Myt Och Manipulation Radikal Psykiatrikritik I Svensk Offentlig Idédebatt 1968-1973

AUS

ACTA UNIVERSITATIS STOCKHOLMIENSIS Stockholm Studies in History of Ideas 7 Anna Ohlsson Myt och manipulation Radikal psykiatrikritik i svensk offentlig idédebatt 1968-1973

Anna Ohlsson Myt och manipulation

ISSN 1100-9667 ISBN 978-91-85445-94-3

Institutionen för litteraturvetenskap och idéhistoria

Doktorsavhandling i idéhistoria vid Stockholms universitet 2008

ACTA UNIVERSITATIS STOCKHOLMIENSIS Stockholm Studies in History of Ideas

Myt och manipulation

Radikal psykiatrikritik i svensk oﬀ entlig idédebatt 1968-1973

Anna Ohlsson

Innehåll

Inledning ...... 9 Syfte och frågeställningar ...... 9 Utgångspunkter – kontexter – metod ...... 12 Avgränsningar ...... 17 Källmaterial ...... 21 Tidigare forskning ...... 27 Begreppsdiskussion ...... 34 Disposition ...... 46

1. Psykiatri i förändring ...... 49 Kris och utveckling...... 50 Mentalsjukvårdsdelegationens betänkande 1958 ...... 55 Psykiatri under utredning ...... 61 Modern svensk psykiatri?...... 66 Brytningstid ...... 72 Psykiatrins problem ...... 74

2. Psykiatrin utmanas ...... 77 Strömkantringarnas år ...... 79 Harding-fallet och Vietnamdemonstranternas fadersaggressioner ...... 86 Psykiatridebattens ramar ...... 90 Läkarens roll i samhället ...... 98 Patienten och psykiatern ...... 99 Det terapeutiska samhället och den diagnostiska kulturen ...... 104 Hotet från psykiatrin ...... 112

3. R. D. Laing i Sverige ...... 115 Ronald David Laing ...... 119 Psykiatern som samhällskritiker ...... 129 Receptionen i Sverige ...... 132 Det sjuka samhället ...... 138 Den sjuka familjen ...... 146 Död åt familjen ...... 155 Normalitetens vanvett ...... 160 4. Psykisk sjukdom – myt, illusion, realitet ...... 165 Ett sociologiskt perspektiv ...... 166 Sjukdom och värdering ...... 172 Diagnos som vapen ...... 180 Ogiltigförklaring och neutralisering ...... 182 Psykiatrins expansion ...... 184 Nytt perspektiv på psykiatrin ...... 189

5. Sociopater, ﬁ nns de? ...... 191 Sociopatutredningen ...... 193 Institutioner och behandling ...... 196 Vad är en sociopat?...... 200 Revolutionär i bälte ...... 207 Sjuk vård i ett sjukt samhälle ...... 215 Mot den politiska psykiatrin ...... 220

6. Om konsten att dressera människor ...... 223 Mentalhälsokampanjen ...... 225 Debatten tar fart ...... 229 Den dresserade arbetaren ...... 232 Det psykologiska språket ...... 234 För en arbetarnas psykologi ...... 239 Varning för vård! ...... 242 Utblick ...... 245

Sammanfattning och avslutning...... 251

Summary ...... 261

Efterskrift ...... 267

Referenser ...... 269 Otryckt källmaterial ...... 269 Tryckta källor och litteratur ...... 271

Personregister ...... 297

8 Inledning

SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR

Sjukdom är en etikett som de makthavande klistrar på obekväma personer för att oskadliggöra dem. Psykiatrin är det moderna medlet för att anpassa människor till samhällets orättvisor. Det är inte individen som är sjuk, utan samhället. Det ﬁ nns inget objektivt psykiatriskt sjukdomsbegrepp, utan varje samhälle har sitt eget.1

Under 1960- och 70-talen riktades både i Sverige och internationellt en kraftfull kritik mot psykiatrin och mentalvården.2 Då kunde det se ut som i citatet ovan, hämtat från baksidestexten till uppsalasociologen Kaj Håkansons bok Psykisk sjukdom: Illusioner och realiteter (1973).3 Kritik och ifrågasättande har psykiatrin haft att bemöta under hela sin historia, men under 1960-talet vidgades problemområdet; psykiatrins vetenskapsteoretiska utgångspunkter och dess – som det kunde heta – repressiva samhällsfunk- tioner diskuterades med en intensitet som knappast förekommit tidigare. Vad är psykisk sjukdom: en myt, en etikett, en illusion?4 På vilka grunder ställs diagnos,

1. Baksidestext till Kaj Håkansons Psykisk sjukdom: Illusioner och realiteter, Stockholm 1973. Håkanson skrev enligt gängse praxis inte baksidestexten själv, något jag diskuterar mer i avhandlingens kapitel 4. 2. Ibland görs en analytisk skillnad mellan psykiatri och mentalvård; psykiatri syftar då på teori och vetenskap, medan mentalvård handlar om praktiken. I den här avhandlingen använder jag ordet psykiatri som en sammanfattande term, om inget annat anges. I mitt källmaterial görs inte alltid skillnad mellan allmän- och rättspsykiatri. Däremot förekommer barn- och ungdomspsykiatri i rätt liten utsträckning. Jag tillämpar här en vid defi nition av psykiatribegreppet; psykiatri betyder här »vetenskapen om och arbetet kring de psykiska sjukdomarna och deras botande.« Citatet är hämtat från Roger Qvarsells och Bengt-Erik Erikssons inledning till antologin Hur skall själen läkas?: Förändringar inom den psykiatriska vården, Stockholm 1997, s. 9. 3. 1973 års utgåva av Psykisk sjukdom var en något reviderad version av licentiatavhandlingen Psykisk sjukdom: Illusioner och realiteter: En teoretisk studie, Research Reports from the Depart- ment of Sociology, 26, Uppsala 1968. 4. Termen psykisk sjukdom förekommer ofta i källmaterialet till den här avhandlingen, tillsammans med ord som mentalsjukdom samt enbart sjukdom. Dessa termer kan ha fl era inne- börder; dels kan det avse olika former av psykoser eller kategorin schizofreni, dels kan det syfta Inledning vetenskapliga eller ideologiska? Kan diagnosen vara ett vapen i händerna på dem som vill tysta en samhällsopposition? Vad är psykiatri? Ett medel för samhäl- lets makthavare att anpassa människor till orättvisorna i samhället? Frågor som dessa diskuterades vid tiden i en rad olika sammanhang. Sociologer, psykiatriker, konstnärer, patienter, patientföreningar, intellektuella fanns bland dem som ut- talade sig. Tonläget i debatten var stundtals högt uppskruvat. Den här avhandlingen handlar om den debatten. Syftet med studien är att analysera vad jag kallar radikal psykiatrikritik i svensk off entlig idédebatt mellan 1968 och 1973, då psykiatridebatten var som mest intensiv. Centrala frågeställ- ningar är: I vilka sammanhang riktades en radikal kritik mot psykiatri, vilka gjorde det och vilka var argumenten? Hur kopplades vid tiden diskussionen om psykiatri och psykisk sjukdom till andra, mer övergripande diskussioner om samhället? Vilka problem ansåg man vidhäftade psykiatrin och vad borde göras åt dem? Var debatten om psykiatrin över huvud en debatt om psykiatri, eller handlade den om någonting annat? I så fall vad? Avhandlingen har också ett analytiskt syfte. Hur kan kritiken mot psykiatrin klassifi ceras och karakteriseras? I psykiatrihistoriska sammanhang kallas tidens psykiatrikritik ofta antipsykiatrisk, men bör all kritik som riktades mot psykiatrin under 1960- och 70-talen ses som antipsykiatrisk? Detta är en fråga som följt med mig från avhandlingsarbetets början: vad är antipsykiatri? Termen myntades av den brittiske psykiatern David Cooper kring 1967 men kom tidigt att avfär- das av dem som tillskrevs epitetet. Antipsykiatri blev snabbt ett skällsord och har så förblivit. Men i sig betyder ordet antipsykiatri ingenting; forskaren måste själv fylla ordet med innehåll. Hur kan det göras? Bör det göras, eller kan kritiken mot psykiatrin kring 1970 förstås och klassifi ceras i andra termer? Frågan är av analytisk art, svårhanterlig och genomgående i den här avhandlingen. Den svenska psykiatridebatten hade internationella beröringspunkter, som uppmärksammas i de följande kapitlen. Åren kring 1960 publicerades i Väst- världen en rad böcker som ur delvis olika perspektiv ifrågasatte psykiatrins teori och praktik; här fi nns grunden för det som kallats antipsykiatri. I Storbritannien verkade psykiatriker som Ronald David (r. d.) Laing, David Cooper och Aaron Esterson, som med sina försök att omdefi niera schizofrenikategorin samtidigt ville omstöpa hela den psykiatriska verksamheten. I usa hävdade psykiatern T omas Szasz att psykisk sjukdom var en myt och sociologen T omas Scheff att diagnosen var en stämpel (labelling theory) alltmedan den kanadensiske på icke-psykotiska tillstånd. Källmaterialet får vara vägledande för den term jag använder i ett specifi kt sammanhang. Jag problematiserar inte källmaterialets användning av termer som dem ovan; det är just respektive författares egen uppfattning jag är intresserad av.

10 Inledning sociologen Erving Goff man i utmanande termer beskrev mentalsjukhus och fängelser som »totala institutioner«. I Frankrike visade kulturhistorikern Michel Foucault hur kategorier som vansinne och galenskap var historiskt föränder- liga. I Italien verkade psykiatern Franco Basaglia, som i boken Ned med den institutionella psykiatrin! (1971), (L'Istuzione Negata, 1968) just pläderade för en nedmontering av mentalsjukhusen. Skillnaderna mellan dessa kritiker av psykiatrin var fl era.5 Benämningen av dem som antipsykiatriker är heller inte helt konsekvent i psykiatrihistoriska sammanhang. Detta indikerar att begreppet antipsykiatri är i rörelse, fl ytande och analytiskt problematiskt. Jag använder det heller inte i avhandlingen. I stället vill jag argumentera för ett alternativ: kritiken mot psykiatrin åren kring 1970 kan delas in i åtminstone två stora grupper, en radikal kritik kontra en reformistisk kritik med starka psykodynamiska inslag. Dessa begrepp och kritiktyper behandlas längre fram i inledningen, under rubriken »Begreppsdiskussion«, men det är viktigt att redan nu signalera dem.

Den här avhandlingen rör sig som i ett gränsland mellan psykiatri- och medi- cinhistoria samt en mer allmän idéhistoria, inriktad på att studera en specifi k debatt i ett avgränsat tidsligt och socialt rum. Denna gränslandsvistelse möter fl era utmaningar. Hur kan psykiatrins historia förstås? Hur viktig är den i det här sammanhanget? Vilka historiografi ska förändringar kan urskiljas vad gäller psykiatrins historia? Vad betyder 1960-talets ideologiska strömkantringar – vridningen av samhällsdebatten vänsterut – för diskussionen om psykiatrin? Hur kan man komma åt en debatt? Vad är en debatt? Hur kan olika argument i en debatt ringas in och benämnas? Detta är exempel på frågor som jag under arbetets gång

5. Författarna hade sinsemellan olika bakgrunder: från psykiatrin och psykoanalysen, sociologin och humanvetenskaperna; deras böcker utkom också oberoende av varandra. En förenande länk dem emellan var dock en starkt kritisk inställning till uppfattningen om psykisk sjukdom – i Laings, Coopers och Estersons fall fokuserades i huvudsak schizofrenin – som just en form av sjukdom, biokemiskt eller genetiskt betingad. Szasz torde vara den teoretiskt mest konsekvente av dem; psykisk sjukdom är och förblir för honom vad han kallar »en myt«. Szasz' ideologiska position har också betecknats som »ultraliberal«, medan Laing och Cooper setts som företrä- dare för den brittiska nya vänster som uppstod under 1960-talet. Foucault för sin del hör delvis hemma i en fransk strukturalistisk miljö. Successivt kom emellertid ﬂ era av dessa kritiker att i viss mån förhålla sig till varandras arbeten. Laing, exempelvis, var redaktör för den skriftserie – »Studies in Existentialism and Phenomenology« – som publicerade Foucaults Folie et Déraison: Histoire de la folie à l'âge classique (1961) i Storbritannien, medan Cooper skrev en introduktion till den engelska översättningen av boken. Se vidare Daniel Burston, The Wing of Madness: The Life and Work of R. D. Laing, Cambridge, 1996, s. 177. Liksom i Sverige översattes först endast delar av Foucaults bok. Boken utkom i sin helhet på engelska först år 2006, då med titeln History of Madness. Den engelska utgåvan innehåller också bland annat en replikväxling om boken mellan Foucault och Jacques Derrida.

11 Inledning haft anledning att ofta återkomma till, och som även får konsekvenser för hur forskningsuppgiften ringas in och presenteras. Jag skall gå igenom dem, efter att först ha diskuterat några för mig viktiga utgångspunkter samt vad det är jag gör respektive inte gör i den här studien.

UTGÅNGSPUNKTER – KONTEXTER – METOD Psykiatrins historia är komplex och svårtolkad. Det är en viktig utgångspunkt. Uppfattningarna om hur psykiatrins historia kan eller bör tolkas har också, inte minst internationellt, gått isär. Handlar psykiatrins historia om framsteg och humanisering eller disciplinering och social kontroll av samhällets avvikande? Måste kanske båda perspektiven kombineras i en tredje tolkning? För egen del har jag i mitt försök att förstå psykiatrins historia alltmer kommit att inspireras av den tolkning som bland andra den brittiske medicinhistorikern Roy Porter starkt förknippas med: psykiatrins historia handlar om både disciplinering och humanisering; psykiatrins historia är mångfasetterad.6 Humanisering och disciplinering har gått hand i hand, och psykiatrin har historiskt stått vidöppen för olika former av kritik. Att aktörerna på det psykiatriska fältet haft synnerligen svårt att enas om vilka åtgärder som kan lösa psykiatrins problem – som handlat om såväl konkreta behandlingsmetoder som teoretiska utgångspunkter – torde ha varit en starkt bidragande orsak till att psykiatrin relativt lätt kunnat angripas också av dem som stått utanför fältet. När psykiatrin under 1960-talet blev föremål för intensiv debatt var det långt ifrån första gången. Psykiatrins hela historia handlar om rörelse, kritik, kamp och konﬂ ikt.7 Psykiatrins organisation, målsättning och möjligheter till behandling, liksom dess gränser mot andra vetenskaper, har många gånger varit satta under förhandling.8 Psykiatrin har stadigt pendlat mellan en sorts kristillstånd, uppgörelser med det förﬂ utna och förhoppningar om utveckling.9 Detta gör att

6. Detta påpekande har i det här sammanhanget relevans främst för kapitel 1, i vilket jag skisserar linjer i den svenska psykiatrins historia. En viktig bok där linjer i psykiatrins historiograﬁ diskuteras är Discovering the History of Psychiatry. Se vidare Roy Porter, Mark. S. Micale, »Intro- duction: Reﬂ ections on Psychiatry and Its Histories«, Discovering the History of Psychiatry (red.) Mark S. Micale, Roy Porter, Oxford, New York 1994, s. 3-36. 7. Se till exempel Nick Crossley, Contesting Psychiatry: Social Movements in Mental Health, London 2006, s. 47, 69. 8. Roger Qvarsell, Bengt-Erik Eriksson, »Inledning«, Psykiatrins marginaler: Gestalter, positioner, debatter, (red.) Bengt-Erik Erikson, Roger Qvarsell, Studies on Health and Society 26, Tema hälsa och samhälle, Linköping 1997, s. 10. 9. Ingen annan medicinsk disciplin, skriver Qvarsell och Eriksson, har heller så ofta som psykiatrin »tvingats erkänna vetenskapens begränsningar och de medicinska behandlingsmetodernas

12 Inledning psykiatrin historiskt har varit en enkel måltavla för kritik och ifrågasättanden. Psykiatri som teori och praktik kan, för att citera idéhistorikern Roger Qvarsell och sociologen Bengt-Erik Eriksson, ses som en »öppen spelplan, där åsikter, ideologier och vetenskapssyner bryts mot varann.«10 Den brittiske sociologen Nick Crossley formulerar sig i liknande termer när han ringar in psykiatrin som ett »ﬁ eld of contention«, en sorts slagfält, där strider mellan olika perspektiv och positioner utspelar sig.11 Crossley anknyter inte explicit, som kunde förväntas, till den franske sociologen Pierre Bourdieus fältterminologi i sin karakteristik av psykiatrin som ett (slag)fält. Men så har Bourdieus fältbegrepp också blivit ett allmänt begrepp. När jag i den här avhandlingen talar om »det psykiatriska fältet« är jag medveten om Bourdieu, men hans terminologi och teori tillämpas inte på något sätt systematiskt. Den svenska psykiatrin har genomgått stora förändringar sedan slutet av 1960-talet, inte minst organisatoriskt. De stora mentalsjukhusen har lagts ned; satsningar på sektorisering och öppnare vårdformer var under 1970-talet framtidens melodi. Psykiatrins patienter har på ett tydligare sätt än under den första delen av 1900-talet också gjort sina röster hörda; år 1967 grundades brukarorganisationen Riksorganisationen för mental hälsa (rmh, från 1972, Riksförbundet för social och mental hälsa, rsmh), som än i dag fungerar som språkrör för många av psykiatrins patienter. Mot bakgrund av ovan sagda är det oundvikligt att ställa frågan om främst de organisatoriska förändringarna som har ägt rum kan spåras tillbaka till debatten kring 1970. Har Sverige sedan 1968 varit en »tummelplats för antipsykiatrin«, eller var de förändringar som initierades under 1970-talet snarare socialpsykia- triskt än antipsykiatriskt inspirerade?12 Om detta tvistar en del av dagens psykiatriker. Några av dem som en gång var med i debattens hetluft har börjat skriva sin egen historia, och till positionerna i denna skall jag kort återkomma. Jag vill emellertid redan nu argumentera för att frågan om psykiatridebatten kring

otillräcklighet«. Roger Qvarsell, Bengt-Erik Eriksson, »Inledning«, Psykiatrins marginaler, s. 9. Detta torde ha varit starkt bidragande till att psykiatrin stått vidöppen för kritik, som riktats såväl inifrån psykiatrin som utifrån. 10. Roger Qvarsell, Bengt-Erik Eriksson, »Inledning«, Psykiatrins marginaler, s. 14. 11. Nick Crossley, Contesting Psychiatry, s. 1, 47. 12. Citatet om Sverige som tummelplats för antipsykiatrin är hämtat från artikel av Catarina Baldo Zagadou, i vilken hon diskuterar den debatt som uppstod i samband med sociologen Eva Kärfves Hjärnspöken: DAMP och hotet mot folkhälsan (2000). Catarina Baldo Zagadou, »Det stora DAMP-bråket«, Ordfront Magasin 2001: 1-2, s. 18. Se även http://www.medikament.nu/ PDF-ﬁ ler/4-01/Medik%20Nr4-01%20sid%20karl.pdf (2008-07-07).

13 Inledning

1970 fi ck några konsekvenser för psykiatrins förändringar dels är svårbesvarad och dels kräver andra undersökningar än den jag utfört. Jag undersöker således inte om »1960-talets antipsykiatri omvandlades till ett av socialstyrelsen god- känt program för avveckling av institutionerna«, som Roger Qvarsell försiktigt antyder i antologin Hur skall själen läkas?: Förändringar inom den psykiatriska vården (1997).13 Utifrån den här avhandlingen kan en sådan slutsats inte dras, men frågan måste likväl aviseras. Den är snarast oundviklig. Men en motfråga inställer sig snabbt: hur såg själva debatten ut? Vi måste veta hur psykiatridebatten åren kring 1970 såg ut innan frågan om vilka eventuella konsekvenser debatten fi ck kan besvaras. För att kunna besvara frågan om vilka eff ekter det sena 1960- och tidiga 1970-talets psykiatridebatter eventuellt har haft på senare tids psykiatri krävs också undersökningar som specifi kt undersöker förändringar inom den psykiatriska praktiken. Den här avhandlingen har ett annat och mer begränsat syfte – jag undersöker debatt om psykiatri, kritik mot psykiatri, inte psykiatrins interna historiska utveckling – och undersökningen skall snarast ses som ett bidrag till den grundforskning som krävs för en djupare kunskap om och förståelse av en del av psykiatrins senare historia, nämligen en debatt om den. Jag vill med min undersökning bereda mark för fortsatt forskning om psykiatrins senare idéhistoria och historia, men också visa på vikten av att psykiatridebatten kring 1970 studeras i relation till psykiatrins historia men också i relation till den intellektuella och samhälleliga kontext i vilken debatten formades. Hur kan då den ringas in? Idéhistorikern Lennart Olausson har beskrivit det idéhistoriska arbetet – metoden – som en vandring mellan beskrivning av text och kontext.14 Det är det slags vandring jag försöker företa i den här avhandlingen. Kontexter – kringtex- ter, eller de yttre referenser som en specifi k text kan sägas relatera till; det i vid mening sociala och intellektuella livet vid en viss tidpunkt15 – väljs eller snarare skapas. De existerar inte i sig själva, fritt svävande utanför eller ovanför forskarens horisont. Men att analysera en text samt sätta den i relation till en lämplig kontext tjänar fl era syften. Vad kan sägas i det off entliga utrymmet vid en viss tidpunkt? Är det som sägs unikt för tiden, eller fi nns det exempel på liknande argument från andra tider och sammanhang? Vad i texten kan ses som ett manifest idéinnehåll, klart uttryckt, och vad ligger latent, under ytan? Vilka är textens förutsättningar? Det är exempel på frågor som aktualiseras i den idéhistoriska

13. Roger Qvarsell, »Mentalhygien och psykisk hälsovård«, Hur skall själen läkas?, s. 149. 14. Lennart Olausson, »Från text till text«, Idéhistoriens egenart: Teori- och metodfrågor inom idéhistorien, (red.) Lennart Olausson, Stockholm/Stehag 1994, s. 12. 15. Lennart Olausson, »Från text till text«, s. 16.

14 Inledning forskningsprocessen. Jag har valt att relatera min undersökning till två kontexter, dels 1960-talets ideologiska och politiska radikalisering, en tid då »allt« var politiskt, dels till psykiatrins historia i Sverige. Utan dessa kontexter blir innehållet i källtexterna svårgripbart. Kontexten fungerar här som en nyckel till förståelse av texten. När överläkaren och medicine doktorn Erik Törnell i en debatt i Läkartidningen 1971 uppfordrande frågade om man skall »behöva gå tillbaka till Marx-Engels' kommunistiska manifest från 1848 för att planera för psykiatrivården på 1970- och 80-talet«, ger kunskap om både psykiatrins historia och tiden, det tidiga 1970-talet, en nyckel till förståelse av hans fråga.16 För det första, psykiatrin befi nner sig alltid i en sorts (om)planeringsfas. Psykiatrin kan alltid göras om till det bättre; det är en tydlig historisk tendens. För det andra, den tid i vilken Törnell formulerar sin fråga är en tid som präglas av ideologiska och politiska strömkantringar, en tid då vänstern – i vid mening – besitter problemformuleringsprivilegiet i den off entliga debatten.17 Men vad är en off entlig debatt, och hur låter den sig ringas in?18 Hur en off entlig debatt kan defi nieras och avgränsas har idéhistorikern An- ders Frenander berört i sin avhandling Debattens vågor: Politisk-ideologiska frågor i efterkrigstidens svenska kulturdebatt (1999). Begrepp som »den intellektuella debatten« och »idédebatten« greppar kring så vidsträckta områden att de bör preciseras. Så menar Frenander att forskaren till exempel kan välja att studera en viss typ av debatt, som den sexuella frigörelsen under 1960-talet. (Denna har också utforskats av idéhistorikern Lena Lennerhed i avhandlingen Frihet att njuta: Sexualdebatt i Sverige på 1960-talet, 1994.) Vidare kan ett visst källma- terial utgöra fokus för undersökningen: dagstidningarnas ledarsidor eller tal i riksdagen, exempelvis. Dessa slags påpekanden, menar Frenander, må te sig som självklarheter, men poängen med hans resonemang är att den som studerar en debatt har ett fl ertal val att göra innan forskningsuppgiften kan bli hanterlig.19 Frenander menar vidare att de studier av idédebatter på svensk botten som gjorts grovt kan delas in i två kategorier. Den ena undersöker mer eller mindre väl avgränsade debatter som förts i svenska media under efterkrigstiden: debatten

16. Erik Törnell, »Politik, psyke och rehabilitering«, Läkartidningen 1972: 27, s. 3246. 17. Anders Frenander, Debattens vågor: Politisk-ideologiska frågor i efterkrigstidens svenska kulturdebatt, diss, Göteborg 1999, särskilt kapitlet »Vänsterns problemformuleringsprivilegium 1969-1978«, s. 161-195. 18. Psykiatridebatten kring 1970 har tidigare inte avsatt några längre studier. Ett nödvändigt första steg är därför att studera den oﬀ entliga idédebatten. 19. Anders Frenander, Debattens vågor, s. 17 f.

15 Inledning om den sexuella frigörelsen och det tidiga 1960-talets så kallade trolöshetsdebatt är för Frenander exempel på två sådana studier.20 Metodiskt är denna inriktning kvalitativ: argument, explicita så väl som implicita analyseras.21 Inte sällan sätts källmaterialet i relation till den omgivande intellektuella kontext eller det samhälleliga sammanhang i vilken texterna publicerats. Hur såg debattklimatet i samhället ut i övrigt? Vilka problem i samtiden sågs annars allmänt som relevanta att diskutera? Den andra kategorin vill Frenander kalla longitudiella analyser och är metodiskt kvantitativ. Ett ord eller uttrycks förekomst och betydelseförändring över tid undersöks, exempelvis.22 Den här studien hör hemma i den första kategorin. Jag undersöker en speci- ﬁ k debatt som förts i svenska media under efterkrigstiden. Jag är intresserad av argument för eller mot en viss uppfattning om psykisk sjukdom och psykiatri samt hur dessa relateras till frågor om samhället på ett mer övergripande plan. Min ansats kan därför sägas vara idé- och argumentationsanalytisk samt kontextualiserande.23

20. Se vidare Birgitta Jansson, Trolösheten: En studie i svensk kulturdebatt och skönlitteratur under tidigt 1960-tal, diss, Skrifter utgivna av Litteraturvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet, 18, 1984, Lena Lennerhed, Frihet att njuta: Sexualdebatten i Sverige på 1960-talet, diss, Stockholm 1994. 21. Anders Frenander, Debattens vågor, s. 18. 22. Anders Frenander, Debattens vågor, s. 18. 23. Under avhandlingsarbetets gång har jag många gånger haft att anledning att fundera över metod och inriktning för den här studien. Jag har i explorativt syfte sökt mig i en rad olika riktningar. Till de riktningar jag sökt mig hör bland annat studier om sociala rörelser, diskursanalys och kontroversstudier. Jag har emellertid stannat för tanken att för mitt syfte, som har drag av kartläggning över sig, behöver jag mer en kontextualiserande och idéanalytisk metod. Jag läser texter, försöker identiﬁ era argument och ståndpunkter samt relaterar dessa texter till den tid och det samhällsklimat de skrevs i. Mitt val kan ge undersökningen drag av ytlighet och deskrip- tivitet, men forskningsområdet är nytt; debattens många vindlingar och språng måste göras tydliga, åskådningsbara. Det är också just det som är syftet med avhandlingen. Anders Frenander berör en liknande problematik i inledningen till Debattens vågor. I sin diskussion av material tangerar han också frågor om både avgränsningar och metod. Frenan- der anser sig vara övertygad om att studium av tidningsannonser skulle kunna säga en hel del om »förändringar i såväl politiska och moraliska värderingar i ett givet samhälle.« Han har emellertid inte företagit en sådan studie. Eftersom så få studier gjorts inom hans forsknings- område valde Frenander att »börja med det som kan förefalla tämligen ytligt«, det vill säga att analysera dagstidningarnas kultursidor. Anders Frenander, Debattens vågor, s. 4.

16 Inledning

AVGRÄNSNINGAR Den tidsmässiga avgränsningen för avhandlingen har satts till åren mellan 1968 och 1973. I det följande använder jag ofta benämningen »åren kring 1970« när jag talar om tidsperioden. Jag undersöker således en förhållandevis kort period. Ett fl ertal konkreta händelser, debattböcker, artiklar och fi lmer liksom hakade i varandra och kom tillsammans att utgöra ett slags brokigt lapptäcke under de här åren. Det jag ovan kallat debatten om psykiatrin borde i linje med detta snarare benämnas som »debatterna om psykiatrin«, men det som likväl motiverar singu- larisformen är att en rad olika företeelser i viss utsträckning kom att diskuteras i relation till varandra. Korsreferenserna mellan olika aktörer och teman i debatten är fl era. Dessa lyfts också fram i avhandlingen. Avgränsningar är svårhanterliga. Det fi nns sällan några enkla start- eller slut- punkter för ett komplext historiskt skeende. När det gäller den radikala kritiken mot psykiatrin kring 1970 är det emellertid möjligt att tala om en topp, då en rad händelser skedde nästan samtidigt, diskuterades och sedan på olika sätt successivt upphörde att vara i absolut blickfång. Den toppen inträff ade mellan 1967/68 och 1973. För att åskådliggöra tidens intensitet har jag valt att i det följande teckna en tidslinje. I tidslinjen fi nns alla de företeelser nämnda som sedan behandlas i avhandlingen.

Tidslinje

1967 • Riksorganisationen för mental hälsa ( rmh) bildas under våren. • Psykiatern Gösta Harding diskuterar under hösten en olaglig Vietnam- demonstration i radioprogrammet OBS. Detta ger upphov till det så kallade Harding-fallet. • Arbetsgruppen för utarbetandet av den så kallade Sociopatutredningen tillsätts av Svenska Landstingförbundets regionvårdskommitté.

1968 • Sociopatutredningen antas av Svenska Landstingsförbundet under våren. • Antologin Modern svensk psykiatri publiceras. • Licentiatavhandlingen Psykisk sjukdom: Illusioner och realiteter: En teoretisk studie försvaras av Kaj Håkanson i september. • Tidskriften Konkret publicerar ett temanummer om svensk psykiatri under hösten. Kaj Håkanson är en av redaktörerna.

17 Inledning

Boken • Boken T e Divided Self av r. d. Laing ges ut i svensk översättning. Utgivningen ger upphov till ett ﬂ ertal inlägg på dagstidningarnas kultursidor samt i tidskrifter under hösten 1968. • Torkel Rasmussons och Leif Zerns intervju med r. d. Laing publiceras under hösten i Bonniers litterära magasin. Intervjun återpubliceras 1970 i den danska boken Hvem er det der er gale? • De första reaktionerna på Sociopatutredningen publiceras i svensk press under hösten 1968. • Regissören Alf Sjöbergs uppsättning av August Strindbergs Fadern (Fadren) får premiär på hösten. I programbladet ges r. d. Laings idéer en ingående presentation av Leif Zern. • De så kallade r-förbunden, där rmh ingår, uppvaktar på hösten Socialstyrelsen och framför kritik mot Sociopatutredningen. • En omfattande debatt om S:t Lars i Lund och psykiatri i allmänhet förs under hösten i Sydsvenska Dagbladet Snällposten.

1969 • Debatten om Sociopatutredningen sprids under våren i dagspressen. • Debatten om Mentalhälsokampanjen påbörjas under våren. • Den nybyggda men oinvigda Rättspsykiatriska kliniken (rpk) i Lund utsätts för sabotage i augusti. • Debattantologin Läkaren och samhället publiceras. Boken • Boken Self and Others av r. d. Laing översätts till svenska. Boken • Boken T e Politics of Experience and the Bird of Paradise av r. d. Laing publiceras i svensk översättning. • En teveserie i tre delar om den svenska mentalvården sänds i Sveriges Television, hösten 1969. Serien kommenteras i Läkartidningen 1969-1970 samt i svensk dagspress. • Den psykiatrikritiska ﬁ lmen Misshandlingen har premiär på hösten. • Medicinska föreningens tidskrift publicerar ett temanummer om psykiatri. • Motboken mot Mentalhälsokampanjen, Konsten att dressera människor, publiceras.

1970 • Rättspsykiatriska kliniken i Lund sätts i brand i januari. • Svante Nycanders debattbok Avskaﬀ a rättspsykiatrin! publiceras. • Debattboken Makt att vårda publiceras. • Socialstyrelsen avger utredningen Principplan för den psykiatriska vården med tillämpning i första hand på Västmanlands län. • Det första numret av Pockettidningen r ges ut.

18 Inledning

• Teveprogrammet »Schizofreni, en sjukdom eller bara en etikett« med r. d. Laing visas i svensk television. B oken • Boken T e Myth of Mental Illness av T omas Szasz översätts och ges ut på svenska. B oken • Boken Psychiatry and Anti-Psychiatry av David Cooper ges ut i svensk översättning. • Svenska psykiatriska föreningen håller möte i Falun. Efter mötet tillsätts vad man kallar en haverikommission i syfte att söka reda ut motsättningarna mellan olika grupperingar.

1971 • Carl G. Liungmans bok Myten om mentalsjukdomarna publiceras och debatteras i Sydsvenska Dagbladet Snällposten. Kaj Håkanson recenserar i Dagens Nyheter. • Antologin Modern svensk psykoterapi publiceras. • En nästan årslång debatt inleds i Läkartidningen om Socialstyrelsens utredning Principplan för den psykiatriska vården med tillämpning i första hand på Västmanlands län. • Den brittiske psykiatern David Cooper besöker Sverige i samband med Socialhögskolans i Stockholm 50-årsjubileum. B oken • Boken Samhällsmyter (med bidrag från Socialhögskolans i Stockholm 50-årsjubileum) publiceras. • Den norske psykiatern Svein Haugsgjerds Nytt perspektiv på psykiatrien (1970) ges ut i svensk översättning. • David Coopers bok T e Death of the Family publiceras på svenska.

1972 B oken • Boken Sjukdomsmyter publiceras. rm h• rmh• byter namn till Riksförbundet för social och mental hälsa (rsmh).

1973 • Den brittiska ﬁ lmen Family Life får svensk premiär. • Kaj Håkansons Psykisk sjukdom ges ut i bokform. • Den inom Socialstyrelsen tillsatta expertgruppen avger skriften Den psykiatriska vårdens målsättning och organisation.

Vad betyder nu detta? En mängd skeenden, namn och böcker har staplats på varandra. För den som är obekant med dessa skeenden, namn och böcker kan ovan- stående te sig om inte obegripligt så svåröverskådligt. Tidslinjen är emellertid bra att ha med sig vid läsningen av avhandlingen, eftersom den just visar mångfalden i tidens debatt, spridningen och, i viss utsträckning, korsreferenserna.

19 Inledning

Hade tidslinjen kunnat fyllas med andra uppgifter? Det hade den i det att den kunnat fokusera mer på förändringar inom det psykiatriska verksamhetsområdet, eller utvecklingen inom brukarorganisationer (patientrösterna är få i den här studien). Men det är inte dessa jag undersöker; jag undersöker den radikala kritiken mot psykiatrin i svensk oﬀ entlig idédebatt. Däremot är det viktigt att göra ett tillägg: under de här åren planerades två och startades i Sverige ett försök med vad som kom att kallas den nya psykiatrin: Nackaprojektet (startat 1974) samt Psykiatriska verksamheten i Luleå (startat 1972). Dessa försök utvärderades mot slutet av 1970- och början av 1980-talet kritiskt av sociologen Rosmari Eliasson samt, vad gäller Psykiatriska verksamheten i Luleå, av psykologen Pär Nygren.24 Den nya psykiatrin samt utvärderingarna av den ligger bortom min avhandling; jag avgränsar mig i tid mot dem (även om Psykiatriska verksamheten i Luleå som nämnts påbörjades 1972). Jag avgränsar mig också innehållsligt mot försöken med den nya psykiatrin samt utvärderingarna av den. I sig utgör de intressanta forskningsområden som mer än den här studien kunde fokusera förändringar inom den psykiatriska praktiken. Emellertid, när jag i det följande talar om den nya psykiatrin är det utifrån Eliassons deﬁ nition av begreppet jag utgår. Den nya psykiatrin betyder i den här avhandlingen följande:

den psykiatri som under 70-talet i utredningar, principprogram, idédebatter och så småningom i konkreta försöksverksamheter presenterat sig som en öppen, human och samhällstillvänd psykiatri – i opposition mot den traditionella psykiatrin och dess biologiska sjukdomsbegrepp, individﬁ xerade lösningar och objektiverande män- niskosyn.25

Något längre fram i texten ringar Eliasson också in denna nya psykiatri som »psy- koterapeutiskt arbetande«. Som jag tolkar det avses med detta olika former av psykoterapi som i huvudsak utgår från psykodynamiska referensramar.26 Viktigt att betona är att jag här använder begreppet deskriptivt. Låt oss återvända till tidslinjen. Tidslinjen hade kunnat se annorlunda ut, om min undersökning varit en annan. De skeenden, namn och böcker som lis-

24. Dessa forskare kom under det tidiga 1980-talet att tillsammans med fl era andra forskare och praktiker att bidra till antologin Alternativ till psykiatrin: En antologi om arbete, hälsa, makt och motstånd (red.) Filipe Costa, Alain Topor, Stockholm 1983. 25. Rosmari Eliasson, Den nya psykiatrin i korseld: En rapport från Skå om Nacka-projektet, psykoterapi och ideologi, Stockholm 1979, s. 14. En något senare defi nition har gjorts av Lars-Christer Hydén. Den nya psykiatrin hos honom förstås som processer i riktning mot: avmedikalisering, sociala defi nitioner av psykisk sjukdom samt normalisering och social integration. Se vidare Lars-Christer Hydén »Den ‹nya› psykiatrin: Från psykisk sjukdom till handikapp«, Nya kulturer i psykiatrin, (red.) Stefan Sjöström, Lund 1998, s. 1. 26. Rosmari Eliasson, Den nya psykiatrin i korseld, s. 15. Se även s. 17.

20 Inledning tats ovan är nödvändiga att fokusera i en studie som undersöker radikal kritik mot psykiatrin i Sverige kring 1970. Det jag fokuserar täcker inte alla tänkbara aspekter av hur psykiatrin kan ha diskuterats vid tiden – liksom inte heller alla som kan ha deltagit – men de fångar in de som är nödvändiga för mitt syfte. Hur avgör man då vad som är nödvändigt? Kvantitativt? Möjligen, om källmaterialet till exempel tillåter en frekvensundersökning av ord och begrepp. Jag har inte företagit en sådan frekvensundersökning, men jag har efter att ha funnit och tagit mig igenom ett stort källmaterial dragit slutsatsen att det fanns händelser och namn – exempel – som ständigt återkom i debatten. Till dessa hör: r. d. Laing, Kaj Håkanson och det psykiatriska sjukdomsbegreppet, Sociopatutredningen och Mentalhälsokampanjen. Därför är det just de namnen och skeendena som fokuseras i den här avhandlingen. Däri består mitt urval, som jag menar speglar de väsentliga delarna i den radikala psykiatrikritiken. Var kan då denna radikala kritik studeras empiriskt?

KÄLLMATERIAL I antologin Hur skall själen läkas? diskuterar Roger Qvarsell och Bengt-Erik Eriksson kortfattat några för framtiden viktiga psykiatrihistoriska forsknings- områden. Antipsykiatri (och avinstitutionalisering) är ett av dem. Det är, skriver de, angeläget att en inventeringsverksamhet snarast påbörjas, då källmaterialet ofta består av stencilerade skrifter som riskerar att gå förlorade, om de inte arkiveras. Vidare menar de att intervjuer bör göras med för debatten och tiden centrala aktörer i syfte att skapa en utförligare dokumentation om »den kanske mest dramatiska perioden i den psykiatriska vårdens historia.«27 När jag påbörjade mitt avhandlingsarbete var en av mina ambitioner att just inventera potentiellt källmaterial. Det är emellertid snarast en uppgift för fl era personer som kan söka efter en rad olika materialtyper. Psykiatridebatten kring 1970 var inte bara tematiskt mångfasetterad; den utspelades också på en rad olika arenor: i off entligheten – i tidningar och i tidskrifter – medicinska såväl som kulturtidskrifter och stencilerade tidskrifter – i debattböcker, teve, fi lm, skönlit- teratur, dramatik och självbiografi – men också på myndighetsnivå och inom brukarorganisationer. Debatt fördes ute på mentalsjukhusen och de patientsammanslutningar som verkade där. Måndagsklubben vid S:t Lars sjukhus i Lund och dess stencilerade skrift Kontakt är ett exempel.28 Deltagare i den svenska

27. Roger Qvarsell, Bengt-Erik Eriksson, »Inledning«, s. 24. 28. Jag har återfunnit enstaka exemplar av Kontakt genom besök hos RSMH i Lund våren 2003.

21 Inledning debatten kan också ha haft direkta personliga kontakter med internationella kritiker. I syfte att ta reda på om så var fallet besökte jag år 2006 r. d. Laings arkiv, som förvaras vid universitetsbiblioteket i Glasgow.29 Uppgiften att inventera källmaterial från tidens debatt är fortfarande en angelägen men synnerligen omfattande uppgift som rymmer en rad försvå- rande faktorer: var fi nns det? Och hur kommer man åt det? En del material är sekretessbelagt, inte alla gånger är arkivmaterial som protokoll från olika patientsammanslutningar heller ordnat och förtecknat. Det kan fi nnas luckor och glapp. En av orsakerna till detta problem är närheten i tid till de händelser som studeras. Jag befi nner mig inom ett forskningsfält i utveckling: det samtidshistoriska. De som en gång deltog i en specifi k debatt har måhända inte funnit anledning att se sin egen livshistoria som intressant i ett större historiskt perspektiv, varför gamla protokoll och anteckningar snarare kan förvaras på vindar och i källarutrymmen än överlämnas till arkivinstitutioner. När det gäller källmaterial tillkommet inom ramen för en patientförening, exempelvis, kan överlämnande – och användning – av material också ge upphov till etiska frågor. Detta aktualiserar ytterligare ett problem med samtidshistorisk forskning, den etiska aspekten. Historikern Elisabeth Elgán skriver i uppsatsen »Tillägnelse och kränkning« om hur det knappast kan anses självklart att alla gånger namnge dem som förekommer i ett otryckt material, som protokoll och liknande. Det som nedtecknades i ett internt protokoll för trettio år sedan var förmodligen aldrig avsett för en större allmänhet att ta del av. Detta gäller främst för material från föreningsarkiv eller andra instanser som inte lyder under off entlighetsprincipen.30 För min del har detta potentiellt etiska problem varit mindre aktuellt, då syftet med studien är att undersöka den off entliga debatten, men det behöver likväl noteras; forskaren bör vara medveten om vilka potentiella problem som möter vid en undersökning med kartläggande ambitioner. En del av dem som deltog i tidens debatt är fortfarande verksamma på olika sätt. Det ger möjligheter för forskaren att möta dem vars texter hon studerar; inom samtidshistorien ses så kallad »oral history« som alltmer intressant. Jag har också gjort bandupptagningar med några då viktiga aktörer. Emellertid valde jag att, med ett undantag, inte använda mig av dessa. Intervjuerna gav

Dessa har emellertid inte använts i avhandlingen varför de heller inte listats bland referenserna. 29. Arkivet efter Laing är beläget på universitetsbiblioteket i Glasgow och är till stora delar sekretessbelagt till år 2089, då hundra år har gått sedan hans död. Bland det material jag ﬁ ck ta del av fann jag inget av relevans för den här studien. För information om Laingarkivet se http:// special.lib.gla.ac.uk/collection/laing.html (2008-07-07). 30. Elisabeth Elgán, »Tillägnelse och kränkning: Några av samtidshistoriens dilemman«, Män- niskan, historien och samtiden: Festskrift till Alf W Johansson, Stockholm 2000, s. 119.

22 Inledning mig insikter och en del detaljkunskaper, men successivt kom jag att anse att om intervjuer görs bör de göras mer systematiskt, mer detaljerat och med fl era personer, vilket i sig skulle resa specifi ka metodproblem. De jag samtalat med är följande: psykiatern Johan Cullberg och pedagogen, psykoterapeuten med mera Bengt Börjeson. I kompletterande syfte har jag även gjort bandupptagningar med läkaren Sven-Erik Åhström samt psykoterapeuten Erik Graff man. Jag har vidare haft mejlkontakt med journalisten och socionomen Kerstin Vinterhed samt konstnären Sture Johannesson i syfte att räta ut en del frågetecken som dykt upp under arbetets gång.31 Den bandupptagning jag gjorde med Kaj Håkanson har jag valt att hämta uppgifter från, eftersom jag utan dessa uppgifter inte hade kunnat belägga vissa påståenden. En tänkbar forskningsuppgift för framtiden är mer djupgående studier byggda kring intervjuer. Denna uppgift är fortfarande angelägen. Det källmaterial jag utgått från i den här avhandlingen utgörs inte i så stor utsträckning av arkivmaterial. Undantag är material rörande den så kallade Sociopatutredningen, som tidigt i mitt arbete framstod som en helt central diskussionsfråga vid tiden. (Utredningen omnämndes i ett fl ertal tryckta texter.) Själva utredningsmaterialet återfanns i arkivet hos Sveriges kommuner och landsting (som när jag påbörjade mitt arbete fortfarande hette Svenska Lands- tingsförbundet). Som alltid vid arbete med arkivmaterial ledde materialet om Sociopatutredningen vidare till andra slags arkivmaterial. Handlingar rörande Sociopatutredningen har således också återfunnits i Socialstyrelsens arkiv, där också ett material om Mentalhälsokampanjen återfanns. Under avhandlingsarbetets gång har jag även haft tillgång till material från Riksförbundets för social och mental hälsa kansli i Stockholm samt från Riksförbundets för social och mental hälsa i Lund. Inget av detta material har emellertid använts i den här studien, då forskningsuppgiften successivt riktades om: från arkivbaserad studie till en undersökning som i huvudsak bygger på tryckt material. Också det tryckta materialet bör diskuteras. Det tryckta material som använts i den här undersökningen kan delas in i fl era undergrupper: debattböcker, tidskriftsmaterial (kulturtidskrifter och facktid- skrifter) samt dags- och kvällstidningsmaterial, utredningar och forskningsrap- porter. Eftersom vissa specifi ka händelser och texter i det tryckta materialet också behandlar konstnärliga gestaltningar jag även använt mig av fi lm. En diskussion

31. Bandupptagningar och e-postkorrespondens ﬁ nns i avhandlingsförfattarens ägo. Eftersom dessa bandade samtal inte använts i avhandlingen (med ett undantag) tar jag inte upp dem i referenslistan, utan listar i stället här när de gjordes: Johan Cullberg (tillsammans med Petteri Pietikäinen), 19. 10. 2005, Bengt Börjeson, 17. 2. 2004, Erik Graﬀ man, 19. 5. 2005, Sven-Erik Åh- ström, 8. 4. 2005, Kaj Håkanson, 11. 9. 2006.

23 Inledning om användningen av konstnärliga gestaltningar följer efter en mer ingående presentation av det tryckta materialet. 1960-talet är pocketbokens decennium.32 Allt kan ställas under debatt i den lilla billiga pocketboken! Ett fl ertal titlar av relevans för min undersökning gavs ut åren kring 1970. Inte sällan kommenterade de varandra och recenserades i dagspressen. Flera av de böcker som utgör empiriskt underlag för den här framställningen har getts ut av bokförlaget Prisma i samarbete med studentföreningen Verdandi.33 Under namnet Verdandidebatt/Prisma utgavs både Psykisk sjukdom: Illusioner och realiteter (1973), Konsten att dressera människor: Mentalhälsa – arbete – ideologi (1969, enbart Prisma debatt), Läkaren och samhället (1969) samt Makt att vårda: En kritisk granskning av vårdideologier (1970). De behandlas alla i avhandlingen; de blev en nyckel för mig. Utifrån dem kunde jag sedan gå vidare och fi nna annat material. I syfte att visa hur debattböcker som dessa togs emot i samtiden har jag även använt mig av tidnings- och tidskriftartiklar. För att hitta relevanta tidnings- och tidskriftsartiklar har jag använt mig av sökhjälpmedlen Svenska tidningsartiklar och Svenska tidskriftsartiklar och där slagit på både ämnesord och namn. Som sökmedel är dessa inte helt tillförlitliga. De listar visserligen ett fl ertal för mig relevanta namn och teman: Kaj Håkanson, r. d. Laing, T omas Szasz, psykiatri, antipsykiatri etc., men genom att successivt borra mig djupare in i enskilda artiklar och årgångar av tidskrifter upptäckte jag att det fanns artiklar om exempelvis r. d. Laing utan att dessa stod upptagna i sökmedlen. De tidskrifter som systematiskt gåtts igenom är: Bonniers litterära magasin, Psykisk hälsa, Lä- kartidningen, Socialmedicinsk tidskrift, Synaps (senare Psykologi i teori och praktik, Kritisk psykologi), Medicinska föreningens tidskrift samt Pockettidningen R. En text har i fl era fall också lett vidare till andra texter; detta gäller främst dags- och kvällstidningsmaterial. Metoden som då används kan närmast beskri-

32. Kjell Östberg, 1968 – När allting var i rörelse: Sextiotalsradikaliseringen och de sociala rörel- serna, Stockholm 2002, s. 80 ﬀ . 33. Prisma-serien tillkom 1960 och hade då en populärvetenskaplig och samhällsdebatterande inriktning. Prisma samarbetade under 1960-talet inte endast med studentföreningen Verdandi; vid tiden byggdes samarbetet ut mellan förlaget, fackförbund och föreningar som RFSU och andra så kallade R-förbund, vilka är av intresse i det här sammanhanget. Lars Furuland, Hans Olof Johansson, Svensk bokutgivning 1965-1970, Avdelningen för Litteratursociologi, Uppsala Universitet 1972, s. 320 f. Särtryck ur: En bok om böcker, SOU 1972: 80. De så kallade R-förbunden gav tillsammans ut Pockettidningen R, som bland annat behandlade frågor om psykiatrisk-, narkoman- och fångvård. Samtidshistoriska institutet vid Södertörns högskola anordnade 2002 ett så kallat vittnesseminarium om Pockettidningen R och R-förbunden, där centrala aktörer berättade om sina erfarenheter från dessa sammanhang. Vittnesseminarier kan ses som en möjlig metod i arbete med samtidshistoriskt tema. Se vidare Riv alla murar! Vittnesseminarium om sexliberalismen och Pockettidningen R, (red.) Lena Lennerhed, Samtidshistoriska frågor, Samtidshistoriska institutet, Södertörns högskola, 2002, särskilt sidan 62-121.

24 Inledning vas som associativ, vilket säger något om dess osäkerhet. Flera av källtexterna är i varierande grad också intertextuellt relaterade till varandra; fl era korsreferenser förekommer, och när så är relevant kommenteras denna intertextualitet i avhandlingen. Psykiatridebatten kring 1970 var vittomfattande och gestaltades i viss mån även konstnärligt på ett sätt som är viktigt att uppmärksamma. Konstnärliga gestaltningar av psykiatrin och dess patienter har en lång historia. Motiven och uttrycken har varit synnerligen skiftande över tid: föreställningar om framsteg och humanisering, som Tony Robert Fleurys i psykiatrihistoriska sammanhang ofta återgivna etsning av Philippe Pinel – som mot 1700-talets slut »lösgör dårarna från sina bojor« – har varvats med betydligt mörkare skildringar som exempelvis – mer relevanta i det här sammanhanget – Ken Keseys bok One Flew over the Cuckoo's Nest (1962)34 och Ken Loachs fi lm Family Life (1972).35 Förhållandet mellan konst och psykiatri (och eller kritik mot den) kan också analytiskt angripas utifrån fl era olika infallsvinklar. Man kan studera hur psykiatrin gripit sig an konsten, vilket exempelvis tidigt under 1900-talet sker hos psykiatern Bror Gadelius i hans studier av modernistisk bildkonst, som uppfattas som »patologisk«.36 Man kan studera de under historien synnerligen skiftande framställningar som gjorts av den psykiskt sjuke i bildkonst, skönlitteratur etc. Man kan tolka den sjukes bilder av sig själv och sin omgivning – i Sverige hör exempelvis Carl Fredrik Hill, Gustav Fröding, Hugo Lindblad och Ester Hen- ning till dem som inifrån anstalten gestaltat liv och upplevelser. Likaså kan man fästa uppmärksamhet vid patienternas egna berättelser av upplevelser av sjukdom och behandling. Ett tidigt exempel på internationell botten är den amerikanska författaren och teoretikern Charlotte Perkins Gilmans kortroman T e Yellow Wallpaper från 1892, som fungerat som inspirationskälla för vidare studier av

34. Ken Keseys bok utkom 1962. I svensk översättning publicerades den 1973. Regissören Milos Forman ﬁ lmatiserade boken 1975. År 2006 sattes Gökboet även upp som dansföreställning i Stockholm. 35. Den amerikanska litteraturvetaren Elaine Showalter gör i sin The Female Malady läsaren och betraktaren av Fleurys etsning av Pinel uppmärksam på att de vansinniga alla är av kvinnligt kön. De som representerar förnuftet är däremot alla män. Elaine Showalter, The Female Malady: Wo- men, Madness, and Culture in England, 1830-1980, New York 1987, s. 2 f. Som idéhistorikern Karin Johannisson påpekat har galenskapen under historien också varit tydligt könad. Under det sena 1700-talet bytte den arketypiske dåren kön från man till kvinna, vilket kan ses mot bakgrund av den allt tydligare könspolarisering som uppstår under seklet: mannen som intellekt, kvinnan som känsla och natur. Den kvinnliga dåren ﬁ ck illustrera »det okontrollerade, förvirringens djupaste kaos och mörker«. Karin Johannisson, »Kroppens teater: Flickors dårskap«, Kroppens tunna skal: Sex essäer om kropp, historia och kultur, Stockholm 1997, s. 139. 36. Franz Luttenberger, Freud i Sverige: Psykoanalysens mottagande i svensk medicin och idéde- batt 1900-1924, Stockholm 1989, s. 139.

25 Inledning kvinnors upplevelser av psykisk ohälsa.37 Ett tidigt nordiskt exempel utgör den norska författaren Amalie Skrams självbiografi skt färgade skräckskildringar av 1800-talets anstaltsliv i böcker som Professor Hieronimus (1895) och På S:t Jörgen (1895).38 I den danska historieskrivningen från 1970-talet sågs Skram också som ett exempel på vad som uppfattades som en tidig antipsykiatrisk kritik av psykiatrin.39 Under min undersökningsperiod publicerades också skönlitterära rapporter från psykiatrins institutioner. En del av dessa översattes också till svenska.40 En viktig svensk bok från min undersökningsperiod, som också dramatiserades, är Arne H. Lindgrens Svart dagbok från 1970. I fokus hos mig står de mer övergripande och principiella diskussionerna om psykiatrin, som de framställs i konstnärliga gestaltningar från åren kring 1970. Jag har valt att främst studera mottagandet av några konstnärligt gestaltade psykiatrikritiska yttringar, som både tematiskt och tidsmässigt löper parallellt med den större psykiatridebatten, som den både är en del av och samtidigt är medskapande i. Detta har också varit det centrala urvalskriteriet: det fi nns ett explicit samband mellan de konstnärliga gestaltningarna och de mer principiella diskussionerna om psykiatrin. De konstnärligt gestaltade skildringarna – liksom mottagandet av dem – ingår i den mer övergripande debatten om psykiatrin, som den såg ut åren kring 1970. I fokus står två fi lmer: Lars Lennart (Lasse) Forsbergs fi lm Misshandlingen från 1969 och den brittiske regissören Ken Loachs fi lm Family Life. Dessa ägnades en inte obetydlig uppmärksamhet i tidningar och

37. Gunnel Svedberg, Omvårdnadstraditioner inom svensk psykiatrisk vård under 1900-talets första hälft, diss, Institutionen för klinisk neurovetenskap, sektionen för psykiatri, Karolinska institutet, Stockholm 2002, s. 44. 38. Skrams skildringar översattes till svenska först under 1970-talet, då de kom att utgöra en utgångspunkt för den nordiska nya kvinnorörelsens analyser av kvinnor och psykiska problem. Gunnel Svedberg, Omvårdnadstraditioner inom svensk psykiatrisk vård under 1900-talets första hälft, s. 44. För en kort diskussion om Skram se även Ulf Olsson, Jag blir galen: Strindberg, vansinnet och vetenskapen, Stockholm 2003, s. 170 f. Långt senare fi ck Amalie Skram låna sitt namn till den patient- eller brukarrörelse som uppstod i Danmark mot 1960-talets slut. Ännu i mitten av 2000-talet ger rörelsen ut tidskriften Amalie: galebevægelsens blad. Se även http://www.galebevaegelsen.dk/ (2008-07-07) 39. Jette Møllerhøj, På gyngende grund: Psykiatriens praksisser og institutionalisering i Danmark 1850-1920, diss, Institut for Folkesundhedsvitenskab Københavns Universitet 2006, s. 244-246. Møllerhøj vänder sig med rätta mot denna tolkning, som hon uppfattar som ohistorisk. 40. På internationell botten fi nns böcker som Hannah Greens (pseud.) Ingen dans på rosor (1973) (I Never Promised You a Rose Garden) samt Mary Barnes och Joseph Burkes Två rapporter från en resa genom själens mörker (1976) (Two Accounts of a Journey through Madness, 1970). En forskningsuppgift som ännu väntar är en systematisk genomgång och analys av patientskildringar från 1900-talet. Som bland andra Gunnel Svedberg påpekat är skönlitteratur och självbiografi er fruktbara material att utgå från då man skriver känslornas (idé)historia. Gunnel Svedberg, Om- vårdnadstraditioner inom svensk psykiatrisk vård under 1900-talets första hälft, s. 47.

26 Inledning tidskrifter. Intressant är också att de ofta togs som utgångspunkt för en diskussion om psykiatrin i praktiken. Fiktionen kom för fl era av dem som recenserar eller på annat sätt förhåller sig till dessa konstnärliga yttringar att ses som en spegel av reella förhållanden inom psykiatrin. Men vad säger de konstnärliga yttringarna om psykiatridebatten? Vad kan de anses representera? De kan visa på samband till debatten i övrigt; det spinns ett nät av text – ordet text här tolkat i vidaste mening – mellan exempelvis en fi lm och texter om denna fi lm samt mellan andra typer av texter i vilka psykiatrin diskuteras. Avslutningsvis, den här avhandlingen är ett försök att spinna ett nät av text om psykiatridebatt i Sverige. Mycket återstår emellertid att göra, inte minst när det gäller otryckt material från olika patientsammanslutningar samt eventuellt material från enskilda psykiatriker, föreningar etc. Den inventering som Qvarsell och Eriksson uppmuntrar till i Hur skall själen läkas? är således inte slutförd; själva uppgiften reser en rad problem av såväl praktisk som etisk art. Emellertid har jag försökt att för det här arbetet vara så heltäckande och transparent som jag har förmått. Jag har inte valt bort material som skulle kunna tala mot något jag hävdar. Avslutningsvis vill jag ge några förslag till fortsatt forskning, vilka också relaterar till materialfrågan.

Förslag till studier och fortsatt inventering • Systematiska djupintervjuer med centrala aktörer på olika nivåer inom det psykiatriska fältet • Systematiska djupintervjuer med medlemmar i brukarorganisationer • Studium av den så kallat nya psykiatrins utveckling och utvärderingen av den • 1970-talets psykoterapeutiska våg och dess relation till framväxten av den så kallat nya psykiatrin Teman i • Teman i Pockettidningen r • Jämförande studier om psykiatridebatt i de olika nordiska länderna

TIDIGARE FORSKNING Dubbelheten i mitt projekt: debatt om psykiatrin (psykiatrihistoria) i en starkt politiserad tid (en mer allmän idéhistoria), har medfört att jag har vänt mig i riktning mot två forskningsfält, som båda beﬁ nner sig i stark expansion: psykiatrihistoria och samtidshistoria. I skrivande stund är ett ﬂ ertal svenska psykiatrihistoriska avhandlingar under arbete. Detsamma gäller för forskning om 1960- och 70-talens ideologiska strömkantringar och sociala rörelser, som hittills

27 Inledning avsatt studier om exempelvis den svenska fnl-rörelsen, rapportboksgenren, den så kallade Almstriden i Stockholm 1972 och den nya kvinnorörelsen.41 När det gäller 1960- och 70-talen som tid har jag främst haft användning för historikern Kjell Östbergs översiktsverk 1968 – När allting var i rörelse (2002) och Anders Frenanders tidigare nämnda avhandling Debattens vågor, som båda eﬀ ektivt ringar in tidens teman och ideologiska tendenser. Psykiatrihistoria är sedan länge ett etablerat specialområde inom medicinhis- torien. Den franske kulturhistorikern Michel Foucault öppnade med sin Folie et Déraison: Histoire de la folie à l'âge classique (Vansinnets historia under den klassiska epoken) för nya perspektiv. Som nämnts räknas ibland också Foucault in i skaran av antipsykiatriker. Foucaults så kallade revisionistiska historieskrivning – psykiatrins historia är inte en historia om en stadig kunskapsackumulation och förbättringar av behandlingsmetoder – har inte fått stå oemotsagd. Foucaults betydelse för psykiatrihistoria som forskningsområde kan likväl inte förbises, även om under 1990-talet en så kallad post-revisionistisk riktning uppstått. Denna post-revisionistiska riktning med bas i de anglosaxiska länderna hämtar visserligen inspiration från Foucault men argumenterar också för att Foucaults uppfattningar om psykiatri som maktmedel och instrument för social kontroll och hans tes om »den stora inspärrningen« måste revideras. Psykiatrins historia är som nämnts komplex; disciplinering och humanisering har gått hand i hand. Tesen om den stora inspärr- ningen, i sin tur, kan ifrågasättas på empiriska grunder. Ett exempel på denna tredje riktning är, som nämnts, antologin Discovering the History of Psychiatry (1994), som också rymmer en relativt omfattande del om antipsykiatrin.42 På svensk botten hölls år 2006 i Lund en konferens på detta tema: vilket är det arv som Foucault har lämnat åt psykiatrihistorikerna? Resultatet av konferensen avsattes i ett temanummer av tidskriften Scandia.43 Den internationella, företrädesvis anglosaxiska, historiskt inriktade forsk-

41. Kim Salomon, Rebeller i takt med tiden: FNL-rörelsen och 60-talets politiska ritualer, Stock- holm 1996, Annika Olsson, Att ge den andra sidan röst, Stockholm 2004 (omarbetad version av avhandling), Daniel Helldén, Demokratin utmanas: Almstriden och det politiska etablissemanget, Stockholm Studies in Politics 109, diss, Stockholms universitet, Statsvetenskapliga institutionen 2005, Emma Isaksson, Kvinnokamp: Synen på underordning och motstånd i den nya kvinnorörel- sen, diss, Stockholm 2007. 42. För uppsatser om antipsykiatri och psykiatrikritik se Richard E. Vatz, Lee Weinberg, »The Rhetorical Paradigm in Psychiatric History: Thomas Szasz and the Myth of Mental Illness«, Gary Gutting, »Michel Foucaults Phänomenologie des Krankengeistes«, Nancy Tomes, »Feminist Histories of Psychiatry«, Jacques Postel, David F. Allen, »History and Anti-Psychiatry in France«, Norman Dain, »Psychiatry and Anti-Psychiatry in the United States«. Samtliga i Discovering the History of Psychiatry. 43. Scandia 2006: 2.

28 Inledning ningen om den så kallade antipsykiatrin utgörs i stor utsträckning av bidrag till antologier som T e Power of Psychiatry (1986), 150 Years of British Psychiatry 1841-1991, Volume I (1991), 150 Years of British Psychiatry 1841-1991, Volume II: T e Aftermath (1996), Discovering the History of Psychiatry och Cultures of Psychiatry and Mental Health Care in Postwar Britain and the Netherlands (1998). Sedan jag påbörjade mitt avhandlingsarbete har en holländsk avhandling också sett dagens ljus, Gemma Bloks Baas in eigen brein: »Antipsychiatrie« in Nederland, 1965-1985 (2004). I Storbritannien utkom 2006 sociologen Nick Crossleys bok Contesting Psy- chiatry: Social Movements in Mental Health. För min analys av r. d. Laing har jag särskilt haft användning för Crossleys bok, då den ger en inblick i den brittiska receptionen av Laings arbeten. Detsamma kan sägas om Zbigniew Kotowicz' R. D. Laing and the Paths of Anti-Psychiatry (1997) och Daniel Burstons T e Wing of Madness: Life and Work of R. D. Laing (1999). Framför allt dessa två sistnämnda böcker menar jag kan ses som uttryck för det förnyade intresse för Laings historiska roll som uppstod under det sena 1990-talet i de anglosaxiska länderna. Den svenska psykiatrins senare historia och utveckling under 1960- och 70-talen å sin sida är mycket litet utforskad. Ett kortare avsnitt om antipsykiatri förefaller emellertid vara obligatoriskt i svenska vetenskapliga texter som ur nå- got perspektiv (samhällsvetenskapligt eller humanistiskt) behandlar psykiatrins teori och/eller praktik efter 1960.44 Avsnitten om antipsykiatri får fylla en viktig historisk bakgrundsfunktion, som anses behövas för att förstå de förändringar inom den psykiatriska praktiken som ägt rum inom psykiatrin under de senaste decennierna. Således pekas antipsykiatri ut som en av ﬂ era samverkande faktorer bakom beslutet att successivt stänga mentalsjukhusen. En koppling mellan antipsykiatri och en förändrad psykiatrisk vårdideologi görs exempelvis i inledningen till den tidigare nämnda antologin Hur skall själen läkas? Roger Qvarsell och Bengt-Erik Eriksson menar där att det mot slutet av 1950-talet uppstod ett kritiskt ifrågasättande dels av de stora institutionerna dels av det psykiatriska sjukdomsbegreppet. Detta ledde på sikt, menar de, till att man kunde börja tala om en »antipsykiatrisk rörelse«. Eriksson och Qvarsell konstaterar vidare att många av de idéer som formulerades inom denna antipsykiatri sedan kom att inlemmas i den oﬃ ciella vårdideologi som kring 1980 ledde till

44. I följande forskningsöversikt uppmärksammas endast tidigare forskning som i någon mån undersökt samma material som jag. I avhandlingens olika kapitel ges emellertid, när så krävs, exempel på svensk psykiatrihistorisk forskning som behandlat äldre perioder.

29 Inledning nedmonteringen av de stora institutionerna.45 Ordet antipsykiatri har egentligen inte defi nierats hos dem; inte heller ges exempel på några företrädare för antipsykiatrin, men en idé kopplad till den – ned med mentalsjukhusen – gjordes till offi ciell vårdideologi.46 Ser man till texter från tiden blir det snart tydligt att det fanns många som under 1960- och 70-talen pläderade för en nedmontering av mentalsjukhusen utan att deras kritik för den sakens skull, som jag ser det, bör benämnas som antipsykiatrisk. Det fi nns också ett antal samhällsvetenskapliga studier som behandlar ämnen som brukarorganisationen Fountain House, psykiatriska patienters vårderfaren- heter, den svenska mentalhygieniska diskursens uppgång och fall samt 1995 års psykiatrireform. I liten utsträckning berörs i dessa studier kritiken mot psykiatrin under 1960- och 70-talen.47 Sociologen Tommy Svensson, som 1990 disputerade på en avhandling om begreppet psykisk sjukdom,48 har tidigare publicerat ett par uppsatser med direkt anknytning till mitt ämnesområde. Uppsatsen Psykiatri, reformer och revolution: Om radikal svensk psykiatrikritik åren kring 1970 (1997) beskriver kortfattat inne- hållet i böckerna Psykisk sjukdom, Konsten att dressera människor, Sjukdomsmyter: Psykiska störningar och avvikande beteende och Myten om mentalsjukdomarna: Om

45. Bengt-Erik Eriksson, Roger Qvarsell, »Inledning«, Hur skall själen läkas?, s. 24. 46. Som tidigare nämnts antyder Qvarsell också en samverkan i en av antologins uppsatser. 1960-talets antipsykiatri, menar han, kan ha blivit ett av Socialstyrelsen godkänt program för avvecklingen av institutionerna. Detta, hävdar han, skulle kunna ses i relation till vad han ser som en allmän tendens i 1970- och 80-talens svenska förvaltningsverksamhet: en villighet från statsmaktens sida att infoga sina kritikers uppfattningar i den offi ciella politiken. Efter fi losofen Herbert Marcuse kan detta även benämnas som repressiv tolerans. Se vidare Roger Qvarsell, »Mentalhygien och psykisk hälsovård«, Hur skall själen läkas?, s. 149. Liknande tongångar möter i en uppsats av Nigel Goldie och Erik Fredén. De menar att antipsykiatrin bland annat infl uerade Socialstyrelsens utredning Psykiatrins målsättning och organisation från 1973. Konsten att dressera människor samt Sjukdomsmyter: Psykiska störningar och avvikande beteende är de två böcker som får representera antipsykiatrin, men författarna gör ingen analys av böckernas innehåll eller utreder på vilka sätt de kan anses ha påverkat innehållet i Socialstyrelsens utredning. Nigel Goldie, Erik Fredén, »A Crisis of Closure and Openness: The Present State of the Swedish Mental Health System in the Light of Sectorisation«, Social Science and Medicine, 1991: 4, s. 499. 47. Se Anna Meeuwisse, Vänskap och organisering: En studie av Fountain House-rörelsen, Lund Studies in Social Welfare, 15, diss, Lund 1997, Lena Steinholtz-Ekecrantz, Patienternas psykiatri: En studie av institutionella erfarenheter, diss, Linköping Studies in Art and Society, 135, Stockholm 1995, Katarina Piuva, Normalitetens gränser: En studie om 1900-talets mentalhygieniska diskurser, diss, Rapport i socialt arbete, 111, Stockholms universitet 2005, Urban Markström, Den svenska psykiatrireformen: Bland brukare, eldsjälar och byråkrater, diss, Institutionen för socialt arbete, 38, Institutionen för klinisk vetenskap/psykiatri, Umeå, 2003. Se även Erik Flygare, Den psykiatriska problematiken och den problematiska psykiatrin: Sociologiska perspektiv på mental ohälsa, diss, Stockholm/Stehag 1999. 48. Tommy Svensson, On the Notion of Mental Illness: Problematizing the Medical Model Con- ception of Certain Abnormal Behaviour and Mental Affl ictions, diss, Linköping Studies in Arts and Science, 33, 1990.

30 Inledning mentalsjukdomar och psykiatriska metoder samt ser dessa, med ett undantag, som uttryck för en, med Svenssons ord, »revolutionär« kritik av psykiatrin.49 Svensson har tillsammans med Karin Olson också undersökt förekomsten av artiklar i svenska tidskrifter om internationella kritiker av psykiatrin som Laing, Cooper och Szasz. 50 Likaså har Svensson diskuterat psykiatrikritiken under 1960- och 70-talet i uppsatsen »Psykisk sjukdom och social avvikelse: Argumentationslinjer i 1960- och 70-talskritiken av begreppet psykisk sjukdom«.51 Svenssons karakterisering av psykiatridebatten kring 1970 är viktig att stanna till vid. Kritiken av psykiatrin kring 1970 var, skriver Svensson, mångdimensionell och förekom på ﬂ era olika nivåer. Debatten ter sig svårgripbar och är besvärlig att fånga in på ett entydigt sätt.52 Svensson laborerar med fem olika former av kritik:

• Kritik mot psykiatrins praktik (psykiatriska behandlingsformer) • Kritik mot psykiatrins organisation (särorganisering, psykiatrin är skild från övrig sjukvård och regleras av en särskild lagstiftning) • Kritik mot psykiatrins samhälleliga funktioner (psykiatri som social kontroll, en ofta återkommande formulering i källmaterialet) • Kritik mot psykiatrins expansion (alltﬂ er beteenden dras in i en psykiatrisk referensram; livet »psykiatriseras«) • Ifrågasättandet av begreppet psykisk sjukdom. (Psykisk sjukdom är en myt, är en ofta förekommande formulering i debatten, liksom sentensen: »Samhället är sjukt«.53)

49. Tommy Svensson, Psykiatri, reformer och revolution: Om radikal psykiatrikritik åren kring 1970, FoU-Rapport 1997: 1, Hälsohögskolan Jönköping 1997. 50. Tommy Svensson, Karin Olson »Den ‹revolutionära› psykiatrikritikens resonans i svenska tidskrifter 1965-1985«, Samhälle, psykiatrisk vård och psykisk hälsa, (red.) Tommy Svensson, SHS 1994: 19, Tema Hälso- och sjukvården i samhället, Linköpings universitet. 51. Tommy Svensson, »Psykisk sjukdom och social avvikelse: Argumentationslinjer i 1960- och 70-talskritiken av begreppet psykisk sjukdom«, Perspektiv på psykisk sjukdom (red.) Lars Fredén, Tommy Svensson, Linköpings universitet, Tema Hälso- och sjukvården i samhället, 13, 1991. 52. Tommy Svensson, »Psykisk sjukdom och social avvikelse: Argumentationslinjer i 1960- och 70-talskritiken mot begreppet psykisk sjukdom«, s. 3. 53. Se vidare Tommy Svensson, »Psykisk sjukdom och social avvikelse«, s. 3 f. Punkten om ifråga- sättandet av begreppet psykisk sjukdom menar jag kan preciseras enligt följande: Det fi nns inga somatiska orsaker till psykisk sjukdom; psykisk sjukdom är inte kopplad till somatiska tillstånd; det råder stor osäkerhet om diagnoser – vilket gör att det fi nns ett stort utrymme för godtycke; diagnoser är värdeladdade och relativa och kan därmed lätt bli politiskt problematiska, på ett sätt som somatiska sjukdomar inte är. Psykisk sjukdom är en normal reaktion på onormala omständigheter. Diagnosen psykisk sjukdom fyller en social funktion, snarare än en medicinsk. När man talade om samhället som sjukt menar jag att följande tolkningar är rimliga: Samhället orsakar psykisk sjukdom. Samhället defi nierar vad som är sjukt/friskt och urskiljer vissa grupper av sjuka eller vissa beteenden som abnorma. Samhället i sig är felkonstruerat på ett sätt som är analogt med sinnessjukdom. Det är många gånger svårt att avgöra vilka mer precisa innebörder

31 Inledning

Svensson menar att just ifrågasättande av begreppet psykisk sjukdom är att se som en röd tråd i debatten samt att problematisering av begreppet ﬁ ck konsekvenser för vidare värderingar och tolkningar av psykiatrins praktik och teori.54 De fem kritikpunkter som Svensson listat är också alla viktiga för förståelsen av psykiatridebatten kring 1970, som spände mellan frågor av såväl teoretisk som mer praktikinriktad art. Men när det gäller den radikala psykiatrikritiken – som står i fokus här – menar jag att det fanns en form av kritik som var övergripande och grundläggande för de andra formerna av kritik. Den gällde vad som kunde kallas psykiatrins samhälleliga funktioner. Psykiatrin var, åtminstone potentiellt, politisk, ett medel för social kontroll, ett repressivt samhällsinstrument. Benäm- ningarna var många, och tanken ofta återkommande. Vari bestod psykiatrins sociala kontrollfunktioner? Låt oss kort se till antologin Makt att vårda från 1970, i vilken författarna ville precisera vad de menade med social kontroll på ett sätt som kan sägas vara representativt för debatten i stort. Psykiatrin var socialt kontrollerande i och med att den hade mandat dels att tvångsomhänderta personer, dels bälteslägga dem (det vill säga, använda vad som ofta uppfattades som hårdhänt repressiva metoder), tvångsmedicinera, undanhålla ekonomiska medel samt genom olika terapeutiska metoder manipulera patienten.55 Denna manipulering kunde ta sig olika uttryck: från det rena tvånget (yttre kontroll) till det slags mer subtila tankekontroll (inre kontroll) som illustreras i bilden på följande sida. Bilden är hämtad från tidskriften Tidsignal och publicerades i samband med debatten om den så kallade Mentalhälsokampanjen (1969), en av de vid tiden mest omdebatterade yttringarna för idén om psykiatri som social kontroll.56 Tanken om psykiatri som social kontroll, hävdar jag, ﬁ ck återverkningar på de andra formerna av kritik. Psykiatrins expansion vore inte ett problem om psykiatrin inte fyllde en socialt kontrollerande funktion, diagnosen inte heller, liksom

olika debattörer lägger in i begreppen. Jag vill inte binda mig för vilka tolkningar som är mest rimliga. 54. Tommy Svensson, »Psykisk sjukdom och social avvikelse«, s. 4. 55. Berit Agevik-Magnusson, Lillemor Borgia, Erik Fredin, Iréne Lindén, Rotraut Lundberg, Cecilia Modig, Anders Murray, Maj-Lis Rosberg, Ingrid Staaf, Anette Wahlberg, Caisa Wilund, Makt att vårda: En kritisk granskning av vårdideologier, Stockholm 1970, s. 8. 56. Mentalhälsokampanjen behandlas i denna avhandlings kapitel 6. Värt att notera är att under sent 1970-tal började begreppet social kontroll internationellt att analytiskt ifrågasättas. Då, menar Roger Qvarsell och Bengt-Erik Eriksson, började brittiska sociologer alltmer att vilja nyansera och diskutera begreppet, då detta ansågs kunna »missbrukas eller försvåra en förståelse av mer komplicerade sociala processer. Med antologin Social Control and the State (1983) nådde denna debatt en större publik.« Se vidare Roger Qvarsell, Bengt-Erik Eriksson, »Inledning«, Hur skall själen läkas?, s. 14.

32 Inledning

Ur: Tidsignal 1969: 38, s. 5. Ingen illustratör angiven.

33 Inledning inte heller olika former av behandling, och eftersom psykiatrin regleras av en särskild lagstiftning riskerade den att också juridiskt fylla en social kontrollfunktion. Uppfattningen om psykiatri som social kontroll var, menar jag, därmed en övergripande tematik i den mer radikala psykiatrikritiken kring 1970. Tommy Svenssons korta studier har tydliga förtjänster och fungerade i början av mitt arbete som inspirerande och klargörande, men de är knappast uttöm- mande. Inte heller fokuserar de mer på djupet den kontext i vilken kritiken formulerades, men så är Svensson perspektiv också snarare sociologiskt än idéhis- toriskt. Jag har emellertid haft anledning att fundera över den distinktion mellan olika typer av psykiatrikritik som Svensson argumenterar för. Detta leder in i en begreppsdiskussion, som tar sin utgångspunkt i termen antipsykiatri.

BEGREPPSDISKUSSION Ordet antipsykiatri myntades som nämnts av psykiatern David Cooper kring 1967. Antipsykiatri framstår då, i boken Psychiatry and Anti-Psychiatry (1967) snarast som en metod i vardande: ett nytt sätt att bemöta patienten och en alternativ tolkning av schizofrenins orsaker och uttryck. Successivt kom emellertid Cooper att lägga in alltfl er betydelser i ordet. Detta är tydligt i de senare böckerna, T e Grammar of Living (1974) och T e Language of Madness (1978), i vilka Cooper vidgade defi nitionen av ordet antipsykiatri. Antipsykiatri beskrevs i T e Language of Madness som »a systematic action against psychiatric repression within the state structure of psychiatry where its predominantly working-class victims are to be found.«57 I T e Grammar of Living lade Cooper dessutom till en aspekt: antipsykiatrin kämpar för sexuell frigörelse.58 Antipsykiatri syftar i dessa senare böcker till att i grunden förändra psykiatrins praktik – den »sjuka« människan skall inte utsättas för den förnedring det anses innebära att möta och frågas ut av en psykiater. Vidare skall vad som uppfattas som den traditionella psykiatriska hierarkin avskaff as, ingen elbehandling ges; psykiatern skall heller inte gå in för att försöka avbryta eller häva en psykotisk episod. Slutligen arbetar antipsykiatrin för att få alla former av sexuellt förtryck att upphöra.59 Det reses i Coopers diskussion av antipsykiatrin inga krav på att psykiatrin i sig bör rivas

57. David Cooper, The Language of Madness, London 1976, s. 128. 58. David Cooper, The Grammar of Living, London 1974, s. 57. Se även The Language of Madness, s. 131. Anledningen till att Cooper lägger till denna aspekt kan vara att han vid tiden tagit intryck av psykoanalytikern Wilhelm Reich. 59. David Cooper, The Language of Madness, s. 130 f.

34 Inledning ner. Det är i stället en uppgift för »icke-psykiatrin«, som framställs som ett slut- giltigt stadium i en dialektisk kedja, där antipsykiatrin är ett stadium på vägen mot ett slags galenskapens utopia:

T ere is a dialectic that proceeds from psychiatry through anti-psychiatry to non- psychiatry (or the ﬁ nal abolition of all psycho-technological methods of surveillance and control). T e development of this dialectic is inseparable from the development of the class struggle. It does not, however, follow automatically from the dialectic of the political revolution that leads from capitalism through socialism to the classless society of communism that abolishes also the last elements of bureaucratic power. T e Ψ -- anti-Ψ -- non-Ψ dialectic does not follow the political revolution because it follows a social revolution, against all forms of institutional repression that retains its own, highly variable, momentum.60

I den fortsatta beskrivningen av icke-psykiatrin framstår galenskapen som något potentiellt kreativt. Den galna människans beteende bör bevaras och inlemmas i hela samhället samt ses som en källa till kreativitet och spontanitet.61 Detta sätt att förhålla sig till galenskapen är enligt Cooper dock inte möjligt i det kapitalistiska samhället som emellertid – tillsammans med psykiatrin – inom 20-30 år kommer att helt och hållet ha avskaﬀ ats.62 Så långt David Cooper. Coopers egen uppfattning om vad antipsykiatri är kan inte vara bestämmande för hur forskaren använder ordet analytiskt. Man kan också resa frågan varför försök att ringa in antipsykiatribegreppet är viktigt? Är det det? Jag hävdar att det är det, och för att åskådliggöra varför ger jag i det följande ett exempel på hur antipsykiatribegreppet kan hanteras i nuläget, då antipsykiatribegreppet har tagit steget in i psykiatrins egen historieskrivning.63 En av dem som närmat sig frågan om antipsykiatri är psykiatern Jan-Otto Ottosson. Så sker i självbiograﬁ n Psykiatrin i Sverige: Vägval och vägvisare (2003). Ottossons uppfattning om antipsykiatrin är negativ. Antipsykiatrin var enligt honom en »fundamentalistisk rörelse«. Antipsykiatrin ses som ett utslag av ett slags 1960-talets tidsanda, präglad av protest och uppror. Psykiatriker som r. d. Laing, Franco Basaglia, T omas Szasz är exempel på namn som kopplas till en internationell antipsykiatri, medan kritiken mot Mentalhälsokampanjen och

60. David Cooper, The Language of Madness, s. 128 f. 61. David Cooper, The Language of Madness, s. 117. 62. David Cooper, The Language of Madness, s. 117. 63. Så har exempelvis den norske, internationellt kände psykiatern Einar Kringlen skrivit en hel bok om psykiatrins samtidshistoria, där antipsykiatri särskilt behandlas i kapitlet »Da psykiatrien f ernet seg fra medisinen«. Se vidare Einar Kringlen, Psykiatriens samtidshistorie, Oslo 2001, s. 150-217.

35 Inledning mordbranden på Rättspsykiatriska kliniken i Lund 1970 är bland de företeelser som ses som uttryck för svenska motsvarigheter. Antipsykiatrins budskap, menar Ottosson vidare, var »konträrt mot alla tidigare uppfattningar«, i det att den hävdade: »[p]sykisk sjukdom existerade över huvud taget inte utan var bara en stämpel av ett samhälle som inte accepterade avvikande beteenden. [---] I grunden låg felet i det korrupta samhället.«64 Ottosson skriver i Psykiatrin i Sverige om antipsykiatri utifrån sina egna min- nen. Värt att notera är att hans hågkomster behandlas på enbart ett fåtal sidor. Antipsykiatri hör visserligen till psykiatrins historia, men ses likväl som ett slags parentes. Liksom Ottosson var psykiatern och psykoanalytikern Johan Cullberg aktiv i 1960- och 70-talens diskussioner om den svenska psykiatrin. Cullbergs böcker Dynamisk psykiatri (första utgåva 1984), liksom Psykoser: Ett humanistiskt och biologiskt perspektiv (2000) innehåller båda kortare avsnitt om antipsykiatri. Antipsykiatri är i dessa böcker inplacerad i ett historiskt sammanhang, och till skillnad från hos Ottosson är värderingen av antipsykiatri något mer utvecklad och något mindre negativ. I båda böckerna kopplas antipsykiatri samman med främst r. d. Laing, men också med den italienske psykiatern Franco Basaglia, vars insatser för psykiatrin i Italien i båda böckerna ses som mer positiva för den psykiatriska praktiken än Laings kritik. Laings »paradoxala vändning« – att se samhället som schizofrent, snarare än patienten, har, enligt Cullberg, »otvetydigt belyst mycket av mentalsjukdomarnas problem«, men det ﬁ nns också negativa aspekter av denna paradoxala vändning. Inom antipsykiatrin, menar Cullberg, fanns tendenser till att bortse från att den schizofrena patienten »faktiskt var sjuk och behövde långvarig behandling, ofta även av medicinsk natur.« Antipsykia- trins sjukdomsmodell var enligt Cullberg lika förenklad som en sjukdomsmodell som enbart såg psykoser som en konsekvens av rubbning av »hjärnans biologiska jämvikt.«65 Cullberg skriver genomgående om antipsykiatri i preteritum. Fenomenet kan nu betraktas på avstånd, också om man vänder fokus från den medicinska kontexten till en vidare och mer allmänkulturell. Med antipsykiatrin, skriver Cullberg, uppstod ett »svärmiskt intresse för vad man kallade schizofreni« såväl bland medicin-, psykologi- och sociologistuderande som inom litteraturen, kon-

64. Jan-Otto Ottosson, Psykiatrin i Sverige: Vägval och vägvisare, Stockholm 2003, s. 218. 65. Johan Cullberg, Dynamisk psykiatri i teori och praktik, Stockholm 1984, s. 367. Cullberg har även skrivit om psykiatrikritiken kring 1970 i sin självbiograﬁ Mitt psykiatriska liv: Memoarer, Stockholm 2007. Se särskilt kapitlen »Psykiatri och politik«, s. 181-195 samt »Bengt Berggren och Nackaprojektet«, s. 196-226.

36 Inledning sten och teatern. Men de som direkt konfronterades med »de svåra realiteter som begreppet representerade« skall enligt Cullberg emellertid ha kommit till insikt om att »love is not enough«. I Psykoser heter det vidare att Laings uppfattning om schizofreni som en naturlig och fullt begriplig reaktion på en ohållbar livssituation i förenklad form ﬁ ck »en påfallande populistisk genklang.«66 Cullberg preciserar inte i Dynamisk psykiatri vad dessa svärmiska grupper läste in i schizofrenibegreppet, men schizofrenibegreppet gavs under 1960- och 70-talen inte sällan en ganska vid innebörd. »Schizofreni« ﬁ ck i vissa sammanhang fungera som metafor för en stundtals mycket vagt artikulerad känsla av otillfreds- ställelse i familjelivet eller samhället. Som litteraturvetaren Lars Nylander påpe- kat förekom under 1960- och 70-talen också ett tydligt intresse för schizoida och schizofrena tillstånd, liksom för självupplevda berättelser om dem.67 I Cullbergs Psykoser är historiseringen av antipsykiatrin än tydligare, då antipsykiatri inlemmas under rubriken »Tanketraditioner i den psykiatriska idéhis- torien« samt till avsnittet »Linjer i 1900-talets psykosvård«. Som Cullberg ser det är antipsykiatrin ett skott på upplysningens träd.68 Viktigt är också att Cullberg i avsnittet om utvecklingslinjer inom 1900-talets psykosvård i Psykoser gör en tydlig skillnad mellan antipsykiatrin och socialpsykiatrin. Distinktionen är inte oviktig för honom.69 I Dagens Nyheter uppstod år 2003 en debatt mellan psykiatern Markus Heilig och Johan Cullberg där skillnaderna mellan antipsykiatri och socialpsykiatri är än mer betonade och där de får konsekvenser för hur Cullberg karakteriserar de senaste decenniernas förändringar inom psykiatrin.70 För Heilig vilar ett tungt historiskt ok över dagens svenska psykiatri, som han menar ännu utgår från »70-talets tankar om psykodynamiskt arbetade, ospecialiserad ‹community

66. Johan Cullberg, Psykoser: Ett humanistiskt och biologiskt perspektiv, Stockholm 2000, s. 209. 67. Lars Nylander, Den långa vägen hem: Lars Noréns författarskap från poesi till dramatik, Stock- holm 1997, s. 79. 68. Johan Cullberg, Psykoser, s. 200. 69. I Psykoser ses antipsykiatri och socialpsykiatri som exempel på utvecklingslinjer under andra hälften av 1900-talet. Socialpsykiatrin, menar Cullberg, är emellertid äldre än antipsykiatrin. Se vidare Johan Cullberg, Psykoser, s. 208-210. 70. Markus Heilig, »Demagoger styr svensk psykiatri«, Dagens Nyheter, 8. 9. 2003. Johan Cull- berg, »Demagogiskt struntprat om utvecklingen av psykiatrin«, Dagens Nyheter, 16. 9. 2003. Heiligs artikel publicerades efter att en rad så kallade »vansinnesdåd« skakat Sverige under våren och sommaren 2003. Som en följd av detta uppstod 2003 en debatt om psykiatrins brister. Debatten tilltog i styrka under hösten 2003, då Sveriges dåvarande utrikesminister Anna Lind knivhöggs till döds. Samma år, 2003, tillsatte den dåvarande socialdemokratiska regeringen en utredning med syfte att utarbeta förslag till förändringar av psykiatrin. Slutbetänkandet avgas 2006. Se vidare Ambition och ansvar: Nationell strategi för utveckling av samhällets insatser till personer med psykiska sjukdomar och funktionshinder, SOU 2006: 100.

37 Inledning based› öppenvårdspsykiatri som i huvudsak lämnat en medicinsk arbetsmodell.« Heilig benämner själv inte detta som ett antipsykiatriskt ok, snarare lägger Cull- berg detta ord i munnen på Heilig. Cullberg å sin sida tar tydligt avstånd från tanken på en antipsykiatrisk utveckling inom svensk psykiatri sedan 1970-talet. Socialstyrelsens förslag till förändringar då hade intet att göra med antipsykiatri, utan snarare med socialpsykiatri, menar Cullberg. Antipsykiatri blir i Cullbergs artikel ett begrepp viktigt att distansera sig från; socialpsykiatri ter sig då som ett tacksamt motbegrepp. Vad gäller egentligen debatten mellan Heilig och Cullberg? På ytan kan det te sig som om debatten gäller ord och benämningar: antipsykiatri/socialpsykiatri, två benämningar som i likhet med ordet psykiatri kan fyllas med olika innehåll.71 Men konfl ikten går egentligen djupare än så; den handlar om att tolka psykiatrins historia, en nog så komplicerad uppgift. Men det syns mig som om debatten mellan Cullberg och Heilig också blir en debatt om slagord: antipsykiatri kontra socialpsykiatri. Likväl, hur kritiken analytiskt kan ringas in är en viktig fråga, inte minst för att man skall kunna undvika att hamna i en debatt om slagord. Terminologin får nämligen konsekvenser för hur historien tolkas och beskrivs. Därför är en begreppsdiskussion viktig att föra. Jag menar att ordet antipsykiatri i dagens situation är så oupplösligt förknippat med ideologiska stridigheter mellan olika psykiatriska positioner att det svårli- gen låter sig användas analytiskt i ett vetenskapligt sammanhang. Oavsett vilken stipulativ defi nition forskaren försöker göra fi nns en historisk barlast knuten till blotta ordet antipsykiatri, vilket gör att forskarens defi nitionsförsök får kämpa förgäves mot av andra fastlagda betydelser och bibetydelser. Antipsykiatribegrep- pet snarare fördunklar än klargör. Den brittiske sociologen Peter Miller resonerar i liknande termer. Han skriver: »[W]hat has been called anti-psychiatry has be- queathed to us with a set of notions that hinder our understanding of psychiatry and also the process of critique.«72

71. Jan-Håkan Hansson har i en uppsats gjort en kort historisk genomgång av begreppet socialpsykiatri. Ordet, hävdar Hansson med hänvisning till en äldre artikel av Carlo Perris, har varit i bruk sedan 1917. Då syftade begreppet på socialarbetares insatser inom psykiatrin. Hansson listar vidare sammanhang i vilka socialpsykiatri kan förekomma och innebära: ett forsknings- område, en specifi k organisation, specifi ka sociologiska och socialpsykologiska teoriers infl y- tande på psykiatrisk verksamhet samt en ideologi eller ett förhållningssätt där en betoning på icke-medicinska aspekter av psykiatrin görs. I internationell litteratur, hävdar Hansson vidare, förekommer ordet social psychiatry ibland synonymt med begreppet »community psychiatry«. Se vidare Jan-Håkan Hansson, »Maxwell Jones och begreppet socialpsykiatri«, Samhälle, psykiatrisk vård och psykisk hälsa, (red.) Tommy Svensson, Linköpings universitet, Tema Hälso- och sjukvården i samhället, SHS,19, 1994, s. 84 f., 86. 72. Peter Miller, »Critical Sociologies of Madness«, The Power of Psychiatry, (red.) Peter Miller, Nikolas Rose, Cambridge 1986, s. 14.

38 Inledning

I den forskning som hittills gjorts råder, som nämnts, ingen absolut samstäm- mighet om vilka kritiker av psykiatrin som bör inlemmas under etiketten antipsykiatriker.73 Den skotske psykiatern r. d. Laing74 ses visserligen genomgående som en portalfi gur, liksom David Cooper, men om till exempel T omas Szasz, sociologerna Erving Goff man och T omas Scheff , eller Michel Foucault också bör inlemmas bland antipsykiatrikerna är meningarna mer delade. Den italienske psykiatern Franco Basaglia ses ibland som antipsykiater, andra gånger inte. Den tyska grupperingen Socialistisches Patientenkollektiv (SPK) har betecknats som en tysk gren av antipsykiatri, liksom Félix Guattari och Gilles Deleuze inlemmats i en fransk form av antipsykiatri. Försök att ringa in ordet antipsykiatri är i den internationella, företrädesvis anglosaxiska, forskningen emellertid något mer problematiserad än i den svenska samt till sin tematik relativt likartad. Ingen hävdar att antipsykiatrin helt skulle vilja se en fullständig nedmontering av psykiatrin. Inte sällan påtalas antipsykiatribegrep- pets vaghet, men i brist på bättre alternativ används det ändå. Möjligen fyller ordet antipsykiatri ett slags utpekande och pedagogisk funktion. Man litar till en sorts förförståelse hos läsaren, som placerar in antipsykiatrin i en bestämd tid: 1960- och 70-tal, och knyter den till vissa bestämda personer: främst Laing och Cooper. Vidare har de antipsykiatriska idéernas originalitet – eller brist på originalitet diskuterats, samt dessas eventuella eff ekter på den psykiatriska praktiken under 1900-talets avslutande decennier. Djupgående förändringar av mentalvården, kritik av det psykiatriska sjukdomsbegreppet, försöken att empatiskt lyssna och förstå de psykiskt sjuka var inga nymodigheter när exempelvis Laing gjorde entré, har det påpekats. Vissa, som det synes, centrala fenomen och teman inom antipsykiatrin fokuseras och lyfts fram i tidigare forskning: ifrågasättandet av det psykiatriska

73. Historikern Norman Dain menar att det aldrig fanns någon enhetlig antipsykiatrisk rörelse. Norman Dain, »Psychiatry and Anti-Psychiatry in the United States«, Discovering the History of Psychiatry, (red.) Mark S. Micale, Roy Porter, New York, Oxford, 1994, s. 415. Det samma hävdar Zbigniew Kotowicz, som dock nämner att det under 1970-talet gjordes ett par försök att skapa en antipsykiatrisk rörelse vid några konferenser i Bryssel, Milano och Paris. Zbigniew Kotowicz, R. D. Laing and the Paths of Psychiatry, New York 1997, s. 88. Ordet rörelse är viktigt att stanna till vid här. En möjlig utgångspunkt är att studera 1960- och 70-talens kritik mot psykiatrin ur ett socialt rörelseperspektiv (på svensk botten skulle ett studium av exempelvis R(S)MH kunna vara fruktbart). Varken Dain eller Kotowicz gör detta, liksom de heller inte tycks skilja mellan en rörelse och dess organisation. 74. När Laing översattes till svenska 1968 benämndes han inte som antipsykiater. Snarare sågs han som »existentialpsykiater«, eller som en företrädare för en »ny« eller »alternativ« psykiatri. Antipsykiater blev Laing först efter utgivningen på svenska av David Coopers Psychiatry and Anti- Psychiatry 1970. Under 1970-talet blev Laing – det ter sig plötsligt – en »antipsykiatrins fader«, vilket står att läsa på baksidestexten till Laings bok Samtal med barn, 1979. Hur har denna process gått till? Frågan låter sig inte besvaras här; källmaterialet är för tunt. Men man kan resa frågan om inte antipsykiatribegreppet successivt kommit att fungera som en bekväm medieterm, som ett igenkänningstecken, odeﬁ nierat men likväl välbekant.

39 Inledning sjukdomsbegreppet och den hårda kritiken mot psykiatrins institutioner, liksom dess behandlingar. Psykisk sjukdom, var idén, antingen existerade inte som en medicinsk entitet, eller borde inte bli föremål för medicinsk behandling.75 En av dem som mer på djupet sökt hantera defi nitionsfrågan är den brittiske sociologen Nick Crossley. Crossley listar ett par punkter som det är fruktbart att diskutera. Ett första förslag till defi nition av antipsykiatri, enligt Crossley, är att antipsykiatrin var en rörelse som kritiserade psykiatrin. Defi nitionen är, menar han med rätta, alltför vid och oprecis. Lägg till en tidfästning och ett antal nyckelfi - gurer: antipsykiatrin var den kritik som riktades mot psykiatrin under 1960- och 70-talen av personer som r. d. Laing, David Cooper med fl era. Också denna defi nition ser Crossley som för vag, i det att den inte besvarar frågan vad det var som var så specifi kt i just dessa personers kritik av psykiatrin att den måste ges en egen kategori? Vad händer med exempelvis Szasz, Goff man och Foucault, är en fråga som jag vill lägga till. Bör de räknas som antipsykiatriker eller ej? De utelämnas helt hos Crossley, som fokuserar den brittiska antipsykiatrin. Samtidigt är tidfästningen inte oviktig för honom. Antipsykiatrin uppstod, skriver han, vid en tidpunkt då det fanns ett etablerat psykiatriskt fält – formerat och etablerat, hegemoniskt – som psykiatrins kritiker kunde vara »anti« mot. Detta gör, menar han, att antipsykiatrin kan särskiljas från exempelvis 1800-talets kritik av psykiatrin. Att kalla 1800-talets kritik av psykiatrin för antipsykiatrisk menar också jag leder fel; det är anakronistiskt och greppet tar inte hänsyn till de skilda tider, samhällen och sammanhang i vilka kritik mot psykiatrin riktats. Crossley menar vidare att antipsykiatrin började som en kritik och revolt »ovanifrån« (»a revolt from above«), det vill säga, den formulerades av inom psykiatrin verksamma psykiatriker som Laing och Cooper. Detta slags kritik är av en annan art än den kritik Crossley tillskriver scientologins »utifrånrevolt« (»revolt from without«) och patienternas »underifrånrevolt« (»revolt from below«). Antipsykiatrikerna Laing, Cooper, Esterson, menar Crossley, ifrågasatte själva grunden för psykiatrin, dess syfte, det psykiatriska sjukdomsbegreppet, blotta distinktionen mellan galenskap och mental hälsa. Psykiatri uppfattades vidare som en form av social kontroll. Denna kritik drabbade även psykoterapi och

75. Se till exempel Norman Dain, »Psychiatry and Anti-Psychiatry in the United States«, Discov- ering the History of Psychiatry, (red.) Mark S. Micale, Roy Porter, Oxford, New York, 1994, s. 415 f., Marijke Gijswijt-Hofstra, »Introduction: Cultures of Psychiatry and Mental Health Care in Postwar Britain and the Netherlands«, Cultures of Psychiatry and Mental Health Care in Postwar Britain and the Netherlands, (red.) Marijke Gijswijt-Hofstra, Roy Porter, Amsterdam, Atlanta, 1998, s. 2, Stephen Snelders, »LSD and the Dualism between Medical and Social Theories of Mental Illness«, Cultures of Psychiatry and Mental Health Care in Postwar Britain and the Netherlands, (red.) Marijke Gijswijt-Hofstra, Roy Porter, Amsterdam, Atlanta, 1998, s. 104.

40 Inledning psykoanalys, vilket dock inte uteslöt att man tillämpade både psykoanalys och olika former av terapier. Men behandlingen utgick inte från föreställningen att den sjuke med nödvändighet måste bli »bättre«, »frisk« eller »återanpassad«. Snarare var uppfattningen att vad man såg som den konventionella psykiatrins mål – bot och anpassning – kunde verka mer destruerande än positivt; försök till bot kunde därför ifrågasättas. Antipsykiatrin, menar Crossley, har också sina rötter i en vidare samhälls- kritik, som formuleras under 1960-talet. Antipsykiatri blev aktuell i en tid när »anti« var »inne«. Samhället, var tanken, var i grunden repressivt och krävde för att fungera eff ektivt medgörliga medborgare.76 Crossleys defi nitionsförsök är intressant, men också betydligt lättare att til- lämpa på de teoretiker han tillskriver etiketten, främst Laing och Cooper, som båda var tydliga företrädare för det slags idéer som Crossley förbinder med antipsykiatri. På svensk botten är det svårare. Debatten i Sverige var visserligen stundtals mycket polemisk, men den rymde också nyanser och kritik av internationella kritiker. Debatten i Sverige var sällan så entydigt uppdelad mellan olika poler: antipsykiatri/psykiatri, som Crossleys defi nitionsförsök pekar mot. Ifrågasättan- det av distinktionen mellan galenskap och mental hälsa, som Crossley menar var viktig inom den brittiska antipsykiatrin, verkar, mot bakgrund av det material jag har gått igenom, ha varit mindre vanligt förekommande i Sverige. Det slags galenskapens utopia, som bland andra Cooper pläderade för, har jag har svårt att fi nna. Detta behöver naturligtvis inte betyda att liknande tankar inte förekom, men jag har funnit få exempel på det. Som nämnts använder jag mig inte heller av antipsykiatribegreppet. I stället har jag lutat mig mot sociologen Tommy Svenssons distinktionsförsök, i syfte att utveckla detta. Tommy Svensson har (i en uppsats författad tillsammans med Karin Olson) velat göra en distinktion mellan vad han omväxlande kallar revolutionär eller radikal och reformistisk psykiatrikritik. Med reformistisk kritik förstår Svensson och Olson en kritik av centrala element i vad som uppfattades vara en, med Svenssons och Olsons ord, »traditionell psykiatrisk idévärld« samt de vårdansat- ser som baserades på denna.77 Den inom psykiatrin paradigmatiska biologiska grundsynen borde ersättas av exempelvis psykoanalytiskt, psykodynamiskt eller existentialistiskt orienterade teoretiska perspektiv. En annan psykiatri än den ex-

76. Nick Crossley, Contesting Psychiatry, s. 103-106. 77. Tommy Svensson, Karin Olson »Den ‹revolutionära› psykiatrikritikens resonans«, s. 64. Svens- son och Olson namnger inga företrädare för den reformistiska psykiatrikritiken. Vad gäller den radikala nämns inga andra vid namn i uppsatsen än Laing, Cooper, Szasz, Foucault och Scheﬀ .

41 Inledning isterande var målet för den reformistiskt formulerade psykiatrin, menar Svensson och Olson. Samtidigt fanns ett »erkännande av rimligheten« i vad författarna beskriver som det traditionella förhållningssättet till »s.k. psykiska sjukdomar«, det vill säga »själva idén att de psykiska problem det här gäller bör förstås och tolkas just i termer av sjukdomsproblematik, dvs i termer av patologiska inre tillstånd och processer som drabbar individer, och som på ett eller annat sätt bör behandlas bort.«78 Denna reformistiska kritik kontrasterar Svensson och Olson mot den revolu- tionära/radikala, som ifrågasatte att det fanns »vissa typer av mänskliga problem som bör uppfattas som psykiska sjukdomar – d.v.s. som en kategori av fenomen jämförbar med, och i paritet med, kroppssjukdomar […] och som bör behandlas och åtgärdas av medicinsk eller pseudomedicinsk expertis.«79 Således, den reformistiska kritiken ifrågasatte ett slags traditionell, medicinskt baserad psykiatri men accepterade i huvudsak sjukdomsbegreppet som en rimlig kategori. Svensson utvecklade något tankegången om de här två kritiktyperna i skriften Psykiatri, reformer och revolution: Om radikal svensk psykiatrikritik åren kring 1970. Han talar där om ytterligare två distinktioner som är viktiga att göra. Den första rör »olika argumentationstyper och analysperspektiv«, den andra »skilda anspråks- och ambitionsnivåer.«80 Också i den andra av Svenssons texter ses begreppet psykisk sjukdom som ett slags sammanhållande länk mellan olika perspektiv. Svensson menar att det är rimligt att tala om två olika sätt inom den revolutionära/radikala kritiken att förhålla sig till det psykiatriska sjukdomsbegreppet. För det första: en revolutionär/radikal kritik ifrågasatte begreppet psykisk sjukdom »som sådant på fi losofi sk-semantiska eller logiska grunder.« T omas Szasz ses som en exponent för denna kritik.81 För det andra: den revolutionära/ radikala kritiken ville göra gällande att »konceptualiseringen av vissa former av avvikande beteende eller psykiska problem i termer av psykisk sjukdom, un- derbyggs av motiv eller funktioner, som vid närmare analys kan visas vara helt andra än de offi ciella och som, när de explicitgörs, framstår som tvivelaktiga.«82 För att knyta ihop trådarna: den reformistiska kritiken ville förändra, förbättra, medan den revolutionära/radikala snarare, enligt Svensson, ville »ifrågasätta

78. Tommy Svensson, Karin Olson »Den ‹revolutionära› psykiatrikritikens resonans«, s. 64 f. 79. Tommy Svensson, Karin Olson »Den ‹revolutionära› psykiatrikritikens resonans«, s. 65. 80. Tommy Svensson, Psykiatri, reformer och revolution: Om radikal svensk psykiatrikritik åren kring 1970, FoU-Rapport 1997: 1, Hälsohögskolan, Landstinget i Jönköpings län, s. 4. 81. Tommy Svensson, Psykiatri, reformer och revolution: Om radikal svensk psykiatrikritik åren kring 1970, s. 5. 82. Tommy Svensson, Psykiatri, reformer och revolution: Om radikal svensk psykiatrikritik åren kring 1970, s. 5.

42 Inledning själva grunden för allt som kallar sig psykiatri.« Denna kritiktyp såg begreppet psykisk sjukdom som illa underbyggt samt utgick ofta från en premiss som sade att »psykiska sjukdomar och psykiatri som institution konstruerats som ett svar på samhälleliga behov av kontroll och ordningsbevarande, inte, som den off entliga historieskrivningen ofta ger vid handen, utifrån humanitära behov av bot och omsorg.«83 Svensson menar vidare att distinktionen mellan reformistisk och radikal kritik visserligen inte är knivskarp, men den är trots det viktig för förståelsen av 1960- och 70-talens psykiatrikritiska debatt, som mot slutet av 70-talet försköts från revolutionär till reformistisk kritik: den reformistiska kritiken gick så att säga segrande ur striden. Distinktionen är också nödvändig, menar han, för att förstå det enligt honom förhastade i att hävda att de förändringar som ägt rum inom psykiatrin under 80- och 90-talen är en direkt följd av 60- och 70-talens mest intensiva kritik.84 Denna tudelning av kritik mot psykiatrin är fruktbar. Men den är långt ifrån oproblematisk, vilket Svensson förvisso är medveten om. Hur stabila är grän- serna kring kategorierna reformistisk och radikal kritik? Hur över huvud taget dra dem? Och varför? Tudelningen förutsätter en konsekvens som kanske inte alltid är möjlig att fi nna i källmaterialet. Tonen i källmaterialet är visserligen polemisk, men texterna är samtidigt mångbottnade; perspektiv ställs mot varandra men utesluter inte alltid varandra. Ord som »revolutionär«, »radikal« och »reformistisk« kan också ge associationer till en politisk sfär som kan bli missvisande i det här sammanhanget. Om en politisk-ideologisk radikalism hänger samman med en psykiatrikritisk radikalism utreds inte heller på djupet hos Svensson. Vidare, tänker sig Svensson att det fi nns någon kvalitativ skillnad mellan antipsykiatri och radikal kritik av psykiatri, och vilken är i så fall den? Och är den reformistiska kritiken enhetlig? Det framgår inte hos Svensson, som endast konstaterar att ordet antipsykiatri »ehuru på tveksamma grunder« kan användas som paraplybegrepp för 1960- och 70-talens radikala kritik mot psykiatrin.85 Varför grunderna är tveksamma utreds inte. Jag menar emellertid att det fi nns en poäng med att i utgångsläget använda mig av Svenssons distinktion, idealtypiskt och i syfte att försöka utveckla den. Skälen är fl era. Ett av dem har redogjorts för ovan: antipsykiatribegreppet är alltför knutet till stridigheter inom det psykiatriska fältet för att vara analytiskt

83. Tommy Svensson, Psykiatri, reformer och revolution: Om radikal svensk psykiatrikritik åren kring 1970, s. 6. 84. Tommy Svensson, »Den ‹revolutionära› psykiatrikritikens resonans«, s. 65. 85. Tommy Svensson, Karin Olson »Den ‹revolutionära› psykiatrikritikens resonans«, s. 70.

43 Inledning användbart. Talar man om antipsykiatri riskerar, dessutom, en reformistisk kritiktyp, som också förekom vid tiden att inte ägnas den uppmärksamhet den för- tjänar; ordet antipsykiatri tar liksom över och hindrar läsaren från att se till den mångfald av positioner och argument som formulerades i svensk psykiatridebatt kring 1970. Med en uppdelning mellan en radikal (som är det ord jag använder) och en reformistisk psykiatrikritik öppnas lättare för nyanserna; den visar på debattens förgreningar och mångsidighet. Jag diskuterar genomgående i avhandlingen vilka problem mitt val möter. Bör man till exempel se reformistisk och radikal kritik som ändpunkter på en stabil skala, eller rör de sig på skalan? Glider de in i varandra? Går det enkelt att knyta enskilda namn till respektive kategori? Och hur är det med den politisk- ideologiska aspekten? Är det rimligt att säga att den som framförde en radikal psykiatrikritik också stod till vänster på den politisk-ideologiska skalan? Ett svar på den här frågan skisseras redan nu: i vissa fall sammanfaller en radikal psykiatrikritik med en politisk-ideologisk radikalism på vänsterskalan tydligt, andra gånger är det mindre tydligt. De två formerna av radikalism kan höra samman, men de behöver inte göra det. Den här avhandlingen fokuserar som nämnts radikal kritik mot psykiatrin, men om man ringar in en viss typ av argument som radikala bör de kontrasteras mot något som kan ges en annan beteckning, i det här fallet reformistisk kritik mot psykiatrin. Denna kontrastpunkt – reformistisk psykiatrikritik – utgör visserligen inte navet i den här undersökningen men den behöver diskuteras – och ges exempel på – just därför att den utgör en kontrast till det som är det huvudsakliga studieobjektet: radikal psykiatrikritik. Denna radikala psykiatrikritik var del i en mer omfattande psykiatridebatt, vilken rymde såväl radikala som reformistiska argumentationslinjer. Detta var något jag inte förstod i början av avhandlingsarbetet. Debatten var, sådan var min tanke då, nog förhållandevis enhetlig. Det var den inte. Således behövde jag instrument att visa på debattens mångfald; begreppen radikal och reformistisk psykiatrikritik framstår då som fruktbara att arbeta med. I avhandlingens avslutning återkommer jag till frågan om hur dessa kritiktyper kan användas. Jag vill också komplettera Svenssons karakterisering av den radikala psykiatrikritiken med följande: den utmärks också av en skepsis mot vad som ur ett reformistiskt, psykodynamiskt perspektiv uppfattades som progressivt: försök att föra ut psykiatrin ut i samhället, närmare medborgarna, genom så kallad kvarterspsykiatri eller, i vissa fall, samhällspsykiatri, sektorisering (uppdelning i olika geograﬁ ska sektorer med totalansvar för alla former av psykiatrisk vård) och ökat inslag av psykodynamiska behandlingsansatser. En uppställning av de olika kritiktyperna ser ut så här:

44 Inledning

Radikal psykiatrikritik • Kritisk till mentalsjukhus och till vad som uppfattas som traditionell psykiatri • Skepsis mot psykodynamiska perspektiv, socialpsykiatri, mentalhygien, samhällspsykiatri, sektorisering • Kritisk mot att alltﬂ er beteenden dras in i en psykiatrisk referensram • Begreppet psykisk sjukdom är problematiskt på olika sätt (en etikett, en myt, teoretiskt illa konstruerat) • Psykiatri kan lätt fungera som ett instrument för social kontroll • Kritisk till att vad som uppfattas som samhälleliga problem genom insatser från psykiatri och psykoterapi görs till individuella problem • Ifrågasätter psykiatrins framsteg och successiva humanisering • Fokuserar psykiatrins problem

Reformistisk (»psykodynamisk«) psykiatrikritik • Kritisk till mentalsjukhus och till vad som uppfattas som traditionell psykiatri • Positiv till psykodynamiska perspektiv, socialpsykiatri, mentalhygien, samhällspsykiatri, sektorisering • Psykisk sjukdom som begrepp är förhållandevis oproblematiskt • Fokuserar psykiatrins möjligheter och vill se en ny, alternativ psykiatri • Utgår ofta från olika former av psykodynamiska perspektiv i teori och praktik

Den här uppspaltningen är långt ifrån oproblematisk. Så fanns en linje i debatten som successivt kom i konﬂ ikt med den psykodynamiskt reformistiska: den kan ses som mer medicinskt baserad. Reformistisk var den i så måtto att psykiatrin visserligen behövde förändras, men framtiden låg knappast i psykodynamiska behandlingsansatser, utan snarare i en alltmer förﬁ nad farmakologisk utveckling och tillämpning. De här, egentligen två reformistiska linjerna, kan ses som exempel på stridigheter inom det psykiatriska fältet.86 När jag i den här avhandlingen talar om reformistisk kritik avser jag emellertid den reformistisk (»psykodynamiska«), om inget annat anges.

86. Ett tydligt empiriskt exempel på detta återﬁ nns i den nästan årslånga debatt om psykiatrin som fördes i Läkartidningen mellan 1971 och 1972. Denna behandlas kortfattat i avhandlingens kapitel 1 och 2. I syfte att visa hur splittrat det psykiatriska fältet var vid tiden vore en mer djuå- gående studie av positionerna på fältet intressant att företa.

45 Inledning

DISPOSITION Avhandlingen består av sex empiriska kapitel. Dispositionen är kronologisk med tematiska inslag. Psykiatridebatten kring 1970 var intensiv och händelsetät; ett fl ertal händelser hakade i snabb följd på varandra på ett sätt som gör att en kronologisk disposition är både tacksam och svårhanterlig. En avhandling innehåller ofta en bakgrundsteckning. Inte sällan är den skriven utifrån sekundärlitteratur. I mitt fall är de teman som skulle kunna inordnas i en bakgrund mycket litet utforskade. Det har medfört att jag skrivit två kontextualiserande bakgrundskapitel som i stor utsträckning bygger på egen forskning. Eftersom tidsspannet för avhandlingen är kort är det emellertid svårt att avgränsa denna bakgrund från resten av undersökningen. Vad är bakgrund till vad? Ordet bakgrund implicerar att det fi nns en kausalitet mellan bakgrund och undersökningsobjekt. Jag vill snarare se bakgrunden som en fond, eller en klangbotten som behövs för att förstå senare händelser. Psykiatridebatten åren kring 1970 uppstod inte ur ingenting. För att den skall bli begriplig behövs en bakgrundsteckning som dels fångar in linjer i psykiatrins historia, dels sammanfattar den allmänkulturella och intellektuella kontext i vilken psykiatridebatten utspelades. Den svenska debatten behöver också relateras till den internationella psykiatrikritik som formulerades av, bland andra, den skotske psykiatern r. d. Laing. I den svenska debatten fi ck Laing, som jag skall visa, tidigt en framträdande position. Detta motiverar att han ägnas särskilt uppmärksamhet, vilket sker i kapitel 3. Kapitel 1, »Psykiatri i förändring«, är det första av tre kapitel i vilka jag tecknar en fond till psykiatridebatten. Jag hävdar i kapitlet att psykiatrin alltsedan den etablerades som vetenskap och medicinsk specialitet har varit ställd under kritik och debatt. Kris och utveckling är teman som ständigt lyfts fram i psykiatrins egen historieskrivning och de många statliga utredningar som i Sverige gjordes under 1900-talet om psykiatrin. Kapitlet tar avstamp i en statlig utredning som 1958 lade fram sitt slutbetänkande. Mentalvården, hävdar utredningens förfat- tare, befi nner sig i kris. Stora reformer måste genomföras. Den ideala psykiatrin är progressiv och modern, visserligen behövs fl er mentalsjukhus, men samtidigt bör mer resurser ges till den öppna vården. Betänkandet utgör en fond eller reso- nansbotten mot vilken senare utredningar, under 1970-talet, i viss utsträckning förhåller sig. Tidsmässigt rör jag mig i kapitel 1 mellan 1958 och 1967. Syftet med texten är tvåfaldigt. Dels visar jag på utvecklingslinjer inom psykiatrins senare historia, dels blickar jag framåt mot den debatt som komma skall. Man kan säga att jag gör ett slags iscensättning i »Psykiatri i förändring«; teman och

46 Inledning viktiga aktörer i den svenska psykiatrins senare historia – samt i den kommande debatten – presenteras kortfattat. Det andra kapitlet heter »Psykiatrin utmanas«. Inledningsvis för jag ett resonemang om en för psykiatridebatten kring 1970 central kontext: radikaliseringen under 1960-talet av samhälls- och kulturdebatten. Tilltron till en samhällets goda vilja att lägga livet till rätta för sina medborgare, också för dem med skiftande former av psykiatrisk problematik, saknas i det politiskt tillspetsade läget under det sena 1960-talet. Psykiatri som social kontroll – och för den delen olika former av psykoterapi som kontroll – diskuteras jämsides med det psykiatriska sjukdomsbegreppet i en rad skrifter publicerade mellan 1968 och 1973. En gemensam tendens för dem är ambitionen att vilja tolka psykiska problem utifrån en sociologisk snarare än medicinsk referensram. Medicinen, hävdas det i texter från tiden, är inte opolitisk. Här skisseras också ramarna för psykiatridebatten: vilka som deltog var. 1960-talets radikalisering grep kring sig både i Sverige och internationellt. En person som kom att spela en central roll var r. d. Laing, vars idéer behandlas i kapitel 3, »r. d. Laing i Sverige«. Laing, hans idéer och hans position i Storbritannien avhandlas först. Därefter behandlas det tidiga mottagandet av Laing i den svenska debatten. Laing var tidigt uppmärksammad, både som kritiker av psykiatrin och av samhället. Men han var knappast nödvändig för att (psykiatri)debatt skulle uppstå i Sverige. Psykiatrin befann sig under 1960-talet – som många gånger tidigare – i en omdaningsfas och samhällsklimatet hade när Laing introducerades i Sverige redan vridits vänsterut, men namnet Laing var svårt att undvika att förhålla sig till. Tidsmässigt rör jag mig i kapitel 3 mellan 1968 och 1973. Kapitel 4 behandlar diskussioner om det psykiatriska sjukdomsbegreppet uti- från uppsalasociologen Kaj Håkansons Psykisk sjukdom: Illusioner och realiteter: En teoretisk studie, som kom att bli en ofta åberopad referens under de följande åren. Håkansons text publicerades först 1968 men gavs år 1973 ut av Prisma och Verdandi. Åter rör jag mig mellan 1968 och 1973. De två sista empiriska kapitlen behandlar den så kallade Sociopatutredningen samt kritiken mot Mentalhälsokampanjen, två häftigt omdebatterade initiativ som båda kunde ses som uttryck för vad som kallades en »politisk psykiatri«. Tematiken i dessa två kapitel rör idén om psykiatri som social kontroll. Som mest intensivt diskuterades Sociopatutredningen och Mentalhälsokampanjen mellan 1968 och 1970. Kapitlet om Mentalhälsokampanjen avslutas med en utblick mot vad som senare under 1970-talet hände med den radikala kritiken mot psykiatrin. Avslutningsvis sammanfattas avhandlingens viktigaste resultat samt diskuterar jag de analytiska begreppens användbarhet.

47 48 1. Psykiatri i förändring

Det kan på goda grunder hävdas, att det inom mentalsjukvården råder en krissitua- tion. Denna är ingen ny företeelse. Sedan åtskilliga år tillbaka har förhållandena inom denna vårdgren varit sådana, att de ej på långt när ansetts motsvara standarden inom andra sjukvårdsområden.87

Citatet är hämtat från den statliga mentalsjukvårdsdelegationens slutbetänkande Mentalsjukvården: Planering och organisation: Betänkande III (SOU 1958: 38). Mentalsjukvården är i kris och något måste göras. I slutbetänkandet dras riktlinjerna upp för en rad förändringar. Det var varken första eller sista gången. Kritik och krav på förändring har varit ett ständigt återkommande inslag i psykiatrins historia.88 Under 1900-talet tillsattes i Sverige ﬂ era statliga utredningar i syfte att söka lösa psykiatrins problem: hur skall patienterna vårdas, under vems ansvar? Hur stort är behovet? Var och under vilka omständigheter skall patienterna vårdas, med vilka medel och under vilka lagar?89 Psykiatrins problem kan ges ständigt nya lösningar. År 1958 var det med mentalsjukvårdsdelegationens slut- betänkande åter dags för revidering.

87. Mentalsjukvården: Planering och organisation: Betänkande III, SOU 1958: 38, s. 233. Ut- redningen tillsattes 1955. För tidigare forskning om utredningen se Jenny Björkman, Vård för samhällets bästa: Debatten om tvångsvård i svensk lagstiftning 1850-1970, diss, Stockholm, 2001, kapitlet »Tvångsvård i folkhemmet« samt Lena Steinholtz-Ekecrantz, Patienternas psykiatri, sär- skilt kapitlet »Att studera patientskapet«. En mer djupgående undersökning om statliga utredningar om psykiatrin är en angelägen forskningsuppgift för framtiden. Hur har uppfattningar om psykiatrins målsättning och organisation växlat över tid? Och hur hög är graden av kontinuitet? Sammansättningen av utredningsgrupperna, varför har de sett ut som de gjort? Detta är exempel på frågor väl värda att undersöka. 88. Man bör emellertid vara aktsam med att dra alltför stora växlar på tematiska likheter i kritik som formulerats i skilda tider och sammanhang. Genom att till exempel tala om en enda lång »tradition« av kritik mot psykiatrin riskerar man att missa viktiga förändringar över tid i argumentation och det speciﬁ ka i olika sammanhang. 89. Se exempelvis Förslag till lag om sinnessjuka och om undersökning angående sinnesbeskaf- fenhet mm, SOU 1927: 10; Betänkande med förslag till stadga angående sinnessjukvården i riket, SOU 1928: 18; Synpunkter och förslag rörande sinnessjukvården, SOU 1948: 37; Mentalsjukhusens personalorganisation, Del I, Intervju- och frekvensundersökningar mm, SOU 1963: 24, Mental- sjukvårdslag, SOU 1964: 40, Mentalsjukhusens personalorganisation, Del II: Målsättning och utformning, SOU 1965: 50. Det så kallade abnormklientelet – som psykopater och brottslingar 1 | Psykiatri i förändring

I det här kapitlet utgår jag från betänkandet i syfte att peka på för tiden viktiga reformförslag, vilka behöver redas ut för att debatten kring 1970 skall bli förståelig. I 1958 års slutbetänkande förekommer nämligen en tidig form av reformistisk kritik och argumentation, som kring 1970 kom att löpa parallellt med en radikal kritik. Kring 1970 breddades diskussionen om psykiatrin, vars, som det kunde heta, funktioner i samhället ansågs problematiska. Psykiatrin rörde potentiellt alla i samhället. I 1958 års utredning var psykiatrin snarare en angelägenhet för dem den mer direkt berörde, inte på långt när ansedd som en samhällsfråga av samma tyngd som tiotalet år senare. Det här kapitlet utgör en fond mot vilken de övriga kapitlen i avhandlingen skall ses. Jag gör i det följande ett slags iscensättning: teman och reformförslag i den svenska psykiatrins historia under 1900-talet – och i viss utsträckning den kommande debatten kring 1970 – presenteras kortfattat och kontrasteras mot varandra. Först emellertid en snabbt tecknad skiss över psykiatrins historia sedd i ett något längre perspektiv.

KRIS OCH UTVECKLING Den vetenskapliga disciplinen psykiatri konstituerades i Sverige omkring 1860. Då tillsattes de första professurerna och psykiatriämnet blev obligatoriskt inom läkarutbildningen.90 Fri från kritik gick inte den nya vetenskapen. Under 1800-talets sista decennier diskuterades teoretiska utgångspunkter, behandlingsmetoder och institutioner. En rad uppmärksammande historier om otillbörlig inlåsning var i omlopp.91 Under 1930- och 40-talen hamnade framför allt rättspsykiatrin

– utgjorde visserligen ett särskilt problemområde, men vårdformer för de abnorma diskuterades även i utredningar som rörde den allmänna psykiatriska vården, liksom, i viss utsträckning, frå- gor om utformningen av barn- och ungdomspsykiatri. 90. Kring 1860 skapade Nils Gustav Kjellberg, en av ämnets första professorer, också ett stan- dardiserat klassiﬁ kationssystem i vilket kategorier som ursinne, vansinne, tungsinne, fånighet, förryckthet, allmän förvirring, fallandesot ingick. Se vidare Erik Flygare, Den psykiatriska problematiken och den problematiska psykiatrin: Sociologiska perspektiv på mental ohälsa, diss, Stock- holm/Stehag, 1999, s. 78 f. 91. Ett exempel på tidig svensk kritik är det så kallade Tufvafallet från 1893. I svensk psykiatrihistoria har Tufvafallet fått stå som en symbol för det sena 1800-talets kritik. Tufvafallet handlade om inlåsning och sjukdomsförklaring av lantbrukare A. P. Johansson, vars släktingar av dunkla anledningar skall ha velat se honom undanröjd. Tio veckor satt Johansson på en privat sinnessjukanstalt i Solna – Tufvan kallad – innan han under dramatiska former fritogs av två ledamöter i riksdagens andra kammare och läkaren Anton Nyström. Med utgångspunkt i Tufva- fallet riktades kritik – bland annat i Aftonbladet – mot vad som uppfattades vara maktmissbruk inom psykiatrin. Psykiatrin, var tanken, kunde hota rättssäkerheten, och historierna var ﬂ era om psykiatrins förmodade övergrepp, maktmissbruk, omyndigförklaringar och tvångsintagningar. Så kallade »Tufva historier« kom snart i omlopp. Se exempelvis Franz Luttenberger, Freud i

50 Psykiatri i förändring | 1 i fokus för kritik. Argumenten liknade dem som restes mot psykiatrin kring sekelskiftet 1900; inför rättspsykiatrin riskerar patienten rättslöshet: väl en gång intagen blir det svårt att ﬁ nna en väg ut. Klagomål leder sällan någonstans, argumenterade exempelvis författaren Astrid Väring i debattboken Föranleder ingen åtgärd (1947).92 Men under 1900-talet var den svenska psykiatrin på väg mot ett slags idealt, modernt tillstånd. Sådan var självbilden. Notera likheten mellan titlarna på mer populärt hållna böcker som Modern svensk sinnessjukvård: Den psykiska sjukvår- den i Sverige förr och nu (1949) och Modern svensk psykiatri (1968), båda med ambitionen att delge dels professionen, dels en större allmänhet, vad psykiatrin kan göra för den själsligt nödställda. Ordet sinnessjukvård har 1968 bytts mot psykiatri – sinnessjukvård utdömt som omodernt – men viljan att vara modern är densamma.93 Psykiatrin, är bilden, följer med sin tid. »Kritiken mot sinnes- sjukvården tas […] upp med vissa mellanrum, och hätska utfall förekommer allt- emellanåt«, heter det i Modern svensk sinnessjukvård.94 Den psykiatriska vården är förvisso eftersatt, men samtidigt: psykiatrin beﬁ nner sig i en omdaningsfas. Utveckling skall följa på kris. Tongångarna var desamma i Modern svensk psykiatri knappt tjugo år senare. Visserligen var eftersläpningar ännu rådande – psykiatrin stod inför en rad utmaningar – men tonen var samtidigt optimistisk. Psykiatrin var på stadig marsch framåt: »Isoleringen bryts, och psykiatrin öppnar sig för samhället på ett helt nytt sätt.«95 Anstaltstänkandet hade visserligen »envist« levt kvar, men reformer var på väg. Psykiatriska lasarettskliniker och dagsjukhus var

Sverige, s. 106, 144. 92. Astrid Väring behandlade även skönlitterärt psykiatri och rättspsykiatri i böcker som I som här inträden låten hoppet fara (1944) och Du skall icke dräpa (1946). I som här inträden låten hoppet fara fi lmatiserades 1947. Under 1930- och 40-talen utkom fl era självbiografi ska skildringar av människor som kommit i kontakt med framför allt rättspsykiatrin. Enligt Roger Qvarsell såg många av samtidens psykiatriker dessa anklagelseskrifter som uttryck för ett sjukligt missnöje. Termen »kverulanslitteratur« – med grund i psykiatern Alfred Petréns studie från 1904, »Paranoia Querulans« – skapades. Roger Qvarsell, Utan vett och vilja: Om synen på brottslighet och sinnessjukdom, Stockholm 1993, s. 279. Se även Lena Steinholtz-Ekecrantz, Patienternas psykiatri, s. 18. 93. Lena Steinholtz-Ekecrantz, Patienternas psykiatri, s. 20. Psykiatrins historia rymmer många förändringar med avseende på terminologi. Hospital blev 1929 sinnessjukhus, som mot slutet av 1950-talet blev mentalsjukhus. Sinnessjukvård blir mentalsjukvård, för att sedan kallas psykvård. Jenny Björkman, Vård för samhällets bästa, s. 174, 215 f. Termer som vansinne utmönstrades successivt för sinnessjukdom, mentalsjukdom, psykisk sjukdom, psykisk störning. 94. Gunnar Lundquist, »Från hospital till modernt sjukhus: Kort återblick på sinnessjukvårdens utveckling: Den moderna psykiatrins uppgifter och omfattning«, Modern svensk sinnessjukvård: Den psykiska sjukvården i Sverige förr och nu, (red.) Gunnar Lundquist, Stockholm 1949, s. 15. 95. Modern svensk psykiatri, (red.) Gunnar Holmberg, Lennart Ljungberg, Curt Åmark, Stockholm 1968, baksidestext. Tankegångarna var desamma i Modern svensk sinnessjukvård 1949, s. 17.

51 1 | Psykiatri i förändring välkomna nymodigheter, liksom så kallad »community psychiatry«96 – åren kring 1970 ofta benämnd samhällspsykiatri – öppnare, mer riktad ut mot samhället än den tidigare slutna institutionsvården.97

Den svenska psykiatrin kom tidigt att teoretiskt ställas på en somatisk grundval. Orsakerna till psykisk sjukdom fanns att söka i biologin, i vid mening.98 Behand- lingsideologierna å sin sida har skiftat över tid. Sigmund Freuds psykoanalys och andra psykodynamiskt inriktade tolknings- och behandlingsansatser hade länge svårt att på bredare front vinna gehör i Sverige.99 Detta anknyter till en problematik med djupa historiska rötter: vad är det centrala, dels vad gäller för- klaring och förståelse av vad psykisk sjukdom är, dels vad gäller dess behandling. Psyke eller soma? Soma eller psyke? Arv eller miljö? Miljö eller arv? Medicinering kontra samtalsterapi, för att uttrycka det i mycket enkla termer. Vad väger tyngst och var bör resurserna läggas? I psykiatrins tidigare historia i Sverige (under 1800-talet) fokuserades arbetet som medel för bättring.100 Det dagliga livet reglerades strikt. Matlagning, städ- ning, tvätt och andra vardagsnära göromål präglade dagarna för de intagna.101 Mot slutet av 1800-talet skedde successivt en förändring. Psykiatrin förmådde inte att likt den somatiska vården uppvisa resultat. Detta ﬁ ck konsekvenser för

96. Bengt Berggren, »Dagvård för psykiskt sjuka«, Modern svensk psykiatri, (red.) Gunnar Holm- berg, Lennart Ljungberg, Curt Åmark, Stockholm 1968, s. 95. 97. Inställningen till samhällspsykiatrin kring 1970 är svår att göra reda för. Åtminstone tre linjer kan skisseras. De som riktade en radikal kritik mot psykiatrin menade att också samhällspsy- kiatrin kunde fungera socialt kontrollerande, även om dess uttryck var mindre öppet repressiva. Reformistiska – och inte sällan psykodynamiskt inspirerade kritiker – såg däremot i samhällspsy- kiatrin ett progressivt alternativ till den slutna anstaltsvården. Kritik riktades emellertid också från en tredje, mer medicinskt inriktad falang. För en kort samtida diskussion om detta se vidare Bengt Berggren, »Förord«, Samhällspsykiatri, Stockholm 1973, s. 7 f. 98. Samtidigt är det viktigt att framhålla att det hela tiden parallellt funnits ansatser att försöka förstå psykisk sjukdom ur sociala och psykodynamiska perspektiv. Här ﬁ nns en likhet mellan den svenska psykiatrins historia och exempelvis den brittiska. Sociologen Nick Crossley skriver: »Whilst mainstream psychiatry tended to be biologically centered throughout the twentieth century, in the United Kingdom, this has not been to the exclusion of signiﬁ cant social and psychodynamic currents. Indeed, the self-image of British psychiatry very much emphasises eclecti- cism and open-mindedness, and this is not altogether unreasonable.« Nick Crossley, Contesting Psychiatry, s. 64. Den självbild som Crossley tillskriver den brittiska psykiatrin är intressant att jämföra med den svenska. I antologin Modern svensk psykiatri från 1968 målas en liknande bild: den svenska psykiatrin är eklektisk. Om Modern svensk psykiatri skriver jag mer längre fram i det här kapitlet. 99. Franz Luttenberger, Freud i Sverige, passim. 100. Roger Qvarsell, »Arbete som psykoterapi«, Psykiatrins marginaler: Gestalter, positioner, debatter, (red.) Roger Qvarsell, Bengt-Erik Eriksson, Tema hälsa och samhälle, Linköping 1997, s. 76. 101. Roger Qvarsell, Bengt-Erik Eriksson, »Inledning«, Hur skall själen läkas?, s. 11.

52 Psykiatri i förändring | 1 praktiken. Den tilltro som knutits till arbetet klingade av. Vid 1900-talets början blev – efter tysk modell– sjuksängen central inom den slutna sinnessjukvården. Sängläget innebar en betoning av patienten som somatiskt sjuk.102 Somatise- ringen av den psykiatriska patienten kan ses som ett försök att höja psykiatrins status och närma den till den mer framgångsrika kroppssjukvården. Den karga cellen uppfattades nu som inhuman, men utmönstrades inte helt. Vid tiden fanns nästan inga andra medel att dämpa sjukdomens uttryck med än de meka- niska: bälten, handskar, långbad, tvångströja. En del av dessa metoder följde med in i senare tid. Man försökte också dämpa med bromsalter, kloral, morfi n och sulfater. Vården var inriktad på att söka kapa sjukdomens mest extrema toppar; tillfrisknande eller bot framstod sällan som reella möjligheter. Så svängde åter pendeln; fokus fl yttades från sängen till arbetet. Under 1920-talet fi ck arbetsterapin en renässans. Nästan samtidigt inrättades de första kuratorstjänsterna och hjälpverksamheterna vid de statliga mentalsjukhusen. För en del, om än inte alla, kunde det fi nnas möjlighet till en tillvaro utanför den slutna institutionsvården. Successivt började man även tala om förebyggande åtgärder. Efter amerikansk modell bildades 1931 en svensk förening för mentalhygien – »Svenska fören- ingen för psykisk hälsovård« (Sfph) – i syfte att verka just förebyggande. Tiden var tidigt 1930-tal, folkhemmet i vardande. Idéhistorikern Roger Qvarsell menar att skapandet av den svenska mentalhygieniska rörelsen skall ses i relation till just den socialpolitiska situation som var rådande i Sverige vid tiden, då preven- tivt arbete blev en tydlig socialpolitisk ambition. Socialminister Gustav Möller och makarna Alva och Gunnar Myrdal lyfte upp frågan på en politisk nivå.103 Mentalhygienen ville förebygga psykisk ohälsa – genom upplysning, eller, om så krävdes, »sterilisering av anlagsbärare«. Citatet är hämtat från Modern svensk sinnessjukvård.104 Liksom i Västvärlden i övrigt nådde psykokirurgiska metoder och olika former av så kallade chock- och krampbehandlingar den svenska psykiatrin under 1930- och 40-talen. Under 1950-talet bröt den så kallade psykofarmakologiska

102. Gunnel Svedberg, Omvårdnadstraditioner inom svensk psykiatrisk vård under 1900-talets första hälft, s. 66. 103. Roger Qvarsell, »Mentalhygien och psykisk hälsovård«, Hur skall själen läkas?, s. 141. Den svenska mentalhygieniska rörelsen har undersökts av Katarina Piuva i Normalitetens gränser: En studie om 1900-talets mentalhygieniska diskurser, diss. Rapport i socialt arbete 111, Stockholms universitet 2005. 104. Gunnar Lundquist, »Från hospital till modernt sjukhus: Kort återblick på sinnessjuk- vårdens utveckling: Den moderna psykiatrins uppgifter och omfattning«, Modern svensk sinnessjukvård, s. 17.

53 1 | Psykiatri i förändring revolutionen igenom.105 Ett antipsykotiskt läkemedel som Hibernal började för- skrivas under 1950-talets första år. Som Gunnel Svedberg visat i sin avhandling om omvårdnadstraditioner inom svensk sinnesjukvård under 1900-talets första hälft, vittnar tidens sjuksköterskor om hur en tystnad plötsligt bredde ut sig bland patienterna.106 Visserligen kvarstod uppdelningarna mellan avdelningarna: heloroliga patienter urskiljdes från halvoroliga, snygga från osnygga – liksom män från kvinnor – men efter införandet av läkemedel som Hibernal hördes en tystnad på sinnessjukhusens avdelningar. Psykiatrins vård- och behandlingsideologier har skiftat över tid. För egen del har jag i mitt försök att förstå psykiatrins historia, som nämnts, alltmer kommit att inspireras av den tolkning som bland andra den brittiske medicinhistorikern Roy Porter förknippas med: psykiatrins historia handlar om både disciplinering och humanisering. Psykiatrins historia är komplicerad. Det är därför rimligt att som idéhistoriken Roger Qvarsell och sociologen Bengt- Erik Eriksson hävda att den psykiatriska vården i Sverige utvecklades ur ett slags gränsland, där såväl humanisering som disciplinering har utgjort viktiga grunder. Medicinsk vetenskap, socialpolitik och kristen etik, humanistiska principer och pedagogiska ambitioner menar de, har samverkat med en tydlig ambition att skapa ordning i samhället.107 Kön och klass är vidare två kategorier viktiga att ta hänsyn till vid mer djupgående studier av psykiatrins historia. Psykiatrins historia rymmer många rörelser och röster; från tankar om arbetets goda funktion, till idéer om behov av avskildhet och vila och åter till betoningen av det mer aktiva liv som arbete – på fälten, i växthuset, vid vävstolen – kan ge. Från idén om utbyggnad – ﬂ er mentalsjukhus – till talet om att mer resurser måste satsas på den öppna vården och paroller som »Riv mentalsjukhusen!«108 Länge

105. Klorpromazin registrerades i Sverige 1952 under namnen »Largactil« och »Hibernal«. Paul Lindvall, Introduktion av nya teknologier vid behandling av schizofreni 1935-1990, Centrum för utvärdering av medicinsk teknologi, CMT Rapport, 1996: 8, s. 42. I mentalvårdsdelega- tionens slutbetänkande från 1958 talas det explicit om utvecklingen inom psykofarmakologin som en »revolution«. Detta har tidigare påpekats av Lena Steinholtz-Ekecrantz, Patienternas psykiatri, s. 24. 106. Gunnel Svedberg, Omvårdnadstraditioner inom svensk psykiatrisk vård under 1900-talets första hälft, s. 79 f. 107. Roger Qvarsell, Bengt-Erik Eriksson, »Inledning«, Hur skall själen läkas?, s. 1. 108. Som kommer att framgå publicerade Socialstyrelsen under hela 1970-talet en rad rapporter vilka alla pekade i riktning mot att en ökad satsning på den öppna psykiatriska vården borde göras. År 1982 utgav Socialstyrelsen anser Psykiatrisk vård utan mentalsjukhus, som Lena Steinholtz-Ekecrantz betecknar som »den på ﬂ era sätt mest radikala myndighetsrapporten under efterkrigstiden.« Där är tendensen tydlig: mentalsjukhusen bör läggas ned, bland annat eftersom de antas innebära ett slöseri med mänskliga resurser. Lena Steinholtz-Ekecrantz, Patienternas psykiatri, s. 24.

54 Psykiatri i förändring | 1 fortgick utbyggnaden av de slutna institutionerna. Byggboomen, som startats under 1800-talets sista decennier, fortsatte ända in i 1960-talet. Sinnessjukhus och psykiatriska lasarettskliniker – som i blygsam skala började växa fram från och med det tidiga 1930-talet – sjukhem för så kallat lättskötta psykiskt sjuka, fristående polikliniker, familjehem: alla är de exempel på rum för psykiskt sjuka under 1900-talet. De stora och slutna institutionerna spelade emellertid länge en ledande roll. År 1900 befann sig i Sverige 4602 personer inom den psykiatriska slutenvården; mellan 1962 och 1964 hade 33752 personer beretts plats inom den slutna vården.109 Det är värt att notera, att expansionen av platser inom slutenvården länge löpte parallellt med en expansion av psykiatrins hela verksam- hetsområde. Att alltﬂ er beteenden under 1900-talet inlemmades i en psykiatrisk referensram och praktik torde vara ett okontroversiellt påstående, men åren kring 1970 hamnade denna expansion av psykiatrins domäner, som det kunde heta, i fokus för kritik.110 På vilka grunder utvidgades psykiatrins verksamhetsområde, vetenskapliga eller ideologiska? Det var en av ﬂ era återkommande frågor som formulerades inom ramarna för en radikal psykiatrikritik kring 1970. Om tidigare en reformistisk kritik mot psykiatrin formulerats, formerades kring 1970 ytterligare en kritiktyp, en radikal, som i grunden ifrågasatte psykiatrins hela legitimitet. Men hur kan den reformistiska kritik som tidigare riktats mot psykiatrin fångas in? Mentalsjukvårdsdelegationens betänkande från 1958 är en möjlig utgångspunkt för en diskussion om detta.

MENTALSJUKVÅRDSDELEGATIONENS BETÄNKANDE 1958 Mentalsjukvårdsdelegationens betänkande är en skrift som dels kritiserar rå- dande förhållande, dels blickar framåt mot vad utredarna menar måste göras. Kris skall vändas till utveckling. Utredningen pekar också framåt mot tendenser som senare, under 1970-talet, alltmer hamnade i fokus: mer resurser måste satsas på den öppna vården. Mentalsjukvårdsdelegationen, som tillsattes 1955, hade

109. Sociologen Bengt Sjöström har i sin avhandling undersökt utbyggnaden av den institutionella psykiatriska vården mellan 1860 och 1960. Sjöström påpekar att mellan dessa år fördubblas den svenska befolkningen under det att antalet patienter inom den slutna vården blev drygt trettiofyra gånger ﬂ er. Bengt Sjöström, Kliniken tar över dårskapen: Om den moderna svenska psykiatrins framväxt, diss, Göteborg, 1992, s. 14. 110. Expansionen, både av sjukdomsbegreppet och psykiatrins verksamhetsområde, är en internationell tendens. Den amerikanska diagnostiska manualen Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM), som hittills givits ut i fyra reviderade utgåvor, med start 1952, har successivt blivit alltmer omfattande. Se även Nick Crossley, Contesting Psychiatry, s. 59 om hur psykiatrins verksamhetsområde stadigt har vidgats under 1900-talet. Denna expansionistiska tendens uppmärksammades för övrigt i SOU 1958: 38, s. 467.

55 1 | Psykiatri i förändring också i uppdrag att utreda »frågan om mentalsjukvårdens och särskilt den öppna mentalsjukvårdens organisation, dess samordning med annan sjukvård samt därmed sammanhängande spörsmål«.111 Två av de sakkunniga, psykiatern Curt Åmark och rättspsykiatern Bo Gerle, skulle på olika sätt låta tala om sig även i psykiatridebatten kring 1970, och till dem återkommer jag. I 1958 års slutbetänkande om mentalsjukvården ansågs nästan allt som rörde området vara dåligt. Därför lät mentalsjukvårdsdelegationen göra en närmast total översyn av verksamheten. I betänkandet utreddes och diskuterades behandlingsformer- och metoder, institutioner, huvudmannaskap och juridiska styrmedel. Likaså undersöktes behovet av »psykiatrisk medverkan inom andra områden än den egentliga mentalsjukvården« – mentalhygieniska, förebyggande perspektiv var viktiga för framtiden.112 Tillkomsten av psykiatriska kliniker vid undervisningssjukhus noterades i slutbetänkandet som positivt. Det borde satsas på mer öppna vårdformer, ty svenska folkets behov av stödjande insatser var av allt att döma stort. Mentalsjuk- vårdsdelegationens undersökningar hade »givit vid handen«, att mellan 30 och 40 procent av landets befolkning över 20 år, led av lättare psykiska insuffi ciens- tillstånd, neuroser och liknande.113 Delegationen intresserade sig således inte endast för de svårare fallen, psykoserna, schizofrenierna och de så kallade psykopaterna; också neurotikerna måste stödjas, gärna genom förebyggande insatser: »Det mentalhygieniska betraktelsesättet måste genomsyra hela samhället.«114 Det fanns, menade man, sociala förhållanden som kunde »ingripa störande och insuffi ciensframkallande på en rad olika punkter.« Att kapa bort dessa störande faktorer var en viktig mentalhygienisk uppgift. Förebyggandet krävde emellertid att »hela samhället blir genomsyrat av hänsyn, förståelse och tolerans«. Detta betraktades emellertid tillsvidare som en utopi.115 Utbyggnaden av den öppna vården var alltså en utveckling som välkomnades i betänkandet. Samtidigt pläderade man för att fl er mentalsjukhus borde uppföras. Det kan te sig dubbelt: utvecklingen av öppenvården är välkommen, samtidigt krävs fl er mentalsjukhus, men tendensen är en och samma: psykiatrins gränser

111. SOU 1958: 38, s. 3. 112. SOU 1958: 38, s. 19. 113. SOU 1958: 38, s. 197. Uppskattningsvis, menade delegationen, var det 4 promille av befolkningen som behövde vårdas vid mentalsjukhus. Se vidare Psykiatrisk vård utan mentalsjukhus, s. 20. 114. SOU 1958: 38, s. 459. 115. SOU 1958: 38, s. 459 f.

56 Psykiatri i förändring | 1 kan och bör utvidgas.116 Psykiatrin måste förändras, kraftigt reformeras, men den behöver inte i grunden ifrågasättas. Åren kring 1960 såg också uppbyggnaden av de sista stora statliga mentalsjukhusen. Gullberna (1959), Falbygden (1962) och Mellringe (1963) var bland de sista som uppfördes. De byggdes som för att likna samhället utanför. Sjukhusområdena rymde små centra; där fanns frisör och kiosker, butiker och verkstäder, helt i linje med reformförslagen i (bland annat) 1958 års slutbetänkande.

Ett sätt att reformera psykiatrin – att vrida den i riktning mot det föregivet moderna – är att låta den närma sig den somatiska sjukvården.117 Idén var inte ny 1958; snarare löper den genom psykiatrins hela historia,118 men i slutbe- tänkandet från 1958 var den starkt betonad. Senare, inom ramarna för en mer radikal psykiatrikritik kring 1970, blev tanken om vad som uppfattades som en traditionell sammanlänkning mellan somatisk och psykiatrisk vård kritiserad.119 I slutbetänkandet från 1958 hette det emellertid så här:

Oavsett att en fortsatt upprustning under lång tid framåt måste äga rum kommer dock vissa brister att kvarstå om inte organisatoriska förutsättningar för en ändamåls- enlig utveckling tillskapas inom hela vårdområdet. Vi syftar därvid på samordningen av mentalsjukvården och kroppssjukvården under ett enhetligt huvudmannaskap.120

Mentalsjukvård och kroppssjukvård borde idealt sammansmälta, organisatoriskt, författningsmässigt och medicinskt samt ses som »olika specialiteter inom samma sjukvårdsorganisation och i största möjliga utsträckning inom samma sjukhusenheter«.121 Genom en samordning av detta slag torde behandlingsresul- taten förbättras, menade man. Likaså torde allmänhetens förtroende för psykiatrin stärkas genom en sammanslagning; att vara sjuk i själen var inte väsensskilt

116. Denna dubbelhet har även noterats av Lena Steinholtz-Ekecrantz, Patienternas psykiatri, s. 22. 117. Se t.ex. Lars-Eric Jönsson, Det terapeutiska rummet: Rum och kropp i svensk sinnessjukvård 1850-1970, diss, Etnologiska skrifter [Umeå] Nr 15, Stockholm 1998, s. 261. 118. Se t.ex. Lars-Eric Jönsson, Det terapeutiska rummet, s. 261. När ordet hospital 1929 ersattes av termen sinnessjukhus var tanken att »markera att sinnessjukhusen var verkliga sjukhus som eftersträvade jämnställdhet med kroppssjukhusen.« Citatet är hämtat från Gunnar Lundquist, »Från hospital till modernt sinnessjukhus: Kort återblick på sinnessjukvårdens utveckling: Den moderna psykiatrins uppgifter och omfattning«, Modern svensk sinnessjukvård, s. 16. Terminolo- gins förändring speglar förändring i vårdideologi. 119. Se t.ex. Erik Fredin, »Det terapeutiska samhället«, Läkaren och samhället En antologi sam- manställd av J Christer Sundström, Stockholm 1969, s. 104 samt Bengt Börjeson, Erik Fredin och Siv Holm, Sjukdomsmyter, s. 12 f. 120. SOU 1958: 38, s. 233. 121. SOU 1958: 38, s. 267.

57 1 | Psykiatri i förändring från att vara sjuk i kroppen.122 Ytterligare skäl, som emellertid inte nämndes explicit i betänkandet, var att ett närmande mellan psykiatri och somatisk vård också torde innebära en statusökning. Psykiatrin skulle genom en sammanslagning med den somatiska vården bli en medicinsk specialitet bland andra. Organiseringen av de psykiatriska institutionerna måste vidare förändras: »Vårdavdelningen måste bli ett ‹terapeutiskt medium›.«123 Den ständiga överbe- läggningen utgjorde ett eff ektivt hinder för »utövande av en adekvat vård«.124 I slutbetänkandet nämndes inget om så kallade terapeutiska samhällen, som i debatten kring 1970 blev ett ofta återkommande begrepp, men uttrycket »terapeutiskt medium«, menar jag pekar fram mot idéer som brukar förknippas med det terapeutiska samhället. Själva platsen för behandling kan ha en terapeutisk eff ekt, om rätt aktiviteter får försiggå där.125 Psykoterapi lyftes i slutbetänkandet fram som viktig att tillämpa.126 Som Lena Steinholtz-Ekecrantz påpekar i sin avhandling Patienternas psykiatri: En studie av institutionella erfarenheter (1995), bör man dock ha i åtanke den vida defi nition som psykoterapibegreppet hade vid tiden. Då, mot slutet av 1950-talet, syftade psykoterapibegreppet såväl på samtal mellan patient och läkare som suggestion, hypnos, arbets- och sysselsättningsterapi, gymnastik och rörelseterapi, sociote- rapi och miljöförändrande terapi.127 Nya övergångsformer borde vidare skapas, som natt- och dagsjukhus. Inrikt- ningen på dessa framgår av blotta namnen: där vistas de som visserligen anses behöva stöd och tillsyn, men som åtminstone delvis kan klara sig på egen hand. Både den öppna och den slutna vården borde ges en »utformning, som möjliggör största möjliga utnyttjande av öppna vårdformer.«128 Förslagen var många; en utbyggnad av avdelningar och sjukhus måste ske, personaltillförseln öka och den

122. SOU 1958: 38, s. 518. Att söka och få hjälp för psykisk sjukdom menade Mentalsjukvårds- delegationen måste bli »lika naturligt och angeläget« som att söka hjälp för somatisk sjukdom. SOU 1958: 38, s. 281. 123. SOU 1958: 38, s. 518. Man talar här också om team-arbete, som bryter mot »gamla mera hierarkiska arbetsformer.« Team-tanken framfördes med emfas också under 1970-talet i utredningen (Rapport från expertgrupper) Den psykiatriska vårdens målsättning och organisation, Stockholm, 1973. Se särskilt kapitlet »Lagarbete inom psykiatrisk vård«, s. 187-230. 124. SOU 1958: 38, s. 514. 125. Begreppet »Det terapeutiska samhället« behandlas vidare i avhandlingens kapitel 2. 126. Också psykoanalysen ägnades viss positiv uppmärksamhet, men uppgavs vara tidskrä- vande. Den psykofarmakologiska utvecklingen, å sin sida, hade »förändrat hela den inre miljön på de stora mentalsjukhusen världen över«, konstaterade författarna. Samtidigt påpekades att medicinering måste kompletteras med psykoterapi för att ge ett varaktigt resultat. SOU 1958: 38, s. 61. 127. Lena Steinholtz-Ekecrantz, Patienternas psykiatri, s. 26. 128. SOU 1958: 38, s. 267.

58 Psykiatri i förändring | 1 psykiatriska forskningen ges stimulans och understöd.129 Mentalsjukvårdsdelegationen riktade in sig på psykiatrins organisation och möjligheter till behandling. Det gavs visserligen en översikt över olika former av psykiska störningar – som spände mellan kategorier som neurasteni och neuroser samt psykoser och abnorma tillstånd som »psykopati«, ett ord delegationen satte inom citattecken.130 Man gjorde emellertid inga försök att, som senare under debatten om psykiatrin åren kring 1970, problematisera eller ifrågasätta kategorin psykisk sjukdom.

Mentalsjukvårdsdelegationen förhöll sig explicit till ett antal föregående utredningar på området, liksom, i någon mån, till psykiatrins historia. Utredningen positionerade sig mot denna historia men också mot nuet. Mycket återstod att göra. I kapitlet »Nuvarande brister inom mentalsjukvården« fi nns ordet brist med som ett ständigt sammanlänkande ledord utifrån vilket förslag till föränd- ring genomgående löper ut. Det råder brist på personal, brist på platser, syssel- sättningsmöjligheterna är bristande, inredningen på vårdavdelningarna, liksom de sanitära förhållandena, är bristfälliga.131 Mentalsjukvården är inte modern, inte i fas med tidens tänkande om social utjämning.132 De brister som vidlåder vårdavdelningarnas inre miljö illustreras med fotografi er. En »mörk och dyster sovsal«, vars väggar »uppvisar en hel del defekter« utgör ett tydligt exempel på vad utredarna såg som omodernt. Än tydligare illustreras mentalsjukhusens brist på modernitet i bilderna på följande sida. Mot dessa bilder fi nns längre fram i utredningstexten fotografi er över de goda vårdmiljöerna. Exemplen var hämtade från England.133 Rummen är ljusa,

129. SOU 1958: 38, s. 267. 130. Psykopatibegreppet har varit föremål för mycken kritik under 1900-talet. På svensk botten har Henry Werlinder undersökt de skiftande betydelser psykopatibegreppet genomgått i avhandlingen Psychopathy: A History of the Concepts: Analysis of the Origin and Development of a Family of Concepts in Psychopathology, Uppsala Studies in Education 6, 1978. En viktig bok för den vidare samhällsdebatten under 1940-talet, om just psykopatibegreppet, var rättspsykiatern Bo Gerles Psykopatibegreppets bankrutt (1947), där han bland annat hävdade att avgränsningen av psykopatibegreppet var godtycklig. I likhet med Gerle satte mentalsjukvårdsdelegationen ordet psykopati inom citattecken. Se SOU 1958: 38, s. 55. Mentalsjukvårdsdelegationen nämnde i samband med psykopatibegreppet också ordet sociopati, som kring 1970 skulle få förnyad aktualitet. Sociopatibegreppet behandlas vidare i denna avhandlings kapitel 5. 131. SOU 1958: 38, s. 10, 233-267. 132. Lena Steinholtz-Ekecrantz formulerar denna strävan som en vilja att »göra lika«. Se vidare Lena Steinholtz-Ekecrantz, Patienternas psykiatri, s. 21 f. 133. Den höga värderingen av utvecklingen i länder som England, Danmark och Holland kan möj- ligen ses som en illustration till hur den svenska psykiatrin under efterkrigstiden alltmer vände sig bort från den tyskspråkiga psykiatrin, som från sekelskiftet 1900 och fram till efterkrigstiden utövade stort inﬂ ytande också över svensk psykiatri.

59 1 | Psykiatri i förändring

Ur: Mentalsjukvården: Planering och organisation: Betänkande III, SOU 1958: 38.

60 Psykiatri i förändring | 1 blomvaser står på borden i rummet för gruppterapi och, skriver utredarna: »I anslutning till entréhallen ﬁ nnes frisersalong, konditori samt butiker av olika slag.«134 Det är modernt, och det är tydligt att det är mot detta slags miljöer som delegationen strävar, i riktning mot »denna välutformade anläggning«, som snarare än ett mentalsjukhus är »ett s.k. ‹Social Centre›« (se bild på följande sida). Redovisningen av delegationens besök i England är över huvud positiv och helt i linje med betoningen på vikten av att vården förändras i riktning mot öppenhet. Under de kommande decennierna är denna tanke ständigt återkom- mande i utredningsmaterial om psykiatrin.

PSYKIATRI UNDER UTREDNING 1958 års slutbetänkande av mentalsjukvårdsdelegationen rymmer en rad förslag till förändringar men riktar även kritik mot rådande förhållanden inom psykiatrin. Psykiatrin är i kris, men den kan och bör reformeras i riktning mot vad som på ett tämligen oartikulerat sätt uppfattades som det moderna. I slutbetänkandet ﬁ nns en tilltro till ett starkt samhälle, som idealt genomsyras av hänsyn och tolerans. Samhället har en viktig roll att spela i det förebyggande, mentalhygieniska arbetet. Utvecklingen går framåt, även om utmaningarna är många. Mentalsjukvårdsdelegationens slutbetänkande följdes under 1960- och 70-talen av andra statligt tillsatta utredningar, som bland annat rörde frågor om tillgång på personal, huvudmannaskap och lagstiftning. Här är inte platsen för analys av hur mängden utredningar kan tolkas, men det är intressant att ﬂ era utredningar om olika aspekter av psykiatrin pågick parallellt. Psykiatrins verksamhet och inriktning kan ständigt formuleras om. Kommande utredningar rörde bland annat frågor om personaltillgång (ett inom psykiatrin återkommande problem), juridiska omställningar och ett eventuellt förändrat huvudmannaskap.135 Stora delar av mentalsjukvården drevs ännu under det tidiga 1960-talet i statlig regi. Men redan mentalsjukvårdsdelegationen 1958 pläderade för en förändring. Psykiatrin borde, liksom den somatiska sjukvården, underställas landstingen. På så sätt kunde syftet att föra psykiatrin närmare övrig sjukvård lättare uppnås. Psykiatrins särställning, eller särart, skulle ges möjlighet att luckras upp. Psykiatrin var vid tiden under utredning också i andra sammanhang. Ett för

134. SOU 1958: 38, s. 347-348. 135. Som Lena Steinholtz-Ekecrantz tidigare påpekat ﬁ nns över tid också ett stort mått av inne- hållslig kontinuitet mellan olika policydokument om psykiatrin. Olika policydokument hakar i varandra. Lena Steinholtz-Ekecrantz, Patienternas psykiatri, s. 27.

61 1 | Psykiatri i förändring

Ur: Mentalsjukvården: Planering och organisation: Betänkande III, SOU 1958: 38.

62 Psykiatri i förändring | 1 framtiden viktigt – dock inte statligt – förslag lades fram inom Läkarförbun- det 1965. Där skall man explicit ha talat om sektorisering av psykiatrin.136 Ett avgränsat geograﬁ skt område, det var sektoriseringstanken, skulle delas in i sektorer med totalansvar för alla former av psykiatrisk vård. Idén utvecklades vidare under 1960-talet av psykiatern Bengt Berggren, för att under 1970-talet prövas i praktiken genom det så kallade Nacka-projektet (1974-1980).137 Då, under 1970-talet, talades det om Nacka-projektet – och för den delen om psykiatern Clarence Crafoords initiativ »Psykiatriska verksamheten i Luleå« – i termer av »den nya psykiatrin«.138 Vägar till den nya, sektoriserade psykiatrin skisserades vid tiden också i utredningar tillsatta av Socialstyrelsen – som sedan 1967 tillsammans med Medici- nalstyrelsen bildade en gemensam myndighet. Mot slutet av 1960-talet tillsatte Socialstyrelsen och Spri (Sjukvårdens planerings-och rationaliseringsinstitut) ett ﬂ ertal utredningar med uppdrag att dra upp riktlinjerna för den framtida psykiatriska vården. Under 1970-talet snarast ökade tillsättningstakten.139 Tendensen

136. Förslaget är omnämnt i Socialstyrelsen redovisar, Principplan för den psykiatriska vården med tillämpning i första hand på Västmanlands län, Stockholm 1970, s. 25, men jag har inte återfunnit den ursprungliga skrivelsen. 137. År 1981 bildades Nacka-Värmdö psykiatriska sektor. Nacka-projektet har beskrivits som ett initiativ från »psykiatriblocket vid Stockholms läns landstings södra förvaltningsområde«. Se vidare Psykiatri i omvandling 1974-1980: En sammanfattning, Spri-rapport 1981: 67, s. 1. För ytterligare material om Nacka-projektet se till exempel Psykiatri i omvandling, Spri-rapport 1977: 12 samt Bengt Berggren, Johan Cullberg, Nacka-projektet: Bakgrund, praktik, erfarenhet, Spri-rapport 1978: 7. »Den nya psykiatrin« granskades under 1970- och 80-talen i ﬂ era studier kritiskt av sociologen Rosmari Eliasson. Den nya psykiatrin var enligt henne i själva verket inte särskilt »ny«, utan bar ännu på lasten av den »gamla«, institutionella. Rosmari Eliasson, Den nya psykiatrin i korseld: En rapport från Skå om Nacka-projektet, psykoterapi och ideologi, 1979. Denna behandlade Nacka-projektet. Om Psykiatriska verksamheten i Luleå skrev Eliasson tillsammans med Pär Nygren. Se Rosmari Eliasson och Pär Nygren, Närstudier i psykoterapi: Psykiatrisk verksamhet II, Stockholm 1983 samt Psykiatrisk verksamhet I: Samhälle, människosyn och modern själavård, Stockholm 1981. 138. Enligt Clarence Crafoord var emellertid Psykiatriska verksamheten i Luleå aldrig avsett att vara ett försök med sektoriserad psykiatri. Målsättningen med Psykiatriska verksamheten i Lu- leå var också en psykiatri som helt vilade på frivillighetens grund. Se vidare Clarence Crafoord, Den möjliga och den omöjliga psykiatrin: Utveckling och erfarenheter av sektoriserad psykiatri, Stockholm 1986, s. 33. 139. Utredningarna behandlar främst frågor om vårdorganisation: hur skall den framtida psykiatrin utformas? Socialstyrelsen redovisar, Principplan för den psykiatriska vården med tillämpning i första hand på Västmanlands län, Stockholm 1970, Rapport från expertgrupper, Den psykiatriska vårdens målsättning och organisation, Stockholm 1973, Socialstyrelsen redovisar, Psykiatrisk hälso- och sjukvård: Förslag till principprogram, 1978: 5, Socialstyrelsen anser, Riktlinjer för 80-talets psykiatriska vård, Stockholm 1980, Psykiatrisk vård utan mentalsjukhus, 1982. Psykiatern och psykoanalytikern Johan Cullberg, som ingick som expert i 1973 års Den psykiatriska vårdens målsättning och organisation, skrev mot slutet av 1970-talet en kritisk artikel om hur den stadigt växande högen av utredningar riskerade att fungera som stoppklossar: »Tiden kan nästan ha sprungit ifrån dem då de är färdiga.« Johan Cullberg, »70-talet i svensk psykiatri: Utredningshö- garna bara växte«, RSMH-Information, Revansch, Socialpolitisk kampskrift för RSMH (Riksförbundet

63 1 | Psykiatri i förändring i utredningarna var hela tiden densamma: den öppna vården, specialisering och sektorisering var framtidens vård. Sådan var tongången såväl i den så kallade Västmanlandsplanen från 1970 – som gav upphov till en mycket omfattande debatt i fackorganet Läkartidningen – som i Den psykiatriska vårdens målsättning och organisation (1973). Utredningarna behandlade främst frågor om vårdorga- nisation: hur skall den framtida psykiatrin utformas? Men samtidigt: begreppet psykisk sjukdom, skrev utredarna till både Västmanlandsplanen och Den psykiatriska vårdens målsättning och organisation var svåravgränsat, och psykiatrins målsättning stod under påverkan av värderingar. I Västmanlandsplanen såg det ut så här:

Utredningen skall […] inte enbart sikta till en utbyggnad av den psykiatriska vårdor- ganisationen inom Västmanlands läns landstingsområde utan om möjligt utmynna i mer generellt tillämpbara principiella riktlinjer för den psykiatriska vårdorganisa- tionen. Detta kan sägas förutsätta att gruppen i sitt arbete utgår från en systematisk och preciserad analys beträff ande målsättningen för en psykiatrisk vårdorganisation. En sådan analys är förenad med vissa osäkerhetsmoment. Ett av dessa moment sam- manhänger med den oklara begränsningen av begreppet »psykisk sjukdom« (»psykisk insuffi ciens« etc) och därav följande svårigheter att närmare bestämma det psykiatriska vårdbehovet. Ett annat osäkerhetsmoment ligger i den oenighet som fi nns mellan olika psykiatriska skolor beträff ande orsakerna till »psykisk sjukdom« och därav följande oenighet om den psykiatriska behandlingens organisation. Slutligen påverkas målsättningen av ideologiska principer och sociala värderingar – vilket inte minst framkommer vid internationella jämförelser.140

Att utredarna till Västmanlandsplanen inte djupare diskuterade dessa problem föranledde psykiatern och psykoanalytikern Johan Cullberg att kritiskt granska planen i Läkartidningen 1971. Cullbergs inlägg gav upphov till en debatt som pågick i närmare ett år; den segdragna konfl ikten mellan olika psykiatriska perspektiv, drogs i debatten ytterligare en vända. Konfl ikten soma eller psyke, medicinering kontra psykoterapi var knappast löst. för social och mental hälsa), 1980: 1-2, s. 23. År 1970 tillsattes inom ramarna för Socialstyrelsen också en utredning med uppdrag att »förutsättningslöst« utreda frågan om »den psykiska hälso- vården«. Uppdraget gjordes på grundval av ett antal riksdagsmotioner från det sena 1960-talet. Se vidare Bror Rexed, »Förord«, Hans Lohmann, Psykisk hälsa och medmänsklig miljö, Stockholm 1979, s. 7. Bland annat lade Folkpartiet 1969 fram ett förslag om ett statligt institut för psykisk folkhälsa. Det kom aldrig till stånd men gav upphov till ett fl ertal utredningar inom Socialstyrelsens ram. Se vidare Katarina Piuva, Normalitetens gränser, s. 49 f. 140. Socialstyrelsen redovisar, Principplan för den psykiatriska vården med tillämpning i första hand på Västmanlands län, Stockholm 1970, s. 18. För diskussion om sjukdomsbegreppet se även utredningen s. 62. Här bör även nämnas att Riksförbundet för mental hälsa (RMH) JO-anmälde utredningen då innehållet i utredningen befanns vara motsägelsefullt och oklart. Se vidare »RMH: ‹Obegripligt›«, Osignerad, Läkartidningen 1971: 22, s. 2640.

64 Psykiatri i förändring | 1

Det är slående att debatten initialt handlade om Västmanlandsplanen och för- slagen där om psykiatrins organisation, för att sedan successivt alltmer komma att kretsa kring mer principiella frågor. Men då var läget – själva tonen i sam- hällsdebatten – ett annat än under det konsensusinriktade 1950-talet, då Men- talsjukvårdsdelegationens betänkande gavs ut. I början av 1970-talet var läget i debatten långt mer polariserat. Ett axplock ur rubrikerna från debatten illustrerar detta: »Psykiatrin måste koncentrera sig på sin medicinska huvuduppgift«, »Psy- kiatrin måste sättas in i sitt politiska sammanhang«; »Att vara psykiater i en tid av framsteg och romantiska hypoteser«; »Motsättningar inom psykiatrin«.141 Här tecknas bilden av en psykiatri i rörelse, där motsättningarna är tydliga: medicin/politik, framsteg/romantik. Särskilt notabel är den riktning utåt, mot en samhällelig och politisk kontext, som framkommer i rubrikerna. Till skillnad från exempelvis Mentalsjukvårdsdelegationens betänkande är psykiatrin nu inringad som politisk. Samtidig med debatten i Läkartidningen 1971-1972 var en annan utredning, också den tillsatt av Socialstyrelsen. Denna resulterade i dokumentet Den psykiatriska vårdens målsättning och organisation 1973. Där var frågan om psykiatrins roll i samhället mer explicit formulerad än i Västmanlandsplanen:

Representanter för det kritiska samhällsvetenskapliga tänkandet som utvecklats under senare år, har framhållit psykiatrins med nödvändighet bristande värdeneutralitet i teori och praxis. Man framhåller sålunda hur en ensidigt medicinskt inriktad psykiatri […] bidrar till att isolera individer från deras sociala sammanhang (reiﬁ kationstendensen). Den »kritiska psykiatrin« vill i motsats härtill göra individerna uppmärksamma på sina intressen, rättigheter och behov. Expertgruppen anser att dagens psykiatri ej kan stå främmande för dessa synpunkter.142

Här tycks något ha hänt i förhållande till Västmanlandsplanen – och för den delen i förhållande till Mentalsjukvårdsdelegationens betänkande från 1958 – men vad? Jag menar att det är rimligt att tala om att en radikal psykiatrikritik har satt spår också på myndighetsnivå. Det kritiska samhällsvetenskapliga tänkande, som refereras till ovan, bryter, som jag skall visa, mark kring 1970. Den radikala

141. Gunnar Holmberg, »Psykiatrin måste koncentrera sig på sin medicinska huvuduppgift«, Läkartidningen 1972: 6, s. 609-612, Christer Hogstedt, »Psykiatrin måste sättas in i sitt politiska sammanhang«, Läkartidningen 1972: 12, s. 1361-1364, Hans Forssman, Jan Wålinder, »Att vara psykiater i en tid av framsteg och romantiska hypoteser«, Läkartidningen 1972: 15, s. 1765-1774, Thomas Böhm, »Motsättningar inom psykiatrin«, Läkartidningen 1972: 17, s. 2027-2028. 142. Socialstyrelsen, Den psykiatriska vårdens målsättning och organisation, s. 87. Skriften diskuterades bland annat i »En psykiatri för vår tid«, Läkartidningen 1973: 49.

65 1 | Psykiatri i förändring kritik som då riktades mot psykiatrin hämtade inte sällan stöd i – eller var en direkt konsekvens av – samhällsvetenskapliga perspektiv på psykiatri.143 Värd att notera är också den tydliga koppling till marxistisk teori som görs i citatet genom ordet reifi kation. Historien kring dessa utredningar: direktiven, sammansättningen av utredningsgrupperna, förslagen etc. är en viktig framtida forskningsuppgift för förstå- elsen av psykiatrins senare historia, inte minst då det kommer till frågan om vilka konsekvenser debatten kring 1970 fi ck för de senaste decenniernas förändringar av psykiatrin. Mängden utredningar visar att det psykiatriska fältet var i rörelse vid den här tiden. Det attackerades och utmanades både inifrån och utifrån: Johan Cullbergs kritik av Västmanlandsplanen i Läkartidningen kan ses som ett exempel på en kritik inifrån, medan det »samhällsvetenskapliga tänkandet« i citatet ovan är exempel på en kritik som riktas utifrån psykiatrin mot psykiatrin.144 Uttrycket »psykiatrins roll i samhället« var också ofta återkommande. Att psykiatrin fyllde en, eller fl era, funktioner i samhället syntes vara givet en bit in i 1970-talet, men också problematiskt. I Socialstyrelsens tidskrift Socialnytt sattes den svenska psykiatrin under lupp samma år som Den psykiatriska vårdens målsättning och organisation gavs ut: »Vilken roll skall den psykiatriska vården ha? Ska man gå in för att bota både människa och samhälle? I vilken utsträckning har psykiatrin en repressiv funktion?« Detta är exempel på frågor som ventilerades i numret.145 Bland de intervjuade återfanns bland andra Bengt Berggren, Johan Cullberg och Clarence Crafoord, som jag kortfattat skrivit om i det här kapitlet. De kan ses som opponenter på ett psykiatriskt fält, vars inriktning de alla ville förändra. Därmed inte sagt att de förbehållslöst skrev under på idén om psykiatrin som en repressiv verksamhet. Men de fanns med i tidens diskussioner som tydliga exponenter för de närmast föregående årens tänkande kring en psykiatri i förändring.

MODERN SVENSK PSYKIATRI? Under 1960-talet började en del av psykiatrins ramar också att ändra form. Låt mig kort lyfta fram ett par viktiga händelser, som i viss mån knyter an till de förslag som lagts fram i mentalsjukvårdsdelegationens slutbetänkande.

143. Tommy Svensson, »Psykisk sjukdom och social avvikelse«, s. 5. 144. En viktig exponent för detta samhällsvetenskapliga tänkande fanns hos uppsalasociologen Kaj Håkanson, vars kritik av psykiatrin behandlas i avhandlingens kapitel 4. 145. Ingrid och Nils Palm, Socialnytt 1973: 1, s. 1.

66 Psykiatri i förändring | 1

År 1967 var på ﬂ era sätt ett märkesår i den svenska psykiatrins historia under efterkrigstiden. Då genomgick psykiatrin ﬂ era viktiga omställningar av administrativ och juridisk art: ansvaret – huvudmannaskapet – för vården övergick från staten till landstingen (några få mentalsjukhus hade emellertid redan tidigare bedrivits i landstings- respektive kommunal regi) och »Lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall« – LSPV – trädde i kraft.146 Syftet med över- tagandet var att ge landstingen ett samlat ansvar för alla aspekter av hälso- och sjukvården. Samordningen mellan psykiatrisk och övrig sjukvård, var tanken, skulle därigenom underlättas och en bättre vård kunna komma till stånd.147 Som påpekats var det också just detta slags samordning som mentalsjukvårdsdelega- tionen propagerade för. I översiktsantologin Modern svensk psykiatri från 1968 sågs greppet också som fruktbart; mentalvården hölls nu av »landstingens friska nypor«148 och förhoppningarna var stora. Modern svensk psykiatri publicerades år 1968. Jag har valt att inkludera den här inte därför att den på något radikalt sätt bryter av mot det slags uppfattningar om psykiatrin som kommer till uttryck i mentalsjukvårdsdelegationens slutbetänkande 1958. Tvärtom, Modern svensk psykiatri bygger snarare vidare på tankegångar som kom till uttryck i slutbetänkandet tio år tidigare och som under hela 1960-talet varit återkommande i andra utredningar: psykiatrin skall öppna sig mot samhället och integreras med övrig sjukvård. Jag har tagit med boken eftersom den kan inlemmas i ett tänkande om framsteg och modernitet som mycket snart skulle komma att ifrågasättas. Det moderna var i Modern svensk psykiatri det eftersträvansvärda och behövde inte ifrågasättas. De som medverkade i boken tog för antologins räkning monopol på psykiatrin, dess problem likaväl som dess möjligheter. I Modern svensk psykiatri är experten expert och auktoriteten auktoritet, oomstridd, oproblematisk. Antologin utgör således inget innehållsligt brott, men den markerar början till slutet på den relativa konsensus som under en period varit rådande om vilka förändringar som psykiatrin ansågs behöva genomgå. Vid tiden för dess utgivning var emellertid andra krafter redan i rörelse; mycket snart skulle de komma att både kräva och ta mer utrymme. Av en mer radikal psykiatrikritik märks emellertid intet i Modern svensk psykiatri, där är tilltron till framtiden och psykiatrins framsteg ännu stort:

146. Lag om sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV 1966: 293) ersatte 1929 års sinnessjuklag och började gälla den 1. 1. 1967. LSPV gällde fram till 1991, då Lag om psykiatrisk tvångsvård (LPT) trädde i kraft. 147. Erik Flygare, Den psykiatriska problematiken, s. 92. 148. Gunnar Holmberg, »Inledning«, Modern svensk psykiatri, (red.) Gunnar Holmberg, Lennart Ljungberg, Curt Åmark, Stockholm 1968, s. 9.

67 1 | Psykiatri i förändring

Det är oss psykiatrer i dag förunnat att få vara med om vetenskapliga framsteg av sällsynt mångfacetterad art och att få arbeta med en rikare nyansering av vårdfor- merna än någonsin tidigare. Det känns att vi med visshet beﬁ nner oss mitt i en utvecklingsperiod som kommer att fortsätta med ökad kraft.149

Efter 1968 och efter formeringen av en radikal psykiatrikritik var detta slags uppfattningar knappast möjliga att torgföra. Den moderna psykiatrin, hävdades det i Psykiatrins målsättning och organisation från 1973, kan inte stå främmande för »reiﬁ kationstendensen« eller andra synpunkter från den kritiska samhällsve- tenskapen, som vid tiden för utgivningen av Modern svensk psykiatri ännu inte riktigt brutit igenom murarna kring psykiatrin. Men en radikal psykiatrikritik växer sig stark efter 1968; och den misstror talet om psykiatrins framsteg, utveckling och humanisering. Nya vårdformer som kort nämns i citatet ovan behöver inte vara ett tecken på framsteg och humanisering, utan är kanske snarare endast ett nytt sätt för psykiatrin att utöva social kontroll. Så ljöd debattens tongångar.

Modern svensk psykiatri skrevs av ett fl ertal vid tiden verksamma och väl etablerade psykiatriker, de fl esta män.150 Både Curt Åmark och Bo Gerle, som ingått i Mentalsjukvårdsdelegationen fanns med som författare. Syftet med Modern svensk psykiatri var att beskriva vad psykiatri var för slags verksamhet och vilka åtgärder samhället kunde vidta för att hjälpa psykiskt sjuka. Boken riktade sig till psykiatriker, allmänläkare och andra verksamma inom vårdsektorn, men också till allmänheten. Baksidestexten talade om att även för »den breda allmänheten« var Modern svensk psykiatri »en värdefull kunskapskälla; smussel och okunnighet inom ett av hävd tabubelagt och aff ektladdat område ersätts här av nykter livssyn och saklig information.«151 Som en av bokens tre redaktörer formulerade det:

149. Gunnar Holmberg, »Inledning«, Modern svensk psykiatri, s. 7. 150. Professionellt hade författarna delvis skilda bakgrunder. En del av dem, som Gösta Harding, hade psykoanalytisk bakgrund, medan exempelvis Bo Gerle var rättspsykiater. Göteborgspsykiatern Hans Forssman menade i sin recension av boken att den delvis var inaktuell redan vid utgivningen. Detta gällde främst frågor av administrativ och juridisk karaktär, men, menade Forssman, att undvika sådana brister var måhända omöjligt: »Man får väl ta det som ett tecken på att utvecklingen går raskt och att det blivit med svensk psykiatri som med Fingal Olsson: den rör på sig.« Hans Forssman, »Psykiatri i dagens Sverige«, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 2. 5. 1968. 151. Modern svensk psykiatri, baksidestext.

68 Psykiatri i förändring | 1

Dagsjukvård, nattvård, veckoavdelningar, progressiva vårdformer, miljöterapi i olika former – det är idéer som länge har funnits i psykiatrin, vilken också har varit starkt genomsyrad av socialt tänkesätt och rehabiliterande målsättning långt innan det fanns socialmedicin och medicinsk rehabilitering.152

Psykiatrin – det är bilden – hade länge varit på väg mot den goda vården. Råd- givning och psykoterapi, hävdade Curt Åmark, höll på att få allt större betydelse; psykoterapiuppgiften beskrevs som »tjusande, stimulerande och allvarlig«.153 Innehållsligt grep många av resonemangen i Modern svensk psykiatri tillbaka på idéer som kommit till uttryck tidigare, bland annat i Mentalsjukvårdsdelegatio- nens betänkande från 1958, men också i antologin Modern svensk sinnessjukvård från 1949. Psykiatrin måste rustas upp och reformeras. Både i Modern svensk sinnessjukvård, mentalsjukvårdsdelegationens utredning av år 1958 och i Modern svensk psykiatri propagerades för en fortsatt utbyggnad av psykiatrin, av slutenvården såväl som öppenvården. Psykiatrin måste vidare närma sig kroppssjukvården, administrativt och organisatoriskt. Bengt Berggren talade explicit om denna process som en »standardhöjning«.154 Stor tilltro sattes till mentalhygieniska insatser. Intressant nog sägs emellertid mycket litet om vad mentalhygien var och vad den syftade till. Det är som om dess inriktning antogs framgå av de olika bidrag som ryms i den del av boken som heter just »Men- talhygienisk verksamhet«. Denna innehåller ämnen som barn- och ungdoms- psykiatrisk vård, familjerådgivning, sexualrådgivning och abortförebyggande verksamhet, arbetsplatsrelaterade problem samt militärpsykiatrisk förebyggande verksamhet.155 Vid den här tiden – 1968 – var mentalhygienen ännu gångbar. Snart skulle den emellertid – bland annat i och med Mentalhälsokampanjen 1969 – starkt komma att ifrågasättas. Mentalhygienen sågs i kölvattnet av denna kampanj som del i en ständigt pågående expansion av psykiatrins verksamhetsområde: »‹Psy- kiatriseringen› av våra liv riskerade att gå så långt, hävdade en del kritiker, att den moraliska och politiska diskussionen skulle förlora sin innebörd och ersättas med en allomfattande mentalhälso- och mentalsjukdomsdiskurs.«156 Citatet är

152. Gunnar Holmberg, »Inledning«, Modern svensk psykiatri, s. 9. 153. Curt Åmark, »Rådgivning och psykoterapi«, Modern svensk psykiatri, (red.) Gunnar Holm- berg, Lennart Ljungberg, Curt Åmark, Stockholm 1968, s. 275. 154. Bengt Berggren, »Dagvård för psykiskt sjuka«, Modern svensk psykiatri, (red.) Gunnar Holm- berg, Lennart Ljungberg, Curt Åmark, Stockholm 1968, s. 96. 155. »Mentalhygienisk verksamhet«, Modern svensk psykiatri, (red.) Gunnar Holmberg, Lennart Ljungberg, Curt Åmark, Stockholm 1968, s. 183-228. 156. Tommy Svensson, »Psykisk sjukdom och social avvikelse«, s. 4.

69 1 | Psykiatri i förändring hämtat från sociologen Tommy Svensson. Här ringar han in något viktigt. Idén om en alltmer omfattande psykiatrisering var visserligen inte ny kring 1970, men det var mot slutet av 1960-talet som idéer om psykiatrisering kopplades till en radikalisering av samhällsklimatet och blev en ideologiskt och politiskt laddad fråga.157 I liten utsträckning uppmärksammades i Modern svensk psykiatri också ett tema som under de närmast kommande åren ägnades mycken uppmärksamhet: psykisk sjukdom. Vad är psykisk sjukdom? På vilka sätt är det fruktbart att tala om psykisk sjukdom? Är psykisk sjukdom en sjukdom i samma mening som de ofta mer lättavgränsade somatiska sjukdomarna? Är psykisk sjukdom en myt? Detta är exempel på frågor som diskuterades i ett ﬂ ertal skrifter kring 1970. Men liksom i mentalsjukvårdsdelegationens slutbetänkande från 1958 låg tonvikten i Modern svensk psykiatri mer på psykiatrins praktik än på analys av sjukdomsbegreppets innebörder.158 Det var praktiken som behövde förändras. I den mån sjukdoms- kategorier uppmärksammades i Modern svensk psykiatri ter de sig som givna och oproblematiska. De undantag som trots allt ryms skall jag återkomma till. I Modern svensk psykiatri var sjukdomskategorierna vida, terminologin ofta odif- ferentierad. Som jag skall visa längre fram blev denna brist på avgränsning av och särskiljning mellan olika former av psykiatrisk problematik under de kommande åren ifrågasatt och problematiserad. Passagen i Västmanlandsplanen om »den oklara begränsningen« av sjukdomsbegreppet kan ses mot bakgrund av detta men också som en illustration till hur frågan explicit ringats in som problematisk. Genomgående i Modern svensk psykiatri var ställningstagandet för vad som kan kallas en medicinsk sjukdomsmodell: psykisk sjukdom har biologiska orsaker och kan förstås på liknande sätt som somatiska sjukdomar. Ett karakteristiskt drag för svensk psykiatrisk forskning, skrev psykiatern Jan-Otto Ottosson, var försöken att komma åt »det anatomiska substratet och det fysiologiska skeendet bakom de psykiska manifestationerna i friskt och sjukt tillstånd.«159 Hos Gunnar

157. Tommy Svensson, »Psykisk sjukdom och social avvikelse«, s. 4. Expansionen av psykiatrins verksamhetsområde omnämndes redan i SOU 1958: 38. Denna expansion omnämndes där i termer av en »revolution« inom psykiatrin. SOU 1958: 38, s. 468. 158. Att psykiatrin byggde på ett antal – som det kallades – »fi losofi er« stod emellertid klart. Dessa, som jag uppfattar det, teoretiska och praktiska utgångspunkter, var fl era: medicinska, sociala, psykoterapeutiska, psykoanalytiska. En linje med allt större relevans, var den »mång- dimensionella«, i vilken fl era av de ovan nämnda linjerna föll samman. Om denna mång- dimensionella psykiatri skrev Bengt J. Lindberg, s. 329-360. Den omnämndes i positiva ordalag också av Gunnar Holmberg i »Den medicinska linjen«, s. 329. Bengt J. Lindberg publicerade också en artikel i Läkartidningen med titeln »Den mångdimensionella psykiatrin«, Läkartidningen 1968: 22, s. 2270-2274. 159. Jan-Otto Ottosson, »Fysiologisk-farmakologisk forskning«, Modern svensk psykiatri, (red.) Gunnar Holmberg, Lennart Ljungberg, Curt Åmark, Stockholm 1968, s. 396.

70 Psykiatri i förändring | 1

Holmberg mötte samma tendens: för att »de psykologiska fynden skall få en verklig relevans och kunna rätt värderas måste de […] inarbetas i det biologiska mönstret i stället för att bilda en ‹fritt svävande› företeelse.« I den mån psykiatern bedrev psykoterapi borde dess syfte vara medicinskt.160 Medicin som kategori är, liksom psykisk sjukdom, underförstådd och given.161 Svensk psykiatri, menade Bo Gerle, hade varit »fattig på originella personliga ställningstaganden i form av utmejslade teorier om uppkomsten och utvecklingen av psykisk sjukdom.«162 En liknande bild tecknade Bengt J. Lindberg. Svensk psykiatri hade länge präglats av en »sansad koncentration mot mitten […] extrema ytterlighetsriktningar« hade varit mycket sällsynta. Samtidens psykiatri betecknade han som stående på en »psykobiologisk grundval«. Emellertid fanns det »dessbättre« en viss olikhet i uppfattning och vetenskaplig inriktning mellan olika universitetskliniker och psykiatriska centra. Lindberg utvecklade dock inte vari det positiva i bristen på konsensus bestod. För Lindberg var det emellertid »självfallet« att psykiatriska symptom hade ett organiskt underlag.163 I ringa utsträckning förekom emellertid i Modern svensk psykiatri tendenser till att diskutera och problematisera schizofrenibegreppet. Enligt Bengt Lundqvist torde »hela schizofrenibegreppet« komma att bli föremål för en revidering och bearbetning: »Man saknar konstansen i det schizofrena sjukdomsförloppet och en tillräckligt utarbetad diagnostisk teknik, som medger ensartad bedömning av den sjuke, oavsett skilda undersökningstillfällen och skilda undersökare.«164 Psykiatern Bengt Lindegård, å sin sida, hävdade att uppfattningarna om psykisk sjukdom (avgränsningar, orsaker och behandlingar) hade varit mycket skiftande. Men under senare tid hade man »kunnat märka ett förenhetligande, så att man

160. Gunnar Holmberg, »Den medicinska linjen«, Modern svensk psykiatri, (red.) Gunnar Holm- berg, Lennart Ljungberg, Curt Åmark, Stockholm 1968, s. 329. 161. I ett fåtal texter antogs sjukdomsbegreppet emellertid rymma ett relativiserande element, i sig inget nytt för tiden. Så hävdade Olle Hagnell att psykisk sjukdom sällan kunde ges en skarp avgränsning från normaltillstånden. Se Olle Hagnell, »Psykisk sjuklighet i Sverige«, Modern svensk psykiatri, (red.) Gunnar Holmberg, Lennart Ljungberg, Curt Åmark, Stockholm 1968, s. 13. Se även Erik Essen-Möller, »Psykiatrisk-genetisk forskning i Sverige«, Modern svensk psykiatri, (red.) Gunnar Holmberg, Lennart Ljungberg, Curt Åmark, Stockholm 1968 s. 392 samt Bengt J. Lindberg, »Det mångdimensionella betraktelsesättet«, Modern svensk psykiatri, (red.) Gunnar Holmberg, Lennart Ljungberg, Curt Åmark, Stockholm 1968, s. 358. 162. Lundapsykiatern Henrik Sjöbring pekades emellertid ut som ett intressant men omdiskuterat undantag. Bo Gerle, »Inﬂ ytelser från Henrik Sjöbrings individualpsykologi och lesionslära«, Modern svensk psykiatri, (red.) Gunnar Holmberg, Lennart Ljungberg, Curt Åmark, Stockholm 1968, s. 333. 163. Bengt J. Lindberg, »Det mångdimensionella betraktelsesättet«, Modern svensk psykiatri, (red.) Gunnar Holmberg, Lennart Ljungberg, Curt Åmark, Stockholm 1968, s. 359 f., 354. 164. Bengt Lundqvist, »Rehabiliterande verksamhet«, Modern svensk psykiatri, (red.) Gunnar Holmberg, Lennart Ljungberg, Curt Åmark, Stockholm 1968, s. 290.

71 1 | Psykiatri i förändring såväl internationellt som inom vårt land nått fram till en någorlunda gemensam grundsyn.«165 Å ena sidan, schizofrenibegreppet torde snart bli föremål för revidering, å den andra, de skiftande uppfattningarna om vad psykisk sjukdom är håller på att ersättas av en mer enhetlig syn. Uppfattningen hos Lindegård om ett slags enhetlig syn i utveckling är intressant att ställa mot vad som skulle komma att diskuteras strax efter utgivningen av Modern svensk psykiatri. I psykiatridebatten kring 1970 var någon enighet inte alls nära med avseende på sjukdomsbegreppets innebörd och avgränsningar. Tvärtom.

BRYTNINGSTID Modern svensk psykiatri utkom i en brytningstid. Den utvecklingsperiod som med full kraft förväntades fortsätta löpte under de följande åren knappast längs räta linjer. Bilden av psykiatrin i Modern svensk psykiatri må vara ljus, men under de kommande åren blev den alltmer utmanad. Modern svensk psykiatri blev i ett slag omodern, ur takt med tiden. Det är slående att boken mycket sällan åberopades i debatten kring 1970. Bokens författare var aktörer på ett psykiatriskt fält. De kritiserade vissa för- hållanden inom psykiatrin, men de kritiserade inte psykiatrin i sig, eller ifråga- satte dess värde i grunden. Författarna till boken synes ha varit omedvetna om hur vid samma tid en långt mer radikal kritik av psykiatrin allt snabbare växte fram. En annan möjlig tolkning är förstås att de väl kände till det slags kritik som exempelvis r. d. Laing i England och T omas Szasz i usa formulerade, men att de valde att bortse från den.166 Men de som skrev Modern svensk psykiatri såg möjligen sig själva som progressiva och radikala; de ville förändring till det bättre, som de såg det. Men radikalitet är relativ. En person som Curt Åmark kan i ett sammanhang ha setts som progressiv medan han i andra – exempelvis i samband med Mentalhälsokampanjen – blev starkt kritiserad för sin brist på kritisk samhällsanalys.

165. Bengt Lindegård, »Psykiatrins ställning i läkarutbildningen«, Modern svensk psykiatri, (red.) Gunnar Holmberg, Lennart Ljungberg, Curt Åmark, Stockholm 1968, s. 369. 166. Thomas Szasz' The Myth of Mental Illness diskuterades i Läkartidningen – som fram till 1964 hette Svenska läkartidningen – redan 1963. Se vidare Gunnar Nycander, »Begreppet ‹Psykisk sjukdom›«, Svenska läkartidningen 1963, s. 2151-2157.

72 Psykiatri i förändring | 1

Det sena 1960-talet var en brytningstid också på andra sätt. Psykiatrins patienter gjorde entré i off entligheten på ett tydligt sätt genom bildandet av Riksorgani- sationen för mental hälsa, rmh, 1967. rmh bildades på initiativ av de före detta patienterna Helena Dahl (sedermera Frykstrand) och Carl-Henrik Eklundh.167 Curt Åmark blev föreningens förste ordförande, något som kan ha tolkats som ett steg i progressiv riktning – en medicinare i spetsen för patienter. rmh – som 1972 bytte namn till Riksförbundet för social och mental hälsa – var uttalat re- ligiöst neutralt och partipolitiskt obundet, men kom som många andra förbund och föreningar att under åren kring 1970 påverkas av en framväxande vänster- strömning.168 rmh kan emellertid på intet sätt ses som en homogen organisation. Inriktningarna i de olika lokala organisationerna var av allt att döma tämligen olika. Medan rmh i universitetsstaden Lund tydligt påverkades av en framväx- ande vänstervåg, ägnade sig rmh vid exempelvis Falbygdens mentalsjukhus åt bingo och sällskapsdans. Mer forskning krävs emellertid för att adekvat kunna belysa organisationens heterogenitet. rmh kom snart också att inleda samarbete med en rad andra så kallade r- förbund, som Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering (krum), Riks- förbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare (rfhl) och Riksförbundet för miljöterapi (rfmt). År 1970 publicerades det första numret av Pockettidningen r, som var ett samarbete mellan de olika organisationerna. Numret bar titeln »Var- för i helvete har vi ingenting att säga till om… Synpunkter på anstaltsdemokrati« och behandlade bland annat frågor om patienternas rätt till självbestämmande. Syftet med rmh, som det presenterades i numret, var att verka för omprövning och nyansering av begrepp som psykisk sjukdom och psykisk avvikelse, ökat medinfl ytande och rättsäkerhet, förbättrade vårdförhållanden och utbyggd öp- penvård.169 Under hela 1970-talet var Pockettidningen r ett språkrör för, med en nutida term, brukarnas intressen.170 Vid mitten av 1960-talet trädde också psykiatrins patienter fram i ett off entligt ljus, som när – i samband med landstingens övertagande av ansvaret för mentalvården – ett reportage i tre delar om den svenska mentalvården sändes

167. Tommy Engman, Ett sätt att leva: Samhälle – psykiatri: RSMH, en klientrörelses tillkomst och framväxt, Stockholm 1992, s. 159. 168. Tommy Engman, Ett sätt att leva, särskilt kapitlen »De potentiella revolutionärerna« och »Mot en social rörelse«. 169. Medlemsantalet uppgavs vara 3000. Pockettidningen R, »Varför i helvete har vi ingenting att säga till om… Synpunkter på anstaltsdemokrati«, 1970: 1, s. 172. 170. Pockettidningen R ges fortfarande ut (år 2008), men varje nytt nummer uppmärksammas inte längre i televisionens nyhetssändningar, som lär ha varit fallet under 1970-talet. Se vidare Tommy Engman, Ett sätt att leva, s. 43.

73 1 | Psykiatri i förändring i Sveriges Television.171 Reportaget sändes 1966 och var gjort av socionomen och journalisten Monica Kempe – tidigt aktiv inom rmh – och Staﬀ an Lamm. Tillsammans hade de besökt cirka hälften av landets statliga mentalsjukhus. Tidningen Röster i radio och teve rapporterade: »Problem har de funnit på alla sjukhus och det råder en kolossal eftersläpning på nästan allting.«172 Patienternas, liksom för den delen läkarnas, erfarenheter och synpunkter var tämligen mörka. Institutionerna var kraftigt nedslitna och läkarbristen skriande – att bara få tala med en läkare var en önskan som ﬂ era gånger uttrycktes i reportaget. Många av patienterna var helt oförmögna att själva klä sig eller sköta sin personliga hygien. Andra satt i verkstäder och monterade klädnypor; arbetsterapin hade knappast spelat ut sin roll. Trots att staket och murar rivits gick patienterna sällan utanför dess gamla gränser – Det känns som en mur, hette reportaget.173 Värd att notera är den diskrepans som framträder mellan 1958 års förslag och förhoppningar om en förändrad psykiatri och 1966 års berättelser om upplevda verkligheter. Modern svensk psykiatri var ännu inte publicerad, när tevereportaget sändes, men det är likväl tydligt att psykiatrins historier är många, bitvis oför- enliga, i tid parallella men med olika innehåll. Ideal och realitet står i dessa tre exempel i bjärt kontrast till varandra. Krav på förändring är emellertid ständigt återkommande.

PSYKIATRINS PROBLEM I det här kapitlet har jag tecknat en skiss över hur psykiatrin har diskuterats i Sverige från det sena 1950-talet och en bit in i 1960-talet. Psykiatrin har under sin förhållandevis korta historia haft att möta en rad utmaningar; psykiatrins problem har varit oändligt många. Var skall patienterna vårdas, hur, med vilka medel och under vems ansvar, är exempel på frågor som under 1900-talet utretts i en rad statliga utredningar. Psykiatrin har ständigt pendlat mellan kris och utveckling; psykiatrin måste förändras, är ett ständigt

171. Det var inte första gången interiörer från psykiatrin visades i svensk teve. Redan 1959 sändes i Sveriges Television programserien Psykisk hälsa och ohälsa. Se vidare Lena Steinholtz- Ekecrantz, Patienternas psykiatri, s. 23. Det känns som en mur fi nns att se på Statens ljud- och bildarkiv i Stockholm. 172. »Bakom en mur som inte fi nns«, Osignerad, Röster i radio och teve 1966: 44, s. 21. 173. Tio år senare gjorde Kempe och Lamm en uppföljande serie i syfte att undersöka det gångna decenniets utveckling inom området. Se vidare Ingemar Myhrberg, Bertil S:son Åberg, »Riv mentalsjukhusen«, Röster i radio och TV 1977: 11, s. 28-29. Programmen fi nns att se på Statens ljud- och bildarkiv i Stockholm.

74 Psykiatri i förändring | 1

återkommande krav. När psykiatrin mot 1960-talets slut blev föremål för en omfattande debatt var detta således långt ifrån första gången. Under hela 1900-talet var idealet en snarast förgivettagen modern psykiatri. Denna moderna psykiatri präglas av framsteg och reformer. I statliga och andra utredningar formulerades förslag på hur en god, modern och förändrad psykiatri skulle kunna se ut. Från slutet av 1950-talet talade man allt oftare om att framtidens psykiatriska vård skulle vara den öppna vården. Den kraftiga utbyggnad av de slutna institutionerna, som påbörjats kring sekelskiftet 1900, fortsatte emellertid in i 1960-talet. Från och med 1960-talet skedde successivt en rad förändringar av administrativ och juridisk art. Syftet var att reformera. Psykiatrin kunde visserligen kritiseras på en rad punkter, men den kunde förändras. Psykiatrin behövdes. Mentalsjukvårdsdelegationens slutbetänkande från 1958 och antologin Mo- dern svensk psykiatri – två viktiga texter som behandlats i det här kapitlet – är reformistiska i sina ansatser. I dem syns inget av den radikala kritik som var under uppsegling mot slutet av 1960-talet: något djupare ifrågasättande av begreppet psykisk sjukdom förekom inte, till samhällspsykiatrin ställde man sig positiv; psykiatrin utgjorde inget potentiellt politiskt hot. Men denna reformistiska ansats blev mot slutet av 1960-talet allt mer ifrågasatt. Då blev frågan om psykiatrins roll i samhället, dess politiska funktioner, som de tänktes, alltmer fokuserade. Det kan te sig som en plötslig förändring, eller strömkantring, men debattklimatet vid tiden, liksom psykiatrins interna problem, öppnade för en djupgående och för många säkert omskakande kritik.

75 76 2. Psykiatrin utmanas

Att förändra sjukvårdens struktur och ideologi är en tvingande nödvändighet. Det ﬁ nns inte längre någon grund för påståendena om vetenskapens opolitiska karaktär. Själva detta påstående har politiska konsekvenser också för sjukvårdens del. Det leder till ett bevarande av rådande konservativa värderingar och synsätt, något som för sjukvårdens del leder till dess »alienering« från folkets verkliga behov. Sjukvården och läkarna måste få en progressiv ideologi.174

Citatet är hämtat ur debattantologin Läkaren och samhället från 1969. Omslaget pryddes av en stillbild ur Janne Halldoﬀ s läkarﬁ lm Korridoren, som gick på bio- graferna samma år.175 Liksom Modern svensk psykiatri var Läkaren och samhället en populariserad antologi. Men den utvecklingsoptimistiska bild av psykiatrin som mötte i Modern svensk psykiatri lyser i Läkaren och samhället med sin från- varo. Boken, som också behandlade allmänmedicinen, kan snarare ses som uttryck dels för en ambition att vilja visa att medicinen inte var opolitisk, dels att medicinen borde politiseras.176 Denna tendens – psykiatrin är inte opolitisk men borde samtidigt politiseras – är viktig för förståelsen av den radikala argumentationslinjen i tidens psykiatridebatt. Den dubbla politiseringen återkommer ofta i källmaterialet och utgör en viktig skiljelinje mot en kritik som i huvudsak be- gränsas till diskussion av psykiatrins mer interna problem. Åren kring 1970 var en tid då inte bara psykiatrin utan i viss mån hela vård- sektorn, liksom allmänläkarnas roll i samhället – deras värderingar och höga status – ansågs behöva problematiseras.177 »Vi«, skrev redaktören för Läkaren

174. J. Christer Sundström, »Förord«, Läkaren och samhället: En antologi sammanställd av J Christer Sundström, Stockholm 1969, s. 7 f. 175. Korridoren diskuterades bland annat i Läkartidningen. Se Jan-Olov Ullén, »Hur ska läkaren räcka till när samhället brister?«, Läkartidningen 1968: 41, s. 4024-4026. 176. Det är emellertid svårt att fästa en tydlig ideologisk etikett på denna önskade politisering, som snarast får benämnas som vagt socialistisk, mer frihetligt vänsterinriktad än explicit marxistisk. 177. En internationellt viktig gestalt som under 1970-talet problematiserade förhållandet mellan medicin och samhälle var Ivan Illich, vars Medical Nemesis: The Expropriation of Health (1975) översattes till svenska 1975 (Den farliga sjukvården, översättning Harry Bökstedt). För tidigare 2 | Psykiatrin utmanas och samhället, »får inte acceptera att viktiga beslut […] avgörs av maktgalna byråkrater, av prestigehungriga experter och profi tstyrda kapitalägare.« Politiska beslut om liv och hälsa måste i stället avgöras med utgångspunkt från folket »och dess långsiktiga behov«.178 Medicinen, hela vårdsektorn var visserligen tekniskt framstående, men förmådde knappast att förebygga sjukdomar och för patienten var vårdapparaten oftare mer skrämmande än förtroendeingivande. Kritiskt tänkande borde enligt redaktören, J. Christer Sundström, genomsyra läkarens och hans verksamhet, men träning i kritiskt tänkande var inget som uppmunt- rades under utbildningen. Snarare formades läkaren där till en auktoritet, som tenderade att »försvara det rådande – T e Establishment.«179 Anledningen till detta fanns att söka i urvalet till läkarutbildningen, alltför dominerat av »de övre sociala skikten«, där en antaget »traditionellt konservativ politisk orientering«180 snarast insöps med modersmjölken. Visserligen, skrev Sundström vidare, kunde man mycket väl nöja sig med att läkaren gjordes till en »biologisk ingenjör, en sjukvårdskonsult«; det var vad han var utbildad till. Men det förändrade ingenting. Läkaren som biologisk ingenjör skulle fortsatt ha hög status och vara en samhällets privilegierad: [»h]an kommer att befästa sin ställning som bevarare av det borgerligt liberala samhället.«181 Mot detta borgerligt liberala samhälle var det rätt att göra uppror. Vad var det som hänt mellan utgivningen av Modern svensk psykiatri 1968 och Läkaren och samhället? Ett år hade förfl utit, men tonen i böckerna skiljer sig kraftigt åt. Hur kan det förstås? Ett trivialt svar på frågan skulle kunna vara att böckerna helt enkelt är olika varandra, att det fi nns plats för fl era olika typer av böcker och argumentationslinjer i en samhällsdebatt. Sida vid sida står skilda sätt att se på samhället, medicinens roll i detta samhälle etc. Möjligen kan man också spåra generationsmotsättningar: författarna till Modern svensk psykiatri tillhörde en äldre generation än merparten av dem som bidrog med inlägg i Läkaren och samhället. De yngre utmanade de äldre. Så kan det vara. Men det är något annat jag vill försöka komma åt. Vad var det som hade hänt? Frågan öppnar för ett mer djupgående resonemang om 1960-talet som tid.

forskning om bland annat läkarens självbild se Motzi Eklöf, Läkarens ethos: Studier i den svenska läkarkårens identiteter, intressen och ideal 1890-1960, diss, Linköping Stuides in Art and Science no 126, Tema Hälsa och samhälle, 2000. 178. J. Christer Sundström, »Förord«, Läkaren och samhället, s. 7. 179. J. Christer Sundström, »Medicinsk ideologi«, Läkaren och samhället: En antologi samman- ställd av J Christer Sundström, Stockholm 1969 s. 152. 180. J. Christer Sundström, »Medicinsk ideologi«, Läkaren och samhället, s. 152. 181. J. Christer Sundström, »Medicinsk ideologi«, Läkaren och samhället, s. 153.

78 Psykiatrin utmanas | 2

Vad var det som hade hänt under 1960-talet? Frågan ställdes år 1969 av författaren Lars Gustafsson i tidskriften Bonniers litterära magasin (BLM). I det följande låter jag hans ord fungera som utgångspunkt för mitt fortsatta resonemang. Det handlar om 1960-talet, framför allt dess senare del, en tid som ofta beskrivs i termer av strömkantringar, revolt, uppror. Jag menar att vad som kan kallas »1968-perioden« eller radikaliseringen av debattklimatet under det sena 1960-talet utgör en viktig förståelseram dels för formeringen av en radikal psykiatrikritik, dels för förståelsen av den. Det här kapitlet handlar om 1968 och om hur psykiatrin vid tiden kom att uppfattas som politiskt och ideologiskt problematisk.

STRÖMKANTRINGARNAS ÅR

I BLM nummer 7 1969 skrev författaren Lars Gustafsson en inledande kommentar till numret. En strid hade uppstått i ett föregående nummer om tolkningen av verk av August Strindberg. Sådant var sammanhanget, ramen runt om Gustafs- sons resonemang. För den här undersökningen är följande citat av intresse:

Vad är det som har hänt? För att svara på den [frågan] skulle man behöva säga mycket om den betydande förändring som har skett under sextiotalet. [---] Om den nya anarkismen och den nya marxismen. Om kriget i Vietnam. Om dagspressens föränd- ringar och den efterfreudianska individualpsykologins bortvittrande. Om Gombro- wicz' dramatik och r. d. Laings syn på psykoserna. Om Michel Foucaults bevisföring för att det »psykiskt abnorma« är ett konventionellt valt begrepp, att var tid väljer sitt vansinne.182

Gustafsson tecknar i citatet bilden av ett samhälle och ett debattklimat i föränd- ring. 1960-talet är en tid av intellektuella, estetiska och ideologiska strömkan- tringar. Uttrycket »strömkantringens år« syftar på en uppsats med samma titel av litteraturvetaren Karl Erik Lagerlöf, publicerad 1975 i Strömkantringens år och andra essäer om den nya litteraturen. Lagerlöf menar att vid mitten av 1960-talet bytte samhällsdebatten riktning: »man talade ännu 1965 om avideologisering. 1967 var en ny ideologisk polarisering ett faktum. Termer som demokrati, libe- ralism och marxism ﬁ ck en delvis ny innebörd.«183

182. Lars Gustafsson, »Kommentarer: Strindbergsnummer i backspegeln«, Bonniers litterära magasin 1969: 7, s. 491. 183. Karl Erik Lagerlöf, »Strömkantringens år«, Strömkantringens år och andra essäer om den nya litteraturen, Stockholm 1975, s. 9. I senare forskning om 1960-talets radikalisering ses också just 1965 som ett år då samhällsdebatten radikaliserades. 1965 var ett slags vändpunkt, då vän- stern, i vid mening, tillskansade sig problemformuleringsprivilegiet. Se vidare Anders Frenander,

79 2 | Psykiatrin utmanas

Bilden av – framför allt det sena – 1960-talet som en tid i rörelse återkommer ofta hos dem som på olika sätt och ur olika perspektiv skrivit och forskat om tiden.184 Det fi nns emellertid många 1960-tal och många 1968; tidens vänster- rörelse var fl era. Om hur perioden kan eller bör värderas är uppfattningarna också fl era. För vissa, skriver historikern Kjell Östberg, innebar 1960-tals- radikaliseringen en »kulturkatastrof«; andra är mer försonligt inställda medan en tredje grupp »mår illa« när de minns sin ungdoms, som de ter sig i efterhand, ideologiska villfarelser.185 Särskilt ett årtal – 1968 – har både nationellt och internationellt fått fungera som symbol för året då »allting« hände. En under 1960-talet tilltagande politisk radikalisering av samhällsklimatet når under 1968 sin kulmen, med studentupp- ror och generalstrejk i Frankrike, högljudda protester mot kriget i Vietnam, konsumism och professorsvälde. 1968 har blivit ett kulturellt fenomen. Motbilder till det radikala 1960-talet,186 eller för den delen, ett slags vardagslivets kontinuitet, har fått stryka på foten för händelser och idéströmningar som uppfattats som omvälvande och tidstypiska: auktoritetsuppror, antikommersialism, antikapitalism, antiimperialism, antipo- sitivism.187 Det vi minns är kårhusockupationen i maj 1968, snarare än, som idéhistorikern Lena Lennerhed påpekat, de borgerliga studenternas valseger i det efterföljande kårvalet i Stockholm.188 Men 1960-talet som en tid i rörelse är numera en etablerad bestämning av perioden. Jag avviker inte nämnvärt från den. Visserligen är perioden mytologiserad, och det ligger kanske en del i förfat- taren Klas Östergrens karakteristik av tiden i romanen Gentlemän från 1980: »Den här tiden, det gyllene 60-talet, är så omspunnen av förvillande och vilse- ledande mystik och legender att det verkat hopplöst att nå in till kärnan. [---]

Debattens vågor, s. 139. 184. Just ord som rörelse och framför allt sociala rörelser har alltmer framträtt som fruktbart att använda vid analyser av 1960-talets radikaliseringsvåg. En studie om klientrörelser som RSMH och KRUM ur ett socialt rörelseperspektiv är en tänkbar forskningsuppgift för framtiden. 185. Kjell Östberg, 1968 – När allting var i rörelse, s. 9. 186. Uttrycket »Det radikala 1960-talet« härrör från Kjell Östberg som gör en indelning av vad han ser som 1968-epoken i tre faser: det liberala 1960-talet (1958-1965), det röda 1960-talet (1965-1970), det mångfasetterade 1970-talet (1970-1980, ca). Kjell Östberg, 1968 – När allting var i rörelse, s. 29, 61, 123. 187. Begreppen är hämtade från historikerna Urban Lundmark och Klas Åmark, som sammanfattar 1960-talets politiska revolt i Sverige med dessa »dystopiska nyckelord.« Urban Lundberg och Klas Åmark, »En vänster i takt med tiden: 60-talets politiska kultur i 90-talets självförståelse«, Häften för kritiska studier 1997: 2, s. 54. 188. Lena Lennerhed, »Det är rätt att göra uppror«, Europas idéhistoria, 1900-talet, Framstegets arvtagare, (red.) Nils Runeby, Stockholm 2003 (1998), s. 194.

80 Psykiatrin utmanas | 2

Monumentet, maj -68, står där som en överreklamerad karneval som gör turister i historien besvikna.«189 Tiden tycks insvept i myter, som om de som inte var med aldrig på djupet kan förstå: 68 tillhör dem som var med och ingen annan.190 Men 1968 som kulturellt fenomen, som en tid i rörelse, präglad av ideologiska förskjutningar och värdemässiga strömkantringar, är en premiss jag accepterar och menar är viktig för förståelsen av formeringen av en radikal psykiatrikritik kring 1970. Det sena 1960-talets utgivning av socialistiskt färgade pocketböcker, uppkomsten av mer eller mindre kortlivade bulletiner och tidskrifter – skapandet av ett slags vänsterns motoff entlighet – kultursidornas förändring; »allt« uttrycker rörelse och förändring, och en radikal kritik av psykiatrin formulerades också i dessa sammanhang. Kultursidorna, med början i Dagens Nyheter, genomgick under 1960-talet viktiga förändringar, inte endast estetiskt kulturella uttryck ägnades nu uppmärksamhet. Artiklar om kriget i Vietnam varvades efter 1965 med texter om kulturens roll och mening. En av tidningens redaktörer, Olof Lagercrantz, var drivande i den process som successivt medförde ett vidgat kul- turbegrepp. I ett debattklimat präglat av kritik mot samhället och dess institutioner, i en tid av rörelse, kom även psykiatrin att ifrågasättas ur politiska perspektiv. Tendensen var densamma i fl era andra länder i västvärlden. I Storbritannien, där psykiatrikerna r. d. Laing och David Cooper verkade, skriver sociologen Nick Crossley, befann sig psykiatrin plötsligt på »the agenda of the contentious politics of the 1960s.«191 1960-talet var pocketbokens årtionde. Bokförlaget Prisma var ett förlag som då utgav samhällsdebatterande pocketböcker. Tillsammans med studentföreningen Verdandi gav förlaget kring 1970 ut fl era böcker med psykiatri- och vårdkritisk inriktning: Läkaren och samhället, Makt att vårda, Behandling som straff , Psykisk sjukdom: Illusioner och realiteter. Blotta titlarna speglar ett slags motperspektiv: vård och behandling är behäftade med djupgående problem av politisk och ideologisk art. Alternativa perspektiv på vårdfrågor av olika slag var därför högst relevanta att formulera. Mot bakgrund av detta är det rimligt att se framför allt det sena 1960-talet som en omprövningarnas tid, när ideologierna inte längre var döda och när till

189. Klas Östergren, Gentlemän, Stockholm 1980, s. 223. 190. Denna tematik – liksom avbönen – har behandlats i senare tids kulturdebatt. Se Per Wirtén, »Introduktion«, Vi som inte var med: En orättvis betraktelse över sextiotalet, (red.) Per Wirtén, Stockholm 1999, s. 9. 191. Nick Crossley, Contesting Psychiatry, s. 99.

81 2 | Psykiatrin utmanas synes väletablerade föreställningar om det svenska välfärdssamhällets förträffl ig- het, värdegemenskap och konsensus ifrågasattes. Hur långt sträckte sig egentligen välfärdssamhället? Knappast ner till dem på »svenska botten«, befolkad av diverse asociala och till synes avvikande existenser – exempelvis mentalpatienter och kriminella – som journalisten Jörgen Eriksson behandlat redan 1965 i boken med just titeln Svenska botten: En debattbok om de asociala minoriteterna.192 Den svenska välfärden var i många stycken ofärdig, som makarna Inghe visat i Den ofärdiga välfärden (1967).193 I Välfärdssverige rådde på sina håll ännu »restfat- tigdom och social nöd«.194 Inte heller den till synes väletablerade medborgaren befann sig alla gånger särskilt långt från botten. Folkhemmet gjorde trots intentioner om motsatsen skillnad på folk och folk. I det svenska välfärdssamhället levde en inte obetydlig del av dess medborgare i eller på gränsen till fattigdom, konstaterade den statligt tillsatta så kallade Låginkomstutredningen 1970.195 Det sena 1960 talet – det är bilden i både texter från tiden och i senare historisk forskning – var en tid som krävde ställningstagande, inte sällan mot något: mot kriget i Vietnam, mot »den heliga familjen« – som skribenten Barbro Backberger uttryckte det – eller för den delen, mot psykiatrin. »Riv den svenska psykiatrin – klassamhällets stöttepelare«, som en av de mer tillspetsade formuleringarna om psykiatrin löd (se bilden på följande sida).196 Denna paroll, mindre känd än den samtida »Det är rätt att göra uppror«, är sprungen ur ett specifi kt debattklimat, där samhällets auktoriteter – de må representeras av kyrkan, staten, eller av psykiatrin – är ställda under kritisk granskning, utmanade. Konfl ikter mellan generationerna är en tematik som ibland förbinds med

192. Jörgen Eriksson, Svenska botten: En debattbok om de asociala minoriteterna, Stockholm 1965. Eriksson publicerade även boken Revolt i huvet: Anarkistisk journal, (1970) som bland annat behandlade uppväxten i närheten av föräldrarnas arbetsplats vid Ulleråkers mentalsjukhus. 193. Gunnar och Maj-Britt Inghe, Den ofärdiga välfärden, Stockholm 1967. Boken gavs ut i samarbete med försäkringsbolaget Folksam. Enligt dess direktör vid tiden, Seved Apelqvist, hade samhället och Folksam ett gemensamt intresse i att »förebygga olyckor och sjukdomar och att genom rationell akutsjukvård och rehabilitering upphäva eller minska deras verkningar.« Detta uppgavs vara orsaken till att Folksam under åren gett generösa anslag till forskning »på medicinska och sociala områden och till opinionsbildande upplysningsverksamhet rörande hälsofrågor.« Seved Apelqvist, »Förord«, Den ofärdiga välfärden, Stockholm 1967, s. 1. Knappt två år senare hamnade Folksam i fokus för en kraftig kritik som riktades mot den kampanj för den mentala hälsan på arbetsplatsen som försäkringsbolaget tagit initiativ till. Till kritiken mot denna så kallade mentalhälsokampanj återkommer jag i kapitel 6. 194. Yngve Persson, »Förord«, Den ofärdiga välfärden, Stockholm 1967, s. 3. 195. Betänkande avgivet av låginkomstutredningen, Del 1, Svenska folkets inkomster, SOU, 1970: 34. 196. Bilden är hämtad ur Medicinska föreningens tidskrift 1969: 6.

82 Psykiatrin utmanas | 2

Ur: Medicinska föreningens tidskrift 1969: 6, s. 231. Foto: Åke Jansson.

83 2 | Psykiatrin utmanas

1968.197 Och visst fanns den på sina håll, men min studie visar att även personer födda långt före 1940-talet (som brukar räknas till generation 1968) deltog på olika sidor i debatten om psykiatrin, inte bara som försvarare av det etablerade. Såväl 1960-talets debattklimat som psykiatridebatten kring 1970 är komplexa företeelser att hantera; de låter sig inte inordnas under enkla etiketter. Debatten om psykiatrin var dels en debatt om psykiatrin, dels en diskussion om psykiatrin som symbol. Psykiatrin blev en symbol för ett repressivt samhälle, ett samhälle i behov av grundläggande förändring; därmed blev debatten om psykiatrin också en del av 1968 som kulturellt fenomen. Själva året 1968 är vad gäller formeringen av en radikal psykiatrikritik också central, en brytpunkt då en rad händelser ägde rum, i tid parallella men delvis oberoende av varandra. För svensk del var det knappast fråga om en organiserad massrörelse som kritiserade psykiatrin. Men det fanns organisationer och löst sammansatta nätverk av aktörer som på olika sätt riktade kritik mot psykiatrin. Vad en organisation som Riksorganisationen för mental hälsa (rmh) hade gemensamt med en intellektuell som uppsalasociologen Kaj Håkanson och det författarkollektiv som skrev debattboken Konsten att dressera människor 1969 var bland annat en skepsis mot föreställningen om psykiatri som präglad av framsteg, i stadig utveckling, vetenskapligt oomkullrunkelig. Psykiatrins problem rörde mer än bristande resurser, brist på utbildad personal, brister i utformningen på mentalsjukhusen; psykiatrin var i sig ett problem. I den meningen kan man tala om en psykiatrikritisk rörelse, med lösa kopplingar till en vidare social rörelse på tvärs mot såväl kriget i Vietnam, kapitalismen, likriktningen av universitetsutbildningen, konsumism som auktoritet. Det öppnades under 1960-talet ett utrymme för en kritik av psykiatrin som inte endast rörde psykiatrin, utan som ville se psykiatrin som del av ett större sammanhang, ett samhälle vars institutioner det var rätt att göra uppror mot. Konﬂ ikt- och motperspektiv formulerades. I en tid av social rörelse och radikalisering ställdes inte endast frågor om hur psykiatrins institutioner på bästa sätt borde utformas eller vilka behandlingsmöjligheter som stod till buds, utan också frågor om inte psykiatrin i sig var politisk och psykiatern en stockkonservativ samhällsbevarare som inte förmådde lyssna till de lidande patienterna, en hantlangare åt ett samhälleligt system som i sig var sjukdomsfram-

197. Generationsmotsättningar är av relevans för den här studien. Men inte helt lätt att hantera, delvis beroende på källäget. Vad gäller de yngre medicinarna och psykiatrikerna hade de ett gemensamt forum i Svenska Psykiatriska Föreningens så kallade »B-sektion«. Jag har inte lyckats återﬁ nna något källmaterial från denna B-sektion, vilket inte betyder att sådant inte ﬁ nns. Här aktualiseras vikten av insamling av källmaterial från psykiatridebatten åren kring 1970. För studier om »generation 68« se Svante Lundberg, Sven-Axel Månsson, Hans Welander, Demonstranter: En sociologisk studie, Stockholm 1970 samt Svante Lundberg, Sextioåttor: En politisk generation, Stockholm/Stehag 1993.

84 Psykiatrin utmanas | 2 kallande och borde förändras. Psykiatrin utmanades och politiserades. Likaså riktades kritik mot försök som av andra kunde ses som tecken på just framsteg och humanisering: samhällspsykiatri, mentalhygien. Också mindre öppet repressiva vårdansatser kunde fungera socialt kontrollerande, menade de som riktade en radikal kritik mot psykiatrin. Genom att psykiatrin varit föremål för statligt tillsatta utredningar och regle- ringar har psykiatrin förvisso alltid varit politisk, men mot slutet av 1960-talet blev psykiatrin politisk också i en vidare och mer svåravgränsad mening. Det politiska – det som anses vara politiskt – genomgick under det sena 1960-talet en vidgning. Allt var politiskt. Den tid som exempelvis den utvecklingsoptimistiska antologin Modern svensk psykiatri utkom i (1968) var en tid när »allt« var politiskt, betraktat ur konfl iktperspektiv, också psykiatrin. Om detta var författarna till Modern svensk psykiatri möjligen inte medvetna, eller också bortsåg de från det. Men det gör att Modern svensk psykiatri i ett slag blev omodern, ur takt med tiden och det allmänna debattklimatet. Värt att notera är att antologin gavs mycket liten uppmärksamhet i den psykiatridebatt som var under uppsegling. Det kan tänkas att den räknades bort av fl era anledningar. Boken kan ha be- dömts som ointressant och just omodern. Möjligen passade den heller inte in i det mönster som höll på att skrivas fram och där psykiatrin och psykiatern sågs som representanter för ett samhälle i behov av förändring. Det var inte så att bokens författare föreslog att de slutna institutionerna skulle byggas ut, tvärtom, den öppna vården var framtiden. Inte heller propagerades för ett ökat nyttjande av så kallade chockbehandlingar eller psykokirurgiska insatser; snarare märks ett intresse för olika slags psykoterapeutiska ansatser. Också psykoanalysen, som haft svårt att vinna bredare gehör i medicinska kretsar, lyftes fram som intressant. Det är heller inte orimligt att anta, att bokens bidragsgivare själva såg sig som progressiva. De ville förändring, men uppfattade inte – och var av allt att döma inte del av – tidens mer politiskt-radikala sociala rörelse. Bidragen i boken representerar uppfattningar om det moderna och det progressiva i en tid när detta slags modernitet (grundad i idéer om framsteg och utveckling) alltmer började ifrågasättas.198 Psykiatrin var mot 1960-talets slut inte längre en angelägenhet endast för dem den direkt berörde; snarare rörde den – åtminstone potentiellt – »alla« i samhäl- let, inte minst dem som demonstrerade mot kriget i Vietnam eller snöt sig i den svenska fl aggan. Kopplingarna till kriget i Vietnam och fallet med provien Robert

198. Håkan Thörn, Modernitet, sociologi och sociala rörelser: Rörelser i det moderna: Politik, modernitet och kollektiv identitet I Europa 1789-1989, diss, Monograph from the Department of Sociology, Göteborg University no 62, 1997, s. 27.

85 2 | Psykiatrin utmanas

Carleson, som efter att bland annat skall ha snutit sig i en tygbit liknande den svenska ﬂ aggan tvingades genomgå personundersökning, kan te sig långsökta, men kring 1967-1968 var de aktuella och omtalade.199 Auktoriteter, institutioner och etablissemang kunde och borde utmanas. Det gavs också tillfällen. I slutet av 1967 inträﬀ ade en händelse som under de följande åren ofta åberopades, det så kallade Harding-fallet. Händelsen är enstaka men betydelsefull.

HARDING-FALLET OCH VIETNAMDEMONSTRANTERNAS FADERSAGGRESSIONER Det svenska 1960-talet var inte bara en tid av uppror mot inhemska auktoriteter, utan också den tid då kriget i Vietnam kunde följas på teve och Vietnambulletinen såldes utanför Systembolaget av sympatisörer till den vietnamesiska befrielserö- relsen Front National de Libération (fnl). Den 20 december 1967 samlades i Stockholm svenska fnl-sympatisörer för möte och fi rande av sjuårsdagen av fnl:s bildande. Mötet skulle följas av en demonstration som via Strandvägen skulle gå mot usa:s ambassad i Diplomatstaden. Med hänvisning till den pågående julhan- deln vägrade polisen att ge tillstånd för demonstrationen.200 Detta ignorerades emellertid av demonstranterna, som påbörjade sin marsch mot ambassaden. Resultatet blev en häftig sammandrabbning mellan polis och demonstranter. Demonstranterna ansåg att polisen uppträtt brutalt och anordnade – enligt Kjell Östberg möjligen inspirerade av den Vietnam-tribunal som tidigare samma år anordnats i Sverige – en tribunal om polisens brutalitet vid demonstrationen.201 Vietnamdemonstrationen uppmärksammades också den 21 december 1967 i radioprogrammet Obs av journalisten Herbert Söderström, som satt i Malmö och »grubblade över Jan Myrdals avslagna glasögon vid kravallerna efter Vietnammötet«.202 I Stockholmsstudion, rapporterade han, satt doktor Gösta Harding – »psykiatriker av facket« och parentetiskt, en av bidragsgivarna till Mo- dern svensk psykiatri – som kallats in för att ge en kommentar till det inträff ade.203 Hur var en konfl ikt som denna möjlig?

199. Se till exempel Jacob Forsell, »Så diskar en provie«, Expressen, 19. 5. 1967. Se även not 637 i denna avhandling. 200. Kjell Östberg, 1968 – När allting var i rörelse, s. 101. 201. Kjell Östberg, 1968 – När allting var i rörelse, s. 101. 202. Herbert Söderström var kring 1968 också engagerad i Riksorganisationens för mental hälsa (RMH) lokalavdelning i Lund. Citatet är hämtat från Snabbprotokoll M 84, 21. 12. 1968, Sveriges Radios dokumentarkiv. 203. Gösta Harding var under en följd av år överläkare och föreståndare vid Ericastiftelsen, psykoanalytiskt skolad – även om han med tiden kom att ﬁ nna Svenska psykoanalytiska

86 Psykiatrin utmanas | 2

»Harding-fallet« reser källkritiska problem. Samtalet mellan Harding och Söderström fi nns inte bevarat på band. Däremot fi nns det återgivet i ett så kallat »snabbprotokoll« från Sveriges radio, som med »reservation för eventuella hörfel«204 är det närmaste man kan komma vad Harding sade. I protokollet återfi nns också den formulering som fungerade som braständare i debatten. Det fanns, menade Harding, något »naivt« och »barnsligt« över kravallerna

och för mig ligger det nära till hands att klaga över de barnpsykiatriska resurserna, man skulle hellre inom barnpsykiatrin ta hand om dessa så slapp de kanske att demonstrera på det här sättet.205

Skulle man demonstrera, menade Harding vidare, »ska det vara ett tyst tåg med t.ex. bilder från eländet där borta«. Kravaller av den typ som 20 decemberdemonstrationen uppvisade torde snarare tjäna president Johnsons sak.206 Reaktioner på uttalandet kom snabbt och var övervägande mycket negativa.207 I vänstertidskriften Clartés första nummer för år 1968 kommenterades ironiskt – i anslutning till Hardings slutsats att kravallerna var barnsliga: »[E]fter denna avslöjande vetenskapliga analys av en av svensk barnpsykiatris ledande andar, har vi återvunnit respekten för västerländsk psykiatrisk vetenskap.«208 Medicinaren Olle Jeppson, för sin del, menade i Medicinska föreningens tidskrift (MFT) under våren 1968, att Harding med »pseudovetenskapliga argument« försökt hävda att »människor, som handlar utifrån sin medvetenhet och moraliska övertygelse, endast är en samling naiva psykopater som brottas med personliga problem.« Men inga barnpsykiatriska resurser i världen skulle stoppa Vietnam-kriget, förutom, möjligen, »om de insatts i tid på LBJ och hans gelikar.«209 Harding gavs möjlighet att i samma nummer försvara och förklara sitt uttalande. Jeppson, menade Harding, hade ryckt loss några enstaka citat som inte föreningen sekteristisk. Harding intresserade sig även för psykiatrins historia i Sverige, om vilken han skrev boken Tidig svensk psykiatri (1975). För forskning om Gösta Hardings liv och verk se Per-Magnus Johansson, Freuds psykoanalys: Arvtagare i Sverige, Del 2, Göteborg 2003, kapitel V Gösta Harding (1906-1976). Se även Gösta Harding, »Den psykoterapeutiska linjen«, Modern svensk psykiatri, s. 341-346. 204. Snabbprotokoll M 84. 205. Snabbprotokoll M 84. 206. Snabbprotokoll M 84. 207. »Vänstervriden vetenskap?: OBS kommenterar massakern«, Osignerad, Clarté 1968: 1, s. 4-6, Arne Bolander, »Att demonstrera i Sverige: Vietnamrörelsen och 20 december«, Ord och Bild 1968: 2, s. 165, Olle Jeppson, »20 decemberdemonstrationen«, Medicinska föreningens tidskrift 1968: 2, s. 56-58. 208. »Vänstervriden vetenskap?«, Osignerad, Clarté 1968: 1, s. 4-6. 209. Olle Jeppson, »20 decemberdemonstrationen«, Medicinska föreningens tidskrift 1968: 2, s. 58.

87 2 | Psykiatrin utmanas var rättvisande. Exempelvis hade det inte framgått att: »hela frågeställningen gällde användningen av våld i samband med demonstrationer. [---] Jag hade att utgå från red Söderströms citat: ‹Nästa gång kommer vi inte som en skock obeväpnade får›.«210 Hardings uttalande vann spridning långt utanför det forum i vilket det formulerades, och spetsades successivt till, som när signaturen »Doktor Gormander« i vänstertidningen Tidsignal skrev att »[h]öga psykläkare förklarade i radio att folk som var emot folkmord och imperialism var psykologiskt avvikande personer. Man kunde höra hur vårdsektorn slog ihop sina käftar om dem som går i protestmarscherna.«211 Tillspetsningen möter också i Uppsala studenternas tidskrift Ergo. »Harding-ideologin« beskrevs där i kortfattade termer som: »(Vietnamdemonstranter = fadershatare, ökad barnpsykiatri medför minskat antal demonstranter)«.212 Ordet »fadershatare« knöts till Harding, trots att han i sitt uttalande faktiskt inte kopplat samman Vietnamdemonstrationen med vare sig fadersuppror eller fadershat.213 Harding återkom själv till frågan ännu en

210. Gösta Harding, »Harding kommenterar«, Medicinska föreningens tidskrift 1968: 2, s. 58 f. Det citat som Harding tillskriver Söderström fi nns också med i det snabbprotokoll som ligger till grund för min framställning, men uttalades långt senare i samtalet. Det tycks således inte som om det funnes en direkt koppling mellan hotet om våld och Hardings uttalande om det önskvärda i att barnpsykiatrin tillfördes ökade resurser. I sitt försvar i Medicinska föreningens tidskrift påpekade Harding också att han alls inte var en motståndare till demonstrationer; han »avskydde Vietnamkriget«, men kunde inte acceptera användningen av våld i samband med demonstrationer. I stället trodde han på kväkarnas »tysta demonstrationer«. Se vidare Gösta Harding, »Harding kommenterar«, s. 59. I den fortsatta debatten i Medicinska föreningens tidskrift fanns det också enstaka röster som sökte ta Harding i försvar och som menade att Jeppson varit orättvis i sin kritik. Att Harding fått »ledande frågor« av Herbert Söderström rådde han ju knappast över själv. Se Lotta Brising, »Vad vet Olle?« Jepp- son försvarade sig i »Akten eder för falska profeter« och »Olles kommentar«, alla inlägg återfi nns i Medicinska föreningens tidskrift 1968: 5-6 s. 172 f. samt 1968: 5-6, s. 59. 211. Doktor Gormander, »Jag – en sociopat«, Tidsignal 1969: 8, s. 15. 212. Lars Larson och Cecilia Wändel, »Psykologerna – smörjolja i det kapitalistiska samhället«, Ergo 1969: 9, s. 19. 213. Snarare var det medicinaren Christer Båge som skall ha gjort en analogi mellan fadersuppror och Vietnamdemonstrationer. Var Båge skall ha gjort sitt uttalande är oklart. Jag har inte återfunnit det i skrift någonstans. Därför måste min redogörelse för det eventuella uttalandet omgärdas med förbehåll. Intressant nog utvecklade Båge själv i boken Ett spel om syndabockar (1972) ett resonemang om relationen mellan psykologi och demonstrationer. Där tog han avstånd från kopplingen mellan demonstrationer och fadersuppror. Det vore, menade Båge, att missbruka psykologin att hävda att deltagande i demonstrationer skulle bero på individuella, intrapsykiska konfl ikter: »yttrande sig i form av symboliska protester (t.ex. mot en faders- gestalt)«. Orsakssambandet mellan demonstrationsdeltagande och intrapsykiska konfl ikter var absurt. Vidare skrev han: »Man går med i demonstrationståg därför att man medvetet upplever sig som solidarisk med aktionens innehåll och budskap.« Om nu Båge gjorde en koppling mellan Vietnamdemonstranter och fadersuppror var det således ingenting han själv kommenterade i inledningen till Ett spel om syndabockar. Se vidare Christer Båge, Ett spel om syndabockar: Utstötning – familje behandling: 1, Stockholm 1972, s. 16 f.

88 Psykiatrin utmanas | 2 gång, men då endast med en vädjan om att inte i fortsättningen behöva dras in i debatten. »Sedan den 20 december 1967«, skrev han i Läkartidningen 1970, »har jag inte oﬀ entligt yttrat mig om kravaller eller demonstrationer. Risken att bli missförstådd är alltför stor.«214 Hans vädjan blev föga hörsammad. Snarare kom hans uttalande, som vi skall se, att utgöra ett tacksamt exempel i fortsatta diskussioner om psykiatrin och vad som uppfattades som dess sociala kontrollfunktion i samhället. Psykiatrin tolkades mot bakgrund av Hardings uttalande som politiskt potentiellt hotfull. 1968 hade ännu inte böcker om sovjetisk psykiatri och dess beredvillighet att medelst sjukdomsstämpling tysta systemkritiker utkommit i Sverige. Böcker på detta tema, som En fråga om galenskap (1971) och Rapport från röda huset (1972),215 utkom först ett par år senare. Det ﬁ nns emellertid en sorts underliggande tanke kopplad till Harding-fallet som spinner på ett liknande tema: psykiatri som hot, som instrument för maktutövning. Psykiatrin är, åtminstone potentiellt, ett repressivt instrument i samhället. Denna tanke är helt central för förståelsen av dels innehållet i den radikala psykiatrikritiken, dels för förståelsen av hur den kunde uppkomma.

Båge bidrog under åren kring 1970 med inlägg i ﬂ era olika sammanhang om behoven av förändring inom psykiatrin och recenserade bland annat den svenska översättningen av David Coopers Psychiatry and Anti-Psychiatry i Dagens Nyheter. Recensionen gav upphov till en kort debatt i Dagens Nyheter. Se vidare Christer Båge, »Psykiatri – vård eller vansinne?«, Dagens Ny- heter, 9. 4. 1970, Henrik Nybäck och Johan Schubert, »Schizofreni, biologi och samhälle«, Dagens Nyheter, 29. 4. 1970, Christer Båge, »Det psykiatriska vansinnet«, Dagens Nyheter, 16. 5. 1970. Båge gick också i debatt i tidskriften Psykisk hälsa med psykiatern Erik Reinius om 1960-talets ungdomsrevolt. Båge menade att psykiatridebatten behövde polariseras. Psykiatrin, ansåg Båge, behövde dras in i en »förutsättningslös prövning av invanda tankemodeller«; de självklara värderingarna måste ställas under debatt. I sammanhanget refererade Båge till Laing och Coo- per vars »teorier om ‹s.k. schizofreni›« var ett exempel på nytänkande, även om de »delvis leder till absurditeter.« Christer Båge, »Replik«, Psykisk hälsa 1970: 1, s. 37. Också »själsgrovjobbaren« Olle Thim lämnade ett bidrag till debatten. Psykiatern skrev han, borde redovisa sina värderingar »inte minst efter Laing och Cooper.« Olle Thim, »Jag – en arg själsgrovjobbare«, Psykisk hälsa 1970: 2, s. 114. Se även Erik Reinius, »Svar«, Psykisk hälsa 1970: 2, s. 115-118. 214. Gösta Harding, »Tendentiösa citat«, Läkartidningen, 1970: 23, s. 2594. Hardings reaktion var närmast föranledd av psykiatern Clarence Blomquists debattartikel i Läkartidningen »Debatt eller förkunnelse«, i vilken Blomquist gick till storms mot författarna till »motboken« mot Men- talhälsokampanjen, Konsten att dressera människor. Clarence Blomquist, »Debatt eller förkun- nelse«, Läkartidningen 1970: 19, s. 2137. 215. Jaurès Medvedev, Roy Medvedev, Žores Aleksandrovič, En fråga om galenskap: Rapport om politisk tvångsintagning på sinnessjukhus i Sovjet, (översättning Staﬀ an Skott), Stockholm 1971 samt Rapport från röda huset: Anteckningar om politisk mentalvård i Sovjet sammanställda av Vladimir Bukovskij, (översättning Axel H. Nilsson), Stockholm 1972.

89 2 | Psykiatrin utmanas

PSYKIATRIDEBATTENS RAMAR Auktoriteter, institutioner och etablissemang kan och bör utmanas. Det är ett viktigt och utmärkande drag för den radikala psykiatrikritiken åren kring 1970. Tilltron till en samhällets goda vilja att på bästa sätt lägga livet till rätta, också för psykiatrins patienter, saknas nu. Psykiatrin är, åtminstone potentiellt, repressiv. Men vilka var det som torgförde en uppfattning som denna? Vilka var det som utmanade psykiatrin? Fora för den övergripande psykiatridebatten kring 1970, som rymde både radikala och reformistiska argumentationslinjer – arenor, aktörer och ideologiska utgångspunkter för diskussioner om psykiatri som ett (antaget) repressivt instrument i samhället – var fl era. Gränser mellan olika arenor där psykiatrin diskuterades åren kring 1970 är svåra att upprätta konsekvent: röster inifrån akademin – inte minst från samhällsvetenskapliga ämnen som sociologi och pedagogik – gjorde sig hörda också i fora utanför akademin, i kulturtidskrifter och dagstidningar. Viktigt att notera är emellertid att samma namn återkom i fl era olika sammanhang. Uppsalasociologen Kaj Håkanson var en av de mest refererade svenska kritikerna. Inte sällan var debattens deltagare unga, nyutbildade eller under utbildning. Flertalet av dem var män. Likaså framställs psykiatern i källtexterna oftast som en man. I viss utsträckning kan det vara relevant att tala i termer av informella nätverk mellan olika personer, men exakt hur kommunika- tionen mellan dessa såg är svårutrett. En möjlig forskningsuppgift för framtiden är intervjubaserade studier med då centrala aktörer. På de stora dagstidningarnas kultursidor verkade vid tiden skribenter, författare, andra konstnärligt verksamma och intellektuella, men också, i viss utsträckning, medicinare, yngre såväl som äldre, som bidrog med inlägg om psykiatrin. Intres- sant är Sydsvenska Dagbladet Snällposten som under hösten 1968 publicerade ett fl ertal artiklar om S:t Lars sjukhus i Lund. Närheten mellan tidningsredaktionen, S:t Lars och universitetsstaden Lund kan ha haft en viss betydelse för ämnets vida belysning. Av de tre svenska medicinska tidskrifter som fanns: Läkartidningen, Social- medicinsk tidskrift och Medicinska Föreningens tidskrift är det den sist nämnda som tydligast framstår som påverkad av och medskapande i en debattklimatets radikalisering under det sena 1960-talet. Varken Läkartidningen eller Soci- almedicinsk tidskrift var opåverkade av tidens strömkantringar, men man fi n- ner inte där samma manifesta intresse för till exempel kubansk mentalvård,216

216. Tom Fahlén, »Mentalsjukvård på Kuba« (Alternativ rubrik: »Mazorra«, Medicinska förening- ens tidskrift 1969: 6, s. 214-217. Medicinska föreningens tidskrift bytte 1970 namn till Medicinska föreningarnas tidskrift. År 1976 bytte man åter namn, då till Motpol.

90 Psykiatrin utmanas | 2 kinesiska barfotadoktorer217 och vad som kallades marxistisk psykiatri218 som i Medicinska föreningens tidskrift. Det var Medicinska föreningens tidskrift som gav ut temanummer om psykiatrin med retoriskt tillspetsade titlar som »Apparaten Sveriges psykiatri«.219 Det är också i Medicinska föreningens tidskrift som man fi n- ner tydliga programförklaringar och målsättningar som riktas ut mot ett vidare samhälleligt sammanhang. År 1970 var tidskriftens målsättning således att vara ett språkrör för vad som benämndes som den off ensiva medicinen – samhällets funktioner måste anpassas till människan. Tidskriften »vill studera hur samhället skapar sjukdom som sedan kallas medicinska och samarbeta med vårdsektor och samhällsplanerare för skapandet av ett friskt samhälle och en demokratisk vård« samt föra en debatt om »företagshälsovård, psykiatrins funktion och forskning- ens målsättning och styrning«. I programförklaringen meddelades dessutom att priset på tidskriften höjts, sedan fl era annonsörer dragit tillbaka sina annonser efter dess kritik av läkemedelsannonser.220 Då kunde det se ut som bilderna på följande uppslag. Detta slags kritik gick inte obemärkt förbi. Medicinska föreningens tidskrift hotades under det sena 1960-talet av nedläggning: »Medicinartidning läggs ned – för vänstervriden«, rapporterade Dagens Nyheter.221 I ett temanummer om psykiatri från 1969 varvades artiklar om konstnären Kjartan Slettemarks möte med psykiatrin med recensioner av böcker av den skotske psykiatern r. d. Laing och Konsten att dressera människor. Kaj Håkanson intervjuades om begreppet psykisk sjukdom, medan psykiatern Johan Cullberg skrev om »psykiatrins identitetskris«.222 Psykiatrin måste förändras. Det var, oavsett från vilken position eller ideologiskt perspektiv man talade ett ständigt

217. Björn Bragéer, »Mentalvård i folkrepubliken Kina«, Medicinska föreningarnas tidskrift 1972: 7, s. 190-193. 218. »Marxistiskt perspektiv på psykiatrin«, Osignerad, Medicinska föreningarnas tidskrift 1972: 7, s. 204-205. 219. Redaktionen, »Apparaten Sveriges psykiatri«, Medicinska föreningarnas tidskrift 1972: 7, s. 177. 220. Programförklaringen återﬁ nns som bilaga i Medicinska föreningens tidskrift 1969: 6 på Kungliga Biblioteket i Stockholm. För en kort studie av läkemedelsreklam för psykofarmaka se Richard Eriksson, »Landsﬂ ykt i skuggvärld: En studie av reklam för psykofarmaka«, Reklam och hälsa: Levnadsideal, skönhet och hälsa i den svenska reklamens historia (red.) Roger Qvarsell, Ulrika Torell, Stockholm 2005. 221. »Medicinartidning läggs ned, För vänstervriden«, Osignerad, Dagens Nyheter, 8. 2. 1969.

222. Johan Cullberg, »Psykiatrins identitetskris«, Medicinska föreningens tidskrift 1969: 6, s. 252- 254. Se även Kjartan, Medicinska föreningens tidskrift 1969: 6, s. 246-250, MFT-red, »Samtal med Kaj Håkansson [sic!], Medicinska föreningens tidskrift 1969: 6, s. 236-241, »Två motböcker«, Osigne- rad, Medicinska föreningens tidskrift 1969: 6, 242-243. För artiklar om Kjartan Slettemark se även Leif Nylén, »A Borderline Case«, Paletten 1969: 2, s. 36 -37 samt Kerstin Vinterhed, »Kjartans psykiska ohälsa«, Dagens Nyheter, 21. 12. 1969.

91 2 | Psykiatrin utmanas

Ur: Medicinska föreningens tidskrift 1969: 6, s. 238. Från annons ur Läkartidningen. Ingen illustratör är angiven. I en kommentar till annonsen skrev tidskriften: »Är Haldol och liknande medel indicerat för behandling av Vietnamdemonstranter?« Frågan kan ses som en illustration till den spridning som det så kallade Harding-fallet ﬁ ck.

92 Psykiatrin utmanas | 2

Ur: Medicinska föreningens tidskrift 1969: 6, s. 223. Från annons ur Läkartidningen. Ingen foto- graf är angiven. I en kommentar till annonsen skrev tidskriften: »Skall psykofarmaka lösa konﬂ ikterna i arbetslivet?« Denna fråga skall ses mot bakgrund av den så kallade Mentalhäl- sokampanjen, vilken behandlas i denna avhandlings kapitel 6.

93 2 | Psykiatrin utmanas

återkommande krav i psykiatridebatten kring 1970. »Måste psykiatrin föränd- ras?«, frågade retoriskt psykiatern Torsten S:son Frey i Läkartidningen 1969. Freys inlägg var ett bidrag till en debatt startad av psykiatern Clarence Blomquist efter tevepjäsen Vårdaren (1969), som är ett av ﬂ era exempel på en konstnärligt gestaltad kritik av psykiatrin från tiden.223 I debatten i Läkartidningen bröts uppfattningarna mot varandra. Något måste emellertid göras; om det var alla ense. Tendensen var densamma i Socialstyrelsens utredningar Plan för den psykiatriska vården med tillämpning i första hand på Västmanlands län (1970) och Den psykiatriska vårdens målsättning och organisation från 1973.224 Om vägen till förändring och vari denna skulle bestå, rådde emellertid inte konsensus. Det psykiatriska fältet var långt ifrån enigt. Personer som Johan Cullberg och Cla- rence Crafoord ville ändra inriktningen på fältet. Striden mellan den reformism de representerade och den mer medicinskt inriktade falangen stod bland annat i Läkartidningen. Den i kapitel 1 nämnda debatten om Västmanlandsplanen i Lä- kartidningen är ett tydligt exempel på hur detta slags strid om erkännande kunde se ut. Striden gällde bland annat frågan om vad psykiatri är, och implicit vem som besitter makten att deﬁ niera. Medan Cullberg talade om en psykiatri som befann sig i identitetskris, argumenterade Gunnar Holmberg – som var en av redaktörerna för Modern svensk psykiatri – att nej, det gör den inte.225 Åsiktslin- jerna var många, och redan då debattens vågor gick som högst i Läkartidningen framfördes följande:

Flera av deltagarna i Läkartidningens psykiatridebatt har påpekat att dagens psykiatri kan sägas lida av en »identitetskris«. [---] Man drar häftigt åt olika håll, där somliga säger att psykiatrin som specialitet är omöjlig och gammal vidskepelse, medan andra lika ivrigt pläderar för en återgång till »det biologiska fundamentet« för psykiatrin. Det är då inte så egendomligt om de som följer den aktuella psykiatridebatten, utan att vara insatta i problemens grad av komplexitet, lätt kan få en allmänt negativ uppfattning av hela läget och se det som ett käbbel, vilket förvisso inte är en helt uttömmande beskrivning.226

223. Torsten S:son Frey, »Måste psykiatrin förändras?«, Läkartidningen 1970: 6, s. 596. Fler exempel på sceniska gestaltningar av psykiatrikritik är pjäsen Tillståndet (1972) av Kent Andersson och Bengt Bratt samt dramatiseringen av Arne H. Lindgrens självbiograﬁ ska Svart dagbok 1974 (1970). 224. Dessa båda utredningar berördes tidigare i avhandlingens kapitel 1. Värt att notera är att varken i utredningarna eller i debatterna om dem nämndes internationella kritiker av psykiatrin som Laing, Cooper eller Szasz. Den internationella »antipsykiatrin« lyser så att säga med sin frånvaro. 225. Johan Cullberg, »Den medicinska modellens plats inom psykiatrin«, Läkartidningen 1972: 37, s. 4094, Gunnar Holmberg, »Dialektisk terapeut i kris«, Läkartidningen 1972: 45, s. 5176. 226. Johan Cullberg, »Den medicinska modellens plats inom psykiatrin«, Läkartidningen 1972: 37, s. 4094.

94 Psykiatrin utmanas | 2

Orden är Johan Cullbergs. Citatet reser frågor om karaktären på psykiatridebatten åren kring 1970? Vad var det egentligen för slags debatt? Handlade den överhu- vudtaget om psykiatri, eller var debatten om psykiatrin, som Kaj Håkanson antydde 1973, åtminstone delvis, en debatt om slagord?227 Svaret beror på åt vilket håll sökarljuset riktas. Jag menar att det är rimligt att tala om psykiatridebatten åren kring 1970 dels som en debatt om psykiatrin – om dess teori och praktik – dels som en debatt där psykiatrin ﬁ ck fungera som nav i en mer vittomfattande diskussion om samhället och människorna i detta samhälle. Gränserna mellan dessa diskussioner låter sig emellertid inte befästas en gång för alla. När man studerar debatten är det tydligt hur debatten om psykiatrin ständigt glider in i en debatt där psykiatrin får fungera som symbol för en samhällelig institution med makt att skilja det antaget friska från det sjuka. Psykiatri och samhälle blev emellertid ett tema som ingen som diskuterade psykiatrin helt kunde avstå från att kommentera. Den nästan årslånga debatten i Läkartidningen 1971-1972 är ett tydligt exempel på det. Det hände saker också på andra arenor än den bredare idé- och kulturdebatten vid tiden. På Socialstyrelsen var man under slutet av 1960-talet – under ledning av läkaren (och tillika du-reformens skapare) Bror Rexed – verksam med utredningar om såväl psykiatrin som socialvården, två områden som i framtiden skulle föras när- mare varandra.228 Förändringar planlades och var i någon mån på väg att verkställas genom initiativ som Nacka-projektet och Psykiatriska verksamheten i Luleå. En mångfald röster talade samtidigt om psykiatrin som problem, som risk, som möjlighet. En radikal kritik löpte alltså parallellt med en reformistisk, psykodynamisk och en reformistisk, mer medicinskt baserad. Skillnaderna mellan dessa argumentationslinjer är inte lätta att dra, men jag föreslår att vi till den radikala kritiken räknar sådana inlägg som hävdar att psykiatrin är politisk och vetenskapligt problematisk: vissa grupper i samhället har mer makt än andra, och ojämlikheten är stor. Snarare än att stå på en solid vetenskaplig grund, tenderade psykiatrin att bli ett redskap för psykiaterns egna värderingar. Det positivistiska vetenskapsidealet, som länge dominerat inom den svenska akademin sattes vidare under kritik av dem som formulerade en radikal kritik mot psykiatrin. För andra, reformistiska kritiker, var det just i huvudsak brister inom psykiatrin som kritiken gällde, inte därmed också samhället i sig, eller politiken. Värdet av att försöka skilja mellan dessa grova argumentationslinjer – den radikala och den reformistiska – är svårbedömt. Möjligen leder ett försök att strikt försöka åtskilja dem eller söka deras rötter – vad kom först? – också fel. Kritik

227. Kaj Håkanson, Psykisk sjukdom, s. 12. 228. Se vidare Socialstyrelsen, Integrerat samhälle, 1972 (Utredning).

95 2 | Psykiatrin utmanas inifrån psykiatrin mot psykiatrin var parallell med en kritik formulerad utifrån andra utgångspunkter och positioner. Dessa två kritiktyper var sammanvävda och delvis beroende av varandra. Också inom psykiatrin var ju argumentationslin- jerna ﬂ era. Olika perspektiv sökte talutrymme och företräde: är eller bör psykiatri vara en naturvetenskap, i huvudsak, eller borde psykiatrin snarare ses som en humanvetenskap? Debatten om soma eller psyke var, som tidigare nämnts, i allra högsta grad levande. Behövs egentligen en medicinsk utbildning för att möta människor med psykiska problem? Är psykiatrin över huvud taget en vetenskap? Och vilken roll skall olika former av psykoterapi ha i den psykiatriska vården?229 Svaren skiftar tydligt beroende på vartåt blicken riktas. I psykiatridebatten åren kring 1970 kunde det hävdas att psykiatrin lättare kunde angripas utifrån politiska perspektiv än exempelvis dermatologin (läran om huden, hudsjukdomarna och de sexuellt överförbara sjukdomarna), eftersom kunskapen om schizofrenin var så begränsad.230 Temat var heller knappast okänt för psykiatern Gunnar Holmberg, som skrev inledningen till antologin Modern svensk psykiatri. Förut, skrev Holmberg, hade det »t.o.m. […] på allvar diskuterats om [psykiatrin] skulle räknas som en verklig vetenskap«. Men så hade »bristen på kunskap om nervösa mekanismer« också varit omfattande. Så var det inte längre. Nu fanns kunskapen. Att utvecklingen mot förståelse av de psykiska sjukdomarnas orsaker gått långsamt var dock begripligt, eftersom »sjukdomens bas« – hjärnan – var ett så komplicerat organ, »bildligt talat en enorm datamaskin komprimerad i ett nötskal.«231

229. Vad gäller psykoterapins samtidshistoria i Sverige återstår forskningsmässigt mycket att göra. Kring 1970 drogs, som vi skall se, också psykoterapin in i debatten om psykiatrin. Dock, psykoterapin hade också starka försvarare, vilka bland annat kom till tals i antologin Modern svensk psykoterapi (1971). Modern svensk psykoterapi var resultatet av gemensamma ansträng- ningar inom det då relativt nybildade Psykoterapicentrum. Syftet med detta centrum, enligt en av bokens redaktörer, Bernt Rosengren, var att ge individen ökad förmåga att kommunicera med andra, ökad självkännedom, ökad förmåga att använda sina resurser och bearbeta sina problem. Se vidare Bernt Rosengren, »Kulturpolitiska aspekter på psykoterapi«, Modern svensk psykoterapi: En antologi från Psykoterapicentrum, (red.) Bernt Rosengren, Anders Öfwerström, Stockholm 1973 (1971), s. 50. En studie om verksamheten inom Psykoterapicentrum vore berättigad, om material återﬁ nns; inom dess ramar verkade bland andra Johan Cullberg och Clarence Crafoord, två för 1970-talet tongivande psykiatriker. Både Cullberg och Crafoord bidrog dessutom med texter till antologin, som i huvudsak fokuserade psykodynamiska perspektiv. Författarna hade ﬂ era ärenden, dels var boken ett försök att teckna historiska utvecklingslinjer inom psykoterapin, dels diskuterades tänkbara orsaker till psykiska störningar, dels ville man diskutera frågan om utbildning och meritering för psykoterapeuter. Antologin tillkom efter ett symposium om psykoterapins framtid vid Hooks herrgård i Sörmland. Mötet avsatte bland annat det så kallade Hook-manifestet, vilket bland annat gav förslag till hur en utbildning av psykoterapeuter skulle kunna struktureras. 230. Bengt Eriksson, Jan Wålinder, »Psykiskt sjuka till medicinklinikerna?«, Läkartidningen 1969: 50, s. 5027. 231. Gunnar Holmberg, »Inledning«, Modern svensk psykiatri, (red.) Gunnar Holmberg, Lennart

96 Psykiatrin utmanas | 2

Psykiatrins eventuella brist på vetenskaplighet var emellertid långt ifrån ett uttömt ämne. Det »förut«, som Holmberg hänvisade till, blev kring 1968 ett mycket påtagligt »nu«. Där de reformistiska författarna till Modern svensk psykiatri i sina respektive inlägg talade om samtida och framtida vetenskapliga framsteg argumenterade exempelvis en radikal kritiker som Kaj Håkanson vid samma tid – 1968 – i sin licentiatavhandling Psykisk sjukdom: Illusioner och realiteter: En teoretisk studie för uppfattningen att psykiatrin långt ifrån var så vetenskapsteoretiskt avancerad och objektiv som den ansågs göra anspråk på.232 Psykiatrin bedömde beteenden och kunde knappast självklart jämställas med kroppssjukvården. Och om psykiatrin nu inte var den exakta och objektiva vetenskap den gav sig ut för, varför skulle man då lita till dess resultat? Vad var garantin för att psykiatern bättre än andra förmådde möta människor med psykiska problem? Frågor av det här slaget formulerades åren kring 1970 i en bredare idéde- batt, samtidigt som det på en rad andra arenor – som Socialstyrelsen och Spri – tillsattes utredningar med syfte att arbeta fram planer och riktlinjer för framtidens psykiatri. I vilken mån, om någon, kan frågor från akademin och från en bredare idédebatt ha påverkat eller inﬂ uerat de förslag som kom till uttryck i myndigheters utredningar? Frågan är kanske fel ställd; den antyder en enkelspårig påverkan mellan exempelvis myndighet, akademi och bredare idédebatt. Förhål- landet borde kanske snarare beskrivas i termer av samspel mellan svåravgränsade arenor som ömsesidigt gav impulser åt varandra. Här återstår mycket att göra, forskningsmässigt. Viktigt att notera är dock att även aktörer som inte kopplade samman psykiatrin med, i vid mening, politik, i viss utsträckning tvingades att ta ställning till påståenden som sade att psykisk sjukdom var en myt och psykiatrin ett samhällets medel för social kontroll, som parollen ofta löd. Vetenskap och politik hamnade tydligt i psykiatridebatten kring 1970 i ett spänningsförhållande. Vetenskapen var inte opolitisk, medicinen var inte opolitisk, liksom inte heller läkaren, psykiatern, psykiatrin eller vården i sig. Antologin Läkaren och samhället utgör ett illustrativt exempel på detta, och det har nu blivit dags att återknyta till den boken i syfte att se hur bilden av psykiatrin, av vården och psykiatern ser ut där. I bakgrunden, som ett slags kontrastpunkt, ﬁ nns Modern svensk psykiatri. Något hade hänt under det år som ligger mellan utgivningen av böckerna. Vad?

Ljungberg, Curt Åmark, Stockholm 1968, s. 7. 232. Att ställa en mer populärt inriktad bok om psykiatri mot en akademisk text är visserligen inte utan problem, men Håkansons avhandling ﬁ ck, som jag visar i kapitel 4, ett betydande genomslag också utanför akademins gränser. Detta gör enligt min mening jämförelsen mellan texterna motiverade.

97 2 | Psykiatrin utmanas

LÄKARENS ROLL I SAMHÄLLET Läkaren och samhället gavs som nämnts ut 1969. Det var, med avseende på debatt om psykiatri, en händelserik tid. Men boken behandlade inte enbart psykiatrin – som dock gavs ett eget omfattande kapitel – där rymdes också refl ektioner om den allmänna kroppssjukvården och företagshälsovården.233 Ett år hade alltså gått sedan utgivningen av antologin Modern svensk psykiatri, men tonen var nu, i Läkaren och samhället, en helt annan. Läkarens samhällsroll – ty nu hade läkaren en roll i samhället – var nu så viktig, att den förtjänade att diskuteras på djupet, i en egen bok. Inläggen i Läkaren och samhället vill utmana bilden av psykiatern – och för den delen av läkaren över huvud taget – som fri från politiska värderingar i mötet med patienten. Att psykiatern var den som i grunden visste bäst – den relativt oomstridde auktoriteten – var en föreställning som ifrågasattes på fl era håll i samtiden. Refl ektioner kring psykiaterns roll förekom i debattböcker, i tidskrifts- och tidningsartiklar såväl som i konstnärliga gestaltningar, där läkarens vita rock blev en betydelsebärande markör. Också den vita rocken var politisk. Psykiatern Clarence Blomquist, exempelvis, talade sig i Läkartidningen 1969 varm för vikten av att den auktoritäre psykiatern avskaff ades. Psykiatern som en vitklädd halvgud och som, med Blomquists ord, »farbroderligt« grep sig an patienternas problem – som om han själv inte hade några – var emellertid på väg att ge vika.234 Det var positivt men innebar inte med automatik att patienten alltid hade rätt. Läkaren var trots allt expert. I Läkaren och samhället var tonläget mer tillspetsat. Författarna till Läkaren och samhället kom från delvis skilda håll. I boken möttes medicinare, sociologer, psykologer, en journalist och en poet. Flera av författarna till Läkaren och samhället hörde till en då ung generation. Samtidigt är det viktigt att påpeka att några av bokens bidrag var skrivna av personer som inte tillhörde den då unga generationen. Psykoanalytikern T orsten Sjövall, exempelvis, var född 1913 och medicinaren och författaren Lars Gyllensten 1931. Ett fl ertal av bokens författare var samtidigt också engagerade i andra sammanhang.235

233. Värt att notera är emellertid att alla bidrag i boken, utom ett, i någon mån diskuterade psykiatrin. För bidrag se Läkaren och samhället: Thorsten Sjövall, »Samhällsutveckling, sjukdom och läkekonst«, s. 15, Christer Båge, »Makt eller medverkan«, s. 49, P. C. Jersild, »Företagshälsovård – en ideologisk nyckelfråga«, s. 57, 59, Christer Hogstedt, »Den politiske läkaren«, s. 121, Hugo Lagercrantz, »Argument för oﬀ ensiv medicin«, s. 131, Lars Gyllensten, »Det dolda läkarsamhäl- let«, s. 139. I det följande är det också främst inlägg som mer utförligt behandlar psykiatrin som fokuseras. 234. Clarence Blomquist, »Magasinera – medicinera, rehabilitera«, Läkartidningen 1969: 48, s. 4934 f. 235. Medicinaren Christer Båge var 1969 engagerad i ett försök med ett så kallat terapeutiskt

98 Psykiatrin utmanas | 2

I Läkaren och samhället behandlades alltså även allmänläkarrollen relativt utför- ligt: en del av problematiken kretsade kring frågor om läkarens tidsbrist – den ständiga stressen – och dess konsekvenser för mötet mellan läkare och patient, men man uppmärksammade också vad man uppfattade som brister i läkarens utbildning. Det ﬁ nns också en tendens i texterna, där läkaren, och framför allt psykiatern, uppfattas som politiskt och vetenskapsteoretiskt omedveten, socialt isolerad och med en bristande empatisk förmåga. Journalisten Marie-Anne Jansson inledde polemiskt sitt bidrag med en beskrivning av läkaren som en »steril pedant och en inbilsk snobb, som uppträder pompöst och föraktfullt, när han skrävlar med sina latinska kunskaper.«236 Poeten och sedermera dramatikern Lars Noréns inlägg var också det tydligt polemiskt. Psykiatern stod hos honom tydligt mot patienten; deras respektive världar var just särskilda.

PATIENTEN OCH PSYKIATERN Lars Norén var när Läkaren och samhället utkom etablerad som poet med dikt- samlingar som Inledning nr: 2 till schizz (1965,) och Stupor: nobody knows you when you're down and out (1968), som i poetisk form bland annat undersökte hallucinatoriska tillstånd.237 Det var en kluven bild av psykiatrin Norén gav vid den här tiden; bidraget till Läkaren och samhället var inte det första eller det enda. samhälle vid Långbro i Stockholm. Till det återkommer jag längre fram i det här kapitlet. J. Chris- ter Sundström var tillsammans med medicinaren Anders Edfelt med i redaktionen för Medicin- ska föreningens tidskrift, medan Christer Hogstedt 1964-1965 hade varit redaktör för tidskriften Clarté. P. C. Jersild var efter att ha givit ut ett par romaner känd hos en något större allmänhet. Se vidare Läkaren och samhället, s. 162. Lars Gyllenstens bidrag återtrycktes i en något reviderad version 1970 i Läkartidningen. Artikeln kritiserades grundligt av Hjalmar Winbladh i artikeln »Det dolda läkarsamhället: Svar på en provokation«, Läkartidningen 1970: 9, s. 965-968. Se även Lars Gyllensten, »Det dolda läkar- samhället«, Läkartidningen 1970: 5, s. 506-516. 236. Marie-Anne Jansson, »Läkaren och patientkontakten«, Läkaren och samhället: En antologi sammanställd av J Christer Sundström, Stockholm 1969 s. 71. Denna åsikt ﬁ ck inte stå oemotsagd. I Knut Hægers recension av Läkaren och samhället i Sydsvenska Dagbladet Snällposten pekades Janssons bidrag ut som i princip värdelöst; det kunde »saklöst« ha strukits ur antologin. Visst fanns det läkare, menade Hæger, som inte var lämpade för sitt yrke, men därifrån borde steget vara långt till att anklaga hela läkarkåren för »högfärd« och »ohövlighet«.« Knut Hæger, »Läkaren och patienterna«, Sydsvenska Dagbladet Snällposten, 11. 11. 1969. 237. Norén hade också vid tiden kännedom om R. D. Laing, men Laings syn på schizofreni ansåg han vara ytlig, »han förstår inte vilken fruktansvärd ångest dessa processer [de schizofrena] är förknippade med.« Lars-Olof Franzén, »köttighet, sötma, beröring – Poesin bakom dikterna«, Dagens Nyheter, 23. 2 1969. Trots Noréns relativt negativa syn på Laing anknöt han till honom i romanen Biskötarna från 1970, där Norén citerade ur inledningen till Laings The Politics of Ex- perience and the Bird of Paradise från 1967. Se vidare Lars Norén, Biskötarna, Stockholm 1970, s. 126. Se även Lars Nylander, Den långa vägen hem: Lars Noréns författarskap från poesi till dramatik, Stockholm 1997, s. 167.

99 2 | Psykiatrin utmanas

Redan 1966 deltog han i en omfattande debatt i Dagens Nyheter om psykiatrin. Debatten då var främst koncentrerad kring frågor om psykiatrins inriktning och psykiaterns utbildning – utbildningen ansågs av en falang i debatten alltför medicinskt präglad – och psykiatrins bemötande av människor. Noréns perspektiv var delvis ett annat då han skrev om den psykiatriska vården utifrån egna patienterfarenheter från S:t Lars i Lund. Dessa var i huvudsak negativa. Den tunga medicineringen orsakade passivitet och arbetsterapin, skrev Norén, bestod i huvudsak av ett »småslöande i ett mycket, mycket litet rum«.238 Grundtonen till bidraget i Läkaren och samhället var mer kritisk, men saknade den radikala, för att inte säga revolutionära, ton som präglade texten »Ur den längre avhandlingen om kannibalism och schizofreni«, publicerad i den satiriska undergroundtidningen Puss 1968. Tonen där var uppskruvad och sarkastisk. No- rén framställde kapitalismen som en sinnessjukdom. Kapitalister, menade han, uppvisade »en långt gången verklighetsförfalskning, avtrubbning och tvångs- mässighet, oförmåga till praktiskt levnadssätt, fördjupad och ofta obotlig oför- måga till kollektivitet, umgänge och medmänsklighet.« Men eftersom bristen på vårdplatser var så stor var det knappast möjligt att »lägga in alla kapitalister på mentalsjukhus«. Målet var emellertid att få det »sinnessjuka ägandesamhället« att förstöras inifrån.239 Fullt så polemisk var inte tonen i Noréns bidrag till Läkaren och samhället. Men hur kan man förstå en sats som följande: »Läkaren förstärker den auk- toritära människouppfattningen. Bland alla andra nya mentala sjukdomar är han ännu en.«240 Är det ett slags språkligt narrspel, gyckel och ironi? Möjligen, men samtidigt ryms allvar i resonemanget. Noréns inställning till psykiatrin är i texten – betitlad »Hur man blir sociopat« – mycket negativ. Psykiatern framstår som en person – i ett borgerligt samhälle tjänande en »uttjänt vetenskap«241 – som har lättare att identiﬁ era sig med samhället än med patienten. Att dessa okänsliga psykiatriker ﬁ ck fortsätta att behandla »överkänsliga och förtvivlade människor«242 var för Norén svårt att förstå och att acceptera. Läkaren måste för- ändras och bryta med en föreställning om sig själv som »särskild, en gynnad, som hälsar på en enda gång under intagningen och sedan försvinner tillbaka in i den

238. Lars Norén, »Om mentalsjukvården i landet«, Dagens Nyheter, 16. 4. 1966. 239. Lars Norén, »Ur den längre avhandlingen om kannibalism och schizofreni«, Puss, 1968: 10, s. 3. Hur sägs emellertid ingenting om. 240. Lars Norén, »Hur man blir sociopat«, Läkaren och samhället: En antologi sammanställd av J Christer Sundström, Stockholm 1969, s. 102. 241. Lars Norén, »Hur man blir sociopat«, s. 100. 242. Lars Norén, »Hur man blir sociopat«, s. 101.

100 Psykiatrin utmanas | 2 yttre världen.«243 Läkaren måste vara en del i samhället och »ta av sig alla tabun som gör att han ser så frisk ut.«244 Det Norén efterfrågar är läkaren som inte ser en avgrund mellan sig själv och patienten, utan i patienten ser en människa. Men läkaren kan inte bli en annan om inte samhället totalt förändras. Hur, i vilken riktning samhället bör gå i och med vilka medel det skall förändras säger Norén ingenting om. Ett första steg i riktningen mot en förändring av psykiatern och psykiatrin var emellertid att »mindre specialisera den psykiatriska kunskapen till förmån för en allmän socialpsykologisk orientering.«245 Norén utvecklade inte detta heller. Vad som är »socialpsykologiskt« synes vara underförstått men torde syfta på en ökad medvetenhet inom psykiatrin om patientens sociala omgivning och hur patienten påverkas av denna. Centralt för Norén var också att psykiatern »börjar vid patientens sida.«246 Psykiatern måste bli en annan: en människa som ser andra människor. Noréns kritik av psykiatern i Läkaren och samhället var inte ett isolerat fall. I Göteborgs-Posten (GP) fördes under våren 1969 en debatt på samma tema, inledd av Dick Göran Gerholm, som i likhet med Norén hade negativa erfarenheter av psykiatrin. Det sista inlägget i debatten, betitlat »Låt doktorn komma ner från piedestalen« är intressant i sammanhanget av ﬂ era skäl. Artikelns författare Inga- Greta Agrell, själv medicinare, relaterade inledningsvis den pågående debatten i GP till en artikelserie om psykiatrin i Dagens Nyheter från vårvintern 1969. I journalisten och socionomen Kerstin Vinterheds artikelserie i DN, menade Agrell, framställdes psykiatrin i mycket negativ dager. I en intervju gjord av Vinterhed, hade nämligen rmh-ordföranden i Lund, Marianne Schmid, hävdat att psykiatrin var att se som en metod för förtryck, i grunden djupt politisk.247 Detta var en uppfattning som Agrell menade var helt grundlös. Det innebar visserligen inte att psykiatrin var oantastlig. Som Agrell såg det kunde viss kritik vara befogad, även om Agrell »hajar till inför en sådan horribilitet som att patienter skulle steriliseras mot sin vilja«.248 Det fanns enligt Agrell inslag i psykiatridebatten som

243. Lars Norén, »Hur man blir sociopat«, s. 102. 244. Lars Norén, »Hur man blir sociopat«, s. 102. 245. Lars Norén, »Hur man blir sociopat«, s. 102. 246. Lars Norén, »Hur man blir sociopat«, s. 102. 247. Kerstin Vinterhed, »Psykiatrin är en metod för förtryck…«, Dagens Nyheter, 16. 2. 1969. 248. För Agrell var steriliseringar ett »passerat stadium«. Inga-Greta Agrell, »Låt läkaren komma ner från piedestalen«, Göteborgs-Posten, 7. 4. 1969. Se även Dick Göran Gerholm, »Patienten i den vita rocken«, Göteborgs-Posten, 6. 3. 1969 samt Gulli Michanek, Göteborgs-Posten, 6. 3. 1969. För Kerstin Vinterheds artikelserie se: Kerstin Vinterhed, »Dagbok från Långbro«, Dagens Nyheter, 9. 2. 1969, »Mentalvård utan personal och patienter«, Dagens Nyheter, 13. 2. 1969, »Psykiatrin är en metod för förtryck…«, Dagens Nyheter, 16. 2. 1969, »Du måste tänka på att

101 2 | Psykiatrin utmanas gick till överdrift, som till och med var osanna, men att det fanns reella problem inom psykiatrin var ett faktum. Ett reellt problem var enligt Agrell psykiaterns utbildning och arbetssituation; samtalsmetodiken var dåligt utvecklad och läkaren överhopades av patienter och arbete. Att förändring behövdes var således ingenting i sig särskilt kontroversiellt, men vägen dit – och vari förändringarna skulle bestå – var ett centralt tvisteämne, där respektive debattdeltagares ideologiska ställningstagande och samhällsuppfattning var avgörande för positionen. Innan jag går vidare är det två saker jag vill betona. Notera intensiteten i tiden här. Kring 1969 fördes på fl era håll diskussioner om psykiatrin, om psykiatern, om psykiatrins roll i samhället: i Läkaren och samhället, i tidskrifter och i dagstidningar. Konsensus var inte rådande. Är psykiatrin ett repressivt instrument i samhället? Ja, hävdar någon, nej, en annan. I vilken utsträckning talade man om samma sak? Det är en fråga som är berättigad att ställa men som knappast har något enkelt svar. För det andra, vikten av respektive debattdeltagares egen syn på samhället, på politiken, hur samhället borde utformas. Föga förvånande spelar den egna synen på samhället en central roll i formuleringen av kritik mot psykiatrin. Tonen kan också bli hård. De skiljelinjer som kan upprättas mellan en radikal och en reformistisk kritik av psykiatrin blir tydlig om vi ställer Schmid mot Agrell. För Schmid var psykiatrin politisk; för Agrell snarare ett reforminstrument som borde justeras, inte i sig politiskt-ideologiskt problematisk. Att en mer kritisk inställning till psykiatern och psykiatrin kom till uttryck i Läkaren och samhället än hos Agrell förvånar kanske inte. Låt oss se hur denna mer kritiska hållning tog sig uttryck i ytterligare ett bidrag, som behandlade patienten och psykiatern, medicinaren Anders Edfelts »Fallet Andersson«.249 Anders Edfelts bidrag till Läkaren och samhället är ett slags ond saga, en fi ktiv samtidsskildring om arbetaren och, möjligen, alkoholisten, »Andersson«, som nu stod inför psykiaterns värderande öga, tvångsintagen på »medicinska indi- kationer«. Men egentligen, skrev Edfelt, var Andersson bara »obekväm«, och så mycket förstod Andersson, att någon psykisk sjukdom fanns inte i honom, utan snarare i »hela den blå-gula samhällskroppen«. Andersson var också »politiskt belastad« efter att under 1930-talet ha demonstrerat mot nazismen. Andersson dömdes för uppvigling och blev därefter en smula egen. Men tiden gick, och när så »Vietnamdemonstranterna under taktfast rop: ‹Tage och Geijer, Lyndons behärska dig, annars blir du aldrig utskriven«, Dagens Nyheter, 8. 3. 1969. 249. Anders Edfelt presenteras i boken som fi l. kand och med. kand. Vid tiden för utgivningen av Läkaren och samhället satt, som nämnts, Edfelt – tillsammans med J. Christer Sundström – även i redaktionen för Medicinska föreningens tidskrift.

102 Psykiatrin utmanas | 2 lakejer›, tågade förbi Kornhamnstorg en höstdag på 60-talet, föll Andersson i med Internationalen, lite gråtmild i tonen.« Nu stod Andersson inför psykiatern, som bedömer honom som i behov av vård. När Andersson säger »djävla tjyvsam- hälle« vänds detta omedelbart mot honom själv. Andersson är med psykiaterns vokabulär »aff ektinkontinent«, och när vi lämnar honom vandrar han ensam »mellan kala kakelväggar, slitna pinnstolar på sargade golv och muttrar ‹djävla tjyvsamhälle›«. Hans människovärde är kört i botten.250 Den här fi ktiva berättelsen rymmer också en mer uttalad samhällskritik, i texten representerad av två tänkta fi gurer: »den samhällsfrånvände«, som ställs i opposition mot »den samhällstillvände«. Dessa intar helt skilda ståndpunkter till det terapeutiska samhälle, som Andersson kommit att inlemmas i. Den sam- hällstillvände säger, att i det terapeutiska samhället är vi toleranta mot sådana som Andersson, som får komma i åtnjutande av human vård. Underförstått: vi är snälla och goda mot samhällets olycksbarn. Mot denna röst hörs den samhälls- frånvände:

Du enfaldige apparatmänniska som inte avslöjat den djupare liggande våldsmekani- ken i de »terapeutiska« samhällsinstitutioner du och det allmänna tror representerar det humana omhändertagandet. De värdepremisser (du anser väl den medicinskt- psykiatriska vetenskapen vara politiskt värdemässigt oantastlig) som ligger till grund för A: s förpassning till kategorin sjuka är de »anständigas«, en subtil avledning av de sociala krafter som kunde bryta udden av samhällets repressiva struktur.251

Liksom texter från tiden inte alltid innehåller defi nitioner eller preciseringar av begrepp som ideologi, ger inte heller Edfelt någon defi nition av vad han menar med att samhällets struktur är repressiv. Det är underförstått. Det implicita, underförstådda förekommer inte sällan i det källmaterial jag studerat. En del av resonemangen tycks rikta sig till en redan insatt läsekrets, som vet vad som menas med olika termer och begrepp. Edfelt, exempelvis, talade om ett terapeutiskt samhälle. Det var också ett begrepp i tiden, men om Edfelt avsåg att tala om det terapeutiska samhället på samma sätt som ofta skedde är mindre säkert. Likväl, själva begreppet – det terapeutiska samhället – förutsätts vara bekant. Det fi nns emellertid all anledning att stanna till vid begreppet det terapeutiska samhället, eftersom det var ofta förekommande i psykiatridebatten kring 1970. I Läkaren och samhället gavs det betydande uppmärksamhet.

250. Anders Edfelt, »Fallet Andersson«, Läkaren och samhället: En antologi sammanställd av J Christer Sundström, Stockholm 1969, s. 81 f. 251. Anders Edfelt, »Fallet Andersson«, Läkaren och samhället, s. 82.

103 2 | Psykiatrin utmanas

DET TERAPEUTISKA SAMHÄLLET OCH DEN DIAGNOSTISKA KULTUREN Det terapeutiska samhället som begrepp brukar knytas till den brittiske psykiatern Maxwell Jones, som i kölvattnet av andra världskriget började arbeta terapeutiskt med före detta krigsfångar och soldater. År 1947 skapades inom en existerande sjukhusstruktur i London ett terapeutiskt samhälle under Jones ledning, som kom att kallas Henderson Hospital. I slutet av 1950-talet fortsatte Jones till Skottland och till det stora Dingleton Hospital, där han vidare utvecklade sin terapeutiska modell, som får beskrivas som starkt grupp- och miljöterapeutiskt inriktad.252 När uttrycket det terapeutiska samhället nådde Sverige är svårt att säga, men det återﬁ nns hos psykiatern Gerdt Wredtmark i hans bidrag till Modern svensk psykiatri.253 Ansatsen med terapeutiska samhällen sågs där som positiv. I Mentalsjukvårdsdelegationens slutbetänkande från 1958 har jag inte sett uttrycket nämnas, däremot talade man där, som vi minns, om vikten av att avdelningarna på sjukhusen kom att fungera som ett terapeutiskt medium. År 1969 sände Sveriges Television för övrigt en dokumentär från det terapeutiska samhället vid Dingleton.254

252. Jones kom därefter att arbeta i USA. Han skrev också själv böcker om det terapeutiska samhället, som översattes till svenska under 1970-talet. Se Maxwell Jones, Det terapeutiska sam- hället, (översättning Peter Warner), Stockholm 1970 (Social Psychiatry in Practice, London 1968) och Samhällspsykiatri: Att vidareutveckla det terapeutiska samhället, (översättning Anna Bohlin), Stockholm 1973 (Beyond the Therapeutic Community, New Haven, London 1968). 253. Gerdt Wredtmark, »Miljöfaktorernas betydelse vid kroniska psykoser«, Modern svensk psykiatri, (red.) Gunnar Holmberg, Lennart Ljungberg, Curt Åmark, Stockholm 1968, s. 280. 254. Dokumentären ingick i en serie om tre om den svenska psykiatrin. Det tredje avsnittet ägnades uteslutande åt det terapeutiska samhället vid Dingleton i Skottland. Programserien i teve inleddes med Lars Ardelius och Bengt Bratts pjäs Vårdaren, som kvällen efter följdes upp av en studiodebatt med företrädare för psykiatrin. Jag har sökt efter debattprogrammet på Sta- tens ljud- och bildarkiv i Stockholm men inte återfunnit det. Programmet skall ha producerats av Monica Kempe, vars tevedokumentär Det känns som en mur kort berördes i avhandlingens kapitel 1. Vårdaren är heller inte möjlig att se till slut, då delar av originalbandet förstörts. Program- met om Dingleton fi nns däremot bevarat i sin helhet på Statens ljud- och bildarkiv i Stockholm. Programserien genererade ett fl ertal artiklar och notiser. Bernt Bernholm, »En ny bättre men- talvård: Dingleton«, Expressen, 13. 11. 1969, K-G Björkman, »Patienter tvingades i säng – fi ck inte diskutera TV-pjäsen«, Aftonbladet, 11. 11. 1969, Jörgen Blom, »De ansvariga saknades i debatten«, Aftonbladet, 12. 11. 1969, Anders Ehnmark, »Därför förnekar vi psykiatrin«, Expres- sen, 14. 11. 1969, Allan Fagerström, »Dårar och hjärtsjuka får samma behandling«, Aftonbladet, 11. 11. 1969, Bengt Jahnsson, »Bra debattpjäs om mentalvården«, Dagens Nyheter, 11. 11. 1969, Bitte Lundberg, Henning Österberg, »Tio frågor: Läkarna handfallna inför allt utom receptblocket«, Svenska Dagbladet, 14. 11. 1969, Pelle Nyqvist, »Den skrämmande bilden av svensk mentalvård«, Expressen, 10. 11. 1969, »‹Vårdaren› följs upp av debatt«, Osignerad, Dagens Nyhe- ter, 11. 11. 1969, Hubert Pettersson, »Känd läkare – Bengt Bratt borde tala med Palme i stället…«, Aftonbladet, 12. 11. 1969, Matts Rying, »Vem är sjuk?«, Röster i radio och TV 1969: 46, Kerstin Vinterhed, »Tid att växla spår inom mentalvården«, Dagens Nyheter, 12. 11. 1969, Hans Widing,

104 Psykiatrin utmanas | 2

Bertil Sundin, ﬁ l. lic. och åren kring 1970 verksam som bland annat pedagog, sammanfattade i sin bok Individ, institution, ideologi: Anstaltens socialpsykologi (1970) slagkraftigt det ideala innehållet i det terapeutiska samhället, samtidigt som han fäste uppmärksamheten på hur moderiktiga dessa kommit att bli. Sundin beskrev en utveckling över tid, om hur »den traditionella anstaltens in- åtriktade perspektiv och krav på konformitet i en konstgjord omgivning […]« successivt hade ersatts av mer utåtriktade institutioner:

Man har byggt upp halvt självständiga enheter där man försöker påverka klienterna och stödja deras egna försök till rehabilitering. Det kustodiella draget minskas genom öppna dörrar, frigång, permissioner och andra försök till ökad informell och aktiv samvaro, både inom institutionen och i relationerna med samhället. [---] När dessa drag utvecklats ytterligare så att det sociala systemet i sig självt blir ett terapeutiskt verksamt medel brukar man tala om terapeutiska samhällen. Den behand- lingsprocess som utnyttjar det system av sociala relationer som organisationen utgör kallas miljöterapi. Båda termerna har blivit modeuttryck med ett diﬀ ust innehåll som ofta är mer uttryck för ledningens intentioner än för det praktiska arbetssättet.255

Målet med det terapeutiska samhället var således att patienten individuellt och i grupp successivt skulle tränas i socialt samliv och vardagsliv. I motsats till samtida föreställningar om psykiatrins rum som passiviserande och hospitaliserande framställs det terapeutiska samhället som direkt terapeutiskt verksamt. Rummet och de verksamheter som utspelas där blir del av ett slags återhämtnings- och läkningsprocess. En betydligt mindre formell form av terapeutiskt samhälle utvecklades vid mitten av 1960-talet av den skotske psykiatern r. d. Laing och några av hans kolleger i och med öppnandet av Kingsley Hall i London (1965-1970).256 På Kinglsey Hall skulle gränserna mellan terapeut/behandlare och patient idealt helt överges, medan det för Jones fortsatt skulle ﬁ nnas barriärer mellan dessa kategorier. För Jones skulle gränserna och hierarkin mjukas upp, medan de för Laing helt skulle upplösas. I Bertil Sundins Individ, institution, ideologi gavs i graﬁ sk form en översikt över det terapeutiska samhället vid Henderson.257

»Mänskligheten får inte städas bort«, Sydsvenska Dagbladet Snällposten, 12. 11. 1969. 255. Bertil Sundin, Individ, institution, ideologi: Anstaltens socialpsykologi, Stockholm 1970, s. 152. 256. Till Kingsley Hall återkommer jag i avhandlingens kapitel 3. 257. Bertil Sundin nämner inte Kingsley Hall alls i Individ, institution, ideologi. Inte heller omtalas Kingsley Hall i Läkaren och samhället.

105 2 | Psykiatrin utmanas

Ur: Bertil Sundin, Individ, institution, ideolog, s. 160. Ingen illustratör angiven.

En liknande uppställning över verksamheten vid Kingsley Hall skulle svårligen låta sig göra, där man åtminstone i teorin inte hade några läkare eller patienter. Inte heller fördes några journaler. Däremot förekom både workshops och vad som skulle kunna kallas för kvällssamkväm, men av allt att döma var dessa mer spontant upplagda än inom mer institutionellt baserade terapeutiska samhällen, ty också där fanns en skillnad mellan exempelvis Henderson och Kingsley Hall. De terapeutiska samhällena vid Henderson – liksom Dingleton – inrymdes i existerande institutioner, medan Kingsley Hall stod helt utanför alla institutioner. Kingsley Hall var en så kallad anti-institution – ville i alla fall vara det – som också inrymde det kortlivade så kallade anti-universitetet, som startats på alternativ av bland andra psykiatern David Cooper 1967. Genom sin anti- institutionella prägel kom Kingsley Hall också att locka till sig såväl vårdarbetare som intellektuella och konstnärer. Kritik mot psykiatrins rum, anstalterna och de stora slutna och nedslitna institutionerna – som av den kanadensiske sociologen Erving Goﬀ man i bör- jan av 1960-talet beskrivits som totala – var central i tidens debatt, men det tänkta innehållet i begrepp som terapeutiskt samhälle och miljöterapi var inte oproblematiskt för alla. Också här menar jag att det går en skiljelinje mellan en radikal respektive en reformistisk psykiatrikritik. En aning tillspetsat ansågs

106 Psykiatrin utmanas | 2 det terapeutiska samhället representera antingen ett intressant alternativ till den slutna anstaltsvården – som riskerade att passivisera patienten – eller så var det bara ett nytt och mjukare sätt att tysta den kverulantiske patienten: en mjukare form av maktutövning. Så skrev exempelvis psykiatern Bengt Berggren i förordet till den svenska översättningen av Maxwell Jones' Samhällspsykiatri:

Kritiken mot det terapeutiska samhället och mot utnyttjandet av dess lärdomar ute i samhället, Community psychiatry (samhällspsykiatri), har kommit starkt från såväl konservativt-naturvetenskapligt och klassiskt medicinskt håll, som från politiskt radikala kretsar, som i samhällspsykiatrin sett ett nytt raﬃ nerat instrument för politiskt förtryck.258

Berggrens egen inställning får ses som optimistiskt reformistisk. Jones' bok menade han kunde »vara oss i Sverige till betydande hjälp, både med sitt intensiva, otvivelaktiga engagemang i den sociala dimensionen inom mentalvård och med sin uppenbara avsaknad av behov att göra politik av vård och behandling.«259 Berggren berörde också kortfattat utvecklingen på området i Sverige, som visserligen kommit i gång sent men därefter gått fort. Försök med terapeutiska samhällen inom svenska institutioner hade både lett till »omfattande konstruktiv utveckling« men också till »förändringar, som varit svårbedömda och destruktiva.«260 Berggren gav inga konkreta exempel på vare sig det ena eller andra, men under 1970-talet utkom en rad rapporter och böcker om det terapeutiska samhället i praktiken, tillämpat bland annat inom narkoman- och alkoholistvård.261 År 1969, alltså samma år som Läkaren och samhället publicerades, startades också vid en avdelning på Långbro i Stockholm en försöksverksamhet med ett terapeutiskt samhälle. Verksamheten avslutades 1971.262

258. Bengt Berggren, »Förord«, Samhällspsykiatri, Stockholm 1973, s. 7 f. Berggren utvecklade emellertid inte detta resonemang. Vad de olika falangerna stod för redogjorde han inte för. 259. Bengt Berggren, »Förord«, Samhällspsykiatri, s. 8. 260. Bengt Berggren, »Förord«, Samhällspsykiatri, s. 7. 261. Se till exempel Lars Bremberg, Vallmotorp: Ett terapeutiskt samhälle, Stockholm 1978, Håkan Jenner, Terapeutiskt samhälle: Demokrati eller skendemokrati: Om miljöterapins ideologi och praktik, Stockholm 1976, Håkan Jenner, Mål och verklighet i ett terapeutiskt samhälle: En process- och eﬀ ektstudie av en behandlingsinstitution för drogmissbrukare, diss, Uppsala, Stockholm, 1979, Karin Norman, Retorik och sociala gränser i ett terapeutiskt samhälle, Stockholm 1979. 262. Möjligen var det detta försök med terapeutiskt samhälle som Bengt Berggren i sitt förord till Jones' Samhällspsykiatri bedömde som destruktivt. Historien bakom försöksverksamheten är svårutredd; en möjlig forskningsuppgift för framtiden är intervjubaserade studier med personer som var involverade i verksamheten. De två ledande personerna, Curt Åmark och Christer Båge är emellertid bägge avlidna. Uppgiften om att verksamheten avslutades 1971 har jag funnit i en handling på Stockholms läns landstingsarkiv: »Anhållan om upplysningar med anledning av upp-

107 2 | Psykiatrin utmanas

Erik Fredin utgick i sitt bidrag till Läkaren och samhället, »Det terapeutiska samhället«, från kontraster, från ideal och realiteter.263 Inledningsvis fördes ett resonemang som bildade en ram kring diskussionen om det terapeutiska samhäl- let. Detta resonemang rymde ﬂ era aspekter: psykiatrins relation till kroppssjuk- vården, begreppet psykisk sjukdom och vad Fredin benämnde som psykiatrins språk. Psykiatrin, som Fredin såg det, var angelägen om sin status. Högst status hade den vetenskap som lutade sig mot naturvetenskapliga principer; dit ville psykiatrin nå, enligt Fredin. För att nå dit lånade psykiatrin »begrepp och tankemodeller från kroppssjukvården.«264 Därför lät man också uppföra mentalsjukhus som i princip var spegelbilder av kroppssjukhusen.265 Men den människa som mötte psykiatrin och dess institutioner var enligt Fredin egentligen inte sjuk. Här möter en mycket radikal sjukdomstolkning, eller snarare icke-sjukdomstolkning. Den »mentalt sjuke« var en människa som på grund av sin »bistra omgivning, fastlåsta relationer och plågsamma upplevelser belastats till bristningsgränsen av problem. Dessa problem har fokuserats på den mest försvarslösa individen och tvingat in honom i det beteendemönster som vi kallar mental sjukdom.«266 I Fredins beskrivning av den »mentalt sjuke« ﬁ nns likheter med r. d. Laings sätt att tala om schizofreni. Schizofreni var ingen sjukdom; patienten led snarare av konsekvenserna av en relations- och kommunikationsproblematik. Schizofren – Laings huvudsakliga fokus var just schizofrenin – var den människa vars liv grumlats och gått sönder till följd av trasiga relationer och en förbjuden och undertryckt önskan om att vara sig själv. Fredin anknöt också till Laing i sin beskrivning av vad som benämndes »det psykiatriska språket« – med dess begrepp som ofta lånats in från den somatiska medicinen – som mer f ärmade patient och terapeut från varandra, än förmådde att öka förståelsen.267

lopp på Långbro sjukhus«, E1AA: 112, Nr 353/794-71, klinik 4. När jag åter ville se denna handling i augusti 2008 kunde den inte återﬁ nnas. 263. Fredin presenterades i boken som föreståndare för »Marieborgs tonårshem« samt som as- sistent vid Socialhögskolan i Stockholm. Se vidare Läkaren och samhället, s. 162. Några år senare var Fredin en av författarna till boken Sjukdomsmyter (1972), i vilken temat om det terapeutiska samhället åter behandlades. (Den ilsket gröna boken Sjukdomsmyter var avsedd att användas som ett komplement i grundutbildningen på socialhögskolor och inom andra samhälls- och bete- endevetenskapliga utbildningar. Boken behandlade även så kallad »hemma hos-terapi«, vilken genomförts inom ramarna för verksamheten på Barnbyn Skå i Stockholmsområdet.) 264. Erik Fredin, »Det terapeutiska samhället«, Läkaren och samhället, s. 104. 265. Erik Fredin, »Det terapeutiska samhället«, Läkaren och samhället, s. 107. 266. Erik Fredin, »Det terapeutiska samhället«, Läkaren och samhället, s. 104 f. 267. Erik Fredin, »Det terapeutiska samhället«, Läkaren och samhället, s. 105 f.

108 Psykiatrin utmanas | 2

För Fredin medförde det psykiatriska språket och psykiatrins institutioner att det skapades distans mellan patient och terapeut; för terapeuten blev patienten inte stort mer än ett objekt. Patienten blev »off er för ett språk och en begrepps- värld som alienerar ett du och ett jag.«268 Inom institutionens väggar var patienten likaså helt utan infl ytande över sitt eget liv; den strikta maktfördelningen placerade i stället allt infl ytande i händerna på läkaren. Ovanstående resonemang bildade en ram kring Fredins fortsatta diskussion om terapeutiska samhällen. Fredin hade besökt två av dem: Henderson i London och Dingleton i Skottland. Dessa var enligt Fredin sant terapeutiska – demokratiska – och därmed ett ideal. För Fredin innebar det terapeutiska samhället: »ett förverkligande av en genomgripande strukturell omvandling, där kapandet av auktoritetspyramiden är den centrala uppgiften.«269 I praktiken innebar det terapeutiska samhället för Fredin att den så kallade expertens makt och infl ytande avskaff ades; makten fördelades lika, och i demokratisk anda hade alla i samhället en röst var.270 Med exempel utifrån Henderson och Dingleton – som inbördes hade vissa olikheter – beskrev Fredin dels vad han menade var en terapeutisk verklighet dels ett ideal. På Henderson hade alla en röst var, läkare såväl som patient. Beslut fattades vid stormöten, och dessa beslut kunde, enligt Fredin, gälla såväl in- och utskrivning som sanktioner mot dem som brutit mot det terapeutiska samhällets regler.271 Detta sätt att arbeta, menade Fredin, innebar ett radikalt brott mot en ordning i vilken patienten var utan makt medan läkaren var allsmäktig. Argumenten för detta arbetssätt var enligt Fredin terapeutiskt betingade. I det ideala terapeutiska samhället tog man tillvara »institutionens totala resurser«, vilka även inkluderade de intagna patienterna, för att göra behandlingen mer eff ektiv.272 Patienten gick från att vara passiv till aktiv och ansvarstagande; hon blev ett subjekt och därmed delaktig i en gemenskap.

268. Erik Fredin, »Det terapeutiska samhället«, Läkaren och samhället, s. 106. 269. Erik Fredin, »Det terapeutiska samhället«, Läkaren och samhället, s. 108. 270. Erik Fredin, »Det terapeutiska samhället«, Läkaren och samhället, s. 109. 271. Vilka regler det skulle kunna röra sig om berör inte Fredin. Hans kommentar om beslut om in- och utskrivning vid stormöten är också intressant att kontrastera mot vad Maxwell Jones själv skrev i boken Det terapeutiska samhället: »Denna princip om att utvidga patientens roll till att inbegripa terapeutens roll tror jag är grundläggande i behandlingsproccesser i terapeutiska sam- hällen. Det kan naturligtvis felaktigt uppfattas som att man överlämnar det slutliga ansvaret åt patienterna, vilket enligt min mening vare sig är praktiskt möjligt eller önskvärt.« Maxwell Jones, Det terapeutiska samhället, s. 84. 272. Erik Fredin, »Det terapeutiska samhället«, Läkaren och samhället, s. 108.

109 2 | Psykiatrin utmanas

Allt var emellertid inte med automatik frid och fröjd i det terapeutiska sam- hället. Enligt Fredin fanns det »uppenbara risker« att det inom det terapeutiska samhället uppstod en »diagnostisk kultur«.273 Begreppet diagnostisk kultur är liksom det terapeutiska samhället ett frekvent förekommande begrepp i psykiatridebatten åren kring 1970 – också Bertil Sundin anknöt till det i Individ, institution, ideologi.274 Uttrycket myntades av den norske sociologen Yngvar Løchen i hans studie Idealer og realiteter i et psykiatriskt sykehus: En sosiologisk fortolkning (1965).275 Med diagnostisk kultur avses, kortfattat, att patientens sätt att vara och tala helt begränsas till hennes sjuk- domsvärld. Alla beteenden tolkas som uttryck för inre psykologiska processer. Kritik och ifrågasättanden uppfattas därmed som tydligt knutna till patientens diagnos. Med Løchens ord: »Den diagnostiske kultur virker direkte som sosial kontroll.«276 Det slags sociala kontroll som den diagnostiska kulturen medförde kunde enligt Fredin hota det terapeutiska samhället, om man inte upprätthöll en medvetenhet om »de värderingar som ligger till grund för behandlingen«. Värderingarna synes för Fredin vara inbyggda i alla sociala system och samhällen, i bästa fall latenta, i mindre goda fall fullt manifesta, så de kom att ingå som element i en diagnostisk kultur. Värdegrunden- eller strukturen inom det terapeutiska samhället, menade Fredin, måste alltid ha »en radikal och progressiv uppbyggnad.«277 Hur denna mer i detalj skulle se ut skrev Fredin ingenting om, men sannolikt är att om exempelvis stormötesformen eller rösträtten upphävdes, skulle det terapeutiska samhället snart stagnera och bli det slags pseudo-terapeutiska samhällen som Fredin menade sig se i Sverige, ty för Fredin skapades inte ett terapeutiskt sam- hälle bara genom att institutionsmiljön gjordes mer hemlik, eller att patienterna gavs en ökad, som han skrev, »frihet« att själva välja vad de ville göra om dagarna. För Fredin handlade det terapeutiska samhället om »maktfördelning«.278 Det terapeutiska samhället grundades i en idé om

maktfördelning som avsätter experten/terapeuten som exklusiv beslutsfattare och som upprättar patientens reella ansvarstagande. Jag tror vi har mycket att lära om »demokratins väsen« om vi undersöker hur terapeutiska samhällen fungerar. Och om

273. Erik Fredin, »Det terapeutiska samhället«, Läkaren och samhället, s. 115. 274. Bertil Sundin, Individ, institution, ideologi, s. 184-187. 275. Boken översattes inte till svenska. 276. Yngvar Løchen, Idealer og realiteter i et psykiatriskt sykehus: En sosiologisk fortolkning, Oslo 1971 (1965), s. 222. 277. Erik Fredin, »Det terapeutiska samhället«, Läkaren och samhället, s. 115. 278. Erik Fredin, »Det terapeutiska samhället«, Läkaren och samhället, s. 115.

110 Psykiatrin utmanas | 2

svårigheten att ta ansvar då man tidigare lämnats utanför, om svårigheten att släppa ansvar om man tidigare har haft monopol på det.279

Fredin gör här en koppling mellan ett implicit tänkt samhälle utanför institutionen, ett terapeutiskt samhälle som idealt är demokratiskt. Samhället utanför den terapeutiska institutionen och det terapeutiska samhället tycks ha något att ge varandra, i det att det terapeutiska samhället ansågs kunna lära ut någonting om »demokratins sanna väsen«. Att samhället med institutionerna eller med det terapeutiska samhället utanför var en inte ovanlig tanke i tiden. I förordet till Sundins Individ, institution, ideologi menade exempelvis pedagogen Bengt Bör- jeson att institutionerna i sig var att se som ett slags samhälle i miniatyr: »vi kan lära oss mycket av samhällsfenomenen genom att studera dem i institutionsper- spektivet.« Här fi nns en föreställning om ett slags samhällets essens, eller minsta gemensamma nämnare, som i koncentrerad form återfi nns inom institutionerna; genom studier av dem, menade Börjeson, kunde man »[b]lottlägga psykologiska och sociologiska komplikationer som är närvarande men mer svårfångade i det öppna samhället.«280 Fredin förefaller vara inne på liknande tankegångar: genom det terapeutiska samhället kan vi lära oss om demokratin, men vad innebar egentligen detta? Fredin gav själv få ledtrådar, men i hans text fi nns en ganska vagt artikulerad föreställning om ett slags yttre, nedsmutsat samhälle, till sin karaktär repressivt och till viss del odemokratiskt, i vilket psykiatrin och psykiatern fungerade som konserverande element. Fredins bild av psykiatern och psykiatrin var mörk:

Slutligen vill jag att dessa exklusiva beslutsfattare inom våra svenska mentalsjukhus redovisar sina egna motiv varför man förhindrar en utveckling av det terapeutiska samhället, varför tystnaden och den emotionella stumheten lägrar sig över våra mentalsjukhus, varför man förhindrar kommunikationer mellan problemfyllda männis- kor, varför psykiatern har valt att härska över plågade människor.281

Blotta tonen är här en annan än den som kommer till uttryck i Modern svensk psykiatri. Åter vill jag resa frågan: vad var det som hänt? Psykiatrin har ringats in som politisk och politiskt problematisk, en grund för en kritik av psykiatrin som samhällsföreteelse har lagts. Psykiatrin rörde nu alla i samhället. Psykiatrin innebar nu också potentiellt ett hot mot dem som inte ville infoga sig i detta sam- hälle. De spänningar som rymdes inom det psykiatriska fältet i sig – de många

279. Erik Fredin, »Det terapeutiska samhället«, Läkaren och samhället, s. 115 f. 280. Bengt Börjeson, »Förord«, Bertil Sundin, Individ, Institution, Ideologi, s. 1. 281. Erik Fredin, »Det terapeutiska samhället«, Läkaren och samhället, s. 116.

111 2 | Psykiatrin utmanas skolbildningar som bland annat omnämndes i Västmanlandsplanen – öppnade för angrepp. Det speciﬁ ka debattklimat som var rådande mot slutet av 1960-talet bildar ytterligare en viktig förståelseram kring frågan om hur psykiatrin kunde bli en så hetsigt omdiskuterad samhällsfråga.

HOTET FRÅN PSYKIATRIN Jag har i det här kapitlet tecknat konturerna av en psykiatri och ett samhälls- och debattklimat i förändring. Psykiatrin har visserligen alltid varit måltavla för kritik, men mot slutet av 1960-sammanföll olika former av kritik inifrån psykiatrin med en vidare samhällskritik, som i psykiatrin såg ett potentiellt politiskt hot. Sådana var tongångarna i såväl tidningsartiklar och tidskrifter som i debattboken Läkaren och samhället, som diskuterats i det här kapitlet. Den utvecklingsoptimism som mötte i Modern svensk psykiatri fi nner i Läkaren och samhället sin motpol. Åren 1968-1969 var händelsetäta. Hösten 1968 – när det så kallade Harding-fallet ännu var aktuellt – presenterades i Bonniers litterära magasin (BLM) den brittiske psykiatern r. d. Laing, vars debutbok T e Divided Self: A Study of Sanity and Madness (1960) vid samma tid gavs ut på svenska. I intervjun med Laing i BLM var tanken om psykiatri som hot explicit formulerad: »Tänk eller känn som vi, annars måste vi behandla dig.«282 I kulturtidskriften Konkret publicerades samtidigt, hösten 1968, den amerikanske psykologen Kenneth Kenistons dystopiska skildring av ett samhälle i vilken samhällspsykiatrin fyllde en närmast polisiär funktion. Resonemanget illustrerades med bilden på följande sida. Notera hur pennan används som vapen, en lans, ett maktmedel. De som grips vid oroligheter i städerna förs i Kenistons dystopi inte längre till häktet, utan till mentalvårdscentra för behandling. Skå-Gustav Jonsson menade i sin kommentar, att helt orealistisk var inte Kenistons dystopi. Det fanns tendenser i samtiden som pekar framåt mot en liknande utveckling i Sverige som den Keniston skisserat. Harding-fallet – som kom att handla om behovet av vård av Vietnamdemonstranter – var en av dem.283 Vid samma tid, hösten 1968, publicerades de första off entliga reaktionerna på den så kallade sociopatutredningen. »Sociopater, fi nns dom?« som Dagens

282. Torkel Rasmusson, Leif Zern, »Schizofrenin och samhället; en intervju med R. D. Laing«, Bonniers litterära magasin 1968: 7, s. 493. 283. Kenneth Keniston, »Hur ‹allmänna mentalvårdsorganisationen› slog ned upploppen 1968- 1978«, Konkret 1968: 8-9, s. 45-52, Gustav Jonsson, »Två svar till Kenneth Keniston«, Konkret 1968: 8-9, s. 53 f.

112 Psykiatrin utmanas | 2

Ur: Konkret 1968: 8-9, s. 49. Illustration: Osborn.

Nyheter retoriskt formulerade det.284 Hösten 1968 försvarade vidare Kaj Håkan- son sin stencilerade licentiatavhandling i sociologi, Psykisk sjukdom: Illusioner och realiteter: En teoretisk studie. Efterfrågan på studien gjorde att stencilerna snart kördes sönder. Disputationslokalen visade sig vara för liten.285 Vad är psykisk sjukdom? Är psykisk sjukdom över huvud taget en sjukdom? Är psykisk sjukdom månne en myt och en illusion? Är det kanske snarare sam- hället som är sjukt? I psykiatridebatten åren kring 1970 var frågor som dessa ständigt återkommande. Svar på dem söktes delvis hos internationella kritiker av psykiatrin, som r. d. Laing, David Cooper, Michel Foucault och T omas Szasz. r. d. Laing ﬁ ck emellertid tidigt något av en särställning i den svenska idé- debatten: han översattes först och ägnades under hösten 1968 ett betydande

284. »Sociopater, ﬁ nns dom?«, Osignerad ledare,Dagens Nyheter, 3. 12. 1968. 285. Samtal med Kaj Håkanson, 11. 9. 2006.

113 intresse i kulturdebatten. Några år senare, 1973, beskrevs han i Socialstyrelsens tidskrift Socialnytt som en »katalysator« för psykiatridebatten, och det ligger en del i den benämningen.286 Laing var emellertid inte endast intressant i egenskap av en psykiatrins enfant terrible, utan också som en kritiker av samhället och familjen. Laing kan ses som en symbol för 1968. Om r. d. Laing och hur hans idéer diskuterades i svensk oﬀ entlig idédebatt kring 1970 handlar nästa kapitel.

286. Ingrid och Nils Palm, »Katalysatorn R. D. Laing«, Socialnytt 1973: 3, s. 45-46.

114 3. R. D. Laing i Sverige

»Laing är en charlatan. En bluﬀ !«

»Laing betyder mycket för hela min läkargärning. Jag har tagit starkt intryck av honom.«

»Laing är ute, borta… Han är inte längre aktuell.«

»Laing är och förblir ett av de stora namnen inom psykiatrin. Jag jämställer honom med Freud.«287

Citaten är hämtade från ingressen till artikeln »Katalysatorn Laing«, publicerad 1973 i Socialstyrelsens tidskrift Socialnytt. Enligt artikelförfattarna var ovanstå- ende omdömen om den skotske psykiatern r. d. Laing »några spontana uttalan- den av svenska läkare« – samt en medicinsk lekman.288 »Katalysatorn r d Laing« ingår i ett nummer av Socialnytt där den svenska psykiatrin sätts under lupp. »Vilken roll skall den psykiatriska vården ha? Ska man gå in för att bota både människa och samhälle?« Detta är exempel på frågor som ventilerades i numret. Bland de intervjuade återfanns bland andra Bengt Berg- gren, Clarence Crafoord, Johan Cullberg och Gunnar Holmberg, alla kortfattat nämnda i föregående kapitel. Vilken var Laings roll i sammanhanget? För Ingrid och Nils Palm, som arbetat med numret av Socialnytt, var Laing »katalysatorn« för den psykiatridebatt som pågått i Sverige sedan slutet av 1960-talet. Debat- ten summerades kortfattat i numret. Striden har stått hård, meddelas läsaren, efter ett stormigt möte i Svenska psykiatriska föreningen 1970 då »dussintals läkare i protest« begärde utträde ur föreningen. »Vildhjärnorna« hade blivit för många.289

287. Ingrid och Nils Palm, »Katalysatorn Laing«, Socialnytt 1973: 1, s. 45. 288. Vilka dessa personer var framgår inte av artikeln. 289. Socialnytt, 1973: 1, Osignerad, s. 4. 3 | Laing i Sverige

I Socialnytts temanummer varvades intervjuer med nyckelpersoner inom svensk psykiatri med en kort presentation av Laings idéer. Värt att notera är att det i intervjuerna gavs få referenser till Laings idéer. Laing kunde visserligen beskrivas som en katalysator, men också som en charlatan, en bluff , ute, inte längre aktuell eller värd att jämställa med Freud. Oavsett inställning krävde namnet Laing emellertid ett ställningstagande. I det här kapitlet står Laing i centrum.290 Av internationellt kända kritiker av psykiatrin – samtida med Laing – som Franco Basaglia, David Cooper, Michel Foucault, T omas Scheff , T omas Szasz och Erving Goff man var r. d. Laing den förste att få sina böcker översatta till svenska och därmed nå en potentiellt vidare läsekrets.291 Det genomslag han för en period fi ck i den bredare kultur- och samhällsdebatten var också omfattande, vilket motiverar att han ägnas särskild uppmärksamhet. En viktig fråga är emellertid hur pass betydande Laing var för den svenska mer interna psykiatridebatten. I vilken mån diskuterades han i andra fora än de vidare allmänkulturella? För vad och på vilka sätt var Laing en »katalysator«? Denna fråga är förstås också relevant när det gäller kritiker som Cooper, Foucault och Szasz och jag återkommer till den i avhandlingens avslutande analys. Materialet som ligger till grund för det här kapitlet om Laing är tryckt och publicerat. Det innebär att jag inte kan uttala mig särskilt mycket om eventuella reaktioner på Laing inom en patientorganisation som rmh/rsmh.292 Att Laing var känd och dessutom av intresse för rmh/rsmh vid den här tiden framgår emellertid av boken Ett sätt att leva: Psykiatri – samhälle: rsmh, en klientrörelses tillkomst och framväxt (1992) som handlar om rmh/rsmh:s utveckling.293 Vid

290. Kapitelrubriken »Laing i Sverige« avser emellertid endast Laing i svensk oﬀ entlig idé- debatt. 291. Thomas Szasz hade, som tidigare nämnts, visserligen diskuterats i Svenska Läkartidningen redan 1963, men debatten då höll sig inom detta forum. Alltigenom okänd var inte heller Laing under det tidiga 60-talet för Läkartidningens läsekrets; en kort referens till honom gjordes så tidigt som 1964, men någon mer ingående analys av hans böcker gavs inte. Se vidare Hans Hartelius, »Nya vägar inom psykoterapin – ett kongressreferat«, Läkartidningen 1964: 48, s. 3731. En referens till Laing återﬁ nns också i debattboken En ny vänster från 1966, där Laings debutbok The Divided Self åberopades som stöd för uppfattningen att om människan skulle kunna leva i ett alienerat samhälle, måste hon bli en främling för sig själv. En ny vänster: En debattbok redigerad av Göran Therborn och under medverkan av Lars-Ola Borglid, Gunnar Olofsson och Rune Wiklund, Stockholm 1966, s. 234. 292. Jag har sökt RSMH:s arkiv i Stockholm samt besökt RSMH i Lund men där inte funnit något material om Laing. Detta behöver emellertid inte betyda att sådant inte existerar. Som nämndes i avhandlingens Inledning är en inventering av potentiellt källmaterial fortfarande en angelägen men svår uppgift. 293. Tommy Engman, Ett sätt att leva, se särskilt kapitlet »De potentiella revolutionärerna«, s. 47. Se även När botten stack upp: Om de utslagnas kamp för frihet och människovärde, (red.)

116 Laing i Sverige | 3 genomläsningar av enstaka nummer av den stencilerade tidskriften Kontakt, som gavs ut av Måndagsklubben vid S:t Lars i Lund, har jag inte funnit några referenser till Laing.294 Att ett intresse för honom fanns, framgår emellertid av en omfattande debatt, som fördes i Sydsvenska Dagbladet Snällposten (SDS) hösten 1968. Tillsammans med patientföreningen Måndagsklubben arrangerade rmh i Lund debattaftnar på S:t Lars sjukhus. Verksamheten kom snart att kritiseras, och Måndagsklubben blev enligt pressklippen beskylld för att vara en »revo- lutionär knarkrörelse«.295 I debattens inledande skede tog Marianne Schmid, då ordförande för rmh:s lokalavdelning i Lund, verksamheten i försvar, samt påpekade att psykiatrikerkåren (vid S:t Lars) i motsats till r. d. Laing hade en »närmast total oförståelse för att en psykisk sjukdom kan ha sitt upphov i sociala förhållanden.« Uttalandet fi ck inte stå oemotsagt.296 Det tycks som om intresset för Laing i svensk idédebatt var som störst mellan 1968 och 1973. Efter 1973 synes intresset ha avtagit. Detta kan, åtminstone delvis, förklaras med att Laing själv inte utgav några böcker mellan 1971 och 1976. Flera av hans senare böcker utgavs visserligen på svenska, men i recensionerna av dem sågs Laing ofta som en symbol för 1960-talets upprorsanda, vilket indikerar att Laing inte längre sågs som i takt med tiden. Efter mitten av 1970-talet fanns det också andra internationella fi gurer med gurustatus som slog igenom i Sverige; primalterapins grundare Arthur Janov var en av dem. Allteftersom 1960-talet övergick i 1970- och 80-tal blev sammanfl ätningen mellan Laing och idéer om ett radikalt och upproriskt 1960-tal allt tätare. Då, under 1970- och 80-talen var det off entligt formulerade intresset för honom

Monica Adamson, Lars Grip, Cecilia Modig, Hans Nestius, Hedemora, 2004. Boken behandlar alla R-förbunden. 294. Laing kan mycket väl ha diskuterats i Kontakt, men i de nummer jag haft tillgång till sker det inte. Intressant nog framgår av Lena Steinholtz-Ekecrantz avhandling att en patient vid S:t Lars i Lund fått sina böcker av Laing (och David Cooper) stulna på avdelningen. Lena Steinholtz- Ekecrantz, Patienternas psykiatri, s. 106. 295. Jan Aghed, »‹Sjukhusdirektör stoppar debattaftnar: S:t Lars är i gungning›«, Sydsvenska Dagbladet Snällposten, 17. 11. 1968. 296. Jan Aghed, »Sjukhusdirektör stoppar debattaftnar«, Sydsvenska Dagbladet Snällposten, 17. 11. 1968. Schmids uttalande om Laing kritiserades en tid efteråt i Sydsvenska Dagbladet Snäll- posten av en av de anställda läkarna, Göran Eberhard. Enligt Eberhard var den medicinska lekmannen Schmids uppfattningar mera »ideologiskt än sakligt grundade«, och hennes åberopande av »den extreme R D Laing« ett utslag av »privat tyckande.« Varför Laing var extrem motiverades inte, vilket också påpekades av Jan Aghed i dennes replik till Eberhard: »Kunde det inte ha varit på sin plats att upplysa den missledda allmänheten om vad begreppet ‹extrem› avses stå för, och varför Laing är det.« Se vidare Göran Eberhard, »Debatten om S:t Lars i Lund«, Sydsvenska Dagbladet Snällposten, 25. 11. 1968, Jan Aghed, »Debatten om S:t Lars i Lund«, Sydsvenska Dag- bladet Snällposten, 25. 11. 1968. För samtida diskussion om psykiatrin i Sydsvenska Dagbladet Snällposten se även Jan Aghed, »‹Kör över mentalsjukhusen med en caterpillar›: Autoritär miljö som motarbetar psykisk bättring«, Sydsvenska Dagbladet Snällposten, 30. 12. 1968.

117 3 | Laing i Sverige avsevärt mindre än kring 1970. När Laing 1983 besökte Sverige talades det i termer av skandal. Laing var nu en tragisk fi gur, utbränd och ett »off er för my- terna om sig själv«, rapporterade Svenska Dagbladet. Han var otrevlig och ropade »Happy suicide« åt en person som besviken lämnade workshopen. Laing, menade reportern Barbro Jöberger, i Svenska Dagbladet, ägnade sig åt kvacksalveri.297 När Laing avled 1989 var intresset svagt för honom i Sverige. Den sista av hans böcker, självbiografi n Wisdom, Madness and Folly: T e Making of a Psychiatrist: 1927-1957 (1985) översattes inte till svenska. Sin position som ledande intellektuell förlorade han under sin livstid, men som en symbol för de turbulenta åren kring 1968 lånar sig lätt hans namn. Laing skrevs också tidigt in i historien om det radikala 1968. Bilden har befästs, eller, för att citera en mer sentida kommentator: Laing blev under det sena 1960-talet den som »uttryckte vad en hel generation ville höra«.298 Författaren P. O. Enquist betecknade i mitten av 1970-talet Laing som en »poppsykiater«, och det ligger en del i den formuleringen, i det att Laings böcker diskuterades mer på dagstidningarnas kultursidor och i kulturtidskrifter än i medicinska tidskrifter.299 Laing var populär, om än långt ifrån reservationslöst uppskattad. Som jag skall visa riktades också en vän- sterideologisk kritik mot honom. r. d. Laing utpekas ofta som antipsykiatrins portalfi gur; för sociologen Nick Crossley var han »‹stjärnan› i gruppen av ‹rörelseintellektuella›« inom den brittiska antipsykiatrin.300 Den intellektuelle – som begrepp – kan med sociologen Håkan T örn ses som en beteckning på centrala aktörer i olika diskursiva processer.301 Den intellektuelle tolkar samhället; med T örns benämning besitter den intellektuelle ett problem- formuleringsföreträde.302 För en kort period besatt Laing den maktpositionen i samhällsdebatten. Laing utgick från sin bakgrund som psykiater för att tolka

297. Barbro Jöberger, »Möte med Ronald Laing – portalﬁ gur inom psykiatrin«, Svenska Dag- bladet, 19. 10. 1983. 298. Johan Cullberg, »Laing uttryckte vad en hel generation ville höra«, Svenska Dagbladet, 24. 1. 1997. 299. P. O. Enquist, »Ångesten i Sunne och i dig«, Aftonbladet, 22. 12. 1975. Enquist recenserade i artikeln Göran Tunströms roman Guddöttrarna (1975). Recensionen knöts till en då pågående debatt om nyttan eller fördärvligheten av psykoterapi och som startats av Jan Myrdal i FIB/ Kulturfront med artikeln »Skit ﬂ yter«, FIB/Kulturfront 1975: 17, s. 35. Enquist menade att även om nu Laing var en »poppsykiater« kunde man fråga sig varför så många ändå lyssnade till honom. Svaret fanns enligt Enquist att söka i Laings »möjligen intuitiva« insikt om människans ständiga behov av att få bli sedd. 300. Nick Crossley, Contesting Psychiatry, s. 101. 301. Håkan Thörn, Modernitet, sociologi och sociala rörelser, s. 153. 302. Håkan Thörn, Modernitet, sociologi och sociala rörelser, s. 157.

118 Laing i Sverige | 3 samhället – snarast för att diagnostisera samhället – i en tid när samhället och dess institutioner alltmer sattes under debatt och kritisk granskning. Samhället är sjukt. Detta är en uppfattning som ofta tillskrivs Laing och som också fi nns formulerad i boken T e Politics of Experience and the Bird of Paradise (1967). Samhället är sjukt, och det som i en psykiatrisk kontext benämns som schizofreni är snarare än en sjukdom något annat, en livsstrategi, en fl ykt, en möjlig konsekvens av en vidare social problematik. Där är kärnan i Laings idéer från och med mitten av 1960-talet. Det var också Laings idéer, skriver Crossley, som genom konstnärliga gestaltningar omgestaltades för teve och scen; det var Laing som gav sig ut på föreläsningsturnéer och han som förekom på omslagen till tidningar som Melody Maker och i tevesoff orna.303 Det var Laing som var den mest namnkunnige antipsykiatern; Laings namn fi ck inom en psykiatrikritisk kontext en symbolisk betydelse. Namnet Laing, skriver Crossley, blev under det sena 1960-talet snarast ett slags allmän egendom.304 Inte för inte förekom hans namn på plastdekaler att sätta på bilar. Texten löd: »I'm mad about r. d. Laing.«305 Men vad stod r. d. Laing för? Vad skrev han? En kort bakgrundsteckning av hans liv och arbete behövs för att förstå hur man diskuterade honom i svensk idédebatt.

RONALD DAVID LAING Ronald David Laing föddes i Glasgow 1927, utbildade sig till läkare och specia- liserade sig som psykiater i början av 1950-talet. 1956 ﬂ yttade han till London – vilket också markerade slutet för hans arbete inom den institutionsbundna psykiatrin – för att genomgå en utbildning till psykoanalytiker. År 1960 publicerades debutboken T e Divided Self: A Study of Sanity and Madness. Mellan 1960 och 1985 publicerades tretton böcker. Flertalet av dem utkom under en tidsperiod om ett decennium, 1960-1970. Efter 1970 avtog utgivningsfrekvensen. Då hade Laing också delvis ändrat intresseinriktning. Visserligen övergav han aldrig de psykiatriska frågorna helt, men under 1970-talet kom Laing att parallellt med

303. Nick Crossley, Contesting Psychiatry, s. 101. Crossley diskuterar inte ordet rörelseintellektuell, som han dessutom sätter inom citattecken. Intressant är följande passage hos Crossley, vilken placerar Laing som ledande i en social rörelse: »[B]y following him, his followers invested him with meaning, status and symbolic power, thereby positioning him to play the role in and for their movement.« s. 102. 304. Nick Crossley, Contesting Psyhiatry, s. 102. 305. Nick Crossley, Contesting Psychiatry, s. 101. Se även Peter Sedgwick, Psycho Politics, London 1982, s. 67. Sedgwick skriver på samma sida också om hur Laings namn refererades till i en kontakt annons, i vilken två kvinnor uppgav sig gilla Laing, Coltrane och The [Grateful] Dead.

119 3 | Laing i Sverige sitt tilltagande intresse för österländska religioner också alltmer att upptas av frågor om så kallad »rebirthing«, smärtfri förlossning och det ofödda barnets påstådda möjligheter att uppleva omvärlden.306 Under 1970-talet framträdde Laing även som poet i böckerna Knots (1970) och Sonnets (1979). Han spelade också in en skiva bestående av musik och diktuppläsning med titeln Do you Love Me? (1976). Redan mot slutet av 1950-talet kom Laing i kontakt med psykiatrikerna David Cooper och Aaron Esterson. De hade sinsemellan delvis olika uppfattningar om psykiatrisk teori och praktik, schizofreni utgjorde emellertid för dem alla ett hu- vudsakligt intresseområde.307 Laing, Cooper och Esterson arbetade tillsammans under hela 1960-talet. År 1965 var de drivande vid grundandet av stiftelsen »T e Philadelphia Association«, som samma år, i London, slog upp portarna för det alternativa behandlingskollektivet Kingsley Hall. Kingsley Hall drevs fram till 1970. Då hade trojkans samarbete i det närmaste upphört till följd av interna meningsskiljaktigheter.308 Laing blev under 1960-talet också snabbt alltmer radikal i sin kritik av psykiatrins teori och praktik. I likhet med Sigmund Freud och Carl Gustav Jung, kom Laing – mot slutet av 1960-talet – även att positionera sig som kultur- och samhällskritiker, »guru«, känd för en vidare allmänhet genom framträdanden i television och radio. Laing hade under den första hälften av 1960-talet en tydlig förankring inom den psykiatriska professionen, även om han redan under 1950-talet lämnat den tyngre institutionsvården bakom sig. Under 1960-talet kom han emellertid att alltmer rikta sig utåt mot en vidare samhällsdebatt. Hans ambitioner att för- ändra psykiatrin tycks då mer ha övergått i en vilja att förändra samhället och världen.309 Laings berömmelse utanför psykiatrin uppstod snabbt för att lika fort

306. Teman som dessa behandlade Laing bland annat i The Facts of Life (1974). Det har påpekats att Laing under 1970-talet alltmer rörde sig i riktning mot New Age, vilket bland annat tog sig uttryck i boken The Voice of Experience: Experience, Science and Psychiatry (1982). Zbigniew Kotowicz, R. D. Laing and the Paths of Anti-Psychiatry, s. 8. 307. Som nämndes i Inledningen till den här avhandlingen problematiserar jag inte begrepp som schizofreni och psykos. Min avsikt här är att följa Laings tankegångar om vad han själv benämnde som psykos och schizofreni. 308. Aaron Esterson – vars böcker aldrig översattes till svenska – fortsatte att arbeta inom psykiatrin fram till sin död 1999. David Cooper uppgav sig 1969 vara på väg till Sydamerika för att – som Daniel Burston skriver – »bekämpa imperialismen«. Se vidare Daniel Burston, The Wing of Madness, s. 111. Senare begav sig Cooper till Italien och Frankrike. David Cooper avled i Paris 1986. 309. David Ingleby, »The View from the North Sea«, Cultures of Psychiatry: Mental Health Care in Post war Britain and the Netherlands, (red.) Marijke Gijswijt-Hofstra, Roy Porter, Amsterdam 1998, s. 297.

120 Laing i Sverige | 3 falna. Under 1970-talet minskade Laings popularitet märkbart. Laings anseende inom psykiatrin var också lågt efter publiceringen av böcker som T e Politics of Experience, i vilken Laing gick till hårt angrepp mot psykiatrin. Förändringar var på väg inom den brittiska psykiatrin under 1970-talet, Laings medverkan förutan. Utvecklingen gick mot ökade satsningar på öppenvård, en utveckling Laing som privatpraktiserande psykiater och psykoterapeut inte deltog i. Laing verkade under 1970- och 80-talen i London som föreläsare och privatpraktiserande psykiater fram till 1987, då han uppmanades att frivilligt ge upp sin läkarlegitimation, efter att ha anklagats av det brittiska läkarsällskapet för att ha uppträtt berusad under psykoterapisessioner.310 Under en period på 1960-talet försökte han också arbeta terapeutiskt med LSD, något han inte var ensam om vid den tiden.311 r. d. Laing avled i Frankrike 1989, fyra år efter utgivningen av sin sista bok, självbiograﬁ n Wisdom, Madness and Folly. Intresset för Laing var då ganska svalt. Under 1990-talet har emellertid ett ﬂ ertal böcker om honom publicerats.312 Ett sällskap för »laingianska studier« med säte på Internet har också grundats under 1990-talet.313

Laing ägnade sitt yrkesverksamma liv och författarskap åt psykiatrins teori och praktik. Särskilt schizofrenin intresserade honom. Var schizofreni en adekvat reaktion på en omöjlig och olevbar livssituation? Var schizofreni blott en etikett, som klistrades på personer som ansågs störande för omgivningen? Var kanske schizofrena de enda friska i ett sjukt samhälle? Laing gav vid olika tidpunkter delvis olika svar på frågor som dessa och då utifrån delvis skiftande utgångs- punkter. Konstant var emellertid uppfattningen att schizofreni inte borde, eller enkelt kunde, jämställas med somatisk sjukdom. Eventuella biologiska orsaker till schizofreni lämnades i allt väsentligt utanför Laings tankebyggnad, avfärdade

310. Daniel Burston, The Wing of Madness, s. 143. 311. Andra som vid samma tid ägnade sig åt att testa LSD, bland annat för terapeutiska syften, var exempelvis Stanislav Grof, Timothy Leary och Richard Alpert. Se vidare Daniel Burston, The Wing of Madness, s. 60. 312. Daniel Burston, The Crucible of Experience: R. D. Laing and the Crisis of Psychotherapy, 2000, Daniel Burston, The Wing of Madness, 1996, John Clay, R. D. Laing: A Divided Self, London 1996, Zbigniew Kotowicz, R. D. Laing and the Paths of Anti-Psychiatry, 1997, Adrian Laing, R. D. Laing: A Life, London 2006, Bob Mullan, Mad to be Normal: Conversations with R. D. Laing, London 1995, Bob Mullan (red.), R. D. Laing: Creative Destroyer, London 1997. År 2005 publicerades antologin R. D. Laing: Contemporary Perspectives (red.) Salman Raschid. Boken är ett försök att återupprätta Laing som teoretiker och praktiker. 313. http://laingsociety.org/ (2008-06-14)

121 3 | Laing i Sverige eftersom, enligt Laing, alltför få belägg fanns för dem. Schizofreni var inte en sjukdom man »hade« som man »hade« en förkylning. Ordet schizofreni placera- des i det sena 1960-talets böcker allt oftare inom citationstecken för att markera avståndstagande. Parallellt med utvecklingen av teoretiska perspektiv ändrades under 1960-talet Laings inställning till psykos och schizofreni från pessimistisk – att vara psykotisk och/eller schizofren var att leva i förtvivlan – till en mer positiv syn. En psykos innebar visserligen stort lidande men behövde inte innebära ett fullständigt sammanbrott, utan kunde idealt leda till ett slags pånyttfödelse och ett mer autentiskt liv, till vad Laing menade var ett existentiellt genombrott. Laing rörde sig under de här åren också från att huvudsakligen försöka förstå den schizofrenes inre till att söka förstå henne i ljuset av hennes familje- och sociala situation överlag. Att vara schizofren var för Laing ett sätt att vara i och uppleva världen.314 Dessa idéer uttrycktes först i debutboken T e Divided Self, som främst syftade till att göra »sinnessjukdom och psykiskt insjuknande begripliga«,315 men är en genomgående tematik i hans tänkande. I T e Divided Self skisserade Laing också grunderna till en förståelse av patienten, som skulle ta sin utgångspunkt i vad han kallade »A science of persons«. Människan skulle ses och behandlas som en person, ett subjekt, inte som ett psykiatrins objekt, en sjuk organism. Hennes erfarenheter och hela livssituation var viktiga att ta hänsyn till i det psykiatriska mötet. För att detta skulle bli möjligt krävdes enligt Laing ett annat språk än det gängse inom psykiatrin, vars språk han beskrev som tekniskt och jargongartat. Detta språkbruk hindrade att mötet mellan patient och psykiater blev ett möte mellan två människor. I stället blev det ett möte mellan en sjuk organism och en expert på sjuka organismer. Men människan var ingen ö, och borde heller inte beskrivas som om hon vore det. I stället för att utgå från en jag-du-relation sågs människan, menade Laing, inom psykiatrin – och delvis inom psykoanalysen – som en isolerad enhet, och beskrevs i termer av »jaget«, »överjaget«, »detet«.316 Det var inte fruktbart. I stället borde psykiatrin utgå från ett perspektiv som Laing själv beskrev som existentialistisk-fenomenologiskt och som just tog sin utgångspunkt i en idé om människans relationer till andra.

314. Se Zbigniew Kotowicz, R.D. Laing and the Paths of Anti-Psychiatry, s. 13. 315. R. D. Laing, Det kluvna jaget, Stockholm 1968, s. 1 (översättning James Rössel). Jämför: »madness, and the process of going mad, comprehensible«. R. D. Laing, The Divided Self: A Study of Sanity and Madness, London 1960, s. 9. Jag har valt att använda mig av de svenska översätt- ningarna vid citat ur böcker av Laing samt att i noter citera från det engelska originalet. Skälen är estetiska; att blanda engelska och svenska i brödtexten ger ett rörigt intryck. Jag har även gjort vissa ändringar av tillgängliga svenska översättningar. När så sker motiverar jag varför. 316. R. D. Laing, Det kluvna jaget, s. 15. Jämför R. D. Laing, The Divided Self, s. 17.

122 Laing i Sverige | 3

Laing må ha uttryckt kritik mot det splittrande, ofruktbara och tekniska språk han menade tillämpades inom psykiatrin, men han använde i T e Divided Self likväl dess termer. Ord som schizofreni ägde ett slags reell giltighet i T e Divided Self, eftersom det refererade till ett specifi kt sätt att vara i världen som påtagligt skilde sig från de sätt som en frisk människa upplevde världen. Gränserna mellan psykisk hälsa och psykisk sjukdom kunde vara svåra att dra, men de fanns och var möjliga att teckna. Två tänkta fi gurer, en frisk och en sjuk skisserades och kontrasterades mot varandra i T e Divided Self; att det förelåg en skillnad dem emellan var en premiss som Laing accepterade. Men psykiatrin, menade Laing, borde lyssna på och försöka förstå det tal och det beteende som verkade obegripligt, »schizofrent«, eftersom det utgjorde en nyckel till patienten och hennes upplevelse av sig själv. Det teoretiska perspektiv Laing utgick från i T e Divided Self benämnde han själv som »existentialistisk-fenomenologiskt«.317 Men Laings tillämpning av existentialistisk-fenomenologiskt idégods får beskrivas som eklektisk; han lånade vissa begrepp som passade för de syften han hade. Begreppen användes vid be- skrivningar och tolkningar av patienter, snarare än fackfi losofi skt.318 Samma för- hållandevis fria förhållningssätt intog han för övrigt också till psykoanalysen.319 Laing var även infl uerad av de idéer om s.k. »dubbelbindning« som formulerades av den amerikanske antropologen Gregory Bateson och hans medarbetare.320

317. R. D. Laing, Det kluvna jaget, s. 13. Jämför R. D. Laing, The Divided Self, s. 9. Intresset för existentialism och fenomenologi hade Laing redan under sin studietid, och han hade planer på att studera för Karl Jaspers, men Koreakriget hindrade dem från att förverkligas. Visserligen, menade Laing, var hans studie knappast en direkt tillämpning av någon etablerad och vedertagen existentialistisk fi losofi – men det var den existentialistiska traditionen han intellektuellt stod i skuld till. Psykiatri ur existentialistisk-fenomenologiska perspektiv utgör ett brett spektrum av förhåll- ningssätt till psykiatriska frågor och är svår att sammanfatta kort. Perspektivet började utvecklas vid mitten av 1920-talet, då bland andra den tyske fi losofen Max Scheler sökte sammanföra Edmund Husserls fenomenologi och Sigmund Freuds psykoanalys. Under 1930-talet sökte psykiatern Otto Binswanger att förena Husserls och Martin Heideggers fenomenologi med Freuds psykoanalys i en riktning som kom att kallas Daseinsanalys. Fokus för Daseinsanalytikerna låg på människans levda erfarenhet, något som också Laing fann centralt; utgångspunkten var män- niskan och hennes livssituation. Se vidare Daniel Burston, The Wing of Madness, s, 156 f. Enligt Zbigniew Kotowicz var Laings existentialistisk-fenomenologiska perspektiv relativt oprövat och okänt i brittisk psykiatri. Få av teoretikerna fanns översatta och en skepsis fanns inom den brittiska psykiatrin mot kontinentalt idégods. Se vidare Zbigniew Kotowicz, R. D. Laing and the Paths of Anti-Psychiatry, s. 2. Intressant nog publicerade emellertid Laing och hans kollega David Cooper år 1964 boken Reason and Violence: A Decade of Sartre's Philosophy 1950-1960. Boken försågs även med ett förord av Jean-Paul Sartre. 318. Zbigniew Kotowicz, R. D. Laing and the Paths of Anti-Psychiatry, s. 20. 319. Daniel Burston, The Wing of Madness, s. 197. 320. Termen dubbelbindning kom mot 1950-talets slut snabbt att bli en viktig referens i forskning om kommunikation och interaktion inom familjer. Batesons et al. uppsats hette »Toward a

123 3 | Laing i Sverige

Dubbelbindning skapas mellan två eller fl era personer och innebär förenklat att »off ret« upprepade gånger – systematiskt – utsätts för förvirrande och motsägel- sefulla meddelanden, muntliga och/eller förmedlade via kroppsspråk, samt att barnet inte kan undkomma de situationer i vilka meddelandena uttrycks. Om barnet under lång tid utsätts för dubbelbindande meddelanden fi nns det en risk att det inte längre förmår skilja mellan olika typer av meddelanden och deras mening. Bateson et al. skisserade tre möjliga konsekvenser: Barnet tror att det mottagna meddelandet döljer något, eller så trivialiserar och skrattar barnet åt allt som sägs eller, barnet slutar helt att kommunicera med andra.321 Bateson et al. diskuterade inte på djupet varför föräldern utsatte barnet för dubbelbindning, men menade att moderns förhållande till sin egen mor kunde vara av betydelse.322 Termen »schizofrenogen mor« (ungefär »mor som orsakar schizofreni«) var känd vid tiden för publiceringen av Batesons et al. uppsats. Termen skapades av psykoanalytikern och psykiatern Frieda Fromm-Reichman 1947 och kom senare, i samband med 1970-talets kvinnorörelse att hamna i blickfånget för en kritik av skuldbeläggande av mödrar.323 Laings idéer om familjen skiftade över tid. På 1980-talet kunde han hävda att familjen var den bästa samlevnadsformen.324 I böckerna från åren kring 1970 var tonen mindre försonlig. I Sanity, Madness, and the Family, Vol 1: Families of Schizophrenics (1964) – som Laing skrev tillsammans med Aaron Esterson – och T e Politics of the Family (1969) var bilden mer nyanserad än i T e Politics of Experience från 1967, där familjen beskrevs som en institution med uppgift att »undertrycka Eros«.325 Detta är framför allt värt att notera med tanke på det relativt korta tidsintervall som skiljer böckerna åt. Det var också i böcker som Sanity, Madness, and the Family, och senare i T e Politics of the Family, som Laing sökte försvara sig mot anklagelsen för att ha hävdat att familjen gav upphov till

Theory of Schizophrenia« och publicerades i tidskriften Behavioral Sciences. Se vidare Zbigniew Kotowicz, R. D. Laing and the Paths of Anti-Psychiatry, s. 35. Dubbelbindningsbegreppet blev känt för en större allmänhet med Batesons bok Steps to an Echology of Mind (1972). 321. Zbigniew Kotowicz, R. D. Laing and the Paths of Anti-Psychiatry, s. 37. 322. Zbigniew Kotowicz, R. D. Laing and the Paths of Anti-Psychiatry, s. 38. 323. I Sverige skrev psykologen Siv Holm en kritisk uppsats om just den schizofrenogena modern – »Bilden av den onda modern« – publicerad i antologin Kvinnomyter: kvinnan i produktionen och familjen, i psykologiska teorier och terapeutisk praktik, i kvinnodrömmar och frigörelsekamp, (red.) Rosmari Eliasson, Marta Szebehely (1974, 1976). Holm var även medförfattare till boken Sjukdomsmyter, som uppmärksammas i denna avhandlings kapitel 4 och 6. 324. Se Kerstin Vinterhed, »Att vi alltjämt sitter här är ju en sorts hopp«, publicerad i serien »Europeiska debattörer«, Dagens Nyheter, 8. 11. 1983. 325. R. D. Laing, Upplevelse↔Beteende, (översättning Anette Rydström, Gunnar Rydström), Stockholm 1969, s. 42. Jämför R. D. Laing The Politics of Experience, s. 55.

124 Laing i Sverige | 3 schizofreni. Familjen som schizofrenogen blev en laddad fråga, och i förordet till den andra utgåvan av Sanity, Madness, and the Family hävdade Laing och Esterson att de aldrig – även om deras kritiker hävdat motsatsen – sökt pröva hypotesen om familjen som »sjukdomsalstrande variabel i schizofrenins genes.« Utgångspunkten i Sanity, Madness, and the Family var, enligt dem, snarare att söka utröna om schizofrena patienters beteende var socialt begripligt mot bakgrund av deras familjesituation.326 Schizofreni var för Laing och Esterson i Sanity, Madness, and the Family en tom kategori som fylldes med mening av den diagnostiserades familj och psykiater. Familjen, menade de, tillskrev en av sina medlemmar vissa attribut som psykiatern sedan benämnde som schizofrena och sjukdomsförklarade. Detta innebar nu inte att Laing och Esterson avfärdade tanken på att en person med diagnosen schizofreni – alldeles oberoende av diagnosen – befann sig i en svår situation, men de tog avstånd från idén om schizofreni som en »sjukdom« någon »hade«. I den andra utgåvan av Sanity, Madness, and the Family, utgiven 1970, skrev Laing och Esterson:

Vi accepterar inte »schizofreni« som ett biokemiskt, neurofysiologiskt, psykologiskt faktum, och vi anser att det i dagens bevissituation är ett påtagligt misstag att räkna med att den är ett faktum. Vi förutsätter inte heller dess existens. Vi antar den inte heller som en hypotes.327

Laing hade vid den här tiden sedan några år tillbaka rört sig bort från ett mer avgränsat psykiatriskt verksamhetsfält. I boken T e Politics of Experience and the Bird of Paradise från 1967 var det samhällskritikern Laing som lade ut texten. Den första delen av boken bestod av uppsatser om psykiatri och samhälle. Ett ﬂ ertal av texterna hade tidigare publicerats i andra sammanhang. Den andra delen, T e Bird of Paradise, var en närmast skönlitterärt utformad text som bland annat beskrev scener från Laings ungdom i Glasgow. T e Politics of Experience rymmer också utopiska drag: det som i dag benämns som schizofreni kan i framtiden komma att ses som det första steget på väg mot en själens befrielse. Tanken om samhället som sjukt vann också genklang; bara i usa såldes boken i över 6 miljoner exemplar.

326. R. D. Laing, Aaron Esterson, Sanity, Madness, and the Family: Families of Schizophrenics, London, 1970, s. viii f., Mentalsjukdom och miljö: Fallstudier av elva »schizofrena« kvinnor och deras familjer (översättning Margareta Edgardh), Stockholm 1971, s. 8. 327. R. D. Laing, Aaron Esterson, Mentalsjukdom och miljö, s. 8. Jämför: »We do not accept ‹schizo phrenia› as being a biochemical, neurophysiological, psychological fact, and we regard it as palpable error, in the present state of the evidence, to take it to be a fact. Nor do we assume its existence. Nor do we adopt it as a hypothesis.« R. D. Laing, Aaron Esterson, Sanity, Madness, and the Family, s. viii.

125 3 | Laing i Sverige

En viktig utgångspunkt för Laing i T e Politics of Experience var att psykosen ägde en positiv potential. En psykos innebar, menade han, visserligen en svår existentiell kris, men den behövde inte med nödvändighet leda till ett sammanbrott. Idealt kunde psykosen i stället leda till ett slags genombrott, eller en existentiell pånyttfödelse. Psykosen var snarast en sorts hjälp till självhjälp. Enligt Laing för- sökte individen under den psykotiska resan att läka den inre splittringen genom att regrediera tillbaka till det läge i sin utveckling som rådde innan »det falska självet« började utvecklas.328 Om individen då fi ck den rätta vägledningen, skulle hon kunna nå ett slags genombrott, det vill säga leva mer autentiskt, mindre i den smärta som det tidigare tillståndet inneburit. Laing använde ordet »metanoia« för denna idé.329 Den psykotiske var en sorts resande – som på upptäcktsfärd – som rörde sig genom tid och inre rum. Resan, menade Laing, bar likheter med en stark religiös upplevelse och borde inte avbrytas. Den inre resan var också enligt Laing ett försök att »läka vårt eget förfärliga alienationstillstånd vilket kallas att vara normal.«330 Den psykotiska resan, påpekade Laing, kunde emellertid sluta i katastrof; några garantier att nå existentiell pånyttfödelse fanns inte. Till idén om psykosen som resa knöts en tanke om ett specifi kt rum, i vilken en psykotisk resa skulle kunna företas. Laing var kritisk till den institutionaliserade psykiatrin – i T e Politics of Experience hette det att mentalsjukhusen utgjorde en sorts serviceverkstäder för mänskliga sammanbrott.331 Som motvikt mot dem krävdes en helt annat slags rum (place) för vilsna människor, i vilka de bland annat kunde färdas från ett »kosmiskt fostertillstånd till en existentiell återfödelse.«332 I det specifi ka rum Laing föreslog tänktes individen kunna företa en inre resa och med hjälp av exempelvis en före detta patient få hjälp att »bli galen«, det vill säga, genomleva en psykos. En av dem som sade sig ha genomgått en sådan resa var en av Kingsley Halls invånare, Mary Barnes. Barnes skrev tillsammans med sin terapeut Joseph Berke boken Two Accounts of a Journey through Madness (1971) om sitt liv, sina

328. Daniel Burston, The Wing of Madness, s. 238 f. 329. »Metanoia« är ett ord från Nya testamentet och kan översättas med »bot« eller »bättring«. Ivar Heikel och Anton Fridrichsen, Grekisk-svensk ordbok till Nya testamentet och de apostoliska fäderna, Uppsala 1934, s. 136. Idén om psykosen som resa var inte ny, Före Laing hade bland andra Carl Gustav Jung, Donald Winnicott, Gregory Bateson och Michael Balint laborerat med liknande tankegångar. Se vidare Daniel Burston, The Wing of Madness, s. 239. 330. R. D. Laing, Upplevelse↔Beteende, s. 110. Jämför: »appalling state of alienation called normality«. R. D. Laing, The Politics of Experience, s. 136. 331. R. D. Laing, Upplevelse↔Beteende, s. 83. 332. R. D. Laing, Upplevelse↔Beteende, s. 84. Jämför: »from a cosmic foetalization to an existential rebirth.« R. D. Laing, The Politics of Experience, s. 106.

126 Laing i Sverige | 3 resor och om tiden i Kingsley Hall. Boken utgjordes till stor del av skildringar av resor mellan olika upplevda livsstadier och om vägen tillbaka till ett mindre handikappande liv.333 Den närmast mystisk-religiösa idén om psykosen som resa förekommer i T e Politics of Experience parallellt med tanken om psykosen som en politisk händelse. T e Politics of Experience är också den av Laings böcker i vilken han riktade den fränaste kritiken mot psykiatrin och mot samhället. Vad bör göras? undrade Laing.334 Frågan gällde inte bara psykiatrin utan hela samhället. Den skillnad mellan den friska och sjuka människan, som Laing accepterade i T e Divided Self, är upplöst i T e Politics of Experience. Laing tecknade i T e Politics of Experience också en mörk bild av människan och civilisationen:

Vi är alla mördare och prostituerade – oavsett vilken kultur, klass, vilket land och samhälle vi tillhör, oavsett hur normala, moraliska och mogna vi anser oss vara. [---] Vi är omtöcknade och förryckta varelser, främmande för vårt riktiga jag, för varandra och för såväl den andliga – som den materiella världen, galna – inte ens när vårt utgångsläge är idealiskt är vi mottagliga, kan bara få en glimt. Vi föds in i en värld där alienering väntar oss. Potentiellt är vi människor men vi beﬁ nner oss i ett alienerat tillstånd, ett tillstånd som inte blott och bart är något av naturen givet. Alienationen som den nu är uppnås endast genom att människor våldför sig på människor.335

333. Barnes' och Berkes bok fi ck ett gott mottagande i Storbritannien. Barnes inbjöds till olika sammanhang för att tala om sitt liv, och en pjäs skrevs med utgångspunkt från boken. Barnes' och Berkes bok översattes till svenska 1976 och fi ck titeln Två rapporter om en resa genom själens mörker. Boken fi ck goda recensioner. Se vidare Bernicus, »Svepet«, Göteborgs- Posten, 25. 1. 1976, Jan Bärmark, »Färder genom själens mörker«, Nerikes Allehanda, 16. 9. 1976, Madeleine Kats, »Mary som blev barn«, Expressen, 8. 7. 1976, Kerstin Vinterhed, »Resa genom själens mörker«, Dagens Nyheter, 23. 6. 1976, Theta Åhs, »Är Mary schizofren – eller är det oss det är fel på?« Gefl e Dagblad, 20. 4. 1976. Som Barnes själv framställde det var hennes resor i själens mörker lyckosamma. En motbild återfi nns i exemplet »Anna« i boken med samma namn. Anna bryter vid ett fl ertal tillfällen samman i psykos; maken vill på inrådan av en laingianskt infl uerad psykiater vårda henne i hemmet. Boken, med starka biografi ska inslag, slutar med att Anna begår självmord. David Reed, Anna, Stockholm 1977. Boken fi ck goda recensioner. Se till exempel Hans Sjöbäck, »Anna och hennes sinnessjukdom«, Sydsvenska Dagbladet Snällposten, 23. 12. 1977, Per Wästberg, »En mans kamp för sin sinnessjuka hustru«, Dagens Nyheter, 14. 10. 1977. 334. R. D. Laing, The Politics of Experience, s. 11. 335. R. D. Laing, Upplevelse↔Beteende, s. 7 f. Jämför: »We are all murderers and prostitutes – no matter to what culture, society, class, nation one belongs, no matter how normal, moral or mature one takes oneself to be. [---] We are bemused and crazed creatures, strangers to our true selves, to one another, and to the spiritual and material world – mad, even, from an ideal stand- point we can glimpse but not adopt. We are born into a world where alienation awaits us. We are potentially men, but are in an alienated state, and this state is not simply a natural system. Alienation as our present destiny is achieved only by outrageous violence perpetrated by human beings on human beings.« R. D. Laing, The Politics of Experience, s. 11 f.

127 3 | Laing i Sverige

Den man verkligen är under lagren av civilisation, kvävs, alieneras i ett samhälle som är sjukare än dem som etiketteras som schizofrena. »Schizofreni« är en »etikett«, negativt laddad, och en politisk händelse med långtgående konsekvenser:

Det ﬁ nns inget sådant »tillstånd« som »schizofreni« men etiketten är ett socialt faktum och detta sociala faktum en politisk händelse. Denna politiska händelse, som uppträ- der inom samhällsordningens ram, påtvingar den etiketterade vissa deﬁ nitioner och konsekvenser. [---] Efter att ha blivit utsatt för den förnedringsceremoni som kallas psykiatrisk undersökning blir han berövad sina medborgerliga friheter genom att han stängs in på den totala institution som kallas »mentalsjukhus«.336

En aviserad, men föga analyserad, fråga i T e Politics of Experience är vilka funktioner i samhället den psykiatriska etiketteringen och utstötningen fyller för bevarande av en samhällelig ordning. Några uttömmande svar gav inte Laing, vare sig i T e Politics of Experience eller någon annanstans. I T e Politics of Experience hävdade han emellertid vikten av att se bortom familjen, till en politisk ordning, till den makt och kontroll som en del i samhället utövade mot andra. Bara i vissa socioekonomiska system var den svarte slav, skrev Laing i Karl Marx efterföljd. Likaså var det endast under vissa socioekonomiska omständigheter som en djupt olycklig individ behövde anses lida av schizofreni.337 Familjen och det samhälle i vilket familjen var infogad sågs av Laing som intrikat invävda i varandra, och samhället i dess nuvarande gestaltning var dysfunktionellt, kanske till och med biologiskt dysfunktionellt. En anpassning till ett sådant samhälle kunde, enligt Laing, vara farlig:

[S]ocial anpassning till ett dysfunktionellt samhälle kan vara mycket farlig. Den perfekt anpassade bombplanspiloten kan vara ett större hot mot människosläktets existens än den internerade schizofrene som tror att Bomben ﬁ nns inom honom. Vårt samhälle kan i sig självt ha blivit biologiskt funktionsodugligt och en del former av schizofren alienation från samhällets alienation kan ha en socio-biologisk funktion som vi ännu inte har upptäckt. Detta gäller även om en genetisk faktor förutbestäm- mer vissa typer av schizofrent beteende.338

336. R. D. Laing, Upplevelse↔Beteende, s. 79. Här har jag avvikit något från den svenska över- sättningen av boken. I den svenska översättningen benämns »den totala institutionen« som den »den slutna institutionen«. Laing refererar emellertid explicit till Erving Goff mans term den totala institutionen, som möjligen inte var känd för de svenska översättarna vid tiden. Jämför: »There is no such ‹condition› as ‹schizophrenia›, but the label is a social fact and the social fact a political event. This political event, occurring in the civic order of society, imposes defi nitions and consequences on the labelled person. [---] After being subjected to a degradation ceremonial known as psychiatric examination he is bereft of his civil liberties in being imprisoned in a total institution known as a ‹mental› hospital.« R. D. Laing, The Politics of Experience, s. 100 f. Jag har utelämnat en not, vilken fi nns med i den svenska originaltexten. 337. R. D. Laing, Familjelivet (översättning Richard Matz), Stockholm 1971, s. 56. 338. R. D. Laing, Upplevelse↔Beteende, s. 78. Också här har jag avvikit något från den svenska

128 Laing i Sverige | 3

PSYKIATERN SOM SAMHÄLLSKRITIKER Det fi nns en kluvenhet i Laings texter; som Nick Crossley påpekat är hans verk knappast fria från paradoxer.339 Laing skrev böcker om det som han antog inte existerade: schizofreni. Han var för sin kritik beroende av vad han kritiserade: biomedicinska och/eller, som i exemplet ovan, en mycket generell referens till genetiska faktorer kopplade till schizofreni. Han avvisade medicinska förkla- ringsmodeller, för att i nästa stund laborera med tanken att, som i citatet ovan, ospecifi cerade »genetiska faktorer« trots allt kunde vara av betydelse i vissa fall. Vissa former av schizofreni kunde till och med fylla en sociobiologisk funktion. Det ligger även nära till hands att läsa in en uppfattning hos Laing som säger att schizofrenikern egentligen gör rätt genom att reagera med galenskap i ett samhälle som i sig är sjukt. Schizofrenikern ser det den till synes normala människan inte förmår; hon genomskådar samhällets sjukdom, men priset hon får betala är högt: utstötning, föremål för psykiatrisk etikettering, ensamhet och lidande. Laing är i T e Politics of Experience likväl utopiskt hoppfull. Framtidens människor skulle kanske kunna inse att »vad vi kallar ‹schizofreni› var en av de vägar som – ofta genom helt vanliga människor – ljuset tog för att bryta fram i sprickorna i våra tillslutna sinnen«.340 Det som kallas schizofreni visar sig här ha ett egenvärde, närmast vara ett slags ljus i den mörka tunnel som utgör den västerländska civilisationen. Här är det samhällskritikern Laing som kommer till tals. I den brittiska receptionen av Laing gjordes också en koppling mellan honom och den nya vänster – »T e New Left« – som under 1960-talet växte fram i Storbritannien. Denna var, menar Nick Crossley, till sin inriktning annorlunda än den vänster som tidigare förekommit i Storbritannien. Med den nya vänstern försköts intresset, från en huvudsaklig inriktning på ekonomiska faktorer, till att även omfatta frågor om kultur, fi losofi , hälsa och familj, exempelvis. Tidskriften T e New Left Review, som började ges ut 1960, menar Crossley markerade denna

översättningen av boken. Där översättarna skriver »funktionsodugligt samhälle« skriver jag »dysfunktionellt samhälle«, då termen dysfunktionell var vanligt förekommande i tidens debatt om bland annat familjen. Och för den delen, samhället. Jämför: »[S]ocial adaption to a dysfunctional society may be very dangerous. The perfectly adjusted bomber pilot may be a greater threat to species survival than the hospitalized schizophrenic deluded that the Bomb is inside him. Our society may itself have become biologically dysfunctional, and some forms of schizophrenic alienation from the alienation of society may have a sociobiological function that we have not yet recognized. This holds even if a genetic factor predisposes to some kinds of schizophrenic behaviour.« R. D. Laing, The Politics of Experience, s. 99. 339. Nick Crossley, Contesting Psychiatry, s. 105. 340. R. D. Laing, Upplevelse↔Beteende, s. 85. Jämför: »what we call ‹schizophrenia› was one of the forms in which, often through quite ordinary people, the light began to break through the cracks in our all-too-closed-minds«. R. D. Laing, The Politics of Experience, s. 107.

129 3 | Laing i Sverige successiva övergång.341 Det fi nns också tydliga kopplingar mellan Laing och fö- reträdare för den nya vänstern.342 Laings vänsterpolitiska intresse manifesterade sig i publicerad form i huvudsak under några år från mitten av 1960-talet, för att avklinga mot slutet av detta årtionde.343 Referenser till Marx fi nns i hans böcker, men Laing intog aldrig en tydligt artikulerad marxistisk ståndpunkt. I början av 1980-talet sade sig Laing också ideologiskt ha svängt från vänster till höger, ett uttalande som det är svårt att ta ställning till. Han gav i sina böcker inte uttryck för en sådan ideologisk växling. Det var i och med utgivningen av T e Politics of Experience som Laing blev antipsykiatern par preferance. Samma år som boken gavs ut, 1967, anordnades i London en tvåveckorskonferens – »T e Dialectics of Liberation«/«Befrielsens dialektik« – på initiativ av bland andra Laing och kollegan David Cooper. Inbjudna talare var exempelvis Black Panther-ledaren Stokely Carmichael, antropologen Gregory Bateson och fi losofen Herbert Marcuse. Kongressen hade som syfte att diskutera och söka ge lösningar till en rad politiska problem som man menade präglade världen.344 »Frihetens dialektik« hade visserligen inte psykiatri som huvudtema, men i likhet med ämnen som de svartas medborgarrättsliga kamp, kriget i Vietnam och miljöfrågor sågs psykiatri som en aktuell samhällsfråga. Kongressen utgjorde också startpunkt för Londons kortlivade »anti-universitet«, som under några månader under 1960-talets slut lockade studenter till föreläs- ningar i ämnen som psykologi och politik, psykologi och religion, black power etc.345 »Antiuniversitetet« huserade för övrigt bland annat i Kingsley Hall. Någon sammanhängande samhällskritik skapade inte Laing, vare sig mot slutet av 1960-talet eller vid någon annan tidpunkt. Däremot skisserade han under 60-talets slut en samhällskritik som snabbt blev allt dystrare och i vilken psykiatrin alltmer framstod som en inhuman metod i ett repressivt samhällssystem, vilket internerade dem som vägrade inordna sig som »normala« i det västerländ- ska samhället. Dessa idéer vann genomslag mot 1960-talets slut. Unga radikala

341. Nick Crossley, Contesting Psychiatry, s. 113. 342. Nick Crossley skriver: »Laing had connections with Perry Anderson, the editor of New Left Review, whilst Cooper was in a relationship with Juliet Mitchell, then an up and coming feminist/ new left writer. Such informal links must have helped secure the place of anti-psychiatry within the circles of the new left.« Nick Crossley, Contesting Psychiatry, s. 125. 343. Daniel Burston, The Wing of Madness, s. 61, 109. 344. Bidrag från konferensen publicerades i boken The Dialectics of Liberation (red.) David Cooper, London 1967. Boken utkom i svensk översättning 1970, med titeln Befrielsens dialektik (översättning Maria Ekman). 345. Daniel Burston, The Wing of Madness, s. 107 f.

130 Laing i Sverige | 3 människor såg i Laing en guru som beskrev den allomfattande alienationen – ett vanligt förekommande ord hos Laing i det sena 60-talets produktion – och hade svaren på det västerländska samhällets problem. En tendens hos Laing – och för den delen även hos kollegan David Cooper – under det sena 1960-talet var en sammankoppling mellan psykiatri och ett tänkt kristillstånd i västvärlden, med politik, i vid mening. Psykiatrin – enligt Laing och Cooper en verksamhet och vetenskap utan värde – var som en spegel av samhället. Samhället i sin tur var sjukt. En given bakgrund till att denna tendens under några år alltmer kom att betonas kan sökas i 1960-talets ideologiska strömkantringar. Laing och Cooper var visserligen inte de första av ﬂ äta samman psykiatri och människans inre liv med politik och samhällskritik, men deras samhällskritik blev mycket uppmärksammad i en tid präglad av ifrågasättande av auktoriteter och etablerade sanningar. Tiden gick på tvärs, mot, anti – antipsykiatri blev ett slagord i en tid då »anti« var »inne«.346 Den kritik som exempelvis Laing riktade mot psykiatrin var inte endast en kritik av psykiatrins teori och praktik, utan utvecklades också till en kritik av det västerländska kapitalistiska samhället. Psykiatrin var bara ett av många instrument för förtryck som samhäl- let ansågs ha till sitt förfogande. Det är också snarare till pocketböcker och till underground- och kulturtidskrifter än medicinska tidskrifter man bör söka sig om man studerar mottagandet av hans idéer.347 Laing skiftade själv tydligt fora över tid. Hans första artiklar publicerades i tidskrifter som Surgo (1949), Journal of the Royal Army Medical Corps (1953) och T e Lancet (1955),348 medan till exempel T e Politics of Experience utkom direkt i en Penguin-utgåva. De medicinska tidskrifterna stängdes successivt för Laing, som heller inte behövde dem. Den brittiska nya vänstern och dess vidare sammanhang utgjorde i sig en potentiellt ny läsekrets för Laing.349 I Sverige var det också i ett kulturellt sammanhang som han på bredare front först kom att uppmärksammas.

346. Jacques Postel, David F. Allen, »History and Anti-Psychiatry in France«, Discovering the His- tory of Psychiatry, (red.) Mark S. Micale, Roy Porter, New York, Oxford, 1994, s. 386. 347. Colin Jones, »Raising the Anti: Jan Foudraine, Ronald Laing and Anti-Psychiatry, Cultures of Psychiatry: Mental Health Care in Postwar Britain and the Netherlands, (red.) Marijke Gijswijt- Hofstra, Roy Porter, Amsterdam 1998, s. 288. 348. Nick Crossley, Contesting Psychiatry, s. 113 f. 349. Nick Crossley, Contesting Psychiatry, s. 113.

131 3 | Laing i Sverige

RECEPTIONEN I SVERIGE Jag har i det föregående uppehållit mig vid r. d. Laing, hans liv och verk i en brittisk kontext. Nu riktar jag fokus mot Laing i svensk idédebatt. Något bör sägas om upplägget för det här avsnittet. I det följande uppmärksammas dels hur Laing diskuterades i samband med mer internt psykiatrirelaterade frågor, dels hur Laing kunde fungera som inspiratör för personer som inte primärt diskuterade psykiatri. Gränserna för dessa diskussioner var emellertid ﬂ ytande. Utgångspunkten för min framställning är den intervju med Laing som publicerades i tidskriften Bonniers litterära magasin (BLM) hösten 1968. Intervjun kom snart att diskuteras av psykiatern Clarence Blomquist i Läkartidningen, samtidigt som den ägnades uppmärksamhet på ﬂ era av dagstidningarnas kultursidor. När- mast behandlas intervjun i BLM och de reaktioner den ger upphov till. Därefter fokuseras mer övergripande två centrala teman i den tidiga Laing-receptionen i Sverige: föreställningar om det sjuka samhället och den sjuka familjen. Mot slutet av kapitlet behandlar jag även David Coopers besök i Sverige. Detta kan te sig som ett avbrott i dispositionen, men att utelämna historien om detta besök vore att utelämna en viktig del av receptionen i Sverige av den brittiska så kallade antipsykiatrin.

Låt mig inledningsvis kort återknyta till det citat från författaren Lars Gus- tafsson som diskuterades i det föregående kapitlet, »Psykiatrin utmanas«. Vad var det som hänt under 1960-talet? frågade Gustafsson, för att sedan ställa samman en rad händelser och aktörer som i efterhand ter sig som tidstypiska för det sena 1960-talet: kriget i Vietnam, »den nya marxismen«, r. d. Laing och hans syn på psykosen. Lars Gustafsson tecknade bilden av ett debattklimat i förändring. Också etablerade kulturtidskrifter som Bonniers litterära magasin – från vilket citatet hämtades – drogs med i en vidgning av kulturbegreppet under det sena 1960-talet. Litteraturvetaren Claes-Göran Holmberg, som studerat unglitterära tidskrifter i Sverige under 1900-talet, menar att BLM från och med 1965 successivt breddade sitt innehåll; från att ha varit ett forum för skönlitteratur riktades innehållet mot mer allmänkulturella frågor. Holmberg menar vidare att BLM spelat en viktig men svårutredd roll när det gäller introduktion och bevakning av »utländska strömningar och författarskap«.350 För den tidiga Laing-receptionens vidkommande i svensk oﬀ entlig idédebatt spelade BLM en avgörande roll. När »Schizofrenin och samhället; en intervju med

350. Se vidare Claes-Göran Holmberg, Upprorets tradition: Den unglitterära tidskriften i Sverige, diss, Lund 1987, s. 115.

132 Laing i Sverige | 3 r. d. Laing« publicerades i BLM hösten 1968, var det den första längre introduk- tionen av honom som gjordes i Sverige.351 Presentationen sammanföll för övrigt i tid med utgivningen av hans debutbok, T e Divided Self, eller Det kluvna jaget, som den svenska titel löd.352 BLM-intervjun gjordes i London under våren 1968 av Torkel Rasmusson och Leif Zern, som båda hade en bakgrund som skribenter i kulturtidskrifter som Rondo och Dialog. Laing presenterades i artikeln »Schizofrenin och samhället« som en företrädare för en »existentialpsykiatrisk riktning inom den moderna psykiatrin.«353 Det var ännu för tidigt att i svensk idédebatt förknippa Laing med antipsykiatrin, vilket på bredare front skedde först sedan också David Coopers Psychiatry and Anti- Psychiatry översatts till svenska 1970. I intervjun fokuserades i varierande grad ﬂ era av de teman som Laing skrivit om i sina böcker under 1960-talet. Där rymdes såväl idén om familjens – detta samhälle i miniatyr – betydelse för uppkomsten av schizofreni som den om det sjuka samhället och föreställningen om psykosen som ett slags inre resa, en »naturlig process som man underkastar sig.«354 Det diskuterades politik och LSD, som Laing under en period på 1960-talet sökt arbeta terapeutiskt med. Schizofreni var ett centralt begrepp i intervjun. Schizofreni var inte en sjukdom, utan en samhällsskapelse, vilket, som Laing påpekade, Michel Foucault

351. Laings namn återkom med viss regelbundenhet i BLM under 1960- och 70-talen. Leif Zern, »Kommentarer«: »Sandlådan och publiken«, Bonniers litterära magasin 1969: 1, s. 3, Lars Gustafsson, »Kommentarer«: »Döda språk och levande«, Bonniers litterära magasin 1970: 10, s. 634-635, Lasse Ahlbom, »Hedeby och Sven Delblancs människosyn«, Bonniers litterära magasin 1975: 5, s. 139-155. Dessa referenser till Laing återfi nns emellertid inte i sökmedlet Svenska Tidskriftsartiklar, som jag kortfattat diskuterade i inledningen till den här avhandlingen. Jag har funnit referenserna genom att systematiskt gå igenom årgångar av BLM. 352. Översättningen »Det kluvna jaget« sågs och ses på sina håll än i dag som inadekvat. Engelskans »self« motsvaras i svenskan närmast av ordet »själv«, som skiljer sig från psykoanalysens jag-begrepp. I den svenska översättningen gjordes emellertid ingen skillnad mellan »själv« och »ego«/«jag«. James Rössel, som översatte boken, kommenterade själv denna översättningsproblematik men stannade likväl för »det kluvna jaget«. Som metafor fi ck »det kluvna jaget« fäste i Sverige. Författaren Sun Axelsson skrev i den självbiografi skt färgade Dröm- men om ett liv (1976), med hänsyftning till Laing, om sin djupgående upplevelse av kluvenhet. Boken inleddes med ett citat av Laing. Sun Axelsson, Drömmen om ett liv, Stockholm 1978 (1976), s. 153 f. Boken har även försetts med ett citat från Laing, s. 10. För analys av Axelssons bok se även Christine Sarrimo, När det personliga blev politiskt: 1970-talets kvinnliga bekännelse och självbiografi , diss, Stockholm/Stehag 2000, s. 135. Sociologen Sten Andersson skrev både om »det kluvna jaget« och »den kluvna [arbetar]klassen« i sin bok Dubbla budskap (1980), i vilken Laing är en ofta åberopad referens. Sten Andersson, Dubbla budskap: Socialpsykologiskt perspektiv på schizofreni, Stockholm 1980, s. 96, 140. 353. Torkel Rasmusson, Leif Zern, »Schizofrenin och samhället; en intervju med R. D. Laing, Bonniers litterära magasin«, s. 493. 354. Torkel Rasmusson, Leif Zern, »Schizofrenin och samhället«, s. 498.

133 3 | Laing i Sverige visat i sin studie om galenskapens historia.355 Schizofreni var i grunden en fråga om makt: den som tänker och känner annorlunda än den majoritet som anses normal och frisk måste behandlas.356 Psykiatrin var potentiellt ett hot, ett redskap för samhällets makt, som den enskilda individen inte rådde på. Variationer på detta tema återkom ofta under de följande åren, som till exempel i debatterna om Sociopatutredningen och Mentalhälsokampanjen, i vilka Laing kom att spela en liten roll.357 Laing ställde i intervjun alla invanda perspektiv på huvudet. Schizofreni var:

[E]n klass av attribut som psykiatriker applicerar på vissa människor under vissa om- ständigheter. Om vi vill veta vad schizofreni är bör vi ta reda på vilka dessa attribut är, och eftersom det är psykiatrikerna som använder dessa attribut om vissa människor, är det i första hand psykiatrikerna som lider av schizofreni. Det är de som är schizofrena i den betydelsen att de har de egenskaper som de i stället applicerar på andra.358

Det var ett uttalande som detta som föranledde psykiatern Clarence Blomquist att i Läkartidningen hävda att antingen var det hela ett skämt, eller också hade »intervjuare Zern och Rasmusson gravt missuppfattat Laing.«359 Detta slags tolkning av schizofreni är också intressant att ställa i relation till vad som skrevs om schizofreni i Modern svensk psykiatri. Där talades det dels om ett successivt för- enhetligande: vetenskapen var på väg att ringa in schizofrenin, dels hävdades att hela schizofrenibegreppet troligen skulle komma att bli föremål för revidering. Laing torde knappast ha skrivit under på idén om successivt förenhetligande. I intervjun påpekade Laing vidare att han inte studerade schizofrenin ur »något som helst« medicinskt perspektiv. Snarare, menade han, var han intresserad av att studera »de sociala omständigheter som gör att en psykiatriker, som är en av samhället institutionellt utpekad specialist på området, använder denna speciella medicinska metafor [schizofreni] och dess vidhängande implicita ideologi som går ut på att ogiltigförklara en annan levande människa.«360 Åter här, psykiatrin

355. Torkel Rasmusson, Leif Zern, »Schizofrenin och samhället«, s. 493. Laing var vid tiden väl förtrogen med Foucault. Den engelska översättningen av Histoire de la folie gavs en utförlig introduktion av David Cooper och recenserades av Laing i artikeln »The Invention of Madness«, publicerad i New Statesman 1967. Edward Shorter, A History of Psychiatry: From the Era of the Asylum to the Age of Prozac, New York, 1997, s. 276, 405. 356. Torkel Rasmusson, Leif Zern, »Schizofrenin och samhället«, s. 493. 357. Sociopatutredningen och Mentalhälsokampanjen behandlas i denna avhandlings kapitel 5 respektive 6. 358. Torkel Rasmusson, Leif Zern, »Schizofrenin och samhället«, s. 494. 359. Clarence Blomquist, »R. D. Laing och schizofrenin som ett sätt att leva«, Läkartidningen 1968: 50, s. 5029. 360. Torkel Rasmusson, Leif Zern, »Schizofrenin och samhället«, s. 494 f.

134 Laing i Sverige | 3 som hot, med makt att avgränsa friskt från sjukt. I andra formuleringar möter denna tanke även i debatten om Harding-fallet, som ännu var aktuellt när Laing introducerades på svenska. Zerns och Rasmussons intervju med Laing i BLM fi ck snabbt en vidare spridning och kom under hösten att diskuteras både på de stora dagstidningarnas kultursidor och i Läkartidningen. Ett par år senare återtrycktes intervjun i sin helhet i den danska boken Hvem er det der er gale?: Psykiatri og anti-psykiatri: Debatten omkring R. D. Laing (1970). Boken utgjordes av en samling artiklar ursprungligen publicerade i den danska tidningen Information, i vilken det under 1969 förts en debatt om Laings T e Politics of Experience, vars avslutande, skönlitterärt utformade del, T e Bird of Paradise aldrig ens översattes till svenska. Någon liknande, omfattande debatt om Laing, som den i Information, uppstod aldrig i svensk off entlig idédebatt. De spridningseff ekter intervjun i BLM fi ck är det närmsta en jämförelse med den mer omfattande debatt som fördes i Information som kan göras på svensk botten.361 Läkartidningen var ett av fl era fora i vilken intervjun diskuterades under hösten 1968.

Psykiatern Clarence Blomquists artikel om Laing i Läkartidningen är intressant eftersom det i övrigt publicerades mycket få artiklar om Laing där. Bristen på artiklar om Laing i Läkartidningen innebär nu inte att psykiatrin inte diskuterades där åren kring 1970, men det skedde sällan med utgångspunkt hos, eller med blicken mot, internationella kritiker som Laing, Cooper och Szasz. Clarence Blomquist publicerade emellertid åren kring 1970 med viss regelbundenhet artiklar om psykiatrin, där han pläderade för förändringar av den svenska psykiatrin, men också polemiserade mot de mer radikala av psykiatrins svenska kritiker.362 I artikeln om Laing intog han en relativt öppen och prövande attityd, framför allt till den »unge« Laing som skrivit T e Divided Self. Mer negativ var Blomquist till Laings senare utveckling. Så togs Zerns och Rasmussons intervju i BLM som intäkt för att Laing under 1960-talet alltmer avlägsnat sig från psykiatrin för att i stället verka som samhällskritiker i takt med tiden. Till skillnad från ﬂ era samtida kommentarer om Laing på kultursidorna menade Blomquist att Laings idéer heller inte var nya eller särskilt originella. I Sverige hade han likväl »haussats upp till psykiatrisk pionjär och samhällelig nydanare i jämförelse med vilken läkarkåren i övrigt framstår som en hop in-

361. Se vidare Hvem er det der er gale?: Psykiatri og anti-psykiatri: Debatten omkring R. D. Laing, (red.) Hans Jørgen Nielsen, København 1970. Boken är en möjlig ingång till en mer detaljerad studie om debatten i de olika nordiska länderna. 362. Se till exempel den i kapitel 2 refererade artikeln av Blomquist, »Debatt eller förkunnelse«.

135 3 | Laing i Sverige snöade Wallenberghantlangare ägnande sig åt att återanpassa sina patienter till det kapitalistiska samhället.« På svensk botten, menade emellertid Blomquist, hade tidigare psykiatern Torsten Herner363 varit inne på liknande spår som Laing i T e Divided Self, och internationellt hade neofreudianskt inspirerade psykiatriker som Frieda Fromm-Reichmann och Harry Stack Sullivan gjort liknande försök att förstå den schizofrena människans upplevelse av sig själv (som Laing i T e Divided Self).364 Enligt Blomquist hade Laings kritik under 60-talets gång också antagit »allt bisarrare former.« I BLM framförde han åsikter som Blomquist fann »uppenbart orimliga«. Det var inte längre de sjuka som var sjuka, utan samhället, och om någon var schizofren var det psykiatern. Det är intressant, skrev Blomquist, att »jämföra detta grovt förenklade påstående och de politiska implikationer som kan dras och ingalunda utan Laings egen förskyllan har dragits ur detta med den mer nyanserade analys som ﬁ nns i »Det kluvna jaget«.365 Laings senare utveckling, hans »transcendentalism, knarkromantik och revolutionära samhällskritik«, förklarade en del av hans popularitet, men Laing hade enligt Blomquist gjort psykiatrin en björntjänst. Hans kritik var så destruktiv att den blev svår att ta på allvar; Laings vantrivsel i kulturen karakteriserades för övrigt som »monumental«.366 Laings med tiden alltmer »särpräglade« uppfattningar borde emellertid inte avhålla någon från att läsa T e Divided Self. Boken var fascinerande och »en av få böcker som varje psykiater ovillkorligen borde läsa.« T e Divided Self gav nämli- gen »en utomordentlig förståelse för den schizofrenas upplevelse av sin existens och därigenom ökad kunskap om »mänskan och hennes stund på jorden.«367 Det

363. Torsten Herner var verksam vid Långbro sjukhus i Stockholm och skrev bland annat böckerna Psychotherapy through Existential Dialectics: An Account of Three Cases, Stockholm 1981 samt The Challenge of Schizophrenia: Selected Papers on Existential Dialectics 1956-1981, Stockholm 1982. Se även Torsten Herner, »Schizofreniforskningen och den normala personlighetsutvecklingen«, Läkartidningen 1970: 6, s. 630-636. 364. Clarence Blomquist, »R. D. Laing och schizofrenin som ett sätt att leva«, s. 5027. Frieda Fromm-Reichmann och Stack Sullivan var båda teoretiska inspirationskällor för Laing. Fromm- Reichmann var för övrigt förebilden för doktor Fried i Hannah Greens (pseudonym för Joanne Greenberg) självbiograﬁ ska bok I Never Promised you a Rose Garden (1964) (Ingen dans på rosor, 1972). 365. Clarence Blomquist, »R. D. Laing och schizofrenin som ett sätt att leva«, s. 5029. 366. Clarence Blomquist, »R. D. Laing och schizofrenin som ett sätt att leva«, s. 5029. 367. Signiﬁ kativt nog hänvisade Blomquist endast till The Divided Self. Laings senare utveckling bortsåg han i boken helt ifrån. Blomquist gav 1974 ut essäsamlingen Själ och sinne: Om mänskan och hennes stund på jorden, där artikeln från Läkartidningen om The Divided Self återtrycktes. Likaså ingick i samlingen ett utkast till en tidigare opublicerad artikel betitlad »Mänskan och hennes upplevelser: Ett utkast«, i vilket det framgår att Blomquist hade kännedom om The Politics of Experience, eftersom han refererade till bokens inledning om hur det en människa upplever inte direkt kan upplevas av andra. Clarence Blomquist, Själ och sinne: Om mänskan och hennes

136 Laing i Sverige | 3 fanns, menade Clarence Blomquist, visserligen anledning att ställa sig skeptisk till iden om psykosen som ett slags inre resa – idéer som inte ﬁ nns uttryckta i T e Divided Self, men däremot i T e Politics of Experience och som Blomquist måste ha haft kännedom om – men även om Blomquist uttryckte skepsis mot Laings terapeutiska kommuner à la Kingsley Hall, menade han att Laings funderingar kring detta ämne var intressanta och värdefulla, inte minst som ett »incitament att handskas med större försiktighet och respekt med sina patienter och inte för restriktivt bedöma andras upplevelser utifrån sin egen uppfattning av vad som är normalt.«368

Blomquists kommentar är intressant mot bakgrund av den fortsatta debatten om psykiatrin kring 1970. Om 1965 setts som ett strömkantringens år – som året då kulturdebatten i Sverige vreds vänsterut – kan år 1968 ses som året då en radikal kritik av psykiatrin fi ck fäste i off entligheten. Publiceringen av Det kluvna jaget, liksom intervjun med r. d. Laing i BLM, var en av fl era faktorer som bidrog till att lyfta upp psykiatrin som samhällsfråga. Psykiatrin var inte endast en angelägenhet för dem den direkt berörde; genom omformuleringar och lån från dess terminologi kunde även samhällstillståndet och det lilla livet i familjen beskrivas som »sjuka«. Psykiatrin blev en samhällsfråga med vida politiska implikationer. Samtidigt tillskrevs Laing en kultur- och samhällskritik med stor räckvidd. Kritiken spände såväl över det lilla livet – familjelivet – som över det större, omgivande samhället, två storheter som visserligen då sågs som nära förbundna med varandra men som jag menar analytiskt kan särskiljas under förutsättning att man är medveten om förbindelselänkarna mellan dem. I det följande tar jag fortsatt avstamp i intervjun i BLM, för en mer tematiskt upplagd analys av två för tiden viktiga teman: föreställningen om samhället som sjukt och kritiken mot familjen. Artiklar från kultursidor varvas i det följande med exempel hämtade från skönlitteratur och teaterprogram. Laing diskuterades för en kort period »överallt«.

stund på jorden, Stockholm 1974, s. 94. I sin lärobok, Psykiatri (förstaupplaga 1969) hänvisade Blomquist också till Laing, som ansågs beskriva den schizofrena människans upplevelse av sig själv med »ﬁ n inlevelse.« Clarence Blomquist, Psykiatri, Stockholm 1969, s. 298. 368. Clarence Blomquist, »R. D. Laing och schizofrenin som ett sätt att leva«, s. 5030.

137 3 | Laing i Sverige

DET SJUKA SAMHÄLLET

I Rasmussons och Zerns intervju med Laing i BLM uppmärksammades en för psykiatridebatten kring 1970 viktig men i Laings egna böcker vagt artikulerad aspekt: de eventuella politiska implikationerna av hans tänkande. Vilket sam- hälle var egentligen önskvärt? Var dagens samhälle sjukt, och om svaret var ja, vad menades då med det? Ett uttryck som »det sjuka samhället« var långt ifrån nytt på 1960-talet.369 Be- greppet ﬁ ck emellertid vid tiden – bland annat med Laing – förnyad aktualitet. Men vad det sjuka samhället tänktes innebära förblir ofta dolt i det källmaterial jag studerat. Begreppet upprepas och återkommer ständigt, men exemplen är relativt få på mer utarbetade föreställningar om dess innebörd.370 »Det sjuka samhället« fungerar närmast som ett slags underliggande, relativt oartikulerad premiss, som en underton av missnöje och skepsis mot rådande samhällsförhål- landen, som i det följande, där uttrycket snarast är en paroll: »r. d. Laing har som alla borde förstå helt rätt. Det är samhället som är sjukt och vi med det.«371 Någon mer utförlig argumentation gavs inte. Det sjuka samhället som uttryck rymde en tydligt politisk laddning: Vilket slags samhälle borde ersätta det sjuka, gamla? Vad hade Laing själv att säga om dessa spörsmål i BLM-intervjun? Mycket litet, visar det sig. I BLM-intervjun ställdes Laing inför påståendet att schizofreni var en »sjukdom« som skapats av ett »sjukt samhälle« och att den »så kallat« schizofrene – citattecknen fungerar i källmate- rialet distansskapande – var en person som protesterade mot det sjuka samhället och samtidigt försökte skydda sig från det. »Kan man säga«, frågade intervjuarna Rasmusson och Zern, »att samhället är sjukt och att det är fel att säga att den sjuke är sjuk«? Jo, menade Laing, om man nu kunde tala om samhället i sådana termer: »Jag menar att det är samhället som är sjukt«.372 Detta innebar nu inte, påpekade Laing, att de som etiketterades som schizofrena inte hade allvarliga problem, tvärtom, men den behandling de utsattes för gav dem ingen hjälp. Mer än så hade Laing inte att säga. Något politiskt program skisserade han inte i intervjun, liksom han inte heller trodde att hans idéer skulle kunna tillämpas på något existerande politiskt parti. Zern och Rasmusson diskuterade heller inte särskilt

369. Ett intressant exempel på en något tidigare diskussion om det sjuka samhället är sociologen Joachim Israels analys av Erich Fromms bok The Sane Society (1956) i boken Alienation: Från Marx till modern sociologi, Stockholm 1966, s. 196. 370. Ett viktigt undantag utgör sociologen Kaj Håkanson, som mer på djupet diskuterade det sjuka samhället i Psykisk sjukdom: Illusioner och realiteter från 1973, s. 187, 218, 220. 371. Thomas M. Bäck, »Ur en dagbok«, Nya Argus 1972: 12, s. 178. 372. Torkel Rasmusson, Leif Zern, »Schizofrenin och samhället«, s. 494.

138 Laing i Sverige | 3 utförligt eventuella politiska implikationer av Laings idéer, möjligen därför att de inte var mer än fragment, utkast, som bara låg implicit i hans tänkande. De politiska implikationerna – eller bristen på dem – i Laings idéer var emellertid ett tema som diskuterades av och till under de följande åren i den svenska debatten. I debattboken mot Mentalhälsokampanjen, Konsten att dressera män- niskor från 1969, menade man att det slags »existensiella« psykiatri som Laing sades vara en företrädare för visserligen var mer medveten om »de sociala klyftor- nas betydelse« än neofreudianer som Erich Fromm och Karen Horney, men samtidigt var den »otillfredsställande i klassanalysen och historieuppfattningen, och arbetar med idealistiska synsätt som tagits från fi losofer som Heidegger, Husserl, Sartre m.fl .«373 Av en annan uppfattning var medicinaren Carl-Eric Bergström i artikeln »Schizofrenvänster«, publicerad 1969 i Sveriges konservativa studentför- bunds tidskrift, Svensk linje. Bergströms artikel är intressant eftersom den uppmärksammar och sammanfattar fl era av tidens teman och tendenser, som Mentalhälsokampanjen, 1960-talets politiska radikalisering och Harding-fallet.374 Laing presenterades av Bergström som en motpol till just Harding och sågs som den mest berömda representan- ten för »existensiell psykiatri«.375 Bergström beskrev den idéutveckling Laing genomgått under 60-talet och menade att det var en »avsevärd skillnad mellan ‹den unge Laings› teorier och hans senare hätska samhällsfi losofi ska agitation.«376 Bergström var långt ifrån ensam om att dels identifi era denna utveckling, dels betona skillnaderna mellan den tidige och den sene Laing, vars alltmer – som bland andra Bergström menade – extrema uppfattningar ventilerades i skrifter från senare delen av 1960-talet. Den samhällsfi losofi ska prägel som utmärkte Laings senare böcker beskrevs som »helt i fas med tidens modeströmningar«. Inte minst, menade Bergström, lockade Laings idéer vänstern i Sverige. Laings syn på schizofreni och samhälle, hans politiska orientering var »någonting annat än då psykiatern Gösta Harding i en intervju i radio antydde, att det även bland extatiska demonstranter kunde förekomma psykiska störningar.«377 Bergström

373. Lennart Christiansson, Tom Fahlén, Christina Flordh, Lennart Grosin, Ragnar Hedlund, Ann-Mari Hofsten, Gunilla Thernlund, Gunnar Thorell, Gunnar Ågren m.ﬂ ., Konsten att dressera människor: Mentalhälsa – arbete – ideologi, Stockholm 1969, s. 138. 374. Carl-Eric Bergström, »Schizofrenvänster«, Svensk linje: Organ för Sveriges konservativa studentförbund, 1969: 8, s. 30. 375. Carl-Eric Bergström, »Schizofrenvänster«, s. 31. 376. Carl-Eric Bergström, »Schizofrenvänster«, s. 33. 377. Carl-Eric Bergström, »Schizofrenvänster«, s. 33. Bergströms beskrivning av Harding-fallet kan ses som ytterligare ett exempel på hur Hardings uttalande tydligt spetsades till över tid. Jämför kapitel 2 i denna avhandling.

139 3 | Laing i Sverige ville förklara Laings popularitet med att han väl lyckats foga sina idéer till »den nya vänsterns kritik av det västerländska konsumtionssamhället.« Men Laings kritik var för destruktiv:

I valet mellan att slå västerlandet i spillror och att med gängse psykiatriska behandlingsmetoder återanpassa ett stort antal schizofrena till ett normalt liv tvekar han inte, han tar det minst onda, nämligen det första alternativet. Mot en sådan verklig- hetsuppfattning lönar det sig naturligtvis inte att argumentera. Laing lämnar väl så småningom helt psykiatrin för att uppgå i någon subkultur utanför mentalsjukhuset. Blir han hippie eller maoist?378

En liknande bild tecknades av psykiatern Per Dalén, som åren kring 1970 med viss regelbundenhet recenserade böcker av såväl Laing som Cooper och Szasz i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. För Dalén gav T e Politics and Experience »författarens syn på livet i den alie- nationens jämmerdal som kallas det västerländska samhället«. Dalén var ensidigt negativ:

Laings läror tycks ha gjort starkast intryck i sådana litterära och politiska kretsar där det nu är modernt att låta det kritiska och (självkritiska) förnuftet maka åt sig och ge större utrymme för känsla, vilja och moral. Flertalet psykiater ställer sig däremot likgiltiga eller avvisande. Det är lätt för Laings anhängare att se olika ljusskygga motiv bakom den hållningen. Jag tycker dock att det ﬁ nns fullt respektabla skäl att inte ta upp Laings teorier i den vetenskapliga diskussionen.379

Avgörande för Daléns negativa uppfattning var att Laing alltför mycket riktade sig till »känslan«. Laing var inte vetenskaplig; hans teorier kunde inte vederläggas och »[t]eorier med den skenbart förträffl iga egenskapen att de inte kunna mot- bevisas hör enligt modern uppfattning inte hemma i någon empirisk vetenskap. Det betyder att dessa teorier räknas in bland personliga trosuppfattningar och att vetenskapsmännen avböjer att ta upp dem på dagordningen.«380 Lika negativ var, en passant, Dalén några år senare till David Coopers Psychiatry and Anti- Psychiatry. Cooper och Laing, skrev Dalén, var förgrundsfi gurer i den brittiska nya vänstern och: »Även här i landet fi nner man deras anhängare på vänster- kanten, och många antipsykiatriska teser kan lätt spåras till deras förkunnelse. Är det svårare att se att kejsaren inte har några kläder när han gör entré från vänster?«381

378. Carl-Eric Bergström, »Schizofrenvänster«, s. 33. 379. Per Dalén, »Romantisk psykiatri«, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 9. 5. 1969. 380. Per Dalén, »Romantisk psykiatri«, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 9. 5. 1969. 381. Per Dalén, »Antipsykiatri«, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 29. 4. 1970.

140 Laing i Sverige | 3

Synen på Laings politiska medvetenhet och graden av politisk artikulation i hans skrifter skiftade betydligt. För författarna till Konsten att dressera människor var Laing alltför litet politiskt medveten, för Bergström en typisk representant för nyvänstern, för Zern och Rasmusson fanns det visserligen skäl att refl ektera över de politiska implikationerna men så mycket mer blev det inte. Det sjuka samhället fungerade emellertid som ett slags igenkänningstecken på r. d. Laing, vilket framgår av de reaktioner, dels på intervjun, dels på Det kluvna jaget, som under hösten 1968 diskuterades sida vid sida i idédebatten. I artikeln »Börjar alienationen på BB?« skrev journalisten Bernt Eklundh att Laing »kör hårt med tesen att samhället är sjukt«.382 På vilka sätt förblir i allt väsentligt höljt i dunkel. Laings relevans, både för en diskussion om psykiatri och för samhällsdebatten, lyftes emellertid också fram av författaren Torsten Ekbom. BLM-numret med Laing var, menade Ekbom i Dagens Nyheter, ett uttryck för ett nyvaknat intresse för psykoanalysen, som i Sverige varit satt på undantag.383 Anledningen till det svala mottagandet stod enligt Ekbom att fi nna i att psykoanalysen ju inte var en »vetenskap« och »hypoteser och spekulationer har aldrig varit populära i svensk debatt med dess snusförnuft, empirism och Uppsalafi losofi .«384 Under 60-talet hade emellertid intresset för psykoanalysen vuxit internationellt och ur detta hade en ny »delvis revolutionerande« psykiatrisk skolbildning vuxit fram, med företrädare som T omas Szasz, Herbert Marcuse, Norman O. Brown, Michel Foucault och r. d. Laing.385 Laing representerade för Ekbom en intressant syntes av psykoanalys och existentialism.386 Laings syn

382. Bernt Eklundh, »Börjar alienationen på BB«, Göteborgs-Posten, 21. 9. 1968. Eklundh hade för övrigt skrivit kortfattat om Laing i Göteborgs-Tidningen redan 1967, då han publicerade, som han själv benämnde det, »en lätt psykedelisk artikelserie« – betitlad »Den osynliga omgivningen« – om bland andra Laing, Timothy Leary och Marshall McLuhan. Se vidare Bernt Eklundh, »Ljud för tusen ord«, Göteborgs-Tidningen, 11. 7. 1967, »Nattsmygen och schizofrenin«, Göteborgs-Tidningen, 13. 7. 1967. Eklundh var också känd i Göteborgs-Posten under signaturen Bernicus. 1971 skrev Eklundh under signaturen Bernicus om Laings Knutar. Bernicus, »Svepet«, Göteborgs-Posten, 16. 5. 1969. 383. Se även Urban Stenströms reﬂ ektion om BLM-numret i Svenska Dagbladet, där också han påtalade det återuppväckta intresset för psykoanalysen. BLM-numret manifesterade just detta intresse, enligt Stenström. Urban Stenström, »Det sjuka samhället«, Svenska Dagbladet, 29. 9. 1968. 384. Torsten Ekbom, »Neurosen är en papperstiger«, Dagens Nyheter, 15. 9. 1968. 385. Freud var, enligt Ekbom, också intressant, framför allt de »kulturpessimistiska« skrifterna, även om psykoanalysen delvis var ideologiskt reaktionär. Det slags sociologiserande som Freud bedrev i sina kulturskrifter kunde emellertid, menade Ekbom, fungera som ett komplement till marxismen. »Neurosen är en papperstiger«, Dagens Nyheter, 15. 9. 1968. 386. Laings koppling till existentialismen påpekades i ﬂ era artiklar under hösten 1968. The Politics of Experience var, menade Bernt Eklundh Laings bästa bok och beskrevs som ett slags »bibel för undergroundrörelsen i USA.« Den nyöversatta The Divided Self tyngdes däremot av »en del osmält existentialism«. Bernt Eklundh, »Börjar alienationen på BB«, Göteborgs-Posten,

141 3 | Laing i Sverige på människa och kultur var också liknande den sene Freuds, men mörkare. T e Politics of Experience kunde läsas som »en absurdistisk förlängning« av Freuds Das Unbehagen in der Kultur (1930) (Vi vantrivs i kulturen, 1932). Kopplingen till Freud är värd att stanna till vid. Det fi nns likheter mellan den tidiga receptionen i Sverige av Laing och mottagandet av Freuds psykoanalys, vars infl ytande på 1900-talets konst- och kulturliv är odiskutabelt. Både Freuds psykoanalys och Laings psykiatrikritik nådde långt utanför det psykiatriska fältet och blev med tiden alltmer fristående från dem själva. Freuds psykoanalys, skriver litteraturvetaren Leif Friberg, blev från och med 1920-talet del av »en allmänt omkringsvävande ‹Zeitgeist› som i stort sett var omöjlig att undgå och som på- verkade ‹alla›.«387 Även om resonemanget är oprecist och tangerar svårhanterliga frågor om tidsanda och idéspridning, tycks den ändå säga något väsentligt, och jag tror att ett liknande resonemang kan tillämpas på Laing, om än intresset för honom varade under en avsevärt kortare tidsperiod och knappast satte ett lika djupt avtryck. Men under en kort period fungerade uttryck som »det sjuka sam- hället« och »den sjuka familjen« på samma sätt som tidigare »oidipuskomplexet« som kulturellt meningsskapande. Ekbom behandlade både den översatta Det kluvna jaget och boken T e Politics of Experience i samma artikel, ett grepp han inte var ensam om. När väl Laing- receptionen fått fart gick det fort; bara ett år skilde mellan utgivningarna på svenska av T e Divided Self och T e Politics of Experience, böcker som innehålls- ligt var mycket olika varandra och som det skilde sju år mellan. Böckerna ställdes i den svenska diskussionen, som jag visat, mot varandra för att exemplifi era en idéutveckling Laing genomgått under 1960-talet. Torsten Ekbom var också bekant med Laings idéer innan T e Divided Self utkommit på svenska, och i konsttidskriften Palettens första nummer för år 1968

21. 9. 1968. Eklundh var långt ifrån ensam om kritiken mot det existentialistiska idégodset hos Laing. Översättaren av The Divided Self, James Rössel, menade i sin recension av boken, att man med gott samvete kunde »hoppa över det mesta av doktor Laings rätt så amatörmässiga fi lo- sofemer.« James Rössel, »Fallet med den kluvna mänskan«, Kvällsposten, 17. 12. 1968. Christer Båge, som 1970 recenserade David Coopers Psychiatry and Anti-Psychiatry menade för sin del att han alltid funnit det »existentialistiska synsättet grumligt och spekulativt«. Christer Båge, »Psykiatri – vård eller vansinne?«, Dagens Nyheter, 9. 4. 1970. Också i Nils-Erik Landells recension av The Divided Self i Svenska Dagbladet 1968 uppmärksammades det existentialistiska idégodset hos Laing, som för övrigt benämndes som »existentialpsykiater«. Landell tog emellertid varken ställning för eller mot. Landell refererade också till BLM-intervjun med Laing. Nils-Erik Landell, »Det kluvna jaget«, Svenska Dagbladet, 18. 9. 1968. I fi losofen och läkaren Helge Malmgrens »Jaget och de andra«, Aftonbladet, 20. 7. 1971 fi nns emellertid en motbild till den negativa syn på existentialistiskt idégods. Detsamma gäller för Torsten Ekboms »Neurosen är en papperstiger«, Dagens Nyheter, 15. 9. 1968. 387. Leif Friberg, Från sonett till drömtext: Gunnar Björlings väg mot modernismen, diss, Stock- holm Studies in Literature, Stockholm 2004, s. 152.

142 Laing i Sverige | 3 använde han på ett originellt sätt sentenser från Laings T e Politics of Experience. Ansatsen var samhällskritisk på ett mer övergripande plan; psykiatrin ägnades ingen explicit uppmärksamhet. Paletten, som Ekbom periodvis publicerade sig i mot slutet av 1960-talet, skiftade liksom BLM mot slutet av 1960-talet fokus och breddade sitt innehåll. Om BLM varit skönlitteraturens forum, var Paletten bildkonstens, men under skribenten Leif Nyléns redaktörskap riktades tidskriften mot konst och kultur i en vidare bemärkelse: LSD, elektronisk musik, analyser av poeten med mera Åke Hodells ljudverk och opus »General Bussig«, lyftes fram, liksom den uppsjö av sociala rörelser som uppstod mot 60-talets slut: »Aktion samtal«, »Alternativ Jul«, »Alternativt samhälle«.388 Teman som tidigare hade uppmärksammats i den kortlivade kalendern Gorilla – i vilken Nylén var involverad – var »psykedelia« och medvetandeutvidgning. Gorilla och Paletten hakade delvis ämnesmässigt i varandra. Gorilla, menar litteraturvetaren Claes-Göran Holmberg, »proklamerade en ny individualism, en individualism som i sitt sökande efter medvetandeutvidgande och i sin söndersprängning av alla värdehierarkier skulle bryta med det borgerliga livsmönstret och avskaﬀ a alienationen.«389 Paletten kan, menar jag, efter Gorillas nedläggning för en tid sägas ha fört detta arv vidare. I den prosapoetiska »T e Dew-line«, publicerad i Paletten 1968, använde Ekbom sentenser från T e Politics of Experience i sin artikel om den amerikanske arkitekten Buckminster Fuller. I Ekboms fall ser det rent typograﬁ skt ut som följer (de av Ekbom kursiverade satserna är hämtade från Laing):

R. D. Laing: T e condition of alienation, of being asleep, of being unconscious, of being out of one’s mind, is the condition of the normal man. Böjningsmönster: Mot slutet av andra världskriget hade Buckminster Fullers uppﬁ nning Dymaxionhuset – lätta, billiga, transportabla bostadsenheter i stånd att klara egen försörjning av ljus, värme, sanitet i hårdast tänkbara klimat – kommit så långt att den amerikanska ﬂ ygindustrin planerade en omställning av produktionen för att förverkliga Fullers projekt.390

Men allt Fuller arbetat med har snart stoppats av en amerikansk maktelit och krassa ﬁ nansintressen. I vår värld platsar inte Fuller. Laings ord får illustrera ett slags världens galenskap och marginaliseringen av människor som Fuller:

Fullers geodetiska domer har kommit till användning i the Dew-line, det amerikanska förvarningssystemet mot robotar tvärs över Alaska. Normal men have killed perhaps 100.000.000 of their fellow normal men in the last ﬁ fty years. Laing. Över hela linjen

388. Se Paletten 1968: 4. 389. Claes-Göran Holmberg, Upprorets tradition, s. 115. 390. Torsten Ekbom, »The Dew-Line«, Paletten 1968: 1, s. 13.

143 3 | Laing i Sverige

samma vanvettiga mönster: de stora resurserna hamnar på fel ställen (Alaska); de stora uppﬁ nningarna exploateras av Dr Strangelove och hans gelikar.391

Sentenserna från Laing: »Normal men have killed« etc. fi nns med parallellt, som för att visa hur galen världen är som strävar efter det som anses normalt, men det normala är i själva verket det absurda, vanvettiga. Det är som om Laing tänktes ställa inte bara psykiatrin utan alla invanda och etablerade föreställningar om det normala och sansade liksom på huvudet, och att det var rätt att göra det. De lösryckta sentenserna ur T e Politics of Experience kan ses som ett slags illustrationer och poetiska förstärkningar i texter där det normala ses som det absurda, eller vanvettiga, en tanke som fl era konstnärligt verksamma arbetade med vid tiden, bland andra konstnären Sture Johannesson, som i en bilaga till Paletten, betitlad Frank News, lät återtrycka långa sjok ur T e Politics of Expe- rience, helt okommenterade.392 Temat om det friska, normala som det sjuka och samhället som sjukt återfi nns även hos fi lm- och teaterregissören Alf Sjöberg, som explicit framhävde Laing som inspiration för tolkningen av August Strindbergs drama Fadern (Fadren).393 Hösten 1968 – notera närheten i tid till intervjun med Laing i BLM – hade Alf Sjöbergs uppsättning av Strindbergs Fadern premiär på Dramaten med Georg Rydeberg som Ryttmästarn, Gunnel Lindblom som Laura och Lena Nyman som Bertha. I tidningsartikeln »Teatern är ett vapen – därför spelar vi Fadern« pekade Sjöberg på sambandet mellan Fadern och Laings idé om att de som protesterar mot ett sjukt samhälle avväpnas genom att man kallar dem schizofrena.« – Är det inte just vad där står i »Fadren«? […] Samhället ställer upp på alla sätt för att tillmötesgå denne mans fl ykt in i vanvettet.«394 Tanken återkom i det utförliga teaterprogrammet. Ryttmästarn, skrev Sjöberg, ville sitt eget vanvett

begär inte bättre än att motståndarna, samhällets representanter (Läkaren, Prästen och hans eget hus) skall hjälpa honom in i sjukdomen. Och samhället ställer upp. […] Här sammanfaller Strindbergs bitande samhällsanalys med forskningsresultaten från två stora nutida vetenskapsmän, Laing och Foucault. Även Freud hämtas numera ur skaﬀ eriet i striden mot normalitetens vanvett […].395

391. Torsten Ekbom, »The Dew-Line«, s. 13. 392. Frank News, bilaga till Paletten 1969: 4. 393. En passant kan nämnas att Laing själv hade lyft fram Fadren i sin bok Self and Others: Further Studies in Sanity and Madness (1961). Laing hämtade för övrigt ofta exempel från skönlitteraturen till sina böcker. August Strindberg var bara en av ﬂ era författare som Laing lät sig inspireras av, Fjodor Dostojevskij en annan. R. D. Laing, Själv och andra, Stockholm 1973 (1970), s. 133. Se även R. D. Laing, Self and Others: Further Studies in Sanity and Madness, London 1961, s. 141. 394. Annika Holm, »Teatern är ett vapen – därför spelar vi Fadern«, Dagens Nyheter, 6. 10. 1968. 395. Alf Sjöberg, »Introduktion av regissören«, teaterprogram för Alf Sjöbergs uppsättning av

144 Laing i Sverige | 3

Laing gavs i programmet också en utförlig presentation av Leif Zern.396 Zern var då mer kritiskt inställd till Laing än i intervjun i BLM. T e Politics of Experience, menade han, var svårare att ta ställning till än de tidigare böckerna. Laings utveckling från försöken att förstå schizofrena personer till att tala om samhället som sjukt hade en »dramatisk tydlighet«, men samtidigt innebar det att hans teser blev, som Zern skrev, »mindre skarpa«. Föreställningen om psykosen som ett slags inre resa – de schizofrena av en ny ordning – var inte heller något som Zern omedelbart trakterades av:

Laing tycks rent av anse att alla människor borde genomgå psykoser, som om där fanns värden som a priori vara goda. I så fall vill jag rikta invändningar av delvis politisk natur mot honom: bl.a. frågar jag mig hur man ska lösa deras problem som nu anser sig friska. Genom att tala om psykoserna som värdefulla i och för sig reducerar Laing alla de som står utanför sådana upplevelser till ett antal schizofrena av en ny ordning. Men hur botar man i så fall dem? Det kan bara ske i ett samhälle som är annorlunda än vårt.397

I programmet till Fadern ifrågasattes också familjen, liksom samhällets institutioner i övrigt. Intressant är före detta fl ygaren, sedermera konstnären och poeten, Åke Hodells medverkan, som utgjordes av ett collage, vilket inleddes med ett citat av Sjöberg, där andemeningen var att teatern måste visa att den »vill och kan skärpa och stärka människors medvetande.« Utifrån detta tecknade Hodell en »Arbetsordning för nedtagning och bortföring av Kungl. Dramatiska Teatern.« I collaget framstod Dramaten som ockuperad av studenter och arbetare. Hodells fi ktiva karaktär »General Bussig« var den före detta Ryttmästaren som: »leder kravallpolisens attacker mot arbetarna och studenterna.« Dessa höll emellertid stånd: »nedtagning och bortföring av Dramaten fortsätter kontinuerligt.«398 Kungliga Dramatiska Teatern står emellertid kvar och under 1970-talet upp- fördes fl era uppsättningar om psykiatrin och psykiatrisk problematik på dess scener: Arne H. Lindgrens självbiografi ska bok om livet på S:t Lars i Lund, Svart dagbok, dramatiserades och visades 1974. I pjäser som Familjen, av den fi nlandssvenske psykiatern, poeten, politikern och författaren Claes Andersson, och Gottfried Grafströms Sjung vackert om kärlek aktualiserades också teman

Fadern 1968, s. 6. 396. Också Michel Foucault gavs en presentation med översättningen av en text av Roland Bar- thes. Roland Barthes, »Å ömse håll«, teaterprogram för Alf Sjöbergs uppsättning av Fadern 1968, s. 74-83. 397. Leif Zern, »R. D. Laing, samhället och mentalsjukdomarna«, teaterprogram för Alf Sjöbergs uppsättning av Fadern 1968, s. 66. 398. Åke Hodell, collage i teaterprogram för Alf Sjöbergs uppsättning av Fadern 1968.

145 3 | Laing i Sverige med anknytning till Laing: om den sjuka familjen och dubbelbindningens mekanismer och konsekvenser. Flera av dessa pjäser kommenterades dessutom av verksamma psykiatriker och psykologer.399 Knutna till Dramaten var också dan- sarna Kari Sylwan och Karin T ulin, som 1972 satte upp rörelsespelet Knutar på just Dramaten. Knutar var direkt baserad på Laings Knots som översatts till svenska av Torkel Rasmusson 1971. Föreställningen spelades av och till under hela 1970-talet och visades 1973 i Sveriges Television. Mellan 1972 och 1982 skall Knutar ha spelats mer än 300 gånger för bland annat skolelever, vårdperso- nal och patienter inom psykiatrin.400 I det ovanstående har jag successivt alltmer närmat mig ett andra viktigt tema i psykiatridebatten kring 1970: familjen. Temat betonas såväl i Sjöbergs Fadern- uppsättning som i pjäser som Familjen och Sjung vackert om kärlek. Familjen var vid tiden satt under debatt; den anses helig, sjuk; möjligen borde den avskaﬀ as.

DEN SJUKA FAMILJEN Kritiska tongångar om familjen var ingen nyhet för 1960-talet, men blev, för att tala i tidens anda, en av ﬂ era institutioner som då starkt kom att ifrågasättas. Som begrepp var »den heliga familjen« inte nytt för tiden, men det ﬁ ck genom journalisten, debattören och författaren Barbro Backbergers tidningsartikel med just titeln »Den heliga familjen« (1965) förnyad aktualitet.401

399. För artiklar se Kerstin Vinterhed, »Psyke som samspel«, Rune Johansson, »Det gömda och det glömda folket«, Dramaten 1974-75: 39, s. 2-6, Sten Falck, »Sex frågor om svensk mentalvård«, Dramaten 1974-75: 40, s. 20-21, Claes Andersson, »Reﬂ exioner kring familjen«,

Dramaten 1974- 75: 44, s. 14-16, Claes Andersson, »Det psykologiska mordet«, Dramaten

1974- 75: 45, s. 28-29, Kurt Gordan och Lisbet Palmgren, »Samspelet inom familjen«, Dramaten

1974- 75: 46, s. 10- 13. Claes Andersson publicerade även en artikel om Laing i Medicinska fören- ingarnas tidskrift. Se vidare Claes Andersson, »Andersson om Laing«, Medicinska föreningarnas

tidskrift 1970: 1, s. 32- 35. 400. Ami Lönnroth, »Ett spel om spelet vi spelar«, Svenska Dagbladet, Lena Swanberg, »‹Knu- tar› – en örﬁ l…: Rörelsedrama som avslöjar knutarna i våra relationer«, Socialnytt 1975: 8, s. 27. Inte bara Sylwan och Thulin fängslades av Knutar, så gjorde även Marianne Ahrne i boken Äppelblom och ruiner från 1980. Ahrne inledde under 1970-talet ett samarbete med läkaren och psykoanalytikern Iréne Matthis som resulterade i två böcker: Ahrnes Äppelblom och ruiner samt Matthis' Orden som fängslar oss, Stockholm 1980. Den samlande utgångspunkten för dem var deras sinsemellan olika relation till en psykotisk man som i böckerna heter Rune. Böckerna bemöttes i huvudsak väl, men Yrsa Stenius menade att det hos Ahrne fanns en »omedveten tendens att idealisera sinnessjukdomen«. Yrsa Stenius, »Är det tjusigt att bli tokig?«, Aftonbladet, 29. 9. 1980. Stenius anknöt i sin recension också till Laing: »Ronald D Laing. ‹Det kluvna jaget›, sinnessjukdomen som politiskt manifest hör till sextiotalets mest tidstypiska kännetecken.« Här ser vi ett exempel på hur Laing under 1980-talet kom att förknippas med föreställningen om det anti-auktoritära 1960-talet. 401. Lena Lennerhed, Frihet att njuta, s. 270. Barbro Backberger var vid tiden verksam som

146 Laing i Sverige | 3

I »Den heliga familjen« framställde Backberger familjen som ett svartsjukans och intoleransens fäste. Äktenskapet var en kvarleva från 1800-talets borgerliga samhälle och kunde närmast betraktas som ett slags »sexuellt ägandeförhållande«. Likväl, menade Backberger, framställdes i alla sammanhang familjen som den naturliga samlevnadsformen. Det var en kompakt kritik av familjen Backberger formulerade i »Den heliga familjen«; något alternativ till den existerande famil- jestrukturen gav hon inte. Däremot beskrev hon ett slags familjelivets potentiella patologi, som i det här sammanhanget är intressant. Enligt Backberger kunde visserligen medlemmarna i en »aktiv och glad familj« utvecklas till »starka och positiva människor«, men den privata avskildhet familjen gav innebar också att familjemedlemmarna kunde driva varandra allt längre in i en »spiral av ängslan, defaitism, paranoia och asocialitet.« Familjen var ett slags »utpressningsinstitut«, vars sanktioner inte endast drabbade dem som levde i familjen, utan också dem som antingen inte »står ut där« eller dem som kastats ut från sin familj. Hur dessa invånare på, som hon skrev, »svenska botten« hade det, förtjänade att diskuteras.402 Uttrycket »den heliga familjen« gav eko under de följande åren, bland annat i författaren och poeten Göran Palms debattbok Indoktrineringen i Sverige från 1968. Familjen var för Göran Palm en viktig del av det massiva indoktrinerings- system som enligt honom präglade och utgjorde det svenska samhället. Enligt borgerliga politiker, skrev Palm, utgjorde familjen demokratins kärncell, men, skrev han: »Jag undrar om inte detta är ett vackrare sätt att tala om att familjen är den borgerliga indoktrineringens kärncell.«403 Formuleringen ger associationer till Wilhelm Reich, vars freudomarxistiskt färgade idéer ﬁ ck ett uppsving i Sverige under slutet av 1960- och början av 1970-talet.404 Palm hänvisade dock inte till Reich i sammanhanget.405 Familjen var emellertid att se som »ett opium för folket.«406 skribent i Dagens Nyheter. Senare utgav hon boken Det förkrympta kvinnoidealet (1966) och var dessutom med vid bildandet av Grupp 8 1968. Lena Lennerhed, Frihet att njuta, s. 117. 402. Barbro Backberger, »Dödens väntsalar«, Ord och Bild 1967: 3, s. 222-227, »Inspärrade – ute- stängda«, Ord och Bild 1967: 3, s. 179. Psykisk ohälsa och psykiatri var, parentetiskt, också teman som Backberger återkom till under de kommande åren. I Ord och Bilds temanummer 1967 om just medborgarna på »svenska botten« bidrog hon dels med en text om arbete på mentalsjukhus, dels med temanumrets inledande artikel, »Inspärrade – utestängda«. 403. Göran Palm, Indoktrineringen i Sverige, Stockholm, 1968, s. 222. 404. Franz Luttenberger, Freud i Sverige, s. 371. 405. Göran Palm, Indoktrineringen i Sverige, s. 212. En passant listade Palm Laings The Politics of Experience i sin bok Vad kan man göra? i sin översikt över böcker att läsa för dem som ville samhällsförändring. Göran Palm, Vad kan man göra?, Stockholm 1969, s. 139. 406. Göran Palm, Indoktrineringen i Sverige, s. 226.

147 3 | Laing i Sverige

Åren kring 1970 blev också Laing en av dem som åberopades i kritiken mot familjen. Uttryck som »den sjuka familjen« förekom ofta i den svenska receptionen av hans böcker.407 Redan i Torkel Rasmussons och Leif Zerns intervju med Laing i BLM 1968 uppmärksammades tematiken. I intervjun gav Laing ett exempel på en familj han menade var mer problematisk än den individ i familjen – David – som tillskrivits en begynnande psykiatrisk problematik. Det centrala problemet med pojken David, som Laing såg det, var nu inte hans eventuella schizofreni, utan det faktum att pojken hamnat mitt i en familjekonfl ikt som pågått i generationer och som riskerade att pågå i oändlighet. Davids största svårighet, menade Laing, var att han aldrig fi ck vara David, sig själv. I stället befann han sig i en familjesituation »där han på sätt och vis blev uppfostrad att vara som sin morfar och sedan straff ades för det, liksom mormodern skulle ha velat straff a sin man.«408 Laing skisserade i intervjun ett möjligt fortsatt scenario för honom:

Han kan bli schizofren i en betydelse som jag skulle kunna använda ordet i: fångad mellan motsägelser och paradoxer som ansätter honom och som gör att en människa kan splittras i två eller ﬂ era fragment eller upplösas totalt under trycket av oförenliga föreskrifter. Det är en tänkbar utveckling.409

407. Det problemområde jag här kallar »den sjuka familjen« bör preciseras. Den sjuka familjen blir – tillsammans med begrepp som »den schizofrena«, »den schizofrenogena« och »den patologiska« familjen ett slags uttolkarnas allmänbegrepp som enkelt får sammanfatta mer eller mindre komplexa idéer om familjens roll vid uppkomsten av schizofreni, och som olika uttolkare läser in i Laings verk. Jag utgår i det följande från denna beskrivning och avgränsning av begreppet, även om det ofta ter sig vagt och undanglidande. Källmaterialet – texterna om Laings idéer om familjen – får emellertid vara vägledande för min begreppsanvändning. Intressant att notera är att Laing mycket sällan använde sig av begreppet den sjuka familjen. Begreppet den schizofrena familjen förekommer emellertid i The Divided Self. Kanske, menade Laing, borde begreppet användas i stället för »den schizofrenogena modern«, för att stimulera undersökningar av hela familjekonstellationen. Se vidare R. D. Laing, Det kluvna jaget, s. 184 f. samt The Divided Self, s. 208. I Mentalsjukdom och miljö förde Laing och Esterson vidare ett resonemang om »familjens patologi«. De tog avstånd från begreppet, eftersom det »utvidgar det obegripliga i individen till det obegripliga i gruppen. Det innebär att den biologiska analogin inte längre tillämpas bara på en person utan på ett antal personer. Detta exempel på att begrepp som härrör från den kliniska biologin överförs till det område som studerar grupper av människor, är enligt vår uppfattning ofruktbart.« R. D. Laing och Aaron Esterson, Mentalsjukdom och miljö, s. 21. Jämför: »It extends the unintelligibility of the individual behaviour to the unintelligibility of the group. It is the biological analogy applied now not just to one person, but to a multiplicity of persons. This instance of the transference of concepts derived from clinical biology into the realm of multiplicities of human being is, in our view, unfruitful.« R. D. Laing och Aaron Esterson, Sanity, Madness, and the Family, s. 9. För recensioner se Jan Bärmark, »Forskning kring män- niskan«, Svenska Dagbladet, 12. 4. 1972, Jan Bärmark, »Forskningsteori och psykiatri«, Svenska Dagbladet, 18. 2. 1972, Anita Johansson, »Ett sjukt familjeliv«, Helsingborgs Dagblad, 3. 12. 1971. 408. Torkel Rasmusson, Leif Zern, »Schizofrenin och samhället«, s. 496. 409. Torkel Rasmusson, Leif Zern, »Schizofrenin och samhället«, s. 496.

148 Laing i Sverige | 3

Laings slutsats var att David borde lämnas ifred. Om man däremot fortsatte att behandla pojken som om han vore schizofren skulle man med säkerhet inom sex månader bekräfta den diagnosen, inte därför att den var korrekt, utan därför att det var så psykiatrin fungerade. Hur det gick för David framgår inte av intervjun, läsaren lämnas mitt i berättelsen. David och hans komplicerade familjeliv utgjorde emellertid den direkta ut- gångspunkten för författaren Maria Gripes Glastunneln, som först utkom som sommarföljetong i tidskriften Vi 1969 men senare under året också publicerades i bokform.410 Gripe skriver inget om psykiatri; snarare fungerar Laings exempel som utgångspunkt i en berättelse om familje- och identitetsproblematik. Pojken i Glastunneln – Dan – är några år äldre än David men ställd inför samma problematik som han. Familjen låter inte Dan vara den han är. Morfaderns skugga vilar tung över honom. Men snarare än att som David riskera att låta sig fångas i paradoxerna och motsägelserna och gå in i psykos rymmer Dan hemifrån, något som kan läsas som en räddning. Mellan 1969 och 1979 publicerade Maria Gripe ett ﬂ ertal böcker där barnets relation till familjen – särskilt modern – skildrades skönlitterärt. Två av böckerna har en explicit koppling till Laing411: Glastunneln och …ellen dellen….412 Böck- erna rymmer tre tydliga gemensamma teman: familjen som krigszon; förhållan- det mellan mor och barn är högst problematiskt och böckernas huvudpersoner förnekas rätten att vara sig själva, något de hanterar genom att försöka bli någon annan, anta en annan identitet. Pojken i Glastunneln och Fredrika i …ellen dellen… genomgår ett slags personlighetsförändringar; de ﬂ yr och rymmer in i sig själva eller bort från den faktiska miljön som en sorts taktik att undkomma de ständiga kraven och påminnelserna om att de inte duger som de är. I Glastunneln och i …ellen dellen… tecknas dystra familjebilder. Det är fram- för allt mödrarna som inte står ut med sina barn som de är: Dan i Glastunneln är en avbild av sin morfar – moderns eget problematiska förhållande till sin far aktualiseras ständigt genom hans blotta närvaro, och Fredrika i …ellen dellen… är

410. Flera tidigare forskare har lyft fram detta. Gudrun Fagerström, Maria Gripe, hennes verk och hennes läsare, diss, Stockholm 1977, s. 113, 117. För Laings inﬂ ytande på Gripes Glastunneln se också Ying Toijer-Nilsson, Skuggornas förtrogna: Om Maria Gripe, Stockholm 2000, s. 101-112. 411. Detta har tidigare uppmärksammats av litteraturvetarna Gunilla Fagerström i hennes avhandling om Maria Gripe från 1977 och i Ying Toijer-Nilssons Maria Gripe: Skuggornas förtrogna (2000). 412. Också böckerna om Elvis Karlsson rymmer samma tematik men saknar en explicit anknytning till Laing. Davids mamma ringer polisen för att anmäla David; Elvis' mamma hotar att göra det. Enligt Toijer-Nilsson framstår emellertid kärnfamiljen i böckerna om Elvis som »sjuk i Laings och tidens anda.« Se Ying Toijer-Nilsson, Skuggornas förtrogna, s. 115.

149 3 | Laing i Sverige knappast någon Fredrika Bremer, utan en »tungus«, som liksom inte är »med«.413 Dan i Glastunneln och Fredrika (efter Fredrika Bremer) i …ellen dellen… är ställda inför samma problematik som David: inget av barnen duger som de är i sig själva. I …ellen dellen… ger Gripe direkta referenser till Laing. Boken inleds med ett citat från T e Politics of the Family: »Något som man absolut inte väntar sig av en tennisboll är att den vet att den är en tennisboll«.414 Fredrika i …ellen dellen… går emellertid en annan väg än Dan i Glastunneln. Hon bryter inte med familjen. Mot slutet av boken vill hon i stället foga samman den. Mamma Irma skall om så krävs tvingas acceptera att kallas mamma igen. Vägen till något slags försoning mellan Fredrika och Irma är emellertid lång. Gripe var inte ensam vid tiden om att måla mörka modersbilder. Litteraturve- taren Boel Westin har i en artikel i tidskriften Opsis kalopsis analyserat den mörka modersbild som tecknas i mycken barn- och ungdomslitteratur från 1970-talet. Enligt henne fungerade modern i tidens ungdomsböcker som måltavla för för- äldraupproret; modern blir symbol för den destruktiva kraften i familjen, medan fadern ofta ges en ljusare gestaltning. Så är just vad som sker i …ellen dellen…, där fadern är snäll, god och ljus, men enligt modern oduglig, modern som i …ellen dellen… enligt Westin framstår som monstruöst elak.415 I den brittiska ﬁ lmen Family Life från 1972 – som tydligt kom att förknippas med Laing – är modersbilden likaledes mörk. I Family Life kopplas kritiken av den psykiatriska institutionen samman med en kritik av samhället och familjen. I slutscenen av Family Life förevisas »det typiska fallet« Janice Balidon för en grupp studenter. Patientens status av objekt för det undersökande medicinska ögat är tydlig; under ledning av den äldre, erfarne och föreläsande psykiatern skall förmedlas kunskapen att ﬂ ickan framför de unga studenterna är »en typisk schizofren«. Slutscenen i Family Life använder sig av patientdemonstrationen som symbol för en föreställning om psykiatrins förtingligande av patienten: ingen talar med Janice, man talar om henne. r. d. Laing använde sig av samma grepp i bland annat T e Divided Self, där

413. Maria Gripe, …ellen dellen… , Stockholm 1974, s. 8 f., 14. 414. Maria Gripe, …ellen dellen…, s. 1. Laing använder i The Politics of the Family tennis- bollen som metafor för ﬂ ickan Jane, som »var försjunken i drömmerier om en ständigt pågående tennismatch.« Jane var också mycket duktig i just tennis. Bollen, upplevde hon, var hon själv och hon »bollades« hänsynslöst omkring i den familj hon levde. R. D. Laing, Familjelivet, s. 20. 415. Boel Westin, »Mammor och omödrar: Modersbilder i barn- och ungdomslitteraturen«, Opsis kalopsis 1996: 2, s. 39.

150 Laing i Sverige | 3 ett referat av en kraeplinsk patientdemonstration fi ck bilda utgångspunkt för ett resonemang om vad Laing såg som psykiatrins objektifi ering av patienten.416 Family Life är en fi lm om vägen till mentalsjukhuset, som i laingiansk anda pekar ut familjen som sjuk och sjukdomsalstrande. Men föreställningen om familjen som orsak till schizofreni är förstås främmande för den föreläsande psykiatern i fi lmen, som efter sin demonstration av fallet Janice får uttala fi lmens sista replik: »Några frågor?« Tystnad. Repliken ter sig följdriktig mot bakgrund av psykiaterns beskrivning av Janices hemförhållanden och det medicinska psykiatriska perspektiv han får representera. För fi lmens psykiater är Janices föräldrar normala, goda och älskande medan Janice är sjuk. Egentligen fi nns det ingenting att diskutera; hans fråga är snarast retorisk. Men Family Life – som allmänt antas bygga på Laings och Aaron Estersons Sanity, Madness, and the Family från 1964 – vill förmedla budskapet att Janice i själva verket inte alls kommer från någon normal miljö och familj.417 I tidens anti-auktoritära anda är det i stället det oppositionella perspektivet som ges företräde. Familjen Balidon må kallas normal av utomstående eller av dem som själva sitter fast i ett slags »normalitetens vanvett«, men Janices familj är i själva verket sjuk; det är hennes familj som drivit henne in i vansinnet. Fiktionen tillåter att Janice går från att vara förvirrad och olycklig till kroniker inom loppet av några månader. Familjen, modern främst, har berett marken för Janices sammanbrott; elchockerna och mentalsjukhuset permanentar sjukdomen. Sådant är fi lmens budskap, som kan uppfattas som emblematisk för den brittiska så kallade antipsykiatrin. Här fi nns institutionskritiken, kritiken mot familjens förkvävande krav på normalitet och anpassning samt ett direkt avståndstagande från vad som uppfattas som konventionell, det vill säga medicinskt baserad, psykiatri.

416. R. D. Laing, The Divided Self, s. 29-31. Den holländske psykiatern Jan Foudraine använde sig av samma grepp i sin bok Wie is van hout…een Gang Door de Psychiatrie, utgiven 1971. Foudraines bok översattes inte till svenska, däremot till danska. På svenska lyder titeln, i fri översättning, »Vem är gjord av trä?« I den av Kraeplins patientdemonstrationer som Foudraine refererar i boken utbrister plötsligt patienten: »Jag är gjord av trä, jag är gjord av trä!« Foudraine förklarar detta med att patienten på ett symboliskt plan upplever sig vara ett ting av trä som ställs ut till allmän beskådan. Men, frågar Foudraine, vem är egentligen av trä, patienten eller den som ut- sätter patienten för den objektifi erande och kliniska blicken? Se vidare Gemma Blok, »The Mes- siah of the Schizophrenics: Jan Foudraine and Anti-Psychiatry in Holland«, Cultures of Psychiatry: Mental Health Care in Postwar Britain and the Netherlands, (red.) Marijke Gijswijt-Hofstra, Roy Porter, Amsterdam, Atlanta, 1998, s. 154. 417. Både i samtida texter och i senare litteratur kan det heta att fi lmen bygger på ett fall ur Sanity, Madness, and the Family, men också att den bygger på fl era olika sammanställda fall ur Sanity, Madness, and the Family. I Sanity, Madness, and the Family fi nns fl era fallstudier som uppvisar likheter med Janices situation, exempelvis Fallet Ruby Eden och Fallet Maya Abbot, som i likhet med Janice inte sällan tillskrivs epitet som »otacksam« och »slampa«. Ruby Eden blir i likhet med Janice gravid. Emellertid tvingas Janice till abort medan Ruby Eden förlorar fostret genom missfall, strax före intagningen på sjukhus.

151 3 | Laing i Sverige

Ken Loachs Family Life utspelas delvis i den stora institutionen, där patienter mer förvaras än ges tillfälle att – i Laings mening – påbörja sin egen läknings- process genom att slippa bli behandlad, och där elchocker distribueras enligt ett slags löpande band-princip. Undantaget, det lilla terapeutiska samhället inhyst i institutionen och som Janice först kommer till, läggs snart ned. I Family Life fungerar också den vita rocken som en markör och kontrast mellan den gamla anstaltspsykiatrin och den nya psykiatri, som fi lmens »gode« läkare Mike – som helst vill kallas vid sitt förnamn – försöker skapa. Att Mike är civilt klädd är betydelsebärande; det signalerar radikalitet. När fi lmens huvudperson, Janice, förfl yttas från Mikes nedlagda experimentavdelning till den traditionella slutna institutionen möter hon läkare och sjuksköterskor iklädda särskild arbetsdräkt, vita rockar och stärkta sjuksköterskedräkter med tillhörande hätta.418 Filmens Dr Donaldson, Mike, uttalar repliker som ekar av Laing – galenskap är ett sätt att stänga världen ute för att få vara sig själv – men Laing nämns aldrig vid namn i fi lmen. Vid tiden för fi lmens visning i Sverige, 1973, var emellertid Laings namn så bekant, att kopplingen mellan Mike och Laing tedde sig självklar för dem som recenserade fi lmen. I recensionerna av fi lmen beskrivs Mike dels som en »lärjunge till Laing«, eller »en psykiater av Laings skola«; dels förekommer nästan genomgående i recensionerna referenser till Laings arbete och böcker.419 Family Life visades i Sverige när inte bara familjens utan också läkarens roll var satta under kritisk diskussion, såväl i debattböcker och tidningsartiklar som i konstnärliga gestaltningar. Recensionerna av Family Life bär spår av denna diskussion och var överlag positiva. Psykiatrins problem, dess hierarkier, mentalsjukhusens auktoritära struktur var teman som uppmärksammades i recensioner av Family Life. Författaren Sun Axelsson anknöt i sin analys, publicerad i fi lmtidskriften Chaplin 1973, explicit fi lmens innehåll till Laing och Estersons bok Sanity, Madness, and the Family. Intressant i sammanhanget är dock att hon

418. Utan den vita rocken är vi lika, är en tanke i tiden. I Marianne Ahrnes fi lm Långt borta och nära från 1976 misstar en blivande vårdare en patient för en anställd. Varken anställda eller patienter bär nämligen särskilda kläder på avdelningen. 1960-talet var också decenniet då den vita rocken kom att ifrågasättas. Karin Johannisson, Tecknen: Läkaren och konsten att läsa kroppar, Stockholm 2004, s. 106. 419. Se Sun Axelsson, »Familjeliv«, Chaplin 1973: 3, Hanserik Hjertén, »Mästerlig närbild av den sjuka familjen«, Dagens Nyheter, 3. 5. 1973, Maria Bergom-Larson, »Omtagning: Kenneth Loach: Family Life«, Dagens Nyheter, 4. 8. 1973, Gunilla Bergsten, »Individen, gruppen och samhället«, Upsala Nya Tdning, 28. 9. 1973, Sverker Andréason, »Familjefi lm att debattera«, Göteborgs Han- dels- och Sjöfartstidning, 3. 5. 1973, Uno Asplind, »Skakande drama om ‹fallet Janice›«, Göteborgs- Posten, 24. 7. 1973, Björn Fabricius Hansen, »Family Life«, Svenska Dagbladet, 3. 5. 1973, Ingvar von Malmborg, »LAING – den upproriske psykiatern«, Aftonbladet, 3. 2. 1982. I Jan Agheds »En fi lm ni måste se«, Sydsvenska Dagbladet Snällposten, 7. 8. 1973 förekommer emellertid ingen referens till Laing.

152 Laing i Sverige | 3 egentligen endast diskuterade Laings idéer; Esterson, som var medförfattare till Sanity, Madness, and the Family, berördes högst parentetiskt. Estersons internationellt mest kända bok, T e Leaves of Spring (1970) översattes heller aldrig till svenska och hans idéer gavs aldrig någon djupare belysning i den off entliga debatten. I den mån Esterson nämndes var det i samband med Laing. Axelssons artikel har också det slags introducerande drag som fl era andra artiklar om Laing fi ck: Laing liksom introducerades om och om igen i den svenska debatten. Axelssons slutsats var att Family Life var en högst angelägen fi lm. »Den borde visas gratis. Den handlar om hur en frisk människa drivs in i galenskap. Men det viktigaste är att den visar hur detta kan undvikas och förebyggas och hur en hjälplös och olycklig människa kan få hjälp att klara sig och försvara sig i våra hårda, grymma, kannibalistiska samhällen.«420 I Dagens Nyheter beskrevs fi lmen i Hanserik Hjerténs recension – betitlad »Mästerlig närbild av den sjuka familjen« – som en »historia om tortyr i familjens blykammare och slutlig förintelse av personligheten med läkarhjälp«.421 Läkaren är ett slags själens manipulatör, redo att liera sig med samhälle och familj mot den enskilda människan.422 Gunilla Bergsten i Upsala Nya Tidning – som tidigare i positiva ordalag recenserat både T e Politics of Experience och Knots – såg Family Life som »ett nytt skvalp i den ‹antipsykiatriska› våg« som rörts upp av Laing. För Bergsten var det heller inte oviktigt att psykiatrin diskuterades av fl er än dem den direkt berörde: »Jag kan tänka mig«, skrev hon, »många berättigat rynkade expertögonbryn – varför lägga näsan i blöt, när man ändå bara kan komma med lekmannamässiga synpunkter?« Men som Bergsten såg det angick psykiatrin alla, »hela vår kultur«, och även om risken för klavertramp fanns var det viktigt att debatten om psykiatrin också fördes utanför »fackmannakretsar.«423 Varför motiverades inte, men hennes uttalande är inte unikt för tiden. Vi rör oss i en tid då gränserna mellan fackmännen – med de »rynkade expertögonbrynen« – och de medicinska lekmännen utmanas. Psykiatrin har inte längre monopol på frågor som rör

420. Sun Axelsson, »Familjeliv«, Chaplin 1973: 3, s. 101. 421. Hanserik Hjertén, »Mästerlig närbild av den sjuka familjen«, Dagens Nyheter, 3. 5. 1973. 422. Hjertén utvecklade inte ﬁ lmens kritik mot familjen i någon större utsträckning. (Modern beskrevs som »dominerande«.) Snarare än att lyfta fram familjetemat, påpekade Hjertén att Family Life var helt i linje med Laings tanke att »sinnessjukdom är en bekväm etikett som klistrats på i och för sig sunda reaktioner mot ett snedvridet och galet samhälle.« Överlappningen mellan det sjuka samhället och den sjuka familjen är tydlig här. 423. Gunilla Bergsten, »Individen, gruppen och samhället«, Upsala Nya Tidning, 28. 1. 1973. Se även »Psykiatrisk poesi«, Upsala Nya Tidning, 14. 9. 1971 samt »Schizofreni i nytt ljus«, Upsala Nya Tidning, 30. 6. 1969.

153 3 | Laing i Sverige psykiatrin; det är en underliggande mening som i likhet med tendensen att kritisera och relativisera det psykiatriska sjukdomsbegreppet är centrala teman i tidens psykiatridebatt. Eftersom psykiatrin ansågs angå alla var det heller inte ovanligt att psykiatrins teori och praktik diskuterades i samband med Family Life. Gunilla Bergsten gjorde det, liksom Sun Axelsson i Chaplin. Uno Asplind i Göteborgs-Posten för sin del påpekade också att det vore intressant med en fack- mannakommentar om fi lmen.424 De kom inte, i stället var det kulturskribenterna som diskuterade den. Ämnet för dem var heller inte endast fi lmens kritik av den medicinska psykiatrin. Också det problematiska i den slutna kärnfamiljstruktu- ren lyftes fram. Så skrev litteraturvetaren och skribenten Maria Bergom-Larsson i en kort analys att Family Life dels riktade sig mot den somatiskt orienterade psykiatrin, dels mot »kärnfamiljen som sluten organisk helhet.«425 Familjen Balidon i Family Life ter sig i historiens backspegel också som ett tacksamt objekt för tidens mer allmänna kritik av familjen. Familjen lever i en relativt välordnad förort till London; de representerar ett slags lägre medelklasskikt och håller hårt på konventionerna. Man arbetar fl itigt, man sköter sig och håller sig inom familjekretsen om helgerna, då mamma hemmafrun serverar mängder med maträtter som skall intas under trevliga former. Men i Family Life utmyn- nar middagen i utbrott och sammanbrott, eller som Hanserik Hjertén skrev: »söndagsträtan med den andra dottern som slagit sig fri är en skräckmålning från ett matbord med gelépuddingen som symbol för ett andligt tillstånd.«426 I Janices familj är man helst som alla andra. Att leva som alla andra är det rätta, men det konventionella livet ifrågasätts av den yngre generationen, som när Janices pojkvän retoriskt frågar: se på dem som lever här! Det kanske är normalt, men är det friskt? Family Life visades i Sverige 1973. Då var Laing välkänd i svensk debatt. Samma år, 1973, beskrevs han i Socialnytt som en katalysator för den debatt om psykiatrin som pågått sedan 1960-talet. Reaktionerna på honom i Socialnytt var växlande. Möjligen kan man säga att det fanns en gräns för den radikalitet han kom att ses som exponent för. 1973 var han »ute« eller »inte längre aktuell«. Eller? Knappast entydigt, vilket det inledande citatet från Socialnytt indikerar. Jag vill emellertid hålla kvar vid en fråga som kan sägas handla om radikalitetens gränser. Att framför allt den tidige Laing idémässigt inte presenterade några allt igenom revolutionerande psykoterapeutiska nyheter, är en ståndpunkt vi sett formulerad

424. Uno Asplind, »Skakande drama om ‹fallet Janice›«, Göteborgs-Posten, 24.7.1973. 425. Maria Bergom-Larsson, »Omtagning, Kenneth Loach: Family Life«, Dagens Nyheter, 4. 8. 1973. 426. Hanserik Hjertén, »Mästerlig närbild av den sjuka familjen«, Dagens Nyheter, 3. 5. 1973.

154 Laing i Sverige | 3 hos Clarence Blomquist. Men sedan, allt eftersom 1960-talet gick, var Blom- quists uppfattning, hade Laing kommit att bli en exponent för tiden. Blir han hippie eller maoist, frågade Carl-Eric Bergström. Redan mot slutet av 1960-talet blev Laing en symbol för 1960-talet. När 60-talet blev 80-tal låg detta Laing i fatet. Laing, kan hävdas, diskvaliﬁ cerade sig själv, genom sina alltmer hätska angrepp på psykiatrin. Han blev svår att ta på allvar. Om detta öde var han inte ensam. Med Laings kollega, David Cooper, skedde något liknande. Receptionen i svensk oﬀ entlig debatt av David Cooper kan ses som en tydlig illustration till det. Denna reception säger också något, menar jag, om radikalitetens gränser.427 David Cooper besökte Sverige 1971 och utmanade också dem som redan var kritiska mot psykiatrin och samhället. Det fanns gränser för vilket slags radikalitet man var beredd att acceptera; Cooper gick långt utöver dem.

DÖD ÅT FAMILJEN År 1971 fi rade Socialhögskolan i Stockholm 50-årsjubileum. Rektor vid tiden var pedagogen med mera Bengt Börjeson. Anförandena vid jubileumsfi randet gavs senare samma år ut i en skarpt neonröd bok med titeln Samhällsmyter: 7 kritiska perspektiv (1971). Föreläsningarna från jubileet, skrev Börjeson i förordet, hade skrivits ut, ord för ord, från band samt översatts.428 En av de inbjudna talarna var David Cooper. Översättningen till svenska av hans bok Psychiatry and Anti-Psychiatry hade utkommit 1970. När han besökte Sverige 1971 skulle snart en annan av hans böcker, T e Death of the Family, publiceras på svenska under titeln Död åt familjen. Så vitt jag känner till var Coopers besök i Sverige 1971 hans enda. Och det gav upphov till ett fl ertal inlägg i dagstidningarna, också på ledarsidorna. Cooper var alltså inbjuden att tala på Socialhögskolans jubileum, men för honom var själva föreläsningsformen en »våldsakt«, varför han konsekvent kallade sitt anförande »anti-föreläsning«.429 Dagen före Coopers anförande publicerade socionomen och journalisten Kerstin Vinterhed en artikel om Cooper i Dagens Nyheter, i vilken hans stånd- punkter sammanfattades enligt följande:

427. Värt att notera är emellertid att Cooper refererades till i den statliga utredningen Psykiatrin, tvånget och rättssäkerheten SOU 1984: 64, s. 162. (Betänkande av socialberedningen) 428. Bengt Börjeson, »Förord«, Samhällsmyter: 7 kritiska perspektiv, (red.) Bengt Börjeson, Stockholm 1971, s. 6. 429. David Cooper, The Death of the Family«, Samhällsmyter: 7 kritiska perspektiv, (red.) Bengt Börjeson, Stockholm 1971, s. 107.

155 3 | Laing i Sverige

• Familjen är våldets födelseplats.

• Familjen förvanskar erfarenhet och gör människor anonyma för sig själva och varann.

• Familjen skapar alla så kallade »mentala störningar«, framför allt den stora kvasi- sjukdomen schizofreni.

• Familjen är sexualitetens död.

• Familjen är den makthavande borgerliga elitens främste agent.

• DÖD ÅT FAMILJEN!430

Denna schematiska uppställning sammanfattar relativt väl Coopers uppfattningar vid tiden, även om de här förekommer i en närmast slagsordsmässig form. Rubriken på Coopers så kallade antiföreläsning var också just »Död åt familjen«. Anförandet bedömdes efteråt i termer av skandal. Bengt Börjeson ﬁ ck så gott han kunde försöka motivera varför han valt att bjuda in Cooper.431 Den recensent som ett år senare anmälde boken Död åt familjen i Blekinge Läns Tidning, Bertil Berlman, sammanfattade besöket:

David Cooper bjöd på en chock: högtänd av narkotika mumlade han några fraser innan han lämnade högtidssalen iklädd en väldig, närmast fotsid päls och ansikts- prydd i stort, vildvuxet skägg. Den presskonferens som han ställde upp till, bjöd på en hisnande, intellektuell berg- och- dalbana inför vilken man fi ck spänna alla sinnen för att överhuvud kunna få något sammanhang i den fl ödande associationsströmmen; orden forsade ur doktor Cooper som hos en maniker, berusad av sitt eget ordfl öde. Han framstod som den västerländska kulturens dödgrävare, kapitalistsamhällets exekutör. Och, vill jag påstå, som en förbrukad, förbränd intellektuell.432

Intressant nog intog Berlman likväl en relativt välvillig inställning till boken Död

430. Kerstin Vinterhed, »Samlevnadsprofet: Krossa familjen – roten till allt ont«, Dagens Nyheter, 12. 2. 1971. 431. Anförandet karakteriserade Börjeson som en »terapeutisk chock som undandrar sig ome- delbar bedömning.« Se Sagittarius, »Apropå«, Svenska Dagbladet, 15. 2. 1971. I Samhällsmyter har han emellertid hunnit forma sig en uppfattning. Åtminstone en del av det Cooper förespråkar uppfattade Börjeson nu som »fullständiga återvändsgränder«. Bengt Börjeson, »Förord«, Sam- hällsmyter, s. 6. 432. Bertil Berlman, »De psykiatriska värderingarna«, Blekinge Läns Tidning, 12. 1. 1972.

156 Laing i Sverige | 3

åt familjen.433 Berlman delade visserligen inga av Coopers uppfattningar, men boken var intressant som provokation.434 Den socialdemokratiska riksdagskvinnan Nancy Eriksson hade inte heller mycket till övers för Cooper. Som Svenska Dagbladet rapporterade dagarna efter jubileet, »riktade hon en enkel fråga till utbildningsminister Ingvar Carlsson«: var det rimligt att ansvariga för ett jubileum, som delvis fi nansierats med statliga medel, bjöd in en föreläsare som uppmanade till att starta stöldraider för att fi nansiera en revolution? Eriksson rapporteras också ha upprörts över ämnet för Coopers föreläsning: »Död åt familjen«. Samhället, menade Eriksson, måste bygga på gemenskap »antingen i form i familj eller någon form av storfamilj«.435 Rubriken på Coopers antiföreläsning var mycket riktigt »T e Death of the Family«, men varken han själv eller de som efteråt kommenterade hans besök ägnade särskilt mycken uppmärksamhet åt familjen. I den debatt som följde på jubileet och Coopers besök var det främst vad som uppfattades som en samhäl- lets tilltagande vänstervridning som diskuterades. Göteborgs Handels- och Sjö- fartstidning formulerade den fränaste kritiken mot jubileet på ledarplats i artikeln »Vänstergalningar«. Urvalet av inbjudna gäster syntes enligt GHT ha »dikterats av en önskan att illustrera begreppet vänstervridning. Priset togs av den siste i raden, en engelsk ‹psykiater› vid namn David Cooper. Föreläsningen artade sig till en antiföreläsning, inrymmande diverse jippon och bisarra svar på den häpna publikens frågor.«436 Vad var det då Cooper sade i sin så kallade antiföreläsning, och vilka reaktioner mötte han bland dem som direkt lyssnade till honom? Coopers text i Samhällsmyter är till skillnad från de övriga uppbyggd i dialogform. Anonyma frågeställare bröt under antiföreläsningens gång in med kommentarer och frågor. Föredraget bar titeln »T e Death of the Family«, men familjen var bara ett av fl era ämnen som Cooper berörde i antiföreläsningen. Antiföreläsningen kretsade i huvudsak kring tre genomgående och sam- mankopplade teman: att leva i en »kommun«, fristående från samhället i övrigt, familjen samt revolutionen. I den kommun Cooper startat i London, berättade han, levde främst unga människor, som arbetade både terapeutiskt och politiskt.

433. Bertil Berlman, »De psykiatriska värderingarna«, Blekinge Läns Tidning, 12. 1. 1972. 434. Bertil Berlman, »De psykiatriska värderingarna«, Blekinge Läns Tidning, 12. 1. 1972. 435. »Antiföreläsaren Cooper kommer upp i riksdagen«, Osignerad, Svenska Dagbladet, 18. 2. 1971. 436. »Vänstergalningar«, Osignerad ledare, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 15. 2. 1971. Ledaren kommenterades också i radioprogrammet OBS i dess serie om, som SvD skrev, »den nya vänstern«. Bengt Börjeson var för övrigt inbjuden som gäst till det första programmet i serien, som handlade om Socialhögskolans 50-årsjubileum. Om OBS-programmet se vidare Sagittarius, »apropå…«, Svenska Dagbladet, 20. 2. 1971.

157 3 | Laing i Sverige

På frågan om hur man skulle kunna »förändras på rätt sätt«, om familjen avskaf- fades svarade Cooper på ett sätt som väl sammanfattar hans syn på kommunens syfte och synen på familjen:

Man skall bygga upp kommuner, antifamiljer. Det är det vi försöker göra och jag tror, att om vi fortsätter med detta kommer vi så småningom att förlama allt som har med den borgerliga staten att göra. Det kommer helt enkelt att bli omöjligt att regera över oss. Det är klart att det mås[t]e vara ytterligare någon form av politisk aktivitet, men jag tror att det som är det viktigaste är att se till att staten blir oregerbar och ostyrbar. Det viktiga i västvärlden är inte att överta makten med någon sorts revolutionärt parti. Det gäller att paralysera staten, att blockera staten, så att den inte kan fungera.437

Antifamiljen – vars sammansättning förblir relativt oklar – synes för Cooper vara ett alternativ till den traditionella familjen, som borde avskaff as, eftersom det främst var genom familjen som individen fi ck sina »borgerliga elitidéer.« Famil- jen, menade Cooper »tränar upp människor att vara slavar under det borgerliga systemet.«438 Också de mentala störningarna, som schizofrenin, hade sin rot i familjen. Modern och fadern, menade Cooper, misshandlade barnen med sin kärlek.439 Tankegångarna här minner om innehållet i T e Death of the Family, vilken, som nämnts, översattes till svenska samma år som Cooper besökte Sve- rige, 1971. Det var för Cooper i T e Death of the Family inte en fråga om att vissa familjer skapade problem; alla gjorde det, med mer eller mindre förödande konsekvenser. Av de inlägg att döma, som yttrades under Coopers antiföreläsning, var kritiken mot honom kompakt från åhörarna. Cooper anklagades för att sakna ett politiskt program, hans drogliberalism kritiserades och han ställdes inför frågan om han rest »hela vägen från London för att spela idiot?«440 Ville han förresten bygga upp samma slags kommuner i Sverige som i London?441 Coopers svar ter sig minst sagt undanglidande: »Ja, det kan ha varit idén, men vem skulle genom- föra idén? Jag vet inte. Vi får väl se oss omkring, det fi nns en massa underbara människor här.«442 Cooper avslutade också sin antiföreläsning med orden: »Länge leve kärleken

437. David Cooper, »The Death of the Family«, s. 112. 438. David Cooper, »The Death of the Family«, s. 111. 439. David Cooper, »The Death of the Family«, s. 111. 440. David Cooper, »The Death of the Family«, s. 113, 124, 116. 441. David Cooper, »The Death of the Family«, s. 122. 442. David Cooper, »The Death of the Family«, s. 122.

158 Laing i Sverige | 3 och revolutionen!«,443 men, refererade Kerstin Vinterhed i Dagens Nyheter dagen efter jubileumsfi randet: »Att älska räcker inte som program för en revolution ansåg många«; kärleksprofeten David Cooper, utsattes under jubileumsfi randet för »skarp kritik«.444 Vinterhed och Börjeson var vid tiden för Socialhögskolans 50-årsjubileum väl bekanta med både Laings och Coopers idéer. Under de följande åren återkom de också i skilda sammanhang till framför allt Laing, men i den bok de gav ut tillsammans 1972 om fem familjer i Sverige nämns varken Laing eller Cooper i litteraturförteckningen.445 Cooper beskrevs emellertid i Börjesons Samtal med K: en bok om identiteten (1974, 1976) som en »dramatisk efterföljare« till Wilhelm Reich och dennes revolutionära perspektiv på psykoanalysen.446 Ord som »dödgrävare« och »exekutör« förekommer inte sällan i samband med recensioner av T e Death of the Family. Snarare än Coopers idéer om familjen var det Cooper som person som gavs uppmärksamhet. Vi kan se den hos Britt Dahlström i Sydsvenska Dagbladet Snällposten, som under det tidiga 1970-talet recenserade fl era böcker av Laing och Cooper. Coopers Psychiatry and Anti-Psychiatry hade imponerat på Dahlström. Coopers föregående studier av familjen hade därför skapat förväntningar. Men de föll platt till marken, och det som »framstår som farligt och knasigt i ‹Död åt familjen› är faktiskt inte familjen, utan mr Cooper himself.«447 Cooper uppfattades som extrem och dramatisk, delvis som löjeväckande. I en recension av den svenska utgåvan av T e Death of the Family (Död åt familjen)448 är ironierna många och boken beskrivs som full av »semantiskt trams, tankeo- reda, glädje över runda ord huller om pladder.«449 Det fanns emellertid de som hos Cooper såg intressanta tankar. Mer positiv var exempelvis Eva Mattson i Aftonbladet. Cooper var enligt henne bitvis »kusligt briljant«. Till sin hjälp att tolka T e Death of the Family hade Matt- son Björn Wrangsjö, i artikeln presenterad som psykiater. Mellan Mattson och Wrangsjö utspelades ett samtal om familj, psykiatri och samhälle. Psykologen

443. David Cooper, »The Death of the Family«, s. 127. 444. Kerstin Vinterhed, »Kritik mot kärleksprofeten: Att älska räcker inte för att göra revolution«, Dagens Nyheter, 13. 2. 1971. 445. Bengt Börjeson, Kerstin Vinterhed, Fem familjer i Sverige, Stockholm 1972. 446. Bengt Börjeson, Samtal med K: en bok om identiteten, Stockholm 1976 (1974), s. 15. 447. Britt Dahlström, »Missad familjeattack«, Sydsvenska Dagbladet Snällposten, 8. 11. 1971. 448. David Cooper, Död åt familjen, (översättning Margareta Edgardh), Stockholm 1971 449. Per-Åke Walton, »‹Död åt familjen› är psykiatrins främste dödgrävare«, Göteborgs-Tidningen, 4. 1. 1972.

159 3 | Laing i Sverige tillfrågades i egenskap av expert och antog rollen av klargörare. Wrangsjö var också relativt välvilligt inställd. På frågan om Cooper kunde få något praktiskt infl ytande menade Wrangsjö att han delade de fl esta av Coopers grundläggande uppfattningar, även om »konsekvenserna för praktisk handling onekligen är svårsmälta«.450 Hur man eventuellt skulle kunna tillämpa Coopers idéer nämns heller ingenting om. Efter Död åt familjen översattes heller inga fl er av Coopers böcker. Mycket litet sades över huvud om honom efter besöket i Sverige 1971. Då han förekom var det ofta som exempel på extremism: han var en efterföljare till Wilhelm Reich, eller som sociologen Sten Andersson skrev 1975, i likhet med Reich ett slags »vetenskapens hippie«.451 Värt att notera här, är att han beskrevs så också av dem som intog en starkt kritisk hållning till psykiatrin. Både Bengt Börjeson och Sten Andersson pläderade i olika sammanhang för alternativ till psykiatrin, men Coopers idéer sågs knappast som byggstenar till denna alternativa psykiatri. Inte heller Laing gick helt fri från omdömen som mer handlade om hans person än hans idéer. Hos Clarence Blomquist kopplades Laing samman med ett nytt ord: »Wallenberghantlangare«; Laing är bitvis extrem, hävdade Blomquist vidare. Men likväl, hans namn krävde uppmärksamhet, ställningstagande. I den mån Laing kan beskrivas som katalysator är det kanske i meningen: central för talet om psykiatrin, som inte endast, i strikt mening, handlade om psykiatri, utan om samhället och psykiatrins roll i samhället.

NORMALITETENS VANVETT Det normala som det egentligen sjuka, som öppet för omvärdering och omtolk- ning möter i många sammanhang i psykiatridebatten åren kring 1970. r. d. Laing var en av dem som åberopas i talet om »normalitetens vanvett«, som ﬁ lm- och teaterregissören Alf Sjöberg träﬀ ande formulerade det i programmet för Fadern-uppsättningen 1968. Laing fogades i den svenska idédebatten tidigt in i en kulturell och konstnärlig kontext, där hans idéer inte alltid analyserades särskilt ingående.452 Spridda röster på tidningarnas kultursidor hänförde honom under åren mellan 1968 och 1973

450. Eva Mattson, »Död åt familjen«, Aftonbladet, 26. 10. 1971. 451. Sten Andersson, Freud, Reich och den förtryckta sexualiteten, Stockholm 1975, s. 67. 452. I en recension av Laings The Politics of the Family ansåg sig skribenten Anita Johanson så osäker på sin egen läsning att recensionen i huvudsak bestod i okommenterade citat ur boken. Anita Johanson, »Ett sjukt familjeliv«, Helsingborgs Dagblad, 3. 12. 1971.

160 Laing i Sverige | 3 ofta till ett slags poetisk och visionär sfär, i motsatsställning till en vetenskaplig psykiatri. Skribenten Gunilla Bergsten påpekade att Laing »från fackhåll« ofta ansetts »höra hemma bland poetiska fantaster«.453 Britt Dahlström skrev att om Laing nu inte var någon framstående samhällskritiker, så fi ck man i alla fall medge att han var poet.454 Litteraturvetaren Staff an Bergsten för sin del menade i sin recension av T e Divided Self och T e Self and Others att Laings svaghet ur en fackmans perspektiv var det visionära och litterära angreppssätt med vilket han förhöll sig till »själslivets problem.« För andra, icke fackmän, var denna svaghet snarare en styrka och »en källa till intellektuell stimulans.«455 Som påpekats publicerade sig Laing också som poet i böcker som Knots och Sonnets. Åren kring 1970 publicerades ett antal böcker och fi lmer, både i Sverige och utomlands, som med utgångspunkt från bland andra Laing diskuterade psykiatrins teori och praktik. Den brittiska fi lmen Family Life från 1972 är ett tydligt exempel. På nordisk botten kan nämnas böcker som norskamerikanen Noel Cobbs bok Huset (1970, om Kingsley Hall) och Lars Anderssons debutbok Brandlyra (1974).456 Laing fi ck under 1960-talet också ett populärt genomslag genom televisionen. Redan 1969 sändes en kort intervju med honom i anslutning till Sveriges Televisions serie i tre delar om psykiatrins teori och praktik.

453. Gunilla Bergsten, »Psykiatrisk poesi«, Upsala Nya Tidning, 14. 9. 1971. 454. Britt Dahlström, »Läkaren som poet«, Sydsvenska Dagbladet Snällposten, 23. 6. 1971. 455. Staff an Bergsten, »Till dårskapens lov«, Upsala Nya Tidning, 23. 3. 1971. Kopplingen mellan Laing, konst och kultur har lyfts fram också i den internationella forskningen. Sociologen Peter Miller skriver: »Antipsychiatry has been a phenomenon with the status of a wider cultural event. It found a cinematic form in fi lms such as One Flew Over the Cuckoo’s Nest, In Two Minds and Family Life […] and later on by Laing's literary writings.« Se vidare Peter Miller, »Critical Sociolo- gies of Madness«, The Power of Psychiatry, (red.) Peter Miller, Nikolas Rose, Cambridge 1986, s. 28. Tevedramat In Two Minds är att se som en föregångare till Family Life. Manus skrevs av David Mercer och regi gavs av Ken Loach. In Two Minds sändes i brittisk television 1967. Värt att notera är att det fanns fl era i samtiden som tog konstnärligt intryck av Knots. Så fi nns ett spår på den brittiska gruppen Gentle Giants skiva Octopus från 1972 med just titeln »Knots«. Tack till Elisabeth Mansén och Jonas Ellerström som gav mig tips om detta. (Jag har hört »Knots« på gruppens skiva Edge of Twilight från 1996.) 456. Norskamerikanen Noel Cobbs Huset gav mig veterligt inte upphov till några recensioner på kultursidorna. Litteraturkritikern Lars-Olof Franzén nämnde den dock i sin recension av den fi n- landssvenske psykiatern, poeten med mera, Claes Anderssons Bakom bilderna. Intressant i sammanhanget är Franzéns reservation mot en alltför förenklad kritik och sammankoppling mellan psykisk sjukdom och kapitalism: »Som okunnig lekman har jag ibland undrat i hur hög grad dessa nya idéer inom psykiatrin idylliserar psykoserna och om inte det kapitalistiska samhället åtmins- tone i ytdebatten blivit en alltför lättvindig förklaringsgrund till olika psykotiska tillstånd.« Detta slags förenkling var emellertid inte närvarande i Anderssons bok, som, skrev Franzén, skildrade »dessa off er för samhället och familjen« med värme och humor. Lars-Olof Franzén, »Ett rum för värme och gemenskap« Dagens Nyheter, 16. 12. 1972. För en kort analys av Lars Anderssons Brandlyra (som även nämner Laing) se Sverker Sörlin, »Äkthet och utopi: Kring frihetsbegreppet i Lars Anderssons författarskap«, Samtida: Essäer om svenska författarskap, (red.) Lars Elleström, Cecilia Hansson, Stockholm 1990, s. 11.

161 3 | Laing i Sverige

Inslaget med Laing uppmärksammades i ﬂ era dags- och kvällstidningar, som i vetenskapsjournalisten Bernt Bernholms »Människan är en halvtokig varelse i en heltokig värld«. Rubriken, menar jag, är på många sätt typisk för tidens debatt om Laing.457 Det »heltokiga« ligger utanför människan, som inte kan freda sig mot samhällets vanvett. År 1970 var det dags igen, då Sveriges Television sände ett program som med utgångspunkt från Laing diskuterade huruvida schizofreni var en sjukdom eller en etikett. Schizofreni, en sjukdom eller bara en etikett? hette programmet. På baksidestexten till den svenska utgåvan av Laings poesibok Knots (1970, sv övers., Knutar, 1971) kunde förlaget sedan skriva att Laing var »känd bl.a. från teve«.458 Något liknande massmedialt genomslag ﬁ ck inte vare sig Foucault, Szasz, Cooper eller någon annan av de internationella kritikerna av psykiatrin, vars böcker inte var översatta till svenska vid den här tiden.459 När teveprogrammet Schizofreni, en sjukdom eller bara en etikett? sändes i Sveriges Television 1970 presenterades Laing som en psykiater som satt vapen i händerna både på dem som kritiserade det kapitalistiska samhället och dem som ville se en förändrad psykiatri.460 Kritiken av det kapitalistiska samhället och psykiatrin var två teman som gick hand i hand och Laing förknippades med

457. Bernt Bernholm, »Dr RR [sic!] Laing, engelsk psykprofet: Människan är en halvtokig varelse i en heltokig värld«, Expressen, 9. 11. 1969. Bernholms artikel ingick i tidningens söndagsbilaga, i vilken psykiatrin ägnades särskild uppmärksamhet i direkt anslutning till televisionens program- serie om psykiatrin. Journalisten Jan Mosander bidrog med en artikel i söndagsbilagan om sina erfarenheter från ett tillfälligt vikariat på Beckomberga. Jan Mosander, »Jag väntade mig skrikiga människor inspärrade för att inte göra sig illa«, Expressen, 9. 11. 1969. Programserien i teve inleddes med Lars Ardelius och Bengt Bratts pjäs Vårdaren, vilken kvällen efter följdes upp av en studiodebatt med företrädare för psykiatrin. Det tredje avsnittet handlade om det terapeutiska samhället vid Dingleton i Skottland. 458. R. D. Laing, Knutar, (översättning Torkel Rasmusson), Stockholm 1971, baksidestext. I programmet intervjuades fi lm- och teaterregissören Alf Sjöberg och psykiatern Bengt Berggren om sina uppfattningar om Laing. Dessa var i allra högsta grad divergerande, men så fokuserade de också skilda aspekter av Laing. För Sjöberg ägde Laing snarast ett slags existentiell och konst- närlig relevans, medan Berggren fokuserade på Laings kritik av psykiatrin. 459. Delar av Michel Foucaults Histoire de la folie översattes till svenska 1973 av Carl G. Liung- man, som 1971 utgett boken Myten om mentalsjukdomarna: Om mentalsjukdomar och psykiatriska metoder. Till Liungman återkommer jag kort i kapitel 4. Thomas Szasz' The Myth of Mental Illness översattes 1970 (Psykisk sjukdom – en myt: En grundteori om det personliga beteendet, översättning Philippa Wiking); David Coopers Psychiatry and Anti-Psychiatry 1970 (Psykiatri och antipsykiatri, översättning James Rössel); Franco Basaglias L'istituzionie negata 1971 (Ned med den institutionella psykiatrin! översättning Inga-Lisa Sangregorio, Richard Matz) och Erving Goff - mans Asylums 1983 (Totala institutioner: Fyra essäer om anstaltslivets sociala villkor, översättning Göran Fredriksson). Thomas Scheff s Being Mentally Ill översattes inte till svenska. Dessa kritiker var visserligen inte helt okända i Sverige innan deras böcker översattes – så hade också Kaj Håkanson i sin licentiatavhandling Psykisk sjukdom: Illusioner och realiteter åberopat såväl Laing som Szasz, Goff man och Foucault. 460. Schizofreni, en sjukdom eller bara en etikett?, teveprogram, sänt den 17.1. 1970 i Sveriges Television, kanal 1, Statens ljud- och bildarkiv.

162 Laing i Sverige | 3 dem båda. Visserligen hemföll inte alla åt beundran av Laing. Politiskt sågs han, beroende på ideologisk ingång, som såväl en representant för nyvänstern som alltför idealistisk. Men oavsett hur han bedömdes var Laing under en kort period svår att undvika att förhålla sig till. Med Laing gavs stöd för tanken om psykiatrin som potentiellt hotfull. »Tänk eller känn som vi, annars måste vi behandla dig«, sade Laing i BLM. Tankegången var inte ny, men nu fanns ett utrymme eller klangbotten i idédebatten för detta slags uppfattningar och utsagor. Psykiatrin var politisk, liksom familjen och normaliteten. Allt var politiskt, inringat som konfl ikthärd; allt kunde ifrågasättas. Psykiatri var explicit en fråga om makt, ett ord som i källtexterna oftare underförstås än utreds. Det slags maktanalys som senare Foucault skulle komma att utveckla förekommer inte i mitt källmaterial. Laing refererar i intervjun i BLM till Foucault, och en förkortad version av hans studie över vansinnets historia recenserades 1969 i just BLM,461 men det slags publika genomslag som Laing för en kort tid hade i svensk off entlig idédebatt fi ck inte Foucault, eller för den delen Cooper, Szasz eller någon annan av de internationellt kända radikala kritikerna av psykiatrin. Det fi nns skillnader mellan den svenska och den brittiska kritiken mot psykiatrin. Den svenska psykiatridebatten tog visserligen intryck av den internationella, men den hade också inhemska rötter, djupt nerborrade i tidigare framförd kritik. I Sverige kom kritiken också att delvis formas av två konkreta händelser, vilka rörde specifi kt svenska förhållanden: Mentalhälsokampanjen och Sociopatutred- ningen. Dessa ägnas uppmärksamhet i kapitel 5. Närmast följer nu ett kapitel om en av dem som tidigt och på djupet ifrågasatte psykiatrin – utan att för den skull ställa sig alltigenom negativ till den – uppsalasociologen Kaj Håkanson.

461. Yngve Lindung, »Förnuftets galenskap«, Bonniers litterära magasin 1969: 2.

163 164 4. Psykisk sjukdom – myt, illusion, realitet

Utvidgningen av sjukdomsbegreppets tillämpningsområde framställs i allmänhet som en aspekt av det vetenskapliga och det moraliska framåtskridandet. Föreställningen om detta fenomen som en eff ekt av vetenskapligt framåtskridande är dock egendom- lig med tanke på de ringa empirisk-teoretiska fynd som gjorts på vissa områden, där sjukdomstermen fått ny hemortsrätt. Det moraliska framsteget (vi behandlar män- niskor humant i våra dagar, vi straff ar inte sjuka) kan också många gånger ifrågasättas, då för det första den sjuke själv inte upplever någon skillnad mellan att »straff as« och vårdas (det är ofta ingen skillnad) för det andra det öppna våldet ersatts med ett mer subtilt. Det subtila våldet består i att frånkänna en individ ansvar, att se hans aktiviteter som utslag av en mekanisk process, att inte kommunicera med honom utan se honom som ett ting.462

Citatet är hämtat från uppsalasociologen Kaj Håkansons licentiatavhandling Psykisk sjukdom: Illusioner och realiteter: En teoretisk studie från 1968. De uppfattningar om en psykiatri i positiv utveckling som mötte i antologin Modern svensk psykiatri (denna avhandlings kapitel 2) fi nner här sin motpol. Psykiatrins historiska utveckling är för Håkanson inte uteslutande en historia om framsteg och kunskapstillväxt. Inte heller den humanisering som Håkanson tecknar i citatet ovan går fri från invändningar. Humaniseringen – sjuka går fria från straff – kan ifrågasättas; skillnaderna mellan straff och vård är knappast milsvid. Befann sig psykiatrin i en positiv utvecklingsfas, präglad av framsteg och humanisering, eller var psykiatrin ett slags subtil våldsutövning, som under före- vändning av framsteg och vetenskap gav »behandling« åt människor som ansågs »sjuka«? Var psykiatrin snarare ett medel för social kontroll än en solid medicinsk vetenskap? Var psykisk sjukdom över huvudtaget en sjukdom, eller snarare en illusion och en myt? Det var några av de frågor som debatten om psykiatrin kretsade kring och som tidigt belystes av Kaj Håkanson. I det här kapitlet står Håkansons analys av dessa teman i centrum.

462. Kaj Håkanson, Psykisk sjukdom: Illusioner och realiteter: En teoretisk studie, s. 132. I originaltexten ingår en not, vilken jag inte återgivit i citatet. 4 | Psykisk sjukdom – myt, illusion, realitet

ETT SOCIOLOGISKT PERSPEKTIV Psykisk sjukdom: Illusioner och realiteter: En teoretisk studie är en akademisk text.463 Studien kom emellertid snart att vinna spridning också i andra, vidare sammanhang. Som påpekats tidigare var gränserna mellan vetenskap och samhällsdebatt i rörelse kring 1970. Håkansons studie är ett tydligt exempel på det. Kaj Håkanson befann sig vid tiden i en akademisk miljö, där han snabbt befäste sin ställning. Håkanson fortsatte också att arbeta som forskarassistent vid sociologiska institutionen vid Uppsala universitet under de kommande åren. Men han rörde sig också utanför akademins gränser, där det fanns ett intresse för hans analys av det psykiatriska sjukdomsbegreppet och vad som uppfattades som psykiatrins samhälleliga funktioner. Håkanson satte i en svensk kontext tidigt ﬁ ngret på en fråga som var central för psykiatridebatten kring 1970: är psykisk sjukdom en sjukdom, eller är psykisk sjukdom en myt? Den amerikanske psykiatern och psykoanalytikern T omas Szasz – som var en av många referenser i Håkansons studie – svarade 1960 ja på den senare frågan i boken T e Myth of Mental Illness. Boken gavs ut i svensk översättning tio år senare, 1970, med titeln Psykisk sjukdom – en myt. Socio- logen Tommy Svensson har noterat hur en titel som denna tycks återspeglas i ett antal svenska böcker publicerade åren kring 1970: Håkansons Psykisk sjukdom, Carl G. Liungmans Myten om mentalsjukdomarna464 och Bengt Börjesons, Erik

463. I det här kapitlet utgår jag från 1968 års utgåva. Jag gör emellertid enstaka utvikningar till 1973 års version i syfte att visa på förändringar över tid. I 1973 års utgåva av Psykisk sjukdom knöt Håkanson an till fl era av de föregående årens händelser och teman: Harding-fallet, Mentalhälsokampanjen, idén om det sjuka samhället, psykiatrins samhällsfunktioner, exempelvis. Viktiga teman för psykiatridebatten kring 1970 sammanfattades. Håkanson berörde också mottagandet av 1968 års stencilerade version av Psykisk sjukdom. Reaktionerna, skrev han, var både positiva och negativa; socialarbetare och psykiatriker hade hört av sig och visat upp- skattning. De negativa omdömena hade främst kommit från psykiatrikerhåll, »vissa psykiatrer« – mer precis än så var inte Håkanson – hade beskrivit studien som »ovetenskaplig, pamfl ett- artad, nonsens, hävdat att jag missförstått allting därför att jag inte är medicinskt skolad osv.« Se vidare Kaj Håkanson, Psykisk sjukdom, 1973, s. 10. 464. Till skillnad från Håkansons Psykisk sjukdom och senare Sjukdomsmyter var Myten om mentalsjukdomarna inte tillkommen i ett akademiskt sammanhang. Däremot publicerade sig Liungman – som hade en bakgrund som mentalskötare – vid tiden med viss frekvens i Sydsven- ska Dagbladet Snällposten och Arbetaren, där han bidrog med recensioner av böcker av såväl Thomas Szasz och David Cooper som Michel Foucault. Liungman översatte också delar av Fou- caults Vansinnets historia, som i en kraftigt förkortad version utkom på svenska 1973. För artiklar av Liungman se till exempel »Analys av en psykiatrisk undersökning«, Häften för kritiska studier 1973: 1, s. 61-65, »Myten om ‹mental sjukdom› döljer konfl ikter mellan människor«, Arbetet, 14. 8. 1971, »Schizofreni symptom på något som händer mellan individer«, Arbetet, 28. 5. 1971, »Vår kulturs dårskap«, Arbetet, 4. 8. 1971. Syftet med Myten om mentalsjukdomarna var att »ge vem som helst som är i besittning av ett normalt ordförråd möjlighet att själv avgöra om mentalsjukdomarna är hjärnsjukdomar huvudsakligen betingade av onormala gener eller i fall det är mer sannolikt att de är orsakade

166 Psykisk sjukdom – myt, illusion, realitet | 4

Fredins och Siv Holms Sjukdomsmyter,465 är tydliga exempel. Orden illusion och myt återfi nns tydligt signalerade i titlarna, men defi nieras eller utreds sällan i böckerna.466 Myten eller illusionen ter sig liksom underförstådd, men signalerar en ambition att vilja problematisera synen på de psykiska sjukdomarna. Myten kan också genomskådas. Jakten på schizokocken, eller på – som det hette hos Jan-Otto Ottosson i Modern svensk psykiatri – den psykiska sjukdomens »anatomiska substrat« är möjligen fåfäng. Tankegången om psykisk sjukdom som myt ger associationer till det sena 1900-talets poststrukturalistiskt förankrade tendens att tala i termer av bland annat sjukdom som konstruktion, ett ord jag dock inte sett i samband med psykiatridebatten kring 1970.467 Emellertid syns det mig som om främst av de händelser en individ fått uppleva under sin livstid.« (framsidestext). Den position Liung- man själv representerade är den som kommer till uttryck i slutet av citatet; mentalsjukdomarna orsakades av »händelser i livet«. Hans position kan kortfattat sammanfattas med tanken att psykisk sjukdom inte borde betraktas som en, med hans egna ord, »hjärnsjukdom«. Snarare var den människa som inträtt i psykos – ett ord som Liungman inte analyserade djupare – ett of- fer för långvariga interpersonella slitningar. De referenser som gjordes i boken till scientologin sågs i en recension av Kaj Håkanson som ett missgrepp. Se vidare Kaj Håkanson, »Myten om mentalsjukdomarna«, Dagens Nyheter, 3. 1. 1971. För recension av Liungmans bok se även Per Dalén, »Psykiatrin kritiserad«, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 5. 6. 1971. För recension av Liungmans översättning av Foucault se Gösta Harding, »Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta«, Läkartidningen 1973: 42, s. 3725-3726. 465. Till Sjukdomsmyter återkommer jag i avhandlingens kapitel 6. Emellertid fokuserar jag där i huvudsak de uppfattningar om psykoterapi som kommer till uttryck i boken. Vad gäller analysen av det psykiatriska sjukdomsbegreppet lutade Sjukdomsmyter tyngre mot den norske psykiatern Svein Haugsgjerds Nytt perspektiv på psykiatrien (1970) än mot Håkansons studie, som emellertid gavs uppskattande referenser. Intressant är att ett resonemang hos Håkanson i Sjukdomsmyter kopplades samman med »den slagkraftiga ‹antipsykiatriska› idétraditionen som håller på att få ett visst erkännande.« Sjukdomsmyter, s. 27. Här möter således ordet antipsykiatri för ovanlighe- tens skull i en text från tiden. Haugsgjerds bok, i sin tur, gavs övervägande mycket goda recensioner i dagspressen. Se vidare Thomas Böhm, »Nytt perspektiv på psykiatrin«, Dagens Nyheter, 30. 1. 1972, Johan Cullberg, »Psykiatriskt alternativ«, Läkartidningen 1972: 3, s. 230-231, Britt Dahlström, »Standardverk om människovård«, Sydsvenska Dagbladet Snällposten, 1. 3. 1972, Per Dalén, »Nytt perspektiv på psykiatrin«, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 4. 1. 1972. Jag har endast funnit en recension i dagspressen av Sjukdomsmyter: Paul Lindblom, »Kritiskt om psykoterapi«, Arbetet, 16. 5. 1972. 466. I en artikel av Carl G. Liungman – författaren till boken Myten om mentalsjukdomarna – skrev han att en myt »är som bekant något liknande en saga, som används för att förklara vissa förhållanden och för att motivera vissa samhällsåtgärder (off er till gudarna, diskriminering av folkgrupper, häxbränning, änkebränning etc.)« Det västerländska samhällets »huvudmyt«, enligt Liungman var den om de egentligen icke-existerande mentalsjukdomarna. Mentalsjukdomarna var en icke-realitet så länge de förstods som »individuella skadeprocesser«. Detta innebar emellertid inte att människor inte, med Liungmans terminologi, kunde vara »psykskadade«. Men då fanns orsaken snarast att söka i långvariga »pressande relationer till andra människor.« Myten antas i Liungmans artikel representera det illusoriska; sjukdomen i sig är ingenting; snarast en essenslös entitet som laddas med innehåll av samhälle och psykiatriker. Därav, menar jag, det lockande i att använda sig av ordet myt: myten kan genomskådas. Carl G. Liungman, »Myten om mentalsjukdomarna«, Fönstret 1973: 1, s. 4. 467. P. Bergers och T. Luckmanns The Social Construct of Reality utkom visserligen redan 1966,

167 4 | Psykisk sjukdom – myt, illusion, realitet

Psykisk sjukdom och Sjukdomsmyter pekar framåt mot vad som i dag benämns som diskursanalys. Språkets och begreppens ständiga betydelseförskjutningar, liksom kampen om rätten att defi niera centrala begrepp uppmärksammas i båda dessa texter. Mot bakgrund av den tid i vilken dessa böcker utkom – en tid jag tidigare velat ringa in som en period då en bred vänster besatt problemformuleringsprivilegiet i den off entliga debatten – är det rimligt att också söka efter en eventuell marxistisk tendens i dem. I den mån den existerar är den vag, men intressant nog skrev Håkanson i Psykisk sjukdom, att bristen på marxistiska analyser av psykiatrin var iögonfallande och förvånande, då enligt Håkanson, psykiatrin så lätt kunde brukas som ett medel för social kontroll.468 Detta tema: psykiatri som social kontroll är en helt central argumentations- linje i den radikala kritik som riktades mot psykiatrin kring 1970. Socialt kontrollerande kunde psykiatrin vara på fl era sätt. Författarna till boken Makt att vårda (som föga förvånande lutade sig mot Håkansons Psykisk sjukdom) från 1970 sammanfattade träff ande tankegångarna: »inlåsning, tvångsomhänder- tagande mm«, men också »undanhållande av ekonomiska medel, psykofarmaka, manipulativa metoder osv.«469 Idén om psykiatri som social kontroll var också tydligt sammanvävd med själva begreppsproblematiken: om en person anses lida av psykisk sjukdom, äger samhället rätt att på olika sätt ingripa mot denna person. Dessa ingripanden kan ses som humanitära, eller som uttryck för social kontroll. I den radikala psykiatrikritiken var denna sociala kontrollaspekt tydligt framlyft. Vård var inte något per defi nition gott. Det är en viktig tankegång och en skiljelinje mellan en radikal och en reformistisk kritik.

Kaj Håkanson var, menar jag, den av de svenska radikala psykiatrikritikerna som genom sin begreppsanalytiska ansats gav den mest komplexa belysningen av det psykiatriska sjukdomsbegreppet. Han var också tidigt ute. Den kritik Håkanson riktade mot psykiatrin i Psykisk sjukdom kom att bli mycket betydelsefull för formeringen av en radikal psykiatrikritik i svensk idédebatt. Perspektivet var sociologiskt; Håkanson hade emellertid också en bakgrund i ﬁ losoﬁ vid Uppsala universitet.470 Den medicinske lekmannen gav sig i kast med psykiatrin, i sig men den refereras inte till i vare sig Psykisk sjukdom, Myten om mentalsjukdomarna eller Sjuk- domsmyter. 468. Kaj Håkanson, Psykisk sjukdom, s. 113. 469. Berit Agevik-Magnusson et al. Makt att vårda, s. 8. 470. Kaj Håkanson, Psykisk sjukdom, s. II. Håkanson hade också varit delaktig i den statliga utredningen om narkotika, som avgav sitt betänkande 1967: Narkotikaproblemet: Kartläggning och vård del I, SOU 1967: 25. Teman som social avvikelse och psykisk sjukdom var problem som

168 Psykisk sjukdom – myt, illusion, realitet | 4 ingen ny företeelse. Vid sociologiska institutionen i Uppsala, där Håkanson lade fram sin studie, fanns sedan 1960-talets början en bas för den då relativt nya sub- disciplinen inom sociologin, medicinsk sociologi. Medicin och psykiatri gjordes till föremål för analys också ur samhällsvetenskapliga perspektiv. Sociologen Joachim Israel var en tid verksam vid institutionen, och hans uppsats »Socio- logiska synpunkter på mentala sjukdomar« från 1964 utgjorde en av fl era håll- punkter i Håkansons avhandling.471 Håkanson gick emellertid också på tvärs mot tidigare sociologiska ansatser. Så kritiserades i Psykisk sjukdom sociologerna Erik Allardts och Yrjö Littunens lärobok Sociologi (1962). Själva sjukdomskategorin, menade Håkanson, togs för given hos dem. Författarna hade enligt Håkanson inte refl ekterat »över vad bestämningen av sjukdom« kunde innebära ur ett teoretiskt perspektiv. »Det bör ha framgått a[v] denna uppsats«, skrev Håkanson, »att intresset från sociologisk sida också kan inriktas på själva bestämningen av sjukdom.«472 Ett djuplodande refl ekterande över denna bestämning var just vad Kaj Håkanson ägnade sig åt i Psykisk sjukdom. Kategorin psykisk sjukdom har historiskt inte varit oproblematisk. Mycken kritik mot psykiatrin kring 1970 hade udden riktad mot vad som kan benämnas som en medicinsk sjukdomsmodell. Mot den medicinska modellen ställdes mer sociologiska, modeller.473 Håkanson berörde också själv i Psykisk sjukdom vad han kallade sociologiska kontra psykiatriska perspektiv på psykisk sjukdom. Psykiatrin, hävdade Håkanson, kunde i viss utsträckning komma att skapa sina egna sjukdomar, eftersom den tenderade att låsa fast en individ vid »det för- ment sjuka i hans beteende eller personlighet«. Individen antogs därefter kunna komma att bygga upp hela sin identitet, sitt jag, kring den sjukdom som hon antogs ha. Håkanson menade att denna process kunde förklaras med hänvisning till »psykiatrins-psykologins syn på jaget och personligheten.« Denna syn eller modell kontrasterade Håkanson mot vad han själv benämnde som en sociologisk människosyn.474 Den viktigaste skiljelinjen mellan dessa modeller, menade han, teoretiskt hade varit aktuella för honom i fl era år när licentiatavhandlingen skrevs. Samtal med Håkanson den 11. 9. 2006. 471. Håkanson gjorde själv under sitt samtal med mig ingen koppling mellan sitt eget arbete och framväxten av medicinsk sociologi vid institutionen i Uppsala. Sten Johansson disputerade 1967 på licentiatavhandlingen Mentalsjukhuset som organisation. Johansson var också knuten till den statligt tillsatta så kallade Låginkomstutredningen, som kort nämndes i avhandlingens kapitel 2. 472. Kaj Håkanson, Psykisk sjukdom, s. 148. 473. Tommy Svensson, »Psykisk sjukdom och social avvikelse«, s. 7 f. 474. Kaj Håkanson, Psykisk sjukdom, s. 131. Håkanson menade dock att båda dessa modeller kunde vara relevanta under särskilda villkor, vilka redogjorde han inte närmare för. Det var såle- des inte fråga om att helt utesluta ett psykiatriskt-psykologiskt perspektiv, men den sociologiska

169 4 | Psykisk sjukdom – myt, illusion, realitet var att den första förutsatte att individen »hade« en inneboende eller fi xerad personlighet, medan den andra snarare tolkade personligheten som »en uppsätt- ning tendenser och dispositioner med olika styrka.« Jaget, var tanken, skapades kontinuerligt och i samspel med sociala förutsättningar, situationer och i interaktion med andra människor.475 Tankegången ger associationer till socialpsykologen George Herbert Mead, vars idéer om symbolisk interaktionism vid den här tiden möttes av intresse inom samhällsvetenskaperna.476 I 1973 års utgåva av Psykisk sjukdom är referensen till begreppet symbolisk interaktionism också explicit.477 Håkansons i sig relativt lågmälda kritik mot psykiatrin formulerades i precis rätt tid, när debattklimatet präglades av kritik mot och konfrontation med vad som uppfattades som etablerat och auktoritärt. I en mycket basal mening var Håkanson helt i takt med tiden. Interna problem på det psykiatriska fältet öpp- nade också för en kritik av psykiatrins teoretiska grundvalar. Håkansons sätt att knyta samman psykiatri med då aktuella händelser och teman i den vidare samhällsdebatten, som till exempel Harding-fallet, könsrollsdebatten och det ökade bruket av narkotika, gjorde honom också både till en exponent för och en medskapare av ett slags tidens anda. När Håkanson försvarade Psykisk sjukdom var åhörarna så många att man tvingades byta till en större lokal.478 Tidskriften Häften för kritiska studier – startad av den Stockholmsbaserade föreningen »Unga fi losofer« 1968 – annonserade strax efteråt om den stencilerade avhandlingen.479 Psykisk sjukdom var visserligen tillkommen och försvarad i en akademisk miljö, men avhandlingen kom snabbt att uppmärksammas också utanför denna, liksom Håkanson själv kom att röra sig även utanför akademins gränser. Kaj Håkansons studie blev efter 1968 också snabbt en ofta åberopad referens i psykiatridebatten. I ett fl ertal senare, av andra utgivna, böcker som Läkaren och samhället, Konsten att dressera människor, Makt att vårda samt Sjukdomsmyter gavs uppskattande referenser till Psykisk sjukdom. Håkanson förekom mellan 1968 och 1973 också relativt frekvent i tidnings- och tidskriftssammanhang med artiklar om psykiatrin – och för den delen kriminalvården – i Sverige.480 Mellan 1968 och 1973 modellen, menar han, hade hittills övervägts alltför litet. 475. Kaj Håkanson, Psykisk sjukdom, s. 129 f. 476. Tommy Svensson, Psykiatri, reformer och revolution, s. 20. 477. I 1973 års utgåva av Psykisk sjukdom menade Håkanson också att »tillämpningen av symbolisk interaktionism inom psykiatrin skulle ha fruktbara konsekvenser.« Likväl, också symbolisk interaktionism kunde analyseras kritiskt. Se vidare Kaj Håkanson, Psykisk sjukdom, 1973, s. 215 f. 478. Muntlig uppgift från Kaj Håkanson den 11. 9. 2006. 479. Annons, Häften för kritiska studier 1969: 7-8, s. 66. 480. Kaj Håkanson, De laglösa, 1966 samt Kaj Håkanson »Brott – sjukdom – social kontroll, Behandling som straff : 23 debattinlägg om nordisk kriminalpolitik under redaktion av Hans

170 Psykisk sjukdom – myt, illusion, realitet | 4 medverkade Håkanson med artiklar om psykiatri i kulturtidskrifter som Konkret och Bonniers litterära magasin, i debattantologin Läkaren och samhället (1969) och i dagspressen, där han bland annat recenserade böcker av r. d. Laing.481 När Psykisk sjukdom genom föreningen Verdandis och bokförlaget Prismas för- sorg något reviderad gavs ut i bokform 1973, påpekade Håkanson i förordet att efterfrågan på avhandlingen varit så stor att stencilerna snabbt körts sönder.482 Han medverkade också bland annat vid det omvittnat stormiga årsmöte som Svenska psykiatriska föreningen anordnade i Falun 1970, med ett inlägg som i stor utsträckning baserades på slutsatserna i Psykisk sjukdom.483 Med tiden kom Håkanson också att tillskrivas uppfattningar som i ringa grad låter sig läsas in i Psykisk sjukdom; baksidestexten till 1973 års utgåva – som ﬁ ck inleda den här avhandlingen – är ett tydligt exempel. Som vi minns hävdades där att det psykiatriska sjukdomsbegreppet var helt och hållet relativt samt att psykiatrin var ett modernt medel för att kontrollera obekväma människor i sam- hället. Det var ett tillspetsat, snarast konspiratoriskt påstående som i mycket liten utsträckning har någon grund i Håkansons egen text. Kaj Håkanson skrev, enligt gängse praxis, inte själv baksidestexten till Psykisk sjukdom, men texten ger upphov till funderingar kring dess funktion.484 Baksides- texten kan ge intryck av att psykiatri som »medel för samhällets orättvisor« är ett

Nestius, Stockholm 1971 (1969). 481. Kaj Håkanson, »Psykiatri, moral och samhälle«, Konkret 1968: 8-9, »Upplevelsevärldens vetenskap: Refl exioner kring R. D. Laing«, Bonniers litterära magasin 1968: 8, »Psykiatri, moral och samhälle«, Läkaren och samhället: En antologi sammanställd av J Christer Sundström, Stockholm 1969, »Att göra schizofrenin begriplig«, Dagens Nyheter, 27. 8. 1972, »Psykisk sjukdom – sammanbrott eller genombrott«, Dagens Nyheter, 23. 3. 1971. Håkansons beläsenhet och orientering i samtida internationell psykiatrikritik var också omfattande. R. D. Laing, David Cooper, Thomas Szasz, Erving Goff man och Michel Foucault nämns alla i Psykisk sjukdom, men förekommer mer som referenspunkter än som föremål för djupare analys. Efter 1973 och utgivningen av boken Socialism som självstyre: Om socialismens mål och medel (1973) tystnade Håkansons röst tillfälligt i den off entliga debatten, för att återkomma först i början av 1980-talet, då boken Dubbla verkligheter: Om psykoterapi, social identitet och verklig- hetsuppfattning (1981) publicerades. Hans intresse kretsade då delvis kring samma problematik som under åren kring 1970: förhållandet mellan psykiatri och psykoterapi och samhälle, även om Dubbla verkligheter också präglas av ett intresse för österländsk religion. 482. Kaj Håkanson, Psykisk sjukdom: Illusioner och realiteter, 1973, s. 10. En av bokens recensenter menade att Håkansons synpunkter i diskussioner om psykiatrin stundtals hade använts »nästan som facit.« Lars Jalmert, »Läsvärd avhandling i bokform«, Aftonbladet, 11. 3. 1974. 483. Inläggen vid Svenska psykiatriska föreningens årsmöte i Falun 1970 uppges i Socialmedicinsk tidskrift ha givit upphov till en »synnerligen livlig diskussion.« Efter mötet tillsattes en »haverikommission« med uppgift att söka »få en bättre kommunikation till stånd.« C. G. W., »Psykiatrin och samhället«, Socialmedicinsk tidskrift 1970: 10, s. 595. Se även Kaj Håkanson, »Psykisk sjukdom – illusioner och realiteter«, Socialmedicinsk tidskrift 1970: 10, s. 598-602. 484. Uppgiften att Håkanson inte själv skrev baksidestexten till 1973 års utgåva av Psykisk sjukdom grundar jag på det samtal jag hade med Håkanson den 11. 9. 2006.

171 4 | Psykisk sjukdom – myt, illusion, realitet för boken centralt tema. Det är det inte. Visserligen förekommer refl ektioner om psykiatri som politisk risk, men det är bara ett av fl era teman. Dessa refl ektioner omgärdas också med förbehåll; ansatsen är mer frågande än konstaterande. Men det slags konspiratoriska ton som kommer till uttryck fyller en intresseväckande funktion. Baksidestexten är ett lockbete och en möjlig ingång till själva boken. Att Psykisk sjukdom sedan inte alls – som hävdades på baksidan – tecknade bilden av »den västerländska civilisationens uppgång och fall« förefaller ha saknat betydelse.485 När Psykisk sjukdom gavs ut av Prisma och Verdandi 1973 var marken emellertid beredd för det slags psykiatrikritiska tankegångar som också ryms i texten, inte minst genom översättningar av böcker av r. d. Laing, David Cooper och T omas Szasz. Håkanson blev också inskriven i en vänsterideologisk referensram, som när psykiatrikern Jan-Otto Ottosson i sin analys av Psykisk sjukdom i Läkartidningen 1970 menade att Håkanson »kommit att framstå som en av ideologerna bakom den avpsykiatriseringssträvan som är nära förbunden med vänsterextremistisk politisk ideologi«.486 Håkanson kan emellertid inte placeras in i någon konsekvent marxistisk referensram, eller ens i någon entydigt socialistisk sådan.487

SJUKDOM OCH VÄRDERING Redan i titeln signaleras inriktningen för Psykisk sjukdom: Illusioner och realiteter: En teoretisk studie: det är psykiatrins teori som skall fokuseras. Psykiatridebatten kring 1970 hade både teoretiska och mer praktiskt inriktade dimensioner. Inte sällan överlappar de – Håkansons studie är ett exempel på det – men det är viktigt att notera att just den teoretiska dimensionen var mycket framträdande just kring 1970. Frågan om vad psykisk sjukdom som begrepp kan vara på ett kunskaps- och

485. Baksidestext, Psykisk sjukdom. 486. Jan-Otto Ottosson, »Sjukdomsbegreppet i psykiatrin«, Läkartidningen 1970: 13, s. 1435. 487. Värt att notera är emellertid att Håkanson hävdade följande i Psykisk sjukdom, s. 42: »Vid en viss tidpunkt tar en ny ideologi form. De ekonomisk-sociala betingelserna har då sannolikt änd- rats.« I 1973 års utgåva vände sig Håkanson mot föreställningen att studien var skriven utifrån en marxistisk ståndpunkt. Denna föreställning var, menade Håkanson, »anmärkningsvärd«. Or- sakerna var två: »För det första därför att den utgår från föreställningen att en analys företagen med marxistiska utgångspunkter nödvändigtvis skulle vara ovetenskaplig. För det andra avslöjar den dålig kännedom om marxismen. Många av resonemangen kan närmast karakteriseras som begreppsanalytiska, vilket såvitt jag vet inte kan sägas vara speciellt marxistiskt. Uppfattningen att det är fråga om marxism beror sannolikt på att det ﬁ nns stycken i texten som kunde kallas samhällskritiska – eller som lätt kan användas i samhällskritiskt syfte – samt att framställningen arbetar med en klassisk sociologisk referensram, där samhälle kultur, ideologi, grupp, klass, produktionssätt m.m. tillhör de centrala begreppen.« Se vidare Kaj Håkanson, Psykisk sjukdom, 1973, s. 12.

172 Psykisk sjukdom – myt, illusion, realitet | 4 vetenskapsteoretiskt plan var då starkt betonad.488 Med Tommy Svensson kan Psykisk sjukdom också ses som den enda texten från tiden »som på ett tydligt sätt kan placeras in i den sorts ifrågasättande av begreppet psykisk sjukdom som handlar om att peka ut problematiska aspekter av begreppet som sådant«.489 Se- nare, av andra utgivna, böcker som Sjukdomsmyter och Konsten att dressera män- niskor, anknöt visserligen till Håkansons studie, men saknar den djupborrande begreppsanalytiska inriktning som präglar delar av Psykisk sjukdom. Det läsarna kunde få ut av Psykisk sjukdom var att diagnoser av psykisk sjukdom inte var så objektiva eller vetenskapliga som psykiatrin ansågs vilja göra gällande; att psykiatrin kunde fylla en systembevarande funktion och därmed fungera som en metod för social kontroll. Psykiatrins betoning av medicinska, psykologiska och mentalhygieniska faktorer medförde vidare att sociala konfl ikter försummades. Problem som kanske snarare borde betraktas i ljuset av sociala konfl ikter tolkades ur mentalhygieniska och samhällspsykiatriska perspektiv som konsekvenser av en individuell problematik eller patologi. Det var främst polemiska slutsatser som dessa som fi ck genomslag i den fortsatta debatten. Men Psykisk sjukdom rymmer mer komplicerade resonemang än så. Innehållsligt är studien mycket rik på perspektiv och infallsvinklar.490 Psykisk sjukdom pendlar mellan en djup närläsning av tidigare förda antropologiska och fi losofi ska diskussioner om begrepp som psykisk sjukdom, abnormitet och hälsa, samt en mer resonerande och spekulativ analys av vad Håkanson såg som psykiatrins roll – dess makt- och kontrollfunktion – i samhället. Denna mer spekulativa ansats speglas redan i några av studiens rubriker som: »Psykiatri och ideologi; några refl ektioner«, »Diagnos som ogiltigförklaring« samt »Ett utvidgat sjukdomsbegrepp; en spekulativ tes«. Håkanson manade vidare till försiktighet när fenomen och beteenden, som inte tidigare tolkats psykiatriskt, kom att in-

488. Senare under decenniet skedde enligt Tommy Svensson en svängning. Svensson skriver: »I stället för en diskussion för och emot psykiatrin som vetenskap ﬁ ck vi under 1970-talet successivt i stället en diskussion om vilken sorts psykiatri vi skall ha«. Se vidare Tommy Svensson, »Psykisk sjukdom och social avvikelse«, s. 6. Emellertid, denna slutsats kan problematiseras. Jag gör det i slutet av kapitel 6. 489. Tommy Svensson, Psykiatri, reformer och revolution, s. 30. Ett exempel på kritik från medicinskt håll mot Håkansons studie kom från psykiatern Jan-Otto Ottosson, som i sin analys av Psykisk sjukdom i Läkartidningen 1970 menade att Håkanson hela tiden rörde sig »mellan skrivbordet och bokhyllan«. Hans brist på empiri blev enligt Ottosson uppenbar, och problematisk, när det gällde frågan om »psykiatrins funktion som socialt kontrollinstrument« i praktiken. Jan-Otto Ottosson, »Sjukdomsbegreppet i psykiatrin«, Läkartidningen 1970: 13, s. 1436. 490. Som Tommy Svensson tidigare påpekat gör studiens »karaktär av teoretiskt mycket am- bitiös avhandling« att Psykisk sjukdom också är krävande läsning. Håkansons resonemang är på sina håll kunskaps- och vetenskapsteoretiskt inriktat och når snabbt en hög grad av abstraktion. Tommy Svensson, Psykiatri, reformer och revolution, s. 25.

173 4 | Psykisk sjukdom – myt, illusion, realitet lemmas i psykiatrins verksamhetsområde. Då fanns det anledning att fråga om detta var en konsekvens av »nya empirisk-teoretiska rön«, eller om det var ett »smidigt (omedvetet) försök att undertrycka en hotande värdering, livsstil eller ideologi.« Då åtgärder mot individer företogs på »medicinska grunder«, fanns det anledning att fråga vilka dessa grunder var, eftersom dessa ingripanden ound- vikligen medförde att ett »socialt-etiskt moment« aktiverades.491 De mer djuplodande teoretiska resonemang som ryms i Psykisk sjukdom fi ck, som nämnts, inte något större genomslag i den fortsatta debatten, vilket gör det motiverat att här endast kort stanna till vid dem. Håkanson – som hade en bakgrund i fi losofi i Uppsala – menade i Psykisk sjukdom att de begreppsanalytiska resonemangen i studien syftade till att »göra förståeligt« att det inom psykiatrins förmodat »vetenskapliga ram« även rymdes »ovetenskapliga« tendenser.492 Sedan avhandlingen skrevs klart under våren 1968 hade han emellertid alltmer kommit att ifrågasätta sin egen kunskapsteoretiska utgångspunkt: »Den uppfattning om en radikal skillnad mellan värdeutsagor och utsagor om sakförhållanden, som förutsätts i uppsatsen, ser jag inte som självklar.«493 Studien fi ck emellertid stå som den var, när han lade fram den hös- ten 1968. I den något reviderade utgåvan från 1973 gavs han dock tillfälle att lägga till ytterligare anmärkningar.494 Kaj Håkanson analyserade i Psykisk sjukdom innebörder och tolkningar av begrepp som abnormitet, psykisk och mental sjukdom, hälsa och sjukdom.495 Tanken hade från början varit att göra en kartläggning av ord som abnorm, frisk, patologisk och hälsa i ett urval av psykiatri- och psykologitexter. Denna detal- jerade kartläggning blev inte av.496 Tonvikten i studien kom i stället att läggas på abnormitetsbegreppet hos socialantropologen Ruth Benedict, två av hennes kritiker och begreppen sjukdom och hälsa i fi losofen Georg Henrik von Wrights Varieties of Goodness (1963). Som Tommy Svensson tidigare påpekat i en uppsats om det sena 1960-talets

491. Kaj Håkanson, Psykisk sjukdom, s. 151. 492. Kaj Håkanson, Psykisk sjukdom, s. 1 493. Kaj Håkanson, Psykisk sjukdom, s. II. 494. I Psykisk sjukdom 1973 skriver Håkanson att han tycks ha missat ﬂ era möjliga och intressanta tolkningsmöjligheter hos framför allt Melford E. Spiro. Se vidare Kaj Håkanson, Psykisk sjukdom, 1973, s. 13. 495. Håkanson hävdar i Inledningen att han inte helt förmått att skilja mellan »begrepp«, »term« och ord«. Kaj Håkanson, Psykisk sjukdom, s. 4. I min genomgång av Psykisk sjukdom har jag följt Håkansons egen terminologi. 496. Kaj Håkanson, Psykisk sjukdom, s. 142.

174 Psykisk sjukdom – myt, illusion, realitet | 4 psykiatrikritik i Sverige är tonen i texten huvudsakligen »försiktigt prövande«.497 Håkanson utsatte också sina egna antaganden och slutsatser för kritisk granskning. Det är inte en i enkel mening svensk variant av en r. d. Laing, en David Cooper eller en T omas Szasz som formulerar sig. Men det faktum att Psykisk sjukdom också bitvis är spekulerande möjliggjorde en tillspetsning i den fortsatta debatten av de kritiska passager som trots allt ryms i studien. Psykisk sjukdom hävdar emellertid inte på något oproblematiskt, slagordsmässigt sätt tesen psykisk sjukdom fi nns inte; psykisk sjukdom är en myt. Värt att notera är också att det inte var den så kallade antipsykiatrins böcker från det tidiga 1960-talet som utgjorde den analytiska stommen i Psykisk sjukdom. Håkanson grep i stället tillbaka på en tidigare förd socialantropologisk och fi losofi sk diskussion om psykisk sjukdom, abnormitet och hälsa.498 Håkanson prövade sig försiktigt fram i den teoretiska litteratur han studerade, liksom han utsatte grundvalarna för sitt eget arbete för kritik.499 Slutsatsen i Psy- kisk sjukdom blev att begrepp som abnormitet och sjukdom inte – som Håkanson menade oftast togs för givet – var objektiva eller värdeneutrala. Föreställningen om en sjukdomsdiagnosens objektivitet var problematisk, eftersom diagnosen enligt Håkanson rymde värderingar. (Uttrycket »sjukdomsdiagnosens objektivitet« benämns i det följande av mig som »objektivitetsfrågan«.) Begrepp som sjukdom och abnormitet, menade Håkanson, rymde vidare en social innebörd: »[S]jukdom och abnormitet är inte begrepp som kommit till i bestämt teoretiskt syfte, till skillnad från t.ex. begreppet elektron. Begreppen sjuk och abnorm har en vid social innebörd. Det är denna sociala innebörd, som gör begreppsfrågan så problematisk.«500 Psykisk sjukdom rymmer emellertid också ett annat viktigt tema. Som Håkan- son själv uttryckte det i förordet till Psykisk sjukdom rörde studien också »den institutionaliserade psykiatrins ideologi samt dess makt- och kontrollfunktion i samhället.«501 (Detta benämns i det följande av mig som enbart »psykiatri som

497. Tommy Svensson, Psykiatri, reformer och revolution, s. 26. 498. Det huvudsakliga materialet utgjordes hos Håkanson av texter av Ruth Benedict, H. J. Wegrocki, Melford E. Spiro samt Georg Henrik von Wright. Böcker av exempelvis Laing, Foucault och Szasz används i Psykisk sjukdom för att ge stöd åt Håkansons egna resonemang om psykiatri som social kontroll, men utsätts inte för samma slags begreppsanalys som Wegrocki, Spiro och von Wright. 499. Se exempelvis Psykisk sjukdom s. 147, där Håkanson explicit lyfter fram två »faktorer som gör vissa av resonemangen i uppsatsen missvisande.« 500. Kaj Håkanson, Psykisk sjukdom, s. 77. Se även Psykisk sjukdom, s. 4, där Håkanson menar att bestämningen av kriterier för mental sjukdom och hälsa är mer etiskt, socialt och politiskt problematiska än kriterierna för somatisk sjukdom. 501. Kaj Håkanson, Psykisk sjukdom, s. 7.

175 4 | Psykisk sjukdom – myt, illusion, realitet social kontroll«.) Studiens syfte var alltså tvåfaldigt. Även om dessa syften eller teman – å ena sidan analysen av innehåll och tolkningar av abnormitets- och sjukdomsbegreppet samt objektivitetsfrågan, å den andra sidan analysen av psykiatri som social kontroll – överlappar ﬁ nns det vissa skillnader i sättet att diskutera dem. När Håkanson diskuterar psykiatri som social kontroll kommer läsaren närmare Håkansons egna teser och premisser, men dessa teser och premisser ifrågasätts inte på långt när så grundligt som han tidigare i avhandlingen problematiserat andra teoretikers analyser av begrepp som abnormitet och sjukdom. De begreppsanalytiska aspekterna skjuts i bakgrunden för en mer allmän och övergripande diskussion om vad som tänks vara psykiatrins samhälleliga funktioner och konsekvenser. Håkanson hävdade nu inte att psykiatrin var alltigenom ovetenskaplig eller endast socialt kontrollerande, men han lyfte fram exempel på hur psykiatrin kunde komma att fungera som ett medel för social kontroll. Håkanson var, som nämnts, försiktig i sina slutsatser, men resonerade och spekulerade om möjligheten av att psykiatern och psykiatrin medelst diagnostisering kunde komma att befästa vad som i ett samhälle sågs som normalt, konformt, abnormt, friskt och sjukt; psykiatrin riskerade därmed att fylla en systembevarande funktion. Vilka kunde bli de samhälleliga konsekvenserna av en sådan verksamhet? Och vad hände om innehållet i ett redan problematiskt abnormitets- och sjukdomsbegrepp vidgades och på så sätt kom att rymma allt ﬂ er beteenden, som Håkanson menade skedde? Det var några av de frågor som Håkanson ställde i Psykisk sjukdom och som tillsammans med en av studiens viktigaste slutsatser snabbt kom att åberopas och refereras till i den fortsatta debatten:

[A]nalysen av sjukdomsbegreppet ger samma resultat som analysen av abnormitetsbegreppet. Värderingar spelar en central roll vid bestämningen av sjukdom, men detta uppmärksammas inte, då värderingarna i många sammanhang är allmänt omfattade. Om värderingar antas kännetecknas av någon form av subjektivitet, så kan således även sjukdomsbegreppet sägas innehålla en subjektiv komponent.502

Ordet värderingar – som möter i citatet ovan – är ett ofta återkommande ord i Psykisk sjukdom men ges inte någon tydlig deﬁ nition. Det är nära knutet till ordet subjektivitet och kan länkas samman med olika mer eller mindre utförligt artikulerade föreställningar om vad en majoritet i ett samhälle uppfattar som konformt och normalt. När Håkanson skriver att värderingar spelar en roll vid bestäm- ningen av sjukdom menar jag att han säger ungefär följande: Vid en bestämning

502. Kaj Håkanson, Psykisk sjukdom, s. 141. Lägg märke till att här tycks abnormitets- och sjukdomsbegreppet hållas isär.

176 Psykisk sjukdom – myt, illusion, realitet | 4 av en patients eventuella psykiska sjukdom är psykiaterns »blick« inte endast medicinsk. Det fi nns alltid ett socialt-etiskt moment närvarande. Det psykiatern ser ses delvis mot bakgrund av dennes egen inställning till och uppfattningar om vad som är ett acceptabelt beteende i just det samhälle där psykiatern är verksam. Patientens beteende kan inte studeras i mikroskop; psykiaterns eget öga och öra är då de instrument som står till förfogande. Det psykiatern ser och hör sätts i relation till vad som (»allmänt«) uppfattas som konformt och inom ramarna för en bestämd samhällsformation. Givetvis, menade Håkanson, kunde människor lida av psykiska problem – av Håkanson benämnda som »mänskliga problem«.503 Han uteslöt inte en eventuell organisk grund för psykiatriska sjukdomstillstånd, men i Psykisk sjukdom låg tonvikten inte på analys av dessa.504 Ansatsen var snarare sociologisk. Sjukdoms- begreppets, som Håkanson såg det, negativa sociala konsekvenser, fi ck honom snarare att resa frågor som: vem eller vilka skall defi niera vad som är mänskliga psykiska problem och vilka metoder skall anses vara de rätta att lösa dem?505 För Håkanson var det framför allt »marginalfallen« som riskerade att bedömas på ett sätt som kunde vara problematiskt. Till marginalfallen hörde den patient- kategori som svårligen kunde bedömas som »grava fall«; »psykoneuroser« och liknande.506

503. Kaj Håkanson, Psykisk sjukdom, s. 114. 504. Inte heller kan Håkanson sägas företräda en kulturrelativistisk uppfattning, i någon enkel mening, om man med detta förstår en hållning som exempelvis säger att om den sjuke (S) förfl yttas från samhälle A till samhälle B, vars sjukdomskriterier är andra än dem i samhälle A, innebär detta med automatik att S kommer att fungera väl i detta samhälle B. Jag vill åberopa ett längre citat för denna tolkning: »Många av de resonemang som förts om interkulturella variationer, t.ex. möjligheten att göra en sjuk till frisk genom att ändra på den sociala miljön är ytterligt spekulativa. Även om dessa resonemang ibland är rimliga, så återstår att specifi cera under vilka betingelser de är giltiga. Att dessa alternativa synsätt föreligger är emellertid helt tillräckligt för att visa att dominansen av vissa typer av psykiatrisk-psykologiska synsätt inte på något vis baseras på väletablerad kunskap om dessa synsätts riktighet. Uppsatsförfattaren håller det inte alls för osannolikt att det hos personer som vi kallar sinnessjuka i vårt land kan återfi nnas materiella substrat, som de har gemensamma med avvikare i andra kulturer. Det skulle kunna vara en fråga om substrat som hade en sådan eff ekt på individen att han i varje samhälle kom att bli avvikare. Att schizofrena kan fungera bra i en kultur behöver inte heller betyda, att alla schizofrena skulle kunna fungera bra i denna kultur. Diagnoskategorin kan rymma sjukdomstillstånd, som har ännu icke upptäckta, men väsentliga olikheter.« Kaj Håkanson, Psykisk sjukdom, s. 140 f. 505. Kaj Håkanson, Psykisk sjukdom, s. 114. 506. Kaj Håkanson, Psykisk sjukdom, s. 146. Det är först mot slutet av Psykisk sjukdom som gruppen »marginalfall« diskuteras. Någon enhetlig defi nition ges inte, men mot bakgrund av vad Håkanson skriver i nära anslutning till dessa marginalfall tolkar jag det som att han med marginalfall menar ungefär »psykoneurotiska« personer, det vill säga personer som inte är psykotiska, utan lider av en mildare form av psykisk ohälsa. Denna kategori av psykoneurotiska hävdade Håkanson var mycket vid.

177 4 | Psykisk sjukdom – myt, illusion, realitet

Psykiatrins värderande tendenser, som Håkanson tyckte sig se i psykiatrisk litteratur, ogillades explicit, men studien skulle likväl inte förväxlas med en full- ständigt negativ inställning till psykiatri som »reforminstrument«.507 Däremot ville Håkanson »peka på vissa risker, som sällan uppmärksammades, sannolikt delvis beroende på den positiva image som medicinen har«.508 Inledningsvis, skrev Håkanson, hade avsikten varit att i Psykisk sjukdom även »linjera upp möjligheter för psykiatrins positiva roll i samhället. En sådan skiss skulle bl.a. ha innehål- lit en analys av de alternativ som erbjuds inom den dialektisk-hermeneutiska traditionen.«509 Någon sådan skiss gjordes emellertid inte. En välvillig tolkning kan säga att Håkanson ville försöka att balansera positiva och negativa synsätt. Ett faktum är dock att psykiatrins påstått negativa ideologiska konsekvenser i samhället gavs mer utrymme i Psykisk sjukdom än dess eventuellt positiva. Även om Håkanson i sin kritik av tolkningar av begrepp som psykisk sjukdom och abnormitet är lågmäld och prövande rymmer hans resonemang också en mer tillspetsad argumentation. Den börjar bli synlig när Håkanson utifrån den engelska utgåvan av Michel Foucaults Histoire de la folie diskuterar sociala konsekvenser av abnormitetsbegreppets innebörd.510 Som Håkanson såg det fi ck själva bestämningen av abnormitetsbegreppet betydelse för vilka fenomen som skulle placeras in i kategorin »abnorm«. Dessa betydelser och konsekvenserna var sociala: »Att kalla någonting för abnormt innebär i den vidare sociala kontexten att värdera det negativt med de konsekvenser detta har.«511 De negativa sociala konsekvenserna som Håkanson såg, pekar inte endast hän mot den kunskaps- och vetenskapsteoretiska kritik som tidigare präglat analysen, utan rör sig just kring frågor om, i vid mening, negativa sociala konsekvenser för en människa i ett specifi kt samhälle, som defi nierat hennes beteende som abnormt eller sjukt. Det är här som Håkansons andra tema för studien blir tydligt: psykiatri som social kontroll. (Detta gällde ju »den institutionaliserade psykiatrins ideologi samt dess makt- och kontrollfunktion i samhället.«) Psykiatri som systembevarare, som social kontroll eller ett repressivt instrument i samhället, var i debatten åren kring 1970 ofta återkommande tankefi - gurer, som bottnade i en föreställning som kan sammanfattas så här: om det inte fi nns några absoluta kriterier för psykisk sjukdom, om denna inte är en

507. Kaj Håkanson, Psykisk sjukdom, s. I. 508. Kaj Håkanson, Psykisk sjukdom, s. I. 509. Kaj Håkanson, Psykisk sjukdom, s. I. 510. Kaj Håkanson, Psykisk sjukdom, s. 72. 511. Kaj Håkanson, Psykisk sjukdom, s. 76.

178 Psykisk sjukdom – myt, illusion, realitet | 4 oproblematisk medicinsk, biologisk entitet, som objektivt kan diagnostiseras, innebär det att den verksamhet som samhället utsett att deﬁ niera och behandla just psykisk sjukdom – psykiatrin – inte kan göra anspråk på att utöva en objektiv vetenskap. En följdfråga kan då bli: vad gör psykiatrin i stället, om den inte utövar vetenskap? Vad är då psykiatrin för en verksamhet? Baseras psykiatrin på godtycklighet? Om inte psykiatern står på en vetenskaplig grund, vad utgår han i mötet med patienten iså fall ifrån? Sina egna värderingar, eller samhällets, eller vissa bestämda skikts i samhället värderingar? Kan psykiatrin då komma att användas för syften som inte är strikt medicinska? Detta var en av de viktigaste och oftast återkommande idéerna i den radikala psykiatrikritiken kring 1970. Håkanson, för sin del, hävdade som nämnts aldrig i Psykisk sjukdom att psykiatrin var en i sig ovetenskaplig verksamhet. Inte heller uteslöt han att vissa former av psykisk sjukdom skulle kunna ha en organisk grund och därmed ses som en biologisk entitet, men han kretsade onekligen kring frågor som dem ovan, liksom han ville understryka de negativa sociala konsekvenser som diagnos kunde innebära. Psykiatrin, menade han, hade en tendens att se konforma beteenden som normala beteenden. Därigenom kunde psykiatrin också sägas fylla en »systembevarande funktion«.512 I sitt »makro-sociala sammanhang« hade diagnosen också en »normativ innebörd«:

[d]en icke-värderande, icke-normativa diagnoshandlingen fungerar i en normativ social kontext. Hela den sociologiska analysen av sjukrollen bygger på ett sådant antagande. Med läkarens bestämning att en sjukdom föreligger följer en uppsättning förväntningar riktade mot den sjuke: han bör följa läkarens föreskrifter, underkasta sig vård, försöka bli »frisk« osv. Läkaren ratifi cerar sjukdomsstatus, dvs. han har en central offi ciellt sanktionerad roll, när det gäller att ange vilka individer som bör ha vissa rättigheter och skyldig- heter. När läkaren klassifi cerar en individ som schizofren ratifi cerar han vissa attityder och förhållningssätt till den individen. Bl.a. kan man i och med detta ställa kravet att individen skall förändras (botas) eventuellt mot dennes egen vilja.513

Läkaren besitter makt; hans status och samhällsposition tillåter honom att i viss utsträckning styra över patientens liv, också om detta sker mot patientens egen vilja. Temat återkommer på andra håll i den radikala psykiatrikritiken kring 1970; Håkanson belyste själv temat i en senare text, »Psykiatri, moral och samhälle«, publicerad 1969 i debattantologin Läkaren och samhället, som behandlades i den här avhandlingens kapitel 2.

512. Kaj Håkanson, Psykisk sjukdom, s. 105. 513. Kaj Håkanson, Psykisk sjukdom, s. 124.

179 4 | Psykisk sjukdom – myt, illusion, realitet

En av de farhågor som Håkanson refl ekterade över i Psykisk sjukdom var att alltfl er beteenden skulle komma att hamna inom ramen för sjukdomsklassifi ce- ring och diagnostisering. Det var en av de risker med psykiatrin som Håkanson spekulerade kring. Det är också i anslutning till dessa risker som Håkansons egen kritiska tendens blir alltmer tydlig. Då har vi kommit mer än halvvägs in i Psykisk sjukdom.

DIAGNOS SOM VAPEN Håkanson rörde sig i den senare delen av Psykisk sjukdom alltmer utanför de teoretiska texter som dittills legat till grund för hans framställning. Referenser till Laing och andra internationella psykiatrikritiker ökar. Håkanson är i de närmast följande avsnitten allt mindre begreppsanalytisk i sin ansats och mindre proble- matiserande. Premisserna förblir i avsnittet om diagnosen som ogiltigförklaring och diagnostisk kultur snarare förutsatta än utredda. Avsnittet har också rubriken »Diagnos som ogiltigförklaring«, vilket kan tolkas som ett försök att spetsa till problematiken. Det är också här som uttrycket »den diagnostiska kulturen« lyfts fram. Som framgick av denna avhandlings kapitel 2 var uttrycket »den diagnostiska kulturen« ofta återkommande i psykiatridebatten kring 1970. På svensk botten torde Håkanson vara bland de första att använda det. Uttrycket myntades, som nämnts, av den norske sociologen Yngvar Løchen i hans studie Idealer og realiteter i et psykiatriskt sykehus. Med diagnostisk kultur avses som nämnts, kortfattat, att patientens sätt att vara och tala helt begränsas till hennes sjukdomsvärld. Alla beteenden tolkas som uttryck för inre psykologiska processer. Kritik och ifrågasättanden uppfattas därmed som tydligt knutna till patientens diagnos. Med Løchens ord, som också återges hos Håkanson: »Den diagnostiske kultur virker direkte som sosial kontroll.«514 Det här var en föreställning som Håkanson grep tag i, utvecklade och spekulerade kring. Inte nog med att den diagnostiska kulturen på ett förlamande sätt ansågs avskärma patienten från den omkringlig- gande sociala miljön. Den diagnostiska kulturen, menade Håkanson, riskerade också att ge upphov till beteenden som inom psykiatrin kunde tolkas som uttryck för schizofreni. Håkanson tänker sig här – explicit i r. d. Laings efterföljd, att patienten ställs inför helt motstridiga krav: »Patienten uppmanas till person- ligt initiativ, men den diagnostiska kulturen används s.a.s. emot honom. Han

514. Yngvar Løchen, Idealer og realiteter i et psykiatriskt sykehus, s. 222. Citatet ﬁ nns återgivet också i Kaj Håkanson, Psykisk sjukdom, s. 106.

180 Psykisk sjukdom – myt, illusion, realitet | 4 sitter fångad mellan två oförenliga krav.«515 Patienten riskerar ständigt att bli sedd mer som diagnos och objekt, än som människa. Diagnosen, menade Håkanson kunde fungera som en ogiltigförklaring av patienten – eller mer dramatiskt uttryckt – som ett »vapen«.516 Diagnosen som vapen mot patienten kan verka mer eﬀ ektivt än »gammaldags brutalitet«, eftersom den »görs till patientens bästa.« Den diagnostiska kulturen riskerade att försätta patienten i en helt låst situation: »patienten känner sig kanske orättvist behandlad, men det är orättvist mot personalen som vill hans bästa, att kritisera.«517 Konsekvensen av denna diagnostiska kultur, skrev Håkanson, »är att den döljer motsättningar mellan ideal och verklighet: demokratiska former skall råda [inom institutionens väggar], men att låta systemet fungera demokratiskt skulle skapa problem; i stället för öppet tvång används då diagnosen.«518 Vilka problemen var gick Håkanson inte in på, men mot bakgrund av vad Løchen skrev i Idealer og realiteter är det rimligt att anta att med problem avsågs olika former av kritik mot behandlingen, personalen etc. Litet längre fram skrev Håkanson också att den diagnostiska kulturen »fyller funktionen att dölja klyftan mellan sjukhusets ideal, dvs. demokratiska vårdformer med få tvångsåtgärder osv. och dess realitet, dvs. kravet på ordning, disciplin osv.«519 Men Håkanson gick i sin diskussion av den diagnostiska kulturen ännu ett steg: den diagnostiska kulturen ägde giltighet och tillämpning också om man förﬂ yttade sig från den slutna institutionsvärlden ut i samhället. »I samhället«, skrev Håkanson, »riskerar psykiatrin att fungera konserverande. Detta sker genom den tolkning av samhälleliga fenomen som psykiatrin tillhandahåller, dels i olika massmedia, dels i olika rådgivningssammanhang.«520 Notera att i citatet ovan skriver Håkanson »riskerar«; den lågmäldhet och försiktighet som Tommy Svensson ser hos Håkanson kommer till uttryck ocksåhär. Håkanson är i Psykisk sjukdom inte aggressivt argumenterande; han rör sig mestadels på en sorts tänkt nivå, även om hans tendens är klar. Håkanson ser risker med psykiatrin. Han ogillar dessa, men ännu så länge är det i huvudsak just en fråga om risker. Tanken om psykiatrin som konserverande relaterar till vad Håkanson själv be- nämnde som »avhandlingens ‹motto›«.521 Detta motto – ett citat från psykiatern

515. Kaj Håkanson, Psykisk sjukdom, s. 106. 516. Kaj Håkanson, Psykisk sjukdom, s. 106. 517. Kaj Håkanson, Psykisk sjukdom, s. 106 518. Kaj Håkanson, Psykisk sjukdom, s. 106. 519. Kaj Håkanson, Psykisk sjukdom, s. 133. 520. Kaj Håkanson, Psykisk sjukdom, s. 106. 521. Kaj Håkanson, Psykisk sjukdom, s. 106.

181 4 | Psykisk sjukdom – myt, illusion, realitet

Gunnar Nycander – presenterades redan på försättsbladet, helt okommenterat. Redan där antyds vad Håkanson uppfattade som problematiskt med psykiatrin: dess ständiga vidgning, expansion, tendens att successivt gripa in över alltﬂ er av livets områden. Nycander skrev:

Det alltmer utbyggda välfärdssamhället vill ha psykiaterns synpunkter på alla möjliga områden. Alkoholistvården håller äntligen på att bli en psykiatrisk vårdfråga. Vidare abortproblemet, sexualrådgivning, äktenskapsrådgivning, yrkesrådgivning. Psykiatrin av i dag omfattar mer än hela mentalsjukvården. Dess representanter förväntas vara experter på den mänskliga faktorn i alla möjliga sammanhang.522

Håkanson såg det som problematiskt att psykiatrin gjorde tolkningar av samhäl- leliga problem, eller av »den mänskliga faktorn« när denna faktor rörde frågor som han menade inte borde uppfattas som primärt psykiatriska, utan som sam- hälleliga eller sociala (yrkesrådgivning, abortproblemet etc.). Notera att dessa problem i antologin Modern svensk psykiatri behandlades under en mentalhygienisk rubrik. Det som kan kallas psykiatrins expansion var där inget problem. Håkanson var mer skeptisk. När psykiatrin tolkade samhälleliga problem som psykiatriska tenderade den, menade han, samtidigt att vidga sitt verksamhetsfält på ett sätt som inte var oproblematiskt ur etisk, social och politisk synvinkel. Inte heller var det givet att tolkningarna skedde mot bakgrund av reella framsteg och/eller vetenskapliga upptäckter inom psykiatrin. Följden kunde snarare bli att psykiatrin kom att fungera som en sorts bedömare av olika sätt att leva.

OGILTIGFÖRKLARING OCH NEUTRALISERING De tolkningar av samhälleliga fenomen i psykiatriska termer som Håkanson berörde, menade han, var ofta »reduktionistiska: man sökte efter underliggande motiv till ställningstaganden och handlingar.« Dessa underliggande motiv – implicit är det en fråga om underliggande psykologiska motiv – menade Håkanson ﬁ ck fungera inte bara som förklaringar utan också som »bortförklaringar« och »ogiltigförklaringar« av en individs sätt att bete sig eller vara. Det icke önskvärda beteendet, den ogillade uppfattningen eller ståndpunkten hos en individ sågs som konsekvenser av inre konﬂ ikter och problem: »Det är fråga om idéer som bara virrhjärnor har«.523 Håkanson gav konkreta exempel på den här tendensen. Könsrollsfrågan var en av dem. Håkanson refererade till den amerikanska

522. Citatet är hämtat från Kaj Håkanson, Psykisk sjukdom, försättsblad. 523. Kaj Håkanson, Psykisk sjukdom, s. 107.

182 Psykisk sjukdom – myt, illusion, realitet | 4 feministen Betty Friedan, som i T e Feminine Mystique (1963) menade att krav på förändringar av kvinnorollen i vissa sammanhang hade kommit att tolkas som ett utslag av neuroser. Tolkningen av krav på förändring som utslag av neuros hämtade sin näring från Freud, skrev Håkanson med Friedan.524 En viktig slutsats Håkanson drog av sitt exempel var att denna ogiltigförkla- rande tendens inte endast begränsats till de psykoanalytiska mottagningarna. Den hade även »fungerat som en konservativ social ideologi.«525 Här ändras tonläget; en tydligare kritisk ansats gör sig hörd, och den utvecklas vidare. »Generellt«, skrev Håkanson, »tenderar psykiatrin att i allt större utsträckning kompetensför- klaras för bedömning av livsstilar.«526 Psykiatrin tenderar, men tendensen är tydlig.527 Håkanson pekade ut ytterligare ett konkret exempel på detta, ett exempel han menade rymde en »politisk innebörd«: Harding-fallet. Hardings uttalande hade enligt Håkanson i Psykisk sjukdom en politisk inne- börd, eftersom det neutraliserade och ogiltigförklarade det politiska innehållet i Vietnamdemonstranternas agerande:

I radiouttalandet yttrar sig psykiatern inom den referensram som hör till hans kom- petensområde – han refererar till de bristande barnpsykiatriska resurserna […]. Vi ser, hur han tenderar att använda sina egna värderingar av situationen som utgångspunkt för bedömningen av skeendet samt hur han i praktiken utan att ha företagit »analys av det enskilda fallet« placerar de demonstrerande individerna i den psykiatriska referensramen. Även om denne psykiater i praktiken aldrig skulle kunna tänka sig att sätta majoriteten av demonstranterna under psykiatrisk behandling, så har han bidragit med att sprida en tolkning av skeendet som n[e]utraliserar dess politiska innehåll.528

524. Kaj Håkanson, Psykisk sjukdom, s. 107. En liknande situation uppstod, menade han, för öv- rigt i den fi nska könsrollsdebatten: »De som kämpade för jämlikhet mellan könen sades sålunda ha råkat ut för diff usion av sin sexuella identitet. Till bilden hör också kvinnornas penis-avund.« Håkanson berörde i sammanhanget också Joachim Israels »Sigmund Freud och psykoanalysen«, i vilken Israel, med Håkansons ord: »visar på vissa ‹kvinno-fi entliga› postulat i Freuds teorier.« Kaj Håkanson, Psykisk sjukdom, s. 107. Se även Joachim Israel, »Sigmund Freud och psykoanalysen«, Sociologiska teorier, (red.) Johan Asplund, Stockholm 1967, s 115-132. 525. Kaj Håkanson, Psykisk sjukdom, s. 107. 526. Kaj Håkanson, Psykisk sjukdom, s. 107. 527. Kaj Håkanson, Psykisk sjukdom, s. 107. I sammanhanget diskuterade Håkanson Stefan Jarls fi lm Dom kallar oss mods (1968) som kommenterats i teve av en psykolog och en läkare. Psykolo- gen hade varit av åsikten att fi lmens Kenta och Stoff e alls inte representerade en livsstil som var öppen och spontan, snarare »saknades glädje i huvudpersonernas liv.« Håkanson kommenterar denne icke-namngivne psykolog med följande: »De subtila teoretiska insikter som kan ligga bakom hypoteser om t.ex. ‹sann› resp. ‹falsk› glädje – hypoteser som brukar uppställas först på basis av ingående kännedom om den person som bedöms – kan knappast föreligga här: det sakkunniga utlåtandet blir i själva verket ett slags camoufl erad propaganda, ett dolt moraliserande över en livsstil.« Kaj Håkanson, Psykisk sjukdom, s. 108. 528. Kaj Håkanson, Psykisk sjukdom, s. 109.

183 4 | Psykisk sjukdom – myt, illusion, realitet

Detta slags tolkning av det politiska i psykiatriska termer var för Håkanson tydligt problematiskt. Politisk protest riskerade att uppfattas som resultat av avvikelse, psykisk sjukdom, abnormitet; psykiatrin blev ett redskap för bedömning av olika livsstilar och kom därigenom att fungera socialt kontrollerande. Liknande tan- kegångar kom att framföras av en rad andra aktörer under de närmast följande åren, bland annat i samband med debatten 1969-1970 om så de kallade sociopaterna.529 Noteras bör dock att Håkanson rörde sig på ett slags möjligheternas nivå: han hävdade inte att ett uttalande som Hardings per automatik skulle medföra att Vietnamdemonstranter sjukförklarades, men blotta risken utgjorde för honom tillräckligt underlag för kritisk diskussion. Kaj Håkansons förhållningssätt till Harding-fallet förändrades dock mellan 1968 och 1973. När Psykisk sjukdom gavs ut 1973, påpekade han i efterordet att Hardings uttalande i debatten stundtals »förenats med något slags globalt avvisande dels av Hardings insatser som psykiater, dels av Harding som människa. I den mån min kritik bidragit till detta är det beklagligt.«530 Den innehållsliga kritiken förblev emellertid densamma.

PSYKIATRINS EXPANSION Håkanson vidareutvecklade sitt kritiska resonemang i avsnittet »Psykiatri och ideologi; några reﬂ exioner«. Det var just en fråga om reﬂ exioner. Avsnittet rymmer emellertid också ett försök att balansera och nyansera betoningen på psykiatrins negativa ideologiska konsekvenser. Visserligen, skrev Håkanson, »tenderar psykiatrin att se icke-konformitet som ett nödvändigt kriterium på abnormitet hos beteenden, beteendemönster eller individer.« I vissa fall synes icke-konformitet vara ett tillräckligt kriterium, men detta innebar inte att alla, som Håkanson benämnde det, icke-konforma beteenden leder till psykiatriska ingripanden. För att få bättre kunskap om vilka icke-konforma beteenden psykiatrin griper in i krävdes en djupare analys – som Håkanson var medveten om att han inte gjorde i Psykisk sjukdom – som placerade in psykiatrin i sitt »mikro- och makrosociala sammanhang.«531 Även om denna djupare empiriska analys av

529. Jag har dock inte funnit något inlägg från Håkansons penna om sociopatutredningen, som behandlas i denna avhandlings kapitel 5. 530. Kaj Håkanson, Psykisk sjukdom, 1973, s. 210. 531. Kaj Håkanson, Psykisk sjukdom, s. 110. Till det makrosociala sammanhanget kunde inklu- deras exempelvis »psykiaterns roll eller position i det sociala systemet, psykiatrins relation till bestämda intressegrupper« eller »psykiatrins rekryteringssystem.« Till den mikrosociala dimensionen hänförde Håkanson »den enskilde psykiaterns idiosynkrasier som en konsekvens av hans personliga sociala och psykologiska biograﬁ , hans aktuella relationer till olika primärgrupper osv.« Kaj Håkanson, Psykisk sjukdom, s. 110.

184 Psykisk sjukdom – myt, illusion, realitet | 4 psykiatrins eventuella ingripanden saknas i Psykisk sjukdom, fortsatte Håkanson att refl ektera, eller spekulera om psykiatrins roll i samhället. Resonemanget hålls på samma hypotetiska nivå som vi tidigare kunnat se, samtidigt som tendensen är tydlig: psykiatrin är involverad i samhällsutvecklingen på ett sätt som inte är utan problem. Psykiatrin rymde, enligt Håkanson, en »populär ideologi« som dessutom kunde antas få än starkare fäste. I mer populariserade varianter bidrog denna ideologi till »en specifi k syn på mänskliga relationer, varigenom den samtidigt bidrar till att forma dessa.« Den populariserade psykiatriska ideologin gav förslag till lösningar av olika typer av mänskliga problem. Därigenom påverkade denna ideologi samhällsutvecklingen. Denna ideologi såg enligt Håkanson också ut att få en vidare spridning »i och med att starka krafter är i rörelse för att vidga psykiatrins verksamhetsfält ytterligare.«532 Vilka dessa krafter var förblir hos Håkanson tämligen dunkelt. Det är emellertid rimligt att inte alltför snabbt läsa in konspiratoriska tankegångar hos Håkanson. Han talade om risker snarare än realiteter, men riskerna fanns, och för honom var det skäl nog att refl ektera över psykiatrins eventuella samhälleliga funktioner. De »starka sociala krafterna«, eller »den nya given«, som det också hette hos Håkanson, var »s.k. ‹community psychiatry›, ett slags psykiatri på bred front som inkluderar uppsökande verksamhet och preventiva åtgärder. Till dess uppgifter hör ‹främjandet av en positiv mental hälsa›«.533 Håkanson ställde sig relativt pessimistisk till detta slags samhällspsykiatri. Åter är det relevant att anknyta till Modern svensk psykiatri, och för den delen, till Mentalsjukvårdsdelegationens slutbetänkande från 1958, där ansatserna att föra psykiatrin närmare samhället sågs som positiva. Mellan Psykisk sjukdom och dessa två texter fi nns en mycket viktig skiljelinje. Jag vill se den avvaktande hållning till samhällspsykiatri, mentalhygien och socialpsykiatri som bland annat uttrycks av Håkanson som utmär- kande för den radikala kritiken av psykiatrin kring 1970. Som vi skall se kom i andra sammanhang vid tiden också olika former av psykoterapi att ställas under kritisk belysning. Detta är intressant, inte minst med tanke på att exempelvis psykodynamisk psykoterapi knappast var allmänt och oproblematiskt accepterad inom psykiatrikerkåren. I Modern svensk psykiatri var, som nämnts, inställningen till psykoterapi tämligen positiv. Också psykoanalysen lyftes fram som en intressant terapeutisk möjlighet, något som i vissa kretsar kan ha uppfattats som progressivt och radikalt. Den självbild av progressivitet jag tillskrivit författarna till Modern svensk psykiatri kan genom den senare politiskt färgade kritiken mot just psykoterapin sägas ha fått sig en ordentlig törn.

532. Kaj Håkanson, Psykisk sjukdom, s. 111. 533. Kaj Håkanson, Psykisk sjukdom, s. 111.

185 4 | Psykisk sjukdom – myt, illusion, realitet

Samhällspsykiatrin hörde enligt Håkanson samman med vad han beskrev som utvidgningen av psykiatrins verksamhetsområde, det vill säga, idén att allt ﬂ er och olika former av problem inlemmades i en psykiatrisk sfär och gavs en psykiatrisk terminologi: »medicinska, etiska, sociala, ekonomiska och politiska«. Men, menade Håkanson, (samhälls)psykiatrin saknade en »dokumenterad förmåga« att lösa dessa typer av problem. Psykiatrin kunde heller inte bortse från att dess förslag på lösningar kunde få »diskutabla sidoeﬀ ekter av social eller politisk ka- raktär.« Samhällspsykiatrin innebar inte endast en »hjälp åt nödlidande« – denna eventuella dimension utesluts alltså inte helt – men medförde också att psykiatrins moraliska domän, med Håkansons ord, vidgades på ett sätt som kunde vara politiskt och etiskt problematiskt:

»Community psychiatry« får […] lätt karaktär av ideologisk kampanj. Hälsovård blir inte heller en service, som det är i idealtypen för sjukdom (patienten betalar läkaren för att bli botad) utan får mycket starkt karaktär av social kontroll, som kommer att tjäna vissa grupper i samhället (de som »störs« av de avvikande) och vara direkt antagonistiskt mot andra (de »avvikande«).534

Håkanson framförde i Psykisk sjukdom också, som han själv såg det, en spekulativ tes om framtiden med utgångspunkt i föreställningen om diagnostisk kultur. Psykiatri som risk blir mycket tydlig här; resonemanget kan också sägas rymma en dystopisk dimension, som är intressant att ställa mot den betydligt mer optimistiska framtidssynen i Modern svensk psykiatri, där utvecklingen ansågs stadigt gå framåt. Den motsättning mellan ideal och realitet som Løchen laborerat med i Ideal og realiteter, återfanns enligt Håkanson även »i vårt samhälle (och t.ex. det amerikanska) i stort.« Det är, en passant, intressant att Håkanson i sammanhanget är tyst om situationen i Sovjetunionen, som dokumenterat har använt sig av psykiatri för att tysta vad som bedömts som misshagliga samhällselement. I 1973 års utgåva av Psykisk sjukdom är situationen en annan; Håkansson uppehåller sig där själv vid den sovjetiska problematiken.535

534. Kaj Håkanson, Psykisk sjukdom, s. 112. Jämför med det »motto« som Håkanson ställt upp i Psykisk sjukdom. Håkanson refererade i en not till den amerikanske psykologen Kenneth Kenis- tons dystopiska satir »How Community Mental Health Stamped out the Riots«, som hösten 1968 publicerades på svenska i tidskriften Konkret. Kenistons dystopi nämndes kort i denna avhandlings kapitel 2. Jag har utelämnat Håkansons not i mitt citat. Enligt Håkanson stod också socialmedicinen inför samma typ av problem som samhällspsykia- trin, eftersom betoningen på den enskilda individen gjordes så starkt. Se vidare Kaj Håkanson, Psykisk sjukdom, s. 112 f. 535. I 1973 års utgåva skrev Håkanson att hans exempel på hur psykiatri kunde användas som medel för social kontroll var hämtade från samhällen i väst. Sedan 1968 hade emellertid (genom bland annat Amnesty) världen gjorts uppmärksam på situationen i Sovjet. Kaj Håkanson,

186 Psykisk sjukdom – myt, illusion, realitet | 4

Ett demokratiskt samhälle, underförstått det svenska och till exempel det amerikanska, försökte, enligt Håkanson 1968, att undvika våld och tvång mot sina medborgare. Vissa avvikelser från det normala var tillåtna: »enligt ideologin bör man i mycket liten utsträckning lagstifta om moral i ett sådant samhälle.« Det var idealet, mot vilket stod realiteten, och i realiteten, skrev Håkanson, »verkar organisatoriska och systematiska krafter i riktning mot konformitet till vissa livs- stilsideal samt mot bibehållande av vissa relationer mellan människor.« För att detta inte skall framstå som just social kontroll tillämpas ett »vidgat sjukdomsbegrepp«, (vilket implicit kan ses som ett slags social kontroll). Det som i själva verket är tvång och förtryck (realiteten) »maskeras med hjälp«.536 Det förutsätts att medborgarna i ett visst samhälle lyder den ordning som makthavarna anser att de bör göra. Om någon inte gör det, måste denne medborgare få »hjälp«, eftersom hon är »sjuk«. I »vårt« samhälle behandlar vi avvikare och sjuka humant; vi ger behandling, hjälp. Som Håkanson tycks se det var detta emellertid endast en form av förment humanisering, som dolde de verkliga motsättningarna i samhället. Längre fram i texten blev Håkanson också alltmer pessimistisk. Det är då som de så kallade marginalfallen – de psykoneurotiska, eller de som inte kan antas höra till de grava psykiatriska fallen – åter aktualiseras:

Min gissning är att samhällsområden, där marginalfallen förekommer i stor utsträck- ning med stor sannolikhet kommer att få ett tillﬂ öde av psykiatrisk och psykologisk expertis. Försåvitt inte öppet repressiva åtgärder sätts in håller jag det för sannolikt att en sådan utveckling kommer a[tt] äga rum åtminstone i USA. Den psykiatrisk- psykologiska behandlingen kommer då att få en allt tydligare kontrollfunktion, den kommer att bli ett medel av kväsa kraven på strukturella reformer.537

Vilka strukturella reformer som avses gick Håkanson inte närmare in på, men slutsatsen är i det här sammanhanget likväl intressant. Håkanson föregrep här med några månader en problematik som under de kommande åren skulle bli högst aktuell. Mindre än ett år efter det att Kaj Håkanson försvarat Psykisk sjukdom drog den stora debatten om Mentalhälsokampanjen i gång. Som kampanjens kritiker såg det, syftade »Aktion för ökad förståelse och mental hälsa i arbetslivet« just till det slags likriktning som Håkanson menat sig se tendenser till och som han skisserat i Psykisk sjukdom. Psykiatrisk och psykologisk expertis, som kritikerna såg det, drogs med i kampen mot arbetarna under förevändning

Psykisk sjukdom, 1973, s. 221. 536. Kaj Håkanson, Psykisk sjukdom, s. 133. 537. Kaj Håkanson, Psykisk sjukdom, s. 147. Också i detta stycke refererade Håkanson till Kenis- ton i en not. Noten har jag utelämnat.

187 4 | Psykisk sjukdom – myt, illusion, realitet att det mentalhygieniska arbetet – för psykisk hälsa i arbetslivet – var till för arbetarnas eget bästa. I själva verket, var tanken, syftade förstås kampanjen till att dölja faktiska intressemotsättningar mellan arbete och kapital. Den arbetare som inte »hängde med«, kunde enkelt sägas vara »sjuk« och successivt ersättas av en annan kugge i maskineriet. Mot den här bakgrunden blir Håkansons betydelse för och i formeringen av en radikal psykiatrikritik förståelig. Håkanson var redan i Psykisk sjukdom inne på ett spår som i samband med Mentalhälsokampanjen hamnade i absolut fokus. Temat kan kopplas till föreställningen om en socialt kontrollerande och ständigt expanderande psykiatri. Psykiatri och klinisk psykologi, skrev Håkanson, tillämpades inte endast inom sjukhus och psykiatriska kliniker; psykiatriskt och psykologiskt utbildade förekom också inom företagen »för uppgifter som rimligtvis bör aktualisera marginalfallsproblematiken«. Här, menade han, »låg den politiska manipuleringen nära till hands«.538 Tanken är, att om en anställd person inom företaget uppvisade något slags problem av psykisk art, fanns företagets psykolog till hands. Denne kunde förklara för den anställde, att dennes problem inte hade att göra med arbetssituationen, utan med den anställde själv, med hennes eget inre eller hennes personlighet. Däri, var tanken, låg den politiska manipuleringen. Det i grunden politiska gjordes till det personliga. Värt att notera är att Håkanson i sin diskussion om marginalfallsproblematiken refererade till psykiatern Erland Mindus' Mentalhygien på arbetsplatsen. Mindus var tillsammans med Curt Åmark författare till de två böcker som låg till grund för Mentalhälsokampanjen och som snabbt kom att kritiseras i den så kallade motboken, Konsten att dressera människor. Psykiatrin, och för den delen arbetspsykologin, och i förlängningen även företagshälsovården, antogs i Konsten att dressera människor gå arbetsgivarnas – kapitalismens – ärenden: problem som egentligen var sociala och politiska och som rörde arbetsplatsen kunde med hjälp av en ständigt expanderande psykiatrisk verksamhet, inkluderande mentalhygienen och samhällspsykiatrin, och ett vidgat sjukdomsbegrepp göras till privata och personliga. Det antogs göra psykiatrin ideologisk och systembevarande; psykiatrin blev ett medel för social kontroll. Tematiken psykiatri som social kontroll fokuseras efter en kort sammanfattning i de två följande kapitlen.

538. Kaj Håkanson, Psykisk sjukdom, s. 147, not 226.

188 Psykisk sjukdom – myt, illusion, realitet | 4

NYTT PERSPEKTIV PÅ PSYKIATRIN I det här kapitlet har jag redogjort för i sociologen Kaj Håkansons licentiatavhandling Psykisk sjukdom: Illusioner och realiteter: En teoretisk studie från 1968, som kom att bli mycket betydelsefull för och i formeringen av en radikal psykiatrikritik i svensk idédebatt kring 1970. Håkansons Psykisk sjukdom kom i den fortsatta debatten ofta att åberopas och nådde off entlighetens ljus vid ett slags brytningspunkt. De tendenser till diskussion om psykiatrin och dess roll i samhället som tidigare funnits och som aktualiserats i samband med Harding- fallet fi ck med Psykisk sjukdom en tydlig utgångspunkt och styrriktning. Det skall dock betonas att Håkanson i Psykisk sjukdom knappast kan ses som aggressivt argumenterande. Psykiatrin rymde emellertid, med hans ord, vissa risker, som alltför sällan uppmärksammats. Håkanson själv blev också snabbt en viktig fi gur i den svenska psykiatridebatten. Under de kommande åren deltog han i fl era sammanhang med inlägg och texter om psykiatrin, och för den delen kriminalvården. Slutsatsen i Psykisk sjukdom var att diagnoser av psykisk sjukdom inte var så objektiva och vetenskapligt säkra som psykiatrin ansågs vilja göra gällande; att psykiatrin kunde vara en metod för utövning av social kontroll samt att dess betoning på medicinska, psykologiska och mentalhygieniska faktorer medförde att sociala konfl ikter försummades. I den fortsatta debatten var det dessa polemiska slutsatser som fi ck genomslag. Psykisk sjukdom rymmer emellertid mer komplicerade resonemang än så. Studien är mycket rik på perspektiv och stundtals svårge- nomtränglig. De teoretiska och begreppsanalytiska resonemang som Håkanson förde i Psykisk sjukdom fi ck emellertid inte något genomslag i debatten, som i stället kom att knyta an till de mer polemiska och spekulativa drag som också ryms i Psykisk sjukdom. Dessa mer polemiska slutsatser sade bland annat att en ständig utvidgning av psykiatrins verksamhetsområde och ett vidgat sjukdomsbegrepp kunde få som konsekvenser att också de som inte var gravt eller allvarligt psykiskt sjuka – Håkanson benämnde dem som »marginalfall« – kunde komma att inlemmas i en psykiatrisk verksamhetssfär, där sociala och politiska problem gjordes till privata och individuella. Detta kunde få problematiska politiska, sociala och etiska konsekvenser. Psykiatrin riskerade att – med ett uttryck från tiden – fungera systembevarande och som social kontroll. Håkanson var också tidigt ute med en kritik av psykiatrin som, även om den var lågmäld, riktade sökarljuset mot vad som i en politiserad tid strax kom att ses som just politiska problem, förknippade med psykiatrin. Bara några månader efter Psykisk sjukdom inträff ade två händelser, som kan antas ha verkat mycket

189 tacksamma att attackera i ett så tydligt polemiserat debattklimat: Sociopatutred- ningen och Mentalhälsokampanjen. Dessa händelser, eller initiativ, som bland annat just kom att tolkas som exempel på en ständigt expanderande psykiatri – och på hur psykiatrin kunde fungera som social kontroll – är föremål för analys i de två följande kapitlen.

190 5. Sociopater, ﬁ nns de?

Den politiska psykiatrin är ett livsfarligt vapen i händerna på maktgalna byråkrater och politiker. Sociopatutredningen används mot farliga studenter och mentalhälso- kampanjen mot farliga arbetare.539

Citatet är hämtat från den lundabaserade stencilerade skriften Lunds fria press och skrevs i samband med rättegången mot fyra personer vilka år 1970 stod åtalade dels för sabotage dels för mordbrand av den nybyggda men oinvigda rättspsykiatriska kliniken i Lund, rpk. Här var det fråga om direkt aktion, ett tänkt vi mot ett tänkt »dom«: oppositionella mot samhällets juridiska instanser. De två initiativ som nämns i citatet – Sociopatutredningen och Mentalhäl- sokampanjen fokuseras i det här och nästföljande kapitel. Tematiskt behandlar dessa kapitel föreställningar om psykiatri som social kontroll. Sociopatutredningen var – liksom Mentalhälsokampanjen – ett initiativ från en etablerad samhällelig institution. Men om Folksam med sin mentalhälso- kampanj ville nå det arbetande folket som möjligen vantrivdes på jobbet och i kulturen i allmänhet så handlade Sociopatutredningen bland annat om en grupp patienter som i utredningsmaterial ofta beskrivs som den mest svårhanterliga; ibland går de under benämningen psykopater. Sociopatutredningen tangerade också juridiska aspekter; tvångsvård av sociopater kunde inte uteslutas. Debatten om Sociopatutredningen knöts även till en större fråga om rättspsykiatri, vars praktik och vetenskapliga värde häftigt diskuterades mot slutet av 1960-talet, men tangerade dessutom frågor om kriminalvård, narkomanvård och alkoho- listvård. (Mentalhälsokampanjen å sin sida, kom att löst knytas till diskussioner om den vilda strejken i Malmberget samma år, 1969.) Men Sociopatutredningen synes endast ha givit upphov till ﬂ er utredningar. Ordet sociopati utmönstrades också snabbt ur den oﬃ ciella vokabulären.

539. »Keddys försvarstal inför rätten i RPK-målet 25.3. 1970«, Lunds fria press, 1970: 3, s. 15. 5 | Sociopater, ﬁ nns de?

Tidsmässigt föregick Sociopatutredningen Mentalhälsokampanjen med några månader. De första off entliga reaktionerna på Sociopatutredningen – som presenterades i februari 1968 – publicerades under hösten samma år, medan debatten om Mentalhälsokampanjen kom i gång under våren 1969. Under 1969 kom de att inte sällan diskuteras sida vid sida, som paralleller till varandra, även om dessa initiativ egentligen handlade om ganska skilda saker.540 Men med So- ciopatutredningen och Mentalhälsokampanjen fi ck de som riktade en radikal kritik mot psykiatrin något konkret att vända sig mot; en politisk radikalism sammanföll också i vissa fall tydligt med en radikal kritik av psykiatrin. Hotet från psykiatrin var reellt: för vänsterdemonstranter och studenter det grova artilleriet: sociopatsjukhus och rättspsykiatri; för arbetarna den lättare versionen av psykiatri som social kontroll: Mentalhälsokampanjen och mentalhygien. Det var den gemensamma nämnaren: i debatterna om dessa initiativ framstod psykiatrin tydligt som ett instrument för social kontroll och psykiatern som en hantlangare åt en tidvis ganska ospecifi cerad samhällelig makt. Det var måhända heller inte så stor skillnad mellan sociopaten, den missnöjde arbetaren och vänsterdemon- stranten. Alla måste de kontrolleras. Så ljöd tongångarna. Men det fanns exempel på motröster, kritiska mot dem som kritiserade Men- talhälsokampanjen och Sociopatutredningen. De många uppfattningarna ger upphov till frågor om i vilken grad man över huvud taget talade med varandra och, om man talade om samma saker. Det fi nns exempel både på hur debattens deltagare möttes över disciplingränser mellan till exempel sociologi och medicin, men också på hur olika perspektiv krockade med varandra. Gränserna mellan olika perspektiv och discipliner var i gungning; den medicinska lekmannen utmanade oblygt fackmannen, vilket inte alltid sågs med blida ögon. En underliggande tankegång var – oavsett åsiktslinje – att motståndarsidan saknade kunskap och medvetenhet.

540. Debatten om Sociopatutredningen fortsatte under 1969 och 1970, för att sedan avklinga. Helt glömd var den emellertid inte. Så sent som 1979 publicerades Lars Grips, »Detta kunde blivit verklighet: Intensivvård för samhällsfarliga!«. Grip skrev i artikeln att Sociopatutredningen var en skandal som »lades ner och smusslades undan. Var det en slump att socialdepartementets bibliotek, som har allt i utredningsväg, inte kunde hjälpa Pockettidningen R: s reporter när hon bad om ett ex av sociopatutredningen? Den fanns inte, sa dom. Den ﬁ nns. Och det var inte mer än tio år sedan… Glöm den inte.« Se vidare Lars Grip, »Detta kunde blivit verklighet: Intensivvård för samhällsfarliga!« RSMH-information 1979: 3, s. 11.

192 Sociopater, ﬁ nns de? | 5

SOCIOPATUTREDNINGEN År 1968, alltså samma år som Modern svensk psykiatri gavs ut, r. d. Laings debutbok översattes till svenska och Kaj Håkanson försvarade Psykisk sjukdom, nådde utredningsmaterialet »Förslag angående organisation för sociopater« of- fentlighetens ljus. Reaktionerna blev högljudda, möjligen också oväntade för den arbetsgrupp inom Landstingsförbundets regionvårdskommitté som stod bakom utredningen. I närmast följande avsnitt tecknar jag en bakgrund till Sociopatutredningen, som behövs för att innehållet i debatten om den skall bli begripligt. Framställ- ningen i sin helhet bygger på ett varierat källmaterial: ett stencilerat utredningsmaterial varvas med ﬁ lm och stencilerade skrifter. Som påpekats tidigare var psykiatridebatten kring 1970 vid. De många reaktioner som gavs på Sciopatut- redningen är en tydlig illustration till det. En viktig bakgrund till Sociopatutredningen var frågor som: hur bör de så kallade psykopaterna vårdas? Bör de ens kallas psykopater?541 Hur vården av psykopater skulle organiseras hade tidigare diskuterats i ﬂ era statliga utredningar; frågan var långt ifrån enkel, inte minst eftersom själva begreppet psykopat starkt ifrågasatts redan under 1940-talet av rättspsykiatriker som Bo Gerle och Olof Kinberg. Psykopatibegreppet, hävdades det, var oklart och alltför vittsyftande, vetenskapligt svårhanterligt, en tankegång som även uppmärksam- mades i 1958 års statliga utredning från Mentalsjukvårdsdelegationen.542 Frågan om vård, vårdorganisation och terminologi för denna kategori var så- ledes långt ifrån ny. Men nu, vid mitten av 1960-talet, stod nya organisatoriska förändringar för dörren. Statens ansvar för mentalsjukvården skulle överföras till landstingen (så skedde 1967), och inför denna förändring tillsatte Svenska lands- tingsförbundets och Svenska stadsförbundets sjukvårdsdelegation en kommitté – regionvårdskommittén – för utredning av mentalsjukvårdens regionvårdsfrågor.543

541. På svensk botten har tidigare Henry Werlinder studerat de skiftande betydelser psykopatibegreppet genomgått i avhandlingen Psychopathy: A History of the Concepts: Analysis of the Origin and Development of a Family of Concepts in Psychopathology, Uppsala Studies in Education nr 6, 1978. Werlinder undersöker också sociopatibegreppet, som myntades kring 1930 av den amerikanske psykologen G. E. Partridge. Partridge ansåg psykopatibegreppet vara problematiskt och förde fram ett alternativ, som särskilt tog fasta på en grupp inom kategorin psyko patiska personligheter, nämligen de personer som hade svårigheter med sitt sociala beteende och svårigheter an anpassa sig i samhället: »They (the essential sociopaths) display long-continued mal-adjustments and their behaviour is not readily corrected and brought into the normal social pattern by any ordinary methods of education or punitive technique.« Citerat efter Henry Werlinder, Psychopathy, s. 151. 542. SOU 1958: 38, s. 56. Se även Bo Gerle, Psykopatibegreppets bankrutt. 543. Regionvårdskommitténs arbetsuppgifter var att utreda hur viss s.k. »specialvård« skulle vara

193 5 | Sociopater, ﬁ nns de?

När ansvaret för mentalsjukvården övertogs av landstingen krävdes nämligen en ny organisation för vården av vissa patientgrupper, som tidigare fallit under statens ansvar. I juni 1967 inrättades en arbetsgrupp knuten till Landstingsför- bundet och Regionvårdskommittén med säte i Stockholm. Arbetsgruppen hade i uppdrag att utarbeta ett förslag till vårdorganisation för patienter som dittills gått under benämningar som »psykiskt sjuka och abnorma, särskilt farliga psykiskt sjuka (psykopater)« samt »vissa grupper av psykiskt utvecklingsstörda.«544 Arbetsgruppen utarbetade sitt »Förslag angående vårdorganisation för sociopater« mellan 1967 och 1968. Utredningen innehöll två viktiga förslag. Dels var det benämningen på den patientgrupp som förslaget gällde, dels var det i vilken typ av organisation patientgruppen skulle vårdas. Arbetsgruppen pläderade för ett införande av begreppet sociopati samt att det för denna kategori skulle in- rättas särskilda sjukhus.545 Arbetsgruppens »Förslag angående vårdorganisation för sociopater« antogs av Regionvårdskommittén vintern 1968 och sändes ut på remiss i maj samma år. Svar från remissinstanserna förväntades inkomma i september 1968. Men det var först i februari 1969 som en tungt vägande remissinstans – Socialstyrelsen – inkom med sitt svar. Socialstyrelsen menade bestämt att termen sociopati inte borde användas. Sociopatbegreppet hotade nämligen, menade Socialstyrelsen, att endast öka patientgruppens »särkaraktär«.546 Dessut- organiserad efter 1967 och Landstingens övertagande av ansvaret för mentalvården. Personer och grupper som skulle åtnjuta specialvård var »psykiskt sjuka med tuberkulos i smittsamt skede, psykiskt sjuka barn, särskilt farliga psykiskt sjuka, psykiskt abnorma, s.k. psykopater, epileptiker samt psykiskt efterblivna. »Preliminär förteckning av moment i regionvårdskommitténs arbete, 18. 10. 66.«, Denna text återfi nns i arkivet hos vad som nu heter Sveriges kommuner och landsting (SKL) i Stockholm (tidigare Svenska Landstingsförbundet) i en arkivbox märkt Svenska Lands- tingsförbundet, Kansliet, Diarieförd korrespondens, Dnr 338b, 1966, Serie E VII, Volym nr 5. 544. De psykiskt utvecklingsstördas vårdorganisation behandlades mer utförligt av en annan arbetsgrupp inom Regionvårdskommittén. Den arbetsgruppen avgav utredningen »Förslag angående vårdorganisation för vissa grupper av psykiskt utvecklingsstörda«, i vilken det talades om »utvecklingsstörda sociopater«. 69 f. I den utredningen skrev man att man samrått med den arbetsgrupp som behandlade frågan om sociopaternas vårdorganisation samt att man instämde med deras förslag. s. 3, 70. SKL, arkivbox Svenska Landstingsförbundet, Kansliet, Diarieförd korrespondens, Dnr 338a, 1966, Serie E VII, Volym nr 4. 545. I arbetsgruppen ingick fyra psykiatriker och en sekreterare. Enligt anteckningar från sam- manträde den 19 oktober 1967 »Enades arbetsgruppens medlemmar att man kommit fram till ett vidare begrepp för patienter hörande till här aktuell, än mentalsjukvårdsberedningen, vårdform. En adekvatare benämning ansågs vara ‹sociopat›.« Någon motivering gavs inte, men begreppet hade tidigare använts av åtminstone en av dem som ingick i arbetsgruppen, Lars- Olov Nordman.«Regionvårdskommitténs arbetsgrupp för vården av vissa grupper psykiskt sjuka och abnorma (psykopater). Anteckningar från sammanträde den 19 oktober 1967.«, SKL, arivbox Svenska Landstingsförbundet, Kansliet, Diarieförd korrespondens, Dnr 1060a, 1967, Serie E VII, Volym nr 17. 546. Kopia av »Diskussionssammanträde den 10. 10. 1968 mellan representanter för socialstyrelsen och vissa medlemmar av socialstyrelsens vetenskapliga råd beträff ande regionvårdskom- mitténs förslag angående vårdorganisation för s.k. sociopater«, s. 8. Denna text återfi nns i SL:s

194 Sociopater, ﬁ nns de? | 5 om, med hänsyn tagen till den vida deﬁ nition arbetsgruppen gjort av sociopaten, riskerade så många som 5 till 10 procent av Sveriges befolkning att kunna ges beteckningen sociopat.547 Sociopat borde i stället ersättas med det, enligt Socialstyrelsen, mer neutrala »särskilt vårdkrävande«. Socialstyrelsen ansåg emellertid att det var befogat med en uppdelning mellan de särskilt vårdkrävande och andra patientgrupper inom psykiatrin.548 Att det fanns en kategori av patienter som ansågs vara i behov av särskilda insatser syntes klart; inte sällan var dessa patienter narkomaner. Några specialsjukhus borde enligt Socialstyrelsens förmenande dock inte byggas; dä- remot föreslog man att en särskild vårdorganisation för särskilt vårdkrävande skulle inrättas på försök inom existerande psykiatriska sjukhusenheter. Vårdor- ganisationen borde i sin helhet få en decentraliserad prägel och utgöras av ett antal smärre enheter. Samtidigt framkom i Socialstyrelsen remissvar ett tydligt misstroendevotum mot hela förslaget om vårdorganisation för sociopater, som i sin helhet borde göras om. Landstingsförbundet tillsatte också hösten 1969 en ny utredning, vilken lades fram 1971. Beteckningen sociopat hade då ersatts med särskilt vårdkrävande. Men också PM med förslag till riktlinjer rörande vården av särskilt vårdkrävande patienter möttes av kritik.549 Frågan om de särskilt vårdkrä- vandes vårdorganisation var heller inte löst i och med den andra utredningen. Någon försöksverksamhet utifrån utredningens förslag förefaller inte ha kommit till stånd. Frågan om de särskilt vårdkrävandes vårdorganisation kom i stället att diskuteras, eller snarare omnämnas, i andra utredningar under 1970-talet, bland annat i den i kapitel 1 nämnda Principplan för den psykiatriska vården med särskild tillämpning på Västmanlands län (1970).550 I likhet med 1958 års slutbetänkande från Mentalsjukvårdsdelegationen var »Förslag angående vårdorganisation för sociopater« tillkommet inom ramen för en etablerad samhällelig instans. Men till skillnad från 1958 års slutbetänkande gav Regionvårdskommitténs förslag upphov till omfattande och häftig debatt. arkiv i en arkivbox märkt Svenska Landstingsförbundet, Kansliet, Diarieförd korrespondens, Dnr 338a, 1966, Serie E VII, Volym nr 4. Se även Läkartidningen, 1969: 12, s. 1171 och »Försök bör ordnas för ‹särskilt vårdkrävande patienter›«, Socialnytt 1969: 3, s. 90. 547. »Försök bör ordnas för ‹särskilt vårdkrävande patienter›«, Socialnytt 1969: 3, s. 90. 548. »Diskussionssammanträde«, s. 10. Se även Läkartidningen, 1969: 12, s. 1171 och »Försök bör ordnas för ‹särskilt vårdkrävande patienter›«, Socialnytt 1969: 3, s. 90. 549. I Medicinska föreningarnas tidskrifts temanummer om »Apparaten Sveriges psykiatri« 1972 skrev signaturen A. Et. att utredningen präglades av ett »vi« och »dom«-tänkande och att man förde läsarna bakom ljuset genom att hävda att miljöterapi och terapeutiska samhällen var ledande principer i den psykiatriska vården. A. Et., »Särskilt vårdkrävande«, Medicinska förening- arnas tidskrift 1972: 7, s. 202 f. 550. Socialstyrelsen redovisar, Principplan för den psykiatriska vården, s. 28-30.

195 5 | Sociopater, ﬁ nns de?

Något hade uppenbarligen inträﬀ at i de oﬀ entliga debatternas rum under den tioårsperiod som skiljer texterna åt. Samhällsklimatet var tydligt ett annat. De som kritiserade Sociopatutredningen hyste liten tilltro till samhällets representanter, vars vilja att göra gott och skapa en tänkt modern psykiatri nu var starkt ifrågasatt. Den goda viljan var snarare den manipulativa viljan; de som inte passade in i mönstret måste tvingas in i det. Men vad stod det i utredningen? För att den fortsatta debatten om Sociopatutredningen skall bli mer förståelig har jag valt att skriva relativt ingående om själva utredningen.

INSTITUTIONER OCH BEHANDLING I Sociopatutredningen hävdades att en särskild vårdorganisation med kraftig bevakning av sociopaterna krävdes, eftersom dessa utgjorde en hämsko mot vad som sågs som en framväxande liberaliserad psykiatrisk vård. I denna passade sociopaterna inte in. Sociopaternas »självrådighet och missriktade frihetslängtan samt deras missbruk« gjorde dem direkt olämpliga att vårda inom vanliga psykiatriska inrättningar.551 I Sociopatutredningen föreslogs vidare att män och kvinnor skulle vårdas inom samma sjukhusenheter.552 I förhållande till de tidigare utredningarna på området var detta en nyhet. Tidigare utredningar menade att kontakter mellan manliga och kvinnliga psykopater måste förhindras.553 I Sociopatutredningen hade pendeln svängt. De kvinnliga sociopaterna bedömdes där visserligen behöva en särskild vårdorganisation, men i Sociopatutredningen var inställningen till samkönad vård generellt positiv; också »svårt psykiskt sjuka blir ofta mera aktiva och medvetna vid närvaro av det andra könet på avdelningen.«554 Detsamma, menade man, torde gälla för sociopaterna. Inom vårdenheterna skulle patienterna arbeta i små grupper och deras fritid skulle fyllas med aktiviteter som idrott, ﬁ lm och teater och helst bygga på frivillig medverkan.555 Behandlingen av sociopater skulle riktas in mot en pedagogiskt

551. »Förslag angående vårdorganisation för sociopater«, s. 19 f. Utredningen återﬁ nns i arkivet hos SKL i arkivbox märkt Svenska Landstingsförbundet, Kansliet, Diarieförd korrespondens, Dnr 10606, 1967, Serie VII, Volym 18. Den text jag utgått från är märkt »original«. 552. »Förslag«, s. 32. 553. Att separera könen ansågs länge som en nödvändighet inom psykiatrin. Se till exempel Mikael Eivergård, Frihetens milda disciplin: Normalisering och social styrning i svensk sinnessjukvård 1850-1970, diss, Institutionen för kultur och medier/Etnologi, Umeå universitet, 2003, s. 146. 554. »Förslag«, s. 32. 555. »Förslag«, s. 23.

196 Sociopater, ﬁ nns de? | 5 präglad psykoterapi som idealt kunde åstadkomma en »utveckling av sociopatens sinne för klara normer«.556 Vilket slags psykoterapi eller hur formerna för behandlingen skulle se ut berördes inte, men psykoterapi, påpekades det i utredningen, kunde behöva kompletteras med psykofarmaka.557 Sociopaten behövde omhändertas eftersom han/hon hade uppenbara svårig- heter att ta vara på sig själv i samhället, där sociopaten ofta hemföll åt narkotika- och alkoholmissbruk. Det fanns också en social skyddsaspekt att ta hänsyn till vid handhavandet av sociopaterna, eftersom många sociopater var dömda av domstol till psykiatrisk vård. Sociopaten var under en kortare eller längre del av vårdtiden också »samhällsfarlig«, ett karakteristikum som kom att bli mycket omdiskuterat. Sociopatens samhällsfarlighet tänktes i utredningen kunna mot- verkas av ett »intensivt behandlingsprogram med inslag av engagerande och lustbetonade element«, som idealt skulle få sociopaten intresserad av sin egen positiva utveckling.558 Fyra så kallade omhändertagandenivåer skisserades för sociopaterna:

1. Intensivvårdsenheter för rehabiliteringsbara sociopater 2. Särskilda avdelningar för mindre rehabiliteringsbara sociopater 3. Sjukhem för lättskötta sociopater 4. Enheter för särskilt farliga psykiskt sjuka559

Intensivvårdsenheterna skulle ha karaktären av akutvårdsinrättning för i huvudsak yngre och rehabiliteringsbara patienter. Behandlingsutsikterna för yngre sociopater var relativt goda, eftersom de var »såväl intellektuellt som aﬀ ektivt tämligen rörliga.« Just därför var de också särskilt samhällsfarliga.560 De mindre rehabiliteringsbara sociopaterna, däremot, var ofta äldre och krävde i huvudsak långtidsvård, liksom de lättskötta sociopaterna (dementa och åldrade). Hur en- heterna för de särskilt farliga psykiskt sjuka skulle se ut gavs ingen utförligare beskrivning. Också vissa utvecklingsstörda, som uppvisade sociopatiska drag, skulle omhändertas inom samma vårdorganisation som övriga sociopater.561

556. »Förslag«, s. 19. 557. »Förslag«, s. 19. 558. »Förslag«, s. 19. 559. »Förslag«, s. 20 f. 560. »Förslag«, s. 20. 561. »Förslag«, s. 29. Arbetsgruppen skrev att det behövdes en inventering av de debila och utvecklingsstörda, vars vårdorganisation behandlades mer ingående i en annan av Landstings- förbundets utredningar. Sociopatutredningen å sin sida hävdade att »[A]ll sociopatvård bör sam- manhållas inom en och samma vårdorganisation.« Se vidare utredningen s. 29.

197 5 | Sociopater, ﬁ nns de?

Sociopatvården krävde också en väl utbyggd eftervård, eftersom patienterna knappast direkt kunde »omplanteras i det normala samhällslivet.«562 Vårdplats- behovet beräknades nationellt ligga på omkring 1000 platser.563 Dock, här är det relevant att göra en koppling bakåt, till en tidigare utredning. Den statligt tillsatta Mentalsjukvårdsberedningen lät år 1962 genomföra en inventering av vårdbehovet för personer som kunde antas behöva specialvård. Arbetsgruppen bakom Sociopatutredningen å sin sida menade att vårdbehovet var större än vad den inventeringen givit vid handen. Det fanns »säkerligen […] ett större antal patienter än tidigare som uppvisar social missanpassning utan att var ‹psykopa- tiska› men som med hänsyn till anpassningssvårigheter lämpligen bör vårdas på specialsjukhus.«564 All sociopatvård borde vidare förläggas till en särskild vårdorganisation och de »specialsjukhus« eller vårdenheter som föreslogs i utredningen skulle förläggas i närheten av rättspsykiatriska kliniker.565 Man hade inom arbetsgruppen först diskuterat en sammankoppling mellan specialsjukhus för sociopater och rätts- psykiatrisk klinik eller station, då en sådan kunde skapa en smidigare gång mellan den utredande instansen (den rättspsykiatriska kliniken), och den vårdande (specialsjukhuset för sociopater). Men, antogs i den färdiga utredningen, många av de sociopater som skulle beredas vård vid specialsjukhus var inte dömda till psykiatrisk vård, varför man inte ville se en direkt sammankoppling mellan rättspsykiatrisk klinik och specialsjukhus. Läkarna vid specialsjukhuset och den rättspsykiatriska kliniken uppmanades emellertid till intimt samarbete, vars former inte närmare beskrevs.566 Specialsjukhus borde vidare förläggas till orter med en utvecklad »industriell verksamhet«, där patienterna kunde ges sysselsätt- ning. Därigenom skulle förutsättningarna ökas för en »eﬀ ektivare eftervård«.567 De specialavdelningar och fasta paviljonger som fanns vid mentalsjukhusen vid tiden – bland dem vid Sundsvalls sjukhus, S:t Sigfrids sjukhus och Säters sjukhus – borde behållas och utvecklas. Specialsjukhus borde vidare förläggas till Göte- borgs- och Malmö-Lund-regionen.568 Karsuddens sjukhus borde fungera som ett rikssjukhus, sedan vårdorganisationen byggts upp i sin helhet.569

562. »Förslag«, s. 22. 563. »Förslag«, s. 46. 564. »Förslag«, s. 17 f. 565. »Förslag«, s. 41 f. 566. »Förslag«, s. 42. 567. »Förslag«, s. 42. 568. »Förslag«, s. 45. 569. »Förslag«, s. 43.

198 Sociopater, ﬁ nns de? | 5

Karsuddens sjukhus är intressant att stanna till vid. Sjukhuset färdigställdes 1963 utanför Katrineholm och var tänkt att fungera som ett sjukhus för så kallat rehabiliteringsbara psykopater och så kallade N-fall (Nämndfall), personer som av domstol dömts till sluten psykiatrisk vård. I psykiatridebatten kring 1970 blev Karsudden ﬂ era gånger föremål för kritik och benämndes ofta som »sociopat«- eller »psykopatsjukhus«. Hans Nestius från Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering (krum) utnämnde i en debattartikel i Dagens Nyheter (DN) vintern 1969 Karsudden till »landets första specialsjukhus för så kallade sociopater«, och var mycket kritisk till de behandlingsmetoder som han menade tillämpades på sjukhuset.570 Enligt Nestius var Karsudden mer likt ett fängelse än ett sjukhus, en koppling som också gjordes av andra. I en ledare i Aftonbladet påtalades till exempel att vården vid Karsudden mest bestod i »inspärrning, isolering, sträng bevakning.«571

Ovanstående utförliga referat av utredningen illustrerar att utredningsförslaget berörde ett ﬂ ertal patientgrupper, som hade det gemensamt att de inte ansågs kunna anpassa sig till och i samhället. I debatten om utredningen uppmärksam- mades emellertid inte grupper som de äldre och dementa, utvecklingsstörda etc. Fokus låg i stället på ett betydligt mer generellt plan: sociopaten kunde vara näs- tan vem som helst. De som försvarade utredningen berörde sällan den farhågan. Så menade Landstingens tidskrift 1969 att debatten om Sociopatutredningen alltför mycket koncentrerats kring avgränsningen av »sociopatklientelet«. Den debatten hade också i huvudsak förts av personer som saknade sakkunskap. De gränser man här vill dra mellan okunniga lekmän och medicinsk expertis är uppenbara. Det var olyckligt, hävdade Landstingens tidskrift, att debatten »delvis på ett tendentiöst misstänkliggörande sätt, hittills i huvudsak har kommit att koncentreras på deﬁ nition och avgränsning av det klientel, som fortfarande är så gravt försummat i behandlingshänseende«. Det var vidare olyckligt att kritikerna inte snarare uppmärksammat arbetsgruppens idéer om en »avancerad, slagkraftig vård- och behandlingsorganisation efter moderna principer.«572 Sociopaterna var enligt utredningen visserligen oförmögna att anpassa sig till den framväxande moderna liberaliserade psykiatriska vården, men det fanns en modernitet också för dem. Enligt Landstingens tidskrift byggde förslaget på »den lilla gruppens princip«, och det sociopatgruppen behövde var just ett be-

570. Hans Nestius, »Karsudden – sjukhus eller fängelse?«, Dagens Nyheter, 14. 2. 1969. 571. »Kalla inte ett fängelse för ett sjukhus«, Osignerad ledare, Aftonbladet, 9. 12. 1968. Se även Åsa Moberg, »Karsudden, arbetstvång men ingen vård«, Aftonbladet, 17. 2. 1970. 572. »Vårdorganisation för sociopater«, Osignerad ledare, Landstingens tidskrift 1969: 2, s. 10.

199 5 | Sociopater, ﬁ nns de? handlingsprogram som var starkt »socialpsykologiskt-pedagogiskt präglat« med »inslag av arbetsträning och yrkesutbildning.«573 På ett manifest plan fanns en tydlig utvecklingsoptimism och en framstegstro; med rätt insatser från samhället och dess experter såg framtiden ljusare ut, också för sociopaterna. Men vad var en sociopat? Fanns de, egentligen?

VAD ÄR EN SOCIOPAT? Under hösten 1968 började de första off entliga reaktionerna på Sociopatutred- ningen att publiceras i svensk dagspress. Notera åter mängden händelser i tid – hösten 1968 var också tiden då den brittiske psykiatern r. d. Laing på bredare front började diskuteras i den svenska debatten och då Kaj Håkanson försvarade licentiatavhandlingen Psykisk sjukdom. Kritiken mot Sociopatutredningen koncentrerades till tre teman: defi nitionen av »sociopat« och »sociopati«, Sociopatutredningens, som man såg det, politiska implikationer samt de institutioner sociopaterna skulle vårdas inom. Vad var egentligen en sociopat? »Sociopater, fi nns dom?« som Dagens Nyheter retoriskt formulerade frågan i en ledare 1968.574 Några månader senare skrev

573. En läkare som off entligt anslöt sig till sociopatutredningens förslag var docenten och dåvarande överläkaren vid Beckomberga sjukhus, Martin Ekblad, som i artikeln »Den psykiatriska sjukvårdens dilemma« i Dagens Nyheter, kommenterade vården av narkomaner och »sk kriminella sociopater«, grupper som enligt Ekblad ofta sammanföll. I likhet med arbetsgruppen menade han att sociopatibegreppet inte var att jämställa med ett sjukdomstillstånd, utan rörde »brister i personligheten.« Dessa brister krävde en social och pedagogisk behandling snarare än medicinsk. Behandling av sådan art torde ha bättre förutsättningar inom specialsjukhus, som Ekblad menade var väl motiverade. Det var viktigt att sociopaterna hölls isär från övriga psykiskt sjuka. Martin Ekblad, »Den psykiatriska sjukvårdens dilemma«, Dagens Nyheter, 7. 5. 1969. Det fi nns en parallell här bakåt, till tidigare utredningar om psykopaternas och/eller sociopaternas vårdorganisation; sociopaterna var störande och borde hållas isär från övriga psykiskt sjuka, bland annat eftersom vården av sociopater för samhällsskyddets skull krävde speciella restriktioner. Sociopaterna kunde dessutom negativt påverka stämningen vid mentalsjukhusen. Både sociopater och narkomaner krävde en betydligt fastare vårdregim än övriga psykiskt sjuka, som bättre kunde anpassa sig till vad Ekblad menade var en modern psykiatri och dess friare vårdformer. Det fanns verksamma psykiatriker som tog avstånd från sociopatutredningen, men tystnaden var större. Emellertid omnämndes utredningen i barnpsykiatern Anders Torolds Mot en kritisk psykiatri: Vetenskapsteori, människosyn, samhällssyn, Sfph:s monografi serie nr 9, Stockholm 1977, s. 12. En annan psykiater som ställde sig kritisk till utredningen var Sven-Erik (Eje) Åhström. Åhström var vid tiden starkt ifrågasatt efter att hans försök med legal utskrivning av narkotiska preparat avbrutits, men de unga medicinarna på Medicinska föreningens tidskrift intresserade sig för hans idéer om psykisk sjukdom och narkomani. Åhström intervjuades 1969 i Medicinska föreningens tidskrift och tog där klart avstånd från sociopatutredningen, men han befarade samtidigt att utredningen endast skulle sablas ner på kultursidorna, medan, som han sa, »beslutande instanser« skulle anamma den. »Åhström«, Osignerad, Medicinska föreningens tidskrift 1969: 2, s. 61. 574. »Sociopater, fi nns dom?«, Dagens Nyheter, 3. 12 1968. Rubriken kan ses som en travesti på

200 Sociopater, ﬁ nns de? | 5

DN med utgångspunkt i Socialstyrelsens remissvar till Sociopatutredningen att nej, sociopater ﬁ nns inte.575 På enstaka håll anknöt kritikerna av Sociopatutred- ningen också till 1940- och 50-talens debatt om psykopatibegreppet, vars förhål- lande till sociopatibegreppet är vindlande och svårgenomträngligt. Att psykopati var ett uttjänt begrepp, menade DN, hade rättspsykiatern Bo Gerle visat redan på 1940-talet, och detsamma gällde för sociopatibegreppet; att införa det vore »galen politik«.576 Hur skulle sociopatibegreppet förstås? Var sociopatibegreppet en beteckning för något slags sjukdomstillstånd, eller bara ett »vårdtekniskt begrepp«, som det hävdades i utredningen? Och vad menades då med det? Om vi ser till själva utredningen gjordes i texten två försök att beskriva sociopaten. Jag har valt att utförligt citera dessa passager. Anledningen är att jag vill ge läsaren möjlighet att lättare kunna följa med i den fortsatta debattens vindlingar och språng. Sociopaten beskrevs i utredningen enligt följande:

Den grupp av patienter, som brukar benämnas sociopater, i vilken grupp jämväl ingår s.k. psykopater, saknar […] i större eller mindre grad sådana egenskaper, som krävs för fullgod anpassning till modern, liberaliserad psykiatrisk vård. Genom sina kort- siktiga perspektiv, bristfälliga ansvarskänsla, dåliga lojalitet mot såväl medpatienter som personal, oförmåga att ta och ge förtroenden samt dåliga uthållighet och brist på spontan arbetsglädje smälter de icke in i vårdmiljön vid ett psykiatriskt sjukhus. De kommer att skapa särskilda kontaktvägar, i första hand med andra sociopater eller med lättledda och viljesvaga medpatienter och tendera att odla aktiviteter som verkar destruerande för hela vårdprogrammet. Ju mer miljöterapien är utvecklad vid ett psykiatriskt sjukhus, desto större problem innebär det att där även vårda sociopater.577

[ ---] Arbetsgruppen har för det klientel, som den anser böra vårdas på specialsjukhus använt benämningen sociopat, varmed förstås patienter som karakteriseras av långvariga eller permanenta sociala anpassningssvårigheter, som i första hand hänför sig till habitu- ella personlighetsavvikelser. Sålunda uppträder sociopatin mer eller mindre oberoende av den aktuella kliniska diagnosen även om dess grad och utformning ofta påtagligt inﬂ ueras av interferens mellan habituell personlighetsavvikelse och sekundära fenomen som t.ex. toxicomani. Kliniskt sett kan det vara fråga om konstitutionella personlighetsdefekter, rest- tillstånd efter olika hjärnskador, långvarigt alkoholmissbruk, schizofrena sjukdoms- processer m.m. Sociopatbeteckningen avser i och för sig ingen värdering av den

fi lmtiteln Änglar, fi nns dom? från 1961. 575. »‹Sociopater› fi nns inte«, Osignerad ledare, Dagens Nyheter, 7. 3. 1969. 576. »Sociopater, fi nns dom?«, Dagens Nyheter, 3. 12. 1968. 577. »Förslag«, s. 16.

201 5 | Sociopater, ﬁ nns de?

kliniska aff ektion som föreligger; den inriktar sig i stället på den sociala komplikation som inträtt genom denna eller på den oförmåga till social anpassning som kan ha inträtt hos patienten till följd av eller oberoende av densamma. Sociopatin är så- lunda ett uttryck för patientens abnormitet vad beträff ar beteende och anpassning i hemmiljö och samhälle; för sjukhusmiljöns del kommer den att närmast bli ett vårdtekniskt begrepp. Den vård som kan komma ifråga när det gäller sociopatklientelet har en annan utformning än vården av övriga psykiskt sjuka [sic!] Visserligen är åtskilliga sociopater i behov av psykofarmaka eller annan konventionell psykiatrisk terapi men i fl ertalet fall är det väsentligaste att patienterna blir föremål för elementär social skolning och andra åtgärder i syfte att främja personlighetsutvecklingen, så att de ånyo skall kunna fylla en funktion i samhället. De är i hög grad beroende av tillsyn och ledning genom ett fast och detaljerat behandlingsprogram, d.v.s. behöver väsentligt mer kustodiellt präglad vård än övriga psykiskt sjuka. Därjämte är det nödvändigt att beakta, i varje fall under den första delen av vårdtiden, att många av sociopaterna är latent eller manifest samhällsfarliga. Vid vården av dem måste man därför ha möjlighet till sådana frihetsinskränkande åtgärder som kan vara nödvändiga för att skydda övriga medborgare samt av lagstiftningen skyddade intressen. Sociopaterna har benägenhet för impulsiva och oöverlagda handlingar, tendenser att solidarisera sig med destruerande och samhällsfi entliga element och väsentligt större tendens än genomsnittspatien- terna att hemfalla åt alkoholism och eufomani. För att inte den psykiatriska vården skall hämmas i sin utveckling är det därför nödvändigt att sociopaterna bereds vård på särskilda avdelningar eller vårdinrättningar.578

I den första delen av citatet framstår sociopati som en etablerad term inom svensk psykiatri; gruppen det här gäller »brukar« benämnas som sociopater. I vilken mån termen verkligen användes är svårt att bedöma. Begreppet förekom redan i Mentalsjukvårdsdelegationens utredning från 1958, men berördes där högst parentetiskt.579 Sociopatibegreppets förekomst i den psykiatriska – och för den delen den rättspsykiatriska – praktiken är en svår uppgift att bringa klarhet i, men enligt sociologen Mats Börjesson, som studerat rättspsykiatrin i Sverige under 1900-talet, kom sociopatibegreppet aldrig att tillämpas i någon större skala inom rätts psykiatrin. Börjesson har endast funnit en journal i vilken en patient ges beteckningen sociopat.580 Samtidigt tycks begreppet i viss mån ha diskuterats på psykiatriska kliniker och institutioner vid decennieskiftet mellan 1960- och 70-tal.581 Oavsett begreppets eventuella förekomst i den psykiatriska och rätts-

578. »Förslag«, s. 18 f. Det jag kursiverat i citatet är i originaltexten understruket. 579. SOU 1958: 38, s. 55. 580. Mats Börjesson, Sanningen om brottslingen: Rättspsykiatrin som kartläggning av livsöden i samhällets tjänst under 1900-talet, diss, Stockholm 1994, s. 108. 581. Berit Agevik-Magnusson et al. Makt att vårda, Stockholm 1970, s. 196. Se även Gunnel Svedberg, »Henderson Hospital: Ett terapeutiskt samhälle«, Tidskrift för Sveriges sjuksköterskor 1970: 8, s. 530.

202 Sociopater, fi nns de? | 5 psykiatriska praktiken är det emellertid klart att begreppet sociopati och sociopat kom att diskuteras i den vidare debatten, där begreppet successivt gavs en allt allmännare innebörd. Journalisten och författaren Erik Nyhlén vidgade i sin artikel om utredningen i Svensk industriarbetares tidning defi nitionen av sociopaten. Med utgångspunkt i utredningens passus om sociopatens bristfälliga ansvarskänsla och dåliga lojalitet mot samhället hette det hos Nyhlén: »Herrar och damer valskolkare och andra som brister i lojalitet mot samhället och alla ni som vantrivs på jobbet, nu vet ni var ni hör hemma. Ni är sociopater och bör omhändertagas.«582 Också ledaren i DN befarade att tillämpningen av sociopatibegreppet riskerade att bli orimligt bred. Om utredningen vann gehör, skrev DN, fi ck man kanske bilda ett riksförbund för »samhällets humanisering«, eftersom det var många som befann sig i riskzonen för sociopati. Idén om ett riksförbund för samhällslivets humanisering skall ses mot bakgrund av bildandet av riksförbund som rmh, rfhl, rfmt och krum, vilka kortfattat berördes i avhandlingens kapitel 1. De så kallade r- förbunden uppvaktade gemensamt Socialstyrelsen under hösten 1968 angående Sociopatutredningen, som man menade tedde sig betänkligt utifrån rättssäker- hetssynpunkt. r-förbunden menade också att om Sociopatutredningens förslag realiserades förelåg en uppenbar risk att personer skulle kunna tvångsintas på sjukhus på sociala snarare än medicinska grunder.583 Det slags vidgning av det psykiatriska verksamhetsområdet, som Kaj Håkanson berört i Psykisk sjukdom är ett tema som åter blir aktuellt här. Psykiatrin kunde potentiellt omhänderta människor som snarare än att vara i medicinskt behov av vård var socialt störan- de. Mot bakgrund av detta låg en diskussion om Sociopatutredningens politiska implikationer nära till hands. Dagens Nyheter, Erik Nyhlén och r-förbunden placerade Sociopatutredningen i ett större samhälleligt sammanhang. Sociopati var inte endast en angelägenhet för psykiatrin eftersom defi nitionen av begreppet sociopati var så vid att det riskerade att få ett alltför omfattande tillämpningsområde. Psykiatrins potentiellt utvidgade funktion att omhänderta socialt missanpassade diskuterades under vårvintern 1969 också av journalisten och sedermera dramatikern och författaren Agneta Pleijel. Hon inledde en mer ingående debatt om Sociopatutredningen i

582. Erik Nyhlén, »Lösdrivaren blir sociopat«, Svensk industriarbetares tidning 1969: 3, s. 27. 583. Se vidare »Fara för rättssäkerheten: Hård kritik mot sociopatvård«, Osignerad, Dagens Nyheter, 30. 11. 1968. Liksom R-förbunden uttryckte Aftonbladet farhågor över sociopaternas rättssäkerhet. Sociopatutredningen, skrev man, må hävda att det skall byggas sjukhus för sociopaterna, men i praktiken skulle de bli som fängelser och den enda förändring som då hade åstadkommits var en »markant ökning av de intagnas rättslöshet.« »Kalla inte ett fängelse för ett sjukhus«, Osignerad ledare, Aftonbladet, 9. 12. 1968.

203 5 | Sociopater, ﬁ nns de?

Aftonbladet med en av dess författare, Lars-Olov Nordman. Den psykiatriskt verksamme Nordman ifrågasattes av lekmannen Pleijel, och Nordman anklagade henne både för att vara okunnig och dåligt påläst. I centrum för Pleijels kritik stod sociopatibegreppet. Mot slutet av debatten kvarstod visserligen Pleijels kritik av defi nitionen av sociopatin, men hon menade samtidigt att det kunde fi nnas grupper av vårdbehövande som kunde behöva urskiljas från andra. Blev bara sociopatin och sociopaterna utmönstrade ur diskussionen, kunde man börja diskutera hur »vissa patienter« – mer precis än så var hon inte – rimligen borde behandlas. Den defi nition av sociopati som utredningen givit var alltför tänjbar och visade dessutom på en auktoritär och konservativ samhällssyn, vilket implicit var negativt.584 Sociopaten, menade Pleijel, beskrevs i utredningen inte bara i moraliskt ned- värderande termer, själva begreppet var – liksom psykopatbegreppet – för vagt för att vara användbart: »Ingen vet riktigt vad en psykopat är. Nu har ett nytt begrepp tagits i bruk som kännetecknas av en om möjligt än större suddighet: sociopat.«585 Pleijel menade vidare att det inte klargjordes i utredningen om sociopatibegreppet var en sjukdomsbeskrivande term eller bara ett vårdtekniskt begrepp. För Pleijel syntes begreppet i utredningen användas på båda sätten; defi nitionen av sociopaten var i utredningen så vag att »t ex medvetna politiska handlingar mycket väl kan innefattas i den«.586 Enligt Pleijel visade utredningen på en »latent beredskap hos samhället att utvidga sina kontrollmöjligheter också över t ex politiskt avvikande.«587 Beskrivningen av sociopaten kunde nämligen låta sig appliceras på vänsterdemonstranter:

De är »latent eller manifest samhällsfarliga«. Om de sattes in på sociopatsjukhus skulle de med stor sannolikhet uppvisa symtom som »dålig lojalitet mot såväl medpatienter som personal«, eller »brist på spontan arbetsglädje«. Huvudkriteriet, bristen på social anpassning, skulle med stor sannolikhet läggas dem till last. Andra avvikande grupper i samhället skulle också kunna passa in på beskrivningen av sociopater, t ex

584. Agneta Pleijel, »Svar till Lars Olof Nordman«, Aftonbladet, 4. 3. 1969. 585. Agneta Pleijel, »Kan läkaren förvandlas till polis?«, Aftonbladet, 6. 1. 1969. 586. Agneta Pleijel, »Visst har psykiatern makt«, Aftonbladet, 30. 1. 1969. 587. Agneta Pleijel, »Kan läkaren förvandlas till polis?«, Aftonbladet, 6. 1. 1969. Denna idé hos Pleijel uppmärksammades senare av en grupp sociologistuderanden i deras bok Makt att vårda (1970), som växte fram ur en tvåbetygsuppsats om 1970-talets vårdideologier. Syftet med boken som – förutom en inledande teoretisk diskussion bestod av intervjuer med företrädare för olika delar av vårdsektorn – var att undersöka vilken ideologisk grund som gruppen menade att de intervjuade gav uttryck för. Gruppen förde inget längre resonemang om sociopatutredningen, men alla intervjuade ﬁ ck frågan: »Vad lägger ni in i begreppet sociopat?« De svar gruppen ﬁ ck var högst varierande och pendlade mellan okunskap om utredningen till avståndstagande från begreppet.

204 Sociopater, ﬁ nns de? | 5

knarkarna. Så kunde man bli av med ett samhällsproblem på en smidigare väg än den juridiska.588

Tongångarna känns igen från debatten om Harding-fallet: demonstranter och politiskt aktiva som ett slags riskgrupp. I Sociopatutredningen gjordes egentligen inga ansatser att deﬁ niera vad som menades med samhällsfarlighet. Emellertid hävdades i utredningen att sociopaten ofta var samhällsfarlig under en kortare eller längre tid sedan han/ hon omhändertagits och att det i huvudsak var de yngre sociopaterna som var »särskilt samhällsfarliga«, eftersom de var »såväl intellektuellt som aﬀ ektivt täm- ligen rörliga.«589 Innebörden i begreppen utvecklades inte närmare, men det är viktigt att lägga märke till skillnaderna i användningen av och tolkningen av begrepp som dessa. Utredare och kritiker tolkade begreppen helt olika. Det är som om utredarna inte var medvetna om att det utanför den egna kretsen fanns tendenser till att se kritiskt på psykiatrin, dess termer, vårdformer, behandlingar, inte minst ur politiska och ideologiska perspektiv. Kritikerna å sin sida tolkade in betydelser i ordet samhällsfarlig som det är tveksamt om utredningsgruppen själv hade intentionen att göra. Successivt skedde emellertid en tydlig tillspetsning av innebörden av samhällsfarlighet. Pleijel ansåg nu inte att de möjliga politiska konsekvenser hon skisserat i sin kritik ens hade föresvävat arbetsgruppen, men om Sociopatutredningens förslag omsattes i praktiken, skulle läkaren teoretiskt få makt att internera »politiskt aktiva, studenter«. Den teoretiska möjligheten var oroande nog. Det förelåg en uppenbar risk att demonstranternas opposition skulle tolkas i psykiatriska termer. Pleijel tyckte sig också se tendenser i samtiden som i alla fall på ett teoretiskt plan pekade i den riktningen, i det hon erinrade sig »de psykiatrer som under det senaste året framfört åsikten att man kan komma tillrätta med de politiska demonstranterna med hjälp av en bättre utbyggd psykiatrisk ungdomsvård.«590 Pleijel nämnde inga namn, men det är ett rimligt antagande att hon åsyftade Harding-fallet. Pleijel menade sig också dra de yttersta möjliga konsekvenserna av Sociopatutredningen i sina artiklar, vilket hon inte var sen att påtala då hennes kritik av utredningen attackerades av Lars-Olov Nordman.

588. Agneta Pleijel, »Kan läkaren förvandlas till polis?«, Aftonbladet, 6. 1. 1969. 589. Lars-Olov Nordman tangerade dock ämnet i sin uppsats »Synpunkter på psykopatvård inom mentalsjukvårdens ram«, men han använde där ordet samhällsbesvärlig snarare än samhällsfarlig. Att vara »allmänt samhällsbesvärlig« innebar att vara ovillig att arbeta, vagabondera, missbruka alkohol, att kort sagt vara asocial. Begrepp som sociopat[avdelning] och sociopatklientel förekom- mer också i artikeln omväxlande med begreppet psykopat. Lars-Olov Nordman, »Synpunkter på psykopatvård inom mentalsjukvårdens ram«, Socialmedicinsk tidskrift 1964: 7, s. 257. 590. Agneta Pleijel, »Kan läkaren förvandlas till polis?«, Aftonbladet, 6. 1. 1969.

205 5 | Sociopater, ﬁ nns de?

Lars-Olov Nordman skrev två inlägg i vilka han avvisade Pleijels hela kritik av Sociopatutredningen. Pleijel och Nordman var oense i en rad grundläggande frågor, som jag menar ytterst handlade om diametralt motsatta uppfattningar om psykiatrins expansion och mandat att med tvång kontrollera avvikande beteenden. Om Nordman hävdade att den svenske psykiatern dels saknade makt, dels inte önskade någon, utan endast ville hjälpa patienten till »hälsa och rehabilitering«,591 menade Pleijel att psykiatern visst hade makt. Om han önskade det var en annan fråga, men det vore rimligt att erkänna att psykiatern hade makt över andra människors liv. Psykiaterns personliga värderingar gick inte att bortse från då han mötte patienterna. I de olika åsikter om psykiaterns makt som kom till uttryck mellan Pleijel och Nordman låg implicit skilda uppfattningar om psykiatrins ställning och inﬂ y- tande i samhället. Pleijel talade om maktutövning och en hotande godtycklighet inom psykiatrin, en uppfattning Nordman fann både okunnig och kränkande mot dem som dagligen mötte och försökte arbeta med patienter.592 Pleijel och Nordman stod för två perspektiv som inte kunde harmoniera. De formulerade sig också utifrån skilda positioner: lekmannen opponerade mot den professionellt verksamma psykiatern, vilket Nordman var snabb att ta fasta på, i sitt uttalande om Pleijel som okunnig. Delvis fäste de sig också vid skilda aspekter av utredningen. Sociopatibegreppet, menade Nordman, ringade in personer som dels led av olika psykiska sjukdomstillstånd, dels, i lagens mening, var att betrakta som psykiskt sjuka eller psykiskt abnorma jämställda med psykisk sjukdom, samt slutligen, som en konsekvens av den psykiska sjukdomen, inte kunde anpassa sig i samhället eller i sjukhusmiljön. Sociopaternas rättssäkerhet, skrev Nordman vidare, garanterades genom »Lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall« (LSPV).593 Pleijels ifrågasättande av en passus i LSPV – som föreskrev att det intyg som krävdes av psykiater före intagning »avsevärt kan förenklas vid krig eller krigsfara« och dessutom – enligt Pleijel – kunde användas mot politiskt oppositionella, kommenterades inte alls av Nordman.594 Där var tystnad. Nordman anknöt emellertid i sitt svar också till vad han själv benämnde som »vänstern«. Vänstern, skrev Nordman, förespråkade ju vård snarare än straﬀ ,

591. Lars-Olov Nordman, »Att vårda sociopater«, Aftonbladet, 29. 1. 1969. 592. Lars-Olov Nordman, »Sociopatvården – en replik«, Aftonbladet, 4. 3. 1969. 593. Lars-Olov Nordman, »Sociopatvården – en replik«, Aftonbladet, 4. 3. 1969. 594. Agneta Pleijel, »Visst har psykiatern makt«, Aftonbladet, 30. 1. 1969.

206 Sociopater, fi nns de? | 5 borde då, i konsekvensens namn, inte vänstern ha accepterat utredningen? Nordman uppgav sig fl era gånger ha försökt få svar på frågan hur företrädare för vänstern tänkte sig att ett vårdprogram skulle kunna se ut, »så att säga ur ett vänsterperspektiv«, men inte fått svar. Nordman bedömde därför vänsterns tal om vård i stället för straff som »en innehållslös fras.«595 Visserligen tog han i en av sina debattartiklar avstånd från tanken att inrätta stora sociopatsjukhus av Karsuddens modell, men han stod fast vid tanken att små vårdinrättningar borde tillskapas.596 Pleijel däremot kritiserade också idén om att skapa särskilda vården- heter för sociopaterna. Varför skulle de stötas ut ur samhället ännu mer? Det blev ju konsekvensen av att isolera dem från den övriga psykiatriska vården.597 En liknande institutionellt präglad kritik mot Sociopatutredningen hade tidigare även framförts i DN. De karakteristika som utmärkte sociopaten, skrev DN, »torde vara ganska vitt utbredda även utanför våra vårdanstalter, och säkert mycket vanliga inom dem – kanske just beroende på behandlingen där.«598 Erik Nyhlén var inne på samma linje. Den behandling sociopaterna skulle utsättas för, om arbetsgruppens förslag realiserades, torde bygga på vaga kriterier som »samhällsfarlighet« och »opålitlighet«. Väl på institutionen skulle det avgöras huruvida sociopaten var »ofarlig, farlig eller sjusärdeles farlig« Efter en sådan behandling, spådde Nyhlén, var det inte underligt om den som aldrig förr varit sociopat blev det.599 Ovan har jag redogjort för Sociopatutredningens bakgrund, innehåll och tidiga spridning. Det fi nns emellertid mer att säga om spridningen, om man riktar blicken mot andra håll.

REVOLUTIONÄR I BÄLTE Begreppet sociopat kom snabbt att kopplas loss från utredningen och ingå i andra kanske mer oväntade sammanhang. Med mottagandet av Lars Lennart Forsbergs ﬁ lm Misshandlingen från 1969 kom begreppet också att inlemmas i en vidare kulturell kontext.600

595. Lars-Olov Nordman, »Att vårda sociopater«, Aftonbladet, 29. 1. 1969. 596. Lars-Olov Nordman, »Sociopatvården – en replik«, Aftonbladet, 4. 3. 1969. 597. Agneta Pleijel, »Visst har psykiatern makt«, Aftonbladet, 30. 1. 1969. 598. »Sociopater, ﬁ nns dom?«, Osignerad ledare, Dagens Nyheter, 3. 12. 1968. 599. Erik Nyhlén, »Lösdrivaren blir sociopat«, Svensk industriarbetares tidning, 1969: 3, s. 29. 600. Romanen Sociopaten från 1974 är ytterligare ett exempel. Sociopaten behandlade inte själva Sociopatutredningen, men ordet sociopat är centralt. Sociopaten skrevs av Inge Ihsgren, själv dömd till sluten psykiatrisk vård och bland annat intagen på Karsuddens sjukhus. Ihsgrens bok

207 5 | Sociopater, ﬁ nns de?

Misshandlingen hade premiär 1969 och tilldelades året därpå en Guldbagge för bästa fi lm. Senare har Misshandlingen också beskrivits som »Sjuttiotalets kultfi lm«.601 Misshandlingen kretsar kring två centrala teman: psykiatri och den svenska 1960-talsvänstern. Tillkomsten av Misshandlingen skall delvis ses mot bakgrund av Sociopatutredningen, som visserligen inte var central för fi lmens handling, men samtidigt inte helt oviktig för dess tillkomst. Enligt Forsberg utgjorde utredningen – som fi lmteamet rekvirerat ett par exemplar av – ett slags idémässig grund för teamets arbete, men det var aldrig meningen att fi lmen enbart skulle bli ett inlägg i debatten om Sociopatutredningen.602 Misshandlingen berättar om tre människor som alla har mer eller mindre svårt att anpassa sig i och till samhället. Rollerna spelades av den norske skådespelaren Knut Pettersen, som växlade skådespeleriet med skönlitterärt författarskap och 1971 utkom med romanen Psykopaten, Björn Granath och Berit Persson, båda från den fria teatergruppen Narren som utvecklats ur 60-talets happeningtradi- tion.603 Till tonerna av musikgruppen International Harvesters version av folkvisan »Kristallen den fi na« får åskådaren i fi lmens inledning veta att fi lmen visserligen är fi ktiv men att den beskriver »en faktisk verklighet.« Greppet alluderar på 1960-talets fi lmiska dokumentarism.604 Att låta skådespelarna få uppträda med sina egna förnamn kan också ses som uttryck för tidens dokumentaristiska anda. I centrum för berättelsen står den självutnämnde socialisten Knut Nilsen (Knut Pettersen) 31 år, stuvare i Stockholms hamn. Knut är bekant med Björn (Björn Granath) och Berit (Berit Persson). Björn är 24 år, har studerat och ägnar vann första pris i Författarcentrums litteraturpristävling för interner 1974 och handlar om en man som i boken kallas för »Sociopaten«. Sociopaten lever sitt liv i knarkarkvartar, i häkten och på Karsuddens isoleringsavdelning. I en passus där Karsudden kritiserades skrev Ihsgren att där »kan dom alltså på sitt förbannade ansvar vårda med besöksförbud och låta folk ligga sysslolösa vecka efter vecka på en isoleringsavdelning, tillsammans med patienter som säckar ihop under samma schizofreni som jag: samhällets.« Se vidare Inge Ihsgren, Sociopaten, Stockholm 1974, s. 163. 601. http://amandafi lm.editme.com/Misshandlingen (2008-04-08) 602. Jonas Sima, »Lasse Forsberg om Misshandlingen«, Chaplin 1970: 1, s. 4. 603. För en kort presentation av Narren se Kjell Östberg, 1968 – När allting var i rörelse, s. 108 f. 604. 1960-talets samhällsengagerade fi lm har undersökts av fi lmvetaren Cecilia Mörner, Vissa visioner: Tendenser i svensk biografdistribuerad fi ktionsfi lm 1967-1972, (diss), Stockholm 2000. Ett kapitel i hennes avhandling ägnas just Misshandlingen. En passant kan nämnas att International Harvester, som senare döpte om sig till Träd, gräs och stenar, publicerade ett slags manifest för »folkkultur« i Ord och Bild, i vilket det bland annat hävdades att den västerländska människan var »schizofren«. Se vidare International Harvester, »Om folkkultur«, Ord och Bild 1969: 1, s. 71.

208 Sociopater, fi nns de? | 5 sig ibland åt att spela gatuteater. Berit är 21 år och arbetar på en kemtvätt. I en av de inledande scenerna talar Knut och Björn om samhället, som Knut menar är »kriminellt.« Knut agiterar frenetiskt: »Människomaterialet« indoktrineras att konsumera och beter sig som »indresserade robotar.« Men en stor omvandling är möjlig; en ny människa kan födas, men ännu så länge förhindrar samhälls- systemet förändringar. Samhällssystemet är i själva verket en »kork«, ett hinder i vägen för utvecklingen. En »kork« sägs också den direktör vara som Knut råkar på på Fjällgatan i Stockholm. Direktören har en Jaguar som Knut menar tillhör honom, eftersom den är ett resultat av hans klass' arbete; det var »min jävla Jagga du kör omkring i, alltså.« Knut ger direktören en örfi l, grips av polis och ger vid förhöret ett i polismannens ögon underligt intryck; Knut vidhåller nämligen att Jaguaren är hans. (Se bild 1 ur fi lmen på följande uppslag.) En personundersökare uppsöker därefter Knut i hans hem, men Knut kastar ut honom med orden: »Här har du ingenting att göra«. Nästa steg i utrednings- processen – som nu tagit fart – är en så kallad liten sinnesundersökning. Knut infi nner sig hos psykiatern, som försöker fråga ut honom om barndom och beteende. Parentetiskt kan nämnas att rollen som psykiatern spelades av Tom Fahlén, som var en av författarna till debattboken Konsten att dressera människor, vilken fokuseras i denna avhandlings kapitel 6.605 Knut ifrågasätter psykologin och ser direkta politiska implikationer i den.606 Psykologin, menar Knut, är ett klassvapen, och psykologins avsikt är att anpassa människor till klassamhället: »Människor som protesterar mot att bli förtryckta, dom hamnar hos psykologerna. Friska människor skall anpassas till ett sjukt samhälle. Det är psykologi.« Knut vill inte, som psykiatern, tala om sina tidigaste barndomsupplevelser; Knut vill tala om psykologin och dess vetenskapsteoretiska fundament: »Vad är psykologi?« För Knut är psykologin ett klassvapen, teologi och metafysik och: »en sak till, du, det är NI som är psykopater. Endast en psykopat kan väl satsa på att bibehålla och kämpa för detta sociala system som ett barn på fem år fattar är orättvist alltså.«

605. Intressant att notera är att replikskiften mellan Knut och samhällets representanter åter- gavs ord för ord i ett nummer av Pockettidningen R från 1973. Numret bar titeln »Maktspråket«. Sociopatutredningen nämndes parentetiskt i numret. Pockettidningen R 1973: 3, s. 7-13. 606. I ﬁ lmen görs ingen skillnad mellan psykologi, psykiatri och rättspsykiatri.

209 5 | Sociopater, ﬁ nns de?

Sedan Knut lämnat rummet, läser psykiatern in sina iakttagelser på band: »Exploranden« identifi erar sig öppet med asociala normer och projicerar sina egna problem på föreställningar om det »s.k. klassamhällets orättvisor.« Hans »projektionstendens« har successivt alltmer »tagit sig formen av en vänsterextrem politisk aktivitet«. Knut är visserligen intelligent, mer än normalbegåvad, men kaotisk, primitiv, destruktiv, ohämmad och aggressiv. Resultatet av Knuts och psykiaterns korta möte blir så kallad stor sinnesunder- sökning, och efter undersökningarna avkunnas påföljd för Knuts misshandling av direktören. Knut ges beteckningen psykopat och döms till sluten psykiatrisk vård. Medicinering ges han först mot slutet av fi lmen, sedan han ondgjort sig över sin egen och sina medpatienters situation på mentalsjukhuset. (Se bild 2 ur fi lmen på nästa sida.) Institutionskritiken är tydlig; sjukhuset skapar sjukdom men kan också ses som en spegel av samhället utanför: »Vi lever som i ett marmeladglas. Det som händer härinne är det samma som händer i samhället. Men här är det värre, här får du göra ännu mindre!« De andra intagna säger ingenting, vilket retar Knut än mer: »Ni är så slöa, ni sover ju. Ni sover ju [---] Känner vi oss friskare när vi sitter här? Nej! Vi blir alltså sjukare här. [---] »Att inte få tala är att misshandla människor. Friska människor skulle bli sjuka efter ett par veckor på sjukhuset. [---] Jag blir vansinnig av det här stället, alltså.« Knuts agerande leder till bältesläggning. Under ronden dagen därpå ber han att få berätta en historia för psykiatern. Psykiatern lyssnar när Knut berättar, men när han gör en paus signalerar psykiatern ointresse. »Det är meningslöst«, säger Knut och så slutar fi lmen. Knut ligger drogad och apatisk i sjukhussängen, eller, som Sverker Andréason skrev i en recension: »Revolutionären i spännbältet, det är slutbilden.«607 (Se bild 3 ur fi lmen på nästa uppslag.)

Samtidigt som vi får följa Knuts väg från agitator och upprorsmakare till apatisk patient pågår en parallell berättelse om Björn och Berit, som inleder ett förhål- lande. Björn talar ofta om klassamhällets orättvisor, men när Berit vill lära sig mer, sviker han, drar sig undan och slutar besvara hennes frågor. I en scen läser Berit, som hon säger: »utredning om sociopatförslag, eller vad det heter«, som Knut sagt »var farlig för honom och för mig, om jag inte passar mig.« Berit har svårt att förstå det byråkratiska språket i utredningen och frågar Björn vad ordet »destruerande« betyder. Björn besvarar hennes fråga och påtalar sedan att utredningen är inaktuell: »Det skall heta särskilt vårdkrävande patienter.« Björn har

607. Sverker Andréason, »Misshandlingen: Stark ﬁ lm: Den utmanar oss alla«, Göteborgs Handels och Sjöfartstidning, 25. 11. 1969.

210 Sociopater, ﬁ nns de? | 5

Bild 1 ur Lars Lennart Forsbergs ﬁ lm Misshandlingen, 1969. Huvudrollsinnehavaren Knut (i vit rock) i slagsmål med en direktör och Jaguarägare. Men Jaguaren i bakgrunden är, enligt Knut hans, inte direktörens, eftersom bilen är ett resultat av Knuts klass' arbete.

Bild 2 ur Lars Lennart Forsbergs Misshandlingen. Knut kritiserar mentalsjukhuset som institution.

211 5 | Sociopater, fi nns de? kunskaper, men delar med sig av dem med en gäspning. Björn och Berit glider snabbt allt längre bort från varandra och Berit lämnar småningom Björn, liksom Knut och Björn hamnar i konfl ikt: »Du har aldrig sett en arbetare«, anklagar Knut. Borde inte Björn menar Knut ha undervisat proletären Berit, snarare än att bara ligga med henne? Björn är den intellektuelle pratmakaren, som när det kommer till kritan inte förmår omsätta sitt teoretiska engagemang i praktisk handling. I ett möte med en vän, som försörjer sig på att skriva kritiska artiklar, bland annat om Sociopatutredningen, anklagar Björn honom för att tjäna pengar på sitt engagemang. I mottagandet av fi lmen anknöt recensenterna, både i dagstidningarna och i de längre inlägg som publicerades i fi lmtidskriften Chaplin, dels till Sociopatut- redningen och debatten om mental- och kriminalvården, dels, i vid mening, till 1960-talsvänstern. Misshandlingen, menade kritikern Sverker Andréason handlade delvis om en hel vänsteroppositions dilemma: »Hur bedriver man eff ektiv samhällskritik? Genom att prata eller handla, inom samhället eller utanför?«608 Forsberg fi ck viss kritik för sin skildring av vänstern, i fi lmen tydligt företrädd av Björn, som sviker Berit och hennes vilja att lära sig mer och huvudsakligen »snackar« om arbetarklassen men inte tillhör den. Mauritz Edström menade att detta »[a]tt slå en direktör på käften för att han kör omkring ‹i min bil›« knappast var eff ektiv opposition. »Slutsatsen ligger för farligt nära, att så ser vänsterfolket ut – antingen Björns snack eller Knuts utbrott«.609 Carl-Henrik Svenstedt var inne på ett liknande spår i det att han fann porträttet av Björn orättvist: »om han nu ska stå modell för protestgenerationen.«610 Filmen fi ck också kritik från andra håll. I Läkartidningen beskrevs fi lmen i en kort kommentar som »sjuk«.611 Alla var heller inte övertygade om att Knut behandlades felaktigt. Yngve Bengtsson beskrev i Scen och Salong Knut som en »odräglig pratmakare, en översittare, en fähund som går omkring och muckar gräl och slår folk på käften. Uppriktigt sagt tycker man att han får vad han förtjänar, när han i fi lmens slutscen sitter inspärrad.«612 Filmkritikern Jonas Sima var inne på en liknande linje. Så rabiat var Knut att man fann sig lätt kunna dela expertisens utlåtande om honom, en

608. Sverker Andréason, »Misshandlingen: Stark fi lm: Den utmanar oss alla«, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 25. 11. 1969. 609. Mauritz Edström, »Misshandlingen! Årets debutfi lm«, Dagens Nyheter, 7. 11. 1969. 610. Carl-Henrik Svenstedt, »Den sista vilan«, Svenska Dagbladet, 7. 11. 1969. 611. Torgny Persson, »‹Misshandlingen› – en sjuk fi lm«, Läkartidningen 1970: 7, s. 683 f. 612. Yngve Bengtsson, »Hur berättigad är Misshandlingen?«, Scen och salong 1969: 12, s. 12. Som Cecilia Mörner påpekat är Knut också en »svårsmält person«; åskådarens sympatier utmanas fi lmen igenom. Cecilia Mörner, Vissa visioner, s. 145.

212 Sociopater, ﬁ nns de? | 5

Bild 3 ur Lars Lennart Forsbergs Misshandlingen. Revolutionären Knut »oskadliggjord«, drogad och lagd i spännbälte. reaktion som Sima beskrev som att »upptäcka fascisten i sig.« I stället för att känna ilska mot systemet kom man att stödja det.613 Men de fl esta recensenter i dagspressen ställde sig positiva till fi lmen och an- knöt i sina texter Misshandlingen till andra aktuella fi lmer på temat anstaltssve- rige, som Vilgot Sjömans Ni ljuger (1968) och Janne Halldoff s En dröm om frihet (1969), fi lmer som båda behandlade svensk kriminalvård. Mauritz Edström skrev att efter Sjöman och Halldoff kommer Misshandlingen: »som är en uppgörelse med samhällets fi nare medel att öva kontroll – rättspsykiatrin, sociopatbegreppet och mentalvården.«614 Också Karl-Eric Brossner anknöt i sin recension direkt till sociopatbegreppet: »Mentalvården ger diagnosen: missanpassning enligt sociopatbegreppet, vilket innebär omhändertagande på mentalsjukhus och en eff ektiv möjlighet att omforma en samhällskritiker.«615 Knut benämndes emellertid inte som sociopat – utan psykopat – i fi lmen.616

613. Jonas Sima, »Att upptäcka fascisten i sig«, Chaplin 1969: 8, s. 306 f. 614. Mauritz Edström, »Misshandlingen! Årets debutﬁ lm«, Dagens Nyheter, 11. 1969 615. Karl-Eric Brossner, »Forsberg – vilken debutant!«, Sydsvenska Dagbladet Snällposten, 8. 11. 1969. 616. En passant kan nämnas att det faktiskt förekom en uttalad sociopat i en annan ﬁ lm,

213 5 | Sociopater, ﬁ nns de?

Också Jonas Sima utgick i sin essä i fi lmtidskriften Chaplin, »Att upptäcka fascisten i sig« från Ni ljuger och Misshandlingen, men han uppmärksammade också r. d. Laing och det sjuka samhället. Möjligen, menade Sima, fanns en oavsiktlig koppling mellan Laings idéer och Misshandlingen.617 Laings eventuella påverkan på Forsberg påtalades i en intervju Sima gjorde med Forsberg i Chaplin. Om fi lmen syntes illustrera Laings tes om det sjuka samhället var det därför att det fanns fl er än han själv som ansåg att det var »nå- got galet med vårt samhälle.« Men Laing hade Forsberg inte läst så noggrant.618 Kopplingarna till Laing är förståeliga mot bakgrund av att Laing vid tiden var på inmarsch i den svenska kulturdebatten, men Forsbergs uttalande kan också ses som en illustration till hur Laing kunde ses som ett slags exponent för en tidens anda: hans idéer syntes bekanta, appellerande, men kännedomen om dem var inte alla gånger särskilt djup. Laings idéer blev i vissa kretsar ett slags kulturellt allmängods; hans tal om samhället som sjukt och familjen som en potentiell krigszon ansågs ha relevans både för samhället i stort, för familjen och den enskilda människans existentiella situation. Laings idéer var också på intåg i svensk idédebatt samtidigt som Sociopatutredningen var som mest aktuell, men i ganska få sammanhang kopplades Laings idéer samman med sociopatutredningen och dess svenska kontext. Förekomsten av andra då aktuella internationellt kända psykiatrikritiker i samband med den off entliga debatten om Sociopatutredningen är obetydlig. Den man refererade till, i den mån man gjorde det, var Laing. Så gjordes i en recension av den svenska utgåvan av T e Divided Self en explicit koppling till Sociopatutredningen. Recensenten Lennart Edgren tog sin utgångspunkt i en diskussion om språkets makt över tanken. »Riktigt obehagligt«, skrev Edgren om Sociopatutredningen, »blir det när ett förment objektivt och faktaredovisande språk avslöjar på en gång ett ondskefullt förhållande till språkets makt över tanken och ett massivt system av lika tvivelaktiga som omedvetna moraliska och sociala värderingar.« En illustration till detta var just Sociopatutredningen. Sociopatibegreppet var ett utslag av »övertro på psykiatrins diagnostiska förmåga« och var så vagt formulerat att det kunde til- lämpas antingen på ingen eller också på alla. Kanske, skrev Edgren, hade arbets-

Marianne Ahrnes Långt borta och nära från 1976. 617. Jonas Sima, »Att upptäcka ‹fascisten› i sig«, Chaplin 1969: 8, s. 305. Att söka stöd i en psykiatrikers teorier var ett grepp som inte bemöttes odelat positivt. Se Christian Diesen, »Att upptäcka fascisten… IV«, Chaplin 1970: 2, s. 66 samt Stephen Uljaki, »Att kasta ut fascisten i sig«, Chaplin 1970: 2, s. 67 f. 618. Jonas Sima, »Lasse Forsberg om Misshandlingen«, Chaplin 1970: 1, s. 4. Det fanns ﬂ er som såg en koppling mellan Laing och Misshandlingen. Se Anderz Harning, »Misshandlingen«, Göteborgs-Tidningen, 9. 6. 1971.

214 Sociopater, ﬁ nns de? | 5 gruppen inte bara skapat en ny term utan också »ett helt nytt vårdklientel.«619 Vilket tänktes detta vårdklientel då vara? För dem som skrev utredningen syntes avgränsningen av patientkategorin inte möta några svårigheter medan en kritiker som Pleijel – och för den delen Lennart Edgren – var betydligt mer kritiska. Blotta begreppet sociopati tänktes rymma en politiskt brännbar dimension. Än mer betonat var detta hos en grupp personer i Lund, vars kritik av, bland annat, Sociopatutredningen tog sig drastiska uttryck.

SJUK VÅRD I ETT SJUKT SAMHÄLLE Kritik mot Sociopatutredningen förekom som vi sett på fl era nivåer: en tungt vägande remissinstans ställde sig avvisande både till sociopatibegreppet och So- ciopatutredningen i sin helhet. Utredningen kritiserades vidare i både dags- och kvällspress. Jag förfl yttar mig emellertid nu till ett slags »underground«-nivå, vars språkrör var den stencilerade skriften Lunds fria press, från vilken det inledande citatet till det här kapitlet hämtades. Min skildring av dem som stod bakom publikationen är emellertid skissartad. Det har varit svårt att fi nna material kring gruppen.620 För en grupp som själva kallade sig anarkister (verksamma i Lund) var Socio- patutredningen tillsammans med Mentalhälsokampanjen och rättspsykiatrin yttringar av vad de benämnde som politisk psykiatri. Deras sabotage och mordbrand – som brottsrubriceringen löd – av den nya Rättspsykiatriska kliniken i Lund (rpk) i augusti 1969 och januari 1970 torde vara den mest dramatiska ytt- ring av kritik mot psykiatrin – och rättspsykiatrin – som förekommit i Sverige.621 Mot slutet av 1960- och början av 1970-talet gav anarkisterna i Lund ut en stencilerad tidskrift, Lunds fria press, i vilken de formulerade sina idéer.622 I vad som bör vara det första numret av Lunds fria press (1969) presenterade man sig som en grupp anarkister som träff ats för att diskutera »missförhållanden i samhället« och vilka radikala förändringar som behövs för att skapa ett mer män-

619. Lennart Edgren, »Vård eller hjärntvätt?«, Bohuslänningen, 14. 12. 1968. 620. Jag har endast återfunnit enstaka exemplar av Lunds fria press på Lunds universitetsbibliotek. När jag skriver »anarkisterna i Lund« åsyftas i det följande endast den gruppering som före- kom i kretsen kring och gav ut Lunds fria press. Eventuellt andra då förekommande lundensiska anarkistgrupper bortses från. 621. Roger Qvarsell hävdar i Utan vett och vilja (s. 334) att aktionerna inte ﬁ ck något rättsligt efterspel, vilket de emellertid ﬁ ck. 622. Vad som hände med gruppen efter rättegången mot de åtalade för sabotaget och branden har jag inte funnit några uppgifter om.

215 5 | Sociopater, fi nns de? niskovänligt samhälle.623 Målet, skrev man 1970, var att bygga ett nytt samhälle, där alla fi ck äta sig mätta och där människorna inte levde isolerade från varandra, men också att skapa en ny människa.624 Verksamheten under nuvarande förrevo- lutionära stadium skulle riktas in på att »diskutera, studera, agitera, protestera, demonstrera, ockupera, sabotera, provocera, revoltera.«625 Ett steg på vägen var att revoltera mot rpk. Under rättegången i april 1970 sade sig de åtalade först genom mindre dramatiska metoder ha försökt skapa opinion mot byggandet av rpk. När detta inte fått önskad eff ekt beslöt man ta till mer drastiska åtgärder, skrev Lunds fria press.626 Anarkisterna skrev om Sociopatutredningen i Lunds fria press första gången 1969 i artikeln »Den sjuka vården – rpk », som behandlade uppförandet av rättspsykiatriska kliniken i Lund. Parentetiskt kan nämnas att i samma nummer kritiserades även Mentalhälsokampanjen.627 Redan från början gjorde anarkisterna en tydlig koppling mellan Sociopatutredningen och rättspsykiatrin och uppförandet av rättspsykiatriska kliniker. I »Den sjuka vården« refererades till »reaktionära läkare« som skall ha hävdat att det fanns personer »som inte passar in i den moderna psykiatrin och som behöver egna sjukhus«. Personerna i fråga var intellektuellt rörliga och därför särskilt farliga för samhället. Anarkisterna menade att man i utredningen avsåg »politiskt farliga« personer.628 I Sociopatut- redningen står det föga förvånande inte så – där talades i stället i mycket allmänna termer om »samhällsfarlighet« och »samhällsfi entlighet« – men det intressanta är att Sociopatutredningens samhällsfarlighet tolkades i politiska termer, inte bara av anarkisterna utan också, om än i en mildare variant, av till exempel Agneta Pleijel, då hon menade att Sociopatutredningen skulle kunna vändas mot vän- sterdemonstranter. Men anarkisterna var långt fränare, mer radikala i sin kritik än Pleijel. De varnade inte bara för möjligheten att utredningen kunde legitimera psykiatrisk vård av oppositionella och demonstranter, snarare menade de att vä- gen dit var spikrak. Sociopatutredningen sågs också som ett bevis på att samhället var på väg i totalitär riktning, på väg mot det ett orwellskt dystopiskt 1984. Enligt anarkisterna borde det svenska samhället störtas, och ersättas av ett »vackert« samhälle.629 Det vackra samhället stod förstås i skarp kontrast till det

623. Lunds fria press 1969: 1, s. 3. 624. Lunds fria press 1970: 3, s. 1. 625. Lunds fria press 1970: 3, s. 1. 626. »RPK-rättegångarna«, Lunds fria press, 1970: 3, s. 12. 627. »Folksams kampanj vilseleder och döljer«, Lunds fria press 1969: 2, s. 9. 628. »Den sjuka vården«, Lunds fria press 1969: 2, s. 11. 629. Lunds fria press 1970: 3, 18.

216 Sociopater, ﬁ nns de? | 5 sjuka samhälle som Sociopatutredningen och uppförandet av rättspsykiatriska kliniker var ett uttryck för. I ett vackert samhälle fanns ingen plats för den politiska psykiatri man menade manifesterades i rättspsykiatrin, Mentalhälsokam- panjen och Sociopatutredningen. Därför borde också dessa tre yttringar av den politiska psykiatrin motarbetas. I augusti 1969 bröt sig två personer in på rpk:s område och in i den då nästan färdigbyggda kliniken. Slagord som »Statens hjärntvättsanstalt«, »Koncentra- tionsläger för samhällsobekväma« och »Tortyrkammare« målades och klistrades på papper på dörrar och andra inventarier. Man kapade också elektriska kablar och hällde sopor och murbruk i »automatiken för hissen.«630 De två personerna hävdade senare att sabotaget mot rpk inte hade skapat den önskade debatten utan förtigits, varför man beslöt att gå ännu ett steg. Men då var det andra medlemmar i gruppen som utförde skadegörelsen. Natten mot den 31 januari 1970 antändes rpk i Lund av tre anarkister, efter att man några veckor tidigare misslyckats med en liknande aktion. Enligt Rådhusrättens i Lund dom var branden svårsläckt; hela taket brann upp och byggnaden rökskadades.631 En av de anklagade motiverade sabotaget i augusti 1969 med att den materiella skadegörelse som tillfogats var en bagatell; att skada rpk var en normal reaktion i ett absurt sjukt samhälle: »[N]i kan döma mej, det rör mig inte. Det är ingen skam att gå i fängelse för sin övertygelse. Kampen fortsätter.«632 De åtalade dömdes till fängelse i mellan åtta månader och närmare tre år.633 Lunds fria press rapporterade från rättegången om rpk, »det blandekonomiska skitsamhällets senaste förtryckarapparat«634 bland annat i artikeln »rpk-rätte- gångarna«, i vilken en av de åtalade gjorde en explicit koppling mellan Sociopat- utredningen och idén om det sjuka samhället:

Sociopatutredningen angriper oliktänkande och denna är sammankopplad med rättspsykiatrin, då man på dessa kliniker under ytterst destruktiva former skall med psykiatrisk social och polisiär s.k. expertis […] återanpassa friska och psykiskt ned- brutna till ett sjukt och likriktat samhälle.635

630. Rådhusrätten i Lund, Dom 1. 4. 1970, DB31, B62/70, s. 2. 631. Rådhusrätten i Lund, Dom 1. 4. 1970, DB31, B62/70, s. 6. 632. Lunds fria press 1970: 3, s. 13 samt »Keddys försvarstal inför rätten i RPK-målet 25. 3. 1970«, Lunds fria press 1970: 3, 17. 633. Rådhusrätten i Lund, Dom 1. 4. 1970, DB31, B62/70, s. 14. 634. »RPK-rättegångarna«, Lunds fria press 1970: 3, s. 11. 635. »RPK-rättegångarna«, Lunds fria press 1970: 3, s. 12.

217 5 | Sociopater, ﬁ nns de?

Det sjuka samhället var för anarkisterna också det kapitalistiska samhället, men enligt Sociopatutredningen, skrev anarkisterna ironiskt, var den friska männis- kan anpassad till det kapitalistiska samhället, medan den sjuka inte var det. Den växande opinionen mot det existerande samhället var också ett orosmoment för statsmakterna, som med alla medel sökte hindra att oppositionen växte till. Som ett motmedel mot de oppositionella har psykiatrin åkallats och sociopatbegreppet uppfunnits. Vård blir botemedlet mot politisk opposition:

Vad skall regeringen göra med de oppositionella – de som vägrar anpassa sig till ett förtryckarsamhälle? De börjar bli farligt många nu, nämligen. Ja – de kan inte skjuta dem – då skulle man dra på sig wärldsopinionenxxx636 [sic!] osv. Vad ska man då hitta på? Revolutionärerna och strejkstiftarna måste oskadliggöras – men det ska vara snyggt, inget blod, det kunde sätta den ekonomiska tillväxten på spel. Jo, en snilleblixt! Man anställer ett gäng psykiatriker. Resultatet visar sig snabbt: de uppfi nner en term som heter »SO- CIOPAT« som betyder samhällssjuk (borde rimligen het[a] samhällsförgiftad.) Nå – om då alla dessa (Eg. samtliga invånare enl. defi nitionen: »saknar spontan arbetsglädje«) är »sjuka« – ja då måste man ju ge dom »vård«. Genialt! Om då sjukdomen heter t.ex. kom- munism, anarkism eller pacifi sm vårdar man dom tills de blivit av med den sjukdomen.

Låter det orimligt? Det är sant – läs sociopatutredningen o Mentalhälsokampanjen. Detta är den nya MacCarthyismen under vetenskapens vita rock. Detta är 1984. Dom planerar att utrota oss.637

Anarkisternas handlingar fördömdes av fl era samtida kommentatorer. En mer detaljerad kritik av rättspsykiatrin – och för den delen anarkisterna – kom till uttryck i Umeå universitets studenttidning Vertex. Anarkisternas handlingar förhindrade inte att rättspsykiatriska klinker byggdes, och att se sig som redskap för proletariatet bara för att 100 personer på ett möte skulle ha givit anarkisterna i uppdrag att antända rpk, var att ha dåligt sinne för proportioner. Likväl, på ett symboliskt plan borde rpk hållas brinnande. Rättspsykiatrin var politisk, eftersom »93 % av alla läkare kommer från socialgrupp 1, de fl esta ‹patienter› i rättspsykiatrin ur socialgrupp 3.«638 I en senare artikel, »Rättspsykiatri, politik och samhälle«, hävdades vidare att rättspsykiatrin var ett »raffi nerat kontrollinstrument« i samhället.639 Liknande tankegångar lyftes fram i Medicinska förening- arnas tidskrift, där det konstaterades att rättspsykiatrin präglades av stora brister;

636. Skrivmaskinsrättelse. 637. Kopia av »RPK, monument över ett sjukt samhälle«. Citatet bör kommenteras ur källkritiskt perspektiv. Vid tiden för rättegången skall en pamfl ett ha givits ut, betitlad RPK brinner – håll det brinnande. Jag fann en kopia av vad som bör vara denna pamfl ett hos RSMH i Stockholm år 2003. I denna text nämns också Robert Carleson, som uppges ha genomgått »stor sinnesundersökning för att han ‹snutit sig i en näsduk liknande svenska fl aggan.›« 638. Tore Jansson, »RPK brinner – håll den brinnande«, Vertex 1970: 3, s. 10. 639. Birger Hallgren, »Rättspsykiatri, politik och samhälle«, Vertex 1970: 7, s. 21.

218 Sociopater, ﬁ nns de? | 5

»inte bara rpk, utan hela den politiska psykiatrin i den härskande klassens tjänst måste bekämpas med beslutsamhet.«640 På vilka sätt framgår emellertid inte. Notera hur jag nu alltmer närmat mig området rättspsykiatri, som kring 1970 i likhet med allmänpsykiatrin var högst omdiskuterad, inte minst genom statsvetaren och DN-medarbetaren Svante Nycanders bok Avskaff a rättspsykiatrin! från 1970. I kritiska ordalag diskuterade Nycander mot slutet av boken vad han kallade »varning för vård-falangen«. Det fanns, menade Nycander, anledning att ifrågasätta det vänsterperspektiv som endast såg vård som en maskering för social kontroll. All, som han uttryckte det, »aktiv påverkan av människors beteende« var inte auktoritär eller nedbrytande.641 Rättspsykiatrin borde visserligen avskaff as, men snarare än att tolka detta bokstavligt, menar jag att en rimligare tolkning av innebörden av dessa ord snarare handlar om att rättspsykiatrin borde avskaff as i den form den nu har, och ersättas av en annan rättspsykiatri. Den tillspetsade ton som kommer till uttryck i boktiteln säger emellertid något om det uppskruvade tonläget i tidens debatt. Nycander menade slutligen också, att det nu endast var en tidsfråga innan »varning för vård-falangen« gav sig i kast med rättspsykiatrin.642 Vid tiden för bokens utgivning hade Rättspsykiatriska kliniken i Lund redan eldhärjats. Frågan om rättspsykiatrins ställning kring 1970 vore också värd att undersöka mer på djupet, eftersom det också bland rättspsykiatrikerna själva pågick en intern debatt om rättspsykiatrins framtid, något som bland annat avspeglade sig i den principdeklaration om rättspsykiatrin som publicerades i Läkartidningen år 1970.643 Huvudtendenserna i den mer allmänna kritiken har jag emellertid redogjort för.

640. Birgitta Frisk, »Politisk vård«, Medicinska föreningarnas tidskrift 1970: 2, s. 66. För fl er kritiska artiklar i Medicinska föreningarnas tidskrift se Per Borgå, »Tyst som muren«, Lars Gustafsson, »Dom bygger rättspsykiatriska kliniker« samt Einar Herlitz, »Tag in på den nya Stockholmskliniken«. Dessa artiklar är samtliga publicerade i nummer 2 1972. 641. Svante Nycander, Avskaff a rättspsykiatrin!, Stockholm, 1970, s. 117. 642. Svante Nycander, Avskaff a rättspsykiatrin! s. 115. 643. Roger Qvarsells bok om den svenska rättspsykiatrin, Utan vett och vilja, behandlar i huvudsak tiden fram till 1960. Dock fi nns en kort epilog, som kort uppmärksammar tiden kring 1970. Mer fi nns emellertid att göra; inläggen är många både i dagspress och tidskrifter. Se till exempel Einar Herlitz och Per Borgå, »Vem gav direktiven?«, Dagens Nyheter, 12. 4. 1970, Einar Herlitz och Per Borgå, »Planhemlighållning«, Dagens Nyheter, 12. 5. 1970, Karl Grunewald, »Avskaff a rättspsykiatrin!«, Dagens Nyheter, 13. 2. 1970, Tomas Löfström, »Den politiska psykiatrin«, Tidsignal 1970: 9, Tomas Löfström, »‹Psykisk vård› i koncentrationsläger«, Tidsignal 1970: 8, Tomas Löfström, »Vårdande miljö – eller mördande?«, Arbetaren, 6-12. 3. 1970, Lisbet Palmgren, »Reformera rättspsykiatrin«, Dagens Nyheter, 10. 2. 1970, Anders Öfwerström, »Rättspsykiatrin under debatt«, Arbetet, 20. 3. 1970. Svenska rättspsykiatriska föreningen, å sin sida, antog 1970 en principdeklaration om den svenska rättspsykiatrin, vilken man menade kraftigt borde förändras och ges en mer terapeutisk inriktning. »Principdeklaration om rättspsykiatrin«, Läkartidningen 1970: 21, s. 2389-2392.

219 5 | Sociopater, ﬁ nns de?

MOT DEN POLITISKA PSYKIATRIN I det här kapitlet har jag undersökt reaktionerna på vad som i den allmänna debatten kallades Sociopatutredningen, som tillsammans med föremålet för nästa kapitel – Mentalhälsokampanjen – av dem som riktade en radikal kritik mot psykiatrin sågs som uttryck för psykiatrins sociala kontrollfunktioner i praktiken. Hotet från psykiatrin var reellt; det svenska samhället var på väg mot en politisk psykiatri, vilken det gällde att opponera mot. Att starkast hävda detta var en grupp i Lund vilka själva benämnde sig som anarkister. Deras sabotage och mordbrand av den 1970 nybyggda men oinvigda Rättspsykiatriska kliniken i Lund torde vara det mest drastiska uttrycket för psykiatrikritik som förekom- mit i Sverige. Anarkisterna vände sig kraftigt mot Sociopatutredningen, som de menade var uttryck för en politisk psykiatri. Anarkisterna var inte ensamma om att kritisera Sociopatutredningen, vilken genom regissören Lars Lennart Fors- berg ﬁ lm Misshandlingen även gavs en konstnärlig gestaltning. Också en tungt vägande myndighet, Socialstyrelsen, ställde sig kritisk till Sociopatutredningen och begreppet sociopat, vilket snarare borde ersättas av begreppet »särskilt vårdkrävande«. Det fanns emellertid betydande skillnader i sättet att kritisera Sociopatutredningen. Det fanns en betydande skillnad mellan exempelvis So- cialstyrelsen, som menade att viss diﬀ erentiering av olika patientgrupper samt en särskild vårdorganisation för dem, kunde vara befogad och de lundensiska anarkisterna, som snarare varnade för vård inom det nuvarande samhället. Vård var social kontroll, maktutövning på ett sätt som var långt ifrån oproblematiskt. Men varför? Vad hade det etablerade samhället för intresse att medelst vård utöva social kontroll över medborgarna? Ett citat från studenttidskriften Vertex kan tjäna som emblematisk illustration till hur tankegångarna såg ut i vissa sammanhang, åtminstone bland de politiskt radikala av psykiatrins radikala kritiker:

Under 60-talet har motsättningarna skärpts, både internationellt och i Sverige. Kapi- talismen beﬁ nner sig i en internationell kris som i vårt land visar sig i strukturrationa- liseringar och ökad arbetshets. Detta leder till att folkhemsmyten börjar urholkas och medvetenheten ökar. Mot detta behövde de makthavande ett vapen och då skapade de termen Sociopat som betyder samhällssjuk (d.v.s. en person som inte delar de i samhället härskande värderingar) satte i gång en stort upplagd »mentalhälsokampanj« (enligt vilken en arbetare är sjuk om han vill ha det bättre, vantrivs med sitt jobb o. dyl.) och som kronan på verket bygger man så rpk där man kan studera dessa nya sjukdomar och hur de bör behandlas.644

644. Tore Jansson, »RPK brinner – håll den brinnande«, Vertex 1970: 5, s. 10.

220 Sociopater, ﬁ nns de? | 5

Här hörs en konspiratorisk ton. Skillnaden mellan dem som bestämmer och medborgarna är milsvid, och de som äger makten har allt intresse av att behålla samhället i dess nuvarande utformning. Dock, artikelförfattaren tog själv avstånd från det som hävdas i citatet: »Detta«, skrev han, »låter ju lite hårt och naturligtvis är det inte så det är menat.«645 Likväl, debatten borde hållas levande. Marken var också beredd för det slags tankegångar som kommer till uttryck i citatet. Det fanns ett utrymme i samhällsdebatten för detta slags retorik. Tankegången som uttrycks i citatet var inte på något sätt unik för tiden. Det fanns ﬂ er som hävdade att motsättningarna i samhället hade skärpts, och att samhällets toppar hade behov av att styra medborgarna, med psykiatriska metoder om så var nödvändigt. Det fanns de som inte tog avstånd från tanken att detta agerande också var på allvar, fullt avsiktligt. Om dem handlar en del av nästa kapitel, vilket fokuserar kritiken mot den så kallade Mentalhälsokampanjen.

645. Tore Jansson, »RPK brinner – håll den brinnande«, Vertex 1970: 5, s. 10.

221 222 6. Om konsten att dressera människor

Den diagnostiska kulturen sprider sig alltmer utanför sjukhusens värld. Som vi tidigare sagt blir konservativa psykologiserande resonemang allt vanligare. De används i allt ﬂ er sammanhang. De döljer sociala problem och motsättningar. De fungerar som den »mjuka handen« som försöker stoppa kraven på förändringar. Mentalhälsokam- panjen är det aktuella exemplet.646

Citatet är hämtat från debattboken Konsten att dressera människor (1969), motboken mot den så kallade Mentalhälsokampanjen, som kort omnämndes i avhandlingens föregående kapitel. De tendenser till – och faran med – expansion av psykiatrins verksamhetsområde, där det politiska gjordes till det personliga och som Kaj Håkanson i Psykisk sjukdom varnade för, kom för författarna till Konsten att dressera människor att ses som högst påtagliga realiteter. Psykiatrisk dressyr av människor var inte endast något som skildrades i skönlitteraturen eller i den psykiatriska facklitteraturen647; den förekom i realiteten. Mentalhälsokampanjen var den ena av dessa realiteter. Men det fanns en till, kort omnämnd i Konsten att dressera människor: Sociopatutredningen och dess rekommendationer.648 För

646. Lennart Christiansson et al., Konsten att dressera människor: Mentalhälsa – arbete – ideologi, Stockholm 1969, s. 84. Vilka som eventuellt ingår i kategorin »m.ﬂ .« framgår inte av boken. Men- talhälsokampanjen har tidigare kortfattat analyserats av Roger Qvarsell i »Mentalhygien och psykisk hälsovård« i antologin Hur skall själen läkas? Se särskilt s. 146-148. Också socionomen Katarina Piuva har undersökt Mentalhälsokampanjen i sin avhandling Normalitetens gränser: En studie om 1900-talets mentalhygieniska diskurser, Rapport i socialt arbete nr 111 – 2005, Stock- holm 2005. Se särskilt kapitlet »Normality Contested: The Controversy About the Mental Health Campaign in Sweden 1969«. Mentalhälsokampanjen har i efterhand också diskuterats som ett exempel på en svensk antipsykiatri av en av dem som var medförfattare till Konsten att dressera människor, Tom Fahlén. Se vidare www.childnps.se/dokument/antipsykiatri.pdf (2008-06-14). 647. Lennart Christiansson et al. Konsten att dressera människor, s. 92. 648. Lennart Christiansson et al. Konsten att dressera människor, s. 80. 6 | Om konsten att dressera människor arbetarna den lättare versionen av psykiatri som social kontroll: Mentalhälso- kampanjen. För vänsterdemonstranter och oppositionella studenter det grova artilleriet: sociopatsjukhus och rättspsykiatri. Så löd tongångarna i debatterna: den »mjuka handen« och den öppna repressionen. Skillnaden var inte milsvid. I detta sista empiriska kapitel står kritiken mot Mentalhälsokampanjen i centrum. Avslutningsvis skisserar jag i en utblick vad som hände med den radikala psykiatrikritiken efter 1970. Utblicken är att se som ett förstadium till avhandlingens sammanfattning och avslutning. Inledningsvis bör nämnas att varken Mentalhälsokampanjen eller Konsten att dressera människor primärt handlade om psykiatrin i sig, om dess teori och praktik. Fokus låg snarare på problem inom arbetslivet. Med en term hämtad från källmaterialet kan hävdas att den grupp Mentalhälsokampanjen riktade sig mot var den som Kaj Håkanson i Psykisk sjukdom benämnde som »marginalfallen«, det vill säga personer som möjligen led av olika former av »lättare« neurotiska problem. Mentalhälsokampanjen och Konsten att dressera människor kan emellertid inte utelämnas i en studie om psykiatridebatt i Sverige, inte minst eftersom kampanjen ofta diskuterades i anslutning till Sociopatutredningen. Som sociologen Tommy Svensson påpekat rymmer Konsten att dressera människor också ställ- ningstaganden till och diskussioner om psykiatri, och jag instämmer helt i hans uppfattning om att boken tydligt visar »hur en radikalt (vänster)politiskt förank- rad hållning till problemområdet psykiatri och psykisk sjukdom vid den tiden kunde uttryckas.«649 (I debatten om Mentalhälsokampanjen sammanfaller ofta en radikal kritik av psykiatrin med en radikal politisk-ideologisk uppfattning.) De böcker som låg till grund för själva kampanjen var också skrivna av två psykiatriker samt uppehåller sig vid frågor om psykiatri. Dock, målgruppen för dessa två böcker var den arbetande människan, som visserligen kunde ha problem men som mer sällan kom i kontakt med den tunga anstaltsvården. Viktigt att ha med sig vid läsningen av det här kapitlet är att debatten om So- ciopatutredningen i tid var parallell med debatten om Mentalhälsokampanjen. De första oﬀ entliga reaktionerna på Sociopatutredningen publicerades under hösten 1968, medan debatten om Mentalhälsokampanjen kom i gång våren 1969.650 Under 1969 kom dessa båda initiativ, som påpekades i det föregående

649. Tommy Svensson, Psykiatri, reformer och revolution, s. 25. 650. Som mest intensiv var debatten om Mentalhälsokampanjen under sommaren och hösten 1969, men minnet av kampanjen levde kvar in i 1970-talet. 1979, tio år efteråt, publicerades Per Gustafssons, »Tio år sedan mentalhälsokampanjen…«, Psykologi i teori och praktik 1979: 2, s. 2-12. Artikeln var en av ﬂ era i ett temanummer om psykologi och arbetsliv.

224 Om konsten att dressera människor | 6 kapitlet, att inte sällan diskuteras sida vid sida, som paralleller till varandra. Till- sammans tänktes dessa initiativ utgöra exempel på psykiatri som social kontroll i praktiken, allt i syfte att kontrollera arbetarklassen och samhällsgrupper som inte infogade sig i samhället. Mentalhälsokampanjen tillskrevs en politisk-ideologisk innebörd på ett sätt som initiativtagarna till kampanjen säkert inte hade räknat med. För kampanj- makarna var syftet att få till stånd diskussioner om den mentala hälsans betydelse i arbetslivet. Men kampanjen lanserades i en tid när för det första psykiatrins teori och praktik starkt ifrågasattes, såväl av yrkesverksamma inom fältet som av patienter och intellektuella, och för det andra den svenska samförståndsandan kritiserades och ifrågasattes i samhällsdebatten. Mentalhälsokampanjen innebar också att de som riktade en radikal kritik mot psykiatrin ﬁ ck en riktning och ett tydligt mål att attackera. I likhet med Sociopatutredningen hade Mentalhäl- sokampanjen initierats »uppifrån«, från en etablerad samhällelig instans. Båda dessa initiativ sjösattes också i en tid när ideologierna inte längre var döda och det politiskt radikala 1960-talet stod på sin höjdpunkt. Kampanjen var helt ur takt med tiden, en aspekt som tidigare lyfts fram av socionomen Katarina Piuva.651 Idéhistorikern Roger Qvarsell för sin del låter i uppsatsen »Mentalhygien och psykisk hälsovård« kampanjen bilda utgångspunkt för ett resonemang om psykiatrins utveckling från det sena 1960-talet. Med Mentalhälsokampanjen, menar Qvarsell, blev »[d]en psykiatriska vetenskapens och mentalhälsans politisering […] ett faktum och debatten om psykiatrins och den psykiska hälsovårdens plats i samhället skulle aldrig mer bli sig lik.«652

MENTALHÄLSOKAMPANJEN »Mentalhälsa – en aktion för ökad förståelse och samhörighet i arbetslivet« – som Mentalhälsokampanjens oﬃ ciella namn löd – gav upphov till ett stort antal inlägg i dagstidningar, böcker och tidskrifter, där både kampanjens belackare och försvarare sökte göra sina röster hörda.653

651. Katarina Piuva, »Normality Contested«, s. 180. 652. Roger Qvarsell, »Mentalhygien och psykisk hälsovård«, Hur skall själen läkas?, s. 148. 653. Artiklar om kampanjen publicerades i en rad olika tidningar och tidskrifter, från, exempelvis, vänstertidningen Tidsignal och Aftonbladet till de liberala Dagens Nyheter och Expressen. Se vidare Erik Bolinder, »Psykiska miljöproblem vanliga på 1970-talet«, Arbetarbladet, 4. 10. 1969, Edmund Dahlström, »Samhällskritik på avvägar«, Dagens Nyheter, 13. 11. 1969, Ricardo Edström, »Arbetspsykiatri«, Dagens Nyheter, 18. 1. 1969, Bernt Eklundh, Monika Thunbäck-Hanson, »Det dresserade folket – är det vi det?«, Göteborgs-Posten, 5. 10. 1969, Bertil Gardell, »Är det fult med arbetsglädje?«, Dagens Nyheter, 26. 6. 1969, Lars Johansson, »Aktion Mentalhälsa och

225 6 | Om konsten att dressera människor

Syftet med Mentalhälsokampanjen, som initierats av försäkringsbolaget Folk- sam, beskrevs i en PM från Folksam 1968 till Socialstyrelsen som tvåfaldigt. Kampanjens syfte var att medelst »upplysnings- och studieverksamhet skapa ökad förståelse och samhörighet inom arbetslivet; att lära människorna förstå sig själva och förstå andra.« Kampanjen ville också »stimulera till debatter och samtal om konkreta åtgärder för att motverka orsaker till personliga konﬂ ikter, vantrivsel, stress och mental ohälsa.«654 Problemområdet var egentligen inte helt nytt. Mentalhälsokampanjen var en fortsättning på den så kallade 4M-kampanjen, som påbörjats inom Folksams ramar 1962. Förkortningen 4M stod för »människan, maskinen, miljön och motionen«. Den gången aktualiserades bland annat ergonomiska synpunkter på arbetsplatserna och maskinernas anpassning till människans fysiska förutsätt- ningar och begränsningar. »Genom Mental hälsa – en aktion för ökad förstå- else och samhörighet inom arbetslivet« får 4M en fortsättning, hävdades det i promemorian.655 Samhället behövde nämligen, hävdades det i kampanjskriften Mentalhälsa i arbetslivet (1969), en »psykologisk ergonomi.«656 Folksam var den drivande kraften bakom kampanjen, som gavs stöd av cirka fyrtio olika institutioner och förbund, däribland Svenska Arbetsgivareföreningen, LO, SACO, ABF och TBV, Svenska psykiatriska föreningen, Sveriges psykolog- förbund och Sveriges Sociologförbund.657 Vridningen från fokus på den fysiska hälsan (4 M-kampanjen) till den mentala är intressant men svårfångad. Vad var det som gjorde att intresset nu kom att ligga på det inre i den arbetande människan? I Folksams PM till Socialsty- relsen, i vilken kampanjens linjer skisserades, gavs ett kortfattat svar. Samhället, hävdades det, befann sig i en fas av intensiv och genomgripande förändring; dess »strukturomdaning, urbaniseringsprocessen, den snabba tekniska utvecklingen, automatisering, rationalisering« – allt detta gav upphov till förändringar av människans livsvillkor, vilket även innebar att de »psykiska påfrestningarna« ökade för individen. Människan var, implicit, en kugge i ett gigantiskt samhälls- maskineri, men varför månade man om hennes inre? Var det en fråga om ett

AB«; Tidsignal 1969: 33, Hans-Göran Myrdal, »Den stora konspirationen«, Svenska Dagbladet, 28. 10. 1969, Georg Palmér, »Dressyren som misslyckades«, Tidsignal 1970: 11, Georg Palmér, Jan Persson, Jan Persson, »Förﬁ nade metoder«, Tidsignal 1969: 19, »Aktion mental hälsa«, Osig- nerad, Tidsignal 1969: 24, Richard Sterner, »Intelligenshandikapp«, Dagens Nyheter, 11. 1. 1969, Kerstin Vinterhed, »LO-expert angriper socialistiska läkarna«, Dagens Nyheter, 9. 6. 1969. 654. Kopia av »PM från Folksam till Socialstyrelsen«, SN3EI: 23, Diarienummer 1841. 655. Kopia av »PM från Folksam till Socialstyrelsen«. 656. Folksam/Brevskolan, Mentalhälsa i arbetslivet, Stockholm 1969, s. 93. 657. Kopia av »PM från Folksam till Socialstyrelsen«.

226 Om konsten att dressera människor | 6 slags mentalhygienisk humanisering, ett uppriktigt och välmenande försök att förebygga psykisk ohälsa? Det var i alla fall så kampanjen ville framstå. Samhälls- utvecklingen och förändringarna inom arbetslivet – som gick mot »stora före- tagssystem«, omplaceringar och omfl yttningar – hade, hävdades det, inte endast skapat »stress, otrygghet, osäkerhet, isolering etc.«; de hade också gett upphov till »ökning av både psykiska och psykosomatiska sjukdomar såsom magsår, hjärtbe- svär, högt blodtryck etc.«658 Själens ingenjörer måste ta hand om medborgarna. Människans kropp och själ måste vårdas för att kunna fortsätta att fungera i arbetslivet. För kritikerna i Konsten att dressera människor var det just detta som var centralt; visserligen var kampanjen »välmenande«, ett karakteristikum som kan tolkas ironiskt, men samtidigt politiskt aningslös, därför borde den också bekämpas.659 Här bryts tydligt två skilda samhälls- och människouppfattningar: anpassning av människan till samhället kontra samhällets anpassning till män- niskan, konsensus eller konfl ikt? Som underlag för kampanjen låg två nyskrivna böcker: psykiatern Curt Åmarks Individ, personlighet och medmänsklig miljö samt psykiatern och företagsläkarens Erland Mindus' Arbete och mental hälsa båda publicerade 1968. Böckerna recenserades i fl era dagstidningar på vårvintern 1968 och fi ck initialt förhållandevis goda recensioner.660 I Individ, personlighet och medmänsklig miljö försökte Åmark göra en sammanfattning av vad han såg som den hittills samlade kunskapen om mental hälsa och sjukdom – arbetsvillkor uppmärksammades förhållandevis litet. Detta kan ses som en illustration till att även om kampanjen fokuserade arbetsmiljö- och villkor fanns en tydlig koppling till psykiatri och mentalhygien. Katarina Piuva karakteriserar träff ande Åmarks Individ, personlighet och med- mänsklig miljö som påfallande tolerant i tonen mot avvikande beteenden. Boken, menar hon, verkar vara skriven utifrån författarens egna personliga uppfattningar om mental hälsa och positiva inställning till mentalhygien på arbetsplatsen. Li- kaså har den psykiatriska terminologin omkodats till ett mer lättfattligt språk.661 Som Piuva påpekat är Åmarks sammanställning av kunskapen om människans själsliv också mycket diversifi erad teoretiskt. Hos Åmark ställs sida vid sida såväl Ernst Kretschmers och Henrik Sjöbrings respektive system av personlighetstyper som referenser till Sigmund Freud, Carl Gustav Jung och Alfred Adler. Också

658. Kopia av »PM från Folksam till Socialstyrelsen«. 659. Lennart Christiansson et al. Konsten att dressera människor, s. 93. 660. Katarina Piuva, »Normality Contested«, s. 188 f. Åmarks bok gavs ut i två upplagor, 1968 och 1970. 661. Katarina Piuva, »Normality Contested«, s. 184.

227 6 | Om konsten att dressera människor neoanalytiker som Erich Fromm, Karen Horney och Harry Stack Sullivan åbe- ropas. Även behavioristen Ivan Pavlov fi nner en plats i boken. Piuva menar att denna sammanställning kan te sig teoretiskt svårförenlig, men att greppet var vanligt förekommande i textböcker från tiden.662 Denna eklekticism, menar jag, har också paralleller till bilden av den svenska psykiatrin som eklektisk, vilken kom till uttryck i antologin Modern svensk psykiatri.663 Erland Mindus' Arbete och mental hälsa är, som tidigare Piuva påpekat, mindre personlig i sin ansats än Åmarks bok. Syftet med Arbete och mental hälsa var att »sammanställa tillgängliga medicinska, psykologiska och sociala data för att belysa sambanden mellan arbetsförhållandena och hälsan, särskilt den mentala.«664 Tonvikten hos honom låg också mer på arbetsförhållanden och problem på arbetsplatser än hos Åmark. Som Piuva påpekat präglas boken också av en stor tilltro till vetenskap och rationalitet; genomgående framstår sociala, psykologiska och psykiatriska perspektiv som viktiga för utvecklingen i det moderna samhället med dess ökande krav på anpassning och fl exibilitet.665 Tanken är att sociologi och psykovetenskaper som psykiatri och psykologi kan tillföra samhället viktiga kunskaper. Boken rymmer också fl era statistiska uppgifter, som i den efterföl- jande debatten starkt ifrågasattes. Bland annat hävdade Mindus att endast 20 % av den svenska befolkningen hade intellektuell kapacitet att tillgodogöra sig högre utbildning.666 En gemensam och övergripande tematik hos både Åmark och Mindus kan knytas till ordet anpassning. Anpassning till rådande arbetsvillkor sågs som ef- tersträvansvärt. Gemenskap och förståelse för varandra på arbetsplatsen, skrev Åmark, påverkade på ett gynnsamt sätt människans anpassning, hennes arbets- prestation, mentala stabilitet och hälsa. Termen »Psykisk hälsa« försågs med en positiv, närmast utopisk laddning: »Om vi kan påverka människors personliga och sociala miljö till ökad förståelse och gemenskap, kanske den psykiska hälsan kan bli en möjlighet för många fl er människor än den är nu.«667

662. Katarina Piuva, »Normality Contested«, s. 183. 663. Se kapitel 1 i denna avhandling för självbilden av den svenska psykiatrin som eklektisk. 664. Erland Mindus, Arbete och mental hälsa, Stockholm 1968, s. 10, samt Katarina Piuva, »Nor- mality Contested«, s. 184. 665. Katarina Piuva, »Normality Contested«, s. 184. 666. Katarina Piuva, »Normality Contested«, s. 184. Mindus refererade siﬀ ror som talade för att 26 procent av befolkningen ansetts vara »stundetexamenskapabla«, men justerade själv denna siﬀ ra till 20 procent av befolkningen. 2,3 procent av befolkningen, hävdade han vidare, var på grund av sin IQ kapabla att inneha ledande samhällsfunktioner av administrativ och/eller vetenskaplig art. Se vidare Erland Mindus, Arbete och mental hälsa, s. 34 f. 667. Curt Åmark, Individ, personlighet och medmänsklig miljö, s. 13. Åmark menade också att en

228 Om konsten att dressera människor | 6

Idealet tycks ha varit ett slags »normal« människa. Den ideala arbetande män- niskan var normal i det att hon inte hängav sig åt överdrifter åt något håll, utan anpassade sig till villkor som andra ställt upp för henne. Den normala männis- kan var anpassad, därmed psykologiskt mogen och välvilligt inställd till arbete, arbetskamrater och arbetsledning. Mindus' och Åmarks böcker utgjorde underlag när Folksam tillsammans med Brevskolan utformade studiecirkelsmaterial till kampanjen. Ett kompen- dium framställdes, Mentalhälsa i arbetslivet (1969), som var avsett att användas i studiecirklar ute på olika arbetsplatser i Sverige. Materialet till brevkursen strukturerades kring ett antal teman, alla med tillhörande förslag på frågor att diskutera. Breven utgjordes av texter kring arbetslivets förändrade villkor och individens roll i arbetsprocessen. Genomslaget för kampanjen är dock svårt att bringa klarhet i; det ﬁ nns källkritiska aspekter att ta hänsyn till. I artikeln »Tio år sedan mentalhälsokampanjen…«, publicerad i tidskriften Psykologi i teori och praktik 1979, hävdas att studiecirkelverksamheten var tänkt att omfatta hundra- tusentals arbetstagare och tjänstemän, men att antalet distribuerade exemplar av Mentalhälsa i arbetslivet stannade mellan tio- och tjugotusen exemplar. Konsten att dressera människor, å sin sida, uppges ha tryckts i en upplaga om cirka 15000 exemplar.668

DEBATTEN TAR FART När debatten om Mentalhälsokampanjen kommit igång under sommaren 1969 gav Folksams informationsavdelning ut en skrift betitlad Fakta om och ur debatten om mentalhälsokampanjen våren och sommaren 1969, i vilken Folksam sökte sammanfatta den diskussion som kampanjen dittills gett upphov till. Värt att notera är emellertid att kampanjen ifrågasatts på djupet redan innan den hunnit börja samt att den knappast var färdigdiskuterad när sommaren 1969 var till ända. Publiceringen av Fakta kan också ge upphov till frågan om skriften kan ses som ett utslag av vad ﬁ losofen Herbert Marcuse kallat repressiv tolerans, en beredvillighet att inlemma den hårdaste kritiken mot en viss verksamhet i den egna verksamheten. Flera av Mentalhälsokampanjens kritiker refereras i Fakta om och ur debatten om mentalhälsokampanjen. Kritiken påstås också ha fört det

»aktion för ökad förståelse människor emellan på våra arbetsplatser kan […] vara mycket välmo- tiverad.« Dock var det viktigt att även ha förståelse för människor med psykiska problem samt att en dålig arbetsmiljö kunde göra också friska och välanpassade människor »ledsna, irriterade och nervösa.« Se vidare Curt Åmark, Individ, personlighet och medmänsklig miljö, s. 11. 668. Per Gustafsson, »Tio år sedan mentalhälsokampanjen…«, s. 3.

229 6 | Om konsten att dressera människor goda med sig att frågor om mental hälsa i arbetslivet blivit en av de stora och aktuella frågorna.669

I Fakta sades också att Folksam »självfallet« inte hade något emot att kampanjen diskuterades. Det stod var och en fritt att ur kampanjmaterialet »läsa innantill eller referera så fritt [man] fi nner förenligt med sin egen heder och sina syften.«670 Citatet implicerar att kampanjens kritiker använt en alltför fri citatteknik, något som hävdades i slutet av skriften, där det hette att kampanjens kritiker medelst »avancerat citatfi ff el« försökt »torpedera Mentalhälsokampanjen.«671 Fakta om och ur debatten om mentalhälsokampanjen, hette det vidare, var emellertid inte »platsen att polemisera«. Snarare var syftet med skriften att ge läsaren möjlighet att placera de citat och referenser som kampanjens kritiker anfört, i sitt rätta sammanhang.672 Tanken var förstås, att skriften återgav sanningen om kampanjen, objektivt och utan tendenser. Upptakten till debatten refererades utförligt i Fakta. En begynnande kritik hördes redan under våren 1969 på en konferens om kampanjen i Lund, där det skall ha spridits fl ygblad från Sociologförbundet och »Medlemmar av Psykolog- förbundet« samt »Medlemmar av Arbetsgruppen för psykologi och ideologi«. (Sociologförbundet gav inledningsvis offi ciellt stöd åt kampanjen, men drog tillbaka sitt stöd under våren 1969.) Jag har inte kunnat återfi nna dessa eventuella fl ygblad, men om vi får tro på innehållet i Fakta menade Sociologförbundet bland annat att det var »skrämmande« att så mycket resurser skulle satsas på en kampanjverksamhet som inte gick till botten med orsakerna till »anpassnings- problemen och den mentala ohälsan«. Vidare skall man ha hävdat att man blivit förda bakom ljuset: i fokus för kampanjen stod alls inte arbetarna, utan storfö- retagen som genom kampanjen skulle »gynnas.«673 Ett, som det heter i Fakta, »systematiskt motstånd« sprang senare fram i och med kritiken från Föreningen för socialistiska läkare.674

669. Folksams informationsavdelning, Fakta om och ur debatten om mentalhälsokampanjen våren och sommaren 1969, s. 18. 670. Folksams informationsavdelning, Fakta om och ur debatten om mentalhälsokampanjen våren och sommaren 1969, s. 2. 671. Folksams informationsavdelning, Fakta om och ur debatten om mentalhälsokampanjen vå- ren och sommaren 1969, s. 18. En liknande uppfattning hävdade Clarence Blomquist i den tidigare refererade artikeln »Debatt eller förkunnelse«, publicerad i Läkartidningen. 672. Folksams informationsavdelning, Fakta om och ur debatten om mentalhälsokampanjen, s. 2. 673. Folksams informationsavdelning, Fakta om och ur debatten om mentalhälsokampanjen, s. 3. 674. Föreningen för socialistiska läkare var av allt att döma en förening med rötter i 1900-talets första hälft. På Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm förvaras ett arkiv över Fören- ingen socialistiska läkares verksamhet under perioden 1946-1953. Av allt att döma återuppstod

230 Om konsten att dressera människor | 6

En central fråga för debatten om Mentalhälsokampanjen restes således tidigt: i vems intresse hade kampanjen egentligen startats? Var kampanjen till arbetarnas fromma, eller gick den endast arbetsgivarnas ärenden? För dem som kritiserade kampanjen var svaret givet: kampanjen var ett stöd för dem som besatt makten: arbetsgivarna. Framför allt vände sig kritikerna mot Mindus' tillämpande av begreppsparet »mogen« och »omogen«.675 Ett längre citat från psykologerna i Lund – hämtat från Fakta – får här tjäna som emblematisk illustration:

Erland Mindus tycks i likhet med denna mentalhälsokampanj laborera med begreppen ‹mental hälsa›, ‹känslomässig omognad› etc. som om de vore på något sätt objektiva eller absoluta. Vi vill därför påpeka att många företrädare för psykologin och psykiatrin i dag framhåller att man ej kan tala om dylika begrepp utan att använda subjektiva, sociala och kulturella värderingar. […] Varje gång man således påstår att en person är känslomässigt omogen (eller vanligare: onormal) utgår man från en mer eller mindre personlig uppfattning om hur personen i fråga ‹lämpligast› bör bete sig. Med detta synsätt blir det uppenbart att innebörden i begreppen bestäms av den person som använder dem eller i sista hand av de (ekonomiska) intressen denne representerar. Av citaten på omstående sida att döma är Mindus på det klara med vems intressen han och därmed denna kampanj tillmötesgår. I varje fall är det inte arbetarnas.676

Citatet ger associationer till tankegångar i Kaj Håkansons Psykisk sjukdom – begrepp och kategorier som hälsa och sjukdom rymmer värderingar. Men till skillnad från hos Håkanson är de ekonomiska intressena här avgörande för deﬁ nitionen av det onormala. Psykisk sjukdom nämndes emellertid inte i sammanhanget. Folksams skrift gavs av allt att döma också ut innan Konsten att dressera människor publicerades. Den skall vi nu titta närmare på.

föreningen som Föreningen för socialistiska läkare kring 1968/1969, möjligen som en följd av kritiken mot Mentalhälsokampanjen. Arkivet för föreningens senare verksamhet fi nns bevarat på Riksarkivet i Stockholm och täcker åren 1969-1981. Vad gäller Mentalhälsokampanjen fi nns emellertid inget material i arkivet. Här aktualiseras således åter frågan om källmaterial. Det är inte omöjligt att källmaterial kan förvaras hemma hos personer som en gång var aktiva inom Föreningen för socialistiska läkare. 675. Folksams informationsavdelning, Fakta om och ur debatten om mentalhälsokampanjen, s. 7, 9, 10. 676. Folksams informationsavdelning, Fakta om och ur debatten om mentalhälsokampanjen, s. 6. Jag har strukit den not i citatet, vilken fi nns med i originaltexten.

231 6 | Om konsten att dressera människor

DEN DRESSERADE ARBETAREN Starkt drivande i sin kritik av Mentalhälsokampanjen var författarna till boken Konsten att dressera människor, som enligt den presentation de gav av sig själva, skrevs av »en grupp socialister med anknytning till psykologi, psykiatri och samhällsvetenskap«.677 Boken gavs ut i ﬂ era upplagor under det tidiga 1970-talet och översattes även till danska 1971. Vad gäller psykiatridebatten kring 1970 på ett mer övergripande plan är Konsten att dressera människor den skrift som tydligast säger sig utgå från ett marxistiskt perspektiv. Här förenas således en radikal kritik av psykiatrin med en explicit politisk ideologi. Kaj Håkansons anmärkning i Psykisk sjukdom att det var förvånande att så få svenska marxister ägnat upp- märksamhet åt psykiatrin – då psykiatrin enligt Håkanson lätt kunde användas som medel för social kontroll – har här hörsammats. En grupp som själva såg sig som marxister grep sig an frågan, passande nog i en tid när en politiskt aningslös kampanj just sett dagens ljus.678 Detta gav författarna möjlighet att upplysa och utbilda de tilltänkta läsarna om samhället och dess motsättningar. Ansatsen är på sina håll typograﬁ skt pedagogisk:

Det ekonomiska system vi har i Sverige kallas kapitalistiskt. En del äger produktionsmedlen, de kallas kapitalister. Andra arbetar åt dem som äger produktionsmedlen, de kallas lönearbetare. Kapitalister och lönearbetare har var sina bestämda funktioner, de utgör var sin klass.679

Hela kampanjen, menade författarna, grundades på en myt om att arbetsgivare och löntagare hade samma intressen. Mentalhälsokampanjen kunde heller inte ses som en isolerad företeelse: »Vi ser den som ett utslag av den borgerliga ideologi som råder i samhället. Denna ideologi i sin tur måste ses som en överbyggnad av den politiska och ekonomiska strukturen.«680 Författarnas kritik av kampanjen sammanföll med en kritik av det svenska samhället i sig. Konsten att dressera människor gavs som nämnts ut i ﬂ era upplagor åren kring 1970. Innehållsligt förändrades den på ett par punkter över tid. Förändringarna

677. Lennart Christiansson et al. Konsten att dressera människor, baksidestext. 678. I 1973 års utgåva av Psykisk sjukdom riktade Håkanson, utan att nämna några namn, kritik mot kritiker av Mentalhälsokampanjen. Visserligen uppvisade själva grundmaterialet för kampanjen brister, men att avfärda alla ansatser att se och försöka åtgärda samband mellan psykisk ohälsa/hälsa och arbetsliv var alltför förhastat, menade Håkanson. »Man kan betvivla«, skrev Håkanson, »att en sådan kritisk hållning verkligen tjänar de intressen som den vill tjäna.« Kaj Håkanson, Psykisk sjukdom 1973, s. 209. 679. Lennart Christiansson et al. Konsten att dressera människor, s. 18 f. 680. Lennart Christiansson et al. Konsten att dressera människor, s. 7.

232 Om konsten att dressera människor | 6

är inte särskilt stora, men successivt sköts de mer allmänna uppfattningarna om psykiatri i bakgrunden till förmån för mer utvecklade resonemang om arbets- psykologi. Det förekommer emellertid en innehållslig förändring mellan den första och den andra utgåvan – båda utgivna 1969 – som det är av intresse att stanna till vid. Ett textavsnitt som är bland de mest polemiskt formulerade jag mött i källmaterial från tidens psykiatridebatt ströks mellan den första och den andra utgåvan. Varför? Var den alltför utmanande? Gick den för mycket på tvärs mot bokens övriga innehåll? Skulle författarna diskvaliﬁ cera sig själva från seriös debatt genom textavsnittet? Psykiatrikritik som slagord, snabbt formulerad i ett grupparbete, alltför snabbt, varför passagen stryks? Det är en möjlig förklaring till att nedanstående textpassage ströks mellan första och andra upplagan:

Man får inte glömma att psykiatrin och mentalvården framför allt är indoktrinerings- metoder, medel för en viss historiskt bestämd manipulering – inte någon teknik för mänsklig frigörelse – ännu mindre någon hållbar beskrivning av sakförhållanden. Att nalkas ämnet respektfullt vore att bete sig som en teolog inför religionen.681

Föreställningen om psykiatri som manipulation är här så explicit att det knappast kan göras tydligare. Citatet ingår i ett sammanhang som står oförändrat i de senare utgåvorna. I det sammanhang som citatet ingår diskuterade författarna sin tolkning av marxismen. Det var, menade författarna, viktigt att man tillägnade sig »marxismens grundsyn«. Då skulle man inte längre se »psykiska konfl ikter som övervägande individuellt betingade eller skapade av lokala, tillfälliga förhållanden.« Snarare skulle insikt nås om att psykiska konfl ikter var ett resultat av »klassantagonismen«.682 Författarna till Konsten att dressera människor menade i linje med detta att även det som kunde upplevas som personliga problem i själva verket var problem i och hos själva samhällsstrukturen. Personliga problem var därmed i grunden djupt politiska, men den politiska dimensionen, hävdades det, »kan döljas av läkare och psykologer som säger att de vill ta sig an samhällets problem.«683 Två av dem, Curt Åmark och Erland Mindus, var synnerligen tacksamma att attackera, då de skrivit underlaget till en kampanj som enligt författarna till Konsten att dressera människor syftade till att dölja konfl ikter i samhället. I Konsten att dressera människor riktades följdriktigt mycket stark kritik mot Curt Åmarks och Erland Mindus böcker: »Åmarks och Mindus böcker gör Men-

681. Lennart Christiansson et al. Konsten att dressera människor, s. 146. 682. Lennart Christiansson et al. Konsten att dressera människor, s. 146. 683. Lennart Christiansson et al. Konsten att dressera människor, s. 93.

233 6 | Om konsten att dressera människor talhälsokampanjen till en ideologisk kampanj i arbetsgivarnas intresse.« Kam- panjen sågs vidare som en »attack mot arbetarnas intressen, och denna attack var maskerad med ord som ‹vetenskap› och ‹medmänsklighet›.«684 Vidare kritiserades samhällssynen hos både Mindus och Åmark. De, hävdade författarna såg inte samhällets klassmotsättningar. Åmarks samhälle var enligt författarna till Konsten att dressera människor, harmoniskt – »den bästa av världar« – helt i avsaknad av motsättningar; konﬂ ikter var snarast ett symptom på sjukdom.685 Enligt författarna till Konsten att dressera människor framställdes det i kampanjen också som om Åmarks och Mindus böcker var opartiska och sakliga när de – underförstått – egentligen behandlade frågor som var högst »omstridda och av politisk natur. Kampanjmaterialet, menade man, grundades till stor del på arbetspsykologisk forskning, som huvudsakligen »tjänar arbetsgivarnas intressen.«686 Kritiken mot arbetspsykologisk forskning generellt var i Konsten att dressera människor också massiv, då denna enbart styrdes av krav på proﬁ t:

Utifrån arbetsgivarnas intressen måste människorna arbeta på just det sätt som behovet av vinster kräver. Arbetsgivarna behöver människor som passivt accepterar och som inte ifrågasätter. De behöver lydiga människor. Lättstyrda människor. Människor som inte handlar mot arbetsgivarnas intressen. Arbetspsykologerna sysslar med denna anpassning. Man kan se det om man undersöker deras teorier. Man kan t.o.m. se det på de ord som de använder, »förvänt- ningar«, »normer«, »status«, »målorientering« osv.687

Ord som dessa – normer, status etc. – menade författarna avspeglade arbets- psykologernas ambitioner att anpassa samhällets individer »till ett system, där människorna måste hållas maktlösa för att systemet skall kunna fortleva.«688 Detta relaterar till en diskussion om språk, som utgör en viktig tematik i psykiatridebatten kring 1970.

DET PSYKOLOGISKA SPRÅKET Författarna till Konsten att dressera människor menade att uttrycket »mental hälsa« höll på att få en allt vidare spridning i samhället. Denna spridning var knappast önskvärd. Listan över vad de kallade »psykologiseringar« (att

684. Lennart Christiansson et al. Konsten att dressera människor, s. 119. 685. Lennart Christiansson et al. Konsten att dressera människor, s. 109 f. 686. Lennart Christiansson et al. Konsten att dressera människor, s. 7. 687. Lennart Christiansson et al. Konsten att dressera människor, s. 48 f. 688. Lennart Christiansson et al. Konsten att dressera människor, s. 49.

234 Om konsten att dressera människor | 6 medelst termer hämtade från psykovetenskaperna förklara människors vantrivsel i kulturen) skulle kunna göras mycket omfattande, snarast »kompletteras i det oändliga«.689 Emellertid nöjde man sig med att lyfta fram ett begränsat antal exempel: Harding-fallet var ett av dem, användningen av begreppet sociopati ett annat. Vad, frågade sig författarna vidare, låg bakom spridningen av psykologiseringarna? Tre svar skisserades, två av dem demonterades snabbt: före- ställningen om vetenskapens utveckling och successiva framsteg samt idén om humanisering.690 Åter, således, idén om framsteget och humaniseringen är här, liksom hos Håkanson, satt under kritisk granskning. Detta kan tolkas som ett civilisationskritiskt drag: det moderna samhällets självbild – samhället som just modernt, framåtskridande, med tiden allt bättre inrättat – är en bild som mycket enkelt kan tecknas i långt mörkare färger. Så menade författarna till Konsten att dressera människor, att även om den vetenskapliga utvecklingen kunde ha möjlig- gjort att en tydligare avgränsning mellan olika sjukdomstillstånd hade kommit till stånd, så gällde detta knappast »när det gäller talet om ‹mental hälsa och ohälsa› i vidare mening.«691 Hur långt denna »vidare mening« sträckte sig, eller vad som egentligen menades med »mental hälsa och ohälsa i vidare mening« blir inte klargjort i sammanhanget. Däremot hävdades att det var »uppenbart« att ett ﬂ ertal olika »psykiska sjukdomar« hade förklarats och beskrivits på ett tvivelaktigt sätt. Vidare konstaterades att vård vid ett psykiatriskt sjukhus ofta kunde fungera som en »metod att isolera ‹störande› individer.«692 Citattecknen är medvetet många i referatet ovan. Som jag nämnt tidigare i avhandlingen är citattecknen ofta betydelsebärande i källtexterna. Ett ﬂ ertal begrepp (psykisk sjukdom, hälsa, vård etc.) sätts inom citattecken för att markera instabilitet, och i vissa fall ironi; i sig betyder orden platt intet. I avvisandet av idén om humanisering satte författarna också citattecken kring ord som »sjukdom« och »vård«, men också kursiveringar kring särskilt centrala resonemang; jag har tidigare visat hur en pedagogisk ambition kommer till uttryck då författarna söker ge en bild av samhället, där vissa är kapitalister och andra lönearbetare. Vad var det då i föreställningen om humanisering som inte höll måttet? Vis- serligen, hävdades det, kunde attityden till exempelvis alkoholmissbrukare bli

689. Lennart Christiansson et al. Konsten att dressera människor, s. 81. 690. Dock, av sammanhanget att döma tog författarna till Konsten att dressera människor inte fullkomligt avstånd på tanken om en vetenskaplig utveckling. Se vidare Lennart Christiansson et al. Konsten att dressera människor, s. 81. 691. Lennart Christiansson et al. Konsten att dressera människor, s. 81. 692. Lennart Christiansson et al. Konsten att dressera människor, s. 81.

235 6 | Om konsten att dressera människor mindre moraliserande om man såg alkoholism som en sjukdom. Omdefi niering av begrepp kunde skapa attitydförändringar, och den »strävan till humanitet« – som kunde följa ur omdefi niering och attitydförändring – må vara ärligt menad, men, skrev författarna: »resultatet behöver inte bli en humanisering. Tvärtom.« Ord som »sjukdom« kunde snarare »dölja en mängd problem.«693 Vad är det då som doldes? Jo, den politiska dimensionen, den dimension som sträckte sig bortom den enskilda individen. Orden, språket, dolde bristerna i samhällsstrukturen; på så sätt kunde språket fungera som ett vapen. Den tredje orsaken till de ökande psykologiseringarna var »[ö]nskan om social kontroll«. Social kontroll behövdes om samhällsstrukturen skulle kunna hållas intakt. Men för författarna till Konsten att dressera människor var det svenska samhället med dess ekonomiska system inte ett bra samhälle. Det fanns, menade författarna, i samhället ett »ökande behov av social styrning«, som bland annat innebar att man – mer precisa än så var inte författarna – »undertrycker innehål- let i människors åsikter och att man maskerar de grundläggande motsättning- arna i olika konfl ikter.«694 Det svenska samhället var för författarna till Konsten att dressera människor också just präglat av undertryckt konfl ikt. I ett samhälle, där behovet av en ökande social kontroll stadigt tilltog, hävdades det, fungerade begrepp som mental hälsa som en maskering av konfl ikter:

Genom att ställa diagnos på sin motståndare slipper man ta ställning till vad han säger. Med en mjuk och »välvillig« hand kan man förhindra opposition. Och den mjuka handen kan vara eﬀ ektivare än den hårda handen. En illustration till detta ﬁ nns i begreppet »den diagnostiska kulturen«.695

Som framgick av citatet i inledningen till det här kapitlet sågs Mentalhälsokam- panjen just som ett uttryck för den diagnostiska kulturen. Den diagnostiska kulturen gavs för övrigt en ingående beskrivning i Konsten att dressera människor. Liksom i Håkansons Psykisk sjukdom, hävdades att den diagnostiska kulturen inte var begränsad till mentalsjukhusens värld. Snarare genomsyrade denna diagnostiska kultur också samhället utanför. Men åter, tonen är, framför allt mot slutet av resonemanget, hårdare och resonemangen mer dragna till sin spets i Konsten att dressera människor än hos Håkanson:

693. Lennart Christiansson et al. Konsten att dressera människor, s. 81. 694. Lennart Christiansson et al. Konsten att dressera människor, s. 81 f. 695. Lennart Christiansson et al. Konsten att dressera människor, s. 82.

236 Om konsten att dressera människor | 6

Genom att kräva att man öppet ska diskutera sina personliga problem kan man också öka möjligheterna till en styrning och kontroll över människorna. Den diagnostiska kulturen fungerar som ett medel som förhindrar öppen aggression. Konﬂ ikter betraktas som ett resultat av psykiska störningar. Man tror därför att man kan behandla och »bota« konﬂ ikterna genom samtal, utan att man då behöver diskutera den sociala verkligheten, dvs. sådant som intressemotsättningar och olikheter i makt.696

Begreppet mental hälsa, Mentalhälsokampanjen och den diagnostiska kulturen hänger ihop. I Konsten att dressera människor antogs att det svenska samhället hade behov av tysta, snälla och till systemet välanpassade arbetare. För att före- komma eventuella konfl ikter och försök att kritisera förhållanden i arbetslivet skapas så en kampanj, som må vara välmenande men som i grunden bygger på oproblematiserade antaganden om att den välanpassade arbetaren bör vara i besittning av psykisk hälsa. Men vad är mental hälsa? Begreppet, hävdades det i Konsten att dressera människor, kom visserligen alltmer till användning, men dess innebörder var inte givna. (Liksom, för den delen inte heller innebörden av begrepp som psykisk sjukdom.) I sammanhanget hänvisades både till Szasz och till Håkanson, vilka som författarna menade hade problematiserat begreppet psykisk sjukdom.697 Men om det nu var svårt att defi niera vad som är psykisk sjukdom, så var det än svårare att ringa in mentalhälsobegreppet. Författarna gav exempel på försök som gjorts, liksom de undersökte begreppets innebörd hos bland andra Mindus och Åmark. Visserligen, konkluderade författarna, förekom hos dem vissa variationer i defi nitionen av mental hälsa, men de sades också ha en sorts minsta gemensamma nämnare. »I centrum för dem […] står anpassningen.« Den människa som Mindus och Åmark ser som mentalt frisk, menade författarna, är lojal, fungerar väl i grupp och förutsätts trivas med sitt arbete. »Han är« – ty i Konsten att dressera människor antas medarbetaren vara en man – »defi nitivt ingen revolutionär. Marx, Lenin, Che Guevara passar inte in i bilden.« Referenserna till Marx med fl era må te sig tidstypiska, men man stannade inte vid dessa exempel. Snarare, hävdades det, att alla slags »nydanare av samhället« var utestängda från det som ansågs mentalt friskt.698 Som i Håkansons efterföljd menade författarna att alla de analyserade uppfattningarna om mental hälsa innehöll tydliga »sociala värderingar«. Men de nämndes aldrig.699 Konklusionen blev att mental hälsa i de undersökta texterna

696. Lennart Christiansson et al. Konsten att dressera människor, s. 84. 697. Lennart Christiansson et al. Konsten att dressera människor, s. 84. 698. Lennart Christiansson et al. Konsten att dressera människor, s. 90. 699. Lennart Christiansson et al. Konsten att dressera människor, s. 91.

237 6 | Om konsten att dressera människor av Mindus med fl era laddades med värderingar som hade en positiv klang. Att så att säga vara i besittning av mental hälsa innebar att man också var »mogen« och »välanpassad«. Den mogna och den välanpassade är normal, och »vem vill vara mentalt sjuk?«700 Om nu mentalhälsobegreppet var positivt värdeladdat var förhållandet naturligtvis det motsatta för bristande mental hälsa. Bristande mental hälsa, hävdades i Konsten att dressera människor, innebar ett nedvärderande klätt i vetenskaplig språkdräkt. Så har man också skapat, hävdades det, »ett uttryck som är ett mycket användbart hjälpmedel för social kontroll.« Bristande mental hälsa är ett begrepp som kan tillämpas på »åsiktsmotståndare, på de som vill förändra systemet«. Det är ett begrepp som kan dölja sociala förhållanden, »för att avvärja krav på förändring.«701 Här framstår åter språket som ett instrument, snarast ett vapen: den som beskrivs som mentalt frisk är den socialt önskvärde individen. Språkets roll vid bedömningen av patienten, avvikaren, är ett tema som återfi nns i fl era sammanhang vid tiden. 1970, exempelvis, publicerade Pockettidningen r ett helt nummer betitlat Maktspråket. Temat återfi nns också tydligt i boken Makt att vårda, som kort omnämndes i det föregående kapitlet. I Konsten att dressera människor förhöll man sig kritiskt till vad man benämnde som »det psykologiska språket«. Det psykologiska språket, hävdades det, blan- dade samman politik och psykologi. Denna sammanblandning innebar att politiska begrepp psykologiserades. En konsekvens av detta blev att faktiska politiska motsättningar doldes. I det psykologiska språket kunde politiker och psykologer, psykiatriker etc. mötas som »i en omfamning«. Denna omfamning togs till i »trängda lägen«, när politikerna var i behov av att kunna »psykologisera och avpolitisera konsekvenser av systemet«.702 Då kunde psykiatern stå till hands. Titta återigen på den bildillustration som fi nns återgiven i avhandlingens kapitel 2. Där avbildas en man med ett plakat på vilket det står skrivet: »Riv den svenska psykiatrin – klassamhällets stöttepelare!« Parollen uttrycker en föreställ- ning om psykiatri och politik i ohelig allians, en föreställning som också tydligt kommer till uttryck i Konsten att dressera människor. Det psykologiska språket, hävdades vidare, utgjorde en lockelse för dem som »kanske sträcker sig till vissa reformer« – politiska, får man förmoda – men som inte såg vikten av att förändra »det orättvisa och destruktiva i det kapitalistiska

700. Lennart Christiansson et al. Konsten att dressera människor, s. 90. 701. Lennart Christiansson et al. Konsten att dressera människor, s. 91 f. 702. Lennart Christiansson et al. Konsten att dressera människor, s. 105.

238 Om konsten att dressera människor | 6 samhället som helhet.«703 Det psykologiska språket var det avpolitiserade samhäl- lets språk; att nyttja det tjänade vissa bestämda syften: att dölja motsättningar i samhället och att få detta samhälle att bestå. Det psykologiska språket var endast skenbart opolitiskt – i själva verket tjänade det politiska syften genom att maskera politiska motsättningar som personliga, privata tillkortakommanden. Men vilka alternativ fanns det?

FÖR EN ARBETARNAS PSYKOLOGI I Konsten att dressera människor skisserades i bokens två avslutande kapitel alternativ till den existerande arbetspsykologin samt i mer övergripande mening mentalvården och psykiatrin. Samhällsidealet är emellertid ganska oklart; inget alternativ ges egentligen till det nuvarande (kapitalistiska) samhället. Däremot ställer sig författarna frågan om det ﬁ nns någon alternativ användning för psykologin (som den såg ut i nuläget). Frågan delades in i två underfrågor:

1. Vilken funktion skulle psykologin få i ett Sverige där arbetarna hade makten? Vilken skulle vara dess utformning? 2. Hur kunde en alternativ psykologi se ut i dagens Sverige, där kapitalismen fortfarande har makten?704

Värt att notera är att den första frågan ägnades mycket litet utrymme. Emel- lertid, menade författarna, att behandlingsformerna skulle se annorlunda ut om det rådde arbetarmakt. Problem som i nuläget behandlades – resultatlöst – med lugnande medel och samtal skulle kunna lösas genom ändringar i arbete, bo- stadsförhållanden, eller genom andra politiska åtgärder.705 Fokus låg emellertid snarare på den andra frågan: vad kan göras i nuläget? Den alternativa psykologin är i texten uppbyggd kring ﬂ era nivåer. Inlednings- vis hävdades att hänsyn måste tas till tre nivåer i utarbetandet av den alternativa psykologin (omväxlande benämns denna alternativa psykologi som marxistisk psykologi): den intrapersonella, den interpersonella samt den strukturella. Alla dessa nivåer måste tas hänsyn till. Vidare, hävdades det, måste en alternativ psykologi utgå från arbetarnas intressen, både i teorin och praktiken: »Psykologer och forskare måste ha en intim anknytning till de människor i vilkas tjänst de vill

703. Lennart Christiansson et al. Konsten att dressera människor, s. 94. 704. Lennart Christiansson et al. Konsten att dressera människor, s. 125. 705. Lennart Christiansson et al. Konsten att dressera människor, s. 139.

239 6 | Om konsten att dressera människor arbeta.«706 Den alternativa psykologin skulle också »självklart söka orsakerna till de inre konﬂ ikterna i relationerna mellan individen och kollektivet-samhället; och i klassmotsättningarna. Inte försöka isolera den till individen-kärnfamiljen, eller den lilla gruppen. Detta skulle avvisas som ett grundfel.«707 I detta sista kapitel, »Den sociala frigörelsen«, vidareutvecklades temat, liksom diskussionen också kom att gälla mentalvården och psykiatrin mer generellt. Måste man vänta på samhällsomvälvningar för att få hjälp?708 Vilka alternativ fanns till den nuvarande kliniska psykologin och mentalvården? Måste området i sin helhet ses som en utväxt av »borgerliga klassintressen«?709 Nej, så var inte fallet. »Mycket av det vetenskapliga arbete som uträttats är användbart också för arbetarna.« Men ännu fanns knappast någon forskning i deras intresse – där- för, menade författarna, måste attityden vara prövande. »Man får gallra och dra riktlinjer i det material som existerar.«710 Men en sak var säker: terapiformer som nu tedde sig användbara kommer att visa sig vara utan värde. Klassbundna begrepp av överordnad natur kommer att avslöjas, och nya idékonstellationer få råda, hävdade författarna. Men när? Och hur? Om detta var författarna fåordiga. Skissen av den alternativa, marxistiska psykologin är just skissartad. Så hävdade författarna också att man endast lyfte fram några viktiga principer. Men en psykiatriker, en psykolog eller tjänsteman behövde inte »vänta på revolutionen« för att kunna vara aktiv. Det fanns också alternativ, om än inte i Sverige. r. d. Laings Kingsley Hall i London var ett av dem.711 Eklekticism karakteriserar skissen av den alternativa psykologin. Psykoanaly- sen, hävdades det, var viktig, men den måste »rensas« med hjälp av marxismen. Den kritik mot den klassiska freudianska psykoanalysen som riktats av bland andra neofreudianer som Erich Fromm och Karen Horney var inte oviktig eller irrelevant, men den var inte tillräcklig, eftersom deras samhällsanalyser i stort sett var lika opolitiska och borgerliga som Freuds. Den »existensiella« psykiatrin, med företrädare som Laing hade visserligen en något mer artikulerad idé om »de sociala krafternas betydelse«, men var samtidigt »otillfredsställande i klassanalysen och historieuppfattningen«. Att den existentiella psykiatrin dessutom utgick

706. Lennart Christiansson et al. Konsten att dressera människor, s. 126. 707. Lennart Christiansson et al. Konsten att dressera människor, s. 138. 708. Lennart Christiansson et al. Konsten att dressera människor, s. 137. 709. Lennart Christiansson et al. Konsten att dressera människor, s. 138. 710. Lennart Christiansson et al. Konsten att dressera människor, s. 138. 711. Lennart Christiansson et al. Konsten att dressera människor, s. 138.

240 Om konsten att dressera människor | 6 från »idealistiska synsätt som tagits från ﬁ losofer som Heidegger, Husserl, Sartre m.ﬂ .« var också det otillfredsställande.712 Avgörande för utvecklingen av alternativ var enligt författarna att de som arbetade inom någon del av fältet befriade sig från »den borgerliga empirismens och pragmatismens blindhet i historiska frågor och börjar betrakta samhällsut- vecklingen som en helhet, styrd av ägandeförhållanden och produktivkrafter.«713 En marxistisk grundsyn var viktig, eftersom man med hjälp av denna kunde upphöra att tolka psykiatrisk problematik som en i huvudsak individuell problematik. Psykiatrisk problematik, hävdade författarna, var nära sammanbunden med klassantagonismen. Denna – klassantagonismen – var den »dynamiska faktorn.«714 Central i den marxistiska inställningen, menade författarna, var också tonvikten på praktiken – förändringen av samhället. Inom psykiatrin och mentalvården, menade författarna, hade en diametralt motsatt inställning dominerat. Psykiatrin och mentalvården hade varit mer intresserade av att återställa än förändra.715 Denna inställning gällde det att befria sig från. Psykiatrin förtjänade knappast respekt; att behandla psykiatrin med respekt vore, som nämnts, att bete sig som en teolog inför religionen. Så hette det i den första utgåvan av Konsten att dressera människor i den passage som senare ströks. Kärnpunkten i resonemanget förblev emellertid densamma: psykiatrin måste förändras i grunden. Tankegången var som jag visat långt ifrån ny. Snarare löper den som ett ständigt genomgående tema i psykiatrins hela historia. Men vid den här tiden var utmaningarna mot psykiatrin också mer tydligt politiska än tidigare. Psykiatrin handlade inte bara om psykiatri i mer begränsad, medicinsk mening. Psykiatrin var en samhällsfråga. Det förklarar varför en företeelse som Mentalhälsokampanjen, som inte primärt behandlade psykiatrin, kunde dras in i en så pass omfattande debatt och bli så kritiserad. Det fanns i kampanjen visserligen kopplingar till psykiatrin, men knappast till den riktigt tunga anstaltsvården. Nu gällde det mentalhygienen, den förebyggande verksamheten, som 1958 års stora statliga utredning om psykiatrin satte stor tilltro till. I det ideologiska läge som uppstått under 1960-talet, när tilltron till samhällets goda vilja var satt under granskning, fanns anledning att kritisera inte bara den tunga psykiatrin, utan också den lättare mentalhygienen.

712. Lennart Christiansson et al. Konsten att dressera människor, s. 138. 713. Lennart Christiansson et al. Konsten att dressera människor, s. 145 f. 714. Lennart Christiansson et al. Konsten att dressera människor, s. 146. 715. Lennart Christiansson et al. Konsten att dressera människor, s. 146.

241 6 | Om konsten att dressera människor

VARNING FÖR VÅRD! Vad var det som gjorde att Mentalhälsokampanjen blev så starkt kritiserad? Vari låg det brännande och kontroversiella? Orsaksförklaringar är svåra, men jag ska här avslutningsvis antyda några möjliga svar till frågorna. Mentalhälsokampanjen handlade om arbetslivet, om mental ohälsa och hälsa inom ett arbetsliv och i ett samhälle som antogs bli alltmer högpresterande. Triv- sel på arbetsplatsen var förvisso ingen ny fråga; redan under 1940-talet pågick en så kallad trivseldebatt (om arbetsförhållandena inom industrin).716 Så skapas under 1960-talet en kampanj, där uppdraget att skriva underlaget ges till två etablerade psykiatriker. Åmark hade, som vi minns, också medverkat i 1958 års stora statliga utredning om mentalsjukvården och redan där skrivit under på vikten av förebyggande mentalhygieniskt arbete. Men nu, mot slutet av 1960-talet var samhällsklimatet ett annat än under det optimistiska 1950-talet. Den tyngre, ofta anstaltsbundna psykiatrin, var satt under debatt. Belackare fanns såväl inom som utanför fältet. Psykiatrin var inringad som politisk i en starkt politiserad tid. Samma år som kampanjen initierades, 1968, försvarade Kaj Håkanson Psykisk sjukdom, i vilken han tyckte sig se tendenser till att alltﬂ er av de så kallade marginalfallen skulle komma att bli föremål för ingripanden från arbetspsykologer och psykiatri. Med Psykisk sjukdom och Sociopatutredningen i färskt minne fanns en klar grogrund för en kritik mot Mentalhälsokampanjen. Håkanson reﬂ ekterade i Psykisk sjukdom över varför så få marxister kritiserat psykiatrin. Ett år senare grep sig en grupp som själva kallade sig marxister an frågan; de hade också något mycket konkret att kritisera i Mentalhälsokampanjen. Sammantagna utgjorde Mentalhälsokampanjen och Sociopatutredningen ett slags kluster av initiativ uppifrån samhället, vilka ansågs syfta till rättning i leden, anpassning, kontroll. Det som på ett teoretiskt plan kunde ses som hot från psykiatrin var genom Sociopatutredningen och Mentalhälsokampanjen reella hot: anpassning till systemet, annars utstötning, diagnos, etikettering, sjukdomsstämpling. Konsten att dressera människor gavs ut när Sociopatutredningen ännu var aktuell. Sociopatutredningen var också explicit omnämnd i boken, om än knappast huvudtema. Men dessa i tid nästan helt parallella initiativ sågs båda som uttryck för en kraftfull psykiatrisk maskin i rörelse. Vilket samhälle var det svenska samhället på väg att utvecklas till? Totalitärt och direkt repressivt, som anarkisterna i Lund hävdade, eller mer subtilt maktutövande, den »mjuka hand« som Mentalhälsokampanjen var för författarna till Konsten att dressera människor?

716. Per Sundgren, Kulturen och arbetarrörelsen: Kulturpolitiska strävanden från August Palm till Tage Erlander, diss, Stockholm 2007, s. 307.

242 Om konsten att dressera människor | 6

Båda dessa initiativ ansågs bromsa och försvaga berättigade krav på förändring av samhället. »Tänk eller känn som vi, annars måste vi behandla dig«, är ett citat av den skotske psykiatern r. d. Laing jag tidigare återgivit för att sammanfatta en viktig tankegång i den radikala psykiatrikritiken kring 1970. Den som är avvikande riskerar vård. Vård är per deﬁ nition inte något som är av godo, inte med nödvändighet humanitär, lätt ett uttryck för en maktens ambition att infoga de icke anpassade till rådande samhällssystem. Med Sociopatutredningen och Men- talhälsokampanjen tycktes farhågor som dessa vara realistiska hot. Skillnaden mellan den mjuka handen och spännbältet var inte så stor. År 1967 publicerades i Finland en bok som snart också gavs ut i Sverige, Varning för vård!717Just själva parollen menar jag sammanfattar viktiga tanke- gångar hos dem som i psykiatrin såg ett potentiellt politiskt hot, både vad gäl- ler Sociopatutredningen och Mentalhälsokampanjen. Vård var ingen oskyldig verksamhet, inte självklart en humanitär åtgärd; under talet om humanisering, liberalisering av den psykiatriska vården och en kampanj för trivsel på arbetet, tänktes det, fanns en annan agenda, en som siktade till styrning, social kontroll och samhällelig status quo. Det går en viktig skiljelinje mellan en radikal och en reformistisk argumenta- tionslinje i debatterna om Sociopatutredningen och Mentalhälsokampanjen. Den radikala kritiken varnade för vård; den reformistiska gjorde det inte. Den reformistiska argumentationslinjen ville visserligen förändra vården i många avseenden – humanisera, tillämpa andra metoder och så vidare, men den såg inte psykiatrisk vård, eller tillämpande av psykiatriskt idégods i arbetslivet som ett hot i sig. Den radikala kritiken, däremot, såg diagnostiserande, medikalisering, tvångsvård, Mentalhälsokampanjen som ett farligt medel för maktutövning. Och därutöver såg man med stark misstänksamhet också på olika former av psykoterapi. Skiljelinjen är rimlig att upprätta, men inte alltid helt lätt att tillämpa på någon enskild aktör eller debattdeltagare. Denna tendens – misstänksamheten mot vård – levde också kvar under de närmast följande åren. Varför blev människor över huvud taget vårdtagare? Kunde vård skapa jämlikhet mellan människor? Vilken var egentligen skillnaden mellan vård och makt?718 Frågor som dessa behandlades i boken Makt att vårda

717. Varning för vård: En bok om frihetsberövande, vårdanstalter och vårdideologi redigerad av Lars D. Eriksson, Borgå 1967. Boken tog upp ett ﬂ ertal olika vårdinstanser och ville bland annat »belysa hur lätt det är att i godhetens namn beröva en människa hennes frihet.« Baksides- text. Parollen »Varning för vård« återkom också i Kerstin Elmhorns artikel »Varning för vård«, Socialnytt 1969: 9. Elmhorn nämnde kortfattat den så kallade sociopatin i sin artikel. 718. Berit Agevik-Magnusson et al., Makt att vårda, omslagstext. Makt att vårda är delvis en intervjubok. I boken förekommer såväl psykiatriker som Johan Cullberg, Clarence Crafoord och

243 6 | Om konsten att dressera människor från 1970. Makt att vårda gavs tidsmässigt ut i kölvattnet av debatterna om So- ciopatutredningen och Mentalhälsokampanjen, som båda nämns i boken. Vård och behandling är inga oskyldiga aktiviteter, politiskt, etiskt, juridiskt, socialt. Det var för författarna till Makt att vårda en viktig utgångspunkt. Till skillnad från den framtidsoptimism som kom till uttryck i antologin Modern svensk psykiatri – där det pläderades för dag- och nattsjukhus och terapeutiska samhällen samt ökat inslag av psykoterapi – var inställningen till vård i allmänhet mer kritisk i Makt att vårda. Vi har sett denna mer kritiska hållning manifesterad hos bland andra Kaj Håkanson, som menade att också samhällspsykiatrin riskerade att fylla en socialt kontrollerande funktion. Författarna till Makt att vårda, för sin del, menade att eftersom olika former av vårdinsatser också hade samhälleliga konsekvenser, fanns anledning att granska de ideologier som låg bakom dessa vårdinsatser. Att vårda, menade författarna, var också att utöva social kontroll övermän- niskor. Som nämnts, stod ﬂ era medel stod till buds för samhället: »inlåsning, tvångsomhändertagande mm«, men också »undanhållande av ekonomiska medel, psykofarmaka, manipulativa metoder osv.«719 Detta innebar sammantaget att »vårdapparaten« potentiellt kunde bli ett »mycket betydelsefullt maktinstrument i samhället.« Därför, menade författarna, var det av vikt att de ideologier som låg till grund för hur vården var uppbyggd kritiskt granskades, vilket också var avsikten med Makt att vårda.720 I denna kritiska granskning spelade språket en väsentlig roll. Vårdbegreppen, menade författarna, hade en »inneboende maktfunktion«.721 De var också dubbeltydiga, vilket kunde få allvarliga konsekvenser. Den kritik som under de närmast föregående åren riktats mot begrepp som sociopat, mental hälsa, vård, behandling, straﬀ och psykisk sjukdom var

Bengt Ekblom – som en passant ingick i den grupp som skrev Sociopatutredningen. Likaså intervjuades socialminister Sven Aspling och statsråden Carl Lidbom och Cecilia Odhnoﬀ . Dessa personer hade alla att besvara frågor som »Vad lägger ni in i begreppet sociopat?«, »Hur påverkar er egen politiska och moraliska inställning era ställningstaganden?«, »Tror ni att det är samhället självt som skapar utstötta grupper?« och »Hur skiljer ni mellan vård av människor och makt över människor?« Svaren var föga förvånande högst skiftande. 719. Berit Agevik-Magnusson et al. Makt att vårda, s. 8. 720. Berit Agevik-Magnusson et al. Makt att vårda, s. 8. Författarna deﬁ nierade också ordet ideologi, vilket likställdes med ordet värdesystem. (s. 74) Ideologin hade, menade författarna, en »inneboende maktfunktion« samt kunde även »maskera verkligheten«. Se vidare s. 75. I Makt att vårda rymdes också referenser till internationella kritiker av psykiatrin som R. D. Laing och Thomas Szasz, men också Kaj Håkanson refererades uppskattande. 721. Berit Agevik-Magnusson et al. Makt att vårda, s. 64. För kritiska diskussioner om språket roll i psykiatriska situationer se vidare till exempel Rune Degerhammar, »Språket vårdspråket som maktmedel«, Medicinska föreningarnas tidskrift 1971: 2, s. 34-35 samt det tidigare omnämnda temanumret om maktspråket i Pockettidningen R.

244 Om konsten att dressera människor | 6 därför välkommen. Och då språket pekades ut som »vårt viktigaste instrument, när det gäller att beskriva vår verklighet och därmed förstå den«, var det särskilt viktigt att begrepp som dem ovan gavs klara innebörder. De senaste årens kritik hade också visat att de begreppsliga kategorierna knappast avspeglade en objektiv verklighet. Snarare kunde ord och språk, medvetet eller omedvetet, användas för att beslöja verkligheten.722 Bland de begrepp som ägnades uppmärksamhet var vad författarna benämnde som det »psykiska sjukdomsbegreppet«.723 Med hänvisning till Szasz och Håkanson menade författarna att sjukdomsbegreppet vidgats alltmer, och det var »uppenbart«, att denna vidgning medförde en ökad social kontroll.724 Med grund hos Håkanson lyftes också frågan om vem som skulle defi niera vad som var psykisk sjukdom. Det, menade författarna, var en fråga om makt.725 Genom att vårdfrågor handlade om makt var vårdapparaten också ett instrument för samhället att tysta avvikande element, och genom de två initiativen – Sociopatutredningen och Mentalhälsokampanjen – fi ck kritikerna vatten på sin kvarn. Här fanns nu två konkreta yttringar, som båda tolkades som försök från det etablerade samhället att hålla de avvikande (vilka enligt defi nitionen av exempelvis sociopaten tolkades vara en inte obetydlig del av svenska folket), studenter och arbetare i schack.

UTBLICK Orden och språket är vapen, mångtydigheter och vaghet hos begrepp som sjukdom och vård måste uppmärksammas; orden fångar inte in en objektiv verklighet. Vård är inget som per deﬁ nition är något gott. Detta är centrala argumentationslinjer i debatterna om Sociopatutredningen och Mentalhälsokampanjen. Men liknande tankegångar mötte redan 1968 hos Kaj Håkanson i Psykisk sjukdom, i det han menade att samhällspsykiatrin, exempelvis, kunde komma att fylla en socialt kontrollerande funktion. I ﬂ era av inläggen i antologin Läkaren och samhället fanns också en liknande tankegång. Det terapeutiska samhället – ett alternativ till den slutna anstaltsvården – hotades ständigt av den diagnostiska kulturen, menade exempelvis Erik Fredin. Dessa slags alternativ: samhällspsykiatri, terapeutiska samhällen, ökat inslag av psykoterapi ställdes åren kring 1970 under debatt. Möjligen, det återstår ännu att visa, vreds successivt under 1970-talet

722. Berit Agevik-Magnusson et al. Makt att vårda, s. 69. 723. Berit Agevik-Magnusson et al. Makt att vårda, s. 70. 724. Berit Agevik-Magnusson et al. Makt att vårda, s. 70. 725. Berit Agevik-Magnusson et al. Makt att vårda, s. 73.

245 6 | Om konsten att dressera människor kritiken av psykiatrin in mot en vidare kritik av olika former av psykoterapier, samtidigt som 1970-talet såg framväxten av ett antal alternativa terapiformer som primalterapi, skrik- och identitetsterapi och liknande. Jag kommer nu in på ett område som ligger utanför ramarna för den här undersökningen, men jag gör det, kort, dels i syfte att visa på möjliga framtida forskningsområden, dels därför att frågan om psykoterapins ställning tematiskt anknyter till idén om varning för vård: »Psykoterapi, manipulation eller frigörelse?«,726 kunde det heta, eller, som i boken Sjukdomsmyter, där det hävdades följande:

Vår tes är att den psykoterapeutiska praktiken i vid mening är ett ideologiskt centrum för produktion av värderingar som vi i de fl esta avseenden är antagonistiska till. Detta utfl öde av värden har som första konsekvens att de legitimerar andra och mindre »milda« vårdformer än de psykoterapeutiska insatserna. [---] Den andra och mer omfattande konsekvensen är psykoterapins modellfunktion i samhället. Den människosyn och därmed också den politiska fi losofi som fi nns inbyggd i det terapeutiska språkets djupstruktur har en påfallande suggestionskraft långt utanför den terapeutiska praktiken.727

Det fanns en risk, menade författarna Bengt Börjeson, Erik Fredin och Siv Holm, att den terapeutiska ideologin riskerade att bli ett alternativ, eller en konkurrent, till de politiska teorierna om social förändring:

726. Under 1972 publicerade Pockettidningen R ett helt nummer på temat psykoterapi som manipulation eller frigörelse, där man ställde ett antal frågor av typen: Vad är psykoterapi? Eftersom det är så dyrt, riskerar psykoterapi att bli ett nytt klassvapen? Är terapeuten den nye kontrol- lören? Svaren och uppfattningarna skiftade. Redaktionens kommentar pekar mot två möjliga framtidsscenarier: ett bra och ett mindre bra. Det fi nns också en framtidsdimension: hur kommer det att bli? Bland de frågor som behandlades var: fi nns det risk att psykoterapi i framtiden kommer att användas som ett alternativ eller som en ersättning för befi ntliga »sociala kontrollinstrument«? På vems sida står terapeuten? »Om man i någon mening ser terapi som surrogat för naturlig gemenskap och kommunikation i ett samhälle, innebär då inte en utbyggnad av, ett ökat satsande på terapi att man ger upp … att man ytterligare tillskapar artifi ciella öar, konstlade kommunikationer mellan människor? Kanske är det frågor som, trots allt, bör hållas levande… »På frågan om psykoterapi är manipulation eller frigörelse måste vi svara att terapi förmodligen kan användas på många sätt, dvs. också kan begagnas i manipulativa syften, men att det inte är särskilt vanligt i dag. I varje fall inte inom psykodynamisk terapi.« Också sammankopplingen marxism/psykoanalys diskuterades: »På frågan om det går att förena t.ex. psykoanalys och marxism vill vi svara att viljan till radikala samhällsförändringar och viljan till personlig frigörelse inte behöver stå i motsatsställning till varandra. Tvärtom bör båda lärorna kunna komplettera varandra. På senare tid har också allt fl er marxistiskt orienterade terapeuter börjat arbeta för detta.« Pockettidningen R 1972: 1, s. 7. Pockettidningens nummer om psykoterapi behandlades både i Medicinska föreningarnas tidskrift och i Dagens Nyheter, vilket säger något om vilken betydelse och vilket genomslag Pockettidningen R hade vid tiden. Se vidare G. C., »Psykoterapi«, Medicinska föreningarnas tidskrift 1972: 4, s. 115 samt P. C. Jersild, »Psykoterapi«, Dagens Nyheter 22. 3. 1972. 727. Bengt Börjeson et al. Sjukdomsmyter, s. 73.

246 Om konsten att dressera människor | 6

Vi anser helt enkelt att psykoterapin av i dag inte bara i de ﬂ esta fallen är en onyttig sysselsättning. Den är också en förförisk återvändsgränd genom att man deﬁ nierar sociala maktfrågor som individuella problem, genom att man påstår sig vilja förbättra människors villkor utan att behöva utgå från ett politiskt ställningstagande till deras sociala vanmakt.728

Om Kaj Håkanson i Psykisk sjukdom fokuserade vad han såg som en expanderande psykiatri, i vilken bland annat samhällspsykiatrin var ett element, diskuterade Börjeson et al. en expanderande psykoterapi. Sverige (och usa) pekades i sammanhanget ut som ett av de »psykoterapeuttätaste« länderna i världen.729 Värt notera att det år 1972 inte fanns någon statlig utbildning för psykoterapeuter. En utredning om ett eventuellt införande av en legitimerande psykoterapeututbild- ning pågick emellertid vid tiden, och en sådan diskuterades bland annat i boken Modern svensk psykoterapi, där psykoterapin hade ﬂ era försvarare. Mellan dessa böcker – Sjukdomsmyter och Modern svensk psykoterapi – ﬁ nns den där viktiga skiljelinjen mellan en radikal och en reformistisk kritik av, inte bara psykiatrin, utan också andra former av psykovetenskaper. I Modern svensk psykoterapi (notera att i det sammanhanget var ordet »modern« fullt gångbart) heter det

under de senaste åren har det […] tillkommit intensiva diskussioner om värdepro- blem vid psykoterapi liksom om dess politiska funktioner. Man har å ena sidan velat påstå att en aktivitet som botande av psykiska sjukdomar givetvis är ett okontroversiellt skeende och att psykoterapeuten är och skall vara en person som arbetar helt värderingsfritt, objektivt. Å andra sidan har man menat att psykoterapi bara är manipulation och styrning och att terapeuten är en makthavarnas lakej. Tyvärr har denna polarisering, som i och för sig vitaliserat debatten, kommit att få en enögd karaktär.730

Någon mer ingående diskussion om vilka som både vitaliserat och gjort debatten enögd fördes inte. Det är heller inte det enda exemplet i boken som skisserar en intressant problematik men som gör det på ett sätt som är svårt att ringa in för forskaren. Så hävdades i Modern svensk psykoterapi också att det fanns vissa politiska grupper som såg psykoterapeuternas insatser »inte bara som meningslösa utan som direkt negativa. Man menar att psykoterapi konserverar bestående missförhållanden och tror att den går ut på att göra folk välkammade

728. Bengt Börjeson et al. Sjukdomsmyter, s. 73 729. Bengt Börjeson et al. Sjukdomsmyter, s. 74 730. Johan Cullberg, »Psykoterapi, manipulation och människosyn« Modern svensk psykoterapi: En antologi från Psykoterapicentrum (red.) Bernt Rosengren, Anders Öfwerström, Stockholm 1973 (1971), s. 58. Parentetiskt kan nämnas att Anders Öfwerström även skrev en artikel om psykoterapi, i vilken han menade att denna var en sorts »socialism i praktiken«. Se vidare Anders Öfwerström, »Psykoterapi är en väg att förverkliga jämlikhet?«, Arbetet, 5. 5. 1971.

247 6 | Om konsten att dressera människor och välanpassade kuggar i maskineriet.«731 Så var det förstås inte, underförstått. Vilka dessa politiska grupper kunde tänkas vara berördes inte. Men mellan de två böckerna ovan blir skillnaderna mellan en radikal och en reformistisk kritik synlig: psykovetenskaper som problem, kontroll, makt kontra psykovetenskaper som möjlighet, frigörelse. Ovanstående citat är alla hämtade ur böcker från det tidiga 1970-talet, då både Sociopatutredningen och Mentalhälsokampanjen fortfarande var relativt aktuella. Värt att notera är att dessa företeelser båda omnämndes dels i Sjukdoms- myter, dels i Modern svensk psykoterapi. De var företeelser med stort genomslag, tillkomna och kritiserade i en starkt politisk tid, när också psykiatrin internt stod inför förändringar. Hur skulle den psykiatriska vården utformas i framtiden? Frågan återkom ständigt i utredningar, medicinska tidskriftsartiklar och i debattböcker. Några år efter debatterna om Sociopatutredningen och Mental- hälsokampanjen startades två försöksverksamheter med så kallad ny psykiatri, Psykiatriska verksamheten i Luleå och Nacka-projektet. Åter är det relevant att ställa frågan: blev debatten om psykiatrin under 1970-talet en debatt om psykoterapi? Jag tror att ett jakande svar på frågan är förhastat. Men jag tror samtidigt att frågan om psykoterapier av olika slag blev än mer alltmer aktuell under decenniet som följde, inte minst sedan Nacka-projektet och Psykiatriska verksamheten i Luleå startats – båda dessa projekt var avsedda som alternativ till, dels den slutna anstaltsvården, dels mer medicinskt baserade behandlingsansatser. När dessa verksamheter kritiskt utvärderades av Rosmari Eliasson och Pär Nygren i slutet av 1970- och början av 1980-talet var, som vi snart skall se, bland annat de psykoterapeutiska ansatserna i blickfånget för kritik. Vilka gavs psykoterapi? Arbetarklassen eller medelklassen? Vilka syften tjänade psykoterapin? Möjligen innebar dessa mindre öppet repressiva former av behandling också social kontroll? Det fanns fortfarande anledning att varna för vård? Denna sista fråga: fanns det under 1970- och 80-talen fortfarande anledning att varna för vård? kan inte besvaras på djupet i den här studien, som tidsmässigt slutar 1973, det år då Den psykiatriska vårdens målsättning och organisation publicerades, Nackaprojektet låg i startgroparna, Psykiatriska verksamheten i Luleå hade funnits i ett år och det år då Kaj Håkansons Psykisk sjukdom gavs ut i bokform av bokförlaget Prisma och studentföreningen Verdandi. I 1973 års version av Psykisk sjukdom menade Håkanson att de gångna årens psykiatridebatt syntes ha stannat på slagordsnivå, samtidigt som baksidestexten till hans egen bok i en

731. »Avslutande synpunkter: Ett samtal mellan Bernt Rosengren, Göran Schedin, Inga Sylvander och Gunnar Västberg«, Modern svensk psykoterapi En antologi från Psykoterapicentrum (red.) Bernt Rosengren, Anders Öfwerström, Stockholm 1973 (1971), s. 274.

248 Om konsten att dressera människor | 6 just slagordsmässig form fi ck sammanfatta de senaste årens debatt: psykiatri är en metod för förtryck, och det fi nns inga objektiva sjukdomskriterier; samhället är sjukt, och psykisk sjukdom en etikett. Jag vill emellertid antyda ett svar. Den radikala psykiatrikritiken, hävdar jag tentativt, levde kvar, om än den kom att rikta sig mot mer konkreta händelser. Den radikala kritiken, hävdar jag, kom till exempel tydligt i uttryck i Eliassons och Nygrens böcker som utvärderade försök med den så kallade nya psykiatrin i Sverige Dessa böcker uppvisar vissa tematiska likheter med Kaj Håkansons Psy- kisk sjukdom. Visserligen fokuserades inte sjukdomsbegreppet i fullt så hög grad hos Eliasson och Nygren, men idén om psykiatrins expansion – och vad denna potentiellt kunde innebära – är ett tema som återfi nns i böckerna om den nya psykiatrin. Den nya psykiatrin, menade Eliasson och Nygren, hade visserligen progressiv potential, men den rymde brister. Den nya psykiatrin innebar en ökad psykiatrisering och en expansion av psykiatrins domäner: »och nya institutionaliserade lösningar av människors vardagliga problem.«732 Psykoterapi kunde vara bra, men det var vidare negativt att psykoterapi i huvudsak gavs till högre sociala skikt; det skedde en sorts »framsållning« och »utsållning« av patientgrupper.733 De som tillhörde lägre sociala skikt sållades bort. Det svenska samhället hade en klasspsykiatri.734 Kritiken mot den nya psykiatrin under den senare delen av 1970-talet är ännu outforskad. Här väntar ett omfattande men också svårhanterligt ämne. Material lär fi nnas i stor omfattning.735 Vad jag tycker mig kunna säga om ämnet, utan att på djupet ha undersökt det, är emellertid att den radikala kritiken mot psykiatrin levde kvar in i det tidiga 1980-talet; den utvärderade konkreta förändringar inom psykiatrin, men den var generellt mer praktikinriktad än i jämförelse med kritiken kring åren närmast 1970. När utvärderingarna publicerades är tiden också en annan än under det sena 1960-talet. Nu ser man tillbaka på 1960-talet

732. Rosmari Eliasson, Pär Nygren, Psykiatrisk verksamhet I, samhälle, människosyn och modern själavård, s. 494. 733. Rosmari Eliasson, Pär Nygren, Psykiatrisk verksamhet I, samhälle, människosyn och modern själavård, s. 481. 734. Rosmari Eliasson, Pär Nygren, Psykiatrisk verksamhet I, samhälle, människosyn och modern själavård, s. 484 f. 735. För kritiska artiklar om den nya psykiatrin och om Nacka-projektet (liksom försvar) se till exempel Filipe Costa, »Från antipsykiatri till sektorisering – en samhällskritisk modell nästa steg?«, Johan Cullberg, »Till försvar för sektoriseringen«, Gunnar Frank, Håkan Wikström, »Till försvar för den nya psykiatrin«, Lars-Christer Hydén, »Arbetslöshetens psykiatri: Om Nacka-projektet vid Finnboda Varf«. Samtliga artiklar återﬁ nns i tidskriften Kritisk psykologi 1981: 2-3. Mycket återstår emellertid att göra vad gäller inventering av material som kritiskt utvärderade den nya psykiatrin.

249 (och på denna tids psykiatrikritik); det sena 1960-talet är, i en enkel mening, historia.736 Slående är emellertid att den uppfattning om psykiatrin som under psykiatrins hela historia ständigt återkommit förs fram också i de sammanhang som utvärderade den nya psykiatrin: psykiatrin är alltjämt i behov av föränd- ring.

736. Rosmari Eliasson, Pär Nygren, Psykiatrisk verksamhet I, samhälle, människosyn och modern själavård, s. 231.

250 Sammanfattning och avslutning

I varje skede av sin historia under de senaste hundrafemtio åren tycks mentalsjukvår- den just ha lämnat ett barbariskt förfl utet bakom sig och blivit på en gång mänskligare och vetenskapligare. En sådan överskattning av samtiden fi nns på många håll i den off entliga vårdens historia, men här är den mera slående än någon annanstans. Det är som om man ständigt måste intala sig att man tagit avstånd från traditionen och att något alldeles nytt just tagit sin början. Så låter det hos Weigel på 1810-talet, hos Sondén och Huss vid århundradets mitt, hos Schuldheis, Frey Svensson och Gadelius vid sekelskiftet, hos generaldirektör Bror Rexed på 1970-talet.737

Orden är hämtade från arkitekturhistorikern Anders Åmans bok Om den oﬀ entliga vården (1976). Citatet åberopas inte sällan i svenska psykiatrihistoriska sammanhang i syfte att belägga hur psykiatrin – dess praktik inte minst – ständigt synes ha befunnit sig i en fas av genomgripande förändring. Åmans bok gavs ut 1976, i en tid då den svenska psykiatrin (åter) befann sig i ett skede av just förändring. I citatet nämns Bror Rexed, generaldirektör för Social styrelsen. Denna myndighet utkom under 1970-talet med en rad rapporter om behovet av förändring av den psykiatriska vården i Sverige.738 Vid tiden för utgivningen av Åmans bok hade också två försök med så kallat ny psykiatri startats i Sverige: Psykiatriska verksamheten i Luleå och Nacka-projektet. Den tidvis mycket hårda debatt om psykiatrin, dess teori och praktik, som undersökts i den här avhandlingen hade också, om inte tystnat, så tillfälligtvis mattats av. Snart skulle den emellertid åter ges nytt bränsle, vilket skedde med Rosmari Eliasson och Pär Nygrens kritiska utvärderingar av den nya psykiatrin. Dock,

737. Anders Åman, Om den off entliga vården: Byggnader och verksamheter vid svenska vård- institutioner: En arkitekturhistorisk undersökning, Stockholm 1976, s. 419. 738. Några år senare publicerades en artikel av Lars Lindhagen (som vid tiden var över inspektör för den psykiatriska vården i Sverige), i vilken han bland annat hävdade att 10 000 friska människor levde sina liv isolerade i »massiva vårdinrättningar«. Se vidare Lars Lindhagen, »Mentalsjukhusen är en skamfl äck«, Dagens Nyheter, 23. 11. 1979. Sammanfattning och avslutning den debatt som då uppstod hävdar jag fi ck inte samma publika genomslag som debatten om psykiatrin hade haft åren kring 1970; så fanns heller inget initiativ liknande Sociopatutredningen eller Mentalhälsokampanj att rikta kritik mot. Bland de slutsatser Eliasson och Nygren drog fanns denna i psykiatrins historia ständigt återkommande tanke inlemmad: psykiatrin behöver förändras. Även om viktiga förändringar ägt rum under 1970-talet måste psykiatrin fortsätta att för- ändras. I deras studier syns emellertid mycket litet – snarast ingenting – av idéer om hur psykiatrin successivt genomgått vetenskaplig utveckling. Möjligen är vården nu något mer human, men mycket återstår ännu att göra. Att inte tala om psykiatrin som en vetenskap och verksamhet på väg mot ökad vetenskaplighet och humanisering är snarast en genomgående tendens i deras studier. Idémässigt hakar deras studier också i den debatt om psykiatrin som fördes i Sverige åren kring 1970. Det är om den debatten som den här avhandlingen har handlat, och det har nu blivit dags att sammanfatta de viktigaste resultaten. Syftet med den här studien har varit att analysera vad jag har kallat radikal psykiatrikritik i svensk off entlig idédebatt mellan 1968 och 1973. Avhandlingen har också ett analytiskt syfte. Hur kan kritiken mot psykiatrin klassifi ceras och karakteriseras? Centrala frågeställningar är: I vilka sammanhang riktades en radikal kritik mot psykiatrin, vilka gjorde det och vilka var argumenten? Hur kopplades vid tiden diskussionen om psykiatri och psykisk sjukdom till andra, mer övergripande diskussioner om samhället? Vilka problem ansåg man vid- häftade psykiatrin och vad borde göras åt dem? Var debatten om psykiatrin över huvud en debatt om psykiatri, eller handlade den om någonting annat? I så fall vad? Vilka eventuella konsekvenser psykiatridebatten och den radikala psykiatrikritiken kring 1970 fi ck för psykiatriska praktiken utreds inte i den här avhandlingen. Detta är en avhandling om uppfattningar om psykiatrin, inte en undersökning av förändringar i den psykiatriska praktiken. Avhandlingen inleddes med ett kapitel i vilket jag tecknade linjer i psykiatrins historia i Sverige. Det är en berättelse om ständigt tillsatta statliga utredningar, förslag till förbättringar och om brister. Psykiatrin brister, den brister i bemötan- det av människor, rum för behandling, bot. Det är en tydlig historisk tendens, i sig inte ny för tiden kring decennieskiftet mellan 1960- och 70. Men vid den här tiden har något hänt. Psykiatrin blir politisk på ett delvis nytt sätt. Sådan är också tiden – allt är politik, också psykiatrin. Man demonstrerade mot kriget i Vietnam, mot konsumism, kapitalism och professorsvälde. Och mot psykiatrin. Debatten om psykiatrin blev vidare än tidigare under 1900-talet; den grep också kring sig över många områden: fi lm, debattböcker, tidskrifter, publicerades,

252 Sammanfattning och avslutning dramatik presenterades; brukarorganisationer uppstod. Interna problem inom det psykiatriska fältet öppnade för en kritik som också kom utifrån. Psykiatrin var en fråga med stor räckvidd, inte irrelevant i ett Sverige som visserligen kunde kallas demokratiskt, men som behövde tysta och snälla medborgare. Så ljöd ton- gångarna, och de behandlas mer på djupet i den här avhandlingens kapitel 2. Den svenska psykiatridebatten hade internationella beröringspunkter. En viktig inspiration för den svenska kritiken ﬁ nns att söka hos internationella kritiker av psykiatrin som r. d. Laing (vars idéer och bemötande i svensk debatt behandlas i avhandlingens kapitel 3), David Cooper och T omas Szasz. De ifrågasatte psykiatrin på i stort sett alla punkter; de ifrågasatte teorin och de ifrågasatte praktiken. Psykiatrin var i sig ett problem, potentiellt ett politiskt problem. Des- sa internationella kritiker gavs uppmärksamhet i Sverige, men de var knappast nödvändiga för att det skulle uppstå en kritisk diskussion om psykiatrin i Sverige. Det psykiatriska fältet i sig rymde tillräckligt mycket av motsättningar för att en debatt skulle kunna uppstå. Men när detta fält under slutet av 1960-talet också alltmer utmanades av personer utanför psykiatrin – eller för den delen av dem som hierarkiskt befann sig på psykiatrins botten, patienterna – blev debatten omfattande, många gånger hård och tillspetsad. Viktigt att notera är också att det fanns andra, för allmänheten möjligen mindre namnkunniga kritiker som gavs uppmärksamhet i Sverige, exempelvis den norske sociologen Yngvar Løchen, vars begrepp »den diagnostiska kulturen« blev mycket refererat och diskuterat. Tentativt vill jag också resa frågan om inte Svein Haugsgjerd också hade ett stort inﬂ ytande på verksamma psykiatriker i Sverige, i deras praktik. Detta återstår emellertid att visa empiriskt. I Sverige fanns också uppsalasociologen Kaj Håkanson, som med sin licentiat avhandling Psykisk sjukdom: Illusioner och realiteter: En teoretisk studie tidigt (1968) tidigt utmanade föreställningar om psykiatri som en historia om stadig vetenskaplig utveckling och alltmer humaniserad i sitt sätt att bemöta människor. Håkanson gav i sin studie prov på en synnerligen komplex analys av ett av tidens och debattens mest omdiskuterade begrepp: psykisk sjukdom. Inte minst genom kritiker som T omas Szasz hade detta begrepp alltmer ifrågasatts under 1960-talet, och inte sällan talades det om psykisk sjukdom som en myt, en etikett eller en illusion. Håkansons studie rymde emellertid ett andra viktigt tema: psykiatri som social kontroll. Psykiatrin som socialt kontrollerande, som ett repressivt instrument i samhället, ett medel för tystande av opposition var vid tiden ett helt centralt problem för dem som riktade vad jag kallar en radikal kritik mot psykiatrin. Det var huvudargumentet i den radikala argumentationslinjen.

253 Sammanfattning och avslutning

Strax efter det att Håkanson försvarat sin studie (vilken behandlas i avhandlingens kapitel 4) inträﬀ ade två händelser som gav kritikerna vatten på sin kvarn: dels publicerades den så kallade Sociopatutredningen, dels låg den så kallade Mentalhälsokampanjen i startgroparna. Dessa behandlas i kapitel 5 respektive 6. Tematiskt kretsar dessa kring temat psykiatri som social kontroll, som jag menar är den centrala punkten i den radikala kritiken mot psykiatrin.

Psykiatridebatten i Sverige åren kring 1970 rymde många åsiktsbrytningar – både radikala och reformistiska argumentationslinjer förekom. Det är något jag successivt kommit att förstå. En faktor som ytterligare komplicerar bilden är att det också förekom en reformistisk kritik som snarare baserades på en medicinsk än psykodynamisk grund. I syfte att visa på stridigheter inom det psykiatriska fältet vore en mer djupgående studie om dessa två reformistiska kritiktyper värd att utföra. Det fi nns också en historisk kontinuitet mellan debatten då och debatter längre tillbaka i tiden. Att psykiatrin var i kris var i sig inget kontroversiellt påstående kring 1970. Att de stora och nedslitna mentalsjukhusen borde ersättas av andra rum för behandling var inte heller en revolutionerande tanke vid tiden. Men samtidigt händer något; kritiken mot psykiatrin fl erfaldigas, utvidgas, förgrenas. Psykiatrins problem, liksom potentiella lösningar på dessa problem, handlar nu inte endast om psykiatrin, utan om hela samhället. Psykiatrins problem har betydelse för hela samhället, och psykiatrins termer kan i viss utsträckning tillämpas på samhällstillståndet: samhället är sjukt, eller familjen, inte med nödvändighet psykiatrins patienter. Psykiatri är nu, kring 1970, inte endast en berättelse om framsteg, eller om uppgiven tystnad i väntan på de stora upptäckterna som en gång för alla löser vansinnets gåta, psykiatrin är, åtminstone potentiellt, ett politiskt problem. I avhandlingen har jag således visat hur psykiatrin – i sig ett fält präglat av inre motsättningar mellan olika perspektiv och skolbildningar – i Sverige mot slutet av 1960-talet alltmer utmanades av idéer som gick på tvärs mot det etablerade samhället. Det psykiatriska fältet stod också öppet; inte heller när psykiatrin så hårt ansatts utifrån kunde det psykiatriska fältet förmås att uppvisa en enad front; splittringen snarast ökade. De djupgående konfl ikter som länge präglat psykiatrin: psyke kontra soma, för att uttrycka det enkelt, var alltjämt aktuella. Nu hade också ytterligare en dimension förts till: den politisk- ideologiska. Den levde kvar in i 1970-talet. När den nya psykiatrin utvärderades mot slutet av 1970-talet och början av 1980-talet var den politiska psykiatrin fortfarande ett aktuellt tema: Sverige hade fortfarande, hävdade Eliasson och Nygren, en »klasspsykiatri.«

254 Sammanfattning och avslutning

Psykiatridebatten kring 1970 fördes i fl era olika fora; korsreferenserna mellan olika aktörer och texter är många. I debattböcker, stencilerade skrifter, i tidningar och tidskrifter, i konstnärliga och i akademiska sammanhang fördes debatt. Värt att notera är också att de som riktade en radikal kritik mot psykiatrin inte sällan hade en bakgrund inom olika samhällsvetenskaper som sociologi. Det är också tydligt att psykiatrin i många fall diskuterades i relation till andra, mer övergri- pande och allmänna politiska frågor. Inte minst tydligt är detta i diskussionen om Sociopatutredningen och Mentalhälsokampanjen, två initiativ som kan ses som »typiskt« svenska företeelser. Mig veterligen fi nns på internationell botten inte några motsvarigheter till initiativ som dessa. Ytterligare ett specifi kt svenskt särdrag, när det gäller psykiatrins historia generellt, kan sägas vara traditionen av off entliga statliga utredningar. Ett pro- blemområde ringas in, experter tillsätts; dessa har i uppdrag att ge förslag till lösningar. Vad gäller psykiatrins historia i Sverige generellt fi nns en lång tradition av statliga utredningar. Under 1970-talet fortsätter denna tradition, då inom ramarna för Socialstyrelsen. Här fi nns ett i det närmaste outforskat område: till- sättning av expertgrupper, syftemål med utredningarna, interna diskussioner, är exempel på teman att arbeta vidare med.

Var psykiatridebatten kring 1970 en debatt om slagord; handlade den om något annat än om psykiatri? Var de som riktade en radikal kritik mot psykiatrin snarare intresserade av politiska förändringar än av förändringar inom psykiatrin? Visst förekom paroller och slagord, men de var utlöpare ur ett större sammanhang som handlade om psykiatrins kris, dess ständigt återkommande problem: vem är sjuk, hur och under vems ansvar och var skall psykiatrins patienter vårdas? Hur skall psykiatrins problem lösas? Var det de som riktade en radikal kritik mot psykiatrin som stod för slagorden? Att hävda det entydigt vore att ogiltigförklara den mer seriösa kritik som förekom. Det var oroande att psykiatrins verksamhetsområde stadigt syntes vidgas, inte minst mot bakgrund av att det inte fanns vetenskapliga belägg för att utvecklingen var av godo. Emellertid, få alternativ till det existerande gavs. Ett undantag är debattboken Konsten att dressera människor, i vilken en skiss till en arbetarnas psykologi gjordes. (Värt att notera i sammanhanget är vidare att kritikerna inte alltid skilde mellan begrepp som psykiatri, rättspsykiatri och psykologi.) Debatten skar rakt in i psykiatrins problem: var skall gränserna dras för psykiatrin? Vad är psykiatri? Vad bör psykiatrin vara? Och framför allt, vad bör psykiatri inte vara? Frågorna diskuterades hela 1970-talet igenom i utredningar och idéprogram.

255 Sammanfattning och avslutning

Psykiatridebatten kring 1970 – vilken rymde både radikala och reformistiska argumentationslinjer – kan inte och bör inte värderas i termer av slagord. Däremot var kritiken starkt kontextbunden. Jag vill hävda att den fi ck svårt att »överleva«, mer publikt, när den politiska och samhälleliga kontexten föränd rades under sent 1970- och tidigt 1980-tal. Kritiken bytte också riktning, blev mer intern under 1970-talet. Striden stod nu mellan samhällsvetare och reformistiska kritiker, vilka sökt skapa en ny psykiatri. Det teoretiska anslaget tunnades successivt också ut under 1970-talet; kritiken kom att handla mer om behandling än vad som behandlades. Denna slutsats är också i linje med vad tidigare sociologen Tommy Svensson antytt: under 1970-talet fi ck vi successivt en diskussion om vilken sorts psykiatri samhället bör ha, snarare än en diskussion om vad det är som bör behandlas, och för den delen, varför. Emellertid, den radikala kritiken försvann inte helt under det sena 1970-talet. Den kom tydligt till uttryck i Eliassons och Nygrens böcker, böcker som båda utvärderade försök med den så kallat nya psykiatrin i Sverige. Den nya psykiatrin hade visserligen progressiv potential, menade de, men den nådde inte de mest utsatta grupperna i samhället. Den svenska psykiatrin var en klasspsykiatri. Den nya psykiatrin innebar också den en expansion av psykiatrins domäner. Liknande tankegångar mötte redan 1968 i Kaj Håkansons Psykisk sjukdom. Eliassons och Nygrens böcker, hävdar jag tenativt, fi ck emellertid inte samma publika genomslag som exempelvis Håkansons Psykisk sjukdom, antologin Makt att vårda eller Konsten att dressera människor. Psykiatridebatten blev som nämnts successivt alltmer intern, vilket delvis torde ha att göra med förändringar i vad som skulle kunna kallas en tidsanda: 1960-talet övergick i 1970-tal och tidigt 1980-tal. Allt var inte längre politiskt, inte på samma sätt som kring 1970. Problemformuleringsprivilegiet tillhörde nu inte längre vänstern, och det tillhörde inte heller de som riktade en radikal kritik mot psykiatrin. Samhällsklimatet och samhällsdebatterna för- ändrades, så gjorde också psykiatrin. Spekulativt kan också hävdas att inom det psykiatriska fältet stod de som riktat en reformistisk, psykodynamisk kritik åren kring 1970 redo att i praktiken försöka omsätta de ideal som successivt skrivits fram i utredningar under 1970-talet. (I vilken mån de lyckades kan inte bedömas här. Men det är viktigt att minnas att det psykiatriska fältet i sig dels inte var samlat – åsiktsbrytningarna där var fl era – dels att oavsett vilken ståndpunkt om psykiatrin man skrev under på, så tvingades man i någon mån att förhålla sig till den radikala kritiken.)

256 Sammanfattning och avslutning

Kritiken mot psykiatrin åren kring 1970 har ofta benämnts som uttryck för antipsykiatri. Vad är antipsykiatri? Bör all kritik som riktades mot psykiatrin vid tiden ses som antipsykiatrisk? Det är två av de frågor jag hade med mig in i det här avhandlingsprojektet. Mitt svar på den andra frågan är nej: all psykiatrikritk från åren kring 1970 bör inte ses som antipsykiatrisk: det ﬁ nns alltför viktiga skillnader mellan olika kritiktyper för att det skall vara fruktbart att bunta samman kritiken under etiketten antipsykiatri. De analytiska kategorier jag försökt att arbeta med är emellertid svårhanter- liga. Jag har talat om en radikal och en reformistisk kritik. Fokus har legat på den radikala kritiken, men denna behöver kontrasteras mot en reformistisk kritik, som också förekom i psykiatridebatten kring 1970. Hur kan dessa kategorier förstås? Bör man se dem som ändpunkter på en skala, eller blandas element från en i stort sett reformistisk position med element från en annan radikal position? Med en radikal respektive en reformistisk kritik avser jag i avhandlingen följande:

Radikal psykiatrikritik • Kritisk till mentalsjukhus och till vad som uppfattas som en traditionell psykiatri • Skepsis mot psykodynamiska perspektiv, socialpsykiatri, mentalhygien, samhällspsykiatri, sektorisering • Kritisk mot att alltﬂ er beteenden dras in i en psykiatrisk referensram • Begreppet psykisk sjukdom är problematiskt på olika sätt (en etikett, en myt, teoretiskt illa konstruerat) • Psykiatri kan lätt fungera som ett instrument för social kontroll • Kritisk till att vad som uppfattas som samhälleliga problem genom insatser från psykiatri och psykoterapi görs till individuella problem • Ifrågasätter psykiatrins framsteg och successiva humanisering • Fokuserar psykiatrins problem

257 Sammanfattning och avslutning

När dessa kategorier omsätts, används vid läsning av källmaterialet, är de ibland svåra att upprätthålla konsekvent. (Värt att notera i sammanhanget är också att mentalsjukhusens vara eller icke-vara inte alltid fokuseras så mycket i det käll- material jag gått igenom. Snarare är det idén om psykiatri som social kontroll som står i centrum för kritiken.) Detta kan åtminstone delvis bero på mitt käll- material. Det kan fi nnas material som jag inte har sett i vilket åsiktsbrytningarna – inte minst politiskt-ideologiska – är mer betonade och tydliga. Detta i sin tur relaterar till frågan vad mitt källmaterial håller för. Hur pass representativt är det? Jag menar att det material som gåtts igenom är representativt för den radikala psykiatrikritiken i svensk off entlig idédebatt. Detta utesluter emellertid inte att fortsatt forskning kan fi nna ytterligare material, främst otryckt sådant. Om min slutsats om representativitet då kan behöva revideras får således tiden utvisa. Åter till frågan om tillämpningen av de analytiska begreppen. Det fi nns tydliga exempel på vad jag kallar en radikal psykiatrikritik. Så menar jag att, när det gäller den svenska debatten, Kaj Håkanson, de lundensiska anarkisterna, författarna till boken Konsten att dressera människor samt författarna till boken Sjukdomsmyter kan ses som exponenter för en radikal psykiatrikritik. De för- söker att på olika sätt problematisera det psykiatriska sjukdomsbegreppet, och, för den delen, begreppet mental hälsa. Detta sista gäller framför allt författarna till Konsten att dressera människor. Hos dem står inte den tunga psykiatrin i fokus för kritik, utan mentalhygienen. Också den är socialt kontrollerande, men mer subtil än de rena tvångsåtgärderna eller bältesläggningen. De ovan nämnda aktörerna ställer sig likaså skeptiska till vad som för reformistiska kritiker ter sig som progressiva alternativ: samhällspsykiatri, socialpsykiatri och mentalhygien. Framför allt Håkanson, författarna till Konsten att dressera människor och författ- arna till Sjukdomsmyter delar också en kritisk hållning mot vad som kan kallas psykiatrins expansion: alltfl er aspekter av mänskligt beteende dras in i en psykiatrisk referensram; livet blir alltmer psykiatriserat. Den diagnostiska kulturen är en vittomfattande kultur, som sträcker sig långt utanför mentalsjukhusen. »Tänk eller känn som vi, annars måste vi behandla dig«, ett citat från r. d. Laing, är egentligen bara ett annat sätt att uttrycka denna idé. Den som faller utanför riskerar att fångas upp av psykiatrin. Den som inte är utanför samhället hålls på plats genom manipulation – som är detsamma som social kontroll – och de hålls på plats av företrädare för psykovetenskaperna; hela Mentalhälsokampanjen är enligt kritikerna ett exempel på detta upprätthållande av samhällelig status quo. De radikala kritker av psykiatrin, som nämnts ovan, ställer sig också kritiska till föreställningen om psykiatri som präglad av framsteg och humanisering. Humanisering kan många gånger snarare ses som en konsekvens av disciplinering. Vidare är psykiatrins problem i fokus hos dessa radikala kritiker: proble-

258 Sammanfattning och avslutning men överskuggar inte sällan de potentiella lösningarna. Den radikala kritiken mot psykiatrin handlar om just problem och problematisering av psykiatrins problem. Ty problem hade psykiatrin, och de var knappast lösta när psykiatridebatten kring 1970 hade tystnat. Det centrala nav – huvudargumentet – kring vilket den radikala kritiken kretsade var således idén att psykiatrin – både den tyngre, anstaltsbundna och den lättare mentalhygienen och psykoterapin – i grunden snarare handlade om social kontroll, makt, än om vård av sjuka – eller förmodat sjuka – människor. Den radikala kritiken ville synliggöra att psykiatrin var politiskt och ideologiskt problematisk. Man vände sig mot ett vetenskapsideal som såg psykiatrin som just politiskt och ideologiskt oproblematisk. Psykiatrin var politisk. Och borde samtidigt politiseras, betraktas ur konfl iktperspektiv. Ytterligare ett centralt argument för dem som riktade en radikal kritik mot psykiatrin löd: det psykiatriska sjukdomsbegreppet är värderingsbundet. Psykisk sjukdom var inte en stabil kategori fristående från samhället eller människors värderingar. Den radikala psykiatrikritiken sammanföll inte sällan med en politisk- ideologisk radikalism. Som tydligast är detta hos författarna till Konsten att dressera människor och i texter från de lundensiska anarkisterna. Det etablerade samhället baserades på myter, myter om psykisk sjukdom och myter om sam- förstånd mellan arbete och kapital. I övrigt är det ofta svårt att fästa tydliga ideologiska etiketter; mer artikulerade alternativ till det existerande samhällssystemet är sällsynta. Också när det gäller politiska uppfattningar rör sig texterna som på en skala. Här ryms såväl marxism som anarkism samt vad som kan kallas en mer frihetlig socialism, i opposition mot en tänkt borgerlighet. Något som förvånat mig är den relativa avsaknaden av explicita marxistiska refenser. Initialt trodde jag att de skulle vara betydligt fl er, inte minst mot bakgrund av vad jag tidigare visste om tidsperioden. Värt att notera är emellertid att ett begrepp som reifi kation dock förekommer i ett utredningsmaterial tillkommet inom ramarna för Socialstyrelsen. Begreppet har en marxistisk grund men kan i likhet med ett begrepp som alienation vid tiden ha tolkats och använts i en vidare och mer allmän betydelse. Den reformistiska kritiken, å sin sida, delade inte den misstänksamhet mot psykiatrin som den radikala byggde på. Visserligen var psykiatrin i behov av grundläggande förändringar, men psykiatrin som medel för social kontroll var en fråga av mindre relevans. Alternativ till vad som inom båda kritiktyper uppfattades som en traditionell psykiatri: psykoterapi och en psykodynamisk grundsyn var för den reformistiska kritiken just alternativ; de stakade ut vägen till en ny psykiatri. Idéhistoriskt är denna nya psykiatri ännu outforskad. Fältet ligger öppet för en fortsättning.

259 260 Summary

Myth and Manipulation: Radical Criticism of Psychiatry in Public Discussion in Sweden, 1968-1973

During the 1960s and 1970s strong criticism was directed at the fi eld of psychiatry both in Sweden and globally. Psychiatry has always faced criticism and questioning, but during the 1960s the area under assault widened; the scientifi c foundations of the theory of psychiatry and repressive societal functions, as they were known, were tackled with a new-found intensity. How do we defi ne (mental) illness: is it a myth, a label, an illusion? On what grounds do we make a diag- nosis: scientifi c or ideological? Can diagnoses be used as a weapon in the hands of those who want to silence social discontent? How do we defi ne psychiatry? Is it a means by which social authorities can get people to accept social injustice? At that time these kinds of questions were discussed in various diff erent contexts. Sociologists, psychiatrists, artists, patients, patient associations and intellectu- als were among those who spoke out. At times the tone of the debate became extremely animated. T is dissertation considers this debate and endeavours to analyse what I call the radical criticism of psychiatry in the public discussion which took place in Sweden between 1968 and 1973, when the debate about psychiatry reached its peak. Some central questions under consideration here are: what were the cir- cumstances under which radical criticism was directed at psychiatry, who made this criticism and what were the main arguments? At that time how was the discussion of psychiatry and psychological illness related to other more encompassing social debates? Which problems were considered relevant to psychiatry and how were solutions for these problems found? Was the debate about psychiatry actually a discussion of psychiatry or did it in fact concern something else? If so, then what was that? T is dissertation also has an analytical aim. How should the criticism of psychiatry be classifi ed and characterised? In the context of the historiography of psychiatry the criticisms levelled at that time are often viewed as an expression of Summary anti-psychiatry. But should this apply to all criticisms of psychiatry in the 1960s and 1970s? T is question has haunted me since I started my studies: what exactly is anti-psychiatry? T e term was coined around 1967 by the British psychiatrist David Cooper but was quickly dismissed by those who were described by it. Anti-psychiatry soon became a derogatory term and remains so. In itself the word has no meaning, thus researchers must award their own defi nition to the term. How can this be done? Should it even be done, or can the 1970s criticism of psychiatry be understood and classifi ed in diff erent terms? T is is an analytical question which is complex and pervades the whole dissertation. Swedish psychiatry has undergone great changes since the 1960s, particularly organizationally. T e mental hospitals have been closed; during the 1970s com- mitment to sectorisation and open care were the heralds of the future. Against this background one must wonder whether the organizational changes which took place in particular can be traced back to the debates of the 1970s. Whether or not the 1970 debate on psychiatry led to changes within the fi eld of psychiatry is, in my opinion, diffi cult to determine and requires a diff erent kind of research from the one I have undertaken. Before we can determine what consequences may have ensued from the debate we have to fi nd out just what that debate comprised. T is dissertation will attempt to discover the nature of the debate. T rough my work I want to prepare the ground for future research on the later ideological developments and history of psychiatry, but I also want to highlight the importance of studying the 1970 psychiatry debate in relation to not only the history of psychiatry but also in relation to the intellectual and social context within which the debate fi rst formed. I will now return to the question of how to characterise and classify the criticism of psychiatry. I do not use the concept of anti-psychiatry. Instead I argue that the concepts of radical and reformatory criticism of psychiatry should be used as, in my opinion, these concepts better capture the complexity of the debate than the concept of anti-psychiatry. T ese concepts have already been proposed by the sociologist Tommy Svensson, but here I will try to further develop them. An outline of the types of criticism looks like this:

Radical criticism of psychiatry • is critical of mental hospitals and of that which has been understood as traditionally-based psychiatry • is sceptical of psychodynamic perspectives, social psychiatry, the mental hygiene movement, community psychiatry, sectorisation

262 Summary

• is critical of the continual extension of behavioural types placed within psychiatric frameworks • sees the concept of psychological illness as problematical in various ways (a label, a myth, theoretically poorly constructed) • believes that psychiatry can easily be used as a means for social control • is critical of the psychiatric and psychotherapy processes which turn social problems into individual problems • questions the progress and gradual humanizing aspect of psychiatry

Reformatory (psychodynamic) criticism of psychiatry • is critical of mental hospitals and of that which has been understood as traditional psychiatry • is favourable toward psychodynamic perspectives, social psychiatry, the mental hygiene movement, community psychiatry, sectorisation • sees psychological illness as a comparatively straightforward concept • highlights the possibilities aﬀ orded by psychiatry and wants to see a new, alternative psychiatry • its theory and practise is often based on various forms of psychodynamic perspectives

T is division into two approaches is hardly straightforward, but during my studies it became apparent to me how fruitful it would be for my research. T e focus of this study is, as already mentioned, radical criticism but it coexisted with reformatory (psychodynamic) criticism which served as its point of contrast. To further complicate matters a more medically-based reformatory criticism was also represented in the debate. It was reformatory in that, along with the other types of criticism, it held that psychiatry had to evolve. (T is is also, by the way, clearly a historical trend: psychiatry must continually change, leaving behind the past and developing in new and better directions.) T roughout the dissertation I consider the diffi culties caused by using these concepts. For example, should these types of criticism be seen as goals on one and the same scale or do they overlap? T is is an example of the questions that I work with continuously. T e dissertation consists of six empirical chapters. T ey are presented chrono- logically with thematic elements. Chapter 1 is the fi rst of two chapters wherein I present the background to the psychiatry debate. In this chapter I maintain that since the very foundation of psychiatry as a science and medical specialism the fi eld has been subject to criticism and debate. T e historiography of psychiatry and the many offi cial in- vestigations of psychiatry undertaken in Sweden during the 1900s all emphasise

263 Summary themes of crisis and evolution. T e chapter takes as its starting point the conclu- sions of an offi cial inquiry made public in 1958. T e authors of the inquiry asserted that the state of mental care was in crisis and encompassing reforms had to be undertaken. T e ideal form of psychiatry was progressive and modern in its approach and despite the apparent need for more mental hospitals greater resources were to be made available to open care. T e report became the bench- mark against which later inquiries from the 1970 were to some degree related. T e second chapter considers the 1960s radicalisation of societal and cultural debates. Faith in society’s willingness to put its citizens’ lives in order, even for those with varying forms of psychiatric problems, is missing in the politically acute times of the later 1960s. Psychiatry as a form of social control – and moreover diff erent types of psychotherapy as a method of control – was discussed alongside the concept of mental illness in a range of articles published between 1968 and 1973. A common trend that emerges from them is the desire to interpret mental problems from a sociological rather than a medical framework. T e publications of the period claim that medicine is not apolitical. Here I have also drawn the outlines of the psychiatry debate: who took part in it and where. In chapter 2, I also argue that the debate on psychiatry was a debate about psychiatry, but that it also concerned society and societal problems in a wider meaning. T e 1960s radicalisation gained ground both in Sweden and globally. One fi gure who came to play a central role in this was the British psychiatrist r. d. La- ing and chapter 3 deals with his ideas. First the chapter considers Laing, his ideas and his position in Great Britain and then discusses the early reception of Laing in the Swedish debate where he was very quickly listened to both as a critic of psychiatry and of society. But he was hardly a catalyst for debates on psychiatry in Sweden. During the 1960s psychiatry found itself – as many times before – in a period of change whilst the social climate had already moved politically to the left before Laing became known in Sweden, but it was hard to remain neutral when Laing’s name was mentioned. Chapter 3 covers the period of 1968-1973. Chapter 4 considers the concept of mental illness from the perspective of the Uppsala sociologist Kaj Håkanson’s book Psykisk sjukdom: Illusioner och realiteter: En teoretisk studie, which became an oft-used point of reference during the following years. In this chapter I again consider the period 1968-1973. T e two fi nal empirical chapters treat the so-called Sociopatutredningen (“T e sociopathy inquiry”) and criticism of Mentalhälsokampanjen (T e Campaign for Mental Health), two heavily debated initiatives both of which were seen as an expression of what some circles called “political psychiatry”. T e themes of these two chapters concern the idea of psychiatry as a form of societal control. T e so-

264 Summary ciopathy inquiry and Campaign for Mental Health were most intensely debated between 1968 and 1970. T e chapter on the Campaign for Mental Health closes with a nod toward what happened later in the 1970s in terms of radical criticism of psychiatry. T e conclusion discusses the most important results of the study along with the usefulness of the analytical concepts. To sum up, the psychiatry debate in Sweden was incredibly multifaceted. It comprised both radical and reformatory lines of argument. T e Swedish debate occurred in parallel with the international discussions on psychiatry. However, the Swedish debate must be seen within its specifi cally Swedish context. Two events in particular must be highlighted: the debates on the sociopathy inquiry and Campaign for Mental Health. T ese two initiatives seemed to confi rm the critics’ worst fears: that psychiatry had become a form of social control at least within Sweden. During the 1960s and 1970s much criticism was levelled at psychiatry within public discussion in Sweden. Books, fi lms, journal- and newspaper- articles etc. challenged the fi eld of psychiatry. T is dissertation is an attempt at investigating what form radical criticism took during this particular period. T e fi eld remains open for further research into the later history of psychiatry in Sweden.

265 266 Efterskrift

Någon gång måste man sätta punkt. Jag vill och jag vill inte. Men nu gör jag det. Många är de människor jag djupt och varmt vill tacka. Först och främst vill jag tacka min huvudhandledare docent Inga Sanner. Med din generositet och öppenhet har du, Inga, ständigt uppmuntrat och låtit mig pröva mina tankar, läst och läst om avhandlingsutkast, orkat med mina frågor och haft förtroende för mig, också när jag själv saknat det. Ett stort och innerligt tack för att du fångade upp mig redan på grundutbildningen. Många varma tack också till min biträdande handledare, docent Petteri Pietikäinen, som aldrig tvekat att säga sanningen om mina många gånger vildvuxna texter och samtidigt alltid kommit med konstruktiva förslag till lösningar. Stort tack till er båda, Inga och Petteri, för att ni har utmanat mitt tänkande! Professor Elisabeth Mansén vill jag ge ett stort tack för såväl ditt engagemang som din konstruktiva kritik och din noggrannhet. Tack också till fi l doktor Suzanne Gieser och fi l lic Lennart War- ring som tillsammans med Inga, Petteri och mig ingick i »Psykgruppen«, där vi ventilerade texter och delade intryck och upplevelser som möten med psykiatrins och psykologins historia gav oss. Formellt ingick vi tillsammans i projektet »Den dynamiska psykologins reception i Sverige«, vilket fi nansierades av Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse för allmännyttiga ändamål. Tack också, Eva T ulin och Daniela Seeskari som informellt kom att ansluta sig till gruppen och som gav mig välgenomtänkta synpunkter på olika avhandlingsutkast. Ett stort tack till docent Franz Luttenberger, som bidrog till att göra mitt slutseminarium till en mycket bra erfarenhet, intellektuellt stimulerande och lärorik. Tack också till fi l doktor Gunnel Svedberg, som gjorde mig uppmärksam på viktiga detaljer i mitt manus samt med sin entusiasm gav mig kraft att orka lite, lite till. Tack vill jag också säga till fi l doktor Karin Dirke, docent Bosse Holmquist, docent Erland Sellberg och professor Staff an Källström som läst manus och bidragit med konstruktiva synpunkter. Ett stort och kollektivt tack vill jag också rikta till alla deltagare och kolleger på högre seminariet jag mött under årens lopp (2003-2008). Ett innerligt tack till rumskamraterna Jenny-Leontine Olsson, Andreas Hellerstedt och Niclas Järvklo. En del liv har vi delat under åren, och det har varit ett nöje, också när vi någon gång förtvivlat. Vi kan! Ett särskilt tack också till Per Sundgren för bil- skjutsar, källmaterial och synpunkter på språkbehandling. Många tack till läka- ren Christopher Rahm för många intressanta samtal om mitt avhandlingsämne. Tack till Kalle Westerling för ovärderlig hjälp med layout samt till Marie Nilsson, Axel Englund och Alexia Grosjean för hjälp med översättning till engelska. Tack också till de personer jag har fått träff a för samtal om projektet: Bengt Börjeson, Johan Cullberg, Kaj Håkanson, Erik Graff man och Sven-Erik Åhström. Tack till Kerstin Vinterhed och Sture Johanneson för e-postkorrespondens. Tack även till Riksförbundet för social och mental hälsa (rsmh) i Stockholm samt rsmh i Lund för att jag fi ck besöka er. Tack också till professor Roger Qvarsell, som läst enstaka utkast till kapitel och bidragit med konstruktiv kritik. Arkivarie Hans Björklund skall ha tack för att han hjälpte mig att leta fram materialet till den så kallade Sociopatutredningen. När jag i slutet av arbetet ville se utredningen igen hjälpte mig personal på Sveriges Kommuner och Landsting att snabbt åter ta fram materialet. Tack! Tack till Robert Carleson, som lät mig ta del av material från den personundersökning han genomgick på 1960-talet. Tack också till professor Klas Åmark, som lät mig ta del av material av och om Curt Åmark. Att skriva avhandling kostar pengar. Till dem som bidragit till fi nansiering av detta avhandlingsprojekt, många tack: Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse för allmännyttiga ändamål samt John och Johanna Håkanssons under- stödsstiftelse. Ett synnerligen stort och djupt tack till min familj. Min mamma Kristina fi ck tyvärr inte se det här projektet i hamn, men du fi nns i minnet, mamma. Tack Ragnar, Amanda och Isak. Tack för att ni har stått ut med mig under de här åren. Jag vet att jag stundvis varit ganska besvärlig. Tack för all kärlek, all förståelse. Det här projektet har bara varit så svårt. Låt oss nu resa på semester! Tack pappa Lennart för att du en gång tog med mig på just semester och för att du är du, »Fadren«, som vi brukar säga. Slutligen, mitt djupaste tack till min mormor, Mona. Mormor, du har alltid funnits för mig. Alltid. Tack för den villkorslösa kärlek som varje människa – barn inte minst – behöver för att kunna utvecklas. Jag tillägnar den här avhandlingen till dig, mormor.

268 Referenser

OTRYCKT KÄLLMATERIAL

Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Stockholm Föreningen socialistiska läkare, 1946-1953

Lunds universitetsbibliotek »Den sjuka vården«, Lunds fria press 1969: 2 »Keddys försvarstal inför rätten i rpk-målet 25.3. 1970«, Lunds fria press, 1970: 3 Lunds fria press 1970: 3

Riksarkivet, Stockholm Föreningen för socialistiska läkare, 1969-1981

Riksförbundet för social och mental hälsa, Stockholm Kopia av »rpk, monument över ett sjukt samhälle«

Rådhusrätten i Lund Dom 1. 4. 1970, db, b/

Socialstyrelsen, Stockholm Kopia av »PM från Folksam till Socialstyrelsen«, snei: , Dnr 

Stockholms läns landstingsarkiv »Anhållan om upplysningar med anledning av upplopp på Långbro sjukhus«, eaa: , Nr /- Referenser

Sveriges Kommuner och Landsting (tidigare Svenska Landstingsförbundet), Stockholm »Diskussionssammanträde den 10. 10. 1968 mellan representanter för socialstyrelsen och vissa medlemmar av socialstyrelsens vetenskapliga råd beträﬀ ande regionvårdskommitténs förslag angående vårdorganisation för s.k. sociopater«, arkivbox: Svenska Landstingsförbundet, Kansliet, Diarieförd korrespondens, Dnr a, , Serie e vii, Volym nr  »Förslag angående vårdorganisation för sociopater«, arkivbox: Svenska Landstings- förbundet, Kansliet, Diarieförd korrespondens, Dnr , 1967, Serie vii, Volym  »Förslag angående vårdorganisation för vissa grupper av psykiskt utvecklings- störda«, arkivbox: Svenska Landstingsförbundet, Kansliet, Diarieförd korrespondens, Dnr a, , Serie e vii, Volym nr  »Preliminär förteckning av moment i regionvårdskommitténs arbete, 18. 10. 66.«, arkivbox: Svenska Landstingsförbundet, Kansliet, Diarieförd korrespondens, Dnr b, , Serie e vii, Volym nr  »Regionvårdskommitténs arbetsgrupp för vården av vissa grupper psykiskt sjuka och abnorma (psykopater). Anteckningar från sammanträde den 19 oktober 1967«, arkivbox: Svenska Landstingsförbundet, Kansliet, Diarie- förd korrespondens, Dnr a, , Serie e vii, Volym nr 

Sveriges radios dokumentarkiv, Stockholm Snabbprotokoll m 84, 21. 12. 1968

Bandupptagningar Samtal med Kaj Håkanson, 11. 9. 2006 (Bandupptagningen förvaras hos avhandlings författaren.)

Fonogram Gentle Giant, »Knots«, Edge of Twilight, 1996

Statens ljud- och bildarkiv, Stockholm Ahrne, Marianne, Långt borta och nära, 1976 (Spelfi lm) Ardelius, Lars, Bratt, Bengt, Vårdaren, 1969 (Tevepjäs, bandet delvis förstört) Forsberg, Lars-Lennart, Misshandlingen, 1969 (Spelfi lm) Kempe, Monica, Lamm, Staff an, Det känns som en mur, 1966 (Teveprogram) Loach, Ken, Family Life, 1971 (Spelfi lm)

270 Referenser

Schizofreni, en sjukdom eller bara en etikett?, 1970 (Teveprogram)

Internetresurser http://amandaﬁ lm.editme.com/Misshandlingen (2008-04-08) http://www.childnps.se/dokument/antipsykiatri.pdf (2008-06-14) http://www.galebevaegelsen.dk/ (2008-07-07) http://laingsociety.org/ (2008-06-14) http://www.medikament.nu/PDF-ﬁ ler/4-01/Medik%20Nr4-01%20sid%20karl. pdf (2008-07-07) http://special.lib.gla.ac.uk/collection/laing.html (2008-07-07)

TRYCKTA KÄLLOR OCH LITTERATUR Adamson, Monica, Grip, Lars, Modig, Cecilia, Nestius, Hans, (red.), När botten stack upp: Om de utslagnas kamp för frihet och människovärde, Hedemora, 2004 Agevik-Magnusson, Berit, Borgia, Lillemor, Fredin, Erik, Lindén, Iréne, Lundberg, Rotraut, Modig, Cecilia, Murray, Anders, Rosberg, Maj-Lis, Staaf, Ingrid, Wahlberg, Anette, Wilund, Caisa, Makt att vårda: En kritisk granskning av vårdideologier, Stockholm 1970 Aghed, Jan, »Debatten om S:t Lars i Lund«, Sydsvenska Dagbladet Snällposten, 25. 11. 1968 Aghed, Jan, »En ﬁ lm ni måste se«, Sydsvenska Dagbladet Snällposten, 7. 8. 1973 Aghed, Jan, »‹Kör över mentalsjukhusen med en caterpillar›: Autoritär miljö som motarbetar psykisk bättring«, Sydsvenska Dagbladet Snällposten, 30. 12. 1968 Aghed, Jan, »‹Sjukhusdirektör stoppar debattaftnar: S:t Lars är i gungning›«, Sydsvenska Dagbladet Snällposten, 17. 11. 1968 Agrell, Inga-Greta, »Låt läkaren komma ner från piedestalen«, Göteborgs-Posten, 7. 4. 1969 Ahlbom, Lasse, »Hedeby och Sven Delblancs människosyn«, Bonniers litterära magasin 1975: 5 Ahrne, Marianne, Äppelblom och ruiner, Stockholm 1980 »Aktion mental hälsa«, (Osignerad), Tidsignal 1969: 24

271 Referenser

Ambition och ansvar: Nationell strategi för utveckling av samhällets insatser till personer med psykiska sjukdomar och funktionshinder, SOU 2006: 100 Andersson, Claes, »Andersson om Laing«, Medicinska föreningarnas tidskrift 1970: 1 Andersson, Claes »Det psykologiska mordet«, Dramaten 1974-75: 45 Andersson, Claes, »Refl exioner kring familjen«, Dramaten 1974-75: 44 Andersson, Kent, Bratt, Bengt, Tillståndet, Stockholm 1972 Andersson, Sten, Dubbla budskap: Socialpsykologiskt perspektiv på schizofreni, Stockholm 1980 Andersson, Sten, Freud, Reich och den förtryckta sexualiteten, Stockholm 1975 Andréason, Sverker, »Familjefi lm att debattera«, Göteborgs Handels- och Sjöfarts- tidning, 3. 5. 1973 Andréason, Sverker, »Misshandlingen: Stark fi lm: Den utmanar oss alla«, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 25. 11. 1969 »Antiföreläsaren Cooper kommer upp i riksdagen«, (Osignerad), Svenska Dag- bladet, 18. 2. 1971 Axelsson, Sun, Drömmen om ett liv, Stockholm 1978 (1976) Axelsson, Sun, »Familjeliv«, Chaplin 1973: 3 Apelqvist, Seved »Förord«, Den ofärdiga välfärden, Stockholm 1967 Asplind, Uno, »Skakande drama om ‹fallet Janice›«, Göteborgs-Posten, 24. 7. 1973 Backberger, Barbro, Det förkrympta kvinnoidealet, Stockholm 1966 Backberger, Barbro, »Dödens väntsalar«, Ord och Bild 1967: 3 Backberger, Barbro, »Inspärrade – utestängda«, Ord och Bild 1967: 3 »Bakom en mur som inte fi nns«, (Osignerad), Röster i radio och teve 1966: 44 Baldo Zagadou, Catarina, »Det stora damp-bråket«, Ordfront Magasin 2001: 1-2 Barnes, Mary, Berke, Joseph, Två rapporter om en resa genom själens mörker, Stockholm 1976 Barthes, Roland, »Å ömse håll«, teaterprogram för Alf Sjöbergs uppsättning av Fadern 1968, Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm Basaglia, Franco, Ned med den institutionella psykiatrin, (översättning Sangregorio, Inga-Liza, Matz, Richard), Stockholm, 1971 Bateson, Gregory, Steps to an Echology of Mind, London 1972 Bengtsson, Yngve, »Hur berättigad är Misshandlingen?«, Scen och salong 1969: 12 Berggren, Bengt, »Dagvård för psykiskt sjuka«, Modern svensk psykiatri, (red.) Holmberg, Gunnar, Ljungberg, Lennart, Åmark, Curt, Stockholm 1968

272 Referenser

Berggren, Bengt, »Förord«, Samhällspsykiatri, Stockholm 1973 Berggren, Bengt, Cullberg, Johan, Nacka-projektet: Bakgrund, praktik, erfarenhet, Spri-rapport 1978: 7 Bergom-Larson, Maria, »Omtagning: Kenneth Loach: Family Life«, Dagens Nyheter, 4. 8. 1973 Bergsten, Gunilla, »Individen, gruppen och samhället«, Upsala Nya Tdning, 28. 9. 1973 Bergsten, Gunilla, »Psykiatrisk poesi«, Upsala Nya Tidning, 14. 9. 1971 Bergsten, Gunilla, »Schizofreni i nytt ljus«, Upsala Nya Tidning, 30. 6. 1969 Bergsten, Staﬀ an, »Till dårskapens lov«, Upsala Nya Tidning, 23. 3. 1971 Bergström, Carl-Eric, »Schizofrenvänster«, Svensk linje: Organ för Sveriges konservativa studentförbund, 1969: 8 Berlman, Bertil, »De psykiatriska värderingarna«, Blekinge Läns Tidning, 12. 1. 1972 Bernholm, Bernt, »En ny bättre mentalvård: Dingleton«, Expressen, 13. 11. 1969 Bernholm, Bernt, »Dr RR [sic!] Laing, engelsk psykprofet: Människan är en halvtokig varelse i en heltokig värld«, Expressen, 9. 11. 1969 Bernicus, »Svepet«, Göteborgs-Posten, 16. 5. 1969 Bernicus, »Svepet«, Göteborgs-Posten, 25. 1. 1976 Berrios, German, E., Freeman, Hugh, 150 Years of British Psychiatry 1841-1991, Volume I, London 1991 Berrios, German, E., Freeman, Hugh, 150 Years of British Psychiatry 1841-1991, Volume II: T e Aftermath, London 1996 Betänkande avgivet av låginkomstutredningen, Del 1, Svenska folkets inkomster, SOU, 1970: 34 Betänkande med förslag till stadga angående sinnessjukvården i riket, SOU 1928: 18 Björkman, K-G, »Patienter tvingades i säng – ﬁ ck inte diskutera TV-pjäsen«, Aftonbladet, 11. 11. 1969 Björkman, Jenny, Vård för samhällets bästa: Debatten om tvångsvård i svensk lagstiftning 1850-1970, diss, Stockholm 2001 Blok, Gemma, Baas in eigen brein: »Antipsychiatrie« in Nederland, 1965-1985, diss, Amsterdam 2004 Blok, Gemma, »T e Messiah of the Schizophrenics: Jan Foudraine and Anti- Psychiatry in Holland«, Cultures of Psychiatry: Mental Health Care in

273 Referenser

Postwar Britain and the Netherlands, (red.) Gijswijt-Hofstra, Marijke, Porter, Roy, Amsterdam, Atlanta 1998 Blom, Jörgen, »De ansvariga saknades i debatten«, Aftonbladet, 12. 11. 1969 Blomquist, Clarence, »Debatt eller förkunnelse«, Läkartidningen 1970: 19 Blomquist, Clarence, »Magasinera – medicinera, rehabilitera«, Läkartidningen 1969: 48 Blomquist, Clarence, Psykiatri, Stockholm 1969 Blomquist, Clarence, »R. D. Laing och schizofrenin som ett sätt att leva«, Läkar- tidningen 1968: 50 Blomquist, Clarence, Själ och sinne: Om mänskan och hennes stund på jorden, Stockholm 1974 Bolander, Arne, »Att demonstrera i Sverige: Vietnamrörelsen och 20 december«, Ord och Bild 1968: 2 Bolinder, Erik, »Psykiska miljöproblem vanliga på 1970-talet«, Arbetarbladet, 4. 10. 1969 Borgå, Per, »Tyst som muren«, Medicinska föreningarnas tidskrift 1972: 2 Bragéer, Björn, »Mentalvård i folkrepubliken Kina«, Medicinska föreningarnas tidskrift 1972: 7 Bremberg, Lars, Vallmotorp: Ett terapeutiskt samhälle, Stockholm 1978 Brising, Lotta, »Vad vet Olle?«, Medicinska föreningens tidskrift 1968: 5-6 Brossner, Karl-Eric, »Forsberg – vilken debutant!«, Sydsvenska Dagbladet Snäll- posten, 18. 11. 1969 Burston, Daniel, T e Crucible of Experience: R. D. Laing and the Crisis of Psycho- therapy, 2000 Burston, Daniel, T e Wing of Madness: T e Life and Work of R. D. Laing, Cam- bridge, 1996 Båge, Christer, »Det psykiatriska vansinnet«, Dagens Nyheter, 16. 5. 1970 Båge, Christer, Ett spel om syndabockar: Utstötning – familjebehandling: 1, Stockholm 1972 Båge, Christer, »Makt eller medverkan«, Läkaren och samhället: En antologi samman ställd av J Christer Sundström, Stockholm 1969 Båge, Christer, »Psykiatri – vård eller vansinne?«, Dagens Nyheter, 9. 4. 1970 Båge, Christer, »Replik«, Psykisk hälsa 1970: 1 Bäck, T omas M., »Ur en dagbok«, Nya Argus 1972: 12 Bärmark, Jan, »Forskning kring människan«, Svenska Dagbladet, 12. 4. 1972

274 Referenser

Bärmark, Jan, »Forskningsteori och psykiatri«, Svenska Dagbladet, 18. 2. 1972 Bärmark, Jan »Färder genom själens mörker«, Nerikes Allehanda, 16. 9. 1976 Böhm, T omas, »Motsättningar inom psykiatrin«, Läkartidningen 1972: 17 Böhm, T omas, »Nytt perspektiv på psykiatrin«, Dagens Nyheter, 30. 1. 1972 Börjeson, Bengt, Vinterhed, Kerstin, Fem familjer i Sverige, Stockholm 1972 Börjeson, Bengt, »Förord«, Bertil Sundin, Individ, Institution, Ideologi: Anstaltens socialpsykologi, Stockholm 1970 Börjeson, Bengt, (red.), Samhällsmyter: 7 kritiska perspektiv, Stockholm 1971 Börjeson, Bent, Samtal med K: en bok om identiteten, Stockholm 1976 (1974) Börjeson, Bengt, Fredin, Erik och Holm, Siv, Sjukdomsmyter: Psykiska störningar och avvikande beteende, Stockholm 1972 Börjesson, Mats, Sanningen om brottslingen: Rättspsykiatrin som kartläggning av livsöden i samhällets tjänst under 1900-talet, diss, Stockholm 1994 C. G. W., »Psykiatrin och samhället«, Socialmedicinsk tidskrift 1970: 10 Christiansson, Lennart, Fahlén, Tom, Flordh, Christina, Grosin, Lennart, Hedlund, Ragnar, Hofsten, Ann-Mari, T ernlund, Gunilla, T orell, Ågren, Gunnar, m.ﬂ ., Konsten att dressera människor: Mentalhälsa – arbete – ideologi, Stockholm 1969 Clay, John, R. D. Laing: A Divided Self, London 1996 Cooper, David, Befrielsens dialektik (översättning Ekman, Maria), Stockholm 1970 Cooper, David, Död åt familjen, (översättning Edgardh, Margareta), Stockholm 1971 Cooper, David, Psykiatri och antipsykiatri, (översättning Rössel, James), Stockholm 1970 Cooper, David, Laing, R. D., Reason and Violence: A Decade of Sartre's Philosophy 1950-1960, London 1964 Cooper, David, »T e Death of the Family«, Samhällsmyter: 7 kritiska perspektiv, (red.) Börjeson, Bengt, Stockholm 1971 Cooper, David, T e Grammar of Living, London 1974 Cooper, David, T e Language of Madness, London 1976 Crossley, Nick, Contesting Psychiatry: Social Movements in Mental Health, London 2006 Costa, Filipe, Topor, Alain, Alternativ till psykiatrin: En antologi om arbete, hälsa, makt och motstånd (red.), Stockholm 1983

275 Referenser

Costa, Filipe, »Från antipsykiatri till sektorisering – en samhällskritisk modell nästa?«, Kritisk psykologi 1981: 2-3 Crafoord, Clarence, Den möjliga och den omöjliga psykiatrin: Utveckling och erfarenheter av sektoriserad psykiatri, Stockholm 1986 Cullberg, Johan, »Demagogiskt struntprat om utvecklingen av psykiatrin«, Dagens Nyheter, 16. 9. 2003 Cullberg, Johan, »Den medicinska modellens plats inom psykiatrin«, Läkar- tidningen 1972: 37 Cullberg, Johan, Dynamisk psykiatr i teori och praktiki, Stockholm 1984 Cullberg, Johan, »Laing uttryckte vad en hel generation ville höra«, Svenska Dagbladet, 24. 1. 1997 Cullberg, Johan, Mitt psykiatriska liv: Memoarer, Stockholm 2007 Cullberg, Johan, »Psykiatrins identitetskris«, Medicinska föreningens tidskrift 1969: 6 Cullberg, Johan, »Psykiatriskt alternativ«, Läkartidningen 1972: 3 Cullberg, Johan, Psykoser: Ett humanistiskt och biologiskt perspektiv, Stockholm 2000 Cullberg, Johan, »Psykoterapi, manipulation och människosyn« Modern svensk psykoterapi: En antologi från Psykoterapicentrum (red.) Bernt Rosegren, Anders Öfwerström, Stockholm 1973 (1971) Cullberg, Johan, »70-talet i svensk psykiatri: Utredningshögarna bara växte«, rsmh-Information, Revansch, Socialpolitisk kampskrift för rsmh, 1980: 1-2 Cullberg, Johan, »Till försvar för sektoriseringen«, Kritisk psykologi 1981: 2-3 Dahlström, Britt, »Läkaren som poet«, Sydsvenska Dagbladet Snällposten, 23. 6. 1971 Dahlström, Britt, »Missad familjeattack«, Sydsvenska Dagbladet Snällposten, 8. 11. 1971 Dahlström, Britt, »Standardverk om människovård«, Sydsvenska Dagbladet Snäll- posten, 1. 3. 1972 Dahlström, Edmund, »Samhällskritik på avvägar«, Dagens Nyheter, 13. 11. 1969 Dain, Norman,«Psychiatry and Anti-Psychiatry in the United States«, Discovering the History of Psychiatry, (red.) Micale, Mark, S., Porter, Roy, Oxford, New York 1994 Dalén, Per, »Antipsykiatri«, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 29. 4. 1970 Dalén, Per, »Nytt perspektiv på psykiatrin«, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 4. 1. 1972

276 Referenser

Dalén, Per, »Psykiatrin kritiserad«, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 5. 6. 1971 Dalén, Per, »Romantisk psykiatri«, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 9. 5. 1969 Degerhammar, Rune, »Språket maktspråket som maktmedel«, Medicinska förening- arnas tidskrift 1972: 2 Diesen, Christian, »Att upptäcka fascisten… IV«, Chaplin 1970: 2 Doktor Gormander, »Jag – en sociopat«, Tidsignal 1969: 8 Eberhard, Göran, »Debatten om S:t Lars i Lund«, Sydsvenska Dagbladet Snällposten, 25. 11. 1968 Edfelt, Anders, »Fallet Andersson«, Läkaren och samhället: En antologi sammanställd av J Christer Sundström, Stockholm 1969 Edgren, Lennart, »Vård eller hjärntvätt?«, Bohuslänningen, 14. 12. 1968 Edström, Mauritz, »Misshandlingen! Årets debutﬁ lm«, Dagens Nyheter, 7. 11. 1969 Edström, Ricardo, »Arbetspsykiatri«, Dagens Nyheter, 18. 1. 1969 Ehnmark, Anders, »Därför förnekar vi psykiatrin«, Expressen, 14. 11. 1969 Eivergård, Mikael, Frihetens milda disciplin: Normalisering och social styrning i svensk sinnessjukvård 1850-1970, diss, Institutionen för kultur och medier/ Etnologi, Umeå universitet 2003 Ekbom, Torsten, »Neurosen är en papperstiger«, Dagens Nyheter, 15. 9. 1968 Ekbom, Torsten, »T e Dew-Line«, Paletten 1968: 1 Ekblad, Martin, »Den psykiatriska sjukvårdens dilemma«, Dagens Nyheter, 7. 5. 1969 Eklundh, Bernt, »Börjar alienationen på BB«, Göteborgs-Posten, 21. 9. 1968 Eklundh, Bernt, T unbäck-Hanson, Monica, »Det dresserade folket – är det vi det?«, Göteborgs-Posten, 5. 10. 1969 Eklundh, Bernt, »Ljud för tusen ord«, Göteborgs-Tidningen, 11. 7. 1967 Eklundh, Bernt, »Nattsmygen och schizofrenin«, Göteborgs-Tidningen, 13. 7. 1967 Eklöf, Motzi, Läkarens ethos: Studier i den svenska läkarkårens identiteter, intressen och ideal 1890-1960, diss, Linköping Stuides in Art and Science no 126, Tema Hälsa och samhälle, 2000 Elgán, Elisabeth, »Tillägnelse och kränkning: Några av samtidshistoriens dilemman«, Människan, historien och samtiden: Festskrift till Alf W Johansson, Stockholm 2000

277 Referenser

Eliasson, Rosmari, Den nya psykiatrin i korseld: En rapport från Skå om Nacka- projektet, psykoterapi och ideologi, 1979 Eliasson, Rosmari, Nygren, Pär, Närstudier i psykoterapi: Psykiatrisk verksamhet II, Stockholm 1983 Eliasson, Rosmari, Pär Nygren, Psykiatrisk verksamhet I: Samhälle, människosyn och modern själavård, Stockholm 1981 Eliasson, Rosmari, Psykiatri som ideologi, I: Nacka-projektet och den nya psykiatrin i korseldsbelysning, Rapport nr 33, Barnbyn Skå 1977 Elmhorn, Kerstin, »Varning för vård«, Socialnytt 1969: 9 Engman, Tommy, Ett sätt att leva: Samhälle – psykiatri: rsmh, en klientrörelses tillkomst och framväxt, Stockholm 1992 En ny vänster: En debattbok redigerad av Göran T erborn och under medverkan av Lars-Ola Borglid, Gunnar Olofsson och Rune Wiklund, Stockholm 1966 »En psykiatri för vår tid«, (Osignerad), Läkartidningen 1973: 49 Enquist, P. O. »Ångesten i Sunne och i dig«, Aftonbladet, 22. 12. 1975 Eriksson, Bengt, Wålinder, Jan, »Psykiskt sjuka till medicinklinikerna?«, Läkar- tidningen 1969: 50 Eriksson, Jörgen, Revolt i huvet: Anarkistisk journal, Stockholm, 1970 Eriksson, Jörgen, Svenska botten: En debattbok om de asociala minoriteterna, Stockholm 1965 Eriksson, Richard »Landsﬂ ykt i skuggvärld: En studie av reklam för psykofarmaka«, Reklam och hälsa: Levnadsideal, skönhet och hälsa i den svenska reklamens historia (red.) Qvarsell, Roger, Torell, Ulrika, Stockholm 2005 Essen-Möller, Erik, »Psykiatrisk-genetisk forskning i Sverige«, Modern svensk psykiatri, (red.) Holmberg, Gunnar, Ljungberg, Lennart, Åmark, Curt, Stockholm 1968 Et. A, »Apparaten Sveriges psykiatri«, Medicinska föreningarnas tidskrift 1972: 2 Et. A, »Särskilt vårdkrävande«, Medicinska föreningarnas tidskrift 1972: 7 Fagerström, Allan, »Dårar och hjärtsjuka får samma behandling«, Aftonbladet, 11. 11. 1969 Fagerström, Gudrun, Maria Gripe, hennes verk och hennes läsare, diss, Stockholm 1977 Fahlén, Tom, »Mentalsjukvård på Kuba« (Alternativ rubrik: »Mazorra«), Medicin- ska föreningens tidskrift 1969: 6 Falck, Sten, »Sex frågor om svensk mentalvård«, Dramaten 1974-75: 40

278 Referenser

»Fara för rättssäkerheten: Hård kritik mot sociopatvård«, (Osignerad), Dagens Nyheter, 30. 11. 1968 Flygare, Erik, Den psykiatriska problematiken och den problematiska psykiatrin: Sociologiska perspektiv på mental ohälsa, diss, Stockholm/Stehag 1999 Folksams informationsavdelning, Fakta om och ur debatten om mentalhälso- kampanjen våren och sommaren 1969 Folksam/Brevskolan, Mentalhälsa i arbetslivet, Stockholm 1969 »Folksams kampanj vilseleder och döljer«, (Osignerad), Lunds fria press 1969: 2 Forsell, Jacob, »Så diskar en provie«, Expressen, 19. 5. 1967 Forssman, Hans och Wålinder, Jan, »Att vara psykiater i en tid av framsteg och romantiska hypoteser«, Läkartidningen 1972: 15 Forssman, Hans »Psykiatri i dagens Sverige«, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 2. 5. 1968 Foucault, Michel, Vansinnets historia under den klassiska epoken (översättning Liungman, Carl, G.), Stockholm 1973, 1983 Foucault, Michel, History of Madness (översättning Murphy, Jonathan, Khalfa, Jean), London, New York 2006 Frank, Gunnar, Wikström, Håkan, »Till försvar för den nya psykiatrin«, Kritisk psykologi 1981: 2-3 Frank News, bilaga till Paletten 1969: 4 Franzén, Lars-Olof, »Ett rum för värme och gemenskap« Dagens Nyheter, 16. 12. 1972 Franzén, Lars-Olof, »köttighet, sötma, beröring – Poesin bakom dikterna«, Dagens Nyheter, 23. 2. 1969 Fredin, Erik, »Det terapeutiska samhället«, Läkaren och samhället: En antologi sammanställd av J Christer Sundström, Stockholm 1969 Frenander, Anders, Debattens vågor: Politisk-ideologiska frågor i efterkrigstidens svenska kulturdebatt, diss, Göteborg 1999 Leif Friberg, Från sonett till drömtext: Gunnar Björlings väg mot modernismen, diss, Stockholm Studies in Literature, Stockholm 2004 Frisk, Birgitta, »Politisk vård«, Medicinska föreningarnas tidskrift 1970: 2 Furuland, Lars, Johansson, Svensk bokutgivning 1965-1970, Avdelningen för Litteratursociologi, Uppsala Universitet 1972. (Särtryck ur: En bok om böcker, SOU 1972: 80) Förslag till lag om sinnessjuka och om undersökning angående sinnesbeskaﬀ enhet mm, SOU 1927: 10

279 Referenser

»Försök bör ordnas för ‹särskilt vårdkrävande patienter›«, (Osignerad), Socialnytt 1969: 3 Gardell, Bertil, »Är det fult med arbetsglädje?«, Dagens Nyheter, 26. 6. 1969 G. C., »Psykoterapi«, Medicinska föreningarnas tidskrift 1972: 4 Gerholm, Dick Göran, »Patienten i den vita rocken«, Göteborgs-Posten, 6. 3. 1969 Gerle, Bo, »Infl ytelser från Henrik Sjöbrings individualpsykologi och lesionslära«, Modern svensk psykiatri, (red.) Holmberg, Gunnar, Ljungberg, Lennart, Åmark, Curt, Stockholm 1968 Gerle, Bo, Psykopatibegreppets bankrutt, Stockholm 1947 Gijswijt-Hofstra, Marijke, »Introduction: Cultures of Psychiatry and Mental Helath Care in Postwar Britain and the Netherlands«, Cultures of Psychiatry and Mental Healt Care in Postwar Britain and the Netherlands, (red.) Gijswijt-Hofstra, Marijke, Porter, Roy, Amsterdam, Atlanta, 1998 Goff man, Erving, Totala institutioner: Fyra essäer om anstaltslivets sociala villkor (översättning Fredriksson, Göran), Stockholm 1983 Goldie, Nigel, Fredén, Erik, »A Crisis of Closure and Openness: T e Present State of the Swedish Mental Health System in the Light of Sectorisation«, Social Science and Medicine vol 32, 1991: 4 Gordan, Kurt, Palmgren, Lisbet, »Samspelet inom familjen«, Dramaten 1974-75: 46 Green, Hannah, I Never Promised you a Rose Garden (1964) (Ingen dans på rosor, 1972) Grip, Lars, »Detta kunde blivit verklighet: Intensivvård för samhällsfarliga!« rsmh-information 1979: 3 Gripe, Maria,…ellen dellen…, Stockholm 1974 Grunewald, Karl, »Avskaff a rättspsykiatrin!«, Dagens Nyheter, 13. 2. 1970 Gustafsson, Lars, »Dom bygger rättspsykiatriska kliniker«, Medicinska föreningarnas tidskrift 1972: 2 Gustafsson, Lars, »Kommentarer«: »Döda språk och levande«, Bonniers litterära magasin 1970: 10 Gustafsson, Lars, »Kommentarer«: »Strindbergsnummer i backspegeln«, Bonniers litterära magasin 1969: 7 Gustafsson, Per, »Tio år sedan mentalhälsokampanjen…«, Psykologi i teori och praktik 1979:2 Gutting, Gary, »Michel Foucaults Phänomenologie de Krankegeistes«, Discovering the History of Psychiatry (red.) Micale, Mark, S., Porter, Roy, New York,

280 Referenser

Oxford 1994 Gyllensten, Lars, »Det dolda läkarsamhället«, Läkaren och samhället: En antologi sammanställd av J Christer Sundström, Stockholm 1969 Gyllensten, Lars, »Det dolda läkarsamhället«, Läkartidningen 1970: 5 Hagnell, Olle, »Psykisk sjuklighet i Sverige«, Modern svensk psykiatri, (red.) Holmberg, Gunnar, Ljungberg, Lennart, Åmark, Curt, Stockholm 1968 Hallgren, Birger, »Rättspsykiatri, politik och samhälle«, Vertex 1970: 7 Hansen, Björn Fabricius, »Family Life«, Svenska Dagbladet, 3. 5. 1973 Hansson, Jan-Håkan, »Maxwell Jones och begreppet socialpsykiatri«, Samhälle, psykiatrisk vård och psykisk hälsa, (red.) Tommy Svensson, Linköpings universitet, Tema Hälso- och sjukvården i samhället, SHS 19, 1994 Harding, Gösta, »Den psykoterapeutiska linjen«, Modern svensk psykiatri, (red.) Holmberg, Gunnar, Ljungberg, Lennart, Åmark, Curt, Stockholm 1968 Harding, Gösta, »Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta«, Läkartidningen 1973: 42 Harding, Gösta, »Harding kommenterar«, Medicinska föreningens tidskrift 1968: 2 Harding, Gösta, »Tendentiösa citat«, Läkartidningen, 1970: 23 Harding, Gösta, Tidig svensk psykiatri, Stockholm 1975 Harning, Anderz, »Misshandlingen«, Göteborgs-Tidningen, 9. 6. 1971 Hartelius, Hans, »Nya vägar inom psykoterapin – ett kongressreferat«, Läkar- tidningen 1964: 48 Haugsgjerd, Svein, Nytt perspektiv på psykiatrin, Stockholm 1971 Heikel Ivar, Fridrichsen Anton, Grekisk-svensk ordbok till Nya testamentet och de apostoliska fäderna, Uppsala 1934, uppslagsord: metanoia Heilig, Markus, »Demagoger styr svensk psykiatri«, Dagens Nyheter, 8. 9. 2003 Helldén, Daniel, Demokratin utmanas: Almstriden och det politiska etablissemanget, Stockholm Studies in Politics 109, diss, Stockholms universitet, Statsveten- skapliga institutionen 2005 Herlitz, Einar, Borgå, Per, »Planhemlighållning«, Dagens Nyheter, 12. 5. 1970 Herlitz, Einar, »Tag in på den nya Stockholmskliniken«, Medicinska föreningarnas tidskrift 1972: 2 Herlitz, Einar, Borgå, Per, »Vem gav direktiven?«, Dagens Nyheter, 12. 4. 1970 Herner, Torsten, Psychotherapy through Existential Dialectics: An Account of T ree Cases, Stockholm 1981

281 Referenser

Herner, Torsten, »Schizofreniforskningen och den normala personlighetsutvecklingen«, Läkartidningen 1970: 6 Herner, Torsten, T e Challenge of Schizophrenia: Selected Papers on Existential Dialectics 1956-1981, Stockholm 1982 Hjertén, Hanserik, »Mästerlig närbild av den sjuka familjen«, Dagens Nyheter, 3. 5. 1973 Hodell, Åke, collage i teaterprogram för Alf Sjöbergs uppsättning av Fadern 1968 Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm Hogstedt, Christer, »Den politiske läkaren«, Läkaren och samhället: En antologi sammanställd av J Christer Sundström, Stockholm 1969 Hogstedt, Christer, »Psykiatrin måste sättas in i sitt politiska sammanhang«, Läkartidningen 1972: 12 Holm, Annika, »Teatern är ett vapen – därför spelar vi Fadern«, Dagens Nyheter, 6. 10. 1968 Holm, Siv, »Bilden av den onda modern«, Kvinnomyter: kvinnan i produktionen och familjen, i psykologiska teorier och terapeutisk praktik, i kvinnodrömmar och frigörelsekamp, (red.) Rosmari Eliasson och Marta Szebehely (1974, 1976) Holmberg, Claes-Göran, Upprorets tradition: Den unglitterära tidskriften i Sverige, diss, Lund 1987 Holmberg, Gunnar, »Den medicinska linjen«, Modern svensk psykiatri, (red.) Holmberg, Gunnar, Ljungberg, Lennart, Åmark, Curt, Stockholm 1968 Holmberg, Gunnar, »Dialektisk terapeut i kris«, Läkartidningen 1972: 45 Holmberg, Gunnar, »Inledning«, Modern svensk psykiatri, (red.) Holmberg, Gunnar, Ljungberg, Lennart, Åmark, Curt, Stockholm 1968 Holmberg, Gunnar, »Psykiatrin måste koncentrera sig på sin medicinska huvuduppgift«, Läkartidningen 1972: 6 Hydén, Lars-Christer, »Arbetslöshetens psykiatri – Om Nacka-projektet vid Finnboda Varf«, Kritisk psykologi 1981: 2-3 Hydén, Lars-Christer, »Den ‹nya› psykiatrin: Från psykisk sjukdom till handikapp«, Nya kulturer i psykiatrin, (red.) Sjöström, Stefan, Lund 1998 Håkanson, Kaj, »Att göra schizofrenin begriplig«, Dagens Nyheter, 27. 8. 1972 Håkanson, Kaj, »Brott – sjukdom – social kontroll«, Behandling som straﬀ : 23 debattinlägg om nordisk kriminalpolitik under redaktion av Hans Nestius, Stockholm 1971 (1969) Håkanson, Kaj, Dubbla verkligheter: Om psykoterapi, social identitet och verklighets- uppfattning, Stockholm 1981

282 Referenser

Håkanson, Kaj, »Myten om mentalsjukdomarna«, Dagens Nyheter, 3. 10. 1973 Håkanson, Kaj, »Psykiatri, moral och samhälle«, Konkret 1968: 8-9 Håkanson, Kaj, »Psykiatri, moral och samhälle«, Läkaren och samhället: En antologi sammanställd av J Christer Sundström, Stockholm 1969 Håkanson, Kaj, »Psykisk sjukdom – sammanbrott eller genombrott«, Dagens Nyheter, 23. 3. 1971 Håkanson, Kaj, Psykisk sjukdom: Illusioner och realiteter, Stockholm 1973 Håkanson, Kaj, Psykisk sjukdom: Illusioner och realiteter: En teoretisk studie, Research Reports from the Department of Sociology, 26, Uppsala 1968 Håkanson, Kaj, »Psykisk sjukdom – illusioner och realiteter«, Socialmedicinsk tidskrift 1970: 10 Håkanson, Kaj, »Upplevelsevärldens vetenskap: Reﬂ exioner kring R. D. Laing«, Bonniers litterära magasin 1968: 8 Hæger, Knut, »Läkaren och patienterna«, Sydsvenska Dagbladet Snällposten, 11. 11. 1969 Ihsgren, Inge, Sociopaten, Stockholm 1974 Illich, Ivan, Den farliga sjukvården, (översättning Bökstedt, Harry), Stockholm 1975 Inghe, Gunnar, Inghe, Maj-Britt, Den ofärdiga välfärden, Stockholm 1967 Ingleby, David, »T e View from the North Sea«, Cultures of Psychiatry: Mental Health Care in Post war Britain and the Netherlands, (red.) Gijswijt-Hofstra, Marijke, Porter, Roy, Amsterdam, Atlanta 1998 International Harvester, »Om folkkultur«, Ord och Bild 1969: 1 Isaksson, Emma, Kvinnokamp: Synen på underordning och motstånd i den nya kvinnorörelsen, diss, Stockholm 2007 Israel, Joachim, Alienation: Från Marx till modern sociologi, Stockholm 1966 Israel, Joachim, »Sigmund Freud och psykoanalysen«, Sociologiska teorier, (red.) Johan Asplund, Stockholm 1967 Jahnsson, Bengt, »Bra debattpjäs om mentalvården«, Dagens Nyheter, 11. 11. 1969 Jalmert, Lars, »Läsvärd avhandling i bokform«, Aftonbladet, 11. 3. 1974 Jansson, Birgitta, Trolösheten: En studie i svensk kulturdebatt och skönlitteratur under tidigt 1960-tal, diss, Skrifter utgivna av Litteraturvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet, 18, 1984 Jansson, Marie-Anne, »Läkaren och patientkontakten«, Läkaren och samhället: En antologi sammanställd av J Christer Sundström, Stockholm 1969

283 Referenser

Jansson, Tore, »rpk brinner – håll den brinnande«, Vertex 1970: 3 Jenner, Håkan, Mål och verklighet i ett terapeutiskt samhälle: En process- och eﬀ ekt studie av en behandlingsinstitution för drogmissbrukare, diss, Uppsala, Stockholm, 1979 Jenner, Håkan, Terapeutiskt samhälle: Demokrati eller skendemokrati: Om miljötera- pins ideologi och praktik, Stockholm 1976 Jeppson, Olle, »Akten eder för falska profeter«, Medicinska föreningens tidskrift 1968: 5-6 Jeppson, Olle, »Olles kommentar«, Medicinska föreningens tidskrift 1968: 5-6 Jeppson, Olle, »20 decemberdemonstrationen«, Medicinska föreningens tidskrift 1968: 2 Jersild, P. C., »Företagshälsovård – en ideologisk nyckelfråga«, Läkaren och sam- hället: En antologi sammanställd av J Christer Sundström, Stockholm 1969 Jersild, P. C., »Psykoterapi«, Dagens Nyheter, 22. 3. 1972 Johannisson, Karin, »Kroppens teater: Flickors dårskap«, Kroppens tunna skal: Sex essäer om kropp, historia och kultur, Stockholm 1997 Johannisson, Karin, Tecknen: Läkaren och konsten att läsa kroppar, Stockholm 2004 Johansson, Anita, »Ett sjukt familjeliv«, Helsingborgs Dagblad, 3. 12. 1971 Johansson, Lars, »Aktion Mentalhälsa och AB«; Tidsignal 1969: 33 Johansson, Per-Magnus, Freuds psykoanalys: Arvtagare i Sverige, Del 2, Göteborg 2003 Johansson, Rune, »Det gömda och det glömda folket«, Dramaten 1974-75: 39 Jones, Colin, »Raising the Anti: Jan Foudraine, Ronald Laing and Anti-Psychiatry, Cultures of Psychiatry: Mental Health Care in Postwar Britain and the Netherlands, (red.) Gijswijt-Hofstra, Marijke, Porter, Roy, Amsterdam, Atlanta 1998 Jones, Maxwell, Det terapeutiska samhället, (översättning Warner, Peter), Stockholm 1970 Jones, Maxwell, Samhällspsykiatri: Att vidareutveckla det terapeutiska samhället, (översättning Bohlin, Anna), Stockholm 1973 Jonsson, Gustav, »Två svar till Kenneth Keniston«, Konkret 1968: 8-9 Jöberger, Barbro, »Möte med Ronald Laing – portalﬁ gur inom psykiatrin«, Svenska Dagbladet, 19. 10. 1983 Jönsson, Lars-Eric, Det terapeutiska rummet: Rum och kropp i svensk sinnessjukvård 1850-1970, diss, Etnologiska skrifter [Umeå] Nr 15, Stockholm 1998

284 Referenser

»Kalla inte ett fängelse för ett sjukhus«, (Osignerad ledare), Aftonbladet, 9. 12. 1968 Kats, Madeleine, »Mary som blev barn«, Expressen, 8. 7. 1976 Keniston, Kenneth, »Hur ‹allmänna mentalvårdsorganisationen› slog ned upploppen 1968-1978«, Konkret 1968: 8-9 Kjartan, Medicinska föreningens tidskrift 1969: 6 Kotowicz, Zbigniew, R. D. Laing and the Paths of Anti-Psychiatry, New York 1997 Kringlen, Einar, Psykiatriens samtidshistorie, Oslo 2001 Lagercrantz, Hugo, »Argument för oﬀ ensiv medicin«, Läkaren och samhället: En antologi sammanställd av J Christer Sundström, Stockholm 1969 Lagerlöf, Karl Erik, »Strömkantringens år«, Strömkantringens år och andra essäer om den nya litteraturen, Stockholm 1975 Laing, Adrian, R. D. Laing: A Life, London Laing, R. D., Familjelivet (översättning Matz, Richard), Stockholm 1971 Laing, R. D., Esterson, Aaron, Mentalsjukdom och miljö: Fallstudier av elva »schizofrena« kvinnor och deras familjer (översättning Edgardh, Margareta), Stockholm 1971 Laing, R. D., Det kluvna jaget (översättning Rössel, James), Stockholm 1968 Laing, R. D., Knots, London 1970 Laing, R. D., Knutar (översättning Rasmusson, Torkel), Stockholm 1971 Laing, R. D., Esterson, Aaron Sanity, Madness, and the Family: Families of Schizo- phrenics, London, 1970 Laing, R. D., Samtal med barn, Stockholm 1979 Laing, R. D., Self and Others: Further Studies in Sanity and Madness, London 1961 Laing, R. D., Själv och andra (översättning Edgardh, Margareta), Stockholm 1973 (1970) Laing, R. D., T e Divided Self: A Study of Sanity and Madness, London 1960 Laing, R. D., T e Facts of Life, London 1974 Laing, R. D., T e Politics of Experience and the Bird of Paradise, London 1967 Laing, R. D., T e Voice of Experience: Experience, Science and Psychiatry, London 1982 Laing, R. D., Upplevelse↔Beteende (översättning Rydström Anette, Rydström, Gunnar), Stockholm 1969 Landell, Nils-Erik »Det kluvna jaget«, Svenska Dagbladet, 18. 9. 1968

285 Referenser

Larson, Lars och Wändel, Cecilia, »Psykologerna – smörjolja i det kapitalistiska samhället«, Ergo 1969: 9 Lennerhed, Lena, »Det är rätt att göra uppror«, Europas idéhistoria, 1900-talet, Framstegets arvtagare, (red.) Runeby, Nils, Stockholm 2003 (1998) Lennerhed, Lena, Frihet att njuta: Sexualdebatten i Sverige på 1960-talet, diss, Stockholm 1994 Lennerhed, Lena, (red.) Riv alla murar! Vittnesseminarium om sexliberalismen och Pockettidningen R, Samtidshistoriska frågor, Samtidshistoriska institutet, Södertörns högskola, 2002 Lindberg, Bengt, J., »Den mångdimensionella psykiatrin«, Läkartidningen 1968: 22 Lindberg, Bengt, J., »Det mångdimensionella betraktelsesättet«, Modern svensk psykiatri, (red.) Holmberg, Gunnar, Ljungberg, Lennart, Åmark, Curt, Stockholm 1968 Lindblom, Paul, »Kritiskt om psykoterapi«, Arbetet, 16. 5. 1972 Lindegård, Bengt, »Psykiatrins ställning i läkarutbildningen«, Modern svensk psykiatri, (red.) Holmberg, Gunnar, Ljungberg, Lennart, Åmark, Curt, Stockholm 1968 Lindgren, Arne, H., Svart dagbok, Stockholm 1970 Lindhagen, Lars, »Mentalsjukhusen är en skamﬂ äck«, Dagens Nyheter, 23. 11. 1979 Lindung, Yngve, »Förnuftets galenskap«, Bonniers litterära magasin 1969: 2 Lindvall, Paul, Introduktion av nya teknologier vid behandling av schizofreni 1935- 1990, Centrum för utvärdering av medicinsk teknologi, CMT Rapport, 1996: 8 Liungman, Carl, G., »Analys av en psykiatrisk undersökning«, Häften för kritiska studier 1973: 1 Liungman, Carl, G., »Myten om mentalsjukdomarna«, Fönstret 1973: 1 Liungman, Carl, G., »Myten om ‹mental sjukdom› döljer konﬂ ikter mellan människor«, Arbetet, 14. 8. 1971 Liungman, Carl. G. Myten om mentalsjukdomarna: Om mentalsjukdomar och psykiatriska metoder, Stockholm 1971 Liungman, Carl, G., »Schizofreni symptom på något som händer mellan individer«, Arbetet 28. 5. 1971 Liungman, Carl, G., »Vår kulturs dårskap«, Arbetet, 4. 8. 1971 Lundberg, Bitte, Österberg, Henning, »Tio frågor: Läkarna handfallna inför allt utom receptblocket«, Svenska Dagbladet den 14. 11. 1969

286 Referenser

Lundberg, Svante, Månsson, Sven-Axel Månsson, Welander, Hans, Demonstranter: En sociologisk studie, Stockholm 1970 Lundberg, Svante, Sextioåttor: En politisk generation, Stockholm/Stehag 1993 Lundmark, Urban, Åmark, Klas, »En vänster i takt med tiden: 60-talets politiska kultur i 90-talets självförståelse«, Häften för kritiska studier 1997: 2 Lundquist, Gunnar, »Från hospital till modernt sjukhus: Kort återblick på sinnessjukvårdens utveckling: Den moderna psykiatrins uppgifter och omfattning«, Modern svensk sinnessjukvård: Den psykiska sjukvården i Sverige förr och nu, (red.) Lundquist, Gunnar, Stockholm 1949 Lundqvist, Bengt, »Rehabiliterande verksamhet«, Modern svensk psykiatri, (red.) Holmberg, Gunnar, Ljungberg, Lennart, Åmark, Curt, Stockholm 1968 Luttenberger, Franz, Freud i Sverige: Psykoanalysens mottagande i svensk medicin och idédebatt 1900-1924, Stockholm 1989 Løchen, Yngvar, Idealer og realiteter i et psykiatriskt sykehus: En sosiologisk fortolkning, Oslo 1971 (1965) Löfström, Tomas, »Den politiska psykiatrin«, Tidsignal 1970: 9 Löfström, Tomas, »‹Psykisk vård› i koncentrationsläger«, Tidsignal 1970: 8 Löfström, Tomas, »Vårdande miljö – eller mördande?«, Arbetaren, 6-12. 3. 1970 Lönnroth, Ami, »Ett spel om spelet vi spelar«, Svenska Dagbladet, Malmborg, Ingvar von, »LAING – den upproriske psykiatern«, Aftonbladet, 3. 2. 1982 Malmgren, Helge, »Jaget och de andra«, Aftonbladet, 20. 7. 1971 Markström, Urban, Den svenska psykiatrireformen: Bland brukare, eldsjälar och byråkrater, diss, Institutionen för socialt arbete 38, Institutionen för klinisk vetenskap/psykiatri, Umeå 2003 »Marxistiskt perspektiv på psykiatrin«, (Osignerad), Medicinska föreningarnas tidskrift 1972: 7 Matthis, Iréne, Orden som fängslar oss, Stockholm 1980 Mattson, Eva, »Död åt familjen«, Aftonbladet, 26. 10. 1971 Meeuwisse, Anna, Vänskap och organisering: En studie av Fountain House-rörelsen, diss, Lund Studies in Social Welfare 15, diss, Lund 1997 Medvedev, Jaurès, Medvedev, Roy, Aleksandrovič, Žores, En fråga om galenskap: Rapport om politisk tvångsintagning på sinnessjukhus i Sovjet, (översättning Skott, Staﬀ an), Stockholm 1971 »Medicinartidning läggs ned, För vänstervriden«, (Osignerad), Dagens Nyheter, 8. 2. 1969

287 Referenser

Mentalsjukvården: Planering och organisation: Betänkande III, SOU 1958: 38 Mentalsjukhusens personalorganisation, Del I, Intervju- och frekvensundersökningar mm, SOU 1963: 24 Mentalsjukhusens personalorganisation, Del II: Målsättning och utformning, SOU 1965: 50 Mentalsjukvårdslag, SOU 1964: 40

MFT-red [Medicinska föreningens tidskrifts redaktion], »Samtal med Kaj Håkans- son [sic!] Medicinska föreningens tidskrift 1969: 6 Micale, Mark, S., Porter, Roy, »Introduction: Reﬂ ections on Psychiatry and Its Histories«, Discovering the History of Psychiatry, Oxford, New York 1994 Michanek, Gulli, Göteborgs-Posten, 6. 3. 1969 Miller, Peter, »Critical Sociologies of Madness«, T e Power of Psychiatry, (red.) Miller, Peter, Rose, Nikolas, Cambridge 1986 Mindus, Erland, Arbete och mental hälsa, Stockholm 1968 Moberg, Åsa, »Karsudden, arbetstvång men ingen vård«, Aftonbladet, 17. 2. 1970 Mosander, Jan, »Jag väntade mig skrikiga människor inspärrade för att inte göra sig illa«, Expressen, 9. 11. 1969 Mullan, Bob, Mad to be Normal: Conversations with R. D. Laing, London 1995 Mullan, Bob (red.), R. D. Laing: Creative Destroyer, London 1997 Myhrberg, Ingemar, S:son Åberg, Bertil »Riv mentalsjukhusen«, Röster i radio och TV 1977: 11 Myrdal, Hans-Göran, »Den stora konspirationen«, Svenska Dagbladet, 28. 10. 1969

Myrdal, Jan, »Skit fl yter«, FIB/Kulturfront 1975: 17 Møllerhøj, Jette, På gyngende grund: Psykiatriens praksisser og institutionalisering i Danmark 1850-1920, otryckt diss, Institut for Folkesundhedsvitenskab Københavns Universitet 2006 Mörner, Cecilia, Vissa visioner: Tendenser i svensk biografdistribuerad fi ktionsfi lm 1967-1972, diss, Stockholm 2000 Narkotikaproblemet: Kartläggning och vård del I, SOU 1967: 25 Nestius, Hans, »Karsudden – sjukhus eller fängelse?«, Dagens Nyheter, 14. 2. 1969 Nielsen, Hans Jørgen, (red.), Hvem er det der er gale?: Psykiatri og anti-psykiatri: Debatten omkring R. D. Laing, København 1970 Norén, Lars, Biskötarna, Stockholm 1970

288 Referenser

Norén, Lars, »Hur man blir sociopat«, Läkaren och samhället: En antologi samman- ställd av J Christer Sundström, Stockholm 1969 Norén, Lars, »Om mentalsjukvården i landet«, Dagens Nyheter, 16. 4. 1966 Norén, Lars, »Ur den längre avhandlingen om kannibalism och schizofreni«, Puss, 1968: 10 Nordman, Lars-Olov, »Att vårda sociopater«, Aftonbladet, 29. 1. 1969 Nordman, Lars-Olov, »Sociopatvården – en replik«, Aftonbladet, 4. 3. 1969 Nordman, Lars-Olov, »Synpunkter på psykopatvård inom mentalsjukvårdens ram«, 1964: 7 Norman, Karin, Retorik och sociala gränser i ett terapeutiskt samhälle, Stockholm 1979 Nybäck, Henrik, Schubert, Johan, »Schizofreni, biologi och samhälle«, Dagens Nyheter, 29. 4. 1970 Nycander, Gunnar, »Begreppet ‹Psykisk sjukdom›«, Svenska läkartidningen 1963, s. 2151-2157 Nycander, Svante, Avskaﬀ a rättspsykiatrin!, Stockholm 1970 Nylander, Lars, Den långa vägen hem: Lars Noréns författarskap från poesi till dramatik, Stockholm 1997 Nyhlén, Erik, »Lösdrivaren blir sociopat«, Svensk industriarbetares tidning 1969: 3 Nylén, Leif, »A Borderline Case«, Paletten 1969: 2 Nyqvist, Pelle, »Den skrämmande bilden av svensk mentalvård«, Expressen, 10. 11. 1969 Olausson, Lennart, »Från text till text«, Idéhistoriens egenart: Teori- och metodfrågor inom idéhistorien, (red.) Olausson, Lennart, Stockholm/Stehag 1994 Olsson, Annika, Att ge den andra sidan röst, Stockholm 2004 Olsson, Ulf, Jag blir galen: Strindberg, vansinnet och vetenskapen, Stockholm 2003 Ottosson, Jan-Otto, »Fysiologisk-farmakologisk forskning«, Modern svensk psykiatri, (red.) Holmberg, Gunnar, Ljungberg, Lennart, Åmark, Curt, Stockholm 1968 Ottosson, Jan-Otto, Psykiatrin i Sverige: Vägval och vägvisare, Stockholm 2003 Ottosson, Jan-Otto, »Sjukdomsbegreppet i psykiatrin«, Läkartidningen 1970: 13 Paletten 1968: 4 Palm, Göran, Indoktrineringen i Sverige, Stockholm, 1968 Palm, Göran, Vad kan man göra?, Stockholm 1969 Palm, Ingrid, Palm, Nils, »Katalysatorn R. D. Laing«, Socialnytt 1973: 3

289 Referenser

Palmér, Georg, »Dressyren som misslyckades«, Tidsignal 1970: 11 Palmgren, Lisbet, »Reformera rättspsykiatrin«, Dagens Nyheter, 10. 2. 1970 Persson, Jan, »Förﬁ nade metoder«, Tidsignal 1969: 19 Persson, Torgny, »‹Misshandlingen› – en sjuk ﬁ lm«, Läkartidningen 1970: 7 Persson, Yngve, »Förord«, Den ofärdiga välfärden, Stockholm 1967 Pettersson, Hubert, »Känd läkare – Bengt Bratt borde tala med Palme i stället…«, Aftonbladet, 12. 11. 1969 Piuva, Katarina, Normalitetens gränser: En studie om 1900-talets mentalhygieniska diskurser, diss, Rapport i socialt arbete 111, Stockholms universitet 2005 Pleijel, Agneta, »Kan läkaren förvandlas till polis?«, Aftonbladet, 6. 1. 1969 Pleijel, Agneta, »Svar till Lars Olof Nordman«, Aftonbladet, 4. 3. 1969 Pleijel, Agneta, »Visst har psykiatern makt«, Aftonbladet, 30. 1. 1969 Pockettidningen R, »Maktspråket«, 1973: 3 Pockettidningen R, »Psykoterapi, manipulation eller frigörelse?«, 1972: 1 Pockettidningen R, »Varför i helvete har vi ingenting att säga till om… Synpunkter på anstaltsdemokrati«, 1970: 1 Postel, Jacques, Allen, David. F, »History and Anti-Psychiatry in France«, Discover- ing the History of Psychiatry, (red.) Micale, Mark, S., Porter, Roy, New York, Oxford, 1994 »Principdeklaration om rättspsykiatrin«, (Osignerad), Läkartidningen 1970: 21 Psykiatri i omvandling, Spri-rapport 1977: 12 Psykiatri i omvandling 1974-1980: En sammanfattning, Spri-rapport 1981: 67 Psykiatrin, tvånget och rättssäkerheten SOU1984: 64 Qvarsell, Roger, »Arbete som psykoterapi«, Psykiatrins marginaler: Gestalter, positioner, debatter, (red.) Eriksson, Bengt-Erik, Qvarsell, Roger, Tema hälsa och samhälle, Linköping 1997 Qvarsell, Roger, Eriksson, Bengt-Erik, »Inledning», Hur skall själen läkas?: Föränd- ringar inom den psykiatriska vården, (red.) Eriksson, Bengt-Erik, Qvarsell, Roger, Stockholm 1997 Qvarsell, Roger, Eriksson, Bengt-Erik, »Inledning«, Psykiatrins marginaler, Studies on Health and Society 26, Tema hälsa och samhälle, Linköping 1997 Qvarsell, Roger, »Mentalhygien och psykisk hälsovård», Hur skall själen läkas?: Förändringar inom den psykiatriska vården, (red.) Eriksson, Bengt-Erik, Qvarsell, Roger, Stockholm 1997

290 Referenser

Qvarsell, Roger Utan vett och vilja: Om synen på brottslighet och sinnessjukdom, Stockholm 1993 Rapport från expertgrupper (Socialstyrelsen), Den psykiatriska vårdens målsättning och organisation, Stockholm, 1973 Rapport från röda huset: Anteckningar om politisk mentalvård i Sovjet sammanställda av Vladimir Bukovskij, (översättning Nilsson, Axel H.), Stockholm 1972 Raschid, Salman (red.), R. D. Laing: Contemporary Perspectives, London 2006 Rasmusson, Torkel, Zern, Leif, »Schizofrenin och samhället; en intervju med R. D. Laing, Bonniers litterära magasin 1968: 7 Redaktionen, »Apparaten Sveriges psykiatri«, Medicinska föreningarnas tidskrift 1972: 7 Reed, David, Anna, Stockholm 1978 Reinius, Erik, »Svar«, Psykisk hälsa 1970: 2 Rexed, Bror, »Förord«, Hans Lohmann, Psykisk hälsa och medmänsklig miljö, Stockholm 1979 »rmh: ‹Obegripligt›«, (Osignerad), Läkartidningen 1971: 22 »rpk-rättegångarna«, (Osignerad), Lunds fria press, 1970: 3 Rosengren, Bernt, »Kulturpolitiska aspekter på psykoterapi«, Modern svensk psykoterapi: En antologi från Psykoterapicentrum, (red.) Rosengren, Bernt, Öfwerström, Anders, Stockholm 1973 (1971) Rying, Matts, »Vem är sjuk?«, Röster i radio och TV 1969: 46 Rössel, James,«Fallet med den kluvna mänskan«, Kvällsposten, 17. 12. 1968 Sagittarius, »apropå«, Svenska Dagbladet, 15. 2. 1971 Sagittarius, »apropå…«, Svenska Dagbladet, 20. 2. 1971 Salomon, Kim, Rebeller i takt med tiden: FNL-rörelsen och 60-talets politiska ritualer, Stockholm 1996 Sarrimo, Christine, När det personliga blev politiskt: 1970-talets kvinnliga bekännelse och självbiograﬁ , diss, Stockholm/Stehag 2000 Scandia 2006: 2 Sedgwick, Peter, Psycho Politics, London 1982 Shorter, Edward, A History of Psychiatry: From the Era of the Asylum to the Age of Prozac, New York, 1997 Showalter, Elaine, T e Female Malady: Women, Madness, and Culture in England, 1830-1980, New York 1987 Sima, Jonas, »Att upptäcka fascisten i sig«, Chaplin 1969: 8

291 Referenser

Sima, Jonas, »Lasse Forsberg om Misshandlingen«, Chaplin 1970: 1 Sjöberg, Alf, »Introduktion av regissören«, teaterprogram för Alf Sjöbergs uppsätt- ning av Fadern 1968, Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm Sjöbäck, Hans, »Anna och hennes sinnessjukdom«, Sydsvenska Dagbladet Snäll- posten, 23. 12. 1977 Sjöström, Bengt, Kliniken tar över dårskapen: Om den moderna svenska psykiatrins framväxt, diss, Göteborg 1992 Sjövall, T orsten, »Samhällsutveckling, sjukdom och läkekonst«, Läkaren och samhället: En antologi sammanställd av J Christer Sundström, Stockholm 1969 Snelders, Stephen, »LSD and the Dualism between Medical and Social T eories of Mental Illness«, Cultures of Psychiatry and Mental Health Care in Postwar Britain and the Netherlands, (red.) Gijswijt-Hofstra, Marijke, Porter, Roy Amsterdam, Atlanta, 1998 Socialstyrelsen anser, Psykiatrisk vård utan mentalsjukhus, 1982 Socialstyrelsen anser, Riktlinjer för 80-talets psykiatriska vård, Stockholm 1980 Socialstyrelsen, Integrerat samhälle, 1972 Socialstyrelsen redovisar, Principplan för den psykiatriska vården med tillämpning i första hand på Västmanlands län, Stockholm 1970 Socialstyrelsen redovisar, Psykiatrisk hälso- och sjukvård: Förslag till principprogram, 1978: 5 »Sociopater, ﬁ nns dom?«, (Osignerad ledare), Dagens Nyheter, 3. 12. 1968 »‹Sociopater› ﬁ nns inte«, (Osignerad ledare), Dagens Nyheter, 7. 3. 1969 S:son Frey, Torsten, »Måste psykiatrin förändras?«, Läkartidningen 1970: 6 Steinholtz-Ekecrantz, Lena, Patienternas psykiatri: En studie av institutionella erfarenheter, diss, Linköping Studies in Art and Society 135, Stockholm 1995 Stenius, Yrsa, »Är det tjusigt att bli tokig?«, Aftonbladet, 29. 9. 1980 Stenström, Urban, »Det sjuka samhället«, Svenska Dagbladet, 29. 9. 1968 Sterner, Richard, »Intelligenshandikapp«, Dagens Nyheter, 11. 1. 1969 Sundgren, Per, Kulturen och arbetarrörelsen: Kulturpolitiska strävanden från August Palm till Tage Erlander, diss, Stockholm 2007 Sundin, Bertil, Individ, institution, ideologi: Anstaltens socialpsykologi, Stockholm 1970

292 Referenser

Sundström, J. Christer, »Förord«, Läkaren och samhället: En antologi sammanställd av J Christer Sundström, Stockholm 1969 Sundström, Christer, J. »Medicinsk ideologi«, Läkaren och samhället: En antologi sammanställd av J Christer Sundström, Stockholm 1969 Svedberg, Gunnel, »Henderson Hospital: Ett terapeutiskt samhälle«, Tidskrift för Sveriges sjuksköterskor 1970: 8 Svedberg, Gunnel, Omvårdnadstraditioner inom svensk psykiatrisk vård under 1900-talets första hälft, diss, Institutionen för klinisk neurovetenskap, sektionen för psykiatri, Karolinska institutet, Stockholm 2002 Svensson, Tommy, Olson, Karin, »Den ‹revolutionära› psykiatrikritikens resonans i svenska tidskrifter 1965-1985«, Samhälle, psykiatrisk vård och psykisk hälsa, SHS 1994: 19 Svensson, Tommy, On the Notion of Mental Illness: Problematizing the Medical Model Conception of Certain Abnormal Behaviour and Mental Aﬄ ictions, diss, Linköping Studies in Arts and Science, 54, 1990 Svensson, Tommy, Psykiatri, reformer och revolution: Om radikal psykiatrikritik åren kring 1970, FoU-Rapport 1997: 1, Hälsohögskolan Jönköping 1997 Svensson, Tommy, »Psykisk sjukdom och social avvikelse: Argumentationslinjer i 1960- och 70-talskritiken mot begreppet psykisk sjukdom«, Perspektiv på psykisk sjukdom (red.) Fredén, Lars, Svensson, Tommy, Linköpings universitet, Tema Hälsa och samhälle, 13, 1991 Svenstedt, Carl-Henrik, »Den sista vilan«, Svenska Dagbladet, 17. 11. 1969 Swanberg, Lena, »‹Knutar› – en örﬁ l…: Rörelsedrama som avslöjar knutarna i våra relationer«, Socialnytt 1975: 8 Synpunkter och förslag rörande sinnessjukvården, SOU 1948: 37 Szasz, T omas, Psykisk sjukdom – en myt: En grundteori om det personliga beteendet (översättning Wiking, Philippa), Stockholm 1970 Sörlin, Sverker, »Äkthet och utopi: Kring frihetsbegreppet i Lars Anderssons författarskap«, Samtida: Essäer om svenska författarskap, (red.) Elleström, Lars, Hansson, Cecilia, Stockholm 1990 T im, Olle, »Jag – en arg själsgrovjobbare«, Psykisk hälsa 1970: 2 Toijer-Nilsson, Ying, Skuggornas förtrogna: Om Maria Gripe, Stockholm 2000 T örn, Håkan, Modernitet, sociologi och sociala rörelser: Rörelser i det moderna: Politik, modernitet och kollektiv identitet I Europa 1789-1989, diss, Monograph from the Department of Sociology, Göteborg University no 62, 1997

293 Referenser

Tomes, Nancy, »Feminist Histories of Psychiatry«, Discovering the History of Psychiatry (red.) Micale, Mark, S., Porter, Roy, New York, Oxford 1994 Torold, Anders, Mot en kritisk psykiatri: Vetenskapsteori, människosyn, samhällssyn, Sfph:s monograﬁ serie nr 9, Stockholm 1977 »Två motböcker«, (Osignerad), Medicinska föreningarnas tidskrift 1969: 6 Törnell, Erik, »Politik, psyke och rehabilitering«, Läkartidningen 1972: 27 Uljaki, Stephen, »Att kasta ut fascisten i sig«, Chaplin 1970: 2 Ullén, Jan-Olov, »Hur ska läkaren räcka till när samhället brister?«, Läkartidningen 1968: 41 Varning för vård: En bok om frihetsberövande, vårdanstalter och vårdideologi redigerad av Lars D. Eriksson, Borgå 1967 Vatz, Richard E., Weinberg, Lee, »T e Rhetorical Paradigm in Psychiatric History: T omas Szasz and the Myth of Mental Illness«, Discovering the History of Psychiatry (red.) Micale, Mark, S., Porter, Roy, Oxford, New York, 1994 Vinterhed, Kerstin, »Att vi alltjämt sitter här är ju en sorts hopp«, publicerad i serien »Europeiska debattörer«, Dagens Nyheter, 8. 11. 1983 Vinterhed, Kerstin, »Dagbok från Långbro«, Dagens Nyheter, 9. 2. 1969 Vinterhed, Kerstin, »Du måste tänka på att behärska dig, annars blir du aldrig utskriven«, Dagens Nyheter, 8. 3. 1969 Vinterhed, Kerstin, »Kjartans psykiska ohälsa«, Dagens Nyheter, 21. 12. 1969 Vinterhed, Kerstin, »Kritik mot kärleksprofeten«, »Att älska räcker inte för att göra revolution«, Dagens Nyheter, 13. 2. 1971 Vinterhed, Kerstin, »LO-expert angriper socialistiska läkarna«, Dagens Nyheter, 9. 6. 1969 Vinterhed, Kerstin, »Mentalvård utan personal och patienter«, Dagens Nyheter, 13. 2. 1969 Vinterhed, Kerstin, »Psyke som samspel«, Dramaten 1974-75: 39 Vinterhed, Kerstin, »Psykiatrin är en metod för förtryck…«, Dagens Nyheter, 16. 2. 1969 Vinterhed, Kerstin, »Resa genom själens mörker«, Dagens Nyheter, 23. 6. 1976 Vinterhed, Kerstin, »Samlevnadsprofet: Krossa familjen – roten till allt ont«, Dagens Nyheter, 12. 2. 1971 Vinterhed, Kerstin, »Tid att växla spår inom mentalvården«, Dagens Nyheter, 12. 11. 1969 »‹Vårdaren› följs upp av debatt«, (Osignerad), Dagens Nyheter, 11. 11. 1969 »Vårdorganisation för sociopater«, (Osignerad), Landstingens tidskrift 1969: 2

294 Referenser

»Vänstergalningar«, (Osignerad ledare) Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 15. 2. 1971 »Vänstervriden vetenskap?: OBS kommenterar massakern«, (Osignerad), Clarté 1968: 1 Väring, Astrid, Du skall icke dräpa, Stockholm, 1946 Väring, Astrid, Föranleder ingen åtgärd, Stockholm 1947 Väring, Astrid, I som här inträden, Stockholm 1944 Walton, Per-Åke, »‹Död åt familjen› är psykiatrins främste dödgrävare«, Göteborgs- Tidningen, 4. 1. 1972 Werlinder, Henry, Psychopathy: A History of the Concepts: Analysis of the Origin and Development of a Family of Concepts in Psychopathology, Uppsala Studies in Education 6, 1978 Westin, Boel, »Mammor och omödrar: Modersbilder i barn- och ungdomslitteraturen«, Opsis kalopsis 1996: 2 Widing, Hans, »Mänskligheten får inte städas bort«, Sydsvenska Dagbladet Snäll- posten, 12. 11. 1969 Winbladh, Hjalmar, »Det dolda läkarsamhället: Svar på en provokation«, Läkar- tidningen 1970: 9 Wirtén, Per, »Introduktion«, Vi som inte var med: En orättvis betraktelse över sextiotalet, (red.) Per Wirtén, Stockholm 1999 Wredtmark, Gerdt, »Miljöfaktorernas betydelse vid kroniska psykoser«, Modern svensk psykiatri, (red.) Gunnar Holmberg, Lennart Ljungberg, Curt Åmark, Stockholm 1968 Wästberg, Per, »En mans kamp för sin sinnessjuka hustru«, Dagens Nyheter, 14. 10. 1977 Zern, Leif, »Kommentarer«: »Sandlådan och publiken«, Bonniers litterära magasin 1969: 1 Zern, Leif, »R. D. Laing, samhället och mentalsjukdomarna«, teaterprogram för Alf Sjöbergs uppsättning av Fadern 1968 Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm Åhs, T eta, »Är Mary schizofren – eller är det oss det är fel på?« Geﬂ e Dagblad, 20. 4. 1976 »Åhström«, Medicinska föreningarnas tidskrift 1969: 2 Åman, Anders, Om den oﬀ entliga vården: Byggnader och verksamheter vid svenska vårdinstitutioner: En arkitekturhistorisk undersökning, Stockholm 1976 Åmark, Curt, Individ, personlighet och medmänsklig miljö, Stockholm 1968

295 Åmark, Curt, »Rådgivning och psykoterapi«, Modern svensk psykiatri, (red.) Holmberg, Gunnar, Ljungberg, Lennart, Åmark, Curt, Stockholm 1968 Öfwerström, Anders, »Psykoterapi är en väg att förverkliga jämlikhet«, Arbetet, 5. 5. 1971 Öfwerström, Anders, »Rättspsykiatrin under debatt«, Arbetet, 20. 3. 1970 Östberg, Kjell, 1968 – När allting var i rörelse: Sextiotalsradikaliseringen och de sociala rörelserna, Stockholm 2002 Östergren, Klas, Gentlemän, Stockholm 1980

296 Personregister

A Berke, Joseph 126 Berlman, Bertil 156; n. 432; n. 433; n. 434 Adler, Alfred 227 Bernholm, Bernt 162; n. 254; n. 457 Agevik-Magnusson, Berit n. 55; n. 469 Bernicus [pseud.] n. 382; n. 333 Agevik-Magnusson et al. n. 469; n. 581; Binswanger, Otto n. 317 n. 718; n. 719; n. 720; n. 721; n. 722; Björkman, Jenny n. 87; n. 93 n. 723; n. 724; n. 725 Björkman, K-G n. 254 Aghed, Jan n. 295; n. 296; n. 419 Blok, Gemma 29; n. 416 Agrell, Inga-Greta 101, 102 Blom, Jörgen n. 254 Ahlbom, Lasse n. 351 Blomquist, Clarence 94, 98, 132, 134, 135, Ahrne, Marianne n. 400; n. 418; n. 616 136, 137, 155, 160; n. 214; n. 234; Aleksandrovič, Žores n. 215 n. 359; n. 364; n. 365; n. 366; n. 367; Allardt, Erik 169 n. 368; n. 671 Allen, David F. n. 42; n. 346 Bolander, Arne n. 207 Alpert, Richard n. 311 Bolinder, Erik n. 653 Anderson, Perry n. 342 Borgia, Lillemor n. 55 Andersson, Claes 145; n. 399; n. 456 Borgå, Per n. 640 Andersson, Kent n. 223 Bourdieu, Pierre 13 Andersson, Lars 161; n. 456 Bragéer, Björn n. 217 Andersson, Sten 160; n. 352; n. 451 Bratt, Bengt n. 223; n. 254; n. 457 Andréason, Sverker 210, 212; n. 607; n. 608 Bremberg, Lars n. 261 Apelqvist, Seved n. 193 Brising, Lotta n. 210 Ardelius, Lars n. 457 Brossner, Karl-Eric 213; n. 615 Asplind, Uno 154; n. 424 Brown, Norman O. 141 Aspling, Sven n. 718 Burke, Joseph n. 40; n. 333 Axelsson, Sun 152, 153, 154; n. 352; n. 420 Burston, Daniel 29; n. 5; n. 308; n. 310; n. 311; n. 312; n. 317; n. 319; n. 328; B n. 343; n. 345 Backberger, Barbro 82, 146, 147; n. 402 Båge, Christer n. 213; n. 233; n. 235; n. 262; Balint, Michael n. 329 n. 386 Barnes, Mary 126, 127; n. 40; n. 333 Bäck, Thomas M. n. 371 Barthes, Roland n. 396 Bärmark, Jan n. 333; n. 407 Basaglia, Franco 11, 35, 36, 39, 116; n. 459 Böhm, Thomas n. 141; n. 465 Bateson, Gregory 123, 130; n. 329 Börjeson, Bengt 23, 111, 155, 156, 159, 160, Benedict, Ruth 174; n. 498 166, 246, 247; n. 119; n. 259; n. 262 Bengtsson, Yngve 212; n. 612 n. 436 Berggren, Bengt 63, 66, 69, 107, 115; n. 96; Börjeson, Bengt et al. n. 31; n. 280; n. 428; n. 97; n. 137; n. 154; n. 258; n. 260; n. 431; n. 436; n. 445; n. 446; n. 727; n. 458 n. 728; n. 729 Bergom-Larsson, Maria 154; n. 425 Börjesson, Mats 202; n. 588 Bergsten, Gunilla 153, 154, 161; n. 423; n. 453 C Bergsten, Staﬀ an 161; n. 455 Carleson, Robert 85; n. 637 Bergström, Carl-Eric 139, 140, 141, 155; Carlsson, Ingvar 157 n. 374; n. 375; n. 376; n. 378 Personregister

Carmichael, Stokely 130 Edström, Mauritz 212; n. 609; n. 614 Christiansson, Lennart n. 373 Edström, Ricardo n. 653 Christiansson, Lennart et al. n. 647; n. 648; Ehnmark, Anders n. 254 n. 677; n. 679; n. 680; n. 681; n. 682; Eivergård, Mikael n. 553 n. 683; n. 684; n. 685; n. 686; n. 687; Ekblad, Martin n. 573 n. 688; n. 689; n. 690; n. 691; n. 692; Ekblom, Bengt n. 718 n. 693; n. 694; n. 695; n. 696; n. 697; Ekbom, Torsten 141, 142, 143; n. 384; n. 385; n. 698; n. 699; n. 700; n. 701; n. 702; n. 386; n. 390; n. 391 n. 703; n. 704; n. 705; n. 706; n. 707; Eklundh, Bernt 141; n. 382; n. 386; n. 653 n. 708; n. 709; n. 710; n. 711; n. 712; Eklundh, Carl-Henrik 73 n. 713; n. 714; n. 715 Eklöf, Motzi n. 177 Clay, John n. 312 Elgán, Elisabeth 22; n. 30 Cobb, Noel 161; n. 456 Eliasson, Rosmari 20, 248, 249, 251, 252, Cooper, David 10, 19, 31, 34, 35, 39, 81, 106, 254, 256; n. 25; n. 26; n. 137; n. 732; 113, 116, 120, 130, 131, 132, 133, 135, n. 733; n. 734; n. 736 140, 155, 156, 157, 158, 159, 160, 162, Elmhorn, Kerstin n. 717 163, 172, 253; n. 5; n. 57; n. 58; n. 59; Engman, Tommy n. 167; n. 168; n. 170; n. 60; n. 61; n. 62; n. 74; n. 77; n. 213; n. 293 n. 224; n. 308; n. 317; n. 344; n. 427; Enquist, P. O. 118; n. 299 n. 429; n. 437; n. 438; n. 439; n. 440; Eriksson, Bengt n. 230 n. 441; n. 442; n. 443; n. 448; n. 459; Eriksson, Bengt-Erik 13, 21, 27, 29, 54; n. 2; n. 464; n. 481 n. 8; n. 9; n. 10; n. 27; n. 45; n. 56; Costa, Filipe n. 24; n. 735 n. 101; n. 107 Crafoord, Clarence 63, 66, 94, 115; n. 138; Eriksson, Jörgen 82; n. 192 n. 229; n. 718 Eriksson, Nancy 157 Crossley, Nick 13, 29, 40, 41, 81, 118, 119, Eriksson, Richard n. 220 129; n. 7; n. 11; n. 76; n. 98; n. 110; Essen-Möller, Erik n. 161 n. 191; n. 300; n. 303; n. 304; n. 305; Esterson, Aaron 10, 40, 120, 124, 151, 152; n. 339; n. 341; n. 342; n. 348; n. 349 n. 308; n. 5 Cullberg, Johan 23, 36, 37, 38, 64, 66, 91, 94, 95, 115; n. 31; n. 65; n. 66; n. 68; n. 69; n. 70; n. 137; n. 139; n. 222; n. 225; F n. 226; n. 229; n. 298; n. 465; n. 718; Fagerström, Allan n. 254 n. 730; n. 735 Fagerström, Gudrun n. 410 Fahlén, Tom 209; n. 216; n. 373; n. 646 Falck, Sten n. 399 D Fleury, Tony Robert 25 Dahl, Helena 73 Flordh, Christina n. 373 Dahlström, Britt 159, 161; n. 447; n. 454; Flygare, Erik n. 47; n. 90; n. 147 n. 465 Forman, Milos n. 34 Dahlström, Edmund n. 653 Forsberg, Lars Lennart (Lasse) 26, 207, 208, Dain, Norman n. 42; n. 73; n. 75 212, 214, 220 Dalén, Per 140; n. 464; n. 465; n. 379; n. 380; Forsell, Jacob n. 199 n. 381 Forssman, Hans n. 141; n. 150 Degerhammar, Rune n. 721 Foucault, Michel 11, 28, 39, 113, 116, 133, Deleuze, Gilles 39 141, 162, 163, 178; n. 5; n. 77; n. 396; Derrida, Jaques n. 5 n. 459; n. 464; n. 481; n. 498 Diesen, Christian n. 617 Foudraine, Jan n. 416 Doktor Gormander [pseud.] 88; n. 211 Frank, Gunnar n. 735 Dostojevskij, Fjodor n. 393 Franzén, Lars-Olof n. 237; n. 456 Fredin, Erik 108, 109, 110, 111, 166, 245, 246, 247; n. 46; n. 55; n. 119; n. 263; E n. 264; n. 265; n. 266; n. 267; n. 268; Eberhard, Göran n. 296 n. 269; n. 270; n. 271; n. 272; n. 273; Edfelt, Anders 102, 103; n. 235; n. 249; n. 277; n. 278; n. 279; n. 281 n. 250; n. 251 Frenander, Anders 15, 28; n. 17; n. 19; n. 21; Edgren, Lennart 214, 215; n. 619 n. 22; n. 23; n. 183

298 Personregister

Freud, Sigmund 52, 116, 120, 142, 183, 227, Helldén, Daniel n. 41 240; n. 317; n. 385 Henning, Ester 25 Frey, Torsten S:son 94; n. 223 Herlitz, Einar n. 640 Friberg, Leif 142; n. 387 Herner, Torsten 136; n. 363 Friedan, Betty 183 Hill, Carl Fredrik 25 Frisk, Birgitta n. 640 Hjertén, Hanserik 153, 154; n. 421; n. 422; Fromm, Erich 139, 228, 240; n. 369 n. 426 Fromm-Reichmann, Frieda 124, 136; n. 364 Hodell, Åke 143, 145; n. 398 Fröding, Gustav 25 Hofsten, Ann-Mari n. 373 Fuller, Buckminster 143 Hogstedt, Christer n. 141; n. 233 Furuland, Lars n. 33 Holm, Annika n. 394 Holmberg, Claes-Göran 132, 143; n. 350; n. 389 G Holmberg, Gunnar 70, 94, 96, 97, 115; n. 95; Gadelius, Bror 25 n. 141; n. 148; n. 149; n. 152; n. 158; Gardell, Bertil n. 653 n. 160; n. 225; n. 231 Gerholm, Dick Göran 101 Holm, Siv 167, 246, 247; n. 119; n. 323 Gerle, Bo 68, 71, 193, 201; n. 130; n. 150; Horney, Karen 139, 228, 240 n. 162; n. 542 Husserl, Edmund 139, 241; n. 317 Gijswijt-Hofstra, Marijke n. 75 Hydén, Lars-Christer n. 25; n. 735 Gilman, Charlotte Perkins 25 Håkanson, Kaj 9, 17, 19, 21, 23, 24, 84, 90, Goff man, Erving 11, 39, 106, 116; n. 336; 91, 95, 97, 113, 163, 165, 166, 168, 169, n. 481; n. 459 170, 171, 172, 173, 174, 175, 176, 177, Goldie, Nigel n. 46 178, 179, 180, 181, 182, 183, 184, 185, Gordan, Kurt n. 399 186, 187, 188, 189, 200, 203, 223, 224, Graff man, Erik 23; n. 31 231, 232, 235, 236, 237, 242, 244, 245, Grafström, Gottfried 145 247, 248, 249, 253, 254, 256, 258; n. 1; Granath, Björn 208 n. 31; n. 144; n. 227; n. 232; n. 285; Green, Hannah [pseud.]; n. 40 n. 370; n. 459; n. 462; n. 463; n. 464; Gripe, Maria 149, 150; n. 413; n. 414 n. 468; n. 470; n. 471; n. 472; n. 474; Grip, Lars n. 540 n. 475; n. 477; n. 478; n. 480; n. 481; Grof, Stanislav n. 311 n. 482; n. 483; n. 484; n. 487; n. 490; Grosin, Lennart n. ; n. 373 n. 491; n. 492; n. 493; n. 494; n. 495; Grunewald, Karl n. 643 n. 496; n. 499; n. 500; n. 501; n. 502; Guattari, Félix 39 n. 503; n. 504; n. 505; n. 506; n. 507; Gustafsson, Lars 79, 132; n. 182; n. 351; n. 508; n. 509; n. 510; n. 511; n. 512; n. 640 n. 513; n. 514; n. 515; n. 516; n. 517; Gustafsson, Per n. 650; n. 668 n. 518; n. 519; n. 520; n. 521; n. 522; Gutting, Gary n. 42 n. 523; n. 524; n. 525; n. 526; n. 527; Gyllensten, Lars 98; n. 233; n. 235 n. 528; n. 529; n. 530; n. 531; n. 532; n. 533; n. 534; n. 535; n. 536; n. 537; H n. 538; n. 678; n. 720 Hæger, Knut n. 236 Hagnell, Olle n. 161 I Halldoff , Janne 77, 213 Ihsgren, Inge n. 600 Hallgren, Birger n. 639 Illich, Ivan n. 177 Hansson, Jan-Håkan n. 71 Inghe, Gunnar n. 193 Harding, Gösta 17, 86, 87, 88, 89, 139, 183, Inghe, Maj-Britt n. 193 184; n. 150; n. 203; n. 210; n. 214; Ingleby, David n. 309 n. 377; n. 464 Isaksson, Emma n. 41 Harning, Anderz n. 618 Israel, Joachim 169; n. 369; n. 524 Hartelius, Hans n. 291 Haugsgjerd, Svein 19, 253; n. 465 Hedlund, Ragnar n. ; n. 373 J Heidegger, Martin 139, 241; n. 317 Jahnsson, Bengt n. 254 Heilig, Markus 37, 38; n. 70 Jalmert, Lars n. 482

299 Personregister

Janov, Arthur 117 n. 332; n. 334; n. 335; n. 336; n. 337; Jansson, Birgitta n. 20 n. 338; n. 340; n. 351; n. 405; n. 416; Jansson, Marie-Anne 99; n. 236 n. 458; n. 498; n. 481; n. 720 Jansson, Tore n. 638; n. 644, n. 645 Lamm, Staﬀ an 74; n. 173 Jarl, Stefan n. 527 Landell, Nils-Erik n. 386 Jenner, Håkan n. 261 Landmark, Urban n. 187 Jeppson, Olle 87; n. 207 Larson, Lars n. 212 Jersild, P. C.; n. 233; n. 235; n. 726 Leary, Timothy n. 311; n. 382 Johannesson, Sture 23, 144 Lennerhed, Lena 15, 80; n. 20; n. 33; n. 188; Johannisson, Karin n. 35; n. 418 n. 401 Johanson, Anita n. 407; n. 452 Lidbom, Carl n. 718 Johansson, A. P. n. 91; n. 91 Lindberg, Bengt J. 71; n. 158; n. 161; n. 163 Johansson, Hans Olof n. 33 Lindblad, Hugo 25 Johansson, Lars n. 653 Lindblom, Gunnel 144 Johansson, Per-Magnus n. 203 Lindblom, Paul n. 465 Johansson, Rune n. 399 Lindegård, Bengt 71, 72; n. 165 Johansson, Sten n. 471 Lindén, Iréne n. 55 Jones, Colin n. 347 Lindgren, Arne H. 26, 145; n. 223 Jones, Maxwell 104, 105, 107; n. 252; n. 271 Lindhagen, Lars n. 738 Jonsson, [Skå-]Gustav 112; n. 283 Lindung, Yngve n. 461 Jung, Carl Gustav 120, 227; n. 329 Lindvall, Paul n. 105 Jöberger, Barbro 118 Littunen, Yrjö 169 Jönsson, Lars-Eric n. 117; n. 118 Liungman, Carl G. 19, 166; n. 459; n. 466 Ljungberg, Lennart n. 95 Loach, Ken 25, 26, 152; n. 455 K Lohmann, Hans n. 139 Kats, Madeleine n. 333 Lundberg, Bitte n. 254 Kempe, Monica 74; n. 173; n. 254 Lundberg, Rotraut n. 55 Keniston, Kenneth 112; n. 283; n. 534 Lundberg, Svante n. 197 Kesey, Ken 25; n. 34 Lundberg, Urban n. 187 Kinberg, Olof 193 Lundquist, Gunnar n. 94; n. 104; n. 118 Kjellberg, Nils Gustav n. 90 Lundqvist, Bengt 71; n. 164 Kotowicz, Zbigniew 29; n. 73; n. 306; n. 312; Luttenberger, Franz n. 36; n. 91; n. 99; n. 314; n. 317; n. 318; n. 320; n. 321; n. 404 n. 322 Løchen, Yngvar 110, 180, 181, 186, 253; Kretschmer, Ernst 227 n. 276; n. 514 Kringlen, Einar n. 63 Löfström, Tomas n. 643 Kärfve, Eva n. 12 Lönnroth, Ami n. 400

L M Lagercrantz, Hugo n. 233 Malmborg, Ingvar von n. 419 Lagercrantz, Olof 81 Malmgren, Helge n. 386 Lagerlöf, Karl Erik 79; n. 183 Marcuse, Herbert 130, 141, 229; n. 46 Laing, Adrian n. 312 Markström, Urban n. 47 Laing, Ronald David (R. D.) 10, 18, 19, 21, Marx, Karl 128, 130 22, 24, 31, 35, 36, 39, 72, 81, 91, 105, Matthis, Iréne n. 400 108, 112, 113, 114, 115, 116, 117, 118, Mattson, Eva 159; n. 450 119, 120, 121, 122, 123, 125, 126, 127, McLuhan, Marshall n. 382 128, 130, 131, 132, 133, 134, 135, 136, Mead, George Herbert 170 137, 138, 139, 140, 141, 142, 143, 144, Medvedev, Jaurès n. 215 145, 146, 148, 149, 150, 151, 152, 153, Medvedev, Roy n. 215 154, 155, 160, 161, 162, 163, 171, 172, Meeuwisse, Anna n. 47 180, 193, 200, 214, 240, 243, 253, 258; Mercer, David n. 455 n. 5; n. 74; n. 77; n. 213; n. 224; n. 237; Micale, Mark. S. n. 6 n. 292; n. 294; n. 315; n. 316; n. 317; Michanek, Gulli n. 248 n. 325; n. 326; n. 327; n. 330; n. 331; Miller, Peter 38; n. 72; n. 455

300 Personregister

Mindus, Erland 188, 227, 228, 229, 233, 234, Palm, Nils 115; n. 145; n. 286; n. 287 237; n. 664; n. 730 Palmér, Georg n. 653 Mitchell, Juliet n. 342 Palmgren, Lisbet n. 399; n. 643 Moberg, Åsa n. 571 Partridge, G. E.; n. 541 Modig, Cecilia n. 55 Pavlov, Ivan 228 Mosander, Jan n. 457 Perris, Carlo n. 71 Mullan, Bob n. 312 Persson, Berit 208 Murray, Anders n. 55 Persson, Jan n. 653 Myhrberg, Ingemar n. 173 Persson, Torgny n. 611 Myrdal, Alva 53 Persson, Yngve n. 194 Myrdal, Gunnar 53 Petrén, Alfred n. 92 Myrdal, Hans-Göran n. 653 Pettersen, Knut 208 Myrdal, Jan 86; n. 299 Pettersson, Hubert n. 254 Månsson, Sven-Axel n. 197 Pietikäinen, Petteri n. 31 Möller, Gustav 53 Pinel, Philippe 25 Møllerhøj, Jette n. 39 Piuva, Katarina 225, 227, 228; n. 47; n. 103; Mörner, Cecilia n. 604; n. 612 n. 139; n. 646; n. 651; n. 660; n. 661; n. 662; n. 665; n. 666 Pleijel, Agneta 203, 204, 205, 206, 207, 215, N 216; n. 584; n. 585; n. 586; n. 587; Nestius, Hans 199; n. 570 n. 588; n. 590; n. 594; n. 597 Nielsen, Hans Jørgen n. 361 Porter, Roy 12, 54; n. 6 Nordman, Lars-Olov 204, 205, 206, 207; Postel, Jacques n. 42; n. 346 n. 545; n. 589; n. 591; n. 592; n. 593; n. 595; n. 596 Norén, Lars 99, 100, 101; n. 237; n. 238; Q n. 239; n. 240; n. 241; n. 242; n. 243; Qvarsell, Roger 13, 14, 21, 27, 29, 53, 54, n. 244; n. 245; n. 246 225; n. 2; n. 8; n. 9; n. 10; n. 13; n. 27; Norman, Karin n. 261 n. 45; n. 46; n. 56; n. 92; n. 100; n. 101; Nybäck, Henrik n. 213 n. 103; n. 107; n. 220; n. 621; n. 646; Nycander, Gunnar 182; n. 166 n. 643; n. 652 Nycander, Svante 18, 219; n. 641; n. 642 Nygren, Pär 20, 248, 249, 251, 252, 254, 256; n. 137; n. 732; n. 733; n. 734; n. 736 R Nyhlén, Erik 203, 207; n. 582; n. 599 Raschid, Salman n. 312 Nylander, Lars 37; n. 237 Rasmusson, Torkel 18, 133, 135, 138, 141, Nylén, Leif 143; n. 222 146, 148; n. 282; n. 353; n. 354; n. 355; Nyman, Lena 144 n. 356; n. 358; n. 359; n. 360; n. 372; Nyqvist, Pelle n. 254 n. 408; n. 409 Nyström, Anton n. 91 Reed, David n. 333 Reich, Wilhelm 147, 159; n. 58 Reinius, Erik n. 213 O Rexed, Bror 95, 251; n. 139 Odhnoﬀ , Cecilia n. 718 Rosberg, Maj-Lis n. 55 Olausson, Lennart 14; n. 14; n. 15 Rosengren, Bernt n. 229; n. 730; n. 731 Olson, Karin 31, 41, 42; n. 50; n. 77; n. 78; Rydeberg, Georg 144 n. 79; n. 85 Rying, Matts n. 254 Olsson, Annika n. 41 Rössel, James n. 352; n. 386 Olsson, Ulf n. 38 Ottosson, Jan-Otto 35, 36, 70, 167, 172; n. 64; n. 159; n. 486; n. 489 S Sagittarius [pseud.] n. 431 Salomon, Kim n. 41 P Sandström, J. Christer n. 179; n. 180; n. 181 Palm, Göran 147; n. 402; n. 403; n. 405; Sarrimo, Christine n. 352 n. 406 Sartre, Jean-Paul 139, 241; n. 317 Palm, Ingrid 115; n. 145; n. 286; n. 287 Schedin, Göran n. 731

301 Personregister

Scheﬀ , Thomas 10, 39, 116; n. 77; n. 459 Thim, Olle n. 213 Scheler, Max n. 317 Thorell, Gunnar n. ; n. 373 Schmid, Marianne 101, 102, 117 Thulin, Karin 146 Schubert, Johan n. 213 Thunbäck-Hanson, Monika n. 653 Sedgwick, Peter n. 305 Thörn, Håkan 118; n. 198; n. 301; n. 302 Shorter, Edward n. 355 Toijer-Nilsson, Ying n. 410; n. 412 Showalter, Elaine n. 35 Tomes, Nancy n. 42 Sima, Jonas 212, 213, 214; n. 602; n. 613; Topor, Alain n. 24 n. 617; n. 618 Torell, Ulrika n. 220 Sjöberg, Alf 18, 144, 145, 146, 160; n. 395; Torold, Anders n. 573 n. 458 Törnell, Erik 15 Sjöbring, Henrik 227; n. 162 Sjöbäck, Hans n. 333 Sjöman, Vilgot 213 U Sjöström, Bengt n. 109 Uljaki, Stephen n. 617 Sjövall, Thorsten 98 Ullén, Jan-Olov n. 175 Skram, Amalie 26 Slettemark, Kjartan 91; n. 222 Snelders, Stephen n. 75 V Spiro, Melford E.; n. 494; n. 498 Vatz, Richard E.; n. 42 Staaf, Ingrid n. 55 Vinterhed, Kerstin 23, 101, 155, 159; n. 222; Steinholtz-Ekecrantz, Lena 58; n. 47; n. 87; n. 247; n. 248; n. 254; n. 324; n. 333; n. 92; n. 93; n. 105; n. 108; n. 116; n. 399; n. 430; n. 444; n. 445; n. 653 n. 127; n. 132; n. 135; n. 171; n. 294 Väring, Astrid 51; n. 92 Stenius, Yrsa n. 400 Västberg, Gunnar n. 731 Stenström, Urban n. 383 Sterner, Richard n. 653 W Strindberg, August 18, 79, 144; n. 393 Sullivan, Harry Stack 136, 228 Wahlberg, Anette n. 55 Sundgren, Per n. 716 Walton, Per-Åke n. 449 Sundin, Bertil 105, 110, 111; n. 255; n. 257; Wegrocki, H. J. n. 498 n. 273 Weinberg, Lee n. 42 Sundström, J. Christer 78; n. 174; n. 178; Welander, Hans n. 197 n. 235; n. 249 Werlinder, Henry n. 541; n. 130 Svedberg, Gunnel 54; n. 37; n. 38; n. 40; Westin, Boel 150; n. 415 n. 102; n. 106; n. 581 Widing, Hans n. 254 Svensson, Tommy 30, 31, 32, 34, 41, 42, 43, Wikström, Håkan n. 735 44, 70, 166, 173, 174, 181, 224, 256; Wilund, Caisa n. 55 n. 48; n. 49; n. 50; n. 51; n. 52; n. 53; Winbladh, Hjalmar n. 235 n. 54; n. 77; n. 78; n. 79; n. 80; n. 81; Winnicott, Donald n. 329 n. 82; n. 83; n. 84; n. 85; n. 143; n. 156; Wirtén, Per n. 190 n. 157; n. 473; n. 476; n. 488; n. 489; Wrangsjö, Björn 159, 160 n. 490; n. 497; n. 649 Wredtmark, Gerdt 104; n. 253 Svenstedt, Carl-Henrik 212; n. 610 Wright, Georg Henrik von 174; n. 498 Sylvander, Inga n. 731 Wålinder, Jan n. 141; n. 230 Sylwan, Kari 146 Wändel, Cecilia n. 212 Szasz, Thomas 10, 19, 24, 31, 35, 39, 42, 72, Wästberg, Per n. 333 113, 116, 135, 141, 162, 163, 166, 172, 237, 245, 253; n. 5; n. 77; n. 166; n. 224; Z n. 291; n. 459; n. 464; n. 481; n. 498; n. 720 Zagadou, Catarina Baldo n. 12 Söderström, Herbert 86; n. 202; n. 210 Zern, Leif 18, 133, 134, 135, 138, 141, 145, Sörlin, Sverker n. 456 148; n. 282; n. 351; n. 353; n. 354; n. 355; n. 356; n. 358; n. 359; n. 360; n. 372; n. 397; n. 408; n. 409 T Thernlund, Gunilla n. 373

302 Personregister

Å Åberg, Bertil S:son n. 173 Ågren, Gunnar n. 373 Åhs, Theta n. 333 Åhström, Sven-Erik 23; n. 31; n. 573 Åman, Anders 251; n. 737 Åmark, Curt 68, 69, 72, 73, 188, 227, 228, 229, 233, 234, 237; n. 95; n. 153; n. 262; n. 667 Åmark, Klas n. 187

Ö Öfwerström, Anders n. 229; n. 643; n. 730; n. 731 Östberg, Kjell 28, 80, 86; n. 32; n. 185; n. 186; n. 200; n. 201; n. 603 Österberg, Henning n. 254 Östergren, Klas 80; n. 189

303

AUS

ACTA UNIVERSITATIS STOCKHOLMIENSIS Stockholm Studies in History of Ideas 7 Anna Ohlsson Myt och manipulation Radikal psykiatrikritik i svensk offentlig idédebatt 1968-1973

Anna Ohlsson Myt och manipulation

ISSN 1100-9667 ISBN 978-91-85445-94-3

Institutionen för litteraturvetenskap och idéhistoria

Doktorsavhandling i idéhistoria vid Stockholms universitet 2008