Sverige Och Den Stora Flykten Från Estland 1943 –1944

Carl Göran Andræ

För 60 år sedan, mot slutet av andra världskriget, kom över 30 000 människor från Estland hit till Sverige. De ﬂesta av

Carl Göran Andræ estlandssvenskarna hämtades hit av svenska myndigheter, medan Bilden på främre omslaget

är professor emeritus i esterna fick fly över Östersjön i små fiskebåtar eller i överlastade Sverige och den stora flykten från Estland 1943–1944 av en skuta, överlastad historia vid Uppsala skutor. Det var bönder och fiskare från den nordvästra delen av med fyktingar, är från universitet. landet men också många ledande intellektuella från Tallinn och september 1944. Den är hämtade ur boken Eesti Tartu. po``genikud Rootsis (1945). Svenskarnas försök att rädda estlandssvenskarna hade ett tyst stöd från kretsen runt SS-chefen Himmler, som på detta sätt hoppades få kontakt med engelska och amerikanska politiker i Stockholm för att undersöka om det var möjligt att få till stånd en separatfred med västmakterna. Aktionen för att rädda över den intellektuella eliten från Baltikum till Sverige kom däremot till på ett initiativ från kretsen kring USA:s president Roosevelt. Tanken var i första hand att rädda judar från Ungern och från Baltikum. Kravet att ta hand om och försörja de många flyktingarna satte den svenska förvaltningen på svåra prov, och den svenska diplomatin fick en synnerligen delikat uppgift när Sovjets vice utrikesminister lät förstå att alla baltiska flyktingar, som ju var ”sovjetmedborgare”, omgående borde sändas tillbaka. Den svenska ståndpunkten blev att ingen flykting skulle tvingas att återvända mot sin vilja. Carl Göran Andræ När några balter i tysk uniform efter kriget utlämnades till Sovjet, förorsakade detta i Sverige en enorm proteststorm, ”baltutlämningen”, medan de ryska diplomaterna i Stockholm tolkade det som en skicklig eftergift från den svenska regeringens Sverige och den stora sida för att slippa lämna ut de många civila flyktingarna. flykten från Estland Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur

Distribution Swedish Science Press 1943–1944 Box 118 SE–751 04 UPPSALA ISSN 0065-0897 E-post: [email protected] ISBN 91-85352-52-7

ACTA ACADEMIAE REGIAE GUSTAVI ADOLPHI 83

sid2

Till Tiiu som landsteg på svensk mark den 14 september 1944 kl. 14.45 vid Landsort (Nynäshamnssektionens krigsdagbok för september 1944 i Marinstabens arkiv)

sid2

ACTA ACADEMIAE REGIAE GUSTAVI ADOLPHI LXXXIII

Carl Göran Andræ

Sverige och den stora flykten från Estland 1943–1944

UPPSALA 2004

Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur

Tryckt med bidrag från Kungl. Patriotiska Sällskapet

Nytryck 2005 med några smärre tillägg och ändringar Nytryck 2010 av reviderade upplagan 2005

ISSN 0065-0897 ISBN 91-85352-52-7

Printed in Sweden 2010 Textgruppen i Uppsala AB

7 Innehåll

Förord ...... 9 Inledning ...... 11 1. ”Plan för omhändertagande av eventuella flyktingströmmar från Sveriges grannländer” ...... 13 2. Hur estlandssvenskarna kom till Sverige under andra världskriget . . 21 3. Hur esternas resor till Sverige organiserades ...... 51 4. Mötet till sjöss ...... 91 5. Flyktingmottagningen i Sverige ...... 99 6. Flyktinglägren ...... 111 7. ”Fascistimporten” och frågan om repatriering av ”sovjetmedborgare” från Baltikum ...... 122 8. Flyktingbåtarna ...... 137 9. Anpassningen ...... 145 Summary ...... 159 Bilaga 1. Förteckning över Statens utlänningskommissions utlännings- läger för baltiska flyktingar ...... 166 Bilaga 2. Civilförsvarsstyrelsens förläggningar för finska och baltiska flyktingar ...... 168 Källor och litteratur ...... 173 Personregister ...... 182

9 Förord

Min hustru kom som estnisk flykting till Sverige och där har hon lärt sig tala och skriva felfri svenska. Jag tyckte det inte var mer än rätt att jag då försökte lära mig estniska. Det skedde vid Finsk-ugriska institutionen i Uppsala, där jag som pensionär inledde mina studier för Virve och Raimo Raag som hjälpte mig in i det estniska språkets och den estniska kulturens mysterier. Stor glädje och nytta har jag haft av mina och min hustrus många estniska vänner med Alek- sander Loit och Enn Nõu i spetsen. Käbi Laretei och Aksel Mark har givit mig viktig bakgrundsinformation. Hjälp och uppmuntran har jag fått från Estniska kommittén och Estniska genealogiska sällskapet i Stockholm och från Estniska föreningen och Estniska pensionärsföreningen i Uppsala. Det har varit spän- nande att få tillgång till all den information som man ännu kan hämta från dessa människor och för mig som nykomling i den estniska historien är det en glädje att mitt arbete möter ett sådant gensvar. Jag har beretts möjlighet att framlägga olika versioner av mitt arbete på Estniska seminariet i Uppsala och på Institu- tionen för baltiska studier i Stockholm, där Anu Mai Kõll vill öka intresset för dessa saker i den unga generationen. Många är de dagar jag tillbringat på olika arkiv: Riksarkivet och Krigsarki- vet i Stockholm, landsarkiven i Uppsala och Visby. Jag har också fått besöka mera exklusiva miljöer som UD:s och Säpos arkiv. Ett särskilt tack förtjänar de tjänstemän som fått avsätta extra tid för att jag skulle kunna få tillgång till de ännu sekretessbelagda handlingarna. För estlandssvenskarna finns ett rikt material efter Svenska Odlingens Vänner vilket vårdas av Estlandssvenska kultur- föreningen i Stockholm, där jag mötts av idel hjälpsamhet och vänlig omtanke. I Tallinn är det Estniska riksarkivet vid Tõnismägi som har varit av särskilt intresse. Külli Niidassoo har ställt uppgifter om Estniska nationalkommitténs verksamhet till mitt förfogande. Malle Nirk har hjälpt mig med översättningar av det ryska materialet. Tarmo Hellat, son till Toomas Hellat, har haft vänlig- heten att skicka mig en kopia av faderns memoarer. Mitt tack går också till Bundesarchiv i Berlin och National Archives i Washington. Samlingarna i Roosevelt Library and Archives i New York har jag kunnat använda sedan Karlis Kangeris ställt sina fotokopior därifrån till mitt förfogande. På bibliotekssidan är det främst Uppsala universitetsbibliotek och särskilt då språkbiblioteket som varit min arbetsplats, kompletterat med Kungl. biblioteket och Judiska biblioteket i Stockholm och Nationalbiblioteket i Tal- linn. Bidrag till forskningsresor har jag fått från Hintzes Stiftelse för invandrar- forskning och från Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur. Det är för mig en stor glädje att Akademien velat ta in min bok i sin Acta-serie,

10 detta inte minst med tanke på det intresse Akademien sedan gammalt visat för estlandssvenskarna och för Estland. Ellen Holmert har givit mig tillstånd att använda Bengt Göran Holmerts fotografier. Monica Pascual Söderbaum har kontrollerat min Summary. Till alla de många som på olika sätt givit mig hjälp och stöd i mitt arbete vill jag framföra mitt varma tack, och det är min förhoppning att min bok kan upp- muntra till fortsatta studier kring denna stora och dramatiska invandring.

Uppsala i april 2004 Carl Göran Andræ

11 Inledning

Den 14 september år 1944 klockan 14.45 hejdades en liten båt med 36 estniska flyktingar vid den stora fyren i Landsort och fördes in till lotsstationen. Det här var inte en flyktingbåt vilken som helst. Den hade anskaffats av amerikanska beskickningen i Stockholm för att användas till att rädda över estniska intellektuella till Sverige inför en väntad framryckning av sovjetarmén in i Estland. Den lilla operationen rapporterades mycket ordenligt av den amerikanske ministern Hershel Johnson i Stockholm till ingen mindre än den amerikanska utrikesministern i Washington. Som bilaga till rapporten fanns listor på de personer som räddats över i olika omgångar med just denna båt, och i en lista från den 14 september hittar vi namnet på en liten tioårig flicka, hon som senare blev min hustru. Hon är förklaringen till att jag blev så intresserad av flykten från Estland och till att jag ville skriva den här boken. Episoden visar hur de källor som bevarats i arkiven kan göra det möjligt för en historiker att skildra händelser av världshistorisk betydelse och hur han samtidigt i detta material kan träffa på notiser om enskilda människors öden. De ger honom en möjlighet att berätta något också om de små människobarn som plötsligt fann sig indrag- na i det stora, brutala krigsmaskineriet. Flykten från Estland kom att bli en betydelsefull del i den svenska historien, men den har än så länge inte tilldragit något större intresse från historikernas sida. Det har ingalunda saknats initiativ. År 1970 grundades Baltiska institutet med uppgift att främja forskning om Baltikum och kulturellt samarbete med Baltikum. Redan 1971 ordnade institutet sin första internationella konferens på Hässelby slott utanför Stockholm och där uppträdde estlandssvensken Elmar Nyman med vad han kallade ”skiss till ett forskningsprogram” kring den baltiska invandringen till Sverige i samband med andra världskriget. Några av de punkter som han tog upp i sitt program gällde: hur och på vilka vägar flyktingarna kom till Sverige, hur de togs emot, hur flyktinglägren var organiserade och slutligen hur flyktingarna inpassades i det svenska samhället. Många av dessa frågor blev obesvarade; man kom aldrig igång med någon större undersökning. Svenskarna förstod inte främlingarnas språk och flyktingarna själva hade mycket annat att tänka på: hur de skulle överleva i det nya landet och vad de skulle göra för att rädda något av sitt eget lands kultur åt framtiden. Till denna forskningens tystnad bidrog en annan sak, som många av debat- törerna åberopade redan 1971. Huvuddelen av det källmaterial som skulle läg- gas till grund för en sådan undersökning var ännu hemligstämplad. Trots flera propåer ställde sig myndigheterna länge tvekande inför tanken att släppa in forskare i arkiven. Materialet betraktades nämligen som ytterligt känsligt för Sveriges förhållande till Sovjetunionen.

I våra dagar har vi passerat den tidsgräns som en gång gällde för det sekretessbelagda materialet i våra arkiv, och utvecklingen i Östeuropa har varit så- dan att hänsynen till den stora grannen i öster inte längre har samma avgörande betydelse. Jag har nu också fått tillåtelse att för denna undersökning ta del av material som ännu ligger under sekretess, även sådant material som förvaras i arkiven hos Säpo och MUST, d.v.s. Militära underrättelse- och säkerhetstjäns- ten. I ett annat avseende har dock materialläget försämrats. Redan 1971 var det flera talare vid konferensen i Hässelby som pekade på hur viktigt det var att man genom intervjuer försökte få fram information från personer som själva deltagit i händelserna. Detta var särskilt viktigt eftersom stora delar av den information som en gång funnits aldrig hade blivit nedtecknat på papper. Och de rapporter som en gång skrevs av säkerhetspolisen eller av den militära under- rättelsetjänsten hade till stora delar bränts eller förstörts på annat sätt. Till detta kommer nu att många av de estniska föreningar som startats i vårt land – esterna är nästan värre än svenskarna när det gäller att starta föreningar – för en tynande tillvaro, om de inte helt avsomnat, och frågan är då vad som händer med deras arkiv. Här finns fortfarande plats för en räddningsaktion.

Uppläggningen av min undersökning ger sig närmast av sig självt efter de linjer som Elmar Nyman en gång drog upp vid Hässelby-konferensen. Först vill jag dock presentera en omfattande och hittills okänd utredning om flyktingmottagningen i Sverige, en utredning som skulle få betydelse när flyktingarna började strömma in från Baltikum och Finland och även när Folke Bernadotte ledde den stora räddningsaktion med de vita bussarna till fånglägren i Tyskland under krigets sista månader. Evakueringen av de estlandssvenska och av de estniska flyktingarna fick läggas upp efter skilda linjer, vilket dock inte hindrade att de båda operationerna kom att flätas in i varandra. Båda krävde att den svenska regeringen tvingades göra entré – en synnerligen diskret sådan – på den storpolitiska scenen och agerandet krävde stor finess i handläggningen. Med skildringen av omhänder- tagandet vid kusterna och uppbyggnaden av de många flyktinglägren är vi tillbaka i flyktingarnas osäkra och omvälvande vardag. Men det storpolitiska spelet var ännu inte avklarat; plötsligt kom det propåer från ryssarna att alla baltiska flyktingar borde återsändas till sitt hemland. Det blev en kris som sköttes med stor skicklighet av den svenska regeringen och det finns anledning att med utgångspunkt från den kunskap vi här vinner se på den stora debatten om ”balt- utlämningen” med något andra ögon. Frågan om hur man skall integrera främmande invandrargrupper i det svenska samhället är i våra dagar synnerligen aktuell. Som en bakgrund till dagens debatt kan det därför vara nyttigt att studera hur man i Sverige vid slutet av andra världskriget såg på flyktingarnas och invandrarnas rätt att behålla och främja sin egen kultur inom Sveriges gränser.

13 1. ”Plan för omhändertagande av eventuella ﬂyktingströmmar från Sveriges grannländer”

Svensk ﬂyktingpolitik prövas när 7 000 judar smugglas över Öresund hösten 1943 Sverige hade 1927 fått sin första utlänningslag, ”om utlännings rätt att resa till och att vistas i landet”. Lagen kom till dels för att skydda den svenska arbetsmarknaden från en alltför stor arbetsinvandring, dels för att skydda ”den nordiska rasen”. I lagen nämndes ingenting om ”asylrätt” eller ”politisk flykting”, men det var begrepp som skulle bli ytterst aktuella efter nazisternas maktöver- tagande i Tyskland 1933, då judiska familjer började söka sig till Sverige.1 Det restes krav på en ny utlänningslag och en sådan blev också antagen av riksdagen 1937. Den gav myndigheterna möjlighet att beakta asylrätten och att ta sär- skild hänsyn till en person som uppgav ”att han av politiska orsaker flytt från annat land”. Men i ett sådant fall fick inte den lokala polismyndigheten fatta beslut om avvisning, utan fallet skulle hänvisas till socialstyrelsen. Justitieminis- tern, Karl-Gustaf Westman, hävdade med bestämdhet att mottagande av utlän- ningar i landet var en politisk fråga ur såväl utrikespolitisk som inrikespolitisk synpunkt. Denna uppfattning vann också insteg i lagen i form av en gummi- paragraf, paragraf 54, som handlade om hur handläggningen skulle gå till i hän- delse av krig eller krigsfara. Där heter det: ”I fall varom i denna paragraf säges må Konungen i fråga om utlännings avvisning, förpassning eller utvisning för- ordna efter omständigheterna.”2 Sverige hade med den nya utlänningslagen närmat sig asylrätten, men inte tagit steget fullt ut. Efter krigsutbrottet 1939 skulle det visa sig att justitieminister Westman haft rätt; det var inte lagtexten utan den administrativa tillämp- ningen och de tillfälliga politiska hänsynen som kom att i stora drag bestämma den svenska flyktingpolitiken. Den sattes på sitt första stora prov med den tyska ockupationen av Danmark och Norge den 9 april 1940. Tusentals norrmän sök- te sig över den långa landgränsen till Sverige. Passfrågorna sköttes vid denna tid av en avdelning på utrikesdepartementet, som löste problemet så att man ut- ställde särskilda nödfallsviseringar för norrmännen för att undvika den känsliga frågan om deras eventuella ställning som politiska flyktingar.3 Rent admini-

1 Lindberg 1973, s. 64ff. 2 Lindberg 1973, s. 73. 3 Berge 1992, s. 26.

14 strativt vållade de i övrigt inga större problem. De kom in i små grupper på spridda ställen utmed den långa gemensamma landgränsen vilket gjorde att den lokala svenska första mottagningen fungerade tämligen väl. Ansvaret för den centrala administrationen lade regeringen över på den norska ambassaden i Stockholm, som agerade i samförstånd med den norska exilregeringen i London.4 Den stod också för finansieringen av verksamheten, eftersom den fria norska handelsflottan ställde goda skatteintäkter till exilregeringens förfogande. Danmark hade ockuperats samtidigt med Norge, men danskarna fick under några år bevara ett visst självstyre. Sommaren 1943, efter de tyska motgångar- na på östfronten och efter den tyska kapitulationen i Nordafrika, aktiverades en dansk motståndsrörelse som inriktade sig på sabotage mot de tyska tågtrans- porterna på Jylland. Tyskarna svarade med att införa undantagstillstånd. Dan- marks regering och riksdag förlorade all makt. Flottan och armén upplöstes och danska poliser häktades. Samtidigt påbörjade tyskarna förföljelser av de danska judarna. Detta ledde till en ny flyktingvåg till Sverige. Vid slutet av 1943 befann sig 12 000 danska flyktingar i Sverige, av dem var 7 500 judar. Mass- flykten satte in i början av oktober då hundratals personer varje dygn fraktades i små båtar över Öresund till den skånska kusten; den 9 oktober nådde flykting- strömmen sin kulmen med 1 400 flyktingar.5 De svenska myndigheterna arbetade efter de erfarenheter man hunnit skaffa sig från de norska flyktingarna.6 Ledare för operationen blev den danske beskickningschefen i Stockholm som vid sin sida hade en flyktingnämnd med svenska representanter bland annat från socialdepartementet och socialstyrelsen. Tre mottagningscentraler organiserades i Malmö, Hälsingborg och Göte- borg under ledning av svensk polis. Ett flyktingläger upprättades i Snogeholm i Skåne, där personalen till största delen utgjordes av danska militärer, som utgjorde den första grupp av flyktingar som kommit över från Danmark. Ett upp- lysningskontor fick till uppgift att registrera och kontrollera flyktingarna ute i landet, och den verksamheten i sin tur stod under kontroll av svensk militär och polis.7 Mottagandet av de danska flyktingarna hade trots den förberedda organisationen inte varit helt problemfritt. När över 1 000 flyktingar på en enda natt kunde komma över sundet, blev det omöjligt att fullständigt registrera dem. Flykten hade förberetts i Danmark av den danska motståndsrörelsen. I Sverige organiserades och finansierades mottagandet av judiska organisationer och privatpersoner. Den svenska regeringen gjorde ett öppet uttalande att alla danska judar skulle tas emot i Sverige, och svenska myndigheter försökte förse samtliga flyktingar med svenska pass.8 Allt detta var synnerligen behjärtansvärt,

4 Erlander 1973, s. 115. 5 SOU 1945:1, s. 53; Yahil 1969, s. 509 not 109. 6 Erlander 1973, s. 114. 7 PM 26.9 1943 ang. den danska flyktingsorganisationen i Sverige. Försvarsstabens säkerhets- avdelning, F VIII s, Vol. 6. Högkvarteret, Stockholm. 8 Yahil 1969, s. 330 och 333.

15 men det innebar samtidigt att aktionen delvis gled de svenska myndigheterna ur händerna. Vid ett hemligt sammanträde i riksdagen den 29 juni 1944 fram- trädde socialministern, Gustav Möller, i första kammaren och hans statssekreterare, Tage Erlander, i andra kammaren. Båda erkände att den stora tillström- ningen av flyktingar hade ställt de svenska myndigheterna inför svåra problem. Möller talade om att det tog omkring 14 dagar innan systemet började fungera något så när ”oljat” och Erlander erkände att organisationen under den värsta anstormningen varit nära att bryta samman.9 Redan tidigare hade man blivit varse vissa svagheter i utlänningslagen och i april 1943 tillsatte justitieministern en utredning med uppgift att förbättra den. Problemet gällde i vilken utsträckning svenska myndigheter kunde vidta åtgär- der mot flyktingar som innebar ett frihetsberövande i någon form. I september samma år utfärdades nya förordningar som fastställde hur ett eventuellt frihets- berövande skulle gå till. Därutöver infördes en bestämmelse att en flykting inte behövde omgående begära arbetstillstånd om han var dansk, norsk, isländsk eller finsk medborgare. Samma rätt skulle gälla för en estlandssvensk, sedan socialstyrelsen gjort en anteckning om detta i hans pass.10 Men det stora problemet var på vilket sätt man skulle kunna åstadkomma en centraliserad och bättre organiserad hantering av utlänningsärendena. Hittills hade frågor om pass och visering avgjorts inom utrikesdepartementet. För det sociala omhändertagandet svarade socialstyrelsen medan registrering och per- sonkontroll var en uppgift för den lokala polisen och i några fall för statspolisen. Det var den danska flyktingkrisen som hade aktualiserat frågan. Efter att ha gjort en enkät bland de närmast berörda myndigheterna lade de sakkunniga i februari 1944 fram sitt betänkande och föreslog att man skulle inrätta en ny central myndighet för utlänningsärenden. Vårriksdagen antog det förslag som regeringen omgående hade lagt fram och den nya myndigheten, Statens utlän- ningskommission, skulle träda i verksamhet från den 1 juli 1944.

Folke Bernadotte blir ordförande i en hemlig utredning Socialministern, Gustav Möller, var den inom regeringen som fick ta huvudansvaret för flyktingpolitiken. Hans statssekreterare, Tage Erlander, har i sina memoarer betygat att Möller i grunden ville stå för en öppen och human flyktingpolitik. Men som ytterst ansvarig för det sociala omhändertagandet ryggade han tillbaka inför tanken på ett fritt inflöde av oöverskådliga flyktingmas- sor.11 Av den anledningen förordade han en restriktiv flyktingpolitik och i sitt anförande vid ett hemligt sammanträde i riksdagen i juni 1944 förklarade han: ”Jag tror, att man måste ta dessa frågor med en smula kallblodighet.” Det är ett

9 Protokoll 1976, s. 313 och 615. 10 SOU 1945:1, s. 10 SFS 1943: 714Ð716. 11 Erlander 1973, s. 110.

16 yttrande som inte riktigt stämmer med den bild man vanligen får av Gustav Möller. Men händelserna i början av oktober 1943, då flyktingorganisationen var på väg att bryta samman, aktualiserade problemet, och Möller vidtog om- gående motåtgärder. Den 9 oktober 1943 kallade han representanter för försvarsstaben, medicinalstyrelsen, sjukvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, statspolisen och utrymningskommissionen till ett sammanträde där han tillsatte ett hemligt arbetsutskott med uppgiften att till statsrådet framlägga ”en preliminär plan för omhänderta- gande av eventuella flyktingströmmar från Sveriges grannländer”. Extraordi- nära åtgärder kunde bli nödvändiga om sådana flyktingströmmar skulle nå mycket stor omfattning. I arbetsutskottet ingick sex personer. Ordförande blev majoren vid försvarsstaben och vice ordföranden i Svenska Röda Korset, greve Folke Bernadotte. Några skriftliga direktiv finns inte bevarade men det förut- sattes att man i en nödsituation kunde bli tvungen att sätta in militär personal för att klara anstormningen vid gränserna. Man var också på det klara med att det krävdes en bättre samverkan mellan olika inblandade myndigheter om en aktion av denna storleksordning skulle kunna genomföras. Vid sidan av den öppna, parlamentariska utredning som justitieministern Thorvald Bergquist tillsatte på våren 1943 hade alltså socialministern Gustav Möller nu på hösten samma år skapat en totalt hemligstämplad intern utredning av flyktingfrågorna. Det var ett omfattande problemkomplex som skulle kart- läggas. Förutom de myndigheter som redan var representerade i utskottet, kom det att beröra också länsstyrelserna, polisen, järnvägsstyrelsen, trafikkommis- sionen, livsmedelskommissionen, arbetsmarknadskommissionen och allmänna säkerhetstjänsten. Utskottet arbetade snabbt och effektivt och kunde strax före årets slut redovisa sina resultat i en VPM (vördsam promemoria – så kallade man utredningar som anbefallts av regeringen) till statsrådet.12 Den var upp- ställd i sex huvudpunkter alltefter de procedurer flyktingarna måste genomgå efter sin ankomst till Sverige. De skulle (1) mottas vid gränsen av militär personal och omgående föras till särskilt iordningställda (2) uppsamlingsplatser. Den största mängden flyktingar förväntade man sig från Finland vid Torneda- len och från Norge till Värmland och norra Bohuslän. Flyktingströmmar kunde också förväntas från Baltikum, men här av mindre omfattning med tanke på av- ståndet över öppet hav. I en bilaga redovisades stationer för sjöfartskontrollen som kunde komma till användning och man inventerade antalet tillgängliga mindre bevakningsbåtar utmed Östersjökusten. Statens utrymningskommission hade i en annan bilaga gjort en beräkning av hur många personer som till- fälligt kunde logeras i befintliga militära barackläger. Vid uppsamlingsplatsen skulle flyktingarna tas om hand. De skulle få mat och vid behov varmare kläder. De skulle avlusas, läkarundersökas, tullkontrol- leras, registreras och förhöras av polisen. Så snart det var möjligt skulle flyk-

12 Försvarsstabens säkerhetsavdelning. F VIII s, Vol. 6, fol. 663ff. Bilagor fol. 596–627. Hög- kvarteret, Stockholm.

17 tingarna transporteras till (3) karantänsläger, där de beräknades stanna ett par veckor till dess risken för smittspridning hade eliminerats; man befarade att flyktingar kunde föra med sig bl.a. difteri och tyfus. Medicinalstyrelsen kartla- de behovet av läkare och sjuksköterskor och gav anvisningar om vad som skulle göras med sjuka och smittade. Ansvaret för karantänslägren kom i första hand att vila på Statens utlänningskommission, men Statens utrymningskommission fick i uppdrag att rekognoscera ytterligare förläggningar om anstormningen skulle bli mycket stor. Det pekades på behovet av (4) transporter till och från karantänslägren och på planering för mera (5) permanenta förlägg- ningar och slutligen berördes frågan hur flyktingarna skulle kunna inpassas i den svenska (6) arbetsmarknaden. Denna VPM överlämnades den 30 december 1943 till chefen för socialdepartementet, statsrådet Gustav Möller, och redan följande dag, nyårsaftonen 1943, skrev hans statssekreterare, Tage Erlander, en remiss till överbefälhava- ren för skyndsamt svar.13 Vid de preliminära överläggningarna inom försvars- staben diskuterade man risken att det tillsammans med flyktingarna skulle smugglas in spioner för illegal verksamhet i Sverige, något som emellertid chefen för försvarsstabens säkerhetsavdelning fann mindre troligt. Däremot under- strök han behovet av ständig bevakning. Militärens medverkan förutsatte dels att det fanns en samlad organisation inom varje militärområde, dels att försva- ret blev representerat inom det centrala organ som måste skapas för att hand- lägga flyktingfrågorna.14 Behovet av ett centralt organ (det som sedan från den 1 juli 1944 skulle bli Statens utlänningskommission) underströks kraftigt i det remissvar som ÖB lämnade den 11 februari. Där underströks också att flyktingarna i princip borde tas om hand av civila myndigheter.15 En känslig fråga var just avvägningen mellan de militära och de civila myndigheterna och det över- gripande ansvaret. På den militära sidan var man mån om att markera revir- gränserna och chefen för försvarsstaben, generalmajor Carl August Ehren- svärd, var dessutom irriterad över bristande förberedelser inför en väntad synnerligen omfattande flyktingström från norra Finland. Han skriver i sin dagbok den 13 juni 1944:16 Därefter begärde jag företräde för Möller och anhöll mycket bestämt att inför kata- strofen i Finland äntligen en karl skulle tillsättas för att klara upp flyktingproblemen. Namndiskussion följde. Möller dumt orienterad rörande flyktinginvasionens omfattning, trodde mest att ”den svenska överklassen” skulle komma från Finland. Jag upplyste honom om annat. Ett par dagar senare kommer en ny notis i dagboken om en väntad massinvasion av finnar:

13 Tage Erlander till överbefälhavaren 31.12 1944, ibidem, fol. 586. 14 PM påtecknad ”Kapten R. Hansen 10.1 1944”, ibidem fol. 590–595. 15 Överbefälhavaren till chefen för socialdepartementet 11.2 1944, ibidem fol. 628–629. 16 Ehrensvärd 1991, s. 213f.

Jag tryckte på Erlander som förklarade att Möller aldrig varit så positivt inställd som sist. Min replik blev att det föga hjälpte, då de dock icke fått fram något namn och förklarade för honom att det kunde gälla om en ytterligt kort tid. Nu får man hålla i minnet att Ehrensvärd ganska ofta utbryter i klagan över regeringen och dess senfärdighet. Erlander å sin sida visar en viss sympati för den egensinnige generalen, åtminstone i sina memoarer: Stor respekt fick jag också för Ehrensvärd. På hans plikttrohet och hans redobogen- het att tjäna landet kunde man inte missta sig. Att han dessutom var rikt begåvad kunde han inte dölja. Uppriktigt sagt gjorde han heller inga försök i den riktningen.17 Om det nu var Ehrensvärds förtjänst eller inte, men regeringen satte ny fart i flyktingfrågan. Den 4 juli 1944 presenterades en omarbetning av Bernadottes VPM i form av två promemorior, en om ”civila myndigheters uppgifter vid om- händertagande av flyktingar” och en om ”militära myndigheters biträde åt läns- styrelser vid omhändertagande av flyktingar”. Uppläggningen av mottagnings- arbetet var i stort sett densamma. Det nya var att det samordnande ansvaret för mottagningen nu lades på länsstyrelserna som vid behov kunde påräkna hjälp från det militärområde till vilket länet hörde.18 En sådan hänvändelse borde dock gå via en order från överbefälhavaren. De båda promemoriorna gick om- gående på remiss till försvarsgrenscheferna och militärbefälhavarna. För den civila sidan hette det i en departementsskrivelse: ”Det är socialdepartementets avsikt att under de närmaste dagarna genom en kringresande kommitté diskutera promemorians innehåll med länsstyrelserna i de för närvarande aktuella lä- nen.”19 Den nya myndigheten Statens utlänningskommission, som alltså trädde i verksamhet den 1 juli 1944, påpekade i sitt remissvar att bestämmelserna borde träda i kraft så snart som möjligt, helst omgående. Reglerna för nödfalls- visering borde göras klarare och instruktion skulle gå ut om fotografering av alla ankommande flyktingar.20 Sedan de båda promemoriorna av den 4 juli varit på såväl militär som civil remissomgång expedierades ärendet av Kungl. Maj:t den 1 september. Justitie- ministern fastställde lydelsen i promemoriorna och i en särskild skrivelse fast- ställde socialdepartementet det ansvar som åvilade var och en av de många inblandade centrala myndigheterna.21 Småningom fick också Ehrensvärd den ”karl” som han efterlyst i flykting- frågan. Han var för övrigt inte ensam om en sådan önskan, även de civila myndigheterna framhöll att det var absolut nödvändigt att man tillskapade en samlande central ledning för att få de många inblandade myndigheterna att

17 Erlander 1973, s. 54. 18 Promemoriorna i F 2:7 H Org P12 Stabsexpeditionen, Chefen för Marinen, KrA. 19 Skrivelse 7.7 1944, H 59:48, Försvarsstaben, KrA. 20 Protokoll 27.7 1944, A 1 A:1, Kanslibyrån, Statens utlänningskommission, RA. 21 Justitieministern till socialdepartementet 1.9 1944 och socialdepartementet till statens utlän- ningskommission 1.9 1944. Hemliga handlingar Fd:6, Försvarsavdelningen, Landskansliet. Läns- styrelsen i Uppsala län, ULA.

Bild 1. Den ryska framryckningen 1944. Länge hölls fronten strax väster om Narva. I augusti in- togs Tartu. Den 18–24 september 1944, inom loppet av en vecka, intog Röda armén större delen av Estland. Från öarna Dagö och Ösel hade man ännu någon vecka på sig att hitta en flyktbåt till Sverige. Frontens sträckning skar den 22 september rakt igenom landet och två dagar senare hade den nått fram till den västra kusten. De breda pilarna markerar Röda arméns framryckning. samarbeta på smidigast möjliga sätt.22 De båda promemoriorna av den 4 juli var signerade EM, vilket rimligen bör syfta på kanslichefen i Statens utrymningskommission, Eje Mossberg. Kanske att ärendet hade varit mera komplicerat än vad Ehrensvärd hade velat inse. Den nya stora organisationen krävde helt enkelt en ändring av ledningsfunktioner inom socialdepartementet. Tage Erlander utsågs till konsultativt statsråd med uppgift att ta över vissa frågor från Möller, bland annat om flyktingar och säkerhetstjänst. Till att efterträda Erlander som statssekreterare utsågs samtidigt Eje Mossberg, som därmed fick användning för sin ”befälsglädje” för att låna Erlanders karakteristik. Mossberg blev den som inom socialdepartementet fick ta ansvaret för ”mottagande av större flyk- tingström”.23 Om sig själv skriver Erlander i sina memoarer att ”1944 blev mitt politiska genombrottsår”.24 Han hade på våren kommit in i partiets verkställan- de utskott och på hösten upphöjts till statsråd. Erlander var en man med många och tunga meriter, exempelvis ordförandeskapet i 1941 års befolkningsutred- ning. Jag kan dock tänka mig att den administrativa skicklighet och handlings- kraft som han visade i samband med flyktingfrågan i väl så stor utsträckning räknades honom till godo i den fortsatta karriären uppåt.

22 Handlingar angående Bernadotte-kommittén i Konseljhandlingar 1944, Vol. 42, Socialdeparte- mentet, hemlig del, RA. 23 Skrivelse 14.9 1944, E 2:28, Kanslibyrån, SUK, RA. 24 Erlander 1973, s. 25 och 198.

Läget på flyktingfronten skulle snart nog ge anledning till växande oro. I början av september 1944 hade nämligen den finska regeringen via Stockholm tagit kontakt med Moskva för att nå fram till en separatfred. I samband med detta vände sig finnarna till den svenska regeringen och bad att man på den svenska sidan skulle göra sig beredd att ta emot ett mycket stort antal finska flyktingar över Torne älv, kanske upp mot 100 000 personer. När denna invasion ett par veckor senare såg ut att bli verklighet, skickades Mossberg, den nu för flyktingfrågorna ansvarige, omgående upp till Norrbotten för att följa hanteringen av de många finska flyktingarna eller de ”evakuerade” som den veder- tagna termen snart kom att bli i deras fall. Man hade tidigt varit inne på tanken att vid ett mycket stort tillflöde av flyktingar försvaret måste ta över det totala ansvaret inom ett avgränsat område. Detta kom nu att gälla Norrbotten dit för- svarsstaben utan att hinna invänta regeringens tillstånd inkallade 5 000 man specialtrupper, huvudsakligen intendentur och träng. Operationen leddes av chefen för Norrbottens infanteriregemente i Boden, överste Nils Björk. Han kunde sedan rapportera att man i slutet av september hade på kort tid fått ta emot 42 000 personer, huvudsakligen kvinnor, barn och åldringar, samt där- jämte 22 000 kor, 3 600 hästar ”och ett avsevärt antal småkritter”.25 Hela denna väldiga operation genomfördes utan några störande intermezzon. Det största problemet vållade faktiskt boskapen. Det var nämligen med tanke på smittoris- ken förbjudet att föra in levande djur till landet. En svensk slaktarpluton hölls därför i beredskap. Men de finska bönderna förklarade att slaktade man deras djur ville de själva inte komma in i Sverige utan hellre återvända till Finland; kreaturen var ju en viktig del av deras samlade förmögenhet. Mossberg fick åka ner till Stockholm för att tala med regeringen. Den tjänsteman som var ytterst ansvarig i dessa frågor var Axel Höjer, generaldirektör i medicinalstyrelsen, och han motsatte sig bestämt ett beslut att släppa in djuren. Jordbruksministern Per Bramstorp månade också om de svenska kornas hälsa och ställde sig tvek- sam. Men efter en lång och mycket het debatt inom regeringen blev slutresultatet att de finska djuren fick släppas in. Flyktingarnas väl fick gå före de svenska kornas.26

25 Protokoll vid landshövdingemötet 12–13 oktober 1944, Hemlig del, Socialdepartementet, RA. 26 Andersson 1955, s. 306f.

21 2. Hur estlandssvenskarna kom till Sverige under andra världskriget

Rågö-kommittén eller kommittén för estlandssvenskarna Fram till andra världskriget fanns en svensk befolkning bosatt på den västra delen av Estlands nordkust mot Finska viken; den lilla ön Runö i Pärnu-viken rymde också en helt svensk befolkning. Det antas allmänt att dessa svenskar funnits på plats sedan 1200-talet. De kallades estlandssvenskar och man uppskattade deras antal till omkring 7 000 personer. Under andra världskriget överflyttades de flesta av dem till Sverige, där de nu integrerats i det svenska samhället. Om denna väldiga operation finns en kort officiell redogörelse utgiven av den lilla myndighet, ”Kommittén för estlandssvenskarna”, som från svensk sida sattes att genomföra den. Major Carl Mothander som till en början skötte kontakterna i Estland har skildrat förloppet i en memoarbok. Viktor Aman, själv estlandssvensk, har i en längre uppsats 1961 kunnat utnyttja sin första- handskunskap i ämnet och han har haft möjlighet att illustrera sin framställning genom att infoga berättelser av de personer som själva upplevde de ofta dramatiska färderna över havet till Sverige. Amans uppgifter kan kompletteras med en rad uppsatser i estlandssvenskarnas tidning ”Kustbon”; de viktigaste bidra- gen har skrivits av Elmar Nyman som 1943 flydde till Sverige. En forskare, Herbert Petersen, har lämnat en skildring där han har utnyttjat material från det tyska utrikesdepartementet, Auswärtiges Amt.27 Eftersom detta är händelser som kommit att djupt ingripa i många enskilda människors öden har jag funnit det angeläget att nu åter göra dem levande för dagens svenskar. Det jag koncentrerar mig på är de svenska kontakterna med de tyska myndigheterna, det komplicerade maktspelet i den tyska ledningen och slutligen organisationen av själva överfarten. En någorlunda uttömmande framställning har blivit möjlig genom att delar av det svenska källmaterialet efter femtio år blivit ”avhemligat”. Till detta kommer att jag, efter särskilt tillstånd, fått ta del av svenskt material från den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, från säkerhetspolisen och från utrikesdepartementet, material som alltjämt förvaras under sekretess på vederbö-

27 Kommittén 1950; Mothander 1949; Aman 1961; Nyman 1979,1980, 1984,1985, 1995; Petersen 1980.

22 rande myndighet.28 I Riigiarhiiv i Tallinn och i Bundesarchiv i Berlin har jag kunnat studera materialet från den tyska säkerhetstjänsten och från maktcen- trum inom SS-organisationen närmast kring dess ledare, Heinrich Himmler.

I Moskva träffades den 28 september 1939 en överenskommelse mellan sovjetregeringen och den estniska regeringen om ryska militärbaser på Estlands norra och västra kust. Genom en ny överenskommelse den 15 maj 1940 ställdes någ- ra öar med estlandssvensk befolkning till sovjetförsvarets disposition. Öarna måste evakueras och invånarna på Rågö begärde då hos den estniska regeringen att få pass för utresa till Sverige. Vid en allmän beredning den 1 augusti 1940 beslutade den svenska regeringen i princip att ta emot evakuerade svenskspråkiga personer från Estland och detta med perspektivet att hela den estlandssvenska befolkningen där – omkring 7 000 personer – skulle ”tränga sig på i de förstas spår” för att låna en formulering i justitieminister Karl-Gustaf Westmans dagbok.29 Den svenska regeringen hade nu sin grundinställning klar efter det att Sovjetunionen i juni 1940 ockuperat hela Estland. Förhandlingarna fick fortsättas med sovjetregeringen i Moskva och denna gav slutligen tillstånd för 110 Rågö-bor att emigrera till Sverige. Den 17 oktober 1940 anlände de med ångfartyget ”Estonia” till Stockholm. Detta var den enda framgång som det svenska utrikesdepartementet kunde inhösta under sina förhandlingar i Moskva. Svenska framstötar om ytterligare evakuering av svenskbygderna möttes med undanflykter och till sist med rent avslag. För att ta hand om de nyanlända tillsatte regeringen ”Kommittén för Rågö-svenskarna”.30 Till ordförande utsågs justitierådet Emil Sandström och i övrigt ingick ett antal generaldirektörer och andra höga chefer i statsförvalt- ningen. Stor hjälp fick kommittén av legationsrådet vid UD, Svante Hellstedt, som hade tjänstgjort i Tallinn och som därmed ägde god kännedom om personer och förhållanden i Estland. Att få ihop de höga herrarna i kommittén till ett sammanträde var en i det närmaste omöjlig uppgift, men å andra sidan garanterade den exklusiva sammansättningen en snabb och effektiv samverkan mellan olika myndigheter. I praktiken kom arbetet att utföras av ett utskott som bestod av riksantikvarien Sigurd Curman, vilken småningom efterträdde Sand- ström som ordförande, samt sekreteraren, Gerhard Hafström, och skattmästa- ren, advokat Lars Östberg.31 Curman var känd som en kraftfull ledare med stark känsla för det ansvar som Sverige borde känna gentemot sina grannar i öster. Han och Hafström hade varit bland de ledande personerna i föreningen

28 Enligt nu gällande sekretesslagstiftning är sådant material som rör underrättelseverksamhet sekretessbelagt under 70 år. Detsamma gäller material som innehåller känsliga uppgifter om enskilda personer. SFS 1980:100, med tillägg SFS 1980:657. 29 Westman 1981, s. 124. 30 Carlgren 1993, s. 61f.; Kommittén 1950 s. 3; Handlingar angående kommittén fortlöpande i HP 1082, 1920 års dossiersystem, UD, RA. 31 Mothander 1949, s. 23 och 33.

Bild 2. Kartan visar i vilka riktningar folk försvann ut ur landet. Siffrorna kan diskuteras men kartan visar tydligt uppdelningen av flyktingströmmarna. Efter Armo Horm.

”Nordens frihet” som bildades i december 1939 med främsta uppgift att propa- gera för militär och civil hjälp till Finland under vinterkriget.32

Försök att hjälpa estlandssvenskarna I juni 1941 gick den tyska armén på bred front till angrepp mot Sovjet. Redan i juli hade den nått fram till Estland och i augusti erövrades Tallinn. Rensnings- operationer på öarna i norr och väst var avslutade i början av oktober. Med detta hade frågan om estlandssvenskarna hamnat i ett nytt läge. Och in på scenen kommer nu en säregen personlighet som för en kortare tid skulle sätta sin prä- gel på mycket av den svenska politiken gentemot Estland. Carl Mothander var en svensk journalist. Han deltog i det estniska frihetskriget och skulle 1919 organisera en ”svensk brigad” i ett försök att upprepa

32 Johansson 1973, s. 195ff.

24 den svenska insatsen i det finska kriget 1918. De få svenska frivilliga soldater som kom över till Estland hyste inte några höga tankar om Mothanders militära talanger,33 men på estnisk sida uppskattade man hans insats. Han erhöll titeln major, en titel som han sedan behöll resten av livet. Som deltagare i frihetskriget fick han en aktad position i Estland och han skaffade sig många värdefulla bekantskaper. År 1928 gifte han sig med en tyskbaltisk adelsdam, Benita Wrangel av Tois, och han blev något slags ingift lantjunkare på den del som fanns kvar av det gamla stamgodset efter jordreformen 1919, då det mesta av den tyska baltadelns egendomar styckades ut till småjordbruk för estniska bön- der.34 Vid den ryska ockupationen 1940 kunde Mothander utnyttja sin ställning som svensk medborgare och med sin hustru flytta över till Sverige. Under tiden i Estland hade han kommit att intressera sig för estlandssvenskarna och blev nära vän med deras ledare, Hans Pöhl, och efter dennes död med hans efterträ- dare, Nils Blees. När Mothander i Sverige år 1941 fick höra nyheterna om tyskarnas inmarsch i Estland, väcktes hos honom tanken att starta en insamling. Han visste att estlandssvenskarna levde under svåra förhållanden och han förstod vilka prövningar som de fått utstå under kriget. Mothander lyckades samla ihop en ansenlig summa pengar, men nu uppstod ett nytt problem. Den svenska regeringen ville inte tillåta någon hjälpsändning förrän en officiell svensk delegation hade fått möjlighet att på plats undersöka hjälpbehovet. Tyskarna var naturligtvis inte intresserade av att ha en utländsk delegation resande omkring så nära fronten och Berlin vägrade att ge sitt tillstånd. Mothander fick då rådet av en tjänsteman på den tyska beskickningen i Stockholm att ta kontakt med en doktor Ludwig Lienhard som arbetade på Auswärtiges Amt. Denne ställde sig positiv till initiativet och skulle ta reda på orsaken till dröjsmålet i Berlin.

Tyska myndigheter och konkurrensen dem emellan Lienhard hade genom sin tjänstgöring en god inblick i de komplicerade intrig- spel som ständigt pågick inom och mellan de högsta myndigheterna i Berlin. För att rätt förstå denna maktkamp blir det nödvändigt att göra en kort utvikning om den tyska maktstatens uppbyggnad. Det fanns en ofta upprepad slogan i tredje riket: ”Der Führer hat Ordnung geschaffen.” [Ledaren har skapat ordning.] Det var en sanning med modifikation. Hitler själv saknade allt intresse för löpande förvaltning, vilken han överlät på andra att verkställa. Samtidigt öppnade han för konkurrens mellan olika myndigheter och han lät gränsen för deras befogenheter förbli oklar. Det gav honom möjlighet att behålla den yt-

33 Carlsson 1937, s. 129, 151f. och 161f. 34 Uppgifter om Mothander i Lareteis samling, Vol. 2, Baltiska arkivet; RA. Se också hans egna memoarer; Mothander 1943, passim.

25 tersta kontrollen genom att följa det gamla receptet ”söndra och härska”. Men vem hade då det avgörande inflytandet över områdena i öst? Ansvaret för de utrikespolitiska frågorna låg naturligt nog hos utrikesdepartementet, Auswärtiges Amt, under Joachim von Ribbentrop. Förvaltningen av de områden som erövrats i öster skulle lyda under en nytillskapad myndighet, Ostministerium, och som dess chef satte Hitler en av sina närmaste män i par- titoppen, Alfred Rosenberg. Områdena närmast bakom fronten låg dock kvar under den högsta militära ledningen, Oberkommando der Wehrmacht, där sär- skilt dess avdelning för säkerhets- och underrättelsetjänst, Abwehr, var betydelsefull i detta sammanhang. Abwehr leddes av amiral Wilhelm Canaris. Vid sidan av dessa myndigheter fanns slutligen Schutzstaffeln eller SS under ledning av Reichsführer Heinrich Himmler. SS var från början en halvt militär organisation som fungerade som Hitlers livvakt. Under kriget kom SS att tillskansa sig allt större inflytande och makt. De ursprungliga SS-trupperna bar svarta uniformer och ansvarade bland annat för koncentrationslägren och judeutrotningen. Från 1940 kompletterades organisationen med en militär gren, Waffen- SS, dit man rekryterade frivilliga, även sådana som inte var av tysk nationalitet. Männen i Waffen-SS uppträdde i blågröna uniformer. Inom SS upprättades småningom en säkerhetstjänst, Sicherheitsdienst eller SD, till vilken fogades den hemliga statspolisen, Gestapo. Motsättningar fanns inte bara mellan dessa organisationer utan i nästan lika hög grad inom organisationerna. I Berlin satt den högsta ledningen. Närmast under den kom ledningen för Ostland, d.v.s. Estland, Lettland, Litauen och Vit- ryssland. Slutligen fanns I Tallinn den nivå som innefattade Estland, och där hade generalkommissarien Karl Sigismund Litzmann ansvaret för den civila förvaltningen. Till denna var knuten en regering, kallad direktoriet, med estniska medlöpare till den tyska nazistregimen. De ansvarade för den del av civil- förvaltningen som sköttes av estniska tjänstemän. Den avgörande makten i landet utövades av SS och av säkerhetstjänsten, SD, som också den var uppdelad i en tysk del och en estnisk del.35 Som om det inte räckte med detta fanns det inom den tyska förvaltningen en dold opposition. Många var de officerare och ämbetsmän som önskade att Tyskland skulle framstå i en något mera ”civili- serad” dager. De vände sig bland annat mot den brutala och okänsliga hanteringen av befolkningen i de östra områdena. Det var inom denna byråkratiska hierarki som Mothander kunde utnyttja sina kontakter. Även Lienhard sökte operera på detta sätt och han uppgav i ett senare förhör att det var med hjälp av en högre officer i Berlin, som han slutligen lyckades utverka tillstånd för en svensk delegation att besöka Estland för att fastställa hjälpbehovet inom den estlandssvenska befolkningen.36

35 De olika hierarkierna finns redovisade i klargörande uppställningar hos Myllyniemi 1973, s. 295ff. 36 Förhörsprotokoll 26.3 1946, Utlänningsnämnden, RA.

26 Operation Mothander Efter ett par veckor kunde utrikesminister Christian Günther sända i väg en delegation som bestod av riksdagsmannen James Dickson, filosofie licentiaten Gerhard Hafström från Rågö-kommittén och majoren Carl Mothander. Via Berlin lyckades delegaterna krångla sig till Estland där de i januari och februari 1942 besökte svenskbygderna.37 Till ansvarig reseledare hade tyskarna förord- nat – Ludwig Lienhard. När svenskarna väl på plats hade kunnat fastställa be- hoven, så skulle en ny delegation, denna gång utsänd av Svenska röda korset, i juni samma år föra över förnödenheter av diverse slag: livsmedel, maskiner och sjukvårdsmateriel. Vid en förnyad resa till Berlin i juli 1942, nu som privatper- son, fick Mothander kontakt med en doktor Peter Kleist som inom Ostministe- rium ansvarade för Ostland, d.v.s. Estland, Lettland, Litauen och Vitryssland. Han var son till en balttysk adelsman som flyttat till Tyskland och han visade sig vara en beundrare och vän av Sverige; hans doktorsavhandling hade handlat om Selma Lagerlöf. Kleist var medlem av partiet och av SS. Den svenska sä- kerhetstjänsten bedömde honom som en inflytelserik person vilken man i Ber- lin anförtrodde uppdrag av synnerligen stor vikt.38 Mötet mellan Mothander och Kleist var ingen tillfällighet. Chefen för Abwehr, amiral Canaris, hade bör- jat operera för att få till stånd en separatfred med Ryssland. Tanken var att via Ribbentrop påverka Hitler. Både Canaris och Kleist kände till att Ribbentrop hade försökt avstyra angreppet mot Sovjet 1941 och att han var emot kriget i öster. Redan på hösten 1942 stod det klart för initierade bedömare, att det mi- litära läget på östfronten gav anledning till stor oro. Kleist märkte att Rosen- bergs makt påtagligt minskades genom de militära motgångarna, och han sökte kontakt med Auswärtiges Amt, och han utnyttjade också sin ställning som medlem i SS. Han fick av Ribbentrop uppdraget att hålla öppen en kontaktväg till Sovjet via madame Kollontaj i Stockholm.39 I denna miljö väcktes tanken att man skulle söka få till stånd en viss evakuering av den estlandssvenska befolkningen och att detta skulle ske i formen av en insats för åldringar och sjuka. En sådan aktion kunde nämligen tjäna som in- gångsport för annan verksamhet. Hos Himmler fanns tidigt en tanke att via estlandssvenskarna kunna i Sverige skapa en grupp med uppgift att sprida förstå- else för det nationalsocialistiska rastänkandet.40 Mothander fortsatte sin resa till Estland. Hans anknytning till den gamla tyska baltadeln liksom en viss salongsvana visade sig vara en tillgång i umgänget med höga tyska officerare och tjänstemän. I Riga arbetade Hans

37 Kommittén 1950, s. 3; Mothander 1949, s. 35ff. 38 Omdöme av legationsrådet Hellstedt i Kleists personakt, P 4437, Säpos arkiv; RPS; Rapport 26.7 1944 från amerikanska beskickningen i Stockholm om Kleist och hans förehavanden i Stock- holm. Box 50, WRB, RL. Om sina insatser under kriget har Kleist skrivit en bok ”Mellan Hitler och Stalin”, en bok vars uppgifter måste användas med stor försiktighet, Kleist 1950, passim. 39 Ribbentrop 1953, s. 262ff. 40 Schellenberg 1979, s. 193. 27

Wrangel, en kusin till Mothanders hustru, som ansvarig i agrarfrågor. Genom honom fick Mothander inblick i spelet bakom kulisserna i den tyska förvalt- ningen. Auswärtiges Amt hade en representant i Riga, envoyén dr Adolf Windecker, som var sympatiskt inställd till Sverige och som var till stor hjälp när det gällde att ordna kontakter med olika myndighetspersoner. Mothander lärde också känna säkerhetschefen i Estland, dr Martin Sandberger, som han fann mycket sympatisk. Som chef för SD hade Sandberger ansvaret för jude- förföljelserna och i en rapport till Berlin kunde han redan ett par veckor efter tyskarnas inmarsch rapportera att Estland nu var ”judefritt”. För krigsförbrytel- ser dömdes han efter kriget till döden, men benådades.41 En del av de dåd för vilka han anklagades visade sig vara interna estniska uppgörelser som ägt rum innan tyskarna 1941 hann ta över de polisiära funktionerna i landet. Via sina goda förbindelser fick Mothander en personlig inbjudan till chefen för den tyska civilförvaltningen, generalkommissarien Karl Sigismund Litz- mann, som visade intresse för saken. Den för kustbevakningen ansvarige tyske amiralen, Erich Bouchardi, ställde sig också positiv, men en förutsättning för hans del var att en pågående, illegal flyktverksamhet från kustområdena i Est- land till Finland och Sverige måste upphöra. Ett återkommande problem i relationerna med de tyska myndigheterna var just den illegala flykten från svenskbygderna. Den tog fart inför hotet om allmän mobilisering till det tyska försva- ret. Unga män, de flesta under 25 år, sökte sig i småbåtar över till Finland och till Sverige. Särskilt livlig blev trafiken i april–maj 1943. De ofta mycket dramatiska färderna över havet har lyckligtvis blivit rikligen dokumenterade på initiativ av estlandssvenskarna i Sverige efter kriget.42 Mothander fick företa en rundresa i svenskbygden för att övertyga kustfol- ket att det var nödvändigt att den illegala flykten upphörde. Till sin hjälp fick han den tidigare herren på Rickholz i Nuckö, baronen Arved Taube. Han hade 1940 fått lämna sitt gods och med övriga balttyskar flyttats till Tyskland. Nu var han inkallad till tjänst i den tyska civilförvaltningen närmast under Litz- mann i dennes politiska stab och fungerade som expert på de estlandssvenska förhållandena.43 Mothander återvände till Stockholm med ett brev från generalkommissarie Litzmann till den svenska utrikesministern vari man från tysk sida gick med på avtransport till Sverige av åldringar och sjuka från de svenska områdena i Est- land. Christian Günther ställde sig genast positiv och UD i Stockholm tog om- gående upp förhandlingar i Berlin. Den 15 januari 1943 fick Rågö-kommittén regeringens uppdrag att organi-

41 Chefen för säkerhetspolisen och säkerhetstjänsten i Estland. Årsberättelse juli 1941–juni 1942, tryckt som bilaga 7 i Gurin-Loov 1994. 42 Kartong 35, ”Reseskildringar om estlandssvenskarnas flykt”, Svenska Odlingens vänners arkiv, Estlandssvenska Kulturföreningen, Stockholm. Tydligen började estlandssvenskarna själva redan 1944 bygga upp en systematisk dokumentation av flykten och överflyttningen till Sverige. 43 Mothander 1949, s. 192ff.; Bericht über die Tätigkeit der Zivilverwaltung im Generalbezirk Est- land, s. 3, Gebietskommissar Reval, R 91, BA. 28 sera de eventuella sjuktransporterna och sekreteraren, Gerhard Hafström, vän- de sig till de tyska myndigheterna och meddelade att man från svensk sida var beredd att ta hand om estlandssvenskarna redan i Hangö, i och för vidare transport till Sverige. Det tyska svaret lät vänta på sig, men doktor Lienhard var i livlig verksamhet. I början av mars 1943 tog han kontakt med byråchefen i UD, Ragnar Kumlien, och överlämnade till honom en promemoria ”av den hemliga natur att den icke anses böra komma till övriga myndigheters kännedom”. Den innehöll en plan hur man genom inofficiella kontakter med militära och civila myndigheter i Estland skulle kunna föra över kvarvarande estlandssvenskar till det gamla hemlandet. Detta ledde till att ordföranden i Rågö-kommittén, Emil Sandström, den 8 mars kallade till ett sammanträde med företrädare för utrikesdepartementet, marinledningen, utrymningskommissionen, civila och militära sjukvårdsorganisationer för att på grundval av Lienhards PM utarbeta en ”katastrofplan” för att rädda estlandssvenskarna.44 Sådana planer aktualiserades också på annat håll. Major Carl Petersén tjänstgjorde vid försvarsstaben och var chef för den så kallade C-byrån, som hade till uppgift att bedriva underrättelsetjänst för den svenska försvarsmaktens räkning. Petersén hade redan i november 1942 via den svenska militärattachén i Helsingfors fått i sina händer en PM författad av en okänd estlandssvensk, som belyste läget bland estlandssvenskarna och som också innehöll en plan för hur man skulle kunna föra över dem till Sverige. Detta väckte C-byråns intresse för saken och en omfattande spaning inleddes i området, och den fortsatte senare under året med ingående utfrågningar av de estlandssvenskar som flydde till Sverige.45 Den svenska regeringen behövde aldrig sväva i tvivelsmål om estlandssvenskarnas önskan att få komma till Sverige. Ett flertal petitioner i ärendet överlämnades från 1940 och framåt och i Stockholm fick man veta att inte mindre än 5 500 estlandssvenskar ansökte om inresevisum via den svenska beskickningen i Moskva.46 De svenska delegationer som besökte svenskbygderna måste också ha fått klart för sig att en utvandring till Sverige var ett allmänt önskemål. Från de estlandssvenskar som på eget initiativ flytt till Sverige gjordes en direkt hemställan om hjälp. Befolkningen i Rickul hade ställt en skrivelse till den svenska regeringen; en kvinna hade under sin flykt till Sverige haft den insydd i sina kläder och den överlämnades den 12 maj 1943 till utrikesminister Günther i riksdagshuset av en estlandssvensk delegation.47

44 PM 20.9 1945 av G. Hafström, F 1:17, Sandlerkommissionen, RA; Förhörsprotokoll med Lud- wig Lienhard 26.3 1946 och 6.8 1946, A 2 A, Utlänningsnämnden, RA. ”Katastrofplanen” aktualiserades av Sigurd Curman 18.1 1944 utifrån de erfarenheter man skaffat sig genom sjuktransporterna vintern 1943. HP 1082, 1920 års dossiersystem, UD, RA. 45 F 1:1, C-byrån, Försvarsstabens arkiv, hemlig del, KrA; Försvarsstabens säkerhetsavdelning, FVIIIi ”Uppgifter angående Sovjetunionen och de baltiska staterna”, Vol. 4, Högkvarteret, Stock- holm. 46 Nyman 1984, s. 34f. 47 PM 20.9 1945 av Gerhard Hafström, F 1:17, Sandlerkommissionen, RA; Utlänningsnämndens protokoll 26.3 1946, s. 4, RA. Originalhandlingen med sju namnunderskrifter inlagd i dossiern över estlandssvenskarna i augusti 1944. HP 1082, 1920 års dossiersystem, UD, RA. 29

Någon ”katastrofplan” behövde aldrig sättas i verket från svensk sida, ty kontakterna hölls öppna till Lienhard och i början av maj 1943 började förhand- lingar i Stockholm mellan från svensk sida Gerhard Hafström och legationsrå- det Svante Hellstedt och från tysk sida doktor Ludwig Lienhard. Dessutom deltog Hjalmar Pöhl som ombud för estlandssvenska intressen. Med det stöd som fanns från ministerierna i Berlin (d.v.s. Kleist) och från generalkommissarie Litzmann i Tallinn, ingick man i Stockholm en överenskommelse bekräftad i två skrivelser, en från vardera parten, att till Sverige överföra ett antal åldringar och sjuka. De tyska myndigheterna skulle svara för transporten till finska hamnar och de svenska för transporten från Finland till Sverige.48 Curman hade satt sig i förbindelse med socialminister Gustav Möller och av honom fått fria hän- der vid evakueringens genomförande.49 Man hade från estlandssvenskarna fått in cirka 1 500 ansökningar, försedda med mer eller mindre trovärdiga läkarintyg. Det blev nu Mothander som fick kommitténs uppdrag att resa till Estland för att välja ut de 500 som kunde tän- kas få plats i en evakuering.50 Redan den 22 maj 1943 anlände 42 estlandssvenskar med det svenska lasa- rettsfartyget ”Seagull II” till Stockholm. Men sedan uppstod svårigheter på tysk sida. Förhandlingarna fortsatte emellertid i Berlin och man höll från svensk sida en fortsatt hög beredskap. Vid ett sammanträde i oktober 1943 gav Rågö-kommittén Carl Mothander uppdraget att i Estland vidta alla nödvändiga åtgärder för transporterna och att där agera på den svenska regeringens vägnar. Nu kom arbetet äntligen i gång och samtidigt skickade Statens informationsstyrelse ut en av sina berömda ”gråa lappar” till den svenska pressen med före- skrift om sträng censur:51 26/11 43 I anslutning till dagens kommuniké om en första grupp estlandssvenskar, som anlän- da till Sverige i morgon, lördag, får T.T. på begäran av Kommittén för Rågö- svenskarna enträget hemställa, att pressen behagade taga hänsyn till nedan framställ- da önskemål. Motivet härtill är, att ytterligare transporter icke skola äventyras. 1. Något klander bör icke framställas mot tyska eller ryska myndigheter eller för- hållanden. 2. Saken får icke framställas så att transporten kan uppfattas som inledning till tysk evakuering av Estland. 3. Saken bör icke heller framställas så, att transporten uppfattas som inledning till total evakuering av estlandssvenskarna. 4. Antydan bör ej ske, att termen ”sjuka och åldringar” användes som kamouflage även för andra personer. 5. Några upplysningar böra ej lämnas, att estlandssvenskar tidigare som flyktingar anlänt till Sverige. 6. Inga intervjuer böra ske med de anlända.

48 Protokoll 11.5 1943, bilagorna 119 och 120. Kommittén för estlandssvenskarna (Rågö-kommit- tén), RA. 49 Förhörsprotokoll med Lienhard 26.3 1946, Utlänningsnämnden, RA. 50 Protokoll 28.9 1943, § 7, Kommittén för estlandssvenskarna (Rågö-kommittén), RA. 51 Protokoll 8.10 1943, ¤ 1 med bilaga 159, ibidem. 30

Bild 3. ”Odin” eller ”Den svenske kungens vita skepp”, som hon också kallades, överförde hösten 1943 mer än 700 estlandssvenskar, mest gamla och sjuka, till Sverige. Foto: Bengt Göran Holmert.

Till transporterna användes ångfartyget ”Oden” som under tre resor den 27 november samt den 7 och 17 december 1943 tog över 738 personer efter de listor som Mothander gjort upp i samråd med en representant för generalkommissarie Litzmann och en SD-man som sades företräda den estniska regeringen eller direktoriet. Fartygets ankomst- och avgångstider var noga reglerade med tanke på att all sjöfart var hårt styrd av den tyska marinen, och det krävdes mycket organisatoriskt arbete att få de rätta passagerarna att infinna sig för avgång på rätt tid och rätt plats.52 Svenska UD fortsatte oförtrutet sina segslitna förhandlingar i Berlin. I UD-materialet kan man konstatera att Sigurd Curman fortlöpande hölls informerad i allt som rörde Estland. På svensk sida övervägde man i det längsta huruvida regeringen skulle gå ut med en öppen framställning till den tyska regeringen. Så skedde först i slutet av januari 1944 på inrådan av Peter Kleist som var svenskarnas viktigaste kontaktman och rådgivare.53 Han förutspådde ett troligen positivt svar och skyndsamma åtgärder var nu av nöden från svensk sida. Redan den 3 februari sammanträdde Rågö-kommitténs arbetsutskott och beslutade att ge Carl Mothander en synnerligen långtgående fullmakt. Han fick sålunda i uppdrag att i Estland vidta alla nödvändiga åtgärder för att definitivt slutföra det uppdrag som han den 8 oktober 1943 hade mottagit av kommittén ”att å kommitténs vägnar förhandla med vederbörande myndigheter i Estland för att ernå utresetillstånd för samtliga de estlandssvenskar, som önskade över-

52 Mothander 1949, s. 217f. och 222ff. 53 Verbalnote 29.1 1944, HP 1082, 1920 års dossiersystem, UD, RA. 31 flytta till Sverige”. Skulle möjligheten öppna sig så att alla estlandssvenskar fick tillstånd att avresa, skulle Mothander på kommitténs vägnar vidta alla nöd- vändiga åtgärder för att föra dem till den eller de hamnar som vederbörande i Estland skulle komma att bestämma. Hans officiella ställning markerades ytterligare: ”Mothander befullmäktigas att vid dylikt tillfälle representera den av svenska regeringen tillsatta Kommittén för Rågösvenskarna (Estlands- svenskarna) gentemot vederbörande myndigheter.”54

Operation Lienhard Det var alltså tänkt att Mothander skulle vara kommissionens ombud i Estland, men han fann sig plötsligt överflödig. Han hade rest till Helsingfors för att där- ifrån bege sig till Tallinn, men möttes av oväntade hinder för sin inresa till Est- land. I stället fick han en dag veta att ett fartyg med estlandssvenskar ombord väntades till Finland. I Åbo hamn fann han så fartyget ”Juhan” under tysk hakkorsflagg och ombord mötte honom Lienhard, som var klädd i Waffen-SS’ grågröna uniform och som förklarade: ”Nu är det jag som sköter det här.”55 Skildringen är färgad av det faktum att Mothander hjärtligt avskydde doktor Lienhard. Lienhard var uppenbarligen väl anskriven inom den högsta ledningen i Ber- lin. Samtidigt hade det i Estland vuxit fram ett motstånd mot Carl Mothander och hans ibland något självsvåldiga sätt att hantera överläggningarna med de tyska myndigheterna, där irritationen över hans uppträdande växte sig stark. In- för tyskarna förklarade han bland annat att det var på hans initiativ som Rågö-kommittén i Stockholm hade tillkommit. Till slut förklarade en av generalkommissarie Litzmanns närmaste män, chefen för den politiska avdelningen i hans stab, SA-Gruppenführer Richard Aster, i november 1943 att det var önskvärt att man i Stockholm blev underrättad om hur de berörda myndigheterna i Estland uppfattade Mothander. Med hänvisning till denna opinion gav Kleist svenskarna rådet att i fortsättningen inte använda honom som sitt ombud. Efter de avgörande förhandlingar som fördes i slutet av mars 1944 mellan å ena sidan Lienhard och Hjalmar Pöhl och å andra sidan Curman och Hellstedt hade de båda svenskarna en intern överläggning om Mothanders fortsatta verksamhet. De fann att alla sakliga skäl talade för att han inte skulle ges någon vidare tilllåtelse att resa till Estland. Han skulle troligen ändå göra ivriga försök att komma dit: ”Detta kan ej tillrådas.”56 Ännu i början av 1944 hade Mothander av Rågö-kommittén utrustats med synnerligen långtgående befogenheter. Nu var han definitivt skild från sitt upp-

54 AU:s protokoll 3.2 1944 som protokollsbilaga 164, Kommittén för estlandssvenskarna, RA. 55 Mothander 1949, s. 241. 56 ”Aktennotiz” u.d., F.R-819, Riigiarhiiv, Tallinn; Kumlien till von Post, 5.1 1944, HP 1082, 1920 års dossiersamling, UD:s arkiv, RA; Curman till Grafström, 31.3 1944, ibidem. 32 drag, och senare samma år skrev Curman ett intyg i vilket det nu hette att Lien- hard ”var att anse som officiell delegat för den kungliga svenska kommissionen”.57 Detta skedde visserligen på Lienhards egen begäran, men var likafullt en anmärkningsvärd åtgärd; att en utländsk medborgare tilläts uppträda som ”officiell delegat” för en svensk myndighet.58 Vem var då Lienhard och vad hade han för kontakter högt uppe i den nazistiska hierarkin? Det kan vara dags att närmare skärskåda denna märkliga person som kom att spela en så avgörande roll vid utrymningen av estlandssvenskarna 1944. Det finns i det svenska källmaterialet ett stort antal förhörs- protokoll och promemorior rörande Lienhard och de uppgifter han har lämnat där kan kontrolleras mot den personalakt som man inom SS-ledningen lade upp om honom. Ludwig Lienhard var född 1910 i Flensburg och hade delvis gått i dansk skola. Efter studentexamen fortsatte han sina studier vid universitetet i Berlin, där han studerade germanistik, engelska och raslära. Vid återkomsten från en studieresa till Skandinavien och England 1935 gick han in i det nationalsocialistiska studentförbundet och tillhörde dess ledning vad gällde utbytet med ut- ländska studenter. År 1937 gick han in i partiet och blev följande år filosofie doktor. Vid krigsutbrottet kallades han in till Auswärtiges Amt, där han arbetade under ledning av professor Franz Six, som tillika var SS-Brigadeführer och en av de få SS-männen i Auswärtiges Amt. Han var en av cheferna närmast under Himmler och hade gjort sig känd som en synnerligen effektiv person när det gällde att verkställa judeutrotningen i Ryssland. Six överfördes till Auswär- tiges Amt som specialist på anti-semitism och han blev chef för utlandspropa- gandan.59 Det var där Lienhard fick en plats för att arbeta med radiopropaganda för Skandinavien och Holland. Han talade hjälpligt ”skandinaviska” och hyste som många nazister en beundran för den nordiska blonda rasen. Inkallad till fronttjänst deltog han som kulspruteskytt på ett bombplan under anfallen mot London, där han sårades under en luftstrid. Han tillhörde flygvap- net också vid anfallet mot Ryssland i juni 1941. Senare på hösten samma år övergick han till armén och ledde i oktober en stormbåtsavdelning som efter hårda strider intog Ormsö vid Estlands norra kust. Han blev mäkta imponerad av kvinnorna på ön, vilka sin vana troget gick omkring ständigt stickande. De fann det inte nödvändigt avbryta denna sin verksamhet ens under den värsta

57 Rapport 30.10 1944 i Lienhards personakt 4629:1, Säpos arkiv, RPS. Avskrift av Curmans intyg i Lienhards personakt 4629:5. 58 I Säpos personakt 4629 över Lienhard finns ett tiotal förhörsprotokoll under tiden 27.10 1944– 20.2 1946 samt ett stort antal förhör med vittnesmål om Lienhard dels med besättningsmän och passagerare om anklagelser att han tagit emot ersättning för transporten till Sverige dels med tyska medborgare som arbetat i den tyska säkerhetstjänsten. Sådana förhör hölls även i Köpenhamn och Oslo. I Sandlerkommissionen finns utförliga anteckningar om Lienhard och om de frågor som borde ställas till honom. Uppenbarligen en förberedelse till de förhör som hölls i utlänningsnämnden 26.3 och 6.8 1946. A 2:2, Utlänningsnämnden, RA. 59 Reitlinger 1956, s. 236 och 477; Buchheim 1965, s. 77. 33 stormelden.60 Lienhard blev – eller gjorde sig till – kommendant på ön. Redan följande månad begav han sig tillsammans med prosten i svenskbygden, Hjal- mar Pöhl, till Sverige och han tog samtidigt med sig sin hustru till Stockholm, där hon blev lärarinna vid den tyska kindergarten. Denna hennes placering kunde Lienhard sedan utnyttja för att motivera sina täta besök i den svenska huvudstaden. Lienhard kunde utnyttja sina kunskaper om förhållandena i den högsta ledningen i Berlin. Det var en tillgång i hans verksamhet, men det gav honom samtidigt många fiender. Lienhard var dock mannen som visste att klara av sådana problem. När det ett tag såg som mörkast ut för honom, besöktes Estland i oktober 1942 av SS-Reichsführer Heinrich Himmler. Lienhard lyckades manöv- rera sig till en föredragning för högste chefen och presenterade ett förslag att ge estlandssvenskarna en särställning. Det var en hederssak för Tredje riket att ta hand om sina ”germanska stamfränder”. Resonemanget gick hem hos Himmler som utlovade sitt fulla stöd. Estlandssvenskarna skulle få en viss au- tonomi med ett eget ”folkting”; den outtalade förutsättningen var givetvis att den reella makten låg hos Lienhard, som för övrigt lade ned ett stort arbete på att förbättra undervisning och sjukvård.61 Han skapade också Odalvärnet, en särskild skyddskår för att försvara det estlandssvenska kustområdet och ett 40-tal unga män skickades till utbildning vid en skola för Waffen-SS i Elsass. Vid en omorganisation av SS-högkvarteret i Berlin inrättades där den 30 augusti 1943 en avdelning, Germanische Leitstelle, med ansvar för icke-tyska, germanska ”stamfränder” inom Tredje riket.62 Redan i september hamnade frågan om estlandssvenskarna under samma Leitstelle, vilket innebar att den nu skulle komma att avgöras inom SS. Lienhards förbindelser i Sverige hade väckt misstankar hos tyskarna om hans pålitlighet, och i Estland var olika tyska myndigheter osäkra om hans fortsatta verksamhet. De riktade förfrågningar till Ostministerium i Berlin för att kräva besked om hans framtida arbete.63 I sina uppgifter inför den svenska polisen uppgav Lienhard att han kallats till Berlin för förhör. Men där var det ingalunda fråga om någon avsättning utan tvärt om en upphöjelse. Lienhard hade inom Wehrmacht ställningen som Feldwebel, ungefär motsvarande fan- junkare. Han togs nu, den 23 september 1943, in i Waffen-SS med den blygsamma titeln Untersturmführer der Reserve, ungefär underlöjtnant i reserven. Tjänstegraden var alltså inte något märkvärdigt, men däremot hans placering. Han sattes nämligen att tjänstgöra direkt vid SS-Hauptamt i Berlin, närmare be- stämt dess avdelning Germanische Leitstelle där han fick operera på order från den allra högsta ledningen. Lienhard hade kommit under ögonen på en av Himmlers närmaste män, chefen för SD i de erövrade områdena, ministerialrå-

60 Poëll 1982, s. 6. 61 Statspolisen i Stockholm. Rapport 25.1 1945. Lienhards personakt 4629:1, Säpos arkiv, RPS. 62 Buchheim 1965, s. 253. 63 Petersen 1980, s. 671, not 44. 34 det Walter Schellenberg. Ett intyg i Lienhards personalakt karakteriserade honom som van vid självständigt arbete. Han var inte den som ryggade tillbaka inför tanken att ta på sig ett stort personligt ansvar. Detta var egenskaper som kunde komma till nytta ute på det operativa fältet. Schellenberg såg till att Lienhard anställdes vid Abteilung VI, som inom Reichssicherheitshauptamt ansvarade för säkerhetsfrågor och spaning i alla erövrade länder liksom i utlandet för övrigt. Mot denna bakgrund faller det sig naturligt att Lienhard blev Leiter der estlandsschwedischen Verbindungsstelle beim Generalkommissariat Est- land, han blev med andra ord ansvarig för den svenska minoriteten i Estland. Lienhard hade lyckats utverka ett löfte från Himmler att han, om det blev nöd- vändigt, kunde personligen vända sig direkt till sin Reichsführer.64 Men hur fick han möjlighet att utnyttja dessa förbindelser så effektivt att nästan hela den svenska befolkningen kunde evakueras till Sverige mitt under pågående krig? För att få ett svar på den frågan får vi närma oss ledningen av den militära, tyska säkerhetstjänsten. Chefen för Abwehr, det tyska försvarets underrättelsetjänst, amiral Wilhelm Canaris, hade redan 1941 med arméledningens stöd placerat ut en agent i Stockholm. Han hette Edgar Klaus och var tysk köpman av judisk härstamning. Han hade varit verksam i Ryssland och Östeuropa vilket givit honom ingående kunskap om förhållandena där. Hans uppgift blev att i Stockholm söka kontakt med madame Kollontaj och ”med så många ryssar som möjligt”. Klaus var väl till en början tänkt som en observatör, men saken skulle snart komma i ett annat läge. Bara en vecka efter det att han placerats i Stockholm gick tyskarna vid midsommartid 1941 till angrepp mot Sovjet. Kriget blev inte alls den snabba promenadseger som den tyska militärledningen kanske hade hoppats. Tyskar- nas första krigsvinter i Ryssland blev en hård prövning och senare, efter kapitulationen i Stalingrad i början av 1943, försämrades läget ytterligare. En separatfred i väst eller öst var något som man började överväga inom de ledande kretsarna i Berlin. I september 1944 berördes saken i ett brev från Gottlob Berger till Himmler, och Joseph Goebbels vågade samtidigt ta upp ämnet i ett mycket personligt brev till Hitler.65 En viktig kontaktman mot öster blev nu Edgar Klaus och till att sköta förbindelserna med honom valdes Peter Kleist, som åtskilliga gånger under 1943 besökte den svenska huvudstaden och där varje gång träffade Klaus. Ytterligare en person var inkopplad på operationen i Stockholm och det var ingen mindre än Ludwig Lienhards chef, Walter Schel- lenberg, alltså just ministerialrådet och chefen för den tyska säkerhetstjänstens avdelning VI, den som svarade för säkerhets- och underrättelsetjänst i områden utanför Tyskland.66 Förhandlingar i den estlandssvenska frågan kunde användas som en utom-

64 Lienhards personalakt i SS-Führerpersonalakten, Film 261-A, BA; Rapport 30.10 1944. Krimi- nalpolisen i Stockholm 6:e roteln. Lienhards personakt 4629:1, Säpos arkiv, RPS. 65 Himmler 1968, s. 289f.; Goebbels 1995, s. 536 ff. 66 Fleischhauer 1986, s. 30ff., 146 ff. och 204 f. 35 ordentlig täckmantel för de många resorna till Stockholm. Kleist deltog från våren 1944 i överläggningarna med svenskarna, medan Schellenberg nöjde sig med att använda Lienhard som sitt ombud. Schellenbergs bevågenhet blev räddningen för Lienhard som på grund av ekonomiska oegentligheter – alltför saltade och fantasifulla räkningar för resor och utlägg – hade skilts från sitt arbete inom Auswärtiges Amt. Schellenberg var ingalunda ovetande om detta. Han hade haft ett samtal med Lienhards avdelningschef inom Auswärtiges Amt – professor Six som ju också var en gammal kollega inom SS-ledningen – och av honom fått omdömet att Lienhard inte var att lita på, han var ”inte all right i penningangelägenheter” och han hade stått åtalad för förskingring. Schellen- berg förklarade vid förhören 1946 efter kriget att Lienhard inte var särskilt effektiv i spaningsarbetet,67 men som kontaktman i Sverige kunde han tydligen inte undvaras. Det hade funnits planer på att Lienhard från Estland skulle bygga upp en underrättelsetjänst i Sverige. Någon sådan organisation kom inte till stånd, ty Lienhards uppgift blev främst att tjäna som täckmantel för Schellen- bergs och Kleists besök i Stockholm. Men han fick också till uppgift att bevaka exilesternas verksamhet i Stockholm och särskilt då deras hemliga förbindelser med engelsk och amerikansk underrättelsetjänst. Och Lienhards insatser här- vidlag var inte alls så betydelselösa som Schellenberg ville låta påskina efter kriget, ty om Lienhards verksamhet i detta sammanhang har vi tillgång till information i en samtida intern rapport inom Reichssicherheitshauptamt, d.v.s. den högsta ledningen inom den tyska säkerhetstjänsten. Här framgår det med all tydlighet att Lienhard var en synnerligen betydelsefull länk i den tyska spa- ningstjänsten. Det gäller en rapport från en resa till Tallinn och Stockholm av VI D 2, troligen en av männen närmast under Schellenberg med ansvar för spaningen mot England och mot Sverige. Uppgiften var att undersöka situationen för spaningstjänsten i Stockholm och rapportören fann att möjligheterna för VM 45/5 (kodnamn för Lienhard) att verka där var ”utomordentligt gynnsam- ma”. Han hade goda relationer till svenska utrikesdepartementet och till Rågö-kommittén liksom till riksantikvarie Curman, och han var personligt bekant med flera betydande personer, bland dem greve Folke Bernadotte och kammarherre James Dickson. Särskilt viktigt var det att Lienhard via Curman och Dickson sökte få kontakt med professor Ants Oras, en ledande gestalt inom den estniska motståndsrörelsen. Han hade redan i Estland arbetat för den engelska underrättelsetjänsten.68 Han var nämligen genom sitt medlemskap i British Council och genom sitt arbete vid amerikanska beskickningen i Stock- holm och genom sina engelska relationer en särdeles värdefull kontakt för att göra brittiska kretsar ”förtrogna med tyska tänkesätt”.69 Peter Kleist och Walter Schellenberg, liksom Edgar Klaus var föremål för den svenska säkerhetstjänstens synnerliga uppmärksamhet och man hade från

67 Förhör 8.5 1946 i Hersbruch, Tyskland. Schellenbergs personakt 6199:1, Säpos arkiv, RPS. 68 Dorril 2000, s. 269f. 69 VD D 2 B. Nr. 65776/44 g, 13.7 1944, Reichssicherheitshauptamt, R 58/121, BA. 36 svensk sida kunnat skaffa sig en viss uppfattning om arten av deras verksamhet. Frågan om en utvisning av Edgar Klaus var föremål för återkommande över- läggningar mellan chefen för UD:s rättsavdelning, chefen för utlänningskom- missionen, chefen för socialstyrelsen och chefen för Allmänna säkerhetstjäns- ten. Två statsråd deltog i överläggningarna, nämligen Gustav Möller och Chris- tian Günther.70 Detta var med andra ord en diskussion på allra högsta nivå. Ho- tet om utvisning kan ha varit ett sätt att sätta press på Klaus; och det fungerade. Klaus läckte som ett såll till den svenska spaningstjänsten. Med den goda information man på detta sätt fick om situationen på den tyska sidan kunde de svenska myndigheterna tillåta sig att agera tämligen fritt i frågan om estlandssvenskarnas hemtagande. På våren 1944 hade det hunnit så långt att Sigurd Curman tilläts förhandla direkt med Lienhard och Kleist. I Tyskland och i Estland fanns det många motståndare till aktionen för estlandssvenskarna, i främsta ledet rikskommissarien Hinrich Lohse i Riga. När- mast under Rosenberg hade Lohse ansvaret för Ostland, som bestod av Estland, Lettland, Litauen och Vitryssland. Under honom lydde generalkommissarien i Estland, Karl Sigismund Litzmann. Lohse hade ingen som helst förståelse för det förvekligade svenska folket, som i skydd av sin neutralitet valde att stå utanför striden mot bolsjevismen. En annan mäktig motståndare var SS-Ober- gruppenführer Friedrich Jeckeln. Han var högste chef för polisen och säker- hetstjänsten i Ostland. Han arbetade för att skapa en estnisk legion inom Waf- fen-SS och han ville på alla sätt säkerställa rekryteringen till detta förband och erhöll sommaren 1944 direkt från Hitler ett Führerbefehl med samma syfte.71 Lohses och Jeckelns inställning känner vi av de memoarer som skrevs av Oskar Angelus, medlem av det estniska direktoriet, dess ”inrikesminister” och chef för polisen i Estland under den tyska ockupationen. Det fanns alltså ett tyskt motstånd mot Lienhards planer att hjälpa estlandssvenskarna att emigrera till Sverige. På central nivå kom det motståndet från Alfred Rosenberg i Ostministerium och från Joachim von Ribbentrop i Aus- wärtiges Amt. Rosenbergs maktposition blev alltmera kringskuren och även Ribbentrop insåg att makten höll på att glida över till SS. I ett brev till Himmler skrev han i början av januari 1944:72 Till ministerialdirektör Kleist har från svensk sida på icke-officiell väg framförts önskemål att få återföra de 5 000 svenskar som befinner sig i Estland till sitt hemland. Herr Reichsaussenminister [Ribbentrop] ber att hos Herr Reichsführer SS [Himmler] få fastställt hur denne ställer sig till frågan och hur det svenska önskemå- let kan förenas med den folkpolitiska uppfattning som Reichsführer företräder. Det svenska utrikesdepartementet avstod under lång tid, möjligen på inrådan av Kleist eller Lienhard, att göra någon skriftlig anhållan att få föra estlandssvenskarna till Sverige, detta för att inte riskera ett definitivt avslag, som tys-

70 Fleischhauer 1986, s. 228, 150 och 175. 71 Isberg 1992, s. 123; Birn 1986, s. 234. 72 Petersen 1980, s. 678, not 64. 37 karna sedan skulle ha svårigheter att frångå. Den svenska beskickningen i Ber- lin gjorde vissa muntliga propåer i Auswärtiges Amt, det var allt. Men i slutet av januari 1944 överlämnade så den svenska ministern i Berlin, Arvid Richert, en note med den svenska regeringens önskan att få föra hem de återstående 5 000 estlandssvenskarna från Estland. Kleist hade antytt att ett positivt svar var att vänta, vilket som vi tidigare sett föranledde en livlig aktivitet från svensk sida med Carl Mothander som tänkt förbindelseman i Estland. Men det skriftliga besked som Auswärtiges Amt slutligen lämnade i mars, var kallt avvisande.73 Lienhard, som hade starkt stöd i SS-ledningen, behövde dock inte känna sig osäker om utgången. Chefen för SS i Estland hette Richard Möller och han hade Himmlers uppdrag att svara för ”stamförvanter”. Han önskade nu bli un- derrättad om säkerhetspolisens och säkerhetstjänstens arbete med passkontroll och övervakning i samband med estlandssvenskarnas förflyttning. Möller råka- de vara född i samma stad, Flensburg, som Lienhard, vilket givetvis underlät- tade samarbetet mellan de båda. De tillhörde bägge SS och Lienhard som var inlemmad i Waffen-SS hade därmed rätt att bära dess blågröna uniform; i stort sett all makt i Estland låg vid denna tid i händerna på ”de gröna”. Lienhard hade skaffat sig en stark maktposition, och han kunde utifrån denna position fortsätta förhandlingarna med Curman. I april kom det till en upp- görelse, då svenska staten genom Curman förklarade sig beredd att stå för alla kostnader. Lienhard lyckades i Estland av den tyska arbetstjänsten, Organisa- tion Todt, förhyra ett fartyg, ”Juhan” och Curman kunde nu lova honom att han skulle få alla sina utlägg betalda och dessutom erhålla 15 000 kronor per resa.74 Den 10 maj for Lienhard till Berlin för att uppsöka Himmler. Denne hade inte tid att ta emot honom men han fick träffa Gottlob Berger, som direkt under Himmler var en av cheferna för SS-Hauptamt. Berger hade dessutom av Himmler blivit insatt såsom statssekreterare i Alfred Rosenbergs Ostministe- rium och han hade satt som sitt mål att detta ministerium inom ett eller två år skulle arbeta ”endast efter Reichsführer-SS’ principer och riktlinjer”.75 Av denne man fick Lienhard beskedet att estlandssvenskarna kunde överföras till Sverige och att man därvid inte behövde fästa sig vid de åsikter som framfördes från ministerierna i Berlin.76 Medan förhandlingarna ännu pågick startade Curman från Stockholm en transportväg med småbåtar, och den fungerade under några veckor i april–maj 1944. Det var estlandssvenskar som for över för att avhämta landsmän i Est- land. Trafiken gick från Arholma till Estland och kontrollerades av den svenska marinpolisen. Kaptenen ombord hade av Ostkustens marindistrikt blivit för-

73 Carlgren 1993, s. 66f.; UD:s handläggning av frågan i HP 1082, 1920 års dossiersystem, UD:s arkiv, RA. Om tyskarnas evakueringsplanering se Kangeris 1988, s. 188f. 74 Protokoll 4.7 1944, § 7, Kommittén för estlandssvenskarna, RA. 75 Gottlob Berger till Heinrich Himmler 9.3 1943. Himmler 1968, s. 199. 76 Rapport 30.10 1944, Lienhards personakt 4629:1, Säpos arkiv; RPS; Arvid Richert till Staffan Söderblom 7.5 1944, HP 1082, 1920 års dossiersystem, UD, RA. 38 sedd med passersedel för färden genom Stockholms skärgård. Estlandssvenska kommittén hade också utrustat ett par mindre båtar som forslade personer över Finska viken till Hangö.77 Trafiken var politiskt ömtålig. Curman ger en utför- lig beskrivning i ett handskrivet brev till sin närmaste kontaktman på UD, le- gationsrådet Svante Hellstedt. Den finska militära kustbevakningen var inte informerad, så några båtar blev mycket bryskt tagna om hand av den finska marinpolisen. Curman vände sig då till den svenska beskickningen i Helsingfors och bad att den skulle ta kontakt med den finska utrikesministern. Curman själv redogjorde för ärendet vid ett personligt samtal med den svenska utrikesministern, Christian Günther, och med tillförordnade kabinettssekreteraren Sven Grafström. Han kunde därvid meddela att man genom denna pendeltrafik hade lyckats få över 232 estlandssvenskar till Finland.78 Tyskarna kände hela tiden till den illegala trafiken; i den tyska säkerhetstjänstens arkiv, nu i Tallinn, finns namnlistor över dem som flydde. Dr Sandberger gav order till tyska bevak- ningsbåtar att ”obarmhärtigt” beskjuta alla flyktingbåtar. Men tyskarna kunde inte göra mycket åt saken. Vad som krävdes för att stoppa flykten var starkare bevakning av den norra kusten, men till detta fanns det inte tillräckligt med bå- tar och personal. Till stor del sköttes bevakningen av estniska bevakningsför- band som inte visade någon större iver i jakten på de flyende. Många av dem hade säkerligen planer på att själva försöka ta sig över till Finland och Sverige innan ryssarna skulle komma. Dessutom sköttes flyktingtransporterna enligt tyskarnas mening av gamla spritsmugglare som visste att ta sig fram osedda och som också visste att ta ordentligt betalt för sina tjänster.79 Allt detta var emellertid preludier till de insatser som krävdes för en total evakuering och till slut kunde så den stora operationen sättas i gång. Många var de som ville resa till Sverige, men vilka av dem skulle få resa? Redan vid de första sjuktransporterna 1943 arbetade man efter listor. Personer som hade intyg på att de var estlandssvenskar och som hade läkarintyg om sina sjukdomar, togs upp på listorna av Mothander och hans medhjälpare. Dessa listor granskades sedan av en representant för SD och en för generalkommissarie Litzmann.80 Denne senare ville inte lämna fältet helt fritt för SS utan förbehöll sig rätten att i detalj granska de listor som gjordes upp.81 Det fanns dock ingen misstänksam- het från Litzmanns sida, eftersom han hade en nära relation till Himmler. De utbytte personliga brev: ”Käre ärade Reichsführer!” – ”Käre Litzmann!” och

77 Nyman 1984, s. 38. PM 15.5 1944, Centralbyrån, Allmänna säkerhetstjänsten, Sandlerkommis- sionen, F 1:17, RA. 78 Sven Grafström till Arvid Richert i Berlin 12.5 1944, HP 1082, 1920 års dossiersystem, UD, RA. 79 Material i ”Eesti Julgeolekupolitsei ja SD Kommandör Eestis”, FR 819, Eesti Riigiarhiiv, Tal- linn; ”Evakuirung der lettische und estnische Bevölkerung” i Persönlicher Stab Reichsführer SS, NS 19/382, BA; ”Umsiedlung der Ingermanländer nach Finland und Flucht von Esten und Letten dorthin” i Reichsministerium für die besetzten Ostgebiete, R 6/107, BA. 80 Mothander 1949, s. 222. 81 Order utfärdad av generalkommissariatet i Tallinn 19.4 1944, Lienhards personakt 4629:5, Sä- pos arkiv, RPS. Ordern är undertecknad av stabschefen Richard Aster som förbehåller sig ”en av- görande ställning” i saken. 39 framförde ömsesidigt hälsningar till familjen.82 Vad gällde estlandssvenskarna hade Litzmann ganska tidigt sin ståndpunkt klar. Vid interna överläggningar i Tallinn i mars 1944 i närvaro av Alfred Rosenbergs ställföreträdande minister, gauleiter Alfred Meyer, och andra toppar från Ostministerium redogjorde Litz- mann för den illegala utvandringen av estlandssvenskar till Sverige:83 Det var hans åsikt att det bästa man kunde göra, vore att låta dem ge sig iväg, dock utan att de gårdar de lämnade kvar led någon skada. Rasistiskt så var estlandssvenskarna mera värdelösa än esterna. För esterna skulle utvandringen vara likgiltig. Sverige hade hittills inte bett om deras återförande och skulle väl knappast så göra. Han föreslog därför att estlandssvenskarna efter ansökan skulle ges utresetillstånd, inresevisum fick de skaffa sig själva. I början av juni hade också ledningen för den tyska säkerhetspolisen i Estland sett sig tvungen att resignera. Vad man där vände sig mot var att bönderna inför utvandringen sålde sina gårdar utan att bry sig om någon höstsådd, något som borde beivras. Om den legala utvandringen stoppades så skulle den illegala flykten öka i omfattning. Vilken omfattning den kunde ha för närvarande, det visste man inget om.84 Den operation som förestod 1944 var av betydande omfattning. Först och främst: vilka kriterier måste en person uppfylla för att räknas som estlandssvensk? Under årens lopp hade många ingått blandäktenskap med ester, och frågan var inte helt lätt att besvara.85 De som önskade resa till Sverige hade att anmäla sig till Lienhards Verbindungsstelle. De sökande kunde styrka sin här- stamning genom prästbetyg, skolbetyg eller genom försäkran av två gode män.86 Kontakten med estlandssvenskarna måste skötas via deras förtroendemän. Sedan Hjalmar Pöhl avbrutit samarbetet med Mothander blev det nu bröderna Hjalmar och Ivar Pöhl som upprättade ”Estlandssvenska kommittén för över- flyttning”.87 Hit knöts av Lienhard ytterligare en person, Herman Markus, som var skatteinspektör och som därmed var väl insatt i alla frågor som rörde registrering och folkbokföring. I hamnen och på ”Juhan” tog Lienhard hjälp av ytterligare en estlandssvensk, Ivar Stahl. Den estlandssvenska kommittén hade sitt huvudkontor i Tallinn med lokala ombud ute i svenskbygden. De lokala konto- ren hjälpte folk att fylla i de blanketter de skulle sända in för utresetillstånd, och till de lyckliga som kom igenom det nålsögat, lämnade de sedan uppgift om tid och plats för avresa. För att ilastningen skulle kunna ske i lugn och ordning var det av stor vikt att sådan information inte fick allmän spridning med risk att

82 Brevväxlingen i NS 19, Persönlicher Stab Reichsführer SS, NS 19/382 ”Politische und militä- rische Entwicklung in Estland und Lettland.”, BA. 83 Anteckningar från överläggning med generalkommissarie Litzmann 21.3 1944, R 6/178, BA. 84 Kommandeur der Sicherheitspolizei und der SD, Kortkampf, Meldungen aus Estland Nr. 22, 3.6 1944, R 6/178, BA. 85 Protokoll 26.3 1946, Utlänningsnämnden, RA. 86 Protokoll 6.8 1946, ibidem. 87 Alun-Elenbo 1984, s. 26f. 40 mängder av desperata flyktingar sökte sig till kajplatserna. Men operationen kunde inte hållas hemlig utan nyheten spred sig också till den estniska befolkningen. Författaren Artur Adson skriver i sina minnen: ”Man sökte i kyrk- böcker och arkiv denna minsta lilla droppe svenskblod för att kunna visa upp för kontrollmyndigheterna och man gick åstad för att anstorma bröderna Pöhl – också sådana papper förutan.”88 Lienhard själv hade ju forskat om nationella minoriteter och var väl insatt i problemen. Han hade ett avgörande inflytande på de principer som skulle avgöra den enskildes nationella tillhörighet. I all- mänhet gällde 25% svensk härstamning, men med lämpliga intyg eller mot god betalning kunde den bestämmelsen kringgås.89 Också från generalkommissariatet i Tallinn utfärdades en bestämmelse att man skulle kunna hänvisa till minst två svenskar i far/morföräldraledet, men hur stort genomslag dessa be- stämmelser sedan fick, det var en annan sak.

Estlandssvenskarna hade före kriget varit representerade genom en kulturför- ening, ”Svenska Odlingens Vänner”. Den förbjöds av ryssarna. Lienhard för- sökte sedan skapa en ny förening, ”Odalvärnet”, som i sitt vapen fick ett vi- kingaskepp med ett solkors på seglet. Den vann ingen större anslutning. Men i slutet av juli 1943 fick så bröderna Pöhl tyskarnas tillstånd att återuppväcka ”Svenska Odlingens Vänner” och man lät trycka medlemskort90 som först till- delades personer som kunde visa upp papper på sin svenska härstamning, men det förekom också att de såldes mot god betalning. Vid de sista utresorna, då man under stor tidspress skulle kontrollera ett mycket stort antal människor, var det omöjligt att fördjupa sig i många papper och medlemskortet kom då att gälla som ett sorts utresevisum. Men Svenska Odlingens Vänner sågs inte med blida ögon av det estniska direktoriet. Där svarade Oskar Angelus för de poli- siära frågorna, och han skriver i sina memoarer:91 Det svenska bildningssamfundet, vars huvudsakliga uppgift var att göra det möjligt för estlandssvenskar och ester att resa från Estland till Sverige, fick aldrig något officiellt tillstånd för sin verksamhet, den begärde nämligen inget sådant. Men om mitt svarta samvete inte bedrar mig, var det jag själv som gav svenskarna rådet att sköta det just så. Sällskapet skulle ha tvingats sluta med sin verksamhet, men jag tänkte aldrig låta det gå därhän, ty föreningen fanns ju inte. Varför skulle inte också jag nå- gon gång klamra mig fast vid en urgammal statsrättslig grundtanke: vad som inte finns i akterna, det existerar inte. Av citatet framgår att Angelus inte kände till – eller låtsades inte känna till – tyskarnas tillstånd. Angelus berättar också om hur Gestapos intresse för ”Svenska Odlingens Vänner” påtagligt ökades i maj månad. Det hade utnyttjats

88 Adson 1951, s. 101. 89 Berättelse av Ivar Stahl 30.8 1956. Kartong 35, ”Reseskildringar om estlandssvenskarnas flykt”, Svenska Odlingens Vänners arkiv, Estlandssvenska Kulturföreningen, Stockholm. 90 Handskrivet PM om Lienhard, odaterat men troligen sammanställt inför förhandlingarna i utlän- ningsnämnden. F 1:17, Sandlerkommissionen, RA; Brevväxling 1943 mellan bröderna Pöhl. HP 1082, 1920 års dossiersystem, UD, RA. 91 Angelus 1956, s. 276 ff. 41 som ett sätt att registrera de personer i landet som kunde betraktas som estlandssvenskar, men verkade samtidigt för att underlätta utresa för ester som inte hade svensk härstamning. Mot den bakgrunden var det ju naturligt att Gestapo började ana oråd. Angelus hade i sin egenskap av chef för den estniska säkerhetspolisen en tämligen god uppfattning om vad som var i görningen. När han så uppsöktes av Gestapo i denna fråga, lät han förstå att det som skedde ytterst var beroende av förhandlingar som fördes mellan den svenska regeringen och den tyska riksledningen i Berlin. Mot en sak som förts upp på så hög nivå hade inte ens Gestapo möjlighet att inskrida. Dessutom hade ju Angelus genom sin information räddat Gestapo från att i ovist nit inskrida och därmed stöta sig med de högsta SS-cheferna i Berlin. Nu får man komma ihåg att Angelus gav ut sina memoarer i Sverige och att det därför kunde finnas anledning för honom att framhäva dels sin förståelse för svenskarnas önskemål beträffande estlandssvenskarna, dels sin betydelse för utgången av affären. Något liknande kan sägas om Angelus kollega Hjal- mar Mäe. Han var en gammal ”vaps”, d.v.s. han tillhörde de kämpar från frihetskriget 1918Ð1920 som bildade ett parti med vissa fascistoida och antipar- lamentariska inslag. Denna sammanslutning förbjöds 1934 av presidenten Konstantin Päts. Ledarna hamnade efter längre rättegångar i fängelse, men frigavs 1938 och kunde sedan utvandra till Tyskland. Vid tyskarnas intåg i Est- land 1941 utsågs Mäe till ledare i det av tyskarna tillsatta direktoriet. Han flydde i slutet av kriget till Tyskland och hamnade i den amerikanska zonen. Han satt i fängelse till 1947 då han frigavs och slog sig ner i Österrike. Vid 76 års ålder nedtecknade han sina minnen som sexton år senare, 1993, gavs ut i Sverige. Han skildrar där hur han uppsöktes av en manstark delegation av estlandssvenskar, som förkunnade för honom att de alltid hade betraktat sig som svenskar. Detta även efter freden i Nystad 1721, då Estland överlämnades till Ryssland. Men nu hade de, efter 222 år, beslutat att resa tillbaka till sitt ur- sprungsland. Han säger sig inte ha gjort några invändningar utan tvärtom sett till att några mobiliserade fritogs från tjänst för att kunna följa med sina familjer till det gamla hemlandet. Som ursäkt, om nu inför sig själv eller inför tyskarna, förklarade han att detta inte betydde så mycket då andelen icke fullt va- penföra män var påfallande stor i svenskbygderna, vilket han förklarade med en under lång tid fortgående inavel.92 De båda herrarna Angelus och Mäe gör alltså vad de kan för att i sina memoarer ge intryck av en relativt positiv inställ- ning till evakueringen, men andra källor ger en annan bild. När estlandssvenskarnas kommitté i Tallinn fått sina listor klara, granskades de av en särskild kommission som bestod av två ombud för estlandssvenskarna, nämligen Ivar Pöhl och Herman Markus, samt två representanter för den tyska SD och två till tre representanter för den estniska SD. Från Litzmanns stab deltog chefen för den politiska avdelningen SA-Gruppenführer Richard Aster och hans båda medarbetare, baronen dr Arved Taube och dr Hans Joachim Firgau,

92 Mäe 1993, s. 294 f. 42

Bild 4. ”Nålsögat”. En ung flicka lämnar över sina papper till Waffen-SS Untersturmführer dr Ludwig Lienhard, som i egen hög person sköter den sista kontrollen innan man får gå ombord på ”Juhan”. Foto hos Svenska Odlingens Vänner. den senare betecknad ”rasbiolog”. Säkerhetstjänsten företräddes av ingen mindre än dess högste chef i Estland, SS-Brigadeführer Richard Möller.93 En- ligt Ivar Pöhl var det den estniska säkerhetstjänsten som vållade svårigheter, eftersom Lienhard och den tyska säkerhetstjänsten tagit med på listorna några estniska kulturpersonligheter, politiker och vetenskapsmän.94 Detta kan då jämföras med uppgifter från ett polisförhör i Slite på Gotland med en estländare som under tre år hade tillhört den estniska säkerhetstjänsten och som just arbetat med förberedande utredningar kring de estlandssvenskar som begärde utresa. Enligt honom var det de tyska myndigheterna som satte käppar i hjulen, beroende på att tjänstemännen ville ha mutor för sin tillstyr- kan.95 Denne uppgiftslämnare ville uppenbarligen sopa igen spåren på samma

93 Bericht über der Zivilverwaltung im Generalbezirk Estland, ”Umsiedlung nach Schweden”, R 91/5, Gebietskommissar Reval, BA. 94 Pöhl [Poëll] 1982, s. 7. 95 Förhör nr 491 med polismannen A* H*, Förhörsprotokoll, A VIIIa, Vol. 1, Landsfiskalen i Slite, ViL. 43 sätt som sina överordnade, Angelus och Mäe. Allt detta belyser på ett utomordentligt sätt svårigheten att få fram någorlunda sannfärdiga uppgifter ur materialet. När granskningen av de utresande var klar i Tallinn, gällde det att få ut information till de utvalda. Folk for mellan hembyn och Birkas där de lokala listorna sattes ihop. En flicka berättar:96 Oftast fick man höra bara en dag i förväg; bud sändes med någon, som varit i Birkas. Jag gick in dit en gång. En båtlast skulle sättas ihop. I matsalen låg listan, och jag fick i uppdrag att meddela mina hembybor, som stod på listan. … I Rohuküla fick vi vänta en hel vecka på båten. Vi låg på halm i ett skjul, några hundra stycken och stirrade ut över havet. … Vi blev glada då ”Juhan” syntes ute på havet. Han kom in på morgonen och gick igen på eftermiddagen. Men det var nu inte bara att kliva ombord utan vidare. Kajen var avspärrad med rep och bevakades av beväpnade tyska tullare. Också den tyska säkerhetstjäns- ten fanns med. Lienhard själv satt vid ett bord och kontrollerade personligen var och en som släpptes ombord och han assisterades därvid av Ivar Stahl och Ivar Pöhl. Som om det inte räckte med detta skaffade sig civilklädda estniska säkerhetspoliser tillträde ombord för att leta efter fripassagerare och andra obe- höriga. ”Juhan” seglade under tysk hakkorsflagg. Efter ett par resor började man i Stockholms skärgård hissa den estniska nationalflaggan och fick därmed möj- lighet att ta en kortare väg till hamn, en väg som inte stod öppen för fartyg som gick under krigförande lands flagg. Förändringen ledde till att folk från strän- derna började vinka till fartyget. Ryssarna var aldrig särskilt roade av trafiken med estlandssvenskarna, men de ville inte protestera öppet. Just därför gällde det för svenskarna att gå fram försiktigt. Man avstod därför från att i Stock- holms skärgård föra den estniska flaggan som stack ryssarna i ögonen och man flyttade landstigningen från Frihamnen till det mera avlägset belägna Brevik vid Lidingö.97 Med ångaren ”Juhan” företogs under tiden 21 juni till 11 september 1944 sammanlagt nio resor mellan Estland och Sverige. Enligt den officiella statistiken i kommitténs slutredogörelse forslades 3 335 estlandssvenskar hem till Sverige, mellan 246 och 632 per resa. Till detta skall då läggas uppemot 3 000 passagerare av estnisk härkomst. I sin månadsrapport till chefen för marinen meddelar chefen för Ostkustens marindistrikt att vid tre resor den 7, 16 och 31 augusti medfördes förutom estlandssvenskarna sammanlagt 2 100 estniska passagerare. För den sista resan den 11 september lämnar Kommittén för estlandssvenskarna en uppgift om 235 estlandssvenskar, medan marinpolisen

96 Aman 1961, s. 245f. 97 Berättelse av Ivar Stahl 30.8 1956. Kartong 35, ”Reseskildringar om estlandssvenskarnas flykt”, Svenska Odlingens Vänners arkiv, Estlandssvenska Kulturföreningen, Stockholm; ”Juhans” logg- bok 12.7 1944. Mootorpurjelaev Juhan, Päevaraamat, i samma arkiv. 44

Bild 5. Dr Lienhard och några svenska tjänstemän ombord på ”Juhan” i svensk hamn. Foto H. Perten, hos Svenska Odlingens Vänner. anger antalet flyktingar ombord till 650,98 vilket tyder på att 400 ester befann sig ombord på fartyget. Vid ett tillfälle talas om 1 000 passagerare vid en och samma resa. Många som ännu är i livet har beskrivit för mig de olidliga förhål- landen som rådde ombord och Viktor Aman har i sin framställning av överflytt- ningen ett par längre citat ur de berättelser som några av deltagarna lämnat om sin flykt. Så här berättar en flicka från Österby, en by på andra sidan viken mitt emot Hapsal:99 Från de flesta gårdarna hade svenskarna redan farit, och folk långt från öster, som talade estniska och ryska, hade kommit i stället. Det var egendomligt att se dem komma körande till byn med hästen för vagnen, korna och fåren bundna bakefter och barnen drivande på dem, då de kom. Trasigt klädda var de, och mycket barn hade de; några hade män också med. Det var hemskt, då folk bara for bort. I byn kände man igen de olika gårdarnas kor, då de gick genom byn, men folk som drev dem var alldeles främmande. Granngårds- hunden Moppe trivdes inte med nykomlingarna, han satt vid grinden och bara tjöt efter de bortfarna, tills någon kvarbliven sköt den. Vi gick ombord på ”Juhan” i Nya hamnen i Hapsal. Det var lördag kväll den 9 sept. Två väskor fick vi ta med oss. Förra resan hade så mycket saker skickats tillbaka. Från Reval hade det kommit mycket fint målade damer, som endast talade estniska. De lade sig på britsarna i båten. Vi klämde ihop oss i mitten. Det var så trångt, så trångt; jag satt ihopkrupen, med fötterna under mig.

98 Månadsrapporter 1944, E XIVa, Vol. 8, Marinstabens expedition, Hemlig del, KrA; Kommittén 1950, s. 4. 99 Aman 1961, s. 249f. 45

På natten kom det mycket rymlingar ombord på båten. De klättrade längs ett rep över från en annan båt. På dagen gick det inte att smita ombord. Söndag morgon gick båten ut från Hapsal. Vid Hästholmen var jag uppe på däck och såg tillbaka. Det var hemskt att fara bort så där, då man inte hade varit långt borta förr. På eftermiddagen började det blåsa hårt från sidan. Jag satt och kräktes, så jag trodde jag skulle kräkas tarmarna ur mig. Ett bleckstop hade jag med mig hemifrån att kräkas i. Revalsdamernas män trängde sig med spypottorna fram och tillbaka för- bi oss i mittgången. Mamma blev inte alls sjuk. Och där framme – jag kunde se dem – satt några flickor och sjöng och spelade gitarr hela tiden. En kvinna hade också fött ett barn, sades det. På natten gicks det omkring och sades till att ingen fick tända nå- got slag av eld, för att det kunde synas långt. Måndag morgon gick jag upp på däck igen. Det låg fullt med sjösjukt folk där. Toaletterna hade svämmat över, och folk låg i smuts och spyor. Så blev det vackert väder igen. På förmiddagen strök revalsdamerna på ny färg. På kvällen var vi framme och då beredde de sig att gå av först, men då fick de vänta och vi gå av först. På stranden fick vi mat. Sedan fördes vi i buss till bastun och sedan till förlägg- ningen i Fittja. De fint målade damerna från Tallinn hade många landsmän och landsmaninnor i sällskap. Lienhard förklarade detta med de förhållanden som rådde vid ilastningen då hundratals förtvivlade människor trängdes vid kajerna. Trots att om- rådet spärrades av med militär bevakning lyckades många ändå ta sig ombord. Klarast kom detta till uttryck vid den sista överfärden. Fartyget ”Juhan” hade måst lämnas kvar i Sverige sedan besättningen – trots mycket höga riskpen- ningar – vägrade att resa tillbaka för att avhämta en sista omgång. Lienhard hade lyckats skaffa ett nytt fartyg med avsevärd lastkapacitet, men det togs ganska omgående i beslag av tyskarna som behövde allt tonnage för sin pågå- ende utrymning. Bröderna Pöhl och Lienhard skaffade då fram ett nytt men vä- sentligt mindre fartyg, ”Triina”. Vi har flera skildringar, bland annat av förfat- taren Artur Adson, om den obeskrivliga trängsel och panik som rådde vid av- färden. Kaptenen vägrade att alls avsegla med det svårt överlastade fartyget. Lienhard sköt i luften med sin pistol för att bli åtlydd, men intet hjälpte. Han förkunnade då, osannfärdigt, att fartygets destination hade ändrats, det skulle gå inte till Sverige utan till Tyskland. Då var det rätt många som steg av. Fort- farande livsfarligt överlastad avseglade så ”Triina” till Sverige den 19 september med Lienhard själv ombord. Enligt hans uppgift fanns där 80 estlandssvenskar och så många som 450 ester.100 Lienhard skyllde på att den estniska polisen krävde att en viss kvot ester skulle få medfölja fartyget. Från svensk sida skyllde man på Lienhard och på de förvirrade förhållanden som rådde mot slutet av överföringen. Men hur förhöll sig då de svenska myndigheterna till frågan om en evakuering också av riksester? Man blir misstänk- sam när Curman vid ett förhör i utrikesnämnden den 26 mars 1946 påstår att ”totalt hade cirka 250 riksester medföljt transporten till Sverige”.101 Marinpo-

100 Adson 1951, s. 104ff.; Förhörsprotokoll 27.10 1944, Lienhards personakt, Säpos arkiv, RPS. 101 Utlänningsnämndens protokoll 26.3 1946, RA. 46 lischefen hade ju för endast tre av resorna rapporterat 2 100 riksester. Lienhard å sin sida uppgav vid ett senare förhör inför nämnden att han av Kommittén för estlandssvenskarna samt av ”vissa polismyndigheter” mottagit listor med namn på sådana ester vilka man från svensk sida ansåg borde få medfölja till Sverige. Även från Statens utlänningskommission hade han fått liknande propåer. Bland de papper som Lienhard vid detta tillfälle lämnade över till nämnden fanns för- teckningar över ester som borde få komma till Sverige, bland andra en lista från Per Wieselgren, svensk professor vid universitetet i Tartu. Sammantaget hade det från myndigheternas sida framställts önskemål att mellan 3 000 och 4 000 ester skulle få medfölja.102 Man kan inte undgå tanken att de svenska myndigheterna på något sätt kommit att engagera sig i en amerikansk aktion att rädda över så många estniska intellektuella som möjligt. Mottagandet av ester under sken av att de var estlandssvenskar, det var något som till en början märkbart irriterade den svenska passpolisen som hade att sköta gränskontrollen.103 Många hävdade att Lienhard gjorde sig en förmögenhet genom att ge plats åt dem som betalade honom avsevärda belopp. Några av hans närmaste medarbetare i Tallinn uppgav också att så var fallet.104 Lienhard häktades efteråt av den svenska säkerhetspolisen som genomförde tolv långa förhör med honom och med personer som kunde ge upplysning om hans verksamhet. Det står full- ständigt klart att anklagelserna var berättigade.105 Den svenska säkerhetstjäns- ten utredde den saken synnerligen grundligt.106 Ivar Stahl återger i sina minnes- anteckningar en replik från Lienhard: ”Om du inte nu kan göra pengar, så är du dum.”107 Också mot bröderna Pöhl riktades liknande anklagelser. En matros uppgav att han fått uppgifter om detta av passagerare på ”Juhan”. När Hjalmar Pöhl för- hördes av den svenska polisen om saken tillbakavisade han bestämt sådana anklagelser. Han hade ”aldrig vare sig fordrat eller mottagit någon ersättning”.108 När man går att bedöma anklagelserna av detta slag skall man komma ihåg att såväl Lienhard som bröderna Pöhl kunde behöva pengar till speciella utgifts- poster som inte kunde öppet redovisas. Vid återfärderna till Estland fanns ombord avsevärda mängder sprit som skulle användas för att få de tyska vaktpos- terna i hamnen försatta ur spel. Till deras befäl medfördes exklusiva viner att användas i likartat syfte.

102 Utlänningsnämndens protokoll 6.8 1946, RA; Listor i F 1:17, Sandlerkommissionen, RA. 103 VPM 24.4 1944 för UD av biträdande föreståndaren vid kriminalpolisens passkontroll i Stock- holm, HP 1082, faskikel XIV, 1920 års dossiersystem, UD, RA. 104 Berättelse av Ivar Stahl 30.8 1956. Kartong 35, ”Reseskildringar om estlandssvenskarnas flykt”, Svenska Odlingens Vänners arkiv, Estlandssvenska Kulturföreningen, Stockholm; Krimi- nalpolisens förhör med Hjalmar Pöhl 29.11 och 7.12 1944. Lienhards personakt 4629:2, Säpos arkiv, RPS. 105 Fasc. ”1944”, E XIV, Vol. 10, Landskansliet, Länsstyrelsen i Visby, ViL. 106 Flera ingående förhör återfinns i Lienhards personakt 4629 i Säpos arkiv, RPS. 107 Se not 56 ovan. 108 Förhör 10.11 1944 med H* M*, Leinhards personakt 4629:5, Säpos arkiv, RPS. Förhör 7.12 1944 med Hjalmar Pöhl, Lienhards personakt, 4629:2, ibidem. 47

Många talade illa om bröderna Pöhl och menade att de varit alltför anpass- liga mot både ryssar och tyskar. Men då får man hålla i minnet de villkor under vilka de levde i Estland. Hjalmar Pöhl var kontraktsprost för estlandssvenskarna och Ivar Pöhl var präst i Tallinn. Där hade han även hjälpt till i den tyska församlingen och som tack för detta fick han möjlighet att följa med till Tysk- land vid den stora evakueringen av balttyskar i april 1940. I Berlin blev han präst i den svenska församlingen och fick därigenom nära kontakt med minister Richert och med annan personal. Detta i sin tur öppnade möjligheter för goda kontakter med olika svenska myndigheter. Hjalmar Pöhl å andra sidan blev kvar i Estland och han kunde under sovjettiden omöjligen försörja sig som präst. Han fick ta tjänst vid gymnasiet i Hapsal, där han tvingades undervisa i ”sovjetkonstitutionen”. Efter tyskarnas inmarsch sommaren 1941 uppsöktes han av Lienhard som ville ha honom till kontaktman med svenska kyrkan och som därför tog honom med till Sverige bland annat för att besöka ärkebiskopen Erling Eidem.109 Att säkerhetstjänsten i Estland var avogt inställd till transporterna av estlandssvenskar skulle enligt Lienhard ha sin grund i att de misstänkte att det fanns ett samband med den estniska nationella motståndsrörelsen. Ett sådant samband fanns också. Fartyget ”Juhan” blev direkt inblandat i detta samarbete. Vid en resa till Estland sommaren 1944 landsattes en estnisk medborgare Blon- dine Rosalie Paaver ”för att fullgöra visst uppdrag för försvarsstabens räk- ning”, ”sannolikt för att införskaffa upplysning av intresse för staben”.110 När saken kom upp i utlänningsnämnden konstaterades där: ”Det vore givetvis ett svenskt intresse, att detta inte kommer till ryssarnas kännedom.”111 Samarbetet gick via Pöhl som behövde komma i kontakt med motståndsgrupperna för att fastställa de listor över ester som skulle räddas till Sverige.112 Det kan beläggas att Pöhl användes av den tyska säkerhetstjänsten i deras spaning mot den estniska motståndsrörelsen. Prosten Lattik som hörde till den inre kretsen i mot- ståndsrörelsen hade sammanställt en berättelse, ”Kort berättelse om det politiska läget i Estland”. Han hade överlämnat ett exemplar till prosten Pöhl som skulle lämna det vidare till den estniska byrån i Helsingfors. Dessförinnan såg dock Pöhl till att den tyska säkerhetstjänsten fick en kopia.113 Bröderna misstänktes alltså för samröre med tyskarna. Dessutom var deras förhållande till starka drycker och till det motsatta könet av den art att det inte kunde anses lämpligt för medlemmar av prästeståndet.114 Man skall då också hålla i minnet att bröderna Pöhls insatser uppskattades av många estlandssvenskar och ester. Författaren August Gailit skickade honom i januari 1945 ett

109 Poëll 1982, s. 4f. 110 Förhörsprotokoll 25.10 1946 med Inga Louise Bååth-Mandri, F 1:18, Sandlerkommissionen, RA. 111 Utlänningsnämndens protokoll 26.3 1946, s. 13, RA. 112 Rapport 30.10 1944 om Lienhard, Lienhards personakt 4629:1, Säpos arkiv, RPS. 113 Chefen för säkerhetspolisen i Ostland till landesdirektor Trampedach i rikskommissarietet för Ostland 3.3 1944, R 6/178, BA. 114 Förhörsprotokoll vid kriminalpolisens 6:e rotel i HP 1083, 1920 års dossiersystem, UD, RA. 48 tackbrev för att han hade fått följa med ”Triina”, det sista fartyget från Tallinn. Med på detta fartyg var också författarinnan Marie Under och hennes man, för- fattaren Artur Adson. De hade hört talas om en förbindelse med motorbåt för vissa utvalda estniska personer, och de gjorde försök att komma i kontakt med den gruppen men lyckades inte. ”Vi satte vårt hopp till prosten Pöhl, och vi gjorde rätt”, skriver Adson i sina minnen från flykten.115 Lienhard hölls ett tag i interneringsläger men kunde senare bo i den villa han skaffat sig i Hölö. Hotet om utlämning stod dock kvar. Saken var komplicerad och gick till utlänningsnämnden som den 26 mars 1946 anställde förhör med Lienhard i närvaro av bland andra Sigurd Curman och Gerhard Hafström. Cur- man försökte försvara honom: Lienhard hade hjälpt Sverige i en svår situation och det skulle vara ”osvenskt” att inte återgälda detta genom att låta honom stanna i landet. Frågan var nu så komplicerad att den lyftes upp på regerings- nivå. Justitieministern begärde då att utlänningsnämnden skulle anställa ett nytt förhör med Lienhard vilket skedde den 6 augusti 1946.116 Slutresultatet blev att Lienhard ålades att inom sex månader lämna landet. Den tidsfristen överskred Lienhard som höll sig undan i det längsta. Men då en utlämning till de allierade var hotande nära inköpte han en större segelbåt, ”Falken”, ett övningsfartyg som hade tillhört den svenska marinen,117 och avseglade med familj och några partivänner av skilda nationaliteter den 30 december 1947 från Stockholm. Till Karlskrona anlände fartyget sedan man trott att hon förlist i en vinterstorm i södra Östersjön. Från Blekinge seglade man vidare till Göteborg, hela tiden åt- följd av en tullkryssare. Den 4 februari lämnade ”Falken” svenskt vatten för att segla till Sydamerika, vilket hon klarade av trots en hård vinterstorm på Nord- sjön.118 Lienhard stannade i Argentina i 20 år och återvände sedan till sin barn- domsstad, Flensburg, där han dog 1980. Han var mycket bitter över den otack- samhet som man visat honom från svensk sida. Den svenska regeringen hade genom ett tal av Gustav Möller redan i början av september 1944 mycket kraftfullt markerat att man inte tänkte ge asyl åt personer som samarbetat med tyskarna och därvid gjort sig skyldiga till övergrepp eller krigsförbrytelser. Detta var att se som en markering för att stilla farhågor bland motståndsmännen i Danmark och Norge, men det kom också att bli en markering gentemot Sovjetunionen, när man från det hållet kom med beskyll- ningar om ”fascistimport” från Baltikum. Det var viktigt för regeringen, som också upprepat sitt löfte inför riksdagen, att här hålla en klar linje, särskilt viktigt om det gällde en så känd och omskriven person som Ludwig Lienhard. Det står klart att han tillhörde partiet och SS och att han utnyttjade sin ställning för egen vinning, men det finns inte något som binder honom personligen vid krigsförbrytelser av något slag. Han deltog i kriget men då som soldat i öppen strid.

115 Adson 1951, s. 102. 116 Utlänningsnämndens protokoll 6.8 1946, RA. 117 Mothander 1954, s. 31. 118 Notiser om resan i Expressen 4, 6, 7, 16 och 28 januari 1948 samt Göteborgs-Posten 28.1 och 5.2 1948. 49

Bild 6. Riksantikvarie Sigurd Curman, från Estlandssvenska kommittén, avtackar Ludwig Lien- hard, här i civil klädsel, efter väl förrättat värv. Foto hos Svenska Odlingens Vänner.

Vill man i siffror sammanfatta resultatet av all denna verksamhet, så säger den senaste genomgången, gjord av estlandssvenskarna själva, att omkring 2 800 estlandssvenskar kom över i 168 mindre båtar, att 110 personer från Rågö 1940 kom över med ”Estonia”, att 785 personer 1943 kom över med ”Seagull” och ”Odin” samt att 3 312 personer 1944 kom med ”Juhan” och slutligen 70 med den sista båten, ”Triina”.119 Till detta skall då läggas de 232 personer som Cur- man sommaren 1944 lät föra över till Finland genom sin hemliga kurirbåtstra- fik över Finska viken.

Hur det rent yttre händelseförloppet gestaltade sig, när estlandssvenskarna kom tillbaka till Sverige, det har vi känt till ganska länge och likaså Lienhards kontakter högt upp i SS-hierarkin,120 men först nu har det blivit möjligt att i detalj fastställa och klarlägga arten av dessa kontakter. När estlandssvenskarna fördes till Sverige så var detta inte något som delvis skedde på lokalt initiativ eller bakom ryggen på de högsta instanserna i Berlin. Operationen ingick tvärtom i det politiska maktspelet på högsta nivå, ett spel som avslöjar hur SS växte i makt och inflytande och hur Hitler blev alltmer avskuren och isolerad i sin bunker. De svenska myndigheternas sätt att reagera och agera kan skildras mera i detalj. Hanteringen av ärendet från svensk sida vittnar om avsevärd politisk skicklighet. En liten men stark myndighet skapades direkt under regeringen, vilket medförde att regeringen fick betydligt större handlingsfrihet. Och det ut-

119 Mickelin 1984, s. 29f. 120 Klarast hos Nyman 1995, s. 19. 50 rymme man skaffat sig utnyttjades med närmast häpnadsväckande öppenhet för nya vägar i det diplomatiska spelet. Professor Sigurd Fries, uppkallad efter sin morfar, har berättat en familjeanekdot för mig: Sigurd Curman hade inköpt ett parti synnerligen exklusiva damunderkläder att användas som mutor till tyska officerare och tjänstemän, men kom sedan i beråd hur utgiften skulle bokfö- ras. Han ringde därför till sin närmaste chef, statssekreteraren i socialdepartementet Tage Erlander, för att rådfråga honom i saken. Jag skulle ge mycket för att höra Tage Erlanders svar. 51 3. Hur esternas resor till Sverige organiserades

De första estniska flyktingarna kom till Sverige sedan Sovjet ockuperat Estland i juni 1940. Beskickningen i Stockholm måste stängas i juli samma år för att överlämnas till Sovjetunionen. Personalen kom att bli kvar i Sverige, främst ministern Heinrich Laretei och attachén Aksel Linkhorst.121 Några ledande politiker i Estland lyckades ta sig till Sverige, bland dem August Rei, minister i Moskva, som på hemresan bytte till ”fel” flygplan i Riga och på så vis hamnade i Stockholm. Den hårda gränsbevakningen under den första ryska tiden, juni 1940 till juli 1941, stoppade vidare flyktförsök. När sedan den tyska armén sommaren 1941 trängde in i Estland, upphörde nästan all flykt västerut, eftersom många ester hoppades att tyskarna skulle er- känna den estniska republiken som en självständig stat. Så blev nu inte fallet. I stället utsattes landet för en konsekvent utsugning så att all produktion kom att i första hand tjäna den tyska krigsinsatsen. När tyskarna 1943 aktualiserade frå- gan om mobilisering i Estland, ledde detta till att unga män, främst i kusttrak- terna, började ge sig iväg, de flesta till Finland, där många av dem gick in som frivilliga i den finska armén, de så kallade soomepoisid.122 Några fortsatte till Sverige och där steg antalet estniska flyktingar från 1 000 i mars 1944 till 2 000 i juli samma år.123 På hösten blev ökningen våldsam och nådde sin kulmen under några veckor i slutet av september och början av oktober. På överfyllda skutor och pråmar eller i småbåtar av alla de slag försökte tusentals människor ta sig över Östersjön. De trotsade höststormarnas vågor likaväl som den tyska och ryska kustbevakningens kulsprutor. Upp till 3 000 ester lyckades komma med ombord på de båtar som 1944 för- de estlandssvenskarna till Sverige. Över 6 000 flydde till Gotland, till Fårö och till Gotska Sandön. I Stockholms skärgård tog den svenska kustbevakningen emot tusentals båtflyktingar och slutligen massevakuerades 5 000 ester från Finland, och de hamnade i Norra Roslagen, i Gävle och i andra norrländska kuststäder ända upp till Örnsköldsvik. Åren närmast efter kriget uppgav Sta- tistisk Årsbok att det fanns över 22 000 ester med uppehållstillstånd i Sverige. Många, kanske de flesta, kom över på privat initiativ, en del av dem på egna båtar eller på båtar som tillhörde släktingar eller nära vänner. Många var de som fick betala för sig i de mer eller mindre affärsmässiga transporter som ord-

121 Laretei 1970, s. 250ff.; Carlgren 1993, s. 45ff. 122 Uustalu 1973, s. 23ff. 123 Horm 1965, s. 165. 52

Bild 7. Flyktingarna kom i överlastade skutor. Foto i Eesti põgenikud Rootsis. nades. Priserna kunde här bli höga, ty riskerna var stora för såväl båtar som manskap. En inte obetydlig del av överfarten var emellertid organiserad. Vi har redan i föregående kapitel kunnat följa aktionen för estlandssvenskarna – som ju kom att innefatta också många ester. Men det gjordes också försök att organisera den estniska flykten. För att kunna urskilja de ganska invecklade mönst- ren i denna verksamhet blir det nödvändigt att först försöka klarlägga bakgrunden och teckna några avgörande förutsättningar: a) motståndsrörelsen i Estland och dess avläggare i Stockholm och Helsingfors, b) organisationer skapade av estniska flyktingar i Sverige, c) det svenska försvarets underrättelsetjänst, d) USA och räddningsaktionen för de estniska intellektuella. Jag börjar med den estniska motståndsrörelsen.

En hemlig motståndsrörelse växer fram i Estland 1943 Den unga estniska republiken hade skaffat sig grundlagar som var tänkta att sä- kerställa en demokratisk utveckling och som därför gav parlamentet nästan all makt. På samma sätt som för många andra europeiska länder under 1920- och 1930-talen visade det sig nästan omöjligt att få till stånd en handlingskraftig regering med majoritet i riksdagen. Statsäldsten Konstantin Päts var, stödd på ett av bondepartierna, en ledande politisk gestalt i landet. Ställd inför hotet av en statskupp av starka antidemokratiska grupper, upplöste han Eesti Vabadus- sõjalaste Liit, en organisation allra längst ute på högerkanten med vissa fascis- tiska drag. Det gällde några av deltagarna i frihetskriget som i folkmun kallades vapsid (vapsarna). Senare upplöste han parlamentet och förbjöd de andra politiska partierna. De kunde nu inte låta sig företrädas i riksdagen och de kunde 53 inte heller fritt föra fram sitt budskap i pressen som var satt under censur. Pe- rioden kallas i estniska historieböcker ”den tysta tiden”. En konstituerande na- tionalförsamling utfärdade 1937 en ny författning enligt vilken landet styrdes av en president och den posten gick självklart till Päts.124 För att få till stånd nå- got slags folklig förankring skapades en organisation, Fosterländska förbundet eller Isamaaliit, som skulle ersätta de gamla politiska partierna. Dessa levde dock kvar, måhända i en förhoppning att presidenten i en närmare eller fjärma- re framtid skulle låta landet återgå till ett fritt parlamentariskt system. Pätsregimen spolades bort av den första ryska ockupationen i juni 1940. Samtidigt deporterades de flesta ledande politikerna och försvann till fång- lägren i Ryssland. Men några lyckades bli kvar, och bland dem levde tanken på ett återupprättat, fritt Estland. Med den tyska invasionen i juli 1941 trodde esterna att denna tanke nu skulle kunna förverkligas. I stället blev landet en pro- vins som utsattes för en hänsynslös utplundring. Tyskarna tog ingen kontakt med de estniska politikerna utan tillsatte ett direktorium, en marionettregering, som befolkades av estniska medlöpare till nazistregimen. Direktoriet vann inget som helst stöd inom den estniska befolkningen som istället sökte sig mot de gamla politikerna. Jüri Uluots, juristprofessor vid universitetet i Tartu, var den siste som innehaft posten som statsminister i det fria Estland. Han blev nu en frontfigur i den estniska politiken, och bakom honom stod de gamla anhäng- arna av Päts-regimen. Deras grundtanke var kontinuiteten. De regimer som skapats av de ryska och tyska ockupanterna måste betraktas som illegala, ett avbrott i rättsstaten Estlands tillvaro. Därför var det viktigt att ett fritt Estland startade just från den punkt, där republiken Estland slutade. Uluots hade varit den siste fungerande statsministern, utvald av president Päts. I grundlagen fanns en bestämmelse att om presidenten avled eller om han inte kunde utöva sitt ämbete, så skulle statsministern inträda i hans funktioner. Konstantin Päts satt som fånge i Ryssland och kunde följaktligen inte fungera, därför var Uluots nu att anses som rikets rättmätiga överhuvud. Alla ester insåg nödvändigheten att söka hjälp, var än den stod att finna. Ryssland var Estlands huvudfiende nummer ett och Tyskland var Estlands huvudfiende nummer två. Nu gällde det att bekämpa fienden nr 1 tillsammans med fienden nr 2. Tanken var inte omöjlig, men den tyska ledningens klumpiga sätt att hantera situationen försvårade förhandlingarna. Esterna höll fast vid sin förhoppning att tyskarna skulle tvingas ge med sig och erkänna Estlands själv- ständighet. Alla sådana förslag fick falla, ytterst beroende på Hitlers negativa inställning. Han var nämligen fast besluten att genomföra en germanisering av Baltikum, där tyska nybyggare skulle ersätta esterna som skulle tvingas bort från sitt gamla område. I sådana planer fanns inget utrymme för ett självstän- digt Estland, och Hitlers grundtanke var klar: fortsatt kamp till slutet hellre än någon som helst kompromiss.

124 Raun 1991, s. 115ff. 54

Angreppet mot Sovjet 1941 hade till syfte att krossa kommunismen och att erövra stora områden i öster vilka skulle öppnas för tyska kolonisatörer och för tyska ekonomiska intressen. De folk som fanns i Baltikum skulle flyttas bort till andra områden för att göra det möjligt för tyskarna att återskapa den gamla tyska Ordensstaten vid Östersjön. För att genomföra denna väldiga operation satte Hitler upp en ny myndighet, som fick namnet Ostministerium och som leddes av hans förtrogne, Alfred Rosenberg. Estland fick en tysk administration under ledning av generalkommissarie Karl Sigismund Litzmann, som tidigare hade varit ansvarig för bl.a. ridutbildningen i nazistpartiet. I den brutala regim som tyskarna nu införde i Östeuropa kom polismakten att få central betydelse och den kom redan från början att kontrolleras av Himmler och hans SS. Chefen för SS-Hauptamt, Gottlob Berger, fick från 1942 samtidigt ställ- ningen som högste tjänsteman i Rosenbergs Ostministerium. Men det fanns många inom den tyska ledningen i Berlin som, när kriget i Ryssland efter ett par år hade kört fast, insåg behovet av ett förbättrat samarbete med esterna för att stärka fronten i öster. Via generalkommissarie Karl Sigis- mund Litzmann, den högste chefen för den civila tyska förvaltningen i Estland, framfördes en förfrågan från ingen mindre än utrikesminister von Ribbentrop om inte Uluots och andra ledande estniska politiker skulle vilja stödja ett gemensamt upprop som manade till kamp mot bolsjevismen. I oktober 1943 kallade Litzmann ett 20-tal politiker till ett samtal om detta. Men när de gamla herrarna svarade med att ställa som villkor Estlands självständighet, så svarade generalkommissarien med att slå näven i bordet, och därmed var det första försö- ket till ett närmande avslutat.125 När det tyska förtrycket hårdnade så växte där småningom fram en estnisk motståndsrörelse mot tyskarna. Motståndsceller fanns till en början i städerna, i Tartu bland studentorganisationerna och i Tallinn inom den konsument- kooperativa rörelsen. Till dessa grupper slöt sig efterhand en rad politiker av olika schatteringar, huvudsakligen medlemmar av de gamla oppositionsparti- erna från Päts tid. Många av dessa partier var orienterade mot västmakterna, särskilt England och USA, i vilkas demokrati de såg sin förebild och i vilkas växande militära styrka de såg hoppet om stöd för sin sargade nation.126 Det organiserade motståndet i Estland mot den tyska regimen växte fram under 1943 och man opererade i mindre självständiga celler på det sätt som är nödvändigt för sådan verksamhet. Det gör det nämligen svårare för motstånda- ren att utifrån någon enstaka blotta eller utifrån ett enstaka misstag rulla upp och avslöja hela verksamheten. Men behovet av en samlande ledning kändes

125 PM av prosten Jaan Lattik rörande motståndsrörelsen i Estland. Den var avsedd för internt bruk, men överlämnades av prosten Hjalmar Pöhl till den tyska säkerhetstjänsten. Chefen för säkerhets- polisen och säkerhetstjänsten i Ostland till rikskommissarien för Ostland 3.3 1944, Bilaga. R 6/ 178, BA; Detta bekräftar ett uttalande av Enn Sarv, som organiserade transporterna från Estland och som samarbetade med bland andra Hjalmar Pöhl. Han kallar honom ”tysksnok” (saksa nuhk). Enn Sarv till Külli Niidassoo e-post 22.9 2000. 126 Laur 1997, s. 72f.; Maandi 1988, s. 1386; Uustalu 1976, s. 209f. 55 allt starkare. Det fanns tidigt planer på att bilda en underjordisk skuggregering, men det förelåg stor risk att olika grupperingar skapade var sin regering vilket skulle leda till förvirring; det skulle också lamslå arbetet på att återupprätta republiken. Den 23 mars 1944 bildades vid ett hemligt möte i Tallinn Eesti Vabariigi Rahvuskomitee, Estniska Republikens Nationalkommitté, med före- trädare för två bondepartier, för centerpartiet och för socialdemokraterna liksom med företrädare för motståndsgrupperna i Tallinn och Tartu. Uluots och hans anhängare valde att ställa sig utanför kommittén men lät sig företrädas av en observatör för att ändå säkerställa viss samordning. Ett tiotal medlemmar ingick i kommittén som fick en aktad och politiskt obunden ordförande i agrono- men, professor Kaarel Liidak. Vid mötet den 23 mars samlades man kring en politisk plattform där man fastslog nödvändigheten att samarbeta med tyskarna i kampen mot Sovjet, men med den reservationen att detta inte fick uppfattas som ideologisk eller politisk samverkan. Uluots hade gått så långt att han vid ett radioframträdande i februari 1944 manade till kamp på tyskarnas sida och detta utan att öppet beröra frågan om Estlands självständighet. Tyskarna hade försökt genomföra en mobilisering i Estland med mycket ringa framgång. Efter Uluots uttalande ändrades detta och mobiliseringen blev nu en oväntad fram- gång, något som allvarligt försämrade direktoriets inflytande samtidigt som det i avsevärd grad stärkte Uluots position. Den högste säkerhetschefen i Estland tvingades i ett brev till den starke mannen inom Ostministerium, SS-Obergrup- penführer Gottlob Berger, medge att detta fick direktoriets avsaknad av allt stöd hos den estniska befolkningen att framstå ”särdeles krasst”.127 Tämligen omgående drabbades Nationalkommittén av en svår motgång. I april fastnade några kurirer som skulle hålla kontakt med utlandet, i en av den tyska säkerhetstjänstens kontroller. De namnlistor som Gestapo på detta sätt kom över ledde till att ett par hundra personer häktades och verksamheten av- stannade helt för ett par månader. När den återupptogs blev huvuduppgiften att etablera en bättre samverkan med vad som kallades motståndsrörelsens ut- landsdelegationer, främst i Helsingfors och Stockholm. Därifrån underströks kravet på enighet i uppträdandet och detta ledde till att två av Uluots anhängare sattes in i Nationalkommittén samtidigt som man upptog representanter i Stockholm och Helsingfors som externa ledamöter. På organisationen i Estland föll ansvaret att tillsammans med esterna i Hel- singfors och Stockholm ordna förbindelserna med och transporterna mellan hu- vudstäderna. I Stockholm arbetade Heinrich Laretei och Jaan Ots, i Helsingfors Aleksan- der Warma och Eerik Laid och i Estland byggde man upp en organisation där till en början Enn Sarv och sedan Juhan Reigo gjorde upp listor på dem som i första hand skulle evakueras. Jaan Kanni såg till att dessa människor kom till rätt plats i rätt tid för utskeppningen och Juhan Kuslap tog kontakt med de fiskare på den estniska västkusten som skulle föra ut flyktingarna till mötesplatser

127 Möller till Berger u.d. (trol. juni 1944), R 6/187, BA. 56 i den yttre skärgården där de skulle hämtas upp av något större båtar för den vidare färden över havet.128 I ett manifest daterat den 1 augusti kungjorde Nationalkommittén sin avsikt att ta över ledningen av den estniska republiken till dess de ordinarie grundlags- enliga organen kunde träda i verksamhet. Samma dag publicerades en prokla- mation om motstånd mot Sovjets aggression. Detta upprepades i en ny prokla- mation den 24 augusti med maning till ett motstånd som skulle fortsättas bakom den ryska arméns rygg.129 För att ge starkare uttryck för självständighetstanken ansågs det nödvändigt att omvandla kommittén till en regering. Förre statsministern Jüri Uluots ut- nämnde, i egenskap av fungerande president, den 18 september en estnisk regering med advokaten Otto Tief som statsminister. Kaarel Liidak, National- kommitténs ordförande, var sedan razziorna i april efterspanad av Gestapo, och var tvungen att hålla sig dold. Därför fick Otto Tief träda in som regeringschef i hans ställe. Förhandlingarna kring regeringsbildningen måste ske i största hemlighet. Regeringen utfärdade ett manifest där man konstaterade att, sedan den tyska armén lämnat landet, så hade makten nu återgått till den fria estniska republiken som ställde sig neutral i det pågående kriget mellan stormakterna. När detta skrevs var ryska trupper redan på framryckning i Tallinns omedelbara närhet, och Uluots befann sig på flykt mot Sverige. Den 22 september lämnade regeringens övriga ledamöter tillsammans med sina familjer huvudstaden för att bege sig västerut till Matsalu-viken där de skulle hämtas av en kurirbåt från Sverige. Denna båt, som tidigare hade använts för liknande resor, kom emellertid inte fram i tid vilket medförde att hela regeringen föll i den ryska säkerhets- tjänstens händer. Statssekreteraren Helmut Maandi lyckades rädda sig och genom hans berättelse och genom de förhör som NKGB anställde med de infång- ade kan vi nu göra oss en god föreställning om det dramatiska händelseför- loppet.130 Vid sidan av politikerna fanns det bland esterna en annan mycket viktig motståndsgrupp. De unga män som flydde till Finland gick många av dem in i den finska armén, och där valdes några ut till specialutbildning för underrättel- setjänst. De bildade först den s.k. Erna-gruppen som tog livlig del i striderna i norra Estland under sommaren 1941. Senare under kriget utbildades och organiserades en ny omgång i underrättelsetjänst och den kallades Haukka-gruppen efter den plats där de fick sin utbildning i Finland.131 Det var tänkt att de skulle

128 Dessa uppgifter har jag fått via ett e-postbrev 29.9 2000 från Külli Niidasoo, som välvilligt ställt information till mitt förfogande. Hon har sitt arbete på riksarkivet i Tallinn och är vid sidan därav sysselsatt med en undersökning av Nationalkommitténs verksamhet med hjälp av det rikliga materialet i det arkiv som KGB har lämnat efter sig i Tallinn. 129 Warma 1971, s. 224f. 130 Maandi 1988, s. 1396ff.; Tief 1990, s. 233ff.; Ur NKGB:s material har man i Sovjetestland publicerat vissa uppgifter, sedda då ur Sovjets perspektiv. Barkov 1966, s. 94ff. 131 Jõgi 1995, s. 137. 57 operera bakom sovjetarméns linjer, men deras första uppgift blev att söka kontakt med motståndsgrupperna i Estland och att ansvara för radio- och båtförbin- delserna mellan Finland och Estland. Haukka-gruppen agerade i samförstånd med den finska underrättelsetjänsten och försåg den med information om tyskarnas förehavanden och planer i Estland. Delvis parallellt med Haukka- gruppen opererade några ester, bland dem Toomas Hellat och Leo Talgre. De hade etablerat samarbete med chefen för den tyska säkerhetstjänsten i Finland, Alex- ander Cellarius. Via honom hade de fått särskild utbildning i radiospaning i bl.a. Riga och Hamburg.132 Kontakterna med Cellarius och därmed med Abwehr, det tyska militära kontraspionaget, visade sig vara värdefulla. De två var enrollerade som underofficerare i den tyska armén. Det gav dem möjlighe- ter att röra sig förhållandevis fritt inom Estland liksom över dess gränser. Motståndsrörelsen i Estland hade via Finland förbättrat sina radiokontakter med utlandet och hade skaffat sig möjligheter att få in information om krigslä- get och att föra ut information om vad som skedde i Estland. Radioförbindel- serna var viktiga också för det interna arbetet i motståndsrörelsen eftersom den nu opererade med utlandsdelegationerna i Helsingfors och i Stockholm.

Utlandsdelegationerna När Estland ockuperades i juni 1940, stängdes den estniska beskickningen i Helsingfors. Den finska regeringen hade efter det förlorade vinterkriget inga möjligheter att protestera mot eller att försvåra sovjetregeringens åtgärder mot esterna i Finland. Detta hindrade emellertid inte den estniske beskickningschefen Aleksander Warma att mer eller mindre öppet utveckla en livlig verksamhet. Vid ett möte i Stockholm i september 1940 mellan de tidigare estniska beskickningscheferna Laretei i Stockholm, Warma i Helsingfors och Rei i Moskva beslutade man att bilda Eesti Vabariigi Välisdelegatsioon, Estniska republikens utlandsdelegation. Dess yttersta mål var att återställa den estniska republikens självständighet och att samordna alla aktiviteter med detta syfte.133

132 Ritson 1998:1, s. 133 och 143; Lebedev 1984, s. 108f.; – Leo Talgre sköts i samband med en eldstrid då han skulle fängslas av NKGB. Toomas Hellat föll i den ryska säkerhetstjänstens händer och han räddade sitt liv genom att nedteckna berättelser om allt det han visste om den estniska mot- ståndsrörelsen. Hans redogörelser finns nu på en Eesti Riigiarhiivs filial vid Tõnismägi i Tallinn. Under sovjettiden lämnades vissa uppgifter ut i böcker skrivna av NKGB-officerare, se Barkov 1966 och Lebedev 1984. Hellat har senare nedskrivit sina minnen, som jag fått ta del av genom vänligt tillmötesgående från sonen Tarmo Hellat. Uppgifterna i Toomas Hellats memoarer stäm- mer överens med de memoarer som en nära vän till honom senare publicerade i det fria Estland, se Jõgi 1995. Hellats minnen har också utnyttjats av Mart Laar i hans bok om skogsbröderna. Laar 1993, s. 38f. Hellats bekännelse för NKGB med slutdatum 15.1 1945 har nyligen publicerats i TUNA 2003:2, s. 84ff. Där finns en utförlig berättelse om Hellats resa till Stockholm och ytterligare detaljer om detta finns i ett senare förhör den 24.1 1945 i akterna om Hellat, ERAF SM, fond 129, säiliku 24585, Riigiarhiiv, filialen vid Tõnismägi, Tallinn. 133 Warma 1971, s. 150ff. Protokoll från utlandsdelegationen finns i Warmas privata arkiv vilket nu har överlämnats till Riigiarhiiv i Tallinn, där det är under uppordnande. 58 Estniska byrån i Helsingfors De estniska flyktingarna i Finland återvände sommaren 1941 till Estland för att delta i striderna mot sovjetarmén i de norra delarna av landet. Men 1943 änd- rades läget radikalt. Tyskarna genomförde våren 1943 en mobilisering som på hösten samma år följdes av ännu en. Det ledde till att ett tusental unga män i åldern 18–25 år flydde över Finska viken för att undgå att mobiliseras i tyska förband. I stället gick 80% av dem in som frivilliga i den finska armén för att delta i det s.k. fortsättningskriget (1941–1944) mot Sovjet. För att ta hand om de många flyktingarna skapades hösten 1943 Eesti büroo, Estniska byrån, i Helsingfors. Chef blev den just anlände Eerik Laid, som i Est- land varit tillförordnad chef för Folkminnesmuseet i Tartu. Tillsammans med honom arbetade författaren Karl Ristikivi. En annan viktig person i sammanhanget var kapten Elmar Kirotar, som vid det finska högkvarteret fungerade som förbindelseofficer med de många estniska frivilliga i den finska armén. Es- terna gav ut en tidning, ”Malevlane”, där Heinrich Mark var en av medarbetar- na. En viktig finsk kontakt hade man i ordföranden för Finsk-estniska vän- skapsföreningen, Urho Kekkonen,134 samme man som senare blev Finlands president. Eerik Laid skötte en del av den illegala verksamheten. Han samarbetade med Nationalkommittén i Estland och han hade ansvaret för den livliga småbåtstrafiken över Finska viken.135 Det var en inte helt lätt uppgift att förmå båtägare och besättningar att företa de ingalunda riskfria resorna, ty inom båda kategorierna fanns det såväl kämpande idealister som hårdföra affärsmän; enligt den tyska säkerhetstjänsten rörde det sig i det senare fallet om gamla spritsmugglare som kände farvattnen utan och innan. Tyskarna var för övrigt väl underrättade om vad som försiggick vid den norra kusten i Estland.136 Den ökande flyktingströmmen till Finland förde med sig en allt livligare brevväxling under april–maj 1943 mellan Helsingfors, Stockholm och Tallinn. I juni ansåg sig Warma tvungen att fara över till Stockholm för direkta över- läggningar. Det fanns många problem att dryfta; den svåraste frågan gällde motsättningar mellan vad Warma kallade ”de unga” och ”de gamla”. Den senare beteckningen syftade på de estniska politiker i eller utanför Estland, i första hand anhängare till Päts-regimen, som accepterade en form av icke-parlamentariskt styrelseskick. Men hit hörde också många av de politiker som höll fast vid de gamla men av Päts 1935 förbjudna partierna. De insåg nämligen hur nödvändigt det var att den nationella motståndsrörelsen kunde uppvisa en nå- got så när enad front. Mot dem stod ”de unga”. Flyktingarna till Finland bestod av unga män i värnpliktsåldrarna. De ansåg att Päts-anhängarna, enkannerligen Uluots och hans närmaste, genom sitt samarbete med tyskarna hade förverkat det estniska folkets förtroende och respekt.137 Deras frispråkighet i Finland vål-

134 Kriminalpolisens förhör 23.2 1950, Eerik Laid:s personakt HS 1222/60, Säpos arkiv, RPS; Warma 1971, s. 190f. 135 Laar 1993, s. 38. 136 Warma 1971, s. 202f. 137 Warma 1971, s. 212. 59

Bild 8. Många kom i små båtar som knappast var gjorda för gång i öppen sjö. Man räknade med att minst 2 000 personer drunknat under överfarten. Foto: Saaremaa Muuseum. lade bekymmer eftersom de tyska motgångarna på östfronten gjorde att relationerna mellan de tyska och finska regeringarna blev alltmera ömtåliga. Det kunde också bli skadligt för det hemliga samarbetet mellan den estniska och tyska underrättelsetjänsten, särskilt mellan Cellarius och Hellat/Talgre. Ytterst gäll- de det frågan hur motståndsrörelsen skulle kunna skapa en framtida underjordisk eller öppen estnisk regering. En sådan regering fick absolut inte bli uttryck för något ”klickväsen”, den måste ha en nationellt samlande karaktär. Det tycks ha varit trycket från Helsingfors och Stockholm som tvingade fram ett samarbete mellan Uluots-anhängarna och parlamentarikerna i Estland. Utlandsdelegationen i Helsingfors kom att spela en central roll i motstånds- rörelsen och detta bekräftades då Aleksander Warma och Eerik Laid togs upp som medlemmar av Nationella kommittén i Estland. I och med den rysk-finska separatfreden i mitten av september 1944 fick Estniska byrån en helt ny och stor uppgift: att på ett par veckor överföra 5 000 ester från Finland till Sverige, emedan risken var överhängande att den finska regeringen efter fredsslutet skulle tvingas utlämna alla ester till Sovjet.

Estniska kommittén i Stockholm Esterna i Stockholm blev från början en viktig del i motståndet mot den tyska ockupationsmakten i Estland. Det var vid ett möte i Stockholm som Heinrich Laretei, August Rei och Aleksander Warma den 24 september 1940 bildade 60

Eesti Vabariigi välisdelegatsioon, Estniska republikens utlandsdelegation, ”som skulle påbörja en diplomatisk aktion för att återställa Estlands självstän- dighet”.138 Kretsen i Stockholm bildades kring den forna beskickningens personal, ministern Heinrich Laretei och attachén Aksel Linkhorst, jämte den tidigare estniske ministern i Moskva, August Rei. Ett år senare, den 1 september 1941, samlades utlandsdelegaterna i Stockholm för att ta ställning till den situation som uppstått i och med Tysklands angrepp på Sovjetunionen i juni 1941. Strax före mötet hade det inträffat en händelse som skulle sätta djupa spår i de baltiska nationalisternas politiska agerande. Den 14 augusti utfärdade Winston Churchill och Franklin D. Roosevelt den så kallade atlantdeklarationen som skulle fastställa de yttersta målen för de båda ländernas utrikespolitik. Deklarationen underströk alla staters rätt till självständighet, inga landsgränser fick ändras såvida inte de människor som levde där frivilligt gick med på för- ändringen. Alla folk skulle också ha rätt att välja det styrelseskick som skulle råda i landet. Det var att se som ett svar på den av tyskarna förkunnade nya världsordningen. Vid sitt möte i Stockholm nådde de estniska diplomaterna ett enhälligt beslut ”att sträva efter att återupprätta den estniska statens självstän- dighet med hjälp av de allierade – Storbritannien och USA”.139 Med detta beslut hade man kommit på kollisionskurs med många politiker i Estland, inte bara med dem som öppet stödde nazistregimen, men också med dem som utan att acceptera den tyska ockupationen eller den tyska ideologin ändå ansåg att ett samarbete med tyskarna var den enda möjligheten för Estland att återupprätta sin självständighet. Den främste företrädaren för denna uppfattning var professor Jüri Uluots, den siste statsministern i det fria Estland. I november 1942, bildades i Stockholm en ny organisation som kallades ”Estniska Hjälp-Organisationen”. De bevarade stadgarna – på svenska – är undertecknade av Laretei, Rei och Linkhorst och dessutom av ytterligare flyktingar som anlänt till Sverige, fysikprofessorn Harald Perlitz från Tartu med maka, veterinären Arthur Herodes, bankdirektören Klaus Scheel från Tallinn samt fröken Margaretha Stenbock, en tysk-baltisk adelsdam som kommit till Sverige efter den ryska ockupationen 1940. Hon arbetade först inom sjömansvården, men fick snart anställning vid socialstyrelsen. Eftersom hon hade fått mycket god personkännedom om estniskt sjöfolk kom hon att anlitas av den svenska marinen och av försvarsstabens säkerhets- och underrättelsetjänst när det gäll- de att bedöma olika personers pålitlighet. Den nya organisationen sades ha till uppgift att tillvarata esternas ekonomiska och sociala intressen i Sverige. Det är möjligt att den kan ha fyllt också andra funktioner, men därom sägs inget i stadgarna.140 Från och med 1943 fick verksamheten en helt annan omfattning i och med

138 Warma 1971, s. 149ff. 139 Warma 1971, s. 173f. 140 Stadgarna, daterade 1.11 1942, som bilaga till försvunnet protokoll. Mapp 2, H. Lareteis arkiv, Baltiska arkivet, RA; Referat av samtal med M. Stenbock 2.5 1945, F1:17, Sandlerkommissionen, RA. 61 att antalet flyktingar ökade. Samtidigt utvecklades en samverkan mellan två skilda intressegrupper, den underjordiska estniska motståndsrörelsen och det svenska försvarets underrättelsetjänst.

Den svenska försvarsstaben och ﬂykten från Estland Försvarsstaben utgjorde i Sverige den samlande och högsta stabsfunktionen närmast under överbefälhavaren. Inom staben fanns sektion II som ansvarade för den militära underrättelsetjänsten med kommendör David Landquist som chef. Sektionen var i sin tur indelad i en inrikes- och en utrikesavdelning samt den s.k. centralbyrån eller C-byrån, den sistnämnda med ansvar för underrättel- severksamheten i angränsande länder. Dess chef var majoren Carl Petersén, som 1918 hade tjänstgjort i Finland under general Gustaf Mannerheims befäl, vilket garanterade mycket goda förbindelser med den finska underrättelsetjäns- ten. Peterséns närmaste medarbetare var kaptenen Helmuth Ternberg, tidigare officer på stat med inriktning på underrättelsetjänst och nu under kriget inkallad till tjänst på C-byrån. Ternberg hade nära kontakt med tyska Abwehr, sär- skilt dess byrå i Stockholm, och han hade varit inbjuden att besöka Baltikum och östfronten. Under detta skede hade spaningen haft till uppgift att spåra eventuella förberedelser för ett tyskt angrepp mot Sverige från öster. Det visade sig då att tyskarna i sådant fall hade tänkt sig att huvudstöten skulle sättas in från Tyskland och Norge medan det österifrån bara kunde bli fråga om någon diversionsmanöver av mindre jägarförband.141 År 1943 när krigsläget hade ändrats till Sovjets favör kom det emellertid nya signaler. Det fanns tecken på att tyskarna i hemlighet började förbereda en utrymning av Baltikum, något som i hög grad skulle komma att påverka det svenska försvaret. Det gällde att snabbt bygga upp en ny spaningstjänst i om- rådet, och det kunde lämpligen ske med hjälp av de flyktingar som i stigande antal började söka sig till Sverige. I slutet av maj 1943 kom den estniske redak- tören Jaan Ots via Finland över till Sverige. Han tillhörde motståndsmännen i Estland och han hade lovat att från Sverige upprätthålla kontakt med dem. Av en est vid namn Siniver fick Ots veta att en docent Dag Trotzig delade ut for- mulär bland flyktingarna i lägret vid Kummelnäs med frågor om förhållandena i Estland, dels om tyskarnas militära dispositioner, dels om befolkningens in- ställning till tyskarna. Ots tog kontakt med Dag Trotzig och föreslog att man skulle skicka en båt till Estland med pålitliga personer som kunde sätta sig i förbindelse med de ester som bäst kunde svara på Trotzigs frågor.142 En sådan resa kunde kombineras

141 Ericson 1995, s. 87ff.; Protokoll vid förhör med Ternberg 25.9 1946, F1:18, Sandlerkommis- sionen, RA; Schwarze 1993, s. 227ff, där Lena Svanberg ger ett porträtt av Ternberg och lämnar en skildring av miljön kring C-byrån. 142 Protokoll vid förhör med Jaan Ots 2.3 1945 i Jaan Ots personakt 455/44, Säpos arkiv, RPS. 62 med att man i Estland avhämtade personer som önskade lämna landet. Efter en tid meddelade Trotzig att han ordnat saken med de svenska myndigheterna. Ots vände sig då till f. attachén Aksel Linkhorst och till docenten Hans Ronimois och de lyckades samla ihop en del pengar så att de kunde anskaffa en båt. Sini- ver utsågs till kapten och han köpte en båt av en fiskare i Nynäshamn. Ots hade låtit trycka en tidning på estniska ”Päris Eesti” och han lämnade några hundra exemplar till Siniver att ta över till Estland. Samtidigt fick Siniver veta namnen på de personer han skulle uppsöka i Estland. Båten återvände efter fullbordat uppdrag till Sverige och då medförande fruarna till de i Sverige verksamma esterna Ots, Ronimois, Horm och Soom. I början av 1944 fick Linkhorst en för- frågan från Margaretha Stenbock, om han kunde låna ut båten till en est vid namn Georg Luth. Något senare, i mars, förmedlade Stenbock en förfrågan från två ester att få låna båten för att hämta sina familjer. Den togs då av tyskarna. Det visar sig att i varje fall dessa två sista utresor var planerade av den svenska försvarsstaben. En redan påbörjad hemlig kurirtrafik mellan Estland och Sverige, liksom en växande trafik för att hämta personer från Estland, öppnade goda möjligheter för försvarsstabens spaning i Baltikum. Mycket av handläggningen kom att skötas av sekreteraren Sigfrid Sandberg, god vän med Trotzig sedan de mötts i Baltikum. Ytterligare två värnpliktiga drogs in i verksamheten, Sixten Hepp- ling och Bengt Lybeck. De blev inkallade till tjänstgöring vid försvarsstaben. Officiellt sades de vara anställda vid socialstyrelsen, men de arbetade i själva verket för försvarsstaben och fick där ta ansvar för trafiken över Östersjön. De- ras uppgift var främst att sköta kontakterna med balterna. Det var en ingalunda lätt uppgift. Särskilt känslig var frågan om största möjliga sekretess ställd mot kravet på information till andra berörda myndigheter. Chefen för C-byrån, major Petersén, lade fram sina synpunkter i en skrivelse till sin närmaste överord- nade:143 Var och en som illegalt sändes ut ur landet bör dessförinnan i minsta möjliga grad komma i kontakt med svenska myndighetspersoner. Det kan innebära fara om den utskickade blir tagen och kraftigt förhörd och därvid har något att förtälja om svensk militär, säkerhetstjänst, tull, sjöpolis. Den utresande bör bibringas uppfattningen om att hava undflytt varje svensk officiell kontroll. Kanske var Sandberg alltför ivrig att följa sin chefs intentioner, kanske var han inte helt insatt i det regelsystem som gällde för passage genom Stockholms skärgård. Ett par av hans båtar stoppades av marinpolisen som bland annat lade beslag på ett hundratal brev som man påträffade. Båtarna fick dock fortsätta sedan Sandberg lämnat vissa uppgifter om bakgrunden. Händelserna ledde till att försvarsstaben fick motta ett par ampra promemorior från den civila Allmänna säkerhetstjänsten, där det ställdes som ”ett oeftergivligt villkor” att trafiken

143 Chefen C-byrån till chefen sektion II 29.7 1944. F VIIIe, Vol. 13 ”Svensk underrättelsetjänst i Baltikum”. Försvarsstabens säkerhetsavdelning, Högkvarteret, Stockholm. 63 skulle komma under fullt tillfredsställande kontroll från säkerhetspolisens sida.144 Antalet estniska flyktingar hade ökat i Sverige och behovet av en fastare organisation kändes allt starkare. I Stockholm fanns i början av år 1944 det gamla Eesti Selts, Estniska sällskapet, samt den tämligen nybildade Estniska Hjälpor- ganisationen och en huvudsakligen humanitär organisation, Baltiska Förbun- det, med professor Birger Nerman i ledningen. Men ingen av dessa samman- slutningar kunde svara mot de krav som den aktuella situationen i Estland kräv- de. Troligen kände man också till i Stockholm att motståndsrörelserna i Estland höll på att under mars månad samla sig till en gemensam organisation, Estniska Republikens Nationalkommitté. Det fanns ännu ingen estnisk tidning i Sverige, men genom telefonsamtal och personliga kontakter lyckades man den 23 mars 1944 få ihop ett sjuttiotal personer. Sammankomsten blev något dramatisk. Den började med att ordfö- randen i Estniska sällskapet, kapten Leo Laurson, protesterade mot samman- kallandet, som skett utan sällskapets vetskap. Inledande talare var förre talmannen i estniska riksdagen, Rudolf Penno, som nyligen kommit över till Sverige. Han gick i kraftfullt svaromål och menade att det behövdes en organisation för upplysningsarbete både i Sverige och i Estland. Dessutom måste man samla in pengar som kunde göra det möjligt för den tidigare estniske ministern i Stock- holm, Heinrich Laretei, att fortsätta sitt politiska arbete. De närvarande beslutade så att bilda Eesti Komitee, Estniska kommittén, med Rudolf Penno som ordförande. Bland ledamöterna i övrigt återfinns personer som litteraturprofes- sorn och författaren Gustav Suits, docenten Harald Ronimois och förre atta- chén Aksel Linkhorst. Av många ester sågs kommittén som alltför orienterad åt vänster och åt västmakterna, detta gällde särskilt Päts-anhängarna med förre talmannen Otto Pukk i spetsen, så de höll sig utanför. Kommitténs viktigaste uppgift blev att få till stånd en estnisk tidning i Sverige samt att etablera kontakt med de svenska myndigheterna dels för att hjälpa flyktingarna i deras nya tillvaro, dels för att underlätta förbindelserna med motståndsrörelsen i hemlandet. I den mån den sistnämnda typen av verksamhet skedde i samförstånd med den svenska försvarsstaben får man anta att den inte avsatte några spår i kommit- téns protokoll.145 Den hemliga trafiken på Estland och Baltikum blev tidigt känd för ryssarna vilket de påtalade för den svenska ledningen genom att låta publicera en rad synnerligen välinformerade artiklar i de svenska kommunisternas tidning Ny Dag. Detta föranledde en lång rad utredningar från svenska regeringens sida, utredningar som fortsattes även efter krigsslutet. Svaret från försvarsstaben

144 Allmänna säkerhetstjänsten, Promemorior 15.5 och 3.7 1944, F1:17, Sandlerkommissionen, RA. 145 Vid mitt besök hos Eesti Komitee 2001 framgick det att protokollen för kommitténs äldsta tid hade förstörts eller försvunnit. Skriftväxlingen med Ostkustens marindistrikt angående passersed- lar för de estniska båtarna fanns dock kvar, liksom det stora kartoteket över alla de estniska flyktingarna i Sverige, ett material som Karl-Jüri Seim för närvarande håller på att lägga in på data. 64 gavs i en hemlig PM med redovisning av ”trafiken” österut, där det hette att det till Estland utgått 13 expeditioner mellan den 16 februari och den 24 augusti 1944, alla under täcknamnet ”Erik”. En närmare granskning ger anledning till visst tvivel. Det finns två listor som båda omfattar 13 expeditioner men listorna är delvis olika. Uppgiftslämnarna, kommendör David Landquist som var chef för sektion II, och kapten Artur Johansson, som skötte försvarsstabens verksamhet från Gotland, uppger liksom kapten Helmuth Ternberg, biträdande chef för C-byrån, att trafiken började i februari 1944. Carl Petersén, chefen för C-byrån, säger däremot att expeditionen med Siniver på hösten 1943 var den första. Den samlade informationen gör det ändå möjligt att, trots vissa motsägelser, få ett grepp om själva organisationen. Operationerna leddes av Petersén, Tern- berg och Johansson i samverkan med enstaka ester, framför allt överste August Rattiste, senare med Estniska Kommitén. Genom att en av kontaktpersonerna var ledamot i kommittén så kom den att dras in i verksamheten, vilket gjorde de svenska officerarna misstänksamma. De fann att det var för mycket prat och intrigerande inom kommittén och de fruktade att ryssarna kunde ha tillgång till informatörer inom organisationen. Varifrån informationen nu kom, av det ryska spaningsmaterialet framgår att ryssarna var väl informerade om i varje fall Margareta Stenbock och hennes verksamhet liksom om hennes samarbete med den svenska spaningstjänsten. Hon åberopades i dessa källor ofta som ”grevinnan”.146 Petersén och Ternberg tog aldrig själva kontakt med kommittén utan dessa kontakter sköttes alltid av fyra värnpliktiga på socialbyrån: Dag Trotzig, Sig- frid Sandberg, Sixten Heppling och Bengt Lybeck, kanske mest av Sandberg, då Trotzig plötsligt avled den 31 augusti. De lämnade nästan dagligen muntliga rapporter till Petersén och Ternberg. Sammanlagt skulle fyra agenter ha land- satts i Estland, likaså hade personer tagits till Sverige för närmare utfrågning. Man skickade med radioutrustning som enligt Petersén skulle användas endast vid direkt krigshot mot Sverige. Men allt tyder på att radiosändarna kom till an- vändning i kontakterna med den estniska motståndsrörelsen för att bestämma tid och plats för landsättningarna. Som kaptener på resorna till Estland fungerade Albert Vartra och Georg Luth. De var slutgiltigt utvalda av Petersén men informationen om dem hade samlats in av Margareta Stenbock och av Trotzig och Sandberg genom deras kontakter med balterna. På samma sätt tog man ut besättningarna. Båtarna ordnades genom esternas försorg, men även i det fallet låg det avgörande ordet hos Petersén. Mot slutet avgick de flesta båtarna från Gotlands östkust och det krävde särskilda åtgärder. En grupp ester inkvarterade i Slite eller någon annan hamn på Gotland skulle snabbt väcka uppmärksamhet och därför fördes dessa besättningar över från Stockholm till Gotland alldeles innan expeditionen skulle avgå. Det var kapten Artur Johansson som fick uppgiften att ordna detta.

146 Utförlig information om Stenbock i NKGB:s spaningsmaterial. Jürjo 1996, s. 29. 65

Landsfiskalen i Slite, Berthil Bonde, var informerad om verksamheten, men han var inte direkt involverad. I Stockholms skärgård var poliskommissarien i Nynäshamn, Torsten Åkesson, den person som höll kontakt med Trotzig och Sandberg.147 När de av försvaret utsända båtarna återvände till Gotland, visade det sig att det fanns ett antal flyktingar med ombord. Försvarsstaben förklarade först att det rörde sig om 150 personer, men andra uppgifter, bland annat från en lettisk färdledare, gav en siffra på över 1 000 personer. En sammanställning som åt- följde Artur Johanssons senare vittnesmål inför Sandlerkommissionen stannade vid 1 032 personer varav 192 från Estland.148 Om innehållet i de rapporter som lämnades vet vi nu inte mycket, det mesta torde ha bränts efter kriget, men försvarsstaben var uppenbarligen mycket nöjd med det arbete som överste Rattiste utförde. Enligt de redogörelser som chefen för försvarsstabens sektion II lämnade, skulle verksamheten ha upphört i början av oktober månad 1944, men i C-byråns arkiv kan man finna att bevarade kart- skisser och fotografier från Estland hade levererats ännu i november samma år.149 Den svenska försvarsstaben kom alltså på ett tidigt stadium i kontakt med esternas kurirbåtstrafik Sverige–Estland. Det främsta syftet med denna trafik var att etablera kontakt mellan motståndsledningen i Estland och Stockholm, och det skedde i form av en livlig brevväxling. När marinpolisen stoppade en båt som utgick från Sandhamn den 14 april så beslagtogs ett hundratal brev.150 I August Reis och Heinrich Lareteis brevsamlingar speglas mycket av den information som på detta sätt färdades över Östersjön. Utförligt, nästan litet om- ständligt, behandlas där de mest aktuella politiska frågorna. Utförligheten låter sig förklaras av att situationen var ytterligt komplicerad och att sammanhåll- ningen inom motståndsrörelsen inte fick äventyras genom oförsiktiga uttalanden eller formuleringar som kunde missförstås eller misstolkas. Dessutom fanns alltid risken att breven kunde komma i tyskarnas händer, och därför an- vändes kodnamn för de personer som omnämndes i breven.151 För att undkomma de tyska bevakningsfartygen vid den estniska kusten an- vändes snabbgående båtar. Svensk militär personal uppbringade den 23 juni en racerbåt med fem ester ombord, vilka vid förhör hos marinpolisen sade sig vara utskickade av sekreterare Sandberg i socialstyrelsen.152 Det svenska försvaret hade alltså ett nära samarbete med motståndsrörelsen

147 Förhörsprotokoll med Åkesson 11.4 1946, F 3:2, Förhörsprotokoll, Sandlerkommissionen, RA. 148 F 1:17, Sandlerkommissionen, RA. 149 F IV, Vol. 7 ”Fotografier och skisser. Baltikum”. C-byrån, Försvarsstabens arkiv, Hemlig del. KrA. 150 Allmänna säkerhetstjänsten, Centralbyrån, PM 15.5 och 3.7 1944, F1:17, Sandlerkommissio- nen, RA. 151 Heinrich Lareteis samling, kapsel 9 och August Reis samling, kapsel 5 och 7, Baltiska arkivet, RA. Delar av denna brevväxling finns nu utgiven i Tõotan ustavaks 2004. 152 Allmänna säkerhetstjänsten, Centralbyrån, PM 3.7 1944, F1:17, Sandlerkommissionen, RA. 66 i Estland. En viktig länk i det samarbetet blev radiokontakterna över Östersjön. Inom den estniska motståndsrörelsen så var det Ülo Jõgi, Toomas Hellat och Leo Talgre som ansvarade för dessa kontakter. När Toomas Hellat i april fick höra talas om kurirbåtstrafiken på Sverige blev han intresserad och bad att få komma över ett par dagar till Stockholm. Hans önskan understöddes livligt av Jaan Ots som redan befann sig i den svenska huvudstaden. Hellat hade av eng- elsmännen blivit ombedd att skriva en redogörelse om krigsläget i Estland. Samarbetet mellan England och Sovjet knakade betänkligt i fogarna och eng- elsmännen började se sig om efter andra samarbetspartner inom Baltikum. I slutet av juli var det dags för avfärd. Från kusten söder om Hapsal hämta- des Hellat och några medresenärer från motståndsrörelsen av en fiskare som i sin båt tog dem ut till ett öde skär, och där, dold mellan några sjöbodar, låg en nu gråmålad racerbåt som strax började färden västerut. Vid middagstid passe- rade den sundet mellan Dagö och Ösel och klockan två följande natt kom den fram till Landsort i Stockholms skärgård där passagerarna sedan hölls ”fångna” i en av befästningarna. Svenskarna bemötte dem hela tiden vänligt och artigt. Följande morgon fördes de av marinpolisen till Nynäshamn, där polisen tog över ansvaret. Poliskommissarie Torsten Åkesson var den säkerhetsansvarige på platsen och han överlämnade senare, efter kriget, till Sandlerkommissionen den polisrapport som då upprättades. Den innehöll en lista över passagerarna och det intressantaste med den listan är att den saknar namnen på några passagerare. Jag har nämligen tillgång till den amerikanska säkerhetstjänstens rapport från samma tillfälle, och den överensstämmer i huvudsak med den svenska, dock med den skillnaden att namnen på fem representanter för den estniska motståndsrörelsen som var ombord – bland dem Toomas Hellat – saknas på den svenska sidan; dessa gäster skulle helst inte synas i det svenska materialet. Esterna fördes med tåg till Stockholm där de på stationen möttes av Jaan Ots och August Rattiste samt av Sigfrid Sandberg från försvarsstaben/socialstyrelsen. Sandberg försåg Hellat med matkuponger och med ett upphållstillstånd som han försäkrade inte skulle lämna något som helst spår i den svenska admi- nistrationens papper i övrigt. Rattiste bjöd honom på restaurang och ringde därifrån till en ”kapten Svens- son” med anknytning till den svenska spaningstjänsten. Troligen åsyftas en man med militär bakgrund, Tage Svensson, som arbetade på Försvarets Radio- anstalt, där han ansvarade för kontakterna med C-byrån och skötte en del ytterst hemliga operationer.153 Hellat fick sedan träffa sammanlagt fyra personer från radioanstalten och överlämnade kartor från Estland och en förteckning över Haukka-agenter. I gengäld fick han löfte om svensk radioutrustning. Man utbytte chiffer och bestämde tider och frekvenser för sändningarna. Episoden visar vilket utomordentigt stor förtroende som Rattiste åtnjöt i den svenska för- svarsstaben. I sina memoarer från 1960-talet yttrar sig Hellat något nedlåtande om sina svenska samarbetspartner. Van som han var vid ett snabbt agerande så

153 Beckman 2002, s. 194f. 67 som kriget krävde, fann Hellat svenskarna något tröga och byråkratiska i sin handläggning. Men i stort sett gick det hela smidigt och svenskarna lovade att Hellats och Talgres fruar skulle få komma i säkerhet till Sverige. Esterna fick också en radiostation i Sverige med vilken de kunde hålla kontakt. Det visade sig att denna station tillhörde Försvarets Radioanstalt. Från svensk sida fanns åtminstone planer på att dessutom upprätta en station på Gotland.154 I Stockholm tog Hellat också kontakt med chefen för den brittiska underrät- telsetjänsten i Stockholm, nämligen Alexander McKibben. Han hade under mellankrigstiden varit en känd trävaruhandlare i Tallinn och talade tyska, estniska och ryska. Nu hade han fått ta hand om den brittiska underrättelsetjänsten i Baltikum, kanske främst i Lettland och Litauen, men han hade också goda kontakter med tidigare estniska officerare.155 Också den amerikanska beskickningen i Stockholm kunde bli intressant för ett framtida samarbete. Här upp- sökte Hellat den amerikanske pressattachén, Harry Carlsson, som tidigare hade försett Heinrich Laretei med lämplig radioutrustning för att kunna avlyssna ra- dioprogrammen i Estland.156 Med detta har vi närmat oss ytterligare en mycket viktig aktör vid operationerna i Baltikum.

USA och kurirbåtarna till Estland Den 22 januari 1944 lät president Roosevelt inrätta War Refugee Board (WRB) med uppgift att rädda judar och andra förföljda minoriteter undan tyskarnas förföljelser. Redan några dagar senare fick det amerikanska sändebudet i Stockholm, Hershel Johnson, instruktioner att ta kontakt med de svenska myndigheterna för att få klarhet i om denna organisation kunde tillåtas verka i Sverige. Han uppsökte kabinettssekreterare Boheman på UD och informerade honom personligen om Roosevelts uppdrag. Boheman svarade att en tidigare fastlagd policy från svensk sida var att på alla sätt stödja dem som flydde från nazisternas tyranni. Detta skulle nu bekräftas och Boheman sade sig vara över- tygad om att den svenska regeringen skulle samarbeta enligt det av president Roosevelt uppgjorda programmet.157 Den 28 mars utnämndes Iver Olsen att som Roosevelts särskilda ombud företräda WRB i Stockholm. Den amerikanska underrättelsetjänsten Office of Strategic Services (OSS) hade öppnat ett kontor i Stockholm i december 1943 och även till denna organisation knöts Iver

154 Från 1.3 1944 finns en PM rörande en överläggning mellan Åke Rossby från FRA och Hellmuth Ternberg från C-byrån och en radioingenjör Bertil Arvidsson om radiospaning på Baltikum. McKay 2003, s. 204f.; Vid en förfrågan hos Försvarets Radioanstalt huruvida man kunde tänkas hitta eventuella ytterligare spår av denna verksamhet i arkivmaterialet, upplystes jag om att det ty- värr inte fanns några handlingar i ärendet. Nu levande medarbetare vid radioanstalten har förklarat att de aldrig hade hört talas om dessa kontakter. Sekretessen har på denna punkt varit sträng. 155 Jõgi 1995, s. 150f.; Bower 1989, s. 57ff.; Dorril 2000, s. 268, s73. 156 Laretei 1970, s. 258f. 157 H. Johnson till Dep. of State 13.2 1944, WRB, Box 45, RL. 68

Olsen med särskilt ansvar för Baltikum.158 Den svenska huvudstaden var vid denna tid ett centrum för allsköns spionage i Europa och OSS hade ett femtiotal anställda som i huvudsak arbetade vid beskickningen. En av de uppgifter som förelades Olsen var att få igång en evakuering från Baltikum.159 Nästan omgående tog Olsen kontakt med balterna och etablerade tre ”eva- kueringskommittéer”. I den estniska satte han in Heinrich Laretei såsom den inför honom ansvarige tillsammans med översten August Rattiste och journa- listen Jaan Ots. De fick 50 000 dollar att användas under tre månader och deras uppdrag blev att från Estland hämta över till Sverige ”politiker, intellektuella och andra flyktingar”.160 När man ser namnet Rattiste så står det klart att amerikanarna var beredda att hjälpa balterna inte enbart av människokärlek. Det måste ha varit ett starkt intresse för dem, liksom det tydligen var för engelsmän- nen, att få fram information om den politiska situation i Baltikum, om det tyska försvaret och om dess agerande. Men troligen fanns det inom den amerikanska militära ledningen en stark önskan att samla in information också om Sovjet- unionen. Både Churchill och Roosevelt hade en gentlemannamässig inställ- ning: man spionerade inte på sina allierade. Stalin hade inga sådana betänklig- heter, utan Sovjet skaffade sig information inom de flesta ledande myndigheter i London och Washington. Varken USA eller Storbritannien hade alltså vid denna tid någon information om vad som sades eller försiggick i Moskva.161 Churchills och Roosevelts inställning kunde inte ses med gillande av de civila och militära chefer som ansvarade för spaningen utomlands. Det var troligen sådana kretsar som initierade ett samarbete med tidigare estniska officerare inriktade på underrättelseverksamhet vilka skulle kunna ge amerikanare och eng- elsmän avsevärt ökade kunskaper om Sovjetunionen, dess försvar och dess politiska planering. Vid amerikanska ambassaden i Stockholm företrädde alltså Iver Olsen ock- så OSS, som vid denna tid samverkade med SIS, den engelska underrättelse- tjänsten. I detta samarbete inbegreps med stor sannolikhet även den svenska försvarsstabens underrättelsetjänst.162 Hos den ryska säkerhetstjänsten, i

158 War Report of the OSS 1976, s. 146. Enligt uppgift som jag fått från National Archives i Wash- ington D.C. skulle det finnas omkring 50 kubikfot handlingar rörande OSS i Stockholm. Om det goda samarbetet med de svenska myndigheterna vittnar ett uttalande i ett memorandum för presidenten. Där redovisar chefen för OSS, William J. Donovan, inför den nytillträdde presidenten Harry S. Truman något om den verksamhet som OSS bedrivit i Sverige under kriget och han slutar: ”The success of these activities was in large measure due to the attitude of the Swedish Govern- ment with whose knowledge and tacit consent they were undertaken.” Office Memorandum 17.7 1945, OSS, HQ, M1642, Roll 62, frame 118–1123, National Archives, USA; Se även Ottosson 1991, s. 124ff. 159 Morse 1967, s. 313ff.; Wyman 1984, s. 229f.; Kangeris 1985. Jag vill tacka Kangeris för vänlig- heten att ställa sin ej publicerade uppsats till mitt förfogande. Han har dessutom låtit mig ta del av hans fotokopior från Franklin D. Roosevelt Library & Archive i New York, här åberopat med för- kortningen RL. 160 H. Johnson till Secretary of State 26.5 1944, WRB, Box 45, RL. 161 Andrew 1995, s. 145. 162 Se not 36 ovan. 69

NKGB:s material om Toomas Hellat, finns uppgifter om att det vid vissa expeditioner till Baltikum färdades representanter för den engelska, amerikanska och svenska underrättelsetjänsten i samma båt. Detta var en fråga som rimligen måste komma upp på regeringsnivå och i det amerikanska materialet uppges att minister Herschel Johnson vände sig till den svenska regeringen för att den skulle ge dessa båtar fri passage genom kustbevakningen liksom att de skulle få anvisningar för att undvika det svenska sjöförsvarets mineringar. Om allt detta sägs inte ett ord i den utredning om säkerhetstjänstens arbete som regeringen beordrade (den s.k. Sandlerkommissionen), varken i den tryckta eller den otryckta utredningen, och man finner inte heller ett spår av sådan verksamhet i dess bevarade arbetspapper. Det förekommer heller inga uppgifter i denna riktning i det material inom den svenska försvarsstabens arkiv, i varje fall inte i det material som hittills blivit tillgängligt. Hanteringen har uppenbarligen skötts synnerligen professionellt, vilket framgår av en tackskrivelse som Olsen, när han hade lämnat Stockholm för Haag, fick motta från en av sina amerikanska chefer:163 Jag vill särskilt tacka dig för ditt arbete under de sista månaderna av WRB:s operationer, för i den rollen framstår din handläggning särskilt livligt för mig personligen. Din framgångsrika handläggning av ytterligt delikata och hemliga förhandlingar under dessa månader, dina förbindelser med den svenska regeringen och med enskilda eller internationella agenturer var alltigenom prestationer som vittnade om duglighet. När det gällde finansieringen menade Olsen att balterna skulle vända sig till den allmänna opinionen i Amerika, dock utan att nämna Laretei eller andra politiskt uppbundna personer; det skulle ses som en vädjan om hjälp direkt från de berörda flyktingarna. Detta var kanske mest att se som en dimridå för att täcka verkligheten som i detta fall innebar statliga amerikanska utbetalningar till esterna i början av juni på sammanlagt 110 000 svenska kronor. Vissa be- talningar gjordes via transaktioner med Texaco Oil och Goodyear, allt i avsikt att dölja varifrån pengarna kom.164 USA såg samtidigt till att skaffa sig information om läget i Estland. Det skedde bland annat via en lång PM av Arvo Horm om de estniska flyktingarna i Sverige, en PM som Herschel Johnson skickade över till den amerikanske utrikesministern.165 Det fanns också goda skäl för esterna att söka samarbete med USA. Den av Storbritannien och USA gemensamt proklamerade Atlantdeklarationen den 14 augusti 1941 hade kommit att utgöra själva grunden för esternas förhoppningar om hjälp utifrån. I Stockholm hade man tidigt börjat ett samarbete med USA:s beskickning, och det samarbetet hade alltså resulterat i betydande och betydelsefull ekonomisk hjälp. För pengarna köpte Jaan Ots från en firma ”Sjöexpress” två snabbgående ut-

163 William O’Dwyer, Executive Director, till Iver Olsen 14.7 1945, WRB, Box 30, RL. 164 Iver Olsen, Special Account for Baltic Relief Operations 29.5 1944, WRB, Box 73, RL. 165 Hershel Johnson till Secretary of State 2.6 1944, WRB, Box 45, RL. 70 flyktsbåtar som döptes till OK1 och OK2. Befälet fick sjökapten Heinrich Rang. Båtarna lades i Nynäshamn och en estländare, advokat Oskar Hendrik- son, som kunde tala svenska, sattes att övervaka manskapet och att sköta kontakterna med svenska myndigheter. Han hade mest att göra med Sandberg och Heppling, som alltså arbetade för försvarsstabens C-byrå, men som hade en placering på socialstyrelsen som täckmantel. Poliskommissarien Torsten Åkes- son i Nynäshamn var delvis informerad om verksamheten. Bensin och smörj- olja köptes mot kuponger som Rattiste fått från Sandberg och Heppling och be- talades med pengar ur ”lareteiska fonden”, troligen en omskrivning för de amerikanska pengarna. Man påbörjade transporterna med en mindre båt OK1 och Olsen kunde redan i början av juli rapportera till sina överordnade i Washing- ton D.C. att allt hade fungerat tillfredsställande med undantag av den svenska försvarsstaben som skickat en båt rakt i ett nylagt svenskt minfält. Lyckligtvis blev esterna omgående arresterade av den svenska marinpolisen.166 Mellan den 29 juli och 14 september forslades 175 personer över till Sverige med OK2. I början var det enkla människor men senare, enligt Åkesson, mera burget folk. Med den sista resan den 14 september följde Eerik Laid som illegalt vistades i Estland och som, med tanke på det förestående finsk-ryska fredsslutet, inte vå- gade återvända till sina uppgifter i Helsingfors. När Laid väl kommit fram till Nynäshamn måste han tämligen omgående återvända till Estland med OK2 och denna gång med uppdraget att hämta hem den underjordiska regeringens medlemmar som väntade vid Matsalu-viken på Estlands västra kust. Men manskapet vägrade att ställa upp för ännu en resa och man måste skaffa ny besättning. Väl framme vid Dagö fick man ett propeller- haveri som orsakade ytterligare försening. Under tiden hade den ryska armén ryckt fram till kusten och regeringsmedlemmarna hamnade i rysk fångenskap. Ensam klarade sig statssekreteraren Helmut Maandi som den 30 september togs ombord på mahognyracern, vilken i sin nya skepnad som OK2 hade för- setts med grå kamouflagefärg.167

Den estniska intelligentian räddas till Sverige Frågan om en evakuering av ester hade aktualiserades från amerikanskt håll och ester var engagerade i operationen. Men hur såg man då från estnisk sida på frågan om en eventuell evakuering eller flykt till Sverige? Den svenska polisen försökte förhöra flyktingarna om stämningsläget i Estland men de var räd- da och försiktiga att säga något som de trodde kunde förarga de svenska myn-

166 I. Olsen till John W. Pehle, Executive Director vid War Refugee Board, 3.7 1944, WRB, Box 73, RL. 167 Nynäshamns polis, rapport 29.7 1944, Förhör med Torsten Åkesson inför Sandlerkommissio- nen 11.4 1946. Båda i F1:17, Sandlerkommissions arkiv, RA; Förhör med Jaan Ots 2.3 1945, Jaan Ots personakt 455/44, Säpos arkiv, RPS; Maandi 1988, s. 1390, 1395 och 1401f. 71 digheterna. Men nu har vi tillgång till en källa från Estland som tydligt klargör människornas reaktioner inför kriget. Jaan Roos hette en lärare, skriftställare och bibliofil som under slutet av den tyska ockupationen i Estland fattade det inte helt ofarliga beslutet att börja föra dagbok. Han bodde vid Paide mellan Tartu och Tallinn, men befann sig ofta på rörlig fot. Han talade med många som han mötte och förhörde sig om deras tankar och förhoppningar. Ännu i april 1944 förkunnar han: ”Hela folkets inställning är klar. Ingen har en tanke på att lämna sitt hem, när fronten närmar sig.” Detta visade sig vara en tanke som många strax var beredda att överge när fronten senare verkligen ryckte närma- re. Redan i augusti skriver han att i Tartu rådde full panik. Människorna flydde oavlåtligt ut ur staden. Till Tallinn hade samlats omkring 10 000 flyktingar i hopp om att kunna komma vidare till Finland och till Sverige. Roos fann pani- ken ”märklig” (imelik). Ena dagen sade människorna att de aldrig skulle fly och redan nästa dag befann de sig på full flykt undan ryssarna.168 Man får ju ta i be- aktande att det var ett fruktansvärt svårt beslut som alla dessa människor skulle fatta. De skulle överge sina hem och allt vad de byggt upp under ett helt liv. De skulle skiljas från fränder och vänner, de kära husdjuren inte att förglömma. Där fanns också nationella och patriotiska strömningar. I Estland var det många som stod främmande inför tanken på en flykt till Sverige med motive- ringen ”kamp vid fronten i stället för flykt till kaféerna i Stockholm”.169 Sekre- teraren i Estniska Hjälporganisationen, Arvo Horm, har berört frågan. I oktober 1944 överlämnade han tillsammans med minister August Rei och bankdirektör Klaus Scheel en promemoria till Estniska kommittén och i den heter det:170 Undertecknade har alltsedan hösten 1943 med vredgad bitterhet kämpat mot den lik- giltighet och oengagerade mentalitet, som särskilt markant rådde bland ledande ester i Finland samt delvis även i Sverige, när det gällde frågan om en omfattande evakuering av ester till Sverige och Finland. Det är inte vår avsikt att förebrå någon någon- ting. Men vi måste bestämt understryka det faktum att den mentalitet som vuxit fram ur kortsynta önskedrömmar, tron på ”under” och tankeakrobatiskt bollande med ”möjligheter” och som i kraftiga doser injicerades i det estniska folket från Finland, mera i tysthet och i vagare formuleringar även från Sverige, i väsentlig utsträckning grumlade, försvagade och förvillade tusentals estniska ungdomars, mäns och kvin- nors enkla realistiska och klara beslut: att lämna sitt till fanatiska jättegrannars sprat- teldocka degraderade och förslavade land, för att från annat, friare forum fortsätta kampen för sitt lands frihet och rätt att leva. Hur Heinrich Laretei bedömde frågan i augusti 1944 framgår av hans brev till Nationalkommittén i Estland. Han menade att de ledande politikerna ännu inte borde lämna landet, men man fick vara beredd på att de i sista minuten skulle bli tvungna att fara. Däremot kunde intelligentian komma över redan nu för att inte skapa panik genom en flykt i sista stund. En del fiskare måste också föras ut, inte för att de på något sätt var i fara, men för att de och deras båtar skulle

168 Roos 1997, s. 28 och 55ff. 169 Hellstedt till Bexelius 17.11 1944 med citat ur ett brev från tidigare professorn i svenska språket och litteraturen vid Tartu universitet, Per Wieselgren, P 40 R, 1920 års dossiersystem, UD, RA. 170 Horm 1965, s. 22f. 72 bli behövliga för senare transporter. Det var svårt att få fram de pengar som be- hövdes för att sätta båtarna i rörelse. Det kostade flera hundra modiga kronor per person, pengar som man fick samla ihop med stort besvär.171 Laretei skulle snart bli tvungen att själv gå till handling i frågan om evakueringen. Det hände nämligen att chefen för Statens utlänningskommission, Bexelius, från kapten Laurson i Estniska sällskapet hade fått en förfrågan om inresevisum för 1 000 ester med anförvanter i Sverige. Kommissionens styrelse beslutade att ge visum för högst 1 000 personer efter individuell prövning under förutsättning att regeringen – vars uppfattning i denna fråga man skulle in- hämta – inte hade något att invända. Bexelius föredrog ärendet i statsrådsbered- ningen och fick där tydligen klartecken.172 I Heinrich Lareteis arkiv finns ett koncept från 1944. Texten är på estniska liksom en påteckning som säger ”Konfidentiell hänvändelse till den svenska regeringen med en anhållan att baltiska flyktingar ges politisk asyl”. Det är uppenbarligen fråga om en hänvändelse till Laretei (mottagaren kallas nämligen herr beskickningschef Ð härra saadik) att han skulle vända sig till kung Gustav V och hans regering. Svenskarna skulle tillåta, ja även hjälpa, balterna att med båt komma över Östersjön till Sverige. Ministern skulle göra detta på det sätt han kunde finna lämpligast, och de tänkta utställarna av denna skrivelse förkla- rar att allt detta skall hållas strängt förtroligt. Så står det i skrivelsens slutfor- mulering vilken överensstämmer närmast ordagrant med en skrivelse den 1 augusti 1944 i vilken estniska flyktingorganisationer i Helsingfors vänder sig till den estniske tidigare beskickningschefen där, Aleksander Warma. Han uppmanas göra en hänvändelse till den finska regeringen och begära att estniska flyktingar skall evakueras från Finland, särskilt då hustrur och barn till de estniska soldater som kämpar som frivilliga i den finska armén. Skrivelsen vidarebe- fordrade Warma redan den 3 augusti till den finske biträdande utrikesministern P. J. Hynninen.173 Den 3 augusti riktade esterna i Stockholm en likartad skrivelse – på svenska – inte till Laretei utan till minister Rei. Den är undertecknad av sex personer med anknytning till kretsen kring Estniska kommittén med dess ordförande Rudolf Penno som första namn. I skrivelsen gör man en hänvisning till det brev som den svenska kungen nyligen skrivit till amiral Horty i Ungern med en bön för de ungerska judarna. Nu hoppas esterna att den svenska regeringen skall räcka en hjälpande hand även till det estniska folket och då särskilt till en del av detta folk:174 Det är det estniska folkets bästa och värdefullaste del, vars liv hotas av den allra största fara i händelse av en ny sovjetockupation, nämligen det bildade skiktet och de ledande personerna i alla samhällsskikten. Det finnes bland dem vetenskapsmän,

171 Laretei till Nationalkommittén 27.8 1944, Fasc. ”Rahvuskomitee”, Kapsel 9, Lareteis samling, Baltiska arkivet, RA. 172 Protokoll 28.7 1944 § 3, A1 A:1, Kanslibyrån, Statens utlänningskommission, RA. 173 Warma 1971, s. 267ff. 174 HP 1 Ee, 1920 års dossiersystem, UD:s arkiv, RA. 73

författare och konstnärer, vars verk funnit erkännande långt utanför Estlands grän- ser. Denna elit, som varit bärare av folkets frihetskärlek och patriotiska sinne och hela tiden avhållit sig från samarbete med den tyska ockupationsmakten, hotas nu av den allvarligaste fara att bli krigets oskyldiga offer, eftersom tyskarna säkerligen ej skola företaga något för deras räddning. Skrivelsen har i befintligt skick överlämnats till svenska UD där den fått en stämpel som inkommande handling redan den 4 augusti. Ytterligare en stämpel finns på papperet, Exc. Vidit, vilket innebär att den uppvisats för utrikesminister Günther. Redan på våren 1944 hade frågan om ett överförande av estnisk intelligentia blivit aktualiserad av Trotzig i hans kontakter med esterna. Det finns också en uppgift att frågan varit föremål för överläggningar i juli. Nu hade den i ett slag förts upp på högsta politiska och administrativa nivå. Bland Lare- teis papper kan man finna överslag vilka inom detta elitskikt som skulle räddas över till Sverige. De tilltänkta räddningsobjekten är uppdelade på 19 kategorier med förslag om antalet personer inom varje kategori som i första hand borde föras i säkerhet:

Nationell och lokal myndighet 52 Agronomer, jägmästare, fiskeriintendenter 53+9+1 Industri, handel 75 Transport Ð Bankväsen 49 Sjuk- och socialvård 90 Undervisning 8 Universitet 66 Skriftställare 46 Konstnärer, musiker 57 Museer, arkiv 37 Domare, advokater 35 Kyrka 3 Andra 5 [Summa 524]

På vissa listor anges inte bara namn och titel utan också antalet medlemmar av familjen som tilläts följa med, i detta fall begränsat till hustru och barn, troligen efter önskemål från svenskt håll. En påskrift med blyerts talar om tillägg som gjorts av Eerik Laid; listorna kan alltså ha legat till grund för hans verksamhet med kurirbåtarna. Flera enskilda uppgifter tyder på att frågan om mottagande av balterna varit uppe i regeringen, men jag har hittills inte kunnat finna några spår av ett beslut i ärendet. I känsliga ärenden åberopas ibland muntlig föredragning av ärendet eller hänvisas till ministerns handbrev. Till en del kan detta också förklaras med brådska. Det är sålunda anmärkningsvärt att Statens utlänningskommis- sion mellan den 19 augusti och 27 september 1944 inte har infört en enda skrivelse i sitt hemliga diarium.175

175 E 6:1, SUK, Hemliga arkivet, RA. 74

Heinrich Laretei hade blivit förbjuden att bedriva politisk verksamhet, men han gav inte upp helt. Via telefonogram och troligen också via hemlig radioför- bindelse hade han blivit underrättad om regeringsbildningen i Estland. Den 27 september uppsökte han kabinettssekreterare Erik Boheman för att överlämna en skrivelse till utrikesministern i vilken meddelades att ställföreträdande presidenten Uluots hade utsett en estnisk regering, vilken med hjälp av estniska trupper övertog makten i Tallinn den 20 september. Den ryska framryckningen hade dock tvingat regeringen att flytta till Riisipere, en liten ort mellan Tallinn och Haapsalu. På Lareteis skrivelse, en genomslagskopia, har Sverker Åström skrivit: ”B förklarade sig icke kunna mottaga något officiellt papper men sade sig oförhindrad mottaga kopia under hand för sin personliga information.”176 Som den militära och politiska utvecklingen tedde sig i Europa på hösten 1944, så tycktes försöken att bygga upp en självständig estnisk stat ligga något i otakt med tiden. Desto starkare framträdde nödvändigheten att så snabbt som möjligt få till stånd en större räddningsaktion, en sådan hade ju så smått kommit igång redan på våren 1944. Initiativtagare blev nu några handlingskraftiga personer med anknytning till Estniska Hjälporganisationen i Stockholm. Där tillsattes i augusti en operativ stab för en större räddningsoperation med följande funktionärer:177

Bankdirektör Klaus Scheel operativ ledning och finansiering F. ministern August Rei politisk ledning och kontakt med svenska myndigheter Ingenjör Arvo Horm finansiering, kontakter med Estland för land- ningsplatser, lista över personer som skulle evakueras Alfred Treiman kontakt med flyktingar, listor över ankommande Fiskerikonsulent Rudolf Schmuul placerad i Slite på Gotland att ordna bensin, besättningar, proviant, mottagande Aleksander Veski anskaffning av båtar och besättningar Jörn Scheel klarering F. attachén Aksel Linkhorst kontakter med svenska myndigheter

Först gällde det att få fram pengar. August Rei och Klaus Scheel bildade ett utskott tillsammans med ordföranden i Nordiska missionen, pastor Albert V. Wéger vilket visade sig vara ett lyckligt val, ty insamlingen startade den 16 augusti och på tolv dagar lyckades man få in 40 000 kronor från skilda kyrkliga och frikyrkliga organisationer. Klaus Scheel uppsökte sina kontakter i bank- världen och samlade där in 18 000 kronor. Man inköpte en större båt, ”Reigi”, och förhyrde dessutom ett tjugotal motorbåtar. Redan den 26 augusti kunde den första båten, ”Mardus”, skickas ut från Stockholm, och den återvände tre dagar senare med 31 flyktingar.

176 HP 1 Ee, 1920 års dossiersystem, UD, RA. 177 Horm 1984, s. 3. Horm har skildrat hjälporganisationens arbete i en rad texter, likartade men ibland kompletterande varandra. Till versionen vid 50-årsjubileet 1994 är lagd en bilaga med Scheels detaljerade redovisning för varje enskild resa. Horm 1994, s. 175ff. 75

För Scheel som gärna ville hålla ett öga på det mesta, var det en fördel att sköta trafiken från Stockholm, men det var svårt att hålla en sådan verksamhet hemlig. Dessutom komplicerades operationerna i hög grad av hänsynen till det svenska kustförsvaret kring huvudstaden. Man beslutade att i stället använda Slite på Gotlands ostkust som utfartshamn. Och dit skickades Rudolf Schmuul för att sköta hämtningarna från Estland. Det var en idealisk representant. Han hade efter en tid i Sverige lärt sig att hjälpligt tala svenska och han hade arbetat som fiskerikonsulent på Ösel och kände därför personligen många av de fiskare som kom över till Sverige. Det var lätt för honom att få folk att ställa upp som manskap och att få hyra eller låna båtar. Fiskebåtar registrerade i Pärnu väckte ju heller inte något större uppseende om de skulle bli observerade vid den estniska västkusten. Schmuul hade ett nära samarbete med landsfiskal Berthil Bonde som hjälpte honom med att skaffa matkuponger till provianten och med att få fram sjökort, vilket inte var så enkelt under kriget. Pengar liksom kuponger för bensin, diesel och smörjolja fick Schmuul från Scheel i Stockholm.178 Bensin kunde han dessutom köpa upp från de flyktingbåtar som kommit fram och som inte planerade någon återresa. Bensinen var sällsynt och dyr och den kunde ge ett gott startkapital för tillvaron i det nya landet. Det fanns två kategorier att engagera som skeppare och manskap, dels de som ville åka tillbaka för att hämta familjer och vänner, de var beredda att ge sig av utan större ekonomisk ersättning, dels de som i denna trafik såg en möjlighet att tjäna en bra slant på ett mycket riskfyllt företag. Säkert fanns det också några idealister som såg resorna som en plikt och ett sätt att tjäna sitt fosterland. Man ville helst inte ha en massa estnisktalande personer drällande utmed gotlandskusten vilket skulle röja verksamheten. Besättningarna organiserades därför i Stockholm och skickades sedan över med Gotlandsfärjan i nära anslutning till ett tänkt avresedatum. Det var en komplicerad och dyrbar apparat, men den ansågs nödvändig som försiktighetsåtgärd. Också inom hjälporganisationen måste man ha känt till planerna på att rädda en intellektuell elit från Estland. Enligt den uppgjorda arbetsfördelningen inom kommittén skulle det falla på Horms lott att göra upp listor över lämpliga personer och han räknar upp åtta kategorier som han tyckte i första hand skulle komma i fråga:179

1) Lärare vid universitetet i Tartu och andra akademiker 2) Specialister från olika områden 3) Kulturpersoner, författare, konstnärer och skådespelare 4) Militärer 5) Präster och andra religiösa ledare 6) Lärare 7) Affärsmän och industriidkare 8) Tjänstemän i statsförvaltningen

178 Schmuul 1999, s. 61ff. 179 Horm 1994, s. 162f. 76

Flyktingarna hade man till en början kunnat hämta i Pärnu och vid andra platser på västkusten, men snart måste man begränsa sig till Ösel, dit stora skaror av flyktingar hade samlats från hela Estland. In i det sista gick båtarna till västra delen av Sõrve-halvön i söder och till småöarna Vilsandi, Loonelaid och Salava längst i väster. Trafiken fortsatte in i oktober trots att häftiga strider mellan ryska och tyska trupper rasade bara några kilometer bort. En väldig insats gjordes den 4 oktober då inte mindre än åtta båtar gick ut för att hämta över till Sverige alla dem som varit med och organiserat trafiken på den estniska sidan. Detta lyckades nu inte i den allmänna villervallan, men båtarna återvände fullastade med flyktingar som av en lycklig slump fick denna möjlighet att komma över till Sverige. Scheel som var en samvetsgrann person bokförde noggrant alla resorna till Estland: båtarnas namn, namnen på befäl och manskap, datum för utfart med avgångshamn och destinationsort, namn på alla avhämtade flyktingar, åtgång av bensin eller diesel och motorolja. På detta sätt kunde han redovisa att aktionen med 17 resor från Stockholm och 40 från Gotland räddat sammanlagt 1 430 människor. Av Scheels ekonomiska rapport till Rei, ”ytterst hemlig”, framgår att man fått in 57 000 kronor varav 5 000 från Röda korset.180 De största utgif- terna var för bränsle 32 000, för löner till besättningarna 8 400, för reparationer av båtarna 4 700 och för kostnader i land i Sverige och Estland 3 400 kronor. Scheel ville hålla detta hemligt eftersom ryssarna via de svenska kommunist- tidningarna riktat skarp kritik mot företaget. Därför utlämnade inte Scheel namnen på sina finansiärer, något som han ansåg sig kunna göra först tjugo år senare. Scheel är mycket saklig i sin framställning. Allt förefaller att fungera, organiserat och professionellt, men verkligheten tedde sig något annorlunda. Den får vi en glimt av i en utförlig redogörelse som kommittén senare avlämnade när verksamheten var avslutad. Klaus Scheel hade i Stockholm startat en firma för export och import av metallvaror. Han hade ett kontor på Kungsgatan 50 och där upplät han nu två av sina tre rum till kommittén. Vardagen i denna verksamhet skildras med inlevelse i berättelsen:181 Under hela september och oktober månad 1944 härskade i denna gemensamma rädd- ningsstab ett märkligt kaos. Det var en ständig trängsel av människor och det rådde något av ett krigstillstånd i rummet vid huvudgatan i det lugna Stockholm. Farstun, det enda förrummet, men också ofta hela korridoren bakom dörrarna var fulla av båt- folk med oljedunkar, kappsäckar, påsar, bensin- och oljekannor, reservdelar till båt- motorer, ja ofta också besättningsmän som rest med från kusten och som redan själ- va hade blivit flyktingar. Överallt var det brådska, alla klagade och svor. Alfred Trei- man, en av Hjälporganisationens sekreterare, hade som den fullvuxna gosse han var, tagit plats i förrummet för att ordna kön i trapphallen, men det var det inte mycket nytta med. Nästan oupphörligt kom det telefonsamtal från Gotland, från andra kust- områden, från Nynäshamn, ofta också från Helsingfors. Oupphörligt, från tidig mor-

180 Klaus Scheels redovisning inför August Rei 23.10 1944, Kapsel 2, Reis samling, Baltiska arkivet, RA. 181 Horm 1994, a. 165. 77

gon till midnatt, var det händer som ryckte i en. Och då, vid midnatt, när det blev litet lugnare, skrek direktör Scheel: ”Nu pojkar måste ni skriva opp allt vad ni har gjort under dagen. I morgon bitti måste ni lämna över till mig namnen (som ni fått av besättningarna) på alla som anmälts som ankommande under dagen – i maskin- skrift – och färdvägen för varje båt. Skriv det här eller tag med det hem.” Själv gick han till det bakre rummet och stängde dörren. Då började han nämligen skriva sin egen dagbok. Estniska hjälporganisationen kom igång med sin verksamhet i slutet av augusti. Nu insåg man också i Estniska kommittén att något måste göras och det snarast. Man hade ju haft trafiken med kurirbåtar igång under sommaren, men den vä- gen kunde bara några få personer räddas och det drog ut på tiden alldeles för länge. Tanken på en evakuering av ledande personer från Estland hade ju först ak- tualiserats från svensk och amerikansk sida. I juli fortsattes överläggningar i frågan och i mitten av augusti kunde man skicka över listor med ett par hundra namn till Estland för synpunkter. Från socialstyrelsen framfördes i slutet av samma månad önskemål att trafiken på Estland skulle ges en mera centraliserad organisation.182 Så bildades den 9–10 september 1944 inom Estniska kommit- tén en ”flyktingtransportkommission”. I den ingick Aksel Linkhorst, Heldur Tõnisson, son till den kände politikern Jaan Tõnisson, Hans Ronimois, som just kommit över från Finland, och redaktör Jaan Ots.183 Baltiska humanistiska för- bundet hjälpte till med att samla in pengar så att man kunde köpa och hyra in båtar och fartyg. August Rattiste och Jaan Ots som samarbetade med amerikanarna och med den svenska försvarsstaben redovisade i en rapport till Olsen sin syn också på de andra estniska räddningsaktionerna, som enligt deras uppfattning drevs huvudsakligen på affärsmässiga grunder. De anförde en del betänk- ligheter angående bankir Scheel och särskilt då hans tidigare förhållande till tyskarna, han skulle ha utnyttjats av tyskarna som infiltratör bland de estniska motståndsmännen. Scheel skulle ha tagit med samarbetsmän och medlöpare och han skötte själv alla ekonomiska transaktioner.184 Transporterna var ju en verksamhet som skulle hållas i möjligaste mån hemlig. Men bristen på öppen redovisning lämnade då istället utrymme för all slags ryktesspridning. Man får inte heller glömma att det inbördes, mellan de olika transportoperationerna, fanns en viss konkurrens och tävlan. Vad gäller anklagelserna mot Scheel kan man konstatera att han mycket ordentligt och båt för båt redovisade namnen på alla flyktingar, så att vi nu kan bedöma i vad mån det kan finnas någon grund i anklagelserna att han tagit över medlöpare. Vad beträffar den ekonomiska re-

182 Kriminalpolisen i Stockholm, förhör med Aksel Linkhorst 8.3 1945. Linkhorsts personakt P88854, Säpos arkiv, RPS. Kompletterande uppgifterna kommer från en sammanställning ”Data för transporter” som gjorts för Sandlerkommissionens räkning, uppenbarligen på grundval av sä- kerhetspolisens förhör. F1:17, Sandlerkommissionen, RA. 183 Teataja 1984:20, s. 3. 184 Jaan Ots och August Rattiste till Iver Olsen 9.9 1944, WRB, Box 72, RL; Horm 1994, s. 179Ð 189; K. Scheel till Estniska Hjälporganisationen, August Rei 23.10 1944. Kapsel 1, August Reis samling, Baltiska arkivet, RA. 78 dovisningen så lämnade han en noggrann sådan till August Rei, men han öns- kade att den skulle hållas hemlig för att inte på något sätt skada de personer och organisationer som lämnat ekonomiska bidrag till verksamheten. Advokaten Oskar Hendrikson hade sedan juli haft hand om kurirbåtstrafi- ken från Nynäshamn. I och med att den nya transportkommittén bildades, flyttades han över till Gotland för att där ta hand om ankommande flyktingar och även för att organisera expeditioner som skulle hämta över folk från Estland. Hendrikson var registrerad som estlandssvensk och för honom behövdes därför inget särskilt tillstånd att vistas på Gotland.185 Han var verksam i Slite och fram till mitten av oktober och uppger sig ha utrustat 12–15 båtar. Som skeppare fungerade Albert Varta och Georg Luth. Hendrikson hade med sig från Stock- holm kuponger för bensin och olja. Båtar fick han också anvisade från Stock- holm, han hade kanske inte samma goda kontakt med fiskarna som Schmuul, men han talade svenska och hans juridiska bakgrund kunde vara till nytta i kontakterna med de svenska myndigheterna. Hendrikson och Schmuul arbetade vid sidan av varandra men samarbetade inte så mycket, förutom att Hendrikson ibland fick bensin av Schmuul. Socialstyrelsen hade nu fått igång en central styrning av flyktingtrafiken så som man önskat, men på försvarsstaben var man inte helt glad åt den utvecklingen. Kapten Ternberg, Peterséns närmaste man i spaningsarbetet, förlorade snart förtroendet för de estniska kommittéerna: ”Det hade varit för mycket prat och inre stridigheter i kommittéerna”. Dessutom hade han funnit ”att i kommit- téerna även funnits en del opålitligt folk”.186 Också inom Statens utlänningskommission var man oroad över tillståndet i Estniska kommittén och i flera av de estniska organisationerna. Esterna hade begärt att få hjälp med kommitténs arbete och Statens utlänningskommission anställde då en Artur Grönberg som placerades vid Estniska kommittén. Han blev omgående osams med estlandssvenskarna och avskedades efter samtal med August Rei trots ett långt försvarsbrev från honom själv och ett positivt utlåtande från Rudolf Penno. En förtrolig brevväxling mellan Ernst Bexelius och UD:s närmast ansvarige, Hellstedt, handlade mycket om striderna inom Estniska kommittén och Estniska hjälporganisationen. Man hade planer på en ny organisation med arbetsnamnet ”Estniska folkförbundet i Sverige” allt i syfte att bredda underlaget för Estniska kommitténs verksamhet.187

Evakueringen från Finland Knappt hade emellertid Estniska kommittén fått i gång sin hämtningsverksam- het, så inträffade en dramatisk förändring i läget. Finnarna hade 1941 gått in i

185 Vittnesmål 24.10 1946 av C.E. Krantz som inom socialstyrelsen hade hand om tillståndsgiv- ningen, F1:17, Sandlerkommissionen, RA. 186 Förhör 25.9 1946 med Helmuth Ternberg, F1:18, Sandlerkommissionen, RA. 187 Brevväxling och promemorior i Ordföranden, E 1 Korrespondens 1944–1945, SUK, RA. 79 kriget på Tysklands sida i förhoppningen att kunna återvinna de områden som de måst avträda efter vinterkriget. Hösten 1944 stod det klart för alla att Tysk- land var på väg mot total kollaps. Den finska regeringen sökte via madame Kol- lontaj i Stockholm kontakt med Moskva för en separatfred. Den 19 september godkände den finska riksdagen omgående en vapenvila med Sovjet. I Finland fanns över 5 000 estniska flyktingar, många av dem unga män som gått in som frivilliga i den finska armén. De betraktades av Moskva som sovjetmedborgare och därför skulle Sovjet med allra största sannolikhet i freden komma att kräva deras utlämnande. Eftersom de efter ryssarnas uppfattning ”burit vapen mot sitt eget fädernesland”, hade de att se fram mot hårda straff. I Finland kunde man inte godta tanken att utlämna soldater som under flera år kämpat inom den finska armén. En räddningsaktion drogs strax igång av Estniska byrån i Helsing- fors och till att ordna transporterna sattes Emil Varman som tidigare hade arbetat med kurirtrafiken mellan Finland och Estland. Till hans medhjälpare utsågs lektor Eerik Suurväli. Han hade varit en av redaktörerna för den estniska tidningen ”Malevlane”, han talade finska och han hade goda kontakter i Finland. Den estniska tidigare ministern i Helsingfors, Aleksander Warma, kallades upp till utrikesdepartementet och ombads att omedelbart lämna landet. Samti- digt kallades en finsk officer, kapten Otto Kumenius, till generalstaben, där han av överste J.S. Walldén fick i uppdrag att omgående hjälpa 5 000 ester ut ur landet.188 Han kunde hänvisa till ett intyg från generalstaben som gav honom utomordentliga befogenheter, men ingen person i officiell ställning i Finland fick dras in i företaget, vilket Kumenius därmed fick genomföra på egen risk. Esterna fraktades till Raumo och Nystad norr om Åbo och Kumenius skaffade fram allt vad fartyg han kunde uppbringa. Ofta var det gamla potatisskutor som packades överfulla med människor. Operationen pågick mellan den 23 september och den 7 oktober utan några svårare störningar från rysk sida. Men mot slutet kom så på besök två ryska officerare från kontrollkommissionen som skulle övervaka att fredsvillkoren i alla stycken strängt efterlevdes. Genom rik- lig undfägnad med alkohol trodde sig Kumenius föra de båda bakom ljuset. Men detta visade sig småningom vara en villfarelse. Den ryska säkerhetstjäns- ten, NKGB, visste mycket väl vad som var på färde, men ingrep inte på detta stadium. Det visade sig nämligen senare att en medlem av transportkommissio- nen, Eerik Suurväli, arbetade för den ryska säkerhetstjänsten.189 På detta sätt kunde ryssarna få tillgång till flyktingarnas adresser i Sverige. Detta gav NKGB en möjlighet att tillämpa den kanske vanligaste metoden att värva in-

188 Kumenius 1987, s. 174ff.; Warma 1971, s. 273f.; Horm 1984, s. 3. 189 Suurvälis akt i R 72 1, LX:a, UD:s arkiv. Han dömdes av Stockholms rådhusrätt 12.4 1949 till 4 månaders fängelse för spioneri. Huruvida detta börjat långt tidigare är oklart. Men han anklagades av estniska studentföreningen härför redan hösten 1946 och han har troligen varit värvad av NKGB långt tidigar, osäkert om det var som vilande eller aktiv informatör; Kumenius 1987, s. 192ff. Warma har en försiktig antydan i sina memoarer, nämligen att de från Finland räddade esterna i Sverige fann att räddningskommitténs sammansättning ”lämnade mycket övrigt att önska”. Warma 1971, s. 273; Säkerhetstjänsten hade tidigt ögonen på honom men kunde till en början inte få fram några bevis. Suurvälis personakt P5978, Säpos arkiv, RPS. 80

Bild 9. M/S ”Venus” kommer till kaj i Örnsköldsvik med 842 estniska flyktingar från Finland. Kvinnor och barn var stuvade under däck där det var så trångt att två barn kvävdes under överfar- ten. Männen fick stå på däck så tätt att de inte kunde röra sig. Skutan drev redlös i stormen under mer än ett dygn och räddades i sista stund från att krossas mot strandklipporna. Foto i B. Kangro, Estland i Sverige. formanter. Det gällde att ta reda på vilka släktingar som fanns kvar i Estland, för att sedan kunna tala om för flyktingarna att deras fränder hemmavid, i Est- land, befann sig i stora svårigheter, men att dessa svårigheter nog kunde lösas om släktingarna i Sverige visade sig samarbetsvilliga. I försöken att skaffa fram tonnage fick Kumenius stor hjälp från esterna i Sverige. Estniska hjälporganisationen i Stockholm satte in ett par av sina större motorbåtar på Raumo och Estniska kommittén dirigerade över nästan hela sin trafik mot Finland. En motorbåt ”E26” som kunde ta 130 passagerare gjorde flera turer över Bottenhavet, och man lyckades hyra in ett par skutor. ”Gustav” forslade den 29 september över 320 passagerare. Mest omskriven blev en skuta ”Venus” på 200 ton på vilken man lastade in 840 människor. Kvinnor och barn låg instuvade under däck, så tätt att ett par barn dog under färden. Männen stod tätt sammanpackade på däck, där de gång på gång sköljdes över av iskalla vågor. Fartyget var tänkt att gå rakt över till Gävle, men stormen tvingade kaptenen att lägga kursen mot Örnsköldsvik, dit ”Venus” anlände efter 38 timmars fasansfull seglats och där hon i sista minuten av en lotsbåt räddades från att krossas mot klippreven.190 Den svenska marinen och kustbevakningen gjorde vad den kunde för att hjälpa de många flyktingar som kom in till den svenska kusten i små båtar illa lämpade för det hårda höstvädret. Bara i

190 Horm 1994, s. 176; Kumenius 1987, s. 183; ST, SvD, DN 28.9 1944. 81

Öregrund var ett tiotal svenska fartyg i verksamhet för att fånga upp flykting- båtarna.191 Kumenius förhördes upprepade gånger av säkerhetspolisen och hans telefon avlyssnades.192 Han förelades att lämna landet, och man hänvisade till hans nära samarbete med Gestapo. Jag tror att den egentliga orsaken var att man från svensk sida ville undvika ett utlämnande till Sovjet. Det hade varit svårt för svenska myndigheter att avvisa en officiell framställning härom från rysk sida.

Flyktingtraﬁken som affärsrörelse Det gjordes ytterligare ett försök att få igång en räddningsaktion genom Estnis- ka sällskapet i Stockholm. Den 28 juli anmälde generaldirektören Bexelius i Utlänningskommissionens styrelse att han fått en förfrågan från kapten Laur- son om inresevisum för ett tusen ester med anförvanter i Sverige. Styrelsen beslutade att bevilja visum för högst ett tusen efter individuell prövning ”under förutsättning att regeringen, vars uppfattning i frågan skulle inhämtas, icke hade något att erinra”.193 Initiativtagarna till aktionen, Edgar Pärli, en tidigare tjänsteman på den estniska beskickningen, och kapten Leo Laurson, tog kontakt med doktor Ludwig Lienhard, som hade hemtagandet av estlandssvenskarna om hand, och de uppgav att de av honom fått ett löfte att han skull ordna såväl tillstånd för evakuering som fartyg till att genomföra den. För att finansiera transporten utskicka- des i slutet av augusti en rundskrivelse till sällskapets medlemmar att de kunde anmäla släktingar i Estland för avhämtning mot att de betalade in 220 kronor på ett föreningens ”specialkonto”. Om nu Lienhard verkligen hade avgivit ett sådant löfte så hade han vid denna tid fullt upp att med skonaren ”Juhan” ta hem till Sverige alla de estlandssvenskar han kunde hinna med. Någon som helst möjlighet att starta en ny sådan verksamhet hade han inte. Hela företaget gick i stöpet och besvikna och ilskna medlemmar krävde att få sina pengar tillbaka, vilket de ofta fick. Pärli och Laurson behöll dock 20 kronor per person som de ansåg vara nödvändiga för sina utlägg och omkostnader. Detta ledde till ilskna angrepp där de båda anklagades för att ha lurat folk på falska premisser. Även om de behöll bara 20 kronor per anmäld person skulle det ge dem en av- sevärd vinst.194 När utlänningskommissionen fick detta klart för sig beslutade man omgående bryta allt samarbete med Laurson.195 Till saken hör också att

191 Rapport över flyktingar inkomna till Öregrund under september månad 1944. D Va:4, Lands- fiskalen i Östhammars distrikt, ULA. 192 Otto Kumenius personakt, B 120222-9991, Säpo, RPS. 193 Protokoll 28.7 1944 A1 A:1, Kanslibyrån, SUK, RA. 194 Estniska sällskapets utskick och anmälningsblankett liksom ett argt anonymt brev till August Rei. Kartong 2, Reis samling. Baltiska arkivet, RA. 195 PM 2.11 1946 av byråschefen Carl Chr. Schmidt, granskad och godkänd av generaldirektör Bexelius, F1:17, Sandlerkommissionen, RA. 82

Pärli var synnerligen illa anskriven hos Laretei som anklagade honom att ha förskingrat statliga estniska penningmedel. Man frågar sig då i vilken utsträckning flyktingar vid de båda andra estniska räddningsaktionerna måste betala för sig. Saken var uppenbarligen ömtålig. En polisman i Slite på Gotland uppgav att flyktingar berättat att de för att få följa med till Sverige hade måst förbinda sig att göra avbetalningar på den lön de skulle uppbära i Sverige. Kapten Johansson som var försvarsstabens ombud på Gotland berättade att flyktingar hade berättat för honom att Hendrikson och Schmuul, ombud för de båda estniska räddningsorganisationerna på Gotland, hade tagit betalt av flyktingarna och att de som inte hade pengar måste skriva på växlar. Poliskommissarien i Nynäshamn trodde att några flyktingar hade fått betala för sig. Han nämner särskilt professor Kopvillem och docent Jaan Mets, som han trodde båda inte hade behövt betala. Om docent Mets, min svärfar, vet jag att han inte betalade för resan. Professor Kopvillem fick förfrågan per brev om samma sak och även han försäkrade att han inte hade betalat något.196 En förklaring kan vara att Kopvillem och Mets kom till Nynäshamn den 14 september. Ombord på samma båt fanns Eerik Laid, en av de huvudansvariga för kurirbåtstrafiken. Kanske har besättningsmännen i hans närvaro inte vågat komma fram med några anspråk på särskild ersättning. I och för sig var det ju inget märkligt i att människor som ville fly ut från Estland också var beredda att betala den som tillhandahöll en transport. Möj- ligen kan frågan ha varit ömtålig för de estniska organisationerna i Sverige. De hade intresse av att få folk att arbeta ideellt och utan ersättning, och de skulle dessutom samla in pengar från organisationer och enskilda till sin verksamhet. I båda fallen skulle det verka stötande om det blev allmänt känt att vissa personer tilläts göra privata vinster på denna verksamhet. Att oron var i hög grad be- rättigad visar med all tydlighet utlänningskommissionens sätt att reagera på kapten Laursons planer på att finansiera sina transporter. Pärli och Laurson var ingalunda ensamma om sin idé att ta betalt för att hämta flyktingar i Estland. Det fanns fler företagsamma personer och den svenska säkerhetstjänsten hade ögonen på dem. I mars 1945 hölls förhör med en estnisk sjöman P* och hans kamrater. De hade fått kontakt med en flykting som hade en båt på Gotland och den fick de använda mot betalning. Han gjorde i september två resor mellan Estland och Fårö, första gången med 30 flyktingar, andra gången med 50. Resan kostade 300 svenska kronor per person och eftersom de tyska ”ostmark” ansågs värdelösa tog man betalt i guld, silver eller i andra saker av värde. Den som inte kunde betala vid avresan fick skriva på en växel, att betalas när utställaren fick arbete i Sverige. P* förklarade sig inneha tio sådana papper till ett värde av 3 000 svenska kronor. Undersökningen visade att han ägde 23 växlar till ett värde av 9 645 kronor medan hans två kumpa-

196 Förhör med landsfiskal Bertil Bondes medhjälpare, polismannen Gustaf Vilhelm Remén 30.8 1944, kapten Artur Johansson 29.8 1944, poliskommissarien Torsten Åkesson 11.4 1946, professor Jaan Koopvillem 17.10 1946, samtliga i F1:17 och 18, Sandlerkommissionen, RA. 83 ner hade växlar för 3 600 respektive 2 900 kronor. Polisen passade också på att förhöra P* om en känd estnisk smugglare som nu låg med sin båt i Visby hamn och där sålde insmugglad sprit och cigaretter till flyktingar och till svenskar.197 Naturligtvis väckte affärsverksamhet av detta slag stor irritation hos dem som ansvarade för de statsfinansierade, amerikanska aktionerna. Jaan Ots och August Rattiste vände sig i ett brev den 9 september 1944 till sin närmaste chef, attachén Iver Olsen vid amerikanska beskickningen i Stockholm för att berätta om situationen: Många estniska sjömän, fiskare, äventyrare och även några intellektuella och några politiker är för närvarande engagerade i evakueringen då den till sist visat sig vara en god affär. De klagade över dessa affärsmässiga transporter som drev upp besättningsmän- nens krav på ersättning så att de till slut begärde upp till 1 200 kronor per resa, något som lät sig göra då några båtägare och skeppare kunde kräva en ersätt- ning på mellan 300 och 1 200 kronor av de stackars passagerarna. Ots och Rat- tiste ville misstänkliggöra Scheel som alltför nära lierad med tyskarna. Varför hade just han blivit utsläppt till Sverige under kriget? Hade han haft något uppdrag för den tyska ekonomin? Vilka personer hade han hämtat över från Est- land, kunde det inte finnas samarbetsmän och quislingar bland dem? Det var för att skydda sig mot anklagelser av detta slag som Scheel genomdrev en ytterligt noggrann redovisning av Hjälporganisationens räddningsaktioner med namngivande av båtar, besättningsmän och räddade. Till detta kom hans ekonomiska redovisning inför Rei. Ots och Rattiste anklagade också Heldur Tõnisson för att agera på rent af- färsmässig bas. Av uppgifter i Sandlerkommissionens förhör framgår dock att det i detta fall ingalunda handlade om någon fri företagsamhet i branschen. Det var marinens ombud i Stockholms hamn som, tillsammans med Sigvard Sand- berg på försvarsstabens C-byrå, hjälpte Tõnisson med inköp av racerbåtar och en av dessa båtar hade reparerats på försvarets bekostnad. På försvarsstaben kände man till att Tõnissons expeditioner utgick från Lidingö.198 Situationen var pressad och det är förståeligt om det ibland gnisslade, då skilda organisationer hamnade i konkurrens med varandra. Man får också hålla i minnet hur det tedde sig på den estniska västkusten med hundratals, kanske tusentals människor som väntade på en räddande båt och som var beredda att betala varje pris som begärdes. Man får också förstå besättningens belägenhet. Det var en sak att fara över för att rädda nära och kära, men det krävdes starka motiv för att göra om samma sak för kanske helt okända människor. Och verksamheten var ingalunda ofarlig. Många var de båtar som spårlöst försvann.

197 Statspolisen, Rapport 13.3 1945, F1:17, Sandlerkommissionen, RA. 198 Ots och Rattiste till Iver Olsen 9.9 1944, Box 72, WRB, RL; Förhör med Sixten Heppling och Sigvard Sandberg, F 1:18, Sandlerkommissionen, RA. 84 Varifrån ﬁck man bensin till båtarna? Det var mycket som var ömtåligt för fullt dagsljus i dessa operationer, inte minst gällde det frågan om varifrån man fick tillgång till bensin, diesel och olja för de långa och många resorna över Östersjön. I kristidens Sverige hade den bensindrivna trafiken i stort sett avstannat. Inte underligt då att det kom rykten i svang om den märkliga båttrafiken till Baltikum. Och inte blev situationen bättre när kommunisttidningen Ny Dag publicerade artiklar som visade att ryssarna hade en förvånansvärt god kännedom om hela affären. Som extra påbröd kom meddelandet att byråintendent Robert Paulson på socialstyrelsen som var involverad i kontrollen av denna sjötrafik hade lämnat ut information om enskilda flyktingar i Sverige till tyska Gestapo. Detta väckte i början av januari 1945 en enorm uppståndelse. Vid ett offentligt möte krävde Ture Nerman att statsrådet Gustav Möller omedelbart borde avgå. Som chef för socialdepartementet var det han som bar det slutliga ansvaret för polisväsendet.199 Inom socialdepartementet reagerade man med kraft. Redan den 4 januari krävde Eje Mossberg en utredning och han fick instämmande från statsrådet Tage Erlander som önskade att den skulle bedrivas skyndsamt, och redan efter ett par dagar, den 12 januari, beslutade regeringen att tillsätta en parlamentarisk undersökningskommission angående flyktingärenden och säkerhetstjänst, som efter ordföranden landshövding Richard Sandler kom att kallas Sandlerkom- missionen. Bakgrunden till kommissionen liksom sina egna ställningstaganden skildrar Tage Erlander mycket utförligt i sina memoarer.200 Särskilt allvarlig var givetvis anklagelsen att det inom den svenska säkerhetspolisen fanns nazister eller nazist-sympatisörer. Sandlerkommissionen arbetade snabbt och grundligt. Två delar av utlåtan- den förelåg 1946 och en tredje del kom ut 1948. Det fanns också en fjärde del som behandlade flyktingarna från Baltikum, men den publicerades aldrig. Redan från början framfördes till Eje Mossberg önskemål från militärt håll om sekretess. På handlingen är antecknat: ”Synpunkten skall beaktas.”201 I den (aldrig tryckta) fjärde delen tar man upp frågan hur de båtar som hämtade flyktingar i Baltikum kunde förses med bränsle, och om detta sägs: ”På vilket sätt de baltiska hjälporganisationerna erhållit drivmedel för de expeditioner, som de på egen hand organiserat, har icke kunnat fullt klarläggas genom kommissionens utredning.” Det medges att Sigurd Curman till de estniska hjälporgani- sationerna hade utlämnat en del av de kuponger som kommittén för estlandssvenskarna erhållit. Men slutsatsen blir: ”Såvitt av utredningen framgår ha svenska myndigheter och befallningshavande icke tillhandahållit drivmedel för

199 DN 11.1 1945; Ny Dag 5.1, 10.1 och 11.1 1945. 200 SOU 1946:36; Erlander 1973, s. 37ff. 201 VPM 5.2 1945 angående kommissionens betänkande och dess publicering. F VIIIe, Vol. 6. För- svarsstabens arkiv, Högkvarteret, Stockholm. 85 de båtexpeditioner, som de baltiska hjälporganisationerna på egen hand ombe- sörjt.”202 Detta var alltså den officiella ståndpunkten. Men var den med sanningen överensstämmande? Redan innan Sandlerkommissionen var officiellt tillsatt påbörjades förhör med Heppling och Sandberg som hade handlagt försvarsstabens spaning på Baltikum. Den 23 januari förelåg en rapport från kriminalroteln vid stock- holmspolisen om trafiken mellan Gotland och Estland/Lettland, vilken Eje Mossberg på Tage Erlanders uppmaning skickade till försvarsministern Per-Edvin Sköld. Hela våren 1945 bedrevs ett grundligt och omfattande utredningsarbete om trafiken mellan Gotland och Baltikum. Chefen för sektion II, kommendör Da- vid Landquist lämnade in en utförlig PM. Så gjorde också kapten Helmuth Ternberg, major Peterséns närmaste man på C-byrån, liksom försvarsstabens ansvarige på Gotland, kapten Artur Johansson.203 Problemet var att de tre fram- ställningarna inte riktigt stämde överens inbördes. Detta fick säkerhetspolisen att titta närmare på saken, och man kan i skriftväxlingen mellan militära och civila myndigheter märka en stigande och ömsesidig irritation. Petersén hävda- de att den enda myndighet som kunde häva sekretessen kring C-byrån var chefen för försvarsstaben. När kriminalkommissarie Otto Danielsson blottlade motsägelser i de militära promemoriorna, gick kommendör Landquist i svaro- mål och påpekade syrligt att Danielsson brutit den militära sekretessen genom att avslöja namn och arbetsmetoder inom spaningstjänsten. Kapten Johansson hade förutsett att han kunde råka illa ut och att hans överordnade i ett sådant fall kanske inte kunde eller ville komma till hans hjälp. Han hade därför noggrant bevarat alla skriftliga uppgifter rörande sin verksamhet, och kunde redovisa en bränsleförbrukning på totalt 21 000 liter, varav 5 700 till Estland.204 Scheel hade varit lika noggrann för Estniska hjälporganisationen, där han redovisade en förbrukning på 29 000 liter.205 Den oklarhet som ändå fanns kvar, fick sin förklaring i förhör med Aksel Linkhorst. Han berättade att det inom Estnis- ka Hjälporganisationen fanns en särskild bokföring över utdelade kort för driv- och smörjmedel, men denna bokföring förstördes i januari 1945 ”med anledning av det rådande politiska läget”. Linkhorst ville inte uppge namnen på dem till vilka han lämnat korten, sådana upplysningar kunde ”med tanke på den ovissa framtiden ligga vederbörande i fatet”.206 Med det material som nu finns tillgängligt går det ändå att klarlägga på vilka vägar bränslet skaffades fram. När esterna i juli 1944 på allvar började diskutera en evakuering från Est-

202 Stencilerat manus till utlåtandets del IV, s. 14f., B 2:6, Sandlerkommissionen, RA. 203 Ericson 1995, s. 110ff. 204 Bilagor till Artur Johanssons PM, F1:17, Sandlerkommissionen, RA. 205 Horm 1994, s. 175ff. 206 Kriminalpolisen i Stockholm, förhör med Aksel Linkhorst 8.3 1945. Linkhorsts personakt P7754, Säpos arkiv, RPS. 86 land lämnade Heinrich Laretei in en framställning till Bränslekommissionen om tilldelning av bensin för att möjliggöra ”hitresa per motorbåt av ett antal prominenta ester, för vilkas öde man hade anledning hysa fruktan i händelse av rysk ockupation”.207 Bränslekommissionen hade ställt sig villig till den gjorda framställningen och likaså folkhushållningsdepartementet; tillgången på flytande bränsle hade avsevärt förbättrats vid denna tid. Men när chefen för UD:s politiska avdelning drog ärendet för utrikesminister Günther blev dock svaret att utrikesdepartementet inte ansåg sig kunna biträda framställningen.208 Det var sålunda utrikespolitiska hänsyn, hänsyn till Sovjet, som fick avgöra ären- det. Det är tydligen mot denna bakgrund man skall förstå esternas ”konfidentiella” hänvändelse i augusti. Den svenska regeringens inställning var välvillig, men denna välvilja fick inte demonstreras alltför öppet av hänsyn till den mäk- tiga grannen i öster. Bränsle fick esterna ur försvarets förråd vad gäller expeditioner som ordnades i samverkan med försvarsstaben, troligen också för kurirbåtstrafiken. I dessa fall fick överste Rattiste kuponger av försvarsstabens ombud, Sandberg och Heppling. Sedan ordnades saken så att såväl Scheel för Hjälporganisatio- nen som Linkhorst för Estniska kommittén av Sigurd Curman fick motta kuponger utställda på Curman. Detta mot ett, väl närmast formellt, löfte att ta med även estlandssvenskar över till Sverige. Linkhorst behövde inte redovisa inför Curman, men informerade honom ”samtalsvis” om användningen.

Genom den svenska igelkottens taggar Knappast någon del av den svenska ostkusten torde ha varit så noggrant beva- kad som de yttre delarna av Stockholms skärgård. Det var alltså otänkbart att driva någon trafik från Sverige utan att det kom till kustförsvarets kännedom. Därför inriktade man sig tidigt på att etablera ett samarbete med de ansvariga myndigheterna, främst marinen och tullen. Esterna som ville fara över till sitt gamla land vände sig till marinstaben och begärde tillstånd att uppehålla sig i den svenska skärgården. Den som hade att handlägga ärendet vände sig till Trotzig och Sandberg vid socialstyrelsen och de hänvisade vidare till Margare- ta Stenbock och uppmanade henne att lämna besked till staben vilka personer som kunde anses lämpliga. Hon ägde god personkännedom om de estniska sjö- männen och hon åtnjöt deras fulla förtroende varför hon kunde skaffa fram sä- ker information. Pålitlig i detta fall innebar att personen inte borde vara politiskt verksam, särskilt inte bland ”de röda”. Några nazister var inte aktuella eftersom så ytterligt få sådana hade kommit över till Sverige. Stenbock gav sitt godkännande genom att sätta sin signatur på ansökningshandlingen. När fru

207 Chefen för UD:s politiska avdelning PM 19.7 1944, 1920 års dossiersystem, HP 1 Ee, UD, RA. 208 Chefen politiska avdelningen PM 19.7 1944, HP 1 Ee, 1920 års dossiersystem, UD, RA. Statens bränslekommission till Konungen 19.9 1944, E I:8, Hemliga konseljhandlingar 149/44, Folkhus- hållningsdepartementet, RA. 87

Inga Louise Bååth-Mandri ryckt in och tillfälligt tjänstgjorde för Stenbock fick hon en ansökning i sin hand och vände sig då till byråintendent Robert Paulson, vilken då förklarade att dessa förfrågningar om tillstånd i fortsättningen skulle gå till honom eftersom han hade tillgång till register med säkerhetstjänstens information om flyktingarna.209 Kurirbåtstrafiken och den därtill kopplade spaningstrafiken kontrollerades i Nynäshamn av poliskommissarie Torsten Åkesson. Men det hade varit bekymmer med trafiken från Stockholms skärgård. Estniska flyktingar som försökt resa till Estland för att hämta över släktingar, hade åberopat ett medgivande från sekreteraren Sandberg i Socialstyrelsen. Sandberg förklarade att han endast lämnat en rekommendation till polisen att låta båten passera. Allmänna säkerhetstjänsten vände sig till rättschefen vid UD, Gösta Engzell. Denne tog kontakt med generaldirektör Höjer i Socialstyrelsen som förkla- rade att verkets styrelse står utanför denna trafik ”men blundar för den”. Detta ledde till att landsfogden i Stockholms län kopplades in på ärendet.210 I fortsätt- ningen fick alltså Åkesson i Nynäshamn, innan han släppte iväg någon båt, in- vänta ett meddelande från landsfogdemyndigheten i Stockholms län, ett meddelande att ”det vore klart för båten att gå ut”. Åkesson meddelade i sin tur tullen att båten ”gick för svensk myndighets räkning”. När båten gick ut från Ny- näshamn överlämnades till tullen en av Ostkustens marindistrikt utställd handling att den hade rätt att gå genom svenskt farvatten.211 Sandberg och Heppling skickade ut ytterligare båtar från skärgården och i Stockholm var det då hamnfogden som ansvarade för kontrollen. De ombud han satte på båtarna lämnade dessa innan man kommit förbi ytterskärgården med påföljd att ett par av båtarna kom ur kurs och prejades av marinens fartyg. Det var rapporter om sådana incidenter som föranledde ampra skrivelser från Allmänna säkerhets- tjänsten.212 I stort sett hade man mot slutet av september 1944 fått rutin för verksamheten. För Estniska kommittén skrev Linkhorst en anhållan till Ostkustens marindistrikt med begäran om passersedel för befäl och besättning. Under ansökan skrev så Robert Paulson: ”Oförhindrad företaga upprepade utresor före den ….” Giltighetstiden brukade innefatta en vecka. Linkhorst hade då redan den 5 september hänvänt sig med en skrivelse till Statens utlänningskommission och bett myndigheten understödja just sådana ansökningar för de baltiska båtarnas utfart.213 Från Estniska kommittén skickade han för tiden 22.9–7.10 1944 in 17 sådana ansökningar. Allt som allt fick kommissionen under hösten 1944 fram

209 ”Referat av samtal” med M. Stenbock 2.5 1945, Förhörsprotokoll med Bååth-Mandri 23.10 1946, F1:18, Sandlerkommissionen, RA. 210 Allmänna säkerhetstjänstens centralbyrå till chefen för UD:s rättsavdelning 26.5 1944, P 40 R, 1920 års dossiersystem, UD, RA. 211 Förhör med Åkesson 11.10 1946, F1:17, Sandlerkommissionen, RA. 212 PM av O. Danielsson 4.1 1945 om båt som marinpolisen prejat i Sandhamn 10.5 1944, P76, 1920 års doddiersystem, UD, RA. 213 Uppgiften i icke tryckt del av utlåtandet, B:2, Vol. 7. Sandlerkommissionen; RA. Estniska kom- mitténs ansökningar i en faskikel ”Mereverk” i Estniska kommitténs arkiv, Stockholm. 88 till den 4 oktober in 54 ansökningar för baltiska båtar. För Estniska hjälporga- nisationen skötte bankdirektör Scheel denna hantering. Han skrev en anhållan om utpassering för namngivna personer och han själv stod för intygsgivningen: ”Alla är kända av oss och kunna vi garantera, att de inte bedriver politisk propaganda eller överhuvudtaget företager sig något som har med politik att göra.” På den bevarade passersedeln står: ”Avgång från Öregrund tillåtes först efter godkänd utvisitering, varom anteckning skall göras på den passersedel som skall återgå till Sjöfartskontrollen.”214 Den 4 oktober utgick en order från chefen för marinen att inga flyktingbåtar längre skulle tillåtas utpassera från den svenska kusten såvida de inte hade ma- rinchefens särskilda tillstånd. Tiden närmast efter förbudet hade tre av bankdi- rektören Scheels båtar fått sådant tillstånd. Aksel Linkhorst kom den 7 oktober in med en ansökan att få flytta Estniska kommitténs större båt ”E 26” från Grissleham till Gävle, och Paulson hade i hastigheten råkat skriva på sitt vanliga tillstyrkande: ”Oförhindrad att företaga upprepade utresor före den …” vilket fick chefen för Ostkustens marindistrikt att nästa dag vända sig till chefen för marinen för att ”vördsamt anmäla att det spärrförbud beträffande utpassage av flyktingbåtar, vilket meddelats de marina myndigheterna, uppenbarligen icke tillämpas av Statens utlänningskommission”.215 Frågan är hur pass effektiv kontrollen varit. Chefen för marinpolisen inom Ostkustens marindistrikt kan i sin rapport för september månad 1944 meddela att bara tre båtar tagits som inte haft vederbörligt uppehållstillstånd.216 Det skulle visserligen kunna tyda på att bevakningen inte varit fullt effektiv, men å andra sidan står det faktum att ett par av försvarsstabens första utresor – då man ännu inte utvecklat någon rutin i arbetet – omgående fastnade i marinpolisens nät, vilket tyder på att bevakningen ändå var ganska effektiv och att den svenska igelkottens taggar satt där de skulle. För att göra det invecklade spelet kring överflyttningen något mera gripbart lämnar jag här en sammanställning över några av dem som organiserade resor från Estland till Sverige och tiden för transporterna.

214 En passersedel är utställd för motorbåten ”Leola” den 25 september 1944. Hon gick ut från Öre- grund den 26 och återvände den 30 september från Finland med 36 flyktingar. Handlingarna bär spår av vistelsen till sjöss, men av någon anledning kom de aldrig att överlämnas till tullen utan hamnade i stället hos landsfiskalen i Östhammar. DV a:4, Landsfiskalen i Östhammars distrikt, ULA. 215 Chefen för marinen 4.10 1944. ”Utländska fartyg och båtar som sökt sig in på svenska vatten med flyktingar och medgivits inlöpa svensk hamn eller ankarplats må ej tillåtas åter utlöpa från svenskt vatten utan att chefen för marinen för varje fall därtill lämnat sitt särskilda medgivande.” D I:1, Krigsdagböcker, Stabsexpeditionen, Marinkommando Ost, KrA; Förhör med generalmajor Samuel Åkerhielm 4.9 1946, F1:17, Sandlerkommissionen, RA; Befälhavande amiralen i Ostkus- tens marindistrikt till chefen för marinen 9.9 1944, Ingångna skrivelser 1944, H Org P 15. På handlingen anmärkt att hittills tillämpad praxis stoppas. Stabsexpeditionen, Chefen för marinen, KrA. 216 Marinpolischefen i Ostkustens marindistrikt med uppgifter till krigsdagboken 4.10 1944. E XIV a:8 Månadsrapport, Marinstabens expedition, Hemlig del, KrA. 89

Antal Organisation Tid för transporterna överförda Estniska kurirbåtar 1943Ð1944 100 Försvarsstaben 1944 16.2Ð22.9 192 War Refugee Board 15.6Ð30.9 274 Lienhard med ”Juhan”, ”Triina” 19.6Ð22.9 3 070 Eesti Abistamisorg. (Scheel) 28.8Ð16.10 1 430 Eesti Komitee (Linkhorst) 9.9Ð12.10 1 500 Från Finland (Kumenius) 20.9Ð12.10 5 000 Eesti Selts (Laurson) (Inga transporter genomfördes)

Detta ger sammanlagt 11 500 personer. Antalet av dem som kommit över genom olika privata initiativ har måhända varit lika stort, men här är siffrorna mycket osäkra. Endast omfattande och arbetskrävande undersökningar kan ge större klarhet.

Några slutord Uppenbarligen har man lyckats hålla en viss kontroll över sjötrafiken vid Sve- riges kuster, låt vara att det på Gotlands östsida kunde vara si och så med den saken. Sjökontrollen måste otvivelaktigt ha avsatt en mängd papper, men vad jag hittills lyckats få fram är några enstaka handlingar som råkat hamna vid sidan av den vanliga hanteringen. Marinstabens bevarade arkiv är ett ofantligt och inte helt lättöverskådligt pappersberg. Det är fullt möjligt att jag inte hittat fram till sjöfartskontrollens handlingar, men en uppgift i det material som ännu förvaras vid försvarshögkvarteret under sekretess – och som jag välvilligt fått ta del av – gör mig betänksam. Den säger att chefen för försvarsstaben, general Swedlund, har riktat en skrivelse till Konungen (regeringen) om förstörande av handlingar gällande trafikkontrollen. Den hemliga svenska spaningen på Balti- kum var på 1950-talet under det kalla krigets dagar en synnerligen ömtålig sak. Kanske att den svenska statsledningen funnit det säkrast att utplåna spåren efter tidigare spaningsverksamhet när landets underrättelsetjänst befann sig i en brännpunkt mitt emellan världens två starkaste makter. Frågan om motorbränsle till flyktingbåtarna var en känslig fråga. Med sin ”konfidentiella” framställning om hjälp i augusti 1944 hade de estniska flyktingarna visat att de hade lärt sig spelets regler. Estniska kommittén, den organisation som var mest uppbunden i det svenska försvarets underrättelsearbete, drog också konsekvenserna när frågan om den hemliga trafiken mellan Sverige och Estland kom på den politiska dagordningen i januari 1945 och förstörde allt material som kunde visa varifrån man fått bensin och olja till sina båtar. När försvarsstaben utsattes för en första inträngande granskning av Sandler- kommissionen försökte de högst ansvariga, kommendör Landquist och major Petersén, att framställa spaningsarbetet i Baltikum som en begränsad aktion, väl skild från flyktingtransporterna, där ansvaret helt lades på socialstyrelsen. Källorna visar att detta ingalunda var med sanningen överensstämmande. För 90 det första: de fyra tjänstemän – Trotzig, Sandberg, Heppling, Lybeck – som på socialstyrelsen arbetade med balterna, var i själva verket knutna till försvars- staben. För det andra: resorna till och från Estland byggde på att det fanns gemensamma intressen. Det svenska försvarets underrättelsetjänst och den estniska motståndsrörelsen i Estland hade båda ett starkt behov att etablera en hemlig sjötrafik mellan de båda länderna, vilket ledde till ett av parterna delvis känt och accepterat samarbete. Och det fanns ytterligare parter i detta samarbete. Tanken på en evakuering från Baltikum kom från den amerikanska beskickningen i Stockholm, närmare bestämt från Iver Olsen som i slutet av mars kom till Sverige som den amerikanske presidentens representant för War Refugee Board med uppgift att få ingång en evakuering från Ungern och från Baltikum. Olsen var också knuten till den amerikanska underrättelsetjänsten och då med ansvar för operationer mot Baltikum. Om uppgifter rörande flyktingtransporterna är svåra att återfinna, så lyser uppgifterna om samarbete med andra län- ders underrättelseverksamhet med en nästan total frånvaro; genom att utnyttja utländskt material kan man dock komma en bit på väg. Nästan lika svårgripbar är den svenska regeringens ställning. Chefen för Utlänningskommisssionen, Ernst Bexelius, berättade att han hade varit föredragande vid en överläggning inom regeringen i ett ärende med anknytning till balterna, men vid detta möte fördes inget protokoll och gjordes inga anteckningar.217 Via material som nu blivit tillgängligt i ryska och tyska arkiv, så öppnar sig ändå möjligheter att urskilja en avspegling av vissa grundläggande drag i den förda politiken. För en småstat som Sverige var det ett livsvillkor att smidigt anpassa sig till förskjutningar i maktbalansen. När Sverige stoppade den tyska permittenttrafi- ken genom landet 1943 och när man hösten följande år förbjöd tysk sjötrafik på Sverige så var detta en markering av landets nya politik. På tysk sida uppfattades saken också på detta sätt och det är påfallande att från den tyska säker- hetstjänsten utgick 1944 en maning till SS och till det tyska högkvarteret att ”undvika varje tillspetsning av de tysk-svenska relationerna”.218 Omvänt så var det av allra största intresse för Sverige att förbättra relationerna till England och USA. Hershel Johnsons framställning till Boheman om svensk hjälp vid aktionen för judarna i Ungern och för utrymningen av Balti- kum blev en välkommen möjlighet för den svenska regeringen att visa sin nya inställning också i handling. Ett förbehåll gällde relationen till den allt starkare grannen i öster. Östen Undén anklagades ibland för en väl stor undfallenhet in- för ryska krav, men man måste hålla i minnet att hotet var en realitet och att Sverige i detta sammanhang också måste ta hänsyn till sitt östra grannland, Fin- land. Sådana hänsyn till trots framstår det ändå som ganska tydligt att Sverige i en framtida konflikt mellan segermakterna hade valt att ställa sig på västs sida. Det samarbete som under det kalla krigets tid, på 1950-talet, utvecklades mellan Sverige och USA, det hade sin upprinnelse eller i varje fall sin bakgrund i det samarbete som etablerades redan 1944.

217 PM med upplysningar lämnade av byråchefen i SUK, Carl Chr. Schmidt vid samtal med rådman Tammelin 2.11 1946, F 1: 17, Sandlerkommissionen, RA. 218 Reichssicherheitsamt, Fernschreiben 18.10 1944, NS 19/2371, BA. 91 4. Mötet till sjöss

På öppet hav Många flyktingar från Baltikum sökte sig till Sverige över Östersjön i små och ofta föga sjövärdiga farkoster. När flyktingströmmen började tätna fram i september beslutade därför den svenska marinen att starta en övervakningstjänst ute till havs. Det var jagare ur kustflottan som avdelades för uppdraget. Det fanns bara fyra fartyg som kunde friställas för detta ändamål och tjänsten blev påfrestande för materiel och manskap. Man avpatrullerade ett område från Fårö och upp till Stockholms och Ålands skärgårdar. Flyktingbåtarna fick hjälp med sjökort, positionsbestämning och kursangivelser, med proviant och motor- bränsle. I många fall tvingades man sätta in omgående räddningsaktioner. Un- der september och oktober månader 1944 bärgades ett stort antal flyktingar.219

Berörda jagare Antal räddade September Oktober Gävle 82 113 Norrköping 76 97 Stockholm 7 14 Visby 36 62 Mjölner 100 Magne 11 Mode 34 Summa 201 431

Ett särskilt intresse erbjuder de utförliga rapporter som omgående lämnades in från jagaren Gävle. Berättelsen om en särdeles dramatisk händelse kan vara värd att återge i sin helhet.220 Bärgning 2. (den 26/9) Kl. 0900 3’ WSW Bogskären [drygt en halvmil västsydväst om de sydligaste öarna i Ålands skärgård] siktades en 10-12 meter lång ruffad motorbåt drivande till sjöss till synes redlös (vindstyrkan c:a 18 m/s, mycket svår sjöhävning). Båten var full- packad med människor på och under däck liggande eller sittande, de flesta i apatiskt tillstånd. I den mycket grova sjön förelåg synnerlig risk för att motorbåten skulle bliva sönderslagen eller kullvräkt vid bärgningsförsök, vilka dock omedelbart igång- sattes med jagaren liggande med aktern mot vind och sjö. Båten, som drevs tvärs för

219 Operationsavdelningens underrättelsedetalj, F II a, Vol. 6 1944, Marinstaben, Hemlig del, KrA;. Chefen för kustflottans rapport för september och oktober 1944, E XIV a, Vol. 8, Marinsta- bens expedition, KrA; Ericson 1995, s. 105. 220 Chefen på jagaren Gävle med rapport till Chefen för kustflottan 28.9 1944, F IIa:6, Underrät- telsedetaljen, Marinstabens operationsavdelning, KrA. 92

Bild 10. Tvåårige Toivo räddas ombord på jagaren ”Gävle” mitt ute på Östersjön. Foto i Svenska flottans historia, III.

den, togs på jagarens stb-sida [styrbordssida] vid första försöket. Raketlina (Sanders apparat) avsköts, varefter genom tecken och tillrop en bogsersladd kunde föras ombord. Denna anbraktes av folket i båten akterut, vilket medförde uppenbar fara för att sittrummet skulle vattenfyllas, då jagaren måste hållas under sakta back. Då mo- torbåten kraftigt slog mot jagarens sida och plötsligt överhängande risk för att den skulle sänkas förelåg, nödgades jag genom kraftig back göra mig fri. Därvid bröt sjön våldsamt akterifrån in över jagaren, varvid beredskapsrummet för sjunkbomb- kastarna bröts loss och bomberna kommo i vandring varjämte luckorna till akterpik och dimbildarrum slogos upp och rummen delvis vattenfylldes. Sedan sjunkbomber- na surrats gjordes tilläggning på nytt. Även denna gång överbringades i första skottet raketlina varjämte genom kasttända ytterligare en sladd så att såväl för- som akter- ända kunde erhållas. De nödställda drogos och halades nu så småningom ombord genom hjälp av Gävles besättning, ofta i uppenbar livsfara vid båtens och jagarens häf- tiga rörelser. Två flyktingar ramlade därvid i vattnet, varvid den ene kunde bärgas 93

under det att den andre, sergeant Triumph, som i förskräckelsen kastat sig över en på relingen kämpande person och därvid tappat taget, trots flera försök med frälsarkran- sar, livvästar sladdar med pålstek och torpedgafflar icke kunde tagas ombord. Enär vid detta tillfälle c:a 40 personer voro kvar i motorbåten bedömde jag riktigare, att söka rädda dessa i första hand och lämna den överbordgångne, som drev bort i fräl- sarkrans med armar och huvud ovan vattnet och synbarligen vid liv ehuru svårt med- tagen. Min avsikt var att sedan bärgningen avslutats söka ta ombord honom, varför utkik hela tiden hölls på hans läge. Samtliga övriga i båten femtioen personer varav sexton kvinnor och tio minderåriga barn lyckades även bärgas, ehuru ytterligare olyckstillbud inträffade. Härvid klämdes en kvinna mellan båt och fartygssida, en annan fick en hjärtattack. Sedan samtliga flyktingar tagits ombord lämnade jag båten efter noggrann kontroll över att icke någon befann sig kvar samt bärgade den i fräl- sarkransen flytande mannen. Denne var emellertid livlös och trots försök med konst- gjord andning, syrgasbehandling, värme och insprutning av stimulerande farmaka, vilka utfördes av FL [fartygsläkaren], kunde han icke återkallas till livet. De räddade fingo snarast möjligt varm dryck, torrskaffning m.m. och all den omvårdnad, som kunde beredas dem. Jag beordrade FL att verkställa förhör med den främste flyktingen, estniske majoren Kõrgma. Protokoll häröver jämte förteckning över flyktingarna bifogas. Av denna framgår att de flesta manliga flyktingarna voro militärer. Befälspersonalen överlämnade till mig sina vapen (pistoler), som jag i min tur överlämnade till polisen i Nynäshamn, Ð Ð Ð Jag anhåller slutligen få framhålla att min besättning officerare, underofficerare och manskap samtliga fullgjort sin sjömansplikt synnerligen lugnt och skickligt envar i sin befattning. Kommendörkaptenen kände uppenbarligen en berättigad stolthet över sin be- sättning, och jagaren ”Gävles” bragd blev också uppmärksammad. Av påteck- ningar på originaldokumentet kan vi se att det kom under ögonen på inte bara adressaten, chefen för kustflottan, utan också blev känt för chefen för marinen liksom för statsrådet Per Edvin Sköld, chef för försvarsdepartementet. Taavi Triumph, son till den drunknade sergeanten Triumph, har senare berättat för mig att dödsfallet hölls hemligt för honom och hans mor till dess fartyget kom in till Nynäshamn. Fartygschefen fruktade att kvinnan skulle bryta samman och ville inte riskera detta då nerverna hos såväl flyktingar som manskap efter dagens händelser redan var svårt anspända.

Operationerna till sjöss var påfrestande och inte utan risk. En insats för att räd- da människoliv gjorde dock arbetet meningsfullt, och det gav därutöver militär information av värde. När Finland var på väg ut ur kriget och när tyskarna samtidigt förberedde en utrymning av Baltikum, då måste ju alla uppgifter om den tyska marinens rörelser i dessa delar av Östersjön bli av synnerligen stort intresse för det svenska försvaret.

Kustbevakningen Högsjöflottans hjälp till flyktingarna var en unik och mycket uppskattad insats. I huvudsak kom dock ansvaret för den första flyktingmottagningen att vila på 94

Bild 11. Jagarna, här ”Magne”, landsatte flyktingarna i Nynäshamn. Foto i C. Borgenstam, Jagare. kustbevakningen och på kustförsvaret. Redan i den första VPM som Folke Ber- nadottes kommitté mot slutet av 1943 utarbetade på uppdrag av chefen för socialdepartementet, hette det: ”Flyktingar, som anlända per båt, böra mötas av sjöfartskontrollen eller särskilt avdelade marina enheter, som dirigera fartygen till lämplig hamn, där uppsamlingsplats kan anordnas.”221 Efter omarbetning och remissbehandling utfärdade regeringen den 1 september två promemorior, den ena med föreskrifter för civila myndigheter, den andra med föreskrifter om militär hjälp vid flyktingmottagningen. Redan följande dag gav chefen för marinen order till Stockholms kustförsvar att omedelbart upprätta en preliminär organisation som skulle säkerställa omhändertagande av utländska flyktingar.222 Man kunde bevaka infarten från ett mycket stort antal bevakningsstatio- ner, men det hade ändå inträffat att en del flyktingbåtar kunnat komma in rätt långt i skärgården inom det militära skyddsområdet. De hade observerats men då det inte fanns tillräckligt med barkasser och andra mindre båtar hade man inte möjlighet att preja dem och föra dem till lämplig hamn. Detta måste om- gående åtgärdas, och det skedde när chefen för Ostkustens marindistrikt några dagar senare utfärdade ”Order för särskild bevakningsorganisation inom Stockholms skärgård för omhändertagande av flyktingar”.223

221 VPM u.d. Ingångna skrivelser 10.7 1944, Chefen för marinen, Stabsexpeditionen, H Org. P 12, KrA. 222 Chefen för marinen till Chefen för Stockholms kustartilleriförsvar 2.9.1944, H Org B 13, F II: 6, Utgående skrivelser, stabsexpeditionen, Chefen för marinen, KrA. 223 Order 8.9 1944 i F II, Vol. 6. Utgångna skrivelser 1944, H Org B 13, Chefen för marinen, Stabs- expeditionen, KrA. 95

Bild 12. Närmare den gotländska kusten var ett antal hjälpvedettbåtar i livlig verksamhet för att lotsa de små flyktingbåtarna in till Fårösund och Slite. Foto: Nils Krokstedt i Bengt Göran Holmerts bildsamling.

Försvarets samtliga stationer inklusive luftbevakningstornen skulle omgå- ende rapportera alla iakttagna flyktingbåtar till sektionschefen. Stockholms skärgård var nämligen indelad i fyra sektioner; från norr till söder: Tjockö (mellan Arholma och Svenska Högarna), Sandhamn, Ornö och Nynäshamn. Sektionschefen skulle omgående skicka ut någon av de båtar som ställts till hans förfogande. Flyktingar fick inte förflytta sig inom skärgården utan uppsikt. De skulle ställas under bevakning eller föras till lämplig plats, där de togs om hand av marinpolisen som via sin chef meddelade när flyktingarna lämnats över till civil myndighet. För att inte båtar skulle kunna passera obemärkt sökte man kontakt med lämpliga kustboende privatpersoner som kunde rapportera när de upptäckte eventuella flyktingbåtar. Hur alla dessa order kom att verkställas det kan vi följa i rapporter och krigs- dagböcker från de berörda sektionscheferna, där vi dag för dag och timme för timme kan följa flyktingtrafiken. Sammantagna ger de en klar överblick av lä- get. Hur det hela tedde sig på närmare håll, det får vi veta i krigsdagböckerna från de många små kustbevakningsstationerna i Stockholms yttre skärgård. Det är små häften med handskrivna noteringar där stationschefen med ibland något stelfrusna fingrar fört in sina observationer. På station 38 tog man den 22–25 september emot 10 båtar med sammanlagt 143 flyktingar. Några hämtades sedan av marinpoliserna i Sandhamn, några fick man själv lotsa till Ängskärs skärgård. Dessutom strömmade det in rapporter om flyktingskutor som ankrat upp i någon vik och om flyktingar som sökt sig i land på skär och holmar. Det 96 blev en hektisk tid, men kanske blev det också ett välkommet avbrott i en lång och enahanda vardag. Och man försökte hjälpa till så gott resurserna tillät, där- vidlag åtlydde man Befälhavande Amiralens order: ”Oberoende härav skall vid varje bemannad ytterförläggning eller bevakningsorgan vidtagas alla åtgärder, som rimligtvis kunna åstadkommas för lämnande av humanitär hjälp åt flyktingar intill dess de kunna transporteras vidare.”224 Verksamheten var inte heller här, närmare kusten, helt riskfri. En hjälpmo- torbåt, ”H2O”, skickades kvällen den 25 september ut på Stenfjärden i Stock- holms yttersta skärgård för att bistå en estnisk segelbåt i sjönöd. Vinden hade stormstyrka och sjöhävningen var svår. Ombord på segelbåten fanns 27 personer av vilka 17 fördes över i motorbåten, huvudsakligen kvinnor och barn. I mörkret råkade ett kastrep trassla in sig i motorbåtens propeller så att båten blev manöveroduglig. Den drev redlös och slungades över ett par grynnor. Först i gryningen följande dag räddades alla de ombordvarande medan motorbåten strax därpå gick till botten.225 Hade flyktingar lyckats ta sig genom skärgården med livet i behåll togs de till närmaste uppsamlingshamn. Hur situationen tedde sig där, det kan man få en föreställning om i en rapport från landsfiskalen i Östhammars distrikt gäl- lande läget i hamnen i Öregrund under tiden den 21 september till den 12 oktober. Där har han antecknat namn på varje flyktingbåt, när den anlände, antalet män, kvinnor och barn ombord, vilket bevakningsfartyg som eskorterade in flyktingbåten och var den påträffats. Påfallande många har uppfångats vid nå- gon av de stora angöringsfyrarna längst ute i havsbandet, som Örskär eller Svartklubben. De eskorterande fartygen tillhör marinen, såsom vedettbåtar, marinpolisens båtar och någon enstaka jagare. Men där finns också fyrverkets båtar, livräddningskryssaren Dan Boström och inte minst tullverkets små jagare.226 Uppgifter från annat håll tyder på att landsfiskalen i den stora brådska som rådde bara fått med en del av de många småbåtar som togs in i hamnen. En konkret bild av hur det kunde te sig får vi av en utsänd reporter från Stock- holms-Tidningen:227 De har samlats upp någonstans längst ute vid territorialgränsen, dessa otaliga fiske- båtar, och nu bogseras de efter en svensk tullkryssare in mot lugnare vatten – och lugnare land. Den ena lilla ynkliga fiskebåten efter den andra kommer skvalpande efter kryssa- ren, och vid rorkulten står stadiga ester, ordkarga och beslutsamma, och styr för första gången på länge frivilligt efter kommando. Och de reser med rätt liten pack- ning. De har tagit med sig det nödtorftigaste. Och knappast ens det. Ð Ð Ð

224 Befälhavande amiralen till bevakningschefen i Stockholm 26.9 1944, F I:8, Bevakningschefen i Stockholm, Ostkustens marindistrikt, KrA 225 Rapport över H2O:s förlisning 26.9 1944, Utg. och ink. skrivelser F I:2, Bevakningschefen i Stockholm, Marinkommando Ost, KrA. 226 Rapport i D Va, Vol. 5, Landsfiskalen i Östhammars distrikt, ULA. 227 ST 5.10 1944. 97

Bild 13. I början av oktober kom ett mycket stort antal flyktingbåtar in till hamnen i Öregrund. Här drar man upp en av de små farkosterna på land. Foto i Stockholms-Tidningen 5.10 1944.

Bild 14. Vid stranden strax norr om Fårö fyr hamnade många båtar. Här har några flyktingar just tagit sig upp på land. Foto: Gunnar Wåhlén i Bengt Göran Holmerts bildsamling. 98

Hit kommer de från alla håll sedan marinpolis, kustbevakning, tull- och livrädd- ningsbåtar träffat på dem ute vid gränsvattnen. Hur många, som dagligen tas emot i Öregrund låter sig under nuvarande förhållanden inte statistikföras, men lottorna ut- spisar regelbundet omkring 1 600 flyktingar per dag, och det ger ju ett ungefärligt besked. St.-T:s utsände medarbetare fick följa tullkryssaren ”Singö” när den på onsdags- middagen lotsade in ett trettiotal olika småbåtar. Färden gick över Öregrundsgrepen in i viken till Sunnanö, där stränderna nu förvandlats till tillfälliga havets kyrkogår- dar. Överallt ligger stora och små farkoster uppdragna på land och överallt går snål- klädda flyktingar och vårdar ömt det sista av det som är deras eget här på jorden: bå- ten. Båten, som tog dem över. Ð Ð Ð Det råder en underbar hjälpsamhet. Bland passagerarna på dessa fiskebåtar, som många under svåra strapatser fått driva omkring på havet utan mat och färskvatten, finns alla samhällsklasser representerade. Och alla åldrar. När man inne i den idyl- liska Sunnanöviken skulle hjälpas åt att dra farkosterna upp på land, kunde man så- ledes se nariga fiskare, stornävade jordbrukare och järnvägsmän med uniforms- mössa ännu på under assistans av professorer vid universitetet i Dorpat hugga i för fulla tag i draglinorna. Och det råder en märklig förbistring: marinpolisen – som dirigerar det hela, och gör det synnerligen taktfullt – förstår ju inte ett dyft av flyktingarnas rotvälska. Men ett vänligt ord, ett leende och en klapp på axeln är praktisk esperanto, sådant kan aldrig missförstås. Men för säkerhets skull har marinpolisen lierat sig med en lillgammal 18-årig flykting, som kan svenska och får tjänstgöra som tolk. Och det är sannerligen en un- derlig syn att se denne karske 18-åring stå på ett fördäck och dirigera dessa garvade sjökarlar. Man vet inte mycket vad han säger till dem, men av rungande skrattsalvor då och då kan man ana sig till att han i varje fall inte deprimerar stämningen. Det var alltså livlig verksamhet runtom i Stockholms skärgård och det bekräf- tas i den rapport som marinpolischefen skickade in för september månad. En- ligt de uppgifter han hittills, just i början av oktober, hade fått in så hade marinpolisen under september månad fått ta hand om 101 flyktingbåtar och 5 842 flyktingar.228 Lika intensivt sysselsatta var marinens enheter på Gotland, där minsveparna Arholma och Landsort fick sköta spaningstjänsten i öppen sjö medan de små hjälpvedettbåtarna for som skottspolar fram och tillbaka mellan Fårö, Slite och Visby. Livligast blev trafiken vid Gotska sandön och Fårö där många vinddriv- na eller felnavigerade flyktingbåtar hamnade.229

228 Marinpolischefen till befälhavande amiralen i Ostkustens marindistrikt 4.10 1944, E XIV a:8, Månadsrapport för juli–december 1944, Marinstabens expedition, Hemlig del, KrA. 229 Chefen för Gotlands kustartilleriförsvar med rapport till chefen för marinen 6.10 1944, Månads- rapport som ovan. 99 5. Flyktingmottagningen i Sverige

När flyktingarna lyckligt och väl fått fast mark under fötterna, så ställdes frågan hur man på bästa sätt skulle ordna mottagandet på svensk jord. Detta hade, som vi sett, varit föremål för planläggning inom den s.k. Folke Bernadotte-kommit- tén. Inför arbetet i kommittén gjorde Statens utrymningskommission redan i november 1943 en grundlig utredning om möjligheterna att skaffa husrum åt ett mycket stort antal flyktingar. Problemet var att kommissionen, enligt sitt ursprungliga uppdrag, hade planerat för en utrymning av alla större städer inför eventuella luftangrepp. De inventerade lokaliteterna låg alla på landsbygden och utgjordes av bad- och kuranstalter, skolor och allehanda samlingslokaler: frikyrkor, församlingshem, ordenshus, Folkets hus, biografer och teatrar. När man nu skulle försöka göra sig en bild av hur många lokaler det kunde finnas inne i själva städerna så fick den vila på en mycket grov uppskattning. Ytterligare en komplikation i sammanhanget var att de två myndigheter som skulle få huvudansvaret för omhändertagandet var alldeles nytillskapade. Sta- tens utlänningskommission trädde i verksamhet den 1 juli 1944, och Statens utrymningskommission skulle den 1 oktober samma år komma att uppgå i en annan ny myndighet, Civilförsvarsstyrelsen. Efter två remissomgångar och efter konsultationer med alla de berörda läns- styrelserna kunde regeringen den 1 september fastställa två promemorior om mottagandet av flyktingar, en gällande för de civila myndigheterna och en annan gällande för de militära. I början av september månad gick den ut till läns- styrelserna som skulle bli ansvariga för den praktiska verkställigheten och för samordningen.

Roslagen och Stockholms skärgård Hur gick det då när all denna pappersplanering skulle omsättas i praktiken? Det är tack vare några tidningsreportage som vi får en möjlighet att besvara den frå- gan. Det tidigaste finns i Nynäshamnsposten och gäller en flyktingbåt som kom in till hamnen vid sextiden på eftermiddagen den 14 september 1944 medföran- de 37 passagerare. Reportaget ger en så levande bild av vad som hände vid det första mötet med det nya landet, att jag lämnar ordet till signaturen ”Inger”:230

230 ”I flyktingströmmen..” hette reportaget som slogs upp på första sidan. Nynäshamnsposten 22.9 1944. 100

Kamera? Ð Karten? Ð Waffen? Ð Munition? Ð Cigaretten? Tullmännens frågor upprepas med monoton enformighet framför varje ny hög av bagage som hopats på kajen – bastant hopsydda säckar och underliga tygpåsar, kapp- säckar som tycks ha överlevat minst ett sekels strapatser och skamfilade koffertar, vars pauverhet ibland lyses upp av någon kvarglömd bjärt hotellapp; – ”Lugano Es- planade Ceresio” läsa vi på en. Ett mumlat ”Nein” blir i regel svaret och sakkunniga händer gräva förgäves bland urblekta, tunnslitna, stoppade kläder och små rörande minnessaker. Hittas en kamera är den tom på film, hittas en karta är det en sjökarta över estniska skärgården. Scenen är densamma som utspelas varje dag innanför den spärrade delen av vårt hamnområde – med variationer. I samtliga fall rör det sig om mottagandet av flyk- tingsströmmen från östersjöländerna, speciellt då Estland, men ibland komma flyktingarna från den komfortabla Gotlandsbåten, ibland från en däckad motorbåt, ibland åter från en bräcklig, halvt vattenfylld fiskebåt. Denna gång är det en medelstor nödtorftigt camouflagemålad, ruffad motorbåt – alldeles otillräcklig för de 37 människor, som nu trängas på om utrymmet i, ovanpå och vid sidan om kajutan – som lagt till vid kajen. Hjälpsamma händer hjälpa till att hiva upp det brokiga bagaget och människorna, som i mängden av ytterplagg likna vandrande klädbylten, följa efter. Det är nio barn bland dem, och småungarna ha svårt att stå på benen efter de 24 timmarnas stillasittande. Men de och de riktiga spädbarnen ha klarat sig bäst, några 10–12 åringar äro gröna i ansiktena av sjösju- kans kval fastän denna överresa skett i nära nog idealväder. Tullbehandlingen tar sin tid, men tålamod är tydligen en konst som dessa grå män- niskor till fullkomlighet behärskar. De tröttaste slå sig helt enkelt ned på marken, mödrarna pysslar försynt om de minsta, och några yngre kvinnor börja att skala av sig det ena otympliga plagget efter det andra medan männen troget hålla vakt vid fa- miljebagaget. Ð Ð Ð Passviseringen i officersmässen stökas raskt undan av en älskvärd polisman, medan poliskommissarien i egen person ser till att allt går riktigt till, hjälper till rätta där det behövs och farbroderligt underhåller sig med barnen allt på ett sätt som måste ge främlingarna ett gott intryck av vår ordningsmakt. I manskapsmässen, som har plats för 200, gör solen färgerna klarare på bered- skapsmannen och arkitekten N. Gjörwells friska hamnbilder, men gästerna ha inte sinne för konst just nu! De ägna sig odelat åt den heta ärtsoppan och pannkakan med lingonsylten, som körts ut från bevakningskompaniet och utportioneras av tjänstak- tiga lottor. Alla äro frusna och hungriga, tallrik efter tallrik fylles, jättebunken med knäckebrödet får många påhälsningar, barnen ha mjölk i sina krus, de vuxna dricka.

Vid 8-tiden står bussen på kajen för vidare färd till flyktingsläger någonstans i Sverige. Då har skaran ökats med några unga karlar – två fiskare, en studerande, en ingenjör. De ha varit på väg fyra dygn i öppen båt, och deras första fråga var ”– är det här Gotland?” Ingenjören är den gladaste i fyrklövern, han har fem sverigeår i gott minne och återvänder nu till det arbete han då lämnade. Stjärnorna tindra kalla, när den brummande kolossen äntligen sätter sig i rörelse och gungar bort med sin last av fyrtio människor och fyrtio människoöden. För dem alla har ett blad vänts och vad som kommer att skrivas på den nya blanka sidan vet ingen. Bland flyktingarna fanns en agronom från Jõgeva norr om Tartu. Han kom med sin familj i vilken det fanns en tioårig dotter, hon som senare skulle bli min fru. Den äldsta passageraren var en 73-årig dam, svärmor till estniske ministern i 101

Stockholm, Heinrich Laretei, och följaktligen mormor till pianisten Käbi Lare- tei. Yngst var lille Indrek som ännu inte fyllt ett år. Honom fick signaturen ”Inger” hålla i famnen så att hans mamma fick möjlighet att ägna sig åt ärtsop- pan, en rätt som även Indrek senare tycktes uppskatta. Välvilliga lottor gav de frusna resenärerna varm mjölk, en dryck som barnen fann vedervärdigt äcklig. Den farbroderlige poliskommissarien Torsten Åkesson var bakom sin jovialis- ka yta i själva verket den högste säkerhetsansvarige för mottagandet i Nynäs- hamn, ett mottagande som var tänkt att ske under största sekretess. Allt förefaller vara synnerligen väl organiserat, och den smidiga hanteringen har sin förklaring. Detta var nämligen inte en flyktingbåt vilken som helst. Den ägdes av den amerikanska beskickningen i Stockholm och gick i hemlig kurirtrafik på Estland samtidigt som den användes av War Refugee Board i Wash- ington för att evakuera ledande estniska intellektuella till Sverige. Allt försig- gick under högsta sekretess och säkerhetschefen för Stockholms-området, Gus- taf Persson, landsfogde i Stockholms län och tillika ledamot av styrelsen för Statens utlänningskommission, måste ha blivit närmast skräckslagen, när han läste det reportage som signaturen ”Inger” här hade publicerat om flyktingtrafiken i Nynäshamn. Den amerikanska båten var ute på sin femte resa och be- sättningen såväl som personalen i Nynäshamn hade hunnit skaffa sig god rutin. Antalet flyktingar var vid denna tidpunkt ännu relativt begränsat. Annat skulle det bli då den stora spontana flyktingvågen nådde Sveriges gränsvatten ungefär en vecka senare. Om de svårigheter som då mötte kan vi få en föreställning genom några tidningsreportage och genom bevarat lokalt arkivmaterial; det gäller området kring norra upplandskusten och det gäller Gotland. Förordningen om mottagandet av flyktingar dagtecknades den 1 september, men att sedan expediera ärendet, det tog sin rundliga tid. Regeringskansliet tycks ha varit underbemannat i en i och för sig förståelig önskan att framstå som ett gott föredöme för alla statliga myndigheter med svällande administration. Om vi, som ett exempel, håller oss till länsstyrelsen i Uppsala, så fick den sina exemplar av besluten först den 11 september. Statens utrymningskommission var snabbare i vändningarna och deras instruktioner till länen om ”Flyktingar- nas första omhändertagande” dagtecknat den 13 september var redan nästa dag länsstyrelsen i Uppsala till handa. Den 16 september sammanträdde denna styrelse och fastställde ett antal uppsamlingsplatser för flyktingar i Älvkarleby och Hållnäs socknar. Uppenbarligen förutsåg man att flyktingströmmen skulle söka sig mot Gävlebukten. Så skedde också och en av de första båtarna drevs i land vid lotsstationen i Gåsholma. Många av flyktingarna var så medtagna att man fick improvisera bespisning och övernattning innan de kunde föras in till Gävle. Annars hamnade de flesta flyktingarna en bit längre söderut. I marinens planering för flyktingmottagningen hade man utgått från de kontrollstationer för sjöfarten som fanns inom området.231 Ett par fanns i Gävlebukten och andra

231 Bilaga 2 till Folke Bernadotte-kommitténs preliminära PM, december 1943. Försvarsstabens säkerhetsavdelning, F VIIIs, Vol. 6, Försvarsstabens arkiv, Hemlig del, Högkvarteret, Stockholm. 102 i Öregrund och på Svartkobbens fyr. Dit anlände nu de sista dagarna i september en ström av småbåtar med estniska flyktingar som via Åbo och Ålands skärgårdar sökte sig över mot Sverige och den norra upplandskusten. Marinpo- lisen liksom lotsarna och sjöbevakningen hade fått order att föra in dem till Öregrund. Den stora rusningen började den 23 september med Estniska kom- mitténs båt EK 26 som kom in i hamnen redan klockan 6 på morgonen med 139 passagerare, och innan dagen var slut hade man räknat in sammanlagt 349 flyktingar. Flyktingarna tullvisiterades och utspisades sedan av lottor i Hasselbackens sommarrestaurang. Inkvarteringen måste improviseras och nykomlingarna blev inhysta i Societetssalongen, Göranssonska villan, Betelkapellet och Meto- distkyrkan. Manskap ur ett beredskapsförband bevakade området. Läkarunder- sökningen sköttes av provinsialläkaren som efter tre dagar kunde rapportera att han personligen undersökt 338 personer och då kunnat konstatera att ingen hade klädlöss och att alla var fria från epidemiska sjukdomar. Bara ett par pa- tienter måste skickas till sjukhuset i Norrtälje men alla de andra forslades till Östhammar för att genomgå den obligatoriska avlusningen. Ett tiotal poliser, bland dem ett par kriminalpoliser, hade uppbådats för att anställa förhör med samtliga anlända. Som tolkar fungerade en del flyktingar och värnpliktiga med språkkunskaper.232

Gotland I planeringen inför en kommande flyktinginvasion spelade naturligtvis Gotland en viktig roll. Vad man i det sammanhanget ständigt betonade var svårigheter- na att för en längre tid ta hand om större kontingenter flyktingar. Detta med hänsyn till såväl livsmedelsförsörjningen som till svårigheterna att finna vin- terkvarter för tillräckligt många. Man utgick i första hand från att flyktingar skulle hänvisas till fastlandet; större fartyg skulle uppmanas att direkt söka hamn där och de flyktingar som tagits emot från mindre farkoster skulle omgå- ende transporteras vidare dit. Ännu så sent som den 27 juli 1944 säger den ytterst ansvarige, landsfogden på Gotland, i sitt svar på Bernadotte-kommissionens remiss: ”Huvuddelen av flyktingströmmen synes sålunda kunna beräk- nas komma att gå ön förbi.”233 I en PM som länsstyrelsen i Visby måste ha satt upp strax efteråt heter det: ”Någon massinvasion av flyktingar torde här icke komma att vara fråga om, åtminstone icke större än hittills.”234 Planeringen var en sak, men verkligheten skulle i detta fall visa sig bli något helt annat, det visar statistiken.235

232 Material i D V a 1–4, landsfiskalen i Östhammars distrikt, ULA. 233 Svaret i E 42, Konseljakterna 74Ð75, Socialdepartementet, Hemlig del, RA. 234 Faskikel ”Diverse korrespondens ang. omhändertagande av flyktingar 1944–1945”, E XIV:11, Landskansliet, Länsstyrelsen i Gotlands län, ViLA. 235 ”Förteckning över till Gotland inkomna flyktingar”, E XIV:10, Landskansliet, Länsstyrelsen i 103

Antal estniska flyktingar till Gotland (antalet anlända till Slite inom klammer) Juli 258 Augusti 527 September 3 468 [2 583] Oktober 2 123 [1884] November 86 Summa 6 462 Källa: ”Förteckning över till Gotland inkomna flyktingar”, E XIV:10, Landskansliet, Länssty- relsen i Visby, ViL.

När landsfogden efter kriget lämnade en slutredovisning av antalet flyktingar kunde han alltså räkna in över 6 000 ester. Under samma tid flydde till ön bland andra 3 605 letter, 242 litauer, 255 polacker och 638 tyskar. Det kom att bli en höst som gotlänningarna sent skulle glömma.

Det första mottagandet När flyktingarna togs i land var de hungriga, genomfrusna och uttröttade. Det gällde särskilt människorna i de småbåtar som landade på Gotlands östra kust, på Fårö och på Gotska sandön. Till Fårö kom inte mindre än 800 baltiska båt- flyktingar, vilket var naturligt eftersom Fårö fyr var den punkt som låg närmast Baltikum. Många av de små farkosterna befann sig i sjönöd och här fick liv- räddningsstationen på Fårö rycka ut. Allt vad som där tilldrog sig fördes noggrant in i Räddningsjournalen. Via radio hade man kontakt med den militära befälhavaren i Fårösund och med landsfiskal Berthil Bonde i Slite. Flyktingar- na stannade bara någon natt på Fårö. De flesta skjutsades omgående med kust- artilleriets bussar till Fårösund och de större fartygen togs på släp eller eskor- terades av marinens fartyg till Slite eller till Visby.236 Den första hjälpen kom kanske från lotsar och fyrpersonal, men det var lottorna och rödakorsfolket som fick bära den tyngsta bördan. Varm choklad och tilltugg med knäckebröd eller bullar var det som vanligen bestods. Det var synnerligen välment och det uppskattades tillfullo, kanske inte alltid av barnen som inte var vana vid den söta varma chokladen och som fann den närmast äck- lig. Men frusna och hungriga som de var så gick det ändå ner. Senare vankades en stadig grötfrukost på Österholms Matservering i Slite. Till en början kom traktens bönder med bröd och mjölk och vad matnyttigt de kunde få fram i en

Visby, ViL. I samma volym ligger ”Uppgifter från landsfogden i Gotlands län om avvisade utlän- ningar m.m.”, daterad 31.8 1946. Mikael Lundgren, Stånga, är för närvarande sysselsatt med att på data lägga upp ett register över samtliga flyktingar på ön. En estnisk flykting hade i uppgift att till Stockholm lämna en förteckning över de estniska flyktingarna. Han tog en kopia av denna förteck- ning som senare hamnade i Canada, men därifrån har den nu kommit till nationalbiblioteket i Tal- linn. Eesti põgenikud Gotlandilt 1944, AP-931, Eesti Rahvusraamatukogu, Tallinn. 236 Blomberg 1994, s. 61ff. Räddningsjournalen fördes av uppsyningsmannen Hilbert Östman och den förvaras nu hos Fårö hembygdsförening.

104

Bild 15. Landsfiskalen Berthil Bonde i Slite på Gotland var ständigt nere i hamnen för att möta flyktingarna och för att svara på deras oroliga frågor efter försvunna släktingar och vänner. Foto: Bengt Göran Holmert.

Bild 16. Efter strapatserna och kylan till havs kändes det gott att få värma sig och få svenskt kaffe med dopp. Foto i Eesti põgenikud Rootsis. hast. Senare när flyktingströmmen tilltog, blev det försvarets sak att ordna utspisningen. Det var också viktigt att de utkylda människorna kom in i värmen så snart som möjligt, det gällde särskilt de många spädbarnen. Den ledande or- ganisatoriska kraften på östra kusten var landsfiskalen i Slite, Berthil Bonde. Vid ett tillfälle härbärgerades och vårdades 20 spädbarn i hans bostad. Alla människor som kom in över riksgränsen skulle ju registreras och kontrolleras, och den uppgiften låg i första hand på landsfiskalen i Slite. Till en bör- jan var det tämligen idylliskt när de första flyktingarna på våren 1944 kunde 105

Bild 17. Här har lottorna med hjälp av flyktingfruarna bullat upp med rejäla mackor för de hungriga. Foto: Bengt Göran Holmert. förhöras hemma i Berthil Bondes kök. Senare fick man hålla sig till landsfiskalskontoret och fram till slutet av augusti kan vi följa den verksamheten i Bon- des utförliga och ordentligt renskrivna förhörsprotokoll. Bland de första flyktingarna var många estlandssvenskar. De var lätta att förhöra och de kunde läm- na för Sverige viktig information om situationen i Estland. Betydligt svårare var det att förhöra flyktande ester som ofta saknade språkkunskaper, som var uppskakade och förvirrade efter den senaste tidens händelser och som också kunde vara starkt misstänksamma mot alla och envar och därför endast motvil- ligt lämnade de uppgifter man behövde. Senare fick man nöja sig med att i Slite registrera de ankommande och nödtorftigt försöka hinna med korta förhör. Un- der en arbetsdag i mitten av september kunde Bonde berätta för en journalist att han förhört 78 flyktingar och att han nu hade ytterligare 60 personer som vän- tade på sin tur. En reporter från Gotlands Allehanda skildrar miljön: ”Ett besök på landsfiskalskontoret där landsfiskal Bertland [här åsyftas troligen Bondes assistent Emil Bertland] och hans medhjälpare togo främlingarna om hand, gav en inblick i den febrila verksamhet som utvecklas då en flyktingkontingent an- länder. Det surrar som i en bikupa och skrivmaskinerna smattra i ett.”237 Sär- skilt Berthil Bondes arbetsbörda var tung; redan i slutet av augusti var lands- hövding Erik Nylander och hans närmaste medarbetare ute och inspekterade

237 Citatet från Gotlands Allehanda 14.9 1944. Om mottagandet finns uppgifter i tidningarna Got- lands Allehanda, Gotläningen och Gotlands Folkblad, liksom hos Holmert 1999, vilken intervjuat personer med minnen från tiden. 106 verksamheten. Bistånd utlovades från Visby, men arbetssituationen var fortfarande sådan att Bonde till slut tvingades sjukskriva sig. I slutet av september kom så en efterlängtad förstärkning när tiotalet poliser fördes över från fastlandet.238

Avlusning och läkarundersökning Kunde den söta varma chokladen och det sötade skivade brödet vålla flyktingbarnen vissa bekymmer så blev det inte lättare för dem vid nästa steg i mottag- ningsceremonien. Flera av flyktingarna hade under en längre tid levat under mycket primitiva förhållanden innan de nådde den svenska kusten. Och därför ansåg man det nödvändigt att på Gotland genomföra en allmän desinficering eller ”avlusning”. Kvinnorna och barnen togs omhand av lottor och rödakorsper- sonal. De fick klä av sig i ett särskilt tält och medan de badade i bastun desin- ficierades deras kläder i en varm ugn. Håret skulle alla tvätta med sabadillättika mot hårlöss och svedan framkallade hjärtskärande skrik och gråt bland barnen. Alla fick sedan under en tid gå omkring med lätt rödfärgat hår. Männen togs omhand av militären och här var det inga ceremonier, de fick klä av sig i det fria och nakna springa in till bastutälten. Efter dessa vedermödor skulle samtliga personer läkarundersökas och skärmbildas. Det blev ett drygt arbete för läkarna på Gotland, som dock fick till sin hjälp läkare som sänts till ön från Medicinalstyrelsen, bland annat en läkare med tekniker för skärmbildsundersökningarna. Dessutom engagerades tre estniska läkare vilket underlättade den språkliga kontakten. Man upptäckte på detta vis sju fall av difteri vilket krävde särskilda åtgärder med isolering och sjuk- husvistelse. Under några hektiska veckor hann läkarna dessutom med att skärmbilda över 5 000 personer.239 Det upprättades en sjukstuga för 40 patien- ter, en TBC-sjukstuga och ett difterisjukhus. Dessutom fick man ta i anspråk sjukplatser på civila och militära sjukhus. Bland flyktingarna fanns påfallande många barnfamiljer och i ”Odd Fellows” lokaler i Visby inrättade man ett provisoriskt BB där det fram till början av november föddes fem små ester.240

Läger måste ordnas på Gotland Tanken var ju att flyktingarna som kom till ön omgående skulle föras vidare till fastlandet, men söndagen den 24 september fick landshövding Erik Nylander ett telefonsamtal från chefen för Statens utlänningskommission, Ernst Bexe-

238 Statspolisen till landsfogden i Gotlands län u.d., F II b: 5, Stadsfiskalens arkiv, ViL. 239 Handlingar angående hälsokontroll av ankommande flyktingar, E XIV:1, Landskansliet, Läns- styrelsen, ViL. 240 Sellergren 1944, s. 331ff. 107

Bild 18. Inför flyktinginvasionen på Gotland gällde det att blixtsnabbt ordna provisorisk inkvartering. Här har man tagit halm och strött ut på golvet i en gymnastiksal. Foto ur Torsten Wigströms arkiv. lius, som meddelade att man för tillfället inte kunde ta emot fler flyktingar från Gotland, då alla uppsamlingsläger på fastlandet nu var överfulla. Landshöv- dingen lät nu omgående tillsätta en flyktingkommision på Gotland med ingen- jör Harald Sellergren som chef. Den skulle samordna det arbete som till mycket stor del utfördes på frivillighetens grund. Mycket av ansvaret för ordning och administration lades över på flyktingarna själva som i varje läger fick utse sin förtroendeman eller ”lägeräldste”, laagrivanem, som det hette bland esterna.241 Kommittén tog som sin första uppgift att organisera tillfälliga läger i och omkring Visby för över 6 000 personer. Den utvecklades snabbt till ett mindre äm- betsverk med en central expedition och med avdelningar för förläggning, för- plägnad, ordningstjänst, sjukvårdstjänst, socialtjänst och transporttjänst. Peder Lovén var 27 år gammal och hade just trätt till som ung husbonde på Lilla Hästnäs gård. Han hade erfarenhet av arbetet med inkvartering eftersom han varit med och ordnat ett antal ungdomsläger, och han anmälde sig som fri- villig och fick ta hand om läroverkets två gymnastiksalar för att där ordna för- läggning för så många som möjligt. Han hämtade själv halm från sin gård och strödde ut över golvet. De två toaletter som fanns kompletterades med torrklo- setter som han fick låna från försvaret och därifrån hämtades också filtar. Ut- spisning ordnades från ”De Badande Vännerna”. Lägret upprättades den 26 september och följande dag var det belagt med

241 Gotlands Allehanda 26.10 1944. 108 omkring 600 personer. En estnisk sjöman Robert Merimaa kunde litet svenska och en ung estniska fick fungera som kontorist. Allt fick improviseras i en rasande fart, men det mesta fungerade hjälpligt. Efter ytterligare ett par dagar, den 28 september, kunde chefen för flyktingkommissionen Hans Sellergren i sin ”centralorder N:o 1” rapportera följande läger med antal personer:242

Maltfabriken 675 Solhem 150 Arbetarföreningen 150 Läroverkets gymnastiksal 475 Småskolan 250 Frälsningsarmén 200 Församlingshemmet Ð Strandgården 140 Snäckgärdsbaden 300 Odd Fellow (förlossningshem) 5

Dessutom förbereddes förläggning i Helgeandskyrkan, Immanuelskyrkan, Missionskyrkan, Smyrna samt en stor tältförläggning vid I 18. Allt som allt fanns det 14 läger. De flesta hamnade i Visby, men mer eller mindre tillfälliga läger fick ordnas i Slite för över 300 personer och på Fårö för mer än 1 000 flyktingar. Förplägnaden delades upp mellan de militära köken vid I 18 och A 7 som tog om hand utspisningen för omkring 60 procent av flyktingarna. Vid sidan av detta organiserades ett centralkök med lottor och frivilliga vilka under några hektiske veckor delade ut över 66 000 portioner.

Utrymningen från Gotland Redan i sitt första remissvar till Bernadotte-kommissionen i februari 1944 framhöll länsstyrelsen på Gotland att den viktigaste åtgärden på Gotland var att ”så snart som möjligt och helst omfående få flyktingarna över till lämplig plats på fastlandet”.243 Under augusti och september kunde man också fullfölja denna policy och fortlöpande föra över strömmen av båtflyktingar till fastlandet. Men söndagen den 24 september fick alltså landshövding Erik Nylander per telefon en underrättelse från chefen för Statens utlänningskommission, Ernst Bexelius, att man tillsvidare inte kunde ta emot fler flyktingar till fastlandet, då alla mottagningsläger nu var överfulla. Först efter ett tio dagar långt uppehåll kunde transporterna återupptas med ångarna Visby och Drotten som kunde ta

242 Flyktingkommissionen, centralorder N:o 1, E XIV:12, Landskontoret, Länsstyrelsen i Visby, ViL. Mottagningen av de många flyktingarna kan följas i ett mycket rikt material från landskansliet och från andra myndigheter på ön, alla nu i Landsarkivet i Visby. 243 KBF Gotlands län till chefen för socialdepartementet 11.2 1944, Konseljhandlingar 1944 , Vol. 42, Socialdepartementet, Hemlig del, RA. 109

440 passagerare på sina överfarter till Västervik, Valdemarsvik och Norrkö- ping. Från Sveabolaget hyrde man in ytterligare ett fartyg, Odin. Men snart skulle ett nytt och då betydligt allvarligare problem aktualiseras. Samtidigt med att den första transporten gick från Visby så meddelades nyheten i Moskvara- dions svenska utsändningar, där man också kunde ange det exakta antalet passagerare. Det väckte förskräckelse bland flyktingarna, och i den estniskspråki- ga ruta som fanns i flera Gotlandstidningar, så frågade man sig: ”Vem är Mosk- vas Gotlands-korrespondent?”244 Detta upprepades vid en senare transport till Oskarshamn då man på svensk sida inte var riktigt klar över hur många man fått med, men då den ryska radion kunde meddela att ombord fanns 562 balter, en siffra som vid den kontroll man gjorde vid ankomsten till Oskarshamn visade sig vara alldeles riktig. Någon måste ha räknat dem vid ilastningen och om- gående rapporterat till Moskva, som genast kablade ut nyheten. Men det var inte bara flyktingarna som förskräcktes. Genom den svenske marinattachén i Helsingfors hade svenska myndigheter fått information om att ryska ubåtar forcerat den tyska avspärrningen i Finska viken och att de nu kunde tänkas operera i Gotlands farvatten. De svenska transportfartygens befälha- vare och besättningar vägrade att gå ut såvida inte myndigheterna kunde garantera att transporterna inte vore mer riskabla än andra ordinarie turer. Man ville ha ett uttalande från UD huruvida det fanns någon folkrättslig grund för ett ryskt uppbringande av fartygen och man önskade att de svenska myndigheterna skulle utverka fri lejd av den ryska legationen. UD:s politiske chef, utrikesrådet von Post, svarade att någon folkrättslig grund för en sovjetisk kapning av fartygen inte förelåg. ”Detta hindrade emellertid icke att ett ryskt krigsfartyg skulle kunna tänkas uppbringa ett flyktingfartyg.” Han avrådde från att göra en hän- vändelse till den ryska legationen, ”emedan en sådan hänvändelse endast skulle dra uppmärksamhet till saken”.245 Landshövding Nylander hade varit i Stock- holm och besökt den ryska legationen, men tydligen utan resultat. Gotlandsbo- laget förklarade då att Civilförsvarsstyrelsen den 12 oktober hade satt stopp för trafiken ”på grund av påtryckningar från den ryska legationen”.246 von Post meddelade senare att han av utrikesminister Günther fått veta att frågan be- handlats inom regeringen som beslutat att lägga den under försvarsdepartemen- tet. Flyktingtransporterna skulle i fortsättningen ske med hjälp av marinens fartyg ”på grund av farhågor för rysk uppbringning av svenska civila fartyg”. En hjälpkryssare, H10, tömdes på sin last av minor och fick ta över transporten

244 Gotlands folkblad 11.10 1944; Handlingar om dessa transporter i F VII, Vol. 21, Kanslibyrån, Flyktingärenden Civliförsvarsstyrelsens arkiv, KrA samt i ”Handlingar rörande flyktingar”, Vol. 1, Hemlig del, Socialdepartementet, RA. 245 Civilförsvarsstyrelsen PM angående flyktingtransporterna från Gotland 14.10 1944. ”Hand- lingar angående flyktingar 1944–1945”, Vol. 1, Socialdepartementet, Hemlig del, RA. 246 Maskinskriven notis utan angivande av myndighet och datum men med en anteckning i blyerts: ”Tacksam åter DL 18.10”. DL torde åsyfta chefen för försvarsstabens underrättelsesektion, kom- mendörkapten David Landquist. C-byrån, F I, Vol. 2, Faskikel ”Ur Centralbyråns verksamhet på Baltikum”, Försvarsstaben, Hemlig del, KrA. 110 från Gotland; den 17 oktober startade den första av dessa resor. Det blev tre överfarter och varje gång fylldes fartygets lastrum med omkring 600 passagerare.247 Efter mitten av oktober avmattades tillströmningen av flyktingar, och redan den 26 oktober hade man lyckats tömma de tillfälliga lägren på Gotland.

247 Flottans män 1979, s. 163f. 111 6. Flyktinglägren

I Folke Bernadottes kommitté satte man hösten 1943 genast i gång arbetet med att planera för inkvarteringen av de väntade flyktingströmmarna. På den mili- tära sidan inventerade man möjligheterna att förlägga flyktingarna i militära barackläger. Det visade sig att tillgången på sådana läger var mycket god utmed gränsen mot Norge liksom i södra Tornedalen, vid gränsen mot Finland. Även på Gotland fanns det goda möjligheter att ordna baracker, medan möjligheterna att ordna rum vid vid kusten kring Stockholm var starkt begränsade.248 Samtidigt startade Statens utrymningskommissionen en utredning om sina möjligheter att ordna inkvartering och den blev klar redan i november 1943. Där redovisas orter som kunde bli aktuella som karantänsförläggningar. Även i denna utredning är det gränsområdena mot Norge och mot Finland som i första hand uppfattades som intressanta. Man utgick från en schablonartad be- dömning som sade att man kunde ta emot flyktingar till ett antal som motsvarade en fjärdedel av ortens fasta befolkning. Huvuddelen av dessa orter låg utanför de större städerna, eftersom den ursprungliga planeringen hade gällt en utrymning av befolkningen från alla större städer inför hotet om massiva luftangrepp mot de svenska städerna, om landet skulle dras in i kriget.249 Kommitténs första förslag blev föremål för en grundlig genomgång i olika myndigheter och resultatet blev två promemorior den 1 september 1944 om flyktingarnas mottagande. Här bestämdes att det övergripande ansvaret att ordna förläggning och utspisning skulle ligga på Statens utrymningskommission. Organisationen skulle arbeta via länsstyrelserna, som fick rätt att beordra lokala inkvarteringschefer att vidta nödvändiga åtgärder. Nu dröjde det över en vecka innan dessa beslut omkring den 10 september hann komma ut till läns- styrelserna, och eftersom tillströmningen av flyktingar redan hade ökat mycket påtagligt, så måste Statens utlänningskommission ta på sig ansvaret för läg- ren.250 Under slutet av augusti och början av september 1944 tillsattes chefer för nya läger som man förlade till brunnsorter, pensionat och sommarrestau- ranger: Fagerudd, Tynningö, Älmhult, Grangärde, Holsbybrunn, Götarps brunn, Medevi, Tylösand.251

248 Bilaga 4 till Bernadotte-kommitténs VPM 1943, Försvarsstaben, Säkerhetsavd., F VIIIs, Vol. 6, Försvarshögkvarteret, Stockholm. 249 Statens utrymningskommissions redogörelse 18.11 1943, Försvarsstaben, Säkerhetsavd., F VIIIs, Vol. 6, ibidem. 250 Socialdepartementet till Statens utlänningskommission med kopior till länsstyrelserna 1.9 1944. Landskansliet. Försvarsavdelningen. Hemliga handlingar F d, Vol. 6, Länsstyrelsen i Upp- sala län, ULA. 251 Statens utlänningskommission, Sociala byrån, Protokoll A 1:1 och Skrivelser E 1 A:8. 112

Det hela fungerade hjälpligt tack var den långvariga planeringen, men vid ryssarnas inbrytning i Estland efter mitten av september 1944 förändrades läget radikalt. Från den 20:de och några dagar framåt kom plötsligt 3 000 flyktingar till Gotland och till Stockholms skärgård minst 7 000. Statens utlänningskom- mission saknade en lokal organisation som kunde genomföra några direktiv från Stockholm; ett allmänt kaos hotade. Måndagen den 25:e kallades regeringen till sammanträde och beslutade att samtliga bestämmelser i promemoriorna från den 1 september nu skulle tillämpas. Inom de berörda länen skulle nu om- gående de planerade organen för flyktingmottagning sättas i verksamhet. De fick ansvaret att upprätta karantänsläger med bistånd från de lokala inkvarte- ringsnämnder som lydde under Statens utrymningskommission. Denna myndighet uppgick för övrigt efter ett par dagar, den 1 oktober, i en ny och större myndighet, Civilförsvarsstyrelsen, men fick tillsvidare fungera som en relativt självständig avdelning för att inte störa den pågående stora operationen. Myndigheterna fick rätt att tillämpa förfoganderättslagen, som kunde tvinga fastighetsägare att ställa lokaler till statens förfogande mot skälig ersättning. För att lätta trycket på Statens utlänningskommission så överfördes följande dag, den 26 september, åtta av dess nyligen öppnade karantänsläger till Statens utrymningskommission.252 Organisationen var helt ny och oprövad. Det inträffade också en hel del missöden. På Saltsjöbadens hotell var man den 27 september klar att ta emot 500 flyktingar med soppa och bredda smörgåsar, men inga flyktingar dök upp. Alla personer som kunde ge informationen satt uppbundna i pågående och mycket viktiga sammanträden. Småningom framkom det att allt berodde på en missuppfattning; flyktingarna beräknades anlända först nästa dag.253 Olyckan berodde på den snabba omläggningen av organisationen den 25 september. Det var egentligen länsstyrelsen i Stockholms län som skulle ha skött om en transport till Saltsjöbaden, men i hastigheten hade ordern om detta inte gått fram till rätt instans. Missödet var att uppfatta som en följd av statsledningens sätt att bolla ansvaret för flyktingmottagningen mellan olika myndigheter när anstormningen plötsligt blev så oväntat våldsam. När de många flyktingarna väl räddats i land och fått mat, varma kläder och nödtorftig inkvartering, så återstod problemen att börja ordna upp deras tillvaro på litet längre sikt. En första och viktig uppgift blev att registrera och hålla ordning på alla de människor som strömmat in i landet. Vid ankomsten hade de vuxna fått en ”inreseuppgift” med löpnummer. På blanketten, som var utställd ”för inresa till och uppehåll i riket i 14 dagar”, angavs namn, födelsedatum och födelseort, nationalitet och yrke eller titel. Den nedre delen av blanketten kunde avskiljas och fungerade då som ”nödfallsvisering”. Sina egna pass fick flyktingarna lämna ifrån sig.

252 Föredrag av chefen för Statens utlänningskommission, Ernst Bexelius, vid Folkberedskapens representantkonferens, Socialdepartementet, Hemlig del, ”Handlingar rörande flyktingar 1944– 1945”, Vol. 2, RA. 253 ST 28.9 1944. 113

Bild 19. Också i de mera permanenta lägren fick man leva under primitiva förhållanden. Foto i Ees- ti põgenikud Rootsis.

Nästa steg blev att flyktingen fick fylla i en ny blankett med ansökan om att få svenskt främlingspass. Blanketten var utställd av Statens utlänningskommis- sion och förtryckt på svenska och estniska och uppgifterna var flera än på den enkla inreseuppgiften. Dessa blanketter skickades in till utlänningskommissio- nen som skulle skriva ut passen. Men här blev det sedan stopp. I slutet av september och början av oktober hade det inom loppet av ett par veckor kommit in mer än 36 000 flyktingar från Baltikum. De var utspridda över Gotland och stora delar av Ostkusten. På kommissionen arbetade ett 70-tal personer dag och natt med att skriva ut pass. Många tjänstemän blev sjuka av överansträngning och totalt uttröttade skrivmaskinsflickor föll i gråt av trötthet på nätterna.254 Den stora arbetsbelastningen ledde till att utbetalningarna för övertid hotade att spränga den budget som man just hade antagit. Samtidigt gjordes allt vad som var möjligt för att utöka personalen som under myndighetens första år väx- te från 194 till 460 personer. Det var mest fråga om kvinnliga tjänster och där var det svårt att rekrytera utbildad personal, eftersom många kvinnor under kriget fått gå in som ersättare för inkallade manliga tjänstemän.255 Utlänningskom- missionen lade upp ett centralt register på de insamlade uppgifter som med kompletteringar från cheferna för flyktinglägren ute i landet småningom gav

254 ST 29.9 1944. 255 PM 28.6 1945, B 2:1, Sociala byrån, Statens utlänningskommission, RA. 114 myndigheterna ett grepp om situationen. Samtidigt lade Estniska Kommittén upp ett eget register över ester som anlänt till Sverige.256 Många flyktingar strömmade in i landet längs Ostkusten och ansvaret att föra dem vidare, först till genomgångsläger i Stockholm och därifrån vidare ut till karantänsläger runt om i landet, det ansvaret lades på länstrafikcheferna. För den centrala myndigheten i Stockholm blev det en ny och svår uppgift att skapa läger med någorlunda homogen sammansättning av flyktingpopula- tionen. Ett tålamodsprövande arbete krävdes för att söka återförena alla de familjer som splittrats under den kaotiska flykten. Många hade blivit skilda åt redan vid avfärden på grund av platsbrist eller på grund av den allmänna förvir- ring som uppstod i trängseln kring flyktbåtarna. Andra kom ifrån varandra vid urlastningen i Sverige, och på några håll hade man vid uppsamlingslägren in- kvarterat män och kvinnor i olika byggnader. Den totala språkförbistringen gjorde det heller inte lätt att i en hast rätta till eventuella misstag. Esternas ”lä- geräldste” sökte på egen hand få till stånd ett informationsutbyte för att kunna återsamla splittrade familjer. En sista utväg för flyktingarna var att söka kontakt genom en annons i den estniska tidningen ”Välis-Eesti” och i tidningsläg- gen från november–december 1944 fylldes hela sidor med notiser, där man frå- gade efter nära anhöriga; de små annonserna lämnar ett gripande vittnesbörd om den ångest och den oro som hemsökte dessa människor.257 Det första flyktinglägret upprättades i Kummelnäs vid Nacka utanför Stock- holm. Det kompletterades efter hand med flera annex, Vikingshill, Tynningö, och det kunde vid början av hösten 1944 ta emot omkring 800 personer. Men när flyktingströmmen från och med september månads ingång fortsatte att växa, så räckte detta inte långt. Det gällde att snabbt få tag på platser med stora utrymmen och man fastnade i första omgången för pensionat och turisthotell, och inte minst för de många brunnsorter som just hade tömts på sina gäster, Tylösands turisthotell vid Hallandskusten, pensionat Fagerudd, söder om En- köping, pensionat Grangärde i Dalarna, Källviksbrunn och Holsbybrunn i Små- land, Medevi brunn i Östergötland. Det var större anläggningar, några med en kapacitet på upp till 350 gäster.258 Utrymningskommissionen hade inom varje län en inkvarteringsnämnd och på den lades nu ansvaret att skaffa fram logi och även att svara för den ekonomiska förvaltningen. Utbyggnaden gick i en rasande takt och i slutet av oktober månad räknade man med att det fanns omkring 150 läger som hörde hemma un-

256 Huvudregistret nu i F 1 ABC, ”Centraldossier över utlänningar: balter”; Kanslibyrån, Statens utlänningskommission, RA. Det estniska registret förvaras i Estniska Kommitténs arkiv, Stock- holm. Jüri-Karl Seim har påbörjat ett arbete att föra över materialet till en databas. Ett register över balter misstänkta för samröre med ockupationsmakten lades upp av Statens utlänningskommis- sion, men det förstördes av Invandrarverket 1976. 257 Civilförsvarsstyrelsens skrivelse 2.11 1944, E 2:28, SUK, RA; Lista från lägeräldsten, H. Tiek, Vetlanda, Holsbybrunns lägerarkiv, Vol. 4, SUK, RA; Välis-Eesti 1944. 258 Kummelnäs med Vikingshill, Listor över flyktingar som skickats till andra läger, Vol.1, Andra världskrigets lägerarkiv, SUK, Ra. 115 der Civilförsvarsstyrelsen och 23 läger som låg kvar under Utlänningskommis- sionen. Många läger måste av olika skäl utrymmas och flyttas vilket gör att i de listor som gjordes upp över lägren kan man återfinna 214 läger under Civilför- svarsstyrelsen och 55 under Utlänningskommissionen.259 Troligen har det funnits ytterligare ett antal mer eller mindre tillfälliga förläggningar som inte kommit med i listorna. En sammanställning av antalet flyktingar i Civilförsvarsstyrelsens läger på riksnivå ger en antydan om hur man sökte dirigera de stora flyktingströmmarna inom landet. De flesta anlände till Gotland och till Stockholms skärgård och norra Roslagskusten. Situationen var särskilt prekär på Gotland där möjlighe- terna att inkvartera och försörja så många personer var begränsade. Efter stora insatser lyckades man före utgången av oktober månad helt utrymma ön, detta trots det akuta hotet från de ryska ubåtar som åter opererade i Östersjön. En annan koncentration av flyktingar fanns i huvudstaden som i sina centrala delar hade över 3 000 baltiska flyktingar förlagda i provisoriskt tänkta övergångs- läger. Karantänstiden hade man tvingats förlänga och de trångbodda männi- skorna utsattes genom smitta för olika luftvägsinfektioner och magbesvär. Trängseln inverkade också menligt på trivseln och det hade förekommit flera rymningar. Överståthållaren Torsten Nothin vände sig i en skrivelse till Statens utlänningskommission med en begäran att lägren i huvudstaden skulle tömmas snarast möjligt. Han översände samtidigt ett personligt handbrev i saken till socialminister Gustav Möller.260 Även här lyckades myndigheterna genomföra en omflyttning så att vid årsskiftet nästan alla flyktingar hade förflyttats till andra delar av landet. Men då hade man redan kommit till det stadium då de flesta lägren skulle avvecklas för gott. I december 1944 stängdes minst 46 av Civil- förvaltningens läger och i januari ytterligare 24. En pådrivande faktor i detta sammanhang var de dryga kostnaderna för statsverket. När den baltiska flyktinginvasionen kulminerade i slutet av september 1944 begärde Statens utlänningskommission av regeringen ett extra anslag för årets sista kvartal på 865 000 kronor för driften av lägren och 3 300 000 kronor för uppehälle och yrkesutbildning.261 Statsrådet Gustav Möller blev naturligtvis rädd för att kostnaderna för de många flyktinglägren skulle skena iväg. Vid landshövdingemötet i mitten av oktober yttrade han: ”Om vi skulle behöva behålla alla dessa flyktingar, som vi nu ha, under låt oss säga ett år utan att placera dem på arbetsmarknaden, skulle det säkert komma att kosta den svenska staten omkring 100 miljoner kronor.” Siffran var måhända tilltagen något i överkant, men uttalandet belyser den oro man måste ha känt inom rege-

259 Uppgift om läget i slutet av oktober i PM av Carl Chr. Schmidt 28.11 1944. Handlingar rörande flyktingar 1944–1945, Vol. 2, Socialdepartementet, Hemlig del, RA; Förteckningar över Utlän- ningskommissionens läger i D 3:1, Sociala byrån, SUK, RA; Förteckningar över Civilförsvarssty- relsens läger i F VII:20-21, Civilförsvarsstyrelsen, KrA. 260 Torsten Nothin till socialminister Gustav Möller och till Statens utlänningskommission 21.10 1944, Handlingar rörande flyktingar 1944–1945, Vol. 2. Socialdepartementet, Hemlig del, RA. 261 Protokoll 27.9 1944, A 1, Kanslibyrån, SUK, RA. 116

Antalet baltiska och finska flyktingar i läger i Sverige 1944–1945 enligt sammanställ- ningar i Civilförsvarsstyrelsen 25.9 3.10 10.10 16.10 14.11 11.12 12.1 16.2 Stockholms stad 1244 2770 3499 3270 2651 980 179 0 Stockholms län 2340 4397 4237 4477 3335 2069 1127 568 Uppsala län 179 247 376 811 1191 1216 251 33 Södermanlands län 0 0 0 0 804 850 218 0 Östergötlands län 182 0 880 1180 2005 1254 1424 1024 Jönköpings län 141 0 0 416 396 99 0 0 Kronobergs län 0 0 0 0 806 464 52 154 Kalmar län 196 440 1130 2030 2465 2090 616 6 Gotlands län 1900 3117 2637 3247 0 0 0 0 Blekinge län 0 0 0 172 0 0 0 0 Älvsborgs län 0 0 0 55 65 65 47 46 Örebro län 0 0 0 0 0 779 333 75 Västmanlands län 0 0 0 0 0 0 590 43 Gävleborgs län 0 1124 1126 2032 2275 1806 1513 540 Västernorrlands län 0 1418 1426 1438 1122 784 218 64 Västerbottens län 0 0 229 255 437 276 253 229 Norrbottens län 0 0 0 0 13 0 0 0 SUMMA 6182 13513 15540 19383 17565 12732 6821 2782 Källa: En serie redovisningar i F VII : 21, Civilförsvarsstyrelsens arkiv, KrA. Den första bär titeln ”Antal flyktingar pr 25/9 1944 (kl. 12.00). Enligt uppgift från utlänningskom- missionen”. Uppgifterna från oktober rubriceras ”Nyanlända baltiska flyktingar i förläggning”. Vid siffrorna för 10.10 är tillskrivet för hand: ”I detta har ej inräknats de som kommo in innan utrymningskommissionen [ från 1.10 ingående i civilförsvarsstyrelsen] övertog mottagandet av flyktingarna. [ Detta skedde fr.o.m. 25.9 1944.] Hela antalet c:a 19.500.” Från november rubriceras redovisningarna ”Sammanfattning över förläggningar för finska och baltiska flyktingar”. Förläggningarna under statens utlänningskommission räknas inte in här och det är svårt att få en bild av lägerorganisationens storlek beroende på dels att utlänningskommis- sionen tydligen inte hade tid att föra egen översiktlig statistik, dels att många läger flyttades över mellan utlänningskommissionen och civilförsvarsstyrelsen. Siffrorna, särskilt för de första veckor- na, måste läsas med urskiljning. Sammantagna ger de emellertid en föreställning om hur flyktingmottagningen var regionalt uppbyggd. ringen inför de krav som den stora flyktingvågen nu ställde på rikets resurser.262 För de använda hotellen och brunnsorterna hade myndigheterna kommit överens om ett inackorderingspris som normalt låg på 5 kronor för vuxen (då räknat 3.50 för mat och 1.50 för logi) och på 2.50 till 3 kronor för barn. På något ställe kunde priset stiga till 5.75 för vuxen och 3.75 för barn. Flyktingar som hjälpte till med administrationen kunde få mellan 75 och 150 kronor i månaden. För handräckning i köket och andra tillfälliga arbeten gavs ingen betalning. Verksamheten blev föremål för en noggrann kontroll genom kringresande re- visorer som besökte ett antal läger och de kunde konstatera att det föreföll, som om i några fall förläggningsinnehavarna gjorde goda förtjänster”.263 Detta med tanke på att det inte rådde säsong och att lokaliteterna vid denna tid vanligen stod tomma eller hade endast svag beläggning. På varje förläggning skulle det finnas en chef som, för Utlänningskommis-

262 Protokoll 12–13.10 1944, Landshövdingemötet 1944, Socialdepartementet, Hemlig del, RA. 263 PM angående revision 21.2 1945. E 6:2, SUK, Hemlig del, RA. 117 sionens läger, utsågs av dess styrelse, medan cheferna i Utrymningskommis- sionens/Civilförsvarsstyrelsens läger kunde utses av de kommunala inkvarte- ringsnämnderna, som dock rekommenderades att söka personal inom Röda korset och lottarörelsen. Bland lägercheferna finner man annars många poliser och reservofficerare. De hade en krävande uppgift framför sig. De skulle före- träda myndigheten inom lägret och leda all verksamhet där med ansvar för personal och flyktingar. Den tyngsta uppgiften var måhända att föra registren över flyktingarna. Vid ankomsten skulle de antecknas i lägrets liggare med ett stort antal uppgifter och när de lämnade lägret skulle föreståndaren föra in uppgifter om vart flyktingarna avreste: arbetsgivarens namn och adress liksom polis- distrikt och län. Föreståndaren hade också ansvaret för alla permissioner med skyldighet att anmäla var och en som inom föreskrivna 24 timmar inte hade återvänt till lägret. Anmälningar skulle också göras om rymningar, tredska och olydnad. När flyktingarna skulle förses med främlingspass, sändes dessa pass ut till föreståndaren som skulle göra upp särskilda listor över dem och han skulle dessutom se till att de till dess flyktingen lämnade lägret, förvarades i låst kassaskåp. Varje förändring i beläggningen på lägret skulle omgående rappor- teras in till den centrala myndigheten.264 För sitt arbete tillerkändes föreståndaren 10 kronor per dag förutom fritt viv- re. Vidare fanns en köksföreståndare som fick 6 kronor och eventuellt ytterligare medhjälpare som kunde få mellan 3 och 5 kronor. Tanken var dock att arbetet huvudsakligen skulle utföras av flyktingarna själva och bland dem skulle därför utses en ”lägeräldste” med uppgift att fördela arbetet mellan flyktingarna.265 En viktig del i lägerarbetet var den fortlöpande hälsokontrollen. Ytterst vilade ansvaret på Medicinalstyrelsen, men den uppdrog åt provinsialläkarna att se till att sjukvården ordnades i alla läger. Man lade också ned mycket arbete på att finna kompetenta läkare bland flyktingarna och få dem i arbete med sjuk- vården ute i lägren. Provinsialläkarna skulle se till att det kom in rapporter om hälsoläget helst varje lördag. I dessa rapporter påtalades bristen på vinterbona- de bostäder och detta blev ytterligare en pådrivande faktor i arbetet på att så snart som möjligt avveckla lägren. Många av flyktingarna hade varit i dålig kondition när de kom till Sverige, och det var många bland dem som måste skickas till sjukhus, något som ställde till svåra problem, särskilt när mödrar måste lämna sina barn ensamma kvar i lägret, medan de själva togs in på sjukhus. Ett ambitiöst program att hålla en kost med mycket grönsaker gick inte att fullfölja, så grönsakerna fick till en del ersättas av fiskleverolja, något som inte uppskattades bland de yngre årgångarna. Läkemedelskostnaderna vid lägren blev höga och man tvingades till restriktioner, bland annat kunde man inte fort- sätta den utdelning av C-vitaminer som man börjat med under hösten.

264 Instruktion för föreståndare med bilaga 1.12 1944, Sociala byrån, B 1:1, SUK, RA. 265 Statens utrymningskommission, Anvisningar angående omhändertagande av vissa finska och baltiska flyktingar, N:o B 1, 29.9 1944, Kanslibyrån E 2:28, SUK, RA.

118

Bild 20. För lägercheferna ville dyg- nets timmar inte räcka till för att hjälpa alla flyktingarna tillrätta. Foto: Bengt Göran Holmert.

Det var naturligtvis inte alldeles lätt att under lång tid hålla så många män- niskor med mat. Svenskarna själva hade fått lära sig att leva med ransonerings- kort och betydligt sänkt levnadsstandard. Men på något sätt klarade man av de tusentals nya munnar som skulle mättas i lägren. På brunnsorterna och vid de stora hotellen, där klarade man av mathållningen på egen hand inom den givna ekonomiska ramen. För de mindre lägren runt om i landet utarbetade man i Stockholm veckomatsedlar med förslag på vad som lämpligen kunde serveras. Det hela tycks i stort sett ha fungerat väl. Vid mitten av februari 1945 inspek- terades åtta av utlänningskommissionens läger och mathållningen godkändes utan anmärkningar. I Skälderviken hade flyktingarna klagat på maten, som in- spektörerna då provåt utan att finna några fel. Det visade sig att ett par personer, lagda för kverulans, hade fått de andra med sig i sina klagomål. När den huvudsakliga källan till missnöje blivit förflyttad till ett annat läger, återställdes lug- net.266 Såväl vid inspektionen som vid andra tillfällen förklarade flyktingarna att de var nöjda med maten vilket inte hindrade att de sinsemellan hade en del att säga om svensk kokkonst. Svenskarna hade en benägenhet att söta maten, isynnerhet brödet, något som esterna hjärtligen avskydde, vana som de var vid osötat bröd och surkål. Lägren blev en värld i sig, en bit av Estland omgärdad av karantänsstängsel och föremål för de svenska myndigheternas omsorger – och övervakning. Min svärmor som befann sig på flyktinglägret i Holsbybrunn i Småland, breväxlade regelbundet med sin man som fått arbete vid lantbrukshögskolan i Uppsala. Breven ger en levande bild av de vardagens bekymmer som fyllde mycket av tiden och de speglar också flyktingarnas tankar och stämningen i lägren. Min

266 PM 21.2 1945, SUK, Hemlig del, E 6:2, RA. 119 svärmor skrev att hon kände sig mera fri i Sverige än i Estland under tyskt och ryskt välde, men samtidigt kände hon sig mindervärdig för sin dåliga svenska. Lägren kom att få en social funktion som en övergångsstation på vägen in i det svenska samhället. I lägret kunde man tala sitt eget språk och man var omgiven av landsmän med likartade erfarenheter och bekymmer. Det blev ett sätt att komma runt den svåra förlust man hade gjort den dag då man fick lämna släkt, vänner och allt vad man ägde. För många flyktingar kunde det också bli en hjälp att komma över de fruktansvärda upplevelserna under kriget och under flykten. Från svensk sida försökte man ge lägrens invånare lämpliga arbetsuppgifter och möjlighet till olika fritidsaktiviteter. De många estniska skådespelare som kommit över med de sista flyktbåtarna fick möjligheter att göra mycket uppskattade turnéer till några av lägren. Och där arrangerade man också på egen hand underhållning med de talanger som lokalt stod till buds. Vid Hols- bybrunn i Småland, som jag råkar känna bäst till, firade man jul och sjöng ”Rä- ven raskar över isen” översatt till estniska och barnen fick julklappar från Röda korset. Det uppstod en viss oro bland esterna när de såg hur några litauer lyckades ordna en fest på sin nationaldag. Nu blev det en prestigefråga att på ett värdigt sätt fira den estniska nationaldagen den 24 februari. Till all lycka avlöpte det väl med sång och musik, tal och deklamation så som den givna ritualen fordrade. Från Holsbybrunn finns också bevarat en dikt som handlar om livet i lägret. Ett manuskript är skrivet med blyertspenna på tunt toalettpapper. Ett annat är skrivet med maskin på ett stycke utklippt brunt omslagspapper.267 Dikten ger oss en möjlighet att komma invånarna närmare inpå livet och därför vågar jag mig på ett halsbrytande försök att överföra några strofer till svenska.

Krönika nr 1 Sverige, landet fyllt av berg och dalar Ta-de-ri-de-raaa … Inga bruna björnar där som travar Ta-de-ri-de-raaa… Kavla ärmen upp en bit Sätt igång, nu blir det slit, Flyktinglägret ligger där, Holsbybrunn det skyltat är. Landberg styr med handen knuten, Dit oss för den svenske snuten. Maten är på svenskars vis, Soppa gjord på hö och ris Bitar utav bröd ett dussin och så späck ihop med russin. Eriksson vaktar oss vid maten Många vågar knappast röra faten. Lägeräldste, det blev Jaas Som nu är vår stränge bas.

267 Hos Tiiu Andræ, Uppsala. 120

Vi får slita natt och dag Det finns jobb av alla slag, Ser du Jaas när han går på Stick och göm dig i en vrå. Knystar du det minsta knök Straffas du till tjänst i kök Lägerdoktorn ligger i Säger vi har difteri. Bleve sjukan än så svår … Ingen karantän i år!!! Rägo pinar oss med sång Gnisslar med fioln nån gång. Dans på lägerplatsen är man mot, men Bort i backen kan du vricka foten. Svenska flickor kommer dit, Vill dra pojkar ut till skogs en bit.

Humorn var ett sätt att överleva, och den kunde behövas inför den osäkra framtid som väntade. Frågorna var nämligen många. Hur skulle man få en bostad och pengar till hyran? Varifrån skulle man få möbler, sängkläder, porslin och köksutrustning? Jo, den svenska förvaltningen hade förutsett även detta. Alla fick en primitiv första grundutrustning med bord, pallar, sängar, grytor och porslin. Men detta var ingalunda gratis. Utläggen fördes noggrant upp på flyktingarnas registerkort, och de fick betala av alltihop på den fattiga lilla lön de småningom kunde få, när de väl kommit ut på arbetsmarknaden. För många flyktingar blev lägren en tillflykt. Där mötte de människor med samma språk och de hade säkrat mat och husrum för den närmaste tiden. Detta ledde till att en del inte ville lämna lägren utan höll sig kvar i det längsta, ja det fanns sådana som återvände från de arbeten som de fått ute i samhället, arbeten som med hänsyn till deras bristande språkkunskaper och yrkesvana till en bör- jan gav en synnerligen blygsam lön som tvingade dem att leva på en standard som låg under den de vant sig vid i lägren. Andra vantrivdes i lägren och hade svårt att acceptera sin ställning där. I ett läger var det några jurister som krävde skriftliga order för att fullgöra de uppgifter som ålades dem. De upplystes då om lägerförståndarens liksom läger- äldstens rätt och myndighet att beordra till arbete, order som skulle ovillkorli- gen åtlydas. Det fanns sådana som vägrade utföra ålagt arbete eller som på alla sätt försökte smita från arbetet. För dem öppnades särskilda interneringsläger. Detta var något som kommunisterna skickligt utnyttjade i sin propaganda, där de i några reportage framställde särskilt otrevliga officerare med blanka stövlar, med skräck för allt kroppsarbete och med odrägliga översittarfaso- ner.268 Den stora majoriteten var naturligtvis tålmodig och gjorde sitt bästa i de uppgifter som ålades dem. Men i längden blev det allt svårare att härda ut med

268 Ny Dag 21.11 1944, 13.2 1945. 121

Bild 21. Minst 14 dagar fick flyktingarna tillbringa bakom taggtråd i karantänslägren, detta med tanke på smittofaran. Bilden från Västervik hösten 1944. Foto i Bernard Kangro, Estland i Sverige. lägervistelsen. Det största problemet var bristen på lämplig sysselsättning. Kortspel och supande kunde bli ett sätt att fördriva tiden och tristessen. Från svensk sida såg man problemen och oroade sig särskilt för ungdomarna och för de intellektuella som hade isolerats från sin invanda miljö. Möjligheterna att hjälpa dem inom ramen för en lägervistelse var dock begränsade och det främ- sta målet för flyktingpolitiken blev därför att så snabbt som möjligt avveckla lägren och på våren 1945 hade de allra flesta estniska flyktingarna kommit ut i det svenska samhället och nu blev det en sak för Skolöverstyrelsen och för Sta- tens arbetsmarknadskommission att svara för deras anpassning till det nya landet. 122 7. ”Fascistimporten” och frågan om repatriering av ”sovjetmedborgare” från Baltikum

Den svåra balansgången mot Sovjet Den svenska allmänheten, de svenska myndigheterna och den svenska regeringen ställde sig positiva till flyktingarna från öst, men för en småstat i utkan- ten av ett brutalt världskrig fanns det många skäl att inte alltför öppet visa sina känslor eller sympatier. Redan när regeringen beslutade att hemligstämpla den stora Bernadotte-utredningen om flyktingmottagningen i Sverige var man på det klara med vilka problem dessa frågor kunde innebära för landet. Senare gav marinen hjälp åt flyktingbåtarna och regeringen lämnade ut bensin för trafiken på Baltikum, men detta var något som man inte under några förhållanden ville eller kunde öppet vidgå. Anklagelser i denna riktning möttes av tystnad i pressen men förorsakade omfattande och hemligstämplade utredningar inom administrationen. Flyktingar kunde mottas av humanitära skäl och en förutsättning för detta var att de avstod från varje form av politisk verksamhet i det nya landet. Det var viktigt att med stor fasthet demonstrera att denna princip tillämpades också av den svenska regeringen. Nationalkommittén i Estland hade 1944 planerat ett manifest till det estniska folket att publiceras vid ”Segerhögtiden” den 23 juni, en dag som firades till åminnelse av segern över tyskarna i frihetskriget 1918– 1920. Gestapos arresteringar av motståndsmän i april satte tillfälligt stopp för sådana aktioner i Estland, men i slutet av juli var exilesterna klara att gå till aktion. Laretei och Rei kallade pressens representanter till ett möte på hotell Strand i Stockholm, där man skulle informera om Estniska Nationalkommittén och där man skulle dela ut kommitténs upprop till det estniska folket. Mötet var satt till kl. 5 em., men redan kl. 1 infann sig legationsrådet Semjonov vid Sov- jets beskickning hos kabinettssekreterare Erik Boheman på UD och inlade en protest mot den planerade presskonferensen. Boheman reagerade snabbt; Lare- tei kallades upp till UD redan kl. 3 och man påminde honom om att flyktingar var förbjudna att ägna sig åt politisk verksamhet. Några politiska anföranden på mötet var inte att tänka på och inte heller blev det tal om att dela ut några manifest. Laretei lovade att efterkomma uppmaningen och han själv tänkte inte delta. Nu fick journalisterna ”samtalsvis” viss information om Nationalkom- mittén och dess upprop delades inte ut, men de närvarande fick veta var de kunde få tag på ett exemplar och på ett annat ställe i huvudstaden lästes texten upp av Rudolf Penno, ordförande i Estniska kommittén i Stockholm. 123

I ett telegram som UD den 1 augusti skickade till svenska beskickningen i Moskva hette det: ”Vi [ha] idag förklarat för Laretei att en förutsättning för hans och hans medhjälpares fortsatta uppehåll i Sverige är att de avhålla sig [från] varje som helst politisk verksamhet.”269 Till yttermera visso skickades ett meddelande om incidenten till underståthållare Eric Hallgren, som tillika var chef för Allmänna säkerhetstjänsten. De svenska myndigheterna ville uppenbarligen inte låta sig utsättas för flera obehagliga överraskningar som kunde störa rikets relationer till främmande makter.

”Fascistimporten” I slutet av augusti 1944 riktade USA:s regering en vädjan till de neutrala staterna i Europa, bland dem Sverige, att vid krigsslutet inte såsom asylsökande flyktingar ta emot några personer, som gjort sig skyldiga till krigsförbrytelser. Det amerikanska folket skulle inte förstå en sådant handlande och svaret skulle komma att för en lång tid framöver påverka förhållandet mellan USA och det berörda landet. Den amerikanske ministern i Stockholm, Hershel Johnson, vän- de sig omgående till den svenska utrikesministern Christian Günther och kabinettssekreteraren Erik Boheman, som båda förklarade att det svenska folket, för att inte tala om den svenska regeringen, ställde sig fientliga till tanken på att ta emot krigsförbrytare som flyktingar. Vad som sagts vid detta enskilda samtal bekräftades den 3 september då saken varit uppe till avgörande i regeringen.270 Socialministern Gustav Möller gav beslutet offentlighet vid ett valtal den 5 september och förklarade:271 Av den hittills tillämpade öppna gränsens politik gentemot flyktingar må man inte dra den slutsatsen att Sverige även står öppet eller kommer att bereda en fristad åt personer som i sin gärning utmanat den civiliserade världens samvete eller som upp- trätt som förrädare mot sitt eget land. Man kan utgå från att Sverige inför risken av en större eller mindre invasion av dylika ”politiska” flyktingar kommer att spärra sina gränser och, om någon lyckats ta sig genom spärren, kommer att återsända honom till hans land. Det svenska uttalandet hade först och främst sin adress till danskar och norrmän som samarbetat med tyskarna, men problemet fick snart för Sveriges del en ny innebörd. Vid ”pressens informationsdag” brukade regeringen lämna viss förtro- lig information som inte var avsedd att publiceras. Den 30 september hölls en sådan informationsdag då Erik Boheman kom in på flyktingfrågorna:272

269 Material om mötet i Kapsel 9, Lareteis samling, Baltiska arkivet, RA samt i HP 1 Ee och i HP 458, 1920 års dossiersystem, UD, RA. Referat i DN 1.8 1944. 270 Foreign Relations 1966, s. 1414ff. 271 DN 6.9 1944. Att uttalandet var noga övervägt framgår av en PM [troligen från hösten 1944] angående vissa asylrättsfrågor, s. 17 ”Baltiska flyktingar”, Möllers arkiv, ARAB. 272 Erik Bohemans anförande i en faskikel ”Utrikespolitiska redogörelser” i Per Albin Hanssons arkiv, Vol. 8, Handarkiv, UD:s arkiv, RA. 124

Det är också givet, att bland dessa flyktingar, särskilt bland de österifrån kommande, kan finnas ett icke obetydligt antal, som icke kunna sägas vara önskvärda. Det finns exempelvis säkerligen en hel del nazister från de baltiska länderna, som söka sig hit. Att det blir fråga om ett ganska besvärligt och ömtåligt sovringsproblem bland denna samling, som kommer österifrån, synes uppenbart. Den för flyktingmottagningen ansvarige statssekreteraren Eje Mossberg liksom socialministern Gustav Möller tog upp frågan vid regeringens överlägg- ning med landets alla landshövdingar i mitten av oktober.273 Men vid det laget hade man redan beslutat vidta åtgärder i frågan. Baltiska fångar ”av quisling- typ” skulle föras samman till ett särskilt läger och chefen för Statens utlän- ningskommission, Ernst Bexelius, meddelade sin styrelse att han med Eje Mossberg tagit upp frågan om en mera ingående polisundersökning för att klar- lägga varje flyktings politiska förflutna, där det var särskilt viktigt att polisen fick tillgång till lämpliga baltiska kontaktmän. Frågan var föremål för behandling inom regeringen.274 Dess beslut blev att uppdra åt statspolisintendenten Georg Thulin, högste ansvarige för säkerhetsfrågor i riket, att verkställa en un- dersökning av alla finska och baltiska flyktingar som vistades i läger. Han skulle därvid ges all möjlig hjälp av polismyndigheterna, däribland säkerhets- chefen, som svarade för den aktiva spaningen med hjälp från kriminalpolisen.275 Stora resurser ställdes också till förfogande och arbetet drevs med osed- vanlig kraft. Man hade att gå igenom 33 läger under Statens utlänningskom- mission och omkring 150 läger under Civilförsvarsstyrelsen, och denna stora undersökning lyckades man fullfölja under loppet av november månad. Den 24 januari 1945 meddelade Georg Thulin att hans uppdrag var slutfört.276 Det visade sig att många av de personer som av flyktingarna utpekats som kollabora- törer med någon av ockupationsmakterna, aldrig hade kommit till Sverige. Men mot några av dem som kommit in i landet kvarstod vissa misstankar. Slut- resultatet blev att 139 personer ansågs ha samarbetat med tyskarna, 74 med ryssarna och slutligen 17 personer med såväl tyskarna som ryssarna. De flesta samlades från mitten av november till ett läger i Baggå intill Skinnskatteberg i Västmanland.277 Vid planeringen av denna stora förhörsoperation hade man från olika håll pekat på hur nödvändigt det var att polisen utnyttjade den baltiska expertis som fanns att tillgå i Sverige. Tanken låg nära till hands då ju den svenska säker- hetstjänsten sedan länge hade ett nära samarbete med de baltiska flyktingarna. Följaktligen föll det sig naturligt för statspolisintendenten Thulin att begära ett

273 Protokoll vid landshövdingemötet 1944, Socialdepartementet, Hemlig del, RA. 274 Protokoll 4.10 och 11.10 1944. A 1 A:1 Kanslibyrån, SUK, RA. 275 Tage Erlander till statspolisintendenten 13.10 1944, Flyktingärenden, Vol. 18, Civilförsvarssty- relsen, KrA. 276 Lägerförteckning med handskrivna uppgifter om genomförda polisförhör, F VII:18. Civilför- svarsstyrelsen, KrA; PM 28.10 1944 av byråchefen i socialstyrelsen Carl Christiern Schmidt, Handlingar rörande flyktingar 1944–1945, Socialdepartementet, hemlig del, RA; PM 6.11 1946 av statspolisintendenten Georg Thulin, F 1:17, Sandlerkommissionen, RA. 277 Baggå, Vol. 4. Statens utlänningskommissions lägerarkiv, RA. 125 samtal med de estniska ministrarna August Rei och Heinrich Laretei. Närva- rande vid samtalet var också stadsfiskal Lindström och chefen för Allmänna sä- kerhetstjänstens operativa verksamhet, Otto Danielsson.278 De båda estniska politikerna fick först som en allmän bakgrund ge en skildring av utvecklingen i Estland under de två senaste åren. I augusti 1943 genomfördes allmän tvångs- mobilisering, men många försökte hålla sig undan. I februari 1944 manade professor Uluots, som var ledare för den estniska sjävständighetsrörelsen, sina unga landsmän att ansluta sig till tyskarna i kampen mot de framryckande ryssarna. I skogarna hade bildats små motståndsfickor som kämpade mot tyskarna. De kallades här ”skogsbröder” och Thulin frågade om det bland esterna ansågs riktigt att från februari 1944 bekämpa dessa skogsbröder på vilket Rei och La- retei svarade ja. Det frågades också om det bland dessa skogsbröder fanns kriminella element vilket de båda ministrarna bejakade. Laretei sade sig ha för- sökt att i Sverige upprätta ett register över sådana personer. I övrigt var det inte så många i Estland födda ester som samarbetade med ryssarna som helst använ- de sig av de ester som en längre tid hade bott i Ryssland. Sådana personer kunde tänkas ha kommit med flyktingströmmen till Sverige. Det bör här påpekas att vad de båda estniska ministrarna åsyftade, var motståndsfickor som ryssarna skapat bakom tyskarnas linjer genom nedsläppta fallskärmssoldater. Thulin har tydligen förväxlat detta med ”skogsbröderna”, metsavennad, som rekryterades av estniska soldater vilka efter det att tyskarna hade lämnat Estland i september 1944 drog sig ut i skogarna för att fortsätta kampen mot de ryska ockupanterna. Hur ställde sig då den estniska befolkningen till de landsmän som arbetade i den tyska säkerhetstjänsten, frågades det. Här måste en bedömning göras i varje fall. Många tvingades medverka. Några arbetade inom den tyska polisen men sökte samtidigt hjälpa sina landsmän och även den estniska motståndsrö- relsen. En person som exempelvis Arved Wendt hade av tyskarna utsetts som ansvarig för näringsliv och finanser inom det direktorat som satts till högsta ansvarig instans för den estniska s.k. självförvaltningen. Honom betraktade både Laretei och Rei som förrädare. Även om han inte kunde bindas till något brott eller bedömas som krigsförbrytare, så borde han, om han skulle komma till Sverige, hållas skild från andra ester eftersom det kunde finnas en stor risk att han skulle bli lynchad av uppretade landsmän. Otto Danielsson påpekade att flera ester lämnat svävande uppgifter om orsakerna till sin flykt och han menade att de kunde ha gjort detta av rädsla. Docent Adolf Schück hade föreslagit en ”hedersdomstol” för att närmare undersöka tveksamma fall vad gällde samarbete med tyskarna, en idé som Rei sade sig vara beredd att stödja. Det svenska intresset för balternas samröre med tyskarna skulle snart nog väcka den stora björnen. Den 17 oktober slog kommunisternas tidning Ny Dag

278 PM av Otto Danielsson 26.10, 8.11 och 2.12 i August Reis personakt P5008, Säpos arkiv, RPS. Rei meddelade att en släkting till honom, Nikolai K*, som arbetat för den tyska säkerhetstjänsten, var beredd att för den svenska polisen utpeka opålitliga element bland flyktingarna i lägren. 126 upp en artikel på första sidan med rubrikerna: ”Baltiska fascister i massor till Sverige”, ”Svenska myndigheter och amerikanska legationen som organisatö- rer?”, ”En för Sverige farlig politik”. Till Sverige hade under den senaste tiden kommit 30 000 flyktingar från Baltikum. De flesta var enkla människor som flytt från kriget och som sedan tänkte återvända hem, men problemet var de fas- cistiska element som tänkte stanna i landet och här bilda ett centrum för anti- sovjetisk politik. Svenska myndigheter hade positivt medverkat i organisationen av balternas emigration. Den svenska försvarsstaben hade skickat en ”mot- tagningsofficer” till Gotland och marinen hade låtit sig fotograferas med baltiska flyktingbåtar som hade kommit hit, lossat sin last och sedan fått bränsle för att återvända och hämta nya laster. Den svenska regeringen hade de jure erkänt de baltiska sovjetrepublikerna hur kunde då den svenska regeringen medverka till att man förde bort befolkningen därifrån? Tidningens efterforskningar hade lett till den amerikanska legationen i Stockholm och här vore en förklaring av den amerikanske ministern Hershel Johnson synnerligen önskvärd. Det rörde sig ju om förhållandet mellan USA och dess stora allierade i öster. Han borde då också upplysa om det var en tjänsteman vid hans legation som betalat 900 000 svenska kronor för att organisera den baltiska emigrationen till Sverige.279 Alla de operationer som svenska och amerikanska myndigheter trodde sig ha kunnat driva under största sekretess, var alltså väl kända i Sovjet. Det kanske märkligaste med denna sensationella artikel var den absoluta tystnad med vilken den möttes. Hos den militära underrättelsetjänsten finns en maskinskriven lapp med en påteckning i blyerts: ”UD inställning”. Den är daterad den 19 oktober och säger: 280 Ny Dags informationer, som torde ha erhållits genom en på goda grunder misstänkt spion, äro i stort sett riktiga. Båtar skulle ju inte gå ut och in utan de svenska myndigheternas goda minne, det vill säga även med regeringens. Hur mycket pengar amerikanarna satsat vet man icke, dock det rör sig om stora belopp. Den officiella svenska ståndpunkten är att tills vidare inte ge sig in i någon diskussion utan låta Ny Dag och Dagsposten ”käfta”. De övriga tidningarna äro ju än så länge förnuftiga nog att tiga. UD i Stockholm skickade omedelbart över artikeln i Ny Dag till det svenska sändebudet i Moskva, Staffan Söderblom, som redan följande dag uppsökte den amerikanske ambassadören, den store Rysslands-experten George Ken- nan. Söderblom tolkade artikeln som en varning från Moskva att man hade de baltiska flyktingarnas aktiviteter under noggrann uppsikt och att eventuell anti- sovjetisk verksamhet från deras sida inte skulle stillatigande accepteras i Mosk- va. Kennan instämde i denna bedömning och ansåg att ryssarna hade nämnt den amerikanska beskickningen för att poängtera sin särskilda misstänksamhet i detta fall mot amerikanarna som ju inte hade godtagit de baltiska staternas in-

279 Ny Dag 17.10 1944. 280 Notering 19.10 1944, F I:2, C-byrån, Försvarsstaben, KrA; Dagsposten 18.10 1944. Dagsposten var en nazistisk tidning som var ensam om att gå i svaromål mot Ny Dags anklagelser. 127 förlivande i Sovjetunionen. Kennan önskade ytterligare information i saken och det fick han strax efteråt från Hershel Johnson i Stockholm, som då redovisade de operationer som War Refugee Board hade genomfört i Baltikum. Johnson redogjorde också för ett samtal som han hade haft med madame Kollontaj. Hon sade sig vara störd av Ny Dags artikel och hade låtit ge utgiva- ren en stark reprimand och hon sade sig ha sänt en rättelse av sakuppgifterna till Moskva. Hur pass sanningsenlig hon varit i sina kontakter med Johnson kan diskuteras. Med Erik Boheman diskuterade hon saken och informerade honom då ”för hans privata kännedom” (informed him privately) att hennes regering var oroad över vad amerikanerna hade gjort och kunde tänkas göra i Baltikum särskilt vad gällde verksamheten inom War Refugee Board. Boheman skyndade sig att vidarebefordra meddelandet till Johnson som omgående förde det vidare till Washington DC. Effekten blev att WRB:s verksamhet i området av- blåstes. Det blir mot denna bakgrund lättare att förstå ryssarnas misstänksam- het mot Raoul Wallenberg som ju också arbetade för WRB. Amerikanarna hade emellertid fått klart för sig att den svenska kommunistpressen utgjorde en viktig informationskanal som avslöjade något om hur man resonerade inom det slutna systemet i Moskva, och Hershel Johnson fick i fortsättningen lämna ut- förliga rapporter om vad som skrevs i den svenska kommunistpressen.281 Mi- nister Johnson kallade också Heinrich Laretei till samtal och denne meddelade dels att de estniska ledarna blivit förbjudna att besöka flyktinglägren, dels att den svenska polisen startat en serie förhör med flyktingarna vilket allt han satte i samband med skriverierna i Ny Dag. Vad gäller besöksförbudet kunde han ha rätt, men beslutet om mera ingående polisförhör hade fattats innan Ny Dag hunnit publicera sin artikel, och säkerligen kände den svenska statsledningen nu lättnad över att i tid ha fattat ett sådant beslut, särskilt som Ny Dag fortsatte sin kampanj mot balterna. Kontroll av kommunister och nazister hade regeringen för övrigt ägnat sig åt sedan lång tid. Bland Gustav Möllers personliga papper, nu på Arbetarrörelsens arkiv, kan man finna en genomgång av hela den svenska poliskåren och dess förhållande till politiska extremistpartier. Det lagliga i en sådan åtgärd kunde diskuteras, och därför hölls den mycket hemlig. Stor försiktighet iakttog också Tage Erlander. Den 12 december 1944, medan Thulins undersökning av flyktingar pågick som bäst, har chefen för Allmänna säkerhetstjänsten, underståthållare Eric Hallgren satt upp en promemoria angå- ende registrering av nazister och kommunister. Den återfinns nu bland socialdepartementets hemliga konseljhandlingar och bär påskriften: ”Besvaras genom personligt brev till H. från statsrådet Erlander. Beslut: Fortsatt registrering. Delgivning till civil och militär myndighet.”282 På vilka vägar kom då informationen om flyktorganisationen till Moskva? Ett svar fick den svenska polisen via ett uppsnappat brev daterat den 26 oktober

281 Johnson till Secretary of State 18.10 1944. WRB Box 31, RL; Kennan till Secretary of State 21.10 1944, Johnson till Secretary of State 23.10, 24.10, 25.10 och 1.11 i WRB Box 45, RL. 282 PM 14.13 1944 av Eric Hallgren, Konseljakter 1944, nr 47, septemberÐdecember, Socialdepar- tementet, Hemlig del, RA. 128 som kopierades och sedan skickades vidare till adressaten, som var Ny Dags redaktör Hilding Hagberg. Brevskrivaren S* N* i Södertälje hade en vän som hade en vän, en estländare, som arbetade för minister Heinrich Laretei. Minis- tern hade i sin trädgård samlat landsmän och politiker för att diskutera aktuella politiska frågor och där hade brevskrivaren fått veta det mesta om trafiken på Estland: vilka som arbetade med den, där nämndes bland andra namn som ban- kiren Scheel, grevinnan Stenbock, ministrarna Laretei och Rei samt Rudolf Penno. De sistnämnda sades ha goda relationer till engelska och amerikanska legationerna. Det talas om en viktig person, herr Ohlsson, troligen en missuppfattning för Iver Olsen på den amerikanska beskickningen.283 Var all denna information småningom hamnade, det framgår av ett referat i UD:s material från Radio Moskvas utsändning några dagar senare, den 30 oktober, där det heter: ”Det har blivit bekant att hos f. d. estniska sändebudet La- retai[!] … flerfaldiga gånger har samlats f. d. baltiska ministrar för politiska överläggningar …” Därpå följer ett närmast ordagrant referat av innehållet i brevet till Hilding Hagberg. På detta sätt hade den svenska polisen fått klarlagt åtminstone en läcka i sekretessen.284 Frågan om de baltiska flyktingarna och deras förhållande till fascismen kom upp till debatt i riksdagen den 30 oktober då kommunisternas partiledare Lars Linderoth upprepade Ny Dags argumentering. Balterna aktualiserades ytterligare i riksdagen den 13 december, då statsminister Hansson informerade om Thulins utredning och sade att omkring 100 personer hade tagits om hand för ytterligare polisundersökning och förlagts till en särskild förläggning i Baggå; därutöver hade ett trettiotal flyktingar visat sig vara notoriska brottslingar. Med detta uttalande sade sig statsministern inte vilja på något sätt diskriminera gruppen baltiska flyktingar. ”Det måste tvärtom konstateras, att om man bland 24 000 inte finner mer än 100 som inte är önskvärda och 30 brottslingar, så är det ett gott betyg för klientelet i dess helhet.”285 De flesta internerna i Baggå släpptes snart och vad som hände med de övriga är svårt at fastställa eftersom registret över dessa personer förstördes av invandrarverket 1976 enligt uppgift i riksarkivets förteckningar. Tydligt är att man från svensk sida såg igenom fingrarna med vissa personer som genom sitt arbete med den tyska säkerhets- tjänsten hade skaffat sig information som ansågs ovärderlig för försvarsstabens underrättelsetjänst, och som i fortsättningen fick arbeta där. Det gällde exempelvis Arkadi Valdin, som kom till Sverige som flykting 1944. Han användes av den svenska militära underrättelsetjänsten efter kriget, trots att svenskarna inte kunde vara ovetande om att han under den tyska ockupationen hade arbetat för säkerhetspolisen i Pärnu och tjänstgjort i ett ”jaktkommando” som hade åt- skilliga människors liv på sitt samvete.286 Några med likartad bakgrund slöt sig

283 Uppsnappat brev från S* N* till Hilding Hagberg 23.10 1944 i Heinrich Lareteis personakt P1638, Säpos arkiv, RPS. 284 Nr 204 31.10 1944, F 1 A 11 a, Radiobyrån, UD, RA. 285 FK 1944, 28:20ff; AK 1944, 34:10. 286 Kadhammar 1999, s. 65f.; Maripuu Ð, s. 46. 129 till den stora skara som från Sverige fortsatte sin flykt vidare till USA, Canada och Australien.287 Anklagelserna om ”baltfascister” tonades småningom ned, när en ny fråga aktualiserades från Sovjets sida.

Frågan om repatriering av ”sovjetmedborgare” från Baltikum Vid landstigningen i Normandie i juni 1944 fann de allierade bland de tagna krigsfångarna ett par tusen ryssar i tysk uniform. Det var krigsfångar från fält- tåget i öster som av tyskarna förmåtts eller tvingats ta värvning i den tyska ar- mén. Detta hade det allierade högkvarteret förutsett redan på planeringsstadiet och därför tagit kontakt med Moskva, där utrikesminister Molotov svarade att antalet sådana fångar måste bli försumbart eftersom ryska soldater var förbjud- na att ge sig fångna till tyskarna. Efter landstigningen vände sig den engelske utrikesministern Anthony Eden till den ryska ministern i London och meddelade att det fanns ett stort antal ryska krigsfångar i England och att den engelska regeringen var angelägen att den sovjetiska beskickningen i London kunde sät- ta sig i förbindelse med dessa sovjetmedborgare. Som en följd av detta tilläts sovjetofficerare besöka lägren och träffa fångarna. I det engelska krigskabinet- tet rådde emellertid osäkerhet hur man skulle hantera hela denna delikata fråga. Några ledamöter var starkt kritiska till ett utlämnande med tanke på vad som kunde vänta fångarna när de väl kommit åter till Sovjet. Men Eden drev på. Om fångarna tilläts stanna kvar skulle de bli en tung försörjningsbörda för det engelska folket. Dessutom hade han ett annat starkt och kanske avgörande argu- ment. I det av sovjetarmén erövrade området i Polen och östra Tyskland fanns flera läger med engelska och amerikanska krigsfångar som man önskade få hem snarast. Vid ett samtal som Eden hade med Stalin i Moskva den 9 oktober förklarade marskalken att om engelsmännen repatrierade de ryska fångarna så skulle han personligen se till att engelska och amerikanska krigsfångar som på- träffades av sovjetarméerna skulle få all tänkbar hjälp av rysk militär för att snarast kunna återvända hem. Också amerikanarna som fått ta emot en del ryska krigsfångar från England, beslutade att följa det engelska exemplet, dock med den avvikelsen att man endast skulle återsända sådana fångar som åberopade medborgarskap i Sovjet- unionen. Detta möttes omgående med ryska krav på total repatriering. USA:s charge d’affaires i Moskva rapporterade den 4 november 1944 om stigande rysk irritation över de svårigheter som mötte vid genomförandet av repatrieringen i USA. Det skulle bli till skada för Sovjets prestige om det blev känt att

287 Frågan om den svenska regeringens sätt att hantera frågan om de baltiska krigsförbrytarna är för närvarande föremål för en undersökning av Mats Deland som arbetar vid Centrum för forskning om internationell migration och etniska relationer (Ceifo), Stockholms universitet. 130 det fanns sovjetmedborgare som inte med entusiasm mottog ett erbjudande om repatriering. När frågan nu väl kommit på dagordningen inrättades i slutet av oktober 1944 i Moskva Centralstyrelsen för repatriering av sovjetmedborgare, ofta kallad Repatrieringskommissionen. Chef för detta nya organ blev generalöverste Filip Golikov med den för sovjetförvaltningen typiska titeln ”den av Sovjet- unionens folkkommissariers råd befullmäktigade för hemsändande av sovjetiska medborgare från Tyskland och från av Tyskland ockuperade områden”.288 För information lämnades i november till den finska pressen en intervju med generalöverste Golikov, eller som han här kallades ”kamrat Golikov” av en journalist i den sovjetiska nyhetsbyrån TASS. Generalen redogjorde där för en i stort sett lyckligt igångsatt operation. Tyvärr hade personer som var fientligt inställda till Sovjetunionen lögnaktigt påstått att de som återvände till Sovjet skulle ha att emotse hämndåtgärder. ”Det torde vara överflödigt att dementera sådant vanvett.”289 Repatrieringskommissionen var i mycket en paraplyorganisation och det egentliga arbetet drevs av utrikesdepartementet och framför allt av säkerhets- tjänsten; NKGB (Folkkommissariatet för statlig säkerhet) i Sovjet och av SMERSH (”Död åt spionerna!”) i utlandet. Vid överläggningarna i Jalta i februari 1945 mellan Churchill, Roosevelt och Stalin stadfästes överenskommelsen om ömsesidigt utlämnande av fångar för repatriering. Men denna bestämmelse hölls hemlig i ett år. Vid tillämpning- en beslutade man i USA att som sovjetmedborgare skulle anses alla som den 1 september 1939 var bosatta i Sovjetunionen. Återsändandet fick inte ske mot de berördas vilja, detta med undantag för sådana som bar tysk uniform eller så- dana som tillhört Sovjets försvarsstyrkor efter krigsutbrottet den 22 juni 1941 eller sådana som var kända kollaboratörer.290 Denna internationella utvikning ger oss en bakgrund till det som inträffade i vårt land. Ty ryssarnas stora satsning aktualiserades snart nog också för Sve- riges del. Från Sovjets beskickning i Stockholm kom den 11 september 1944 en begäran att ryska interner i Sverige skulle föras över till särskilda läger för att senare transporteras till Sovjetunionen. Det gällde ett antal ryska krigsfång- ar som flytt från tyska fångläger i Norge. Man framhöll från rysk sida ”att det i framtiden skulle kunna uppstå vissa diplomatiska förvecklingar mellan Sverige och Sovjetunionen därest man å svensk sida icke toge hänsyn till de önskemål, som sålunda framställts. Enligt rysk lag vore dessa flyktingar att anse som kriminella och Malgenin(?) ansåg därför att begäran om utlämning kunde ske.”291 På denna begäran från Sovjets beskickning kom en snabb svensk reaktion.

288 Bethell 1974, s. 2ff. med brittiskt material och Elliott 1982, s. 138f. med amerikanskt material. 289 Hufvudstadsbladet 21.11 1944. 290 Shields Delessert 1977, s. 150f. 291 Skrivelse 11.9 1944. E 6:1, ”Ej i hemligt diarium förda handlingar”, Statens utlänningskommis- sion, RA. 131

Nya läger upprättades för ryssarna som nattetid fördes med tåg till Gävle var- ifrån de med båt fördes till Sovjetunionen.292 Den snabba reaktionen kan för- klaras av att vad socialministern, Gustav Möller, som hade ansvar för polis och säkerhetstjänst, fruktade mer än något annat var att ett mycket stort antal ryska krigsfångar vid krigsslutet skulle söka sig till Sverige vilket kunde vålla ofant- liga administrativa och framför allt utrikespolitiska problem. Den svenska handläggningen kan därför tolkas som ett försök att förebygga en sådan utveckling genom att Sverige så klart markerade att man inte tänkte ge asyl i sådana fall. Den första ryska framstöten skulle snart följas av flera. Den 9 november hade Sovjets minister i Stockholm, madame Kollontaj, ett samtal med den svenske kabinettssekreteraren, Erik Boheman, om de baltiska flyktingarna i Sverige. Hon förstod av samtalet att den svenska regeringen inte hade något att invända mot att de återvände till Sovjetunionen. Hon bad därför om tillstånd för det ryska konsulatet att få sätta sig i förbindelse med balter, både innanför och utanför flyktinglägren. Hon bad också om tillstånd för det ryska konsulatet att få annonsera i svenska tidningar att balterna kunde få bistånd och hjälp i denna fråga. I den franskspråkiga noten som överlämnades talades det om ”evakuerade” balter vilka betraktades som sovjetmedborgare (citoyens de l’USSR).293 Framställningen blev föremål för överläggning inom UD:s politiska avdelning. Biträdande kabinettssekreterare Per Assarsson tyckte att man borde gå med på kraven ”för att sedan kunna bättre stå emot andra allvarligare krav från ryskt håll”. Grafström ansåg att om man nu gav efter så skulle inget kunna stoppa dem senare. Boheman som låg sjuk hemma, anslöt sig till Grafströms mening. Frågan var av den vikt att den omgående fördes upp till regeringen som efter allmän beredning kom fram till följande beslut: 1) Beskickningen skulle få sätta in annonser i svensk press att de balter som önskade återvända till sitt land skulle ta kontakt med beskickningen eller med konsulatet i Stock- holm, 2) Svenska myndigheter skulle sätta upp anslag i flyktinglägren med likartat innehåll, 3) En tjänsteman från Sovjets beskickning eller konsulat skulle få besöka flyktinglägren för att där i ett tal till flyktingarna informera om pro- ceduren för en hemresa, han fick även möjlighet att anordna en mottagning för de flyktingar som ville tala med honom enskilt. Plakat om detta skulle sättas upp i lägren och beskickningen fick sätta in annonser att de interner som öns- kade återvända hem kunde vända sig till beskickningen.294 Grafström ogillade regeringens beslut medan Assarsson uppfattade det som positivt. Det skulle nämligen underlätta framtida förhandlingar med Sovjetunionen om ökat han- delsutbyte mellan de båda länderna efter kriget. Den 24 november verkställde Grafström regeringens beslut med tillägget att den ryska tjänstemannen skulle åtföljas av en svensk kollega. Madame Kollontaj underrättades omgående och

292 Berge 1992. 293 Sven Grafström till Erik Bexelius 22.11 1944, ibidem. 294 Grafström 1989, s. 617. 132 hon förklarade sig nöjd med beslutet.295 Det meddelande som sattes upp i lägren avslutades med en försäkran: ”I detta sammanhang meddelas, att Sovjetbe- skickningen för svenska regeringen uttryckligen förklarat, att de sålunda hem- vändande icke komma att utsättas för repressalier av något slag.” Beslutet väckte som väntat häftiga protester från flyktingarnas sida. Man satte upp pro- testskrivelser och esterna samlade 2 500 namnunderskrifter.296 Den svenska regeringen hade visat sig tillmötesgående, mera tillmötesgåen- de än vad vissa tjänstemän på UD tyckte var lämpligt. Men detta innebar ingalunda att man inom regeringen tog lätt på saken. När meddelandet om de eventuella besöken i flyktinglägren hade blivit offentligt fick den svenska säker- hetspolisen i uppdrag att öppna de baltiska flyktingarnas post. Detta skedde och utdrag ur dessa brev översattes från estniska, lettiska och litauiska och meddelades i utdrag i svensk översättning. Breven är alla daterade 10–13 december och vad man ville komma åt var hur flyktingarna såg på besöken i lägren. Som man kunde vänta är reaktionerna starkt kritiska men det finns ett par undantag och uppenbarligen gav denna brevkontroll den svenska säkerhetstjänsten en möjlighet att avslöja några ryska infiltratörer bland flyktingarna. Informationen är viktig eftersom nästan allt material från polisens spaningsarbete senare har förstörts.297 Jag tror att man behöll just detta material för att i nödfall kunna visa för ryssarna att den svenska polisen hade tagit undersökningen av balterna på allvar. Frågor av denna art var ytterligt känsliga. När ryssarna gjorde en propå om utlämnande av ryska krigsfångar hösten 1944 togs saken upp i utlänningskom- missionens styrelse. Något beslut i ärendet protokollfördes inte, men två av sty- relsens ledamöter, Engzell, som var rättschef i UD, och Perslow, som var by- råchef i utlänningskommissionen, fick i uppdrag ”att omgående muntligt fram- föra till socialministern och kabinettssekreteraren Statens utlänningskommis- sions uppfattning i saken”.298 Den kommunistiska kampanjen mot balterna satte inte bara polisen i arbete. Lars Linderoth hade i riksdagsdebatten den 30 oktober fört fram anklagelsen att regeringen tillät att baltiska organisationer i Sverige fritt fick driva antisov- jetisk propaganda. Därför gav Statens informationsstyrelse i uppdrag till en tjänsteman att undersöka ”den eventuella bakgrunden till dessa påståenden”. Tjänstemannen hette Tede Palm, och han kom efter kriget att bli chef för den militära spaningstjänsten. Han tog kontakt med de estniska kretsarna och kunde konstatera att några estniska tidningar inte utgavs inom lägren, detta med undantag av en tidning i Stockholm ”Eriksdali teataja” som gav lägerinformation och upplysningar om svenska förhållanden. I övrigt fanns två tidningar, ”Tea- taja” (Budbäraren) som stöddes av kretsen kring Eesti Komitee, dvs. de parla-

295 PM av Grafström 24.11 1944, P 76, UD, RA. 296 Chefen UD:s politiska avdelning PM 9.4 1945. Protesterna. Kopia i Ordföranden, E 1 Korre- spondens 1944Ð1945, SUK, RA. 297 Brevmaterialet i F 8 EA, Vol. 24 ”Kontroll av media”, Allmänna säkerhetstjänsten, RA 298 Pleniprotokoll 4.10 1944, A 1 A, Kanslibyrån, SUK, RA. 133 mentariskt sinnade som orienterade sig mot västmakterna och ”Välis-Eesti” (Estland i utlandet) som stod Otto Pukk och andra anhängare av Päts-regimen nära. Palms råd var: ”Denna tidnings verksamhet synes böra följas.” Några av de många broschyrer som kommit ut på svenska visade att balterna hoppades på att deras länder skulle bli fria från all ockupation, vilket enligt Palm inte kunde anses vara ”att driva propaganda av för Sverige skadligt slag”.299 Avsikterna bakom ryssarnas agerande analyserade Sverker Åström i en PM som tillställdes utrikesministern. Han rekommenderade en försiktig men klar och bestämd linje och påpekade att det fanns en risk att ryssarna i sista hand ville få samtliga baltiska flyktingar återförda och att de då kunde ”skärpa sina framställningar fram till ett slutligt krav på utlämning”.300 Åströms aningar skulle omgående komma att besannas. Det svenska sändebudet i Moskva, Staffan Söderblom, hade den 12 december ett samtal med vice utrikeskom- missarien Vladimir Dekanosov, en nära vän till Lavrentij Berija, folkkommis- sarie med ansvar för den inre säkerheten i Sovjet. Dekanosov sade sig inte ha något uppdrag men han ville ta detta tillfälle i akt för att utveckla sovjetregeringens ståndpunkt beträffande de många baltiska flyktingar som kommit till Sverige:301 Han framhöll sålunda, att frågan om de baltiska flyktingarnas återvändande till Sov- jetunionen vore en principiell fråga, som berörde sovjetregeringens prestige. Sverige borde ej ha mottagit dessa flyktingar än mindre i samråd med tyskarna medverkat till deras överförande till Sverige. Överallt i Europa funnes massor av sovjetmedborgare, som tillfångatagits eller bortförts till tvångsarbete av tyskarna. Dessa hade utsatts för allsköns tvång och påverkan, och enligt sovjetregeringens uppfattning måste de principiellt alla återvända till hemlandet. De vore sovjetmedborgare, och det ankom- me på sovjetregeringen att bestämma över dem. Önskade svenska regeringen verkligen hellre ge efter för sentimentala stämningar än vårda sig om goda förbindelser med sovjetregeringen? Söderblom skickade omgående ett telegram till Stockholm, men det kom inte fram i tid för att påverka debatten i riksdagen den 13 december. En utförligare rapport till utrikesministern kom inte till UD förrän den 19 december. Kopior av Söderbloms skrivelse skickades ut till ett antal svenska beskickningar, till justitie- och socialministrarna, till chefen för försvarsstaben och till 35 chefre- daktörer för strängt personlig kännedom. Situationen var ömtålig och fick inte förvärras genom oönskade och olämpliga kommentarer i den svenska pressen. Problemet med de baltiska flyktingarna var visserligen akut, men meddelandet hade kommit fram några dagar före jul och regeringskansliet hade haft fullt upp med arbete för budgeten. Man fann det därför lämpligt att vänta med ett beslut i frågan till slutet av januari. Däremot vidtog utrikesministern den något ovanliga åtgärden att den 15 december personligen uppsöka madame Kollontaj för att klargöra den svenska inställningen. Hon förklarade sig även nu tillfreds

299 PM 13.11 1944 av Tede Palm, P 40 R, 1920 års dossiersystem, UD, RA. 300 PM 11.12 1944, P 40 R, 1920 års dossiersystem, UD, RA 301 Söderblom till Günther 12.12 1944, P 40 R, 1920 års dossiersystem, UD, RA. 134 med de åtgärder som svenskarna vidtagit och det var hennes övertygelse att baltfrågan skulle komma att ordna sig.302 Så behandlades den först vid en statsrådsberedning den 22 januari, där chefen för UD:s politiska avdelning var föredragande. I en promemoria gav han den allmänna bakgrunden, dvs. hur ryssarna drev frågan om repatriering i ett flertal länder. Han diskuterade några motiv för ryssarnas handlande och slutade med att antyda möjliga svenska handlingsalternativ. Utrikespolitiskt kunde denna fråga påverka Sveriges förhållande till Ryssland för mycket lång tid framöver och bli till förfång för vissa svenska intressen, exempelvis det han- delsavtal som man från näringslivets sida var så angelägen att få till stånd. In- rikespolitiskt fanns två aspekter, å ena sidan ville svenska folket inte återsända flyktingarna, å andra sidan kunde kommunisterna få vind i seglen om flyktingarna stannade kvar och försvårade en anpassning till efterkrigstiden med vän- tad hög arbetslöshet. Balterna skulle då bli illa sedda på arbetsplatserna. Rikt- linjerna borde vara: att undanröja berättigade anmärkningar och därmed något av ryssarnas misstro, att stoppa baltpropagandan i Sverige, att om möjligt se till att ryssarna inte gjorde en öppen och officiell framställning av sina krav. I en promemoria till riksdagens utrikesnämnd som samlades den 25 januari hade Sverker Åström tagit fram några konkreta punkter för övervägande. Utrikesmi- nistern redovisade i nämnden de ryska kraven och framhöll att mot dem som inte önskade resa till Ryssland skulle inget tvång tillgripas. Frågan kunde tän- kas för lång tid grumla det framtida förhållandet till Sovjetunionen. Richard Sandler sade att inga tvångsmedel fick användas för att sända de baltiska flyktingarna tillbaka och Östen Undén underströk också att balterna inte kunde skickas tillbaka såvida de inte frivilligt gick med på det. Nämnden hade med sitt beslut hamnat på den lösning som Sverker Åström i sin promemoria i december hade fört fram som det starkast avvisande alternativet.303 Från svensk sida var saken nu avgjord. Nya propåer gjordes i Moskva men det framställdes aldrig något direkt krav på utlämnande. En notväxling under maj–augusti för- ändrade inte något. Efter krigsslutet ersattes samlingsregeringen av en rent socialdemokratisk regering och den tog ställning i frågan vid en beredning den 26 september. Tage Erlander skriver nästa dag i sin dagbok:304 Vid gårdagens allmänna beredning tog regeringen ställning till en rad flyktingpro- blem. I princip skall inga baltiska flyktingar bortsändas mot sin vilja. Inga särskilda skolor för balterna. Jag är inte alldeles övertygad om att den nu inslagna assimile- ringsprocessen innebär risker, men jag framförde inte mina betänkligheter, eftersom Möller var så absolut övertygad om att vi skulle lyckas skilja ut krigsförbrytarna. Att dessa skulle utlämnas till ryssarna är självklart. Om detta utrensningsarbete verkligen bedrives effektivt och göres så att ryssarna förstår, att vi menar allvar, är måhän- da regeringens linje den bästa.

302 Cabinet-telegram till beskickningen i Moskva 22.11 1944, P 76, P 40 R, UD, RA. 303 PM 22.1 1944 av von Post, PM 25.1 1944 av Sverker Åström, båda i P 40 R, 1920 års dossiersystem, UD, RA; Memorialprotokoll 25.1 1945, A 2:6, Utrikesnämnden, Tvåkammarriksdagen, RA. 304 Erlander 2001, s. 14. 135

Beslutet att inte utlämna de civila baltiska flyktingarna gavs aldrig offentlighet eftersom saken inte borde komma till Sovjetunionens kännedom. Detta hindrade inte att NKGB omgående fick kännedom om saken via en agent ”Jurist” som sade att uppgiften härstammade från presidenten i Svea hovrätt, Birger Eke- berg.305 Frågan om utlämning kom snart i en annan dager då ryssarna krävde att soldater som flytt från Kurlands-fickan till Sverige, skulle utlämnas till Sovjet. Vid en beredning i juni 1944 hade utrikesminister Günther talat om en trupp- styrka av tyskar och av några soldater av annan nationalitet. Med hänsyn till den praxis som tillämpades internationellt föreslog han att soldaterna i fråga skulle utlämnas till ryssarna, vilket blev regeringens beslut. Det visade sig senare att de icke-tyska soldaterna utgjordes av 160 letter och 7 ester. Men intet hände i saken då ryssarna inte lät höra av sig. Men senare på hösten kom en be- gäran att truppen skulle utlämnas till Sovjet och ryssarna sände fartyg till Sverige. När man i Sverige fått klart för sig att det fanns balter bland dem som skulle utlämnas väcktes en väldig opinionsstorm. Det kom nu till motsättningar också inom regeringen. Några ville stå fast vid samlingsregeringens beslut i juni, andra ville med hänsyn till folkopinionen behålla internerna i Sverige. Ef- ter mycken tvekan anslöt sig statsministern Per Albin Hansson till den förra ståndpunkten. Det väckte en enorm proteströrelse till liv i landet och själva ut- lämningen blev också mycket dramatisk med hungerstrejker och självmord bland internerna. Per Albin Hansson tog personligen saken mycket hårt, men regeringen hade genom sitt beslut visat en fasthet i sina ställningstaganden. Det för oss intressanta i detta sammanhang är reaktionerna på den ryska sidan, som vi nu känner till efter det att Ryssland öppnat utrikeskommissariatets arkiv. I rapporter till Molotov framhåller Ilja Tjernysjev, det nya ryska sändebudet i Stockholm, att den svenska regeringen inte gjort mycket för att hejda protest- stormen kring utlämningsbeslutet, och kanske var detta ett sätt att lämna ett budskap till Moskva, nämligen att om utlämningen av 167 balter förorsakade en sådan opinionsstorm, så var en repatriering av de 30 000 civila balterna inte att tänka på. Risken var att regeringen skulle kunna fällas för att lämna utrymme åt en utrikesminister som var betydligt mindre välvilligt stämd än Undén och åt en regering med än starkare anknytning till västmakterna.306 Det svenska sändebudet i Moskva, Staffan Söderblom, tolkade det ryska agerandet efter en sådan linje; detta efter ett samtal som han hade haft med Dekanosov i Moskva den 24 januari 1945:307 Av det ovan sagda skulle man vara frestad draga den slutsatsen, att sovjetregeringen med sitt realistiska sinne funnit det klokast att släppa frågan eller att åtminstone låta den vila tills vidare. I så fall har man bitit i ett mycket surt äpple och säkerligen kvar- stannar ganska länge en sur smak i munnen. Vi hava all orsak att vara mycket för- siktiga.

305 Jürjo 1996, s. 36. 306 Tjernysjev till Molotov 1.12 1944 och 16.2 1946, citerade i Petersson 1994, s. 26 och 156. 307 Söderblom till von Post 2.2 1945, P 40 R, 1920 års dossiersystem, UD, RA. 136

Baltutlämningen kunde alltså uppfattas som ett ”bondeoffer”, så som det sågs av den ryske ministern i Stockholm. Han menade att det var ett skickligt drag av den svenska regeringen att på detta sätt visa sin ståndpunkt. Att tanken inte heller varit främmande för den svenska regeringen antyder en formulering i Nils Quensels memoarer. Han skriver om beslutet i juni 1945 att utlämna de tyska och baltiska soldaterna: ”Det blev i regeringen ingen diskussion i detta ärende, som mera hade karaktär av beslut att visa fasthet mot Sovjet beträffan- de det ojämförligt större antalet flyktingar från Baltikum.”308 Under åren 1945–1950 repatrierades enligt den ryska säkerhetstjänstens uppgifter sammanlagt 20 575 personer; därav från olika krigsfångeläger 9 450, från Tyskland 7 223, från Finland 2 077. Mot den bakgrunden och med tanke på det stora antalet estniska flyktingar så talar siffran, 182 personer, om synnerligen blygsamma framgångar för Sovjets strävanden i Sverige.309 Så här i efterhand kan det vara gott att veta att de sju esterna inte drabbades av några svårare sanktioner när de återvände. Ingen skickades till Sibirien. De överlevande inbjöds 1994 till Sverige där de togs emot av kungen och av utrikesministern Margaretha af Ugglas. Några av deras kamrater var då döda, men de hade alla dött som det hette ”en naturlig död”.310 Värre gick det för några av de 133 letter som utvisades samtidigt med esterna. Ett trettiotal kom till Sibi- rien för att möta okända öden; minst sex av dem blev avrättade. Allt detta enligt vad de överlevande letterna berättade vid sitt besök i Sverige 1994.311 De baltiska soldaterna kunde alltså utnyttjas som en viktig pjäs i det grymma spelet om flyktingarnas framtid i Sverige. Men det fanns ytterligare en pjäs i detta spel som kunde användas som offer för att lugna den stora björnen i öster – flyktingarnas båtar.

308 Quensel 1973, s. 269. För en likartad uppfattning se även Carlgren 1993, s. 92. 309 Jürjo 1996, s. 16f. 310 Eesti Päevaleht (Stockholm) 24.6 1994. 311 SvD 21.6 1994. 137 8. Flyktingbåtarna

Den stora flyktingströmmen 1944 över Östersjön blev för de svenska myndigheterna i första omgången ett administrativt problem. Det gällde att ta hand om, läkarundersöka och registrera flyktingarna, att ge dem husrum och mat, att föra in dem på den svenska arbetsmarknaden och småningom också att försöka in- ordna dem i det svenska samhället. Tidigt aktualiserade flyktingströmmen ock- så tunga, politiska frågor om kontroll och eventuell repatriering till Sovjet, nå- got som till en del skulle komma att bestämma Sveriges relationer till den snabbt expanderande stormakten, Sovjetunionen. Repatrieringen skulle bli en svår fråga i svensk politik för en tid framöver, men samtidigt aktualiserades ytterligare ett problem som kom att kräva snabb och bestämd handläggning. Flyktingarna hade kommit över havet i båtar av växlande ålder, storlek och kvalitet. Det fanns några större fartyg men huvuddelen av de använda farkosterna utgjordes av mindre båtar, huvudsakligen baltiska fiskebåtar. När flyktingarna placerades ut i karantän och i läger blev bå- tarna liggande kvar på stränderna utmed den svenska östersjökusten utan tillsyn eller kontroll. Men ett arbete att samla båtarna och få dem någorlunda i skydd började tidigt, särskilt på Gotland där de öppna stränderna krävde snabba åtgärder. Flyktingar, som hade möjlighet, hjälpte till i arbetet som leddes av chefen för Gotlands marindistrikt och av Hans Tiels, en estnisk fabrikör som i början av september kommit till ön som flykting. Att ta hand om strandade bå- tar, detta var nu knappast en uppgift för den svenska marinen, men vem skulle i annat fall ta över? Frågan aktualiserades av landshövdingarna Karl Levinson, Stockholms län, och Erik Nylander, Gotlands län, vid landshövdingemötet den 12 oktober i Stockholm. Saken brådskade och regeringen beordrade förste sekreteraren i socialstyrelsen, Martin Perslow, att utarbeta en VPM som inlämna- des den 19 oktober 1944. Socialminister Gustav Möller hade inte något att erinra mot innehållet utan gav Statens utlänningskommission i uppdrag att skapa en särskilt ”flyktingbåtskommitté” som tillsattes den 13 november. Ordförande blev byrådirektören i generaltullstyrelsen Ivar Åberg och som sekreterare fungerade tullkontrollören Allan Bratt. Han och ytterligare en ledamot av kommit- tén omkom då Gotlandsbolagets fartyg ”Hansa” torpederades av en rysk ubåt natten mellan den 23 och 24 november.312 Trots den svåra förlusten fortsatte kommittén att arbeta snabbt och effektivt. Omgående skickade man ut en enkät till samtliga chefer inom marinpolisen och

312 Protokoll från landshövdingemötet 12–13 oktober 1944, Socialdepartementet, Hemlig del, RA; Handlingar i F 6:1, Sociala byrån, SUK, RA. 138 till föreståndarna i samtliga läger för de baltiska flyktingarna. Man fick fram en lista med uppgifter om fartygen, deras namn och ägare. Arbetet med att samla ihop båtarna i Stockholms skärgård till mottagningslägren vid Kummelnäs och Vikingshill hade hittills stått under ledning av en estnisk sjökapten, Hans Truu. Kommittén beslutade den 15 november att anlita honom som biträde vad gällde skötsel, transport och registrering av båtarna ”sedan besked inhämtats om Truus pålitlighet i politiskt avseende”.313 En sammanställning av inventeringen visade att vid de svenska kusterna fanns sammanlagt 674 baltiska och 178 finska flyktingbåtar. Den finska beskickningen i Stockholm fick ta över ansvaret för de finska båtarna. Vad gällde de baltiska flyktingbåtarna for Truu runt i de svenska kustområdena och kontrollerade att båtarna stod under tillsyn och att de fick behövlig vård. När han rapporterade om båtar som verkade övergivna, vände sig kommittén till civila och militära myndigheter och bad om hjälp. En grov uppskattning sades visa att båtarna betingade ett sammanlagt värde av minst 3 millioner kronor. Vad som kanske är mest intressant i kommitténs slutrapport är förslaget till fortsatt handläggning, detta i synnerhet som denna kommitté tillskapats i nära kontakt med socialdepartementets ledning vilken då rimligen bör ha givit vissa anvisningar om lämpliga beslutsunderlag. Kommittén föreslår att båtarna, i alla de fall där det går att någorlunda säkert fastställa ägarförhållandena, skall åter- gå till sina forna ägare. Till kommittén hade inkommit en skrivelse från Estnis- ka kommittén där man påpekar att det bland de estniska flyktingarna finns hundratals fiskare som var beroende av sina båtar. De borde få dem tillbaka liksom de fångstredskap som annars löpte risk att förfaras. Dessutom borde de ges möjlighet att söka sin utkomst genom fiske. Skrivelsen är ställd till chefen för Statens utlänningskommission och slutar ”i tacksamhet för Edert hittillsvaran- de välvilliga tillmötesgående i estniska angelägenheter”. Redan innan kommittén överlämnat sin rapport, vid en beredning i regeringen den 22 januari rörande de baltiska flyktingarna i Sverige, så togs frågan om flyktingbåtarna upp samtidigt som regeringen tog ställning till Sovjets krav på repatriering av flyktingarna. På grundval av överläggningarna gavs direktiv till UD för den fortsatta handläggningen och som en av punkterna tog man där upp: ”En såvitt möjligt fullständig förteckning över de baltiska flyktingarnas båtar skall överlämnas till sovjetbeskickningen (dock icke inkluderande estlandssvenskarnas båtar).”314 Den 12 mars 1945 överlämnade madame Kollontaj till den svenska utrikesministern en skrivelse med en önskan från Sovjetunionens regering att de fartyg som under den tyska ockupationen av Baltikum kommit till Sverige från de baltiska sovjetrepublikerna omedelbart skulle återsändas till hamnar i Sovjet- unionen. Hon hade fått en förteckning som upptog över 700 sådana båtar. Hon

313 Flyktingbåtkommitténs redogörelse, HP 3582, 1920 års dossiersystem, UD, RA. I samma dossier ligger det material som åberopas i det följande. 314 PM inom UD 22.1 1945, P 40 R, UD:s arkiv, RA. 139

Bild 22. Som ett försök att förbättra relationerna lät de svenska myndigheterna Sovjetunionen ta hand om flyktingarnas båtar. Svenska staten betalade sedan ersättning till ägarna. Här bogseras några av dem ut till havs i skymningen, som lade en diskret slöja över det hela. Foto i Eesti põgenikud Rootsis. sade sig ha fått ett muntligt meddelande från den svenska regeringen, via Eric Boheman, att regeringen temporärt övertagit båtarna ”för att säkerställa deras bevarande i oförändrat skick i syfte att därefter återställa dem till Sovjetunio- nen”. Det framfördes i skrivelsen också krav på ersättning för de förluster som åsamkats genom att båtarna så länge hållits kvar i Sverige. Likaså gjorde ryssarna anspråk på ”åtskillig värdefull egendom” som vissa personer med de tyska ockupanternas hjälp hade fört till Sverige. Kollontajs skrivelse utlöste en livlig aktivitet inom regeringen. Utrikesmi- nister Christian Günther kallade till beredning nästa dag och efter ytterligare en dag var Östen Undén klar med en ”P.M. angående de i Sverige liggande baltiska fartygen”. Redan den 16 mars kunde Günther som svar till madame Kollon- taj överlämna en PM författad av chefen för UD:s rättsavdelning, Gösta Eng- zell. Det hette där att regeringen hade övervägt önskemålet om att fartygen skulle återställas. ”För att möjliggöra ett genomförande av detta önskemål har regeringen beslutat att omedelbart framlägga förslag för svenska riksdagen, vilka skulle lämna regeringen de lagliga förutsättningarna härför.” Östen Undén tar i sin PM den 14 mars upp frågan om äganderätten och slår fast att Sovjetunionen vid ockupationen 1940 ”enligt tillgängliga uppgifter” förstatligat stora delar av fartygsbeståndet. Eftersom Sveriges regering erkänt inkorporeringen av de baltiska staterna i Sovjetunionen, kan sovjetregeringens beslut om nationalisering inte sättas i fråga i Sverige. Undén berör också de tyska intressena i fartygen. Dessa kan grundas på konfiskation och enligt internationell rättspraxis kan sådan drabba endast statlig egendom i det erövrade landet. Om en enskild person hade förvärvat ett fartyg av tyskarna och tyskarnas konfiskation vore acceptabel enligt internationell rättspraxis, ”då skulle i dessa fall en eventuell expropriation medföra skyldighet för den svenska staten att betala värdet till ägaren”. 140

En inte daterad eller undertecknad PM bär en handskriven påteckning ”La- retei 29/3”. Den förre estniska envoyén Heinrich Laretei har givits tillfälle eller har själv skaffat sig tillfälle att framföra balternas syn på ägandefrågan. Han be- strider i sex punkter ryssarnas krav med bland annat följande argumentering: de flesta privatägda båtarna nationaliserades inte av ryssarna under tiden juni 1940 till juli 1941, de förblev tills vidare privatägda. En del båtar byggdes eller köptes under den tyska ockupationstiden ”och på dessa kan Ryssland i vilket fall som helst inte ställa några krav”. Ärendet hamnade nu dels i justitiedepartementet, dels i utrikesdepartementet. Den 6 april anmäldes det i statsrådet. Justitieminister Bergquist föreslog att ryssarnas krav skulle accepteras med hänvisning till ett starkt behov av trans- portmedel i hemlandet. Den svenska förfoganderättslagen som avsåg endast svenskt (inte utländskt) statsintresse kunde inte tillämpas här, utan statsrådet föreslog en särskild lag för fartyg som anlänt från krigförande eller ockuperat land. Detta kunde bli ett intrång på den enskildes rätt, men statsrådet argumen- terar: ”Enskild rätt torde icke få utgöra något ovillkorligt hinder mot att medverka till ett sådant återställande, som främst bör bedömas med hänsyn till all- männa, utrikespolitiska överväganden.”315 Sedan ärendet varit uppe i lagrådet den 13 april beslutade statsrådet samma dag att lägga fram en proposition för riksdagen. I Moskva följde man ärendet med stort intresse. Den svenska envoyén, Staf- fan Söderblom, hade 25 april ett samtal med vice utrikesminister Dekanosov som framhöll att baltflyktingarna var ”en obehaglig fråga” och han undrade när baltfartygen kunde tänkas bli överlämnade. Söderblom hade ett par dagar senare ett samtal med madame Kollontaj som nu befann sig i Moskva. Även hon undrade när baltfrågan skulle ordnas. Dessförinnan kunde man från Moskvas sida inte utveckla den vänskap och det samarbete som vore önskvärt. Hon hoppades att något konkret snart skulle ske, exempelvis båtarnas överlämnande.316 Propositionen hamnade i första lagutskottet som den 4 maj beslutade att överlämna den till kamrarna endast med påpekandet att rättsinnehavare skulle ha möjlighet att få ersättning inte bara för sina båtar, utan även för kostnader som de kunde åsamkas i samband med ärendets handläggning. Propositionen kom på kamrarnas bord redan den 9 maj, vid kvällsplenum, vilket ledde till att debatten inte blev särskilt lång. Kommunisterna kom i bägge kamrarna med ett yrkande att äganderätten till båtarna skulle styrkas med full bevisning och att man inte skulle nöja sig med att äganderätten ”göres sannolik” som det hette i propositionen. Utförligast argumenterade Lars Linderoth i andra kammaren. Han betygade sin uppskattning av regeringens och justitieministerns sätt att sköta hanteringen av det svåra ärendet, och han betygade (för säkerhets skull två gånger): ”Jag vill inte säga något ont om de baltiska flyktingarna.” Vad han

315 Riksdagen 1945, prop. 269. 316 Telegram Söderblom till UD 25.4 och 28.4 1945, HP 3582, 1920 års dossiersystem, UD:s arkiv, RA. 141 vände sig emot var den möjlighet som här öppnade sig för nazistiska krigsför- brytare och för mindre nogräknade personer att göra sig en orättmätig vinst på de svenska skattebetalarnas bekostnad. Linderoths underförstådda budskap stod tämligen klart, nämligen att de balter, som inte hade samarbetat med tyskarna, inte hade något att frukta från sovjetregeringens sida, utan att de tryggt kunde återvända till sitt gamla hemland. Justitieminister Bergquist försvarade formuleringen ”göres sannolik” i propositionen med en hänvisning till de förhållanden som rådde under flykten, då de flyende inte hade möjlighet att förse sig med alla nödvändiga papper som kunde styrka deras äganderätt. Vad han inte uttryckligen nämnde var den grundläggande svårigheten att en privat äganderätt hade följts av ett ryssarnas beslut om förstatligande och att tyskarna sedan hade tagit över båtarna som konfiskerat krigsbyte. Justitieministern såg framför sig möjligheten av hundratals civilprocesser vid de svenska domstolarna, processer som av oväldiga och noggranna domare och skickliga advokater kunde tänkas att dra ut i det oänd- liga. Därför inrättades en särskild myndighet att avgöra frågan om ersättning och dess beslut skulle inte gå att överklaga. Från högerpartiet riktades via Elis Håstad en mild kritik mot regeringen som han menade var alltför eftergiven gentemot Sovjet och som med den föreslagna lagen undergrävde den privata äganderätten. Han krävde ingen ändring av texten utan såg sitt inlägg endast som en öppen fråga riktad till justitieministern. De båda kamrarna antog lagförslaget utan votering. Påfallande är den tystnad som kännetecknade den svenska pressen, det gällde alla tidningar från höger till vänster. Frågan var känslig för svensk utrikespolitik och man tyckte tydligen att det var säkrast att tiga.317 Regeringen höll farten uppe. Redan inom två dygn, den 11 maj, förelåg lagen tryckt i Svensk Författningssamling, och samma dag tillsattes den av lagen inrättade myndigheten som kom att kallas Fartygsersättningsnämnden. Be- stämmelserna skulle äga giltighet från följande dag, den 12 maj. Till ledamöter av nämnden utsågs förre justitierådet Rudolf Eklund som ordförande, advokat Emil Henriques som sekreterare, och ledamoten av andra kammaren Elis Håstad som tredje ledamot. Bland suppleanterna fanns Gerhard Hafström, sekreterare i kommittén för estlandssvenskarna. Vid ett första sammanträde den 14 maj redogjorde ordföranden för ”de förhandlingar som föregått Nämndens till- sättande och de riktlinjer efter vilka Departementschefen avsett att nämndens arbete lägges”. Tyvärr meddelar inte protokollet vad dessa direktiv innebar.318 Nämndens arbetsuppgifter blev tills vidare begränsade. Ärenden som rörde skydd och tillsyn av flyktingbåtarna skulle från och med nu handläggas av generaltullstyrelsen.319 Flyktingbåtkommittén inom utlänningskommissionens sociala byrå hade blivit hängande i luften och kunde nu avvecklas.320 Det mesta

317 Riksdagen 1945, FK 20, s. 104ff. och AK 20, s. 92ff. 318 Protokoll 14.5 1945, Vol. 1, Fartygsersättningsnämnden, RA. 319 Hellstedt till generaltullstyrelsen 12.5 1945, HP 3582, UD, RA. 320 Statens utlänningskommission till Konungen 23.2 1945, HP 3582, UD, RA. 142 arbetet kom att läggas på utrikesdepartementets rättsavdelning, där utrikesrådet Gösta Engzell blev den ledande och drivande kraften. I slutet av maj anmäldes till ryssarna att båtarna skulle komma att utlämnas och en månad senare anlän- de en rysk delegation som skulle leda hemtagningen och sköta förhandlingarna med de svenska myndigheterna. UD fick alltså ytterst avgöra vilka båtar som skulle utlämnas och man fick dessutom ta ställning till några komplicerade fall där krav restes från rederier och andra utländska ägarintressen. För några av de större fartygen anmäldes ägarintressen från en organisation som kallade sig Estniska redarföreningen. Ägarförhållandena var komplicerade men ägarna hade en viss vana vid sådana konflikter och de företräddes av advokater så dis- kussionerna kunde hållas på en saklig nivå som tillät en viss snabbhet i hand- läggningen. Det svåraste problemet var att åstadkomma förlikning när det gäll- de krav på utebliven lön från kaptener och besättningar. Svenskarna krävde vissa undantag från utlämnandet. Det gällde estlandssvenskarnas båtar och sådana båtar som esterna efter 1941 hade köpt i Finland. Eftersom det i den svenska lagen talades om fartyg och båtar som behövdes för åtreruppbyggnaden i det gamla hemlandet, så ville man från svensk sida undan- ta båtar för nöjessegling och fritidsbåtar, något som ryssarna inte ville godkän- na. Undantag gjordes också för O.K., den racerbåt som använts i det amerikansk-svenska samarbetet. Den var byggd och köpt i Sverige och den fick alltså stanna där. För en annan båt i liknande trafik, ”Toni”, stod en tjänsteman vid amerikanska beskickningen i Stockholm som ägare. Han önskade inte någon ersättning och han förklarade sig beredd att låta utlämna båten till Sovjet ”för undvikande av komplikationer”.321 Estniska kommitténs EK 26 var köpt som halvt vrak i Estland och hade sedan reparerats i Sverige och försetts med en ny motor för 11 000 kronor vilka ställts till förfogande av Kommittén för estlandssvenskarna. Ryssarna ville prompt ha båten med den nya motorn och förklara- de sig beredda att betala 6 000 kronor för motorn, i annat fall ville de ha båten med den gamla motorn inmonterad, en operation som skulle ha krävt avsevärd kostnad. Här fick man ge med sig från svensk sida. Särskilt besvärlig blev frågan om båtar som tillhört Fiskericentralen i Tallinn och Pärnu. Dessa fiskebåtar hade nationaliserats av ryssarna under den första ockupationen och vid tyskarnas inmarsch i Estland 1941 togs de som krigsbyte från sovjetstaten. Tyskarna skapade en organisation, Fiskericentra- len, som fick nyttjanderätt men inte äganderätt till båtarna. Representanter för Fiskericentralen med Oskar Mänd i spetsen krävde nu ersättning av svenska staten. Men de advokater som kopplades in på fallet tillrådde att kraven inte skulle drivas vidare. Det fanns nämligen en risk att de skulle kunna ådra sig straff för osant intygande och saken skulle vara obehaglig inte bara för deras barn och släktingar utan den skulle kasta en skugga över hela den estniska flyk- tingkolonin i Sverige.322

321 Henriques i Fartygsersättningsnämnden till Engzell 19.10 1945 och Engzell till Henriques 2.11 1945. HP 80 R, 1920 års dossiersystem, UD, RA. 322 Ots 1976, s. 164ff. 143

Det var om dessa och många andra mer eller mindre delikata frågor som man nu skulle förhandla med den ryska delegationen. Förhandlingarna tog sin början i juli med Gösta Engzell och Hellstedt från den svenska sidan och från den ryska sidan legationssekreterare Vinogradov och ledaren för den ryska delegationen Borisov och hans medhjälpare. Ryssarna kom omgående med en rad nya krav. De ville ha hjälp med sjösättningen. De ville ha skadeståndsersätt- ning eftersom svenskarna hade låtit båtarna ligga uppe på land under vinter så att deras sjöduglighet avsevärt försämrats. Från svensk sida svarade man att man inte hade någon skyldighet att lämna ut båtarna, men att man hade gått med på de ryska kraven för att visa ett ”stort tillmötesgående”. Engzell lovade att fråga regeringen om saken, men han trodde inte att något bättre svar var att vänta.323 I en rapport den 10 september till envoyé Söderblom i Moskva ger Engzell sin syn på sommarens förhandlingar. Man hade arbetat hårt både från svensk och rysk sida och processen hade i stort gått ganska bra. Men det var ett tåla- modsprövande arbete. Ryssarna hade nu fått 400–500 båtar, men de kom varje dag med nya krav. De var mycket misstänksamma och trodde att svenskarna undanhöll båtar. De ville helst ta med sig båtarna utan alltför mycket formali- teter och ansåg att svenskarna försökte förhala verkställigheten. Men svenskarna krävde att det skulle finns ett utlämningsbeslut för varje båt, som dessförin- nan skulle värderas och sedan föras ut ur tullverkets register; detta för att ha klara papper när flyktingarna sedan skulle komma med sina ersättningsan- språk.324 Många av båtarna var i dåligt skick och krävde reparation om man skulle kunna få dem i sjön. För de många flyktingbåtarna på Gotland fanns mycket begränsade möjligheter till underhållsarbete på varv. Engzell som vid för- handlingarnas början möttes av ryssarnas krav på reparation, tog kontakt med marinöverdirektören Harald Quistgaard som var chef för marinförvaltningens skeppsbyggnadsavdelning. Han överlämnade tämligen omgående en prelimi- när kostnadsberäkning.325 Den 14 augusti tecknades ett avtal mellan Estniska Statliga Rederiet (Eesti Riiklik Merelaevandus) och Marinförvaltningen, som åtog sig att reparera 100 fiskebåtar på Gotland inom 45 dagar. Representanter för beställaren skulle äga rätt att följa arbetet ”överallt där båtarna befinna sig”. Detta skulle med vissa restriktioner gälla även inom militärt skyddsområde.326 Med början i juli kom det ryskt manskap som slog sig ner i de större farty- gens utrymmen. De arbetade med upprustningen av båtarna. För att få besätt- ningar till båtarna inför hemfärden tog man också folk bland de ryska krigs- fångar som nyss befriats ur de tyska fånglägren i norra Norge. Slutligen kom ryska marina enheter till Gotland för att leda hemfärden. Det ryska manskapet

323 PM Gösta Engzell 10.7 1945, Vol. 20, Fartygsersättningsnämnden, RA. 324 Engzell till Söderblom 10.7 1945, HP 3582, UD, RA. 325 PM Quistgaard 11.7 1945, HP 3582, UD, RA. 326 Avtal 14.8 1945, F II a, Vol. 504, Skeppsbyggnadsavdelningen, Marinförvaltningen, KrA. 144 hölls i hård disciplin men ryssarna inledde en charmoffensiv med musikunder- hållning och dans. De notiser som förekom i svensk press var övervägande neu- tralt eller rent av välvilligt hållna; ”Gemytliga ryssar i Slite hamn” satte Got- lands Folkblad som rubrik över ett av sina reportage. En motsatt bedömning finner man i den nazistvänliga tidningen Dagsposten som lät en anonym est ge ord åt de känslor som bemäktigade sig de flesta av hans landsmän, när man såg den långa raden med små fiskebåtar som bogserades iväg österut. Engzell och Vinogradov hade lyckats i sitt gemensamma uppsåt att söka så fort som möjligt få ett avslut på affären. För svensk del återstod arbetet att ta hand om alla de vrak som ryssarna inte velat ta med sig och för Fartugsersätt- ningsnämnden att reda upp sina mellanhavanden med de hundratals personer som krävde ersättning för sina förlorade farkoster. Mycket av arbetet blev ru- tinartat och de flesta mindre båtar åsattes ett standardvärde om 500 kronor. Men några ersättningsmål var synnerligen besvärliga och krävde långa och grundliga utredningar. Först den 31 augusti 1947 kunde Fartygsersättnings- nämnden hålla sitt sista sammanträde och förklara att arbetet för dess del nu var avslutat. Båtutlämningen blev ett märkligt inslag i svensk utrikespolitik. Regeringens beslut den 22 januari 1945 att till Sovjet överlämna en lista över de flyktingbå- tar som fanns vid de svenska kusterna kan inte gärna fattas annat än som en signal att det från svensk sida fanns ett intresse att förbättra relationerna till grannen i öster. Kollontaj och andra ryssar påstod att man från rysk sida skulle ha framfört krav på båtarna redan i november 1944, men i nu tillgängligt material finns ingen antydan om några sådana propåer. Med tanke på den uppmärksam- het som Dekanosovs krav på balternas utlämning fick i det svenska utrikesmi- nisteriet så borde en sådan propå ha omnämnts i någon av de många PM som upprättades inom departementet. Ryssarnas note i mars 1945 liksom Kollontajs och Dekanosovs uttalanden till den svenska beskickningen i Moskva var ju en mycket tydlig markering att ryssarna hade uppfattat saken just så som svenskarna hade hoppats, som en början till förbättrade relationer mellan de båda län- derna. 145 9. Anpassningen

Vid statspolisens förhör med flyktingarna under oktober och november 1944 fanns det ett ständigt återkommande tema: de räknade alla med att återvända till sitt land efter en inte alltför lång tid av landsflykt. Många hade beslutat sig för att fly i sista ögonblicket under intryck av den allmänna panik som då spred sig i landet. När de väl kommit till Sverige så uppfattade flyktingarna fortfarande sin situation som mycket osäker; landet hade visserligen inte några planer på att sända dem tillbaka till Sovjetunionen, men – frågade man sig – hur skulle en liten nation som Sverige kunna motstå mycket hårda krav från grannen i ös- ter och vilka former av hot eller tvång var inte denna stormakt beredd att till- gripa. Inom den svenska regeringen var man å andra sidan redan på hösten 1944 på det klara med att de baltiska flyktingarna hade kommit för att stanna i landet. Justitieministern Thorvald Bergquist var mycket tydlig i sitt anförande inför pressens informationsdag (detta var ett sätt för regeringen att under kriget läm- na ut viss konfidentiell information, som en orientering för de ledande journalisterna). Han framhöll att de baltiska flyktingarna utgjorde ett svårt problem. ”Man vet ingenting om deras möjligheter att återvända. De bilda ett främmande inslag i Sverige bland annat genom sitt språk, och komma de att stanna i vårt land, få vi åtskilliga bekymmer att passa in dem i näringslivet.”327 Det första mötet hade från båda sidor varit positivt. De svenskar som mötte dessa stackars frusna och uthungrade flyktingar kunde inte annat än känna starkt medlidande och sympati, känslor som kommer till uttryck i de få reportage om flyktingmottagningen som slapp igenom pressens (själv)censur. Och den glädje och lättnad som flyktingarna själva kände när de fick en första kontakt med ett mötande fartyg med svensk flagg, finns belagd i deras egna berät- telser om flykten. Den estniske redaren Alfred Kalm som sedan nyåret 1941/42 vistades i Stockholm skriver i sin dagbok den 4 oktober 1944: ”Från varje flykting hör man samma sak: svenskarna har tagit emot dem med oväntad vänlighet och frikostighet. Inget knotande, inte ett ord om att flyktingarna var så många, likväl räknar man med att deras antal uppgår till 20 000 bara från Estland.”328 Men idyllen varade inte länge. Den 17 oktober kom den kommunistiska tidningen Ny Dag med sin rubrik på förstasidan: ”Baltiska fascister i massor till Sverige”. Den svenska regeringen kunde känna sig tillfreds att den redan dess- förinnan, utan påtryckningar från Sovjet, hade beslutat starta en stor polisun-

327 Referat av anförande 18.11 1944, ”Handlingar rörande flyktingar 1944–1945”, Vol. 1, Social- departementet, Hemlig del. RA. 328 Kalm 2002, s. 273. 146 dersökning av de baltiska flyktingarna och deras förhållande till den ryska så- väl som den tyska ockupationsmakten. Men den ryska propagandan fick kon- sekvenser för stämningen inom den svenska arbetarrörelsen, vilket märktes när flyktingarna började komma ut på arbetsmarknaden, främst inom industrin. Or- det socialism hade för dem, genom erfarenheterna från den första ryska ockupationen 1940–1941, fått en negativ klang. Och på samma sätt förhöll det sig med deras uppfattning av fackföreningsrörelsen. De vägrade att ansluta sig till facket vilket deras svenska kamrater såg som något oförlåtligt. Resultatet av allt detta kan man avläsa i en av de första Gallup-undersökningarna som på vå- ren 1945 gjordes i Sverige.329 Siffrorna kan, som de presenteras, tyda på ett av- sevärt bortfall i svarsprocenten, men den allmänna trenden verkar klar, tvek- samheten mot nykomlingarna var störst inom arbetarklassen. Inställningen inom socialgrupperna bättre situerade, medelklass och arbetarklass framgår av följande tabell.

Bättre Medel- Arb.- situerade klass klass %%% Alla balter bör utlämnas 10 15 25 Vissa balter 28 31 30 Inga balter 15 18 18 Vet inte 15 18 18

När detta publicerades hade riksdag och regering i slutet av januari 1945 redan tagit ställning i frågan. Regeringens linje innebar att ingen skulle tvingas åter- vända till det gamla hemlandet mot sin vilja. Här anknöt man till en tidigare praxis i svensk utlänningspolitik. Gustaf Lindencrona, som senare blev chef för passavdelningen i Statens utlänningskommission, fastslog i en promemoria från januari 1944 att utvisning eller förpassning inte fick verkställas för person som uppgav sig vara politisk flykting. ”Detta innebär att sådan utlänning icke får, vare sig med eller mot sin vilja, sändas till land varifrån han har flytt av politiska orsaker eller till land, varest han kan antagas icke åtnjuta trygghet mot att bliva återsänd till förstnämnda land.” Ett undantag gjordes senare för personer som kunde klassificeras som krigsförbrytare. Ty i september 1944 förkla- rade socialminister Gustav Möller: Av den hittills tillämpade öppna gränsens politik gentemot flyktingar må man icke dra den slutsatsen att Sverige även står öppet eller kommer att bereda en fristad åt personer som i sin gärning utmanat den civiliserade världens samvete eller som upp- trätt som förrädare mot sitt eget land. Man kan utgå ifrån att Sverige inför risken av en större eller mindre invasion av dylika ”politiska” flyktingar kommer att spärra sina gränser och, om någon lyckas ta sig igenom spärren, kommer att återsända honom till hans land.330

329 DN 7.5 1945. 330 Gustaf Lindencrona, ”Några synpunkter i flyktingfrågan” 4.1 1944, Vol. 4, 1943 års utlännings- sakkunniga, Kommittéarkiv 817, RA; Referat av ett valtal av Gustav Möller i DN 6.9 1944. 147

Möllers yttrande avsåg i första hand problemen med eventuella ”quislingar” och samarbetsmän bland danska och norska flyktingar, men frågan kom nu att aktualiseras också för de baltiska flyktingarna. Baltfrågan togs upp till förnyad prövning då Sverige efter krigsslutet i juni 1945 fick en ny rent socialdemokratisk regering samtidigt som Sovjets beskickning åter aktualiserade kravet på ”repatriering” av balterna. Den nya regeringen diskuterade balternas ställning vid interna överläggningar och beslutade vid en beredning den 26 september att stå fast vid samlingsregeringens beslut från januari 1945 att inga balter skulle sändas bort mot sin vilja. Ett undantag skulle gälla krigsförbrytare, där Gustav Möller sade sig vara absolut övertygad om möjligheten att skilja ut dem från de övriga. Erlander noterar i dagboken: ”Att dessa skulle utlämnas till ryssarna är självklart. Om detta utrensningsarbete bedrives effektivt och göres så att ryssarna förstår att vi menar allvar, är måhända regeringens linje den bästa.”331 I slutet av november kom frågan om ett utlämnande av en del tyska och baltiska soldater till Sovjet upp i pressen till en debatt som bitvis blev mycket hätsk. Det fanns en stark opinion för att Sverige skulle vägra lämna ut dessa soldater. Men den fräna debatten fick också till följd att det blev en motreaktion inom delar av arbetarklassen. Erlander talar om en ”hatstämning mot balterna” och om en majoritet av befolkningen ”som vill ha ut inte bara de militära utan alla balter”. Han menade att de svenska kommunisterna hade fått ett starkt stöd i frågan ”eftersom arbetarklassen står så absolut enig om kravet: ’Ut med balterna’.”332 En senare undersökning av stämningsläget bland textilarbetarna i Norrköping visar att det fanns fog för Erlanders bedömning av inställningen till de baltiska flyktingarna inom arbetarrörelsen.333 Antipatien var ömsesidig; i ett brev från februari 1945 som säkerhetspolisen öppnade, förkunnar en ung est: ”Alla pojkar som arbeta här, ha lagt in ansök- ningar om att komma till Amerika, ty de mena, att de intet gott ha att vänta här i Sverige, där halva befolkningen hålla med kommunisterna.”334 Dessa pojkar var inte ensamma om sina planer på att utvandra vidare. Kanske att ett missnöje med förhållandena i Sverige kan ha spelat in i en del fall, men troligtvis var det känslan av osäkerhet i ett land som låg så nära Sovjetunionen och som uppenbarligen stod under ett politiskt tryck från den mäktige grannen. Sådana stäm- ningar förstärktes när ”det kalla kriget” mellan Sovjet och USA drog i gång. Pragkuppen i februari 1948 då kommunisterna tog över makten i Tjeckoslova- kien visade att Sovjet strävade att utvidga sitt maktområde vidare västerut. Och detta intryck förstärktes när Sovjet spärrade alla infarter till Väst-Berlin genom den så kallade Berlin-blockaden från mars 1948. Det var många bland de estniska flyktingarna som förskräcktes av den politiska utvecklingen och utvand-

331 Erlander 2002, s. 14. 332 Erlander 2002, s. 41. 333 Horgby 1996, s. 84ff. 334 Utdrag ur brev 10.2 1945 från S. S* till M. L* i Tingsryd. F 8 EA, Vol. 24, Allmänna säkerhets- tjänsten, RA. 148 ringen vidare västerut tog fart. För år 1948 finns inga uppgifter men för de föl- jande tre åren 1949–1951 vet vi att 6 800 ester emigrerade, de flesta till USA och Canada, några till Latinamerika och Australien.335 Det förekom också en illegal utvandring med fartyg som utgick från norra delen av Västkusten. Före- teelsen är noggrant rapporterad till Statens utlänningskommission, men uppenbarligen har det inte gjorts några allvarligare försök att sätta stopp för trafiken. Man kan inte undgå misstanken att detta var ett bekvämt sätt för den svenska regeringen att bli av med en del flyktingar som stormakterna kunde tänkas vilja få utlämnade såsom misstänkta för krigsförbrytelser.336 Men de flesta esterna stannade kvar i Sverige. Efter tio år, 1955, hade över 10 000 av dem fått svenskt medborgarskap och med detta minskades hotet om utlämning till Sovjet. Men Sverige hade nu en gång godtagit Sovjets annekte- ring av Estland och kunde därför inte ställa sig helt främmande för dess krav att de baltiska flyktingarna var att se som sovjetmedborgare. Till en början blev flyktingarna inte registrerade i de svenska mantalslängderna eller i den svenska kyrkobokföringen; annorlunda ställde sig saken när de erhållit svenskt medborgarskap. Men det var inte lätt för prästerna ute i landet att veta hur de skulle bokföra de nya medborgarna. Man löste problemet på ett kanske typiskt svenskt sätt. Flyktingarna skulle införas med dubbelt medborgarskap, ett svenskt och ett sovjetiskt. Esterna och deras organisationer i Sverige protesterade högljutt, men det skulle dröja många år innan det dubbla medborgarskapet avskaffades. Detta kan vara en av förklaringarna till att det är så svårt att få fram säkra siffror på antalet estniska flyktingar i landet. En lösning var att räkna de i Estland födda personer som vistades inom rikets gränser. Det fanns andra bekymmer för de ester som stannade i Sverige och som för- sökte vandra anpassningens väg. Det handlade om två skilda folk, där till en början den ene inte förstod ett ord av vad den andre sade. Första tiden sökte man från svensk sida använda estlandssvenskar som tolkar. Med de många ut- bildade ester som senare kom över, så beredde språket inte längre samma bekymmer för mottagarna, eftersom tyska på ömse sidor var det språk som många kände till, i alla fall nödtorftigt. Esterna såg till att det bland deras företrädare i karantänslägren, deras ”lägeräldste”, fanns med någon tysktalande, och på så vis ordnade sig saken smidigt. I de instruktioner som centralt skickades ut till lägercheferna från Stockholm, påpekade även de svenska myndigheterna att man borde se till att det alltid fanns åtminstone någon språkkunnig flykting i varje läger. Språkfrågan togs upp i överläggningarna på ett s.k. landshövdingemöte i oktober 1944 och då kunde landshövdingen i Uppsala län, Hilding Kjellman, meddela att arbetet på en lärobok i svenska för ester redan var i gång. Profes- sorn i finsk-ugriska språk vid Uppsala universitet, Björn Collinder, tog hjälp av den estniske språkmannen Johannes Aavik och av professor Oskar Loorits och

335 SOS. Befolkningsrörelsen 1943–1954. 336 ”Angående flyktingtransporter från Sverige”, SUK, Hemlig del, F 2 B, Vol. 4, RA. 149 de kunde redan efter en månad presentera ”Svensk-estnisk hjälpbok” som trycktes omgående och blev klar för distribution redan under 1944. Den lilla boken innehöll ordlistor och några grundläggande drag i den estniska och svenska grammatiken. Det fanns något som kallades ”samtalsstycken”, små enkla dialoger ur vardagslivet. Där fanns också, kanske väl så nödvändigt, exempel på hur man formulerade sig när man sökte kontakt med de svenska myndigheterna. Man får komma ihåg att den s.k. kanslisvenskan ännu vid denna tid var en ytterligt påtaglig och för många människor besvärande realitet.337 Det gällde nu också att så snabbt som möjligt få fram ordböcker över de två språken. Professor Per Wieselgren i Tartu hade just före krigsutbrottet fått klar en stor svensk-estnisk ordbok, författad i samarbete med professor Gustav Suits och Paul Ariste. På våren 1944 fick Heino Meister i uppdrag av Estniska Kommittén i Stockholm att utge en förkortad upplaga av ordboken och redan i januari 1945 hade han arbetet klart. Sedan återstod att så att säga vända på ste- ken och på samma grundval skapa en estnisk-svensk ordbok. Den uppgiften gick till professor Ants Oras och den unge estlandssvensken Edvin Lagman. Esterna vände sig till de svenska myndigheterna för att få ekonomisk hjälp till företaget, men från det hållet fick man ingenting. Böckerna måste därför pro- duceras på rent affärsmässig grund och de lämnades därför ut till förhands- teckning. Det visade sig då till redaktörernas stora förvåning och glädje att de redan efter ett par veckor hade fått in så många beställningar att utgivningen var säkrad. Även tryckningen gick med rekordfart. Det gällde nämligen att försöka få böckerna klara före en hotande typografstrejk. Men när så flyktingarna inför den stundande påskhelgen ställde sina ”motboksransoner” (alkoholen var ännu hårt ransonerad i Sverige) till tryckeripersonalens förfogande så skapade detta en goodwill som avsevärt underlättade och påskyndade leveransen. Bröderna Jaan och August Ots, den unge författaren Ilmar Laaban och advokaten Oskar Hendrikson och Voldemar Veedam (han blev sedan berömd för en djärv seg- ling över Atlanten till USA) var några som hjälpte till med distributionen. Hendrikson tog med sig några hundra exemplar som han sedan sålde i Sydsve- rige och med de pengar som han på detta sätt fick in, flydde han till USA från Sverige, kvarlämnande hustru och barn.338 En annan stor fråga som tämligen omgående kom upp på dagordningen var skolundervisningen. Bland flyktingarna fanns påfallande många familjer med barn i skolpliktig ålder. Estniska Kommittén hade tagit upp frågan redan vid höstterminens början och på svensk sida räknade man först med möjligheten att omgående försöka passa in barnen i den vanliga, svenska skolgången. Men de lokala skolstyrelserna ställde sig avvisande. Man sade sig inte ha lokaler och lärare för att kunna ta emot fler elever. Den kraftiga ökningen i flyktingström- men under september och oktober gjorde för övrigt en sådan lösning helt omöj- lig. Estniska Kommitténs nitiske ordförande, Rudolf Penno, fortsatte oförtrutet

337 Collinder 1944. 338 Uppgifter från förorden i de berörda lexikonen och från August Ots, Ots 1976, s. 169f. 150 sina ansträngningar och uppvaktade alla berörda myndigheter och instanser ända upp till den för skolan ansvarige ecklesiastikministern Gösta Bagge. När de lokala skolstyrelserna inte ville ställa upp, ingrep Statens utlänningskom- mission och riktade en skrivelse till Skolöverstyrelsen med en vädjan att de båda myndigheterna skulle gemensamt söka en lösning på undervisningsfrå- gan. Skolöverstyrelsens svarade den 10 oktober att det inte var möjligt att ta in barnen i den svenska skolan, utan man måste söka provisoriskt ordna en undervisning med de estniska lärare som fanns tillgängliga i lägren.339 Statens utlänningskommission vände sig i början av januari 1945 till Kungl. Maj:t och begärde omedelbara åtgärder. Redan den 19 januari 1945 fattade regeringen sitt beslut att anordna särskild undervisning ute i lägren för de baltiska flyktingbarnen i skolpliktig ålder. Till de sex skolor som redan under hösten 1944 hade kommit igång med provisorisk verksamhet lades under vårterminen 49 skolor med över 1 000 elever. De inrättades med estniska lärare och med undervisning på estniska, en undervisning som dock i stora drag följde den svenska läroplanen. För undervisning i svenska anställdes i allmänhet en svensk lä- rare, om det inte fanns någon lämplig estlandssvensk lärare tillgänglig. De svenska myndigheterna var angelägna att snabbt förbättra de estniska barnens kunskaper i det nya språket för att underlätta anpassningen. Men förslaget att avsätta så mycket som en tredjedel av de trettio veckotimmarna för detta ända- mål, mötte starkt motstånd från flyktingarnas sida. För att i möjligaste mån bringa ordning i den mycket splittrade och tillfälliga undervisningen ute i flyk- tinglägren tillskapades en särskild tjänst för att leda och övervaka verksamheten och från den 1 februari 1945 fungerade folkskoleinspektör Helge Haage på denna post, som då placerades på Statens utlänningskommission. Alla dessa skolor eller snarare klasser var tänkta som provisorier och barnen skulle från höstterminen 1945 vara beredda att gå in i den svenska folkskolans normala undervisning, eventuellt med någon veckotimmes stödundervisning i svenska språket. Statens utlänningskommission hade uttryckt ”starka betänk- ligheter” mot Estniska Kommitténs planer på permanenta estniska skolor. Es- terna hade åberopat förhållandena i Estland där den svenska minoriteten hade haft rätt till egna, svenskspråkiga skolor. Men i Sverige ansåg man att en minoritetsskola skulle ställa sig alltför dyrbar, och en sådan undervisning ”skulle av- sevärt försvåra esternas anpassning till det svenska samhället, vilken anpassning utan tvivel sker bäst och effektivast, om barnen få besöka svenska skolor”. Som stöd för de många barn som höstterminen 1945 började i den svenska folkskolan startade de estniska flyktingarna ”kompletteringsskolor” på över 50 orter i landet där man de första åren undervisade mellan 600 och 900 barn i estniska språket och i estnisk litteratur och historia. Bland esterna fanns många ungdomar som hade blivit tvungna att avbryta

339 Statens utlänningskommission till Kungl. Maj:t 3.1 1945, Sociala byrån, F 4 B 1, SUK, RA; Brev från Rudolf Penno till Jaan Mets 30.11 1944, Jaan Mets samling, Eesti Rahva Muuseum, Tar- tu. 151

Bild 23. På vårterminen 1945 lyckades man få igång undervisning för de estniska barnen. Bilden från lägerskolan i Holsbybrunn. Längst till höger sitter min svåger, Hendrik Mets. Foto i Bernard Kangro, Estland i Sverige. sina gymnasiestudier och för dem lyckades den mycket driftige Helge Haage att från april 1945 få till stånd ett slags lägergymnasium i Sigtuna med sex lä- rare och ett hundratal elever, uttagna bland sådana ungdomar som ansågs ha endast två år kvar till sin examen. Undervisningen här beräknade man skulle få fortgå under ett par år.340 Men flyktingarna gav inte upp tanken på permanenta minoritetsskolor. Med hjälp från de kommunala myndigheterna lyckades man få till stånd sådana skolor i Stockholm, Göteborg, Ulricehamn och Hälsingborg. Skolorna drevs delvis med kommunala anslag, men Statens utlänningskommission förklarade att man efter samråd med utrikesdepartementet hade kommit fram till att man be- stämt vände sig mot försöken att grunda minoritetsskolor i landet. Det fanns en tydlig välvilja och en livlig önskan att hjälpa nykomlingarna tillrätta. Men en sak stod fullt klar. Någon permanent minoritetsskola för ester var inte att tänka på. De förbjöds uttryckligen, och det motstånd som fanns på den lokala nivån bekräftades av den nytillträdande socialdemokratiska regeringen som vid sin beredning i september 1945 beslutade att avvisa alla krav på själständiga baltiska skolor. När de svenska politikerna och myndigheterna småningom, efter några år, fick klart för sig hur väl de estniska skolorna fungerade, blev de formellt accepterade och statliga bidrag beviljades till deras verksamhet. Kompletteringsskolorna fick flyktingarna tills vidare hålla igång med egna medel. Framför barnen, som plötsligt hade fått lämna allt det trygga och invanda, låg nu hotet att plötsligt kastas in i en helt främmande miljö där de skulle vistas skilda från hemmet och föräldrarna. Detta fick en tioårig flicka i Holsbybrunns

340 Handlingar om undervisning av de estniska barnen och ungdomarna återfinns dels i Utlännings- kommissionens Sociala byrå, dels i Konseljhandlingar, Socialdepartementet, 19.1 1945, dels i ”Handlingar rörande flyktingar 1944–1945”, Hemlig del, Socialdepartementet, alla i RA; Se även Kiviaed 1966, s. 203ff. 152 flyktingläger att tolka sin sorg i poetisk form; detta med någon hjälp av en estnisk dikt som hon tidigare hade lärt in. Hennes dagar var tunga och framför henne låg en svår väg och det svåra var ”tvånget in i svenska skolan, svenska skolan, svenska skolan”.341 Välmenande svenska myndigheter hade förutsett svårigheterna och folkskoleinspektör Helge Haage, som ansvarade för läger- skolorna, underströk i en cirkulärskrivelse att flyktingbarnen, när de på höst- terminen skulle tas in i den svenska folkskolan ”helst böra kunna uppfatta lära- rens tal och hjälpligt läsa och förstå de svenska läroböckerna”.342 Ja, svårt blev det förvisso, och föräldrarna fick efter bästa förmåga hjälpa sina stackars barn när de gråtande skulle försöka läsa in sina läxor om Karl XII och Sveriges stä- der. För den äldre generationen blev det arbetskamraterna som fick agera lärare. Ilmar Talve har i sina memoarer givit en målande skildring av sin första tid i Sverige. Han fick anställning hos professor Sigurd Erixon vid institutionen för folklivsforskning i Stockholm. Erixon försökte hjälpa många flyktingar med arkivarbete och hans institution kallades i folkmun för ”Baltiska institutet”. Talve läste dagstidningar och fick hjälp med språket av andra flyktingar som hade varit något längre tid i Sverige.343 Damtidningarna blev en viktig inkörs- port för de estniska kvinnorna. De hade ett enkelt språk och de gav kunskaper inom områden som var aktuella för kvinnorna. När den svensk-estniska ”hjälp- boken” och senare också de svensk-estniska och estnisk-svenska ordböckerna kom ut till lägren blev det lättare att lära in det nya språket.344 I ett avseende var ester och svenskar överens, att flyktingarna så snabbt som möjligt skulle komma ut i arbete. Hos flyktingarna fanns en önskan att kunna stå på egna ben, hos de svenska myndigheterna en önskan att snabbt få ner de mycket höga kostnaderna för driften av lägren. Till detta kom att lägren hade måst upprättas i skolor och i förenings- och församlingslokaler, vilket störde de svenska barnens skolgång och hindrade det svenska förenings- och försam- lingslivet. Senare, framåt vårvintern, stod det alltmera klart att lägren måste tömmas för att bereda plats för den stora tillströmning av flyktingar som efter krigsslutet väntades komma från Tyskland. Det blev nu Statens arbetsmark-

341 Flickan Tiius lilla diktparafras har hennes mamma tecknat ner i ett brev till fadern som redan hade lämnat lägret och rest till sin arbetsplats i Uppsala. Brev 11.2 1945 från Helmi Mets till Jaan Mets, Jaan Mets samling, Eesti Rahva Muuseum, Tartu. Dikten lyder: Küll on rasked, küll on rasked, küll on rasked minu päevad. seda kõik mu, seda kõik mu, seda kõik mu sõbrad näevad, ees ju mul on raske tee, eks ju ole kole see. Rootsi kooli, Rootsi kooli, Rootsi kooli saadetakse, hullumoodi, hullumoodi, hullumoodi piinatakse, See on kõige õudsem koht, sääl mind varitseb hädaoht. 342 Cirkulärskrivelse nr 24 1945, Socialbyrån, B 1:1, SUK, RA. 343 Talve 1998, s. 84, 94f. 344 Helmi Mets brev vintern 1945 till maken Jaan Mets, se not 15 ovan. 153 nadskommission som fick ta över mycket av ansvaret för flyktingarna. Många av dem var i arbetsför ålder och mot slutet av 1944 räknade man från svensk sida med att inom kort ha 80 % av dem i arbete. Det saknades arbetskraft inom textil- och metallindustrin, och skogsbruket ropade på arbetskraft. Arbetsmarknadskommissionen satsade stort och satte upp förmedlingar för flyktingarna på ett 40-tal ställen i landet, de flesta i flyktingläger. Genomföran- det lades på länsarbetsnämnderna som fick uppdraget inte bara att skaffa fram arbeten utan också bostäder; det senare var nog betydligt svårare. Problemet med balterna var att de, i motsats till flyktingarna från de nordiska grannländer- na, troligtvis skulle komma att stanna i Sverige för längre tid och de arbeten de anvisades måste de därför kunna behålla. Samtidigt var det viktigt att dessa anvisningar inte inkräktade på de många svenska män som låg ute i beredskap och som snart kunde väntas komma tillbaka till sina gamla arbetsplatser. Under den första tiden fick många, även helt ovana, pröva på ett tungt kroppsarbete i skogen eller i jordbruket. Reaktionerna på detta uteblev inte. En okänd estnisk flykting skriver i december 1944 från Gimo: Vi äro så utleda på de svenska skogarna och uppbragta över den svenska arbetsför- medlingen att vi kunna tända eld på skogen och fördriva personalen från arbetsför- medlingen. Större bedragare finns inte på denna jord än de som sitta i den svenska arbetsförmedlingen. Deras ord kan man aldrig lita på. Om någon vill skicka dig i skogsarbete så opponera dig.345 Nå, de flesta ester fann sig tålmodigt tillrätta i arbetslivet och de fick snart rykte om sig att vara duktiga och pålitliga arbetare. Därför var det ingen större svå- righet att få de svenska arbetsgivarna intresserade av att anställa nykomlingarna. De största problemen erbjöd de många intellektuella, som det var svårare att sätta i ett arbete som motsvarade deras kompetens. Den svenska regeringen hade uppenbarligen gått in i ett samarbete med amerikanarna där det gällde att hämta över en intellektuell elit undan ryssarna. Det visade sig nu att Sverige också var berett att i detta sammanhang ta på sig ett ganska stort ansvar. Man skrev till universitet, högskolor och till kulturmyndigheter av olika slag för att höra sig för om de kunde ta emot och placera extra arbetskraft. Man inrättade för detta ändamål ett antal tjänster som ”arkivarbetare”. Det fanns tidigare 386 sådana tjänster med svenskar som innehavare. Nu tillskapades ytterligare ett tusen tjänster för de många intellektuella bland flyktingarna och 696 av dessa fick estniska innehavare, och det var då tjänster där mer än hälften var inriktade mot forskning.346 Esterna blev ett markant inslag i den lärda miljön i Sverige under åren efter kriget. På universitetsbiblioteket i Uppsala var jag som ung forskare omgiven av en elit inom estnisk humaniora och samhällskunskap med namn

345 Öppnat och till svenska översatt brev, avsänt 5.12 1944 från en est i Gimo. Allmänna säkerhets- tjänsten, F 8 EA, Vol 24, RA. 346 Promemorior och cirkulär från Statens arbetsmarknadskommission, Sociala byrån, E 3 A 1, SUK, RA. 154 som professorerna Oskar Loorits och Andrus Saareste. Bordet bredvid mig satt Artur Mägi, tidigare den estniska riksdagens sekreterare och nu arkivarbetare vid statsvetenskapliga institutionen i Uppsala; han skrev om styrelseskicket i den självständiga estniska republiken.

Politisk verksamhet Personer som tagits emot som asylsökande flyktingar var därmed förbjudna att bedriva politisk verksamhet, en bestämmelse som för säkerhets skull skrevs in i de främlingspass som flyktingarna småningom erhöll. De svenska myndigheterna var väl inte alltför petiga med att kontrollera detta. Men när minister La- retei den sista juli 1944 kallade till öppen presskonferens på Strand hotell i Stockholm för att informera om det estniska nationalrådet, kom det omgående en protest från Sovjets beskickning och Laretei kallades till UD där han fick ta emot en skarp tillrättavisning.347 Likaså fick han tillsägelse att dra ned något på firandet av den estniska nationaldagen den 24 februari 1945. Den politiska verksamheten i övrigt berörde mestadels interna estniska an- gelägenheter, men denna verksamhet var inte alltid ägnad att främja den estniska saken. Det fanns sedan gammalt två politiska läger i Estland. På ena sidan stod de som stödde presidenten Konstatin Päts och hans enpartiregim. På den andra sidan stod anhängare av de politiska partier som Päts en gång hade för- bjudit att fritt verka. Dessa ”parlamentarister” som de ibland kallades tog ledning inom den estniska flyktingkolonien och i Estniska Kommittén från vilken de utestängde alla Päts-anhängare. Som det inte räckte med detta förekom en livlig polemik och ett hetsigt intrigerande mellan olika grupper bland parlamentarikerna, särskilt då mellan de två ledande figurerna Rudolf Penno och August Rei. Den svenska säkerhetstjänsten öppnade och läste esternas interna brevväxling och rapporterade vad de där fann till ansvariga svenska myndigheter, något som knappast stärkte esternas ställning.348 Den svenska försvars- staben drog ner på samarbetet med Estniska Kommittén eftersom det var ”för mycket prat och inre stridigheter i kommittén”.349 Kanske väl så allvarligt var att många unga ester kände avsmak för det politiska käbblet och därför inte kände någon lust att delta i det politiska arbetet, något som kunde bli ett hinder när man ville bygga upp en demokratisk med- vetenhet i den unga generationen. Men om nu den politiska verksamheten inte alltid föll så väl ut som önskvärt vore, så fanns det ett annat område där fram- gången blev desto tydligare: förvaltningen av det estniska kulturarvet.

347 Handlingar i HP 458, 1920 års dossiersystem, UD, RA. 348 Rebas 1988, s. 99ff.; Brev 18.10 1944 från Johannes Klemens till August Rei, odaterat PM ”Stockholms-Tidningens estn. uppl.” , båda i August Reis samling, Baltiska arkivet, RA; Öppnade estniska brev i säkerhetstjänstens arkiv, se not 345 ovan. 349 Förhör 25.9 1946 med kapten Helmuth Ternberg, F 1, Vol. 18, Sandlerkommissionen, RA. 155 Kulturarvet Inställningen till de estniska flyktingarna var positiv och de svenska myndigheterna gjorde vad de kunde för att hjälpa nykomlingarna till rätta i den nya miljön. Men på ett område skar det sig från början. I den konseljakt som rörde beslutet den 19 januari att inrätta lägerskolor för flyktingbarnen heter det i en bilagd promemoria: ”Det finns intet intresse för att en estnisk minoritet skall bibehållas inom landet utan meningen är att esterna så småningom skola smälta samman med landets invånare.” Regeringen och cheferna inom de berörda myndigheterna var helt överens i denna bedömning, som uppenbarligen motsvarade den allmänna uppfattningen i landet. När professor H.S. Nyberg var inbjuden att hålla tal till de estniska studenterna förklarade han: ”Ni måste bli svenska till språk, seder och tänkesätt.”350 Svenskarna levde ännu med en i dagens ögon närmast troskyldig föreställning att varje invandrare skulle odelat glädjas åt möjligheten att få räknas in i svenskheten. Det var först Hasse&Tage som i revyn Gula hund 1965 ifrågasatte ett sådant tänkesätt med sin ”zigenar- visa”:

Ljuva dröm att som en svensk se ut, att få lära sig att veta hut. Det är en nåd att stilla bedja om att få bli så djävla bra som dom.

Esterna förstod professor Nyberg så långt att de måste snabbt lära sig det nya språket, men tanken att ändra sina seder och tänkesätt var dem främmande, sär- skilt som de tyckte sig ha en betydligt mera realistisk uppfattning av omvärlden och dess ondska än vad man hade i det förskonade och isolerade Sverige. Dess- utom var de väl förberedda att forma en egen kulturmiljö. Sverige berömde sig av att vara ett land där folkrörelserna hade fått möjlighet att sätta sin prägel på den politiska såväl som på den kulturella miljön. Men när det gäller förenings- bildande måste man nog erkänna att esterna därvidlag var betydligt starkare. De svenska folkrörelserna hade vuxit fram för att komplettera vissa funktioner som saknades i det gamla ståndssamhället. Esterna, som inte hade någon själv- ständig nationell tradition att falla tillbaka på, hade i Estland måst bygga upp sin nationella identitet nästan från grunden; det hade skett genom otaliga för- eningar inom alla tänkbara områden. Flyktingarna behövde inte många veckor i det nya landet så var de i full gång att bilda föreningar. På amerikanskt initiativ hade man inriktat sig på att rädda över en intellektuell elit och det fick till följd att nästan hälften av medlemmarna i Estniska Författarföreningen hamnade i Sverige, bland dem mellan 20 och 30 yrkesför- fattare. En följd av detta blev att det i Sverige växte fram en rik estnisk litteratur med småningom hundratals boktitlar; närmare bestämt redovisas fram till 1970

350 PM u.d. angående bildningsarbetet bland esterna, akt nr 22, 19.1 1945, Socialdepartementet, Konseljakter, RA; Marandi 1973, s. 21. 156 inte mindre än 891 titlar.351 Omfattningen av och kvalitén på denna litteratur överträffade vida det som samtidigt publicerades i det sovjetiska Estland. Det var endast Tyskland som åren närmast efter kriget kunde tävla med Sverige vad gäller antalet estniska boktitlar, men efter 1950 flyttades denna utgivning till Canada och i någon mån till USA. Anmärkningsvärt är att det i Finland under 25 år från krigsslutet gavs ut endast en bok på estniska. Den viktigaste uppgiften för de estniska flyktingarna var att hålla sitt kultur- arv levande. Tyvärr upplevdes det inte som lika viktigt att sprida kännedom om denna kultur till det svenska värdlandet. Som ung litteraturintresserad på 1940-talet var det endast en estnisk författare som jag kände till, Ilmar Laaban. Han medarbetade i tidskriften ”40-tal”, en samlingspunkt för den yngre litterär generationen i Sverige. En annan estnisk författare, Ilmar Talve, har i sina memoarer skildrat hur han upplevde den svenska ”beredskapslitteraturen” och ”ångestdiktningen” som en smula instängd, satt i relation till de upplevelser han själv haft först som soldat i den finska armén och sedan som flykting i Tyskland och Sverige.352 De författare som skrev på estniska var sådana som var födda i Estland och som åtminstone hade påbörjat sin skolgång där. För en yngre generation blev det naturligare att publicera sig på svenska, något som kanske inte alltid sågs med blida ögon av de äldre. Med det återuppståndna fria Estland 1991 hade de exilestniska författarna fullgjort sin främsta uppgift att bevara en fri och levande litterär tradition på estniskt språk. Den exilestniska litteraturen togs upp i hemlandets kulturella liv. I det stora författarlexikon som sammanställdes på 1990-talet finns de med, alla de som skrev och verkade utanför hemlandets gränser. Ja man har varit generös nog att ta med även de författare som publicerat sig enbart på svenska, många av deras arbeten har för övrigt översatts till estniska. Den man som mer än någon annan hade förtjäns- ten av den livaktiga estniska bokutgivningen i Sverige, Bernard Kangro, har fått den längsta artikeln i hela lexikonet, ett sätt för hemlandet att visa sin uppskattning av hans insats.353 Exillitteraturen förtegs till en början helt i Sovjetestland, men det gick inte att helt stoppa den. För att skillnaderna inte skulle alltför mycket falla i ögonen, tvingades man från Sovjets sida satsa på ökade anslag till estnisk kultur och litteratur. Sovjetunionen hade ockuperat Estland, dödat och deporterat tusentals av dess invånare, berövat bönderna deras fäderneärvda egendom och tvingat folk att lämna sina hem, sina släktingar och vänner för att fly i höststormarna över ett osäkert hav. Det var helt naturligt att man till en början inte ville ha något att göra med en sådan regim. Samtidigt fanns en längtan till det gamla hemlandet och en önskan att få träffa släktingarna och höra hur det hade gått för dem. Under Stalins tid var sådant inget annat än drömmar. Den järnridå som dragits

351 Lindsaar 1974, s. 98f.; Kangro 1989, s. 195ff. 352 Talve 1998, s. 152f. 353 Kruus 2000, passim. 157 ned vid gränsen västerut tillät ingen som helst trafik att passera. Men med det begynnande ”tövädret” efter Stalins död började förhållandena ändras. Man kunde skicka brevhälsningar i en förhoppning att åtminstone något skulle kunna nå de avlägsna släktingarna. Givet då att all sådan korrespondens var hårt kontrollerad och censurerad. Efter ytterligare några år öppnade sig möjligheten att besöka Estland. Men här var inställningen bland flyktingarna i Sverige klart negativ. Ett besök i Estland krävde nämligen ett inresevisum och genom att an- söka om ett sådant så erkände man ockupationen som en legal regim. Den lilla flicka som vi den 14 september 1944 påträffade i amerikanarnas racerbåt ”OK” ute vid Landsorts fyr hade vuxit upp till en ung kvinna som studerade arkeologi vid Uppsala universitet. Hennes lärare var intresserad av för- bindelserna österut – under forntiden – och hade planerat in en seminarieresa till Leningrad och Tallinn. Resan kunde ses som en obligatorisk del av studie- kursen och två kvinnliga studenter, som var födda i Estland, följde därför med på resan. Det blev ett väldigt rabalder bland esterna i Sverige. Svenska Dagbla- det tog upp saken på första sidan och påstod att studentskorna hade vägrat att uttala sig om situationen i Estland, vilklet var ren och skär lögn, eftersom tidningen aldrig hade gjort sig minsta besvär att ta kontakt dem. Det antyddes att risken fanns att besökarna blev hjärntvättade och att sovjetmakten på detta sätt kunde skaffa sig spioner eller informatörer i Sverige.354 Kontakterna mellan flyktingarna och det ockuperade hemlandet var en inflammerad fråga och den kom att så förbli under det halvsekel som ockupationen fortgick. Till slut kom då den dag som man så ivrigt längtat efter, när Estland åter blev en fri och självständig republik. Glädjen var stor på båda sidor om Östersjön. Man kunde fritt besöka sina släktingar och vänner och snart slapp man också krånglet med att ständigt söka förnyat visum. Många ville hjälpa till med att bygga upp ett nytt Estland. Med berättigad stolthet kunde esterna nu som herrar i eget hus visa upp de snabba och påtagliga framstegen som karakteriserade den nya frihetstiden för republiken Estland. Men problemen var många. På landsbygden gick det inte så fort att hänga med i det nya och det uppstod en klyfta mellan de stora städerna och landsbygden. Återseendet hade också sina problem. Det fanns en viss misstro mellan de ester som stannat kvar i landet (kodueestlased) och de ”utlandsester” (väliseestlased) som nu återvände hem. De hade förlorat sitt hem och sina rötter i en välkänd hembygd, men de hade fått del av den ekonomiska utvecklingen i sitt nya land och de hade under decennier vant sig att leva i och med en demokratisk samhällsanda. De som stannat kvar i Estland hade fått finna sig i en helt annan levnadsstandard och de hade fått lära sig anpassning till ett totalitärt förtryck. Nu hade de fått möjlighet att i frihet få bygga upp en fri demokratisk republik, men det visade sig finnas många och oanade svårigheter på den vägen. Frihet innebar också ansvar, ett ansvar som inte alltid var självklart för dem som under årtionden vant sig vid ständig anpassning för att klara livhanken i det totalitära systemet. Lyckligtvis

354 SvD 8.11 1960. 158

Bild 24. Lilla Anne Jüris ser litet vemodig ut och det hade hon helt visst goda skäl till. Hon blev med tiden distriktssköterska i Värmland. Hennes ansikte får bli en påminnelse om den tragedi som drabbade ett helt folk och som slet barnen ur den trygga tillvaron i hemmet. Foto: Bengt Göran Holmert. utvecklade sig landets ekonomi med förvånande snabbhet till det bättre. Det gav tillförsikt och självkänsla. Och anpassningen hade också lärt folket att överlista sina herrar. När Sovjetunionen förstatligade all fast egendom tyckte makthavarna att det inte längre fanns något behov att hålla reda på de gamla fastighetsregistren, men de estniska lantmätarna och arkivarierna såg till att de bevarades och från 1990-talet började man, först i hemlighet, att lägga in materialet i en databas. När min hustru och hennes bror hade möjlighet att få tillbaka sin fars gård, den gård från vilken hon hade flytt nästan 50 år tidigare, uppsökte vi i början av 1990-talet lantmäterikontoret i den lilla staden i närhe- ten. På en försiktig fråga om man möjligtvis hade några papper om hennes fars gård, svarade lantmätaren med att fråga om gårdens exakta namn, satte sig vid en dataskärm och se, där på skärmen fanns plötsligt alla uppgifter om fastighe- ten och dess gränser. Inom ett par år hade hon papper på sin egendom, allt ex- pedierat utan minsta ”handtryckning”. Så var vägen sluten tillbaka till det gamla hemmet, eller rättare sagt den gamla marken, för människorna hade en gång flyttats över till en sovchos och i de gamla husen flyttade in tillfälliga boende som någon gång på 1970-talet orsakade en stor eldsvåda som gjorde slut på alla husen. Men de stora ekarna och lindarna som bildade en ram kring gårdstunet, de står ännu kvar. 159 Summary Sweden and the Big Flight from Estonia in 1943Ð1944

Chapter 1. “Planning for the Reception of Possible Streams of Refu- gees from Neighbouring Countries” Sweden was spared war and occupation and her main problem was to stay outside the conflict. The country turned itself into “the neutral hedgehog”, a very successful transformation. Anticipating the end of the war, however, a new problem might arise. The final warfare turmoil could set in motion big streams of refugees, and many of those unhappy persons would look for a room in the peaceful oasis of Sweden. The government therefore set up a secret committee under the chairmanship of count Folke Bernadotte, a cousin of the swedish royal house. There were big administrative problems finding shelter and food for all those refugees in a society where scarcity of food was already at hand and it might be foreseen that the refugees might cause a number of most deli- cate diplomatic complications. It turned out that all this elaborate planning would be very useful in a near future.

Chapter 2. How a Swedish Minority in Estonia was Brought Back to its Native Country Since the Middle Ages there lived on the northern and western coasts of Esto- nia about 7,000 swedish-speaking persons, mostly fishermen and poor smallholders. Here the Soviet Union obtained by force a number of military bases and some hundred persons from one of the northern islands had to be evacuated, and they were in fact permitted to return to Sweden. After the german invasion in the summer of 1941 the question was not any more on the agenda. But after two years, after the military defeats at Stalingrad and Kursk, the germans were forced to carry out a mobilization in Estonia to stabilize the front-line. The result was that hundreds of young men living at the coast fled over to Finland and thousands of swedish-estonian citizens asked for permis- sion to emigrate to Sweden. At first this was only permitted for a restricted number of elderly and sick persons. But at last, in 1944, Berlin permitted almost the whole population to move over to Sweden. The operation was run by a lower Waffen-SS officer Ludwig Lienhard and it has now become evident, with access to the SS-archives in Berlin, that the whole operation was initiated by Himmler and his nearest men in the SS leadership to establish a bridge via Stockholm in order to create a separate peace with England. In this way about 6,000 persons of swedish-estonian origin were taken over and with them 3,000 160 native estonians slipped in, using bribes and falsified certificates saying that they were of swedish origin.

Chapter 3. Organizations behind the Rescue of Estonians to Sweden Thus some native estonians were brought to Sweden. But by what different means did the additional 20,000 estonians escape? The majority arrived in their own boats or in boats belonging to relatives and close friends. The overwhelm- ing part of the refugees derived from the coastal region in the north-western part of the country, mostly fishermen and smallholders. Especially the island of Saaremaa was depolulated with some villages on the west coast almost drained of people. There were those who had to pay for their escape with a price from 300 to 1,000 swedish crowns and as german money was of no worth at all the payment had to be maid in gold, silver or jewelleries. You could also sign a promissory note which said that you should pay the money by the future salaries you might get in Sweden; it should be born in mind that the estonians might get a monthly salary of 250 crowns once they got a job there. From 1943 a resistance movement developed in Estonia, a movement which among other things established a secret “courier boat line” between Tallinn and Helsinki/Stockholm. This communication attracted a new interested party. When the russians raised the siege of Leningrad in the winter of 1944 the theatre of war came closer to the swedish borders and the swedish defense staff got eager to collect information from Estonia concerning the public sentiment as well as the acts of war. Agents and radio equipment were sent over the Baltic and this information manifested itselt as being of considerable value as it included a cooperation with estonian officers who had been active in the military reconaissance. The swedish activity increased and the militaries sought to co- operate with refugees going secretly to Estonia to bring their relatives to safety. The crews were recruited in a cooperation between the defence staff and the estonian refugees in order to warrant their trustworthiness. As the swedish defence accomplished this operation about 1,000 persons were transported from Estonia to Sweden. And the number of the interested parties increased. In the United States the president had set up a War Refugee Board with the intention to save jewish and other victims of the nazi regime in Europe. A bureau was set up in Stockholm to take care of Hungary and of the Baltic States, and with the silent, very silent, consent of the swedish government another courier boat line was put into action between Stockholm and Tallinn. The US were interested in saving “the intel- lectual elite of Estonia”, therefore lists were made up of those to be rescued and even the number of persons they might take with them. The americans invested 50,000 dollars on this operation. We may find it somewhat astonishing that the estonians so far had not started any evacuating operation themselves. A reason for this reluctance is to 161 be found in a saying in Estonia that you had to stay in your country to defend its border rather than run away to the cafés in Stockholm. A semi-official estonian organisation for evacuating operations was not set up in Stockholm until the middle of September, when the russian conquest of Estonia was a question of weeks or even days. The Estonian Relief Organization collected some money and was assisted, under top secrecy, by the swedish authorities. It was soon fol- lowed by the Estonian Committee in Stockholm and together they saved about 2,000 estonians. However, the estonians were in urgent need of further assistance. When Finland made peace with the Soviet Union the 19th of September, about 7,000 persons had to be evacuated from Finland immediately. Most of them were young men who had been fighting in the finnish army against the russians. Most probably the Soviet Union would argue that those people were soviet citizens and would raise a demand that the boys should be repatriated to the Soviet Union where they would meet a most uncertain fate as they had been bearing arms against their “native land”. The finnish army could not accept that their former comrades in arms should be treated in such a way and therefore the finnish general staff gave a secret order that they should be immediately trans- ferred to Sweden. This operation included 5,000 persons and run for two weeks; it went smooth and easy with no severe interference by the soviet authorities. The explanation came a bit later when it was known that the KGB had been able to put an estonian informant inside the small committee which was set to carry out the whole operation.

Chapter 4. Encounters at Sea The refugees arrived to Sweden in heavily overloaded small fishing-boats and cargo boats not built for sailing out on the open sea in autumn weather. As a matter of fact it is estimated that more than 2,000 persons drowned or were killed by machine-gun fire from german and russian aeroplanes or coastguard vessels. The Swedish Coastal Fleet decided to establish a patrolling between the Åland islands and Gotland to help the refugees. At the same time it was of great interest for the swedish military authorities to collect information of what was happening in the Baltic in a period when the germans were evacuating Fin- land and Estonia and the first vessels of the soviet fleet were expected to appear for the first time outside the Gulf of Finland any day. As a result of this patrolling 680 persons were salvaged on the open sea and many more assisted. Closer to the swedish coast the refugees were met by all sort of smaller vessels from the marine and from different coastal guards. In september the chief of the naval police reported that 5,842 refugees in 101 vessels were taken care of in the archipelago of Stockholm. 162

Chapter 5. Reception of the Refugees in Sweden All planning and all preparations were put to the test when the big stream of refugees sat in from the middle of September; more than 6,000 estonians arrived to Gotland in a fortnight and more than 10,000 to the archipelago of Stockholm. They were all in great need for shelter, food and warm clothes. Many of them had to be deloused as they had been living under rather primitive conditions for a long time. A medical examination was needed as the swedish doctors found some cases of diptheria, for similar reasons a general x-ray examination was ordered. Several cases of tuberculosis were disclosed and sana- tory beds must be prepared. In the city of Visby on Gotland they also opened up a maternity ward. The police had to identify and registrate the foreigners and to give them tem- porary identification documents. Many families had been split up on the shores of Estonia or at the sometimes caotic first reception in Sweden. These families had to be reunited. Gotland could not accomodate all the refugees for a longer period. They had to be transported to the mainland as soon as possible. Then a new problem arised, the soviet submarines had just managed to break through the german blocade of the Gulf of Finland and some of the transport vessels from Gotland thus run the risk that they might be captured. When the first ship with refugees left the harbour of Visby Radio Moscow could give the exact number of pas- sengers on board although this was a figure that had been treated as top secret in Sweden. From now on the Swedish Naval Forces had to take over the responsibility of these transports.

Chapter 6. The Refugee Camps Once the refugees were medically examined, interrogated and registrated by the police it was time to find a more permanent shelter for them. The first weeks they had to be kept isolated and held in quarantine, because there was a risk that they might transmit epidemic deseases; there were some cases of diphtheria among the estonians. The Bernadotte committee had done a good job planning, but no one had foreseen the number of refugees arriving over the Baltic Sea. Now it was a matter of establishing camps for 30,000 persons at the same time as 20,000 finns came in over the northern border and also at the same time as a stream of refugees continued to pour in over the western border from Norway. The new civil servant department who were supposed to take care of the refugees, the Aliens Commission, had no resourses for such an undertaking and had to get assistance from another new civil servant department, the Board of Civil Defence. The Aliens Commissions organised 55 refugee camps for the estonians and latvians but that was not sufficient, so therefore the Board of Civil Defence had to establish 216 more camps. To begin with they had to lay their hands on whatever they might find: health resorts and spaas, summer ho- 163 tels and restaurants, churches, school gyms, Peoples Palaces, temperance society halls, movie theaters etc. The authorities could act out of a right to dis- posal thus forcing the owner to let their premises. Of course some of the foreigners felt like prisoners behind the barbed wire fences set up around the camps. On the other hand inside the camp they had a piece of their homeland, a language they did understand and people who shared their destiny and their anxiety. That’s why some of them preferred to stay there as long as possible. But the majority were eager to move out in the free society and the swedish government who was shakened by the enormous costs for the camps, wanted to have its inhabitants out on the labour market as soon as possible so that they might earn their own living. The main responsibility for this rested upon the Labour Market Board and their work was successfull because after half a year 80 percent of the estonians were at work.

Chapter 7. “Import of Fascists” and the Problem of Repatriation of “Soviet Citizens” The organization of the refugees from the Baltic countries was intended to be kept as top secret. But it soon appeared that the Soviet Union was very well informed of all that happened. The swedish communist paper, Ny Dag, published October 17th a front page under the headlines “Lots of Baltic fascists to Swe- den” and “Swedish authorities and the US legation as organizers?”. The swedish authorities renounced the information and the swedish press maintained si- lence. Anyhow, a message was immediately sent to the american ambassador in Moscow, George Kennan, who interpreted this as a serious warning and all american resque operations in Balticum were brought to an end at once. Fortunately, the government had ordered, just a week earlier, a particular in- terrogation of all refugees suspected of cooperation with the nazi regime. It turned out that the number of suspected persons was restricted, as most of the earlier collaborators in Estonia had escaped, not to Sweden but to Germany. The swedish government had made a statement that no collaborators should be given asylum in Sweden. But as a matter of fact not a single person was extra- dicted to the Soviet Union, the swedish authorities tacitly accepted that some of those suspected had a chance to escape further westward, to the United States, Canada, Australia and Latin America. The most serious crisis arised when in December 1944 the vice foreign minister of the Soviet Union, Dekanasov, told the swedish minister in Moscow that it was a mistake of the swedish government to accept the refugees from the Bal- tic states, to help them and to accept help from the nazi authorities. All those refugees were soviet citizens and they should be sent back to their homeland. This was a question of prestige for the Soviet Union. Was Sweden prepared to give way to sentimental feelings rather then furthering the friendship and cooperation between the two states? This questions evoked serious discussion inside the foreign office and the government. The answer was given after delib- 164 erations in the government and the “standing committee of foreign affairs” at the Swedish Parliament and read: The swedish authorities would prefer that the refugees returned to their homeland but no one could be forced to do so against his own free will. It was a firm and a risky standpoint, but the Soviet Union never published any official and open claims in this direction. Just after the war in the month of May some estonian and latvian soldiers, wearing german uniforms, arrived to Sweden. The government decided that they should be sent back to the Soviet Union, but no soviet demands appeared and everybody thought that the question was settled when, later on, Moscow insisted upon their extradiction. The new social-democratic cabinet accepted the demands from the Soviet Union which aroused a public outcry. The action was interpreted as a cowardly concession but it could also be interpreted as a will of the government to demonstrate its insistence on a once before taken de- cision. It might be seen as a sacrifice of some military refugees in order to save the 20,000 civilian refugees, as a very clever move. As a matter of fact this was just how it was interpreted by the soviet minister in Stockholm in his report to Moscow.

Chapter 8. The Boats and Ships of the Refugees The refugees arrived in vessels of different size and many of those were left on the long shores of Sweden just where they had landed. But soon they were collected an registrated and it turned out that it existed 674 such boats with Baltic owners. What to do with them? The government found out a rather clever so- lution. A list of all these boats was handed over to the soviet authorities in Stockholm “just for information” and the russians swallowed the bait. They asked Sweden to restore this property belonging to the Soviet Union. A new law on “vessels arriving from thurmoil of war” was taken by the Swedish Par- liament which made it possible to confiscate the vessels as State Property and this opened up a possibility to deliver them to the Soviet Union. The former owners were recompensated by the swedish government. This affair was interpreted in Moscow exactly in the way the swedish authorities had hoped for, as a sign of friendship and willingness to ameliorate the relations between the two countries. In this way the government had created a better position in possible further claims concerning the question of repatriation.

Chapter 9. Adaption The refugees who came to Sweden all endulged the expectation of a possible return to their homeland within a near future, whereas the swedish authorities realized at once that these refugees had come to stay in Sweden for a long time. Their first encounter turned out very well. The hungry and frozen people were recieved with kindness and care. The first adversity was the accusation from the communists that those refugees were nothing but fascists from the 165

Baltic countries who tried to escape consequences of their misdeeds. This soviet propaganda could not avoid to have an influence on the attitude of the swedish workers to the baltic refugees. But there were other contributory fac- tors promoting such a negative point of view. From the first period of Soviet occupation 1940-1941 many estonians had learned to hate everything like the concept of socialism and to look upon the trade unions with great suspicion. But to resist from joining the trade union was in the eyes of the swedish workers close to blasphemy. All this explaines that there was a strong minority inside the labour movement which would favour a repatriation of the refugees to the Soviet Union. Another opposition could be related to the school question. The chiefly aim of the estonians was to preserve the estonian language and culture for a better future. The swedish authorities on the other hand had another objective, to as- similate the refugees as quick as possible into the swedish language and culture. It would take a long time to reach a mutual understanding in this question. The refugees had teared off all ties with their homeland. During the period of “thaw” after Stalins death it was again possible to get in contact with relatives in the Soviet Estonia. All such contacts were looked upon with suspicion by the estonians in Sweden. After the liberation in 1991 those hindrances were taken away and now the problem was to overcome a slight feeling of estrange- ment between those who had lived for almost 50 years in an open, free and democratic society such as the swedish and those who had been forced to stay under a totalitarian system with a standard of living far below. Even this problem might be solved as Estonia now is on its way into the common European community. 166 Bilaga 1. Förteckning över Statens utlänningskom- missions utlänningsläger för baltiska ﬂyktingar

Denna förteckning finns i fem upplagor, de tre första odaterade från 1944, de två sista daterade 1.1 1945 och 1.3 1945. Lägren hörde ömsevis under utlänningskommissionen eller civilförsvarsstyrelsen, vilket angivits i lista två, här kolumn två. Med c markeras de läger som under denna period hörde under civilförsvarsstyrelsen.

1944 1944 1944 1945 1945 u.d. u.d. u.d. 1.1 1.3 Kummelnäs Stockholms län x x x x x Bergshamra Stockholms län x x x Lerviks pensionat Stockholms län x Sigtuna vandrarhem Stockholms län x x x Tynningö Stockholms län x x x x x Werméns pensionat Stockholms län x Fagerudd Uppsala län x x x x x Storvreta Uppsala län x x x Ålberga gård Södermanlands län x x x Ribbingelund Södermanlands län x Medevi Östergötlands länx c x x x Fiskeby Östergötlands län x Söderköping Östergötlands län x x Vadstena Östergötlands län x x x Götarps brunn Jönköpings län x c x x x Holsby brunn Jönköpings län x c x x x Hotell Brahe Jönköpings län x Ribbagården Gränna Jönköpings län x Turisthotellet Gränna Jönköpings län x Sjöarp Jönköpings län x x x x x Sunhultsbrunn Jönköpings län x Visingsö Jönköpings län x x Förarp Kronobergs län x Vislanda Kronobergs län x Älmhult Kronobergs län x x x x x Fredensborg Kalmar län x x Krönbadens pensionat Kalmar län c x Källviks brunn Kalmar län x c x x x Oskarshamn Kalmar län x Vennbjörka barnhem Kalmar län x Båstad Kristianstads län x Mälarhusen Kristianstads län x Osby Kristianstads län x Skälderviken Kristianstads län x Tykamyr Kristianstads län x Åsljunga missionshem Kristianstads län x Örkelljunga Kristianstads län x Frostavallen Malmöhus län x x x Grand hotell, Mölle Malmöhus län x x 167

1944 1944 1944 1945 1945 u.d. u.d. u.d. 1.1 1.3 Örenäs Malmöhus län x x Tylösand Hallands län x x x x x Stora Bråta Göteborgs och Bohus län x Hemstanäs Göteborgs och Bohus län x Härskogens friluftsgård Älvsborgs län x Mullsjö Skaraborgs län x Loka brunn Örebro län x x Baggå Västmanlands län x Krampen Västmanlands län x Olofsfors Västmanlands län x Västerås vandrarhem Västmanlands län x x x Aborrtjärn Kopparbergs län x Grangärde Kopparbergs län x x x x x Sätergården Kopparbergs län x x Vikarbyn Kopparbergs län x x x x x Saltvik Gävleborgs län x x Källa: Förteckningar i D 3:1, Sociala byrån, Statens utlänningskommission, RA. 168 Bilaga 2. Civilförsvarsstyrelsens förläggningar för ﬁnska och baltiska ﬂyktingar hösten 1944

Kommun Namn, ort Län Start- Belägg- Tömt dag ning den 12.11 Sthlm Bromma Kom. Flickskola A 101 4.12 Sthlm Eriksdals folkskola A 334 21.12 Sthlm Fagersjö A 227 26.11 Sthlm Fredhälls folkskola A 87 26.11 Sthlm Gustav Vasa folkskola A 404 22.12 Sthlm Gustav Vasa folksk. gymnast. A 72 20.12 Sthlm Johannes folkskola gymnast. A 72 21.12 Sthlm Katarina Realskola A 87 14.21 Sthlm Katarina södra folkskola A 300 20.10 Sthlm Kristinebergs ﬂickhem A 125 27.12 Sthlm Kristinebergs folkskola A 55 21.11 Sthlm Norra Kom. Mellanskolan A 150 13.12 Sthlm Norra Real A 100 6.12 Sthlm Södra Latin A 194 4.12 Sthlm Vasa Realskola A 185 1.12 Sthlm Östermalms läroverk A 158 4.12 Blidö Furusund B 28.10 Edebo Lundås B 85 Entuna Norrmalma B 2.10 65 Entuna Uddeboö B 12.10 55 Entuna Spillersboda B 25.10 Entuna Vämblinge B 3.10 94 Harg Bergshamra B 27.10 Harg Folkets hus Hargshamn B 15.10 210 5.12 Harg Missionshuset Hargshamn B 15.10 0 7.12 Häverö Folkets hus Hallstavik B 1.10 279 Häverö Missionshuset Hallstavik B 1.10 0 Häverö Frälsningsarmén Hallstavik B 1.10 0 Häverö Skolans gym B 1.10 0 Häverö Tulka skola B 2.10 61 Häverö Betelskap Häverödal B 7.10 111 Häverö Luth missionsh B 7.10 0 Länna Bergshamra B * Länna Hysingsvik B 1.10 59 22.12 Roslags-Bro Utål B 5.10 65 Rådmansö Godtemp Gräddö B 5.10 292 Rådmansö Missionsh Gräddö B 5.10 0 15.12 Rådmansö Pens. Skogshyddan B 5.10 0 Rådmansö Pens. Sjögren Gräddö B 5.10 0 169

Kommun Namn, ort Län Start- Belägg- Tömt dag ning den 12.11 Rådmansö Sundbyb skol.koll. B 5.10 0 Rådmansö Mil.baracker Gräddö B 5.10 0 Rådmansö Församlingsh B 15.10 87 Rådmansö Kungsgården B 15.10 0 Ununge Skebo bruk Skolan B 16.10 220 26.1 Ununge Skebo bruk Missionsh B 16.10 0 26.1 Ununge Skebo bruk Berga säteri B 16.10 0 26.1 Forsmark Johannisfors Folkets hus B 19.10 194 Forsmark Johannisfors Landegrens annex B 19.10 0 Forsmark Johannisfors Skolan B 19.10 0 Forsmark Johannisfors Affären B 19.10 0 Vätö Björkhövda Koloni B 11.11 64 Ekerö Skytteholm B 30.91 118 Saltsjöbaden Grand Restaurant B 29.91 349 28.11 Södertälje Bibelinst B 14.10 72 Södertälje Rosenborgsskolan B 11.10 371 1.12 Lidingö Käppala B 11.10 95 14.12 Lidingö Tysta skolan B 12.10 162 Danderyd Enebybergs gård B 11.10 65 Fresta Tomta vilohem B 15.10 57 Frösunda Stolp-Ekeby B 23.10 57 Markim Församlingshuset B 24.10 48 Skäfthammar Gimo Folkets hus C 29.91 200 23.12 Skäfthammar Gimo Filadelfia C 29.91 0 Skäfthammar Gimo Samlingslokal C 29.91 0 Tegelsmora Örbyhus Goodtemplarlokalen C 12.10 206 Tegelsmora Örbyhus Baptistkapellet C 12.10 0 Tegelsmora Örbyhus Filadelfia C 12.10 0 Tegelsmora Örbyhus Missionshuset C 12.10 0 Vendel Karby Filadelfia C 11.10 203 Vendel Karby Goodtemplokal C 11.10 0 Vendel Karby Hembygdsgård C 11.10 0 Vendel Karby Missionshus C 11.10 0 Ärentuna Storvreta Missionshus C 17.10 139 Ärentuna Storvreta Baptistkapell C 17.10 0 Ärentuna Storvreta Goodtemplarlokal C 17.10 0 Enköping Blåbandsparken C 23.10 198 27.1 Enköping Borgmästarvillan C 23.10 0 27.1 Enköping Marketenteriet C 23.10 0 27.1 Enköping Missionshyddan C 23.10 0 Enköping Tennishallen C 23.10 0 27.1 Villberga Grillby hotell C 27.10 54 27.1 Villberga Goodtemplarlokal C 27.10 0 Villberga Betelkapellet C 27.10 0 27.1 Film Folkets hus C 16.10 95 Film Disponentbostaden C 16.10 45 Film Ungkarlshotellet C 16.10 51 Flen Flen D 22.10 334 Mellösa Hälleforsnäs D 25.10 87 16.12 Sköldinge Sköldinge D 26.11 170

Kommun Namn, ort Län Start- Belägg- Tömt dag ning den 12.11 Sköldinge Valla D 26.11 Trosa Folkets hus D 25.11 Trosa Församlingshemmet D 25.11 Trosa Frälsningsarmén D 25.11 V. Vingåker V. Vingåker D 25.10 383 15.12 Åtvid Folkskolan E 18.10 105 Kisa Stjärneboskolan E 12.10 201 Finspång Majorsvillan E 20.10 199 Regna Betel E 20.10 25 Regna Björke missionshus E 20.10 28 Regna Solhem 1 E 20.20 46 Söderköping Brunnens villa E 15.10 205 Söderköping Samrealskolan gymnastiksal E 15.10 0 Valdemarsvik Läderfabriken E 15.10 182 Norrköping Lindö folkskola E 15.10 218 Norrköping Strandborgen E 15.10 80 Norrköping Svärtinge E 15.10 146 Norrköping Linghallen E 19.10 193 Norrköping Kom mellansk gymnastikhall E 19.10 149 Norrköping G:a gymnastikhallen E 19.10 98 Norrköping Åby pensionat, bacillbärare E Kvillinge Graversfors Stens skola E 20.10 130 Kvillinge Graversfors Vita Bandet E 20.10 0 Västra Ny Medevi brunn E * Alseda Holsby brunn F * Åsenhöga Götarps brunn F * Mariannelund Folkskolan F 11.10 135 Vetlanda Folkskolan F 18.10 261 1.12 Nottebäck Norrhult Folkets hus G 18.10 199 15.12 Granhult Norrhult Filadelﬁa G 18.10 0 15.12 Granhult Norrhult Missionshuset G 18.10 0 15.12 Dädesjö Ramnåsa Folkskolan G 19.10 53 15.12 Åseda Kommunalhuset G 19.10 100 15.12 Lessebo Folkets hus G 24.10 154 15.12 Lessebo Salem G 24.10 0 15.12 Lessebo Skolköket G 24.10 0 Tingsryd Mårdslycke Bygdegård G 13.11 100 Tingsryd Mårdsslätt Kolloni G 13.11 0 Lenhovda Sävsjöström Disponentvillan G 13.11 150 15.12 Sjösås Mästreda Madkrokens pens. G 13.11 50 15.12 Gamleby Folkhögskolan H 14.10 133 22.11 Hallingeberg Ankarsrum Nya skolan H 16.10 286 18.12 Hallingeberg Ankarsrum Metodistkyrkan H 16.10 0 30.11 Hallingeberg Ankarsrum Folkets hus H 16.10 0 30.11 Hallingeberg Ankarsrum Goodtemplarlokalen H 16.10 0 18.12 Västra Ed Vråka skola H 14.10 274 Västra Ed Luth missionshuset H 14.10 0 Västra Ed Elim H 14.10 0 Västra Ed Metodistkapellet H 14.10 0 12.12 Locknevi Locknevi säteri H 15.10 51 26.11 171

Kommun Namn, ort Län Start- Belägg- Tömt dag ning den 12.11 Blackstad Lokalen H 16.10 100 12.12 Lofta Åkerholms slott H 118 26.11 Vimmerby Folkskolan H 12.10 264 18.12 Hultsfred Högre folkskolan H 18.10 211 4.12 Lönneberga Silverdalens nya skola H 11.10 145 Högsby Lantmannaskola H 12.10 78 4.12 Högsby Villa Järnvägsgatan 6 H 12.10 22 4.12 Åby Folkskolan H 20.10 100 5.12 Ålem Sandbäckshults skola H 20.10 103 Ålem Skytteanska skolan H 20.10 100 Borgholm Hotell Borgholm H 13.10 28 Nybro Badanstalten H 24.10 151 26.1 Emmaboda Folkets hus H 26.10 100 26.1 Vissefjärda S:a Kyrkeby H 26.10 99 Ljungby Harby skola H 26.10 102 Loftahammar Källviks brunn H * Ronneby Ronneby brunn K * Lerum Härskogen P 0 * Västervåla Västervåla U 25.10 100 Norberg Norberg U 26.10 100 Ryttern Mellansundets restaurang U 28.10 174 8.12 Kungsör Kungsör U 31.10 112 Bro och Malma Kolsva U 12.11 64 Gävle Borgarskolans gymnastiksal X 24.91 241 Gävle Folkskolans gymnastiksal X 28.91 103 Gävle Strömdalens restaurang X 20.91 164 Gävle Fattigvården (sjukf) X 4 Sandviken Valhalla X 14.10 155 Sandviken Brukets gymnastiksal X 14.10 120 Sandviken Högbo X 15.10 76 Sandviken Öjargården X 25.10 74 Valbo Hagaströms semi. Wockats minne X 13.10 339 Söderhamn Humlegårdensskol X 24.91 47 Söderhamn Folkskolan A o. B X 29.91 9 0 Söderhamn Stugsunds gamla sk X 29.91 96 Söderhamn Stugsunds Café Savoy X 25.91 0 Söderhamn Stugsunds värdshus X 26.10 191 Söderhamn Stugsund Brolins villa X 27.10 155 Ockelbo Kamrer Svenssons bostad X 21.10 44 Ockelbo Mo missionshus X 21.10 63 22.11 Ockelbo Baptistkapellet X 22.10 53 22.11 Ockelbo Vansbro skola X 22.10 30 Ockelbo Bygdegården X 22.10 18 Ockelbo Goodtemplarhuset X 22.10 18 22.11 Idenor Saltvik 0 Idenor Nätvik X 13.11 184 Rogsta Ingsta Blå band X 13.11 10 Härnösand KFUM Y 22.10 7 Härnösand Flickskolan Y 15.10 33 Härnösand Engelska frälsningsarmén Y 24.91 26 12.12 172

Kommun Namn, ort Län Start- Belägg- Tömt dag ning den 12.11 Härnösand Läroverket Y 24.91 37 Härnösand Folkets park Y 24.91 118 Härnösand Församlingshemmet Y 24.91 27 Härnösand Svenska frälsningsarmén Y 29.91 12 Härnösand Betania Y 24.91 34 Örnsköldsvik Folkets park Y 27.91 182 Örnsköldsvik Lutherska kapellet Y 20.91 74 12.12 Örnsköldsvik Gamla mejeriet Y 28.91 147 12.12 Örnsköldsvik Immanuelskyrkan Y 28.91 70 12.12 Örnsköldsvik Elimkapellet Y 29.91 73 Örnsköldsvik Församlingshuset Y 20.91 70 Örnsköldsvik Svenska frälsningsarmén Y 19.10 29 Örnsköldsvik Scoutkulan Y 16.10 8 Örnsköldsvik Samlingsl Hörnet Y 20.91 125 26.11 Arnäs Näs bönhus Y 26.10 14 26.11 Sundsvall Logen Lyckan Y 14.10 36 Umeå Missionskyrkan AC 11.10 437 Umeå Ordenshuset AC 11.10 0 Umeå Folketshus AC 11.10 0 Umeå Sionskyrkan AC 11.10 0 Umeå Nya folkskolan AC 11.10 0 Umeå Karstenska gården AC 11.10 0 Piteå Piteå BD 27.91 13 20.11 * Överfördes 26.9 till Utrymningskommissionen/Civilförsvarsstyrelsen och återgick sedan 27.10 till Statens utlänningskommission.

Källa: Förteckningar över läger i F VII, Vol. 18, 20 och 21, Kanslibyrån, Flyktingärenden, Civil- försvarsstyrelsens arkiv, KrA.

Bilaga 3. Estnisk invandring och utvandring 1943Ð1954

År Invandring Utvandring till Sovjetestland USA och Canada 1943 380 2 1944 3 703 Ð 1945 10 392 18 1946 9 453 2 1947 3 418 5 1948 687 12 Ð 1949 195 13 2 078 1950 77 4 1 405 1951 3 326 1952 299 Källa: SOS. Befolkningsrörelsen 1943–1954. 173 Källor och litteratur

Otryckta källor Arbetarrörelsens arkiv, Stockholm Tage Erlanders arkiv Gustav Möllers arkiv

Eesti Komitee, Stockholm Kortregister över estniska flyktingar i Sverige Inkommande och utgående handlingar

Estlandssvenska Kulturföreningen, Stockholm Svenska Odlingens Vänner Kortregister över alla till Sverige överförda estlandssvenskar Förteckningar över sjuka och åldringar för överflyttning till Sverige [1943] Mootorpurjelaev Juhan. Päevaraamat. Kopia Reseskildringar om estlandssvenskarnas flykt PM av Ludwig Lienhard, maj 1945

Försvarsmakten. Högkvarteret, Stockholm Försvarsstabens arkiv. Hemlig del.

Krigsarkivet, Stockholm Försvarsstaben Utrikesavdelningen, Hemlig del C-byrån, Hemlig del Civilförsvarsstyrelsen Kanslibyrån, flyktingärenden, Hemlig del Chefen för marinen Stabsexpeditionen, Hemlig del Marinstaben Expeditionen, Hemlig del Marinförvaltningen Skeppsbyggnadsavdelningen, Hemlig del Ostkustens marindistrikt Bevakningschefen i Stockholm, Hemlig del Bevakningschefen i Öregrund, Hemlig del Stockholms kustartilleriförsvar Central- och infanteriavdelningen, Hemlig del

Riksarkivet, Stockholm Konseljakter Socialdepartementets föredragningslistor och handlingar Justitiedepartementet, Hemlig del Avskrifter av domar angående spioneri Kommunikationsdepartementet Namnregister över besökande i kanslihuset 174

Socialdepartementet, Hemlig del Konseljakter Landshövdingemötet 1944 Handlingar rörande flyktingar Utrikesdepartementet Diarier 1920 års dossiersystem Statens utlänningskommission Kanslibyrån Kontrollbyrån Lägerarkiv Statens informationsstyrelse Utlänningsnämnden Förhörsprotokoll Myndigheter under statsdepartementen Kommittén för estlandsvenskarna (Rågökommittén) Kommittéarkiv Nr 817, 1943 års utlänningssakkunniga Nr 984, Parlamentariska undersökningskommissionen angående flyktingärenden och säkerhetstjänst [Sandlerkommissionen] Baltiska arkivet Heinrich Lareteis samling August Reis samling

Rikspolisstyrelsen Säkerhetspolisens arkiv Personakter

Landsarkivet i Uppsala Länsstyrelsen i Södermanlands län Landskansliet, Hemlig del Länsstyrelsen i Uppsala län Landskansliet, Försvarsavdelningen, Hemlig del Östhammars landsfiskalsdistrikt

Landsarkivet i Visby Länsstyrelsen i Gotlands län Landskansliet Stadsfiskalen i Visby Slite landsfiskalsdistrikt

Enn Nõu, Uppsala Hiio komisjoni materjalid

Eesti Rahvusraamatukogu, Tallinn Eesti põgenikud Gotlandilt 1944, AP – 931

Eesti Riigiarhiiv, Tallinn F.R-819. Eesti Julgeolekupolitsei ja SD Komandör Eestis ERAF SM, fond 129, s. 24585, Akt rörande Toomas Hellat.

Tarmo Hellat, Tallinn Toomas Hellati ”Mälestused” 175

Eesti Rahva Muuseum, Tartu Dotsent Jaan Metsa kirjakogu Tiiu Mets, ”Mälestus ajast millal tulin Eestist.” Käsikiri 23. Sept. 1944. a. Bundesarchiv, Berlin SS-Führerpersonalakten R 91 Gebietskommissare in … Ostland /5 Gebietskommissar Reval R 6 Reichsministerium für die besetzten Ostgebiete /26 Korrespondenz des Generalkommissars in Reval … mit Reichsminister Rosenberg /107 Umsiedlung der Ingermanländer nach Finland und Flucht von Esten und Letten dorthin /178 Berichte über die Stimmung der Bevölkerung in Estland und Charakteristik der Esten. Die Lage in Estland nach der Räumung durch die deutschen Truppen /187 Herausziehung der estnischen Opposition. Professor Uluots zu Mitarbeiter in Ostland /374 Meldung des RMO für den Führer über die Räumung des Generalbezirks Est- land 1944 R 58 Reichssicherheitshauptamt /121, 441 Auslandsnachrichtendienst, Amt VI D, USA, England und Skandinavien NS 19 Persönlicher Stab Reichsführer SS /382 Politische und militärische Entwicklung in Estland und Lettland. Evakuirung der lettische und estnische Bevölkerung /2371 Vermeidung jeder Belastung des deutsch-schwedischen Verhältnisses 1943– 1944 Franklin D. Roosevelt Library and Archive, New York (Materialet har varit tillgängligt för mig genom de fotokopior som tagits av forskaren Karlis Kangeris, Institutionen för baltiska studier, Stockholms universitet.) War Refugee Board Box 31 Writings in Ny Dag Box 45 ”Baltic Refugees in Sweden”. Memorandum 2.6 1944, Source: Arvo Horm ”The Flight of Estonians to Sweden”. Memorandum 25.10 1944 Box 72 Jaan Ots and August Rattiste to Iver C. Olsen 9.9 1944, ”On Estonian Evacua- tion Problems” ”Operations of The War Refugee Board from Sweden”. [Report] 20.11 1944 ”The Administration of the Evacuation Fund” Herschel V. Johnson to Secretary of State 27.10 1944, ”Press Charges that Nazi and Anti-Soviet Refugees Have Been Brought into Sweden from the Baltic Countries” Box 73 Iver C. Olsen, Reports and Accounts 1944 National Archives and Records Administration, College Park, USA Office of Strategic Services (OSS), Head Quarter M1642. Roll 62. Filmkopia.

Tryckta källor Adson 1951 Artur, Lahkumine. Ülestähendusi viimasest aastatosinast, Toronto. Andersson 1955 Gustaf [”Rasjön”], Från bondetåg till samlingsregering. Po- litiska minnen. Andreasson 1993 Curt, ”Si vis pacem, para bellum. Min tid i hemlig tjänst” i Officer 1943. En Karlbergskurs under fem decennier. Angelus 1956 Oskar, Tuhande valitseja maa. Mälestusi Saksa okupatsioo- ni ajast 1941Ð1944. 176

Bexelius 1944 Ernst, ”Den nya organisationen för utlänningskontrollen”, i Från departement och nämnder. Boheman 1964 Erik, På vakt. Kabinettssekreterare under andra världskriget. Carlsson 1937 Conrad, Okänd svensk soldat. Collinder 1944 Björn o.a., Rootsi-Eesti abiraamat, Svensk–Estnisk hjälpbok. Despatches 1981 Despatches 1941Ð1945. Weekly Political Reports from the British Embassy. Ed. by H.G. Nicholas. The University of Chicago Press. Einsatz 1998 Einsatz im „Reichskommissariat Ostland“. Dokumente zum Völkermord im Baltikum und in Weissrussland 1941–1944, hrsg. von Wolfganf Benz, Konrad Kwiet, Jürgen Matthäus, Metropol, Berlin. Englich 1985 Kurt, Den osynliga fronten. Spioncentral Stockholm. Erlander 1973 Tage, 1940Ð1949. Erlander 2001 Tage, Dagböcker 1945–1949. Hemliga protokoll 1976 Protokoll vid riksdagens hemliga sammanträden 1942–1945. Riksdagstrycket Riksdagstrycket 1944Ð1945. SÅ 1945 Statistisk årsbok 1945. Folkräkningen 1945 Folkräkningen 1945, IX, Totala räkningen. Folkmängden efter yrke, utländska undersåtar m.m. 1952. Folkräkningen 1950 Folkräkningen 1950, VI, Totala räkningen. Folkmängden efter yrke. Hushåll. Utrikes födda och utlänningar, 1955. Foreign Relations 1966 Foreign Relations of the United States. Diplomatic Papers 1944, Volume 1, General, Unites States Government Print- ing Office, Washington. Grafström 1989 Sven, Anteckningar 1945Ð1954. Utg. genom Stig Ekman. Gurin-Loov 1994 Eugenia, Eesti juutide katastroof 1941. Holocaust of Eston- ian Jews 1941. Himmler 1968 Reichsführer! Briefe an und von Heinrich Himmler, hrsg. von Helmut Heiber, Stuttgart. Kalm 2002 Alfred, Eesti ärimees aegade tuules Alfred Kalm. Tagasi- vaated. Päevaraamat 1940–46, Tallinn. Kleist 1950 Peter, Zwischen Hitler und Stalin 1939Ð1945. Kommittén 1950 Kommittén för estlandssvenskarna. Redogörelse över dess verksamhet 1940Ð1950. Kumenius 1984 Otto, Kontraspion för fem nationer, 2 uppl. Laretei 1970 Heinrich, Saatuse mängukanniks. Mällu jäänud märkmeid. Maandi 1954 Helmut, ”Kümne aasta eest” i Minevikust tulevikku. EÜS Põhjala LXX. Koguteos. Maandi 1988 Helmut, ”Eesti vabariigi rahvuskomitee ja Otto Tief”, Loo- ming, 1988:10, Tallinn. Mothander 1943 Carl, Baroner, bönder och bolsjeviker i Estland. Mothander 1954 Carl, ”Kampen om estlandssvenskarna” i Utlandssvenskar- na 1954:1. Mothander 1949 Carl, Svenske kungens vita skepp. Mäe 1993 Hjalmar, Kuidas kõik teostus. Minu mälestusi. Stockholm. Onodera 1993 Yuriko, Mina år vid Östersjön. OSS Report 1976 War Report of the O.S.S. (Office of Strategic Services). New York 1976. Ots 1976 August, Mehed sündmuste kurvidel. Läbielamusi ja mälestusi. Ots 1981 August, Miks kaotasime iseseisvuse. Eestluse probleeme eksiilis. Ribbentrop 1953 Joachim von, Zwischen London und Moskau. Erinnerungen und letzte Aufzeichnungen. Aus den Nachlass herausgegeben von Annelies von Ribbentrop. Leoni am Starnberger See. 177

Rubinstein 1945 Harald, Sanningen om balterna. Saarsen 1978 Willelm, See mis ma nägin. Stockholm. Schellenberg 1979 Walter, Aufzeichnungen. Die Memoiren des letzten Geheim- dienstchefs unter Hitler, Wiesbaden. Schwarze 1993 Erika, Kodnamn Onkel. Med en efterskrift av Lena Svanberg. SOU 1946:36 Parlamentariska undersökningskommissionen angående flyktingärenden och säkerhetstjänst. 1. Betänkande angåen- de flyktingars behandling. SOU 1951:42 Betänkande med förslag till utlänningslag. SOU 1967:18 Invandringen. SFS Svensk författningssamling. Talve 1998 Ilmar, Kutsumatu külaline. Autobiograafia, 2, Tartu. Tennant 1989 Peter, Vid sidan av kriget. Diplomat i Sverige 1939Ð1945. Thorén 1992 Ragnar, Ryska ubåtskriget i Östersjön 1941–1945. Den svenske marinattachén i Helsingfors 1942–1945 Ragnar Thorén rapporterar. Tõotan ustavaks 2004 Tõotan ustavaks jääda … Eesti Vabariigi valitsus 1940– 1992. Tartu. War Report of the OSS War Report of the OSS (Office of Strategic Services). War 1976 Department, Washington, D.C. Warma 1971 Aleksander, Diplomaadi kroonika. Ülestähendusi ja dokumente aastatest 1938Ð44. Westman 1981 K.G., Politiska anteckningar september 1939Ðmars 1943, utg. av W.M. Carlgren. Kungl. Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia. Handlingar 6. Tidningar Dagens Nyheter (DN) Eskilstunakuriren Gotlands Allehanda Gotlänningen Nynäshamnsposten Stockholms-Tidningen (ST) Svenska Dagbladet (SvD) Upsala Nya Tidning (UNT) Välis Eesti Teataja

Litteratur Aman 1961 Viktor, ”Överflyttningen till Sverige.”, i En bok om Estlands svenskar, s. 179Ð264. Alun-Elenbo 1984 Hilda, ”Den sista flyktingtransporten av estlandssvenskar till Sverige”, Kustbon 41:4. Andrew 1995 Christopher, For the Presidents Eyes only: Secret Intelli- gence and the American Presidency from Washington to Bush, Harper Collins, London. Appelgren 1997 Stig, Estlands svenskar och svenskbygd: bibliografi sam- manställd av Stig Appelgren. Balodis [1986] Agnis, De första båtflyktingarna – En antologi om balterna i Sverige, utg. Lars-Gunnar Eriksson. Barkov 1966 L., Mõrvarid ei pääse karistusest, Tallinn. Beckman 2002 Bengt, Codebreakers. Arne Beurling and the Swedish Cryp- to Program during World War II. AMS. Providence. Berge 1992 Anders, Flyktingpolitik i stormakts skugga. Sverige och de sovjetryska flyktingarna under andra världskriget. 178

Birn 1986 Ruth Betina, Die Höheren SS- und Polizeiführer. Himmlers Vertreter im Reich und in den besetzten Gebieten, Düsseldorf. Blomberg 1994 Kerstin, Fårö – vår hemö. Fårö och dess människor i ord och bild. Borgenstam 1989 Curt, Per Insulander, Gösta Kaudern, Jagare. Med svenska flottans jagare under 80 år. Bower 1989 Tom, Det röda nätet. Hur KGB infiltrerade det brittiska spionnätet i Baltikum 1944–55. Buchheim 1965 Hans, Anatomie des SS-Staates, 1, Olten und Feiburg Im Breisgau. Bystanders 2001 ‘Bystanders’ to the Holocaust. A Re-evaluation. Ed. David Cesarini, Paul A. Levine. Frank Cass, London. Båtflyktingar 1986 De första båtflyktingarna – en antologi om balterna i Sverige, utg. Lars-Gunnar Eriksson. Carlgren 1973 Wilhelm M., Svensk utrikespolitik 1939Ð1945. Carlgren 1985 Svensk underrättelsetjänst 1939–1945. Carlgren 1993 Wilhelm M., Sverige och Baltikum: från mellankrigstid till efterkrigsår. Cederborg 1983 Jörgen, Gösta Elgemyr, ”Operation Stella Polaris – Nordic Intelligence Cooperation in the Closing Stages of the Second World War”, i Clio Goes Spying: Eight Essays on the Histo- ry of Intelligence, ed. Wilhelm Agrell, Bo Huldt. Lund Stu- dies in International History 17. Cruickshank 1986 Charles, S O E in Scandinavia, Oxford University Press. Dorril 2000 Stephen, MI 6. Inside the Covert World of Her Majesty’s Secret Intelligence Service, New York. Eesti 1993 Eesti. A & O. Eesti põgenikud 1945 Eesti põgenikud Rootsis. Sõnas ja pildis 1944–1946. Toim. Arvi Moor jt. Erelt 1997 Pekka, ”Saateks”, i Eerik Laid: Paopaigad, Tartu, s. 466Ð469. Ericson 1995 Lars, ”Exodus och underrättelseinhämtning. Det svenska försvaret och Baltikum, hösten 1943–våren 1945”, i Vårstor- mar 1944 – Krigsslutet skönjes, ed. Bo Huldt, Klaus-Richard Böhme, s. 83–127. Estländare 1988 Estländare i Sverige. Historia, språk, kultur, utg. Raimo Raag och Harald Runblom. Estniska 1970 Estniska kommitténs verksamhet 1944–1969. Fleischhauer 1986 Ingeborg, Die Chance des Sonderfriedens. Deutsch-sowje- tische Geheimgespräche 1941–1945, Berlin. Flottans män 1979 Flottans män berättar, red. Bengt Ohrelius, Sjöhistorisk års- bok 1977Ð1978. Flyghed 1992 Janne, Rättsstat i kris. Spioneri och sabotage i Sverige under andra världskriget. Gurin-Loov 1994 Eugenia, Eesti juutide katastroof 1941. Holocaust of Eston- ian Jews 1941, Tallinn. Hafström 1952 Gerhard, ”Estlandssvenskarna och deras överflyttning till Sverige” i Vår svenska stam på utländsk mark, 1, s. 221Ð236. Hallberg 2001 Lars, Källor till invandringens historia i statliga myndigheters arkiv 1840Ð1990, Skrifter utgivna av Riksarkivet. Hindley 1996 Meredith, ”Negotiating the Boundary of Unconditional Sur- render: The War Refugee Board in Sweden and Nazi Propo- sals to Ransom Jews, 1944–1945”, i Holocaust and Geno- cide Studies. Hinsley 1988 F.H., British Intelligence in the Second World War. Its influence on Strategy and Operations, 3:2. London. 179

Holmert 1999 Bengt Göran, Gotland under beredskapsåren 1939–1945. 1. Flyktingströmmarna från Baltikum i andra världskrigets slutskede. Horgby 1996 Björn, Dom där: främlingsfientlighet och arbetarkulturen i Norrköping 1890–1960. Horm 1965 Arvo, ”Suur põgenemine”, i Tammine rahvas, 2. Horm 1971 Arvo, ”Balternas flykt till Sverige 1940–1945”, i Symposium om balterna i Sverige. Föredrag hållna vid symposiet 4–5 juni 1971 i Stockholm på Hässelby slott. Horm 1994 Arvo, ”Operatsioon Läänemeri. Päästeaktsioonid Eestist 1943–1945.”, i Pool sajandit Eestlust paguluses, s. 151Ð189. Humanitas 1965 Ett baltiskt-svenskt tjugoårsminne. Baltiska humanistiska förbundet 1945–1965. Isaksson 2000 Anders, Per Albin. 4. Landsfadern. Isberg 1992 Alvin, Zu den Bedingungen des Befreiers. Kollaboration und Freiheitsstreben in dem von Deutschland besetzten Est- land 1941 bis 1944. Johansson 1973 Alf, Finlands sak. Svensk politik och opinion under vinterkriget 1939Ð1940. Jõgi 2001 Manivalde, ”Lümanda ja Kihelkonna valla paadipõgenikud 1944. aastal”, i Saaremaa Muuseum. Kaheaastaraamat 1999Ð2000, s. 270Ð279. Jõgi 1995 Ülo, Kas nad olid bandiidid?, Stockholm. Jürjo 1996 Indrek, Pagulus ja Nõukogude Eesti. Vaateid KGB, EKP ja VEKSA arhiividokumentide põhjal, Tallinn. Jürjo 2000 Indrek, ”Operations of Western Intelligence Services and Estonian Refugees in Post-War Estonia and the Tactics of KGB Counterintelligence”, i The Anti-Soviet Resistance in the Baltic States, Genocide and Resistance Research Centre of Lithuania, 2 uppl., Vilnius. Kadhammar 1999 Peter, De sammansvurna. Kangeris 1985 Karlis, Die organisierte Flucht aus dem Baltikum nach Schweden 1944 Ð von Amerikanern finanzierte Aktionen. Stencil. Kangeris 1988 Karlis, ”Die baltischen Völker und die deutschen Pläne für die Räumung des Baltikums 1944”, i Baltisches Jahrbuch 1988, s. 177Ð196. Kangro 1976 Bernard, Estland i Sverige. Översikt i ord och bild. Kangro 1989 Bernard, Eesti kirjakuulutaja eksiilis. Biblio- ja bibliograa- filine teatmik aastaist 1944Ð1986. Kiviaed 1967 Voldemar, ”Esterna i Sverige bildar samhälle”, i Svenska minoriteter, red. David Schwarz. Klesment 1959 Johannes, ”Kolm aastat iseseisvuse võitlust võõra oku- patsiooni all”, i Eesti riik ja rahvas teises maailmasõjas, 8. Kompromiss 1984 Kompromiss on välistatud. Lugusid Eesti t£ekistidest. Tal- linn. Kruus 2000 Oskar & Heino Pahvel, Eesti kirjanike leksikon. Eesti raa- mat, Tallinn. Laar 1992 Mart, War in the Woods. Estonia’s Struggle for Survival 1944Ð1956. Laar 1993 Mart, Metsavennad. Tallinn. Laur 1997 Mati, Ago Pajur & Tõnu Tannberg, Eesti ajalugu, 2, Tallinn. Lagervall 1991 Bertil, Flottans neutralitetsvakt 1939–1945. Krönika. Lebedev 1984 Jevgeni, ” ’Haukka’ – ’Tümleri’ lõpp”, Kompromiss on väl- istatud. Lugusid Eesti t£ekistidest. Tallinn. 180

Leifland 1992 Leif, General Böhmes val. Sverige och det nazistiska Tysk- land våren 1945. Lindsaar 1974 Peeter, ”Meie paguluse vaimne pale”, Tulimuld. Lundin 2000 Ingvar, Baltiska judar, fördrivna, förföljda, förintade. Marandi 1973 Rein, ”De baltiska minoriteterna i svensk pressdebatt. Några tankar om en angelägen forskningsuppgift”, Symposium om balterna i Sverige. Föredrag hållna vid symposiet den 4–5 juni 1971 i Stockholm på Hässelby slott. Maripuu Ð Meelis, Sõjakuritegude ja inimsusevastaste kuritegude uuri- mine KGB poolt välisriikide riiklike ja erainitsiatiivil asutus- te tellimusel. Ülevaade rahvusarhiivi parteiarhiivi fondist 133, dokumendid 1960.Ð1990. aastaist. Stencil. Mark 1952 Heinrich, ”Eesti kool Rootsis”, Tammine rahvas. Koguteos. McKay 1993 C[raig] G[raham], From Information to Intrigue: Studies in Secret Service Based on the Swedish Experience. London. McKay 2003 C[raigh] G[raham] and Bengt Beckman, Swedish Signal In- telligence 1900Ð1945, London. Mickelin 1984 Hugo, ”Estlandssvenska öden. Anlända till Sverige 1940– 1944”, i Kustbon 41:4. Minoriteter 1967 Svenska minoriteter. En handbok som kartlägger invand- ringspolitiken och befolkningsminoriteternas ställning inom det svenska samhället. Red. David Schwarz. Morse 1968 Arthur D., While Six Million Died. A Chronicle of American Apathy, New York. Myllyniemi 1973 Seppo, Die Neuordnung der Baltischen Länder 1941–1944. Zum Nationalsozialistischen Inhalt der deutschen Besat- zungspolitik, Helsingfors. Mäkelä 1900 Jukka L., Hemligt krig: hur Finlands underrättelsetjänst arbetade under andra världskriget. Helsingfors. Nyman 1971 Elmar, ”Den ’baltiska’ invandringen till Sverige under och efter andra Världskriget. – Skiss till ett forskningsprogram”, i Symposium om balterna i Sverige. Föredrag hållna vid symposiet den 4–5 juni 1971 i Stockholm på Hässelby slott. Nyman 1979 Elmar, ”En sen transport. Kring m/s Juhans sista östersjöresa för 35 år sedan”, i Kustbon 36:4. Nyman 1980 Elmar, ”Det skickelsedigra 40-talet”, i Kustbon 37:4. Nyman 1984 Elmar, ”Myter och verklighet kring estlandssvenskarnas återinvandring till Sverige”, Kustbon 41:4. Nyman 1995 Elmar, ”Det politiska spelet om estlandssvenskarnas över- flyttning”. (Föredrag refererat av Jörgen Hedman.) Nõu 1990 Enn, ”Eesti pagulasvalitsus 1944–1988. 44 aastat riiklikku paguluspoliitikat.” i Akadeemia 1990, s. 252Ð294. Olsson 1995 Lars, På tröskeln till folkhemmet. Baltiska flyktingar och polska koncentrationslägerfångar som reservarbetskraft i skånskt jordbruk kring slutet av andra världskriget. Ortslexikon 1985 Baltisches Historisches Ortslexikon, 1: Estland. Ottosson 1991 Jan, Lars Magnusson, Hemliga makter. Svensk hemlig mili- tär underrättelsetjänst från unionstiden till det kalla kriget. Papp 2001 David, ”Põgenemine läände”, i Saaremaa Muuseum. Ka- heaastaraamat 1999Ð2000, s. 280Ð321. Penkower 1983 Mony Noam, The Jews were expendable. Free World Diplomacy and the Holocaust, University of Illinois Press. Petersen 1980 Herbert, ”Die Estlandschweden und ihre Umsiedlung ins Schwedische Mutterland während des Zweiten Weltkrie- ges”, i Zeitschrift für Ostforschung 1980:4. 181

Petersson 1994 Bo, Med Moskvas ögon. Bedömningar om svensk utrikespolitik under Stalin och Chrusjtjov. Poëll 1982 Ivar, ”Estlandssvenska öden”, i Kustbon 39:1. Puntila 1964 L.A., Finlands politiska historia 1809Ð1955. Helsingfors. Purre 1972 A., ”Nõukogude võim ja pagulased”, i Eesti saatusaastad 1945Ð1960, 6. Raag 1992 Virve och Raimo, Över stormande hav. Estländskt liv och le- verne i Kumla 1944Ð1991. Raag 1999 Raimo, Eestlased väljaspool Eestit. Ajalooline ülevaade. Tartu. Raag 2001 Raimo, ”Lääneselavate eestlaste rahvuslik identiteet ja kul- tuur 1941–1991”, i Eesti identiteet ja iseseisvus, Tallinn. Raun 1991 Toivo U., Estonia and the Estonians. 2nd ed., Stanford Uni- versity. Reuterswärd 1995 Elisabeth, Att söka sina utländska rötter: en vägledning till källorna om invandring i svenska statliga myndigheters arkiv under 1900-talet. Reitlinger 1956 Gerald, The SS. Alibi of a Nation 1922Ð1945, Heineman. Ritson 1998Ð2000 Tõnis, ”Toomas Hellat ja KGB, 1–8”, i Tuna. Ajalookultuuri ajakiri, 1998:1, 1999:1Ð2000:4. Schields Delessert 1977 Christine, Release and Repatriation of Prisoners of War at the End of Active Hostilities, Zürich. Sellergren 1944 Ivar, ”Flyktingproblemet och civilförsvarsorganisationens möjligheter att mottaga och omhändertaga flyktingström- men. Några synpunkter och iakttagelser”, i Flyglarm. Riks- luftskyddsförbundets tidskrift. Talve 1997 Ilmar, ”Eerik Laid. Äärjooni teaduslikust tegevusest”, i Eerik Laid: Paopaigad, Tartu, s. 457Ð465. Tennant 1989 Peter, Vid sidan av kriget. Diplomat i Sverige 1939Ð1945. Thorén 1992 Ragnar, Ryska ubåtskriget i Östersjön 1941–1945. Den svenska marinattachén i Helsingfors Ragnar Thorén rapporterar. Meddelanden från Militärhistoriska avdelningen vid Militärhögskolan 6. Tolstoy 1977 Nikolai, Victims of Yalta. Hodder & Stoughton. Uustalu 1973 Evald, Rein Moora, Soomepoisid. Ülevaade Eesti vabataht- like liikumisest ja sõjateest Soomes ja kodumaal teise maail- masõja ajal. Toronto. Uustalu 1976 Evald, ”The National Committee of the Estonian Republic”, i Journal of Baltic Studies. Wilhelm 1996 Hans-Heinrich, Die Einsatzgruppe A der Sicherheitspolizei und des SD 1941/42, Peter Lang, Frankfurt am Main. Wyman 1984 David S., The Abandonment of the Jews. America and the Holocaust, 1941Ð1945, Pantheon Studies, New York. Yahil 1969 Leni, The rescue of Danish Jewry: test of democracy, Phila- delphia. Üürike 1965 Madis, ”Eesti komitee 1944–1964.”, i Tammine rahvas, 2, s. 11Ð117. Litterära bidrag Airik-Priuhka 1980 Silvia, Est! Est! Est! Gailit 1951 August, Üle rahutu vee. Miljand 1990 Mats, Landstigning. Nõu 1999 Helga, Hundi silmas. Puide 1997 Peeter, Samuel Braschinskys försvunna vrede. Talgre 1990 Maarja, Leo – ett estniskt öde. Talgre 2003 Maarja, Leos dotter. Två verkligheter. 182 Personregister

Aavik, Johannes, 148 Erlander, Tage, 15, 17Ð19, 50, 84, 85, Adson, Artur, 40, 45, 48 127, 134, 147 Alfredson, Hans, 155 Firgau, Hans Joachim, 41 Aman, Viktor, 21, 44 Fries, Sigurd, 50 Angelus, Oskar, 36, 40, 41, 43 Gailit, August, 47 Ariste, Paul, 149 Goebbels, Joseph, 34 Assarsson, Per,131 Golikov, Filipp, 130 Aster, Richard, 31, 41 Grafström, Sven, 38, 131 Bagge, Gösta, 150 Grönberg, Artur, 78 Berger, Gotlob, 34, 37, 54, 55 Gustav V, 72 Bergquist, Thorvald, 16, 140, 141, 145 Günther, Christian, 26–28, 36–38, 73, 86, Berija, Lavrentij, 133 109, 123, 135, 139 Bernadotte, Folke, 12, 16, 18, 35, 94 Haage, Helge, 150Ð152 Bertland, Emil, 105 Hafström, Gerhard, 22, 26, 28, 29, 48, 141 Bexelius, Ernst, 72, 78, 81, 90, 106, 108, Hagberg, Hilding, 128 124 Hallgren, Eric, 123, 127 Björk, Nils, 20 Hansson, Per Albin, 128, 135 Blees, Nils, 24 Hellat, Toomas, 57, 59, 66, 67, 69 Boheman, Erik, 67, 74, 90, 122, 123, 127, Hellstedt, Svante, 22, 29, 31, 38, 78, 143 131, 139 Hendrikson, Oskar, 70, 78, 82, 149 Bonde, Berthil, 65, 75, 103Ð106 Henriques, Emil, 141 Borisov, 143 Heppling, Sixten, 62, 64, 70, 85Ð87, 89 Bouchardi, Erich, 27 Herodes, Arthur, 60 Bramstorp, Per, 20 Himmler, Heinrich, 22, 25, 26, 32Ð34, Bratt, Allan, 137 36Ð38, 54 Bååth-Mandri, Inga Louise, 87 Hitler, Adolf, 24Ð26, 34, 36 53, 54 Canaris, Wilhelm, 25, 26, 34 Carlsson, Harry, 67 Horm, Arvo, 23, 62, 69, 71, 74, 75 Cellarius, Alexander, 57, 59 Horty, 72 Churchill, Winston, 60, 68, 130 Hynninen, P.J., 72 Collinder, Björn, 148 Håstad, Elis, 141 Curman, Sigurd, 22, 29Ð32, 35Ð38, 45, Höjer, Axel, 20, 87 48Ð50, 84, 86 Jeckeln, Friedrich, 36 Danielsson, Otto, 85, 125 Johansson, Artur, 64, 65, 82, 85 Danielsson, Tage, 155 Johnson, Hershel, 11, 67, 69, 90, 123, Dekanosov, Vladimir, 133, 135, 140, 144 126, 127 Dickson, James, 26, 35 Jõgi, Ülo, 66 Eden, Anthony, 129 Jüris, Anne, 158 Eidem, Erling, 47 Kalm, Alfred, 145 Ehrensvärd, Carl August, 17, 18 Kangro, Bernard, 156 Ekeberg, Birger, 135 Kanni, Jaan, 55 Eklund, Rudolf, 141 Kekkonen, Urho, 58 Engzell, Gösta, 87, 132, 139, 142, 143, Kennan, Georg, 126, 127 144 Kirotar, Elmar, 58 Erixon, Sigurd, 152 Kjellman, Hilding, 148 183

Klaus, Edgar, 34, 35, 36 48, 84, 115, 123, 124, 127, 131, 137, Kleist, Peter Bruno , 26, 29Ð31, 34Ð37, 146, 147 Kollontaj, Aleksandra, 26, 34, 127, 131, Möller, Richard, 37, 42 133, 138Ð140, 144 Nerman, Birger, 63 Kopvillem, Jaan, 82 Nerman, Ture, 84 Kumenius, Otto, 79, 80, 81 Nothin, Torsten, 115 Kumlien, Ragnar, 28 Nyberg, H.S., 155 Kuslap, Juhan, 55 Nylander, Erik, 105, 106, 108, 109, 137, Laaban, Ilmar, 149, 156 Nyman, Elmar, 11, 12, 21 Lagerlöf, Selma, 26 Olsen, Iver, 67Ð70, 77, 80, 83, 90, 128 Lagman, Edvin, 149 Oras, Ants, 35, 149 Laid, Eerik, 55, 58, 59, 70, 73, 82 Ots, August, 149 Landquist, David, 61, 64, 85, 89 Ots, Jaan, 55, 61, 62, 66, 68, 69, 77, 83, Laretei, Heinrich, 51, 55, 57, 59, 60, 63, 149 65, 67Ð69, 71Ð73, 74, 82, 86, 101, 122, Paaver, Blondine, Rosalie, 47 123, 125, 127, 128, 140, 154 Palm, Tede, 132, 133 Laretei, Käbi, 101 Paulson, Robert, 84, 87, 88 Lattik, Jaan, 47 Penno, Rudolf, 63, 72, 78, 122, 128, 149, Laurson, Leo, 63, 72, 81, 82, 89 154 Levinson, Karl, 137 Perlitz, Harald, 60 Lienhard, Ludwig, 24Ð26, 28, 29, 31, 32Ð Perslow, Martin, 132, 137 49, 81 Persson, Gustaf, 101 Liidak, Kaarel, 55, 56 Petersén, Carl, 28, 61, 62, 64, 78, 85, 89 Lindencrona, Gustaf, 146 Petersen, Herbert, 21 Linderoth, Lars, 128, 132, 140, 141 Post, Claes von, 109 Lindström, 125 Pukk, Otto, 63, 133 Linkhorst, Aksel, 51, 60, 62, 63, 74, 77, Pärli, Edgar, 81, 82 85Ð 88 Päts, Konstantin, 41, 52–54, 58, 63, 154 Litzmann, Karl Sigismund, 25, 27, 29Ð31, Pöhl, Hans, 24 36, 38, 39, 41, 54, 89 Pöhl, Hjalmar, 29, 31, 33, 39, 40, 45–48 Lohse, Hinrich, 36 Pöhl (Poëll), Ivar, 39–43, 45–47 Loorits, Oskar, 148, 154 Quensel, Nils, 136 Lovén, Peder, 107 Quistgaard, Harald, 143 Luth, Georg, 62, 64, 78 Rang, Heinrich, 70 Lybeck, Bengt, 62, 64, 89 Rattiste, August, 64Ð66, 68, 70, 77, 83, Maandi, Helmut, 56, 70 86, Mannerheim, Gustaf, 61 Rei, August, 51, 57, 59, 60, 65, 71, 72, 74, Mark, Heinrich, 58 76Ð78, 83, 122, 125, 128, 154 Markus, Herman, 39, 41 Reigo, Juhan, 55 McKibben, Alexander, 67 Ribbentrop Joachim von, 25, 26, 36, 54 Meister, Heino, 149 Richert, Arvid, 37, 47 Merimaa, Robert, 108 Ristikivi, Karl, 58 Mets, Hendrik, 151 Ronimois, Harald, 62, 63, 77 Mets, Jaan, 82 Roos, Jaan, 71 Molotov, Vjatjeslav, 129 Roosevelt, Franklin D., 60, 67, 68, 130 Mossberg, Eje, 19, 20, 84, 85, 124 Rosenberg, Alfred, 25, 26, 36, 37, 39, 54 Mothander, Carl, 21, 23Ð27, 29Ð31, 37Ð Saareste, Andrus, 154 39 Sandberg, Sigfrid, 62, 64Ð66, 70, 83, 85Ð Mäe, Hjalmar, 41, 43 87, 89 Mägi, Artur, 154 Sandberger, Martin, 27, 38 Mänd, Oskar, 142 Sandler, Richard, 84, 134 Möller, Gustav, 15–17, 19, 29, 36, 37, 42, Sandström, Emil, 22, 28 184

Sarv, Enn, 55 Treiman, Alfred, 74, 76 Scheel, Jörn, 74 Triumph, Bernard, 93 Scheel, Klaus, 60, 71, 74Ð77, 83, 86, 88, Triumph, Taavi 93 89, 128 Trotzig, Dag, 61, 62, 64, 65, 73, 86, 89 Schellenberg, Walter, 34, 35 Truu, Hans, 138 Schmuul, Rudolf, 74, 75, 78, 82 Tõnisson, Heldur, 77, 83 Schück, Adolf, 125 Tõnisson, Jaan, 77 Sellergern, Harald, 107 Ugglas, Margaretha af, 136 Sellergren, Hans, 108 Uluots, Jüri, 53–56, 58–60, 74, 125 Semjonov, Vladimir, 122 Undén, Östen, 90, 134, 135, 139 Siniver, 61, 62, 64 Under, Marie, 48 Six, Franz 32, 35 Valdin, Arkadi, 128 Sköld, Per-Edvin, 85, 93 Walldén, J.S., 79 Soom, 62 Wallenberg, Raul, 127 Stahl, Ivar, 39, 43, 46 Warma, Aleksander, 55, 57Ð59, 72, 79, Stalin, Josef, 68, 129,130, 156, 157 Varman, Emil, 79 Stenbock, Margaretha, 60, 62, 64, 86, 87, Vartra, Albert, 64, 78 128 Suits, Gustav, 63, 149 Veedam, Voldemar, 149 Suurväli, Eerik, 79 Wéger, Albert V., 74 Swedlund, Nils, 89 Wendt, Arved, 125 Svensson, Tage, 66 Veski, Aleksander, 74 Söderblom, Staffan, 126, 133, 135, 140, Westman, Karl-Gustaf, 13, 22 143 Wieselgren, Per, 46, 149 Talgre, Leo, 57, 59, 66, 67 Windecker, Adolf, 27 Talve, Ilmar, 152, 156 Vinogradov, 143, 144 Taube, Arved, 27, 41 Wrangel av Tois, Benita, 24 Ternberg, Helmuth, 61, 64, 78, 85 Wrangel, Hans, 26 Thulin, Georg, 124, 125, 127, 128 Åberg, Ivar, 137 Tief, Otto, 56 Åkesson, Torsten, 65, 66, 70, 87, 101 Tiels, Hans, 137 Åström, Sverker, 74, 133, 134 Tjernysjev, Ilja, 135 Östberg, Lars, 22

Carl Göran Andræ

För 60 år sedan, mot slutet av andra världskriget, kom över 30 000 människor från Estland hit till Sverige. De ﬂesta av

Carl Göran Andræ estlandssvenskarna hämtades hit av svenska myndigheter, medan Bilden på främre omslaget

Distribution Swedish Science Press 1943–1944 Box 118 SE–751 04 UPPSALA ISSN 0065-0897 E-post: [email protected] ISBN 91-85352-52-7