JUHANI SUOMI Sovjetunionen – det totala problemet inom utrikespolitik under 1930-talet

Föredraget ursprungligen publicerat i Historiska och litteraturhistoriska studier 49 SSLS 460, 1974, s. 283–301

Svenska litteratursällskapet i , Helsingfors 2015 ISBN 978-951-583-314-3 JUHANI SUOMI

Sovjetunionen — det totala problemet inom Finlands utrikespolitik under 1930—talet

Föredrag vid sommaruniversitetet i Seinäjoki den 5 juni 1973

Finlands sändebud i Paris, Harri Holma, varnade i ett memorandum hösten 1938 till statsminister A K Cajander, för att man för mycket skulle stirra på de förändringar som skedde inom de europeiska poli- tiska maktförhållandena. Enligt honom var det mycket viktigare, att Finland alltid och framför allt höll i minnet sitt eget ständiga pro- blem, Sovjetunionen.1 Holmas karakteristik av den östra stormaktsgrannen är rätt lyckad, ty Sovjet tycks verkligen ha varit — i alla fall under 1930-talets senare år — ett överväldigande problem för Finlands utrikespolitik. Dess verkningar begränsades inte endast till den egentliga östpoli- tiken, utan sträckte sig till olika sektorer inom utrikespolitiken. Sov- jetunionen hade på dessa områden en central roll, visserligen ofta skymd i bakgrunden, men dock en väsentlig faktor vid slutsatser och avgöranden. Detta kan klart skönjas i samband med de viktigaste finländska utrikespolitiska frågorna under senare hälften av 1930- talet, såsom den nordiska orienteringen, strävandena till neutralitet, återupprustningen av Åland samt förbindelserna med Tyskland. I samband med den skandinaviska orienteringen bör Sovjets bety- delse betonas som en faktor som hade inverkat redan då man god- kände orienteringen år 1935. Finlands sändebud i Stockholm, stats- rådet J K Paasikivi, konstaterade ett par år senare, att Finland länka- des in på den nordiska vägen genom ett hot som minister Eric Ass- mus hade framställt till statsminister T M Kivimäki: om en konflikt uppstår i Mellaneuropa, ser sig Sovjet kanske tvunget att ockupera delar av Finland.2 Med detta påstående gjorde sig Paasikivi möjligen skyldig till en förenkling av motiven. Man kan i alla fall inte be-

283 strida, att regeringens motiv till sin natur var intimt förknippade med landets försvar.3 Genom den nya orienteringen säkerställde man möjligheterna att utan hinder få nödvändiga krigsförnöden- heter under ett kommande anfall; och anfall fruktade man endast från öster. På denna uppfattning grundade sig ju också den redan 1927 godkända försvarsplanen »VK 27». likaledes dess modifierade variant från 1934, »VK I», som till början av år 1939 blev en väg- visare för alla åtgärder som angick försvaret.4 Finlands orientering mot Skandinavien som hade börjat under så lyckliga omständigheter, fick ett kyligt mottagande i Kreml. Man trodde att Finland sökte mobilisera Sverige, Norge och Danmark för en skarpare politik gentemot Sovjet, och därför riktade man till dessa länder varningar angående Finland.5 Ej heller senare ändrade Sovjet sin attityd, utan strävade vid varje tillfälle till att utså misstro mellan Finland och de skandinaviska länderna genom rykten om hemlig samverkan mellan Tyskland och Finland.6 Denna propa- ganda blev ingalunda resultatlös. Man kan t. ex konstatera att Fin- land inte inbjöds till ett nordiskt utrikesministermöte. Man vet även att åtminstone inom inflytelserika kretsar i Sverige propagandan ökade den redan förut skeptiska inställningen till den finländska neutralitetspolitikens uppriktighet och till Finlands beredvillighet att undvika specialförhållanden till Tredje riket. — Det är ett slags ödets ironi att Finland sedermera först måste för- bättra sina relationer österut för att definitivt kunna inlösa sin plats i den nordiska gemenskapen, vars utrikespolitiska samarbete man hoppades ge skydd — i främsta rummet just mot Sovjet. Under hösten 1936 gav man i de skandinaviska länderna uttryck för bekymmer på grund av det dåvarande tillståndet i de finländsk- sovjetiska relationerna. Den mest uppmärksammade varningen kom från Stockholm. Utrikesminister Rickard Sandler betonade att schismen mellan Finland och Sovjet inverkade ogynnsamt på det ut- rikespolitiska samarbetet inom Norden. Han föreslog därför att den nyligen utnämnde nye utrikesministern skulle göra ett officiellt besök i Sovjetunionen för att sålunda eliminera de miss- tankar om ett samarbete med Tyskland som hade spritt sig vida, och för att samtidigt visa att Finland önskade upprätthålla goda relationer till sin östra granne.7

284

Symbol för vår självständighets första årtionden. Den finländska gränsvakten – en man och en hund – med den rödvita gränsbron och Sovjets triumfbåge som bakgrund, Systerbäck 1937 Museiverket

285

Holsti tycks ha förstått Sandlers förslag så, att Moskvaresan i själva verket skulle vara en slags återförsäkran gentemot de övriga nor- diska länderna om normala relationer mellan Finland och Sovjet, och samtidigt ett förhandsvillkor för förbättrandet av de nordiska ländernas utrikespolitiska samarbete. När besöket sedermera för- bereddes, strävade man också till att utåt ge en bild av att resan klart skulle visa den finländska utrikespolitikens konformitet med de andra nordiska länderna som hade korrekta relationer med Sovjet. I in- formationer som utrikesministeriet gav pressen, betonades speciellt denna aspekt, och i slutet av januar i 1937 påpekade Holsti själv vid ett par tillfällen för pressen att besöket genom att befästa de östliga relationerna skulle skapa en grund för underhandlingar med de skandi- naviska ländernas utrikesministrar.8 Ännu i Moskva sade Holsti till utrikeskommissarie Maxim Litvinov, att Finland genom resan klart ville visa sin lojala inställning till de skandinaviska länderna.9 I detta avseende blev besöket en fullständig succé. Det skingrade fruktan i Skandinavien för att samarbetet med Finland kunde leda till konflikter med Sovjet. Bl a den svenske t f utrikesministern K G Westman påpekade att resan hade underlättat Finlands nordiska samarbete.10 När sedan Cajanders i mars 1937 utnämnda »rödmylle- regering» skyndade att som sin nästan första åtgärd reglera universi- tetets språkfråga, den sista stötestenen, hade Finland definitivt inlöst en plats inom det nordiska samarbetet. Typiskt för den karaktär som man från finländskt håll skisserade upp för detta samarbete, var att man först genom att vittna om Sovjets annexionsavsikter ifråga om kalottområdet, strävade till att sporra de övriga nordiska länderna till ett fastare försvarssamarbete, med ett nordiskt försvarsförbund som yttersta mål.11 Sovjets inställning till Finlands nordiska orientering tycks inte ha förändrats. Under den tövädersperiod i de finländsk-sovjetiska relationerna som följde efter händelserna våren 1937, offentliggjordes visserligen inte några misstankar. men man kan påvisa tidnings- artiklar redan från senhösten, i vilka saken ånyo behandlas i gamla tongångar. Under år 1938 började man dock i Moskva betrakta orienteringen ur en ny synvinkel. Misstron riktade sig inte längre mot drag hos denna, som möjligen kunde anses vara antisovjetiska. I stället började

286

Rudolf Holsti, Finlands utrikesminister 1936-38 Hufvudstadsbladet Arkiv man allt kraftigare betona, att den nordiska orienteringen inte gav Sovjet några som helst garantier för att det fruktade anfallet från Tyskland inte kunde ske genom Finland. Denna synpunkt fick sedan en central betydelse under de s k Jartsevförhandlingarna.12 På sen- hösten sammanfattade Boris Jartsev som hade fungerat som Kremls sonderare, det väsentliga innehållet i den förändrade attityden i kon- staterandet att Sovjetunionen var beredd att godkänna Finlands nor- diska orientering under fredstid. Vid ett krigsutbrott skulle förhållan- det däremot vara ett annat. Då skulle orienteringen ej hindra Tysk- land att använda finländskt territorium som brohuvud för ett anfall, varför Finland förväntades trygga sig till hjälp från Sovjet.13 En attityd som godkände att man följde orienteringen i fredstid, men samtidigt förutsatte att man i krigsfall förband sig med Sovjet, var endast ägnad att i Finland öka redan tidigare existerande tvivel om den östra grannens avsikter, i synnerhet då man ansåg att just det nordiska samarbetet omöjliggjorde ett flankanfall från Tysklands sida och att det var en garant i för Finlands neutralitet och fredsvilja14.

287

Den viktigaste orsaken till Sovjets misstro och missnöje ifråga om Finlands nordiska orientering synes ha varit neutraliteten, som från första början på det intimaste hade anknutits till orienteringen. Som utrikespolitisk princip hade den nämligen alltid varit och var allt- jämt främmande för sovjetdiplomatin.15 Den säkerhetspolitik som följdes under Litvinovs ledning, hade ju två fundamentala utgångs- punkter: principen »freden är odelbar» samt strävan att av Folkför- bundets kollektiva säkerhetssystem skapa ett vapen mot axelmakterna, speciellt Tyskland. Neutraliteten stod uppenbart i konflikt med dessa programpunkter. För det första möjliggjorde den de försök att loka- lisera konflikter som Sovjet fruktade, och för det andra var den ägnad att försvaga betydelsen av och kraften hos den 16 eller s k sanktions- artikeln16, i Folkförbundspakten. I själva verket erbjöd sanktionsartikeln Moskva det allra bästa skydd mot Tyskland, då den knöt Folkförbundets medlemsstater till Sovjetunionen vid ett eventuellt anfall från Tredje riket mot Sovjet. Därför kan man förstå, att Sovjet med alla medel sökte stärka dess inflytande. Under år 193 7 fordrade Sovjet upprepade gånger att NF:s råds militära rekommendationer skulle förplikta alla medlemmar. Likaledes fordrade Sovjet att artikeln skulle effekti- veras så, att rätten för trupper från ett land som deltog i sanktioner att gå genom ett annat land, skulle bli oberoende av medlemslän- dernas samtycke.17 Sådana försök att effektivera det kollektiva säker- hetssystemet fick naturligtvis sovjetledningen att fästa allt mer upp- märksamhet vid de i detta hänseende negativa verkningarna av neutralitetssträvandena. Frågan fick ökad betydelse, då den tyska diplomatin aktivt började arbeta för att stödja de för landet förmånliga nordiska neutralitets- strävandena, och sålunda samtidigt lösgöra dessa länder från sank- tionerna och helst från hela Folkförbundet18. Så småningom blev sanktionsartikeln mellan Berlin och Moskva ett råmärke, vars be- tydelse snarare var symbolisk än juridisk. Under dessa förhållanden var den även ägnad att skapa ett slags stämmning av att »den som inte är på vår sida, är emot oss». Från finländsk synpunkt blev situationen inte allvarlig, så länge landet förblev sina förpliktelser mot Folkförbundet troget. Visserligen hade Finland år 1936 deltagit i de sju icke-associerade makternas

288

proklamation. sedan hade det dock inte följt de skandinaviska län- derna som enligt Sveriges föredöme krävde att sanktionerna skulle vara beroende av prövning. I stället hade det iakttagit en politik som snarast karakteriserades genom ett betonande av Folkförbundets betydelse och en ovilja mot att pruta på bestämmelserna i förbunds- pakten. Detta berodde dock inte på att man var medveten om att Sovjet motsatte sig alla försök att försvaga den 16 artikeln. Snarast var or- saken den att rödmylleregeringen inte hade lyckats uppnå varaktiga konkreta resultat i letandet efter stöd i Skandinavien och hos väst- makterna. Då tycktes också de otillförlitliga garantier som Folk- förbundet erbjöd, ge ett bättre skydd mot Sovjet än om man läm- nade sig utan alla säkerhetsgarantier.19 Situationen förändrades, då Finland på våren 1938 som ett resultat av händelserna i Österrike och det inrepolitiska trycket samordnade sin NF-politik med de andra nordiska ländernas. genom ett beslut av republikens president den 20 maj förbehöll sig Finland rätten att fritt avgöra i varje enskilt fall, då det var redo att tillämpa bestäm- melserna i sanktionsartikeln.20 Detta kunde inte bli utan följder för förhållandet mellan Finland och Sovjet, i synnerhet då Sovjet redan i början av 1938 hade intagit den attityden, att varje land hade att välja mellan två alternativ: an- tingen sträva att närma sig en eventuell angripare eller välja den kol- lektiva säkerhetens väg. ett tredje alternativ existerade inte, ansåg man, då — enligt Moskva — att söka skydd i neutraliteten inte kunde rädda någon från ett anfall.21 En ännu skarpare kontur fick konflikten mellan Finlands och Sov- jets säkerhetspolitiska åskådningar, då sovjetledningens attityd under tiden mellan Anschluss och utbrottet av den tjeckoslovakiska krisen hösten 1938 blev allt hårdare. Neutralitetssträvandena fick sig till- delade en ovillkorlig dom, och man såg situationen i följande form: den som inte är mot en angripare, dvs mot Tyskland, är emot freden och den som är emot freden är emot oss.

Den fråga som Finlands utrikesledning under slutet av 1930-talet ägnade absolut mest uppmärksamhet, tid och arbetstimmar, var planläggningen av Ålands återupprustning.

289

Ålands status grundade sig på konventionen av 1921 mellan Fin- land och nio andra medlemsstater i Nationernas Förbund om en demilitarisering och neutralisering av ögruppen. Enligt denna fick öarna inte befästas, och på dem fick inte förläggas något som till sin natur kunde klassificeras som militärt. Under krig skulle Åland be- traktas som ett neutralt område. Om strider dock skulle sprida sig till Östersjön, skulle Finland ha rätt att tillfälligt lägga ut minor för att skydda skärgårdens neutralitet, samt — som det uttrycktes i kon- ventionen — att vidta nödvändiga åtgärder med hjälp av flottan. Å andra sidan förpliktades Finland, ifall ett blixtangrepp skulle ställa Ålands neutralitet i fara, att avvärja fienden tills de andra signatär- makterna på initiativ av Nationernas Förbund hann intervenera.22 Redan 1933 började man i Finland granska möjligheterna att upp- häva eller förändra konventionen av 1921. Småningom utkristalli- serades en aktionslinje. Man spekulerade i tanken att Finland skulle få rätt att redan under fredstid bygga för Åland nödvändiga försvars- verk. I förbindelse därmed skisserades planer på samarbete mellan Finland och Sverige för ögruppens försvar. Redan de första kontakterna i Stockholm hösten 1935 visade dock att Sverige förhöll sig mycket försiktigt till frågan. Det syntes inte lita på möjligheterna att få till stånd förändringar i konventionen av 1921, utan uppställde i stället som första mål att få med Sovjet som inte hörde till konventionen, i gruppen av signatärmakter. Fin- land motsatte sig emellertid skarpt alla sådana förslag, som man ansåg gav Sovjet en chans att blanda sig i Finlands inre förhållanden och att i skydd av olika svepskäl spionera i skärgården och på fastlandet.23 Till 1937 gjordes inga framsteg i frågan på det politiska planet. Sverige höll fortsatt fast vid sin uppfattning, speciellt sedan man hade observerat att Ålandsfrågan enerverade Sovjet. Ovan har redan behandlats Moskvas misstrogna inställning till den nordiska samarbetspolitiken. Åland var dock från Sovjets syn- punkt ett allvarligare problem. Förutom att Sovjetunionen 1921 hade lidit ett bittert prestigenederlag, då den trots sina ansträng- ningar blev utanför neutraliseringskonventionen, hade den även misslyckats fem år senare i ett försök att få till stånd ett specialför- drag med Finland om Ålands neutralitet.24 Då man mot denna bak- grund granskar frågan och beaktar att den nu ånyo aktualiserades

290

Statsminister Aimo Kaarlo Cajander (1879-1943) hade också andra drag än paraplyn gemensamma med Neville Chamberlain Museiverket

vid en tidpunkt, då sovjetregeringen kände sin ställning hotad av Tysklands militära upprustning, var det inte underligt om Sovjet förhöll sig negativt till strävandena att ändra konventionen av 1921, och i dessa såg uttryck för en finländsk sovjetfientlig och tyskvänlig politik25. Trots opinionsyttringarna från Kreml fortsatte man i Finland att vidareutveckla Ålandsplanerna, i synnerhet då det militärpolitiska läget i Östersjön alltmer hade skärpts. Motsättningen mellan Sovjet och Tyskland accentuerades, och att en sammanstötning förr eller senare skulle inträffa, måste anses som mycket troligt. Ur denna syn- vinkel var Ålands strategiskt förmånliga läge ett riskmoment. Från ögruppen kunde man behärska såväl Finska vikens mynning — och alltså samtidigt den sovjetiska flottans rörelser — som Tysklands om- fattande malmimport från Sverige. Under dessa förhållanden var det att vänta, att vid ett krigsutbrott vardera stormakten skulle skynda sig i kapp för att utnyttja denna fördelaktiga pjäs i spelet. Detta hade naturligtvis en stor inverkan på Finlands ansvar för

291

ögruppens neutralitet och säkerhet, vilket var definierat i neutrali- tetskonventionen. Frågan gällde inte bara ineffektiviteten av de åt- gärder som 1921 års konvention tillät, utan framför allt att Öster- sjöns status quo på grund av militärpolitiska maktförskjutningar helt hade förändrats sedan läget vid konventionens ingående. Då Nationernas Förbund hade försvagats, kunde man inte ens lita på att signatärmakterna med gemensamma krafter skulle ingripa vid en kränkning av Ålands neutralitet, om ett storkrig bröt ut i Europa. Cajanders regering skyndade sig att tolka, vad situationen krävde. Holsti föreslog i april 1937 för Sandler en ändring i konventionen som gick ut på att man skulle flytta den demilitariserade zonens gräns och att Finland skulle få rätt att befästa några obebodda yttre öar.28 Sandler samtyckte till att ta emot ett memorandum om förslaget, fastän han fortfarande — såsom hela den svenska regeringen — ansåg att också Sovjet borde fås med bland signatärmakterna. Detta moti- verades speciellt med att då Sovjet och Tyskland var bundna av samma konvention, skulle i alla fall faran minska för att de om de råkade i krig, först skulle försöka besätta Åland.27 Efter Holstis förslag dröjde det över tio månader innan något nytt skedde i frågan. Det var uppenbart att man i Helsingfors ansåg att bollen låg hos Sverige. Man hoppades dessutom att Sverige skulle ta initiativet till förhandlingar redan av den orsaken, att en officiell framstöt från Helsingfors skulle föra med sig svårigheter för Finland på grund av Moskvas ståndpunkt.28 Många tecken hade redan visat detta. I artiklar om befästningsplanerna hade inflytelserika sovjet- tidningar enhälligt hävdat, att bakom dessa låg ett gemensamt försök av finländska reaktionära kretsar och Tyskland att skapa en bas som skulle användas i ett krig mot Sovjet, samt att säkra oavbruten fort- satt import av järnmalm från Sverige.29 Sovjets negativa attityd var indirekt orsak till att den svenska ut- rikesledningens svar alltjämt dröjde. Å andra sidan framkallade fruktan för Sovjet att Finlands regering som utsattes för påtryck- ningar av den militära ledningen, inte avvaktade det svenska initia- tivet, utan gav Holsti direktiv att inleda underhandlingar med Sand- ler. Man fruktade nämligen att Sovjet på grund av Anschluss skulle vidtaga motåtgärder på Östersjön för att säkra sin trygghet eller möjligen endast för att utnyttja Tysklands bundna ställning.30

292

Redan innan förhandlingarna mellan Finland och Sverige hann börja, hotade de stranda på grund av den gamla tvistefrågan om Sovjets roll. Fastän den svenska regeringen efter ockupationen av Österrike hade intagit en positivare hållning till förhandlingar, före- faller den ändå inte att överhövan ha ändrat sin uppfattning i detta hänseende. Man krävde av Finland som ett förhandsvillkor för för- handlingar ett uttalande om att Sovjet och Tyskland inte skulle för- sättas i olika position i fråga om Åland, utan att de skulle behandlas principiellt lika vid förhandlingar om ögruppens befästande. Detta var innebörden i det krävda utlåtandet. I fråga om uttrycksformen framförde Sandler i stället flera olika varianter. Dock tog han inte en enda gång upp det tidigare fram- förda kravet om att Sovjet skulle fås med bland signatärmakterna. Någon förändring av åsikterna i detta hänseende hade dock knappast skett. Snarare var det fråga om en skicklig taktik. I Stockholm visste man att det tidigare kravet hade varit motbjudande för inflytelserika finländska kretsar. Sålunda kan man betrakta tolkningsfriheten och inexaktheten i uttrycksformen hos Sandlers uttalande som ett över- lagt försök att genom olika alternativ finna en formel som Finland möjligen kunde godkänna.31 Det finländska uttalandet dröjde dock, vilket berodde på att man i Helsingfors misstänkte att Sandlers krav på principiell jämvikt endast var en kuliss bakom vilken dolde sig den gamla planen att få Sovjet med bland signatärmakterna.32 Denna strävan ansågs om möjligt ännu farligare än tidigare. Inom regeringen hade man nyligen fäst uppmärksamheten vid det faktum, att om Sovjet och Tyskland vore bundna av samma kon- vention, så hade de också samma rätt till bistånd som grundade sig på konventionen, varvid de vid hotet av ett ömsesidigt krig båda kunde erbjuda sin hjälp för skyddandet av Åland. I så fall vore Fin- land tvunget att göra ett val mellan Scylla och Charybdis. Om Fin- land valde Tyskland, skulle Sovjet möjligen anse lösning som en casus belli; om man åter vände sig till Sovjet, skulle det bli övermäk- tigt att sköta den allmänna opinionen. Dessutom skulle Finland inte senare kunna få ut Sovjet vare sig från ögruppen eller landets andra delar.33 Denna fruktan tycks från våren 1938 ha dikterat den negativa håll-

293

Ålandsförhandlingar i Stockholm i januari 1939. Vid bordsändan Sveriges statsminister P A Hansson, till höger om honom utrikesminister Sandler. På sin högra sida har Hansson Finlands statsminister Cajander, finansminister Väinö Tanner och (skymd) utrikesminister Eljas Erkko Museiverket

ning som Finlands regering intog till tanken att Sovjet skulle bli signatärmakt. Därför vägrade den att ge det begärda utlåtandet. Den samtyckte till att ge det först sedan det hade blivit klart, att det var ett ovillkorligt villkor för att underhandlingarna skulle kunna på- börjas, och då Sandler hade retirerat och förklarat sig nöja sig med en förklaring att den finländska regeringen omfattade uppfattningen att man i samband med den gemensamma behandlingen av Ålands- frågan inte fick väcka misstro vare sig i Sovjet eller i Tyskland. På så sätt hade man nått en enstämmighet, som visserligen snarare var skenbar än verklig. Helsingfors kunde godkänna uttalandets orda- lag, och Sandler å sin sida betraktade det som en visserligen svag, men i alla fall tillräcklig grundval för ett fortsatt åsiktsutbyte i Ålands- frågan. Det var emellertid endast fråga om en artificiell lösning, ett till- fälligt begravande av svårigheterna. Man hade väl kommit till ett slags enighet om proceduren, men i praktiken förstod man därmed olika saker, beroende på part och person. Dessutom förblev kärn-

294

problemet, frågan om Sovjets inställning och betydelsen av dess hållning helt öppen. På ingendera sidan av Bottniska viken var man okunnig om betydelsen därav. Sandler klädde sina tvivel i ord redan 2.5.1938, då han behandlade frågan i utrikesnämnden och (bl a) kon- staterade: »Det skall ej fördöljas, att under dessa meningsutbyten (om Ålandsfrågan) kan uppstå en divergens mellan Sveriges och Finlands ståndpunkter i avseende å Ryssland.»34 Det suspensiva beslut som hade uppstått som resultat av vårens dragkamp, innebar ingalunda att man inte också därefter hade nöd- gats fästa uppmärksamheten vid Sovjet. Detta var man tvungen till, redan därför att man i allt snabbare takt fick nya bevis på dess nega- tiva hållning och misstro. Dessutom meddelade England Finlands regering som sin uppfattning, att man borde ge Sovjetunionen såsom en part i 1856 års fördrag samma rätt att bli hörd i Ålandsfrågan som signatärmakterna av 1921.35 Vetenskapen om inställningen hos den obestridligt viktigaste av Ålandskonventionens signatärmakter jämte de svenska »jämviktskraven» från våren förmådde också sedan Fin- lands regering att i princip samtycka till att Finland och Sverige skulle vända sig till både signatärmakterna och Sovjet, då man hade kommit till enighet i Ålandsfrågan.36 Det bör i alla fall påpekas att man som utgångspunkt då det gällde Sovjet, avsåg dess medlemskap i NF:s råd och inte alls delaktighet i fördraget av 1856. Finland utgick även sedermera under hela förhandlingsperioden från att Sovjetunio- nen inte hade någon legal grund för sina intressen, endast en politisk.37 På Sovjet stötte man oundvikligen även då man dryftade för vems skull det planerade finländsk-svenska försvarssamarbetet behövdes. Finlands militärledning hade en klar övertygelse: hotet kom från öster. Av de politiska partierna hade det högerradikala IKL denna uppfattning, och småningom omfattades samma övertygelse också inom samlingspartiet och agrarförbundet. Fastän regeringen i skilda sammanhang även hänvisade till Tysklands och Sovjets kapplöpning mot Åland, förefaller det att även den småningom började luta mot åsikten att faran från öst måste ställas först.38 Sveriges sändebud i Helsingfors, som var väl insatt i opinionerna, rapporterade också att Sovjetfaran allmänt ansågs större. Det framträdde kanske bäst i de finländska strävandena att utreda innebörden hos det av Sverige under förhandlingarna betonade neutralitetsförbehållet, det för

295

Ålands gemensamma försvar uppställda specialvillkoret att båda länderna skulle vara neutrala. Då man inte genom inofficiella sonde- ringar fick klarhet i frågan, framställdes i slutet av juli ett direkt spörs- mål till Sandler : avsåg Sverige med sitt förbehåll att det skulle vägra stöda försvaret av ögruppen just i det fall som man mest fruktade, nämligen att Sovjet anföll Finland.39 Misstron som i främsta rum riktade sig mot öst, ökades ytterligare genom den sovjetiska Östersjöflottans hotfulla manövrer i Ålands omedelbara närhet då Tjeckoslovakienkrisen tillspetsades i slutet av september 1938. Sannolikheten för en eventuell sammandrabbning föreföll då mycket stor, och finländska trupper var redan inskeppade och beredda att landstiga på ögruppen.40 — På hösten 1938 var en gemensam finländsk-svensk plan angående Åland i huvuddrag redan färdig. Finlands regering var då villig att vända sig till signatärmakterna och Sovjetunionen för sonderingar. Sverige var dock ännu inte redo för en demarsch. Huvudskälet där- till var — vid sidan av ålänningarnas inställning — det allvar var- med man i Stockholm förhöll sig till de allt fler uttrycken för Sovjets motsträviga attityd. Detta var man utan tvivel på det klara med också i Moskva att döma av de talrika varningar som fram- ställdes till Sverige. Under december avancerade man i alla fall snabbt i Ålandsfrågan. På finländskt håll inverkade Eljas Erkkos beslutsamhet och energi — han hade utnämnts till utrikesminister efter Holstis avgång — samt framför allt den felaktiga uppfattning att sovjetledningen skulle finna sig i ögruppens befästning, som t f kanslichef Urho Toivola och t f avdelningschef Aaro Pakaslahti framförde efter en förhand- lingsresa till Moskva41. Just den finländska rapporten om en ändrad hållning i Moskva synes ha inverkat på Sveriges positiva inställning. Det svenska sände- budet i Moskva rapporterade vid ett par tillfällen om den gynnsamma inverkan av den finländska delegationens besök och såg där i ett tecken på Sovjets strävan att normalisera sina relationer till Finland. Hänvisande till sin finländska kollegas uppfattning betonade han att situationen föreföll gynnsam för ett avgörande i Ålandsfrågan, eller för att citera hans egna ord: » ... för en rysk anslutning till våra planer».42 Också från det svenska sändebudet i Helsingfors kom lik-

296

Finlands Moskvaminister överlämnar sina kreditivbrev till M I Kalinin, ordförande i sovjetregeringens presidium Museiverket nande rapporter. De innehöll samtidigt lugnande upplysningar om Jartsev-förhandlingarna — de uppgifter man tidigare hade fått om dessa, hade delvis inverkat på Sveriges återhållsamma ställningsta- gande. Sändebudet som uppriktigt trodde på riktigheten av upplys- ningarna, meddelade i förlitan på den färgade information som han hade fått i förtroliga samtal med den nyss avgångne Holsti samt Toi- vola, att sovjetledningen inte längre var emot en eventuell uppsäg- ning av 1921 års konvention. Ävenså rapporterade han att Anastas Mikojan som hörde till hierarkin i Kreml, hade meddelat att han var nöjd med den detaljerade redogörelse om Åland som Toivola hade gett, och att Sovjet inte längre behövde fler garantier.43 Den aktivitet som härrörde av dessa otvivelaktigt alltför optimis- tiska och delvist om helt felaktiga uppskattningar av situationen, ledde snart till resultat. Redan i början av januari 1939 kunde Erkko och Sandler parafera ett fördrag om delvis återupprustning av Åland.

Det utrikespolitiska område där Finland klarast och oftast stod i motsättning till Sovjet, var de för Finlands handel viktiga Tysklands-

297

relationerna som Moskva svartsjukt noga följde. Moskva önskade att dessa förbindelser skulle avstanna eller i alla fall bli klart svalare, och förhöll sig ytterst misstroget till alla kontakter. I samtliga även mindre tydliga yttringar av relationer mellan Finland och Tyskland anade man gemensamma sovjetfientliga konspirationer, och denna attityd återspeglades omedelbart i Sovjets Finlandspolitik.44 Man kan hävda att sovjetledningen ansåg att varje steg, t o m inbillat, som Finland tog i riktning mot Berlin, ledde bort från Moskva, och intog en motsvarande attityd till sin granne. som exempel räcker att nämna den stora tyska u-båtsflottiljen besök i Helsingfors i augusti 1937, vilket gav Moskva tillräcklig yttre orsak att frångå det »töväder» som sedan våren hade präglat relationerna mellan Sovjet och Finland.45 Åtminstone under slutet av 1930-talet kan relationerna mellan Finland och Tyskland utan överdrift karakteriseras som en funktion av de finländsk-sovjetiska förhållandena. Men i sanningens namn bör konstateras att ekvationen fungerade även åt det andra hållet. Tyskland kunde inte acceptera Finlands försök att kryssa mellan Berlin och Moskva, och därför gjorde det sitt bästa att försvåra östförhållan- dena för Finland som det betraktade som en uppenbar intressesfär. Denna strävan blev starkare under Cajanders rödmylleregering då Tyskland tycktes förlora i rivaliteten om Finland mellan de båda stormakterna. Som ett klart bevis därpå betraktade man i Berlin redan det faktum att Holsti gjorde sin jungfruresa som utrikesminister till Moskva. Detta avkylde de tysk-finländska förbindelserna en lång tid framåt. Tyskland underlät inte att utnyttja något enda tillfälle att klaga över Finlands sovjetvänliga, men mot Tyskland ovänliga politik. Till taktiken hörde även att skrämma med faran från öster mot vilken, som man betonade, Finland kunde försvara sig endast med stöd av Tredje riket. Man drog sig inte ens för att utöva direkt påtryckning i relationerna, vilket sedermera kulminerade i Holsti tvingades att avgå.46 Sålunda måste Finland i alla sina utrikespolitiska avgöranden ta hänsyn till både Sovjetunionen och Tyskland. Dess roll var verkligen inte avundsvärd. I sina beslut satt landet ständigt i svår mellanhand. Man kunde säga, att vare sig det valde det ena eller det andra alter- nativet, gick det alltid galet.

298

NOTER

1 Harri Holmas analyserande PM 7.11.1938 om situationen efter Jartsevs sonde- ringar, punkt 6—7, A K Cajanders papper (AKCP ) dossié II. 2 G A Gripenbergs dagbok 9.1.1937, G A Gripenbergs samling (GAGS), Riks- arkivet (RA). Om Assmus meddelande ett synnerligen konfidentiellt odaterat memo- randum, Utrikesministeriets arkiv (UM) 12 L Venäjä. 3 Om den centrala betydelse försvarssynpunkterna hade för Finlands nordiska ori- entering jfr t ex G Mannerheim, Minnen II, Helsingfors 1952, 54—55; Krister Wahlbäck, Finlandsfrågan i svensk politik 1937—1940, Stockholm 1964, 12—13; Wahlbäck, Från Mannerheim till Kekkonen, Malmö 1967, 127. 4 Martti V Terä, Suomen puolustusvalmiuden peruskysymyksiä. Puolustusvalmiu- temme valtiovallan vaalimana (manuskript), 136—139, 141—142; 188—191; Terä, Suomen puolustusvalmiuden peruskysymyksiä III. Maavoimien aineellisen varustuk- sen tila ja asejärjestelmän kehitys vuosina 1919—1939 (manuskript), 144—146, Krigs- vetenskapliga institutionell. — Om den militärpolitiska bedömningen av situationen och försvarsplanerna jfr också Hugo Österman, Neljännesvuosisata elämästäni, 2 uppl Porvoo 1966, 153—154. 5 Erik Lönnroth, Den svenska utrikespolitikens historia V, 1919—1939, Stockholm 1959, 131—134; Kullervo Killinen, Suomi ja länsivallat maailmansotien välisenä aikana (Historian Aitta XV), Porvoo 1962, 189. 6 Se t ex Antti Hackzell — Richard Sandler 28.1.1936; YE Tilastotoimisto — Hackzell 14.3.1936 389/V sal, Antti Hackzells papper (AHP). Katsaus sotilaspoliittisen aseman kehitykseen vuoden 1936 aikana, 53, Op 1/YE T2860/9A1. Telegrammen Moskva-beskickningen — U M 7.11.193 5 och 4.12.1935, UM Tulleet sähkeet Moskova. Rapport från Moskva-beskickningen 25/18. 5. 1937, UM 5 C 18. 7 Ministeri Holstin luottamuksellinen kertomus 26.6.1937 lähetystöjen päälliköille virallisesta käynnistään Moskovassa, I, UM 5 D Holsti. Holsti — A S Yrjö-Koskinen 16.6.1937, Rudolf Holstis samling (RHS) k 47 (RA). — Holsti blev utrikesminister i Kyösti Kallios fjärde regering som utnämndes 7.10.1936, och fortsatte som sådan också i följande regering, A K Cajanders tredje, som blev utnämnd 12.3.1937. 8 Ulkomaanedustuksen kiertokirje 84/30.12.1936, UM 5 C I. Minister Holstis föredrag för journalister i utrikesministeriet 31.1.1937, 10—11, RHS k 73. 9 Holstis ovannämnda rapport, 6. Om förbättrandet av det nordiska utrikespolitiska samarbetet som ett motiv för besöket, se även Ministeri Rudolf Holstin käsikirjoitus Suomen ja Pohjois-Euroopan kysymyksestä, VIII 171, UM. 10 Holstin salainen kertomus käynnistään Lontoossa, Pariisissa ja Tukholmassa sekä lordi Plymouthin käynnistä Suomessa, 13, AKCP d II. 11 Jfr t ex de nordiska utrikesministrarnas konferens i Helsingfors 20—22 april 1937, 6, UM 7 B. Holstis synnerligen konfidentiella PM 29. 4. 1937, UM 9 II A 2. 12 Om Jartsev-förhandlingarna se Juhani Suomi, Talvisodan tausta. Neuvostoliitto Suomen ulkopolitiikassa 1937—1939, I Holstista Erkkoon, 1973, 185—212, 307—332.

299

13 Holstis PM om samtal med herr I, 15. 10. 1938, Eljas Erkkos arkiv (EEA). 14 Jfr t ex ibidem samt Holstis synnerligen konfidentiella PM 14.10.1938 jämte bi- lagor, EEA. 15 Om detta t ex A S Kan, V I Lenin, neuvostohallituksen ulkopolitiikka ja puolueet- tomuuskysymys vv. 1917—1922 (Historiallinen Aikakauskirja 1970), 167. 16 Artikeln behandlade ekonomiska och militära sanktioner inom organisationen. Avsikten med de förra var ett kollektivt isolerande av en stat som i strid med förbunds- pakten hade inlett en militär handling, från dess ekonomiska, kommersiella och övriga förbindelser. De senare avsåg väpnad aktion på rådets rekommendation mot en freds- kränkande stat: » ... det åligger i sådant fall rådet att föreslå vederbörande regeringar med vilka lant-, sjö- eller luftstridskrafter de särskilda förbundsmedlemmarna skola bidraga till de väpnade styrkor, som skola användas till hävdande av förbundsförpliktel- serna.» De militära sanktionerna innefattade även förpliktelsen att underlätta passage genom det egna territoriet »för styrkor tillhörande förbundsmedlem, som deltager i gemensamma åtgärder till hävdande av förbundsförpliktelserna». Finlands överenskom- melser med främmande makter 22/1918—1920, Helsingfors 1932. 17 Holstin salainen kertomus käynnistään Lontoossa, Pariisissa ja Tukholmassa sekä ordi Plymouthin käynnistä Suomessa, 7, 11, AKCP d II. Moskva-beskickningens rap- port 46/11.7.1937, UM 5 C 18. Stockholms-beskickningens rapport 5/13.7.1937, UM 5 C 2. 18 Jfr t ex Suomi, 113—114, 277, 278. 19 Ibidem, 269—270. 20 Regeringens berättelse 1938, 80. Riksdagen 1939 Handlingar IV. UM pol. tied. 1/27. 5. 1938 bilagor 1—3, UM 5 C 1. 21 Keijo Korhonen, Turvallisuuden pettäessä. Suomi neuvostodiplomatiassa Tartosta talvisotaan II 1933—1939, Helsinki 1971, 134. Jfr även A S Kan, Vnesnjaja politika skandinavskih stran v gody vtoroi mirovoi voiny, Moskva 1967, 17. 22 Författningssamlingen 64/1922. 23 Hackzells anteckningar om samtalet med Sandler 26.8.1935, AHP. Chiffertele- gram Hackzell — Rolf Witting 27.8.1935, UM Tulleet sähkeet Tukholma. Kopia av Aaro Pakaslahtis PM 31.5.1938, UM 9 II A 2. Lönnroth, 196—197. 24 Ahvenanmaan-kysymys non-aggressioneuvotteluissa Neuvostoliiton kanssa, UM PM 29.3. 938. UM:s synnerligen konfidentiella PM från april 1938, UM 9 II A 2. 25 Korhonen, 106—109; Killinen, 188—189. 26 Holstis synnerligen konfidentiella PM 29.4.1937, UM 9 II A 2. 27 Ibidem. 28 Jfr Wahlbäck 1964, 51. 29 Om Moskvas inställning till befästningsplanerna Suomi, 26, 175. 30 Carl von Heidenstam — UD telegram 29.3.1938, HP 20 A, Utrikesdepartementes arkiv (UD). Wahlbäck, 1964, 53. YE:n salainen PM 23.3.1938 Ahvenanmaan-sopi- muksen tarkistamiseen liittyvistä sotilaallisista järjestelykysymyksistä, UM 9 II A 2. Om den militära ledningens påtryckning se t ex Generalstabens ovannämnda PM samt Generalstabens konfidentiella PM 23.3.1938 Ahvenanmaata koskeva kansainvälinen

300

sopimus ja sen muuttamisen välttämättömyys, UM 9 II A 2; Krister Wahlbäck, Veljeys veitsenterällä, Porvoo 1968, 69. 31 om detta utförligare Suomi, 215—218. 32 Holstis synnerligen konfidentiella memorandum 14.4.1938; Holstis synnerligen konfidentiella PM 25.4.1938; Otteita ministeri Holstin puhelinkeskustelusta ministeri Paasikiven kanssa 25.4.1938, UM 9 II A 2. 33 Neuvottelut Ruotsin kanssa Ahvenanmaan-kysymyksestä. Holstis synnerligen konfidentiella memorandum 14.4.1938, UM 9 II A 2. 34 Wahlbäck 1964, 156. 35 Chiffertelegram Foreign Office (FO) — Thomas Snow 11.5.1938, FO 371/22274/ 71. Snow — lord Halifax 12.5.1938, FO 371/22274/83. Snow — Laurence Collier 12.5. 1938, FO 371/22274/90, Public Record Office. 36 Anteckningar rörande meningsutbyte i Ålandsfrågan jämte bilagor, UM 9 II A 2. 37 Jfr t ex Snow — Halifax 12.5.1938, FO 371/22274/83; utrikesminister Eljas Erk- kos redogörelse i riksdagens utrikesutskott 20.1.1939, EEA. 38 Jfr Suomi, 177, 184, 235—236, 243—244, 338—339. 39 A F Airos hemliga anteckningar 2.8.1938, UM 9 II A 2. Hemligt betänkande 1.1. 1939 från kommitté som förberedde underhandlingarna i Ålandsfrågan, 12, AKCP d I. Paasikivi — Cajander 1.8.1938, AKCP d. I. 40 Om den hotande sammandrabbningen se närmare Suomi, 238—249. 41 Om Toivolas och Pakaslahtis uppfattningar se Erittäin salainen muistio Toivolan ja Pakaslahden keskustelusta Mikojanin kanssa 7.12.1938, UM 12 L Venäjä. 42 Wilhelm Winther — Sandler 9.12.1938; Winther — Beck-Friis 12.12.1938 (citat), HP I Er (UD). 43 von Heidenstam — Sandler 10.12.1938 och 13.12.1938, HP I Af (UD). 44 Om detta se Suomi, passim. 45 Om Moskvas reaktion se t ex N F H Berencreutz — P A Hansson 16.8.1937; Hel- singfors-beskickningens politiska rapport om det tredje kvartalet av 1937 18.10.1937, HP I Af (UD). W von Blücher, Politischer Bericht 11.8.1937, Pol Abt VI, 3558H/E 023324—023325, Archiv des Auswärtigen Amts. Telegram Moskva-beskickningen — UM 4.8.1937, UM Tulleet sähkeet Moskova. Pravda 6.8.1937. 46 Om Tysklands inställning till Finland se utförligare Suomi, 120—144, 253—255, 280—293.

301