Emma Hagström Molin, Krigsbytets Biografi. Byten I Riksarkivet, Uppsala Universitetsbibliotek Och Skokloster Slott Under 1600-Talet (Diss

Emma Hagström Molin, Krigsbytets biografi. Byten i Riksarkivet, Uppsala universitetsbibliotek och Skokloster slott under 1600-talet (diss. Stockholm 2015)

Upplaga för elektronisk publicering för forsknings-, utbildnings- och biblioteksverksamhet och ej för kommersiella ändamål. Publicerad med tillstånd från Makadam förlag. Tryckt utgåva finns i bokhandeln: ISBN 978-91-7061-180-3 Makadam förlag, Göteborg & Stockholm www.makadambok.se

Edition to be published electronically for research, educational and library needs and not for commercial purposes. Published by permission from Makadam Publishers. A printed version is available through book stores: ISBN 978-91-7061-180-3 Makadam Publishers, Göteborg & Stockholm, Sweden www.makadambok.se krigsbytets biografi

emma hagström molin

makadam

Utgiven med stöd från Stiftelsen Olle Engkvist Byggmästare Berit Wallenbergs stiftelse Åke Wibergs stiftelse

Krigsbytets biografi: byten i Riksarkivet, Uppsala universitetsbibliotek och Skokloster slott under 1600-talet Avhandling för filosofie doktorsexamen i idéhistoria vid Stockholms universitet med disputation den 5 juni 2015 Omslagsbild: Bönbok som har tillhört Berete Knutsdatter. Foto: Bengt Kylsberg, Skokloster slott. Copyright © 2015 Emma Hagström Molin & Makadam förlag

isbn 978-91-7061-680-8 (pdf)

I. I skattkammaren 9

Syfte, frågeställningar och centrala begrepp 12 Tidigare forskning om krigsbyten 15 Kulturhistorisk forskning om föremål och samlingar 20 En teoretisk vändning mot ting 25 Objektbiografisk metod 30 Avgränsningar, material och urval 35 Disposition 40

II. Att lägga i kistan 42

Om plundring och spoliering 45 Skapandet av byten i Livland, Preussen och det danska riket 57 Att samla och konservera arkiv och bibliotek 62 Byten, spolia och troféer 68 Instabila krigsbyten 74 Att lägga i kistan 76

Handlingarna från Mitau 83 Byten av material, geografi och raritet 87 ”Som en själ uti en kropp”: arkivrum 91 Utters arkivordning: samlingar som genealogi 93 Mitauhandlingarnas förändringar 97 Återlämnande och återfödelse 105 Den eländiga slottsbranden och samlaren von der Hardt 111 Vasakrönikor 116

IV. BIBLIOTEKSVARIATIONER: kUNSKAP, KONFESSION OCH TID 119

Byten av material, geografi och konfession 123 Preussenbytets splittringar 131 Biblioteksmaterialiseringar 135 Samlingsordningar 141 Byteseffekter 151 Materiella och immateriella rörelser 156 Mögel och oordning: bevarandets utmaningar 161 Åter i krigets kistor 168 Biblioteksvariationer 170

Skapandet av Rothkirchbytet 177 Byten av konfession 180 Byten med variation 184 Praktiska byten 186 Wrangelbibliotekets materialiseringar 188 Bytesbeskrivningarnas och antalens variationer 193 Bibliotheca selecta, spolia selecta 198 Rustkammaren och Rothkirchbytet 201 Konstkammare, krig och byten av genealogi 204 Skoklosters geografi 212 Skoklosters narrativ och tidsliga trassel 218 Krigsmuseer 222

VI. KRIGSBYTETS biografi 224

Skapandet av byten under 1600-talet 225 Bytenas verkningar 231 Från byten till krigsbyten: föremåls instabila identiteter 233

Efterord 237

© Emma Hagström Molin 2015 [email protected] Summary: The Biography Of Spoils 241 On the lives of loot in the Swedish National Archives, Uppsala University Library, and Skokloster Castle during the seventeenth century

Käll- och litteraturförteckning 249 förkortningar 266 person- och ortregister 267

Långt från krigsskådeplatserna på kontinenten tog adelsmännen Gustaf Horn och Sten Båth emot en diplomatisk gäst i den kungliga skattkammaren på Tre Kronor i maj 1635. Det franska sändebudet Charles Ogier var på uppdrag i Stockholm och hade bjudits in till slottet för att beundra den avlidne kungen Gustav II Adolfs dyrbarheter. I den dagbok där händelsen nedtecknades berättade Ogier att det första som visades för honom var ett gammalt dryckeshorn. Enligt legenden skall en riddare ha tagit hornet ifrån djävulen efter hård strid en mörk natt, och därigenom fick riddaren sitt adliga namn: han blev den förste Trolle. Andra sevärdheter var ett antal stora silverpokaler, ett ceremoniellt svärd av stål, ett pilkoger prytt med smaragder och två glober i silver, de senare givna till kungen av tatarernas storkhan respektive staden Nürnberg. Ogier fortsatte sedan med att beskriva dyrbara byten (spolia) från Würzburg och München, som hade blivit bortförda av Gustav II Adolf under tret- tioåriga kriget (1618–1648). Det var till exempel värdefulla tavlor av kända konstnärer i förgyllda ramar som nästan alla bar det bayerska vapnet. Han nämnde särskilt en målning föreställande den heliga jungfrun. Den hade skänkts till Vilhelm V av Bayern av den polske kungen Sigismund III, och båda representerade den svenske kungens politiska motståndare. Enligt Ogier var bilden ett fulländat

© Emma Hagström Molin 2015 [email protected] krigsbytets biografi verk. Sedan kommenterade han de kyrkliga bytena: ”Ej utan bitterhet kunde vi katoliker här se krucifix av gediget guld, invigda kalkar och biskopsstavar samt andra kyrkliga föremål, rövade [direpta] från tyska kyrkor, av vilka flera voro rikt smyckade med de dyrbaraste juveler och ädelstenar”.1 Ogier gav i dagboken uttryck för sina starka känslor när han förevisades kyrkoföremålen. Han upplevde stor bitterhet över att se de bortförda kalkarna, krucifixen och biskopskräklorna stå upp- radade i en världslig skattkammare som tillhörde en protestantisk kung. Ett krucifix som innehöll en relik fickOgier att luta sig framåt för att kyssa det som för honom var heligt, vilket ledde till att Båth och Horn började skratta.2 Djävulens horn hade däremot behandlats med största vördnad av adelsmännen. Ogier kunde inte accep- tera deras profana hantering av det sakrala. Till sist utbrast han o rerum vices!, vilket ordagrant betyder ”o, sakernas växlingar”. Han såg bokstavligt talat förändringen av sakernas tillstånd. Under 800 år hade de tysk-romerska biskoparna och furstarna samlat skatter till kyrkorna, men för den svenske kungen behövdes det bara en dag för att ta allt och föra det långt, långt bort.3 Ogiers berättelse antyder att det vid denna tid fanns en varia-

1. Passagen har översatts till svenska på olika sätt, intressant nog förek ommer inte episoden då Ogier kysser krucifixet i Charles Ogier, Fransmannen Charles d’Ogiers dagbok öfver dess resa i Sverige med franska ambassadören, grefve d’Avaux, år 1634: ett bidrag till fäderneslandets sedehistoria för denna tid, Facs.- uppl., Stockholm 1985 [1828]. Jag har främst använt 1914 års utgåva, se Charles Ogier, Från Sveriges storhetstid: franske legationssekreteraren Charles Ogiers dagbok under ambassaden i Sverige 1634–1635, Stockholm 1914, s. 107– 109, citat från s. 109, i jämförelse med den första latinska utgåvan från 1656, se Charles Ogier & Claude de Mesmes Avaux, Caroli Ogerii Ephemerides, sive, Iter Danicum, Suecicum, Polonicum, Paris 1656, s. 250–254. För passagen som motsvarar citatet, se s. 253. 2. Ogier & Avaux 1656, s. 253; Ogier 1914, s. 109; ett relikkors likt det som Ogier beskrev finns bevarat i Historiska museets samlingar, se Barbro Bur- sell, ”Krigsbyten i svenska samlingar”, i Ann Grönhammar & Carl Zarmén (red.), Krigsbyte, Livrustkammaren 2007, s. 16. 3. Ogier & Avaux 1656, s. 254; jfr Ogier 1914, s. 109.

10 I. I skattkammaren tion av sätt att tala om och förhålla sig till skattkammarens byten. Diplomaten beskrev de bortförda tavlorna utan att uttrycka några starka känslor, men gav däremot uttryck för vördnad, bitterhet och ilska i sin skildring av de sakrala skatterna. För Horn och Båth var det en självklarhet att dessa byten fick mening som delar av kungens samlade dyrbarheter: komna från olika geografiska platser vittnade dessa värdefulla ting om hans storhet. Ogier noterade vidare föremålens olika slags material samt ekonomiska och konstnärliga värden. Han lade märke till vem som hade ägt dem och varifrån de hade kommit genom de historier som var knutna till tingen. Han uppmärksammade därmed föremålens olika egenskaper, hur de var länkade till sina tidigare ägare och dessas dynastiska och politiska förbindelser. Samtidigt såg han bytena som en särskild kategori av föremål i skattkammaren. Byten var alltså ett speciellt slags föremål samtidigt som de kunde tillskrivas betydelser och kvaliteter som de delade med andra föremål som inte var byten. En analys av Ogiers dagbok antyder att ting och tolkning är svåra att hålla isär, och att byten var långt ifrån entydiga föremål under 1600-talet. De hade inte en funktion, en betydelse eller ett användningsområde. I elitens skattkammare kunde byten tillsammans med andra ting tillskrivas en rad olika egenskaper samtidigt, och hade olika inverkan på de personer som såg, hanterade och beskrev dem. Ogiers historia ger anledning till att reflektera över skillnader mellan då och nu i förståelsen och värderingen av föremål från krigs- plundringar. Många personer som idag kommer i kontakt med, un- dersöker eller hör talas om sådana ting betraktar dem som ett problematiskt och kontroversiellt kulturarv: ”krigsbyten”. En central utgångspunkt för denna avhandling är istället att innebörden av ordet ”krigsbyte” inte kan tas för given utan att föremålens betydelser är något som måste undersökas utifrån ett historiskt perspektiv. De krigsbyten från 1600-talet som förvaras i nutida arkiv, bibliotek och på museer har en lång och komplex historia bakom sig. Hur såg den historiska process ut i vilken föremål tagna av Gustav II Adolf och adelsmän i 1600-talets krig blev till byten och krigsbyten i svenska

11 krigsbytets biografi samlingar? På vilka sätt präglade dessa föremål sammanhangen som de blev en del av? Denna studie anknyter till aktuell kulturhistorisk forskning om ting och tidigmoderna samlingar och använder sig av en objektbiografisk metod för att belysa bytenas rörelser och transformationer över tid. Målsättningen är att få ny kunskap om ”krigsbytets” historia – dess biografi – genom att utgå från själva föremålen och ställa frågor om hur dessa både har format och formats av historiska aktö- rer och miljöer. Därmed kan studien tillföra viktiga historiska perspektiv på aktuella och ibland konfliktfyllda debatter om vad ett historiskt krigsbyte är och har varit, vad det betyder och hur det skiljer sig från de kulturföremål som idag utsätts för liknande handlingar.

Syfte, frågeställningar och centrala begrepp Denna avhandling undersöker med hjälp av objektbiografisk metod hur byten tagna av Gustav II Adolf och Carl Gustaf Wrangel under fälttåg i Livland, Preussen och det danska kungariket utmanade och införlivades med samlingar i det svenska riket. Det rör sig om en speciell kategori av byten med stor betydelse för periodens intresse av att samla värdefulla föremål: arkivhandlingar och böcker. Syftet är att utforska hur dessa kulturella byten skapades, tillskrevs meningar och i kraft av sina materiella egenskaper möjliggjorde eller fick olika effekter i samlingar under 1600-talet. Jag kommer även att belysa aspekter av deras livshistorier fram till idag. Följande frågor kommer att vara centrala i undersökningen: Vilka innebörder och egenskaper tillskrevs dessa ting av de personer som hanterade, betraktade och kommenterade dem? Hur gick det till när de förflyttades av kungens män från erövrade platser på kontinenten och integrera- des med nya rumsliga sammanhang i det svenska kungariket? Vilka kvaliteter hos de bortförda föremålen bidrog till att skapa, forma och ordna nya rum och miljöer för samlingar? Hur har föremålens identiteter förändrats över en längre tidsperiod?

12 I. I skattkammaren

Avhandlingen består av fyra delstudier som analyserar hur före mål tagna i krig gjordes till byten och kom att ingå i samlingarna på Riksarkivet, Uppsala universitetsbibliotek och Skokloster slott. I enlighet med en objektbiografisk metod kommer mänskliga livs- metaforer att användas för att beskriva tingens förändringar. Det är dock inte min ambition att teckna fullständiga biografier över bytenas livsöden. Snarare uppfattar jag det objektbiografiska perspektivet som användbart för att identifiera viktiga temata och problem- formuleringar, följa kontinuiteter och förändringar över tid, samt få syn på tidigare ouppmärksammade relationer och sammanhang. Den tidsperiod som berörs sträcker sig från 1600-tal till 2000-tal, men med tyngdpunkten förlagd till 1600-talet och därmed ett tidsspann från 1621 till omkring 1712. Denna avgränsning motiveras av att jag vill visa på skillnader i hur byten skapades under 1600-talet i jämförelse med senare tider. Detta innebär att undersökningen till viss del förhåller sig till föremålens historia efter 1712, året då ordet krigsbyte först noteras i det svenska språket. Delstudiernas fokus ligger på olika beskrivande, materiella och rumsliga praktiker, framförallt utförda av personer som tjänade kungen och Wrangel. Jag undersöker hur byten skapades genom att de klassificerades och organiserades i olika rumsliga sammanhang, men även de varierande sätt som föremålen användes, betraktades, vidrördes, under- hölls, förvarades och bevarades på. De olika delstudierna behandlar följaktligen platser, miljöer och samlingar som med tiden blev till moderna kulturarvsinstitutioner, men fokus ligger här på föremå- len och de relationer som dessa upprättade, inte på institutionernas tillkomsthistoria. Med praktiker avses således de vardagliga och materiella akti- viteter som involverade olika ämbetsmän, men även samlare och deras krets av personer. Några av de centrala gestalterna som lyfts fram i undersökningen är arkivsekreteraren Per Månsson Utter på Riksarkivet och bibliotekarierna Johannes Bureus och Laurentius Tolfstadius som arbetade med de bokliga byten som skapade universitetsbiblioteket i Uppsala. Carl Gustaf Wrangels hovpredikant

13 krigsbytets biografi och bibliotekarie Conrad Bütner som arrangerade boksamlingen på Skokloster slott figurerar även i en av delstudierna tillsammans med några av slottets besökare, som diplomaten Lorenzo Magalotti och fornforskaren Elias Brenner. Skälet till att välja denna grupp av aktörer är att de hade direkt kontakt med föremålen när de skapade de skriftliga källor som är centrala för min undersökning. Det rör sig om inventarier, förteckningar, kataloger och reseskildringar, med andra ord det material som gör det möjligt för forskaren att upprätta en direkt relation med de tidigmoderna tolkningarna av byten. På en övergripande nivå beskrevs dessa föremål i regel som böcker, dokument, handlingar, skrifter eller materier. Med det syftade ämbets- männen på olika slags papper eller pergament där skrift på något sätt fixerats: på enskilda blad eller i sammanbundna lägg, inbundna eller oinbundna böcker i kodexform, tryckta såväl som handskrivna. Tidigare forskning har ofta antagit att ”krigsbyten” är en täm- ligen entydig och stabil kategori. Denna studie argumenterar istäl- let för att ”byten” är något som har skapats och getts olika mening över historisk tid. ”Krigsbyte” var inte ett ord som förekom i svenska språket under 1600-talet. Istället beskrevs föremålen med andra formuleringar som avslöjade deras identitet och egenskaper. Ordet ”byte” användes i vissa fall, och byte är därför en bättre beskrivning än ”krigsbyte” utifrån ett historiskt perspektiv. Följaktligen kommer jag att använda ”byte” för att hålla mig närmare de historiska aktörernas språkbruk. Jag kommer även att använda det mer specifika begreppet ”kulturellt byte” i syfte att ringa in vad som utmärkte denna särskilda form av bytesföremål som studeras här. Denna studie behandlar alltså byten av värdefulla kulturella artefakter som i regel ingick i olika former av prestigeskapande samlingar. Det inne- bär dock inte att jag ämnar fixera föremålen i ensidiga funktioner. Föremål gjordes till byten, men på samma gång var byten instabila föremål. De var mångtydiga och föränderliga i sina betydelser, sam- mansättningar och effekter. Dessa komplexa föremål kunde förstås på många sätt. De hade viktiga användningsområden och kunde vara oumbärliga som juridiska dokument och som källor till olika

14 I. I skattkammaren former av kunskap. Genom att förstå dem som materiella processer istället för som isolerade ting är det möjligt att analysera handlingarnas och böckernas betydelser och verkningar som föremål. Dessa går bortom deras innebörder som texter. När jag i denna avhandling benämner ”betydelser” eller ”inne- börder” avses således att bytena blev tolkade genom ämbetsmän- nens och andra personers interaktion med föremålen och samlingarna. Med ”effekter” eller ”verkningar” åsyftas att föremålen möj lig gjor de eller hade påverkan på de samlingar som studeras. Genom sin fysiska närvaro och sina materiella egenskaper deltog och utformade föremålen tillsammans med arkivarier, bibliotekarier och samlare de processer i vilka de själva skapades som föremål och samlingar. Den åtskillnad som görs mellan föremåls betydelser och effekter är dock konstruerad för att på en analytisk nivå generera en större förståelse för de studerade föremålen och processerna. Det skall därför understrykas att tingens betydelser och effekter var sammanvävda med och beroende av varandra i de empiriska sammanhang som undersöks. Således handlar denna avhandling också om att vilja förstå den komplexa växelverkan som har uppstått mellan människa, ting och rum genom historien.

Tidigare forskning om krigsbyten Kulturella byten är ett aktuellt ämne med en lång historia.4 Un- der senare delen av 1800-talet genomfördes ett antal forsknings- expeditioner där historiker från norra och centrala Europa besökte Sverige för att söka efter de föremål som en gång hade förts bort genom plundring av furstliga, biskopliga och kyrkliga samlingar i dessa områden. En av de första som gjorde en sådan expedition var benediktinprästen Beda Dudík från Brünn (Brno) i Mähren, i dagens Tjeckien. I förordet till Forschungen in Schweden für Mährens

4. Sofia Nestor, ”Krigsbyten i Livrustkammaren”, i Sofia Nestor & Carl Zar- mén (red.), Krigsbyten i svenska samlingar: rapport från seminarium i Livrust- kammaren 28/3 2006, Stockholm 2007, s. 57.

15 krigsbytets biografi

Geschichte (1852) påminde han om Napoleons ökända plundringar i Europa ett antal decennier tidigare och konstaterade att de flesta av konstföremålen hade lämnats tillbaka efter kejsarens fall. En effekt av dessa restitutioner blev att historiker började intressera sig för vad som hade skett i form av plundring under trettioåriga kriget.5 De inventerade byten, i synnerhet i arkiv och bibliotek, genom att söka efter provenienser, och resultaten presenterades sedan i vetenskapliga publikationer.6 Det är för övrigt i slutet av 1800-talet som ordet ”proveniens” först används i det svenska språket.7 Influerad av de utländska historikernas arbeten påbörjade biblioteksmannen Otto Walde en omfattande kartläggning av vad han kallade för ”storhetstidens litterära krigsbyten”: arkivhandlingar och böcker som hade kommit till det svenska kungariket från och med Gustav II Adolfs intåg i Riga 1621 till Karl X Gustavs krig med det danska riket 1657–1660.8 Walde analyserade byten utifrån en nationalromantisk ståndpunkt. Han såg regenternas krigsplundring som ett nationellt projekt vilket dessutom det svenska folket skulle ha varit bäst på i Europa.9 Krigen erbjöd värdefulla möjligheter till att förvärva de böcker som det kulturfattiga riket saknade. Para- doxalt nog var det ofta jesuitkollegiernas böcker som gjordes till byten, vilka enligt Walde knappast var lämpliga för rikets protestantiska lärosäten. Han menade att böckerna togs av de ”protestantiska svenska härarna” för att de ”ansågo sig göra en Gudi behaglig gärning”.10 Än idag är forskare inom arkiv, bibliotek och museer

5. Beda Dudík, Forschungen in Schweden für Mährens Geschichte, Brünn 1852, s. 3–4. 6. Se t.ex. Dudík 1852; Eugeniusz Barwiński, Ludwik Birkenmajer & Jan Łoś, Sprawozdanie z poszukiwań w Szwecyi, Kraków 1914; Carl Schirren, Verzeich- niss livländischer Geschichtsquellen in schwedischen Archiven und Bibliotheken, Dorpat 1861–1868. 7. ”Proveniens”, Svenska akademiens ordbok (SAOB), http://g3.spraakdata. gu.se/saob (19/1 2015). 8. Otto Walde, Storhetstidens litterära krigsbyten I, Uppsala 1916, s. 2–3. 9. Walde 1916, s. 16. 10. Walde 1916, s. 15–16, 18, citat från s. 18.

16 I. I skattkammaren beroende av hans undersökning. När till exempel Livrustkammaren nyligen uppmärksammade krigsbyten med en utställning och ett antal publikationer var Walde en viktig referens, och han beskrevs som den största auktoriteten på bokliga byten.11 Kring sekelskiftet 1900 skrev en rad andra akademiker institutions- och samlingshistoria och kom därigenom att beröra 1600-talets byten. Uppsala universitetsbiblioteks historia tecknades av Claes Annerstedt 1894, och han ansåg precis som Walde att boksamlingarna var konfessionellt bestämda. I 1600-talets universitetsbibliotek ”gick en stark strömning af bitter ovilja mot allt som smakade af den papistiska surdegen”, menade Annerstedt.12 Detta drabbade de gamla böckerna, inklusive bytena. Ett sekel senare upp- repades denna tanke av Margareta Hornwall i en uppsats om biblioteket under 1600-talet. Hon hävdade att de samlingar som kom till biblioteket genom krigen ”naturligtvis [var] av varierande värde för undervisning och forskning”. Med hänvisning till Walde menade hon att den katolska teologin inte var lämplig för vare sig studenter eller professorer, i synnerhet inte under ortodoxins tidevarv.13 Byten av arkivhandlingar har hanterats något annorlunda i jäm- förelse med böckerna. Samma år som Walde disputerade, 1916, presenterade Severin Bergh sitt omfattande arbete över Riksarkivets historia. Här beskrev Bergh de byten som kom till Riksarkivet som ”extraordinarie accessioner”. De var inte leveranspliktiga men på ett

11. Lars Munkhammar, ”Böcker som krigsbyte”, i Sofia Nestor & Carl Zarmén (red.), Krigsbyten i svenska samlingar: rapport från seminarium i Livrustkam- maren 28/3 2006, Stockholm 2007, s. 31; Erik Norberg, ”Segrarens rätt: om krigsbyten i historien”, i Sofia Nestor & Carl Zarmén (red.), Krigsby- ten i svenska samlingar: rapport från seminarium i Livrustkammaren 28/3 2006, Stockholm 2007, s. 12, 14. 12. Claes Annerstedt, Upsala universitetsbiblioteks historia intill år 1702, Stockholm 1894, s. 30–31. 13. Margareta Hornwall, ”Uppsala universitetsbiblioteks resurser och service under 1600-talet”, Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsen, 68 (1981), s. 68.

17 krigsbytets biografi eller annat sätt ändå intressanta för kronan att samla.14 I både exemplet med Riksarkivet och universitetsbiblioteket skildrades dock bytena som något avvikande: ett material som inte riktigt passade in och egentligen hörde hemma någon annanstans. När det handlar om Skokloster har byten uppfattats på ett delvis annat sätt. Olof Granberg slog 1903 fast att antalet byten på Skokloster var förhål- landevis få. Det mesta i slottet hade ”på fullt ärligt sätt samlats inom slottsmurarna”.15 Granbergs nedtoning av antalet byten i Skoklos- ters samlingar har gjort avtryck i senare arbeten från 1970- och 80-talen.16 Så har idéhistorikern Arne Losman ägnat en stor del av sin forskargärning åt Carl Gustaf Wrangel och Skokloster och då särskilt betonat att adelsmannens byten inte var särskilt viktiga i ett större sammanhang.17 Den gemensamma nämnaren för det förra sekelskiftets svenska forskning om byten, i synnerhet gällande Skokloster, Riksarkivet och Uppsala universitetsbibliotek, är således att byten var extra- ordinära föremål som inte riktigt passade in i sina sammanhang. Ingen studie, förutom i viss mån Waldes avhandling, försökte på all- var analysera vad tagandet av byten betydde för den svenska eliten under 1600-talet. I den internationella forskningen har plundring och byten lyfts fram och granskats i ett annat ljus. När ekonom- historikern Fritz Redlich 1956 skrev om tidigmodern plundring i Europa skilde han mellan plundring i allmänhet och sådan plundring som gällde kulturföremål – ”the looting of cultural objects” – och genererade därmed termen kulturella byten. Med kulturella byten avsåg han byten av konstföremål, böcker, hela bibliotek och liknande. Han pekade på ett antal intressanta frågeställningar kopplade till idéers materiella förankring och migration: Vad hände

14. Severin Bergh, Svenska riksarkivet 1618–1837, Stockholm 1916, s. 374–387. 15. Olof Granberg, Skoklosters slott och dess samlingar: en öfversikt, Stockholm 1903, s. 15. 16. Lena Rangström, Krigsbyten på Skokloster, Bålsta 1978, s. 3. 17. Arne Losman i Carl Gustaf Wrangel och Europa: studier i kulturförbindelser kring en 1600-talsmagnat, Stockholm 1980, s. 14.

18 I. I skattkammaren med de bortförda föremålen när de väl nått sin nya hemvist? Bidrog dessa bokstavligen talat objektifierade idéer till kulturell utveckling i sina nya sammanhang?18 Konsekvenserna av kulturell plundring kan med detta synsätt förstås i termer av kulturell transfer.19 Min undersökning ansluter sig till Redlichs perspektiv utan att för den sakens skull förneka de förödande verkningar som samma plundring hade för dem som utsattes för den.20 En liknande ståndpunkt har nyligen formulerats utifrån ett vetenskapshistoriskt perspektiv av Anja-Silvia Goeing, Anthony T. Grafton och Paul Michel som har betonat att även om krig har förstört och splittrat otaliga samlingar sedan antikens dagar bidrar de samtidigt till kunskapsspridning.21 Det finns ett par bok- och konstvetenskapliga arbeten som tagit upp de intressanta frågor som Redlich en gång väckte. Jill Bepler har visat hur byten av arkivhandlingar och böcker hängde samman med samlande och den tidigmoderna marknaden för kulturella fö- remål under trettioåriga kriget.22 Konstvetaren Bénédicte Savoy har genomfört en detaljrik studie av kulturell plundring (”Kunstraub”) under Napoleonkrigen.23 Genom denna har Savoy identifierat en så kallad ”krigsbyteseffekt”. Med det menade hon att föremålen som fördes bort av Napoleons soldater blev tillskrivna en nationell tillhörighet i samband med att de återlämnades efter kejsarens fall.24 På ett liknande sätt beskrev Beda Dudík syftet med sin svenska

18. Fritz Redlich, De praeda militari: looting and booty 1500–1815, Wiesbaden 1956, s. vii–viii. 19. Jānis Krēslinš, ar”W booty and early modern culture”, Biblis 38 (2007), s. 21–23. 20. Detta spår utvecklas i avhandlingens andra kapitel, ”Att lägga i kistan”. 21. Anja-Silvia Goeing, Anthony T. Grafton & Paul Michel, ”Questions framing the research”, i Anja-Silvia Goeing, Anthony T. Grafton, Paul Michel (red.), Collectors’ knowledge: what is kept, what is discarded, Leiden 2013, s. 7–9. 22. Jill Bepler, ”Vicissitudo Temporum: some sidelights on book collecting in the thirty years war”, The Sixteenth Century Journal 32:4 (2001), s. 953–968. 23. Bénédicte Savoy, Kunstraub: Napoleons Konfiszierungen in Deutschland und die europäischen Folgen: mit einem Katalog der Kunstwerke aus deutschen Samml- ungen im Musée Napoléon, Wien 2011. 24. Bénédicte Savoy, ”Looting of art: the museum as a place of legitimisation”,

19 krigsbytets biografi resa som att söka efter de föremål som tillhörde hans landsmän i Mähren: tingen blev alltså till ”krigsbyten” med en specifik nationell tillhörighet. Men hur fungerade denna våldsamma kulturella transfer i de svenska 1600-talsexemplen? För att kunna närma mig den frågan måste jag klargöra skillnaden mellan min studie och tidigare forskning. Denna avhandling har haft stor användning av Waldes, Berghs och deras efterföljares inventeringar av byten i svenska samlingar för att lokalisera viktiga föremål och deras sammanhang samt för att formulera relevanta forskningsfrågor. Föreliggande studie skiljer sig dock väsentligen på flera punkter från tidigare svensk forskning om byten. För det första kommer jag att problematisera den nationalromantiska tradition som Walde var med om att skapa och som fortfarande gör sig påmind i dagens diskussioner om krigsbyten. För det andra tar studien sin utgångspunkt i föremålen snarare än i de institutioner där de fick sin hemvist. För det tredje kommer redovisningen av mitt empiriska arbete visa att de moderna inven- teringarnas beräkningar av antalet byten och liknande uppgifter be- höver modifieras. I förhållande till den internationella forskningen om plundring och byten finns flera beröringspunkter eftersom jag ämnar ta sikte på plundringens konsekvenser och egenskaper som kulturell transfer. Detta skall genomföras med hjälp av en kombi- nation av nya teoretiska och metodologiska perspektiv på byten. Avsikten är även att bidra med en fördjupad kunskap om språkliga, relationella och materiella aspekter på 1600-talets skapande av byten, samlingar och samlare.

Kulturhistorisk forskning om föremål och samlingar I en inflytelserik studie över europeiskt samlande,On collecting

i Sofia Nestor & Ann Grönhammar (red.), War-booty: a common European cultural heritage, Stockholm 2009, s. 19.

20 I. I skattkammaren

(1995), har museologen Susan M. Pearce påpekat att samlingsforsk- ningen måste öppnas för ett vidare spektrum av perspektiv.25 Det- samma har sagts om forskning om byten, som sällan har studerats med hjälp av ett kulturhistoriskt angreppssätt, med undantag för Savoys studie.26 Denna avhandling vill svara mot ett sådant behov genom att koppla samman skapandet av byten med kulturhistorisk forskning om samlingar och samlande under tidigmodern tid. Intresset för materiell kultur inom humaniora har ökat under de senaste decennierna. Det har genererat forskning som fokuserar på både offentliga och privata samlingar och deras koppling till olika kunskapskulturer. Inte minst grundandet av tidskriften Journal of the History of Collections 1989 var ett uttryck för detta.27 Sedan dess har ämnet museologi etablerats, kulturhistorisk arkivforskning har utvecklats under inflytande av den nya kulturhistoriens bokhistoria och de senaste decenniernas filosofiska användning av arkivet som metafor.28 Michel Foucaults arbeten, särskilt avhandlingen Les Mots et les choses (1966), har varit tongivande för forskning om samlande och kunskapsproduktion i stort. Vetenskapshistorikern Paula Findlen har till exempel lyft fram Foucaults Les Mots et les choses som den ”klassiska studien” inom fältet.29 Samlingshistorisk forskning har ofta utgått ifrån olika slags antropologiska, sociologiska eller psykologiska teorier som är tänkta att förklara varför samlare samlar.30 Elitens kulturkonsumtion har ofta analyserats som ett sätt att

25. Susan M. Pearce, On collecting: an investigation into collecting in the European tradition, London 1995, s. 3. 26. Krēsliņš 2007, s. 21; Savoy 2011. 27. Goeing, Grafton & Michel 2013, s. 3–4. 28. Ann Blair & Jennifer Milligan, ”Introduction”, Archival Science, 7 (2007), s. 289; Carolyn Steedman, Dust, Manchester 2001, se särskilt s. ix–xi, 1–12. 29. Paula Findlen, Possessing nature: museums, collecting, and scientific culture in early modern Italy, Berkeley 1994, s. 55. 30. Konsthistorikern Monika Schmitter har t.ex. kombinerat sociologen Pierre Bourdieus idéer om smak med antropologen Arjun Appadurais teori om hur föremål tillskrivs symboliska värden i en studie av samlande i det tidiga 1500-talets Venedig, se Monika Schmitter, ”’Virtuous riches’: the bricolage of Cittadini identities in early-sixteenth-century Venice”, Renaissance

21 krigsbytets biografi manifestera makt, och därmed som ett uttryck för den studerade tidens politiska kultur.31 Traditionellt sett är det just elitens samlingar och samlande som har studerats.32 Även föreliggande studie rör furstar och aristokraters samlingar, men krigsplundring är däremot mindre utforskad i egenskap av möjlig samlingspraktik. Kopplingen har gjorts tidigare,33 men inom svensk forskning saknas det ännu en djupare studie av byten i 1600-talets samlingar.34 Denna studie kommer att ta sin utgångspunkt i föremålen – skapandet av byten – i syfte att förstå både de samlingar och de samlare som tingen var med om att skapa. På så sätt placeras undersökning- en direkt i de sammanhang där föremålen gjordes: från krigsskå- deplatsen på kontinenten till arkivet, biblioteket och museet, vilka

Quarterly, 57:3 (2004), s. 914–915; Susan Pearce har i On collecting valt att kombinera Foucaults idéer kring kunskapsskapande med marxistiska perspektiv på materiell produktion och konsumtion, antropologisk analys av föremåls värden och Annalesskolans tidsparadigm, se Pearce 1995, s. 28–35, 49–52. 31. Se t.ex. Lisa Skogh, Material worlds: queen Hedwig Eleonora as collector and patron of the arts, Stockholm 2013, särskilt s. 15–17; en äldre ofta åberopad studie i det här avseendet är Peter Burke, The fabrication of Louis XIV, New Haven 1992. 32. Det finns exempel på hur andra gruppers samlande har analyserats, se t.ex. Renata Ago, Gusto for things: a history of objects in seventeenth-century Rome, Chicago 2013; Schmitter 2004, s. 908–969; Pearce ser ett universellt män- skligt drag i samlandet, och menar därför att klasskillnader är mindre relevanta här än i andra studier, se Pearce 1995, s. 412. 33. Susan Bracken, Andrea M. Gáldy & Adriana Turpin (red.), Collecting and dynastic ambition, Newcastle upon Tyne 2009, s. xviii; Bursell 2007, s. 16–18; Kristoffer Neville, ”The legacy of Prague: war booty and the mind of the collector”, Biblis 38 (2007), s. 46–56; Thomas DaCosta Kaufmann, ”War and peace, art and destruction, myth and reality: considerations on The Thirty Years’ War in relation to art in (Central) Europe”, i Klaus Bussmann & Heinz Schilling (red.), 1648: war and peace in Europe: essay 2: art and culture, Münster 1998, s. 163, 165–166. 34. Två exempel på nya avhandlingar som analyserar samlingar under tidigmodern tid och därmed i korthet berör bytens förekomst och betydelser är Skogh 2013, se särskilt s. 156–158; och Eva Nilsson Nylander, The mild boredom of order: a study in the history of the manuscript collection of Queen Chris- tina of Sweden, Lund 2011, se särskilt s. 47–50.

22 I. I skattkammaren alla var i händelsernas centrum. Findlen har betonat att några av de mest centrala kännetecknen för den tidigmoderna tiden var knutna till föremål: i Europa samlade, skapade och hyllade människor dem på olika sätt.35 Genom att rikta uppmärksamhet mot föremål, deras betydelser och verkningar under denna period kommer forskaren i direkt kontakt med två av periodens mest centrala utvecklingslinjer: återupptäckandet av antiken och upptäckandet av den nya världen, det vill säga europeisk exploatering och kolonisering av utomeuro- peisk geografi och befolkning.36 Cirkulationen av föremål var en vä- sentlig del av de här utvecklingslinjerna och elitens samlande måste därmed förstås mot bakgrund av människors och föremåls förflytt- ningar över geografiska och kulturella gränser.37 Det globala samlandet av kulturföremål var inte någon neutral eller oskyldig praktik och kulturell krigsplundring hade förödande verkningar i 1600-talets Europa. Krig på den europeiska kontinenten innebar exploatering, erövring av territorier och oanade möjlig- heter att upptäcka och samla värdefulla föremål. Seden att ta byten hade förvisso antika rötter men fick en ny betydelse för furstarna i tingens tid. Eftersom skapandet av värdefulla samlingar var en av periodens mest tongivande praktiker innebar det att krigsplundring utövades för att tillfredsställa dessa behov. Samlandets och plundrandets liktydiga praktiker skapade samlingar med flexibla egenskaper. Konstvetenskaplig och vetenskapshistorisk forskning har visat hur svårt det är att separera det tidigmoderna arkivet, biblioteket och museet från varandra. På

35. Findlen 1998, s. 86; antologin Collecting across cultures tar även upp icke- europeiskt samlande, se Sarah Benson, ”European wonders at the court of Siam”, i Daniela Bleichmar & Peter C. Mancall (red.), Collecting across cultures [elektronisk resurs], University of Pennsylvania Press 2011, s. 155–174. 36. Daniela Bleichmar & Peter C. Mancall, ”Introduction”, i Bleichmar & Mancall, Collecting across cultures [elektronisk resurs], University of Penn- sylvania Press 2011, s. 2. 37. Paula Findlen, ”Early modern things: objects in motion: 1500–1800”, i Paula Findlen (red.), Early modern things: objects and their histories: 1500–1800, New York 2012, s. 5; Bleichmar & Mancall 2011, s. 2.

23 krigsbytets biografi motsvarande sätt är det inte möjligt att göra en skarp åtskillnad mellan konstskåpet, laboratoriet eller skattkammaren. Ordet ”bibliotek” var under 1600-talet synonymt med ordet ”museum”.38 En lärd man kunde till exempel liknas vid ett levande bibliotek och ett vandrade museum på en och samma gång.39 Arkivhandlingar, böcker och andra samlingsbara ting cirkulerade, som vetenskapshistorikern William Clark påpekat, i ett slags rariteternas ekonomi där en viktig uppgift var att göra dem synliga.40 Denna avhandling avser därför att sammanföra tidigare forskning som har avgränsat sig till en viss typ av samlingar i syfte att belysa deras gemensamma egenskaper. De skillnader som fanns kommer heller inte att försum- mas, särskilt inte vad gäller arkivet. Samlingar av arkivhandlingar var mindre tillgängliga, i synnerhet om de var knutna till fursten eftersom hans kontroll över arkivet hade tydlig koppling till dess politiska och juridiska funktioner. Samtidigt kommer denna un- dersökning att visa hur arkivhandlingar de facto cirkulerade i det tidigmoderna Europa just eftersom de var samlingsbara föremål. Universitetsbiblioteket i Uppsala var den samling som i det här sammanhanget var förhållandevis tillgänglig för en vidare grupp av människor. Ambitionen var att det nygrundade biblioteket skulle hållas öppet för studenter. Generellt var dock allmänhetens möjlig- het att ta del av samlingar vid denna tid mycket begränsad. Mäktiga, rika män och deras anställda var de personer som hade tillgång till

38. Se t.ex. titeln för Clements råd för ”uppförande, vård och användning av museet eller biblioteket […]”, hos Claude Clement, Musei sive bibliothecæ tam privatæ quam publicæ extructio, instructio, cura, usus, libri 4: accessit accurata descriptio regiæ bibliothecæ S.Laurentii Escuralis. Auctor P. Claudius Clemens, Lyon 1635; Paula Findlen, ”The museum, its classical etymology and renaissance genealogy”, Journal of the History of Collections, 1:1 (1989), s. 59–78; William Clark, ”On the bureaucratic plots of the research library”, i Marina Frasca Spada & Nick Jardine (red.), Books and the sciences in history, Cam- bridge 2000, s. 190. 39. Jacob von Ram[m]ingen & Baldassare Bonifacio, Den äldsta arkivläran: Jacob von Rammingens båda läroböcker i registratur- och arkivskötsel från 1571, samt en monografi om arkiv från 1632 av Baldassare Bonifacio, Stockholm 2010, s. 92. 40. Clark 2000, s. 191.

24 I. I skattkammaren och därmed kunde praktisera arkiv, bibliotek och museer och kunskapen som rymdes där.41

En teoretisk vändning mot ting För att förstå de kulturella byten och samlingar som skapades genom 1600-talets krigsplundring hämtas teoretisk inspiration från det som har kallats en vändning mot tingen (”turn to things”). Genom intresset för både mer traditionell forskning om materiell kultur och samtidens livaktiga diskussioner kring materialitet har denna ”vändning” resulterat i en rad föremålsfokuserade studier där de empiriska och historiska perspektiven har varit tongivande samtidigt som de teoretiska innovationerna har omsatts i analyser- na.42 Många av undersökningarna har kännetecknats av ett tvärve- tenskapligt arbetssätt. Historiker har till exempel intresserat sig för konstvetenskaplig metod, och kunskapsproduktionens materialitet har blivit ett allt tydligare tema inom vetenskapshistoria, för att bara nämna två exempel.43 Teoretiseringen av det materiella gör det möjligt att ta ett nytt analytiskt grepp om avhandlingens studieobjekt – skapandet av byten och deras verkningar i 1600-talets samlingar. Eftersom denna avhandling anlägger perspektiv på det materiella som tydligt situerar föremålen i tid och rum blir det där- för möjligt att separera 1600-talets byten från nationalromantiska idéer om desamma. I det följande redogör jag för och utvecklar de perspektiv och begrepp som används för att belysa relationerna mellan ting, samling, människa, rum och tid. För det första utgår studien från en grundläggande förståelse av

41. Goeing, Grafton & Michel 2013, s. 4. 42. Se t.ex. Camilla Mordhorst, Genstandsfortællinger: fra Museum Wormianum til de moderne museer, Köpenhamn 2009; Julian Yates, Error, misuse, failure: object lessons from the English Renaissance, Minneapolis 2003; Lise Camilla Ruud, Doing museum objects in late eighteenth-century Madrid, Oslo 2012; He- len Smith, ’Grossly material things’: women and book production in early modern England, Oxford 2012. 43. Findlen 2012, s. 13–14.

25 krigsbytets biografi vad ett ting, ett föremål och en samling är. ”Ting” och ”föremål” kommer att användas som synonyma ord; båda alternativen är nödvändiga för att ringa in fysiska aspekter av arkivhandlingar och böcker – de byten som framförallt står i centrum för analysen.44 En ”samling” definieras utifrån ordets mest grundläggande betydelse: skilda föremål som genom olika handlingar har förts samman av någon.45 Praktiken ”att samla” förstås här som en handling vilken skapar ordning eller övergripande temata som samlaren associerar till de föremål som har samlats.46 Grundläggande för min förståelse av ting, föremål, samling och samlande är dock att det är intressan- tare att undersöka vad dessa materiella fenomen och praktiker gör än att försöka definiera vad de är.47 Ordet ”objekt” är i detta sammanhang besvärligare och kommer därför att användas med försiktighet. Inom det aktuella forskningsläget kan ”objekt” vara detsamma som ett ”föremål”, det vill säga ett avgränsat ting. ”Objekt” och ”före- mål” används då som synonymer till varandra.48 Orden delar samma etymologiska grund, men inom vetenskapshistorisk forskning har det varit viktigt att göra en åtskillnad mellan vardagliga föremål och vetenskapliga studieobjekt. De senare konstrueras av ett forskarsub-

44. Arkeologen Ian Hodder har betonat att egenskaperna närvaro och varaktig- het definierar materiella ting för människor, se Ian Hodder,Entangled: an archaeology of the relationships between humans and things [elektronisk resurs], Wiley-Blackwell 2012, s. 7. 45. ”Samla”, SAOB, http://g3.spraakdata.gu.se/saob (10/1 2015); jfr Pearce 1995, s. 20–27. Pearce skriver skarpsynt att alla former av definitioner är ”grey business at best”, s. 20. 46. Jfr Goeing, Grafton & Michel 2013, s. 6. 47. Jag är här inspirerad av Jo Labanyis diskussion av känslor som praktiker (förd med stöd av Sarah Ahmed) och ”saker som gör saker”, se Jo Labanyi, ”Doing things: emotion, affect and materiality”, Journal of Spanish Cultural Studies, 11 (2010), s. 223–224; se även Tine Damsholt & Dorthe Gert Si- monsen, ”Materialiseringer: processer, relationer og performativitet”, i Tine Damsholt, Dorthe Gert Simonsen & Camilla Mordhorst (red.), Ma- terialiseringer: nye perspektiver på materialitet og kulturanalyse, Århus 2009, s. 13. Damsholt och Gert Simonsen diskuterar här materiella ”göranden”. 48. Findlen 2012, t.ex. s. 11.

26 I. I skattkammaren jekt och kan vara allt från drömmar till monster eller eter – och skiljer sig därför från vanliga ting.49 I linje med detta är skapandet av de föremål och ting som kunde beskrivas som byten under 1600-talet främst att betrakta som avhandlingens studieobjekt. För det andra används begreppet ”instabilitet” för att förstå fö- remålens föränderlighet; hur de skapades och omskapades såväl i rummet som i ett längre tidsperspektiv. Ett antal forskare som har sysselsatt sig med föremål och samlingar under tidigmodern tid har konstaterat att den som studerar det förflutnas tolkningar av det materiella försöker fånga något som kan beskrivas som undflyende, halt eller instabilt.50 Så har historikern Carla Nappi i en undersök- ning av ginseng i det tidigmoderna Kina konstaterat att ”det trans- historiska objektet” inte existerar.51 Hon fokuserar på ”instabilite- ter” – glidningar, förändringar och motsägelser – i beskrivningar av denna växt och ringar på så sätt in det materiellas språkliga av- hängighet.52 Nappis resonemang kan med fördel överföras till en studie som sysslar med det materiellt konkreta.53 Eftersom föremål tillskrivs vissa betydelser genom språket blir de minst lika manipu-

49. Lorraine Daston, ”Introduction: the coming into being of scientific objects”, i Lorraine Daston (red.), Biographies of scientific objects, Chicago 2000, s. 2–3, 5. 50. Se t.ex. Daniela Bleichmar, ”Seeing the world in a room: looking at exotica in early modern collections”, i Daniela Bleichmar & Peter C. Mancall (red.), Collecting across cultures [elektronisk resurs], University of Pennsyl- vania Press 2011, s. 15–16; Jessica Keating & Lia Markey, ”Introduction: captured objects: inventories of early modern collections”, Journal of the History of Collections, 23:2 (2011), s. 209–210; Carla Nappi, ”Surface tension: objectifying ginseng in Chinese early modernity”, i Paula Findlen (red.), Early modern things: objects and their histories: 1500–1800, New York 2012, s. 32–33. 51. Nappi 2012, s. 32. 52. Ett liknande resonemang finns hosMordhorst, som menar att ting och tolkning inte kan skiljas åt, se Mordhorst 2009, s. 19; se även Bleichmar 2011, s. 21. Bleichmar skriver här att möjliga tolkningar av föremål var ytterst beroende av sina sammanhang. 53. Nappis förståelse av objekt sammanfaller med den vetenskapshistoriska som diskuterades ovan, se Daston 2000, s. 2–3, 5.

27 krigsbytets biografi lativa som texter för den som försöker uttolka dem. Även om ett specifikt föremål har överlevt sekler materiellt intakt så är det inte stabilt, eftersom de rumsliga och tidsliga kontexterna är med om att skapa förståelsen av föremålet. Ett liknade resonemang har förts av filosofen Annemarie Mol och antropologen Marianne de Laet med avseende på mer vardagliga föremål. Med hjälp av ett konkret exempel, den zimbabwiska handvattenpumpen, har dessa forskare argumenterat för det materiellas flytande (”fluid”) egenskaper. De visar hur pumpen förvisso är en mekanisk och solid enhet, men samtidigt har diffusa och för- änderliga gränser. Den har en förmåga att anpassa sig efter olika geografiska situationer, och den har en mångsidighet som teknik vanligen saknar. Pumpen kan därför förstås i termer av ett flytande objekt som kan agera, och Mol och de Laet belyser hur pumpens framgång är oberoende av ett mänskligt subjekt.54 Terminologin skiljer sig från Nappis men en viktig poäng har de gemensamt: pumpen och ginseng skapas genom processer som förenar det materiellt intakta med föränderliga betydelser. Denna insikt är värde- full för att tolka de betydelser och relationer som skapades i mötet mellan tagna föremål och ämbetsmän i 1600-talets Sverige och hur dessa betydelser transformerades i sinom tid. För det tredje används ”materialiseringar” för att koppla samman och analysera ting, människa, samling, rum och tid. Detta begrepp har etnologerna Tine Damsholt och Dorthe Gert Simonsen vida- reutvecklat utifrån Mol för att understryka att det materiella görs i specifika rumsliga och tidsliga kontexter. Forskaren behöver inte göra en åtskillnad mellan det enskilda tinget och dess sammanhang. Perspektivet belyser istället det materiellas växelverkan och relationer med omvärlden. De båda etnologerna har därigenom kunnat kritisera den traditionella innebörden av begreppet ”materiell kultur”, i vilket föremål och dess institutioner har förenklats och

54. Marianne de Laet & Annemarie Mol, ”The Zimbabwe bush pump: mechanics of a fluid technology, Social Studies of Science, 30:2 (2000), s. 225–227.

28 I. I skattkammaren fixerats i enögda betydelser.55 Denna avhandling vill på ett liknande sätt separera byten från de analytiska begränsningar som kategorin ”krigsbyte” genererar. Detsamma gäller de moderna egenskaper som ibland slentrianmässigt tillskrivs olika slags tidigmoderna samlingar och deras innehåll. Jag använder därmed materialiseringar som ett historiserande verktyg för att upptäcka skillnader mellan då, nu och däremellan. För det fjärde används begreppet ”rumsliga narrativ” för att belysa att de ordningar som bytena och samlingarna utgjorde genererade ett slags materiell historieskrivning eller berättelse. Konsthisto- rikern Daniela Bleichmar har poängterat att föremål i tidigmoderna samlingar inte skall analyseras separat utan som delar av en större helhet.56 Samlingarna var inte en ren ackumulation av ting utan berättade historier som skapades av samlare och besökare tillsammans i rummet.57 Bleichmars argumentation visar hur konsthistorisk forskning har tagit intryck av den mer samtidsorienterade mu- seologin där museernas utställningar har analyserats som text och narrativ.58 Denna avhandling kommer att visa hur historia inte bara skapades genom skrift utan även genom rumsligt ordnade samlingar. I relation till den processuella förståelse av föremål som diskuterades ovan innebär det att tingen genom sina materiella kvaliteter påverkade skapandet av samma narrativ. Samlingsordningarna

55. Damsholt & Gert Simonsen 2009, s. 13–16, 28–30; ordet materialisering kan användas på ett mindre teoretiskt sätt, i synnerhet inom engelskspråkig forskning, se t.ex. James M. Sutton, Materializing space at an early modern prodigy house: the Cecils at Theobalds, 1564–1607, Hants 2004. Sutton använder inte begreppet för att betona det materiella som process, utan teoretiserar snarare rummet. Museiföremåls ”göranden” har undersökts av Ruud, med teoretiskt stöd från framförallt Bruno Latour, se Ruud 2012, särskilt s. 7–8, 29–33. 56. Hodder har fört ett liknande resonemang, jfr Hodder 2012, s. 3–4. 57. Bleichmar 2011, s. 16–17, 30. 58. Arne Bugge Amundsen & Brita Brenna, ”Museer, kritisk museologi og tverfaglige museumstudier”, i Bjarne Rogan & Arne Bugge Amundsen (red.), Samling og museum: kapitler av museenes historie, praksis og ideologi, Oslo 2010, s. 17–20.

29 krigsbytets biografi

– arkivets, bibliotekets och museets berättelser – blev till genom de relationer som formerades mellan ämbetsmännen som arbetade med samlingarna, olika grupper av ting, enskilda ting, rummen och eventuella besökare. Samlingarna kom därför genom sin rumsliga organisation att illustrera 1600-talets komplexa historiesyn.59

Objektbiografisk metod Avhandlingens processuella förståelse av det materiella kräver en metodologi som tar fasta på hur föremål och samlingar existerar i föränderliga tillstånd: i varande och i rörelse, från ett rum till ett annat, från en tid till en annan. Tillvägagångssättet måste kunna synliggöra transformationer och gradvisa omtolkningar av föremå- len genom att följa deras egna temporaliteter, för att ta fasta på ett argument som formulerats av arkeologen Ian Hodder. Allt detta ryms i den objektbiografiska metoden. I denna avhandling är begreppet materialiseringar synonymt med ”de biografiska processer” där både enskilda föremål och samlingar blir till. I det följande kommer det att framgå hur samlingarnas materialiseringar, skapandet av dem och av byten, är deras biografier. Den objektbiografiska metoden har fått ett bredare genomslag de senaste åren, genom arbeten som Neil MacGregors världshistoria berättad med hjälp av etthundra föremål och konstnären Edmund de Waals släktkrönika skildrad med hjälp av en samling japanska mi- niatyrer.60 Objektbiografier används allt oftare av forskare från olika discipliner för att ge konkret tyngd åt mer filosofiska resonemang

59. Tidigmodern historiesyn har t.ex. behandlats av Per Landgren, Det aristoteliska historiebegreppet: historieteori i renässansens Europa och Sverige, Göte borg 2008, s. 25, 30–37, 43–46; Gianna Pomata & Nancy G. Sir aisi, ”Introduction”, i Gianna Pomata & Nancy G. Siraisi (red.), Historia: empiricism and erudition in early modern Europe, Cambridge Mass. 2005, s. 1. 60. Neil MacGregor, A history of the world in 100 objects, London 2012; Edmund De Waal, The hare with amber eyes: a hidden inheritance, London 2011; se även Kate Hill, ”Introduction”, i Kate Hill (red.), Museums and biographies: stories, objects, identities, Woodbridge 2012, s. 2.

30 I. I skattkammaren kring det materiella. Antropologer och arkeologer har dock arbetat med objektbiografier sedan länge. Det breda genomslaget kom redan 1986, när Igor Kopytoff skrev om ”kommodifieringen” av ting och människor som en materiell process och hur denna kan studeras genom just en biografisk metod.61 Det finns en stor fördel med metoden i och med att den tydligt förenar både hur människor har format den materiella världen och hur den materiella världen samtidigt har format oss.62 Att arbeta med en objektbiografisk metod handlar därmed om att se växelverkan och relationer mellan ting och människa. Genom synliggörandet av dessa relationer kan metoden fungera gränsöverskridande och den rymmer möjligheten att komplicera enkla framgångssagor.63 Med hjälp av det biografiska greppet kan forskaren följa hur studieobjektet i fråga förflyttas eller transformeras mellan en rad olika tillstånd och situationer.64 Konkret innebär det att tolkningar av föremålen och materiella kategorier som vanligtvis tas för givna – till exempel vad ett arkiv, bibliotek, museum, en samling och ett byte är och var – kan problematiseras eftersom metoden avslöjar på vilka sätt dessa kategorier är rumsligt och tidsligt bundna. I det följande skall det biografiska perspektivet förstås metafo- riskt.65 Fokus för undersökningen är skapandet av byten, deras effekter och öden i ett längre tidsperspektiv. Med hjälp av den mänskliga livsmetaforen blir det möjligt att berätta om tings egenskaper, kva-

61. Igor Kopytoff, ”The cultural biography of things: commoditization as process”, i Arjun Appadurai (red.), The social life of things: commodities in cultural perspective, Cambridge 1986, s. 64–90; Bjarne Rogan har tagit upp objektbiografier före Kopytoff till diskussion, se Bjarne Rogan, ”Et faghistorisk etterord om materiell kultur og kulturens materialitet”, i Saphinaz-Amal Naguib & Bjarne Rogan (red.), Materiell kultur & kulturens materialitet, Oslo 2011, s. 344–346. 62. MacGregor 2012, s. xv; Rogan 2011, s. 344. 63. Hill 2012, s. 2–3. 64. Scott Lash & Celia Lury, Global culture industry: the mediation of things, Cam- bridge 2007, s. 19. 65. Jfr Rogan 2011, s. 344.

31 krigsbytets biografi liteter och identiteter. Detta språkbruk är alltså ett verktyg som jag använder för att kunna systematisera min analys av det empiriska materialet.66 I och med att det studerade föremålet får ett metafo- riskt liv tillskrivs det även ett slags agens. Med ”agens” avses inte att föremål kan agera utifrån egna intentioner. Det handlar istället om att ge tingen en egen livshistoria för att belysa både de betydelser som har tillskrivits dem i olika tider och deras egna effekter på omgivningen.67 Perspektivet överbygger därmed handgripligen problematiken med att skilja mellan vad som är mänsklig tolkning och materiell påverkan genom att förskjuta fokus till relationerna. Metoden är också ett verktyg för att visa hur de nämnda relationerna mellan människor och ting förändras över tid och rum.68 Det är inte ovanligt att en objektbiografi börjar med ett föremåls ”födelse” eller produktion, för att avslutas i forskarens samtid och föremålets trygga slutförvaring i arkivet, bibliotekets eller museets magasin.69 Men som Edmund de Waal har påpekat har föremålens liv i regel inget slut, och däri ligger också deras styrka.70 Det gäl- ler inte minst byten som trots krigets destruktiva kraft har bestått genom plundring och farofyllda transporter. De följer som tidigare

66. Denna typ av metaforer återfinns t.ex. hos JanetHoskins i översikten ”Agency, biography and objects”, i Christopher Tilley (red.), Handbook of material culture, London 2006, s. 76; jfr Kopytoffs användning av livsmetaforen, han talar t.ex. om tings ”karriär”, se Kopytoff 1986, s. 66–68. 67. Lise Camilla Ruud & Terje Planke, ”Rolstadloftet: en vetenskapshistorisk biografi”, i Saphinaz-Amal Naguib & Bjarne Rogan (red.),Materiell kultur & kulturens materialitet, Oslo 2011, s. 41; jfr översiktlig diskussion hos Ho- skins 2006, s. 74–84. 68. Hill 2012, s. 5. 69. Se t.ex. den biografiska cirkulationsmodell som föreslagits av bokhistori- kerna Thomas Adams och Nicolas Barker i ”A New Model for the Study of the Book”, i Adams & Barker (red.), A potencie of life: books in society: the Clark Lectures 1986–1987, London 1993, s. 10–15. 70. Edmund de Waal, ”No ideas but in things: making, remembering and story-telling”, keynote-föreläsning vid konferensen The lives of objects, Wolfson College, Oxford 21/9 2013, http://morpheus.wolf.ox.ac.uk/resourcespace/ pages/view.php?ref=4617&k=9af216ab21 (18/8 2014).

32 I. I skattkammaren nämnts en annan temporalitet än den mänskliga.71 Syftet med denna avhandling är inte att söka efter ett antal föremåls ”ursprungliga” betydelser i en geografiskt och historiskt avlägsen kontext. Som et- nologen Camilla Mordhorst har påpekat är det snarare genom att studera samma föremåls förflyttningar mellan olika sammanhang som det blir möjligt att förstå hur föremålen har tolkats och omtolkats vid olika tillfällen. Mordhorst har i sin samlingsbiografiska studie av föremål från läkaren Ole Worms kuriosakabinett i Danmark visat att det sällan skedde plötsliga förändringar i de betydelser som tillskrevs föremålen, utan att förskjutningarna var successiva och mindre. Därtill är det de betydelser som gått förlorade som är svå- rast för forskaren att återskapa, och i regel gäller detta betydelser som ligger i det mest avlägsna förflutna.72 Avhandlingens biografier inleds med analyser av vad som hände efter att slaget var vunnet och staden eller slottet plundrats, när de byten som studeras skapades som byten. Trots att föremålen i de flesta fall redan hade en lång livshistoria bakom sig, och att den historien i många fall gjorde dem till attraktiva byten, så är det först när föremålen görs till byten som de blir relevanta för denna undersök- ning. När föremålen sedan följs i nya sammanhang av samlingar i det svenska riket är det möjligt att analysera vilka betydelser som föremålens historia spelade i de nya sammanhangen, och hur dessa hanterades av olika ämbetsmän i det svenska kungariket. Det handlar alltså inte om att bortse från de sammanhang som föremålen befann sig i innan de blev byten, men på det här sättet avgränsas de omständigheternas utrymme i avhandlingen i relation till arbetets syfte och frågeställningar. Objektbiografisk forskning har ofta inne- burit att forskaren har följt ett enda föremål genom dess livscykel, och därmed förstått ett avgränsat ting som ett objekt.73 Mordhorst valde i motsats till detta att anlägga ett bredare samlingsbiografiskt

71. Hodder 2012, s. 5. 72. Mordhorst 2009, s. 15–16. 73. MacGregor 2012; Ruud & Planke 2011; se även diskussionen om föremål, ting och objekt ovan.

33 krigsbytets biografi perspektiv när hon följde Worms föremål seklerna igenom.74 Här har en liknande utgångspunkt valts. Avhandlingens biografier kommer att utgå från olika geografiska platser där fem byten har tagits och sedan förtecknats innan de införlivades med andra samlingar i det svenska riket; dessa byten bildar grunden för undersökningens studieobjekt. Att analytiskt kunna göra skillnad mellan mänsklig tolkning av föremål, där människan gör något med tinget, och vad som är före målens egna verkningar eller till och med agens i samma tolknings- praktik, är en av svåraste frågorna som vändningen mot ting har genererat. En lösning på problemet har varit att genom val av metod och perspektiv fokusera undersökningen på själva föremålen. Hodder har identifierat ett antal särskilda egenskaper som är viktiga att ta i beaktande vid forskning om ting: föremål är aldrig isolerade från varandra, de är inte stabila enheter och de följer andra temporaliteter än den mänskliga. Vardagliga ting kan därtill vara svåra för forskaren att betrakta analytiskt eftersom deras innebörder och funktioner tas för givna och på så sätt blir osynliga.75 Arkivhandlingar och böcker är föremål vars innebörder riske- rar att tas för givna då de har en så tydligt definierad användning som källor till kunskap. Denna avhandling kommer att visa hur dessa föremål både kunde vara en i mängden och unika. Analy- sen av dem som kulturella byten kommer att utgå från fem egenskaper, kvaliteter eller identiteter som vanligen tillskrevs värdefulla föremål under 1600-talet. Tidigare forskning har visat hur ting i konstkammare och liknande samlingar ofta organiserades efter och tolkades enligt sina material.76 I sin berättelse om skattkammaren på Tre Kronor räknade Ogier upp saker av guld, silver och ädla stenar. Jag kommer att visa hur byten av arkivhandlingar och böck-

74. Mordhorst 2009, se särskilt s. 19. 75. Hodder 2012, s. 1–6. 76. Mordhorst 2009, s. 75–77, 84–87; Bleichmar 2011, s. 17, 24; Lorraine Das- ton & Katharine Park, Wonders and the order of nature: 1150–1750, New York 1998, s. 266.

34 I. I skattkammaren er kunde tolkas utifrån sina material i de exempel som undersöks här. Därtill spelade föremålens geografiska bakgrund en avgörande roll och de ämbetsmän som arbetade med tidigmoderna samlingar tillskrev vanligen föremål en geografisk identitet.77 Byten var föremål som ofta beskrevs som tagna eller komna från en plats, som till exempel när Ogier såg spolia från Würzburg och München. Vid den här tiden kunde föremål även samlas på grund av sina genealogiska kvaliteter. Det innebar att spår efter eller kännedom om tingens tidigare ägare kunde vara en anledning till att dessa blev värdefulla och samlingsbara.78 För att än en gång återgå till Ogier noterade han byten prydda med det bayerska vapnet. Han såg därmed de bayerska furstarnas genealogi i tingen. Eftersom tidigare svensk forskning har hävdat att 1600-talets bibliotekssamlingar var konfessionellt be- stämda kommer delar av analysen att fokusera på bibliotekariernas förståelse av bytesböcker som konfessionella föremål.79 Det innebär att jag kommer att undersöka hur teologiska böcker klassificerades och om dessa då tillskrevs en konfessionell tillhörighet. Slutligen skall förståelsen av bytenas tidsliga eller temporala egenskaper belysas. Med det menas att föremålen kunde tolkas som gamla och därmed som källor till det förflutna, både till sitt kunskapsinnehåll och genom kraften av sina materiella kvaliteter.80 Avhandlingens exempel kommer att angripas utifrån dessa premisser och därtill belysa hur dessa egenskaper, identiteter och kvaliteter var instabila och föränderliga.

Avgränsningar, material och urval Avhandlingen är avgränsad till fyra delstudier som följer och analyserar fem byten i Riksarkivet, Uppsala universitetsbibliotek och

77. Bleichmar 2011, s. 16–17, 19, 22–24. 78. Nilsson Nylander 2011, s. 120–121; Bracken, Gáldy & Turpin 2009, s. xvii– xviii. 79. Walde 1916, s. 15–16, 18; Hornwall 1981, s. 68. 80. Jennifer Summit, Memory’s library: medieval books in early modern England, Chicago 2008, s. 2, 215–221; Bleichmar 2011, s. 19.

35 krigsbytets biografi

Skokloster slott. Fokuseringen på dessa exempel har flera skäl. Framförallt har bytena från Livland, Preussen och det danska riket valts ut på grund av källorna som är knutna till dem. I samtliga fall förtecknades bytena separat innan de blandades med andra föremål, vilket är en viktig omständighet för denna studie. Att de studerade bytena sedan hamnade i Riksarkivet, universitetsbiblioteket och Skokloster har gett ytterligare fördelar. Idag utgör de tre av Sveri- ges viktigaste kulturarvsinstitutioner. De rymmer interna arkiv eller annan form av äldre dokumentation där föremålens biografier är möjliga att följa. Slutligen har det varit betydelsefullt att det har funnits ett forskningsläge att formulera en angelägen fråga utifrån, här i synnerhet representerat av Walde och kategorin ”svenska krigsbyten”. Kombinationen av en rik empiri och orienteringen inom tidigare forskning har även lett till att analysen främst berör arkivhandlingar och böcker. Det är omöjligt att återskapa byten till exakt antal och inne- håll. Ett byte kunde bestå av tusentals olika föremål och utmärktes av mängd och heterogenitet. Soldaterna beordrades inte att ta enbart en sorts föremål och bara en bråkdel av det som togs tycks ha förtecknats eller också har många förteckningar gått förlorade. Så fraktades till exempel jesuitordens boksamling från Riga tillsammans med en rad andra föremål, vilka alla noterades i samma för- teckning; av de arkivhandlingar och vapen som togs från borgen i Mitau (Jelgava) förtecknades bara de förra; från familjen Rothkirchs samlingar i det danska riket tog Carl Gustaf Wrangel, troligen genom sin betjänt, såväl böcker som vapen och en karusellspelsköld, men det var bara böckerna som förtecknades.81 Det material som avhandlingens biografier bygger på är olika sorters beskrivningar av byten gjorda under den studerade perioden. Bland beskrivningarna intar förteckningar, inventarier och katalo-

81. De olika bytena diskuteras utförligt i respektive biografi. Det är både möj- ligt och troligt att fler förteckningar har gjorts i fält, som sedan förkommit eller helt enkelt inte är kända idag.

36 I. I skattkammaren ger en särställning eftersom de sätter forskaren i relation till före- målen i en viss tid och på en särskild plats, i de flesta fall även ett visst rum.82 I några fall har det varit relevant och dessutom funnits möjlighet att jämföra 1600-talets beskrivningar med det bevarade föremålet. Carl Gustaf Wrangels bevarade boksamling på Skoklos- ter har studerats i sin helhet. Den undersökningen har inte bara varit värdefull för kapitlet som behandlar Wrangels krigsmuseer, utan har även påverkat arbetet som helhet. Genomgången, och inte minst de många diskussionerna med Skoklosters dåvarande bibliotekarie Elisabeth Westin Berg, har bidragit med mycket kunskap om material, provenienser och boksamlingars sammansättningar under 1600-talet i stort. Besöken på Skokloster har gett mig som forskare viktiga rumsliga, visuella och taktila erfarenheter. Vid sidan av förteckningar, inventarier, kataloger och föremål är resebeskrivningar, brev och vägledande traktater de källor som vanligen används vid undersökningar av tidigmoderna samlingar.83 Alla dessa källtyper kommer att användas i de olika biografierna, även om antalet reseskildringar från 1600-talet som tar upp bibliotek i det svenska riket är få och det inte finns någon att tillgå för Riksarkivet.84 Under 1600-talet publicerades det många manualer som berörde bibliotekssamlingar, men färre som rör arkiv och museer.85 Ett undantag från detta senare är Samuel Quicchebergs traktat från 1565, som vanligen ses som den första museimanualen och i vilken han beskriver det encyklopediska museet.86 Det finns

82. Keating & Markey 2011, s. 209. 83. Brita Brenna, ”Tidligmoderne samlinger”, i Bjarne Rogan & Arne Bugge Amundsen (red.), Samling og museum: kapitler av museenes historie, praksis og ideologi, Oslo 2010, s. 33–34. 84. Överlag är antalet ögonvittnesskildringar från besökare i tidigmoderna samlingar få, se Bleichmar 2011, s. 22. 85. Jacob von Rammingens arkivlära från 1571 och Baldassare Bonifacios dito från 1632 är två undantag för arkiven, se von Ram[m]ingen & Bonifacio 2010; Brenna 2010, s. 34. 86. Samuel Quicche[l]berg, Der Anfang der Museumslehre in Deutschland: das Traktat ”Inscriptiones vel Tituli Theatri Amplissimi” von Samuel Quiccheberg,

37 krigsbytets biografi dessutom manualer som exemplifierar de flytande gränserna mellan olika samlingar och därmed illustrerar hur orden var synonyma med varandra, som jesuiten Claude Clements instruktion för upp- förandet, vården och användningen av musei sive bibliothecæ, det vill säga av museet eller biblioteket, från 1635.87 Vid sidan av de kända manualerna, som presenterar ideala ordningar och praktiker, har brev och instruktioner från framförallt riksregistraturet inkluderats i undersökningen. Handlingar från de olika interna ämbetsarkiv som var kopplade till Riksarkivet och Uppsala universitetsbibliotek har varit mycket viktiga för förståelsen av samlingarnas rumsliga organisation. Samtliga protokoll från Uppsala universitets konsisto- rium som tar upp biblioteket mellan åren 1624–1691 har studerats.88 För Carl Gustaf Wrangel och Skokloster slotts del har det material som är relevant för undersökningen hamnat i olika enskilda arkiv, främst Skokloster- och Rydboholmsarkiven, vid sidan av det material som fortfarande finns bevarat på slottet. Dessa arkiv är mycket omfattande och deras lättillgänglighet genom arkivöversikter och databaser varierar kraftigt. Tidigare forskning har därmed fungerat vägledande vid navigeringen i de olika arkiven. Alla svenskspråkiga citat som förekommer i avhandlingen har för läsvänlighetens skull bearbetats till en mer samtida svenska. Förteckningar, inventarier och kataloger har allt oftare använts inom kulturhistorisk forskning för att besvara frågor som liknar dem som ställs i denna avhandling. I dessa källor framgår de skiftande relationerna mellan människa och föremål tydligast. Genom att analysera olika förteckningar gjorda över samma föremål är det möjligt att komma åt tingens komplexitet och rörlighet. Förteck-

Berlin 2000; Samuel Quicche[l]berg, Mark A. Meadow & Bruce Robert- son, The first treatise on museums: Samuel Quiccheberg’s Inscriptiones, 1565, Los Angeles 2013. Jag har främst använt mig av den engelska översättningen från 2013, men i jämförelse med den latinska texten i den tyska utgåvan från 2000. 87. Clement 1635. 88. I genomgången av protokollen har jag förlitat mig på utgivarens register.

38 I. I skattkammaren ningar, inventarier och kataloger är ett försök att översätta det materiella till språkliga utsagor, vilka ofta framstår som vaga för den forskare som försöker förstå dem långt senare. Denna typ av källor utgör en särskild genre som i regel följer vissa mönster. De inleddes ofta med ett kort förord som talade om vem som ägde föremålen eller samlingen i fråga, var de eller den var placerade, datum för tiden då förteckningen upprättades och vem som gjorde det.89 Särskilt intressant blir materialet när det materiellas instabilitet framträder, det vill säga motsägelser, tveksamheter och glidningar i beskrivningarna av föremålen. Historikern Lena Cowen Orlin har i sin analys av tidigmoderna engelska bouppteckningsinventa- rier identifierat dessas ”fiktioner”. Hon har till exempel visat hur kända ägodelar har utelämnats från dessa inventarier och hur rum fyllda med saker inte togs med i samma material. Därigenom har hon kritiserat den genomsnittlige historikerns användning av detta slags dokument som transparenta texter.90 Historikern Giorgio Riel- lo har valt bort fiktionsbegreppet till förmån för förteckningarnas och inventariernas ”subjektiva representationer”. Han har framhål- lit att källorna trots allt inte kan frikopplas från de föremål som de beskriver. Istället är förteckningarna konstruerade (”framed”), och Riello menar att det är viktigare att fokusera på hur de exkluderar och inkluderar ting och rum än att se dem som fiktioner.91 En analys av denna typ av källor kräver alltså vaksamhet på flera nivåer. Genom fiktioner och subjektiva representationer visar avhandlingens källmaterial hur 1600-talets lärda hanterade och påverkades av den materiella världen. Det avslöjar deras relationer, samverkan och konflikter.

89. Keating & Markey 2011, s. 209, 211. 90. Lena Cowen Orlin, ”Fictions of the early modern English probate inventory”, i Henry S. Turner (red.), The culture of capital: property, cities, and knowledge in early modern England, London 2002, s. 52, 57–60. 91. Giorgio Riello, ”Things seen and unseen: the material culture of early modern inventories and their representation of domestic interiors”, i Paula Findlen (red.), Early modern things: objects and their histories: 1500–1800, New York 2012, s. 135–136.

39 krigsbytets biografi

Disposition I avhandlingens empiriska kapitel analyseras byten tagna av Gustav II Adolf och Carl Gustaf Wrangel i fyra empiriska sammanhang: från fälttågen och in i Riksarkivet, universitetsbiblioteket och de wrangelska museerna. Kapitlen kan läsas som fristående undersök- ningar men är analytiskt sammanvävda med varandra. Det första kapitlet, ”Att lägga i kistan”, fungerar som en gemensam upptakt för un- dersökningarna och behandlar skapandet och förståelsen av byten i de första sammanhang som dessa figurerade i. I kapitlet analyseras främst de källor som blev till i samband med 1600-talets krig och fälttåg, i vilka bytena eller plundringens olika praktiker beskrevs. Därefter följer tre kapitel som utreder skapandet av byten i olika epistemologiska och rumsliga sammanhang, och hur dessa byten möjliggjorde och deltog i skapandet av olika narrativ genom sina materiella egenskaper. Det andra kapitlet, ”Vasakrönikor”, behandlar arkivhandlingar som gjordes till byten av Gustav II Adolf i liv- ländska Mitau, och deras tillvaro i Riksarkivet från 1620-talet fram till slottsbrandens efterdyningar kring 1700. Kapitlet har fått sitt namn efter de kronologiska ordningar som ämbetsmännen i Riks- arkivet skapade genom att organisera samlingarna enligt Vasakung- arnas genealogi. I det tredje kapitlet, ”Biblioteksvariationer”, analyseras byten från jesuitkollegierna i livländska Riga och preussiska Braunsberg (Braniewo) tillsammans med kapitelbibliotekets böcker från preussiska Frauenburg (Frombork). Bytena var med om att skapa Uppsala universitetsbibliotek från 1620-talet och följs fram till dess att samlingarna flyttades 1691 och hotades av den ryska tsarens trupper i början 1700-talet. Exemplet kommer att visa hur de olika bytena tillsammans med andra samlingar kom att materialisera flera ordningar och narrativ, därav namnet ”Biblioteksvariationer”. Slut- ligen, i det fjärde kapitlet som har rubriken ”Krigsmuseer”, analyseras skapandet av byten i Carl Gustaf Wrangels Skokloster. Rubriken beskriver ett slott som fylldes med olika slags samlingar, museer i museet, som tillsammans berättade historien om krigaren Wrang- el. I den berättelsen spelade hans byten en alldeles särskild roll: de

40 I. I skattkammaren belyste Wrangels framgångar i krigen och blev därigenom till hans samlingars största triumfer. ”Krigsmuseer” är den biografi som vä- ver samman avhandlingens början och slut genom att knyta an till skapandet och omskapandet av begreppet ”krigsbyte” i senare tider. De byten som har bevarats på Skokloster är situerade i tidsligt trassel. Innebörden av detta och vad det har fått för konsekvenser för förståelsen av både Wrangels byten och 1600-talets byten i stort blir här en viktig analytisk final. Sist följer ett avslutande kapitel där avhandlingens resultat sammanfattas och diskuteras vidare.

41 II. A tt lägga i kistan

Enligt en vedertagen samtida definition är ett ”krigsbyte” materiell kultur som faller offer för krig. Föremålet behöver inte vara symboliskt eller funktionellt knutet till kriget men tillskrivs ytterligare en betydelse – bytets – i samband med att det förs bort genom plundring.92 En sådan definition är rimlig eftersom kulturföremål är högt vär- derade i ett globalt perspektiv. Detta har inte minst uttryckts i några av 2000-talets mest omskrivna världspolitiska händelser. Artefakter har både aktualiserats och visat sig kunna spela nyckelroller i revo- lutioner och inbördeskrig, vilket konflikter i till exempel Egypten och Mali har vittnat om under de senaste åren. Enligt internationell rätt och 1954 års Haagkonvention är det olagligt att föra bort kul- turföremål i samband med väpnad konflikt, men det har funnits en bredare opposition mot sedvänjan åtminstone sedan upplysningens dagar. Redan under 1600-talet började plundring i krig att regleras allt mer, bland annat i syfte att skydda civila människor och elitens

92. Elisabet Regner, ”Ur Historiska museets samlingar: krigsbyten som klenoder och historiebruk”, i Sofia Nestor & Carl Zarmén (red.),Krigsbyten i svenska samlingar: rapport från seminarium i Livrustkammaren 28/3 2006, Stockholm 2007, s. 43.

42 II. Att lägga i kistan egendom.93 Idag arbetar det FN-anknutna organet UNESCO bland annat med att försöka skydda kulturarv som hotas av människors konflikter.94 Enligt rådande bestämmelser får soldater ta pistoler, hjälmar och liknande föremål i samband med strid. Det anses vara en viktig rättighet för att kunna försvara sig till det yttersta och är därför inte olagligt. Det begripliggör till exempel varför en samtida hjälm från Basra i Irak kan säljas på nätet och då marknadsföras som just ett ”krigsbyte”.95 Men hur beskrevs plundring och de föremål som utsattes för plundring på 1600-talet? Inom tidigare forskning har det funnits en tendens att ta skapandet av byten och plundringens mekanismer för givna eftersom fokus ofta har legat på de rättsliga utvecklingslinjerna.96 Sådana framställningar brukar ta sin början i antiken för att belysa den långa tradition som sedvänjan har och sedan mynna ut i dagens i jämförelse strikta regelverk.97 När den folkrättsliga synen på byten i ett längre tidsperspektiv står i fokus tenderar analysen att förenkla föremålen. Dessa hamnar paradoxalt nog utanför det som var tidsspecifikt och därmed föränderligt, det vill säga de om- ständigheter som var med om att skapa byten. Byten blir då statiska föremål oberoende av tiden. Denna avhandling kommer att visa att det som idag definieras som ”krigsbyten” var mångfacetterade fö- remål vilka hade olika slags betydelser för de personer som skapade dem under 1600-talet. Det innebar inte minst – och i motsats till den gängse uppfattningen – att beskrivningen av föremålen som just ”krigsbyten” lyser med sin frånvaro i det empiriska materialet. Or-

93. Norberg 2007, s. 16–19; Redlich 1956, s. 17. 94. En beskrivning av UNESCO:s uppdrag i detta avseende finns på http:// en.unesco.org/themes/heritage-risk (6/12 2013). 95. Sajten desertrat.se säljer militära kläder och militärt överskott, därtill ”krigsbyten”, se www.desertrat.se/ovriga-varlden/irak/irak-hjalm-krigsbyte-basra (20/5 2013). 96. Krēsliņš 2007, s. 21. 97. Norberg 2007, s. 16–18; Redlich tar sin utgångspunkt i medeltiden, men argumenterar även för att förutsättningarna förändras under tidigmodern tid, se Redlich 1956, s. 2ff.

43 krigsbytets biografi det ”krigsbyte” förekom inte i det svenska språket under 1600-talet och detta kapitel kommer att undersöka vad detta berodde på. I det följande skall jag situera avhandlingens studieobjekt genom att studera hur byten skapades och förstods i de empiriska sammanhang som de först figurerade i. Analysen behandlar främst källor som blev till i samband med 1600-talets fälttåg och som antingen beskrev byten eller hur plundringen gick till. Merparten av källorna som diskuteras i detta kapitel skiljer sig därför i genre från dem som vanligen förknippas med studier av tidigmoderna föremål och samlingar: förteckningar, inventarier och kataloger. Men brev, instruktioner och andra slags texter som kom till under krigen då föremål gjordes till byten bidrog i allra högsta grad till skapandet av föremålen, genom att transformera materia och materiella praktiker till språkliga utsagor.98 För att förstå skapandet av byten under 1600-talet är det relevant att koppla samman källorna med vissa ords etymologier. Orden ”byte”, ”krigsbyte”, ”kaduk”, ”plundra”, ”spolia”, ”spoliera” och ”trofé” kommer att diskuteras bland annat uti från Svenska akademiens ordbok (SAOB) där svenskt skriftspråk och användningen av ord från 1521 fram till idag beskrivs. Genom att undersöka vissa ords historiska användning kan skapandet av byten historiseras. På så sätt är det möjligt att belysa skillnaden mellan dåvarande och nutida betydelser. Det här tillvägagångssättet har framförallt utvecklats inom vetenskapshistoria. Lorraine Das- ton har till exempel diskuterat ordet ”objekt” och dess etymologi för att illustrera hur den gängse förståelsen av det skiljer sig från den betydelse som hon vill tillskriva vetenskapliga studieobjekt.99 Paula Findlen har använt ordet ”museum” som en språngbräda för att kunna analysera de filosofiska diskussioner om kunskap, per- ception och klassifikation som följde med humanistiskt och encyklopediskt samlande under tidigmodern tid.100 Gianna Pomata och

98. Jfr Keating & Markey 2011, s. 209, 211. 99. Daston 2000, s. 1–2. 100. Findlen 1989, s. 59–60.

44 II. Att lägga i kistan

Nancy G. Siraisi har undersökt det latinska ordet historia i syfte att belysa skillnaderna mellan den tidigmoderna tidens och historicis- mens historiebegrepp.101 På samma sätt är det möjligt att generera en djupare förståelse för hur byten skapades i krig genom att ta hjälp av ordens etymologier och historiska användning. Kapitlet syftar därigenom till att separera avhandlingens studieobjekt – elitens skapande av byten under 1600-talet – från skapandet av nationella ”krigsbyten” i senare tider. Följande analys kommer alltså att visa på skillnaderna mellan de två. Ordet ”krigsbyte” förstås idag som någon form av materiell kultur som faller offer för krig. Är det möjligt att definiera 1600-talets byten på samma sätt?

Om plundring och spoliering

När platserna är intagna av fienderna upphör alla ting att vara heliga.102

Här brukar berättelsen om byten ta sin början. I sitt berömda verk Om rätt i krig och fred (1625) legitimerade naturrättsfilosofenHugo Grotius segrarens rätt att ta byte i krig, genom att hänvisa till en rad antika författare. Grotius skrev till exempel att Cicero hade framhål- lit att inte ens heliga platser behövde respekteras under pågående krig. När en plats väl hade erövrats så upphörde fredens lagar att gälla. Grotius satte ord på något som sedan länge var välbekant och en etablerad del av krigföringen. Plundring och spoliering, det vill säga förstörelse, var något konstant och praktiserades på olika sätt i krigen i det förmoderna Europa.103 Under 1600-talet var möjlighe-

101. Pomata & Siraisi 2005, s. 1–17. 102. I original Cum loca capta sunt ab hostibus omnia desinunt sacra esse, min över- sättning av Hugo Grotius, De jure belli ac pacis libri tres, In quibus jus naturæ & gentium, item juris publici præcipua explicantur, Paris 1625, s. 605. Grotius skrev redan 1604 om De Jure Praedae men verket publicerades inte förrän 1864. 103. För olika exempel på plundringens aktörer, se t.ex. Bo H. Lindberg, ”Spoils

45 krigsbytets biografi ten till plundring så pass värdefull att den räknades till en av krigets starkaste drivkrafter. Alla, från den gemene soldaten till högsta be- fäl, hade rätt att ta byte som ersättning för sitt militära arbete. För de flesta inblandade var kriget ett levebröd. Fram till åtminstone 1600-talets mitt var furstarnas trupper varken nationellt eller religi- öst homogena, utan utgjordes till största del av legosoldater. Många yrkessoldater var inte särskilt bekymrade över vilken sida de stred för, och det var även kutym att segraren efter ett slag tog över den besegrades soldater under mer eller mindre frivilliga former. Dessa omständigheter betydde däremot inte att vare sig furstarnas eller soldaternas övertygelser skall underskattas, utan visar snarare hur materiella, politiska och religiösa motiv med lätthet kunde förenas och ta olika uttryck.104 Krig var ekonomi och övertygelse på en och samma gång. I princip kunde vem som helst med kapital – från officerare och genera- ler till handelsmän och finansmagnater – investera i en konflikt i förhoppningen om att få ta del av den vinst som plundringen gav. Den enskilde soldaten gjorde också en investering genom att betala för sin egen utrustning. Om han var framgångsrik i sitt bytesta- gande kunde han förse sig själv med ett bättre vapen, och på så sätt förändra sin militära rang och sociala ställning. För en enkel infan- terist fanns därmed möjligheten att med hjälp av sitt tagna byte stiga i rang, och kanske bli en musketerare eller dragon.105 Allt från vardagliga föremål till kläder av dyrbara material och människor av kött och blod kunde göras till krigets byten och bli del av den

and trophies”, i Fred Sandstedt (red.), In hoc signo vinces: a presentation of the Swedish state trophy collection, Stockholm 2006, s. 37; Marcus Junkelmann, ”Den katolska ligans troféer och krigsbyten under trettioåriga kriget”, i Ann Grönhammar & Carl Zarmén (red.), Krigsbyte, Stockholm 2007, s. 137–146; Alfred Hessel, Geschichte der Bibliotheken: ein Überblick von ihren Anfängen bis zur Gegenwart, Göttingen 1925, s. 73–75; Redlich 1956. 104. Geoff Mortimer, Eyewitness accounts of the Thirty Years War 1618–48, Basing stoke 2002, s. 10–11. 105. Lindberg 2006, s. 38.

46 II. Att lägga i kistan våldsbetonade cirkulation av människor och föremål som konflik- terna orsakade. Från trettioåriga kriget finns flera berättande källor som illustrerar hur plundring kunde gå till. Peter Hagendorf var en yrkessoldat som förde dagbok över sina upplevelser under hela 25 år. Han tjä- nade furstarna av Bayern i 22 år och en kort tid även den svenska kronan efter att ha blivit tillfångatagen 1633. I sina dagliga betrak- telser har han beskrivit både sitt eget och sin medföljande hustrus tagande av byten: skjortor, sängkläder och vin är några exempel. Samme soldat tog även en flicka som byte efter det att hans hustru hade dött.106 Under 1600-talet kunde befälhavarna göra skillnad på laglig och olaglig plundring, och det finns exempel på soldater som fördömde båda delarna. Gränsen mellan vad som accepterades och vad som fördömdes framstår för en betraktare av idag som flytande och föränderlig i praktiken. En soldat kunde å ena sidan avrättas för att han hade tagit en häst från en civil person, samtidigt som en flicka uppenbarligen kunde vara lovligt byte.107 Trots de flytande gränserna fanns det under tidigmodern tid regelverk som syftade till att kontrollera plundring, de så kallade krigsartiklarna som upprättades av varje enskild furste. För det svenska riket var Gustav II Adolfs krigsartiklar från 1621 det när- maste exemplet.108 Soldaterna var tvungna att svära ed vid artiklarna och ett brott mot dem kunde bestraffas med döden.Fritz Redlich har i sin studie av byten under denna period hävdat att det mest in-

106. Jan Peters (red.), Ein Söldnerleben im Dreissigjährigen Krieg: eine Quelle zur Sozialgeschichte, Berlin 1993, s. 47, 62–63; Mortimer 2002, s. 18. 107. Mortimer 2002, s. 30–31, 160–161; Redlich 1956, s. 26. Exempel på en soldat som fördömde plundring diskuteras vidare nedan. 108. Gustav II Adolf, Krijgs articlar som fordom then stormechtigste furste och herre, herr Gustaff Adolph, then andre och store, Sweriges, Göthes och Wendes konung, storfurste til Finland, hertig vthi Estland och Carelen, herre vthöfwer Ingerman- land, etc. loffwärdigst i åminnelse, hafwer låtit göra och författa, Stockholm 1621; 1632 tillkom även Gustav II Adolfs artikelbrev, se Eugen von Frau- enholz, Das Heerwesen in der Zeit des dreissigjährigen Krieges, 1: Das Söldnertum, München 1938, s. 388 ff.

47 krigsbytets biografi tressanta inte var det faktum att bytestagandet reglerades genom artiklarna utan snarare hur det reglerades. Före cirka 1500 var plundringen okontrollerad och förödelse en självklar del av krigsföringen, men från och med 1500-talet försökte Europas furstar kontrollera dessa företeelser. Det gjorde de knappast av humanitära skäl, utan snarare för att skydda sina egna intressen och sin kontroll över situationen.109 Denna avhandling handlar som bekant om följderna av ett sär skilt slags plundring som utövades av Europas furstar och högadliga män och genererade kulturella byten. Gustav II Adolf och Carl Gus- taf Wrangel gjorde, precis som sina europeiska jämlikar, särskilda föremål till byten för att sedan införliva dem med sina samlingar. På en analytisk nivå bör så kallad kulturell plundring särskiljas från den som syftade på den nödvändiga försörjningen av trupperna på plats.110 Den förra utfördes av enskilda aktörer och på andra grunder, även om kulturell plundring smälte samman med annan plundring i praktiken. Gustav II Adolfs och Carl Gustaf Wrangels byten måste framförallt kopplas samman med deras vilja att samla. 1600-talet var en tid då furstar och aristokrater förväntades skapa rika samlingar av olika slag: arkiv, bibliotek, museer, konstkammare och kuriosakabinett. Dessa företeelser var några av den tidigmoderna erans mest karaktäristiska uttryck i Europa.111 Elitens plundring bör förstås i förhållande till detta. För medlemmarna av den innebar krigsplundringen en möjlighet att utöka sina samlingar genom att ta många föremål, att ersätta det som någon annan hade tagit eller att handplocka särskilt begärliga ting. I biografierna över byten i Riksarkivet, Uppsala universitetsbibliotek och Skokloster kommer detta argument att utvecklas genom tre konkreta exempel på hur det kunde gå till. Varje undersökning kommer att visa på de praktiska konsekvenserna av kulturella byten som samlingspraktik.

109. Redlich 1956, s. 8, 14–15. 110. Redlich 1956, s. VII–VIII. 111. Paula Findlen, ”Possessing the past: the material world of the Italian renaissance”, American Historical Review, 103: 1 (1998), s. 86.

48 II. Att lägga i kistan

Den folkrättsliga diskursen, representerad av framförallt Hugo Grotius, har gjort att de byten som kom till Sverige under 1600-talet har kunnat tolkas som lagliga förvärv.112 Det betyder emellertid inte att det inte fanns personer som beskrev tagandet av byten som krän- kande. Inledningens exempel där diplomaten Charles Ogier fick syn på kyrkliga byten i den kungliga skattkammaren är ett exempel på en sådan historia.113 Ogier visade tydligt sin affekt inför kyrkoföre målen, och därmed är ett viktigt inslag i bytenas 1600-talshisto- ria identifierat.114 De tidigmoderna furstarnas krigsartiklar förbjöd nämligen i regel plundring av kyrkor och andra religiösa institutioner; Gustav II Adolf fredade uttryckligen kyrkor och hospital. Denna regel efterföljdes dock inte alltid i praktiken.115 Det finns flera berättande källor från trettioåriga kriget som vittnar om skillnaden mellan regelverk och praktik. Nunnan Anna Ma- ria Junius levde i ett kloster utanför bayerska Bamberg. Hon har i sin dagbok beskrivit hur hon och hennes medsystrar blev skyddade av den svenske kungens trupper i flera veckor. En annan nunna, Clara Staiger från ett kloster beläget utanför Eichstätt, även det i Bayern, var till skillnad från Junius tvungen att lämna klostret tillsammans med sina medsystrar under samma krig. Staiger beskrev sedan den förödelse som mötte de återvändande nunnorna. Refektoriet hade blivit nersmetat med avföring, soldaterna hade grävt upp gravar för att skända liken och bilder och reliker hade blivit sönderslagna.116 Trots 1600-talets naturrättsliga diskurs om ett rättfärdigt krig och krigsartiklarnas regelverk finns det otaliga liknande berättelser om krigets praktiker vari ögonvittnen framhöll dess förödande effekter. Den katolska ligans general Johann Tillys ödeläggande av Magde-

112. Se t.ex. Norberg 2007, s. 15–17; Munkhammar 2007, s. 37; Nestor 2007, s. 57. 113. Ogier & Avaux 1656, s. 253. 114. Ogier gjorde en liknande beskrivning när han besåg snarlika föremål i det danska kungariket, se Mordhorst 2009, s. 284–285, 287. 115. Redlich 1956, s. 18; Gustav II Adolf 1621, artikel 99. 116. Mortimer 2002, s. 103–107.

49 krigsbytets biografi burg i maj 1631 är ett beaktansvärt exempel på det senare. Antalet döda uppgick till omkring 20 000 människor eller nästan hela stadens civila befolkning. Det höga dödstalet berodde på att många byggnader hade rasat sedan staden stuckits i brand. De flesta av de svårt tilltygade och brända kropparna slängdes på Tillys order i flo- den Elbe där de flöt omkring under lång tid framöver.117 Ogiers berättelse visar tillsammans med nunnornas historier hur konfessionell polemik kunde materialiseras genom plundring och spoliering. De belyser även, i likhet med förstörelsen av Magde- burg, att krig ytterst handlar om mänskligt lidande. I denna studie är tyngdpunkten förlagd till vad som hände med bytena efter det att slaget var vunnet och när dessa gjordes till en del av segrarens historia. Att ta byten var inte någon neutral byteshandel. Furstarna var ambivalenta i sitt förhållningssätt till plundringen. Å ena sidan ville de skydda sig själva från att bli att utsatta och därför skapades krigsartiklarna. Samtidigt ville de gärna utöva plundring själva om tillfälle gavs. Som framgått tvekade de heller inte att tänja på grän- serna. På vilket sätt uttryckte sig då svenska kungar och befälhavare när de beskrev de praktiker som skapade byten? Det svenskspr åkiga verbet ”att plundra” kunde användas för att sätta ord på både lagliga och olagliga krigshandlingar med en mer eller mindre våld- sam innebörd under 1600-talet.118 Även om plundring var en öppen handling under krig kunde den i efterhand bedömas som felaktig eller återkallas. Det gällde inte bara soldaten som dömdes till dö- den för att ha tagit en häst, utan även de svenska regenterna, som i vissa fall kunde dömas till att återlämna byten vid olika freds- överenskommelser. Enligt den fred som slöts i Oliva 1660 skulle till exempel det polska kungariket återfå de arkiv och bibliotek som tagits av den svenske kungens trupper.119 Det senare exem-

117. Mortimer 2002, s. 67–70. 118. ”Plundra”, SAOB, http://g3.spraakdata.gu.se/saob/ (8/12 2013). 119. Walde 1920, s. 458.

50 II. Att lägga i kistan plet visar dock inte att plundringen hade varit orättfärdig då den utfördes, utan att den upphävdes som en del av fredsuppgörelsen. Periodens krigsartiklar var ett sätt för furstarna att försöka skärpa kontrollen över plundringarna. I inledningen till Gustav II Adolfs krigsartiklar skrevs det uttryckligen att de tillkommit på grund av den ”ringa Krigs Disciplin och Ordning som här har varit i Bruk”.120 Men mitt i krigets kaos var det inte alltid lätt att kontrollera sina rekryterade soldater. Ett brev från Gustav II Adolf till en överste under det preussiska fälttåget 1626 vittnar om just detta. Fälttåget var en del av en utdragen dynastisk konflikt mellan kusinerna Gus- tav Adolf och kung Sigismund av Polen. I det här fallet befallde den svenske kungen att de byar som löd under staden Danzig under inga omständigheter fick plundras eftersom han stod i förbund med staden. Trots kungens tidigare förbud hade soldater både ”utplundrat Stuthoff och flera andra byar alldeles spolierat”. Sedan dess hade kungen fått ta emot dagliga klagomål från de drabbade. Kungen bad översten att spåra de skyldiga så att dessa kunde ställas inför rätta.121 Om kungen i enlighet med överenskommelsen visade de civila en viss omsorg var han mindre barmhärtig mot cistercienserordens kloster i Oliva, beläget i just Danzigs biskopsdöme. Samma dag som föregående skrivelse utfärdades befallde kungen i ett annat brev att klostret i Oliva skulle plundras. Det skulle göras på ett ordentligt sätt, utan att något ”uppkastes eller spolieras”. Alla kyrkoprydna- der skulle packas i kistor, som sedan ordentligt förseglade kunde skickas till Stockholm för förvaring fram till kungens hemkomst.122 Som krigsartiklarna var formulerade skulle inga kyrkor eller hospital plundras av soldaterna utan överordnades befallning.123 I exemplet Oliva var kungens order tydlig, och det är ytterligare ett exempel på hur kyrkliga institutioner de facto plundrades. Kungens invänd-

120. Gustav II Adolf 1621, se inledning. 121. Gustav II Adolf till överste Wetzell, 3/8 1626, Riksregistraturet, Riksarkivet (RR, RA Marieberg). 122. Gustav II Adolf till amiral Carl Carlsson, 3/8 1626, RR, RA Marieberg. 123. Gustav II Adolf 1621, artikel 99.

51 krigsbytets biografi ning mot den okontrollerade plundringen kring Danzig handlade säkerligen om en önskan att behålla en allierad, och kanske om en oro över att själv gå miste om resultaten av plundringen. Enligt brevet om klostret i Oliva hade det inte hade varit någon ordning på den så kallade brandskatten fram till dess. Brandskatt var den lösen som en by eller stad tvingades betala till fienden för att slippa bli satt i brand, och var en betydelsefull inkomstkälla för de krigande. Enligt Hugo Grotius och den antika tradition som han åberopade behövde inte ens heliga platser skonas, och plundringen av klostret i Oliva är ett exempel på hur den idén omsattes i praktiken. En altaruppsats, dopfunt och predikstol från Oliva finns idag i Skokloster kyrka, till vilken de skänktes av Carl Gustaf Wrangel 1674. Det är oklart om de föremålen var en del av Gustav II Adolfs byte 1626, eller om de togs senare av Wrangel själv.124 Under samma belägring av Preussen skrevs en rad intressanta brev om plundring, bränning och brandskattning av Axel Oxen- stierna, som på olika sätt illustrerade praktiker kopplade till byten. Trots att den svenske kungen hade förhandlat fram ett stillestånd med kung Sigismund förekom nämligen plundring. I januari skrev rikskanslern från Elbing till generalstaternas sändebud om de fientliga räder (hostis excursionibus) som polska soldater skulle ha gjort sig skyldiga till i trakterna kring Braunsberg.125 Dagen efter skrev Oxen- stierna ytterligare ett brev till en överste Ernreitter för att denne skulle slå tillbaka mot polackerna så gott han kunde, eftersom Oxen- stierna hade förstått att de fortsatt strida och plundra trots det av- talade stilleståndet.126 Men inte bara motståndaren var ett problem. Vid ett par tillfällen i april skrev Oxenstierna till översten Herman Wrangel, som var Carl Gustaf Wrangels far, och befallde denne att gottgöra för den plundring som hans ryttare olovligen hade ägnat

124. Rangström 1978, s. 15, 18. 125. Axel Oxenstierna, Rikskansleren Axel Oxenstiernas skrifter och brefvexling, Afd. 1, Band 4, Bref 1628–1629, Stockholm 1909, s. 23. 126. Oxenstierna 1628–1629, s. 24.

52 II. Att lägga i kistan sig åt.127 Oxenstierna var intressant nog mer specifik när han skrev om plundring på tyska, då han uttryckligen skrev ”plündern”. Där- till skrev han ”beutemacher”,128 det vill säga ”bytesgörare”, på tyska medan latinets ”fientliga exkursioner” framstod som en mer diskret omskrivning av den plundring som i själva verket pågick. Något senare, i mars samma år, skrev Oxenstierna till kom- mendanten i Dirschau med en vädjan om att denne inte skulle rui- nera borgarna i Christburg fullständigt vid beskattandet av deras gårdar. Enligt Oxenstierna hade det arma folket redan genomlidit plundring och besvärligheter vid flera tillfällen.129 Om borgarna i Christburg lyckades väcka Oxenstiernas deltagande gick det desto sämre för staden Danzigs invånare. I ett brev till kungen försökte Oxenstierna förklara varför han ”en gång eller två har befallt nå- got att bränna”. Om detta nu hade skett så försäkrade Oxenstier- na att han ville förhindra fienden att missbrukaGustav II Adolfs ”humanitet”.130 Oxenstierna utövade här ett välbeprövat knep: att plundra och bränna vissa byar för att kunna framtvinga brandskatt från andra. En lyckad plundring avslutades ofta med att byn i fråga brändes, och överlag var bränning av byar ett välbeprövat maktme- del i krig.131 Praktikerna och problemen vid plundring känns även igen från Carl Gustaf Wrangels tid som fältherre. Under Karl X Gustavs krig mot den danske kungen 1657–1658 och 1658–1660, och Carl Gus- taf Wrangels deltagande i detsamma, upprepade källorna liknande exempel som hade förekommit i Preussen trettio år tidigare. Enligt samtida danska källor skall den svenska framfarten ha varit synnerligen destruktiv, särskilt när det gällde att bränna arkivhandlingar som till exempel tingsböcker. Både kungen och Wrangel försökte kontrollera otillåten plundring. Kungen försökte dessutom över-

127. Oxenstierna 1628–1629, s. 110–111. 128. Oxenstierna 1628–1629, s. 110. 129. Oxenstierna 1628–1629, s. 76–77. 130. Oxenstierna 1628–1629, s. 139. 131. Redlich 1956, s. 44.

53 krigsbytets biografi blicka de byten som hans befäl hade tagit för egen räkning. När de nedpackade bytena var på väg att lämna det danska riket krävde kungen förteckningar över samtliga byten.132 Kravet på inventeringar av det som skeppades iväg indikerade att kungen ville informera sig och kontrollera plundringen, men att fältherrarna uppenbarligen ansåg att de hade rätt att göra som de själva behagade. I en samtida dansk källa beskrev prästen Anders M. Hjørring Wrangels uppträdande under kriget i förhållandevis positiva ordalag. Wrangel hade enligt Hjørring respekterat krigets lagar och för- hindrat spoliering av böndernas egendom. Dessutom återlämnade Wrangel vid några tillfällen arkiv- och boksamlingar som han hade tagit som byten i samma krig, stundom i utbyte mot ekonomisk er- sättning.133 Men mot bakgrund av Wrangels utstuderade samlande, som diskuteras utförligt längre fram i kapitlet ”Krigsmuseer”, kan hans återhållsamhet i fråga om bytestagandet snarare ses som ett uttryck för hans distinkta smak, och därtill en vilja att upprätthålla disciplinen, än som tecken på mildhet. Ett exempel på Wrangels agerande går att finna i ett brev daterat oktober 1658, då det tydligt framkommer att han först och främst bevakade sina egna intressen i samband med plundring och bytes- tagande. I brevet till Karl X Gustav skrev Wrangel om ”åtskilliga kistor och packor” med byten som stod inlåsta i ett rum på slottet i Korsör.134 Möjligen var det här som Wrangel hade kommit över de föremål från familjen Rothkirchs samlingar som senare kommer att följas i Skoklosters krigsmuseer. Brevet handlade främst om kungens donation av den danske adelsmannen Gunde Rosenkrantz

132. Walde 1920, s. 215–220; här motsäger källorna det resonemang som Otto Walde förde i inledningen till sin avhandling, nämligen att Karl X Gustav, till skillnad från Gustav II Adolf, skall ha låtit eliten ta för sig mer fritt av bytena, jfr Walde 1916, s. 34. 133. Anders Matthiesen Hjørring, Leyers eller Beleyrings Dagverck (1663): en dag- for-dag skildring af Københavns belejring 1658–60, Köpenhamn 2012, s. 24–25, 84; Walde 1920, s. 212–213, 215, 219 (se not 1). 134. Carl Gustaf Wrangel till Karl X Gustav, 17/10 1658, Brev till Kongl. Majt., RA Marieberg; jfr Walde 1920, s. 217.

54 II. Att lägga i kistan boksamling, vilken kungen hade förärat Magnus Gabriel De la Gar- die.135 Böckerna hade tagits som byte under krigets första etapp men samlingen tycks ha splittrats efter det och De la Gardie försökte därför med hjälp av kungen lokalisera återstoderna. En del av Ro- senkrantz boksamling tycks ha förvarats på Korsör slott och därmed varit under Wrangels beskydd. Den senare skrev dock till kungen att han själv inte hade Rosenkrantz böcker eller någon kunskap om dem. I april samma år hade den danske adelsmannen sökt upp Wrangel och bett om att få sina böcker tillbaka, vilket Wrangel inte ville neka honom eftersom det då rådde fred. Utifrån Wrangels brev är det oklart om han verkligen ombesörjde någon överlämning av bytet. Han hade blivit lovad 1 000 riksdaler för besväret, men un- derströk att han aldrig hade fått dem i slutändan. Han skrev därtill att de kistor med byte som var förvarade på slottet hade blivit upp- brutna och utplundrade, trots att rummet skulle ha varit låst. Det enda som var undantaget plundrarnas framfart var ett antal kistor med böcker som var Wrangels eget byte och som därför skulle hål- las i ”god förvaring”.136 Här satte alltså Wrangel sina egna intressen främst och det byte som inte tillföll honom var sekundärt. Eftersom det finns föremål som har tillhört familjenRosenkrantz på Skoklos- ter är det möjligt att Wrangel försökte dölja att han själv hade lagt beslag på delar av De la Gardies byte.137 I anslutning till detta bör ett särskilt exempel från Carl Gus- taf Wrangels samlingar nämnas: den så kallade Skoklosterskölden. Skölden blev troligen tagen som byte i samband med plundringen av

135. Gunde Rosenkrantz hade ärvt sin fars, Holger Rosenkrantz, bibliotek och det var ett av de största bytena bestående av böcker som tillföll De la Gar- die. Walde behandlar samlingens öde utförligt, se Walde 1920, s. 293–326. 136. Carl Gustaf Wrangel till Karl X Gustav, 17/10 1658, Brev till Kongl. Majt., RA Marieberg; jfr Walde 1920, s. 215, 217, 318–319. Walde tolkar brevet något annorlunda och menar att kistorna med böcker som var orörda inte var undanställda för Wrangels räkning. 137. Se t.ex. Wr. hist. fol. 4 i biblioteket, det finns dessutom en kista, vapen i rustkammaren och ett porträtt utfört i kopparstick av Gunde Rosenkrantz, se inventarienummer 3588, 6891, 6892, 6894, 2770, Skokloster slott.

55 krigsbytets biografi

Rudolf II:s konstkammare i Prag 1648. I ett inventarium över samlingarna som gjordes 1651 beskrev han skölden med förhållandevis enkla ord: ett vackert och väl utfört arbete med figurer. I inventariet togs den upp först i slutet under rubriken övriga saker. Senare kom dock skölden att inta en central position i rustkammaren på Skokloster. Det är möjligt att Wrangel undvek att beskriva föremå- let noggrannare eftersom det rörde sig om ett ceremoniellt furstligt föremål. Därmed kunde andra aktörer ha ansett att det inte borde ha tillfallit honom.138 Detta exempel är intressant just eftersom det är ett undantag. De förteckningar och inventarier över byten som kommer att analyseras nedan betonar i regel varifrån föremålen har kommit. Något tycks Wrangel alltså ha velat dölja i detta fall. Sammantaget visar exemplen från Preussen, det danska riket och Prag hur de svenska befälen – från kung och rikskansler till överstar och officerare – hade problem med att kontrollera mannarna. Krigs- artiklarna var sålunda ingen garant för att ordningen upprätthölls. Såväl fienden som de egna befälen bröt mot givna överenskommel- ser och Gustav II Adolf kunde inte ens lita på sin egen rikskansler i denna fråga. I sitt förhållningssätt mot invånarna i städer och byar kunde Oxenstierna, i likhet med kungen, visa både barmhärtighet och grymhet. Situationen var liknande för Karl X Gustav. Alla dessa praktiker rymdes i krigsföringens komplexitet. Plundring var inte bara ett ekonomiskt medel, utan som tydligt framgått var det ett sätt att föra krig på. Plundring med sikte på kulturella byten kunde gynna enskilda elitpersoner, och Wrangels förmodade agerande när Skoklosterskölden gjordes till byte är ett utmärkt exempel. Byten kunde tas för egen vinnings skull, för att införlivas med de egna samlingarna. I det följande skall skapandet av byten i de exempel som sedan biograferas i de svenska sammanhangen analyseras.

138. Åke Meyerson & Lena Rangström, Wrangel’s armoury: the weapons Carl Gustaf Wrangel took from Wismar and Wolgast to Skokloster in 1645 and 1653, Stockholm 1984, s. 30–32.

56 II. Att lägga i kistan

Skapandet av byten i Livland, Preussen och det danska riket Med Gustav II Adolfs intagande av Riga 1621 inleddes ett plundrande som i efterhand har beskrivits som systematiskt och målmedvetet av historiker från Otto Walde till våra dagar.139 Men som framgått fanns många olika tillvägagångssätt och det var inte alltid möjligt för befälen att kontrollera händelseutvecklingen, inte ens för kung Gustav II Adolf själv. Att bibehålla kontrollen över plundringar av fästningar och städer gav förstås Gustav II Adolf, Axel Oxenstierna, drottning Kristina, Karl X Gustav och Carl Gustaf Wrangel en stör- re möjlighet att själva behålla så mycket som möjligt av det poten- tiella bytet. Men istället för att generalisera kring hur skapandet av byten gick till under 1600-talet kommer diskussionen i det följande att gå in på de enskilda fallen och därmed betona variationerna. Hur gick då skapandet av byten till i Riga 1621, då kungen tog jesuitkollegiets samlingar där? I en skrivelse till det svenska riksrå- det berättade Gustav II Adolf om den fredsuppgörelse som han hade gjort med det styrande rådet i det protestantiska Riga, kort efter det att staden hade intagits av kungens armé. Enligt uppgörelsen skulle privat egendom respekteras av kungens soldater och stadens privilegier bekräftades av den svenske kungen. I utbyte fick Gustav II Adolf jura maiestatis, vilket innebar att han övertog den polske kungens rättigheter och inkomster, och därtill all egendom som hade tillhört jesuitkollegiet i Riga.140 Det första kända exemplet på ett jesuitkollegiums samlingar som gjordes till den svenske kungens byte var alltså ett resultat av en uppgörelse som kungen förhandlade fram. Däri var händelsen ovanlig. I ett typiskt fall skulle kungen helt enkelt ha beordrat att staden skulle plundras när den hade fallit. Strax efter överenskommelsen utfärdade kungen ett memorial

139. Walde 1916, s. 16, 44–45; Lars Munkhammar, ”De många och stora bok roven”, i Ann Grönhammar & Carl Zarmén (red.), Krigsbyte, Stockholm 2007, s. 89. 140. Gustav II Adolf till riksrådet, 17/9 1621, RR, RA Marieberg.

57 krigsbytets biografi för sin nye skattmästare i Riga, Jesper Mattson Kruus, och dennes medhjälpare som löd:

Skole de låta Confiscere allt vad som i Jesuitklostret finnas både till boskap, spannmål, hö, ved, böcker och allehanda bohag, och K M:tt därpå sedan en viss Rulla [register] giva. De skole och låta Jesuiterna ifrån sig giva vad brev och besked de på kloster gods de have.141

Jesuiternas ”böcker och allehanda bohag” från Riga får så småning- om sin biografi i kapitlet ”Biblioteksvariationer”. Här nämndes de tillsammans med mer vardagliga saker som kunde användas för den svenska härens dagliga försörjning på plats. Den vanliga sortens plundring för männens akuta försörjning blandades alltså med kungens samlande. Gustav II Adolfs användning av verbet ”confiscere” underströk att egendomen på ett till synes självklart sätt tillhörde honom och därmed kronan. Det latinska verbet confiscare syftade under antiken till egendom som beslagtogs för den romerska republikens skattkammares räkning, eller något som mer allmänt fördes till skattkammaren eller togs i förvar, i korgar eller kistor.142 Gustav II Adolf begärde dessutom en lista över sin nya egendom. Hans användning av verbet ”konfiskera” uttryckte till skillnad från ”plundring” en annan och mindre våldsam sida av bytesskapan- det. ”Att lägga i kistan” var bokstavligen det som soldaterna sedan gjorde: när böcker och andra föremål hade skilts från livets nödtorft packades de i kistor för att på så sätt kunna skickas till Stockholm.143 Kistor var vid denna tid både en vanlig och sofistikerad möbel för förvaring och förflyttning, och hade varit så sedan medeltiden.144 Ge-

141. Gustav II Adolf till Jesper Mattson Kruus, 19/9 1621, RR, RA Marieberg. Min kursivering, versal i original. 142. P. G. W. Glare (red.), Oxford Latin dictionary: 1–4: A–libero, Oxford 1968, s. 401. 143. Troligen de kistor som kungen nämnde 4/11 1621, RR, RA Marieberg; jfr Walde 1916, s. 48. 144. William Karlson, Ståt och vardag i stormaktstidens herremanshem, Lund 1945,

58 II. Att lägga i kistan nom att samla byten i kistor skapades möjligheter till ordning, kontroll och mobilitet. Kistan som ett portabelt förvaringsrum i rummet är ett återkommande tema i avhandlingens samtliga biografier. I samma memorial till sin skattmästare befallde Gustav II Adolf att hans krigskommissarie Peder Banér skulle ha möjlighet att söka efter de ”Caduker” som kunde finnas både i ”tullen och annorstä- des” i Riga och som därmed rätteligen tillhörde konungen.145 Sub- stantivet kaduk hade, precis som verbet konfiskera, en koppling till romersk rätt där det användes för att beteckna borttestamenterat gods som av olika anledningar tillföll någon annan än den person som det först hade testamenterats till. Ordet kommer från latinets caducus som även betecknade något som har fallit eller fallit ifrån.146 I äldre svenska användes det som benämning på herrelöst gods som hade hemfallit eller konfiskerats av kronan.147 Denna etymologiska bakgrund visar alltså hur kaduker inte var något som togs med våld, utan var övergivet gods som beslagtogs under lagliga former. Kungen skickade ytterligare skrivelser som berörde kaduker i Riga. Då gav han ett antal överstar, officerare och hovtjänare tillstånd att ta för sig av de kaduker som fortfarande förvarades där. Ytterligare två liknande tillstånd utfärdades samma månad.148 Eftersom Gustav II Adolf gjorde en överenskommelse med de styrande i Riga så var samlingarna som togs från jesuitkollegiet i Riga inte byten som tagits genom plundring. De kunde konfiskeras av kungen eftersom de styrande i Riga gav honom den rätten. Men då samlingarna inte var herrelösa när de beslagtogs beskrevs de heller inte som kaduker.149 I praktiken kan det knappast ha funnits

s. 168–170. 145. Kungen till Jesper Mattson Kruus, 19/9 1621, RR, RA Marieberg, versal i original. 146. Oxford Latin dictionary 1968, s. 248–249. 147. ”Kaduk”, SAOB, http://g3.spraakdata.gu.se/saob (11/12 2013). 148. Kungen till Jesper Mattsson Kruus, 8/12 1621, RR, RA Marieberg; 4/12 1621, RR, RA Marieberg; 20/12 1621, RR, RA Marieberg. 149. Otto Walde gör vad jag förstår ingen skillnad mellan kaduker och byten, se Walde 1916, s. 17, 46, 61.

59 krigsbytets biografi några strikta avgränsningar mellan kaduker, konfiskerade ägodelar och byten som tagits genom plundring. Snarare fanns det en analogi mellan betydelserna, precis som mellan plundring och spoliering. Riga hade som nämnts protestantiskt styre under 1620-talet och jesuitkollegiet hade etablerat sig där med den polske kungens hjälp i syfte att missionera.150 Kanske var det inte så konstigt att staden gav den svenske kungen rätten till jesuiternas gods, då det inte direkt drabbade någon i det styrande rådet personligen. Efter Riga intogs staden och borgen Mitau, som var belägen 45 kilometer bort. Det skedde i början av oktober 1621 och enligt Gustav II Adolf stod staden öppen och tom vid härens ankomst, men slottet höll ut ytterligare en natt.151 Där gjorde kungen den livländska riddarordens efterlämnade dokument tillsammans med andra slags arkivhandlingar till ett byte. Här togs även föremål från de kurländska furstarnas rustkammare. Arkivhandlingarna blev senare en del av Riksarkivet på slottet Tre Kronor i Stockholm. Mitauhandlingarna har inte lämnat några uttryckliga spår efter sig i riksregistraturet under den tid då de togs. De kungliga skrivelser som lämnade Mitau dagarna efter att ockupationen hade inletts berörde vare sig konfiskation, plundring eller sökande efter kaduker. Walde har noterat att ett antal kistor skeppades till det svenska riket i november 1621, vilka möjligen skulle kunna ha rymt arkivhandlingarna från Mitau tillsammans med samlingarna från Riga.152 Arbetet med samma handlingar, som analyseras i nästa kapitel, på- börjades dock inte förrän under sommaren 1622. Hur argumenta- tionen fördes inför beslagtagandet av handlingarna i oktober 1621 är därför omöjligt att veta, men det som skedde i Mitau var typiskt, till skillnad från Gustav II Adolfs förhandlingar med rådet i Riga. Den befästa borgen Mitau intogs av soldaterna – och plundrades sedan på kungens order.

150. Walde 1916, s. 45. 151. Gustav II Adolf till Jesper Mattson Kruus, 4/10 1621, RR, RA Marieberg. 152. Kungens lejdebrev för Hans Winschench, 4/11 1621, RR, RA Marieberg; jfr Walde 1916, s. 48, 51.

60 II. Att lägga i kistan

Under fälttåget i Preussen sommaren 1626, som var kopplat till samma dynastiska krig som det i Livland, gjorde kungen ett antal boksamlingar till byten. I en order till överstelöjtnant Zacharias Pauli i Braunsberg beordrade Gustav II Adolf att Pauli ”in och Uti sitt Värn taga allt vad såsom på slottet och Uti Jesuiternas Collegio är”.153 Allt som fanns på dessa platser skulle därmed skyddas av Pauli, troligen från de rekryterade soldaternas mer planlösa plundring. Vidare befallde kungen att Pauli, tillsammans med en kamrer, skulle undersöka vad för slags kaduker som eventuellt kunde finnas i staden, i synnerhet i form av gods som tillhörde den polske kungens trogna undersåtar.154 Varken slottets eller Braunsbergskollegiets ägodelar kallade kungen för kaduker. Kort efter Braunsberg intogs stiftsstaden Frauenburg, och hela eller delar av kapitelbiblioteket som tillhörde domkyrkan gjordes till byte.155 Kungen gav Bengt Oxenstierna befäl över staden, och befallde honom att allt det gods som hade tillhört jesuiter, biskopar eller kaniker skulle kartläggas och registreras. Som ordern sedan formulerades var det tydligt att kungen avsåg fasta ägodelar såsom gårdar, men böcker och liknande lös egendom omfattades även av ordet ”gods”. I staden Elbing, som Oxenstierna förde befäl över, skulle han samla och inventera alla kaduker som förmodades finnas där.156 Sammantaget visar alltså fallen Riga, Braunsberg och Frau- enburg att ordet kaduker inte användes av Gustav II Adolf när han skrev om boksamlingar som tillhörde jesuiterna eller domkyrkan. I de här fallen använde han inte heller ordet plundring. I Riga ledde en fredsuppgörelse till en legalt godkänd konfiskering som drabbade jesuiterna. Samma sorts konfiskeringåterupprepades senare på kungens order i Braunsberg och Frauenburg, men utan föregående förhandlingar. Plundring och konfiskation smälte därmed samman.

153. Kungen till Zacharias Pauli, 1/7 1626, RR, RA Marieberg. Min kursivering. 154. Kungen till Zacharias Pauli, 1/7 1626, RR, RA Marieberg. 155. Walde 1916, s. 96–99. 156. Kungen till Bengt Oxenstierna, 10/7 1626, RR, RA Marieberg.

61 krigsbytets biografi

Att samla och konservera arkiv och bibliotek De enskilda fallen som diskuterats ovan har framförallt visat hur byten av böcker skapades genom plundring och konfiskation av kungar och aristokrater. Byten gjordes både genom rationell för- handling och våldsam utplundring. Att ta just arkiv- och boksamlingar som byten har inom svensk forskning framhållits som något av den svenska elitens specialitet under 1600-talet.157 Denna avhandling undersöker endast fem exempel på byten och kan därför inte tjäna som underlag för några generella slutsatser av den sort som Otto Walde presenterade. Sett utifrån ett europeiskt perspektiv är det dock svårt att hävda att den svenska eliten var ovanlig. Jill Bepler har visat att byten av just arkivhandlingar och böcker var särskilt vanliga under trettioåriga kriget.158 Mot den bakgrunden är det intressant att titta närmare på en mer allmänt hållen instruktion som utfärdades av Axel Oxenstierna 1643, långt efter det att byten hade skapats i Riga och Preussen. I befallningen skrev Oxenstierna att fältmarskalken skulle se till att konfiskera akter, dokument och recesser från förnämliga orter, arkiv och kanslier. Det fanns flera anledningar till varför sådana handlingar skulle göras till byten: de kunde enligt Oxenstierna ge information om fiendens konsilier, de kunde beröra det svenska riket eller helt enkelt tjäna en vidare historieskrivning. Det var viktigt att sådana handlingar inte splittrades utan att de förtecknades, packades ner och skickades till Riksarkivet på Tre Kronor i Stockholm. Oxenstierna fortsatte med biblioteken. Om fältmarskalken skulle inta påvliga städer där det fanns dyrbara och vackra bibliotek, precis som hade skett sommaren innan i Neuss och Olmütz, så skulle sekreteraren eller en ”förtrogen man, som vet till taga den lägenheten i akt, att samla och konservera [rädda, bibehål- la] samma bibliotek”. Enligt rikskanslern skulle böckerna användas för att förbättra akademier och gymnasier i det svenska riket. Om

157. Walde 1916, s. 16; Munkhammar 2007, s. 31. 158. Bepler 2001, s. 953–968.

62 II. Att lägga i kistan det skulle uppstå ett trängt läge uppmanades fältmarskalken att enbart välja ut de mest förnäma böckerna: handskrifter och böcker av de bästa författarna, som troligen avsåg kyrkofäderna. Samlingarna skulle i opåverkat skick läggas i kistor och skickas till Sverige.159 Oxenstiernas skrivelse är intressant eftersom den är allmänt hål- len i förhållande till de tidigare diskuterade fallen som alla var knutna till skapandet av byten på särskilda platser. Här pekade han ut arkivhandlingar och böcker som särskilt betydelsefulla föremål att samla. Han hade till och med särskilda önskemål i fråga om eventuella urval. Arkivhandlingarna skulle ge information om fiendens strategier, beröra det svenska riket eller allmänt tjäna historieskrivningen, medan handskrifter och de bästa författarna var att föredra bland böckerna. Det är värt att nämna en något tidigare instruktion från 1638. Då skrev Oxenstierna till fältmarskalken Johan Ba- nér om hertigen av Pommerns arkiv, sedan den senares slott hade intagits. Arkivet skulle tagas i god akt, packas och skickas till kanslern in salvo. Detta skulle dock enligt Oxenstierna göras utan de lokala rättshandlingarna, eftersom dessa inte var till någon nytta. Rikskanslern diskuterade även den pommerske hertigens rustkammare, som kunde vara trupperna till nytta, och den nyligen avlidna saxiska grevinnans kvarlåtenskap, som han inte var särskilt intresserad av.160 Arkivhandlingarna var i sammanhanget mer värdefulla än allt det övriga. I båda fallen framkommer att Oxenstierna hade vissa urvalskrite- rier, även om helheter var att föredra när det handlade om boksamlingar. Arkivhandlingar och böcker hade onekligen en särställning i hans memorial, men det betydde inte att de som föremål var låsta i

159. Axel Oxenstierna, Rikskanslern Axel Oxenstiernas skrifter och brevväxling, Avd. 1, Band 16, Brev 1636–1654 (i urval), Del 2, 1643–1654, Stockholm 2009, s. 411–412. Min kursivering. Helmut Backhaus utgåva av brevet tar upp skillnader mellan koncept och RR; Otto Walde följer RR, jfr Walde 1916, s. 345–346. 160. Axel Oxenstierna, Rikskanslern Axel Oxenstiernas skrifter och brevväxling, Avd. 1, Band 16, Brev 1636–1654 (i urval), Del 1, 1643–1654, Stockholm 2009, s. 168–169.

63 krigsbytets biografi en funktion eller en enda betydelse. Det betyder inte heller att age- randet var speciellt för den svenska eliten utan handlingarna vittnade snarare om en större europeisk samlartendens, som bland annat Jill Bepler har diskuterat.161 Oxenstierna underströk hur viktigt det var att hålla samman bytet och bevara det. Det att arkivhandlingar och böcker skulle samlas eller räddas kan tolkas på åtminstone två sätt. Utan tvekan var Oxenstierna orolig för att krigets kaos och spo- lierande kunde skapa oreda. Samlingar kunde förstöras eller sking- ras av både de egna och fiendens soldater på jakt efter byte. Här finns ytterligare en tolkningsmöjlighet, och för att utveckla den vill jag ta ännu ett exempel i beaktande. År 1642 skrev biskopen Laurentius Paulinus Gothus i ett brev till Axel Oxenstierna om konfiskationen av just jesuitiska boksamlingar, som biskopen och rikets lärda var väl bekanta med.162 Paulinus Gothus hade förhopp- ningar om att han och Strängnäs domkyrka skulle kunna ta del av det bokliga byte som sedan 1620-talet kommit till riket. Han skrev:

Uti detta KrigsVäsendet, där Gud ju stundom nådeligen hjälper [oss] att föröffre [ervövra eller förvärva] Våra Fienders namnkun- niga Collegia och sköna Biblioteker, vilka de missbruka till den sanna Religionens Undertryckelse, Men här kunna föras till ge- nuinum usum [rätt eller naturlig användning] igen, som är Gud till ära, Vår Christelige Religions kraftiga försvar samt alla berömliga Studiers nyttiga fortsättning.163

Från Paulinus Gothus ståndpunkt skulle böckerna alltså räddas från jesuitiskt missbruk genom att föras till protestantiskt bruk. Oxenstiernas uppmaning ”att samla och konservera” kan sättas i relation till biskopens uttalande. Detta skulle kunna förstås som att rikskanslerns önskan om att konservera arkivhandlingar och

161. Bepler 2001, s. 955–957. 162. Walde 1916, s. 25. 163. Laurentius Paulinus Gothus till Axel Oxenstierna, 1/8 1634, E 682, Oxen- stiernska samlingen, RA Marieberg. Min kursivering.

64 II. Att lägga i kistan böcker handlade om att han ville rädda dem från deras ägare, från katolska furstar och jesuiter och andra religiösa ordnar. Paulinus Gothus gav röst åt en religiös polemik som annars lyser med sin frånvaro i de empiriska sammanhang som har studerats här. I det här sammanhanget är Paulinus Gothus antydan om att jesuiternas böcker var konfessionellt föränderliga föremål det mest intressanta som kom till uttryck i brevet. Det var det jesuitiska kollegiet, där böckerna hölls fångna, som utgjorde den verkliga faran. I rätt sammanhang kunde böckerna däremot komma till rätt sorts använd- ning. Ingenting talade för att Paulinus Gothus ansåg att jesuiternas samlingar innehöll fel sorts litteratur, på det sätt som har framhållits av till exempel Otto Walde och Margareta Hornwall.164 Idag betonar bok- och vetenskapshistorisk forskning en mer mångfacetterad syn på konfessionella böcker. Biografierna över universitetsbiblioteket i Uppsala och Wrangels boksamling på Skokloster kommer på olika sätt att ansluta till det senare forskningsläget, som förespråkar en komplex syn på böcker, bibliotek och konfession under tidigmodern tid. Därtill bör det nämnas att även jesuiternas kunskapsproduktion och bidrag till den naturvetenskapliga revolutionen har omvärderats under de senaste decennierna. Vetenskapshistoriker har därmed till- skrivit orden en långt mer progressiv vetenskaplig hållning än vad som har gjorts tidigare.165 Paulinus Gothus antydan om böckernas föränderlighet be- rör därmed ett väsentligt tema: arkivhandlingar och böcker mås- te förstås som föremål vilka hade och har en rad olika egenskaper. Kunskapsinnehållet var förstås centralt, men det var inte de enda kvaliteterna som gjorde dem värda att samla. Den svenska elitens konfiskerande och plundrande av arkiv- och bibliotekssamlingar kan i det avseendet vara intressant att jämföra med ett samtida fall från trettioåriga krigets inledningsfas. Det kalvinistiska

164. Walde 1916, s. 15–16, 18; Hornwall 1981, s. 68. 165. Mordechai Feingold (red.), Jesuit science and the republic of letters, Cambridge Mass. 2003, se särskilt inledningen, s. vii–x.

65 krigsbytets biografi universitetsbiblioteket i Heidel berg togs som byte av katolska ligan 1623 och skänktes (efter påvens uttryckliga önskemål) av Maximili- an av Bayern till Gregorius XV i Rom. Samtliga befintliga bokband lär ha skiljts från inlagorna inför bytets transport söderut. Banden blev ersatta med gröna pergamentomslag, och varje inlaga försågs med ett tryckt exlibris som löd ”Jag är från biblioteket, som togs som byte i Heidelberg och som Maximilian av Bayern sände till Gre- gorius XV som en trofé”.166 Maximilian av Bayern skänkte därmed sitt storslagna byte till Gregorius XV som en monumental gåva. Böckerna gjordes till krigets troféer, inte bara genom att de togs utan även genom att deras materia förändrades så att segrarens tri- umf kunde förtydligas. Genom exlibriset fick böckerna dessutom en röst (sum, det vill säga ”jag är”) och ett geografiskt ursprung, och de gjordes till delar av en historisk händelse. När påven skrev och tackade Maximilian av Bayern för den spektakulära gåvan underströk han samlingens konfessionella betydelse. Den materiella grunden till kättersk orenhet kunde nu transformeras till vapen för den katolska sidan.167 Böckerna beskrevs följaktligen som något materiellt föränderligt: böckerna kunde här bli till vapen. Maximilian av Bayern ville att bytet skulle hållas samman och placeras på en särskild plats i påvens bibliotek, så att segermonu- mentet förevigades. Inför flytten av böckerna söderut skickade på- ven en egen lärd ämbetsman som övervakade packningen. Han hade tydliga instruktioner att ombesörja att alla spår av det ursprungliga biblioteket från Heidelberg skulle utplånas och därmed hela dess historia. Det var därför inte bara böckerna som packades utan även alla källor till bibliotekets historia, och det skulle göras en skiss över hur biblioteket hade varit disponerat. Tavlor och andra dekoratio- ner som kunde kopplas till bibliotekets existens skulle omhänder- tas. Beslagtagandet av samlingarna i Heidelberg var därmed mycket

166. Originaltexten lyder: Sum de bibliotheca, quam Heidelberga capta spolium fecit et Gregorio XV. trophaeum misit Maximilianus dux Bavariae, citerad i Hessel 1925, s. 73–74, citat från s. 74, min översättning; jfr Bepler 2001, s. 955–956. 167. Bepler 2001, s. 955.

66 II. Att lägga i kistan utstuderat och brukar ses som startskottet för en rad liknande bib- lioteksplundringar.168 Gustav II Adolfs konfiskation av jesuiternas samlingar i Riga ägde rum två år före händelserna i Heidelberg, även om det skedde innan kungen hade engagerat sig i trettioåriga kriget. Det finns en intressant parallell mellan de två fallen eftersom konfiskationen i Riga var mycket omfattande och inkluderade många olika slags föremål, det vill säga alla inventarier som fanns i jesuitkollegiet. Men ingenting gjordes av kungens ämbetsmän för att förändra Rigaböckernas materialitet. Var bokliga byten speciella, mer laddade än andra värdefulla kulturföremål? Rörande trettioåriga kriget har historikern Geoff Mortimer uppehållit sig vid hur böcker som tillhörde protestanter brändes av katolska ligan, en handling som förstås utfördes för att utöva religiös kontroll.169 En annan skildring som anknöt till förstö- relse av böcker återfinns i den skotske legosoldaten Robert Monros dagbok från trettioåriga kriget. Monro avslöjade en känsla av djup motvilja då han såg hur andra soldater deltog i plundringarna. Han var övertygad kalvinist och beskrev plundring som något förkastligt. Enligt egen utsago föll han själv en endaste gång för frestelsen att ta byte. Då tog han ett par böcker, och rättfärdigade detta med att de annars säkert bara hade blivit brända av fienden.170 Han ansåg med andra ord att han räddade böckerna från förstörelse. Med tanke på de olika exempel som har diskuterats här är det rimligt att förmoda att de svenska kungarna och deras män kunde förstöra böcker på ett liknande sätt. Men det är värt att notera att fiendens bokbål pekades ut i både bild och text i den Gustav II Adolf-propaganda som cirkulerade i början av 1630-talet. I flera kopparstick har just jesuiter avbildats som kungens motståndare, och i ett av dessa var de i färd med att bränna böcker som till största delen såg ut att vara biblar.

168. Bepler 2001, s. 955–956. 169. Mortimer 2002, s. 71–72, 75. 170. Robert Monro, Monro his expedition vvith the vvorthy Scots Regiment (called Mac-Keyes Regiment) levied in August 1626 …, London 1637 [elektronisk resurs], s. 32.

67 krigsbytets biografi

Ett annat tryck skildrade hur ett evangeliskt bibliotek i Augsburg ockuperades av katolska ligans trupper i augusti 1629.171 I denna propaganda var övergrepp mot protestantiska församlingar sam- manflätade med övergrepp mot böcker. Exemplet från Heidelberg tillsammans med kopparsticken belyser alltså hur böcker kunde få en röst och att de därför kunde utsättas för våld.172

Byten, spolia och troféer Hittills har det här kapitlet handlat om beskrivningar av olika slags praktiker som skapade byten i fält under 1600-talet. Slutligen har det blivit dags att gå så nära de skapade bytena som möjligt genom att undersöka vilka ord som direkt användes för att beskriva och därmed begripliggöra dem. Vad kallades de bortförda föremålen explicit för? Det följande kommer även att handla om vad de inte beskrevs som. Här följer en av undersökningens kanske mest över- raskande upptäckter: nämligen att varken orden ”krigsbyte” eller ”byte” användes i de studerade beskrivningarna av de här föremålen under 1600-talet. Enligt SAOB förekom ordet ”krigsbyte” intressant nog inte i det svenska språket förrän 1712, då det första belägget registrera- des i Haquin Spegels svenska ordbok.173 Ordet kan därför ha skapats i början av 1700-talet som en direkt konsekvens av de många byten som hade införlivats med samlingar i det svenska riket sedan 1620-talet. Det faktum att ordet bildades tyder på att det fanns ett behov av att peka ut och identifiera denna grupp av föremål som en egen kategori. Ordet ”byte” fanns till skillnad från ”krigsbyte”

171. Oskar Planer-samlingen, nummer 45 och 47, UUB. 172. Jfr Bepler 2001, s. 953–955. Bepler tar här upp den stora cirkulation av böcker som trettioåriga kriget orsakade och hur betydelsefulla och symbol- laddade böcker var i samma konflikt. 173. Haquin Spegel, Glossarium-sveo-gothicum eller Swensk-ordabook, inrättat them til en wällmeent anledning, som om thet härliga språket willia begynna någon kunskap inhämta, Lund 1712, s. 74; jfr ”krigsbyte”, SAOB, http://g3.spraakdata. gu.se/saob/ (1/2 2015).

68 II. Att lägga i kistan

Kopparstick med Gustav II Adolf, och jesuiter som bränner böcker.

belagt i det svenska språket tidigare, men det användes förvånande nog inte särskilt ofta i de källor som har studerats för detta arbete. Ett undantag är Gustav II Adolfs krigsartiklar, där det bland annat står att när en stad eller fästning hade intagits ”då slå [dvs. ta] sig ingen [soldat] på något byte” förrän fienden var till fullo slagen.174 Det var alltså möjligt att använda ordet byte för att beteckna de fö- remål som togs med våld i samband med plundring, och SAOB ger

174. Gustav II Adolf 1621, artikel 98.

69 krigsbytets biografi

även exempel på detta redan under 1500-talet. Samtidigt tycks ordet alltså inte ha använts särskilt ofta i praktiken, i synnerhet inte om den kulturella plundring som eliten ägnande sig åt. Byte hade därtill fler betydelser och kunde då precis som nu användas för att beskriva ett ömsesidigt utbyte, eller en ersättning för något. Ordet byte kunde även användas för att beskriva förändring eller förvand- ling, vid sidan av dess koppling till jakt.175 Här finns det anledning att återkoppla till inledningens besök i den kungliga skattkammaren. När diplomaten Charles Ogier skrev om sin tid i det svenska riket gjorde han det på latin. Det som han benämnde som spolia (spolium i singularis) har senare blivit översatt till ”byte” eller ”krigsbyte”.176 Ordet spolia kunde syfta på de vapen eller troféer som togs av fienden i krig, och dess antika betydelse hängde samman med det skinn som jägaren tog från ett nedlagt byte. I ett antikt sammanhang hade spolia en koppling till avkläd- ning, i det att någon berövade fienden en klädedräkt eller en rustning. Det kunde även syfta på en brottslings kläder, vilka togs ifrån honom eller henne före avrättning. Ordet var generellt kopplat till något som togs genom våldsam plundring och skändning.177 Det fanns även en arkitektonisk innebörd knuten till ordet. I romersk historia kunde spolia vara återbruk av materia när äldre byggnadsele- ment återanvändes i nya monument.178 Den arkitektoniska innebör- den, det vill säga spolia som återbruk, är särskilt träffande eftersom 1600-talets byten verkligen återanvändes i det svenska kungarikets

175. ”Byte”, SAOB, http://g3.spraakdata.gu.se/saob/ (6/12 2013). 176. Jfr Ogier & Avaux 1656, s. 252 med Ogier 1914, s. 108 (”byte”) och Ogier 1985 [1828], s. 36 (”krigsbyte”). 177. P. G. W. Glare (red.), Oxford Latin dictionary: 5: libero-pactum, Oxford 1976, s. 1808–1809. 178. ”Spolier”, SAOB, http://g3.spraakdata.gu.se/saob (18/12 2013); jfr spolia i romerska triumftåg, där ordet syftade på vapen och utrustning tagna från fienden i strid medan byte var något annat, se Martin Olin, ”Trophy triumphs in Stockholm”, i Fred Sandstedt (red.), In hoc signo vinces: a presentation of the Swedish state trophy collection, Stockholm 2006, s. 51–53.

70 II. Att lägga i kistan arkiv, bibliotek, museer och kyrkor.179 Ett av de mest spektakulära exemplen på plundring genomförde Karl X Gustavs soldater när de tog just arkitektoniska delar – kolonner, golv och heraldiska vägg- utsmyckningar – som byten i Warszawa under 1650-talet.180 När den engelske diplomaten Bulstrode Whitelocke besökte det svenska riket skrev han inte som Ogier explicit om byten (spolia eller ”spoils”). Istället beskrev han hur han såg böcker som var ”utförda ur Tyskland” (”brought out of Germany”) till det svenska riket.181 Whitelocke skrev till skillnad från Ogier denna passage på folkspråk, i det här fallet engelska. Skillnaden i Ogiers och Whitelockes sätt att uttrycka sig illustrerar olika sidor av 1600-talets skapande av byten. För Whitelocke var det viktigt att beskriva böckernas geografiska identitet samtidigt som han noterade det faktum att de hade blivit bortförda. Han beskrev dem dock inte som ”spoils” eller spolia. I de 1600-talskällor som har studerats för denna avhandling – det vill säga riksregistraturet, förteckningar, inventarier, kataloger samt brev – benämner den svenska eliten och deras ämbetsmän aldrig de här föremålen som byten, varken på svenska eller latin. Istället beskrevs byten som föremål vilka var ”komna ifrån” en plats, och betoningen låg därmed på föremålens geografiska bakgrund och inte på hur de var hämtade eller komna.182 Bytenas geografiska egenskaper kommer därför att analyseras utförligare i de följande kapitlen.

179. Maria Fabricius Hansen har i en diskussion av spolia i det tidigkristna Rom betonat variationerna i återanvändningen av antika byggnader och monument, se Maria Fabricius Hansen, The eloquence of appropriation: prolegomena to an understanding of spolia in early Christian Rome, Rom 2003, s. 22–25. 180. Detta uppmärksammades i Dagens Nyheter, www.dn.se/nyheter/vetenskap/ svenskt-fartyg-sjonk-med-plundrat-gods/ (10/12 2013). 181. Bulstrode Whitelocke, A journal of the Swedish embassy in the years M.DC.LIII and M.DC.LIV, volym 2, London 1772, s. 92; det finns flera olika versioner av Whitelockes dagbok i manuskriptform. Den tryckta versionen från 1772 överensstämmer med Add. ms. 4902 som tycks vara renskriften av Add. ms. 37347, British Library, London, Storbritannien. Whitelocke utarbetade flera versioner av sin dagbok och åtminstone ett av manuskripten är än idag i privat ägo. 182. Se t.ex. U271, U272 och U273, UUB.

71 krigsbytets biografi

Den etymologiska spänningen som finns mellan orden byte och spolia är tankeväckande. Där det förra delvis pekar mot handel och ömsesidigt utbyte pekare det senare mot slagfältets segertecken och våldsamma handlingar. Orden står dock i intim relation med varandra, eftersom båda går att koppla till jakt genom sin antika an- vändning.183 Dessutom påminner förändringskonnotationen i byte om förflyttnings- och återbrukskonnotationen i spolia. En annan synonym till byte som kunde användas under 1600- ta let var ordet ”trofé”. Enligt SAOB var en trofé ett segertecken, det vill säga ett föremål som hade erövrats från fienden i vunnen strid. Ofta rörde det sig om en fana, ett vapen eller en rustning, det vill säga föremål direkt knutna till slaget. Men ordet kunde även beskriva ett rest monument eller minnesmärke. Inom svensk forskning görs vanligen både en analytisk och organisatorisk åt- skillnad mellan byten och troféer: de senare var föremål som tagits från fienden i direkt anslutning till striden, medan byten inte var omedelbart kopplade till slagfältet.184 Distinktionen har dock en institutionell grund i statens trofésamling i vilken alla troféer har samlats på ett särskilt ställe. Uppdelningen mellan troféer och byten existerar däremot inte i internationell forskning. Den sortens strikta kategorisering av föremål stämmer inte heller överens med den variation av praktiker som har diskuterats ovan, eller med en processuell förståelse av hur föremål blir till. En poäng med att ta nya teoretiska grepp om det materiella har varit att lösa upp de föremålskategorier som fixerar ting vid entydiga funktioner och betydelser.185 Utifrån ett sådant grepp blir det svårt att skilja byten och troféer från varandra. Slutsatsen är viktig för att förstå hur kulturella byten kunde tolkas som troféer, och analysen av Carl Gustaf Wrang- els spolia selecta i det sista empiriska kapitlet kommer att visa detta.

183. När det gäller ord, dess betydelser och analogier så har jag vid sidan av (och i likhet med) Findlen tagit intryck av Michel Foucaults diskussion i The order of things: an archaeology of the human sciences, New York 1994, s. 17–25. 184. Se t.ex. Regner 2007, s. 43; Rangström 1978, s. 18. 185. Damsholt & Gert Simonsen 2009, s. 14–15, 30.

72 II. Att lägga i kistan

Problematiken med alltför fixerade föremålskategorier kan belysas genom ytterligare två empiriska exempel. Det första rör den hjälm och de sporrar som togs av Erik XIV:s soldater från Trond- heims katedral 1564. De har klassificerats som troféer och inte som byten av svenska forskare.186 Dessa föremål tillskrevs helgonet S:t Olof redan under 1500-talet och ställdes ut i katedralen som historiska klenoder. De användes alltså inte av fienden i striden utan var historiska föremål. Enligt de moderna museernas praxis borde de därför snarare klassificeras som byten och inte som troféer. Ett annat exempel är ärkehertig Leopold Vilhelm av Österrikes silverservis som togs som byte av Carl Gustaf Wrangel i samband med ett slag vid Leipzig 1642. Servisen brukar beskrivas som ett byte, men den togs direkt från ärkehertigens bagage under pågående strid, tillsammans med en biskopsstav.187 I Wrangels krigsmuseer, som analyseras i kapitel fem, var silverservisen utan tvekan såväl ett byte som ett segertecken och samtidigt ett monument. S:t Olofs hjälm och sporrar visar tillsammans med ärkehertigens servis och stav hur problematiska statiska föremålskategorier är eftersom de materiella praktiker som skapar föremål alltid är mer komplicerade. By- ten, spolia och troféer är ord som alla kunde beskriva föremål som tagits i krig. Tillsammans illustrerar de bytens mångtydighet och instabilitet: ett byte kunde vara en trofé som betecknade seger och ett beständigt monument. Det togs med våld men innebar vid denna tid samtidigt ett legalt utbyte och ett samlande. Att ta byte var bokstavligen en förändring av sakernas tillstånd och så småningom kunde ett byte vara ett återbruk av materia när det inkorporerades i ett nytt sammanhang.

186. Fred Sandstedt & Lena Engquist Sandstedt, ”Proud symbols of victory and mute witnesses of bygone glories”, i Fred Sandstedt (red.), In hoc signo vinces: a presentation of the Swedish state trophy collection, Stockholm 2006, s. 71–72. 187. Meyerson & Rangström 1984, s. 25–26.

73 krigsbytets biografi

Instabila krigsbyten I ordet byte var innebörden förändring inkluderad. Analysen av plundring, spoliering och skapandet av byten i Livland, Preussen och det danska riket har tillsammans med diskussionen av orden byte, spolia och trofé visat hur föremål förändrades genom olika praktiker. Byten kunde skapas av kungar och fältherrar som samlade. Den vedertagna samtida definitionen av vad ett ”krigsbyte” är innebär att byten är materiell kultur som faller offer för krig. Exem- pel från 1600-talets källor visar att byten bokstavligt talat kunde ses som krigets offer. Ett sådant synsätt framkommer i samband med Maximilian av Bayerns konfiskation av biblioteket iHeidelberg och i Paulinus Gothus brev till Oxenstierna där böcker beskrevs som jesuiternas fångar. Men detta var bara en sida av hur byten förstods, något som just frånvaron av orden byte och trofé i beskrivningar av de här föremålen vittnar om. Den som skapade bytet kunde uttrycka sig som Oxenstierna: för honom handlade det om att samla och konservera värdefulla föremål. Fälttågens källor visar hur viktigt det är att inte reducera kulturella byten till att bara vara byten. Föremålen kompliceras genom att de har långa historier. Byten har förståtts på olika sätt genom århundradena och omtolkas ständigt. Det allra sista exemplet i det här kapitlet skall illustrera både detta och det faktum att byten som föremål fångade ett slags tidsligt trassel av betydelser. I Historiska museets samlingar finns Elisabetrelikvariet, en senantik agatskål som under medeltiden omarbetades till ett praktföremål för att kunna hålla helgonet Elisabet av Thüringens (d. 1235) kranium. Före- målet gjordes till byte av Gustav II Adolf under trettioåriga kriget. Relikvariets historia visar hur byten var och är beroende av sina tidsliga och rumsliga sammanhang eftersom föremålet har omtolkats vid flera tillfällen under århundradenas lopp. Arkeologen Elisabet Regner har i en objektbiografisk analys av relikvariet visat hur dess betydelse som ”krigsbyte” har framträtt allt tydligare i takt med att det och liknande föremål institutionaliserades, i synnerhet från slutet av 1800-talet. Från att först inte riktigt ha passat in i nationens

74 II. Att lägga i kistan historia då det inte var ett ”svenskt” föremål, fick relikvariet under 1930-talet en mycket framstående roll som just ”krigsbyte” i en nationalromantisk utställning om Gustav II Adolf. Relikvariet har sedan länge varit nummer ett i museets inventarier. I samband med utställningen 1932 gjordes relikvariet inte bara till ett ”krigsbyte”, det blev också ett ”svenskt krigsbyte” och därmed en materialisering av ett slags nationell ära.188 ”Svenska krigsbyten” skapades alltså under ett tidevarv då Gustav II Adolf hyllades som en hjältekonung. Det var under denna nationalromantiska era som bibliotekarien Otto Walde publicerade sina inflytelserika arbeten om ”krigsbyten” och de måste förstås mot bakgrund av sin tid. Beskrivningen ”krigsbyte” får olika konsekvenser för ett före- mål i ett historiskt perspektiv. Hur den specifika föremålsetiket- ten ”krigsbyte” eller ”byte” eller frånvaron av liknande beskrivning påverkade föremålets övriga betydelser varierade alltså. Även om Elisabetrelikvariet inte är en bok eller arkivhandling visar det hur kulturella byten i likhet med alla andra föremål med en lång historia rymmer lager av tid med tillhörande tolkningar. Det är de mest avlägsna lagren som är svårast att blottlägga eftersom de ofta fördunklas av det senare tillkomna.189 Inflytelserika nationalromantiska beskrivningar av dessa föremål har lett till att forskare idag bara ser dem som ”krigsbyten” och inte mycket mer. De betydelser och funktioner som föremålen tillskrevs före national- romantikens historieskrivning har därmed överskuggats när före- målen har förenklats. Just Elisabetrelikvariet har en stark personhistorisk och konfessionell betydelse som relik, samtidigt som det är ett antikt föremål. Under 1600-talet hade den sortens föremål sin givna plats i ett kuriosakabinett som historiskt legitimerande föremål. Även i Gustav II Adolfs protestantiska händer är det troligt att relikvariets betydelse som ett antikt och värdefullt föremål var det centrala. Under 1600-talet överskuggade snarare relikva-

188. Regner 2007, s. 47, 49, 51. 189. Mordhorst 2009, s. 15–16.

75 krigsbytets biografi riets betydelse som gammalt föremål dess betydelse som byte.190 Gustav II Adolfs konfiskerande av byten måste tillsammans med Wrangels förstås mot bakgrunden av ett Europa som präglades av elitens omfattande samlande.191 Prestigefulla samlingar var under 1500- och 1600-talen ett sätt att uttrycka identitet och status. Mot bakgrund av detta har forskare menat att byten av konst kunde fungera som pjäser i dynastiska spel, byten av böcker som ett sätt att omkullkasta jesuitisk mission och byten av arkiv som ett sätt att stjäla fiendens historia.192 I alla dessa slutsatser handlar byten dock bara om den vinst som det innebär att beröva fienden något. Men vad var det som Gustav II Adolf och Wrangel vann? Den frågan kommer att angripas i avhandlingens kommande tre kapitel där jag undersöker vilka betydelser och verkningar som fem byten hade i Riksarkivet, Uppsala universitetsbibliotek och Skokloster slott. Ge- nom byten och samlingar kunde den svenska eliten materialisera sin egen historia och i de tre biografierna kommer det att framgå hur en variation av föremål och ordningar tillsammans skapade samlingar och därmed narrativ. Biografierna visar var och en på sitt sätt hur genealogiska, geografiska, materiella, konfessionella och tidsliga värden formerades i 1600-talets Sverige.

A tt lägga i kistan Det här kapitlet har handlat om skapandet av byten i de sammanhang där de först togs. Det har därtill behandlat spänningen mellan skapandet av byten under å ena sidan 1600-talet och å andra sidan i senare tider. I synnerhet gäller detta tolkningen av 1600-talets byten som ”svenska krigsbyten” kring år 1900. Genom att analysera beskrivningar av plundring och spoliering har en variation av praktiker i fält framträtt. Det har framgått hur svårt det var för furstarna och befälhavarna att bibehålla kontrollen över manskapet

190. Regner 2007, s. 50. 191. Findlen 1994, s. 2–3. 192. Bursell 2007, s. 16–23.

76 II. Att lägga i kistan och plundringarna. Ett antal specifika fall har visat hur byten skapades och hur plundring kunde uttrycka furstligt samlande. Analysen har därtill inriktats på förekomst och användning av orden ”byte”, ”krigsbyte”, ”spolia” och ”trofé” under tidigmodern tid samt ordens etymologier. De föremål som gjordes till byten av Gustav II Adolf, Axel Oxenstierna och Carl Gustaf Wrangel tycks i regel inte ha beskrivits med något av dessa ord. Ordet ”krigsbyte” fanns inte i det svenska språket under 1600-talet. Att beskriva de föremål som togs under 1600-talets krig som ”krigsbyten” eller ”svenska krigsbyten” är därför en terminologisk anakronism som får vissa konsekvenser. Rubriceringen ”krigsbyte” är inte direkt felaktig men fixerar föremålen till en viss betydelse som överskuggar alla de andra egenskaper och kvaliteter som fö- remålen hade. För denna avhandling är denna insikt ett grundläg- gande resultat. Det följande kommer att visa hur byten tolkades utifrån sina materiella, geografiska, genealogiska, konfessionella och tidsliga egenskaper. Det är i dessa omständigheter, i det som avvi- ker från vår tid, som analysen av Gustav II Adolfs och Carl Gustaf Wrangels byten måste ta sin början. De kommer att tjäna som analytiska hållpunkter i avhandlingens följande biografier.

77 III. V ASAKRönikor: GENEALOGISKA UTMANINGAR

De furstar som inte förstår nyttan med arkiv och bibliotek, de går förvisso i samma fotspår som Caligula och Jovinianus […]. De som däremot lämnat böcker och skrivtavlor till heliga minnesplatser – ur vilka kan hämtas fram till en senare eftervärld, liksom ur ett förråd, lärdom som man själv och efterföljarna förbigått och inte känner till – dessa efterliknar förvisso Alexander den store, Julius Caesar, Octavianus Augustus och Konstantin den store.193

Citatet är hämtat ur Baldassare Bonifacios skrift om arkiven (De ar- chivis) från 1632. Likt Alexander den store eller Julius Caesar insåg Gustav II Adolf, Axel Oxenstierna och deras närmaste ämbetsmän vikten av ett välskött riksarkiv.194 Den som hade makt över arkivet hade därigenom makt över människor, institutioner och territorier. I föregående kapitel framkom hur kungen och rikskanslern kunde konfiskera arkivhandlingar och böcker under krigen, precis som andra aktörer i den europeiska eliten gjorde vid samma tid. Detta samlande var väsentligt för skapandet av de minnesplatser

193. von Ram[m]ingen & Bonifacio 2010, s. 100–101. 194. En tidigare version av detta kapitel har publicerats i Lychnos, se Emma Hagström Molin, ”Materialiseringen av Riksarkivet: en objektbiografi över krigsbytet från Mitau 1621”, Lychnos: årsbok för idé- och lärdomshistoria, 2013.

78 III. Vasakrönikor: genealogiska utmaningar som Bonifacio beskrev i sin skrift. Men för honom var arkivet en helig plats genom sin historiska koppling till templen. Plundrare var detsamma som arkivskändare vilka gjorde sig skyldiga till både religions- och majestätsbrott.195 Bonifacio hade kanske protesterat om han hade känt till Gustav Adolfs och Oxenstiernas samlande i krigen under 1620- och 30-talen. Denna biografi studerar handlingarna från Mitau i Riksarkivet. Vad var det för slags plats som de liv- ländska handlingarna från Mitau bidrog till att skapa på slottet Tre Kronor i Stockholm och vilka olika innebörder tillskrevs de? Hur materialiserades Riksarkivet och det narrativ som skapades genom arbetet med samlingarna där? I de senaste decenniernas kulturhistoriska forskning har arkivet som såväl fysisk plats och institution som metafor kommit att asso cieras med makt. I både det nära och fjärran förflutna har arkivet varit en miljö där statlig kontroll utövats genom ordnande och hantering av information. Detta har i sin följd väckt ett intresse för hur olika arkivpraktiker har format historisk kunskap och erfarenhet genom tiderna.196 Flera studier har belyst att arkiv handlar om mer än att tillgängliggöra dokument för de utvalda; det inbegriper också processer av ackumulation, klassifikation och bevarande. Histori- kern som söker efter kunskap om det förflutna i ett arkiv finner en variation av material vilket kan vara organiserat i allt från exem- plarisk ordning till största oordning. Genom att interagera med arkivets materiella strukturer kan således särskilda former av indi- viduell och kollektiv kunskap skapas.197 I relation till detta måste arkiv tolkas som objekt vilka människan har fysisk kontakt med. De består av materia som oundvikligen har förändrats i ett historiskt

195. von Ram[m]ingen & Bonifacio 2010, s. 104–105. 196. Randolph C. Head, ”Preface: historical research on archives and knowledge cultures: an interdisciplinary wave”, Archival Science [elektronisk resurs], 7 (2007), s. 191–194; Blair & Milligan 2007, s. 290. 197. Francis X. Blouin & William G. Rosenberg (red.), Archives, documentation, and institutions of social memory: essays from the Sawyer Seminar, Ann Arbor 2007–2006, s. vii.

79 krigsbytets biografi perspektiv och när arkivens fysiska form omgestaltas så förändras även deras samhälleliga betydelser och effekter.198 Men även om tidigare forskning har bidragit med en djupare teoretisk och historisk förståelse av de i tiden mer närliggande arkiven återstår fortfarande utforskningen av de tidigmoderna arkiv som växte fram genom furstens konfiskationer och plundringar under krigen. En skillnad gentemot moderna offentliga arkiv är att dessa tidigmoderna arkiv inte var tillgängliga på det sätt som de förra oftast är. I början av 1600-talet var ett riksarkiv ytterst till för fursten, och han eller hon bestämde vilka som hade tillgång till rikets minnesplatser.199 Denna biografi undersöker hur handlingar frånMitau gjordes till byte av Gustav II Adolf 1621 och deras tillvaro i Riksarkivet fram till 1700-talets början. Införlivandet av Mitauhandlingarna sammanföll med de processer då delar av kungens dagliga kansli förvandlades till rikets historiska arkiv. I början av 1600-talet genomgick det svenska riket en övergripande administrativ förändring under ledning av Oxenstierna och den då unge kungen Gustav II Adolf. När Oxen- stierna blev rikskansler 1612 hamnade det kungliga kansliet under hans ansvar. Under ett dynamiskt decennium växte ett allt mer institutionaliserat riksarkiv fram i militärstatens tjänst.200 Effekti- viseringen av kungarikets förvaltning brukar vanligen framhävas som en viktig del av statsbildningsprocessen.201 Som en del av det administrativa utvecklingsarbetet utfärdade rikskanslern 1618 den

198. John Randolph, ”On the biography of the Bakunin family archive”, i Antoi- nette M. Burton (red.), Archive stories: facts, fictions, and the writing of history, Durham N.C. 2005, s. 209. 199. Tidskriften Archival Science utkom 2007 med ett temanummer (nr 7) som särskilt uppmärksammade tidigmoderna arkiv och kunskapskulturer; en komprimerad översikt finns även i Peter Burke, A social history of knowledge: from Gutenberg to Diderot: based on the first series of Vonhoff Lectures given at the University of Groningen (Netherlands), Cambridge 2000, s. 138–141. 200. Thomas Götselius, ”Skriftens rike: Haquin Spegel i arkivet”, i Solveig Jü- lich, Patrik Lundell & Pelle Snickars (red.), Mediernas kulturhistoria, Stock- holm 2008, s. 54–55. 201. Olika teorier om statsbyggnadsprocessen i förhållande till det svenska riket har diskuterats utförligt av Erland Sellberg, Kyrkan och den tidigmoderna

80 III. Vasakrönikor: genealogiska utmaningar kansliordning där orden ”riksens arkiv” för första gången användes i en offentlig svensk handling.202 I den nästföljande kansliordningen som fastställdes av kungen 1620 skilde denne tydligt mellan det nya och det gamla arkivet.203 En tydlig temporalitet infördes därmed i kansliets verksamhet och arbetsuppgifterna specificerades till väl av- gränsade uppdrag som den nya ordningen noggrant redogjorde för. Riksarkivets verksamhet var därmed etablerad, och arkivordningen från 1620 uttryckte det som enligt idéhistorikern Zachary Sayre Schiffman skapades under renässansen: distinktionen mellan då och nu.204 Genom att kungen och rikskanslern upprättade ett antal arkivordningar, samtidigt som ämbetsmännen ordnade samlingarna enligt ett slags genealogiskt system, kom alltså historien för första gången i rikets historia att träda fram i organiserad form. I denna materialiserades Vasakungarnas krönikor genom de fysiska ordningar som ämbetsmännen skapade i arkivvalven på slottet Tre Kronor. Enligt kansliordningarna skulle en av sekreterarna i kansliet enbart ägna sig åt vården av rikets arkiv, vilket syftade på kansliets äldre handlingar. Ämbetet arkivsekreterare tillkom och först i tjänst var Per Månsson Utter. Han var en framstående genealog och arbetade fram till sin död med ett större verk där han samlade upplysningar om den svenska adelns släktförhållanden.205 Rikskansler Oxenstierna hade enligt 1618 års ordning rätten att fritt kräva in det som han eller kungen ansåg vara rikets akter till arkivet. Om han av en händelse fann dokument som rörde rikets historia någon annanstans än på slottet Tre Kronor så hade han med andra ord rätten att föra dem dit. Ett aktivt samlande var alltså en uttalad del av kanslerns uppdrag för arkivet.

staten: en konflikt om Aristoteles, utbildning och makt, Stockholm 2010, s. 15–38; det svenska fallet i synnerhet, se s. 36–37. 202. Instruktioner för det kungliga kansliet finns utgivna i Carl Gustaf Styffe (red.), Samling af instructioner rörande den civila förvaltningen i Sverige och Finn- land, Stockholm 1856, s. 300; jfr Bergh 1916, s. 12. 203. Styffe 1856, s. 302. 204. Zachary Sayre Schiffman,The birth of the past, Baltimore 2011, s. 1, 146–149. 205. Bergh 1916, s. 145.

81 krigsbytets biografi

Riksarkivets materialiseringar och Mitauhandlingarnas del i dessa kommer att framträda genom arkivsekreterarnas praktiker och hantering av historien. Arkivets betydelse för statsbildningsprocessen kommer däremot att spela en mindre roll och istället är syftet att belysa dess relation till fursten: Riksarkivets sammanflät- ning med vasarnas genealogi. Undersökningen kommer att visa hur Riksarkivet fungerade som Vasakrönikor under 1600-talet genom att följa ett material av en annan geografisk proveniens som inte hade sitt ursprung i den svenske kungens administration. Histo- riker har sedan 1800-talet gått till arkivet för att finna nationella föreställningar, men tidigmoderna arkiv kunde skapas av regenter i syfte att stärka och odödliggöra kungamakten och den egna dynastin.206 Arkivets organisation speglade rikets styrelse,207 och i det svenska rikets fall rörde det sig om en kungaätt som var snärjd av en dynastisk konflikt. Med hjälp av arkivets ordning ville vasarna befästa sin historiska och politiska position. John Randolph har argumenterat för att den biografiska metoden är särskilt meningsfull när forskaren vill komplicera arkivens fysiska historia, till skillnad från att skriva dess institutionshistoria. Det gäller särskilt statliga arkiv som i regel försöker övertyga forskaren om att det är det enda arkivet.208 Biografin över Mitauhandlingarna kommer således att visa hur Riksarkivet ordnades i syfte att legitimera vasarna som de rättmätiga kungarna. Lejonparten av de handlingar som bevarades i Riksarkivet hade bearbetats och ordnats av kungens kansli. Men handlingarna från Mitau, tillsammans med en rad andra handlingar som på liknande sätt kom till arkivet på Tre Kronor under 1600-talet, var något annat. Hur hanterade ämbetsmännen de handlingar som kungen och

206. Steedman 2001, s. 38, 69. 207. Denna poäng har tydligt skrivits fram av Randolph C. Head, ”Mirroring governance: archives, inventories and political knowledge in early modern Switzerland and Europe”, Archival Science [elektronisk resurs], 7 (2007), s. 317–329, se särskilt s. 321–326. 208. Randolph 2005, s. 210

82 III. Vasakrönikor: genealogiska utmaningar rikskanslern hade tagit från fienden och från ett annat geografiskt sammanhang? Hur förhöll de sig till de genealogiska utmaningar som handlingarna från Mitau innebar? Sökandet efter svaren på dessa frågor kan belysa handlingarnas och Riksarkivets övergripan- de betydelser under den studerade tidsperioden. Faktisk användning av enskilda dokument som ingick i bytet kommer endast att beröras i korthet eftersom den aspekten är mindre viktig i sammanhanget. För att knyta an till något som påpekats av den tyska rättshistori- kern Cornelia Vismann: när vi refererar till arkivhandlingar i plural istället för ett enda dokument så överskuggar handlingarnas materialitet deras innehåll.209 Så handlade 1600-talets arkivordningar först och främst om olika sätt att hantera materia för att vid behov kunna tillgängliggöra den information som en gång hade fixerats i dokumenten. Alla kansliordningarna betonade vikten av ordning i arkivet, men i praktiken var samlingarna inte lätta att organisera eller att hålla i ordning. När ett praktiskt problem var löst uppstod ofta ett annat eftersom samlingarna ständigt växte. Det kungliga kansliet producerade dagligen nya handlingar, samtidigt som arkivsekreteraren och rikskanslern ökade beståndet genom att konfiskera dokumentsamlingar både inrikes och utrikes – till exempel konfiskationen som skapade bytet i Mitau 1621.

Handlingarna från Mitau Det historiska arkivets födelse i Stockholm sammanföll med det redan berörda dynastiska kriget mot den polske kungen Sigismund i Livland. I borgen Mitau, belägen 45 km sydväst om Riga, togs bland annat handlingar som hade tillhört den livländska riddarorden som byte.210 Orden var upplöst sedan 1561, efter att ha kontrollerat Liv- land, Kurland och Semgallen från tidigt 1200-tal. Handlingarna hade hamnat i Mitau genom ordens siste mästare, Gotthard Kettler,

209. Cornelia Vismann, Files: law and media technology, Stanford 2008, s. xi. 210. Förutom arkivhandlingar togs föremål ur den hertigliga rustkammaren, se Nestor 2007, s. 58–59.

83 krigsbytets biografi som konverterade till protestantismen och därefter blev hertig av Kurland. Till följd av att borgen erövrats skickades handlingarna till Stockholm och kom att bli en del av Riksarkivet, som under 1600-talet inte hade någon egen institutionell byggnad utan inhys- tes i det kungliga slottet Tre Kronor. I föregående kapitel konstaterades att det inte finns några källor bevarade som beskriver förloppet i Mitau 1621. Ett troligt scenario är att borgen intogs och sedan plundrades på kunglig order. Otto Walde sammanfattade denna händelse i sin bok om 1600-talets byten på följande sätt:

På slottet [Mitau] förvarades det lifländska härmästararkivet, hvil- ket af Gotthard Kettler vid tyska ordens upplösning blifvit flyttadt hit från Wenden [nuvarande Cesis i Lettland]. Detta värdefulla arkiv lade Gustaf Adolf beslag på och lät öfversända detsamma till Stockholm, där de ännu befintliga resterna bilda en ej oväsentlig del af Riksarkivets samling Extranea.211

Så koncist och okomplicerat kunde ”Mitauarkivets” öde samman- fattats. Men varför handlingarna från Mitau var särskilt värdefulla förklarade Walde aldrig, inte heller hur handlingarna gjordes till en del av Riksarkivet. Han såg handlingarna från Mitau som ett enda arkiv, men det var ett synsätt som på flera sätt förenklade det som gjordes till byte 1621. Handlingarna på slottet var först och främst en del av ett större byte, som bestod av olika sorters föremål. När dokumenten inventerades i Riksarkivet 1622 hade de någon gång under vägen separe- rats från de andra föremålen.212 Tillvägagångssättet skiljer sig där- med från jesuitkollegiets samlingar i Riga som biograferas i nästa kapitel. I det fallet bestod bytet av böcker och andra föremål som liturgiska klädesplagg och husgeråd, vilka hölls samman och skicka

211. Walde 1916, s. 51. 212. Nestor 2007, s. 58–59.

84 III. Vasakrönikor: genealogiska utmaningar des till Uppsala för att införlivas i och bidra till materialiseringen av bibliotekets samlingar. Inte heller går det att veta om kungen tog alla eller bara ett urval av befintliga handlingar iMitau som byte 1621. Därtill kom borgen att plundras ytterligare två gånger av svenska kungars trupper, 1658 och 1701.213 Vid båda dessa tillfällen togs arkivhandlingar som byten, omständigheter som återkommer i diskussionen nedan om återlämning av handlingar. När Gotthard Kettler blev hertig av Kurland övertog han den livländska riddarordens kansli och arkiv. Kansliets organisation var baserad på en preussisk modell. Här arbetade två sekreterare un- derställda en kansler med att sköta hertigdömets dagliga administration. En sekreterare sysslade särskilt med rättsärenden medan en annan, tillsammans med två skrivare, skötte förvaltningskorres- pondens. Den livländska riddarordens handlingar tycks ha förva- rats tillsammans med den kurländske hertigens kansli i en särskild kammare på Mitau slott. Vad de äldre ordenshandlingarna hade för betydelser i detta sammanhang är svårt att svara på. En del av dem hade förstås juridisk validitet och innehöll information om till exempel gränsdragningar och ägandeförhållanden. Till skillnad från de svenska kansliordningarna från 1620 och framåt tycks den kur- ländske fursten inte ha gjort skillnad mellan det dagliga kansliet och de historiska handlingarna.214 De arkivalier som togs i Mitau kom generellt ur två olika administrationer, även om administra- tionerna sköttes enligt samma princip. Men här fanns också andra sorters handlingar, exempelvis delar av familje- och klosterarkiv. Handlingarna från Mitau bestod alltså av flera proveniensiella enheter, även om merparten var akter efter den livländska riddarordens administration. Väl i Riksarkivet kom dokumenten oftast att benämnas som

213. Beata Krajevska & Teodor Zeids, ”Zwei Kurländische Archive und ihre Schicksale”, i Ilgvars Misāns & Erwin Oberländer (red.), Das Herzogtum Kurland 1561–1795: Verfassung, Wirtschaft, Gesellschaft, Band 1, Lüneburg 1993, s. 16–17. 214. Krajevska & Zeids 1993, s. 14–16.

85 krigsbytets biografi

”handlingarna från Mitau” eller ”livländska och/eller kurländska handlingar”, men aldrig explicit som ett taget byte eller som ett sam- manhållet arkiv. I det följande kommer 1600-talets beskrivningar att användas eftersom dessa visar hur handlingarna förstods. När Mitauhandlingarna klassificerades betonades framförallt deras geografiska egenskaper eftersom dessa skilde dem från mycket annat i Riksarkivet. Det riksarkiv som handlingarna kom till var inte heller ett enhetligt arkiv, utan bestod av ett kluster av samlingar av olika provenienser.215 Här fanns även fler föremål än arkivhandlingar, så- som böcker vilka innehöll historiska krönikor och mynt. ”Mitauarkivet” gjordes till ett svenskt krigsbyte av Otto Walde. Men samlingen framstår samtidigt som det mest diffusa av de byten som analyseras i denna studie. Mot bakgrund av den administrativa utveckling som pågick parallellt i det svenska riket går det att fun- dera över om kungen och kanslern överhuvudtaget ansåg att de hade tagit ett byte i Mitau. Det livländska Estland hade nämligen knutits till det svenska riket genom Erik XIV under 1560-talet och sedan dess hade de svenska kungarna haft ett territoriellt anspråk på områ- det. Bland handlingarna från Mitau fanns en rad inkommande brev från svenska kungar och hertigar. Handlingarna berörde därmed direkt det svenska riket och kungarnas historia. I enlighet med den rådande kansliordningen kunde kungen och rikskanslern därför ha ansett att dessa handlingar tillhörde det svenska Riksarkivet per definition och därför skulle föras dit. Mitauhandlingarnas egenskap som byte kan alltså ifrågasättas utifrån kungens och rikskanslerns perspektiv.216 De kurländska furstarna var troligen av annan åsikt. Oavsett om Mitauhandlingarna förstods som byte eller ej så packa-

215. Jfr Randolph 2005, s. 210. 216. Mitaubytet kan i detta avseende jämföras med ockupationsarkivet från Novgorod som kom till det svenska riket under 1610-talet, se Elisabeth Löfstrand & Laila Nordquist, Accounts of an occupied city: catalogue of the Novgorod Occupation Archives 1611–1617, Series 1, Stockholm 2005. Ockupa- tionsarkivet var förvisso inte ett byte, men det var på inget sätt självklart att handlingarna skulle föras till Stockholm efter det att ockupationen upp- hörde.

86 III. Vasakrönikor: genealogiska utmaningar des de ner i tre kistor och två tunnor, vilka skeppades till Stockholm och levererades till Riksarkivets rum i det kungliga slottet.

Byten av material, geografi och raritet Under sommaren 1622 arbetade Per Månsson Utter i Riksarkivet med handlingarna från Mitau. Han beskrev sin genomgång av akterna i ett antal brev till rikskansler Oxenstierna, och ordnandet av dem framkommer i några inventarier gjorda över Riksarkivets bestånd vid samma tid. Enligt Utter innehöll den första kistan, tillsammans med delar av den andra, pergamenthandlingar, medan resterande kistor och tunnor upptogs av pappersdokument. Uti- från Utters beskrivningar går det inte att fastställa om handlingarna från Mitau var ordnade efter proveniens eller efter något annat system. Däremot skilde den som hade packat ner handlingarna mellan materialen pergament och papper, vilket även Utter gjorde när samlingen inventerades av honom. Handlingarnas materiella egenskaper påverkade därmed hur handlingarna hanterades, vär- derades och beskrevs.217 Utter baserade dessutom sin egen genomläsning av dokumenten på det material som de bestod av. I augusti 1622 skrev han till Oxen- stierna att han hade läst igenom alla pergamenthandlingar, de som låg i den kista som rikskanslern själv hade låtit bryta upp i sällskap av sekreteraren. Den andra och tredje kistan var, tillsammans med de två tunnorna, nästan uteslutande fyllda av handlingar skrivna på papper. Utter skrev att pappershandlingarna mestadels bestod av missiver och koncept, vilka var mer tidskrävande att läsa igenom än pergamenten.218 Hans läsning grundades därmed troligen både på materiella och innehållsliga faktorer. Eftersom han valde att foku sera på pergamenthandlingar prioriterade han de äldre och mest

217. Camilla Mordhorst har betonat betydelsen av olika material för Ole Worms samlande, se Mordhorst 2009, s. 84–86. 218. Per Månsson Utter till Axel Oxenstierna, 2/8 1622, E 746, Oxenstiernska samlingen, RA Marieberg.

87 krigsbytets biografi värdefulla handlingarna, från åtminstone tidigt 1200-tal och fram- åt. Användningen av papper i arkiven ökade lavinartat först under senmedeltiden. Pergament var i jämförelse med papper ett dyrbart material som användes för de allra viktigaste texterna. Före papprets genombrott gjordes enklare anteckningar istället på vaxtavlor, tabula cerata. Med den ökande tillgången till papper i det senmedeltida Europa ökade viljan och möjligheten att dokumentera. En skrivare begagnade sig alltså av pergament i fråga om viktigare handlingar: då var han i regel extra tydlig, använde färre förkortningar och en större storlek på skriften. Papper lämpade sig däremot för alla andra texter som producerades i ett kansli, som kunde skrivas med en mer svårläst kursiv och förkortningar – helt enkelt slarvigare.219 I brevet till Oxenstierna räknade Utter upp ett antal handlingar som han bedömde som de mest ”förnäma” i sammanhanget. För- näma handlingar var ett centralt begrepp för Utter och något som genomsyrade Riksarkivets organisation under hela 1600-talet. Det skapade en tydlig hierarki för de handlingar som klassificerades som förnäma och de handlingar som inte var det, det vill säga allt det andra. Bland de förnäma handlingarna från Mitau pekade Utter ut den danske kungen Valdemar IV Atterdags brev, skrivet av Atter- dags egen hand angående landskapen Harrien och Wierland som såldes till den livländska riddarorden 1346. Brevet hade citerats i den danske historieskrivaren Arild Huitfeldts krönika, men enligt Utter hade danskarna bara en kopia av detta i sitt riksarkiv. Ge- nom förvärvet av handlingarna från Mitau hamnade alltså origina- let i den svenske kungens ägo. När den livländska riddarorden föll samman 1561 ställdes Estland med landskapen Harrien, Jerwen och Wierland under den svenska kronan genom Erik XIV:s ingripande. Det förklarar Utters uttalade intresse för handlingar som berörde de nämnda landskapen, då de svenska kungarna sedan länge hade

219. Jag har haft möjlighet att titta på ett mindre urval av de kvarvarande Mi- tauhandlingarna i Riksarkivet, vilka bekräftar detta generaliserande arkiv- historiska resonemang. Se Schirren 1, 6, 7, 11 och 13, Livonica, utländska pergamentsbrev, RA Marieberg; Livonica II; Blair & Milligan 2007, s. 293.

88 III. Vasakrönikor: genealogiska utmaningar intressen i Livland. Atterdags brev var tillika en pusselbit i spelet mel lan de svenska och danska kungarna och i den propagandistiska historieskrivningen rikena emellan som Huitfeldts krönikor hade orsakat från slutet av 1500-talet.220 Sammantaget är Atterdags brev ett e xempel på en enskild handling som tillskrevs ett mycket högt värde i den initiala hanteringen av bytet. Utter fortsatte sin värdering och rangordning av handlingarna från Mitau genom att räkna upp brev från Tyska ordens stormästa- re i Preussen och deras instruktioner till mästarna i Livland, jämte deras rättigheter till landområden, slott och städer. Han hade ditin tills inte funnit några privilegiebrev men däremot flera viktiga be- kräftelser utfärdade av kejsare, påvar och ordens stormästare. Här fanns också recesser mellan ständerna och olika sorters gränsbrev. Allt annat, som Utter dittills inte hade kunnat bedöma, var lagt på hög för framtida genomläsning. Han nämnde till sist ett stort kungabrev, som tillsammans med några andra enligt honom viktiga handlingar tyvärr var trasiga.221 Av allt att döma bevarades även de trasiga breven i Riksarkivet. Efter Utters genomgång av handlingarna framkom andra former av dokument som inte direkt kunde kopplas till riddarordens kansli, såsom släkten Tiesenhausens handlingar och flera klosterbrev.222 Som nämnts fanns bland handlingarna från Mitau en del skrivelser av svensk proveniens, diplomatiska brev och liknande som skickats från bland annat Gustav Vasa och hans söner till furstliga personer i Livland. Dessa handlingar motsvarade de handlingar som enligt 1618 års kansliordning skulle föras

220. Huitfeldts beskrivningar av Gustav Vasa upprörde Karl IX så pass mycket att han befallde Erik Jöransson Tegel att skriva den förste vasens krönika, se företalet i Erik Jöransson Tegel, Then stoormechtige, högborne furstes och christelighe herres, her Gustaffs, fordom Sweriges, Göthes, och Wendes konungs etc. historia …, Stockholm 1622. 221. Per Månsson Utter till Axel Oxenstierna, 2/8 1622, E 746, Oxenstiernska samlingen, RA Marieberg. 222. Nya skåpet, förteckning A:2 1622, Uppställningsförteckningar och inventarier 1618–1627, D II b a vol. 1, Huvudarkiv byrå, Riksarkivets ämbetsarkiv, RA Marieberg.

89 krigsbytets biografi

Ett exempel på vad som gjordes till byte i Mitau 1621, en pergamenthandling från 1200-talet. Foto: Riksarkivet.

90 III. Vasakrönikor: genealogiska utmaningar till Riksarkivet. De var rikets akter och hörde alltså till dess historia. Överlag vittnade Utters brev till Oxenstierna och arkivsekreterarens förteckning över arkivet om hans noggrannhet och detaljkännedom. Utter tog sig igenom ett omfattande material och när han gjorde det var det tydligt att han hade förväntningar på vad för slags information han skulle finna. Han demonstrerade god kännedom i äldre europeisk historia. Som ämbetsman kunde han utan tvekan sin genealogiska praktik.

”Som en själ uti en kropp”: arkivrum När handlingarna från Mitau kom till Tre Kronor gjordes de genom Utters arbete till en integrerad del av Riksarkivet. Utter var sedan tidigare upptagen med att inventera och ordna rikets handlingar som ett led i anpassningen till rådande kansliordning. Mitauhand- lingarna fördes därmed in i ett sammanhang som präglades av rumslig och epistemologisk förändring. För att förstå hur Riksarkivet materialiserades och hur förändringsarbetet i arkivet bidrog till att omformulera bytet från Mitau är det viktigt att titta närmare på de kansliordningar som reglerade arkivets verksamhet och rum under 1620-talet i jämförelse med de förhållanden som var gällande innan ”riksens arkiv” instiftades 1618. Innan Gustav II Adolf blev kung 1611 hade inte kronans handlingar någon bestämd plats eller ort. Istället följde dokumenten kungen då denne reste mellan kronans olika slott, och därför uppstod det dokumentsamlingar på olika platser där kungen och hans administration vistades. Det värdefulla arkivet var på så sätt alltid till hands för kungen. Eftersom rikets handlingar var geografiskt spridda över landet fanns det en konkret anledning för Oxen- stierna att samla in dem. Att samla arkivhandlingarna till en och samma plats var ett sätt för kungen och rikskanslern att underlätta ämbetsmännens arbete i kansliet, att få överblick och kontroll. I arkivet samlades även böcker, i synnerhet lagböcker och politiska krönikor, bland annat från Vadstena kloster. Klostret stängdes 1595

91 krigsbytets biografi av hertig Karl men värdeföremål och egendom hade konfiskerats av Gustav Vasa redan under 1540-talet. Intressant nog var det först 1619 som boksamlingarna togs därifrån, och då av ingen mindre än Per Månsson Utter.223 Handlingar efter de avrättade riksråden Erik Sparre (d. 1600) och Hogenskild Bielke (d. 1605) är två andra exempel på samlingar som inte hörde till kronan men som konfiskerades och fördes till arkivet.224 På så sätt kunde både klostrets och de politiska motståndarnas juridiska rättigheter och historia hamna under kronans kontroll och införlivas med kungens arkiv. På Tre Kronor flyttade ämbetsmännen arkivsamlingarna mellan slottets olika delar. Av brandsäkerhetsskäl placerades i regel handlingarna i välvda rum och i särskilda kistor. Under 1500-talet finns talande exempel på hur osäker tillvaron kunde vara för rikets handlingar: akter brann upp i en mindre brand 1525 och under Johan III:s regering flyttades rikets handlingar från det valv där de förva- rades för att ge plats åt drottningens klädkammare.225 Först 1626 utfärdades en kansliordning enligt vilken Riksarkivet och det dagliga kansliet uttryckligen skulle vara lokaliserat på slottet i Stockholm och i minst tre välvda rum, men exakt vilka rum var fortfarande ospecificerat. I det innersta och säkraste valvet skulle de viktigaste och mest förnäma handlingarna förvaras i skåp och lådor. Nästa rum skulle rymma osorterade brev som förvarades i kistor, och i det yttersta rummet skulle arkivsekreteraren ha sin arbetsplats. I de två inre rummen rådde förbud mot att använda stearinljus eller någon annan form av eld och rummen skulle vara försedda med järnföns- ter och järndörrar, även sinsemellan.226 I ordningen framhöll kung och rikskansler att ett välskött kansli var en viktig prioritet, ”Ty

223. Per Månsson Utter till Axel Oxenstierna, 12/3 1619, E 746, Oxenstiernska samlingen, RA Marieberg; möjligen kan böcker och annat ha hämtats från Vadstena vid flera tillfällen. 224. Vilhelm Gödel, Sveriges medeltidslitteratur: proveniens: tiden före antikvitetskollegiet, Stockholm 1916, s. 281ff; Bergh 1916, s. 374–376. 225. Bergh 1916, s. 248–249. Denna händelse vittnar om hur värdefulla kläderna var. 226. Styffe 1856, s. 310–311.

92 III. Vasakrönikor: genealogiska utmaningar alldenstund Kansliet icke annat är uti ett Regemente än som [en] siäl uti en kropp”.227

Utters arkivordning: samlingar som genealogi Riksarkivet var dock inte i det välorganiserade skick som ordningarna föreskrev, vilket 1626 markerades genom att ett helt rum avsattes för oordnade handlingar. Redan under det tidiga 1600-talet diskuterade Oxenstierna och Utter möjliga åtgärder för att skapa en bättre och hållbar ordning i arkivet. När sekreteraren organiserade Riksarkivets handlingar efter 1618 års kansliordning placerades de viktigaste och mest värdefulla handlingarna i ”det gröna skåpet”. Det bestod av 35 lådor och var placerat i det innersta valvet. I ett brev till rikskanslern samma år klagade Utter över att oordningen i arkivet hindrade honom från att utföra de arbetsuppgifter som kansliordningen föreskrev. Han klagade på att arkivet var i dåligt skick: handlingar var sammanblandade och ”vart om annat kastade”.228 Med tanke på oordningen menade Utter att arkivet borde (om)organiseras från grunden. Handlingarna borde ordnas efter respektive kung, från Gustav Vasa till Gustav II Adolf och inom varje Vasakungs samling skulle akterna organiseras kronologiskt. Vidare skulle svenska, finska, livländska, danska, ryska och andra ut- ländska brev från riken och städer sorteras utifrån typ av handling: kontrakt, freds-, krigs-, gruv- eller bergshandlingar och allt annat, såväl betydande som gemena saker, skulle inventeras. De olika grup- perna av handlingar borde förses med bokstavsbeteckningar som sekreterarna kunde hänvisa till. Med hjälp av bokstäverna menade Utter att man sedan snabbt skulle kunna hitta handlingar, både i arkivet och i registraturet, när man ville arbeta med dessa. Enligt Utter skulle de ”förnämligaste saker och handlingar” re-

227. Styffe 1856, s. 306. 228. Per Månsson Utter till Axel Oxenstierna 1618 (odaterat), E 746, Oxen- stiernska samlingen, RA Marieberg.

93 krigsbytets biografi gistreras från varje kungs regeringstid. Förnäma handlingar definie- rade Utter som de akter vilka berörde händelser mellan fäder, söner, bröder och undersåtar i riket och med utländska herrar och furstar i samband med förbund, giftermål, krig, stillestånd och fred. Utter refererade här till den nya kungaätten Vasa: Gustav Vasa, hans sö- ner Erik XIV, Johan III och Karl IX, Johans son Sigismund III samt Karls son Gustav II Adolf. Likaså var det angeläget att skriva av handlingar som rörde ”religions saker” och andra värdefulla händel- ser, så att de kungakrönikor som ännu inte var skrivna kunde för- fattas. Och om handlingarna sorterades, menade Utter, kunde man kanske hitta nya uppgifter som fattades i de redan befintliga kröni- korna, och som därpå kunde läggas till.229 Att skapa ordning i arkivet var därmed ett sätt att bearbeta och upptäcka det förflutna. Utters arkivordning förespråkade en kronologisk och hierarkisk ordning baserad på vasarnas genealogi, där sammanfattningar av centrala politiska handlingar skulle tjäna krönikan om varje regent. Möjlig- heten att det i arkivets oreda fanns ditintills okända handlingar att upptäcka tycks ha motiverat arkivsekreteraren. Handlingarna från Mitau kom därmed till ett riksarkiv som precis hade börjat materialiseras på en särskild plats och i specifika skåp, samtidigt som arkivet nyligen hade skilts organisatoriskt från det dagliga kansliets verksamhet. År 1622 fanns förutom det gröna gamla skåpet ytterligare ett skåp i det innersta valvet som kallades för ”det nya”, eller ”det nya vita skåpet”. Det var i det här skåpet som Utter sorterade in handlingarna från Mitau. Det nya vita skå- pet hade hela 47 lådor. Enligt en förteckning från 1622 använde Ut- ter lådorna 20–42 och låda 45 för handlingarna från Mitau. Resten av skåpet upptogs av medeltidshandlingar i de första 11 lådorna, från Magnus Erikssons tid till unionskungen Kristian II, och efter det kom handlingar angående Danmark, Lübeck och Danzig 1523–1619. I den 43:e lådan placerade Utter akter rörande freden i

229. Per Månsson Utter till Axel Oxenstierna 1618 (odaterat), E 746, Oxen- stiernska samlingen, RA Marieberg.

94 III. Vasakrönikor: genealogiska utmaningar

Stettin 1570–1571.230 De livländska handlingarna från Mitau fogades in i ett geografiskt, historiskt och politiskt sammanhang. Handling- arna markerades genom att de gavs en geografisk proveniens, men väl lagda i det vita skåpet blev de otvivelaktigt en del av Vasakung- arnas krönikor. Den samling som hade tagits och därmed skapats i Mitau var nu upptagen i vasarnas genealogi. Enligt 1618 års kansliordning hade en särskild sekreterare, An- dreas Erici, det dagliga ansvaret för inkommande livländska handlingar till kansliet.231 Att handlingarna från Mitau ändå hanterades av Utter tyder inte bara på hur värdefulla de ansågs vara, utan fram förallt på att de kopplades ihop med det förflutna och därmed det gamla arkivet. Eftersom Utter placerade Mitauhandlingarna i ett av det innersta valvets skåp måste han ha uppfattat dessa som bland de mest förnäma handlingarna i Riksarkivet. Han höll på så sätt ihop den samling som hade skapats i Mitau genom att lägga handlingarna i ett och samma skåp. Det finns ett tydligt undantag från detta. I en renskriven förteckning av det gamla gröna skåpet som Utter gjorde kring 1622–1623 finns ett tillägg om en handling i den 18:e lådan: ”Om kungavalet i Polen efter Sigismund Augustus tagen i Mitau”.232 Därmed tog Utter ut en särskilt betydelsefull handling ur dess geografiska sammanhang i det nya vita skåpet, och lade istället in den i det gamla gröna bland Johans III:s akter. I det nya sammanhanget var Utter noga med att understryka handlingens geografiska proveniens. Om Utter hade planer på att sortera in fler av handlingarna från Mitau i det gröna skåpet går inte att veta. I april 1623 kom pesten till Stockholm. Han skickade därför iväg sin familj tillsammans med den siste av hans medhjälpare som fanns kvar i arkivet. Själv

230. Nya skåpet, förteckning A:1 och A:2 1622, Uppställningsförteckningar och inventarier 1618–1627, D II b a vol. 1, Huvudarkiv byrå, Riksarkivets äm- betsarkiv, RA Marieberg; jfr Bergh 1916, s. 267, som menar att Utter lade handlingarna i låda 22–37. 231. Styffe 1856, s. 301. 232. Gröna skåpet, Förteckning E, Uppställningsförteckningar och inventarier 1618–1627, D II b a vol. 1, Huvudarkiv byrå, Riksarkivets ämbetsarkiv, RA Marieberg.

95 krigsbytets biografi

Första sidan ur Utters förteckning från 1622 över handlingarna från Mitau i det nya skåpet. Foto: Riksarkivet.

96 III. Vasakrönikor: genealogiska utmaningar stannade sekreteraren kvar i arkivet, bara för att lägga några sista saker till rätta, som han skrev i ett brev till Axel Oxenstierna. Per Månsson Utter avled i pesten i september samma år.233

Mitauhandlingarnas förändringar Det arbete som påbörjades av Utter fortsatte 1626 under kanslise- kreteraren Carl Oxenstiernas ledning. Fram till slottsbranden 1697 arbetade tjänstemännen i arkivet för att uppnå den ideala ordning som Utter initierade 1618: på så sätt hade rikets förste arkivsekreterare ett långtgående inflytande på Riksarkivets materialiseringar. Handlingarna sorterades fortsättningsvis efter hans genealogiska system som utmärktes av ett kronologiskt och hierarkiskt ideal, men inte utan ett slags motstånd från samlingarna: de krävde plats och deras geografiska identitet gjorde dem ibland svåra att klassificera. Genom det arbete som Carl Oxenstierna utförde flyttades Mi- tauhandlingarna vidare redan 1626. I renskriften av hans inventarium syns tillägg som visar hur till exempel ”34 stycken kurländska handlingar från påvar, biskopar och andra” i det vita skåpets 20:e låda flyttades till ”en kista utan lås som står under ett skåp i innersta rummet”.234 Av fortsättningen att döma tycks de flesta akter ha tagits ut ur det vita skåpet och lagts tillsammans i en kista under ett skåp, troligen det gröna som ibland enbart benämndes som ”skå- pet”. En del av handlingarna hamnade i en särskild låda ”under kung Gustavs [Vasa] skåp”.235 I en senare gjord förteckning fram- går det att alla de livländska handlingarna hade flyttats från det vita

233. Per Månsson Utter till Axel Oxenstierna, 1/4 1623, E746, Oxenstiernska samlingen, RA Marieberg; Bergh 1916, s. 147. 234. Nya skåpet, Förteckning B:2, Uppställningsförteckningar och inventarier 1618–1627, D II b a vol. 1, Huvudarkiv byrå, Riksarkivets ämbetsarkiv, RA Marieberg. 235. Nya skåpet, Förteckning B:2, Uppställningsförteckningar och inventarier 1618–1627, D II b a vol. 1, Huvudarkiv byrå, Riksarkivets ämbetsarkiv, RA Marieberg.

97 Per Månsson Utters ”vapenbok”, uppställd för att visa åtskilliga personers 16 anor, X4, UUB. Foto: Uppsala universitetsbibliotek. krigsbytets biografi skåpet där istället en del ryska handlingar blev lagda.236 På så sätt hamnade handlingarna från Mitau på olika platser i arkivet, och en del av dem inordnades i nya sammanhang. Denna splittring gör att samlingen som helhet blir svårare att följa, i synnerhet som det även fanns livländska inkommande handlingar i Riksarkivet som de kan förväxlas med. Det hela kompliceras ytterligare av att Mitauhand- lingarnas geografiska identitet inte alltid beskrevs i förteckning- arna, och i något fall förändrades identiteten, eller den geografiska beskrivningen. Handlingar som tidigare hade beskrivits som enbart livländska blev nu ”livländska och ryska”. Omkring 1626 fick Riksarkivet fler skåp, enligt Utters riktlinjer ett för varje kung. I en promemoria från 1628 framkom det att de sex skåpen var placerade i arkivets två innersta rum. Varje år under respektive kungs regeringstid skulle uppta en låda. När handlingarna väl hade sorterats efter kung och år skulle inventeringen preciseras ytterligare skåp för skåp. Varje handlings månad och datum skulle om möjligt noteras och sorteras därefter, och i inventariet skulle varje handlings innehåll summeras kort. Kopior och koncept skulle skiljas från original och till sist skulle en alfabetisk sammanställning av tituli actorum göras, så att man lätt kunde hitta det man sökte. Av de handlingar som ännu inte hade inventerats skulle bara origi- nalen sorteras in i skåpen, medan koncept och kopior skulle läggas i det yttre kanslirummet. De allra äldsta akterna skulle tillsvidare behållas i särskilda kistor till dess att arkivet fick fler skåp, då tanken var att de skulle ordnas som de andra.237 Det var fortfarande bara de handlingar som ansågs vara de mest betydelsefulla som placerades i skåpen. Så småningom började arkivämbetsmännen även göra särskilda förteckningar över förnäma handlingar.238

236. Nya skåpet, Förteckning C:2, Uppställningsförteckningar och inventarier 1618–1627, D II b a vol. 1, Huvudarkiv byrå, Riksarkivets ämbetsarkiv, RA Marieberg. 237. ”Dispositio actorum in archivo regni 1628”, Uppställningsförteckningar och inventarier 1628 och följ., D II b a vol. 2, Huvudarkiv byrå, Riksarkivets ämbetsarkiv, RA Marieberg; jfr Bergh 1916, s. 275–278. 238. Bergh 1916, s. 293ff.

100 III. Vasakrönikor: genealogiska utmaningar

I en senare förteckning från 1637 framgår det tydligt att fyra lå- dor med ”gamla livländska och ryska handlingar, tagna på Mitau” hade placerats i Erik XIV:s skåp.239 Dessa fyra lådor hamnade där- med högt upp i arkivets hierarki: i ett av kungarnas skåp i arkivets innersta rum. Det är intressant att de handlingar som tidigare varit livländska nu beskrevs som ryska, i synnerhet eftersom det var en egenskap som inte hade tillskrivits Mitauhandlingarna tidigare.240 Varför handlingarna beskrevs på ett nytt sätt är svårt att veta. Da- niela Bleichmar har visat hur beskrivningar av så kallade exotiska (i regel icke-europeiska) föremål i tidigmoderna samlingar var högst föränderliga, inte minst i fråga om sakernas geografiska ursprung. Det föremål som i en förteckning tillskrevs en japansk kung kunde i nästa påstås ha tillhört en indisk. Bleichmar menade att geografiska egenskaper användes för att betona föremålet som något främ- mande och annorlunda.241 Det går inte att säga med säkerhet om det var något liknande som Mitauhandlingarna i Erik XIV:s skåp hade utsatts för. Kanske skulle deras bakgrund på så sätt göras märkli- gare, kanske beskrevs de som ryska därför att kunskapen om dem hade gått förlorad. Beskrivningen skulle även kunna vara kopplad till territoriella spänningar mellan de svenska och ryska makterna. Samtidigt, på en helt annan plats i slottet, i ”valvet vid papist kyrkan”,242 var ytterligare ett antal handlingar från Mitau placerade 1637. I en svart kupad kista, en gammal järnslagen kista, en ekkista,

239. ”Kort förteckning opå dhe handlingar medh hwart Rum för sigh, som dhe nu lagde ähre Vedj Rijkzens Archivo finnas”, 1/8 1637, Uppställningsför- teckningar och inventarier 1628 och följ., D II b a vol. 2, Huvudarkiv byrå, Riksarkivets ämbetsarkiv, RA Marieberg. Min kursivering. 240. Den mest noggranna förteckningen över Mitauhandlingarna och deras geografiska kopplingar var Utters från 1622. Där nämns två brev givna av en rysk kung, och i den 45:e lådan lade Utter brev mellan Livland och Ryssland. Se Nya skåpet, förteckning A:2 1622, Uppställningsförteckningar och inventarier 1618–1627, D II b a vol. 1, Huvudarkiv byrå, Riksarkivets ämbetsarkiv, RA Marieberg. 241. Bleichmar 2011, s. 17–19. 242. Detta syftar på ett katolskt kapell som hade inrättats för drottning Katarina Jagellonica.

101 krigsbytets biografi en kista, en halvtunna och ett litet vitt skrin förvarades ”livländ- ska gamla handlingar tagna på Mitau”.243 Valvet var i övrigt fyllt med andra liknande handlingar, som gamla tyska riksdagshand- lingar tagna som byten i Mainz 1631, jordeböcker och klosterbrev som Gustav Vasa hade konfiskerat under 1500-talet, konfiskerade handlingar efter avrättade riksråd och så vidare. Här förvarades även kungliga koncept från Johan III:s, Karl IX:s, och Gustav II Adolfs tider.244 Samlingarna i valvet vid ”papistkyrkan” omfattade drygt 50 kistor, tunnor och skrin. Dessa förvaringskärl och möbler var ett plats- krävande problem eftersom de inte rymdes i arkivets tre rum. Hand- lingarnas skiftande provenienser – från Livland och Mainz, olika kloster och högadliga familjer – gjorde att de inte hade en självklar plats i Riksarkivets genealogiska ordning som tjänade Vasakungar- nas krönikor. En del av handlingarna ansågs kanske inte heller vara så pass betydelsefulla att de borde ligga i skåp eller förvaras i det egentliga arkivets rum. I en tematisk förteckning som gjordes strax efter inventariet 1637 nämndes ett stort järnskrin eller svart skrin ”där uti förnämliga original brev, tagna oppå Mitau” förvarades. Skrinet var vid tiden för inventeringen lokaliserat i arkivets mellersta rum, där bland annat kung Sigismund och Gustav II Adolf hade sina skåp.245 Det faktum att det inte har nämnts tidigare tyder på att man fortfarande arbetade med handlingarna från Mitau i slutet av 1630-talet. Handlingar som låg i skrin, kistor och tunnor var inte bara brand-

243. ”Kort förteckning opå dhe handlingar medh hwart Rum för sigh, som dhe nu lagde ähre Vedj Rijkzens Archivo finnas”, 1/8 1637, Uppställningsför- teckningar och inventarier 1628 och följ., D II b a vol. 2, Huvudarkiv byrå, Riksarkivets ämbetsarkiv, RA Marieberg. Min kursivering. 244. ”Kort förteckning opå dhe handlingar medh hwart Rum för sigh, som dhe nu lagde ähre Vedj Rijkzens Archivo finnas”, 1/8 1637, Uppställningsför- teckningar och inventarier 1628 och följ., D II b a vol. 2, Huvudarkiv byrå, Riksarkivets ämbetsarkiv, RA Marieberg. 245. ”Designation öfwer Rijkzcantzlij Rummen”, version A och B, Uppställ- ningsförteckningar och inventarier 1628 och följ., D II b a vol. 2, Huvud- arkiv byrå, Riksarkivets ämbetsarkiv, RA Marieberg.

102 III. Vasakrönikor: genealogiska utmaningar säkert förvarade. De låg i portabla arkivrum, vilket underlättade handlingarnas tillgänglighet och samlingarnas rörelser. Bonifacio skrev i sin arkivmanual om just skrin (scrinium, vilket kan översättas till både skrin och kista) som böcker och andra skrifters rätta förva- ringsplats.246 När de förnäma originalbreven från Mitau förvarades i ett skrin kunde de lätt flyttas mellan arkivens rum och olika delar av slottet. Denna typ av förvaring var både praktisk och säker och handlingarnas mobilitet underlättade ämbetsmännens arbete. Nästa inventarium av Riksarkivet gjordes i början av 1670-talet av arkivsekreterare Erik Larsson Runell (adlad Palmskiöld). Han hade varit i arkivets tjänst sedan 1630-talet och blev 1651 befordrad till arkivsekreterare. Under större delen av tiden, från 1640-talet och framåt, hade tjänstemännen arbetat med att sammanföra de förnä- ma handlingarna med registratur, koncept och inkommande brev som tidigare förvarats på olika platser. När arkivet fick nya lokaler i slottet Tre Kronors östra del, som bestod av ett undre och ett övre valv, kunde sammanslagningen av handlingar ske. Vasakrönikorna blev därmed än mer omfattande genom tillförseln av ytterligare källmaterial. Det övre valvet kom att rymma 20 skåp, betecknade med bokstäver från A till V samtidigt som de olika kungarnas namn fortfarande användes för att namnge skåpen. Varje skåp hade tre sek- tioner: en övre del med tre hyllor (”rum”) som var lika breda som skåpet, under dessa 20 mindre lådor i fem rader och längst ner två större lådor. I de övre lådorna lades registratur, koncept och diarier medan de mindre lådorna avsattes för förnämliga handlingar och ankomna brev. I de stora lådorna undertill hamnade det som inte riktigt passade in, miscellanea.247 Varje låda blev ett kapitel, varje skåp en del i respektive kungs historia. Att skriva furstens historia genom politiska krönikor var en vedertagen litterär genre. Denna litterära form tog sig därmed ett synnerligt materiellt uttryck i Riksarki- vet där den blev modell för hela arkivets organisatoriska struktur.

246. von Ram[m]ingen & Bonifacio 2010, s. 102. 247. Bergh 1916, s. 284–285.

103 krigsbytets biografi

Inventariet från 1670-talet tar bara upp innehållet i skåpen, för utom ett tillägg som förtecknade de handlingar som hade konfiskerats i Warszawa 1656. Denna omständighet skiljer förteckningen från de förra inventarierna, som även tog upp fristående kistor, tun- nor och skrin. På grund av de begränsade uppgifterna framkommer det inte vad som hade hänt med de handlingar från Mitau som tidigare förvarades i valvet vid det katolska kapellet, men de fanns kvar i slottet. Proveniensen Mitau har vid det här laget försvunnit från beskrivningarna av det som fanns i skåpen. Däremot dök andra geografiska provenienser upp. I Gustav Vasas skåp hade arkiv- tjänstemännen placerat de riksdagsakter som konfiskerades i Mainz 1631. De beskrevs nu som ”åtskilliga kejserliga och tyska furstliga handlingar på Riksdagar och eljest avlupne”. I Gustav Vasas skåp lades även gamla böcker ”med Munkestil på pergament” som Ut- ter hade hämtat från Vadstena kloster. Det var därmed inte bara konfiskerade arkivhandlingar som gjordes till en del av den genealogiska ordningen utan även böcker från nedlagda kloster. Till Erik XIV:s inkommande ryska handlingar hade akter som tagits som byten i Warszawa 1656 lagts och handlingar av samma proveniens hamnade även i kung Sigismunds skåp. Det rörde sig alltså om by- teshandlingar som hade kommit till arkivet senare än handlingarna från Mitau.248 Varje Vasakung hade en avdelning för livländska handlingar, som i regel avsåg inkommande brev och liknande furstlig korrespondens. Under sökandet efter Mitauhandlingarna i kung Eriks skåp går det att finna livländska akter både i den svenska inkommande och i den ryska avdelningen. Sett utifrån hur ämbetsmännen organiserade arkivet ansågs det tydligen att Livland tillhörde den svenske kungen från och med Eriks XIV:s tid. De ”åtskilliga ryska, livländ- ska och estländska handlingar” som var placerade i den 15:e lådan

248. ”Register (…) om Archivi acters disposition” (signerad EL), Uppställ- ningsförteckningar och inventarier 1628 och följ., D II b a vol. 2, Huvud- arkiv byrå, Riksarkivets ämbetsarkiv, RA Marieberg.

104 III. Vasakrönikor: genealogiska utmaningar bland utländska inkommande ryska handlingar motsvarade troligen helt eller delvis de fyra lådor med liknande handlingar som hade förtecknats 1637. Bland de svenska handlingarna fanns två lådor med ”Liv- och Estländske handlingar” som likaså kan ha inbegripit handlingar från Mitau med tanke på tidigare exempel där Mitauhand- lingarna fördes in i de olika kungarnas skåp. Lägg därtill att handlingarna från Mainz och Warszawa hanterades på ett liknande sätt och alltså fördes in i vasarnas historier. Gustav Vasas krönika är ett tydligt exempel på detta. I hans utländska avdelning upptar livländ- ska akter två lådor. De tre första kategorierna omfattade mästarnas, andra personers och olika städers brev, vilket kan ha avsett diplomatiska skrivelser som skickats med bud till det svenska riket. Men den sista lådan innehöll det mer vaga ”åtskilliga Livländska handlingar”, som kan ha rymt delar av det som konfiskerades i Mitau.249 Sammantaget visar dessa exempel att en del av Mitauhandling- arna blandades med andra inkommande livländska handlingar och med handlingar som beskrevs som svenska. Flera notiser i förteck- ningen antyder även att ett antal Mitauhandlingar helt och hållet gick upp i kungarnas samlingar, snarare än att lyftas ur dem. Den genealogiska ordning som praktiserades i Riksarkivet under 1600-talet bidrog alltså till att göra handlingarna från Mitau till delar av Vasakrönikorna, tillsammans med andra konfiskerade byten från Mainz och Warszawa.

Återlämnande och återfödelse Trots att plundring var en laglig handling i krigstid var det samtidigt vanligt att offren för plundringen ställde krav på återlämning. Sådana krav kunde som nämnts i föregående kapitel artikuleras i samband med fredsförhandlingar. För Mitauhandlingarnas del kom det redan 1622 en begäran från Kettlers söner, hertigarna av Kur-

249. ”Register (…) om Archivi acters disposition” (signerad EL), Uppställ- ningsförteckningar och inventarier 1628 och följ., D II b a vol. 2, Huvud- arkiv byrå, Riksarkivets ämbetsarkiv, RA Marieberg.

105 krigsbytets biografi land, om att få igen de handlingar som ”ifrån Mitau hit [till det svenska riket] fördes”. Deras förfrågan tycks inte ha gällt samtliga handlingar, åtminstone tolkades det inte så av Per Månsson Utter. Han skrev istället i ett brev till Axel Oxenstierna att hans avsikt var att förteckna det som främst angick furstarna, och det som han bedömde var rimligt att avstå om rikskanslern tillät det.250 Några veckor senare skrev sekreteraren återigen till Oxenstierna och med- delade att han hade förtecknat de yngsta handlingarna från Mitau som han ansåg angick Kurland. I nästan samtliga fall rörde det sig om handlingar som tillkommit efter det att orden hade avvecklats och det kurländska hertigdömet inrättats, det vill säga handlingar som kom från Kettlers kansli. Utter skrev att flera av handlingarna var sönderrivna och saknade sina sigill. På grund av detta menade Utter att handlingarna inte var till någon nytta för furstarna. Det fanns, fortsatte Utter, fler handlingar som angick Kurland än de som han hade förtecknat, men han ansåg att det var onödigt att registrera dem denna gång.251 Det är tydligt att Utter ville behålla så mycket som möjligt av Mitauhandlingarna i Riksarkivet, och han nämnde även för Oxenstierna hur nöjd kungen var med de handlingar som angick ”vårt svenska Livland”.252 Genom att ge begränsad information om handlingarna, uteläm- na en del och beskriva vissa dokument som trasiga lyckades Utter få behålla det mesta. Totalt förtecknade han 17 poster med handlingar som han ansåg var intressanta för hertigarna. Den första posten innehöll åtskilliga gränsbrev, de övriga 16 tog upp enskilda handlingar. Det fanns också ett tillägg som tog upp ett äktenskapskon- trakt, ett odaterat kungabrev om gränsen mellan Kurland och Li- tauen samt familjen Tisenhausens brev. Förteckningen tar kort upp

250. Per Månsson Utter till Axel Oxenstierna, 23/9 1622 (en liten tillagd lapp), E 746, Oxenstiernska samlingen, RA Marieberg. 251. Per Månsson Utter till Axel Oxenstierna, 4/10 1622, E 746, Oxenstiernska samlingen, RA Marieberg. 252. Per Månsson Utter till Axel Oxenstierna, 23/9 1622 (en liten tillagd lapp), E 746, Oxenstiernska samlingen, RA Marieberg

106 III. Vasakrönikor: genealogiska utmaningar handlingarnas innehåll, och i flera fall deras materiella tillstånd. Den äldsta handlingen är daterad 1545 och den yngsta 1614.253 Åt- minstone elva av breven fanns kvar i Riksarkivet när handlingarna förtecknades mot slutet av 1600-talet, vilket betyder att inga eller enbart ett par handlingar verkligen återlämnades. Handlingarna från Mitau tillskrevs ett högt värde som en samling gamla dokument, vilken Utter ville behålla och bevara i Riksarkivet. När Utter beskrev många handlingar som trasiga kan han alltså ha överdri- vit för att försöka få samlingen att framstå som mindre värdefull, i synnerhet utifrån ett juridiskt perspektiv. Samtidigt hade Utter beskrivit trasiga handlingar i samband med den första genomgången av Mitaubytet. Det är tydligt att även de trasiga handlingarna tillskrevs ett värde. När handlingarna från Mitau förtecknades år 1686 beskrevs nämligen Utters utvalda brev ännu en gång, en del lika trasiga då som de hade varit 1622.254 Även om de kurländska furstarna fick tillbaka en handfull handlingar 1623 så var de inte nöjda med det. I samband med att ett fördrag hade slutits i Stuhmsdorf mellan det svenska riket och Polen- Litauen 1635 blev den svenska kronan skyldig att återge handlingar som hade tagits i Mitau. Men än en gång gällde återlämnandet bara handlingar kopplade till de kurländska hertigarnas kansli, medan de äldre handlingarna inte berördes. Mitauhandlingarnas öde kompliceras som tidigare nämnts av det faktum att borgen intogs av svenska trupper 1658, och återigen blev de kurländska hertigarnas arkiv taget som byte. Dessa handlingar skall ha lämnats tillbaka enligt den överenskommelse som gjordes vid freden i Oliva 1660. Efter- som handlingarna inte förekommer i Riksarkivets förteckningar av senare datum förefaller det troligt att handlingarna verkligen blev

253. Per Månsson Utter till Axel Oxenstierna, 4/10 1622, E 746, Oxenstiernska samlingen, RA Marieberg. 254. Åtminstone en handling hade trots sin trasighet bevarats i arkivet mellan 1622 och 1686, jfr nr 8 hos Per Månsson Utter till Axel Oxenstierna, 4/10 1622, E 746, Oxenstiernska samlingen, RA Marieberg med nr 867 hos Schirren, 1861–1868, s. 152.

107 krigsbytets biografi

återlämnade, innan de hann blandas med andra samlingar. En liknande situation uppstod i början av 1700-talet under stora nordiska kriget (1700–1721).255 Om Mitauhandlingarna som togs 1621 hålls åtskilda från senare händelser förefaller bara ett mindre antal handlingar ha lämnats tillbaka 1635 eftersom det kom ytterligare en förfrågan från Kurland om återlämning av handlingar 1686. Den dåvarande svenske kungen Karl XI befallde därför att Mitauhandlingarna skulle läsas igenom på nytt och förtecknas, så att det tydligt framgick om det fanns nå- got som var det svenska riket till nytta i dem. Kungen menade att det som inte var riket till nytta och som enskilt angick Kurland skulle sorteras ut och överlämnas till det kurländska sändebudet.256 Det innebar att de handlingar som hade tagits 1621 och som sedan grad- vis hade placerats i Riksarkivets olika skåp och rum (varav en mindre del hade återlämnats) nu skulle återskapas i en förteckning. Det var förstås en omöjlig uppgift, och det objekt som materialiserades genom förteckningen skilde sig på flera sätt från det tidigare. Vissa handlingar saknades och dokument hade tillkommit som senare införts i Riksarkivet, men inte direkt från Mitau utan genom byten som hade konfiskerats i Preussen 1626. I förteckningen fannsäven inrikes handlingar av svensk proveniens.257 Det är inte heller möj- ligt att avgöra om de handlingar som hade sorterats in i Gustav Va- sas, Erik XIV:s eller Johan III:s skåp blev upptagna i förteckningen från 1686 eftersom informationen om dessa är alltför knapphändig. Förteckningen ”över de skrifter och dokument som blev tagna uti Mitau 1621” tar upp 1 095 nummer, där ett nummer i vissa fall kan rymma flera enskilda handlingar. Förteckningen är inbunden och på frampärmens insida har en arkivarie långt efter 1686 noterat att det följande är en förteckning över kurländska handlingar som på kunglig begäran lämnats tillbaka till den kurländske fur-

255. Krajevska & Zeids 1993, s. 14, 16–18; Walde 1920, s. 178, 193. 256. Karl XI till Bengt Oxenstierna, 8/2 1686, utländska registraturet, 1686, fol 46, RA Marieberg. 257. Walde 1916, s. 81–82; Schirren 1861–1868, s. 156–157.

108 III. Vasakrönikor: genealogiska utmaningar sten. Handlingarna kunde därför inte finnas i Riksarkivet, menade arkivarien.258 Trots detta hade den kungliga orden uttryckt att även om alla handlingarna skulle förtecknas, så skulle bara de akter som enskilt berörde Kurland lämnas tillbaka. Än idag finns en betydande del av handlingarna från Mitau kvar i Riksarkivet, 26 lådor i avdelningen utländska pergamentsbrev och 50 kartonger fyllda med pappershandlingar i Livonicasamlingen. Kring 1800 lyckades en preussisk minister få ett kluster av erm- ländska handlingar återlämnade, det vill säga handlingar från det preussiska landskapet Ermland där Frauenburg var stiftsstad. Bland det som återlämnades ingick en mindre samling av det ”kurländska härmästarearkivet i Mitau”. Handlingarna fördes först till Berlin men flyttades snabbt till Königsberg.259 År 1860 bytte Riksarkivet ett antal pergamentsbrev från Mitau med en urkundsutgivare i Est- land, baron Robert von Toll.260 Samme von Toll lär samma år ha upptäckt ett register som gjordes över Mitauhandlingarna 1621.261 Det är svårt att exakt säga vilka handlingar som verkligen hamnade i det kurländska sändebudets händer i slutet av 1680-talet och vad som senare har försvunnit i förhållande till det som nu finns kvar.262

258. ”Förteckningh uppå dhe skriffter och Documenter …”, Huvudarkiv byrå, Förteckningar över handlingar rörande Sveriges forna besittningar och över Extranea, D II eg, vol. 1, 1600-talet, RA Marieberg. 259. Walde 1920, s. 464–465, citat från s. 465. 260. Riksarkivets beståndsöversikt. Del 1. Medeltiden Kungl. Maj:ts kansli Utrikesför- valtningen, Band 1, Stockholm 1996, s. 38; Riksarkivets beståndsöversikt. Del 1 Medeltiden Kungl. Maj:ts kansli Utrikesförvaltningen, Band 2, Stockholm 1996, s. 611–612, 617–618. 261. Detta register skall enligt Schiemann ha återgivits av Schirren 1861–1868. Det verkar som om den förra felaktigt trott att förteckningen från 1686 var gjord 1621, för det är det enda register som återges i Schirren. Jfr Theodor Schiemann, Regesten verlorener Urkunden aus dem alten livländischen Ordensar- chiv, Mitau 1873, s. I. 262. Völkersamb skall enligt Bergh ha undertecknat ett kvitto på handlingarna, se Bergh 1916, s. 389. Det är oklart om Bergh syftade på själva förteckning- en från 1686 eller om det gäller ett separat kvitto. Jag har inte funnit det senare i Riksarkivets ämbetsarkiv.

109 krigsbytets biografi

I förteckningen från 1686 finns en lös lapp ilagd som tar upp tolv nummer vilka uttryckligen rörde Kurland. Inne i själva för teckningen är dessa tolv nummer markerade, men även andra, och det ser ut som om markeringarna är gjorda av samma hand. Mar- keringen börjar med nr 1 vid den 15:e handlingen, samma handling som också är noterad först på den lösa lappen, men löper ända upp till 186 markeringar. Markeringarna är inte gjorda i stigande ordning, vilket tyder på att urvalet gjordes vid flera tillfällen och att (o)ordningen därmed speglar arbetsprocessen. Det finns därtill en handfull notiser i förteckningen skrivna av en 1600-talshand som berättar att fyra handlingar hade behållits i kopia, eller att en kopia hade getts, det vill säga att en kopia hade gjorts till sändebudet.263 I Kurland gjorde en tjänsteman 1696 en förteckning över hertigarnas arkiv. I den förteckningen togs innehållet i ett antal ”svenska kistor” upp. Inventariet över innehållet i de svenska kistorna tog upp 107 nummer, inte 186. Att siffrorna inte överensstämmer exakt är inte konstigt med tanke på att det var olika personer som gjorde förteckningarna.264 Den kurländska förteckningen är ändå ett intyg på att ett hundratal handlingar lämnades tillbaka i samband med förfrågan och återlämning 1686.265 Jämförelsevis var det inte särskilt många av Mitauhandlingarna som lämnade arkivet 1686, mindre än tio procent av de dryga tusen nummer som förtecknades. För den kurländske fursten var de lika aktuella 1686 som 1621, sextiofem år efter det att kungen och rikskanslern hade tagit samlingen som byte. Minnet av Mitauhandling- arna som byte bestod seklerna igenom, men den exakta kunskapen om vad bytet hade omfattat under 1620-talet gick inte att återskapa.

263. Se handling nummer 59, 99, 110, och 279, ”Förteckningh uppå dhe skriffter och Documenter …”, Förteckningar över handlingar rörande Sveriges forna besittningar och över Extranea, D II eg, vol. 1, 1600-talet, Huvudarkiv byrå, Riksarkivets ämbetsarkiv, RA Marieberg. 264. Olika sätt att räkna föremål under tidigmodern tid kommer att diskuteras ytterligare i ”Biblioteksvariationer”. 265. ”Dem Schwedischen Kasten”, se Schiemann 1873, s. V–VI, citat från s. V.

110 III. Vasakrönikor: genealogiska utmaningar

Den eländiga slottsbranden och samlaren von der Hardt Mitauhandlingarnas biografi skall avslutas med en välkänd tragedi och ett mindre välkänt mysterium. På eftermiddagen den 7 maj 1697 utbröt en kraftig brand på slottet Tre Kronor som direkt bedömdes omöjlig att släcka. Det dåvarande kungliga rådet Axel Wachtmeister skickades tillsammans med ett antal män för att rädda Riksarkivet, som enligt befallning skulle flyttas till ett stall på Helgeandsholmen. De hade inte tid att rädda allt, utan fick hastigt ta det som i stundens hetta ansågs vara viktigast. Elden nådde det övre valvet först och därför gjordes de största förlusterna där. Stora delar av handlingarna från Mitau överlevde branden, men då en del av handlingarna successivt hade blandats med andra dokument i de olika kungarnas skåp är det troligt att vissa av dem brann upp. Några dagar efter förödelsen beslutade man att Riksarkivet skulle flyttas till den avlidne greven Per Brahe den yngres hus, som även det låg på Helgeandsholmen. Huset anpassades för ändamå- let: onödiga fönster och dörrar murades igen, fönster försågs med järnluckor och ingångarna med järndörrar, hyllor och skåp inskaf- fades. Riksarkivet tog åtta välvda rum i greve Brahes hus i anspråk och därmed hela bottenvåningen. Så fort som arkivet hade fått tak över huvudet påbörjades arbetet med att ordna samlingarna. In- ventariet var färdigt år 1702 och undertecknades 1703. I samband med arbetet efter branden frångicks den genealogiska arkivordning som hade formulerats av Utter och hans efterträdare, det vill säga att arkivet först och främst skulle organiseras efter respektive kung och i förlängningen utgöra dennes krönika. Istället kom handlingarna framförallt att sorteras efter vad för typ av handling det rörde sig om: rådsprotokoll, riksregistratur, kungliga koncept och så vidare. Kungarna försvann förstås inte från arkivordningen, men deras betydelse underordnades en annan organisatorisk idé. Systemet med att urskilja särskilda förnämliga handlingar övergavs i samband med detta. Enligt Severin Bergh uppstod nu en ordning som sedan har bevarats in i modern tid, och denna omständighet är en lämplig av-

111 krigsbytets biografi rundning för Mitauhandlingarnas biografi. Kungarna fick kliva åt sidan för en ordning som utgick ifrån vad för typ av handling det rörde sig om.266 Ett tillägg skall ändå göras, eftersom handlingarna från Mitau kort efter slottsbranden blev indragna i en serie märkliga händel- ser. Dessa möjliggjordes av den oreda som uppstod i samband med branden, och avspeglar även det faktum att det svenska riket i bör- jan av 1700-talet var indraget i ännu ett krig. Det var stora nordiska kriget som innebar att riket 1710 förlorade sina områden i Livland till Ryssland, en förlust som fastställdes i freden i Nystad 1721. I Riksarkivet finns en förteckning över ”livländska akter” bevarad, gjord av en Richard von der Hardt. Denne var en tyskfödd boktryckare som var verksam bokauktionist i Stockholm och Uppsala i början av 1700-talet. När han dog lämnade han efter sig ”samlingar rörande Livlands historia”.267 En ledtråd till vad för slags liv- ländska samlingar det rörde sig om går att finna i den redogörelse som skrevs av Gustaf Peringer Lillieblad i von der Hardts förteck- ning i Riksarkivet.268 Lillieblad var lärd orientalist och ansvarade för granskningen av böcker i början av 1700-talet. Han var därtill kunglig bibliotekarie, och hade efter slottsbranden i uppdrag att ut- reda de bok- och arkivförluster som uppstått vid branden.269 Dessa förluster utgjordes inte bara av böcker och handlingar som brunnit upp. Värdefulla skrifter och akter tycks ha försvunnit på andra sätt i samband med röran. Den 26 oktober 1701 fick ämbetsmännen i det kungliga kansliet kännedom om att von der Hardt utan lov hade gjort ett register över livländska handlingar och att han hade fört ut detta ur arkivet.

266. Bergh 1916, s. 309ff, 318–319, 326–327. 267. Svensk uppslagsbok 1932, band 12, s. 658. 268. Se längst bak i ”Förteckning öfver de Lifländska Acter som förvaras i Kungl. Sv. Antiq. Archivo af M. Richard von der Hardt”, Förteckningar över handlingar rörande Sveriges forna besittningar och över Extranea, D II eg, vol. 2, 1701, Huvudarkiv byrå, Riksarkivets ämbetsarkiv. 269. ”Lillieblad”, Svenskt biografiskt lexikon [elektronisk resurs], http://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=10316 (26/4 2014).

112 III. Vasakrönikor: genealogiska utmaningar

Här skall register förstås som ett slags kopiebok, en sammanställ- ning som tog upp utdrag ur historiska handlingar. Registret i fråga summerade livländska akter i kronologisk ordning, från slutet av 1000-talet och framåt, och utan tvekan inkluderade det handlingar som hade tagits i Mitau 1621.270 Förteckningen var inte det enda suspekta material som Lillieblad fann hos von der Hardt. Där fanns både tryckta och handskrivna arbeten, varav de senare beslagtogs av Lillieblad. Enligt Lillieblad hade von der Hardt planer på att ge ut de liv- ländska mästarnas historia. Det var samlandet av material till detta arbete som Lillieblad fann misstänkt. Hur hade von der Hardt kommit över den information som återfanns i hans register och anteckningar? Var hade han läst handlingarna? Måste han inte ha gjort det i akter ur det kungliga arkivet? Hade von der Hardt haft tillträde till dessa? von der Hardt svarade att han framförallt hade haft nytta av ämbetsmannen Thomas Hiärnes livländska historia, som vid denna tid var tillgänglig som manuskript.271 Han sade sig vidare ha haft tillgång till en överstelöjtnant von Kloots (trol. Johan Adolf Clodt von Jürgensburg) samling och en, lägligt nog, avliden tysk students anteckningar. Efter påtryckningar erkände von der Hardt att han hade rekommenderats till kungens arkiv, men förnekade bestämt att han skulle ha kopierat handlingar där. När Lillieblad frågade von der Hardt var överstelöjtnant Kloot hade fått sin samling av livländska akter ifrån svarade von der Hardt ”att gamla dokument och akter kunna väl finnas när man sig därom bemödar”.272 Han

270. En äldre akt inleder förteckningen, enligt von der Hardt skall denna ha varit från 1093. Om dateringen stämmer är förstås omöjligt att veta. 271. Thomas Hiärnes Ehst- Liv- und Lettländische Geschichte gavs ut postumt i Mitau 1794. Verket bestod av sju böcker, varav den sista inte hann avslutas före författarens död. Se Sixten Humble, ”Thomas Hiärne”, Personhistorisk tidskrift, 26 (1925), s. 28 ff, 42–46. 272. ”Förteckning öfver de Lifländska Acter som förvaras i Kungl. Sv. Antiq. Archivo af M. Richard von der Hardt”, ”Förteckningar över handlingar rörande Sveriges forna besittningar och över Extranea, D II eg, vol. 2, 1701, Huvudarkiv byrå, Riksarkivets ämbetsarkiv, RA Marieberg.

113 krigsbytets biografi berättade därpå om en kvinna som hade försökt sälja en korg full av gamla pergamentakter till en bekants betjänt för endast 12 riksdaler. von der Hardt nämnde särskilt en handskrift, som skulle ha varit inbunden i röd sammet. Men betjänten saknade skolning och hade därför tackat nej till det otroliga erbjudandet. Arkivhandlingar cirkulerade och såldes alltså precis som böcker i rariteternas ekonomi i vilken värdefulla föremål var i omlopp, för att återknyta till William Clark.273 Detta skedde uppenbarligen även under mer tvi- velaktiga former. Det faktum att ett furstligt riksarkiv var en sluten samling och på så sätt skilde sig från andra slags samlingar hindrade inte handlingarna från att cirkulera. De var med andra ord både be- gärliga och samlingsbara. I en tid då kunskap ställdes ut i bibliotek, museer och konstkammare skall arkivhandlingars materiella egenskaper inte underskattas. Lillieblad ställde fler ingående frågor till von der Hardt. Hade han umgåtts med danskar eller med den kurländske ministern von Sibrand och i de sammanhangen sett några livländska akter? von der Hardt erkände att han hade sett tre eller fyra dokument hos von Sibrand och att ministern skulle ha kopierat dem från övers- telöjtnant Kloots samlingar eftersom de var goda vänner. Men enligt von der Hardt var von Sibrand inte i stånd att skriva något om de livländska eller kurländska affärerna. Efter att ha beslag- tagit von der Hardts handskriftssamlingar lämnade Lillieblad en redogörelse för vilka källor denne grundade sin sammanställning på. Lillieblad menade att han i stort hade kopierat uppgifter från Hiärne och andra historiska bearbetningar. Även om boktryckaren inte hade fått direkt tillgång till Mitauhandlingarna vid sitt besök på Riksarkivet så vittnar episoden om hur svårt det var att kontrollera historiker och samlare i arkivet, och att handlingar faktiskt hade förkommit i samband med branden. Intressant är i synnerhet att handlingarna från Mitau ännu var aktuella efter 80 år i det svenska riket. Kurländska sändebud, danskar och tyska boktryckare – alla

273. Clark 2000, s. 191.

114 III. Vasakrönikor: genealogiska utmaningar kunde de ha användning för handlingarna. För Lilliesköld gällde det att försöka kontrollera vad för slags kopior som cirkulerade, vem som samlade på gamla dokument och vilka som hade intressen i Livlands historia. Och inte minst att återföra handlingar till arkivet. Slottet Mitau plundrades 1701 återigen av Karl XII:s trupper. En del av de kurländska furstarnas handlingar hade redan räddats undan kriget, men de som fanns kvar blev byte som fördes till Riga. När tsar Peter I nio år senare intog staden beordrade han att furstarna skulle återfå sina handlingar. Som alltid är det svårt att veta om bytet hade hållits och kom att hållas samman. På alla de platser där handlingarna någon gång har befunnit sig har i regel något blivit lämnat kvar.274 Om några av de handlingar som återlämnats från Riksarkivet 1635, 1660 eller 1686 fanns bland det som togs i Mitau 1701, och om något än en gång fördes till Riksarkivet i Stockholm är höljt i historiens dunkel. Mitauhandlingarna kom även efter von der Hardt att möta nya samlare: enskilda personer som av olika anledningar beviljats till- gång till Riksarkivet och där kom i kontakt med akterna. Under 1860-talet gjorde historikern Carl Schirren en omfattande inventering av baltiska handlingar i svenska arkiv och bibliotek och studerade då handlingarna från Mitau. Många av de dokument som han fann i Riksarkivets samlingar försvann sedan under ”outredda omständigheter”.275 Trots godtyckligheten i Schirrens inventarium och misstankarna om stöld är det hans arbete som ligger till grunden för Riksarkivets nutida organisation av Mitauhandlingarna i avdelningen utländska pergamentsbrev. Den dragningskraft som handlingarna har utövat på ett antal människor löper som en röd tråd genom hela dess biografi: alltifrån Axel Oxenstiernas och Per Månsson Utters ivriga öppnande av kistorna från Mitau i Stock-

274. Krajevska & Zeids 1993, s. 17–18, 23. 275. Riksarkivets beståndsöversikt. Del 1. Medeltiden Kungl. Maj:ts kansli Utrikesför- valtningen, Stockholm 1996, s. 38; Riksarkivets beståndsöversikt. Del 1. Med- eltiden Kungl. Maj:ts kansli Utrikesförvaltningen, Band 2, Stockholm 1996, s. 611–612, 617–618.

115 krigsbytets biografi holm 1622, via Richard von der Hardts suspekta kopierande under det tidiga 1700-talet, fram till Carl Schirrens förmodade stölder kring mitten av 1800-talet. I början av 1900-talet uppmärksammade och traderade Otto Walde ”arkivet” som ett ”svenskt krigsbyte”. Men som framgått av denna biografi var Mitauhandlingarnas öde mer komplicerat än så.

Vasakrönikor Detta kapitel har undersökt vad det var för slags plats som handlingarna från Mitau var med om att skapa på slottet Tre Kronor i Stockholm, vilka olika innebörder som bytet tillskrevs och hur de deltog i materialiseringarna av Riksarkivets narrativ. I ljuset av Mitauhandlingarnas biografi framträder Riksarkivet som en plats vilken skapades genom tidskrävande arbete. Samlingarna var ofta svåröverskådliga och arkivtjänstemännens uppgifter känneteckna- des av en kamp med handlingarna, där oordning skulle omvandlas till ordning samtidigt som nya akter ständigt tillkom. Mitauhand- lingarna tillskrevs flera värdefulla betydelser i Riksarkivet: handlingarnas materiella och geografiska egenskaper var tillsammans med deras kunskapsinnehåll användbara i Riksarkivets genealogiska organisation. Arkivsekreteraren och genealogen Utter infogade Mi- tauhandlingarna i nya rumsliga och epistemologiska sammanhang där handlingarna organiserades kronologiskt och hierarkiskt i enlighet med Vasakungarnas genealogi. Därmed var Mitauhandlingarna med om att materialisera Riksarkivets narrativ, vilket etablerade och legitimerade en kungaätt och dess genealogi. Bytet från Mitau värdesattes högt av både rikskanslern och kungen eftersom dokumenten var materiella resurser i de dynastiska och geografiska konflikter som det svenska riket var indraget i. Hand- lingar som rörde kungaval i Polen är ett exempel på detta. Mitau- handlingarna hade tillika påtagliga effekter i Riksarkivet. Bytet var en platskrävande samling som skulle hanteras, en oordning som måste sorteras och kontrolleras. Inte minst var handlingarnas geo-

116 III. Vasakrönikor: genealogiska utmaningar grafiska och genealogiska egenskaper ibland svåra att klassificera och passade inte alltid in i arkivets system. Enligt 1618 års kansliordning skulle Riksarkivet inte bara vårda rikets handlingar utan den ytterst ansvarige, rikskanslern, skulle även samla in handlingar till arkivet. Riksarkivet materialiserades därmed inte bara genom de dokument som redan fanns i arkivet och dem som dagligen producerades i det kungliga kansliet. Det blev även till och fick fysisk gestalt genom furstarnas och ämbetsmännens aktiva samlande av handlingar. Mer än någon enstaka gång hade dessa handlingar tidigare gjorts till byten. Det kungliga Riksarkivet var därför, till viss del, en effekt av bytessamlandets praktik. Trots att denna biografi har begränsats till omkring 80 år så är det slående hur pass rörligt och föränderligt både Riksarkivet och bytesobjektet från Mitau faktiskt var under den tiden. Som samling förändrades inte bara Mitauhandlingarnas betydelser i sina nya sammanhang, utan även bytets sammansättning transformerades med tiden. Handlingarna hölls samman vid Utters första inventering 1622–1623 men skildes kort därefter åt genom olika förflyttningar. Vissa dokument togs med och försvann in i kungarnas krönikor medan andra hamnade i kistor, tunnor och skrin i andra delar av slottet eftersom arkivets rum var för trånga. En del handlingar återlämnades 1635 och 1686. När bytet från 1621 skulle återskapas i samband med återlämnandet 1686 lades handlingar av andra provenienser till objektet ”handlingarna från Mitau”. Och i Riksarkivets förteckningar kunde det som tidigare hade beskrivits som livländska handlingar från Mitau bli till ryska handlingar från Mitau. Med andra ord hade föremålen ingen stabil identitet utan präglades av ständiga förflyttningar och transformationer. Arkiv har beskrivits som de rum där det förflutna bor och den plats där historikern kan få bläck och pergament att tala.276 Mitau- handlingarnas biografi visar hur Riksarkivet var en plats för det förflutnas pergament, samtidigt som det framkommer hur denna

276. Steedman 2001, s. 69–70.

117 krigsbytets biografi plats som historikern traditionellt sett är beroende av inte bör ro- mantiseras. Arkivets organisation påverkade och påverkar de tankar som är möjliga för historikern att tänka. Den nya ordning som skapades i Riksarkivet var långtifrån neutral: arkivet var en resurs för en kungamakt som strävade efter expansion och legitimitet. Den som skriver historia med stöd i detta arkiv löper alltså risken att reproducera den ordning som en gång byggdes in i dess organisation. Denna omständighet gör Mitauhandlingarnas biografi särdeles viktig då den belyser hur kategorier som arkiv, byte, och geografisk identitet kan och bör problematiseras eftersom de tenderar att för- ändras. Saker och ting var inte alltid vad de beskrevs som. Detta är en insikt som måste följa med in i nästa kapitel, där byten och universitetsbibliotekets variationer i Uppsala kommer att analyseras.

118 IV. BIBLIOTEKSVARIATIONER: KUNSKAP, KONFESSION OCH TID

Uppsala universitetsbibliotek grundades genom Gustav II Adolfs förordnande 1620. Med förordnandet följde en kunglig donation av böcker, beslagtagna från nedlagda klosterbibliotek, jämte bidrag från äldre kungliga samlingar. Före detta årtal hade det inte funnits någon boksamling som tillhörde universitetet. På kort tid mer än dubblerades kungens första donation med hjälp av byten, när jesuitkollegiernas samlingar i Riga och Braunsberg samt böcker från kapitelbiblioteket i Frauenburg konfiskerades. År 1636 tillkom även böcker från Würzburg och troligen även från Mainz.277 Knappt två decennier senare var den engelske ambassadören Bulstrode White- locke på besök i Uppsala. Han beskrev i sin journal hur han och det franska sändebudet besökte universitetsbiblioteket.

[De] gick tillsammans till universitetets bibliotek, där det finns många bra böcker, till största delen förda [hit] utur Tyskland; men det [biblioteket] är inte märkvärdigt, inte heller överträffar det de publika biblioteken i England, eller någon annanstans. En av Whitelockes män menade att det [biblioteket] inte överträffade det privata bibliotek som hans herre hade i sitt eget hem i Eng-

277. Annerstedt 1894, s. 9f, 13; Walde 1916, s. 168.

119 krigsbytets biografi

land, vilket Whitelockes man försäkrade några av professorerna här, vilka inte var glada över det, och inte heller med lätthet kunde tro att den engelske ambassadörens bibliotek i hans privata hus var att jämföra med deras universitetsbibliotek.278

Med detta korta omdöme visade Whitelocke hur biblioteket kunde upplevas av en lärd utomstående: det mesta där hade hämtats i det tysk-romerska riket och däribland fanns förvisso många bra böcker, men det var ändå inte gott nog. I ambassadörens ögon tycks varken böckernas kunskap eller antal ha varit särskilt imponerande. Det är två omständigheter i Whitelockes berättelse som skall ägnas särskild uppmärksamhet här: han såg böckernas geografiska identitet och deras betydelser som bortförda föremål som det mest anmärknings- värda i Uppsala universitetsbibliotek. Tidigare kulturhistorisk forskning har visat hur europeiska bibliotek påverkades av flera övergripande samhällsförändringar under 1600-talet. Omvälvande processer som boktryckarkonstens genombrott, reformationens och motreformationens konfessionella för- lopp och den moderna naturvetenskapens framväxt satte sina spår i böckernas rum. Utvecklingen påverkade den lärda elitens förståelse av vad som var gammal och ny kunskap, vilket fick direkta genomslag i bibliotekens utformning. Om boksamlingarna före 1600 först och främst var humanistiskt och historiskt orienterade omskapades de nu i takt med religiösa dispyter, förändringar av historiesyn och den naturvetenskapliga revolutionens fortskridande. Detta ökade kraven på mer samtidsorienterade, kunskapsmässigt uppdaterade och nyttiga samlingar. Det innebar även att bibliotekarier och andra lärda var tvungna att förhålla sig till äldre kunskap och föremål som de ansåg var gamla i jämförelse.279 Denna biografi anknyter till dessa

278. Whitelocke 1772, s. 92. Min översättning och kursivering. Whitelocke skrev om sig själv i tredje person vilket inte var ovanligt vid denna tid. 279. Se t.ex. Luigi Balsamo, Bibliography: history of a tradition, Berkeley 1990, s. 5; Malcolm Walsby, ”Book lists and their meaning”, i Malcolm Walsby & Natasha Constantinidou (red.), Documenting the early modern book world:

120 IV. Biblioteksvariationer: kunskap, konfession och tid studier och ämnar visa hur de här övergripande förändringarna tog sina materiella former, innebörder och uttryck genom tillförseln av byten i Uppsala universitetsbibliotek. Vilka omständigheter var utmärkande för detta specifika exempel? Detta kapitel undersöker skapandet av Uppsala universitetsbibliotek genom de byten som fördes från jesuitkollegierna i Riga, Braunsberg och kapitelbiblioteket i Frauenburg till det svenska kungariket.280 Hur hanterade och klassificerade bibliotekarierna dessa föremål? Hur påverkade bytena genom sina materiella kvaliteter skapandet av nya rum och miljöer för samlingarna? Biografin kommer att generera förståelse för hur bibliotekarierna arrangerade och förstod byten som kunskap, konfession och tid. Samlingarnas materialiseringar kännetecknades av vad som bäst kan beskrivas som biblioteksvariationer. Det innebar att böckerna delades upp i två bibliotek, vilka ordnades efter flera ideal som avslöjade ämbetsmännens förståelse för föremålens epistemologiska och tidsliga egenskaper. I centrum för undersökningen står ett antal förteckningar över byten samt bibliotekets kataloger. Det är inte förteckningarnas till- förlitlighet vad gäller bytets storlek och liknande som är intressant här, utan vad dessa subjektiva representationer – för att återknyta till Giorgio Riello – berättar om själva arbetsprocessen, då före- målen packades, grupperades och klassificerades.281 Förteckningar, inventarier och kataloger låter forskaren förstå hur tidigmoderna

inventories and catalogues in manuscript and print, Leiden 2013, s. 2–4; Summit 2008, s. 2–8; Burke 2000, s. 38–44, 103–106; Helmut Zedelmaier, Bibli- otheca universalis und bibliotheca selecta: das Problem der Ordnung des gelehrten Wissens in der frühen Neuzeit, Köln 1992, s. 9–21; Evgenij Ivanovič Šamurin, Geschichte der bibliothekarisch-bibliographischen Klassifikation. 1, Leipzig, 1964, s. 135–139. 280. En tidigare version av detta kapitel har publicerats i antologin Åter kopplingar, se Emma Hagström Molin, ”Biblioteksmaterialiseringar: krigsbyten, samlingsordningar och rum i Uppsala universitetsbibliotek under 1600-talet”, i Marie Cronqvist, Patrik Lundell & Pelle Snickars (red.), Återkopplingar, Lund 2014, s. 309–327. 281. Riello 2012, s. 135–140.

121 krigsbytets biografi ting kunde tolkas, beroende på de specifika rumsliga och epistemologiska omständigheter som rådde vid tiden då föremålen hanterades eller visades.282 Det var därmed inte bara samlingarnas innehåll och vem som arbetade med dem som påverkade hur föremålen beskrevs, utan även var och när det skedde. Det kommer att visa sig hur inventering och packning av byten i kistor och tunnor på Tre Kronor i Stockholm fick långtgående verkningar på samlingarnas organisation i Uppsala universitetsbibliotek. De jesuitiska och kyrkliga boksamlingarna som analyseras kom från lärda katolska miljöer för att sedan omskapas till ett protestantiskt universitetsbibliotek. Däri ligger ett epistemologiskt möte som tidigare har tolkats som mindre lyckat, för att inte säga mycket problematiskt, av forskare som Otto Walde och Margareta Horn- wall.283 Med ”epistemologi” avses här tidigmodern kunskapsförstå- else, dess omfattning och gränser i vid bemärkelse. Jag har valt att följa forskare som till exempel Tamás Demeter, Paula Findlen och Peter Burke vilka alla har betonat variationerna i periodens kun- skapsuppfattning. På samma sätt som att historiesynen var mångfa- cetterad fanns olika epistemologier, som kunde vara konfessionellt färgade.284 Denna omständighet gör att behandlingen av konfessio-

282. Bleichmar 2011, s. 20; en mer traditionell hållning står Walsby för i Walsby 2013, s. 1–24, se särskilt s. 11. Walsby kommer med flera goda källkritiska poänger, ytterst handlar det dock om huruvida informationen som ges i katalogen eller inventariet är sann eller falsk. Klassifikation som en tolk- ningspraktik berörs överhuvudtaget inte. 283. Walde 1916, s. 15–16, 18; Hornwall 1981, s. 68. 284. Pomata & Siraisi 2005, s. 1–17; Tamás Demeter, ”Values, norms and ideologies in early modern inquiry: an introduction”, i Tamás Demeter, Claus Zittel & Kathryn Murphy (red.), Conflicting values of inquiry: ideologies of epistemology in early modern Europe [elektronisk resurs], Brill 2015, s. 1–9, se särskilt s. 6; jfr Findlen 1994, s. 9, 78–93; och Burke 2000, s. 13–17, 82–90. Findlen använder sig av begreppet vetenskaplig kultur, och beskriver därtill en specifik jesuitisk sådan. Burke talar om ”variationer av kunskap” under tidigmodern tid. Jag har i likhet med Demeter valt att använda mig av orden epistemologi/epistemologier för att beskriva dessa kunskapsvaria- tioner.

122 IV. Biblioteksvariationer: kunskap, konfession och tid nella böcker är särskilt intressant att studera. Med konfessionella böcker avses här böcker som klassificerades som teologi och/eller tillskrevs en viss konfession av bibliotekarierna: i regel luthersk, katolsk eller kalvinistisk.285 Hanteringen av dessa föremål belyser inte bara hur religiös polemik kunde fungera, utan illustrerar även hur byten kunde tillskrivas tidsliga egenskaper. Hur hanterade bibliotekarierna i Uppsala de böcker som de tolkade som jesuitiska, katolska och kalvinistiska?

Byten av material, geografi och konfession Det första byte som donerades till Uppsala universitetsbibliotek hade konfiskerats iRiga 1621. Förutom ett tusental böcker inne- höll bytet även liturgiska föremål som altarkläden, mässärkar och rysk-ortodoxa ikoner tillsammans med föremål av koppar, tenn, mässing och trä samt andra husgeråd. Allt förtecknades separat, troligen först våren 1627 i domkyrkan i Uppsala.286 Tyvärr går det inte att säga säkert var eller när eller vem som gjorde förteckningen. Troligast var det en av biblioteksinspektorerna (vilka berörs närmre nedan) som utförde arbetet i domkyrkan, eftersom bytet förvarades där under ett antal år. En sak är dock säker: det faktum att Rigaby- tet innehöll olika slags föremål och inte bara böcker ledde till att de senare först och främst behandlades som material och inte utifrån sitt kunskapsinnehåll. I förteckningen över Rigabytet noterades böckerna enligt principen störst först: det vill säga efter format i fallande ordning från

285. Under 1600-talet skulle teologer snarare ha talat om de olika konfessionerna som religioner, även om ordet konfession existerade i det svenska språket under samma sekel. 286. Walde 1916, s. 49; U271, UUB; en påminnelse om att inventera Rigabytet skickades 1627 från Johannes Bureus i Stockholm till rektor i Uppsala i samband med att Bureus inventerade ytterligare byten från Braunsberg och Frauenburg, se [Johannes Bureus], ”Bureus’ anteckningar”, Samlaren, fjärde årgången (1883), s. 102.

123 krigsbytets biografi folio till duodes. Titlarna har återgetts i kortform utan impressum, vilket innebär att uppgifter om tryckår och tryckort saknas. Biblio- tekarien skilde inte på tryckta böcker och handskrifter. I något fall har han noterat om volymen är tryckt eller skriven på pergament. Ämbetsmannen i fråga tog ingen som helst hänsyn till böckernas litterära innehåll. Efter de inbundna volymerna skapades en sär- skild kategori för vad som kallades för ”oinbundna materier”. Se- dan följde andra slags ting som beskrevs utifrån deras huvudsakliga material, såsom mässing, koppar, bly eller trä, och samlades under rubrikerna ”husgeråd” och ”tenn och mässing”. Att hantera föremål på det här sättet var vanligt under 1600-talet.287 Föremålen klassificerades utefter sina material och arrangerades sedan hierarkiskt, enligt system som går tillbaka till Aristoteles naturlära.288 Principen innebar att en ädelmetall som guld kom före en legering som koppar, att en bok i grandiost folioformat kom före en mindre kvarto, och så vidare. Eftersom böckerna kom först i Rigaförteckningen betydde det att bibliotekarien, kanske inte helt oväntat, uppfattade dem som den mest värdefulla delen av bytet. Några år senare, 1626, anlände byten från Preussen till Stock- holm, vilka bestod av böcker från det inflytelserika jesuitkollegiet i Braunsberg och kapitelbiblioteket i Frauenburg, där den berömde astronomen och kaniken Nicolaus Copernicus en gång hade verkat. Inventeringen utfördes av den kunglige bibliotekarien Johannes Bu- reus och minst en medhjälpare. Bureus var Gustav II Adolfs gamle lärare och är än idag känd för sina antikvariska, lingvistiska och mystiska verk.289 Inventeringsarbetet utfördes på slottet Tre Kronor från hösten 1626 till och med februari 1627 och förutom de bevarade

287. U271, UUB; jfr Riello 2012, s. 134. Riello kallar det här sättet att organisera föremål för ”en tysk modell”. Camilla Mordhorsts koppling till Aristoteles är mer analytisk och i det här sammanhanget mer intressant, se följande not. 288. Mordhorst 2009, s. 85–86. 289. Bureus har nyligen behandlats av Håkan Håkansson, Vid tidens ände: om stormaktstidens vidunderliga drömvärld och en profet vid dess yttersta rand, Gö- teborg & Stockholm 2014.

124 IV. Biblioteksvariationer: kunskap, konfession och tid förteckningarna beskrev bibliotekarien processen kortfattat i sina dagbokslikande anteckningar.290 Hösten 1626 återvände Gustav II Adolf från fälttåget i Preussen. Dagen efter sin hemkomst tog han emot Bureus för att ge honom uppdraget att ”registrera böckerna från Braunsberg”. Omkring en vecka senare påbörjade bibliotekarien sitt arbete, men enligt anteckningarna började han med samlingen ”från Frauenburg”. Bureus strävade tydligen efter att hålla isär de geografiska provenienserna, men sammanförde dem till slut i en renskriven förteckning som ”böckerna från Preussen”.291 Han beskrev därmed omväxlande arbetet med en och med två samlingar, vilket illustrerar spänningen mellan sammanställningen av en imponerande helhet och upprätt- hållandet av två prestigefyllda geografiska identiteter knutna till tingen. Ambivalensen i Bureus arbete är även synlig i hans sätt att hantera det stora antalet föremål. Braunsberg- och Frauenburgsamlingarna innehöll tillsammans långt fler böcker än de som hade tagits iRiga. Böcker med Braunsbergproveniens i Uppsala har nyligen (2007) räknats till drygt 2 300, vilket kan jämföras med de 2 000 volymer som Bureus räknade upp i sin förteckning över båda biblioteken.292 Frauenburgbytet utgjordes troligen av färre än ett tusental böcker, dessutom ingick en del arkivhandlingar som kungen och kanslern placerade i Riksarkivet men som varken nämndes eller inventerades av Bureus. Bibliotekssamlingarna i Uppsala har senare, i synnerhet från slutet av 1600-talet, decimerats genom duplettauktioner och andra omständigheter, vilket förstås påverkar alla rekonstruktioner gjorda efter det.293 Bytet från Preussen var utan tvekan betydligt

290. [Bureus] 1883. 291. [Bureus] 1883, s. 102, 104–105. 292. Józef Trypućko, The catalogue of the book collection of the Jesuit College in Bra- niewo held in the University Library in Uppsala, vol. 1, red. Michał Spandowski & Sławomir Szyller, Warszawa 2007, s. 21; jfr beräkning längst bak i U272, UUB. 293. Walde 1916, s. 81, 92, 97. Enligt Walde kunde bytet från Frauenburg inte innehålla mer än 428 tryck.

125 krigsbytets biografi större än de 2 000 böcker som Bureus noterade. Det innebar att fler böcker än de som förtecknades skickades till Uppsala. Under arbetet på Tre Kronor spreds böckerna i olika rum på slottet. I förteckningarna har Bureus genom små notiser gett exempel på hur böcker mer tillfälligt kunde lämna inventeringen och kistorna. En bibel hade Bureus hemma, en annan hade kungen sett ligga i en viss kammare.294 Det här innebar att både kungen och bibliotekarien tog till sig och använde enskilda föremål ur bytet under arbetets gång. I förteckningarna markerades vissa böcker med en pekande hand, en vanligt förekommande nota bene-symbol under 1600-talet. Den användes för att peka ut de föremål som var särskilt värdefulla i mängden.295 Sammantaget betyder det att när Bureus, hans medhjälpare och kungen interagerade med samlingarna fäste de sin uppmärksamhet vid och synliggjorde enskilda böcker i kistorna som rymde nästan 3 000 volymer. Det handlade inte bara om att hantera ett stort antal föremål. Enstaka böcker rörde på sig, och bytena var både som helhet och till sina enskilda delar svåra att hålla isär och hålla samman på en och samma gång. Den svenska elitens samlande av byten var därmed inte bara en systematisk ackumulation av många böcker; tvärtom visar Bureus arbete hur han tog sig tid att synliggöra det enskilda. I förhållande till Rigaförteckningen tillämpade Bureus nästan helt och hållet en annan systematik, förutom i fråga om en fak- tor: hans intresse för böckerna som material. Bureus förteckningar över Preussenbytet är fulla med beskrivningar av och omdömen om böckernas materiella egenskaper och kännetecken. Genomgående tog han och hans medhjälpare sig tid att notera huruvida jesuiterna hade antecknat i en bok, om volymen hade blivit av med titelsidan, om början eller slutet av ett verk fattades, om bokbandet var förlo- rat, om sidorna var trasiga eller om en volym hade en distinkt form

294. U 272, UUB, s. (3); jfr Cowen Orlin 2002, s. 71. 295. U272 och U273, UUB; nota bene-symbolen (”manicula”) har analyserats av William H. Sherman i Used Books [elektronisk resurs], University of Pennsylvania Press 2009, s. 29–45.

126 IV. Biblioteksvariationer: kunskap, konfession och tid eller en viss sorts band, av till exempel pergament eller papper. I ett fall noterade han till och med att en bok bar biskopen av Ermlands sigill.296 Föremålets geografiska identitet och koppling till ett ämbete och kanske en viss person var därmed viktiga att beskriva. Bureus konservatoriska intressen påminner om vad rikskansler Oxenstierna uttryckte i befallningen från 1643: om tillfälle gavs skulle fiendens sköna och värdefulla bibliotek samlas och konserveras.297 Bureus förteckningar visar hur han i hanteringen av boksam lingarna balanserade mellan helheten och det enskilt betydelsefulla. Hans noggrannhet är synlig i alla de små detaljer som han bemöda- de sig om att inkludera: de trasiga banden, de fullklottrade volymerna, de geografiska och genealogiska egenskaperna. När han ägnade sig åt detaljer och enstaka föremål handlade det inte bara om att klassificera ett kunskapsinnehåll. Det handlade om att se och röra vid föremålet. Som Daniela Bleichmar har skildrat krävde tidigmoderna samlingar en särskild sorts seende av sin betraktare. Det fordrade förmågan att kunna zooma in och ut och därmed pendla mellan helheten och det särskilda. Betraktarens blick rörde sig därför från hela samlingen till grupper av föremål, till möjligheten att gripa tag i ett enda ting, hålla det nära och uppleva dess material och form genom beröring.298 Samma slags seende och handfasta praktik krävdes av den som arbetade med att inventera dessa samlingar. Bureus arbetade med två sammantaget stora samlingar under åren 1626–1627 och de var som framgått svåra att kontrollera. För att få bukt med det stora antalet försökte han synliggöra det enskilda i mängden. Två andra metodologiska lösningar var att klassificera volymerna enligt ett för bytena skräddarsytt epistemologiskt system och att försöka hålla dem förvarade i särskilda kistor och tunnor. Det är värt att studera dessa tillämpningar närmare. I Bureus arbete med samlingarna på Tre Kronor i Stockholm visar den första

296. U 273, s. (15). 297. Walde 1916, s. 344. 298. Bleichmar 2011, s. 26–27.

127 krigsbytets biografi förteckningen, konceptet U272, hur böckerna har flyttats runt mellan olika kistor under arbetsprocessen. Ordningen i U272 överens- stämmer i stort med den som senare slogs fast i renskriften U273. Det är en ordning som tycks ha speglat hur böckerna en gång packades i Preussen. Ibland har till exempel kistan i fråga fått en ny bokstavsbeteckning medan dess innehåll har lämnats oförändrat. Det innebar att böckerna i stort var packade enligt litterära klasser som Bureus gav en epistemologisk etikett. Däremot är det svårare att säga hur blandade de två geografiska provenienserna var, både från början och efter det att bibliotekarien hade avslutat sitt uppdrag. Inom varje kategori noterade Bureus volymerna hierarkiskt, i fallande ordning från folio till duodes. Hans system inleddes med en differentierad teologiavdelning, vars innehåll visades störst omsorg. I fråga om hanteringen av de teologiska böckerna motsvarade Bureus klassificeringspraktik de nordeuropeiska jesuiternas epistemologi. Braunsbergkollegiets egen bibliotekskatalog var en del av bytet och var därmed tillgänglig för honom när han inventerade bytet.299 Katalogen var inte rumsligt förankrad och säger därmed inget om hur böckerna var uppställda i kollegiets bibliotek. Det är möjligt att den packordning som Bureus förteckning U272 speglar säger mer om hur kollegiets boksamling var rumsligt ordnad än vad bibliotekskatalogen gör. Enligt Bureus renskrift U273 innehöll kista A biblar och konkor danser, kista B bibelkommentarer, kista C evangelier, postillor och perikoper.300 I kista D2 placerade Bureus det som han kallade för ”påviska kyrkböcker” eller böcker för sakristian, det vill säga missalen, breviarier och liknande liturgiska skrifter vilka var nödvändiga för den katolska mässan. De här böckerna finns inte med i Brauns- bergkollegiets katalog, vilket tyder på att de konfiskerades av de

299. Katalogen upprättades 1570 och reviderades sedan 1605, se U274, UUB. 300. Alfabetisk ordningsföljd blev mycket vanlig under de sekel som följde efter reformationen och sågs som en garanti för ordning. Detta har tolkats som en effekt av boktryckarkonstens spridning och det lärda Europas sökande efter nya ordningar, se Walsby 2013, s. 2–3.

128 IV. Biblioteksvariationer: kunskap, konfession och tid svenska soldaterna i just sakristian.301 Kista D1 innehöll dogmatiskt blandade katekeser och undervisande texter och kista E och F kyr- kofäderna. Sedan följde innehållet i kistorna T, V, X, Y, Z och α. Dessa har inte försetts med någon epistemologisk klass, och böck- erna har inte heller ordnats efter format. Det var Bureus som skrev dit rubrikerna, ”inlagda böcker i kistan T” och så vidare, men själ- va innehållet i kistorna är förtecknat av en annan hand. Det var en blandning av böcker i dessa kistor; kista T innehöll till exempel verk av Aristoteles, Cicero och Vergilius tillsammans med predikningar, postillor och index till teologiska verk. Efter de sex oklassificerade kistorna återgår inventariet till en ordning där kistorna förses med en litterär klass. Kista K och L innehöll historia, kista M politik och kista N moralfilosofi med verk av Aristoteles, Philipp Melanchthon och Erasmus. Kistorna O och P innehöll juridik, Q poesi, R grekiska författare och grekisk grammatik.302 Kistor med beteckningarna G, H, I/J och S finns inte med i renskriften men däremot i kladden U272, som innehåller delar av olika inventeringar och system som sedan lagts samman. Enligt denna skall kista G ha innehållit kyrkofäder. Bokstaven H är eventuellt skriven ett par sidor senare (högst upp till höger på s. [49] i förteck- ningen) där teologisk litteratur förtecknats utan ämnesspecifika- tion. De nästföljande sidorna tar upp kategorierna franska, engelska och italienska böcker och motsvarade troligen kista I/J.303 Kista S lyser dessvärre med sin frånvaro i båda förteckningarna. Om renskriften U273 var tänkt att följa alfabetisk ordning har de sex oklassificerade kistorna hamnat fel i förteckningen. Det är möjligt att detta har skett senare eftersom inventariet bundits in först under 1800-talet. Otto Walde var övertygad om att dessa kistor egentligen tillhörde en annan förteckning, och att böckerna i kistorna T, V, X, Y, Z och α inte var från Braunsbergsamlingen.

301. U274, UUB; en del av dem hade troligen Frauenburgproveniens, men det är ändå intressant att kollegiets katalog helt saknar denna typ av böcker. 302. U273, UUB. 303. U272, UUB.

129 krigsbytets biografi

Däremot kunde det röra sig om böcker från Frauenburg. Han drog den slutsatsen efter att ha jämfört innehållet i kistorna med Brauns- bergkollegiets katalog.304 Men om bladen i renskriften U273 har bundits in ”rätt”, och kistorna T, V, X, Y, Z och α främst tar upp bytet från Frauenburg så måste dessa böcker ha ansetts vara så pass betydelsefulla att de i Bureus hierarkiska förteckning kom direkt efter det allra viktigaste, nämligen den teologiska litteraturen. Ef- tersom anteckningarna visar hur han arbetade med två samlingar är det mycket troligt att ordningen i renskriften var korrekt. För- teckningarna speglar att han ville synliggöra bytenas geografiska identitet och bakgrund, men en viss sammanblandning av Brauns- berg och Frauenburg skapade spänningar mellan geografins kontra epistemologins betydelser. När kistorna väl skickades från Stockholm till Uppsala gjordes det i två omgångar, vilket understryker att samlingarna ändå hölls isär. Den 22 maj skickade Bureus 29 kistor med böcker från Brauns- berg och den 4 juni skickade han nio kistor och tre tunnor. Dessa nämns utan geografisk identitet men utgjorde troligen merparten av Frauenburgbytet.305 I Uppsala tog man sammanlagt emot 36 kistor och tre tunnor, det vill säga två kistor mindre än vad Bureus hade skickat. De placerades i ett magasin vid Fyrisån i väntan på att bibliotekets nedervåning skulle byggas färdigt.306 Det går att vrida och vända på omständigheterna utan att få det att stämma, trots att två inventarier och räkenskaper från Uppsala utgör ett rikt underlag till bytenas biografi. Diskrepansen källorna emellan illustrerar både föremålens instabilitet och förteckningarnas fiktioner, för att knyta an till diskussioner som förts av Carla Nappi och Lena Cowen

304. Walde 1916, s. 94–95; åtminstone någon volym i de här kistorna hade dock Braunsbergproveniens, och bland biblarna som presenterades allra först finns några från Frauenburg, se t.ex. 33:60 och 37:21, UUB; C94a och C94b, västerländska handskrifter, UUB. 305. [Bureus] 1883, s. 105. 306. E1, bibliotekets arkiv, UUB.

130 IV. Biblioteksvariationer: kunskap, konfession och tid

Orlin.307 Bytena från Braunsberg och Frauenburg var två krävande samlingar vars heterogeniteter krävde olika angreppssätt. I arbetet med bytet från Riga betonades framförallt samlingens materiella egenskaper, och böckerna framträdde som ett material bland andra material. Källmaterialet är rikare kring inventeringen av bytet från Preussen, vilket paradoxalt nog visar att helheten inte alltid gick ihop. Den var svårhanterlig. Att hålla böckerna i förvar, i kistor och tunnor, var ett grundläggande sätt att upprätthålla kontrollen. Kanske lät Bureus bli att packa upp ett antal kistor i syfte att bevara något slags ordning.

Preussenbytets splittringar Till Preussenböckernas biografi hör även att delar av bytet hamnade i andra samlingar vid sidan av Uppsala. Carl Gustaf Wrang- els bibliotek på Skokloster, domkyrkobiblioteket i Strängnäs och Kungliga Biblioteket i Stockholm är några exempel på samlingar där de geografiska provenienserna Braunsberg och/eller Frauenburg finns representerade. Enstaka böcker skildes från samlingarna redan i Preussen och senare i Stockholm. Längst bak i en av förteckning- arna har Bureus noterat några volymer som skänktes till ett antal ämbetsmän. Två polyglotta biblar behölls av Gustav II Adolf själv och en mindre bibel i kvartoformat gavs till hans utomäktenskapliga son, ”Gustavus lille”.308 Omkring tjugo år senare visade drottning Kristina och hennes bibliotekarie samlingarna från Braunsberg och Frauenburg särskild uppmärksamhet. I slutet av år 1648 hämtade drottningens dåvarande bibliotekarie Johannes Freinshemius ett 50- tal handskrifter från biblioteket i Uppsala, vilka han förde tillbaka

307. Nappi 2012, s. 33; Cowen Orlin 2002, s. 52–53. 308. Erik [Schroderus] fick bl.a. enAugustinussamling och en Machiavelli, en mäster Jacob fick Stanislaus Hosius samlade verk, en herr Nils fick ett verk av Adam Sasbont och en samling konkordanser i kvartoformat, en herr Peder en Lutherkommentar, se U272, UUB; noteringar om kungen och hans sons del av bytet finns under Biblia, både i U272 och U273, UUB.

131 krigsbytets biografi till Stockholm där de införlivades med drottningens handskriftssamling. Universitetsbiblioteket fick ett antal tryckta volymer i utbyte.309 Drottningen, eller enbart hennes bibliotekarie, valde därmed ut ett antal handskrifter, som främst tycks ha varit tagna från kapitelbiblioteket i Frauenburg.310 Detta är ytterligare en omständighet som visar att Frauenburgbytet tolkades som särskilt värdefullt av flera bibliotekarier. Kapitelbibliotekets samling var enligt Walde be- römd för sin vetenskapliga litteratur, men dess storlek tycks ha över- drivits av svenska biblioteksforskare. Mycket tyder på att samlingen inte utökades med nyförvärv efter 1500-talets mitt. Det är möjligt att bytet handplockades 1626, när Gustav II Adolf beordrade att Frauenburgböckerna skulle konfiskeras. I så fall var den person som verkställde konfiskationen troligen en av hovpredikanterna, vilken måste ha gjort urvalet utifrån samlingarna.311 En del av handskrifterna som hämtades av Freinshemius rörde sig med tiden ut i Europa igen. När Kristina lämnade det svenska riket efter sin abdikation i juni 1654 tog hon med sig stora delar av alla samlingarna på Tre Kronor. Urvalet av handskrifter gjordes av hennes dåvarande bibliotekarie Isaac Vossius. Genom honom hamnade en del av handskrifterna från Preussen och Frauenburg i Leiden, eftersom han fick välja ut dessa som lön för sitt utförda arbete. Andra handskrifter följde med Kristina till Rom där de efter drottningens död 1689 hamnade i Bibliotheca Apostolica Vaticana.312 Några av de handskrifter som Freinshemius hade hämtat 1648 var kvar i Stockholm och brann upp i slottsbranden 1697, medan andra finns kvar i samlingarna än idag.313

309. Handskrifterna finns förtecknade längst bak i katalogen K3, bibliotekets arkiv, UUB; se även Nilsson Nylander 2011, s. 100–101; Walde 1916, s. 101. 310. Det är möjligt att jämföra innehållet i kistorna T–α (se diskussion nedan) i Bureus förteckning U273 med Freinshemius kvitto i katalogen K3, men eftersom det enbart är korttitlar som återges så blir resultatet väl spe kulativt. 311. Walde 1916, s. 19, 72–74, 96–99. 312. Nilsson Nylander 2011, s. 147, 152, 154. 313. Enligt mina undersökningar motsvarar åtminstone A213, B682 och X84,

132 IV. Biblioteksvariationer: kunskap, konfession och tid

Preussenhandskrifterna som hämtades i Uppsala illustrerar hur dessa begärliga rariteter kunde tillskrivas flera betydelser i egenskap av föremål, och hur dessa betydelser gav upphov till handskrifternas cirkulation. De var utan tvekan viktiga på grund av sin geografiska identitet, både i universitetsbiblioteket och i Kristinas samling. I böckernas geografiska identitet fanns kopplingar till en viss plats, ett särskilt bibliotek och ibland till en viss person.314 För Kristina och hennes bibliotekarier tycks handskrifterna först och främst ha varit ett särskilt slags föremål: drottningen samlade av egen vilja eller tack vare sina bibliotekariers intressen särskilt på handskrifter. I sin samling hade hon flera olika versioner av samma texter. Hon använde handskrifterna på ett annat sätt än de tryckta böckerna. Trycken antecknade hon gärna i, men aldrig i handskrifterna. Hennes bibliotekarier blandade inte heller handskrifter och tryck i katalogerna. Handskrifterna utgjorde där en egen materiell kategori utan närmare ämnesklassificering. Den var dessutom den första kategorin i den katalog som gjordes över Kristinas boksamling i Stockholm. Handskrifterna var därmed nummer ett i samlingens hierarki, mer värdefulla än de tryckta böckerna som hanterades med hjälp av epistemologiska kategorier.315 När drottning Kristinas handskriftssamling förvarades i Antwer- pen åren 1654–1656 förtecknades den än en gång av Isaac Vossius. Här beskrev han vilket ämne som fanns i respektive kista (teologi, historia osv.).316 I denna packlista gjordes kort senare, 1656, en rad

Kungliga biblioteket, handskrifter som förtecknades av Freinshemius som nr (15), (5) och (3), jfr förteckningen längst bak i K3, bibliotekets arkiv, UUB. 314. Nilsson Nylander har, med hjälp av Lisa Jardines studie av familjen Medicis böcker, analyserat drottning Kristinas handskriftssamling utifrån ett antal kategorier. Föremål som etablerade genealogiska band till kända samlare utgör där en egen kategori, se Nilsson Nylander 2011, s. 120–121. 315. Nilsson Nylander 2011, s. 51–52, 96, 98, 163, 177. Ett undantag är dock katalogiseringen av Petauhandskrifterna, som klassificerades avVossius i Antwerpen 1655, se Vat. Lat 8171, index på bl. 404, BAV, Vatikanstaten. 316. Vat. Lat 8171, BAV, Vatikanstaten.

133 krigsbytets biografi tillägg av en okänd bibliotekarie som hade efterträtt Vossius. Den anonyme bibliotekarien tog sig tid att i många fall notera handskrifternas geografiska ursprung, tillsammans med upplysningar om bokens materiella egenskaper som bandets färg, huruvida bladen var av papper eller pergament och vad boken hade för form och format. Vossius hade köpt två större handskriftssamlingar åt Kris- tina innan hon abdikerade. Den mindre bestod av 370 handskrifter från hennes läkare Pierre Michon Bourdelot, och den större bestod av över 2 000 dito från parisarna Paul och Alexandre Petau.317 Den senare samlingen blandades inte med de övriga handskrifterna utan förtecknades separat av Vossius i Antwerpen, trots att drottningen köpt Petauhandskrifterna redan 1650. Den anonyme bibliotekarien noterade därtill bland de övriga handskrifterna vad som hade tillhört Bourdelot. På ett par ställen i katalogen har även handskrifter från Frauenburg antecknats, tillsammans med andra byten från Dietrichsteinsamlingen i Nikolsburg.318 I handskrifterna har sedan samme bibliotekarie noterat att föremålet i fråga inte kom från Petausamlingen (med beskrivningen non Petanvianum), märkt dem med ett kors och gett varje föremål ett individuellt nummer.319 Varför var det viktigt för Kristinas bibliotekarie att tillföra information om böckernas geografiska identitet och förse dem med ett förflutet? Svaret är att handskrifternas geografiska och genealogiska bakgrund var betydelsefull. De gav föremålen en historia och ökade rariteternas värde både för den som hanterade samlingen och för dem som besåg och konsulterade den. Kring årsskiftet 1654–55 hade Kristinas boksamling, tryck och handskrifter packats upp ur sina kistor och ställts ut i galleriet på börshuset i Antwerpen. Gal-

317. Nilsson Nylander 2011, s. 54–56, 59. 318. Vat. Lat 8171, bl. 151, 154, 160, BAV, Vatikanstaten; Jfr Christian Call- mer, Königin Christina, ihre Bibliothekare und ihre Handschriften: Beiträge zur europäischen Bibliotheksgeschichte, Stockholm, 1977, s. 180; Walde 1920, s. 247–305. 319. Se t.ex. Ottob. Lat. 1429, Ottob. Lat. 638 och Reg. Lat. 941, BAV, Vatikan- staten; Nilsson Nylander 2011, s. 70–71.

134 IV. Biblioteksvariationer: kunskap, konfession och tid leriet hade tillgängliggjorts enkom för detta. Under de år som Kris- tinas samlingar sedan fanns kvar i Antwerpen var de åtkomliga för den lärda eliten. Bland annat besökte flera jesuiter Kristinas samling i syfte att kopiera vissa hagiografiska handskrifter.320 Inom bokhistorisk forskning har böckers geografi varit ett aktuellt ämne sedan Lucien Febvre och Henri-Jean Martins publicerade sin klassiska studie L’apparition du livre (The coming of the book) 1958. Böckers geografiska mönster och biografier är idag en central del av forskarens förståelse av boken som föremål. Geografisk identitet bidrar till att skapa föremålets sammansättning och karaktär och det som kan skilja en bok från en annan.321 Handskrifternas materiella och geografiska egenskaper var tveklöst viktiga faktorer som betonades av bibliotekarierna som arbetade med Kristinas samling.

Biblioteksmaterialiseringar Universitetsbibliotekets samlingar har, precis som Riksarkivets, för- ändrats genom förflyttningar och reduceringar vid otaliga tillfällen under nästan 400 års bibliotekshistoria. Den byggnad som samlingarna förvarades i mellan 1627 och 1691 är enbart känd genom en bevarad planskiss från sent 1600-tal.322 Det är det så kallade äldre bibliotekshusets rum som strax kommer att figurera här. Ett desto rikare material utgörs av inventarielistor och kataloger där biblioteks samlingar, och ibland deras placering i rummet, har fixerats vid ett särskilt tillfälle. Genom dessa är det möjligt att förstå hur biblioteket materialiserades. Vägen till de första katalogerna kantades dock av en rad praktiska problem. Grunden till universitetsbibliotekets samlingar var en rad gamla bok- och föremålssamlingar som hade beslagtagits från Vasakungar-

320. Callmer 1977, s. 178–179. 321. Miles Ogborn & Charles W. J. Withers, ”Introduction: book geography, book history”, i Ogborn & Withers, Geographies of the Book [elektronisk resurs], Ashgate Publishing Group 2010, s. 1–5. 322. U65, bibliotekets arkiv, UUB.

135 krigsbytets biografi nas politiska opponenter, både inrikes och utrikes. Gustav II Adolfs donation 1620 bestod av böcker från nedlagda kloster, tillsammans med delar av Vasakungarna Johan III:s, Sigismunds och Karl IX:s boksamlingar. Troligen följde även det avrättade riksrådet Hogen- skild Bielkes konfiskerade böcker med donationen.323 Inalles innehöll kungens bokgåva omkring 4 450 volymer. Allt hade förvarats i ett nedlagt kloster på Gråmunkeholmen (dagens Riddarholmen) i Stock- holm, innan kungen skänkte samlingarna till Uppsala universitet.324 Som en direkt följd av Rigabytets ankomst till Uppsala 1622 på- börjades arbetet med att renovera ett hus för biblioteket.325 Huset var beläget nordväst om domkyrkan och rymde det gamla biblioteket fram till 1691 och kom efter det att omdanas grundligt kring mitten av 1700-talet. Innan byggnaden var färdig förvarades bibliotekets samlingar i domkyrkans södra kor, där det sedan tidigare fanns en mindre boksamling som tillhörde domkyrkan.326 Det finns mycket få källor som säger något om hur biblioteket i domkyrkan kan ha fungerat, hur det var organiserat eller hur pass tillgängligt det var. Bytena låg troligen i sina kistor och tun- nor och vissa av dem var kanske låsta. Det upprättades inte något gemensamt inventarium under de första åren som förde samman de olika samlingarna och gjorde dem överskådliga. Samtidigt fattades flera beslut i det akademiska konsistoriet (det vill säga universitetets styrelse) om att skapa grunden för ett mer organiserat och tillgängligt bibliotek. Claes Annerstedt har pekat ut tre olika personer som han menar i praktiken fungerade som bibliotekarier från 1621 till 1627.327 År 1626 instiftade konsistoriet ett slags am-

323. Bielkesamlingen har rekonstruerats av biblioteksforskaren Wolfgang Un- dorf, se Hogenskild Bielke’s library: a catalogue of the famous 16th century Swedish private collection, Uppsala 1995, s. 13. 324. Åke Davidsson, ”Gustav II Adolfs bokgåvor till akademien i Uppsala”, i Sven Lundström (red.), Gustav II Adolf och Uppsala universitet, Uppsala 1982, s. 93–94. 325. E1, bibliotekets arkiv, UUB. 326. Hornwall 1981, s. 66; Annerstedt 1894, s. 10. 327. Annerstedt 1894, s. 11.

136 IV. Biblioteksvariationer: kunskap, konfession och tid bulerande inspektionsuppdrag som skulle innehas av någon av konsistoriets medlemmar. Första gången utnämndes två ämbetsmän till Inspectores Bibliothecae för att dela bördan, och tanken var att uppdraget i tur och ordning skulle gå vidare till alla fakulteternas professorer. Därmed fanns det ämbetsmän som var ansvariga för bibliotekets inspektion, men ingen bibliotekarie som hade vården av samlingarna som sin huvudsyssla.328 Universitetskanslern Johan Skytte befallde redan i maj 1626 att studenterna skulle ha tillträ- de till biblioteket, samtidigt som han krävde att biblioteket skulle byggas färdigt.329 Biblioteket var därmed, lite motsägelsefullt, både samlingarna i kyrkan och en byggnad som inte var färdig än. Trots denna befallning var boksamlingarna inte särskilt tillgängliga i praktiken, i synnerhet inte för studenterna. Konsistoriets insikt om att bibliotekssamlingarna krävde över vak ning och hantering speglar vidare bibliotekshistoriska för ändringar som professorerna påverkades av. Från 1500-talet och framåt professionaliserades bibliotekariens roll allt mer, den gick från att ha varit en konst till att bli ett yrke. Som en konsekvens av detta publicerades det i början av 1600-talet en rad inflytelserika biblioteksmanualer. Kataloger över både publika och privata bibliotekssamlingar publicerades och blev, precis som manualerna, en egen litterär genre.330 Den mest kända av handböckerna är utan tvekan Gabriel Naudés Advis pour dresser une bibliothèque (1627), det vill säga råd för upprättandet av ett bibliotek. Naudé var under en kort period drottning Kristinas bibliotekarie och hans manual åter- kommer i analysen av Carl Gustaf Wrangels bibliotek. I handboken deklarerade Naudé att ett bibliotek utan ordning inte ens förtjänade att kallas för ett bibliotek.331 Två tidiga exempel på publicerade kata-

328. Hornwall 1981, s. 69. 329. Uppsala universitet, Akademiska konsistoriet, Akademiska konsistoriets protokoll. 1, 1624–1636, Uppsala 1968, s. 16. 330. Nilsson Nylander 2011, s. 81–82. 331. Gabriel Naudé, Vejledning i biblioteksarbejde [1627], Köpenhamn 1970, s. 104.

137 krigsbytets biografi loger var universitetsbiblioteket i Leiden vars Nomenclator trycktes 1595 och Bodleian Library, universitetsbiblioteket i Oxford, vars kataloger trycktes 1605 och 1620.332 I konsistoriet diskuterades möj- ligheten att göra en resa till universitet i det tysk-romerska riket år 1631, i första hand till Wittenberg, för att införskaffa kunskaper om akademin och dess bibliotek.333 Detta visar hur kunskap om kontinentala förhållanden kunde spridas både genom tryckta manualer och faktiska besök och upplevelser av samlingar, även om just denna resa inte tycks ha genomförts. Universitetsbibliotekets första materialiseringar i domkyrkan visar tillsammans med besluten i konsistoriet alltså hur konsistoriets hantering av samlingarna stod i relation till omvärldens och biblioteksvärldens förändringar. Arbetet med bibliotekshuset fortskred och Rigabytet och kungens donation från 1620 tog plats i husets övre våning som var färdig först, i maj 1627. Även de föremål som inte var böcker följde med in i bibliotekshuset. Ungerska bordstäcken, rysk-ortodoxa ikoner, mässärkar och altarkläden tillsammans med skålar, fat, ljusstakar och astronomiska instrument av trä var till en början en del av bibliotekets samlingar men kom successivt att försvinna från byggnaden. När konsistoriet diskuterade en pågående inventering av samlingarna under hösten 1631 var det mesta registrerat, förutom de böcker som fanns på nedervåningen ”samt mässing, koppar och annat sådant”.334 Men när Rigaföremålen behandlades i konsistoriet så sent som 1682 framgår att många av dem hade förkommit.

332. Kasper van Ommen, ”Legacy of Scaliger in the Leiden University Catalo- gues”, i Malcolm Walsby & Natasha Constantinidou (red.), Documenting the early modern book world: inventories and catalogues in manuscript and print, Leiden 2013, s. 65; Paul Nelles, ”The uses of orthodoxy and Jacobean erudition: Thomas James and the Bodleian library”, i Mordechai Feingold (red.), History of universities, XXII:1 (2007), s. 23. 333. Akademiska konsistoriets protokoll. 1, 1624–1636, s. 151–152. 334. Enligt protokollet var de okatalogiserade böckerna placerade in transcusu funde vilket mer ordagrant betyder ”i bottnens genomgång”, min översätt- ning, Akademiska konsistoriets protokoll. 1, 1624–1636, s. 174.

138 IV. Biblioteksvariationer: kunskap, konfession och tid

De kan ha skänkts till olika kyrkor i Uppsala.335 Att de efterlystes så sent som 1682 tyder på att det fanns kännedom om dem, att de var saknade och fortfarande ansågs vara intressanta. Om de liturgiska Rigaföremålen skänktes till kyrkorna återfördes de till ett sakralt sammanhang som var mer likt deras vistelseort före plundringen, i jämförelse med den museala inramning som föremålen fick under åren i biblioteket. Det finns flera andra samtida exempel på hur sakrala byten placerades i det svenska rikets kyrkor, såväl i Uppsala och Stockholm som på Skokloster.336 När kistorna och tunnorna med böcker från Braunsberg och Frauenburg anlände till Uppsala i juni 1627 placerades de i ett magasin vid ån. Efter att arbetet med bibliotekshusets nedervåning hade avslutats bars Preussenbytet in i biblioteket.337 Innan de första bib- liotekskatalogerna upprättades i slutet av 1630-talet var samlingarna därmed organiserade i lokalerna enligt ett slags accessionsordning, vilket underströk samlingarnas geografiska identitet. Böckerna och de andra föremålen kom att stå inställda på detta sätt i omkring tio år. Det innebar att bytenas geografi betonades även i det nya bibliotekshuset, precis som den hade spelat en roll i Bureus arbete med Preussensamlingarna på Tre Kronor. Till skillnad från Bureus satte de ansvariga i Uppsala till en början böckernas epistemologiska egenskaper helt i skymundan. Men en geografiskt orienterad samlingsordning var inte tillräck- lig. Bureus var i Uppsala åtminstone två gånger för att ordna biblioteket, först i november 1627 och sedan i mars 1628.338 Det var ett arbete som han inte hade möjlighet att avsluta. I maj samma

335. Jfr U271, UUB med K6, bibliotekets arkiv, UUB; Uppsala universitet, Aka- demiska konsistoriet, Akademiska konsistoriets protokoll. 15, 1682, Uppsala 1975, s. 239; jfr Annerstedt 1894, s. 55f; Rudbecks uttalande om föremålen som citeras av Annerstedt är inte återgivet i det tryckta protokollet. 336. Regner 2007, s. 49; Rangström 1978, s. 15, jfr med Whitelocke som skrev att Uppsala domkyrka var full av krucifix och bilder och därför inte skilde sig mycket från de katolska kyrkorna, Whitelocke 1772, s. 94. 337. E1, bibliotekets arkiv, UUB. 338. [Bureus] 1883, s. 107, 110.

139 krigsbytets biografi

år befallde kungen genom universitetskanslern Johan Skytte, att ”Bibliotheket […] utan försummelse väl bliva disponerat och registrerat”, och eftersom Bureus hade fått andra åtaganden skulle bibliotekarien se till att genomföra arbetet.339 Under det decennium som följde slutfördes aldrig uppdraget, troligen eftersom biblioteket saknade en bibliotekarie som uteslutande kunde ägna sin tid åt dess samlingar. Istället var det medlemmar av konsistoriet som åla- des att sköta biblioteket vid sidan av sitt professorsämbete. Under denna period diskuterade konsistoriet vid flera tillfällen behovet av en särskild bibliotekarie som skulle ha skötseln av samlingarna som huvuduppgift. Att hålla en god katalog över samlingarna var en av de arbetsuppgifter som den tänkta bibliotekarien skulle vara skyldig att utföra. De professorer som var ansvariga för biblioteket mellan åren 1627 och 1638 åberopade både tidsbrist och dålig ersättning som försvar när den ständiga frågan om den oavslutade inventeringen kom upp på dagordningen.340 Samlingarna ansågs tveklöst ha varit ett besvär, och arbetet med dem beskrevs uttryckligen som ett ”omak” av bibliotekarien Sven Jonae.341 Den rådande oordningen hejdade dock inte professorerna från att hämta böcker från bibliotekshuset. Bibliotekarierna menade vid ett par tillfällen att professorernas lån från samlingarna var ett hinder för arbetet med inventeringen.342 Det var, precis som det hade varit i Stockholm, svårt att hålla samlingarna inom bibliotekshusets fyra väggar. Kungens krav på ett register 1628 understryker att samlingarna tillhörde kronan.343 Att samlingarna tvunget skulle disponeras, det vill säga placeras och organiseras i byggnadens olika rum för att bli ett fulländat bibliotek, framkommer genom de åter-

339. Johan Skytte till universitetskonsistoriet 16/5 1628, kansliets arkiv, E1b:1, UUB. 340. Akademiska konsistoriets protokoll. 1, 1624–1636, s. 76, 140, 153–154, 157, 174. 341. Akademiska konsistoriets protokoll. 1, 1624–1636, s. 168. 342. Akademiska konsistoriets protokoll. 1, 1624–1636, s. 79, 174. 343. Universitetsbiblioteket kallades ibland för det ”kungliga biblioteket”, i 1600-talets källor, se donationsboken A3, bibliotekets arkiv, UUB, s. 365.

140 IV. Biblioteksvariationer: kunskap, konfession och tid kommande befallningarna om det under de många år som kronan fick vänta på disponeringen. År 1631 tillfrågades bibliotekarien än en gång om inte registret var färdigt så att ”böckernas bruk” skulle kunna åtnjutas.344 Det fungerande biblioteket var beroende av rumsliga ordningar: samlingarna skulle nödvändigt organiseras för att kunna användas: det vill säga läsas, vidröras och beskådas på bästa sätt.345 Ju fler byten som anlände till biblioteket, desto mer angelä- get blev det att skapa ordning, samtidigt som det blev svårare att få överblick och bibehålla en övergripande struktur eftersom samlingarna ständigt växte. Utan katalog överskuggade samlingarnas materier bibliotekets epistemologiska potential och kunskapens möjligheter.346

Samlingsordningar År 1682 sökte konsistoriet efter en ny vice bibliotekarie. Denne skulle helst vara en erfaren ämbetsman som skulle vara kvar på tjäns- ten under en längre tidsperiod. Professorerna menade nämligen att det tog tre till fyra år innan vicebibliotekarien ”känner alla böckerna och dess materier, och dess rum”.347 Så omfattande och svåra ansågs samlingarna vara mot slutet av 1600-talet. Vid sekelskiftet innehöll de omkring 30 000 tryckta volymer och ett tusental handskrifter.348 Förutom de byten som tillkom under 1620- och 30-talen hade cirka 2 000 volymer förvärvats genom inköp under perioden, och stora privata donationer hade tillfallit biblioteket, bland annat från

344. Akademiska konsistoriets protokoll. 1, 1624–1636, s. 76, 140, 174. 345. Förhållandet mellan kunskapsproduktionens möjligheter och ett ordnat bibliotek har betonats av Helmut Zedelmaier, se Zedelmaier 1992, s. 225. 346. Cornelia Vismann för ett liknande resonemang om samlingar av arkivdo- kument i Vismann, 2008, s. xi. 347. Akademiska konsistoriets protokoll. 15, 1682, s. 139. Min kursivering. 348. Annerstedts beräkningar, han menar att handskrifterna reducerades kraftigt under århundradenas gång, men det är svårt att veta exakt hur mycket som hade sålts eller på annat sätt förlorats under 1600-talet, se Annerstedt 1894, s. 29–30, 56–57.

141 krigsbytets biografi riksrådet och universitetskanslern Magnus Gabriel De la Gardie.349 När de konfiskerade samlingarna från Riga, Braunsberg och Frauenburg förtecknades separat hade föremålens betydelser i egen skap av material samt deras geografiska och epistemologiska iden titeter betonats på olika sätt. Genom olika samlingspraktiker från 1638 och framåt kom de geografiska identiteterna att sammanföras och därmed omvandlades bytessamlingarna till något annat. De geografiska gränserna suddades successivt ut när olika epistemologiska egen skaper betonades i beskrivningarna av böckerna. Detta gäller i synnerhet bibliotekariernas möten med de konfessionella böckerna. I förlängningen visar biblioteket i Uppsala hur religiös polemik kunde ta materiell form genom bibliotekariernas hantering av bytes böckerna. Hur tolkades bytena när de än en gång klassificerades och började blandas med andra böcker och när deras geografiska identitet inte längre var deras primära egenskap? Hur påverkade bytenas konfessionella egenskaper universitetsbibliotekets materialise ringar? Universitetets förste heltidsbibliotekarie tillträdde 1638 och het- te Laurentius Tolfstadius. Han arbetade med att disponera och för teckna samlingarna under knappt två år, vilket resulterade i katalogerna K2 och K3, signerade 1641 av Tolfstadius efterträdare.350 Dessa kataloger utformades som systematiska, rumsliga förteck- ningar över bokbeståndet. De illustrerar därmed relationen mellan boksamlingarna och rummen, vilket var ett tidstypiskt förfarande. Källornas rumsliga förankring ger därmed en värdefull inblick i hur det äldre universitetsbiblioteket fick sina epistemologiska och materiella former. Klassifikationskataloger utan rumslig förankring kom att bli allt vanligare under 1700-talet.351 Tolfstadius arbeten intog en särställning i förhållande till senare

349. Hornwall 1981, s. 69. 350. K2 och K3, bibliotekets arkiv, UUB. 351. Gert Hornwall, ”Uppsala universitetsbiblioteks äldsta uppställnings- och klassifikationssystem”,Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsen 56 (1969), s. 182; Clark 2000, s. 193.

142 IV. Biblioteksvariationer: kunskap, konfession och tid förteckningar och kataloger över det gamla biblioteket. Hans kataloger inbegrep nämligen hela biblioteket – det vill säga ordningar i samtliga rum på båda våningarna – medan de senare bara berörde vissa delar.352 Trots hans arbetens förtjänster är de precis som Bu- reus förteckningar inte fullständiga, och tar till exempel inte upp bibliotekets övriga föremålssamlingar, som de liturgiska föremå- len och husgeråden från Riga, utan enbart handskrivna och tryckta böcker av olika slag. Det är variationen av ordningar i katalogerna och rummen som kommer att utredas i det följande. I en ritning från slutet av 1600-talet går det att ana hur rummen i biblioteket tog form, och därmed kan vi förstå de rumsliga villkor som samlingarna var i relation med.353 Teckningen visar en av byggnadens fasader längst ner i bild, med ingången till det nedre biblioteket. Ovanför fasadritningen syns grundplaner över de två våningarna. Rumsdispositionen för det nedre biblioteket syns överst i bild. Den visar tre rum med en förstuga. Denna rumsindelning ligger nära det som är känt om det första bibliotekshusets rumsdisposition genom andra källor. Det övre biblioteket hade samma rumsindelning som det nedre, fast utan förstuga, vilket gjorde mittenrummet större. Ritningen visar däremot hur det övre biblioteket såg ut eller var tänkt att se ut efter det att bibliotekssamlingarna hade flyttat ut 1691, då konsistoriet kom att inhysas där. Den övre våningens yttermurar var hälften så tjocka som det nedre bibliotekets. Dessutom var fönstren större och takhöjden högre, vilket gjorde det övre biblioteket rymligare. Det tycks inte ha funnits nå- gon invändig trappa mellan våningarna, utan de olika biblioteken nåddes utifrån, från två olika sidor av byggnaden. Besökare nådde det nedre biblioteket från det som idag är Akademigatan, och det övre från kyrkogården.354 De tre rummen på vardera våningen kal lades för det första, det mittersta och det inre. Tolfstadius beteck-

352. Hornwall 1969, s. 196–200. 353. U65, bibliotekets arkiv, UUB. 354. Ernst Areen, Uppsala universitetsbiblioteks byggnadshistoria, Uppsala 1925, s. 3–5; Hornwall 1981, s. 66.

143 krigsbytets biografi

Ritning över gamla Uppsala universitetsbibliotek. UUB. Foto: Uppsala universitetsbibliotek.

144 IV. Biblioteksvariationer: kunskap, konfession och tid nade dessutom varje rum med en grekisk gemen eller latinsk versal bokstav. För det nedre biblioteket var bokstavsbeteckningen för det första rummet α, det mittersta β, och det innersta γ. Det övre bibliotekets första rum betecknades med ett A, det mittersta med ett B och det inre med ett C.355 Ordningen i det första rummet skall diskuteras särskilt detaljrikt, eftersom förhållandena där gör det möjligt att dra generella slutsatser om samlingarnas rumsliga organisation i stort. Rum α var det rum som innehöll flest olika avdelningar. Här placerades juridiska handskrifter tillsammans med inkunabler och äldre tryck inom samma ämne, i folio och stort kvartoformat. Efter det kom teologisk litteratur: bibelkommentarer i folio följt av det som Tolfstadius kallade katolska bibelkommentarer från kvarto till duodes, katolsk kontroversteologi från folio till duodes, troslära från oktav till sedes, meditationsböcker från oktav till sedes, tal och predikningar från folio till kvarto, troslära specifikt för jesuitorden från folio till kvarto, predikningar i oktavformat, och skolastiska teologer från folio till oktav. Rummet avslutades i katalogen med ett postskriptum och en tilläggskategori, där Tolfstadius visade hur han sorterade in överbliven (eller kanske senare inkommen) teologisk litteratur i de olika hyllorna (α I–XIII).356 I tidigare analyser av bibliotekets organisation har bibliotekshis- toriker velat se ett sammanhängande system, men Tolfstadius ar- rangemang var inte alltid följdriktiga. Rum α varierade på flera sätt i sin ordning. Först och främst använde han enbart vissa epistemologiska beskrivningar, som troslära och meditationsböcker, för böcker av de mindre formaten. Andra benämningar, som tal och predikningar, användes uteslutande för böcker i folio- och kvartoformat. Alla kategorier innehöll därmed inte böcker i samtliga format. Sett till helheten innehöll rum α framförallt böcker som Tolfstadius på

355. K2 och K3, bibliotekets arkiv, UUB; jfr Hornwall 1968, s. 185, som helt missade bokstavsbeteckningarna för rummen. 356. K2, bibliotekets arkiv, UUB.

145 krigsbytets biografi flera ställen klassificerade som katolska. Detta var en tydlig konfessionell markering. Vidare bröt han upprepade gånger mot den förväntade hierarkiska formatordningen, fallande från folio till sedes, vilket gällde genomgående i biblioteket.357 Bland till exempel handskrifterna i rum β varvades folio- och kvartoformat upprepade gånger i hyllorna. Inledningsvis var rummen i biblioteket inredda med bokhyllor som var uppställda längs väggarna. Senare tillkom fler hyllor ute på golvet och varje rum skulle dessutom inredas med ett bord och tillhörande stolar.358 Bristen på bokhyllor var ett problem som vid flera tillfällen diskuterades i konsistoriet och ansågs hindra inventeringen av samlingarna.359 Bokhyllornas användning och utformning i liknande barockbibliotek var inte en självklar eller enkel sak. Det framgår tydligt av jesuiten och bibliotekarien Claude Clements handbok Musei sive bibliothecæ tam privatæ quam publicæ extructio, instructio, cura, usus (1635), där mer än hälften av boken ägnas åt just bokhyllor, deras konstruktion och hur de borde dekoreras på bästa sätt. För Clement handlade det inte om att skildra rådande stil ideal, utan om att bokhyllorna var så pass viktiga att de fick uppta omkring 300 sidor av hans manual. De var lika viktiga som deras innehåll. I Clements värld var biblioteket en plats där lärdom ställ- des ut, vilket överskuggade alla andra funktioner och betydelser som böcker kunde ha i ett bibliotek.360 Bokhyllorna i Uppsala universi-

357. Detta gäller K2 och K3 genomgående och var troligen en effekt av bokhyllornas utformning; Hornwall hade alltså fel när han skrev att ”Uppställ- ningen var systematisk, och inom varje avdelning var böckerna ordnade efter format, börjande med folio”, se Hornwall 1968, s. 182. 358. Hornwall 1981, s. 67; jag tolkar det som att beslutet om bord och stolar gällde båda biblioteken, se Uppsala universitet, Akademiska konsistoriet, Akademiska konsistoriets protokoll. 3, 1641–1649, Uppsala 1969, s. 137. 359. Akademiska konsistoriets protokoll. 1, 1624–1636, s. 76, 168; Uppsala universitet, Akademiska konsistoriet, Akademiska konsistoriets protokoll. 2, 1637–1640, Uppsala 1969, s. 218. 360. Balsamo 1990, s. 69; jfr Samuel Quiccheberg, som ägnade ett helt avsnitt åt förvaringsmöbler i sin museimanual, Quicche[l]berg, Meadow & Ro- bertson 2013, s. 89.

146 IV. Biblioteksvariationer: kunskap, konfession och tid tetsbibliotek ägnades inte samma omsorg som hos Clement, men likafullt påverkade deras vara eller icke-vara de befintliga samlingarna. Hyllorna tillgängliggjorde samlingarna genom att göra dem visuellt överskådliga. Rum β, mittenrummet, rymde till största delen handskrifter, vilka Tolfstadius förtecknade utan ämnesrubriker. Här fanns uteslutande teologiska böcker, som predikningar och olika slags teologiska samlingshandskrifter tillsammans med missalen, gradualen och liknande liturgiska skrifter. Den senare typen av böcker hade Johannes Bureus kallat för ”Sacristae Libri” eller ”Påviska Kyrkböcker” i sina bytesförteckningar.361 Genom latinet kopplade Bureus samman de här böckerna med ett speciellt kyrkorum för förvaring av liturgiska föremål, sakristian, och genom svenskan med påvedömet. De liturgiska böckerna hade inte samma instrumentella betydelse i universitetsbiblioteket som de hade haft i jesuitkollegierna eller i en sakris- tia. Bureus kategorisering av de liturgiska böckerna beskrev deras rumsliga, religiösa och politiska egenskaper. Tolfstadius hantering av böckerna i rum β gjordes i synnerhet utifrån deras specifika materiella egenskaper: de var handskrifter. Det gav dem en egen plats i bibliotekshuset, utan en uttalad ämnesklassifikation. I rum β fanns vidare ett mindre antal volymer med direkt anknytning till jesuitorden, samt tyskspråkiga, polska och italienska böcker. I det innersta rummet, γ, förvarades kalvinistisk teologi och ytterligare juridisk litteratur där handskrifter och tryck blandades. Eftersom samlingsordningen i det nedre biblioteket i många fall hanterade katolska, kalvinistiska och jesuitiska böcker är det lätt att föreställa sig att det bara innehöll bytesböcker. Så var inte fallet, utan det går att identifiera flera exempel på volymer från de konfiskerade svenska klosterbiblioteken i Tolfstadius kataloger. Detta är ett tydligt exempel på hur föremål med olika geografiska identiteter förenades genom bibliotekariens epistemologiska beskrivningar.362

361. U273, UUB. 362. Det är möjligt att spåra svenska klosterhandskrifter genom att jämföra kata-

147 krigsbytets biografi

Det övre bibliotekets ordningar förtecknades i katalogen K3. Den inleddes med rum A som innehöll teologisk litteratur. I hylla A1 kom biblar först, sedan följde kyrkofäder, sektionen teologi, kyrkohistoria och till sist juridisk litteratur, som avslutade rummet. Den breda kategorin teologi innehöll förvisso all luthersk teologisk litteratur som fanns i bibliotekets samlingar, men uppseendeväck- ande nog även andra verk som Tolfstadius lika väl hade kunnat klassificera som katolska eller kalvinistiska. Några exempel var kän- da katolska teologer som Roberto Bellarmino och Jakob Gretser.363 Avdelningen var konfessionellt blandad, vilket väcker frågor om Tolfstadius tankar kring skillnaden mellan de utpekade katolska och kalvinistiska skrifterna i det nedre biblioteket och avdelningen teologi i det övre, då de i princip kunde innehålla samma slags kunskap. De nästföljande rummen höll profana böcker. Det mellersta rummet, B, rymde medicin, matematik och profan historia. Det innersta rummet, C, rymde vältalare och retorik, lexikon och upp- slagsböcker, filologi, poesi och slutligen grammatik. Även i det övre biblioteket fanns det handskrifter här och var, men dessa klassificerades inte utifrån deras materiella egenskaper. De hade inte heller egna avdelningar, som Tolfstadius hade gjort för handskrifterna i det nedre bibliotekets rum β. I det övre biblioteket omgavs alltid handskrifterna av tryckta böcker, den mediala form som dominerade här. Bland biblarna i rum A noterade han till exempel två volymer som beskrevs som en bibel på pergament i två band. Även årta- let 1436 och den geografiska identitetenFrauenburg antecknades.364

logen över västerländska medeltidshandskrifter (se Margarete Anders- son-Schmitt & Monica Hedlund, Mittelalterliche Handschriften der Universi- tätsbibliothek Uppsala, Katalog über die C-Sammlung, Band 1, C I–IV, 1–50, Stockholm 1988), med Tolfstadius korttitlar i K2. När det gäller vanligt förekommande titlar går det inte att säkerställa objektets proveniens. Istäl- let går det att ge olika alternativ. Några exempel är C11, som troligen var placerad i hylla β1 enligt K2; C9 (Sermones varii de sanctis), är en titel som fanns i hyllorna β2 och β4 enligt K2; C16 fanns placerad i hylla β3 enligt K2. 363. Hornwall 1968, s. 186. 364. K3, bibliotekets arkiv, UUB s. (6); allra troligast samma volymer som Bu-

148 IV. Biblioteksvariationer: kunskap, konfession och tid

Här aktualiseras återigen betydelsen av geografiska egenskaper i samlingen, fast nu kopplade till ett enda föremål istället för en hel samling. Från konsistoriets protokoll 1639 finns ytterligare två exempel på geografins betydelse för ämbetsmännens arbete med samlingarna. Det första fallet rörde en student som genom en överste kommit över två böcker från det biskopliga biblioteket i Würzburg. Böckerna byttes in till biblioteket, men vilka titlar det handlade om nämndes aldrig. Det andra fallet rörde också en bok från Würzburg, som konsistoriet köpte in till samlingarna eftersom ”och gott vara att detta [exemplar] kom till de andra”.365 Samtidigt som Tolfstadius klassificerade böckerna enligt olika epistemologiska kategorier var alltså de geografiska identiteterna fortfarande viktiga, även om de inte tilläts styra organisationen av samlingarna som helhet. Handskrifterna som Tolfstadius placerade bland trycken i det övre biblioteket infogades i ett annat sammanhang än handskrifterna i det nedre. Som föremål hade de en annan tillkomsthistoria än trycken, de var ett annat medium och hade i regel en längre historia än de yngre böckerna. De innehöll kunskap samtidigt som de tillhörde historien genom sin ålder. Under 1600-talet började handskrifter presenteras som en egen kategori i biblioteket. Det blev viktigare att skilja tryck och handskrifter från varandra än att klassificera de senares kunskapsinnehåll, något som drottningKristinas boksamling gav exempel på.366 För drottningen var handskrifterna rarare föremål än de tryckta böckerna.367 I Uppsala kunde Tolfsta- dius inte riktigt bestämma sig för hur han skulle göra. I det nedre

reus beskrev som ”mycket tjocka med grov stil”, se U273 s. (1); troligen rör det sig om C94a och C94b, västerländska medeltidshandskrifter, UUB. 365. Akademiska konsistoriets protokoll. 2, 1637–1640, s. 253, 265. 366. Nilsson Nylander 2011, s. 86, 96; Clement 1635, s. 370–373; Emma Hag- ström Molin, ”The materiality of war booty books: the case of Strängnäs cathedral library”, i Anna Källén (red.), Making cultural history: new perspectives on Western heritage, Lund 2013, s. 136. Jfr Walsby som menar att distinktionen mellan tryck och handskrifter var ovanlig vid denna tid, Walsby 2013, s. 21. 367. Nilsson Nylander 2011, s. 177.

149 krigsbytets biografi biblioteket fanns hela avdelningar med handskrifter, men i det övre klassificerades samma slags föremål efter innehåll och blandades med trycken. I Uppsala materialiserades därmed ytterligare en bib- liotekshistorisk förändring i Tolfstadius ambivalenta hantering av de olika medierna. Förutom de gamla handskrifterna beskrev Tolfstadius även en del volymer som antiqva editio (eller editionis), alltså gammal utgåva, både i det nedre och övre biblioteket. Med detta kan han ha menat det som bokhistoriker idag kallar för inkunabler, det vill säga tidiga tryck från perioden cirka 1450–1500. Men långt ifrån alla inkunabler omfattades av denna beskrivning hos Tolfstadius. Benämning- en begränsades till böcker med materiella egenskaper som han av någon anledning uppfattade som uråldriga, antika. Även Bureus hade visat ett tydligt intresse för det gamla i sina bytesförteckningar. I synnerhet i U272 finns noteringar om biblar ”i munkstil”, avseende tryck med impressum från 1400-talet fram till 1533. Beskriv- ningen ”munkstil” pekar mot ett annat religiöst förflutet och mot hur det förflutna fick sin materiella gestaltning. Det är oklart om Bureus syftade på hela föremålet eller om det bara rörde textens grafiska form.368 När det gäller tidigmoderna förteckningar av värdefulla före- mål, som böcker, har noteringar om ålder i regel tolkats som något negativt. Ägodelar beskrevs som gamla eller trasiga för att hävda deras brist på ekonomiskt värde.369 Men när en fornforskare som Bureus intresserade sig för böckers ålder ligger det kanske närmare till hands att förstå kommentarerna på ett annat sätt.370 Återigen

368. Se t.ex. Bureus beskrivningar av biblar i kista A, U272, UUB; hyllorna α1:33, α2:3 i K2 och A2:1–2, A2:40, A2:48, A3:15, A7:71 i K3, UUB. 369. Cowen Orlin 2002, s. 72. 370. Den antikvariska verksamhet som sysselsatte bl.a. Bureus har behandlats av Johanna Widenberg, Fäderneslandets antikviteter: etnoterritoriella historiebruk och integrationssträvanden i den svenska statsmaktens antikvariska verksamhet ca 1600–1720, Uppsala 2006, s. 20–23; insamling av katolska föremål under 1600-talets andra hälft har behandlats av Helena Wangefelt Ström, ”Heligt, hotfullt, historiskt: kulturarvifieringen av det katolska i 1600-talets Sveri-

150 IV. Biblioteksvariationer: kunskap, konfession och tid handlade det om ämbetsmannens förmåga att se det enskilda före- målet i ett större sammanhang, samtidigt som det är betydelsefullt att relatera exemplet till hur distinktionen mellan då och nu, gammalt och nytt uttrycktes under renässansen.371 Som jag inledningsvis lyfte fram uppstod under 1600-talet en spänning mellan olika sätt att samla och hantera böcker på. Jennifer Summit har studerat hur medeltida boksamlingar hanterades och därigenom transformerades i det postreformatoriska England. Hon har framförallt betonat processen där föremålen gick från att vara sakrala till att bli historiska källor. Från att ha fungerat som kyrkans vapen blev handskrifter och inkunabler istället till en del av rikets historia.372 Exemplet Uppsala är i jämförelse inte lika entydigt och Tolfstadius kataloger belyser hur handskrifter behandlades och beskrevs på olika sätt. Det står dock klart att Tolfstadius arbete uttryckte en spänning mellan ny och gammal kunskap och materia, vilken blev särskilt tydlig i universitetsbiblioteket under 1600-talets senare hälft.

Byteseffekter Gert Hornwall har i en uppsats om universitetsbibliotekets historia under 1600-talet konstaterat att ämnesindelningen i stort överens- stämde med de fakulteter som fanns vid universitetet, och därmed identifierade han en ordning som motsvarade ett tidstypiskt fakul- tetssystem. Den teologiska litteraturen var dock ett undantag från detta, och dess differentiering kan härledas till de nordeuropeiska jesuiternas bibliotekssystem. Hornwall identifierade här en av bytets

ge”, Lychnos 2011, s. 29–53. Samlingspraktikerna i universitetsbiblioteket vore intressanta att jämföra med den antikvariska verksamheten, eftersom vad som tolkades som gammalt eller katolskt i biblioteket var föränderligt. En sådan jämförelse ligger dock utanför det här arbetets ram. 371. Schiffman understryker att under renässansen var det förflutna något som gått förlorat och som renässanshumanisterna sökte återuppliva, se Schiff- man 2011 s. 147; se även Summit som analyserat hanteringen av medeltida handskrifter som antikviteter, Summit 2008, t.ex. s. 105–108. 372. Summit 2008, s. 2–9.

151 krigsbytets biografi mest påtagliga effekter, att en jesuitisk epistemologisk ordning delvis imiterades av Tolfstadius i Uppsala. Till sin hjälp hade han inte bara den Stockholmsordning som Bureus hade packat böckerna i, utan även Braunsbergkollegiets bibliotekskatalog som var en del av bytet.373 Uppsala är inte det enda men däremot det första bibliotek i det svenska kungariket där detta slags effekt är möjlig att identifiera. Senare är det tydligt att domkyrkobiblioteket i Strängnäs i mångt och mycket följde jesuiten Claude Clements biblioteksmanual.374 Eva Nilsson Nylander har visat hur drottning Kristinas bibliotekarie bland annat tog hjälp av olika kataloger som följde med byten i arbetet med drottningens samlingar.375 Med detta i åtanke blir det intressant att undersöka om och när Tolfstadius system skilde sig från en jesuitisk ordning och inte enbart lyfta fram de förväntade likheterna. Braunsbergskollegiets katalog var ordnad efter 14 klasser, inom vilka formaten blandades. Först ut var religiös kanonlitteratur, som bibeltexter och kyrkofäder (Positivi et Patres), skolastik (Scholastici), predikningar (Sermocinarii), kontroversteologi (Controversiarum Scriptores), juridik (Juristae), kyrkohistoria (Historici Ecclesiastici), grekiska författare (Greci Authores), filosofiPhilosophici ( ), retorik (Ora- tores Latini), profan historia (Historia prophani), humanister (Huma- niorum literarum Scriptores), poesi (Poetae), grammatik (Grammatici), hebreiska författare (Hebraici Authores), samt två tilläggskategorier med tyska och polska böcker. En betydelsefull skillnad mellan Braunsbergkatalogen och Bureus/Tolfstadius ordningar är att det jesuitiska systemet var ett mer inkluderande system eftersom protestantiska böcker inte lika tydligt skildes ut genom särskilda kategorier.376 Både Bureus och

373. Hornwall ser även kopplingar till biblioteksordningen på jesuitkollegiet i Posen, men den samlingen med tillhörande katalog kom inte till universitetsbiblioteket förrän 1693 som en del av Claes Rålambs boksamling i samband med Karl XI:s reduktion, se Hornwall 1969, s. 187, 189. 374. Hagström Molin 2013, s. 135–136. 375. Nilsson Nylander 2011, s. 88–98. 376. Jfr Findlen 1994, s. 78. Findlen beskriver här hur jesuitiska filosofer som Athanasius Kircher anpassade antika encyklopediska strategier efter en je-

152 IV. Biblioteksvariationer: kunskap, konfession och tid

Tolfstadius var i jämförelse mer polemiska i sina sätt att klassificera. Bureus gjorde flera konfessionella markeringar mot det jesuitiska systemet, när han beskrev de liturgiska böckerna som påviska. De liturgiska böckerna, det vill säga missalen, gradualen och liknande, finns märkligt nog inte med iBraunsbergkollegiets egen katalog. Troligen konfiskerades de av de svenska soldaterna i sakristian. Bu- reus klassificering och placering av dem i den egna kistan D2 är därför inte bara konfessionellt utpekande: då böckerna förvarades på en annan plats blev de även rumsligt klassificerade. Tolfstadius skapade i sin tur kategorier för det som i hans ögon var specifikt katolskt och kalvinistiskt och dessutom för de böcker som han direkt associerade till jesuitorden. Samtidigt som han systematiserade konfessionella skillnader inkluderade han som framgått böcker av olika konfessioner i det övre bibliotekets teologisektion. En annan motsägelsefull effekt som bytesböckerna hade på bibliotekariernas system rör beskrivningen loci communes, som användes både av Bureus (Catecheses, Loci Com[munes], Confessiones, Summae Examina) och av Tolfstadius för en avdelning i det nedre biblioteket (Institutionum sive Locorum communium sciptores). Loci Communes (1521) var titeln på en protestantisk nyckeltext författad av Philipp Melanchthon, och anses vara reformationens första dogmatik. Be- greppet loci communes stammade dock från en medeltida tanketradi- tion och var en genre som kom att utvecklas på olika sätt beroende på konfessionell tillhörighet. Bureus placerade konfessionellt blandade loci-böcker i kistan D2. Hans kategori skapades i stort av delar från Posetivi et Patres och Controversiarum scriptores i Braunsbergkata- logen. I Uppsala placerade Tolfstadius de lutherska loci-böckerna i den konfessionellt blandade avdelningen teologi i det övre biblioteket medan den katolska loci-litteraturen sattes i det nedre biblio tekets avdelning Institutionum sive Locorum communium sciptores.377

suitisk vetenskapskultur. I detta avseende var hans epistemologiska strategi inkluderande. 377. Se och jfr de diskuterade sektionerna i U273 och U274, UUB samt K2 och K3, bibliotekets arkiv, UUB.

153 krigsbytets biografi

Inom den katolska teologin utvecklades loci-begreppet annorlunda och i polemik med protestantiska författare. Under andra hälften av 1500-talet författades ett stort antal loci-verk i motreformatorisk anda. De anslöt sig till den medeltida skolastiken och i synnerhet Thomas av Aquino. Eftersom Tolfstadius använde loci-begreppet för att beteckna böcker som speglade den katolska och polemiska förståelsen av konceptet anpassade han det för honom protestanti ska begreppet efter bytets sammansättning.378 Hittills har det framgått hur två olika ordningar, en universi- tetsorganisatorisk och en som speglade jesuitisk epistemologi, materialiserades i universitetsbiblioteket. Hornwall menade att dessa två konkurrerande samlingsordningar var något ”naturligt” – efter som biblioteket innehöll så mycket teologisk litteratur från jesuit kollegierna var det inte uppseendeväckande att man tillämpade deras epistemologiska system. Han tolkade det övre och det nedre bib liotekets olika teologiska avdelningar som delar av en helhet och beskrev dem som ”två huvudavdelningar”.379 Till skillnad från Gert Hornwall menar jag att det övre och det nedre biblioteket ordnades och kunde visas som två olika bibliotek, och att det sammantaget går att identifiera tre olika ordningar och narrativ i universitetsbibliotekets materialiseringar. Det faktum att bibliotekens våningar hade skilda ingångar och saknade en invändig trappa genererade tydliga rumsliga effekter. Den florentinske adelsmannen och diplomaten Lorenzo Magalotti beskrev till exempel år 1674 universitetsbiblioteket som ”icke […] synnerligen anmärk- ningsvärt, inrymdt i tre små rum”.380 Magalotti visades tydligen bara det ena biblioteket och uppfattade det som att det var hela samlingen. Kring 1670 innehöll det övre och det nedre biblioteket tillsammans omkring 30 000 volymer, vilket tveklöst var en betydande siffra.381

378. Hornwall 1968, s. 191–192; Burke 2000, s. 95. 379. Hornwall 1968, s. 201. 380. Lorenzo Magalotti, Sverige under år 1674, Stockholm 1986, s. 65. Min kursivering. 381. Magalotti 1986, s. 124; de 30 000 volymerna kan jämföras med British

154 IV. Biblioteksvariationer: kunskap, konfession och tid

Enligt Margareta Hornwall bestod det äldre universitetsbiblioteket egentligen av två skilda bibliotek, där det nedre var ett magasin för sämre böcker medan övervåningen utgjorde det ”egentliga biblioteket”. Men det finns inget som tyder på att Tolfstadius re- sonerade i termer av ”förnäma och sämre böcker” då han ordnade biblioteket i slutet av 1630-talet.382 Jag menar istället att han, vid sidan av de andra ordningarna, tänkte i termer av historia och gamla böcker kontra ny kunskap och universalitet då han organiserade samlingarna. Merparten av det som var en äldre materia placerades i det nedre biblioteket: handskrifter och inkunabler, tillsammans med det som han benämnde katolskt och kalvinistiskt i katalogen. Tolfstadius klassificerade därmed böckerna i det nedre biblioteket efter en temporal ordning och inte bara utifrån deras epistemologiska egenskaper. Dessa volymer hade inte bara en historisk betydelse – de var historia genom sin materiella identitet. Förutom Magalottis vittnesbörd finns det ytterligare omständig- heter som pekar på två olika bibliotek där det nedre var historiskt. Katalogen för det nedre biblioteket (K2) blev inbunden i ett hand- skriftsfragment taget från en medeltida mässbok. Katalogen för det övre biblioteket (K3) fick däremot ett enklare pappband med skinnrygg. Det i jämförelse äldre grekiska alfabetet användes för att beteckna rummen i det nedre biblioteket, medan det yngre latinska användes för rummen i det övre. Och sist men inte minst: i en se nare katalog daterad omkring 1700 kallades det nedre biblioteket av bibliotekarien för det ”urgamla”.383 Bureus beskrivningar av ”munk-

Museums instiftande knappt hundra år senare. Sir Hans Sloanes donation innehöll cirka 40 000 tryck och 7 000 handskrifter; Walsby har framhållit några tusen böcker som en vanlig siffra, även för större institutioner, under den berörda tidsperioden, se Walsby 2013, s. 1. 382. Hornwall 1981, s. 66; jfr Hornwall 1968, s. 201. M. Hornwall hänvisar till Johan Eenbergs beskrivning av universitetsbiblioteket och dess ”förnä- maste och sämre böcker” från 1704; jfr Johan Eenberg, Kort berättelse af de märkwärdigste saker som för de främmande äre at besee och förnimma uti Upsala stad och näst om gränsande orter, Upsala 1703–1704, s. 56. 383. K12, bibliotekets arkiv, UUB; se även Eenbergs berättelse återgiven i An-

155 krigsbytets biografi

De två första katalogerna K2 och K3. UUB. Foto: Uppsala universitetsbibliotek.

stil” i förteckningarna över samlingarna från Preussen, Tolfstadius antiqva editio och hans hantering av samlingarna i Uppsala i stort visar att bibliotekariens samlingspraktiker inte bara handlade om att klassificera kunskapsinnehåll, utan även om att hantera historiens materier. Genom samlingarnas organisation skapades historia.

Materiella och immateriella rörelser I universitetsbiblioteket spelade temporala samlingsordningar en fortsatt betydelsefull roll seklet ut. Med tiden utvecklades temporala

nerstedt 1894, s. 111.

156 IV. Biblioteksvariationer: kunskap, konfession och tid och kronologiska drag även i det övre biblioteket i samband med omklassificeringen av de teologiska böckerna. De kataloger som kom till efter Tolfstadius arbeten visar inga direkta förändringar vad gäller de profana avdelningarna, men de religiösa böckerna etiket- terades ständigt om. Den tidigare dogmatiskt blandade avdelningen för teologi i det övre biblioteket kom att delas upp i lutherska, katolska och kalvinistiska böcker. Dessa förändringar har tidigare tolkats som speglingar av samtida teologiska debatter: den så kallade synkretistiska striden och flera allt strängare religionsplakat som kring 1600-talets mitt illustrerade hur en strikt ortodoxi slutligen vann över en generösare teologi med betoning på protestantisk enhet.384 Jag skulle vilja utmana denna tolkning och hävda att föränd- ringarna i det övre biblioteket inte bara uttryckte konfessionella strider utan även temporalitet och bibliotekariernas historiesyn. I katalogerna K5a (1656–1663) och K6 (1675) är den religiösa hierarkin tydlig, då Theologi Lutherani kommer före Pontificii och Calviniani Theologi. Men i K5a har bibliotekarien haft svårt att bestämma sig för om Theologi Lutherani snarare skulle benämnas som ”våra teologer” (Theologi Nostrates) eller än bättre, ”de senaste teologerna” (Theologi Recentiores).385 I en senare katalog gjord omkring 1700, efter det att bibliotekets samlingar hade flyttats till en annan byggnad, kom bibliotekariens kronologiska tänkande att övervinna den religiösa hierarkin. All katolsk litteratur från Liber Rituales (missalen etc.) till skolastik, troslära, kontroversteologi och liknande kom före de lutherska teologerna.386 De katolska böcker- na i det övre biblioteket gled därmed mellan olika betydelser, från att ha beskrivits som teologi till att bli en specifik konfession och till sist bli delar av en europeisk, kronologisk konfessionshistoria. Samtidigt som bibliotekarierna tillämpade allt fler underavdel- ningar för den teologiska kategorin och flyttade runt böcker i de

384. Hornwall 1968, s. 196–199. 385. K5a, bibliotekets arkiv, UUB. 386. K11, bibliotekets arkiv, UUB; en liknande iakttagelse av böcker som följer en temporal ordning har noterats av Zedelmaier 1992, s. 226.

157 krigsbytets biografi skriftliga katalogerna, var teologins rumsliga ordningar i stort sett orörda fram till det att samlingarna flyttades 1691. Katalogerna efter Tolfstadius K2 och K3 tog främst upp innehållet i det övre biblioteket, med vissa tillägg från det nedre.387 I katalogen K5 (1649) till exempel, som utgår från det övre biblioteket, har bibliotekarien Haqvini Andreae skapat kategorin Scholastica Quaedam Scripta som tar upp ett antal skolastiska verk från det nedre biblioteket. Tyvärr har Andreae inte använt samma rumsbenämningar som Tolfstadius, och istället för ”α” använt ”a” vilket gör det svårare att följa hänvis- ningarna.388 Kunskaperna om vad som fanns i det nedre biblioteket blev allt sämre under årens lopp. I augusti 1678 talade den nye bibliotekarien Olof Verelius i konsistoriet och väckte då frågan hur någon skulle kunna veta vad som fanns i det nedre biblioteket, då det inte fanns något register över det.389 Senare bestämde man att det nedre biblioteket skulle inventeras i sin helhet medan det övre biblioteket befanns vara i ordning, och böcker som tidigare trotts vara förkomna hade återfunnits.390 Bibliotekariernas omgrupperingar av teologiska böcker i katalogerna var immateriella förflyttningar på så sätt att de berörda böckerna stod kvar på sina platser i biblioteket. Samtidigt skedde även materiella förflyttningar av böcker mellan våningarna och biblioteken. Detta inträffade exempelvis 1641, då ”de gamle juridi ska böckerna […] i det Undre Biblioteket” bars upp till övervåning- en ”igen”.391 Förflyttningarna visar hur svårt det var att skilja det förflutna från nuet. Böcker som tidigare hade tolkats som historia kunde plötsligt bli relevanta igen och omtolkas som relevant kunskap. Dessa materiella och immateriella förflyttningar av i synner-

387. Hornwall 1968, s. 198–200. 388. Se K5, bibliotekets arkiv, UUB, s. 62ff och rumα i K2, bibliotekets arkiv, UUB. 389. Uppsala universitet, Akademiska konsistoriet, Akademiska konsistoriets protokoll. 13, 1678–1679, Uppsala 1974, s. 136. 390. Akademiska konsistoriets protokoll. 13, 1678–1679, s. 147. 391. E1, bibliotekets arkiv, UUB.

158 IV. Biblioteksvariationer: kunskap, konfession och tid het katolska och kalvinistiska volymer speglade en strävan efter att skapa en fullständig samling av vetande i det övre biblioteket: ett bibliotheca universalis där all vetenskap skulle finnas representerad.392 Förflyttningarna belyser därtill att även de bibliotekarier som för- sökte skapa ett universellt bibliotek var selektiva i sitt arbete.393 I Uppsala universitetsbibliotek materialiserades inte bara kunskapsideal utan även historia genom materiella ordningar. Hela biblioteket genomsyrades av ett temporalt tänkande, där samlingarna organiserades efter olika bibliotekariers uppfattning om historien. Intressanta paralleller går att dra till Riksarkivets organisation som diskuterades i föregående kapitel. Där skildes den dagliga verksamheten i kungens kansli officiellt från de historiska handlingarna kring 1620. De mest förnäma historiska handlingarna organiserades sedan enligt ett genealogiskt system där varje Vasakung fick ett skåp och en egen krönika. Även samlingarna i Uppsala uttryckte en kronologisk form, där konfessionella böcker gjordes till en del av den historia som berättades genom bibliotekets ordningar. Bibliote- ket i Uppsala illustrerade därmed på ett mycket intressant sätt både spänningen mellan och kombinationen av en historiskt orienterad och en samtidsorienterad samling.394 Det äldre bibliotekets rumsliga förutsättningar, med två tydligt avgränsande våningar, bidrog inte minst till detta. I det gamla universitetsbiblioteket fanns, fram till 1691, båda samlingssorterna under ett och samma tak. Konsistoriet beslutade vid flera tillfällen under 1600-talet att bibliotekets kataloger borde publiceras och därmed följa föregång- are som Bodleian Library i Oxford. Det genomfördes aldrig under 1600-talet. När frågan diskuterades 1663 menade rektor att en ny bibliotekskatalog borde upprättas och tryckas så att ”fler kunde få se och veta vad böcker som där finns”. Konsistoriet svarade att detta var en god idé men att det först, genom professorn och historikern

392. Hornwall 1968, s. 200; Clark 2000, s. 195–196. 393. Walsby 2013, s. 4–5. 394. Balsamo 1990, s. 5.

159 krigsbytets biografi

En sida ur katalogen K5a, UUB, som visar hur den lutherska teologin beskrevs på flera olika sätt – först som ”vår”, sedan som ”den senaste” eller som ”luthersk”. Foto: Uppsala universitetsbibliotek.

160 IV. Biblioteksvariationer: kunskap, konfession och tid

Olof Rudbeck, skulle undersökas om ”sådana böcker finnes att det meriterar tryckas eljest om biblioteket mycket defekt vore”. Om nu biblioteket visade sig vara ofullständigt menade professorerna att det var onödigt att låta omvärlden få veta det.395 Strävan efter fullständighet handlade inte bara om att skaffa nya böcker utan att faktiskt skaffa kunskap om de böcker som redan fanns på plats.

Mögel och oordning: be varandets utmaningar Denna biografi har visat hur universitetsbiblioteket möjliggjordes av byten, och hur bytenas geografiska identitet med tiden omvandlades till epistemologiska, temporala och universitetsorganisatoriska samlingsordningar. Genom att organisera samlingarna och upprätta kataloger över dem försökte bibliotekarierna kontrollera och till- gängliggöra samlingarna så gott det gick, vilket ofta var lättare sagt än gjort. Detta avsnitt fokuserar på bevarandets praktiker och de faror som samlingarna utsattes för i det gamla biblioteket. Biblioteket skulle vara en säker plats för förvaring och bevaring, och böckerna skulle helst inte lämna bibliotekets rum. Men hur framgångsrik var ambitionen att hålla samman och konservera samlingarna på sikt? Vilka materiella påfrestningar utsattes samlingarna för? Tidigare forskning om det äldre biblioteket har framförallt betonat samlingarnas undermåliga kunskapsinnehåll jämte bibliotekshusets många brister.396 I det akademiska konsistoriets protokoll är det möjligt att följa diskussionerna om allt som inte stod rätt till i biblioteket. Syftet med konsistoriet var just att diskutera de problem som dess medlemmar ville ventilera, medan det som fungerade väl

395. Uppsala universitet, Akademiska konsistoriet, Akademiska konsistoriets protokoll. 6, 1661–1663, Uppsala 1971, s. 164. 396. Hornwall 1981, s. 66–69; Margarete Andersson-Schmitt, ”Biblioteksde- batten i Akademiska konsistoriet 1627–1694, i Gert Hornwall (red.), I universitetets tjänst: studier rörande Uppsala universitetsbiblioteks historia, Uppsala 1977, s. 20–21, 28, 30. Andersson-Schmitt nämner överhuvudtaget inte de byten som kom till biblioteket när hon diskuterar förvärv.

161 krigsbytets biografi med bibliotekets verksamhet inte berördes.397 En del ärenden åter- kom år efter år utan att åtgärdas och kan därför inte ha varit så akuta som diskussionerna låter påskina. Men utifrån ett objektbio- grafiskt perspektiv står det klart att konsistorieprotokollen berättar om samlingarnas historia som ett långsiktigt materiellt problem. Här framträder en relationell kamp mellan ämbetsmän, föremål och rumsliga förhållanden. En liknande problematik illustrerade det ständiga ordningsarbetet med samlingarna i Riksarkivet om. Med bibliotekets materialiseringar följde krav på utrymme, vård och överblick som de ansvariga vid universitetet försökte hantera. Det är därför relevant att titta närmare på några av konsistoriets diskussioner om samlingarnas bevarande utifrån ett materiellt perspektiv. I samband med en inventering 1676 påpekade dåvarande kon- sistorieledamot Gartman att ingen ordning var att finna, vare sig i det övre eller i det nedre biblioteket. Och hur skulle han göra med det nedre, ”efter[som] de böckerna är så fulla med mögel och oren- lighet att ingen dem kan till sina titlar beskriva?”398 Konsistoriet bestämde att de böcker vars titlar inte kunde läsas skulle numreras, och på så sätt löste man problemet och inventeringen kunde gå vidare. Historien om de mögliga böckerna i det nedre biblioteket vittnar om två slags materiella verkningar. Den första var en rumslig effekt, där biblioteksbyggnaden uppenbarligen misslyckades med att förvara sitt innehåll på ett säkert sätt. Den andra verkan låg i att böckernas mögliga materia tvingade bibliotekarierna att ändra sina arbetsmetoder.399 Mest slående av allt är kanske att de mögliga böck- erna inventerades och behölls i biblioteket, istället för att gallras ut. Det äldre universitetsbiblioteket var placerat i en byggnad som påverkade sitt innehåll på framförallt två sätt: genom sin bristande storlek och genom sitt klimat. Redan kring mitten av 1600-talet

397. Hornwall 1981, s. 65. 398. Uppsala universitet, Akademiska konsistoriet, Akademiska konsistoriets proto koll. 12, 1676–1677, Uppsala 1973, s. 139. 399. Jfr Ruud & Planke 2011, s. 52–53. Författarna har diskuterat hur Rolstads- loftet uttryckt ett slags agens genom sin materiella kollaps.

162 IV. Biblioteksvariationer: kunskap, konfession och tid påpekades att biblioteket var för trångt och att ett annat hus borde upprättas till ”medelmåttig bekostnad”. I samband med diskussionen av bibliotekshusets storlek framhöll universitetskanslern att biblioteket var den rätta förvaringsplatsen för böckerna. Ville man läsa en bok så skulle man göra det i biblioteket ”men icke bära henne hem”.400 Biblioteket var alltså den plats där böckerna skulle förvaras för att kunna bevaras, och endast i undantagsfall skulle konsistoriet tillåta hemlån. När bibliotekarien Johannes Loccenius klagade på att bibliotekets besökare ”så promiscue” kom in i bibliotekets alla rum och försåg sig själva med böcker ur hyllorna beslutade konsistoriet att flytta alla böcker från bibliotekets yttre rum och sedan begränsa studenternas tillgänglighet till de inre rummen. Senare försågs alla bokhyllor med mässingsgaller.401 För att förhindra att böcker försvann från biblioteket vidtog alltså konsistoriet åtgärder som förändrade biblioteksrummen. Att det var viktigt att hålla samlingarna inom bibliotekets väg- gar, och att detta inte alltid efterföljdes, är ett genomgående tema i protokollen fram till 1691. När universitetskanslern Magnus Gab- riel De la Gardie skänkte en värdefull handskriftssamling till biblioteket 1669 gjorde han det med motiveringen att de på sikt var säk- rare där än i hans familjs ägo. Bland dessa ”gamla och rara böcker” framhävde De la Gardie Codex Argenteus (eller Silverbibeln) som den mest värdefulla. Codex Argenteus hade kommit till det svenska kungariket som byte från Prag 1648, men lämnade riket bara några år senare genom drottning Kristinas bibliotekarie Isaac Vossius. De la Gardie köpte senare handskriften och gjorde den på så sätt till en del av sina samlingar.402

400. Uppsala universitet, Akademiska konsistoriet, Akademiska konsistoriets protokoll. 4, 1650–1655, Uppsala 1970, s. 154. 401. Det är oklart vilket av biblioteken som diskuterades, troligen det övre, Uppsala universitet, Akademiska konsistoriet, Akademiska konsistoriets protokoll. 5, 1656–1660, Uppsala 1970, s. 187; Uppsala universitet, Akademiska konsistoriet, Akademiska konsistoriets protokoll. 8, 1667–1670, Uppsala 1971, s. 488. 402. Akademiska konsistoriets protokoll. 8, 1667–1670, s. 241–242.

163 krigsbytets biografi

Historien om de mögliga böckerna med oläsliga titlar visar att man kunde ifrågasätta bibliotekshuset som säker förvaringsplats. Det var inte bara det nedre biblioteket som hade problem med fukt utan även det övre. Där åtgärdades läckage från det torvtäck- ta, ”elaka” taket flera gånger.403 Redan 1641 påtalades problemen med byggnaden i konsistoriet; huset krävde då reparationer och torvtaket behövde täckas. Så fortsatte diskussionerna om en stän- digt krävande och för liten byggnad i dåligt skick fram till dess att samlingarna flyttades till Gustavianum 1691.404 Eftersom biblioteket materialiserades med hjälp av byten som vid flera tillfällen kom i stora kvantiteter var det inte konstigt att byggnaden snabbt blev för liten. Bara böckerna som kom från Braunsberg var fler till antalet än vad som köptes in under hela 1600-talet.405 Mot slutet av decenniet införlivades dessutom två stora adliga boksamlingar med biblioteket, De la Gardies redan nämnda handskrifter samt Claes Rålambs böcker. Trots byggnadens fuktiga miljö hölls det gamla universitetsbiblioteket mer eller mindre oeldat. Vid ett par tillfällen diskuterade konsistoriet behovet av dörrar och fönsterluckor av järn, vilket även var föreskrivet för Riksarkivet i Stockholm, för att skydda samlingarna mot eld. Det fanns eldstäder i biblioteket men de tycks knappt ha använts. År 1685 ville konsistoriet till och med riva en eldstad, både på grund av brandrisken och därför att böcker inte tålde ”eldvärme”.406 Samtidigt som de ansvariga var medvetna om att fukt och väta hotade samlingarna undvek man alltså att hålla huset varmt,

403. Se t.ex. Uppsala universitet, Akademiska konsistoriet, Akademiska konsistoriets protokoll. 3, 1641–1649, Uppsala 1969, s. 35, 173; Uppsala universitet. Akademiska konsistoriet, Akademiska konsistoriets protokoll. 10, 1673, Uppsala 1972, s. 271; Akademiska konsistoriets protokoll. 13, 1678–1679, s. 117; Uppsala universitet, Akademiska konsistoriet, Akademiska konsistoriets protokoll. 17, 1685, Uppsala 1975, s. 35. 404. Akademiska konsistoriets protokoll. 3, 1641–1649, s. 35; Akademiska konsistoriets protokoll. 5, 1656–1660, s. 26, 488, 491. 405. Jfr Trypućko 2007, s. 21 och Hornwall 1981, s. 69. 406. Akademiska konsistoriets protokoll. 17, 1685, s. 163.

164 IV. Biblioteksvariationer: kunskap, konfession och tid eftersom även värme ansågs äventyra bevarandet av samlingarna. I juni 1685 skrev Magnus Gabriel De la Gardie till konsistoriet angående den donation av handskrifter som han hade gjort sexton år tidigare. Det hade kommit till hans kännedom att en stor del av böckerna hade förkommit, och att ”Ulphiae Codex argenteus av väta fördärvas, efter hon icke vädras”. Universitetskanslern krävde därför en inspektion av biblioteket, och att de böcker som var utlå- nade omedelbart skulle bäras tillbaka till samlingarna.407 Kort efter De la Gardies skrivelse inspekterades biblioteket av bibliotekarien, vicebibliotekarien, rektor och ytterligare några av ledamöterna i konsistoriet. Ett stort antal av handskrifterna från De la Gardies donation var mycket riktigt utlånade till Olof Rudbeck och anti- kvitetskollegiets assessor Johan Hadorph. Själva Codex Argenteus undersöktes noga och befanns vara varken våt eller illa medfaren. Boken låg i sitt särskilda schatull, som i sin tur förvarades i en ny, välgjord och vacker ekkista. Bibliotekarien intygade att han under det gångna året hade vädrat volymen tre gånger genom att torka av bladen med ett tygstycke då boken varken tålde solljus eller annat väder.408 Inspektionen visar inte bara att en del av de klagomål som togs upp i konsistoriet var överdrivna eller osanna, utan även hur mycket omsorg bibliotekarierna kunde visa ett föremål som man ansåg vara en raritet. Inspektionen av och omsorgen över Codex Argenteus leder till vidare frågor kring hur man i universitetsbiblioteket behandlade de handskrifter och äldre tryck som inte ansågs vara rariteter och sär- skilt betydelsefulla. Margareta Hornwall har till exempel menat att ”hatet mot katolicismen skapade förakt för medeltida handskrifter och inkunabler”.409 Men denna undersökning har visat hur epistemologiska tolkningar och religiös polemik var något situationsbun-

407. Akademiska konsistoriets protokoll. 17, 1685, s. 145. 408. Akademiska konsistoriets protokoll. 17, 1685, s. 162. 409. Hornwall 1981, s. 68; jfr Claes Annerstedt som 1894 menade att föraktet mot medeltidens handskrifter hängde samman med en bitterhet mot ”allt som smakade af den papistiska surdegen”, Annerstedt 1894, s. 30–31.

165 krigsbytets biografi det och föränderligt. Det belyses av bibliotekariernas hantering av de konfessionella böckerna. Det fanns inte bara ett förhållningssätt till handskrifter och inkunabler, och vad som räknades till dessa kategorier var inte heller självklart. Handskrifter och äldre tryck tolkades ibland utifrån sina materiella egenskaper, ibland utifrån sitt kunskapsinnehåll. Däremot var alltför stora samlingar ett problem i relation till byggnadens begränsade ytor och det ständiga behovet av att införskaffa fler nya böcker. I konsistoriet kopplades genomgående två problem samman: dels det som rörde dupletter och dels det som gällde gamla ”munk- böcker”. När frågan om hur dupletter av samma edition skulle hanteras togs upp till diskussion 1644 beslutade konsistoriet att såda- na böcker skulle bytas in mot andra verk.410 Då och då förekom förfrågningar om att få byta universitetsbibliotekets böcker med andra biblioteks, både från konsistoriets medlemmar och från andra ämbetsmän.411 Frågan om vad som skulle göras med dupletterna diskuterades åter 1662. Universitetskanslern menade då att de borde flyttas till det nya universitetshuset för att där bilda ett studentbibliotek, så att professorerna kunde ha ett ”selecta Biblioteka”, det vill säga en utvald boksamling, i det gamla.412 Diskussionen om att skapa ett studentbibliotek återkom innan samlingarna flyttades 1691, men ledde aldrig till något konkret.413 De diskussioner som fördes i konsistoriet om försäljning och annat slags avyttring av dupletter visar tydligt att bibliotekssamlingarna innehöll böcker och inte immateriell kunskap. Under 1681

410. Akademiska konsistoriets protokoll. 3, 1641–1649, s. 136; 278. Exakt vad som menades med edition är oklart. 411. Olof Rudbeck, se Akademiska konsistoriets protokoll. 4, 1650–1655, s. 91; Sche- ring Rosenhane, se Akademiska konsistoriets protokoll. 5, 1656–1660, s. 278. 412. En utförlig diskussion om det utvalda kontra det universella biblioteket förs i ”Krigsmuseer” nedan. Kanslerns uttalande tyder på att universitetsbiblioteket inte ansågs vara ett utvalt bibliotek. 413. Uppsala universitet, Akademiska konsistoriet. Akademiska konsistoriets protokoll. 6, 1661–1663, Uppsala 1971, s. 94; Akademiska konsistoriets protokoll. 12, 1676–1677, s. 92.

166 IV. Biblioteksvariationer: kunskap, konfession och tid fördes flera intressanta diskussioner i konsistoriet som illustrerar hur komplex och ytterst materiellt orienterad frågan om gallring var. Dåvarande rektor Olof Verelius ville först och främst att alla gamla och odugliga pergamentböcker skulle säljas till bokbindaren, vidare ansåg han att de dupletter och tripletter som inte var användbara för biblioteket borde säljas. När denna diskussion togs upp senare samma år påpekade rektor än en gång att gamla böcker borde säljas så att nya, nyttiga böcker kunde köpas in. Ärendet skulle snarast diskuteras med universitetskanslern De la Gardie, som inte var närvarande vid konsistoriets möte. Men denna gång fick rektor mothugg, och universitetets kvestor påpekade att ”ibland des- se munkböcker, torde finnas något angående historiam et res patriae antiqvas”, det vill säga böckerna kunde vara källor till fäderneslan- dets historia och forna förhållanden. Det var därför nödvändigt att någon från antikvitetskollegiet var med och godkände de böcker som gallrades ut. Dessutom skulle professorerna ha möjlighet att köpa pergamentböcker innan de gick till bokbindaren.414 Det fanns alltså ett intresse bland konsistoriets medlemmar att betala för de böcker som beskrevs som odugliga. Alla byten och gallringar som gjordes i biblioteket kunde gynna privata samlingar. När universitetskanslern blev underrättad om gallringsplanerna manade han till största försiktighet så att inget användbart skulle förstöras. Han underströk att om det så fanns något betydelsefullt på ett blad eller en endaste sida så var det skäl nog att bevara hela boken. De la Gardie underströk att det inte bara var antikviteter som var viktiga att bevara, utan även ”själva materien vore rart och tjänligt att bibehålla”415 Gamla böcker – däribland byten och konfessionella böcker – kunde vara värdefulla just för att de var gamla föremål. När frågan om munkböckerna togs upp igen 1682 framkom det att den vid det laget avlidna rektorn Verelius de facto hade skurit ut

414. Uppsala universitet, Akademiska konsistoriet, Akademiska konsistoriets protokoll. 14, 1680–1681, Uppsala 1974, s. 369, 371–372. 415. Akademiska konsistoriets protokoll. 14, 1680–1681, s. 373, 375. Min kursivering.

167 krigsbytets biografi blad ur böcker. Diskussionen som följde denna lilla skandal avslö- jar hur flera professorer i konsistoriet ansåg att utskurna blad tap- pade sin historiska autenticitet, eftersom sidorna skulle bekräftas av sammanhanget, den gamla materiella helhet som de var en del av. Utrivna blad kunde misstänkliggöras eller bedömas som förfalsk- ningar. För att bladfragmenten inte skulle mista sin trovärdighet så skulle ”de sitta i sitt förra band, och bland de gamla materier, som de av ålder varit inbundna med”.416 Den genomgång som gjordes av dupletter och munkböcker 1681–1682 resulterade inte i någon försälj- ning. Däremot fann man många antikviteter bland de undersökta böckerna.417 Inte förrän 1702 kom den första försäljningen av dupletter till stånd i Uppsala, elva år efter det att samlingarna hade flyttats från det gamla bibliotekshuset till Gustavianum.418

Åter i krigets kistor Detta kapitel skall avslutas med en händelse som är kopplad till bibliotekssamlingarnas öden efter flytten till Gustavianum 1691. I föregående biografi över Mitauhandlingarna i Riksarkivet visade det sig att de utsattes för en misstänkt arkivtjuv i början av 1700-talet. Episoden möjliggjordes av den oreda och det undantagstillstånd som drabbade samlingarna efter slottsbranden 1697. Även universitetsbiblioteket i Uppsala utsattes för ett allvarligt yttre hot i form av stora nordiska kriget i början av 1700-talet. När en rysk invasion stod för dörren 1714 började bibliotekarierna förbereda en flytt av samlingarna inåt landet. Risken för att de annars skulle plundras bedömdes som stor. Detta var inte första gången som samlingar flyttades i försök att skydda dem från fienden. Bara året innan hade Riksarkivet flyttats till Örebro. Ett annat exempel kan hämtas från universitet i Dorpat som inrättades av Gustav II Adolf 1632. Uni-

416. Akademiska konsistoriets protokoll. 15, 1682, s. 14. Min kursivering 417. Akademiska konsistoriets protokoll. 15, 1682, s. 14. 418. Otto Walde, ”Hur man sålde dupletter i forna tider: ett kulturdokument från 1710”, Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsen, 2 (1915), s. 212.

168 IV. Biblioteksvariationer: kunskap, konfession och tid versitets lilla arkiv, en boksamling på omkring 300 volymer samt ett litet tryckeri, murades in i en vägg när tsarens armé hotade staden 1656. Gömman återupptäcktes inte förrän 1688 då Dorpat var under den svenska kronan igen, och en gammal professor i Åbo var den enda som mindes var samlingarna en gång hade gömts.419 I februari 1714 växte oron i Uppsala och akademisnickaren Mats Aurer fickorder att tillverka ett par kistor av måtten 180 x 60 x 45 cm, vars duglighet provades mot samlingarnas behov. I böcker mätt skulle en sådan kista kunna rymma omkring sex hyllmeter böcker av oktavformat. Så småningom fanns det ett 80-tal kistor som delar av universitetsbibliotekets bokbestånd packades ner i. Urvalet gjordes av medlemmar i konsistoriet och de olika fakulteterna.420 Packlistan över de ”kostbaraste och där jämte raraste böcker” som fanns i Uppsala universitetsbibliotek 1714 var en hastigt tillkommen historia som i många fall inte ger mer information om böckerna än deras korttitlar och ett författarnamn. Utan att fastna i detaljer är det anmärkningsvärt att flera ”påviska kyrkböcker” – för att använ- da Bureus uttryck – valdes ut och därmed gjordes till det mest rara. Detta inträffade efter det att den första duplettauktionen hade hål- lits i Uppsala, så katolska missalen, breviarier och liknande böcker bevarades utan tvivel i biblioteket. Bland en grupp kvartanter har bibliotekarien noterat ”Laurenti Norvegi Confessio”.421 Samma titel noterades av Johannes Bureus 88 år tidigare, då han inventerade böckerna från Preussen 1626. Bureus skrev ”Laurenti Nicolai Norvegij, Confessio de Via Domini”, med det svenskspråkiga tillägget ”Klosterlasses” inom parentes.422 Norrman- nen Lars Nilsson var en jesuitisk missionär som under slutet av 1570-talet ledde ett prästseminarium i Stockholm under beskydd av Johan III. Efter det att han och hans ordensbröder fördrevs från det

419. Tönnes Kleberg, Bibliotek i krigstid: Uppsala universitetsbibliotek i stora nordiska krigets slutskede, Uppsala 1966, 7, 16, 23. 420. Kleberg 1966, s. 24–28. 421. K1:11, bibliotekets arkiv, UUB. 422. U273, UUB, s. (13).

169 krigsbytets biografi svenska kungariket hamnade Nilsson först i Braunsberg och sedan i Riga. Det finns en skröna som har återgetts av Walde, enligt vilken Nilsson skulle ha mött kung Gustav II Adolf i Riga 1621 i samband med att kollegiets ägodelar konfiskerades och orden fördrevs från staden. Enligt myten skall den mycket gamle Nilsson ha besvarat kungens skymfningar med största värdighet.423 Hur det än gick till i Riga 1621 så är det slående att Bureus särskilt noterade Klosterlas- ses bok när han gick igenom tusentals titlar. De personliga, politiska och religiösa betydelserna i Nilssons Confessio var så pass starka. En enda bok får avslutningsvis binda samman en nära etthundra år lång biografi. Genom geografiska förflyttningar materialiserade Nilssons bekännelser en rad relationer mellan människor, böcker, epistemologier, geografier, konfessioner och tider: från Nilssons och Gustav II Adolfs eventuella möte i Riga, via boken i jesuitkollegiet som blev en del av bytet och fördes från Preussen till Bureus i Stock- holm 1626, till Tolfstadius och hans placering av volymen i det nedre bibliotekets hylla α3 kring 1640.424 När universitetsbibliotekets rariteter skulle skyddas från ryska tsarens trupper valdes Nilssons bekännelser återigen ut. Till sist var verket tillbaka i en kista igen, liknande den där berättelsen om byten från Livland och Preussen en gång tog sin början.

Biblioteksvariationer ”Alla böckerna och dess materier, och dess rum”, ”oinbundna materier”, ”själva materien”, och ”gamla materier”. Detta kapitel har undersökt hur bibliotekarier hanterade, betraktade och beskrev byten som var med om att initiera Uppsala universitetsbibliotek under 1600-talet. Citaten fångar tillsammans det faktum att böcker är fysiska föremål och understryker hur universitetsbiblioteket skapades av och praktiserades utifrån sina materiella förutsättningar. Genom

423. Walde 1916, s. 45. 424. K3, bibliotekets arkiv, UUB, s. 21.

170 IV. Biblioteksvariationer: kunskap, konfession och tid att studera bibliotekets materialiseringar med hjälp av byten har bibliotekariernas förståelse av samlingarna som kunskap, konfession och tid framträtt. Universitetsbibliotekets materialiseringar och bytenas biografiska processer kännetecknades av organisatoriska variationer. Bytena från Riga, Braunsberg och Frauenburg krävde genom sin rumsliga förekomst att bibliotekarier och andra ämbetsmän förhöll sig till dem genom klassificering och rumslig organisation. Här uppstod en kompromiss mellan olika ordningar som uttryckte sammanflätade epistemologiska, temporala och universitetsorganisatoriska ideal. Tillsammans skapade samlingarna inte bara ett utan två bibliotek där konfessionella motsättningar och hierarkier artikulerades, sam- existerade och förändrades. Med tiden visade både materiella och immateriella förflyttningar av föremål att bibliotekarierna tolkade om böckerna och ruckade på ordningarna. Spänningen mellan dessa rö- relser är särskilt intressant, där de immateriella ägde rum i (förvisso materiell) skrift när nya kataloger upprättades men utan att följas av rumsliga förflyttningar av böcker. De kataloger som inte var rumsligt orienterade säger alltså föga om hur samlingarna de facto var uppställda. Variationen av ordningar i biblioteket kan idag uppfattas som inkonsekvenser från bibliotekariernas sida, men vittnar i själva verket om det komplexa samspelet mellan olika faktorer när rumsliga och materiella omständigheter mötte bibliotekariernas epistemologiska ideal. Böcker var inte alls statiska objekt. Deras rörlighet fick tvärtom effekten att katolska och kalvinistiska böcker ibland kunde klassificerades som relevant teologi, ibland som historia i betydelsen gammalt. De förflyttningar som ägde rum vittnar trots allt om hur svårt det var för bibliotekarierna att skilja historien från nuet. Det visar att böckerna och samlingarna var föränderliga deltagare i en tillblivelseprocess där tolkningen av dem inte var given på förhand. När ambassadör Whitelocke besökte biblioteket år 1656 såg han bortförda föremål med en tydlig geografisk identitet. Hur kunde han dra dessa slutsatser? Det går inte att veta hur bibliotekets övriga föremålssamlingar var placerade under 1600-talet, men de liturgiska

171 krigsbytets biografi föremål och husgeråd som hade kommit från jesuitkollegiet i Riga var troligen kvar i biblioteket kring 1650. Om de föremålen följde en temporal ordning borde rysk-ortodoxa ikoner, altarkläden och ljusstakar ha förvarats i det nedre biblioteket. De kan ha använts för att förstärka känslan av en temporal ordning, där det nedre biblioteket fungerade som ett museum över en annan religiös förflutenhet. De kan ha hjälpt Whitelocke att tolka samlingarna som helt och hållet komna från en annan plats. Men som poängterades tidigare: det nedre biblioteket måste även ha rymt många böcker från de nedlagda svenska klosterbiblioteken och kanske även äldre bidrag från Vasakungarnas samlingar. Detta är ett viktigt konstaterande eftersom det illustrerar hur pass instabila geografiska identiteter och kategorin ”byte” var. Det som inte hade förts från det tysk-romerska riket till Uppsala universitetsbibliotek kunde ändå upplevas på det sättet. Det fanns bevisligen många byten i biblioteket som överförde sin speciella betydelse till föremål som hade samlats på andra vis. Byten och andra böcker blandades med varandra i universitetsbiblioteket och på så sätt suddades gränserna mellan olika geografier ut och en föremålskategoris mening och identitet kunde alltså spilla över på en annan. Whitelockes berättelse låter förstå att samlingen i stort kunde tolkas som bortförda böcker och därmed tagna byten. Det är en insikt som skall följa med in i nästa biografi, som handlar om Carl Gustaf Wrangels krigsmuseer på Skokloster. Att besöka de övre och nedre biblioteken i Uppsala kring 1650 var troligen som att stiga in i två olika världar. I det nedre biblioteket hade bibliotekarien Tolfstadius främst samlat det förflutnas materialitet, och i det övre biblioteket fortskred en strävan efter ny kunskap och universalitet seklet ut. Tillsammans illustrerar de två våningarna med sina ordningar av kunskap, konfession och tid bibliotekets variationer.

172 V. KRIGSMUSEER: SAMLINGARNAS TRIUMFER

Uppförandet av Skokloster slott påbörjades 1654 och det var ännu inte avslutat då byggherren och riksrådet Carl Gustaf Wrangel avled två decennier senare. Genom att bygga Skokloster som stormaktstidens största privatpalats ville han och hans familj skapa en säker och storslagen förvaringsplats för sina samlingar. Under sin tid som generalguvernör i Pommern (1648–1676, undantaget åren 1653–1656) och som befälhavare i flera olika fälttåg på kontinenten byggde Wrangel tillsammans med sin hustru Anna Margareta von Haugwitz och sitt hov omsorgsfullt upp samlingar av konstföre- mål genom köp, gåvor och tagning av byten. Successivt flyttade de föremålen till det allt mer färdigbyggda slottet i Uppland. På platsen där Wrangel en gång hade kommit till världen skapade han och hans krets ett monument som framhävde en fältherres krigiska bedrifter.425 Med hjälp av dessa samlingar materialiserades hans historia. Den skilde sig på flera sätt från Per Månsson Utters Vasakrö- nikor och Uppsalabibliotekariernas konfessionshistoriska ordningar. Medan Gustav II Adolf ofta konfiskerade hela samlingar valde

425. En detaljerad översikt kring Wrangels utstuderade samlande, kulturkonsumtion och nätverk har getts i Losman 1980; rustkammaren har ägnats särskild uppmärksamhet av Meyerson & Rangström 1984, se framförallt s. 11, 39ff.

173 krigsbytets biografi

Wrangel ut enstaka byten med uppenbar omsorg. En viktig fråga blir därför huruvida och i så fall hur hans utvalda byten på Skoklos- ter tillskrevs andra meningar och verkade annorlunda jämfört med de livländska handlingarna i Riksarkivet eller föremålen från Riga och Preussen i Uppsala universitetsbibliotek. Carl Gustaf Wrangel har inte beskrivits som en lärd man, trots att han från 1660 var universitetskansler i Greifswald och gärna samlade böcker. Eftervärldens omdöme har ibland varit samstäm- migt hårt, och Wrangel har beskrivits som en representant för ”den storvulna banaliteten”.426 Den florentinske greven, författaren och diplomaten Lorenzo Magalotti skildrade Wrangel i något mer upp- skattande ordalag i samband med sitt besök i det svenska kunga riket 1674. Magalotti porträtterade honom som en nyfiken man med många intressen och som tyckte mycket om böcker och lärdom trots att han enligt Magalotti inte var särskilt bildad. Wrangel höll sig ständigt sysselsatt, om han inte läste sina böcker så stod han enligt författaren vid sin svarvstol och svarvade, eller så byggde han modeller av palats och fästningar.427 Magalotti tecknade här bilden av en man som tycks ha försökt motsvara det encyklopediska och praktiskt orienterade kunskapsideal som rådde inom den europeiska eliten under 1600-talet. För att kunna praktisera den sortens kunskaper som fursten eller adelsmannen enligt rådande ideal borde behärska, eller åtminstone ge sken av att behärska, behövde Wrang- el rum och samlingar som möjliggjorde detta. Dessa rum kunde han lära av, och inte minst visa upp för andra. Genom skapandet av utvalda encyklopediska samlingar kunde han likt en furste visa hur han behärskade dem och därmed hur han bemästrade världen.428 Denna biografi kommer att visa hur Skokloster kunde funger a som en sådan plats. Istället för att diskutera graden av Wrangels bild-

426. Losman 1980, s. 13. 427. Magalotti 1986, s. 97. 428. Tidigmoderna encyklopediska samlingar som furstlig maktspegling har bland annat diskuterats av Mordhorst 2009, s. 108–109; Daston & Park 1998, s. 272; Brenna 2010, s. 30–31; Findlen 1989, s. 63.

174 V. Krigsmuseer: samlingarnas triumfer ning eller hur ofta han egentligen vistades på Skokloster kommer hans samlingspraktiker att stå i fokus, och hans skapande av byten som en särskild betydelsefull del av dessa. Skoklosters och Wrangels byten kommer att sättas i samband med tidigmoderna kontinentala samlartraditioner och furstliga museer i syfte att förstå varför Wrangel samlade genom att ta byten. Hur skapades kulturella byten av Wrangel och hans bibliotekarier och rustmästare på Skokloster? Vilka meningar och kvaliteter tillskrev hans ämbetsmän olika slags byten i hans samlingar när de klassificerade och organiserade dem? Skilde sig föremålen som Wrangel tog som byten från föremål som han samlade på andra sätt och vad betydde de för honom? Vilka egenskaper hos de bortförda föremålen bidrog till att skapa och forma samlingarnas narrativ, det vill säga Skokloster som en plats för krigsmuseer? Skokloster slott har liknats vid ett kolossalt kuriosakabinett, som rymde och än idag rymmer alla de föremål som vanligen förknippas med tidigmoderna samlingar i arkiv, bibliotek och museer. Till samlingarna kan en rad olika sorters kulturella byten räknas: alltifrån polska kungars och danska adelsmäns arkivhandlingar och böcker till deras målningar, vävda tapeter, vapen och kistor.429 De sedan 1600-talet bevarade föremålen i slottet och arkivhandlingarna som numera finns deponerade i Riksarkivet är mycket omfattande. Bara Wrangels räkenskaper omfattar fler än 500 volymer och antalet inkommande brev och utgående koncept har räknats till omkring 50 000.430 Denna biografi skall i första hand skrivas utifrån det 90- tal böcker som en gång tillhörde den danska adelsfamiljen Rothkirch och som Wrangel med hjälp av sina soldater handplockade. Hans

429. Losman 1980, s. 234. Riksarkivet, Riksarkivets beståndsöversikt. Del 8, En- skilda arkiv: person-, släkt- och gårdsarkiv. Band 3, Stockholm 2006, s. 1164–1166; Rangström 1978, s. 7–23; Bengt Kylsberg, ”Krigsbyten på Sko- klosters slott”, i Sofia Nestor & Carl Zarmén (red.), Krigsbyten i svenska samlingar: rapport från seminarium i Livrustkammaren 28/3 2006, Stockholm 2007, s. 103–106. 430. Losman 1980, s. 10.

175 krigsbytets biografi val av byten speglar i detta fall både selektion och helhet. Flera av böckerna går att identifiera och följa i de olika förteckningar som hans bibliotekarier gjorde över samlingen. Utöver böckerna tog Wrangel andra föremål, såsom ett antal vapen och en emblematisk sköld som hade tillhört Wenzel Rothkirch. Utifrån Rothkirchbytet är det därför möjligt att blicka ut mot ett vidare sammanhang: att förstå hur dessa byten tillsammans materialiserade biblioteket och rustkammaren och därmed få insikt i deras betydelser, egenskaper och verkningar i krigsmuseerna. Forskare och museitjänstemän, alltifrån Olof Granberg till Arne Losman, har argumenterat för att Wrangels byten spelade en blyg- sam roll i jämförelse med hans övriga samlande. De var relativt få till antalet och även under krigen hade han lagt stora summor på att samla genom att beställa och köpa föremål. Därtill mottog Wrangel och hans familj ofta dyrbara diplomatiska gåvor, vilka har bedömts vara viktigare än bytena.431 Att bytenas roll har tonats ner av Los man och andra är förklarligt eftersom det finns förhållandevis få skriftliga källor som berättar om dem. Däremot finns det ett mycket stort arkivmaterial som beskriver de andra sätt – arv, köp och gåvor – som Wrangels samlingar skapades på. Tidigare studier av antalet byten på Skokloster har summerat procenttalen till omkring 10 procent av rustkammaren, 15 procent av målningarna och 20 procent av beståndet i biblioteken.432 Oavsett om bytena var många eller fåtaliga fanns de i samlingarna och deltog därmed i skapandet av dem. Förhållandet att Wrangel lade så stora summor på sitt samlande och på att köpa böcker till sitt bibliotek är en omständighet som gör hans byten särskilt intressan-

431. Granberg 1903, s. 15; Rangström 1978, s. 3–5; Losman 1980, s. 14, 61–71. I ett tidigare arbete påpekar dock Losman att Wrangel tycks ha gjort medvetna val av byten, se Arne Losman, ”Vetenskap och idéer i Per Brahe d.y:s och Carl Gustaf Wrangels bibliotek”, Lychnos: årsbok för idé- och lärdomshis- toria: 1971–1972 (1973), s. 84. 432. Rangström 1978, s. 4–5. Siffran 20 procent gäller samtliga boksamlingar som idag förvaras på Skokloster, därmed inte bara Wrangels böcker.

176 V. Krigsmuseer: samlingarnas triumfer ta. Skoklosters slottsherre prioriterade inköpen till boksamlingen och hade kapital för att göra det, till skillnad från exempelvis konsistoriet och dess mer begränsade möjligheter i Uppsala. Varför tog han samtidigt böcker och andra föremål som byten? I denna avslutande biografi får kopplingen mellan krig och kultur sitt starkaste uttryck. Skoklosters samlingar kommer att framträda som krigsmuseer och bytena i slottets rum som Wrangels största triumfer.

Skapandet av Rothkirchbytet Det går inte att säga exakt när och var i det danska kungariket som Wrangel tog Rothkirchbytet. Den slesvigske adelsmannen Wen- zel (eller Wentzel) Rothkirch hade varit den danske kungen Kris- tian IV:s stallmästare och hovmarskalk och var länsman i Korsör och Antvorskov på Själland.433 Rothkirch och hans döttrar Birgitta, Katarina, Kristina, Elisabeth och Sofia ägde alla boksamlingar, och därtill fanns det böcker för barnens utbildning som förvarades i ett särskilt utrymme. Vad som gör detta byte speciellt är den källa som är knuten till plundringen. I likhet med vad Gustav II Adolfs män hade gjort i Braunsbergkollegiet, tog Wrangels ombud med sig familjen Rothkirchs katalog över boksamlingen när böckerna konfiskerades. Katalogen hade upprättats och daterats den första juli 1650 av barnens lärare, Basilius Chemnitz, och är fortfarande bevarad i Riksarkivets Skoklostersamling.434 I samma katalog för- tecknades de böcker som enligt Wrangels order skulle packas i kistor och bli till hans byten. Läraren Chemnitz hade noterat familjen Rothkirchs böcker uti från respektive ägare, delvis utifrån format i fallande ordning och med en viss hänvisning till placering men utan att ämnes- klassificera volymerna. Han började förteckningen med Wenzel

433. Rangström 1978, s. 19; Bengt Kylsberg, ”Den konstfulla tekniken”, i Carin Bergström (red.), Skoklosters slott under 350 år, Stockholm 2004, s. 236. 434. Bibliotheca Rothkirchiana equestris, E 8580, Skoklostersamlingen, RA Marie- berg.

177 krigsbytets biografi

Rothkirchs böcker i folio. Sedan noterade han fyra böcker som fanns i Rothkirchs rustkammare under en egen rubrik. Dessa böcker avhandlade ridkonst och fäktning. Efter det följde kvartanter, medan oktaver och duodes förtecknades tillsammans. Bland Wenzel Rothkirchs böcker var det de större formaten som dominerade i antal, 44 kvartanter respektive 33 folianter i jämförelse med sammanlagt 48 oktaver och duodeser. Sedan följde döttrarnas böcker efter ägarinna men utan någon annan indelning. I något enstaka fall har Chemnitz noterat formatet efter titeln. I vissa fall hade barnen var sitt exemplar av samma verk: exempelvis hade Birgitta, Kata- rina och Kristina samma tyskspråkiga bibelutgåva, och både Birgitta och Katarina hade den ansedde lutherske teologen Leonhard Hut- ters Compendium locorum theologicorum. Det rörde sig om ett tiotal böcker var. Sedan följde böcker avsedda för barnens utbildning som förvarades i ett särskilt rum (librorum, qui in schola asservantur). Även här förtecknade Chemnitz böckerna efter format och i fallande ordning, från folio till duodes, och här dominerade oktaverna. Till sist förtecknade Chemnitz på en sida både böcker, kartor och föremål som en himmel- och en jordglob, som troligen också stod i det sär- skilda rummet för barnens läroböcker. Allra sist i katalogen finns en av Chemnitz nerskriven redogörelse för barnens undervisning.435 Vad var det för slags byte som Wrangel och hans män skapade utifrån familjen Rothkirchs samlingar? På sidan 35 i Chemnitz katalog börjar den förteckning som någon av Wrangels män gjorde över bytet. Förteckningen fick en svensk rubrik över de böcker som Wrangel ”befallt att anteckna”.436 Ingen av döttrarnas böcker föll Wrangel i smaken, och ur Wenzel Rothkirchs boksamling valde Wrangel främst bland folianterna och kvartanterna inom ämnena

435. Bibliotheca Rothkirchiana equestris, E 8580, Skoklostersamlingen, RA Marie- berg; jfr Walde 1920, s. 253. 436. Bibliotheca Rothkirchiana equestris, E 8580, Skoklostersamlingen, RA Marie- berg, s. 35. I Chemnitz katalog har någon markerat 30 titlar med blystift eller grafitpenna. Dessa markeringar kan ha tillkommit vid ett senare till- fälle.

178 V. Krigsmuseer: samlingarnas triumfer historia och teologi. Han visade intresse för flera av böckerna som var avsedda för barnens undervisning. Till exempel valde han ut en hebreisk, en isländsk och en tyskspråkig bibel och flera teologiska verk i folioformat, som jag återkommer till nedan. Bland de historiska verken kan krönikor av Sebastian Franck och Albert Kranz nämnas tillsammans med flera verk om de danska kungarna, bland annat den danske unionskungen Kristian II:s krönika. Eftersom Wrangel tog sig tid att välja ut de dryga 90 böcker som intresserade honom mest i familjen Rothkirchs samlingar skiljer sig alltså för- teckningen från de exempel som har diskuterats i tidigare kapitel, där bytena i regel var avsevärt mer omfattande. I det krigshärjade Europa var det inte ovanligt med bytestagan- de som liknade Wrangels. När Maximilian av Bayern hade möjlig heten att konfiskera böcker iTübingen och Stuttgart under det tidiga 1630-talet gjorde han det mycket utstuderat. Han beordrade sina bibliotekarier att jämföra förteckningar över de nytagna biblioteken med kataloger över hans egna samlingar i München som tidigare hade blivit plundrade. Bibliotekarierna beordrades på så sätt att ersätta de böcker som Gustav II Adolf hade tagit som byten.437 Wrangels raffinerade sätt att ta byten var alltså inget ovanligt, sett i ett vidare europeiskt sammanhang av furstligt plundrande. Det är ytterligare ett exempel på hur de samlingsmöjligheter som krigen erbjöd kunde utnyttjas på de mest utstuderade tillvägagångssätt av ambitiösa samlare.438 Wrangels samlarambition kommer fortsätt- ningsvis att undersökas genom tre temata knutna till Rothkirchby- tet. Dessa temata speglar bytenas betydelser som val av konfession, variation och praktik. Diskussionen kommer att visa hur Wrangel i flera fall valde ut samma slags böcker när han plundrade som när han köpte böcker genom sina ombud i Europa. Genom att analysera Rothkirchbytets olika delar kommer jag att kunna belysa Wrangels intressen för teologisk litteratur och konfessionella debatter, hans

437. Bepler 2001, s. 956. 438. Bracken, Gáldy & Turpin 2009, s. xviii.

179 krigsbytets biografi konsumtion av variationer, det vill säga hans intresse för att äga olika utgåvor av samma verk och på olika språk samt vikten av att eftersträva samtida adliga ideal genom att samla praktiska hand- böcker.

Byten av konfession Teologi var det ämne som tillsammans med historia dominerade familjen Rothkirchs boksamlingar. Därmed var den teologiska litteraturen välrepresenterad bland böckerna som Wrangel tog. Hans val föll bland annat på Martin Luthers Tischreden (tryckt för första gången 1566), med reformatorns råd och talesätt, och på Johann Arndts Postilla. Bland de böcker som var avsedda för barnens utbildning tog Wrangel den jesuitiske teologen Cornelius a Lapides bibelkommentarer i sex band.439 Böckerna noterades senare i en av Wrangels bokkataloger daterad 1660, där bibliotekarien i fråga påpekade att verket totalt bestod av sju band, men att det bara fanns sex i samlingen.440 Det kan vara en anledning till att Wrangel året därpå beställde samma verk i en annan tiobandsutgåva genom en av sina bokagenter i Amsterdam.441 Detta förvärv var särskilt kostsamt och händelsen är intressant på flera sätt. AttWrangel införskaffade samma verk två gånger tyder på ett stort intresse av att äga Lapides kommentarer. Cornelius a Lapides böcker var inte de enda verk av katolska teologer som Wrangel tog från familjen Rothkirch. Den spanske jesuiten Juan de Pinedas kommentar till Job ingick även i bytet, liksom den franske katolske teologen Simon de Muis kommentarer till Psaltaren från 1630. De här exemplen visar att Wrangel var intresserad av böcker som kunde klassificeras som katolsk teologi under 1600-talet. Han var

439. Jfr Bibliotheca Rothkirchiana equestris, E 8580, Skoklostersamlingen, RA Ma- rieberg, s. 9 och 35. 440. Catalogus LIBRORUM illustrissimi comitis Caroli Gustavi Wrangelij […] 1660, E 8580, Skoklostersamlingen, RA Marieberg. 441. Losman 1980, s. 200.

180 V. Krigsmuseer: samlingarnas triumfer

Första sidan ur Wrangels förteckning över Rothkirchbytet, i ”Bibliotheca Rothkirchiana equestris”, E 8580, Skoklostersamlingen, RA Marieberg. Foto: Riksarkivet.

181 krigsbytets biografi inte den ende i rikets elit som hade detta intresse. I Magnus Gab- riel De la Gardies boksamling fanns böcker från jesuitkollegierna i Erfurt och Heiligenstadt som De la Gardie hade köpt 1652. Walde har hävdat att det var under Karl X Gustavs tid och under fälttågen i det danska riket som de svenska aristokraterna kom över den mest användbara litteraturen. De danska samlingarna var nämligen av rätt konfession, till skillnad från de jesuitiska samlingar som hade tagits tidigare under 1620- och 30-talen.442 Men Rothkirchbytet och andra böcker – som Wrangels bokliga byte från dansken Fredrik von Barnewitz och från ett antal lärda i Polen – visar att tidigmodernt boksamlande var mer komplicerat än så. Wrangel var intresserad av att samla böcker av olika konfessioner. Precis som i fallet Uppsala illustrerar Wrangels teologiska böcker att 1600-talets boksamlingar inte var konfessionellt fixerade på det sätt som forskare i modern tid har utgått ifrån.443 Wrangel har inte lämnat några vetenskapliga skrifter efter sig, som militära traktater eller liknande inom något annat ämne. Men det finns exempel på att han intresserade sig för lärda debatter och visade engagemang i konfessionella frågor. I egenskap av universitetskansler i Greifswald och som Pommerns generalguvernör bistod han bland annat den före detta jesuiten J. G. Tremellius, vars utnäm- ning till rektor i Stettin oroade företrädare för den lutherska orto-

442. Walde 1916, s. 9, 38–40. De la Gardies förvärv av dessa gick via den danske historikern Stephen Hansen Stephanus boksamling. Det som framförallt tycks ha intresserat De la Gardie i Stephanus samling var handskrifterna, se Gustaf Edvard Klemming, Om Stephanii boksamling, Stockholm 1850, opaginerad. 443. Liknande problematik har nyligen uppmärksammats inom reformations- historisk forskning av teologen Otfried Czaika. Han har genom studier av urval och gallring bland böckerna i biskopen Sveno Jacobis boksamling kunnat omvärdera dennes konfessionella ställningstaganden. Därmed har Czaika kunnat revidera tidigare forskning och demonstrerat hur en bok- samlings sammansättning speglar ägarens orientering i olika frågor även om det inte går att komma åt dennes tankar. Se Otfried Czaika, Sveno Ja- cobi: boksamlaren, biskopen, teologen: en bok- och kyrkohistorisk studie, Stockholm 2013, s. 15–22, 38–42, 49, 57–61.

182 V. Krigsmuseer: samlingarnas triumfer doxin vid universitet i Greifswald. Därtill visade Wrangel sitt stöd för Åbobiskopen Johannes Terserus, en av de främsta företrädarna för synkretismen i det svenska kungariket. Wrangel försåg till och med samme biskop med en anonym skrift som diskuterade en för- ening av de katolska och evangeliska konfessionerna, så att skriften skulle kunna diskuteras av teologerna som var verksamma i Åbo. Wrangel hade även under 14 år kontakt med teologen och historikern Johann Michael Dilherr, en förpietist som betonade etiken och moralens betydelse före dogmatiken. Även Dilherr sympatiserade med synkretisternas strävanden. Wrangel förevisade därmed genom sina brevväxlingar och kontakter att han intresserade sig för frågan om ett närmande mellan den katolska och de evangeliska kyrkorna.444 Sammantaget materialiserades dessa konfessionella intressen i hans boksamling både genom valet av byten och genom de böcker som bokhandlare ute i Europa försåg honom med. Förutom de krist- na kyrkorna fanns den islamska tron representerad bland teologin i Wrangels bibliotek, genom en praktfull koranhandskrift som han hade införskaffat till sin samling.445 Såväl Wrangels och De la Gardies som de danska adelsmännen Rothkirchs och von Barnewitz boksamlingar visar alltså att samlarens konfession inte behövde påverka bibliotekets innehåll på ett så kategoriskt sätt som Walde tänkte sig, tvärtom. I Wrangels Skoklos- terbibliotek klassificerades de konfessionella böckerna på ett annat sätt än vad som var fallet i Uppsala universitetsbibliotek. I ”Biblio- teksvariationer” framkom att samma sorts teologiska böcker kunde klassificeras på olika sätt, och att de teologiska böckerna med tiden inordnades i en temporal ordning. I det nedre biblioteket förvarades merparten av det som bibliotekarierna ansåg vara katolskt, kalvinistiskt och jesuitiskt i ett historiskt bibliotek fyllt med gamla före- mål. På så sätt kunde europeisk konfessionshistoria skapas genom

444. Losman 1980, s. 13, 85, 141–150, 154–156. 445. Arne Losman, ”Skokloster: Europe and the world in a Swedish castle”, i Arne Losman, Agneta Lundström & Margareta Revera (red.), The age of new Sweden, Stockholm 1988, s. 97; Losman 1973, s. 87.

183 krigsbytets biografi bibliotekets materiella organisation. Ett av de verk som Wrangel valde i familjen Rothkirchs samling, Juan de Pinedas Job-kommentar, klassificerades i universitetsbiblioteket som katolsk teologi av Laurentius Tolfstadius och placerades därmed i det nedre biblioteket.446 Dessa konfessionella och temporala temata kom alltså inte att uttryckas på samma sätt på Skokloster som i Uppsala. I Wrangels boksamling tolkades alla konfessionella böcker som teologi. Varje bok bidrog till att skapa en encyklopedisk och genomtänkt samling, något som kommer att diskuteras utförligt längre fram i förhållande till ett annat krigsmuseum i slottet: rustkammaren.

Byten med variation I exemplet med Cornelius a Lapides bibelkommentarer framkom att Wrangel införskaffade samma verk två gånger, först som byte och sedan genom att beställa det från en bokhandlare. I Wrangels boksamling fanns det inte dupletter på samma sätt som i Uppsala universitetsbibliotek, men tidigare forskning har uppmärksammat att Wrangel ibland skaffade olika upplagor av samma verk och ut- gåvor av samma verk på olika språk.447 Denna samlarvana uttrycktes även i hans val av byten ur familjen Rothkirchs samlingar. Bland folianterna valde han som nämnt inte mindre än tre biblar på olika språk: en hebreisk, en isländsk och en tysk.448 Intresset för olika bi- belversioner hängde samman med vetenskapliga ideal som i sin tur var kopplade till den protestantiska reformationen. Under 1500-talet hade Luther och hans efterföljare översatt bibeln till folkspråk och under det århundrandet kom bibeln att bli en bok som allt fler människor kunde äga. De lärda som arbetade med dessa översätt-

446. Hylla α2:16, K2, bibliotekets arkiv, UUB. 447. Elisabeth Westin Berg, ”Skokloster slotts bibliotek. Sju samlingar med böcker förvärvade genom arv, köp, gåvor och krigsbyte” [elektronisk resurs] 2005, www.ub.uu.se/Global/Seminarier/Skokloster.pdf (16/8 2011), s. 2. 448. Wr. teol. fol. 7, 8 och 10, Skoklosters slott.

184 V. Krigsmuseer: samlingarnas triumfer ningar utgick inte från den latinska Vulgatan, utan gick istället tillbaka till de grekiska och hebreiska texterna, som blev allt viktigare i renässanshumanisternas spår. Polyglotta, det vill säga flerspråkiga, bibeltexter gav även den som inte kunde läsa grekiska och hebreiska möjligheten att jämföra original med översättning.449 Den franske biblioteksmannen Gabriel Naudé påpekade i sin manual från 1627 hur viktigt det var att äga flera versioner av bibeln och på olika språk, och självfallet kom dessa och övrig teologi först i hans biblioteksordning.450 I föregående kapitel framkom att det just var två polyglotta biblar som Gustav II Adolf försåg sig med ur Preussen- bytet. Wrangel valde alltså tre olika biblar ut familjen Rothkirchs samlingar. Sammantaget visar detta att samlandet av olika sorters biblar var viktigt för deras respektive intressen. Ett annat exempel som tyder på Wrangels intresse för olika versioner av samma verk var Antoine de Pluvinels instruktion i ridkon- sten. de Pluvinel var den franske kungen Ludvig XIII:s ridlär are och hans handbok är ett bra exempel på vad en adelsman som Wran gel borde äga för att kunna agera på det sätt som förväntades av en man i hans position. I det här fallet gällde det en tvåspråkig utgåva av Le Maneige Royal, tryckt 1626 på franska och tyska och dedicerad till den danske kungen Kristian IV. de Pluvinels Le Maneige Royal var det verk som noterades först av alla i Wrangels förteckning över bytet, vilket antyder att det var särskilt betydelsefullt. I katalogen över Wrangels böcker från 1660 noterades sedan inte mindre än tre exemplar (”3 mahl”) av samma verk inom kategorin för romanska språk.451 I en senare katalog gjord på Skokloster 1665 har endast två exemplar noterats, det ena i avdelningen för historia och det andra under romanska språk.452 Vad som hade hänt med det tredje

449. Christopher de Hamel, The Book: a history of the Bible, London 2001, s. 216, 218–219, 223; Sherman 2009, s. 72. 450. Naudé 1970, s. 55, 106. 451. Catalogus LIBRORUM illustrissimi comitis Caroli Gustavi Wrangelij […] 1660, E 8580, Skoklostersamlingen, RA Marieberg. 452. Det exemplar som tillhört Rothkirch har efter den moderna rekonstruktio-

185 krigsbytets biografi exemplaret går inte att säga, men det tycks inte ha följt med de öv- riga böckerna som Wrangel förde från Pommern till Skokloster. I sin boksamling på Skokloster hade Wrangel därmed Le Maneige Royal i två olika avdelningar och i två olika versioner och delvis på två olika språk. Le Maneige Royal är tillsammans med Cornelius a Lapides bibelkommentarer exempel på att Wrangel kunde skaffa samma slags böcker genom köp som genom plundring.

Praktiska byten de Pluvinels Le Maneige Royal exemplifierar inte bara hur Wrangel intresserade sig för olika versioner av samma verk. Ridinstruktionen knöt som nämnts an till de övningar som vid denna tid skulle syssel- sätta en aristokrat och var en viktig del av hans utbildning. Genom att samla olika slags handböcker visade Wrangel hur han sökte väg- ledning i utövandet av de färdigheter som förväntades ingå i hans ståndsmässiga leverne. Ur Rothkirchs samlingar valde Wrangel flera böcker av den sorten. De artikulerade hans intresse för arkitektoniska praktiker och perspektivlära, jakt, ridning och vapen. Några konkreta exempel var Lorenzo Sirigattis La pratica di prospettiva del cavaliere med instruktioner om hur hästar kunde avbildas, utgiven för första gången 1596, och Salomon de Caus La perspective avec la raison des ombres et miroirs, det vill säga perspektiv med hänsyn till skuggor och speglar, från 1611. Wrangel tog även Jacob von Fouil- louxs New Jägerbuch, alltså en ny bok om jakt från 1590, konstnä-

nen av Wrangels boksamling placerats under ämnet historia. I katalogen 1665 har bibliotekarien Bütner dock skrivit till ”alb.[us]”, det vill säga ”vit”, till det exemplar som stod under historia. Kommentaren syftade troligen till bokens band och torde ha tillförts för att skilja det ena exemplaret från det andra. Det andra exemplaret beskrevs som ”allemand” och placerades under romanska språk. Jfr beskrivningen av Wr. hist. 4:o 97 med Wr. roman. 10, Catalogvs Librorum in Bibliothecam […] M.DC.LXV., Skokloster slott. Eftersom ”allemand” är franskans ord för tyskspråkig var det alltså under romanska språk som Rothkirchs exemplar av Le Maneige Royal placerades 1665. Boken är bunden i ett (mörkt) kalvskinnsband.

186 V. Krigsmuseer: samlingarnas triumfer ren Jacob de Geyns vapenhandbok Wapenhandelinge, samt Diego de Ufanos traktat över artilleripjäser, Tratado de Artilleria (1628).453 Under den tidigmoderna tiden omskapades elitens levnadsideal. Detta hängde samman med de nya epistemologier som följde med konfessionaliseringprocesser och den moderna naturvetenskapens framväxt. Hur dessa omständigheter inverkade på europeiska bibliotekssamlingar och i synnerhet universitetsbiblioteket i Uppsala diskuterades i föregående kapitel. Konflikten mellan biblioteket som en historiskt orienterad samling och biblioteket som en uppdaterad och kunskapsmässigt nyttig samling materialiserades i Uppsala universitetsbibliotek genom olika ordningar och våningar. I Wrangels boksamling på Skokloster hade denna förändring till fullo slagit igenom under 1660-talet. Hans Skoklosterbibliotek bestod till största delen av nya och aktuella böcker. Många innehöll instruktiva kunskaper som kunde praktiseras och omsättas, antingen i slottets övri- ga delar eller i världen utanför. För adelsmän som Wrangel innebar de nya kunskapsidealen rent konkret att ett klassiskt humanistiskt bildningsideal successivt trängdes undan av ett synsätt som pre- mierade praktiska färdigheter.454 Wrangels samlande illustrerar hur han försökte materialisera detta nya ideal genom sin boksamling. Förenklat ansågs adelskapets grundval vara den militära eller den civila dygden. Det militära dygdeidealet var förenligt med Wrangels karriär och självbild som krigare: en handlingens man till skillnad från politikern som snarare ägnade sig åt diskussion.455 Florentina- ren Magalottis beskrivning av Wrangel kopplade samman en man som tyckte om att läsa med en som var förtjust i att skapa med hän-

453. Jfr Wrangels förteckning i Bibliotheca Rothkirchiana equestris, E 8580, Sko- klostersamlingen, RA Marieberg med Wr. roman 20, Wr. roman 17, Wr. ek. 3, Wr. mat. fol. 8, Wr. roman 67 i Catalogvs Librorum in Bibliothecam […] M.DC.LXV, Skokloster slott. Salomon de Caus’ La perspective (Wr. roman 17) och New Jägerbuch (Wr. ek. 3) finns ännu i slottets samlingar. När samlingen undersöktes av mig var New Jägerbuch placerad i magasin i Tumba. 454. Sten G. Lindberg, Adelsböcker och stormansbibliotek, Bålsta 1969, s. 200–201. 455. Losman 1973, s. 81–82.

187 krigsbytets biografi derna, att svarva och bygga modeller. I den observationen förenades boklig kunskap och handgripliga praktiker på ett tidstypiskt sätt.

Wrangelbibliotekets materialiseringar Det byte som Wrangel skapade av familjen Rothkirchs samlingar fördes först till Pommern, där de togs med i en redan nämnd förteckning som gjordes över Wrangels böcker 1660. Det innebar att bytet förhållandevis snabbt klassificerades och blandades med de böcker som Wrangel hade sedan tidigare.456 Väl på Skokloster klassificerades böckerna om av Wrangels hovpredikant Conrad Büt- ner år 1665. Katalogen är inte rumsligt förankrad och det går inte att med säkerhet säga var biblioteket låg i slottet. Sett till 1600-talets ideal är det dock troligt att biblioteket var placerat i anslutning till rustkammaren, svarvkammaren och de rum som är belägna på slottets fjärde våning. Detta var en museal våning, med utrymmen där olika samlingar ställdes ut och var möjliga att praktisera.457 Här kunde Wrangel och hans gäster i bästa fall både läsa om svarvning eller vapenvård och sedan använda samlingarna, det vill säga svarva, betrakta eller sköta om vapnen i de närbelägna rummen.458 De som vistades på slottet kunde se och vidröra allt det som slottsherren och hans hustru efter många års samlande hade fört samman under ett och samma tak. Vad var det då för boksamling som Rothkirchbytet var med om

456. Catalogus LIBRORUM illustrissimi comitis Caroli Gustavi Wrangelij […] 1660, E 8580, Skoklostersamlingen, RA Marieberg. 457. Karin Wahlberg Liljeström fastslog i sin avhandling om rumsdisposition i den stormaktstida högreståndsbostaden att det inte säkert går att fastställa var biblioteket låg någonstans under Wrangels tid, men att mycket talar för att det låg på fjärde våningen i byggnadens södra del. Se Karin Wahlberg Liljeström, Att följa decorum: rumsdisposition i den stormaktstida högreståndsbo- staden på landet, Stockholm 2007, s. 199; idag står böckerna uppställda i den fjärde våningens östra del, jfr Arne Losman, ”Skoklosters byggherrskap”, i Carin Bergström (red.), Skoklosters slott under 350 år, Stockholm 2004, s. 55; Kylsberg 2004, s. 227. 458. Flera olika slags handböcker har diskuterats av Lindberg 1969, s. 191–198.

188 V. Krigsmuseer: samlingarnas triumfer att materialisera? Den som idag stiger in i Wrangels bibliotek finner böckerna i grönmålade bokskåp av trä, vilka är försedda med gallergrindar. Skåpen byggdes i samband med en större omdaning som genomfördes under 1830- och 40-talen. De vägg- och takmål- ningar som finns i biblioteksrummen utfördes vid samma tid. Hant- verkarna lät sig inspireras av barocka motiv men valde empirens ljusare färgskala.459 Skoklosters slott har idag sju biblioteksrum, vilka inte bara rymmer Wrangels böcker utan även Per Brahe den yngres, Nils Brahe den yngres, Erik Brahes, Carl Gustaf Bielkes och Ulrik Scheffers samlingar. Vid varje enskild boksamling finns ett mindre bystporträtt, som alla är målade på trä och föreställer respektive ägare. Porträtten utfördes under 1700-talet. Rummen har fått namn efter olika städer, som Stockholm, Rom och Köln. Tidigare hängde stadsvyer över rummens ingångar och en karta över Köln finns ännu på plats i rummet med samma namn.460 Biblioteksrummen är inte de enda rummen i slottet med stadsnamn, vilket är en intressant omständighet med tanke på både boksamlingarnas och de övriga föremålssamlingarnas variationsrika geografiska bakgrund. Historien om Wrangels bibliotek på Skokloster kompliceras av de andra boksamlingarna som fördes dit av senare ägare. Wran gels böcker katalogiserades tillsammans med Per Brahe den yngres redan 1689. De olika adelsmännens samlingar har med tiden blandats i hyllorna.461 När svenska staten blev slottets ägare i slutet av 1960-talet påbörjades ett stort rekonstruktionsarbete då böck- erna kom att organiseras efter sina forna samlare, och samlingarna ställdes upp i hyllorna enligt ordningarna i de gamla katalogerna. I samband med detta fick böcker med osäker proveniens, som antingen kan ha tillhört Wrangel eller Per Brahe den yngre, en egen

459. Ove Hidemark & Elisabet Stavenow-Hidemark, Eko av historien: omgestalt- ningen av Skokloster under Magnus Brahes tid, Stockholm 1995, s. 80–82. 460. Lena Rangström, Karin Skeri & Elisabeth Westin Berg, Skokloster: slott och samlingar, Bålsta 1980, s. 67. 461. Westin Berg 2005, s. 1; Sten G. Lindberg, Biblioteket på Skokloster, Bålsta 1977, s. 134.

189 krigsbytets biografi

avdelning. Resultatet av rekonstruktionsarbetet visar en dryg fjärde- del av Carl Gustaf Wrangels ursprungliga 2 400 böcker som idag är tillgängliga på det slott där de har förvarats alltsedan 1660-talet.462 De är uppställda enligt Bütners katalogordning från 1665, även om det inte är säkert att den ordningen upprätthölls någon längre tid eller ens existerade i rummet under 1600-talet.463 I Conrad Bütners katalog noterades böckerna efter ämne och format, från foliant till duodes. Först ut var, som vanligen, teologi, därefter historia, topografi inklusive kronologi och hydrografi, matematik inklusive civil och militär arkitektur, juridik, skolastik inklusive filosofi, filologi och poesi, ikonografi inklusive emblema- tik, medicin, ekonomi inklusive trädgårdskonst. Allra sist kom avdelningen för romanska språk. Denna kategori omfattade hela 428  Interiör från biblioteken nummer och avspeglade Wrangels särskilda intresse för att samla på Skokloster. Foto: Jens fransk-, italiensk- och spanskspråkiga böcker. Det fanns även en Mohr, Skokloster slott. tilläggskategori, libri miscellanei, med ämnesvis osorterade böcker som han hade införskaffat efter 1665. Tillägget förtecknades av historikern Samuel Pufendorf i samband med att han värderade böck- erna.464 I boksamlingen fanns de under Wrangels tid förväntade ämnesområdena representerade. Allsidighet hörde till elitens ideal och Wrangel anslöt sig till detta genom sin samling. Samtidigt rymde boksamlingens sammansättning specifika drag som vittnar om slottsherrens egna intressen. Generellt var det främst nyutgivna

462. Rangström, Skeri & Westin Berg 1980, s. 68. 463. Ett rumsligt uttryck kan dock skönjas i Bütners hantering av Rothkirchby- tet. I avdelningen för de historiska böckerna har en del folianter katalogise- rats som kvartanter, allra sist i avdelningen för de senare. De flesta av dessa går att tillskriva familjen Rothkirch. I Chemnitz katalog från 1650 och i Wrangels tidigare katalog från Pommern 1660 blev de dock klassificerade som folianter, se Wr. hist. 4:o 96, 97, 98 och 103, Skokloster slott; vilka stämmer överens med titlarna i Chemnitz katalog Bibliotheca Rothkirchiana equestris, jfr även katalogen från 1660, Catalogus LIBRORUM illustrissimi comitis Caroli Gustavi Wrangelij […] 1660, E 8580 Skoklostersamlingen, RA Marieberg. En möjlig förklaring till den skiftande tolkningen av böckernas format skulle kunna ligga i rumsliga förhållanden. 464. Catalogvs Librorum in Bibliothecam […] M.DC.LXV., Skokloster slott.

190 V. Krigsmuseer: samlingarnas triumfer

191 krigsbytets biografi böcker som intresserade honom. Detta påverkade avdelningen för historia i hans bibliotek, som sålunda innehöll påfallande många samtidskrönikor där slottsherren själv figurerade i egenskap av krigare. Detta innebar även att hans bytesböcker kunde vara förhållan- devis samtida. Det finns exempel på hur han genom sina byten kom över böcker som bara var några år gamla. Wrangel visade heller inte intresse för att köpa gamla böcker.465 I den bevarade samlingen idag ingår det talande nog bara en inkunabel och en handskrift, vilka jag får anledning att återkomma till nedan.466 I likhet med exemplet Uppsala bestod Wrangels bibliotek inte bara av boksamlingen, men det finns ytterst lite information om hur det var inrett under 1600-talet. I Bütners katalog omnämns en jord- och en himlaglob som har lagts till bland böckerna i avdelningen för matematik av Samuel Pufendorf 1681. Genom tillägget visade han att globerna inte bara hörde hemma bland böckerna, han klassificerade dem till och med som böcker. I övrigt går det att ana hur Wrangels bibliotek disponerades rumsligt genom senare skild- ringar. Konstnären, heraldikern och fornforskaren Elias Brenner beskrev biblioteket 1709 som bestående av två rum, där Wrangels böcker skall ha upptagit det ena medan Nils Brahes förvarades i det andra. Eftersom Wrangels och Per Brahes böcker hade katalogi- serats tillsammans omkring tjugo år tidigare är det inte säkert att Brenner hade rätt i att Wrangels samling skulle ha förvarats separat. Brenners redogörelse fokuserade framförallt på de handskrifter som fanns i biblioteksrummen, ”på papper och pergament skrivna uti gamla tider”. Bland dessa intog Wrangels koran en särställning, och var det enskilda föremål som Brenner nämnde först. När det gällde utsmyckningen av samma rum noterade Brenner två saker. Först

465. Arne Losman, ”Adelsbiblioteket som intellektuellt landskap”, Tvärsnitt: humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning, 4 (1988), s. 26, 35, 28; Losman 1973, s. 85–86, 88–89. 466. Wr. teol. fol. 1 samt Wr. roman 2, Skokloster slott; om den senare, se Oscar Wieselgren, Skoklosterhandskriften av Vasco de Lucenas Curtius-parafras, Uppsala 1925, s. 81–92.

192 V. Krigsmuseer: samlingarnas triumfer och främst observerade han det stora antalet kartor och ritningar över provinser och gods som fanns på väggarna. För det andra fasci- nerades han av en liten spegel av renaste guld som ”representerar allt vad för honom kommer”.467 Spegeln skall inte bara förstås som ett dyrbart och vackert föremål utan även som ett vetenskapligt instrument. Föremålets placering i biblioteket går att koppla samman med ett tidigare nämnt verk ur Rothkirchbytet, nämligen Salomon de Caus skrift La Perspective avec la raison des ombres et miroirs från 1611. Biblioteket höll därmed inte bara böcker, utan även föremål som tydligt knöt an till dem. Handskrifterna var särskilt viktiga rariteter för Brenner, men de var inte något som Wrangel primärt samlade på under sin levnad. Sist men inte minst fanns här genom böckerna, andra föremål och kartor en rad ting med värdefulla geografiska egenskaper som tillsammans speglade och materialiserade hela världen.

Bytesbeskrivningarnas och antalens variationer Att följa Rothkirchbytet från Wrangels förteckning till bokkatalo- gerna är inte oproblematiskt. Förteckningen och katalogerna ger inte mycket mer information än en korttitel med författarnamn. Rothkirchbarnens lärare Chemnitz var i jämförelse utförligare än personen som förtecknade Wrangels byte. Till skillnad från Jo- hannes Bureus förteckningar över bytet från Preussen finns här i princip ingen information om böckernas materiella egenskaper, förutom att formaten har noterats. Förteckningen över Rothkirch- bytet är en sammanställning över författare och litterära titlar utan ämnesklassifikation. Bland folianterna har dock ”en skön [vacker] skrivbok” noterats, ett av få tillfällen då ett föremåls materiella kvaliteter beskrivs, vilka även tycks vara anledningen till att det blev taget som byte.

467. Elias Brenner, Skoklosterbeskrivning, Palmskiöldska samlingen 276, UUB, s. (551–552).

193 krigsbytets biografi

I den katalog som gjordes över Wrangels böcker i Pommern 1660 är det återigen korttitlar som möter betraktaren, och uppgifter om tryckort och tryckår togs sällan med. I Bütners katalog från 1665 har de senare i regel noterats. Utöver format finns ytterst lite information om böckernas materiella egenskaper i katalogerna från 1660 och 1665. Eftersom det var olika personer som gjorde förteckningen över bytet och katalogerna över Wrangels boksamlingar så har även titlarna refererats på olika sätt. Utifrån Wrangels kataloger är det därför i flera fall omöjligt att veta om en bok har tillhört Rothkirchbytet när källorna jämförs. Hur undflyende – för att återknyta till Daniela Bleichmar468 – byten och böcker kunde vara kan exemplifieras genom folianten Atlas Major, ett verk i fem delar som Wrangel valde från de Rothkirchska samlingarna. I Chemnitz katalog finns ingenAtlas Major katalogiserad, vare sig bland Wenzel Rothkirchs böcker eller bland dem som förvarades i skolan. Troligen motsvarades verket av beskrivningen Atlas Maior Novus illuminatus, som Bütner kallade det 1665. Verket finns inte kvar i Wrangelbiblio- teket idag.469 Diskrepansen mellan katalogernas olika beskrivningar av böckerna illustrerar det som diskuterades redan i föregående kapitel, att det inte existerade något standardiserat sätt att katalogisera böcker under perioden. Istället berättade varje förteckning och katalog något om bibliotekariens eller ämbetsmannens epistemologi i relation till föremålen och rummet.470 De olika förteckningar som har figurerat i avhandlingens tre biografier visar på just detta. Det rör sig om en rad variationer på hur arkivhandlingar, böcker och andra föremål kunde hanteras, sorteras och begripliggöras. Hur såg storleksförhållandet ut mellan bytesböcker och de andra böckerna som Wrangel hade köpt, fått eller ärvt? Diskussionen om Johannes Bureus Preussenförteckningar i förra kapitlet gav vid han-

468. Bleichmar 2012, s. 19–20. 469. Jfr Bibliotheca Rothkirchiana equestris, E 8580, Skoklostersamlingen, RA Ma- rieberg med Wr. topo. fol. 7, Catalogvs Librorum in Bibliothecam […] M.DC. LXV., Skokloster slott. 470. Losman 1973, s. 86.

194 V. Krigsmuseer: samlingarnas triumfer den att hundratals av de böcker som kom från Preussen aldrig re- gistrerades 1626–1627. I exemplet med Wrangelbiblioteket har det varit möjligt att studera varje enskild bok och resonera kring hur exemplaret kan ha kommit i slottsherrens ägo.471 Syftet med denna biografi är inte att klassificera och räkna byten, utan att undersöka bytenas betydelser och verkningar i Wrangels krigsmuseer. Under genomgången av samlingen som helhet framkom dock att det finns många byten bland de böcker som bevarats på Skokloster. Idag står Wrangels bytesböcker varvade i hyllorna med sådant som fältherren ärvt, köpt eller fått i gåva. Om man som hastigast betraktar böckernas ryggar går det inte att se skillnad på vad som en gång var byte och vad som hade förvärvats på ett annat sätt. För att avgöra hur en bok har kommit till samlingen gäller det att fram- förallt leta efter spår av tidigare ägare i inlagan eller på bandet. Ge- nom att identifiera vem som ägde boken föreWrangel är det alltså möjligt att bestämma om det rör sig om ett byte eller inte. I vissa fall kan faktorer som material, form, tryckare, impressum eller äm- nesområde indikera om boken en gång tagits som byte. Och i ett par fall finns skriftliga källor som är till hjälp – Wenzel Rothkirchs katalog är förstås ett utmärkt exempel på detta. I Riksarkivet finns därtill en förteckning på ett par sidor som tar upp innehållet över ”de polska böckerna” i kistorna i Stralsund som ett annat exempel på Wrangels tagande av bokliga byten.472 Det är svårt att säga vad som var och är byten i Wrangels boksamling. Inte ens vid tydliga utländska provenienser är det säkert att boken tagits som byte eftersom det kan röra sig om ett arv eller en gåva. För att komplicera det hela ytterligare finns det böcker

471. Resonemanget kring byten i Wrangels boksamling grundar sig på den ge- nomgång av samlingen som jag diskuterade i inledningskapitlet. Arbetet ägde rum under 2011 och 2012, och jag hade hjälp av den dåvarande bibliotekarien på Skokloster, Elisabeth Westin Berg, som även var med om att göra inventeringen under 1970-talet. 472. ”Inventarium von den Polschen Büchern/Cathalogvs der Büchern in den Kasten Zu Stralsund”, E 8580, Skoklostersamlingen, RA Marieberg.

195 krigsbytets biografi i Carl Gustaf Wrangels samling som tagits som byten av hans far, Herman Wrangel, och som sonen sedan har ärvt. Och i förra kapitlet visade Johannes Bureus förteckning över bytet från Preussen hur bytesböcker direkt kunde ges bort som gåvor. Böckernas och bytenas historier är alltjämt invecklade och rörliga; de är instabila. Wrangels böcker på Skokloster uppgår idag till en dryg fjärdedel av de ursprungliga 2 400. Bland dessa har bibliotekarierna som arbetade med den moderna rekonstruktionen beräknat att omkring 10 procent var byten.473 Utan att fördjupa diskussionen alltför mycket i procenttal står det klart att många av de bevarade böckerna i Wrangels boksamling var en gång hans tagna byten. Avdelningen för teologi är ett särskilt rikt exempel. Enligt katalogen från 1665 klassificerades 234 nummer som teologi. Av dessa finns 72 stycken kvar, det vill säga en knapp tredjedel, och av dem är minst 55 stycken med allra största sannolikhet byten. Det betyder att omkring 76 procent av den bevarade teologiavdelningen består av byten, vilket är en ansenlig siffra och bra mycket mer än 10 procent.474 I de öv- riga avdelningarna är antalet byten lägre, men i synnerhet juridik har ett förhållandevis stort antal. Det går däremot inte att säga hur förhållandet mellan bytesböcker och andra böcker hade sett ut om hela Wrangels boksamling hade bevarats på Skokloster. Samman- taget är detta förhållande viktigt att skriva in i samlingens historia. De bevarade bytesböckerna finns representerade i samtliga format i samlingen. Wrangel valde alltså inte bara de stora praktver-

473. Elisabeth Westin Berg, ”Krigsbytesböcker i biblioteken på Skokloster”, Krigsbyten i svenska samlingar, Sofia Nestor & Carl Zarmén (red.), Stock- holm 2007, 109–111; Westin Berg 2005, s. 1–3; Arne Losman framhöll på 1970-talet en preliminär siffra på 40 procent gällande byten blandWrang - els böcker, men i senare beräkningar har alltså antalet byten skrivits ner, se Losman 1973, s. 84. 474. Bibliotekarien Elisabeth Westin Berg har påpekat att antalet byten i teologiavdelningen i Wrangels bibliotek var fler än på de övriga avdelningarna, och nämner 29 (av 72) nummer som tydliga byten, se Westin Berg, 2007, s. 111. Jag har genom mina undersökningar kunnat räkna upp den siffran ytterligare i samråd med Westin Berg.

196 V. Krigsmuseer: samlingarnas triumfer ken som byten, utan även de mindre formaten som ofta innehåller tryck av mer vardaglig karaktär; det kan röra sig om bönböcker eller annan uppbyggelselitteratur. Bytenas band kunde därtill se ut på olika sätt, allt från textila praktband i siden eller sammet till ett i jämförelse mer vardagligt bruksband av papper eller pergament. En del av böckerna var välanvända och fyllda av anteckningar när de blev byten. Andra verkar idag, trots sin höga ålder, vara i nyskick trots deras farofyllda färd genom Europa. Som nummer 1 i katalogen från 1665 står Hartmann Schedels berömda Nürnbergkrönika (Liber Chronicarum tryckt 1493). Inkunabeln, som idag är relativt medfaren, togs som byte i den bayerska staden Eichstätt där den en gång hade tillhört en stadsnotarie vid namn Moritz Hagenbeucher. Krönikans grandiosa format fick Bütner att placera den, lite okon- ventionellt, före foliantbiblarna i katalogordningen.475 Sist ut av alla de bevarade böcker, i avdelningen för romanska språk, står Jean de Serres Inventaire general de l’histoire de France (1603).476 Boken var en del av det byte som Wrangel tog i det danska riket och som en gång hade tillhört Fredrik von Barnewitz. Hans namnteckning är idag en av de mest förekommande bytesprovenienserna i Wrangelbibliote- ket. Ett nästintill lustigt exempel på byte går att finna i avdelningen för historia. Där har boken i fråga försetts med en ägarbesvärjelse som lyder ”denna lilla bok är min och den som tar henne, den är en tjuv”.477 Boken är ytterligare ett exempel på slottsherrens danska byte vilket han tog i enlighet med krigets lagar. Den kan därför inte beskrivas som stulen, varken då eller nu, men tagen och bortförd blev den onekligen. Tyvärr går det inte att jämföra den bevarade boksamlingen med de böcker som försvann från Skokloster efter Wrangels död. Kata-

475. Se Wr. teol. fol. 1, Skokloster slott och i Catalogvs Librorum in Bibliothecam […] M.DC.LXV., Skokloster slott; jfr Naudé 1970, s. 106. 476. Wr. roman 426, Skokloster slott. 477. ”Dieses büchelein ist mein, der sie nimbt der ist ein Diebe”, min översätt- ning, Wr. hist. fol. 70, Skokloster slott. Boken är en tyskspråkig bearbet- ning av poeten Sadi, Persianischer Rosenthal, tryckt i Schleswig 1654.

197 krigsbytets biografi logerna ger för lite information om vad för slags böcker det rörde sig om. Det är således väsentligt att erkänna värdet i de materiella källorna, de som står förvarade i Wrangelbibliotekets gröna bok- skåp, eftersom det där finns upplysningar om Wrangels samlande som inte går att finna i de skriftliga källorna.Även om de materiella källorna har sin egen problematik som måste beaktas kan de använ- das för att nyansera den bild av samlingarnas sammansättning som framhållits inom tidigare Skoklosterforskning. Antalet byten i biblioteket är större än 10 procent, och detta är viktigt att poängtera eftersom det påverkar synen på samlingens historia.478 Wrangels byten lade inte grunden för hans boksamling på samma sätt som skedde i Uppsala och han beslagtog inte hela samlingar. Men i kontrast mot vad tidigare forskning har hävdat var Wrangels plundring inte obe- tydlig för hans samlande. Utifrån hans specifika val går det snarare att argumentera för att den var särskilt betydelsefull. bibliotheca selecta, spolia selecta Hittills har denna biografi visat hur Wrangels Rothkirchbyte motsvarade hans selektiva sätt att samla böcker i stort. I det följande skall Wrangels boksamlande och byten diskuteras i förhållande till biblioteksideal i hans samtid. Conrad Bütners arbete med Wrang- els böcker på Skokloster tyder på att denne både var noggrann och hade god kännedom om samtida kontinentala klassificeringsprakti- ker. Bütner delade in Wrangels boksamling i fler avdelningar än de fyra som det i jämförelse ålderdomliga fakultetssystemet hade. Alla tänkbara ämnesområden fanns förvisso representerade men Wrang-

478. I samband med den inventering som gjordes av Wrangels boksamling under 1970-talet upprättades en katalog med detaljerade beskrivningar av varje föremål, där beskrivning av bokband, uppgifter om tidigare provenienser osv. förekommer. Den katalogen tar hänsyn till böckerna som föremål och är ett utmärkt hjälpmedel för den som vill bedriva bokhistorisk forskning. I samband med katalogarbetet räknades siffran om 10 procent byten fram. Det primära syftet med katalogen var heller inte att klassificera böcker som byten, utan att inventera.

198 V. Krigsmuseer: samlingarnas triumfer els omkring 2 400 volymer kunde inte mäta sig med till exemp el Magnus Gabriel De la Gardie, som hade över 8 000 volymer i sitt bibliotek.479 Wrangels boksamlande präglades heller inte av de kvan- titativa strävanden enligt vilka De la Gardie eller Gustav II Adolf och konsistoriet i Uppsala arbetade. När Laurentius Tolfstadius och hans kollegor organiserade universitetsbiblioteket i Uppsala tog de bland annat hjälp av en jesuitisk biblioteksordning. I Wrangels fall är det istället relevant att sätta hans samling i relation till Gabriel Naudés populära råd för upprät- tandet av ett bibliotek från 1627. Naudé var en av 1600-talets mest inflytelserika bibliotekarier och arbetade bland annat för de beröm- da franska kardinalerna Mazarin och Richelieu samt för drottning Kristina. Det finns uppenbara beröringspunkter mellan Naudés råd för bibliotekets sammansättning och Wrangels boksamling. Naudés manual fanns förvisso inte bland Wrangels böcker, men Wrangel och hans bibliotekarie kan knappast ha varit obekanta med verket. De tre temata som Rothkirchbytet tidigare behandlades utifrån hade alla motsvarigheter i de samlingspraktiker som Naudé före- språkade. Han menade att boksamlaren skulle vara öppen för verk av olika konfessioner. Inte ens böcker skrivna av ”kättare” och deras anhängare skulle förbigås. Katoliken Naudé nämnde i synnerhet böcker skrivna av lärda som verkade i Luthers och Calvins anda. Eftersom protestantiska lärda var skolade i de tre bibliska språken samt filosofi och teologi kunde deras texter vara viktiga. Om läsaren bara kunde bortse från de brännande tvistefrågorna fanns här opar- tisk kunskap att inhämta. Inte heller Talmud eller koranen behövde samlaren undvika, även om Naudé ansåg att dessa var farligare än de protestantiska tänkarnas verk.480 Under rubriken ”Vilka böcker skall man välja” framhöll Naudé vikten av att samla de största och mest betydelsefulla författarna, och därtill på olika språk. Biblarna skulle vara på hebreiska, kyrko

479. Losman 1973, s. 82, 86. 480. Naudé 1970, s. 62–64.

199 krigsbytets biografi fäderna på grekiska och latin och dessutom skulle de finnas översatta till folkspråk. Naudé förespråkade därmed olika versioner av samma verk, ett råd vars genomslag kan märkas i Wrangels samlande. Den förra förordade även samlandet av nya böcker, och menade att det var viktigare att spendera sina pengar på böcker som var nyttiga i biblioteket än på böcker som var vackra, i stil med handskrifter, illustrerade historier eller kinesiska och japanska böcker tryckta på pergament eller färgat papper.481 Även om Naudé inte uttryckligen talade om nyttan av praktiskt orienterade verk var just nya och an- vändbara böcker i biblioteket något som han framhöll som viktigt. Sett mot bakgrund av Naudés manual blir såväl de få handskrifterna som de många handböckerna i Wrangels boksamling än mer begripliga. Ett universalbibliotek skulle enligt 1600-talets ideal vara hel- täckande till sitt innehåll, och även Naudé förespråkade en bibliotekssamling som spände över allt känt vetande. Men han menade samtidigt att strävan efter fullständighet aldrig fick ske på bekostnad av samlingens kvalitet.482 Boksamlaren var tvungen att vara ytterst noggrann i sina val av rätt böcker, och här tycks Wrangel ha följt Naudés idéer. Wrangels boksamling kan på så sätt ses som ett slags protestantisk variant av bibliotheca selecta, vilket gör hans byten i biblioteket till spolia selecta, hans utvalda byten. Denna ordlek kräver en utförligare förklaring. En av bibliotekshistoriens mest berömda och konfessionellt färgade strider var den mellan det utvalda och det universella biblioteket. År 1593 lät jesuiten Antonio Possevino trycka verket Bibliotheca selecta, vilket var en bibliografisk översikt som var tänkt att sprida motreformationens böcker. I översikten lis- tade Possevino de böcker som enligt honom var de rätta och därmed önskvärda att samla i det goda biblioteket. Bibliografin var ett kom- plement till den katolska kyrkans lika berömda index över förbjudna

481. Naudé 1970, s. 55–57, 60, 96. Naudé var dock inte negativt inställd till handskrifter, utan menade tvärtom att dessa skulle finnas i biblioteket, jfr s. 109–110. 482. Naudé 1970, s. 51, 53–54; jfr Šamurin 1964, s. 146.

200 V. Krigsmuseer: samlingarnas triumfer böcker. Bibliotheca selecta gick i polemik med den schweiziske protes- tanten Conrad Gesners universalbibliografi från 1545.Gesner hade ambitionen att lista alla böcker som någonsin hade publicerats.483 Bibliotheca selecta, eller det utvalda biblioteket, kopplades därmed till den katolska konfessionen, medan Gesners universalbibliotek hörde ihop med protestantismen.484 Fenomenet bibliotheca selecta var Possevinos reaktion på Gesners idé att all kunskap kunde samlas och sammanföras i en bibliografi. Att boksamlande och bibliotek sedan praktiserades på ett mer ny- anserat sätt, åtminstone i det svenska riket, har denna avhandlings biografier redan visat. De omständigheter som skapade universitetsbiblioteket i Uppsala och Wrangels bibliotek understryker att elitens samlande inte var några okomplicerade historier i fråga om samlingarnas konfessionella kunskapsinnehåll.

Rustkammaren och Rothkirchbytet Elias Brenners berättelse från tidigt 1700-tal visar att inte bara böck- er, utan även en spegel och åtskilliga kartor var väsentliga delar av biblioteket, och därtill hur föremålen var sammanlänkade. För att komma åt de narrativ som bytena och samlingarna på Skokloster materialiserade måste föremålen i biblioteket förstås i relation till slottets andra samlingar. Det gäller i synnerhet Wrangels mest äls- kade krigsmuseum: rustkammaren. Denna biografi har utgått från en lista över bytesböcker och Wrangels boksamlande, med det bör understrykas att han som samlare främst fokuserade på vapen.485 Det följande kommer därför att kasta ljus på rustkammaren och den del av Rothkirchbytet som införlivades med denna. När Carl Gustaf Wrangel lät upprätta sitt testamente år 1673 nämndes ett enda av hans byten uttryckligen. Det rörde sig om en silverservis som Wrangel hade tagit under det senaste slaget vid

483. Balsamo 1990, s. 2, 60–62. 484. Zedelmaier 1992, s. 3, 10f. 485. Meyerson & Rangström 1984, s. 17.

201 krigsbytets biografi

Leipzig (1642) från sin dåvarande fiende, ärkehertigLeopold Vil- helm av Österrike. Enligt testamentet skulle servisen tillsammans med rustkammaren bevaras på Skokloster till slottsherrens minne i evig tid.486 Rustkammaren var därmed uttryckligen Wrangels mest favoriserade samling. En rustkammare med över 4 000 föremål och en i jämförelse mindre silverservis var alltså de föremål som Wrang- el själv valde ut till sina krigsmuseer. Rustkammaren har bevarats i enlighet med Wrangels önskan men silverservisen har försvunnit från Skokloster någon gång under århundradenas lopp.487 Wrangels vapensamlande går tydligt att följa från 1644 och fram- åt. År 1653 flyttade han och hans hustru en betydande del av samlingen från Wolgast till Stockholm. Innan Skokloster slott var fär- digt förvarades hans vapen tillsammans med andra föremål i den äldre herrgården, det vill säga den byggnad som var Skoklosters huvudgård innan Wrangel lät bygga det stora slottet. De skulle för- varas i kistor, tunnor och lådor, vilka enligt Wrangels instruktioner inte fick stå direkt på golvet och utsättas för fukt. Med jämna mellanrum och om vädret tillät skulle föremålen tas fram och vädras i solen.488 Wrangels instruktioner påminde om vården av Codex Ar- genteus i Uppsala universitetsbibliotek, vilken ungefär sammanföll i tiden. Redan från 1650-talet hade Wrangel en rustmästare anställd på Skokloster, som även hade ansvar för de övriga föremålen såsom boksamlingen. Rustmästaren skulle främst se till att vapnen under- hölls, så att de inte rostade eller helt enkelt försvann. Han var dessutom den person som bodde på slottet året runt, vilket gjorde honom till den som ständigt var i kontakt med samlingarna.489 Genom sitt testamente, inrättandet av ett särskilt ämbete och noggranna

486. Jfr koncept E 8252, Skoklostersamlingen, och överensstämmande kopia E 8100, Rydboholmsamlingen, RA Marieberg; testamentet diskuteras i Meyerson & Rangström 1984, s. 9, 11. 487. Rangström 1978, s. 7. 488. Meyerson & Rangström 1984, s. 39–41. 489. Bengt Kylsberg, ”Seklers vård av Skokloster”, i Bevarandets hemlighet: konsten att vårda, förvara och konservera, Stockholm 1991, s. 101.

202 V. Krigsmuseer: samlingarnas triumfer instruktioner för omvårdnad visade Wrangel att hans vapensamling var mycket viktig för honom. Wrangels rustkammare tar än idag upp tre rum i slottets syd- västra hörn. Där har samlingen förvarats sedan 1669, och föremå- len är uppställda enligt ett inventarium från 1710. Precis som i sitt boksamlande var fältherren intresserad av det nya och den allra senaste tekniken när han köpte vapen till sin rustkammare. På samma sätt som med boksamlingen mottog Wrangel vapen som gåvor, och han ärvde en del av sin far, Herman Wrangel.490 Mestadels innehål- ler Wrangels rustkammare förstås vapen, men samtidigt fungerade rummen som en konstkammare till sin sammansättning. Det som under 1600-talet skulle ha beskrivits som exotiska föremål (och i regel var icke-europeiska), arkitektoniska modeller och naturalia finns bevarat här. Det rör sig bland annat om en kista med nordameri- kanska indianföremål, en grönländsk kajak, en modell av slottet i miniatyr och olika slags djur, bland annat en blåsfisk.491 Här finns till och med några danska kistor bevarade, vilka var byten i sig själva samtidigt som de hade använts för att frakta andra byten. När Wrangel tog vapen som byten gjorde han det på samma ut studerade sätt som när han tog böcker. I rustkammaren finns ett antal föremål som har tillhört Wenzel Rothkirch men de verkar inte ha förtecknats när de gjordes till byten; de förteckningarna har i så fall gått förlorade. Det rör sig säkert om ett par hjullåspistoler med Wen- zel Rothkirchs initialer, och en karusellspelsköld med texten Amor mihi astrum (”Kärleken är en stjärna för mig”). Skölden är centralt placerad över en av dörrarna mellan rummen i rustkammaren.492 Karusellspelskölden var kopplad till en viktig händelse i den danska kungafamiljens historia, giftermålet mellan Kristian IV:s son prins Kristian (som aldrig blev kung) och prinsessan Magdalena Sibylla av

490. Meyerson & Rangström 1984, s. 51–54. 491. Mårten Snickare, ”The king’s tomahawk: on the display of the Other in seventeenth-century Sweden, and after”, Konsthistorisk tidskrift/Journal of Art History, 80:2 (2011), s. 124–125, 129. 492. Rangström 1978, s. 19.

203 krigsbytets biografi

Sachsen. Bröllopet var oerhört påkostat och pågick under flera veck- or i Köpenhamn 1634.493 Från familjen Rothkirchs boksamling valde Wrangel som bekant flera böcker som rörde vapen och krigskonst, och krönikor som berörde de danska kungarnas historier. Ett por- trätt av den danske kungen Kristian IV på lit de parade, taget som byte i samma krig, hänger dessutom än idag i Wrangels bibliotek. Den version av de Pluvinels Le Maneige Royal som Wrangel tog från familjen Rothkirch var dedicerad till samme danske kung. Med tanke på att Wrangel redan ägde en version av Le Maneige Royal är en relevant frågeställning om det just var kopplingen till den danske kungen som gjorde att Wrangel valde samma verk två gånger. Bytena i Wrangels bibliotek och rustkammare var sammanflä- tade med varandra och tillsammans deltog de i skapandet av en fältherres krigsmuseer. de Pluvinels Le Maneige Royal förkroppsligar komplexiteten i hans byten. Å ena sidan var boken av den sort som Wrangel vanligen köpte. Å andra sidan hade det exemplar som Wrangel valde ur Rothkirchs samling en genealogisk betydelse med sin anknytning till den danske kungen och dennes stallmästa- re. Det är därför lämpligt att nu analysera den andra sidan av Wran gels bytessamlande, som visar hur hans byten valdes ut på grund av sina åtråvärda historier, sina genealogiska kvaliteter och geografiska identiteter. För att kunna göra det måste biografin ta grepp om Skokloster som helhet och analysera Wrangels byten i ljuset av 1600-talets encyklopediska furstliga samlartraditioner.

Konstkammare, krig och byten av genealogi I Wrangels samtid samlade bemedlade furstar ovanliga och dyrbara föremål på ett encyklopediskt sätt för att skapa museer, konstkammare eller kuriosakabinett: synonymer för mikrokosmos som

493. Mara R. Wade, ”Emblems in Scandinavia”, i Anthony J. Harper & Ingrid Höpel (red.), The German-language emblem in its European context: exchange and transmission, Glasgow 2000, s. 27.

204 V. Krigsmuseer: samlingarnas triumfer speglade makrokosmos.494 Den tidigmoderna förståelsen av denna spegling skall dock inte förstås som att samlingen var tänkt att re- presentera makrokosmos i dess helhet. Snarare var det en variation av ting som beskrevs som kuriösa, rara eller särdeles värdefulla som var åtråvärda att samla. De furstliga samlingarna uttryckte därtill samlarens specialintressen,495 vilket exemplen Wrangels bibliotek och rustkammare visar. Lena Rangström och Åke Meyerson har i sin analys av Wrangels vapensamlande diskuterat olika förebilder som Wrangel kan tänkas ha haft. Han besökte Paris 1631 och kan då ha tagit intryck av historier om den franske kungens engagerade vapensamlande. I synnerhet eldvapen intresserade kungen, vilka han repa- rerade och vårdade själv. Wrangel hade även kännedom om Joseph Furttenbachs museum i Ulm, som var en mycket välbesökt attrak- tion kring 1600-talets mitt. På fjärde våningen i Furttenbachs residens fanns en rustkammare, en konstkammare och ett bibliotek.496 Ett annat exempel som är värt att fördjupa diskussionen kring är Maximilian av Bayerns samlingar i München, som Wrangel besåg under trettioåriga kriget. Här förvarades tre generationer av furstligt samlande under ett tak. Projektet hade påbörjats av Albert V genom hans etablering av en konstkammare, och den första kän- da museimanualen utvecklades genom arbetet med dessa samlingar i Inscriptiones (dvs. inskrifter), författad av Samuel Quiccheberg 1565. Författaren hade besökt många andra berömda samlingar i sin samtid och var även verksam som bibliotekarie. Manualen är relevant eftersom den fångar den tidigmoderna tidens furstliga samlar- vanor i stort, trots att texten inte var särskilt spridd i sin samtid.497 Det fanns således en direkt koppling mellan Wrangel och den samling som utgjorde underlaget för Quicchebergs manual. En del av

494. Brenna 2010, s. 30. 495. Daston & Park 1998, s. 266, 272. 496. Meyerson & Rangström 1984, s. 17–18, 20–24. 497. Quicche[l]berg, Meadow & Robertson 2013, s. 36–37; jfr Daston & Park 1998, s. 272. De senare menar att Quicchebergs arbete är mer känt bland samtida historiker än vad det var hos tidigmoderna samlare.

205 krigsbytets biografi

 Interiör från Wrangels föremålen från konstkammaren i München blev dessutom Gustav II rustkammare. Foto: Samuel Uhrdin, Skokloster slott. Adolfs byten. Det var bland annat dessa föremål som Charles Ogier beskrev under sitt besök i skattkammaren på slottet Tre Kronor  Karusellspelsköld med 1636 i berättelsen som inledde denna undersökning. koppling till ett furstligt danskt bröllop. Foto: Vad var det då för slags samlingar som Quiccheberg arbetade Skokloster slott. med och som Wrangel senare besökte? Konstkammaren omfattade flertalet rum där hertigen kunde ta emot besökare, exempelvis am- bassadörer och resande adelsmän, för att visa upp sitt välstånd. En- ligt beskrivningar skall krokodiler och sköldpaddor ha hängt från taket, medan antika skulpturer, mineraler och mynt hade placerats på bord och här fanns även verktyg och maskiner. På väggarna hängde porträtt och inte minst olika troféer.498 Det senare rörde sig säkert

498. Brenna 2010, s. 31.

206 krigsbytets biografi om jakttroféer och souvenirer som samlats under resor.499 Men med tanke på trofébegreppets växlande betydelser, som jag diskuterade i kapitlet ”Att lägga i kistan”, är det möjligt att ordet även avsåg byten, både från slagfältet och från andra sammanhang. Eftersom eliten samlade genom att ta byten måste de flesta furstliga konst- kamrar ha innehållit byten vid denna tid. De kungliga samlingarna i Warszawa innehöll till exempel en hjälm som hade förts bort från den ryske tsaren under 1610-talet och som Karl X Gustavs män i sin tur tog som byte 1655.500 I de danska kungarnas konstkammare fanns det bland annat turkiska krigstroféer och läkaren Ole Worm hade en relikgömma av bergkristall i sin samling, vilken hade kommit dit som byte.501 Quicchebergs instruktion hade tydliga rumsliga föreskrifter där han passade in konstkammarens rum och logistik efter furstens hov- hållning. Här skulle det finnas utrymme för att både använda, för- vara och ställa ut samlingarna. Han ägnade ett särskilt avsnitt i manualen åt de möbler och behållare som skulle användas för att visa och bevara samlingarna på bästa sätt: bord, skåp, kistor och lådor.502 Tillgänglighet och förvaring av samlingarna var därmed väsentliga temata för honom, precis som att bokhyllor upptog mer än hälften av sidorna i jesuiten Claude Clements instruktion Musei sive bibli- othecæ från 1635, som diskuterades i förra kapitlet. Quiccheberg lyfte fram fem klasser av föremål som enligt honom var föredömliga att samla, och beskrev hur dessa hängde ihop med samlaren. Den första klassen, representatio principis, innehöll föremål som representerade fursten, inklusive dennes ekonomiska och mi- litära bedrifter. I Albert V:s fall fick konfessionen stort utrymme,

499. Quiccheberg nämner spolia vid ett tillfälle i manualen tillsammans med vapensköldar som något målat eller avbildat, tum et arma et spolia picta. Med detta menar översättaren att han syftade på ett slags målade släktträd som eliten samlade under sina resor, se Quicche[l]berg 2000, s. 74–75; jfr Quic- che[l]berg, Meadow & Robertson 2013, s. 70. 500. Nestor 2007, s. 62–64. 501. Mordhorst 2009, s. 121, 259–261, 284–285. 502. Quicche[l]berg, Meadow & Robertson 2013, s. 72–73.

208 V. Krigsmuseer: samlingarnas triumfer eftersom han var den förste bayerske fursten som utövade cuius regio, eius religio, det vill säga den som äger landet bestämmer dess religion. Albert använde sina samlingar aktivt för att främja katolicismen. Till den självreflekterande kategorin hörde en geografisk underkategori, som till exempel skulle innehålla kartor över stora territorier och modeller av städer. Även krigföring var en underkategori, och här kom furstens rustkammare in i ordningen. Quiccheberg behandlade två rustkamrar, en för ceremoniella vapen och en för dem som kunde användas i strid. Sist ut i den första kategorin var miniatyr- modeller av maskiner. Den andra huvudkategorin bestod av tredi- mensionella artefakter, som bland annat inkluderade skulpturer, metallarbeten, så kallade exotiska föremål (i regel icke-europeiska), mynt, medaljer och vaser, och det antika blandades med det samtida. Den tredje kategorin utgjordes av naturalia, det vill säga före- mål skapade av naturen: djur, växter, metaller och stenar. Kategorin följde i stort sett Plinius den äldres betydelsefulla naturhistoria. Den fjärde kategorin innehöll olika slags verktyg och instrument för till exempel matematik eller musik. Här ingick saker som behövdes för att kunna måla och skriva, till och med den utrustning som krävdes för att trycka en bok. Vidare inkluderade den kläder, som kunde tillskrivas viktiga genealogiska betydelser. Den femte klassen tog upp tvådimensionella artefakter som målningar, tryck, kartor, va- pensköldar och tapeter och dessa artefakters förvaring.503 Enligt Quiccheberg var furstens självrepresentation museets för- sta och därmed viktigaste del. Wrangel intresserade sig i jämförelse med Albert V mer för sina egna militära bedrifter än för 1600-talets konfessionella strider, även om de senare inte var oviktiga för honom. Den förre valde som bekant ut sin rustkammare och en silverservis – ett byte direkt från slagfältet – till sin egen självrepre- sentation. Men Wrangels rustkammare innehöll inte bara vapen utan många av de andra ting som Quiccheberg menade var viktiga att samla. I rustkammaren på Skokloster materialiserade alla dessa

503. Quicche[l]berg, Meadow & Robertson 2013, s. 14–22, 62–71.

209 krigsbytets biografi föremål – inte minst bytena – Wrangels krigsmuseer och fungerade på så sätt som slottsherrens självrepresentation. Vid sidan av den viktiga självrepresentationen skulle konstkammaren innehålla genealogier: det vill säga föremål ”från överallt” såsom porträtt av stora män, vapensköldar och troféer. I ”Vasakrö- nikor” visade analysen hur handlingarna från Mitau inordnades i Vasakungarnas genealogi, och att de byten som inte gick att föra in i kungarnas krönikor var svårare att hantera. På Skokloster fungerade byten med genealogiska betydelser annorlunda, vare sig de fanns i biblioteket eller rustkammaren eller någon annanstans i slottets rum. De inordnades förvisso i Wrangels historia men inte i hans genealogi. Bytena fick istället behålla sin egna genealogiska och geografiska identiteter. Det fanns ingen motsättning mellan deras bakgrund och den självrepresentation som Wrangel och hans krets var intresserade av att skapa. Den historieskrivning som Wrangel, hans hustru och deras ämbetsmän möjliggjorde genom att samla och organisera föremål utgick inte från en lång genealogisk tidslinje. Han undvek till exempel i stort sett göticistiska motiv i Skoklosters utsmyckningar. Ärkehertig Leopold Vilhelms silverservis från det senaste slaget i Leipzig skulle bevaras, eftersom den var en särskilt betydelsefull trofé för Wrangels historia – ett byte från det slag som var Wrangels första stora seger och dessutom taget från en österrikisk ärkeher- tig.504 Wrangels narrativ var alltså fokuserat på hans livstid. I hans bibliotek var det som bekant 1600-talets historia som främst var representerad. Wrangel samlade till exempel förlagshusets Merians samtidskrönikor, där hans egna bedrifter på slagfältet skildrades.505 I ett fall lyckades fältherren stoppa spridningen av ett samtidshisto- riskt verk där hans egna insatser framställdes i mindre smickrande ordalag. Det var med andra ord inte bara historien på Skokloster som han önskade kontrollera, utan även omvärldens historia.506

504. Meyerson & Rangström 1984, s. 25–26. 505. Losman 1973, s. 88. 506. Losman 1980, s. 210–212.

210 V. Krigsmuseer: samlingarnas triumfer

Mycket av de som Wrangel valde ut till sitt bibliotek var nya och aktuella böcker. Men bytena som Wrangel tog kunde vara äldre än de böcker som han införskaffade genom sina bokhandlare. de Plu- vinels Le Maneige Royal var förvisso tryckt under 1600-talet, men exemplet visade att tidigare ägare och ett verks dedikation kan ha varit det som gjorde boken begärlig att samla som byte. Gamla by- tesböcker som Hartmann Schedels berömda Nürnbergkrönika (Li- ber Chronicarum 1493) eller handskriften som innehöll Alexander den stores bedrifter (ca 1450) var inte främst viktiga för Wrangels boksamling i egenskap av gamla föremål. Tvärtom. För Wrangel berättade dessa byten om samtiden eftersom han hade samlat dem i krigen. Det finns ytterligare ett exempel på bytesböcker med genealogiska kvaliteter i Wrangels boksamling. Sist ut i förteckningen över Rothkirchbytet har en liten ”skrift och bönbok i sedecimo” antecknats. Det är en alltför ospecifik beskrivning för att just det här exemplaret skall kunna spåras i den senare hanteringen. Men i Wrangels boksamling finns ännu ett antal små bönböcker som gjordes till byten i det danska riket. En del av dem har blivit bundna i vackra privatband med pärmexlibris där den tidigare ägarens initialer är synliga. Vissa har längre proveniensanteckningar som be- rättar när och av vem ägaren har fått boken. I de här små böckerna har ägarna ibland skrivit sin familjehistoria, precis som Wrangel och hans hustru Anna Margareta von Haugwitz skrev sin historia i den wrangelska familjebibeln. De danska bönböckerna har ofta haft kvinnliga ägare och tycks ha gått i arv. Minst två av dem som finns på Skokloster idag har tillhört en Berete Knutsdatter.507 Bönböck- erna har explicita spår av läsning, de är fyllda med marginalanteck- ningar och understrykningar. Dessa föremål var som familjekleno- der för sina tidigare ägare, små minnesalbum fyllda med den egna historien. Den historien tog Wrangel över genom sitt plundrande. I

507. Wr. teol. 8:o 47:1–2; Wr. teol. 12:o 23; Wr. teol. 12:o 46, Skokloster slott. I en av böckerna har ägarens namnteckning skurits ut, ett fenomen som jag återkommer till nedan.

211 krigsbytets biografi

Wrangels boksamling transformerades bönböckerna till hans segertecken. De blev till byten och troféer precis som i exemplet med silverservisen. Tillsammans införlivades de i berättelsen om en fram- gångsrik fältherre som inte blickade alltför långt bakåt, utan som var fullt upptagen med att göra avtryck i den egna samtiden. På Skokloster blev bytesböcker med genealogiska kvaliteter till sammans med silverservisen, Wenzel Rothkirchs vapen, karusell- spelskölden och porträttet av Kristian IV till samlingarnas – och därmed Wrangels – triumfer.

Skoklosters geografi När Wrangel samlade byten med tydliga genealogiska egenskaper följde han alltså de ideal som uttrycktes i Quicchebergs manual. Skoklosters slottsherre samlade föremål med genealogiska kvaliteter genom att plundra under krigen. Ett annat tydligt tema hos Quic- cheberg, vilket självfallet tangerar det genealogiska, var föremålens geografiska identiteter. Geografiska egenskaper och variationer var utan tvekan grunden för allt tidigmodernt samlande. Denna avhandling har visat att bytenas geografiska kvaliteter var något som betonades i alla exempel, alltifrån Mitau och Riga i Livland till Braunsberg och Frauenburg i Preussen. Analysen av byten i Wrang- els krigsmuseer skall avslutas med slottsbyggnaden och hur geografiska omständigheter och rörelser bidrog till att skapa krigsmuseerna. I uppförandet av Skokloster var åtskilliga geografiska metaforer, föremål och ordningar av central betydelse. Wrangel fyllde som framgått slottets rum med böcker från hela Europa och med föremål från hela världen. Han var intresserad av att äga böcker som innehöll geografisk kunskap och han var nyfiken på främmande kontinenter och länder. Han skaffade bland annat jesuiten och vetenskapsman- nen Athanasius Kirchers berömda verk om Kina och bland böck- erna som Wrangel tog från Rothkirchsamlingen fanns som nämnt en Atlas Major i fem band.508 Hos Quiccheberg beskrevs bibliote-

508. Losman 1973, s. 89; Bibliotheca Rothkirchiana equestris, E 8580, Skokloster-

212 V. Krigsmuseer: samlingarnas triumfer

Bönbok som har tillhört en Berete Knutsdatter, Wr. teol. 8:0 47:1–2, Skokloster slott. Foto: Bengt Kylsberg, Skokloster slott.

kets ordningar intressant nog med hjälp av geografiska metaforer.509 Skoklosters särställning bland Wrangels gods blev allt mer fram- trädande med åren. I hans residens i Stralsund fanns, eller åtminsto- ne planerades, en takmålning där Skokloster tronade som världshis- toriens centrum.510 Under Wrangels levnad nämndes det bayerska slottet Aschaffenburg (1605–1614) som en arkitektonisk förebild för det svenska slottet. Wrangel och hans styrkor hade intagit Aschaf-

samlingen, RA Marieberg, s. 36. 509. Quicche[l]berg, Meadow & Robertson 2013, s. 71. 510. Losman 2004, s. 55.

213 krigsbytets biografi fenburg 1646 tillsammans med den franske fältherren Turenne.511 Men Skokloster uppvisar även stora byggnadsmässiga likheter med ett annat slott från det tidiga 1600-talet, nämligen Ujazdów i Wars- zawa, som den polske kungen Sigismund färdigställde 1624 åt sonen Vladislav. Wrangel hade kanske inte haft möjlighet att studera vid de fi- naste universiteten i Europa, men fick istället se, uppleva och lära av storslagna residens och deras samlingar genom krigen. Enligt Wrangels personalier skall han ha följt med sin far Herman Wrangel under fälttåget i Preussen redan 1627, där fadern var befälhavare. Wrangel var som bekant med när Gustav II Adolf intog München 1632, och kunde då komma i kontakt med de bayerska hertigarnas konstkammare. Han kan även ha varit med om att konfiskera före- mål ur Rudolf II:s mytomspunna konstkammare i Prag.512 Exemplen från München och Aschaffenburg visade hur krig kunde vara en stu- dieresa av det våldsammare slaget för adelsmän. Krig gav geografiska och rumsliga erfarenheter och kunskap om fiendens storslagna samlande och samlingar. Precis som elitens vanliga (och fredliga) studieresor gav krigen möjligheten att samla, att ta byten och lägga dem i kistan. Naudé underströk i sin biblioteksmanual att böcker skulle införskaffas under resor. I samband med detta beskrev han hur en slug person kunde samla genom att utöva krigslist.513 Skoklosters materialiseringar knöt an till byggherrens krigiska livshistoria både genom sitt variationsrika men likväl utvalda inne- håll och genom sin övergripande arkitektoniska form. I slottets arkitektur, dekor och inredning flätades olika geografiska temata samman med hjälp av föremålen, arbetarna som ut- förde byggnationen och de material som de använde. Exteriören färdigställdes mellan 1654 och 1668, men arbetet med interiörerna tog desto mer tid i anspråk; en del av slottets 80 rum har aldrig

511. Arne Losman, ”Wrangel, Skokloster och Europa”, i Elisabeth Westin Berg (red.), 1648 Westfaliska freden, Katrineholm 1998, s. 74. 512. Losman 1980, s. 16; Meyerson & Rangström 1984, s. 18–19, 27–30. 513. Naudé 1970, s. 89–90.

214 V. Krigsmuseer: samlingarnas triumfer slutförts. Det gäller till exempel några av de största gästrummen och en stor bankettsal, där till och med 1600-talets byggnadsställ- ningar och verktyg har blivit kvar fram till idag. Till själva byggnaden användes tegel och järn från den kringliggande trakten, koppar hämtades från Dalarna, kalk- och sandsten köptes från Gotland medan ek skeppades från Pommern, precis som glaset i slottets föns- ter. De glaserade takpannorna kom från Amsterdam och marmorn till portiken ända från Italien. Även arbetskraften – männen och kvinnorna som stod för det hårda och tunga arbetet – hämtades från olika platser. Grunden grävdes av män från Dalarna medan det tyngsta arbetet skall ha utförts av inhyrda soldater och kvin- nor.514 När utsmyckningarna och parkanläggningen så småningom kunde påbörjas hämtades stenhuggare, stuckarbetare, målare och trädgårdsmästare från Pommern, Hessen och Italien. Utan kunskap och material från lokala och geografiskt avlägsna platser hade inte Skokloster kunnat skapas på det sätt som det gjordes.515 Skoklosters materialiseringar av världen utanför förstärktes ytterligare genom att slottets rum fick olika stadsnamn. Genom århundradena har Skokloster beskrivits som ett gi- gantiskt kuriosakabinett, en minnesteater och en fältherres stam- borg. Den senare beskrivningen gjordes av en tysk besökare under 1670-talet.516 Men för att ta fasta på Wrangels samlande av byten med genealogiska och geografiska betydelser kan Skokloster även liknas vid och analyseras som en stambok. Stamboken var ett slags minnesalbum som var populärt inom Nordeuropas manliga elit under 1600-talet. Ordet stambok kommer från tyskans Stammbuch och var ursprungligen en släktbok där antavlor samlades och förteck-

514. År 1655 stannade bygget nära på upp på grund av ett strejkhot från soldaterna. De hade just insett att de tjänade något mindre än kvinnorna och konflikten löstes, något motvilligt från byggherrens sida, genom en höj- ning av männens löner, se Losman, ”Skokloster: Europe and the world in a Swedish castle”, 1988, s. 88. 515. Losman, ”Skokloster: Europe and the world in a Swedish castle”, 1988, s. 88. 516. Losman 1998, s. 99.

215 krigsbytets biografi ningar över familjemedlemmar gjordes. Böckerna fungerade som en sorts genealogiska album och blev med tiden synonyma med minnesalbum. Resande adelsmän hade en vana att byta vapenbilder med varandra, och därtill namnteckningar, personliga motton och liknande som skrevs in i böckerna. Stamböckerna tillverkades i be- händiga format som gjorde dem lätta att ta med sig på resa. De första stamböckerna är förknippade med Martin Luther och Philipp Melanchthon och studenters jakt på deras autografer. Det rör sig alltså om en tysk tradition som snabbt fick genomslag i det protestantiska Norden och Nederländerna.517 Denna sedvänja går att koppla samman med något som har hänt med ett antal bytes- böcker i Wrangels bibliotek. I flera stycken harägar namnteckningar, med andra ord autografer, blivit utskurna eller utrivna ur böckerna. Bland annat är detta synligt i den isländska bibel som Wrangel valde ur familjen Rothkirchs samling.518 Detta kan knappast ha gjorts av slottsherren eller hans arvingar i ett försöka att dölja böckernas historia. Just böckernas historier och genealogiska identiteter var ju värdefulla för Wrangel. Det fanns inte någon anledning att dölja att böckerna var byten, tvärtom.519 Från 1700- och 1800-talet finns det däremot flera reseberättelser som visar att Skokloster med tiden blev ett mycket populärt resmål bland studenter, professorer och andra lärda. Allra troligast är det att den sortens besökare helt enkelt försåg sig med autograferna som ett slags souvenirer. Namn- teckningarnas geografiska och genealogiska betydelser gjorde dem samlingsbara och fick därmed besökare att skära ut dem.520 I likhet med fallet von der Hardt i Riksarkivet visar de förlorade namnteck- ningarna i bytesböckerna på Skokloster hur de här föremålen har

517. Eva Dillman, ”Vänskapens minnesmärken: om nya och gamla stamböcker i KB:s handskriftssamling”, Biblis, 29 (2005), s. 4–5. 518. Se t.ex. Wr. teol. fol. 8; Wr. teol. 8:o 24; Wr. hist. 8:o 20, Skokloster slott. 519. Böcker har t.ex. inte bundits om, och väldigt många bytesprovenienser har lämnats kvar, jfr Westin Berg 2007, s. 109. 520. Ett välkänt fenomen som har uppmärksammats av t.ex. David Pearson i Provenance research in book history: a handbook, London 1994, s. 3, 5.

216 V. Krigsmuseer: samlingarnas triumfer

Isländsk bibel med bortskuren proveniens anteckning, Wr. teol. fol. 8, Skokloster slott. Foto: Fredrik Andersson, Skokloster slott.

217 krigsbytets biografi fortsatt att attrahera samlare genom århundradena. Bytena var bara en del av allt det som Wrangel samlade till sin museala stambok och sina krigsmuseer, men med tiden kom de att bli de föremål som lyste starkast i slottets samlingar.

Skoklosters narrativ och tidsliga trassel Avslutningsvis skall denna biografi belysa hur förståelsen av Wrang- els byten på Skokloster och slottet som museal plats har förändrats med tiden. När Elias Brenner besökte Skokloster 1709 såg han inte några ”krigsbyten”. Däremot såg han den så kallade Skokloster- skölden, som hade blivit ”rövad” av Wrangel i det tyska kriget.521 I Skokloster kyrka såg Brenner altartavlan som ”var kommen” från klostret i Oliva.522 Ordvalen känns igen från de källor som analyse- rades i ”Att lägga i kistan”. Brenner såg ännu inte krigsbyten. Hans besök på Skokloster ägde rum några år innan ordet etablerades i det svenska språket år 1712. Etableringen av nya ord är förstås inget som sker över en natt. Precis som de föremål som de beskriver är skapandet av orden en process. Sextio år efter Brenners besök på Skokloster hade Wrangels byten och även fler föremål påbörjat sin förvandling till krigsbyten. ”På denna plats kände jag mig gripen. Det syntes mig som om dygden, äran och modet ännu bodde på dessa gamla slott”.523 Så skrev studenten Johan Gabriel Oxenstierna då han besökte Skokloster slott i maj 1767, knappt 100 år efter det att byggherren Wrangel hade gått ur tiden. Under 1860-talet beskrev en annan besökare slottet: ”uppfyldt med krigsbyten, är detta slott helt och hållet ett storartat och varaktigt segerminne från

521. Samma sköld diskuterades i kapitlet ”Att lägga i kistan”, se Meyerson & Rangström 1984, s. 30–33. 522. Elias Brenner, Skoklosterbeskrivning, Palmskiöldska samlingen 276, UUB, s. (553, 559). 523. Johan Gabriel Oxenstierna, Ljuva ungdomstid: dagbok för åren 1766–1768, Uppsala 1965, 60–61.

218 V. Krigsmuseer: samlingarnas triumfer

Sveriges ärorikaste tid”.524 Många är resenärerna som århundrade- na efter Wrangels död har besökt Skokloster och förundrats över barockslottet och dess krigsmuseer. När historikern och benedikt- infadern Beda Dudík reste runt i Sverige 1851 för att söka efter byten från Mähren beskrev han Skokloster som en plats där tiden hade stått stilla och ingenting förändrats i enlighet med Carl Gustaf Wrangels sista vilja. I samband med att den amerikanska kulturhis- torikern Natalie Zemon Davis besökte slottet i slutet av 1900-talet, sade hon sig äntligen ha funnit ett monument som sammanfattade hela 1600-talets värld.525 Till skillnad från Riksarkivet och Uppsala universitetsbibliotek är Skokloster den enda rumsliga miljö som har bestått seklerna igenom. Tre Kronor i Stockholm brann ner 1697 och det gamla bibliotekshuset i Uppsala omdanades kring 1750, och samlingarna hade flyttats därifrån långt innan dess. Det gör Skokloster till en viktig och samtidigt förrädisk miljö. I sin skildring av Skokloster refererade Dudík till Wrangels testamente, enligt vilket Wrangel skall ha sett till att inte en endaste pinal fick lämna slottet. I det wrangelska museet stod till och med möblerna kvar på exakt den plats där byggherren en gång hade placerat dem, påstod Dudík.526 Därmed var myten om Skokloster som orörd 1600-talsmiljö etablerad, trots att slottet just genomgått en större omdaning under åren 1830–1844. Rum hade då målats om, nya möbler införskaffats och tavlorna hade blivit omhängda.527 I Wrangels testamente stod ingenting om att möbler inte skulle få flyttas från sin bestämda plats. Det enda som tvunget skulle bevaras på slottet var som nämnt rustkammaren och silverservisen. När han dog 1676 delades allt i slottet, förutom rustkammaren, upp

524. Julius Axel Kiellman-Göranson, Sko: socken, kloster, kyrka, egare och slott: handbok för resande, Upsala 1860, s. 67. 525. Arne Losman, ”Skokloster slott: större än summan av delarna”, i Bevaran- dets hemlighet: konsten att vårda, förvara och konservera, Stockholm 1991, s. 95. 526. Dudík 1852, s. 308. 527. Hidemark & Stavenow-Hidemark 1995, s. 11–13, 38, 46ff, 87f, 140ff.

219 krigsbytets biografi i fyra arvslotter som tillföll tre av hans döttrar och en dotterdotter. En av hans döttrar, Margareta Juliana Wrangel, som var gift med greve Nils Brahe, lämnade kvar sin lott i slottet. Det gällde även hennes del av boksamlingen, jämte vissa av böckerna ur de övriga lotterna.528 I övrigt kom Wrangels böcker att röra på sig igen, och mycket av det som hade varit en del av Rothkirchbytet kom att läm- na Skokloster för en ny geografisk spridning, en historia som ligger utanför denna biografis gränser. De arvslotter som upprättades var en tillsynes rättvis delning rakt av och det går inte att skönja något särskilt mönster i det som blev kvarlämnat på slottet. Med andra ord går det inte att säga om arvingarna föredrog byten eller inte.529 Samtidigt fortgick arbetet med att färdigställa Skokloster av Margareta Juliana och hennes make.530 I själva verket var det hon som fullbordade krigsmuseerna, då hon genom sitt testamente förvandlade Skokloster till fideikommiss 1701. Det innebar att Skokloster tvunget skulle gå i arv i sin helhet och att den lösa egendomen skulle bevaras inom slottets väggar.531 I testamentet beskrev hon sina och makens ansträngningar för att underhålla Skokloster till hennes fars, Wrangels, minne.532 Margareta Juliana underströk därigenom att hon såg Skokloster som en plats som hyllade en person och hans historia, inte en dynasti eller ett rike. Det finns alltså en väsentlig skillnad mellan Beda Dudíks upple- velse av Skokloster 1851 och det som Wrangel faktiskt uttryckte i sitt

528. Westin Berg 2007, s. 111. 529. E 8074, Rydboholmsamlingen, RA Marieberg. 530. Hidemark & Stavenow-Hidemark 1995, s. 15. 531. Erik Andrén, Skokloster: ett slottsbygge under stormaktstiden, Stockholm 1948, s. 14. 532. Hans-Olof Boström, Ett Eger-skåp på Skokloster: en ikonografisk studie, Stock- holm 1972, s. 90. Boström citerar här stora delar av testamentet. Margareta Julianas åtgärder för att bevara Skokloster som ett museum över fadern påminner om drottning Ulrika Eleonoras skapande av ett pantheon över karolinerna, se Martin Olin, ”Minnet av karolinerna: inredningar och samlingar under Ulrika Eleonora d. y:s tid”, i Göran Alm & Rebecka Millhagen (red.), Drottningholms slott: bd 1: från Hedvig Eleonora till Lovisa Ulrika, Stock- holm 2004, s. 257–261.

220 V. Krigsmuseer: samlingarnas triumfer testamente 1673. Avhandlingens sista biografi belyser därmed problematiken med bytens skapelseprocesser i ett längre tidsperspektiv på ett tydligare sätt än de tidigare två exemplen gör. Skoklosters byten både rymmer och existerar i olika lager av tid och illustrerar därför det materiellas instabilitet på ett särskilt påtagligt sätt. Även om 1600-talets rum och dekor delvis har bevarats på Skokloster har ägare i olika tider, i synnerhet under 1830- och 40-talen, varit intresserade av att arrangera, renovera och tolka 1600-talet. Under 1800-talet förekom tecken som antyder att Skokloster höll på att förvandlas till ett slags svenskt nationalmuseum, där landets historiska minnen skulle samlas.533 Spänningen mellan nationella och personliga eller genealogiska narrativ kopplade till byten är särskilt relevanta att beakta med tanke på vad som hände med många byten då de ställdes ut i svenska museer under det sena 1800- och tidiga 1900-talet: de passade å ena sidan inte in i nationens historia på grund av sina geografiska identiteter, de var ju inte svenska föremål. Å andra sidan var de kvarlevor från en storhetstid och kunde därför bli nationalismens älsklingssymboler.534 Det som lockade i Skokloster under 1700- och 1800-talen var krigsmuseerna. För Skoklosters senare ägare Magnus Brahe och kung Karl XIV Johan var det tidiga 1800-talets Skokloster en materiell möjlighet till att minnas ett krigiskt kungarike som en gång hade varit stort, vilket var viktigare än att minnas dess gamle byggherre Wrangel. På Skokloster hade den svenska stormakten fått bestå, och med lite hjälp kunde den komma att framträda ännu tydligare. För Wrangel materialiserade krigsmuseerna hans egen rang och karriär; det var genom framgångarna i krigen som han hade förtjänat sin höga politiska ställning. Trots beslutet att göra Skokloster till fideikommiss stod tiden som bekant inte stilla på slottet. Från slutet av 1700-talet och i synnerhet under 1800-talets början förstärktes föremålens märkvärdig-

533. Hidemark & Stavenow-Hidemark 1995, s. 172–175. 534. Regner 2007, s. 51.

221 krigsbytets biografi het genom olika samlingspraktiker. Föremål som inte hade tagits som byten gjordes ibland till ”krigsbyten”.535 De ansvariga slotts- herrarna, rustmästarna och andra som arbetade med samlingarna skapade på så sätt tillsammans med slottets besökare myten om ett slott fullt av krigsbyten, i en tid som allt mer präglades av nationa- lism. I Bulstrode Whitelockes berättelse om bortförda böcker i Upp- sala universitetsbibliotek är det tydligt att de föremålen kunde föra över sin speciella betydelse till andra föremål som inte hade blivit förda från det tysk-romerska riket. Detsamma hände på Skokloster, och dessutom på ett särskilt övertygande sätt, trots att Wrangel lade stora penningsummor på att samla. Det krigiska narrativ som han och hans krets skapade var både starkt och tilltalande, så pass att det med tiden togs över av senare ägare och besökare som drömde om nationens storslagna förflutna. Myten om krigsbytenas antal växte sig stark i samband med detta. Slutordet går till studenten Johan Gabriel Oxenstierna, han som såg äran, dygden och modet när han besökte Skokloster 1767. Han beskrev hur samlingarna på Skokloster hade kommit i stor oreda, i synnerhet böckerna. Den unge studenten förfasades över att vapen- samlingen hölls i gott skick av rustmästaren, medan böckerna var i oordning och försummades. Antingen var de täckta med århundra- den av damm eller också låg de fortfarande kvar i krigets kistor, där Wrangel en gång hade lagt dem. ”Efter vad det synes”, skrev Oxen- stierna, ”kommer dessa kistor att förbli deras gravar i evighet”.536

Krigsmuseer Denna biografi har visat hur Carl Gustaf Wrangel och hans familj, bibliotekarier och rustmästare tillsammans skapade krigsmuseer på Skokloster slott med hjälp av spolia selecta: ett noga utvalt byte som tillskrevs flera meningar och kvaliteter i samlingarna. Wrangels

535. Boström 1972, s. 11, 66–67; Rangström 1978, s. 3; jfr Hidemark & Stave- now-Hidemark 1995, s. 172. 536. Oxenstierna 1965, s. 59–60.

222 V. Krigsmuseer: samlingarnas triumfer bokliga byten från familjen Rothkirch motsvarade ofta den sortens böcker som han på andra sätt införskaffade till sitt bibliotek. En del av bytesböckerna i biblioteket kunde även tillskrivas genealogiska kvaliteter och kunde genom dessa belysa slottsherrens karriär och historia. I berättelsen om en framgångsrik krigare blev alltså vissa byten, vare sig det rörde sig om böcker eller vapen, till samlingarnas triumfer eftersom de bidrog med särskilda historier; de berättade om tidigare ägare och avlägsna platser och inte minst om krigen och Wrangels framgångar i dessa. Med varje byte följde därmed ett narrativ och Wrangel valde byten utifrån deras genealogiska och geografiska egenskaper eftersom de tillförde berättelser som skulle ingå och ställas ut i furstens encyklopediska museer. I jämfö- relse med Riksarkivet och universitetsbiblioteket fungerade flera av Wrangels byten just som byten i mycket större utsträckning. Men komplexiteten i dessa föremål får inte underskattas och de Pluvinels Le Maneige Royal belyser hur byten både kunde vara av den sort som Wrangel gärna köpte och värdefulla genom sin anknytning till den danske kungen och dennes stallmästare. Den berättelse som Wrangel och hans krets skapade genom samlingarna blev så pass framgångsrik att den med tiden kom att över- skugga byggherrens egen person. Häri ligger även spolia selectas viktigaste effekt på Skokloster. Bytena på Skokloster orsakade ingen konflikt om gallring respektive bevaring likt den i Uppsala. Det kom heller inget krav på återlämning som i exemplet med Mitau- handlingarna i Riksarkivet. På Skokloster passade bytet istället som hand i handske. I ett längre tidsperspektiv är det möjligt att se för- ändringar av bytenas identiteter. Deras historier handlade allt mindre om genealogi och geografi men desto mer om det faktum att de var byten. Med tiden växte även myten om bytenas antal. Överallt såg besökare ”krigsbyten”, trots att det inte fanns så många byten i samlingarna, i synnerhet inte i jämförelse med Uppsala universitetsbibliotek. Styrkan i Wrangels krigiska narrativ och samlingarnas triumfer – hans byten – belyser därmed de andra föremålens svag- het, deras instabilitet.

223 VI. KRIGSBYTETS BIOGRAFI

Denna avhandling har undersökt de processer som inleddes när utvalda föremål fördes bort genom plundring och packades i kistor under 1600-talets krig, för att sedan förflyttas till särskilda rum för samlingar i det svenska riket. Fokus har legat på fem kulturella byten tagna av Gustav II Adolf och Carl Gustaf Wrangel i Livland, Preussen och det danska kungariket. Syftet har varit att utforska hur dessa föremål gjordes till byten genom att analysera deras betydelser och verkningar i samlingar före 1712, men till viss del även senare, mot vår egen tid. Varje kapitel har i tur och ordning belyst föremå- lens materialiseringar och biografiska processer: hur de skapades och omskapades i olika sammanhang. Ordningarna i Riksarkivet, universitetsbiblioteket och Skokloster slott belyser hur relationerna mellan människa, ting och rum tillsammans formade olika slags narrativ. Byten tolkades och verkade utifrån materiella egenskaper, geografisk bakgrund, genealogisk potential, konfessionell till- hörighet och tidsliga kvaliteter. Följande slutdiskussion kommer att återknyta till de frågor som ställdes i inledningen och samman- föra berättelserna från respektive samling för att kunna jämföra vad som gemensamt kännetecknade eller skilde exemplen åt. Kapitlet avslutas med en kort reflektion över bytenas identitet i ett längre tidsperspektiv och avhandlingens objektbiografiska metod.

224 VI. Krigsbytets biografi

Skapandet av byten under 1600-talet De olika delstudierna har följt skapandet av byten från fälttågens kistor till Riksarkivets skåp, Uppsala universitetsbiblioteks hyllor och rummen i Skoklosters krigsmuseer. Detta tillvägagångsätt har möjliggjort förståelsen av de innebörder och egenskaper som olika personer tillskrev dessa ting då de hanterade, betraktade och tolkade dem. Byten gjordes framförallt av de ämbetsmän – arkivarier och bibliotekarier – som klassificerade och organiserade dem i olika rum. Men byten blev även till genom att de användes, betraktades, vidrördes, underhölls, förvarades och bevarades av samlare och kret- sen kring dessa personer. De olika exemplen har visat hur byten kunde tolkas efter sitt material. Handlingarna från Mitau packades i enlighet med vilket material de bestod av och Utter skilde mellan papper och pergament när han läste igenom dokumenten. Tillvägagångssättet vittnade om vad som skulle kunna kallas för materiella hierarkier, där pergament var värdefullare papper. Det var pergamenten som innehöll de äldsta, viktigaste och därmed de mest förnäma handlingarna. Det visste Utter, som därför kunde ta sig an bytets kunskapsinnehåll genom att utgå från dess material. När bytena från Riga och Preussen inventerades gick man till väga på olika sätt, men en sak hade de två förteckningarna gemensamt: de som utförde arbetet lade vikt vid böckernas materiella tillstånd. Johannes Bureus och hans medhjälpare tog sig genomgå- ende tid att notera huruvida jesuiterna hade antecknat i en bok, om någon sida fattades, om bandet var intakt eller om bladen bestod av pergament eller papper. I inventariet över samlingen från Riga blev böckerna till ett material bland andra material eftersom för- teckningen gjordes efter de olika föremålens materiella egenskaper. Böckerna organiserades efter storlek och inte efter den kunskap de innehöll. Böckerna kom därtill först i inventariet, vilket visar att de var den mest värdefulla delen av bytet. I förteckningarna över Carl Gustaf Wrangels byten och boksamlingar hanterades böck- erna främst som kunskap, och beskrivningarna av deras materiella

225 krigsbytets biografi egenskaper var få. På så sätt skapades hans byten och böcker på ett annat sätt. Det fanns något undantag som visar hur Wrangels bokliga byten skapades genom sina materiella egenskaper. Från familjen Rothkirch tog Wrangel ett föremål som beskrevs som en vacker skrivbok, just för att den var vacker. En bok kunde därmed bli till ett byte utifrån rent estetiska värden. I samtliga fall var bytenas geografiska identitet viktig. Rothkirchbytet i Skokloster illustrerar relevansen av olika geografiska temata för 1600-talets samlare. Detta belyste även Samuel Quiccheberg i sin museimanual, där han underströk det betydelsefulla i varje enskilt föremåls ursprung, vilket bidrog med en specifik historia. På så sätt skilde sig inte byten från föremål som samlades på andra sätt. Trots att det är okänt exakt var Wrangel valde ut sitt Rothkirchbyte så gjorde han det till delar av sina krigsmuseer på Skokloster: ett materiellt landskap av föremål med otaliga geografiska kopplingar. Sko- kloster tog form efter kontinentala förebilder och materialiserades med hjälp av kunskaper och föremål från hela världen. Här betonades tingens geografi på en övergripande nivå: Skokloster var en världsspegel där till och med slottets rum fick namn efter olika europeiska städer. På ett liknande sätt informerade bytena om en särskild form av geografisk cirkulation: krigets. Wrangelssamlande kastar ljus över krigets bildningspotential. När han deltog i olika fälttåg hade han möjlighet att lära känna berömda europeiska samlingar, de rum som de förvarades i och deras narrativ. På Skokloster blandades Wrangels utvalda byten med alla de andra föremål som han hade samlat. I Riksarkivet och Uppsala universitetsbibliotek hölls bytena istället samman inledningsvis. I och med detta betonades deras geografiska identitet på ett annat sätt. Handlingar från Mitau beskrevs av Utter som just livländska och kurländska för att skilja dem från arkivets övriga bestånd. På Tre Kronor i Stockholm arbetade Bureus med samlingarna från Brauns- berg och Frauenburg både enskilt och blandat. Böckerna från Preus- sen skickades i två omgångar till Uppsala och inledningsvis gällde en ordning baserad på geografiskt ursprung i det nyinrättade biblio-

226 VI. Krigsbytets biografi teket. Även om den ordningen fick ge vika för epistemologiska vär- den då alla böcker klassificerades och omorganiserades i samband med Tolfstadius katalogarbeten i slutet av 1630-talet, dök det upp ett par enstaka fall där bytenas geografi fortsättningsvis betonades. När enstaka böcker från Würzburg erbjöds konsistoriet tackade de ja med tanken att böckerna på så sätt skulle återförenas med de andra. I exemplet Riksarkivet var det tydligt att Mitauhandling- arnas geografiska egenskaper var instabila. I senare förteckningar kunde handlingarna beskrivas som ryska, och en del av dem för- svann i kungarnas skåp som om de ursprungligen kom från deras admi nistration. Med tiden visar även förteckningar hur svenska handlingar kunde beskrivas som livländska. När Mitaubytet åter- skapades på kunglig begäran 1686 framkom det att kunskapen om vad som en gång hade tagits i Mitau var förlorad. Handlingar som helt och hållet hade sitt ursprung i de svenska kungarnas kansli och aldrig hade varit i Mitau gjordes trots det till en del av bytet. I samtliga fall var bytenas geografiska identiteter av central betydelse. I den initiala hanteringen var geografiska egenskaper det som främst associerades med bytessamlingarna. Men det var inte en statisk utan en föränderlig egenskap, och i exemplet Uppsala blev bytenas ursprung mindre viktigt med tiden. Föränderligheten i bytens geografiska identiteter belyser därför på ett särskilt tydligt sätt det materiellas instabilitet. Genealogisk praktik, det som Utter ägnade sig åt i Riksarkivet, var ett verktyg som eliten använde sig av för att hävda sin särart och politiska makt. Det unika med den egna dynastin skulle framhävas genom skapandet av anrika och ibland fantasifulla släktförhållanden. I Riksarkivet inrättade Utter kring 1620 en ny ideal ordning som var tänkt att genomsyra hela arkivets organisation. Denna ordning fungerade bokstavligen som Vasakungarnas krönikor: varje kung hade ett skåp och i varje skåp förvarades bara de handlingar som arkivmännen såg som de mest värdefulla enligt en kronologisk ordning. Handlingarna från Mitau gjordes till en del av dessa krönikor, först som helhet, men sedan splittrades de och flyttades till och med

227 krigsbytets biografi till olika delar av slottet. De handlingar som tydligast gick att koppla till Vasakungarna förlorade med tiden sin mitauska identitet, och blir allt svårare att spåra i inventarierna. Handlingarna var därmed upptagna i vasarnas genealogi. På Skokloster fungerade bytenas genealogiska kvaliteter annorlunda. Wrangel samlade vissa byten just för att de förde med sig historier och spår av tidigare ägare och därmed berättade om fält- herrens krigslycka. Hans intresse för små bönböcker illustrerar just detta: föremålen hade brukats av en individ som skrev sin familjehistoria på bokens tomma blad. Till rustkammaren fördes byten som uttryckte liknande genealogiska värden. Här placerade Wrangel ett par av Wenzel Rothkirchs hjullåspistoler, som bar den forne ägarens initialer. Genom Rothkirchs namn artikulerades pistolernas tidigare historia och genealogiska betydelse explicit. Wrangel skapade sin livshistoria på Skokloster, där han framställde sig själv som en framgångsrik krigsherre. Parallellt försökte han påverka de politiska samtidskrönikor där han figurerade, i synnerhet i de fall där hans krigiska insatser framställdes i ett mindre smickrande ljus. I Uppsala var betoningen av bytenas genealogiska egenskaper inte lika stark, men det finns ett par fall där böckers personhistoriska kopplingar betonades. Bureus noterade till exempel en bok som bar biskopen av Ermlands sigill. Sigillet och dess koppling till ett särskilt ämbete och eventuellt en specifik person var därmed en signifikant del av bokens identitet och värde som samlingsbart föremål. Exemplen Riksarkivet och Skokloster belyser hur hanteringen av samlingar kunde fungera som historieskrivning. Skillnaderna mellan de två samlingarnas organisation illustrerar tidsperiodens mångfacetterade historiebegrepp. För om Utter arbetade med långa kronologiska linjer som skulle anpassas efter den regerande Vasa ätten så begränsade Wrangel historien till sin egen livstid. I den var bytet och trofén från hans första stora seger i Leipzig särskilt vär- defull. Men de byten han valde ut bar ofta på historier som sträckte sig längre bakåt i tiden än så. Just deras genealogiska egenskaper var viktiga i materialiseringen av krigsmuseerna.

228 VI. Krigsbytets biografi

Historieskrivningen i universitetsbiblioteket var inte genealogiskt orienterad och kopplad till kungar och aristokraters släkter som i de andra två fallen. Istället formade religiösa strider och epistemologiska utvecklingslinjer hanteringen av det förflutna. En fram- trädande tolkning som gjordes av bytesböckerna var länkad till deras konfessionella egenskaper. Det innebar att bibliotekarierna använde de epistemologiska etiketterna lutherskt, katolskt, kalvinistiskt, jesuitiskt och påviskt för att klassificera böcker som de associerade med en viss konfession. Mycket av det katolska, kalvinistiska och jesuitiska hamnade i det nedre biblioteket, samtidigt som det övre biblioteket hade en teologiavdelning som höll konfessionellt blandad litteratur. De konfessionella debatter som fördes kring 1600-talets mitt ledde till att de teologiska böckerna i det övre biblioteket om- tolkades och delades upp i lutherskt, katolskt och kalvinistiskt. Vad bibliotekarierna ansåg tillhöra en särskild konfession var därmed både motsägelsefullt och föränderligt. Böcker flyttades även mellan våningarna och ett mindre urval av böcker från det nedre biblioteket kunde inkluderas i katalogerna för det övre i syfte att synliggöra en heltäckande samling som spände över konfessionsgränserna. Här vittnade bibliotekariernas strävanden om både konfessionella hier arkier och universella ideal. Till skillnad från biblioteket i Uppsala ordnades Wrangels teologiska böcker på Skokloster inte efter en konfessionell differentiering. I avdelningen för teologi blandades olika konfessioner och inflytandet från kontinentala kunskapsideal och Gabriel Naudés biblioteksmanual är tydligt. Bytesböcker blandades med Wrangels andra böcker som förvärvats genom arv, köp eller som gåvor och samma titlar kunde förvärvas på olika sätt. I hanteringen av Mitau- handlingarna markerade Utter ett särskilt intresse för handlingar som rörde vissa kyrkomöten. Hans ideala ordning pekade ut handlingar som rörde ”religionssaken” som särskilt viktiga och värde- fulla. Att plötsligt kontrollera brev som skickats mellan påvar, tysk- romerska kejsare och den livländska riddarordens mästare måste i sammanhanget ha varit värdefullt. Med handlingarna från Mitau

229 krigsbytets biografi fick arkivarierna,kungen och kanslern kontroll över ett stycke europeisk konfessionshistoria. Med varje bytesföremål följde en tidslighet, eller temporala egenskaper, som kunde vara avgörande för hur föremålet i fråga klassificerades. I Uppsala innebar det att mycket av de äldre materierna hamnade i det nedre biblioteket, där en historisk samling skapades med hjälp av handskrifter, inkunabler och äldre 1500-talstryck. När handskrifter placerades i det övre biblioteket spelade de en annan roll eftersom deras kunskapsinnehåll då klassificerades. Genom sin ålder kunde de legitimera den nya kunskap som det övre biblioteket i övrigt rymde. Tolfstadius hantering av handskrifterna visar hur dessa befann sig i gränslandet mellan att klassificeras enligt sitt kunskapsinnehåll och enligt sina materiella, temporala egenskaper. De kunde hanteras som kunskap, men allt oftare klassificerades de som just handskrifter, vilka förvarades i det nedre bibliotekets rum för det förflutna. Med tiden fick bibliotekariernas känsla för temporalitet även genomslag i katalogordningen, där teologisk litteratur kom att ordnas kronologiskt. Enligt den ordningen kom alla de katolska böck- erna före de lutherska. Innan dess beskrevs den lutherska teologin ibland som ”våra teologer” eller än hellre ”de senaste teologerna”. Förflyttningar mellan våningarna visade att det inte alltid var så lätt för bibliotekarierna att bestämma sig för vad som var historia och vad som var ny och relevant kunskap; detta var föränderligt. I konsistoriet fördes även en segdragen debatt om nyttan med de böcker som uppfattades som antika. I Riksarkivet var den temporala ordningen minst lika påtaglig som i universitetsbiblioteket. Här tillskrevs det som klassificerades som gammalt ett högt värde. När de kurländska hertigarna försökte få tillbaka Mitauhandlingarna menade Utter att de äldsta handlingarna inte var intressanta för hertigarna, som däremot kunde få en handfull av de yngsta. Genom att ge så lite information som möjligt om dokumenten och genom att beskriva dem som trasiga försökte han förhala och försvåra återlämnandet av dem. För Utter var de gamla pergamenten värdefulla att behålla och bevara i arkivet.

230 VI. Krigsbytets biografi

Bytenas verkningar Denna undersökning har kunnat belysa hur byten både möjlig- gjorde och utmanade de samlingar som de var med om att skapa. Vilka egenskaper hos de bortförda föremålen bidrog till att forma och ordna nya rum och förhållanden för samlingar på Riksarkivet, Uppsala universitetsbibliotek och Skokloster slott? På olika sätt har jag visat hur byten inte bara skapades genom mänskliga tolkningar och handlingar, utan att de även hade materiella verkningar i de studerade sammanhangen. Detta perspektiv har varit grundläggande för avhandlingens analys av vissa omständigheter i det empiriska materialet där bytenas effekter artikuleras. En initial verkan som bytet från Riga hade var det rumsliga in stiftandet av Uppsala universitetsbibliotek. När jesuitkollegiets samlingar donerades till universitetet ledde det till att iordningstäl- landet av en biblioteksbyggnad faktiskt påbörjades. Uppsala universitetsbibliotek materialiserades till största del av byten under bibliotekets initiala skede. Bytena som kom till det svenska kungariket hade verkningar på grund av sin storlek och sitt antal. I Riksarkivet och universitetsbiblioteket var mängden byten kontra de rumsliga förhållandena ett centralt problem som hade inverkan på ämbets- männens arbete. I Riksarkivet beredde Utter plats för handlingarna från Mitau i ett av arkivets få skåp, vilket påverkade handlingarna som lyftes ur skåpet. De degraderades som mindre viktiga i förhål- lande till det nya bytet. Handlingarna från Mitau krävde plats och arbetstimmar. De som inte gjordes till delar av vasarnas krönikor hamnade först i kistor under kungarnas skåp och flyttades sedan till en annan del av slottet, i väntan på mer utrymme i arkivet. De var inte bortglömda, utan särskilt värdefulla gamla handlingar förva- rades i skrin som lätt kunde flyttas från ett rum till ett annat. Detta portabla arkiv inom arkivet kunde röra sig från det innersta arkiv- rummet och det mest värdefulla sammanhanget till valv i andra delar av slottet där arkivämbetsmännen förvarade det som inte fick plats eller var svårhanterligt.

231 krigsbytets biografi

I universitetsbiblioteket påverkade de jesuitiska samlingarna från Livland och Preussen bibliotekets ordningar genom att det med dem följde en epistemologi som åtminstone konfessionellt skilde sig från de svenska ämbetsmännens. Istället för att avfärda denna egenskap hos bytena lät sig Johannes Bureus och Laurentius Tolf- stadius inspireras av den. De tog intryck av jesuitisk kunskap och ordning, i synnerhet den som artikulerades i Braunsbergkollegiets katalog och i böckernas packordning. Däri fann de lösningar på hur de stora samlingarna kunde hanteras. Genom analysen av Tolfstadius kataloger framgår bytenas inverkan på så sätt att stora delar av bytessamlingarna tolkades som historiska föremål och placerades i det nedre biblioteket. Det rörde sig framförallt om handskrifter, inkunabler och tidiga 1500-talstryck. Det var inte bara deras kunskapsinnehåll som klassificerades som något gammalt. Hanteringen av dem som gamla föremål var en direkt konsekvens av deras materiella egenskaper. Det är möjligt att de sakrala föremålen från Riga bidrog till denna historiska effekt i det nedre biblioteket. På samma sätt bedömde Utter handlingarna från Mitau utifrån deras ålder och material. Dessa omständigheter understryker gemensamt att arkivhandlingar och böcker inte bara var källor till kunskap. De var föremål. På Skokloster bidrog styrkan i Wrangels spolia selecta till att skapa de övriga föremålens instabilitet. Wrangels byten överförde sin speciella betydelse som just byten till föremål vilka hade samlats på andra sätt. Det som inte hade tagits som byte kunde ändå tillskrivas den identiteten. Efter 1712 såg besökare och nya slottsherrar mäng- der av krigsbyten i en samling som till stora delar hade införskaffats på andra sätt. Wrangels byten samverkade alltså med samlingarnas krigiska narrativ på ett mycket framgångsrikt sätt. Något liknande skedde då Bulstrode Whitelocke besökte universitetsbiblioteket. Där såg Whitelocke onekligen böcker som hade konfiskerats från nedlagda kloster och gåvor från gamla kungasamlingar. Men även här överförde bytena sin speciella betydelse till andra föremål. De blev alla till böcker som hade förts bort från det tysk-romerska riket.

232 VI. Krigsbytets biografi

Det resultat som belyser bytenas ”spilleffekt” är särskilt intressant eftersom det understryker vikten av att analysera föremålen i förhållande till varandra och vara vaksam på det materiellas insta- biliteter. I samtliga samlingar som undersökts här kunde föremål som inte var byten tolkas som om de var det, både av besökare och av de ämbetsmän som arbetade med samlingarna. I förlängningen innebar det att det fanns kunskap om hur vissa föremål hade samlats, och att den kunskapen levde kvar hos furstar, aristokrater och deras krets även efter det att krigen hade klingat av. Krigsplund- ringen och dess byten gjorde sig kanske än mer påminda i fredstid. Med tiden kom dessa att framstå som något materiellt främmande från det förflutna.

Från byten till krigsbyten: föremåls instabila identiteter Denna avhandling har studerat skapandet av byten under ett för- hållandevis kort tidsspann och ”krigsbyten” i ett längre. Med det menas att jag med hjälp av det objektbiografiska perspektivet har kunnat synliggöra väsentliga skillnader i hur dessa föremål tolkades före och efter 1712, då ordet ”krigsbyte” etablerades i det svenska språket. Byten var och är föremål med instabila identiteter. Deras geografier kunde förändras och deras konfessionella egenskaper om- tolkades. Som föremål kunde de framhäva en tidigare ägares eller påtvingas en Vasakungs genealogi. Deras materiella egenskaper och kunskaper kunde beskrivas som uråldriga för att sedan omvärderas som aktuella och nyttiga. Alla dessa förändringar och variationer i tolkningar och betydelser går att skönja i de källor som berör skapandet av byten från Gustav II Adolfs intåg i Riga 1621 till det föl- jande seklets början. För att förklara de kulturella bytenas materiella processer har denna avhandling forcerat olika tidslager. Objektbiografier kräver och artikulerar tidslighet. I regel verkar metoden genom att materialet underkastas en kronologisk struktur. Däri ligger både en

233 krigsbytets biografi styrka och ett problem. För om metoden skall användas för att ifrå- gasätta det invanda sättet att tänka kring föremål som byten, ligger det då inte en fara i att berätta om dem på ett sekventiellt sätt med hjälp av en tidsmodell som i regel har använts för att studera män- niskor? I denna studie har dock den biografiska strukturen varit an- vändbar för att identifiera skillnader i föremålens materialiserings- processer under olika tider. Det objektbiografiska perspektivet har tillåtit analysen att ta itu med bytenas tidsliga trassel och därmed skapat förståelse för 1600-talets bytesvariationer i förhållande till vad som blev av föremålen långt senare. Bytenas långa temporaliteter gör att deras betydelser från dåtiden och nutiden är sammanvävda med varandra. Därför är skillnaderna i språkliga beskrivningar och materiella praktiker viktiga att blottlägga, separera och analysera i förhållande till olika tidsliga och rumsliga sammanhang. I 1600-talets svenskspråkiga källor beskrevs kulturella byten ofta som komna eller hämtade från en plats. Kulturella byten togs av och tillföll furstar och aristokrater. I dessa bemärkelser fanns det inte några ”svenska krigsbyten” under 1600-talet. Trots den förstörelse av kulturarv som i regel alltid sker under krig är byten en påmin- nelse om att föremål inte dör på det sätt som människor gör. De har genomlevt sekler av faror och materiella påfrestningar. Bytena som har figurerat i denna avhandling har överlevt krigets kaos, packning i kistor och sjötransport till det svenska riket. Därefter har de utsatts för slottsbrand, läckande tak, gallringar, arvsskiften och au- tografjägare. De har med nöd och näppe undsluppit rysk invasion och arkivtjuvar. De har än en gång packats ner i kistor för att sedan packas upp igen. En mindre del av dem har lämnats tillbaka till den plats som de en gång fördes bort ifrån, andra har försvunnit under outredda omständigheter. Vissa har förlorat sin identitet som byte och blivit anonyma för den forskare som söker efter dem, medan andra har transformerats till ”svenska krigsbyten” i kulturarvsinsti- tutionernas samlingar. I egenskap av föremål har de därmed skapats och omskapats om och om igen. Som en direkt följd av Napoleons plundringar i Europa bör-

234 VI. Krigsbytets biografi jade utländska forskare intressera sig för kulturella byten i Sverige. De utländska forskningsexpeditionerna ledde till att föremålen ofta identifierades som något avvikande. Historiker och tjänstemän betonade bytenas märkvärdighet och de kom att framstå som något annorlunda och ibland till och med skamligt. Samtidigt kunde före- målens närvaro i samlingarna förklaras genom att de var materiella kvarlevor från stormaktstidens dagar. Kring sekelskiftet 1900 defi- nierade Otto Walde tillsammans med andra verksamma historiker kategorin ”svenska krigsbyten”. Detta har visat sig vara en fram- gångsrik skapelse. De byten som finns bevarade i svenska offentliga samlingar har sedan dess beskrivits som just ”svenska krigsbyten”, på bekostnad av föremålens andra innebörder och egenskaper. Det händer att 1600-talets kulturella byten åberopas i samtida debatter. Inte sällan rör det sig om nationalistiska utspel med krav på fö- remålens återlämnande. Sådana krav har sällan beaktat historiska perspektiv på plundring och byten, även om det mycket väl kan finnas samtida omständigheter som utgör goda anledningar till var- för kulturföremål bör återföras till de platser som de har en historisk koppling till. En förutsättning för dessa repatrieringskrav ligger dock i det faktum att kulturella byten sedan 1800-talet har gjorts till delar av ett svenskt kulturarv, som alltså betonar dessa föremål som nationens krigsbyten. I skapandet av byten under 1600-talets fälttåg plundrade kungens män den kontinentala elitens samlingar. Axel Oxenstierna skrev att arkiv och bibliotek skulle samlas och konserveras om möjlighet fanns, medan kung Gustav II Adolf befallde att värdefulla samlingar skulle konfiskeras eller tas i befälhavarens värn. De olika ämbetsmän som sedan arbetade med samlingarna i det svenska riket erkände att föremålen kom från bestämda platser och beskrev dem till utse- ende och innehåll. Varför beskrevs inte föremålen som byten? Häri uttrycks föremålens rika, instabila och komplicerade historier och identiteter. Denna avhandling har handlat om att synliggöra hur kulturella byten förstods och blev till som föremål med särskilda materiella, geografiska, genealogiska, konfessionella och tidsliga egen-

235 krigsbytets biografi skaper. Under 1600-talet låg mycket av deras dragningskraft och möjlighet att verka däri. Dessa kvaliteter och identiteter var med om att skapa samlingarna, samlarna och föremålens egna liv och historier. Deras attraktionskraft i egenskap av föremål har otvivelaktigt spänt över fler sekler och deras händelserika öden fascinerar än idag.

236 Efterord

Det är många människor som har bidragit till denna bok och till att göra tiden som doktorand till något väldigt speciellt. Äntligen har jag möjlighet att tacka er alla. Jag blev antagen till forskarutbildningen vid Stockholms universitet genom Forskarskolan i kulturhistoriska studier 2010. Jag vill tacka forskarskolans styrgrupp och alla mina doktorandkollegor där för fem fantastiska år. Forskarskolans verksamhet har framförallt präglats av en kreativ seminariemiljö och er skarpa kritik av mitt arbete har varit ovärderlig. Dessutom har vi gjort många roliga saker tillsammans: vi har rest, upplevt, diskuterat och utmanat varandra på bästa tänkbara sätt. Ett särskilt tack vill jag rikta till vår eminenta forskningssekreterare Anna Källén. Anna har inte bara gjort sitt bästa för att hålla ordning på oss, hon kommer alltid med de mest insiktsfulla kommentarerna när en behöver dem som bäst. Elin Engström, Ingrid Berg, Johan Linder och Adam Hjortén vill jag ge ett särskilt tack för er kollegiala vänskap. Jag har därtill varit välsignad med två tålmodiga och fantastiska handledare som till fullo har engagerat sig i mitt projekt under hela resans gång, Erland Sellberg och Solveig Jülich. Ni har kompletterat varandra på ett sätt som har fungerat utmärkt för min utbildning och avhandlingsarbetets fortskridande. Ni har dessutom båda varit

237 krigsbytets biografi oerhört generösa med er tid. Tack för allt ert stöd, uppmuntran och sakkunniga kritik. Jag vill även tacka Peter Gillgren som handledde mig under mitt första år som doktorand och som bidrog med många värdefulla idéer till hur jag kunde komma igång med mitt projekt. Vid sidan av mina handledare har flera andra läsare bidragit med betydelsefulla kommentarer. Jag vill framförallt tacka Sabrina Nor- lander Eliasson som var opponent på mitt slutseminarium. Tack för att du bjöd in till ett produktivt samtal kring texten och för din viktiga granskning av den. Jag vill tacka Andreas Hellerstedt, Mats Hallenberg, Per Widén, Martin Olin, Otfried Czaika, Jānis Krēsliņš, Jens Eriksson och Moa Ekbom för era viktiga synpunkter på mitt arbete. Moa har inte minst fungerat som jourhavande latinist och språkgranskare i arbetets mest intensiva slutfas, och har därigenom gjort sig förtjänt av ett särskilt tack. Jag vill även tacka Robin Böckerman för hjälp med latinskt källmaterial och Margareta Revera för hjälp med särskilt svårtydda handskrifter. Jonas Nilsson, triumviratets starke man i Oxford, skall ha tack för tålmodig språk- granskning av de artiklar och abstracts som jag har försökt skriva på engelska under dessa år. Det högre seminariet i bokhistoria vid Lunds universitet och detsamma i idéhistoria vid Uppsala universitet skall båda ha tack för värdefulla kommentarer på mitt arbete, precis som Mikkel Bille som var ansvarig för workshopen ”Mate- rial Religion” i Köpenhamn hösten 2013 där jag presenterade papper. Jag vill tacka The Delmas Foundation för att de bjöd in mig till workshopen ”The International and the Local in Book History and Print Culture” och för det stipendium som möjliggjorde mitt deltagande i SHARP:s konferens i Antwerpen 2014. Jag har fått ett fint bemötande och mycket hjälp av anställda vid Riksarkivet, Uppsala Universitetsbibliotek och Skokloster slott. Det allra största tacket går till Elisabeth Westin Berg som så generöst har delat med sig av sina kunskaper och lyssnat till mina idéer då jag undersökte Wrang- els boksamling på Skokloster. Jag vill även tacka Bengt Kylsberg för all hjälp ute på Skokloster, inte minst med fotografering av föremål i arbetets slutfas.

238 Efterord

Läsåret 2013–2014 spenderade jag till största delen i York och Rom. Jag vill tacka Helen Smith, William H. Sherman, Mark Jen- nings, Simon Ditchfield, Sally Kingsley, Claire Canavan och Robin Macdonald samt alla doktorandkollegor vid Centre for Renaissance and Early Modern Studies vid The University of York. Tack för att ni gav mig ett så varmt välkomnande och för att jag fick vara en del av er vitala forskningsmiljö. Min tid som storstipendiat i Rom blev verkligen produktiv och jag är tacksam över att jag fick chansen att slutskriva där. Jag vill tacka all personal vid svenska institutet i Rom för att ni skapar en så trivsam arbetsplats och viktig forskningsmiljö där. Ett särskilt varmt tack går till min medstipendiat Anna Clare- born, du är utan tvekan min man i Rom. Denna avhandling har skrivits inom ämnet idéhistoria vid en institution som numera heter institutionen för kultur och estetik. Jag vill tacka alla idéhistoriker verksamma vid min avdelning, i synnerhet Elisabeth Mansén som leder våra seminarier och hela handle- darkollegiet, för viktiga synpunkter på mitt manus strax innan det gick till förlaget. Ett särskilt tack till Bosse Holmqvist och Staffan Bergwik för era noggranna och värdefulla läsningar. Jag vill tacka Polly Hsu som alltid månar om oss doktorander och hjälper oss med allt från rumsplacering till huvudvärkstabletter. Under vissa dagar har det senare varit särskilt uppskattat. Ett kollektivt tack går till alla doktorander i Humanistvillan för trevliga lunchsamtal, stimulerande seminarier och roliga postseminarier. Under flera år satt jag i rum 404 och jag vill särskilt tacka mina rumskompisar där: John Björkman, Helena Ek, Matts Lindström, Kristina Nordström och Jenny Leontine Olsson. Ni har på olika sätt hjälpt mitt arbete framåt, kommenterat seminarietexter, språkgranskat och ställt upp som jourhavande medmänniskor på arbetsplatsen. Ni skall alla ha ett stort tack för det. Framförallt vill jag tacka Kristina för att du lyssnat på mina evighetslånga utläggningar om det mesta, och inte minst lånat ut ditt hem till mig när jag saknade ett eget. Bland lit- teraturvetarna vill jag särskilt tacka mina vänner Anna Jörngården och Axel Englund. Jag har suttit mycket på Kungliga biblioteket

239 krigsbytets biografi och skrivit de senaste åren och jag vill därför rikta ett kollektivt tack till KB-ligan och alla trevliga forskare som jag lärt känna där. Framförallt vill jag tacka Jenny Nyberg och Fia Sundevall, för att ni på olika sätt har hjälpt mig. Två av mina kollegor har slutligen gjort sig förtjänta av ett särskilt omnämnande: Daniel Strand och Per Israelsson, vad hade jag gjort utan er? Tack för allt ert stöd och för allt det gränslöst roliga som vi har haft tillsammans. Jag vill tacka mina föräldrar för att ni alltid ställer upp när det behövs som mest, och min syster som alltid har uppmuntrat mig till att göra det som jag tycker är allra roligast. Denna bok handlar för- visso om kungar och krig och om dyrbara samlingar, men mitt intresse för historia föddes under enklare former: i min mormors och morfars kök. Under min uppväxt berättade mormor ofta om hur det var när hon var barn och om vår släkts historia. Vi tittade på foto- grafier och gamla saker tillsammans. Där föddes min fascination för det förflutna och det vill jag särskilt tacka mormor och morfar för. Sist, men inte minst, vill jag tacka min vän Margareta Behrman. Det blev en bok till slut Margareta, och den är till dig. Jag vill tacka Gålöstiftelsen, Skokloster slotts vänner, Kungliga vitterhetsakademin, Helge A:xson Johnsons stiftelse, Fondazione Famiglia Rausing, Ekmanstiftelserna, Gertrude och Ivar Philipsons stiftelse, och Kungl. Gustav Adolfs akademien för svensk folkkultur för era generösa stipendier.

Stockholm i april 2015 Emma Hagström Molin

240 The Biography Of Spoils On the lives of loot in the Swedish National Archives, Uppsala University Library, and Skokloster Castle during the seventeenth century

Summary This dissertation explores the biography of spoils by analysing cases of cultural looting conducted by the Swedish king Gustavus Adolphus and nobleman Carl Gustaf Wrangel during their seven teenth century military campaigns in Livonia, Prussia, and the Danish kingdom. The aim is to explore how biographies of spoils can illuminate the differences between how “war booty” was created and understood during the seventeenth century, and how the same things were used and perceived in the centuries that followed. Today, such artefacts are in general described as “war booty”, although this expression (“krigsbyte”) first occurred in the Swedish language in 1712. Hence, this study argues that the meaning of the term “war booty” and the objects that it designates, are historically contingent and must therefore be explored from a historical perspective in order for the diverse meanings and effects of early modern loot to be appreciated. The central concern of this study is to explore material processes in order to reveal how cultural loot was made; in terms of the ways in which spoils were interpreted and given meaning by the Swedish elite and officials during the seventeenth century, and how different collections were affected by the presence of spoils. The core of the analysis rests with the lives of spoils in the seventeenth century.

241 krigsbytets biografi

Nevertheless, in order to grasp the differences between how booty was made and understood in the seventeenth century, and how it was interpreted and transformed later on – as parts of public museum collections, as national heritage and so on – it has been essential to include the later stages of their lives in the analysis. The study has benefited from theoretical perspectives associated with the last decades’ “turn to things”, which has brought a new focus on the relationships between people and things in specific spatial and temporal environments. I have combined such a material approach with cultural historical research on elite collecting and the creation of collections during the early modern era. The in vestigation mainly concerns spoils of archival documents and books, described as “documents”, “books”, “writings”, or even as “matters” during the seventeenth century. In general this referred to paper or parchment sheets filled with handwritten text, and bound or unbound codices containing printed or handwritten manuscripts on paper or parchment. As texts, spoils of archival documents and books contained valuable knowledge, but it is equally important to acknowledge and describe them as “things” and to emphasise their material identities and qualities, since these properties were quite significant during the studied era. Recent research in cultural history conducted by scholars as Paula Findlen, Camilla Mordhorst and Daniela Bleichmar has theorised how things and the material world were understood in the early modern era, and what circumstances caused objects to be circulated. By engaging with this research I show how material qualities and identities such as geographical origin, genealogical connections, material substances, confessional belongings, and temporal assets were all crucial parts in the shaping of spoils. These properties determined how the booty was handled and perceived by the seventeenth century collectors and the men who served them. I use the concept “instability” in order to pinpoint the trans formations of things. Following researchers such as Carla Nappi and Annmarie Mol, I maintain that things – such as spoils of war

242 Summary: The biography of spoils

– are shaped through material processes. A material object can survive generations of men and last for centuries. This does not, however, make it trans-historical, since the shifting spatial and temporal contexts endlessly continue to take part in the creation of the material. I use the concept “materialisations” in order to situate and connect things together with people and collections in certain spatial and temporal environments, and thereby wish to illuminate how matter is made in specific settings. “To collect” is here understood as an action that imposes an order or a concept on the things collected. I argue that spoils, as parts of collections and the order of things, created spatial narratives. This means that spoils, archival documents, and books must be analysed as parts of a larger whole, which is organised and displayed in order to shape a history. The theoretical foundation is implemented with an object biographical method. This means that metaphors from human life are used in order to describe and explain the movements and transformations of spoils. Additionally, the object biographical perspective provides the study with important themes and questions of inquiry. In order to understand the biography of spoils I especially explore different collection practices; in particular how things were classified and organised but also the variations in how they were used, viewed, touched, displayed, maintained, and preserved. The empirical work consists of four chapters where the first, To place in a chest, deals with the creation of spoils by actions and words during times of war, in events closely connected to the battlefields. Moreover, the chapter intends to demonstrate how cultural looting served as a collection practice for the early modern victor, and that battling princes therefore tried to control looting through law (so- called articles of war) in order to enrich their archives, libraries, and museums and to avoid uncontrolled looting. In the Swedish sources, the king and his men did not write about spoils at all, even though they wrote about their looting of certain places. As mentioned before, the Swedish word for “war booty” did not exist yet in the seventeenth century. The word “booty” (“byte”) did, but

243 krigsbytets biografi was not used by the king, Wrangel, or their men when referring to their plunders. Nor did they use the Latin words spolium or spolia or the German word “Beute” in order to describe the taken loot. Instead the spoils were defined as items that had been “confiscated”, “collected” or “fetched” from a specific place. This terminology put focus on the spoils’ geographical origin and identity. To have gained knowledge of the use (and non-use) of the words “booty” and “war booty” in these historically specific circumstances is one important result of the dissertation. It will further affect and serve as a point of departure for the object biographies presented in the following. In the chapter Vasa chronicles: genealogical challenges, I analyse the fate of archival documents taken as spoils from the Livonian Mitau Castle in 1621. After being brought to Sweden, the documents were incorporated in the royal archive collections, organised as the kingdom’s archive (“Riksarkivet”) in the early seventeenth century. In Tre Kronor, the royal castle in Stockholm, the Mitau documents were initially handled according to their material; the parchments were considered to be more valuable than the paper documents. The spoils participated in materialising the narrative of the archive, which endorsed the genealogy of the Vasa kings through a chronological organisation of the collections according to the ruling time of each king. However, the Mitau documents also challenged the Vasa chronicles; they demanded space and attention, and their origin and content did not always fit in the genealogical narrative that the archive officials were trying to create. The Mitau documents were initially kept together, but after a few years the records were dispersed throughout the castle. Some papers disappeared among the Swedish documents in the kings’ collections, and thus their geographical origin was transformed. Others were more difficult to classify and they were stored in chests and boxes away from the archive rooms, in other parts of the castle. Certain old, and therefore particularly valuable parchments were stored in a casket making them easy to access and move around. The third chapter, Library versions: knowledge, confession, and time

244 Summary: The biography of spoils departs from the foundation of Sweden’s first university library, Uppsala University Library, on spoils taken in the 1620s from the chapter library in Prussian Frauenburg and the Jesuit colleges in Livonian Riga and Prussian Braunsberg. The first inventories of the loot illustrate how the books were regarded as artefacts, and as materials of certain geographical origin. At first, the different collections were not mixed but stored according to provenance. In this chapter, I focus especially on so-called confessional books and how they were classified and organised when the collections were eventually mixed. The loot, together with other confiscated collections from convents within the Swedish kingdom, was used to create two libraries in one building. The lower library functioned as a historical collection, and the upper was intended to be a universal university library collection. The material orders of the two libraries expressed at least three narratives based on the librarians’ conceptions of knowledge, confession, and time. The order of the upper library was connected to the faculties of the university, while the order of the lower expressed the epistemological values of the Jesuit order. It is clear that the Uppsala librarians sought advice from Jesuit library practices and catalogues in order to handle the booty collections. Both the upper and the lower libraries articulated the librarians’ conceptions of time and historical development. The large collections of what was classified as Catholic, Calvinistic and Jesuit books were placed in the lower library together with most of the manuscripts and incunables. There was probably also an assortment of things taken from the Jesuit college in Riga such as liturgical objects, cloth pieces, pots and platters. The lower library then materialised a history over another religious past. In the upper library’s theology section books of different confessions were initially mixed, but were later divided into categories of Lutheran, Catholic and Calvinistic books. In this order the Lutheran books came first. However, by the turn of the century the system of classification had changed. Articulating chronology was now considered to be more important than confessional grading. This meant that the

245 krigsbytets biografi

Catholic books were placed before the Lutheran. Consequently, when books were re-classified they could also be moved between the floors, revealing how their confessional identities and temporal qualities were not fixed. Thus, what was considered to be Catholic or Calvinistic, old or new, common or rare, useful or useless knowledge was shifting throughout the seventeenth century. This biography therefore, first and foremost, illustrates the materialisation of library versions. The fourth chapter, War museums: the triumphs of the collections, deals with spoils that are part of nobleman Carl Gustaf Wrangel’s collections in Skokloster castle. I here show how the nobleman’s spolia selecta, his handpicked spoils, were carefully selected from his enemies’ collections, and I pay special attention to a list made over books taken from the Danish noble family Rothkirch. Together with his wife and their servants Wrangel created several collections that functioned as his war museums, filled with objects collected from all over the world. Although Wrangel favoured his armoury and its weapons, his collections were encyclopaedic and corresponded with the current collection ideals of the European elite. His spoils were often equivalent to things that he otherwise would have purchased. When it came to books and weapons he preferred to spend his money on the latest in science and technology. However, he sometimes chose his spoils because of their genealogical qualities and hence their potential to contribute to Wrangel’s narrative of himself as a triumphant warrior. Whether they consisted of books, weapons, paintings, or something else, his loots became the pièces de résistance of his war museums, and signified Wrangel’s own significant triumphs. All together – from the chests packed at the battlefield on the continent to the cabinets in the archive, the shelves in the library, and the museum rooms in the Swedish kingdom – these object biographies expose how spoils were made and understood during the seventeenth century. Their materials mattered, and so did their geographical properties, genealogical origin, confessional belonging

246 Summary: The biography of spoils and temporal features. In addition, the biographies illustrate how the spoils had certain impacts on their new settings. The spoils both realised and challenged the collections that they materialised. Without the spoils from Riga and Prussia, the final steps to arrange for a space for the university library would not have been taken. The amount of documents that came from Mitau caused changes in the king’s archive. Other documents were moved in order to make room for the valuable spoils. In the university library books were classified and arranged in dialogue with Jesuit epistemology, which came to the library with the spoils. In time, in the war museums at Skokloster, Carl Gustaf Wrangel’s spoils transmitted their specific identity as loot to objects that he had bought and collected in other ways. Already a century after Wrangel’s death, most of the artefacts in the castle were regarded as spoils in the eyes of the visitors. A similar process was expressed in the university library previously in the 1650s, when the English ambassador Bulstrode Whitelocke wrote that most of the books in the library had been “brought out of Germany”, which was only true to a certain extent. The multiplication of spoils, especially in Skokloster Castle, reveals how the identities of things are truly instable and trans formable in the longer term. Over the centuries the loot of the seventeenth century elite has transmuted into things described and exhibited as “Swedish war booty”. From the mid-1850s, historians from Central Europe and the Baltic countries began visiting Sweden in order to explore what had once been taken from collectors in their regions. This was a consequence of Napoleonic looting and its aftermath some decades earlier. The foreign interest for “Swedish war booty” marked the artefacts as something different and un fitting in national archives, libraries, and museums. To explain and legitimate their presence, they were described first and foremost as Swedish spoils, and thereby as national trophies of war. However, my study demonstrates that the same things had a number of meanings and qualities in different historically con tingent circumstances. Furthermore, the Swedish word for “war

247 krigsbytets biografi booty” did not yet exist in the seventeenth century, and they were not even understood primarily as spoils at the time when they were first made.

248 Käll- och litteraturförteckning

Otryckt material och materiella källor kungliga biblioteket A213, B682, X84. riksarkivet marieberg Brev till Kongl. Majt. 1658

Riksregistraturet (RR) 1621, 1626.

Oxenstiernska samlingen E 682, E 746.

Riksarkivets ämbetsarkiv Uppställningsförteckningar och inventarier 1618–1627, Huvudarkiv byrå, D II b a vol. 1. Uppställningsförteckningar och inventarier 1628 och följ., Huvudar- kiv byrå, D II b a vol. 2. Förteckningar över handlingar rörande Sveriges forna besittningar och över Extranea, Huvudarkiv byrå, D II eg, vol. 1, 1600-talet. Förteckningar över handlingar rörande Sveriges forna besittningar och över Extranea, Huvudarkiv byrå, D II eg, vol. 2, 1701.

Rydboholmsamlingen E 8074, E 8100.

Skoklostersamlingen E 8252, E 8580.

249 krigsbytets biografi

Utländska pergamentsbrev Livonica, Utländska pergamentsbrev, Schirren 1, 6, 7, 11 och 13.

Utländska registraturet 1686. skokloster slott Catalogvs Librorum in Bibliothecam […] M.DC.LXV. Wrangelbiblioteket Teologi: Wr. teol. fol. 1, Wr. teol. fol. 7, Wr. teol. fol. 8, Wr. fol. 10, Wr. teol. 8:o 24, Wr. teol. 8:o 47:1–2; Wr. teol. 12:o 23, Wr. teol. 12:o 46. Historia: Wr. hist. fol. 4, Wr. hist. fol. 70, Wr. hist. 4:o 96, Wr. hist. 4:o 97, Wr. hist. 4:o 98, Wr. hist. 4:o 103, Wr. hist. 8:o 20, Wr. teol. 12:o 46. Romanska språk: Wr. roman 2, Wr. roman 17, Wr. roman 426.

Övriga föremål med inventarienummer 3588, 6891, 6892, 6894, 2770. uppsala universitetsbibliotek Handskriftssamlingen U271, U272, U273, U274.

Bibliotekets arkiv A3, E1, K1:11, K2, K3, K5, K5a, K6, K11, K12, U65.

Kansliets arkiv E1b:1.

Palmskiöldska samlingen 276, Elias Brenner, Skoklosterbeskrivning.

Västerländska medeltidshandskrifter C9, C11, C16, C94a, C94b.

250 Käll- och litteraturförteckning

Äldre tryck 33:60, 37:21.

Bild- och kartenheten Oskar Planer-samlingen, nummer 45 och 47. british library, london, storbritannien Add. ms. 4902, Add. ms. 37347. bibliotheca apostolica vaticana, vatikanstaten Vat. Lat. 8171, Ottob. Lat. 1429, Ottob. Lat. 638 och Reg. Lat. 941.

Tryckta källor

[Bureus, Johannes], ”Bureus’ anteckningar”, Samlaren, fjärde årgång- en, 1883. Clement, Claude, Musei sive bibliothecæ tam privatæ quam publicæ extructio, instructio, cura, usus, libri 4: accessit accurata descriptio regiæ bibli- othecæ S.Laurentii Escuralis. Auctor P. Claudius Clemens, Lyon 1635. Eenberg, Johan, Kort berättelse af de märkwärdigste saker som för de främ- mande äre at besee och förnimma uti Upsala stad och näst om gränsande orter, Up[p]sala 1703–1704. Grotius, Hugo, De jure belli ac pacis libri tres, In quibus jus naturæ & gentium, item juris publici præcipua explicantur, Paris 1625. Gustav II Adolf, Krijgs articlar som fordom then stormechtigste furste och herre, herr Gustaff Adolph, then andre och store, Sweriges, Göthes och Wendes konung, storfurste til Finland, hertig vthi Estland och Carelen, herre vthöfwer Ingermanland, etc. loffwärdigst i åminnelse, hafwer låtit göra och författa, Stockholm 1621. Hjørring Matthiesen, Anders, Leyers eller Beleyrings Dagverck (1663): en dag-for-dag skildring af Københavns belejring 1658–60, Köpenhamn 2012.

251 krigsbytets biografi

Jöransson Tegel, Erik, Then stoormechtige, högborne furstes och christelighe herres, her Gustaffs, fordom Sweriges, Göthes, och Wendes konungs etc. historia…, Stockholm 1622. Kiellman-Göranson, Julius Axel, Sko: socken, kloster, kyrka, egare och slott: handbok för resande, Upsala 1860. Magalotti, Lorenzo, Sverige under år 1674, Stockholm 1986. Monro, Robert, Monro his expedition vvith the vvorthy Scots Regiment (called Mac-Keyes Regiment) levied in August 1626…, London 1637 [elektronisk resurs]. Naudé, Gabriel, Vejledning i biblioteksarbejde [1627], København 1970. Ogier, Charles & de Mesmes Avaux, Claude, Caroli Ogerii Ephemerides, sive, Iter Danicum, Suecicum, Polonicum, Paris 1656. Ogier, Charles, Fransmannen Charles d’Ogiers dagbok öfver dess resa i Sve- rige med franska ambassadören, grefve d’Avaux, år 1634: ett bidrag till fäderneslandets sedehistoria för denna tid, Facs.-uppl., Stockholm 1985 [1828]. Ogier, Charles, Från Sveriges storhetstid: franske legationssekreteraren Charles Ogiers dagbok under ambassaden i Sverige 1634–1635, Stock- holm 1914. Oxenstierna, Axel, Rikskansleren Axel Oxenstiernas skrifter och brefvexling, Afd. 1, Band 4, Bref 1628–1629, Stockholm 1909. Oxenstierna, Axel, Rikskanslern Axel Oxenstiernas skrifter och brevväx- ling, Avd. 1, Band 16, Brev 1636–1654 (i urval), Del 1, 1643–1654, Stockholm 2009. Oxenstierna, Axel, Rikskanslern Axel Oxenstiernas skrifter och brevväx- ling, Avd. 1, Band 16, Brev 1636–1654 (i urval), Del 2, 1643–1654, Stockholm 2009. Oxenstierna, Johan Gabriel, Ljuva ungdomstid: dagbok för åren 1766– 1768, Uppsala 1965. Peters, Jan (red.), Ein Söldnerleben im Dreissigjährigen Krieg: eine Quelle zur Sozialgeschichte, Berlin 1993. Spegel, Haquin, Glossarium-sveo-gothicum eller Swensk-ordabook, inrättat them til en wällmeent anledning, som om thet härliga språket willia begynna någon kunskap inhämta, Lund 1712.

252 Käll- och litteraturförteckning

Quicche[l]berg, Samuel, Meadow, Mark A. & Robertson, Bruce, The first treatise on museums: Samuel Quiccheberg’s Inscriptiones 1565, Los Angeles 2013. Quicche[l]berg, Samuel, Der Anfang der Museumslehre in Deutschland: das Traktat ”Inscriptiones vel Tituli Theatri Amplissimi” von Samuel Quiccheberg, Berlin 2000. von Ram[m]ingen, Jacob & Bonifacio, Baldassare, Den äldsta arkivlä- ran: Jacob von Rammingens båda läroböcker i registratur- och arkivskötsel från 1571, samt en monografi om arkiv från 1632 av Baldassare Bonifacio, Stockholm 2010. Styffe, Carl Gustaf (red.), Samling af instructioner rörande den civila för- valtningen i Sverige och Finnland, Stockholm 1856. Uppsala universitet. Akademiska konsistoriet, Akademiska konsistoriets protokoll. 1, 1624–1636, Uppsala 1968. Sökord: bibliotek. Uppsala universitet. Akademiska konsistoriet, Akademiska konsistoriets protokoll. 2, 1637–1640, Uppsala 1969. Sökord: bibliotek. Uppsala universitet. Akademiska konsistoriet, Akademiska konsistoriets protokoll. 3, 1641–1649, Uppsala 1969. Sökord: bibliotek. Uppsala universitet. Akademiska konsistoriet, Akademiska konsistoriets protokoll. 4, 1650–1655, Uppsala 1970. Sökord: bibliotek. Uppsala universitet. Akademiska konsistoriet, Akademiska konsistoriets protokoll. 5, 1656–1660, Uppsala 1970. Sökord: bibliotek. Uppsala universitet. Akademiska konsistoriet, Akademiska konsistoriets protokoll. 6, 1661–1663, Uppsala 1971. Sökord: bibliotek. Uppsala universitet. Akademiska konsistoriet, Akademiska konsistoriets protokoll. 8, 1667–1670, Uppsala 1971. Sökord: bibliotek. Uppsala universitet. Akademiska konsistoriet, Akademiska konsistoriets protokoll. 10, 1673, Uppsala 1972.. Sökord: bibliotek. Uppsala universitet. Akademiska konsistoriet, Akademiska konsistoriets protokoll. 12, 1676–1677, Uppsala 1973. Sökord: bibliotek. Uppsala universitet. Akademiska konsistoriet, Akademiska konsistoriets protokoll. 13, 1678–1679, Uppsala 1974. Sökord: bibliotek. Uppsala universitet. Akademiska konsistoriet, Akademiska konsistoriets protokoll. 14, 1680–1681, Uppsala 1974. Sökord: bibliotek.

253 krigsbytets biografi

Uppsala universitet. Akademiska konsistoriet, Akademiska konsistoriets protokoll. 15, 1682, Uppsala 1975. Sökord: bibliotek. Uppsala universitet. Akademiska konsistoriet, Akademiska konsistoriets protokoll. 17, 1685, Uppsala 1975. Sökord: bibliotek. Whitelocke, Bulstrode, A journal of the Swedish embassy in the years M.DC.LIII and M.DC.LIV, volym 2, London 1772.

Litteratur

Adams, Thomas & Barker, Nicolas, ”A New Model for the Study of the Book”, i Adams & Barker, A potencie of life: books in society: the Clark Lectures 1986–1987, London 1993. Ago, Renata, Gusto for things: a history of objects in seventeenth-century Rome, Chicago 2013. Amundsen, Arne Bugge & Brenna, Brita, ”Museer, kritisk museologi og tverfaglige museumstudier, i Bjarne Rogan & Arne Bugge Amundsen (red.), Samling og museum: kapitler av museenes historie, praksis og ideologi, Oslo 2010. Andersson-Schmitt, Margarete & Hedlund, Monica, Mittelalterliche Handschriften der Universitätsbibliothek Uppsala, Katalog über die C- Sammlung, Band 1, C I–IV, 1–50, Stockholm 1988. Andersson-Schmitt, Margarete, ”Biblioteksdebatten i Akademiska konsistoriet 1627–1694”, i Gert Hornwall (red.), I universitetets tjänst: studier rörande Uppsala universitetsbiblioteks historia, Uppsala 1977. Andrén, Erik, Skokloster: ett slottsbygge under stormaktstiden, Stockholm 1948. Annerstedt, Claes, Upsala universitetsbiblioteks historia intill år 1702, Stockholm 1894. Areen, Ernst, Uppsala universitetsbiblioteks byggnadshistoria, Uppsala 1925. Balsamo, Luigi, Bibliography: history of a tradition, Berkeley 1990.

254 Käll- och litteraturförteckning

Barwiński, Eugeniusz, Birkenmajer, Ludwik & Łoś, Jan, Sprawozdanie z poszukiwań w Szwecyi, Kraków 1914. Benson, Sarah, ”European wonders at the court of Siam”, i Daniela Bleichmar & Peter C. Mancall (red.), Collecting Across Cultures [elektronisk resurs], University of Pennsylvania Press 2011. Bepler, Jill, ”Vicissitudo Temporum: some sidelights on book collecting in the thirty years war”, The Sixteenth Century Journal 32:4 (2001). Bergh, Severin, Svenska riksarkivet 1618–1837, Stockholm 1916. Blair, Ann & Milligan, Jennifer, ”Introduction”, Archival Science, 7 (2007). Bleichmar, Daniela, ”Seeing the world in a room: looking at exotica in early modern collections”, i Daniela Bleichmar & Peter C. Man- call (red.), Collecting Across Cultures [elektronisk resurs], University of Pennsylvania Press 2011. Bleichmar, Daniela & Mancall, Peter C., ”Introduction”, i Bleichmar & Mancall, Collecting Across Cultures [elektronisk resurs], University of Pennsylvania Press 2011. Blouin, Francis X., & Rosenberg, William G. (red.), Archives, documentation, and institutions of social memory: essays from the Sawyer Seminar, Ann Arbor 2007–2006. Boström, Hans-Olof, Ett Eger-skåp på Skokloster: en ikonografisk studie, Stockholm 1972. Bowker, Geoffrey C. & Star, Susan Leigh, Sorting things out: classification and its consequences (Inside technology) [elektronisk resurs], MIT Press, 1999. Bracken, Susan, Gáldy, Andrea M. & Turpin, Adriana, (red.), Collec- ting and dynastic ambition, Newcastle upon Tyne 2009. Brenna, Brita, ”Tidligmoderne samlinger”, i Bjarne Rogan & Arne Bugge Amundsen (red.), Samling og museum: kapitler av museenes historie, praksis og ideologi, Oslo 2010. Burke, Peter, A social history of knowledge: from Gutenberg to Diderot: based on the first series of Vonhoff Lectures given at the University of Gro- ningen (Netherlands), Cambridge 2000. —, The fabrication of Louis XIV, New Haven 1992.

255 krigsbytets biografi

Bursell, Barbro, ”Krigsbyten i svenska samlingar”, i Ann Grönham- mar & Carl Zarmén (red), Krigsbyte, Stockholm 2007. Callmer, Christian, Königin Christina, ihre Bibliothekare und ihre Handschriften: Beiträge zur europäischen Bibliotheksgeschichte, Stock- holm 1977. Clark, William, ”On the bureaucratic plots of the research library”, i Marina Frasca Spada & Nick Jardine (red.), Books and the sciences in history, Cambridge 2000. Cowen Orlin, Lena, ”Fictions of the Early Modern English probate inventory”, i Henry S. Turner (red), The culture of capital: property, cities, and knowledge in early modern England, London 2002. Czaika, Otfried, Sveno Jacobi: boksamlaren, biskopen, teologen: en bok- och kyrkohistorisk studie, Stockholm 2013. DaCosta Kaufmann, Thomas, ”War and peace, art and destruction, myth and reality: considerations on The Thirty Years’ War in relation to art in (Central) Europe”, i Klaus Bussmann & Heinz Schilling (red.), 1648: war and peace in Europe: essay 2: art and culture, Münster 1998. Damsholt, Tine & Gert Simonsen, Dorthe, ”Materialiseringer: processer, relationer og perfomativitet”, i Tine Damsholt, Dorthe Gert Simonsen, & Camilla Mordhorst (red.), Materialiseringer: nye perspektiver på materialitet og kulturanalyse, Århus 2009. Daston, Lorraine, ”Introduction: the coming into being of scientific objects”, i Lorraine Daston (red.), Biographies of scientific objects, Chicago 2000. Daston, Lorraine & Park, Katharine, Wonders and the order of nature: 1150–1750, New York 1998. Davidsson, Åke, ”Gustav II Adolfs bokgåvor till akademien i Uppsa- la”, i Sven Lundström (red.), Gustav II Adolf och Uppsala universitet, Uppsala 1982. De Waal, Edmund, The hare with amber eyes: a hidden inheritance, Lon- don 2011. Demeter, Tamás, ”Values, norms and ideologies in early modern inquiry: an introduction, i Tamás Demeter, Claus Zittel & Kathryn

256 Käll- och litteraturförteckning

Murphy (red.), Conflicting values of inquiry: ideologies of epistemology in early modern Europe [elektronisk resurs], Brill 2015. Dillman, Eva, ”Vänskapens minnesmärken: om nya och gamla stam- böcker i KB:s handskriftssamling”, Biblis 29 (2005). Dudík, Beda, Forschungen in Schweden für Mährens Geschichte, Brünn 1852. Fabricius Hansen, Maria, The eloquence of appropriation: prolegomena to an undertanding of spolia in early Christian Rome, Rom 2003. Feingold, Mordechai (red.), Jesuit science and the republic of letters, Cam- bridge Mass. 2003. Findlen, Paula, ”Early modern things: objects in motion: 1500– 1800”, i Paula Findlen (red.), Early modern things: objects and their histories: 1500–1800, New York 2012. —, ”Possessing the past: the material world of the Italian renaissance”, American Historical Review, 103:1 (1998). —, Possesing nature: museums, collecting, and scientific culture in early modern Italy, Berkeley 1994. —, ”The museum, its classical etymology and renaissance genealogy”, Journal of the history of collections, 1:1 (1989). Foucault, Michel, The order of things: an archaeology of the human sciences, New York 1994. von Frauenholz, Eugen, Das Heerwesen in der Zeit des dreissigjährigen Krieges, 1: Das Söldnertum, München 1938. Goeing, Anja-Silvia, Grafton, Anthony T. & Michel, Paul, ”Questions framing the research”, i Anja-Silvia Goeing, Anthony T. Grafton, Paul Michel (red.), Collectors’ knowledge: what is kept, what is discarded, Leiden 2013. Granberg, Olof, Skoklosters slott och dess samlingar: en öfversikt, Stock- holm 1903. Grönhammar, Ann & Zarmén, Carl (red.), Krigsbyte, Stockholm 2007. Gödel, Vilhelm, Sveriges medeltidslitteratur: proveniens: tiden före antikvitetskollegiet, Stockholm 1916.

257 krigsbytets biografi

Götselius, Thomas, ”Skriftens rike: Haquin Spegel i arkivet”, i Sol- veig Jülich, Patrik Lundell & Pelle Snickars (red.) Mediernas kulturhistoria, Stockholm 2008. Hagström Molin, Emma, ”Biblioteksmaterialiseringar: krigsbyten, samlingsordningar och rum i Uppsala universitetsbibliotek under 1600-talet”, i Marie Cronqvist, Patrik Lundell, & Pelle Snickars, (red.), Återkopplingar, Lund 2014. —, ”Materialiseringen av Riksarkivet: en objektbiografi över krigsbytet från Mitau 1621”, Lychnos: årsbok för idé- och lärdomshistoria, (2013). —, ”The materiality of war booty books: the case of Strängnäs cathedral library”, i Anna Källén (red.), Making cultural history: new perspectives on Western heritage, Lund 2013. de Hamel, Christopher, The Book: a history of the Bible, London 2001. Head, Randolph C., ”Preface: historical reserach on archives and knowledge cultures: an interdisciplinary wave”, Archival Science [elektronisk resurs], 7 (2007). —, ”Mirroring governance: archives, inventories and political knowledge in early modern Switzerland and Europe”, Archival Science [elektronisk resurs], 7 (2007). Hessel, Alfred, Geschichte der Bibliotheken: ein Überblick von ihren An- fängen bis zur Gegenwart, Göttingen 1925. Hidemark, Ove & Stavenow-Hidemark, Elisabet, Eko av historien: om- gestaltningen av Skokloster under Magnus Brahes tid, Stockholm 1995. Hill, Kate ”Introduction”, i Kate Hill (red.), Museums and biographies: stories, objects, identities, Woodbridge 2012. Hiärne, Thomas, Ehst- Liv- und Lettländische Geschichte, Mitau 1794. Hodder, Ian, Entangled: an archaeology of the relationships between humans and things, [elektronisk resurs], Wiley-Blackwell 2012. Hornwall, Gert, ”Uppsala universitetsbiblioteks äldsta uppställnings- och klassifikationssystem”, Nordisk tidskrift för bok- och biblioteks väsen, 56 (1969).

258 Käll- och litteraturförteckning

Hornwall, Margareta, ”Uppsala universitetsbiblioteks resurser och service under 1600-talet”, Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsen, 68 (1981). Hoskins, Janet, ”Agency, biography and objects”, i Christopher Tilley (red.), Handbook of material culture, London 2006. Humble, Sixten, ”Thomas Hiärne”, Personhistorisk tidskrift, 26 (1925). Håkansson, Håkan, Vid tidens ände: om stormaktstidens vidunderliga drömvärld och en profet vid dess yttersta rand, Göteborg & Stockholm 2014. Junkelmann, Marcus, ”Den katolska ligans troféer och krigsbyten under trettioåriga kriget”, i Ann Grönhammar & Carl Zarmén (red.), Krigsbyte, Stockholm 2007. Karlson, William, Ståt och vardag i stormaktstidens herremanshem, Lund 1945. Keating, Jessica & Markey, Lia, ”Introduction: captured objects: inventories of early modern collections”, Journal of the History of Col- lections, 23:2 (2011). Kleberg, Tönnes, Bibliotek i krigstid: Uppsala universitetsbibliotek i stora nordiska krigets slutskede, Uppsala 1966. Klemming, Gustaf Edvard, Om Stephanii boksamling, Stockholm 1850. Kopytoff, Igor, ”The cultural biography of things: commoditization as process”, i Arjun Appadurai (red.), The social life of things: commodities in cultural perspective, Cambridge 1986. Krajevska, Beata & Zeids, Teodor, ”Zwei Kurländische Archive und ihre Schicksale”, i Ilgvars Misāns & Erwin Oberländer (red.), Das Herzogtum Kurland 1561–1795: Verfassung, Wirtschaft, Gesellschaft, Band 1, Lüneburg 1993. Krēsliņš, Jānis, ”War booty and early modern culture”, Biblis 38 (2007). Kylsberg, Bengt, ”Den konstfulla tekniken”, i Carin Bergström (red.), Skoklosters slott under 350 år, Stockholm 2004. —, ”Krigsbyten på Skoklosters slott”, i Sofia Nestor & Carl Zarmén (red.), Krigsbyten i svenska samlingar: rapport från seminarium i Liv- rustkammaren 28/3 2006, Stockholm 2007.

259 krigsbytets biografi

—, ”Seklers vård av Skokloster”, i Bevarandets hemlighet: konsten att vår- da, förvara och konservera, Stockholm 1991. Labanyi, Jo, ”Doing things: emotion, affect and materiality”, Journal of Spanish Cultural Studies, 11 (2010). de Laet, Marianne & Mol, Annemarie, ”The Zimbabwe bush pump: mechanics of a fluid technology, Social Studies of Science, 30:2 (2000). Landgren, Per, Det aristoteliska historiebegreppet: historieteori i renässan- sens Europa och Sverige, Göteborg 2008. Lash, Scott & Lury, Celia, Global culture industry: the mediation of things, Cambridge 2007. Lindberg, Bo H., ”Spoils and trophies”, i Fred Sandstedt (red.), In hoc signo vinces: a presentation of the Swedish state trophy collection, Stock- holm 2006. Lindberg, Sten G., Biblioteket på Skokloster, Bålsta 1977. —, Adelsböcker och stormansbibliotek, Bålsta 1969. Losman, Arne, ”Skoklosters byggherrskap”, i Carin Bergström (red.), Skoklosters slott under 350 år, Stockholm 2004. —, ”Wrangel, Skokloster och Europa”, i Elisabeth Westin Berg (red.), 1648 Westfaliska freden, Katrineholm 1998. —, ”Skokloster slott: större än summan av delarna”, i Bevarandets hemlighet: konsten att vårda, förvara och konservera, Stockholm 1991. —, ”Adelsbiblioteket som intellektuellt landskap”, Tvärsnitt: humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning, 4 (1988). —, ”Skokloster: Europe and the world in a Swedish castle”, i Arne Losman, Agneta Lundström & Margareta Revera (red.), The age of new Sweden, Stockholm 1988. —, Carl Gustaf Wrangel och Europa: studier i kulturförbindelser kring en 1600-talsmagnat, Stockholm 1980. —, ”Vetenskap och idéer i Per Brahe d.y:s och Carl Gustaf Wrangels bibliotek”, Lychnos: årsbok för idé- och lärdomshistoria: 1971–1972, Uppsala (1973).

260 Käll- och litteraturförteckning

Löfstrand, Elisabeth & Nordquist, Laila, Accounts of an occupied city: catalogue of the Novgorod Occupation Archives 1611–1617, Series 1, Stockholm 2005. MacGregor, Neil, A history of the world in 100 objects, London 2012. Meyerson, Åke & Rangström, Lena, Wrangel’s armoury: the weapons Carl Gustaf Wrangel took from Wismar and Wolgast to Skokloster in 1645 and 1653, Stockholm 1984. Mordhorst, Camilla, Genstandsfortaellinger: fra Museum Wormianum til de moderne museer, Köpenhamn 2009. Mortimer, Geoff, Eyewitness accounts of the Thirty Years War 1618–48, Basingstoke 2002. Munkhammar, Lars, ”Böcker som krigsbyte”, i Sofia Nestor & Carl Zarmén (red.) Krigsbyten i svenska samlingar: rapport från seminarium i Livrustkammaren 28/3 2006, Stockholm 2007. —, ”De många och stora bokroven”, i Ann Grönhammar & Carl Zar- mén (red.), Krigsbyte, Stockholm 2007. Nappi, Carla, ”Surface tension: objectifying ginseng in Chinese early modernity”, i Paula Findlen (red.), Early modern things: objects and their histories: 1500–1800, New York 2012. Nelles, Paul, ”The uses of Orthodoxy and Jacobean Erudition: Tho- mas James and the Bodleian library”, i Mordechai Feingold (red.), History of universities, XXII:1 (2007). Nestor, Sofia, ”Krigsbyten i Livrustkammaren”, i Sofia Nestor & Carl Zarmén (red.), Krigsbyten i svenska samlingar: rapport från seminarium i Livrustkammaren 28/3 2006, Stockholm 2007. Neville, Kristoffer, ”The legacy of Prague: war booty and the mind of the collector”, Biblis 38 (2007). Nilsson Nylander, Eva, The mild boredom of order: a study in the history of the manuscript collection of Queen Christina of Sweden, Lund 2011. Norberg, Erik, ”Segrarens rätt: om krigsbyten i historien”, i Sofia Nestor & Carl Zarmén (red.), Krigsbyten i svenska samlingar: rapport från seminarium i Livrustkammaren 28/3 2006, Stockholm 2007.

261 krigsbytets biografi

Ogborn, Miles & Withers, Charles W. J., ”Introduction: book geography, book history”, i Ogborn & Withers, Geographies of the book, Ashgate Publishing Group 2010. Olin, Martin, ”Trophy triumphs in Stockholm”, i Fred Sandstedt (red.), In hoc signo vinces: a presentation of the Swedish state trophy collection, Stockholm 2006. —, ”Minnet av karolinerna: inredningar och samlingar under Ulrika Eleonora d.y.:s tid”, i Göran Alm & Rebecka Millhagen (red.), Drottningholms slott: bd 1: från Hedvig Eleonora till Lovisa Ulrika, Stockholm 2004. van Ommen, Kasper, ”Legacy of Scaliger in the Leiden University Catalogues”, i Malcolm Walsby & Natasha Constantinidou (red.), Documenting the early modern book world: inventories and catalogues in manuscript and print, Leiden 2013. Pearce, Susan M., On collecting: an investigation into collecting in the Euro- pean tradition, London 1995. Pearson, David, Provenance research in book history: a handbook, London 1994. Pomata, Gianna & Siraisi, Nancy G., ”Introduction”, i Gianna Po- mata & Nancy G. Siraisi (red.), Historia: empiricism and erudition in early modern Europe, Cambridge Mass. 2005. Randolph, John, ”On the biography of the Bakunin family archive”, i Antoinette M. Burton, (red.), Archive stories: facts, fictions, and the writing of history, Durham N.C. 2005. Rangström, Lena, Krigsbyten på Skokloster, Bålsta 1978. Rangström, Lena, Skeri, Karin & Westin Berg, Elisabeth, Skokloster: slott och samlingar, Bålsta 1980. Redlich, Fritz, De praeda militari: looting and booty 1500–1815, Wiesba- den 1956. Regner, Elisabet, ”Ur Historiska museets samlingar: krigsbyten som klenoder och historiebruk”, i Sofia Nestor & Carl Zarmén (red.), Krigsbyten i svenska samlingar: rapport från seminarium i Livrustkam- maren 28/3 2006, Stockholm 2007.

262 Käll- och litteraturförteckning

Riello, Giorgio, ”Things seen and unseen: the material culture of early modern inventories and their representation of domestic interiors”, i Paula Findlen (red.), Early modern things: objects and their histories: 1500–1800, New York 2012 Riksarkivets beståndsöversikt: Del 1: Medeltiden Kungl. Maj:ts kansli Utri- kesförvaltningen, Band 1, Stockholm 1996. Riksarkivets beståndsöversikt: Del 1: Medeltiden Kungl. Maj:ts kansli Utri- kesförvaltningen, Band 2, Stockholm 1996. Riksarkivets beståndsöversikt: Del 8: Enskilda arkiv: person-, släkt- och gårds- arkiv, Band 3, Stockholm 2006. Rogan, Bjarne, ”Et faghistorisk etterord om materiell kultur og kulturens materialitet”, i Saphinaz-Amal Naguib & Bjarne Rogan (red.), Materiell kultur & kulturens materialitet, Oslo 2011. Ruud, Lise Camilla, Doing museum objects in late eighteenth-century Ma- drid, Oslo 2012. Ruud, Lise Camilla & Planke, Terje, ”Rolstadloftet: en vetenskapshistorisk biografi”, i Saphinaz-Amal Naguib & Bjarne Rogan (red.), Materiell kultur & kulturens materialitet, Oslo 2011. Šamurin, Evgenij Ivanovič, Geschichte der bibliothekarisch-bibliographischen Klassifikation. 1, Leipzig 1964. Sandstedt, Fred & Engquist Sandstedt, Lena, ”Proud symbols of victory and mute witnesses of bygone glories”, i Fred Sandstedt (red.), In hoc signo vinces: a presentation of the Swedish state trophy collection, Stockholm 2006. Savoy, Bénédicte, Kunstraub: Napoleons Konfiszierungen in Deutschland und die europäischen Folgen: mit einem Katalog der Kunstwerke aus deutschen Sammlungen im Musée Napoléon, Wien 2011. —, ”Looting of art: the museum as a place of legitimisation”, i Sofia Nestor & Ann Grönhammar (red.), War-booty: a common European cultural heritage, Stockholm 2009. Schiemann, Theodor, Regesten verlorener Urkunden aus dem alten livlän- dischen Ordensarchiv, Mitau 1873. Schiffman, Zachary Sayre, The birth of the past, Baltimore 2011.

263 krigsbytets biografi

Schirren, Carl, Verzeichniss livländischer Geschichtsquellen in schwedischen Archiven und Bibliotheken, Dorpat 1861–1868. Schmitter, Monika, ”’Virtuous riches’: the bricolage of Cittadini identities in early-sixteenth-century Venice”, Renaissance Quarterly, 57:3 (2004). Sellberg, Erland, Kyrkan och den tidigmoderna staten: en konflikt om Aristoteles, utbildning och makt, Stockholm 2010. Sherman, William H., Used books: marking readers in Renaissance Eng- land [elektronisk resurs], University of Pennsylvania Press 2009. Skogh, Lisa, Material worlds: queen Hedwig Eleonora as collector and patron of the arts, Stockholm 2013. Smith, Helen, ”Grossly material things”: women and book production in early modern England, Oxford 2012. Snickare, Mårten, ”The king’s tomahawk: on the display of the Other in seventeenth-century Sweden, and after”, Konsthistorisk tidskrift/ Journal of Art History, 80:2 (2011). Steedman, Carolyn, Dust, Manchester 2001. Summit, Jennifer, Memory’s library: medieval books in early modern Eng- land, Chicago 2008. Sutton, James M., Materializing space at an early modern prodigy house: the Cecils at Theobalds, 1564–1607, Hants 2004. Trypućko, Józef, The catalogue of the book collection of the Jesuit College in Braniewo held in the University Library in Uppsala, vol. 1–3, Michał Spandowski & Sławomir Szyller (red.), Warszawa 2007. Undorf, Wolfgang, Hogenskild Bielke’s library: a catalogue of the famous 16th century Swedish private collection, Uppsala 1995. Vismann, Cornelia, Files: law and media technology, Stanford 2008. Wahlberg Liljeström, Karin, Att följa decorum: rumsdisposition i den stormaktstida högreståndsbostaden på landet, Stockholm 2007. Wade, Mara R., ”Emblems in Scandinavia”, i Anthony J. Harper & Ingrid Höpel (red.), The German-language emblem in its European context: exchange and transmission, Glasgow 2000. Walde, Otto, Storhetstidens litterära krigsbyten I, Uppsala 1916. —, Storhetstidens litterära krigsbyten II, Uppsala 1920.

264 Käll- och litteraturförteckning

—, ”Hur man sålde dupletter i forna tider: ett kulturdokument från 1710”, Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsen, 2 (1915). Walsby, Malcolm, ”Book lists and their meaning”, i Malcolm Walsby & Natasha Constantinidou (red.), Documenting the early modern book world: inventories and catalogues in manuscript and print, Leiden 2013. Wangefelt Ström, Helena, ”Heligt, hotfullt, historiskt: kulturarvifieringen av det katolska i 1600-talets Sverige”, Lychnos: årsbok för idé- och lärdomshistoria (2011). Westin Berg, Elisabeth, ”Krigsbytesböcker i biblioteken på Skoklos- ter”, i Sofia Nestor & Carl Zamrén (red.), Krigsbyten i Svenska samlingar, Stockholm 2007. —, ”Carl Gustaf Bielkes bibliotek”, i Carin Bergström (red.), Skoklos- ters slott under 350 år, Stockholm 2004. Widenberg, Johanna, Fäderneslandets antikviteter: etnoterritoriella historiebruk och integrationssträvanden i den svenska statsmaktens antikvariska verksamhet ca 1600–1720, Uppsala 2006. Wieselgren, Oscar, Skoklosterhandskriften av Vasco de Lucenas Curtius- parafras, Uppsala 1925. Yates, Julian, Error, misuse, failure: object lessons from the English Renais- sance, Minneapolis 2003. Zedelmaier, Helmut, Bibliotheca universalis und bibliotheca selecta: das Problem der Ordnung des gelehrten Wissens in der frühen Neuzeit, Köln 1992. internet

De Waal, Edmund, ”No ideas but in things: making, remembering and story-telling”, keynote-föreläsning vid konferensen The lives of objects, Wolfson College, Oxford 21/9 2013, http://morpheus.wolf. ox.ac.uk/resourcespace/pages/view.php?ref=4617&k=9af216ab21, (18/8 2014).

265 krigsbytets biografi

Notis om Karl X Gustavs plundringar i Polen, Dagens Nyheter, www. dn.se/nyheter/vetenskap/svenskt-fartyg-sjonk-med-plundrat-gods/ (10/12 2013) Onlineförsäljning av krigsbyten från Irak, www.desertrat.se/ovriga-varlden/irak/irak-hjalm-krigsbyte-basra (20/5 2013). UNESCO om hotat kulturarv, http://en.unesco.org/themes/heritage- risk (6/12 2013). Westin Berg, Elisabeth, ”Skokloster slotts bibliotek: sju samlingar med böcker förvärvade genom arv, köp, gåvor och krigsbyte”, 2005, www.ub.uu.se/Global/Seminarier/Skokloster.pdf (16/8 2011).

Uppslagsverk och ordböcker

Glare, P. G. W. (red.), Oxford Latin dictionary: 1–4: A–libero, Oxford 1968. Glare, P. G. W. (red.), Oxford Latin dictionary: 5: libero-pactum, Oxford 1976. Svenska akademiens ordbok (SAOB), http://g3.spraakdata.gu.se/saob. Svenskt biografiskt lexikon, http://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation. aspx?id=10316. Svensk uppslagsbok 1932, band 12.

Förkortningar

Riksarkivet: RA Riksregistraturet: RR Uppsala universitetsbibliotek: UUB Bibliotheca Apostolica Vaticana: BAV Svenska Akademiens ordbok: SAOB

266 Person- och ortregister personer Bleichmar, Daniela 27, Caligula 78 29, 101, 127, 194, 242 Adams, Thomas 32 Calvin, Jean 199 Bonaparte, Napoleon Ahmed, Sarah 26 de Caus, Salomon 186, 16, 19, 234, 247 187, 193 Albert V 205, 208, 209 Bonifacio, Baldassare Chemnitz, Basilus 177, Alexander den store 78 37, 79, 103 178, 190, 193, 194 Andersson-Schmitt, Boström, Hans-Olof Cicero 45, 129 Margarete 161 220 Clark, William 114 Andreae, Haqvini 158 Bourdelot, Pierre Michon 134 Clement, Claude 24, Annerstedt, Claes 17, 38, 146, 147, 152, 208 136, 139, 141, 166 Bourdieu, Pierre 21 Copernicus, Nicolaus Appadurai, Arjun 21 Brahe, Erik 189 124 Aristoteles 124, 129 Brahe, Magnus 221 Cornelius a Lapides Arndt, Johann 180 Brahe, Nils 189, 192, 180, 184, 186 Augustinus 131 220 Cowen Orlin, Lena 39, Augustus, Octavianus Brahe, Per 111, 189, 130 78 192 Czaika, Otfried 182 Aurer, Mats 169 Brenna, Brita 174 Brenner, Elias 14, 192, Damsholt, Tine 26, 28 193, 201, 218 Backhaus, Helmut 63 Daston, Lorraine 44, Bureus, Johannes 13, 174, 205 Banér, Johan 63 123, 124, 125, 126, Banér, Peder 59 127, 128, 129, 130, Davis, Natalie Zemon 131, 132, 139, 140, 219 Barker, Nicolas 32 143, 147, 149, 150, De la Gardie, Magnus von Barnewitz, Fredrik 152, 153, 155, 169, Gabriel 55, 142, 163, 182, 183, 197 170, 193, 194, 196, 164, 165, 167, 182, Bellarmino, Roberto 225, 226, 228, 232 183, 199 148 Burke, Peter 122 Demeter, Tamás 122 Bepler, Jill 19, 62, 64, Bütner, Conrad 14, Dietrichstein, släkt 68 186, 188, 190, 192, 134 194, 197, 198 Bergh, Severin 17, 20, Dilherr, Johann 95, 109, 111 Båth, Sten 9, 10, 11 Michael 183 Bielke, Carl Gustaf 189 Dudík, Beda 15, 19, Bielke, Hogenskild 92, 219 136

267 Eenberg, Johan 155 56, 57, 58, 59, 60, 61, Jacobi, Sveno 182 Erasmus 129 67, 69, 74, 75, 76, 77, Jagellonica, Katarina 78, 79, 80, 81, 85, 86, 92, 101 Erici, Andreas 95 88, 91, 93, 94, 102, Erik [Schroderus] 131 106, 110, 119, 124, Jardine, Lisa 133 125, 126, 131, 132, Erik XIV 73, 86, 88, Johan III 92, 94, 102, 136, 138, 140, 169, 94, 101, 104, 108 108, 136, 170 170, 173, 177, 179, Jonae, Sven 140 Ernreitter, överste 52 185, 199, 206, 214, 224, 230, 233, 235 Jovinianus 78 Fabricius Hansen, Gustav Vasa 89, 92, 93, Julius Caesar 78 Maria 71 94, 102, 104, 105, 108 Junius, Anna Maria 49 Febvre, Lucien 135 Jöransson Tegel, Erik Findlen, Paula 21, 23, Hadorph, Johan 165 89 44, 72, 122, 153, 174, Hagenbeucher, Moritz 242 197 Karl IX 89, 94, 102, Foucault, Michel 21, Hagendorf, Peter 47 136 22, 72 von der Hardt, Richard Karl X Gustav 16, 53, von Fouilloux, Jacob 111, 112, 113, 114, 54, 56, 57, 71, 182, 186 115, 116, 216 208 Franck, Sebastian 179 von Haugwitz, Anna Karl XI 108, 152 Freinshemius, Johannes Margareta 173, 188, Karl XII 115 202, 210, 211 131, 132, 133 Karl XIV Johan 221 Hiärne, Thomas 113, 114 Kettler, Gotthard 83, Gartman, konsistorie 84, 85, 105, 106 ledamot 162 Hjørring, Anders M. 54 Kircher, Athanasius Gesner, Conrad 201 153 Hodder, Ian 29, 30, 34 Goeing, Anja-Silvia 19 Knutsdatter, Berete Horn, Gustaf 9, 10, 11 Gothus, Laurentius 211, 213 Paulinus 64, 65, 74 Hornwall, Gert 145, Konstantin den store 146, 151, 152, 154, 78 Grafton, Anthony T. 155 19 Kopytoff, Igor 31, 32 Hornwall, Margareta Granberg, Olof 18, 176 17, 65, 122, 155, 165 Kristian II 94, 179 Gregorius XV 66 Hosius, Stanislaus 131 Kristian IV 177, 185, 203, 204, 212 Gretser, Jakob 148 Hoskins, Janet 32 Kristina, drottning 57, Grotius, Hugo 45, 49, Huitfeldt, Arild 88, 89 52 131, 132, 133, 134, 135, Hutter, Leonhard 178 137, 149, 152, 199 Gustav II Adolf 9, 10, 11, 12, 13, 16, 40, 47, Håkansson, Håkan 124 48, 49, 51, 52, 53, 54, Labanyi, Jo 26

268 Person- och ortregister de Laet, Marianne 28 Mordhorst, Camilla de Pluvinel, Antoine Landgren, Per 30 26, 27, 33, 87, 124, 185, 186, 204, 211, 174, 242 223 Larsson Runell, Erik 103 Mortimer, Geoff 67 Pomata, Gianna 44 Latour, Bruno 29 de Muis, Simon 180 Possevino, Antonio 200, 201 Leopold Vilhelm, ärkehertig 73, 202, Nappi, Carla 27, 28, Pufendorf, Samuel 210 130, 242 190, 192 Lillieblad, Gustaf Naudé, Gabriel 137, Peringer 112, 113, 185, 199, 200, 214, Quicche[l]berg, Samuel 114 229 37, 146, 205, 206, Lindberg, Sten G. 188 Nilsson, Lars 170 208, 209, 212, 226 Loccenius, Johannes Nilsson Nylander, Eva 163 133, 152 Ram[m]ingen, Jacob Losman, Arne 18, 173, von 37 176, 196 Ogier, Charles 9, 10, Randolph, John 82 Ludvig XIII 185 11, 34, 35, 49, 50, 70, Rangström, Lena 173, Luther, Martin 131, 71, 206 202, 205 180, 184, 199, 216 Oxenstierna, Axel 52, Redlich, Fritz 18, 19, 53, 56, 57, 62, 64, 74, 43, 46, 47 77, 78, 79, 80, 81, 88, Regner, Elisabeth 74 MacGregor, Neil 30 91, 97, 106, 115, 127, Machiavelli, Niccolò 235 Richelieu, kardinal 199 131 Oxenstierna, Bengt 61 Riello, Giorgio 39, 121, 124 Magalotti, Lorenzo 14, Oxenstierna, Carl 97 154, 155, 174, 187 Rogan, Bjarne 31 Oxenstierna, Johan Martin, Henri-Jean 135 Gabriel 218, 222 Rosenkrantz, Gunde Mattson Kruus, Jesper 54, 55 58 Rosenkrantz, Holger Park, Katharine 205 Maximilian av Bayern 55 66, 74, 179, 205 Pauli, Zacharias 61 Rothkirch, Birgitta Mazarin, kardinal 199 Pearce, Susan M. 21, 177, 178 22, 26 Melanchthon, Philipp Rothkirch, Elisabeth 129, 153, 216 Pearson, David 216 177 Meyerson, Åke 173, Petau, Alexandre 134 Rothkirch, familjen 36, 202, 205, 214 Petau, Paul 134 54, 175, 177, 178, 179, 180, 184, 185, 188, Michel, Paul 19 Peter I 115 190, 204, 216, 223, Mol, Annemarie 28, de Pineda, Juan 180, 226, 246 242 184 Rothkirch, Katarina Monro, Robert 67 Planke, Terje 162 177, 178

269 krigsbytets biografi

Rothkirch, Kristina Spegel, Haquin 68 129, 132, 170, 182, 177, 178 Staiger, Clara 49 183, 235 Rothkirch, Sofia 177 Stephanus, Stephan Walsby, Malcolm 122, Rothkirch, Wenzel Hansen 182 149, 155 176, 177, 178, 183, Summit, Jennifer 151 Wangefelt Ström, 185, 186, 194, 195, Helena 151 Sutton, James M. 29 203, 204, 212, 228 Verelius, Olof 158, 167, Rudbeck, Olof 139, 168 161, 165 Thomas av Aquino 154 Vergilius 129 Rudolf II 56, 214 Tolfstadius, Laurentius Westin Berg, Elisabeth Ruud, Lise Camilla 29, 13, 142, 143, 145, 146, 37, 195, 196 162 147, 148, 149, 150, 151, 152, 153, 154, Whitelocke, Bulstrode Rålamb, Claes 152, 164 155, 156, 157, 158, 71, 119, 120, 139, 172, 170, 172, 184, 199, 222, 232, 247 Sadi 197 227, 230, 232 Widenberg, Johanna 150 Sasbont, Adam 131 von Toll, Robert 109 Vilhelm V av Bayern 9 Savoy, Bénédicte 19 Tremellius, J. G. 182 Vismann, Cornelia 83, Schiemann, Theodor 141 109 Ulrika Eleonora, drottning 220 Vladislav, polsk prins Schiffman, Zachary 214 Sayre 81, 151 Undorf, Wolfgang 136 Worm, Ole 33, 34, 87, Schirren, Carl 109, 115, Utter, Per Månsson 13, 208 116 81, 87, 88, 89, 91, 92, Vossius, Isaac 132, 133, de Serres, Jean 197 93, 94, 95, 96, 97, 98, 101, 104, 106, 107, 134, 164 Sherman, William H. 111, 116, 173, 225, Wrangel, Carl Gustaf 126 226, 227, 228, 229, 12, 13, 18, 36, 37, 38, von Sibrand, minister 230, 231, 232 40, 41, 48, 52, 53, 54, 114 55, 56, 57, 65, 72, 73, 76, 77, 131, 137, 172, Sigismund 9, 51, 52, de Waal, Edmund 30, 173, 174, 175, 176, 83, 94, 102, 104, 136, 32 177, 178, 179, 180, 214 Wachtmeister, Axel 111 181, 182, 183, 184, Sigismund II Augustus 185, 186, 187, 188, Wahlberg Liljeström, 95 189, 190, 192, 193, Karin 188 Simonsen, Dorthe Gert 194, 195, 196, 197, 26, 28 Valdemar IV Atterdag 198, 199, 200, 201, 88, 89 202, 203, 204, 205, Sirigattis, Lorenzo 186 Walde, Otto 16, 17, 206, 209, 210, 211, Skytte, Johan 137, 140 18, 20, 36, 54, 55, 57, 212, 213, 214, 215, Sloane, sir Hans 155 59, 60, 62, 63, 65, 75, 216, 218, 219, 220, 84, 86, 116, 122, 125, 221, 222, 223, 224, Sparre, Erik 92

270 Person- och ortregister

225, 226, 228, 229, orter 91, 94, 95, 96, 97, 232, 241, 244, 246, 100, 101, 102, 103, 247 Amsterdam 180, 215 104, 105, 106, 107, Wrangel, Herman 52, Antwerpen 133, 134, 108, 109, 110, 111, 196, 203, 214 135 112, 113, 114, 115, Aschaffenburg 213, 214 116, 117, 118, 168, Wrangel, Margareta 210, 212, 223, 225, Juliana 220 Bamberg 49 226, 227, 228, 229, Völkersamb, kurländskt Basra 43 230, 231, 232, 244, 247 sändebud 108, 109, Braunsberg (Braniewo) 110 40, 52, 61, 119, 121, München 9, 35, 179, 123, 124, 125, 128, 205, 206, 214 Zedelmaier, Helmut 129, 130, 131, 139, Neuss 62 141, 157 142, 152, 153, 164, 170, 171, 177, 212, Nikolsburg 134 226, 245 Nürnberg 9, 197, 211 Brünn (Brno) 15 Oliva 50, 51, 52, 107, Christburg 53 218 Danzig 51, 52, 53, 94 Olmütz 62 Dorpat 169 Oxford 138, 159 Eichstätt 49, 197 Prag 56, 163, 214 Elbing 52, 61 Riga 16, 36, 40, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 67, 83, Frauenburg 84, 115, 119, 121, 123, (Frombork) 40, 61, 124, 125, 126, 131, 109, 119, 121, 123, 136, 138, 139, 142, 124, 125, 129, 130, 143, 170, 171, 172, 131, 132, 134, 139, 174, 212, 225, 231, 142, 149, 171, 212, 232, 233, 245, 247 226, 245 Rom 66, 71, 132, 189 Greifswald 174, 182, 183 Stettin 95, 182 Heidelberg 66, 67, Stockholm 9, 51, 58, 68, 74 60, 62, 79, 83, 84, 87, 92, 95, 112, 115, 116, Korsör 54, 55, 177 122, 124, 127, 130, Leiden 132, 138 131, 132, 133, 136, 139, 140, 164, 170, Magdeburg 49, 50 189, 202, 219, 226, Mainz 102, 104, 105, 240, 244 119 Stralsund 195, 213 Mitau (Jelgava) 36, 40, Stuhmsdorf 107 60, 79, 80, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, Stuttgart 179

271 Tübingen 179 Warszawa 71, 104, 105, Ulm 205 208, 214 Uppsala 3, 13, 17, 18, Wenden (Cesis) 84 24, 35, 38, 40, 48, 65, Wittenberg 138 76, 85, 98, 112, 118, Würzburg 9, 35, 119, 119, 120, 121, 122, 149, 227 123, 125, 126, 130, 131, 133, 136, 139, Örebro 169 142, 144, 146, 150, 151, 152, 153, 156, 159, 160, 168, 169, 171, 172, 173, 174, 177, 182, 183, 184, 187, 192, 198, 199, 201, 202, 219, 222, 223, 225, 226, 227, 228, 229, 230, 231, 245