Sverige Och Den Stora Flykten Från Estland 1943 –1944
Total Page：16
File Type：pdf, Size：1020Kb
Carl Göran Andræ Göran Carl För 60 år sedan, mot slutet av andra världskriget, kom över 30 000 människor från Estland hit till Sverige. De flesta av Carl Göran Andræ estlandssvenskarna hämtades hit av svenska myndigheter, medan Bilden på främre omslaget är professor emeritus i esterna fick fly över Östersjön i små fiskebåtar eller i överlastade Sverige och den stora flykten från Estland 1943–1944 av en skuta, överlastad historia vid Uppsala skutor. Det var bönder och fiskare från den nordvästra delen av med flyktingar, är från universitet. landet men också många ledande intellektuella från Tallinn och september 1944. Den är hämtade ur boken Eesti Tartu. po``genikud Rootsis (1945). Svenskarnas försök att rädda estlandssvenskarna hade ett tyst stöd från kretsen runt SS-chefen Himmler, som på detta sätt hoppades få kontakt med engelska och amerikanska politiker i Stockholm för att undersöka om det var möjligt att få till stånd en separatfred med västmakterna. Aktionen för att rädda över den intellektuella eliten från Baltikum till Sverige kom däremot till på ett initiativ från kretsen kring USA:s president Roosevelt. Tanken var i första hand att rädda judar från Ungern och från Baltikum. Kravet att ta hand om och försörja de många flyktingarna satte den svenska förvaltningen på svåra prov, och den svenska diplomatin fick en synnerligen delikat uppgift när Sovjets vice utrikesminister lät förstå att alla baltiska flyktingar, som ju var ”sovjetmedborgare”, omgående borde sändas tillbaka. Den svenska ståndpunkten blev att ingen flykting skulle tvingas att återvända mot sin vilja. Carl Göran Andræ När några balter i tysk uniform efter kriget utlämnades till Sovjet, förorsakade detta i Sverige en enorm proteststorm, ”baltutlämningen”, medan de ryska diplomaterna i Stockholm tolkade det som en skicklig eftergift från den svenska regeringens Sverige och den stora sida för att slippa lämna ut de många civila flyktingarna. flykten från Estland Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur Distribution Swedish Science Press 1943–1944 Box 118 SE–751 04 UPPSALA ISSN 0065-0897 E-post: [email protected] ISBN 91-85352-52-7 1 ACTA ACADEMIAE REGIAE GUSTAVI ADOLPHI 83 2 sid2 3 Till Tiiu som landsteg på svensk mark den 14 september 1944 kl. 14.45 vid Landsort (Nynäshamnssektionens krigsdagbok för september 1944 i Marinstabens arkiv) 4 sid2 ACTA ACADEMIAE REGIAE GUSTAVI ADOLPHI LXXXIII Carl Göran Andræ Sverige och den stora flykten från Estland 1943–1944 UPPSALA 2004 Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur 6 Tryckt med bidrag från Kungl. Patriotiska Sällskapet © Carl Göran Andræ och Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur 2004 Nytryck 2005 med några smärre tillägg och ändringar Nytryck 2010 av reviderade upplagan 2005 ISSN 0065-0897 ISBN 91-85352-52-7 Printed in Sweden 2010 Textgruppen i Uppsala AB 7 Innehåll Förord . 9 Inledning . 11 1. ”Plan för omhändertagande av eventuella flyktingströmmar från Sveriges grannländer” . 13 2. Hur estlandssvenskarna kom till Sverige under andra världskriget . 21 3. Hur esternas resor till Sverige organiserades . 51 4. Mötet till sjöss . 91 5. Flyktingmottagningen i Sverige . 99 6. Flyktinglägren . 111 7. ”Fascistimporten” och frågan om repatriering av ”sovjetmedborgare” från Baltikum . 122 8. Flyktingbåtarna . 137 9. Anpassningen . 145 Summary . 159 Bilaga 1. Förteckning över Statens utlänningskommissions utlännings- läger för baltiska flyktingar . 166 Bilaga 2. Civilförsvarsstyrelsens förläggningar för finska och baltiska flyktingar . 168 Källor och litteratur . 173 Personregister . 182 9 Förord Min hustru kom som estnisk flykting till Sverige och där har hon lärt sig tala och skriva felfri svenska. Jag tyckte det inte var mer än rätt att jag då försökte lära mig estniska. Det skedde vid Finsk-ugriska institutionen i Uppsala, där jag som pensionär inledde mina studier för Virve och Raimo Raag som hjälpte mig in i det estniska språkets och den estniska kulturens mysterier. Stor glädje och nytta har jag haft av mina och min hustrus många estniska vänner med Alek- sander Loit och Enn Nõu i spetsen. Käbi Laretei och Aksel Mark har givit mig viktig bakgrundsinformation. Hjälp och uppmuntran har jag fått från Estniska kommittén och Estniska genealogiska sällskapet i Stockholm och från Estniska föreningen och Estniska pensionärsföreningen i Uppsala. Det har varit spän- nande att få tillgång till all den information som man ännu kan hämta från dessa människor och för mig som nykomling i den estniska historien är det en glädje att mitt arbete möter ett sådant gensvar. Jag har beretts möjlighet att framlägga olika versioner av mitt arbete på Estniska seminariet i Uppsala och på Institu- tionen för baltiska studier i Stockholm, där Anu Mai Kõll vill öka intresset för dessa saker i den unga generationen. Många är de dagar jag tillbringat på olika arkiv: Riksarkivet och Krigsarki- vet i Stockholm, landsarkiven i Uppsala och Visby. Jag har också fått besöka mera exklusiva miljöer som UD:s och Säpos arkiv. Ett särskilt tack förtjänar de tjänstemän som fått avsätta extra tid för att jag skulle kunna få tillgång till de ännu sekretessbelagda handlingarna. För estlandssvenskarna finns ett rikt ma- terial efter Svenska Odlingens Vänner vilket vårdas av Estlandssvenska kultur- föreningen i Stockholm, där jag mötts av idel hjälpsamhet och vänlig omtanke. I Tallinn är det Estniska riksarkivet vid Tõnismägi som har varit av särskilt in- tresse. Külli Niidassoo har ställt uppgifter om Estniska nationalkommitténs verksamhet till mitt förfogande. Malle Nirk har hjälpt mig med översättningar av det ryska materialet. Tarmo Hellat, son till Toomas Hellat, har haft vänlig- heten att skicka mig en kopia av faderns memoarer. Mitt tack går också till Bundesarchiv i Berlin och National Archives i Washington. Samlingarna i Roosevelt Library and Archives i New York har jag kunnat använda sedan Karlis Kangeris ställt sina fotokopior därifrån till mitt förfogande. På bibliotekssidan är det främst Uppsala universitetsbibliotek och särskilt då språkbiblioteket som varit min arbetsplats, kompletterat med Kungl. bib- lioteket och Judiska biblioteket i Stockholm och Nationalbiblioteket i Tal- linn. Bidrag till forskningsresor har jag fått från Hintzes Stiftelse för invandrar- forskning och från Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur. Det är för mig en stor glädje att Akademien velat ta in min bok i sin Acta-serie, 10 detta inte minst med tanke på det intresse Akademien sedan gammalt visat för estlandssvenskarna och för Estland. Ellen Holmert har givit mig tillstånd att använda Bengt Göran Holmerts fotografier. Monica Pascual Söderbaum har kontrollerat min Summary. Till alla de många som på olika sätt givit mig hjälp och stöd i mitt arbete vill jag framföra mitt varma tack, och det är min förhoppning att min bok kan upp- muntra till fortsatta studier kring denna stora och dramatiska invandring. Uppsala i april 2004 Carl Göran Andræ 11 Inledning Den 14 september år 1944 klockan 14.45 hejdades en liten båt med 36 estniska flyktingar vid den stora fyren i Landsort och fördes in till lotsstationen. Det här var inte en flyktingbåt vilken som helst. Den hade anskaffats av amerikanska beskickningen i Stockholm för att användas till att rädda över estniska intellek- tuella till Sverige inför en väntad framryckning av sovjetarmén in i Estland. Den lilla operationen rapporterades mycket ordenligt av den amerikanske mi- nistern Hershel Johnson i Stockholm till ingen mindre än den amerikanska ut- rikesministern i Washington. Som bilaga till rapporten fanns listor på de perso- ner som räddats över i olika omgångar med just denna båt, och i en lista från den 14 september hittar vi namnet på en liten tioårig flicka, hon som senare blev min hustru. Hon är förklaringen till att jag blev så intresserad av flykten från Estland och till att jag ville skriva den här boken. Episoden visar hur de källor som bevarats i arkiven kan göra det möjligt för en historiker att skildra händelser av världshistorisk betydelse och hur han samtidigt i detta material kan träffa på notiser om enskilda människors öden. De ger honom en möjlighet att berätta något också om de små människobarn som plötsligt fann sig indrag- na i det stora, brutala krigsmaskineriet. Flykten från Estland kom att bli en betydelsefull del i den svenska historien, men den har än så länge inte tilldragit något större intresse från historikernas sida. Det har ingalunda saknats initiativ. År 1970 grundades Baltiska institutet med uppgift att främja forskning om Baltikum och kulturellt samarbete med Baltikum. Redan 1971 ordnade institutet sin första internationella konferens på Hässelby slott utanför Stockholm och där uppträdde estlandssvensken Elmar Nyman med vad han kallade ”skiss till ett forskningsprogram” kring den bal- tiska invandringen till Sverige i samband med andra världskriget. Några av de punkter som han tog upp i sitt program gällde: hur och på vilka vägar flykting- arna kom till Sverige, hur de togs emot, hur flyktinglägren var organiserade och slutligen hur flyktingarna inpassades i det svenska samhället. Många av dessa frågor blev obesvarade; man kom aldrig igång med någon större undersökning. Svenskarna förstod inte främlingarnas språk och flyktingarna själva hade mycket annat att tänka på: hur de skulle överleva i det nya landet och vad de skulle göra för att rädda något av sitt eget lands kultur åt framtiden. Till denna forskningens tystnad bidrog en annan sak, som många av debat- törerna åberopade redan 1971. Huvuddelen av det källmaterial som skulle läg- gas till grund för en sådan undersökning var ännu hemligstämplad. Trots flera propåer ställde sig myndigheterna länge tvekande inför tanken att släppa in forskare i arkiven. Materialet betraktades nämligen som ytterligt känsligt för Sveriges förhållande till Sovjetunionen. 12 I våra dagar har vi passerat den tidsgräns som en gång gällde för det sekre- tessbelagda materialet i våra arkiv, och utvecklingen i Östeuropa har varit så- dan att hänsynen till den stora grannen i öster inte längre har samma avgörande betydelse. Jag har nu också fått tillåtelse att för denna undersökning ta del av material som ännu ligger under sekretess, även sådant material som förvaras i arkiven hos Säpo och MUST, d.v.s.