TIDSKRIFT FÖR LITTERATURVETENSKAP 2013:1 TIDSKRIFT FÖR LITTERATURVETENSKAP

REDAKTÖRER Maria Andersson (ansv. utg.) & Per Anders Wiktorsson

REDAKTION Hedvig Härnsten (prenumerationsansvarig), Erik van Ooijen, Adam Wickberg Månsson (recensionsansvarig), Lydia Wistisen (kassör), Magnus Öhrn

REDAKTIONSRÅD Claes Ahlund (Åbo Akademi), Camilla Brudin Borg (Göteborg), Eva Hættner Aurelius (Lund), Mats Malm (Göteborg), Anders Mortensen (Lund), Dag Nordmark (Karlstad), Anders Olsson (Stockholm), Margareta Petersson (Växjö), Anders Pettersson (Umeå), Torsten Pettersson (Uppsala), Rikard Schönström (Lund), Lars-Åke Skalin (Örebro), Boel Westin (Stockholm), Anders Öhman (Umeå)

ADRESS Tidskrift för litteraturvetenskap, Institutionen för litteraturvetenskap och idéhistoria, Stockholms universitet, 106 91 Stockholm Hemsida: http://www.littide.su.se/forskning/tidskrift-for-litteraturvetenskap e-post: [email protected] TfL på Internet: http://ojs.ub.gu.se

Tidskriften stöds av Vetenskapsrådet

Tidskriften ges ut av Föreningen för utgivandet av Tidskrift för litteraturvetenskap, Lund. Medlemskap i föreningen kan erhållas mot en avgift av 10 kr.

Omslag, grafisk form & sättning: Richard Lindmark Tryck: Munkreklam AB, Munkedal ISSN: 1104-0556 TFL 2013:1

3 FRÅN REDAKTIONEN 5 AMELIE BJÖRCK METAFORER OCH MATERIALISERINGAR Om apor hos Vladimir Nabokov och Sara Stridsberg

21 OLLE WIDHE VÅLDETS PEDAGOGIK Krig och lek i svensk barnboks­utgivning vid 1960-talets slut

39 JENS LOHFERT JØRGENSEN AFFEKT OG EFFEKT August Strindbergs sensoriske skriftpraksis i Inferno

53 ADAM WICKBERG MÅNSSON MALLARMÉS SKRIFTPRAKTIK Meta- och mytopoetiska dimensioner

67 JONAS ROSS KJÆRGÅRD NATURENS LOV Slaveri, terror og menneskerettigheder i lyset af Olympe de Gouges’ L’esclavage des nègres, ou l’heureux naufrage (1789)

81 STEFAN HELGESSON LITTERATURVETENSKAPEN OCH DET KOSMOPOLITISKA BEGÄRET 95 OMLÄSNING KÄTE HAMBURGER, DIE LOGIK DER DICHTUNG (1957) J. Alexander Bareis, Anniken Greve, Sten Wistrand 103 RECENSIONER Kivilaakso, Lönngren & Paqvalén (red.), Queera läsningar; Maria Wahlström, Jag är icke heller en; Mats Tormod, Till en berättelse om tröst; Maria Margareta Österholm, Ett flicklaboratorium­ i valda bitar; Ian Bogost, How to Do Things with Videogames 119 MEDVERKANDE

FRÅN REDAKTIONEN

Varmt välkommen till ett nytt nummer av Tidskrift för litteraturvetenskap! Redaktionen ­återvänder i och med detta nummer till Stockholm, där den kommer att vara förlagd under 2013 och 2014. Liksom tidigare redaktioner planerar vi att varva temanummer med öppna nummer och vi kan redan nu utlova många intressanta artiklar på teman som kortprosa respektive litteratur och maskulinitet. Vårt första öppna nummer innehåller sex artiklar som speglar bredden inom dagens ­litteraturvetenskap. Här ryms en mångfald teoretiska perspektiv och ett produktivt ifråga­ sättande av hävdvunna gränser mellan exempelvis djur/människa, skrift/kropp och provinsiell/ global. Numret inleds med Amelie Björcks undersökning av diskurser om apor i Vladimir Nabokovs och Sara Stridsbergs romanvärldar. I Olle Widhes artikel studeras Vietnamkrigets starka påverkan på den svenska barnlitteraturen i slutet av 1960-talet. Jens Lohfert Jørgensen och Adam Wickberg Månsson analyserar August Strindbergs och Stéphane Mallarmés respektive skiftpraktiker utifrån olika utgångspunkter. Jonas Ross Kjærgård undersöker i sin tur spänningen mellan slaveri och mänskliga rättigheter i ett skådespel av Olympe de Gouges från 1789. I den avslutande artikeln diskuterar Stefan Helgesson de utmaningar som svensk litteraturvetenskap, framvuxen som den är ur en kombination av metodologisk nationalism och eurocentrism, ställs inför i en globaliserad värld. Nytt för TFL i år är ”Omläsningar”. Under denna rubrik kommer vi i varje nummer att presentera en klassisk text som haft stor betydelse för litteraturvetenskaplig forskning. Tre ­litteraturvetare får ge sin syn på verket och diskutera dess aktualitet. Först ut är en central studie inom narratologin, nämligen Käte Hamburgers Die Logik der Dichtung från 1957. Numret avslutas på sedvanligt sätt med ett antal recensioner av aktuella böcker inom ämnet, från en nyutkommen antologi om ”queera läsningar” över doktorsavhandlingar till ett verk som aktualiserar ett snabbt växande forskningsfält inom litteraturvetenskapen: dataspel. Den nya redaktionen vill tacka Daniel Möller och redaktionen i Lund för ett mycket gott arbete som resulterat i en rad högintressanta TFL-nummer.

Maria Andersson & Per Anders Wiktorsson

AMELIE BJÖRCK

METAFORER OCH MATERIALISERINGAR Om apor hos Vladimir Nabokov och Sara Stridsberg

PRELUDIUM ­olika perspektiv inom samma text, det är ju År 2007 publicerades en artikel i Journal of dia­logens själva idé. Beskrivningar i romaner Applied Animal Welfare Science med titeln eller noveller liknar ofta ett slags koreogra­ ”Welfare of Apes in Captive Environments.”1 fier: vi får veta hur kroppar och röster agerar Artikeln handlade om bonoboapors liv i i förhållande till varandra. Skönlitteraturen fångenskap­ och drev tesen att deras miljöer rymmer alltså gott om exempel där djur och ofta verkar idylliska, men i själva verket är ut­ människor interagerar­ med varandra just som formade utifrån den felaktiga föreställningen djur och människor, förankrade på sina egna att vi vet vad apor är och därför också vad de sätt i kropp och situation. Men den rymmer behöver. Artikelns författare angavs vara Sue också gott om exempel där djuren tycks finnas Savage-Rumbaugh, Kanzi Wamba, Panbanisha med för att säga något om den mänskliga värl­ Wamba och Nyota Wamba. Savage-Rumbaugh den enbart, inte om djur–människa-­relationen. är primatolog och psykolog vid Great Ape Språket dignar av djursymbolik, djurliknelser Trust i Des Moines, Iowa. Kanzi, Panbanisha och metaforiska animaliseringar ägnade att and Nyota är tre bonoboapor­­ som sedan länge karakterisera människor – bildspråkstyper som lever i hennes närhet. De förstår talat mänskligt oftast på ett nedvärderande sätt reducerar text­ språk och svarade villigt på Sues frågor, varmed djuret till indikator för en viss egenskap eller de på ett grundläggande­ sätt bidrog till artikelns associerar det med en viss plats i en hierarki. tillkomst. Om en mänsklig person kallas ”hund” är det i regel inte förmågan till gott kamratskap som INLEDNING åsyftas: animaliseringen av personen ifråga Det är ovanligt att apor själva skriver artiklar innebär istället en koppling till smuts, obild­ eller böcker – desto vanligare att människor ning och allmän värdelöshet.­ En annan aspekt skriver om apor och andra arter. Dessa berät­ av den litterära djurproblematiken är att många telser om ickemänskliga djur som människor berättelser gör sina djur till ställföreträdande skriver handlar då alltid både om människorna människor, genom att privilegiera en allegorisk själva och om djuren ifråga, men tyngdpunk­ eller metaforisk läsart. Barnlitteraturens stora ten kan förflyttas och ambitionerna variera.2 menageri är kanske det första många tänker på Skönlitteraturen är van vid att berätta ur när litteratur och djur nämns i samma ande­tag.

AMELIE BJÖRCK TFL 5 Som Tess Cosslett påpekar i sin undersökning­ EN OMORIENTERAD LÄSNING av 1800-talets djurberättelser för barn förloras Litteraturens och litteraturvetenskapens antro­ djuren visserligen aldrig helt ur sikte ens i pocentriska osynliggöranden – som alltså i fabler eller berättelser där påklädda djur talar värsta fall reducerar både litteraturens potential människo­språk: ”The animal characters in the och vår etiska utblick – är en central fråga inom stories may be metaphors­ for slaves, women de räjonger av det växande fältet human–animal­ or children, but they are also metaphors­ for studies (HAS) som ägnar sig åt att analysera animals.”3 Men en snabbscanning av barnboks­ kulturella representationer. Intressanta nyläs­ utbudet år 2012 säger mig att det oreflekterade ningar, där djuren och artdiskursen lyfts fram förmänskligandet av djurkaraktärer sannolikt ur skuggan, finner man exempelvis hos Margot har ökat efter det sekel Cosslett undersökt. Där Norris, Philip Armstrong, Susan McHugh, 1800-talets berättelser ofta bemödar sig om att Cary Wolfe och på hemmaplan Ann-Sofie uppfinna speciella tekniker för att förklara hur Lönngren.7 Inspirerad av denna rörelse vill jag det kommer sig att djuren kan tala – ofta genom här undersöka vad som händer när de meta­ att iscensätta något slags ”översättningsakt” – foriska animaliseringar av människor, som finns så ser man mer sällan sådana messyrer idag. i Vladimir Nabokovs Lolita (1955), materialise­ Dagens barnboksdjur kan helt okommenterat ras till ett fysiskt närvarande litterärt apsub­ tala, tänka och känna likadant som människor. jekt i Sara Stridsbergs Darling River (2010).8 Hur mycket handlar en rar och hyllad bok som Grundtanken är att detta förkroppsligande på Apan fin av Anna-Clara Tidholm egentligen avgörande vis omorienterar läsningen, varmed om apliv? Och hur många läsare ägnar en enda artdiskursen får nya innebörder. tanke åt saken? Apan som arttillhörigt subjekt Att Darling River är skriven med Lolita som med ett specifikt sorts djurliv och en viss um- förlaga är ingenting som utsägs i klartext, mer welt, för att tala med Jakob von Uexküll, blir i än genom det gemensamma namnet på en liknande fall irrelevant i läsningen.4 flicka, men det blir uppenbart så snart man läser Som Carol Adams beskriver saken, både med den nyare boken – ifall man har läst den äldre. hänvisning till köttindustrins mörkläggning av I Darling River slitsas berättelsen om Humbert charkprodukternas ursprung i levande djurliv Humberts sexuella förhållande till den minder­ och till den slappa användningen av djurmeta­ åriga styvdottern Lo upp i fyra aspekter som forik eller fraser av typen ”behandla någon som Stridsberg skriver vidare på, framåt i tiden eller ett djur”, har vi väldigt lätt att förvandla djur inåt-och-åt sidorna, och som hon sedan varvar till ”absent referents”, frånvarande referenter.5 och sätter samman till en helt egen romantext. Kanske har vi blivit så vana vid att djuren på Tio korta avsnitt med rubriken ”Ur moderkar­ detta sätt ställs i människors tjänst i liv och tan” berättar om en mamma som ensam ger sig språk, att vi knappt märker de förskjutningar ut på en resa. Man kan tänka sig händelserna som vissa texter faktiskt presenterar. Det tycks som ett fantastiskt alternativ till Lolitamodern Walter Benjamin mena i sin drastiska formu­ Hazes öde i Nabokovs bok: den senare dör lering från 1934 rörande Kafkas djurberättelser: i en bilkrasch, vilket Humbert så länge som ”It is possible to read Kafka’s animal stories for möjligt undanhåller Lolita. Fem avsnitt med quite a while without realizing that they are rubriken ”Darling River (Lo)” handlar om en not about human beings at all.”6 Här finns ett dotter, vars far säljer henne till främlingar på osynlighetsproblem som rör både litteratur och en oljig amerikansk flodbädd, och som efter etik, och som utgör incitamentet till denna hand drabbas av en allt svårare ögonsjukdom. artikel. De fyra avsnitt som kallas ”Den dödas bok

6 TFL 2013:1 (Dolores)” vecklar ut sig ur den korta upplys­ omkring med henne mellan motellrum runt ningen hos Nabokov att Lolita kommer att dö i USA, tills hon rymmer och han så småningom barnsäng efter sitt första barn. Fyra avsnitt som fängslas. Läsarens drama i denna roman hand­ kallas ”Jardin des Plantes”, slutligen, beskriver lar om moral och igenkännande människor hur en vetenskapsman med alla medel försöker emellan. Dramat i Stridsbergs Darling River få en apa att teckna – det är dessa avsnitt jag menar jag arbetar i delvis andra dimensioner. framför allt ska rikta uppmärksamheten mot i Det jag hoppas kunna visa är hur den litterära denna text. materialiseringen av apan som levd kropp möj­ Som flera av dagspressens recensioner av liggör en omorienterad läsning – en läsning i Darling River uppmärksammade kan avsnitten vilken art-aspekten framstår som en tydlig om apan Ester hos Stridsberg kopplas direkt komponent i den väv av relations- och makt­ tillbaka till ett ställe i Nabokovs efterord, där aspekter som också inbegriper kön, sexualitet han skriver om inspirationskällan till romanen: och ålder. Kort sagt menar jag att införandet av en materiellt grundad artdiskurs i romanen Jag upplevde den första lilla skälvningen av öppnar för en läsning som går utöver det strikt Lolita mot slutet av 1939 eller början av 1940 antropocentriska perspektivet. Och i denna i Paris, när jag låg till sängs med ett allvarligt öppning ligger den kritiska potentialen hos fall av interkostal nervvärk. Såvitt jag kan erinra romanen som helhet. mig föranleddes den ursprungliga ingivelsen av en tidningsartikel om en apa på Jardin des METODTANKAR Plantes som, efter det att en vetenskapsman Som jag framhöll inledningsvis är läsare i regel lirkat med den i flera månaders tid, åstadkom snabba att söka metaforiska innebörder när den första teckning som någonsin gjorts av det berättas om djur. Men en text kan också ett djur. Bilden visade gallren i den stackars vikta om läsningen mot en mer både bokstav­ varelsens bur. (s. 421–422)9 lig och rörlig tolkning genom sitt arbete med berättarperspektiv och gestaltning av djurens I övrigt uppehåller sig de recensioner jag läst närvaro i texten. Jag ska i det följande under­ enbart kort vid apan. De beskriver vetenskaps­ söka dessa omviktningar genom att först titta mannens arbete med den inburade apan som närmare på de aspekter av Nabokovs bildspråk en övergreppssituation och drar kortfattade som är intressanta utifrån Stridsbergs vidare­ paralleller till Lolitas öde.10 Jenny Högström i diktning – det vill säga hans användning av Helsingborgs Dagblad avviker från mängden då grepp såsom djurliknelser och metaforisk hon placerar apberättelsen ”i hjärtat av Darling animalisering av sina huvudpersoner. Jag ska River som en sorts mörkt pulserande urberät­ därefter försöka komma åt hur Stridsberg går telse”.11 Även jag känner det där hjärtat bulta i annorlunda tillväga. Berättarperspektivet visar berättelsen från Jardin des Plantes, så starkt att sig vara avgörande för hur Lolita respektive hela romanen sätts i gungning. I mina ögon är apan Ester framträder i respektive roman – och upplevelsen av apberättelsens centrala roll inte för de olika stora utrymmen som skapas för enbart emotionellt förankrad, den möjliggör deras motberättelser mot reduktiva, repressiva också en avgörande synvända. diskurser. Nabokovs Lolita skildrar som bekant hur För att undersöka Sara Stridsbergs materiali­ pedofilen Humbert Humbert förälskar sig i serig av Ester-gestalten – som enbart talar med och utvecklar en sexuell relation till sin styv­ kroppen – krävs en posthumanistisk komplet­ dotter Lolita och under några månader reser tering av traditionella estetiskt, psykologiskt

AMELIE BJÖRCK TFL 7 och filosofiskt/existentiellt orienterade litte­ ningsskapande momentet i Lolitas växande raturanalytiska verktyg. Ann-Sofie Lönngren och mognande flickkropp kommas åt, liksom bidrar med ett användbart ramverk för en det över huvud taget blir möjligt att uppe­ litteraturanalys som inte negligerar ytan och hålla sig vid vad Stridsbergs materialisering av de kroppsliga aspekterna av texten, när hon schimpanshonan Esters djurkropp gör i, och föreslår att texter kan utforskas utifrån tre med, romanen Darling River. interagerande­ aspekter: den ”litterära mate­ rialiteten” (det vill säga textmaterialiteten: den LOLITA – METAFORIK grafiska utformningen, organisering av texten OCH ANIMALISERING et cetera), den ”litterära materian” (det vill Det har länge varit ”rätt” att som intellektuell säga beskrivningsmaterialiteten: hur kroppar hysa just den sortens misstro mot reduktiv gestaltas och enkelt uttryckt ”ser ut” i texten) symbolik och slentrianmässiga metaforer respektive den ”litterära materialiseringen” (hur (”hund” för fattiglapp, ”ros” för kärlek) som kroppar genom sin materiella närvaro, sina för­ jag ovan ventilerat. Inom den ställvis metafor­ ändringar och effekter på omgivningen bidrar stinna poesigenren har föraktet för denna till den diskursiva mening som kan utläsas ur typ av språkliga figurer ofta gett upphov till textscenen).12 intressanta utforskningar av alternativa möj­ När det gäller den textmateriella nivån kan ligheter, som hos en Gertrude Stein eller i man säga att Sara Stridsbergs Darling River, konkretismens 1960-talspoesi. Även inom jämfört med det förrädiska men likväl sam­ dagens posthumanistiska och feministiskt ny­ manhållna monoberättandet i Lolita, genom materialistiska sammanhang varnas för meta­ själva sin fragmentariska disposition och påtag­ forens tendens att upprätta dikotomier utifrån ligt prismatiska porträttering iscensätter en idé speglande likhet, och på det sättet skapa ett om (det psykologiska, filosofiska, existentiella) slutet, självbekräftande system.15 subjektets instabilitet, som passar ihop med en Vladimir Nabokov påstod sig rakt av ogilla posthumanistisk tankehorisont. De olika as­ symbolspråk och allegorier.16 Hans roman pekterna av kvinna–hona–flicka som berättel­ Lolita har emellertid, som Nabokovforskningen serna tvinnar samman är inga enkla speglingar konstaterat, ett väldigt rikt bildspråk – kanske som tillsammans bildar en helhet. De liknar ett första tecken på att Nabokov inte alltid snarare rörliga men samhöriga formationer i delar preferenser med sin berättare Humbert kronologisk ofas, vågor som griper in i, stärker, Humbert. Flickan Lolita liknas i Humbert stör varandra i ett hav av Lo.13 Humberts skildring vid ett slavbarn, ett föl, ett Också via de interagerande beskrivnings- gosedjur, ett dresserat djur, en kreol – och vid respektive materialiseringsaspekterna viktar tre tillfällen även vid en apa (”monkey”).17 Han Strids­berg om sin text jämfört med Nabokovs. talar till exempel om flickans ”aplika fötter” ”Materialisering” har blivit en nyckelterm i (s. 69) och om den ”aplika flinkhet som var så feministiskt materialistiskt tänkande, en post­ typisk för denna amerikanska nymfett” (s. 214). humanistisk teoretisk strömning med tunga I en annan berättelse – och som vi ska se hos bidrag från Rosi Braidotti, Karen Barad och Stridsberg – skulle dylika djurreferenser kunna andra som utvecklar Judith Butlers performati­ tolkas som en form av ”becoming animal” för vitetsperspektiv genom att tydligare lyfta fram att tala med Gilles Deleuze och Félix Guattari: kropparnas och tingens betydelseskapande ett utträde ur gängse tankeraster,­ som kunde ge arbete utanför de verbala praktikerna.14 Utifrån Lolitagestalten en flyktpunkt lång bortom det ett sådant perspektiv kan exempelvis det me­ prefabricerade älskarinnemanus hon i skild­

8 TFL 2013:1 ringen spelar upp.18 Vad jag läser – och ser än socialt kretslopp, med förhoppningen om att tydligare genom Sara Stridsbergs prisma – är Lolitafiguren där kan fungera som ett slags istället en metaforloop där det apiska förser bytesvara.20 Den symboliska sammanskrivning flickan med något på en gång oberäkneligt av kvinna och apa (”monkey”) som jag med och oemotståndligt attraktivt: perversionens denna blick ser Humbert åberopa har en lång magnetism. och likaså manligt kodad tradition. I sin histo­ Mitt huvudintresse ligger i denna text inte riska exposé över apans kulturhistoria berättar i att argumentera kring Lolitas eventuella H. W. Janson om den gammalkristna tradi­ självvalda medverkan till romanhandlingens tion som sett den människolika apan som ett pedofila brott, eller frilägga de paradoxala groteskt hån mot guds skapelse, ett djävulens fibertrådar av ömsesidig brist och ömhetstörst spratt.21 Och på samma sätt som apan ansetts som kan skära rakt igenom en övergrepps­ vara en ofullgången människa, har kvinnan situation. Jag tycker nämligen, precis som under misogynins många sekel beskrivits som Linda Kaufmann i hennes uppmärksammade en missbildad man. Apan förknippades enligt analys ”Framing Lolita. Is there a Woman in denna enkla analogi tidigt inte bara med this Text?”, att en sådan analys omöjliggörs av djävulen utan så småningom också alltmer textens litterära organisering, där det uteslu­ med kvinnokönet. Janson vet att berätta om tande är den ena huvudpersonen, den vuxne folkföreställningen att apor deltog vid häxsab­ mannen Humbert, som för ordet.19 Romanen baten och om renässansmåleri där Eva leds återvinner det gamla greppet, särskilt populärt av en apa ut ur paradiset efter Syndafallet. I i skräckromantisk litteratur, att ett manuskript medel­tidens moraliteter förkroppsligades ofta sägs ha hamnat i redaktörens händer efter Lustan och de andra lasterna ömsom som författarens död. Humbert sägs i (den fiktive) kvinna ömsom som apa. Även om Humberts redaktörens förord ha skrivit sin historia i häk­ apifiering av Lolita rymmer aspekter av ömhet tet, som ett klarläggande i väntan på rättegång, och beundran för den lilla kvicka kroppen och och därefter strax ha avlidit av en hjärtinfarkt. barnkynnet, finns också denna, den opålitliga Allt vi sedan får är alltså Humberts version av sexualitetens anknytning med.22 Kvinnor och förloppet, och också bilden av Lolitas bete­ apor är ur ­detta perspektiv på en gång groteska ende passerar genom honom. Mer av henne och sexiga, och med potential att locka skydds­ än vad han väljer att se och berätta får läsaren lösa män i fördärvet. inte veta, varför det i första hand är sättet att Intressant nog förknippar berättaren berätta som kan granskas. Bildspråket måste, Humbert Humbert även sin egen person med mot denna bakgrund, betraktas som en del av apans figur (”ape”). Han talar om sina ”åldrade Humberts iscensättning av sin Lolitakaraktär apögon” (s. 66), sin ”aptass” (s. 402) och om och av hans försök att förklara sitt beteende för hur ”[a]pörat uppfångar en skiftning i hennes en kommande jury och läsarskara (textens nar­ andetag” (s. 66).23 Också andra män som be­ rat). Detta, alltså, snarare än att representera en rättaren uppfattar som sexuella konkurrenter djurblivandets öppning som är flickans egen. kan få ap-epitet; en mekaniker som råkar Humbert tilltalar på flera ställen de ­tänkta kasta en blick på Lolita kallas i texten ”flottig mottagarna av texten som ”Mina herrar i apa” – i detta fall får aptillmälet en pejorativ ­juryn!” (t.ex. s. 94), vilket ger vid handen att klassdimension (s. 78). Humbert och de lider­ hans iscensättning – som Nabokov så inferna­ liga män han iakttar kring Lolita delar alltså liskt ömsom konsoliderar, ömsom ger en falsk nymfett-apans perversa tillvaro. De lider, enligt ton – särskilt vänder sig till ett manligt, homo­ hans beskrivning, under sin beast within: den

AMELIE BJÖRCK TFL 9 djuriska köttslighet som i kristet språkbruk står sin potens: för att kunna återuppleva sin ero­ i motsatsförhållande till den gudomliga själen. tiska primalupplevelse från ungdomen. Hans I vissa scener frikänner Humbert rentav flickan blick är i den citerade scenen så närgången att och låter läsaren associera hans egen roll med hon framstår som i delar – skulderblad, rygg­ en alternativ ape-lore-tradition à la King Kong, rad, bakdel et cetera – snarare än som en hel där aphannens sexualitet sammanförs med den kropp.25 Sönderdelandet av kroppen blir här, övervirila mannens, och där denne livsfarlige för att återknyta till Carol Adams uppford­ best kidnappar och våldför sig på oskyldiga rande jämförelse mellan våld mot djur och våld kvinnor.24 Humbert beskriver sin egen kropp mot kvinnor i The Sexual Politics of Meat, blick­ som stor och hårig i förhållande till flickkrop­ ens sätt att göra flickan själv till en frånvarande pen; hans manliga utseende framträder i form referent.26 Precis som djuret blir en frånvarande av en skarpskuren haka, muskulösa händer och referent när dess kropp styckas och paketeras bred rygg (s. 58). Hans sexualitet framställs inte som ätbart ”kött”, underlättas blickens sexuella som ynklig, utan som hård och pockande – om övergrepp när den får njuta av ”skolflickslårs än inriktad på upphetsningens rus snarare än havsstränder” snarare än konfronteras med en på utlösning (s. 179–181). hel, egensinnig flicka. Blicken utövar sin makt Eftersom Humbert för ordet har han – trots över denna kropp, utan att texten blir porno­ Nabokovs spel med hans trovärdighet – alla grafiskt explicit. möjligheter att bygga in sig själv och Lolita i I Humberts förhållningssätt till Lolita sin version av djuriskhet, samt låta sexualise­ ingår också hans ambition att utföra en sorts ringen av henne få ytterligare utlopp i en svärm art­bestäm­ning av henne, alltså inte en ka­ av passionerat näsvingeskälvande utläggningar rak­te­­ri­se­ring av henne som person utan som på beskrivningsmaterialitetens nivå. Texten kan representant för en viss kategori av varelser: betraktas som en performativ akt där den upp­ ”nymfetterna”. En nymfett är i hans beskriv­ bragta läsaren tar in hur mannens blick och ning en kategori bestämd inte bara av kön och föreställning skulpterar fram en sexualiserad ålder; den förpubertala typ av flicka det handlar kropp ur en flickkropp som ännu inte, men om måste ha en ”dubbel natur” av barnslighet kanske snart ska börja konstituera sig själv som och vulgaritet (s. 60). Denna typ av varelse är materiellt och visuellt objekt för andras blickar. enligt hans bedömning mest frekvent i USA; Såhär kan det låta när flickan solar i trädgården han slår bestämt fast att ”[d]et finns inga nym­ där Humbert blivit inneboende: fetter i polartrakterna” (s. 46). Lolita framställer han som ett praktexemplar bland nymfetter, Där låg min skönhet på magen och visade mig, ungefär som best in show-exemplaret på en visade de tusen vidöppna ögonen i mitt seende djurutställning. Och genom att på detta sätt blod, sina aningen resta skulderblad och fjunen essentialisera objektet för sin åtrå förflyttar han längs den inåtkrökta ryggraden, sin svällda, ansvaret. Istället för att framställa upphetsning­ spända, smala bakdel klädd i svart och sina en som ett samspel mellan hans egen regisse­ skolflickslårs havsstränder. Tigande njöt sjunde­ rande blick och flickans utstrålning framställer klassaren av de grön-röd-blå serierna. (s. 57) han sexigheten som en egenskap hos barnet. Sitt eget deltagande beskriver han som nästan Nabokov låter läsaren lida och (kanske mot sin vetenskapligt – det handlar enligt honom inte vilja) njuta av att se flickan instängd i Humbert om sex: ”Mig lockar en större uppgift: att en Humberts suggestiva, pedofila fantasi, som gång för alla fastställa nymfettens farofyllda skapar henne som den kropp han behöver för magi.”(s. 181)

10 TFL 2013:1 Humbert Humbert skriver sin berättelse han måste låta henne vara. I Lolitas mognade från häktet, han sitter själv i bur. Sammantaget, kropp och dess nyvunna auktoritet kan man via den rika djurmetaforiken, artbestämningen ana en bakgrund till den mer elaborerade av Lolita som ”nymfett” och ramhistorien som gestaltning av kroppens motspråk mot det både rymmer den dokufiktiva inspirationen manliga sexuella våldet som Sara Stridsberg från historien om en apa i Jardin des Plantes ger utrymme för i sin berättelse från Jardin des och Humberts faktiska belägenhet ”i bur”, kan Plantes i Paris. man tala om en genomgripande, sexualiserande animalisering av bokens huvudpersoner. Som DARLING RIVER – MATERIALISERING en följd av att Humbert för ordet får Lolita OCH MÄNNISKOGÖRANDE ytterst små möjligheter att själv tala emot hans Det är dags att vända blickarna mot Darling skildring. Nabokov hindrar visserligen läsaren River för att undersöka hur texten om veten­ från att uppfatta Humberts berättelse som den skapsmannen och apan arbetar med materiali­ allenarådande sanningen, men det sker inte sering och artdiskurs jämfört med Nabokovs genom att Lolita självständigt får komma till hypotext. Jag menar att Stridsbergs text inte tals, utan genom inramningen, förordet och bara är att betrakta som en vidareskrivning uti­ berättelsens opålitligt skiftande röstlägen och från Nabokovs efterord om inspirationen från retorik.27 Hennes sanning sipprar möjligen ett experiment i Jardin des Plantes. Hennes ap­ fram på ett par ställen i Humberts berättelse, framställning går i dialog också med föregånga­ när han så att säga talar mot sin egen sak: en rens sätt att hantera djur- och apmetaforiken gång nämner han hennes snyftningar ”varenda i stort. Där Nabokov låter det faktiska djuret natt, varenda natt – så fort jag låtsas sova” förbli en frånvarande referent och det djuriska (s. 237); andra gånger återger han hur hon förbli en i negativ mening mänsklig angelägen­ kallar honom ”ditt odjur” respektive talar om het, ger Stridsberg apan Ester fysisk påtaglighet det han gjort som ”våldtäkt” (s. 189). I övrigt och partikularitet. Det är som om hon satte monteras hon in i hans script – fram till den fingret på hans fras om apan som började rita dag då hon rymmer. ”efter det att en vetenskapsman lirkat med Ett uppenbart hot mot hans åtrå till nymfet­ den i flera månaders tid” (s. 422) – ja, satte ten framträder emellertid mot slutet av berät­ fingret just på ordet ”lirkat” och gjorde rum telsen, genom den litterära materialiseringen av för en apkropp där, hopknådad av föregånga­ hennes växande kropp. När han en tid efter rens spridda djurmetaforer. De fyra avsnitten hennes rymning söker upp henne och hon från Jardin des Plantes i romanen omfattar visar sig vara gravid, kommer hennes mage sammanlagt 56 sidor. Dessa avsnitt berättar att fungera som ett slags skydd för henne. månad för månad om apan Esters fångenskap Humberts möte med den gravida och även på hos vetenskapsmannen och hans försök att få andra sätt kroppsligt mognade Lolita/Dolores henne att rita med en kolpenna på ett pappers­ beskrivs av honom själv som en avgörandets ark. Storleks-, ålders-, köns- och maktförhål­ stund: han upptäcker att han älskar henne trots landena mellan mannen och den lilla honan att hon inte längre är en nymfett (s. 364–379).28 gör konstellationen till en uppenbar variation Den gravida kvinnokroppen, som är en kropp av Humbert–Lolita-motivet, på samma sätt tillägnad ett foster snarare än en man, verkar som romanens övriga delar om Lo respektive skaka honom i grunden. Även om hans ”nya” Dolores bidrar med sina vidareskrivningar. kärlek till henne bedyras i lika possessiva fraser Nabokov och Stridsberg iscensätter i sina som den gamla bidrar hennes mage till att gestaltningar av Lolita respektive Ester mate­

AMELIE BJÖRCK TFL 11 rialiseringsprocesser som är förvridna och papper i olika färger (s. 132). Mannen verkar tro politiserade. I Nabokovs roman är det, som vi att apan har en hemlig agenda, att hon döljer sett, Humbert som själv berättar om sig och något för honom såsom inte sällan varit fallet i Lolita; hans berättarröst sätter gränser för hen­ apmytologier och apberättelser genom åren. I nes agens. Sara Stridsberg ger inte sin manliga Karen Blixens novell ”The Monkey” (1934) och protagonist samma envåld över berättelsen Henning Mankells Minnet av en smutsig ängel och utformandet av sin Ester–Lolita. Istället (2011) och en rad berättelser däremellan figure­ ger hon processen ett skelande drag, där apan rar halvdomesticerade apor som kommer och å ena sidan materialiseras och ges mening går i hushållet, och vars förehavanden utom genom vetenskapsmannens antropocentriska synhåll för både romangestalterna och läsaren blick – utifrån vilken allt ska vara till för ho­ blir berättelsens själva enigma.29 nom – och å andra sidan genom berättarens Men Ester sitter där hon sitter, hon gör vad egna eller genom andra rollfigurers iakttagelser, en apa kan göra i en bur. Mannen tror att hon som präglas av större frändskap. ruvar på hemligheter – men vad han inte ser Berättaren iakttar, med sympati för apans är buren. Redan från början tolkar han hennes trötthet, hur hon ”lutar sitt lilla håriga huvud uppträdande och hemlighetsmakeri som ett mot pulpeten”. I nästa stund beskrivs mannens hån mot honom som person, inte som hennes grepp om apans arm som ”aningen för hårt” när apiga svar på sin egen belägenhet. Hon är in­ han instruerar henne hur hon ska hålla i kritan stängd och hon utsätts för krav, bestraffningar och rita (s. 49). Medan berättaren ofta använder och våld, som hon försöker hantera. Hans me­ det ömsint diminutiva ”lilla” om apan – den ningsfullhet är inte hennes. Hon är schimpans ”lilla handen”, ”de små taniga över­armarna” och instängd, därför bajsar hon på hans spegel – på ett sätt som väcker lust att beskydda, och skjutsar ut hans papper och pennor under framhåller mannen apans likhet med en leksak gallret: som för att något ska få komma ut ur eller maskin: ”Det är som om hon vore upp­ buren när hon själv inte kan. Han, för sin del, skruvad och mekaniken bara fungerade ett par ser inte buren, eftersom han själv kan gå in och ­minuter.” (s. 50) ut ur den. Precis som Humbert när han kör Det är alltså precis som i Lolita-boken i hög runt Lolita i sin bil, suggererar han sig själv till grad den manliga partens egna suggestioner att tro att de är jämlikt situerade – hon har ju och projektioner som beskrivs, men tack vare mat, värme och någonstans att bo. att Stridsberg inte ger hans utsaga hela ut­ Varför vill han att hon ska likna en män­ rymmet uppstår en annan dynamik. Genom niska? Hans vetenskapliga uppgift handlar berättargreppet blir det han och bara han som antagligen som så ofta om att kontrollera skoningslöst blottas. Berättaren, och därmed gränsen mellan människa och djur, detta eviga läsaren, ser igenom denne man – den enda av jämförande som traditionellt varit primato­­ huvudpersonerna som inte har något namn. logins älsklingsgren. Likheter och skillnader Hans självgoda syn på Ester blir uppenbart en ska fastställas för att idealmänniskans egna del av hans egen psykologiska och sociala pro­ konturer ska bli synliga.30 Tidigare, framgår blematik, och det skapas inte någon illusion det, har han gjort liknande experiment med om ömsesidighet kring hans tvåsamhetspro­ en annan ”underart”: en ”mongoloid” pojke jekt, såsom är fallet i Nabokovs Lolita. (s. 56). Men hans syn på Ester är djupt motsä­ Apan ritar inte. Och mannen misslyckas gelsefull. Han kräver att hon ska rita, men är med att förstå hennes vägran, fast han faktiskt samtidigt impregnerad av misstro mot djurets försöker; han trugar henne till exempel med potential att lära nytt. Han verkar mest se hen­

12 TFL 2013:1 ne som en köttkropp, ungefär som i Descartes med ett minne från moderns dödsbädd. En gamla kritiserade beskrivningar av djur som sköterska hindrade honom från att sitta vid ”automater” utan själ och tanke.31 Hans sätt att bädden i dödens stund. Apans ansikte liknar väva samman apförakt och misogyni faller in i moderns redan döda ansikte, efteråt-ansiktet, det gammalkristna mönster som jag noterade overkligt som ett ”blekt fotografi” (s. 141). också hos Nabokovs Humbert, där det också Liksom Humbert försöker mannen i Jardin färgades av begär och motsägelsefull ömhet. des Plantes skapa den sexualiserade motpart Vetenskapsmannen tänker om Ester: ”hon han behöver; den kvinna/hona som han utan är som alla andra honor, inte mer än ett för­ konsekvenser kan göra vad han vill med. Det stadium till en människa, en misslyckad skiss är en kvinna/hona som är en levande död och som vilken vetenskapsman som helst skulle en sexleksak. Men han lyckas inte med att göra vilja förstöra.” (s. 56) Ester till denna marionett, eftersom berättaren Vetenskapsmannen hoppas kunna forma öppnat ett utrymme för hennes motstånd. apan, ungefär som en skiss eller en kvinna kan Ester fjäskar inte, låter sig inte köpas och tuktas och förbättras. Och hans vetenskapliga väntar med att äta sockret tills han har gått. motiv att göra Ester mer mänsklig smälter snart Hennes motstånd visar sig i handling, men samman med hans behov av att göra henne till är också i hög grad ett verk av kroppens me­ människa för att få rätt att dominera henne ningsskapande arbete.32 Apans kropp avvisar sexuellt. Mänskliggörandet måste då också mannen. Den är liten, hårig och oemottaglig innebära en förändring av kroppen, utseendet: för honom. Där Nabokov, via Humbert, ani­ han klär upp henne i flickkläder med klänning maliserar människor som för att begripliggöra och rosett. Vetenskapsmannen har sexuella deras tabubrott – fungerar det djuriska eller fantasier om apan, fantasier som han delvis mer specifikt djurkroppen här istället som ett förklär för sig själv i vetenskapligt språk. Han skydd mot sexuella överträdelser, ungefär som funderar över om hennes kropp skulle förstöras när Lolitas mage i sista stund tvingar Humbert vid förlossningen om han gjorde henne dräk­ att omvärdera sin tillgång till henne. Detta att tig (s. 140). Han ”skymtar” eller ”undersöker” Ester är djur ger henne ett övertag gentemot hennes kön när hon klänger i burtaket och tän­ mannen. Hennes apkropp är inte till för ho­ ker att ”det lika gärna skulle kunna tillhöra en nom och förblir otillgänglig för hans sexuella människoflicka: en skär köttig rosett som slår våld – ett våld som han istället utsätter Céleste över i brunsvart och gredelint och som pryds för.33 av en tunn tofs av stripigt brunt hår” (s. 140). Vetenskapsmannens aggressiva sexualitet För att bli av med fantasierna köper han tjäns­ tycks kompensera för en mjukhet hos honom ter av en prostituerad kvinna, Céleste, vars som i texten artikuleras genom hans undantag underliv han, då hon är utslagen av alkohol, från militärtjänstgöringen och genom beskriv­ undersöker på samma sätt som apans – fast ningen av hans kropp med de ”alltför smala han denna gång avslutar handlingen med en axlarna och den breda kvinnobaken” (s. 51) våldtäkt (s. 238). Enligt mannen liknar Célestes som han inbillar sig att apan hånar. Denne ögon ”glas”, precis som apans, och i samma man beskrivs alltså, till skillnad från Humbert passage jämför han kvinnans kropp med döda Humbert, inte som en hård och skarpskuret djur: ”den vita gelébaken som lika gärna skulle fallisk man, utan som en mer feminint utfor­ kunna vara uppstoppad påminner om djuren mad kropp. I detta ligger en aldrig utforskad i de naturhistoriska samlingarna.” (s. 133) I en och därför tragisk möjlighet. I den av honom annan fantasi dubblerar mannen Esters ansikte själv föraktade egna femininiteten markeras

AMELIE BJÖRCK TFL 13 en queer potential som kanske, i en annan Jag tolkar överlagringarna av flicka och apa historia, hade kunnat låta en mildare och mer i passagen som en sorts utträde ur det kända, omsorgsgivande sorts manlighet att träda fram. ett ”becoming animal”, där flickans djurbli­ Istället tolkar mannen Esters reaktioner som vande är liktydigt med en överlevnad delvis attacker just på hans tillkämpat maskulina utom sig. Det vi bevittnar är manifestationen mansmakt. Klänningens misslyckade fall över av ett släktskap byggt på delad utsatthet, sorg hennes krumma kropp ser han som ett hån – och kroppskänsla, en sorg eller melankoli och allt han kan sätta emot är ett upptrappat som är både personlig och politisk. Flickan våld. och apan upplever samma sorts övergivenhet och skriande ensamhet i världen (mammorna ESTER–LO–DOLORES–CÉLESTE som inte finns, lekkamraterna som inte finns). Det finns ett släktskap mellan Ester och Nabo­ Med Judith Butler skulle man kunna säga att kovs Lolita, liksom det gör mellan Ester, Lo, flickan och apan gör varandra ”sörjbara”. 34 I en Dolores och Céleste inom romanen Darling situation där deras närmaste, fadern–­mannen, Rivers pärmar. Jag beskrev i samband med utsätter dem för ”overkliggörandets våld”, Nabokovs metaforik hur copulan kvinna–apa gör dem till dockor med ögon av glas, känner utifrån en patriarkal blickpunkt inneburit en och erkänner flickan och apan varandra med ömsesidigt stigmatiserande nedvärdering av kroppen, genom kroppssorgens och textens båda – och samma synsätt tillskrevs ovan ve­ materialitet. tenskapsmannen i Jardin des Plantes. Men det Dessa affiniteter bildar ett slags horisontell finns också ett nät av relationer flicka–apa och vävnad genom boken, på tvärs mot det hie­ kvinna–aphona med en helt annan innebörd i rarkiska rastret far/dotter; man/sexobjekt. En Darling River. Ett nät av affiniteter som växer viktig­ dimension rör alltså sexualiteten och fram och definieras underifrån. vittnar om rämnor i tvingande mönster. I detta Länkarna mellan Ester och Lo/Dolores i sammanhang blir Célestes förhållande till Ester romanen framträder som särskilt starka och intressant. Ytterst kortfattat nämns att Céleste konkreta i Los yttersta hjälplöshet, när hon är intresserar sig för apan: ”Hon vill veta allt om sjuk och måste genomgå en abort. En upplöst djuret i buren” och hon ”nämner gång på gång feberdröm utspelar sig då i hennes inre. Kanske att apan till storleken liknar ett barn i treårs­ har drömmarna sin upprinnelse i ett faktiskt åldern.” (s. 146) Céleste verkar betydligt mer möte, åtminstone berättar Lo att hon under en intresserad av att lära känna apan än att lära sommarvistelse i Paris går på zoo i Jardin des känna vetenskapsmannen som hon upplåter sin Plantes och köper en teckning av apan ”som kropp åt för pengar. Hennes överlägset ironiska alltid satt och tecknade i sin bur” (s. 257). I fråga visar på ett medvetet aktörskap i spelet: Los hallucinationer upplever hon att en rysk ”Ska du lära mig att teckna också?” (s. 146) läkare (en Nabokovpersona?) skär ut ett foster Susan Hardy Aiken konstaterar i en läsning ur hennes kropp, som liknar ”en genomskinlig av Karen Blixens alias Isak Dinesens tidigare apa” (s. 180). Fostret som från början är hårigt nämnda novell ”The Monkey”, som utspelar sig blir sedan rosa och förvaras i en glasbehållare på ett före detta kloster bebott av änkor, andra med formalin (s. 182–183). Övergivenheten överblivna kvinnor och en del djur, att kvinno- efteråt, utan både läkare och foster, beskrivs av och-djur-kollektiv kan fungera som en queer Lo med orden: ”Min päls är kall. Jag ropar efter enklav i förhållande till det patriarkalt norma­ honom. Vinden tar mina ord. Jag fortsätter tiva samhällssystemet. En plats oåtkomlig för mot stadens burar.” (s. 183) den reglerade och humanistiskt konstituerande

14 TFL 2013:1 heteronormativiteten.35 Ann-Sofie Lönngren texten rymmer artöverskridande kroppsliga bygger vidare på hennes analys, med iakttagel­ band och erkännanden. I och med detta blir sen att kvinnors transformationer till djur som det också lättare att läsa de metaforer som man litterärt motiv ofta använts som en flyktväg un­ kanske annars skulle rikta tillbaka till en inom­ dan påtvingad heterosexualitet/äktenskap.36 En mänsklig betydelsesfär som dubbelriktade. liknande tankegång, men artikulerad utifrån Både hos Nabokov och Stridsberg förekom­ den psykoanalytiskt informerade feministiska mer en hel del överkörda djur. När Humbert filosofins håll, finner man hos Cecilia Sjöholm med en hårsmåns marginal undviker att köra när hon berör kvinno-djur-metamorfoserna över en hund (s. 49) på sin väg till fru Haze, hos Dorothea Tanning och andra kvinnliga Lolitas mamma som längre fram i boken surrealistiska bildkonstnärer, som istället för att ska bli överkörd, läser jag händelsen som ett visa fram kvinnokroppen som ett begärsobjekt metaforiskt omen. Den nästan dödade hun­ för andra, visar fram en alternativ, skräckblan­ den fungerar som metafor för den kvinna dad njutningscirkulation.37 Humbert vill men slipper döda, eftersom en En kvinno-/djurorienterad kvinnokropp oaktsam bilist hinner före. Hunden ägnar jag är inte till för mannen, utan upprättar ett ingen tanke, den blir en frånvarande referent. alternativt begärssystem, skriver Sjöholm. När det i Darling River berättas om att Los far Antydningen till en sådan omorientering finns har för vana att medvetet köra på smådjur när också i Darling River, genom de beskrivna han åker omkring på sina nattliga resor med samhörighetsfibrerna mellan flickor–kvinnor– dottern i baksätet (s. 77) händer det något mer och apa i romanen. Samtidigt har Lo/Dolores/ och annat. De djur som plattas ut på vägen Lolita i smärtsamt hög grad internaliserat den blir inte enbart metaforer för flickkroppen som patriarkala sexualiteten och gjort den till sin manglas under männens kroppar. De förblir paradoxala trygghet. Lo får en ”ögonsjukdom” också djur som utsätts för våld – i ett system som låter henne se sina förövare som bröder som hänger ihop. snarare än drägg som sätter på henne i det Som Judith Butler skriver i Bodies that Matter smutsiga flodvattnet. När hon lämnas i fred räcker det inte att betrakta rasism, misogyni sedan hennes kropp blivit sjuk, svullen och och andra förtryck som parallella eller analoga oattrak­ ­tiv upplever hon den nya självständig­ företeelser – man bör också observera hur dessa heten som en o­överkomlig förlust av närhet. maktvektorer är beroende av varandra och Med Ester är det, som vi sett, annorlunda. använder varandra strategiskt.38 Man skulle Ester låter sig inte penetreras av vetenskaps­ kunna säga att Lo och de överkörda djuren mannen, mot det kan hennes arttillhörighet blir metonymiskt förbundna med varandra, skydda henne. Hennes syn rubbas aldrig (tvärt­ via faderns Jaguar som liksom förlänger hans om är det hon som rubbar mannens seende); kropp. Det våld djuren utsätts för är avtryck av hon blir aldrig en förlängning av sin fångvak­ hans makt, och innebär hot om ett våld riktat tares sexuella intressen. Priset Ester får betala mot hans älskade Lo. Fadern dominerar henne är att utstå andra sorters våld, så outhärdligt inte bara genom sin ålder och sitt kön (han kan brutalt som ingen annanstans i boken. köra inte hon, han kan köpa henne karameller och sprit; han är hennes vårdnadshavare; män MATERIALISERINGENS KONSEKVENS bestämmer över flickor) utan också, kanske FÖR METAFORIKENS INNEBÖRDER omedvetet, genom att demonstrera sin makt Lo och Ester är som jag nyss visade släkt på tvärs över smådjuren. Symboliken blir på detta sätt genom det carnofallogocentriska systemet: inte bara ett bildspråk, den byggs också upp

AMELIE BJÖRCK TFL 15 av handlingar som reproducerar den carno­ rade: att användningen av bildspråkliga djur fallogocentriska grundordning som varken far för negativ animalisering av människor går eller dotter klart kan se – men som romanen tillbaka på en nedlåtande och ofta ogrundad tack vare avsnitten om Ester sätter i gungning. syn på andra arters liv – i detta fall framträder en syn på apors sociala liv som byggt på sexuell AVSLUTANDE DISKUSSION regellöshet, vilket inte alls är fallet. Vad innebär egentligen animaliseringen av Oavsett Nabokovs bevekelsegrund över­ huvudpersonerna i romanen Lolita? Vilken roll lämnar han med sin bok ett mångskiktat spelar djurliknelserna? I sin reflektion kring tolkningspaket, vars obevekliga tyngd i läsarens Nabokovs roman ger Leland de la Durantaye knä har att göra med inslaget av misogyni, budet att författaren liknar sina huvudpersoner pedofili och art-ism – och hur apa/djur, barn vid djur för att läsarna inte ska stöta romanen och kvinna i texten smälter samman till en helt ifrån sig. Om den sexuella relationen mel­ varelse skapad för att tas i anspråk av mannen lan den vuxne mannen och barnet handlar om så som det passar honom. I Darling River sker personer som nästan är djur blir också brottet något ytterligare: med hjälp av djuret Ester mindre avskyvärt, resonerar han.39 framträder flyktlinjer ur denna fruktansvärda Även om man som Durantaye ser Nabokovs låsning. Stridsbergs apa är inte med i texten för grepp som ett lovvärt sätt att hindra läsare från att öppna för en tolkning av ”djurisk”/brottslig att demonisera Humbert och istället uppmunt­ sexualitet som en del av människans ”natur”. ra till självrannsakan utifrån ett visst igenkän­ Djuret finns där tvärtom för att göra brottet nande, så ter sig denna användning av djur i tydligare – och för att representera sina egna texten tveksam.40 Ett första problem är att grep­ intressen. pet riskerar leda till en relativisering av brottet. Stridsberg läser samman apan med kvinnan/ Man skulle kunna gå vidare med Durantayes flickan som en mothandling, och låter deras tankegång genom att hänvisa till trenderna olikheter ge dem skilda förutsättningar att inom primatologi och psykologi vid den tid motstå det carnofallogocentriska förtryck som då Nabokov skrev sin bok. Donna Haraway båda utsätts för. Att vara apa är hos Stridsberg har beskrivit synen på apor i den amerikanska förknippat, inte med ”djuriskhet” i negativ me­ primatologin från 1930-talet och framåt som ning, utan med en alldeles särskild kombina­ grundad i en föreställning om schimpansen tion av utsatthet och oåtkomlighet. Partierna som en sorts naturligare människa, opåverkad om schimpansen Ester framstår som ett kor­ av den kulturella fernissa som det samhälleliga rektiv till textavsnitten om de, av patriarkala livet lägger på oss.41 Det är en tankegång i up­ och kommersiella krafter, förgiftade flick-och- penbar dialog med Sigmund Freuds Vi vantrivs kvinnoversionerna Lo/Dolores/Céleste. Det är i kulturen, där han beskriver 1920- och 30-talets ett korrektiv där mannens våld visas fram utan primitivistiska och kulturkritiska tendenser omskrivning till patriarkal ”kärlek” och där det som en följd av missnöjet med att en förfining blir synligt att maktuttryckens ursprung ligger av civilisationen också förutsätter en ökad för­ i hans behov av att fylla sig själv och skapa sin sakelse av driftslivet – annars förstör kulturen subjektivitet genom att äta ur sin nästa. Det är sig själv.42 Om Humberts djurgörande av sig emellertid också ett korrektiv med viss utopisk själv och Lolita tolkas utifrån en sådan diskurs, potential, i den meningen att motståndet till framstår deras överträdelser som något djupt sist genererar förändring. liggande och nästintill ”naturligt”. Ett andra Även om artdiskursen för många läsare problem är det redan inledningsvis diskute­ – som recensionerna visade – förblir en ”off­

16 TFL 2013:1 site” i Darling River som helhet, så öppnar POSTLUDIUM förkroppsligandet av apan Ester för en läs­ Den vetenskapliga artikeln om ”Welfare of ning som problematiserar våld mot djur lika Apes in Captive Environments” skriven av tre mycket som våld mot människor. Romanen bonoboapor och en människa avslutas med en lyfter fram människans umgänge med djur lista över saker som aporna tycker är viktiga för som en grundläggande etisk prövning, och sitt välbefinnande.43 Fem av de tolv paragra­ sadismen i samma umgänge som en grundbult ferna har att göra med ”stängslet” som håller i det carnofallogocentriska system där mäns dem i fångenskap och deras längtan att röra sig förtryck mot kvinnor är en vardagsföreteelse. fritt. Vad de önskar sig är: Romanen ogiltigförklarar idén om en högre stående mänsklighet och om en objektiv ve­ 1. Having food that is fresh and of their tenskaplighet. Idén om att den ena primaten choice har rätt att hålla den andra fången. Den visar 2. Traveling from place to place att buren måste öppnas underifrån. 3. Going to places they have never been När vetenskapsmannen i Jardin des Plantes before själv nått samma frustrationens och utsatthe­ 4. Planning ways of maximizing travel and tens botten som han redan för länge sedan resource procurement fört Ester till kan det äntligen uppstå en sorts 5. Being able to leave and rejoin the group, ömsesidig relation mellan honom och schim­ to explore, and to share information regar­ pansen – mer horisontell och mer lik den ding distant locations utsatthetens sympati mellan kvinna och djur 6. Being able to be apart from others for jag visat också finns i romanen. Mannen har periods of time förlorat sin position, precis så som Ester sedan 7. Maintaining lifelong contact with indi­ länge förlorat allt. För en tid har fakulteten viduals whom they love tagit henne ifrån honom och när hon tärd och 8. Transmitting their cultural knowledge to sjuk kommer tillbaka befinner han sig alltså their offspring på samma nollpunkt. Mannen är nu beredd 9. Developing and fulfilling a unique role in att släppa ut Ester ur buren – och Ester får the social group plötsligt lust att rita. Hennes teckningar är 10. Experiencing the judgment of their peers vittnesmål. På det första arket ritar hon burens regarding their capacity to fulfill their galler, sedan ritar hon sig bakåt mot det första roles, for the good of the group övergreppet, separationen från modern (s. 311). 11. Living free from the fear of human beings Buren är öppen, men framtiden finns inte, attacking them vilket slutgiltigt gör romanen till en tragedi. 12. Receiving recognition, from the humans Ingen får någonsin veta vem denna apa, som who keep them in captivity, of their level mannen tyckte att han gav allt hon kunde of linguistic competency and their ability behöva, hade kunnat bli utan gallret. to self-determine and self-express through language.

AMELIE BJÖRCK TFL 17 1. Sue Savage-Rumbaugh, Kanzi Wamba, Pan­ niers, 2007. Alla citat inom parentes kommer banisha Wamba & Nyota Wamba, ”Welfare från dessa respektive utgåvor. Den svenska of Apes in Captive Environments. Comments översättningen används främst för att den On, and By, a Specific Group of Apes”, i mer självklart korresponderar med Stridsbergs Applied Animal Welfare Science 2007:1. vidareskrivning än det engelska originalet. 2. Jag väljer av pragmatiska skäl att i denna Jag har emellertid även vid behov konsulterat artikel använda benämningen ”djur” på Vladimir Nabokov, The Annotated Lolita, icke-mänskliga djur, trots att detta gängse introduktion och noter av Alfred Appel, New språkbruk cementerar dualismen människa/ York: McGraw-Hill, 1970. djur och därmed en föreställning som jag inte 9. Nabokovforskningen har inte kunnat gräva delar om att människor skiljer sig mer radikalt fram några faktiska källor till Nabokovs pas­ från resten av djurvärlden än vad exempelvis sage om apexperimentet i Jardin des Plantes, en gorilla skiljer sig från en skalbagge. varför uppgiften om denna inspiration tros 3. Tess Cosslet, Talking Animals in British vara påhittad. För en sammanfattning se Children’s Fiction 1786–1914, Aldershot: Leland de la Durantaye, ”The Artist and the Ashgate, 2006, s. 182. Ape. On Luxoria and Lolita”, i Nabokovian 4. Jakob von Uexküll & Georg Kriszat, Streifzüge 2008:60, s. 38–44. durch die Umwelten von Tieren und Menschen Det finns också ett annat ställe i boken som (1934), Frankfurt am Main: Fischer, 1983. kan ha inspirerat Stridsbergs framställning 5. Carol Adams, The Sexual Politics of Meat. A av relationen mellan vetenskapsmannen och Feminist Vegetarian Critical Theory (1990), New Ester: Humbert Humbert berättar om hur York: The Continuum IPG, 2010, s. 60. hans första hustru senare deltar i ett kalifor­ 6. Citerad ur Walter Benjamin, ”Franz Kafka. niskt experiment, där försökspersonerna under On the Tenth Anniversary of his Death,” i ett års tid får leva som djur i bur: gå på alla Hanna Arendt (red.), Illumination. Essays fyra och äta frukt ur skålar (s. 41). Ingenting and Reflections, övers. Harry Zohn, Berlin: tyder på att heller detta experiment haft någon Schocken Books, 1968, s. 116. verklig motsvarighet. 7. Margot Norris, Beasts of the Modern Imagina- 10. Jag har läst recensioner i Svenska Dagbladet, tion, Baltimore: Johns Hopkins, 1985; Philip Dagens Nyheter, Expressen, Aftonbladet, Armstrong, What Animals Mean in the Fiction Sydsvenska Dagbladet, Helsingborgs Dagblad of Modernity, London/New York: Rout­ och Göteborgs-Posten. ledge, 2008; Susan McHugh, Animal Stories. 11. Jenny Högström, ”Rosens namn”, Helsingborgs Narrating across Species Lines, Minneapolis: Dagblad 2010.03.26. University of Minnesota Press, 2011; Cary 12. Lönngren 2011. Wolfe, Animal Rites. American Culture, the 13. Beskrivningen är inspirerad av Karen Barads Discourses of Species, and Post Humanist Theory, begrepp ”diffraction” från bokenMeeting the Chicago: University of Chicago Press, 2003. Universe Halfway. Quantum Physics and the Ann-Sofie Lönngren skriver om metaforiska Entanglement of Matter and Meaning, Durham: respektive bokstavliga läsningar av transforma­ Duke University Press, 2007. tioner mellan människor och djur i Lönngren, 14. För en övergripande introduktion av feminis­ ”Mellan metafor och litterär materialisering: tisk materialism som epistemologi, se Iris van heteronormer och djurblivande i Monika der Tuin & Rick Dolphijn, ”The Transversality Fagerholms novell ’Patricia kanin’”, i Lambda of New Materialism”, i Woman. A Cultural Nordica 2011:4. Review 2010:2. 8. Sara Stridsberg, Darling River, Stockholm: 15. Se t.ex. Barad 2007, s. 71–72. Bonniers, 2010; Vladimir Nabokov, Lolita 16. Durantaye 2008 samt Thomas Frosch, ”Parody (1955), övers. Aris Fioretos, Stockholm: Bon­ and Authenticity in Lolita”, i Ellen Pifer

18 TFL 2013:1 (red.),Vladimir Nabokov’s Lolita. A Casebook, annat hur närstudiet av enskilda kroppsdelar Oxford: Oxford University Press, 2003, i båda fallen bidrar till fetishering. Se Jenefer s. 39–56. Shute, ”Text of the Female Bodies in Nabokov’s 17. I det engelska originalet, Nabokov 1970, Novels”, i Ellen Pifer (red.),Vladimir Nabokov’s återfinns dessa ställen på s. 53, 60 och 215. Lolita. A Casebook, Oxford: Oxford University Angående apmetaforerna hos Nabokov, se även Press, 2003, s. 111–120. Durantaye 2008. 26. Adams 2010, s. 66–67. 18. Se Gilles Deleuze & Félix Guattari, Kafka. 27. Angående Nabokovs opålitliga stilistik, se Toward a Minor Literature (1975), Minneapolis: Frosch 2003, s. 40–41. University of Minnesota Press, 2008, s. 13–14. 28. Humberts eventuella förändring och hur 19. Texten ”Framing Lolita. Is there a Woman in denna scen uttolkats av olika kritiker diskute­ this Text?” utgör kapitel 2 i Linda Kauffman, ras i Naiman 2010, s. 148–160. Special Delivery. Epistolary Modes in Modern 29. Isak Dinesen (Karen Blixen), ”The Monkey”, Fiction, Chicago: University of Chicago Press, i Seven Gothic Tales, London: Putnam, 1934; 1992. Diskussionen kring de moraliska res­ Henning Mankell, Minnet av en smutsig ängel, pektive estetiska aspekterna av Humberts och Stockholm: Leopard förlag, 2011. Lolitas relation är omfattande, för referenser se 30. För reflektioner kring detta fenomen, se exempelvis Eric Naiman, Nabokov, Perversely, Giorgio Agamben, The Open. Man and Ithaca: Cornell University Press, 2010. Animal, övers. Kevin Attell, Stanford: Stanford 20. Kauffman 1992, hänvisar angående kvinnan University Press, 2002. som valuta i en manlig ekonomi till Claude 31. René Descartes, ”Avhandling om metoden” Lévi-Strauss, The Elementary Structures of Kin- (1637), i René Descartes, Valda skrifter, övers. ship (1949), Boston: Beacon, 1969, s. 115. Även Konrad Marc-Wogau, Stockholm: Natur och Sue-Ellen Case har skrivit extensivt om denna kultur, 1953, s. 64–65. mekanism, såsom grundläggande exempelvis 32. Angående kroppens motstånd/mottal, se Rosi i antik grekisk dramatik, se Sue-Ellen Case, Braidotti, Metamorphoses. Towards a Materialist Feminism and Theatre (1985), Basingstoke: Theory of Becoming, Cambridge: Polity Press/ Palgrave Macmillan, 2008. Blackwell Publishers Ltd, 2002. 21. H. W. Janson, Apes and Ape Lore in the 33. Därmed inte sagt att djur generellt är Middle Ages and Renaissance, London: Warburg otillgängliga för sexuellt våld. Sorgligt nog Institute University of London, 1953, s. 13–27, är sexuellt våld mot djur i verkliga livet ett 30–31, 46–47, 51. problem som etiskt och rättsligt tas på alltför 22. Ibid., s. 262. litet allvar. 23. I Nabokovs engelska original (1970) görs 34. Judith Butler, Osäkra liv. Sörjandets och våldets skillnad mellan ”monkey” och ”ape”, där makt (2003), övers. Sarah Clyne Sundberg, ”ape” konnoterar stora apor som schimpans, Stockholm: Tankekraft, 2011, kapitel 2. bonobo, orangutang och gorilla. Nabokov 35. Susan Hardy Aiken, Isak Dinesen and the använder ordet ”monkey” i relation till kvin­ Engendering of Narrative, Chicago: University nor (med ett undantag), medan ordet ”ape” of Chicago Press, 1990, s. 134–135. relateras till män (på s. 41, 50, 106, 160, 249, 36. Lönngren 2011, s. 65–67. 300). Tack till den anonyma granskare som 37. Cecilia Sjöholm, ”Fallosens tid?”, i Tidskrift för gjorde mig uppmärksam på detta. genusvetenskap 2011:1. 24. Janson 1953, s. 267–276. 38. Judith Butler, Bodies that Matter. On the 25. Jenefer Shute jämför Nabokovs sätt att Discursive Limits of ”Sex”, London/NewYork: beskriva litterära flickkroppar i romanernaAda Routledge, 1993, s. 18. respektive Lolita med pornografins kvinno­ 39. Durantaye 2008. representationer, och kommenterar bland 40. Ibid.

AMELIE BJÖRCK TFL 19 41. Donna Haraway, Primate Visions. Gender, Race Stockholm: Bonniers, 1995. Freud är i sina and Nature in the World of Modern Science, resonemang starkt darwinistiskt influerad, han London/New York: Routledge, 1989; Frans talar om människans ”apliknande tid” och den de Waal, Vår inre apa. Det bästa och sämsta i primitiva familjen; se även not 3 s. 60–61 där den mänskliga naturen, Stockholm: Svenska han spekulerar över hur luktsinnets betydelse förlaget, 2005, s. 38–40. Haraway resp. de Waal för sexualiteten kan ha förändrats i samband framhåller båda att denna typ av jämförande med att människan reste sig upp och blev schimpansforskning under 1900-talet har tvåbent. använts som stöd för och naturliggörande av 43. Savage-Rumbaugh, Wamba, Wamba & en konkurrens- och hierarkipositiv politik. Wamba 2007. 42. Sigmund Freud, Vi vantrivs i kulturen (1930),

SUMMARY Metaphors and Materializations. On the Apes and Monkeys in Vladimir Nabokov and Sara Stridsberg By tradition the humanities have been anthropocentrically focused on the lives of human beings in arts and literature. The limited analysis of what other species do in literature – and of the different relations between humans and animals that are represented – has sustained the notion of a hierachical divide between humans and other species, thereby reducing the ethical potential of literature to resist that dualism. The growing field of human–animal studies proposes that we return to our artefacts and epistemologies, with new attention to human–animal relations. Inspired by this movement, forefronted by scholars such as Cary Wolfe and Sara McHugh, this article offers a comparative reading of Vladimir Nabokov’s Lolita (1955) and Sara Stridsberg’s Darling River (2010). In Lolita Nabokov makes frequent use of animal and especially monkey metaphors, and carries out an ongoing animalization of his characters. In Stridsberg’s novel, which is written as a kind of hypertext of Lolita, Nabokov’s animalizations are interestingly molded and materialized into one physical creature: the caged schimpanzee Ester. The central concern of the study is to understand the process and effects of this materialization. I argue that the consequential reorientation of the reader to a non-hierarchical species discourse is a major ethical feat of the novel.

Keywords: human–animal studies, anthropocentrism, animals in literature, literary ­materialization, Vladimir Nabokov, Lolita, Sara Stridsberg

20 TFL 2013:1 OLLE WIDHE

VÅLDETS PEDAGOGIK Krig och lek i svensk barnboksutgivning vid 1960-talets slut

”Bakom TV’n ändrades ljuset” exempel som visar på hur just Vietnamkriget (Göran Sonnevi)1 letade sig in i den politiskt medvetna barnlitte­ raturen är Erik Erikssons och Mats Anderssons VÅLD I BARNKAMMAREN? bilderbok Här är Nordvietnam!­ (1970).4 Krig var ett aktuellt ämne för svenska förfat­ En genomgång av den svenska barnboks­ tare under 1960-talets andra hälft och engage­ utgivningen vid 1960-talets slut visar att det manget i Vietnamfrågan växte sig starkt. Göran publicerades flera engagerade barnböcker som Sonnevis uppmärksammade dikt ”Om kriget i ställer frågor om krig och försöker få sina läsare Vietnam” (1965), följdes av Göran Palms En att tänka konstruktivt om våld och mänsklig orättvis betraktelse (1966), Sara Lidmans Samtal aggression. I den här artikeln vill jag upp­ i Hanoi (1966) och Peter Weiss artiklar i Dagens märksamma några av dessa barnböcker, men Nyheter som de kanske mest kända exemplen.2 också de kulturdebatter som aktualiserades i Lena Kåreland har framhållit­ att USA:s inten­ samband med deras publicering. Våldets plats sifierade bombningar av Vietnam och efter­ i barnkulturen är visserligen en fråga som har följande demonstrationer kan pekas ut som en varit aktuell under hela 1900-talet, men under katalysator för den så kallade strömkantring åren för Vietnamkrigets intensifiering tycks som ägde rum vid denna tid. Den markanta den ha fått specifika betydelser. Det fanns av politisering och vänstervridning som under allt att döma ett brännande behov av att kunna decenniets sista år fick ett ordentligt fäste i det förklara det våld och den massförstörelse som svenska debattklimatet går med andra ord att många barn mötte i olika medier. Det var ett förstå mot bakgrund av det kalla krigets kamp våld som iscensatts av vuxna, men som stod i mellan öst och väst.3 konflikt med de värderingar som vuxenvärlden Författarnas intresse för politisk debatt och på det hela taget ville förmedla till barnen. socialt engagemang fick ett uttryck även itidens ­ Att nyhetsrapporteringen från Vietnamkriget barn- och ungdomsböcker. Kåreland lyfter omedelbart synliggjorde våld i en omfattning bland annat fram Sven Wernström som en av som saknar tidigare motstycke kan anföras som dem som stod i spetsen för den politiska barn­ en anledning till att vuxenvärlden upplevde boken, med ett socialistiskt färgat budskap, som situationen på ett nytt sätt. Barnet som undrar slog igenom runt 1970. Ett annat ofta anfört över de blodiga bilder från Vietnamkriget som

OLLE WIDHE TFL 21 strömmar ur hemmets TV-apparat är rent av När det hörs dån och brak från TV:n tittar ett iögonfallande motiv i tidens barnböcker. Agneta fram och ser flimrande bilder av explo­ Författaren och illustratören Inga Borg är sioner och soldater som springer genom rök. En möjligen inspirerad av Göran Sonnevi när hon röst talar hela tiden. Det springer människor i Agnetas dag med pappa (1968) inte väjer för att på bilderna. Några sitter och gråter och allting försöka skildra de ofattbara bilder och ljud som är sönder omkring dem. Husen är trasiga. Barn rapporteringen från Vietnamkriget sände rakt tittar stelt rätt ut i luften eller skriker, och det in i det svenska folkhemmet: dånar omkring dem. Bilderna flimrar och Agneta förstår inte allt På en sida är det en bild med soldater som ligger som syns.5 i en grop. En av dem är trasig och gapar som om han skrek. Han ser ut som en trasig docka … Behovet av förklaringar som gör Vietnamkrigets Agneta tycker att den bilden är hemsk. Men våld om än inte helt begripligt så åtminstone hon vill ändå titta på den. Hon tittar på den hanterbart för barnen framhävs av berättarens otäcka bilden som om det var något förbjudet. påstående att Agneta inte förstår allt som syns Alla har lämnat middagsbordet. Men Agneta på TV:n (bild 1). Exemplet pekar mot att märker ingenting. Hon sitter gömd bakom mediernas rapportering om Vietnamkriget fåtöljen och tittar på fler otäcka bilder. framkallar en reaktion som skärper behovet av Tant Laila har tagit fram kaffekoppar och satt en politiskt engagerad barnlitteratur. Den redan på TV:n för det är Aktuellt. berörda Här är Nordvietnam! och Inga Borgs

Bild 1. Agneta i Inga Borgs Agnetas dag med pappa (1968) tittar i en bok med bilder på skadade soldater samtidigt som hon exponeras för en våldsam TV-rapportering från Vietnamkriget. Illustration av Inga Borg, s. 101. © Inga Borg.

22 TFL 2013:1 Agnetas dag med pappa, som enligt förlagets lejonet (1968), som med vardaglig ton riktade sig rekommendation lämpade sig för barn från sju till barn mellan sju och tio år.6 år, är viktiga exempel på en typ av litteratur som Förutom att dessa böcker upprättar en rela­ försökte förklara olika aspekter av kriget för tion till Vietnamkriget iscensätter flera av dem yngre barn. Men i sammanhanget måste man en barndomsuppfattning som tillåter barn att också nämna Stina Hammars vardagsrealistiska ha starka känslor, vara arga och rädda. Barn Upp med händerna! (1967), som med stor stil med starka känslor var kanske inget helt nytt och luftig typografi tilltalade barn som nyligen i den svenska barnboksutgivningen, men mo­ lärt sig läsa (bild 2), Mats Lundgrens sagolik­ tivet hade aktualitet inte minst genom Boris nande Regnbågskriget (1968), som enligt baksi­ Perssons översättning av Maurice Sendaks destexten främst var avsedd som ”en idébok för nyskapande­ bilderbok Till vildingarnas land yngre barn”, och Yvonne Bergs Åsa och det lilla (1967).7 Som vi kommer att se ger Sendaks

Bild 2. Stina Hammars Upp med händerna! (1967) skildrar hur den våldsamma TV- rapporteringen från Vietnamkriget letade sig rakt in i familjens vardagsrum. Illustration av Iben Clante, s. 85. © Iben Clante. För ännu ett snarlikt exempel på barn som utsätts för våld genom TV-rapporteringen från Vietnamkriget, se illustration av Hasse Erikson i Yvonne Bergs Åsa och det lilla lejonet (1968), s. 95.

OLLE WIDHE TFL 23 bilderbok­ inte bara ett belysande historiskt tänkare poängterade vikten av att utgå från sammanhang åt de böcker som ska studeras mer barnens behov. De lyfter fram fantasins bety­ ingående här, den utgör också ett betydelse­fullt delse för barnets utveckling och för individens inslag i den spridda debatt om våldets plats i förmåga att hantera den egna maktlösheten i barnlitteraturen som fördes i Sverige under förhållande till vuxenvärlden. 1960-talets andra hälft. Som Lundqvist visar förhåller sig Astrid Lindgren uttryckligen till sådana tankegångar i KRIG, LEK OCH BARNET ett följebrev till manuset till Pippi Långstrump. MED STARKA KÄNSLOR I brevet till förläggaren hänvisar hon till Russell I den mångskiktade skärningspunkten ­mellan och förklarar att Pippi förkroppsligar en barns­ krig, våld och barnlitteratur framträder vuxen­ lig maktdröm och hjälper läsaren att i fantasin världens föränderliga och ofta motsägelse­ hänge sig åt föreställningar som innebär en vilja fulla syn på frågor som rör barn. När Graham till makt.11 I Lindgrens författarskap finner vi Greene i sin inflytelserika essä ”The Unknown flera viktiga exempel på hur föreställningar War” (1940) beskriver hur äventyrliga krigs­ om lek och maktfantasier sammanfördes med berättelser, istället för att avskärma barnen från föreställningar om våld och rädsla.12 I exempel­ krigets omedelbara verklighet, hjälper dem att vis ”Ingen rövare finns i skogen” (1949) leker leva ut sina rädslor och sin stress formulerar pojkkaraktären Peter med sin knallpulverpistol han en aspekt som under 1900-talet har haft en och sitt träsvärd. Han försvarar sig och dockan framträdande plats i det motsägelsefulla talet Mimmi mot den lika ondskefulle som skräck­ om våld i barnlitteraturen.8 Greenes perspektiv injagande rövaren Fiolito när denne försöker är fortfarande aktuellt och med utgångspunkt ta sig in i mammans gamla dockhus.13 På så i hans resonemang menar till exempel Kristine sätt kan Peter, som läsarens ställföreträdare, Miller att barnlitteraturen ger barnen en med hjälp av lekens våldsamma handlingar, möjlighet att på ett spännande och hälsosamt iscensätta kompensatoriska maktfantasier och sätt leka med representationer av våld: ”rather kontrollera den egna rädslan. Lindgrens korta than offering an escape from violence, the berättelse framstår följaktligen som ett tidigt literature helps readers to think constructively uttryck för en barn- och barndomsuppfattning about a world being destroyed. Specifically, the som tillåter starka känslor samtidigt som dessa protagonists of children’s war literature model skrivs in i ett psykologiskt leksammanhang the process of identifying and articulating the med våldsamma förtecken (bild 3). place of individual citizens within the social I ett litteraturhistoriskt perspektiv kan man and political context of a world at war”.9 peka på att Peters lek markant skiljer sig från den I den svenska pedagogiska debatten fram­ krigslek som kan iakttas i 1800-talets svenska fördes det under 1930- och 40-talen uppfost­ barnboksutgivning. Även i 1800-talets litteratur ringsidéer som på liknande sätt betonade framställs barn många gånger med leksaksvapen betydelsen av fantasi, lust och lek för barnets som träsvärd och pistol vilka används i skild­ harmoniska utveckling. Ulla Lundqvist be­ ringen av deras fantasilekar. Men vid denna tid skriver hur en ny syn på barnet växte fram i upprättar berättelserna om lek förbindelser mel­ psykoanalysens kölvatten och hur tänkare som lan pojkar och vuxna mäns verkliga krig, det vill Alfred Adler, A. S. Neills och Bertrand Russell säga bär föreställningar om krigisk maskulinitet, fick inflytande på svensk barnpsykologi och snarare än iscensätter en dynamisk relation till uppfostringsdebatt från och med 1930-talet.10 karaktärens och i förlängningen läsarens egna Sammanfattningsvis kan man säga att dessa känslor. Ett belysande exempel på en sådan rela­

24 TFL 2013:1 tion återfinns i den anonymt utgivnaMilitärisk Upp med händerna! När Hammar låter sina Bilderbok för gossar (1871), som har en dubbel karaktärer leka krig med knallpulverpistoler serie illustrationer vilka speglar varandra: den parallellställs leken samtidigt med barnens övre delen av varje uppslag visar lekande pojkar aggressionskänslor, med pennalismen på som exercerar, slår läger samt krigar, den undre skolgården och TV-rapporteringen om gestaltar motsvarande scener med verkliga Vietnamkriget. Genom detta grepp upprättar militärer.14 hon en närmast terapeutisk relation mellan Hos Lindgren har krigsleken helt uppen­ våld och lek, som ansluter till den syn på bart en annan funktion och det är i en sådan fantasins betydelse för barnets utveckling tradition man bör se till exempel Hammars som kommer till uttryck i efterkrigstidens

Bild 3. Peter leker med träsvärd och knallpulverpistol framför mam- mans gamla dockskåp. Dockan Mimmi sitter i en stol. Ur Astrid Lindgrens ”Ingen rövare finns i skogen” iNils Karlsson-Pyssling (1949). Illustration av Eva Billow, s. 135. © Eva Billow.

OLLE WIDHE TFL 25 barnlitteratur. Från slutet av 1970-talet och vid 1960-talets slut, angrep frågor som berörde framåt kommer en sådan terapeutisk tolk­ lek, våld och starka känslor i barnlitteraturen. ning av barnlitteraturens våldsinslag att bli Även hos de svenska recensenter som tog framträdande. Samtidigt blir den terapeutiska sig an Till vildingarnas land är det möjligt att relationen mer psykoanalytiskt tonad, med spåra en tveksamhet inför våldsamma och agg­ genomslaget av Bruno Bettelheims The Uses of ressiva skildringar i barnkammaren. En av de Enchantment (1976), som nästan omedelbart mer negativa rösterna tillhörde barnbokskriti­ översattes och snabbt fick stort inflytande på kern och författaren Jane Fredlund, som inle­ såväl barn- och barndomsuppfattningen som der sin anmälan med tillkännagivandet att hon barnlitteraturen i Sverige.15 ”är mycket skeptisk”.19 Hon menar att Sendak, med monoton frenesi, skildrar en samling AGGRESSION, LEK OCH ”bestar med vassa huggtänder”, och slår fast att KOMPENSATORISK FÖRKLARING boken är både obehaglig och skrämmande. För Samma höst som Hammars Upp med händer­ Fredlund framstår den i Amerika prisbelönta na! nådde bokhandelsdiskarna, under som vi bilderboken alls inte som någon god barnbok, kommer att se ganska tumultartade former, utan som en ”pervers mardrömsstudie”. utgavs Sendaks Till vildingarnas land i svensk I Dagens Nyheter framgår att utgivandet översättning. Dessa två böcker kom intressant av den svenska översättningen på sina håll nog att förknippas med varandra av författaren framkallat en liknande om än inte lika entydig och barnboks­kritikern Margareta Strömstedt.16 reaktion. Att inte enbart moraliska utan också I USA uppfattades Sendaks bilderbok, med psykologiska aspekter vägs in är också tydligt. den fantasifullt­ men också våldsamt lekande Mot bakgrund av att den svenska översättning­ Max, på två sätt. Å ena sidan som unik av sam­ en väckt motstånd hos många vuxna, däribland tida kritiker: här var den första amerikanska vissa bokhandlare, låter redaktionen under bilderboken som inte värjde sig för att tillskriva rubriken ”Är vildingarna farliga?” psyko­logen det lilla barnet starka känslor. Å andra sidan Allis Danielson komma till tals i omedel­bar ansågs den vara alltför skrämmande för att anslutning till Margareta Strömstedts relativt sätta i händerna på små barn.17 positiva anmälan. Danielsson lyfter fram att Ulla Rhedin har grundligt behandlat Till bilderboken visserligen på ett bra och barn­ vildingarnas land och analyserat såväl bilderna anpassat sätt skildrar ett för de flesta barn som texten. Hon menar sammanfattningsvis välbekant handlingsförlopp: aggressivitet – att den ur barnperspektiv visar hur det kan bestraffning – ensamhetsångest – hävdelsefan­ upplevas när en mamma obegripligt förvandlas tasier – återförening med mamma och tröst.20 från kärleksfull till straffande, samt hur barnet Men samtidigt finner hon, vilket också Anna hjältemodigt bearbetar detta genom lek och Nordenstam och Ann Boglind har påpekat i fantasi.18 Rhedin tolkar med andra ord Max ett annat sammanhang, bilderna överdrivet lek i det terapeutiska perspektiv som ovan be­ skrämmande för ett barn.21 De detaljrika illu­ rörts. Hur de svenska litteraturkritikerna vid strationerna, slår Danielson fast, är närmast tiden för bokens utgivning svarade på bokens sjukliga. aggressiva och våldsamma inslag har däremot Danielssons förklaringsmodell, där aggres­ inte behandlats på något mer ingående sätt sivitet följs av bestraffning, som leder till ­tidigare. I sammanhanget för denna undersök­ fantasier som fyller ett hävdelsebehov, går att ning är det emellertid främst mottagandet som föra tillbaka på Alfred Adlers psykodynamiskt är relevant för förståelsen av hur man i Sverige, orienterade teori om mindervärdeskänslor, ag­

26 TFL 2013:1 gression och maktbegär. Denna aktualiserades Hans-Eric Hellbergs Jonas Hämnd (1967) som i den skandinaviska barnlitteraturdiskussionen exempel på berättelser för barn som på ett an­ redan under 1930-talet. Adlers psykodynamiska märkningsvärt sätt handlar om aggressivitet. teorier låg till grund för en reaktion mot de Dessa tre böcker ger uttryck för en vardags­ barnböcker som man menade ville lära barnen realism och skiljer sig på ett markerat sätt från att vara snälla och lydiga. Sådana böcker ansågs den långtgående subjektiva och sagobetonade istället göra barnen kuvade och osjälvständiga. framställningen i Till vildingarnas land. Men För att möta barnens behov borde barnlittera­ det hindrar inte att de riktar sig till unga läsare turen låta läsarna i fantasin få kompensation samtidigt som de alla handlar om känslor som för det förtryck de utsattes för av de vuxna.22 på olika sätt kan kopplas till aggression. Särskilt I ett alderskt perspektiv kan Max lekfulla fan­ intressant i sammanhanget för denna under­ tasier om ett herravälde över vildingarna med sökning är alltså Hammars bok, inte minst andra ord beskrivas som kompensatoriska och eftersom den innehåller fiktiva gestaltningar ses som en hantering av vanmakten han upp­ av barns krigslek i relation till skildringen av lever i relation till modern. barns aggressivitet, som också kom att väcka Det finns likheter mellan det svenska mot­ debatt i olika tidningar och tidskrifter. tagandet och det amerikanska. Samtidigt som bilderboken utpekades som skrämmande ÄR KRIGSLEKAR FARLIGA? uppfattades­ den på båda håll som unik och Vid mitten av 1960-talet var Stina Hammar betydelsefull eftersom den ansågs visa fram ett på väg att etablera sig som barnboksförfat­ barn med stark aggressivitet. När Margareta tare med två vardagsrealistiska böcker som Strömstedt kommenterar gestaltningen av ag­ gestaltade familjeliv och skilsmässobarn.24 När gression i Till vildingarnas land ser hon även hennes tredje bok Upp med händerna! kom ut kopplingar till tidens idérörelser och samtida hösten 1967 väckte den emellertid uppstån­ barnboksutgivning. Hon skriver: delse. Debatten tog fart i samband med att Bibliotekstjänsts lektörer med olika argument Det verkar ibland som om det fanns hemliga avstyrkte folkbibliotekens inköp av boken. Vid signalsystem, som på samma gång ger samma denna tid medförde ett sådant avstyrkande impulser åt en mängd olika författare. Denna vanligtvis att den avslagna boken inte togs höst då Konrad Lorenz teser om aggressioner upp i Bibliotekstjänst sambindningskatalog. debatteras i svensk press dyker det upp en Katalogen var det bibliografiska instrument hel hög med barnböcker där aggressioner som majoriteten av folkbiblioteken använde är huvudmotiv. Maurice Sendaks bilderbok i sitt arbete med boksamlingarna och den Till vildingarnas land, som recenseras här utgjorde därmed en betydande maktfaktor bredvid, handlar om att vara arg, och liknande när det gällde utformandet av en boksamling teman varieras i nya böcker av bland andra lämplig för folkbildning.25 Hans Eric Hellberg, Stina Hammar och Att lektörernas negativa omdömen riske­ Gunnel Beckman. Hur detta kommer att rade att få ett stort inflytande över om de påverka den utbredda fromheten hos Sveriges lokala folkbiblioteken skulle köpa in Upp med barn återstår att se.23 händerna! eller inte upprörde vissa kritiker. Händelsen ledde till en ”häftig diskussion” om Förutom Hammars redan nämnda Upp med behovet av en nämnd som har möjlighet att händerna! lyfter Strömstedt fram Gunnel ompröva kontroversiella böcker som drabbas Beckmans Flickan utan namn (1967) och av avslag.26 Bibliotekstjänst meddelade också i

OLLE WIDHE TFL 27 anslutning till debatten att en sådan gransk­ bokens handling utan tycker, med en formule­ ningsnämnd, bestående av författare, kritiker ring som inte bara visar på den analytiska nivån och biblioteksfolk, höll på att konstitueras.27 utan också på underförstådda värderingar som Den diskussion som följde på utgivningen rör barns krigslek, att den mest berättar om pekar mot att såväl samhället som barnlit­ ”pangpang”.31 teraturkritiken under 1900-talet undergår en I nyhetsnotisen ”Barnbok om krigslekar psykologiskt bestämd pedagogisering och att stoppas” rapporteras om meningsutbytet ungdomars uppfostran och läsning i allt högre mellan­ förlag och Bibliotekstjänst. Förlaget grad betraktas som en gemensam, politisk upp­ försvarar boken och hävdar att det utöver gift.28 Som illustration av det pedagogiserade kvalitetsgranskning­ även låtit psykologer gå samhällets behov att diskutera barnböckers igenom manuset innan det antogs.32 Notisens lämplighet i olika institutionella sammanhang rubrik pekar mot att avstyrkandet i första hand är händelsen med andra ord talande. Men tog stöd i moraliska och pedagogiska perspek­ diskussionen kom också att handla om själva tiv och som framgick ovan vägde sådana hän­ boken. Det som då debatterades var dels om syn tungt i lektörernas ursprungliga utlåtande. den skulle anses radikal och kontroversiell i Men när lektörerna själva ger sin replik på sin skildring av våld och aggression, dels om debatten menar de istället att det är bokens den levde upp till de krav som folkbibliote­ estetiska kvalité som är undermålig. Ingegerd kens sambindning ställde på god litteratur. Leczinsky hävdar att boken var charmlös och Dessa sidor i debatten kan delvis förklaras av ointressant med ett tunt stoff och enspårigt att riktlinjerna för urvalet till folkbibliotekens tema. Anna-Lena Höglund framhåller på bokbestånd krävde en bedömning av både bo­ motsvarande sätt att boken är både menlös kens konstnärliga kvalitéer och moraliska nivå. och fantasilös och betonar att det inte är för att Vad gäller riktlinjerna för den moraliska boken innehåller krigslekar som hon avstyrkt nivån på folkbibliotekens samlingar krävde de den.33 Margareta Strömstedt tar emellertid bo­ att böckerna skildrade tillvaron på ett sätt som ken i försvar och hävdar det orimliga i att den inte stod i strid med vad som i samhället upp­ av kvalitetsskäl skulle bedömas som olämplig fattades som rätt och fel, vare sig skildringarna att distribuera till folkbiblioteken. Samtidigt gällde kärlek, våld eller äventyr.29 Lektörernas menar hon att bokens stora förtjänst ligger i recensioner av Upp med händerna! återges av att den inte förskönar och idylliserar den värld Sydsvenska Dagbladet och dessa visar att skild­ som barn i dag lever i.34 ringen av krigslekar är en viktig grund till deras Om det var bristande estetisk kvalité eller avrådan, även om varken lektörsutlåtanden el­ gestaltningen av aggression och krigslek som ler debatten i dagspressen uppvisar någon mer upprörde mest är svårt att entydigt slå fast ingående analys.30 utifrån materialet. Men mycket pekar på att es­ Lektören Birgitta Brodd tar indirekt avstånd tetiska argument kom att användas för att han­ från krigslekarna och menar i sin avrådan att tera en bok som upprörde moraliskt. Forskning boken inte har ”det innehåll som man vill re­ har också visat att fientligheten mot krigslekar kommendera barn”. På ett liknande sätt är lek­ ökade under slutet av 1960-talet i samband tören Anna-Lena Höglund tveksam till bokens med protesterna mot Vietnamkriget.35 Att budskap och anför som argument i sin avrådan förlaget före utgivningen lät barnpsykologer att boken låter oss ”fortsätta leka vårt låtsaskrig uttala sig om boken visar om inte annat på att med våra låtsaspistoler”. Inte heller den tredje frågan om bokens eventuella lämplighet inte lektören Ingegerd Leczinsky var imponerad av var helt självfallen.

28 TFL 2013:1 När Hammar året efter publiceringen av Örnulfs och Erik Pallins författarskap, ser man Upp med händerna! får möjlighet att utveckla att krigsleken där är infogad i ett äventyrligt sitt synsätt under rubriken ”När barn leker manlighetsprojekt och en konstruktion av fö­ krig” hänvisar hon till Konrad Lorenz teorier reställda gemenskaper med rötter i 1800-talets om aggressivitet. Med stöd av Lorenz bok nationalistiska ideologi.38 Det betyder annor­ om aggression, som publicerades på svenska lunda uttryckt att efterkrigstidens koppling 1967, menar Hammar att alla har aggressivitet mellan å ena sidan krigsleken som motiv och inom sig – denna egenskap är inte något vi å andra sidan individens utveckling är en vi­ kan undvara om vi vill ha kvar förmågan till dareföring av tidigare betraktelsesätt, men att vänskap och kärlek men den kräver utlopp: den uppfångades av helt nya pedagogiska och ”Vi måste lära oss att hantera aggressiviteten, psykologiska sammanhang. men det kan inte ske om vi vägrar att erkänna När krigsleken, och i förlängningen den att den obevekligen finns hos oss. Det inne­ fiktiva gestaltningen av krigslek, på detta stängda och förnekade åstadkommer endast sätt infogas i ett psykologiskt perspektiv blir farligare explosioner”.36 Att krigsleken genom frågan om hur den påverkar barnets mentala sin fysiskt urladdande sida kan vara ett sätt att utveckling på samma gång mer akut. Detta blev få utlopp för aggressioner håller Hammar för tydligt under det efterföljande decenniet. Om troligt. Samtidigt knyter hon i sitt resonemang Hammars tankar om barns behov att leka krig indirekt an till adlerska tankegångar om kom­ förefaller ha fått viss acceptans vid 1960-talets pensatorisk makt när hon pekar på att leksaks­ slut, närmast tabubelades det fiktiva våldet i vapnet kan hjälpa barnet att känna sig suverän: 1970-talets institutionella miljöer, så som till exempel förskolan. I vissa fall infördes helt En pojke, invecklad i ständiga kraftmätningar enkelt nolltolerans mot krigslekar, krigsleksaker på skolgården, måste hela tiden längta efter och superhjältelekar.39 mångdubbel kraft. Kanske är det en orsak till På omslaget till Hammars Upp med hän- vapnets tjusning. Med en blank leksakspistol derna! ser man tre pojkar utklädda till cowboys i näven kan man åtminstone i rolleken få vara med pistoler i händerna, och den följande be­ den jämnstarke eller överlägsne.37 rättelsen skildrar barn som på olika sätt leker tillsammans med vapen. Berättelsen inbjuder Av Hammars resonemang framgår att krigsle­ läsaren att dra paralleller mellan de krigs­ kens positiva betydelser i första hand återfinns skildringar som barnen i berättelsen tar del av i relation till det individuella barnets psykolo­ genom TV-apparaten, men också till den hårda giska välbefinnande och utveckling. Här har miljön på skolgården, där våld, aggression och vi att göra med en avgörande skillnad i förhål­ pennalism skildras som ständigt närvarande. lande till tidigare synsätt på barns krigslek som I linje med resonemanget ovan kan bokens den kom till uttryck i den svenska barnboks­ kopplingar mellan barnens lek och känslor utgivningen. Även tidigare skildringar av barns beskrivas som kompensatoriska i ett adlerskt krigslek kunde iscensättas i relation till före­ perspektiv. Det betyder att vapenleken i Upp ställningar om utveckling, men då inte nöd­ med händerna! är en gestaltning av hur de inom vändigtvis den enskilda individens bearbetning fiktionens ram kompenserar för sina upplevel­ av egna upplevelser eller drifter i psykologisk ser av rädsla och maktlöshet i andra situationer. mening. Om man jämför med den fiktiva ge­ Relationen mellan Upp med händerna! och staltningen av krigslek under mellankrigstiden, nyhetsrapporteringen i TV:n är alltså inte i som den återfinns i Ossian Elgströms, Gunnar första hand en utgångspunkt för barnens krigs­

OLLE WIDHE TFL 29 lek i den meningen att de imiterar soldaterna Hammar debuterade Lundgren som barn­ eller iscensätter ett eget Vietnamkrig. Istället boksförfattare vid 1960-talets mitt och efter att framställs Vietnamkriget som ett verkligt hot i snabb följd ha skrivit böcker som behandlade i deras värld, något som framkallar rädsla och U-landsproblem och rasfördomar hade han som de förhåller sig till och hanterar genom att gjort sig ett namn som politiskt engagerad. leka med vapen, inspirerade av populärkultu­ Lena Kjersén Edman påpekar att Lundgren rella berättelser som den om indianer och vita. skiljde sig från andra politiska författare vid Bokens titel kan på ett konkret sätt förstås i ett denna tid genom det sätt på vilket han blan­ sådant sammanhang, som ett sätt att med hjälp dade fantasi med realism, skämt med allvar.41 av den äventyrliga leken kontrollera upplevel­ En sådan burlesk blandning av skämt och sen av omgivande fara: ”Han siktade hotfullt allvar är karakteristiskt också för hans bok mot de mörkaste vrårna. – Upp med händerna! Regnbågskriget, samtidigt som denna berättelse sa Bosse till kappor och rockar som hängde i mer entydigt pekar i fantasins riktning. Till tamburen”.40 skillnad från Hammar har Lundgren inte gett Pojkarna i Hammars bok framställs inte i sin berättelse om pojken Nodny och flickan första hand som revoltörer med förmodad Hotji en vardagsrealistisk inramning, utan låtit makt att ifrågasätta en rådande vuxenordning­ den få sagans form. och på så sätt, som exempelvis Sendaks berät­ Nodny och Hotji bor vid Den Stora Stenen telse om Max, erbjuda sina läsare en kompen­ någonstans i en djup, mörk skog. De två tycker satorisk fantasi i förhållande till det förtryck mycket om varandra, men mellan deras famil­ som de vuxnas förbud kan utsätta dem för. jer råder sedan hundratals år tillbaka ett krig I bokens fiktion står barnens handlingar och som kallas Regnbågskriget. Barnen vill ha ett krigslek inte företrädesvis i opposition till den slut på detta krig, samtidigt som deras familjer vuxna ordningen, utan etablerar en tydlig bara fortsätter att strida mot varandra med allt pedagogisk plattform för diskussion av etiska mer raffinerade krigslister och missdåd. frågeställningar: Varför bråkar vissa barn, I berättelsen om Nodny och Hotji finns inga varför blir man arg, vad är krig, vem är god, explicita referenser till det vid tiden för utgiv­ ond, soldat och bov? Detta pekar mot att den ningen intensivt pågående Vietnamkriget. fiktiva men vardagsrealistiska gestaltningen av Men trots den mer obestämda sagoformen krigslek i Hammars bok kan beskrivas som tenderar flera av recensenterna ändå att upp­ en form för läsarens bearbetning av de egna fatta den som ett sätt att engagera barnen i funderingarna i den egna livssituationen. Ett samtidsrelevanta frågor. Så menar till exempel sådant funktionsinriktat läsartilltal antyds re­ Gunilla Adin att boken kan användas som dan av omslagspärmens baksidestext, som med utgångspunkt för resonemang med barnen ett explicit ”du” sträcker sig direkt mot läsarens om krig och hat. Lars-Olof Franzén framhäver värld: ”Mycket svårare är det att vara modig på också han bokens idémässiga karaktär genom skolgården. Skulle du kunna försvara Per mot påståendet att striden mellan barnens båda Arne som är så elak?”. familjer kan liknas vid krig mellan nationer.42 Tydligare är Elisabeth Genell Storm som ENGAGEMANGETS LITTERÄRA FORMER påstår att Lundgren i Regnbågskriget fortsät­ En annan författare i den svenska barn­ ter sin behandling av samhällsproblem från boksutgivningen som indirekt formulerade de tidigare böckerna. Hon slår fast att han sin egen uppgift i relation till det pågående denna gång har ”velat diskutera frågan om kriget i Vietnam var Max Lundgren. Liksom kriget i barnens värld”.43 Med förslaget att

30 TFL 2013:1 man kan läsa huvudpersonernas namn som att boken inte hade en form som vid den här alle­goriska omskrivningar för USA:s respektive tiden ansågs lämplig för det lovliga syftet. Nordvietnams politiska ledare är hon den av Med sin behandling av det aktuella pro­ recensenterna som går längst i förankringen av blemet med U-landsbistånd i Pojken med boken i den samtida Vietnamfrågan: ”Barnen Guldbyxorna (1967) kom Lundgren att räknas heter Nodny och Hotji, och läser man dessa in bland de medvetna och samhällskritiska namn omvänt som (L)yndon resp uppdelat författarna. Att en sådan etablerad kritikerupp­ som Ho Chi (Minh) kan man inte undgå att fattning styrde mottagandet av Regnbågskriget se boken som en politisk allegori”. När sedan antyder om inte annat den efterlysning av boken recenseras i tidskriften Skolbiblioteket en mer realistisk form för det viktiga sam­ tar Lorentz Larsson upp denna tråd och menar tidspolitiska ämnet som återfinns i Elisabeth att Regnbågskriget är ”en allegori, som predikar Genell Storms recension. Själv ville Lundgren fred, och en uppmärksam läsare får intrycket emellertid inte helt och hållet acceptera denna att mycket i sagan syftar på den aktuella uppenbart politiska karakterisering av hans världssituationen”.44 författarskap. Redan under 1960-talet hade han Flera av recensenterna ställer sig däremot i olika intervjuer deklarerat en ambivalens i tveksamma till om Regnbågskriget verkligen förhållande till kravet på samhällsengagemang lyckats med uppsåtet att göra krigets mekanis­ och menade att han inte såg sig som mer kom­ mer synliga för barnen. Så anser till exempel petent att agera som politiker än politikerna Gunilla Adin att boken ställer stora krav på sina själva.45 läsare och att den, med sin hemska skildring Att riktiga krig var ett aktuellt problem som av krig och Fibben Halds mörka illustrationer, upptog Lundgren vid tiden för tillkomsten av riskerar att skrämma bort dem. Lars-Olof Regnbågskriget framgår icke desto mindre av Franzén invänder mot att miljöskildringen är hans viktiga essä ”Barnbokens stora problem” för obestämd och saknar rimlighet. Samtidigt som publicerades i Skolbiblioteket samma år. säger han sig inte vilja vara opportun och begä­ Människan måste lära känna sig själv, hon ra samhällstillvända barnböcker, med vilket måste se sanningen i vitögat, klargör han han antagligen underförstår böcker med en där, endast då kan världen räddas från sin mer realistisk form. Samtidigt tycks han något undergång: motsägelsefullt mena att om man nu väljer att skriva samtidspolitiska böcker så bör dessa inte Därför: Låt oss åtminstone försöka skriva böcker framställa överdrifter. Elisabeth Genell Storm för barn om ”riktiga” människor, komplicerade, tycks hålla med om allt detta men går ett steg oförklarliga, ibland ”dåliga”, ibland ”goda” men längre när hon hävdar att det hade varit bättre aldrig enbart det ena eller andra. Vi måste skriva om författaren berättat om kriget rakt fram på böcker om kärlek, om fysisk kärlek och psykisk, ett realistiskt sätt, som Inga Borg gör i Agnetas vi måste skriva om krig för barn, om ”riktiga” dag med pappa, istället för att riskera det allvar­ krig med ”riktiga” människor […].46 liga ärendet med en alltför buttricksliknande form. Sammantaget tyder recensenternas Frågan om ”riktiga krig” är följaktligen oavvis­ ibland något motsägelsefulla omdömen på att lig för författaren Lundgren vid denna tid. Den Regnbågskriget inte riktigt uppfyllde samtidens samtidspolitiska situationen rent av kräver att krav på samhällsengagerad litteratur. Men i det barnlitteraturen inte enbart skildrar kärlek här fallet var det alltså inte själva engagemanget utan också tar sig an det hemska som pågår som kritikerna klagade över, utan det faktum ute i världen. Men det handlar inte enbart om

OLLE WIDHE TFL 31 att göra barnen politiskt medvetna, utan också bortom politisk gräl, smutsiga krig och dröm­ om att lära dem att känna sitt eget inre mörker. mar om utopisk rättvisa – eller som det står i Det framgår av Lundgrens avslutning på essän, dikten: en hållning som försöker finna trygg­ som med sin direkta hänvisning till samtida heten i bejakandet av motsättningen mellan förhållanden kan läsas både bokstavligt och ”himmel och helvete” inom människan.49 metaforiskt: Kjersén Edman lyfter fram allusionen på debatten om den tredje ståndpunkten och Kanske kan vi bara rädda världen på det sättet: framhåller Lundgrens motvilja mot färdiga att tala om sanningen, att aldrig inbilla dem att lösningar och tvärsäkra uttalanden i ideologiska det är andra, som en gång kanske ska trycka på frågor.50 Men hon betonar inte tillräckligt, att den ödesdigra knappen. Vi måste säja som det det för Lundgren först och främst tycks handla är: Min påg, tryck inte på knappen! Det är du om att bekänna sig till en läsarorienterad litterär som håller fingret på den!47 form som är politisk genom att vara existentiell och analytisk. I en sådan form ges skildringen Bilden med knappen aktualiserar föreställ­ av grundläggande mänskliga problem, som ningen om hur kärnvapenhotet med ett snabbt kan leda läsaren till självkännedom, företräde tryck av världens ledare kan förvandlas till ett framför den renodlat realistiska skildringen oåterkalleligt krig. Mot denna bakgrund är det av aktuella samhällspolitiska problem – vilket rimligt att placera Regnbågskriget i relation till kastar ett ljus över sagoformens betydelse i det kalla kriget, terrorbalansen mellan öst och Regnbågskriget. Resonemanget om ett sådant väst, mellan kommunism och kapitalism, som indirekt samtidsengagemang har stora likheter under 1960-talet tog kroppslig form i konflik­ med den uppfattning som lanseras i exempel­ ten mellan Nord- och Sydvietnam. Men då var vis Werner Aspenströms essä ”Zebran och den dess huvudsakliga syfte uppenbarligen inte att amoraliska människan” (1946).51 Att Lundgren noggrant förklara konfliktens tillkomsthistoria i denna specifika mening laborerar med ett eller politiska innebörd. För Lundgren hand­ funktionsinriktat läsartilltal antyds också av lade det snarare om att inte skriva en skildring hans direkta apostrofering i citatet ovan: ”Min som förvandlar den ena sidan till goda hjältar påg, tryck inte på knappen! Det är du som hål­ och den andra till samvetslösa skurkar – som ler fingret på den!” äventyrsböcker för barn i många fall tenderar Lundgrens analys av människans existen­ att göra.48 tiella predikament har fått sagoform, och som Av Lundgrens essä framgår att barnboken den samtida kritiken slår fast är det en till måste erbjuda en väg till självkännedom, till inte liten del mörk saga. För om Nodny och insikt om att krig är en konsekvens av korta Hotji inledningsvis är mycket ömsinta mot perspektiv och förenklade verklighetsbeskriv­ varandra, och vill att deras familjer ska avsluta ningar. I och med detta närmade han sig den kriget, blir de två dödsfiender en bit in i boken. diskussion om författarens engagemang som Båda känner sig lurade på den skatt med guld­ hade förts fram av bland andra Karl Vennberg pengar som kommit glidande längs regnbågen och Werner Aspenström i det kalla krigets och landat vid Den Stora Stenen. De stoppar skugga. Att Lundgren direkt förhöll sig till fickorna fulla men blir snart osams om hur dessa författares krav på en tredje ståndpunkt skatten ska fördelas, och när de kommer hem visas av att han i en inledande dikt till essän och visar skatten för sina föräldrar har allt guld bekände sig till den ”sjätte ståndpunkten”. förvandlats till gamla löv. Det är också först nu Formuleringen tycks syfta till en hållning som kriget övergår i blodigt allvar:

32 TFL 2013:1 – Nodny tog dom riktiga guldpengarna, sa hon. Jag fick bara gamla löv. – Den pojken har ingen uppfostran, sa faster Mina. – Fast det var rätt fiffigt gjort, sa Fiffe. – Min dotter lurar man inte, sa pappa Däver Däver och strök sig över sitt fräkniga ansikte. Jag vill ha hämnd! – Jag har en idé, sa Fiffe. Vi skulle kunna ta och måla om deras hus en natt så att det blev äckligt gredelint! Va? Men Hotji stampade i golvet. – Ni med era dumma idéer, sa hon. Vi ska ta och jämna deras hus med marken! Vi ska förstöra allt vad de har! Vi ska ta riktig hämnd! – De blev allesammans lite tysta. – Jag vill att det ska gå fint till, sa faster Mina till slut. – Fint! Dom är tjuvar! Nu sätter vi igång med detsamma! Vi ska inte skjuta iväg havregröt utan stora, tunga stenar! – Men… men…, sa Fiffe – Jag håller med Fiffe, sa Däver Däver. Någon kan ju bli skadad. – Det är precis vad jag menar, sa Hotji. Hon marscherade ut på gården. – Nå, sa hon, är det krig eller inte?52

En liknande scen utspelar sig hemma hos Nodny. Barnen vill förgöra varandra medan föräldrarna protesterar och visar sig vara oroliga för att någon ska skadas på riktigt. Nu blir det uppenbart att föräldrarna mer eller mindre Bild 4. Nodny i Max Lundgrens Regnbågskriget har betraktat det hela som en lek. Deras listiga (1968) försöker i vredesmod slå ihjäl sin inbillade skurkstreck, tunnan med vatten, de explode­ fiende med en kraftig påk. Hotji kommer krypan­ de genom gräset. Illustration av Fibben Hald, rande gräddtårtorna, cigarren som small, klott­ s. 56, opag. © Fibben Hald. randet med grön färg och beskjutningen med klistrig kall gröt, var obehagliga men inte tänkta att skada fienden. I detta perspektiv framstår de vuxnas strider som ingenting annat än en un­ derhållande krigslek, medan barnen visar prov på starka känslor som inbegriper både våldsamt hat och besinningslös destruktivitet. Nodnys försök att med hjälp av en kraftig påk i bakhåll

OLLE WIDHE TFL 33 slå ihjäl sin fiende framställer honom varken samspelade med rädslor i det svenska folkhem­ som heroisk eller god (bild 4). met. Redan tre decennier tidigare hade emeller­ Berättarens upp- och nedvändande av den tid liknande frågor kommit i förgrunden och vanliga ordningen inbjuder läsaren till en re­ satt spår i debatten om omsorg och uppfostran. flektion över vad krig är och var gränsen för Då rörde det upplevelser av andra världskriget våldet går. Men det ställer också frågan om och i vilken mån man bör tala med barnen om skillnaden mellan gott och ont, om vilka meka­ kriget eller så långt som möjligt hålla dem i nismer som styr människans hat och vad som ovetskap. Som Ulla Lundqvist visar framträdde krävs för att man ska vilja göra illa varandra ”problemet barn och krig” som ett viktigt på riktigt. Och frågan är om barnens kraftfulla spörsmål under 1940-talet och i dagspressen sätt att reagera inte framstår som ännu mörkare diskuterade barnpsykologer och pedagoger hur i kontrast till föräldrarnas barnsliga men ändå barnens frågor bäst kunde besvaras samt hur kontrollerade lekfullhet. Men det är ju också, man kunde hjälpa dem att förstå.53 skulle man kunna lägga till, de läsande barnen Även om medier förefaller ha spelat en som ska lära sig att förstå sina starka känslor viss roll för de svenska barnens upplevelse av och ges en knuff i ”rätt” riktning. kriget även vid denna tid, Lundqvist noterar att frågan om hur de uppfattade radions AVSLUTNING krigsbulletiner diskuterades, så hade de av allt Avståndet mellan Hammars Upp med händer­ att döma inget avgörande inflytande.54 Här na! och Lundgrens Regnbågskriget kan tyckas skiljer sig Vietnamkriget på ett tydligt sätt från långt. På samma gång visar skillnaden mel­ andra tidigare krig. Det har kommit att kallas lan dem hur barnlitteraturen på olika sätt ”the first true televised war” och vissa forskare kan frambringa en engagerad reaktion på en menar att själva nyhetsrapporteringen vände genomgripande samtidshändelse. Det handlar den amerikanska opinionen mot kriget.55 därför inte om att Vietnamkrigets våld påver­ Mycket pekar därför mot att det inte i första kar barnlitteraturen på ett enkelt sätt. Istället hand är Vietnamkrigets brutala våldsamhet i blir våldet i dessa barnböcker att betrakta som sig som vid 1960-talets slut framkallar ett nytt en replik eller en motståndshandling: de är behov av en engagerad litteratur av den här båda på sitt sätt en erbjudan om en form för behandlade typen. Som undersökningen visar att hantera och eventuellt också förändra den var det snarare en ny uppfattning om barn och aktuella situationen. Skildringarna av krigslek barndom i kombination med den moderna och våld iscensätts därmed som redskap för medieteknologins ihållande rapportering, som att kunna tänka konstruktivt om den tillvaro kom att spela en betydande roll för synen på som barnen befinner sig i. Det betyder att barnlitteraturens specifika sammanhang och det funktionsinriktade läsartilltal som kan uppgift vid 1960-talets slut – eller med Max urskiljas i den vardagsrealistiska Upp med hän- Lundgrens egna ord från den redan citerade derna! också finns närvarande i Max Lundgrens essän: ”[Barnen] nås numera på ett mycket Regnbågskriget, även om han väljer en annan tidigt stadium av informationer från en värld, form för sitt engagemang. som sannerligen inte är den bästa. Och de frå­ 1960-talet var en tidpunkt när det kalla kri­ gar. De kommer att fortsätta fråga. Våra svar gets terrorbalans mellan kommunismen i öst måste efter hand bli allt mer plågsamt upprik­ och kapitalismen i väst på ett omedelbart sätt tiga: Ja, det är vi, som har gjort allt detta”.56

34 TFL 2013:1 1. Göran Sonnevi, ”Om kriget i Vietnam”, i än sen då?”. ”Världen tränger sig på – än sen Bonniers litterära magasin 1965:3, s. 152. då”, Dagens Nyheter 1968.11.30. 2. Tomas Forser & Per Arne Tjäder, ”Ström­ 7. Maurice Sendak, Till vildingarnas land, övers. kantringarnas tid – 1960-talets debatt och Boris Persson, Stockholm: Bonniers, 1967. prosaförfattare”, i Den svenska litteraturen. 8. Graham Greene, ”The Unknown War”, i Medieålderns litteratur 1950–1985, band 6, Collected Essays, New York: Penguin, 1970, Stockholm: Bonniers, 1990, s. 9 och 106ff. s. 319–323. 3. Lena Kåreland, Inga gåbortsföremål. Lekfull 9. Kristine Miller, ”Ghosts, Gremlins, and ’the litteratur och vidgad kulturdebatt i 1960- och War on Terror’ in Children’s Blitz Fiction”, 70-talens Sverige, Göteborg: Makadam, 2009, i Children’s Literature Association Quarterly s. 32. 2009:3, s. 273. 4. Kåreland 2009, s. 33. Se även Kalle Lind, 10. Ulla Lundqvist, Århundradets barn. Fenomenet Proggiga barnböcker. Därför blev vi som vi Pippi Långstrump och dess förutsättningar, diss. blev, Malmö: Roos & Tegnér, 2012, s. 125ff. Stockholm: Rabén & Sjögren, 1979, s. 24ff. Se Det är intressant att notera hur barnbokens även Lena Kåreland, Modernismen i barnkam- grafiska engagemang i bland annat samtida maren. Barnlitteraturens 40-tal, Stockholm: krigskonflikter ledde till frågor rörande engage­ Rabén & Sjögren, 1999, s. 26. mangets gränser, dvs. i vilken utsträckning 11. Lundqvist 1979, s. 16. barn bör informeras om samtidspolitiska 12. För en undersökning av olika leksituationer i händelser eller hållas ovetande. Se t.ex. Carin Astrid Lindgrenfilmatiseringar, se Margaretha Land-Scattergood, ”Det är bråttom”, Dagens Rönnberg, En lek för ögat. 28 filmberättelser av Nyheter 1971.04.05; Antonia Zilliacus, ”Barn Astrid Lindgren, Uppsala: Filmförlaget, 1987. och information”, Huvudstadsbladet 1972.04.13; 13. Astrid Lindgren, ”Ingen rövare finns i skogen”, Lena Lindstedt, ”Vad vågar ni läsa för era i Nils Karlsson-Pyssling. Sagor, Stockholm: barn?”, Arbetet 1972.09.03. Rabén & Sjögren, 1949, s. 133ff. 5. Inga Borg, Agnetas dag med pappa, Stockholm: 14. Militärisk Bilderbok för gossar, Stockholm: Rabén & Sjögren, 1968, s. 100ff. P. B. Eklund, 1871 [anon]. Se även Olof 6. Stina Hammar, Upp med händerna!, Stock­ Fryxell, Snöfästningen. Berättelse för Landt- holm: Svensk läraretidnings förlag, 1967; Gåßar, Stockholm: J. Hörberg, 1830 och Max Lundgren, Regnbågskriget, Stockholm: Gossen’s lefnads­åldrar, Stockholm: Bonniers, Bonniers, 1968; Yvonne Berg, Åsa och det 1861 [anon]. lilla lejonet, Stockholm: Geber, 1968. Andra 15. Vivi Edström, ”En plädering för livet, mot böcker i den svenska barnboksutgivningen våld och förstening”, i Duvdrottningen. En som tematiserar kriget är Janosch [Horst bok till Astrid Lindgren, Stockholm: Rabén & Eckert], Bullerbang och fågeln, övers. Britt Sjögren, 1987, s. 35. G. Hallqvist, Malmö: Bergh, 1969 och Max 16. Margareta Strömstedt, ”Predikanter och Lundgren, Sagan om Lotta från Dösjöbro, vildingar”, Dagens Nyheter 1967.10.21. Stockholm: Bonniers, 1969. Se även Gunilla 17. Nat Hentoff, ”Among the Wild Things”, i Ambjörnsson som i en samtida samlingsrecen­ Only Connect. Readings on Children’s Literature, sion på ett illustrativt sätt diskuterar hur krig New York/Toronto: Oxford University Press, och svält tränger in i barnens verklighet via 1969, s. 341f. TV-mediet, samt hur barnboksförfattarna bör 18. Ulla Rhedin, Bilderboken. På väg mot en teori, förhålla sig till detta. Bland annat menar hon diss. Göteborg; Stockholm: Alfabeta, 1992. att barnboken måste bli mer politiskt konkret 19. Jane Fredlund, ”Skräck och skratt i sago­ i sin vardagsrealism: ”det är USA som förgiftar landet”, Svenska Dagbladet 1967.11.07. Vietnam […] får eller vill man inte påpeka 20. Alice Danielson, ”Är vildingarna farliga?”, detta, blir väl den enda reaktionen den gamla Dagens Nyheter 1967.10.21. Danielson och vanliga välgörenhetskorgen i ny form och så – Strömstedt hade tidigare gemensamt engagerat

OLLE WIDHE TFL 35 sig i frågan om vad barn gör med sin läsning Göteborgs-Tidningen 1969.11.16 för en sam­ av våld och skräck. Bland annat deltog de i en manfattande kommentar om debatten i TV måndagsdiskussion rörande detta ämne i Skyt­ och tidningar. teholmssalen i Solna. ”Barn tål skräck bättre 32. ”Barnbok om krigslekar stoppas på bibliote­ än rädda föräldrar”, Dagens Nyheter 1966.11.22 ken”, Dagens Nyheter 1967.10.31 [osign.]. [osign.]. 33. Ingegerd Leczinsky & Anna-Lena Höglund 21. Ann Boglind & Anna Nordenstam, Från fabler [repliker], Dagens Nyheter 1967.11.03. till manga. Litteraturhistoriska och didaktiska 34. Strömstedt, ”Upp med händerna!”, 1967. perspektiv på barn- och ungdomslitteratur, 35. Margareta Rönnberg, ”Nya medier” – men Malmö: Gleerups, 2010, s. 132. samma gamla barnkultur? Om det tredje könets 22. Jfr Lundqvist 1979, s. 24f och 72. lek, lärande och motstånd via TV, video och 23. Strömstedt, ”Predikanter och vildingar”, 1967. datorspel, Uppsala: Filmförlaget, 2006, s. 333. 24. Stina Hammar, Vi Allihop, Stockholm: Svensk 36. Stina Hammar, ”När barn leker krig”, i Barn i läraretidnings förlag, 1965 och Två i familjen, hem, skola, samhälle 1968:6, s. 11. Hammar var Stockholm: Svensk läraretidnings förlag, 1966. inte ensam om att tillskriva krigsleken positiv 25. Dan Andersson, Folkbibliotek makt och potential. Under 1960-talet hade en sådan disciplinering. En genealogisk studie av ståndpunkt energiskt hävdats av barnpsy­ folkbiblioteksområdet under den organiserade kiatern Gunnar Harding. Se t.ex. ”Barnet moderniteten, diss. Stockholm: Pedagogiska klarar död och sorg bättre än vi. Lidande katt institutionen, Stockholms universitet, 2009, chockar mer än pang-pang”, Dagens Nyheter s. 96f. En liknande debatt om sambindningen 1967.01.11. och bibliotekstjänsts värdering av radikala 37. Hammar 1968, s. 12. barnböcker hade initierats av Sven Wernström 38. Se t.ex. Erik Pallin, Pojkarna på Klasro. i Aftonbladet drygt ett år tidigare. Se bland Sjörövarliv, båtkrig och äventyr på landstäl- annat Sven Wernström, ”Stopp för radikala”, let, Stockholm: Åhlén och Åkerlund, 1922; Aftonbladet 1966.05.11 och Björn Wilhssons samt Ossian Elgström och Gunnar Örnulf, replik ”Ingen leker censor”, Aftonbladet Erövringen av staden Babylon, Stockholm: 1966.05.21. Hökerberg, 1926. 26. Margareta Strömstedt, ”Upp med händerna!”, 39. Penny Holland, We Don’t Play with Guns Here. Dagens Nyheter 1967.11.03. War, Weapon and Superhero Play in the Early 27. Faktaruta, Dagens Nyheter 1967.11.03. Years, Buckingham: Open University Press, 28. Jfr Andersson 2009, s. 12ff. 2003; Anders Nelson & Krister Svensson, Barn 29. Ibid., s. 116. och leksaker i lek och lärande, Stockholm: Liber, 30. [sign. H–g ], ”Bibliotekstjänst i Lund 2005, s. 122. När Jari Sinkkonen drygt två dödförklarar barnboken ’Upp med händerna’”, decennier senare lyfte fram krigslekens positiva Sydsvenska Dagbladet Snällposten 1967.11.01. betydelser i Till små pojkars försvar väckte han 31. Hammars bok och lektörernas omdömen debatt i både Finland och Sverige. Hans bok kan betraktas som en del i den debatt om kan emellertid ses som en del av den tyngd­ krigslekar och krigsleksaker som fördes i punktsförskjutning som sker efter 1970- och tidningarna vid 1960-talets slut. Jfr till exempel 80-talens utpräglade rädsla för krig och våld i Kerstin Vinterhed, ”Därför leker barnen barnkulturen. (Till små pojkars försvar, övers. krig”, Dagens Nyheter 1967.06.25. Bland andra Martina von Essen, Stockholm: Forum, 1990.) Lennart Hellsing och Astrid Lindgren tog del Denna tyngdpunktsförskjutning i det nordiska i debatten och ville aktivt stoppa försäljningen debattklimatet kan till någon del förklaras med av krigsleksaker, Per Ericson, ”Krigsleksakerna att hotet om verkligt krig klingade av i och ska bort innan jul! Kända svenskar med på med murens fall och det kalla krigets slut. När protestlista”, Aftonbladet 1969.11.07. Se även terrorbalansen mellan öst och väst eroderade Sven Carlson, ”Strid om krigsleksakerna”, upplevdes antagligen inte heller barnens

36 TFL 2013:1 krigslekar som lika farliga. För exempel på nya 48. Gunilla Ambjörnsson ifrågasatte Regnbågskriget attityder, se exempelvis Abrakadabra 1996:2 som engagerad handling och menade att den och temanumret ”Våldet i barnkulturen”, Opsis inte förmådde förklara varför det blir krig och kalopsis 2002:4. vem som tjänar på det. ”Nej, världen blir inte 40. Hammar 1967, s. 10. bra bara för att man har barnasinnet kvar”, 41. Lena Kjersén Edman, Fotboll och frihet. Studier Dagens Nyheter 1969.10.31. i Max Lundgrens författarskap, Stockholm: 49. Ibid. s. 185. Bonniers juniorförlag, 1987, s. 68. 50. Kjersén Edman 1987, s. 26f. 42. Gunilla Adin, ”Hat är meningslöst”, Sydsven- 51. Werner Aspenström, ”Zebran och den amo­ ska Dagbladet Snällposten 1968.12.07; Lars-Olof raliska människan”, i 40-tal 1946:2. Återfinns Franzén, ”Varför är det så ont om Alfredson?, även i förf:s Vissa sidor och ovissa. Artiklar och Dagens Nyheter 1968.11.23. essäer, Stockholm: Bonniers, 1979, s. 163–172. 43. Elisabeth Genell Storm, ”Problembarn, – och 52. Lundgren, Regnbågskriget, 1968, s. 44f. problem för barn?”, Göteborgs Handels- och 53. Lundqvist 1979, s. 50f. Sjöfartstidning 1968.12.14. 54. Se även Greta Bolin, ”Barn i krig och fred”, 44. Lorentz Larsson, ”Lundgren, Max, Regnbågs­ Svenska Dagbladet 1941.12.05 kriget”, i Skolbiblioteket 1969:1, s. 28. 55. Daniel C. Hallin, The ”Uncensored War”. 45. Kjersén Edman 1987, s. 37. The Media and Vietnam, New York: Oxford 46. Max Lundgren, ”Barnbokens stora problem”, i University Press, 1986, s. 105f. Skolbiblioteket 1968:5, s. 187, kursiv i orig. 56. Lundgren, ”Barnbokens stora problem”, 1968, 47. Ibid. s. 186f.

SUMMARY The Pedagogy of Violence. Children’s Literature in Sweden at the End of the 1960’s This article argues that the Vietnam War had a massive impact on children’s literature published in Sweden at the end of the 1960’s. Numerous children’s books portrayed the child as confronting the horrifying scenes from the Vietnam War through television news reports. These books indicate the need for a literature that in some way could explain the violence taking place in the surrounding world to small children. The examples provided in this article illustrate the scale of this impact but also the different ways in which authors dealt with the situation. The author’s choice of aesthetic form and genre was deeply influenced by political as well as pedagogical concerns following new conceptions of child care and child development. The understanding of the connection between, on the one hand, violence and aggression and, one the other, children and play was inspired by psychodynamic theories that offered new impulses to the discussion about the function of children’s literature. However, these conceptions of childhood, play and fantasy were to a considerable extent in conflict with not only the demand for a politically engaged and profoundly realistic literature but also the question of how much violence and darkness the young child could take in and deal with.

Keywords: children’s literature, violence, play, pedagogy, Vietnam War, media, history of childhood

OLLE WIDHE TFL 37

JENS LOHFERT JØRGENSEN

AFFEKT OG EFFEKT August Strindbergs sensoriske skriftpraksis i Inferno

Blandt de mange måder, som August Strind­ METROPOLEN SOM EFFEKT bergs selvbiografiske roman Inferno1 (1897) I første kapitel af Inferno bliver fortælleren er moderne på, er den det sansemæssigt. indlagt på Hôpital Saint-Louis i Paris for at Denne artikel kombinerer fænomenologisk blive behandlet for den psoriasis, som han har orienterede nærlæsninger af udvalgte passager udviklet under sine kemiske eksperimenter. i romanen med tekstfilologiske overvejelser og Under sin indlæggelse begiver fortælleren sig kulturhistoriske kontekstualiseringer. Tesen er, en aften ud på en spadseretur i kvarteret Porte at Strindberg i Inferno etablerer en skriftprak­ Saint-Martin, som han hurtigt fortaber sig i: sis, der italesætter de sensoriske indtryk, som samtidskulturen afsætter. Denne praksis har Är det djävulen som leder mig? – Jag slutar att flere mål: At tegne et portræt af det sansende läsa gatskyltar; går vilse, försöker vända om subjekt og af kulturen, og at demonstrere, at samma väg men återfinner den ej; ryggar tillbaka forholdet mellem de to ikke har en absolut, inför ett ofantligt skjul som stinker av rått kött, men en relativistisk karakter. och ruttna grönsaker, i synnerhet surkål … Dette fokus på romanens sansemæssige Misstänkta figurer snudda förbi mig och aspekt som et æstetisk virkemiddel er nyt i slänga ur sig råa ord … jag är rädd för det forfatterskabets receptionshistorie. Ikke desto okända; viker av åt höger, viker av åt vänster, mindre har aspektet nogle perspektiver, hvis hamnar i en smutsig återvändsgränd som synes relevans rækker langt ud over dets grænser. I härbärgera sopor, laster och brott. Skökor spärra et erkendelsesmæssigt perspektiv demonstre­ vägen för mig, gatpojkar hånskratta åt mig … rer Inferno, at sprog og sansning ikke står i et […] selvfølgeligt modsætningsforhold til hinan­ Vae soli! Vem är det som gillrar dessa försåt den, som en lang tradition inden for vestlig för mig så fort jag lösgör mig från världen och tænkning har opfattet det. Og i et litteratur­ människorna?2 historisk perspektiv fokuserer Strindbergs roman vores opmærksomhed på kroppen, Dette er et stykke metropollitteratur, en frem­ som generelt er blevet devalueret inden for stilling af et kvarter i det tiende arrondissement modernismen. domineret af de store banegårde Gare du Nord

JENS LOHFERT JØRGENSEN TFL 39 og Gare de l’Est, på det fortalte tidspunkt, i punktummer, som jeg ikke opfatter som 1895, som nu et industri- og arbejderkvarter aposiopeser, eftersom de ikke fremstår som med en stor population af immigranter. Som afbrydelser af en syntaktisk sammenhæng, sådan placerer fremstillingen sig i en litterær men som ikke-sproglige lakuner i passagen, tradition, der, for nu at begrænse os til netop der indikerer, hvordan effekten synker ind i dette parisiske kvarter, før den omfatter blandt fortælleren, og som tillader den at synke ind andre Edmond og Jules Goncourts Germinie i læseren. Lacerteux (1865) og Émile Zolas l’Assomoir Verbet ”synes”, der bliver anvendt i beskri­ (1877). velsen af blindgyden, pointerer fremstillingens Samtidig er det en fremstilling, der er for­ subjektive perspektiv. Det problematiserer sans­ met af en ambition om at formidle metropolen ningernes almene gyldighed, men uden dermed som effekt på et sansende subjekt. Denne at underminere deres effekt på fortælleren. ambition kommer for det første til udtryk Strindberg fremstiller både hvordan omverde­ igennem det fremstillede handlingsforløb, nen slår ind i subjektet, og hvordan subjektet hvor fortælleren i bestræbelsen på at undgå de former omverdenen. Ofte er det vanskeligt at ubehageligheder, der i succession vokser ud af skelne mellem de to, som i den citerede passage, mørket og møder ham, vikler sig længere og der er spændt ud imellem to udtryksmæssige længere ind i det labyrintiske kvarter indtil ekstremer. På den ene side den idiosynkratiske han havner i en blindgyde. Den kommer fiksering på lugten af surkål, der, fordi den iso­ for det andet til udtryk i ekspliciteringen af, leres fra de øvrige sansninger (”i synnerhet”), at han er ”rädd för det okända”, og de for­ fremstår som et egentligt omverdensgennem­ muleringer, der underbygger dette udsagn: brud i passagen. På den anden side den fore­ at han ”ryggar” tilbage foran det ”ofantlig[a] stilling, der artikuleres i passagens afsluttende skjul”, at de figurer, han møder, fremstår som spørgsmål, om at fortællerens oplevelser er ”[m]isstänkta”, og at han oplever blindgyden resultatet af en målrettet intentionalitet fra en som hjemsted for såvel fysiske som moralske intervenerende magts side. Via den forvandles smudsigheder. Det er åbenlyst, at dette san­ de tilsyneladende tilfældige og usammenhæn­ sende subjekt ikke er en kønsmæssig neutral gende hændelser til et mønster, som fortælleren instans, men det er vigtigt at bemærke, at det ikke kan tyde, men som han ikke desto mindre snarere er omgivelsernes (de prostitueredes og er overbevist om at være midtpunktet for. gadedrengenes) ageren i forhold til fortælleren, Efter en kortfattet metodisk og en recep­ der har en ’kønnende’ funktion, end hans egne tionshistorisk situering af min diskussion af sansninger. Den angst, som beskrivelsen ud­ Inferno i forfatterskabets receptionshistorie, trykker, afviger for eksempel fra traditionelle begrunder jeg tesen om August Strindbergs maskulinitetsforestillinger. sensoriske skriftpraksis via en sammenligning Ambitionen om at formidle metropolen med Ockulta dagboken, den dagbog, som som effekt kommer for det tredje til udtryk Strindberg førte i årene 1896 til 1908. Derefter igennem det multisensoriske aspekt af passa­ belyser jeg praksissen i et erkendelsesmæssigt gen, der ved at involvere synssansen, høresan­ og kulturhistorisk perspektiv, før jeg analyserer sen, lugtesansen og den taktile sans (”snudda”) hvilken funktion den har i forhold til romanens synes at stræbe efter en udtømmende fremstil­ genremæssige implikationer. Afslutningsvist ling. Og den kommer endelig, og ikke mindst, udpeger jeg nogle af de perspektiver, som min til udtryk i tegnsætningen, først og fremmest diskussion af Inferno har. de gentagne pausemarkeringer i form af tre

40 TFL 2013:1 METODISKE OVERVEJELSER OG nology] would be interested in substances, RECEPTIONSHISTORISK SITUERING habits, organs, rituals, obsessions, pathologies, Min tilgang til Inferno har et interessefælles­ processes and patterns of feeling. […] Above all, skab med den såkaldte kulturfænomenologi, whatever interpreting and explication cultural som den formuleres af blandt andre kultur- og phenomenology managed to pull off would be æstetikforskerne Steven Connor og David achieved by the manner in which it got amid a Trotter.3 Som navnet antyder, bestræber kul­ given subject or problem, not by the degree to turfænomenologien sig på at forene på den which it got on top of it.5 ene side kulturanalysens forståelse af kulturelle produkter og praksisser som mediationer af dis­ Udsagnets medrevne fremstillingsform og de­ kurser, som den foretager Foucault-inspirerede, finitoriske løshåndethed er karakteristisk for vidensarkæologiske analyser af, der har til for­ Connors version af kulturfænomenologien, mål at synliggøre de magtforhold som betinger der, måske præcis derfor, har opnået en stor dem, med, på den anden side, fænomenolo­ popularitet inden for en række angloamerikan­ giens bestræbelse på at artikulere den subjek­ ske forskningsfelter, som eksempel Nineteenth tive erfarings legemliggjorte og verdensvendte Century Studies. karakter. Det er primært Hans-Göran Ekman, der Det er primært Maurice Merleau-Pontys har beskæftiget sig med det sensoriske aspekt af version af fænomenologien, som han formulerer Strindbergs forfatterskab, og i overvejende grad den i første del af hovedværket Phénoménologie i relation til kammerspillene, som Strindberg i de la perception (1945) og den tænkning, der ud­ 1907 skrev til Intima teatern. Ekmans tese er at går fra dette, jeg refererer til her. Merleau-Ponty disse korte dramaer demonstrerer en afvisning adskiller sig fra sine forgængere og samtidige in­ af sanserne og af det sensoriske: ”Some years den for bevægelsen såsom Husserl, Heidegger og into the new century he [Strindberg] would Sartre ved som den første at tage udgangspunkt label the world experienced only with the i kroppen i sin beskrivelse af, hvordan vi erfarer senses the ’world of illusions’ (villornas värld). verden. Til grund for en objektiv, forstands­ A desire to overcome such a material and de­ baseret erfaring af verden og dens genstande ceptive world becomes a central feature of his ligger ifølge Merleau-Ponty en stum kropslig production during the new century.”6 viden om såkaldte før-objektive fænomener, det Men Ekman gør også rede for udviklin­ vil sige tilsynekommende, mangetydige fæno­ gen i den sanseverden, som forfatterskabet mener, som kroppen via sensoriet åbner sig for. præsenterer læserne for, frem til udgivelsen af En krop er ikke – eller ikke blot – noget vi har, kammerspillene. Han demonstrerer, hvordan men noget vi er, og som vi ikke kan sætte os ud den sensoriske affirmation af livet, som man over: ”kroppen er bæreren af væren-i-verden”.4 finder i Plaidoyer d’un fou (1887–88) undergår For Connor er kulturfænomenologiens pri­ en begyndende problematisering i I havsbandet mære mål at konkretisere kulturanalysens til (1890), hvor hovedpersonen Axel Borg forsøger tider abstrakte genstandsfelt og at investere de at beskytte sig selv mod for stærke sensoriske metodiske greb, som den gør brug af i dette indtryk, fordi han er overbevist om at de truer felt, i højere grad end kulturanalysen traditio­ hans integritet. Fra dette tidspunkt i forfatter­ nelt har gjort det: skabet kan man tillige iagttage en registrering af sansernes relativisme – at det perciperede Instead of readings of abstract structures, afhænger af perceptionens betingelser – og en functions and dynamics, [cultural phenome­ deraf følgende mistro til sanseapparatet.

JENS LOHFERT JØRGENSEN TFL 41 Denne mistro kommer fuldt udfoldet foråret 1897 i Inferno fører til en række retro­ til udtryk i essayet ”Sensations détraquées” spektive forandringer af hans fortolkning og (1893), der italesætter, hvordan det sansende fremstilling af sine oplevelser de foregående år. subjekts evne til at skelne mellem ydre og Et eksempel udgør beskrivelsen af en spadse­ indre virkelighed begynder at erodere. Det retur ad den såkaldte Schluchtweg i den østrigske er ifølge Ekman denne erosion, som Ockulta by Klam, hvor Strindberg opholdt sig i efteråret dagboken og infernoperiodens øvrige skrifter 1896. I Ockulta dagboken indledes beskrivelsen dokumenterer. Vendepunktet er Strindbergs således: ”Klam den 9e september 1896. Dimma. møde med Emmanuel Swedenborg, der gør Gick till Schluchtweg som bevakas af två hun­ ham i stand til at negligere denne sansemæs­ dar. Der hängte ett smörjehorn på uthusets sige problematik, idet sansninger af såvel ydre dörr; bredvid stod en qvast. Dernäst ett svinhus og indre virkelighed i lyset af naturforskeren liknande ett Columbarium (Läs Dante).”11 Jeg og teosoffens skrifter nu udlægges som tegn, koncentrerer mig her om beskrivelsen af svine­ der via analogi henviser til en anden verden. stien, der i Inferno lyder således: Med sin gennemgang leverer Ekman en glimrende forfatterskabshistorisk kontekstua­ Jag fortsätter på den fuktiga och mörka stigen, lisering af det sensoriske aspekt af en række illa till mods; och en träbyggnad av ovanligt værker. Inferno indtager dog en perifer plads i utseende får mig att stanna. Det är en avlång hans bog, ligesom min tilgang til Strindbergs och låg lada med sex ugnsluckor … Ugnar! roman, med sit fokus på æstetiske virkemidler Goda Gudar var är jag då? og effekter, afviger fra Ekmans mere tematiske. Bilden av Dantes helvete, kistorna med Det skal også nævnes, at Per Stounbjerg i sit syndare som rödglödgas, spökar för mig ­– – – arbejde med forfatterskabet har demonstreret och de sex ugnsluckorna!! Rides jag av maran? en interesse for dets sensoriske aspekter, der Nej, det är den anspråkslösa verkligheten! vilken primært indgår som element i hans diskussion röjer sig genom en hisklig stank, en flod av af de modernitetserfaringer, det fremviser. Det gyttja och en kör av grymtningar som utgå från gælder blandt andet for hans beskæftigelse med svinhuset.12 Inferno.7 Forfatterskabets sensoriske moderni­ tet udgør et perspektiv på min diskussion af Sandbach adresserer først og fremmest de fak­ romanen, men denne er, med litteraturteore­ tuelle forskelle mellem de to passager. I Ockulta tikeren Tzvetan Todorovs termer, i højere grad dagboken har Strindberg illustreret beskrivelsen orienteret mod en strukturel end en funktionel af svinestien med en tegning af en bygning med bestemmelse af Strindbergs værk.8 otte porte. Da han senere reviderede dagbogen stregede han to af portene ud, og tilføjede un­ STRINDBERGS SENSORISKE der tegningen kommentaren ”6 = dåligt tal”; SKRIFTPRAKSIS ”dåligt” ifølge Sandbach forstået som ildevars­ I sin introduktion til en engelsk oversættelse af lende, til forskel fra det neutrale otte.13 Det er Inferno og et uddrag af Ockulta dagboken følger en interessant observation, der udgør et udsagn Mary Sandbach den opfordring Strindberg om, at Inferno er, hvad Sandbach benævner afslutter førstnævnte med,9 og foretager under som en ”dramatized interpretation of events.”14 overskriften ”The Veracity of Inferno”10 en ræk­ Men hvad der især er vigtigt at diskutere er, ke sammenligninger af de to tekster. Hendes mener jeg, den specifikke effekt, Strindberg har formål er at demonstrere, hvordan Strindbergs skabt med revisionen, og de udtryksmæssige læsning af Emmanuel Swedenborgs skrifter i virkemidler, han har anvendt til det.

42 TFL 2013:1 Passagen i Inferno fremstår i forhold til pas­ Via fremstillingen af oplevelserne som ef­ sagen i Ockulta dagboken som en realisering af fekt på et sansende subjekt formår Strindberg et potentiale. Tågen, den snævre og mørke vej, at gøre dem nærværende over for læseren. de to hunde, hornet og kosten, og den dante­ Om der er tale om en bevidst æstetisk strategi siske svinesti udgør individuelle sætstykker, der i ­eller ej er i denne kontekst ikke et spørgsmål Inferno forenes i en mareridtsvision. Det, der så at af principiel vigtighed, men to forhold kunne sige sætter denne vision i bevægelse, er fremstil­ vidne om det: Dels at det først er ved trans­ lingen af oplevelserne som effekt på et sansende formationen af dagbog til romanværk, at frem­ subjekt. Virkemidlerne er i bemærkelse­sværdig stillingen af sensoriske indtryk tilføjes. Dels at grad de samme som dem, der karakteriserer de udtryksmæssige virkemidler, Strindberg passagen om fortællerens vildfarelse i Porte anvender sig af i denne fremstilling, gentages Saint-Martin: For det første ekspliciteringen igennem Inferno.16 af effekten i udsagnet om, at fortælleren føler sig ”illa till mods” og den hastige eskalering ERKENDELSESMÆSSIGE OG af dette ubehag i de efterfølgende udsagn til KULTURHISTORISKE IMPLIKATIONER en skrækslagen tilstand, der artikuleres via en Strindbergs sensoriske skriftpraksis er interes­ retorik, som trækker på den gotiske litterære tra­ sant i et erkendelsesmæssigt perspektiv, fordi dition. For det andet det multisensoriske aspekt den minder os om, at sprog og sansning ikke af passagen, der stræber mod en udtømmende nødvendigvis står i et oppositionelt forhold formidling. Og for det tredje tegnsætningen til hinanden. Et synspunkt, der inden for den i passagen. I tillæg til pausemarkeringerne i vestlige kultur oprindelig blev forfægtet med form af punktummer eller tankestreger, der Descartes’ cogito, og som senere igen og igen er her anvendes med den samme, ’indsynkende’ blevet stadfæstet – fra begge sider af forholdet, effekt som i Porte Saint-Martin-passagen, arti­ vel at mærke. kuleres fortællerens sindsoprevethed igennem Antropologen David Howes tager for ek­ den rundhåndede brug af udråbs- og spørgs­ sempel udgangspunkt i denne modstilling, målstegn.15 Udråbstegnene formidler styrken når han formulerer den interesse for sanserne, af det indtryk, oplevelserne gør på fortælleren; som han aktuelt mener at spore inden for hu­ spørgsmålstegnene hans manglende evne til at maniora og samfundsvidenskaberne, som en forstå indtrykkene. Relationen mellem udråb decideret revolution imod den såkaldte ’sprog­ og spørgsmål er gensidigt forstærkende. Fordi lige vending’, der igennem det 19. århundrede det ikke lykkes for fortælleren at etablere en har opnået en tiltagende dominans inden for overordnet forståelsesramme for dem, bevarer først filosofi, og siden øvrige discipliner, ved indtrykkene deres styrke. Selv spændingen at formulere traditionelle erkendelsesteoretiske mellem en subjektinvaderende omverden og problemstillinger som sproglige problemer: det omverdensformende subjekt genfinder man ”Once the encompassing grip of ’the science for det fjerde også i denne passage. Førstnævnte of signs’ (modeled on linguistics) is broken, kommer til udtryk i registreringerne af den we are brought – perhaps with a gasp of sur­ ”hisklig[a] stank”, ”flod av gyttja” og ”kör av prise or recoil of disgust – into the realm of grymtningar”, der indikerer at omverdenen the senses. […] ’The limits of my language are netop ikke er ”anspråkslös”, men at den lægger not the limits of my world’.”17 Til forskel fra fuldt beslag på fortællerens sanser. Sidstnævnte denne forestilling om sensorisk umiddelbarhed i selve fortællerens ’oversættelse’ af Klams omgi­ versus sproglig distancering bliver sanserne hos velser til ”Bilden av Dantes helvete”. Strindberg bragt til live igennem skriften,

JENS LOHFERT JØRGENSEN TFL 43 ­ligesom det i høj grad er de sensoriske indtryk, kulære eksempler finder man i fremstillingen der giver liv til skriften, som det fremgår af af fortællerens sensoriske følsomhed i det afsnit sammenligningen mellem Ockulta dagboken i romanen, der præsenteres under overskriften og Inferno ovenfor. ”Utdrag ur min dagbok år 1896.”: ”Quai Voltaire I et kulturhistorisk perspektiv er Strindbergs gungar under mina fötter, vilket förvånar mig sensoriske skriftpraksis interessant, fordi den fastän jag väl vet att Carrouselbron oscillerar udgør et bidrag til, hvad Per Stounbjerg benæv­ under vagnarnes tyngd. Men nu denna morgon ner som ”modernitetens ændrede fænomeno­ fortsätter rörelsen på Tuileriesgården och ända logi”.18 En fremstilling af denne fænomenologi fram till avenue de l’Opéra.”21 Fordi man som finder man hos sociologen Henri Lefebvre, der læser er henvist til en synsvinkel, der fremstår beskriver, hvordan ”the referentials [som som ekstrem og måske endda labil, begynder tid, rum og subjekt] broke down one after ikke blot Paris, men hele Infernos univers at another under the influence of various pres­ gynge under fødderne på én. sures (science, technology and social changes)” Det er en følgevirkning af Strindbergs senso­ omkring år 1900.19 Muligheden for eksempelvis riske skriftpraksis. En praksis, der ved at kom­ at bevæge sig med en hidtil ukendt hastighed munikere sansernes relativisme, bidrager til at forandrede opfattelsen af konturer og af bevæ­ placere hans roman og ham selv som utvetydigt gelse, og det oppositionelle forhold mellem uaf­ moderne. Beskrivelsen af den oscillerende by hængige absolutter såsom stilstand og mobilitet konkluderes af en erklæring, der vender op­ relativeredes. mærksomheden mod det sansende subjekt: Ifølge Lefebvre forandrede de nye krav ”Helt visst skakar alltid en stad något, men för der blev stillet til sensoriet de enkelte sansers att märka det måste man ha förfinade nerver.”22 egenskaber, såvel som forholdet imellem dem. Det overfølsomme og raffinerede var på dette Mens synssansen tidligere havde orienteret sig tidspunkt et adelsmærke på kunstneren. Blandt mod visuelle impulser, og høresansen mod andet den indflydelsesrige danske litteraturkri­ auditive impulser, tilegnede sanserne sig nu tiker Georg Brandes formulerede denne fore­ en evne til at ’oversætte’ andre impulser, ”so stilling. I femte bind af hans Hovedstrømninger that they signify each other reciprocally”:20 i det 19. Aarhundredes Literatur. Den roman- Mennesket blev bedre til at høre med øjnene tiske Skole i Frankrig (1882), skriver han om og se med ørerne. Således undergik sensoriet forfattergerningen: en udvikling fra umiddelbarhed til abstraktion. Det blev teoretisk. Denne udvikling indvars­ Allerede selve Arbejdets Art tilintetgør Mange; lede et brud mellem konventionel og speciali­ et Arbejd, som efter sin Natur ikke kender seret sanseoplevelse. Sensoriske principper, der nogen Søndag; som brænder Nervesystemet op af både menigmand og lærd var blevet anset for […] – et Arbejd af rent aandelig Art, som for­ at være permanente, universelle og absolutte, finer og modtageliggør den Arbejdendes Sanse- begyndte at desintegrere. og Følelsesliv langt ud over Omgivelsernes, og Strindberg bidrog til denne desintegration. som dog indlemmer ham i disse Omgivelser, Det er måske tydeligst i essayet ”Sensations bundet af de samme Regler og Vedtægter som détraquees”, som jeg har omtalt ovenfor. Men de Andre. Deraf hos Mange en Tørst efter Liv, også Inferno opviser en lang række itale­sættelser efter rige og fine Indtryk, som ikke læskes, som af sansernes relativisme. Verbet ”­synes” i Porte fortærer Brystet eller Marven, og som Verden da Saint-Martin-passagen, som jeg diskuterede kalder Svindsot, Tæring eller Galskab.23 ovenfor, udgør en af de diskrete. Mere spekta­

44 TFL 2013:1 Brandes’ ræsonnement er i sig selv raffineret: af denne oplevelse i sin Arcana Coelestia, forfattet Den kreative proces kan kun lykkes, såfremt i årene 1749–56, må man konstatere, at magter­ den uophørligt udvikler forfatterens sensibili­ ne opfører sig bemærkelsesværdigt moderne. tet. Den hensætter hans sanser i et permanent Også denne scene må læses som udtryk for en forhøjet alarmberedskab, som, fordi det ikke bestræbelse fra Strindbergs side om at fremstille finder resonans i de prosaiske omgivelser, slår sin samtids kultur. Kulturhistorikeren Gustaf tilbage som en art overgang i sensoriet, der ud­ Asendorf kontekstualiserer således fortællerens vikler sig til enten fysisk eller åndelig sygdom. oplevelse i elektricitetens indtog i arbejds- og Dette patologiske aspekt diskuterer jeg senere hverdagslivet i 1880’erne og 1890’erne. Dette i artiklen i relation til Inferno. nye, elektrificerede verdensbillede filtrerer Strindberg så at sige igennem fremstillingen ET SENSORISK INFERNO af hvad man med litteratur- og medicinhis­ Det er først og fremmest fortællerens oplevelse torikeren Jean Starobinski kan benævne som af over en periode på to år at være hjemsøgt fortællerens ”coenasthesis” eller ”kropsfølelse” af en endeløs række af uforståelige hændelser – det vil sige den mentale registrering af den eller sammensværgelser, som Strindberg i egne krops tilstand.25 På denne måde forenes Inferno formidler via fremstillingen af de senso­ i Inferno det perciperende subjekts perspektiv, riske indtryk, omverdenen afsætter. Oplevelsen som fænomenologien som omtalt ovenfor an­ antager forskellige former, hvoraf den mest tager, og fortolkningsfællesskabets perspektiv, markante måske er de elektriske angreb, som som kulturanalysen antager. fortælleren gentagne gange udsættes for, og Passagen er et godt udgangspunkt for en som driver ham på flugt fra Paris til Ystad og analyse af den sensoriske skriftpraksis’ funktion siden til Klam i Østrig. Da angrebene en nat i Inferno. Det synspunkt, der vil være dirige­ udebliver, beskrives det, hvordan han udfordrer rende for analysen, er konstruktiv. Jeg mener de ukendte såkaldte ”magter”, som han mener at Strindberg via formidlingen af de sensoriske stræber ham efter livet, ved at åbne vinduet, indtryk, som omverdenen afsætter, skaber sam­ tænde stearinlys og blotte brystet: menhæng i et værk, der i vidt omfang er præget af indre modsætninger. Disse modsætninger – Här har ni mig, era dårar! kommer ikke mindst til udtryk i romanens Då förnam jag liksom en elektrisk ström, forhold til de genrer, den aktiverer, og det ind­ i början svag. Jag ser på kompassen som jag byrdes forhold genrerne imellem. Jeg begrænser anordnat som indikator, men den ger inget diskussionen til de tre genrer, som jeg opfatter tecken på utslag, följaktligen ingen elektricitet. som de mest pertinente, nemlig selvbiografien, Emellertid, spänningen tilltar, mitt hjärta det religiøse omvendelsesskrift og patografien. slår häftigt; jag gör motstånd, men liksom av Mens de to førstnævnte er velbelyste i Infernos en blixt laddas min kropp med ett fluidum som receptionshistorie, er romanen ikke tidligere kväver mig och sugar ut hjärtat … blevet læst som patografi sådan som jeg her Jag störtade nedför trapporna för att komma foreslår at gøre det.26 Derfor vil jeg først uddybe till salongen på nedra botten, där man hade denne læsemulighed. ställt en provisorisk bädd åt mig i händelse av behov.24 INFERNO SOM PATOGRAFI Patografien forstår jeg medmedical humanities- På trods af at fortælleren i et senere kapitel hæv­ forskeren Anne Hunsaker Hawkins, der er en af der, at Swedenborg leverer en præcis beskrivelse genrens initiale teoretikere, som en autobiogra­

JENS LOHFERT JØRGENSEN TFL 45 fisk eller biografisk fremstilling af et sygdoms­ Inferno har siden den udkom været genstand forløb fra udbrud til ophør i form af helbredelse for læsninger, der betragter romanen som et eller død.27 Sygdom er nærværende som tematik vidnesbyrd om at Strindberg var syg, da han og som retorik igennem Inferno fra start til slut, skrev den. På baggrund af deres læsning­ af men første gang det antydes, at fortællerens romanen er Strindberg af psykiatere på skift hjemsøgelsesoplevelser kan være symptom28 på blevet diagnosticeret som maniodepressiv, som at han lider af en mental sygdom, er i starten psykotisk, eller som ramt af en midlertidig af kapitel VII, hvor han hævder, at: ”[d]et lugn paranoid psykose af henholdsvis psykogen som inträtt efter min flykt bevisar för mig att (konstitutionel) eller eksogen natur (fremkaldt det icke är någon sjukdom som angripit mig, af ydre påvirkninger). Også nogle litteratur­ och att jag varit förföljd av fiender.”29 kritikere har haft diagnosticeringen af Infernos Forsikringen refererer til hans ophold på forfatter som deres mål. Johan Cullberg Hotel Orfila i Paris, hvor de elektriske angreb karakteriserer Strindberg som en narcissistisk tager deres begyndelse og hvor hans registre­ personlighed med et grandiost selvbillede, ring af mystiske sammentræf forøges voldsomt. men tager i øvrigt afstand fra en rigid diffe­ At fortælleren alligevel ikke afviser, at der kan rentiering mellem mental helse og sygdom.33 være tale om et sygdomsforløb, fremgår af Enten er disse læsninger med Louis Althussers Infernos afsluttende kapitler, hvor han flere ord symptomale, idet de bestræber sig på at gange eksplicit erklærer, at han er helbredt. afsløre den psykiske abnormalitet, som de Med henvisning til beretningen om Jakob, der mener at finde latente spor på iInferno , eller brydes med Gud og vinder fra Første Mosebog, også behandler de slet og ret romanen som et erklærer han over for en af sine unge venner casestudium.34 i Lund: ”[J]ag har brottats kropp mot kropp Til forskel fra disse læsninger forlades med den osynliga och jag har till slut fått till­ spørgsmålet om Strindbergs eventuelle syg­ baka min sömn och återvunnit hälsan.”30 dom i min forståelse af Inferno som patografi Patografien har selvhjælpskonnotationer. definitivt til fordel for en undersøgelse af, med Målet for fremstillingen af sygdomsforløbet er hvilke virkemidler og hvilken tekstuel effekt, ifølge Hawkins terapeutisk, nemlig at bemestre sygdom fremstilles i romanen. Både Hawkins’ den kaotiske effekt, som det har på den syge og Franks forståelser af patografien fokuserer og vedkommendes omgivelser. En anden af på det skrivende eller det beskrevne subjekt. genrens fremtrædende teoretikere, sociologen Fra læserens synsvinkel kan man i tillæg hertil, Arthur W. Frank, fremhæver patografiens per­ mener jeg, fremhæve genrens evne til at gøre formative aspekt, idet han forstår den som en sygdomsoplevelsen nærværende for læseren. processuel fremskrivning af en subjektrolle, der Uanset hvordan man definerer patografiens er i stand til at inkorporere sygdommen.31 Hvis mål, er det vigtige i denne kontekst at påpege, det på denne baggrund virker provokatorisk at at der er tale om virkemidler og effekter. relatere et så æstetisk nyskabende litterært værk som Inferno til patografigenren, må jeg henvise GENSIDIGT UDELUKKENDE til den position, som fortælleren i romanens GENREMULIGHEDER slutning indtager over for sine omgivelser og Selvbiografien, det religiøse omvendelsesskrift over for læserne, nemlig den restitueredes, der og patografien forholder sig parvis til hinanden vil dele sine erfaringer: ”Mitt livs ekvation blir som gensidigt udelukkende genremuligheder. då: ett avskräckande exempel att tjäna andra På den ene side er selvbiografiens apoteose af till bättring”.32 subjektet, der er et af genrens funderende ka­

46 TFL 2013:1 rakteristika, uforeneligt med den position, som tvivl, som han tidligere har udnævnt til kernen dette subjekt tilskrives i omvendelsesskriftet i sit helvede. Det triumferende ”Numen adest! som et eksempel underlagt en overindividuel Gud vill ha er!”,38 der konkluderer kapitel XIV, orden, der åbenbares i det fortalte forløb. Både afløses i det efterfølgende kapitel af forundring Olsson og Stounbjerg redegør overbevisende over guddommelig galgenhumor og rådvild for dette modsætningsforhold.35 På den anden oprørstrang: ”Jag söker Gud och jag finner side er den religiøse forklaringsramme, som djävulen! Det är vad som har hänt mig.”39 omvendelsesskriftet indskriver fortællerens I ligeså høj grad anfægtes den patografiske oplevelser af at være hjemsøgt i, uforenelig med læsemulighed. Inferno forholder sig konse­ patografiens fortolkning af disse oplevelser kvent ambivalent til spørgsmålet om, hvorvidt som sygdomssymptomer. Enten gennemgår den overhovedet beskriver et sygdomsforløb. fortælleren en opdragelsesproces, iscenesat af Fremstillingen af det elektriske overgreb, ”magter­ne”, eller også lider han af hallucina­ citeret ovenfor, efterfølges af fortællerens re­ tioner, der tiltager i styrke. fleksioner over hvad der kan have forårsaget Selv hvis man betragter dem isoleret, det. Spørgsmålet om sygdom manes straks i frem­står de tre genremuligheder ikke modsi­ jorden: ”Kan det vara […] [e]n sjukdom som gelsesfri. Med hensyn til den selvbiografiske framkallats på nytt av min rädsla för tvåslaget? læsemulighed­ etableres der flere gange iInferno Nej, eftersom modet ej svek mig då jag trots­ hvad litte­raturteoretikeren Philippe Lejeune ade angreppen.”40 Men blot for straks påny at benævner som en ”autobiografisk pagt” om fremkaldes i den passage, der følger direkte identitet mellem­ forfatter, fortæller og hoved­ efter: ”Själsångesten tar överhanden, och den person,36 og med størst autoritet i epilogens paniska skräcken för allt och intet får makt afsluttende sætning, som jeg har citeret i note med mig, så att jag flyr från rum till rum och 9. Det er, som Sandbach demonstrerer, et slutar min flykt ute på balkongen där jag stan­ udsagn, der forholder sig temmelig frit til det nar hopkrupen.”41 Formuleringen ”för allt och faktiske forhold mellem Inferno og Ockulta intet” indikerer, at der er tale om en sygdom; dagboken. Også eksplicit modsiges den auto­ at det er fra sig selv fortælleren flygter, og i sit biografiske pagt i førstnævnte. Når fortælleren eget sinds blindgyder, han farer vild. for eksempel omtaler sine evner til ”att kunna Med introduktionen af ødelæggelsesbegre­ omsmälta till poesi de mest alldagliga och bet i Inferno undergår det patografiske forløb naturliga händelser”,37 indgyder det læseren en en parallelforskydning. I lyset af dette begreb vis skepsis angående troværdigheden af disse genfortolkes de hjemsøgelsesoplevelser, der hændelser i Inferno. tidligere i romanen er blevet fremstillet som Med hensyn til omvendelsesskriftet som mulige sygdomssymptomer, som remedier i læsemulighed undermineres styrken af den et terapeutisk forløb foranstaltet af magterne, religiøse omvendelse, som Inferno fremskriver, en renselsesproces,42 der skal helbrede fortæl­ af romanens komposition. Efter i kapitel XIV leren for det, han nu forstår som den egentlige – der bærer den sigende titel ”Återlösaren” – at sygdom, nemlig hans lastefulde livsførsel. Men have præsenteret det Swedenborg’ske begreb på trods af at sygdomsforestillingen annulleres, ”ödeläggelse” som nøgle til en forståelse af og omgives hjemsøgelsesoplevelserne stadig af en udfrielse fra de infernalske oplevelser, der har patologisk retorik. Romanens afsluttende ka­ domineret fortællerens liv igennem det meste pitler fremmaner således en epidemisk vision af det fortalte forløb, geninstalleres i de efter­ af fortællerens omgivelser i Lund: ”Fallen av følgende to kapitler og i romanens epilog den sömnlöshet öka, nervkriserna mångfaldigas,

JENS LOHFERT JØRGENSEN TFL 47 osynliga uppenbarelser ha blivit vanliga, det at mærke ikke svar på dem. Og som jeg var sker verkliga under.”43 inde på i forbindelse med diskussionen af den Som det er tilfældet i forhold til autobio­ høje frekvens af udråbs- og spørgsmålstegn i grafien og til det religiøse omvendelsesskrift romanen, står uafgørligheden i et gensidigt for­ er der altså en voldsom turbulens i Infernos stærkende forhold til effekten af oplevelserne. aktivering af den patografiske genre. Det er Som det fremgår af de passager, jeg har citeret, utvivlsomt blandt andet denne turbulens, der er det denne effekt, der bevæger handlingen har ført kritikere til at udnævne romanen til i Inferno, og som romanen først og fremmest et betydeligt værk i den tidlige, internationale kommunikerer. At det måske også er den, som modernisme, jævnfør denne karakteristik af det er Strindbergs ærinde at kommunikere, kan Strindberg fra Johannes Jørgensens avancerede de lakoniske fremstillinger af de tilsvarende førstelæsning af Inferno fra 1898: ”[H]an [har] oplevelser i Ockulta dagboken tyde på. i Løbet af en lille Menneskealder hævdet en De sensoriske indtryk kommunikerer mag­ Række af de mest forskellige, indbyrdes mest ternes eller sygdommens effekt på et sansende modstridende Standpunkter, men ingen har subjekt, og fremstillingen af dem er privili­ taget ham det ilde op, fordi alle forstod, at gerede udtryk for subjektiviteten i Inferno. denne evige Skiften var Udslaget af selve hans Som sådan bliver de tillige forudsætning for Forfatteroriginalitet.”44 læsningen af romanen som selvbiografisk tekst. Registeringen af det manglende udslag på den DEN SENSORISKE SKRIFTPRAKSIS’ indikator, som fortælleren har anordnet til at FUNKTION måle elektriske angreb har, som Stounbjerg Strindbergs fremstilling af sensoriske indtryk anfører, en parodisk effekt rettet mod den har en central funktion i forhold til alle tre moderne naturvidenskab,45 men det er nok så genremuligheder. Indtrykkene må forstås som vigtigt at bemærke, at scenen pointerer, at det forårsaget enten af eksterne impulser i form af er den subjektive oplevelse af virkeligheden, ”magterne”, eller af interne impulser i form der besidder værdi. I oppositioneringen til den af sygdom, der får magt over fortælleren, som vinder, snarere end mister den efterfølgende det udtrykkes i beskrivelsen af ”den paniska beskrivelse af denne oplevelse autenticitet. Den skräcken för allt och intet”, citeret ovenfor. subjektivitet, som fremstillingen af indtryk­ Det er således i og med fremstillingen af ind­ kene er udtryk for, er imidlertid af en anony­ trykkene, at de uforenelige fremstillinger af miseret, kropslig karakter, som jeg vil forsøge fortællerens omvendelse og om hans sygdoms­ at tilnærme mig med inddragelse af filosoffen forløb legemliggøres og bliver konkrete og Gilles Deleuzes vitalismerefleksioner. nærværende for læseren. Til forskel fra den filosofiske og kulturelle Men netop fremstillingernes nærvær opløser, bevægelse fra slutningen af det 19. og begyndel­ mener jeg, også uforeneligheden mellem de to sen af det 20. århundrede, der hyldede livet selv genremuligheder, idet det så at sige tilsidesæt­ som det vitale princip, som den mente gen­ ter sin egen referentialitet. Om de opdragende nemtrænger alt levende, indebærer Deleuzes magter eksisterer eller ej, og om fortælleren vitalisme en konception af liv som en uperson­ er syg eller ej, bliver sekundære, teoretiske lig, ikke-organisk kraft. Han skelner mellem spørgsmål i forhold til den særdeles virkelige subjektets specifikke liv og et livs neutralitet, sensoriske effekt, som oplevelsen af dem har mellem hvad han benævner som individualite­ på ham. Fortælleren stiller nok disse spørgs­ ter og singulariteter. mål igennem hele Inferno, men han finder vel For at belyse denne distinktion, henviser

48 TFL 2013:1 Deleuze til Charles Dickens’ sidste fuldendte rekonvalescenten og hans plejere. Et åbenlyst roman Our Mutual Friend (1864–65). En af eksempel er fortællerens forhold til den nonne, romanens karakterer er den opportunistiske der i kapitel I tager sig af ham på Hôpital Saint- slyngel Roger ’Rogue’ Riderhood, der er afsky­ Louis: ”Man klär på mig, klär av mig, vårdar et af alle. På et tidspunkt er han ved at drukne mig som ett barn, och nunnan fattar tillgivenhet i Themsen, men bliver reddet og genoplivet.­ för mig, behandlar mig som ett småbarn och Dickens skriver: ”No one has the least regard kallar mig ’mitt barn’, under det att jag liksom for the man; […] but the spark of life within alla de andra benämner henne: ’min mor’.”49 him is curiously separable from himself now, Netop det endnu ikke-individualiserede spæd­ and they have a deep interest in it, probably barn inkarnerer for Deleuze singulært liv. Ikke because it is life, and they are living and must blot genererer Inferno en vision af livet selv på die.”46 Riderhoods redningsmænd vogter bekostning af fortællerens eller Strindbergs liv nidkært over det mindste livstegn fra ham – over for læseren, romanen repræsenterer også ”Did that eyelid tremble? […] Did that nostril denne accentforskydning gennem denne om­ twitch?”47 – men da han virkelig begynder at døbning af fortælleren til ”mitt barn”. komme sig, vokser deres aversion imod ham Fremstillingen af sensoriske indtryk i Inferno igen. For Deleuze udtrykker scenen, hvordan udgør altså knudepunkter, der forbinder nogle ”[i]ndividets liv har veget pladsen for et uper­ af de markante, men indbyrdes modstridende sonligt, men ikke desto mindre enestående liv, genremuligheder, som romanen aktiverer i som forløser en ren begivenhed frigjort fra det form af selvbiografien, det religiøse omven­ indre og ydre livs tilfældigheder …”.48 Før han delsesskrift og patografien. Det nærvær, som kommer til sit eget tvivlsomme selv, inkarne­ fremstillingen skaber til læseren, nedtoner de rer Dickens’ slyngel momentant et singulært enkelte genrers karakteristika og nivellerer segment af liv. forskellene mellem dem. Derved modvirker Det er, vil jeg hævde, på tilsvarende vis i det de indre modsætninger, der præger Inferno. højere grad singularitet end individualitet, fremstillingen af sensoriske indtryk i Inferno KONKLUDERENDE BEMÆRKNINGER er udtryk for. Det nærvær som den skaber i Et relevant teoretisk perspektiv på denne læs­ forhold til læseren, tilsidesætter ikke blot ning af Strindbergs sensoriske skriftpraksis i spørgsmålet om, hvad der forårsager ind­ Inferno kunne være litteraturteoretikeren Hans trykkene, som diskuteret ovenfor. Via dette Ulrich Gumbrechts skelnen mellem den æste­ nærvær forskydes også fortælleren, og, fra en tiske oplevelses nærværs- og betydnings­effekter. selvbiografisk læsnings synspunkt, Strindberg, Gumbrecht protesterer mod, hvad han opfat­ i baggrunden til fordel for den tilstand, han ter som den dominerende tendens inden for de befinder sig i. Dette forhold forstærkes af kunst- og kulturvidenskabelige fag til at foku­ at denne tilstand, i form af blandt andet de sere på den æstetiske oplevelses betydning, via indtryk som de elektriske angreb fremkalder, deres priviligering af en hermeneutisk tilgang fremstilles med få variationer gentagne gange til kunstværker. Han plæderer alternativt for i romanen. Som det er tilfældet i Our Mutual en større sensibilitet over for det umiddelbare, Friend, synliggøres livet selv, når det er truet. sensoriske nærvær, som oplevelsen af disse Det er det igennem store dele af Inferno. værker producerer. Eller mere præcist plæderer Mange af de relationer, som fortælleren i han for en koncipering af den æstetiske op­ romanen indgår i, er sammenlignelige med levelse, der ikke systematisk negligerer, hvad den, som Dickens beskriver, nemlig mellem han benævner som dens nærværseffekter, men

JENS LOHFERT JØRGENSEN TFL 49 forstår oplevelsen som specifik, netop fordi den blot vil underbygge med en enkelt reference tillader os at opholde os i spændingsfeltet mel­ her. I deres autoritative antologi Modernism. A lem nærværs- og betydningseffekter. For det er, Guide to European Literature 1890–1930 nævner pointerer Gumbrecht, ”extremely difficult – if Ray Bradbury og James McFarlane Strindbergs not impossible – for us not to ’read’, not to try infernokrise – som den er tilgængelig for os via and attribute meaning.”50 hans roman Inferno og øvrige skrifter, formo­ På en tilsvarende måde forholder min læs­ der jeg – som en af de symbolske begivenheder, ning sig såvel til Infernos betydningslag, hvad der tentativt kan udråbes til den internationale enten disse nu formuleres i en selvbiografisk, modernismes startskud. en religiøs eller en patografisk kontekst, som I antologien indgår blandt andet et essay til dens ’overflade’ i form af det nærvær, som med titlen ”The Mind of Modernism”, hvori fremstillingen af sensoriske indtryk i romanen McFarlane udnævner kravet til sindet om at genererer, og den effekt, det har på læserople­ spænde over gensidigt ekskluderende posi­ velsen af den. Således opløser denne læsning det tioner til selve ”the defining characteristic of oppositionelle forhold mellem kulturanalysens Modernism”.51 Hvad jeg finder interessant er fokusering på fortolkning og fænomenologiens at McFarlane, når han uddyber diskussionen fokusering på perception, som jeg nævnte af det modernistiske sind, henfalder til soma­ ovenfor. tiske metaforer: ”Poetry became an ’intolerable Min påpegning af, at nærværet modvirker wrestle with words and meanings’, a hauling de indre modsætninger, der præger romanen, and straining, a racking of the mind’s power griber ikke forstyrrende ind i den litteraturhi­ of comprehension.”52 Hvor er ”The Body of storiske forståelse af Inferno som et betydeligt Modernism”? Den er, synes det, altid allerede (proto)modernistisk værk. Dertil er turbulen­ tilstede, idet kroppens processer og funktioner sen for dominerende. Men den åbner for nye strukturerer den måde vi reflekterer og italesæt­ perspektiver på denne forståelse. Nærværet ter andre emner på. Det gælder ikke mindst i produceres via kroppen. En krop, som moder­ August Strindbergs Inferno, der skaber et sen­ nismen, eller snarere modernismekritikken, sorisk nærvær, som gør romanen til et oplagt generelt har devalueret. Det er naturligvis en historisk udgangspunkt for udforskningen af urimeligt generaliserende påstand, som jeg den modernistiske krop.

1. Jeg anvender denne betegnelse vel vidende at University Press, 2000, især ”Introduction”, Inferno genremæssigt er en uhyre kompleks s. 1–32. tekst – et forhold som jeg diskuterer eksplicit 4. Maurice Merleau-Ponty, Kroppens fænomeno- i artiklen. logi, Frederiksberg: Det lille Forlag, 1994, s. 20. 2. August Strindberg, Inferno, i Ann-Charlotte 5. Connor 1999, s. 18. Gavel Adams (red.), Samlade verk, 37, Stock­ 6. Hans-Göran Ekman, Strindberg and the Five holm: Norstedts, 1994, s. 27. Forfatterens Senses. Studies in Strindberg’s Chamber Plays, frem­hævning. London/New Brunswick: The Athlone Press, 3. Se Steven Connor, ”CP, or a Few Don’ts by a 2000, s. 1. Cultural Phenomenologist”, i Parallax 1999:2 7. Per Stounbjerg, Uro og urenhed. Studier i og David Trotter, Cooking with Mud. The Idea Strindbergs selvbiografiske prosa, Århus: Aarhus of Mess in Nineteenth-Century, Oxford: Oxford Universitetsforlag, 2005, s. 288–89.

50 TFL 2013:1 8. En strukturel bestemmelse beskæftiger sig med overs. Trond Berg Eriksen, Oslo: Cappelen, litteraturen som en konstellation af immanente 1992. Starobinski tilbagedaterer begrebet til karakteristika, mens en funktionel bestem­ Descartes’ afhandling Les passions de l’âme melse beskæftiger sig med den som et virke i (1649), hvori Descartes inddeler målene for en tekstekstern kontekst, jf. Tzvetan Todorov, sansernes virksomhed i tre kategorier: omverde­ ”The Notion of Literature”, iNew Literary nen, bevidstheden og kroppen. Til sidstnævnte History 1973:1. kategori hører sult, tørst og andre former for 9. ”Den läsare som tror sig veta att denna bok är ”naturlige begjær” (Starobinski, s. 7). en dikt, inbjudes att se min dagbok som jag 26. Det autobiografiske aspekt afInferno bliver fört dag efter dag sedan 1895, och varav detta adresseret af blandt andre Michael Robinson endast är ett udvidgat, och ordnat utdrag.” i Strindberg and Autobiography. Writing and (Strindberg 1994, s. 317.) Reading a Life, Norwich: Norvik Press, 1986 10. Mary Sandbach, ”Introduction”, i August og af Per Stounbjerg i Stounbjerg 2005. Inferno Strindberg, Inferno and From an Occult Diary, bliver diskuteret som omvendelsesskrift af overs. Mary Sandbach, Hamondsworth: blandt andre Inger Littberger i ”Strindbergs Penguin Books, 1979, s. 58. Inferno som omvändelsesroman”, i Lars 11. August Strindberg, Ockulta dagboken, Stock­ Elleström et al. (red.), Vem skall jag fråga? Om holm: Gidlunds, 1977, upag. Et ”Columba­ litteratur och livsåskådning. Festskrift till Elisa- rium” er en urnehal. beth Stenborg 25/6 2001, Växjö: Växjö University 12. Strindberg 1994, s. 207. Press, s. 46–59 og af Ulf Olsson i Levande död. 13. Sandbach 1979, s. 60. Studier i Strindbergs prosa, Stockholm/Stehag: 14. Ibid., s. 64. Brutus Östlings Bokförlag Symposion, 1996. 15. De overtager dermed til en vis grad den effekt, 27. Anne Hunsaker Hawkins, Reconstructuring som aposiopesen almindeligvis tilskrives, som Illness. Studies in Pathography, West Lafayette: overvældelsens, vildredens og det uudsigeliges Purdue University Press, 1993. figur, jf. Dan Ringgaard,Digt og rytme, Århus: 28. Betegnelsen ”symptom” er ikke min, men Aarhus Universitetsforlag, 2001. Strindbergs. I kapitel XIV reflekterer fortæl­ 16. Uden at drage denne konklusion leverer leren over ”den fullkomliga överensstämmelsen Ekman flere eksempler fra bådeInferno og i symptomen” (Strindberg 1994, s. 285) mellem øvrige af Strindbergs tekster, der underbygger sine oplevelser og Swedenborgs. denne pointe. Se Ekman, s. 17 og s. 37–38. 29. Ibid., s. 141. 17. David Holmes, ”Introduction”, i David 30. Ibid., s. 305. Holmes (red.), Empire of the Senses. The Sensual 31. Arthur W. Frank, The Wounded Storyteller. Culture Reader, Oxford/New York: Berg, 2005, Body, Illness, and Ethics, Chicago: Chicago s. 1. Forfatterens fremhævning. Det indlejrede University Press, 1995. citat er en negering af Ludwig Wittgensteins 32. Strindberg 1994, s. 313. udsagn fra Tractatus Logico-Philosophicus. 33. Se Ann-Charlotte Gavel Adams, ”Tillkomst 18. Stounbjerg 2005, s. 288. och mottagande” i Strindberg 1994, s. 331–332. 19. Henri Lefebvre, Everyday Life in the Modern 34. Ulf Olsson anlægger et metaperspektiv på World, New York: Harper TorchBooks, 1971, denne tradition inden for Inferno-kritikken i s. 112. en Foucault-inspireret kritisk analyse af den 20. Ibid., 113. galskabsdiskurs, der har formet forfatterskabets 21. Strindberg 1994, s. 113. receptionshistorie og psykiatriens mellemvæ­ 22. Ibid. rende med det. Ifølge ham indgår Strindbergs 23. Georg Brandes, Samlede Skrifter, bd. VI, værker ”som objekt i en diskursordning, ett København: Gyldendal, 1900, s. 322. övergripande system för regleringen av det of­ 24. Strindberg 1994, s. 157. fentliga talet, där de definieras som opassande, 25. Jean Starobinski, Fra kroppsfølelsens historie, marginaliseras som vanställande och stöts

JENS LOHFERT JØRGENSEN TFL 51 ut såsom vansinniga.” (Ulf Olsson, Jag blir 45. Stounbjerg 2005, s. 284. galen. Strindberg, vansinnet och vetenskapen, 46. Charles Dickens, Our Mutual Friend Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Bokförlag (1864–65), Oxford: Oxford University Press, Symposion, 2002, s. 12.) 1952, s. 443. Forfatterens fremhævning. 35. Se Olsson 1996, s. 308–314 og Stounbjerg 2005, 47. Ibid., s. 444. s. 274–277. 48. Gilles Deleuze, ”Immanensen: et liv…”, overs. 36. Philippe Lejeune, Le pacte autobiographique, Frederik Tygstrup, i Kritik 1995:118, s. 68. Paris: Seuil, 1975. 49. Strindberg 1994, s. 19. 37. Strindberg 1994, s. 271. 50. Hans Ulrich Gumbrecht, The Production 38. Ibid., s. 291. of Presence. What Meaning Cannot Convey, 39. Ibid., s. 299. Stanford: Stanford University Press, 2004, 40. Ibid., s. 157. s. 106. 41. Ibid. 51. James McFarlane, ”The Mind of Modernism”, 42. Se Ann-Charlotte Gavel Adams’ ordforklarin­ i Ray Bradbury & James McFarlane (red.), ger til Inferno i Strindberg 1994, s. 443. Modernism. A Guide to European Literature 43. Strindberg 1994, s. 303. 1890–1930, London: Penguin Books, 1991, s. 72. 44. Johannes Jørgensen, ”Inferno”, i Essays om den 52. Ibid. Det indlejrede citat er fra T. S. Eliots digt tidlige modernisme, Århus: Forlaget Klim, 2001, ”East Coker” (1940), der er en af hans Four s. 112. Quartets.

SUMMARY Affect and Effect. August Strindberg’s Sensory Practice of Writing inInferno The central argument of this essay, which combines phenomenological close reading with philological observation and cultural-historical contextualization, is that August Strindberg, in his autobiographical novel Inferno (1897), establishes a practice of writing, which articulates the sensory impressions of modernity. The goal of this practice is, firstly, to draw a portrait of the sentient subject and of contemporary culture, and, secondly, to demonstrate that the relationship between the two has a relativistic, not an absolute, character. The function of the practice, the essay argues, is to create an effect of sensory presence to the reader, which counteracts the contradictory genre implications of the novel. In an epistemological perspective, Strindberg’s sensory-aesthetic practice of writing demonstrates that language and sense perception are not necessarily opposed to each other. In a literary-historical perspective, it focuses our attention on the body, which has been neglected within modernist criticism.

Keywords: August Strindberg, the senses, modernity, pathography

52 TFL 2013:1 ADAM WICKBERG MÅNSSON

MALLARMÉS SKRIFTPRAKTIK Meta- och mytopoetiska dimensioner

År 1888 skriver Stéphane Mallarmé följande men tillräckligt upphöjda för att ha uppfunnit ­rader till Leo d’Orfer, redaktör för den nystar­ Gud och vår själ. Så upphöjda, min vän, min tade tidskriften La vogue, som svar på en förfrå­ vän!, att jag vill hänge mig åt detta materiens gan att definiera poesin: ”Poesin är, genom det skådespel, att ha ett medvetande om varat och mänskliga språket återfört till sin ursprungliga likväl kraftfullt framstörta i den dröm som rytm, uttrycket för existensens gåtfulla aspek­ den vet saknar vara, besjunga själen och alla de ter: den skänker autenticitet till vår vistelse och liknande gudomliga intryck som ansamlats i oss utgör den enda andliga strävan.”1 sedan fornminnes tider och proklamera, inför Denna formulering är idag välkänd och ofta det Intet som är sanningen, dessa ärorika lögner! citerad, men hur kom Mallarmé fram till en Sådan är min planerade diktsamling och sådan sådan idé? Varför är poesin för Mallarmé ”den skall kanske dess titel bli, Lögnens Ära eller Den enda andliga strävan”? Och hur ska man förstå Ärorika Lögnen. Jag skall sjunga i förtvivlan!2 förhållandet mellan poesi, fattad som konkret skriftpraktik, och ande, i betydelsen metafysik Denna kris leder Mallarmé till en omförhand­ hos Mallarmé? För att närma sig denna kom­ ling av poesin som utgår ifrån de insikter han plexa fråga kan man börja med att vända sig uttrycker i brevet. Människan som Mallarmé till Mallarmés personliga kris kring 1866, ofta formulerar är inget annat än flyktig materia åberopad som en avgörande brytpunkt i förfat­ och kärnan i den gud hon skapat är Intet tarskapet. I april det året skriver han till sin vän (”Intet som är sanningen”). Som Anders Henri Cazalis: Olsson uttrycker det i sin tolkning av brevet: ”Mallarmé är klar över att människan blott är Olyckligtvis har jag genom att uttömma versen förgängligt stoff, men hennes storhet ligger i vid denna punkt stött på två avgrunder, som får att hon är en gudskapande materia”.3 Det är mig att förtvivla. Det ena är Intet, som jag nått i arbetet med poesin som Mallarmé utvecklar fram till utan att känna till buddhismen och jag sin idé om Intet, snarare än genom filosofiska är fortfarande alltför nedslagen för att ens tro spekulationer, och mer specifikt i arbetet med på min poesi och återgå till arbetet, som denna den mytologiska dikten ”Hérodiade”, som han förkrossande tanke fått mig att överge. Ja, jag överger och återkommer till först i slutet av sitt vet, att vi bara är flyktiga former av materia – liv. Mallarmé drabbas alltså av krisen genom

ADAM WICKBERG MÅNSSON TFL 53 arbetet med poesin (genom att uttömma means a word, but a word which, from being versen), och det är också genom poesin som a name or an attribute, has been allowed to han sedan kommer att omsätta dessa insik­ assume a more substantial existence. Most of ter, exempelvis i dikten ”Ett tärningskast”.4 the Greek, the Roman, the Indian, and other Samtidigt blir vetenskapen och filosofin för heathen gods are nothing but poetical names, Mallarmé en avgörande utgångspunkt för det which were gradually allowed to assume a fortsatta arbetet med poesin. 1869 upptäcker divine personality never contemplated by their han i Descartes Discours de la méthode idén original inventors.9 om fiktion som ”andens essentiella process och dess privilegierade instrument, språket”, Müllers idé om mytologin som en språkets och mötet med fiktionsbegreppet kommer att sjukdom är förstås väl reduktiv, men efter bli avgörande för hela hans litterära projekt.5 Mallarmés kris så tycks den här typen av tankar Under samma tid börjar Mallarmé också ha lett honom till att reflektera över språkets tillägna sig språkvetenskapen, och särskilt den och fiktionens natur. Mallarmé ville också framväxande komparativa mytologin, genom ­översätta Müller till franska, och då han fick att läsa den tyske forskaren Max Müller. veta att detta redan var gjort översatte han istäl­ Mallarmé närde under den här tiden en idé let en text av Müllers engelske epigon George om att doktorera och skriva en avhandling om W. Cox och publicerade den med vissa tillägg människans utveckling genom språken, ack­ som sin egen, en text vi idag känner som Les ompanjerad av en avhandling på latin (vilket dieux antiques. Det blir aldrig någon avhand­ krävdes för att få disputera) som skulle heta ling för Mallarmé, men studierna leder honom De Divinitate.6 Mallarmé planerade alltså en mot insikten att alla föreställningar är skapade komplementavhandling om språk och gudom­ av språket, och följaktligen att alla föreställ­ lighet, eller mer exakt om hur gudarna skapats ningar är fiktion. Denna insikt går tillbaka på ur språken. I de efterlämnade anteckningarna en formulering från brevet till Cazalis, ”Intet, från det här projektet skriver han: ”All form som är sanningen”, och får här via vetenskapen av metod är fiktion, och bra för bevisandet. bränsle till en fördjupad reflektion över språ­ Språket framstår som fiktionens instrument: ket. Men till skillnad från Müller så ger insik­ språket kommer att följa Språkmetoden (be­ ten honom inte idén om en språkets sjukdom. stämma den) Språket blir självreflexivt.”7 Tvärtom menar Mallarmé att om gudarna är Mallarmé försöker här vidareutveckla de skapade ur språket, så är det kanske snarare idéer han funnit hos Müller, som använde den språket självt som är gudomligt, eller som bär välkända formuleringen ”Nomina ­numina” på en möjlighet att upprätta gudomlighet ge­ som slagord, det vill säga att namn blir nom sin symboliska dimension.10 Under sina ­gudom.8 Från Müller får Mallarmé idén om studier kommer Mallarmé också till insikt om att studiet av språklig utveckling och etymo­ språkvetenskapens självreflexivitet, som består i logi kan återföra alla gudomligheter till natur­ att den både är byggd av språk och har språket fenomen. I Lectures on the Science of Language, som objekt, i likhet med den poesi som han utkommen 1861 och den bok av Müller som själv försöker skapa.11 Självreflexiviteten blir Mallarmé hade i sin ägo, kan man till exempel för honom en möjlighet att använda språket läsa följande: självt som fiktionsinstrument, vilket etablerar en förbindelse mellan poesi som fiktion och Mythology, which was the bane of the ancient språkvetenskap som metadiskurs. Om poesin world, is in truth a disease of language. A myth blir självreflexiv och självmedveten (som fik­

54 TFL 2013:1 tion) så kan den få denna dolda dimension av visande: Mallarmé läste upp sitt 146 sidor långa människan som kallas själ att framträda, och manuskript på en föreläsningsturné i Belgien genom att den är just reflexiv och medveten om och Frankrike, och därefter publicerades en sig själv som fiktion hoppas Mallarmé kunna förkortad version i olika tidskrifter, följt av överkomma den typ av illusionsskapande som ännu en version, denna gång rejält nedskuren, Müller sett i mytologi och religion. i Divagations, en samling texter som Mallarmé Så ungefär kan man sammanfatta ursprunget kallade just kritiska dikter. Spänningen mellan till den mytopoetiska dimensionen i Mallarmés skriftligt och muntligt som här gör sig gällande verk. Om de ovan nämnda omständigheterna blir också intressant i en text som i hög grad för Mallarmé till denna uppfattning om poesin, handlar om just skriften, eftersom skriften är det tydligt att skriften antar en exceptionell här antar mytiska dimensioner samtidigt som betydelse i hans verk. Det är alltså den poe­ denna skrift ursprungligen framfördes munt­ tiska skriften i dess myto- och metapoetiska ligt. Villiers blir till en tragisk hjälte eftersom dimension som är utgångspunkten för denna hans skriftpraktik och ideal blivit anakronis­ analys.12 I det följande kommer jag att visa på tiska, tiden hade sprungit ifrån honom och de denna dimension utifrån tre viktiga texter av romantiska drag hans verk uppvisar hamnar på Mallarmé, som han själv kallade för ”kritiska fel sida av den brytpunkt som Mallarmé står dikter”: ”Villiers de l’Isle-Adam”, ”Le mystère mitt i. Året är 1889, hundra år efter revolutio­ dans les lettres” och ”Crise de vers”.13 nen och ett trettiotal år efter Mallarmés kris och hans studier i språkvetenskap. Här har ”VILLIERS DE L’ISLE-ADAM” Mallarmé landat i en reflektion över skriftens – SKRIFTENS BETYDELSE villkor och dess metafysiska, politiska och his­ toriska betydelse under en epok då skrivakten Vet man vad det är att skriva? En uråldrig och genomgår en mängd radikala förändringar. mycket svårbestämd men krävande praktik, i ”Att återskapa allt” blir fiktionens mål, eller vilken känslan av hjärtats gåtfullhet vilar. Den i Mallarmés fall, poesins mål. Varför? ”För som genomför den fullkomligt håller det för att försäkra sig om att man är där man bör sig själv. Likväl, genom att höra sägas, att inget vara”. Om allt är fiktion, så är det fiktionen existerar, och minst av allt en själv, i återskenet själv som kan skapa mening åt det mänskliga av den utspridda gudomligheten: det är denna varat, eller som Mallarmé föredrar att kalla det, vansinniga skrivandets lek, tillskansa sig, i kraft ”notre sejour humain”. Men det är inte vilken av ett tvivel – bläckdroppen besläktad med den fiktion som helst som Mallarmé talar om, utan sublima natten – en plikt att återskapa allt, den självreflexiva poesin som kan fånga denna med minnen, för att försäkra sig om att man känsla av gåtfullhet i hjärtat av människans verkligen är där man bör vara (för att, tillåt mig vara. Genom språkets symboliska dimension att uttrycka denna oro, detta fortsätter att sväva kan poesin bli ett sätt att vara i världen. i ovisshet).14 Den skriftliga kommunikationen antar under den här tiden en allt större betydelse i Så inleds Mallarmés föredrag om sin nyligen samhället, den framväxande pressen och för­ avlidne diktarkollega, Villiers de l’Isle-Adam, lagsverksamheten som fått fart i och med de nya ett föredrag som utöver en hyllning till en mekaniska tryckpressarna är bara en aspekt av bortgången vän är en meditation över den denna radikala historiska förändring.15 Walter poetiska skrivakten i alla dess dimensioner. Benjamin beskriver det i sin essä ”Konstverket Själva beteckningen föredrag är kanske miss­ i reproduktionsåldern” som att den litterära

ADAM WICKBERG MÅNSSON TFL 55 behörigheten under slutet av 1800-talet blir till sublima illusioner och avfärda den samtida allmängods och att den principiella distinktio­ moderniteten. nen mellan författare och publik upphävs i och med att fler och fler människor skriver.16 Såväl Om han [Villiers] hade varit punktlig i förhål­ antalet titlar som volymen på upplagorna ökar lande till historien, inför tilldelningen av sitt från 1875 explosionsartat i vad som ibland kal�­ öde, på intet vis otidsenligt, och inte heller att las ”pressens guldålder”.17 Men denna skriftens förkasta: för det är inte samtida med en epok, utbredning är för Mallarmé snarare kvantitativ inte alls, för att förhöja sinnet, som de vars öde än kvalitativ i det att skriftutövarna är omed­ tynger dem bör stå nakna inför uttrycket; de vetna om språkets inneboende potential som projekteras många sekel bortom det, för att slå gudomlighetens kärna. Förutsättningen för att med häpnad och vittna om det som vid tillfället skriften ska kunna fånga språkets symboliska framstår som normalt, lever senare storslaget i dimension är för Mallarmé att den blir själv­ saknaden, och finner i deras nostalgiska andes medveten och självreflexiv. exil vänd mot det förflutna, sin rena vision.19 Redan i första stycket definierar Mallarmé vad han avser göra i föredraget; att reflektera Vad Mallarmé gör i detta föredrag är att svara över den poetiska skrivakten. I tomrummet mot det ontologiska tomrummet med en myto­ av en frånvarande eller snarare illusorisk gud, poetisk ansats, där han med utgångspunkt i etablerar Mallarmé ett ”raison d’être” för poe­ Intet rör sig mot en poesi för vilken gudomlig­ sin genom idén om skrivakten som absolut. heten inte är något annat än de ord som skapat Utifrån de föreställningar om skriftens innebo­ den, det vill säga den poetiska skriften. Mellan ende gudomlighet, som Mallarmé uttrycker i Villiers antika själ och den poesins apoteos som Max Müllers efterföljd, menar han att poesin Mallarmé drömmer om finns ett fundamentalt måste reflektera ”hjärtats gåtfullhet” för att nå historiskt brott som för Mallarmé separerar den gudomliga status som den religiösa skrif­ en tid baserad på tro och en modernitet helt ten hade men som visat sig vara en illusion. baserad på fiktion.20 Med den nya marknadens Genom poesins självreflexivitet exponeras ­dessa villkor följer nya mytologier som förändrar skriftens egenskaper istället för att döljas bakom poetens roll i samhället – och med Victor mytologiska figurer.18 Hugos död 1885 försvinner den siste national­ Det absoluta består här inte i någon filoso­ skalden.21 Som Alain Vaillant uttrycker det i fisk spekulation, som Mallarmé ofta misstas La crise de la littérature blev hela den litterära stå för, utan snarare en skriftens absoluta själv­ kommunikationen i Frankrike påtagligt för­ medvetenhet, en medvetenhet om det poetiska ändrad av moderniseringen kring sekelskiftet fiktionsskapandet i själva skrivakten. Det som eftersom det sociala nätverk som säkrade den kan framstå som ett romantiskt arv, ”hjärtats försvann på några decennier (genom kyrkans gåtfullhet”, är i själva verket konsekvensen av och monarkins fall). Detta utgjorde ett avgö­ en fördjupad reflektion över skriften under rande brott inom den kulturella sfären.22 Det är en epok som förlorat sina kungligheter med utifrån dessa omständigheter man måste förstå revolutionen och sin Gud med moderniteten. Villiers tragiska öde och Mallarmés behov att I föredraget är det Villiers som får representera omförhandla poetens plats i samhället. den romantiska, något anakronistiska, inställ­ ningen till poesin. Villiers hade även han fått […] utifrån det behov som massan tycker sig ha insikter om sin tids illusionsskapande, men för av konsten: givet att en nation kan klara sig utan honom blev det en anledning att stanna i dessa konst, så skulle det ha varit vackert om de i alla

56 TFL 2013:1 fall kunde visa lite uppriktighet, emedan de inte Det är alltså inte fråga om en skillnad i art vet att undertrycka sin mani. Jag vill bestämt utan i kvalitet. Det handlar om vad man gör hävda att här finns en oegentlighet: massan, när med denna människas fördolda egenskap som den i raseriets alla betydelser, har gjort sig ursin­ Mallarmé menar finns i språket, och som döljs nig över sin medelmåttighet utan att någonsin av den omedvetna skriftpraktik som uppstår komma till något annat än det centrala intet, med den nya marknaden. kommer att vråla en vädjan mot poeten.23 Genom den litteräre andens order, och av Det centrala intet, utan stor bokstav denna förutseende, verkar det som att, precis i det gång, tycks prägla den historiska situationen ögonblick då musiken tycks ha anpassat sig för Mallarmé. 1889, när dessa rader skrivs, har bättre än någon annan rit till det som finns denna historiska förändring redan skett, och latent och för alltid fördolt inom ett folk, finns intressant nog är det också precis hundra år det inget i det outtalade eller anonyma i dessa sedan förändringen inleddes med den franska skrik, jubel, högmod och alla andra utbrott, som revolutionen. Det ”intet” som följer i åter­ inte med likadan storslagenhet eller med vårt skenet av den utspridda gudomen och som är medvetande, denna klarhet, kan återkalla det grunden för skrivakten hos Mallarmé påverkar gamla och heliga muntliga framställningssättet; förstås även massan som har behov av konsten eller Ordet, när det är någon som uttalar det.28 just på grund av detta ontologiska tomrum. Men den historiska situationen gör att männi­ I ett samhälle som har förlorat sina mytologier skan inte kan se detta i alla sina dimensioner. med moderniteten, och som uppfinner nya Poesins kris visar sig också vara hela samhällets mytologier i marknadslogikens tecken, blir kris, som förstärks av de nya kommunikations­ ­poetens uppgift att avmystifiera dessa illusioner processer som tar plats i och med det skrivna för att ge språket sin essentiella kvalitet som ordets ökade spridning i det offentliga rum­ kan frambringa detta som vilar fördolt i det met. De gamla kommunikationsstrukturernas allmänna språkbruket. Som Bertrand Marchal försvinnande gör att hela det litterära systemet uttrycker det i La religion de Mallarmé är det börjar vila på boken som vara och den of­ för att poesin är den symboliska aktiviteten par fentliga kommunikationen i det framväxande excellence, för att den är platsen för språkets medielandskapet 1900.24 Den Mallarmé som självreflektion och fiktionens privilegierade ofta uppfattats som en avsiktligt obskyr och instrument, som den kan göra den självmed­ elitistisk poet är i själva verket djupt engagerad vetne poeten till uttolkare av det kollektiva i det språk som alla människor nyttjar i sin uttryckets fördolda möjligheter i Mallarmés kommunikation.25 Det som han uppfattar som vision.29 språkets symboliska dimension finns närva­ Dessa språkliga möjligheter är dock sam­ rande i varje språkligt yttrande.26 Under en av tidigt omöjliga att nå via den direkta kom­ sina tisdagsmottagningar på Rue de Rome ska munikationen i en social ordning som inte Mallarmé ha sagt följande till sin yngre poet­ accepterar andra uttryckssätt än de som dikte­ kollega René Ghil: ”Det är samma ord som ras av marknadens logik. Inför en sådan ord­ borgaren läser varje morgon, samma! Men, hör ning är en poet som Mallarmé chanslös, trots nu (och här blev hans leende bredare), om han att hans poetiska projekt i hög grad kretsar skulle råka på dem i någon av mina dikter, så kring det gemensamma och ”massans” förhål­ skulle han inte begripa dem längre! Eftersom lande till språket kommer han att framstå som de blivit omskrivna av en poet”.27 obskyr och världsfrånvänd.30

ADAM WICKBERG MÅNSSON TFL 57 ”LE MYSTÈRE DANS LES LETTRES” gerar honom djupare i hans litterära projekt, – STRIDEN OM SKRIFTEN det vill säga språkets symboliska dimension: Det fördolda inom människan och språket som Mallarmé talar om i föredraget om Villiers Läsa – upptar hans uppmärksamhet än mer i ”Le mys­ Denna praktik – 35 tère dans les lettres”: Mallarmé leker här med det som han i förordet Det måste finnas något förborgat i djupet till dikten ”Ett tärningskast” kallar ”les blancs” av alla människor, jag tror bestämt på något (ungefär ”de vita”, med referens till den otryck­ dunkelt, betecknande slutet och dolt som bebor ta pappersytan). Läspraktiken är hos Mallarmé det gemensamma: ty, så fort denna massa kastas betingad av hur han uppfattar skriften, eftersom mot ett spår av något som är en verklighet, läsningen i någon mening alltid är realiseringen existerande, till exempel, på ett papper, i en av denna. Kontrasten mellan meningen ”att sådan skrift – inte i sig – detta som är obskyrt: mina samtida inte kan läsa” och ”Läsa – Denna så upprörs den, som en orkan angelägen om praktik –” uttrycker hur läsningen för Mallarmé att tillskriva djupaste mörker till vad det än må kräver en särskild förståelse för rytm. Att läsa vara, ymnigt, översvallande.31 snabbt som i tidningen är någonting annat än att läsa pappersytans otryckta vita fält, eller att Denna polemiska text är med stor sannolik­ läsa tystnaden i en text, vilken är avgörande för het ett svar på en artikel av Proust med titeln rytmen och för att den symboliska dimension ”Contre l’obscurité” som publicerats i ett som Mallarmé talar om ska framträda. Fokus tidigare nummer av La revue blanche, samma riktas alltså mot boken som materiell artefakt tidskrift som publicerade ”Le mystère dans les och dess förmåga att skapa betydelse genom sin lettres”.32 Under den här tiden blev Mallarmé utformning. På så vis kan pappret, och inte bara ofta attackerad av olika skribenter och förfat­ inskriptionerna på det, bli en del av poesin. Det tare för att vara just en obskyr poet, bland dem är i sammanhanget intressant att notera spän­ Leo Tolstoj som skrev: ”Jag har läst många av ningsförhållandet mellan Mallarmés kritik av Mallarmés dikter och de är alla likadana i det samtida kommunikation som i dagstidningar att de är fullständigt tömda på mening.”33 och de typografiska experimenten i ”Ett tär­ Det är här viktigt att påminna sig om den ningskast” som i variationen av typstorlek historiska kontexten där frågan om skriftens står nära dagstidningens visuella utformning. praktik och betydelse blivit ämne för en strid. För även om läsningen av dagstidningar, som Den skrift som tidigare främst varit underkas­ Mallarmé alltså antar är det enda hans samtida tad gudar och kungahus började snabbt styras förmår läsa, skiljer sig mycket från läsningen av av marknadens villkor. Mallarmé svarar på poesi, så skapar ”Ett tärningskast” i likhet med ankla­gelserna genom att ersätta föreställningen en dagstidning eller en annons en läsning som om det obskyra med idén om ett mysterium inte är linjär och som också är beroende av ett i bokstäverna. ”Le mystère dans les lettres” visuellt och inte enbart verbalt språk. innehåller defensiva svar på polemiken som: ”Jag föredrar inför dessa aggressioner, att gen­ Trycka, i enlighet med sidan, mot det vita, som mäla att mina samtida inte kan läsa – annat än avtäcker dess oskuldsfullhet för sig, glömsk även i dagstidningen.”34 Men denna mening följs av inför titeln, som skulle tala alltför högt, och ett par rader som visar att bortom polemiken när den rätar upp sig, i en spricka, den minsta, uttrycker sig Mallarmé kring det som enga­ utspridd, slumpen övervunnen ord för ord,

58 TFL 2013:1 oundvikligen återvänder det vita, alldeles nyss ett försök att sätta läsaren i kontakt med detta grundlöst, numera säkert, för att sluta sig till att ”dunkla som bebor det gemensamma”. Detta inget finns bortom och förläna autenticitet åt dunkla som är mänsklighetens mysterium tystnaden –.36 kan förstås som människans omedvetna ande, som är källan till all betydelse och som skapat Den överdrivna kommateringen bidrar här till bokstäver, ord, gudar.38 Det handlar alltså att sakta ner läsningen och ge denna praktik en varken om någon romantisk genikult eller mer essentiell rytm. Citatet kan också läsas i re­ någon elitistisk hermetism, utan tvärtom om lation till dikten ”Ett tärningskast”, som avslu­ ett försök att nå något högst universellt som tas med en prövande fras om att inget kommer poesin kan uttrycka genom språket. Denna att ha ägt rum utom rummet, ”förutom kanske idé är sprungen ur insikterna om språkets sym­ en stjärnhimmel”. I detta citat uttrycks hur just boliska dimension och det faktum att orden strävan efter det absoluta är fåfäng, och bok­ skapat gudarna. Problemet är att samtiden inte sidans vita alltid påminner om att skriften bara accepterar skriftpraktiker som inte stämmer är just skrift och består av materiella inskriptio­ överens med den direkta kommunikationens ner på en pappersyta. Dessa inskriptioner kan i premisser. Därav, kan man föreställa sig, kom­ sig själva bli gudomliga (en stjärnhimmel), men mer oförståelsen hos kritiker som Tolstoj, som de kan aldrig nå någon transcendens, eftersom för sin del accepterar dessa skriftens regler. När hela den tanken är en illusion för Mallarmé. Mallarmé 1898 publicerar ”Ett tärningskast” i Huruvida stjärnhimlen kommer att ha ägt rum tidskriften Cosmopolis så frågar hans beundrare skulle därmed bero på om poeten i sin skrift och vän Paul Valéry honom om han inte själv lyckas frammana skrifttecknens egen gudomlig­ tycker att det är en akt av galenskap. Den het för läsaren (”inget finns bortom”). ovanliga användningen av tryckmediet som Denna text som publicerades i en tidskrift Mallarmé utarbetar är alltså oförståelig även för men sedan kallades ”kritisk dikt” av poeten dem som delar (eller tror sig dela) hans este­ själv, är också självreflexiv. Ämnet för texten tiska utgångspunkter. Den uppmärksamhet på är skriften, och de materiella inskriptioner kommunikationens materialitet som Mallarmé som texten består av uttrycker också genom skapar måste förstås i relation till strävan att ge­ sin utformning artikelns idéer. Den kritiska nom poesi synliggöra de möjligheter som vilar dikten blir därmed i sig själv ett exempel på fördolda i den vardagliga kommunikationen. vad den handlar om; en självreflexiv poesi. Det finns inget uttryck hos Mallarmé som ligger ”CRISE DE VERS” utanför hans poetik, eftersom poetiken för ho­ – SKRIFTPRAKTIK OCH POETIK nom alltid är inneboende i språket.37 Det som Från den kris som Mallarmé drabbas av ”i Mallarmé kallar ”Mysteriet i bokstäverna” är i arbetet med dikten”, via studierna i språkveten­ själva verket det mänskliga varats mysterium. skapen, frågan om skriftens betydelse, poetens För om det finns ett mysterium i bokstäverna, plats i samhället och gudomligheten som inte så är det människan som har uppfunnit dessa är något annat än ord, kommer vi här fram bokstäver. Frågan om att läsa en text blir på så till versen, som är fullbordandet av dessa idéer. vis en fråga om att förstå att detta ”förborgade Litteraturen har i och med de radikala föränd­ i djupet av alla människor” intimt samman­ ringarna av samhället drabbats av en funda­ hänger med språket i dess symboliska dimen­ mental kris, en kris som i själva verket är en hela sion. Den självreflexiva karaktären i en poetisk modernitetens andliga och existentiella kris.39 I text som ”Le mystère dans les lettres” är alltså ”Crise de vers” uttrycker Mallarmé åter idén om

ADAM WICKBERG MÅNSSON TFL 59 en symbolisk dimension i allt språk genom den huvud. Ett rent verk som alltså inte handlar frihet som de nya versformerna skapar: om uteslutning utan snarare om att föra fram den språkets symboliska dimension som det [K]an var och en med sitt spel och sitt indi­ vardagliga bruket döljer. viduella gehör komponera sig ett instrument Mallarmés poetik går alltså ut på att fånga så länge han blåser, gnider eller slår det med detta utrymme mellan bokstav och dikt som insikt; kan bruka det för egen räkning och i språket skapar en symbolisk kontinuitet. också tillägna det Språket […] Varje ande är en Dikten blir därmed den enhet som kan över­ melodi som det gäller att ta upp; och för detta komma de artificiella gränserna mellan orden finns vars och ens flöjt eller fiol.40 för att istället fånga språkets imaginära, alltså fiktionsskapande, dimension.42 Det är just språkets mytopoetiska dimension Den verskris som är en hela samhällets re­ som Mallarmé diskuterar här, något inne­ presentationskris leder Mallarmé till ”ordets” boende i språket som han tidigare kallade (parole) ställning i samtiden: ”mysterium” och som poesin kan föra fram. Här framträder rösten som medium för poesin, En oförneklig önskan hos min tid är att urskilja, ett medium som alla människor har tillgång som i avseende på olika funktioner, ordets till och som i likhet med musiken kan fånga dubbla villkor, det ena rått eller omedelbart, det själens melodi. Men eftersom det muntliga andra essentiellt. Att berätta, undervisa, till och rummet för poesin allt mer givit plats åt den med beskriva, det där går an och, även om det tryckta bokens tysta rum blir det istället genom kanske vore nog för oss, för att utbyta mänsk­ skriften som denna melodi måste fångas. liga tankar, att under tystnad ta eller lägga ett I denna text talar Mallarmé om sin så ofta mynt i någons hand, så tjänar talets elementära citerade vision om det rena verket och en användning det universella reportaget i vilket, sådan formulering tycks främst bli begriplig med undantag av litteraturen, alla de samtida betraktad som uttryck för en poet som ser formerna av skrift tar del.43 gudomligheten i de tryckta bokstäverna. ”Det rena verket förutsätter poetens retoriska för­ Dessa meningar är även de ofta citerade, svinnande, som överlåter initiativet åt orden och det rör sig här om mer än en enkel upp­ genom sammanstötningen av deras mobili­ delning mellan­ poetiskt och vardagligt språk. serade olikhet; de lyser upp varandra med För Mallarmé är all skriftpraktik ett fiktions­ ömsesidiga reflexer liksom ädla stenars dolda skapande, och språkets symboliska dimension gnistor, ersättande den förnimbara andningen finns även i detta. Skillnaden är att det bara i äldre lyriska suckar eller frasens entusiastiskt är den självreflexiva poesins uttryck som inte personliga riktning.”41 Rösten och andningen döljer detta faktum, utan tvärtom framvisar ersätts alltså av ordens visuella framträdande det. Ordets dubbla villkor innebär då att de två på boksidan. Poetens retoriska försvinnande är dimensionerna alltid finns närvarande i språket inte det som 70 år senare skulle kallas ”förfat­ för Mallarmé, oavsett om de realiseras. Det som tarens död” av Barthes, utan poesin som inte Mallarmé benämner det ”universella repor­ är något annat än sig själv i form av ord, text, taget” är ett exempel på ett omedvetet använ­ skrift. En självreflexiv poesi som visar fram dande av språket, som döljer dess symboliska sig själv som skrift är Mallarmés idé om det dimension. Mallarmé uttrycker vidare att alla rena verket, där det muntliga inkorporerats i former av samtida skrifter är del av detta univer­ själva skriften och sedan kan ta plats i läsarens sella reportage, och litteraturen kan undantas

60 TFL 2013:1 endast när den blir självreflexiv. Pascal Durand upphov till filosofiska och metapoetiska dis­ menar att denna opposition mellan litteratur kurser.46 Ofta har den tolkats som ett estetiskt och journalistik går tillbaka på respektive om­ bortvändande och ett exempel på konstens ab­ rådes professionalisering i slutet av 1800-talet.44 soluta autonomi i förhållande till samhället.47 Där avantgardistiska poeter som Mallarmé Med en fördjupad förståelse för grunderna till söker efter en ”ren poesi” rör sig journalistiken Mallarmés skriftpraktik blir det förhoppnings­ istället mot en ”ren information”, befriad från vis lättare att närma sig denna och andra av åsikter. I en epok som omförhandlar skriftens hans sena dikter och se hur de i själva verket plats i samhället blir den poetiska skriften för inbegriper den moderna läsarens uppmärk­ Mallarmé något som ökar människans möjlig­ samhetsekonomi. Bilden av den elitistiska och het att få kontakt med sin egen gudomlighet. i relation till samhället bortvända hållning Poesin skall alltså konkurrera med journalisti­ som förvisso finns hos Mallarmé, som när han ken i fråga om läsarnas uppmärksamhet (även uttrycker att hans samtida inte kan läsa annat om detta, som vi sett, inte motsätter att han än i tidningen, måste kompletteras med bilden förkastar de läsare som inte förstår). På ett av en poet som är djupt upptagen med det liknande vis kan man se hur Mallarmés dröm­ moderna samhällets kommunikationsformer. mar om le Livre (Boken) bottnar i tanken om Dessa två sidor behöver dock inte utesluta var­ att detta medium ska kunna inta den plats där andra, som så ofta hos Mallarmé är det istället spänningen mellan privat och offentligt spelas den gåtfulla och oupplösliga spänningen som ut och där demokratin (alla människors delta­ vi måste stå ut med och uppskatta istället för gande) skulle kunna realiseras.45 att reducera. Mallarmé har under det gångna seklet hållits för att vara den moderna poesins Ett av de starkast lysande exemplen på ge­ grundare, och därigenom blivit så modern att nomförandet av Mallarmés visioner om en vår bild av honom nästan förlorat kontakten skriftpraktik som ger upphov till ett nytt lä­ med den historiska kontext ur vilken hans sande­ finner man i dikten ”Ett tärningskast”. ­poesi är sprungen. Den som idag vill närma sig Det är en dikt som under sin över hundra år hans poesi bör därför alltid anta ett minimum långa livstid varit föremål för otaliga tolkningar av historisk anpassning, för att inte bländas av och missförstånd, och än idag fortsätter att ge det moderna återskenet i hans poesi.

1. Stéphane Mallarmé, ”Lettre à Léo d’Orfer du arrivé sans connaître le bouddhisme, et je suis 27 juin 1884”, i Bertrand Marchal (red.), Œuvres encore trop désolé pour pouvoir croire même complètes I, Paris: Gallimard, 1998, s. 782: ”La à ma poésie et me remettre au travail, que cette poésie est l’expression, par le langage humain pensée écrasante m’a fait abandonner. Oui, je le ramené à son rythme essentiel, du sens mysté­ sais, nous ne sommes que de vaines formes de la rieux des aspects de l’existence: elle doue ainsi matière, – mais bien sublimes pour avoir inventé d’authenticité notre séjour et constitue la seule Dieu et notre âme. Si sublimes, mon ami! que tâche spirituelle”. Alla översättningar är mina je veux me donner ce spectacle de la matière, egna, förutom ”Crise de vers” och ”Lettre à Henri ayant conscience d’elle, et cependant, s’élançant Cazalis”, som redan finns översatta till svenska. forcenément dans le Rêve qu’elle sait n’être pas, 2. Mallarmé 1998, ”Lettre à Henri Cazalis du 28 av­ chantant l’Âme et toutes les divines impressions ril 1866”, s. 696: ”Malheuresement, en creusant pareilles qui se sont amassées en nous depuis le vers à ce point, j’ai rencontré deux abîmes qui les premiers âges, et proclamant, devant le Rien me désespèrent. L’un est le Néant, auquel je suis qui est la vérité, ces glorieux mensonges! Tel

ADAM WICKBERG MÅNSSON TFL 61 est le plan de mon volume Lyrique, et tel sera del bestått av filosofiska läsningar, har länge peut-être son titre, La Gloire du Mensonge ou Le varit inriktad på att tolka poesin utan att ta Glorieux Mensonge. Je chanterai en désespéré !” någon större hänsyn till det historiskt specifika (Övers. Anders Olsson, Läsningar av Intet, i dess tillkomst. Bertrand Marchal har sedan Stockholm: Bonniers, 2000, s. 189.) boken La religion de Mallarmé (1988) i olika 3. Olsson 2000, s. 190. sammanhang insisterat på vikten av att förstå 4. Olsson pekar dock på Hegel som en möjlig Mallarmé historiskt. 2010 utkom en avhandling impuls till Mallarmés upptäckt av Intet: ”Det med titeln L’archive du Coup de dés som bestod som pekar på Hegel är den spekulativa dimen­ av en kritisk genomläsning av hur Mallarmés sionen, där Intet sammanfaller med en ren dikt ”Ett tärningskast” har tolkats. Författaren tankeakt hos medvetandet. […] Den slående Thierry Roger kunde där gång på gång visa hur likheten med Hegel ligger i att Skönheten fat­ olika namnkunniga forskare och filosofer helt tad som det absoluta inte kan vara predikat hos eller delvis bortsett från avgörande historiska as­ något enskilt föremål”. (Olsson 2000, s. 191.) pekter för att istället låta dikten belysa det egna 5. Bertrand Marchal, ”Introduction”, i Mallarmé tänkandet, ofta genom att också bortse från 1998, s. XXVVII. delar av dikten själv. Pascal Durand kom 2008 6. Mallarmé 1998, ”Notes sur le Langage”, s. 504. ut med boken Du sens des formes au sens des 7. Ibid.: ”Toute méthode est une fiction, et formalités som uppmärksammar det framväx­ bonne pour la démonstration. Le langage lui ande presslandskapets betydelse. Konstvetaren est apparu l’instrument de la fiction: il suivra Anna Sigridur Arnar publicerade 2010 boken la méthode du Langage. (la déterminer) Le The Book as Instrument som belyser Mallarmé i langage se réfléchissant.” förhållande till en framväxande visuell medie­ 8. Max Müller, Lectures on the Science of Language kultur. I övrigt har mediehistoriska perspektiv Vol. II, London: Longman, 1861, s. 633: ”The varit märkligt frånvarande i forskningen kring mischief begins when language forgets itself, detta författarskap som under sin senare del and makes us mistake the Word for the Thing, tydligt förhåller sig till skriftens plats kring the Quality for the Substance, the Nomen for sekelskiftet. Denna artikel syftar till att belysa the Numen”. denna aspekt av Mallarmés poetiska projekt. 9. Max Müller, Lectures on the Science of Language 13. Anders Olsson skriver i Läsningar av Intet: ”Vi Vol. I, London: Longman, 1861, s. 21. behöver inte här uppmärksamma hur Mal­ 10. Anders Olsson skriver att ”Mallarmé tänker larmé i artiklar när en dröm om att göra poesin historien som en dialektisk triad, där processen social, att utsträcka den poetiska akten till en löper från den antika, hedniska oskulden, över kollektiv liturgi av pseudokatolsk karaktär. den kristna illusionen till samtidens Intet. Detta är synligt i Mallarmés prosa, inte i hans […] detta sena Intet står för gudarnas död, ni­ poesi […]”, s. 193. Men som Marchal påpekat hilismens tidsålder, samtidigt som det hos Mal­ är det vanskligt att separera de olika delarna av larmé representerar ett reflexivt och poetiskt Mallarmés produktion: ”C’est dire qu’il n’y a återuppväckande av människans möjligheter. pas de parole mallarméenne, fût-elle destinée Intet står för Skönheten, för människans egen au public des journaux, qui soit extérieur au myt- och gudaskapande kraft.” Ett resonemang poétique, parce que le fait poétique est inhérent som är i linje med Bertrand Marchals men som au langage.” (Bertrand Marchal, ”La musique et också vill betona ”den hegelianska impulsen” les lettres de Mallarmé”, i Bertrand Marchal & som enligt Olsson behandlas ringaktande av Jean-Luc Steinmetz, red., Mallarmé ou l’obscurité Marchal. (Olsson 2000, s. 191). lumineuse, Paris: Hermann, 1999, s. 280.) Jag 11. Émile Fromet de Rosnay, Mallarmésis. Mytho- har i en annan artikel föreslagit möjligheten pétique de Stéphane Mallarmé, New York: Peter att läsa texterna som ”tidskriftspoesi”:­ Adam Lang, 2011, s. 43. Wickberg Månsson, ”Mallarmés tidskriftspoesi i 12. Mallarméforskningen, som till en betydande La revue blanche”, i OEI 2012: 2–3, s. 56–57.

62 TFL 2013:1 14. Stéphane Mallarmé, ”Villiers de l’Isle Adam”, ursprung gäckat forskningen sedan Mallarmés i Bertrand Marchal (red.), Œuvres complètes II, kommentar i ett brev om att ordet inte finns på Paris: Gallimard, 2003, s. 23: ”Sait-on ce que något språk, hade i själva verket redan använts c’est qu’écrire? Une ancienne et très vague mais av Hugo i dikten ”Le Satyre” från La légende jalouse pratique, dont gît le sens au mystère de siècles. Mallarmé skriver så här i ett brev till du cœur. Qui l’accomplit, intégralement, se Eugène Lefébure: ”le sens réel du mot ptyx: retranche. Autant, par ouï-dire, que rien existe on m’assure qu’il n’existe dans aucune langue, et soi, spécialement, au reflet de la divinité ce que je préfér[er]ais de beaucoup afin de me éparse: c’est, ce jeu insensé d’écrire, s’arroger, donner le charme de le créer par la magie de la en vertu d’un doute – la goutte d’encre rime”. (Mallarmé 1998, s. 728.) Det är alltså föga apparentée à la nuit sublime – quelque devoir troligt att Mallarmé inte kände till att ordet an­ de tout recréer, avec des réminiscences, pour vänts av Hugo redan 1859. Ordet har dock även avérer qu’on est bien là où l’on doit être (parce ett ursprung i antik grekiska där det betyder que, permettez-moi d’exprimer cette appréhen­ veck av den typen som finns i en snäcka, vilket sion, demeure une incertitude).” stämmer väl med versraden som följer på ptyx: 15. Alain Vaillant, La crise de la littérature. ”Insolite vaisseau d’inanité sonore”, på svenska Romantisme et modernité, Grenoble: ELLUG, ”ett ovanligt kärl av klingande tomhet”, alltså 2005, s. 9–10. den typen av snäcka som när den förs till örat 16. Walter Benjamin, ”The Work of Art in the avger ett ”havsbrus”. Detta skulle i nästa led Age of Its Technological Reproducibility: kunna kopplas samman med havstematiken i Second Version”, i Michael W. Jennings, Brigid Mallarmés författarskap där havsskummets vit­ Doherty & Thomas Y. Levin (red.),The Work het hör ihop med boksidans vithet, till exempel of Art in the Age of Its Technological Reprodu- i dikten ”Ett tärningskast”. Snäckan skapar ljud cibility and Other Writings on Media, övers. av havet liksom inskriptionen av skrifttecken på Edmund Jephcott, Cambridge, Mass: Harvard en boksida visuellt återskapar språkets sonora University Press, 2008, s. 34. kvaliteter. Det grekiska ordet ”ptyx” (πτύξ), 17. Pascal Durand, Du sens des formes au sense de som kommer från verbet ”Ptysso” för ”vika formalités, Paris: Seuil, 2008, s. 165. ihop”, betyder nämligen också skrivtavla, och 18. Bertrand Marchal, ”Villiers relu par Mallarmé. om man betänker den grundbetydelsen så Le poète et la divinité”, i Villiers de l’Isle Adam, framstår genast ordet som mindre gåtfullt, det Paris: SEDES, 1990, s. 42. har alltså att göra med skrift och inskriptioner, 19. Mallarmé 2003, s. 37: ”Si! à considérer som är ett grundläggande element i Mallarmés l’Histoire il avait été ponctuel, devant poetik. (Se A Greek–English Lexicon. Compiled l’assignation du sort, nullement intempestif, by Henry George Lidell and Robert Scott, Oxford: ni répréhensible: car ce n’est pas contempo­ Oxford University Press, 1996.) rairement à une époque, aucunement, que 22. Vaillaint 2005, s. 17. doivent, pour exalter le sens, advenir ceux que 23. Mallarmé 2003, s. 40: ”… au service du leur destin chargea d’en être à nu l’expression; besoin que la masse condescend à avoir de ils sont projetés maint siècle au-delà, stupéfaits, l’art: attendu qu’une nation peut se passer à temoigner de ce qui, normal à l’instant d’art, il serait beau même qu’elle en montrât la même, vit tard magnifiquement par le regret, franchise, tandis qu’eux ne sauraient négliger et trouvera dans l’exil de leur nostalgique esprit leur manie. Sciemment j’allègue une inexacti­ tourné vers le passé, sa vision pure.” tude: la foule, quand elle aura, en tous les sens 20. Marchal 1990, s. 45. de la fureur, exaspéré sa médiocrité, sans jamais 21. Vad gäller relationen Hugo – Mallarmé finns ett revenir à autre chose qu’à du néant central, faktum som i sammanhanget förtjänar att påpe­ hurlera vers le poëte, un appel.” kas. Det gåtfulla ordet ”ptyx” som förekommer 24. Vaillant 2005, s. 17. i ”Sonnet allegorique de lui-même” och vars 25. För en diskussion av Mallarmés politiska

ADAM WICKBERG MÅNSSON TFL 63 engagemang, se Jacques Rancière, La politique disséminée, le hasard vaincu mot par mot, in­ de la sirène, Paris: Hachette, 1996. défectiblement le blanc revient, tout à l’heure 26. Marchal, i Mallarmé 1998, s. XXXII. gratuit, certain maintenant, pour conclure que 27. René Ghil, Les dates et les œuvres, Paris: rien au-delà et authentiquer le silence –” G. Crès, 1923, s. 214–15. (Övers. Kristoffer 37. Marchal 1999, s. 280. Leandoer, ”René Ghil”, i Axess 2009:8.) 38. Marchal 1988, s. 473. 28. Mallarmé 1998, s. 48: ”Il semble que par un 39. Marchal, i Mallarmé 1998, s. XXXIX. ordre de l’esprit littéraire, et par prévoyance, au 40. Mallarmé 2003, s. 207–208: ”Quiconque avec moment exact où la musique paraît s’adapter son jeu et son ouïe individuels se peut compo­ mieux qu’aucun rite à ce que de latent contient ser un instrument, dès qu’il souffle, le frôle ou et d’à jamais abscons la présence d’une foule, frappe avec science; en user à part et le dédier ait été montré que rien dans l’inarticulation ou aussi à la Langue. […] Toute âme est une l’anonymat de ces cris, jubilation, orgeuils, et mélodie, qu’il s’agit de renouer; et pour cela, tous transports, n’existe que ne puisse avec une sont la flûte ou la viole de chacun.” (Stéphane magnifience égale et de plus notre conscience, Mallarmé, ”Verskrisen”, i Per Erik Ljung & cette clarté, rendre la vieille et sainte élocution; ou Anders Mortensen, red., Texter i poetik. Från le Verbe, quand c’est quelqu’un qui le profère.” Platon till Nietzsche, övers. Johan Dahlbäck, 29. Bertrand Marchal, La religion de Mallarmé. Lund: Studentlitteratur, 1998, s. 250.) Poésie, mythologie et religion, Paris: Corti, 1988, 41. Mallarmé 2003, s. 211: ”L’œuvre pure implique s. 473. la disparition élocutoire du poëte, qui cède 30. För en diskussion av Mallarmés förhållande till l’initiative aux mots, par le heurt de leur inégalité masskulturen kring sekelskiftet, se Anna Sigri­ mobilisés; ils s’allument de reflets réciproques dur Arnar, The Book As Instrument. Mallarmé, comme une virtuelle traînée de feux sur des pier­ The Artist´s Book and the Transformation of reries, remplaçant l’ancien souffle lyrique ou la Print Culture, Chicago: University of Chicago direction personnelle enthousiaste de la phrase.” Press, 2011. (Övers. i Ljung & Mortensen, red., 1998, s. 252.) 31. Mallarmé 2003, s. 229–230: ”Il doit y avoir 42. Marchal 1988, s. 481. quelque chose d’occulte au fond de tous, je 43. Mallarmé 2003, s. 212: ”Un désir indéniable crois décidément à quelque chose d’abscons, à mon temps est de séparer comme en vue signifiant fermé et caché qui habite le d’attributions différentes le double état de la commun: car, sitôt cette masse jetée vers parole, brut ou immédiat ici, là essentiel. Nar­ quelque trace que c’est une réalité, existant, rer, enseigner, même décrire, cela va et encore par exemple, sur une feuille de papier, dans qu’à chacun suffirait peut-être pour échanger tel écrit – pas en soi – cela qui est obscur: elle la pensée humaine, de prendre ou de mettre s’agite, ouragan jaloux d’attribuer les ténèbres à dans la main d’autrui en silence une pièce de quoi que ce soit, profusément, flagramment.” monnaie, l’emploi élémentaire du discours 32. Ibid., s. 1648. dessert l’universel reportage dont, la littérature 33. Bertrand Marchal (red.), Mallarmé. Mémoire exceptée, participe tout entre les genres d’écrits de la critique, Paris: Presses de l’Université de contemporains.” (Övers. i Ljung & Mortensen, Paris Sorbonne, 1998, s. 458. red., 1998, s. 254.) 34. Mallarmé 2003, s. 234: ”Je préfère, devant 44. Durand 2008, s. 165. l’agression, rétorquer que des contemporains 45. Se Arnar 2011, s. 26–27. ne savent pas lire – Sinon dans le journal”. 46. För en diskussion om metadiskursen kring 35. Ibid.: ”Lire – / Cette pratique –” Mallarmé under 1900-talet, och framför allt 36. Ibid.: ”Appuyer, selon la page, au blanc, qui dikten ”Ett tärningskast”, se Thierry Rogers l’inaugure son ingénuité, à soi, oublieuse avhandling L’archive du Coup de dés, Paris: même du, titre qui parlerait trop haut; et, Editions Garnier Classiques, 2010. quand s’aligna, dans une brisure, la moindre, 47. Ibid.

64 TFL 2013:1 SUMMARY Mallarmé’s Writing Practice. Meta- and Mythopoetical Dimensions This article investigates Stéphane Mallarmé’s relation to the practice of writing through three of his most important prose texts, ”Villiers de l’Isle Adam”, ”Le Mystère dans les lettres” and ”Crise de vers”, called ”critical poems” by the poet himself. Mallarmé’s concerns with religion and mythology are here coupled with his understanding of the material act of writing on paper. The analysis reveals that Mallarmé’s poetics are deeply concerned with the self-reflexivity of language and the materiality of communication, through which poetry may expose the es­ sential qualities of language that otherwise remain hidden. These aspects should be understood in their media historical context, and taken into account when reading Mallarmé’s œuvre.

Keywords: Stéphane Mallarmé, poetics, mythology, media, writing

ADAM WICKBERG MÅNSSON TFL 65

JONAS ROSS KJÆRGÅRD

NATURENS LOV Slaveri, terror og menneskerettigheder i lyset af Olympe de Gouges’ L’esclavage des nègres, ou l’heureux naufrage (1789)

”Kvinden har ret til at bestige skafottet; hun mægling formået at afværge et storstilet slave­ burde også have ret til at bestige talerstolen”.1 oprør på øen. M. de St-Fremonts tale rummer Sådan skrev forfatteren Olympe de Gouges en ambivalens i forhold til slaveriets eventuelle (1748–1793) i sin pamflet Les droits de la femme. ophør, som er karakteristisk for stykket i alle tre À la reine i 1791 som led i argumentet for, at versioner. kvinder i højere grad skulle have adgang til de menneske- og borgerrettigheder, der blev stad­ M. de St-Fremont. Slaver, lyt til mig og hold jer fæstet i Déclaration des droits de l’homme et du altid kærligheden til almenvellet for øje. Vid, at citoyen (1789). I 1793 blev hun henrettet under mennesket i sin frihed stadig har behov for at Robespierres Terrorregime efter at være blevet være underlagt kloge og guddommelige love, at dømt for at sprede royalistiske ideer, som var det kun har ret til at lytte til menneskelighedens farlige for den nye republik. Med en omven­ stemme, til at forfølge en hæderlig bedrift og til ding af hendes diktum kan man sige, at hun at fremføre synspunkter uden at forstyrre æres­ besteg det offentlige rums talerstol og derfor principperne. Det er den sande frihed. Det er blev dømt til også at bestige skafottet. det eneste, der passer sig for oplyste mennesker, I 1783 fik de Gouges antaget melodramaet og håb på alt fra lærde og velvillige mennesker Zamore et Mirza; ou l’heureux naufrage af La i stedet for at udføre frygtelige oprør. […] Comédie-Française. Til hendes store frustration Men slaver, lad mig gentage det for jer: Hold gik der lang tid, før stykket blev opført, og hun jer altid for øje, at mennesket kun har ret til at lod det derfor trykke i 1788. I perioden decem­ være retfærdigt og menneskeligt, og hvis man ber 1789 – januar 1790 blev det opført fire gange nogensinde skulle sprænge jeres lænker, husk da under titlen L’esclavage des nègres, ou l’heureux på denne morale. Den er udtryk for natures lov.2 naufrage og endelig blev det genudgivet i 1792 som L’esclavage des noirs, ou l’heureux naufrage. I monologen er ”naturens lov” det fundament, I slutningen af 1789-versionen – som er den hvorudfra handlinger vurderes moralsk og po­ eneste, der blev opført – holder stykkets mo­ litisk. Det er forestillingen om det naturlige, ralske idealkarakter, slavekoloniguvernøren M. der legitimerer det synspunkt, at slaver dels skal de St-Fremont, en tale henvendt til øens slaver. undlade at gøre oprør og dels skal underlægge Forud for talen har guvernøren i kraft af rettidig sig kloge og guddommelige love, hvis de en dag

JONAS ROSS KJÆRGÅRD TFL 67 skulle blive fri. I et retorisk perspektiv er natu­ rettigheder. Det er en inkluderende menneske­ rens lov en selvindlysende god og nødvendig forståelse på den måde, at alle uafhængigt af norm, der tjener som målestok for menneskets køn, race og religion principielt er med i det gerninger. Dermed er den logisk beslægtet med menneskelige rettighedsfællesskab. I anden de ”selvindlysende sandheder”, som den ame­ nævnte optik, der karakteriserer Maximilien rikanske uafhængighedserklæring påberåber de Robespierres (1758–1794) menneskerettig­ sig i 1776, og de ”naturlige, umistelige og hel­ hedsforståelse, er menneskearten derimod en lige” rettigheder, som mennesket og borgeren afgrænset gruppe. Det menneskelige fællesskab tilskrives i den franske 1789-erklæring.3 I alle er her karakteriseret ved visse normer (dyd, tre tilfælde drejer det sig om naturlige, selvind­ besindighed, patriotisme), som fjenden tænkes lysende sandheder, som får en juridisk-politisk at ville knægte, hvilket gør, at han karakteriseres funktion, for så vidt som de udgør grundlaget som et umenneske, man har ret til at forsvare for love og vurderinger af andres handlinger. sig imod med døden til følge. I såvel den inklu­ I L’esclavage forbliver naturens lov derudover derende som den ekskluderende position findes udefineret, hvilket betyder, at det i det mindste imidlertid en forestilling om en naturlig social potentielt er usikkert, hvilke handlinger der er og menneskelig tilstand, hvis opretholdelse acceptable og hvilke der er uacceptable, samt antager juridisk forrang frem for håndhævelsen hvem der har og hvem der ikke har evnen til at af et samfunds gældende, positive love. Det vil aflæse naturens principper. Da der er tale om et sige, at man i begge tilfælde operationaliserer en melodrama med relativt entydige karakterer, er forestilling om det naturlige og bruger den til at det forholdsvis let afkodeligt, hvem der er god, måle, kritisere eller omstyrte en moralsk praksis og hvem der er ond. Ikke desto mindre under­ eller et politisk styre. Mens jeg på den ene side går det politiserede naturbegreb nogle betyd­ skal argumentere for, at menneskerettigheds­ ningsforskydninger i stykket, således at det til filosofien og terrorlovgivningen anvender nogle tider bruges som argument imod slaveri som af de samme symboler og noget af det samme sådan – eksempelvis når Sophie siger ”Hvilken tankegods, så skal jeg på den anden side også forfærdelig ulovlighed! Naturen har ikke skabt vise, at deres respektive måder at gøre det på er dem som slaver; de er mennesker som Dem”4 resultatet af vidt forskellige politiske bestræbel­ – mens naturens lov i M. de St-Fremonts af­ ser. Der er en vekselvirkning mellem dramaet sluttende monolog foreskriver slaverne ro og og dets juridisk-politiske kontekst, som betyder, tillid til, at velvillige mennesker nok skal bedre at det politiske naturbegrebs ustabilitet på den deres vilkår med tiden. Melodramaets politiske ene side forplanter sig i melodramaets æstetik, naturbegreb er altså på én gang selvindlysende mens det på den anden side også gælder, at og ustadigt, der kan ikke stilles spørgsmålstegn stykkets flertydige naturbegreb er medvirkende ved dets autoritet, men dets konkrete indhold til at producere Den Franske Revolutions fore­ er omskifteligt. stilling om det naturlige i dets vekslen mellem Min læsning af L’esclavage er styret af den inklusion og eksklusion. tese, at melodramaets naturlige lov, ligesom Den Franske Revolutions menneskerettigheds­ DEN FRANSKE REVOLUTIONS begreb, changerer mellem en universel, inklude­ MENNESKERETTIGHEDSBEGREB: rende position og en partikulær, ekskluderende HISTORIE OG METODE position. I den første optik har mennesket nogle På trods af dets flertydighed har naturbegrebet universelle egenskaber (følsomhed, rationali­ en helt særlig autoritet i den franske 1700-tals- tet), som berettiger det til at have individuelle kultur – ikke mindst på grund af Rousseaus

68 TFL 2013:1 politiske og pædagogiske filosofi. Dets betyd­ ikke umiddelbart lader sig fortrænge. I forlæn­ ningspluralitet ville kunne analyseres med ud­ gelse heraf mener jeg, at naturbegrebets vekslen gangspunkt i forskellige distinktioner mellem mellem en universel og en partikulær position i eksempelvis naturvidenskabelig rationalitet L’esclavage er udtryk for den spænding mellem og moralsk sensibilitet, oprindelig natur og det inkluderende og det ekskluderende men­ fordærvet civilisation, men her gælder det den neskelige fællesskab, som Déclaration, med politiske forskel mellem en inkluderende, uni­ Maslan, ”naturligvis” ikke kan opløse til fulde. versel menneskelig natur og en ekskluderende, Distinktionen mellem menneske og borger, partikulær ide om et afgrænset fællesskab. Det mellem inklusion og eksklusion, fylder kun forhold berører litteraturhistorikeren Susan relativt lidt i to nyere og indflydelsesrige vær­ Maslan på en inspirerende måde i sin analyse af ker om oplysningens menneskerettighedsbe­ forholdet mellem mennesket og borgeren speci­ greb: Lynn Hunts Inventing Human Rights. A fikt hos Pierre Corneille og generelt i revolu­ History (2007) og Jonathan Israels Democratic tionsperiodens menneskerettighedstænkning. Enlightenment. Philosophy, Revolution, and Human Rights 1750–1790 (2011). Selvom de In the early modern political imagination udvikler vidt forskellige historiske forklarings­ to be a citizen meant to cease to be human. modeller, så er Hunt og Israel fælles om en in­ This is the legacy that the Declaration tries teresse for de moderne menneskerettighedernes to overcome and that it conceals. […] Such fremkomst. Hunt understreger betydningen af an aim, of course, could not be fully realized nye følelser, såsom empati og autonomi, og and so the new Republic turned to – or, better hovedparten af hendes bog er et forsøg på at put, invented – the language of universalism historisere disse. Hun foreslår, at empati rent to repress and resolve the tensions it could faktisk kan historiseres til denne specifikke neither dissipate nor acknowledge. It remains periode, hvilket giver en plausibel forklaring today the impossible burden of this language på, hvorfor ideen om lige rettigheder med ét to adjudicate the claims of humanity and the syntes ”selvindlysende”, ikke bare for de ame­ claims of citizenship.5 rikanske Founding Fathers, men også for Den Franske Revolutions meningsdannere.6 For Ifølge Maslan var det ikke tilfældigt, at Décla­ Israel er der til gengæld intet selvindlysende ration des droits de l’homme et du citoyen ope­ ved menneskerettighederne. De er snarere rerede med en dobbelt rettighedsbærer i form resultatet af en lang kamp for radikale ligheds­ af mennesket og borgeren. Derimod havde principper, der første gang blev formuleret af det længe været et problem for individet at den hollandske filosof Baruch de Spinoza i det rumme både det private menneskes følelser syttende århundrede, men siden fremført og og den offentlige borgers politiske rationalitet, videreudviklet af radikale oplysningsfilosoffer ligesom det blev et problem for staten at af­ som Diderot, d’Holbach, Helvétius og Abbé gøre, hvem der skulle have passive rettigheder Raynal.7 til beskyttelse og frihed, og hvem der skulle Mens Hunt altså fokuserer på vigtigheden af have aktive politiske beføjelser til at bestemme nye typer af følelser, insisterer Israel på betyd­ fællesskabets indretning. At lægge de to kate­ ningen af relativt få materialistiske filosoffers gorier sammen i Déclarations universalistiske arbejde, men de er enige om, at oplysningens sprog forstår Maslan dermed som et forsøg på menneskerettighedsbegreb udgør fundamentet at undertrykke eller opløse nogle spændinger for det nutidige. Da først grundprincipperne med en lang historie; nogle spændinger, som er etableret, handler den senere kamp ikke om

JONAS ROSS KJÆRGÅRD TFL 69 at omstøde dem, men om at få dem stadfæstet seret ved udviklingen af en række specifikke konstitutionelt og institutionelt. Spørgsmålet fjendebilleder. Dermed fungerer naturbegrebet er imidlertid, om ikke menneskerettigheds­­ og naturretten, som den flertydige kategori, kate­gorien er for bred hos Hunt og Israel, når der kan resultere i både menneskerettigheder den skal dække over både de moderne rettig­ og terrorhandlinger alt afhængig af, hvordan heder og oplysningsperiodens. Den bredde den bestemmes. Naturens lov er den flertydige gør det svært at pege på det specifikke ved og selvindlysende sandhed, der kan operatio­ Den Franske Revolutions menneskerettig­­ naliseres både universelt og partikulært, både heds­begreb. Maslans udpegning af menneske/ inkluderende og ekskluderende. Med disse borger-­skismaet som et uløst problem anno begrebsforskydninger in mente skal jeg vende 1789 er ét eksempel, et andet og hermed be­ tilbage til L’esclavage og argumentere for, at slægtet problem er den fællesmængde, som denne litterære tekst bidrager til forhand­ naturbegrebet etablerer, mellem inklusion og lingen af naturbegrebets politiske autoritet og eksklusion, mellem menneskerettigheder og flertydighed. terrorregimets jura. Netop den fællesmængde er undersøgelsesobjektet for Dan Edelstein i MENNESKEHANDEL The Terror of Natural Right. Republicanism, the OG NATURENS NUANCER Cult of Nature, & the French Revolution (2009), I relation til melodramaets slaveritematik under­ hvori han skriver: går L’esclavage en ­bemærkelsesværdig geografisk transformation fra 1788- og 1789-versionerne til The thesis of this book, therefore, is not just that 1792-versionen. I de to første udgaver hed det Jacobin political leaders championed an unusual sig, at anden akts handling udspillede sig i ”en variant of republican thought, but that they drew større ostindisk by” (une grande ville des Indes on natural right to authorize and draft the laws orientales), mens det i 1792 er ændret til ”en underpinning the Terror. Thehostis humani gene­ større indisk by” (une grande ville des Indes).9 ris category lay at the heart of the Montagnard I perioden var det almindeligt at tale om les prosecution of the king, but subsequently pro­ deux indes, hvor les indes orientales betegnede vided a template for other categories of hostility, Sydøstasien, mens les indes occidentales dækkede from the notorious hors-la-loi (outlaw) up to det amerikanske kontinent og de caribiske øer, the ”enemy of the people.” In the context of a hvor franskmændene i Saint-Domingue – i dag natural-republican legal system, in which natural Haiti – havde deres største slavekoloni. Selvom right was perceived as the supreme body of law, ”ville des Indes” ikke præciserer stykkets geo­ this radical concept of hostility was unchecked grafi umisforståeligt, er det rimeligt at antage, by any civil guarantees. Theconventionnels could at dramaets handling er flyttet fra Ostindien til exercise terror while appearing faithful to the Caribien, og dermed at slaverne ikke længere principles of the 1789 Declaration of Rights.8 er indere, men afrikanere. På trods af at Zamor og Mirza i 1792 stadig beskrives som ”Indien Naturretten – forestillingen om at et menne­ instruit” og ”jeune Indienne” betegnes Mirza ske i kraft af dets menneskelighed har visse nemlig i denne version – og kun i denne version ukrænkelige rettigheder – er udgangspunktet – som en ”jolie Négresse”, ligesom guvernørens for Déclaration og er i revolutionsårene øverste tjener, Azor, siger at ”min far og jeg blev købt juridiske autoritet. Terrorlovgivningen baserer på Guineakysten”.10 Forholdet mellem Øst- og sig ifølge Edelstein på en særlig fortolkning af Vestindien afklares ikke definitivt, men allige­ naturretten; en fortolkning, der er karakteri­ vel mener jeg, Christopher Miller har ret, når

70 TFL 2013:1 han skriver, at ”the shift from Zamore et Mirza strere og vække følelser som medlidenhed og to L’Esclavage des Noirs reflects the transition empati. I sin forståelse af melodramaet, eller toward the more focused evocations of the det hun kalder ”un drame”, lægger hun sig i colonial world that abolitionism will attempt forlængelse af sin bekendte, forfatteren Louis- to produce. It is in the latter that a clearer pic­ Sébastien Mercier (1740–1814), der i det poeto­ ture of the Atlantic triangle emerges.”11 I lyset logiske programskrift Du théâtre, ou nouvel essai af Den Haitianske Revolutions begyndende sur l’art dramatique (1773) beskriver dramaet (le udbrud i 1790 betød denne geografiske forskyd­ drame) som en mellemting mellem tragedien ning, at skuespillet i stigende grad pointerede og komedien. En blandingsgenre, der har til sin slaveritematik. formål at vise mennesket, hvad det er og hjælpe I alle dets versioner beretter stykket imid­ det til at udvikle dets egenskaber. Han kritiserer lertid om slaveparret Mirza og Zamore, der de moderne teaterkritikere for at holde fast i er flygtet fra deres koloni, fordi Zamore har en forældet regelæstetik, der ikke – selv hos slået en slavekommandør ihjel. Kommandøren Corneille, Racine og Molière – tjener andet havde forelsket sig i Mirza og forsøgte at tvinge formål end at forskubbe fokus fra virkelige Zamore til at overbevise hende om, at hun forhold til en bestræbelse på at producere enten skulle give efter for hans ugengældte kærlighed. gråd eller latter. I stedet er han fortaler for en Zamore nægtede, kommandøren angreb, og dramatisk kunstart, der vækker publikums Zamore slog ham ihjel i retfærdigt selvforsvar. naturlige hæderlighed og dyd: På den øde ø, hvor flygtningene har søgt tilflugt, skyller det franske ægtepar Valère og Sophie i Hvad er den dramatiske kunst? Det er den, land efter en skibsulykke, og slave­parret redder som par excellence opøver hele vor sensibilitet deres liv. Sophie leder – her i den anden ende og bringer de rige egenskaber, som vi har af verden – efter den far, der blev tvunget til fået fra naturen, til handling. Som åbner det at forlade hendes socialt lavere stillede mor, menneskelige hjertes skatkamre, befrugter dets efter han havde gjort hende gravid uden for medynk, dets medlidenhed, og som lærer os at ægteskab. Faderen viser sig at være M. de St- være hæderlige og dydige, thi dyden skal tillæres Frémont. Han er også den godhjertede koloni­ endda med nogen anstrengelse. Lad menneskets herre, der har oplyst og opdraget Zamore, som dyrebare egenskaber sove, og de vil muligvis var han en søn, men som nu skal dømme ham blive udslettet; de vil blive hærdede af inerti til døden i henhold til kolo­niens strenge love. og af vane. Væk dem, og de bliver smidige, I slutscenen genforenes faderen og datteren, og følsomme og medlidende.13 koloniherren­ bevæges af øens slaver, sin datter og sin egen retfærdighedsfølelse til at benåde Mercier og de Gouges er fælles om den ide, at Zamore, og koloniens harmoni er genoprettet. dramaet har en oplysende effekt, fordi det kan I et genrehistorisk perspektiv er her tale om vække nogle naturgivne følelser i mennesket – et melodrama. De Gouges skriver i forordet til medlidenhed, hæderlighed, dyd – som ellers 1792-udgaven, at hendes ”produktion muligvis risikerer at slumre hen. I praksis udmønter den er mangelfuld i forhold til talent, men ikke i følelsesvækkende ambition sig i emotionelt forhold til moral”.12 Det er en nedprioritering ladede replikker som: Mirza. ”Hvordan kan af dramaets formelle stringens til fordel for en jeg andet end at beundre et så følsomt hjerte? opvurdering af dets moralske indhold, som Et så medfølende hjerte? […] jeg ved, hvor sødt tydeligt kan aflæses i karakterernes ideologisk det er at lette andres ulykke”14, Sophie. ”Onde ladede replikker, der har til formål at demon­ skæbne! […] Dette rørende tableau sønderriver

JONAS ROSS KJÆRGÅRD TFL 71 min sjæl. Hav medlidenhed med min situation. om, at periodens litteratur vækker empati og (Grædende)”15, eller endelig Zamore. ”Ved at medlidenhed, der så igen kan inspirere til ideer redde jer, har jeg ikke gjort andet end at lytte om universelle menneskerettigheder. Problemet til mit hjertes stemme”.16 med Hunts generelle tese og Beckstrands alt Sådanne replikker illustrerer de værdinor­ for glorificerende forståelse af de Gouges og mer, som definerer stykkets egentligt menne­ L’esclavage er, i denne forbindelse, at forestil­ skelige fællesskab. Følsomhed og moral er lingen om en universel menneskelig natur kun naturligt forekommende egenskaber, som er den halve sandhed om de Gouges’ forståelse man får adgang til ved at ”lytte til sit hjertes af naturbegrebet og af hendes måde at forholde ­stemme”, og det er vel at mærke egenskaber, der sig til fransk kolonialisme og slaveri på. Mens kan eksistere hos både slaver og franskmænd. det naturlige på den ene side bliver associeret Det er med udgangspunkt i disse almenmen­ principielt med den almenmenneskelige evne neskelige egenskaber, at de Gouges i et efterord til at udvise medlidenhed og medfølelse, så ma­ til 1788-­udgaven med titlen ”Réflexions sur les nifesterer det sig også på mere bestialsk manér. hommes nègres” skriver: DEHUMANISERING En handel med mennesker! … gode Gud! Og OG DEN BESTIALSKE NATUR naturen skælver ikke! Hvis de er dyr, er vi det At naturbegrebet kan fungere som led i en så ikke som dem? […] Menneskets farve er politisk dehumaniseringsstrategi ses af forordet nuanceret, ligesom den er det hos alle de dyr, til 1792-udgaven af melodramaet. Det forord er planter og mineraler, naturen har skabt. Hvorfor motiveret af de Gouges’ ønske om at tilbagevise skændes dagen ikke med natten, solen med påstanden om, at hendes stykke skulle opmunt­ månen og stjernerne med himmelhvælvingen? re til ”opstand” (insurrection) i kolonierne.19 Alt er varieret, og netop det er skønheden ved Efter at have talt imod ”vildskab” (férocité) og naturen. Hvorfor da ødelægge dens værk?17 ”blindt raseri” (aveugle rage) blandt slaverne skriver hun: Det er en utvetydig slaverikritik, der gives ud­ tryk for i citatet, og det er en kritik, der tager Åh! Hvis mine råd når helt til jer, hvis I udgangspunkt i forestillingen om en universel anerkender deres fordele, vover jeg at tro, at menneskelig natur, der bliver korrumperet af de vil berolige jeres utæmmede ånd og vise jer handel med og mishandling af koloniens slaver. tilbage til en uundværlig samdrægtighed, som er På den baggrund er jeg delvist enig med Lisa til glæde for både kolonien og jeres egne interes­ Beckstrand, når hun i sin analyse af stykket ser. Disse interesser består alene i social orden, anfører, at ”[d]e Gouges refuses to organize jeres rettigheder i lovens visdom. Denne lov the world into the two groups that Said refers anerkender alle broderskabets mennesker. Denne to [in Orientalism] as ’us’ and ’them’. In her ophøjede lov, som begærligheden havde sænket world, these groups are intermingled: we are ned i kaosset, er endelig trådt ud af skyggerne. they and they are we”.18 Her er tale om en Hvis den vilde, den grusomme mand, miskender universel forståelse af den menneskelige natur, den, da er han skabt til at være pålagt lænker og som involverer et brud med den dem-og-os- til at blive betvunget som vilddyrene.20 gruppering af menneskeheden, som Edward Said og en række andre har udfoldet i et post­ I citatet promoveres værdierne ro, orden og kolonialt perspektiv. Ligeledes kan jeg på denne lovlydighed til glæde for både slavernes og baggrund delvist tilslutte mig Lynn Hunts tese koloniens interesser. Mens forestillingen om

72 TFL 2013:1 almenmenneskelige egenskaber resulterede i en med Republikkens interesser. Som Edelstein kritik af slavernes behandling, så bliver slaverne har vist, så blev de radikale jakobinere i diskus­ her pålagt lænker, hvis de ikke opfører sig på sionerne op til kong Louis XVIs henrettelse i en bestemt måde, og i modsætning til hvad januar 1793 overbevist om, at visse forbrydere Beckstrand anfører, bliver her netop trukket en ikke skulle dømmes efter den positive lov, men skillelinje mellem dem, der opfører sig rigtigt, efter naturrettens principper, hvori retten til og dem der ikke gør det. Mens begrebet moral selvforsvar med døden til følge var stadfæstet.23 principielt præsenteres som en almenmenneske­ I overensstemmelse hermed blev der udviklet lig egenskab i stykkets melodramatiske replikker, nogle juridiske fjendskabskategorier, hvor så har det i citatet forskubbet sig og er kommet politiske modstandere kunne rubriceres som til at fungere som en måde at skelne mellem umenneskelige, hvilket retfærdiggjorde en mennesker og vilddyr. Ligesom moralbegrebet anden og barskere type af domsfældelse end er blevet forskubbet, mener jeg, at naturbegrebet den sædvanelige. Det er en juridisk strategi, er blevet det. Det naturlige­ var, som Beckstrand som Robespierre indarbejdede i menneskeret­ viser, knyttet til noget universelt menneskeligt, tighedsfilosofien, da han i sit alternative forslag men i citatet bliver det umenneskelige i kraft til en menneskerettighedserklæring fra 1793 af betegnelsen ”vilddyr” introduceret. Dermed skrev: ”De, der fører krig mod et folk for at knyttes der an til et naturretligt register, der blev standse frihedens fremskridt og for at udslette brugt på samme måde i Terrorlovgivningen til menneskerettighederne, skal forfølges overalt. at skelne mellem et inden for og et uden for Ikke som almindelige fjender, men som mor­ menneskerettighedsfællesskabet. dere og som oprørske røvere”.24 Udviklingen af I 1793, hvor de Gouges blev henrettet, havde særlige fjendskabskategorier er demonstreret i Nationalforsamlingen i marts måned vedtaget citatets ide om ualmindelige fjender, der kræ­ en række af de love, der skulle gøre de mest ver en særlig domfældelse. Under Terrorren voldsomme terrorhandlinger i 1793–94 lovlige. blev en bestemt version af naturretten på den Det var en af disse, som hun blev dømt efter: ene side gjort til gældende lov – man kunne ”Den, der bliver dømt for at have skrevet el­ bruge den til at dømme forbrydere med – og ler trykt værker eller skrifter, som opfordrer Republikken blev på den anden side omfattet af til den nationale repræsentations opløsning, naturrettighederne,­ da det jo var Republikken, reetable­ringen af kongedømmet eller enhver der fik ret til at forsvare sig med døden til anden magtform, der krænker folkets suve­ følge. Da Lamarque præsenterede den lov, som rænitet, vil blive bragt for den ekstraordinære de Gouges senere blev dømt efter, foretog han domstol og straffet med døden”.21 Ifølge Pierre- netop denne juridiske manøvre: Joseph Lamarque, som fremførte lovforslaget på vegne af Den Almene Sikkerhedskomité, Hvad mig angår, borgere, så erklærer jeg højt var loven motiveret af den stigende mængde og tydeligt, at jeg ville mene mig skyldig fra af royalistiske og antirevolutionære tryksager, det øjeblik, jeg skulle skåne disse grusomme som udgjorde ”farlige våben” i hænderne på mennesker, der behandler menneskeslægten ”suspekte borgere”.22 som en kvægflok, som de kun holder, så de kan Det retlige problem i forbindelse med fortære den. vedtagelsen­ af denne lov var, at ytrings- og Vi skal forene os i en følelse af afsky for disse trykkefriheden var indskrevet i 1789-rettigheds­ tigere, der ikke fortjener navn af mennesker, i en erklæringen, som man ikke vil kompromittere, følelse af loyalitet imellem os og af opofrelse af alle men dog gerne nyfortolke i overensstemmelse vore evner i bekæmpelsen af dem helt til døden.25

JONAS ROSS KJÆRGÅRD TFL 73 Citatets retorik stammer fra et naturretligt vildeste iblandt os både anerkende og lære register, hvor modstanderen reduceres til et menneske­hedens og retfærdighedens love, og rovdyr, der vil spise menneskeheden, som var vores overordnede vil i vores hengivenhed og den en kvægflok. Dødsstraffen legitimeres iver finde godtgørelsen for denne velgerning.34 ved at betegne­ lovovertræderne som fjender af menneske­heden, som man har pligt til at Replikken ligger i ideologisk forlængelse af bekæmpe helt til døden.26 Det er denne de­ stykkets paratekst og M. de St-Fremonts afslut­ huma­niseringsstrategi, de Gouges reproducerer tende replik. I alle tilfælde er pointen den, at i sin 1792-­paratekst, når hun skriver ”hvis den franskmændene ønsker at give slaverne frihed, vilde, den grusomme mand, miskender [­lovens og at slaverne blot skal arbejde videre og be­ visdom], da er han skabt til at være pålagt læn­ vare troen på, at friheden på et tidspunkt vil ker og til at blive betvunget som vilddyrene” komme til dem. Og skulle slaverne blive fri på (Si le sauvage, l’homme féroce, la méconnoît, et tidspunkt, vil det i øvrigt ikke ændre noget, il est fait pour être chargé de fers & dompté da slaverne i deres taknemmelighed blot vil ar­ comme les brutes). Men den optræder også bejde endnu hårdere. Det er et synspunkt, som i selve fortællingen, om end primært i dens implicerer en moralsk grænsedragning mellem randområde. dem, der arbejder, og dem der gør oprør, og i Det er især ordenens forsvarere, der beskriver forhold til denne replik anerkender Beckstrand slavernes vildskab, når de taler om et ”storstilet faktisk, at stykket rummer en udgrænsende oprør”27 og fortæller om slavernes ”forbandede vision, der ikke umiddelbart harmonerer med race”, der ”nådesløst skærer halsen over på det universelle menneskerettighedsperspektiv, os”.28 Også Mirza og Zamores moralsk retfær­ hun ellers ønsker at tilskrive de Gouges. Denne dige sympatisører taler imidlertid om ”oprøret moralsk grænsedragende impuls forklarer i vores slavers sind”29, ”tumult”30, ”frygtlige op­ Beckstrand imidlertid uden at forholde sig rør”31 og understreger, at ”alt er i bål og brand”.32 til spørgsmålet om koloniens økonomiske Det er på baggrund af denne forestilling om interesser, men alene med henvisning til, at de en vild natur, at man skal forstå de Gouges’ Gouges skulle være en konsekvent talskvinde opfordring til mådehold blandt slaverne og for ikke-voldelige sociale forandringer.35 Det er M. de St-Fremonts afsluttende reprimande en forklaring, der kan være oplysende i forhold til slaverne, hvor det understreges, at de altid til de Gouges’ psykologi, men som overser, at skal holde sig ”kærligheden til almenvellet” for de Gouges her lægger sig i forlængelse af en øje.33 I 1792-udgaven, der indeholder den mest historisk tendens til nok at kritisere slaveriet pointerede tematisering af den franske slaveri­ principielt, men ikke desto mindre acceptere praksis, er dette aspekt endnu mere fremtræ­ det ud fra et økonomisk rationale. dende på grund af det før citerede forord, men I sin læsning af L’esclavage tager Madeleine også i kraft af, at der er tilføjet en ny karakter, Dobie udgangspunkt i en distinktion mellem nemlig den sorte slave Coraline, der advokerer en økonomisk og en moralsk sensibilitet, som for samme synspunkt, som guvernøren M. de er velegnet til at forklare argumentet for at St-Fremont. Som afslutning på en diskussion, bedre slavernes vilkår, men bevare den eksiste­ om hvorvidt vejen mod slavernes frihed går via rende slaveripraksis. Det er hendes pointe, at oprør eller franskinitierede reformer, siger hun: så længe der eksisterer en overbevisning om, at slaveriet er økonomisk rentabelt, da kan Skulle Herrerne give os friheden, ville ingen de Gouges – og med hende en række andre slave forlade anlæggene. Lidt efter lidt vil de – ikke tilslutte sig tanken om et ellers moralsk

74 TFL 2013:1 forsvarligt oprør blandt slaverne. Derfor består lovgivne ret til selvforsvar i kampen mod et det primære problem med slaveriet for de ”monster”, hvis hjerte er karakteriseret ved Gouges ikke i ”the deprivation of liberty or in ”galde og inhumanitet”, og på den anden side [the] abduction from a native land, but in the koloniens positive lov, der forbyder mord.38 ancillary problem of mistreatment”.36 I mod­ Dommeren er konsekvent negativt fremstillet sætning til Beckstrand kan Dobie dermed give igennem stykket, og når man læser replikud­ en nuanceret forklaring på de Gouges’ tvety­ vekslingen med udgangspunkt i forestillingen dige forhold til den franske slaveripraksis. Men om en naturligt forekommende menneskelig hendes distinktion forklarer ikke, hvordan den følsomhed, så kan hans rigide forsvar for gæl­ betydningspluralitet, der ligger i naturbegrebet dende lov bedst karakteriseres som en moralsk bliver operationaliseret generelt i perioden og forkastelig forvridning af naturens lov. Det specifikt i melodramaet. Med alle dets betyd­ ville være en læsning i overensstemmelse med ningsforskydninger indtager naturbegrebet skuespillets inkluderende naturbegreb. Men en autoritativ position, hvor dets sikring har lægger man i stedet vægt på den vilde og juridisk forrang frem for gældende lov. Den ekskluderende natur, som er impliceret i tek­ status er et afgørende forhandlingspunkt i stens dehumanisering af Zamores offer, står den både L’esclavage og i revolutionsperiodens usympatiske dommer i et andet lys, da han så menneskerettighedsdiskussioner. snarere forsøger at anvende den positive lov som værn imod naturrettens excesser. NATURRETTENS JURIDISKE STATUS I et bredere historisk perspektiv er stykkets I L’esclavage er der en scene, hvor naturretten distinktion mellem den positive lovs grænse­ og den positive lov møder hinanden på en dragning (dommeren) og naturrettens univer­ eksemplarisk, men besynderlig måde. I optrin­ salisme (Valère) interessant, fordi den antyder, net forsvarer Valère og en unavngiven kaptajn at naturretten i visse tilfælde kan bruges til at Zamores drab på koloniens kommandør, mens lempe eller omgøre den positive lovs domsaf­ øens dommer argumenterer for opretholdelsen sigelser, hvilket medfører en relativering og af den positive lovs suverænitet. destabilisering af et samfunds gældende lov. Det er frygten for denne manglende retssikkerhed, Valère. Hvis det er en forbrydelse at have dræbt der ligger til grund for den engelske filosof og et monster, som fik naturen til at skælve, så er menneskerettighedskritiker Jeremy Benthams forbrydelsen i det mindste tilgivelig. Zamore berømte karakteristik af menneskerettighederne forsvarede sit eget liv, og selvforsvar er en som ”nonsense upon stilts”.39 Den samme be­ naturret. kymring er forklaringen på, at han andetsteds Dommeren. De misbruger Hr. Guvernørens skriver: ”As scissors were invented to cut up eftergivenhed. De har allerede fået det fortalt: cloth, so were natural rights invented to cut up Lovene dømmer dem som mordere, kan De law, and legal rights”.40 ændre på dem? Benthams kritik er velplaceret, for så vidt Kaptajnen. Nej, men man kunne mildne dem. som han påpeger, at individets retssikkerhed Dommeren. Synes De det? I anledning af en mindskes i en situation, hvor lovene kan om­ slave? Her er vi ikke i Frankrig; det er nødven­ stødes under henvisning dels til Déclarations digt, at der bliver statueret et eksempel.37 meget få artikler og dels til den omskiftelige ide om det naturlige. Hans tekster er fra 1795–96, Det er to forskellige former for lov, der ­møder hvilket betyder, at der er tale om en retrospek­ hinanden i citatet. På den ene side den natur­ tiv analyse af, hvilket revolutionært tankegods,

JONAS ROSS KJÆRGÅRD TFL 75 der kunne føre til Terrorren. Det retssikker­ Hendes ændringer illustrerer bestræbelsen på hedsproblem, han bemærker, blev imidlertid at tilnærme menneskerettighedserklæringen til allerede diskuteret i Nationalforsamlingen i forestillingen om det naturlige. I stedet for ”lo­ forbindelse med vedtagelsen af Déclaration i ven” skriver hun ”naturens og fornuftens love” sensommeren 1789, ligesom de Gouges for­ og karakteriserer dem ved deres ”visdom og holdte sig til det i sin egen gennemskrivning af guddommelighed”. Da Nationalforsamlingens Déclaration fra 1791. repræsentanter diskuterede artiklen, var det et Hvis Benthams problem med menneskeret­ emne, om man skulle skrive, at loven kun måtte tighederne er, at de i for høj grad baserer sig forbyde de handlinger, der ”tydeligvis” var ska­ på den naturretlige tradition, da kritiserer de delige for samfundet.43 Det undlod man, fordi Gouges snarere, at de ikke er i tilstrækkelig det ville ”gøre alle borgerne til dommere over overensstemmelse med naturens love. Hun ek­ loven”.44 Ræsonnementet var, at ordet ”tyde­ semplificerer det i Les droits de la femme ved at ligvis” ville gøre det til et subjektivt spørgsmål, fremhæve kvinderne, som i praksis falder uden om noget var skadeligt for samfundet, og man for 1789-erklæringens abstrakte lighedsprin­ ville dermed stik imod hensigten komme til at cipper. Dermed demonstrerer hun det, som relativere samfundslovene. I sin kritik af artikel Bentham også hævder: Der vil være konkrete fem hæfter Bentham sig imidlertid allerede ved tilfælde, som Déclaration ikke kan håndtere. På formuleringen ”loven har ikke ret til”, fordi den baggrund kunne hun gøre som Bentham den relativerer retsprincippet og gør det mu­ og kritisere menneskerettighedsfilosofien for at ligt at affærdige den positive lov.45 Ved at skrive være for tæt på den abstrakte forestilling om ”naturens og fornuftens love” i stedet for blot naturlige rettigheder. Men hendes kritik går i ”loven” fører de Gouges artiklen endnu tættere den modsatte retning, idet hun i stedet kriti­ på naturbegrebet end Nationalforsamlingens serer den for at være for langt fra den naturlige repræsentanter, der ifølge Bentham allerede var retfærdighed. Det er et problemkompleks, alt for tæt på naturrettens ”nonsense”. man ser i hendes omskrivning af artikel fem, På den baggrund er der ikke fastslået noget og som allerede var aktuelt, da den oprindelige sikkert juridisk hierarki mellem den positive og artikel blev diskuteret i Nationalforsamlingen. den naturlige lov, og det er sådan set pointen. I den oprindelige version står der: Naturretten har en retlig forrang frem for sam­ fundslovene, men om dens funktion er at lempe, Loven har ikke ret til at forbyde andre hand­ problematisere eller måske endda overflødiggøre linger end de, der er skadelige for samfundet. den positive lov forbliver et diskussionsspørgs­ Alt det, der ikke er forbudt af loven, kan ikke mål i revolutionsårene. 1789-erklæringens blive forhindret, og ingen kan blive tvunget til rehabilitering af naturretten implicerede en at gøre noget, som den ikke foreskriver.41 udfordring af Frankrigs gældende love, der var nødvendig som led i udviklingen af argumenter Det ændrer de Gouges til: for at omstyrte l’ancien régime, men naturret­ tens rehabilitering betød også, at det blev helt Naturens og fornuftens love forbyder alle de afgørende, hvad der forstås ved det naturlige, handlinger, som er skadelige for samfundet: Alt som naturretten tænkes at skulle opretholde det, der ikke er forbudt af disse vise og gud­ ­eller virkeliggøre. Og som denne artikel har vist, dommelige love, kan ikke blive forhindret, og så alternerer naturens lov i såvel L’esclavage som ingen kan blive tvunget til at gøre noget, som i revolutionsperiodens menneskerettighedslov­ de ikke foreskriver.42 givning imellem en universel, inkluderende og

76 TFL 2013:1 en partikulær, ekskluderende position. Ifølge forsøger at producere følelser som medlidenhed Merciers poetik fra 1773 skulle dramaet vække og empati, men vil samtidig foreslå, at disse fø­ beskuerens naturligt forekommende hæderlig­ lelser har en mere kompleks karakter, end Hunt hed og dyd, og de Gouges bestræber sig da også lægger op til. Naturens lov, som den vækkes til netop på at lade sit melodrama vække følelser, live af de Gouges, promoverer ikke en utvetydig men disse følelser får en tvetydig karakter på moralsk kritik af slaveriet, men giver snarere an­ grund af naturbegrebets ustabilitet. På den ledning til dets videreførelse under lempeligere baggrund kan jeg tilslutte mig Lynn Hunts vilkår navnlig for dem, der roligt respekterer understregning af, at periodens litterære værker koloniens interesser.

1. Olympe de Gouges, Les droits de la femme. À la Philosophy, Revolution, and Human Rights reine, Paris, 1791, s. 9: ”la femme a le droit de 1750–1790, Oxford: Oxford University Press, monter sur l’échafaud; elle doit avoir égale­ 2011, s. 897–937. ment celui de monter à la Tribune”. 8. Dan Edelstein, The Terror of Natural Right. 2. Olympe de Gouges, L’esclavage des nègres, Republicanism, the Cult of Nature, & the French S. Chalaye & J. Razgonnikoff (red.), Paris: Revolution, Chicago/London: The University L’Harmattan, 2006, s. 73f.: ”Esclaves, écoutez- of Chicago Press, 2009, s. 4. moi et ne perdez jamais de vue l’amour du bien 9. Olympe de Gouges, Zamore et Mirza; ou public. Sachez que l’homme dans sa liberté l’heureux naufrage, Paris, 1788, s. 2; de Gouges a besoin encore d’être subordonné à des lois 2006, s. 5 og Olympe de Gouges, L’esclavage des sages, et divines, qu’il n’a que le droit d’écouter noirs, ou l’heureux naufrage, Paris, 1792, s. 10. la voix de l’humanité, de suivre une honnête 10. de Gouges 1792, s. 10, 23 og 40: ”mon père & industrie et de faire tous les états sans déroger moi avons été achetés à la Cote de Guinée”. aux principes d’honneur. Voilà la véritable 11. Christopher Miller, The French Atlantic liberté. Voilà la seul qui convient aux hommes Triangle. Literature and Culture of the Slave éclairés et sans vous porter à d’affreuses révoltes Trade, Durham/London: Duke University espérez tout des hommes instruits et bienfai­ Press, 2008, s. 128. sants. […] Mais je vous le répète, esclaves, ayez 12. de Gouges 1792, s. 3: ”Cette production peut sans cesse devant les yeux que l’homme n’a que manquer par le talent, mais non par la morale.” le droit d’être juste et humain, et si jamais on 13. Louis-Sébastian Mercier, Du théâtre, ou nouvel brise vos fers, rappelez-vous de cette morale. essai sur l’art dramatique, Amsterdam: Chez E. Elle exprime la loi de la nature.” Van Harrevelt, 1773, s. 7: ”Qu’est-ce que l’art 3. Declaration of Independence, i Lynn Hunt, dramatique? C’est celui qui par excellence exerce Inventing Human Rights. A History, New York: toute notre sensibilité, met en action ces riches W. W. Norton & Company, 2008, s. 216 og facultés que nous avons reçues de la nature, Declaration of the Rights of Man and Citizen, i ouvre les trésors du Coeur humain, féconde sa Hunt 2008, s. 220. pitié, sa commiseration, nous apprend à être 4. de Gouges 2006, s. 20: ”Quel affreux abus! honnêtes & vertueux; car la vertu s’apprend, & la Nature ne les a point faits esclaves; ils sont meme avec quelqu’effort. Laissez dormir les pré­ hommes comme vous.” cieuses facultés de l’homme, elles s’anéantiront 5. Susan Maslan, ”The Anti-Human. Man and peut-être; il deviendra dur par inertie, par Citizen before the Declaration of the Rights of habitude: éveillez-les, il sera tendre, sensible, Man and of the Citizen”, i The South Atlantic compatissant.” For en genrehistorisk læsning Quarterly, vol. 103, 2004:2/3, s. 372. af stykket se også M-P. Le Hir, ”Feminism, 6. Hunt 2008, s. 15–35. Theater, Race. L’esclavage des noirs”, i Doris Y. 7. Jonathan Israel, Democratic Enlightenment. Kadish & Francoise Massardier-Kenney (red.),

JONAS ROSS KJÆRGÅRD TFL 77 Translating Slavery. Gender and Race in French ouvrages ou écrits qui provoquent la dissolution Women’s Writing, 1783–1823, Kent, Ohio, and de la représentation nationale, le rétablissement London, England: The Kent State Univer­ de la royauté ou de tout autre pouvoir attenta­ sity Press, 1994 og A. Court, ”Un mélodrame toire à la souveraineté du peuple, sera traduit au d’Olympe de Gouges ou le noir impossible”, i tribunal extraordinaire, et puni de mort.” Simone Bernard-Griffiths & Jean Sgard (red.), 22. Ibid., s. 699: ”armes dangereuses”; ”citoyens Mélodrames et romans noirs, 1750–1890, Toulouse: suspects”. Presses universitaires du Mirail, 2000. 23. Edelstein 2010, s. 127ff. 14. de Gouges 2006, s. 8: ”Puis-je ne pas adorer 24. Maximilien de Robespierre, Déclaration des une cœur si tendre? si compattisant? […] je droits de l’homme et du citoyen, Paris, 1793, s. 7: sais mieux combien il est doux de soulager les ”Ceux qui font la guerre à un peuple pour malheurs des autres”. arrêter les progrès de la liberté et anéantir les 15. Ibid., s. 12: ”Cruelle destinée! […] Ce tableau droits de l’homme, doivent être poursuivis touchant me déchire l’âme. Ayez pitié de ma partout, non comme des ennemis ordinaires, situation. (Pleurant.)” mais comme des assassins et comme des 16. Ibid., s. 13: ”En vous secourant, je ne fais brigands rebelles.” qu’écouter la voix de mon cœur”. 25. Archieves parlementaires, 29.3.1793, bind 60, 17. de Gouges 1788, s. 94f.: ”Un commerce s. 698 ”Quant à moi, citoyens, je déclare haute­ d’hommes!.... grand Dieu! & la Nature ne frémit ment que je me croirai coupable dès que je serai pas! S’ils sont des animaux, ne le sommes-nous ménagé par ces hommes féroces qui traitent une pas comme eux? […] La couleur de l’homme partie de l’espèce humaine comme un troupeau est nuancée, comme dans tous les animaux que de bétail, qu’ils ne gardent que pour le dévorer. la Nature a produits, ainsi que les plantes & les Exécration à ces tigres qui ne méritent pas le minéraux. Pourquoi le jour ne le dispute-t-il pas nom d’hommes, dévouement de nos personnes, à la nuit, le soleil à la lune, & les étoiles au fir­ sacrifice de toutes nos facultés pour les combattre mament? Tout est varié, & c’est-là la beauté de la jusqu’à la mort, voilà le sentiment indestructible Nature. Pourquoi donc détruire son Ouvrage?” dans lequel nous devons nous unir.” 18. Lisa Beckstrand, Deviant Women of the French 26. Standardværket om naturretten er Richard Revolution and the Rise of Feminism, Madison, Tuck, Natural Rights Theories. Their Origin and Teaneck: Fairleigh Dickinson University Press, Development, England: Cambridge University 2009, s. 103f. Press, 1982. For en mere udførlig behandling 19. de Gouges 2006, s. 162. af politisk-juridisk dehumanisering under Den 20. de Gouges 1792, s. 5f.: ”Ah! si mes conseils Franske Revolution, se også min ”Tigere og det vont jusqu’à vous, si vous en reconnoissez menneskelige fællesskab. Dyremetaforik som tout l’avantage, j’ose croire qu’ils calmeront politisk dehumaniseringsstrategi”, i Semikolon, vos esprits indomptés, & vous ramencront vol. 24, 2012. à une concorde indispensable au bien de la 27. de Gouges 2006, s. 39 og s. 41: ”révolte Colonie & à vos propres intérêts. Ces intérêts générale”. ne consistent que dans l’ordre social, vos droits 28. Ibid., s. 20: ”maudite race”; ”ils nous égorge­ dans la sagesse de la Loi; cette Loi reconnoît raient sans quartier”. tous les hommes frères; cette Loi auguste que 29. Ibid., s. 28f.: ”la révolte règne dans l’esprit de la cupidité avoit plongée dans le chaos est enfin nos esclaves”. sortie des ténèbres. Si le sauvage, l’homme 30. Ibid., s. 47: ”tumulte”. féroce la méconnoît, il est fait pour être chargé 31. Ibid., s. 73: ”d’affreuses révoltes”. de fers & dompté comme les brutes.” 32. Ibid., s. 47: ”Tout est à feu et à sang”. 21. Archieves parlementaires, 1ère série, Paris, 1867–, 33. Ibid., s. 73: ”l’amour du bien public”. 29.3.1793, bind 60, s. 700: ”Quiconque sera 34. de Gouges 1792, s. 41: ”Que les Maîtres convaincu d’avoir composé ou imprimé des donnent la liberté, aucun Esclave ne quittera

78 TFL 2013:1 les atteliers. Insensiblement les plus sauvages 39. Jeremy Bentham, The Works of Jeremy Bentham, d’entre nous s’instruiront, reconnoîtront les red. J. Bowring, 1838–1843, vol. 2, kommentar loix de l’humanité & de la justice, & nos til artikel 2 [Online] http://oll.libertyfund.org/ supérieurs trouveront dans notre attachement, title/1921/114226 [27 April 2012]. dans notre zèle, la recompense de se bienfait.” 40. I Jeremy Waldron (red.), Nonsense upon Stilts. 35. Beckstrand 2009, s. 112. Bentham, Burke and Marx on the Rights of Man, 36. Madeleine Dobie, Trading Places. Coloniza- London/New York: Methuen, 1987, s. 73. tion and Slavery in Eighteenth-Century French 41. Antoine de Baecque (red.), L’an 1 des droits Culture, Ithaca/London: Cornell University de l’homme, France: Presses du CNRS, 1988, Press, 2012, s. 278. s. 199: ”La loi n’a le droit de défendre que les 37. de Gouges 2006, s. 63: ”Valère. Si c’est une actions nuisibles à la société. Tout ce qui n’est crime d’avoir tué un monstre qui fasait frémir la pas défendu par la loi ne peut être empêché, nature, ce crime au moins est excusable, Zamore et nul ne peut être contraint à faire ce qu’elle défendait sa propre vie et la défense est de droit n’ordonne pas.” naturel. Le Juge. Vous abusez de la complaisance 42. de Gouges 1791, s. 8: ”Les loix de la nature et de Monsieur le Gouverneur. On vous l’a déjà de la raison défendent toutes actions nuisibles dit: les lois les condamnent comme homici­ à la société: tout ce qui n’est pas défendu par des, pouvez-vous les changer? Le capitaine. ces loix, sages et devines, ne peut être empêché, Non, mais on pourrait les adoucir. Le juge. Y et nul ne peut être contraint à faire ce qu’elles pensez-vous bien? Au sujet d’un esclave? nous n’ordonnent pas.” ne sommes pas ici en France; il nous faut des 43. Archieves parlementaires, 21.8.1789, bind 8, exemples.” Dette citat antyder i øvrigt en vigtig s. 464: ”évidemment”. forskel mellem to former for positiv lov, nemlig 44. Ibid.: ”c’est rendre tous les citoyens juges de la fransk lov som modsætning til koloniens lov. loi”. 38. Ibid., s. 6: ”monstre”; ”fiel et inhumanité”. 45. Bentham 1838–1843, kommentar til artikel V.

SUMMARY The Law of Nature. Slavery, Terror, and Human Rights in Light ofL’esclavage des nègres, ou l’heureux naufrage (1789) by Olympe de Gouges The article analyzes Olympe de Gouges’ playL’esclavage des nègres, ou l’heureux naufrage (1789) and focus on its ambiguous concept of a law of nature. I distinguish between an inclusive, universal nature and an exclusive, particular understanding of nature, and aim to demonstrate how this equivocal concept mirrors a continuity between, on the one hand, the Declaration of the Rights of Man and of the Citizen (1789), and, on the other hand, the legislation of Robespierre’s Terror regime. Hence, as opposed to recent works on the human rights of the enlightenment by scholars such as Lynn Hunt and Jonathan Israel, I draw inspiration from Susan Maslan and Dan Edelstein and argue that the human rights of the eighteenth century testify to an unsolved problem of the limits of inclusion. This has important implications for the question of slavery. Instead of arguing an all-out abolition of slavery in the French colonies, Olympe de Gouges promotes an idea of order in the colonies. Basically, the principle of slavery is withheld while the concrete praxis of slavery is criticized.

Keywords: Olympe de Gouges, slavery, human rights, the concept of nature, the French Revolution

JONAS ROSS KJÆRGÅRD TFL 79

STEFAN HELGESSON

LITTERATURVETENSKAPEN OCH DET KOSMOPOLITISKA BEGÄRET

Våren 2012 kom plötsligt Thomas Warburton jordägarna i regionen fick brist på arbetskraft, på tal. Erik Anderssons nytolkning av James och 2) den karismatiske Conselheiro predikade Joyce gav kritikerna anledning att leta fram mot den nybildade republiken och mot den ka­ Warburtons Odysseus från 1946, en översättar­ tolska kyrkan, men inte med sekulära avsikter gärning som står sig.1 Vad som är mindre känt utan för att mana till en renare, uppriktigare är att Warburton året innan utkom med en tro.3 annan mäktig översättning, Markerna brinna. Den tidigare monarkin Brasilien hade blivit Den är i Sverige lika obskyr som Joyces Ulysses republik så sent som 1889, nervositeten var stor är känd, och i Libris framgår det inte ens att inför varje upprorstendens. Dessutom hade det är Warburton som har översatt.2 Detta trots slaveriet upphört 1888, vilket rubbade den att det egentligen rör sig om en lika kanonisk sociala ordningen. När sedan både en och två text som Ulysses. expeditioner som skickats ut för att tillrättavisa Markerna brinna heter i original Os sertões. Canudos-sekten tvingats till nederlag började Campanha de Canudos. Den skrevs av militär­ konflikten anta hysteriska proportioner. Det ingenjören Euclides da Cunha och utkom spreds fabricerade rykten om att Canudos un­ i Brasilien 1902. Det är en text som trotsar derstöddes­ av främmande makter; press­röster beskrivning: naturvetenskaplig essä, krigsdoku­ hävdade att republikens öde stod på spel. mentär, folklivsskildring, anklagelseakt, natio­ Resultatet blev en tredje, och osannolikt nog nellt epos – den är allt detta på en och samma en fjärde massiv militärkampanj som utmyn­ gång. I fokus ligger ett bisarrt inbördeskrig som nade i ett folkmord: hela Canudos manliga utspelades på 1890-talet i det karga inlandet i befolkning, uppemot 15 000 människor (siffran nordöstra Brasilien. En grupp inlandsbor, är osäker) utplånades. Kvinnor och barn – de sertanejos, samlade kring en profetliknande som hade överlevt belägring och svält – skona­ gestalt känd som Antônio Conselheiro, bosatte des, och fördes bort därifrån. sig i den avlägsna hålan Canudos för att fromt Om jag nu framhåller att Mario Vargas Llosas invänta domedagen. Dessa trashankar utgjorde roman Kriget vid världens ände bygger på Cunhas alltså en sekt. De hade kunnat leva vidare obe­ bok verkar mina inledande ord om Markerna märkt om det inte hade varit för två saker: 1) brinnas kanoniska ställning ­mindre besynner­ Canudos drog till sig så många anhängare att liga, ur svenskt perspektiv.4 Men Warburton

STEFAN HELGESSON TFL 81 översatte Cunha tre decennier innan­ Llosa There can be no doubt that Euclides da Cunha’s skrev sin roman. Dessutom var detta den allra Os Sertões is a work that is unique not only in första europeiska översättningen av Os sertões.5 Brazilian literature, but in world literature as Det finns alltså en historia att berätta om hur well. In no other instance, probably, has there denna text hamnade i Sverige. Vad var det som been such a unanimity on the part of the critics fick Wahlström & Widstrand och Warburton of all shades of opinion in acclaiming a book as att satsa på Cunha? the greatest and most distinctive which a people Warburton var språkkunnig, men portugi­ has produced, the most deeply expressive of siska ingick inte i hans repertoar. Markerna that people’s spirit. On this the native and the brinna är således en andrahandsöversättning foreign critic are in agreement.8 från engelska (förkortad, dessutom). Det är här man kan börja knyta samman trådarna.­ Det är tre retoriskt intressanta meningar. Här Det var genom USA, inte Brasilien, som har vi en herdersk förståelse av litteraturen som Warburton kom i kontakt med Cunhas verk. uttryck för ”folksjälen”, snarare än en författar­ Warburton var under kriget högst aktiv som individs verk. Här märks samtidigt en världs­ översättare av modernistisk engelskspråkig litteraturtanke i Goethes anda, en föreställning poe­si. Det avspeglas bland annat i volymen om litteraturen som ett gränsöverskridande Mitt i ett krig. Tolkningar ur engelsk och ame- samtal som läsaren, Putnams läsare, förmodas rikansk lyrik 1941–1944.6 Han var alltså insatt i vilja delta i. Denna dubbelriktade värdering av aktuell utgivning i Nordamerika, och det var så Cunhas verk, det vill säga kombinationen av han fick upp ögonen för Samuel Putnams över­ en rörelse inåt, mot det unika, specifikt brasi­ sättning av Cunha, Rebellion in the Backlands, lianska, och en rörelse utåt, mot en i princip som gavs ut 1944.7 världsomfattande läsekrets, ska hållas i minnet Jämför vi de introducerande paratexterna i eftersom den fångar en väsentlig egenhet i hur Markerna brinna och Rebellion in the Backlands litteratur rör sig över gränser. Men låt oss för ser vi att den svenska begränsar sig till en stunden konstatera att Putnams omnämnande bak­sides­text. Där kan man läsa att Markerna av ”world literature” vädjar direkt till läsarens brinna är ”formad som ett glödande epos om kosmopolitiska begär. Om du med trovärdig­ en karg och fientlig natur”. Med ett tilltal som het vill hävda att du är delaktig i det världs­ riktar sig till läsare som just har genomlevt litterära samtalet, antyder Putnam, då måste ett världskrig står det också att ”historien om du läsa denna bok. Detta implicita påstående Canudos-kriget [är] en bild i smått av de flesta stärks med ett ethos-argument: ”On this the krig i världen”. Det räckte, tyckte förlaget, som native and the foreign critic are in agreement.” presentation av boken i Sverige. Den nord­ Värderingen är alltså inte Putnams åsikt, det är amerikanska utgåvan föregås däremot av ett sakkunskapen som hävdar detta. utförligt översättarförord, vilket avspeglar den Vilka är då dessa inhemska och utländska större ansträngning som krävdes för att lyfta kritiker? Brasilianska kritiker som skrivit om in texten i den blivande hegemoniska världs­ Os sertões finns det i stor mängd; Putnam cite­ makten USA:s litterära offentlighet, jämfört rar Agrippino Grieco. Bland icke-brasilianer är med överföringen till svenska som skedde med det dock, anno 1944, tunnsått med läsare av vinden, det vill säga anglosaxisk konsekrering, Cunha. På ett viktigt undantag när. i ryggen. Även denne läsares namn har, liksom Putnam sparar inte på krutet. Han inleder Warburtons, fått förnyad aktualitet i Sverige, sitt förord så här: med anledning av nyutgåvan av Världen av

82 TFL 2013:1 igår. En europés minnen.9 Jag talar alltså om dan existerande nätverk och maktförhållanden. öster­rikaren Stefan Zweig, på 1930-­talet en Den exklusivt manliga, vita krets av förfat­ av världens mest lästa författare. Hans ­böcker tare och översättare jag har nämnt så här långt utkom direkt i en mängd översättningar i kunde tas som ytterligare intäkt för detta. Det Europa, Nordamerika och Latinamerika. finns ingen litterär kosmopolitism, tycks det, Nazismen och kriget drev honom dock i som inte bärs upp av en etablerad maktordning. exil, först till England, sedan USA, slutligen Men ett sådant påstående riskerar samtidigt Brasilien, där både han och hans fru tog sina att förringa det märkliga i att Os sertões alls har liv 1942. Det var i det här slutskedet som han översatts. Brasilianska kritiker tenderar att be­ skrev Världen av igår. Parallellt med den skrev tona oöversättligheten i Cunhas kombination han också Brasilien. Ein Land der Zukunft, en av 1800-talsmässig vetenskaplig lärdom och bok som nästan ögonblickligen, 1941, kom loka­la växtnamn, vistraditioner och talspråk. ut på svenska som Brasilien. Framtidslandet. I samma mån som Os sertões ”frilade den Den snabba översättningen hänger möjligen moderna brasilianska litteraturens självmed­ samman med att det tyska originalet faktiskt vetande”, som en kritiker har uttryckt det, utgavs i Stockholm – förlaget Bermann-Fischer tycks den också helt bunden till Brasilien.13 befann sig nämligen i exil.10 Ändå har den rört på sig. Och därmed har det Det är här vi når fram till Putnams ”foreign kosmopolitiska begäret, manifesterat genom critic”. Ty Zweig nämner Cunha i sin Brasilien- översättning, fått någonting nytt att träda fram bok. Det vill säga, i sin panegyriska, 300-sidiga i världen. Den är den här dubbelheten, den rundmålning av Brasilien nämner han på en litterära cirkulationens närmast tautologiska enda sida två författare, varav Cunha är den bekräftelse av redan etablerade mönster, och ena. Zweig hyllar den ”dramatiska kraft[en]” litteraturens, översättningens och tolkningens i Os sertões, dess ”rikedom på psykologiska kontingenta förmåga att öppna dörren till nå­ iakttagelser och den underbara humanitet som gonting nytt, som jag vill undersöka närmare. genomgår [verket]”.11 Dessa korta utlåtanden För att göra detta tar jag omvägen via ett räckte dock som hävstång för att Putnam, som resonemang kring det spänningsförhållande citerar Zweig, ska lyfta verket till ”världslitte­ jag redan har antytt: den för såväl litteraturen raturens” status. Det var mindre av en beskriv­ som litteraturvetenskapen konstitutiva dialek­ ning, mer av en förhoppning som dock med tiken mellan kosmopolitism och provinsialism. tiden har besannats. Förutom Vargas Llosas Detta, vill jag påstå, kan bidra till en förnyad roman, och det Nobelpris som ger Llosa en teoretisk självförståelse inom litteraturveten­ global status som färgar av sig på Cunhas verk, skapen. Samtidigt bör jag förutskicka att den har Os sertões översatts till allt fler språk och följande diskussionen tar sig essäns rätt att 2010 utkom den andra engelskspråkiga över­ avsiktligen och i strikt bemärkelse vara extra­ sättningen, nu utförd av Elizabeth Lowe och vagant, alltså att den vandrar bortom den mer utgiven av Penguin, med global distribution.12 etablerade litteraturvetenskapliga praxisens Låt oss nu ta ett steg åt sidan och fundera råmärken. Den vill därmed väcka fler frågor över vad vi kan utläsa ur den här översättnings­ än den kan besvara. Motiveringen till detta är historien. Exemplet Cunha kan föranleda en att frågorna är av ett slag som endast har bör­ mängd resonemang kring kosmopolitism inom jat ställas inom svensk litteraturvetenskap. De såväl litteraturen som litteraturvetenskapen. En behöver alltså formuleras och betraktas i hela första, uppenbar slutsats man kan dra är att den sin vidd, till att börja med, och då förefaller världslitterära cirkulationen är beroende av re­ essä­formen vara väl lämpad för detta ändamål.

STEFAN HELGESSON TFL 83 Låt oss återgå till frågan om kosmopoli­ viktiga här är mönstret: kosmopolitismen tismen. Detta begrepp pekar mot en specifik praktiseras medelst en handfull hegemoniska idéhistoria där stoikerna och Immanuel Kant, språk som i Cunhas fall främst var franska, med sin skrift Om den eviga freden, intar en men även engelska och tyska, som han sedan framträdande plats.14 Det är dock inte denna genom en översättningsakt inflikar i sin luso­ idéhistoria som är mitt ämne. Istället använ­ fona text. Kosmopolitismen i Os sertões prakti­ der jag ordet i linje med samtida forskare som seras, kan man säga, genom översättning i bred James Clifford och Carol Breckenridge: inte bemärkelse. Det är genom sin språkkunnighet som ett ideal om den absoluta gränslösheten, som Cunha införlivar det kosmopolitiska i sin utan som en historiskt och geografiskt förän­ provinsiella text. derlig praktik.15 En praktik som kan förstås i Men eftersom Cunhas kosmopolitism ut­ närmast fenomenologiska termer som en in­ övas genom läsning av tryckta texter (han reste tentional ”riktadhet” utåt, mot det gränslösa, i aldrig utanför Brasilien) märker vi att den litte­ motsats till den provinsiella vändningen inåt. rära kosmopolitismen i detta fall möjliggörs Det vore dock fel att tro att vi ställs inför ett genom ett skriftsystem. Det komplicerar frågan antingen–eller. Dessa riktningar kan bara för­ på ett intressant vis, ty även hans litterära pro­ stås i förhållande till varandra; de konstituerar vinsialism möjliggörs av samma skriftsystem. varandra i ett dynamiskt samspel. I förhandlingen mellan kosmopolitism och Putnams sätt att beteckna Os sertões både folkspråklighet tycks skriftsystemet uppvisa­ som en autentiskt brasiliansk och en världs­ ett Janus-ansikte. Det både överskrider och litterär text är ett uttryck för detta samspel. markerar gränserna mellan kosmopolitiska och Det förevisar dessutom dess specifikt litterära lokala språkbruk. aspekt. Inom litteraturens domäner har näm­ Vilka blir konsekvenserna för vår förståelse ligen provinsialismen en hegemonisk form: av samspelet mellan litterär provinsialism och folkspråklighet. Cunha, heter det, skriver fram kosmopolitism om vi betraktar skriftsystemet ett genuint brasilianskt språk (att detta språk, som ett fenomen skilt från språk? Här måste portugisiskan, tidigare var ett kolonialspråk jag göra en utvikning. Skriftsystemens bety­ är ytterligare en komplikation som jag dock delse har i litteraturteorin tenderat att kraftigt inte kan gå in på här). Men hur kan i så fall underbetonas; istället har man uppmärksam­ samma text omfatta en litterär kosmopolitism? mat språk i allmän bemärkelse. I The Resistance När jag ställer frågan så måste jag dessutom to Theory skriver till exempel Paul de Man att understryka att kosmopolitismen hos Cunha ”[t]he advent of theory […] occurs with the inte bara är antydd, utan driven till sin spets. introduction of linguistic terminology in the Om jag väljer ett axplock av de forskare, tän­ metalanguage about literature.”16 Den kritiska kare och författare han åberopar i Os sertões udden hos de Man riktas mot fenomenologiska kunde listan se ut så här: Auguste Comte, och estetiska litteraturuppfattningar. Språket, Herbert Spencer, Hippolyte Taine, Henry framhåller han, är en konvention. Vid läsning­ Thomas Buckle, Henry Maudsley, Friedrich en av litteratur förekommer inga oförmedlade Klopstock, Georg Wilhelm Friedrich Hegel, sinnesförnimmelser. Det man ”förnimmer” är Frederick Hartt, med flera. Cunha var kort språktecknen; allt annat är språkliga konven­ sagt enormt beläst och gör i sin krigsskildring tioner där signifianten knyts till en signifié. ständiga kopplingar till europeiska tänkare Annorlunda uttryckt: man blir inte blöt av och förhållanden. Betoningen är vetenskaplig ordet ”vatten”. De Man har emellertid inget och filosofisk snarare än skönlitterär, men det att säga om skriftsystemet – och även Derridas

84 TFL 2013:1 ”skrift” fungerar egentligen som ett annat sätt i epostadresser. Detta är mer än kuriosa. Det att benämna ”språk”. I sin kritik av Lévi-Strauss handlar om globaliseringens långa historia, den kommer han ju fram till att också det muntliga, gradvisa hopfösningen av världen i ett samman­ talade språket fungerar som skrift.17 flätat men ojämlikt system. Men som litteraturteoretisk utgångspunkt Således: om det verkligen kan antas att det skulle man alltså kunna dubblera konventio­ är litteratura, latinets ord för skriftsystem, naliteten, skilja mellan skrift och språk, och som utgör grunden för vår verksamhet som se dem som samverkande men åtskilda system litteraturvetare, och även om vi väljer att av­ av konventionella tecken. Det ger oss en an­ gränsa denna litteratura till att gälla det latinska nan ingång till frågan om kosmopolitism och alfabetet,­ leder detta oss långt, långt bortom provinsialism. Sveriges, Europas och Nordamerikas gränser. Å ena sidan kan man se hur vissa språk som Litteraturan tycks, genom att omfatta både latin och arabiska har blivit dominerande ge­ kosmopolitiska och lokala språk, vara radikalt nom att knytas till ett skriftsystem. Men med kosmopolitisk. Samtidigt vet vi i praktiken alfabetiska skriftsystem – jag förbigår avsiktligt att vår verksamhet som litteraturvetare är mer kinesiskans radikalt annorlunda förutsätt­ begränsad än så. Ja, den ägnas till största delen ningar – sker också en spjälkning av skrift och sådant som är skrivet på ett enda nationellt språk, och skriftsystemet växer sig snabbt större språk, även om det använder sig av ett globalt än sitt ursprungsspråk. Man kan alltså med viss spritt skriftsystem.18 försiktighet tala om skriftgemenskaper som Anledningen är uppenbar: etableringen av någonting distinkt från språkgemenskaper. det akademiska studiet av litteratur, i modern Vi talar förstås om ungefärliga och porösa bemärkelse, sammanföll med folkspråklig­ gränsdragningar. Det kyrilliska alfabetet har hetens senaste seger i Europa på 1800-talet. till exempel inte hindrat rysk litteratur från att Ur historiskt perspektiv är folkspråklighetens vara kosmopolitisk. Men då bör man samtidigt framväxt ingenting unikt eller ens särskilt peka på det betydelsefulla i att polskan, som är europeiskt.­ Tvärtom kan man, med Sheldon ett slaviskt språk, använder sig av det latinska Pollock, tala om långa, återkommande drag­ skriftsystemet, vilket får som kulturell effekt kamper mellan kosmopolitism och folkspråk­ att tröskeln mot västeuropeisk litteratur sänks. lighet. Pollocks jämförelse gäller sanskrit och Kemal Atatürks drakoniska införande av det latin, vilka uppvisar en del slående likheter. latinska alfabetet i Turkiet på 1920-talet hade Strax före vår tideräkning och under det första en liknande effekt. millenniet kom bägge att fungera som norme­ I vår epok har det latinska alfabetet kommit rande språk, inte minst litterärt normerande, att inta en dominerande ställning globalt, inte över enorma områden. bara på grund av den transkontinentala etable­ Men skillnaderna mellan språken är också ringen av imperiespråk som engelska, spanska, slående. Sanskrits utbredning var frivillig. Den franska, och portugisiska, utan också genom att skedde genom handel och resande individer. bokstavligen hundratals språk runtom i världen Den saknade uppbackning av en imperiestat, har transkriberats med det latinska alfabetet. och saknade därmed också ett maktcentrum. Man kan uttrycka det i form av en gåta: Vad har Latinet var från första början ett språk som baskiska, bahasa indonesia, sesotho, estniska, spreds genom erövring, och med ett entydigt franska, innu och svenska gemensamt? Svar: de centrum: Rom. Latinet hade dessutom den cirka 26 bekanta bokstäverna, undantaget vissa egenheten att det trängde undan lokala språk exotiska specialtecken som inte går att skriva och kulturer:

STEFAN HELGESSON TFL 85 By the end of the first century B. C., all Den här dubbelheten, den historiskt förän­ languages other than Latin had disappeared derliga balansen mellan den mindre och den from the inscriptional record of Italy; Gallic and större världen, har förstås även format litte­ the languages of Iberia vanished within a couple raturen och litteraturvetenskapen i Sverige. of centuries of conquest; and Celtic scarcely Atterboms Svenska siare och skalder från 1840- was permitted to enter the record at all, even och 50-talen kan tjäna som typexempel: här in areas where we know it long persisted as a inleds det akademiska studiet av svenskspråkig medium of oral communication.19 litteratur i Sverige.20 Atterbom bidrog till att Sverige hamnade i fas med utvecklingen Här kan man notera två saker. Dels är den på många håll i Europa. Detta var den post- latinska kosmopolitismens centralism ett napole­onska epoken: en europeisk värld av mönster som upprepas, mutatis mutandis, av nationalstater och nationellt förankrade läro­ medeltidens katolska kyrka och senare av den säten vars discipliner (även de en produkt av europeiska kolonialismen. Cunhas eurocent­ 1800-­talet) skulle sörja för vetenskapens utveck­ riska utgångspunkter är ett exempel på vilket ling i nationens intresse. slags utfall det har kunnat få. Dels bör man Men om vi normalt förknippar Atterbom notera Pollocks betoning av ”the inscriptional med ett romantiskt upphöjande av det auten­ record”. Det är det språk som skrivs som blir tiskt ”svenska”, är det tvärtom hans samman­ ihågkommet och får status. Oavsett om vi talar satta förståelse av svenskheten som slår en vid om ett kosmopolitiskt eller lokalt språk har en närmare läsning. Så här skriver han inled­ skriften avgörande betydelse. ningsvis i sitt kapitel om Dalin: Folkspråklighetens poäng är således inte språket i sig, utan dess anammande av ett Svenskarne anse sig, med rätta, utmärkas af skriftsystem och de därmed sammanhängande ett icke ringa frihetsbegär. Det oaktadt hafva genrerna. Folk har ju alltid snackat. Och i detta de länge, liksom i sin öfriga bildning, så äfven pratande har ingått estetiska verbala praktiker, särskilt i sin vitterhet, sin smak, sina ästhetiska exempelvis sådana som går att ta del av i många rigtningar, temligen slafviskt berott af än den afrikanska samhällen. Folkspråklighetens ena, än den andra af Europas större nationer; radikala grepp är att ”reducera”, som termen företrädesvis af Tyskar och Fransmän, i flera lyder, språket till skrift och därmed öppna för gånger vexlad omskiftning. Att så varit faller andra litterära möjligheter än de gängse. När väl ingen in att neka. Snarare torde någon detta sker med alfabetiska skriftsystem växlar vilja bestrida, att det fortfar; och likväl är man alltså in den utåtriktade gångbarhet som detta fortfarande solklart. Det bedröfvande är knuten till ett kosmopolitiskt språk mot härvid är icke beroendet; det är dess slafviska en mer inåtvänd potential som knyts till det beskaffenhet.21 kosmopolitiska språkets skriftsystem – en inåt- vändhet som likafullt bibehåller kopplingen till Atterbom vidgår ofrånkomligheten i det han skriftsystemets större värld. Skriftsystemet blir kallar ”beroende”. Samtidigt vill han markera därmed ett av de medel som används för att mot ett ”slafviskt” beroende. Man förstår hans hantera ambivalensen mellan två begärsregi­ dilemma: präglad som han själv var särskilt mer, nämligen det kosmopolitiska begäret att av tysk litteratur uppstod en paradox i hans få tillhöra en större kulturell, transnationell programmatiska nationalism. gemenskap och begäret att få avgränsa den Det intressanta med Atterboms naiva och egna och förmodat unika litteraturen. i den bemärkelsen uppriktiga formuleringar

86 TFL 2013:1 är således att han själv förevisar omöjligheten vi sedan länge lämnat Atterbom och Schück att tänka det han kallar frihet, alltså ”svensk” bakom oss? Det har vi. Men samtidigt inte. litteratur, utan att samtidigt tänka beroende, Min avsikt med att åberopa Atterbom och alltså ett internationellt sammanhang. Det ena Schück är att peka på de dubbla men numera förutsätter det andra; folkspråkligheten växer helt underförstådda metodologiska ramar som fram inom ramen för en skriftspråklig kosmo­ har gett form åt, och fortsätter att ge form åt, politisk gemenskap som genererar ett begär litteraturvetenskapen i Sverige. Ämnet har, efter att finna och skapa någonting motsva­ som vi kan se, en tydligt kosmopolitisk his­ rande på nationell botten. Den folkspråkliga toria – inte minst hos nationalisten Atterbom. svenska litteraturen uppstår således genom ett Men det är den specifika kombinationen av de utbyte med de – från Sveriges horisont betrak­ bägge riktningarna som har angett ramarna. tat – kosmopolitiska språken tyska, franska och Å ena sidan präglas litteraturvetenskapen av engelska. det vi kan kalla ”metodologisk nationalism”. Synsättet förfinades men hölls i allt väsent­ Termen, som jag lånar från den tyske sociolo­ ligt intakt av Henrik Schück som i sin allmänna gen Ulrich Beck, är numera väletablerad inom litteraturhistoria från 1919 förklarar följande: såväl samhällsvetenskaperna som historie­ forskningen; inom svensk litteraturvetenskap Utom den litteratur som finnes för varje land förekommer den betydligt mer sällan, även och varje folk, kan man ock tala om en littera­ om den har diskuterats av Annika Olsson.23 tur, som är gemensam för hela det europeiska Med metodologisk nationalism menar Beck kultursamhället; vi svenskar kunna ju ock i den det paradigm inom samhälls- och humanve­ meningen räkna Homeros, Vergilius, Dante, tenskaperna som utgår från att nationen och Shakespere [sic], Racine, Voltaire, Goethe m.fl. nationalstaten bildar den viktigaste ramen för till vår litteratur, att dessa stormäns arbeten de fenomen man studerar. Det ska inte för­ hos oss lästs lika mycket som våra inhemska stås främst i termer av nationalistisk ideologi, författares, och de hava ofta mycket mera än utan som en kunskapsteoretisk utgångspunkt. dessa påverkat vårt idéliv.22 Det kan i själva verket vara just när den inte framhävs, eller till och med i det ögonblick då Schück håller kvar rågången mellan inhemskt den blir föremål för ideologisk kritik, som den och utländskt, i samma stund som han hävdar metodologiska nationalismen är som starkast. att det utländska har påverkat oss ännu mer Å andra sidan har ämnets kosmopolitiska än det svenska. Det tycks alltså som om gräns­ sida antagit en historiskt specifik form. Stöpt dragningen i sig producerar ett slags paradox. som litteraturvetenskapen är i latinets littera- Visst kan det verka förlegat att dra fram tura och i tyskans, franskans och engelskans dessa gamla herrar. Så mycket har hänt sedan traditioner, kan denna kosmopolitism benäm­ dess. Med nykritiken och Wellek och Warren nas ”metodologisk eurocentrism”, vilket ringar i ryggen rensades på 1950- och 60-talen upp in ett motsvarande grundantagande (som i bland idéhistoriskt, nationalistiskt och förfat­ stort sett omfattas av Ulrich Beck själv): att tarbiografiskt bråte i den svenska litteraturve­ den europeiska och västerländska kulturhis­ tenskapen. Väck med ”extrinsic perspectives”! torien utgör den yttersta horisont mot vilken Den estetiska inplaceringen av det enskilda våra kunskapsobjekt, våra textuella fenomen, verket i centrum! Och allt det som sedan följ­ avtecknar sig. de: marxism, strukturalism, dekonstruktion, Inom svensk litteraturvetenskaplig forsk­ psykoanalys, genusteori, med mera. Nog har ning har dessa dubbla ramar tagit sig uttryck

STEFAN HELGESSON TFL 87 i en sorts arbetsfördelning mellan primär- och passar motståndslöst in i den bilden. Svenska sekundärkällor. Primärmaterialet har till över­ forskare har ofta varit klädsamt blygsamma i vägande del (men inte bara) varit svensksprå­ detta sammanhang, men samtidigt fanns det kig. Sekundärlitteraturen – särskilt av mer någonting bekvämt med den nordatlantiska teoretisk art – har till övervägande del (men hegemonin. Sverige och Skandinavien må ha inte bara) varit avfattad på franska, tyska och varit perifera delar av Europa; den kulturella, engelska. språkliga och skriftspråkliga närheten till såväl Vad jag försöker skissera är en beskrivning europeiska stormakter som USA har garanterat och analys av en historiskt betingad praxis. oss ett stort mått av kosmopolitiskt kapital. Metodologisk nationalism och eurocentrism Det är här den metodologiska eurocentrismen är inte främst en voluntaristisk fråga. Vad vi fann sin bas i den svenska kontexten. ”vill” eller inte vill som enskilda forskare kan Under de senaste decennierna – vi kan påverka i marginalen; de metodologiska ra­ välja 1989 som brytpunkt – har någonting marna är betydligt segare strukturer. Dessutom nytt inträtt. Detta nya har som regel kallats finns det och har funnits goda skäl för en ”globalisering”. Med denna term har man litte­raturvetare i Sverige att vara metodologisk även låtit förstå att rummet numera domine­ euro­centrist och nationalist. Materialet leder rar över tiden som kategori. Francis Fukuyama oss dit. Trovärdigheten kräver att vi begränsar utropade historiens slut.25 Istället för historisk oss. Men det jag vill fråga är om inte historiska förändring, istället för framåtskridande, hade förändringar i vår tid är på väg att tvinga fram vi nu gått in i en epok av geografisk utbredning en radikalt ny förhandling mellan kosmopo­ av moderniteten, i princip en utsträckning av litism och provinsialism. Dipesh Chakrabarty liberal demokrati och den amerikanska livs­ har gett denna nya förhandling ett slagord: stilen till allt fler hörn av världen. Utifrån den det gäller att ”provinsialisera Europa”.24 Men tolkningen har ingen reell förändring av den vad skulle det innebära? Hur förstår vi den nordatlantiska ordningen skett: det är bara det historiska konjunktur som möjliggör en sådan att den brer ut sig alltmer. provinsialisering? Och är slagordet ens riktigt Som Göran Therborn påpekar har dock formulerat? Det tycks mig som vi idag, 2013, denna beskrivning av globaliseringen tappat i behöver ställa en del grundläggande frågor om trovärdighet. Idag ser vi snarare att globalisering vårt aktuella historiska läge och vilka konse­ är ett namn på ett världshistoriskt skifte där kvenser det kan ha för vår verksamhet som den geopolitiska tyngdpunkten förskjuts från litteraturvetare. Väst och Nord till framförallt Öst men även Under 1900-talet, särskilt efter 1945, utspe­ Syd. Detta upphäver inte giltigheten i allt vi lade sig svensk litteraturvetenskap och dess har lärt oss om globaliseringen – accelererande forskningsföremål inom det vi kan kalla den flöden av människor, information och kapital, nordatlantiska världsordningen. Den nord­ nätverksparadigmet, ekonomisk polari­sering, amerikanska-europeiska axeln inom såväl litte­ kulturell hybridisering, och så vidare – men ratur som litteraturvetenskap tydliggörs om det återinför tiden som kategori.26 man tänker på hur tongivande gestalter som Historien har alltså inte tagit slut; det är roll­ Ezra Pound, T. S. Eliot, Karen Blixen, René fördelningen i historien som förändras. Den Wellek, Roman Jakobson, Erich Auerbach med nordatlantiska ordningen håller gradvis på att flera rörde sig mellan kontinenterna. Historien upplösas och den provinsialisering av Europa om hur Thomas Warburton kom att översätta som Chakrabarty efterlyste som ett alltjämt Cunha via den amerikanska översättningen ofullbordat teoretiskt projekt håller snabbt på

88 TFL 2013:1 att bli en historisk realitet. Vad finns det för lit­ mellan kosmopolitism och provinsialism som teraturvetenskapliga slutsatser att dra av detta? vi kan förnya vårt kritiska uppdrag – och inte Har det någon betydelse alls? Som Pascale enbart, i det internationella sammanhanget, Casanova mycket riktigt påpekar förändras de bli reducerade till ”native informants” som transnationella litterära förbindelserna mycket kan säga något värdefullt om Strindberg eller långsammare än ekonomin och politiken.27 den svenska deckargenren, men utan att anses Men det kan också leda till en omvänd slutsats: relevanta för litteraturvetenskapens­ utveckling att det är just litteraturens långsamma tid i en i internationellt. Annorlunda uttryckt: vilket övrigt snabbt föränderlig värld som gör det an­ slags kosmopolitiskt begär bör vi, som littera­ geläget att ompröva och utveckla vår förståelse turvetare, odla idag? Eller för att komplicera av litteraturen som fenomen och institution. saken: hur kan vi utforma en kritik inte bara Om det är så att mening uppstår genom ett av eurocentrismens anspråk på att utgöra en system av skillnader, då förändras litteraturens transcendental kulturell auktoritet, utan av an­ och litteraturvetenskapens mening när omvärl­ språken på transcendental kulturell auktoritet den förändras. som sådan? Förespråkar jag således att litteraturvetare Frågorna är för stora att besvaras inom i Sverige ska göra en kallhamrad realpolitisk ramen för denna artikel, även om det aktu­ analys av världsläget och sedan följa makten ella intresset för översättning, transkulturella dit den leder oss? Svaret på den frågan är sam­ perspektiv, världslitteratur, postkolonialism et mansatt. Det skadar inte att höja blicken från cetera pekar på en del möjliga svar. Låt mig institutionsvardagen och se att universiteten är dock, avslutningsvis, ge ett eget exempel på inskrivna i det Bourdieu kallar maktens fält, den litteraturvetenskapliga läsningens möjlig­ ålagda att utbilda konkurrenskraftiga, anställ­ het till kritisk reflexivitet genom att återknyta ningsbara kandidater och doktorer.28 Det till Cunhas Os sertões. Vi kunde konstatera kommer vi inte runt. Vi kommer heller inte förut att denna texts vandring från Brasilien runt ett annat fenomen: humanioras relativa via USA till Sverige skedde inom ramen för försvagning i detta fält (trots att det i absoluta, ett nordatlantiskt nätverk: kombinationen av globala termer finns fler studenter än någonsin uppmärksamhet från en berömd österrikisk som studerar humaniora29). författare (Zweig) och en amerikansk översät­ Samtidigt håller jag fast vid tanken att huma­ tare var det som krävdes för att den skulle nå niora och litteraturvetenskap ska kunna fung­ fram till Sverige. Så långt bekräftar diskus­ era som en kritisk instans inom maktens fält. sionen endast det litterära utbytets systemiska Varför? Ett svar kan vara att samhällen utan en karaktär, dess tautologiska upprepning av reflexiv instans, utan en beredskap till kritiskt rådande, vitt manligt genuskodade maktför­ ifrågasättande, inte är överlevnadsdugliga. Men hållanden. Den bekräftar den eurocentriska för att utveckla en sådan kritisk kapacitet behö­ kosmopolitismen. Lägger man till det faktum ver vår teoretiska självförståelse ligga i nivå med att Cunha skriver utifrån en europeisk bild­ de samtida historiska processerna. Annorlunda ningstradition, alluderar till antika myter och uttryckt: om vi anser att vi som humanitas använder sig av en positivistisk, socialdarwi­ numera befinner oss i en ödesgemenskap av nistisk (rasistisk) begreppsapparat, förstärks planetära dimensioner, då måste humaniora denna slutsats. Cunha är, som jag har försökt svara mot den insikten. I termer av den här framhålla, inte måttligt eurocentrisk: han är artikelns resonemang är det alltså först när vi hypereurocentrisk, formad av det han själv förstår de aktuella förändringarna i dialektiken kallar en ”lånekultur”.30

STEFAN HELGESSON TFL 89 Men det finns ett alternativt perspektiv som mening skriver Cunha ”Envergonhava”, det öppnar sig genom en av våra ­ämnesmässiga vill säga ”det var skamligt”. Situationen ob­ ­specialkompetenser: närläsningen, uttolkning­ jektiveras; det betraktande subjektet skiftar i en av det singulära verket. Det som vid närmare och med denna formulering från soldaterna betraktande präglar Cunhas text är motsägelsen till en föreställd nationell gemenskap som ob­ och paradoxen. I centrum för denna­ paradox jektivt konstaterar skamligheten. Genom sin står ordet ”vi”. Ordet ”vi” saknar­ hos Cunha opersonliga trohet mot det skrivuppdrag han stabil referens. Å ena sidan syftar ”vi” på det har gett sig själv möjliggör han istället, för att han ser som det moderna Brasilien, nämligen använda ett uttryck från Jacques Rancière, en de stora kuststäderna, främst Rio de Janeiro ny ”delning av det sinnliga”, en ny ”partage du och São Paulo. Det är ”våra” soldater, det re­ sensible” som gör att ”nya objekt och nya sub­ publikanska Brasilien, som drar ut i krig mot jekt” framträder på ”det gemensammas scen”.32 ”dem”, inlandsborna i Canudos som verkar så Någonting nytt blir synligt, blir möjligt att se, fullkomligt främmande och skildras i regelrätt och detta nya utmanar det ”redan sedda” som rasistiska termer som efterblivna och under­ ligger inbäddat i Cunhas bildning. Os sertões, lägsna. Men i skrivögonblicket, när Cunha steg för att återigen parafrasera Rancière, blir po­ för steg, och med en manisk detaljrikedom, litisk inte i kraft av några åsikter som Cunha mejslar fram berättelsen om kriget, sker en för­ formulerar, utan genom att intervenera i en ändring. Hans teoretiska lärdom utsätts för en given uppdelning mellan synligt och osynligt. etisk prövning. Gestaltningen av kriget tvingar Om läsaren uppfattar denna korta redo­ honom att tänka nytt: kriget, republikens krig, görelse av Os sertões som en allegori över den var i själva verket en förbrytelse. Inlandsborna litterära läsningens kritiska potential inom en är i själva verket Cunhas hjältar. ”De” visar global, kosmopolitisk kontext tänker jag inte sig i själva verket vara ”vi”. Därav skammen i säga emot. I skildringen av inlandsborna – av följande stycke i slutet, när Canudos slutligen dessa terrorister, trashankar, barbarer – öppnar har besegrats och ”fiendens” sårade, sårbara sig Cunha för ”de andra”, de andra som också kroppar träder fram som naket liv: är vi. För Cunha är det gemensammas scen liktydigt med nationen; vi lever i en tid, som Raden av fångar, ett långt slingrande led längs Dipesh Chakrabarty nyligen har diskuterat sluttningen, vandrade långsamt mot lägret med stor emfas, då vi måste föreställa oss det […] Soldaterna betraktade dem nedslaget. […] gemensammas scen som i princip planetär, Det var svårt att medge att alla dess svaga och både på grund av ekonomisk globalisering hjälplösa människor – och så många! – hade och klimatförändringarna.33 Men utmaningen stigit fram ur kojor som bombarderats i tre hela ligger i att inte låta denna gemensamma scen månader. Medan de betraktade dessa svärtade endast reproducera det som systemiska makt­ ansikten, dessa smutsiga och magra kroppar, förhållanden redan låter oss se. Därav behovet vilkas sår och ärr inte doldes av trasorna – när av att betona den litterära textens icke reducer­ de sågo allt detta, miste den efterlängtade bara singularitet. segern plötsligt sin tjusning och blev dem Gayatri Spivak har nyligen formulerat saken motbjudande. De skämdes.31 så här: ”The singular is the always universali­ zable, never the universal”.34 Formeln fångar Man bör notera att översättningen inte lyckas in det specifika, kritiska värdet av den littera­ förmedla den språkliga sammansmältningen turvetenskapliga tolkningskompetensen i en av ”vi” och ”de”. I det citerade styckets sista globaliserad epok. Det ”universella” står här för

90 TFL 2013:1 det globala systemet, det nätverkssamhälle som Spivak med hänvisning till Tagore kallar en gör att vi överhuvudtaget har universitet och ”slösaktig ansträngning” (wasteful spending) bibliotek och förlag, det system som genom som inte ger någon säkrad återkoppling, men skrift och tryck gör att vi alls har texter att som har potential att omfördela det jag har förhålla oss till. Det ”singulära” är det som kan kallat det kosmopolitiska begäret.35 möta en i en etiskt utgivande läsakt, det som

1. James Joyce, Odysseus, övers. Thomas Warbur­ Hugo Hultenberg, Stockholm: Skoglunds, ton, Stockholm: Bonniers, 1946; James Joyce, 1941, s. 176. Ulysses, övers. Erik Andersson, Stockholm: 12. Euclides da Cunha, Backlands. The Canudos Bonniers, 2012. Campaign, övers. Elizabeth Lowe, London: 2. Euclides da Cunha, Markerna brinna, övers. Penguin, 2010. Thomas Warburton, Stockholm: Wahlström & 13. Marcia Schuback, ”Ao rez das existências, desa­ Widstrand, 1945. pontamentos”, i Tempo Brasileiro 77, 2009, s. 73. 3. En grundlig historisk genomgång av Canudos 14. Immanuel Kant, Om den eviga freden, övers. Alf och inbördeskriget hittar man i Robert M. W. Johansson, Stockholm: Rabén Prisma, 1996. Levine, Vale of Tears. Revisiting the Canudos 15. James Clifford,Routes. Travel and Translation Massacre in Northeastern Brazil, 1893–1897, in the Late Twentieth Century, Cambridge, Berkeley: University of California Press, 1992. MA: Harvard University Press, 1997; Carol 4. Mario Vargas Llosa, Kriget vid världens ände, A. Breckenridge, Sheldon Pollock & Homi övers. Jens Nordenhök, Stockholm: Norstedts, Bhabha (red.), Cosmopolitanism, Durham: 1984. Duke University Press, 2002. 5. Det kom en argentinsk översättning 1938 (Los 16. Paul de Man, The Resistance to Theory, Minnea­ sertones, övers. Benjamin de Garay, Buenos polis: University of Minnesota Press, 1986, s. 7. Aires: Mercatali); den första franska översätt­ 17. Jacques Derrida, De la grammatologie (1967), ningen, Les terres de Canudos (övers. Sereth Paris: Minuit, 1974. Neu, Paris: Julliard), gavs ut 1947 – intressant 18. Här lägger jag mig förstås ganska nära nog även i en brasiliansk utgåva (Rio de Friedrich Kittlers mediehistoriska perspektiv. I Janeiro: Caravela, 1947). den sista intervjun med Kittler utvecklar han 6. Thomas Warburton (övers. och red.),Mitt i ett ett intressant resonemang kring just konflikten krig. Tolkningar ur engelsk och amerikansk lyrik mellan latinisering och det arabiska skriftsyste­ 1941–1944, Stockholm: Bonniers, 1945. met. (E. Khayyat, ”Tänkandets ödmjukhet: ett 7. Euclides da Cunha, Rebellion in the Backlands, samtal med Friedrich Kittler”, i Glänta 2012:4, övers. Samuel Putnam, Chicago: University of s. 22–36.) Chicago Press, 1944. 19. Sheldon Pollock, ”Cosmopolitan and Verna­ 8. Samuel Putnam, ”A translator’s introduction”, cular in History”, i Breckenridge et al. (red.), i Euclides da Cunha, Rebellion in the Backlands Cosmopolitanism, s. 25. (1944), övers. Samuel Putnam, London: 20. Atterbom utnämndes 1835 till professor i Picador, 1995, s. v. Estetik och modern litteratur vid Uppsala 9. Stefan Zweig, Världen av igår. En europés min- universitet. Claes Ahlund, ”Litteraturämnets nen (1962), övers. Hugo Hultenberg, rev. Anna etableringsfas. Från 1890 till 1919”, i Claes Bengtsson, Stockholm: Ersatz, 2011. Ahlund & Bengt Landgren (red.), Från etable­ 10. Stefan Zweig, Brasilien. Ein Land der Zukunft, ringsfas till konsolidering. Svenska akademisk Stockholm: Bermann–Fischer, 1941. litteraturundervisning 1890–1946, Uppsala: Acta 11. Stefan Zweig, Brasilien. Framtidslandet, övers. universitatis upsaliensis, 2003, s. 32.

STEFAN HELGESSON TFL 91 21. P. D. A. Atterbom, Svenska siare och skalder, 31. Cunha, Markerna brinna, s. 355; Da Cunha, Os Uppsala: Lundequist, 1844, s. 341. sertões, s. 438: ”[…] a fila extensa, tracejando 22. Henrik Schück, Allmän litteraturhistoria, vol. 1, ondulada curva pelo pendor da colina, seguia Stockholm: Hugo Gebers förlag, 1919, s. 3. na direção do acampamento, passando ao 23. Ulrich Beck, The Cosmopolitan Vision, övers. lado do quartel da primeira coluna […] Os Ciaran Cronin, Cambridge: Polity, 2006; An­ combatentes contemplavam-nos e [sic] entris­ nika Olsson, ”Fångad av orden och nationen. tecidos. […] Custava-lhes admitir que toda Metodologisk nationalism och förmågan att aquela gente inútil e frágil saísse tão numerosa tänka frånvarande ting”, i Elisabeth Bladh & ainda dos casebres bombardeados durante três Christina Kullberg (red.), Litteratur i gränszo- meses. Contemplando-lhes os rostos baços, os nen, Falun: Högskolan Dalarna, 2011, s. 14–23. arcabouços esmirrados e sujos, cujos molambos Se även Anne Heith, ”Litteraturhistorieskriv­ em tiras não encobriam lanhos, escaras e ning och det nationellas förändringar”, i escalavros – a vitória tão longamente apetecida Tidskrift för litteraturvetenskap 2008:2, s. 17–19. decaía de súbito. Repugnava aquele triunfo. 24. Dipesh Chakrabarty, Provincializing Europe. Envergonhava. […]”. Postcolonial Thought and Historical Difference, 32. Jacques Rancière, Politique de la littérature, Princeton: Princeton University Press, 2000. Paris: Gallilée, 2007, s. 12: ”Cette distribution 25. Francis Fukuyama, The End of History and the et cette redistribution des espaces et des temps, Last Man, London: Hamish Hamilton, 1992. des places et des identités, de la parole et du 26. Göran Therborn,The World. A Beginner’s Gui- bruit, du visible et de l’invisible forment ce de, Cambridge: Polity Press, 2011, s. 101–105; que j’appelle le partage du sensible. L’activité se även John Comaroff & Jean Comaroff, politique reconfigure le partage du sensible. Theory from the South. Or, how Euro-America Elle introduit sur la scène du commun des is Evolving towards Africa, Boulder: Paradigm, objets et des sujets nouveaux.” 2012, för en utförlig diskussion av detta skifte. 33. Dipesh Chakrabarty, ”Postcolonial Studies 27. Pascale Casanova, La république mondiale des and the Challenge of Climate Change”, i New lettres, Paris: Seuil, 1999, s. 23. Literary History, vol 43, 2012:1, s. 1–18. 28. Pierre Bourdieu, Konstens regler. Det litterära 34. Gayatri Spivak & David Damrosch, ”Com­ fältets uppkomst och struktur, övers. Johan parative­ Literature/World Literature: A Stierna, Stockholm/Stehag: Symposion, 2000. Discus­ sion­ with Gayatri Chakravorty Spivak 29. Se James F. English, The Global Future of Eng- and David Damrosch”, i Comparative Literature lish Studies, Oxford: Blackwell, 2012, s. 53­–104. Studies, vol 48, 2011:4, s. 466. 30. Euclides da Cunha, Os sertões, Rio de Janeiro: 35. Ibid., s. 468. Lacerda, 2005, s. 172: ”uma civilização de emprestimo”.

92 TFL 2013:1 SUMMARY Literary Studies and Cosmopolitan Desire With a focus on Swedish and English translations of the Brazilian war narrative Os sertões (1902) by Euclides da Cunha, this essay begins by exploring the conditions of possibility for the transnational circulation of this Brazilian national classic as ”world literature”. A cosmopolitan, North Atlantic literary network – in which the Austrian writer Stefan Zweig was an influential figure (even posthumously) – is shown to have been instrumental in drawing the Swedish translator Thomas Warburton’s attention toOs sertões in the 1940s. Having traced the outlines of this translation history, the essay provides a theoretical excursus on the dynamic of cosmopolitan and vernacular tendencies in literary history and in the history of literary studies, especially the Swedish discipline of litteraturvetenskap. The underlying argument is that literary studies in Sweden has been shaped by a combination of methodological nationalism (with regard to primary sources) and methodological eurocentrism (in terms of its historical and theoretical horizon). The particular cosmopolitanism of literary studies in Sweden has in this way been expressive of Sweden’s position in a specific configuration of geopolitical power relations – a configuration that is currently undergoing significant changes and could be seen to motivate Dipesh Chakrabarty’s call to ”provincialize Europe”. In closing, it is therefore claimed that the case of Os sertões and its Swedish translation can be read in two ways: as an affirmation of a twentieth-century North Atlantic hegemony (and its corresponding form of cosmopolitanism) but also, if we close read the text itself, as a challenge to that very hegemony, potentially enabling a redistribution of the cosmopolitan desire of literary criticism.

Keywords: cosmopolitanism, translation, vernacular language, literary studies, geopolitics, Euclides da Cunha, Thomas Warburton, Stefan Zweig

STEFAN HELGESSON TFL 93

OMLÄSNING:

KÄTE HAMBURGER, DIE LOGIK DER DICHTUNG (1957)

sion publicerades redan 1957, den grundligt INTRODUKTION reviderade utgåvan 1968 – presenteras här en modell som går på tvärs med den narratologis­ Den tyska germanisten och litteraturvetaren ka. Så kan Hamburger sägas bilda startpunkten Käte Hamburgers (1896–1992) mest kända för ett slags ”berättarlös” narratologi senare verk, Die Logik der Dichtung (1957; rev. 1968), ­företrädd, framför allt, av Ann Banfield. Men för en märklig tillvaro i svensk litteraturveten­ även Gérard Genette, som så envist försvarat skap, hyllad som omistlig klassiker av några, berättarinstansen, utnämner henne vid uppre­ tämligen obekant för andra. Sällan nämns det pade tillfällen till en av den moderna poetikens utanför den skara som vigt sitt arbete åt just centralgestalter. fiktions- och berättelseteori och den systema­ Hamburger har förresten en helt naturlig tiska analysen av litteraturen som logiskt, ling­ koppling till Sverige. 1934, drygt tio år efter vistiskt och epistemologiskt objekt. Men inte disputationen på en filosofisk avhandling om ens här är det självklart att engagera sig i detta Schiller, tvingades hon fly Tyskland för Sverige grundliga teoretiska bygge som vid en första och en tillvaro som frilansande journalist och anblick ter sig rent bisarrt: en berättelseteori språklärare i Göteborg. Det har föreslagits att som kastar ut berättaren, en fiktionsteori som undervisningen i tysk grammatik rentav kan inte räknar jag-romaner som fiktion! ha varit den tändande gnistan för Die Logik der Hamburgers inflytande är dock oveder­ Dichtung, publicerad ett år efter återvändandet sägligt. Hon kan helt säkert räknas till de till Tyskland. Detta biografiska faktum förkla­ inflytelserika företrädarna för tyskspråkig rar emellertid inte det enastående genomslag ”Erzähl­theorie” bland vilka exempelvis Franz Hamburger fått bland svenska fiktions- och K. Stanzel, Monika Fludernik och Ansgar berättelseteoretiker. Bland etablerade forskare Nünning kommit att bli internationella namn har inte minst Göran Rossholm och Lars-Åke att räkna med. Vissa ser i hennes teorier rentav Skalin under sina respektive karriärer gått i en direkt fortsättning på den aristoteliska fördjupad diskussion med den hamburgerska poetiken. Trots att Die Logik der Dichtung är argumentationen, men Die Logik der Dichtung mer eller mindre samtida med den franska ges också betydande uppmärksamhet i flera strukturalistiska narratologin – en första ver­ färska litteraturvetenskapliga doktorsavhand­

OMLÄSNING TFL 95 lingar: Christer Johanssons Mimetiskt syskon- ingenstans, som ur ett vetenskapshistoriskt skap. En representationsteoretisk undersökning tomrum, men som samtidigt föregrep det ­mesta av relationen fiktionsprosa–fiktionsfilm (2008), inom fiktionsteoretisk forskning som skulle Ulrika Göranssons Romankonst och berättar- komma därefter. 1950-talets litteratur­vetenskap teori. En kritisk diskussion med utgångspunkt dominerades av litteraturhistoriska arbetssätt, i Göran Tunströms författarskap (2009) och i Sverige som i Tyskland.­ Hamburgers absolut Roger Edholms The Written and the Unwritten logiska ansats, hennes genomgående mycket World of Philip Roth. Fiction, Nonfiction, and strikta blick på formen hade till synes inga som Borderline Aesthetics in the Roth Books (2012) helst uppenbara föregångare. utgör några tydliga exempel. Men väntan kan redan vara över. I april 2013 När germanisten och litteraturvetaren J. Alex­ publiceras Claudia Löschners svar på denna ander Bareis, idag verksam vid Lunds universitet, fråga. Hon har i sin avhandling Denksystem – tog sig an den svenska narrato­logiforskningen Logik der Dichtung bei Käte Hamburger. Eine verkar han ha slagits av de återkommande wissen­schaftsgeschichtliche Kontextualisierung hänvisningarna till Käte Hamburgers­ teorier. und Rekonstruktion undersökt var exakt Ham­ Vi bad honom och två nordiska kollegor – litte­ burgers vetenskapshistoriska rötter kan pla­ raturvetaren och filosofen Anniken Greve vid ceras: Enligt förlagsinformationen snarare i Universitetet i Tromsø och litteraturvetaren Sten 1910-, 20- och 30-talen, bland annat hos neo­ Wistrand vid Örebro universitet – att i varsitt kantianismen (Cohen, Cassirer, Natorp), hos kort bidrag lyfta fram vad Käte Hamburger och existensfilosofin (Jaspers och Hamburgers fäst­ Die Logik der Dichtung betyder för dem – och man Hofmann), hos konstfilosofin (Dessoir), oss –­ idag. hos gestaltpsykologin (Bühler) och hos ro­man­ tikforskningen (Strich, Körner). Dessa influen­ Erik van Ooijen ser är dock inte uppenbara, utan ofta snarare implicita förutsättningar. Känner man inte till dem, så snubblar man lätt över dessa trösklar. KÄTE HAMBURGER IDAG Det kan vara en förklaring till varför så många – ETT GERMANISTISKT PERSPEKTIV lovordade den språkliga klarheten i framställ­ ningen av hennes teorimodell och samtidigt Käte Hamburgers vetenskapliga arbete är i avvisade modellen som obegriplig. Löschners många avseenden exceptionellt. Hennes livs­ avhandling kommer förhoppningsvis att bidra historia likaså. Den senare är intensivt för­ till en ökad förståelse av den vetenskapshisto­ knippad med Sverige, och forskningen kring riska bakgrunden. Tillsammans med en kom­ omständigheterna runt hennes svenska exil ger mande antologi om Hamburgers aktualitet numera en tydlig bild av tiden i Göteborg. När idag i anslutning till en workshop i Stuttgart det gäller hennes mångfacetterade vetenskap­ i november 2012, vittnar dessa publikationer liga produktion finns det däremot fortfarande om ett ihållande och starkt intresse för hennes en rad luckor att fylla. Den viktigaste frågan forskning i det tyskspråkiga området. som jag önskar mig ett svar på är den exakta ve­ Men varför är hennes teoretiska arbete av så tenskapshistoriska bakgrunden till hennes Die stort intresse än idag, även utanför Tyskland? Logik der Dichtung. Även om jag som fiktions­ Hur kommer det sig att till exempel Poul teoretiker har graverande invändningar mot Behrendt i det senaste numret av tidskriften hennes slutsatser, så måste man konstatera att Spring använder sig av Hamburgers teorimodell Die Logik var en bok som till synes kom från för att förklara intrikata språkliga förhållanden

96 TFL 2013:1 i Karl-Ove Knausgårds Min kamp? Hur kom­ vilken hon lika metodiskt som lo­giskt går till mer det sig att man i synnerhet i Skandinavien botten med sanningsbegreppet i förhållande gång på gång hänvisar till Hamburger – den till litteraturen. Hennes kritik av sannings­ biografisk-geografiska aspekten kan omöjligt begreppens användning hos Hei­degger, vara den enda anledningen. Adorno och Hegel är både saklig, träffsäker, Samtidigt måste man också konstatera och inget mindre än fullständigt dräpande. att hennes teser ofta har mött mycket starkt Med koncisa meningar, logiska slutledningar motstånd. Så sent som hösten 2011 ägnade en och yttersta klarhet pekar hon ut graverande ansedd tysk romanist på en konferens i Berlin brister i de stora filosofernas bruk av sannings­ en halvtimme åt ett försök att tillintetgöra begreppet och blottlägger en anmärkningsvärd hennes teorimodell, ett försök som slutligen brist på precision i deras formuleringar. I mynnade ut i den fasansfulla formuleringen anslutning till detta punkterar hon dessutom att ”Käte Hamburger måste utrensas ur fik­ Benjamins Goethetolkning, Searles talakts­ tionsteorin” (”Käte Hamburger muss aus der teori, och Gabriels semantiska fiktions­teori i Fiktionstheorie beseitigt werden”). Simpel förhållande till sanningsbegreppet. I motsats antisemitism var förhoppningsvis inte bak­ till hennes motståndare har Hamburger dock grunden för denna attack, även om den dess­ alltid ­hållit en mycket saklig ton. Medan hon värre inte kan uteslutas. själv marginaliserades gång på gång med hjälp Jag tror att Hamburgers oerhörda popula­ av olika härskartekniker, både vetenskapligt ritet, men också den starka polariseringen av och institutionellt, lyckades hon i sitt eget reaktionerna bland litteraturteoretiker världen vetenskapliga skrivande alltid att upprätthålla över, ligger i den ovanliga kombinationen av ett professionellt förhållningssätt. Tillsammans metodologisk skärpa och stringens, parat med med ett oförtrutet sökande efter genuin insikt ett försök att besvara de mest grundläggande bidrar det till att hennes texter inte är lika frågorna för vår disciplin. Även om jag inte da­terade som de manliga kollegornas hätska håller med hennes slutsatser i alla hänseen­ kritik. den (snarare tvärtom, faktiskt), så slås jag I en tid då gränsen mellan fiktion och dess gång på gång av hennes förmåga att vidröra motsats sägs vara i rörelse, om inte i upplös­ de neuralgiska punkterna för de mest grund­ ning, bidrar Hamburger framför allt med en läggande frågeställningarna man kan ställa som klar och säker blick på verkligheten. Samtidigt litteratur­vetare. Det är ingen tillfällighet att ex­ kan man säga att konsten har en alldeles egen empelvis narratologins extrema intresse för fritt plats i Hamburgers system, vilket logiskt be­ indirekt tal har sin utgångspunkt i Hamburgers friar konstens väsen från till exempel dagens välkända exempelmening ”Morgen war Weih­ legitimitetskrav. Ur Hamburgers perspektiv nachten” (”I morgon var det jul”). Banbrytande innehar konsten ett alldeles eget, oberoende forskning av bland många andra Dorrit Cohn, område i mänsklighetens medvetande, strängt Roy Pascal, Monika Fludernik och numera åtskilt från verklighetens krav. På så vis behöver Sylvie Patron behandlar samma kärnfråga som konsten inget särskilt rättfärdigande, varken Hamburger ställde 1957. vetenskapligt eller samhälleligt. Kanske ligger Förmågan att vidröra de stora frågornas mest däri den största vinsten av en aktualisering känsliga detaljer gäller för övrigt inte enbart av hennes epokgörande litteraturteoretiska hennes mest kända monografi, Die Logik der insatser för dagens läsare i ett samhälle där Dichtung, utan likaså den senare mono­grafin humanistisk vetenskap alltmer underkastas ett Wahr­heit und ästhetische Wahrheit (1979), i nyttotänkande.

OMLÄSNING TFL 97 För narratologins utveckling är hennes in­ kriteriene som teorien setter opp. Den figurerer sats hur som helst obestridlig. Söker man efter som et unntak som belyser regelen, og som bely- svar på den fortfarande omstridda frågan om ses av den: Vi ser hva fiksjonen er i lyset fra den en berättare i all fiktion, så kommer man inte utsagnsteorien som den faller utenfor. Vi ser at undan Hamburgers starka ställningstagande den ikke har et utsagnssubjekt, et jeg-origo som för det berättarlösa berättandet. Även om man, kan plasseres i tid og rom, eller mer presist: Vi som jag, inte delar denna ståndpunkt, måste ser at den instansen som i klassisk narratologi man redogöra för hennes skarpa och precisa kalles fortelleren, ikke er et jeg-origo. analys i frågan. Utan Hamburgers röst i denna Likevel bidrar Käte Hamburger til en reha­ fråga vore vår insikt i berättelsens struktur och bilitering av fiksjonen som forfatterhandling. logik betydligt mindre idag. Det gjør hun ved å redefinere den verbale handlingen som spiller seg ut i og med den J. Alexander Bareis fiktive teksten. Hamburger betoner fiksjonen som resultatet av forfatterens produktive virk­ somhet (poiesis som frembringelse, fictio som FIKSJONEN SOM FORFATTERHANDLING skapende handling), og den såkalte (tredjeper­ sons)fortelleren er strengt tatt forfatteren i ak­ Käte Hamburgers utsagnsteori, som ligger til sjon. Fiksjonsfortellingen er derfor en handling grunn for hennes fiksjonsteori, er lett å overse helt ulik den handlingen som utføres av en fordi den er vanskelig å gripe. Her er et forsøk: som forteller noe som virkelig har skjedd (el­ Hamburger spør ikke hvordan språket speiler ler som utsagnssubjektet tror har skjedd). Ved eller reflekterer virkeligheten, men retter blik­ at fortelleren, slik den klassiske narratologien ket mot subjekt-objekt-relasjonen i språket. forstod den, er borte, er forfatteren rehabilitert Det er denne relasjonen som er bærende for som skaper og fremforteller1 av en handling forholdet mellom språk og virkelighet. Eller: som tar sitt materiale fra virkeligheten slik vi Det er i denne relasjonen vi kan avlese for­ kjenner den, uten at den er eller kan bli et holdet mellom språk og virkelighet slik dette utsagn om den. er manifestert i språklige utsagn. Et virkelig Samtidig blir verket avskåret fra en viktig subjekt – et jeg-origo, som kan plasseres i tid side ved det kommunikative livet i språket, for og rom – forholder seg til et objekt, og uttaler så vidt som det ikke sier noe om virkeligheten. seg om det. Slik får vi virkelighetsutsagn. Forfatteren er identisk med fortelleren, men Det er subjektet som er det strukturerende utover å skape og fremfortelle, og dermed gjøre momentet i denne relasjonen: Utsagnssubjektet nærværende, en handling som henter sitt stoff som er intensjonalt rettet mot et utsagnsobjekt.­ fra virkeligheten, sier forfatteren ingenting om Dette gir det Hamburger kaller et virkelig­ denne virkeligheten. hetsutsagn. For at det skal være tale om et Er det mulig å bruke Hamburgers utsagns­ virkelighetsutsagn, er det bare subjektet som teori til å gjenvinne den kommunikative evnen må eksistere. Med andre ord: Det er subjektets hun på dette teoretiske grunnlaget frakjenner ontologiske status som er garantisten for at vi fiksjonen? Det er mulig forutsatt at vi ikke føl­ har med et virkelighetsutsagn å gjøre. Objektet ger henne i å redusere forfatterens handling til kan være en illusjon eller være drømt opp uten den skapende og fremfortellende handlingen. at det blir fiksjon. Forfatteren er plasserbar i tid og rom. Det er Dette er en utsagnsteori som støter fiksjonen forfatterhandlingen også, selv om den instansen ut. Den er ikke et virkelighetsutsagn etter de som verket fremfortelles med, ikke er det.

98 TFL 2013:1 Alt Hamburger egentlig godtgjør, er at og ikke-fiksjon som utsagnsteoriens utstøtelse hva som hender i den fiktive teksten, ikke av fiksjonen utstyrte oss med. Akkurat det skil­ kan være dens kommunikative innhold. Det let er nokså umistelig hvis vi vil forstå fiksjo­ kommunika­tive innholdet kan ikke reduseres nens særegne måte å delta i den menneskelige til, men kan heller ikke tenkes uten og uav­ samtalen på. Herfra må prosjektet om å gripe hengig av hva som hender og hvordan det blir fiksjonen som en fullverdig forfatterhandling fremstilt. Beskrivelsen av forfatterhandlingen tenke med Hamburger heller enn mot henne. må omfatte forfatterens anliggende(r), de over­ Anniken Greve gripende spørsmålene, eller det overgripende spørsmålet, som forfatteren gjennom den NOTER fiktivepoiesis utforsker og reflekterer over.2 1. Dette uttrykket har jeg lånt fra Rolf Gaasland, I kraft av sitt anliggende deltar fiksjons­ ”Tredjepersonens eksistensberettigelse”, i Edda teksten i ”the conversation of humanity”, for å 2012:4. bruke den engelske filosofen Stephen Mulhalls 2. For en mer utførlig presentasjon av tanken om fiksjonsteksten som bidrag til en samtale, se ord.3 Hvilke(t) anliggende(r) fiksjonsteksten Anniken Greve, ”Fiction and Conversation”, i har, hvilke spørsmål den utforsker, må en tolke Philosophical Investigations 2012 (special issue). teksten for å gripe. Vi kan for eksempel ikke 3. Stephen Mulhall, The Conversation of rette oss etter forfatterens erklærte intensjoner Humanity, Charlottesville/London: University med verket. Viktigere: Vi kan ikke forutsette at of Virginia Press, 2007. fiksjonstekstens anliggende(r) er identisk med 4. Se Gaasland 2012 for et eksempel fra Kafka: anliggendene til stemmer som snakker i tek­ ”Erstes Leid”. I følge min tolkning av ”Die ster, enten de er fortellere eller karakterer. For å Verwandlung” (”The Human Body and markere ulikhet i anliggender eller holdning til the Human Being in ’Die Verwandlung’”, i et bestemt anliggende, kan en iallfall i enkelte Lothe, Sandberg og Speirs, red., Franz Kafka. tilfeller trenge skillet mellom forteller og for­ Narration, Rhetoric, and Reading, Columbus: Ohio State University Press, 2011) er også dette fatter, også i såkalte tredjepersonsfortellinger.4 en fiksjonstekst som krever et skille mellom Med Hamburger kan vi derfor fastholde at forfatter og tredjepersonsforteller. den narrative instansen i fiksjonen ikke er et utsagnssubjekt. Mot Hamburger må vi skjelne mellom forfatteren som skaper og fremfortel­ ler av fiksjonen, og forfatteren som samtale­ KÄTE HAMBURGER – FORTFARANDE partner, som en som ser langt eller kort, som PROVOCERANDE OCH CHOCKERANDE? lodder dypt eller grunt i den menneskelige situasjonen, i og med dette stykket fiksjon. Käte Hamburger – litteraturteorins Lise Det er forfatteren, som historisk person, som ­Meit­ner? Två banbrytande tysk-judiska kvinn­ er ansvarlig for fiksjonstekstens deltakelse i den liga forskare som flydde till Sverige undan menneskelige samtalen, og i den forstand er nazismen och som inte fick det erkännande forfatteren et utsagnssubjekt. som de förtjänade. Men jämförelsen haltar Slik kan fiksjonen bli inkludert i utsagns­ något. Meitner som person negligerades av det teoriens nedslagsfelt, uten at vi gir opp tanken manliga forskarsamhället som dock förstod om at fortelleren, eller fremfortelleren, ikke er sprängkraften i hennes forskningsresultat. Så et utsagnssubjekt. Spørsmålet er hvordan kan fick de också snabb effekt på atomfysikens teori vi gripe forfatteren som utsagnssubjekt, og sam­ och praktik. Hamburger som person har inte tidig bevare det robuste skillet mellom fiksjon förtigits. Å andra sidan har inte hennes forsk­

OMLÄSNING TFL 99 ning, med få undantag, fått något genomslag narrate about persons and things. But rather he inom litteratur- och fiktionsteorin. narrates these persons and things; the persons Därför är det lite förvånande att läsa Gérard in a novel are narrated persons, just as the fi­ Genettes förord till The Logic of Literature gures of a painting are painted figures.Between (1993) där han talar om boken som ”one of the narrating and the narrated there exists not a the most celebrated monuments of modern subject-object relation, i.e., a statement structure, poetics”. Men han finner den också provoce­ but rather a functional correspondence.”6 rande, ja chockerande. Hamburgers analys är Här finns också bakgrunden till att hon, ”terribly convincing” och sålunda ”confronting liksom Aristoteles, för ihop epiken och dra­ the sincere reader with the irritating question: matiken som fiktionsgenrer men skiljer ut what if she were, quite simply, right?”.1 Men lyriken, då denna till skillnad från de förra vad jag kan se är det få som verkligen ställt består av just utsagor. Det är oproblematiskt. sig den frågan med undantag för Lars-Åke Men resonemanget leder henne också till att Skalin2 samt – när det gäller förekomsten av utesluta alla berättelser i första person från fik­ fiktionsmarkörer­ – Genette själv3 och Dorrit tionens domän då dessa rent lingvistiskt inte Cohn4. Annars tycks hon mest figurera som en kan uppfattas på annat sätt än som just detta fotnot – om alls. (fiktions)jags utsagor om verkligheten. Som ett Hamburger utgår från Aristoteles, och det exempel väljer hon Pär Lagerkvists Dvärgen – gör hon av den enkla anledningen att hon inte ­vilken emellertid snarare visar svagheten i hen­ finner att någon har tänkt bättre än just han nes resonemang. Hamburger tvingas uppfatta när det gäller förhållandet mellan skönlittera­ romanen som en serie utsagor om verkligheten tur (Dichtung) och verklighet. Hon lägger sin vilka dvärgen delger läsaren.7 Men då missar analys på lingvistisk grund och visar med en hon att det inte är dvärgen utan författaren, rad exempel att fiktionsframställning bygger Pär Lagerkvist, som kommunicerar med läsa­ på en annan logik än verklighetsframställning. ren; förstaperson-framställningen är bara ett Men genom att lyfta fram själva satskonstruk­ författargrepp bland andra i denna kommuni­ tionen som avgörande för hur något uppfattas kation som så att säga sker över huvudet på kan hon också hamna i svårigheter. dvärgen. Det är också Hamburgers lingvistiska Aristoteles mimesis-begrepp är centralt för genremodell som gör att hon inte kan tänka sig Hamburgers diskussion. Hon påpekar att det att ett och samma verk skulle kunna generera ofta missförståtts som snäv verklighetsimita­ olika slags språkspel under resans gång. För tion medan det i själva verket bör förstås som henne är ett fiktionsverk fiktion alltigenom verklighetsrepresentation. Det handlar alltså och hon kan inte acceptera att vissa avsnitt av inte om att kopiera eller återge det ena eller en roman eller ett drama skulle kunna bryta sig andra från verkligheten utan om en representa­ loss och anta funktion av verklighetsutsagor. tion av livet som det levs. Mimetisk litteratur Invändningar av detta slag påverkar emel­ ”represents and ’makes’ men in action”5 – vilket lertid inte Hamburgers grundläggande och är något fundamentalt annat än att göra utsagor av­görande tanke att fiktion är en speciell fram­ om verkligheten. För Hamburger blir mimesis ställningsform som skiljer sig från andra fram­ detsamma som fiktion – och det karaktäristiska ställningsformer: att läsa fiktion är att engagera för fiktionen är att den inte berättarom livet sig i ett specifikt språkspel med en egen logik. utan snarare berättar livet eller framställer det, Det är här hon går på tvärs mot dominerande sätter det i scen framför oss: ”The narrative uppfattningar inom berättar- och fiktionsteori. poet is not a statement-subject. He does not Narratologin har åtminstone fram till nu

100 TFL 2013:1 dominerats av ett antal grundantaganden. Ett dade föreställningar. En sådan är tanken att vi sådant är att alla berättelser måste ha en berät­ som läsare transporteras in i en fiktionsvärld, tare. Ett annat är att alla berättelser, faktiska uppgår i den och förstår den inifrån. ”Worth som fiktionella, förstås på i princip samma stressing, too”, skriver David Herman, ”is that sätt. Frågan om fakta och fiktion blir en fråga the power of narrative to create worlds goes a om ontologi (har det hänt eller är det påhit­ long way toward explaining its immersiveness, tat) medan själva framställningsformen tänks its ability to transport interpreters into places vara densamma. James Phelans ofta citerade and times they must occupy for the purposes definition av en berättelse rymmer båda dessa of narrative comprehension”.12 En annan är antaganden: ”somebody telling somebody else föreställningen att en text är full av ”luckor” on some occasion and for some purpose that som läsaren tänks fylla ut. I båda dessa fall something happened”.8 Konsekvensen blir att måste man tänka sig att vi läser fiktionstexter en påhittad historia berättas och förstås som om som om de fungerade enligt samma logik som den vore sann; fiktionsframställningen så att exempelvis historieböcker, reportage och andra säga parasiterar på den faktiska. Med Kendall utsage-baserade framställningar. Även en fik­ Waltons välkända ord ingår vi i ett ”game of tionsvärld kan därför uppfattas som i princip make-believe”: författaren/berättaren låtsas tro komplett och möjlig för läsaren att fylla ut med att det hon säger har ägt rum, och vi låtsas tro saker som berättaren aldrig nämner. Enligt att vi tror henne.9 Vi vet att Anna Karenina Marie-Laure Ryan gäller ”the principle of mi­ inte har levat, men när vi läser om henne gör nimal departure” som innebär att vi använder vi det på samma sätt som om hon hade levat – oss av den verkliga världen som ett mönster.13 och det gör vi därför att berättaren framställer Kendall Walton säger i princip samma sak. De hennes historia som om den verkligen har ägt flesta av dessa tankar har sin grund hos Roman rum och nu informerar oss om den genom en Ingarden (även om få hänvisar till honom) – rad utsagor. som Hamburger också känner sig föranlåten Käte Hamburgers anteciperande svar på att polemisera mot. Phelans definition av en berättelse lyder: ”When Om man, som Genette föreslår, verkligen tog I read in Anna Karenina that ’Everything was Käte Hamburger på allvar skulle man tvingas topsy-turvy in the house of Oblonsky’, I do tänka om i grunden när det gäller en rad av de not experience that at some time in the past föreställningar som idag tycks uppfattas som things were topsy-turvy, but that things were självklara när man diskuterar narrativ fiktion. topsy-turvy”.10 Poängen är alltså att ingen berät­ Genettes ”irriterande fråga” hänger alltså fort­ tare här informerar oss om något som en gång farande i luften: Vad skulle det innebära om har ägt rum. Framställningen saknar referens, hon, i alla fall i vissa och viktiga avseenden, och narrativ fiktion kan därför snarare beskri­ helt enkelt, har rätt? vas som en ”as-structure” än som en ”as-if Sten Wistrand structure”.11 Vi tar inte del av ett ”där och då” utan uppfattar att storyn rullas upp av sig själv framför oss ”här och nu”. Att tempus är prete­ NOTER ritum har i detta fall ingen betydelse eftersom 1. Gérard Genette, ”Preface”, i Käte Hamburger, detta formella preteritum blir ett funktionellt The Logic of Literature, övers. Marilynn J. Rose, presens, ett ”episkt preteritum”. 2:a omarb. uppl., Bloomington: Indiana Uni­ Som jag ser det får Hamburgers fiktionsteori versity Press, 1993, s. xviii. konsekvenser även för en rad andra omhul­ 2. Lars-Åke Skalin, Karaktär och perspektiv. Att

OMLÄSNING TFL 101 tolka litterära gestalter i det mimetiska språk- spelet, Acta Universitatis Upsaliensis: Historia litterarum 17, Stockholm: Almqvist & Wiksell International, 1991. 3. Gérard Genette, Fiction & Diction, övers. Catherine Porter, Ithaca/London: Cornell University Press, 1993. 4. Dorrit Cohn, The Distinction of Fiction, Balti­ more/London: The Johns Hopkins University Press, 1999. 5. Käte Hamburger, The Logic of Literature, övers. Marilynn J. Rose, 2:a omarb. uppl., Blooming­ ton: Indiana University Press, 1993, s. 10–14. 6. Ibid., s. 136. 7. Ibid., s. 317–318. 8. James Phelan, ”Rhetorical Literary Ethics and Lyric Narrative. Robert Frost’s ’Home Burial’”, i Poetics Today 2004:4, s. 631. 9. Kendall L. Walton, Mimesis as Make-Believe. On the Foundations of the Representational Arts. Cambridge, Mass.: Harvard University Press, 1990. 10. Hamburger 1993, s. 109. 11. Ibid., s. 58–59. 12. David Herman, Story Logic. Problems and Possibilities of Narrative, Lincoln and London: University of Nebraska Press, 2002, s. 16. 13. Marie-Laure Ryan, Possible Worlds, Artficial Intelligence, and Narrative Theory, Bloomington & Indianapolis: Indiana University Press, 1991.

102 TFL 2013:1 RECENSIONER

Antologin är tematiskt strukturerad vilket RED. KATRI KIVILAAKSO, ANN-SOFIE ger en snabb och pedagogisk läsanvisning: LÖNNGREN OCH RITA PAQVALÉN Läsandet, Historia, Arkiv, Genre och Skrivande QUEERA LÄSNINGAR. LITTERATUR­ tas upp. Det är också uppfriskande att antolo­ VETENSKAP MÖTER QUEERTEORI gin samlat forskare från både Sverige, Finland Årsta: Rosenlarv förlag 2012, 332 s. och Danmark vilket ger en fingervisning om queerteorins betydelse i Norden idag. I förhål­ På baksidestexten marknadsförs antologin lande till queerteorins popularitet finns relativt Queera läsningar på följande sätt: ”En queer­ lite litteraturvetenskaplig forskning med denna läsning intresserar sig för textens luckor, inriktning. Därför kommer denna antologi sprickor och ologiskheter [sic!], för dess inne­ säker­ligen att fylla ett behov och välkomnas av boende dissonans och ambivalens. Det är en undervisande lärare. läsning som tar fasta på textens tystnader, det En antologi rymmer ofta bidrag med skif­ den samtidigt avslöjar och döljer. Inte minst tande kvalitet. Vissa bidrag tilltalar, andra det som framstår som avvikande och udda, väcker mindre intresse vilket är fallet även eller som bryter mot normativa uppfattningar med Queera läsningar. Ur mitt perspektiv om kön och sexualitet.” väcks också några principiella frågor vad Retoriken i sammanfattningen ovan påmin­ ­gäller litteraturvetenskaplig teorianvändning, ner delvis om den som lanserades i samband som således inte bara gäller queerteori, utan med dekonstruktionens och poststrukturalis­ teoriapplikation generellt inom ämnet. För mens genomslag i litteraturvetenskapen. Det att förnya, motivera och skapa legitimitet till som tillkommer är förstås den politiska och fortsatta närläsningar av litterära texter måste ideologiska inriktningen: för att vara en queer vi då finna nya teoretiska infallsvinklar, som läsning ”på riktigt” – och inte bara en ”skev” leder till tidigare inte framlagda tolkningar, sådan – krävs att avstamp tas i en könsmakts­ och i vissa fall, endast små förskjutningar i ordning som förutsätter att heterosexualiteten förståelsen av redan utforskade författarskap? är normerande. Att avslöja det som texten Kan man tänka sig att också förnya metoderna döljer på en mer eller mindre manifest nivå är inom ämnet? Det kanske skulle bidra till en således uppgiften. mer radikal omvandling än teorianvändning

RECENSIONER TFL 103 med ideologiska och politiska förtecken, efter­ inverkar egentligen litteraturvetenskapliga som det skulle påverka själva den litteratur­ forskningsresultat på ett ojämlikt samhälle? uttolkande praktiken. Räcker det att postulera att man bidrar med Det allra första bidraget av Sanna Karkulehto diskursiva förskjutningar som i sig skulle vara presenterar en teoretisk modell för hur queer­ subversiva? Detta sagt på en principiell nivå politisk läsning kan gå till. Det handlar kort med reservation för att jag inte har någon kun­ sagt om att avslöja samhälleliga maktdiskurser skap om hur queerforskare mottas på enskilda och tidigare osynliga eller osynliggjorda köns- litteraturvetenskapliga institutioner. och sexualpolitiska perspektiv genom att läsa En liknande teoretisk retorik återfinns i ”mothårs” (against the grain) eller genom att Tove Solanders bidrag ”Queerblivanden – för­ hitta det som ”gömmer sig under” det synliga. sök till en queer-deleuziansk litteraturläsning”. Den teoretiska diskussionen och dess referen­ Teorin som kommenteras, den litteratursyn ser är välkända (bland annat Foucault, Butler, som Deleuze hyser, är svår att referera och Ahmed) och är rimliga inom sitt teoretiska även att omsätta i en egen tolkningspraktik. paradigm. Den utlovade ambitiösa tolkningen Solanders teoretiska diskussion är förmodligen av ett enskilt litterärt verk ges emellertid inte intressant för den redan engagerade, men i utrymme nog för att bli riktigt övertygande. hennes svenska språkdräkt riskerar Deleuze Likaså bidrar förmodligen översättningen att bli komisk. I sin tolkning av räven och från finska till svenska till att framställningen hönsen i D. H. Lawrences novell ”The Fox” i­bland är snårig. anges huvudpersonerna­ March och Henry Mitt problem är den läsarposition som att uppgå i ett ”bytesblivande som tar vägen underförstås: att uttolkaren kan ställa sig över ett räv­blivande och leder mot /…/ ett utanför texten och se det andra inte ser och sjögräs­blivande” (s. 55). När det gäller ”sjö­ på så vis ”rasera traditionella föreställningar gräsblivandet” menar Solander att det uppstår om sexualitet och kön” (s. 34). Målet för ”en spänning mellan min queer-deleuzianska Karkulehtos syn på den queerpolitiska läs­ läsning och en annan typ av politisk impuls. ningen av skönlitteratur tycks vara någon form Jag borde affirmera sjögräsblivandet som del i av samhällsomvandling. Möjligtvis är hennes ett deleuzianskt blivande som tar vägen över uppfattning om det radikala i litteraturveten­ djurblivande på väg mot växtblivande och skaplig forskning något orealistisk. Själv hyser osynlighetsblivande, men på grund av makt­ jag inte lika stora förhoppningar om att queer­ förhållandet mellan Henry och March är jag teoretiska läsningar av skönlitteratur – eller inte beredd att låta henne ge upp sin agens och annan litteraturvetenskaplig forskning för den individualitet” (s. 58). delen – skulle kunna rasera särskilt mycket i Förutom den märkliga retoriken är det vårt samhälle. Förmodligen krävs även andra återigen­ uttolkarens förhållningssätt till texten insatser. Om vi enbart talar om själva den som bekymrar mig. Solander tycks mena att queerteoretiska forskningspraktiken inom lit­ den som tolkar kan ge en fiktivgestalt i ett fik- teraturvetenskap ställer jag mig också tveksam tivt universum rätten till individualitet – eller till hur den egentligen skulle kunna radikali­ inte – likaså tycks det vara självklart att den sera vår egen institution, om vi inte samtidigt teoretiska ramen ska avgöra detta. Det räcker inför exempelvis nya metoder och nya sätt att inte att Solander avslutningsvis landar i slut­ samarbeta över disciplingränserna och med satsen att vi måste låta texten formulera sina det omgivande samhället. Här aktualiseras egna problem istället för att vi som forskare den traditionella feministiska frågan: Hur ska överföra vår egen problemformulering på

104 TFL 2013:1 texten. Solanders sätt att använda teori visar förhållningssätt till teori och dess användning; ju att hon gjort just detta: överfört ett queer- de tycks bemöda sig om att tänka själva utan att deleuzianskt förhållningssätt på novellen ”The fastna i en given teoretisk ram. Fox”. Enligt mig är detta ett stelbent förhåll­ Claudia Lindén visar i sin analys av Karen ningssätt till teorianvändning vilket förstärks Blixens lek med gotiken i Sju romantiska av stilen. De nämnda artiklarna skrivs som berättelser hur den konventionella bilden av om språket vore ett neutralt verktyg för teori- Blixens författarskap förskjuts med hjälp av applikation och teori-testning: ett slags positi­ ett queeranalytiskt och filosofiskt förhållnings­ vistiskt vetenskapsideal tar form som förkläds sätt. I en modern tidsuppfattning är sam­ i subversiva termer. tidig­heten norm. Den tvingar oss att ”betona Även i det tredje och sista bidraget som förändring, utveckling och ersättning samt att handlar om queerteori och läsning, Pia Livia bortse från samtidigheten hos det icke samtida” Hekanahos ”Texten, läsaren och affekterna – (Lindén, s. 98, cit. A. Assmann, Tid och tradi- den affektiva vändningen och läsarens känslor”, tion. Varaktighetens kulturella strategier, övers. återfinns samma retoriska figur: att det finns P. Jack­son, Nora: Nya Doxa, 2004, s. 74). Med dolda strukturer under ytan på litterära texter stöd i Nietzsche visar Lindén hur en av Blixens som den som Ser kan avtäcka, förutsatt att berättelser framställer just det samtida i det denna person har de korrekta teoretiska verk­ förflutna, inte på en tematisk nivå utan bilden tygen. Yta ställs mot djup, det manifesta mot av textens tid och tidslighet förändras. Ett plus det dolda, det medvetna mot det omedvetna är också Lindéns stilsäkerhet och känslighet vilket i vissa fall också premierar seendet och för den skönlitteratur hon analyserar; det teo­ blicken som den avslöjande instansen vilket retiska anslaget framstår som en integrerad del borde kommenteras. I Hekanahos fall handlar i en argumentation, som därmed inte tillåter det också om att postulera idealtypiska läsare teorin att bli ett styrande raster, utan en dialog och deras affekter vilket förvisso är legio inom och ett intellektuellt samtal förs som därmed litteraturvetenskapen (att tala om läsare som även ger oss nya insikter i Blixens författarskap. ett slags metaforer eller projektioner av uttol­ I sitt bidrag till temat historia ställer Sidsel karen själv). Det vore därför spännande att ta Sander Mittet inledningsvis frågan om det del av queerinspirerade läsarstudier, kvalitativa fanns queera personer på medeltiden. Hur ska och kvantitativa sådana, baserade på verkliga du alltså använda begreppet sexualitet i dess läsares erfarenheter: ett exempel på en ny me­ olika moderna bestämningar när du forskar tod eventuellt värd att pröva inom området. om en period där begreppet inte hade någon Det jag uppfattar som det mest givande i relevans? Artikelns syfte är därför att synlig­ antologin är bidragen som handlar om historia göra risken för anakronismer och samtidigt eftersom de berör frågor som är principiellt vik­ visa hur ett queerteoretiskt förhållningssätt tiga för alla litteraturvetare intresserade av teori. kan vara produktivt. Sander Mittet lyfter fram Kan du läsa historiska dokument och texter med begreppet ”natur” som möjligt betydelse­ teorier utvecklade i nutid och som förutsätter bärande om man vill diskutera medeltida före­ ett nutida synsätt på sexualiteter? Självfallet kan ställningar om kön och något slags medeltida du göra det, svarar Claudia Lindén och Sidsel sexualnorm. ”Natur” vetter då mot begrepp Sander Mittet i sina respektive bidrag, men det som ”naturligt” och ”onaturligt” men de kräver att du medvetande­gör problematiken i sistnämnda begreppen är inte synonyma med detta för att det ska bli trovärdigt. Det jag såle­ ”hetero- och homosexuell”,­ ej heller med ”nor­ des uppskattar är deras reflexiva och mer öppna mal” respektive ”avvikande”. Detta sagt som

RECENSIONER TFL 105 ett exempel på att distinktioner är finkalibre­ då att förvandlas till en utanförstående grans­ rade och att det kan vara lätt att tillskriva äldre kare med avslöjande blick sysselsatt med en tider moderna föreställningar som därmed kan teori-testning som dessutom ibland förutsätts leda till felaktiga slutsatser. vara subversiv i någon oklar politisk mening. Även Katri Kivilaakso för ett mer principi­ Utmaningen är, som i all litteraturvetenskaplig ellt resonemang om queerteorins bidrag till lit­ forskning med stora teoretiska ambitioner, att teraturforskningen. Under temat Arkiv skriver förena anspråken med en reflexiv hållning för hon hur även tryckt litteratur kan bli queer om att skapa en självständig dialog med de tankar den sätts i relation till arkivmaterial: en beprö­ teorierna erbjuder. En annan utmaning kan vad metod med andra ord (att arkivmaterial gälla oss alla inom ämnet litteraturvetenskap: kan berika och ge andra tolkningsmöjligheter att införa nya metoder och initiera nya sam­ till den utgivna och tryckta litterära utgåvan). arbeten med aktörer som vi av tradition inte De flesta bidragen under de resterande samverkar med för att öka relevansen i vår temana Genre och Skrivande är mer fokuse­ verksamhet, inte minst den samhälleliga. rade på att analysera enskilda litterära verk med Cristine Sarrimo hjälp av queerteori. Ann-Sofi Lönngren skriver vidare om Strindberg men nu kombinerat med ekokritik, vilket bidrar med en viss förskjutning i förståelsen av den redan queer­analyserade för­ MARIA WAHLSTRÖM fattaren; Mia Franck skriver om tystnad och JAG ÄR ICKE HELLER EN. DEN normbrott i vampyrberättelser men drar inga SVENSKA DAGBOKSROMANEN slutsatser som inte redan är självklara (vam­ Lund: ellerströms förlag 2012, 272 s. pyren är ”en metafor för gränsöverskridande­ sexualitet”) och Mikko Carlsson kommenterar Maria Wahlströms avhandling gör skäl för självbiografiskt berättande. Mia Österlunds sin titel. Den är nämligen inte heller en, utan bidrag, ”Queerfeministisk bilderboksanalys – rymmer egentligen flera olika studier eller in­ exemplet Lindenbaum”, framstår som det mest riktningar. Något den inte är, som undertiteln originella i sammanhanget, eftersom queer­ annars gärna skapar förväntningar om, är en teorin endast i begränsad omfattning använts traditionell genrestudie: ”I centrum för min vid bilderboksanalyser. Hon ger också en snabb undersökning står dagboksromanen, men mitt bild av tidigare forskning och hur man förhållit huvudsakliga syfte är inte att definiera genren, sig till barns sexualitet i barnlitteratur. utan att undersöka den svenska dagboks­ Maria Margareta Österholms bidrag ligger romanen och beskriva den utifrån en redan allra sist under temat Skrivande. Hon är den vedertagen definition”, skriver Wahlström i enda av bidragsgivarna som i sin egen skriv­ sin inledning (s. 15). praktik försöker visa hur även skriften och Avhandlingens första halva upptas av en ge­ stilen kan vara ”queer” och rymma ”skeva ut­ nomgång av dagboksromanens gängse känne­ rymmen”. Därmed sätter hon också fingret på tecken, exempelvis när det gäller utgivarfiktion, min inledande kommentar: att det kan framstå titel, datering och tid. Ett kapitel diskuterar som problematiskt att forskare, vars målsätt­ också avgränsningar mot näraliggande genrer ning är att lyfta fram ”textens luckor, sprickor som brevroman och fiktiv självbiografi. Utifrån och ologiskheter [sic!]” och ”dess inneboende sitt digra primärmaterial, ett trettiotal svenska dissonans och ambivalens”, ibland använder romaner från Clas Livijns Spader Dame (1825) teorin som en Grand theory. Uttolkaren riskerar till Kerstin Ekmans Mordets praktik (2009),

106 TFL 2013:1 lyckas Wahlström destillera fram en hel del re­ särskilt kring genus. Delarna förblir i hög grad levant karaktäristika. Bland alla dessa prosaverk separerade, vilket proportionellt sett också gör har så tre valts ut för tematiska närläsningar i avhandlingen en smula framtung. avhandlingens andra del: Fredrika Bremers En I första delen åberopar Wahlström en rad dagbok (1843) Hjalmar Söderbergs Doktor Glas auktoriteter (Lejeune, Genette, Raoul, Field, (1905) och Eyvind Johnsons Drömmar om rosor Porter Abbott) för att ringa in dagboks­ och eld (1949). romanens typiska kännetecken, vilka sedan Valet av just dessa tre får däremot ingen sär­ förankras genom talrika exempel och citat skilt tydlig motivering. ”Tidsspannet mellan från källmaterialet. Det är pedagogiskt och publiceringen” av dem ” är ungefär lika stort”, vetvärt. Men när alla dessa författarnamn och och ”tillsammans omfattar verken cirka hund­ romantitlar från nästan 200 år blandas för att ra år”, konstaterar Wahlström och tillägger att illustrera det genretypiska väcker det också avsikten med den vida undersökningsperioden frågor, inte minst av litteraturhistoriskt slag, är ”att försöka ringa in olika, mer eller mindre som aldrig riktigt följs upp. I andra delens tidstypiska aspekter” (s. 16). Här finns inga närläsningar bryter Wahlström visserligen den mer utförliga argument för varför de specifika kronologiska anarkin och lämnar definitio­ verken valts ut eller vilka andra som hade kun­ nerna för egna iakttagelser. Men då förloras å nat vara aktuella. Wahlström säger sig heller andra sidan en väsentlig del av den genrekopp­ inte vara ute efter att tydliggöra genren ur ett ling som den omfattande första delen bäddat historiskt perspektiv, istället vill hon ”på ett för. Trots att Wahlström påstår sig diskutera de mycket konkret sätt illustrera den mångfald utvalda verken ”utifrån olika dagboksgrepp” som dagboksromanen representerar, i synner­ (s. 219) är uppmärksamheten på Bremers, het ur ett berättartekniskt perspektiv”. När det Söderbergs och Johnsons romaner just som historiska intresset ändå är så pass nedtonat dagboksromaner inte särskilt tongivande. kunde kanske även något nyare verk ha fått Wahlström intresserar sig visserligen för ”den illustrera samtida sätt att tänja genregränserna, speglingseffekt som ofta förknippas med skri­ jag kommer exempelvis att tänka på verk som vande i första person”. Det är för övrigt dessa Martina Lowdens Allt (2006). klyvningar av jaget som gett avhandlingen dess Så, vad är då detta för typ av studie? Det titel, hämtad ur en replik yttrad av karaktären är inte alldeles lätt att säga. Huvudskälet till Flora Delphin i Bremers En dagbok. Men det tror jag ligger i avsaknaden av en över­ dessa effekter är ingalunda reserverade just för gripande frågeställning. I Maria Wahlströms dagboksfiktion. Jag kommer på mig själv med presentation av projektets syfte dominerar i att längta efter strukturerande preciseringar: sammanhanget oprecisa verb som ”kartlägga”, Vilken typ av estetiska och etiska projekt läm­ ”beskriva”, ”undersöka” och ”belysa”. Allt detta par sig särskilt för denna typ av berättande? gör hon också, metodiskt och samvetsgrant, på Vilka effekter uppnår dagboksfiktion som en väl fungerande akademisk prosa. Men det inte återfinns i andra skrivformer? Och, ur ett finns ingen tydlig forskningsfråga som driver internationellt perspektiv, finns det någonting framställningen. Jag ser heller ingen direkt som är specifikt just i en svensk tradition? koppling mellan avhandlingens första del Betraktat som ett forskningsprojekt om den med dess ambitioner att presentera, klargöra svenska dagboksromanen ger avhandlingen definitioner och sammanhang – och den andra med andra ord ett splittrat intryck, och jag delens fördjupade läsningar, som framför allt har svårt att riktigt få grepp om vad det är är inriktade på innehållsfrågor och tematik, Wahlström vill åstadkomma. Det betyder inte

RECENSIONER TFL 107 att hennes studie saknar förtjänster. Wahlströms akademiska prosa är av det slag som är lätt och MATS TORMOD njutbar att läsa, det finns flyt och spänst i språ­ TILL EN BERÄTTELSE OM TRÖST. ket, framställningen präglas av vetgirighet och EYVIND JOHNSON OMLÄST en tydlig ambition att kommunicera. Studien Stockholm: Atlantis 2012, 392 s. åberopar fortlöpande relevanta rön i den tidi­ gare forskningen kring dagböcker och dagboks­ Intresset för Eyvind Johnsons författarskap vi­ fiktion i allmänhet och kring de fokuserade tre sar inga tecken på att avta. Flera avhandlingar verken i synnerhet. Här finns en levande dialog har publicerats de senaste åren med Johnsons som ligger långt från den pliktskyldiga redovis­ författarskap i centrum eller som en väsentlig ning som tynger så många avhandlingar. del (Jimmy Vulovic, Per Anders Wiktorsson, Framför allt i de fördjupade läsningarna Maria Wahlström). av En dagbok, Doktor Glas och Drömmar om Mats Tormods avhandling är den senaste rosor och eld demonstrerar Wahlström också i raden. Han har velat skriva en annorlunda en förmåga att avtäcka spännande saker i litte­ bok. Det vittnar inte minst inledningen om, rära texter. Bara ett par exempel: Doktor Glas där vi får följa hans egen väg till författarska­ dagbok som en fallstudie med läkaren som sin pet. Det som grep honom i Johnsons verk var egen patient och en återkommande konfronta­ ”en närhet i skildringen av smärtan” (s. 16) hos tion mellan ett dag-jag och en natt-jag (nattbok karaktärerna, och just den personliga strängen istället för dagbok?). Eller, utifrån Drömmar om ljuder sedan genom hela framställningen. rosor och eld, opålitligheten i Drouins dagboks­ Tormod vill ha ”en öppnare ton” än brukligt protokoll som blir synlig först när det lyfts ut och ”hellre resonera än fastställa slutsatser” ur berättelsen som helhet. (s. 21). Han vill närmast se sin avhandling Att en avhandling ska utgöra ett avslutat som essäistisk och gärna också framstå som en helt där alla delar har sin givna plats är inget läsare, eller snarare ”omläsare”, som har andra självändamål och kanske inte heller alltid önsk­ utgångspunkter (han använder själv uttrycket värt. Även detta är ju en genre under ständig ”vypunkter”, en term från sjölivet) än övriga omförhandling. Kanske låter jag mig alltför lätt forskare. Han vill lyfta fram inslag i författar­ ledas av studiens undertitel ”Den svenska dag­ skapet som tidigare inte uppmärksammats, och boksromanen”, och förväntar mig utredningar tycker sig märka en ”skillnad” mellan sitt eget av hur hundra år har präglat svensk dagboksfik­ sätt att läsa och ”de lärdes”. (s. 17) tion. Här är det rimligt att böja sig för förfat­ Den fråga som står i centrum – och som tarens uttalade ambitioner – som alltså varken i snarlik form återkommer många gånger inbegriper att söka efter nya definitioner eller – är hur vi ska förstå ”den stora plats” som teckna historiska utvecklingslinjer. Men även ­kvinnorna tar i romanerna. (s. 19) Det är om Maria Wahlström inte vill ge den typen av något som, enligt Tormod, nästan aldrig svar kvarstår, enligt min mening, kravet på en nämns i andra studier. Det finns fler motiv övergripande forskningsfråga som ger riktning som Tormod menar att forskningen har förbi­ och konkretion åt kunskapssökandet – och åt sett: mobbning, ­självförakt, svek, utstötthet, redovisningen av denna process. Åtminstone självmordsförsök, manlig närhet. Det han i en studie som vill tala om den svenska dag­ finner speciellt ”anmärkningsvärt” är att man boksromanen i bestämd form. förbisett ”­bilderna av kvinnor och sexualitet”. (s. 19) Idén att andra av olika, ibland synnerli­ Åsa Arping gen suspekta, skäl förbisett just dessa aspekter

108 TFL 2013:1 återkommer gång på gång. Det blir närmast problematiskt när han tvingas konstatera att ett mantra. både Krilon och Strändernas svall innehåller en I den återkommande kritiken mot tidigare betydligt mer mångsidig gestaltning av kvin­ forskning saknas ofta substans. Den framstår nor än tidigare verk. BeträffandeKrilon blir närmast som en sammansvärjning med syfte att slutsatsen en helt annan än vad som tidigare dölja delar av författarskapet och putsa vidare presenterats som ett axiom: ”När de många på en etablerad bild av Johnson som upphöjd och olika kvinnoporträtten ställs bredvid olympier. En typisk formulering är följande: varandra, uppvisar de sålunda en – möjligen ”Det är vanligt bland Johnsonforskare, i oväntad – variation”, de ”uppvisar såväl djup själva verket det normala att intressera sig för som yta, både styrka och svaghet.” (s. 277) det uppenbaras­ kungsväg.” (s. 252) Det följer Tormod vill med stöd av Foucault ”leta efter på ett citat ur Wiktorssons avhandling (Den spåren” (s. 32) av författaren och betrakta sin utvidgade människan. Om Eyvind Johnsons metod som arkeologisk: ”att rota i komposten Krilontrilogi, 2010) som fokuserar på den alle­ av överblivet och ignorerat, för att där någon­ goriska metoden. stans bland resterna hitta andra spår in i roma­ Det saknas över lag en seriös diskussion av nerna och till bilden av Författaren” (s. 203). andra forskares resultat, det är ofta oklart vad Komposter är emellertid inte till för att bevara det är som kritiseras. När Tormod exempelvis organiskt material utan för att omvandla det inleder en kritik av Wiktorssons behandling av till jord, vilket väl också bör gälla litterära Lydia Redbeck i Krilon, förblir det oklart vilka komposter. hans invändningar egentligen är. Den som En bärande tanke i framställningen är att läser Wiktorssons avsnitt om Lydia Redbeck Johnson själv ständigt knyter det han kallar får en utförlig analys av hur Johnson ”talar ”sanning” till ”upplevd erfarenhet” och ”do­ inifrån” en essentialistisk diskurs när det gäller kument ur verkligheten”. (s. 83) Dokumenten kvinnor, en strikt uppdelning i manligt och kontrasteras mot självbiografiska ”sanningar”, kvinnligt. Den analysen borde tvärtom passa vilka har flera nackdelar: jaget är instabilt och bra som stöd i Tormods egen argumentation. beroende av minnet, och en ”förljugenhet” Tormod vänder sig mot ”en växande vörd­ som är produkten av ”sentimentalitet, karak­ nad, en kombination av prydhet och aktning” tären av upprättelse och tal i egen sak”. (s. 86) som han menar undviker eller utesluter väsent­ Författaren själv har alltså pekat ut doku­ liga delar av författarskapet. (s. 19) Det ligger ment som överlägsna bärare av sanningar. en hel del i detta, men det gäller inte bara de Det leder till att Johnsons brev får en alldeles aspekter som Tormod fokuserar på. speciell betydelse. Om de läses som ”texter i Tormod förhåller sig också kritisk till att verket”, vilka ”ibland” ligger ”mycket nära många studier är upptagna av själva berättandet det privata”, ”förmedlar” de ”obearbetade och och den tekniska skickligheten. Han vill istället direkta erfarenheter av verkligheten: de blir göra kopplingar mellan liv och verk, men det sanna dokument”, hävdar Tormod. (s. 96 f) är som bekant ett notoriskt svårt område. Det Den uppfattningen är alldeles för naiv. Brev vi vet om författarens liv är alltid förmedlat är en genre med konventioner som går tillbaka av olika instanser och mycket ofta formulerat till den klassiska retoriken. Många av dem av författaren själv som en del av en mer eller lever vidare i senare århundradens privatbrev. mindre idealiserad och romantiserad självbild. Det finns ett otal faktorer som bestämmer Han gör inte heller någon skillnad mel­ utformningen av brev. Vem är adressaten? lan tidiga och sena verk, vilket framstår som Hur är relationen mellan brevskrivare och

RECENSIONER TFL 109 adressat? Finns det skäl för brevskrivaren att vill förmedla. Därför vill Tormod gå till de berätta vissa saker och dölja andra? Just här tidigaste texterna för att få fram det som är vill Tormod med en olycklig symbolik sätta omoget, ännu inte kontrollerat eller beslöjat. in ”bräckjärnet” och ”bryta nya vägar genom De tidiga noveller som analyseras kan dock texterna” (s. 96), eftersom han förväntar sig att inte underbygga slutsatsen att det rör sig om finna sådant som andra ”underlåtit” (s. 95) att återkommande motiv i hela författarskapet. ta hänsyn till. En annan tråd i författarskapet som Tormod Många av Johnsons brev till Rudolf Värn­ ihärdigt för fram är det han kallar fönster­ lund under 1920-talet har utsatts för censur av emblemet: ”någon står utanför en dörr, ibland Johnson själv. Med tanke på att det handlar ett fönster, och lyssnar eller tittar in”. Han om material som är bortklippt, har Tormod spårar dess ursprung till det faktum att Johnson ändå mycket bestämda uppfattningar om vad under sin uppväxt var ”granne till sin riktiga som fanns innan saxen började arbeta: ”Det familj” och bodde med mosterns familj. (s. 137) blir ett tydligt mönster; berättelser om nyss Denna scen behandlar Tormod närmast som avslutade, nyligen genomlidna kvinnohistorier ett slags urscen. I slutordet hävdas det till och är konsekvent bortklippta.” (s. 101) Tormod med att det rör sig om ”en mors försvinnande, vill se det som blivit kvar som ”tydliga delar hennes svek” (s. 351), men Johnson har, mig av verket” och att de måste ”ses som ett slags veterligt, aldrig vare sig direkt eller indirekt publiceringar”. (s. 103) betraktat moderns handlande som ett svek. Johnsons brev från Paris 28 juli 1925 är ett ex­ De två romanerna Romantisk berättelse empel på hur Tormod ibland övertolkar mate­ (1953) och Tidens gång (1955) innehåller, enligt rialet. De rester som finns kvar är: ”Ho”, ”te”, Tormod, ”den centrala sagan om Hedvig”. ”äger” och ”Vampyr.” För Tormod är slutsatsen Han ser den som ”kanske den största och given: ”Det handlar om en kvinna, förstås. viktigaste” sagan i hela författarskapet. (s. 91) Säkert också om ett svek, det kvinnliga svek Den är ett ”gömsle för det svåraste”. Sagan som skall visa sig vara en tydlig underström i om Hedvig ”liknar ett skrin som grävs ner och Johnsons författarskap.” (s. 103 f) tar det onda med sig i graven”, vilket är ett C. J. Björklund var under många år redak­ ”återkommande tema”. (s. 248) Det blir dock tör för Brand och blev en av de första som aldrig särskilt klart vad det onda består av. försökte teckna en bild av författarens liv. Den slutsats Tormod kommer fram till har Han ville i sin bok Orädda riddare av pennan redan formulerats av författaren själv, inte (1960) återge sådant som Johnson berättat i minst i porträttet av Constance Garans i de brev om ”barndomens genomlevda helveten två nämnda romanerna. Musiken, konsten och nödvändigheten i att bära mask”, vilket och litteraturen närs av smärtan men erbjuder Johnson fick honom att avstå ifrån. (s. 113) samtidigt en sublimering till en högre nivå. Här har Tormod en rad fina iakttagelser om Författarskapet blir då den tröst som kan Johnsons sätt att arbeta: ”att samtidigt be­ lindra smärtan och förvandla den till något rätta och hålla hemligt, att vara ärlig, men inte produktivt. Den tanken är också genomgå­ nämna allt. Johnson vill bort från det enskilda, ende i Thure Stenströms text om Johnson och för att uttrycka sig allmänt.” (s. 113) Där finns musiken i Romantikern Eyvind Johnson (1978). en väsentlig del av förklaringen till Johnsons På flera ställen drar Tormod paralleller som hantering av sina brev. inte alls fungerar, vilket leder till spekulationer. Johnsons censur av de egna breven sker då När Krilon sviks av medlemmarna i sin grupp, han själv är medveten om den bild som han ser Tormod en direkt parallell till Johnsons

110 TFL 2013:1 utstötning ur den anarkistiska och syndikalis­ knyta detta till Johnsons egen biografi. Det tiska miljön. Han nöjer sig dock inte med det första genomförs mer eller mindre systema­ utan vill också se spåren i det sista protokoll tiskt, det andra blir i stor utsträckning häng­ som Johnson skriver som medlem i rörelsen: ande i luften. ”Handstilen är spretig och osäker och bläcket i Genom en musikaliskt inspirerad analys sekreterarens namnteckning är delvis utsuddat av sluten i de fyra delarna i Romanen om Olof av väta, som om han gråtit.” (s. 296) kommer Tormod fram till att författarskapets I slutordet analyserar Tormod författarens grundackord har en ”treklang”: löftet, sveket ”eget testamente” (s. 335), den sista sagan i för­ och ordet. (s. 339) Man kan fråga sig varför fattarskapet, som finns i Några steg mot tystna- detta inte har räckt som ämne för avhand­ den (1973) och som handlar om Jean Buridan lingen? Litteraturen, författarskapet som fram­ och hertiginnan av Navarra. Däri ser Tormod vuxet ur smärta och sår – mot en biografisk den manliga pessimism som han betraktar som bakgrund som då är oväsentlig – och där berät­ grundtonen i hela Johnsons verk. Berättelsen i telserna och i ännu högre grad sagorna blir den den sista romanen om hur Jean Buridan lurade berättelse om tröst som avhandlingens titel hertiginnan blir till slut ”berättelsen till tröst”: talar om. Den treklangen hade kunnat förse ”Bara berättande gör livet värt, gör det möjligt avhandlingen med en tydligare disposition och att leva.” (s. 348) de många goda iakttagelserna om Johnsons Avhandlingen är tyvärr inte alltid så pålitlig. texter hade varit lättare att överblicka. I de fall där jag själv är berörd kan följande Per-Olof Mattsson noteras: I not 29 på sidan 379 hänvisas till min och Jimmy Vulovic avhandlingar, men citatet tillskrivs felaktigt mig. I not 102, s. 398 hänvisas till mitt bidrag i Arbetarförfattarna MARIA MARGARETA ÖSTERHOLM och syndikalismen (1999) som bevis för vad ETT FLICK­LABORATORIUM I VALDA som påstås på sidan 296, nämligen att det BITAR. SKEVA FLICKOR I SVENSK­ var i Norra Ungsocialistiska Klubben som SPRÅKIG PROSA FRÅN 1980 TILL 2005 Johnson mötte Hedenvind-Eriksson, Ragnar Årsta: Rosenlarv förlag 2012, 339 s. Holmström och Rudolf Värnlund. I min text sägs det att han mötte Hedenvind-Eriksson på ”Jag skulle kunna säga att jag vet vad det Brands redaktion, Holmström i Stockholms betyder att vara utanför, men jag har inte en Lokala Samorganisation och Värnlund genom röst som hörs.” Orden är Eila Palos, den unga Holmström. På sidan 98 kritiseras jag för att protagonisten i Annika Korpis roman Hevonen inte kommentera ”det skick” som Johnsons Häst (Stockholm: Norstedts, 2003, s. 18), och brev till Värnlund befinner sig i. En av svag­ ger uttryck för en problematik delad av många heterna i min avhandling, Amor fati. Rudolf såväl fiktiva som verkliga flickor. För att tala är Värnlund som prosaförfattare (1989), är just att ta plats i världen och vad gör man om ens att Johnsons brev inte används, vilket Tomas röst är för svag, för högljudd eller helt enkelt Forser påpekar i recensionen i Samlaren 1992. bara fel? Det finns också problem med både syfte I sin avhandling Ett flicklaboratorium i och slutsatser i avhandlingen. Å ena sidan valda bitar. Skeva flickor i svenskspråkig prosa vill Tormod granska kvinnogestaltningen och från 1980 till 2005 (2012) låter Maria Margareta sexualiteten i Johnsons texter, alltså ett slags Österholm en samling röster, vilka tidigare tematisk eller motivisk studie, å andra sidan mest uppmärksammats i skönlitterära eller

RECENSIONER TFL 111 subkulturella sammanhang, komma till tals. vinden, Sara Ahmeds idé om sexuell oriente­ I centrum för Österholms studie står den ring och Michel Foucaults heterotopibegrepp svenskspråkiga samtidslitteraturens flickmo­ på ett produktivt sätt. Österholm säger sig tiv, i romaner och noveller av författare som vilja arbeta utifrån Gilles Deleuze och Félix Monika Fagerholm, Mare Kandre, Inger Guattaris rhizomkoncept. Detta innebär att Edelfeldt, Maria Hede, Pirkko Lindberg, Berny idéer och begrepp tillåts fortplanta sig och ut­ Pålsson och Anna Jörgens­dotter. Flickorna i vecklas utan hänsyn till sedvanliga hierarkiska Österholms material lyckas aldrig leva upp och/eller kronologiska organisationsprinciper. till normen, istället iscensätter de ett överdri­ Valet av arbetsmetod gör att avhandlingen är vet, förvrängt och därför subversivt flickskap. fylld av oväntade och spännande möten mel­ Med hjälp av begreppet ”skev” undersöker lan teori och skönlitteratur. Avhandlingens Österholm hur den avvikande flickans förhål­ interdisciplinära perspektiv kan betraktas som lande till femininitet gestaltas i svenskspråkig en del av en allmän tendens inom litteratur­ skönlitteratur från 1980-talet och fram till 2005. vetenskaplig forskning som jag personligen Ett flicklaboratorium i valda bitar är en uppskattar. Genom att låna och applicera från omfattande studie vars första hälft främst andra områden ställer Österholm andra frågor tillägnas kontextualisering, tidigare forskning, och hittar nya svar. begrepp och metodologi. Den andra delen, Den främsta inspirationen i Ett flicklabora- själva hu­vud­texten, är indelad i tre kapitel, i torium i valda bitar är emellertid hämtad ur det vilka Österholm behandlar olika variationer skönlitterära materialet samt från aktivistgrup­ på ­temat skeva flickor. Vi får stifta bekantskap pen S.K.A.M:s litterära manifest, publicerade med allt från skildringar av ätstörningar och i bang 2002 och 2003. Den problematiserande själv­destruktivitet till berättelser om ”monster­ syn på femininitet som uttrycks i manifesten flickor” eller flickor stadda i förvandling. genomsyrar hela avhandlingen. S.K.A.M. häv­ Centralt är också det skeva flickrummet, som dar att kvinnliga författare har all rätt att skriva miljö men också som en plats i språk och form. om sina egna erfarenheter och hyllar de många Österholm vill skriva fram en historia om en sätt att agera flicka/kvinna som marginaliserats skönlitteratur, vilken i allra högsta grad har en fe­ och föraktats av samhället i stort. I manifesten ministisk och politisk potential. De verk som tas behandlas ett av sekelslutsfeminismens mest upp i avhandlingen formulerar genusrelaterade brinnande problem: Vem är feminismens frågor, vilka utgår från flickans perspektiv och subjekt? som många gånger missades av litteraturkritiken. Österholm beskriver hur hon, när hon läste Till exempel har romaner med anorexiamotiv det första manifestet, kände att ”äntligen!” upp­ behandlats orättvist av kritiken, vilken tenderat märksammas alla de subversiva flicksubjekt som att se privat navelskådande där Österholm ser samtida kultur och litteratur fylldes och fylls av. normbrytande uppväxtsskildringar. Jag drabbas av liknande känslor vid läsningen av Avhandlingens analyser berör ett flertal Österholms avhandling: äntligen ett arbete om teoretiska perspektiv och problemområden. de normbrytande feminina identiteter, vilka jag Österholm blandar litteraturteori med idéer växte upp med! Avhandlingen kan också sägas och strömningar från feministisk historieskriv­ utgöra ett angeläget bidrag till en växande flick­ ning, queer- och performativitetsteori, socio­ forskning. Denna har under senare tid utveck­ logi, femininitetsstudier och flickforskning. lats såväl internationellt som i Sverige, i glappet Bland annat används Sandra M. Gilbert och mellan en pojkorienterad ungdomsvetenskap Susan Gubars tanke om den galna kvinnan på och en vuxendominerad kvinnoforskning.

112 TFL 2013:1 Som jag nämnt tidigare kretsar avhand­ omvandla beteckningen till begrepp, skev med lingen främst kring skeva flickor, vilka på olika liten bokstav för att peka på dess förmåga att sätt bryter mot normen. Ett delsyfte i avhand­ infiltrera diskursen. lingen är att reda ut och lägga in betydelse i Österholm beskriver det som att hon vill begreppet ”skev”. Skevbegreppet härstammar ”röra runt bland vedertagna vetenskapliga från engelskans ”queer”, i dess ursprungliga skrivsätt” och utmana den litteraturvetenskap­ betydelse av att vara konstig och avvikande. liga ”doxan”. Med doxa menas de uppfattning­ Österholm beskriver sitt bruk av begreppet ar, som inom varje fält är så pass etablerade som ”ett sätt att använda ordet skev som kan­ att de knappast behöver något rättfärdigande. ske blir skevt i sig” (s. 55). I praktiken innebär Det kan till exempel handla om så pass basala detta att det skeva nästlar sig in i avhandlingen principer som att ha forskningsöversikt och på flera nivåer, från skönlitterärt och teoretiskt fotnoter i en avhandling. För Österholm är urval ner till själva språket. det dock opersonlighetsnormen, det vill säga Ett docklaboratorium i valda bitar är inte att forskarsubjektet varken kan spåras i text bara en undersökning av flickmotiv utan det eller språk, som skaver mest i litteraturveten­ är också främst flickorna som har ordet. Till skapens trosföreställning. Österholm väljer att börja med är det de som talar först: avhand­ följaktligen att vara mycket närvarande i av­ lingen börjar med en lång räcka citat ur det handlingen – i det tycker jag mig kunna skönja skönlitterära materialet. Vidare inleds varje del spår av sociologins och etnologins strävan efter med en kortare prosatext, skapad av de citat genomskinlighet genom ett erkännande av som ingår i kapitlet med hjälp av en ”text­ forskarsubjektets­ egen sociala position – ibland­ slumpsgenerator”. Österholm menar att dessa mer i rollen av skev flicka bland jämlikar än av prosastycken ska fungerar som ett slags brev, statligt anställd litteraturvetare. från de skönlitterära gestaltningarna till läsa­ Samtidigt finns en intressant parallell till ren av avhandlingen. I form av korrespondens flickmotivet i Österholms subjektspositione­ mellan litteratur och sinne tycker jag att de har ring. Skönlitteraturens skeva flickor tvingas en funktion att fylla. Genom att föra citaten ständigt till jämförelser med en ideal ”Riktig samman träder likheter i motiv­framställning Flicka”, precis som Österholm i sitt projekt och metaforik fram och som inledande stycken nödgas förhålla sig till bilden av vad en ”Riktig skapar de en fin länk mellan text och tanke. Litteraturvetare” gör. Frågan är också om det Österholm nöjer sig dock inte med att går att njuta så mycket som jag gjort under ge litteraturens flickor stort utrymme, hon läsningen av en ”Riktig Avhandling”? vill också i sitt eget arbete skriva om skeva Med vissa reservationer måste svaret bli ja, flickor på ”skeviska”. Österholm menar att de för språket till trots är Österholms avhandling skönlitterära texterna gör feministisk teori och relativt traditionell. Trots ett främmande ut­ att deras kunskap om skevhet bäst förmedlas tryck håller sig formen till regelverket och stu­ genom ett språk, vilket ligger nära deras eget: dien innehåller alla de sedvanliga elementen, ”För att litterära texter utgör en kunskapsform som syfte, teori, forskningsöversikt, metod i sin egen rätt, inte något att lägga en teori och slutdiskussion. Den är därtill tydlig och utanpå, ovanpå.” (s. 86) Språkbruket i Ett flick- Österholm berättar hela tiden för läsaren vad laboratorium i valda bitar följer samtidigt en hon ska göra samt hur hon ska göra det. Ur uttalad politisk agenda. Riktig Flicka stavas till den synvinkeln är Ett flicklaboratorium i valda exempel med versaler för att betona att det här bitar en riktigt vanlig avhandling med ett är fråga om en särskild femininitet och för att osedvanligt roande innehåll.

RECENSIONER TFL 113 Det är knappast någon nyhet att vetenskap skeva och subversiva flickskap kunnat placeras ofta hämtar inspiration från kultur. Österholm i ett litteraturhistoriskt sammanhang. har en klar poäng i att skönlitteratur av Den gängse bilden av flickor i flickböcker Fagerholm, Kandre eller Edelfeldt gestaltar är den av en duktig, formbar och passiv ung problem, vilka litteraturteorin ännu inte riktigt kvinna. Detta är emellertid en flickgestalt funnit ord för. Hon menar att de skönlitterära som inte bara Fagerholm med sitt porträtt av skevheterna kanske inte ska ”översättas till ett Diva eller Kandre med sin Aliide förskjuter, annat sorts språk” utan hellre bör skrivas fram utan en bild som ifrågasatts även i ungdoms­ ”i närheten av det textuella tungomål som de litteraturens flickskildringar. Som Österholm kommer ur” (s. 78). mycket riktigt skriver verkar det ”som att Emellertid har vetenskap och teori en funk­ skildringarna av de skeva flickskapen gärna tion att fylla: den kan förklara och förtydliga, tar sin utgångspunkt i de Riktiga Flickorna” men i synnerhet kan den tolka. Att skriva om (s. 115). Symptomatiskt för denna problematik det poetiska med doxans ord gör det möjligt är att Österholm grundar sina resonemang att förmedla aspekter av texten på ett annat kring duktiga flickor på idéer hämtade från sätt, i ett annat sammanhang och ibland även Maria Österlunds avhandling Förklädda för en annan publik. För mig handlar det inte flickor. Könsöverskridning i 1980-talets svenska om att översätta utan om att berika texten ungdomsroman (2005), vilken kritiserats just med en tolkning, gjord på ett språk av en helt för sin bristande historisering av till exempel annan art. Som litteraturvetare är jag van att Lena Kåreland i Samlaren (2006). läsa och tolka såväl skönlitterär som veten­ Vidare skulle jag vilja ställa ytterligare ett par skaplig text och Österholms sätt att skriva frågor till Österholms material. Majoriteten bjuder inte på något onödigt motstånd. Det av de texter hon behandlar skildrar flickor är en ren njutning att läsa hennes avhandling, i en ålder av förändring, i åren mellan barn den berör och väcker ömsom skratt, ömsom och ungdom eller ungdom och kvinna. Har tankar. Samtidigt undrar jag om en avhand­ deras ålder något att göra med hur de expe­ ling av detta slag, där forskaren låter sitt rimenterar med och töjer på femininitetens språk genomkorsas av de litterära­ röster som gränser? Flickorna må ha glömts bort i många undersöks, inte lika gärna kan upplevas som sammanhang men i skönlitteraturen har den svårtillgänglig? Stundtals saknar jag ett mer unga kvinnan fått gestalta eller berätta många typiskt vetenskapligt perspektiv, där frågor om historier. Jag kan inte låta bli att fråga mig om hur och varför besvaras med större tydlighet det är enklare att låta en icke färdigutvecklad och mindre skönhet. kvinna överdriva och utmana normerna för De skeva flickor som behandlas iEtt flick- hur och vad en kvinna är? laboratorium i valda bitar befinner sig enbart Vivi Edström skriver i Ungdomsboken att i prosa skriven för en vuxen publik. Jag måste flickbokens hjältinna bara tillåts protestera erkänna att jag tycker att det är en tråkig be­ ­innan hon kommit i tonåren, som giftasvuxen gränsning. Jag saknar en teckning av den måste hon anpassa sig till familjens och sam­ Riktiga Flickans historia i avhandlingen, av hällets normer. Birgitta Josefsson hävdar i hennes rötter i såväl rådgivningslitteratur, som Kvinnornas litteraturhistoria II att unga kvin­ familjeromaner och konservativa flickböcker, nors uppror i traditionella flickböcker alltid framför allt för att Österholms flickor på flera syftar till ett förstärkande av stereotypa köns­ sätt förhåller sig till denna tradition. Via en roller, revolten framställs som barnslig. Kanske sådan koppling bakåt hade även litteraturens är motståndet lättare att gestalta i en karaktär

114 TFL 2013:1 som ännu inte antagit sin fasta form? För vad allmän berättelse- och fiktionsteoretisk status är flickan? På tyska är hon das Mädchen, ett krävs att den också intresserar sig för hur dylika neutrum. begrepp måste omförhandlas i relation till en I kapitlet om det skeva flickrummet påpekar utökad medieekologi inhysande en mångfald Österholm att omförhandlandet av feminite­ materiellt sett olikartade repre­senta­tions­bära­ ten för det mesta hålls bakom lyckta dörrar, i re. Att medieforskning på institutionell nivå rum vid sidan av gängse samhälle. Med andra etablerats som egen disciplin befriar oss na­ ord ”skevar” flickorna främst i olika typer av turligtvis inte från ansvaret att reflektera över flickrum. Österholm lägger mycket kraft på denna variation – något som understryks av att att beskriva textens skeva rum och pekar på ”digital humaniora” nu också blivit ett svenskt flera fascinerande aspekter av motivet. Likväl begrepp. För litteraturvetenskapen är särskilt saknar jag ett varför även här: Varför skevar relationen till tv- och dataspel av intresse, nå­ de skeva flickorna just i skeva rum? De skeva got som inte minst demonstrerades av Espen flickrummen existerar därtill enligt Österholm Aarseths banbrytande Cybertext. Perspectives on endast under en begränsad period. Kan det Ergodic Literature (1997). vara så att de är en del av de litterära gestal­ Den amerikanske medieforskaren Ian ternas vuxenblivande? Om vi tittar på sluten i Bogost, verksam vid Georgia Tech, har under Österholms skönlitterära material leder vägen ett knappt decennium etablerat sig som en ut ur flickrummet förvånansvärt ofta till ett av centralgestalterna inom det akademiska normanpassat vuxenliv eller till döden. spelstudiet. Han hör också, tillsammans med Sammanfattningsvis kan Ett flicklaborato- filosofen Levi Bryant och litteraturvetaren rium i valda bitar ses som ett intressant och Timothy Morton, till den alltmer inflytelse­ annorlunda bidrag till litteratur- och flick­ rika gruppen ”objekt-orienterade ontologer” forskning. Experimenten i flicklaboratoriet som samlats kring Graham Harman, ameri­ har onekligen gett resultat. Österholm har kansk filosof verksam i Kairo. Denna grupp skrivit ett stycke angelägen samtidshistoria om förenas i ambitionen att arbeta sig ur den skeva flickor, skelettfåglar och monsterflickor, antro­po­centris­ka anti-realism man menar har om deras språk, hår, rum och vanvett. dominerat den kontinentala filosofin alltsedan Kants ”kopernikanska revolution”. I centrum Lydia Wistisen ställer man alltså ”objekten”, och myriaderna av möjliga relationer dem emellan, samtidigt som man försöker undvika att ständigt falla IAN BOGOST tillbaka i den eviga frågan om just människans HOW TO DO THINGS WITH tillgång, via språk eller medvetande, till verk­ VIDEOGAMES ligheten. Framför allt har man fokuserat för­ Electronic Mediations 38, Minneapolis: hållandet mellan del och helhet och undersökt University of Minnesota Press, 2011, 180 s. hur varje objekt i sig består av andra objekt och utgör ett element i ytterligare objekt. Detta När ”litteraturhistoria med poetik” blev till tänks gälla från kvarkar till galaxer och inbe­ ”litteraturvetenskap” föddes en per definition gripa alla tänkbara slags föremål: vandrande tvärvetenskaplig disciplin med förgreningar pinnar och lutande torn, ostron och ostraka, till såväl lingvistik, språkfilosofi och semiotik flodutlopp och gatuupplopp. Antitesen finner som sociologi och medieforskning. Om litte­ man i de två förklaringsmodeller som Harman raturvetenskapen på allvar aspirerar till en med en olycklig ordvits kallar under- och

RECENSIONER TFL 115 över­minering: reduktionen av objektens och hur spelmekaniker genom sina simuleringar objektsrelationernas mångfald till antingen av processer i ett slags modellform uttrycker den minsta beståndsdelen (atomismer, mo­ idéer om hur exempelvis emotionella, sociala nadologier och många materialismer) eller ett och politiska processer regleras. allomfattande determinerande system (vissa Trots titelns övertydliga språkfilosofiska allu­ flödesontologier men framför allt socialkon­ sion är How to Do Things with Videogames ingen struktivismer och poststrukturella ”textualis­ teorityngd bok. Det är positivt med tanke på mer” där varje fenomen förklaras i termer av att Bogost nog får ses som ooo-gängets mest en diskurs eller övergripande berättelse). flyhänte tänkare. Som filosof utformar han ofta Vad som studeras och hur det konkret går alltför fragmentariska argument för att de ska till beror emellertid naturligtvis på de enskilda kunna svara mot de stora anspråken men som ”objekt-orienterade ontologernas” huvudsak­ kulturkritiker kommer han bättre till sin rätt. liga intressen. Harmans utredning är framför Detta faktum går emellertid hand i hand med allt begreppslig och inomfilosofisk och placerar hans teoretiska approach där analysen fram­ objektet i relationen mellan Heideggers ham­ ställs som viktigare än systembygget. I bokens mare och Latours nätverk, mellan föremålens inledning lanseras en ”mediemikroekologi” undandragenhet från varandra, å ena sidan, som utgör ett förstadium till det som i den mer och de spår de lämnar genom att påverka var­ filosofiskt hållna Alien Phenomenology, or What andra, å den andra. Morton, som framför allt It’s Like to Be a Thing (2012) benämns ”pytte­ engagerat sig i romantisk litteratur och eko­ onto­logi” (”tiny ontology”). Bogost menar kritik, beskriver snarare denna huvudsakliga förvisso att spelmediet har en unik förmåga att dynamik i ekologiska termer, som spänningen skapa erfarenhetsmodeller (till skillnad, exempel­ mellan ett oöverskådligt materiellt nät (”the vis, från litteraturens erfarenhetsbeskrivningar mesh”) där allt liksom klibbar fast i allt annat och filmens -avbildningar). Men han är mindre – plast, damm, plutonium, kryddor, kroppar, intresserad av att i mediet finna frälsning eller bakterier, tarmpaket, företag, dikter – och de undergång än av att i punktnedslag utforska enskilda ting och varelser vilka förblir märkligt dess expressiva mångfald. De flesta dataspel är främmande (”strange strangers”) även ju mer ju inte ens särskilt spektakulära – men därför vi lär känna dem. Bogost har främst varit mer varken ointressanta eller mindre signifikativa. praktiskt inriktad på att skapa en modell för Om medieekologin i stort fokuserar hur olika studiet av digital hård- och mjukvara som teknologier samverkar för att skapa en gemen­ ett asymmetriskt förhållande mellan enskilda sam kommunikationsmiljö sägs mediemikro­ procedurala enheter (exempelvis enskilda kod­ ekologin snarare vilja borra sig ner i ”en av det avsnitt men också sådana processmönster som mediala ekosystemets mörka och outforskade inom kognitionsforskningen kallas ”script”) vrår” (s. 7). Målet närmar sig fält­studiet och och de större system i vilka de ingår (exem­ genom att undersöka hur spelmediet­ använts pelvis en programvara, ett nätverk, en hård­ i enskilda fall vill Bogost kartlägga hur de till­ varuuppsättning eller en kulturell gemenskap). sammans breddar och berikar detta medium. I Unit Operations. An Approach to Videogame Till formen tycks How to Do Things with Criticism (2006) grundlades en modell med Videogames närmast utgöra en samling hopbun­ utgångspunkt i Alain Badious tillämpning av tade krönikor och föredrag. Det påminner kan­ matematisk set-teori; och i Persuasive Games. ske om Roland Barthes samtidsmytologiska och The Expressive Power of Videogames (2007) ut­ kulturkritiska essäer, och särskilt dispositionen vecklades den till en mer allmän ”retorik” för är barthesk, med korta avsnitt rubricerade med

116 TFL 2013:1 hjälp av enstaka ledord: empati, musik, hyss, En bärande tanke är att representationellt retning (”titillation”), och så vidare. Fenomen innehåll måste förstås i anslutning till spel­ som först tycks oansenliga och som sällan mekanikens utformning. När en identifierbar uppmärksammats av forskning lyfts fram: sen­ kyrka fick utgöra krigsskådeplats för anfallande timental ”kitsch” (en kapitelrubrik) i form av rymdvarelser i Insomniacs Resistance. Fall of små närmast bonadsliknande spel utan konflikt Man (2006) talade upprörda kyrkoföreträdare­ och centrerade kring ett banalt ledmotiv; eller om hädisk vanvördighet. Sätts sekvensen amatörmässiga spel genom vilka familjemed­ istället in i sitt sammanhang, menar Bogost, lemmar, liksom i fotoalbumets ”snapshots” (en förstår vi emellertid att den blir effektiv just annan rubrik), bevarar ett gemensamt minne. genom den vördnadsfullhet med vilken plat­ Det inledande kapitlet, ”Konst”, är talande sen förknippas. Bogost tillbakavisar också de för strategin i stort. Utgångspunkten är den som kritiserat Harmonix Guitar Hero (2005) nyligen framlidne filmkritikern Roger Eberts för att ge en fördummad förståelse av musi­ påstående att ”tv-spel aldrig någonsin kommer cerande: att ”spela med” i kända låtar med kunna bli konst”. Denna kommentar, som ur­ hjälp av förenklade instrumentattrapper är ju sprungligen fälldes liksom i förbifarten i en re­ inte att spela alls. Men Bogost lyfter istället cension av en förglömlig actionrulle, har väckt fram hur aktiviteten ska förstås ur lyssnarens ett förvånande oproportionerligt gensvar. Bland perspektiv: genom att avtäcka nya lager i annat utgör det negativ startpunkt för Chris varje låt når vi som lyssnare en djupare kun­ Batemans 300-sidiga Imaginary Games (2011), skap om dess kompositionella uppbyggnad. där Batesman med hjälp av filosofen Kendall Mer problematiskt är Bogosts försvarande av Waltons representationsteori vill bevisa att, jo, Jarheads kritikersågade skyttesimulator NRA spel är visst konst. Bogost är mindre intresserad Gun Club (2006), utvecklat åt lobbyorganisa­ av att avgöra frågan och konstaterar att det nog tionen National Rifle Association. Det är ett knappast råder någon konsensus om vad konst långsamt ”icke våldsamt” skjutbanespel med egentligen ”är” ens bland konstvetare. Istället naturalistiskt återgivna vapen och långsamma säger han sig vilja utforska enskilda drag och sekvenser varje gång vapnet måste laddas om. trender i spelutvecklingens förhållande till det Denna närmast tråkiga realism menar Bogost estetiska. Så diskuteras hur några enskilda verk, utgör en nödvändig kontrast till den standar­ vilka förenas av vissa gemensamma tematiska diserade och hypervåldsamma FPS-genren såväl som stilistiska drag, också skiljer sig åt i (”first-person shooter”): istället för upphets­ det respektive uttrycket: Jason Rohrers Passage ning, maktfantasi­ och våldsglorifiering får (2007), Rod Humbles The Marriage (2007) vi en påminnelse om vapnets allvarsamma och Jonathan Blows Braid (2008). Samtliga verklighet. Det må så vara; men ur ideologisk sägs de utforma spelmekaniken inte som nå­ synpunkt kan ju lika gärna NRA Gun Club ses got för spelaren att ”bemästra” utan snarare som en avdramatisering av vapnets farlighet ge­ för att mana honom till att reflektera över ett nom att uteslutande placera det på skjutbanan. gestaltat idéinnehåll. Representationell realism Genom att framställa vapenhantering som en blir då mindre viktigt för att uppbåda spelarens livsstil och en hobby bland andra kan väl spelet emotionella engagemang än ett förfrämligande rentav sägas illustrera den horribla devisen att av invanda föreställningar om hur spelmekanik det inte är vapen, utan endast människor, som traditionellt utformas. Varför gör jag egentli­ dödar. NRA Gun Clubs pistoler skadar ju över­ gen detta som jag på förhand tagit för givet att huvudtaget inte någon: det spelet inte förtäljer spelet vill att jag ska göra? är att detta i verkligheten skulle kunna vara

RECENSIONER TFL 117 samma vapen med vilket ett barn av misstag Det senare återfinns förvisso i författarens ti­ dödar sin lekkamrat. digare arbeten men Bogost är bättre när han Intressantast blir Bogost när han visar hur har ett samtida kulturföremål än Kants första budskap och spelmekanik hamnar i konflikt. kritik i händerna. Här finns inga omvälvande Ett kapitel om spel i valrörelser visar hur ofta slutledningar men ett perspektiv som hela tiden klassiska arkadspel under 2000-talet ”klätts lyckas lägga sig liksom vid sidan av pågående upp” i aktualitetsanpassad skrud för att lob­ diskussioner och tillföra dem synpunkter ur ny ba för den ena eller andra kandidaten. När vinkel. Trots att det är en etablerad akademiker Tomohiro Nishikados Space Invaders (1978) som talar – en som dessutom står lika stadigt i förvandlas till ett Pork Invaders (2008) där John humanistisk tradition som i samtida filosofi – McCain skjuter ”veton” mot anfallande grisar är det samtal som förs av allmännare art, riktat för att så demonstrera hur statsfinanserna bör till journalister, bloggare och spelutvecklare återställas blir resultatet lite mer än förvirrat. lika mycket som till forskarkollegor. Det leder Bogost påpekar hur ett sådant koncept helt till en del upprepningar liksom redogörelser förbiser spelmediets verkliga politiska potential för vad som måste betraktas som självklarheter som simulerandet av en värld vars reglerande för den med minsta kunskap om exempelvis principer kan erfaras direkt och praktiskt av modern konsthistoria. Till de mest irriterande spelaren. Andra spel eftersträvar ett kontemp­ inslagen hör Bogosts ovana att exemplifiera re­ lativt och avkopplande tillstånd samtidigt som sonemang med sina egna skapelser – han verkar själva utformningen snarare kommer att stressa själv också som spelutvecklare. Skaldande litte­ användaren. Cloud (2005), som utvecklats för raturforskare har lyckligtvis slutat med detta att ge en meditativ upplevelse utan stress, styrs och det borde spelmakare också göra. Med det exempelvis av ett illa utfört kontrollschema sagt: How to Do Things with Videogamesförmår som kräver absolut, för att inte säga kramp­ ovedersägligen demonstrera att tv- och dataspel aktig, koncentration. That Game Companys har en given plats i dagens kultursamtal – de new age-artade flOw (2006) kommer å sin mer populära såväl som de akademiska. Ett sida i sitt försök att frammana en avkopplande skiftat fokus från vad spel som abstrakt kate­ atmosfär att fullkomligt bombardera spelaren gori är till vad enskilda spel gör förefaller­ också med en hetsig mångfald av visuella intryck. nödvändigt. För att det ska kunna genomföras Samtidigt kan våldsamma spel som Rockstars krävs fler humanistiskt skolade akademiker Grand Theft Auto-serie genom att tillåta själv­ med lika bred blick över spelmediets myllrande ständigt utforskande av vidsträckta miljöer ge mångfald som Ian Bogost. upphov till ett slags flanörlikt strosande. Erik van Ooijen How to Do Things with Videogames är alltså rikare på uppslag än på systematiskt teori­bygge.

118 TFL 2013:1 MEDVERKANDE

Åsa Arping är docent i litteraturvetenskap, verksam vid Institutionen för litteratur, idéhistoria­ och religion vid Göteborgs universitet. I höst aktuell med studien ’Hvad gör väl namnet?’. Anonymitet och varumärkesbyggande i svensk litteraturkritik 1820–50.

J. Alexander Bareis, forskarassistent, docent i tyska med litteraturvetenskaplig inriktning, Språk- och litteraturcentrum, Lunds universitet. Disputerade i Göteborg 2007 med en av­ handling om fiktions- och berättarteori.

Amelie Björck är fil. dr. i litteraturvetenskap vid Lunds universitet och disputerade 2010 på avhandlingen Höra hemma. Familj och social förändring i svensk radioserieteater från 1930-talet till 1990-talet. Hon driver ett post doc-projekt med fokus på artdiskurser och umgänget mellan apor och människor i europeisk litteratur efter Darwin. Hon är redaktör för Tidskrift för ge- nusvetenskap och har publicerat sin apforskning bl.a. i tidskrifterna Edda 2013:1 (”Ansikte mot ansikte. Om etiska kortslutningar i mötet mellan apor och människor – och om skönlitterära motarbeten”) samt Barnboken 2013 (”Primater emellan. En läsning av Henry Drummonds berättelse ’Apan som ingen kunde döda’”).

Anniken Greve, dr. art, dr. philos, professor i allmenn litteraturvitenskap, Universitetet i Tromsø. Skriver om språkfilosofiske, litteraturteoretiske og metodologiske problemer, oftest med utgangspunkt i Wittgenstein.

Stefan Helgesson är professor i engelska med litteraturvetenskaplig inriktning vid Stockholms universitet. Bland hans publikationer kan nämnas Writing in Crisis. Ethics and History in Gordimer, Ndeble and Coetzee (2004), Transnationalism in Southern African Literature (2009) samt de redigerade volymerna Literary History. Toward a Global Perspective, vol. 4 (2006) och Literature, Geography, Translation (2011; med Cecilia Alvstad och David Watson). Han sitter­ för närvarande i styrgruppen för RJ:s forskningsprogram ”Tid, minne och representation”.

Jens Lohfert Jørgensen er adjunkt i dansk litteratur ved Institut for Kultur og Globale Studier på Aalborg Universitet. Han blev ph.d. i litteraturhistorie i 2009 på afhandlingen

TFL 119 Sygdomstegn. En symptomatologisk læsning af J. P. Jacobsens Niels Lyhne. Som postdoc har han arbejdet med et projekt med titlen Bakteriologisk modernisme. Litteratur og medicin 1850–1900, finansieret af Det Danske Forskningsråd. Han har publiceret artikler om J. P. Jacobsen, Herman Bang og Joris-Karl Huysmans i nordiske og internationale tidsskrifter, og er leder af Nordisk netværk for Studier i Narrativitet og Medicin, som han startede i 2011.

Jonas Ross Kjærgård er ph.d.-studerende ved afdeling for Litteraturhistorie, Aarhus Universitet. Han arbejder på et kulturhistorisk projekt om Menneskerettighedserklæringens tilblivelse og reception i Frankrig fra revolutionens udbrud til Napoleon Bonapartes magtover­ tagelse. Seneste publikationer er ”The Community of Rights. Human Rights and the Concept of Nature in the Context of the French Revolution and the Terror” i Akademisk kvarter/ Academic Quarter 2012:5 og ”Tigere og det menneskelige fællesskab. Dyremetaforik som poli­ tisk dehumaniseringsstrategi” i Semikolon 2012:24.

Per-Olof Mattsson är fil. dr. och universitetslektor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet. Han medverkar i en ny nordisk litteraturhistoria samt skriver på en bok om rela­ tionerna mellan Martin Andersen Nexø och ett antal svenska författare.

Erik van Ooijen, fil. dr., forskar i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet. Hans nu­ varande projekt behandlar etik och tv-spel och finansieras av Vetenskapsrådet.

Cristine Sarrimo är professor i litteraturvetenskap vid Malmö högskola.

Adam Wickberg Månsson är doktorand i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet och knuten till Forskarskolan i kulturhistoriska studier (FoKult). Hans avhandling handlar om det tidigmoderna Spaniens mediehistoria, med särskilt fokus på poeten Luis de Góngora och hans användning av handskriften som ”gammalt” medium omkring 1600 efter boktryckets etable­ ring. Han är också redaktör för antologin Universitetet som medium som utkommer hösten 2013.

Olle Widhe är universitetslektor och fil. dr. i litteraturvetenskap, knuten till Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion vid Göteborgs universitet respektive Institutionen för individ och samhälle vid Högskolan väst. Han forskar för närvarande om lek, våld och aggression i barnkultur med fokus på relationen mellan barndomsuppfattning, text och läsare. Tidigare studier har bl.a. behandlat maskulinitetskonstruktioner i litteratur för barn och vuxna, berät­ tandets etiska potential och historiska transformationer av klassiskt didaktiska genrer.

Sten Wistrand är lektor i litteraturvetenskap vid Örebro universitet med intresse för teori- och metodfrågor. Han har nyligen publicerat artikeln ”Time for Departure? The Principle of Minimal Departure – a Critical Examination” som ingår i Göran Rossholm & Christer Johansson (red.), Disputable Core Concepts of Narrative Theory (2012).

Lydia Wistisen är doktorand i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet. Hennes avhandlingsprojekt kretsar kring frågor om urban identitet i svensk ungdomslitteratur med Stockholmsmotiv. SKRIBENTINFORMATION Vi välkomnar alla texter av litteraturvetenskapligt intresse. TfL är en refereegranskad tidskrift. Det innebär att alla artiklar som publiceras har blivit bedömda av anonyma fack- granskare. En artikel får bestå av högst 30 000 tecken (inklusive blanksteg och slutnoter). Texten ska vara så ren som möjligt (inga onödiga indrag). Noter ska utformas så att en separat litteraturförteckning inte behövs och numreras i löpande följd som slutnoter. Citat på andra språk än svenska och engelska bör översättas. Därutöver ska artikeln innehålla en engelsk summary på högst 300 ord. Summaryn ska avslutas med 3–5 engelska keywords. Texter skickas via e-post som bifogade dokument. Filformatet bör vara ”.doc” eller ”.docx”. Eventuella bilder, tabeller eller figurer bifogas på separat blad och i digital form (bildupplösning 300 dpi). Till artikeln fogar skribenten på separat papper även en kort beskrivning av sig själv, med namn, titel, ämnesområde, institutionstillhörighet, pågående forskning och eventuellt andra relevanta uppgifter.

PRENUMERATIONER & LÖSNUMMER Ett år (fyra nummer): studerande 150 kr; privatpersoner 200 kr; institutioner 280 kr. ­Enkel­nummer 75 kr, dubbelnummer 125 kr. Nummer ur äldre årgångar (2003 och tidigare) 25 respektive 40 kr. Prenumerationer och lösnummer kan beställas via brev, telefon eller e-post: [email protected] Plusgiro 63 90 65-2 IBAN: SE47 9500 0099 6034 0639 0652 BIC: NDEASESS. TIDSKRIFT FÖR LITTERATURVETENSKAP 2013:1

Amelie Björck om apor hos Vladimir Nabokov och Sara Stridsberg

Olle Widhe om Vietnamkriget i svensk barnl­ itteratur­

Jens Lohfert Jørgensen om affekt och ­effekt i August Strindbergs Inferno

Adam Wickberg Månsson om Stéphane Mallarmés skriftpraktik

Jonas Ross Kjærgård om slaveri och ­mänskliga ­rättig- heter hos Olympe de Gouges

Stefan Helgesson om litteratur­vetenskap och ­kosmo- politiskt begär

J. Alexander Bareis, Anniken Greve och Sten Wistrand om Käte Hamburgers Die Logik der Dichtung (1957)

Recensioner av aktuell litteraturvetenskaplig forskning