Minneskonstnären Volker Koepp

För bara ett år sen hade jag aldrig hört talas om Vol- har med gräns att göra: fysiska gränser, gränsland, ker Koepp, den tyske dokumentärfilmaren. Det var gränsöverskridande, tidsgränser. En annan med jag inte ensam om i Finland, tvärtom. Ingen av mina död: förlust, utplåning, Förintelsen, krig, ensamhet, filmintresserade bekanta reagerade när jag nämnde övergivenhet. En tredje med liv, eller vid-livet-hål- hans namn. Han har vad jag vet nästan aldrig visats lande under de svåraste omständigheter: överlev- här. nad, minne, pånyttfödelse, nyskapelse, hopp, dröm- I Tyskland är Koepp stor, så stor att hans filmer mar. Det väger inte jämt – för det är tragedierna ges ut på dvd. Så vid ett besök på Dussmann Kultur- alltför överväldigande. Men som Koepp själv sagt i kaufhaus i råkade jag få syn på en hel hylla en intervju: det är häpnadsväckande hur glada män- med Koeppfilmer. Jag var redan på väg ut men stan- niskorna han intervjuar ofta är. De har genomgått nade oreflekterat och tog en dvd, driven av pockande fruktansvärda lidanden i sina liv, de gråter när de men oklar inre kraft. Omslagsbilden påminde om en minns dem, men de skrattar också. Filmerna har en landskapsmålning av Caspar David Friedrich. Ord klart avgränsad geografi och tid. Geografin är det som minne, gränsland, förlorade världar fanns i pre- som de gamla romarna kallade för Sarmatien, den sentationtexterna. På måfå valde jag ett par filmer, del av Europa som sträcker sig från Östersjön till jag minns inte längre vilka. Väl hemma såg jag dem Svarta havet och alltid varit trängd mellan Tyskland och uppslukades genast. Nu har jag ett drygt dussin och Ryssland. Litauen, Polen, Vitryssland, Ukraina Koeppfilmer, nästan alla som finns att köpa. och Moldavien är länderna där han helst rör sig. Dessutom tillkommer de östra delarna av Tyskland: Volker Koepp har en lång bana bakom sig. Han föd- Brandenburg, Pommern. Tiden är de senaste hund- des 1944 i Stettin (polska ) i Västpommern, ra åren med fokus på två brytpunkter – dels Andra växte upp i Berlin, DDR, och studerade vid film- världskriget och Förintelsen, dels kommunismens högskolan i . Från 1970 var han anställd fall 1989–91 – och deras följder. Men det handlar av DEFA, den statsägda dokumentärproducenten i inte bara om det förflutna. Dagens människor och DDR, och gjorde tv-filmer. Efter murens fall blev deras strävan att bygga upp nya liv på historiens rui- han fri regissör och författare med fokus på lång- ner spelar en viktig roll. film. Hans filmografi i urval omfattar 47 dokumen- tärfilmer, därav 22 långfilmer, och han är fortfarande Koepps filmer meddelar som de dokumentärer de är aktiv. Hösten 2018 hade Seestück som handlar om många fakta. Om platser, historiska skeenden, indi- södra Östersjöregionen biopremiär. Han har fått tal- viduella livsöden. Men de är bara bakgrunden till lösa pris runt om i världen. de dramer som utspelar sig. Som regissör är Koepp Vad var det då som förhäxade mig så att jag nu särskilt bra på två saker: att komma människor nära ständigt återvänder till filmerna och känner saknad och att placera in dem i en omgivning där kultur och när de tar slut? Koepps verk är homogent, och det är natur samspelar och där de lever sitt dagliga liv eller ganska lätt att räkna upp stickord för det. En grupp minns det förgångna. Utan den suveränt skicklige

120 Nya Argus 5 / 2019 fotografen Thomas Plenert med sitt öga för både Judarna i Czernowitz mikromiljöer och överväldigande landskap skulle d e t v a r j o r d i dem, och filmerna vara mycket fattigare. de grävde. De typiska dramaturgiska modellerna är två. Antingen kommer Koepp till en plats, träffar män- De grävde och grävde, så gick niskorna där, pratar med dem och skildrar deras förbi deras dag, deras natt. Och de lovade ej Gud som, så hörde de, ville allt detta, livsmiljöer. Eller så reser han tillsammans med fil- som, så hörde de, visste allt detta. mernas huvudpersoner till ställen som varit av be- tydelse för dem själva eller för släktingar som ofta De grävde, och hörde ej mer; mördats, förvisats eller flytt undan krig och förföl- de blev inte visa, fann ej på någon sång, jelser. Berättelserna uppstår långsamt och skenbart uppfann sig intet slags språk. av sig själva. Koepps tålamod är oändligt. Han hål- De grävde. ler sig i bakgrunden, ställer frågor utanför bild, in- Det kom en stillhet, en storm ock kom då, sisterar inte, använder sällan voice over. Tysnader, och haven de kom nu alla. tveksamhet, pauser skrämmer honom inte. Om män- Jag gräver, du gräver, också masken gräver så niskorna blir generade inför de långa, avvaktande och det sjungande där säger: de gräver. tagningarna väntar han bara tills känslan avlöses av O någon, ej någon, o ingen, o du: ett befriande skratt och pratet börjar löpa. Luckor Vart gick det, då det gick ingenstans? och osäkerhet är lika viktiga som koherenta min- O du gräver, och jag gräver, till dig gräver jag nu nen och historier. Fastän hans intervjuobjekt talar och på fingret väcks ringen i glans. om stora, ofta gruvliga saker är det de själva som (Paul Celan, övers. Lars-Inge Nilsson) är viktigast. Den närvaro som skapas av utseende, klädsel, mimik och kroppsspråk är berättelsernas fundament och den uttöms inte i första taget. Det är En tyngdpunkt i Volker Koepps verk är de två filmer- en orsak till att man så gärna återvänder till filmerna na om staden Czernowitz, idag mest känd som po- också efter att man ”fått veta vad de handlar om”. eten Paul Celans födelseort. Den ligger nu i Ukraina och heter Tjernivtsi (Чернівці), men har bytt land många gånger sedan Österrike-Ungerns kollaps och hört till Rumänien, Nazityskland och Sovjetunionen. Czernowitz benämndes ”toleransstaden” och präglades av sin språk- och kulturblandning. I sämja talades där ru- mänska, ukrainska, ryska, polska, jiddisch och tyska. Allt detta förändrades efter dub- belmonarkins fall, och på 1930-talet inled- des judeförföljerna av de rumänska fascister- na. I regionen Bukovina, där staden ligger, fanns ungefär 150 000 judar. Två tredjedelar av dem mördades i Förintelsen. Resten har, i stort sett, emigrerat efter krigsslutet. Det ju- diska Czernowitz som Koepp dokumenterar är en nästan död stad. Men inte helt. I Herr Zwilling und Frau Zuckermann (1999), filmen som blev Ko- epps internationella genombrott, uppsöker han de två sista infödda judarna i Czerno- Herr Zwilling und Frau Zuckermann (1999) witz. De är den knappt sjuttioårige läraren

Nya Argus 5 / 2019 121 Mathias Zwilling och den drygt tjugo år äldre Rosa Roth Zuckermann, också hon fort- farande fullt yrkesverksam som privatlärare – en nödvän- dighet eftersom den ukrain- ska staten ständigt håller inne pensionerna. Deras berättelser om sina liv går som en röd tråd genom filmen. Bägge har överlevt Förintelsen efter fruktansvärda umbäranden, förlorat nästan alla sina anhö- Dieses Jahr in Czernowitz (2004) riga men av olika skäl stannat kvar i Czernowitz. Att deras berättelser ändå inte täcka gravstenarna och minnet. Minnestematiken är outhärdliga utan snarare präglas av en märklig utvecklas vidare i Dieses Jahr in Czernowitz (2004, blandning av yttersta tragik och paradoxal humor är tillägnad de under mellantiden avlidna herr Zwil- signifikativt för Koepps världsåskådning. Humorn ling och fru Zuckermann) där Koepp uppsöker män- bygger på kontrasten mellan de två protagonisterna niskor i Berlin, New York och Wien som har rötter i som är nära vänner men arketypiskt olika till ka- Czernowitz. De, som ofta inte ens har varit i staden, raktären. Herr Zwilling är uppgiven, dämpad och berättar om sina levande föreställningar om den, skeptisk i sina utspel och verkar finna sig i att bli fil- byggda på fotografier och berättelser de hört sen mad, som i allt annat, med dyster resignation. ”Jag sina första år. Den unga dottern till en emigrant talar är pessimist och får tyvärr nästan alltid rätt. Det sa om hur hon uppfattade namnet redan som 2-3-åring redan min mamma när jag var liten.” ”Det var ödet. och skapade sig ett slags sagovärld där det visserli- Ödet har gjort mitt liv till ett sånt här mischmasch”, gen hade hänt fruktansvärda saker men där alltings kommenterar han sina i sista minuten stäckta planer ursprung ändå fanns. Hon, liksom en annan av de på att emigrera till Israel. intervjuade, minns hur de föreställde sig staden som Raka motsatsen är fru Zuckermann. ”Tio år efter svartvit eftersom alla fotografier var svartvita. De Förintelsen skämdes jag”, säger hon, ”skämdes över gamla fotografierna, liksom de gemensamma sean- att ha överlevt. Men sedan gifte jag om mig och serna där man ser på och kommenterar dem blir i fick barn igen [hennes första man och barn, liksom filmerna till en ersättning för de minnen som aldrig föräldrarna, mördades]. Det var förstås inte som jag kan förmedlas av levande människor. drömt i ungdomen, men jag fick en bra man.” ”Jag Halva filmen handlar om det föreställda Czerno- är optimist, alltid. Och jag försöker muntra upp herr witz. Under andra halvan tar Koepp sina protago- Zwilling. Det lyckas tyvärr inte. Men att få träffa de nister till staden och låter dem uppleva dess verk- unga som jag undervisar ger mig kraft.” lighet. Mötena skiljer sig högst betydligt. Där några Herr Zwilling und Frau Zuckermann handlar om av dem blir glada av att se en levande stad som att minnas det dubbelt utplånade. Både det förflutna konkretiserar minnen och myter minns Edouard och de som kunde minnas det är borta. Filmen börjar Wassermann sin mors berättelser om släktens sista med en bild av den tomma himlen, följd av en kame- dagar och kämpar med tårarna när han citerar de ord raåkning över staden som slutar på den vidsträckta med vilka en tysk och en rumänsk SS-soldat förde judiska begravningsplatsen. En konkret metafor för bort hans blinda mormor: ”Komm Oma, du stirbst judarnas öde – utom att de som mördades i Förin- bei uns.” Som kontrast till det förflutna visar Koepp telsen inte ens har några gravar – ”vi gräver en grav dagens Tjernivitji, personifierat av hans unga tolk i skyn där ligger man inte trångt” (Celan). En lång Tanja Kloubert som under filmens gång gifter sig scen visar människor som röjer sly som hotar att med en tysk och flyttar till Jena, på så vis en typisk

122 Nya Argus 5 / 2019 ukrainsk ungdom. Och den renoverade synagogan anställda. Det bildade småningom hjärtat i en hel är ödslig och tom eftersom judarna är borta. stadsdel med fabrikshallar, kontorshus, bostäder, Mitt i all sorgen finns det ändå ett svagt positivt lärlingsinternat, skola, dagis och idrottsfaciliteter stråk i Dieses Jahr in Czernowitz. Det handlar om inklusive en berömd simhall, allt anlagt på åkrarna minnet, om den kamp som filmens protagonister för, utanför medeltidsstaden Wittstocks stadsmur. Star- för att hålla vid liv det förlorade trots att så mycket ten var besvärlig, präglad av svårigheter att upp- är utplånat. Marian Petraitis skriver, i sin bok om fylla planerna både kvalitets- och mängdmässigt – minnestematiken hos Koepp: ”Filmerna erbjuder arbetskraften var orutinerad med en medelålder på inte åskådaren något hemland [Heimat] som uppe- bara drygt tjugo – men på åttiotalet fick man fason håll i rummet eller tiden, men de lägger grunden på produktionen och utsågs flera gånget till DDR:s för att dela en föreställning om hemlandet.” (min bästa textilkombinat. Vid Die Wende visade det sig övers.) Som när Harvey Keitel, en annan av filmens ändå att personaltätheten var alldeles för hög med rumänskättlingar i en av de sista scenerna läser Paul kapitatalistiska mått. Efter några försök med pri- Celans dikt ”Det var jord i dem”, på engelska. vata ägare lades fabriken ned bara några år in på 1990-talet. Sedan dess har hallarna fått förfalla. Kvinnorna i Wittstock Ett stycke socialistisk industrihistoria, alltså. Men Volker Koepps Wittstock-cykel är mycket mer Man wird geboren, man stirbt wieder. In der Zeit än det. I fyra kortfilmer och tre långfilmer, drygt sex dazwischen arbeitet man, qualifiziert sich weiter. och en halv timme, låter han oss följa kombinatets — Edith Rupp, textilarbetare i DDR, 1970-tal uppgång och fall, och vad som sedan följde, men också arbetarnas liv under drygt tjugo år, för många Ett helt annat slag av minnesarbete uppstår i Volker av dem från tonåren då de först anställs till medel- Koepps första storverk, de sju filmerna som bildar åldern när de plötsligt står arbetslösa i ett helt nytt den så kallade Wittstock-cykeln (1975–1997). Den samhälle. Men inte heller detta förklarar filmernas låter oss följa två olika processer: realsocialismens magi. Den uppkommer snarare ur Koepps arbetssätt långsamma kollaps i DDR och Koepps egen utveck- och det förtroende som småningom skapas mellan ling från rapportör till konstnär. Men framför allt tar honom och hans gestalter. Under filmcykelns gång den oss nära sina huvudpersoner och deras vardag- utkristalliseras tre huvudpersoner: de unga Edith och liga liv i ”arbetar- och bondestaten”. Under de drygt Elsbeth, kallad Stupsy, och den medelålders Renate. tjugo år Koepp följer dem uppstår ett förtroende och I början – de fyra kortfilmerna från 1970-talet är 20– en intimitet som förmedlas till tittaren så att man 30 minuter långa – råder en slående kontrast mellan med verklig sorg till slut skiljs från dem. Och allt de livliga och spontana arbetarna och det stolpiga detta börjar med något så pro- saiskt som några tv-reportage om grundandet av en textilfa- brik i en tysk småstad. Wittstock ligger nordväst om Berlin, halvannan timme med tåg. Som mest hade sta- den 20 000 invånare, under det senaste decenniet har en fem- tedel flyttat bort. I början av 1970-talet uppfördes där VEB Obertrikotagenbetrieb ”Ernst Lück” (VEB uttolkas ”volk- seigener Betrieb”), ett textil- Elsbeth ”Stupsy” Wiegand (1979 gift Fischer), textilarbetare vid VEB Ober­ kombinat med som mest 2 700 trikotagenbetrieb ”Ernst Lück”. Ur Mädchen in Wittstock (1975).

Nya Argus 5 / 2019 123 tv-dokumentärformatet. De berättar tet, att återskapa tillvaron på film blir frimodigt om sina liv och förvänt- ett tema. Samtidigt håller Koepp fast ningar, om problem på arbetsplatsen vid det realistiska perspektivet: den och om småstadstristessen. De blir deprimerande arbetssituationen och medvetna om sina roller och spelar ut västtyskarnas intåg följs upp. Renate, (en lokal SED-funktionär som kastar som ansvarat för 450 arbetare på fa- en slängkyss mot kameran!). Kritiken briken, är lyckosam när hon får ett på arbetsplatsmötena visas öppet och fast jobb som städerska på ett litet allt skildras ur arbetarperspektiv. Par- hotell. Edith, som aldrig skulle lämna ti- och fabrikspotentaterna ges sällan Volker Koepp Wittstock, flyttar till Sydtyskland. ordet (det blev också problem med att Den sista filmen slutar med ett visa programmen). Stupsy får redogöra för hur hon besök Stupsy och Renate avlägger i den tomma, tänker sig en film som är en livsberättelse. Samtidigt nedgångna industrihallen. Sedan klipper Koepp till uttrycker den Koepps egen poetik. Det är historien den tonåriga Stupsy som en gång till får upprepa om två unga människors knaggliga väg till kärle- sitt koncept för hur man gör en film. Slutet är inte ken, men också om deras arbete – hon understryker lyckligt men det är å andra sidan inget slut. att det är viktigt – och vardagsliv. ”Och att man fort- sätter efter det lyckliga slutet!”, säger hon med sitt I Sarmatien karakteristiska, ironiska skratt. Det är också Stupsy som koncist påpekar vad det är för fel på männen i Träbänk, en hård möbel. Wittstock: ”De slår. Och de dricker.” Men filmerna Där, mellan tallar, visar också ungdomen som driver på stan eller dan- gungan – en bräda, två avbarkade sar på diskotek. Här finns en livfullhet och en fram- stänger. Förbi kommer göken, tidstro som vi idag inte förbinder med DDR. blåkråkan och härfågeln, näktergalen, som är en nordlig, Småningom förändras detta. När Koepp 1984 fär- sjunger kortare, mer lakoniskt, digställer långfilmen Leben in Wittstock, tänkt som strävare, Gud give det. ett avsked, är protagonisterna annorlunda. Inte läng- re så tillmötesgående, mera resignerade. Gnistan Men jag kom för att sova och charmen är borta. De bildar familj, allt är bra, under bjälkväggen, på framtiden har de inte andra förhoppningar än att sömn av spindelväv och paddors guld, alla ska få vara friska. Övertygade om att inget mera flugbenta sömn. Tillbaka kommer att förändras i livet verkar de befinna sig i går ljuset. Runt i sina skuggor trampar korna. Fisken ett limbo som speglar hela landets tillstånd. Sam- drar ett skummande tecken hällsutvecklingens oväntade dramatik ledde till att över vattnet. Koepp fortsatte sin serie med långfilmernaNeues in Wittstock (1992) och Wittstock, Wittstock (1997) där Men jag sover bara. han följer sina personer i den nya kapitalistiska värl- Jag är inte här. den. Nu visar han för första gången sitt fulla mäs- Jag söker ett ställe, terskap som filmskapare. Och i den nya och osäkra bara en grav brett, det lilla berget situationen vaknar människorna igen till liv. Koepp ovanför ängarna. Därifrån blir en minneskonstnär som försöker fånga den fly- kan jag se tande världen. Speciellt i den sista filmen, med dess floden. elegiska titel, går han tillbaka, återbrukar nyckelsce- ner och låter personerna kommentera dem. De upp- (, Återkomst, repar, ironiskt eller melankoliskt, gamla fraser och övers. Lars-Inge Nilsson) gester, poserar som citat av sig själva. Själva projek-

124 Nya Argus 5 / 2019 Volker Koepps vägledare te inslagen kommer från i Sarmatien är den tyske Kaliningrad, Ukraina och poeten Johannes Bobrow- Moldavien. Mer genom- ski (1917–1965) vars för- fört än i någon av sina sta diktsamling Sarma- andra filmer låter Koepp tische Zeit kom 1961. För nuet möta det förflutna, Bobrowski kunde Sarma- både genom att han, sin tien sammanbinda hans metod trogen, klipper viktigaste miljöer och in avsnitt från sina äldre teman: uppväxten i Ost- filmer, och genom att be- preussen – Königsberg In Sarmatien (2013) kanta protagonister dyker och sommarvistelser vid upp på nytt. I fokus står floden Memel i dagens Litauen, erfarenheterna som tre kvinnor, Elena från Kaliningrad, Tanja från Czer- soldat i Wehrmacht och krigsfånge i Sovjetunionen. nowitz och Ana från Chisinau. Deras och de andra Det omfattade också en akut medvetenhet om alla personernas röster flätar sig samman till en väldig de lidanden hans folk, tyskarna, ända sedan medelti- sorgesång över allt som historien och nuet förstört. den och Tyska ordens krigståg hade utsatt sina östra Till ett stort tema utvecklar sig den upplösning av grannfolk för. Som förebild hade Bobrowski ett par familjer som emigrationen leder till. Gamla föräld- viktiga fördelar för en filmare. Han intresserade sig rar tar hand om sina barnbarn medan de vuxna är i för landskap och natur i förening med människorna Väst. Äkta par och syskonskaror splittras. Som den som levde i dem. Och hans poetiska språk var på en kanske mest tragiska framstår Tanjas kusin i en liten gång detaljskarpt och hermetiskt, vilket öppnade för ukrainsk by där hon sköter sin son och sin bortflyt- visuella tolkningar som bevarade sin frihet. tade systers dotter utan att ha träffat sin make på sju Bobrowskis dikter citeras ofta i Kopps filmer. år medan livet rinner bort. Återkommande är minnet Flera av dem lånar namn av dikterna: Holunderblü- av de ständiga striderna, inbördes konflikterna och te, Wiederkehr, Schattenland, Seestück. Wiederkehr pogromerna som präglat dessa länder. Det sovjetiska (2017), som kom till hundraårsminner av Bobrow- inflytandet och realsocialismen har varit destruktiva skis födelse, är dubbeltydig: dels en dikttitel, dels en inte bara på grund av det våld människorna utsatts återkomst. Redan 1972 hade Koepp gjort en svartvit för utan också genom att det förflutnas katastrofer kortfilm om Bobrowski. Nu återanvänder han både aldrig fått bearbetas. Frågan om vad hemlandet är filmmaterial och diktuppläsningar och skapar så dyker upp om och om igen bland dessa människor två tidsskikt. Wiederkehr rör sig från skildringen som ofta är ättlingar till deporterade och själv har av landskapet och människorna kring floden Me- tvingats flytta långt bort. Vad som återkommer är mel till den lilla orten Vikyskiai, Bobrowskis barn- naturen, utsikterna, dofterna, de konkreta sysslorna. domstrakter alldeles på gränsen mellan Litauen och De är knappast längre reella föreställningar, sna- Kaliningrad, träffar diktläsare och följer till slut rare skapelser av minnet och fantasin. För sin egen öppnandet av ett Bobrowskimuseum där. Som en del svarar den i ett numera främmande land födde blå tråd genom filmen går gränsfloden Memel i en Volker Koepp genom den estetik han skapat, bland dubbel roll av livsmiljö och metaforisk påminnelse annat med hjälp av Johannes Bobrowskis poesi. Fö- å ena sidan om den ständigt flytande tiden, å andra reställningen om hemlandet, liksom om den mång- sidan om det som förblir lika fastän människoska- språkiga och mångkulturella gemenskapen, finns i pelser förändras och förstörs. hans filmer – inte i någon reell värld man kunde göra anspråk på. Floderna som sammanbindande länk är ännu mera Michel Ekman framträdande i Koepps mest ambitiösa försök att gripa över temat, filmen In Sarmatien (2013). Här Ett varmt tack för vänlig hjälp till bibliotekarie Timo Mato- rör han sig över hela östra Europa men de viktigas- niemi på Nationella audiovisuella institutet.

Nya Argus 5 / 2019 125