Johan Ekeblad · Breven Till Claes
Total Page:16
File Type:pdf, Size:1020Kb
Johan Ekeblad Breven till Claes om livet och hovet på kristinas tid SVENSKA KLASSIKER utgivna av svenska akademien johan ekeblad breven till claes Johan Ekeblad Breven till Claes om livet och hovet på kristinas tid Under redaktion av och med inledning av Sture Allén SVENSKA KLASSIKER utgivna av svenska akademien i samverkan med bokförlaget atlantis Johan Ekeblad Breven till Claes. Atlantis, Stockholm © 2004 inledning: Sture Allén och Svenska Akademien textredigering, kommentarer och ordförklaringar: Sture Allén och Svenska Akademien formgivning och typografi: Anders Ljungman och Johan Melbi pdf-generering: Megin Media 2005 Innehåll Sture Allén: Han skrev med sälta ................................ vii Breven till Claes ................................................ 1 Kommentarer och ordförklaringar................................. 147 Tillägg: Claes Ekeblads brev till Johan .......................... 195 Personregister ............................................... 201 Ortnamnsregister ............................................ 208 Hundnamnsregister .......................................... 211 Ordregister .................................................. 212 Illustrationer mellan sidorna 48–49. Breven till Claes kan läsas i autentisk version med hjälp av den cd-skiva som återfinns innanför bokens bakre pärm. »Och nu inte mer utan far väl tillhopa syster Metta och I alli- hop till dess vi komma igen. Komma vi inte igen så lära I på det sättet fara väl evinnerligen det Gud give, det sista men icke det första ty jag åstundar att komma igen och tala eller skriva Eder till var onsdag som jag nu gör den 16 augusti 1654 i Stockholm.« Han skrev med sälta av Sture Allén I ett avgörande skede av sitt liv, åren 1649–1654, var Johan Ekeblad anställd vid drottning Kristinas hov. Han var tjugo år när han kom dit och antogs först till hovjunker, senare till hovmästare. Lejonparten av breven till brodern Claes är skriv- en under dessa år. Brevsviten avbröts genom Claes’ död under Karl X Gustafs fälttåg 1655. Johan skrev också regelbundet till sin far Christoffer, och det fortsatte han med till faderns död 1664. Johan Ekeblad räknas som en av våra yppersta brevskrivare. Han var lärd och språkkunnig men det tynger inte hans brev, som har omedelbarhetens charm och humorns grundton. Från sin position som hovman sände han med stor regelbundenhet nyheter till sin bror, som vanligen uppehöll sig på fädernegård- en Stola i närheten av Läckö. Men rapporterna blandas med tankar om livet, inte sällan ackompanjerade av litterära citat och allusioner. Och ett genomgående drag är en längtan till det obundna livet på landet. Breven har prisats av en rad olika bedömare från Johan Nord- ström till Stina Hansson. Gunnar Ekelöf associerade till »Johan Ekeblads brev med deras festliga miljöskildring från Kristina- tiden« vid läsningen av den samtida Mme de Sévigné. Bengt Hildebrand har betecknat Ekeblad som »den förste på sitt sätt moderne svenske brevskrivaren« och kallar honom »en av den svenska epistolärlitteraturens främste, en vederkvickare av verk- lig rang«. När Claes-Göran Holmberg vid millennieskiftet skulle ange de fem bästa svenska brevskrivarna, tog han upp Strindberg, Tegnér, Kellgren, Ekeblad och Leopold. Johan Ekeblad var årsbarn med Agneta Horn, i mycket hans fullständiga motsats som skribent. Hennes verk, »Beskrivning vii sture allén över min vandringstid«, är mycket nära samtidigt med huvud- delen av Johan Ekeblads brev till brodern Claes. Det är att märka att breven visserligen är privata men att för- fattarskapet uppenbarligen hade ett vidare syfte: Johan Ekeblad skrev för eftervärlden. Han visste med säkerhet, att breven spar- ades. Vid ett tillfälle lät han en nyanställd tjänare föra pennan i ett brev och fann sig föranlåten att förklara varför. Det första skälet var, att han ville se nykomlingens »fason till att skriva«. Han fortsätter: »Det sker ock därför att jag en gång må göra det jag än aldrig har gjort, på det att de efterkommande må se att jag ock har hållit en skrivare i mina dagar.« Internationellt sett var han inte ensam i sin samtid om att ägna tankar åt denna tidshorisont. Familjen förväntade sig alltså brev, och detta har säkert i och för sig varit en stor stimulans. Fadern visade ofta sin tacksam- het och markerade den inte sällan genom påteckningar på de ankomna breven: »Anno 1660 den 27 april är mig detta inhänd- igat. Den högste guden nådelig bevare min käre son ifrån all olycka både till själ och liv. Gud löne’t honom för var bokstav han mig tillskriver och så för aviser han sänder mig.« En förebild i skrivandets konst är tydligt nog faderns stil, som Johan återkommer till mer än en gång. Här är ett belysande exempel: »Allenast får jag lov säga detta till beslut, att min käre farkärs brev var mig så agreabelt, att jag kan inte annat göra än läsa’t genom. Farkär har jag vet inte vad för en facilitet till att säga det han vill genom skrivande, att jag förundrar mig däröver och kan inte begripa, varuti den flytande stilen egentlig- en består.« Johans egen läggning har ändå varit avgörande. Han är rätt ofta inne på den omedelbarhet, det impressionistiska skrivsätt, som i hög grad präglar hans författarskap: »Men om jag törs säga’t så må jag bekänna, att jag har det felet: så snart jag sätter mig till att skriva någon till, så är det mig omöjligt att länge viii han skrev med sälta kunna sitta och tänka efter vad jag skriva skall, utan det som mig då först faller in i tanken sätter jag det genast på papperet. Därför måste jag bedja alla de, som låta sig behaga att jag im- portunerar dom därmed, att de inte till ondo upptaga, att jag understundom är uti humör till att skämta om det som dom inte alltid behaga kan.« I linje med detta ligger, att Johan betraktar det täta brevskriv- andet som ett slags samvaro. Han använder ofta benämning- arna konversation och samtal: »Ty förutan min käre brors goda konversation må jag bekänna, ehuru högt jag estimerar livet, att jag ringa plaisir till att leva finna skulle.« Eller i ett brev till fadern: »Om jag icke satte siffran hos mina brev, så hade jag nu inte vetat, att det är det sjunde som jag har skrivit sedan jag skildes vid farkär. Detta är fulle något fariseiskt talat och lik- som jag ville berömma mig av min flitighet, men på det att det icke må uttydas så eller på det sättet, så deklarerar jag nu, och jag tror att jag har ofta gjort’et min käre farkär tillförne, att det jag skriver inte må kallas några brev utan ett samtal.« I ett annat brev formulerar han sig mycket starkt: »Jag talar om mig och säger, att jag håller konversationen för det förnämsta i världen.« En sådan hållning står i samklang med en fransk tend- ens i tiden. Men inte minst kan man här räkna med inflytande från Johans husgud Montaigne, det föregående seklets ironiska skeptiker, som ägnade en av sina essäer just åt konversationen: »Den mest fruktbara och naturliga andliga övningen är enligt min uppfattning samtalet. Jag tycker det är behagligare än någon annan sysselsättning i livet.« Johan säger att essäerna är helt i hans smak och att han har läst dem mer än tjugo gånger. Den starka internationella orienteringen gör det emellertid helt naturligt att också räkna med ett utländskt inflytande i vidare mening på Johans stil. Särskilt intressant i det samman- hanget är, att han tar upp en volym med valda brev av Guez de Balzac i en bokförteckning. Men även Voiture, den andre led- ix sture allén ande brevskrivaren i Frankrike, har nog spelat in med sin kvicka stil. Den för barocken utmärkande ornamentiken finns i någon mån hos Johan men förknippas gärna med hans ofta märkbara självironi. När han i ett brev formulerar sig litet utstuderat, tillägger han genast: »All denna omsväven är så mycket att säga att hon dog i kopporna, och det hade varit nog av. Det andra är allenast till att låta se min vältalenhet uti pennan.« Med inriktningen mot fri konversation ligger det nära till hands för Johan att parodiera den gängse, hårt bundna brev- normen, kodifierad i brevställare. Det gör han också på punkt efter punkt i ett träffande brev till sin far. När en av dessa fraser ändå slinker med någon gång, blir det anledning till en ursäkt- ande kommentar: »Jag önskar min käre farkär all självbegärlig lycka och framgång uti allt sitt goda företagande. Denna be- gynnelsen på mitt brev är fulle något litet prästaktig, men jag försäkrar min käre farkär därpå … att den önskan utav ett mer än gott hjärta går. Jag förhoppas att min käre farkär icke miss- tänker denna lilla komplimangen, som så i hastighet framkom. Det plägar eljest inte vara min vana att bruka dom.« Enligt min tanke innebär frigörelsen från den stela normen snarare ett slags förlösning än ett normbyte: hans naturliga fallenhet får genomslag. Den kom till uttryck redan när han kände sig bunden av normen, fast givetvis inom snävare ramar. I sextonårsåldern skrev han helt flärdfritt i ett brev till Claes: »Min käre brors skrivelse haver jag bekommit med major Nils Hård, men det var något gammalt. Käre bror, jag ligger ännu hemma och grisar, vet ännu intet vartut det kan bära till vägs för mig. Give Gud att min käre bror vore hemma att så bleve någon råd.« Till allt detta kommer självfallet hans naturliga lätthet att uttrycka sig, hans utpräglade förmåga att tillvarata kontextens och situationens möjligheter och hans vida beläsenhet med de associationsmöjligheter den ger. Hans utnyttjande av situation- x han skrev med sälta en finns det många exempel på. Några veckor efter Kristinas abdikation den 6 juni 1654 i Uppsala är det dagliga livets form- er ännu suddiga: »Jag ville fulle skriva mer men jag är så sömn- ig och gissa på vad klockan är. Jo, rättnu slår hon 12 och vi skola gå till måltid om middagen. Jag stod rättnu upp och är jag nu så vand att sova sedan jag kom till Stockholm och gör inte ann- at att jag vet inte huru.