-internal bilabial nasal (-m-) (Group 4b) add a -ppa suffix to a truncated form with any diphthongs removed, thus becoming a Vmp.pV type. This is similar to Swedish Tomas > Tompa. The exceptions in this group, the nicknames Eppu and Rape, are seemingly assimilated forms of Emppu and Ramppe, respectively, and in addition their forms are very recognizable in nicknames obtained from di- and trisyllabic names. A good example of the formation process for this group is Tuo.mas > Tump.pi, which may take the final -i instead of an -a in order to have both front and back vowels in the name. Names with a word-internal alveolar nasal (-n-) (Group 4c) add a geminate suffix (rather irregularly from either k or t) to a truncated form, but are more complicated in that any diphthong in the name may also remain in the nickname, thus becoming a V[n,r]s.kV type. A good example is Joo.nas > Jont.tu. Finally, names with word-internal laterals (-l-) (Group 4d) form nicknames by adding a -tsu suffix to a truncated form with any diphthongs removed, thus becoming a Vlt.su type. Such names are rare in Finland, and their nicknames even rarer. As has been seen, Ville can, alternatively, be

10 However, in reality the situation is much more complex than this: Tero has the following documented nicknames (see Saarikallio & Suomalainen 2007), some a lot rarer than others: Teetsi, Te- ku, Tepa, Tepe, Tepi, Teppo, Terppa, Tertsi, Tessu, Teukka, Turo and Zero, while Terho has Tepa, Tepe, Tepu, Tere, Terkki, Terppa and Tertsi. The multiple-choice situation is clear, with the suffixed, non-rhotic forms, the suffixed rhotic forms and the geminated forms with several different final vowels. A description of Finnish male hypocoristics 157 treated as a geminate name (Group 2), producing the other quite common nickname of Vilu, rather than being interpreted as a name with a second-syllable-initial sonorant. The expected male nickname of Sauli, Saltsu, is lack- ing since that is actually the nickname used for female Salli. A good, regular example is Kaar.le > Kalt.su. There is clearly a conflict between a name being disyllabic and its containing a sonorant, as far as the speaker is concerned. Such names form nicknames as per Groups 1–2 and as per Groups 4a–d, respectively. The formation of nicknames by the Sonority Sequencing Principle seems to be dominant, though, which is why the nicknames of Groups 4a–d must include a three-consonant cluster in sonority sequence; this is a very highly ranked constraint, and nicknames for such names are preferably formed according to the special rules outlined for Groups 4a–d. Another conflict exists for names possessing geminate sonorants; such names are interpreted as either geminate (Group 2) or sonorant-containing (Groups 4a–d), examples of this being Ville > Vilt.su or Vi.lu, and Harri > Hars.ka or Hart.su, respectively. As in all the previous name groups, there is a strong tendency to acquire both front and back vowels in the nickname, despite the original vowel quality in the name. However, when consonant clusters in sonority sequence are introduced, the distinctive importance of mixed vowels seems to be lost in several cases where the nicknames produced have only back vowels.

Group 5. Irregular or very long names As for Group 5, detailed analysis has not been possible and is perhaps not even necessary. Nicknames for most of these (often foreign) names seem to be produced by merely truncating the long forms, sometimes followed by simple suffixation. Examples are: Edvardi, Jeremia, Aleksanteri, Urho, Henri, Anatoli > Ee.ti, Jer.ko, A.le, Urk.ki, Hep.pu and Tol.ja. This group may have to remain a semi-closed group of exceptions, although future additions resulting from further borrowings are also likely.

Regarding the order of constraint rankings In an OT analysis, the relevant constraints have to be rated relative to each other, from most important to least important, in order to adequately arrive at the final surface representation. This is done by pair-wise, step-wise comparison of the parameters, with the actual known output form determining which parameter is the more important one in each pair. The constraints to be compared are, as mentioned above: AnchorLeftBT, FtBin, NoCoda, 158 Peter Sauli Piispanen

NoDiphthong, NoLong-Vowel, MaximalityBT (Groups 1–4), RlzRed (Group 3) and SSP (Groups 4a–d). The constraints apply equally to all nicknames formed in Groups 1–4, with 3 and 4a–d having one additional constraint each. Since all nicknames (of Groups 1–5) are, without exception, disyllabic, it seems safe to assume that the FtBin constraint is the highest-ranking one. For names containing a word-internal sonorant (Groups 4a–d), the SSP also plays a very crucial role and is an unbreakable rule, as such nicknames must include a specified three-consonant cluster; consequently, this constraint must be placed as the second highest-ranking one for these groups, i.e. FtBin >> SSP. Trisyllabic names (Group 3) almost invariably form geminate nicknames, meaning that these have a very highly ranked RlzRed constraint, directly after FtBin, i.e. FtBin >> RlzRed. All other constraints are less restrictive, leaving the internal ranking of AnchorLeft, NoLong-

Vowel, NoCoda, NoDiphthong and MaximalityBT to be determined below.

Regarding the AnchorLeft and MaxBT constraints, the following comparison is relevant: Markus > Ma.ke or *A.ku. MaxBT gives equal results for the two items (namely *** or three constriction breaks), but Ma.ke is preferred due to a higher-ranking AnchorLeft constraint, i.e. AnchorLeft >> MaxBT. In fact, all nicknames start out phonologically identical to the original name and are different only word-internally or word-finally, suggesting a very high ranking for AnchorLeft.11 Regarding the NoLongVowel and MaxBT constraints, the following comparison is relevant: Paavo > Pa.ve or *Paa.ve. While *Paa.ve is less restricted in terms of MaxBT (* only) than Pa.ve (with **), it is disqualified by a higher ranking NoLongVowel rule, i.e. NoLongVowel >> MaxBT.12 Regarding the NoDiphthong and NoLong-Vowel constraints, which for all practical purposes are a single constraint in the analysis, the existence of a few dialectal nicknames with diphthongs (see below) suggests that NoLong- Vowel could be higher ranking than NoDiphthong, i.e. NoLong-Vowel >> NoDiphthong; that is to say, a long vowel is less desirable than a diphthong. The only nickname that has been found containing an unexpected long vowel, Eeti (or Eetu – Ietu in the Savolax area – or the foreign variants Eddie etc.) is left unexplained, but may be either an avoidance of homonymy with

11 A few interesting examples of nickname formation conflicts: a less restricted nickname in terms of MaxBT for Markus would be *Ma.ku, using the suffix found for example in Riku. This, however, has to be excluded due to homonymy with the lexical item maku ‘taste’. Likewise, Jake is the preferred form of Jaakko, since the more faithful form *Jako is homonymous with a lexical item meaning ‘distribution’. 12 Furthermore, and perhaps more importantly, *Paave is not at all shorter than Paavo! The possible variant Paavi also means ‘pope’, but can be found as a nickname in Karelia. A description of Finnish male hypocoristics 159 the Finnish female name Etti (gen. Etin) or due to an underlying faithfulness constraint.

Regarding the NoCoda and MaxBT constraints, the following comparison is relevant: Markus > *Mar.re/*Mak.ke or Ma.ke. While MaxBT would give equal results for the pair (namely ***), Ma.ke is the preferred output form, as *Mar.re and *Mak.ke are disqualified by a higher-ranking NoCoda constraint, i.e. NoCoda >> MaxBT. Regarding the AnchorLeft and NoDiphthong/NoLong-Vowel constraints, the following comparison is relevant: Jaakko > Ja.ke or *Jaa.ke. Both are left-anchored nicknames, with *Jaake even being a more faithful form, but the NoLong-Vowel constraint eliminates this candidate in favour of Jake. Regarding the AnchorLeft and NoCoda constraints, the following comparison is relevant: Markus > Ma.ke or Mar.ke. While both are left-anchored, all nicknames with closed syllables are disqualified (except in Groups 3 and 4a– d, where consonant clusters, and hence closed syllables, are obligatory; these then have higher-ranked RlzRed and SSP constraints governing their respective outputs). Consequently, Make is the preferred output form, i.e. AnchorLeft >> NoCoda. This suggests that the ranking of constraints is as follows: FtBin >> (SSP or

RlzRed) >> AnchorLeftBT >> NoLong-Vowel >> NoDiphthong >> NoCoda

>> MaximalityBT.

The resulting constraint rankings The constraint rankings obtained for the different groups of names according to OT principles are shown below (Tableaux 1–4d). In these rankings, the original name (input item) is also included in the analysis for clarity, even though it is not a nickname per se. The constraints given in the columns start with the highest-ranked one to the left, moving towards less and less highly ranked constraints to the right. Violation of a constraint by a given input item is marked by an ‘*’, and the subsequent columns in the ranking system, where the input form has already been disqualified from use by a previous constraint, are marked in grey, making all further analysis to the right unnecessary. Hence, the only form which satisfies all the constraints is the output form ultimately used as the nickname by the speaker. It is noteworthy that Marko (Tableau 1), a common Finnish name, is the second best alternative nickname, as well as the borrowed form, for Markus. 160 Peter Sauli Piispanen

Tableau 1. Default nickname constraints and formation from disyllabic names (Group 1)

Markus FtBin AnchorLeftBT NoLong-Vowel NoDiphthong No MaxBT [mar.kus] Coda mar.kus *!* mar.ko *! ** ma.ke *** ar.ku *! * ** mak.ke *! *** mai.ke *! **** maak *! * * *** kus *! * * *** a.ku *! *** mar.re *! *** mars.ka *! **

Tableau 2. Nickname constraints and formation from names with geminate consonant clusters (Group 2)

Jaakko FtBin AnchorLeftBT NoLong- NoDiphthong NoCoda MaxBT [jaak.ko] Vowel jaak.ko *! * joik.ko *! * ** jaak *! * * ** je.ke ****! jas.ka *! *** ak.ko *! * **  ja.ke ***

Tableau 3. Nickname constraints and formation from mono- or trisyllabic names (Group 3)

Matias FtBin RlzRed AnchorLeftBT NoLong- No‌ NoCoda MaxBT [ma.ti.as] Vowel Diphthong ma.ti.as *! * * ma.ke *! ****  mat.ti * ** mat *! * * *** ti.tas *! * * ** mas.si * ***! mas.ka *! * *** A description of Finnish male hypocoristics 161

Tableau 4a. Nickname constraints and formation from names with word- internal r (Group 4a) – V.rV > Vrs.kV

Kari FtBin SSP Anchor NoLong- NoDiphthong NoCoda MaxBT [ka.ri] Vowel LeftBT ka.ri *! ake *! * * *** kar.re *! * * kaj *! * * * ka.ke *! ** a.ri *! * * aa.ri *! * * *  kars.ka * * Kars.pa *! * *

Tableau 4b. Nickname constraints and formation from names with word- internal m (Group 4b) – V.mV > Vmp.pV

Raimo FtBin SSP Anchor NoLong- NoDiphthong NoCoda MaxBT [rai.mo] LeftBT Vowel rai.mo *! * rai *! * * **  ramp.pe * ** ra.mo *! * ra.mo.ne *! * * ra.ke *! *** ramp.ke *! * ** raam *! * * * ** ai.mo *! * * *

Tableau 4c. Nickname constraints and formation from names with word- internal n (Group 4c)

Ei.no FtBin SSP Anchor NoLong- NoDiphthong NoCoda MaxBT [ei.no] LeftBT Vowel ei.no *! *  ens.ki * ** eik.ka *! * * ** ers.ka * ***! e.ku *! *** en.no *! * * ii.no *! * * * ei.su *! * ** 162 Peter Sauli Piispanen

Tableau 4d. Nickname constraints and formation from names with word- internal l (Group 4d)

Kaarle FtBin SSP Anchor NoLong- NoDiphthong NoCoda MaxBT [kaar.le] LeftBT Vowel Kaar.re *! * * Kaa.re *! * *  kalt.su * *** a.re *! * *** ka.ri *! * kualt.su *! * *** kal.le *! * ** ar.le *! * * ** ka.ke *! *** kalk.su *! * ***

Some dialectal variations As we have seen, despite initially seeming unstructured, Finnish male nickname formation is a very regular and systematic process. While certain nicknames may indeed be, and probably are, more prominent in different regions and dialectal areas, such specifications are beyond the scope of the present study. By way of illustration, however, it may be briefly noted that, given the prevalence of diphthongs in Eastern Finnish dialects – and hence fewer restrictions on words in general with diphthongs – a spoken nickname like Kualtsu rather than Kaltsu for Kaarle would probably be acceptable. This is also an argument for the need to keep NoDiphthong and NoLong-Vowel as separate constraints in this analysis – as in practice they are regarded as two different rules in the mind of the speaker – even if they could collectively constitute the constraint MIN-Vμ, i.e. minimise the number of vocalic moras. In the Savo- laxian dialect, which is very heavily diphthongised, the NoDiphthong constraint could be scrapped altogether, but not the NoLong-Vowel rule. Further- more, differences in preferred nicknames are found in different geographical areas: e.g. Eino, which is commonly Enski in the Savolax area, Enska in western Finland and Eikka elsewhere, according to informants from those areas.13 Geographical restrictions probably also apply to names with several documented nickname variants, of which there are many. As a final note, I must point out that nickname formation may possibly have become more stream-

13 Vilkuna (2005) also mentions the following variants: a non-diphthongised Eeno and the more expected heavily diphthongised forms Iekki, Iekko and Iekku in the Savolax area, perhaps suggesting EikkV (V = -a, -i, -o or -u) as nationally the most widespread nickname form of Eino. A description of Finnish male hypocoristics 163 lined in the Finnish language during the more standardized 21st century, making many of the older documented forms obsolete.

Regarding borrowed foreign names While the analysis performed here is based on synchronic phonology, the rules described are also evident in the forms of old borrowed foreign names; forms which are now condensed in usage and form. Some of the constraints described above have it seems been used for a very long time, as is evident from the forms of a number of old borrowed foreign names. Such borrowings particularly often exhibit aphaeresis, since word-initial consonant clusters are not allowed in Finnish. Names originally borrowed from the Bible are Gregoros, Is- mael, Daniel, Esaias, Andreas, Paulus, Matteus and Joosef, which are found in the modern and well-established Finnish names Reijo, Ismo, Tatu, Esa, An- tero/Antti, Paavo, Matti and Juuso. From older Scandinavian Hjalmar we have Jari, while from Old Greek Makarios, Timotheus, Nikodemus, Ioannis and Geôrgios are derived Kari, Timo, Teemu, Jukka14 and Yrjö. The Roman Had- rian has provided Ari. Indeed, it has previously been mentioned (in Riad 2002, p. 57) that older Finnish first names formed from Swedish or Latin (Kepsu 1991) or German names (Wiese 2001) produce trochaic forms. From other Eu- ropean sources we have Richard, Magnus, Wilhelm and Albert/Hubert/Robert, which are found as Finnish Riku, Mauno, Ville and Pertti. This perhaps suggests that most of the processes of nickname formation described here may have been in use in the language since at least some time after Late Proto- Finnic. Naturally, Finnish nicknames and their structures and features are specific to Finnish. In other countries and languages, nicknames produced by quite different methods are found. To exemplify, French Emil gives Mimil and Dominique gives Domi, while Polish Piotr gives Piotruś or Piotrek, Latvian Jēkab gives Jēcis, and Russian Aleksandr gives Sasha. As such though, nicknames are in a sense a very conspicuous feature of spoken culture.

14 Jukka would seem to contain the sometimes diminutive suffix -kka, but this may be a coinciden- tal result of the attempt to follow a MaximalityBT constraint in its formation from Johannes ~ Ju- hannes. Since the expected nickname form would be *Juhha, containing the phonologically illegal -hh- cluster, it takes on the form -kk- instead; the process is similar to the formation of Jussi from Juhani, where the form taken was instead -ss-. In the phonological development of the Finnish language, Early Proto-Finnic *š and *č have both become modern Finnish h, while the opposite trans- formation of *k into h is common in the phonological development of many languages, particularly in Germanic, and including the Uralic language Hungarian. Thus, there are phonological reasons for the connections h <> k and h <> s, depending on the exact characteristics of the phonological environment. The original form of the name, Johannes ~ Juhannes, is also common in Finland. 164 Peter Sauli Piispanen Results and conclusions As mentioned, Finnish male nickname formation is subject to several quite complex phonological, morphological, segmental and prosodic restrictions, but at the same time follows comparatively regular patterns. These conclusions represent hypotheses which adequately describe at the very least the limited number of nicknames examined in this study, but further research to clarify the full picture, including what appear to be exceptions in the nickname formation process, is required in the future. The addition of a much larger name database would be useful in verifying or altering the rules for- mulated in this article. Finnish male hypocoristics may maintain the segmental content of the base within the prosodic template, but also exhibit avoidance of certain structures. The result is invariably an initially stressed disyllabic form [‘σσ], just as in Swedish, for example. This form is either seg- mentally simple (CV.CV) or contains a geminate structure (CVC.CV) or even a consonant cluster in sonority sequence (CVCC.CV), all depending on the segmental structure and phonetic features of the original name. The result is a morphologically unmarked phonological word of typical Finnish prosodic form. Such nicknames can, in use, receive morphological markings in all the cases, with the nominative, partitive, genitive and allative probably the most common in spoken use. Nicknames are often produced by truncation and suffixation, with isolated formations (i.e. nicknames from disyllabic names with no geminates or sonorants) by the use of a neutral suffix -ke – among other things for expressive name marking – acceptable as long as the result avoids lexical homonymy. Mono- and trisyllabic names, on the other hand, form nicknames through expressive gemination. The phonological nature of any suffix used is determined by a very strong tendency, in all the name groups, to have mixed harmonic back (a, o, u) and neutral front (e, i) vowels, or only harmonic front vowels (y, ö, ä), in the nickname. Nicknames constitute a fairly limited semantic field, easily identifiable as nicknames, and may take on slightly different segmental structures in different geographical areas. This marking is in contrast with cases in the Finnish language where a suffix will always contain a harmonic back vowel if the last harmonic vowel of a disharmonic root was also back. However, if the last harmonic vowel was front, the suffix vowel will be either front or back, depending on a complex analysis based on sonority and stress factors, as has been shown within the framework of Optimality Theory (Ringen & Heinämäki 1999). Finnish phonology suggests that the final syllable of a nickname must be open. Faithfulness constraints, such as being left-anchored and to some degree following the original segments in the truncated form, are obvious in the nickname formation process, but curious excep- A description of Finnish male hypocoristics 165 tions are found in nicknames formed from names containing a word-internal sonorant, which take on regular consonant clusters in a sonority sequence. The data suggest the following ranking order of constraints for all disyllabic names (both Group 1 without geminate clusters and Group 2 with geminate clusters):

FtBin >> AnchorLeftBT >> NoLong-Vowel >> NoDiphthong >> NoCoda >> MaximalityBT.

The constraint ranking order for mono- and trisyllabic names (Group 3) and for names containing a word-internal sonorant (Groups 4a–d), respectively, where a strong syllable-edge constraint is at work, is as follows:

FtBin >> RlzRed or Sonority Sequencing Principle >> AnchorLeftBT >> No- Long-Vowel >> NoDiphthong >> NoCoda >> MaximalityBT .

Arguably, regarding the RlzRed constraint, the end result in Tableau 3 would seemingly look the same with the RlzRed and NoCoda columns deleted altogether; however, this would also erroneously invite names with final codas as the optimal candidate, and so these constraints have to remain.

Names with a word-internal r become nicknames through truncation + suffixation (-ska) (Group 4a): (C,V)V.rV э (C)Vrs.kV.

Names with a word-internal m become nicknames through truncation + suffixation (-ppV) (Group 4b): (C)V(C,V).mV э (C)Vmp.pV.

Names with a word-internal n become nicknames through truncation + suffixation (-ski) (Group 4c): (C,V)V.nV э (C)Vn(C).CV (i.e. CVnskV, CVnttV etc.).

Names with a word-internal l become nicknames through truncation + suffixation (-tsV) (Group 4d): (C)V(C,V).lV э (C)Vlt.sV.

It is noteworthy that nicknames from names with word-internal sonorants can be acceptable beyond the most commonly used suffixes presented above, as long as the name obeys the Sonority Sequencing Principle.15 Faithfulness principles are at work too, although MaximalityBT (a required constraint) is more important than ContiguityBT (a non-required constraint); this is exemplified by

15 See the various alternatives in the Group 4a–d, and particularly Group 4c, name listings. For example, Rampsu – allowed by the SSP – is also quite an acceptable nickname for Raimo, in addition to Ramppe, even if it is slightly more difficult to pronounce. 166 Peter Sauli Piispanen

Enska for Eino, a nickname as acceptable, in terms of MaximalityBT, as the more common Enski; both obey the SSP and neither is disqualified by any

ContiguityBT constraint. The descriptive results obtained in this study have been partially verified by providing Finnish native-speaker informants with a name and asking them to produce a nickname from it, which very often coincided with the theoretical form as predicted here. Interestingly, there were some differences between the nicknames produced by informants from widely different dialectal areas, suggesting that nickname formation processes are not completely uniform throughout the country.16 It was specifically noted, for example, that Savolax inhabitants often tend to tentatively favour the use of the suffix -ke~-ku, rather than using the complex consonant clusters apparent elsewhere for names containing word-internal sonorants. In a way, such Savolaxian forms would be less complex nicknames, which could be a regional feature; the closely neigh- bouring Karelians to the east, for example, bear non-suffixed surnames, perhaps suggesting a preference for simpler lexical forms. It is possible that the apparently more complex western Finnish forms of nicknames have been influenced by Germanic phonology, but this is far from evident at this stage of the study.

Abbreviations and terms

AnchorLeftBT = OT constraint whereby the output form must correspond in its phonetic value to the left edge of the input form. ContiguityBT = OT constraint representing a ‘do not insert’ factor, whereby the output form forms a contiguous string of sounds corresponding at least in part to the input form. FtBin = OT constraint whereby feet are binary under moraic or syllabic analysis, resulting in a disyllabic form. MaximalityBT (MaxBT) = OT constraint requiring the output form to have as many pho- nemes as possible in common with the input form, in the same order and with the same value. Nicknames = hypocoristics. NoCoda = OT constraint whereby the output form must have open syllables, i.e. syllables cannot end in a consonant.

16 To play devil’s advocate, I should point out that individual exceptions can be found to most of the rules outlined here, particularly in older documentation. For example Saarikallio & Suomalai- nen (2007) document not only Kartsa for Kari, but also nicknames formed using the processes em- ployed for other naming groups: Kaapo (perhaps influenced by Kaapro < Gabriel), Kalle (also a Swedish nickname), Kake, Kapa, Kapu (simple name-suffixed form), Karppa (SPP-suffixed form), Karra and Kassu (geminated forms). However, the general picture outlined in this article remains true, as does the fact that only resonant-containing names use the special SPP-permitted suffixes described here to form special nicknames. A description of Finnish male hypocoristics 167

NoDiphthong = OT constraint requiring the output form to have no tautosyllabic vowel sequences, i.e. diphthongs. NoLong-Vowel = also called *Vμμ, an OT constraint whereby the output form is limited to a form with no bimoraic vowels, i.e. no long vowels. Optimality Theory (OT) = a linguistic model proposing that the observed forms of language (i.e. the output forms) arise from the interaction between conflicting constraints on underlying input forms. Realize Reduplication (RlzRed) = OT constraint that requires the output form to contain a reduplicated segment, such as a doubled consonant. Sonorant = a speech sound produced with continuous, non-turbulent airflow in the vocal tracts (i.e. in this context, any of the sounds r, m, n and l). SSP = Sonority Sequencing Principle, a phonotactic principle that outlines the allowed structure of a syllable or, here, of a consonant cluster, in that sonority must rise in a complex onset and fall in a complex coda. Trochaic = a metric foot in which a stressed syllable (1st, 3rd, 5th etc.) is followed by an unstressed one in a continuous fashion.

References

Dahlstedt, Karl-Hampus, 1978: On reduced phonological structures. Hypocorisms in the dialects of Anundsjö. In: Studia linguistica 32. Pp. 18–35. Drachman, Gaberell, Kager, René, & Malikouti-Drachman, Angeliki, 1996: Greek allomorphy: An optimality account. In: Papers from the First Conference on formal approaches to South Slavic languages. Ed. M. Dimitrova-Vulchanova & L. Hellan. Plovdiv. Pp. 345–361. Hakkarainen, Marja, 1975: Stefanuksen hypokorismit. Pro gradu-työ, Helsingin yliopisto. Helsin- ki: Kotimaisten kielten keskus. Hakulinen, Auli & al., 2004: Iso suomen kielioppi. Helsinki: Suomalaisen kirjallisuuden seura. (Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran toimituksia 950.) Hakulinen, Lauri, 1979: Suomen kielen rakenne ja kehitys. 4. korjattu ja lisätty pain. Helsinki: Otava. (Otavan korkeakoulukirjasto.) Hewitt, Mark S., 1994: Deconstructing foot binarity in Koniag Alutiiq. Vancouver: University of British Columbia. Holt, David Eric, 1998: The sonority hierarchy and NO LONG VOWEL. Theoretical implications. (72nd LSA Annual Meeting. New York City, 8–11 January 1998. Friday 9 January 1998, 4 p.m. proceedings paper (found online at: http://artsandsciences.sc.edu/people/deholt01/papers/Holt_LSA_1998.pdf). Kager, René, 1996: On affix allomorphy and syllable counting. In: Interfaces in phonology. Ed. Ursula Kleinhenz. Berlin: Akademie Verlag. (Studia grammatica 41.) Pp. 155–171. — 1999: Optimality theory. Cambridge: Cambridge University Press. (Cambridge Textbooks in Linguistics.) Karvonen, Daniel H., 2005: Word prosody in Finnish. Doctoral thesis. University of California, Santa Cruz. Kepsu, Saulo, 1991: Forna finska förnamn. In: SAS 9. Pp. 33–59. Kiparsky, Paul, 2003: Finnish noun inflection: In: Generative approaches to Finnic and Saami linguistics. Ed. Diane Nelson & Satu Manninen. Stanford: Center for the study of language and information. (CSLI lecture notes 148.) Pp. 109–161. 168 Peter Sauli Piispanen

Kiviniemi, Eero, 1982: Rakkaan lapsen monet nimet. Suomalaisten etunimet ja nimenvalinta. Es- poo: Weilin + Göös. — 2006: Suomalaisten etunimet. Helsinki: Suomalaisen kirjallisuuden seura. Łubowicz, Anna, & al., 2007: Polish nickname formation: The case of allomorph selection. In: Annual workshop on formal approaches to Slavic linguistics. The Toronto meeting 2006. Ed. Richard Compton, Magdalena Goledzinowska & Ulyana Savchenko. Ann Arbor: Michigan Slavic Publications. (Workshop on formal approaches to Slavic linguistics 15.) Pp. 196–209. McCarthy, John, & Prince, Alan, 1993: Generalized alignment. In: Yearbook of morphology. Pp. 79–153. Mascaró, Joan, 1996: External allomorphy as emergence of the unmarked. In: Current trends in phonology. Models and methods. Ed. Jacques Durand & Bernard Laks. Salford, Manchester: European Studies Research Institute, University of Salford. Pp. 473–483. Nelson, Nicole, 1998: Mixed anchoring in French hypocoristic formation. In: RuLing papers 1. Working papers from Rutgers University. Pp. 185–199. Nikolaeva, Irina, 1998: Optimal syllables are not always optimal. A prosodic structure of Yuka- ghir. Lingua 105:3. Pp. 201–229. Paunonen, Marjatta, & Paunonen, Heikki, 2002: Stadilaisen nimipäiväkirja. Uuno, uuno – mut mikä sun nimes on. Helsinki: WSOY. Piispanen, Peter Sauli, 2012: Suomenkieliset miesten lempinimet. In: Kieliviesti 2012:2. Pp. 4–8. Prince, Alan S., & Smolensky, Paul, 1993: Optimality theory. Constraint interaction in generative grammar. (Unpublished manuscript, Ruthers University and University of Colorado at Boul- der). Riad, Tomas, 2002: Svensk smeknamnsfonologi: In: SAS 20. Pp. 51–98. Ringen, Catherine O., & Vago, Robert M., 1998: Hungarian vowel harmony in Optimality Theory. In: Phonology 15. Pp. 393–416. Ringen, Catherine O. & Heinämäki, Orvokki, 1999: Variation in Finnish vowel harmony. An OT account. In: Natural language and linguistic theory 17. Pp. 303–337. Rosenthall, Samuel, 1994: Vowel/Glide alternation in the theory of constraint interaction. Doc- toral thesis. University of Massachusetts, Amherst. Saarikallio, Anne, & Suomalainen, Johanna, 2007: Suomalaiset etunimet: Aadasta Yrjöön. Hel- sinki: Gummerus. Tuomela, Marjo, 2004: Laihialaisten miesten etunimiä ja lempinimiä kolmella vuosikymmenellä. Pro gradu-työ, Vaasan yliopisto. Vaasa. Urbanczyk, Suzanne, 1999: A-templatic reduplication in Halq’eméylem. In: The proceedings of the Seventeenth west coast conference on formal linguistics. Conference held at the University of British Columbia, 1998. Stanford: Stanford linguistics association. Pp. 655–669. Vesikansa, Jouko, 1978: Johdokset. Porvoo: WSOY. (Nykysuomen oppaita 2.) Vilkuna, Kustaa, 2005: Etunimet. Toim. Pirjo Mikkonen. 4 uud. laitios. Helsinki: Otava. Wiese, Richard, 2001: Regular morphology vs. prosodic morphology? The case of truncations in German. In: American journal of Germanic linguistics and literatures 13:2. Pp. 131–177. Yip, Moira, 2004: Phonological markedness and allomorph selection in Zahao. In: Language and linguistics 5. Pp. 969–1001. Förnamnsvalet som resurs för förhandling av könsidentiteter och könsgränser 169

EMILIA ALDRIN Förnamnsvalet som resurs för förhandling av köns- identiteter och könsgränser

Studia anthroponymica Scandinavica 32 (2014), 169–191. Emilia Aldrin, School of Humanities, Halmstad University: Choice of first names as a resource for the negotiation of gender identities and gender boundaries.

Abstract This article analyses Swedish first names and Swedish parents’ moti- vations for naming from a gender perspective, focusing on the concepts of gender indexicality and symbolic dominance. Names given to girls and to boys are analysed and compared from both a gender and an international perspective, with respect to name length, name endings, and the appearance of categories such as short forms, trendiness, unique- ness, and cultural marking as ‘Swedish’ or ‘foreign’. Naming motives for girls’ and boys’ names are also analysed and compared, focusing to a large extent on ways of negotiating gender identities and gender boundaries. Finally, the article investigates differences in gender construction in relation to parents’ social contexts. Keywords: socio-onomastics, naming, name choice, personal names, first names, given names, gender, gender identity, gender construction, gender negotiation.

1. Inledning Valet av förnamn till ett barn är en komplicerad process där en mängd olika överväganden vägs samman (se Aldrin 2011). En del av dessa överväganden är kopplade till barnets kön. Olika förnamn ger olika typer av könskonnota- tioner – förväntningar om såväl könsidentitet som vissa attribut och agerande. Genom namnvalet måste föräldrar därmed också ta ställning till vilka könsre- laterade associationer de tycker är lämpliga (eller olämpliga) för sitt barn. Lik- som andra överväganden i namngivningsprocessen sker detta troligen många gånger omedvetet, men som det kommer visa sig senare i artikeln är en del för- äldrar högst medvetna om vilka könsrelaterade förväntningar de vill skapa genom namnet. Eftersom de flesta individer behåller samma tilltalsnamn under hela livet kan denna könskonstruktion som föräldrarna skapar i namnvalet på- verka barnets framtida identitetsutveckling. Det kan ske på ett direkt sätt, ge- 170 Emilia Aldrin nom att barnet då det identifierar sig med sitt namn också identifierar sig med de förväntningar om kön som namnet signalerar. Även om så inte blir fallet och barnet istället tar avstånd från denna könsidentitet, så har barnet ändå förhållit sig till den. Förnamnet kan också påverka identitetsutvecklingen indirekt genom att dess könskonnotationer påverkar omgivningens förväntningar och be- mötande, som i sin tur också påverkar barnets eget identitetsskapande (se Jo- seph 2004 s. 1–3). Att namnge ett barn innebär därför att skapa ett slags iden- titetsgrund – som ger både möjligheter och gränser – och som allt framtida arbete med att »göra kön» från barnets sida troligen kommer att relateras till på något sätt. Genusforskarna Eckert & McConnell-Ginet (2003 s. 15) uttrycker det som att namngivningen av ett barn blir startskottet för processen att lära barnet bli (en viss typ av) flicka eller pojke. På så sätt kan förnamnsvalet ses som en form av aktiv genushandling, och genom att studera detta blir det möj- ligt att studera hur könsidentiteter och könsgränser befästs eller omförhandlas genom individers aktiva handlingar. Den här artikeln undersöker hur detta i praktiken sker. Artikeln har två syften. För det första vill jag undersöka i vilken mån och på vilka sätt förnamnsvalet (dels själva namnvariationen, dels föräldrarnas motivering av namnvalet) skiljer sig åt för flickor respektive pojkar och vilka köns- bundna normer, förväntningar, identiteter och gränser detta bidrar till att skapa. För det andra kommer jag också att undersöka i vilken mån olika könskon- struktioner samvarierar med föräldrarnas sociala sammanhang (utifrån variablerna ålder, utbildning, boendeform och eventuell flerspråkighet).

2. Teoretiska utgångspunkter I artikeln används begreppet kön både för att beteckna det biologiska könet och det kulturellt skapade könet (genus), eftersom dessa båda dimensioner kan ses som tätt sammankopplade och omöjliga att separera (se även Blomqvist 2005 s. 6, Eckert & McConnell-Ginet 2003 s. 10). Vidare utgår artikeln från en so- cialkonstruktionistisk snarare än en strukturalistisk syn på kön (West & Zim- merman 1987, se även Butler [1993] 2011). Det innebär att kön ses som ett socialt fenomen som kontinuerligt skapas och förändras genom individers egna handlingar i samverkan med omgivningen. Kön blir då en dynamisk process, något människor gör snarare än en egenskap som de har. Innebörden i att »skapa ett visst kön» blir enligt detta synsätt också föränderlig och knuten till specifika kulturer, miljöer och situationer. De konnotationer som förnamnsvalet i Sverige knyts till, exempelvis en viss typ av kvinnlighet, behöver då inte alls knytas till samma typ av könsskapande i ett annat sammanhang i Sverige eller i en annan kultur. Förnamnsvalet som resurs för förhandling av könsidentiteter och könsgränser 171

Relationen mellan språkliga uttryck (såsom namn) och könsidentiter kan beskrivas med begreppet indexikalitet (Ochs 1992). Enligt Ochs (a.a. s. 338) kan vissa delar av språket indexera kön på ett direkt sätt – såsom pronomina hon, han och titlarna herr, fru – som ger direkta associationer om en viss könstill- hörighet. Det mesta i språket indexerar dock istället kön på ett indirekt sätt, genom att indexera attityder, egenskaper och agerande som i sin tur förknippas med vissa könsidentiteter. Förnamn är ur denna synpunkt särskilt intressanta, eftersom de både indexerar kön direkt (då vi i svenskan använder olika för- namn för män respektive kvinnor) och indirekt (eftersom förnamnen samtidigt är skapade av lingvistiska resurser som förknippas med vissa konventionellt könsrelaterade egenskaper, vilket jag återkommer till senare i artikeln). Språ- ket får sina indexikala betydelser till stor del genom kulturella konventioner och genom att människor känner till och använder sig av dessa konventioner (Ochs 1992 s. 342). Eckert (2008) har utvecklat resonemanget och använder begreppet indexikala fält för att beskriva den mängd av sammanlänkade möj- liga betydelser som kan aktualiseras vid användningen av en viss lingvistisk konstruktion. Genom språkets (inklusive namnens) indexikala relationer kan också olika världssyner signaleras, såsom bilder av kvinnlighet och manlighet och dessas förhållande till varandra. När sådana världssyner rekonstrueras och förs vidare tjänar de ofta vissa gruppers intressen mer än andra. Detta kallas inom genusvetenskapen för symbolisk dominans (Gal 1995, Butler [1993] 2011 s. 110). Gal (a.a. s. 74) har lyft fram att i synnerhet de lingvistiska praktiker som dominerar hegemoniskt i ett samhälle (såsom ett standardspråk eller ett normerande förnamnsskick) kan göra detta. Oavsett när och varför vissa könsmönster i namnbruket ursprungligen uppstod blir det därför viktigt att analysera vilka bilder av kön och symbolisk dominans som de fortsätter att förmedla idag och för kommande generationer.

3. Forskningsbakgrund De flesta språk i världen gör en åtskillnad mellan förnamn som bärs av kvinnor respektive förnamn som bärs av män (se Brylla 2001a, 2001b för en översikt). Detta gäller också det svenska språket, även om det finns en liten andel för- namn som bärs av både kvinnor och män i Sverige och det enligt lagen nu är tillåtet att bära alla namn oavsett kön. Det innebär att svenska förnamn oftast indexerar kön på ett direkt sätt, och att förnamnsvalet därmed direkt tillskriver barnet en viss könstillhörighet som antingen »flicka» eller »pojke». Åtskillnaden mellan »kvinnliga» och »manliga» förnamn kan göras på tre sätt i världens språk (Alford 1988 s. 65–68, se även Oelkers 2003 s. 41, Du- 172 Emilia Aldrin man 2004 s. 175 f., Nübling 2009 s. 74 f.). Det kan vara en enbart konventionell åtskillnad, grundad på kulturens tradition att placera olika förnamn i ett könat onomastikon. Det förekommer också att det finns en strukturell åt- skillnad mellan kvinnors och mäns förnamn (exempelvis genom könade affix eller ljudstrukturer). Vidare kan det finnas en semantisk åtskillnad (genom att namnen ger konnotationer till olika semantiska fält som upplevs vara könade). Majoriteten av den befintliga forskningen om förnamns könsmarkering rör den strukturella markeringen och närmare bestämt fonologisk könsmarkering. Kvantitativa studier inom flera germanska språk har visat att kvinnors förnamn ofta slutar på en vokal eller sonorant (/l/, /m/, /n/, /r/), medan mäns förnamn oftare slutar på en klusil eller frikativ (se Nübling 2009 s. 84 f., Oelkers 2003 s. 186–193, Whissell 2001 s. 108 f., Lieberson & Bell 1998 s. 520, Barry & Harper 1995 s. 813 f.). Vidare tycks mäns förnamn oftare ha betoning på första stavelsen, medan kvinnors förnamn har senare betoning (Oelkers 2003, Barry & Harper 1995). Det har också visat sig att föräldrar oftare motiverar flickors förnamn med att de ska vara melodiska och välljudande (Bambek 2007 s. 48, Gerritzen 1999 s. 190, Debus 1985 s. 319). Forskning om ljudsymbolik har pekat på att dessa fonologiska skillnader mellan kvinnors och mäns namn inte är enbart slumpmässiga utan också kan kopplas till olika känslomässiga symboler som i viss mån är könsrelaterade (såsom aktiv–passiv, elak–mjuk, behaglig– obehaglig, glad–ledsen) (Whissell 2001 s. 117). Forskning om annan strukturell könsmarkering än fonologisk har visat att kvinnonamn i flera germanska språk generellt är längre än mansnamn (Nübling 2009 s. 98, Barry & Harper 1995 s. 812, Oelkers 2003 s. 150, 159, Whissell 2001 s. 108, Gerritzen 1999 s. 190, Debus 1985 s. 319). Utifrån dessa könade strukturer har amerikanska forskare till och med lyckats utveckla ett fonetiskt könsindex som med 60–80 % säkerhet kan avgöra könstillhörigheten hos förnamn i USA (Barry & Harper 1995). Det är dock viktigt att notera att dessa könade strukturer inte är univer- sella. I exempelvis Japan ser den strukturella könsmarkeringen och ljudsym- boliken helt annorlunda ut, vilket bland annat visar sig i att företeelsen långa förnamn snarast är manligt könad (Mutsukawa 2010). Semantisk könsmarkering har framför allt studerats för icke-germanska språk, där man har funnit att kvinnors förnamn ofta är kopplade till semantiska kategorier som har att göra med natur, skönhet och dekorationer, medan mäns förnamn oftare har en semantisk betydelse som har att göra med intelligens, mod, styrka och makt (Gao 2011 s. 172–173, Mutsukawa 2010 s. 85 f., Zuer- cher 2007 s. 91, 97; Duman 2004 s. 166–170). I vissa kulturer där det är möjligt att ge barn pejorativa namn (exempelvis ’tillräckligt med barn’ eller ’misstag’) såsom i Azerbajdzjan och Kina har man funnit att flickor oftare än pojkar får sådana namn (Zuercher 2007 s. 94, Watson 1986 s. 621). Förnamnsvalet som resurs för förhandling av könsidentiteter och könsgränser 173

Forskning från olika språkområden har också visat på systematiska skillnader i namnmodet för flickors respektive pojkars namn. Det tycks vanligt före- kommande att flickor får mer ovanliga namn än pojkar (Barry & Harper 2010 s. 50, Bambek 2007 s. 48, Gerritzen 1999 s. 190, Lieberson & Bell 1998 s. 518, Watson 1987 s. 623). Vidare tycks flickors namn oftare hämtas från främman- de kulturer, vilket har tolkats som en önskan om exoticism (Zuercher 2007 s. 96), eller, när det gäller invandrade familjer, assimilation (Sue & Telles 2007 s. 1409). Flicknamn tycks också på många håll mer känsliga för namnmodets skiftningar (Whissell 2001 s. 108, Gerritzen 1999 s. 188, Lieberson & Bell 1998 s. 519, Koß 1972 s. 174). Pojknamn tycks istället oftare hämtas från den lokala kulturen (Boullón Agreb 2007 s. 79, Gerritzen 2006 s. 181, Lieberson & Bell 1998 s. 518) och väljas efter släktingar (Bambek 2007 s. 48, Gerritzen 1999 s. 190, Debus 1985 s. 319, Aune 1981 s. 69, Rossi 1965 s. 503) eller re- ligiösa förebilder (Zuercher 2007 s. 91), vilket har tolkats som traditionsbeva- rande. Redan utifrån den forskning som finns kan man alltså dra slutsatsen att för- namn på många håll väljs på ett sätt som bidrar till att återskapa och förstärka traditionella könsidentiter och symbolisk dominans. Flickor får ofta namn som (genom strukturella och fonologiska drag, semantik och namnmode) bär konnotationer som hänger samman med estetiska värden, exklusivitet, moderiktig- het och exoticism. Detta, menar jag, kan indexera förväntningar om en viss typ av kvinnlighet som fokuserar på utseende, attraktivitet, modernitet och spän- ning. Den kvinnliga könsidentitet som skapas av förnamnen i många kulturer tycks därmed vara till stor del passiv och syfta till att behaga en extern åskådare på olika kreativa sätt, men inte uppmuntra individen till att själv ta aktiv del i samhället. Pojkar får istället ofta namn vars konnotationer istället handlar om enkelhet, familj, tradition och vissa personlighetsdrag som styrka och mod. Detta kan enligt min uppfattning indexera förväntningar om en viss typ av manlighet som fokuserar på agerande, ledarskap och undvikande av estetiska värden. Den manliga könsidentitet som därmed skapas av förnamnen tycks vara en aktiv, modig, ansvarstagande och konservativ ledare. Det rör sig alltså om ett återskapande av traditionella könsstereotyper i det västerländska sam- hället. Ett liknande resonemang har tidigare förts av bland annat Gerritzen (1999 s. 190 f.). Samtidigt har flera studier pekat på att förnamnens könskonstruktion är under förändring. Forskning från USA och Tyskland visar att de strukturella skillnaderna mellan kvinnors och mäns namn har minskat starkt under senare delen av 1900-talet, vilket har tolkats som tecken på att förnamnens könspola- risering kan hålla på att upplösas och att nya könsidentiteter nu aktivt konstrueras allt oftare (se Nübling 2009 s. 105, Whissell 2001 s. 108, Barry & Harper 1995 s. 817). Andra studier har framhållit att könskonstruktionen genom för- 174 Emilia Aldrin namn också varierar utifrån intersektionella faktorer såsom socialgruppstillhö- righet (Lieberson & Bell 1998, Watson 1987) och etnicitet (Barry & Harper 2010, Fryer & Levitt 2004, Lieberson & Bell 1998). Det innebär att olika grupper kan skapa olika könsidentiter genom förnamnsvalet och även ha olika för- väntningar på och tolkningar av könsidentiteter. Mot denna bakgrund är det intressant att undersöka hur de svenska förnam- nens könsmarkering ser ut och vilka könsidentiter och könsgränser de bidrar till att skapa. Sverige ses ofta som ett relativt »jämställt» land och föregångare inom jämställdhetsarbete på flera områden, vilket skulle kunna ha påskyndat en förändring av traditionella könsmönster även inom namngivningen. Ett exempel som tyder på detta är att Sverige som första nordiska land år 2009 fick ett prejudicerande rättsfall där en vuxen man tilläts byta till sig det traditionellt kvinnligt markerade namnet Madeleine (se Brylla 2010). I det följande kommer jag att undersöka i vilken mån det svenska förnamnsbruket generellt uppvisar en förändring av traditionell könskonstruktion.

4. Material och metod Det är tydligt av forskningsbakgrunden ovan att majoriteten av studierna om förnamn och kön har genomförts ur ett variationslingvistiskt perspektiv, där skillnader mellan mäns och kvinnors förnamn analyseras kvantitativt i stora material. Detta har gett viktiga insikter om generella mönster och förändrings- processer. Däremot möjliggör en sådan ansats ingen kunskap om hur dessa mönster och förändringar i namnförrådet uppstår – och inte heller om i vilken utsträckning de används som faktiska språkliga resurser för människors skapande av könsidentiteter. I den här undersökningen vill jag därför försöka att såväl kombinera kvantitativa och kvalitativa analyser, som analyser av både namndata och föräldrars motiveringar av namnen, för att därigenom skapa nya kunskaper om förnamnens könskonstruktioner. Det material som ligger till grund för artikeln samlades in i samband med mitt avhandlingsarbete om namnval som social handling (Aldrin 2011). Det rör sig om en skriftlig postenkät som besvarades av 621 familjer i Göteborgs kommun år 2007. I enkäten ingick frågor om hur namnvalet gått till och om varför de aktuella förnamnen valdes, liksom ett antal bakgrundsfrågor om familjen (barnets biologiska kön, samt föräldrarnas utbildning, ålder, boendeform och språk talade i hemmet). Svarsfrekvensen var 61 % och representati- viteten förhållandevis god, men vissa grupper är underrepresenterade i materialet (pappor, föräldrar under 30 år, föräldrar utan universitetsutbildning samt flerspråkiga familjer). Det är också viktigt att ha i åtanke att det endast var stor- Förnamnsvalet som resurs för förhandling av könsidentiteter och könsgränser 175 stadsföräldrar som deltog i enkäten. För en mer utförlig beskrivning av insam- lingsmetoden och materialet hänvisar jag till avhandlingen (Aldrin 2011). Be- tydelsen av barnets kön berördes i någon mån redan i avhandlingen, men jag hade inte möjlighet att göra någon djupgående analys av namnvalet i förhållan- de till skapande av könsidentiter där och har därför valt att fördjupa denna del av undersökningen i efterhand. Merparten av artikelns resultat är därför tidigare opublicerade. Artikeln kommer framför allt att fokusera på tilltalsnamnen i materialet. Dessa är 6051 till antalet (293 olika namn), varav 289 bärs av flickor och 316 bärs av pojkar. I analysen av föräldrarnas motiveringar av namnvalet kommer dock även sidonamn (förnamn vid sidan av tilltalsnamnet) att kommenteras. Motiveringarna av namnvalet formulerades helt fritt av föräldrarna, utan före- slagna alternativ. Av etiska skäl och för att skydda deltagarnas identiteter redovisar jag endast vanligt förekommande namn i anslutning till föräldrarnas motiveringar eller mer känsliga analyser av namnvalet. I neutrala uppräkning- ar av namn eller namngrupper som inte avslöjar föräldrarnas värderingar anger jag däremot även ovanliga namn, eftersom jag menar att det här inte är någon känslig information som ges. Samtliga kvantitativa resultat har signifikansbe- räknats (genom Pearsons χ2-analys), och som regel redovisas enbart resultat med en statistisk signifikans på minst 95 procent (det vill säga p-värden under 0,05). Därutöver redovisas även en del kvantitativa resultat, för vilka det inte varit möjligt att beräkna statistisk signifikans överhuvudtaget, eftersom jag menar att de ändå antyder ett intressant mönster.

5. Könsmönster och könsgränser i förnamnen Redan i inledningen av artikeln konstaterade jag att det svenska språket konventionellt använder olika förnamn för flickor respektive pojkar. Det gäller även förnamnen i detta material. Inga förnamn har getts till både flick- or och pojkar i materialet. Däremot förekommer enstaka namn i materialet som i Sverige som helhet har både män och kvinnor som namnbärare (Iben, Logan). När det gäller namnens struktur framträder ytterligare skillnader mellan de förnamn som getts till flickor respektive pojkar, men också likheter. Flickor och pojkar får ungefär lika många förnamn (2,4 respektive 2,3). Barnen får

1 Inte alla av de 621 deltagande familjerna angav barnets tilltalsnamn i enkäten, men eftersom jag i en del av studien även analyserar motiveringen av namnvalet inkluderas i den delen även de fall där motiveringar förekommer utan att själva namnet nämns. Likaså inkluderas i analysen av sidonamn en del fall där sidonamn men inte tilltalsnamn angavs i enkäten. Detta innebär att det totala antalet förekomster varierar mellan olika delar av studien. 176 Emilia Aldrin också oavsett kön ungefär lika långa tilltalsnamn, både räknat i antal stavelser (2,3 för flickor respektive 2,1 för pojkar) och i antal grafiska bokstäver (5,0 respektive 5,2). Här skiljer sig materialet från tidigare forskning från andra län- der, där man ofta sett att flickors namn är längre än pojkars (Nübling 2009, Oelkers 2003, Whissell 2001, Gerritzen 1999, Barry & Harper 1995, Debus 1985). Denna skillnad mellan flickors och pojkars namn tycks också ha funnits tidigare i Sverige. Kvillerud (1980 s. 113) finner i en undersökning av förnamn bland barn födda i Göteborg år 1958 att det genomsnittliga antalet skrivtecken per namn är större för flickor (6,3) än för pojkar (5,2). Det tycks alltså framför allt vara de svenska flicknamnen som har blivit kortare sedan mitten av 1900-talet. Detta resultat skiljer sig från exempelvis de tyska förnamnens del, där Nübling (2009 s. 98) funnit att flickors namn blivit kortare samtidigt som pojkars namn blivit längre. Förändringen i det svenska materialet kan dock inte utan vidare relateras till (enbart) en förändrad uppfattning av den kvinnliga könsidentiteten, eftersom det rådande svenska namnmodet har skapat ett starkt fokus på korta, tvåstaviga namn till flickor. Samtidigt är det naturligtvis intressant att det alls är möjligt att det uppstått ett mode för flicknamn där korta, enkla namn står i fokus, vilket i sig skulle kunna ses som ett tecken på förändring av könsstrukturen. En undersökning av tilltalsnamnens namnslut visar påfallande skillnader mellan flickors och pojkars namn. En översikt av resultaten visas i tabell 1. Jag har här valt att utgå från det grafiska namnslutet (slutbokstav) eftersom det i flera namn är oklart hur namnets slut ska uttalas (exempelvis i Alaine, Emine, Florence, Masiteh, Yasmine) och eftersom jag menar att ett grafiskt namnslut oavsett uttal bidrar till den visuella namnbilden och därför kan bli viktig för könskonstruktionen. Även då slutbokstavens fonetiska ljud inte används vid uttalet av namnet, finns det en konventionell koppling mellan bokstav och ljud/ typ av ljud som gör att namnslutet i exempelvis Alice kan uppfattas som mer vokaliskt än namnslutet i exempelvis Elin. Som tabell 1 visar slutar flickornas namn i majoriteten av fallen på vokal (som i Emma, Nelly, Siri), medan pojkarnas namn oftast slutar på sonorant2 (som i Anton, Emil, Theodor, William) eller frikativ3 (som i Elias, Gustav, Olof). Det är också påfallande större variation i pojkarnas namnslut, där det heller inte är helt ovanligt med namnslut på vokal (som i Henry, Leo, Malte). Flickornas namn slutar sällan på annat än vokal, men då så är fallet rör det sig nästan alltid om en sonorant (som i Ellen). Detta kan tolkas som att det är den kvinnliga könsmarkeringen som är tydligast »markerad», medan den manliga könsmarkeringen är den omarkerade formen och därför kan se olika ut. Lik- nande skillnader mellan flickors och pojkars namn har tidigare framförts för

2 Hit har räknats: ‹l›, ‹m›, ‹n›, ‹r›. 3 Hit har räknats: ‹f›, ‹h›, ‹s›, ‹v›. Förnamnsvalet som resurs för förhandling av könsidentiteter och könsgränser 177

Tabell 1. Tilltalsnamnens grafiska namnslut i relation till barnets kön. Namnslut Flickor Pojkar Andel Antal Andel Antal Vokal 83 % 239 17 % 55 Sonorant 10 % 28 43 % 137 Klusil 2 % 6 17 % 54 Frikativ 5 % 16 22 % 70 Totalt 100 % 289 100 % 316 χ2-analys ger p 0,000, DF 3, χ2 260,696.a a Denna χ2-analys syftar på tabell 1 i sin helhet. Eftersom tabellens kategorier kompletterar och inte överlappar varandra ger detta tillvägagångssätt mest tillförlitliga resultat som också tar hänsyn till hur distributionen i olika delar av tabellen förhåller sig till varandra. andra språkområden (Nübling 2009, Oelkers 2003, Whissell 2001, Lieberson & Bell 1998, Barry & Harper 1995), men också i tidigare svensk forskning. Kvillerud (1980 s. 110) finner att 59 % av flickornas förnamn slutar på vokal, medan endast 15 % av pojkarnas förnamn gör det. För flickors namn tycks det alltså sedan dess ha blivit ännu vanligare med namnslut på vokal, medan pojkars namn slutar på vokal ungefär lika ofta nu som då. En liknande slutsats ut- ifrån tyskt förnamnsmaterial dras av Nübling (2009 s. 106). Kvillerud gör dock ingen vidare uppdelning mellan namnslut på olika typer av konsonanter, vilket innebär att en eventuell förskjutning i detta avseende inte kan uppmärksam- mas. Flickornas och pojkarnas namn i materialet skiljer sig också åt på andra sätt, vilket visas i tabell 2. Eftersom de kategorier som det här är fråga om inte är möjliga att analysera inom eller får ändrad betydelse för familjer med kopplingar till andra kulturer än den svenska har jag i detta avsnitt valt att endast beakta tilltalsnamn valda inom enspråkiga svensktalande familjer. Det förekommer i dessa familjer fler kortformer bland flicknamnen (såsom Bella, Tess), liksom namn som förknippas med förra sekelskiftet (såsom Elsa, Selma). Båda dessa kategorier kan ses som en del av det rådande namnmodet, men de är ännu vanligare för flickor än för pojkar. Vidare finns det bland flickornas namn fler namn som är omarkerat svenska, det vill säga namn som oavsett etymologiskt ursprung uppfattas som typiskt svenska av de flesta föräldrar (såsom Alva, Siri). Bland pojkarnas namn finns det istället fler namn som är markerat utländska, det vill säga namn som i allmänhet för- knippas med någon annan kultur än den svenska (såsom Liam, Michel). I denna sistnämnda grupp finns särskilt många namn som förknippas med en angloamerikansk kultursfär. Bland pojknamnen finns också en större andel mycket trendiga namn som gavs till minst 500 barn under det aktuella födel- seåret (såsom Elias, Lucas). Detta skulle kunna tolkas som att flickornas namn är mer ovanliga, men faktum är att de allra mest ovanliga namnen som 178 Emilia Aldrin

Tabell 2. Namnkategorier bland tilltalsnamnen, inom enspråkiga svensktalande familjer och i relation till barnets kön. Namnslut Flickor Pojkar Andel Antal Andel Antal Kortformer 19 % 45 10 % 24 Sekelskiftesnamn 54 % 126 25 % 62 Omarkerat svenska 39 % 92 30 % 75 Markerat utländska 12 % 28 17 % 44 Mycket trendiga 33 % 76 44 % 111 Mycket ovanliga 12 % 28 12 % 30 Totalt antal – 233 – 252 χ2-analys ger p 0,002, DF 1, χ2 9,278. χ2-analys ger p 0,000, DF 1, χ2 43,336. χ2- analys ger p 0,024, DF 1, χ2 5,069. χ2-analys ger p 0,013, DF 1, χ2 6,111. χ2-analys ger p 0,008, DF 1, χ2 7,051. χ2-analys ger p 0,996, DF 1, χ2 0,000.a a Här syftar varje χ2-analys på en enda rad i tabellen. Eftersom tabellens kategorier överlappar varandra är det inte möjligt att göra en gemensam analys av tabellen i sin helhet.

gavs till max 50 barn samma år (såsom Juni, Vigor) är lika vanliga bland flickor och pojkar. Snarast tycks alltså flickorna oftare än pojkarna få sådana namn som varken ligger högt på topplistorna eller är väldigt ovanliga. Det bör dock noteras att samtliga här nämnda skillnader mellan flickors och pojkars namn i allmänhet är ganska små och att det rör sig om skillnader i kvan- titet snarare än helt separata mönster. Så här långt kan det alltså konstateras att dagens svenska förnamn bär både konventionell och strukturell könsmarkering. Strukturellt hålls flicknamnen och pojknamnen tydligt åtskilda genom olika namnslut, där den kvinnliga varianten tycks vara den markerade medan den manliga tycks kunna variera friare. Detta signalerar en tydlig åtskillnad av manliga och kvinnliga könsidentiter, och kan tolkas som att den manliga könsidentiteten blir friare än den kvinnliga. Då skillnader kunnat observeras mellan köns- mönster hos förnamnen i denna studie och könsmönster hos förnamn givna till barn födda år 1958 (Kvillerud 1980), rör det sig alltid om en förändring av mönstret hos flickors förnamn snarare än hos pojkars. Detta skulle kunna tyda på att det framför allt är synen på den kvinnliga könsidentiteten som förändrats i Sverige över tid. Flicknamnen tycks också mer påverkade av det rådande namnmodet än pojknamnen, samtidigt som de allra vanligaste namnen är mer spridda bland pojknamnen. Här signalerar alltså flicknamnen en högre grad av samtidsanknytning, men också en starkare bundenhet till rå- dande normer inom namnmodet. Detta stämmer väl överens med tidigare Förnamnsvalet som resurs för förhandling av könsidentiteter och könsgränser 179 forskning från andra språkområden (Whissell 2001, Gerritzen 1999, Lieber- son & Bell 1998, Koß 1972). Däremot är det i detta material, tvärtemot tidigare forskning, främst pojknamnen som importerats från andra kulturer och språk, medan flicknamnen i högre utsträckning hämtats från det inhemska namnförrådet med gamla sekelskiftesnamn och omarkerat svenska namn (se även Boullón Agreb 2007, Zuercher 2007, Gerritzen 2006, Lieber- son & Bell 1998). I detta avseende framstår alltså flicknamnen som mer traditionella och pojknamnen som mer exotiska. En alternativ tolkning kan dock vara att de utländskt markerade pojknamnen skapar en »tuffare» namnbild än de inhemska flicknamnen, eftersom den angloamerikanska kultursfär som namnen oftast hämtats från kan förknippas med internationellt kända skådespelares och artisters tuffhet samt stormakters globala inflytande och makt. Ur ett sådant perspektiv återskapar mönstret ändå traditionella könsstrukturer, om än på ett annat sätt än vad som kanske är fallet i andra språkområden.

6. Könsmönster och könsgränser i namnmotiveringarna Föräldrarnas motiveringar av barnens namn skiljer sig också delvis åt utifrån barnets kön. När det gäller motiveringen av tilltalsnamn i materialet visar det sig att det är fler som nämner namnets internationella gångbarhet och att namnet skulle passa med efternamnet när barnet är en pojke. Detta illustreras i tabell 3. Inget motiv är vanligare för flickors tilltalsnamn. När det gäller barnets sidonamn är det däremot fler som har angett estetiska motiv för namnvalet när barnet är en flicka, medan fler har motiverat namnvalet med att namnet finns i släkten när barnet är en pojke. Detta visas i tabell 4. Andra motiveringar nämns i samma utsträckning för flickor och pojkar och tas därför ej upp här (se vidare Aldrin 2011). Tidigare forskning från andra språkområden har visat liknande resultat, som pekar på att pojkars namn oftare motiveras med anknytning till släkten, medan flickors namn oftare motiveras utifrån estetiska egenskaper (Bambek 2007 s. 48, Debus 1985 s. 319, Aune 1981 s. 69, Rossi 1965 s. 503). Ur ett genusperspektiv signalerar detta att anknytning till familj och familjetra- ditioner är viktigare för pojkar än för flickor, men också att möjligheten att röra sig på en internationell, global arena är viktigare för pojkar. Kanske är det snarast i detta ljus som den högre andelen utländskt markerade pojknamn som nämndes i förra avsnittet ska ses; inte enbart som en strävan efter nyskapande eller tuffhet utan också som ett sätt att praktiskt underlätta pojkars framtida karriärer i ett internationellt sammanhang, medan flickorna knyts närmare den lokala, inhemska sfären. 180 Emilia Aldrin

Tabell 3. Motivering av tilltalsnamn i relation till barnets kön. Motiv Flickor Pojkar Andel Antal Andel Antal Internationellt gångbart 13 % 36 21 % 66 Passar med efternamnet 8 % 24 15 % 48 Totalt antal – 286 – 319 χ2-analys ger p 0,008, DF 1, χ2 7,062. χ2-analys ger p 0,012, DF 1, χ2 6,371.

Tabell 4. Motivering av sidonamn i relation till barnets kön. Motiv Flickor Pojkar Andel Antal Andel Antal Estetiskt tilltalande 31 % 82 17 % 49 Finns i släkten 76 % 202 83 % 243 Totalt antal – 267 – 293 χ2-analys ger p 0,000, DF 1, χ2 15,253. χ2-analys ger p 0,033, DF 1, χ2 4,537.

I föräldrarnas motiveringar av såväl tilltalsnamn som sidonamn förekommer ofta beskrivande adjektiv som kan knytas till traditionella, könsstereotypa egenskaper: gulligt, fint, mjukt, snyggt, sött, vackert respektive coolt, enkelt, fräckt, kaxigt, kraftfullt, starkt, tufft.4 Några av dessa adjektiv ligger nära den traditionella könsstereotypen för kvinnor (såsom fina, gulliga, mjuka, söta, snygga, vackra – eller annorlunda uttryckt dekorativa, försiktiga och passiva), medan andra ligger nära den traditionella könsstereotypen för män (coola, enkla, fräcka, kaxiga, kraftfulla, tuffa, starka – eller annorlunda uttryckt aktiva, starka, farliga och inte utsmyckade). I namnmotiveringarna används adjektiven främst för att beskriva namnets karaktär, men ibland också för att visa överensstämmelse med barnets personlighet. Eftersom namn och identitet hänger nära samman, blir en kategorisering av önskade egenskaper hos barnets namn emellertid alltid dessutom en kategorisering av önskade egenskaper hos barnet. Genom att som förälder beskriva vilka egenskaper man ser som önsk- värda eller mindre önskvärda för sitt barns namn skapar man således möjlig- heter och gränser för önskvärda framtida personlighetsdrag hos barnet. Sett ur könsperspektiv innebär detta att föräldrars val att beskriva barnets namn visar vilka egenskaper de ser som mer eller mindre passande för endera könet. Namnvalet kan därmed bidra till skapandet och upprätthållandet – men också omvandlingen av könsidentiteter och könsgränser. Adjektiven används dock i

4 Här kunde naturligtvis förekomma fler eller andra adjektiv, men i detta material uppfattar jag enbart dessa som tydligt kopplade till könsstereotyper. Förnamnsvalet som resurs för förhandling av könsidentiteter och könsgränser 181 mycket varierande utsträckning i materialet (alltifrån 3 gånger till 285 gånger). De flesta adjektiv används endast ett tiotal gånger eller mindre. Det går därför generellt inte att beräkna resultatens statistiska signifikans här. Däremot är det mer än hälften av barnen i materialet (313 av 621) vars namn beskrivs med ett eller flera av dessa adjektiv, vilket innebär att de tillsammans får relativt stort genomslag. I en namngivningspraktik som aktivt återskapar stereotypa könsidentiteter kunde man förvänta sig att egenskaper som förknippas med en traditionellt kvinnlig könsstereotyp skulle vara mer vanligt förekommande i motiveringar av flickors namn, medan egenskaper som förknippas med en traditionellt manlig könsstereotyp skulle förekomma oftare i motiveringar av pojkars namn. Om namngivningspraktiken istället aktivt skapar helt andra könsidentiteter och bortser från stereotyperna skulle man förvänta sig att samtliga egenskaper skulle förekomma i ungefär samma utsträckning i motiveringarna oavsett barnets kön. I detta material visar det sig att det finns en könsrelaterad variation i förekomsten av ovan nämnda egenskaper. Därmed antyds att det även finns en semantisk könsmarkering som handlar om namnens konnotationer i (åtminsto- ne en del av) de svenska förnamnen. Resultaten sammanfattas i tabell 5. Några av egenskaperna nämns oftare i motiveringar av flickors namn. Det gäller: fint, mjukt, snyggt, sött, vackert – men också enkelt, kaxigt och starkt. Dessutom nämns egenskaperna gulligt och tufft ungefär lika ofta i motiveringar av flickors som pojkars namn. En del av dessa egenskaper ansluter till och återskapar en traditionell könsstereotyp om kvinnan som ett objekt som ska betraktas och vara estetiskt njutbart, mjukt och behagligt. Det finns också exempel i materialet på att föräldrarna tydligt kopplar samman skönhet och mjukhet med uppfattningen av en kvinnlig könsidentitet:

Tabell 5. Förekomst av några beskrivande adjektiv i namnmotiveringarna i relation till barnets kön. Beskrivande adjektiv Flickor Pojkar Coolt 1 2 Enkelt 19 15 Fint 150 135 Fräckt 0 3 Gulligt 6 5 Kaxigt 2 0 Kraftfullt 2 5 Mjukt 16 11 Starkt 6 3 Sött 3 1 Tufft 6 4 Vackert 73 30 Totalt antal förekomster 284 213 182 Emilia Aldrin

Jennifers föräldrar motiverar namnvalet: […] Namnet känns mjukt och feminint. […] Sannas föräldrar motiverar namnvalet: […] Sanna är ett mjukt namn som passar en flicka […] Linnéas föräldrar motiverar namnvalet: […] Vackert namn – som en blomma, passar en söt flicka! Ett gemensamt drag hos de namn som beskrivs på detta sätt är att det ofta rör sig om långa, flerstaviga förnamn (innehållande mer än två stavelser och/eller mer än sex bokstäver). Namnet Sanna som förekommer i ett av exemplen ovan utgör ett undantag. Det förekommer emellertid också att flickors namn motiveras med egenskaper som bryter mot en sådan traditionell könsstereotyp. Egenskaperna enkelt, kaxigt och starkt som alla används oftare i samband med flickors namn än i samband med pojkars namn skapar en annan kvinnlig köns- identitet med kvinnan som aktivt, agerande subjekt, som inte alls måste vara estetiskt utsmyckat. Därmed bidrar föräldrarna till att tänja på den kvinnliga könsidentitetens gränser. De egenskaper som nämns oftare i motiveringar av pojkars namn är färre. Det rör sig om: coolt, fräckt och kraftfullt. De pojknamn som beskrivs på detta sätt har heller ingen lika uppenbar gemensam nämnare som motsvarande flicknamn. Några av dem innehåller dock den ovanliga bokstaven ‹x› (såsom Felix och Alexander i exemplen nedan). Återigen kan detta tolkas som att den manliga könsidentiteten konstrueras som mer varierande (och därmed friare). De få egenskaper som nämns oftare i samband med pojkars namn ansluter dock alla till och återskapar en traditionell könsstereotyp om mannen som ett aktivt subjekt som förväntas ge ett tufft och starkt intryck. Några exempel på namnmotiveringar där föräldrarna tydligt kopplar samman styrka, tuffhet och mod med uppfattningen av en manlig könsidentitet ges här: Felix föräldrar motiverar namnvalet: […] Vi ville ha ett namn som var »starkt och manligt» som passar en liten kraft- full pojke. Många namn kändes veka och opersonliga. […] Alexanders föräldrar motiverar namnvalet: […] Kraftfullt – betyder försvara och man. Föräldrar till [ovanligt namn] motiverar namnvalet: Namnet beskriver, för oss, en stark modig man vilket passar väl. […] Samtidigt förekommer egenskapen gulligt ungefär lika ofta i samband med flickors namn som med pojkars namn, vilket får ses som ett visst brott mot den traditionella könsstereotypen och en viss uttänjning av den manliga könsiden- titetens gränser. Förnamnsvalet som resurs för förhandling av könsidentiteter och könsgränser 183 7. Omförhandling av könsgränser En närmare analys av namnmotiveringarna visar att det, som antytts ovan, finns en del fall där föräldrarna mer eller mindre medvetet bryter mot det köns- stereotypa mönstret och bidrar till att utvidga könsidentiteternas gränser. Detta gäller i princip enbart i motiveringarna av tilltalsnamn, för sidonamnen ligger fokus sällan på detta. Det rör sig inte heller om särskilt många fall, totalt ca 35 namnmotiveringar (det vill säga 5 % av materialet).5 Det är intressant att notera att det är något fler av dem som i motiveringen bryter mot det könsstereotypa mönstret som har valt namn till en flicka, än som har valt namn till en pojke (21 respektive 15 st.). Vidare är variationen i hur man väljer att bryta mot mönstret större för flicknamn och mindre för pojknamn. I en del fall när detta sker tycks resultatet bli att vissa beskrivande adjektiv används lika mycket om flickors namn som om pojkars, vilket kan signalera att dessa egenskaper håller på att upphöra att vara könade överhuvudtaget. Det gäller gulligt och tufft som nämnts ovan. Båda dessa adjektiv har också en relativt svag värdeladdning, vilket skulle kunna vara en underlättande faktor för utjämningen av könskon- notationer. I andra fall när föräldrar bryter mot könsmönstret tycks resultatet istället bli att vissa beskrivande adjektiv används mest i beskrivningar av det motsatta könet i förhållande till de förväntningar som traditionella stereotyper skapar. Det gäller kaxigt, starkt och enkelt som alla används mest i samband med flickors namn snarare än pojkars namn i materialet. Intressant att notera i det här sammanhanget är att adjektivet kaxig i sig innehåller en antydan om brott mot ett förväntat eller lämpligt beteende. Detta visas tydligt i Svensk ord- boks (2009 s. 1480 [min understrykning] definition av betydelsen »som på ett överdrivet sätt försöker hävda sig i ord eller yttre beteende». Detta innebär att användningen av detta adjektiv i förhållande till främst flickors namn ändå be- kräftar könsstereotypen att flickor i normalfallet inte bör vara aktiva, genom att fokusera på det oväntade i detta. På liknande sätt bör adjektiven stark och enkel ses i relation till sina motsatser svag/mjuk och komplicerad/dekorativ, vilka båda ansluter till den traditionella kvinnliga könsstereotypen. När föräldrar väljer att beskriva sina flickors namn med något av dessa adjektiv, bidrar de därmed till att flytta gränserna för vad som anses vara en eftersträvansvärd kvinnlighet. I en del namnmotiveringar framgår det att det faktiskt har varit ett relativt medvetet val från föräldrarnas sida att bryta mot traditionella normer och för- väntningar kring flickors namn:

5 I ytterligare ett 30-tal namnmotiveringar används så försiktiga ordalag att jag inte anser det röra sig om något tydligt brott mot könsgränser. Det rör sig här om att något av de beskrivande adjektiven enkelt eller vackert används ensamma och utan ytterligare kommentarer, vilket jag då inte uppfattar som tydligt könskonstruerande. 184 Emilia Aldrin

Katjas föräldrar motiverar namnvalet: […] vi ville ha ett namn som ger pondus när hon blir äldre. Som tjej kan det ibland vara svårt att tas på allvar i vissa situationer och ett för sött namn förbätt- rar inte det (i vårt tycke!). Vi ville ha ett fint och lite kaxigt namn. Ebbas föräldrar motiverar namnvalet: Det är inte så »sockersött» utan mer kaxigt. Tuvas föräldrar motiverar namnvalet: Vackert, inte »för sött» eller »snällt» […] Som framgår av exemplen ovan handlar det ofta om att föräldrarna vill kombinera könsstereotypa och icke könsstereotypa egenskaper i namnet. Föräld- rarna uttrycker sig i termer av »både… och…» eller använder sig av uttryck som modifierar ner verkningsgraden »inte så…», »inte alltför…». Det är alltså oftast en fråga om att lägga till och utvidga, snarare än att ersätta och skapa nå- got helt nytt. Några ytterligare exempel på detta är: [Ovanligt namn]-s föräldrar motiverar namnvalet: […] Vi tycker att det klingar både ljuvt och kraftfullt. […] Kajsas föräldrar motiverar namnvalet: […] Det är lagom tufft och gulligt på samma gång. Motsvarande motiveringar av pojkars namn med en kombination av adjektiv som bekräftar respektive bryter mot den traditionella könsstereotypen kring manlighet förekommer också: Melkers föräldrar motiverar namnvalet: Det var både gulligt och lite fräckt. […] Björns föräldrar motiverar namnvalet: Gulligt men också kraftfullt namn […] Davids föräldrar motiverar namnvalet: […] Mjukt men med integritet. […] En intressant skillnad mellan hur flickors och pojkars namn motiveras är att egenskaper hos flicknamnen oftare kombineras med konnektiven och medan egenskaper hos pojknamnen istället kombineras med konnektiven men. Efter- som och indikerar en oproblematisk sammanräkning av flera entiteter, medan men indikerar en motsättning mellan de ingående delarna, skapas härigenom olika relationer mellan namnattributen och de könade egenskaper som dessa signalerar. För flicknamnens del ges de traditionellt kvinnliga egenskaperna och traditionellt manliga egenskaperna jämbördigt värde i namnmotiveringarna, medan det för pojknamnens del snarare tycks handla om att de traditionellt manliga egenskaperna används som gardering, när de kvinnliga egenskaperna ställs i fokus. Det antyder att för flicknamn kan olika egenskaper kombineras Förnamnsvalet som resurs för förhandling av könsidentiteter och könsgränser 185 sida vid sida på ett mer okomplicerat sätt och ges lika betydelse, medan för pojknamn används de stereotypa egenskaperna som en typ av ansiktsskyddan- de strategi för att samtidigt kunna tänja på könsgränserna, vilket i sin tur kan tyda på att det är mindre accepterat att på detta sätt bryta mot könsmönstret för pojknamn än för flicknamn. Det framträder också vissa mönster i de namn i materialet som valts av de föräldrar som bryter mot den traditionella könsstereotypen. Även om det här rör sig om ett litet antal namn är mönstret intressant. Flicknamn som beskrivs som kaxiga, tuffa eller coola innehåller nästan alltid en initial konsonant som många gånger är en tonlös klusil (Kajsa, Katja, Tuva). Särskilt återkomman- de är klusilerna /k/ och /t/. Även andra initiala konsonanter kan dock före- komma i de namn som beskrivs på detta sätt (Julia, Nelly). Ett undantag är Ebba som dock innehåller klusilen /b/ på framträdande plats i mitten av namnet. Även de flicknamn som beskrivs som starka och kraftfulla innehåller ofta en initial konsonant, dock mer sällan en klusil utan snarare olika tonande konsonanter (Lovisa, Valerie, Vera). I några fall innehåller namnen istället en final konsonant (Elin). Särskilt återkommande i namnen tycks konsonan- terna /v/ och /n/ vara. Ett annat intressant mönster gällande de namn som beskrivs på detta sätt är att flera av dem är gamla, nordiska namn,6 vilket skulle kunna bidra till att ge dem en »rejäl» framtoning (Elin, Lovisa – här finns också några mycket ovanliga gamla nordiska namn). Här finns dock också flera undantag som har en tydlig modern framtoning eller utländskt ursprung (Nelly, Valerie). De flicknamn som beskrivs som enkla uppvisar däremot ett annorlunda mönster. Dessa namn är oftast tvåstaviga namn med namnslut på -a (Elsa, Hilda, Klara, Tilda) och ofta dessutom KVKV-struktur7 (Hanna, Maja, Nora, Sara). Detta ger namnen en kortformskaraktär som är typisk för svenska flicknamn och i synnerhet för de mest populära svenska flicknamnen vid denna tid. Därmed tycks de enkla flicknamnen inte avvika från flicknamn i allmänhet, utan snarare stämma överens med den rådande normen inom namnmodet. Ett gemensamt drag bland de flicknamn som beskrivs med en kombination av stereotypt kvinnliga och stereotypt okvinnliga attribut är att de ofta börjar eller slutar på en konsonant, men det rör sig då mer sällan om klusiler. Detta kan antyda att könsmarkeringen hänger samman med en so- noritetsskala, vilket även har påvisats för ett betydligt större material bestå- ende av tyska förnamn (Nübling 2009 s. 85). Nübling menar att de mest vo- kaliska förnamnen har den starkaste feminina könsmarkeringen, medan de mest konsonantiska förnamnen har den mest maskulina markeringen och namn med sonoranter i framträdande positioner kan ses som ett mellanting.

6 Det rör sig då både om namn med nordiskt etymologiskt ursprung och vissa namnformer med gammal hävd i Norden. 7 Vartannat ljud konsonant respektive vokal. 186 Emilia Aldrin

Det lilla svenska material som här studerats antyder att ett liknande förhål- lande kan gälla för de svenska förnamnens del. Ett motsvarande mönster uppträder bland pojknamnen i materialet som beskrivs som mjuka eller gulliga. Dessa namn saknar oftast klusiler och inne- håller istället en initial eller final vokal (Leo, Valle), alternativt en initial eller final sonorant (Melker, Noel, Vilhelm, Samuel). Typiskt för dessa namn är att både det initiala och finala ljudet är tonande. Särskilt återkommande är vokalen /e/ samt sonoranterna /l/, /m/, /n/ och den tonande frikativen /v/. Några av namnen är också relativt långa. Detta bekräftar hypotesen att förnamn med sonoranter och vokaler i framträdande positioner kan uppfattas bära mer feminina drag än förnamn med klusiler i framträdande positioner. Det finns dock även undantag från mönstret. Namnen Björn och David är två exempel på detta, vilka istället innehåller en initial tonande klusil och även ett tonande slutljud som ökar sonoriteten något. Andra undantag är namnen Carl och Knut, där det möj- ligen snarare är namnens korta längd som ger föräldrarna ett mjukt och gulligt intryck.

8. Könsskapande i olika sociala sammanhang Eftersom tidigare forskning från andra språkområden har visat att könsska- pandet genom förnamnsval kan ske på olika sätt i olika sociala sammanhang, kommer jag här att göra en närmare analys av vilka föräldrar i materialet som valt att i namnmotiveringen bidra till att omförhandla stereotypa könsmönster och könsgränser. Tyvärr rör det sig om en alltför liten grupp (35 familjer) för att det ska vara möjligt att beräkna resultatens statistiska signifikans, men jag anser det ändå betydelsefullt att redovisa det mönster som uppträder. En första slutsats är att det enbart är enspråkiga svensktalande familjer som i namnmotiveringarna beskrivit det valda namnet på ett sätt som tydligt bryter mot könsstereotypa mönster, vilket inte är konstigt eftersom flerspråkiga familjer generellt främst lägger fokus på namnets gångbarhet i olika språk och kulturer i sina motiveringar. Vidare kan det konstateras att de familjer som bidrar till att omförhandla könsgränser i namnmotiveringarna har olika boende- situationer (både hyresrättslägenheter, bostadsrättslägenheter och egenägda villor förekommer), vilket indikerar en viss variation av livsstilar. I en del fall har mamman ensam fyllt i enkäten och svaren speglar då endast hennes bild av namngivningen, men andra gånger har mamman och pappan tillsammans besvarat frågorna och konstruerat en gemensam version av processen. Det är så- ledes både kvinnor och män som motiverar namnvalet på ett sätt som bryter mot könsstereotypa mönster. Förnamnsvalet som resurs för förhandling av könsidentiteter och könsgränser 187

Familjerna som aktivt omförhandlar könsgränser i namnmotiveringen ut- märker sig däremot från övriga vad gäller utbildning. I de flesta av dessa familjer har mamman en lång universitetsutbildning på minst 3 år (69 % eller 25 av 36). Detta är en ännu högre andel än i materialet som helhet (där 57 % har denna utbildningsnivå). Endast ett fåtal mammor saknar helt universitetsutbildning. Papporna har däremot inte lika ofta denna utbildningsnivå (50 % eller 18 av 36), men även här rör det sig om en något högre andel än i materialet generellt (där 46 % har sådan utbildning). Ett liknande resultat har på- visats av Lieberson & Bell (1998 s. 540), som finner att amerikanska mammor med kortare utbildning oftare valde pojknamn som semantiskt ger associationer till en traditionell manlig könsstereotyp, medan mammor med lång utbildning istället ofta valde sådana namn till flickor (och därmed bröt mot en traditionell kvinnlig könsstereotyp). I detta material framkommer ingen sådan skillnad mellan flickors och pojkars namn, men materialets omfång är också mycket begränsat. Dessutom utmärker sig familjerna som bryter mot könsstereotyper i namnmotiveringen vad gäller ålder. Majoriteten av mammorna i dessa familjer är över 30 år (75 % eller 27 av 36). Återigen är detta en högre andel än i materialet som helhet (där det rör sig om 64 %). Bland papporna är det istället en stor andel som är under 30 år (50 % eller 18 av 36), men detta speglar det generella mönstret i materialet (där det dock rör sig om en ännu högre andel på 63 %). Även bland papporna är det alltså fler som är över 30 år i de familjer som valt att omförhandla könsgränser i namnmotiveringarna än i materialet som helhet. Det visar sig också en liten skillnad i ålders- fördelningen mellan familjer som valt ett pojknamn som bryter mot köns- stereotyper gentemot familjer som valt ett flicknamn som bryter mot köns- stereotyper. När det rör sig om val av namn till en pojke finns det nämligen något fler yngre mammor under 30 år (33 % eller 5 av 15) än vad som är fallet när det rör sig om val av namn till en flicka (19 % eller 4 av 21). Det handlar dock om väldigt små grupper, vilket innebär att resultatet måste tas med stor försiktighet. Sammanfattningsvis tyder resultaten på att det framför allt är lite äldre för- äldrar över 30 år samt föräldrar med lång universitetsutbildning som väljer att tydligt bryta mot könsstereotypa mönster och bidra till omförhandlingen av könsgränser i sina motiveringar av namnvalet. Därutöver kan det naturligtvis också finnas ytterligare sociala dimensioner i könsskapandet genom förnamnsvalet som jag inte kunnat fånga med valet av variabler i enkätun- dersökningen. 188 Emilia Aldrin 9. Sammanfattning och avslutande diskussion Forskning om förnamn ur könsperspektiv är inte ny, men intressant nog har teorier och perspektiv från genusvetenskapen sällan använts på ett mer genom- gripande sätt i tidigare studier. I denna artikel har jag försökt utveckla kunska- pen om namn och kön genom att i högre grad tillämpa genusteori i analysen samt genom att inte bara analysera skillnader utan också förhandling. Det ana- lyserade materialet består av ett enkätmaterial med uppgifter om såväl namn som namnmotiveringar som besvarats av 621 familjer med barn födda i Göte- borg år 2007. Artikeln har visat att såväl förnamn som föräldrars motiveringar av förnamn i dagens Sverige skiljer sig åt beroende på om barnet är en flicka eller en pojke. Förnamnen indexerar därmed kön på ett direkt sätt, genom att förnamnen konventionellt hämtas ur olika namnförråd och genom att de ofta har en strukturell könsmarkering som främst tar sig uttryck i olika namnslut för flicknamn respektive pojknamn. Ett återkommande resultat är att den feminina formen och flickors namn generellt är mer »markerade» vad gäller kön, medan pojkars namn är mer varierande och tycks kunna markera kön på många olika sätt, vilket signalerar en större frihet inom den manliga könsidentiteten. De svenska förnamnen i materialet indexerar också kön på ett indirekt sätt, genom att de (utifrån bland annat namnmode, tillhörighet till olika namnkategorier, sonoritet med mera) ger associationer till vissa egenskaper, agerande och roller som i sin tur är förknippade med förväntningar om kön. Till stor del tycks dessa egenskaper etc. dessutom vara kopplade till stereotypa könsuppfattningar, där kvinnan konstrueras som ett objekt som ska betraktas och vara estetiskt njutbart, mjukt och modernt, medan mannen konstrueras dels som en traditionsbä- rare, dels som ett aktivt subjekt som förväntas röra sig internationellt och ge ett tufft intryck. Förnamnsskicket återskapar därmed en binär könsuppfattning och bidrar till att skapa förväntningar om traditionella könsstereotypa identiteter och upprätthålla symbolisk dominans i det svenska samhället. I jämförelse med internationell forskning och viss tidigare svensk forskning tycks skillnaderna mellan flickors och pojkars namn och föräldrars motiveringar av namn utifrån barnets kön vara mindre och undantagen fler i det samtida svenska materialet, vilket kan vara ett tecken på att det svenska jämställd- hetsarbetet fått genomslag även i namnskicket och att förändringen möjligen kommit längre här än på andra håll. Till skillnad från tidigare forskning på om- rådet har jag i den här artikeln valt att till stor del fokusera på föräldrars aktiva förändring av och motstånd mot könsmönster i namngivningen. Artikeln har lyft fram flera exempel där föräldrar tydligt och ibland högst medvetet omför- handlar och bidrar till att tänja ut könsidentiteters gränser, framför allt genom att kombinera traditionella och icke-traditionella könade egenskaper i namnvalet. Det är dock främst den kvinnliga könsidentiteten som omförhandlas, vilket Förnamnsvalet som resurs för förhandling av könsidentiteter och könsgränser 189 möjligen hänger samman med att den stereotypa kvinnliga könsidentiteten är allra mest begränsande för individen. Slutligen visar resultaten också att om- förhandling av könsidentiteters gränser genom namnvalet är ett fenomen som främst förekommer bland välutbildade föräldrar över 30 år. Så länge förnamn indexerar kön kommer de ofrånkomligen också bidra till att forma förväntningar på kön, könsidentiter och könsgränser inom sin kultur. En aktiv pågående förhandling om hur dessa förväntningar ska se ut möjliggör dock större variation och kan bidra till att minska den symboliska dominansen i samhället och förnamnens begränsningar på individens könsskapande.

Litteratur

Aldrin, Emilia, 2011: Namnval som social handling. Val av förnamn och samtal om förnamn bland föräldrar i Göteborg 2007–2009. Uppsala: Uppsala universitet. (Namn och samhälle 24.) Alford, Richard D., 1988: Naming and identity: a cross cultural study of personal naming practices. New Haven: HRAF Press. Aune, Hallgerd, 1981: Attkallingstradisjonar og namneval i Skaun. I: Norske personnamnstudiar. Red. av Ola Stemshaug. Oslo: Det norske samlaget. S. 62–81. Bambek, Andrea, 2007: Gesellschaftliche Bedingungen der nomina propria – am Beispiel der Vor- namengebungspraxis der deutschen Minderheit in Ungarn. I: Proceedings of The 21st Interna- tional Congress of Onomastic Sciences, Uppsala 19–24 August 2002. 3 (se detta). S. 35–52. Barry, Herbert & Harper, Aylene S., 1995: Increased choice of female phonetic attributes in first names. I: Sex roles 32: 11/12. S. 809–819. — 2010: Racial and gender differences in diversity of first names. I: Names 58. S. 47–54. Blomqvist, Martha, 2005: Inledning. I: Dialoger mellan kön och genus. Red. av Martha Blomqvist. Uppsala: Uppsala universitet, Centrum för genusvetenskap. S. 5–10. Boullón Agreb, Ana, 2007: Personal naming trends in Galicia today. I: Proceedings of The 21st International Congress of Onomastic Sciences, Uppsala 19–24 August 2002. 3 (se detta). S. 62–81. Brylla, Eva, 2001a: Personnamn och genus. Manligt och kvinnligt i namnen. I: Namn i en förän- derlig värld. Rapport från den tolfte nordiska namnforskarkongressen, Tavastehus 13–17 juni 1998. Red. av Gunilla Harling-Kranck. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. S. 36–44. — 2001b: Personnamn och genus. I: SAS 19. S. 11–29. — 2010: Han får heta Madeleine. En dom i regeringsrätten. I: SAS 28. S. 151–154. Butler, Judith, [1993] 2011: Bodies that matter. London–New York: Routledge. Debus, Friedhelm, 1985: Zur Pragmatik von Namengebung und Namengebrauch. I: BNF NF 20. S. 303–343. Duman, Derya, 2004: A characterization of Turkish personal name inventory. I: International journal of the sociology of language 165. S. 155–177. Eckert, Penelope, 2008: Variation and the indexical field. I: Journal of sociolinguistics 12. S. 453– 476. Eckert, Penelope & McConnell-Ginet, Sally, 2003: Language and gender. Cambridge: Cambridge University Press. 190 Emilia Aldrin

Fryer, Roland G. & Levitt, Steven D., 2004: The causes and consequences of distinctively black names. I: The quarterly journal of economics 119. S. 767–805. Gal, Susan, 1995: Language, gender and power. An anthropological review. I: Gender articulated. Language and the socially constructed self. Eds: Kira Hall & Mary Bucholtz. New York: Rout- ledge. S. 169–182. Gao, Ge, 2011: Shall I name her “Wisdom” or “Elegance”? Naming in China. I: Names 59. S. 164– 174. Gerritzen, Doreen, 1999: Changes in the naming patterns for girls and boys in the Netherlands against the cultural background (XXth Century). I: Onoma 34. S. 181–195. — 2006: Naming children in a globalizing world. I: Acta onomastica 2006. S. 177–184. Joseph, John, 2004: Language and identity. National, ethnic, religious. Basingstoke: Palgrave MacMillan. Koß, Gerhard, 1972: Motiven bei der Wahl von Rufnamen. I: BNF NF 7. S. 159–175. Kvillerud, Reinert, 1980: Förnamn i Göteborg. Namnskick för skolbarn födda 1958. Göteborg: Göteborgs universitet. (Nordistica Gothoburgensia 12.) Lieberson, Stanley & Bell, Eleanor, 1998: Children’s first names. An empirical study of social taste. I: American journal of sociology 98. S. 511–554. Mutsukawa, Masahiko, 2010: Gender differences in English and Japanese given names. I: Nanzan studies on Japanese language and culture 10. S. 77–89. Nübling, Damaris, 2009: Von Monika zu Mia, von Norbert zu Noah: Zur Androgynisierung der Rufnamen seit 1945 auf prosodisch-phonologischer Ebene. I: BNF 44. S. 67–110. Ochs, Elinor, 1992: Indexing gender. I: Rethinking context. Language as an interactive phenomenon. Ed. by Alessandro Duranti & Charles Goodwin. Cambridge: University Press. S. 335– 358. Oelkers, Susanne, 2003: Naming gender. Empirische Untersuchungen zur phonologischen Struk- tur von Vornamen im Deutschen. Frankfurt am Main: P. Lang. Proceedings of The 21st International Congress of Onomastic Sciences, Uppsala 19–24 August 2002. 3. Eds.: Eva Brylla & Mats Wahlberg in collaboration with Rob Rentenaar. Uppsala: Språk- och folkminnesinstitutet. Rossi, Alice S., 1965: Naming children in middle-class families. I: American sociological review 30. S. 499–513. Sue, Christina A. & Telles, Edward E., 2007: Assimilation and gender in naming. I: American journal of sociology 112. S. 1383–1415. Svensk ordbok. Utgiven av Svenska Akademien, 2009. Stockholm: Norstedts. Watson, Rubie, 1986: The named and the nameless: Gender and person in Chinese society. I: American ethnologist 13: 4. S. 619–631. West, Candace & Zimmerman, Don, 1987: Doing gender. I: Gender and society 1: 2. S. 125–151. Whissell, Cynthia, 2001: Sound and emotion in given names. I: Names 49. S. 97–120. Zuercher, Kenneth, 2007: Personal names in Azerbaijan. A quantitative analysis. I: Names 55. S. 87–102. Förnamnsvalet som resurs för förhandling av könsidentiteter och könsgränser 191 Summary EMILIA ALDRIN Choice of first names as a resource for the negotiation of gender identities and gender boundaries

Research on first names from a gender point of view is nothing new, but interestingly, in earlier investigations, the theories and perspectives of gender studies have rarely been applied in a more thoroughgoing fashion. In this article, I have attempted to develop understanding of names and gender by making greater use of gender theory in my analysis, and by analysing not only differences, but also negotiation. The data analysed were collected by means of a questionnaire covering both names and motives for naming, to which 621 families with children born in Gothenburg in 2007 responded. The article shows that both first names and parents’ reasons for choosing them in present- day Sweden differ, depending on whether the child is a girl or a boy. First names thus index gender directly, in that they are conventionally drawn from different name stocks and are often structurally marked for gender, primarily by different endings for girls’ and boys’ names. A recurrent finding is that the feminine form and girls’ names in general are more marked with respect to gender, whereas boys’ names are more varied and seem able to mark gender in many different ways, an observation that signals greater freedom within the male gender identity. The Swedish first names in the corpus also index gender indirectly, by evoking – based on factors such as name fashions, sonority, and different categories of names – associations with certain attributes, ac- tions and roles, which are in turn linked to expectations about gender. To a large extent, these attributes etc. seem in addition to be linked to stereotypical notions of gender, whereby women are constructed as objects to be observed, a source of aesthetic plea- sure, gentle and modern, while men are constructed both as bearers of tradition and as active subjects who are expected to operate on an international scene and to give an impression of toughness. The stock of first names thus recreates a binary conception of gender and is a factor in creating expectations of traditional, gender-stereotyped identities and maintaining symbolic dominance in Swedish society. Compared with international and some earlier Swedish research, the differences between girls’ and boys’ names and in parents’ motives for choosing names based on the child’s gender seem less marked, and the exceptions more numerous, in the contemporary Swedish data studied here. This could be an indication that gender equality efforts in Sweden have also had an impact on naming practices, and that changes in this regard are possibly further advanced here than elsewhere. In contrast to earlier research, I have chosen in the present article to focus to a large extent on active efforts by parents to change and resist gendered naming patterns. The article highlights several examples of how parents clearly and sometimes very consciously renegotiate and help to push the boundaries of gender identities, above all by combining traditional and non-traditional gendered attributes in their name choices. However, it is primarily the female gender identity that is being renegotiated, possibly because the stereotyped version of it is the most limiting for the individual. Finally, the study also shows that renegotiation of the boundaries of gender identities through choice of names is a phenomenon that primarily occurs among well-educated parents over the age of 30. 192 Emilia Aldrin Det mångkulturella Sveriges onomastikon 193

MARIA LÖFDAHL OCH LENA WENNER Det mångkulturella Sveriges onomastikon – en kortfattad projektbeskrivning

Studia anthroponymica Scandinavica 32 (2014), 193–198. Maria Löfdahl and Lena Wenner, Department of Dialectology, Ono- mastics and Folklore Research, Institute for Language and Folklore, Gothenburg: The Onomasticon of Multicultural Sweden – a brief description of a project.

Abstract This article describes a recently launched research project exploring names and multilingualism in present-day Sweden. An account is given of the different studies making up the project. One of these concerns the naming practices of Romani Travellers, and the present article focuses on the personal names of this group. Keywords: personal names, first names, bynames, multiculturalism, multilingualism, Romani Travellers, Swedish Travellers.

Det mångkulturella Sveriges onomastikon är ett nyligen påbörjat forskningsprojekt som behandlar namn och flerspråkighet i dagens Sverige utifrån olika perspektiv. Denna framställning kommer att innehålla en kort beskrivning av projektet med fokus på resandegruppens personnamnsbruk. I Det mångkulturella Sveriges onomastikon diskuteras namn i mångkulturella och flerspråkiga miljöer. Flerspråkigt material används för att diskutera och problematisera relationen mellan lexikonet och onomastikonet. Ett av projektets syften är att introducera namnbildning och namnbruk i andraspråksforskningen. Projektet är tvärvetenskapligt och namnforskning kombineras med andraspråks- forskning. Frågor projektet syftar till att besvara genom denna kombination av forskningsfält är bl.a. hur namninlärning går till hos andraspråkstalare, om namn överförs genom språkkontakt i mångkulturella och flerspråkiga miljöer, vilka namngivningsstrategier som tillämpas när första- och andraspråkstalare namn- ger lokaliteter i sin omgivning eller bildar smeknamn samt hur språkliga minoriteter som under lång tid samexisterat med det språkliga majoritetssamhället an- vänder sina onomastiska resurser. Centralt för studien är frågan om vårt onomastikon (se t.ex. Andersson 1996, Bakken 1994 och Nyström 1995, 1996) och dess relation till vårt mentala lexikon (se Aitchison 1987). 194 Maria Löfdahl och Lena Wenner

Framställningen utgår från tre pilotstudier som representerar olika typer av flerspråkighet: vuxna inlärare av svenska som andraspråk, barn som behärskar svenska och minst ett annat språk samt personer som förutom svenska talar resanderomani. De två första delstudierna beskrivs här mycket kortfattat, den tredje lite mer ingående. För en mer utförlig beskrivning av samtliga delstudier se Löfdahl, Tingsell & Wenner (under utg.).

Inlärarstudien I den första delstudien diskuteras relationen mellan onomastikonet och lexikonet i en inlärningssituation. Frågor som behandlas är vilka strategier som an- vänds för att lära in namn på ett andraspråk, om ord- och namninlärning skiljer sig åt och om man kan lära sig ord av namn, vilket i förlängningen aktualiserar frågan om relationen mellan onomastikonet och lexikonet. Forskning om ord- inlärning har varit livskraftig de senaste åren, men mycket få studier har berört namnens roll i inlärningsprocessen. De teoretiska utgångspunkterna här utgörs framförallt av studier om lexikontillägnan (Nation 2001 och Viberg 2004), som vi jämför med hur våra meddelare tillägnade sig ortnamn på ett andra- språk. Resultaten hittills visar att inlärning av namn har stora likheter med in- lärning av mer specialiserad vokabulär (såsom t.ex. teknisk vokabulär) och att namninlärning på flera punkter fungerar som ordinlärning. Ungefär samma strategier tillämpas. Vidare visar undersökningen att meddelarna utifrån kän- nedom om ortnamn ringar in lexikal betydelse. Onomastikonet kan alltså vara en väg in i lexikonet, vilket tyder på att samspelet mellan onomastikon och lexikon går åt båda hållen.

Barnstudien I den andra studien (se Löfdahl & Tingsell 2013) studeras flerspråkiga barns egenskapade namn på platser i omgivningen. Namnen jämförs med namn bildade av en enspråkigt svensk kontrollgrupp, och det visar sig att namnen skiljer sig åt både på ett formellt och på ett semantiskt plan, där de enspråkiga barnen har en större repertoar vad gäller såväl formella namnbildningsmönster som semantiskt innehåll. Dessa olikheter kan knytas till mer generella språk- liga förmågor, vilket illustreras genom begreppsparen BICS (Basic Inter- personal Communicative Skills) och CALP (Cognitive Academic Language Proficiency), som är tänkta att fånga språkliga kompetenser (Nation 2001). Re- Det mångkulturella Sveriges onomastikon 195 sultaten relateras även till andra teorier om lexikontillägnan och språkutveck- lande lärande på andraspråk (se Löfdahl & Tingsell 2013 och där anförd litteratur), varvid barnens egenskapade namn sätts in i en diskussion om språklig kompetens.

Resandestudien Den tredje studien behandlar resandefolkets namnskick. De romer som kallas resande kom till Sverige på 1500-talet. De har i hög utsträckning bevarat sitt språk och många är två- eller flerspråkiga. En bidragande faktor till att språket bevarats är den starka sammanhållningen inom gruppen. Det speglas också i personnamnsskicket som är starkt kopplat till resandeidentiteten. Trots att många resande inte till fullo behärskar resanderomani anses det viktigt att språket är heltäckande och fungerar i alla situationer. Det innebär att man, i samband med den revitaliseringsprocess som resanderomani genomgår, för diskussioner om nybildning av ord för nya företeelser i samhället. Som exempel kan nämnas flataboken, en nybildning som innehåller resanderomani flátan ’ansiktet’ och som (framförallt av ungdomar) används för Facebook. Ibland nybildas även ortnamn på resanderomani, som ersätter de svenska eta- blerade namnen. Exempel på detta är Ticknobartem som innehåller tickno ’liten’, bar ’sten’ och tem ’trakt’ och som betecknar orten Smålandsstenar. Nam- net är bildat på resanderomani men bygger semantiskt på det svenska namnet. Ett annat nybildat namn är Fröfóro som av vissa informanter används om köpcentrumet Frölunda torg i Göteborg. Även detta är att betrakta som ett resanderomskt namn, där förleden innehåller det svenska Frö-, och efterleden innehåller fóro ’stad’. Detta fóro ingår också i namnet Kàstonafóro som är ett sedan länge använt resanderomskt namn för Stockholm. Förleden är kàstona ’huvud’ (Lindell & Thorbjörnsson-Djerf 2008). Dessa nybildade ortnamn, där namnbildaren växlar mellan olika onomastikon, är exempel på hur en språklig minoritet som under lång tid samexisterat med majoritetssamhället definierar sin identitet genom onomastiska resurser.

Förnamn inom resandegruppen Det är emellertid inom resandegruppens personnamnsskick som gruppens identitet tydligast manifesteras. Meddelarna för fram personnamnsskicket som en viktig del i resandeidentiteten, och många delger sina tankar och reflektioner kring sitt namnbruk både i modern och i historisk tid. Detta bekräftas av etnologen Gunborg Lindholm (1995 s. 174) som i sin avhandling berör resandegruppens förnamnsskick: »Ett utmärkande drag bland resandesläkterna förr 196 Maria Löfdahl och Lena Wenner var de uppseendeväckande och sirliga namnformerna.» Vidare återberättar hon (a.a. s. 141) en anekdot om en polis som frågar en resande varför dottern heter Flora Florena Ingelöv. Svaret blev: »Vad kan en sådan som jag ge mina barn utom vackra namn.» Liknande tankar ger även våra informanter, inspelade 2012, uttryck för. Man vill ge sina barn vackra namn för att kompensera för en uppväxt som kanske inte alltid är så glamorös. En av informanterna berättar att hans pappa hade tre förnamn – samtliga kejsarnamn. Han hette Ivan Anton Konstantin. Kejsarna som avsågs var den ryske tsaren Ivan den förskräcklige, den romerska kejsaren Antonius (känd för sin affär med Kleopatra) och Kon- stantin den store (som införde kristendomen). I äldre tid var man dessutom mån om att välja förnamn som inte var vanliga bland bönderna för att på det viset markera avstånd. Detta bruk hängde kvar in på 1950-talet, då det ersattes av mer konventionellt svenska namnformer samt av amerikanska namn som vid den här tidpunkten blev moderna i Sverige. Nu har det emellertid åter blivit viktigt för många resande att välja ett förnamn som man upplever som ett »typiskt resandenamn». Som kvinnonamn nämns Oscaria, Eufrosyne, Concordia, Simone, Constanzia, Feonilda, Teresia och Ottilia. Mansnamn som anses typiska är Ludvig, Julius, Alexander, Leonard och Olger.

Binamn inom resandegruppen Informanterna anser vidare att ett frekvent bruk av binamn är typiskt för resandegruppen. Binamnen är ofta bildade på romani. Namnbärarna har närmast parallella namn på så vis att romaninamnet används i den intima sfären, medan majoritetssamhället använder det svenska namnet. Många inom resandegruppen känner varandra enbart genom sina binamn. Även om man är nära vänner behöver man inte känna till varandras dopnamn, berättar en informant. Möjli- gen kan förklaringen till detta vara historisk. I äldre tid var det omöjligt att döpa ett barn till ett namn på romani, men genom binamnsbruket kunde den romska namngemenskapen ändå upprätthållas. Ibland tillkommer binamnen senare i livet och då är de i regel karaktärise- rande. Enligt meddelarna är det könsneutrala Lollo, som innehåller romani lôllo ’röd’, ett vanligt binamn som används dels på individnivå, dels om hela släkter. Namnet ges till rödhåriga personer. Ett annat vanligt binamn är Lakke som innehåller lakk ’ond, arg, elak’. En informant berättar om en person med binamnet Lakke som var argsint som barn. Jolle ’den gladlynte’ är bildat till ett ord som lånats in i romani från engelskans jolly. I romani används adjektivet kútti ’liten’ inte om levande varelser, men ett binamn Kutten eller Kutti ’lillen’ förekommer och används enligt en meddelare ironiskt om en storväxt person. Ett annat binamn är Sarvis ’älgen’. En informant berättar: »Sarvis vet jag en Det mångkulturella Sveriges onomastikon 197 som kallas. Det är svårt att säga vad det betyder för det har så många betydelser, men det har med horn att göra. Jag skulle kunna tänka mig att det betyder ’älgen’. Han kallas också Älgen.» Här används alltså den romska och den svenska formen av namnet parallellt. Andra binamn är Ruve ’vargen’, Bullo ’björnen’ och Mojan ’munnen’. Flera kvinnor fick binamnet Mukka ’den fria’ bildat till mukk ’fri’, sedan de kommit hem från sjukhuset efter att ha blivit tvångssteriliserade, något som var vanligt långt fram i tiden. Alla släkter hade i äldre tid kollektiva binamn och det var dessa som var kän- netecknande för de olika släkterna inom resandesamhället (Lindholm 1995 s. 175). Detta bruk är fortfarande levande. I vårt material nämns Blasterna, Bockarna, Daggarna, Duggarna, Krökarna och Lullorna. Namnen är så gamla att det ibland kan vara svårt att veta vad de åsyftar, men i regel karaktäriserade de enskilda släkter. En meddelare berättar att släkten Bockarna hade en bock, Krökarna bodde vid en vägkrök och Daggarna fick sitt namn av att de använde blydaggar (påsar fyllda med blyhagel), när de kom i slagsmål. Namnen användes tidigare negativt även inom resandegruppen, men idag bärs de med stolthet och utgör en del i den revitaliseringsprocess som resanderomani och resandekulturen genomgår. Meddelarna uppger själva att binamnen är en viktig del i byggandet av resandeidentiteten, och det är en av anled- ningarna till att dessa namn fortfarande är välkända. Ibland används namnen enbart skämtsamt, men i många fall presenterar man sig med sitt binamn istäl- let för sitt riktiga namn. Det hade varit omöjligt för femtio år sedan, men numera anses det viktigt att bibehålla namnskicket som ett led i att bevara en del av resandekulturen. Resandegruppens namnbruk är alltså ett exempel bland flera på hur viktigt person- och ortnamnsskicket är i definierandet och byggandet av identiteten, i synnerhet när man utgör en minoritet i ett majoritetssamhälle.

Litteratur

Aitchison, Jean, 1987: Words in the mind. An introduction to the mental lexicon. Oxford: Black- well. Andersson, Thorsten, 1996: Onomastiska grundfrågor. I: Den ellevte nordiske navneforskerkongressen (se detta). S. 15–41. Bakken, Kristin, 1994: Navnelaging og onomastikonet. I: NN 11. S. 35–46. Den ellevte nordiske navneforskerkongressen. Sundvollen 19.–23. juni 1994. Red. av Kristoffer Kruken. 1996. Uppsala: NORNA-förlaget. (NORNA-rapporter 60.) Lindell, Lenny & Thorbjörnsson-Djerf, Kenth, 2008: Ordbok över svensk romani. Resandefolkets språk och sånger. Stockholm: Podium. Lindholm, Gunborg, 1995: Vägarnas folk. De resande och deras livsvärld. Göteborg: Etnologiska institutionen vid Göteborgs universitet. (Skrifter från Etnologiska föreningen i Västsverige 19.) 198 Maria Löfdahl och Lena Wenner

Löfdahl, Maria & Tingsell, Sofia, 2013: Gröna gården och Häxeskogen. Onomastikon och namnbildning ur ett andraspråksperspektiv. I: Namn i stadsmiljö. Handlingar från NORNA:s 42 symposium i Helsingfors den 10–12 november 2011. Red. av Leila Mattfolk, Maria Vidberg & Pamela Gustavsson. Uppsala: NORNA-förlaget. (NORNA-rapporter 90.) S. 169–187. Löfdahl, Maria, Tingsell, Sofia & Wenner, Lena (under utg.): Lexikon, onomastikon och flersprå- kighet. I: Innovationer i namn och namnmönster. Rapport från NORNA:s 43:e symposium i Halmstad 6–8 november 2013. (NORNA-rapporter 92.) Nation, Paul, 2001: Learning vocabulary in another language. Cambridge: Cambridge University press. (Cambridge applied linguistics.) Nyström, Staffan, 1995: Lexikon och onomastikon – två samverkande system. I: NN 12. S. 81–88. — 1996: Namnmönster, namnsystem, onomastikon – något om namnförrådets art och struktur. I: Den ellevte nordiske navneforskerkongressen (se detta). S. 131–148. Viberg, Åke, 2004: Lexikal utveckling i ett andraspråk. I: Svenska som andraspråk i forskning, un- dervisning och samhälle. Red. av Kenneth Hyltenstam & Inger Lindberg. Lund: Studentlitte- ratur. S. 197–220.

Summary MARIA LÖFDAHL AND LENA WENNER The Onomasticon of Multicultural Sweden – a brief description of a project

This article describes a recently launched research project exploring names and multilingualism in present-day Sweden. The project comprises three component studies, which are designed to shed light on names and multilingualism from different perspectives. The first study is concerned with the relationship between onomasticon and lexicon in a learning situation. The second is looking at multilingual children’s own coin- ings of place-names, related to more general linguistic abilities. The third study is investigating the naming practices of Romani Travellers. Here, place-names newly coined in Scandoromani are discussed. In addition, the personal nomenclature of Ro- mani Travellers is considered, in particular their first names and bynames. The account demonstrates how important traditional personal names and naming practices are for the Romani Traveller identity. Smärre bidrag 199 Smärre bidrag

Namnet Tindra – från djurnamn till flicknamn Studia anthroponymica Scandinavica 32 (2014), 199–201. Katharina Leibring, Department of Onomastics, Institute for Language and Folklore, Uppsala: The name Tindra – from animal name to girl’s name.

Abstract In the last 20 years, the female name Tindra, previously unknown in Sweden, has become very popular as a name for baby girls, as well as for dogs and cats. Today around 4,700 girls and young women have this name. Here, the origin of the name is discussed, and the dialectal noun or the homonymous verb tindra ‘spark’ is suggested as its source. From the 19th century onwards, however, Tindra was popular as a name for horses and cows, and we may have an example here of the uncommon phenomenon of a name expanding its area of use from the zoonomasticon to the anthroponomasticon. The opposite direction is much more common. One reason for this expansion may be the anthro- pomorphisation of companion animals that is so frequent nowadays, another that the name Tindra fits in well with other popular girls’ names.

Vid mitten av 1990-talet började det tidigare mycket ovanliga flicknamnet Tindra bli populärt. Det finns inte i någon av folkräkningarna 1860–1910,1 var inte bland de 10 000 vanligaste namnen i Sverige 1973 (Allén & Wåhlin 1979) och hade 1995 bara 33 bärare (Allén & Wåhlin 1995). År 1999 gavs Tindra till 25 småflickor, klättrade raskt på topplistan över nyföddas namn och nådde sin kulmen 2005 med 526 nya namn- bärare och plats 23 bland de vanligaste småflicksnamnen. Under de senaste åren har det gått tillbaka, men det innehade fortfarande 2014 plats 83 på topplistan. Totalt finns idag i Sverige ca 4 700 flickor och unga kvinnor med namnet. (www.scb.se/Namnstatistik). Var har då namnet sitt ursprung? Och varför har det blivit populärt? Formellt är det homonymt med verbet tindra ’glimma, gnistra’, ett verb som idag väl mest används om barnaögon, stjärnor och juleljus. I flera norrländska dialekter finns också ett substantiv tindra f. ’gnista’ (Rietz sp. 735 a, OSDs). Substantivet har också använts i överförd be- märkelse om livliga, raska flickor och kvinnor i Jämtland och Hälsingland (OSDs). Tindras formella struktur som tvåstavigt namn som slutar på -a gör att det faller väl in i ett vanligt mönster för kvinnonamn i Sverige. Semantiskt kan namnet föras samman med andra idag populära namn inom sfären ’stjärnor, något som lyser, skiner’ som Nova och Stella.

1 Dessa återfinns på webbplatsen http://sok.riksarkivet.se/folkrakningar. 200 Smärre bidrag

Namnet tycks inte ha någon längre historia som kvinnonamn i Sverige så det kan inte röra sig om något återupptäckt namn enligt tregenerationscykeln. Det har inte heller förrän helt nyligen tagits i bruk i Norge (NPL 3 s. 549). Men – Tindra har faktiskt an- vänts regelbundet som namn i Sverige åtminstone sedan förra sekelskiftet. I den första riksstamboken över svensk fjällboskap 1892–1915 (SFB-stamboken) finns sex kor som bär namnet Tindra. De kommer från Västerbotten och Jämtland, det senare det landskap där substantivet tindra har flest belägg i OSDs. Namnet går att följa i senare stamböcker och det finns även på två kor i stambok över svensk röd och vit boskap 1972 (SRB-stamboken 1972) liksom på över tusen kor i mjölkkokontrollen 2006.2 Många hästar har burit namnet, inte minst de av nordsvensk ras. Ett tidigt exempel är det bruna stoet Tindra 383, född 1904 i Hamrånge (www.haststam.se). Tindra har använts som hästnamn under hela 1900-talet och är fortsatt populärt, visar sökningar på Internet. (a.a.) Idag är det dessutom ett mycket omtyckt hundnamn; 2012 var Tindra det nionde vanligaste tiknamnet i Sverige med nästan 2 000 bärare (CHR). Det förefaller alltså som om vi står inför ett av de ganska sällsynta exemplen på att ett namn först använts som djurnamn för att sedan få en breddad användning som personnamn – och fortsatt användas som djurnamn. Orsaken till detta är svår att fastställa – kanske har vi här ett ganska tidigt utslag av den nutida antropomorfiseringen, där djur ses som fullvärdiga familjemedlemmar och deras namn därför kan appliceras också på tvåbenta varelser. Att namnet sedan fått sådan utbredning beror säkert dels på att det morfologiskt faller så väl in i dagens populära mönster för flicknamn, dels att det väcker positiva associationer för många genom att bland annat förknippas med klassiska jul- sånger och med verbet tindra (Bennulf 2005 s. 13).

Källor och litteratur

Allén, Sture & Wåhlin, Staffan, 1979: Förnamnsboken. Stockholm: AWE/Gebers. — 1995: Förnamnsboken. De 10.000 vanligaste förnamnen. 3 uppl. Stockholm: Norstedts. Bennulf, Anna, 2005: Tindra – en stjärna på namntoppen. En attitydstudie av tio populära personnamn. C-uppsats, Institutionen för svenska språket, Göteborgs universitet. CHR = Centrala hundregistret, Jordbruksverket. Nedladdning på cd från databasen gjord 2013-01-14. Finns på Namnarkivet i Uppsala, SOFI. Folkräkningarna 1860–1910 = http://sok.riksarkivet.se/folkrakningar. (2015-02-26) Leibring, Katharina, 2000: Sommargås och Stjärnberg. Studier i svenska nötkreatursnamn. Upp- sala: Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur. (Acta Academiae Regiae Gus- tavi Adolphi 69.) OSDs = Ordbok över Sveriges dialekters samlingar. SOFI, Uppsala. Rietz = Rietz, Johan Ernst: Svenskt dialekt-lexikon. Ordbok öfver svenska allmoge-språket. 1–2. 1867. Lund: Gleerups. SFB-stamboken = Riksstambok över svensk fjällboskap (vit kullig svensk lantras) utg. av Kungl. Lantbruksstyrelsen. 1. 1892–1915. 1922. Malmö.

2 Uppgiften om antalet kor kommer från diskussionstråden Vanligaste konamnen på webbplatsen www.alternativ.nu/index.php?topic=8396.0. Sedan åtminstone femtio år, oftast längre, får de flesta svenska mjölkkor samma namn som sin mor (Leibring 2000 s. 426), så dessa Tindra-kor har sannolikt ärvt namnet efter någon anmoder under tidigt 1900-tal. Smärre bidrag 201

SRB-stamboken 1972 = Avelsföreningen för svensk röd och vit boskap. Stambok över svensk röd och vit boskap 45. Hållsta. Vanligaste konamnen = www.alternativ.nu/index.php?topic=8396.0. (2015-02-26) www.haststam.se. (2015-02-26) www.scb.se/Namnstatistik. (2015-02-26)

Katharina Leibring 202 Smärre bidrag Recensioner 203 Recensioner

Jakob Andersson: Kingship in the early Mesopotamian onomasticon 2800– 2200 BCE. 440 s. Uppsala: Uppsala universitet 2012. (Acta Universitatis Up- saliensis. Studia Semitica Upsaliensia 28.) ISBN 978-91-554-8270-7. ISSN 0585-5535.

Namn och namngivning spelar en central roll i mesopotamiskt tänkande redan från äldsta tid, det tredje årtusendet f.Kr. Jakob Anderssons doktorsavhandling behandlar perioden 2800–2200 f.Kr. Författaren lägger under luppen ett omfattande onomas- tiskt material från två icke besläktade språk (sumeriska och akkadiska), namn med elementet »konung» (lugal och śarrum). Andersson kammar över sitt material utifrån hypotesen att »name-givers made use of a culture-specific set of symbols, governed by and reinforcing social and religious order» (s. 3). Exempel på diskuterade frågor är vad namnen bidrar med till förståelsen av kungadömet som institution under de stu- derade perioderna och huruvida referenten för kungaappellativet är en jordisk konung eller en himmelsk härskare. Arbetet motsvarar de högst ställda förväntningar på såväl metodisk skicklighet som vetenskaplig akribi och fick mycket starka lovord av oppo- nenten, som kunde uttala sig på basis av eget omfattande arbete gällande den aktuella perioden. Redan materialsamlandet representerar en herkulisk prestation. Någon sumerisk namnbok har ännu ej framlagts. Förf. går själv igenom ett mycket stort antal texter (endast för senare jämförelsematerial användes index i sekundärlitteraturen) och ställer samman en primär databas om 5 800 sumeriska och akkadiska namn. Ur detta material sållar han så fram 750 sumeriska och 90 akkadiska namn med de aktuella härskarappel- lativen, som därefter underkastas en analys som i fråga om bredd vad gäller anlagda perspektiv och penetration vad gäller de svåra filologiska problemen lämnar mycket litet övrigt att önska. En sjuttio sidor lång inledande del behandlar frågor som arbetets agenda, strategin för materialsamlandet, historisk och ideologisk bakgrund samt mera generella iakttagelser om namn och namngivning i det äldre Mesopotamien. Arbetet har sin tyngdpunkt i ett 136 sidor långt kapitel med semantiska analyser, först av de sumeriska namnen och därefter av de akkadiska. Andersson bygger vidare på den tentativa kategorisering som Edzard och Westenholz lagt fram på basis av ma- terialsamlingar som bara omfattar några tiotals namn (15 resp. 50). Han väljer att sär- lägga grupper (ofta med ytterligare underkategorier) med namn som talar om härskan- de, vishet, skydd, omsorg, skapelse och fertilitet, kult av gudar, resp. namn med en utsaga av kvalitativ-deskriptiv karaktär (fysisk konstitution, ryktbarhet, rättvisa etc.). Kapitlets respektive huvuddelar (lugal-namn och śarrum-namn) avslutas med en sam- manställning av namn som befunnits »unattributable or unintelligible» eller »non-existent» eller vara resultatet av rena felläsningar. Ett särskilt kapitel innehåller i listform en sammanställning av de lexem som beläg- ges av namnmaterialet: gudanamn, topografiska namn, nomina, adjektiv, verb, supple- 204 Recensioner menterad av listor över sumeriska verbalprefix och akkadiska finita verbformer. Sam- manställningen blir av obestridligt värde för framtida studier av olika problem. Arbetet avrundas med tre kapitel som summerar skörden av undersökningen. Det första av dessa presenterar en semantisk jämförelse mellan lugal- och śarrum-namnen. Här ger Andersson en högst värdefull kategorisering av sumeriska namn med elemen- ten en, lugal och nin resp. akkadiska namn med balum och śarrum, vilka blir prydligt uppsorterade efter period och fyndplats (fig. 16 s. 233). Det följande kapitlet diskuterar namnen i relation till historiska och kulturella bakgrunder. Här riktas åter fokus mot namnmaterialets spegling av kungadömet som institution. Ett sista kapitel presenterar några mer generella slutsatser. Bl.a. påpekar förf. att sumeriska namn i högre grad refererar till en överjordisk verklighet, medan akkadiska oftare pekar på ett barns ankomst i världen. Han noterar också att namnen bekräftar intrycket från i andra sammanhang belagda kungliga sumeriska självpresentationer genom att relatera härskaren till den gudomliga världen och till viktiga jordiska lokaliteter (kultplatser etc.). Motsvarande iakttagelser kan ej göras för de äldsta akkadiska namnen, då vi här saknar en akkadisk litteratur. En välmatad sida anslås åt »avenues for future research». Boken avslutas med en omfattande bibliografi och av listor över beläggställena. Umgänget med tidigare forskning sker på basis av förnämlig kännedom om den vetenskapliga litteraturen och präglas av hovsamhet i uttrycket och tyngd i synpunkterna. Vad vi får i detta opus är en akademisk prestation av högsta internationella klass, en prydnad för svensk humanistisk forskning.

Tryggve N. D. Mettinger

Marianne Blomqvist: Våra fyrfota vänner har också namn. 129 s. Helsingfors: Svenska folkskolans vänner 2011. (Skrifter utgivna av Svenska folkskolans vänner 190.) ISBN 978-951-9087-91-7.

Marianne Blomqvist har skrivit en intressant bok som handlar om namn på hästar, kor och tjurar, hundar och katter i Svenskfinland. I tid sträcker sig undersökningen från senare hälften av 1800-talet fram till i dag. Blomqvists bok är den första som behandlar namn på dessa fyra vanliga husdjursar- ter i Finland. I övrigt kan man säga att namnforskarna i Finland inte har varit särskilt aktiva med att publicera böcker om djurnamn. Marja Kalskes doktorsavhandling Suo- messa syntyneiden hevosten nimistö (2005) handlar om hästnamn i Finland, och Minna Saarelmas Koirien nimipäiväkirja – Bella, Niksu vai Romeo? (2011) och Kissojen ni- mipäiväkirja – Viiru, Nöpö vai Kassinen? (2012) är två populärvetenskapliga böcker om hundnamn och kattnamn. Blomqvist har nu skrivit den första boken om djurnamn i Svenskfinland, men hon är inte den första som har undersökt dem. Ernst Nordström gav redan år 1921 ut en artikel i Hembygden med titeln Svenska husdjursnamn i Finland under svenska tiden, och Lars Huldén publicerade år 1993 i Saga och sed artikeln Konamn och kommunikation. Blomqvists bok riktar sig till en bred läsekrets, d.v.s. vanliga djurintresserade finlandssvenskar. Framställningen är därför populärvetenskaplig. Författaren har undvikit vetenskapliga termer och begränsat antalet källhänvisningar i texten. Hon skriver ofta ganska lätt och humoristiskt – utan att förlora sin identitet som forskare. Recensioner 205

Materialet till boken har samlats in från många olika källor, dels genom intervjuer med studenter, kolleger, vänner, ägare av ridstall och hundhotell, dels genom studier av dagstidningar, utställningskataloger, skönlitteratur m.m. En stor del av namnmaterialet härstammar ur Svenska litteratursällskapets samling Vad heter djuret? från 1983 (SLS 1437), som innehåller drygt 20 000 namnbelägg. Lars Huldéns samling Konamn från 1993 (SLS 1787) har också varit en nyttig källa. Boken innehåller fyra huvudkapitel: om hästar, kor och tjurar, hundar och katter. I varje kapitel berättar Blomqvist först om djurens historia i Finland. Hennes analyser av ord i finlandssvenskan för hästar, nötkreatur, hundar och katter är också belysande. Men naturligtvis är det djurnamnen som står i fokus i boken – och speciellt tilltalsnamnen. Blomqvist analyserar hur namn bildas och vilka namngivningsgrunder som ligger bakom. Hon betraktar sitt material också historiskt: Hur har namnen ändrats över tid? I Finland har hästar främst fungerat som drag- och riddjur och arbetat inom jord- och skogsbruk. Flest hästar fanns det i landet under första halvan av 1900-talet. Blomqvist har delat in 1900-talets hästnamn i Svenskfinland i fyra huvudgrupper enligt namngiv- ningsgrund: 1. Karakteriserande namn (färg: Brunte, Svarten, storlek: Lillpålle, Stor- pålle, andra egenskaper: Lustig, Snälla), 2. Personbeteckningar (Gammelman, Lady), 3. Uppkallelse, dvs. namn efter levande eller avlidna personer eller djur (Caesar, Ringo ) och 4. Förnamn och smeknamn utan uppkallelse (Hasse, Lotta). 1900-talets konamn har Blomqvist kategoriserat i fem grupper: 1. Karakteriserande namn (färg och mönster: Vitros, Pricka, beteende: Dansig, Vacker), 2. Födelsetid, fö- delseort eller ursprung (Majken, född i maj och Esse-Krona från Esse), 3. Person- beteckningar (Grevinna, Hemma-fröken), 4. Uppkallelse (Kleopatra, Lillbabs) och 5. Förnamn och smeknamn utan uppkallelse (Ebba, Dora). I slutet av 1800-talet togs års- bokstäver i bruk på några gårdar i Finland, och år 1957 rekommenderades det att de nöt- kreatur i hela landet som föddes ett visst år skulle registreras med namn på samma bokstav (Agata, Alina, Amalia, följande år Bella, Brunetta o.s.v.). När Finland anslöt sig till EU år 1995, började man identifiera korna och tjurarna med nummer, och namngivningen blev då frivillig. Blomqvists kategorisering av hundnamn omfattar sex grupper: 1. Namn bildade till ord för ’hund’ (Canis, Dog), 2. Karakteriserande namn (Pricken, Sleepy), 3. Namn bildade till personbetecknande ord (Jäntan, Prins), 4. Fiktiva förebilder (Milou, Sinbad), 5. Namn bildade till personnamn (Betty, Rufus), 6. Byte av namn och två eller flera namn (Marvellous Madam Moonlight > Frida, Stalin > Stalina). På 1900-talet blev personnamnen stegvis den vanligaste namntypen bland hundarna. Hundägare har också hämtat allt fler namn ur litteraturen, tecknade serier, o.s.v. Katternas namn liknar på många sätt hundarnas namn. Blomqvist har listat sju hu- vudtyper: 1. Typiska kattnamn (Misse, Pelle), 2. Karakteriserande namn (Grållan, Hoppan), 3. Fiktiva förebilder (Mymlan, Svanslös), 4. Namn bildade till personnamn av olika slag (Chaplin, Lisa), 5. Rimmande namn (Snubban och Stubban), 6. Två eller flera namn (Josefina alias Fini) och 7. Byte av namn (Casanova > Cassu). Sammanlagt presenteras cirka 1 300 olika namn i boken, och namnmaterialet är mång- sidigt och färggrant. Visst kunde man ha kategoriserat djurnamnen också på andra sätt, och analysen av namngivningen kunde ha varit ännu noggrannare och djupare. Men allt är inte möjligt i en liten bok, och läsare som har ett mer akademiskt intresse för djurnamn kan hitta nyttiga källor i litteraturlistan.

Minna Saarelma-Paukkala 206 Recensioner

Nancy L. Coleman & Olav Veka: A handbook of Scandinavian names. XVII, 195 s. Madison: The University of Wisconsin Press 2010. ISBN 978-0-299- 24834-5.

Den här boken är avsedd för en amerikansk läsekrets med nordiska rötter och ska, enligt baksidestexten, dels presentera och förklara »Scandinavian names» (jag återkommer till begreppet) och namngivning i de nordiska länderna, dels ge goda råd om hur man kan visa sin skandinaviska härkomst genom att använda sig av namn med anknytning till Skandinavien. Boken inleds med en ibland ofrivilligt roande guide för danska, norska och svenska ljud och hur vissa namnformer uttalas på de respektive språken. Författarnas norska ursprung märks tydligt här, och det är nog inte många svenskar som skulle känna igen uttalet med ett bakre initialt a i flicknamnet Anna eller att andra o-et i Olof uttalas som en diftong. Även om förf. påpekar i förordet (s. VII) att »in some instances the material has an unavoidable Norwegian slant» skulle lite omsorg och råd från svensktalande (och kanske dansktalande – det ligger utanför min kompetens) ha gjort det här avsnittet mera pålitligt. Med begreppet Scandinavian names menar författarna (s. VII) »names used in the countries of Denmark, Iceland, Norway, and Sweden». Finska, samiska och grön- ländska namn är inte inkluderade, men ett avsnitt om finsk emigration till Nordamerika finns i boken och det påpekas (a.st.) att svenska språket och svenska namn används ock- så i Finland. Ser man till namnförteckningarna finns där dels namn av etymologiskt nordiskt ursprung, dels nordiskt anpassade former av inlånade namn, särskilt då av de väletablerade kristna namnen (från bibel och helgongalleri). Det är klokt av förf. att inte begränsa urvalet till etymologiskt nordiska namn, eftersom de inlånade anpassade namnen i många fall är minst lika skandinaviskt präglade. Det första avsnittet, Dictionary of Scandinavian names, utgörs av två alfabetiska för- teckningar över populära »Scandinavian» förnamn för flickor resp. pojkar med korta etymologier och uttalsuppgifter. I vissa fall ges också exempel på kända namnbärare. Ungefär 550 flicknamn medtas mot cirka 1 000 pojknamn. Diskrepansen förklaras med att så många fler flicknamn hör hemma i en internationell kontext och att flicknamn generellt är mer påverkade av modeväxlingar. Liksom uttalsanvisningarna har urvalet till namnlistorna en norsk prägel, här kanske mer förståeligt eftersom de nordiska namnen över tid ju haft en starkare förankring i Norge. I del två, A guide to Scandinavian naming, redogörs först för den nordamerikanska emigrationens förlopp och omfattning från de olika länderna och om hur emigranter- nas namn anpassades och förändrades i USA. Här finns många iakttagelser som är av intresse också för namnforskare i Skandinavien. En lång rad statistiska uppgifter om vilka »Scandinavian» förnamn som varit vanliga under 1900-talet finns också, liksom uppgifter om de olika ländernas personnamnslagar och en kort historisk exposé över förnamnsskickets förändringar i Skandinavien, återigen med tydlig norsk prägel. På s. 129 ges en översiktstabell över vilka former av kända helgonnamn som används i respektive land idag; några källor till detta anges inte. Vissa namnformer i den svenska raden känns främmande och inte direkt aktuella, som t.ex. Jonne och Jusse från Johannes, Sissa från Cecilia och Magga från Margareta. Å andra sidan saknas Kajsa och Carina från Katarina och Hans från Johannes, så dessa listor bör nog tas med en nypa salt. Några specialavsnitt tar upp namn från nordisk mytologi, namnsdagstraditioner och de kungligas namnskick i de olika länderna. Bland namnen från nordisk mytologi lyfts Recensioner 207

Trym fram som ett exempel på ett idag mycket populärt namn. Ja, i Norge, men bara där. På motsvarande sätt hade Freja:s popularitet i Sverige varit ett bra exempel på ett mytologiskt namn; nu nämns endast att det är populärt i Storbritannien. Att bruket av Freja negligerats hänger måhända ihop med att Freia som känt varumärke i Norge gjort namnet nästan oanvänt som personnamn där. Som påpekas explicit på s. 68 (dock inte tidigare) är detta en bok om förnamn, men i kapitlet Naming traditions in Scandinavia behandlas även bruket av patronymikon och efternamn, liksom hur dessa, särskilt norska namn, kan ha anpassats i Nordamerika. Ländernas olikartade sätt att bilda efternamn (i Norge från gårdnamn, i Sverige sammansatta med orts- eller naturbetecknande element osv.) förklaras kortfattat. Beskriv- ningen av framväxten av de »typiskt svenska» sammansatta efternamnen och soldatnamnen är inte direkt felaktig men en smula skev. Det är t.ex. inte så få borgerliga efternamn som är bildade av ortnamnselement, något som inte framgår. Boken avslutas med goda råd om vad man som amerikan ska tänka på när man väljer ett skandinaviskt namn; namnen ska vara lätta att uttala på samma gång som de ger ett skandinaviskt intryck. Listor på namn som enligt förf. är lättutalade bifogas, liksom listor över namn som har ett acceptabelt engelskt uttal. Enligt min bedömning kan vissa namn i listorna diskuteras. Jag har svårt att se att Brynhild skulle vara lätt att uttala av engelsktalande och samma sak med de många pojknamnen med diftongen -ei (Leif, Steinulf, Sigleiv). Jag ställer mig också lite frågande till varför namn som Cecilia och Edvard inkluderas. De formerna har ingen särskild skandinavisk prägel utan är allmänt internationella. Boken är lättsamt skriven och kan säkert intressera amerikaner av skandinavisk, sär- skilt norsk härkomst. Ur ett svenskt perspektiv är det dock lite tråkigt att det svenska namnskicket blivit styvmoderligt behandlat och att inte alla uppgifter som förmedlas är korrekta. Av den ändock ganska omfattande referenslistan framgår bl.a. att den senaste boken om svenska förnamn (Eva Bryllas Förnamn i Sverige, 2004) inte använts som källa, och inte heller något verk om svenskt efternamnsskick. Ännu mer beklagligt är att Folke Hedbloms uppsats i SAS 1984 om svenska personnamn i Amerika inte åbero- pas eller hänvisas till. Dessa litteraturluckor, liksom att vissa inte helt tillförlitliga In- ternet-sajter har nyttjats, kan förklara en del underliga utsagor i texten. Bokens värde ligger främst i att den ger en övergripande bild av den skandinaviska emigrationen och vad som hände i Nordamerika med de i Skandinavien använda personnamnen efter att så många bärares livssituation helt förändrades i det nya landet.

Katharina Leibring

Friedhelm Debus: Namenkunde und Namengeschichte. Eine Einführung. 280 s. Berlin: Erich Schmidt Verlag 2012. (Grundlagen der Germanistik 51.) ISBN 978-3-503-13718-3.

Namenkunde und Namengeschichte ’Namnforskning och namnhistoria’ av Friedhelm Debus är avsedd att vara en handbok om alla slags namn. Störst uppmärksamhet ägnas dock de traditionellt sett mest omskrivna namntyperna, nämligen ortnamn och personnamn, medan andra typer av namn, t.ex. djurnamn och varumärkesnamn, behandlas mer kortfattat. 208 Recensioner

Förf. påpekar i sitt förord att bokens titel inte skall förstås så att namnforskning och namnhistoria är sidoordnade begrepp, utan i stället som att de är nära förbundna med varandra. Vidare slår han fast att namnforskningen i första hand är en språkvetenskaplig disciplin, som också ofta får tjäna som hjälpvetenskap för andra fackområden som be- byggelsehistoria, arkeologi och samhällsvetenskap. Att handboken har namn från de tyskspråkiga delarna av Europa som fokus sägs inte explicit men framgår indirekt av att den är utgiven i en serie med namnet Grundlagen der Germanistik. I det avslutande kapitlet, Schlussbetrachtung, skriver förf. att framställningen har sin tyngdpunkt i namn- historien och att den därvid i första hand tar hänsyn till tysk forskning. Den långa litteraturlistan upptar också nästan uteslutande tyska publikationer på tyska rörande tysk- språkiga förhållanden. De generella resonemangen om namns egenart och funktion har dock allmän giltighet. Inledningskapitlet tar upp namnens betydelse för människan, namnens historiska källvärde och ger en (tysk) forskningshistorisk överblick. I kap. 2, Namenarten, Klassifikation, Terminologie, ger Debus i en detaljerad nätskiss sin syn på hur olika namntyper förhåller sig till varandra. Namen/Onyme indelas i två huvudgrupper, Bionyme (levande) och Abionyme (icke levande), emellan vilka svävar Poetonyme (namn i litteraturen). Bionyme och Abionyme indelas i sin tur i två huvudgrupper under rubrikerna real ’verklig’ och irreal ’icke verklig’. Förf. ger också förslag på några nyskapade termer, bildade till grekiskan, bl.a. agronym ’namn avseende åker och äng’ och therionym ’namn på vilda djur’. Den senare termen har i Norden tidigare använts i en allmän betydelse ’djurnamn’, så i Katharina Leibrings avhandling Sommargås och Stjärnberg. Studier i svenska nötkreatursnamn (2000, s. 21); ännu tidigare har therionymi använts i en uppsats av Eva Villarsen Meldgaard från 1986 med underrubriken Et bidrag til dansk therionymi (I: Mange bække små. Til John Kousgård Sørensen på tresårsdagen 6.12.1985). En fara med alltför detaljerade scheman av detta slag är att man lockas till fullständighetsmani och skapar termer som kanske inte behövs, t.ex. Hyperphysionyme, som återfinns på två håll i De- bus schema, dels under irreala Bionyme med innebörden ’namn på övernaturliga/ levande tänkta väsen’ (varunder Theoonyme och Daimonyme), dels under irreala Abionyme med innebörden ’Namen für übernatürliche/existent gedachte Objekte’, varunder Siedlungsnamen, Flurnamen och Raumnamen. Avses här mytologiska ortnamn av olika slag? Till gagn för större internationell enhetlighet understryker förf. allmänt vikten av klart definierade termer och pläderar därvid för ett ändamålsenligt (sinnvoll) bruk av internationella termer, särskilt sådana som utgår från grekiskan. Många sådana termer är dock enl. rec.:s mening alltför speciella och svårbegripliga även för namnforskare av facket och har haft svårt att riktigt vinna gehör utanför den slaviska namn- forskarvärlden, t.ex. termen poetonym. Debus menar dock att nationella termer bör finnas kvar, men tydligt definierade. Att förf. ägnar terminologiska frågor stort utrymme, också i de kapitel som behandlar enskilda namntyper, är emellertid förtjänst- fullt. I det övergripande kap. 3, Der Name als sprachliches Zeichen, behandlas utförligt olika kännetecken för namn i motsats till appellativ (Name und Wort), formella och innehållsliga, fonetiskt-grafiska, morfologiskt-syntaktiska och semantiska. Förf. menar i enlighet med de Saussure att namn är språkliga tecken som har form/uttryck och betydelse/innehåll och vidare att det inte finns några fasta gränser mellan namn och appellativ. Bland morfologisk-syntaktiska kännetecken nämns som egenartat för germanska personnamn bl.a. att dessa tidigt uppvisar kortformer och smekformer och en Recensioner 209 rad suffix med diminutiv eller expressiv funktion som är främmande för appellativerna eller först sent och i begränsad omfattning uppträder hos dessa. Den omdiskuterade frå- gan om namn har ett betydelseinnehåll eller ej diskuteras insiktsfullt, även om det märks att förf. främst är personnamnsforskare. Han menar att ett namns betydelse (Na- menbedeutung) innehåller tre komponenter: Namenetymologie (namnets ursprungliga betydelse) samt Namenbedeutsamkeit och Nameninhalt (namnets aktuella betydelse). Med Namenbedeutsamkeit avses alla de föreställningar, känslor och associationer som förknippas med ett enskilt namn och med Nameninhalt bestämda namnbärare som fö- rebilder. Kap. 3 innehåller också avsnitt om deonymisering, översättning av namn, namnrätt (endast rörande personnamn), namninsamling (källor, källkritik), beläggspresentation, namnanalys (namnetymologi), namnpragmatik (namngivning, namnanvändning, namn- kompetens), namnsociologi, namnpsykologi (värderingar hos namngivare och namn- bärare), namngeografi, och namntextologi (namn som delar av sociala/funktionella kontexter, t.ex. officiella/inofficiella, skriftliga/muntliga). Kap. 4 tar i särskilda underkapitel upp olika slags namn, nämligen personnamn (Per- sonennamen/Anthroponyme), ortnamn (Ortsnamen/Toponyme) och andra slags namn (weitere Namenarten), dvs. djurnamn (Tiernamen/Zoonyme), institutionsnamn (Institu- tionsnamen/Institutionyme), varu(märkes)namn (Warennamen/Chrematonyme). Mer kortfattat behandlas växtnamn (Pflanzennamen/Phytonyme), namn på himlafenomen (Himmelskörpernamen/Astronyme), namn på naturfenomen (Naturereignisnamen/Phä- nomenonyme), namn på tidsepoker (Zeitereignisnamen/Choronyme) och namn på konst- verk (Kunstwerknamen/Artionyme). Avsnittet om personnamn inleds med en kort genomgång av grundläggande tyska personnamnstermer: Name om det ursprungligen enda namn som en person bar, Zu- name (Beiname och Familienname/Nachname) om namn som lagts till det »egentliga» namnet, Vorname om det »egentliga» namnet om ett Zuname lagts till, Vornamenkom- plex vid bruk av flera förnamn, varibland Rufname ’tilltalsnamn’ och Beivorname om förnamn som inte är tilltalsnamn, gemensamt även Taufname ’dopnamn’. För ett helt komplex av olika sådana namn, anges termen Gesamtname. Dessutom nämns termerna Doppelvornamen, Kurz-/Kosename, Neck-/Spitzname och Völkername. Allmänt över- ordnad term är Personenname. Härefter följer underkapitel om Ruf-/Vornamen samt Zu- und Nachnamen av germanskt-tyskt och främmande ursprung genom tiderna. Dessa avslutas med en »Rück- blick» där olika aspekter skärskådas, nämligen diakroniska, diatopiska (geografiskt sär- skiljande) och diastratiska (innehållsligt/socialt särskiljande) särdrag. Judiska namn behandlas i ett särskilt underkapitel, liksom Völkernamen, vilka alltså betraktas som namn och inte som beteckningar. Handbokens avsnitt om ortnamn, som här inte närmare skall presenteras, lider av att det saknar utblickar mot andra delar av det germanska språkområdet inkl. Norden, t.ex. beträffande efterlederna -ingen, -heim, -statt och -leben, som ju inte är exklusivt tyska. I behandlingen av den omdiskuterade frågan om alteuropäische Hydronymie borde förf. ha beaktat nordisk forskning och förhållandena i Norden, som ju också tillhör gammalt germanskt område. Inskränkningen till tysk forskning blir här extra olycklig, men härvidlag är förf. inte ensam bland tyska namnforskare. Kap. 5 behandlar insiktsfullt och tämligen ingående namn i litteraturen (literarische Namen/Poetonyme), ett av förf:s specialområden. Debus handbok skildrar klart och koncist namn inom det tyska språkområdet, främst de två stora namngrupperna personnamn och ortnamn. Till dess förtjänster hör att täm- 210 Recensioner ligen stort utrymme ägnas även weitere Namenarten, även om förf. själv i sin slutbe- traktelse menar att forskningen här inte kommit så långt och att behandlingen av dessa namngrupper därför inte kan anses vara uttömmande. Det är också utmärkt att det finns ett kapitel om litterära namn, som hittills sällan ägnats mycket uppmärksamhet i all- männa handböcker om namn. Läsarvänliga sammanfattningar avslutar kapitlen (i kap. 4 varje underkapitel). Ett sakregister, som upptar termer, namnleder, olika innehållsliga aspekter m.m., bidrar till handbokens användbarhet.

Mats Wahlberg

Pirjo Mikkonen: »Otti oikean sukunimen». Vuosina 1850−1921 otettujen sukunimien tausta. [»Ett riktigt släktnamn». Bakgrunden till släktnamn tagna år 1850−1921.] Helsingfors: Helsingfors universitet, Finska, finskugriska och nordiska institutionen 2013. 451 s. ISBN 978-952-10-9344-9, e-ISBN 978- 952-10-9345-6.

Senare delen av 1800-talet var finskhetsrörelsens tid i Finland. Då blev finskan officiellt språk vid sidan av svenskan, och inspirerade av den nya ideologin började man inom de bildade klasserna förfinska sina svenska släktnamn. Detta namnbyte beskrivs av Sirkka Paikkala i hennes doktorsavhandling från 2004, Se tavallinen Virtanen [’Det vanliga Virtanen’]. Vid den tiden bars inte heller släktnamn av den västfinska allmogen, utan man använde patronymikon eller binamn som byggde på namnen på de orter där man bodde. Pirjo Mikkonen utreder i sin doktorsavhandling dessa nya släktnamn som den finska landsbygdsbefolkningen antog fram till år 1921, då en namnlag trädde i kraft och ålade var och en att bära släktnamn. Pirjo Mikkonen har tagit i bruk ett alldeles nytt undersökningsmaterial. Det består av uppgifter eller anteckningar ur muntlig tradition, insamlade i en landsomfattande enkät organiserad av Finska institutionen vid Helsingfors universitet. I ett frågeformulär ef- terlystes uppgifter om den som tog ett namn, när det skedde, om namnets bakgrund och om den som valde namnet. Sådant känner mest den till som har tagit namnet. Enkäten utfördes 1986; nuförtiden skulle man knappast få ihop ett lika stort material. Tydligen har man inte heller tidigare använt ett material av det här slaget inom personnamnsforskningen, medan ortnamnsforskare av gammalt tyr sig till namnsamlingar uppteck- nade ur muntlig tradition. Vid utvärderingen av Mikkonens material uppstår en central fråga: Hur pålitligt är ett undersökningsmaterial där uppgifterna inte kan kontrolleras? Mikkonen övervä- ger med stor omsorg tillförlitligheten och användbarheten i sitt material och tar stöd av historiker och folklorister som använder samma slags narrativa material. Hon kommer fram till att materialet skall godkännas i oförändrad form, och att given information inte skall betvivlas eller rättas. Enligt hennes bedömning kommer då sva- rarnas inställning till och synvinklar på det förflutna fram tydligare. Mikkonens ställ- ningstagande förefaller riktigt, men då måste också förekomsten av eventuellt orikti- ga uppgifter i materialet accepteras. Vid granskningen av materialet har hon strukit bristfälliga och därför oanvändbara svar. Efter denna utgallring är materialets storlek drygt 2 100 namn. Recensioner 211

Undersökningens syfte är att skapa en överblick över nya västfinska släktnamn, namntyper och namnens bakgrund. En idé till släktnamn uppstod inte ur ingenting bland folket, utan många ideella och sociala strömningar och händelser i tiden inver- kade. Det var uppkomsten av ett medborgarsamhälle, verksamheten i olika med- borgarorganisationer, språkpolitiken och den ökade rörligheten bland landsbygdsbefolkningen som gav upphov till behovet av släktnamn. Mikkonen analyserar sitt material ur olika synvinklar och med olika metoder, varav den socioonomastiska är vik- tigast. Huvudparten av undersökningen består av två omfattande kapitel. Det ena innehåller en analys av materialet, en ingående redovisning av namnens struktur och deras bakgrund. Mikkonen kan påvisa att släktnamnen för det mesta härstammar från bebyggelsenamn som ofta innehåller naturbetecknande ord, t.ex. med två element som Lehtisaa- ri (Lövholm), namn med suffixet -la som Koskela (Fors-) och namn med ett element som Lahti (Vik). Vanliga är också namn som härstammar från ett naturnamn eller hän- visar till naturformer nära namntagarens hemort. Tidigare har det antagits att de nya släktnamnen, innehållande ord för natur, som de bildade klasserna antog vid denna tid var motiverade av ideella skäl eller av en nationalromantisk idealisering av naturen. Mikkonen visar tydligt att det för vanligt folk var en helt praktisk sak att ta ett släkt- namn. Namnet behövdes i olika sammanhang, t.ex. när man flyttade från hemorten, när man ingick äktenskap eller när man fick arbete i staden. Materialet visar också att människor inte alltid själv valde eller tog sitt namn, utan namngivaren var ofta en präst, en lärare eller en förman på en fabrik eller dylikt. Mikkonen lägger fram resultaten av sin namnanalys i form av kartor och innehållsrika tabeller. Det andra analyserande kapitlet behandlar sambandet mellan soldatnamn och nya släktnamn. Mikkonen visar med sitt material att före detta rotesoldater också efter tjänstgöringstiden kunde behålla sitt soldatnamn som släktnamn i det civila. I Sverige skedde detta ett sekel tidigare. I Finland blev soldatnamnen också en källa till och mönster för nya släktnamn, t.ex. korta namn med motiv från naturen som Lehti (Löv), Oksa (Kvist). Som släktnamn togs också förfinskade namn som Miekka < Svärd, Uljas < Stolt. Pirjo Mikkonen bidrar i sin avhandling med mycket nytt vetande om uppkomsten av det finska släktnamnsförrådet. Muntlig tradition som avhandlingen baserar sig på visar sig vara ett fruktbart undersökningsmaterial. Väsentlig är iakttagelsen att de nya släkt- namnen i allmänhet härstammar från bebyggelsenamn. Mönster och mode har varit viktiga. De har medverkat både vid valet av namn och namntyp och i fråga om namnets sociala representativitet. Till mönstergivarna hör soldatnamnen. Namnmönstren spred sig inte från geografiska centra utan inom de lägre samhällsklasserna. Det framgår ock- så att före namnlagens införande 1921 uppfattades namntagarnas släktnamn som red- skap för vars och ens individualisering, inte som ett gemensamt namn för en familj eller släkt. Därför kunde bröder ta var sitt eller olika släktnamn. I de analyserande kapitlen behandlar Mikkonen alla förklaringar till varje namn, vilket förlänger texten och gör den splittrad, men med hjälp av ett omfattande namnregister går alla uppgifter att finna. Ett engelskt sammandrag ingår i avhandlingen.

Ritva Liisa Pitkänen 212 Recensioner

Namn på stort och smått. Vänskrift till Staffan Nyström den 11 december 2012. Red. av Katharina Leibring (huvudred.), Leif Nilsson, Annette C Toren- sjö & Mats Wahlberg. 340 s. Uppsala: Institutet för språk och folkminnen 2012. (Skrifter utgivna av Institutet för språk och folkminnen. Namnarkivet i Uppsala. B:12.) ISBN 978-91-86959-06-7. ISSN 0347-2027.

Mangt en rund fødselsdag har gennem tiden været udgangspunkt for hædrende artikel- samlinger udgivet i bogform under betegnelser som venneskrifter, hyldestskrifter og festskrifter. Netop en sådan rund dag har ramt onomast og professor i nordiska språk, Staffan Nyström, der er genstand for kollegaers og venners hyldest i venneskriftet, som her skal omtales. Venneskriftet omfatter i alt 34 artikler med forskelligt onomastisk indhold med over- vægt af artikler om stednavne. Denne anmeldelse tager, naturligvis, alene sigte på artikler forankret i personnavneforskning (i alt ni artikler om personnavne samt tre artikler knyttet an til personnavneforskning). Den tematiske spredning er stor, men tilnavnet (binamnet) udgør en rød tråd gennem flere bidrag – fra gamle runeindskrifters navnestof til nyere tids idolnavngivning. Helmer Gustavsons bidrag, Personnamn i inskrifterna på runföremålen från Sigtuna (s. 103–115), omhandler personnavne på løsgenstande fundet i forbindelse med udgravning- er af vikingtidens og middelalderens Sigtuna. Afsnittet Namnbakgrund indledes med den meget væsentlige konstatering, at analyse af personnavne i disse indskrifter er begrænset grundet materialets karakter. Dette eksemplificeres af runerne på et stykke ribben fra be- gyndelsen af 1200-tallet. På den ene side af benet er indristet ni runer translittereret: raþ nu en þu og tolket som Rāð nū, en þū, dvs. »Råd/tyd nu (underforstået runerne), og du…..«. På modsatte side af ribbenet står runerne romi! eller muligvis rome! . At der er tale om et ord/navn understøttes ifølge forfatteren af, at der ingen runer har stået hverken før eller efter de fire runer. Disse tolkes derpå som en (i øvrigt dårligt belagt) kortform af et mandsnavn. Det er en plausibel tolkning, men læsnings- og tolkningsgrundlaget kunne med fordel have været mere udpenslet. Dels fremgår det ikke, at originalindskriften faktisk ikke er ordopdelt, dels må forfatterens ræsonnement bygge på kendskab til de adskil- lige versioner af tyd-runerne-formelen, som findes belagt i middelalderens skandinaviske runeindskrifter og hvortil et eller flere personnavne ofte er knyttet. Et andet omtalt ribben har indskriften rifi, der må anses for mest sandsynlig at være ordet rsv. rif, n., ʻribben’, blandt andet fordi dette ord er belagt i flere indskrifter på netop ribben. Flere alternative personnavnetolkninger er formelt mulige inklusiv et mandstilnavn dannet til nævnte ord. Men eksemplet viser med al tydelighed, hvor mange tolkningsalternativer en isoleret sekvens bestående af bare fire runer, kan knyt- tes til og dermed det problematiske i at anvende materialet til videre konklusioner. Overordnet er der dog, ifølge forfatteren, en antydning af et afvigende mønster for tilnavne i runematerialet fra Sigtuna. Mandstilnavne synes nemlig at være mere frekvent forekommende end i generelle statistikker. Kvindetilnavne derimod følger det øvrige mønster som stærkt underrepræsenteret kategori. Det er runologens opgave at redegøre for tolkningsalternativerne, i nogen grad også at vægte dem med hensyn til sandsynlighed – også selvom anstrengelserne ikke altid, isoleret betragtet, bidrager revolutionerende til onomastikken. Den opgave løfter Gus- tavson på erfaren vis. I Magnus Källströms bidrag, Tysken som blev trilsk (s. 129–140), diskuteres læsning og tolkning af et personnavn på runestenen fra Håga, Mörkö. Forfatterens egne studier Recensioner 213 har ført til en læsning þr, hvor nogle forgængere har læst þu. Dermed må blandt andre tolkningsalternativet folkebetegnelsen ‛tysk’ forkastes. Forfatteren udlæser hele sekvensen som þr-skr med tabt tredje rune og sandsynlig s-rune af typen ʻstole-s’. Denne sekvens er imidlertid ikke sådan umiddelbar at tolke sprogligt. Efter en lang og grundig diskussion rekonstrueres den tabte rune som i med formodet lydværdi [ȳ]. Derpå fo- reslås et tilnavn dannet til fornsvensk þryzker ‛trotsig, tredsk’. Et mandstilnavn, Tredsk, er faktisk kendt fra 1500-tallet, idet Lasse Tredsk er nævnt flere gange i Arboga stads tänkebok (1504 treske lasse, 1513 lasse tressk, 1523 lasse olsson trässkä). Med hensyn til dette tilnavns etymologi og sammenkædning med forfatterens trelsk/ trilsk bygger Källström på et utrykt manuskript af Sven Ekbo, der knytter an til SAOBs forklaring af ordet og dets forbindelse til adjektivet tredsk. Man kan dog her hæfte sig ved formuleringen i SAOB »sannol. av tredsk«. Det danske adjektiv træ(d)sk forklares i Otto Kalkars ordbog som identisk med det svenske (dialektord) tredsk, men ordet an- tages i øvrigt entydigt, og med en del tungtvejende belæg, at være et indlånt middel- nedertysk adj. trersch, ʻklog, skarpsindig’ (eller negativt ladet ʻlumsk, rænkefuld’), jævnfør også forklaring af samme i ODS under opslagsformen træsk. Er der nu også en direkte linje fra runebelægget þr-skr til 1500-tallets Lasse Tredsk og adjektivet trelsk/ trilsk? Muligvis. I hvert fald er der tale om et spændende bidrag til videre diskussion – såvel runologisk som onomastisk. Henrik Williams argumenterer i sin artikel, Till tolkningen av personnamnet suan på Vanstastenen (s. 331–335), for, at alle formelle muligheder for læsning og tolkning skal udredes og holdes åbne. Som hos Källström er den kritiske gennemgang af forgængeres argumentation og tolkningsgrundlag vægtet tungt. De fire runer i fokus har ukritisk været anset for at repræsentere en form af mandsnavnet Svæinn – til trods for dette navns hyppige forekomst i runeindskrifter, er runeskrivemåden på Vanstastenen, suan, helt unik. Netop det kalder på en revurdering. Forfatteren vil læse, hvad der står og tolke sekvensen som det umiddelbart mest direkte, et personnavn Svan(e) identisk med fuglebetegnelsen svan(e). Som mandsnavn er fuglebetegnelsen svane sjælden. Det optræder ikke i runematerialet i øvrigt, men kendes fra et enkelt svensk middelalderbelæg. Som tilnavn er navnet dog ifølge forfatteren »rätt vanligt« i fornsvensk om end vanskeligt at skelne fra adels- navnet Svane. Dette lidt problematiske forhold følges op af en (efter anmelderens vur- dering vel) lang argumentation for, at fuglebetegnelser i det hele taget kan tænkes at forekomme som tilnavn i vikingetid og middelalder. Der er formelt ikke noget til hinder for at læse og tolke, som Williams gør, og forfatteren afslutter sin artikel med retorisk at udsige »Rätt skall vara rätt« (s. 334). Jo vist, sandsynligheden for at manden bar tilnavnet Svan(e) foreligger, på visse punkter er det måske også den mest sandsynlige tolkning. Der er imidlertid dokumentation for, at mange mænd i vikingetiden bar mandsnavnet Svæinn, og ingen sikre beviser for, at en svensk viking bar tilnavnet Svan(e). Med al respekt. Ret skal være ret. Kristina Neumüller har i artiklen Från Sigge vid bruket till Svine-Sigge (s. 185–195) skrevet om navnefraser, altså nominalfraser bestående af et fornavn + tillæg af forskel- lig art, i 1600-tallets Sörmland. Med manden Sigge som eksempel illustreres variatio- ner over navnefraser, man møder i mandtalslister og kirkebøger, i hvilke personen er nævnt i alt 14 gange. Man finder fraser som fornavn + bosted, fornavn + erhvervsbe- tegnelse/tilnavn, fornavn + familierelation, herunder en enkelt frase fornavn + patronymikon. Årsagerne til de relativt betragtet mange forskelligartede måder at omtale Sigge på er vanskelige at belyse. Da der kun fandtes én Sigge i sognet, var forvekslingsrisi- koen eksempelvis næppe stor. Navnefrasen Svine-Sigge, altså med præfigeret tilnavne- 214 Recensioner element, diskuteres særligt, da den strukturelt skiller sig ud fra den måde folk i mand- talslisterne almindeligvis er benævnt. Forfatteren henleder endvidere læserens op- mærksomhed på, at formen Swijne-Sigge er indført med en særlig fremhævet skrift, som det fremgår af illustrationen (s. 192). Denne skrift er i øvrigt forbeholdt nævnelser af kirkens mænd, hvilket altså indicerer en social dimension. Forfatteren peger afslut- ningsvis på, at manden Sigge, der ved sin død første og eneste gang er indført med patronymikon, Siggeßon, kan have haft en særlig uofficiel status, måske som barn af en kendt gejstlig person i Eskilstuna pastorat, herr Sigge. Dette lille studium er ikke uden underholdningsværdi og illustrerer en i grunden fantastisk variation og kreativitet. Tilnavne i 1900-tallets Sigtuna er undersøgelsesgrundlaget for Agneta Sundströms bidrag Grevinnorna Plåt och Plunta och Fullriggarn (s. 273–281), og alene titlen af- slører samme kreativitet, når det gælder dannelsen af tilnavne. Tilnavnekategorien er og bliver vanskelig at arbejde med, men hvor motivationen bag navngivningen i et æld- re navnemateriale stort set er umulig at dokumentere, giver interviews med nulevende informanter naturligvis andre muligheder. Forfatteren har indsamlet sit materiale, ca. 100 navne, med sin egen far som primær informant. Forfatteren giver ikke nærmere oplysninger om informantens baggrund i øvrigt eller relation til de enkelte personer, hvis tilnavne er præsenteret. Der er naturligvis etiske hensyn at tage, men det havde været en styrke om Sundström i det mindste havde forholdt sig eksplicit til informanten som sandhedsvidne. En sådan kan jo tage fejl, prøve at svare det, som vedkommende tror, at intervieweren vil høre, gætte etc. I artiklen diskuteres de respektive tilnavne i relation til forskellige overordnede semantiske kategorier opstillet på basis af andre forskeres kriterier for inddeling. I praksis er navnesemantiske kategoriseringer noget besværlige og ikke altid umiddelbart logis- ke. Hører eksempelvis en vane, som det at mumle (Mum-Mum) ikke snarere til i kategorien »Namn som syftar på yttre egenskaper« end sammen med de tilnavne, som er placeret i »Namn som syfter på vanor och händelser«? Sidstnævnte rummer i det hele taget nogle, i anmelderens øjne, noget divergerende semantiske kategorier: Kanada- Gösta, med en reel fortid i Canada, hører vel snarest til i kategorien »Namn som syftar på härkomst och boplats«. Såvel tilnavnet Bandy-Johan, båret af en mand, der faktisk var god til bandy, som tilnavnet Droppen, båret af en mælkedreng, kunne kategoriseres som navne, der sigter til erhverv, beskæftigelse og social status (»Namn som syftar på yrke, sysselsättning och social ställning«) ligesom også eksemplet Billiga Gubben, der fik sit navn, fordi han solgte billige varer. Tilnavnes udtryk som leg med sproget og navnesemantikken bag er bestemt svær at gribe an, men så meget desto mere grund er der til at arbejde systematisk videre hermed. Eva Brylla redegør i sin artikel »… men Rosenknopp, Rosentagg kan ingen gärna kalla sig» (s. 25–34) for svensk efternavneskik fra tiden omkring professor E. Tegnérs virke i 1800-tallet til dagens Sverige. I tiden før 1901 var der ingen formelle regler men en praksis for dannelsen af nye efternavne/slægtsnavne. Tegnér beskrev de uofficielle navnedannelsesregler i 1800-tallet, der viser et regelbundet system knyttet an til samfundets klasseinddeling og en bagvedliggende sprogfølelse. Selvom tiderne har for- andret sig, og vidtgående liberalisering har fundet sted, synes denne følelse med sproget, ifølge forfatteren, at have spillet en rolle frem til i dag. I 1901 kom den første forordning vedrørende svenske slægtsnavne. Dermed blev slægtsnavne beskyttede, og man anså det blandt andet for uhensigtsmæssigt at godken- de nye navnedannelser med klang af adelsnavn, f.eks. i kraft af efterled med heraldisk karakter. Moderne tider ændrede på denne praksis, hvilket i sidste ende har ført til god- kendelse af både adeligt klingende nydannelser og genoptaget brug af uddøde adels- Recensioner 215 slægters slægtsnavne. De lærdes navne oprindelig dannet med inspiration fra latinsk eller græsk sprog, f.eks. gennem endelserne -(i)us og -ander, samt franskklingende navne, spiller også en vis rolle gennem tiden. For sidstnævnte gruppe viser nyere tid rod i accentprincipperne, der ikke længere følger de franske regler. De borgerlige slægtsnav- ne var ifølge Tegnér kendetegnet ved en fast toleddet struktur bestående af typisk et stednavn som forled og et efterled identisk med betegnelser fra floraens verden. Den toleddede struktur var oprindelig så fast, at forled bestående af flere led måtte reduceres. I dag efterleves den sprogfølelse ikke. Et forbud mod nydannede dobbeltnavne ligger, ifølge Brylla, formentlig til grund for pudsige konstruktioner som Gyllanderberg. Sprogfølelsen har dog, historisk og endnu i dag, modvirket sammensætninger med eksempelvis allitteration og assonans. Det nedarvede patronymikon på -son var ikke slået igennem på Tegnérs tid, men blev, som det vil være de fleste klart, særdeles udbredt gennem 1900-tallet. I nyere tid, viser forfatteren, er typen ikke videre produktiv, og nedgangen er interessant i et dansk perspektiv, hvor især de mest frekvente efternavne af denne type i stor stil vælges helt fra til fordel for mere individuelt udpegende efternavne. Cecilia Lind. Ett exempel på dubbelt idolnamn (s. 91–101) er forfattet af Linnea Gustafsson. Undersøgelsen tager udgangspunkt i den populære vise Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind fra 1966 og forfatterens observation af, at flere virkelige kvinder bærer præcis denne navnekombination. Undersøgelser af opkaldelse og/eller litterært inspireret navngivning efter figurer og fiktive personer fra bøger, film og TV vedrører som regel kun fornavne. Forfatteren beskriver og behandler imidlertid en særlig type opkaldelse, hvor såvel idolets fornavn som efternavn indgår i navngivningen, altså dobbelte idolnavne. Regelværket sætter sine begrænsninger med hensyn til efternavnet, der ikke kan erhverves uden videre. Forfatteren diskuterer statistisk/metodiske problemer, men kan faktisk sandsynliggøre, at andelen af kvinder, som har fået navnet Cecilia i perioden 1968–92, er større blandt kvinder, som hedder Lind til efternavn end den andel, som bærer andre efternavne. I afsnittet Vilka specifika för- utsättningar finns för namnet Cecilia Lind? diskuterer Gustafsson især efternavnets generelle udbredelse som en faktor for muligheden for anvendelsen af et dobbelt idolnavn. Navnet må ikke være for almindeligt men heller ikke meget sjældent, da der i så fald ikke er tilstrækkeligt med potentielle navnebærere. Særlig interessant er diskussionen af det udtalte navns melodi og rytme som essentielt samt forfatterens tanker omkring, hvad der overhovedet initierer navngivning efter fiktive personer. Er det identifikation, status eller måske vores samtids dyrkelse af det infantile/ungdommelige? I fremtids- perspektiv foreslår forfatteren, at det undersøges hvilke karaktertræk, der kendetegner en fiktiv figur, hvis navn bliver idolnavn, og ikke mindst, undersøges, hvordan det er for en virkelig person rent faktisk at bære sådan et idolnavn. Stof til eftertanke. Det litterære personnavn og den nære affinitet mellem navn og identitet er temaet i Agneta Neys bidrag Namngivning och manlig identitet i Vǫlsunga saga (s. 197–204). Forfatteren diskuterer særligt mandsnavne i henhold til tre hovedkategorier (opført med en noget mystificerende nummerering): 6) namn med patriarkala och genealogiska drag, 7) namn för strid och vapen samt 8) naturnamn och namn med djurassociationer. Det patriarkale navn er ifølge Ney først og fremmest kendetegnet gennem elementer, der betyder beskyttelse, vogter eller ʻsom står nogen nær’. Navne som består af ord med betydningen ʻstrid’ eller ʻkamp’, våbenbetegnelser, og hertil også stridsudstyr som hjelm og skjold, synes at være næsten mere frekvent end ord for våben. I dette afsnit præsenteres også en gennemgang af kvindenavnene, der i denne Vǫlsunga saga tæller skjoldmøen Brynhilds navn. Dette navn har ordet brynje som forled. Det er egentlig 216 Recensioner tankevækkende, at elementer med en betydning, der associerer beskyttelse/usårlighed, synes stærkt fremtrædende i det ellers stridsassocierende billede, der tegnes. Den krakilske (sted)navneforsker er ikke så begejstret for termen naturnavn i denne sammenhæng, hvor termen åbenbart sigter til det navneelement i et litterært personnavn, der associerer natur i bred forstand. Men lad det ligge. Ney hævder, at dyrebeteg- nelser, som indgår i sagaens mandsnavne, associerer til skov og natur, f.eks. ordene ulfr og otr. Fremtrædende er vel først og fremmest associationen til det vilde og utæmmede, som forfatteren også er inde på – eller måske ligefrem det æstetiske? Dyrebetegnelserne omtales i henhold til en hierarkisering, hvor tamdyr generelt har lavere status. Afslut- tende konkluderes det, at sagaens mænd bærer navne med et betydningsindhold, der har med slægt, mod og styrke at gøre, hvorved der for så vidt trækkes et ekstenderet asso- ciationslag ned over de personnavne og navnelementer, som er gennemgået. Den relativt højere frekvens af mandsnavne med patriarkalske/genealogiske betydningsasso- ciationer i sagaens mytologiske del hænger ifølge forfatteren rimeligvis sammen med, at sagaen netop er en genealogisk »bakgrundsteckning« (s. 203) for helten Sigurd Faf- nesbane. Generelt kunne nærmere overvejelser omkring, hvad der egentlig menes med »manlig identitet« have været interessante. I moderne tid er det vel først og fremmest personlig og social identitet, man knytter til begrebet, hvor det i et historisk, litterært værk som sagaen snarere handler om kollektiv identitet og værdinormer. Som det fremgår af venneskriftets indledende abstract, indeholder bogen også nogle onomastiske bidrag i kategorien »andre navne« med nogen relevans for personnavneforskningen. Et af disse er forfattet af Katharina Leibring, der redegør for anvendelsen af personnavne i funktion som navne på katte i artiklen Staffan i den svenska katt- namnsskatten (s. 141–148). Navnet Staffan er ikke videre populært som kattenavn, selvom navnet faktisk opfylder de af forfatterens skitserede kriterier, som ellers kendetegner personnavne, der anvendes som kattenavne. Blandt de blot tre dokumenterede eksempler på katte kaldet Staffan, er der mindst én hunkat. Det uafklarede spørgsmålet bliver da, hvem af fødselaren og kattene Staffan, der bør føle sig mest beæret. Terhi Ai- nialas bidrag, Namn under en dag (s. 1–10), indeholder blandt andet overvejelser omkring, hvornår man omtaler venner og bekendte med deres efternavn som tiltalenavn. Muligvis er det fænomen særlig knyttet til den maskuline kultur, hvad der også er anmelderens fornemmelse for forholdet i Danmark. I artiklen Ødhbøn på villovägar (s. 223–234) diskuterer Lena Peterson misopfattelsen af det fornsvenske ord ødhbøn som identisk med et kvindenavn. En misforståelse oprindelig foranlediget af en fejlopfattel- se af ordets betydning i et diplom fra 1306 skrevet på latin. Gennemgangen er så grundig og overbevisende, at kvindenavnet hermed bør være en saga blot. Namn på stort och smått favner bredt og indeholder levende og spændende bidrag til personnavneforskningen med relevans for mange. Man fornemmer som udefrakom- mende læser en vis indforståethed, hvad der vel er er naturligt affødt af genren. Enkelte bidrag kunne have været disponeret mere skarpt, hvormed det samlede indtryk af denne bog som videnskabelig publikation havde været mere koncist. Indholdsmæssigt er der i flere tilfælde mindre og unødvendige unøjagtigheder at kritisere hos den enkelte for- fatter. En anonym fagfællebedømmelse, som efterhånden er comme il faut for viden- skabelige publikationer i Danmark, kunne have højnet kvaliteten yderligere. Når det er sagt må bidragenes læseværdighed generelt fremhæves positivt. Man fornemmer som læser klart, at denne bog virkelig er et nærværende venneskrift og en fortjent hyldest til professoren.

Rikke Steenholt Olesen Recensioner 217

Nøvn í strandamentanini. Navne i kystkulturen. Forelæsninger frå det 41. NORNA-symposium i Tórshavn 2.–4. juni 2011. Redaktion: Tina K. Jakob- sen, Kristin Magnussen, Anfinnur Johansen & Eivind Weyhe. With summaries in English and German. 380 s. Uppsala: NORNA-förlaget 2013. (NORNA- rapporter 89.) ISBN 978-91-7276-088-2. ISSN 0346-6728.

Sisteleddet i den færøyske tittelen er bunden form dativ av hokjønnsordet ment, som i Chr. Matras’ Føroysk-donsk orðabók er omsett med ‘kunst, færdighed’; i fleirtal ‘(ån- delig) kultur’. Dermed skulle strandament svara godt til ‘kystkultur’ i den danske tittelen. Det er mange ovringar som kan femnast av omgrepet kystkultur, og i denne artikkelsamlinga møter me 19 ulike tilnærmingar. Dei vart opphavleg framførte på det 41. NORNA-symposiet i Tórshavn 2.–4. juni 2011. I dei dagane samla 39 nordiske namne- forskarar seg for å diskutera stadnamn og personnamn som kunne relaterast til kystkulturen. Ei utferd til Leirvík og Klaksvík låg òg i programmet. I opningsinnlegget til Turið Sigurðardóttir får me høyra at Fróðskaparsetur Føroya, som tidlegare hadde fem insti- tutt, like føre symposiet hadde vorte omorganisert til to fakultet. Det eine omfattar Færøsk institut og Institut for Historie og Samfund samt Lærerseminariet, det andre Det Naturvidenskabelige institut og Sygeplejeskolen. Av dei 28 foredraga på symposiet er 19 publiserte i rapporten – heile 12 av forfattarane er kvinner, om lag 60 % (rekord for NORNA-rapportane?), og alle dei seks nordiske landa er representerte mellom forfattarane. Dei fleste foredraga har stadnamn som tema. Fire har hovudsakleg personnamn som emne medan eitt gjeld skipsnamn. Det vil då vera desse fire som har størst interesse for SAS. Men dei andre bør òg nemnast. I rapporten er dei trykte foredraga ordna alfabetisk etter forfattaren. Ei slik inndeling kan alltid forsvarast, sjølv om det ikkje alltid gjev den beste fordelinga. Utgjevarane har vis- seleg diskutert ulike redaksjonelle løysingar, til dømes å skilja mellom stadnamn, personnamn og andre namn. Men heller ikkje ei slik inndeling treng gje ei optimal løysing når stoffet er tematisk grenseoverskridande. Temaet kysten og kystkulturen er i denne rapporten sett gjennom namn frå litt innanfor det kystnære til sjølve kysten, med fjordar, vikar, nes, øyar, holmar og skjer, og ut til fiskebankane. Med ‘kultur’ i eit namnemateriale tenkjer ein vel helst på spesi- fikke kulturelle element reflekterte i namna, men ein kan òg forsvara temaet med bakgrunn i kystnære stadnamn generelt. Gunnstein Akselberg samanliknar gardsnamna i innlandskommunen Voss med tilsvarande namn i kystkommunen Fjell i Hordaland, med særleg vekt på hovudledda i namnetilfanget. Birgit Eggert drøfter kulturhistoriske spor i nokre utvalde stadnamn frå den danske øya Lesø. Birgit Falck-Kjällquist gjev ei grundig drøfting av det svenske fjordnamnet Gullmarn og set det inn i ein sakral kontekst, ‘fjorden som tilhøyrer gudane’. Lennart Hagåsen tek for seg namn på -nor og -vik langs den svenske Austersjøkysten. Endringar i kystmiljøet over tid kan stundom av- speglast i stadnamn, slik Johnny Grandjean Gøgsig Jakobsen viser i artikkelen om for- svunnen kystskog i Danmark i vikingtid og mellomalder. Alexandra Petrulevich ser dei islandske eksonyma Burstaborg (Szczecin) og Steinborg (Kamień pomorski) i Knýt- linga saga som døme på kontakt i kystområdet. Stadnamn er oftast nokså stabile, men det gjeld ikkje alle typar like mykje; til dømes kan namn på innretningar som går i arv eller vert selde, vera utsette for namneskifte. Eit slikt materiale er det Berit Sandnes tek for seg under tittelen Navn på åleboder og andre foranderlige navn, og då frå den skånske austkysten. Tom Schmidt drøfter skjergardsnamn frå ytre Østfold med fokus på etterledda. Han har òg lagt inn eit par kart frå om- 218 Recensioner rådet, noko som lettar orienteringa for lesaren. Skjergardsnamn i kulturhistorisk lys er emne for Inge Særheims artikkel; han har dessutan illustrert teksten med fleire bilete. Svavar Sigmundsson torer seg utaskjers og skriv om namn på fiskebankar ved Island, han har òg med kartskisser (namna på kartet kan vera vanskelege å lesa pga. lita skrift). I artikkelen Semantisk sekundære navne – metonymier har Line Sandst undersøkt semantisk sekundære namn på fiskelæger i Danmark som ein del av eit tverrfagleg pro- sjekt. Susanne Vogt drøfter stadnamn ut frå overskrifta »Døde på fremmede steder«, altså namna på framande dødsstader slik dei er oppskrivne i kyrkjeboka til Emmerlev i Danmark i perioden 1650–1757. Marjun Arge Simonsen drøfter namn som reflekterer toving (dansk ‘valkning’) av vadmål og viser at det ikkje er så få namn av denne typen langs den færøyske kysten. Eit noko større stadnamntilfang ineheld vanlegvis eit personnamn eller personnemne som det kan vera interessant å analysera særskilt. Ikkje nokon av stadnamnartiklane i denne artikkelsamlinga går vidare på det. Men i nokre av dei har personnamna større plass enn i andre, som i Berit Sandnes si drøfting av namn på ålebuer, til dømes Bodels bod, Svarvareboden. Inge Særheim har med ei rekkje personrelaterte stadnamn i sitt materiale, som Torjusreget og Martinshella. Personnemne er òg representerte i materialet hans, som i Bondesedet, Fantabryggja, Kjerringa. Det siste viser til ein noko brei grunne som er farleg for skipsferdsla, og namnet har etter forfattaren eit nedsetjande innhald. Også Svavar Sigmundsson nemner eit par slike namn, som Oláfshola og Digra-Sigga, det siste namn på ein varde brukt som kjenningsmerke på fiskebank. Elles er personnamna representerte med eigne artiklar, som det altså er fire av, medrekna artikkelen til Guðrún Kvaran Islandske person- og gadenavne tilknyttet havet. Somme ord kan vera synonym for havet og difor ofte brukte i dikting. Fem av dei er brukte usamansette som mannsnamn, det gjeld Hlér, Mar, Sær, Ver, Ægir. Det siste merkjer seg ut ved å vera nytta 235 gonger som fyrstenamn og 189 gonger som andrenamn etter det islandske personnamnregisteret. Dei andre fire er stort sett berre nytta som andrenamn, og her merkjer Mar seg ut med heile 170 førekomstar. Sær finst 29 gonger som andrenamn, medan Hlér og Ver berre førekjem nokre få gonger. Det er interessant å sjå at det er langt fleire belegg for usamansette kvinnenamn laga av «hav»-apellativ. Her fører forfattaren opp Rán, Alda, Bára, Bylgja, Hrönn, Unnur; det siste med 1 020 førekomstar er det mest frekvente. Hrönn er suverent mest utbreidd som andrenamn. Også dei andre nemnde namna viser høge tal både som fyrste- og andrenamn. Som fyrsteledd i samansette kvinne- og mannsnamn er Haf-, Mar- og Sæ- vanleg. Hafdís toppar lista over kvinnenamn og Hafsteinn tilsvarande på mannssida. Elles er Sæ- ofte nytta i samansette namn, som Sæunn og Sævar, båe toppnamn i sine respektive grupper. Dette interessante namnetilfanget burde ytterlagare stadfesta at is- lendingane er eit kyst- og havfolk. Etter den islandske personnamnlova frå 1997 står om lag 120 namn på lista over tillatne mellomnamn. Berre tre av desse namna har eit fyrsteledd knytt til havet: Sædal, Haffjörð og Hafnes. Men mange har -fjörð som siste- ledd, som Austfjörð, Vatnsfjörð. Når det gjeld gatenamn på Island, er det mange som er laga til eit synonym for havet. Det gjeld dei orda som er nytta i personnamn, med unntak av haf-. Elles viser forfattaren at ei lang rekkje havrelaterte ord er nytta i islandske gatenamn, til dels brukte i visse delar av tettstadene. Reine personnamnartiklar er elles leverte av Gudlaug Nedrelid, Kristina Neumüller og Agneta Sundström, den siste om tilnamn. Nedrelid ser på hollandske innslag i norsk personnamnskikk. Ho viser til den nære kontakten med Holland langs kysten på Sør-Vestlandet (ho nyttar Holland for landsnamnet og det avleidde adjektivet hollandsk i samsvar med den munnlege tradisjonen). I eit metodisk avsnitt prøver ho å svara på Recensioner 219 kva eit hollandsk namn er. Ho byggjer då på opplysningar i Norsk personnamnleksikon og annan faglitteratur, medrekna nederlandsk og tysk. Kjeldegrunnlaget er skattelister og manntal, samt folketeljingane frå 1801 og 1865, og då avgrensa til Flekkefjord og Feda i Vest-Agder. Ho finn at det ved fleire namn er vanskeleg å avgjera om det er hollandsk/nederlandsk, lågtysk eller frisisk. På grunnlag av godt funderte kriterium kjem ho fram til seks mannsnamn, nemleg Adrian, Bernt, Didrik, Evert, Jan, Teist og fem kvinnenamn Alette, Alida, Annichen, Gesine, Nelche. Dei opptrer i ulike former i kjel- dene, til dels som diminutivformer og moveringar. Ho finn at Bernt tek ein suveren fyrsteplass, medan Didrik på andreplass kjem eit godt stykke ned på lista. Det er elles interessant å sjå at Bernt har gått ned frå ein frekvens på 0,5 % i 1880 til 0,02 % i 2000. «Kulturella skillnader och skillnader i levnadsförhållanden återspeglas ofta i namnskicket, och då inte bara i ortnamnen utan även i personnamnen.» Denne innleiande set- ninga til Kristina Neumüller kan ein berre skriva under på. Ho drøfter namnetilfanget på eldre lokale kart der namna på brukseigarane står oppførte og kjem fram til at tre mannsnamn og tre kvinnenamn er borne av meir enn 10 % av namneberarane i materialet. Karta formidlar eit interessant topografisk tilhøve, nemleg at landhevinga har endra landskapet monaleg sidan 1600-talet. Denne kunnskapen er viktig for tolkinga av materialet i ein kystnær kontekst. Forfattaren kjem til at det er større variasjon i namne- bruken i området nærast kysten, særleg ser ein at Oloff er langt vanlegare ved kysten enn i innlandet, der Lars og Oloff deler fyrsteplassen. Ein konklusjon er at dei fem vanlegaste namna er borne av 60 % av innlandsmennene mot 55 % av mennene ved kysten, dei ti vanlegaste av 90 % i innlandet og 83 % ved kysten. Materialet for kvinner er meir sparsamt og gjev tunnare grunnlag for konklusjonar, men forfattaren har notert seg at kvinnenamna i innlandet er noko meir varierte enn ved kysten, altså motsett mannsnamna. Dette tolkar ho slik at menn var meir rørlege enn kvinner ved kysten. Agneta Sundström viser i sin artikkel om mellomalderlege tilnamn (binamn) i inn- landsbyen Arboga at kystkulturen har strekt seg heilt inn dit. Forfattaren meiner å forklara dette ved den viktige rolla fisk spelte som mat i seinmellomalderen, også i Arboga-området. At det i ein slik kontekst har oppstått tilnamn med bakgrunn i fiske og sjøfart, er ikkje uventa. Materialet er henta or Arbogas tänkebok (protokoll ført ved rådhusretten) 1450–1500. Døma i overskrifta til artikkelen, Laxakarl og Skæria- karl, er illustrerande for det semantiske innhaldet i namna, det fyrste viser truleg til ein som handlar med laks, det andre til ein som kanskje kom frå skjergarden. Det er sjølvsagt vanskeleg å avgjera det eksakte motivet for namnet, men eit namn som Butnakarl må rimeleg visa eit samband til Bottniska viken, anten ved at namnebera- ren var derfrå eller handla med fisk derfrå. Når ein person bar namnet Peter Strøm- ming, må han rimelegvis ha hatt noko med dette sildeslaget å gjera – om han ikkje akkurat trong lukta av sild. Til slutt skal artikkelen om «andre namn» nemnast, og denne kategorien står Anita Schybergson for. Ho har samla namn på seglskuter i den finske skjergarden frå perioden 1865–1912. Ho nyttar termen nautonomastikon, der fyrsteleddet vert forklart som ‘hö- rande till sjöfarten’ og sistelekken ‘namnförråd’. Etter ei innleiing om seglskipstrafik- ken og namn på seglskip generelt tek ho for seg eit materiale som ho har henta or Fin- lands skeppskalender för år 1887 og Finlands skeppskalender 1912. Materialet vert så analysert i fem grupper: Kvinnenamn, ynskenamn, mannsnamn, andre ord i leksikonet, mytologiske namn. Det viser seg at kvinnenamn utgjer ein tredjepart, over dobbelt så mange som mannsnamna på tredjeplass. Mellom kvinnenamna har Maria og Olga vore dei mest populære. Mellom mannsnamna ligg Johannes suverent på topp. Ynskenamn av typen Hoppet (finsk Toivo) ligg på andreplassen når det gjeld førekomst. Materialet 220 Recensioner frå den siste perioden (fram til 1912) viser små endringar, sjølv om skipsfarten på den tida gjekk gjennom store omskifte. Mats Wahlberg avrundar boka med ei informativ samanfatning. Som det skulle gå fram, er nr 89 i NORNA-serien eit verdfullt og lesverdig tilskot til den samnordiske namnelitteraturen. For nokre av artiklane skulle ein gjerne sett litt fleire kart og andre utfyllande illustrasjonar. Eit samla namneregister kunne òg vore ynskeleg, men slike ting fører gjerne til mykje ekstraarbeid for redaksjonen. Eit par trykkfeil har kome med, men elles ligg språkføringa i artiklane på eit gjennomgåande høgt nivå.

Botolv Helleland

På sporet. Festskrift til Bent Jørgensen på 70-årsdagen den 12. marts 2014. Red. af Birgit Eggert, Peder Gammeltoft & Rikke Steenholt Olesen. 254 s. Kø- benhavn: Museum Tusculanums Forlag 2014. (Navnestudier udgivet af Af- deling for Navneforskning, Nordisk Forskningsinstitut 42.) ISBN 978-87-635- 4206-7. ISSN 0470-5155.

På sin 70-årsdag den 12 mars 2014 erhöll professor Bent Jørgensen en festskrift med artiklar i de mest skilda ämnen valda utifrån festföremålets intressen och skrivna av nuvarande och tidigare kollegor vid Afdeling for Navneforskning vid Köpenhamns universitet. Vid en grov indelning av artiklarna i olika teman behandlar åtta ortnamn i vid mening, tre använder arkeologi som ett komplement vid ortnamnsforskning, tre artiklar rör personnamn, två har sin grund i andra intressen hos jubilaren och en artikel är en transkription av ett brev från 1599. Boken avslutas med en förteckning över Bent Jør- gensens publikationer. Bent Jørgensens forskning har behandlat namn ur olika synvinklar, från avhandlingen Dansk gadenavneskik till Dansk stednavneleksikon. Han har också flitigt bidragit med artiklar till det nordiska ödegårdsprojektet, där den uppmärksamme läsaren blir på- mind om ett av jubilarens övriga intressen i arbetet rörande Rapperup (1973). Olika synvinklar på ämnet stavning av ortnamn och personnamn har också varit föremål för hans forskning. Personnamn har lockat Bent till att studera den danska almanackans namnlängd och nordfrisiska personnamn under medeltiden. Under senare år har han även arbetat med utgivning av en handskrift, Æbelholt klosters brevbog. Dessa olika intressen kommer till uttryck i artiklarna i festskriften. Jubilarens huvudinriktning inom forskningen, ortnamn, visar sig i flertalet av artiklarna. Gordon Albøge har i sin artikel Kristendommens spor i Vendsyssels stednavne under- sökt ortnamn som innehåller ord med ursprung i den kristna religionen som kirke, kapel, kloster, munk m.fl., d.v.s. ord som kan antyda aktiviteter med anknytning till kristendomen. En slutsats som förf. drar är att folklig kristen tro satt få spår, något som dock kan komma att ändras vid en noggrann undersökning av naturnamnen i bl.a. markbøgerne. Birgit Eggert ger i sin artikel Rannerød – et rød-navn i Vendsyssel? en analys av ortnamnet Rannerød i Vendsyssel med utgångspunkt i att namn på -rød är sällsynta just i detta område. Artikeln utmynnar dock i slutsatsen att man inte med säkerhet kan avgöra om Rannerød tillhör de danska rød-namnen eller inte. Skriftliga ortnamnsbelägg från 200-talet e. Kr. är vi inte bortskämda med i Norden, men i Gillian Fellows-Jensens uppsats On the track of some lost place-names and early substitutions in England ges flera sådana exempel. Dock har de äldre namnen behand- Recensioner 221 lats olika av de styrande, vilket har medfört såväl att äldre namnformer bevarats i officiella dokument som att sådana gått in i glömskan genom att gamla orter fått nya namn. Namn som återfinns i romerska källor är ofta av keltiskt ursprung; romarna återanvände gärna gamla namn, även om det kunde bli missuppfattningar i skrivningarna. De danska erövrarna hade ett annat förhållningssätt till de gamla namnen, de gav ofta orterna nya namn, möjligen för att hindra tidigare ägare från att göra anspråk på sin mark. Förf. på- pekar slutligen att det är de skrivna förteckningarna som gör bebyggelsehistorisk forskning möjlig, trots att de innehåller många fallgropar. Även Line Sandst behandlar, i någon mån, försvunna namn. I hennes artikel Nogle steder, der engang var hjem studeras byten av gatunamn i två områden i Köpenhamn, varav det ena verkligen en gång var hemma för Bent Jørgensen, nämligen Brønshøj/ Nordvest. Under början av 1900-talet expanderade Köpenhamn, och då likalydande gatunamn uppdagades ändrade man vissa av dem för att förhindra sammanblandning. I artikeln tar Sandst, förutom denna förändring, också upp de olika kategorier som låg till grund för namngivningen, och hon diskuterar dem i förhållande till de officiella myn- digheternas agerande från 1874 till idag. Artikeln är också belysande för hur invånare reagerar vid den typen av ändringar. Artikeln illustreras dels med foton tagna av Bent Jørgensen på 1960–70-talen, dels med nytagna foton. Peder Gammeltoft ställer frågan Hvad var det Varde var?, och han besvarar den genom att studera de äldsta beläggen för namnet från 1180-talet som de har återgivits i olika avskrifter från 1400-talet respektive 1600-talet: Wartwik, Warwic, Wor with, Warwath och Warvvath. Med hänsyn tagen även till andra skrivningar och till uttalet kommer han till slutsatsen att namnet är sammansatt av fda. wara ’utmark, allmän betesmark, allmänning’ och fda. with ’skog’, och det får då en trolig betydelse ’utmarkskogen’. Navn på -rup i nordøstre Skåne är titeln på Berit Sandnes bidrag. Förf. undersöker ortnamn som i dag har ändelsen -rup. Hon urskiljer där tre grupper: namn som har medeltida belägg på -torp eller -arp, namn som har första belägg på -rup från 1500– 1600-talen och namn som har första belägg från svensk tid. Förf. tolkar de danska formerna med -strop och -rup under 1500-talet som inflytande från ett centralt kansli. Övergången till svenskt skriftspråk efter 1658 visar sig i att formen -strop försvinner; istället uppstår former på -arp. En viktig och ofta diskuterad fråga inom namnforskning är den om termers avgräns- ning. I sin artikel Marknavn, Flurname, veldnaam, field-name. Nogle afgrænsnings- problemer undersöker Vibeke Dalberg och Rob Rentenaar detta ämne genom att gå igenom varje term i titeln och dess användning i vetenskaplig litteratur. De finner att termerna i många fall är överensstämmande beträffande definition och begreppstäckning, negativt är dock att de används både som över- och underordnade begrepp. Simon Skovgaard Boeck undersöker i sin uppsats Lidt om Moths stednavneformer ordboksförfattaren Matthias Moths (1649–1719) behandling av ortnamn i den del av hans ordbok som brukar förkortas Conv. Denna innehåller termer av olika slag samt främmande ord. En stor del (ca 80 %) av ordboksartiklarna upptar ortnamn, vilka i det här sammanhanget är av intresse för att studera hur Moth går till väga för att fördanska namnen, en nationell och puristisk idé som han inte var ensam om under slutet av 1600-talet. Fördanskningen sker bl.a. genom ortografiska ändringar; han hyser t.ex. en stor motvilja mot bokstaven c, som anses överflödig och odansk, t.ex. får Nice stavningen Nise. Han ändrar också stavningen för att skapa uttalsnära former, vilket medför att floden Thames benämns Tems. Moth använder också viss morfologisk förändring i samma syfte: han kan lägga till bestämd form och artbetecknande led (Kaykens flod), men ofta nog föredrar han att ange ortnamnen utan sådana (Donau). Fördanskningen 222 Recensioner kunde också ske genom översättning av ortnamnet, så skrivs Los Angeles istället Engle by. I några bidrag ingår arkeologi som ett naturligt hjälpmedel vid undersökning av ortnamns betydelse i både snäv och vid omfattning. Sofie Laurine Albris ger i sin artikel Turen går til Gudernes Hjem. Om en køretur med Bent Jørgensen og nogle overvejelser om organiseringen af Gudmes landskab en ny utgångspunkt vid ortnamnstolkning, där hon kombinerar landskap, bebyggelse och ortnamn för att förstå hur en plats fått sitt specifika namn. I det här fallet utgår hon från Gudme på Fyn. Hon argumenterar här för att Gudhēm har betecknat ett område snarare än en bebyggelse. I sitt bidrag Stednavne, centralpladser og vækstcentre – om tolkningsvalg og betyd- ningsrelationer argumenterar Lisbeth Eilersgaard Christensen för att resultatet av en ortnamnsanalys beror på forskarens val av fokus. Visar namnen på centralplatsindice- rande namnmiljö eller beskriver namnen helt enkelt platsens topografi och jordbruk? Hon exemplifierar utifrån några ortnamn i Åsums socken på Fyn. Här kan de arkeologiska lämningarna, eller frånvaron av sådana, vara avgörande argument i den ena eller andra riktningen. Förf. uppmärksammar också risken för cirkelbevisning, när man låter det arkeologiska materialet styra tolkningen, då den språkliga argumentationen är svag. För att förklara koncentrationer av centralplatsindikationer använder förf. en teori om ett s.k. växtcentrum, där utveckling och tillväxt sker omkring en speciell medelpunkt som fungerar som en katalysator. Detta kan ge en förståelse för centralplatsernas effekt på sina omgivningar, menar förf. i sin analys. Även Rikke Steenholt Olesen involverar arkeologi i sin artikel Om tolkningen af glda. skēth, f., i betydningen ’skibssætning’. Förf. diskuterar de olika tolkningar som finns och speciellt den framför allt i Danmark förekommande tolkningen ’skeppsätt- ning’, som har sin grund i ordet skaiþ som finns på runstenen från Tryggevælde. I artikeln framgår att förf. vill tona ner dennas betydelse för tolkningen av ortnamnselementet, men hon anser, under förutsättning att skaiþ motsvarar fornnord. skeið, f., att det bör tillfogas en primärbetydelse ’skepp’. Beträffande ortnamnselementet ske(de) menar förf. att det i vissa fall syftar på anläggningar som uppfattades som skepps- eller ske(de)-formade konstruktioner, kanske inhägnader av sten eller stolpar. Avslutnings- vis efterlyser hon mer ingående forskning i frågan. Personnamnsforskning, ur någon aspekt, behandlas i tre uppsatser. I Spottenavne i Danmarks gamle Personnavne diskuterar Sebastian Møller Bak vissa binamn i nämnda ordbok. Han benämner dem själv spottenavne, alltså namn som är hånande, gäckande och med ett negativt innehåll. Som jag ser det finns det problem med att bestämma vad som är ett negativt innehåll, kanske bör man gardera sig med att säga »ett för vår tid negativt innehåll». Vad som ansågs nedsättande under medeltiden är en svår fråga, svaret blir snarare vad vi anser vara så; vad man tänkte och tyckte under medeltiden är svårt att komma åt. Förf. är i många fall generös med vad som är negativt och räknar där in namn som Blek och Blind, vilka snarast är endast beskrivande. Positivt är att förf. uppmärksammar olika problem vid studiet av dylika binamn och tar upp möjliga orsaker till att de används. I artikeln Navnet Bent undersöker Katrine Kehlet Bechsgaard jubilarens förnamn (med stavningsvarianter) ur olika aspekter, från hur den typiske Bent är beskaffad till namnets olika varianter i de nordiska länderna. Likaså studeras Bentsen och den feminina varianten Bente. Även en engelskspråkig variant som Bentley kommenteras. Michael Lerche Nielsen anknyter i sitt bidrag »Jona bil, Jona fadøl, Jona crib?» Ge- nitiv og andre bøjningsendelser i danske fornavne till ett av jubilarens intressen, åtmins- tone som det framkommer i listan över hans publikationer, nämligen rättskrivning. I det här fallet studeras hur genitiv anges vid vissa namn på -s och latinska former av namn. Förf. ger en intressant beskrivning av hur skrivningar med och utan apostrof använts ge- Recensioner 223 nom åren för att ange genitiv. Han redogör också för hur kasusändelser i latinet behandlats, och hur dessa former överlevt i danskan, många gånger i fasta uttryck som namn på kyrkor och gator, men även i efternamn. Två artiklar behandlar ämnen utgående från andra av jubilarens intressen: Torben Christiansens Andebyspor i dansk och Johnny Grandjean Gøgsig Jakobsens Sporvogne i Andeby, som kombinerar Bents intresse för Andeby (på svenska Ankeborg) med hans intresse för spårvagnar. I den förstnämnda artikeln studeras grundligt ord och uttryck med utgångspunkt i namn på personer som förekommer i Ankeborg. Exempel på detta är Bedstemor And-bil (Bedstemor And heter Farmor Anka på svenska) om ’en gammal- dags, hög bil’ och Fætter Højben-effekt (Fætter Højben motsvaras av Alexander Lukas på svenska) ’oförtjänt lycka p.g.a. utifrån kommande fördelaktig påverkan’. Ett exempel från en annan ordklass är lykkemønt ’mynt som man hoppas bringar lycka’ (på svenska lyckopeng). Det är intressant att se i hur hög grad Anders Ands (Kalle Ankas) värld har påverkat ordförrådet. En närstudie av spårvagnsnätet i Andeby/Ankeborg får vi i Johnny Grandjean Gøg- sig Jakobsens studie Sporvogne i Andeby. Man får upplysningar om såväl tidpunkten för när spårvagn användes som färdmedel, som den förmodade linjesträckningen. Det är imponerande vad man kan utläsa av serieteckningarna, där fokus i allmänhet ligger på något helt annat än spårvagnstrafik. Susanne Vogts bidrag Ravnsholt i Merløse herred – en markskelsforretning i Ravnholt godsarkiv innehåller en transkribering av ett skadat och svårläst brev från den 8 november 1599 med kommentarer och identifiering av såväl ortnamn som personer. Att få möjlighet att utan problem kunna läsa ett sådant dokument är en förmån. Brevet är intressant, eftersom det också ger en inblick i hur gränsmarkering kunde gå till i äldre tid. Festskriften avslutas med en förteckning över Bent Jørgensens publikationer utförd av Bente Holmberg. Sammanfattningsvis vill jag understryka att boken innehåller en rad intressanta och läsvärda artiklar, som speglar jubilarens intressen och som kan vara till stor nytta och glädje även för andra. Redaktionens förhoppning i förordet att artiklarna ska vara »spændende, interessante og måske endda vittige» för jubilaren kan gälla för alla läsare och har i hög grad uppfyllts.

Agneta Sundström

Riitta Rajasuu: Kuopiossa, Oulussa ja Turussa 1725 ̶ 1744 ja 1825 ̶ 1844 syntyneiden kastenimet [Baptismal names of children born in Kuopio, Oulu and Turku in 1725–1744 and 1825–1844]. Joensuu: University of Eastern Finland 2013. (Publications of the University of Eastern Finland. Dissertations in edu- cation, humanities and theology 43.) ISBN 978-952-61-1105-6, e-ISBN 978-952-61-1106-3. ISSN 1798-5625, e-ISSN 1798-5633. http://epublica- tions.uef.fi/pub/urn_isbn_978-952-61-1106-3/

Riitta Rajasuu’s doctoral thesis explores the baptismal names found in the baptism records of three towns located in different parts of Finland – Kuopio, Oulu and Turku – during two twenty-year periods a hundred years apart in the 18th and 19th centuries. A 224 Recensioner particular problem in this context is that, while the nation’s only official language and the language of the parish records used in the study was Swedish during both of the periods studied, the majority of people living in the three towns were Finnish-speaking. Rajasuu has set out to analyse the name pools drawn on for the children born in the towns, the structure of the names, multiple names, and names in a family context, i.e. names recurring in families. She has also studied the names of twins and triplets, and of children born out of wedlock. The research task is clearly defined, yet in the case of Finnish-speaking people it is somewhat problematic, in the sense that their names were recorded using a foreign orthography. In other words, the vernacular variants used in Finnish were adapted to what was considered correct for the Swedish language. Had the research also covered a period when the language of the parish registers had changed to Finnish, it would have been easier to understand the spelling of the names. That would of course have increased the workload. As Finnish onomastic research and teaching offer virtually no applicable examples of analysis of forenames in historical records, Rajasuu has had to familiarise herself with the problems related to the period and the topic largely by looking into the data. How can we distinguish between names and their spellings? When can we still consider different Swedish spellings to represent one and the same name, and when are we deal- ing with different names altogether? And how should we deal with German, French and Latin spellings, which also occasionally occur in the baptism records of the towns?

The research data comprise 31,715 baptismal names, given to 20,301 children, in the registers of children born and baptised in the Evangelical Lutheran parishes of Kuopio, Oulu and Turku from 1725 to 1744 and from 1825 to 1844. The number of different names is, of course, smaller and hard to determine, as it is dependent on the interpretations put on varying spellings. If different spellings of one and the same name are combined, there are about 100 boys’ names during the first period and nearly 250 during the second, according to my calculations. The corresponding figures for girls’ names are just under 60 and a little over 200. My figures are somewhat lower than those suggested by Rajasuu. The data have been used to seek answers to many different questions. However, for an analysis of the inheritance of naming practices and of geographical diffusion, the data are limited and incoherent, albeit that the author has also used other sources to help her draw conclusions. It would have facilitated the analysis of practices and traditions if the samples had covered one or two more locations and one or two additional shorter periods, say of ten or five years. To analyse the inheritance of names, it would also be necessary to take into account the natural recurrence of names, resulting from a small pool of names and temporary quirks of fashion. The author could have addressed this problem, for example by investigating several generations and comparing the proba- bilities of inheritance and recurrence of individual names. To analyse the directions of diffusion, a set of data from a wider geographical area would have been necessary, and to spot changes in the popularity of innovations and practices, it would have been better to analyse data covering periods at shorter intervals. The study gives an impression that, as the author has chosen to study Kuopio, Oulu and Turku, diffusion is considered to have occurred in a fairly straightforward manner between these towns. For the first period, the analysis covers the whole of the wider ru- ral parish of Kuopio, whereas for the second it covers only the town of Kuopio, which was founded in 1775. Other locations are not considered as possible directions. The birth of the innovations cannot be tracked down, as the cross-section periods are chronologically too far apart. Recensioner 225

However, the study does provide a good picture of the names used in these particular towns, their structure and spellings, and their variation in the baptism records of the periods investigated. It also sheds light on how the name pools and naming practices of these towns developed, how they differed from each other, and how they became different during the periods studied. One of the challenges for future research will be to follow the bearers of the names during the transitional period when the language of the parish registers was changed (it was in general changed to Finnish in the 1880s). Fur- ther, it will be necessary to look into the occurrence of baptismal names of one and the same person and their later variants in different sources. This would reveal hypocoristics and adaptations, in this case the vernacular forms used in Finnish in each region, and these could be connected to the Swedish spellings and vice versa. For the purposes of analysing the structure of the names (number of syllables, preferred derivatives, patronymic forenames), the data are more than sufficient. One problem in the data is that the names of the Finnish-speaking population have not been recorded according to their bearers’ mother tongue, but according to the principles of Swedish, Latin or some other language. Rajasuu discusses this linguistic discrepancy in section 1.4 Nimet hallintokielen ja nimenkantajan näkökulmasta [‘Names from the perspective of the language of administration and the name bearer’]. What makes classifying the names problematic is their varied spellings and the lack of an established orthography. The author has in fact considered how well the number of syllables recorded in the foreign spellings of names corresponds to the names that were actually used, e.g. from the perspective of the principle of end-weight (Brynolf Isaac for ‘Bruno Iisakki’) (p. 141). Nonetheless, the results are presented according to the spellings (e.g. sections 6.1.2 Yhdistelmien rakenne [‘Structure of combinations’], 6.2.5 Yhdistelmien rytmi suhteessa viskurilakiin [‘Rhythm of combinations in relation to the principle of end-weight’]).

Rajasuu defines an official name as the spelling of a name in another language which the record keeper has recorded, for each child, in the register of children born and baptised (pp. 2‒3). She does, though, make the point that, in many cases, the name of one and the same person varies across different documents. She also mentions (p. 3) that the terms official and unofficial name cannot be considered to correspond from one period to another. Nevertheless, there is a problem with the use of the concept of official name to cover a period when it was not known in the present-day sense; it would have been enough to use the concepts name or spelling of the name recorded in baptism records. Rajasuu has accordingly had to choose between counting names and counting spellings. She has, of course, noted this and normalised the names somewhat by choosing ‘the most common variant used in the towns’ as the basic form (p. 29). However, she has not applied this principle – some kind of normalisation or standardisation – all the way through. For example, the following forms are treated as different names: Casimir and Cassemir (p. 92), Regina and Rigina, and Christopher and Christophorus (pp. 203‒9). For research purposes, it is essential to distinguish more clearly between names and their different spellings, since onomastic research, just like genealogical and historical research, often interprets the ‘real’ and ‘official’ names of previous centuries as subject to the same criteria as today, in an era of forenames legislation (the first act was passed in 1945) and accurate population registers. The author also presents other terminology related to her theme; at the end of the thesis, she has a separate index of the terms and keywords used, together with the page numbers. As the study deals with personal names, it would have been worthwhile to 226 Recensioner analyse the related national and international terminology and research in greater depth. The core terms are presented clearly, but there are inaccuracies, e.g. regarding the concept of principal name (p. 3), which does not automatically refer to a forename. The same is true of the term secondary patronymic, whose interpretation falters in practice (as in the case of Larsson Son Lars). Terminology that has been established in scholarly use has been published both in Finnish and in separate indexes in the core handbooks of onomastic research, as well as on the website of the International Council of Onomastic Sciences (ICOS). It would have clearly benefited the present study if, for example, the terms root name and variant had been used in a coherent way.

Rajasuu has chosen the biographical-genealogical method and Everett M. Rogers’s diffusion of innovations theory as her theoretical frameworks. As a linguistic method, she has used structural characterizations of the names, which are presented statistically. Rajasuu, however, defines innovations in a somewhat exceptional manner, as follows (p. 2): ‘The novelties of the latter period are interpreted as innovations whose re- ception I will be considering as both a regional and a social phenomenon.’ At a later stage (e.g. p. 98), she suggests that a name or a name style that has become fashionable again is an innovation even if it is actually a question of a variation in the popularity of a name or practice, rather than an actual innovation. Although the data have been limited to the names of just the three towns, located in different parts of Finland, the analysis of innovations would easily have taken on a nationwide dimension if the author had made use of the HisKi database held by the Genealogical Society of Finland, which is available on the Internet. The database contains, for example, lists of children baptised from the end of the 17th century to 1904. With unique names (e.g. Blondina, Andrette, Bleckertina), using this database would have broadened the perspective. The data are extensive, which enables extensive quantitative research to be under- taken. However, due to the limitations, qualitative diachronic research is left in the background. The degree to which forenames were inherited in families has not been established, even though there are examples of children and their parents having identical names. The exceptional popularity of the name Olof in Kuopio (pp. 61, 176), for example, would have required comparative data of broader temporal and geographical scope, so that the reliability of the phenomenon could have been verified.

The study is clearly structured. The background section presents, among other things, the research objectives; an overview of previous research and the linguistic situation of the period under investigation; and the data, terminology and methods. These are followed by thematic sections on the name pool and its development, the structure of the names, multiple names, and choice of names in diverse family contexts. Unique names and name combinations are also discussed, as are the names of twins, and of children born out of wedlock; the expansion of the name pool for both genders; and the motives for newly introduced names. In addition, the study involves a social perspective, discussing name-giving in different social groups. The direction of adoption of new names, name types and multiple names, from educated groups and groups with foreign contacts to the lower social stra- ta, is clearly highlighted throughout the thesis. Rajasuu shows for example that, over a hundred years, the share of bearers of two forenames increased from 5 to 84 per cent in the locations analysed. According to her research, the practice of bearing two names Recensioner 227 was an innovation that started to spread in the upper classes in the 18th century. By the 19th century, it was found in every social stratum in these towns, although in Oulu the use of multiple names was shunned for longer than in the other towns. In other respects, too, Oulu proved more conservative than Kuopio when it came to adopting new naming practices in the later period. Once it had become more common to bear two names, the upper classes started to use three and to adopt rare names in order to distinguish them- selves, principally in the case of girls’ names. While the results and observations are set out in the different sections, they are neatly grouped and concisely presented in the section Kokoavaa pohdintaa [‘Concluding re- marks’] at the end of the thesis. There are a total of 115 tables and graphs, enabling readers to make their own assessment of the conclusions. Rajasuu’s research is based on original data, which she has investigated indepen- dently. It makes a concrete and useful contribution to the analysis of the structure and development of forenames in Kuopio, Oulu and Turku. To gain a more detailed understanding of forenames, from the individual names of the pre-Christian era to our own day, we need more analyses delving deep into different periods.

Sirkka Paikkala

Die Stadt und ihre Namen. 2. Teilband. 2. Tagung. Leipzig, 24. und 25. Mai 2013. Akten hrsg. von Dieter Kremer & Dietlind Kremer. 451 s. Leipzig: Leip- ziger Universitätsverlag 2013. (Onomastica Lipsiensia. Leipziger Unter- suchungen zur Namenforschung 9.) ISBN 978-3-86583-815-5. ISSN 1614- 7464.

Arrangørerne af det andet Leipziger-møde om byen og dens navne (Die Stadt und ihre Namen) i maj 2013 har med prisværdig hurtighed udgivet mødets 19 forskellige faglige bidrag som bind 9 i serien Onomastica Lipsiensia – Leipziger Untersuchungen zur Na- menforschung. Det velredigerede bind omfatter i alt 451 sider, men det er ikke alle bidrag, som vedrører personnavneforskning, og i det følgende vil kun sådanne, som helt eller delvis beskæftiger sig med personnavne, blive nærmere omtalt. Langt det største bidrag skyldes Dieter Kremer, der selv er en af udgivelsens redaktø- rer. Bidraget omfatter 73 sider, hvoraf en del udgøres af materialelister og genealogiske opstillinger. Set fra en nordisk synsvinkel – og vel egentlig også en tysk – er indholdet temmelig eksotisk, idet det behandler navne på personer i Lissabon i 1500-tallet. Man skal imidlertid ikke lade sig skræmme heraf, men tværtimod unde sig selv et indblik i et navnestof og et kildemateriale, som på mange måder sætter de hjemlige navne i et nyttigt perspektiv. For en personnavneforsker på vore breddegrader er det således opsigtsvækkende, at der findes en fuldt udviklet kirkebogsføring i 1500-tallet med lister over døbte og be- gravede og – lidt senere – viede. Døde personer kan i kirkebogen være forsynet med oplysninger om dødsomstændighederne. Opkaldelse kan forekomme, men er ikke obli- gatorisk, og kirkebøgerne gør det muligt at etablere hele familier, især når de er holdt sammen af et karakteristisk slægtsnavn som i tilfældet med den indvandrede Vivaldo- slægt. 228 Recensioner

Selvom det umiddelbart lyder underligt, spiller anonymitet på forskellige måder en rolle i fremstillingen, hvilket er et godt og perspektiverende bidrag til beskrivelsen af navnestoffets samlede karakter og af kilderne. En række navne, der angiver personers oprindelse, refererer til anonyme lokaliteter. Kremer sætter ganske vist anonym i cita- tionstegn, men meningen er sådan set god nok, og man genkender den samme type i Norden; på portugisisk grund med eksempler som (i oversættelse) fra kysten, smedje, eg, pæretræ m.fl. Anonymitet i betydningen tavshed omkring den enkelte person eller det enkelte navn finder Kremer i forbindelse med hittebørn og børn, hvis forældre ikke kendes. Det giver sig selv, at der i sådanne tilfælde må mangle navnestof. I det følgende afsnit (11) behandler Kremer den også i Norden udbredte tendens til at omtale især kvinder uden navn men kun med angivelse af deres slægtskabsforhold til en mand, dvs. den og den mands hustru, enke, svigermoder osv. Selvom Dieter Kremers artikel er bogens længste, bobler den fra først til sidst af begejstring for sit emne, og jeg kan ikke mindes at have læst en artikel, der giver så mange antydninger af undersøgelser, som det her og nu desværre kun er muligt at skitsere eller give en enkelt prøve på. De portugisiske kontekster er somme tider oversat, til andre tider overladt til læserens egne portugiskkundskaber, og det lader desværre ofte Deres anmelder i stikken. Udgivelsens anden redaktør, Dietlind Kremer, fortsætter i det man kunne kalde kir- kebogssporet. Hendes artikel har flyttet fokus længere mod nord, til publikationens hjemby, Leipzig. Også her er det 1500-tallets kirkebøger, som står i centrum. De ældste i Sachsen er førreformatoriske, men i Leipzig er den ældste, en trolovelsesbog, fra 1541. Den meget grundige og velillustrerede fremstilling tager først og fremmest sigte på at beskrive kirkebøgerne materielt, deres fysiske fremtræden og overlevering, det kirkeli- ge miljø, de er indlejret i og en del af og deres senere udnyttelse. Deres fortrin frem for stads- og skattebøger som kilder især til kvindenavne fremhæves med rette. Der er ikke så meget navneforskning i artiklen, men læseren præsenteres dog for forskellige over- sigter over navne ordnet efter hyppighed. I listen s. 383 over kvindenavne forstår jeg ikke, hvordan Elisabeth kan være både nr. 5 og nr. 16. En opgørelse over de 15 hyppigste døbenavne mellem 1554 og 1596 i Sankt Nikolai kirke viser ved nærmere efter- regning, at hele 3 783 kvinder har et af de 15 hyppigste navne, mens de 15 hyppigste drengenavne kun er fordelt på 2 656 individer. Idet jeg går ud fra, at populationen af drenge og piger er nogenlunde lige stor, ser man altså her den samme tendens som senere dokumenteret i Norden: at kvinder samler sig om færre navne end mænd. Der er gode beskrivelser af de forskellige helgener og andre, som ligger bag de enkelte navne, med overvejelser over, hvad der kan have fremmet eller hæmmet disse navnes brug, men som altid lader den slags leksikalske generaliseringer sig ikke udfolde for de enkelte individer. Hvor meget en bestemt helgen, en bestemt forfader eller kendte poten- tater, venner og naboer vægter ved det enkelte navnevalg må for disse fjerne tider for- blive uoplyst. Leipzig er også omdrejningspunktet i Hans Walthers bedømmelse af middelalderlige tilnavne båret af rådsmedlemmerne i Leipzig. Hensigten er at undersøge sådanne tilnavne, som er vidnesbyrd om migration. Det er ikke første gang, tilnavne af denne type søges anvendt som kilder til viden om, hvordan mennesker flyttede sig i tider uden direkte kildeoplysninger herom. Materialet er ganske stort og righoldigt, men præsenta- tionen af det forudsætter en meget høj grad af lokalkendskab. Den eneste antydning af geografisk forankring i forhold til Leipzig gives s. 72 i en oversigt over oprindelsesste- der 1270–1300 i Leipzigs nærmere omgivelser. Herudover er læseren i praksis overladt til sig selv. Nogle oversigtskort og en bedømmelse f.eks. af fravær eller overrepræsen- Recensioner 229 tation for enkelte områders vedkommende ville have givet læseren en mulighed for at orientere sig i stoffet. En afsluttende gennemgang af spor af Leipzigs bysprog i de be- dømte navne må betragtes som rent plusstof. Vi bliver i Leipzig, men nu dateringsmæssigt i den helt anden ende, med Gabriele Rodriguez’ undersøgelser af navnene i Leipzigs universitetsmatrikel. Materialet udgør ikke mindre end 628 586 fornavneindførsler fra perioden 1818 til nutiden – en misun- delsesværdig stor og langstrakt materialemængde at kunne gøre undersøgelser i. Un- dersøgelserne er især knyttet til DDR-tiden, og ikke underligt opviser denne periode typiske DDR-fornavne i materialet. Et underliggende undersøgelsestema er en søgen efter svar på spørgsmålet »Akademiske navne?«, der rejses i artiklens titel, og som inde- bærer en søgen efter sociale lag i navnebrugen. Forkortet udtrykt i aviscitatet »Kevin er ikke et navn, men en diagnose«. Undersøgelsens foreløbige konklusion er, at klare for- delinger ikke har kunnet påvises. I umiddelbar forlængelse af denne undersøgelse ligger Jens Blechers materialepræ- sentation i artiklen kaldet Matrikel, udgivelse, anvendelse. Den giver et glimrende indblik i indholdet i og tilgængeliggørelsen af universitetsmatriklens navnestof med til- hørende personoplysninger. Her ser man virkelig, hvad en institution kan få ud af at markere sine runde fødselsdage. Ønsket om at studere klasseforskelle i brugen af personnavne er hovedledetråden for Renāte Siliņa-Piņķe i artiklen om døbenavne i Riga i 1400-tallet. Kilden er et tysk kæmnerregnskab (udgiftsbog), og inddelingsgrundlaget er som udgangspunkt en tre- deling af befolkningen i en over-, middel- og underklasse. Da den sidste imidlertid ikke er repræsenteret i materialet, har forfatteren i stedet inddraget gejstligheden som en meningsgivende undersøgelsesgruppe (s. 241). Spørgsmålet er dog, hvordan det kan være meningsgivende, eftersom i princippet ingen gejstlige er født og navngivet som gejstlige. Der hvor det kan give mening at undersøge de gejstliges navne, er inden for området navnebrug, og her er det øjensynligt et karakteristisk træk, at der om de gejstlige i udpræget grad anvendes fuldformer af de tyske navne (s. 246 og 249). Med fuldformer af tyske døbenavne menes flerstavelsesformer, hvor den ditematiske oprindelse stadig er erkendbar. Mere problematisk er anvendelsen af fuldform (Voll- form) om navne af ikke-tysk oprindelse. Som fuldformer på linie med hinanden be- dømmes her navneformer som Jacob, Johan, Nicolaus, Peter, Steffen og Thomas. Det er en meget umage navnerække, hvor man umiddelbart ville sige, at når Nicolaus op- tages i sin rene latinske form, burde det udløse de tilsvarende former af de øvrige navne. Når dette ikke er tilfældet, er forklaringen tilsyneladende, at de i modsætning til Nicolaus (næsten) ikke forekommer. Dog ses Johannes repræsenteret. Den manglen- de egalitet fører direkte til det næste og grundlæggende spørgsmål, om inddelingen i tyske og ikke-tyske navne overhovedet giver mening, således som den fremtræder i artiklen. Det berører en gammel diskussion inden for navneforskningen, nemlig i hvilken udstrækning det er rimeligt at inddele en bestemt periodes eller kildes navne efter navnenes etymologi. I dag er det almindelige synspunkt, som jeg tilslutter mig, at det giver forholdsvis lidt mening. Steffen har en latinsk fuldform Stephanus (med græske aner) og et germaniseret modsvar Stephan, hvorfra udgår en række lokalt til- passede former, hvor Steffen er en af dem. Det rimelige i undersøgelser, der ønsker at belyse brugen af navne, er at betragte navneformer som Steffen, Thomas og Peter m.fl. – én gang optagne i det germanske sprogområdes navnekorpus – som lige så tyske som Hermen og Hinrik. Die Stadt und ihre Namen (byen og dens navne) indebærer naturligvis i høj grad også beskæftigelse med stednavne. Det finder man gode prøver på i nærværende publikation. 230 Recensioner

Derimod er kombinationen af begge dele ikke almindelig, og det hænger utvivlsomt sammen med, at de fleste navneforskere enten tænker i stednavne eller i personnavne. En undtagelse udgør for så vidt den allerede nævnte artikel af Hans Walther, der ser på stednavne anvendt som tilnavne. Endnu en undtagelse udgør Christopher Kolbecks ganske korte præsentation af navnene i de ældste tysksprogede kilder fra byen Strau- bing. Det trods forfatterens begejstring ret begrænsede antal navne fremtræder overordnet og uden ret mange konkrete eksempler under rubrikkerne personnavne, flodnavne og stednavne. Det nævnes, at marknavne ikke findes i kilderne. Oversigten – thi mere kan man dårligt kalde den – omtales som et sideprodukt i forhold til forfatterens dis- putatsarbejde om administrationssproget i Straubing i 1300-tallet. Skitsen giver for- ventninger om en egentlig udforskning af Donau-stadens middelalderlige navnefor- hold. I det hele kunne man, som Die Stadt und ihre Namen fremtræder, godt af og til ønske sig undersøgelser, der bedre søgte at integrere de forskellige traditionelle grene af navneforskningen. Byen og dens navne er langt fra færdigundersøgt.

Bent Jørgensen

Ute Utech: Rufname und soziale Herkunft. Studien zur schichtenspezifischen Vornamenvergabe in Deutschland. Mit einer Cd-rom. 303 s. Hildesheim: Georg Olms Verlag 2011. (Germanistische Linguistik. Monographien 25.) ISBN 978-3-487-14575-4.

Förnamnsskickets sociala variation har varit föremål för en mängd undersökningar i Tyskland. Sedan 1980-talet har det dock varit förvånansvärt tyst på området. Därför fyller boken Rufname und soziale Herkunft en tydlig forskningslucka. I boken presenteras en omfattande socioonomastisk studie som inbegriper en analys av namnen på mer än 50 000 individer födda i 29 olika tyska städer kring år 2004. Förf:s avsikt är att undersöka skillnader i namnvariationen utifrån sociala skikt, kön och region. Det rör sig om en traditionell variationslingvistisk undersökning med kvantitativa metoder och namnregister som material. I en bifogad cd finns detaljerade statistiska uppgifter. Boken inleds med en teoretisk del som ger en kort introduktion till namn, namngivning, förnamn och tidigare forskning. Förf. gör en viktig åtskillnad mellan ett förnamns intentionsvärde (namngivarens uppfattade innehåll och betydelse av det valda namnet) och dess kommunikationsvärde (omgivningens uppfattade innehåll och betydelse av namnet utifrån exempelvis dess användning), baserat på ett resonemang hos Friedhelm Debus i Beiträge zur Namenforschung 20 (1985). Här görs också en ingående samman- fattande och jämförande genomgång av tidigare socioonomastisk forskning om för- namn i Tyskland, som visar att bruket av förnamn har varierat alltsedan »althochdeut- scher Zeit» (år 750–1050) till sent 1900-tal. Slutsatsen blir att det under de flesta (dock inte alla) perioder främst tycks ha varit samhällets översta skikt som introducerat nya namn i Tyskland, vilka sedan spridit sig till övriga grupper. En tydlig skillnad mellan stad och landsbygd framträder också i detta hänseende. Någon vidare utförlig analys av hur dessa mönster hänger samman med generella tendenser i samhället och samhälls- förändring görs inte, men förf. konstaterar vad gäller namnbruket vid tiden kring andra Recensioner 231 världskriget att det intressant nog inte har kunnat påvisas att andelen gamla tyska namn då ökade. I bokens teoretiska del ingår även en genomgång av modeller för social samhälls- skiktning. Här för förf. ett viktigt och bra resonemang om hur sådana modeller alltid utgör en grov förenkling av verkligheten, som egentligen är mycket mer komplex och ostrukturerad än vad någon modell kan uttrycka, och påpekar att de flesta äldre modeller inte är tillämpbara på dagens samhälle. Vidare presenteras en intressant modell över »det nya tyska samhället» (utifrån Geißler, Die Sozialstruktur Deutschlands, 2 Aufl., 1996) vilken utgår från individers inställning och attityder (till fenomen såsom tradition, konsumtion, njutning med mera) snarare än utbildning eller yrke, och som indelar samhället i olika miljöer, som inordnas både på en hierarkisk och på en mer tematisk skala. Trots att modellen lovordas använder förf. den inte som utgångspunkt för sin studie utan nöjer sig med en mer traditionell modell med fyra samhällsskikt baserade på (föräldrarnas) grad och typ av utbildning. Huvudparten av boken ägnas åt den empiriska undersökningen och dess resultat. Materialet analyseras vad gäller namnvariation, antal förnamn, vanligaste förnamn samt namnens formella ljudstruktur. Här presenteras en mängd intressanta resultat. Sto- ra delar av framställningen upptas av lättöverskådliga tabeller och diagram, flera i färg. Antalet namn i bruk tycks vara större bland flickor än pojkar samt i de högsta och lägsta samhällsskikten än i mellanskikten. Inom både det högsta och det lägsta samhällsskiktet bärs vidare en större mängd unika namn och namn från landets topp-10-lista än inom den övriga befolkningen; dock rör det sig inte om samma typer av namn. Utifrån de exempel som anges antyds att det högsta samhällsskiktet föredrar traditionella namn (Konstantin, Greta), medan det lägsta samhällsskiktet föredrar angloamerikanska namn (Jason, Michelle), men eftersom dylika namnkategorier tyvärr inte tagits med i analysen tillåter materialet egentligen ingen sådan slutsats. Antalet förnamn per barn visar sig vara fler i de högre samhällsskikten, utan skillnad mellan flickor och pojkar. Dub- belnamn visar sig vara lågfrekventa, främst förekommande i de lägsta skikten, bland flickor och i vissa regioner. Analysen av namnens formella ljudstruktur bekräftar tidigare forskning vad gäller skillnader mellan könen. Både det högsta och det lägsta sam- hällsskiktet avviker från den övriga befolkningen (se ovan), medan de regionala skillnaderna är mycket små. Författaren påvisar i boken att det än idag finns en social variation (liksom en viss regional variation och en tydlig könsvariation) i det tyska förnamnsskicket. Många intressanta resultat förs fram, men diskussion och slutsatser får tyvärr inte samma utrymme. Den socioonomastiska variationens förändring från tidigare tidsperioder till i dag kunde ha tydliggjorts. Likaså hade framställningen tjänat på en tydligare diskussion om variablernas relevans och resultatens validitet. Den sociala variationens funktion behandlas inte heller i den utsträckning som hade varit önskvärt för att till fullo förstå resultaten. Vidare saknas kommentarer kring sambandens statistiska signifikans och styrka samt jämförelse av eventuella skillnader mellan olika delar av analysen. Det är dock en mycket utförlig analys som genomförts, och den pekar på många intressanta socioonomastiska tendenser för framtida forskare att följa och fördjupa analysen av.

Emilia Aldrin 232 Recensioner

Johanna Virkkula: First name choices in Zagreb and Sofia. 356 s. Helsinki: University of Helsinki 2014. (Slavica Helsingiensia 44.) ISBN 978-951-51 -0093-1, e-ISBN 978-951-51-0094-8. ISSN 0780-3381, e-ISSN 1779-5779. http://urn.fi/URN:978-951-51-0094-8.

Johanna Virkkula granskar i sin doktorsavhandling förnamn och förnamnsval i Zagreb, Kroatiens huvudstad, och i Sofia, Bulgariens huvudstad. Hon undersöker namngiv- ningsmotiv i början av 2000-talet och om det finns olikheter mellan dessa två städer. Förnamnsval har studerats relativt mycket i olika länder – t.ex. av Aldrin: Namnval som social handling, Val av förnamn och samtal om förnamn bland föräldrar i Göteborg 2007–2009 (2011); Gerhards: Die Moderne und ihre Vornamen, Eine Einladung in die Kultursoziologie (2003); Kiviniemi: Rakkaan lapsen monet nimet, Suomalaisten etunimet ja nimenvalinta (1982), Iita, Linta, Maria, Etunimiopas vuosituhannen vaihteeseen (1993), Suomalaisten etunimet (2006); Lieberson: A matter of taste. How names, fashions and culture change (2000) samt Lieberson & Bell i American journal of sociology 98 (1992) – men relativt lite i Bulgarien (se dock Kalkanova: Популярно ли е твоето име, 1996) och nästan inte alls i Kroatien. Johanna Virkkulas avhandling är redan därför en grundläggande studie. Det finns också ytterst få komparativa studier inom ämnet. Studier om förnamnsval är oundvikligen socioonomastiska. Den socioonomastiska personnamnsforskningen undersöker namn i relation till samhället och kulturen och i olika sociala kontexter. Även Johanna Virkkula definierar sin avhandling som socioonomastisk. Ett av hennes centrala begrepp är social intuition, en term som introduce- rats av Eero Kiviniemi (1993, 2006 ovan). Det är fråga om de samtida namngivarnas gemensamma uppfattning om hur ett bra namn ser ut. Den sociala intuitionen kan ge upphov till olika namn, eftersom det finns ett relativt stort urval av potentiella namnval i en individuell namngivningssituation. Stanley Lieberson (2000 ovan) hänvisar till en liknande idé med begreppet social taste. Både Kiviniemi och Lieberson anser att för- namn väljs för att passa in i en viss social kontext. Virkkula framhåller att det är denna sociala kontext och dess påverkan hon undersöker. Den centrala forskningsfrågan är hur namngivarna placerar sig själva i den sociala kontexten och i samhället med hjälp av namnval. Avhandlingens material har samlats in med hjälp av två skriftliga enkäter, den ena i Zagreb 2001 och den andra i Sofia 2002. I båda städerna var det en kommunal barnträd- gård som distribuerade och samlade in enkäterna. I Zagreb returnerades 261 enkäter och i Sofia 361. Majoriteten (75 %) av barnen som svaren gällde var födda mellan 1994 och 2001. Virkkula poängterar att nästan alla informanter svarade på enkäten utgående från namnval som gjordes på 1990-talet, vilket betyder att de rapporterade om sina egna minnen om namnval. Det är alltså fråga om självrapporter. Själva enkäten omfattade tre sidor och innehöll frågor (flervalsuppgifter och öppna frågor) om val av namn till informanternas barn. I enkäten frågades t.ex. hur viktigt det var att namnet var sällsynt, vanligt, modernt, traditionellt eller vackert. Ytterligare frå- gades det om namnets betydelse och hur det påverkade valet och om föräldrarna hade något särskilt smeknamn i åtanke. Virkkula diskuterar enkäten och dess möjliga brister mångsidigt och kritiskt. Resultaten är intressanta och övertygande. Först och främst finns de största diskre- panserna i namnval mellan de två städerna, inte t.ex. i sådana faktorer som barnets kön eller föräldrarnas utbildning. Enligt Virkkulas studie finns det följaktligen stora olikhe- Recensioner 233 ter i social intuition när det gäller namngivning mellan Zagreb och Sofia. I Zagreb var namnets betydelse, namnets nationella prägel och internationella prägel samt att namnet var traditionellt de viktigaste namngivningsmotiven. Virkkula anser att de nationella och internationella strategier som informanter i Zagreb hänvisade till har anknytning till Kroatiens närhistoria. I Sofia var de viktigaste namngivningsmotiven att uppkalla barnet efter vissa släktingar, namnets betydelse, att namnen går i arv till nästa generation och att namnet liknar andra namn i familjen. Som förväntat ville föräldrarna i båda städerna välja vackra namn. I fråga om barnets kön visade det sig att pojkar oftare får traditionella namn och flickor internationella, moderna och ovanliga namn. Samma fenomen har påträffats även i liknande studier i andra länder. När det gäller föräldrarnas utbildning, visade det sig att föräldrar med högre utbildning tenderar att oftare ge traditionella namn än för- äldrar med lägre utbildning. Samma fenomen kan ses t.ex. i Emilia Aldrins ovannämn- da studie från Göteborg. Virkkula tar kortfattat upp definitionen av vad som är ett namn i sin avhandling. I informanternas svar visar det sig ofta att de uppfattar olika namn, t.ex. Anton och Anto- nija, som identiska. Virkkula kunde ha diskuterat frågan mer ingående och gett möjliga förklaringar till varför olika namn tolkas som identiska. Samhället påverkar namnvalet kraftigt och på många sätt. Det är det viktigaste resultatet i Virkkulas avhandling. Samhället har större inflytande på namnvalet än barnets kön eller föräldrarnas utbildning. Historiska fakta och samhället påverkar namnvalen och den sociala intuitionen. Virkkulas avhandling är ett viktigt bidrag till forskningen om namnval, och den är ytterst värdefull i och med att den mångsidigt diskuterar sam- hällets roll i namngivningen.

Terhi Ainiala

Yliopiston nimipäiväalmanakka 2014/Universitetets namnsdagsalmanacka/ Universitehta nammabeaivealmmenáhkki. Yhdeksästoista vuosikerta/Nitton- de årgången/Ovccenuppelogát jahkegeardi. Julkaissut Helsingin yliopisto/Ut- given av Helsingfors universitet/Olggosaddán Helssega universitehta. 80 s. Helsinki 2013. ISSN 1238-6073.

Yliopiston nimipäiväalmanakka 2015/Universitetets namnsdagsalmanacka/ Universitehta nammabeaivealmmenáhkki. Kahdeskymmenes vuosikerta/Tju- gonde årgången/Guoktelogát jahkegeardi. Julkaissut Helsingin yliopisto/Utgi- ven av Helsingfors universitet/Olggosaddán Helssega universitehta. 80 s. Hel- sinki 2014. ISSN 1238-6073.

Sedan 1995 har Helsingfors universitet publicerat en namnsdagsalmanacka som innehåller fyra namnlängder, en finsk, en finlandssvensk, en ortodox och en samisk (se tidigare anmälningar i SAS 16, 1998, och 25, 2007). I namnsdagsalmanackan ingår liksom tidigare förutom namnlängderna uppgifter om frekvens över populära namn och olika namnartiklar. 234 Recensioner

I 2014 års upplaga presenterar universitetets dåvarande svenska namnexpert Marian- ne Blomqvist de nya namn som tas in från och med 2015. Som underlag för revideringen ligger datamaterial från Finlands befolkningsregister, bl.a. förstanamn (registrerade som svenskspråkiga) givna 1965–2013. Gränsen för att ett namn skall få plats i den svenska namnlängden är minst 50 bärare (för den finska gäller 500). Av utrymmesskäl medtas bara en skrivvariant av namn som uttalas lika. Revideringen har resulterat i 55 nya namn (35 kvinnonamn, 22 mansnamn). Ett namn, Mili, stryks, och 8 byter dag. Nu förekommer i den finlandssvenska längden således 659 namn, varav 341 kvinnonamn och 318 mansnamn. Exempel på nya namn som kommit in är Bianca, den italienska motsvarigheten till forntyskans Blanka, Eddie (bredvid Edvard), och Jasmine (bredvid Nanna och Nanny). I 2015 års almanacka skriver den nuvarande svenska namnexperten Leila Mattfolk om attityder till förnamn. Förf. refererar till en studie som hon gjort vid Helsingfors universitet, där ett hundratal studenter ombetts att ange hur man betraktade olika namnbä- rare ur skilda perspektiv såsom ung – gammal, lång – kort, lågutbildad – högutbildad, boende i stad eller på landet, vilka yrken man associerade till namnet m.m. (se vidare Leila Mattfolk, Staffan och andra. Om associationer till förnamn. I: Namn på stort och smått. Vänskrift till Staffan Nyström den 11 december 2012, Uppsala 2012). De bägge artiklarna torde i hög grad bidra till intresset för personnamn och namns- dagar hos allmänheten i Finland.

† Eva Brylla

Meddelanden Fr.o.m. årgång 33 av SAS upphör avdelningen Insänd litteratur. Den som vill få en överblick av vad som utgivits inom nordisk namnforskning hänvisas till NORNA:s årliga namnbibliografi.

Fr.o.m. denna årgång har Guro Reisæter, Tromsø, inträtt som nordisk med- redaktör.

† Eva Brylla, Katharina Leibring och Lennart Ryman

Tidskriftens redaktör sedan 2001, Eva Brylla, gick bort under korrekturläs- ningen av detta nummer. Eva deltog i det redaktionella arbetet så länge hennes krafter räckte. Hon är djupt saknad. I nästa årgång av tidskriften kommer en nekrolog över henne att införas.

Katharina Leibring och Lennart Ryman 235 Författarna i denna årgång

Terhi Ainiala, docent, Institutionen för finska, finskugriska och nordiska språk, Helsingfors universitet. [email protected] Emilia Aldrin, fil. dr, lektor, Sektionen för humaniora, Högskolan i Halmstad. [email protected] Thorsten Andersson, professor emer., Seminariet för nordisk namnforskning, Uppsala universitet. [email protected] † Eva Brylla, docent, Namnarkivet i Uppsala, Institutet för språk och folkminnen. Märit, Frändén, fil. dr, Namnarkivet i Uppsala. Institutet för språk och folkminnen. [email protected] Wolfgang Haubrichs, professor, FR 4.1 Germanistik, Universität des Saarlan- des, Saarbrücken. [email protected] † Lars Hellberg, professor, Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet. Botolv Helleland, namneforskar, Oslo. [email protected] Bent Jørgensen, professor, Nordisk Forskningsinstitut, Afdeling for Navne- forskning, Københavns Universitet. [email protected] Magnus Källström, docent, Kulturvårdsavdelningen, Riksantikvarieämbetet, Visby. [email protected] Katharina Leibring, docent, Namnarkivet i Uppsala, Institutet för språk och folkminnen. [email protected] Maria Löfdahl, fil. dr, Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Göteborg, Institutet för språk och folkminnen. [email protected] Tryggve N. D. Mettinger, professor emer. i Gamla Testamentets exegetik, Lunds universitet. [email protected] Sirkka Paikkala, fil. dr, Institutet för de inhemska språken, Helsingfors. sirk- [email protected] Lena Peterson, professor emer., Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet. [email protected] Peter Sauli Piispanen, tekn. dr, Institutionen för baltiska språk, finska och tyska, Stockholms Universitet. [email protected] Ritva Liisa Pitkänen, professor, Institutionen för finska, finskugriska och nordiska språk, Helsingfors universitet. [email protected] Minna Saarelma-Paukkala, docent, Almanacksbyrån, Helsingfors universitet. [email protected] 236

Rikke Steenholt Olesen, lektor, ph.d., Nordisk Forskningsinstitut, Afdeling for Navneforskning, Københavns Universitet. [email protected] Agneta Sundström, fil. kand, Namnarkivet i Uppsala, Institutet för språk och folkminnen. [email protected] Mats Wahlberg, forskningschef, Namnarkivet i Uppsala, Institutet för språk och folkminnen. [email protected] Lena Wenner, fil. dr, Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Göteborg, Institutet för språk och folkminnen. [email protected]

För översättning av abstract och sammanfattningar svarar auktoriserade trans- latorn Martin Naylor, Uppsala. Insänd litteratur 237 Insänd litteratur

Amsterdamer Beiträge zur älteren Germanistik 71 (2014), 72 (2014), 73 (2014). – Budkavlen 93 (2014). – Collegium medievale 26 (2013). – Danske studier 2014. – Hei- men: 2014:1–4. – Maal og minne 2014:1–2. – Namn och bygd 101 (2013). – Namn og nemne 30 (2013), 31 (2014). – Neuphilologische Mitteilungen 115 (2014):1–3. – Nytt om namn 58 (2013) – Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift 2013, 2014. – Rivista italiana di onomastica 20 (2014):1–2. – Saga-book 38 (2014). – Sananjalka 56 (2014). – Society for name studies in Britain and Ireland. Newsletter NS 8–9. Spring 2014, Autumn 2014. Språk och stil. Ny följd 24 (2014). – Språkbruk 1 (2014).

Andersson, Th.: Bynamnet Sockendal och ett försvunnet östgötskt ånamn (ur: OUÅ 2014). – Dens.: Distriktsbeteckningen hund än en gång (ur: NoB 101, 2013). – Dens.: Från Gilstring till Göstring. Ljudutvecklingen i ett östgötskt häradsnamn (ur: OUÅ 2014). – Dens, se † Hellberg, L. – Dens.: Svenskt förnamnsskick i förändring (ur: SAS 31, 2013). – Dens.: Val av förnamn till »tredjeköns»-barn (ur: SAS 31, 2013). – Dens.: Rec. av Wulfila 311–2011. International symposium, Uppsala University, June 15–18, 2011. Ed by A. Kaliff & L. Munkhammar, Uppsala 2013. (Acta Bibliothecae R. Universitatis Upsaliensis. 48: Occasional papers in archaeology 57) (ur: Studia Neo- philologica 86, 2014). – Arping, Å.: »Hvad gör väl namnet?» Anonymitet och varumär- kesbyggande i svensk litteraturkritik 1820–1850, Göteborg–Stockholm 2013.

Blomqvist, M.: Tjuvstart tillåten! Nya namn i almanackan 2015 (ur: Språkbruk 1, 2013). – Brylla, E.: Rec. av Duden Lexikon der Vornamen. 6., völlig neu bearbeitete Auflage von Rosa & Volker Kohlheim (ur: SAS 31, 2013).

Eggert, B., se På sporet. – Elmevik, L.: Järlåsa, Järla och Järle (ur OUÅ 2014). – Dens.: Möjbrostenens inskrift och ryttarbild (ur: NoB 101, 2013). – Dens.: Det norska gård- namnet Lote (ur: NoB 101, 2013). – Dens.: Några fall av dd för äldre ð i svenskan (ur: SvLm 2013). – Dens.: Fsv. Skædhvi (ur: NoB 101, 2013). – Dens.: Sigurd Fries. Min- nesord (ur: Scripta Islandica 64, 2013). – Dens.: Svedvi och Nedervi (ur: NoB 101, 2013).

Frá Sturlungu til West Venture. Heiðursrit til Anfinn Johansen á 60 ára degnum, Tórs- havn 2013 (Annales Societatis Scientiarum Færoensis. Supplementum 58).

Gammeltoft, P., se På sporet.

Den heliga platsen. Handlingar från symposiet Den heliga platsen. Härnösand 15–18 september 2011. Red. av E. Nyman, J. Magnusson & E. Strzelecka, Härnösand 2014 (Skrifter i Humaniora vid Mittuniversitetet 1). – † Hellberg, L.: Ortnamnen och den forntida sveastaten. Presentation av ett forskningsprojekt. Efterskrift av Th. Andersson (ur: NoB 101, 2013). 238 Insänd litteratur

Kremer, D., se Die Stadt und ihre Namen.

Leibring, K.: Estelle – Reactions to a royal name-giving in Sweden (ur: Name and naming. Proceedings of the second International conference on onomastics. Onomastics in contemporary public space. Baia Mare, May 9–12, 2013. Ed. by O. Felecan, Cluj-Napoca, 2013). – Dens.: Nova-Li och Odesnö – om det nya förslaget till person- namnslag och om nya personnamn i Sverige (ur: NN 2014). – Dens.: Nya efternamn och förslag till ny lag om personnamn i Sverige (ur: Frá Sturlungu til West Venture, se detta).

Magnusson, J., se Den heliga platsen.

Nyman, E., se Den heliga platsen.

På sporet. Festskrift til Bent Jørgensen på 70-årsdagen den 12. Marts 2014. Red. af B. Eggert, P. Gammeltoft & R. Steenholt Olesen, København 2014 (Navnestudier udg. af Afdeling for Navneforskning, Nordisk Forskningsinstitut 42.).

Die Stadt und ihre Namen. 2. Teilband. 2. Tagung. Leipzig, 24. und 25. Mai 2013. Ak- ten hrsg. von D. Kremer & D. Kremer, Leipzig 2013 (Onomastica Lipsiensia. Leipziger Untersuchungen zur Namenforschung 9.). – Steenholt Olesen, R., se På sporet. – Strandberg, S.: Gnallen (ur: Katrineholm-Stora Malms hembygdsförening. Årsskrift 2014). – Dens.: Hulta, Mörkhulta och Starrhult. Sörmländska ortnamn som vittnesbörd om skogsmark (ur: Vårt Östra Vingåker. Östra Vingåkers hembygdsförening. Årsskrift 2014). – Dens.: Long och Lagmanstorp (ur: Vara 2014). – Dens.: Nådhammar (ur: An- knytningen 31, 2014:2). – Dens.: Sällinge i Danmarks socken. Ett uppländskt bynamn (ur: Frá Sturlungu til West Venture, se detta). – Dens.: Älvnamnet Kedjan (ur: Karlsko- ga bergslag 54, 2013). – Strzelecka, E., se Den heliga platsen.

Wahlberg, M.: Italian names in Sweden (ur: Nomina. Studi di onomastica in onore di Maria Giovanna Arcamone a cura di D. Bremer, D. De Camilli & B. Porcelli, Pisa 2013).

Yliopiston nimipäiväalmanakka 2014/Universitetets namnsdagsalmanacka/Univer- sitehta nammabeaivealmmenáhkki. Yhdeksästoista vuosikerta/Nittonde årgången/ Ovccenuppelogát jahkegeardi. Julkaissut Helsingin yliopisto/Utgiven av Helsingfors universitet/Olggosaddán Helssega universitehta, Helsinki 2013. – Yliopiston nimi- päiväalmanakka 2015/Universitetets namnsdagsalmanacka/Universitehta nammabeai- vealmmenáhkki. Kahdeskymmenes vuosikerta/Tjugonde årgången/Guoktelogát jahkegeardi. Julkaissut Helsingin yliopisto/Utgiven av Helsingfors universitet/Olggo- saddán Helssega universitehta, Helsinki 2014. 239 Förkortningar

AN = Afdeling for Navneforskning, Nordisk NRA = Riksarkivet, Oslo Forskningsinstitut, København NRL = L. Peterson, Nordiskt runnamnslexikon ANF = Arkiv för nordisk filologi (5, rev. utg., 2007) APhS = Acta philologica Scandinavica NRO = Norsk riksmålsordbok AS = Anthroponymica Suecana Nä = Närkes runinskrifter (SRI 14: l) BNF = Beiträge zur Namenforschung OAU = Ortnamnsarkivet i Uppsala, SOFI BSH = C. G. Styffe, Bidrag till Skandinaviens ODS = Ordbog over det danske Sprog historia ur utländska arkiver OGB = Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län BØ = Bustadnavn i Østfold or. = original DAG = Dialekt-, ortnamns- och folkminnes- OUÅ = Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift arkivet i Göteborg, SOFI Rep = Repertorium diplomaticum regni Dani- DAL = Dialekt- och ortnamnsarkivet i Lund, ci mediævalis SOFI SAOB = Ordbok över svenska språket utg. av DAUM = Dialekt-, ortnamns- och folkminnesar- Svenska Akademien kivet i Umeå, SOFI SAS = Studia anthroponymica Scandinavica DD = Diplomatarium Danicum SD = Svenskt diplomatarium DGP = Danmarks gamle Personnavne SDns = Svenskt diplomatarium [ny serie] från DI = Diplomatarium Islandicum och med år 1401 DN = Diplomatarium Norvegicum Sdw = K. F. Söderwall, Ordbok öfver svenska DR = Danmarks Runeindskrifter medeltids-språket (1884–1918) DRA = Rigsarkivet, København Sdw Suppl.= K. F. Söderwall, Ordbok över svenska DS = Danmarks Stednavne medeltids-språket. Supplement (1925– DSt = Danske Studier 73) FMU = Finlands medeltidsurkunder SkO = Skånes ortnamn FRA = Riksarkivet, Helsingfors Sm = Smålands runinskrifter (SRI 4) Fv = Fornvännen SMP = Sveriges medeltida personnamn G = Gotlands runinskrifter (SRI 11–12) SMPs = SMP:s samlingar, Uppsala, SOFI Gs = Gästriklands runinskrifter (SRI 15: l) SMR = Svenska medeltidsregester 1434–1441 hd = härad sn = socken KA = Kammararkivet (i SRA), Stockholm SNF = Studier i nordisk filologi KL = Kulturhistoriskt lexikon för nordisk SOB = Sveriges ortnamn. Ortnamnen i Ble- medeltid kinge län l. = län SOD = Sveriges ortnamn. Ortnamnen i Dalar- LB = M. Lundgren, E. Brate & E. H. Lind, nas län Svenska personnamn från medeltiden SOFI = Institutet för språk och folkminnen (1892–1934) SOH = Sveriges ortnamn. Ortnamnen i Hal- Lind = E. H. Lind, Norsk-isländska dopnamn lands län ock fingerade namn från medeltiden SOJä = Sveriges ortnamn. Ortnamnen i Jämt- (1905–15) lands län Lind Bin. = E. H. Lind, Norsk-isländska person- SOJö = Sveriges ortnamn. Ortnamnen i Jönkö- binamn från medeltiden (1920–21) pings län Lind Suppl.= E. H. Lind, Norsk-isländska dopnamn SOKa = Sveriges ortnamn. Ortnamnen i Kalmar ock fingerade namn från medeltiden. län Supplementband (1931) SOKo = Sveriges ortnamn. Ortnamnen i Kopp- LUP = L. Peterson, Lexikon över urnordiska arbergs län personnamn (www.sprakochfolkmin- SOL = Svenskt ortnamnslexikon. Red.: M. nen.se, 2004) Wahlberg (2003) MM = Maal og minne SOSk = Sveriges ortnamn. Ortnamnen i Skara- NG = Norske Gaardnavne borgs län NÍ = G. Kvaran & S. Jónsson, Nöfn Íslen- SOU = Sveriges ortnamn. Ortnamnen i Uppsa- dinga (1991) la län NIYR = Norges innskrifter med de yngre runer SOV = Sveriges ortnamn. Ortnamnen i Värm- NIÆR = Norges Indskrifter med de ældre Runer lands län NK = Nordisk kultur SOVm = Sveriges ortnamn. Ortnamnen i Väst- NN = Namn og nemne manlands län NO = Norsk ordbok SOVn = Sveriges ortnamn. Ortnamnen i Väster- NoB = Namn och bygd norrlands län NPL = K. Kruken & O. Stemshaug, Norsk per- SOÅ = Sydsvenska ortnamnssällskapets års- sonnamnleksikon (3. utg., 2013) skrift 240 Förkortningar

SOÄ = Sverges ortnamn. Ortnamnen i Älvs- UUB = Uppsala universitetsbibliotek borgs län u.å. = utan år SOÖg = Sveriges ortnamn. Ortnamnen i Öster- Vg = Västergötlands runinskrifter (SRI 5) götlands län vid. = vidimation SRA = Riksarkivet, Stockholm Vr = Värmlands runinskrifter (SRI 14:2) SRI = Sveriges runinskrifter Vs = Västmanlands runinskrifter (SRI 13) SRP = Svenska riks-archivets pergamentsbref Ög = Östergötlands runinskrifter (SRI 2) SvLm = Svenska landsmål och svenskt folkliv Öl = Ölands runinskrifter (SRI l) Sö = Södermanlands runinskrifter (SRI 3) ÖNON = Övre Norrlands ortnamn. Ortnamnen i U = Upplands runinskrifter (SRI 6–9) Norrbottens län u.d. = utan dag ÖNOV = Övre Norrlands ortnamn. Ortnamnen i u.o. = utan ort Västerbottens län

Ska tryckas i PMS 7463 tror jag STUDIA ANTHROPONYMICA SCANDINAVICA Studia anthroponymica Scandinavica Tidskrift för nordisk personnamnsforskning STUDIA ANTHROPONYMICA

ISSN 0280-8633

32 · STUDIA ANTHROPONYMICA SCANDINAVICA Box 135 2014 SE-751 04 UPPSALA Sweden 32 · 2014