Minneskonstnären Volker Koepp
Total Page:16
File Type:pdf, Size:1020Kb
Minneskonstnären Volker Koepp För bara ett år sen hade jag aldrig hört talas om Vol- har med gräns att göra: fysiska gränser, gränsland, ker Koepp, den tyske dokumentärfilmaren. Det var gränsöverskridande, tidsgränser. En annan med jag inte ensam om i Finland, tvärtom. Ingen av mina död: förlust, utplåning, Förintelsen, krig, ensamhet, filmintresserade bekanta reagerade när jag nämnde övergivenhet. En tredje med liv, eller vid-livet-hål- hans namn. Han har vad jag vet nästan aldrig visats lande under de svåraste omständigheter: överlev- här. nad, minne, pånyttfödelse, nyskapelse, hopp, dröm- I Tyskland är Koepp stor, så stor att hans filmer mar. Det väger inte jämt – för det är tragedierna ges ut på dvd. Så vid ett besök på Dussmann Kultur- alltför överväldigande. Men som Koepp själv sagt i kaufhaus i Berlin råkade jag få syn på en hel hylla en intervju: det är häpnadsväckande hur glada män- med Koeppfilmer. Jag var redan på väg ut men stan- niskorna han intervjuar ofta är. De har genomgått nade oreflekterat och tog en dvd, driven av pockande fruktansvärda lidanden i sina liv, de gråter när de men oklar inre kraft. Omslagsbilden påminde om en minns dem, men de skrattar också. Filmerna har en landskapsmålning av Caspar David Friedrich. Ord klart avgränsad geografi och tid. Geografin är det som minne, gränsland, förlorade världar fanns i pre- som de gamla romarna kallade för Sarmatien, den sentationtexterna. På måfå valde jag ett par filmer, del av Europa som sträcker sig från Östersjön till jag minns inte längre vilka. Väl hemma såg jag dem Svarta havet och alltid varit trängd mellan Tyskland och uppslukades genast. Nu har jag ett drygt dussin och Ryssland. Litauen, Polen, Vitryssland, Ukraina Koeppfilmer, nästan alla som finns att köpa. och Moldavien är länderna där han helst rör sig. Dessutom tillkommer de östra delarna av Tyskland: Volker Koepp har en lång bana bakom sig. Han föd- Brandenburg, Pommern. Tiden är de senaste hund- des 1944 i Stettin (polska Szczecin) i Västpommern, ra åren med fokus på två brytpunkter – dels Andra växte upp i Berlin, DDR, och studerade vid film- världskriget och Förintelsen, dels kommunismens högskolan i Babelsberg. Från 1970 var han anställd fall 1989–91 – och deras följder. Men det handlar av DEFA, den statsägda dokumentärproducenten i inte bara om det förflutna. Dagens människor och DDR, och gjorde tv-filmer. Efter murens fall blev deras strävan att bygga upp nya liv på historiens rui- han fri regissör och författare med fokus på lång- ner spelar en viktig roll. film. Hans filmografi i urval omfattar 47 dokumen- tärfilmer, därav 22 långfilmer, och han är fortfarande Koepps filmer meddelar som de dokumentärer de är aktiv. Hösten 2018 hade Seestück som handlar om många fakta. Om platser, historiska skeenden, indi- södra Östersjöregionen biopremiär. Han har fått tal- viduella livsöden. Men de är bara bakgrunden till lösa pris runt om i världen. de dramer som utspelar sig. Som regissör är Koepp Vad var det då som förhäxade mig så att jag nu särskilt bra på två saker: att komma människor nära ständigt återvänder till filmerna och känner saknad och att placera in dem i en omgivning där kultur och när de tar slut? Koepps verk är homogent, och det är natur samspelar och där de lever sitt dagliga liv eller ganska lätt att räkna upp stickord för det. En grupp minns det förgångna. Utan den suveränt skicklige 120 Nya Argus 5 / 2019 fotografen Thomas Plenert med sitt öga för både Judarna i Czernowitz mikromiljöer och överväldigande landskap skulle DET VAR JORD i dem, och filmerna vara mycket fattigare. de grävde. De typiska dramaturgiska modellerna är två. Antingen kommer Koepp till en plats, träffar män- De grävde och grävde, så gick niskorna där, pratar med dem och skildrar deras förbi deras dag, deras natt. Och de lovade ej Gud som, så hörde de, ville allt detta, livsmiljöer. Eller så reser han tillsammans med fil- som, så hörde de, visste allt detta. mernas huvudpersoner till ställen som varit av be- tydelse för dem själva eller för släktingar som ofta De grävde, och hörde ej mer; mördats, förvisats eller flytt undan krig och förföl- de blev inte visa, fann ej på någon sång, jelser. Berättelserna uppstår långsamt och skenbart uppfann sig intet slags språk. av sig själva. Koepps tålamod är oändligt. Han hål- De grävde. ler sig i bakgrunden, ställer frågor utanför bild, in- Det kom en stillhet, en storm ock kom då, sisterar inte, använder sällan voice over. Tysnader, och haven de kom nu alla. tveksamhet, pauser skrämmer honom inte. Om män- Jag gräver, du gräver, också masken gräver så niskorna blir generade inför de långa, avvaktande och det sjungande där säger: de gräver. tagningarna väntar han bara tills känslan avlöses av O någon, ej någon, o ingen, o du: ett befriande skratt och pratet börjar löpa. Luckor Vart gick det, då det gick ingenstans? och osäkerhet är lika viktiga som koherenta min- O du gräver, och jag gräver, till dig gräver jag nu nen och historier. Fastän hans intervjuobjekt talar och på fingret väcks ringen i glans. om stora, ofta gruvliga saker är det de själva som (Paul Celan, övers. Lars-Inge Nilsson) är viktigast. Den närvaro som skapas av utseende, klädsel, mimik och kroppsspråk är berättelsernas fundament och den uttöms inte i första taget. Det är En tyngdpunkt i Volker Koepps verk är de två filmer- en orsak till att man så gärna återvänder till filmerna na om staden Czernowitz, idag mest känd som po- också efter att man ”fått veta vad de handlar om”. eten Paul Celans födelseort. Den ligger nu i Ukraina och heter Tjernivtsi (Чернівці), men har bytt land många gånger sedan Österrike-Ungerns kollaps och hört till Rumänien, Nazityskland och Sovjetunionen. Czernowitz benämndes ”toleransstaden” och präglades av sin språk- och kulturblandning. I sämja talades där ru- mänska, ukrainska, ryska, polska, jiddisch och tyska. Allt detta förändrades efter dub- belmonarkins fall, och på 1930-talet inled- des judeförföljerna av de rumänska fascister- na. I regionen Bukovina, där staden ligger, fanns ungefär 150 000 judar. Två tredjedelar av dem mördades i Förintelsen. Resten har, i stort sett, emigrerat efter krigsslutet. Det ju- diska Czernowitz som Koepp dokumenterar är en nästan död stad. Men inte helt. I Herr Zwilling und Frau Zuckermann (1999), filmen som blev Ko- epps internationella genombrott, uppsöker han de två sista infödda judarna i Czerno- Herr Zwilling und Frau Zuckermann (1999) witz. De är den knappt sjuttioårige läraren Nya Argus 5 / 2019 121 Mathias Zwilling och den drygt tjugo år äldre Rosa Roth Zuckermann, också hon fort- farande fullt yrkesverksam som privatlärare – en nödvän- dighet eftersom den ukrain- ska staten ständigt håller inne pensionerna. Deras berättelser om sina liv går som en röd tråd genom filmen. Bägge har överlevt Förintelsen efter fruktansvärda umbäranden, förlorat nästan alla sina anhö- Dieses Jahr in Czernowitz (2004) riga men av olika skäl stannat kvar i Czernowitz. Att deras berättelser ändå inte täcka gravstenarna och minnet. Minnestematiken är outhärdliga utan snarare präglas av en märklig utvecklas vidare i Dieses Jahr in Czernowitz (2004, blandning av yttersta tragik och paradoxal humor är tillägnad de under mellantiden avlidna herr Zwil- signifikativt för Koepps världsåskådning. Humorn ling och fru Zuckermann) där Koepp uppsöker män- bygger på kontrasten mellan de två protagonisterna niskor i Berlin, New York och Wien som har rötter i som är nära vänner men arketypiskt olika till ka- Czernowitz. De, som ofta inte ens har varit i staden, raktären. Herr Zwilling är uppgiven, dämpad och berättar om sina levande föreställningar om den, skeptisk i sina utspel och verkar finna sig i att bli fil- byggda på fotografier och berättelser de hört sen mad, som i allt annat, med dyster resignation. ”Jag sina första år. Den unga dottern till en emigrant talar är pessimist och får tyvärr nästan alltid rätt. Det sa om hur hon uppfattade namnet redan som 2-3-åring redan min mamma när jag var liten.” ”Det var ödet. och skapade sig ett slags sagovärld där det visserli- Ödet har gjort mitt liv till ett sånt här mischmasch”, gen hade hänt fruktansvärda saker men där alltings kommenterar han sina i sista minuten stäckta planer ursprung ändå fanns. Hon, liksom en annan av de på att emigrera till Israel. intervjuade, minns hur de föreställde sig staden som Raka motsatsen är fru Zuckermann. ”Tio år efter svartvit eftersom alla fotografier var svartvita. De Förintelsen skämdes jag”, säger hon, ”skämdes över gamla fotografierna, liksom de gemensamma sean- att ha överlevt. Men sedan gifte jag om mig och serna där man ser på och kommenterar dem blir i fick barn igen [hennes första man och barn, liksom filmerna till en ersättning för de minnen som aldrig föräldrarna, mördades]. Det var förstås inte som jag kan förmedlas av levande människor. drömt i ungdomen, men jag fick en bra man.” ”Jag Halva filmen handlar om det föreställda Czerno- är optimist, alltid. Och jag försöker muntra upp herr witz. Under andra halvan tar Koepp sina protago- Zwilling. Det lyckas tyvärr inte. Men att få träffa de nister till staden och låter dem uppleva dess verk- unga som jag undervisar ger mig kraft.” lighet. Mötena skiljer sig högst betydligt. Där några Herr Zwilling und Frau Zuckermann handlar om av dem blir glada av att se en levande stad som att minnas det dubbelt utplånade. Både det förflutna konkretiserar minnen och myter minns Edouard och de som kunde minnas det är borta. Filmen börjar Wassermann sin mors berättelser om släktens sista med en bild av den tomma himlen, följd av en kame- dagar och kämpar med tårarna när han citerar de ord raåkning över staden som slutar på den vidsträckta med vilka en tysk och en rumänsk SS-soldat förde judiska begravningsplatsen.