Bönderna och bybildningen. Aspekter kring formeringen av den feodala bondeklassen

Thomasson, Joakim

Published in: Byarnas bönder. Medeltida samhällsförändring i Västskåne

2005

Link to publication

Citation for published version (APA): Thomasson, J. (2005). Bönderna och bybildningen. Aspekter kring formeringen av den feodala bondeklassen. I M. Mogren (Red.), Byarnas bönder. Medeltida samhällsförändring i Västskåne (s. 44-139). Riksantikvarieämbetet.

Total number of authors: 1

General rights Unless other specific re-use rights are stated the following general rights apply: Copyright and moral rights for the publications made accessible in the public portal are retained by the authors and/or other copyright owners and it is a condition of accessing publications that users recognise and abide by the legal requirements associated with these rights. • Users may download and print one copy of any publication from the public portal for the purpose of private study or research. • You may not further distribute the material or use it for any profit-making activity or commercial gain • You may freely distribute the URL identifying the publication in the public portal

Read more about Creative commons licenses: https://creativecommons.org/licenses/ Take down policy If you believe that this document breaches copyright please contact us providing details, and we will remove access to the work immediately and investigate your claim.

LUND UNIVERSITY

PO Box 117 221 00 Lund +46 46-222 00 00

Download date: 06. Oct. 2021 Bybildningen och bönderna Bybildningen kan i lika beståndsdelar ses som en

emancipation av människor i beroendeställning på gårdarna som uppkomsten av de feodala

klasserna och de där tillhörande hierarkierna. Byarna var efter förhållandena effektiva och ratio-

nella ekonomiska enheter, effektivare än vad som var fallet med de tidigare konglomeraten av

ensamgårdar. J oakim T homasson

Betraktar man det sydvästskånska landskapet från en av gård omgiven av åkermark som tidigare var gårdsplat- de större riksvägarna, från motorvägarna eller från ett ser. En lundaprofessor i ekonomisk historia, Oscar kupéfönster i en järnvägsvagn, så förefaller landskapet Bjurling, har hävdat att med jordbruksreformerna så bestå av fyrkantiga åkrar och spridda gårdar. Denna ”… bredde tråkigheten ut sig på den svenska landsbyg- landskapsbild bryts då och då upp av enstaka träd- den. De gamla glada byfesternas tid var förbi. Den dungar av ädellövskog, även om inslag av gran- och en- svenske bonden förvandlades från en munter koopera- ergiskog retar sinnena. Åar och bäckar bildar oregel- tör till en dyster individualist” (Bjurling 1972, s. 13). bundna gränser (fig.1) som ofta bryts av de moderna Den följande texten skall behandla framväxten av kommunikationslederna, invid vilka ’’tätorter’’ och de gamla byarna. Är det möjligt att svara på frågorna ’’samhällen’’ bildar pärlband av bebyggelsekonglomerat. om vilka som ville bo i byar och varför man ville göra Minskar man farten, cyklar, springer eller på annat det? Hur såg byarna ut? När såg de dagens ljus? För sätt tar sig fram för egen maskin så framträder andra att få någon meningsfullhet i dessa problemformule- bilder av landskapet. Invallat i det ’’moderna’’ finns ringar är det av vikt att inledningsvis ställa sig frågan små spår av andra landskapsbilder. Betraktat mot vad som konstituerar en ’’by’’ innan frågorna kring Glumslövs backar framträder kanske mestadels otali- ’’byns’’ framväxt belyses. ga små och stora gräsklädda högar på dominerande höjdlägen. Dessa ’’ättehögar’’ har allt sedan de anlades Att beskriva byar – strategier och under den äldre bronsåldern utgjort viktiga landmär- ken i terrängen. Människor i alla tider har fått förhålla utgångspunkter sig till dessa monument, även det moderna samhällets Ordet ’’by’’ kommer från fornsvenskans ’’byr’’ som är infrastrukturella satsningar. en bildning till ’’bo’’, vilket i sin tur ursprungligen be- Men med utsikten från Glumslövs backar framträ- tyder ’’boplats’’ och ’’odling’’ (Sporrong 1999). Ge- der andra tidsdokument. Framförallt mot söder så nom analyser av namnformerna inom Danelagen i hamnar de små kyrkorna, mestadels från medeltidens England har man kunnat få fram vilka namnformer gryning, i ens direkta blickfång (fig. 1). Det sägs att om som var aktiva under vikingatid. Namnformen ’’by’’ man klättrar upp i en av dessa kyrkors torn så kan man var en av de mest förekommande i detta område, och åtminstone se till grannsocknarnas kyrkor från vilka av allt att döma dyker ’’by’’ upp i ortnamnen under man kan se nästa sockenkyrka. På detta sätt skulle allas vikingatid även i södra Skandinavien (Porsmose 1988, Skånes kyrkor bilda visuella nätverk genom landskapet. s. 220f). I det skånska runstensmaterialet så förekom- Kyrkorna markerar platsen för en gammal by. Hu- mer exempelvis ett ortnamn som innehåller ’’by’’ i in- vuddelen av dessa försvann genom de stora reformer skriptionen på runstenen från Hyby. I området för väs- som genomfördes under loppet av 1600- 1700- talen tra Skåne (i denna text definierat av häraderna Luggu- och vid början av 1800-talet. I de allra flesta fall åter- de, Rönneberga, Harjager, Onsjö, Frosta, Torna och står endast en eller ett par gårdar på den gamla byplat- Bara, se fig. 2) finns suffixet -by på 35 av sammanlagt sen, i andra finns det stora flertalet gårdar kvar. Situa- 931 byar (angivet i det skriftliga källmaterialet från tionen kan illustreras av två byar i Landskronas närhet. perioden 1570–1624, se i Karlsson 1998, appendix I Säby kan man fortfarande gå på den grusade byavägen XII). I Skåne som helhet fanns under 1600-talet 80 från kyrkan, och på båda sidor vara omgiven av går- byar och sex dubbel- eller ensamgårdar med efterledet dar, medan det enda som återstår av byn Häljarp är en -by (Dahl 1942, tabell 4). Bybildningen och bönderna

46

Fig. 1. Fotografi från Glumslövs backar mot väster. Foto Thomas Hans- Photograph from the hills of Glumslöv, looking west. Photo Thomas son. Hansson.

Bybegreppen i forskningen – några utgångs- existens av bysamfällighet, byalag och/eller skifte- punkter slag. Benämningen har fått olika innebörder inom såväl • Definition enligt kriteriet territoriell avgränsning. kulturhistorisk forskning som vad gäller den vardagli- Detta innebär att byn karakteriseras i ”egenskap ga betydelsen. Begreppet ’’by’’ används i det senare fal- av ett fysiskt rumsligt objekt med areell utsträck- let vanligtvis som en benämning av en samling gårdar ning” (a.a., s. 71). på landsbygden. Inom den kulturhistoriska forskning- en finns emellertid ett antal olika betraktelsesätt. Inom Andra menar att den historiska forskningen kring den disciplinerna geografi, ekonomisk historia, historia medeltida landsbygden i sin helhet har karakteriserats och arkeologi har bydefinitionerna kommit att klassi- av en ekonomistisk grundsyn (Ersgård & Hållans ficeras efter fyra olika typuppsättningar av kriterier 1991, s. 10). Kulturgeografen Bengt Windelhed visar (Egerbladh 1977): även på att det finns betydande skillnader i bybegrep- • Den första gruppen använder kriteriet kameral re- pet beroende av att byn ibland diskuterats med avse- gistrering som definition. Detta innebär att byn ende på bebyggelse, och ibland betonas en integration skall vara registrerad som en kameral ortnamnsgi- mellan bebyggelse och markanvändning (Windelhed ven enhet i det skriftliga materialet. 1995, s. 49f). • Definitioner enligt kriteriet minimiantal bruk- Floran av definitioner av bybegreppet har varieran- ningsenheter innebär att bydefinitionen endast be- de bakgrund och äger gentemot denna någon form av stäms av antalet brukningsenheter. giltighet och legitimitet. Likväl är det av vikt att disku- • Bybegreppet konstitueras av inre organisation el- tera begreppets konstitution i förhållande till traditio- ler funktionell gemenskap som innefattar krav på ner och teorinivåer. Bybildningen och bönderna

47

Fig. 2. De sju häraderna i västra Skåne.

The seven administrative units (härader or hundreds) in western Skåne.

Monotetiska och polytetiska definitioner delar. Men klassificeringarna kan även baseras på an- Det finns ett inneboende samband mellan olika typer tagna orsaker till och effekter av olika typer av feno- av klassificeringar och teoribildning. Korrekta defini- men. tioner är nödvändiga för att formulera bra teorier, och Vad gäller den förstnämnda särskiljs det mellan adekvata teorier behövs för att skapa korrekta defini- monotetiska och polytetiska klassificeringar (Rapo- tioner/begrepp (Rapoport 1990, s. 69; se även Moberg port 1990, s. 70). De monotetiska indelningarna base- 1969, s. 105ff). Man skiljer mellan tre olika typer av ras på enstaka parametrar eller iakttagelser som finns klassificeringsprinciper. Den första typen, som får an- beskrivna i Egerbladhs fyra grupper av bydefinitioner. ses vara den vanligaste, behandlar ett fenomens olika Exempel på sådana utgör “gruppbebyggelser som är Bybildningen och bönderna

större än ensamgården” (Pedersen och Widgren 1998, inbyrdes adskilte Huse og Gaarde, saaledes at disse s. 430), eller som ’’tre gårdar inom en radie av 150 me- daner en social og – i vert Fald i historisk Tid – tillige ter’’ (Roberts 1987, s. 6). Båda dessa definitioner anslu- en økonomisk enhed” (Steensberg 1940, återgett från ter till kriterier där angivande av ett minsta antal bruk- Liebgott 1989, s. 17). Gemensamt mellan dessa olika 48 ningsenheter är bestämmande. Inom arkeologin redu- klassificeringar av ’’byn’’ är att dessa baseras på ett ceras ofta byn till att konstitueras av äldre bebyggelse- flertal parametrar som också påvisar samband, orsa- spår i historiskt kända bytomter (se t.ex. Billberg ker och effekter. 1989), som måste betraktas som en retrospektiv variant av kriteriet att byn skall ha varit kameralt registrerad. Begreppets konstitution I polytetiska klassificeringar baseras definitionerna Klassificeringarna är relaterade till olika typer av ve- på en mängd variabler. Exempel på detta är Ulf Spor- tenskapliga teorinivåer. Dessa kategoriseras i hög, rongs beskrivning i Nationalencyklopedin, där vi kan mellanhög och låg (Trigger 1993, s. 36–43 och där läsa att en by konstitueras av “två eller flera gårdar - anförd litteratur). Teorier på låg nivå utgörs av ’’empi- tidigare fast bosatta och mantalssatta driftsenheter risk forskning med generaliseringar’’. Trigger exempli- inom jordbruket - med avgränsat ägoområde (byterri- fierar denna nivå med typologiska klassifikationer av torium eller ägovälde), vari alla har sina ägor enskilt, artefakter, identifikationer av enskilda arkeologiska samfällt eller i ägoblandning. Inom ramen för byterri- kulturer osv. ”Generaliseringarna är baserade på iakt- toriet skall någon form av gemensamma beslut fattas tagelser att vissa tillbehör eller artefakttyper upprepa- om bl.a. markutnyttjande, hägnadsskyldighet och för- de gånger påträffas i ett visst samband med varandra, valtning av gemensam egendom (bysamfällighet, bya- står i förbindelse med en särskild plats eller härrör lag). Byns gårdar utgör därför i regel ett skifteslag, och från en bestämd period” (a.a., s. 37f). Den mellanhöga före laga skifte och enskifte låg husen vanligtvis samla- nivån utgörs av generaliseringar som försöker förklara de i en eller flera klungor. Människorna som bor i byn överensstämmelser som uppstår mellan två eller flera uppfattar sig själva som en avgränsad grupp med ge- uppsättningar variabler. Ester Boserups tes om att be- mensamma intressen; de är bybor” (Sporrong 1990). folkningstryck i en jordbruksekonomi leder till att det En liknande definition har framhållits av K. S. Bader: behövs mer arbete är ett exempel på en teori på mel- ”… a more or less self-contained group of homes for- lanhög nivå. Ett annat, arkeologiskt exempel, utgör ming a unit of settlement which is recognized as such Binfords the middle range theory – på svenska översatt by its inhabitants that it is as a social and economical till ’’mellandistansteori’’ – som försöker skapa sam- community” (Bader 1957, återgett från Rösener 1992, band i det arkeologiska materialet genom att relatera s. 46). Bengt Windelhed, som konstruerade sitt bybe- till etnografiska data. ’’Högnivåteorier’’ betraktas som grepp utifrån en undersökning av Barknåre by i norra ”abstrakta regler vilka förklarar de förbindelser mel- Uppland, definierar ”… en by i regionen som en bebyg- lan teoretiska uttalanden som är relevanta för förståel- gelseenhet om minst två gårdar med en ekonomi domi- sen av fenomenens huvudkategorier” (a.a., s. 39). Ef- nerad av odling och boskapsskötsel. Organisationen tersom studiet av människan inte uteslutande kan hän- för detta skall ha funktionell blandning av marker med föras till ett enskilt empiriskt material så kan inte privata och gemensamma rådigheter. Gårdarna skall ’’högnivåteorier’’ endast knytas till arkeologin. De till- ha en institutionell organisation för gemensamma rå- hör snarare samhälls- och humanvetenskaperna i all- digheter” (Windelhed 1995, s. 241). Den danske etno- mänhet, i teoretiska inriktningar som historiemateria- logen Axel Steensberg har definierat byn som ”Sambo- lism, funktionalism och evolutionism. Dessa teorier en af flere Bondefamilier og mindre Næringsdrivande i försöker i större utsträckning sammanbinda begrepp Bybildningen och bönderna

istället för att förklara givna iakttagelser. Teoriernas ortnamnsgivna enheter är föga lämplig. Komplettering trovärdighet är beroende av framgångarna/motgångar- med kriterium avseende minimiantal brukningsenhe- na för teorier på ’’mellannivå’’. ter kan ifrågasättas på grund av svårigheter att motive- Såväl de mono- som de polytetiska definitionerna ra en distinktion mellan gård och by samt effekterna av begreppet ’’by’’ kan således hänföras till teoretiska av val av minimigräns. Den varierande graden av och 49 generaliseringar på låg nivå. Deras respektive generali- formerna för inre organisation medför problem vid val seringar görs ofta endast på grundval av empiriska av kriterievariabel” (Egerbladh 1977, s. 77). iakttagelser. Sporrongs och Baders respektive bydefi- Fördelen med polytetiska definitioner är däremot nitioner är exempel på mellanhöga nivåer, där antag- att: ”they force one to dismantle or dissect excessively andena om byns organisation kopplas samman med broad concepts, so called holistic entities” (Rapoport människornas uppfattning om sig själva som bybor. 1990, s. 73). Även om undantag finns, så befinner sig Kommunikationen mellan begrepp och teori är på polytetiska begrepp i högre utsträckning i relation till många sätt avgörande för förståelsen av det förflutna. teorier på mellanhög nivå. De innehåller element från Monotetiska klassificeringar bygger på enstaka para- empirisk basnivå och utgångspunkter från teoretiskt metrar, som vad gäller bybegreppet konstitueras av ’’höga’’ nivåer, vilket implicerar att det finns en dialek- empiriska basdata. Problemet med denna typ av be- tisk koppling mellan förståelse och förförståelse. grepp är att: ”The reconstruction of historical mea- nings from material culture involves a correspondence Vilka faktorer har beaktats inom forskningen? between theories and the perceived cultural patterns, Inom forskningen har främst faktorerna befolknings- but also historical imagination to draw the data to- utveckling, teknikutveckling eller försvar betonats gether and give it a coherence” (Saunders 1991, s. 47). som förklaringar till bybildningen. Även om orsaker- Detta påstående bör även vara relevant för kulturhis- na bakom bildandet av byar också har relaterats till ett toriska tolkningar utifrån skriftligt källmaterial. Be- flertal andra tentativa konstanter, så är ofta någon av greppen är viktiga meningsbärare i denna kommuni- de nämnda faktorerna dominerande eller bestämman- kation. Poängen är att monotetiska begrepp om inte de. Den mest klassiska diskussionen inom ämnet är re- omöjliggör, så åtminstone försvårar kommunikation lationerna mellan teknik och samhällsutveckling (se mellan erhållen ’’kunskap’’ och empiriska iakttagelser, redogörelse i Myrdal 1985, s. 152ff). En kategori av eftersom det saknas återkopplingar till begreppen. forskare hävdar att tekniken möjliggjorde eller med- Kulturhistoriska klassificeringar skapas inte endast på förde samhällsförändringar, som bildandet av byar, positivistiska eller traditionellt empiriska grundvalar, medan andra ser saken precis tvärtom. Sambanden utan med hjälp av teorier på hög nivå. Ett annat pro- mellan befolkningsökning och jordbrukets organisa- blem är att monotetiska begrepp tenderar att vara tion, eller dess tekniska standard, har på samma sätt otillräckliga klassificeringar av komplexa fenomen varit ett debattämne. Exempelvis menade Thomas som byar: ”No single attribute is both sufficient and Malthus att befolkningsökningar bestäms av föränd- necessary for group membership” (Rapoport 1990, s. ringar i jordbrukets produktivitet medan exempelvis 73). Egerbladh menar utifrån ett norrländskt material, Ester Boserup såg det som om att befolkningsökning- att begreppet bör konstitueras på basis av en generell en i sig framtvingar jordbrukstekniska innovationer definition av byn. Det finns, menar hon, en svårighet (se redogörelse i Skansjö 1983, s. 125ff; Callmer 1986, att erhålla jämförbarhet mellan de olika objekten ur s. 180). Detta är problemfält som påverkat den agrar- tidsmässiga och rumsliga aspekter. ”En definition vil- historiska forskningen i dess helhet (Österberg 1986, s. ken enbart innehåller kriteriet kameral registrering av 317f). De båda förklaringsmodellerna har även det Bybildningen och bönderna

gemensamt att de utgör teorier på en mellanhög nivå. forskare som centrala för bybildningen. Framförallt De försöker med andra ord förklara sambanden mel- har man betonat att introduktionen av den tunga hjul- lan parametrarna teknikförändring, demografi och plogen, som var klumpig att vända och därmed främ- samhällsförändring, där bybildningen utgör ett feno- jade långa tegar, krävde stora investeringar och ett 50 men som uppkommer i interaktionen mellan dessa. stort antal dragare, och därför krävde samarbete mel- Befolkningsökningen i Europa pågick oavbrutet lan flera bönder (Postan 1972, s. 52ff). från ca år 700, eller i alla fall efter år 900, och fram till Andra typer av förklaringar tar sikte på behovet av 1300-talet. Enligt grova uppskattningar tredubblades försvar, eftersom den europeiska byn uppstod i en oro- befolkningen i de centrala och västra delarna under lig period med svaga statsmakter (Genicot 1990, s. perioden 1000–1300 (Rösener 1992, s. 34). I Dan- 33). En del forskare har försökt sätta bysamfällighet- mark talar man om en befolkningsökning på upp till ens uppkomst eller stärkande i samband med ned- 40 procent (Porsmose 1988, s. 234f). I England, där gången i det feodala godssystemet i västra Europa un- siffrorna kanske är minst osäkra, har befolkningen der den tidiga delen av högmedeltiden. Med upplös- beräknats att ha ökat från drygt en miljon år 1086, till ningen av arbetsräntan från underlydande bondebruk nästan fyra miljoner år 1347 (Russel 1948; se även försköts den ekonomiska gravitationens centrum till Porsmose 1988 och Duby 1981, s. 192). I Sverige be- byn, där bönder nu fritt samarbetade i jordbruket, räknas befolkningen ha tredubblats under perioden med följd att de sociala banden mellan dem kunde 1000–1350, till ca en kvarts miljon invånare (Söder- stärkas (Rösener 1995, s. 61). Andra har argumente- berg 1992). Denna expansionsfas sammanfaller såle- rat för det precis motsatta, d.v.s. att relatera bybild- des med bybildningen. Befolkningsökning har därmed ningen till uppkomsten av lokala eliter och feodal ex- ofta kopplats till, och ansetts vara primus motor i by- ploatering. Porsmose menar exempelvis att föränd- bildningen (se t.ex. Skansjö 1983, s. 146; Grøngaard ringarna av byns struktur i någon mån stod i förhål- Jeppesen 1981). lande till etableringen av medeltidsstaten och dess fas- Under samma period skedde en övergång till inten- ta avgiftssystem (Porsmose 1988, s. 228ff). Likaledes sivare jordbrukssystem, såväl vad gäller insatsen av menar arkeologerna Ulf Näsman och Else Roesdahl arbetskraft som utnyttjande av naturresurserna (Bo- att byar var en förutsättning för det danska riksbildan- serup 1977). Chapelot och Fossier (1985, s. 155) har det (Näsman & Roesdahl 1993, s. 183). Georges anfört ett intressant argument i detta sammanhang. De Duby menar att det var frälset/aristokratin som initie- menar att bybildningen skulle vara orsakad av en eko- rade grundelementen i bybildningen: ”Det var därför logisk kris i samband med befolkningsexpansionen. som önskan att öka de seigneuriala inkomsterna så När man inte kunde expandera till nya arealer så blev småningom hos seigneurerna och deras ombud väckte de redan uppodlade överutnyttjande varpå avkast- tanken att ’’förbättra’’ […] avkastningen från de bön- ningen minskade. Lösningen var då att förändra bru- der som lydde under dem” (Duby 1981, s. 190). ket och teknologin. Men sambandet mellan befolk- ningsökning och bybildning är långt ifrån enkelt eller Det historiska beroendet självklart. Den jordbrukstekniska utvecklingen under Inom human- och samhällsvetenskaperna har definitio- perioden 1000–1200 karakteriserades av införandet nen av staden debatterats flitigt. Diskussionen har i av hjulplog, tresäde och harv (Myrdal & Söderberg många fall varit omfattande vad gäller antalet deltaga- 1991, s. 16ff). Detta ’’agrartekniska block’’ var i stort re, antalet involverade ämnen och intensitet. På flera förhärskande fram till 1800-talets början. Dessa tek- sätt kan därför denna diskussion berika beskrivningen niska förändringar har framhävts av t.ex. brittiska av ’’byn’’. I detta fall skall jag behandla två aspekter av Bybildningen och bönderna

diskussionerna kring ’’staden’’ och försöka att relatera mellanhög nivå. I likhet med de Vries klassificering av detta till bybegreppet. ’’urbanisering’’ bör även andra variabler än bebyggel- För det första har stadsbegreppet inom forskningen seförflyttning, teknikutveckling eller befolkningsök- varit intimt förknippat med begreppet ’’urbanisering’’. ning tillföras begreppet ’’bybildning’’. Urbaniseringen betraktas inom forskningen som en För det andra har sammanhangen betonats som en 51 utveckling över tid där olika topografiska och struktu- viktig faktor i diskussionen kring stadsbegreppet. Erik rella parametrar samlas till en ort, varefter denna ort Cinthio menade exempelvis att staden är en spegling slutligen uppfyller kriterierna för en stad. Men vanligt- av förändringar och skeenden i det totala samhället vis är det bara en som utgör ett definitivt eller bestäm- (Cinthio 1982, s. 33; se även Abrams 1978, s. 10). Det mande kriterium för att en ort skall definieras som finns med andra ord en återkoppling mellan viljan att stad. Den holländske ekonomhistorikern Jan de Vries förstå ett fenomen (staden) och verktygen för detta, urskiljer tre olika innebörder av urbaniseringsbegrep- d.v.s. förförståelsen (begreppets konstitution). I detta pet (de Vries 1984, s. 11ff; Lilja 1990). För det första perspektiv förespråkas en snäv definition av ’’staden’’ betonar han en demografisk omfördelning av befolk- och som nödvändigtvis innebär att stadens utveckling ningen till städer. För det andra framhävs särskilda ses som diskontinuitiv. Likaledes innebär det, men inte urbana beteenden och livsmönster, de Vries använder nödvändigtvis, att begreppet klassificeras av en mängd begreppet behavioural urbanization (Lilja: ’’kulturell antagna kriterier (’’polytetisk’’ defininition). Anders urbanisering’’). Den tredje innebörden i de Vries be- Andrén har menat att ”Ju allmännare stadsbegreppet grepp är ’’strukturell urbanisering’’ som syftar till en formuleras desto mindre analytisk betydelse har en pe- koncentration av icke-agrara aktiviteter till en plats. I riodindelning och ju snävare stadsbegreppet uppfattas jämförelse med ’’bydebatten’’ kan urbaniseringen sna- desto större betydelse har periodiseringen” (Andrén rast jämföras med det frekvent förekommande begrep- 1985, not 34). I en studie av de medeltida byarnas for- pet ’’bybildning’’. I de Vries tappning skulle ’’bybild- mering är det således av vikt att fånga såväl det histo- ning’’ innebära en demografisk omfördelning av be- riska skeendet som vår konstlade/konstruerade slut- folkningen till ’’byar’’, uppkomsten av en specifik ’’by- punkt för detta. I detta fall utgör ’’bybildningen’’ det kultur’’ eller en kulturell ’’bybildning’’ (något som för- historiska skeendet och definitionen av byn den kon- ordas i Sporrongs definition) samt en koncentration av struerade slutpunkten. agrara aktiviteter till byarna. Bybildning har inom forskningen främst beskrivits som ”den stationära En betraktelse kring forskningen om bybe- byns uppkomst”, d.v.s. bebyggelsens förflyttningar i greppet och bybildningen landskapet intill dess att den etableras på de kända Konstitutionen av bybegreppet kan på flera sätt förstås bytomterna (Porsmose 1988, s. 226ff; Windelhed utifrån dess kunskapsteoretiska förutsättningar, vilket i 1995, s. 91). Även om själva förflyttningarna har tol- princip innebär återkopplingen mellan ’’högnivåteo- kats som resultat av sociala och/eller ekonomiska för- rier’’ och begreppens definition. De förstnämnda kan ändringar i samhället (Callmer 1991, s. 348f; Grøn- till viss del delas upp i olika traditioner eller paradigm gaard Jeppesen 1981, s. 142ff), så har begreppet inte vilka får utgöra utgångspunkter för den kommande dis- angivits med någon egentlig förförståelse eller inne- kussionen. Traditionerna kan beskrivas som dominera- börd, och som det är formulerat så innefattar bybild- de av främst positivistiska och processuella influenser. ningen endast en eller enstaka parametrar. För att Inez Egerbladhs iakttagelser av bybegreppets typ- forskningen skall komma vidare bör emellertid den uppsättningar inom historisk forskning, har det ge- kunskap som erhållits återföras i teoretiska ansatser på mensamt att de utgör benämningar som är tydligt Bybildningen och bönderna

66ff). Inom denna tradition, som är en gren av ämne- na nationalekonomi och ekonomisk historia, samlas både ägandet (fysisk kontroll) och rättigheten att ge- nomföra aktiviteter (nyttjanderätt) i en ekonomisk systemmodell. Byn utgör inom property rights-skolan en institution inom vilken individen kunde vara med att bestämma hur resurserna kunde utnyttjas. Proble- met med den processuella eller systemteoretiska åskådningen är dock att föränderlighet snarare blir en konsekvens av samhällsutvecklingen än som en del av densamma. bestämbara/iakttagbara utifrån det valda källmateria- Ett intressant inlägg i diskussionen kring bydefini- let. Detta är en allmänt återkommande trend inom tionen utgör Jan-Henrik Fallgrens artikel som bl.a. agrarhistorisk forskning i stort. Eva Österberg menar behandlar morfologiska likheter mellan bebyggelser exempelvis att ’’bonden’’ har sönderdelats i olika från järnålder och medeltid/nyare tid (Fallgren 1993). 52 grupper utifrån kamerala kategorier (Österberg 1986, Fallgren utgår från en ’’polytetisk’’ definition, liknan- s. 306). Då fenomenet (byn) inom denna tradition ofta de den som Sporrong har formulerat i Nationalency- förklaras utifrån uppsättningar av ’’värdeneutrala’’ klopedin, och driver tesen att byar alltid har existerat. parametrar genereras inga kontexter/förförståelser till Poängen med Fallgrens resonemang är att det finns de studerade objekten. De reduceras till passiva ’’be- många tidsrumsliga likheter inom morfologierna, dvs. räkningsunderlag’’ eller ’’prickar på kartor’’ som för- att det finns konceptuell kontinuitet mellan järnålder klarar omfattningar av jordinnehav, produktionsvoly- och senare perioder. Det som emellertid framstår som mer och ägoförskjutningar m.m. Men det genererar en svaghet i hans definition är att han tar fasta på för inte förståelse kring de ingående interrelationerna ef- få parametrar. Detta innebär att bebyggelsen tenderar tersom samband eller tolkningar av sådana inte åter- till att betraktas som oföränderlig och att ’’idealen’’ förs till begreppen. På samma sätt reduceras ’’bybild- materialiserade i morfologierna blir konstanta. Ur ningen’’, i synnerhet om fenomenets definition är för morfologiskt perspektiv förekommer det lika många allmän och/eller ’’monotetisk’’, till exerciser som sak- varianter som analyserade enheter; varje bebyggelse nar betydelse eller historisk innebörd i det samhälle har sina individuella särdrag. Genom att på teoretisk som undersöks. basis konstruera ett ’’polytetiskt’’ idealbegrepp med en Inom den processuella traditionen utgör fenome- ’’hel’’ uppsättning av fenomen och jämföra detta med nen (byarna), precis som inom den positivistiska sko- källmaterialet, så framkommer olika uppsättningar av lan, av ’’värdeneutrala’’ och iakttagbara parametrar. variationer. Variationerna bör tolkas som materialise- Det finns dock avgörande skillnader. Inom processua- rade kompromisser där nya intentioner och hävdvun- lismen utgör parametrarna delar av övergripande för- na traditioner stötts och blötts mellan olika aktörer. klaringsmodeller som återfinns på teoretisk hög- eller Fallgrens resultat visar både att hävdvunnenheten och mellanhög nivå. Dessa modeller har ett utpräglat his- gamla traditioner levt kvar i bebyggelsemorfologierna, toristiskt, i betydelsen föränderligt, perspektiv. Inom att gamla fägator och hägnadssystem utnyttjades även processualismen blir därför ’’bybildningen’’ en viktig under senare perioder (och kanske på sina platser fort- företeelse som förklarar en systembunden historisk farande utnyttjas). Samtidigt måste det påpekas att process. Exempel på detta är den ovan refererade de- även om byarnas morfologier inte förändrades, så kan batten kring demografi, teknikutveckling och sam- de olika enheterna ha tagit till sig andra fenomen från hällsförändring. Torben Grøngaard Jeppesen försöker ’’idealbyn’’. Exempelvis kan formerna för samarbete i sin bok ”Middelalderlandsbyens opståen” att förkla- ha förändrats och/eller de sociala förhållandena (som ra bybildningen utifrån Ester Boserups demografiska exempelvis förekomst av landbor). Mats Riddersporre och systemteoretiska modell (1981, s. 143f). Han me- har följt upp Fallgrens resonemang och problematise- nar att befolkningsökningen medförde en förändring rat förhållandena mellan bebyggelsemorfologi och av åkerbruket till flervångsbruk, som en ytterligare samarbete mellan olika bebyggelseenheter (Ridder- konskvens, till uppkomsten av byar. Ett annat exem- sporre 1999). Han presenterar i artikeln fyra teoretis- pel, som representerar en helt annan tradition, där by- ka modeller som utgår från ett binärt motsatsförhål- begreppet ingår i en teori på mellanhögnivå är inom lande (bo tillsammans – arbeta tillsammans gentemot den s.k. property rights-skolan (se Windelhed 1995, s. bo isär utan samarbete) och två varianter av detta (bo Bybildningen och bönderna

isär – arbeta tillsammans gentemot bo tillsammans var även de sociala beroendeförhållanden och relatio- utan samarbete). Dessa former behöver inte utesluta ner som fanns i hela samhället. varandra, som Riddersporre också understryker, de ’’Bybildning’’ innebär i detta perspektiv regelbun- utgör snarare idealiserande exempel på kompromisser den social praxis, vilket enligt Giddens är resultatet av mellan konkurrerande ideal, nymodigheter och gamla individuella och kollektiva handlingar. Genom att de- 53 traditioner vad gäller det funktionella rummet. De oli- finiera en mängd olika parametrar i begreppet kan det ka samarbetsformerna kan, som påvisas av Fallgrens vara möjligt att fånga vilka handlingar och vilka aktö- artikel, ha existerat i samma landskapsavsnitt såväl rer som ligger bakom viljan att ’’bybilda’’. Varje feno- som under samma tid. men bör betraktas som intentioner, hävdvunnenhet och kompromisser i strukturerandet av de sociala rela- Aktörerna och begreppsbildningen tionerna och samhällets institutioner. Sammankopplingen av begreppen ’’by’’ och ’’bybild- De sociala systemen bör dock kompletteras till att ning’’ är, som påtalats ovan, av vikt för att fånga aktö- även innefatta förhållningssätt gentemot landskapet. I rerna i det historiska skeendet. I detta perspektiv är detta fanns, framförallt i skriftlösa tidrum, ideologiskt ’’bybildningen’’ ett uttryck för en vilja att förändra viktiga minnen och maktsymboler i form av olika typer samhället. Det är en del av individers och kollektivs av monument eller andra lämningar Valet av, och för- vilja att uppnå vissa målsättningar, att skapa nya lev- utsättningarna för ’’bybildningen’’ utgick i så motto nadsomständigheter. Den konstruerade slutproduk- ifrån två motsatta färdriktningar som fanns inbakade i ten, som vi valt att benämna ’’by’’ är en kompromiss landskapet. Den ena riktningen var mot framtiden mellan individer, intressegrupper och andra maktsfä- medan den andra syftade på dåtid, mediet mellan dessa rer i samhället. Grundsynen i detta betraktelsesätt är motsatser var minnet (se resonemang i Olivier 1999, s. att individerna både är fria och ofria. Deras handlings- 531). Ett skeende hänför sig både mot framtiden (ge- utrymmen är definierade av de förutsättningar som nom omvandling), och gentemot det förflutna (genom finns i det existerande samhället – individen måste för- åldrandet) genom att hela tiden bevara ett vittnesbörd hålla sig till sin kontext. Detta innebär inte att indivi- om det förflutna (Anglert 2001). Alla olika typer av den är fångad i ett handlingslöst tillstånd. Genom att bebyggelser, som representerar strukturationer av soci- agera skapas fortlöpande nya förutsättningar. Samhäl- ala relationer, förhöll sig således till något i dåtiden i let består av sociala system vilket är detsamma som form av fysiska lämningar och platser för kollektiva ”reproducerade relationer mellan aktörer eller kollek- minnen, för att ta avstamp in i framtiden. Förståelsen tiv, organiserade som regelbunden social praxis. Den- av incitamenten bakom besluten att ’’bybilda’’ är i det- na typ av regelbundet reproducerad social praxis är ta perspektiv beroende av förståelsen av landskapet i ingenting annat än samhällets institutioner” (Lilja stort. Bybegreppet formades i ett sammanhang mellan 1990, s. 217 efter Giddens 1979 och 1984). Under förutsättningar och framtidsperspektiv. medeltiden utgjorde ’’feodalism’’ beteckningen på det I det följande görs först en idealiserande typbe- övergripande rådande sociala systemet. Med detta av- skrivning av den medeltida byn (främst med utgångs- ses de sociala institutioner som grundades och fortlö- punkter i den arkeologiska litteraturen). På detta följer pande förändrades genom daglig praxis och som kon- en studie av landskapsuppfattningen med tonvikt på stituerades av kyrkan, staten och de olika samhälls- den senare delen av järnåldern och den tidiga medelti- klasserna. Beroendeförhållandena grundades främst den. Detta görs i syfte att bygga upp en förståelse och på olika former av privilegier till resurser, främst den en kontext kring ’’bybildningen’’ och dess mer ’’statio- agrara produktionen. Men en viktig del av systemet nära’’ bebyggelseskick. Därefter vidtar en mer specifik Bybildningen och bönderna

undersökning av bebyggelsemorfologi och byggnads- fundamentally characterized by partial engagement in kultur som fäster avseende vid de sociala förändringar markets which tend to function with a high degree of som ägde rum. Texten avslutas med en diskussion kring imperfection.” (a.a., s. 12). Det feodala landskapet var sambanden mellan ’’bybildningen’’ och formerandet av således produktionsdelat. Bönderna stod för den agra- 54 den medeltida bondeklassen. ra produktionen, medan handel och visst hantverk ut- fördes i städerna under egen jurisdiktion. Städerna Den medeltida byn – en idealiserande fungerade som avyttringsplats för delar av det agrara produktionsöverskottet. På städernas marknader kun- typbeskrivning de stormännen avyttra sitt överskott och införskaffa Den medeltida byn skapades i en feodal kontext, och produkter för statuskonsumtion. Men då böndernas präglades både vad gäller morfologi och produktions- produktion specialiserades, eller då de avkrävdes jord- organisation av de feodala förhållandena (mycket av ränta i form av pengar, har även de deltagit allt mer i det följande i texten är hämtat från Olsson & Thomas- marknadsutbytet. Byarna och städerna fungerade såle- son 2001). De vertikala samhällsrelationerna konsti- des interaktivt och förutsatte varandras existens. tuerades framförallt av herravälde och underkastelse. Till skillnad från de äldre, mer ätt- eller släktskaps- Kärnan i dessa förhållanden var de feodala räntorna: baserade gemenskaperna, var de feodala horisontella arbetsränta, naturaränta eller penningränta; detta samhällsrelationerna i högre grad relaterade till en viss oavsett om rätten till räntan eller skatten innehades av bosättning, ett visst bosättningsområde och gemen- en frälseperson, av kungen eller av kyrkan. Systemets samma förhållanden till produktionen. Så bildades grundläggande enhet var jorden, eller, mer specifikt t.ex. en mängd olika typer av medeltida korporationer formulerat, ägandet av den från territoriet utgående (Lindström 1991, s. 13ff). Den medeltida människan produktionen. Detta innebar att territoriet var ett poli- ingick alltid i någon sorts organiserad gemenskap. Vad tiskt definierat rum, avskiljbart från människorna som gäller byn manifesterades detta av samarbetet kring bebodde det. Dess begränsningar var fastlagda och den agrara produktionen. Denna organiserades av ett kringgärdade med regler, bestämmelser och privilegier gemensamt byråd, mer eller mindre formaliserat. Plat- (Saunders 1990, s. 184f; 1991). sen för rådet var oftast det gemensamma området mel- lan gårdarna, benämnt forte, eller bygata. I flera tyska Bönderna byar uppfördes också speciella ’’byrådhus’’ där byns Bönderna har ofta betraktats i ett tidlöst vakuum, som förtroendevalda träffades (Rösener 1992, s. 165) och ’’traditionella’’ eller som självhushållare. Men i prakti- där det även under hög- och senmedeltid utvecklades ken har naturligtvis bönderna redan under medeltiden egna byjurisdiktioner (a.a., s. 149) liknande den som varit aktörer i samhället, och därmed också på de mer medeltidsstäderna hade i Skandinavien. För Skandina- eller mindre outvecklade marknaderna, när tillfälle viens del finns de tidigaste beläggen för bystämmor funnits och när det har varit nödvändigt. Bönderna har och utseende av ålderman i de byordningar som börja- i denna mening aldrig varit helt självhushållande, men de skrivas ner under slutet av 1400-talet, men har av till skillnad från senare tiders kommersiella familje- allt att döma rötter i medeltiden (Porsmose 1988, s. jordbrukare var de bara delvis integrerade i ofullstän- 364f). De skandinaviska byordningarna var däremot diga marknader (Ellis 1988, s. 4f). ”Peasants are farm nästan helt inriktade på att reglera den agrara produk- households, with access to their means of livelihood in tionens gemensamma regler: stängsel, betesdrift, tids- land, utilizing mainly family labour in farm produk- schema för åkerarbetet, m.m. Behovet av att nedteck- tion, always located in a larger economic system, but na byordningen antas ha samband med byns storlek; Bybildningen och bönderna

ju mindre samfällighet, desto mindre skäl att formali- Tillhörde inte jorden någon, tillhörde den i princip sera regelverket (Erixon 1978). I landskapslagarna kungen. Men alla och envar hade enligt sedvana och framgår dock att byrådet eller de boende i byn hade kanonisk rätt att nyttja densamma (s.k. dominium ut- viss roll i det juridiska systemet, även om det inte före- ile, se nedan). Detta hävdades av kungamakten när de faller ha varit lika ’’institutionaliserat’’ som i Tysk- gällde de stora skogarna (Porsmose 1988, s. 299). Å 55 land. andra sidan hade bönderna nyttjanderätt till utmark och skogsdrift. Mindre skogar tillhörde frälset eller så Bebyggelsen låg de i fälad till byarna. Under loppet av medeltiden Genom toften reglerades varje gårds andel av byns till- förändrades dock dessa förhållanden. Frälset lyckades gångar i form av åkermark, beten och andra nyttighe- på vissa platser skilja skogen från byns övriga marker ter. Den reglerade också gårdens skyldigheter i byns för att på så vis skaffa sig kontroll över denna. Under kollektiva arbete och dess del av den feodala räntan. senmedeltid skärptes konflikterna kring skogsbruket Toften var en inhägnad yta runt gården. Tofternas samt jakt och fiske. Med undantag av undervegetatio- bredd gentemot bygatan/byplatsen (forten) stod såle- nen fick bönderna endast med frälsets tillstånd fälla des i proportion till gårdarnas andel av rättigheter och träd, jaga och fiska (Porsmose 1988, s. 362ff; Hoff skyldigheter. Tofternas ordning på bytomten var ofta 1997, s. 267–276). Vad gäller vägarna så hade dessa också bestämmande för placeringen av gårdarnas te- olika typer av social status (se i Hoff 1997, s. 288– gar på den gemensamma inägomarken. I Skandinavien 311). De publika vägarna, adelvägarna (’’adel’’ i bety- benämndes en sådan ordning solskifte. Bebyggelsen delsen huvudsaklig eller gammal), var ett kollektivt var mot bakgrund av detta noga reglerad i förhållande rum som skulle underhållas av de enskilda byarna. Se- till såväl den gemensamma driften som till den feodala dan fanns det kungsvägar som var militära vägar mel- räntan. lan borgar, städer, hamnar som var underlagda kung- Byarna – såväl själva bebyggelseplatsen som åkrar lig fredsordning. Vidare omnämns i landskapslagarna och utmarker – utgjorde sociala rum i landskapet (fig. kyrkovägar som ombesörjdes av sockenmenigheten 3). Kulturgeografen Brian Roberts har delat in byns och diverse privata vägar som var enskilda ’’rum’’. utrymmen i tre sociala kategorier (Roberts 1987, s. Klassrelationerna gestaltades även i form av status- 21). Han menar att det finns offentliga ytor för alla konsumtion (conspicuous consumption). I feodala för- och envar, platser ämnade åt byinvånarna själv och hållanden, och kanske speciellt under tidig medeltid, privata rum. I de danska byarna skall tofterna betrak- utnyttjade överheten sin rikedom i första hand för kon- tas som privata utrymmen, det var också bostadshuset sumtion, för att tillfredsställa personliga eller stånds- och gården/toften som definierade den högsta graden mässiga behov, och inte som en källa för att ackumulera av juridiskt skydd (Hoff 1997, s. 44). Åkrarna utgjor- kapital för att ytterligare berika sig (Gurevitj 1979, s. de troligen någon typ av mellanting eftersom de växla- 39). De mest påtagliga exemplen på detta är uppföran- de mellan privat ägande och kollektivt utnyttjande. de av manifesta byggnader. Genom huvudgårdens pla- Vissa marker hade dock en speciell status. I landskaps- cering i byn och genom uppförande av stenhus eventu- lagarna omnämns ornum och stuf som särägda jord- ellt med vissa försvarsanordningar, kunde stormannen stycken som inte räknades till byns marker (a.a., s. legitimera sin överhöghet. Senare under medeltiden 150ff) och därför bör betraktas som privata. Betes- skulle huvudgårdsinnehavaren i de flesta fall avgränsa markerna utanför vångarna utgjorde tillsammans med sig ytterligare genom att lämna byn och uppföra sina delar av sockenkyrkan bysamfällda utrymmen. Rätten ståndsmässiga byggnader på en avskild plats (Skansjö till skogarna är dock problematisk att kategorisera. m.fl. 1989; Porsmose 1988, s. 250ff). Bybildningen och bönderna

56

Gård Skog Toft Vägar Vång/åker Vattendrag Forte/bygata Äng

Fig. 3. Byarnas olika sociala rum fördelade på olika korporationer.

The different social spaces in the villages, distributed among different corporations.

En annan viktig plats eller institution i vissa byar var från slutet av 1100-talet och framåt antyder en föränd- kvarnarna/möllorna. Dessa fanns ofta i närheten av ring mot ett ’’mölletvång’’ även i det medeltida Dan- frälsets huvudgårdar (Porsmose 1988, s. 378ff) eller mark. Dokumenten belyser främst monopol i städer- ägda av en bonde utanför bytomten (Dahl 1942, s. na, men det anses vara allmänt giltigt för samhället i 59). I England, Tyskland och Frankrike fanns ett stort. Vissa menar att städer hade monopol på kvarn- ’’mölletvång’’ (på svenska: ’’kvarntvång’’) som innebar drift i förhållande till ett större agrarproducerande att bönderna var tvungna att mala sitt spannmål i fräl- omland (Thun 1982), andra menar att särskilda privi- sets kvarnar (Saunders 1990; Hoff 1997, s. 80f). I de legier för kvarndrift åsyftade större vattendrag och nordiska landskapslagarna finns dock inget som tyder hade att göra med kungamaktens hävdande av regal- på ett sådant monopol. De regler som styrde etable- rätten (Hoff 1997, s. 81). randet av vattenkvarnar enligt de danska landskaps- lagarna inriktades främst på att etablerandet av dam- Byarnas storlek under mitten av 1600-talet mar inte skulle störa jordbruket eller någon befintlig Byarna i Skåne bestod under mitten av 1600-talet i kvarn (Hoff 1997, s. 75ff). En del bevarade dokument medeltal av 10 gårdar. De största byarna fanns under Bybildningen och bönderna

Härad/ antal gårdar Bara Frosta Harjager Luggude Onsjö Rönneberga Torna

ababababababab

1 21 21 106 106 4 4 156 156 56 56 15 15 32 32

2 7 14 40 80 7 14 19 38 18 36 3 6 13 26 57

3 – 5 14 53 49 179 20 38 54 199 9 34 6 24 12 50

6 – 10 28 209 28 228 6 40 43 332 13 103 12 102 12 101

11 – 20 17 234 16 240 10 144 14 176 18 253 17 269 24 355

> 20 0 0 5 128 7 181 2 42 3 82 5 113 7 162

Summa 87 531 244 961 54 421 288 943 117 564 58 529 100 726

Tabell 1. Den rurala bebyggelsens fördelning i Bara, Frosta, Harjager, Distribution of rural settlement in the hundreds of Bara, Frosta, Harja- Luggude, Onsjö, Rönneberga och Torna härader under mitten av ger, Luggude, Onsjö, Rönneberga and Torna in the mid-17th century. 1600-talet. A= antalet bebyggelseenheter, B= antalet gårdar. Kategori- A= number of settlement units, B= number of farms. Categorization sering efter Dahl 1942. Källa Karlsson 1998, appendix XII. according to Dahl 1942. Source Karlsson 1998, appendix XII.

denna period i Gärds härad på Kristianstadsslätten, fanns i Frosta och Luggude härader. Dessa uppgifter medan de minsta var belägna på Söderåsen i Norra skall relateras till densiteten av bebyggelseenheter Åsbo härad (Dahl 1942, s. 12). Jämfört med nordtys- (från Dahl 1942, fig. 8). Antalet bebyggelseenheter per ka och danska förhållanden var de skånska byarna kvadratmil var som störst på Kullahalvön, de södra små men tätt liggande (Dahl 1942, s. 14). Därutöver delarna av Luggude och norra delarna av Rönneberga, fanns 1626 gårdar belägna såsom ensam- eller dubbel- samt i de västra och centrala delarna av Bara härad. gårdar (> 14 % av det totala antalet gårdar). Jämförs Bydenstiteten var minst i gränslandet mellan Rönne- dessa karakteristika med de fem utvalda häraderna i berga, Luggude och Onsjö härader samt i de södra de- västra Skåne, så förelåg en något annorlunda fördel- larna av Torna härad. ning (data från Karlsson 1998, appendix XII). Medel- storleken på en by i detta område var 16 gårdar. Åkrarna och utmarken Skillnaderna mellan de olika häraderna i västra Åkrarna var indelade i två eller flera större fält, kallade Skåne är stora (se tab. 1). Antalet ensam- eller dubbel- vångar. Åtminstone under växtsäsongen var vångarna gårdar i Luggude härad utgjorde mer än hälften av det inhägnade för att hindra betesdjur tillträde (se i Ols- totala antalet bebyggelseenheter. Motbilden till denna son & Thomasson 2001 och där anförda arbeten). I situation fanns i Harjagers härad. Där utgjorde byar anslutning till byarna var två eller tre vångar vanligast. med tre eller fler gårdar 80 % av det totala antalet Dessa var fördelade på en växling mellan träda och bebyggelseenheter. I Harjagers härad fanns även den olika grödor. När vångarna odlades delades de in i största andelen bebyggelseenheter med fler än 20 går- smala tegar fördelade på de olika gårdarnas andel av dar. Detta är en tendens som även finns i de närmaste byns arealer. På detta sätt hade varje bonde sina olika grannhäraderna. Exempelvis hade ca 40 % av bebyg- tegar utspridda på många platser inom vångarna. gelseenheterna i Rönneberga härad elva eller fler går- ”Bruket av varje åker var beroende av gemensamma dar. Störst andel bebyggelseenheter med 3–5 gårdar beslut från bysamfälligheten vad gäller tidsschema och Bybildningen och bönderna

val av gröda. Tegarna brukades alltså individuellt un- sättet att utnyttja en given mängd betesmark, dels blir der växtsäsongen och avkastningen ägdes av varje arbetskraftskostnaden för att vakta och driva boska- bonde individuellt, men efter skörd, fram tills nästa pen mindre ju större flocken är. plöjning, släpptes kreaturen ut på fälten som då nytt- 58 jades kollektivt som betesmark. Därmed transforme- Att bo – kampen i landskapet rades åkern från individuellt till kollektivt nyttjande i en bestämd cykel. Ingen enskild bonde kunde hävda Landskapet kan beskrivas som de dialektiska relatio- att grannens boskap inte skulle beta på hans teg” (Ols- nerna mellan platser och rum. Platsen att bo på är vald son & Thomasson 2001, s. 14). utifrån hävdvunnenhet och nya intentioner vilket an- Det fanns uppenbara fördelar med detta system. tingen kan beskrivas som mångtidsligt (eftersom det • För det första var två- och/eller trevångsbruket mer finns olika uppsättningar parametrar på olika platser) produktivt än envångsbruket. eller fortgående föränderligt (eftersom nya intentioner • För det andra var arbetena med hägnader för att hela tiden förändrar det hävdvunna). Platserna för be- hålla ute kreatur per bonde mindre i en gemensam byggelseetableringar har således valts utifrån en vång än om dessa skulle inhägnats separat. mängd olika kriterier; att bo är att förhålla sig till nå- • För det tredje fanns det uppenbara fördelar med ge- got. Var, när och hur bopålarna slogs ner i och drogs mensamt storskaligt bete på vångar som låg i träda upp ur marken var/är ett aktivt uttryck för handling eftersom detta automatiskt gödslade fälten (punkt inom den sociala strukturen och var/är som sådan ett nr tre och fyra benämndes samfällt ’’vångalag’’). uttryck för densamma genom att själva handlingarna • För det fjärde var den enskilde bondens tegsprid- strukturerar samhället och dess maktrelationer (se ning (tegarna var placerade i alla typer av markslag Larsson 2000, s. 53). I detta tolkningsperspektiv kan och i samtliga vångar, en typ av försäkring). Om handlingarna betraktas som en del av kampen inom det var torka under något år så kompenserades den sociala strukturen materialiserad och konstitue- produktionsminskningen på de högt liggande rad av beståndsdelarna i landskapet. sandjordarna av en motsvarande höjning på de lågt liggande lerjordarna. ’’Den vandrande byn’’ i forskningen • För det femte skapade tegspridningen och de olika Den danske professorn i arkeologi C. J. Becker under- vångarna en förskjutning av grödornas mognad. sökte under sista halvan av 1960-talet och början av På detta sätt fanns det möjlighet att på ett bättre 1970-talet en större bosättning från äldre järnålder på sätt planera arbetena och därmed minska kostna- Grøntoft Hede i västra Jylland (Grøngaard Jeppesen derna för arbetskraft, färre människor behövde ar- 1981, s. 137). Vid undersökningarna påträffades sam- beta vid ett och samma tillfälle. manlagt 250 hustomter inom en yta av ca 16 hektar. Becker gjorde tolkningen att alla gårdar och hus inte Allmänningarna brukades och nyttjanderätten inneha- stått samtidigt, utan att en eller två gruppbebyggelser des kollektivt av byn, dess olika resurser stod i propor- existerat samtidigt och att nyetableringar av bebyggel- tion till den enskilde bondens andel av byns resurser. ser skett i genomsnitt vart 30:e år. Fenomenet har se- De bestod av markslag som skilde sig från trakt till dan dess kommit att benämnas ’’den vandrande byn’’ trakt. Gemensamt för samtliga byar var att det fanns och har blivit normgivande inom sydskandinavisk be- betesmark på allmänningarna. Betet ägde rum bysam- byggelsearkeologi. Flera ytmässigt omfattande under- fällt och i stor skala vilket var fördelaktigt ur två per- sökningar i Jylland har kunnat bekräfta detta feno- spektiv. Dels är flyttande av hjordar det mest rationella men. Framförallt har utgrävningarna i Nørre Snede Bybildningen och bönderna

och Vorbasse kommit att framstå som sinnebilder för regressionsfas i det tysk-holländska området. Under ’’vandrande byar’’. Båda boplatserna anlades under 1200- och 1300-talet, menar Grøngaard Jeppesen, 100-talet e. Kr. och har, åtminstone vad gäller Vorbas- fortsätter dock expansionsfasen i Danmark genom ny- se, kunnat följas till sin medeltida/nutida placering röjningar. (Hvass 1988). Förflyttningerna skedde inom mindre Forskningsläget har dock på en del punkter kom- 59 områden och med tidsintervaller som varierade mellan mit att förändras sedan Grøngaard Jeppesen publice- 100 och 200 år. I Vorbasse förflyttades bebyggelsen rade sin avhandling år 1981. Johan Callmer har i en som längst kring år 1100, då den vikingatida boplat- studie av bebyggelsedynamiken i Skåne under perio- sen övergavs till förmån för platsen för den medeltida den 600–1100 kunnat påvisa flera intressanta nyanse- kyrkbyn ca 1 km söderut (Porsmose 1994, s, 104, se ringar av Grøngaard Jeppesens resultat. För det första även Kieffer-Olsen 1987). betonar Callmer en långsam kontinuerlig befolknings- Fenomenet med ’’vandrande byar’’ är känt från sto- ökning under hela järnåldern, men garderar sig även ra delar av norra och nordvästra Europa. I de icke ro- mot eventuella variationer i denna utveckling orsaka- maniserade delarna av norra Tyskland, Holland och i de av försämrade jordbruksförhållanden och farsoter Storbritannien karakteriserades bebyggelsen under pe- (Callmer 1986, s. 180). För det andra anammar Call- rioden 400–1000 av ’’mobilitet och instabilitet’’ vilket mer ett antal ahistoriska modeller för att förklara innebar kortlivade bosättningar vilka i genomsnitt ex- fluktuationerna i nedläggelser och etableringar av be- isterade under 200–300 år (Chapelot & Fossier 1985, byggelsen. Förklaringarna till fluktuationerna stude- s. 58, 68; Callmer 1986, s. 168f; Steuer 1989, s. 117 ras i rumsliga perspektiv till skillnad från Grøngaard ff). Även i de norra delarna av Frankrike fanns samma Jeppesens utpräglat kronologiska perspektiv. Callmer typ av bebyggelsemönster under det första årtusendet menar att bebyggelseskicket under perioden yngre (Haselgrove & Scull 1995). järnålder till äldre medeltid främst karakteriserades av Torben Grøngaard Jeppesen har utifrån en mängd platskontinuitet eller av mindre bebyggelseförflytt- arkeologiska undersökningar försökt att identifiera ningar (< 250 m), samt att ”… a settlement which re- generella expansions- och regressionsfaser i detta mo- main on its earlier location or nearby […] attracts and bila bebyggelsemönster (Grøngaard Jeppesen 1981, s. absorbs one or more adjacent settlements” (a.a., s. 133ff). Undersökningarna omfattade sammanlagt 89 173 [cit.], s. 199f). Vidare betonar Callmer att i prin- boplatser från perioden 1–1000 e. Kr. belägna i Dan- cip samtliga kustboplatser försvann under loppet av mark och det tysk-holländska låglandsområdet. Reg- 900- och 1000-talen (a.a., s. 200). Liknande resone- ressionsfaserna belystes genom nedläggelser av boplat- mang har framförts av Björhem och Säfvestad som ser medan expansionsfaserna på samma sätt baserades menar att: ”Luckor i kontinuiteten på boplatser skulle på etableringar av bebyggelse. Utifrån detta kunde han således vara orsakad av koncentration och nedlägg- konstatera att det i hela området förekommit en all- ning, avlöst av splittring och nybyggnation av bebyg- män regressionsfas under 400- och 500-talen. Först gelse, snarare än av ett regelbundet vandrande av en- under 700- och 800-talen fanns en påtaglig expan- heter mellan boplatsytorna” (Björhem & Säfvestad sionsfas. Detta innebar för det tysk-holländska områ- 1993, s. 351). Således relateras inte nedläggelser och det att bebyggelsen fixerades till platsen för de ’’medel- etableringar av bebyggelser till demografiska regres- tida’’ bytomterna. I Danmark sker dock ytterligare en sions- och expansionsfaser. Callmers förklaringar till bebyggelseförflyttning under perioden 900–1100 inn- boplatsernas rörlighet i landskapet hänförs istället till an bebyggelsen fixeras till de historiskt kända byarna. omorganisation i samband med införandet av fler- Under slutet av den sistnämnda perioden inträdde en vångsbruket, formerandet av tidigmedeltida egendomar Bybildningen och bönderna

och osäkra förhållanden i kustzonerna. Vidare menar de medeltida byarna. Befolkningsökning, samhällsför- han att etableringen av bebyggelsen på de medeltida ändringar och teknikutveckling har på ett eller annat bytomterna var en del av det äldre mobila bebyggelse- sätt inverkat vid en ’’utveckling mot den medeltida mönstret. Däremot, påpekar han, var det först under byn’’. Porsmose anför exempelvis att med införandet 60 1200-talet som bebyggelsen kan betraktas som statio- av flervångsbruket utarmades inte åkrarna och där- när. Bebyggelsen finns nämligen kvar på samma plats, med försvann nödvändigheten att flytta bebyggelserna men borde vid denna tidpunkt ha reorganiserats eller (Porsmose 1988, s. 229ff). flyttats. Enligt Callmers synsätt så är det sålunda inte Gemensamt för förklaringarna till det rörliga bebyg- avgörande att bebyggelse etableras på det som senare gelseskicket är att samtliga mer eller mindre stora mo- skulle bli medeltida bytomter utan varför de inte flytta- deller utgår från att mobiliteten är en passiv konsekvens de. Orsakerna till detta var att ”After A. D. 1100 the av händelser och processer. Precis som i betraktandet rural units had been taxed and serious attempts were av begreppet bybildning bör förflyttningarna förstås made to introduce rudimenta of a money economy by som aktiva yttringar av intentioner i ett landskap be- the central power of Denmark” (Callmer 1986, s. 203). folkat av traditioner och konflikter. Erland Porsmose har lanserat en delvis annorlunda Den tyske arkeologen Heiko Steuer har försökt att tolkning av bebyggelseförflyttningarna under sen järn- tolka bebyggelseförflyttningarna som aktiva marke- ålder och tidig medeltid. Han menar till skillnad från ringar av sociala handlingar. Han menar i likhet med Callmer att bebyggelsen decentraliserades under denna övriga att den konstanta socioekonomiska faktorn i period (Porsmose 1988, s. 327f). Detta skedde antingen samhället var ett område eller en bygd (’’mark’’), inte genom delning eller utflyttning. Orsakerna bakom var själva bebyggelsen. Men med utgångspunkt i det att det med utvidgningen av åkerytorna och införandet merovingska riket anför Steuer att förläningar och av hjulplogen genererades för stora transportkostnader äganderätt kan förklara mobiliteten i bebyggelsen: “In inom stora bebyggelseenheter. Björhem och Säfvestad any case a single settlement area or ‘mark’ was a pos- framför hypotesen att omlokaliseringarna skulle vara session which the king, for example, would initially resultat av att de tidigare bygderna blivit överkolonise- transfer to his followers as a whole. Later several lords rade varpå nya landskapsavsnitt tagits i anspråk för may have owned property in a ‘mark’ and severally nya bebyggelseenheter (Björhem & Säfvestad 1993, s. wielded authority over land and people” (Steuer 1989, 357). Även uppfattningen om tidpunkten för bebyg- s. 117f). Förflyttningarna var enligt detta resonemang gelseetablering på de medeltida bytomterna har kom- resultatet av att nya stormän övertog förläningar och mit att nyanseras (se ovan). grundade nya bosättningar, alltså genom förändringar Bebyggelseförflyttningarna har ofta förklarats uti- i ägandestrukturen. Men samtidigt påpekar Steuer att från processuella och kulturekologiska premisser. beslutet att flytta bebyggelsen endast kunde tas genom Porsmose menar exempelvis att förklaringen till att konsensus hos invånarna i dess helhet. Detta påståen- byarna ’’vandrade’’ var att bebyggelseområdet efter de motsägs dock senare, då han menar att jordägarna övergivandet kunde betraktas som en gödslad åkeryta eller de som förlänats rättigheterna till bygden en- (Porsmose 1988, s. 229ff). Liknande tolkningar finns samrådande kunde fälla avgörandet: “There is a remar- även hos Sten Skansjö. Han menar att bebyggelsen var kable dynamism in the changes in the settlement area, hänvisad till att flytta inom grovt definierade resurs- the ‘mark’’, which reflects one and the same social pro- områden vars tillgångar utnyttjades extensivt (Skansjö cess: the consolidation of manorial structure. It may 1983, s. 128). Diskussionerna har även förts mot bak- thus be suggested, though not demonstrated, that at the grund av och komparativt gentemot vetskaperna kring time when the village was not yet hereditary property, Bybildningen och bönderna

the land-lord, who was given the village by the king, mer 1986, s. 173ff). Dessa ’’valmöjligheter’’ definieras could rebuild it on a new site” (Steuer 1989, s. 119). av aktörens (individer och kollektiv) förutsättningar Grunderna i Steuers resonemang är att förflyttninga- inom det existerande samhället (bestående av ’’tempo- rna möjliggjordes av att förläningarna innebar en oin- raliteter’’ eller ’’varaktigheter’’). Själva beslutet att flyt- skränkt äganderätt av all bebyggelse inom bygden. ta en bebyggelse till en annan plats kan sägas vara en 61 Han menar nämligen att bebyggelsen blev stationär händelse medan möjligheten att genomföra detta ema- när stormän ”… came to have rights and property in a nerar ur nivån av konjunkturer/cykler (jfr Braudel village, relocations of the old type were no longer 1980; se Bintliff 1995). practicable, or even desirable, especially since these lords owned scattered property and did not live in the Åminnelser av forna boplatser village themselves” (Steuer 1989, s. 118). Resone- Forna tiders boplatser eller de kollektiva minnena som manget förutsätter antingen att jorden var fritt avytt- formats kring dessa har varit fenomen i landskaps- ringsbar från dess invånare eller att förläningen/ägan- rummet. Många har bevarats såsom nedtecknade det innefattade förfoganderätt över invånarnas tribu- marknamn i jordeböcker och på kartor. Ofta har det ter till kungen. Etablerandet av gods och huvudgårdar efter arkeologiska undersökningar visat sig att det skulle i detta fall betyda rätt till andelar av produktio- muntliga återberättandet av den forna boplatsen har nen. Detta uteslöt inte olika former av sysslor eller pågått under väldigt långa tidsrymder. Ofta har även skyldigheter gentemot kungar eller andra potentater. dessa marknamn förlorat de ursprungliga betydelser- En annan förklaring till det cykliska förflyttandet na och kanske bara fungerade som särskiljande be- av bebyggelse har framförts av holländaren Fokke teckningar mellan olika jordstycken. Gerritsen (Gerritsen 1999). I likhet med Steuer ser han Den kanske viktigaste och tydligaste indikationen förflyttningarna som aktiva sociala markeringar, men utgörs av marknamn som innehåller begreppet ’’toft’’. Gerritsen betonar istället hur bebyggelserna följer dess Förutom att ha varit ett fördelningsinstrument och en invånares respektive biografier. Husens uppförande, juridisk gräns i de medeltida byarna så finns det dylika levnadstid, ombyggnader, förfall och nedmonterande marknamn utanför de äldsta kartornas gårdsplatser. samt dess placering var aktiva representationer av den Dessa kan visserligen ha fungerat som ’’nya’’ toftytor inneboende familjens livscykel samt dess status i för- vid omskifte av byarna (Riddersporre 1996), men en hållande till det övriga samhället. hel del faktorer talar för att begreppet huvudsakligen Det finns många sympatiska sidor i hur Steuer och kan tolkas som en indikation på äldre bebyggelse. Det- Gerritsen betraktar förflyttningarna som aktiva sociala ta är ett förhållande som antyds i landskapslagarna handlingar, inte som passiva konsekvenser av historis- där tofter benämns som ’’gamle toft’’ och ’’ubebygget ka processer. Vidare finns en återkoppling till samhälls- toft’’ (Hoff 1997, s. 87f). Men de tydligaste indika- utvecklingen i vilken bebyggelsens rörlighet utgör en tionerna har konstaterats vid arkeologiska undersök- konstituerande del. I förhållande till Grøngaard Jeppe- ningar. Inom Ystadsprojektet genomfördes en hel sen innebär detta att förflyttningarna i första hand inte mängd undersökningar på platser som i det äldre kart- bör betraktas som resultat av demografiska föränd- materialet bar toftnamn. I många, och vad gäller Stora ringar, även om detta indirekt kan ha påverkat och bi- Köpinge socken i samtliga fall, påträffades bebyggelse- dragit till utvecklingen. Såsom Callmer har visat finns rester från övergången mellan vikingatid och tidig med- det en mängd olika ’’valmöjligheter’’ exempelvis vid eltid (Riddersporre 1995, s. 71f, 152). Detta samband demografiska och/eller sociala förändringar: flytta är belagt även på andra håll i Skåne (Jönsson & Brors- samman, flytta isär, reorganisera och kolonisera (Call- son 2003). Tillsammans med betydelsen av begreppet Bybildningen och bönderna

toft, dvs. ’’åker invid gård’’ eller ’’hustomt’’, framgår utanför järnåldersboplatsen återfinns ’’humblatofter’’ att begreppet under medeltiden även kunde förstås vilka likaledes indikerar förekomst av äldre bebyggel- som beteckning på övergiven bebyggelse (se Nationa- se. Medan de yngsta bebyggelselämningarna och lencyklopedin toft), vilken fortfarande vid tiden för framdetekterade ädelmetallfynd inom delar av järnål- 62 nedtecknandet av de skriftliga källorna utgjorde indel- dersboplatsen pekar på dateringar från perioden ven- ningskategorier i landskapet och som levde kvar i det deltid–övergången till tidig medeltid, så är vetskapen kollektiva minnet. kring ’’humblatofterna’’ mer begränsad. Vid arkeolo- Andra indikationer på övergiven bebyggelse i form giska undersökningar har kulturlager (Stjernquist av marknamn på äldre kartor, är från bykärnan avsi- 1995) och olika typer av nedgrävningar framkommit des belägna marker med namn innehållande begrep- (Lindell & Thomasson 1999). Dessa har dock inte gått pen bol och torp eller namn som innehåller stuga, lada att datera. I vilket fall tyder marknamnen på existen- och damm/mölla. Den första grupperingen ansluter sen av två rumsligt separata bebyggelseenheter före delvis till diskussionen kring toftbegreppet. Begreppet tillkomsten av den medeltida byn, och i förhållande bol betecknade ursprungligen boställe, gård eller hem- till de tofter som markerats invid bykärnan, på flera man, men hade också, i likhet med toft, en kameral generationer av bebyggelseindikerande marknamn. betydelse för värdering och indelning av jord (Na- tionalencyklopedin bol). Eftersom bolnamnen var Indicier på övergivna bebyggelser inom Västkustbanans verksamma under vikingatid och tidig medeltid torde utredningsområde övergivandet kunna dateras till denna period. Likale- Inom Västkustbanans utredningsområde gjordes en des kan avsides belägna åkrar som har torpnamn indi- kulturgeografisk genomgång inför de arkeologiska un- kera en övergiven bebyggelse. Torpnamnen är dock dersökningarna. Syftet med denna var att rekonstruera problematiska att datera eftersom dessa varit verk- markanvändning och bebyggelsestruktur före den agra- samma under vikingatid och medeltid såväl som under ra revolutionen, bl.a. genom bebyggelseindikerande modern tid. Den andra gruppen av namnformer är marknamn (Erikson 1996). Källmaterialet utgjordes av troligen yngre än den föregående. Såväl damm/mölla storskifteskartor upprättade mellan åren 1746 och som lada är av allt att döma medeltida fenomen, med- 1803 kompletterade med en kortfattad genomgång av an stuga tillhör efterreformatorisk tid. Lunds stifts landebok från år 1569, palteboken från Mellan de sydvästskånska byarna Löddeköpinge, 1510 och uppbördsjordeboken från 1522. Utifrån detta Hofterup och Barsebäck påträffades vid excerperingar material gjordes en förteckning på de olika marknam- av äldre kartmaterial fyra toftomnämnanden i form av nen (se tab. 2 och fig. 4). På de 21 inventerade byarnas definierade markstycken som tyder på att platsen tidi- marker framkom 49 olika marknamn innehållande gare varit en bebyggelsenhet bestående av fyra gårdar. ’’toft’’, fyra som innehöll ’’bol’’ samt ett torpnamn. Vid arkeologiska undersökningar återfanns också bo- Dessutom påträffades ytterligare 12 från byarna avsides platslämningar och fynd från perioden yngre järnålder belägna bebyggelseindikerande marknamn. Av dessa till vikingatid (Stark & Mårtensson 2001). Den stora syftade fyra stycken på stuga, tre stycken på möllor eller järnåldersboplatsen strax söder om Stora Uppåkra har dammar, två namn på ’’lund’’ samt vardera ett syftande likaledes markerats med olika typer av toftnamn (Rid- på gård, lada, kapell och brunnar. När det gäller tre by- dersporre 1996). Dessa omnämnanden tillsamman med marker, Övre Glumslöv, Örja och Ålstorp, har det inte de likaledes bebyggelseindikerande namnen ’’brunns- framkommit bebyggelseindikerande marknamn i mate- åckrar’’ och ’’dynnegårds åckrar’’ täcker stora delar av rialet. På fem av områdena med dylika marknamn har fornlämningens yta. Strax nordväst om bytomten och det gjorts arkeologiska undersökningar. Bybildningen och bönderna

Arkeologisk By Socken Bebyggelseindikerande marknamn undersökning

Raus Raus Toften (2st), Norra toft, Södra toft, Torrbornatoften, Gåsatoften, Skogstoften, X Gårdsängen, Gåsatoften, Lunnen, Lundåker, Dammåker, Mölleåkern

Pålstorp Raus Toftafallet 63

Örby Raus Tofter (2st), Toftajord

Rya Kvistofta Tofter (2st), Månsatoft, Dikestoften, Kapellstycket X

Katslösa Kvistofta Tofter (2st), Brunnsåkrarna

Övre Glumslöv Glumslöv -

Nedre Glumslöv Glumslöv Brytstugan

Hilleshög Härslöv Tofterna (3st), Tofter (2st), Mölledammsängar

Säby Säby Toft (3st), Toftåkrarna, Toftängen

Örja Örja -

Tofta Tofta Mellantofter, Toft (2st), Dammängarna

Häljarp Tofta Ottotofterna, Västra tofterna X

Saxtorp Saxtorp Dikestofterna, Tofter (2st), Ladåker, Brämsbol X

Kvärlöv Saxtorp/ Annelöv Tofter (2st), Gamla möllevången

Ålstorp Västra Karaby -

Annelöv Annelöv Tofter (2st), Tofterna, Torpåkrarna, Dyngesbolen

Västra Karaby Västra Karaby Tofterna, Västra tofterna, Östra Tofterna, Västra toftefallet

Dagstorp Dagstorp Brödtoft, Brödertoft, Tofterna

Särslöv Dagstorp/Södervidinge Toften, Toftalycka, Sönnertoft X

Allarp Södervidinge Stugemaden

Södervidinge Södervidinge Stugeryggsåkern, Stugemaden, Bogårdsåkern

Tabell 2. Bebyggelseindikerande marknamn inom Västkustbanans ar- betsområde. Efter Erikson 1996.

Place-names indicating settlement in the working area of the West Coast Line. After Erikson 1996. Bybildningen och bönderna

De bebyggelseindikerande marknamnen i Raus by 1998). Det konstaterades att bebyggelsen på själva fanns dels i anslutning till de västra delarna av bytom- gårdsläget kunde följas tillbaka till 1200-talet. Öster ten, dels i två områden nord och nordväst om densam- om bytomten påträffades delar av en boplats från perio- ma. De två sistnämnda var belägna på byns ängsmar- den från folkvandringstid till vendeltid. Väster om byn 64 ker. I den nordvästra delen fanns ’’Skogstoften’’ som fanns även åkrar som benämndes ’’Kapellstycket’’, vilka vid upprättandet av kartan var delad av ett gärde med- troligen markerar platsen för ett 1400-tals kapell. De an den andra, ’’Torrbornatoften’’ var belägen intill avsides belägna toftåkrarna, ’’Dikestoften’’ och ’’Mån- gränsen mot Köpinge by. De övriga toftomnämnande- satoften’’, var belägna ca 200 meter norr om respektive na låg väster om bytomten längs med Råån. Vid arke- ca 600 meter nordväst om bykärnan. ologiska undersökningar av dessa marker påträffades Gårdarna i Katslösa by var fördelade i två grupper, bebyggelselämningar, framförallt från perioden förro- söder om dessa fanns de respektive toftåkrarna. Cirka mersk–äldre romersk järnålder (Omfors 1999). I an- 300 meter sydost om den östra av gårdsgrupperna slutning till undersökningarna framkom även enstaka fanns en åker som i det äldre kartmaterialet benämndes yngre fynd i form av ett urnesspänne och keramik, ’’Brunnsåkrarna’’. Denna låg som ett separat åkerstycke som kunde dateras till perioden yngre järnålder och i en större ängsmark, och kan i likhet med förhållande- övergången mot medeltid. Sammantaget indikerar det- na i Uppåkra, indikera en äldre bebyggelseenhet. ta att det funnits bebyggelse på tre platser inom Raus Två avsides belägna grupper av toftnamn fanns område. I söder bildade tofterna längs med ån och by- sydväst respektive öster om Hilleshögs bytomt. Övriga tomten ett sammanhängande men kronologiskt sepa- toftomnämnanden var belägna i anslutning till byns rerat bosättningsområde. Förekomsten av spännet och gårdslägen. Vid arkeologiska undersökningar av ett keramikmaterialet indikerar att detta etablerades un- sådant område påträffades vikingatida bebyggelseres- der yngre järnålder, medan arkeologiska undersök- ter (Torstensdotter Åhlin 1990). I övrigt var ’’Mölle- ningar strax norr om kyrkan på bytomten vittnar om damms ängar’’ belägna vid en bäck i anslutning till en bebyggelseetablering under tidig medeltid (Löfgren Öresundskusten. 1990). Väster om tofterna fanns två marknamn som Vad gäller Säby så fanns tofterna dels mellan kyrkan innehöll begreppet lund, vilka kan indikera någon och byns gårdslägen, dels i ett område sydöst om bykär- form av äldre rituell miljö (Erikson 1996, s. 8). I den nan. Arkeologiska undersökningar i byns västra delar nordvästra delen av bymarken fanns även ’’Damm- kunde påvisa bebyggelse vars äldsta lämningar kunde åker’’ och ’’Mölleåkern’’ belägna invid en på de äldre dateras till vikingatid (Kriig & Thomasson 1999). kartornas tid existerande mölla. Dessutom tyder Tofterna i Tofta var belägna intill de respektive by- marknamnet ’’Skogstoften’’ på förekomst av bebyggel- arnas gårdslägen. På Toftas territorium, öster om byn, se norr om bytomten. fanns även ’’Dammängarna’’. I Häljarp var ’’Västra Toftomnämnandena i Pålstorp och Örby finns tofterna’’ belägna strax söder om byn medan samtliga i anslutning till bytomterna. I Rya fanns dessa ’’Ottotofterna’’ låg avsides sydost om byn. Båda områ- dels i anslutning till bytomten, dels i två separata lägen dena har varit föremål för arkeologiska undersökning- nord och nordväst om bytomten. Gårdarna var vid ar (Kriig & Thomasson 2000a). I det förstnämnda upprättandet av det äldre kartmaterialet organiserade toftområdet påträffades vikingatida bebyggelse, med- i en nordsydligt orienterad rad. Strax väster om och i an undersökningarna i det sistnämnda kunde påvisa direkt anslutning till dessa fanns de intilliggande toft- vendeltida bebyggelse. jordarna. Vid arkeologiska undersökningar påträffa- Tofterna i Saxtorp låg i anslutning till bytomten. des inga bebyggelsespår på dessa marker (Mogren Inom en av dessa, öster om gårdslägena och i anslutning Bybildningen och bönderna

till åkrar benämnda ’’Brämsbol’’, iakttogs vid arkeolo- gårdsanläggning från övergången mellan vikingatid giska undersökningar bebyggelselämningar från för- och tidig medeltid (Kriig & Thomasson 2000b). Det romersk och yngre järnålder, troligen vikingatid (Pe- tredje och sista toftomnämnandet fanns likaledes i ett tersson 1975). Nordväst om bytomten fanns även mindre inhägnat åkeravsnitt, men med den skillnaden ’’Ladåker’’. I likhet med situationen i Saxtorp så fanns att det i anslutning till detta fanns tre gårdar och ett 65 toftmarkerna i Kvärlöv i anslutning till bytomten. Fö- gathus. I Dagstorp var två av toftnamnen lokaliserade rekomsten av marknamnet ’’Gamla mölleängen’’ öster nordväst om bykärnan. De två övriga var belägna väs- om bytomten, indikerar förekomst av en mölla på ter om kyrkan och öster om den östra raden av gårdar. byns marker. Området har vid två tillfällen varit före- Dessutom var en åker, belägen i de båda byarnas ge- mål för arkeologiska undersökningar (Jacobsson mensamma bymarks sydvästra hörn, söder om Väla- 1978; Ericson 2000). Vid dessa påträffades bebyggel- bäcken, benämnd ’’Pinnesbolen’’. Invid denna, strax selämningar från vendeltid, vilka alltså indikerar äldre norr om bäcken, påträffades bebyggelselämningar dateringar än själva typen marknamn. från folkvandringstid (Grønnegaard 2000). Men mot På och i anslutning till Annelövs bymark har tre bakgrund av bebyggelsens datering i förhållande till olika avsides belägna bebyggelseindikerande mark- ortnamnskronologin och dess läge norr om bäcken, så namn upptäckts i materialet. Dels fanns två bolnamn borde marknamnet syfta på en annan bebyggelsenhet. varav den ena, ’’Tuvebolen’’, var belägen ca 900 meter Vid genomgången av materialet påträffades bebyg- norr om bykärnan, medan den andra, ’’Dyngesbolen’’, gelseindikerande marknamn på Allarps och Södervid- fanns 700 meter söder om densamma. Dels låg ’’Torp- inges respektive bymarker. Dessa innefattade dock inte åkrarna’’ på gränsen till Ålstorps mark, ca 1100 meter toftomnämnanden. ’’Stugemaden’’ låg norr Allarps by- sydost om bytomten. Annelövs samtliga toftnamn tomt medan ’’Stugeryggsåkern’’ och ’’Stugemaden’’ låg fanns i anslutning till gårdsbebyggelsen. samlade i de östra utkanterna av Södervidinges marker. Strax sydöst om Västra Karaby bytomt fanns åkrar som benämndes ’’Västra’’ respektive ’’Östra tofterna’’. Minnen av ’’forna’’ boplatser Dessa skiljdes från bytomten av en fägata och en Gränsdragningen för vad som skall åsyftas med avsides damm. Det fanns heller inga närliggande gårdar, vilket beläget är avgörande för tolkningen av de bebyggelsein- antyder att tofterna har haft en avsides placering gen- dikerande marknamnen. Annette Hoff menar, utifrån temot byn och möjligen tillsammans utgjort en separat jämförelser mellan äldre kartmaterial av oreglerade bebyggelseenhet. Arkeologiska undersökningar strax byar och arkeologiskt undersökta vikingatida boplat- söder om kyrkan inne i bykärnan kunde påvisa vikinga- ser, att de inhägnade gårdsplatsernas storlek uppgick till tida bebyggelselämningar (Jeppsson 1999). mellan 20 000 och 30 000 m2 (Hoff 1997, s. 106ff). Gårdarna i Särslöv bildade vid tiden för upprättan- Detta skulle ha inneburit att varje gårdsenhet från ett det av de äldre kartorna ingen samlad bybebyggelse. tilltänkt hypotetiskt centrum skulle ha haft en radie av Dessa var istället utspridda och tillhörde både Dags- ca 95 meter (pr2 = 28 000 m2). Beroende på gårdstomt- torps och Södervidinges socknar. Ett av toftomnämnan- ens form och variationer i boplatsens/enhetens storlek dena fanns i anslutning till den mest västligt belägna bör denna siffra ha varierat något. Men i huvudsak bör gården. På detta åkeravsnitt påträffades vikingatida be- bebyggelseindikerande marknamn som fanns 200 me- byggelselämningar (Karsten 1999). Sydost om densam- ter eller mer från närmaste bebyggelseenhet betraktas ma fanns ett inhägnat åkeravsnitt med benämningen som avsides belägna. Majoriteten av marknamnen ’’Sönnertoft’’. Vid arkeologiska undersökningar av de innehållande -toft, -bol och -torp inom Västkustbanans södra delarna av densamma framkom resterna efter en utredningsområde fanns inom en radie av 200 meter Bybildningen och bönderna

66

Fig. 4. Karta över bebyggelseindikerande mark- namn inom Västkustbanans utredningsområde.

Map of names indicating settlements in the area of the West Coast Line subjected to preliminary archaeological investigation. Bybildningen och bönderna

67

från det närmsta gårdsläget i de olika bytomterna (se fall har undersökningar företagits på sådana mark- tab. 3), vilket tillsammans med höga fosfatvärden ty- stycken, varav det vid sex tillfällen påträffats vikinga- der på att bosättningarna varit ytmässigt mer omfat- tida boplatslämningar. Situationen gällande avsides tande. Därutöver låg 19 av denna typ av marknamn belägna tofter, bol och torpstycken är mer svåranalyse- 200 meter eller mer från bykärnorna. Av de sju mark- rad. Med utgångspunkt i en tilltänkt medelstorlek av en namn som var mer än 500 meter från närmaste bytomt gårdsenhet beräknat enligt samma principer som pre- fanns tre av de fyra bolnamnen, torpnamnet samt tre senterats ovan, så har två arkeologiska undersökningar toftnamn (av vilka två troligen åsyftar samma enhet). gjorts inom en radie av 200 meter från en plats med ett Arkeologiska undersökningar på platser med bebyg- sådant marknamn. Vid en av dessa påträffades läm- gelseindikerande marknamn visar på samma resultat ningar från vendeltid medan det vid den andra utgräv- som framkom under Ystadsprojektet. I sammanlagt sju ningen framkom lämningar från övergången mellan Bybildningen och bönderna

Benägenheten att ’’flytta’’ ’’Varaktigheternas’’ klassificeringar som ’’kontinuitet’’ och ’’diskontinuitet’’ är relativa. Tidigare har det beskri- vits hur den ’’mobila bebyggelsen’’ har betraktats i motsatsförhållande till de medeltida ’’stationära’’ by- arna. Sett ur ett långtidsperspektiv är detta i princip felaktigt. Flera av de förhistoriska bosättningarna har platsvaraktighet som vida överstiger de medeltida by- arna. Exempelvis etablerades bebyggelse i Uppåkra strax utanför Lund redan vid vår tidräknings början och har allt sedan dess funnits inom samma område/ Avstånd från bytomten Antal plats. Bebyggelsen på de medeltida bytomterna etable-

>100 m 36 rades kring millennieskiftet och upplöstes i de flesta fall vid skiftena under 1700- och 1800-talen. Detta >200 m 19 innebär att de medeltida byarna existerade under en

68 >300 m 11 kortare period i vår historia varpå de inte i ordets rätta betydelse och ur detta perspektiv kan benämnas såsom >400 m 9 stationära. Ett annat exempel är att platsbundenheten >500 m 7 är beroende av den rumsliga skalnivån. Platserna defi- nieras utifrån rumsliga principer. Härvidlag utgör Tabell 3. Avståndet mellan närmsta gårdsläge på bytomterna samt an- Uppåkraboplatsen ett bra exempel i så mening att det talet bebyggelseindikerande marknamn innehållande -toft, -bol och - torp. Tabellen skall läsas så att exempelvis (tabellens första rad) 36 inom de definierade gränserna för fornlämningen tro- bebyggelseindikerande marknamn fanns belägna 100 meter eller mer ligen finns ett flertal olika bosättningar som delvis av- från närmaste gårdsläge (avbildat på någon av storskifteskartorna). Av dessa 36 var 19 stycken mer än 200 meter från närmsta gårdsläge. löser varandra kronologiskt. Varaktigheterna måste

Distance between the nearest farm location on the village sites and med andra ord bedömas i sina sammanhang. number of place-names ending in the settlement terms -toft, -bol Inom arkeologin finns dessutom en del källkritiska and -torp. The table should be read so that, for example, (first row) 36 settlement-indicating names are located 100 metres or more problem vid studier av bosättningar och rörlighet. För from the nearest farm location (depicted on one of the maps for the det första finns en brist på snäva dateringsramar. storskifte enclosures). Of these 36 names, 19 were more than 200 metres from the nearest farm location. Fyndmaterialet kan generellt sett endast knytas till nå- gon av de förutbestämda kulturhistoriska perioderna. Detta innebär att periodiseringen av historien ständigt vikingatid och tidig medeltid. Även om materialet är redefinieras och att de eventuella förändringar som skralt, så tyder det på att det även finns ett samband skett utanför dessa ramar därmed underordnas perio- mellan avsides belägna platser med bebyggelseindike- diseringen. För det andra har sällan hela bosättningar rande namn och lämningar från vendeltid och vikinga- undersökts, varför såväl den rumsliga som den krono- tid. logiska omfattningen inte nödvändigtvis är represen- Marknamnen är även viktiga som källor för bebyg- tativ för bosättningarna som helhet. gelsestrukturen. Utöver marknamnsmaterialet har det utanför bytomterna vid tretton tillfällen framkommit En eller flera bebyggelsefaser på boplatserna bebyggelselämningar, daterade till perioden folkvand- En metod för att delvis komma förbi dessa problem är ringstid–vikingatid. Marknamn och bebyggelserester att studera hur många bebyggelsefaser som dokumente- indikerar således att, det förutom de tjugoen kända rats på de olika platserna. Förändringar i bebyggelse på byarna (troligen med rötter i 1000–1200-tal), pekar en plats kan betraktas som en typ av diskontinuitet eller på att landskapet hade betydligt fler och ytmässigt mer korta varaktigheter eftersom dessa också är resultat av omfattande bebyggelseenheter under vikingatid och ti- olika typer av val och beslut, i detta fall att reorganisera dig medeltid vad som framkommer i det äldre kartma- bebyggelsen. Besluten att stanna respektive flytta ut- terialet. De arkeologiskt påträffade bebyggelseresterna trycks således genom benägenheten att reorganisera på samt ’’vikingatida’’ namnskick pekar mot att det förut- samma plats. Visserligen kommer den kulturhistoriska om bytomterna, bör ha funnits ytterligare tjugoen be- periodiseringen att återigen bekräftas, men samtidigt är byggelseenheter. Att döma av dess karaktär bör elva av det möjligt att uppfånga tendenser över tid. de avsides belägna platserna med bebyggelseindike- För att kunna göra en dylik undersökning krävs ett rande marknamn vara medeltida eller yngre. omfattande och brett arkeologiskt material. Nyligen Bybildningen och bönderna

har såväl Riksantikvarieämbetet UV Syd som Arkeolo- giska institutionen vid Lunds Universitet genomfört in- venteringar av samtliga utförda arkeologiska undersök- ningar som berört järnålderslämningar (Jacobsson 2000; Tegnér, i tryck). Eftersom Arkeologiska Institu- 69 tionens inventering även har involverat Regionmuseets undersökningar (tidigare Kristianstads länsmuseum och Skånes Hembygdsförbund), så omfattar materialet, med undantag av Malmö kommun, i princip hela Skå- ne. Sammanlagt har 309 järnåldersbosättningar under- sökts av nämnda institutioner. Av dessa har 133 kunnat dateras till den aktuella perioden (folkvandringstid– medeltid; se fig. 5). Det finns emellertid en del problem förbundna med dateringen. Vissa platser har vida och oprecisa dateringsramar, d.v.s. de överstiger två kultur- historiska perioder. Platser med allmänna dateringar till Fig. 5. Samtliga platser i Skåne där det påträffats bebyggelselämning- perioderna ’’järnålder’’, ’’äldre järnålder’’ eller ’’yngre ar som har kunnat dateras från den senare delen av järnåldern till ti- järnålder’’ har helt uteslutits ur det tidigare presentera- dig medeltid. Källa: Jacobsson 2000 och Tegnér i tryck. de underlaget. Ett stort antal platser har även dateringar All the places in Skåne where remains of settlement have been som berör övergången från en period till en annan. Vad found which can be dated from the later part of the Iron Age to the Early Middle Ages. Source: Jacobsson 2000 and Tegnér in press. gäller den yngre järnåldern så har 45 platser daterats på detta sätt. Detta har främst att göra med keramikmate- rialens dateringsramar. Den s.k. AIV-keramiken hän- räknats som två platser. Dessa platser utgjordes av förs vanligen till perioden vendeltid–vikingatid samt VKB Hilleshög 3:7, VKB Rya 11:3, Kvidinge RAÄ 32 östersjökeramiken till övergången mellan vikingatid och Stora Köpinge RAÄ 51. Dessutom har det påträf- och tidig medeltid, vilket har lett till att dessa båda kul- fats bebyggelsenedslag från vikingatid respektive över- turhistoriska övergångsfaser är rikligt representerade i gången vikingatid–tidig medeltid som föregått de hög- materialet (18 respektive 23 platser). Vid upprättandet medeltida stadsbildningarna i Falsterbo, Simrishamn, av databaserna så exkluderades undersökningar av Skanör och Ystad. Resultaten från flera undersökning- medeltida bytomter som saknade vikingatida eller an- ar inom samma definierade fornlämningsområde har dra järnålderslämningar från registreringen. Dessutom vidare länkats samman och betraktats som en plats. saknar de omnämnda medeltida lämningarna även när- I materialet finns ytterligare tretton platser där de mare beskrivningar om omfattning, precisa dateringar respektive kronologiska spännvidderna överstiger två och fyndmaterial. Detta innebär att registreringen av kulturhistoriska perioder (se fig. 6). För att kunna det medeltida materialet inte kan jämföras med järnål- göra jämförelser över tid har dessa lokaler räknats som dersmaterialet. Vid undersökningar av medeltida by- en plats per kulturhistorisk period. Detta innebär exem- tomter har vikingatida bebyggelse påträffats vid 42 oli- pelvis att Uppåkraboplatsen har räknats som tre platser ka tillfällen, vilket utgör ca 45 % av samtliga registrera- under perioden folkvandringstid–vikingatid. För att de de vikingatida bebyggelsenedslag (se tab. 4). olika dateringarna skall bli jämförbara måste emellertid Vidare har lokaler där två faser av bebyggelsened- de dateringar som omfattar övergången mellan två peri- slag var åtskilda av minst en kulturhistorisk period oder reduceras till en period. Detta har i det följande Bybildningen och bönderna

gjorts genom att de två berörda kulturhistoriska perio- under hela perioden från folkvandringstid till vikinga- derna har delat det antal platser som daterats till över- tid (se fig. 7). gångsskeden. Exempelvis har de 14 platser som date- rats till vendeltid–vikingatid delats så att sju platser var- Att återuppbygga på samma plats 70 dera har adderats till vikingatid respektive vendeltid. Ett annat sätt att belysa samma fenomen är att studera Själva boplatsmaterialet har delats upp i tre katego- den rumsliga fördelningen av registrerade husläm- rier efter de noteringar som finns i de respektive data- ningar på olika boplatslokaler. Genom att studera be- baserna. Den första kategorin består av boplatser där nägenheten att återuppbygga ett hus på samma plats det endast har påträffats enstaka lämningar som repre- som ett tidigare, framgår proportionerna mellan bop- senterar en generation av bebyggelse. Den andra kate- latser med en respektive flera bebyggelsefaser. Det be- gorin består av lämningar där två bebyggelsefaser arbetade materialet består av samtliga registrerade och kunnat konstateras. Den tredje och sista kategorin be- avrapporterade lokaler med registrerade byggnads- står av platser på vilka tre eller flera faser har kunnat lämningar från Luggude, Rönneberga, Harjager, On- konstateras. Platser med en kontinuitet som överstiger sjö, Frosta, Torna och Bara härader vilka har daterats två perioder samt bytomter/bebyggelselämningar från till perioden folkvandringstid–renässans (se bilaga). perioden vikingatid–medeltid/renässans har även till- Detta innebär att benägenheten att flytta boplatser förts den sistnämnda kategorin (se tab. 5). även kan undersökas in i medeltid. Vad gäller vikinga- Materialet fördelar sig så att något över hälften av tid och medeltid så har urbant material exkluderats lokalerna tillhör kategorin med en generation av be- från undersökningarna. Av de 61 lokaler som ingick i byggelse på samma plats. Cirka en fjärdedel av platser- studien så saknade 30 platser över-/underlagrade hus- na hade tre eller flera faser inom undersökningsytan, lämningar (se tab. 6). Dessa fördelade sig främst till medan det vid 19 platser inte gick att fastställa någon vendeltid och vikingatid, men var även i majoritet un- fasindelning. Tendensen i materialet är att antalet plat- der folkvandringstid. De platser där det fanns återupp- ser ökar över tid. Ökningen av platser med en genera- byggda hus var, med undantag för vendeltid, fördelade tion av bebyggelse över tid är relativt kontinuerlig. på samtliga perioder. Lejonparten fanns dock, vilket Räknas långkontinuitetsplatserna in i kategorin med säger sig självt, på platser med lång varaktighet, under lokaler med tre eller flera faser förefaller utvecklingen vikingatid och de efterkommande perioderna. Sett ur vara likartad, med undantag av den kraftiga ökningen ett kronologiskt perspektiv så ökar andelen platser av flerfasiga bebyggelsenedslag på bytomter. Det finns med stratigrafi över tid och är allenarådande under vi- emellertid 14 platser där en generation av bebyggelse kingatid–tidig medeltid samt medeltid och renässans. har påträffats på bytomter eller inom stadsområden. Denna tendens förstärks om de enskilda husläm- Av dessa har 11 daterats till vikingatid eller övergång- ningarna ställs i relation till om de påträffats på en- två- en vikingatid–tidig medeltid. Antingen ligger dessa eller flerfasiga bosättningar. Det sammanlagda antalet platser på perifera ytor inom bytomterna/stadsområ- registrerade byggnader uppgår till 550 stycken. Av dessa dena för att senare flyttas till de medeltida gårdsplat- har grophusen exkluderats från beräkningsunderlaget serna, eller så bör de vikingatida–tidigmedeltida läm- beroende på att hustypen är överrepresenterad under ningarna ha överlagrats av medeltida bebyggelse. Det- vikingatid, samt att majoriteten av dessa härrör från de ta skulle kunna innebära att lämningarna skall betrak- olika undersökningarna inom eller i närheten av Lödde- tas såsom flerfasiga, vilket förstärker bilden av tillväxt köpinge bytomt. Materialet består således av husläm- bland de flerfasiga boplatserna under vikingatid. Den ningar som varit uppförda med jordgrävda stolpar eller relativa andelen av enfasiga lokaler dominerar dock på syllstensfundament och uppgår sammantaget till Bybildningen och bönderna

71

Fig. 6. Tidstavla visande den kronologiska spännvidden på bosätt- Timeline showing the chronological span of settlements whose conti- ningar vars kontinuitet överstiger två kulturhistoriska perioder. nuity exceeds two historical periods.

Datering Antal platser Varav bytomter Period/Antal bebyggelsefaser 1 2 3- L.K. Vet ej

Folkvandringstid 14 0 Folkvandringstid 12 1 0 9 1

Folkvandringstid–vendeltid 5 0 Folkvandringstid–vendeltid 2 2 0 1

Vendeltid 21 3/14% Vendeltid 17 0 2 11 2

Vendeltid–vikingatid 18 2/11% Vendeltid–vikingatid 11 0 3 4

Vikingatid 32 7/22% Vikingatid 21 0 4 13 7

Vikingatid–tidig medeltid 23 13/56% Vikingatid–tidig medeltid 14 3 2 4

Vikingatid–medeltid/renässans 20 20/100% Vikingatid–medeltid/renässans 0 0 20 0

Totalt 133 45st/34% Totalt 77 6 31 33 19

Tabell 4. Den kronologiska fördelningen av boplatser från perioden Tabell 5. Indelning av boplatser efter antalet dokumenterade bebyg- folkvandringstid–medeltid daterade till en eller två kulturhistoriska gelsefaser. Kolumnen L.K. (långkontinuitetsplatser som bygger på fig. perioder. Uppgifterna i den tredje kolumnen (varav bytomter) anger 4) anger antalet platser (där varaktigheten överstiger två kulturhisto- antalet och andelen av platserna som har påträffats vid bytomtsun- riska perioder) som har dateringar från respektive perioder. dersökningar. Division of settlement sites according to the number of documented Chronological distribution of settlement sites from the Migration Pe- settlement phases. The column L.K. (long-continuity sites based on riod to the Middle Ages, dated to one or two historical periods. The fig. 4) indicates the number of places which lasted more than two data in the third column (including village sites) indicate the num- historical periods) with datings from the respective periods. ber and proportion of places discovered by the investigations of vil- lage sites. Bybildningen och bönderna

Utan Datering Stratigrafi stratigrafi Summa

Folkvandringstid 3 5 8

Folkvandringstid – vendeltid 1 1 2 72 Folkvandringstid – tidig medeltid 2 0 2

Folkvandringstid – medeltid/renässans 1 0 1

Vendeltid 0 9 9

Vendeltid – vikingatid 2 6 8

Vendeltid – medeltid/renässans 2 0 2

Vikingatid 5 9 14

Vikingatid – tidig medeltid 2 0 2

Vikingatid – medeltid/renässans 6 0 6

Medeltid/renässans 7 0 7

Summa 31 30 61

Tabell 6. Proportionerna mellan antalet platser med respektive utan under/överlagrade bebyggelselämningar i relation till kulturhistoriska Fig. 7. De proportionella förhållandena mellan boplatser med 1, 2 perioder. samt 3 eller fler bebyggelsefaser och kulturhistoriska perioder. Relative proportions of the number of places with and without un- Relative proportions of sites with 1, 2 and 3 or more settlement pha- der/overlying settlement remains in relation to historical periods. ses and historical periods.

Period/antal 1 2 3- Summa bebyggelsefaser

Folkvandringstid 8 20 10 38st

Vendeltid 15 3 11 29st

Vikingatid 7 10 29 46st

Tidig medeltid 0 3 23 26st

Högmedeltid 2 0 34 36st

Senmedeltid 0 0 15 15st

Renässans 1 0 30 31st

Summa 33st 36st 152st 221st

Tabell 7. Antalet byggnadslämningar (exklusive grophus) fördelade på Number of settlement remains (excluding pit-houses) distributed by boplatser med 1, 2 samt 3 eller flera bebyggelsefaser i förhållande till settlement sites with 1, 2 and 3 or more settlement phases in rela- kulturhistorisk period. tion to historical periods. Bybildningen och bönderna

73

HM SM R

Fig. 8. De relativa proportionerna mellan andelen byggnadslämningar på boplatser med 1, 2 samt 3 eller flera bebyggelsefaser och kultur- historisk period

Relative proportions of settlement remains on sites with 1, 2 and 3 or more settlement phases and historical periods.

221 stycken. Fördelen med denna typ av undersökning folkvandringstid till vikingatid och att den verkar ha är att dateringsunderlaget blir betydligt snävare och att varit som störst under vendeltid. Benägenheten att den undersökta perioden även innefattar medeltid. Den återbebygga sina hus på samma plats ökade och var kronologiska fördelningen av huslämningarna är rela- betydande under vikingatid för att helt dominera un- tivt jämn med viss betoning på vikingatid och där anta- der de nästföljande perioderna. let byggnadslämningar som daterats till senmedeltid Trots dessa tendenser har det funnits omkring tio troligen är underrepresenterat (se tab. 7). platser med varaktigheter som har överstigit två kul- Trots detta dominerar andelen byggnadslämningar turhistoriska perioder. Genom att under lång tid loka- på en och tvåfasiga bosättningar under såväl folk- lisera en bosättning på samma plats har denna förvär- vandringstid som vendeltid (se fig. 8). Efter vikingatid vat ett betydande platsvärde (se Chapman 1997, s. återfinns i princip samtliga byggnadslämningar på 33). Eftersom de samhällsbärande myterna knöts till flerfasiga bosättningar. viktiga platser, som gravmonument men även på bety- dande boplatser eller en kombination av dessa båda, så Att flytta eller ej – två strategier med olika referenser utgjorde dessa även viktiga referenspunkter för histo- De olika materialen antyder alltså att benägenheten rieskrivningen och legitimeringen av makt såväl på ett att flytta var betydande under hela perioden från lokalt som på ett överregionalt plan. Detta innebar inte Bybildningen och bönderna

betecknade -torp under 1200-talet en bebyggelse som flyttats ut från moderbyn (benämnd ’’adelby’’ i land- skapslagarna). Det finns flera betydelser för suffixet -toft. Det betecknar antingen det inhägnade jordstycket omkring varje gård på bytomten, ”åker invid gård” (Dahl 1942, s. 34), eller ’’enskild mark med hus, hus- tomt’’ (Erikson 1996, s. 7). Suffixet -bölle kommer av ordet bol, som under äldre medeltid betecknade en in- delnings- och beskattningsenhet. I det vikingatida ort- namnsskicket åsyftas således främst boplatsen eller bebyggelsen. att platserna med lång kontinuitet betraktades annor- Det yngsta skiktet, som var aktivt under den tidiga lunda än de som övergavs efter en generation av bebyg- medeltiden, har efterleden -röd/ryd/rud, -tved/tvet, -holt/ gelse. Tvärtom kan den återkommande konstruktio- hult, -skog, -have och -lökke/lycka (Porsmose 1988, s. nen av kulturlager på långkontinuitetsplatser under 221f; Skansjö 1983, s. 63, 94ff). De berör alla skog eller 74 järnålder tolkas som återfödelsemetaforer i en cyklisk olika aktiviteter som röjning eller inhägnad av densam- världsbild (Lindell & Thomasson 2003). Samma åter- ma (Porsmose 1988, s. 221ff; även i Skansjö 1983, s. födelsemetafor finns även vad gäller bosättningar med 126; Andrén 1987, s. 25). en generation av bebyggelse. Skillnaden var själva över- De äldre benämningarna av landskapet har således givandet av platsen till förmån för en ny, men där den under perioden före vikingatid i högre utsträckning gamla kom att finnas kvar i det kollektiva minnet. berört områden, monument och människor, under vi- kingatid har det varit mer platsspecifika benämningar Klassificeringarna av bebyggelsen medan de tidigmedeltida benämningarna av bebyggel- Det kollektiva minnet, de samhällsbärande myterna sen/landskapet var förknippat med olika typer av och historiemedvetenheten är, som nämnts ovan, i handlingar i samband med nykolonisation, definitio- skriftlösa samhällen mer beroende av materiella refe- ner av rum och platser. Detta innebär att principerna renspunkter. Spridda i landskapet klassificeras dessa för ortnamnen ändras från centrumbeteckningar till gentemot varandra, i förhållande till händelser, land- gränsbeteckningar (Andrén 1987, s. 25). skapsfenomen, människor, ritualer och/eller monu- ment. Sättet att förhålla sig till det omkringliggande Återkopplingar mellan ortnamn och bebyggelse landskapet återspeglas alltså i dess klassificeringar. I Vid en jämförelse mellan de olika kronologiska lagren ortnamnsmaterialet finns en hel del information att bland ortnamnens efterled framgår att de olika bebyg- hämta liksom i marknamn som finns angivna i äldre gelseenheterna som överlevt till tidig modern tid i stör- kartmaterial. Benämningarna på ensamgårdar och re utsträckning har ’’vikingatida’’ eller yngre suffix (se byar i Skåne byggs i allmänhet upp av särpräglade pre- tab. 8). De äldre suffixen har å andra sidan överlevt fix åtföljda av vanligen och systematiskt återkomman- som beteckning på byar med större antal gårdar än de suffix. De sistnämnda representerar olika kronolo- vad som var fallet med yngre efterled. Dessa är i hu- giska skikt av klassificeringar i landskapet. vudsak belägna i de hävdvunna bördiga områdena av Skåne, en stor andel blev även sockencentra (Dahl Olika skikt av ortnamn – olika betydelser 1942, s. 24ff). Klassificeringen av ’’platser’’ i dessa Utifrån grupperingar av ortnamnssuffix har olika fors- bygder har med andra ord hämtats från äldre beteck- kare kommit fram till tre olika skikt i det bevarade ningar av andra typer av ’’landskapsrum’’. De platsbe- ortnamnsmaterialet. Det äldsta består av ortnamn som nämningar som finns bevarade syftar på konkreta daterats till perioden före vikingatid och som slutar på landskapselement såsom gravhögar, vilka är sekundä- -hem, -inge, -lev, -lösa, -hög/höj/ie samt -sted/stad (And- ra i förhållande till boplatserna. Klassificeringarna har rén 1987, s. 25). Betydelserna syftar på områden (-hem), alltså inte en funktionell återkoppling till boplats eller på invånarna (-inge) eller på deras egendom (-lev). Vi- boplatstyp, och att döma av det bevarade ortnamns- dare finns det även namn som syftar på äldre monu- materialet avsågs personer, myter/monument, befolk- ment (-hög/höj/ie). ningssegment och egendomar. Betraktas boplatserna Det andra, vikingatida, skiktet innehåller namn som oskiljaktiga från dess bosättare så bör även klassi- med efterled som -by, -toft, -torp/up/arp och -bölle/ ficeringarna ha varit detsamma. Detta innebär att bol. Förutom begreppet by, som diskuterats tidigare, namnen levde med bosättningarna och eftersom dessa Bybildningen och bönderna

Byar 3-5 Byar 6-10 Byar 11-20 Byar >20 Summa % Ensamgårdar Dubbelgårdar gårdar gårdar gårdar gårdar + antal

Äldre suffix Totalt 272 st

-löv 5 0 12 16 54 13 100/67 75 -lösa 11 0 11 28 44 6 100/18

-hög, -ie 6 3 3 20 54 14 100/35

-inge 10 2 13 22 43 10 100/81

-stad 18 10 6 10 36 20 100/71

Vikingatida suffix Totalt 992 st

-by 5 2 5 19 50 20 101/86

-toft 17 8 11 36 28 0 100/36

-torp 46 16 18 13 6 0,7 100/870

Yngre suffix Totalt 474 st

-röd 51 17 22 7 2 0,3 99/298

-hult 63 19 16 2 0 0 100/176

Tabell 8. Utvalda ortnamnssuffix i Skåne under 1600-talet. Andel i Selected place-name generics in Skåne in the 17th century. Percen- procent bebyggelseenheter per suffix (Dahl 1942, tabell 4 & 6). Hög- tage of settlement units per generic (Dahl 1942, tables 4 & 6). The sta andelen suffix per bebyggelsekategori har gråskrafferats. highest proportion of generics per settlement category is hatched. under de förvikingatida och vikingatida epokerna ofta mellan byar eller adelbyar med betydelsen ursprunglig endast levde kvar under en bebyggelsegeneration, så enhet, och torp med betydelsen utflyttarenhet (Hoff utgjorde monument, landskapsavsnitt och befolk- 1998, s. 44ff, 122ff). Efterledet -by betecknade under ningsgrupper mer konstanta klassificeringsparamet- slutet av 1500-talet och under 1600-talet mestadels rar. Det kan fortfarande under vikingatid och tidig bebyggelser med sex eller fler gårdar, medan efterledet medeltid ha varit viktigt att markera samhörighet till -torp, det vanligast förekommande suffixet i Skåne, till det förflutna genom hänvisningar till monument med största del förekom som beteckning på ensam- eller högt platsvärde som exempelvis gravhögar eller direk- dubbelgårdar (se tab. 8). Spridningen av ’’byenheter’’ i ta genealogiska hänvisningar till en persons egendom Skåne ansluter till de förvikingatida suffixen. Däremot eller till ett viktigt befolkningssegment. Detta skulle förekommer torpnamnen i högre utsträckning även i även förklara varför vissa boplatser ’’ärvde’’ äldre de perifera områdena. I de centrala områdena hade namnformer åsyftande andra landskapsrum. dessa något fler gårdar än i de perifera delarna (Dahl Det något yngre ortnamnsmaterialet är systemati- 1942, s. 21ff, tab. 4). Det finns således en tendens att serat efter andra principer. Det bevarade ortnamns- bebyggelseenheter med efterledet -by kommit att be- materialet kan till viss del länkas samman med det äldre teckna enheter som i genomsnitt innehöll mindre antal skrivna juridiska materialet. I landskapslagarna åtskiljs gårdar än orter med förvikingatida ändelser och att de Bybildningen och bönderna

återfinns inom samma områden. Men under vikinga- (t.ex. Biskopstorp), medan andra pekar på relationer tid inträder en förändring i sättet att klassificera land- till adelbyn/moderbyn (Dalby Torp) (Porsmose 1988, skapet. I stället för hänvisningar till myter, befolk- s. 240ff). Samma uppsättning prefix finns även repre- ningssegment osv., så åberopas själva bebyggelsen. I senterade i västra Skåne, med den skillnaden att natur- 76 de fem härader som tidigare nämnts syftar de bevarade element som Kärrstorp eller Knästorp utgör betydan- bynamnens prefix oftast på väderstreck eller naturele- de inslag. Även här har det alltså funnits en normativ ment såsom Västraby, Dalby, Säby, osv. Eftersom de är klassificering av bebyggelsetypen i enlighet med vad belägna i samma områden så kan de vara äldre av- som finns beskrivet i landskapslagarna. knoppningar av eller nya beteckningar på förvikinga- De yngre ortnamnssuffixen har delvis andra typer tida bebyggelser. I förhållande till torpplatsernas min- av normativa klassificeringar. Städerna i Skåne har dre antal gårdar/enhet så kan byplatserna ha varit en mestadels, med undantag av Falsterbo, suffix från så- normativ utgångspunkt för skrivningarna i landskaps- väl förvikingatida som vikingatida skikt. Detta kan lagarna och/eller att det funnits en funktionell åter- bero på att dessa är att betrakta som framvuxna cent- koppling mellan landskapsklassificering och bebyggel- rumbildningar. De utgör därvidlag konstanta referens- setyp. punkter i landskapet eller lokaler med högt platsvärde Torpnamnen å sin sida har även varit aktiva under varpå de även agerar i överregionala skeenden och att medeltid. Det finns dock en kronologisk skiktning i det därför var onödigt att ge dem ett normativt suffix. den rumsliga spridningen av torpplatser. Merparten av Men i andra delar av Skandinavien finns ett flertal ex- sockencentra med torpnamn finns belägna i den syd- empel där medeltida städer fått normativa suffix (t.ex. västra delen av Skåne (ca 1/3 av samtliga torp i denna Nykøbing, Stubbekøbing, Ringkøbing, Söderköping del av landskapet). Detta innebär att torpexpansionen i och Norrköping). Likaså har borgar fått normativa dessa delar bör ha varit avklarad i samband med kyrko- suffix på -borg och -holm. Men de namn som syftar på etablerandet. Förhållandena i de övriga delarna av röjningsaktiviteter eller inhägnader av tidigare obru- Skåne borde kunna ”förklaras med en avsevärt senare kad mark, och som under 1600-talet framförallt fanns torpetablering, men det går inte att utesluta att andra spridda i Skånes ris- och skogsbygder, har en annan faktorer har varit gällande vid kyrkornas etablering” form av associationer. I sedvanerätt och i kanonisk (Anglert 1995, s. 27f). Närvaron av ’’torp’’ som bestod rätt argumenteras för att alla och envar har rätt att av flera gårdar under 1600-talet kan till viss del för- bruka det obrukade (dominium utile). Ortnamns- klaras av äldre mer lyckade kolonisationer som resul- skicket kan i dess fall tolkas som hävdande av rättig- terat i att bebyggelsen utökats. De större torpplatserna heter till jord, en form av ägande. Men det kan även är talrikare i de sydvästra delarna av Skåne vilket tor- belysa det faktum att det inte fanns adelbyar att utgå de stärka hypotesen att etableringen i dessa områden ifrån vid kolonisationerna av ris- och skogsbygderna. skedde redan i samband med kyrkobyggnationen medan den inträffade först senare i landskapets ris- Arkeologin och ortnamnen och skogsområden. I likhet med bynamnen så åsyftar Principerna för landskapsklassificeringar förändras torpnamnen en plats för bebyggelse. Torpnamnens under den yngre järnåldern och medeltiden. Det beva- prefix är dock något annorlunda. Vid undersökningar rade materialet visar på att äldre ortnamn som syftar i ortnamnskicket på Fyn framkom att den största de- på annat än direkta bebyggelser kom att ge namn åt len, mellan halva och en tredjedel av torpnamnen var platser och senare åt territorier. Under vikingatid för- sammansatta med personnamn. I övrigt fanns prefix ändras det bevarade ortnamnsmaterialet, varpå detta som tolkats som att de återspeglar ägoförhållanden kom att åsyfta direkta boplatser. Det fanns med andra Bybildningen och bönderna

ord en direkt återkoppling mellan ortnamnssuffix och bybegreppet existensen av andra normativa begrepp bebyggelsekategori. I ljuset av de arkeologiska iaktta- som under medeltiden på ett storskaligt plan främst gelserna så får dessa tendenser en hel del intressanta bestod av torp, byar och städer, men även i senare fa- följdverkningar. ser av territorier. Men i landskapet, och för de lokala I de nedärvda landskapen har benägenheten att aktörerna, hade man att förhålla sig till det förflutna 77 flytta bebyggelsen efter en generation varit större än och dess klassificeringsprinciper. Dessa, oavsett om vad som var fallet med de olika typerna av centralplat- man beslutar sig för att benämna det som motstånd ser. Det biografiska förhållningssättet till tidigare be- eller som en kvarleva från järnålderns landskap, fanns byggelse återspeglas i det bevarade ortnamnsskicket. i högsta grad kvar under medeltiden. Benämningarna åsyftar större enheter som berör stör- Det medeltida ortnamnsskiktet refererar till en, re befolkningsgrupper, och som inte är särpräglade per möjligen fysiskt osynlig, maktstruktur. Någon eller bebyggelseenhet. Åsyftningarna till monument i form något som kan ifrågasätta innehavet och rätten till av högnamnen och till personers egendomar syftar till nyttjande av de nya kolonisationsenheterna. Ortnam- referenser i det politiska landskapet, referenserna till net refererar alltså till rättigheter, till sedvanerätten, befolkningsgrupper pekar snarare på den bygd inom möjligen gentemot kungamaktens hävdande av rega- vilken människornas och bebyggelsens biografier var lia, eller mot frälsets eventuella krav på del av nyttjan- verksamma. det. Av allt att döma minskar det biografiska förhåll- ningssättet till boplatserna gradvis under vikingatid Människan, boplatsen och jorden för att i princip upphöra under medeltidens första två Den vandrande byn har inom forskningen främst rela- århundraden. Detta betyder, generellt sett, att de plat- terats till olika typer av processuella förklaringsmo- ser som har äldre suffix ärvde namnet från andra land- deller. Dessa modeller ansluter sig ofta till förklaringar skapselement, och att detta skedde under samma tid som att fenomen som den vandrande byn var passiva som det fanns en aktiv normativ klassificering efter be- konsekvenser av händelser och processer som ägt rum byggelsekategori. Exempelvis var -by ett begrepp som på andra plan och nivåer än de som finns representera- formats som en funktionell benämning av nyetablerad de i det arkeologiska materialet. Människors beslut att gruppbebyggelse, men som under medeltid, kanske re- flytta en boplats, eller för den skull andra former av dan under vikingatid, kom att utgöra normen för en materialiserade handlingar som arkeologiskt doku- bebyggelsekategori i stort (utvecklingen av bybegrep- menterats, tenderar att beskrivas som välregisserade pet kan ur detta perspektiv beskrivas som ’’etymolo- skådespel där människorna var statister, där kungar gisk bybildning’’). Nödvändigheten för sådana be- och stormän eller tekniska innovationer och ekologis- grepp måste ha emanerat ur ett behov av att betrakta ka förändringar var de enda aktörerna. Detta innebär landskapet ur ett överlokalt perspektiv. För lokalbe- att historien skrivs uppifrån och ner. Såväl bybildning- folkningen var de olika nyanserna i landskapet full- en som fenomenet med ett ’’mobilt’’ bebyggelseskick ständigt självklara, man visste vem som bodde var osv. är aktiva uttryck för sociala relationer i det samtida Ägandeförhållanden och övriga relationer var forma- samhället/den sociala strukturen. Handlingarna i (el- de i enlighet med en nedärvd sedvanerätt och kollekti- ler gentemot) den sociala strukturen definierades av va minnen. För en utomstående betraktare, i samtiden mångtidslighet bestående av spridda representationer eller för oss idag, är däremot kategorisering och norm- av historia, samtid och framtid. I skriftlösa samhällen, bildning en förutsättning för att kunna jämföra och sys- såsom Skåne under den aktuella perioden, fungerade tematisera landskapet. Ur detta perspektiv förutsätter platserna som dokument och landskapen som arkiv Bybildningen och bönderna

vilka medierade de sociala relationerna. Platserna var varaktighet krävs lokal närvaro. Mycket talar för att referenspunkter för minnen vilka fick sin individuella det mobila bebyggelseskicket är ett utryck för att invå- och särpräglade mening genom praxis. Denna praxis nare och byggnader har gemensamma biografier (Ger- kunde bestå av och uppbars av såväl vardagsbestyr ritsen 1999); platserna var människor och människor- 78 inom en boplats som samhällsbärande ritualer som be- na var platser. Ur detta perspektiv innebär etablerandet kräftade den sociala ordningens grundläggande ideo- av en ny boplats detsamma som etablerandet av en ny logi. social grupp. Det finns i ortnamnsmaterialet inga beva- I Skåne förefaller benägenheten att förflytta bebyg- rade ortnamn som åsyftar den faktiska bebyggelsen. gelsen i princip ha varit konstant under hela perioden Dessa båda typer av konkurrerande landskapsideo- från folkvandringstid till vikingatid. Andelen boplat- logier använde och betraktade landskapet utifrån olika ser med en generation av bebyggelse är i övervägande perspektiv, ett ’’politiskt’’ och ett ’’nedärvt’’ (Jackson majoritet under denna period. Samtidigt finns cirka 1984). Det centrala i de olika ideologierna, och det som tio boplatser med långa varaktigheter som överstiger utgjorde den kulturella avgränsningen gentemot om- två kulturhistoriska perioder. Detta kan tolkas som världen, var det ständiga genomförandet av offentliga exponenter för två olika typer av landskapsideologier. procedurer eller ritualer (Gurevitj 1979, s. 124ff). Ge- För det första förefaller det rimligt att relatera cent- nom ritualerna vidmakthölls och förändrades grupper- ralplatserna till ett överregionalt politiskt landskap, nas ideologi. Ritualen var med andra ord en form av där det var viktigt att anknyta boplatsen till samhälle- socialt utbyte eller social interaktion som både erbjöd liga och kollektiva myter och berättelser. Klassifice- möjligheter till förändring och till bekräftelse (Artelius ringar syftande på en befolkningsgrupp, monument 2001, s. 32). Förändringar av bosättningar bör ha legi- (gravhögar har tolkats som objektifierade biografier timerats genom offentliga ritualer vilkas sociomateriella eller genealogier, se Lindell & Thomasson 2003) eller spår bestått av förflyttning och etablering, eller andra områden kan ha haft viktiga associationer till ideolo- former av materialiserade förändringar av bosättningen gier eller myter som kulturellt avgränsade olika be- (se Lindell & Thomasson 2003). Det kontinuerliga för- folkningsgrupper. Dessa kunde, beroende på samman- flyttandet av boplatser inom olika bygder var redan un- hanget, anknyta till mindre bygder såväl som till över- der den yngre järnåldern en gammal tradition eller sed- regionala maktstrukturer. Men vad gäller betydelseful- vana. Därför bör förändringar av denna ritual och där- la boplatser med lång varaktighet så har dessa ofta med dess materiella spår, betraktas som drivande kraft i teofora namn (t.ex. Gudme) eller mytologiska anknyt- väsentliga delar av samhällsrelationernas omvandling. ningar (t ex Lund, Uppåkra, se Lindell & Thomasson Detta förutsatte emellertid också att de olika intresse- 2003). Ortnamnen som syftar på egendomar är dock riktningarna var lokalt närvarande och därmed att problematiska. Dels syftar de på definierade områden maktens infrastruktur var lokalt förankrad. eller resurser, dels består prefixen ofta av personnamn. Under vikingatid etableras nya typer av landskap. Det fanns alltså en samfälld länk mellan person och Studier av bebyggelseindikerande marknamn visar att egendom vilket ansluter till den tidigare diskussionen bebyggelserna dels var ytmässigt större, dels var fler kring person och materia. Även här finns det med an- än vad som framgår i det äldre kartmaterialet. I allt dra ord möjligheter att associera egendomen till en högre utsträckning, och i synnerhet på det som senare namngiven anfader. blev bytomter, har bebyggelsen betydligt längre var- För det andra, bör de vandrande boplatserna tolkas aktigheter. Samtidigt förekommer nya typer av land- som flera lokala och rörliga landskap. För att kunna skapsklassificeringar, där bebyggelsen är i fokus. Ort- ordna, tolka och förstå betydelserna i placering och namnssuffixen har en funktionell återkoppling till Bybildningen och bönderna

bebyggelsen; -by är beteckningar på gruppbebyggelser, -torp på ensamgårdar, och klassificeringarna är nor- merande för den senare skrivna lagstiftningen. I de centrala jordbruksbygderna etableras boplatser med namn från såväl det äldre som det vikingatida ort- namnsskicket, framförallt med suffixet -by. Under 1600-talet innehåller bebyggelserna med förvikingati- da namn fler gårdar. Detta kan dels tolkas som att det vid etableringen varit viktigt att anknyta till lokala el- ler överregionala myter, eller kanske t.o.m. till kon- • mångfokuserade boplatser, där ansamlingar av kurrerande historieskrivning, dels att det troligen var byggnader ligger tillsammans utan klar struktur bygdens huvudbosättningar. Den andra huvudtypen i (9C). det vikingatida ortnamnsskiktet, torpnamnen, finns • den grupperade boplatsen, där byggnaderna var däremot mer spridda i Skånes mer perifera delar. De organiserade kring ett centralt rum eller anlägg- 79 kan då, i enlighet med skrivningarna i landskapslaga- ning (9D). rna, betraktas som utflyttarenheter. Det normativa • ensamgårdar (9E). namnskicket kan ses som exponenter för ordning och systematisering, ett sätt att förhålla sig till en nomen- Av dessa förekommer framförallt radbebyggelserna, de klatur. Det nya landskapet är alltså en förändring av mångfokuserade bebyggelserna och ensamgårdarna in- synen att boplatsen hänger samman med invånarna, om det danska området (se exempel redovisade i Hvass rummet särskiljs från människorna. 1988). Spår efter fysiska begränsningar av de enskilda gårdarna förekom företrädelsevis inom radbebyggelse- Boplatserna, organisationen och rna, vilket tillsammans med gårdarnas disposition ger intrycket av att denna typ av boplatser varit samfällt kulturen planerade, medan den andra typen av gruppbosätt- På flera sätt är utformningarna av gruppbosättningar ning snarare förefaller ha varit naturligt framväxta. viktiga beståndsdelar eller parametrar i bybegreppet. Det finns även indikationer på att ’’grupperade’’ bo- Dels är utformningarna materialiseringar av relationerna sättningar har existerat inom det danska området. Ex- mellan olika sociala strategier inom själva bosättninga- empelvis verkar Uppåkraboplatsen ha varit orienterad rna (dvs. uppkomsten av de sociala kategorierna), dels kring ett område med kombinerade boplats- och grav- avspeglar dessa utformningar av hushåll och vardagsliv aktiviteter vilka var belägna på boplatsens högsta (kulturell formering). I det följande studeras därför punkt (Lindell & Thomasson 2003). Ensamgårdarna i gruppbosättningarnas morfologi och förändringar under det redovisade materialet var snarlika de enskilda går- loppet av yngre järnålder och medeltid. Denna bild kom- darna i hägnade boplatser av Vorbassetyp. pletteras sedan av analyser och aspekter av gårdarnas ut- Förutom de absolut mest uppenbara representativi- formning och de förhärskande byggnadskulturerna. tets- och bevarandegradskriterierna, så är det minst sagt problematiskt att jämföra totalutgrävda bebyggel- Utformningen av gruppbosättningar under sekomplex med delundersökta boplatser. Det är bl.a. perioden folkvandringstid–tidig medeltid mot bakgrund av detta som det är problematiskt att I Skåne finns få, om ens några, totalutgrävda gruppbo- jämföra den jylländska bebyggelsen med den i det övri- sättningar som daterats till perioden folkvandringstid ga Danmark inklusive Skåne. De enda boplatser från till vikingatid. I delar av Danmark samt i Tyskland och yngre järnålder som blivit total- eller näst intill totalun- Nederländerna har flera ytomfattande undersökning- dersökta, rapporterade och på detta sätt är jämförbara ar gjorts av hela bebyggelsekomplex. Trots stora vari- med de stora jylländska utgrävningarna, är undersök- ationer i materialet, har fem olika typer av bosättning- ningarna strax utanför Fosie och i Stora Köpinge. ar särskiljts (Hamerow 1995, 9–12; se fig. 9): Öster om byn Fosie utanför Malmö undersöktes en • radboplatser, där en väg eller ett vattendrag utgjor- mängd olika boplatser från perioden från senneoliti- de det grundläggande organisationselementet (9A). kum till vikingatid. Under perioden yngre romersk • rutboplatser, där gårdstomterna tillsammans bil- järnålder – folkvandringstid fanns fem samtida bebyg- dar ett rutnät (9B). gelsekomplex, under perioden vendeltid–vikingatid Bybildningen och bönderna

80

A B

D

E C

Fig. 9. Fem typer av gårdsstrukturer i nordvästra Europa. Indelning ef- Five types of farm structures in north-west Europe. Classification af- ter Hamerow 1995. A. Vorbasse, Danmark 500–600 e.Kr., B. Odoorn, ter Hamerow 1995. A. Vorbasse, Denmark 500–600 AD, B. Odoorn, Nederländerna 800-tal, C. Mucking, England 400–600-tal, D. Fedder- Netherlands 9th century, C. Mucking, England 5th–7th century, D. sen Wierde, Tyskland 300-tal och E. Mørup, Danmark 500–600-tal. Feddersen Wierde, Germany 4th century, and E. Mørup, Denmark 6th–7th century. Bybildningen och bönderna

fanns endast två (Björhem & Säfvestad 1993, s. 350). tomten samt antal, typ och storlek på byggnaderna i Bebyggelsen bestod av ensamgårdar, möjligen dubbel- högre grad än placering (se exempel i Hvass 1988; gårdar, och större boplatser. Tendensen i materialet är Chapelot & Fossier 1985, kap. 3). En annan viktig att samtliga gårdar med ett undantag saknade spår ef- faktor för såväl radbosättningarna som för de mång- ter inhägnader. Husen var belägna i parallella östväst- fokuserade boplatserna var placering i förhållande till 81 ligt orienterade rader. Gårdarna bestod av ett eller al- forna boplatser. Avstånd och lokalisering i förhållande ternativt två parallellt belägna långhus. Dessa byggna- till dessa legitimerade både bosättningens sociala inte- der var ofta omgivna av mindre byggnader som fyr- raktioner med andra bosättningar och de interna rela- stolpshus och grophus. Likheterna med de samtida tionerna mellan de olika gårdarna inom bosättningen. boplatserna på norra Jylland är många. Ett exempel utgör Sejlflod, där bebyggelsen var organiserad på sam- Etableringen på bytomterna ma sätt som i Fosie IV (Hvass 1988, s. 82ff). På de cent- Flera forskare har tidigare betonat att den äldsta be- rala delarna av Jylland bestod bebyggelsen emellertid byggelsen på de senare bytomterna går tillbaka till vi- till stor del av boplatser vars gårdar var organiserade i kingatid och 1000-talet (Grøngaard Jeppesen 1981; rader och omgärdade av hägnader (Hvass 1988, s. Callmer 1986; Söderberg 1994; Carelli 2001, kap. 2). 75ff). De enda antydningarna till hägnader eller andra Detta är tendenser som i stort är giltiga för de sydväst- territoriella avgränsningar som påträffades i Fosie IV- ra delarna av Skåne, där ett flertal undersökningar har komplexet härrör från boplats IV och den äldre järnål- kunnat bekräfta detta samband. dern (Björhem & Säfvestad 1993, s. 405). I Nordvästskåne, i Luggude härad, har en rad by- Samma bild återfinns vad gäller Stora Köpingebop- tomtsundersökningar företagits under senare år, vilka latsen. Bebyggelsen under yngre järnålder bestod av sammantaget uppvisar en mer heterogen bild. I byarna treskeppiga långhus med ett eller flera anknytande Väla och Ödåkra etablerades den äldsta dokumentera- grophus. Gårdarna var belägna utan synbar planlägg- de bebyggelsen först under 1300- och 1400-talen och ning och utan någon typ av territoriella avgränsningar. utgjordes av enstaka långhusliknande stolphus (Söder- En av gårdarna var dock större än de övriga (Tesch berg 1994, s. 55ff). Samma tendens återfinns längre 1993, s. 199). norrut på Kullaberg. Vid undersökningar i Krapparps De olika gruppbosättningarna från yngre järnålder by kunde de äldsta påträffade byggnadslämningarna bestod alltså framförallt av långsträckta radbosätt- dateras till 1300-tal (Carelli 1997). Eftersom läm- ningar orienterade gentemot en väg eller ett vatten- ningarna i Krapparp bestod av stolphål, så antyder drag. Tillträdet till de olika gårdarna skedde från den- materialet i likhet med Väla och Ödåkra förekomst av na väg. Tillträdet till de enskilda gårdarna i de mång- stolpbyggda hus. Även i den norra grannbyn Mölle- fokuserade gruppbosättningarna var inte styrt utifrån hässle kunde en arkeologisk undersökning påvisa be- en gemensam orienteringsaxel, utan myllret av bygg- byggelsespår från senmedeltid (Carelli & Larsson nader och avsaknaden av tydligt definierade tillträdes- 1992). I en annan grannby, Brunnby, kunde de äldsta utrymmen skapade ett veritabelt kaos för en besökare. byggnadslämningarna dateras till samma tid. Däremot Samtidigt fanns där en ordning för invånarna i de en- påträffades s.k. östersjökeramik som lösfynd i schak- skilda bosättningarna som visste de olika utrymmenas ten, vilket indikerar förekomst av äldre bebyggelse i sociala status genom egna upplevelser och sedvana. närheten av undersökningsområdet (Thorén 1995). Bosättningens struktur var på detta sätt vänd inåt, mot Analyser av de äldsta lantmäterihandlingarna antyder bosättarna själva. Det som i dessa båda typer av att ursprunget till de tre byarnas bebyggelseform kan gruppbosättningar skiljde gårdarna åt var storlek på ha varit större ensamgårdar, som i senare skeden Bybildningen och bönderna

byggts på med en eller flera gårdar (Anglert 1995, s. och att bebyggelsen därefter växt fram. Förändringar- 128f). Som argument för denna hypotes menar Anglert na i samband med nedläggningen under slutet av att den undersökta ’’Norregården’’ i Möllehässle ut- 1000-talet och början av 1100-talet var, i likhet med märkte sig på de äldre kartorna genom att den hade andra bytomter, objektifieringar av regleringar inom 82 sina inägor samlade i en större enhet. Vid utgrävningar- bybebyggelsen. na påträffades vad som beskrivs som en gårdsanlägg- I de södra delarna av häradet finns likaledes stora ning med högre status åtminstone under 1500- och variationer vid bebyggelseetableringarna på de kända 1600-talen, men Anglert anför även att denna eventu- bytomterna. Förhållandena i Raus by har berörts tidi- ellt hade bosättningskontinuitet tillbaka till äldre järn- gare. De äldsta bebyggelsespåren i området kring kyr- ålder. De arkeologiska beläggen är dock för svaga för kan kunde genom arkeologiska undersökningar kon- att kunna påvisa en obruten varaktighet i bebyggelsen stateras vara från 1100-/1200-tal, dvs. samtida med de från äldre järnålder till medeltid. Undersökningar i ut- äldsta delarna av själva kyrkobyggnaden (Löfgren kanterna av Krapparp kunde belägga att ett gårdsläge i 1990). De äldre bebyggelsespåren, representerade av den södra delen av bytomten först etablerats under vikingatida och tidigmedeltida lösfynd, fanns längs 1400-talet, vilket möjligen kan indikera att byn först med Råån väster om kyrkan. Detta tillsammans med under denna period byggts ut med en eller flera gårdar. bebyggelseindikerande marknamn antyder ett större Detta skulle innebära, och förhållandena i Möllehässle bosättningsområde beläget längs med ån. Detta avslu- kan vara desamma, att primärenheter fixeras under tas längst i väster intressant nog med marknamn som 1300-talet varpå utvidgningarna till flergårdsbebyggel- ’’Lund’’ och ’’Lundåkra’’ vilka indikerar förekomst av se/gruppbosättningar först sker efter denna tidpunkt. en kultplats. Mot bakgrund av detta kanske det inte Vid undersökningar inom byn Filborna, strax öster var någon tillfällighet att kyrkan kom att placeras om Helsingborg, kunde däremot en mycket lång konti- längst i öster. nuitet påvisas (Söderberg 1997). De äldsta bebyggelse- I Rya uppfördes de första byggnaderna inom by- lämningarna var belägna på utkanten av tomten till tomten under 1200-talet (Svanberg 1998). Vid under- gård nr 14. Redan under folkvandringstid etablerades sökningen påträffades dock även redeponerade vi- treskeppiga långhus på denna plats. Under vikingatid kingatida fynd, vilka tillsammans med indikationerna bestod bebyggelsen av en gårdsanläggning bestående av på en nära belägen samtida grav antyder förekomsten två rätvinkligt placerade stolpbyggda hus av s.k. trelle- av vikingatida bebyggelse i byns direkta omland (Mo- borgstyp. Denna avlöstes, och bebyggelsen på denna gren 1998), möjligen på en av åkrarna med bebyggel- plats avslutades med uppförandet av ett antal tidigme- seindikerande marknamn eller på en hypotetisk större deltida tvåskeppiga stolphus. I samband med avveck- gårdsenhet strax söder om undersökningsytan. lingen etablerades nya hus på gårdsläge 16. Gårdens Vid undersökningarna av Tuna by på ön Ven i Öre- olika byggnader kunde därefter följas, i princip belägna sund kunde det konstateras att bebyggelsen etablerats på samma plats, tills dess att den sista bebyggelsen revs vid samma tidpunkt som i Rya (Löfgren 1993). Bebyg- i början av 1990-talet. Filborna avviker således från den gelsen bestod under 1200-talet av en byggnad med in- gängse bilden av byarnas framväxt i området, genom tilliggande lerbottnar. Senast under 1300-talet utökas den mycket tidiga etableringen av bebyggelsen inom det bebyggelsen med ytterligare gårdsenheter markerade som senare skulle bli en bytomt, och genom det tidiga genom gränsdiken. fixerandet av byggnader på platsen för ett historiskt Resultaten från undersökningarna i den närliggan- känt gårdsläge. Möjligen kan det hela tolkas som om de byn Övre Glumslöv i de norra delarna av Rönne- att lämningarna på gård nr 14 utgjort en primärenhet berga härad är mer svårtolkade (Schmidt Sabo 2000). Bybildningen och bönderna

Under 1200-talet etableras bebyggelse bestående av en skogsbygderna. Typen fanns även företrädd bland glest ställd variant av en trelängad gård med tillhöran- gruppbosättningar från yngre järnålder och be- de tomtbegränsningar markerade av grävda rännor. nämns av Hamerow som mångfokuserade boplat- Detta tolkas av undersökaren som den första bebyggel- ser. seetableringen på gårdstomten. Antagandet motsägs • Radbyn. Benämns ’’vägby’’ av Porsmose och var 83 emellertid av förekomsten av en huslämning som 14C- den vanligaste i Danmark. Bebyggelsen var ter- daterats till perioden tidig medeltid (hus 1). Husläm- rängbestämd och orienterad efter en ibland sling- ningen har på typologiska grunder daterats till neoliti- rande väg eller ett vattendrag. På vissa platser utö- kum, men den rekonstruerade tvåskeppiga konstruk- kades bebyggelsen så att gårdar även kom att ligga tionen finns dock representerad i regionen (se nedan), längs sidovägar. Typen kan även jämföras med Ha- och tidfästelsen på dessa stämmer överens med den merows radbosättningar. nämnda 14C-dateringen. Samtidigt har två samtida gro- • Platsbyarna. Bestod av gårdar som var orienterade par och lösfynd i form av östersjökeramik påträffats kring en större forte/öppen plats, ofta med tillgång inom undersökningsytan, vilket sammantaget gör att till vatten, som stod i direkt förbindelse med ut- det finns skäl för att anta att den första medeltida be- marken genom fädrev. Benämns av Porsmose som byggelsen kan ha etablerats under tidig medeltid (dvs. väg-forteby. Hade sin huvudsakliga spridning i samtidigt med uppförandet av kyrkan och den äldsta Västergötland, Skåne, Jylland och på Fyn. Genom bebyggelsen i grannbyn Nedre Glumslöv). fortens rumsliga utformning, dess anknytning till Nordost om Glumslöv påträffades resterna av ett utmarken och storlek så avviker denna bytyp från hus på Görarps bymark (Nagmér 1996). Byggnadsläm- den yngre järnålderns grupperade boplats. ningen är av högmedeltida typ, och var avsides belägen • Den reglerade byn. Porsmose menar att denna be- i förhållande till de historiskt kända bytomterna. Troli- stod av två rader av gårdar belägna med jämna gen representerade lämningen en enhet som övergavs i mellanrum och som anslöt till en gemensam byga- samband med agrarkrisen, men det faktum att inga ta/forte. Sporrong menar att de reglerade byarna är äldre lämningar påträffades inom undersökningsområ- en variation av radbyn. det talar för att gården inrättades relativt sent. På ett generellt plan fanns alltså stora likheter mellan Förändringar av gårdsstrukturer inom den yngre järnålderns och de tidigmoderna gruppbo- gruppbosättningar – byarnas morfologi sättningarna, vilket talar för att många traditioner fort- Byarnas morfologi, såsom de framträder i de äldre levt och funnits sida vid sida med olika former av ny- kartmaterialen, har på ett generellt plan typologiserats ordningar. Detta antyder återigen att den lokala närva- av ett flertal forskare. Vad som är gemensamt för byar- ron och att besluten på lokal nivå har varit en nödvän- na i såväl Sverige som Danmark var att dessa mesta- dighet för förändring. Men i de olika bebyggelserna dels var asymmetriskt utformade, utan att de var an- fanns lika många variationer som det fanns bebyggelse- passade till terrängen och saknade reglerande inslag enheter, och dessa variationer bör betraktas som kom- (Porsmose 1988, s. 365ff; Sporrong 1990). De huvud- promisser och val i den sociala interaktionen mellan sakliga typerna var (se fig. 10): olika aktörer. 1700-talets kartor är dock problematis- • Klungbyn. Bestod av spritt liggande gårdar utan ka att relatera till medeltida förhållanden. Ofta har inbördes ordning eller reglerande inslag. Det var arvskiften och förändrade produktionsförhållanden den vanligast förekommande typen i Sverige som under tidens gång förändrat bebyggelsemorfologierna. helhet. I Danmark fanns typen främst företrädd i Men genom analyser och arkeologiska undersökningar Bybildningen och bönderna

84

Fig. 10. Exempel på de olika bytyperna från Västkustbanans utred- ningsområde. klungby = Särslöv, radby= Häljarp, platsby = Örja samt reglerad by= Rya.

Examples of the different types of village from the area of the West Coast Line subjected to preliminary archaeological investigation. ag- glomeration = Särslöv, row village= Häljarp, village with green = Örja, and regulated village = Rya. Bybildningen och bönderna

av enskilda element kan indiciekedjor skapas för att som en del av den iögonfallande konsumtionen. Hu- med större eller mindre sannolikhet skapa bilder av vudgårdarna hade också bosättningarnas största tof- äldre förhållanden. ter, och därmed större andel av byns rättigheter. Olika aspekter av denna typ av hierarki har kunnat Framväxten av topografisk hierarki iakttas i byarna längs med Västkustbanan. På de äldre 85 I myllret av varierande by- och bosättningsmorfolo- kartorna från 1700-talet var gårdarna i byn Säby strax gier, skapas nya former av rumsliga hierarkier från och norr om Landskrona, belägna i två östvästligt oriente- med vikingatid och tidig medeltid. Huvudgårdar etab- rade parallella rader utmed en bygata (Kriig & Tho- leras på topografiskt dominerande lägen inom bosätt- masson 1999). Kyrkan låg separat ca 200 meter öster ningarna. Med detta menas att de placeras på platser om de närmaste gårdslägena. Mellan gårdarna och kyr- där tillträde och rörelse i bosättningarna kan överva- kan fanns åkrar som benämndes ’’tofter’’. Kyrkan, som kas och kontrolleras, ofta på höjdlägen avskiljt från uppfördes i romansk stil under 1200-talet, var belägen den övriga bebyggelsen och i anslutning till viktiga på en av byns högsta platser. Under 1600-talet delas kommunikationslägen (till vångar och/eller betesmar- byns marker upp till följd av upprättandet av Säby la- ker). dugård. Påträffandet av ett gårdsläge, varaktigt från Inom Ystadsprojektet kunde ett generellt samband 1200-tal till 1500-tal på ladugårdens ägor strax väster mellan runstenar, medeltida huvudgårdar och stenkyr- om den tidigmoderna bytomten, påvisar att delningen kor konstateras (Riddersporre 1989, s. 136; Anglert även kom att innefatta delar av bytomten. Dessutom 1995, s. 105). Liknande samband är kända från övriga var ett större markavsnitt beläget strax söder om kyr- Danmark. På Själland fanns ett rumsligt samband mel- kan tillhörande ladugården. Utgår man från att något lan kyrka och huvudgårdstomt (Andersen 1992). I Lis- av det ekonomiska underlaget till ladugården kommit bjerg utanför Århus på Jylland påträffades vid under- från ägande i Säby, så bör detta ha innefattat dels det sökningar av marken kring stenkyrkan spår efter en nedlagda gårdsläget, dels markavsnittet söder om kyr- inhägnad vikingatida–tidigmedeltida gårdsenhet (Jep- kan. Det senare kan tillsammans med kyrkan och toft- pesen & Madsen 1991, 1997). Denna bestod av ett åkrarna ha utgjort en huvudgårdstomt i Säby. Denna flertal byggnadslämningar som var belägna intill häg- skulle då ha omfattat en ca 127 500 m2 stor tomt. Reg- naden. Centralt på tomten, under den nuvarande sten- leringen av gårdsstrukturen och fixeringen av husläm- kyrkan som uppfördes under mitten av 1100-talet, ningar på de äldsta kartornas gårdslägen kan genom de påträffades spår efter en föregångare i trä. Dessutom arkeologiska undersökningarna dateras till 1200-tal, var kyrkan/kyrkorna placerade på byns högsta punkt. dvs. samtidigt med kyrkans uppförande. Sambandet mellan kyrkor och huvudgårdstomter/ En liknande situation kan även skönjas i Nedre stormän framgår även i del andra sammanhang. Mats Glumslöv där kyrkan var belägen på en höjd avsides Anglert menar exempelvis att majoriteten av kyrkorna från den övriga bebyggelsen i byn. Intill kyrkan påträf- från äldre medeltid säkerligen ingått i ett stor- eller hu- fades vid arkeologiska undersökningar huslämningar vudgårdskomplex, där uppförandet kan relateras till efter en gård som var samtida med uppförandet av ett omfattande jordägande. Det var alltså lokala stor- kyrkobyggnaden, dvs. slutet av 1100-talet (Schmidt män som ofta framstod som initiativtagare till uppfö- Sabo 2000). Lämningarna kan med andra ord ha ut- randet och gynnare av kyrkorna (Anglert 1995, s. gjort en huvudgårdsanläggning som under loppet av 172). På detta sätt kan kyrkorna, i likhet med huvud- medeltiden donerats till kyrkan och kommit att funge- gårdarnas övriga prestigearkitektur (från vikingatida ra som ärkebiskoplig skudgård. Däremot saknas kun- hallbyggnader till sten- och tegelarkitektur), betraktas skap om när de övriga gårdslägena etablerats i byn. Bybildningen och bönderna

Bland de andra byarna inom Västkustbanans arbets- På ön Falster i nuvarande Danmark var 2/3 av byarna område återfinns kyrkor som haft liknande lokalise- schematiskt upplagda med två rader av gårdar anting- ringar i Raus, Dagstorp och Södervidinge. Kyrkorna i en orienterade i nordsydlig eller östvästlig riktning på Annelöv och Saxtorp låg i anslutning till gårdarna långsidorna av en rektangulär forteplats (Porsmose 86 men i ena änden av de respektive bygatorna, och kon- 1988, s. 366). Vid arkeologiska undersökningar har trollerade därmed rörelserna inom samt till och från man kunnat påvisa att bebyggelsen på de tidigare bo- byn. platserna övergavs under 1200-talet, vilket indirekt Gårdarna i Rya bildade i det äldre kartmaterialet även skulle datera regleringarna. Porsmose menar vi- en rak nordsydligt orienterad reglerad radby med en dare att de reglerade bytomterna mestadels återfinns i kvarn belägen invid Rydebäcken ca 400 meter sydost områden där kronan och biskoparna hade betydande om bytomten (se Mogren 1998; Karlsson i tryck). Byn markinnehav och att det fanns ett samband mellan delades i princip mitt itu av vägen mot Vallåkra från reglerade byar och solskifte. den stora landsvägen mellan Helsingborg och Lands- krona. Vid korsningen mellan landsvägen och Vallå- Framväxten av territoriella avgränsningar kravägen (som trots sitt namn även passerade Rya), ca Fysiska avgränsningar i landskapet är visserligen kän- 200 meter från byn, uppfördes av allt att döma ett ka- da från förhistorien. Bland annat från Östergötland pell under mitten av 1400-talet. Det finns ett flertal och Öland finns exempel där stensträngssystem från indikationer på att byn kan ha haft en huvudgård. järnålder format fägator mellan ensamgårdar, vilka in- Mats Mogren menar att denna kan ha varit belägen dikerar att det funnits någon form av samarbete mel- längst i söder och omfattat gårdarna 1–3 på de äldre lan de olika enheterna (Fallgren 1993; Pedersen & skifteskartorna. Stämmer Mogrens hypotes skulle det- Widgren 1998, s. 328; Riddersporre 1999). På Öland ta ha inneburit att huvudgårdstomten både anslutit till finns även exempel där järnåldersbosättningar organi- vägarna och kontrollerat tillträdet till och från kapel- seras morfologiskt, så att ett antal mindre gårdar let och kvarnen. Den arkeologiska undersökningen rumsligt anknyter till en större gårdsenhet (Fallgren kom att beröra de norra delarna av den tilltänkta hu- 1993). Men dessa utgjorde av allt att döma inga för- vudgårdstomten, och kunde påvisa en bebyggelseeta- delningsinstrument för avgifter och kan därför inte blering under 1200-tal. Mogren har framfört hypote- tolkas som exponenter för ett samhälle som organise- sen att gårdslämningarna skulle kunna ha utgjort en rades på grundval av definierade territorier. perifer bebyggelse på denna tomt. En alternativ tolk- I det nordvästeuropeiska låglandsområdet samt på ning skulle också kunna vara att huvudgården under Jylland och Fyn, där det i högre utsträckning än i övriga 1200-talet, i likhet med många andra danska huvud- Sydskandinavien har genomförts ytomfattande arkeo- gårdar, splittrats och övergått i landbodrift (se Pors- logiska undersökningar, har det vid ett flertal tillfällen mose 1988, s. 341ff). Det som, förutom de arkeologis- påträffats bosättningar med separat inhägnade gårds- ka lämningarna, talar för en sådan utveckling är att tomter, även om det var absolut vanligast att boplatser- tegarna tillhörande gård nummer 1 och 2 så gott som na saknade spår av gränsmarkeringar (se i Chapelot & alltid i det äldre kartmaterialet var belägna intill var- Fossier 1985; Hvass 1988; Hedeager 1988, s. 131ff; andra, däremot låg alltså gård nr 3:s ägor separerade samt Hamerow 1995). Vissa av skillnaderna mellan de från de övriga två. Delningen skulle i sådana fall en- båda typerna kan mycket väl vara ett källkritiskt pro- dast betytt att gård nr 3 skapades i samband med en blem inom arkeologin, då hägnader som varit konstru- reglering under 1200-talet och att nr 1 och 2 delats erade av pinnar/risflätning/tångvallar/jordvallar/e.dyl. först senare vilket också en karta från 1717 indikerar. inte nödvändigtvis lämnar arkeologiskt iakttagbara Bybildningen och bönderna

undersökningsområdet verkade avvika från detta möns- ter. Dessa var raka och korrelerade med långhusens orientering, men kan möjligen ansluta till byggnader som legat direkt utanför det undersökta området. Mot bakgrund av detta menar Kriig & Pettersson att rännor- na haft en dränerande funktion och har möjligen först i andra hand fungerat som gränsmarkeringar mellan de olika gårdarna (Kriig & Pettersson 1997, s. 167). Vid undersökningar i Häljarps bytomt, väster om Landskrona, påträffades en boplats från sen vikinga- tid/tidig medeltid där det bl.a. framkom grävda rännor spår efter sig, men likväl ändå alltid måste ha funnits (Kriig & Thomasson 2000a). Undersökningsområdet kring odlade ytor (för att skydda grödorna från betes- var smalt och berörde lämningarna efter de troliga djur). Likaledes kan frånvaro av lämningar mellan ob- huvudbyggnaderna i två gårdar. Dessa båda var kring- serverade gårdsstrukturer tolkas som en form av grän- gärdade av samtida grävda rännor. Den västra tomtens ser, och ur ett omvänt perspektiv kan enskilda gårdar i förmodade bredd kunde uppskattas till cirka 100 me- 87 gruppbosättningar nästan alltid identifieras som ag- ter (fig. 11). glomerationer av byggnadslämningar. Men i huvudsak Den vikingatida–tidigmedeltida bebyggelsen i Särs- så bör närvaro av olika former av definierade gränser löv var kringgärdad dels av rännor, dels av nedgräv- förstås som en viktig och betydande markering inom ningar för mindre stolpar (Kriig & Thomasson 2000b). boplatser. Gränsmarkeringarna fanns i de södra delarna av gårds- Från Skåne finns det också ett par exempel på bo- läget i anslutning till en bäck. Dessutom påträffades en sättningar från yngre järnålder med spår efter hägna- ränna med parallella stolphål vars orientering avvek der och territoriella avgränsningar i Skåne. En av från de övriga bebyggelselämningarna. Denna tolkades dessa härrör från Haglekulla i Östra Ljungby socken, som begränsningar av en väg som lett upp till gårdsläget nordvästra Skåne (Isendahl 1997). Undersökningen från ett tilltänkt vad över vattendraget. Rännor från kom att beröra vad Isendahl bedömer vara ett gårdslä- samma period har även påträffats på Fosie bytomt Mal- ge, inte en bosättning i dess helhet. Dock förefaller mö (Andersson 1994; Jönsson m.fl., 2000) och i Fjäl- byggnadslämningarnas rumsliga organisation och re- kinge utanför Kristianstad (Edring 1997). sultaten från 14C-dateringar peka på att lämningarna Vanligtvis kan dock grävda rännor kring gårdslägen representerar två kronologiskt åtskilda gårdar. Stäm- dateras till tidig medeltid, framförallt till 1100-talet mer denna hypotes, härrör den västra gårdsenheten (Carelli 2001, s. 45ff). Den kvalitativa skillnaden gen- från övergången mellan äldre och yngre järnålder, temot gränsmarkeringarna från de äldre perioderna medan den östra kan dateras till vendeltid. Det är just kan belysas av två exempel. I Kyrkheddinge strax öster det sistnämnda gårdsläget som har inhägnader i form om Lund fanns de vikingatida och tidigmedeltida faser- av halvtakshus som vanligtvis var belägna utmed na av gårdsbebyggelse på en relativt stor tomt med kva- gårdsgränser. Denna typ av bebyggelse är känd från dratisk form (Thomasson 1998). De påträffade bygg- Jylland och Mørup strax utanför Vejle (Hvass 1988, s. nadslämningarna var spridda på tomten. Någon gång 82). Mørupsgården har daterats till folkvandringstid. under perioden slutet av 1100-talet till början av 1200- I Bjärred väster om Lund påträffades en byliknande talet förändras tomtens form varpå den minskas i stor- boplats daterad till perioden vendel–vikingatid (Kriig lek och antar en rektangulär form. Samtidigt anläggs & Pettersson 1997; Pettersson 2002). Bebyggelse- två huvudbyggnader i vinkel, den ena i anslutning till strukturen gav ett heterogent intryck. Under fas två och parallellt med det ena av tomtdikena. fanns tre gårdsenheter vilka var för sig var olikt ar- En av gårdarna i Tårnby på ön Amager söder om rangerade och delvis separerade med grävda rännor Köpenhamn genomgår samma utveckling (Svart Kris- och hägnader. Gårdarna bestod av treskeppiga lång- tiansen 1995). Under tidig medeltid fanns det inom hus med tillhörande grophus. En av gårdarna definie- den definierade gårdstomten inte några spår av bebyg- rades av två vinkelställda långhus, medan de övriga gelse. Detta tolkas som att undersökningsområdet var var belägna med långsidorna parallellt gentemot var- beläget i utkanten av en större kvadratisk tomt. Under andra. Rännorna var oregelbundna och löpte genom 1100-talet sker en förändring såtillvida att byggnader bosättningen och anslöt till gårdarnas respektive hu- uppförs på tomten. Likaså förändras tomtformen från vudbyggnader. Ett fåtal rännor i de perifera delarna av en större kvadratisk form till en mindre rektangulär. Bybildningen och bönderna

88

Fig. 11. Gårdstomterna i Häljarp på storskifteskartan från 1791. Från Kriig & Thomasson 2000a.

Farm sites in Häljarp on the map drawn for the storskifte enclosures, 1791. From Kriig & Thomasson 2000a.

Liknande regleringar av gårdstomter skedde under från 1200-talet samt av ytterligare generationer av 1200-talet även i byn Önnerup utanför Lund (Petters- gränsrännor som bildade mindre och smalare tomter. son 1996). Där kunde en samtida reglering av byns Bebyggelsen på Säby bytomt utanför Landskrona tomtstruktur konstateras på ett flertal platser inom omorganiserades under perioden 1100- och 1200-tal byn. Samtidigt förändrades också bebyggelsens orga- (Kriig & Thomasson 1999). Men till skillnad från de nisation på de enskilda tomterna. De enskilda husläm- övriga exemplen så definierades inte de enskilda ningarna placerades i rät vinkel mot varandra runt en gårdslägena av materiella spår efter hägnader eller di- gårdsplan. ken. Bebyggelsen bestod under vikingatid av parallellt I Fosie framkom resterna av stolpbyggda vinkelställ- placerade stolpbyggda långhus. Under 1100-talet för- da byggnader i anslutning till tomtdefinierade rännor ändras byggnadsskicket och byggnaderna placerades i (Andersson 1994). Dessa överlagrades av huslämningar rät vinkel gentemot varandra. Först under loppet av Bybildningen och bönderna

89

Fig. 12. Gårdarnas förflyttning i Säby på grundval av storskifteskartan från 1782.

The movement of farms in Säby based on the map drawn for the storskifte enclosures from 1782.

1200-talet reglerades tomtstrukturen varpå bebyggel- fyra väderstrecken (Andrén 1998, s. 156ff). De äldsta sen placerades på platserna för de tidigmoderna gårds- kyrkogårdarna i det medeltida Danmark var också lägena (se fig. 12). kringgärdade av rännor varav de äldsta grävdes under Territoriella markeringar i form av grävda diken slutet av 900-talet (i Lund) men blir vanligt förekom- förekommer dock tidigare i andra former av sociala mande under 1000- och 1100-talen (Staecker 1996; miljöer. Redan vid etablerandet av staden Lund under Carelli 2001, s. 43–47). Med tiden, under slutet av 900-talet förekom rännor som avgränsningar mellan 1100-talet och under 1200-talet, kringgärdades även olika stadstomter. Ett annat exempel utgörs av de städerna i dess helhet av grävda diken. danska vikingatida ringmursborgarna som var geome- Gränsmarkeringarna runt tomter, kyrkogårdar och triskt konstruerade med cirkelrunda vallar och vall- städer sammanfaller med landskapslagarnas definitioner gravar (’’diken’’) med två korsande huvudgator i de av juridiska rum. I lagarna är straffen och bötesbeloppen Bybildningen och bönderna

för olika typer av straff graderade i förhållande till var och årderspårens riktningar i förhållande till en intil- botten begicks. När det gäller tomtgränserna, så var liggande väg/stig talar för att dessa skall sättas i sam- de även avgörande för brukarens andel av byns till- band med gårdsläget. gångar och skyldigheter. Gränsmarkeringarna var med Annette Hoff menar vidare att tofterna i oreglerade 90 andra ord viktiga juridiska urkunder i det dagliga li- byar skulle kunna representera äldre vikingatida förhål- vet. Dikena är ofta tämligen grunda och smala ned- landen. Utifrån retrogressiva kartstudier av denna typ grävningar, med liten praktisk funktion som inhäg- av byar så har hon kunnat visa att tofterna på dessa var nad. Visserligen kan man tänka sig att de komplette- betydligt större än de var i de reglerade byarna. Storle- rats med motsvarande parallell jordvall eller en icke ken på tofterna i de oreglerade byarna svarade areal- arkeologiskt iakttagbar hägnad. Men proportionerna mässigt till behovet av åkermark för en gård under det mellan arbetsinsats och praktisk användning överens- aktuella tidsskedet. (Hoff 1998, s. 104ff). Den språkliga stämmer inte. Mot bakgrund av detta kan själva grä- betydelsen av ’’toft’’ har också tolkats vara ”åker invid vandet av rännor förstås som en del av ceremonierna gård” (Dahl 1942, s. 34). Den första generationen av för att avgränsningen skulle få juridisk legitimitet. stora kvadratiska med diken avgränsade tomter som är kända från ett flertal gruppbebyggelser kan ha innehål- Åkrarnas morfologi och placering lit gårdens individuellt brukade åkrar. Liknande struk- Det finns en mängd olika förklaringar till åkerjordens turer har funnit i byn Särslöv. Byn bestod i det äldsta fysiska belägenhet i förhållande till bebyggelsen. Emel- kartmaterialet av ett flertal spridda gårdar, som mesta- lertid tyder mycket på att en stor del av de vikingatida dels var belägna i särhägnade inägomarker. Vid de arke- och tidigmedeltida åkerjordarna var placerade i direkt ologiska undersökningarna av de södra delarna av anslutning till respektive gård. I landskapslagarna kan ’’Sönnertoft’’ kunde det konstateras att de södra de- det exempelvis skönjas en utveckling där åkrarna i de larna av inhägnaden som finns markerad på kartan äldsta skikten nämns vara placerade i anslutning till de stämmer överens med hägnader som påträffades vid un- respektive gårdarna, på deras tofter, för att i de senare dersökningen. Detta antyder att inhägnaden kan ha va- skikten nämnas såsom belägna utanför byarna i deras rit jämngammal med den senvikingatida–tidigmedelti- respektive vångar (Hoff 1998, s. 120f). Detta skulle ha da gården. Skulle detta antagande stämma så kan hela inneburit att de enskilda gårdarnas ägor, åtminstone inhägnaden runt ’’Sönnertoft’’ representera en enskilt under vikingatid, var samlade, till skillnad från de ägd toft och gårdens samlade åker. Det skulle också medeltida byarnas tegskiftade åkrar där böndernas te- kunna förklara varför flera av de andra gårdarna låg gar fanns spridda i vångarna. I flera fall har man också inom särhägnade områden och varför de bevarat sina vid arkeologiska undersökningar av fossila åkersys- toftnamn. Den västra och största gården i byn saknade tem kunnat konstatera att den brukade jorden fanns däremot ett särhägnat område. Toftbenämningarna in- samlad i anslutning till de olika gårdsenheterna (Pe- till gården ligger i Dagstorps och Särslövs sambrukade dersen & Widgren 1998, s. 277–305, 324–333; Fall- södra vång. Mot bakgrund av gårdens placering gente- gren 1993). Det finns även enstaka exempel från Skå- mot den forna boplatsen i väster och att den var byns ne där man invid gårdsenheter har påträffat samtida största förefaller det troligt att gårdens toft utgjort em- fossila åkrar, men dessa fynd är ännu för få för att an- bryot till den södra vången (se fig. 13). ses representativa. Ett av dessa härrör hursomhelst I Jyllandslagens äldre kronologiska skikt finns även från lämningarna efter en tidigvikingatida gård i Dags- nedteckningar om utlaende som fanns utanför toften. torp (Becker 1999, s. 20ff, se fig. 15 nedan). Odlings- Detta kan tolkas som ursprunget till byarnas inägo- ytornas placering i förhållande till gårdens byggnader marker och de benämns i yngre skikt som åker (Hoff Bybildningen och bönderna

91

Fig. 13. Karta över byarna Särslöv och Dagstorp med toftom- nämnanden och höga fosfatvärden. Källor: storskifteskartan över Dagstorp från 1803 (Erikson 1996) och Arrhenius fosfat- karta från 1943. Skala 1:15 000.

Map of the villages of Särslöv and Dagstorp with named tofts and high phosphate values. Sources: storskifte map of Dags- torp from 1803 (Erikson 1996) and Arrhenius’s phosphate map from 1943. Scale 1:15,000.

1998, s. 143). I de danska landskapslagarna finns även Möjligen kan man relatera dessa olika omnämnanden omnämnanden av ytterligare särjord som låg utanför till fynd av fossila åkermiljöer. Ett exempel utgör fyn- de normala åkerstyckena. Denna kallas ornum och den vid Borup Riis på Själland. Där har man påträffat har tolkats som inhägnade markstycken som undan- en mängd avlånga stenomgärdade åkerparceller utan- hölls repning (Hoff 1998, s. 150; Hoff och Dahl för tofterna (Porsmose 1988, s 278ff). Dessa kan (1942) har velat koppla ornumet till bönder som hade mycket väl utgöra resterna av det s.k. utlaende. Dater- en maktställning). ingen av åkrarna i Borup Riis till perioden 700–1000 Bybildningen och bönderna

har kraftigt ifrågasatts. Det finns bland forskarna en Bosättningarnas beståndsdelar – gårdarna enighet om att Borup etablerats senare. Vissa har före- och husen slagit en datering till 900-tal medan andra har velat I flera av de nordiska landskapslagarna anges normer datera platsen så sent som kring år 1400 (se diskussion för hur många och vilka byggnader det skulle finnas på 92 i Riddersporre 1995, s. 66). Hoff menar att Borup Riis gårdarna (Hoff 1998, s. 44ff). Efter uppförandet av kyr- borde kunna hänföras till tidig medeltid (Hoff 1998, ka skulle bönderna i den västgötska lagsagan sörja för s.170ff) medan Porsmose framhåller perioden 900– att prästgården bestod av fyra byggnader, medan mot- 1200 (Porsmose 1988, s. 283). Liknande områden, svarande gård i de södermanländska, västmannaländ- dock ej undersökta i samma omfattning, återfinns på ska och uppländska lagsagorna skulle bestå av sju bygg- Kungsmarken, strax öster om Lund (Riddersporre nader. Landborna i Östergötland hade förutom stugan 1995, s. 66, daterade till perioden 1000–1100-tal), rätt till tre ekonomibyggnader. I flera andra passager i samt i Lindholm Høje vid Ålborg på Jylland (Porsmo- lagarna, även i de frankiska, brittiska och irländska se 1988, s. 280f; daterade till sen vikingatid). motsvarigheterna, nämns antalet byggnader dess place- På flera platser har man även funnit rester av s.k. ring och funktion samt ibland även konstruktion och celtic fields, vilka karakteriseras av små hägnade kva- inredning. Utifrån jämförelser mellan de skriftliga utsa- dratiska jordstycken (Hedeager 1988; Pedersen & gorna i landskapslagarna och arkeologiska undersök- Widgren 1998). I Skandinavien har denna åkerform ningar av vikingatida boplatser har Annette Hoff för- huvudsakligen daterats till äldre järnålder. Denna typ sökt att koppla samman benämningar med husplaner, av åkersystem är även kända från de äldsta tyska land- för att på detta sätt skapa en idealbild av en vikingatida skapslagarna från 600- och 700-talen (Hoff 1998, s. gård (se fig. 14) (Hoff 1998, s. 81ff). 208), och från fossila åkersystem i norra Europa och Denna bygger på iakttagelser i ett normativt lag- på de Brittiska öarna (Chapelot & Fossier 1985, s. material från medeltid som antas vara representativt 173). Enligt dessa källor utgjorde de blockaktiga åker- för perioden 900–1250 e.Kr. De arkeologiska iaktta- parcellerna privathägnade ytor i ett individuellt base- gelserna baseras på material från de storskaliga un- rat odlingssystem. Förekomsten av denna typ av åkrar dersökningarna av vikingatida boplatser på Jylland. visar att gårdarna inte hade stora sammanhållna fält. Jämförelserna bygger således på ett material nedskri- Driften baserades snarare på många små utspridda vet under högmedeltid och ett selektivt arkeologiskt och särhägnade, men mer intensivt brukade och göds- material som representerar bebyggelse som övergavs lade åkrar. Troligen försvann denna åkertyp i sam- tvåhundra år tidigare. Trots detta utgör Hoffs försök band med plogens införande. till tecknande av en vikingatida idealgård en viktig ut- Även om man i de skilda källorna kan se olika od- gångspunkt och ett jämförelseobjekt för vidare krono- lingssystem, stora sammanhållna fält eller små och logiska och rumsliga sammanhang. Genom att förstå spridda åkrar, så är båda ett uttryck för att produktio- de olika byggnadernas funktion och sociala kontext nen organiserades separat per gård. Detta styrks av som delar av en helhet, så kan variationer tolkas som bestämmelser i danska, svenska och tyska landskaps- aktiva val och kompromisser i mycket mer komplexa lagar där det fanns individuell hägnadsplikt för varje sammanhang. bonde (Hoff 1998, s. 174ff), inte kollektiv som i det Hoff identifierar flera byggnader i lagtexterna och senare tegskiftade rotationsbruket. I Europa finns ned- kopplar dessa via beskrivningar av utformning och slag av samma utveckling, från individuellt brukade konstruktion till vikingatida huskonstruktioner. Det åkersystem till samfällt nyttjade öppna fält (Rösener huvudsakliga bostadshuset, salshuset eller eldhuset, 1992, s. 47ff; Fallgren 1993). beskrivs i materialet såsom endast varande bostad, Bybildningen och bönderna

inte som en kombination av man- och fähus. Av övriga bostadshus nämnder de danska lagarna bodar och kotzæt som beboddes av fattiga familjer som gårdssä- tar, lösingar och trälar. I några av beskrivningarna uppges dessa vara nedgrävda och risflätade vilket Hoff 93 relaterar till det som i arkeologisk terminologi brukar benämnas grophus. Denna typ av byggnad fungerade även som vävstuga. Övriga byggnader som nämns är stolplador vilka var takförsedda mindre byggnader i vilka hö och halm förvarades, lador, svinstior, fähus och stall. Dessutom fanns smedjor och andra verk- stadshus. Den idealgård som framträder i mötet mel- lan de normativa landskapslagarna och de vikingatida gårdarna från Jylland är alltså relativt stora, självför- sörjande och socialt segregerade enheter.

Byggnadernas placering på gården Under vikingatiden kännetecknades gårdarna av en löst grupperad bebyggelse (Carelli 2001, s. 52; Ha- merow 1995; Hvass 1988). Gårdens olika byggnader bestod av treskeppiga långhus med anslutande mindre byggnader i form av bodar (grophus) och ekonomi- byggnader. I princip kan man urskilja två olika typer av grupperingar. Dels gårdar där bostadshuset låg cen- tralt på tomten med de övriga byggnaderna belägna längs med gårdshägnet, dels gårdar med två mot var- andra stående och parallellt orienterade treskeppiga byggnader. Den förstnämnda gårdstypen har främst påträffats i de jylländska materialen. I Skåne framträ- der mestadels den andra gårdstypen. Vid undersökningar inför byggandet av Västkust- banan framkom en folkvandringstida gård strax norr om Saxtorp (Artursson 2000). Denna bestod av paral- lellt ställda treskeppiga långhus med konvexa långsi- dor. En samtida liknande gårdsstruktur har även fram- kommit i Dösjebro (Grønnegård 2000). I anslutning

Fig. 14. Olika byggnader från en vikingatida gård i Vor- till de parallellt liggande treskeppiga långhusen fram- basse anknutna till de danska landskapslagarna bygg- kom dock ett flertal grophus. De vendeltida bosätt- nadsbeteckningar. Från Hoff 1998, s. 82 fig. 5. ningarna hade ett liknande arrangemang. Different buildings from a Viking Age farm in Vorbas- De två äldsta gårdarna i Dagstorp (gård I och II), da- se linked to the designations of buildings in the Da- nish provincial laws. From Hoff 1998, p. 82, fig. 5. terade till perioden folkvandringstid/vendeltid, bestod Bybildningen och bönderna

94

Fig. 15. Gård V:a i Dagstorp. Efter Becker 1999, fig. 19.

Farm V:a in Dagstorp. After Becker 1999, fig. 19. Bybildningen och bönderna

av parallellt belägna östvästligt orienterade stolbyggda hus (Becker 1999). I anslutning till en av dessa fram- kom även ett grophus. Under den följande bebyggelse- fasen, daterad till vendeltid, påträffades byggnadsläm- ningar som bestod av östvästligt orienterade stolphus som mestadels varit belägna med gavlarna mot varand- ra. I den östra delen av gårdsläget fanns dessutom ett parallellt beläget stolphus tillsammans med fem grop- hus söder om den förmodade huvudbyggnaden. På den östra delen fanns dels ett stolpbyggt hus, dels od- lingsytor. Gården delades av ett nordsydligt orienterat vägstråk (se fig. 15). De tre och fyrlängade gårdarna introduceras under Strax öster om byn Hilleshög påträffades de äldsta högmedeltid (Carelli 2001, s. 55f). Arkeologiska un- spåren efter en förmodad L-formad gårdsanläggning dersökningar i Övre Glumslöv kunde påvisa spår av (Strömberg & Thörn Phil 2000). Denna bestod av två en glest grupperad trelängad gård (Schmidt Sabo stolpbyggda långhus med konvexa långsidor. 2000). Liknande gårdar har även kunnat undersökas i 95 Vad gäller Danmark som helhet har Nils Engberg Hjärup (Larsson 1995) och i Filborna (Söderberg tecknat ett scenario där gården genomgår en kronolo- 1997) liksom i Tårnby på Själland (Dall Mahler 1994, gisk typutveckling från vikingatid till medeltid (Engberg s. 65). De äldsta exemplen på fyrlängade gårdar har 1992). Engberg menar att gården under tidig medeltid tidigare förlagts till 1300- och 1400-talen. Men vid bestod av utan ordning placerade byggnader och att de utgrävningar i Ilstorp i de centrala delarna av södra såväl till antal byggnader som till storlek på gårdstomt, Skåne påträffades resterna efter en fyrlängad gård som var mindre än de vikingatida föregångarna. Under hög- kunde dateras till 1200-talet (Tesch 1996). I det äldsta medeltid antar bebyggelsen ett fastare arrangemang där kartmaterialet inom Västkustbanans utredningsområ- husen anordnas till T-formade gårdar. Först under de var samtliga gårdar under 1700-talet helt kring- 1300- och 1400-talen uppfördes de första tre och fyr- byggda (Erikson 1996). längade gårdarna. Peter Carelli har konstaterat att ut- Av dessa gårdstyper framstår organiseringen kring vecklingen av gården ledde till en sluten fyrlängad en- en öppen gårdsplats vara den huvudsakliga principen i het, en strävan att samla byggnaderna i form av längor utvecklingen. Detta innebär att åtminstone tre- och kring en öppen gårdsplats (Carelli 2001, s. 53f). Men fyrlängade gårdar måste betraktas som likartade typer till skillnad från Engberg vill Carelli tidigarelägga de tre och organisationsstrukturer. Därmed framstår den se- och fyrlängade gårdarnas etablering till 1100- och nare vikingatiden, genom introduktionen av L-forma- 1200-talen. Under loppet av den tidiga medeltiden de gårdstyper fram till åtminstone 1300-tal då tre- och fanns med andra ord en mängd olika samtida gårds- fyrlängade gårdar verkar vara allenarådande, som en morfologier. Redan under vikingatid uppträder den två- övergångsfas. Utvecklingen innebar även att antalet längade L-formade gården, i Skåne finns den bl.a. före- byggnader på gårdarna var färre efter tidig medeltid. trädd i Filborna (Söderberg 1997). Mot slutet av 1100- talet var typen, åtminstone i de sydvästra delarna av Olika typer av byggnader Skåne, vanligt förekommande och fanns representerad i Byggnadernas utformning är på samma sätt som land- Fosie (Andersson 1994), Kyrkheddinge (Thomasson skapen, byarna och gårdarna medierade av de samhäl- 1998), Hjärup (Larsson 1995), Önnerup (Pettersson leliga relationerna, produktionen, landskapets egen- 1996) och Säby (Kriig & Thomasson 1999). Under skaper, klimatet och historien. Men kanske var det samma period förekom även den T-formade gården, vil- bostaden eller husen som konstituerade den viktigaste ken fanns i Käglinge (Kling 1992) men även på andra identifikationsformen för individerna. Inom arkeolo- håll i det medeltida Danmark (se i Carelli 2001, s. 52ff). gin har naturligen störst vikt fästs vid de bevarade I Skåne lever även äldre bebyggelsestrukturer kvar. På lämningarna av forna byggnader, dvs. deras respektive flera platser består gårdarna av enstaka flerfunktionella konstruktion. Därefter har dessa relaterats till funk- långhus med enstaka eller inga tillhörande mindre tion och andra sociala aspekter. I huvudsak används byggnader. Denna typ har framkommit i den äldsta be- takbärande element som huvudparametrar vid typin- byggelsefasen i Tuna på Ven (Löfgren 1993), i Ödåkra delningarna. Inom etnologi och arkitektur har mer och i Väla (Söderberg 1994). Huslämningarna på dessa uppmärksamhet fokuserats kring väggkonstruktioner platser har daterats till perioden 1200- tal till 1300-tal. och planformer (se Werne 1994), även om detta till del Bybildningen och bönderna

också begagnas inom arkeologin. I Hoffs rekonstruk- stenar. Grophusen karakteriseras av att delar av eller tion av en vikingatida idealgård framgick att byggna- hela golvpartiet är nedgrävt i marken. Ofta framkom- dernas konstruktion till viss del även anpassades efter mer även spår efter stolpar i husets båda gavlar vilka sociala förhållanden. Detta innebar exempelvis att trä- troligen burit takets ryggås. Stolpladorna består av 96 larna kunde bo i grophusen eller i mindre angränsande fyra stolpar som tillsammans bildar en kvadrat vars byggnader. Likväl var konstruktionerna av verkstäder, funktion enligt Skov är höljd i dunkel. Såväl Hoff (se lador m.m. anpassade till respektive funktion. Uppfö- ovan) som Chapelot och Fossier (1985, s. 111) menar randet av byggnader, dvs. deras konstruktion, material att denna typ av byggnader fungerat som spannmåls- och arkitektoniska utformning, förhöll sig således till magasin. Förutom typer som haft fyra takbärande sociala förhållanden (eftersom utformningen av sub- stolpar förekommer exempel där konstruktionen be- sistensproduktionen är att betrakta som en sådan). stått av upp till tolv stolpar. Arkitekten Finn Werne menar exempelvis att bygg- Peter Carelli har delat in Skovs olika hustyper i två nadskulturen utvecklas ur ett ”oskiljbart komplex av kronologiskt separerade byggnadstraditioner (Carelli sociala och rumsliga fenomen” (a.a., s. 46). Ur dessa 2001, s. 49ff). Till den äldre vikingatida byggnadstra- aspekter utgör de arkeologiska lämningarna, ofta en- ditionen hörde samtliga treskeppiga byggnadstyper dast bestående av nedgrävningar för de takbärande samt grophusen. Denna byggnadstradition kan dock konstruktionerna, även vittnesbörder kring sociala föras längre tillbaka i tiden. De huvudsakliga huskon- förhållanden. Förändringar av konstruktionerna bör i struktionerna under perioden folkvandringstid till vi- enlighet med detta förstås som förändringar av de so- kingatid bestod nämligen av treskeppiga långhus i ciala förhållandena. kombination med grophus, mera sällan kombinerade med stolplador (Hvass 1988, s. 70ff; Skov 1984; Cha- De yttre begränsningarna pelot & Fossier 1985, s. 72ff). De treskeppiga långhu- Den danske arkeologen Hans Skov har vid en genom- sen förekom i princip från äldre bronsålder och fort- gång av 171 lokaliteter daterade till perioden 800– satte att på vissa platser existera under medeltid. Suc- 1200 e.Kr., belägna i nuvarande Danmark och de cessivt under den yngre järnåldern började de treskep- skånska landskapen, identifierat elva olika hustyper piga långhusen att uppföras med konvexa väggar för (Skov 1994). Typologiseringen är främst utarbetad ut- att bli dominerande under vikingatiden. Grophusen ifrån analyser av de takbärande konstruktionerna (se var enligt Skov vanligast under 900-talet, även om de fig. 16). förekommer under tidig- och högmedeltid. Under lop- Med treskeppiga hus menas byggnader med parvist pet av den yngre järnåldern introduceras gradvis de ställda inre takbärande stolpar, med tvåskeppiga treskeppiga långhusen med raka långsidor och med byggnader menas att takets ryggås bärs av en inre rad yttre takstödjande stolpar (s.k. trällar). I Tyskland fö- av stolpar belägna mitt i husets längdriktning. De en- rekommer treskeppiga långhus med yttre takstödjande skeppiga husen karakteriseras således av att de takbä- stolpar redan under 600-talet. Under 700-talet fanns rande elementen finns i byggnadernas väggar, som på typen också i de södra delarna av Jylland men före- detta vis bär hela takets vikt. Byggnaderna med ut- kom på flest platser kring år 1000 (Skov 1984). Bygg- skjutande takpartier avviker något från principerna nader med konvexa långsidor och yttre takbärande för den typologiska indelningen, eftersom de huvud- stolpar introduceras under slutet av 900-talet och för- sakliga takbärande konstruktionerna antingen varit svinner vid 1100-talets början. Carelli menar att dessa en eller tvåskeppiga. Syllstenshusen definierar Skov byggnadstyper dominerade under 1000-talet men att som byggnader där de takbärande stolparna vilar på de minskade i förhållande till andra byggnadstyper Bybildningen och bönderna

700800 900 1000 1100 1200 1300 År

Treskeppigt hus med konvexa väggar

Treskeppigt hus med raka väggar 97

Hus med yttre trällar och raka långväggar

Hus med yttre trällar och konvexa långväggar (Trelleborgshus)

Enskeppigt hus med konvexa långväggar och jordgrävda väggstolpar

Enskeppigt hus med raka långväggar och jordgrävda väggstolpar

Tvåskeppigt hus

Utskjutshus

Syllstenshus

Grophus

Stolphus

Fig. 16. Den kronologiska fördelningen av olika hustyper i Danmark Chronological distribution of different house types in Denmark and och Skånelandskapen under perioden 800–1200 e. Kr. Efter Skov the former Danish provinces of Sweden in the period 800–1200 AD. 1994, figur 10. After Skov 1994, fig. 10.

under 1000-talets senare del och var i princip försvun- snarare anknyter till en vikingatida byggnadstradition na omkring år 1100 (Carelli 2001, s. 49ff). än en medeltida. Den yngre medeltida byggnadstraditionen före- Vid en undersökning av byggnadskulturen i Skåne, träddes enligt Carelli av samtliga enskeppiga typer, Halland, Blekinge och Själland med öar under perio- hus med utskjutande takparti, samt byggnader med den 1200 till 1650, kunde Henriette Rensbro konsta- syllstensfundament. De enskeppiga stolpburna typer- tera att de enskeppiga byggnaderna med raka väggar na förekom visserligen även under vikingatiden, men och jordgrävda stolpar förekom och var generellt sett Carelli menar att de var dominerande under 1100-ta- den vanligaste typen (Rensbro 1998, s. 65ff). Hon let och därför bör karakteriseras som medeltida bygg- skiljer emellertid mellan två olika grupperingar, dels nadstyper. Det bör dock påpekas att enskeppiga bygg- de som hade parvist belägna stolpar i väggarna, s.k. nader med konvexa väggar genom dess skeppsform protokorsvirke, dels de utan som benämns ’’enskeppig Bybildningen och bönderna

takremskonstruktion’’. Protokorsvirkeskonstruktion var enligt Rensbro en överföring av det treskeppiga långhusets mittskepp. I protokorsvirket är de olika stolpparen sammanbundna med en tvärsgående tak- bjälke, medan de nedgrävda stolparna stabiliserade konstruktionen i längdled. Introduktionen av syllsten som fundament för en byggnad förutsatte att konstruk- tionen även sammanbands i längdriktningen av fotträ/ träsyll och/eller lösholt. Det finns emellertid exempel där de takbärande stolparna har grävts ner trots att det funnits såväl fotträ/träsyll som syllsten (Augustsson 1998, s. 87f), vilket innebär att förekomst av jordgräv- de västdanska högremshusen. De äldsta nedslagen av da stolpar i en protokorsvirkeskonstruktion således inte denna typ har daterats till perioden 1300- och 1400- behöver exkludera förekomst av syllsten och fotträ/syll- tal (Foged Klemensen 1999, s. 34). sten. Rensbro menar utifrån detta att det enda som De tvåskeppiga byggnaderna beskriver Carelli som 98 skiljde ’’protokorsvirket’’ från korsvirket var förekomst en mellantyp då dessa förekommer under såväl viking- av träsyll/fotträ, vilket betyder att korsvirkeshusen ut- atid som medeltidens två första århundraden (Carelli vecklats från protokorsvirket. De olika konstruktione- 2001, s. 50). Konstruktionen, som förutsätter att den rna bör även betraktas som olika varianter av enskeppi- längsgående raden av stolpar burit en takås, förekom- ga byggnader. De enskeppiga ’’takremsbyggnaderna’’ mer fram i modern tid. Rensbro menar att typen under var emellertid en medeltida innovation som försvann vikingatid fungerat som ekonomibyggnader eftersom under loppet av 1600-talet. Dessa hade en annan upp- bredden mellan väggstolparna kunde göras betydligt byggnadsteknik där taket vilade på en längsgående bjäl- större än vad som var fallet med andra byggnadstyper ke som samtidigt höll samman väggstolparna. Den tvär- (Rensbro 1998, s. 25ff). Under medeltiden finns dock gående bjälken var antingen fastsatt i den överliggande exempel där denna typ innehållit såväl bostad som bjälken eller i taksparrarna. ekonomifunktioner. Mot bakgrund av dessa iakttagel- Vid Skovs inventering framkom att endast 33 hus- ser bör de tvåskeppiga byggnaderna betraktas som en lämningar med syllstensfundament hade dokumente- del av det medeltida byggnadsskicket. rats, varav de äldsta hade daterats till andra halvan av 1000-talet, men där lejonparten kunde hänföras till Detaljernas variationer det efterföljande seklet (Skov 1994). Under samma se- På regional nivå skiljer sig givetvis de rumsliga och kel var typen väl utspridd i de norra delarna av Tysk- kronologiska utbredningarna av de olika hustyperna land (Rösener 1995, s. 67ff), men undersökningar i de från de mer generella iakttagelserna i det gammaldans- östra delarna av det gammaldanska området såväl ka området som helhet. I förhållande till det som angi- som på Jylland har dock kunnat påvisa att syllsten vits ovan verkar de tvåskeppiga byggnaderna i västra som byggnadsfundament fick sin huvudsakliga sprid- Skåne i huvudsak ha varit förekommande under tidig ning under 1300- och 1400-talen (Rensbro 1998; medeltid (se tab. 9 och bilaga). Under hög- och senme- Thomasson 1996; Foged Klemensen 1999 (från och deltid dominerade de enskeppiga stolpburna byggna- med 1400-talet förbjöds jordgrävda stolpar)). Byggna- derna, medan hus fundamenterade på syllsten i huvud- derna med utskjutande takpartier var kända i sydväs- sak introduceras under högmedeltid men blir domine- tra Jylland redan under mitten av 1000-talet men var rande först under eftermedeltid. Den vanligast doku- enligt Skovs undersökning vanligast under 1100-talet menterade hustypen i materialet som daterats till yng- (Skov 1994). Det är dock problematiskt att med sam- re järnålder är grophusen. Detta beror till stor del på ma kriterier som för övriga definiera denna kategori att de undersökta ytorna under perioden fram till som en självständig typ. Dels kan det vara svårt att 1970-talet mestadels var små varpå grophusen var de skilja det utskjutande takpartiet från yttre takbärande mest iögonfallande lämningarna. I samband med de stolpar eller skråsträvor. Byggnader med utskjutande stora infrastrukturella satsningarna och städernas ex- takpartier på båda långsidorna kan även vara svåra att pansion under 1970-talet utfördes omfattande mat- skilja från treskeppiga långhus. Dels kan de respektive jordsavbaningar utan att arkeologisk personal var när- byggnadernas huvudsakliga takbärande konstruktion varande, varpå dumprar och grävmaskiner förstörde vara såväl en som tvåskeppiga. Enskeppiga byggnader spåren efter mindre nedgrävningar som stolphål. De med utskjutande tak kan även ha utgjort embryot till huvudsakliga byggnadstyperna förefaller dock utifrån Bybildningen och bönderna

Typ FVT VE VE/VT VT TM HM SM R Summa

Treskeppiga långhus 34/32 % 28/26 % 40/37 % 2/1,8 % 3/2,8 % 107/99,6 %

Grophus 11/3,8 % 47/16 % 20/7 % 213/73 % 1/0,3 % 292/100,1 %

Stolplada 2/20 % 1/10 % 4/40 % 2/20 % 1/10 % 10/100 % 99

Enskeppiga hus 1/2 % 6/12 % 6/12 % 21/42 % 11/22 % 5/10 % 50/100 %

Tvåskeppiga hus 1/5,2 % 1/5,2 % 14/74 % 2/10,5 % 1/5,2 % 19/100,1 %

Syllstenshus 1/2,4 % 10/24 % 5/12 % 25/61 % 41/99,4 %

Källare 2/50 % 2/50 % 4/100 %

Övriga 1/12,5 % 4/50 % 2/25 % 1/12,5 % 8/100 %

Summa 49/9,2 % 77/14,5 % 20/3,8 % 264/50 % 30/5,6 % 39/7,3 % 19/3,6 % 33/6,2 % 531/100,2 %

Tabell 9. Fördelning av hustyper (antal samt andel av respektive hus- Distribution of house types (number and proportion of each type) typ) daterade till perioden folkvandringstid till renässans framkomna dated to the period from the Migration Period to the Renaissance ex- i Luggude, Rönneberga, Onsjö, Harjager, Frosta, Torna och Bara hära- cavated in the hundreds of Luggude, Rönneberga, Onsjö, Harjager, der i Skåne (se bilaga). FVT = folkvandringstid, VE = vendeltid, VT = Frosta, Torna and Bara in Skåne (see appendix). FVT = Migration Pe- vikingatid, TM = tidig medeltid, HM = högmedeltid, SM = senmedel- riod, VE = Vendel Period, VT = Viking Age, TM = Early Middle Ages, tid och R = renässans. Statistiken vad gäller stolpbyggda hus bygger HM = High Middle Ages, SM = Late Middle Ages and R = Renaissan- på rapporterade undersökningar som utfördes efter1980. När det gäl- ce. The statistics for post-built houses are based on reported excava- ler grophus har samtliga rapporterade undersökningar tagits med i tions conducted after 1980. For pit-houses, all the reported excava- beräkningen. tions have been included in the calculation.

moderna undersökningar ha varit treskeppiga långhus framkommit lämningar efter treskeppiga byggnader kombinerade med grophus. I enstaka fall har även och grophus förekom fler skillnader mellan de olika stolplador påträffats, dock verkar de ha varit mindre tidsperioderna. På tolv platser där det har påträffats förekommande än i det övriga Danmark. spår efter folkvandringstida långhus, har det vid fyra Inom de områden där det gjorts arkeologiska under- tillfällen även har dokumenterats grophus. På tretton sökningar i de västra häraderna av Skåne var lämningar platser har det framkommit vendeltida långhus, fanns efter folkvandringstida treskeppiga byggnader väl grophus på fem av dessa. Samma siffror för vikingatid spridda (se fig. 17). Med enstaka undantag hade typen är sjutton platser med långhus varav det på åtta av samma spridning under hela den yngre järnåldern. dessa även fanns grophus. Detta innebär att andelen Även de medeltida treskeppiga byggnaderna fanns på boplatser med grophus ökade under loppet av den samma platser som de äldre föregångarna. Folkvand- yngre järnåldern. Men även att det på långt ifrån alla ringstida grophus förekom dock endast i de centrala gårdar under yngre järnålder förekom grophus. Detta delarna av Harjagers härad, men under loppet av ven- är med andra ord en skillnad gentemot den vikingati- deltid fanns de även spridda i de angränsande härade- da idealgård som skisserats av Annette Hoff. rna. Grophusen var som mest spridda, såväl rumsligt De äldsta spåren efter tvåskeppiga byggnader har da- som kvantitativt, under vikingatid då de förekom i sto- terats till vendeltid respektive vikingatid, och utgörs av ra mängder i hela området. Jämför man platser där det lämningar efter två hus påträffade i de centrala delarna Bybildningen och bönderna

Fig. 17. Den kronologiska och rumsliga fördelningen av olika bygg- nadskonstruktioner på platser undersökta i Luggude, Rönneberga, Onsjö, Harjager, Frosta, Torna och Bara härader i Skåne. A. Treskeppi- ga långhus och grophus, B. Tvåskeppiga hus, C. Enskeppiga hus samt D. Byggnader med syllstensfundament. Skala 1:600 000.

Chronological and spatial distribution of different building structures 100 on sites excavated in the hundreds of Luggude, Rönneberga, Onsjö, Harjager, Frosta, Torna and Bara in Skåne. A. Three-aisled long-hou- ses and pit-houses, B. Two-aisled houses, C. One-aisled houses, D. Buildings with sill-stone foundations. Scale 1:600,000.

A Bybildningen och bönderna

101

B Bybildningen och bönderna

102

C Bybildningen och bönderna

103

D Bybildningen och bönderna

långhus med konvexa långsidor. Under den tidiga medeltiden fanns flera byggnader på gården bestående av ett tvåskeppigt hus samt tre mindre anslutande bygg- nader. Det förstnämnda var indelat i två utrymmen. Det västra, som utgjorde ca en tredjedel av husets yta, hade haft jordgrävda takbärande stolpar i väggarna och hade därmed varit enskeppigt. Den förmodade mellanväggen markerades av en grund ränna, vilken kan ha utgjort nedgrävning för en träsyll. Vidare påträffades resterna av vad som kan tolkas som golvlager och en härd belä- gen intill den södra väggen. Rummet har således med all av Harjagers härad. På sammanlagt nio platser har det sannolikhet fungerat som ett bostadsutrymme. Strax framkommit spår efter tidigmedeltida byggnader av utanför rummets norra och södra väggar fanns dess- samma typ. Dessa är väl spridda inom de områden där utom rännor vilka troligen syftat till att fånga upp tak- det gjorts arkeologiska undersökningar. Tvåskeppiga dropp. Den östra rumsenheten, som utgjorde två tredje- 104 byggnadslämningar daterade till de nästföljande peri- delar av husets yta, hade en tvåskeppig stolpburen oderna finns belagda från samma områden, vilket in- konstruktion. Invid den östra gavelväggen påträffades dikerar att typen hade sin huvudsakliga spridning un- en ränna, vilken i likhet med mellanväggen, kan ha ut- der den tidiga medeltiden. gjort en nedgrävning för träsyll. Strax söder om och i Lämningar efter enskeppiga hus daterade till vi- rät vinkel mot den föregående påträffades resterna av kingatid och tidig medeltid har dokumenterats på fem en mindre byggnad. Denna bestod av grävda rännor i platser i Harjagers, Torna och Bara härader. Lämning- vilka det framkom förkolnade rester efter trästockar, ar som daterats till högmedeltid förekommer på tolv vilket antyder att den varit uppförd på träsyll/fotträ. I platser som även är belägna i Rönneberga och Luggu- de norra och östra delarna av undersökningsområdet de härader. Av de lämningar som daterats till senme- framkom lämningarna efter två byggnader som delvis deltid, så fanns bara en på en annan plats än där typen varit nedgrävda. De skiljde sig mot vikingatida grop- redan funnits under högmedeltid. Detta påvisar att hus genom form, konstruktion och storlek. den enskeppiga stolpburna konstruktionen hade en Vid ingången till 1200-talet förändrades såväl går- relativt kraftig kvantitativ och rumslig spridning under dens organisation som byggnadernas konstruktioner. I loppet av denna period. Den rumsliga fördelningen av de norra delarna av undersökningsområdet uppfördes syllstensfundament daterade till perioden högmedel- ett enskeppigt östvästligt orienterat stolpburet hus med tid–renässans sammanfaller i princip med spridningen tre rumsenheter. I rät vinkel mot detta framkom rester- av de enskeppiga husen. Lämningarna efter de äldsta na av en samtida byggnad. Lämningarna var dåligt be- syllstensfundamenten finns alltså utbredda inom hela varade, men indikerar att husets norra delar hade en det undersökta området, vilket tyder på en hastig eta- tvåskeppig konstruktion medan den södra delen varit blering av tekniken. Detta bör givetvis vara beroende enskeppig. Denna del var försedd med lergolv och härd på att, som beskrivits tidigare och eftersom de fanns och fungerade med all sannolikhet som bostad. Under på samma platser, det inte fanns så stora skillnader mitten av 1200-talet och 1300-talet uppfördes två syll- mellan korsvirkesteknik och ’’protokorsvirke’’. stensburna byggnader direkt på föregångarna. Det nor- ra av husen hade tre rum varav det mittersta var utrus- Variationer, innovationer och tradition – exemplet tat med spis/ugn och utgjorde bostad. Rummet avvek Kyrkheddinge gentemot de båda övriga genom att konstruktionen Många olika hustyper samverkar således inom samma bars av glest ställda mindre syllstenar som var ställda i region och ibland på samma plats. Dessutom finns en en lerbalk. Det östra huset var uppfört på syllsten som tendens att typerna lever kvar på platsen trots att nya var placerade i grunda rännor. I de södra delarna fram- konstruktioner tagits i bruk. Detta kan illustreras ge- kom resterna av en härd och en mellanväg. nom utvecklingen av ett gårdsläge beläget i Kyrkhed- Utvecklingen av gården och husen i Kyrkheddinge dinge sydöst om Lund (Thomasson 1998). Under den uppvisar med andra ord såväl förändring som traditio- senare delen av vikingatid bestod bebyggelsen av ett tre- nalism. Under loppet av vikingatid och tidig medeltid skeppigt långhus kompletterat av två grophus. Strax samexisterar en mängd olika konstruktioner sida vid söder om långhuset framkom nedgrävningar till stolpar sida samtidigt som konstruktioner byts utan att bygg- som troligen härrört från två stycken yngre enskeppiga nadernas planform genomgår några förändringar. Bybildningen och bönderna

Treskeppiga Tvåskeppiga Enskeppiga Medelvärde Period byggnader byggnader byggnader Grophus (utan grophus)

Folkvandringstid 84,5 8,9 84,5

Vendeltid 105,1 7,9 108,4 105 Vendel-vikingatid 6,7

Vikingatid 119,4 10,4 120,7

Tidig medeltid 90,5 90,2

Högmedeltid 120,8 87,7 100 95,1

Senmedeltid 106,7 101,25 102,7

Renässans 72,5 77,4 75,8

Medelvärde per hustyp 107,5 90,5 89 92,9 8,5 96,8

Tabell 10. Den genomsnittliga husytan i m2 fördelade på konstruk- Average area of houses in m2 distributed by construction types and tionstyper och kulturhistoriska perioder på byggnadslämningar fram- historical periods at settlements excavated in the hundreds of Lug- komna i Luggude, Rönneberga, Onsjö, Harjager, Frosta, Torna och Bara gude, Rönneberga, Onsjö, Harjager, Frosta, Torna and Bara in Skåne härader i Skåne (se bilaga). Förekomster av enstaka konstruktioner har (see appendix). Occurrences of single structures have been excluded exkluderats vid bearbetningen. Kategorin av enskeppiga byggnadsläm- from the calculations. The category of one-aisled building remains is ningar har delats mellan stolp- (t.v.) och syllstensburna (t.h.) hus. divided between post-built houses (left) and sill-stone houses (right).

Exempelvis bestod den tidigmedeltida bebyggelsen av med andra ord en växelverkan mellan planform/rums- byggnader med olika och ’’nya’’ konstruktioner. Sam- disposition och konstruktion som måste beaktas för tidigt var organisationen av byggnaderna på gårdslä- att förstå byggnadskulturen. get inte mycket annorlunda än de vikingatida före- gångarna. Likaledes var konstruktionen av de två min- Storlek dre byggnaderna ’’ny’’ men planformen bestående av Storleken på de olika konstruktionstyperna skiftar nå- principen ’’ett rum ett hus’’, skiljde sig inte från grop- got över tid (se tab. 10). Sammanlagt har storleken husen i den tidigare fasen. Organisationen av den hög- kunnat bedömas på 122 av de sammanlagt 217 läm- medeltida bebyggelsen skiljde sig mycket gentemot ningarna efter treskeppiga byggnader. Storleken på det den närmast föregående. Trots att en av byggnaderna nedsänkta golvpartiet på grophus har kunnat rekon- hade en ’’ny’’ enskeppig konstruktion hade det andra strueras i 198 fall av 297. huset samma teknik och rumsdisposition som det ti- Av materialet framgår att den genomsnittliga hus- digmedeltida huvudhuset. Faktum är att rumsdisposi- ytan ökade successivt fram till vikingatid då samtliga tionen verkar ha överlevt ännu en konstruktionsför- byggnadstyper var som störst. Gentemot förhållandena ändring då ett nytt hus uppfördes på syllsten under under tidig medeltid utökades husytorna något under 1300-talet. Samma typ av rumsdisposition bibehölls högmedeltid, och kom att överstiga 100 kvm under sen- när det enskeppiga stolpburna huset i de norra delarna medeltid. Den genomsnittliga husytan på byggnadsläm- ersattes av ett som uppfördes på syllsten. Det fanns ningar daterade till renässans var omkring 75 kvm. Det Bybildningen och bönderna

106

Fig. 18. Storleken på arkeologiskt dokumenterade byggnadslämningar som daterats till perioden folkvandringstid– renässans framkomna i Luggude, Rönneberga, Onsjö, Harjager, Frosta, Torna och Bara härader i Skåne (se bilaga). Måtten på treskeppiga långhus med konvexa väggar avser största bredd.

Size of archaeologically documented building remains dated to the period from the Migration Period to the Re- naissance excavated in the hundreds of Luggude, Rönneberga, Onsjö, Harjager, Frosta, Torna and Bara in Skåne (see appendix). The dimensions of three-aisled long-houses with convex walls refers to the maximum width.

empiriska underlaget för storleksberäkningar av bygg- de stora konstruktiva möjligheterna att bygga stort nadslämningar daterade till perioden högmedeltid till (Rensbro 1998, s. 25ff), de tvåskeppiga byggnaderna. renässans är skralt, vilket gör att enstaka avvikelser får Materialet måste dock relateras till variationerna i stort genomslag vid beräkningarna av medelvärden. storlek under olika kulturhistoriska perioder samt oli- Förändringarna av husytorna är delvis relaterade ka konstruktionstyper (se fig. 18). Digrammet nedan till förändringarna av konstruktionstyper, då de tre- påvisar att det fanns större storleksvariationer bland skeppiga husen, som var dominerande under vikinga- järnålderns byggnadskategorier än vad som var fallet tid förefaller ha varit den största hustypen. Den ytmäs- med de medeltida. Störst variationer fanns under vi- sigt minsta stolpburna konstruktionstypen var, trots kingatid, om man undantar det största vendeltida Bybildningen och bönderna

huset och betraktar detta som ett undantag. De medel- sammanfaller inte bara med funktionella faktorer som tida byggnadskategorierna uppträder mer samlade, vindriktningar och soltimmar utan även med föreställ- framförallt när det gäller byggnadernas bredd. Ten- ningar, traditioner och kultur. Förändringar av orien- densen under medeltiden var att storleksvariationerna tering kan alltså innebära förändringar av basala minskade över tid. Under tidig- och högmedeltid var byggnadskulturella koncept. 107 byggnadsstorlekarna mer samlade medan de under Sammanlagt har orienteringen kunnat bedömas på senmedeltid i princip endast varierade i längdled. 218 huslämningar från häraderna i västra Skåne (ex- I princip samtliga av de olika byggnadstyperna som klusive grophus och stolplador). Materialet kan inde- nämnts kan utan större problem utökas i längdled (möj- las i tre kategorier varav den första består av huskrop- ligen med undantag av de treskeppiga långhusen med par som var belägna i östvästlig riktning eller i angräns- konvexa långsidor). Däremot krävdes det mer kunskap ande riktningar VNV–OSO respektive VSV–ONO. och hantverksskicklighet samt bättre material för att Den andra kategorin representerar den nordsydliga göra byggnaderna bredare. Detta innebar att bredderna axeln med angränsande riktningar NNV–SSV respek- i högre utsträckning är indikatorer på förändringar av tive SSV–NNO. Byggnader som varit belägna i syd- byggnadskulturella komplex. Det är därför viktigt att västnordostlig riktning utgör den tredje kategorin och studera såväl de kronologiska förändringarna som skill- ett mellanting kring de båda huvudkategorierna. Den nader mellan olika konstruktionstyper. Materialet be- absolut vanligaste orienteringsriktningen var kring står av 159 byggnadslämningar som främst kunde date- den östvästliga axeln (se tab. 11). Under folkvand- ras till vikingatid och högmedeltid (se fig. 19:a). Vad ringstid och vendeltid var denna i princip allenarådan- gäller de olika konstruktionstyperna så domineras dessa de. Men riktningar kring den nordsydliga axeln blir av enskeppiga/syllstensburna byggnader och treskeppi- allt vanligare över tid. Som mest hade hälften av husen ga långhus. Endast nitton byggnadslämningar där res- under senmedeltid en sådan riktning. Orienteringarna pektive bredd har kunnat dokumenteras har konstate- av de vikingatida, men framförallt de tidigmedeltida rats vara tvåskeppiga. Sett över tid så var bredden på de byggnaderna utmärks av variation. folkvandringstida husen varierande med en koncentra- Orienteringen av byggnaderna kan även illustrera tion på en bredd av omkring fem meter. De vendeltida förändringar av gårdarnas organisation. Dominansen husen var generellt sett bredare än sina föregångare. De av byggnader som varit riktade kring den östvästliga flesta huslämningar som daterats till denna period var axeln under folkvandringstid och vendeltid indikerar mellan fem och sex meter breda. Under vikingatid öka- att gårdarna bestått av parallellt belägna hus och/eller de bredden på husen betänkligt, då de vanligaste bred- enstaka långhus. Den gradvisa ökningen över tid av derna var mellan sju och åtta meter. Huslämningarna byggnader som orienterats kring den nordsydliga ax- som daterats till medeltid var nästan alla kring fem me- eln kan på samma sätt illustrera framväxten av L- och ter breda. De treskeppiga konstruktionerna har en be- U-formade gårdskomplex. Det kan också spegla fram- nägenhet till att vara bredare än övriga typer (se fig. växten av små eller smala tofter där orienteringsmöj- 19:b). Nästan alla lämningar efter enskeppiga och syll- ligheterna var begränsade. Två- till fyrlängade gårdar stensburna byggnader är kring fem meter breda, liksom och mindre tofter skulle i sådana fall ha existerat re- huvuddelen av de tvåskeppiga konstruktionerna. dan under vikingatid men blivit mindre ovanliga först under högmedeltid. Men på ett annat plan kan utveck- Orientering lingen tolkas som att man i huvudsak under hela den En viktig parameter i byggnadskulturens konstitution undersökta perioden vinnlade sig att orientera byggna- var orienteringen av de respektive huskropparna. Detta derna enligt den östvästliga principen, trots betydande Bybildningen och bönderna

108

A

B

Fig. 19. Bredden på arkeologiskt dokumenterade huslämningar läm- Width of archaeologically documented house remains excavated in ningar framkomna i Luggude, Rönneberga, Onsjö, Harjager, Frosta, the hundreds of Luggude, Rönneberga, Onsjö, Harjager, Frosta, Torna Torna och Bara härader i Skåne (se bilaga). A. kronologiska fördel- and Bara in Skåne (see appendix). A. chronological distribution, B. ningen, B. fördelning på olika typer av konstruktioner. Måtten på tre- distribution of different types of structures. The dimensions of three- skeppiga långhus med konvexa väggar mäter dess bredaste delar. aisled long-houses with convex walls refer to the maximum width. Bybildningen och bönderna

Kategori 1 Kategori 2 Kategori 3

Period/Orientering Ö–V VNV–OSO VSV–ONO NNV–SSO SSV–NNO N–S NV–SO SV–NO Totalt

Folkvandringstid 21 11 4 36 109 Vendeltid 16 8 3 1 28

Vikingatid 19 12 8 1 6 1 47

Tidig medeltid 5 4 7 5 4 1 26

Högmedeltid 15 7 3 2 1 10 38

Senmedeltid 3 4 1 2 6 1 17

Renässans 12 2 1 3 6 2 26

Totalt 91 48 27 7 2 34 5 4 218

Tabell 11. Orientering av huslämningar framkomna i Luggude, Rönne- Orientation of house remains excavated in the hundreds of Luggude, berga, Onsjö, Harjager, Frosta, Torna och Bara härader i Skåne (se bi- Rönneberga, Onsjö, Harjager, Frosta, Torna and Bara in Skåne (see laga) fördelade efter orientering och kulturhistorisk period. appendix) distributed by orientation and historical period.

förändringar av gårdsdispositioner och bebyggelseag- romersk järnålder och folkvandringstid ökade husens glomerationer. De förändringar som sker kan utifrån längd varpå bostadsdelen uppdelas i ett flertal definie- proportioner mellan de olika orienteringskategorierna rade rum. Det ökande antalet rum i de treskeppiga uppfattas som perifera. Men när den nordsydliga axeln långhusen har tolkats som en uppdelning av bostads- trots allt börjar att användas som orienteringsprincip så rummet i flera separata utrymmen (Björhem & Säf- sker detta först under högmedeltid och framöver. vestad 1993, s. 314ff). Förändringen har tolkats som resultatet av en social differentiering av samhället. De Rumsdisposition och byggnadstyper extra utrymmena i de allt större långhusen skulle huse- Spåren efter rumsindelningar av byggnader under den ra egendomslösa som var anknutna till gårdens ekono- yngre järnåldern är relativt fåtaliga beroende på dåliga mi och drift (Norr 1996). bevaringsförhållanden. Beroendet av generella iaktta- Denna indelning av de treskeppiga husen förefaller gelser ökar därför på bekostnad av lokala och regiona- ha varit i bruk fram till vikingatid då en mängd för- la variationer. De treskeppiga byggnaderna från Hol- ändringar ägde rum. Förutom de omdaningar av kon- land till Skandinavien förefaller ha varit disponerade struktioner och gårdsorganisation som nämnts tidiga- efter gemensamma konstruktionsprinciper (Björhem re, så flyttades i många fall funktioner som tidigare ägt & Säfvestad 1993, s. 314). Den vanligaste dispositio- rum i huvudhuset till andra mindre byggnader på nen under denna period var dock att husen var inde- gårdsläget. Detta utvecklades, som även visats av lade i tre rum. I de västra delarna fanns bostaden med- Hoff, till en salsbyggnad med representations- och bo- an den östra utgjordes av ekonomidel och/eller stall. stadsfunktioner. Ofta hade salsbyggnaden tre rum, va- Dessa båda utrymmen särskildes av ett speciellt tvärs- rav det mittersta, med den huvudsakliga värmekällan, gående ingångsrum (Hedeager 1990, s 170ff; Björhem var det mest väsentliga. Stämmer hypotesen att de extra & Säfvestad 1993, s. 314ff). Under loppet av yngre utrymmena i de folkvandringstida långhusen inhyste Bybildningen och bönderna

tjänstefolk så innebär detta en betydande social för- ändring eftersom dessa under vikingatid inte längre fanns i gårdens huvudbyggnad. Utifrån Hoffs iaktta- gelser i landskapslagarna förefaller egendomslösa och 110 trälar bo i anslutande mindre byggnader. Jämfört med den folkvandringstida bebyggelsen, där dessa levde i A gårdens huvudbyggnad, måste den vikingatida utveck- lingen tolkas som en ytterligare marginalisering av de sämre ställda i samhället. Vid slutet av vikingatiden och början av medeltiden förändras rumsdispositionerna av byggnaderna. I Skå- ne förekom i princip två huvudtyper av rumsdisposi-

tioner. B För det första fanns byggnader som var funktions- delade på samma sätt som de treskeppiga långhusen Härd före vikingatid (se fig. 20:a). Detta innebär att byggna- Stolphål Syllsten derna bestod av två definierade utrymmen varav bo- Bostadsutrymme stadsdelen, vanligtvis placerad i väster, utgjorde ca en Fig. 20. Flerfunktionella medeltida långhus (A) och trerumshus (B). tredjedel av husytan, medan ekonomidel med förva- ring samt kanske även stall i den resterande rumsenhe- Multifunctional medieval long-houses (A) and three-room houses (B). ten (Thomasson 1996). Vanligtvis fanns denna typ av rumsdisposition i byggnader vars bostadsdel var en- skeppig och vars ekonomidel var tvåskeppig. trerumshuset skulle vara resultatet av en utveckling av Den andra typen av rumsindelning bestod av bygg- det funktionsdelade långhuset. Snarare representerade nader med tre ungefär lika stora rum (fig. 20:b). Den- de båda typerna olika traditioner av rumsdispositio- na typ av indelning fanns i enskeppiga byggnader med ner och därmed organisation av vardagslivet. såväl stolpburen konstruktion som där husen uppförts Trerumshusen uppvisar planmässiga likheter med på syllsten (Thomasson 1996). Vanligtvis fanns bo- de vikingatida gårdarnas salsbyggnad, men med den stadsfunktionen i det mittersta rummet, vilket bl.a. var skillnaden att rummen var lika stora och att det mel- fallet i Kyrkheddinge. Gavelrummen har troligen varit lersta rummet är för litet för att ha haft representativa för små för att inrymma stall, vilket torde innebära att funktioner. I de övriga delarna av norra Europa bestod de fungerat som förråd och/eller andra semi-ekono- bostadshusen endast av ett större rum. Under 1100- miska aktiviteter, samt sommarbostad. talet blev byggnader med två rum vanliga, vilka bestod Dessa båda typer samexisterade under en lång pe- av ett större rum med eldstad samt en mindre kamma- riod av medeltiden. De medeltida långhusen föregår, på re. Först under slutet av medeltiden tillförs ytterligare de platser där båda typerna har dokumenterats, exem- rum i denna typ av byggnader (Chapelot & Fossier pelvis i Kyrkheddinge, alltid trerumshusen och fanns 1985, s. 217–222). Trerumsbyggnader med central främst under tidig medeltid, men även under 1300- och rökstuga har annars relaterats till den s.k. sydgötiska 1400-talen. Trerumshusen förekom även under tidig byggnadstypen (Augustsson 1986; Söderberg 1997). medeltid men blev allt vanligare under loppet av medel- Dessa karakteriseras av tre separata byggnadsdelar tiden (Thomasson 1996). Däremot är det svårt att se att som är uppförda i olika material och/eller teknik som Bybildningen och bönderna

med gavlarna sammanfogats till en länga. Dess centra- bodytan, eftersom åtminstone de stora vikingatida la del består av en rökstuga som i gavlarna komplette- gårdarna hade ett flertal grophus. Dels måste det ha ras av härbre och/eller en bod. Augustsson menar att inneburit en social förändring i organiseringen av det sydgötiska huset skulle ha utvecklats under senme- hantverksaktiviteter. deltid, genom att enrumsbyggnader sammanfogats till Långhusen uppvisar stora likheter med de förvi- 111 en enhet (Augustsson 1986). Detta skulle ha ägt rum i kingatida långhusen som kombinerade bostads- och de regioner, både i städer och på landsbygden, där ma- ekonomi/stall-funktioner i samma byggnad. Dessutom terialtillgången varit varierande och där olika bygg- överensstämmer orienteringen av huskroppen samt att nadstraditioner mötts. Detta motsvarar de traditionel- bostadsfunktionen alltid fanns i de västra delarna med- la risbygderna vilket också motsvarade spridningen av an stalldelen fanns i öster. Däremot separerades de oli- den sydgötiska hustypen under modern tid. Söderberg ka delarna i de äldre föregångarna av ett separat in- har emellertid konstaterat att det i tre byar i den skån- gångsutrymme, medan något sådant inte fanns i de ska risbygden under högmedeltid funnits hus vars cen- medeltida långhusen. Typen uppvisar även stora likhe- trala rökstuga varit uppförd med en delvis annorlunda ter med äldre och samtida rumsdispositioner i hus från teknik. I Filborna innebar detta att den centrala bo- de norra delarna av Europa (Chapelot & Fossier 1985, stadsdelen under mitten av 1200-talet var konstruerad s. 223ff). I norra Tyskland började man under loppet på syllsten, medan de båda gavelrummen hade jord- av 1000–1200-talen uppföra s.k. ’’Hallenhaus’’ vilka grävda stolpar. I Väla och Ödåkra var bostadsstugor- kombinerade bostad och stall under samma tak (Röse- na uppförda i ’’protokorsvirke’’ medan gavelrummen ner 1992, s. 69ff). Dessa var dock vanligtvis uppförda inte hade parvist ställda väggstolpar. Liknande skillna- på stensyll och hade en treskeppig konstruktion, vilket der i materialval mellan olika byggnadsdelar har även gör att de påminner mycket om de danska s.k. ’’Høj- påträffats i byggnadslämningar på den sydvästskånska remshusen’’ (som endast har dokumenterats i de syd- slättbygden. Såväl i Kyrkheddinge som i Önnerup har västra delarna av Jylland och som daterats till 1300– det framkommit byggnadslämningar där de olika 1400-tal, se ovan). I det skånska området förekommer rummen varit uppförda med olika material och/eller den kombinerade planformen mestadels på tvåskeppi- teknik. Utgår man också från förekomst av härd/ugn i ga konstruktioner, även om exempel på att andra kon- mittutrymmet som indikation på central rökstuga och struktioner förekommer. De äldsta exemplen på två- de exempel som finns vad gäller skilda tekniker mellan skeppiga hus förekommer som visats ovan väl spridda de olika byggnadselementen i trerumskonstruktioner, inom undersökningsområdet. Detta antyder således så var typen väl spridd i dessa delar även under mel- inte en gradvis spridning av en typ, utan snarare att lersta delen av medeltiden. typen introduceras på flera platser under loppet av en I förhållande till Hoffs skisserade vikingatida ideal- kort period. Mot bakgrund av jämförelser med det gård, så skulle rökstugan ha innehållit de funktioner samtida tyska materialet kan planformen antyda kul- som fanns i huvudbyggnadens sal. Detta innebar med turkontakter med detta område. andra ord en kraftig reducering av det uppvärmda stug- utrymmet. Vidare fanns det även härbre i salshuset, vil- Att förändra eller inte – kompromisser i ket fick ett eget utrymme i trerumshuset som var lika bygden stort som rökstugan. Men den viktigaste förändringen Byarna Dagstorp och Särslöv framstår i det äldre his- var att bodarna, från att ha varit egna byggnader på de toriska materialet som varandras totala motsatser, vikingatida gårdarna, integrerades i samma byggnad. trots att de under denna period låg i vångalag och Dels innebar det en reducering av den sammanlagda gränserna mellan de båda byarna på flera sätt var Bybildningen och bönderna

otydliga och övergående (Erikson 1996). Dagstorps by begränsat landskapsrum. Byn hade vidare delad bestod av två nordsydligt orienterade rader av gårdar sockentillhörighet, en del av byborna anslöt till Dags- som var belägna på en brant sydsluttning ner mot torp, de andra vandrade till Södervidinge kyrka. Två Välabäckens dalgång. Byns numera rivna 1100-tals arkeologiska insatser har gjorts inom den spridda by- 112 kyrka var avsides belägen på byns högsta punkt längst tomten. En av dessa utfördes strax väster om gård nr 3 uppe i nordväst (se fig. 13 och 21). Denna var en av som låg längst i väster (Karsten 1999). Vid utredning- fem kända skånska lantkyrkor med runt västtorn, samt en gjordes ett antal sökschakt i vilka det framkom res- hade ett rakt avslutat kor med ett stort runt fönster i ter efter ett trettiotal vikingatida byggnader bestående den östra väggen (Cinthio 1997). Norr och öster om av stolpbyggda långhus och grophus. kyrkan finns även en bäck som rinner ner mot Väla- Inom Västkustbanans sträckning påträffades även bäcken. I anslutning till den, invid den nuvarande kyr- lämningarna efter ett gårdsläge, beläget i ett åkerstycke kogården, kan fortfarande spår av fördämningsanord- som i det äldre kartmaterialet benämndes ’’Sönnertoft’’ ningar efter en trolig kvarnanläggning iakttas. Någon (Kriig & Thomasson 2000b). Gården, som existerade sådan finns varken avbildad på det äldre kartmaterialet under perioden sen vikingatid till tidig medeltid, bestod eller på Skånska Rekognosceringskartan från början av ett bostadshus, en hantverkshydda samt två ekono- av 1800-talet, vilket kan indikera att den var övergiven milängor (se fig. 22a). Dessutom, centralt belägen på vid upprättandet av dessa. Sikten från kyrkan är mils- gårdsläget, framkom en ovanligt konstruerad stolp- vid, faktum är att den användes som utkikspost vid byggnad med två rum, och som i likhet med hela nordiska sjuårskriget på 1500-talet och som sjömärke gårdsläget i övrigt var orienterat i riktning NNV–SSO. för fartygen på Öresund. Såväl tornen på domkyrkan i Det västra rummet hade kraftiga nedgrävningar för Lund som vindmöllorna invid Landskrona hamn finns stolpar i de båda långväggarna liksom för de båda inom synhåll. Inom ett trängre landskapsavsnitt kan de stolpparen som burit den treskeppiga takkonstruktio- närmsta byarnas gamla inägor övervakas liksom i syn- nen. I de båda långväggarna fanns varsin dörröpp- nerhet gårdarna i Dagstorp och Särslöv, med tillhöran- ning, varav den södra ingången hade utskjutande dörr- de vägar och fägator. Kyrkans läge framstår alltså som poster. Centralt i rummet påträffades en större grop synnerligen väl valt för att utöva kontroll av tillträde med vertikala nedgrävningskanter. Det östra rummet till olika ’’rum’’ och av människors rörelser i det intil- var enskeppigt och hade en närmast kvadratisk form. liggande landskapet (se fig. 21). Rundtornskyrkor har Väggkonstruktionen i de båda långväggarna hade be- kunnat knytas till patronatsgravar och herrskapsläkt- stått av parställda stolpar med ett avstånd av ca en are och bör därför tolkas som att de är uppförda på meter. Utifrån nedgrävningarnas form framgick att de privat initiativ av stormän, även om exempel finns där yttre stolpraderna antingen fungerat som stöd till en biskopar och kungar kan stå bakom uppförandena svalgång eller ett utskjutande tak. Längst i öster fram- (Cinthio 1997). Utifrån de samband som tidigare har kom nedgrävningarna efter två stolppar, som bildade konstaterats mellan tidiga stenkyrkor och huvudgår- ett mindre utskjutande utrymme i gavelväggen, vars dar samt positionen i ett dominerande läge på bytom- bredd och placering korresponderade med takstolen i ten, förefaller det troligt att Dagstorps numera rivna det västra rummet. Mellanväggen bestod av fem jord- kyrka uppförts på en huvudgårdstomt. grävda stolpar. Två av dessa var centralt placerade och Särslövs by framstår i det äldre kartmaterialet som kan ha utgjort dörrposter. Sammantaget antyder läm- sin grannes raka motsats. Gårdarna bildar vad som ningarna att byggnaden haft sina huvudsakliga in- tidigare benämnts för klungby eller mångfokuserad gångar i norr och söder och att den möjligen har haft boplats, dvs. utan ordning spridda gårdar inom ett två våningar. Den anträffade fyndmaterialet bestod av Bybildningen och bönderna

113

Fig. 21. Fotografi av Dagstorps nuvarande 1800-tals kyrka från Särslöv. Photograph of Dagstorp’s present-day 19th-century church from Foto Thomas Hansson. Särslöv. Photo Thomas Hansson.

djurben, östersjökeramik, en vävtyngd samt en del byggnadernas konstruktioner och planformer var järnföremål. dock varierande (se katalog i Ahrens 1982, och exem- Byggnadens placering på gårdsläget samt dess unika pel i Nielsen 1991, se även fig. 22b). Gemensamt för och robusta konstruktion framstår, till skillnad från de flesta var att de var belägna utanför vanlig bebyg- fyndmaterialet, som intressant. De vikingatida gårdar- gelse, att de var orienterade i östvästlig riktning och nas rumsliga fokus var salsbyggnaderna. Dessa avvek hade en korliknande utbyggnad i öster. Likheterna från de övriga byggnaderna genom placering och kon- med föreliggande byggnad är orienteringen och den struktion, men de var till skillnad från byggnaden från östliga utbyggnaden. Det som även talar för att bygg- Särslöv stora treskeppiga möteslokaler. Byggnaden i naden skulle vara av kristen sakral typ är de markera- Särslöv kan dock jämföras med en vikingatida sals- de ingångarna i nord och syd. Det som talar mot den- byggnad i den bemärkelsen att den utgjorde gårdslägets na hypotes är frånvaron av gravar och att den låg i en arkitektoniska och rumsliga centrum. Den avvikande profan miljö. Men i en brytningstid mellan olika ideo- konstruktionen och den rumsliga kompositionen tyder logier kan olika element uppträda samtidigt. dock på att den har haft en annan men betydande Leif Cristian Nielsen har framfört flera exempel där funktion exempelvis som plats för religiös utövning. ’’kyrkliknande’’ byggnader framkommit i profana Tidiga träkyrkor har främst identifierats utifrån före- gårdsmiljöer. Bland annat framkom tre stycken bygg- komst av gravar och/eller att de påträffas under existe- nader i den vikingatida bosättningen vid Omgård på rande stenkyrkor (Anglert 1995, s. 67f). De enskilda Jylland (Nielsen 1991). Flera av de vikingatida och Bybildningen och bönderna

A

114

Fig. 22. A. Gården i Särslöv. B. Exempel på tidigkristna kyrkobyggna- der från norra Europa i förhållande till hus 6 i Särslöv. I–III: Omgård, Danmark 1000-talet e.Kr. (Nielsen 1991, fig. 9a–c), IV: Hammarlunda, Skåne slutet av 1000-talet (Gustavsson & Weidhagen 1965), V: Zim- mern, Tyskland 800-talet (Fehring 1991, s. 74), VI: Särslöv, Skåne slu- tet av 1000-talet, VII: Wharram Percy, England mitten av 800-talet (Ahrens 1982, s. 567), VIII: Norg 1, Nederländerna ca 1000 (Ahrens 1982, s. 556f) och IX: Murrhardt, Tyskland slutet av 800-talet (Fehring 1991, s. 74). Skala 1:200.

A. The farm in Särslöv. B. Examples of early Christian churches from northern Europe in relation to house 6 in Särslöv. I–III: Omgård, Denmark 11th century AD (Nielsen 1991, fig. 9a–c), IV: Hammarlun- da, Skåne, end of 11th century (Gustavsson & Weidhagen 1965), V: Zimmern, Germany, 9th century (Fehring 1991, p. 74), VI: Särslöv, Skåne, end of 11th century, VII: Wharram Percy, England, mid-9th century (Ahrens 1982, p. 567), VIII: Norg 1, Netherlands, c. 1000 (Ahrens 1982, pp. 556f), and IX: Murrhardt, Germany, end of 9th century (Fehring 1991, p. 74). Scale 1:200. Bybildningen och bönderna

B

115

I VI

II

III VII

VIII IV

V IX Bybildningen och bönderna

medeltida gårdarna på Island hade egna gårdsspecifika Särslöv hade gemensamma inägomarker. Men troligen kyrkor (Werne 1994, s. 18). Likaledes förekommer fle- skall stenen, om noteringen stämmer, hänföras till ra platser i England där kyrkobyggnader förekommit Dagstorps by snarare än Särslöv. utan gravar och där kyrkogårdar inte haft någon anslu- Runstenarna illustrerar kanske principerna bakom 116 tande byggnad. På flera andra sätt kan gården i Särslöv byarnas diametralt olika uppbyggnad och utveckling. jämföras med Ystadsprojektets huvudgårdar, i vilka Medan runstenen från Särslöv betonar vertikala och det fanns ett tydligt rumsligt samband mellan kyrko- för den yngre järnåldern traditionella relationer mel- byggnader och profana gårdsmiljöer. De enda principi- lan far och son, så betonar Dagstorpsstenen horison- ella skillnaderna var att samtliga exempel emanerade tella korporativa relationer mellan kompanjoner (fil- från retrogressiva analyser av kända kyrkobyggnader aga = fälle = kompanjon). Bebyggelsen i Särslöv var som genom kartstudier och arkeologiska undersök- under de äldsta kartornas tid uppbyggd kring spridda ningar sammanbands med gårdsmiljöer. Det kan med självständiga gårdar, utan inslag av topografiska hie- andra ord även vara på det sättet att mindre gårdar i ett rarkier, en morfologi som var vanligt förekommande i övergångskede och före stenkyrkornas och sockenbild- bosättningar från yngre järnålder. Flera av gårdarna ningens tid haft samma typ av byggnadsuppsättningar fanns i anslutning till hägnade fält (’’Toftalycka’’, och behov av gårdsspecifika kultbyggnader. ’’Hampåker’’ och ’’Ljunglyckan’’) vilka kan ha utgjort I byarna runt Särslöv finns flera exempel på såväl de äldre toftjordarna. Åtminstone verkar det troligt att träkyrkor som kyrkobyggnader eller kapell utanför den de södra begränsningarna för det vikingatida/tidigme- senare sockenorganisationen. I Norrvidinge har flera deltida gårdsläget sammanfaller med hägnaden runt plankor med snidad djurornamentik framkommit i den ’’Sönnertoft’’. Gården som var belägen längst i väster senare stenkyrkan, vilket pekar på förekomst av en äld- framstår i det äldre kartmaterialet som den största i re stavkyrka. Vidare har grannbyn Ålstorp, belägen byn (Erikson 1996, s. 18). Det var också strax väster väster om Särslöv, haft en egen kyrka eller kapell (Karls- om denna, på åkrar som benämndes ’’Toften’’, som de son 1998, s. 137). Likaså finns uppteckningar om att mest omfattande bebyggelselämningarna har fram- Kvärlövs by haft en egen kyrka (Karlsson 1998, s. 141). kommit. Den låg också närmast de forna gårdslägena i Byggnaden i Särslöv kan alltså ha utgjort en ’’översätt- den stora bosättningen som påträffades i samband ning’’ av kristna förhållanden i en skånsk miljö, där ett med undersökningar inför Västkustbanan, och kon- gårdskapell uppförts istället för, eller med samma inten- trollerar denna genom sin placering i förhållande till tioner som det tidigare salsbyggnader, och där de gamla övriga gårdarna i byn. Överhuvudtaget verkar bebyg- gravfälten fortfarande var i bruk. gelsen, sett ur ett längre tidsperspektiv, förhålla sig till En runsten har vidare påträffats söder om ’’Sönner- dalgångens östvästliga orientering. På flera olika sätt toft’’ vid ett vad över Välabäcken. Runstenen, som är framstår alltså den västra gården som väsentlig, både i odekorerad, bär inskriptionen ”Sigsmund satte denna förhållande till det förflutna och gentemot samtiden. sten efter Itaker fader sin” (Dagstorp RAÄ 9). Det Särslöv var en bosättning som var organiserad enligt finns även indikationer på att en annan runsten fun- ’’gamla’’ principer. Dess raka motsats och närmaste nits i Dagstorp. I Sven Nilssons samlingar finns upp- granne och om man får tro ortnamnskronologin, den gifter som gör gällande att det i ”Dagstorps by uti en gamla utflyttarenheten, Dagstorp, var organiserad en- inhägnad” påträffades en runsten vars inskription löd ligt helt andra principer. Från toppen av kullen, intill ”Hals auk s…n rister steina thisi aftir Husa filaga sin” kyrkan och den eventuella huvudgården kunde aktivi- (Nilsson 1843). Var denna inhägnad har varit belägen teterna på vångarna och ängsmarkerna kontrolleras. är emellertid svårt att avgöra eftersom Dagstorp och Visserligen låg dessa, precis som den västra gården i Bybildningen och bönderna

Särslöv, som en barriär mellan den forna boplatsen in- myriaden av olika typer av utrymmen försvårar tillträ- dikerad av marknamnen ’’Brödertoft’’ och ’’Brödtoft’’. det till bosättningen/gården/hushållet/personen. För- Men de olika gårdarna i byn framstår som dominerade hållandena i de hög- och senmedeltida byarna verkar av den eventuella huvudgården och/eller kyrkan. Dags- ha varit de motsatta. Utgår man från den idealiserade torp företrädde alltså något nytt i förhållande till Särs- bilden av en medeltida by som presenterats tidigare, så 117 löv och kom under årens lopp såsom sockencentrum framstår de olika utrymmena som lättidentifierade. De och näringsekonomiskt centrum att dominera över sin tre- och fyrlängade gårdarna var, liksom de hägnade granne. Skall då obenägenheten till förändring i Särs- och/eller dikesomgärdade tofterna, mer eller mindre löv och viljan att gå till Södervidinge kyrka tolkas som ’’stängda’’ strukturer men var de också lättare att defi- ett motstånd mot krafterna som verkade i Dagstorp? niera, vilket förenklade tillträdet till bosättningen/går- Eller skall nymodigheterna i Dagstorp förstås som en den/hushållet/personen. emancipation från konservativa storbönder i Särslöv? Gruppbosättningarnas utformning framstår under den yngre järnåldern och på vissa platser under de in- Bosättningarna och de vidare sammanhangen ledande delarna av medeltiden som konglomerat av Det finns stor variation när det gäller bebyggelsens ensamgårdar. De enskilda gårdarna framträder, i hela etablering på det som senare skulle komma att framstå Sydskandinavien och i stora delar av Nordeuropa, som bytomter. Inom ett så pass snävt geografiskt om- som produktionsorganisatoriskt självständiga enheter. råde som Skåne varierar tidpunkterna för den äldsta Om detta vittnar såväl de olika byggnader som fanns bebyggelsen på bytomterna högst betänkligt. Dessut- representerade på gårdslägena som organisationen av om utformas boplatserna som järnålderns gruppbo- åkermarken. Under samma period var de olika gårdar- sättningar. Det finns med andra ord inte tillräckligt fog na socialt komplexa fenomen. Analyserna av långhus- för att betrakta den äldsta bebyggelsen på de senare ens förändringar under slutet av romersk järnålder bytomterna som etablerandet av den medeltida byn. och början av folkvandringstid, såväl som gårdens so- De olika typerna av gruppbosättningar från yngre ciala organisation under vikingatid/tidig medeltid, ty- järnålder har tidigare beskrivits som vända mot bosät- der på förekomst av egendomslösa och/eller trälar åt- tarna och inte gentemot eventuella besökare. Detta ba- minstone på de större enheterna. Eftersom det i det serades främst på iakttagelsen att dessa typer av bop- vikingatida och tidigmedeltida Skandinavien knappast latser saknade tydligt definierade tillträdesutrymmen. I fanns förhållanden som medgav exploatering av andra förhållande till de medeltida gårdarna framstår före- ’’ättemedlemmar’’ eller ’’fria’’ bönder, var drift av stor- gångarna, framförallt de större, som arkipelager av oli- jordbruk och ökningar av produktion endast möjliga ka byggnader även om huvudbyggnadernas respektive genom utnyttjande av trälar eller egendomslösa. För- placering och utformning nästan alltid gick att urskilja. mågan till individuell rikedom kunde alltså inte ske Det är emellertid alltid svårt att formulera gränserna genom intern exploatering av andra mindre ’’fria’’ mellan ordning och kaos, samt vilka kategorier av gårdsinnehavare, utan genom extern tillägnelse av pre- människor som upplevde det som det ena eller det an- stigeprodukter och subsistensprodukter (plundring/ dra. Vad som däremot förefaller tydligt är att det på tributer) och arbetskraft (härtagning). De stora syd- gruppbosättningarna, förutom väggar i byggnader och skandinaviska gårdarna hade en liknande uppbygg- andra spår av fysiska begränsningar, förekommer grå- nad som de tyska Fronhofgodsen (Rösener 1995, s. zoner mellan offentliga och privata utrymmen. I enlig- 17ff). Produktionen på dessa enheter upprätthölls av het med detta framstår således tillgängligheten till bo- två kategorier av arbetskraft. Dels landbor som bruka- sättningen och dess olika gårdar som ’’öppen’’ men där de delar av jorden, men framförallt av trälar eller Bybildningen och bönderna

egendomslösa som tillhörde godsherrens ’’familia’’. vara utvalda. Synliggörandet av gården kan sättas i Alla som tillhörde denna stod i juridiskt beroendeför- samband med politisk och social artikulering genom hållande till godsherren. Liknande förhållanden har iögonfallande konsumtion (se Gurevitj 1979, s. 87ff; kunnat spåras i det tidigaste skandinaviska skriftliga Larsson & Saunders 1996). Byggnadernas mängd och 118 materialet, där trälar fanns såväl hos småbönder som utformning kan vara ett av medierna för en sådan kon- på storjordbruk (Olsson 1999). De olika gårdarna un- sumtion. Samtidigt var de över tid allt större treskep- der perioden kan alltså i viss mån betraktas som fami- piga långhusen och framväxten av specifika salsbygg- liastrukturer. Generellt representerar de dock gods- nader en betoning av gårdens representativa funktio- bildningar vars drift till stor del utfördes av personer ner vid gästabud och andra viktiga sammankomster. som levt på gården och varit i någon form av beroen- Byggnadskulturen fungerade således även ur denna as- deställning gentemot gårdsinnehavaren/gårdsinneha- pekt som ’’markör’’ för gårdsinnehavarens möjlighet varna. Den sociala segregeringen fanns således inom till frikostighet. gårdarna i högre utsträckning än mellan desamma. Det var först under slutet av 1100-talet och början Under den yngre järnåldern, men även till viss del av 1200-talet som gårdarna i bosättningarna blir hie- in i medeltid, förmedlades hierarkierna mellan olika rarkiskt organiserade. Det innebar att de medeltida gårdar via storlek på gårdstomten, antal byggnader, huvudgårdarna, precis som tidigare var placerade på storlek och utformning på huvudbyggnader samt belä- topografiskt markerade lägen inom bosättningen. genhet i förhållande till den forna boplatsen. Med bör- Men det kvalitativt nya var att den övriga bebyggelsen jan under vikingatid framstår nya hierarkier inom hade anpassats och strukturerats i förhållande till hu- gruppbosättningarna. På många platser anlades stora vudgården. Organisationen av bebyggelse och vägar, gårdar på höjder eller andra dominanta lägen i topo- tillsammans med det topografiska läget, gjorde att po- grafin. De rumsliga förhållandena till andra gårdar sitionen kunde användas för att övervaka rörelse inom inom samma bosättning är till stor del höljd i dunkel bosättningen och tillträde till väsentliga funktioner av eftersom det saknas storskaliga undersökningar av så- byarnas subsistensproduktion, exempelvis vägar till dana bebyggelser. Utifrån fosfatkarteringar och arte- kvarnar, betesmarker och/eller vångar. faktspridning finns emellertid kunskap om boplatser- Det var emellertid långt ifrån alla byar som organi- nas troliga utbredning. Från arkeologiska undersök- serades på detta sätt. Många bosättningar, såsom Särs- ningar av enstaka delar av bytomter, framgår också att löv, var fortsättningsvis ’’klungbyar’’ eller med Ha- de vikingatida och/eller tidigmedeltida gårdarna ofta merows begrepp ’’mångfokuserade boplatser’’. Andra fanns på andra platser än de högmedeltida och histo- byar saknade helt enkelt inslag av hierarkisk organisa- riska efterföljarna. Jämförelser med ytmässigt omfat- tion. De för medeltiden nya ’’platsbyarna’’ är en sådan tande undersökningar av hela bosättningar från perio- form. Det kanske mest undersökta exemplet, och det den, visar att tofterna varit relativt omfångsrika. Bo- närmsta i undersökningsvolym som vi i södra Skandi- sättningarna bör därmed ha varit glest bebyggda, med navien kommer Wharram Percy, är Fosie by utanför förhållandevis stora avstånd mellan gårdsenheterna. Malmö. Byn var enligt det äldsta kartmaterialet en De vikingatida gårdarna och eventuella föregånga- ’’platsby’’ (Andersson 1994; Jönsson m.fl. 2001), vil- re som uppfördes på topografiskt markanta lägen ket innebar att gårdarna låg runt en stor öppen plats. I fanns således i en annan kontext, där gårdarna etable- de nordvästra delarna fanns byns kyrka. Ingen av går- rats i ett sammanhang som inte behöver ha inneburit darna, varken gården i anslutning till kyrkan eller nå- att vitala delar av rörelsemönstret inom bosättningar- gon annan, befann sig i en topografiskt hierarkisk po- na kunde kontrolleras. Snarare förefaller platserna sition. Tvärtom förefaller samtliga gårdar ha lika stora Bybildningen och bönderna

möjligheter att övervaka boskapen som hölls på den ritualer som gästabud och alliansbildningar, vilka till gemensamma bygatan/forten. I Fosie finns alltså andra vissa delar kan jämföras med de sociala konsekvenser- hierarkiska parametrar representerade, främst kon- na av kristna ceremonier. På några platser har det även troll av ideologin och iögonfallande konsumtion. Kyr- framkommit ’’kyrkliknande’’ byggnader i sådana mil- kan i byn uppfördes på en (möjligen en av flera) stor jöer. Förekomsten av flera samtida ’’kyrkliknande’’ 119 gård i byn (intill denna fanns även en runsten). byggnader i Omgård, samt enstaka förekomster av så- Gårdarna i byn Örja utanför Landskrona var orga- dana i Särslöv, Kvärlöv och Ålstorp antyder att det niserade på samma sätt som i Fosie (se Schmidt Sabo i funnits fler kyrkobyggnader än vad som senare skulle denna volym). Lämningarna efter byns första kyrka bli socknar. Detta indikerar alltså att kyrkobyggnader- har påträffats på en av gårdstofterna. Kyrkan var med na i ett skede varit gårdsspecifika eller privata egendo- andra ord troligen uppförd på initiativ av en enskild mar (se Anglert 1995, s. 177), vilket skulle ha innebu- person. Men till skillnad från Fosie, så rivs denna kyr- rit att de inte behövde ha varit en gemensam angelä- ka någon gång under den tidiga medeltiden. En ny upp- genhet för ett större spektrum av befolkningen. Ur det- förs strax därefter på den bykommunala forten/platsen ta perspektiv bör såväl de tidiga träkyrkorna som tidi- mitt i byn. Initiativtagarna till den nya kyrkobyggna- ga stenkyrkor uppförda på initiativ av individer för- den, mot bakgrund av att den uppfördes på bykommu- stås som statusmarkeringar på samma sätt som sals- nal mark utanför inflytande av någon enskild jordäga- byggnaderna. Med tiden förvärvade vissa kyrkor re, torde ha varit by- eller sockenkollektivet. viktiga rättigheter (dop, begravning osv.) eller reliker Sambanden mellan kyrkor och profana gårdsmiljö- som gjorde dessa till angelägenheter för bredare be- er kan även uppfattas som en hierarkisk parameter folkningssegment (a.a., s. 184f). inom byarna. Genom att en person eller ett auktori- En annan kontextbunden utvecklingstendens inom tetsfält kan kontrollera tillträdet till kyrkorna och där- gruppbebyggelserna var materialiseringarna av grän- med för samhället viktiga ritualer, så står besökarna i ser mellan olika enheter. Spår efter rännor och hägna- beroendeförhållande till denne/dessa. Detta blir emel- der mellan olika gårdar på gruppbosättningar som da- lertid ett beroendeförhållande först då ritualerna blir terats till yngre järnålder är ovanliga, även om man en angelägenhet för samhället i sin helhet, dvs. att sto- måste förutsätta att åkrar alltid varit hägnade. I den ra delar av befolkningen inrättar sina liv efter, samt mån sådana förekommer har de daterats till de senare anser sig beroende av, kristna ritualer (dop, bröllop, delarna av vikingatid och består mestadels av grävda konfirmation, nattvard, mässa osv.) och att dessa en- diken. Dikena bildar under denna period stora kva- dast kan utföras i speciella byggnader. Det kanske var dratiska tomter, inom vilka såväl gårdens byggnader detta som bönderna i Örja reagerade mot när de upp- som dess inägomark fanns belägna. Från och med förde sin kyrka på forten mitt i byn. 1100-talet gjordes allt fler gränsmarkeringar mellan Kyrkor som uppförts i gårdsmiljöer under vikinga- gårdar, men under denna period framstod tomterna tid och tidig medeltid behöver inte återspegla sådana som mindre och mer rektangulära. Detta sammanfal- förhållanden. Placeringen av sådana byggnader före- ler rumsligt och kronologiskt med fixeringen av be- faller vid några tillfällen, som i Lisbjerg, att ha haft byggelsen till den struktur som finns angiven i de älds- samma belägenhet som de vikingatida salsbyggnader- ta kartorna. Storleksminskningen av tomterna innebar na. Det är inte bara belägenheten på gårdsläget som att inägomarken förflyttats från gårdarnas direkta när- relaterar tidiga kyrkor i profana gårdsmiljöer med het, vilket bör ha betytt att de placerats i vångar beläg- salsbyggnaderna. Salsbyggnaderna, eller hallarna som na utanför bytomten. De definierade utrymmena ut- de också benämns, var platsen för viktiga semireligiösa gjorde även juridiska gränser. Innanför toftgränserna Bybildningen och bönderna

Detta innebar också, om gårdsinnehavaren var landbo eller på annat sätt brukade jord som tillhörde någon annan, att toftens storlek var en måttstock på dennes ränta/avrad. Benägenheten att på dessa sätt materiellt 120 och juridiskt definiera olika utrymmen var en ny rums- lig ordning. Många har tolkat dessa fenomen som ter- ritorialiseringar av de sociala relationerna, där de defi- nierade utrymmena fördelade samt förankrade basala rättigheter och skyldigheter (Dodgshon 1987, s. 138; Saunders 1990, 1991, s. 291ff; Larsson & Saunders 1996). Detta innebar att jorden, från att tidigare ha va- rit oskiljbar, var möjlig att skilja från dess invånare. En annan aspekt av det hela är att grävda diken som av- gränsning av kyrkogårdar generellt sett är äldre än di- ken i profana miljöer. Ur detta perspektiv kan diken i profana miljöer förstås som utslag av en ’’kristen’’ rumsuppfattning. Förändringarna i byggnadskulturen speglar och kompletterar på många sätt iakttagelserna i utform- Fig. 23. Storleken på böter för dråp enligt hälsingelagen. Graderingen är anknuten till olika rum, där böterna är som störst i bostadshuset ningen av bosättningarna. Uppförandet och utform- och som minst på utmarken. Efter Mogren 2000, s. 35. ningen av byggnader återspeglade varianter av lokala Size of fines for manslaughter according to the law of Hälsingland. kontextbundna traditioner och influenser utifrån. Hu- The gradation is related to different places, with the fines being lar- sen uppfördes utan ritningar, de naturliga förebilderna gest for a killing in the dwelling house and smallest in the outlands. After Mogren 2000, p. 35. fanns istället i form av stående byggnader. Beroende på husbyggarnas olika referensramar och tillgång till material och kunskap (i form av hantverkare, en grund- åtnjöt exempelvis gårdens invånare ett större skydd förutsättning var givetvis ekonomiska medel) så utfor- mot oegentligheter än utanför detsamma (Hoff 1998, mades byggnaderna på olika sätt. Dels fanns alltså s. 84f, 95; se fig. 23). Vidare var tofternas storlek eller hantverkare som besatt kunskaper och som med rätt bredd gentemot forten/bygatan också avgörande för tillgång till material kunde uppföra tekniskt avancera- gårdens andel av byns resurser, så i denna bemärkelse de konstruktioner. Dels måste man tänka sig ett tradi- var gränserna även ägorättsliga dokument. tionellt husbyggande som utfördes av bönderna själva. Diken utgjorde, som tidigare påpekats, även grän- Detta karakteriserades av: ”Den genom generationer ser för andra sociala rum, som kyrkogårdar och stads- samlade kunskapen och erfarenheten om hur bygdens områden. De äldre kyrkogårdsgränserna var emellertid tillgångar kunde utnyttjas, hur byns åkrar, skogar, äng- inte bara en juridisk gräns, utan utgjorde även omfatt- ar, sjöar och åar skulle brukas, hur man gjort förr, vilka ningen av kyrkans sakrala ’’kraft’’ (se Harrison 1996). misstag man gjort, när och hur arbetet skulle utföras Att gräva diken utgjorde med all sannolikhet en hand- osv., kunde endast förmedlas i en konkret tradition och ling, som i likhet med skötningen, var det juridiskt legi- endast förvärvas genom tillhörighet, och genom närva- tima förfarandet vid förändringar av ägostrukturer och ro och deltagande i sysslorna” (Werne 1994, s. 75). I vid markeringar av rum med annan rättslig standard. denna tradition underordnades husens och gårdarnas Bybildningen och bönderna

arkitektur den kollektiva samhörigheten i sin helhet, Den traditionella byggnadskulturen stod givetvis inte ”men lämnade utrymme för individuella egenheter i opåverkad av prestigearkitekturen. Stora byggnadsfö- detaljer och dekorationer” (a.a., s. 74). Utgår man retag kan principiellt sett endast ha utförts med hjälp från denna divergering mellan olika typer av bygg- av arbetskraft från den kringliggande bygden och/eller nadskultur framstår vissa hustyper som avvikande i som stått i någon typ av beroendeställning till bygg- 121 den bemärkelse att speciella hantverkare måste ha herren. På detta sätt kan prestigearkitekturen ha stått medverkat vid uppförandet. Under yngre järnålder som förebilder i den traditionella byggnadskulturen gäller detta främst de skeppsformade breda salsbygg- och förmedlat tekniska och konstruktionsmässiga inn- naderna, men kanske också de byggnader som hade ovationer. avsevärt större bredd än de övriga (se fig. 19). Ett ex- Detta var givetvis beroende på hur byggnadshyttor- empel på sådana var de s.k. ’’trelleborgshusen’’ (Wran- na organiserades och vilka material som användes. ning 1999). Hus av denna typ var uppförda enligt spe- Tillgången till byggnadsmaterial varierade från bygd ciella principer, vad gäller såväl konstruktion, propor- till bygd, men det fanns även andra faktorer som styr- tioner som mätprinciper. Wranning kunde konstatera de materialvalen. Dels varierade rättigheterna till till- att flera byggnader som uppfördes i södra Halland var gången både i tid och rum. Exempelvis hårdnade kam- tydligt inspirerade av ’’trelleborgshusen’’, men även att pen om rättigheterna till att avverka på utmarkerna olika typer av avvikelser hade gjorts. Han menar vida- under senmedeltid. Många adelsmän hävdade att de re att de halländska husen inte var någon lokal variant, hade ensamrätt till skogen (Porsmose 1988, s. 299). utan att de respektive byggherrarna varit olika bevan- Dels fanns ett beroende av hur väl utbyggd arbetsorga- drade i tekniken. Man bör nog separera byggherrarna nisationen kring material och yrkeskunnande var. I fle- från den hantverksskicklighet och den kunskap som ra städer fanns exempelvis under medeltiden byggmäs- krävdes för att uppföra dylika byggnader. Byggherren tare och olika typer av byggnadsrelaterade skrån (Wer- bör nog ha betraktats som gårdsinnehavaren/gårdsin- ne 1994, s. 181ff). Fanns inte byggnadsmaterialen i nehavarna som bekostade och initierade själva bygget, den egna bygden, var man, som på den skånska slätten medan hantverkaren antingen tillhördes dennes ’’fami- under 1800-talet, tvungen att köpa timmer från de lia’’ eller att denne i likhet med andra hantverkskate- mer skogrika regionerna. Detta förutsatte ett utbyggt gorier förde en kringvandrande tillvaro. I Skåne har nät av kontakter som givetvis var varierande beroende ett flertal byggnader av denna typ framkommit. Det på sammanhang och tillgång till olika typer av mark- senaste och kanske mäktigaste exemplet härrör från nader. Järrestad utanför Simrishamn (Söderberg 2001; Byggnadsmaterial som sten och tegel krävde andra 2003), medan andra bl.a. har påträffats i Häljarp och i typer av logistiska kedjor. Dels krävde utvinningen till- Skabersjö (se Jeppsson 1996). Gemensamt för dessa är gång och rättigheter till själva råvaran, dels hantverka- att de framkomna konstruktionselementen delvis avvi- re för grovbearbetning på utvinningsplatsen. Dessut- ker från den mall som redovisats av Wranning, vilket om var transporter till byggplatsen och skickliga hant- torde betyda att de uppförts på samma sätt som de verkare med organisationsförmåga och vana en förut- sydhalländska exemplen, dvs. med all sannolikhet i sättning. När det gäller tegelarkitektur krävdes också närvaro av speciella hantverkare. De tidiga träkyrkor- teknologisk kunskap om ugnskonstruktioner och na och stenarkitekturen bör ha haft samma bakgrund, bränning. Detta rymdes inte i den traditionella bygg- där speciella hantverkare knutits till byggandet. Båda nadskulturen, utan förutsatte specialister i form av typerna av byggnader krävde kunskaper som inte fanns byggmästare, stenhuggare etc. och inflytelserika per- representerade i den egna bygden. soner med tillgång till råvaror och kapital. Bybildningen och bönderna

Spridningen av konstruktionstyper i västra Skåne påvi- Storleksvariationerna under den yngre järnålder kan till sar att exempelvis grophusen blev allt vanligare under viss del tolkas som att det funnits ett myller av olika hus loppet av den yngre järnåldern. Under vikingatid fanns på gårdarna. Baskomponenten i gårdarna var under det flest och störst grophus, även om hustypen inte hela denna period det treskeppiga långhuset. Under slu- 122 fanns på varje gård. Men det antyder trots allt att typen tet av romersk järnålder och folkvandringstid utverka- gradvis assimilerats in och förmedlats i den traditionel- des fler bostadsrum i dessa byggnader, vilket har tolkats la byggnadskulturen. Samma typ av förmedling och som att personer i beroendeställning gentemot gårdsä- långsamma utveckling verkar ha skett när det gäller de garen rumsligt avskiljts från det övriga hushållet. Hu- enskeppiga konstruktionerna. Typen hade introduce- vudbyggnaden har dock fortlöpande under den fortsatta rats redan under de senare delarna av vikingatid. Då, delen av järnåldern och den tidiga medeltiden komplet- liksom under den tidiga medeltiden fanns typen endast terats av allt fler typer av byggnader. Under folkvand- företrädd på ett fåtal platser. Däremot vann typen vida- ringstid verkar många hus haft kombinerad bostads- re spridning under högmedeltid, då även tekniska inn- och stallfunktion, medan den senare någon gång under ovationer som fotrem/träsyll på syllsten tillfördes kon- perioden har placerats i separata byggnader. Gårdarna struktionerna på de platser där det tidigare funnits en- kompletterades också med grophus och stolplador, och skeppiga byggnader med jordgrävda stolpar. De olika fäster man vikt vid den tidigare beskrivningen av grop- tekniska innovationerna kring de enskeppiga kon- husens spridning, så tillfördes de olika byggnaderna struktionerna kan alltså beskrivas som tillsatser och gradvis under hela de följande delarna av järnåldern. kompletteringar av ett redan existerande koncept. Den Kulmen verkar ha nåtts under slutet av vikingatid tvåskeppiga konstruktionen avviker från detta möns- och under tidig medeltid, vilket illustreras av exemplen ter. Såväl dateringarna som spridningen antyder att ty- från Kyrkheddinge, då en myriad av byggnader och kon- pen introducerats skyndsamt på en mängd platser. Det- struktioner fanns på vissa av gårdarna. I samband med ta tyder på att typen inte har förmedlats och utvecklats detta avskiljs, att döma av Hoffs läsning av landskaps- inom den traditionella byggnadskulturen. Typen före- lagarna, trälar och egendomslösa i gårdsinnehavarens kom vidare i miljöer där det troligen inte funnits eko- ’’familia’’ från huvudbyggnaden till mindre intilliggande nomiska möjligheter att anställa speciella hantverkare hus (kanske, som i större gårdar under tidig modern tid, vid byggandet. Dessutom har vissa av dessa byggnader i oeldade hus endast under de varmare delarna av året). hyst såväl bostad som fähus vilket förstärker bilden av Under vikingatid kommer även, som tidigare påpe- att de tvåskeppiga byggnaderna har skiljt sig från de kats, stora salsbyggnader med representativa funktioner. övriga, och har förmedlats av personer som kommit Dessa funktioner får av allt att döma inga efterföljare i från andra förhållanden. de redovisade medeltida byggnadskategorierna. Däre- Skillnaderna mellan byggnader tillhörande bygg- mot återfinns dessa i adelns prestigearkitektur represen- nadsskicket från yngre järnålder kontra det medeltida terad av olika varianter av huvudgårdar och borgar. avser dock även storleken på byggnaderna och deras Frälsets byggnader var till största del alienerade från den respektive rumsdisposition. Storleken på byggnads- traditionella byggnadskulturen, såväl med avseende på lämningarna som daterats till yngre järnålder variera- konstruktion och material, som representativa möteslo- de mycket, medan de som konstaterats härröra från kaler. Mot bakgrund av detta resonemang kan utveck- medeltid var mer samlade. Framförallt var detta tyd- lingen beskrivas som en ’’korporativisering’’ av byggnad- ligt vad anbelangar huslämningarnas bredd, där näs- skulturen och som en rumslig separering av de vikingati- tan samliga byggnader från och med högmedeltid var da och tidigmedeltida gårdarnas sociala kategorier, där mellan fem och fem och en halv meter breda. kärnfamiljer bebodde rumsligt avgränsade tomter. Bybildningen och bönderna

Vägen till kulturell formering och Förflyttandet av bebyggelsen var ett sätt att dokumen- klassbildning – bybildningen som tera förändringar av de sociala förhållandena, boplat- serna var på detta sätt förknippade och förenade med social praxis dess bosättare. Förändringarna dokumenterades och ”I den landsdel var det nemlig sådan at hver gang folket förmedlades genom landskapet, och eftersom männis- 123 følte at dets byrder blev ubærlige, satte det sig op mod kornas sociala förhållanden var beroende av härkomst urætten med magt. Når folket føler at trældommen bli- och anfäder så var de forna boplatserna (bevarade i ver obærlig, griber det mod orætten med våben i fælles- det kollektiva minnet) viktiga orienteringsprinciper kab for at kræve sin frihed” (Saxo 2000, s. 210). för de samtida förhållandena. De bevarade landskaps- klassificeringarna tyder också på att vidare landskaps- De olika beståndsdelarna i bybegreppet är samtliga att avsnitt, befolkningssegment och viktiga monument betrakta som social praxis. Ordnandet av bebyggelsen, var gemensamma för en mängd olika boplatser eller åkerbrukets organisation, byrådens sammansättning för en bygd. Landskapets organisation var, precis som och utformning var alla exempel på fenomen som vuxit de samtida gruppbosättningarna, ett virrvarr av rums- fram i kontextbundna miljöer och som har format byar- ligt förmedlade relationer till rättigheter och skyldig- na som samhälleliga institutioner (reproducerad social heter. Den rumsliga organisationen under den feodala praxis). Jämfört med den idealiserande typbeskrivning- epoken karakteriserades av definierade utrymmen och en av en medeltida by som gjorts ovan uppfyller majori- relativt sett stabila organisationsformer. Detta måste teten av byarna inte samtliga av de kriterier som beskri- ha inneburit att de sociala relationerna inte längre för- vits; bybegreppet har utformats som bestående av ett medlades via förändringar av rummet, utan att de ut- flertal parametrar. Dessa avvikelser och myriaderna av spelades i en fastlagd rumslig ordning. Möjligen kan variationer, kan utifrån den tecknade idealbilden förstås den nya rumsliga ordningen vara inspirerad av en som kompromisser mellan intentioner och traditioner, ’’kristen’’ rumsuppfattning, där olika definierade rum samt/eller resultat av kamp mellan olika samhällsintres- utgjorde begränsningar för rättslig status. Skillnader- sen. Någon fullständig eller för den skull total bild av de na mellan de rumsliga principerna kan beskrivas som olika aspekterna av bybildningen kan aldrig erhållas, att rummet under de äldre epokerna följde människan, och skall man beskriva framväxten av byarna är man medan grundregeln under den feodala epoken var att hänvisad till att välja olika parametrar. Utgångspunkter- människorna följde rummet. Den nya rumsliga ord- na är som tidigare diskuterats att se ’’bybildningen’’ som ningen innebar att människorna i högre utsträckning en del av samhällsutvecklingen och som materialiserade var alienerade från jorden. sociala handlingar i de historiska föränderligheterna. Under samma tid avskiljdes egendomslösa och/eller Det har således varit av vikt att undersöka skilda livs- trälar från de huvudsakliga utrymmena för gårdens mönster och attityder som var förknippade med bybild- innehavare. Under romersk järnålder/folkvandringstid ningen vilket på olika sätt medieras i organisationen av skapades speciella rum i gårdarnas långhus och fortlö- landskapet, bosättningarna och byggnaderna. pande fram till tidig medeltid uppfördes på allt fler går- På ett mer övergripande plan har det även varit dar (men på långt ifrån alla) speciella byggnader, bl.a. i nödvändigt att teckna bilden av en generell ’’struktur’’ form av grophus, för dessa människor. De största går- för att förstå bybildningens utgångspunkter (dvs. dess darna bestod av ett myller av byggnader placerade på kontext). Detta har dels gjorts utifrån ett långt tidsper- stora tomter. Gårdarna framstår som ekonomiskt själv- spektiv, dels genom att försöka förstå fenomenet med försörjande och socialt segregerade enheter, varför ’’vandrande byar’’. gruppbosättningarna i jämförelse med de medeltida Bybildningen och bönderna

byarna måste betraktas som konglomerat av ensam- över produktionens överskott, dvs. ägande av jordrän- gårdar eller mindre godsbildningar. Under slutet av ta (i denna bemärkelse ägde antingen kungen eller det 1100-talet och början av 1200-talet i de huvudsakliga andliga och världsliga frälset all jord). På ett annat sätt jordbruksområdena och senare på andra platser, för- kontrollerade den enskilde bonden sina egna produk- 124 ändrades väsentliga organisationsformer i de olika tionsmedel vilket kan förknippas med privat ägande- gårdarna. Med undantag för huvudgårdarna försvin- rätt (se Olsson & Thomasson 2001 och där anförd lit- ner de representativa salsbyggnaderna från gårdarna teratur). Men genom att driften av gårdarna var un- som nu allt mer bestod av två-, tre- och fyrlängade en- derkastad en bygemensam förvaltning så var byarna heter. Samtidigt förändras principerna för att uppföra arbetskollektiv inom vilka de olika kategorierna (hu- byggnader. Dels uppförs byggnaderna med en annan vudgårdsinnehavare, självägande, landbo osv.) hade typ av konstruktion, dels förekommer en annan rums- likvärdiga positioner. Tidpunkterna för att så, skörda disposition i bostadshusen. Denna utveckling förmed- och släppa in djuren för bete i de olika vångarna var lades korporativt bland bönderna medan frälset upp- underställda bygemensamma beslut. Dessutom växla- förde hus enligt helt andra principer (som förmedlades de den privata förfoganderätten till tegarna under via speciella byggmästare/hantverkare och med andra skördesäsongerna till ett kollektivt nyttjande under förebilder). Förändringarna i byggnadskulturen sam- trädan. Likaså var övervakningen av den viktiga manfaller med uppkomsten av topografiska hierarkier stängselskyldigheten underställd byn som institution. inom gruppbosättningarna, vilket sammantaget bör Byns utmarker var liksom vångarna under trädan kol- tolkas som att den utveckling som inleddes under yng- lektivt nyttjade, men villkorade av den enskilda går- re romersk järnålder/folkvandringstid med avyttrande dens andel av byns gemensamma resurser samt kunga- av speciella utrymmen i långhusen under medeltiden maktens anspråk på regaliarättigheter (även av frälsets fortsatte med avyttrande av specifika och definierade intressen under senmedeltid och tidig modern tid). tomter såväl som separering av byggnadsskicket. Anspråken på vad vi i modern terminologi benämner Utvecklingen under den senare delen av järnåldern som jordägande eller privat äganderätt var på detta och den tidigare delen av medeltiden har tolkats som att sätt sammanvävda i konkurrerande och överlappande familjestrukturen förändrades från ’’familia’’ (en per- rättigheter till nyttjandet av jorden. Den medeltida sonkrets knuten till en specifik jordägare) till kärnfamilj agrarproduktionen var heller inte vinstmaximerad. (Carelli 2001, s. 60). Utifrån detta samt andra faktorer, Produktionen var inte ämnad att generera största möj- som förstärkningar av den privata äganderätten på be- liga profit, utan för att säkra subsistensen (Rösener kostnad av den kollektiva, menar Carelli att samhället 1992, s. 123). Det viktigaste var bruttoandelen av fa- individualiserades, privatiserades, kapitaliserades och miljearbetet vilket vid nedgångar i bondeekonomin re- kommersialiserades (Carelli 2001 s. 72f, 96ff). Visserli- sulterar i ökad arbetsinsats. Bönderna avyttrade vis- gen var den feodala räntan alltid individuellt relaterad serligen en del av sin produktion på marknader för att till brukarna, och visserligen får den privata äganderät- tillgodose olika behov, men bönderna i det feodala ten till allmänna produktionsmedel ökad betydelse, systemet var bara delvis, till skillnad från senare tiders men flera faktorer talar snarare för att samhället korpo- kommersiella familjejordbruk, integrerade i ofull- rativiserades och ’’feodaliserades’’ snarare än att det in- ständiga marknader (Ellis 1988, s. 4, 12). Marknader- dividualiserades och kapitaliserades. na var förhållandevis underutvecklade med få aktörer. Agrarproduktionen i byarna organiserades kollek- Men de var också villkorade, eftersom de definierades tivt, eller var åtminstone beroende av kollektiva beslut. av privilegier snarare än tillgång och efterfrågan. Even- Äganderätten var på ett sätt relaterad till kontrollen tuella vinster skapades genom kontroll och regleringar Bybildningen och bönderna

av produkter och prissättning (Saunders 1991, s. att klassen utvecklas då människor upplever sina om- 299ff). Det mesta av den feodala räntan betalades i ständigheter inom de sociala relationerna och de form av arbetsbeting/hoveri och/eller såsom andel av handskas ’’kulturellt’’ med dessa upplevelser, att det produkt/andel av resurser, vilket på bekostnad av bön- finns en medvetenhet om gruppen som ’’klass’’. En an- derna gjorde frälset till deltagare och aktörer på mark- nan viktig beståndsdel i begreppet är att klasser inte 125 naden. Detta talar snarare för framväxten av en regle- existerar separat: ”Det är tvärtom så att folk kommer rad feodal privilegieekonomi än en mer kapitalistiskt på att de lever i ett samhälle som är uppbyggt på ett orienterad marknadsekonomi med individuella aktö- visst sätt (varvid produktionsförhållandena har en av- rer. görande betydelse, men inte är allenarådande), upple- Organisationen av subsistensproduktionen, liksom ver utsugning (eller behov att behålla makten över de vertikala samhällsrelationerna medierade av den dem de suger ut), identifierar motstridiga intressen, feodala räntan, skapade en praktik där brukarna stod börjar kämpa om dessa frågor och under denna kamp i likartade beroendeförhållanden och hade gemensam- upptäcker sig själva som klasser och definierar denna ma intressen, vilket tillsammans med den rumsliga or- upptäckt som klassmedvetande. Klassen och klass- ganisationen av såväl landskapet som byarna bör tol- medvetandet är alltid det sista stadiet, inte det första, i kas som att brukarna i analytiskt hänseende bör be- den verkliga historiska processen” (Thompson 1983, traktas som en klass. Klassbegreppet är dock proble- s. 161). I vissa passager går Thompson så långt så han matiskt ur flera perspektiv. Den engelske historikern menar att om folket inte hade tillgång till klassbegrep- Edward P. Thompson har på flera punkter kritiserat pet, dvs. innan det myntades av Marx och Engels, så det traditionella marxistiska klassbegreppet. Hans de- fanns det inget klassmedvetande. Men samtidigt tilläg- finition av klass innehåller samtidigt en kritik mot an- ger han att begreppet ändå kan användas, dock inte dra historiematerialistiska traditioner:”By class I un- utan betydande svårigheter, som begrepp vid analyser derstand a historical phenomenon, unifying a number av förindustriella epoker. Begreppet kultur får i Thomp- of disparate and seemingly unconnected events, both sons klassdefinition en central betydelse, vilket har in the raw material of experience and in conscious- diskuterats flitigt inom ämnena historia och etnologi ness. I emphasize that it is a historical phenomenon. I (se Edgren 1990). Kulturbegreppet har i dessa diskus- do not see class as a ‘structure’’, nor even as a ‘catego- sioner betonats som hur klasser och grupper försöker ry’’, but as something which in fact happens (and can omsätta sina erfarenheter i omvandling av kulturen be shown to have happened) in human relationships” och samhället. Definitionen av klass blir därmed lika (Thompson 1963, s. 8). Det som Thompson främst mycket en kulturell formation som en ekonomisk (An- vände sig emot var att klassbegreppet användes och dersen 1989). Andra faktorer som har betonats är att definierades av ‘objektiva’’ kriterier (ställning i det kultur ingår i ett samspel mellan materiella och klass- samhälleliga produktionssystemet, förhållande till mässiga förhållanden i samhället och att kulturanaly- produktionsmedel osv.) och att dessa följde i lagbund- sen måste förstås som ett historiskt begrepp. ”Männis- na processer (teorin om samhällsformationerna). I se- kors kultur och tolkningar måste förstås som ett aktivt nare uppsatser har han dock förtydligat klassbegrep- element i den historiska processen, inte endast som pet (Thompson 1983, s.137–184). Han menar bl.a. att härledningar ur mer fundamentala principer” (Edgren ‘klass’’ är en historisk kategori och att denna inte är 1990, s. 233). statisk utan föränderlig och att den förutsätter närva- Försöker man applicera Thompsons klassbegrepp ro av andra samhällsklasser. Men den kanske viktigas- på det feodala samhället i Sydskandinavien finns det te delen i Thompsons resonemang är att han betonar givetvis en del svårigheter. Precis som han själv har Bybildningen och bönderna

beskrivit, så är klassbegreppet historiskt specifikt. De som samhällsgrupp, tog initiativ till resningarna och förhållanden som avses i hans definition var specifika därpå bildade allianser med frälsepersoner. Man vinn- för den engelska arbetarklassens formerande, medan lade sig också om att kollektivisera resningarna inom förhållandena i Sydskandinavien under medeltiden gi- bondepopulationen. Detta måste uppfattas som att 126 vetvis var delvis eller helt annorlunda. Förhållandena bönderna identfierade vad Thompson benämnde som mellan de som brukade jorden, de som krigade och de ’’utsugning’’ och, såsom ett sätt att legitimera sina krav som bad i det medeltida samhället var på den ena si- i förhållande till frälsets kulturella hegemoni, skapade dan medvetliggjorda under samtiden och legitimerade allianser med frälsemän för att på detta sätt uppnå av den dominerande ideologin. Å andra sidan uppfyl- sina syften. Det politiska handlandet gjordes i förhål- ler den samhälleliga delningen och de därpå följande lande till och gentemot det feodala samhällets ideolo- exploateringsförhållandena mellan dessa grupper, som giska referensramar. Den ideologiskt förankrade ar- påpekats ovan, kriterierna för vad som kan kallas betsdelningen mellan de som arbetade, de som krigade klassamhälle. Men till skillnad mot förhållandena i in- och de som bad, gjorde exempelvis att väpnade uppror dustrisamhället så var förhållandena mellan de olika kunde legitimeras genom allianser med frälsepersoner samhällsintressena inte förmedlade och organiserade – de som hade som sitt samhälleliga ansvar att försva- på samma sätt. Den politiska kulturen liksom frälsets ra den övriga befolkningen mot orättvisor. Mot bak- kulturella hegemoni såg annorlunda ut. Bönderna grund av detta resonemang, dvs. att bönderna förmed- samlades på bystämmor, härads och/eller landsting, lade och kanaliserade sin klassgemenskap och klass- varav åtminstone de två sistnämnda kunde vara sam- kamp genom allianser med frälsepersoner, så måste hällsgemensamma (se Würtz Sørensen 1988). Men resningarna betraktas som klasstrider. Bönderna var bondeståndet fick exempelvis inte, vid sidan av den med andra ord aktörer och i högsta grad deltagare gamla tingsorganisationen, någon riksomfattande, samt tillvaratagare av sina intressen i det politiska ske- inte heller någon landskapsomfattande representa- endet. tion. De enda undantagen utgjordes av enstaka riks- Det är i skenet av detta som bybildningen måste samlingar under 1400-talet där bönderna var repre- betraktas, som kamp mellan olika intressen, allians- senterade häradsvis (Hørby 1981, s. 236). Vidare var bildningar, intentioner, hävdvunnenhet och kompro- medeltidens bondeprotester mestadels allianser mellan misser. Formeringarna av byarna måste med andra ord bönder och olika frälsepersoner. Detta har tolkats som ses som aktiva beståndsdelar av korporativiseringen att de inte var ’’bondeuppror’’ eller uppror överhuvud- och klassbildningen i det feodala samhället. På ett ge- taget, de var heller inte klasstrider, utan att det var till- nerellt plan var detta en homogen utvecklingstendens, varatagande av gemensamma rättigheter (Reinholds- men på olika platser, som åskådliggörs i skillnaderna son 1998, s. 257). De s.k. upproren var istället ’’res- mellan Särslöv och Dagstorp, var det ett tämligen hete- ningar’’ som tillsammans med andra uttryck som gille- rogent och knaggligt skeende. Det skedde under en anslutning samt bonde- och gränsfejder, ingick i den lång period, där sedvanan även medierades genom det politiska kulturen. Resningarna var protester mot rumsliga utnyttjandet och organisation av bebyggel- brott mot rättsföreställningarna och sedvanerätten el- sen. De olika gårdarna var till långt in i medeltid for- ler reaktioner på handlingar som berövade folk sed- mellt jämlika enheter i gruppbebyggelserna, om än de vänjor, fritidsvanor osv. Detta är faktorer som även olika gårdarna var och en för sig var socialt splittrade. går att applicera på de danska medeltida resningarna Dessutom var av allt att döma placeringarna av går- (se Würtz Sørensen 1988). Ofta var det bönderna som darna, både i förhållande till forn boplats och iögon- identifierade ’’orättvisorna’’ såsom riktade mot dem fallande topografisk position, liksom utformning av Bybildningen och bönderna

de respektive huvudbyggnaderna viktiga hierarkiska Landskapet och byarna som helhet var på detta sätt are- beståndsdelar. Bybildningen kan i lika beståndsdelar nor för klasstridigheter. Regleringarna var på samma ses som en emancipation av människor i beroende- gång viktiga för att kontrollera och övervaka brukarna ställning på gårdarna som uppkomsten av de feodala som ett medel för brukarna hävda rättigheter gentemot klasserna och de där tillhörande hierarkierna. Byarna överheten. Det fanns med andra ord ett ömsesidigt in- 127 var efter förhållandena effektiva och rationella ekono- tresse av att dokumentera förhållandena. Eventuella miska enheter, effektivare än vad som var fallet med de förändringar skulle jämkas gentemot de tidigare förhål- tidigare konglomeraten av ensamgårdar (se resone- landena och sedvana, varpå de dokumenterades i jor- mang i Olsson & Thomasson 2001). Subsistenspro- den genom dikesgrävningar eller genom nya hägnader. duktionen var å ena sidan övervakad och kontrollerad Ett exempel på klasstridigheter och försök till att (huvudgårdarnas placering i reglerade bytomter), utöva större inflytande över subsistensproduktionen dessutom ägdes överskottet av frälset/kronan/kungen. och som förmedlades genom ’’rummet’’ var utflyttan- Å andra sidan kontrollerade brukarna produktionens det av huvudgårdar från bytomterna, vilket kunde gö- organisation och produktionsmedlen. Dessa förhål- ras möjligt och förankras juridiskt genom landskaps- landen kan beskrivas som en kompromiss av tidigare lagarnas regler om torpetablering. Ur frälsets synvin- förhållanden, då odling i vångar utanför de särhägna- kel kunde de därmed bryta ut sitt jordinnehav från det de tofterna från början måste ha betraktats som ut- bysamfällda bruket och själv organisera produktio- mark och reglerats utifrån gårdsinnehavarnas lika rätt nen. I Danmark skedde detta framförallt från 1200- till andelar av denna. Avyttringar av nya gårdar/be- talets slut och under hela 1300-talet (Reisnert 1989). byggelseenheter, antingen beroende av frigivning av De nya bebyggelseenheterna hade ofta namns som slu- trälar eller uppdelning av tidigare större enheter, har tade på suffixet -holm (Mattisson 1986), vilket ytterli- fått förhålla sig till sedvanerätten. Även en frälseper- gare avskärmade huvudgårdarna från byarna. Andra son som tog initiativ till vångabruket, tegspridning liknande klassrelaterade strategier från frälsets sida osv. hade inte oinskränkt rätt till markerna. För tidiga- för att inkräkta på brukarnas rättigheter var hävdan- re lösingar, trälar eller andra beroendekategorier från det av regale (se Holm 1988), införandet av vorned- familialiknande förhållanden som blev brukare så har skabet i Danmark, de talrika godsbildningarna under detta givetvis varit en klar förbättring av förhållande- tidig modern tid, och även i viss mån livegenskapen i na, en social emancipation. För tidigare storgodsinne- Östeuropa. havare så har detta inneburit en minskad kontroll över Formerandet av en specifik byggnadskultur, såväl produktionen, men ökad avkastning. Ur ett annat per- själva organisationen och förmedlandet av tekniker spektiv var korporativiseringen en långsam process, och konstruktioner som det arkitektoniska utforman- vilken möjligen inleddes med utverkandet av särskilda det, var en aktiv beståndsdel i böndernas klasskultur – utrymmen för personer i beroendeställning i långhu- en markering av korporativ närvaro i bebyggelsen och sen från yngre romersk järnålder – folkvandringstid i samhället. Bönderna har med Thompsons ord hand- och i särskilda hus fortlöpande under den senare delen skats kulturellt med sina upplevelser; utan bönder – av järnåldern och den tidigare medeltiden. ingen by. Bybildningen och bönderna

Summary The formation of villages and the farmers Aspects of the making of the feudal class of farmers When one travels the countryside in the southernmost The formation of villages can be understood as the re- parts of Sweden, small white-plastered churches, erec- sult of social practices, both individual and collective, ted around the beginning of the 12th century, are quite and the villages as reproduced societal institutions. a common sight. These churches mark the site of an The medieval village was made in a feudal setting, 128 old village. Most of the villages were dissolved during and was an active part in these circumstances, as re- the agricultural reforms of the 17th to 19th centuries. gards both morphology and the organization of pro- In some cases only single farms remain, the rest are duction. The vertical societal relations were constitu- scattered in the neighbouring landscape. In other ca- ted mainly by domination and subordination. Feudal ses, several of the farms still remain on the old spot. rent was the principal exponent of these relations, and This paper is about the formation of these villages the rent or/and tax was extracted by the nobility, the and the people responsible for it. It concerns overall church or the king. The fundamental unit in the sys- questions regarding the construction of the village tem was landed property, or, to put it more adequately, concept, the dependence upon theory when interpre- the ownership of the surplus yielded by the land. This ting archaeological remains and the societal powers meant that the territory was a politically defined spa- behind village formation during the period 500–1200 ce, alienated from the people who lived on it. Access to AD. The empirical foundations are the results of large- and use of land were regulated through privileges, scale archaeological excavations preceding the cons- laws and custom. truction of the West Coast Line in western Scania, Every farm had its share of the production, rights Sweden. Eighteen sites with settlement remains dated and responsibilities in the village. Together with the to the period of interest were excavated. These are feudal rent, this was spatially organized through the compared in the text with other equally old settle- position and size of the plot, in Scandinavian called ments found in the five western hundreds of Scania, a toft. The guiding principle was that larger plots (based total of 133 archaeological investigated sites. on the size facing the communal open area in the cen- A village must be comprehended as an ever-chang- tre of the village, in Scandinavian called forte or byga- ing compromise between different social actors. In this ta) had a larger proportion of the rights and a larger perspective, village formation is an expression of a will rent. Also, in some cases, the positions of the parcels to change society. It is a part of individual and collective on the fields were ordered by the position of the farms urges to achieve certain purposes, to shape other cir- in the village. Another aspect of the spatial organiza- cumstances in which to live. Freedom of action is defi- tion of the settlement was that the manors were often ned by the preconditions of the existing society, which placed in topographical and strategic positions in or- consist of reproduced relations between actors, organi- der to control access and movements in the village as zed as social practices (i.e. the societal institutions). well as to and from the fields. It was also a reflection During the Middle Ages, feudalism was the predomi- of conspicuous consumption; to show superiority th- nant social system. The societal institutions were foun- rough architecture. ded and continuously changed and manipulated th- Traditionally, the establishment on the sites that la- rough daily practice, and were constituted by the ter became villages in southern Scandinavia has been church, the state and the different social classes. The dated to the 11th century. Excavations during the last relations of dependence were based upon privileged ac- decade reveal a more differentiated and varied deve- cess to resources, primarily the agrarian surplus. But an lopment. The earliest settlement remains within seve- important part of the system was also the social depen- ral village plots situated in north-western Scania have dences and relations that existed all over the society. been dated to the period from the 13th until the 15th Bybildningen och bönderna

century. But there are in the region examples of the op- seems to have been economically self-supporting units posite. Such kinds of varied development were detected without many of the village’s cooperative structures. by the excavations along the West Coast Line. In some The different farms organized their production separa- of the village sites, situated in the agricultural parts of tely. The fields were situated close to the farm buil- the investigated area, traces of Viking Age buildings dings, if they were not separately fenced. In this re- 129 were found. In others, located in the scrub areas, some spect, the settlements could be characterized as cong- of the first proven remains were dated to the 13th cen- lomerates of single farmsteads. tury. The results indicate that the tradition of wande- The formation of villages was to a great extent an ring settlements in some areas, mainly in the scrub and issue of the making of feudal society with the farmers forest areas, continued as late as the Middle Ages. as a specific category. They acted as a group in district The most common characteristic of the villages in courts and other types of gatherings. Often it was the Denmark and Sweden is that the settlement was asym- farmers that identified injustices against themselves as metric and adjusted to the terrain. Often, the building a group, established the arguments, looked for allianc- arrangements lacked a clear structure. As regards late es with nobles and organized armed and unarmed re- Iron Age settlement, five main types have been identi- bellions. The political trade took place according to fied: agglomerated villages containing clusters of the ideological references of feudal society, with its di- farmsteads without a clear structure; row villages vision between those who worked (i.e. the farmers), where the buildings were structured in relation to a those who fought (i.e. the nobles) and those who pray- road or a waterway; open space villages where the ed. According to the ideology, armed rebellions achie- farmsteads were ordered around a greater open space ved more legitimacy when they cooperated with per- (forte) in the centre of the village; and ordered villages sons whose purpose was to defend the society against where the farmsteads were structured in two parallel threats. The farmers acted, participated and took care rows on either side of a road. All of these types are of specific class-oriented interests. represented in the material from the investigated area Landscapes and villages were arenas shaped for, and around the West Coast Line. resulting from class struggles. Village formation can Different aspects of the topographical hierarchy equally be understood as the emancipation of the lower have been studied in the villages along the course of societal groups within familia structures and the crea- the railway. Often, as in the villages of Säby and Dags- tion of the feudal classes with their hierarchies and de- torp, churches were placed on the highest positions, pendencies. The same contradictory relations were built away from the farmsteads and at crossings between into the organization of the villages. On the one hand, the open space and important roads to fields/grazing. production was supervised and governed by the nobili- Unfortunately, none of these presumed manorial tofts ty, which together with the king controlled surplus pro- was excavated, but observations on one of the “ordi- duction. On the other hand, all of the users within the nary” village plots in Säby revealed that the positio- villages controlled the means of production. The terri- ning of the farmstead was altered in the late 12th or torialized landscape was both a way for the users to early 13th century. After the movement it was spatially control and claim rights and a means for the nobility to adjusted in relation to the manor, situated in one of the control the users. One example of class struggles in the two rows of farmsteads. In other villages, like Särslöv, landscape was when manors moved out of the villages. none of these hierarchal settings was found. From the perspective of the nobility it was a way to wit- Single farmsteads within settlements from the late hdraw their properties from the common use of the vil- Iron Age, sometimes also in the Early Middle Ages, lage land, and to control the means of production. Bybildningen och bönderna

Referenser

Abrams, P. 1978. Towns and Economic Growth: Some Theo- Augustsson, J.-E. 1998. Husbyggande i Halmstad under peri- ries and Problems. In: Abrams, P. & Wrigley, E. A. oden 1300–1750. I: Augustsson, J.-E. (red.). Medeltida (eds.). Towns in Societies. Essays in Economic History husbyggande. Symposium i Lund November 1989. Lund and Historical Sociology. Cambridge. Studies in Medieval Archaeology 9. Stockholm. Ahrens, C. 1982. Frühe Holzkirchen im nördlichen Europa. Bader, K.S. 1957. Studien zur Rechtgeschichte des mittelalter- Hamburg-Altona. lichen Dorfes, vol 1. Das mittelalterliche Dorf als Frie- 130 Andersen, M. 1992. Stormansgårde ved Kirkerne i Rye og dens- und Rechtbereich. Weimar. Kirke-Hyllinge på Sjælland – en føreløblig rapport. I: Becker, N. 1999. Den vendeltida gårdslämningarna i Dags- Augustsson, J.-E. (red.). Medeltida husbyggande. Sym- torp. Skåne Dagstorps socken, Dagstorp 1:2-3, 5:31, posium i Lund November 1989. Lund Studies in Medie- Västkustbanan SU 21. Riksantikvarieämbetet, UV Syd val Archaeology 9. Stockholm. Rapport 1999:62. Andersen, S. A. 1989. Working-Class Culture as a Process. In: Billberg, I. 1989. Inland – kustland. Bebyggelse och resursut- Skarin Frykman, B. & Tegnér, E. (eds.). Working Class nyttjande för två medeltida byar inom Ystadsområdet. I: Culture. An International Symposium, Organized by the Andersson, H. & Anglert, M. (red.). By, huvudgård och Museum of Work, Norrköping, and the Department of kyrka. Studier i Ystadsområdets medeltid. Lund Studies Ethnology, University of Gothenburg, September 1986. in Medieval Archaeology 5. Stockholm. Ethnological Publications 2. Department of Ethnology, Bintliff, J. 1995. The Contribution of an Annaliste/Structural University of Gothenburg. Göteborg. History Approach to Archaeology. In: Bintliff, J. (ed.). The Andersson, T. 1994. Rapport över arkeologisk undersökning. Annales School and Archaeology. London & New York. Fosie grusterminal. Fosie 162:25 m.fl. Stadsantikvariska Bjurling, O.1972. Frihet och tvång i jordbrukspolitiken. I: avdelningen, Malmö Museer. MHM 7360, S03:113. Adamson, R. & Jörberg, L. (red.). Problem i svensk eko- Malmö. nomisk historia. Lund. Andrén, A. 1985. Den urbana scenen. Städer och samhälle i Björhem N. & Säfvestad U. 1993. Fosie IV. Bebyggelsen un- det medeltida Danmark. Acta Archaeologica Lundensia. der Brons- och Järnålder. Malmöfynd 6. Malmö. Series in 8o. Nr. 13. Bonn & Malmö. Boserup, E. 1977. Jordbruksutveckling och befolkningstill- Andrén, A. 1987. Avgränsning eller tillhörighet? – Olika prin- växt. Lund. ciper för social organisation. I: Kristiansen, K. (red.). Braudel, F. 1980 [1969]. On history. The University of Chica- Nordisk TAG Rapport fra den første nordiske TAG- go Press. Chicago. konference i Helsingør, 15–17 novenber 1985. Køben- Callmer, J. 1986. To Stay or to Move. Some Aspects of the havn. Settlement Dynamics in Southern Scandinavia in the Se- Andrén, A. 1998. Från antiken till antiken. Stadsvisioner i venth to Twelfth Centuries A.D. with special Reference Skandinavien före 1700. I: Staden. Himmel eller helvete. to the Province of Scania, Southern Sweden. MLUHM Tankar om människan i staden. Stockholm. 1985-1986. Anglert, M.1995. Makt och herravälde. Från kristnande till Callmer, J. 1991. The Process of Village Formation. In: Berg- sockenbildning i Skåne. Lund Studies in Medieval Ar- lund, B. E. (ed.). The Cultural Landscape During 6000 chaeology 16. Almqvist & Wiksell International, Stock- Years in Southern Sweden – the Ystad Project. Ecologi- holm. cal Bulletins No. 41. Anglert, M. 2001. Kalmar före Kalmar – landskap och centra- Carelli, P. 1997. Krapparps by. Arkeologisk undersökning av litet. I: Andrén, A., Ersgård, L. & Wienberg, J. (red.). en skiftad bytomt. Brunnby sn, Skåne. Rapport 11. Bor- Från stad till land. En medeltidsarkeologisk resa tilläg- gen i Bygden. nad Hans Andersson. Lund Studies in Medieval Archa- Carelli, P. 2001. En kapitalistisk anda. Kulturella förändring- eology 29. Stockholm. ar i 1100-talets Danmark. Lund Studies in Medieval Ar- Artelius, T. 2001. Bortglömda föreställningar. Begravningsri- chaeology 26. Stockholm. tual och begravningsplats i halländsk yngre järnålder. Carelli, P. & Larsson, S. 1992. Arkeologisk undersökning av Riksantikvarieämbet arkeologiska undersökningar Skrif- ett gårdsläge i Möllehässle by. Krapperup 19:1. Rapport ter 36. Gotarc. Series B. Archaeological Theses 15. 5. Borgen i bygden. Stockholm/Göteborg. Chapelot, J. & Fossier, R. 1985. The Village and the House in Artursson, M. 2000. Saxtorp. Boplatslämningar från tidigneo- the Middle Ages. London. litikum – mellanneolitikum och romersk järnålder – Chapman, J. 1997. Places as Tidemarks – the Social Construc- folkvandringstid. Skåne, Saxtorp sn, Tågerup 1:1 och tion of Prehistoric Landscapes in eastern Hungary. In: 1:3. Västkustbanan SU8, RAÄ 26. Riksantikvarieämbe- Nash, G. (ed.). Semiotics of Landscape: archaeology of tet. UV Syd Rapport 1999:79. ’’Mind’’. BAR International Series 661. Oxford. Augustsson, J.-E. 1986. Ett bidrag till det sydgötiska husets Cinthio, E. 1982. Den Sydskandinaviska 1200-talsstaden – ett historia. I: Medeltiden och arkeologin. Festskrift till Erik kontinuitets- och omlandsproblem. Bebyggelsehistorisk Cinthio. Lund Studies in Medieval Archaeology 1. Lund. Tidskrift Nr 3. Bybildningen och bönderna

Cinthio, S. 1997. Rundtornskyrkor i Lunds stift under medel- Genicot, L. 1990. Rural Communities in the Medieval West. tiden. C-uppsats Lunds Universitet, arkeologiska institu- Baltimore. tionen, medeltidsarkeologiska avdelningen. Stencil. Gerritsen, F. 1999. The cultural biography of Iron Age houses Dahl, S. 1942. Torna och Bara. Studier i Skånes bebyggelse- och and the long-term transformation of settlement patterns näringstopografi före 1860. Meddelanden från Lunds uni- in the southern Netherlands. In: Fabech, C. & Ringtved, versitets geografiska institution. Avhandlingar VI. Lund. J. (eds.). Settlement and Landscape. Proceedings of a Dall Mahler, D. 1994 (red.). Udgravningen ved Tårnby torv. Conference in Århus Denmark May 4-7 1998. Århus. 131 Føreløblig rapport 1994, status og sammenfattning. Kø- Giddens, A. 1979. Problems in Social Theory. Action, Structu- benhavn. re and Contradiction in Social Analysis. London & Ba- Dodgshon, R.A. 1987. The European Past. Social Evolution singstoke. and Spatial Order. Houndmills. Giddens, A. 1984. The Construction of Society. Outline of the Duby, G. 1981. Krigare och bönder. Den europeiska ekono- Theory of Structuration. Cambridge/Oxford. mins första uppsving 600–1200. Stockholm. Grøngaard Jeppesen, T. 1981. Middelalderlandsbyens opstå- Edgren, L. 1990. Hantverkarna och arbetarkulturen. En as- en. Kontinuitet og brud i den fynske agrarbebyggelse pekt av klassformering. Scandia 56:2. mellem yngre jernalder og tidlig middelalder. Fynske stu- Edring, A. 1997. Rapport. Arkeologisk undersökning 1995. dier XI. Odense Bys Museer. Odense. Ett gårdskomplex från vikingatid/tidig medeltid, Fjäl- Grønnegaard, T. 2000. Yngre jernalders enkeltgård og fossilt kinge 48:15, Skåne. Länsmuseet i Kristianstad. Kultur- åløb. Skåne, Dagstorps sn, Dagstorp 17:10 och 17:12, miljöavdelningen. Rapport 1997:9. Kristianstad. VKB SU20. Riksantikvarieämbetet UV Syd Rapport Egerbladh, I. 1977. Byn. Ett definitionsproblem inom agrar 1999:100. bebyggelseforskning. I: Björklund, J., Gaunitz, S. & Gurevitj, A.J. 1979. Feodalismens uppkomst i Västeuropa. Lundberg, O. (red.). Samhällsforskning kring historiska Stockholm. problem. Uppsatser tillägnade Gustaf Utterström. Umeå Gustavsson, E. & Weidhagen, M. 1965. Investigations in Studies in Economic History 2. Umeå. Hammarlunda Church. In: Res Mediaevales Ragnar Ellis, F. 1988. Peasant Economics: Farm Households and Blomqvist. Archaeologica Lundesia. Investigationes de Agrarian Development. Cambridge. Antiqvitatibus Urbis Lundae. Lund. Engberg, N. 1992. Middelalderlandsbyens huse – en oversikt Hamerow, H. 1995. Shaping Settlements: Early Medieval over forskningen i Danmark, udviklingsteorier og ud- Communities in North-West Europe. In: Bintliff, J. & gravningsresultater. I: Augustsson, J.-E. (red.). Medeltida Hamerow, H. (eds.). Europe between late antiquity and husbyggande. Symposium i Lund November 1989. Lund the Middle Ages. Recent archaeological and historical Studies in Medieval Archaeology 9. Stockholm. research in Western and Southern Europe. Oxford. Ericson, T. 2000. Järnåldersbebyggelse vid Kvärlöv. Skåne Harrison, D. 1996. Skapelsens geografi. Föreställningar om Saxtorps sn, Kvärlöv 8:5, VKB SU11, RAÄ 9. Riksantik- rymd och rum i medeltidens Europa. Lund. varieämbetet, UV Syd Rapport 1999:99. Haselgrove, C. & Scull, C. 1995. The Changing Structure of Erikson, M. 1996. Kulturgeografisk undersökning inför arke- Rural Settlement in Southern Picardy during the first ologisk utredning. Skåne, Malmöhus län, järnvägen Millenium A.D. In: Bintliff, J. & Hamerow, H. (eds.). Västkustbanan, delen Helsingborg – Kävlinge. 1995. Europe between late antiquity and the Middle Ages. Re- Riksantikvarieämbetet UV Syd Rapport 1996:36. cent archaeological and historical research in Western Erixon, S. 1978. De småländska byordningarna, deras till- and Southern Europe. Oxford. komst och utbredning. I: Rehnberg, M. (red.). Byalag Hedeager, L. 1988. ’’Oldtid o. 4000 f.Kr.–1000 e.Kr.’’ I: och byaliv. Stockholm. Bjørn, C. (red.). Det danske landbrugs historie I. Oldtid Ersgård, L. & Hållans, A.-M. 1996. Medeltida landsbygd. En og middelalder. Odense. arkeologisk utvärdering. Riksantikvarieämbetet, Arkeo- Hedeager, L. 1990. Danmarks jernalder. Mellem stamme og logiska undersökningar, Skrifter nr 15. Stockholm. stat. Århus. Fallgren, J.-H. 1993. The Concept of the Village in Swedish Hoff, A. 1998. Lov og landskab. Landskabslovernes bidrag til Archaeology. Current Swedish Archaeology, vol. 1 1993. forståelsen af landbrugs- og landskabsudviklingen i Stockholm. Danmark ca. 900–1250. Århus. Fehring, G. 1991. The Archaeology of Medieval Germany. An Holm, P. 1988. Kampen om det som ingen ejer. Om rettighe- Introduction. London & New York. derne til den øde jord indtil 1241 som baggrund for den Foged Klemensen, M. 1999. Huskonstruktioner i tidlig mid- tidlige middelalders bondeuro. I: Bøgh, A., Würtz Søren- delalderlig landbebyggelse. En kritisk vurdering af ud- sen, J. & Tvede-Jensen, L. (red.). Til kamp for friheden. viklingsteorier og terminologi samt en analyse af udgra- Sociale oprør i nordisk middelalder. Ålborg. vede hustomter i Jylland ca. 1100–1300. Speciale ved Hvass, S. 1988. Jernalderns bebyggelse. I: Mortensen, P. & afd. For Middelalderarkæologi, Aarhus Universitet, Rasmussen, B. M. (red.). Fra Stamme til Stat i Danmark marts 1999. Stencil. 1. Jysk Arkæologisk Selskabs Skrifter XXII. Århus. Bybildningen och bönderna

Hørby, K. 1981. Middelalderen. I: Lund, N. & Hørby, K., Kriig, S. & Pettersson, C. 1997. Den fattige grannen. Kust- Samfundet i vikingetid og middelalder 800–1500. Dansk bönder och boskapsskötare i skuggan av Löddeköpinge. socialhistorie 2. København. I: Karsten, P. (red.). Carpe Scaniam. Axplock ur Skånes Isendahl, C. 1997. Förhistorisk järnhantering i nordvästra Skå- förflutna. Riksantikvarieämbetet, Arkeologiska under- ne. En studie med utgångspunkt från den vendeltida bop- sökningar. Skrifter nr 22. Stockholm. latsen i Haglekulla. I: Karsten, P. (red.). Carpe Scaniam. Kriig, S. & Thomasson, J. 1999. Vikingatida och medeltida 132 Axplock ur Skånes förflutna. Riksantikvarieämbetet, Ar- gårdslämningar i Säby. En arkeologisk slutundersökning keologiska undersökningar. Skrifter nr 22. Stockholm. inför byggandet av Västkustbanan. Riksantikvarieämbe- Jackson, J. B. 1984. Discovering the Vernacular Landscape. tet UV Syd Rapport 1999:4. New Haven. Kriig, S. & Thomasson, J. 2000a. Den vikingatida/tidigmedel- Jacobsson, B. 1978. Boplatslämningar, järnålder, Kvärlöv, tida bebyggelsen i Häljarp. Skåne, Tofta sn, RAÄ nr 19, Saxtorps sn Skåne. Arkeologisk undersökning 1975. Häljarp 10:15, VKB SU3. Riksantikvarieämbetet, UV Riksantikvarieämbetet och Statens Historiska Museer. Syd Rapport 1999:95. Rapport. Undersökningsverksamheten 1978:7. Kriig, S. & Thomasson, J. 2000b. En gård från sen vikinga- Jacobsson, B. Järnåldersundersökningar i Sydsverige. Katalog tid–tidig medeltid. I: Kriig, S. (red.). Från stenålder till för Skåne, Halland, Blekinge och Småland. Riksantikva- medeltid i Särslöv. Skåne Dagstorps sn Särslöv 2:1, VKB rieämbetet, Avdelningen för arkeologiska undersökning- SU 22. Riksantikvarieämbetet UV Syd Rapport ar. Lund. 1999:106. Jeppesen, J. & Madsen, H. J. 1991. Storgård og Kirke i Lis- Larsson, R. 1995. Arkeologisk undersökning etapp I och II, bjerg. I: Mortensen, P. & Rasmussen, B.M. (red.). Fra 1986 och 1987. Skåne Uppåkra socken, Hjärup 21:38, Stamme til Stat i Danmark 2. Høvdingesamfund og RAÄ 26. Riksantikvarieämbetet UV Syd Rapport kongemagt. Jysk Arkæologisk Seskabs Skrifter XXII:2. 1995:51. Århus. Larsson, S. 2000. Staden dolda kulturskikt. Lundaarkeologins Jeppesen, J. & Madsen, H. J. 1997. Trækirke og stormands- förutsättningar och förståelsehorisonter uttryckt genom hal i Lisbjerg. KUML 1995-96. praxis för källmaterialsproduktion 1890–1990. Archa- Jeppsson, A. 1996. Skabersjö 26:12, 26:14, Skabersjö socken. eologica Lundesia. Investigationes de Antiqvitatibus Ur- RAÄ 28, 33. Arkeologisk slutundersökning Sydgaspro- bis Lundae IX. Lund. jektet, grenledning Trelleborg P4. I: Räf, E. (red.). Skåne Larsson, S. & Saunders, T. 1995. Rummet, ordningen och ar- på längden. Sydgasundersökningarna 1983–1985. Riks- kitekturen – en social analys av ett medeltida maktcen- antikvarieämbetet UV Syd Rapport 1996:58. trum. META 1995:1. Jeppsson, A. 1999. Arkeologisk förundersökning. Skåne, Väs- Liebgott, N.-K. 1989. Dansk middelalderarkæologi. Køben- tra Karaby socken, Västra Karaby 23:12 m.fl. 1998. havn. Riksantikvarieämbetet UV Syd Rapport 1999:1. Lilja, S. 1990. Urbanisering i långtidsperspektiv. Några teo- Jönsson, L. & Brorsson, T. 2003. Oxie i sydvästra Skåne. En rier och ett empiriskt exempel. Scandia 56:2. plats med centrala funktioner. I: Anglert, M. och Tho- Lindell, M. & Thomasson, J. 2003. Tell Me More. Om karak- masson, J. (red.). Landskapsarkeologi och tidig medel- tären av kulturlagerkonstruktionerna i Uppåkra i jämfö- tid. Några exempel från södra Sverige. Uppåkrastudier rande och tematiska perspektiv. I: Anglert, M. & Tho- 8. Acta Archaeologica Lundensia. Series in 8o, No 41. masson, J. (red.). Landskapsarkeologi och tidig medel- Stockholm. tid. Några exempel från södra Sverige. Uppåkrastudier Jönsson, L., Kockum, J., & Olsson, M. 2000. Fosie och Naffen- 8. Acta Archaeologica Lundensia. Series in 8o, No 41. torp – två medeltida byar i Malmös omnejd. I: Eriksdotter, Stockholm. G., Larsson, S. & Löndahl, V. (red.). Att tolka stratigrafi. Lindström, D. 1991. Skrå, stad och stat. Stockholm, Malmö Det tredje nordiska stratigrafimötet Åland 1999. Medde- och Bergen ca 1350–1622. Studia Historica Upsaliensia landen från Ålands Högskola nr 11. Mariehamn. 163. Uppsala. Karlsson, M. 1998. Navis Ecclesie. Kyrka och demografi i det Löfgren, A. 1990. Fornlämning 203. Arkeologisk undersök- medeltida Skåne. D-uppsats i medeltidsarkeologi vt ning – medeltid. Ramlösa 7:1, Helsingborgs stad, Skåne. 1998. Seminarieuppsats, arkeologiska institutionen vid Riksantikvarieämbetet UV Syd Rapport 1990. ATA. Lunds Universitet. Stencil. Löfgren, A. 1993. Skåne, S:t Ibb sn, Tuna by 13:22, 1989. Karsten, P. 1999. Arkeologisk utredning. Skåne, Dagstorps sn, RAÄ 65. Arkeologisk för- och slutundersökning. Riksan- Särslöv 8:6, 1995. Riksantikvarieämbetet UV Syd Rap- tikvarieämbetet, UV Syd Rapport. ATA. port 1999:23. Mattisson, A.-C. 1986. Medeltida borg- och sätesgårdsnamn Kieffer-Olsen, J. 1987. Vorbasse by. META 87:1-2. på –holm. Acta Universitatis Upsaliensis. Nomina Ger- Kling, J. 1992. En medeltida bondgård i Käglinge, Malmö. I: manica. Arkiv för germansk namnsforskning 17. Uppsa- Augustsson, J.-E. (red.). Medeltida husbyggande. Sym- la. posium i Lund November 1989. Lund Studies in Medie- Moberg, C.-A. 1969. Introduktion till arkeologi. Jämförande val Archaeology 9. Stockholm. och nordisk fornkunskap. Stockholm. Bybildningen och bönderna

Mogren, M. 2000. Faxeholm i maktens landskap. En histo- Pettersson, C. B. 2002. ”Bott vid en landsväg…” I: Mogren, risk arkeologi. Lund Studies in Medieval Archaeology M. (red.). Märkvärt, medeltida. Arkeologi ur en lång 24. Stockholm. skånsk historia. Riksantikvarieämbetet Arkeologiska un- Mogren, M. 1998. Den medeltida och eftermedeltida bytom- dersökningar, Skrifter Nr 43. Stockholm. ten. I: Artursson, M. (red.). Rya – en medeltida bytomt Porsmose, E. 1988. Middelalder o. 1000–1536. I: Bjørn, C. och en förhistorisk boplats. Arkeologisk slutundersök- (red.). Det danske landbrugs historie 1. Oldtid til mid- ning, Skåne, Kvistofta sn RAÄ 92. Riksantikvarieämbe- delalder. Odense. 133 tet UV Syd Rapport 1998:21. Porsmose, E. 1994. Arkæologi og historie – kontinuitet eller Myrdal, J. 1985. Medeltidens åkerbruk. Agrarteknik i Sverige brud i vikingetidsforkningen. I: Fynske minder. Odense ca 1000–1520. Nordiska Museets handlingar 105. Bys Museer, Årbog 1994. Odense. Stockholm. Postan, M. M. 1972. The Medieval Economy and Society. An Myrdal, J. & Söderberg, J. 1991. Kontinuitetens dynamik. Economic History of Britain in the Middle Ages. The Agrar ekonomi i 1500-talets Sverige. Stockholm Studies Pelican Economic History of Britain 1. London. in Economic History 15. Stockholm. Rapoport, A. 1990. Defining Vernacular Design. In: Turan, Nagmér, R. 1996. Boplats. Görarp 1:44, 1:6. Bårslövs socken, M. (eds.). Vernacular Architecture. Paradigms of Envi- RAÄ 76, Grenledning, Bårslöv P11. I: Räf, E. (red.). ronmental Response. Ethnoscapes: Volume 4. Aldershot, Skåne på längden. Sydgasundersökningarna 1983 – Brookfield, Hong Kong & Sydney. 1985. Riksantikvarieämbetet UV Syd Rapport 1996:58. Reinholdsson, P. 1998. Uppror eller resningar? Samhällsorga- Nielsen, L. C. 1991. Hedenskab og kristendom. Religionsskif- nisation och konflikt i senmedeltidens Sverige. Studia tet afspejlet i vikingatidens grave. I: Mortensen, P. & Historica Upsaliensia 186. Uppsala. Rasmussen, B. M. (red.). Fra Stamme til Stat i Danmark Reisnert, A. 1989. Huvudgårdar i Ystadsområdet. Några 2. Jysk Arkæologisk Selskabs Skrifter XXII:2. Århus. medeltidsarkeologiska synpunkter. I: Andersson, H. & Nilsson, S. 1843. Sven Nilssons samlingar. Handskriftsavdel- Anglert, M. (red.). By, huvudgård och kyrka. Studier i ningen, Lunds Universitetsbibliotek. C20:s10. 17/6 1843. Ystadsområdets medeltid. Lund Studies in Medieval Ar- Norr, S. 1996.A Place for Proletarians? A Contextual Hypo- chaeology 5. Stockholm. thesis on Social Space in Roman and Migration Period Rensbro, H. 1998. Bygninger på landet. Middelalderhuse i Long-Houses. In: Current Swedish Archaeology, Vol 4. Østdanmark 1200–1650. Indsamling og analyse af Näsman, U. & Roesdahl, E. 1993. Jernalder og vikingetid. arkæologisk udgravade bygninger. Hovedfagsspeciale i Yngre germansk jernalder og vikingetid. I: Hvass, S. & Middelalderarkæologi, Aarhus Universitet 1998. Stencil. Storgaard, B (red.). Da klinger i muld… 25 års arkæolo- Riddersporre, M. 1989. Lantmäterihandlingar, runstenar och gi i Danmark. Århus. huvudgårdar. Några kommentarer och spekulationer i ett Olivier, L. C. 1999. Duration, memory and the nature of ar- lokalt geografiskt perspektiv. I: Andersson, H. & Anglert, chaeological record. I: Gustavsson, A. & Karlsson, H. M. (red.). By, huvudgård och kyrka. Studier i Ystadsom- (red.). Glyfer och arkeolgiska rum – en vänbok till Jarl rådets medeltid. Lund Studies in Medieval Archaeology 5. Nordbladh. Gotarc Series vol 3. Göteborg. Almqvist & Wiksell International, Stockholm. Olsson, M. 1999. Vikingatida träldom. Om slaveriets plats i Riddersporre, M. 1995. Bymarker i backspegel. Odlingsland- Skandinaviens ekonomiska historia. Lund Papers in Eco- skapet före kartornas tid. Meddelanden från Lunds Uni- nomic History. No. 67. Lund. versitets Geografiska Institutioner, avhandlingar nr 124. Olsson, M. & Thomasson, J. 2001. Vad är en by och varför? Trelleborg. Om den medeltida byns uppkomst och rationalitet. I: Riddersporre, M. 1996. Uppåkra – en diskussion med ut- Scandia 67:1. gångspunkt i de äldsta kartorna. META Nr 3 1996. Omfors, T. 1999. Boplatslämningar vid Rååns dalgång. Skå- Riddersporre, M. 1999. Village and Single Farm. Settlement ne, Helsingborg stad, Ramlösa 9:6, VKB 1A:7. Riksan- Structure or Landscape Organization? In: Fabech, C. & tikvarieämbetet UV Syd Rapport 1999:14. Ringtved, J. (eds.). Settlement and Landscape. Procee- Pedersen, A. E. & Widgren, M. 1998. Del 2. Järnålder, 500 dings of a Conference in Århus Denmark May 4-7 1998. f.Kr.–1000 e.Kr. Myrdal, J. (red.) Det svenska jordbru- Århus. kets historia. Jordbrukets första femtusen år. Stockholm. Roberts, B. K. 1987. The Making of the English Village. A Petersson, J. 1975. Arkeologisk undersökning 1970. Boplats- Study in Historical Geography. Harlow. lämningar, Saxtorp 6:12, Saxtorps sn, Skåne. Riksantik- Russel, J. C. 1948. British Medieval Population. Albuquerque. varieämbetet, Rapport 1975, B17. Rösener, W. 1992. Peasant in the Middle Ages. Polity Press, Pettersson, C. 1996. Önnerup 4:3, Fjelie socken, RAÄ 12. Oxford. Sydgasprojektet, Fjelie socken, stamledning P20, 1983, Rösener, W. 1995. The Peasantry of Europe. Blackwell Publis- grenledning P1, 1984. Arkeologisk slutundersökning. I: hers, Oxford. Räf, E. (red.). Skåne på längden. Sydgasundersökningar- Saunders, T. 1990. The Feudal Construction of Space: Power na 1983 – 1985. Riksantikvarieämbetet UV Syd Rap- and Domination in the Nucleated Village. In: Samson, port 1996:58. Lund. R. (ed.). The Social Archaeology of Houses. Edinburgh. Bybildningen och bönderna

Saunders, T. 1991. Marxism and Archaeology. The Origins of Söderberg, B. 1997. Gårdens utveckling i Filborna ca 1000 – Feudalism in Early Medieval England. Stencil, York Uni- 1800. Traditionellt byggnadsskick i skånsk risbygd. I: versity. Karsten, P. (red.). Carpe Scaniam. Axplock ur Skånes Saxo Grammaticus 2000. Saxos Danmarks Historie. Bd. 2. förflutna. Riksantikvarieämbetet, Arkeologiska under- Oversat af Peter Zeeberg. Det Danske sprog- og Littera- sökningar. Skrifter nr 22. Stockholm. turselskab. København. Söderberg, B. 2001. Järnålderns Järrestad. Österlen. Tidsresa 134 Schmidt Sabo, K. 2000. Gårdar i Övre Glumslöv – från sten- längs Tommarpsån. 2001. Simrishamn. ålder till nyare tid. Skåne, Glumslövs socken, Övre Söderberg, B. (red). 2003. Järrestad. Huvudgård i central- Glumslöv. Riksantikvarieämbetet UV Syd Rapport bygd. Riksantikvarieämbetet Arkeologiska undersök- 1999:102. ningar, Skrifter No 51. Stockholm. Skansjö, S. 1983 Söderslätt genom 600 år. Bebyggelse och od- Söderberg, J. 1992. Livsmedelsförsörjningen genom tiderna. ling under äldre historisk tid. Skånsk senmedeltid och Jordbruket. Sveriges nationalatlas. Höganäs. renässans. Lund. Tegnér, M. (I tryck). Rapport om järnåldersundersökningar Skansjö, S., Riddersporre, M. & Reisnert, A. 1989. Huvud- genomförda av Lunds Universitets Historiska Museum gårdar i källmaterialet. I: Andersson, H. & Anglert, M. och Regionmuseet i Skåne. Inom projektet ”Kulturella (red.). By, huvudgård och kyrka. Studier i Ystadsområ- relationer i Öresundsregionen under järnålder och vi- dets medeltid. Lund Studies in Medieval Archaeology 5. kingatid – bebyggelse- och samhällsutveckling i Skåne Stockholm. och Själland 500 f.Kr.–1050 e.Kr”. Skov, H. 1994. Hustyper i vikingetid og tidlig middelalder. Tesch, S. 1993. Houses, Farmsteds and Long Term Change. A Udviklingen af hustyperne i det gammeldanske område Regional Study of Prehistoric Settlements in the Köpinge fra ca. 800–1200 e.Kr. HIKUIN 21. Area in Scania Southern Sweden. Lund. Sporrong, U. 1990. ’’By’’. Nationalencyklopedin. Höganäs. Tesch, S. 1996. Iguls torp – en tidig/högmedeltida ”Skåne- Staecker, J. 1996. Searching for the Unknown. Gotland’’s gård”. Skåne Ilstorps sn, Ilstorp 28:4. Arkeologiska un- churchyards from a Gender and a Missionary perspecti- dersökningar 1975, 1982 och 1983 vikingatid, medeltid ve. Lund Archaeological Review 1996. och nyare tid. Riksantikvarieämbetet UV Syd Rapport Stark, K. & Mårtensson, J. 2001. Marbäcksmossen. Strandnä- 1996:82. ra lämningar från neolitikum & järnålder. Skåne, Löd- Thomasson, J. 1996. Aspekter av det feodala samhället i deköpinge sn, Löddeköpinge 23:3, RAÄ 67, 87 & 88. 1300-talets Skåne –belyst ur en studie mellan landsby UV Syd, Dokumentation av fältarbetsfasen 2001:5. och stad. Kontaktstencil 39. Steensberg, A. 1940. Den Danske Landsby. Fra storfamilie til Thomasson, J. 1998. Bebyggelsens framväxt på Kyrkheddinge adelssamfund. Vi og vor fortid Nr. 1. København. bytomt – Stratigrafisk berättelse, fas- hus- lager- och an- Steuer, H. 1989. Archaeology and History: Proposals on the läggningsbeskrivningar. I: Schmidt Sabo, K. (red.). Kyrk- Social Structure of the Merovingian Kingdom. In: heddinge bytomt. Arkeologisk undersökning 1995. Riks- Randsborg, K. (ed.). The Birth of Europe: Archaeology antikvarieämbetet UV Syd Rapport 1998:5. and social Development in the First Millenium.Analecta Thompsson, E. P. 1963. The Making of the English Working Romana Instituti Danici. Supplementum XVI. Roma. Class. London. Stjernquist, B. 1996. Uppåkra, a Central Place in Skåne Thompson, E. P. 1983. Herremakt och folklig kultur. Social- during the Iron Age. Lund Archaeological Review 1995. historiska uppsatser. Stockholm. Strömberg, B. & Thörn Pihl, A. 2000. Järnåldersbosättningar Thorén, H. 1995. Brunnby prästgård. Arkeologisk undersök- i ett bronsålderslandskap. Skåne, Härslövs socken, ning av en äldre prästgårdslänga. Brunnby 1:1. Rapport Hilleshög 6:5 och 16:7, Västkustbanan 3:6 och 3:7. 10. Borgen i bygden. Riksantikvarieämbetet UV Syd Rapport 2000:53. Thun, E. 1982. Vattenkraften och de äldsta städerna. Bebyg- Svanberg, F. 1998. Undersökningsresultat, den medeltida gelsehistorisk Tidskrift Nr 3. Stockholm. gårdstomten. I: Artursson, M. (red.). Rya – En medeltida Torstensdotter Åhlin, I. 1990. Undersökning av boplatsläm- bytomt och en förhistorisk boplats. Arkeologisk slutun- ningar i samband med utbyggnad av VA-ledning mellan dersökning, Skåne, Kvistofta sn, RAÄ 92. Riksantikva- Hilleshög och Härslöv. Hilleshög 1:3, 8:2, 8:3, 4:7, rieämbetet UV Syd Rapport 1998:21. Härslöv 28:1, 15:15, 17:1, 18:1, Härslövs socken, Skå- Svart Kristiansen, M. 1995.Tårnby – a farm of the period ne. Riksantikvarieämbetet UV Syd Rapport. ATA. 1100 – 1800. An analysis of the medieval farm. Journal Trigger, B. G. 1993. Arkeologins idéhistoria. Stockholm/Ste- of Danish Archaeology, vol. 12 1994 – 95. Odense Uni- hag. versity Press. de Vries, J. 1984. European Urbanization 1500–1800. Lon- Söderberg, B. 1994. Bytomtsarkeologi i Skåne – Några exem- don. pel från UV Syds arbetsområde. Arkeologi i Sverige Nr Werne, F. 1994. Böndernas bygge. Traditionellt byggnads- 3. Stockholm. skick på landsbygden i Sverige.Wiken. Bybildningen och bönderna

Windelhed, B. 1995. Barknåre by. Markanvändning och be- och historisk tid. Gotarc Serie C. Arkeologiska skrifter byggelse i en uppländsk by under tusen år. Rapporter No 22. Göteborg. från Barknåreprojektet nr 5. Meddelanden Serie B 92, Würtz Sørensen, J. 1988. Budsticken går. Bøndernes oprørs- Kulturgeografiska Institutionen, Stockholms Universitet. praxis under nordisk middelalder. I: Bøgh, A., Würtz Stockholm. Sørensen, J. & Tvede-Jensen, L. (red.). Til kamp for fri- Wranning, P. 1999. Sydhalländska Trelleborgshus – lokala vari- heden. Sociale oprør i nordisk middelalder. Ålborg. ationer av ett senvikingatida byggnadsskick. I: Artelius, Österberg, E. 1986. Bönder och annat folk. Det äldre svenska 135 T., Englund, E. & Ersgård, L. (red.). Kring Västsvenska agrarsamhället i histiografisk belysning. Historisk Tid- hus – boendets organisation och symbolik i förhistorisk skrift, 3:1986. Bybildningen och bönderna

Bilaga

Arkeologiskt undersökta boplatser med dokumentera- de bebyggelslämningar daterade till perioden folk- vandringstid–renässans som framkommit i Luggude, 136 Rönneberga, Onsjö, Frosta, Harjager, Bara och Torna härader i Skåne.

Plats Rapport/referens

Bjärred 9:5 Kriig, S. & Pettersson, C. 1996. En vendel/vikingatida boplats i Bjärred. Skåne, Flädie socken, Bjärred 9:5, Raä 9, 1993. Riksantikvarieämbetet UV Syd Rapport 1996:61.

Bjärred 9:6 Pettersson, C. B. 2000. Gårdarna vid vägen. Vendel/vikingatida boplatslämningar, Skåne, Flädie sn, Bjärred 9:6. Riks- antikvarieämbetet UV Syd Rapport 1996:71.

Brunnby prästgård Thorén, H. 1995.Brunnby prästgård. Arkeologisk undersökning av en äldre prästgårdslänga. Brunnby 1:1. Rapport 10. Borgen i bygden.

Brågarp 1:16 Pettersson, C. 1996. En boplats från yngre bronsålder – en gård från vendel/vikingatid. Skåne, Brågarp sn, Brågarp 1:16, Raä 15, 1990. Riksantikvarieämbetet UV Syd Rapport 1996:71.

Filborna Söderberg, B. 1997. Gårdens utveckling i Filborna ca 1000–1800. Traditionellt byggnadsskick i skånsk risbygd. I: Karsten, P. (red.) Carpe Scaniam. Axplock ur Skånes förflutna. Riksantikvarieämbetet, Arkeologiska undersökningar. Skrifter nr 22. Stockholm.

Fjelie 19:3 Räf, E. 1996. Fjelie 19:3–19:6, 20:1, Fjelie socken, Raä 13. I: Räf, E. (red.) Skåne på längden. Sydgasundersökningarna 1983–1985. Riksantikvarieämbetet UV Syd Rapport 1996:58.

Flackarp 9:6 Bergenstråhle, I. 1996. Långhus från yngre järnålder. Skåne, Flackarps socken, Flackarp 9:6, 1995. Riksantikvarie- ämbetet UV Syd Rapport 1996:76.

Flädie 23:4 Nagmér, R. 1987. Fornlämning 7, Flädie 23:4, Flädie sn, Skåne 1982. Riksantikvarieämbetet, Byrån för arkeologiska undersökningar. UV Syd.

Gårdstånga 15:1 Söderberg, B. 1995. Gårdstånga. Boplats- och bebyggelselämningar från stenålder till nyare tid. Skåne, Gårdsstånga socken, Gårdstånga 15:1, Raä 14. Riksantikvarieämbetet UV Syd Rapport 1995:7.

Gårdstånga 19:1 Fendin, T. & Ericson Borggren, T. 1996. Boplatslämningar från yngre bronsålder och folkvandringstid. Väg E22 Lund – Gårdstånga, Ö Odarslöv 2:1, 7:1, Odarslövs socken samt Gårdstånga 19:1, Gårdstånga socken, Skåne. 1993. Riksantik- varieämbetet UV Syd Rapport 1996:62.

Görarp 1:44 Nagmér, R. 1996. Boplats. Görarp 1:44, 1:6. Bårslövs socken, RAÄ 76, Grenledning, Bårslöv P11. I: Räf, E. (red.) Skåne på längden. Sydgasundersökningarna 1983–1985. Riksantikvarieämbetet. UV Syd Rapport 1996:58.

Hilleshög 1:3 Torstensdotter Åhlin, I. 1990. Undersökning av boplatslämningar i samband med utbyggnad av VA-ledning mellan Hilles- hög och Härslöv. Hilleshög 1:3, 8:2, 8:3, 4:7, Härslöv 28:1, 15:15, 17:1, 18:1, Härslövs socken, Skåne. Riksantikvarie- ämbetet UV Syd Rapport

Hjärup 21:36 Runcis, J. 1998. Gravar och boplats i Hjärup – från äldre och yngre järnålder. Skåne, Uppåkra socken, Hjärup 21:36, Raä 29. Riksantikvarieämbetet. UV Syd Rapport 1998:1.

Hjärup 21:38 Larsson, R. 1995. Arkeologisk undersökning etapp I och II, 1986 och 1987. Skåne Uppåkra socken, Hjärup 21:38, RAÄ 26. Riksantikvarieämbetet UV Syd Rapport 1995:51. Bybildningen och bönderna

Håkantorp 3:2 Esping Bodén, A. 1984. Förhistoriska boplatslämningar i Västra Karaby. Fornlämning 31, Håkantorp, Västra Karaby socken, Skåne. Riksantikvarieämbetet och Statens Historiska Museer, Rapport. Uppdragsverksamheten 1984:31.

Härslöv 28:1 Se Hilleshög 1:3.

Hög 29:1 Nagy, B. 1972. Boplatslämningar vikingatid – tidig medeltid Hög, Högs sn, Skåne. Riksantikvarieämbetet Rapport 1976 B31. 137

Karaby 23:12 Esping Bodén, A. 1984. Förhistoriska boplatslämningar i Västra Karaby. Fornlämning 31, Håkantorp, Västra Karaby socken, Skåne. Riksantikvarieämbetet och Statens Historiska Museer, Rapport. Uppdragsverksamheten 1984:31.

Karstorp Ambrosiani, B. & Magnusson, G. 1972. Arkeologisk undersökning 1968–69. Karstorp, lomma köping, Skåne. Riksantik- varieämbetet rapport 1972 Serie B9.

Kvärlöv 6:3 Jacobsson, B. 1978. Boplatslämningar, järnålder, Kvärlöv, Saxtorps sn Skåne. Riksantikvarieämbetet och Statens Historiska Museer. Rapport. Undersökningsverksamheten 1978:7.

Kyrkheddinge Thomasson, J. 1998. Bebyggelsens framväxt på Kyrkheddinge bytomt – Stratigrafisk berättelse, fas- hus- lager- och anläggningsbeskrivningar. I: Schmidt Sabo, K. (red.) Kyrkheddinge bytomt. Arkeologisk undersökning 1995. Riksantik- varieämbetet UV Syd Rapport 1998:5.

Kävlinge 34:10 Ericson Borggren, T. & Olsson, M. 1996. Skåne, Kävlinge sn, Kävlinge 34:21, Raä 36, 1988 – 1990. Riksantikvarie- ämbetet UV Syd Rapport 1996:24.

Lindholmen 1:15 Jacobsson, B. 1978. Boplatslämningar, mesoliticum, vendel–vikingatid. Lindholmen 1:15, Svedala, Skåne. Riksantikvarie- ämbetet och Statens Historiska Museer. Rapport. Undersökningsverksamheten 1978:9.

Löddeköpinge 12:28 Söderberg, B. 2000. Två undersökningar (Löddeköpinge 90:1 & 12:28). I: Porten till Skåne. Löddeköpinge under järn- ålder och medeltid. Riksantikvarieämbetet, Avdelningen för arkeologiska undersökningar, Skrifter No 32 Arkeologiska studier kring Borgeby och Löddeköpinge 2. Stockholm.

Löddeköpinge 90:1 Se Löddeköpinge 12:28.

Löddeköpinge Nr 12 Ohlsson, T. 1976. The Löddeköpinge Investigation I. The Settlement at Vikhögsvägen. Meddelanden från Lunds universi- tets historiska museum 1975–1976.

Löddeköpinge Nr 5 Ohlsson, T. 1980. The Löddeköpinge Investigation II. The Northern Part of the Village Area. Meddelanden från Lunds universitets historiska museum 1979–1989.

Nedre Glumslöv Kyrkan Arkivhandlingar UV Syd, Lund.

Nedre Glumslöv Nybo Strömberg, M. 1958. Till Riksantikvarieämbetet. Rapport, järnåldersboplats på Nedre Glumslöv nr 5:4, Nybo, Glumslövs sn, Skåne. Arkivhandling, ATA Stockholm.

Norra Möinge 24:1 Jeppsson, A. 1996. Norra Möinge 24:1, Asmundtorp socken, Raä 21. I: Räf, E. (red.) Skåne på längden. Sydgasunder- sökningarna 1983–1985. Riksantikvarieämbetet UV Syd Rapport 1996:58.

Ramlösa 7:1 Raus Löfgren, A. 1993. Ramlösa 7:1, Helsingborgs stad, Skåne. Fornlämning 203. Arkeologisk undersökning – medeltid. Riks- antikvarieämbetet. UV Syd Rapport 1993.

Saxtorp 12:8 Nagmér, R. 1987. Rapport. Boplatslämningar, tidigare ej kända. Saxtorp 12:8, Saxtorp sn, Skåne. Riksantikvarieämbetet. UV Syd Rapport.

Saxtorp 16:2 Jacobsson, B. 1985. Ytkartering av järnålders/stenåldersboplats. Saxtorp 16:2, Saxtorp sn, Skåne. 1984. Riksantikvarie- ämbetet. UV Syd.

Saxtorp 6:12 Petersson, J. 1975. Arkeologisk undersökning 1970. Boplatslämningar, Saxtorp 6:12, Saxtorps sn, Skåne. Riksantikvarie- ämbetet, Rapport 1975, B17. Bybildningen och bönderna

Skabersjö 26:1 Söderberg, B. 1993. Boplatser från förromersk järnålder till vendeltid. Torpartomter och gränsdiken från nyare tid. Raä 35:2, 85A och B samt 86 i Skabersjö socken, Skabersjö 26:1 och 26:2. 1994. Riksantikvarieämbetet. UV Syd rapport 1997:2.

Skabersjö 26:12, 26:14 Jeppsson, A. 1996. Skabersjö 26:12, 26:14, Skabersjö socken. RAÄ 28, 33. Sydgasprojektet, grenledning Trelleborg P4. I: Räf, E. (red.) Skåne på längden. Sydgasundersökningarna 1983–1985. Riksantikvarieämbetet UV Syd Rapport 1996:58. 138 Stångby Artursson, M. 2000 (red). Stångby stationssamhälle. Boplats- och bebyggelselämningar från senneolitikum till yngre järn- ålder. Skåne Vallkärra sn, väg 930. Riksantikvarieämbetet UV Syd Rapport 1999:79.

Stävie 4:1 Nagmér, R. 1996. Stävie 4:1, Stävie sn, Raä 5. I: Räf, E. (red.) Skåne på längden. Sydgasundersökningarna 1983–1985. Riksantikvarieämbetet UV Syd Rapport 1996:58.

Tostarp 1:4 Jeppsson, A. 1996. Tostarp 1:4, 2:4, 3:4, 3:5, Stora Harrie socken, Raä 38. I: Räf, E. (red.) Skåne på längden. Sydgas- undersökningarna 1983–1985. Riksantikvarieämbetet UV Syd Rapport 1996:58.

Trolleberg 1:1A Nagmér, R. 1990. Undersökningar av boplatslämningar och flatmarksgrav. Flackarp 13:1A och Trolleberg 1:1A, Flackarps sn, Skåne. Riksantikvarieämbetet UV Syd.

Tuna by 13:22 Löfgren, A. 1993. Skåne, S:t Ibb sn, Tuna by 13:22, 1989. RAÄ 65. Riksantikvarieämbetet, Byrån för arkeologiska under- sökningar.

Vallkärratorn 10:15 Bondesson Hvid, B. 1999. Arkeologisk för- och slutundersökning. Skåne, Vallkärra socken, Vallkärratorn 10:15, Raä 59, 1996. Riksantikvarieämbetet UV Syd Rapport 1999:36.

VKB Glumslöv 4e (FU) Eklund, Y, Lundqvist, L., Westergaard, B. & Wikborg, J. 1999. Vägprojekt 4:A-G; Glumslöv-Örby – lämningar från neoliti- kum och yngre järnålder. I: Artursson, M. (red) Väganslutningar till Västkustbanan mellan Helsingborg och Landskrona, block 1–2. Arkeologisk förundersökning 1997. Riksantikvarieämbetet UV Syd Rapport 1999:11.

VKB Glumslöv 4f (FU) Se VKB Glumslöv 4e.

VKB Hilleshög 3:6 Strömberg, B. & Thörn Pihl, A. 2000. Järnåldersbosättningar i ett bronsålderslandskap. Skåne, Härslövs socken, Hilleshög 6:5 och 16:7, Västkustbanan 3:6 och 3:7. Riksantikvarieämbetet UV Syd Rapport 2000:53.

VKB Hilleshög 3:7 Se VKB Hilleshög 3:6.

VKB Häljarps bytomt (FU) Andersson, A., Kriig, S. & Thomasson, J. 1997. Häljarp, Tofta RAÄ 19 – Medeltida bytomt. I: Karsten, P. & Svensson, M. (red). Skåne län, järnvägen Västkustbanan, delen Helsingborg–Kävlinge. Avsnittet Landskrona–Kävlinge (block 3–4) 1997 Arkeologisk förundersökning. Riksantikvarieämbetet UV Syd 1997:83.

VKB Pålstorps bytomt Thomasson, J. 1996. Pålstorp, Helsingborgs stad, RAÄ 202 - medeltida bytomt. I: Karsten, P. & Svensson, M. (red). Skåne, Malmöhus län, järnvägen Västkustbanan, delen Helsingborg–Kävlinge. Avsnittet Helsingborg–Landskrona (block 1–2) Arkeologisk förundersökning. Riksantikvarieämbetet UV Syd. Rapport 1996:48.

VKB Rya bytomt Mogren, M. 1998. Den medeltida och eftermedeltida bytomten. I: Artursson, M. (red.) Rya – en medeltida byttomt och en förhistorisk boplats. Skåne, Kvistofta sn RAÄ 92. Riksantikvarieämbetet UV Syd Rapport 1998:21.

VKB Rya 2:5 Ericson Lagerås, K. En gravgrupp från yngre bronsålder och boplatser från yngre bronsålder och yngre järnålder vid Rya. Västkustbanan 2:5. Riksantikvarieämbetet UV Syd Rapport 1999:3. Bybildningen och bönderna

VKB Säby bytomt Kriig, S. & Thomasson, J. 1999. Vikingatida och medeltida gårdslämningar i Säby. En arkeologisk slutundersökning inför byggandet av Västkustbanan. Riksantikvarieämbetet UV Syd Rapport 1999:4.

VKB Övre Glumslövs bytomt Schmidt Sabo, K. 2000. Gårdar i Övre Glumslöv – från stenålder till nyare tid. Skåne, Glumslövs socken, Övre Glumslöv. Riksantikvarieämbetet UV Syd Rapport 1999:102. 139 VKB SU3 Kriig, S. & Thomasson, J. 2000. Den vikingatida/tidigmedeltida bebyggelsen i Häljarp. Skåne, Tofta sn, RAÄ nr 19, Häljarp 10:15, VKB SU3. Riksantikvarieämbetet UV Syd Rapport 1999:95.

VKB SU8 Artursson, M. 2000. Saxtorp. Boplatslämningar från tidigneolitikum–mellanneolitikum och romersk järnålder–folkvand- ringstid. Skåne, Saxtorp sn, Tågerup 1:1 och 1:3. Västkustbanan SU8, RAÄ 26. Riksantikvarieämbetet, UV Syd Rapport 1999:79.

VKB SU11 Ericson, T. 2000. Järnåldersbebyggelse vid Kvärlöv. Skåne Saxtorps sn, Kvärlöv 8:5, VKB SU11, RAÄ 9. Riksantikvarie- ämbetet UV Syd Rapport 1999:99.

VKB SU14 Ericson, T. 1999. Järnåldersbebyggelse vid Annelöv. Skåne, Annelövs sn, Annelöv 38:1, VKB SU 14:V. Riksantikvarie- ämbetet UV Syd Rapport 1999:107.

VKB SU19 Grønnegaard, T. 2000. Landsby i Folkevandringstid. I: Andersson, M., Grønnegaard, T. & Svensson, M. (red) Mellanneoli- tisk palissadanläggning och folkvandringstida boplats. Skåne Västra Karaby sn, Västra Karaby 28:5, Dagstorp 17:12, VKB SU19. Riksantikvarieämbetet UV Syd Rapport 1999:101.

VKB SU20 Grønnegaard, T. 2000. Yngre jernalders enkeltgård og fossilt åløb. Skåne, Dagstorps sn, Dagstorp 17:10 och 17:12, VKB SU20. Riksantikvarieämbetet UV Syd Rapport 1999:100.

VKB SU21 Becker, N. 1999. Den vendeltida gårdslämningarna i Dagstorp. Skåne Dagstorps socken, Dagstorp 1:2-3, 5:31, Västkust- banan SU 21. Riksantikvarieämbetet UV Syd Rapport 1999:62.

VKB SU22 Kriig, S. & Thomasson, J. 2000. En gård från sen vikingatid–tidig medeltid. I: Kriig, S. (red.) Från stenålder till medeltid i Särslöv. Skåne Dagstorps sn Särslöv 2:1, VKB SU 22. Riksantikvarieämbetet UV Syd Rapport 1999:106.

Väla 7:4 Söderberg, B. 1993. Skåne, Kropp socken, Väla 7:4, 1990–1991. Riksantikvarieämbetet, UV Syd Rapport.

Välluv 11:2 Nagmér, R. 1987. Rapport Görarp 1:6, Bårslövs sn, Välluv 11:2, Välluv sn, Skåne. Riksantikvarieämbetet UV Syd.

Västra Karaby 3:1 Jeppsson, A. 1999. Arkeologisk förundersökning. Skåne, Västra Karaby socken, Västra Karaby 23:12 m.fl. 1998. Riks- antikvarieämbetet UV Syd Rapport 1999:1.

Ättekulla gård Esping Bodén, A. 1978. Boplatslämningar från järnålder, Ättekulla gård, Raus sn, Skåne. Riksantikvarieämbetet och Statens Historiska Museer, Rapport. Uppdragsverksamheten 1978:5.

Ödåkra bytomt Söderberg, B. 1993. Skåne, Fleninge sn, Ödåkra, kv Malmån 2, 1991, Raä 75:2. Arkeologisk för- och slutundersökning inom Ödåkra bytomt. Riksantikvarieämbetet UV Syd Rapport.

Önnerup 4:3 Pettersson, C. 1996. Önnerup 4:3, Fjelie socken, RAÄ 12. Sydgasprojektet, Fjelie socken, stamledning P20, 1983, gren- ledning P1, 1984. I: Räf, E. (red.) Skåne på längden. Sydgasundersökningarna 1983–1985. Riksantikvarieämbetet UV Syd Rapport 1996:58.