Den Kvinnliga Medborgarskolan Vid Fogelstad – Som Idé, Text Och Historia

Samtidshistoriska frågor 6

Red. Ebba Witt-Brattström och Lena Lennerhed

Kvinnorna skall göra det! Den kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad som idé, text och historia.

Samtidshistoriska institutet Södertörns högskola Omslagsbild: Fogelstad, augusti 1921. Personerna längst fram i bilden är, närmast kameran med blicken riktad mot kameran: Frk Carling, mitt emot henne, från vänster: frk Fischer, Emilia Fogelklou, Kerstin Hesselgren. Bakom frk Fischer frk Lindström. Fotot tillhör Kvinnohistoriska samlingarna, Göteborgs universitetsbibliotek.

Tryckt med bidrag från Riksbankens jubileumsfond

Samtidshistoriska institutet Södertörns högskola 141 89 Huddinge besök: Alfred Nobels allé 11 Flemingsberg tel: 08-608 42 51 fax: 08-608 41 70 e-post: [email protected]

Kvinnorna skall göra det! Den kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad - som idé, text och historia. Samtidshistoriska frågor nr 6 ISSN 1650-450X ISBN 91-89615-05-0 © Författarna och Samtidshistoriska institutet, Södertörns högskola 2002 Tryck: Norrmalmstryckeriet, 2003 Innehåll:

Förord Ebba Witt-Brattström och Lena Lennerhed 4 Är civilisationen onaturlig? Några reflektioner kring Elin Wägners och Rosa Mayreders civilisationskritik Katarina Leppänen 9 Tänk själv, säger denna bok. Om Elin Wägners Väckarklocka Helena Forsås-Scott 23 Elisabeth Tamm på Fogelstad en radikal själ med konservativa inslag Hjördis Levin 49 Vi tro på betydelsen av de enskilda människornas insats. Fogelstadskvinnor och fredsfrågan 1924-1954 Irene Andersson 65 Med Fogelstad som mötesplats. Kerstin Hesselgren och kvinnorörelsen 1925-1955 Reneé Frangeur 90 Profetisk feminism: Emilia Fogelklou och kvinnans samhälleliga kallelse Cecilia Johnselius Theodoru 102 Opinionsbildningen i Tidevarvet 1923-1936. Upptakten och anknytningen till det liberalfeministiska arvet Gunilla Domellöf 122 Så skriver vi historia. Den svenska kvinnorörelsen ur ett historiografiskt perspektiv Ulla Manns 143 Tidslinje 179 Förord

De flesta artiklarna i denna bok började som föredrag på det sympo- sium som det mångvetenskapliga projektet Fogelstad - som idé, text och historia arrangerade 7-8 juni 2002 på Södertörns högskola. Den kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad fungerade 1925-1954 som barfotauniversitet, länk mellan gammal (rösträtts-) och ny kvin- norörelse, feministisk idésmedja, traderings- och mötesplats för kvin- nor från olika partier och fackförbund, kort sagt, en fristad för tidens kvinnoemancipatoriska tänkande. Idén att skapa ett projekt kring denna internationellt unika kvinnoinstitution uppstod redan i juni 2001 vid ett inventerande dagsseminarium med inbjudna forskare. Först då stod det klart för oss hur mycket som återstod att göra innan Fogelstads betydelse för 1900-talets feministiska tänkande och kvinnopolitik dokumenterats, trots viktig, men i förhållande till det stora ämnet otillräcklig grundforskning1 . Denna antologi är avsedd att vara ett steg på vägen mot förverk- ligandet av forskningsprojektet Fogelstad - som idé, text och historia. Det är påfallande hur väl ett fokus på Fogelstad sammanfaller med och utmanar vår tids teoretiska diskussioner kring struktur- el- ler aktörsperspektiv, liksom frågeställningar kring särart och likhet, genus och klass, privat och offentligt. På Fogelstad betonade man i radikal liberal anda varje enskild individs medborgerliga ansvar inför samhällsutvecklingen. Med rektor Honorine Hermelins ord skulle medborgarskolan vara en fristad, ett lufthål i denna värld av isolering

1Lena Eskilsson, Drömmen om kamratsamhället, diss Umeå 1991, Hjördis Levin, Elisabeth Tamm på Fogelstad. En radikal herrgårdsfröken, Sthlm 1989, Kvinnorna på barrikaden. Sexualpolitik och sociala frågor 1923-36, Sthlm 1997, Berit Lindberg, Honorine Hermelin Grönbech (1886-1977) En pedagog i tiden - en blå delfin, diss Lund 1996, Irene Andersson, Kvinnor mot krig. Aktioner och nätverk för fred 1914-1940, diss Lund 2001

4 bakom skiljande murar - klassmurar, åsiktsmurar och partimurar så att om möjligt där skulle man kunna dra ett djupt fritt andetag endast och allenast i egenskap av människomedborgare. 2 Kvinnorna hade, efter att de fått rösträtt, en politisk nyckelfunktion.3 Eftersom de varit uteslutna från det offentliga livet så länge borde de nu kunna fungera som en radikaliserande potential i politiken och föra in humanitet, samarbetsvilja, medmänsklighet och fred i världen, menade man. Men inte utan skolning, kvinnorna måste läras att an- vända rösträtten samt föra in kvinnomoralen, dvs intresset för det enskilda i politiken. Därför kom den privat finansierade skolan till, på riksdagskvinnan Elisabeth Tamms gods Fogelstad i Sörmland, två år efter att den kvinnopolitiska veckotidningen Tidevarvet började ges ut i Stockholm av ungefär samma kvinnor som stod bakom medborgarskolan. Förutom Tamm och Hermelin fanns i kärntruppen kvinnoläkaren Ada Nilsson, yrkesinspektrisen och riksdagskvinnan Kerstin Hesselgren samt författaren Elin Wägner. Fram till 1945 hade skolan två olika typer av kurser; en längre och mer praktiskt inriktad och en mer teoretisk, som sen gavs fram till 1954. Uppskattningsvis 2 000 kvinnor från olika sociala skikt gick på dessa kurser, där tidens framstående feminister föreläste. Parallellt tränade man argumentations- och föreningsteknik i låtsaskommunen Komtemåtta, tog del av varandras olikartade livserfarenheter och lärde sig sjunga i kör, oavsett röstresurser. Moa Martinson, som gick vårkursen 1928, beskrev sin upplevelse av Fogelstad i Tidevarvet:

2Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad. Broschyr 1935. 3Kvinnorna i Fogelstakonstellationen hade varit engagerade i rösträttskampen och den 1902 grundade Landsföreningen för kvinnans rösträtt LKPR. Jfr Kjell Östbergs konstaterande att särorganisering är jämlikhetskampens viktigaste redskap samt att kvinnornas viktigaste erövring efter rösträtten var skapandet av det kvinnliga nätverket, dock talar han ej specifikt om Fogelstad. Efter rösträtten. Kvinnors utrymme efter det demokratiska genombrottet, Sthlm 1997, s 203-205

5 /här/ samlas en liten skara kamrater - visserligen okända för varandra, men ändå kamrater. En är student - en fabriksarbeterska - arbetarhustru - arbetarmoder - skådespelerska - doktor etc. och allesammans lär vi av varandra. //Fogelstad skola har en uppgift att fylla som universiteten - att lära kvinnorna sluta upp med att vara världens vare sig lyxdjur eller lastdjur.4

Men Fogelstads betydelse är större än dess verksamhet som skola, även om lärdomsdiskursen naturligtvis var grundläggande för många av eleverna som fick en grund att stå på genom den feministiska idétradition som lärdes ut. Som framgår av vår projekttitel (Fogelstad - som idé, text och historia) avser vi att kartlägga fogelstadandans vidare verkningar även utanför skolan. Förekomsten av ett befriat område där feminister fritt kunde utveckla sina idéer och inte behövde bära skammen av att vilja något omöjligt, för att tala med en av de fasta gästföreläsarna, teologen och filosofen Emilia Fogelklou, är för varje radikal rörelse livsviktig. Så kunde exempelvis Kvinnornas vapenlösa uppror 1935 (med sin berömda uppmaning till kvinnorna att vägra gasmask och skyddsrum) födas ur sommarkursen samma år. Idéernas vidare spridning genom Tidevarvet eller litteratur samt de politiska aktioner som initierades av fogelstadsanknutna kvinnor är viktiga att undersöka, liksom deras internationella kontext. En början finns i denna antologi. Kan åberopande av naturen generera emancipatorisk kraft utan att vara essentialistisk? frågar sig Katarina Leppänen i sin undersökning av influenser från den österrikiska feministen Rosa Mayreder på Elin Wägners ekofeminism i Väckarklocka (1941). Hon finner att kvinnlighet visserligen används av både Mayreder och Wägner som instrument för civilisationskritik och garant för att hålla sig utanför den patriarkala ordningen, men att detta sker på ett komplext sätt som inte kan förklaras i svart-vita termer av särart/samart. Dessa kvinnor til- lämpar en blandningens strategi som borde inspirera oss att flytta forskarblicken från intellektuella ståndpunkter till handlingar, menar

4 "Vad de ville, Tidevarvet 28.7.1928

6 hon. Väckarklocka är också ämnet för Helena Forsås-Scott som genom manuskriptstudier och textanalys undersöker hur rösten i berättelsen konstruerar en alternativ historiesyn genom att läsaren dras in. Wägners Väckarklocka är en föregångare till 1960-och 1970-talens debattbok, och föredömlig i sin skickliga kombination av tydlig berättarauktoritet och dialogicitet, ett villkor för att öppna upp för förståelse av konstruktionen av alternativa diskurser. Hjördis Levin synar godsägaren Elisabeth Tamms liberalt individualistiska människosyn i sömmarna och förklarar hennes uppfattning att fred på jorden krävde fred med jorden. Tamm var, menar Levin, en feminist av den klassiska skolan, utpräglat handlingsinriktad och strategisk ifråga om särart eller likhet. Hon var dessutom inter- nationalist och pacifist. Irene Andersson visar fogelstadpacifismens betydelse för internationellt fredsarbete i Svenska kvinnors vänster- förbund (SKV) och Kvinnornas demokratiska världsförbund (KDV) samt pekar på den genomgående splittring som uppstod mellan radikalpacifisterna och de som stödde NF, Nationernas förbund. Fogelstad var sammanhållen mötesplats för olika kvinnliga aktörer under nästan trettio år. En som kan sägas förkroppsliga skolans syntetiska medborgarideal var Kerstin Hesselgren, riksdagskvinna, yrkesinspektris, delegat i NF, statlig utredare, m m. Som spindeln i nätet verkade hon samtidigt på många offentliga arenor och var, hävdar Renée Frangeur, vår första statsfeminist. Frangeur pekar också på det unikt svenska i mellankrigstidens samarbete mellan kvinnor från olika partier och klasser för att värna om kvinnlig yrkesrätt oavsett civil- stånd. Cecilia Johnselius Theodoru presenterar Emilia Fogelklous profetiska feminism som förmodligen influerat lärdomsdiskursens utform- ning på Fogelstad. Fogelklous idévärld omfattar såväl ett likhetstänkande som sätter personlighetsprincipen och individens rättigheter i centrum, som ett särartstänkande i linje med vad Drude Dahlerup kallat feministisk särart. Enligt Johnselius Theodoru ville Fogelklou i Fredrika Bremers efterföljd anbefalla samtidens kvinnor profetiska egenskaper som sanningsmod och ansvarskänsla. Också

7 Gunilla Domellöf framhäver det liberalfeministiska arvet och åter- knyter till 1800-talets ofta religiöst inspirerade kvinnosakspionjärer för att förstå Tidevarvsfeminismens argumentation för ett genomgripande systemskifte. Kanske kan man säga att tidningens många rörelse- intellektuella utvecklade ett synsätt som var ämnat att vara ett alternativ till ingenjörskonstens nya samhälle. Ett historiografiskt perspektiv på hur några aktörer i den tidiga kvinnorörelsen valde att skriva sin historia avslutar antologin. Det är Ulla Manns som granskat bl a Lydia Wahlströms konstruktion av en sedesam, reforminriktad kvinnorörelse som i Bremers efterföljd sansat lunkar på för att i god ordning uppnå målet: jämställdhet mellan könen. Ideologiska konflikter förtigs, liksom freds-, klass- och sexualfrågor. I detta konservativa minnestempel, visar Manns, fanns ingen plats för den radikala Fogelstadsfeminismen, som får sin historieskrivning först med Väckarklocka.

Ebba Witt-Brattström och Lena Lennerhed

8 Är civilisationen onaturlig?

Några reflektioner kring Elin Wägners och Rosa Mayreders civilisationskritik

Katarina Leppänen

Människan har att handskas med en känslig, finstämd levande enhet. Människans hälsa går tillbaka till jordens, hon kan inte göra sig kvitt det sammanhanget hur hon än bär sig åt.1

I Elin Wägners Väckarklocka (1941) ställs frågan om civilisationens möjlighet att ansvarsfullt sörja för framtiden på sin spets. I boken erbjuds läsaren alternativa tolkningar av både patriarkatet och förhål- landet mellan könen i syfte att underminera den rådande ordningen. Mitt under andra världskriget frågar hon: lever vi i civilisationens begynnelse eller härskarepokens slut?2 Samtiden, skriver Wägner, präglas av två förklaringsmodeller, den som anser att krig är en outrotlig företeelse i det mänskliga livet, och den som anser att vår civilisation var på väg ur det där barbariska stadiet vilket tvingade människorna att ta till ovärdiga metoder med risk att annars allt vad mänskligheten vunnit skulle gå förlorat. Båda inställningarna är för- kastliga eftersom de ursäktar en passivitet och ovilja att ta itu med problemet att civilisationen genom krig och förstörelse leder till sin egen undergång. Under ytan pågår dock förberedelsen för något

1 Elin Wägner, Väckarklocka (Stockholm 1941), sid. 337. 2 Citaten i detta stycke är hämtade från Väckarklocka sidorna 11 och 15.

9 nytt. Som alternativ erbjuder Wägner ett samhälle där helt andra värderingar råder; jämlikhet, jämställdhet, respekt och omsorg om människorna likväl som om jorden.

Ekofeministisk väckarklocka Följande essä kommer att spåra influenser från den österrikiska feministen Rosa Mayreder på Elin Wägners ekofeministiska tänkande i Väckarklocka. Syftet är att visa hur positiva förståelser av kopplingen mellan kvinnor och natur utgjorde en möjlig utgångspunkt för, och gav styrka åt, deras civilisationskritik. Frågan är: kan åberopandet av naturen generera feministisk emancipatorisk kraft, utan att vara essentialistiskt?3 Påståendet att samhällets utvecklingsgrad kan utläsas av kvinnans medborgerliga ställning är en ofta citerad passage från Marquis de Condorcet, och visst har den uppenbar feministisk potential.4 Men vilken sorts samhälle ville feminister som Elin Wägner och Rosa Mayreder skapa? Hamnade patriarkatets idéer om framåtskridande på kollisionskurs med feministiska visioner? Väckarklocka är en komplex bok i gränslandet mellan feministisk agitation och bredare debattbok som går på tvären med tidens utveck- lingsoptimism. Tre för Wägner viktiga frågor sammanfogas i boken. Första delen ifrågasätter den gängse historieskrivningen där kvinnorna lyser med sin frånvaro. Istället framför Wägner idén om ett tidigt matriarkalt samhälle som föregått patriarkatet. Matriarkatet är inte patriarkatets omvända spegelbild utan karaktäriseras av ett radikalt annorlunda förhållande mellan människa och natur. Del två redogör för vilken betydelse kvinnornas historia har för deras politiska handlande. Utan historia, menar Wägner, är det svårt att hitta en plattform

3 För en kritik av ekofeminismens essentialistiska drag se Janet Biehl, Finding Our Way. Rethinking Ecofeminist Politics (Montreal, 1991) . Ett försvar kan hittas hos bl.a. Victoria Davion, Is Ecofeminism Feminist?, i Warren (ed.), Ecological Feminism (London, 1994). 4 Marquis de Condorcet, On Giving Women the Right of Citizenship, i Ian McLean och Fiona Hewitt (red.), Condorcet (Aldershot, 1994).

10 för politiskt handlande. Idén om matriarkat kan bidra till kvinnors politiska mobilisering genom att den visar på den patriarkala ordning- ens instabilitet. I den tredje delen drar Wägner upp linjer för de vär- deringar som ska styra det nya samhället där kvinnor fått vara med i organiseringen. Många frågor i del tre berör det som vi idag skulle kalla miljöfrågor: om luftens renhet, livsmedelsproduktion och konsum- tion i största allmänhet. Det övergripande temat i Väckarklocka är en slags civilisationskritik. Civilisationen i dess nuvarande form upp- levs som ett hot mot mänskligheten. Wägner skriver, [f]ör mig är det avgörande att den huvudriktning vår civilisation fått och det mål den formar ut åt sig under färden, just äventyrar det värdefulla vår kultur vunnit.5 Ekofeminism används som ett paraplybegrepp för ett antal teorier som undersöker kopplingar mellan kvinnor och natur främst i väster- ländskt tänkande. Filosofen Karen Warren definierar ekofeminismens syfte: att analysera kopplingar mellan människor i underordnade positioner (speciellt kvinnor) och herraväldet över naturen inom sociala system.6 Syftet är alltså inte att belägga biologisk närhet mellan kvinnor och natur utan att istället undersöka hur kulturella föreställningar om kvinnor och natur bidragit till att förtryck och exploatering legitimeras. Förtryckets reproduktion genom hierarkiskt ordnade dikotomier kan illustreras med hjälp av de oftast förekom- mande motsatsparen: manligt-kvinnligt, kultur-natur, civiliserad- primitiv. Det bör inte råda något tvivel om att man/kultur/civilisation hänger ihop i det västerländska tänkandets historia på samma sätt som kvinna/natur/primitiv gör, till exempel i beskrivningar av primitiva och feminina icke-européer som lever i naturtillstånd.7 Uppkomsten av en distinkt ekofeministisk teori beskrivs ofta som en ideologisk allians mellan de växande rörelserna kring feminism och miljö under 1970-talet. Carolyn Merchants bok Death of Nature

5 Wägner, sid. 8. 6 Karen Warren, Introduction, i Warren (red.), Ecological Feminism (London, 1994). 7 See till exempel Val Plumwood, Feminism and the Mastery of Nature (London, 1993).

11 (1980) fick ett stort genomslag som den första systematiska analysen av de kulturellt föränderliga tolkningarna av kopplingen kvinna/natur ur ett feministiskt perspektiv.8 Men jag vill hävda att redan Elin Wägners Väckarklocka, från 1941, kan ses som ett uttryck för tidig ekofeministisk teori. Wägner både analyserar och ifrågasätter sin tids idéer om kvinnors natur samtidigt som hon utvecklar nya feministiska och politiska idéer kring miljöfrågor.9 Väckarklocka innefattar en komplex ekofeministisk teori där kvinnors underordnade ställning och exploateringen av naturen ses som resultat av den dominerande patriarkala världsbilden. Eftersom den patriarkala ideologin bygger på tanken att några män har rätt att härska över andra män, kvinnor, icke-europér, samt att de har rätt att obehindrat exploatera naturen har denna världsbild gjort det möjligt att driva fram två världskrig, kolonialisering, slaveri med mera. Hon karaktäriserar förhållandet:

Männen är verkligen hårt engagerade på alla fronter: för att hålla kvinnan nere, att med sin tanke erövra universum, att steg för steg betvinga naturen, att skapa en ny ordning, att hålla varandra inbördes i schack.10

Det ekofeministiska inslaget i citatet ovan är tydligt: exploateringen av naturen och kvinnans underordning är förutsättningar för patriarkatet, våldet utgör det verktyg med vilket patriarkatet upprätt- hålls. För att bryta patriarkatets destruktiva och våldsamma spiral krävs att andra, hittills bortträngda, idéer bereds tillträde till offentligheten och politiken.

8 Carolyn Merchant, Death of Nature (San Francisco, 1980). 9 Wägner använder termen jordfrågan för att omfatta allt från äganderätt till jordbrukspraktiker. 10 Wägner, sid. 98.

12 Rosa Mayreder Elin Wägner inspirerades i sin civilisationskritik av bland andra Rosa Mayreder, en välkänd och vida läst österrikisk feminist som redan i början av 1900-talet formulerade tänkbara bidrag till civilisationens nuvarande riktning. Wägner finner hos Mayreder både belägg för sin pessimism inför civilisationens framtid och underlag för nytänkande.11 Mayreders bok Zur Kritik der Weiblichkeit (1905) behandlar individella mäns och kvinnors frihet att bestämma sina egna liv. Ge- nom att visa hur kvinnor hindras från att nå intellektuell förfining genom att de exkluderas från högre utbildning, argumenterar Mayreder för att de flesta observerbara kvinnliga karaktärsdrag är produkter av en specifik kulturs förtrycksmekanismer. I sin andra bok Geschlecht und Kultur (1923) övergår Mayreder till att analysera uttryck för den ideala manligheten och den ideala kvinnligheten. Hon beskriver sitt arbete som ett försök att besvara frågan om vad kvin- nor till sin natur borde vara.12 Det normativa syftet leder till mer generaliserande uttalanden om kvinnans roll i samhället och kulturen. Dessutom tenderar de socialt konstituerade feminina karaktärs- dragen, som Mayreder härlett till det patriarkala förtrycket, att åtmins- tone delvis uppfattas som önskvärda. Zur Kritik der Weiblichkeit var ett svar på Otto Weiningers Geschlecht und Charakter (1903). I motsats till Weininger och andra misogyna tänkare som såg orsaken till civilisationens förfall i dess feminisering hävdar Mayreder tvärtom att det bara är kvinnligt inflytande som kan rädda kulturen från civilisationens förödande fram- fart. Ett viktigt inslag i Mayreders arbete är identifikationen av kulturen som feminin och civilisationen som maskulin.13 Hon liknar

11 I den fortsatta framställningen behandlar jag Mayreders och Wägners tänkande som en enhet. Detta betyder inte att den i alla delar tänker lika. Mitt syfte här har varit att koncentrera mig på de punkter där Wägner influerats av Mayreder och där de alltså ligger nära varandra. 12 Rosa Mayreder, Zur Kritik der Weiblichkeit: Essays (Jena und Leipzig, 1905), sid. 17f , samt Rosa Mayreder, Geschlecht und Kultur (Jena, 1923), sid. 7. 13 Mayreder för en lång diskussion om skillnaden mellan civilisation och kultur i Mayreder, 1923, kapitlet Über Kultur im Allgemeinen.

13 kvinnors livsuppgift, att föda och fostra barn, vid kulturens uppgift att upprätthålla och återskapa värderingar.14 Många idéer om kvinnors emancipation under den här perioden bygger på tanken att kvinnors oförstörda natur, oberörd av civilisationen, skulle kunna framträda och bidra till en sundare samhällsutveckling. Eftersom kvinnor var exkluderade från den offentliga sfären kunde de antas bära något slags ursprunglig naturlighet som gått männen förlorad.15 I sina beskrivningar av civilisationens förfall, associerar både Rosa Mayreder och Elin Wägner till kvinnor som bärare av de kulturella värden som kan leda civilisationen till en ljusare framtid.16

Natur/kultur Vid sekelskiftet 1900 kunde adjektivet naturlig användas i positiv bemärkelse för nästan vad som helst. Harriet Anderson visar i sin bok Utopian Feminism Women in fin-de-siècle Vienna (1992) hur allt som uppfattades som stigande utveckling, såväl intellektuell, moralisk som psykisk, kunde kallas naturlig. Detta legitimerade det egna moraliskt högstående synsättet i motsats till motståndarens onaturliga, omoraliska och degenererade idéer. Termen natur används i allmän- het för att beskriva både människans natur och den natur som omger oss, ofta definierad som oberörd av människan.17

14 Mayreder 1923, sid. 30, passim. 15 Natur och naturlig är två komplexa termer som vi använder dagligen i vitt skilda sammanhang. Vi talar i positiva ordalag om naturskyddsområden och naturenligt odlade produkter. I mer neutrala termer pratar vi om att vi som människor delar naturliga biologiska behov och funktioner medan antydningar om att det ligger i människans natur ställer oss i en tvetydig position mellan natur och kultur, ibland med en antydan om att de är oförenliga. 16 Se t.ex. Jacques Le Rider, Modernity and the Crisis of Identity: Culture and Society in fin-de-siécle Vienna (Cambridge, 1993), sid. 155-157, om hur kvinnan tvingas inta de civilisationens ruiner som männen lämnat efter sig. 17 Se till exempel Arthur Lovejoy, The Great Chain of Being. A Study of the History of an Idea. (New York, 1960), sid 161 och Kate Soper, What is nature? Culture, Politics and Non-Human (Oxford, 1995).

14 Dessa två förståelser av naturen möts i feministiska diskussioner i början av 1900-talet, så även hos Rosa Mayreder och Elin Wägner. De varierande betydelser som Mayreder ger termen natur kan grovt delas upp i inre och yttre natur. Inre natur står för egenskaper och förmågor, biologiska och psykologiska, goda och dåliga som är knutna till individen. Några inre egenskaper delas av alla människor medan andra är förbehållna ett kön, en ras, ett folk eller dylikt. Den yttre naturen kan i sin tur indelas i två kategorier: 1. den naturliga omgiv- ningen och 2. den av människan skapade omgivning, kulturen eller den andra naturen som Karl Marx kallade den.18 En tolkning av den feministiska debatten på 1920-talet är att den visar ett försök att närma inre och yttre natur. I en framtida naturlig kultur harmonierar inre natur, människans biologi och psykologi, med den yttre naturen i båda dess former (alltså omgivning och kultur). Enligt Mayreder karaktäriseras civilisationen i början av seklet 1900 av en högt uppdriven naturbehärskning som syftade till att underlätta människors liv. Tillfredställandet av naturliga behov var inte längre nog. Den högt utvecklade civilisationen syftar till att tillfredställa raffinerade behov som är skapade, inte naturliga, fortsätter hon.19 Detta är sinnebilden av det kapitalistiska industrisamhällets konsumtionsmönster. Kultur, å andra sidan, präg- las enligt Mayreder av en social ordning genom vilken yttre medel sätts i ett bestämt, lagbundet förhållande till inre psykiska förlopp.20 Inom kulturens sfär sker nyttjandet av naturen och den underordning detta kräver i syfte att nå högre värden. Att behärska/dominera naturen är därför inte alltid fel, utan endast då det finns en parallell mellan en snabb teknologisk utveckling med medföljande förintande av kulturens värden. Enligt denna tolkning kan alltså även kulturen, förstådd som en mänsklig och föränderlig verksamhet, vara mer eller mindre naturlig.

18 Karl Marx: Kapitalet. Kritik av den politiska ekonomin (Köthen, 1973), bd 1, kapitel 5. 19 Mayreder, 1923, sid. 6f. 20 Mayreder, 1923, sid. 9.

15 Kvinnans natur Vid första anblicken kan Mayreders sätt att karaktärisera civilisation och kultur som maskulin respektive feminin förefalla att utgöra en okritisk kedja av samhörighet (chain of equivalence) mellan kvinnor, natur och moralitet.21 Hennes sätt att ställa civilisation och kultur som varandras motsatser antyder dessutom att hon strävar efter att eta- blera en ontologi baserad på motsättningen maskulint kontra feminint. Mayreders diskussion kring kvinnlighetens föränderlighet och dess beroende av samhällets normer ger dock en mer komplicerad bild av hur hon föreställer sig kvinnor som kulturbärare. Problemet för Mayreder är att det individuella krockar med det kollektiva. Kvinnors möjligheter ska inte begränsas på grund av kön, utan samhället ska tillåta individuell differentiering för kvinnor i lika hög grad som för män.22 Kvinnors påtvingade utanförskap, deras bunden- het vid det privat och deras exkludering från den politiska sfären kan vara en källa till förnyelse och balans. Men detta kan ske först efter att kvinnor tillåts agera obehindrat inom alla områden. Så länge kvinnlighet och manlighet styrs av normer och konventioner finns ingen anledning att tro att vi vet hur kvinnor och män egentligen är, om det finns någon skillnad, vilket Mayreder betvivlar. Vad som är eller inte är natur, speciellt kvinnans natur, kan kanske aldrig slås fast.23 Hon kräver därför total och obetvingad jämställdhet mellan könen, men hon säger också att kvinnor måste lära sig använda sin könsbundenhet som en kulturmakt.24 Denna könsbundenhet kommer enligt Mayreder av könens olika teleologi deras olika ändamål i reproduktionen.25 Här uttrycker Mayreder en dubbelhet som Yvonne Hirdman kallat vardagligt orena blandningar av samarts- och särartsargument.26

21 Beteckningen chains of equivalence är lånad från Zizek, 1990, 250f. 22 Mayreder, 1923, sid. 86f . 23 Mayreder, 1905, sid. 186. 24 Mayreder, 1923, sid. 34. 25 Se kapitlet Einschaltung über das Geschlechtsprobleme i Mayreder, 1923. 26 Yvonne Hirdman, Rosa Mayreders stora förtvivlan. En analys av det kvinnovetenskapliga dilemmat samart särart. Kvinnovetenskaplig tidskrift, 1992/2, sid. 35. 16 I svensk feminismhistorisk forskning har distinktionen samart/särart (och dess engelska motsvarigheter essentialism/anti-essentialism eller equality/difference) varit användbar men också blivit kritiserad. Trots kritiken verkar det svårt att komma ifrån den - om inte annat så styr den ofta unga studenters förförståelser av historiska texter vilket gör det nödvändigt att återkomma till den. När någon utsetts till särarts- feminist har det också varit i det närmaste omöjligt att göra sig av med stämpeln hur mycket ny forskning än argumenterar för motsatsen. Hirdman säger sig vilja analysera det vardagliga blandandet av olika argument i förhållande till situationen snarare än att påvisa det ologiska i Fogelstadkvinnornas tänkande. Trots detta använder hon alltså beskrivningar som orena blandningar för att karaktärisera Mayreders tänkande (och delar av Fogelstadgruppen). Som idéhis- toriker fångas jag dock mera av de tolkningar Hirdman kritiserar: Lena Eskilssons analys av retorikern som ett uttryck för förståelsen av kvinnligheten som en kulturbetvingad kvinnlig särart.27 Materialet ger gott om underlag för en sådan tolkning som också ligger närmare rekonstruktionen av den situationsbundna retoriken. Det vill säga, jag kan använda anakronistiska analysverktyg med minsta möjliga våld på materialet. Att kalla skilda ståndpunkter kring samart och särart i ett historiskt material för spänningar är också problematiskt. Mayreder upplever inte alls detta som en oöverkomlig motsättning, snarare tvärtom. Hon ser en styrka i att kunna hävda olikhet; biologisk olikhet genom kvinnors roll i reproduktionen och social olikhet som ett resultat av det patriarkala förtrycket, samtidigt som hon hävdar fullständig likhet över könsgränserna när det gäller friheter och möj- ligheter.28

27 Ibid., sid. 38. 28 Dock inte allas likhet. Mayreder delar upp mänskligheten i ordinära och extraordinära individer. Hur man hamnar är dock oberoende av klass, kön och samhällsposition.

17 Det intressanta blir då inte vad Mayreder, eller Wägner för den delen trodde, utan vad de använde det till. Kvinnlighet används av både Mayreder och Wägner i första hand som ett instrument för civilisationskritik och en garant för att kvinnorörelsepolitik inte skulle inkorporeras i den patriarkala ordningen och mista förmågan att för- hålla sig kritisk till den. Elin Wägner skriver i Väckarklocka om kvinnor som anpassat sig till systemet och deras förlust av möjlighe- terna att göra motstånd.29 Även Mayreder syfte är politiskt:

Om kvinnan endast i kraft av sin absoluta olikhet med mannen förmår finna nya riktlinjer för kvinnokönets livsställning men just genom denna olikhet hänvisas till ett annat livsområde än den manliga, hur kan hon då skaffa sig tillräckligt inflytande i mannens politiska värld?30

Också Wägner tycks ha funnit blandningens strategi intressant. I den långt drivna individualiseringen ser hon en fara för kvinnorna och kvinnorörelsen. I en tid då individuella prestationer värderas högt blir det kvinnor delar i egenskap av könsvarelser och kulturprodukter lätt osynligt.31 Man behöver alltså varken hävda att kvinnor i allt är lika eller att de inget har gemensamt. Detta visar inte bara på att samart-särart är ett alltför grovt (och sentida) sorteringsinstrument utan också att den tenderar att förflytta forskarblicken från handlandet till intellektuella ståndpunkter. Det återstår att formulera en tredje position, bortom polerna särart/samart, som tar utgångspunkt i praktiken, vilket bl.a. Chantal Mouffe och Cressida Heyes gjort.32 Den tredje positionen innebär för båda att ta utgångspunkt i handlandet, aktiviteten, snarare än i teoretiska föreställningar om kvinnlighet. Utan

29 I denna passage talar Wägner om kriget men slutsatsen är generaliserbar till flera områden, Wägner, sid. 17. 30 Mayreder, 1923, sid. 87. 31 Wägner, sid. 167, passim. 32 Chantal Mouffe (ed.), Return to the Political (London, 1993) och Cressida Heyes, Line Drawings: Defining Women trough Feminist Practice (Ithaca and London, 2000).

18 att här närmare gå in på möjligheterna av en tredje position bortom samart/särart måste det ändå poängteras att det vore intressant att analysera Mayreders och Wägners tänkande utifrån en sådan ut- gångspunkt. När kvinnor gör kopplingar mellan sig själva och naturen uppfattas det ofta som essentialistiskt eller essentialiserande och varje hän- visning till natur bör betraktas med misstänksamhet eftersom det så tydligt samtidigt ingår i förtrycksdiskursen. I sin användning av natur och naturlig omdefinierar Mayreder och Wägner begreppet och ifrågasätter om det verkligen är en så oförmedlad och lättillgänglig kategori som vi föreställer oss. Det var också uppenbart för Elin Wägner att natur, i bemärkelsen kvinnans natur och miljö, var en ris- kabel bundsförvant i försöket att mobilisera kvinnor politiskt. Samti- digt ansåg hon att ett system som innefattade både kvinno- och miljöfrågor var det enda riktiga alternativet till den civilisation som höll på att förstöra sig själv, varför talet om natur i båda bemärkelserna var en nödvändighet. Mayreder och Wägner är medvetna om att natur vanligen åbero- pats för att begränsa kvinnors politiska och offentliga makt. Deras syfte är det motsatta. Mayreder är snabb att påminna oss om att det som anses kvinnligt eller feminint är en produkt av civilisationen. Det som civilisationen och patriarkatet stöter bort lastas över på kvinnorna som blir bärare av natur och tradition. Kvinnors krav på lika rättigheter gällande politik, ekonomi och vetenskap har ofta förkastats med hän- visning till kön: kvinnors natur tillät dem inte att inta den objektiva och fria hålling som krävdes i det offentliga. Genom att exkludera kvinnorna blir patriarkatet ensidigt i sitt försök att frigöra sig från naturens begränsningar, vilket i sin tur får konsekvenser för kvinnorna. Tanken att ett beaktande av naturen (miljön) kan generera alternativ till den existerande civilisationen är en grundläggande idé inom ekofeministisk teori. Wägners ekofeminism kan ses som uttryck för en radikalisering av den civilisationskritik som var relativt vanlig under början av 1900-talet, inte bara i feministiska kretsar.33 Väckar-

33 Se t.ex. Krishan Kumar, Utopia and Anti-Utopia in Modern Times (Oxford, 1991).

19 klocka är ett försök att dra ut konsekvenserna av samtida feministiska teorier om kvinnans underordnade ställning i civilisationen och s.k jordfrågor (inklusive äganderätt, jord- och skogsbruk, förorening och exploatering) med det ambitiösa syftet att skapa teoretiska och praktiska förutsättningar för en bättre värld. Man ville helt enkelt för- ändra både det inre och det yttre. Detta inkluderar patriarkatets av- skaffande, en mer jämställd omfördelning av makten och ett nytänkande kring vår livsstil i förhållande till det vi idag kallar hållbar utveckling. Wägner ville finna en plats utanför civilisationen, inte för att dra sig tillbaka, utan för att skapa en plattform för makt. Hennes tänkande inkluderar naturligtvis en strimma av utopi att tänka annorlunda och att förmedla detta till andra är ett steg i brottet med den patriarkala hegemonin. Jag vill påstå att detta tankesätt inte kan jämställas med den typen av feminism som förenklat kategoriserats som särartsfeministisk. Hirdman identifierar till exempel Wägner kvinnosyn som onekligen en särartskvinnlighet,34 medan hon låter Mayreder tampas med dilemmat35 samart/särart. En analys av Wägners och Mayreders tänkande (och naturligtvis många andras) vinner lite på att ständigt ställas i förhållande till begreppen samart/särart.36 Inte heller kan Wägner och Mayreder ses som civilisations-, teknik- eller utvecklings- fientliga. Det omvälvande ideologiska förändringarbete som de del- tar i är något radikalt annorlunda där värderingar, egenskaper och möjligheter inte längre knyts till könen som Wesensart. Könens olikhet är istället en Wesensform alltid relationellt och beroende av andra i ett nätverk av maktförhållanden.37 Kvinnor är visserligen identifierbara som grupp men det gör dem inte lika. De blir identifierbara genom sin plats i patriarkatet där de utsetts till bärare/ väktare av vissa egenskaper. Genom att göra omsorg, vård och reproduktion till kvinnliga områden har både dessa praktiker och kvin-

34 Hirdman, sid. 38. 35 Ibid. 36 Med detta inte sagt att samart/särart är helt oanvändbara som analysverktyg. 37 Mayreder, 1905, sid. 43f.

20 norna uteslutits från den politiska sfären. Det som kvinnor gjort synes vara naturligt eller naturgivet på ett sätt som mäns aktiviteter inte är och exploateringen av både kvinnan och naturen hänger därför samman. Att inkludera kvinnor på samtliga områden, att betrakta varje beslut utifrån de förtrycktas perspektiv, betyder att vi inkluderar det som tidigare exkluderats. Kvinnors inträde på den offentliga scenen för med sig förändring inte nödvändigtvis för att de är kvinnor utan för att de står för det förnekade. Både Wägner och Mayreder blickar framåt: återgång till ett imaginärt naturtillstånd ...måste liksom varje försök att skruva tillbaka tiden visa sig omöjlig.38 Wägner är säkerligen inspirerad av dessa ord när hon skriver: Vårt lösenord är inte och får inte vara tillbaka. Inte heller: vi måste stoppa utvecklingen där den är nu, vilket vore värst av allt. Vår lösen måste vara: igenom. 39

Katarina Leppänen är doktorand vid institutionen för idéhistoria och vetenskapsteori vid Göteborg universitet. Hennes avhandling fokuse- rar Elin Wägners Väckarklocka och ekofeminism.

21 Litteraturförteckning Anderson, Harriet, Utopian Feminism. Women in fin-de-siècle Vienna (Yale, 1992). Biehl, Janet, Finding Our Way. Rethinking Ecofeminist Politics (Montreal, 1991). Davion, Victoria, Is Ecofeminism Feminist?, i Warren (red.), Ecological Feminism (London, 1994). Heyes, Cressida, Line Drawings: Defining Women trough Feminist Practice. (Ithaca and London, 2000). Hirdman, Yvonne, Rosa Mayreders stora förtvivlan. En analys av det kvinnovetenskapliga dilemmat samart särart, i Kvinnovetenskaplig tidskrift, 1992/2. Kumar, Krishan , Utopia and Anti-Utopia in Modern Times (Oxford, 1991). Le Rider, Jacques, Modernity and the Crisis of Identity. Culture and Society in fin-de-siécle Vienna (Cambridhge, 1993). Lovejoy, Arthur, The Great Chain of Bein. A Study of the History of an Idea. (New York, 1960). Marx, Karl, Kapitalet. Kritik av den politiska ekonomin (Köthen, 1973) Mayreder, Rosa, Geschlecht und Kultur (Jena, 1923). Mayreder, Rosa, Zur Kritik der Weiblichkeit. Essays (Jena und Leipzig, 1905). Merchant, Carolyn, Death of Nature (San Francisco, 1980). Mouffe, Chantal (red.), Return to the Political (London, 1993). Plumwood, Val, Feminism and the Mastery of Nature (London, 1993). Warren, Karen, (red.), Ecological Feminism (London, 1994). Weininger, Otto, Geschlecht und Charakter (Wien, 1903). Wägner, Elin, Väckarklocka (Stockholm, 1941). Zizek, Slavoj, Beyond Discourse-Analysis, i Laclau, E. (red.), New Reflections on the Revolutions of Our Time (London, 1990).

22 Tänk själv, säger denna bok.

Om Elin Wägners Väckarklocka1

Helena Forsås-Scott

Här är en pedagog som ska ha alla till att tänka, när det är något! [ ] Menar inte rektor Hermelin att alla tänker? Inte riktigt så, svarade Honorine, utan jag vill ha med i en diskussion, det vet jag, vad den av oss tänker i en fråga, som hon verkligen tänkt över. Det är det viktiga. För det är få inom alla kategorier som tänker igenom en sak.2

Väckarklocka har namn om sig att vara en krävande bok.3 Komplexiteten, sägs det, kan bara förklaras utifrån författar- personligheten, med utgångspunkt i Elin Wägners psykologi och privata situation när boken skrevs. Under det att Holger Ahlenius läsning närmast är psykoanalytisk,4 är Isaksson och Linders med sin tonvikt på Wägners inte alltid så enkla relationer med kvinnorörelsen och

1 Tack till The Deans Travel Fund och The Graduate School Research Projects Fund vid University College London för stöd till ett av de forskaruppehåll i Sverige som var nödvändiga för det här projektet. Ett särskilt tack till Börje och Märta Schlecker i Berg som gav mig tillgång till manuskriptet till Väckarklocka i Bergs hembygdsförenings arkiv. 2 Kellgren 1973, s. 211. 3 Linder 1978, s. 7. 4 kanske är det inte [ ] för djärvt att anta, att det lidelsefulla efterforskandet av kvinnlighetens insatser i religionernas och civilisationernas historia via hemliga kanaler hade sugit näring [ ] ur det personliga nederlaget [d.v.s. affären med Sigfrid Siwertz], utgjorde ett slags omedveten kompensation för detta, liksom för utebli- vande av eget moderskap och för avsaknaden av egen moderstrygghet i tillvaron (Ahlenius 1953, s. 15).

23 framför allt med den gamla Tidevarvs-gruppen likaså rotad i de personliga förklaringarna.5 Också Magdalena Hillströms läsning med sitt framhävande av Vanmaktens retorik är knuten till ett liv som uppfattas som fyllt av misslyckanden och besvikelser.6 Här ska jag läsa Väckarklocka (1941) med dess alternativa historiesyn och dess osminkade översikt över patriarkatets effekter ur en radikalt annorlunda vinkel, med tonvikt på texten och dess konstruktion av alternativa diskurser sedda i relation till samtidens dominerande diskurser. Min utgångspunkt är den amerikanska feministiska narratologen Susan S. Lansers begrepp narrative voice, som med hennes definition embodies the social, economic, and literary conditions under which it has been produced.7 Begreppet saknar alltså all direkt anknytning till något slags författarpersonlighet. Som Lanser påpekar är hennes poetik inte idealistisk utan i stället socio- logisk eller materialistisk: I maintain that both narrative structures and womens writing are determined not by essential properties or isolated aesthetic imperatives but by complex and changing conventions that are themselves produced in and by the relations of power that implicate writer, reader, and text.8 För att markera avståndet till konventionellt idealistiska perspektiv på berättare och röst kommer jag här att genomgående använda inte berättarröst utan rösten i be- rättelsen som svensk motsvarighet till Lansers narrative voice. Och även om Lansers undersökning uteslutande gäller romaner och Väckarklocka uppenbarligen inte hör hemma i den genren, så är texten ur genresynpunkt så pass komplex och begreppet narrative, berättelse, så brett att det inte möter några svårigheter att tillämpa det här.

5 Enligt Isaksson och Linder har Väckarklocka fått sin prägel av Wägners övergi- venhet och av [k]astningarna och ovissheten inom författarinnan (Isaksson och Linder 1980, s. 230). 6 Enligt Hillström skulle Wägner ha brustit i tilltro till sin publik (kvinnorna) och till sin samtid i stort, något som skulle avspegla sig i den desperata tonen och textens karaktär av övertalning och förmaning (Hillström 1998, s. 274, s. 283). 7 Lanser 1992, s. 5. 8 Ibid.

24 Rösten i berättelsen i Väckarklocka är i färd med att konstruera alternativa diskurser, oftast både kontroversiella och impopulära, och med att försöka väcka läsarens nyfikenhet och engagemang. I det här fallet har vi ovanligt goda förutsättningar för att följa utvecklingen av rösten i berättelsen och de förändringar den genomgår i själva slut- fasen av arbetet på Väckarklocka. Två manuskript och två korrektur finns nämligen bevarade, och det är framför allt de delvis ganska omfattande ändringarna i detta aldrig tidigare undersökta material som står i fokus för mitt intresse här, även om jag självfallet också kommer att ägna en del uppmärksamhet åt andra aspekter av texten. Sammantagna ger ändringarna unika inblickar i väsentliga aspekter av denna ovanligt sammansatta text och i de maktrelationer som den måste förhålla sig till. Mig veterligt är det enda kompletta manuskriptet till Väckarklocka det som finns i Bergs hembygdsförenings arkiv i Småland. Det andra manuskriptet, som är ofullständigt, finns på Bonniers arkiv i Stock- holm. Här betecknar jag manuskriptet i Berg med MSA och manuskriptet på Bonniers arkiv med MSB.9 Det två korrekturen, båda inbundna, ingår i Elin Wägners boksam- ling på S:t Sigfrids folkhögskola, Växjö. I det ena har alla arken beteckningen 1 korr., medan det andra innehåller några ark med beteckningen 2 korr.. Hädanefter kallar jag korrekturen K1 respektive K2.10

9 Manuskriptet i Berg utgörs av 206 maskinskrivna blad och är till största delen en genomslagskopia. Ändringarna är oftast gjorda med bläck, och handen är nästan genomgående Elin Wägners goda vän Flory Gates; någon gång förekommer Elin Wägners egen. Manuskriptet på Bonniers arkiv är till allra största delen ett maskinskrivet original omfattande 208 numrerade blad, men med en lucka mellan s. 129 och s. 153. Ändringarna är gjorda av Elin Wägners hand. Ändringar gjorda för hand i Berg-manuskriptet är ibland integrerade i den maskinskrivna texten i Bonnier-manuskriptet, och det är genomgående större skiljaktigheter mellan Berg- manuskriptet och den tryckta versionen. 10 Dateringen av de 22 arken löper i K1 från 18/10/41 till 30/10/41 och i K2 från 18/10/41 till 4/11/41. I både K1 och K2 är korrigeringar och ändringar genomgå- ende gjorda av Elin Wägners hand. K1 har på försättsbladet, med Flory Gates handstil Tillhör Fru Flory Gate / Bergslund. I K2 finns notiser gjorda av Flory Gate, som förefaller ha använt detta korrektur som sitt läsexemplar innan boken kom ut och kanhända också senare. Korrekturen skänktes till folkhögskolan av Flory Gate, och jag gissar att det också var hon som med sin känsla för dokument och deras värde hade ombesörjt inbindningen. 25 Innan jag tar itu med en närmare granskning av detta material ska jag skissera de sociala, ekonomiska och litterära villkoren under den tid då Väckarklocka kom till. Tillkomsten är inte lätt att precisera, men det är möjligt att Elin Wägner hade inlett arbetet redan våren 1940.11 Hon håller definitivt på med Väckarklocka i december det året,12 och boken avslutas på sensommaren eller förhösten 194113 och kommer sedan ut i november. De alternativa diskurser som konstrueras i Väckarklocka hade självfallet en lång tillkomstperiod, men i min skiss av den sociala, ekonomiska och litterära kontexten måste jag här begränsa mig till decenniet innan boken kom ut. Socialt får det svenska 30-talet sin prägel av den socialdemokratiska valsegern 1932, folkhemsbygget och, för kvinnornas del, den tysta överenskommelse som Yvonne Hirdman har kallat husmoderskontraktet: männen svarade för det stora hushållet d.v.s. folkhemmet och kvinnorna för det lilla.14 Skillnaderna mellan denna dominerande diskurs om kvinnorna och den alternativa som konstrueras i en rad av Elin Wägners texter (och som åtminstone i huvudsak står i samklang med den som kan följas i texter och uttalanden av de övriga kvinnorna i Fogelstadgruppen), har

11 I ett brev till Emilia Fogelklou 24/4 1940 nämner Elin Wägner ett projekt som skulle kunna representera första början till Väckarklocka: en slags resumé för Fredrika Bremerförbundets skriftserie om vägarna vi gått för att nå fram till denna vanmakt och hur vi ska komma ur den (Fogelklou och Wägner 1988, s. 95). Det hör till saken att det inte finns någon skrift av detta slag av Elin Wägner i Fredrika Bremerförbundets skriftserie. 12 Enligt en arbetsbok är Elin Wägner i dec. 1940 igång med vad som populärt kallas brackan, ett av arbetsnamnen på Väckarklocka (A48a, FII:4, bok 93). I ett brev till Emilia Fogelklou daterat nyårsafton 1940 såger hon sig arbeta på den där lilla boken om kvinnornas kris som jag vill ha färdig innan något annat kan påbörjas eller avslutas (Fogelklou och Wägner 1988, s. 109). (Uttrycket kvinnornas kris hämtade Elin Wägner från rubriken på det utlåtande, skrivet av henne själv och undertecknat också av Ruth Gustafson och Ruth Grubb, som hade tryckts som bilaga till SOU 1938:19, Yttrande med socialetiska synpunkter på befolkningsfrågan avlämnat av Befolkningskommissionen [se Wägner 1999, s. 236-50]). 13 I juli 1941 hade Väckarklocka den preliminära titeln Slutet och begynnelsen (EW t. Tor Bonnier, 9/7 1941), och först i augusti får den sin definitiva titel (EW t. Tor Bonnier, 23/8 1941). I MSB men inte i MSA finns på sista sidan med Elin Wägners handstil det datum som också finns i den tryckta versionen, Berg 28/9 1941, troligen det datum då den sista manuskriptgenomgången avslutades. 14 Hirdman 1996, s. 209.

26 preciserats av Margareta Lindholm i hennes jämförande studie av Elin Wägners och Alva Myrdals tänkande;15 det hör till bilden att Fogelstadgruppens radikala veckotidning Tidevarvet allt angår kvinnorna och [ ] vad de tycka angår alla16 lades ner med ut- gången av 1936. Ekonomiskt präglas decenniet av Ernst Wigforss reformer inspirerade av John Maynard Keynes, och Saltsjöbadsavtalet 1938 kan ses som ett exempel på den sortens relationer mellan stat, kapitalism och fackföreningsrörelse som krävdes för Fordismens etablering.17 30-talets utbyggnad av industrisamhället grundar sig vidare på ett oproblematiskt utnyttjande av naturresurserna där de- cenniets stora kraftverksbyggen i ett antal Norrlandsälvar kan tjäna som exempel; det är betecknande att ordet naturvård inte finns med i Östergrens Nusvensk ordbok (1934) och att den närmaste motsva- righeten är naturskydd, definierad som Skyddande av ursprunglig, av människan opåverkad natur. (Ord som miljövård och miljö- skydd dyker inte upp förrän på 1960-talet.) Befolkningskrisen får viktiga ekonomiska konsekvenser för kvinnornas del: enligt en historiker som Karin Widerberg kom den nya tonvikten på modersrollen att sätta stopp för kvinnornas kamp för ekonomisk självständighet.18 Och vad gäller den litterära kontexten är den starkt mansdominerad, även om antalet kvinnliga författare håller på att öka.19 30-talets modernister och arbetarförfattare är huvudsakligen män; och när Selma Lagerlöf, den första kvinnan i Svenska Akademien, avlider 1940 efterträds hon av en man. Men den faktor som mer än någon annan präglar villkoren socialt, ekonomiskt och litterärt då Väckarklocka skrivs är naturligtvis andra världskriget. Under den svenska samlingsregeringen har folkhemsreformerna lagts på is: det handlar närmast om att upprätt- hålla neutraliteten och levnadsstandarden. Svenska författare skriver s.k. beredskapslitteratur, för övrigt en missvisande etikett när det gäller de kvinnliga författare som skriver i en feministisk-pacifistisk

15 Lindholm 1990. 16 Tidevarvet, 1923, s. 1. 17 Jfr. Harvey 1990, s. 128-29. 18 Widerberg 1980, s. 87. 19 Lamberth 1991. 27 tradition, i protest mot en västerländsk kultur som är och förblir patriarkal. Censuren är en realitet: fyra nummer av Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, vars huvudredaktör var Torgny Segerstedt, blir beslagtagna i september oktober 1940,20 och risken för censurering är ett akut orosmoment för Karin Boye när hon skriver Kallocain (1940).21 Hitler står på höjden av sin makt: i april 1940 anfalls Danmark och Norge och i maj Belgien och Nederländerna; i juni följer Frankrikes kapitulation och i april 1941 anfallet mot Jugo- slavien och erövringen av Athen. I juni 1941 inleder Tyskland krig mot Sovjetunionen.

Rösten i berättelsen och genrefrågan Med tonvikt på manuskripten och korrekturen till Väckarklocka ska jag nu granska rösten i berättelsen. Jag kommer att koncentrera mig på två aspekter som bidrar till att göra de sociala, ekonomiska och litterära villkor under vilka rösten i berättelsen har producerats och därmed de underliggande maktrelationerna särskilt tydliga: för det första genreproblematiken, och för det andra relationerna mellan narrator och narrat. (Utifrån Lansers definition av rösten i berättel- sen uppstår en tydlig distinktion mellan denna å ena sidan och narratorn, den som talar i texten, å den andra. Termen narrat definierar jag med Maria Nikolajeva som den mottagare, den lyssnare till detta tal som finns i texten).22 I det följande ska jag titta närmare på Väckar- klockas struktur och på formella drag som bruket av listor och kursiveringar, allt inom ramen för genrefrågan. Inom ramen för problemkomplexet narrator narrat ska jag sedan granska använd- ningen av frågor och svar, pronomenbruk och dialogavsnitt. I och med att vi får en bild av vad som händer i manuskript och korrektur med avseende på dessa element kan vi precisera förändringar i fråga om rösten i berättelsen och börja dra slutsatser beträffande eventuella för- skjutningar i de maktvillkor som rösten i berättelsen är en produkt av.

20 Heddelin, Ekstrand och Frantzén 1984, s. 67-69. 21 Karin Boye t. Kaj Bonnier, 13.8 1940, cit. i Abenius 1950, s. 347-48. 22 Nikolajeva 1998, s. 108.

28 Först alltså till genrefrågan. Sjangeren er sakprosaens lovverk understryker Ottar Grepstad, som också har påpekat att genre- konventioner är mycket viktigare när det gäller sakprosa än fiktionsprosa.23 Varje genre, definierad av Grepstad som ei føremålsretta ordning av stoffet, forma i pakt med sosiale normer for skriving og lesing,24 har en benägenhet att inordnas i en hierarki och bli status- bunden, en tendens som var starkare när Väckarklocka skrevs än den är nuförtiden. Väckarklocka är alltså ett exempel på sakprosa, men hur kan genren preciseras? Det är inte svårt att hitta förslag. Gabriel Jönsson karakteriserade i en recension boken som ett slags orienterings- och stridsskrift, en polemisk och trosviss traktat.25 Enligt Erik Hjalmar Linder är den däremot en enda lång essä, där författaren letar sig fram bland erfarenheter och tankar.26 Magda- lena Hillström har bidragit till spännvidden i förslagen med sin läsning av boken som en bönepredikan: en sådan text säger att något bör tas på allvar men den förväntas inte ha någon saklig koppling till verkligheten. Den kan inte prövas, bara anammas i tro eller avfär- das.27 Mot denna bakgrund kan det vara nyttigt med några hållpunkter. Grepstad har förutom fjorton genrer inom sakprosan urskilt ett mindre antal övergripande och ahistoriska kategorier som han kallar teksttypar, och som jag här radar upp och numrerar: 1. Utgreiande og argumenterande tekstar er pamflettar, vit- skapsprosa, dialogar, brev, essayistikk og aforistisk kortprosa. 2. Forteljande og skildrande tekstar er biografiske framstillingar, topografiske skildringar og historiske framstillingar. 3. Pedagogiske tekstar er lærebøker, populærvitskap og religiøse forkynnings- og oppbyggingsskrifter. 4. Rettleiande tekstar er oppslagsbøker og juridiske tekstar.28

23 Grepstad 1997, s. 155, s. 508. 24 Op. cit., s. 153. 25 Jönsson 1942. 26 Linder 1978, s. 7. 27 Hillström 1998, s. 278. 28 Grepstad 1997, s. 509.

29 När vi nu går vidare är ett av målen att så småningom precisera i vilken eller vilka av dessa texttyp- och genrekategorier Väckar- klocka hör hemma. Strukturellt genomgår Väckarklocka i de två manuskripten och de två korrekturen förhållandevis stora förändringar. Textmassan är i huvudsak arrangerad på samma sätt i MSA som i den tryckta versionen, men i MSA består den av summa 8 kapitel, eventuellt 9, där den tryckta versionen har 13. Bara 4 kapitelrubriker förefaller vara relativt sett ursprungliga: Det första fotstegets moder, Patriarkatets triumf, Elden har överlevt natten och Molnfödelse. Det är en sekvens som motiverar den preliminära titeln Slutet och begynnelsen. Kapitel som Det andra fotstegets moder, När vi skulle börja göra historia, Ett nytt problem och Aviga och räta har kommit till genom att större textsjok har delats upp. Kapitelindelningen görs medelst ändringar i manuskripten, och också de definitiva kapitelrubrikerna kommer på plats i den fasen. Rubriken Väckar- klocka på första kapitlet har uppenbarligen kommit till på ett sent stadium och samma sak gäller kapitlets upptakt med dess motivering av titeln.29 Kapitlet Oxbölaren hette ursprungligen Det stora missförståndet. För att citera Jane Harrison, vars Themis (1912) uppenbarligen har inspirerat titeln, är syftet med invigningsriternas bull-roarer att ge pojkarna more power, they not only grow up, but grow up new.30 Den nya rubriken förbereds genom att ett avsnitt om oxbölaren sätts i ett föregående kapitel;31 rubriken fungerar sedan som en vasst ironisk kommentar till skildringen av de svenska kvinnornas villkor under 1800-talet och tidigt 1900-tal. I K1 markeras dessutom relativt omfattande strukturförändringar som sedan aldrig genomförs.

29 Wägner 1941, s. 5-6. Utgåvan på Proprius förlag (1990) har samma sidnumre- ring. 30 Harrison 1977, s. 65. 31 MSA, s. 53; MSB, s. 53; Wägner 1941, s. 96-97.

30 Också arbetet med struktureringen av materialet inom kapitlen fortsätter på manuskriptstadiet. Asterisker sätts in för att avgränsa och förtydliga, t.ex. i Janus och Jana där 3 av 4 asterisker i den tryckta versionen är insatta först i MSA och MSB: i Aviga och räta är motsvarande siffror 3 av 8. Långa stycken delas upp i flera kortare, en tendens som är synlig i praktiskt taget alla de 13 kapitlen men särskilt tydlig i Polväxling, Janus och Jana och Aviga och räta. Också långa meningar delas upp, med åtminstone något eller några exempel i varje kapitel. Iögonenfallande i Väckarklocka är att relativt många avsnitt är utskilda från resten av texten med hjälp av kursivering eller ibland versaler. Här och var är material också uppradat i form av listor. Antalet rader med kursiv/versaler ökar proportionellt sett mot slutet av texten: i sista tredjedelen, d.v.s. kap 11-13, utgör antalet rader med kursiv/versaler 61.5, medan siffrorna för första tredjedelen (kap. 1- 5) och andra tredjedelen (kap. 6-10) är 44 resp. 45.5. Närmare hälf- ten av samtliga dessa rader, 48%, har kursiverats först på manuskriptstadiet. I ett sent kapitel som Aviga och räta finns emellertid hela 80% av de kursiverade raderna på plats redan i manuskripten, där angivna med versaler. De kursiverade raderna omfattar material av flera olika slag, t.ex. citat32 och avgörande frå- gor,33 men den dominerande kategorin är konstateranden, påpekan- den och anvisningar: Det är en enorm uppgift att leta fram kvinnornas historia. Den är ett skiffer vars nyckel ligger i en förgången värld;34 Däremot stämmer det med urgammal kvinnlig uppfattning och metod att försiktighet, hushållning och vård är det rätta sättet att handskas med naturen. På den linjen ligger vägen till återupptäckt av vad som egentligen var människans uppgift på jorden bredvid den att sörja för sitt eget släktes framgång och försörjning.35

32 Wägner 1941, s. 38, s. 62, s. 142. 33 Op. cit., s. 23, s. 67, s. 147. 34 Op. cit., s. 33. 35 Op. cit., s. 336.

31 Nära besläktade är listorna, som också blir särskilt många i kapitlet Aviga och räta. En lista i ett tidigt kapitel, som förteckningen i Det första fotstegets moder över de sederegler som kvinnorna uppställde, var från början ett typografiskt sammanhängande stycke. För ovanlighetens skull är ny rad här bara markerad i MSB, medan sidan i MSA uppenbarligen har skrivits om för listuppställningens skull:

Den yngre fick lära sig av den äldre att aldrig ta det sista av någonting, att gå fram försiktigt, att söka vara vän med allt levande, [ ]36

I ett sent kapitel som Aviga och räta finns en lista som börjar:

I en värld där maskinmässig produktion och destruktion synes vara det enda viktiga, där arbetare och soldater tar ut sina krafter vid produktions- och destruktionsmaskinerna, [ ]37

Denna lista har sin definitiva form redan i manuskripten. Listor före- kommer inte i alla kapitel, men det är ingen överdrift att påstå att formen i Väckarklocka etableras efter hand. Ännu ett exempel ur Aviga och räta visar på detta och också på hur arbetet med utform- ningen fortsätter. I detta kapitel, bokens näst sista, finns den mycket långa lista som inleds med:

Kvinnorna har avskurits från sitt förflutna. De har börjat komma sitt förflutna på spåren. De har kringskurits i sina hem. De har möjligheter att slå ut gränserna och bana en väg ut i samhället. [ ]38

36 Op. cit., s. 56. 37 Op. cit., s. 317. 38 Op. cit., s. 318.

32 Här finns listan på manuskriptstadiet men i mindre tydlig form eftersom meningarna, som efter hand blir längre än de jag har citerat, ännu så länge är hopkopplade parvis. Den uppdelning vi möter i den tryckta versionen finns först som markeringar i manuskripten. Slutligen utgörs ju en stor del av det sista kapitlet, Molnfödelse, av en förteckning över förutsättningarna för hög levnadsstandard, d.v.s. livskvalitet. Upptakten till kapitlet, om molnfödelsen i de öster- rikiska alperna, är en smula annorlunda i MSA, och först i MSB möter vi en version som liknar den i den tryckta versionen. Men med undantag för att punkterna är numrerade i MSA, är förteckningen i huvudsak sig lik i båda manuskripten. För att sammanfatta används alltså både avsnitt med kursiv och listor mer och mer allteftersom arbetet på Väckarklocka fortskrider. Delvis hänger detta samman med textens övergripande struktur: när både moderåldern och patriarkatets triumf har överblickats blir det dags för en precisering av vad som måste göras, början till ett hand- lingsprogram. Men det faktum att nästan hälften av kursiveringarna och åtskilliga av listuppställningarna har kommit till först genom manuskriptändringar antyder att dessa former också visar sig vara mer och mer användbara. Stickprov i Elin Wägners essäer, artiklar och explicit politiska skrifter ger några få exempel på kursiveringar 1922- 1924;39 bruket att kursivera någon eller några väsentliga satser dyker sedan inte upp igen förrän under andra hälften av 1930-talet, inklusive i Kvinnornas kris (1938),40 men förblir relativt ovanligt.41 Det har en parallell i bruket av fet stil i nyckelsatser, mycket vanligt i en politisk skrift som Våra idéer i nuets belysning, skriven av Elin Wägner och utgiven av Radikala gruppen av Svenska kvinnors vänsterförbund 1939 men i en tidig politisk text av Elin Wägner som

39 Se t.ex. Kvinnopolitik ute och hemma, Tidevarvet 11.10 1924; Ögonblickets krav, i Mia Leche och Elin Wägner, Ett nytt försvar, Sv. Andelsförlaget, Stockholm 1924, s. 31-37. 40 Wägner 1999, s. 236-50. 41 Se. t.ex. Medan Madrid bombarderas, Tidevarvet 21.11 1936 (stycken med fet stil); Diktaturerna och vi, Fred och frihet, nov. 1938, årg. 12, nr. 5; Kretas hemlighet, Idun 5.6 1941.

33 Medan vi vänta. Reflexioner på Birgittadagen 1917, utgiven av Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, används varken kursiv eller fet stil på detta sätt. Den intressantaste föregångaren till Väckar- klocka i detta avseende är emellertid den 91-sidiga skriften Fred med jorden, publicerad 1940 och skriven av Elin Wägner och Elisabeth Tamm. I Fred med jorden finns både kursiverade satser och en motsvarighet till Väckarklockas listor i form av rader av exemp- lifieringar och illustrationer som i originalutgåvan markeras med ge- nomgående inryck (ett typografiskt bruk som tyvärr inte iakttas i Arkturus-utgåvan från 1985). Vad kan vi då dra för slutsatser beträffande texttyp och genre i Väckarklocka? Strukturförändringarna kan ses som ett led i arbetet på att ge en sammansatt text större klarhet och pregnans. Kursiveringarna och listorna, som alltså generellt sett blir flera, lyfter fram en argumenterande och utredande texttyp. Men den är uppenbarligen sammanflätad med en berättande och skildrande typ: många årtusendens västerländska historia, plus den svenska kvinnorörelsens något kortare, måste överblickas för att utredningen ska få en bas och argumenteringen kunna utvecklas. Med min läsning är Väckar- klocka framför allt en pamflett, enligt Grepstads definition ursprungligen eit politisk, moralsk eller religiøst nidskrift som gjennom skarp satire og polemikk vil avsløre og diskvalifisere motpartens sak og person,42 men givetvis med väsentliga förskjutningar bort från den personliga vinklingen. Texten har emellertid också starka inslag av historisk framställning. Jag kan inte acceptera Magdalena Hillströms kategorisering av texten som en bönepredikan: påståendet att Väckarklocka inte skulle ha någon saklig koppling till verkligheten håller inte, och att den skulle vara en text som inte [kan] prövas43 motsäger den också konsekvent, framför allt utifrån relationerna mellan narrator och narrat som jag strax ska granska närmare. Också kategoriseringen av Väckarklocka som essä44 tar jag alltså avstånd ifrån, detta fastän jag en gång i tiden har använt den själv, då med

42 Grepstad 1997, s. 181. 43 Hillström 1998, s. 278. 44 Linder 1978, s. 7.

34 argumentet att Väckarklocka skulle representera en djärv modifika- tion av genren.45 Men det är ju inte modifikationerna som är huvud- saken. I essän och pamfletten har, som Grepstad påpekar [s]penninga mellom form og innhald [ ] to vidt forskjellige tyngde- punkt. Pamfletten er sak, essayet er prosa.46 I Sverige blev debattboken på 1960- och 1970-talet den dominerande versionen av pamfletten, och kanhända är det fruktbart att se Väckarklocka som ett tidigt exempel på en debattbok, en undergenre där prägeln av pamflett kommer till synes ved viljen til kritikk og målet om endring.47 I pamfletten/debattboken Väckarklocka profilerar inte minst de kursiverade avsnitten och listorna alternativa diskurser framför allt om genus, fred och krig, och miljö. Hur förhåller sig då dessa förändringar till dem som gäller relationen narrator narrat, som vi nu ska titta närmare på? Dialogen fortsätter icke är en ofta citerad rad ur Väckar- klocka.48 Den syftar på befolkningsdebatten beskriven som en manlig monolog, samtidigt som den naturligtvis alluderar på Elin Wägners roman från 1932, Dialogen fortsätter. Raden är f.ö. ett tillägg i båda manuskripten; i K1 försvinner den på nytt eftersom ett stort textstycke som den avslutar är struket. Det som gör raden så pregnant är att Väckarklocka i så påfallande utsträckning är en text som utvecklar dialoger. Här utgör de många citaten ett iögonenfallande element. Väckarklocka innehåller enligt mitt överslag gott och väl 100 markerade eller mer eller mindre tydligt angivna citat. I genom- snitt blir det ett citat på var tredje sida, men i det citattätaste kapitlet, Aviga och räta, möter vi ett citat på varannan sida. Praktiskt taget alla citaten finns på plats redan i manuskripten; ett undantag är för- sta kapitlets motto från Harriet Löwenhjelm, som är inklistrat i båda. Citaten utgör en grundval för textens dialogicitet. De omfattar poesi, dramatik och prosa, är inte alltid på svenska utan någon gång på engelska eller tyska, och täcker den västerländska kulturen från för-

45 Forsås-Scott 1997, s. 85-86. 46 Grepstad 1997, s. 228. 47 Op. cit., s. 185. 48 Wägner 1941, s. 215.

35 antika gudamoderhymner till samtida svensk samhällsdebatt, med enstaka inslag också från österländsk kultur. Citaten har en rad funktioner, från uppbackning och illustration till pregnant sammanfattning, utblick och nya perspektiv, och i och med att de är så pass många och kommer från ett så brett urval källor blir dialogen som uppstår livak- tig och mångdimensionell. Som Judith Still och Michael Worton har påpekat ger citat inte bara en fingervisning om författarens beläsen- het: denna intertextualitet engagerar också läsaren och fortsätter de apropå Montaigne it is the reader who thereby founds [ ] the text of the Essays.49 Läsaren är inte identisk med narraten, men läsarengagemangets betydelse, som alltså också gäller för Väckar- klocka, kan vi spåra vidare till relationen narrator narrat, dvs. den som talar i texten och textens lyssnare till detta tal. I det här sammanhanget är det betydelsefullt att Väckarklocka också får sin prägel av ett förhållandevis stort antal frågor. Ibland besvaras de, men oftare blir de stående som tankeställare och utmaning:

Kan man tro på människorna? Kan man lita på de skapande krafterna? Kan man lita sig till sanningens makt att tära sig igenom?50

The essence of the question, påpekar Hans-Georg Gadamer, is to open possibilities and keep them open.51 Liksom när det gäller kursiveringar och listor är frågorna mest högfrekventa i den avslu- tande tredjedelen av texten, d.v.s. de tre sista kapitlen. De allra flesta finns på plats redan i det maskinskrivna MSA, men tillägget i manuskripten av en fråga plus svar som i slutet på följande stycke ger en inblick i effekten:

49 Still och Worton 1990, s. 11. 50 Wägner 1941, s. 190. 51 Gadamer 1989, s. 299.

36 Kvinnorna kunde inte lösa problemet så enkelt och klokt som t.ex. idrotts- männen gjort, vilka på en gång kunde vara lojala medborgare, fästmän och familjefäder och få en massa entusiasm, tid och pengar över till sin egen rörelse, vilken de till på köpet förmådde göra populär genom alla samhällslager. Varför? Vi hade att brottas med ett oändligt svårare problem.52

Här har båda manuskripten dessutom De hade att brottas med (min kurs.), först i MSB ändrat till Vi.53 Narraten engageras med andra ord allt mera. Att det i K1 också finns enstaka exempel på till- lagda frågor och svar som sedan dock aldrig har kommit in i den publicerade versionen ger en fingervisning om hur aktuell formen förblev under textens hela tillkomstprocess. Frågorna engagerar explicit narraten och oftast sker detta i former som reducerar den eventuella auktoritetshierarkin visavi narratorn. Detta hänger samman med pronomenbruket, och fråge- sekvensen som jag har citerat ovan, Kan man tro på människorna? o.s.v., kan tjäna som utgångspunkt här. Det indefinita man, som är mycket vanligt i Väckarklocka, drar in narraten i frågeställningen och jämställer narrator och narrat. Som jag har påpekat i ett annat sammanhang möter vi motsvarande pronomenbruk i Elin Wägners Tusen år i Småland.54 Det finns inga genomförda exempel på ändringar i pronomenbruket i manuskript och korrektur (en rad ändringar av vi till de i ett avsnitt om Haagresolutionen 1915 i K1 återfinns varken i K2 eller i den tryckta versionen), men i ännu högre grad än i Tusen år i Småland är pronomenbruket graderat med tanke på narraten. Den försiktiga framfarten i ett stycke som det följande från det inle- dande kapitlet, från det possessiva mina via det indefinita Ingen till vårt/våra i betydelsen kvinnornas (i Sverige/i västvärlden?), ett possessivt pronomen som också inbegriper narraten, är betecknande:

52 Wägner 1941, s. 164; min understr. 53 MSB, s. 89. 54 Forsås-Scott 2001, s. 85-86.

37 Under mina försök att få fram något resultat av långvariga förarbeten har händelsernas lågor slagit upp skyhöga omkring vårt land. Ingen har kunnat undgå ögonblick av yttersta medvetenhet om hur förintande ohygglig den monotona förstörelsen av liv och värden är. När bävan inför det alltför mäktiga griper en, är det som om uppsåtet med ens arbete runne en ur händerna. Mitt var att ge ett bidrag till kvinnornas självpröv- ning, en analys från min synpunkt av vårt läge, hopsummering av våra svårigheter och möjligheter, våra drömmar och planer för framtiden.55

Det är först relativt långt fram i texten som vi mera genomgående börjar betyda vi alla, mänskligheten. Men möjligheten att narraten är inbegripen finns där hela tiden. Bara i undantagsfall förekom- mer direkt tilltal i form av ni (Ni tycker att allt detta tal låter dåraktigt? Ni varken kan eller vill ge er ut på så vittutsvävande före- tag?),56 men andra person pluralis förekommer inte mer än sex gånger,57 och då med insprängda man och många omgivande vi och man. Ett avsnitt i MSB som återgår till ni, i slutet på det som i tryck utgör det första hela stycket på s. 269, har strukits ner och neutraliserats med pronomenet de ja, i K1 är ett de t.o.m. ersatt med ett vi. Tendensen till inbegripande och medverkan är markant. Väckarklockas framträdande dialogicitet fokuseras i de avsnitt som är utformade som replikväxlingar, och deras betydelse under- stryks av att flera av dem har fått sin typografiska form med replik och motreplik först på manuskriptstadiet. En dialog som den som tacklar skepsisen mot moderåldern58 har sin typografiska form från början. Men den som inleds med frågan Varför finns det ingen kvinnlig Beethoven? saknade ursprungligen både kursiveringen av inledningssatsen och den typografiska uppställningen;59 och på motsvarande sätt utgjorde dialogen om den självförsörjande kvinnans existensberättigande ett enda stycke i stället för de fem separata som

55 Wägner 1941, s. 6; mina kurs. 56 Op. cit., s. 268. 57 Ibid. 58 Op. cit., s. 84. 59 Op. cit., s. 67-68.

38 vi har i den tryckta versionen.60 I Aviga och räta finns det långa avsnitt som börjar

Kvinnorna har avskurits från sitt förflutna. De har börjat komma sitt förflutna på spåren. [ ]61 där som jag redan har påpekat satser och motsatser har skilts åt först genom ändringar på manuskriptstadiet. Resultatet blir en tydligt dialogisk form, i samklang med andra viktiga partier i texten, inklusive det samtal om livskvalitet som är centralt i det sista kapitlet.

Den feministiska dialogen Inspirerade av Bachtin har feministiska forskare läst dialogicitet på olika sätt. Patricia Yaeger har bl.a. lagt tonvikten vid dialogen som en strategi för att relativisera den dominerande diskursen.62 Det är inte svårt att hitta exempel i Väckarklocka: dialoger som den som tar sin utgångspunkt i frågan om varför det inte finns någon kvinnlig Beet- hoven63 och den som går till rätta med skepsisen mot moderåldern64 hör till typexemplen. Ett annat är samtalet i Molnfödelse, som relativiserar den dominerande diskursen genom att dekonstruera ett av den samtida socialdemokratins honnörsbegrepp, levnadsstandard. Andra feministiska forskare har följt det spår som jag har gjort till min huvudlinje i det här avsnittet och koncentrerat uppmärksam- heten på relationerna med narraterna.65 Anne Herrmann, som har gjort en jämförande studie av dialogicitet hos Virginia Woolf och Christa Wolf, visar t.ex. hur Wolf i en Selbstinterview om sin roman Nachdenken über Christa T. (1968) inom ramen för intervjuformen med dess frågor och svar använder pronomina i första person pluralis som vi alltså också ofta möter i Väckarklocka för att referera

60 Op. cit., s. 178-79. 61 Op. cit., s. 318. 62 Se Pearce 1994, s. 104-105. 63 Wägner 1941, s. 67-68. 64 Op. cit., s. 84. 65 Se Pearce 1994, s. 105-108, med vissa variationer i terminologi.

39 inte bara till narratorn och narraten utan också to the questioner and respondent of the interview, and to the participants in a socialist society.66 Det är inte någon överdrift att påstå att dialogavsnitten i Väckarklocka bäddar för en alternativitet av motsvarande propor- tioner. Den framskjutna dialogiciteten i Väckarklocka är desto väsent- ligare med tanke på den markanta narratorsauktoritet som är grund- valen för konstruktionen av alternativa diskurser. Strömmen av information, boktitlar, hänvisningar, och allusioner, uppbackad av kursiveringarna och listorna som vi redan har tittat på, bidrar till konstruktionen av en stark narratorsauktoritet. Desto viktigare blir alltså bryggorna över till narraten. Ett belysande exempel är de två stycken som avslutar kapitlet Utsikt från Parthenon,67 i MSA tillskrivna på maskin på det utrymme som återstår på genomslagskopian, och i MSB ett maskinskrivet original där de två sista styckena till skillnad från den föregående texten är skrivna med minsta radavstånd för att rymmas på sidan. Det första av dessa stycken68 är en kort och pedagogisk sammanfattning av kapitlet. Det andra slår en direkt brygga till narraten, men i former som är ytterligt dämpade och inte mer än en begä- ran om tillfälligt utrymme för de alternativa diskurserna:

En uppfattning man kommit fram till genom långvarig inre bearbetning av det material man kan ha haft tillgång till, kan man inte utan vidare pressa på någon. Man önskar det inte heller. Men om läsarna under den stund som ögat vandrar över de följande sidorna, provisoriskt ville er- känna ovanstående satser som möjliga, skulle de göra författaren en stor tjänst.69

66 Herrmann 1989, s. 77. 67 Wägner 1941, s. 48-49. 68 Ibid. 69 Op. cit., s. 49.

40 Detaljändringarna i manuskript och korrektur har gjort åtskilligt för narraten: här kommer illustrationer som ordet bröstarvinge och gudin- nan Hegemone,70 och här sätts ett antal förklaringar in. Ibland däm- pas argumenteringen och görs någon grad mindre kontroversiell, som i följande mening i upptakten till kapitlet Polväxling: Etnograferna [ ] har tidigare inte ens velat tillåta att de färgade folken haft något som kunde kallas en matriarkal ordning.71 Verbens pluralformer tas bort och förenklar därmed relationerna mellan narrator och narrat, men detta sker så sent som i K2. För jämförelsens skull kan nämnas att pluralformerna finns på plats i Fred med jorden. I sina romaner hade Elin Wägner däremot aldrig använt dem i direkt tal, och från och med Genomskådad (1937) har de försvunnit helt och hållet. Narratorsauktoriteten modifieras vidare av det faktum att narratorn som konstrueras här ger intryck av att inte ha några hämningar när det gäller att lämna ut sig själv. Ingen fantasi, allra minst min, kan skapa något så absolut väsensfrämmande för vår tillvaro som en värld där kvinnliga i stället för manliga synpunkter vore dominerande,72 läser vi i Utsikt från Parthenon. Tillagt i båda manuskripten är också det avsnitt i samma kapitel som handlar om en kvinnogrupp aktiv i Wien före 1938, och vars sista del lyder:

Liknande studiegrupper kan nu endast tänkas i demokratiska länder, men där är återigen svårigheten den att kvinnorna för mycket rädas att anses fanatiska och tokiga. Men jag anser att några får ta på sig uppgiften att vara fanatiska och tokiga, emedan de behövs för att bereda mar- ken för den eller för de skapande människor som ska kunna med oemot- ståndlig kraft kasta in visionen av mödraåldern i den ångestjagade tid av permanenta katastrofer som vi lever i.73

Fanatisk och tokig, alltså men samtidigt är detta en narrator som drar tydliga gränser, särskilt i förhållande till allt som kan verka självmed- lidande. Detta är säkert förklaringen till att en mening i bokens allra

70 Op. cit., s. 58. 71 Op. cit., s. 78; understr. ord tillagda i MSB, s. 44. 72 Op. cit., s. 31; understr. ord tillagda i MSB, s. 18. 73 Op. cit., s. 43.

41 sista avsnitt, Man avlider många gånger medan man skriver en bok och lever upp igen,74 sedan har försvunnit. I vår granskning av änd- ringarna i manuskript och korrektur till Väckarklocka inom ramen för genrefrågan resp. relationerna mellan narrator och narrat har vi alltså kommit fram till att högfrekventa strukturförändringar som kursiveringar och listuppställningar kan ses som bidrag till auktoriseringen av alternativa diskurser, medan ändringarna som går ut på att bredda dialogiciteten mellan narrator och narrat däremot på sitt sätt strävar i motsatt riktning och bidrar till att göra de alternativa diskurserna mera plausibla och mera tillgängliga. De alternativa diskurser som konstrueras får ytterligare tyngd och profil, samtidigt som narratorn arbetar med att detronisera sig och krympa avståndet till en allt mer engagerad narrat. Citaten har som vi har sett en dubbel funktion här; och den i manuskripten förtydligade lista som bygger på satser och motsatser,75 kan ses som ett exempel på föreningen av dessa båda tenden- ser. Väckarklockas röst i berättelsen blir med andra ord ett belysande exempel, på sakprosans område, på den problematik beträffande narrative voice i fiktionsprosa som Susan S. Lanser har lyft fram: even novelists who challenge this authority [as modern Western cultures have constructed it] are constrained to adopt the authorizing conventions of narrative voice in order, paradoxically, to mount an authoritative critique of the authority that the text therefore also perpetuates.76 Också alternativa diskurser ja, alternativa diskurser i synnerhet behöver formuleras med auktoritet, visar oss ändring- arna i manuskripten och korrekturen och samtidigt sätts hela begreppet auktoritet i gungning, inte minst med hjälp av förskjutningarna i relationerna mellan narrator och narrat. Väckarklocka kan, med en formulering lånad från Lanser, ses som ett typexempel på en text som är authoritatively antiauthoritarian.77

74 MSA, s. 202, där meningen inleder det som i den tryckta versionen är andra stycket efter asterisken s. 332. 75 Wägner 1941, s. 318-21; se ovan s. 10-11. 76 Lanser 1992, s. 7. 77 Ibid.

42 Rösten i berättelsen i Väckarklocka är en produkt av en extrem världspolitisk situation, där det allt mer omfattande kriget om och om igen illustrerade konsekvenserna av de dominerande diskurserna och deras maktstrukturer och poängterade vikten av att öppna för alternativ. Det finns en tanke som kan driva upp en om morgnarna, heter det i inledningskapitlet Väckarklocka, och det är denna: Tiden är knapp och när som helst kan kontakten bli avbruten.78 Detalj- ändringar i manuskript och korrektur kan uppfattas som en direkt respons på det växande världskriget, t.ex. dämpningen av sista delen av en formulering om Japan som ganska nyligen övergivit sin fina gamla kultur för ett högst civiliserat patriarkalt barbari79 till för en högst patriarkal civilisation80 (tremaktsavtalet mellan Tyskland, Ita- lien och Japan hade slutits 27 sept. 1940, men det japanska anfallet mot Pearl Harbor inträffade först i december 1941, någon månad efter det att Väckarklocka hade kommit ut). Intressant är också att en formulering om Churchill, parallellställd med en stor medicinsk auktoritet, i MSB hänvisade till hans absoluta vanmakt,81 sedan struket och ändrat till det mera neutrala hans osäkerhet.82 Rösten i berättelsen måste emellertid inte bara förhålla sig till det förvärrade krigsläget: det finns också ändringar som går ut på att undvika att antagonisera de svenska kvinnorna. I kapitlet När vi skulle börja göra historia finns t.ex. i MSB ett sedan struket stycke som ironiserar över de kvinnor som förlöjligade kvinnosaken men sedan inte drog sig för att söka hjälp från en tidning som Tidevarvet då en kvinnoopinion behövdes till exempel vid en utnämningsfråga eller då det gällde kvinnors inplacering i den manliga löneskalan.83 Ett struket avsnitt i Aviga och räta, också i MSB, om de kvinnor som gör hemmet till en skyddad fristad för sina äkta män, drar för det handbroderade draperiet mot yttervärlden om kvällen och [ställer] fram tofflorna,84

78 Wägner 1941, s. 6. 79 MSA, s. 67; MSB, s. 67. 80 Wägner 1941, s. 122. 81 MSB, s. 163. 82 Wägner 1941, s. 274. 83 MSB, s. 91. 84 MSB, s. 160.

43 kunde uppfattas som insinuant. Ett tillägg, gjort först i MSB, är de väsentliga raderna om möjligheterna till insatser som de svenska kvinnorna har i och med att de fortfarande lever i ett fritt land.85 Väckarklocka blev till slut titeln på boken men vad är det som rösten i berättelsen väcker oss till? Väckarklocka har kritiserats för sin brist på konkret program. Men som Kerstin Ekman har formule- rat det i en diskussion om beredskapen som sinnestillstånd är i Väck- arklocka detta sinnestillstånd i en mörk tid framför allt viljan att se möjligheter.86 Eller för att citera ur en diskussion om Väckarklocka i Husmodersförbundets medlemsblad 1942: Tänk själv, säger denna bok.87 Det är ett program som går hand i hand med den öppenhet som präglade undervisningen vid Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad. Lena Eskilsson framhåller att kvinnorna i Fogelstadsgruppen sällan ger klara besked och citerar sedan Honorine Hermelin om samhällsarbetet: Att arbeta för ett bättre samhälle kan liknas vid att ute på havet kasta sig i en våg så väldig, att den skulle dränka den som försökte simmande ta sig i land, om inte en vänlig delfin kom till hjälp och tog den drunknande på sin rygg.88 En kursdeltagare på Fogelstad, Blenda Dahlberg, har påpekat att öppenheten hängde samman med respekten för deltagarnas egenart, men också med betonandet av de historiska sammanhangen: Det gällde inte att förklara hur människor kan eller vill omfatta den ena eller den andra läran. Det gällde att fatta ett faktiskt sammanhang.89

I Väckarklocka finns en skildring av hur en arkeolog i Delfi rekon- struerar en metop, en hög relief, genom att trycka in spridda kropps- delar av en man och en kvinna i våt cement, och sedan frågar en av

85 Wägner 1941, s. 289-90. 86 Ekman 1994. 87 Edén 1942, s. 7. 88 Eskilsson 1991, s. 201. 89 Cit. i Hermelin 1956, s. 117.

44 åskådarna om inte mannen har fått armar och ben på rätt plats igen.90 Väckarklocka dekonstruerar de dominerande diskurserna om västerländsk historia och kultur och drar sedan igång en rekon- struktion, ett projekt där relationerna mellan kvinna och man liksom på metopen är centrala, och där frågorna oavlåtligt ställs: Hur blir nu detta? Vad innebär det? Kan det göras annorlunda? Det är alltså inte nog med att Väckarklocka som jag har försökt visa i stor utsträck- ning är en text som vi läsare, för att återanknyta till Still och Worton, grundar själva (se ovan s. 36). Det som denna medskapa(n)de text konfronterar oss med är alla frågorna om vad för slags rekonstruk- tion vi vill ha i dekonstruktionens kölvatten. Det är stora och uppfordrande frågor, precis lika aktuella nu som när Väckarklocka kom ut.

Helena Forsås Scott är Senior Lecturer in Swedish vid University College London. Hon har bl.a. publicerat Swedish Womens Writing 1850-1995 (1997) samt redigerat Textual Liberation: European Feminist Writing in the Twentieth Century (1991) och Elin Wägner, Vad tänker du, mänsklighet? Texter om feminism, fred och miljö (1999). Hon arbetar nu på en bok om Wägner i internationella kon- texter. Tillsammans med Mary Hilson redigerar hon nu också The Encyclopedia of Contemporary Scandinavian Culture (Routledge).

45 Käll- och litteraturförteckning Otryckt material Bergs hembygdsförening, Berg, Småland: manuskript till Elin Wägner, Väckarklocka [MSA] Bonniers arkiv, Stockholm: manuskript till Elin Wägner, Väckarklocka [MSB] korrespondens mellan Tor Bonnier och Elin Wägner Göteborgs universitetsbibliotek, Kvinnohistoriska samlingarna: Elin Wägners samling, A48a S:t Sigfrids folkhögskola, Växjö: två inbundna korrektur till Elin Wägner, Väckarklocka [K1, K2]

Tryckt material Abenius, Margit, 1950, Drabbad av renhet. En bok om Karin Boyes liv och diktning, Bonniers, Stockholm Ahlenius, Holger, 1953, Inledning till Väckarklocka, i Elin Wägner, Valda skrifter, Bonniers, Stockholm, s. 7-45 Edén, Marja, 1942, Kvinnoröster om Väckarklocka, Husmoders- förbundets medlemsblad, årg. 17, häfte 2, s. 7 Ekman, Kerstin, 1994, Jag finns där du kan spåra mänsklighet, Expressen, 14 jan. Eskilsson, Lena, 1991, Drömmen om kamratsamhället. Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad 1925-35, Carlssons, Stockholm Fogelklou, Emilia och Wägner, Elin, 1988, Kära Ili, käraste Elin. Emilia Fogelklou och Elin Wägner växlar brev åren 1924-1949, red. Gunnel Vallquist, Bokförlaget Åsak, Delsbo Forsås-Scott, Helena, 1997, Swedish Womens Writing 1850-1995, Athlone Press, London och Atlantic Highlands, NJ

46 Forsås-Scott, Helena, 2001, Narratologi i kontext. Elin Wägners Tusen år i Småland, berättandet och civilisationskritiken, Tidskrift för litteraturvetenskap, nr. 1, 70-94 Gadamer, Hans-Georg, Truth and Method [1960], övers. rev. av Joel Weinsheimer och Donald G. Marshall, Sheed & Ward, London Grepstad, Ottar, 1997, Det litterære skattkammer. Sakprosaens teori og retorikk, Det Norske Samlaget, Oslo Harrison, Jane Ellen, 1977, Themis: A Study of the Social Origins of Greek Religion [1912], Merlin Press, London Harvey, David, 1990, The Condition of Postmodernity: An Enquiry into the Origins of Cultural Change, Blackwell, Cambridge, MA och Oxford Heddelin, Bertil, Ekstrand, Bertil och Frantzén, Lennart, 1984, Segerstedt i GHT, Beta grafiska förlag, Lund Hermelin, Carin, 1956, Varför kom du till Fogelstad?, i Elsa Björkman- Goldschmidt, red., Fogelstad. Berättelsen om en skola, P.A. Norstedt & Söner, Stockholm, s. 112-22 Herrmann, Anne, 1989, The Dialogic and Difference: An/Other Woman in Virginia Woolf and Christa Wolf Columbia University Press, New York Hillström, Magdalena, 1998, Elin Wägner och det omöjligas konst, i An- nika Alzén och Johan Hedrén, red., Kulturarvets natur, Brutus Östlings bokförlag Symposion, Eslöv, s. 261-84 Hirdman, Yvonne, 1996, Kvinnorna i välfärdsstaten. Sverige 1930-1990, i Kvinnohistoria. Om kvinnors villkor från antiken till våra dagar, Utbildningsradion, Stockholm, 203-18 Isaksson, Ulla och Linder, Erik Hjalmar, 1980, Elin Wägner 1922-1949: Dotter av Moder Jord, Bonniers, Stockholm Jönsson, Gabriel, 1942, recension av Elin Wägner, Väckarklocka, Sydsven- ska Dagbladet Snällposten, 28 jan. Kellgren, Ragna, 1973, Klasslöst. Tre veckor i nutid och forntid vid Fogelstad Kvinnliga Medborgarskola, Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad, Julita

47 Lamberth, Pia, 1991, Som ensamma fyrar i natten? En främst kvantitativ undersökning av kvinnliga svenskspråkiga författares aktivitet 1900-1949, Tidskrift för litteraturvetenskap, vol. 20, nr. 3, s. 31-42 Lanser, Susan Sniader, 1992, Fictions of Authority: Women Writers and Narrative Voice, Cornell University Press, Ithaca och London Linder, Erik Hjalmar, 1978, Om Väckarklocka, inledning till Elin Wägner, Väckarklocka, Bonniers, Stockholm (Delfinserien), s. 7-11 Lindholm, Margareta, 1990, Talet om det kvinnliga. Studier i feministiskt tänkande i Sverige under 1930-talet, Sociologiska institutionen, Göteborgs universitet Nikolajeva, Maria, 1998, Barnbokens byggklossar, Studentlitteratur, Lund Pearce, Lynne, 1994, Reading Dialogics, Edward Arnold, London, New York, Melbourne, Auckland Still, Judith och Worton, Michael, 1990, Introduction, i Michael Worton och Judith Still, red., Intertextuality: Theories and Practices, Manchester University Press, Manchester och New York, s. 1-44 Tamm, Elisabeth och Wägner, Elin, 1940, Fred med jorden, Bonniers, Stock- holm; ny utgåva 1985, Arkturus, Knivsta Tidevarvet, 1923, Tidevarvet, 24 nov., årg. 1, nr. 1, s. 1 Widerberg, Karin, 1980, Kvinnor, klasser och lagar 1750-1980, Liber för- lag, Stockholm Wägner, Elin, 1917, Medan vi vänta. Reflexioner på Birgittadagen 1917, Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, Stockholm Wägner, Elin, 1932, Dialogen fortsätter, Bonniers, Stockholm Wägner, Elin, 1939a, Våra idéer i nuets belysning. Radikala gruppen av Svenska kvinnors vänsterförbund, Stockholm Wägner, Elin, 1939b, Tusen år i Småland, Wahlström & Widstrand, Stock- holm Wägner, Elin, 1941, Väckarklocka, Bonniers, Stockholm; ny utgåva 1990, Proprius förlag, Stockholm Wägner, Elin, 1999, Vad tänker du, mänsklighet? Texter om feminism, fred och miljö, red. Helena Forsås-Scott, Norstedts, Stockholm

48 Elisabeth Tamm på Fogelstad en radikal själ med konservativa inslag

Hjördis Levin

Elisabeth Tamms motioner och yttranden i riksdagen kan, även om de delas upp i jordfrågan, kvinnofrågan och fredsfrågan, sammantagna rubriceras Kvinnorna skall göra det. Om kvinnorna får möjlighe- ter och håller samman skall de skapa den fred på jorden och med jorden som männen inte har lyckats åstadkomma. Såväl kvinno- frågans som jordfrågans lösning är på så sätt fredens förutsättningar. Utan rättvisa mellan könen och utan ett rättvist ägande, av framför allt jorden, skall krigen, könskrigen såväl som krigen mellan klasser och nationer, fortsätta. Elisabeth Tamm var liberal i den meningen att hon hade en individualistisk människosyn. Även i sin kvinnosyn utgick hon från principen att samhällets väl eller ve vilar på individerna. För att individen skall kunna göra sitt bästa för samhället måste individen vara själv- ständig och självständigheten måste finnas på alla områden. För att kvinnor och män skall kunna samarbeta med varandra, måste båda könen vara självständiga individer. Annars blir det ett herre- och tjänareförhållande. Kvinnofrågan var därför en samhällsfråga. Alla krafter måste samverka till att kvinnorna skall bli lika självständiga som männen redan är. Det måste ligga i alla medborgares intresse att både kvinnor och män kan göra bästa möjliga insats i samhällslivet.

49 Redan i riksdagsarbetet uttryckte Elisabeth Tamm sin uppfattning om kvinnans förhållande till jorden eller kvinnofrågans samband med jordfrågan. I skrifterna Det nya jordbruket och starkare i Fred med jorden finns hennes syn på dessa frågor dokumenterad. Hennes övriga artiklar och yttranden i jordfrågan är variationer på samma grundtema. Fred var för Elisabeth Tamm detsamma som fred med allting. För att få fred på jorden måste människorna ha fred med jorden och detta förutsätter en rätt uppfattning om jordäganderättens natur. Utan tvekan var Elisabeth Tamm i stort en radikal herrgårds- fröken, men inte på alla områden. Det fanns konservativa drag i hennes levnadssätt och åsikter. Människor i hennes omgivning hävdade att hon inte levde som hon lärde. Det finns flera förklaringar till detta. Min avsikt här är inte att presentera någon utförligare analys av Elisabeth Tamms människosyn och politiska uppfattning för vilken jag hänvisar till min nyligen utgivna bok om henne. Här skall några exempel på hennes radikalism och konservatism i jordfrågan och kvinnofrågan bely- sas.

Rätten till jorden Huvudtanken i Elisabeth Tamms jordprogram är att jorden i egentlig mening icke låter sig ägas. Jorden är allas och därmed ingens. Ovan- för dörren till sitt arbetsrum lät hon skriva följande ord ur J.O. Wallins Dödens ängel: Ej ovan jord är den borg belägen Som Eder skyddar I vandringsmän. En egen egendom I ej ägen Fast öppet fastebrev lytt på den. 1 Ändå förespråkade hon privat ägande. Dessa två åsikter kunde hon förena på grund av att hon såg jordägaren som en förvaltare och det privata ägandet som den bästa formen av förvaltarskap. Ingen annan ägandeform ger den självständighet som krävs för att jordbrukets möjligheter skall kunna tillvaratagas på bästa sätt. Men ägandet krä-

1 Svenska Dagbladet 1921:11:06:5: Medaljongen, Vall, Gunnar, I samband med Elisabeth Tamms Jordafärd, Fogelstadförbundet 1958:4:1-2.

50 ver brukande. Ingen skall äga mer jord än hon eller han själv kan bruka. Denna princip övergav aldrig Elisabeth Tamm, även om hon vid flera tillfällen kände sig tvingad att arrendera ut jord. Hon levde således inte i enlighet med sina principer. Hon ägde mer jord än hon kunde bruka och det hade hon i princip inte rätt till. Inget jordbruk borde vara större än att dess ägare kunde driva det ekonomiskt, d.v.s. bärkraftigt. Den jord som blev över, när lämpliga avstyckningar hade gjorts, kunde säljas som egnahem till individer som inget kapitel ägde. Därigenom skulle jordspekulation förhindras. Elisabeth Tamm hävdade, att det var i synen på jordäganderättens natur som hennes jordprogram skilde sig från de politiska partiernas, inklusive liberalers och frisinnades. Hon såg godset eller bondgården som ett organiskt helt. I de fall då jordens storlek kräver att arbetare anställs, skall ägare och arbetare stå i relation till varandra som brukare till brukare. Samhället skall ha rätt att bevaka hur jordbruken sköts, men staten skall inte överta all jord för att sedan upplåta den. Ett sådant socialistiskt system skulle bli alltför dyrt för staten och omöj- ligt att kontrollera. Däremot borde samhället lagstifta om sin rätt att bevaka ägaren. Arrendesystem gillade hon inte. En arrendator har inte intresse av att lägga ner långsiktigt arbete på jord, som han inte vet om han får behålla. Därför propagerade hon för det hon kallade tryggad besitt- ningsrätt. En sådan rätt hade både äganderättens och arrenderättens fördelar, men icke dess nackdelar.

jordägaren använder sitt kapitel för att, som en samhällets ställföreträ- dare, hjälpa till att skapa mindre och medelstora jordbruk på grunder, som äro för jorden betryggande. 2

I riksdagen uttalade sig Elisabeth emot statligt stöd till jordbruket. I Det nya jordbruket hävdade hon, att det var skadligt för företagsamhe- ten om staten övertog jorden för att sedan upplåta den. Staten skulle endast ha rätt att bevaka jordbrukarna. I Fred med jorden

2 Tamm, Elisabeth, Det nya jordbruket. Stockholm 1925 s 31-32.

51 propagerade hon för statens medverkan enligt hennes egen prinicp för jordfördelning. Hon hävdade att den s.k. åborätten borde praktiseras i långt större utsträckning än som skedde.3 Åbolagen stiftades 1926 och stadgade att redan befintlig kronojord kunde upplåtas enligt åborätten. Denna rätt att bruka jorden var ärftlig. Om åbon överlät brukanderätten på någon av sina barn, kunde han ta betalt för boningshus och andra byggnader som han hade uppfört på åborättsjorden, men inte för själva jorden som alltjämt skulle tillhöra staten. Elisabeth Tamm presenterade ett förslag som föreslog att Enskilda ägare borde få rätt erbjuda sin jord till staten att upplåtas under åborätt. Hon presenterade också ett förslag till hur finansie- ringen skulle ordnas, för att den inte skulle bereda staten stora kost- nader.4 Elisabeth Tamm gick själv i spetsen för förverkligandet av sina idéer. I januari 1934 skänkte hon hundra tunnland åker och hage till Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund och Svenska Kvinnors Vänsterförbund för att av dem överlåtas till staten, som förband sig att upplåta denna jord under åborätt åt därtill lämpliga, arbetslösa personer, i för jordbruksändamål och försörjning lämpliga storlekar, om förslagsvis c:a 20 tunnland. Vid en intervju för tidningen Morgonbris sade Elisabeth Tamm:

Det är riktigt och naturligt att vänstern ska samarbeta - det måste den, om det skall bli möjligt att bevaka demokratin Såvitt jag förstår - måste en demokratisk lösning av jordfrågan ingå i en genomförd demokrati. Och då måste spekulation med jord förhindras. Och enligt mitt förme- nande sker detta bäst genom åborätt. D.v.s. ärftlig besittningsrätt mot årlig avgäld på obegränsad tid. Innehavaren äger hus, inventarier, för- bättringar, men kan ej skuldsätta jorden, vilken tillhör samhället.

Hon hävdade att de flesta gårdar på över, låt oss säga 200 tunnlands storlek med fördel skulle kunna avstå ett eller flera småbruk på c:a 15- 10 tunnland. I Skåne t.ex. behöver man ju bara 5 tunnland för att få

3 Tamm, Elisabeth/Wägner Elin, Fred med jorden. Stockholm 1940 s 78, Tamm, Elisabeth, 1925 s 31-32. 4 Tamm/Wägner 1940 s 82

52 sitt uppehälle. Hon betonade att denna typ av avstyckning var mycket betydelsefull för folkförsörjningen. Hon avslutade intervjun med orden: Och till vad jag sagt förut vill jag endast upprepa att jorden bör vara statens, den bör vara allas.5 Elisabeth Tamms försök med åbobruk slog inte väl ut. Hon hade problem med myndigheterna och med åborna.6 Hon mötte inget större gensvar hos socialdemokraterna.7 Ibland var även kvinnorna i den inre kretsen trötta på hennes kamp för åborätten. Elisabeth höll fast vid åsikten om dess förträfflighet så länge hon levde och sörjde djupt över att hon inte fick några efterföljare. I november 1948 föreslog Elisabeth Tamm en resolution på SKV:s årsmöte. I första punkten stod det: Hur än ett land ordnar besittnings- rätten till jorden och dess naturtillgångar, allt med hänsyn till förhål- landena i varje land, får denna rätt ej medgiva rätt till spekulation. 8 Det var således inte avgörande för Elisabeth Tamm vilket ekonomiskt system som rådde i ett land. Sina ägandeförhållanden kunde varje land ordna efter eget behag socialism eller kapitalism spelade ingen roll men spekulation i jord fick icke tillåtas. Åbolagen avskaffades på 1960-talet. Ulla Isaksson och Erik Hjalmar Linder har skildrat Elin Wägners utveckling från amason till dotter av moder jord. Det intresse och den känsla för jord, djur och natur som hade grundlagts i Elins barndom blommade upp under hennes vistelse på Fogelstad, där hon följde Elisabeth på dennas rundvandringar på åkrar och ängar, i stall och

5 Flood, Hulda, De stora gårdarna avstå till gagn för folkförsörjningen. Morgon- bris 1935:1:13ff. 6 Brev från Elisabeth Tamm till Kerstin Hesselgren 23/2, 20/3, 27/4 1934, 6/3, 23/ 3, 15/4 1935, 30/4 1939, 1/6, 16/1, 18/4, 22/4, 30/5 1944, samt ett odaterat brev, Nilsson, Ada, Barrikaden valde oss. 25 år ur en kämpande förenings historia. Stockholm 1940 s 162ff, Hamrin-Thorell, Ruth & Gärde Widemar, Ingrid & Myrdal, Alva & Bergman, Malin, Boken om Kerstin Hesselgren. Stockholm 1968 s 146f. 7 Tidevarvet 1932: 36:1: Två samhällsfrågor som kräva radikal behandling. Jordpolitik. 8 Vi kvinnor 1949:1:11: KDV och jordfrågan. Se även Vi kvinnor 1949:2:7: Vänsterförbundet på Fogelstad och Vi kvinnor 1968:3-4:10: Om åborätten.

53 ladugård.9 Elin kom också, liksom hela fogelstadkretsen att omfatta Elisabeth Tamms jordpolitik. Denna blev en huvudpunkt i FKR:s och senare SKV:s program.10 Så småningom vände Elin Wägner sin håg åt annat håll. Elisabeth Tamms jordprogram blev otillräckligt. Under resor i Europa hämtade Elin inspiration i en matriarkalisk filosofi. Jorden skall brukas av kvinnohänder och med kärlek och varsamhet, ty den är ett levande väsen. Kvinnorna skulle återbördas till jorden.11 Dessa idéer genomsyrar Fred med jorden. Elisabeth Tamm står som medförfattare till Fred med jorden, men var hon överens med Elins nyförvärvade idéer? En genomgång att alla de artiklar som Elisabeth skrev i Tidevarvet har inte visat, att hon hade några matriarkaliska idéer om jordbruk före 1940. Hennes röda tråd är genomgående idén om jordäganderättens natur. Ihärdigt återkom hon med denna idé och med sitt åborättsförslag. Under hela 1920- och 1930-talet behandlade Elisabeth Tamm jordfrågan som en socioekonomisk fråga, som en fråga om fördelning och försörjning, men inte som en speciell kvinnofråga. Jag kan inte se, att hon fäste något avseende vid vem som brukade jorden, man eller kvinna. Det viktiga var att den brukades.12 Det fanns emellertid en punkt i Elisabeth Tamms ideologi, där Elin Wägners nya idéer kunde få ett fäste. Det var i fråga om djurens och ladugårdens skötsel. Elisabeth framhöll gång på gång, att män var då- liga på att sköta kor. De hade inget tålamod med djuren. De var hårda och grymma mot dem och de förstod inte att hålla snyggt i ladugår- den. Allt detta berodde på, att män inte passade för ladugårdsskötsel.

9 Isaksson, Ulla / Linder, Erik Hjalmar, Dotter av moder jord 1922-1949. Stock- holm 1980 s 37, 182f. 10 Isaksson/Linder 1980 s 62f, Nilsson 1940 s 88. 11 Isaksson/Linder 1980 s 185-192. Se även Gate, Flory, Fred med jorden, Fogelstadförbundet 1962:3-4:1-4 och Gate, Flory, Fred med jorden. En bakgrundsskizz. Fogelstadförbundet 1925-1975 Glimtar från ett halvt århundrade. Redigerad av Magda Bergström, Margareta Larsson, Märta Sandquist, Mimi Holmberg-Torby, Katrineholm 1976. 12 Broschyren Det nya jordbruket av Elisabeth Tamm, utgiven 1925, består av en serie artiklar publicerade i Tidevarvet nr 28-29, 31-37 1924.

54 Skälet till att statarhustrurna inte ville mjölka korna var, menade Elisabeth Tamm, att den sysslan hade slitits loss från ladugårdsarbetet vilket i övrigt hade lagts över på mannen/stataren. Elisabeth hävdade därför åter och åter att ladugårdsskötsel skulle vara ett kvinnoyrke. Hon propagerade för kvinnors tillgång till sådan utbildning på lant- hushållsskolorna, för lättare skottkärror och andra redskap för att vederlägga argumentet att kvinnor inte orkade med ladugårdsskötseln på grund av sina svagare kroppskrafter. Hon var övertygad om att ladugårdsskötseln skulle höjas kvalitativt om det blev ett kvinnoyrke. Det borde vara fullt möjligt, menade Elisabeth Tamm, att gå omkring i sidenklänning i ladugården. Så fint skulle och borde det kunna vara där. Den tanken praktiserades åtminstone en gång. När medborgarskolan år 1954 hade besök av KDV:s (Kvinnornas demokratiska världsförbund) ordförande madame Eugenie Cotton och en delegation asiatiska kvinnor, hade Elisabeth Tamm kommit ner i ladu- gården med tanterna från Kina. Säkerligen var en hel del av dem klädda i siden. Hon var så noga med lagårn, det fick inte vara ett spin- delnät nånstans. Så kom hon ju infarandes med den där samlingen har Elsa Bondesson, dåvarande ladugårdsförman, berättat.13 Elisabeth Tamm satte även idén om kvinnliga ladugårdsskötare i verket och anställde sådana på Fogelstad. Hon hade flera kvinnliga förmän och hon tog emot kvinnliga elever som fick utbildning och praktik. När det var dags för henne att dra sig tillbaka, lät hon en kvinna Maren Holebakk arrendera först ladugården och sedan hela lantbruket på Fogelstad.14 Varifrån hämtade Elisabeth Tamm inspiration och idéer till sitt jordprogram? Dess släktskap med amerikanen Henry Georges läror har påpekats.15 Det vore dock fel att kalla Elisabeth Tamm georgist. Henry Georges grundidé var, att alla skatter skulle ersättas med jordräntan

13 Tamm, Elisabeth, Ladugårdsskötsel - ett yrke för kvinnor, Tidevarvet 1926:36:1, Hon vill inte mjölka, Tidevarvet 1928:35:2, Kvinnliga ladugårdsskö- tare, Tidevarvet 1934:43:1, Hamrin -Thorell m.fl. 1968 s 113, intervju med Elsa Bondesson. 14 Flood 1935, intervju med Elsa Bondesson. 15 Isaksson / Linder 1980 s 63.

55 som enda skatt.16 Den skulle ge staten, i stället för som på Georges tid, godsägarna, så stora inkomster att en växande befolkning skulle få nog och mer än nog av materiell och andlig föda. George skapade sin jordräntelära för att motarbeta Robert Malthus lära om befolkning- ens tendens att växa snabbare än näringsmedlen och David Ricardos lära om lönernas tendens att sjunka till existensminimum. När befolk- ningen ökade, menade Ricardo, måste sämre jordar tas i bruk och detta fördyrade produktionen av livsmedel så att något överskott ej kunde skapas. Henry George hatade den klassiska nationalekonomin för att den, enligt hans mening, gick ut på att ljuga om det väsentliga; fördelningen av nationens välstånd. Vad gällde privat ägande och rättvis fördelning av nationens väl- stånd hade Elisabeth Tamms idéer en viss likhet med Henry Georges, men hon kopplade inte samman jordägandet med skattefrågan och talade aldrig om att jordränta skulle ersätta alla andra skatter. Hon gillade inte heller den typ av socialt bidragssystem som georgismen oundvikligen får som konsekvens. Snarare än på georgismen grundade hon sitt jordprogram dels på gamla svenska seder och bruk hon hänvisade exempelvis till landskapslagarnas bestämmelser om ägande och hävdade att äganderätten alltid hade varit begränsad dels på en religiös, kanske kalvinistiskt färgad, förvaltartanke, dels de franska fysiokraternas idé att allt välstånd har sin grund i jorden och dess rätta brukande.17 Enligt Elisabeth Tamms ideologi fanns det endast två naturliga sätt att inneha jord: privat ägande och ärftlig besittningsrätt. Förgäves letar vi i hennes lära efter en tredje typ av jordinnehav; kollektivt ägande. Hon nämnde aldrig att ett stort gods skulle kunna ägas kollektivt. Detta

16 En lättförståelig översikt av Henry Georges idéer med vilka han polemiserar mot Robert Malthus, nymalthusianerna och den i hans samtid populära idén om kampen för tillvaron, finns i Åkerberg, A.F. Är fattigdomen i våra dagar en följd av överbefolkning? Ur dagens krönika, Stockholm 1984. 17 Tamm, Elisabeth 1925 s 12ff. Se även Vi kvinnor 1949:1:11:KDV och jord- frågan.

56 påpekades av nationalekonomen Karl Petander, rektor vid Jakobs- bergs folkhögskola.18 Elisabeth Tamm trodde inte på samägandet, fastän hon ständigt och jämt uttryckte sin övertygelse om samverkan- det. Detta är ett av flera belägg för att hon aldrig var socialist eller kommunist. Men hon var inte heller liberal kapitalist i den meningen, att hon ansåg det tillåtet att handskas med jorden som med vilken som helst annan vara. Trots att hon såg socialdemokraterna som enda möjliga samarbetspartner hade Elisabeth Tamm inget större för- troende för socialdemokratin, vilken hon ansåg vara innerst kvin- nofientlig.19 Broschyren Fred med jorden hade lika litet som Elin Wägners bok Väckarklocka någon genomslagskraft. Industrisamhället befann sig i ett läge, då det var lönlöst att tala till människor om varsamhet med jorden och vård av miljön. Vem ville lyssna på vad två äldre feminister hade att säga i en tid, när alla möjligheter att ta för sig av njutningar, lyx och vällevnad höll på att öppnas? Andra världskriget hade skapat förutsättningarna för att massan av folket äntligen skulle få bemäk- tiga sig allt det goda, som endast ett fåtal tidigare hade haft tillgång till. Ingen mer än Elin, Elisabeth och några av deras trogna meningsfrän- der tänkte på, att det är när den stora massan av människor får till- gång till lyx och överflöd som miljön hotas på allvar. De pekade på farorna av maskindrift och konstgödsel i jordbruket, av överfodring av djur och övergödning av växter. De ansåg att industrialiseringen av jordbruket i själva verket var ett smygande krig mot både jordens växtkraft och djurens och människornas trivsel. Det skulle dröja nästan ett halvsekel innan människor i allmänhet började tänka och tala i ekologiska termer.

18 Petander, Karl, Det nya jordbruket, Tidevarvet 1925:13: 1,6. Karl Petander var en känd folkbildningsman, rektor vid Jakobsbergs folkhögskola 1919-1948. 19 Brev från Elisabeth Tamm till Lydia Wahlström 8/10 1906 och 17/11 1907, Svenska Dagbladet 1921:11:06:5: Medaljongen, Brev från Elisabeth Tamm till Kerstin Hesselgren 24/11 1933 och 23/2 1934, brev från Elisabeth Tamm till Andrea Andreen 2/11 1936.

57 I en nekrolog i Katrineholms-Kuriren framhävdes Elisabeth Tamms försök att förverkliga idén om åborätten som något epokgö- rande radikalt och så var det också som initiativ betraktat. Men i grunden var inte hennes jordpolitik radikal. Den försvarade och kon- serverade det privata ägandet, även om detta naggades i kanten genom idén att jordbrukens storlek skulle reduceras till vad som var möjligt att bärkraftigt bruka, ett begrepp med relativ innebörd.

Radikal eller konservativ? Det finns många exempel på att kvinnors möjlighet till bättre villkor och inflytande i samhället låg Elisabeth Tamm varmt om hjärtat. Hennes största insatser var den Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad och tidningen Tidevarvet, men hon tog dessutom många andra officiella och privata initiativ. Hon gjorde radikala inlägg i riks- dagsdebatten om behörighetslagen och motionerade angående bar- nafödande kvinnors villkor på förlossningsanstalter. Kvinnofrågor som barnafödande, sexualitet, preventivmedel och abort kan inte sägas vara Elisabeth Tamms specialitet. Hennes stora intresse låg i jordfrågan och dagspolitiken. Det fanns flera läkare inom de frisinnade kvinnornas nätverk som var pionjärer i sexualupplysning och socialreform. Även Elin Wägner och Kerstin Hesselgren hade intresse och kunskap i sådana frågor. Att det inom fogelstadkretsen fanns flera specialister och skickliga skribenter betyder dock inte, att Elisabeth Tamm tog avstånd från deras områden. Hon ordnade möten i Södermanlands länsförbund och hon skrev då och då artiklar. 20 Hon såg dessutom kvinnofrågans lösning i ett mycket större perspektiv än i lösningen av enstaka konkreta kvinnoproblem. Hur såg hennes kvinnopolitiska världsbild ut? Var den radikal eller konservativ?

20 Tamm, Elisabeth, Vem bör ordna förlossningsvården?, Tidevarvet 1930:48:2, Vägar och genvägar, Tidevarvet 1935::2:2, Ett svar från Justitieministern och replik av fröken Tamm, Tidevarvet 1935:4:2.

58 Enligt min uppfattning var Elisabeth Tamm en feminist av den klassiska skolan. Hon strävade efter lika rättigheter för män och kvinnor på alla möjliga områden. Ingen skulle på grund av sitt kön förbjudas att göra det hon eller han önskade. Sedan skulle verklighet och erfarenhet visa vilken bana individerna valde. Det skulle visa sig hur de passade för olika sysslor, yrken och verksamheter. Systemet skulle inte tvinga någon att fortsätta i ett för henne eller honom olämpligt yrke.21 Elisabeth Tamm ville exempelvis inte förbjuda manliga la- gårdsskötare, men hon ville underlätta för kvinnor att arbeta i det yrket. Följaktligen blev Elisabeth Tamm en övertygad anhängare av den internationella föreningen Open Door, vars svenska lokalavdelning bildades 1931, när den reaktionära striden mot kvinnors rätt till arbete pågick för fullt och frågan om undantagslagstiftning för kvinnor på vissa arbetsområden var aktuell.22 Enligt Open Doors ideologi kunde inte lagar angående arbetstider, löner, utbildning m.m. få grundas på den arbetandes kön, utan uteslutande på arbetets art. Exempelvis motarbetade Open Door all lagstiftning om deltidstjänst för mödrar, men gav frihet åt personalföreningar och fackförbund att från fall till fall avgöra den lämpligaste arbetsformen.23 Det finns dock en hake i Elisabeth Tamms feminism som gör att hennes radikala kvinnosyn måste ifrågasättas. Inom kvinno- forskningen har det ofta talats om den tidiga kvinnorörelsens motsä- gelsefulla sätt att röra sig med dels ett likhetsbegrepp dels ett särartsbegrepp. Om vi menar, har det sagts, att kvinnor och män i grunden är lika och skall ha lika rättigheter, då är det motsägelsefullt att i nästa ögonblick tala om kvinnors egenart eller särart för att utverka särskilda rättigheter för kvinnor. Typiskt för den tidiga kvinnorörelsens debatteknik var att vandra mellan de här två nivåerna på för varje tillfälle lämpligt sätt.

21 Andra kammarens protokoll 1922. Band 10, 16 maj - 26 maj (23/5) nr 42 s 21-22. 22 Brev från Elin Wägner till Eva Anden 9 juli 1931. 23 Svensk Yrkeskvinna. En översikt av kvinnornas insats i svenskt näringsliv, kultur och politik. Redigerad av Ellen Liliedahl. Kristianstad 1950.

59 Denna motsägelse verkar finnas även i Elisabeth Tamms argumentation. Å ena sidan kan hennes åsikt att kvinnors och mäns lika rätt att välja och utöva yrke, utbildning och politisk verksamhet tolkas som att hon betonade likheterna mellan kvinnor och män. Å andra sidan kan hennes åsikt att det finns områden som absolut inte passar för kvinnor och områden som män inte borde syssla med, tolkas som att hon menade att män och kvinnor är väsensolika. Om vi tittar närmare på hennes skäl för att kvinnor skall ha tillgång till alla områden, verkar det emellertid, som om hon inte alls rör sig med en likhetsteori. Hennes skäl för lika rättigheter är att alla talanger skall kunna tas till vara och att kvinnorna skall få inflytande på manliga områden, därför att det vore bra för dessa områden och därmed för samhället med kvinnligt inflytande. Varför skulle samhället bli bättre genom kvinnligt inflytande om kvinnor inte har andra och bättre egenskaper än män? Vad ansåg hon att det fanns i kvinnans respektive mannens väsen som var olika det motsatta könets egenskaper? Enligt Elisabeth Tamms argumentation i försvarsfrågan är män aggressiva, grymma och blodtörstiga och kan inte hålla fred, medan kvinnor är milda, fredliga och kärleksfulla. Samtidigt klagade hon ibland, exempelvis i försvarsdebatten 1924, över att kvinnor många gånger är mer krigiska än män. Hur kan det vara möjligt? Elisabeth menade inte, att krigiskhet var en individuell egenskap som även en kvinna kunde vara naturligt begåvad med. Snarare menade hon, att det förtryck och den underordning, som kvinnor hade levat i under årtusenden hade fjärmat dem från sin rätta natur. För att behaga männen hade kvinnor lärt sig se med männens ögon och anamma deras värderingar. Det är viktigt att förstå, när vi försöker tränga in i Elisabeth Tamms tänkande och i orsakerna till hennes agerande, att hon skilde sig från många andra samtida feminister. Hon menade alltså inte, att kvinnan hade fostrats till att bli omsorgsfull, mild och kärleksfull genom sin roll som hustru och mor i ett patriarkaliskt samhälle och därför - när hon blev fullt emanciperad - skulle kunna visa sig precis lika krigsälskande som mannen.

60 Problemet med den snedvridna utveckling som kvinnor hade tving- ats genomgå kunde endast lösas genom att kvinnor gjordes medvetna, utbildades och uppfostrades till att ta sitt politiska ansvar. Då skulle de bli självständiga och oberoende av vad männen tyckte om deras åsikter och deras rätta natur kunde göra sig gällande. Därför startade Elisabeth Tamm den kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad, men det var inte tillräckligt. Kvinnor måste också komma samman i större skala för att få makt att skapa fred på jorden. Så länge kvinnor var splittrade från varandra och levde under var och en sin herres kommando, kunde inte deras verkliga förmågor komma till uttryck. Men om kvinnor i alla länder förenade sig, då skulle en fredlig och kärleksfull värld kunna skapas. Den drömmen hade redan Fredrika Bremer verkat för och därför välkomnade Elisabeth Tamm Kvinnornas demokratiska världs- förbund, KDV, som bildades i Paris vid krigsslutet 1945. Föreningen av kvinnor i alla länder hade kommit! Fredrika Bremers och många andra kvinnors dröm hade blivit verklighet! Elisabeth Tamm tvekade därför inte att utsätta sig för de smädelser som en anslutning till KDV kom att medföra. Kritikerna hävdade nämligen att det nybildade kvinnoförbundet stod under kommando från högsta Sovjet. År 1947 började Svenska Kvinnors Vänsterförbund att utge ett medlemsblad med titeln Vi kvinnor i demokratiskt världsförbund. Elisabeth Tamm blev en trogen medarbetare till och med 1955. Vi behöver en tidning, skrev hon, trettio år efter rösträttens införande: Därför att halva mänskligheten kvinnorna oaktat rösträtten, ej kan genomföra medbestämmanderätten om samhället utan ett organ som uttrycker dess vilja!.24 Det var ungefär samma skäl som användes vid Tidevarvets tillkomst. I Vi kvinnor, som senare blev Vi Mäns- kor, förde Elisabeth Tamm sina utrikespolitiska åsikter till torgs. Redan vid tidningens start uttalade hon åsikter som den nya vänstern först på 1970-talet började hävda i större omfattning.

24 Tamm, Elisabeth, Medan tid är Vi kvinnor Juni 1947, Äntligen Vi kvinnor nr 3-4, 1948 s 1.

61 Elisabeth Tamm var således radikal i sin kamp för kvinnors rättig- heter och möjligheter att agera självständigt i privat och offentligt liv, men hennes kvinnosyn var konservativ i den meningen att hon fastslog, att kvinnor är på ett visst sätt. Kvinnor är väsentligen annorlunda d.v.s. godare och bättre än män. När kvinnor i vissa avseenden, exempelvis krigiskhet, liknade män var detta en följd av långvarig indoktrinering. Sådana likheter skulle försvinna när kvinnor blivit upplysta och fått mera makt. Frågan om orsaken till att de flesta kvinnor hade bibehållit sina medfödda goda och kärleksfulla egenskaper som hustrur och mödrar har jag inte funnit något svar på. Förmod- ligen menade Elisabeth Tamm att manssamhället hade intresse av sådana egenskaper fick förbli oförändrade. En könsteori som fastslår att kvinnor och män är både fysiskt och psykiskt olika kan verka konserverande genom att den helt och hål- let låser kvinnor och män till olika uppgifter i hem och samhälle. Men även när den inte gör det, utan talar för kvinnors närvaro på dittills manliga områden utifrån argumentet att kvinnor skall göra dessa områden bättre och godare, är en sådan könsteori problematisk. Tänk om det visar sig att det inte blir så; det vill säga att kvinnor inte äger de förädlande egenskaper som förväntas. Skall kvinnorna då kastas ut igen från männens områden?

Hjördis Levin fil dr, historiker med inriktning på kvinnohistoria, biografika, sexualpolitik och sociala frågor. Verksam som fri forskare och skribent i Stockholm. Hennes senast publicerade bok är En radikal herrgårdsfröken. Elisabeth Tamm på Fogelstad liv och verk. (Carlssons)

62 Käll- och litteraturförteckning Otryckta källor Intervjuer Intervju med Elsa Bondesson utförd av Carin Andersson, Julita år 1995. Avskrift av Carin Anderssons nedskrift finns hos Hjördis Levin, Stockholm. Brev Brev från Elin Wägner till Eva Andén 9 juli 1931. Kvinnohistoriska samlingarna, Göteborgs universitetsbibliotek. Brev från Elisabeth Tamm till Andrea Andreen 2/11 1936. Utdrag ur detta brev, vilket inte längre är tillgängligt för forskning, finns hos Hjördis Levin, Stock- holm. Brev från Elisabeth Tamm till Kerstin Hesselgren 24/11 1933, 23/2, 20/3, 27/ 4 1934, 6/3, 23/3, 15/4 1935, 30/4 1939, 1/6, 16/1, 18/4, 22/4, 30/5 1944, samt ett odaterat brev. Kungliga Biblioteket. Brev från Elisabeth Tamm till Lydia Wahlström 8/10 1906 och 17/11 1907. Kungliga biblioteket.

Tryckta källor Tidningar och tidskrifter Fogelstadförbundet 1958:4:1-2: Vall, Gunnar, I samband med Elisabeth Tamms Jordafärd, 1962:3-4:1-4 Gate, Flory, Fred med jorden. Morgonbris 1935:1:13ff: Flood, Hulda, De stora gårdarna avstå till gagn för folkförsörjningen. Svenska Dagbladet 1921:11:06:5: Medaljongen, Tidevarvet 1924:28-29,31-37: Tamm, Elisabeth, Det nya Jordbruket, 1925:13: 1,6: Petander, Karl, Det nya jordbruket, 1926:36:1:Tamm, Elisabeth, Hon vill inte mjölka, 1928:35:2:Kvinnliga ladugårdsskötare, 1930:48:2: Vem bör ordna förlossningsvården?, 1932: 36:1: Två samhällsfrågor som kräva radikal behandling. Jordpolitik, 1934:43:1: Ladugårdsskötsel - ett yrke för kvinnor, Tidevarvet 1935::2:2, Vägar och genvägar, 1935:4:2: Ett svar från Justitieministern och replik av fröken Tamm.

63 Vi kvinnor i demokratiskt världsförbund 1947: Juni: Tamm, Elisabeth, Medan tid är , 1948:3-4:1: Äntligen, 1949:1:11: KDV och jordfrågan, 1949:2:7: Vänsterförbundet på Fogelstad. Vi kvinnor 1968:3-4:10: Om åborätten. Riksdagstryck Andra kammarens protokoll 1922. Band 10, 16 maj - 26 maj (23/5) nr 42 s 21- 22. Bearbetningar Fogelstadförbundet 1925-1975 Glimtar från ett halvt århundrade. Redigerad av Magda Bergström, Margareta Larsson, Märta Sandquist, Mimi Holmberg- Torby. (Katrineholm 1976) Hamrin-Thorell, Ruth & Gärde Widemar, Ingrid & Myrdal, Alva & Bergman, Malin, Boken om Kerstin Hesselgren. (Stockholm 1968) Isaksson, Ulla / Linder, Erik Hjalmar, Dotter av moder jord 1922-1949. (Stock- holm 1980) . Svensk Yrkeskvinna. En översikt av kvinnornas insats i svenskt näringsliv, kultur och politik. Redigerad av Ellen Liliedahl. (Kristianstad 1950) Tamm, Elisabeth, Det nya jordbruket. (Stockholm 1925) Tamm, Elisabeth/Wägner Elin, Fred med jorden. (Stockholm 1940) Nilsson, Ada, Barrikaden valde oss. 25 år ur en kämpande förenings historia. (Stockholm 1940). Åkerberg, A.F. Är fattigdomen i våra dagar en följd av överbefolkning? Ur dagens krönika, (Stockholm 1984)

64 Vi tro på betydelsen av de enskilda människornas insats.

Fogelstadskvinnor och fredsfrågan 1924 1954

Irene Andersson

När de stridande parterna hade ingått vapenvila och stilleståndsavtal efter första världskrigets blodbad hade slutits fanns det i Europa en stark längtan efter en varaktig fred. Stora demonstrationer med pa- rollen No More War samlade åtskilliga människor. Inrättandet av Nationernas förbund betraktade många som ett fredsprojekt och på flera internationella konferenser diskuterade deltagarna hur freden skulle främjas. Den nybildade organisationen The War Resisters International, från 1921, menade att en utbredd vapenvägran skulle kunna förhindra framtida krig. I Sverige lades en ny läroplan för his- torieundervisningen fram 1920, i stället för krigshistoria skulle lärarna nu betona fredliga sammanhang.1 I början av 1920-talet blev det militära försvaret en central svensk inrikespolitisk fråga och en utredning som skulle föreslå omorganiseringar och nerdragningar tillsattes. Den allmänna rösträt- ten för män och kvinnor gick igenom 1921. I första valet kom fem kvinnor in i riksdagen, av dessa var två frisinnade. Det var Elisabeth Tamm i andra kammaren, som endast satt en period, och Kerstin Hesselgren i första kammaren, som blev kvar betydligt längre. Riks- dagsvalet 1925 var det första valet som kvinnor hade rätt att delta i där också försvarsfrågan diskuterades. De kvinnopolitiska organisationerna var väl förberedda och dess medlemmar deltog livligt i dis-

1 Fogelström 1983, s 169, 183-186.

65 kussionerna. Redan i samband med rösträttens genomförande mobiliserade de sina styrkor. Socialdemokratiska föreningar gick samman i Socialdemokratiska kvinnoförbundet 1920. Deras tidning Morgon- bris hade emellertid funnits sedan 1904. Föreningen frisinnade kvin- nor ombildade sin organisation till ett riksförbund 1921, men startade inte det egna forumet Tidevarvet förrän 1923. Sveriges moderata kvinnoförbund, som blivit riksförbund 1915, satsade på tidningen Medborgarinnan 1922. Moderata och socialdemokratiska kvinnor kom att följa sina partiers linjer i försvarsfrågan medan de frisinnade kvinnorna samlade sig runt en radikalpacifistisk resolution. Frisinnade kvinnors riksförbund hade deklarerat sin självständighet när det frisinnade partiet 1922 splittra- des inför folkomröstningen om rusdrycker. Många av de frisinnade kvinnorna ville nämligen inte göra ett eventuellt förbud mot rusdrycker till en avgörande fråga. Med rösträtten säkrad och fulla av iver att ta sig an det nya samhällsansvaret valde de därför att hålla samman sin organisation. Förbundet hade planer på att ställa upp i valet och hade behov av att enas kring ett program. En av programpunkterna som medlemmarna diskuterade var just fredsfrågan. Frisinnade kvinnors riksförbund och det 1931 ombildade Svenska kvinnors vänsterförbund, SKV, kom att engagera sig starkt i freds- frågan under hela mellankrigstiden. I tidningen Tidevarvet, utgiven mellan åren 1923-1936, fanns det utrymme för den radikalpacifistiska linjen. Även på Kvinnliga Medborgarskolan vid Fogelstad, 1925-1954, hade fredsfrågan en plats. I slutet av 1930-talet gick medlemsanta- let ner i SKV, men verksamheten drevs under andra världskriget i praktiken vidare av dem som varit aktiva i en av förbundets mest liv- aktiga avdelningar i Radikala gruppen. Förbundet fick emellertid nytt liv i samband med fredsarbetet efter andra världskriget då organisationen också öppnades för kommunister. Socialdemokrater hade bil- dat en egen grupp inom vänsterförbundet redan 1936. SKV bestod 1946 fortfarande av olika grupper: en fri, en radikal, en socialdemokratisk, en folkpartistisk och en kommunistisk grupp. I slutet av 1940- talet hårdnade positionerna i kalla krigets tecken och folkpartiet och

66 socialdemokratiska partiet ansåg bestämt att kvinnor inte kunde vara medlemmar både i de egna kvinnoförbunden och i SKV, som stämp- lades som en kommunistisk täckorganisation. Kerstin Hesselgren hade fungerat som ordförande under många år men avsade sig uppdraget 1946. Ordförandeklubban gick vidare till Andrea Andréen, som ledde förbundet till 1964.2 SKV:s utveckling och verksamhet väcker en del frågor: Fanns det kontinuitet i fredsfrågan trots att organisationen gick från ett liberalt/ frisinnat förbund till ett vänsterförbund där både socialdemokrater och kommunister fick utrymme? Drevs den radikalpacifistiska tanken vidare? Hur såg medlemmar ur den ursprungliga gruppen runt Kvinn- liga Medborgarskolan vid Fogelstad på förbundets verksamhet efter andra världskriget? På vilka sätt deltog kvinnor runt Fogelstad och Tidevarvet i fredsrörelsens arbete på 1930-talet, då kommunisterna satsade på att bygga upp folkfronter för fred? En del av ovanstå- ende frågor ställde jag redan under arbetet med min avhandling Kvinnor mot krig. Aktioner och nätverk för fred 1914-1940.3 Andra har kommit till sedan jag därefter i forskningsprojektet Toleransens gränser, som handlar om den militära säkerhetstjänstens övervakning cirka 1920-1980, har studerat övervakningen av fredsaktivister under mellankrigstiden, andra världskriget och 1950-1960-talets kalla krig.4 Frågorna är många och för att få svar krävs en större samlad forsk- ningsinsats än den som hittills varit möjlig.5 I denna text kan jag endast lyfta fram några forskare som har berört FKR, SKV, Kvinnliga Medborgarskolan vid Fogelstad och Tidevarvet samt göra några enstaka djupdykningar i källmaterialet. Jag använder termen Fogelstadskvinnor övergripande eftersom jag som avgränsning i tid har satt perioden 1925-1954, den tid då Kvinnliga Medborgarskolan vid Fogelstad existerade. Medborgarskolan kan ses som en samman- hållande mötesplats under nästan trettio år. Låt mig emellertid först vända tillbaka till 1924 års radikalpacifistiska resolution och studera den som en utgångspunkt.

2 Andréen 1964, s 31, 51. 3 Andersson 2001. 4 HSFR-projekt som startade 1998 och avslutas i Vetenskapsrådets regi 2003. 5 Om SKV under 75 år, se Levin 1989. 67 Ställningstagande för aktiv pacifism Mänskligheten bör utrota kriget innan kriget utrotar mänskligheten. Europa, som är den mest splittrade och av alla krigiska konflikter hotade världsdelen, är samtidigt den som till högsta fullkomning be- härskar den militära förstörelsetekniken.6 Så börjar den resolution som antogs på Frisinnade kvinnors riksförbunds, FKR, centralstyrelse- möte i Katrineholm i juni 1924.7 Efter den allmänna texten följer de linjer förbundet förband sig att arbeta för. Avrustning framstod som det främsta målet, inte bara nationellt utan även internationellt. Vä- gen dit handlade om fredsfostran och upplysning. Folket skulle informeras om vad ett nutida krig kunde innebära för mänskligheten. Men texten innehöll även stöd till Nationernas förbund som en arena för konfliktlösning. Ståndpunkterna sammanfattades med orden positiv fredspolitik. Orden i resolutionen förmedlar än idag 1920-talets framtidstro framburen av aktiva fredsarbetare:

Förbundet vill med alla krafter medverka till att skapa de folkpsykologiska förutsättningarna för en fullständig avrustning. Det synes oss böra ske genom att man vid folkundervisning och i allmänhet vid folkuppfostran arbetar på en radikal omvärdering av de ideal och föreställ- ningar i fråga om krig, som under århundraden nötts in i folkmedvetandet, genom upplysningsverksamhet angående krigets innebörd för vår tid.

Förbundet vill arbeta för att Nationernas förbund må bli ett effektivt och betryggande folkförbund samt vill utbreda och levandegöra tanken på Nationernas förbund som krigets ersättare vid slitande av ekonomiska och territoriella tvister.

Förbundet vill alltså verka för att inom vårt folk vinna anhängare för en positiv fredspolitik, däri inberäknad avvecklingen av vår krigsberedskap. Detta anse vi vara ett led i arbetet på internationell avrustning. 8

6 Nilsson 1940, s 123. 7 FKR:s centralstyrelsemöte hölls på Fogelstad och landsmötet i Katrineholm den 20-22/6 1924. På mötet var 25 länsförbund representerade och förbundet hade ca 2430 medlemmar. Nilsson 1940, s 122. 8 Nilsson 1940, s 123-124.

68 Ett fredsutskott hade förberett frågan och för att underlätta diskussionen hade man låtit publicera två debattinlägg, samlade i broschyren Ett nytt försvar. Det ena, Ögonblickets krav, var skrivet av Elin Wägner och det andra Pacifistisk orientering författat av Mia Leche Löfgren. Elin Wägner framhöll i sin text att krig och demokrati inte hör samman och hon menade att det enda som gav det internationella samfundet styrka var handling, det vill säga fullständigt avståndsta- gande från all krigsberedskap. Den kollektiva säkerheten genom NF var viktig, ansåg däremot Mia Leche Löfgren, som i stället föresprå- kade bättre förhållanden för de värnpliktiga och en demokratisering av försvaret.9 Emilia Broomé, en av stiftarna av Frisinnade kvinnors förening 1914, argumenterade på Mia Leche Löfgrens sida. Andrea Andréen, som också hade deltagit i utskottets arbete, ställde sig solidarisk med Elin Wägner. Vid omröstningen visade det sig att det inte var alla i förbundet som ville slå in på den omedelbara avrustningsvägen och en del kvinnor som hade varit medlemmar länge avgick. Så gjorde till exempel Emilia Broomé. Även NF-delegaten Anna Bugge Wicksell var kritisk. Hon ansåg att isolerad nationell avrustning skulle vara ett svek mot folk- förbundets kollektiva säkerhetstänkande vilket byggde på mellanfolkliga avtal och nedrustning i takt med andra länder.10 Ada Nilsson, en annan av stiftarna, uttalade sig 1940 i sin bok Barrikaden valde oss. 25 år ur en kämpande förenings historia om det fredspolitiska ställningstagandet. Genom att betona att det först var frågan om att arbeta fram folkpsykologiska förutsättningar för avrustning och att detta också skulle ske i andra länder innan avrustning kunde påbör- jas förde Ada Nilsson flera år senare de båda oliktänkande grupperna samman igen. Hon menade också att resolutionen inte blev en programpunkt utan individuella medlemmar hade möjlighet att ha en annan åsikt i frågan. Under intryck av det nya krigsutbrottet tog alltså Ada Nilsson på sitt sätt avstånd från den radikalpacifistiska linjen.11

9 Leche & Wägner 1924. 10 Anna Bugge Wicksell, Den långa vägen och den korta, Tidevarvet 1924:34. 11 Nilsson 1940, s 124-125.

69 Aktörer och aktiviteter för fred Efter första världskriget sjönk intresset för fredsrörelsen. Svenska Freds- och skiljedomsföreningen, SFSF, hade under krigsåren varit den samlande organisationen, men 1919 bildade några lokalföreningar en radikalpacifistisk förening på kristen grund, Svenska Fredsmissionen. Samma år gick också fredsaktiva kvinnor samman i Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF. En svensk underavdel- ning till den internationella vapenvägrareorganisationen grundades 1925, nämligen Svenska Krigstjänstvägrareförbundet. Från att ha fört en tämligen tynande tillvaro under de första åren av 1920-talet vände situationen för fredsrörelsen och inte minst SFSF fick vind i seglen. Orsakerna till detta var flera. NF hade 1925 börjat förbereda sin stora nedrustningskonferens som skulle öppnas i Genève 1932. Gas- vapnet hade blivit en realitet att räkna med. Det faktum att flyg- teknologin hade utvecklats betydligt sedan första världskriget innebar att även civilbefolkningen kunde drabbas i ett kommande krig. Kom- binationen gasstridsmedel och flygplan gjorde krigshotet större. Freds- rörelsen hade god hjälp av medierna. Veteraner från första världskriget publicerade sina upplevelser, filmer som Krigets verkliga ansikte visade grymheter från krigets slagfält och på grammofonen Pax kunde man spela upp fredssånger och fredsbudskap. 10-årsdagen av stilleståndet 1928 firades runt om i Europa och så även i Sverige. Mahatma Gandhis icke-våldsaktioner lyftes fram under decenniet. Efter 1925 års försvarsbeslut, genomdrivet av liberaler och socialdemokrater, gjordes omfattande nedrustningar av det svenska försva- ret. En ny försvarskommission, som tillsattes 1930, fick i uppgift att arbeta för ytterligare nedrustningar, men även titta på avrustnings- alternativet. Den omfattande nedrustningen av försvaret bidrog till att militära intresseföreningar kände behov av att höras i debatten. Även om fredsrörelsen aldrig blev så omfattande i Sverige, 1930 hade SFSF 49 000 medlemmar och Svenska Världsfredsmissionen 5000 anhäng- are medan IKFF bestod av 2100 anslutna kvinnor, var den tillräckligt stor för att den militära sidan skulle befästa sina ställningar. Försva-

70 ret var negativt till det man kallade vulgärpacifismen. Antalet va- penvägrare som framförde etiska argument som grund för sin väg- ran, en möjlighet som kom till 1925, ökade och det oroade försvaret. Tidigare hade endast religiösa argument gällt. I början av 1930-talet hade sammanlagt 7000 unga män i Sverige skrivit på en samvets- försäkran, en deklaration att de vägrade delta i ett kommande krig. Den kvinnliga försvarsorganisationen lottakåren, som bildats 1924, växte till i omfattning. Röda Korset höll kurser för civilbefolkning i att skydda sig mot gasstridsmedel.12

Resolutionen genomsyrar fredsarbetet I svensk historieskrivning betraktas 1920-talet som det årtionde då opinionen för nedrustning var som störst. Optimismen varade några år in på 1930-talet. Med Hitlers utträde ur NF 1933 och Tysklands upprustning samt det japansk-kinesiska kriget, inlett 1931, förändra- des den internationella bilden. Trots att NF stämplade Japan som angripare gick inte stridigheterna att förhindra.13 SKV var genom sin resolution från 1924 en del av det optimistiska fredsarbetet och fortsatte sitt politiska arbete för fred under de följande åren. Målet nationell och internationell avrustning skulle, som jag tidigare visat, vinnas genom folkupplysning och stöd till NF. På vilket sätt fullföljde förbundet sina riktlinjer? Eftersom den systematiska forskningen om SKV är mager är det inte lätt att uttala sig om innehållet i organisa- tionens samlade arbete. Förutom en artikel av historikern Hjördis Levin, SKV 75 år, är det i stort sett endast sociologen Helena Streijffert som i sin avhandling Studier i den svenska kvinnorörelsen har tagit upp SKV.14 Streijffert undersöker SKV- avdelningen i Göteborg efter andra världskriget. Idéhistorikern Lena Eskilsson behandlar FKR och SKV ett kapitel i sin studie om Kvinn-

12 Om tidsandan, se Fogelström 1983; Andersson 2001. 13 Karlsson 1999, s 120-121. 14 Levin 1989b; Streijffert 1983. Andréen 1964 är en femtioårsberättelse över SKV och Bohman 1989 är utkommen till SKV:s 75-årsjubileum. Skrifterna lyfter fram förbundets arbete översiktligt.

71 liga Medborgarskolan vid Fogelstad, men uppmärksammar också fredsfrågans betydelse för skolan.15 Hon har dessutom skrivit en artikel om de socialdemokratiska och de frisinnade radikala kvinnornas samarbete på 1930-talet, men diskuterar också vad Fogelstads- kvinnornas radikalism bestod av.16 Enskilda studier om Honorine Hermelin, Kerstin Hesselgren, Elisabeth Tamm och Elin Wägner visar att de på olika sätt var engagerade för fredssaken.17 I kvarlämnat material från mellankrigstidens fredsaktioner och fredsamlingar, så- som flygblad, broschyrer och tidningar, dyker ofta dessa kvinnors namn upp. Här nedan följer några exempel på det sistnämnda. I och med bildandet av tidningen Tidevarvet 1923 hade FKR en egen plattform att driva sitt folkupplysande arbete från. Elin Wägner, som var redaktör från starten till 1927 och sedan ingick i redaktions- kommittén, hade stort inflytande över den fredspolitiska linjen i tidningen. Personligt tog hon tidigt ställning för Gandhis icke-våldsarbete och lyfte ofta fram att den egna handlingen var viktig, både för individer och enskilda nationer. Hon höll föredrag om icke-våld och skrev om Gandhi, hon ställde sig på vapenvägrarnas sida, satt som styrel- semedlem i Svenska Fredsmissionen och rapporterade kunnigt om NF:s nedrustningskonferens.18 Att hon var en betydelsefull medarbetare visar inte minst det faktum att Elisabeth Tamm stundom av- lönade henne privat, utanför tidningens finanser.19 Ett av de sammanhang som Elin Wägner och Ada Nilsson deltog tillsammans i var en svensk folkriksdag i avrustningsfrågan 1932. Folkriksdagen var ett forum som skapades av den svenska fredsrörelsen i syfte att kunna påverka NF:s nedrustningskonferens som öppnade samma år.20

15 Eskilsson 1991. 16 Eskilsson 1993. 17 Andersson 2002; Hamrin-Thorell m fl 1968; Isaksson & Linder 1977 och 1980; Levin 1989a; Lindberg 2000. 18 Andersson 2002. För en bibliografi över de flesta av Elin Wägners artiklar, se Halvardson & Töringe 1979. 19 Om Tidevarvets finanser, se Andersson 1999, s 83-84. 20 Svenska Folkriksdagen i avrustningsfrågan den 20-21 februari 1932.

72 Tidningen Fredsmissionären initierade Frigörelsefonden 1931. Det var en fond som samlade in pengar för att så småningom kunna fri- köpa arbetare med samvetsbetänkligheter verksamma inom rustningsindustrin. Uppropet, som infördes två gånger under året, samlade 39 respektive 38 personer. Vid det första tillfället undertecknades skrivelsen av sex kvinnor och vid det andra tillfället av fem kvinnor. Förutom att socialdemokraten Emilie Rathou fanns med bland de sex utgjordes de fem andra båda gångerna av kvinnor knutna till SKV, Fogelstad och Tidevarvet. Det var Carin Hermelin, Honorine Hermelin, Ada Nilsson, Elisabeth Tamm och Elin Wägner. Inte för- rän 1936 kunde tidningen meddela att en arbetare hade blivit friköpt. Han sysselsatte sig framöver med att tillverka trädgårdsmöbeln Pax.21 Kerstin Hesselgren är en av de kvinnor som ofta framhålls som en central aktör inom Fogelstadskretsen. Förutom att hon under mellankrigstiden innehade uppdraget som ordförande i FKR/SKV var hon en av Sveriges delegater i NF.22 När Ada Nilsson i sin minnesbok uppmärksammar protokollen från Radikala föreningen, Stockholmsföreningen av FKR/SKV, vars för- sta protokoll kom till 1926, kommer fredsfrågan fram som en punkt. Hon framhåller att Elin Wägner höll föredraget Kriget mot kriget 1928 och att denna fråga skulle återkomma senare i samband med upprustningen på 1930-talet.23 Även i Sverige svängde de optimistiska förväntningarna och 1934 ansåg Radikala föreningen att de hade behov av att markera sin inställning. Det viktigaste målet var att för- hindra ett nytt krig, framhöll föreningen i artikeln Inför svensk upprustning i Tidevarvet. Målet skulle man nå genom att skapa en aktiv fredspolitik och inte genom att utöka försvaret. En aktiv fredspolitik bestod av avrustning, polismakt istället för militärmakt, internationella överenskommelser, satsning på mellanstatligt arbete, solidaritet och

21 Fredsmissionären 1931:1:10; 1936:5. 22 Hamrin-Thorell 1968. 23 Nilsson 1940, s 130.

73 kontakt över nationsgränserna.24 Samma år talade Andrea Andréen i föreningens regi över ämnet Om det väpnade försvaret och demokratin.25 En aktion som innehöll avrustning, folkupplysning och stöd till NF var Kvinnornas vapenlösa uppror mot kriget 1935. Den har ofta kallats för Elin Wägners aktion, men jag har visat i min avhandling att Fogelstadskvinnor, redaktionen för Tidevarvet, medlemmar ur Inter- nationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF, och ledande socialdemokratiska kvinnor också deltog aktivt i aktionen.26 Initiati- vet att bilda en kvinnofront mot kriget togs av en kommitté under en kurs på Kvinnliga Medborgarskolan vid Fogelstad sommaren 1935. Inspirationen hade Amelie Posse-Brázdová, boende i Tjeckoslovakien, bestått dem med i en artikel om upprustningen på kontinenten och rädslan för att det inte skulle finnas nog med skyddsrum för alla vid ett eventuellt gasangrepp. Hennes text utformades som ett nödrop och hon undrade varför de modiga kvinnorna på Tidevarvet inte gjorde något. Kommittén på Fogelstad bad Elin Wägner att skriva ett upprop och valde ett arbetsutskott som sedan flyttade sin verksamhet till redaktionen i Stockholm. Kvinnornas vapenlösa uppror var en protest mot upprustning och uppbyggnaden av ett civilförsvar, vilket aktionens initiativtagare tol- kade som en militarisering av vardagslivet. Uppropet, som publicerades den 3 augusti, manade kvinnor att solidariskt vägra använda skyddsvapen, det vill säga skyddsrum och gasmask i händelse av gasanfall. I så fall skulle män, när de såg att kvinnor tillsammans utförde denna modiga handling, inse sitt ansvar, lägga ner sina vapen och gå till förhandlingsbordet. Eftersom risken för flygplansattacker över Sverige var liten 1935 utmynnade protesten i att initiativtagarna bad kvinnor att sända in namn på kandidater, som var villiga att bli valda till en representativ kvinnoförsamling. Detta kvinnoparlament skulle samlas den 1 september i Auditorium i Stockholm för att inför

24 Tidevarvet 1934:20. 25 Nilsson 1940, s 130. 26 Avsnittet om det vapenlösa upproret bygger på en utförlig analys av aktionen i Andersson 2001.

74 åhörare diskutera och anta en resolution som sedan skulle presenteras för NF:s delegater i Genève. En annan uppgift för kvinno- församlingen var att i fyra olika utskott komma med förslag på åtgärder som ytterligare skulle motverka krigsfaran. Arbetsutskottet på Tidevarvet fick in många kandidatförslag och lät sedan trycka en lista med namn på över 300 kandidater. På listan, som sändes ut i 80 000 exemplar över hela landet, fanns också en röstsedel. Därefter gick man ut i flera stora dagstidningar och uppmanade kvinnor att rösta. Åtminstone 20 000 röstsedlar kom tillbaka och arbetsutskottet samt frivilliga krafter hade ett digert arbete med att räkna röster och planlägga det stora mötet. Några dagar före den 1 september hade man fått ihop en församling bestående av cirka 75 kvinnor. Det stora opinionsmötet inleddes med att fyra kvinnor höll tal, det var Elin Wägner, Kerstin Hesselgren, ordföranden i IKFF och kemisten Naima Sahlbom samt socialdemokraten Signe Höjer. Un- der den efterföljande diskussionen kom frågan om resolutionens or- dalydelse upp. Förslaget Vi vägra källar- och gasmaskdisciplin ifrågasattes och några i den valda församlingen ansåg inte att den höll i realiteten. De drev igenom att ordalydelsen byttes ut mot Vi resa oss mot källar- och gasmasksystem . De som stod fast vid den förstnämnda formuleringen anförde kväkarnas vägran att medverka i krig och det nya och speciella med att vägra skyddsvapen. Andrea Andréens ord om offer och vem som kunde höra till den nya rörelsen är särskilt intressanta, speciellt med tanke på att hon sedan kom att vara ordförande i SKV från 1946-1964, när kalla krigets vindar blåste som snålast:

Pacifismen har anklagats för sin menlöshet. Den behöver en offertanke och det är detta som är det nya i vår rörelse, det som väckt gensvar, detta att kvinnorna fått sin krigstjänstvägran organiserad. Det betyder ingalunda att vi avkräver den enskilde löften. Men det betyder, att vi tro på betydelsen av personliga offertankar i mänsklighetens historia. Vi kän- ner oss höra samman med alla dem som genom tiderna offrat allt intill livet för en idé. Vi tro på betydelsen av de enskilda människornas insats och vi drar en gränslinje mellan dem, som tror, att de som offrat sig för en

75 idé hjälpt fram mänskligheten, och dem som inte tror så. Den som anser krigsskyddsvägran dåraktig och meningslös - kan inte vara en av oss.27

Sida vid sida i det vapenlösa upproret levde således ett radikalpacifistiskt budskap med intresset att stödja det internationella samarbetet i NF. Aktionen var utformad som ett politiskt upplysningsarbete där det i första hand gällde att informera och visa kvinnor på ansvaret och möjligheten att använda sina medborgerliga rättigheter. Sam- manfattningsvis kan sägas att de sammanhang jag har lyft fram visar att SKV och enskilda Fogelstadskvinnor åtminstone fram till 1935 höll fast vid sin resolution från 1924.

Aktioner mot luftskydd och krigsberedskap Tidevarvet lades, som tidigare nämnts, ner 1936 och efter den tidpunkten är det svårt att utan en grundlig undersökning av förenings- protokoll följa gruppens insatser i fredsfrågan. Det internationella läget förändrades radikalt efter mitten av 1930-talet. Italien erövrade Etio- pien, ett företag som hade startats redan 1935 och då orsakat en opinionsstorm. En medlemstat i NF hade angripit en annan. Locarnofördraget från mitten av 1920-talet, som skulle säkra Versaillesfredens gränser mellan Tyskland och Frankrike, sades upp av Tyskland 1936. Hitler lät därpå sin upprustade armé ta över i det demilitiariserade Rehnlandet.28 I Sverige tillsattes en utredning som hade till uppgift att lägga fram ett förslag om hur myndigheterna skulle reglera och organisera luftskyddet. En luftskyddslag antogs 1937 och Sverige var därmed ett av de sista länderna i Europa som reglerade luftvärnet. Samtidigt inrättade Riksluftskyddsstyrelsen ett kvinnoutskott, eftersom man tänkte sig att i händelse av krig skulle kvinnor ta hand om 60-70 % av civilförsvarsuppgifterna. Kvinnor anslöt sig på frivillig basis till Kvinnornas beredskapskommitté 1938,

27 Diskussionsprotokoll från Kvinnornas Representantmöte Ned med vapnen i alla länder, 1 september , s 5. Ada Nilssons samling v:19, Kvinnohistoriska samlingen, KS, Göteborgs universitetsbibliotek, GUB. 28 Karlsson 1999, s 120-121.

76 en sammanslutning som bland annat organiserade kvinnor för att kunna ersätta manlig arbetskraft inom olika områden i händelse av militär mobilisering. Under detta år tillkom förfoganderättslagen, som medgav kommunerna rätt att ta ut personal för luftskyddstjänst och att använda privat egendom för luftskyddets behov.29 Att döma av Ada Nilssons rapport om vilka föredrag som medlemmarna åhörde i Radikala föreningen, Stockholmsavdelningen av SKV, fortsatte protesten mot civilförsvaret. Flory Gate, nära vän till Elin Wägner, hade rubriken Nu ha vi gasmasken här på ett föredrag 1937.30 Samma år talade hon tillsammans med Ada Nilsson på en Fogelstadskurs om Civilskydd i fredstid.31 En diskussion i Radikala föreningen följande år med rubriken Måste vi bli grottmänniskor? inleddes bland annat av Carin Hermelin.32 Tilläggas kan att luftskydds- lagen och förfogandelagen fick Elin Wägner, Flory Gate, Honorine Hermelin och Ada Nilsson att planera nya protester. De diskuterade sabotage, sit-downaktioner, att vägra släcka ljuset inomhus vid mörkläggningsövningar och att gå i tysta demonstrationståg nattetid i samband med en luftvärnsövning i Stockholm.33 SKV firade sitt 25-årsjubileum 1939. Förbundet publicerade ett diskussionsunderlag som innehöll en historisk tillbakablick över de programpunkter som organisationen hade drivit men också förslag på vilken linje som skulle följas framöver. Texten hade titeln Våra idéer i nuets belysning och var författad av Elin Wägner. All våldspolitik var fortfarande förkastlig. Det var enskilda människors vilja och handlingar som skulle sättas mot krigssystemet.34 Jubileet firades också med en fest till vilken stiftarna från 1914 var inbjudna. En av dessa var folkpartisten Ruth Stjernstedt, som vid den här tidpunkten stod i spetsen för Kvinnornas beredskapskommitté. Elisabeth Tamm hade i sitt historiska tal över föreningen varit kritisk mot dem som hade

29 Andersson 2001, s 245-248. 30 Nilsson 1940, s 130. 31 Kursprogram för Kvinnliga Medborgarskolan vid Fogelstad 1938. 32 Nilsson 1940, s 130. 33 Andersson 2001, s 267-276. 34 Wägner 1939.

77 anslutit sig till beredskapskommittén. Enligt Ruth Stjernstedt hade hon sagt: Vi behöver inga beredskapskommittéer mot döden.35 I december 1939 bildade SKV tillsammans med radikala kvinnor i Norge och Danmark i stället en Skandinavisk vänsterkvinnors samarbets- kommitté för fredsberedskap. Kommittén sände ett telegram till NF och vädjade om en snar fredskonferens. Konferensens deltagare skulle bestå av lika många kvinnor som män, kvinnor som liksom undertecknarna inte trodde att konflikter mellan demokratier och stater styrda av auktoritära regimer kunde lösas med våld.36 Under februari 1940 samlades Radikala föreningen till möte för att diskutera vilka värden medlemmarna ansåg var betydelsefulla att slå vakt om i en orolig och osäker tid. Elin Wägner fick på sin lott att hålla ett föredrag om fred, rubriken var Fredsvilja 1915 och 1940. Efter samtalet konstaterade föreningen att det var viktigt att hålla visionerna om en fredlig värld uppe. Man gjorde uttalanden som fredens sak är vår och slog fast att det åter vilade ett stort ansvar på de neutrala länderna när det gällde medlingsansträngningar.37 Samma månad hade SKV möjlighet att närvara vid protestmötet Mot det totala kriget för fred och folkförsoning på Konserthuset i Stockholm tillsammans med 24 andra kvinnoorganisationer, men tackade till slut nej. Initiativet hade tagits av det Socialdemokratiska kvinnoförbundet och Kerstin Hesselgren, som också var engagerad, försökte övertala sina gamla vänner att delta. Elin Wägner har antecknat i en arbetsbok att gruppen hade varit med i förberedelserna och att hon själv suttit med i resolutionskommittén. Skälet till att de hoppade av, menade hon, var att den gemensamma resolutionen blivit för urvattnad. Enligt Elin Wägner tyckte Kerstin Hesselgren att det var bra nog att ha fått 24 organisationer att samlas kring en enda text, medan Elin Wägner redovisade en motsatt uppfattning: Jag tycker nog tvärtom. En mindre, beslutsam skara och en klar paroll hade varit bättre.38

35 Stjernstedt 1956, s 253. 36 Andersson 2001, s 276; telegrammet i Dagens Nyheter 12/12 1939. 37 Omistliga värden. Uttalanden och synpunkter, Radikala föreningen 1940. 38 Arbetsbok nr 97 7/2, 16/2 1940. Elin Wägners samling F:II:13, KS, GUS.

78 Ada Nilssons redovisning av fredsföredrag i Radikala föreningens regi slutar februari 1940 med mötet Våra omistliga värden. Efter detta konstaterar författaren: Föreningen har ej ändrat sin grund- åskådning. Det kan fastslås.39 Ada Nilssons bild av förbundets utveckling kan inte verifieras utan ingående undersökning av förbundets handlingar. Tiden för mitt avhandlingsarbete sträckte sig inte heller längre än till 1940 och jag vill sammanfatta min bild av FKR/SKV:s arbete vad gäller fredsfrågan mellan åren 1924-1940 i följande tre punkter:

Organisationen pendlade mellan ett nationellt radikalpacifistiskt budskap och ett internationellt brett samarbete, som till exempel NF.

Organisationen arbetade med utomparlamentariska aktioner i syfte att skapa opinion, men också för att visa på alternativ och visioner.

Organisationen började perioden med att diskutera försvars- väsendet och avslutade med protester mot civilförsvar och kvinnors deltagande i krigsberedskap.

Förbundet förändras under 1940-talet Vad hände med SKV och Radikala föreningen under andra världskri- get? Av protokollen att döma hade inte förbundet någon större verksamhet under 1937 och 1938. Ordföranden Kerstin Hesselgren sades var upptagen av kommittéarbete, vilket torde vara kvinnoarbets- kommittén, och sekreteraren Elisabeth Tamm hade inte kunnat vara verksam på grund av sjukdom.40 Under 1941, på ett SKV-möte, började förbundet diskutera framtiden. Överläggningarna fortsatte under flera sammanträffanden. I december 1942 överlade sam- arbetskommittén om förbundet ändå inte skulle läggas ner. Kerstin

39 Nilsson 1940, s 131. 40 Förslag till årsberättelse över SKV 1937 respektive 1938. Radikala föreningens samling v:1, KS, GUS.

79 Hesselgren anmärkte att SKV i stort sett endast bestod av två grupperingar, Radikala föreningen i Stockholm och Södermanslands läns- förbund. Ada Nilsson konstaterade att den fria gruppen och folkpartigruppen nästan hade försvunnit, bland annat för att folkpartiets kvinnogrupp började få större betydelse. Andrea Andréen häv- dade att SKV en gång hade varit en pionjär för samverkan mellan frisinnade och socialdemokratiska kvinnor, men att samarbetet nu fungerade utan denna plattform och att det kanske var dags att ändra formerna för SKV. Det egentliga beslutet kom inte förrän 1943 då Radikala gruppen tog hand om verksamheten och bildade Sveriges radikala kvinnoförbund, SRK. Det förefaller som om SRK ägnat sig mest åt tre frågor: att utröna vad demokrati var, kvinnors representation och skolfrågan.41 Att Radikala föreningen emellertid fortsatte sitt arbete visar de tämligen fylliga protokollsböckerna, vars etiketter skvallrar om bevarade styrelseprotokoll under åren 1936-1953 och föreningsprotokoll under åren 1939-1952.42 Huruvida fredsfrågan drevs vidare kräver en djupare undersökning. Tilläggas kan att det aktiebolag som hade givit ut Tidevarvet, AB Vår Tidning, upplös- tes 1943.43 I stället beslöt Fogelstadsförbundet, kamratföreningen för deltagare Kvinnliga Medborgarskolans kurser, att 1944 starta ett litet medlemsblad kallat just Fogelstadsförbundet. Sista numret gavs ut 1982. Andra världskriget tog slut och kort efteråt återupplivades SKV i samband med att förbundet anslöt sig till Kvinnornas Demokratiska Världsförbund, KDV. Hur denna process gick till skildrade Ada Nils- son i en kort sammanfattning av SRK:s verksamhet. Hon föreslog att det äldre vänsterförbundet skulle ersätta SRK som hade funnits till från 1943. Det började med att SRK fick en inbjudan via Finland att samarbeta med Sovjetunionens antifascistiska kvinnokommitté. Planer på en sådan sammankomst fanns och skulle också omfatta andra radikala föreningar i Norden. I Paris i november 1945 samlades kvin-

41 Kort sammanfattning av Sveriges radikala kvinnoförbunds uppkomst och verksamhet 1943-1947. Sveriges radikala kvinnoförbunds samling, KS, GUS. 42 Radikala föreningens samling v:2, KS, GUS. 43 Styrelseprotokoll 1943. AB Vår tidning A:3, KS, GUS.

80 nor för att bilda ett nytt internationellt förbund för fred. SRK beslöt sig för att sända Andrea Andréen och Elisabeth Tamm dit som delegater. Endast Andrea Andréen for iväg och väl hemkommen berät- tade hon i januari 1946 entusiastiskt om mötet då KDV bildades. Den vilande organisationen SKV uppväcktes på nytt och blev en sektion av KDV samtidigt som förbundet öppnade sig för kommunister.44 Under 1947 började man ge ut medlemsbladet Vi kvinnor i Demokratiskt Världsförbund.

Fogelstadskvinnor och kommunistiskt fredsarbete Hur nära kommunisterna hade SKV och Fogelstadsgruppen tidigare arbetat när det gällde fredsfrågan? Under 1930-talet togs flera initiativ för att skapa internationella sammanslutningar för fred. Kvinnornas världskommitté mot krig och fascism och Världssamling för fred var två sådana organisationer. Den kvinnliga antifascistiska världs- kommittén höll sin kongress i Paris 1934 och den svenska socialdemokraten och fredsarbetaren Anna Lindhagen deltog som representant för IKFF.45 Kommittén var sprungen ur en antikrigs- kongress som två år tidigare hade initierats av den franske författa- ren Romain Rolland. Han hade varit en inflytelserik pacifist under första världskriget och fick 1916 Nobels litteraturpris för sin bok Ovan stridsvimlet. Nu uppmanade han arbetare och intellektuella att föra ett krig mot kriget och att stödja Sovjetunionens fredsarbete. En svensk grupp kallades samman under sommaren 1932 för att följa Rollands uppmaning att starta ett Krig mot kriget. Bland de som undertecknade uppropet fanns följande Fogelstadskvinnor: Eva An- dén, Honorine Hermelin, Ada Nilsson, Elsa Svartengren och Elin Wägner. Axel Holmström fungerade som ordförande och Tide- varvets redaktör Carin Hermelin valdes till sekreterare i gruppen. Dessutom reste hon som delegat till den internationella antikrigs- kongressen i Paris.46

44 Kort sammanfattning. Sveriges Radikala kvinnoförbunds samling, KS, GUB. 45 IKFF:s Medlemsblad 1934:3. 46 Krig mot kriget 1932.

81 Organisationen Världssamling för fred startade i Bryssel 1936. I inledningsskedet hölls en stor manifestation som 19 svenska deltagare bevistade. De representerade olika organisationer, till exempel Folk- partiet, Typografförbundet, LO, Fredrika-Bremerförbundet, Vita Bandet, IKFF, Sveriges Husmödrars Riksorganisation och Svenska kvinnors medborgarförbund.47 Under hösten bildades en svensk sektion i Göteborg och många föreningar anslöt sig. Sommaren 1937 stod Världssamling för fred värd för Nordiska fredsdagar på Skan- sen. Cirka 30 000 människor besökte arrangemanget. Bland föredragshållarna fanns Signe Höjer med talet: Vad kunna kvinnor göra för freden? Kerstin Hesselgren satt ordförande för en kvinnokommission som särskilt kom att betona fredsfostran, kvinnornas politiska representation och medverkan i internationella organisationer. Kommissionen uppmanade alla kvinnoföreningar att ansluta sig till Världssamling för fred.48 Företeelser som unga mäns vapenvägran, fredsaktionen Kvinnor- nas vapenlösa uppror mot kriget, Kvinnornas världskommitté mot krig och fascism samt Världssamling för fred sågs inte med blida ögon av alla i Sverige och kopplades av kritikerna gärna samman med kommunism. En artikel i Sveriges Försvar hade som tema att vulgär- pacifismen höll på att minska. Det var med stor lättnad artikelförfattaren konstaterade detta. Man menade också att den stora ökningen av samvetsömma efter 1925 hade med en kommunistisk offensiv att göra och anförde ett uttalande från kommunistiska internationalens exekutivkommitté 1926 om fredsföreningar som en ny typ av sympatiserande organisationer.49 De övriga tre sammanslutningarnas samröre med kommunismen skärskådades av den nazistiskt influerade Lizzie Carlsson i flera mindre häften.50 Till den svenska sektionen av Världssamling för fred hade också Sveriges kommunistiska parti anslutit sig, men blev uteslutet i och med att en non-aggressionspakt undertecknades av Tyskland och Sovjet-

47 IKFF:s Medlemsblad 1936:7. 48 IKFF:s Medlemsblad 1937:6:7. 49 Sveriges Försvar 1935:1, s 9. 50 Se t.ex. Carlsson 1937; Carlsson 1938.

82 unionen 1939. Avtalet hade också den effekten att samarbetet mellan svenska socialdemokrater och kommunister bröts. Frågan är emellertid i vilken grad det också kom att gälla kvinnors samarbete inom SKV. Det egentliga brottet kom, enligt min mening, i förbundet inte förrän 1948 då både folkpartiet och det socialdemokratiska partiet utfärdade i det närmaste tvingande rekommendationer att kvinnor inte skulle kunna vara dubbelanslutna, det vill säga medlemmar i både SKV och de partianslutna kvinnoförbunden. När Helena Streijffert intervjuade SKV-kvinnor om fredsarbete fick hon information om hur flera av dem hade upplevt kommuniststämpeln. Någon hade känt sig illa till mods över att behöva välja mellan olika organisationer och en annan menade att beskyllningarna om kommunism aldrig kunde be- visas med fakta. Ytterligare en av de intervjuade ansåg att det hade varit bättre om fler socialdemokratiska och folkpartistiska kvinnor hade gått med i förbundet och slutligen menade en kvinna att socialdemokraterna först hade varit positiva till KDV-anslutningen men sedan känt sig tvingade att lämna SKV.51 Kritiken mot att SKV hade lierat sig med KDV fördes också i pressen. Hjördis Levin ger i sin artikel SKV 75 år exempel på kritiska röster inför att KDV skulle ha sin världskongress i Stockholm 1947.52 Under följande år ställde Göteborgs socialdemokratiska kvinnodistrikt frågan till det socialdemokratiska kvinnoförbundets kongress om dubbelorganisering kunde tillåtas. Kvinnoförbundet lämnade frågan vidare till partistyrelsen som studerade saken och slog fast att det ej är önskvärt, att medlemmar i partiet tillhör en kommunistisk täckor- ganisation.53 Folkpartiets landsmöte uttryckte samma år att de liberala idéerna och den ideologi som KDV numera kämpar för inte gick att förena.54 Ada Nilsson diskuterade konflikten i SKV:s tidning och gjorde sitt bästa för att försvara förbundet mot det hon upplevde som grundlösa beskyllningar. Kanske ingick det i försvaret att mobilisera Kerstin Hesselgren, som hade avgått som ordförande, och Elin

51 Streijffert 1983, s 125-126. 52 Levin 1989b, s 13-14. 53 Vi kvinnor i Demokratiskt Världsförbund 1948:3-4, s 3. 54 Vi kvinnor i Demokratiskt Världsförbund 1948: 5, s 6.

83 Wägner, vars sympatier låg hos kväkarna. De engagerades för att hålla föredrag om Fredsarbetet just nu på SKV:s årsmöte i november 1948. Elin Wägner var emellertid sjuk, hon avled i januari 1949, och Kerstin Hesselgren fick hålla sitt anförande om vikten av samarbete och samförstånd ensam.55 Det förefaller som att Radikala gruppen av SKV levde kvar inom förbundet trots att Radikala föreningen redan tidigare ombildats till Stockholmsavdelningen av SKV. Åtminstone var gruppen verksam 1950 när den på en helsida i SKV:s tidning gjorde ett principuttalande om sin inställning i olika frågor. Bland annat formulerade man sig så här:

Vördnaden för livet reser sig mot krig och våld som medel att övervinna mellanfolkliga och inrepolitiska motsättningar. Den tager avstånd från likriktning och terror men är alltid öppen för kontakt, i tro på människors ifrånkomliga samhörighet och den enskildes därav betingade ansvar. / / Vår grundåskådning gör att vi ej kan godtaga en penningpolitisk syn på människan lika litet som den materialistiska historieuppfattningen. / / De försök som göres att inordna vårt land vare sig i väst- eller östblock, betecknar ett förnekande av samarbetets absoluta nödvändighet mellan öst och väst och måste mötas av ett positivt arbete för en fredlig utveckling.56

Från och med detta år trycktes SKV:s tidning Vi kvinnor i Demokra- tiskt Världsförbund i större format. Förutom kommenterande artiklar om förbundets internationella fredsarbete, kom tidningen också att innehålla skönlitterära alster, tips om mat, handarbete och kläder. Intressant är att Elisabeth Tamm, som besökte Moskva i november 1949 på KDV:s rådsmöte, skrev ledarna i nästan varje nummer från 1950-1954. Ada Nilsson och Carin Hermelin avgick som ordförande respektive vice ordförande i Stockholmföreningen av SKV under

55 Vi kvinnor i Demokratiskt Världsförbund 1948:5, s 6; 1949:februari, s 10. 56 Vi kvinnor i Demokratiskt Världsförbund 1950:4, s 10.

84 1950, berättar tidningen.57 Honorine Hermelin återkom då och då med artiklar. Kerstin Hesselgrens och Ada Nilssons 80-årsdagar hyllades under 1952.58 Andrea Andréen fortsatte sitt arbete som ordförande och erhöll Internationella Stalinpriset för främjande av freden mellan folken.59 Den korta sammanställningen visar att Fogelstadskvinnor uppmärksammades, men också att några var delaktiga i förbundets arbete in på 1950-talet. Organisationen växte till och hade under åren 1953-1955 cirka 4 900 medlemmar, från att ha haft lite över 600 medlemmar under 1948-1950.60 De som var med när FKR antog sin radikalpacifistiska resolution i mitten av 1920-talet tillhörde efter andra världskriget en äldre generation och försvann så småningom från verksamheten. Kvinnliga Medborgarskolan vid Fogelstad lades ner 1954 men medlemmarna i Fogelstadförbundet fortsatte ändå att träf- fas. Två år efter nedläggningen publicerades minnesboken Fogelstad. Berättelsen om en skola redigerad av Elsa Björkman- Goldschmidt. Att skolan hade betytt mycket som mötesplats för många kvinnor visar boken. Trots att det finns forskning om Kvinn- liga Medborgarskolan är kunskapen störst om verksamheten under mellankrigstiden medan vad som hände under 1940-talet och fram till nedläggningen inte har lyfts fram på samma sätt.

Kontinuitet och marginalisering SKV, som aldrig var riktigt rumsrent i kalla krigets snålblåst, kom emellertid att spela en roll i den nya kvinnorörelsen på 1970-talet. Organisationen genomgick än en gång en nytändning. Jag har i min text framfört att kunskapen om förbundets skiftande historia och dess senare verksamhet har stora luckor eftersom sammanslutningen inte har varit föremål för någon systematisk studie. Jag kan konstatera att äldre medlemmar inom förbundet, såsom Ada Nilsson och Andrea Andréen, i sina berättelser ser utvecklingen i kontinuitetens ljus,

57 Vi kvinnor Demokratiskt Världsförbund 1950:6, s 3-4. 58 Vi kvinnor i Demokratiskt Världsförbund 1952:1, s 2-3; 1952:6, s 3. 59 Vi kvinnor Demokratiskt Världsförbund 1954:1, s 2-3. 60 Andréen 1964, s 41.

85 medan till exempel forskaren Helena Streijffert snarare uppfattar det SKV som startades i Göteborg efter andra världskriget som en ny förening. Helt klart är i alla fall att flera av de äldre medlemmarna fortsatte att engagera sig ännu en tid. Eftersom de öppnade sitt för- bund för kommunisterna måste de ha ställt sig positiva till samarbetet även om de så småningom fick behov av att slå fast sin självständiga position inom organisationen. Kvinnornas fredsarbete kom att bli centralt för SKV under kalla kriget. Deras tidning, det offentliga ansiktet utåt, fylldes av freds- retorik där samarbete mellan kvinnor och brobyggande mellan olika folk var grundstenarna. Samtidigt som deras ihärdiga Sovjetvänlighet i vår tid kan kännas besvärande går det också på tidningssidorna att skymta det engagemang och den solidaritet i förhållande till förtryckta folk som kännetecknade senare årtiondens vänsteraktivister. Min för- hoppning är att tidsandan efter kalla krigets slut är generös nog för att låta SKV:s kvinnor få chansen att tala med egna röster och berätta sin version. Troligen skulle en sådan forskning kunna vara en pusselbit i sökandet efter bakgrunden till 1960-1970-talets vänstervåg och den nya kvinnorörelsens uppkomst. De ursprungliga frågorna jag ställde i min text har jag knappast besvarat. I stället har nya frågor om de frisinnade och radikala kvinnorna, som under mellankrigstiden visade en sådan iver att påverka politiken men som efter andra världskriget marginaliserades genom att stämplas som kommunister, dykt upp: Vad såg de radikala kvinnorna i KDV? Varför tog de ställning som de gjorde? Vad fick dem att uthärda trots misstänksamhet och kritik? Vilken medvetenhet hade de om Stalinregimens brott mot mänsklig- heten? Hur bedömde de situationen? Med vilka ord beskrev de den verklighet de upplevde och utgick från i sitt fredsarbete?

Irene Andersson, fil. dr och forskare i historia med inriktning genus och kvinnopolitisk historia, Lunds universitet. Hennes avhandling hette Kvinnor mot krig. Aktioner och nätverk för fred 1914-1940, Lund 2001.

86 Käll- och litteraturförteckning Otryckta referenser: Kvinnohistoriska samlingen, KS, Göteborgs universitetsbibliotek, GUB: AB Vår Tidning A:3 Styrelseprotokoll 1943 Ada Nilssons samling v:19 Diskussionsprotokoll fört vid Kvinnornas Representantmöte Ned med vapnen i alla länder Elin Wägners samling F:II:13 Arbetsbok nr 97 7/2; 16/2 1940 Radikala föreningens samling v:1 Förslag till årsberättelse över SKV, 1937 respektive 1938 Radikala föreningens samling v:2 Styrelseprotokoll 1936-1953 Föreningsprotokoll 1939-1952 Sveriges radikala kvinnoförbunds samling Kort sammanfattning av Sveriges radikala kvinnoförbunds uppkomst och verksamhet 1943-1947

Tryckta referenser: Andersson Irene, Ett envist engagemang. Elin Wägner som fredsaktivist, i Eva Österberg & Christina Carlsson Wetterberg (red.), Rummet vidgas. Kvinnor på väg ut i offentligheten (Stockholm 2002) Andersson Irene, Kvinnor mot krig. Aktioner och nätverk för fred 1914- 1940 (Lund 2001) Andersson Irene, Tidevarvet plattform för ett vapenlöst uppror, i Press- historisk årsbok 1999 Andréen Andrea, Svenska kvinnors vänsterförbund. En femtioårs- berättelse (Stockholm 1964)

87 Bohman Ruth, Vi kvinnor i fredskampen (Stockholm 1989) Carlsson Lizzie, Den radikala kvinnopacifismens verkliga ansikte (Stockholm 1937) Carlsson Lizzie, Världssamling för fred ett internationellt krigsparti (Stockholm 1938) Dagens Nyheter 12/12 1939 Eskilsson Lena, Drömmen om kamratsamhället. Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad (Stockholm 1991) Eskilsson Lena, Kvinnlig vänsterhållning och radikalism i 30-talets kultur- och samhällsdebatt i Bertil Nolin (red.), Kulturradikalismen. Det moderna genombrottets andra fas (Stockholm/Stehag 1993) Fogelstad. Berättelsen om en skola, Elsa Björkman-Goldschmidt (red.) (Stockholm 1956) Fogelström Per-Anders, Kampen för fred. Berättelsen om en folkrörelse (Stockholm 1983) Fredsmissionären 1931:1:10; 1936:5 Halvardson Margret & Töringe Töringe, Elin Wägner. Bidrag till en bibliografi, Bibliotekshögskolan, specialarbete 1979:39 (Borås 1979) Hamrin-Thorell Ruth, Gärde Widemar Ingrid, Myrdal Alva & Bergman Malin, Kerstin Hesselgren. En vänstudie (Stockholm 1968) IKFF:s Medlemsblad 1934:3; 1936:7; 1937:6:7 Isaksson Ulla & Linder Erik Hjalmar, Amason med två bröst 1882-1922 (Stockholm 1977) Isaksson Ulla & Linder Erik Hjalmar, Dotter av moder jord 1922-1949 (Stockholm 1980) Karlsson Klas-Göran, Europa och världen under 1900-talet (Stockholm 1999) Krig mot kriget. Utgiven av kommittén för internationella antikrigs- kongressen 27 augusti 1932 (Stockholm 1932) Kursprogram för Kvinnliga Medborgarskolan vid Fogelstad 1938 (Stockholm 1938)

88 Leche Mia & Wägner Elin, Ett nytt försvar. Brännande frågor (Stockholm 1924) Levin Hjördis, Elisabeth Tamm på Fogelstad. En radikal herrgårdsfröken (Stockholm/Stehag 1989a) Levin Hjördis, SKV 75 år, i Vi mänskor 1989b:2-3 Lindberg Berit, Kvinnor vakna våga. En studie kring pedagogen och samhällsvisionären Honorine Hermelin Grönbeck (Landskrona 2000) Nilsson Ada, Barrikaden valde oss. 25 år ur en kämpande förenings historia (Stockholm 1940) Omistliga värden. Uttalanden och synpunkter, Radikala föreningen (Stockholm 1940) Streijffert Helena, Studier i den svenska kvinnorörelsen (Göteborg 1983) Stjernstedt Ruth, Ringdans kring fru Justitia (Göteborg 1956) Svenska Folkriksdagen i avrustningsfrågan den 20-21 februari 1932 (Stockholm 1932) Sveriges Försvar 1935:1 Tidevarvet 1924:34;1934:20 Vi kvinnor i Demokratiskt Världsförbund 1948:3-4:5; 1949:februari; 1950:4:6; 1952:1:6; 1954:1 Wägner Elin, Våra idéer i nuets belysning, Radikala gruppen av Svenska kvinnors vänsterförbund (Stockholm 1939)

89 Med Fogelstad som mötesplats

Kerstin Hesselgren och kvinnorörelsen 1925-1955

Renée Frangeur

En av förgrundsfigurerna i kvinnorörelsen under mellankrigstiden och en av de fem grundarna i konstellationen Fogelstad var Kerstin Hesselgren. Hon rörde sig samtidigt i flera politiska offentligheter, manliga och kvinnliga: riksdagen, statliga kommittéer, kvinnorörelsen, Fogelstadförbundet och NF. 1921 valdes hon som den första kvinnan in i riksdagens första kammare. 1931 utsågs hon till SKV:s (Svenska kvinnors vänsterförbund f.d. FKR) ordförande efter att ha varit ledare för de frisinnade kvinnornas riksförbund. Framför allt stod hon för det kontinuerliga kvinnorörelseengagemanget inom konstellationen alltid i första ledet som en given och självklar ledargestalt. Hennes ideologiska hemvist var snarast en syntes av liberalism och socialism och i riksdagen uppträdde hon som s.k. frisinnad vilde. Hon blev heltidspolitiker både inom och utom riksdagen efter att ha arbetat ett långt yrkesliv som en av våra första sociala experter som bostads- och yrkesinspektris.1 På många sätt kan man säga att hon liksom de övriga fyra i konstellationen arbetade för ett medvetet medborgarskapsideal för kvinnor på Fogelstad. Lena Eskilsson har i sin avhand-

1 Se Annika Åkerblom, Arbetarskydd för kvinnor: kvinnlig yrkesinspektion i Sverige 1913-1948 (Uppsala, 1998) samt Boken om Kerstin Hesselgren en vänstudie, red. Ruth Hamrin-Thorell, Ingrid Gärde Widemar, Alva Myrdal och Malin Bergman (Stockholm, 1968). 90 ling om Fogelstad 1925-1935 beskrivit det kvinnliga kamratsamhället som en syntes av individualism, liberalism och feminism och som ett försök att upphäva det manligt organiserade samhällets dualism mellan offentligt-privat, manligt-kvinnligt. Med det kvinnliga medborgarskapet ville fogelstadkvinnorna förändra världen, menade Eskilsson.2 På många sätt förkroppsligade Kerstin Hesselgren Fogelstadförbundets medborgarskapsideal: syntesen mellan privat och offentligt, statligt och individuellt, liberalism och feminism, manligt och kvinnligt, kristna ideal och samhälleliga, arbetare och tjänstemän. Hon var spindeln i flera nätverk, där radikala kvinnor och män träffades. Enligt T S Marshalls definitioner består medborgarskapet av civila, politiska, sociala och delvis ekonomiska rättigheter och skyldigheter. Dessa har för manliga invånare i de flesta länder införts just i den ordningen, menade han.3 De civila rättigheterna: rätten att tala i egen sak, myndighet och rätten till individuell kroppslig och själslig trygghet och frihet, anses grundläggande och är en frukt av upplysningens och franska revolutionens tänkande. Medborgarskapet har dock haft en annan innebörd för kvinnor än för män. Även om kvinnor har fått politiska rättigheter på samma villkor som män i de flesta demokratiska stater har de inte samma civila rättigheter, frihet från statligt tvång, rätten att tala i egen sak och rätten till den egna kroppen. Kvinnor har inte heller samma sociala rättigheter, rätt till välfärd och trygghet som män har, vilket den nya svenska pensionsreformen visar. Tar man med de ekonomiska rättigheterna blir det än tydligare att kvinnors medborgarskap fortfarande är sekunda vara i jämförelse med mäns. De stora cementerade skillnaderna i lönesättning efter kön talar sitt tydliga språk. Kvinnan har behandlats och behandlas som en andra klassens medborgare även i demokratiska stater, menar dagens genushistorieforskare.4

2 Lena Eskilsson, Drömmen om kamratsamhället: Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad (Malmö, 1991) s 202 ff 3 T.H. Marshall,& Tom Bottomore, Citizenship and social class (1950, London, 1992). 4Kvinnor på gränsen till medborgarskap, Genus, politik och offentlighet 1800 - 1950, red Christina Florin och Lars Kvarnström, (Stockholm, 2001) inledningen.

91 Kerstin Hesselgren kämpade framför allt för kvinnors civila, sociala och ekonomiska rättigheter i riksdagen, både i första och andra kammaren, i flera uppmärksammade statliga utredningar med anknytning till kvinnors livsvillkor och arbete (SOU 28: 29, SOU 38:47) och i kvinnorörelsen. Hon kallades ofta Kerstin den första för att hon var den första kvinnliga yrkesinspektrisen för arbeterskorna, en av de fem första kvinnorna i riksdagen och en av de första kvinnorna i NF och Sveriges delegat i Genève. Både inom den tidens vänster, socialister och liberaler, och kvinnorörelse hade Kerstin Hesselgren en mycket stark ställning under mellankrigstiden.5 Därför kunde hon återväljas till riksdagen 1926 på en blandning av socialdemokratiska och frisinnade röster. Hennes jungfrutal i riksdagen kritiserade barnmorskornas låga löner i kontrast mot det viktiga arbete de utförde. Vid många andra tillfällen visade hon sitt stora engagemang för kvinnors ekonomiska rättigheter t ex för ekonomiskt stöd till mödrar och ersättning för förlorad arbetsförtjänst i samband med förlossning i flera statliga utredningar. I riksdagen samverkade hon oftast med de socialdemokratiska kvinnorna. Hennes konkreta samarbete med arbetarkvinnorna i riksdagen yttrade sig i upprepade motioner om sexualupplysning samt om preventivmedel, ändring av foster- fördrivningslagen och mot lösdrivarlagen.6 Alla dessa reformer syftade till att förstärka kvinnors civila rättigheter och var också ett angeläget ämne för den tidens radikala kvinnoläkare och kvinnorna kring Tidevarvet. Fram till 1938 var nämligen abort helt förbjuden, preventivmedelsupplysning och -uppvisning likaså.7 Lösdrivarlagen användes som ett instrument för att omhänderta kvinnor som påstods driva lösa, i synnerhet prostituerade. Den reglementerade prosti- tutionen hade ju avskaffats 1918, men polisens nit i jakten på offentliga kvinnor kvarstod. Eftersom det mest var kvinnor som drabbades

5 Renée Frangeur, Yrkeskvinna eller makens tjänarinna Striden om yrkesrätten för gifta kvinnor i mellankrigstidens Sverige (Lund, 1998) s 247 ff. 6 Boken om Kerstin Hesselgren, s 137, Kerstin Hesselgrens arkiv A 14: 2 kartong 19 HB Gbg 7 Se Lena Lennerhed, Sex i folkhemmet. RFSU:s tidiga historia (Uppsala, 2002)

92 av lösdrivarlagens sanktioner kan man med fog påstå att den lagen hade en tydlig genusprägling och att den framför allt riktade sig mot kvinnors civila medborgerliga rättigheter.8 Utanför riksdagen agerade Kerstin Hesselgren ofta orädd ordfö- rande för stora kvinnomanifestationer t ex i frågan om gifta kvinnors rätt till arbete, befolkningsfrågan, likalönefrågan och mot nazismen. Hon var också initiativtagare för en ny facklig organisation för ett i början av 1920-talet modernt yrke, socialarbetare inom industri- och affärsvärlden. Organisationen hette SAIA och Kerstin Hesselgren valdes till dess första ordförande.9 På många sätt förverkligade och fullkomnade Kerstin Hesselgren också ett statsfeministiskt arbetssätt under hela mellankrigstiden. Det har flera forskare menat vara typiskt för svensk kvinnorörelse alltsedan dess första organiserade samarbete med staten eller de stora politiska partierna i samband med Fredrika Bremerförbundets tillblivelse.10 Okänt är ännu omfattningen av Kerstin Hesselgren arbete i Statens arbetsmarknadskommission under andra världskriget med bland annat beredskapsarbete för kvin- nor.11 Likaså arbetade hon med Beveridgerapportens relationer och inspirationer till svensk socialförsäkring efter andra världskriget.12 Beveridgerapporten, som skrevs 1942, blev en stomme för det engelska efterkrigsprogrammet. Den hade även ett stort inflytande på den socialdemokratiska efterkrigspolitiken i Sverige. Rapporten före- språkade husmödrar och barnfamiljers välfärd i stället för yrkeskvinnor och kamratäktenskap och liknade Brita Åkermans formuleringar i hennes utredning om hem- och familjepolitik 1947. Det var den svenska utredning, som var en av källorna till efterkrigstidens husmodersideal. Med den följde satsningar på invandrare i stället för svenska gifta kvinnor som arbetskraft i den expanderande industrin.

8 Hjördis Levin, Kvinnorna på barrikaden, sexualpolitik och sociala frågor 1923- 36 (Stockholm, 1997) s 99 - 126 9 Boken om Kerstin Hesselgren s 95 10 Se t ex Christina Bergqvists, Gunnel Karlssons, Christina Florins, Ulla Manns och Renée Frangeurs forskning. 11 Se KH arkiv A 14: 2 kartong 31 i Gbg. 12 ibid. kartong 39.

93 Den blev en vattendelare i 1940-talets genusordning, som lika väl kunde ha blivit en fortsättning på 1930-talets yrkeskvinnoaktivism med utbyggnad av daghem som nödvändig konsekvens, skriver Ann-Katrin Hatje.13 Kerstin Hesselgrens ställningstagande i efterkrigstidens husmoderspolitik är hittills outforskat liksom hennes övriga kvinnopolitiska arbete efter 1939. Vi vet inte mycket om Kerstin Hesselgrens betydelse och arbete i projektet Fogelstad. Att hon undervisade i riksdagens arbete och kvinnors yrkesliv vet vi och att hon var omåttligt populär i alla läger framgår av en intervju med Ulla Bruzelius, hemkonsulent och f d fogelstad-förbundare i Motala.14 Hon förenade en diplomatisk talang med stor djärvhet i att organisera kvinnopolitiska aktioner. Ingen har ännu skrivit något vetenskapligt arbete om Kerstin Hesselgrens politiska arbete och därför kan vi inte uttala oss om hennes inflytande konkret på Fogelstad. Inte heller om hennes pedagogiska metoder. Ebba Holgersson och Kom te måtta - pedagogiken, dvs rollspelen i svensk kommunalkunskap, samt Honorine Hermelins pedagogiska visioner har däremot blivit uppmärksammade av tidigare forskning.15 Honorine Hermelins pedagogiska idéer har också blivit föremål för en doktorsavhandling.16 Hur fördes medborgarskapstanken ut i Kerstin Hesselgrens pedagogik på Fogelstad? Hur arbetade hon och konstellationen på Fogelstad under kriget? Förändrades deras arbete då? Vilka konflikter och enigheter fanns mellan dem efter mellankrigstiden?

13 Se Ann-Katrin Hatje, Triangeldramat mor, barn och industri i Kvinnans plats i det tidiga välfärdssamhället, red. Annika Baude och Cecilia Runnström (Stockholm, 1994). 14 Frangeur s 263 och Eskilsson 1991 s 200. 15 Eskilsson 1991 s 168 f och 180 f. 16 Berit Lindberg, Honorine Hermelin Grönbech (1886 - 1977): en pedagog i tiden - en blå delfin (Lund, 1996).

94 Gifta kvinnors rätt till arbete Sedan några år pågår det en aktiv forskning på olika universitet och högskolor om kvinnorörelsernas historia i Sverige. Min avhandling och en stor del av min forskning tillhör detta fält. Den handlar om de politiska kvinnorörelsernas kamp för den gifta kvinnans rättigheter på arbetsmarknaden under svensk mellankrigstid, en av de viktigaste politiska och fackliga kvinnofrågorna vid den tiden.17 I de flesta län- der i västvärlden ifrågasattes eller förbjöds nämligen de gifta kvinnornas förvärvsarbete i synnerhet i välavlönade arbeten under hänvisning till massarbetslösheten och den ekonomiska krisen. Så var det i Norge, Danmark, England, Frankrike, Belgien, Holland och Tyskland.18 En gift kvinna skulle inte ta arbete från en man eller en ogift kvinna, hon var ju försörjd, ansågs det. I Sverige kallades en sådan gift yrkeskvinna för en lyxhustru av några riksdagsmän på 1920-talet och de underströk att hon inte kunde tjäna två herrar, mannen och arbetsgivaren, samtidigt! Äktenskapet uppfattades som en anställning för kvinnor av dessa män, som gick i bräschen för ett borgerligt familjeförsörjarideal. I själva verket var motståndet mot gifta kvinnor i lönearbete utbrett i Sverige bland socialdemokrater, bonde- förbundare, fackföreningsmän, vissa arbetsgivare i tjänstesektorn och inom Kooperativa förbundet. I riksdagen hängde det på tre röster 1926 om den nya behörighetslagen, som garanterade gifta och ogifta kvinnor samma rättigheter på den statliga arbetsmarknaden i princip, skulle dras tillbaka. Efter ytterligare åtta års strider segrade familje- försörjarstrategin i riksdagen och de gifta kvinnornas rättigheter på arbetsmarknaden skulle utredas. I andra länder som Danmark, Norge, Tyskland och England stiftades lagar på statlig eller kommunal nivå mot de gifta kvinnornas rättigheter utan utredningar. 19

17 Frangeur s 12. 18 Se Women and socialism/Socialism and Women i Europe between the World Wars, ed. Helmut Gruber & Pamela Graves (New York, Oxford 1998). 19 Frangeur s 168

95 I Sverige däremot tillsattes en statlig kommitté, kvinnoarbets- kommittén, vars stora utredning var klar julen 1938. Ett halvår senare resulterade den och mödraskyddskommitténs betänkande i en lag som garanterade de gifta kvinnornas rätt på arbetsmarknaden, tvärtemot vad man skulle kunnat vänta sig fem år tidigare. Den förbjöd nämli- gen avsked och diskriminering av kvinnor på arbetsmarknaden p g a giftermål, trolovning, havandeskap eller graviditet. Den kan uppfattas som en tidig jämställdhetslag och var som sådan unik i världen. I båda dess kommittéer satt kända fogelstadförbundare som ordfö- rande, Kerstin Hesselgren och Andrea Andréen. De träffades redan innan kommittéarbetet hade börjat och diskuterade sina gemensamma planer.20 Kvinnorörelsen och speciellt Fogelstadförbundet spelade en stor roll i denna dramatiska vändning och oväntade utveckling både på en par- lamentarisk nivå och utomparlamentariskt. Redan under 1920-talet protesterade de fackligt aktiva industriarbeterskorna mot de socialdemokratiska förbudsivrarna i riksdagen och den 8 mars 1926 samlades kvinnor från industrin och tjänstemannayrken till ett gemensamt möte i Stockholm för att deklarera sina åsikter om diskussionerna i riksdagen. Där var fogelstadförbundaren och läkaren Ada Nilsson en av talarna.21 Fredrika Bremerförbundet och de frisinnade kvinnorna motarbetade förslagen om inskränkningar i kvinnornas rättigheter medan husmodersförbundet teg om denna viktiga politiska fråga under hela 1920-talet. De socialdemokratiska kvinnorna var djupt splittrade i frågan och flera klubbar gav de socialdemokratiska förbudsmännen i riksdagen sitt stöd, medan kvinnoförbundets ledning kämpade mot dem. Förutom den starka klassolidaritet de socialdemokratiska kvinnorna manifesterade med sina män var de kvinnoideal de utvecklade i sin egen rörelse den viktigaste orsaken till deras förhållningssätt. Husmodern och framför allt den biologiska moderligheten idealisera- des och Ellen Key citerades gärna i Morgonbris. I Fredrika Bremer- förbundet däremot lanserades duktiga yrkeskvinnor som kvinnoideal

20 ibid. s 247 21 ibid. s 123 f

96 och förbundet bevakade de kvinnliga tjänstemännens intressen. De frisinnade kvinnorna hade en uttalad feministisk profil redan på 1920- talet.22 Någon gemensam politisk kraft och slagkraftigt motstånd kunde med andra ord knappast de olika delarna av kvinnorörelsen formulera på 1920-talet, de saknade nämligen ett kollektivt vi.23 Under 1930-talet förändrades emellertid förutsättningarna för gemensamma aktioner och samarbete inom kvinnorörelsen. Vid 1930- talets början startade två nya internationella yrkeskvinnoorganisationer sina avdelningar i Sverige . YKR, Yrkeskvinnornas Riksförbund, bildade klubbar i bl a Stockholm , och ODI, Open Door International, tog initiativ till diskussioner om diskrimineringen av kvinnor i förvärvs- arbete. De ordnade opinionsmöten mot kampanjerna mot gifta för- värvsarbetande kvinnor och drev det socialdemokratiska kvinno- förbundets ledning att öppet ta ställning mot hetsen mot de gifta kvinnorna i arbete. Men det var diskussionerna på Fogelstad mellan frisinnade och socialdemokratiska kvinnor om demokrati och diktatur sommaren 1933, som slutligen fick de socialdemokratiska kvinnorna att ordna stora opinionsmöten mot de reaktionära manliga strömningarna i många städer. Hulda Flood, medlem i Fogelstads- förbundet och SAP:s kvinnliga sekreterare, skrev i Morgonbris:24 Det kan bli på kvinnorna det beror om demokratin skall kunna bevaras. Socialdemokratiska och frisinnade kvinnor uppfattade sig själva som demokratins försvarare och det yttersta bålverket mot fascism och diktatur. Kvinnorna inför världskrisen kallades det stora opinionsmötet på de socialdemokratiska kvinnornas initiativ med Kerstin Hesselgren som ordförande i Stockholm hösten 1933, som samlade 1700 deltagare. Detta samarbete mellan kvinnor från olika partier och klasser var inte vanligt i andra länder.25 Kerstin Hesselgren

22 ibid. s 139 ff 23 Om kollektiva, flytande identiteter i moderna sociala rörelser som kvinnorörelsen, miljörörelsen och fredsrörelsen se Alberto Melucci, Nomader i nuet: Sociala rörelser och individuella behov i dagens samhälle, med introduktion av Abby Peterson och Håkan Thörn (Göteborg, 1991) 24 Frangeur s 211 25 se Women and socialism/Socialism and Women

97 framhöll framför allt att kvinnor blev offer för de missförhållanden som diktatur och arbetslöshet skapade. Tyskland var ett varnande exempel, ansåg hon. En av de viktigaste parollerna i kvinnoorganisationerna på 1930- talet var lika rätt till arbete för män och kvinnor oavsett civilstånd. Alva Myrdals argumentation den förvärvsarbetande kvinnans rätt till äktenskap och barn och hennes och Gunnar Myrdals taktiska vink- ling av befolkningsfrågan 1934 fick opinionen mot de gifta kvinnorna att svänga i riksdagen och husmodersförbundet att liera sig med resten av kvinnorörelsen i kampen för kvinnornas och barnens intressen. Ellen Key försvann ur kvinnorörelsernas tidskrifter och ersattes med ett nytt kvinnoideal: yrkeskvinnan, som också var i fokus för de moderna författarinnornas och journalisternas intressen.26 Även de socialdemokratiska kvinnorna lanserade den yrkeskunniga arbeterskan som en ny idealtyp vid sidan om den professionella husmodern och kamrathustrun. Husmödrarna räknade sig också som moderna yrkeskvinnor, även om de helst stannade i hemmen, vilket deras förbunds- ordförande betonade. På 1930-talet tonades alltså motsättningarna mellan hemmakvinnor och yrkeskvinnor, borgerliga kvinnor och arbetarkvinnor, ned av kvinnorörelseaktivisterna i förbundens tidskrifter och av dess krönikörer. Där formades en kollektiv solidaritet i ett klassövergripande kvinnopolitiskt arbete. Framför allt husmoders- förbundet och de socialdemokratiska kvinnorna ökade sina medlem- stal från ca 20.000 1930 till 60.000 1939.27 1930-talets kvinnliga aktivister valde strategier i Fogelstads anda som var både anpassade och oppositionella i förhållande till tidens dominerande kvinnoideal, den hegemoniska husmoderlighetsdis- kursen.28 De drev dels frågor i barnens, mödrarnas intressen och om de nya bostadsidealen och dels i yrkeskvinnornas intressen utan att

26 se Kristina Fjelkestam, Ungkarlsflickor, kamrathustrur och manhaftiga lesbianer: modernitetens litterära gestalter i mellankrigstidens Sverige (Stockholm, 2002) och Ebba Witt-Brattström, Moa Martinson. Skrift och drift i 1930-talet (Stockholm, 1988) 27 Frangeur. s 202 - 246 28 Se Yvonne Hirdman, Genus - om det stabilas föränderliga former (Sthlm, 2001) s 147 f 98 skapa några allvarliga motsättningar mellan dem. Tvärtom så pekade de på att de olika kvinnointressena hängde samman och gällde kvin- nor i alla klasser. Argumentationen löd så här: om anpassningen till husmoderligheten och klassolidariteten med männen överväger allt- för mycket som de gjorde på 1920-talet förlorar kvinnorörelsen dä- remot i slagkraft. Om å andra sidan enbart protesten tar över så kan möjligheterna att nå många medlemmar gå förlorade. På 1930-talet delade organisationerna samma typ av saklig och/eller subversiv information i den delen av den växande kvinnliga offentligheten som utgjordes av kvinnotidskrifterna. Yrkeskvinnokampanjerna kors- befruktade med andra ord varandra. Flera av de tongivande kvinnliga aktivisterna skrev nämligen i de flesta av de fem kvinnotidskrifterna jag har undersökt (Morgonbris, Hertha, Tidevarvet, Yrkeskvinnan samt Husmodersförbundets Medlemsblad.) Alva Myrdal var den fli- tigaste, tätt följd av Andrea Andréen och Karin Kock. Oppositionen kunde med andra ord lätt spridas till hela rörelsen. Fogelstadandan i kvinnorörelsen är ett spår värt att följa i fördju- pad forskning om kvinnorörelseaktivisternas fogelstadmöten, deras samarbeten och konflikter, planer och visioner, strategier och ideal, kollektiva solidariteter eller sammanbrott. Det är framför allt viktigt att undersöka hur kvinnorörelsekvinnorna på Fogelstad förhöll sig under och efter andra världskriget. Hur kunde de fullfölja sina visioner och ideal under trycket av samhällelig sparsamhet och ökande husmodersideal?29 Både Kerstin Hesselgrens arkiv och fogelstad- förbundets finns i de kvinnohistoriska samlingarna i Göteborg. Kerstin Hesselgren har dessutom ett arkiv på KB i Stockholm. Detta är guldgruvor för framtida forskning och hittills alltför sparsamt an- vända.

Renée Frangeur, fil dr i historia, lektor på Forum för kvinnliga forskare och kvinnoforskning i Linköping, kvinnorörelseaktivist. Hennes avhandling hette Yrkeskvinna eller makens tjänarinna. Striden om yrkes- rätten för gifta kvinnor i mellankrigstidens Sverige, Lund 1998.

29 Hatje 1994

99 Käll- och litteraturförteckning: Otryckta källor: Kerstin Hesselgrens arkiv i Kvinnohistoriska samlingarna i Göteborg: A 14: 2 kartong 19 A 14: 2 kartong 31 A 14 : 2 kartong 39

Offentligt tryck: SOU 28: 29 SOU 38:47

Litteratur: Bergqvist, Christina, Mäns makt och kvinnors intressen (Uppsala, 1994) Björk, Gunnela, Att förhandla sitt medborgarskap. Kvinnor som kollektiva politiska aktörer i Örebro 1900-1950 (Lund, 1999) Boken om Kerstin Hesselgren - en vänstudie, red. Ruth Hamrin-Thorell, Ingrid Gärde Widemar, Alva Myrdal och Malin Bergman ( Stockholm, 1968) Eskilsson, Lena, Drömmen om kamratsamhället: Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad (Malmö, 1991) Fjelkestam, Kristina, Ungkarlsflickor, kamrathustrur och manhaftiga lesbianer : modernitetens litterära gestalter i mellankrigstidens Sverige (Stockholm, 2002) Florin, Christina, Nilsson, Bengt, Något som liknar en oblodig revolution... Jämställdhetens politisering under 1960- och 70-talen (Umeå, 2000) Frangeur, Renée, Yrkeskvinna eller makens tjänarinna - Striden om yrkes- rätten för gifta kvinnor i mellankrigstidens Sverige (Lund, 1998) 1930-talets kvinnorörelser och dagens. Svensk feminism i medgång i Häften för kritiska studier 2001:1 Hatje, Ann- Katrin, Triangeldramat mor, barn och industri i Kvinnans plats i det tidiga välfärdssamhället, red. Annika Baude och Cecilia Runnström (Stockholm, 1994)

100 Hirdman, Yvonne , Genus - om det stabilas föränderliga former (Stockholm, 2001) Karlsson, Gunnel, Från broderskap till systerskap. Det socialdemokratiska kvinnoförbundets kamp för inflytande och makt i SAP (Lund, 1996) Kvinnor på gränsen till medborgarskap , Genus, politik och offentlighet 1800 - 1950, red Christina Florin och Lars Kvarnström, Lennerhed, Lena , Sex i folkhemmet. RFSU:s tidiga historia (Uppsala, 2002) Levin, Hjördis, Kvinnorna på barrikaden. Sexualpolitik och sociala frå- gor 1923-36 (Stockholm, 1997) Lindberg, Berit , Honorine Hermelin Grönbech (1886 - 1977: en pedagog i tiden - en blå delfin (Lund, 1996) Lindholm , Margareta, Talet om det kvinnliga. Studier i feministiskt tän- kande i Sverige under 1930-talet (Göteborg, 1990) Manns, Ulla, Den sanna frigörelsen. Fredrika Bremer-förbundet 1884 - 1921 (Stockholm, 1997) Marshall, T.H. & Bottomore, Tom , Citizenship and social class (London, 1950 och 1992) Melucci, Alberto, Nomader i nuet :Sociala rörelser och individuella behov i dagens samhälle, med introduktion av Abby Peterson och Håkan Thörn (Göteborg, 1991) Nilsson , Bengt, Kvinnor i statens tjänst. Från biträden till tjänstemän (Uppsala , 1996) Witt-Brattström, Ebba, Moa Martinson.Skrift och drift i 1930-talet (Stock- holm, 1988) Women and socialism/Socialism and Women i Europe between the World Wars, ed Helmut Gruber & Pamela Graves (New York, Oxford 1998) Åkerblom, Annika, Arbetarskydd för kvinnor : kvinnlig yrkesinspektion i Sverige 1913-1948 (Uppsala, 1998) Östberg, Kjell, Efter rösträtten. Kvinnors utrymme i det demokratiska genombrottet (Stockholm, 1997)

101 Profetisk feminism: Emilia Fogelklou och kvinnans samhälleliga kallelse

Cecilia Johnselius Theodoru

Emilia Fogelklou (18781972) var verksam inom en mängd olika sammanhang under sitt långa liv. År 1909 tog hon som första svenska kvinna en teologie kandidatexamen och var även något så sällsynt på den tiden som en kvinnlig fackfilosof.1 Fogelklou var ovanligt beläst överhuvudtaget och var väl insatt i tidens aktuella diskussioner när det gällde ämnen som teologi, filosofi, pedagogik, sociologi och psyko- analys. Fogelstads kvinnliga medborgarskola betydde mycket för Emilia Fogelklou som var engagerad i skolans verksamhet ända från den tidiga starten, bland annat invaldes hon i dess förtroenderåd. Fogelklou var en populär och ofta anlitad föreläsare på Fogelstad; hon föreläste i allt från religionspsykologi till släktlivsproblematik. Det är rimligt att antaga att den lärdomsdiskurs som utformades på Fogelstad i stor utsträckning var influerad av Fogelklous många föreläsningar. Frågan om vad det kvinnliga medborgarskapet skulle kunna tillföra samhället i stort är central för Fogelklou. Hennes gränsöverskridande

1 Emilia Fogelklou studerade filosofi för bl.a. Vitalis Norström och Axel Häger- ström, hon tog examen i praktisk filosofi alldeles i början av 1900-talet, Häger- ström var hennes examinator. I polemik mot hans värdenihilism och den analytiskt inriktade uppsalafilosofin formulerade hon sin värdevisshet. Se Cecilia Johnselius Theodoru, Emilia Fogelklou värdevisshetens profet: En studie i Emilia Fogelklous tankevärld med inriktning på spänningsförhållandet mellan vetenskap och mystik, C-uppsats, avdelningen för idéhistoria vid Stockholms universitet (Stockholm, 1998), s. 16 ff.

102 syn på kvinnans verksamhet samt hennes vision om att politiken ska förnyas genom kvinnornas samhällsengagemang ligger i linje med den kvinnliga medborgarskolans övergripande vision. Emilia Fogelklou var en av initiativtagarna till den svenska kväkar- organisationen, och kväkarideologins betydelse för fogelstadkvinnorna är intressant i sammanhanget. De demokratiska ideal som utformades hos kväkarna redan under 1600-talet karaktäriserades enligt Fogelklou av frånvaron av patriarkalisk ledning och av divisionsans- var.2 Kväkarnas bestämda uppfattning att även kvinnor ska kunna framträda i offentligheten liksom dess ideal att alla ska få komma till tals överenstämmer väl med den demokratiska anda man eftersträ- vade på Fogelstad. Fogelklous flitigt använda uttryck, enhet ur olikhet korresponderar med den typ av öppen gemenskap som rådde där. Emilia Fogelklou har också gjort betydande insatser inom medel- tidsforskningen; i sin tolkning av den heliga Birgitta placerar Fogelklou in henne i en tradition av starka förmödrar, vilket ger en helt ny kvinnohistorisk belysning åt hennes liv och gärning. Fogelklou betraktar även Birgitta som en radikal förebild för sin samtids kvinnor, vilket jag återkommer till. Ett centralt drag hos Fogelklou är också hennes brinnande engagemang för kvinnosaken och fredsrörelsen, hon var till exempel en av de svenska delegaterna som talade vid Kvinnornas fredsmöte i Haag 1915. Kvinnohistoriskt är Emilia Fogelklou en person av stor vikt man kan utan överdrift säga att hon var en av sin tids viktigaste kvinno- gestalter. Trots detta, och trots ett mycket omfattande och originellt författarskap av skiftande karaktär är hon inte särskilt omskriven. En orsak till detta kan vara att Fogelklous produktion inte låter sig placeras i de gängse genrekategorierna; man tycks ha haft svårt att förstå sig på och uppskatta hennes gränsöverskridande typ av tänkande.

2 Emilia Fogelklou, Samfundstanken hos kväkarna i Protestant och katolik: Bilder och färder (Stockholm, 1937) s. 247.

103 I den mån uppmärksamhet har riktats mot Emilia Fogelklou har hon ofta framställts som en from och anspråkslös mystiker. Denna bild skulle i vissa avseenden behöva revideras, eller åtminstone komplet- teras. Hon har också en annan sida som det är viktigt att lyfta fram det är profeten Emilia Fogelklou snarare än helgonet som jag vill belysa. Fogelklous samhälleliga engagemang märks tydligt i artiklar i till exempel Hertha och Tidevarvet. Hennes intresse för tidens kvinnosak var mycket starkt, hon hade ett finger med nästan överallt i samtidens olika diskussioner. Det finns en benägenhet att åtskilja religiositet och feminism, eller kvinnoemancipatoriska ansatser, som kan ha bidragit till den tama bilden av Emilia Fogelklou. Det kan vara svårt för dagens forskare att med sina sekulariserade ögon se den radikala potential som religiöst tänkande kan innebära.3 Trots att sambandet mellan Fogelklous kvinnoemancipatoriska ambitioner och hennes religiositet är tydligt har inte detta uppmärksammats i någon större utsträckning. Min ambition är bland annat att försöka visa på det samspel som råder mellan dessa båda områden hos henne. Första världskriget och de diskussioner som fördes i samband med genomförandet av den kvinnliga rösträtten är också en en viktig tids- inramning till Fogelklous tänkande. En värld i moralisk upplösning där krig och lidande rådde ledde till att den manliga världsordningen ifrå- gasattes och frågan om hur den kvinnliga medborgarrätten skulle kunna bli en väg till förändring blev akut. Fogelklou formulerade sina religiösa visioner och sitt utopiska tänkande mot bakgrund av denna verklighet. Det finns olika exempel på hur kvinnors emancipationssträvanden kunde vara sammanvävda med religiösa visioner. Värt att uppmärk- samma är att Guds ordning som ett alternativ till den världsliga

3 Inger Hammar hör till dem som under senare tid har uppmärksammat religionens betydelse för kvinnoemancipationen. Hon menar att på samma sätt som tidigare historisk forskning varit könsblind, så har den hittillsvarande forskningen kring den kvinnliga emancipationsprocessen till stora delar varit religionsblind Inger Hammar, Emancipation och religion: Den svenska kvinnorörelsens pionjärer i debatt om kvinnans kallelse ca 18601900, diss. Lund; Stockholm, 1999, s. 32.

104 samhällsordningen framstår som särskilt intressant om man ser till kopplingen religion och kvinnoemancipation. När kvinnorna allierar sig med Gud tillförs ytterligare en dimension då detta implicerar en kritik av manlig supremati. Detta märks tydligt hos Fredrika Bremer som är en viktig idéinfluens för Fogelklou. Enligt Klara Johanson var Bremers ofta anförda bibelcitat Se Herrens tjänarinna hennes [Bremers] kortaste och fullaste formel för kvinnoemancipationen.4 Översatt till konkret verklighet så innebär denna formel, enligt Johansons tolkning, att kvinnorna istället för att lyda jordiska herrar/ patriarker endast skall lyssna till Guds röst vilket innebär att säga upp sig från sin dittills innehavda domestikplats i samhället.5 Här framkommer en tydlig koppling mellan emancipation och religion. Johansons radikala bremerläsning visar hur det religiösa som emancipationsfaktor lever kvar som en dynamisk underström under 1900-talets första decennier. Även Emilia Fogelklou har tagit upp uttrycket Se Herrens tjänarinna och kopplat detta till kvinnornas samhälleliga kallelse. Det är tydligt att Fogelklou var övertygad om att hon hade ett speciellt ärende i sin samtid, i Fredrika Bremers anda betonar hon kvinnans särskilda uppgift att visa vägen till en bättre värld. Fogelklous tonvikt på kvinnans profetiska uppdrag kommer bland annat till uttryck i hennes nyskapande variant av Marie bebådelsetemat. Men innan jag går närmare in på det ska jag ta upp något kort om profetisk feminism som teori betraktat, eftersom jag räknar in Fogelklou i en sådan idétradition.

Profetisk feminism Den feministiskt orienterade utopiforskaren Darby Lewes presenterar i sitt verk Dream Revisionaries en teoretisk modell som hon kallar vatic feminism som jag har inspirerats av.6 Eftersom Lewes modell,

4 Klara Johanson, Den inre rösträtten i Tidevarvet, nr 6, 1924, s. 4. 5 Ibid. 6 Darby Lewes, Dream revisionaries: Gender and Genre in Womens Utopian Fiction 18701920 (Tuscaloosa, 1995). Se kap. Dream Weaving (1): Rationalism, Evangelicalism, and Vaticism, s. 74 91, samt kap. Dream Weaving (2): Vaticism and Womens Utopian Fiction, 18701920, s. 92106.

105 mig veterligen, inte är tillämpad på svenskt material tidigare eller överhuvudtaget närmare presenterad i Sverige är detta lite att betrakta som ett experiment från min sida. Förenklat uttryckt utgår Lewes ifrån att kvinnorörelsen historiskt sett har präglats av oppositionerna privat och offentligt, med detta syftar hon på två olika linjer inom kvinnorörelsen (moral feminists och egalitarian feminists). En- ligt Lewes representeras dessa oppositioner av två filosofiska poler; den ena polen utgick från den viktorianska moralen och the evangelical movement, och innefattade föreställningar om att det var kvinnans plikt att i hemmet verka för en andlig/moralisk förädling. Kvinnans verksamhetsområde begränsades således till den privata sfären.7 Den andra polen härrörde från ett rationellt tänkande stammande från upplysningen som verkade för kvinnans inträde i det offentliga livet, för politiska rättigheter, rösträtt och så vidare. När dessa två filosofiska poler, som Lewes uttrycker det, under 1800-talet blandar sig med varandra (i Lewes material sker detta mellan 1870 1920) uppstår en ny och förändrad modell som Lewes kallar vatic feminism. Ordet vatic härstammar från det latinska ordet vates som betyder siare, eller profet och jag har valt att översätta Lewes begrepp till profetisk feminism som jag anser vara en träffande och använd- bar benämning i samband med Emilia Fogelklous visionära tänkande. Den profetiska feminismen innebär ett utpräglat syntestänkande som inbegriper en profetisk vision av kvinnan som en komplex blandning av moral/andlighet och förnuft/rationalitet. Kvinnan ges utrymme att verka såväl i den offentliga som i den privata sfären gränsen för båda dessa områden suddas ut och det är kvinnan som ska leda mänskligheten in i en ny tid som karaktäriseras av en förening av moral och förnuft:

7 Evangelical har två betydelser, det är dels benämningen på en lågkyrklig position som uppstod inom den anglikanska kyrkogemenskapen under 1700-talet. Dels syftar det på en kristendom (vanligt förekommande i USA) som stammar från 1700- och 1800-talens väckelserörelser.

106 [...] what I term vatic feminism: a prophetic vision of woman as a complex blend of the spiritual and intellectual, woman working for the improvement of society in both the private and public spheres, woman leading humankind into a new age of united morality and reason.8

Den profetiska feminismen rymmer följaktligen visionen om en ny världsordning och lyfter i detta avseende fram kvinnornas roll; det är kvinnorna som ska skapa nya förhållanden genom sitt samhälleliga inflytande. Centralt för den profetiska feminismens utopi är att hela mänskligheten ska gagnas av den kvinnliga frigörelsen:

Vatic utopian texts [...] suggested that reason and morality were not competing philosophies but were complementary elements that could be woven into a unified whole. Vatic texts underscore feminisms fundamentally utopian nature: both rationalism and evangelicalism, after all, envision a world in which the lives of the female half of humankind are directly ameliorated, while arguing that the lives of the remaining male half of the population will be improved as well.9

En annan aspekt av profetisk feminism är att det implicit i den ligger en blandning av ett likhets- respektive särartstänkande, dessa riktningar existerar alltså parallellt med varandra. I detta avseende ligger den profetiska feminismen väl i linje med Fogelklous komplexa tänkande. Hennes idévärld innefattar såväl ett likhetstänkande som sätter personlighetsprincipen och individens rättigheter i centrum, som ett särartstänkande i linje med vad Drude Dahlerup kallar feministisk särart.10 Man undviker följaktligen att pressa sitt källmaterial i missvisande uppspaltningar i form av särarts- eller likhetsfeminism

8 Lewes, 1995 s. 74 f. 9 Ibid., s. 106. 10 Märk att vad vi talar om här är feministiskt särartstänkande. Oavsett typ bör det innehålla en uppvärdering av kvinnors verk Drude Dahlerup, Ambivalenser och strategiska val: Om problem kring begreppen särart och jämlikhet i kvinnorörelsen och feministisk teori i Kvinnovetenskaplig tidskrift, nr 1/2001, s. 20. Observera att det följaktligen inte rör sig om traditionella särartsföreställningar där kvinnorollen cementeras i gamla patriarkala könsmönster, utan det handlar om att ifrågasätta det manliga som norm.

107 blandtänkandet överenstämmer bättre med den historiska verkligheten. Den profetiska feminismen får även implikationer för köns- ordningen; eftersom mannen av tradition sammanknippats med offentlighet/förnuft och kvinnan med det privata/moral så medför dess synsätt även en visionär och gränsöverskridande syn på platsen för kvinnans verksamhet. Emilia Fogelklous föreställning om kvinnans samhälleliga kallelse- gärning har tydliga paralleller med den profetiska feminismen, vilket jag ska återkomma till. Påfallande är också ett drag i hennes personlighet som närmast kan liknas vid en sorts profetkallelse; det är tydligt att hon var övertygad om att hon hade ett speciellt budskap att förmedla till sin tid. I brevväxlingen med Elin Wägner är kallelse- tanken ett återkommande tema. Hon skriver till exempel till Wägner att hon har en okuvlig, outslitlig tro, att bära på något nytt , och hon talar också om en utkorelsens linje..11 Att Fogelklou drivs av stora visioner och ambitioner framgår av följande brev till Wägner: Vad mig själv beträffar så är jag skarpt medveten, visst inte så anspråkslös som folk tror, om att på ett tidigt stadium sitta inne med en slags kultursyntes.12 Här kommer en självsäker insikt i dagen som ligger fjärran från bilden av en timid och blygsam Emilia Fogelklou. Den religiösa kopplingen är också ständigt närvarande, kvinnornas uppdrag är sank- tionerat av Gud. Fogelklou skriver vidare till Wägner: vi äro i mäk- tiga händer som vill ha oss redo för något.13 Denna profetiska tendens framkommer även i ett brev till Klara Johanson daterat år 1915 där hon beskriver sin känsla av att vara kallad till något särskilt: Har varit laddad med instinkten av en stor uppgift det går inte ur mig.14 I sammanhanget kan det även vara värt att fästa uppmärksamheten på Fogelklous självbiografi Barhuvad där

11 Emilia Fogelklou, Kära Ili, Käraste Elin: Emilia Fogelklou och Elin Wägner växlar brev åren 19241949, urval och inledning av Gunnel Vallquist, kommenterande noter av Margareta Larson (Delsbo, 1988), s. 26, brev daterat 1924. 12 Ibid., s. 39, brev daterat 1936. Denna kultursyntes innebär en sorts samkultur som är Fogelklous slutgiltiga utopi. 13 Ibid., s. 45, brev daterat 1936. 14 Emilia Fogelklou, Brev till vännerna, urval och inledning av Gunnel Vallquist (Stockholm, 1979), s. 176.

108 hennes från barndomen grundade dåliga självförtroende, som hon påstås lida av, skildras. Detta har sedan kommit att få ett stort utrymme inom fogelklouforskningen. Det finns emellertid en annan själv- bild i Fogelklous biografi som inte har uppmärksammats i samma utsträckning, nämligen hennes känsla av utkorelse. I de yngre tonåren läste hon Om snillet av 1700-talsskalden Kellgren och identifierade sig då starkt med denna text. Fogelklou skriver att det var som en uppenbarelse för Mi (Emilia), hon tyckte att texten talade till henne personligen: [I]genkänn snillets gudomliga röst! Bliv stor och olycklig! [] Jaså, var det så att hon skulle bli stor? Var det så att hon skulle bli olycklig?15 Fogelklou tycks på ett tidigt stadium ha träffats av insikten att hon hade en särskild uppgift framför sig, och det är viktigt att även denna aspekt lyfts fram för en mer balanserad och rättvisande bild. Det profetiska draget illustreras även av en annan episod i Bar- huvad då Fogelklou som ung lärarinna hållit ett nydanande föredrag i Göteborgskolan, en tid efter att hon slutat sin anställning där: Hon stod där ensam i sin röda klädesklädning [ ]. Människor kom och talade till och om henne som en ung kämpe. Men mot något eller någon kände hon sig inte inställd. Hon måste bara säga det som var sant för henne.16 Ett utmärkande drag i profetkallelsen är sanningssägandet; det är inte hennes avsikt att komma i strid med någon men san- ningen måste sägas. Att drivas av sanningsägandets kallelse medför ofta att man kommer i konflikt med den rådande ordningen, och Fogelklous ensamma och utsatta position efter att hon hållit sitt radikala anförande avspeglas också i citatet ovan. Den röda klänningen understryker den profetiska glöden, den framstår närmast som ett slags visualiserande av den sanningsbrinnande eldsjälen Emilia Fogelklou.

15 Emilia Fogelklou, Barhuvad: En bildningskamp (Stockholm, 1950), s. 35. 16 Ibid., s. 58.

109 Det finns även en profetkoppling av annat slag. Fogelklou fascine- rades tidigt av profeterna i gamla testamentet som hon också skrev en bok om.17 När hon beskriver de bibliska profeternas liv och kal- lelsegärning så slås man av parallellerna till hennes eget liv och hennes budskap till sin tids kvinnor. Man kan tolka den uppmaning till ansvar och aktivitet som Fogelklou formulerar för kvinnornas räkning som en modern profetkallelse. Fogelklou diskuterar även profetens personlighetstyp i kontrast till helgonets.18 Hos profeten framhålls det samhälleliga engagemanget gentemot helgonets mer passiva och världsfrånvända attityd. Att följa profetkallelsen innebär, enligt Fogelklou, att våga gå ut i världen och möta dess motstånd. Det är just profetiska egenskaper som sanningsmod och ansvarskänsla som hon lyfter fram som viktiga för sin samtids kvinnor. De måste våga tro på sig själva och engagera sig i samhället. På ett spännande och konstruktivt sätt vänder hon deras brist på politisk erfarenhet till något positivt det är kvinnorna, menar Fogelklou, som ska bidra till den förnyelse som krävs inom politiken. Kvinnornas sociala och politiska utanförskap medför ett särskilt politiskt ansvar, då kvinnor till skillnad från män inte lider av vane- blindhet i politiskt avseende äger de en förmåga till klarsynthet och kan visa på alternativ bortom den patriarkala ordningen. Fogelklou beskriver profetkallelsens svåra väg: Ty alltid handlar det om en uppgift, inte om att försjunka i Gud, utan gå ned i världen till mothugg och missförstånd. Vi höra från profeter kvidande, dar- rande, avvärjande anrop som dessa: Sänd icke mig, utan en annan bättre. Jag är ingen talför man. jag är för ung. [...].19 Och så vidare, vad som inte står utskrivet men som man kan läsa mellan raderna är: Sänd inte mig, jag är kvinna jag har ingen politisk erfarenhet! Fogelklou skriver om hur hånade kvinnor blir när de engagerar sig i politik och andra så kallade manliga angelägenheter. Hon

17 Emilia Fogelklou, Förkunnare: En bok för lekmän om Israels profeter, (Stockholm, 1915). 18 Emilia Fogelklou, Från själens vägar: Religionspsykologiska utkast (Stockholm, 1920), s. 125147. 19 Fogelklou, Från själens vägar, s. 143.

110 understryker emellertid att vi måste bära skammen att vilja något omöjligt.20 Kvinnorna måste alltså våga agera som viljestarka motströmsprofeter. Den heliga Birgitta är en viktig historisk bakgrundsgestalt och fö- rebild för Fogelklou när det gäller föreställningen om den kvinnliga (profet)kallelsen. Fogelklous tolkning av Birgitta som en stark kvinnlig profet är av stort intresse i förhållande till den profetiska feminismen. Att Fogelklou identifierade sig med Birgitta och även använde henne som språkrör kommer man ganska snart underfund med när man studerar hennes Birgittaböcker.21 Apropå kopplingen religion och kvinnoemancipation är det intressant att notera att hon i förordet till sin Birgittabok från 1919 skriver, att det var just sambandet mellan Birgittas religiositet och hennes kvinnomedvetande som från början var hennes huvudintresse.22 Fogelklou såg även paralleller mellan skeenden i Birgittas liv och samtidens kvinnosak. Hennes Birgitta- tolkning innefattar en föreställning om en dynamisk andlig modersmakt som segrar över politiska/materiella och historiska omständigheter (s.k. ödesmakter). Föreställningen om den kvinnliga kallelsen kommer tydligt till uttryck; Birgitta är, enligt Fogelklou, viss om sin speciella utkorelse. Birgittas andliga moderlighet innefattar ett kraftfullt profetiskt drag; den ställer anspråk på samhälleligt inflytande samt tror sig ha makt att påverka historiska skeenden. Denna väldiga modersmakt som Birgitta, enligt Fogelklous tolkning, representerar framstår närmast som en sorts arkaisk och dynamisk samhällsmoderlighet.

Religiös samhällsmoderlighet Med detta kommer vi in på Fogelklous vision om en andlig universell moderlighet som hon ibland även kallar för samhällsmoderlighet. I Fogelklous idévärld knyts denna moderlighetsutopi samman med den

20 Emilia Fogelklou, Personligt och offentligt (1923) i Den allra vanligaste människan: Stadier och vägar (Stockholm, 1931). 21 Birgitta (Stockholm, 1919), samt Bortom Birgitta: Spörsmål och studier (Stockholm, 1941). 22 Fogelklou, Birgitta, förordet.

111 profetiska feminismen. Ellen Key skaparen av begreppet samhälls- moderlighet är en mer samtida kvinnlig profet som Fogelklou tog stort intryck av. I ett tidigt brev till Key framkommer den unga Emi- lia Fogelklous föreställning om en kommande profetgärning och det framgår även att hon betraktar Key som en föregångare:

Ni kommer en [...] att tänka på: Saliga ären I, när människorna försmäda och förfölja Eder och ljugande säga allt om Eder. Så gjorde de ock med profeterna som var före Eder. Jag är ännu alltjämt icke färdig, ehuru det nog ej dröjer många år ännu innan jag offentligen lägger fram något av mitt tysta arbete. [...] Men ett är visst, att jag känner ett underligt samband med Eder, [...] så är det endast till Er mina tankar ha gått i dessa dagar så tvingande och starkt och oupplösligt, som om mitt öde skulle komma att gestalta sig ej olikt Edert, när jag en gång måste börja.23

Jag ska inte gå närmare in på paralleller mellan Ellen Keys idéer om samhällsmoderlighet och Emilia Fogelklous moderlighetstänkande, utan vill här endast lyfta fram Fogelklous känsla av släktskap med Key ifråga om kallelsetemat. Den religiösa dimensionen av Fogelklous samhällsmoderlighet är viktig. Kvinnorna står i ett särskilt förhållande till Gud. Man kan säga att det rör sig om en allians mellan Gud och kvinnorna, vilket är nå- got som känns igen från den bremerska idévärlden. Centralt i Fogelklous tänkande är att det nya kvinnomedvetandet har sin rot och styrka i ett religiöst medvetande om att det är Gud som kallar kvinnorna till deras nya uppgift.24 Hon beskriver kvinnans samhäl- leliga kallelse som en historisk nödvändighet ställt mot det lidande som första världskriget orsakat. Hon talar om en ny fas av vår historia och om en omgestaltning som kvinnorna ska åstadkomma

23 Fogelklou, Brev till vännerna, s. 101, brev till Ellen Key, daterat den 23/12 1909. 24 Emilia Fogelklou, Gudshistoria i kvinnovärlden i Hertha, 1917, s. 190.

112 Gud vill något nytt med kvinnorna i denna tid av kaos.25 När Fogelklou formulerar kvinnornas kallelse parafraserar hon den bibliska berättel- sen om Marie bebådelse som skildras i Lukas evangelium:

Det är inte livets leende ängel med glans om vingarna, som nu bär kvinnorna bud om deras samhälliga kall såsom en historisk nödvändighet en fruktansvärt allvarsam dödens ängel är det, med blodstänk på fjäderskruden [...] som nu på ett sällsamt spörjande och uppfordrande sätt blickar in i kvinnornas hjärtan och själar.26

Ängelns allvar och nedblodade skrud illustrerar det förtvivlade läge som världskriget innebar. Genom att överföra hoppet om världs- frälsning på sin samtids kvinnor gör Fogelklou en radikal nytolkning av bebådelsemotivet. Till Maria kom livets ängel med ett glädjebud om ett barns födelse som skulle bli världens frälsning nu i skuggan av världskriget är det kvinnorna som är världens hopp. Denna gång ska räddningen inte bringas till världen genom ett biologiskt moderskap, utan genom alla jordens kvinnor i ett gränsöverskridande andligt moderskap. I Bibeln svarar Maria ängeln på följande sätt: Se, jag är Herrens tjänarinna; ske mig, såsom du har sagt. .27 Utopin om en ny och bättre världsordning är beroende av om samtidens kvinnor i kraft av att vara Guds tjänarinnor vågar följa sin kallelse som inne- bär medveten modersgärning med ansvar för alla jordens barn.28 Gud som inte bara är livets Fader, utan också som Fogelklou fram- håller livets Moder kräver kvinnornas samhälleliga insats. Fogelklou betonar att männens insatser inte varit tillräckliga kvinnorna måste nu bidra till en helt ny inre byggnad av samhället. Dock på sina egna villkor, det gäller att skapa en ny kvinnlig politik och här kommer kvinnornas rösträtt, eller medborgarrätt som Fogelklou sä- ger, in i bilden. För henne innebär kvinnornas medborgarrätt något

25 Ibid., s. 187. 26 Emilia Fogelklou, Icke i trötthetens tecken i Hertha, 1918, s. 187. 27 Lukas evangelium, Nya Testamentet, kap. 1:38, 1917 års översättning (Uppsala, 1969). 28 Emilia Fogelklou, Hitintills och hädanefter i Hertha, 1915, s. 267.

113 mer än att uppnå formell jämlikhet, den betraktas som ett medel till en ny värld. Kvinnorna kan nämligen om de får chansen skapa en alternativ samhällsordning i förhållande till den patriarkala. Målet är så mycket större än en lagreform tryckt på ett papper, Fogelklous vision ligger bortom olika partiprogram. Anspråken är högt ställda; det är frågan om att skapa en ny sorts politik som innebär en solidarisk allmänanda som innefattar alla människor. För att detta ska kunna bli verklighet måste emellertid kvinnornas samhälleliga kallelse tas på allvar. Enligt Fogelklou innebär medborgarrätten en helig arbetsplikt från kvinnornas sida, den får inte betraktas som någonting som kvinnorna efterlängta som en leksak eller en sockerbit eller ett smycke, för att sedan få niga och tacka, den är sannerligen icke för nöjes utan för hårt arbetes skull.29 När Fogelklou drar upp riktlinjer för hur kvinnor bör förhålla sig gentemot den manliga maktordningen framkommer det tydligt att hon anser att kvinnornas politiska deltagande måste sträcka sig längre än till att anpassa sig till vad hon kallar det politiska spelet. Kravet på att kvinnan ska få samma lagliga rättigheter som mannen är en nöd- vändig självklarhet, men det räcker inte det krävs något utöver detta. Fogelklou varnar kvinnor för att enbart inrikta sig på att få laglig rätt till inträde i the man-made world utan att först ta reda på om den manliga ordningen verkligen passar dem.30 Hon påpekar risken för att kvinnorna annars bara anpassar sig som kuggar i den gamla sortens maskineri.31 Det är i stället en utbrytningens väg en ny väg i frimodighetens tecken som Fogelklou förespråkar: [D]et är en den personliga frimodighetens renässans, som kräves mitt i all patenterad oppositions- eller maktkonservering i flock.32 Kvinnorna måste ta eget ansvar och handla som självständiga individer genom att protest- era mot det gamla invanda.

29 Fogelklou, Icke i trötthetens tecken, s. 82. 30 Emilia Fogelklou, Krigets facit: Ej blott vänster om, utan helt om! i Hertha, 1919, s. 21. Uttrycket the man-made world som Fogelklou använder sig av är hämtat från Charlotte Perkins Gilmans verk The Man-made World or Our Androcentric Culture (1911), (översatt till svenska år 1912). 31 Fogelklou, Krigets facit, s. 21. 32 Ibid., s. 22. 114 Kvinnorna har en särskild uppgift bortom den traditionella patriarkala ordningen; de måste se till att inte det stora går förlorat som verkligen står i vårt väsens makt.33 Detta stora som är kvinnornas speciella bidrag är av moralisk beskaffenhet, man kan säga att det handlar om en särskild kvinnlig etik.34 Fogelklou formulerar det som ett ärlighetskrav som innefattar en individuell ansvarsplikt; kvinnorna måste våga opponera sig mot samhällets så kallade förnuftiga maktlag. Hon säger att det måste till stånd en kvalitetsförändring, vilket hon anser vara kvinnorna särskilda ansvar: [I]cke på den grund att vi skulle vara bättre än männen, men helt enkelt på den grund att vi äro olika.35 Enligt Fogelklou saknar den manliga politiken den ärlighet som kvinnorna sägs representera, citatet ovan illustrerar hur Fogelklou argumenterar för kvinnligt samhällsinflytande med hjälp av särartsargument. Resonemanget förutsätter en sorts kvinnlig etik som ställer krav på en annan rättfärdighet än jus talionis, det vill säga patriarkernas gamla lika för lika-lag, vilken Fogelklou anser måste ge vika för vär- den i överenstämmelse med bergspredikans givandets och förlåtandets lag. Den rätta samhällspolitiken innefattar, enligt Fogelklou, en annan logik än den gamla förenklade öga för öga och tand för tand rättfärdigheten. Hon menar att det inte finns någon framtid för vår jord om inte en justitia efter själsperspektiv ej blott efter yt- och längd- och rymdmått som i tingens värld träder i kraft.36 Vilket inne- bär en kristen kärlekslag/logik i motsats till den mätbara räkne- och förnuftslogiken som den manliga ordningen karaktäriseras av. När Fogelklou kopplar bergspredikans lag- och rätt, det vill säga den kristna kärlekslagen, till en ny kvinnlig moral/etik så är detta även ett exempel på alliansen mellan kvinnorna och Gud.

33 Ibid. 34 Fogelklou uttrycker visionen av en särskild sorts moralisk praxis när hon talar om kvinnornas särskilda uppgift. Utifrån hennes tänkande ifråga om detta samt andra närliggande tankekomplex som det inte finns utrymme att redogöra för här anser jag att hennes tänkande representerar en särskild utarbetad kvinnlig etik. 35 Fogelklou, Krigets facit, s. 23. 36 Ibid., noten avser även citatet närmast ovan.

115 Den kvinnliga moralen länkas även till en moderlighetspraktik där moderlighetens andliga egenskaper ställs i centrum. Den kvinnliga modersomsorgen måste ut i nya banor bort från den inskränkta privata sfären för att transformeras till en samhällelig kallelse det vill säga till samhällsmoderlighet. Den gränsöverskridande andliga moderligheten sträcker sig bortom den egna lilla familjen och det är för hela släktets skull, barnens, männens, såväl som kvinnornas som denna förändring måste ske.37 Samhällsmoderligheten präglas av en solidaritetskänsla med allt och alla; ett allmänt väl, något som Fogelklou också ofta kallar allmänanda som ska utvecklas i anslutning till den utvidgade moderligheten. Detta allmänna väl innebär en samhörighetsvisshet som ser till varje individs bästa i det stora helas intresse. Moderlighetens utrymme har varit begränsat till det privata men detta trånga synsätt måste nu vidgas: Att få själva familjesinnet så politiskt vidgat det skulle innebära den nya solidariteten, som krävs.38 Samhällsmoderligheten innebär för Fogelklou ett icke-egoistiskt universellt moderskap som värnar om allt och alla, medan den privata modersomsorgen innefattar ett egoistiskt drag då den i första hand värnar om sin egen privata lycka. Fogelklou understryker också vikten av att ett politiskt tänkande, i bemärkelsen en allmän ansvarskänsla, även måste in i det privata. Hon polemiserar dels mot den allmänt vedertagna skiljelinjen mellan allmänt och privat, dels framhåller hon det felaktiga i att kvinnors verksamhet isoleras till det privata. Fogelklou lyfter fram medborgar- rätten som ett medel för kvinnorna att bli delaktiga av allmänandan. Hon har mycket höga förväntningar på effekten av en allmän rösträtt, dess genomförande skulle, enligt henne, göra ovanstående diskussion överflödig. Kvinnornas samhälleliga engagemang via medborgar- rätten skulle medföra att en allmänanda skulle genomsyra det privata:

37 Fogelklou, Gudshistoria, s. 190, ref. ovan ibid., s. 188 f. 38 Fogelklou, Personligt och offentligt i Den allra vanligaste människan, s. 170.

116 Där finnes i själva verket ingenting i världen som blott är privat. [...] kunde medborgarrätten lägga den [allmänandan] i blodet på både kvin- nor och män då behövdes inga ord i den saken, bara ständigt, själv- klart, allmännyttigt handlande i själva det enskilda livet.39

Fogelklou tänker sig alltså inte bara att det privata/personliga ska föras in i det offentliga livet utan även vice versa. Hon påpekar dock att hon med politiskt tänkande inte syftar på sin samtids politik som hon anser vara präglad av egoism och korruption, utan avser den gamla och förnyelsevärda meningen av allmänanda och samhällighet som innebär solidaritet med alla.40 Det är således en syntes av det all- männa/offentliga och personliga/privata som är målsättningen för Fogelklou. En förverkligad samhällsmoderlighet framställs som svaret på detta: Kan samhällsmoderligheten lösas ut från paroll till verklighet, då är här en sträng danad, som binder personligt och offentligt samman till ett [ ].41 Fogelklou talar om en kvinnologik, vilken inbegriper särskilda kvinnliga värderingar, som om den tillämpas kan bidra till att förverkliga detta syntetiska samhällsideal. Hon är i flera avseenden en utpräglad gränsöverskridare; enligt hennes åsikt är det största samhälls- problemet att politik och moral ännu äro varandra uteslutande begrepp.42 Hon anser att det kvinnornas sak att ändra på detta förhållande, enligt den kvinnliga logiken ligger det inte något motsats- förhållande i dessa begrepp. Det är deras uppgift att alltid hålla det moraliskt personliga kravet levande just som politik [...] det vore som att verkligen få bära nytt liv in i stats- och samhällsvärlden.43 Fogelklous starka tro på kvinnornas förmåga att tillföra något nyskapande och dynamiskt illustreras genom den visionära formuleringen nytt liv.

39 Fogelklou, Icke i trötthetens tecken, s. 83, min kursiv. 40 Fogelklou, Icke i trötthetens tecken, s. 83. 41 Fogelklou, Personligt och offentligt i Den allra vanligaste människan, s. 170. 42 Fogelklou, Gudshistoria, s. 85. 43 Ibid., s. 86.

117 Vad beträffar den rådande samhällsordningen så kritiserar Fogelklou i olika avseenden männens sätt att sköta den offentliga världen, hon menar att man har missbrukat makten och att det personliga ansvaret har försummats: [L]eken med makten träder i stäl- let för tjänandets allvar. Det personliga ansvaret har mer och mer sipprat bort ur det politiska livets maskineri.44 Hon anser att det manliga normsystemet karaktäriseras av en oskriven regel som inne- bär att man inte får blanda ihop sak och person, en sådan samman- blandning är strängt bannlyst inom den manliga politiken. Fogelklou däremot anser att affärer och politik i allra högsta grad hör ihop med det personliga eller privata denna typ av syntestänkande hör hemma inom kvinnologiken. Visserligen har detta slags tänkande mycket lågt anseende i samhället som det ser ut: Men tänk, säger Fogelklou, om en sådan [kvinno]logik skulle råka stämma med verkligheten, om också inte med tänkesätten!45 Kvinnologik, i hennes mening, inne- bär även i förlängningen att offentligt och privat vävs samman till en enhet. När man, i enlighet med denna logik, anlägger ett personligt och familjärt förhållningssätt gentemot affärsliv och politik sker ett gräns- överskridande som innebär att de etablerade dikotomier som upprätt- håller den befintliga samhällsordningen utmanas och bryts ned. För att sammanfatta kan man säga att kvinnans samhälleliga kallelse inbegriper praktiken av en universell andlig moderlighet som utifrån Fogelklous visionära synsätt får världsomvandlande konsekvenser. Av vikt i sammanhanget är även den pacifistiska linje som den andliga moderligheten representerar, vilket självfallet inbegriper en kritik av den manliga politiken. Kvinnornas kallelse innebär att med öppna ögon och med brinnande tro, med outsläckligt hopp och okuvlig arbetsvilja gå ut i den grusade världen och bygga om den.46

44 Fogelklou, Personligt och offentligt s 165. 45 Fogelklou, Personligt och offentligt s. 165. 46 Fogelklou, Icke i trötthetens tecken, s. 82.

118 Genom ovanstående analys av Fogelklous syn på den kvinnliga kallelsen illustreras också den profetiska feminismen enligt Lewes modell. Detta märks bland annat i Fogelklous föreställning om kvinnans särskilda förmåga att rädda världen för allas bästa, vilket även är ett centralt inslag i den profetiska feminismen. Den visionärt krea- tiva tendensen som den profetiska feminismen inbegriper finns också hos Fogelklou; kvinnors särskilda egenskaper blir dynamiskt nyskapande särarten används i detta fall som medel för frigörelse och förändring. Föreställningen om en särskild kvinnlig moral/etik är den ena sidan av den profetiska feminismen (den moraliska/andliga), medan kravet på rösträtt, politiskt inflytande och individuell självstän- dighet är den andra (den rationella); när dessa båda sidor blandas uppstår det syntestänkande som är karaktäristiskt för den profetiska feminismens utopi. Detta syntestänkande kommer tydligt till synes hos Emilia Fogelklou; hon anknyter till den rationella polen i den profetiska feminismen genom sitt engagemang för kvinnors medborgarrätt. Motivet bakom denna kamp för politiska rättigheter syftar dock längre än till formella lagreformer och kvinnans samhälleliga jämlikhet. Kvinnor- nas uppgift är nämligen att tillhandahålla ett annat alternativ gentemot den manliga ordningen, där en särskild kvinnlig etik ska vara den rå- dande samhälliga normen.47 När kvinnan med hjälp av sin medbor- garrätt utövar sitt moraliska inflytande, i linje med sin särskilda kvinnlighet, så kommer den moraliska polen till uttryck. Den kvinnliga medborgarrätten är således inte ett mål i sig, utan snarare att betrakta som ett verktyg eller medel; kvinnornas samhällsinflytande banar vägen för förverkligandet av en ny och bättre värld. Det har även framgått att de traditionella dikotomierna privat och offentligt utmanas av Fogelklou, hennes samhällsideal är en gräns- överskridande syntes av båda dessa områden. Detta implicerar även en ny människosyn där samhörighetsvissheten betonas, vilket inne- bär en allmänanda som inkluderar alla; gränsen mellan självet och de

47 Jfr med den tidigare nämnda feministiska särarten (n 7).

119 andra luckras därmed upp på en mellanmänsklig nivå. Detta stämmer väl överens med det syntestänkande som den profetiska feminismen representerar: Public and private simply cease to exist [ ] selfhood and otherness blur into a single vatic whole.48 Emilia Fogelklous vision om kvinnans samhälleliga kallelse, samt hennes vision om den andliga moderlighetens världsfrälsande potential kan, enligt min mening, betraktas som uttryck för profetisk feminism. Genom kvinnornas allians med Gud, i sin gränsöverskridande och samhälleliga moderlighetsmission, illustreras även en koppling mellan religiösa föreställningar och kvinnoemancipation. Som nämn- des ovan finns det anledning att tro att Fogelklous tänkande, genom hennes kontakter med medborgarskolan på Fogelstad till stora delar påverkat dess lärdomsdiskurs och övergripande visioner.

Cecilia Johnselius Theodoru är doktorand i idéhistoria vid Stock- holms universitet och skriver en avhandling om kvinnors utopiska tänkande under 1900-talets första decennier med inriktning på moderlighetsutopier.

48 Lewes, s. 101.

120 Litteraturförteckning

Dahlerup, Drude; Ambivalenser och strategiska val: Om problem kring begreppen särart och jämlikhet i kvinnorörelsen och feministisk teori i Kvinnovetenskaplig tidskrift, nr 1/2001 Fogelklou, Emilia; Barhuvad: En bildningskamp (Stockholm, 1950) - Birgitta (Stockholm, 1919) - Bortom Birgitta: Spörsmål och studier (Stockholm, 1941) Brev till vännerna, urval och inledning av Gunnel Vallquist (Stockholm, 1979) - Från själens vägar: Religionspsykologiska utkast (Stockholm, 1920) Förkunnare: En bok för lekmän om Israels profeter, Stockholm, 1915 Gudshistoria i kvinnovärlden i Hertha, 1917 Hitintills och hädanefter i Hertha, 1915 Icke i trötthetens tecken i Hertha, 1918 Krigets facit: Ej blott vänster om, utan helt om! i Hertha, 1919 Kära Ili, Käraste Elin: Emilia Fogelklou och Elin Wägner växlar brev åren 19241949, urval och inledning av Gunnel Vallquist, (Delsbo, 1988) Personligt och offentligt (1923) i Den allra vanligaste människan: Stadier och vägar (Stockholm, 1931) Samfundstanken hos kväkarna i Protestant och katolik: Bilder och fär- der (Stockholm, 1937) Hammar, Inger; Emancipation och religion: Den svenska kvinnorörelsens pionjärer i debatt om kvinnans kallelse ca 18601900 (diss. Lund; Stockholm, 1999) Johanson, Klara; Den inre rösträtten i Tidevarvet, nr 6, 1924 Johnselius Theodoru, Cecilia; kommande avhandling om kvinnligt utopiskt tänkande (idéhistoria, Stockholms universitet) Lewes, Darby; Dream revisionaries: Gender and Genre in Womens Utopian Fiction 18701920 (Tuscaloosa, 1995)

121 Opinionsbildningen i Tidevarvet 1923-1936.

Upptakten och anknytningen till det liberalfeministiska arvet

Gunilla Domellöf

Den radikala politiska och kulturella veckotidningen Tidevarvet gavs ut 1923 till 1936 av samma grupp frisinnade kvinnor som drev den kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad: godsägaren Elisabeth Tamm, pedagogen Honorine Hermelin, socialpolitikern Kerstin Hesselgren, stockholmsläkaren Ada Nilsson och författaren Elin Wägner. De inleder sitt tidningsprojekt när de svenska kvinnorna just fått sin rösträtt och syftet är att förse de nyblivna medborgarna med politisk information. I kvinnornas politiska formeringsprocess under 1920- och 30-talet kan man se ansatser till ett radikalt, delvis partipolitiskt oavhängigt, samhällsprogram.1 Tidevarvskvinnorna hade sina politiska rötter i det radikala frisinnet. 1914 fick de vänsterliberala kvinnorna en egen organisation i den partipolitiskt obundna Föreningen frisinnade kvinnor, bildad av läkarna Julia Kinberg och Ada Nilsson. Föreningen var under de första åren

1 Lena Eskilsson har i artikeln Kvinnlig vänsterhållning och radikalism i 30-talets kultur- och samhällsdebatt i Bertil Nolin (red.), Kulturradikalismen. Det moderna genombrottets andra fas (Stockholm, 1993) framhållit kulturradikalismens relativt svaga ställning i svensk mellankrigstid. I det som efter hand har kommit att uppfattas som en kompakt ideologisk enighet vid planeringen av det nya moderna välfärdssverige fanns dock sprickor, öppningar, alternativ. Det är av intresse att undersöka vad det var för ett samhälle som kvinnorna, de nyblivna medborgarna såg framför sig.

122 en stödförening till Frisinnade landsföreningen. Då föreningar för frisinnade kvinnor uppstod på olika platser i landet bildades 1921 Frisinnade kvinnors riksförbund. Som Hjördis Levin påpekar i Kvin- norna på barrikaden (1997) var frisinnade kvinnors föreningar och riksförbund ett mycket tydligt uttryck för en radikal feminism, som strävade efter jämlikhet mellan könen på det kvinnorättsliga, social- politiska och sexualpolitiska området. Tidevarvskvinnorna tillhörde ledningen i Frisinnade kvinnors riks- förbund (FKR). Som organisation avstod förbundet från att ta ställ- ning i förbudsfrågan, som delade den svenska liberalismen i två läger. Det uppstod ideologiska skillnader mellan de medlemmar i FKR som ställde sig lojala antingen med det liberala eller det frisinnade partiet. Mot dem stod de kvinnor som ville driva en självständig kvinno- eller vänsterlinje. Tidevarvsradikalerna företrädde den senare linjen och kom att dominera förbundets vidare utveckling. I samband med valet 1928 blev stockholmsföreningen med Ada Nilsson i spetsen allt- mer vänsterbetonad och ändrade sitt namn till Nyradikala gruppen av FKR. På Elisabeth Tamms förslag omvandlades 1931 hela riksförbun- det till Svenska Kvinnors Vänsterförbund (SKV), främst för att för- djupa kontakterna med de socialdemokratiska kvinnorna. SKV, med Kerstin Hesselgren som ordförande, var liksom FKR partipolitiskt obundet, men bestod av olika grupper vars medlemmar kunde tillhöra något politiskt parti. Medlemmarna i förbundet tillhörde från början olika grupper: en liberal, en folkfrisinnad, en radikal och en fri grupp. Det fanns även en samarbetskommitté. Tidevarvskvinnorna tillhörde radikala gruppen. Avsikten med undersökningen är att följa hur opinionsbildningen i Tidevarvet skapades och utvecklades under tidningsutgivningen 1923 1936 och hur argumenteringen pekar fram mot skriften Fred med jorden, som Elin Wägner och Elisabeth Tamm gav ut 1940 och som utgör en första del av det politiska program, som tidevarvsgruppen hade arbetat med sedan 1920-talet. Att den behandlar jordfrågan beror dels på jordfrågans grundläggande natur, dels på att SKV till- satt en kommitté som skulle formulera ett utlåtande, vilket kunde

123 läggas till grund för planerade motioner om revision av åborättslagen och beskattning av jorden. Elin Wägner och Elisabeth Tamm möttes från skilda erfarenhetsområden i den uppfattningen att fred på jorden och ett nytt fredligt förhållande till jorden oupplösligt hörde samman. Utöver kommittémedlemmarna Julia von Schneidern och Jenny Jo- hansson hade bland andra Honorine Hermelin, Signe Johansson, Ingrid Oswald, Ada Nilsson, Andrea Andréen, Emilia Fogelklou och Flory Gate bistått med stöd och råd. Elin Wägner beskriver i inledningen till Fred med jorden den för- historia som jag avser att följa. I centrum för mitt intresse står friheten som centralt politiskt begrepp. Jag vill undersöka hur tidevarvsfeministerna utvecklar föreställningen om att frihet innebär att människan kan ställas till svars för sina handlingar. Ansvarsteorin slår en brygga mellan individ och samhälle och undersökningen inrik- tas på hur tidevarvsfeministerna argumenterar för att upprätta ett samband mellan enskilt och socialt som överskrider den strikt individualistiska liberala traditionen genom sin inriktning på frihet från alla slag av förtryck, även sådana som inte hade staten till upphov. Elin Wägner skriver, att i början av 1920-talet insåg en kvinnogrupp att de som politiskt och mänskligt intresserade medborgare ville föra fram något som inte återfanns på det program, som deras parti var fullt belåtet med. Gruppen trodde först att det skulle räcka med en omprio- ritering av punkterna på programmet så att t ex befolkningsfrågan, som de manliga programförfattarna placerat nederst, i stället kom överst. Men när kvinnorna i gruppen började flytta om programpunkterna kände de att det var nödvändigt att de också fick in sina egna erfarenheter och önskningar i det politiska programmet. De inledde då ett arbete som skulle pågå i många år.

De delade i viss mån upp arbetet sins emellan efter olika intressen och yrkesområden, men slutade med att inse att man icke kan arbeta på en separat lösning av vare sig fredsfrågan, jordfrågan, hälsofrågan, befolkningsfrågan eller uppfostringsfrågan. Den ena som den andra

124 måste gå med i en omvärdering av människans förhållande till jorden, till livet och verkligheten, vilket betyder ett systembyte med allt vad därtill hör av samhällsomvandling. Fred med jorden, s. 5

Under alla stadier av sin utveckling hade gruppen arbetat utifrån en helhetssyn, skriver Elin Wägner. Det hade fördjupat och bekräftat den tro på den enskilda människans värde och på alla människors gemenskap, som de hela tiden bekänt sig till. Gruppens arbete började efter första världskriget, kvinnorna hade vunnit fullt medborgarskap och formell jämställdhet. Deras tilltro till vad kvinnorna inte minst genom internationellt samarbete skulle kunna åstadkomma på politi- kens område var stark. Namnet Tidevarvet syftar på den nya tid som randades när kvinnorna fått rösträtt. När Fred på jorden skrevs hade dödsmaskineriet gått igång igen. Ett nytt krig hade inte kunnat avvärjas eftersom återuppbyggnadsarbetet efter första världskriget hade skett efter samma principer som visat sig oförenliga med mänskligt samliv på jorden. Kvinnoradikalerna kritiserar i skriften ideologier som är grundade på herraväldet över jorden och mekani- seringen av livet. De sätter sitt hopp till de länder och samhällsskick där fortfarande den enskilda människans rätt mot staten kan vara en utgångspunkt från vilken man kan fatta talet om jordens rätt mot människan. Elin Wägner och Elisabeth Tamm menar att nya ideal gror i det fördolda. De som vill följa dessa ideal måste göra den verkliga världsomvändelsen som för dem tillbaka till vördnaden för livet (Fred med jorden, s. 54).

Tidevarvets anknytning till 1800-talets kvinnosakspionjärer Tidevarvet kom ut med sitt första nummer den 24 november 1923. Tidningen drevs som ett aktiebolag med Ada Nilsson som styrelseord- förande. Redaktionsrummet låg vägg i vägg med Ada Nilssons bostad i Gamla stan i Stockholm. Pengar för att starta tidningen hade sam- lats in med hjälp av FKR. Ekonomiskt och juridiskt var dock tidningen ett självständigt företag. Det fanns inte något prenumerationstvång

125 för medlemmarna i FKR och det fanns inte något åsiktstvång för Tidevarvets redaktion. Ellen Hagen, som varit en av de ledande inom rösträttsrörelsen och Frisinnade kvinnor, blev tidningens första redak- tör. Hon avlöstes redan 1924 av Elin Wägner och 1928 tillträdde Carin Hermelin yngre syster till rektorn på Kvinnliga medborgarskolan Honorine Hermelin - som redaktör. Fasta medarbetare var från bör- jan advokaten Eva Andén, teologen Emilia Fogelklou, litteraturkritikern Klara Johansson, författarinnan Frida Steenhoff samt Kerstin Hes- selgren, och Elisabeth Tamm. Redan i första numret fanns dessutom artiklar av kända liberaler som Hjalmar Öhrvall och Ann Margret Holmgren. I det första numret av Tidevarvet säger sig kvinnoradikalerna vilja gripa tillbaka på det liberala arvet från 1800-talet och pröva dess bärkraft i den nya politiska situationen. För att förstå tidevarvsfeministernas argumentering för ett genomgripande systemskifte under den omvärdering av för kulturen grundläggande värden och ideal som pågick i efterkrigssituationen, är återanknytningen till kvinnosakspionjärerna på 1800-talet en viktig utgångspunkt. Ulla Manns skriver i sin avhandling Den sanna frigörelsen. Fredrika Bremer-förbundet 1884-1921 (1997) att flera forskare sett likheter mellan Fogelstadgruppen/Tidevarvsgruppen och Fredrika Bremer-förbundet (FBF). Gemensamma nämnare är det liberala arvet, individualismen som förutsättning för kollektivet, behovet av medvetenhet och upplysning, vikten av personlighetsutveckling. Också den socialt inriktade kristendomen återfanns i båda grupperna. Ulla Manns beskriver hur FBF:s liberala feminism, som ursprungligen var ett maktkritiskt projekt, där kvinnligheten gavs en historisk och relativ innebörd, vid sekelskiftet förändrades, människosynen blev könskomplementär och kvinnligheten sågs som en konstant biologisk kategori. Målet för kvinnofrigörelse var inte längre både individuell fri- görelse och samhällsförbättring utan huvudvikten lades på det kvinnliga/moderliga samhällsinflytandet. Den ideologiska sidan av frigörelseprojektet tonades ner. Kvinnofrigörelse innebar inte, som tidigare, att frigöra kvinnor från en grundläggande ojämlik samhälls-

126 position och synen på kvinnokönet som underordnat, utan att kvinnor skulle släppas in på olika områden i samhällsarbetet. Koncentrationen på det praktiska arbetet ökade. Den allt mer enhetliga inriktningen på kvinnofrigörelsen som en integrering av kvinnorna i den existerande samhällsordningen medförde en könskomplementär människosyn. FBF vidareutvecklade inte den teoretiska sidan av frigörelseprojektet och förbundet drev heller inte den sedliga emancipationsvisionen från 1880-talet vidare. Med förändringen från en individualistisk, könsin- different människosyn till en komplementär och essentialistisk blev frigörelseprojektet mindre kontroversiellt och mindre kritiskt. Den svenska utvecklingen var inte unik. En liknande utveckling av människosynen ägde rum i USA, England och Tyskland: tongivande teoretiker hade företrätt en uttalat individualistisk människosyn, som utgick från kvinnan som allmänmänsklig varelse. Mot slutet av 1890- talet började moderligheten att hyllas. Naturvetenskapen fick ett stort inflytande på synen på etik och människouppfattning. Idéer om vitt- gående biologiskt förankrade könsskillnader var inte nya men gavs nu vetenskaplig förankring. Det är ju inte svårt att se sambandet mellan kvinnors krav på större frihet och den här kodifieringen i biologiska termer av kvinnans underordning som framställde henne som olämplig för den offentliga arenan. Det egendomliga i den svenska historien är egentligen FBF:s accepterande av Ellen Keys moderlighetsideologi eftersom förbun- det tidigare hade kritiserat hennes biologism och uppfattat hennes hållning som kvinnopolitiskt farlig. Ellen Key stod för nära en sekulariserad, socialistiskt och materialistiskt färgad världsbild som vid sekelskiftet sågs som ett hot mot den kristna idealism som var förhärs- kande i Sverige. Ulla Manns knyter förändringen till att FBF följde den allmänna internationella utvecklingen mot en biologiserad och komplementär syn på manligt och kvinnligt. Moderlighetsideologin, tanken på den frälsande kvinnligheten kom att omfattas av de flesta kvinnoorganisationer under 1900-talets första decennier inklusive rösträttsrörelsen och fredsrörelsen. Den individuella frigörelsen un-

127 derordnades således samhällsprojektet. Ulla Manns konklusion är att FBF från sekelskiftet inte längre kan betecknas som liberalfeministiskt. För förståelsen av tidevarvsfeministernas anknytning till det liberala 1800-talsarvet erbjuder Inger Hammars avhandling Emancipa- tion och religion. Den svenska kvinnorörelsens pionjärer (1999) nya utgångspunkter. Inger Hammar anklagar tidigare forskning för religionsblindhet och menar att den historiska kontexten med nödvän- dighet inbegriper en teologisk diskurs så länge den på ett självklart sätt ingår i de behandlade personernas tolkningshorisont. Svenska folket präglades av en luthersk samhällssyn fram till 1800-talets sista decennier. Kvinnoemancipationspionjärerna tillhörde samhällets liberala falang och var förankrade i en kristen livsåskådning i luthersk tapp- ning. Den ideologi som de utvecklade hade en teologisk karaktär. Oppositionen mot den traditionella tolkningen av kvinnans kallelse kanaliserades genom anslutning till den religiösa liberalismen som i sitt krav på personlig frihet också bejakade kvinnofrigörelsen. Debatten innebar också en utmaning av offentlighetsbegreppet. Kvinnan som imago Dei positionerade sig som förnuftsvarelse och skulle som så- dan ha tillträde till den offentlighet som tidigare förbehållits mannen. Syftet med Inger Hammars avhandling är att visa hur det kristna idégodset är fundament för den tidiga svenska emancipationsideologin. Huvudpersonen i avhandlingen är Sophie Adlersparre (1823- 1895), signaturen Esselde. Tillsammans med Rosalie Roos startade hon Tidskrift för Hemmet 1859 och blev efter en satsning på en radikalare linje ensam redaktör för tidningen 1868-1885. Hon grun-

2 Utöver tidskrifterna och organiseringen av den borgerliga svenska kvinnorörelsen i FBF grundade Sophie Adlersparre Söndags- och Aftonskolor för arbetarklassens döttrar 1862, Föreningen för frivillig sjukvård i fält (senare Röda korset) 1864 och organiserade Stockholms läsesalong 1866. Hon bidrog till att Konstakademiens undervisning öppnades för kvinnor 1866 och för att värna om den traditionella kvinnokunskapen inom textilområdet startade hon 1874 Handarbetets Vänner. Hon grundade 1887 FBF:s stipendieinrättning för att ge ekonomiskt stöd till kvinnors yrkesutbildning. Adlersparre var varm försvarsvän och hon bekämpade med samma iver socialistiska och radikala tänkesätt bland borgerliga kvinnosakskvinnor som hon bekämpade osedligheten.

128 dade och organiserade FBF 1884 och Tidskrift för Hemmet övergick 1886 i FBF:s regi och fick namnet Dagny. Adlersparre var redaktör för kvinnosakstidskriften till sin död 1895.2 I fokus ställer Inger Hammar den maktkamp som 1860-1900 på- gick inom det teologiska fältet mellan liberala och ortodoxa grupperingar. Kvinnofrigörelsedebatten fördes mellan den lutherska kontextens företrädare, som hävdade kyrkans könskonstruktion, och den svenska kvinnosakens pionjärer, som deltog utifrån en kristen livsåskådning med liberala förtecken. Den lutherska kallelseläran baserades på en komplementär människosyn med betoning av moder- skapet. I biologin låg förutsättningen för kvinnans skapelsegivna kallelsegärning. Den ortodoxa gruppen ansåg att det var emot Guds skapelseplan att kvinnan framträdde som persona publica. Den rollen var förbehållen mannen medan kvinnan skulle fullgöra sin kallelse- gärning i privatsfären. Kvinnoemancipationen ansågs utgå från en världsåskådning i strid med en biblisk tolkning av tillvaron. De tidiga kvinnosakspionjärerna utgick däremot från att kvinnan var skapad i Guds avbild precis som mannen och att hon hade likvärdig status med mannen i imago Dei. De ifrågasatte tidigare tolkningar av bibeltexter och sökte vinna gehör för nytolkningar av de bibeltexter som av tradition fått ge legitimitet åt kvinnlig underordning. Det skedde utan att de i grunden ifrågasatte bibelns ställning som urkund. Teolo- giska argument ställdes mot teologiska argument i debatten. Målet var att få tolkningsföreträde för sin egen syn på lärans rätta tydning. Pionjärerna för kvinnoemancipationen utmanade doxa och deltog i kampen om tolkningsföreträdet. Sophie Adlersparre och kretsen kring Tidskrift för Hemmet ville omtolka och omdefiniera kvinnans kallelse och åberopade den vikt protestantismen lade vid att varje kristen själv skulle ta ställning till de bibliska texternas innehåll. Tidskrift för Hemmet inledde en kamp för ett nytt bildningsideal och utvidgade verksamhetsområden för kvinnor. Kvinnofrigörelse- pionjärerna reste krav på kvinnors intellektuella fostran vid sidan av den religiösa. Det var inte bara mannen som skapats till frihet och förädling. Också kvinnorna borde medges rätten att utveckla de själs-

129 gåvor Försynen tilldelat dem. Arbetets värde betonades i samband med att förvalta sitt pund. Kvinnans ekonomi skulle stärkas så att äktenskapet inte sågs som enda mål för kvinnans liv. Mot sekulariseringen ställde Adlersparre upp kristendomens frigörelse- ideologi: den avsåg inte bara den andliga delen utan också kvinnans ursprungliga rättigheter på jorden som friboren människa. Inger Hammar visar också Adlersparres position i sedlighetskampen som ett led i kampen för kvinnofrigörelse på kristen grund. Sophie Adler- sparre förordade en gemensam kristen sedlighetsnorm för könen och andlig gemenskap mellan makar i ett etiskt äktenskap. Kvinnosakspionjärerna gynnades av liberalismens idéer om individens frihet och prioritering av personlighetstanken motsatt föreställ- ningen om kvinnan som i första hand könsvarelse och bihang. Inger Hammar betonar som Ulla Manns att läkarvetenskapen medverkade till att upprätthålla samhällets könsdikotomi i den tid av ideologisk upplösning som närmade sig. När den teologiska diskursen var på tillbakagång tog läkarna på sig uppdraget att upprätthålla gränsen mellan manligt och kvinnligt och försvara tanken på mannen som intellektets företrädare. Sophie Adlersparre och hennes krets ägde ekonomiskt och politiskt inflytande i samhället. Adlersparre vände sig under alla år till sina liberala meningsfränder i den ekonomiska, politiska, kulturella och religiösa eliten för att få gehör för sina åsikter. Trots det tyckte fler och fler att sedlighetsengagemanget fört kvinno- rörelsen på villospår. När Adlersparre dog 1895 fanns det ingen som kunde ta över hennes roll som chefsideolog. Vid sekelskiftet ifråga- sattes det kristna idégodset inom emancipationsideologin av sekulariserade strömningar, som beskrev en ny emancipationsideologi i icke-teologiska termer utifrån inomvärldsliga perspektiv. Det fanns dock många kvinnosakspionjärer bland dem Lydia Wahlström och Anna Sandström som höll fast vid liberalteologin och ville ha reli- gionen som fortsatt emancipationsideologiskt fundament.

130 Skönlitteratur och emancipation Kvinnorörelsens pionjärer argumenterade mot den lutherskt ortodoxa kontextens företrädare utifrån en ny bibel- och historiesyn. Adler- sparre fäste stor vikt vid skönlitteraturen som medel i kampen för kvinnoemancipationen. Hon tog tidigt kontakt med Anne Charlotte Edgren Leffler och Alfhild Agrell och letade aktivt efter kvinnliga författarlöften. Lisbeth Stenberg beskriver i En genialisk lek. Kritik och överskridande i Selma Lagerlöfs tidiga författarskap (2001) den stora betydelse Sophie Adlersparre hade för Selma Lagerlöfs tidiga författarskap, speciellt för tillkomsten och utgivningen av Gösta Berlings saga 1890. Sedlighetsdebatten kulminerade 1887 och Sophie Adlersparre publicerade flera tunga ideologiska artiklar. Selma Lager- löf följde debatten och Lisbeth Stenberg anser att hon i stor utsträck- ning omfattade det etiska ideal som de flesta aktiva inom tidens kvinnorörelse ställde sig bakom. Sophie Adlersparre ansåg att litteratur skulle göra nytta. Det skulle ske genom ett budskap som syftade till det goda, vilket enligt hennes mening inkluderade en tendens i feministisk riktning. I kvinnotidskrifterna fanns rapporter från skilda länder och både in- hemsk och utländsk skönlitteratur av feministiskt intresse publicerades och bevakades. Bildade kvinnor formade nätverk och inspirerade varandra i arbetet. Den första vågens feminister tillmätte litteraturen stor makt som opinionsbildare. Av samtidsromanen krävde man inte bara nöje utan också svar på sociala, religiösa och moraliska frågor. Detta innebar ett större ansvar för författaren och likaså för recen- senten. Kulturdebatten var vid denna tid nordisk. Bakom den svenska lit- teraturkritiken svävade skuggan av den danske kritikern Georg Bran- des. Sophie Adlersparre hade stor betydelse för de svenska kvinnliga författarnas starka ställning vid början av 1880-talet. Hon presenterade och recenserade flitigt litteratur i sina tidskrifter. Hon var väl insatt i tidens ideal och rådande normer. Idéinnehållet var viktigt för Adler- sparre men utvecklingen gick mot ett autonomt litterärt fält där ett ideal

131 om konst för konstens egen skull allt mer vann terräng. Då behövde inte längre innehållet i litteraturen relateras till det vidare politiska fältet. De kvinnliga författarnas öppet ideologiska engagemang kunde med ett sådant synsätt avfärdas som tendens- och indignations- litteratur. Vid mitten av 1880-talet kunde kvinnor på egna villkor börja delta i en offentlig debatt om både samhälle och litteratur. De skrev i både dagstidningar och tidskrifter. Vid Selma Lagerlöfs debut skrevs många av recensionerna av kvinnor. En kvinnooffentlighet började ta form med Sophie Adlersparre på dominerande plats. Gösta Berlings saga fick vid sin publicering nedgörande kritik främst av Carl David af Wirsén, Svenska akademins ständige sekreterare, och Karl Warburg, som höll på att befästa en position som landets ledande kritiker. På kvinnosidan uppträder Sophie Adlersparre som själv kommenterar presentupplagan av Gösta Berlings saga i Dagny men överlåter åt sin brorsdotter Sigrid Lejonhufvud att recensera boken i dess helhet. Vidare finns Helena Nyblom som recenserar i Svensk tidskrift, vilken utgavs av hennes make Carl Rupert Nyblom, professor i estetik, litteratur och konsthistoria i Uppsala. I Svensk tidskrift publicerades även den äldre feministen Eva Fryxells Kommentarer till Gösta Berlings saga. De kvinnliga anmälarna framträdde som Stenberg beskriver som utmanare av det litterära fältets dominanter och värderingsgrunder. Wirsén och Warburg undvek dock att bemöta den kritik som riktades mot deras bedömningar. Deras maktstrategi innebar att de besvarade kvinnornas försök till debatt och dialog med tystnad. De drog aldrig in de kvinnliga recensenternas läsningar i sitt eget resonemang utan avfärdade dem kollektivt i Wirséns formulering som det qvinnliga författarelägrets små Famagudinnor, som satte trumpeterna för munnen.3 Wirsén och Warburg blev alltså oerhört provocerade av ett verk som i grunden höll sig inom en borgerlig sedlig diskurs. De dominerande kritikerna vägrade att läsa romanen som ett inlägg i samhälls- debatten. De erkände aldrig att romanen rymde ett idéinnehåll som

3 Vårt Land 31.12.1891.

132 var välkänt i samtiden, att den handlade om moralfrågor och att kärleksbegreppet problematiserades. Idealismen, som på det estetiska planet var motsatt realismen och på det politiska planet var motsatt materialismen, väckte, som Lisbeth Stenberg skriver, ingen entusiasm hos de ledande kritikerna. Varken den liberale Warburg eller den akademiske idealisten Wirsén lyfte fram de idealistiska dragen i Gösta Berlings saga. I stället tillgrep de den välkända metoden att omforma sociala och politiska frågor till frågor om litterär stil för att sedan lägga tyngdpunkten i sin kritik på formella aspekter. De dömde ut verket på en nivå där de själva var experter och kunde därmed avvisa läsare med andra värderingar av romanen.

Individualism kontra könskomplementaritet Från sekelskiftet 1900, då den ideologiska debatten tonades ner, levde ideologiska motsättningar inom kvinnorörelsen kvar under ytan. När den första rösträttsföreningen bildades 1902 var kvinnorna visserligen ense om kravet på rösträtt och på en högre moral men det gick som Anna Sandström förklarade en skarp skiljelinje mellan Ellen Keys särartstänkande grundat på biologisk evolutionism och de tidiga liberalfeministernas syn på religion och kön. Feminister argumenterade för politisk jämställdhet såväl utifrån föreställningen om att kvinnor och män är väsensskilda som utifrån den hos John Stuart Mill hämtade föreställningen att ingen slutgiltigt vet vad kvinnor kan och bör förrän kvinnor fått frihet att välja, då det kommer att visa sig. Än framhävdes skillnaden mellan könen, än framhävdes det individuella/ det gemensamt mänskliga. Det uppstod en spänning mellan de politiska krav på jämställdhet som restes och den människosyn som motiverade kraven. Det ter sig fruktbart för mig att inledningsvis ställa den traditionella könsrollsideologin, där mannen och kvinnan betraktas som väsensskilda och kvinnan är underordnad mannen, mot de två föreliggande feministiska strategierna: individualismen, som betonar könens allmänmänsklighet, och könskomplementariteten i den positiva variant som uppvärderar kvinnors verk.

133 Koncentrationen från sekelskiftet 1900 på att få in kvinnor på alla positioner som tidigare förbehållits män innebar en anpassning till den existerande samhällsordningen. Det visade sig att integrationen och komplementaritetstänkandet resulterade i bestående ojämlikhet och att mannen fortsatt tenderade att bli normen. Tidevarvsgruppens radikalism är däremot förbunden med att ett i grunden förändrat samhälle för båda könen sågs som kvinnofrigörelsens mål. Opinions- bildningen i Tidevarvet inriktades på att mobilisera kvinnor som grupp kring politiska frågor. Som Drude Dahlerup framhåller i en artikel måste forskningen om feminismens historia alltid ha ett synkront perspektiv, även vid diakrona analyser.4 Man kan inte jämföra rörelser från olika tidsperioder utan att analysera deras respektive kontext. Analysen måste alltså alltid inkludera vilket förtryck skilda epokers feminister gör uppror mot, hur deras krav rättfärdiggörs och vilka taktiska överväganden som spelade in. De liberalfeministiska kvinnosakspionjärerna framhävde att kvinnor var lika män avseende förnuft och intelligens därför att de vände sig mot föreställningen om biologin som förutsättningen för kvinnans skapelsegivna kallelsegär- ning. Innan jag gör en jämförelse med vad det liberala arvet skulle innebära vid den tidpunkt då kvinnorna nått fullt medborgarskap och formell jämställdhet ska jag helt kort belysa hur de svenska kvinnornas förhållande till den liberala teologin utvecklades från sekelskiftet fram till starten av Tidevarvet och Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad. Det är nämligen min övertygelse att Inger Hammars krav på att den historiska kontexten måste inbegripa en teologisk diskurs, så länge den på ett självklart sätt ingår i de behandlade personernas tolkningshorisont, äger giltighet även för tidevarvsfeministerna.

4 Drude Dahlerup, Ambivalenser och strategiska val. Om problem kring begreppen särart och jämlikhet i kvinnorörelsen och i feministisk teori i Kvinnovetenskaplig tidskrift, nr 1, 2001.

134 Rörelseintellektuella kvinnor En viktig bakgrund till Tidevarvet och den frisinnade kvinnogruppens försök att skapa nya former och ett nytt innehåll i politiken är den svenska traditionen med rörelseengagerade kvinnor. I antologin Obemärkta. Det dagliga livets idéer (1995) framhåller redaktö- rerna Ronny Ambjörnsson och Sverker Sörlin att idéer som blivit ihågkomna i historien med få undantag har tänkts av stora män. Men de stora idéerna gör inte ensamma historia. Idéer sätts i verket, de växer, förgrenar sig, de stöter emot en social verklighet där de föränd- ras, blandar sig med andra idéer, eller förkastas och dör. Idéernas historia är därför också social historia. Det går att frilägga idéerna också om man riktar uppmärksamheten mot de personer som i praktisk handling gjorde idéerna till en del av samhället och vardagslivet. I antologin uppmärksammas ett antal av dessa idéernas entreprenörer. Flertalet av de tidigare obemärkta, försummade och förbigångna bland de intellektuellt verksamma 1880-1940, som beskrivs i antologin, är kvinnor. Eftersom tidens könsroller förbehöll den offentliga sfären för männen valde många kvinnor att gå in i en rörelse och på så sätt i tysthet göra en insats för samhället. Visserligen ifrågasattes det patriarkala samhällets strukturer från sekelskiftet, men tänkesätt och mentaliteter levde kvar långt fram i tiden, menar redaktörerna. Många av de rörelser som kvinnor valde att verka inom var ett slags förläng- ning eller utvidgning av den traditionella könsrollen och hotade därför inte mannens ställning som persona publica. Kvinnor engagerade sig i filantropiska föreningar och Centralförbundet för socialt arbete. Inom ramen för dessa organisationer identifierades sociala frågeställ- ningar och samhällsproblem ringades in. Urbanisering och moderni- sering skapade en mängd problem. De första reaktionerna på de sociala problemen kom inte från staten utan från mindre grupper av engagerade medborgare. Det sociala hjälparbetet var ett svar underi- från på omvälvningarna i samhället, andra var studiecirkeln, folkbild- ningen och folkhögskolan. Från 1800-talets sista decennier och fram

135 till slutet av mellankrigstiden växte det enligt Ronny Ambjörnsson och Sverker Sörlin fram ett civilt samhälle, där spontana medborgerliga rörelser framträdde för att omhänderta gemensamma behov. I denna medborgerliga organisering framträdde kvinnorna på ett sätt som de inte alls kunnat göra i den officiella offentlighetens ämbetsverk, kyrkor och universitet. När de sociala frågorna senare definierades som politik och ämbetsverk och institutioner för vård och omsorg tog över ansvaret, tycks kvinnornas självständiga ställning enligt redak- törerna ha reducerats. Roger Qvarsell skriver i sitt bidrag till antologin att under de första decennierna av vårt sekel möter oss i den svenska idéhistorien en rad kvinnor verksamma i ett svårfångat gränsland mellan morallära och socialpolitik, religion och politik, kvinnorörelse och folkbildning. Dessa kvinnor kom vanligen från samhällets mellersta skikt, de hade fått någon form av lärarinneutbildning, de var vanligen ogifta, de var mer eller mindre förankrade i en kristen tradition, de var socialt engagerade, de var mycket aktiva i olika föreningar och sammanslutningar och många av dem var dessutom flitiga och skickliga skribenter. Enligt den traditionella rollfördelningen stod männen för idéerna och formulerade programmen för föreningarna, medan kvinnorna stod för det vardagliga arbetet med att genomföra idéerna i praktiken. Av särskilt intresse för min undersökning är Roger Qvarsells idé- biografi över Ebba Pauli. Med sin starka inriktning på idéernas genom- förande i praktiken är hon prototypen för en kvinnlig rörelseintellektuell. Hon exemplifierar inställningen att friheten finns i handling, inte i tanken eller viljan, en tråd som jag ska följa i min undersökning av opinionsbildningen i Tidevarvet. Av speciellt intresse är att idébiografin belyser hur den historiska kontexten i Ebba Paulis fall inbegriper en teologisk diskurs. Ebba Pauli var en typisk företrädare för den filantropiska rörelsen kring sekelskiftet 1900. Den filantropiska familje- och samhällsläran motiverades utifrån en kristet-evangelisk åskådning. Välgörenhet förenades med ett personligt, moraliskt engagemang i den hjälpsökandes situation. När de sociala problemen ökade och kyrkan förlorade sin självklara position i samhället växte

136 en kristet social rörelse fram som en ny form av kyrklig verksamhet. Någon form av social tolkning av Bergspredikan bildade utgångspunk- ten för ställningstaganden i aktuella samhällsfrågor. I den svenska debatten spelade Natanael Beskow en viktig roll genom sin formulering av tanken på ett Gudsrike på jorden. Den kristna broderskap- stanken och samaritidealet, som innebar en strävan efter solidaritet mellan människor, ett samhälle utan klasser och en omsorg om de svaga, sågs som ett sätt att förverkliga det som Gud hade avsett med människornas jordiska liv. Den kristet-sociala rörelsen påverkade Ebba Pauli. När det frivilliga sociala arbete efter första världskriget omvandlats till ett kommu- nalt verksamhetsområde gjorde Ebba Pauli settlementrörelsens ideal till sitt. Med engelska hemgårdar som förebild startade Natanael Beskow och Ebba Pauli 1912 Birkagården i Stockholm som skulle verka för en kristet-social lära om försoning och förståelse mellan samhällsklasserna genom bildningsverksamhet och personlig utveckling. 1927 skrev Ebba Pauli att i någon mån förverkligades tanken på att få människor från olika arbetsområden att mötas som likar för att dela med sig av sin livserfarenhet. Däremot hade det djupare syftet att arbeta för personlig, social kristendom i evangeliets anda - varit svårare att förverkliga. Vid första världskrigets slut 1918 bildade Natanael Beskow Förbundet för kristet samhällsliv. Förbundet place- rade sig ideologiskt mellan socialdemokraterna och de frisinnade. Avsikten var att arbeta för att rättfärdighetens och kärlekens lagar, som finns i Jesu evangelium, skulle tillämpas i samhället. Samhällets rättsordningar skulle förändras så att de främjade ett liv i Gudsrikets anda. Förbundet utgick från den kristna förvaltartanken och den utopiska socialismens tradition. Det innebar att klassförsoning, statlig kontroll av ekonomin, skiljedomsförfarande vid alla sociala och internationella konflikter, folkuppfostran, social hjälpverksamhet och respekt för den enskildes människovärde var centrala punkter. Kriget hade lagt ett gammalt samhälle i spillror, ett nytt skulle byggas. Många kristna ville att det nya samhället skulle baseras på andliga och huma- nitära krafter och inte enbart på materiella och politiska. Runt om i

137 Europa bildades organisationer av samma typ som Förbundet för kristet samhällsliv och de bildade tillsammans Internationella försoningsförbundet. Fredsfrågan blev på 1930-talet den allt över- skuggande frågan inom förbundet. Ebba Pauli bidrog som skribent och föreläsare till verksamheten inom Förbundet för kristet samhällsliv. Hon var den som vid sidan av Natanael Beskow oftast och tydligast formulerade vad en kristet- social livsåskådning kunde vara, framhåller Roger Qvarsell i sin idé- biografi. Ebba Pauli såg arbetet för det gemensamma bästa, för alla människors väl som den kristna människans samhällsuppgift. De sista åren av sitt liv utvecklade Ebba Pauli sig mer mot en psykologiserande kristendomstolkning. På 1930-talet sökte hon tillsammans med en metodistpastor finna den gemensamma nämnaren mellan den kristna själavården och det växande intresset för psykoterapi. De enades 1939 om ett program för den kristenekumeniska S:t Lukasstiftelsen, där präster, läkare och psykologer skulle samarbeta i rådgivningen åt hjälpsökande. Stiftelsen skulle även ha ett omfattande utbildnings- program.

Assimilation eller genomgripande samhällsförändring Så länge rösträttskampen pågick hade det gått att argumentera både med likhets- och särartsargument. Med uppnåendet av det fulla medborgarskapet och den formella jämställdheten uppstod det emellertid en spänning mellan de politiska kraven på jämställdhet och människosynen. Skulle kvinnorna sträva efter att införlivas i samhället på samma villkor som männen? Eller skulle de hålla fast vid en sär- art, en annorlundahet, som dessutom tillskrevs en samhälls- förändrande kraft? För att undersöka hur kvinnoradikalerna som gav ut Tidevarvet ställde sig kommer jag att arbeta med motsatsparet könskomplementaritet - individualism, på den ontologiska nivån och med motsatsparet jämlikhet ojämlikhet på den politiska nivån. Av- sikten är att på så sätt kunna skilja argumenteringen för jämställdhet

5 Dahlerup (2001) s. 24.

138 i samhället från frågan om människans natur. Ett sådant förhållnings- sätt öppnar, som Drude Dahlerup framhåller i en artikel i Kvinnovetenskaplig tidskrift,för att kravet på inklusion och medborgarskap inte förutsätter assimilation, utan tvärtom kan vara baserad på ett erkännande av mångfald och diversitet med hänsyn till kön, etnisk bakgrund och ras.5 När tidevarvskvinnorna tog upp det liberala arvet i efterkrigssituationen står frågorna om en genomgripande samhällsförändring i centrum. Individualismen som förutsättning för kollektivet, behovet av medvetenhet och upplysning, vikten av personlighetsutveckling och den socialt inriktade kristendomen skulle prövas i kvinnoradikalernas försök att ge politiken nya former och ett nytt innehåll. Eftersom kvinnor lika litet som arbetare, svarta eller etniska minoriteter kan betraktas som en på förhand konstruerad grupp stod tidevarvsradikalerna inför uppgiften att först mobilisera den berörda gruppen genom att överbevisa den om den hade gemensamma problem. Frågan var när, hur och kring vilka politiska frågor kvinnor skulle samla sig som kvinnor, eventuellt tillsammans med sympatiserande män. Rösträtten hade tidigare samlat en bred koalition av kvinnoorganisationer och kvinnogrupper. Nu när det gällde frågan vad kvinnorna skulle använda rösträtten till vill jag särskilt uppmärksamma på vilket sätt tidevarvsgruppens kritik av den traditionella könsrollen fortsatt kanaliserades genom anslutningen till den religiösa liberalismen. Natanael Beskows avståndstagande från konfessionell bunden- het och positiva krav på en i samhället och i det mänskliga samlivet praktiskt omsatt kristendom var inte okontroversiellt i kyrkliga kretsar. Bland andra tog teologen och dogmatikern Anders Nygren be- stämt avstånd från tanken på ett Gudsrike på jorden som en riktig tolkning av evangeliet. Frågan är vilken roll den religiösa liberalismen spelade när tidevarvsgruppen mobiliserade kvinnorna att som obundna, kritiska, fritt väljande och värderande individer delta i ett samhällsarbete som innebar en till roten gående förändring av de

139 rådande förhållandena. Lena Eskilsson har framhållit skillnaden mellan kvinnoradikalernas prövande, individuellt moraliska synsätt och det rationella och värderingsfria förhållningssätt som utmärkte det centralt planerade välfärdssamhälle, som 1920- och 30-talets samhälls- ingenjörer såg framför sig.6 I första numret av Tidevarvet berättar Selma Lagerlöf att varje gång hennes farmor Lisa Maja Lagerlöf kände sig upprörd över världens ondska och dårskap brukade hon utropa: Om jag vore karl och finge komma upp i en predikstol, vad jag skulle predika! En gång sa hon det i prostgården och hennes kusin prosten hörde henne och frågade vad hon i så fall skulle säga. Lisa Maja blev litet ställd och ganska het om öronen. Men hon fann sig och sa: Jo, jag skulle säga att vi människor inte borde glömma bort att titta på stjärnorna. Detta var så långt ifrån vad man hade väntat sig från en så klok och praktisk människa att alla brast i skratt. Prosten var den ende som inte skrattade. Han försökte få Lisa Maja att förklara vad hon menade, men hon satt med hopknipna läppar, pionröd av förlägenhet och sa inte ett ord mer. På hemvägen, då hon satt i släden, visste hon förstås vad hon borde ha sagt och inom sig lade hon ut tankarna om människorna och stjärnorna så vackert och poetiskt att hon önskade att hela värl- den hade kunnat höra henne. Nästa söndag höll prosten en predikan om stjärnhimlen. Det var en vacker predikan som folk talade om både länge och väl. Farmodern tyckte att prosten sa just det hon själv velat säga. Men ju mer hon lyssnade desto tydligare framstod det att det var hennes tanke han hade tagit upp och utvecklat. Hon tyckte att han hade tagit något från henne, det var som om han hade begått en oförrätt mot henne. Pro- sten erkände själv att han förmedlat hennes vackra tanke till försam- lingen och förväntade sig tack och beröm. Men farmodern svarade: När jag inte själv får komma upp i kusins predikstol, så har inte heller

6 Eskilsson (1993) s. 167.

140 mina tankar något där uppe att göra. Prosten och sockenborna var förskräckta. Ingen förstod varför hon var arg, inte ens hennes egen dotter. Det var först när Selma Lagerlöf blev ombedd att skriva några ord för frisinnade kvinnors veckotidning som hon ville väcka minnet till liv för att påminna om vad kvinnor vunnit sedan den tiden. Lag och sed hindrade inte längre kvinnor från att begagna det offentliga ordet. Kvinnor kunde uttrycka sina tankar och önskningar, ge luft åt sin harm, sprida sitt vetande. Ordets makt, den mäktigaste, den farligaste av all makt är vår, skriver Selma Lagerlöf. Frågan är hur den ska an- vändas. Hon avslutar med följande ord: Hur skulle det vara om vi bland allt praktiskt, allt tillfälligt, allt det för ögonblicket tvingande och nödvän- diga, som vi måste arbeta för, om vi under allt detta läte framskimra, att det utanför vår jord finnes en oändlig värld, att det är ur sambandet med denna som vi hämta vårt hopp och vår styrka.

Gunilla Domellöf, docent i litteraturvetenskap, Umeå universitet. Hennes senaste bok heter Mätt med främmande mått. Idéanalys av kvinnliga författares samtidsmottagande och romaner 1930- 1935, Gidlunds 2001.

141 Litteraturförteckning Ambjörnsson, Ronny och Sörlin, Sverker (red.), Obemärkta. Det dagliga livets idéer (Stockholm, 1995) Eskilsson, Lena, Kvinnlig vänsterhållning och radikalism i 30-talets kultur- och samhällsdebatt i Bertil Nolin (red.), Kulturradikalismen. Det moderna genombrottets andra fas (Stockholm, 1993) Dahlerup, Drude, Ambivalenser och strategiska val. Om problem kring begreppen särart och jämlikhet i kvinnorörelsen och i feministisk teori i Kvinnovetenskaplig tidskrift, nr 1, 2001 Hammar, Inger, Emancipation och religion. Den svenska kvinnorörelsens pionjärer (Stockholm, 1999) Levin, Hjördis, Kvinnorna på barrikaden. Sexualpolitik och sociala frå- gor 1923-36 (Stockholm, 1997) Manns, Ulla, Den sanna frigörelsen. Fredrika Bremer-förbundet 1884- 1921 (Stockholm, 1997) Stenberg, Lisbeth, En genialisk lek. Kritik och överskridande i Selma Lagerlöfs tidiga författarskap. Skrifter utgivna av Litteraturvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet nr 40 (2001) Qvarsell, Roger, Ebba Pauli. En idébiografi i Ambjörnsson och Sörlin (red.), Obemärkta. Det dagliga livets idéer (Stockholm,1995) Tidevarvet, nr 1, 1923 Wägner, Elin och Tamm, Elisabeth, Fred med jorden (Stockholm, 1940, nyutgåva Stockholm, 1985) Vårt Land 31.12.1891

142 Så skriver vi historia. Den svenska kvinnorörelsen ur ett historiografiskt perspektiv

Ulla Manns

I den historiska översikten Den svenska kvinnorörelsen förklarade Lydia Wahlström 1933 varför feminism inte var en adekvat beteck- ning på kvinnorörelsen i Sverige. Det berodde framför allt på att arbetet för kvinnofrigörelsen bedrivits på ett lugnt och osjälviskt sätt präglat av idealitet. Detta var något specifikt svenskt menade hon och knöt samtidigt samman det svenska med kvinnorörelsens kanske främsta frontfigur, Fredrika Bremer. Wahlström skrev:

Att det franska namnet feminism härvidlag så föga passar, att varken suffragettväsen eller kravet på fri kärlek här kunnat vinna någon egentlig terräng, beror nog på att vår kvinnosak i grunden varit svensk, om man med svensk menar försynt, värdig och behärskad. D.v.s. den har utgått ur Fredrika Bremers åskådning om kvinnans stora uppgift, samhällsmoderligheten, vilken gör kvinnofrågan till icke en fråga om kvinnans privatintressen utan till en livsfråga för samhället i dess helhet. (Wahlström 1933:34)

Ramarna för hur förändringsarbetet borde bedrivas var tydliga, inom den bremerska samhällsmoderligheten - lugnt, värdigt och osjälviskt, med samhällets goda för ögonen. Kvinnorörelsen var länge ett outforskat område. Därför har Wahl- ströms historik blivit flitigt använd långt in i våra dagar. Att historiker av detta slag inte gör anspråk på vetenskaplighet är bekant och

143 Wahlström poängterade själv detta (Wahlström 1933:7). Men forskningen dröjde och hennes framställning var i stort vad som fanns att tillgå. Nu när forskningen om kvinnorörelsen vuxit, är det möjligt att börja granska den historieskrivning som rörelsen lämnat efter sig. Vilken bild av kvinnorörelsen ges i historiker som samtida kvinnosakskvinnor producerat? Vad kan dessa historiska redogörelser säga oss utöver den konkreta historia som förmedlas? I denna artikel visar jag att det går att erhålla fördjupad kunskap om politikskapande, mål och spänningsförhållanden inom kvinnorörelsen genom att analysera deras egen historieskrivning. Att konstruera sin egen historia är en medveten handling. Det handlar i hög grad om vad och vilka som bereds plats i feminismens minnestempel som Maria Grever påpekar i sin artikel The Pantheon of Feminist Culture (Grever1997). Efter- som samtliga historiker så kraftigt påtalar arvet från Fredrika Bremer kommer även den bild som producerats av henne att granskas. Även om artikelns inledningscitat hämtats från Lydia Wahlströms välkända och flitigt använda bok från 1933, är det tre äldre historiker som utgjort grunden för analysen av kvinnorörelsens historieskapande. Samtliga publikationer gavs ut inom loppet av några år, 1903-1905. Det var samtidigt som det svenska rösträttsarbetet startade på allvar. Historikerna är Alexandra Gripenbergs Reformarbetet till förbätt- rande af kvinnans ställning (3 vol.) vars del om Sverige gavs ut 1903, Gurli Linders Kvinnofrågan i Sverige 1845-1905 från 1905 samt en historik av Lydia Wahlström utgiven 1904. Den har förvir- rande nog samma titel som 1933 års historik Den svenska kvinnorörelsen men är betydligt kortare än efterföljaren. Wahlström gav sammanlagt ut fyra texter med samma titel: 1904 års utgåva (knappt 70 sidor) utgiven i Föreningen Heimdals folkskrifter, 1911 en artikel i Ord och Bild, 1933 det drygt 300-sidiga arbetet och slutligen 1939 åter en kortare version utgiven i Verdandi småskrifter. Publikationerna bygger i hög grad på den grund som lades 1904. Wahlström kompletterade sedan med nya sakuppgifter men ändrade endast undantagsvis sin grundläggande syn på kvinnorörelsens uppkomst och utveckling.

144 Samtliga skribenter var aktiva i tidens kvinnorörelse. Alexandra Gripenberg var verksam i Finland, i Finsk kvinnoförening samt i In- ternational Council of Women (ICW) där hon intog en central position (Wikander 1994:148). Hon kom även att bli parlamentsledamot när finländska kvinnor erhöll rösträtt 1906. Gurli Linder var medlem i Fredrika-Bremer-förbundet (FBF) och verksam i föreningar som Nya Idun, tidigare även i Reformdräktsföreningen. Mest central i svenska kvinnosakskretsar var avgjort Lydia Wahlström. Hon ingick i FBF:s ledning och kom att bli en av de framträdande personerna i den organiserade rösträttsrörelsen, Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR) (Nicklasson 1992:45-53, Manns 1997:155f.).

Historiografi Artikeln har en historiografisk inriktning; den studerar hur historia förmedlas och hur historia skrivs. Inriktningen är dock inte den gängse. Det är inte forskningen om kvinnorörelsen som står i fokus utan rörelsens egen historieskrivning. Infallsvinkeln kan bland annat visa de villkor under vilka historia skrivs och därför också ge information om aktörernas handlingsutrymmen (Jensen 1987, Hjelm 1999:18). Applicerat på historikerna ger oss perspektivet möjlighet att studera försök att formulera alternativa lösningar inom kvinnorörelsen. Inbör- des spänningar, interna diskussioner, ibland subtilt förda i den så kallade undertexten träder också fram med ett historiografiskt perspektiv. Dessutom ger en historiografisk studie belysning åt frågan om vilken slags historia som varit angelägen att lämna till eftervärlden, vilken tradition kvinnorörelsens historieskrivare velat skapa. Däremot handlar en studie av detta slag inte om rätt och fel, som Michael Bentley med rätta påpekar. Historiografin har utvecklats och har passerat detta stadium (Bentley1997: xiv, se även Hjelm 1999, Jensen 1987).

145 Historiken Påfallande likheter står att finna mellan fackföreningsrörelsens och kvinnorörelsens historieskrivning. Den optimistiska framstegssynen, reformismen och koncentrationen på konkreta händelser förfaller vara gemensam, i alla fall rörande svenskt material. Debatter och idémäs- siga rötter behandlas blott kortfattat. Oönskade strömningar inom rörelsen lyfts ut ur historieskrivningen eller behandlas kritiskt, interna konflikter och maktkamper diskuteras ogärna. Personkoncentrationen är påfallande liksom ovanifrån-perspektivet (Hjelm 1999). Även engelska och amerikanska historiker om kvinnorörelsen har fokuserat praktiken och handlingarna. De har också tenderat att lyfta fram de enskilda aktörerna och genomsyrats av framstegsoptimism. Detta har tolkats som uttryck för olika slags liberalfeminism och som en äldre tradition av kvinnosakshistoria, i kontrast till 1920-och 30-talets feministiska historieskrivning (Pedersen 1996, DuBois 1996). Varken Pedersen eller Hjelm utvecklar resonemangen om histori- kernas funktion, vare sig som traditionsskapare, som discipline- ringsinstrument eller som politiska inlägg. Ellen Dubois stannar dock upp inför betydelsen av att påvisa en enig och konfliktfri historia, en historia i vilken det fanns en inbyggd framstegstanke. Jag tror att det är viktigt att se historikerna i samtliga dessa funktioner. De fungerar på flera plan. De är produkter av aktörerna själva, vilket gör att de både är redogörelser för händelser och partsinlagor. De är således beskrivande och föreskrivande på samma gång. Historikerna fostrar och normerar i det att de riktar sig inåt rörelsen. Samtidigt är de politikskapande debattinlägg, eftersom de också riktar sig utåt. Sättet att presentera problem, argumentera för kravens legitimitet, redogöra för motstånd, svikna löften etc. i historikerna bör ses som inlägg i en offentlig debatt om kvinnors villkor som kvinnorörelsen deltog i. Att det därmed var viktigt vad som presenterades och hur detta gjordes är förståeligt. Ellen DuBois menar att det inte bara fanns en vanligt förekommande ovilja att dra fram oenigheter. Det fanns, skriver hon, ett regelrätt tabu mot att påvisa oenigheter inom den amerikanska kvinnorörelsens historieskrivning (DuBois 1996:227).

146 Historiska framställningar av detta slag är framför allt berättelser om kvinnorörelsens uppkomst och utveckling. De har fungerat och fungerar även idag som viktiga traditionsskapare, de upprätthåller och konstruerar ett kollektivt minne. För dåtidens nytillkomna aktivister, de många i rösträttsrörelsen inte minst, fungerade historikerna som viktiga inskolningstexter. De var skrifter att ta avstamp i och skrifter att dra lärdom av. Maria Grever skriver om hur kvinnorörelsen aktivt organiserat minnet av sig självt genom en rad åtgärder: i historiker, i upprättande av arkiv (i Nederländerna det stora internationella arki- vet för kvinnorörelsen) m.m. Detta ingår i en större process om hur ett kollektivt minne skapas och hur ett feministiskt vi konstrueras (Grever 1997:365). Detta vi, har forskare påpekat, har varit viktigt att upprätthålla inte minst i tider av motgång (Rupp och Taylor 1987, Rupp 1997). Kvinnorörelsens historiker kan således ha flera funktioner: som platser för minnet, viktiga vi-skapande socialiserings- instrument, inlägg i tidens samhällsdebatt och inlägg i interna debatter.1 Detta gör sammantaget historiker från en social rörelse både spän- nande och komplexa att arbeta med.

Den historiska medvetenheten Kvinnorörelsens aktivister var väl medvetna om vikten av historia. Visserligen är regelrätta historiker över kvinnorörelsen inte så många men en mängd arbeten om enskilda aktivister finns att tillgå. Den personhistoriska inriktningen har tolkats som ett medvetet sätt att synliggöra kvinnor och kvinnors medverkan i historien (Smith 1984, Mitchell 1998, Haettner-Olafsson 1981). Inriktningen har också upp- fattats som ett okritiskt heroiserande drag hos författarna, ibland med

1 Intresset för kvinnorörelsens egen historieskrivning har inte varit så stort. Joyce Senders Pedersens (1996) och Ellen C. DuBois (1996) artiklar är två av de få arbeten som finns att tillgå. Hur självbiografier använts inom rösträttsrörelsen har Hilda Kean (1998) skrivit om. Fackföreningsrörelsens historiker har däremot intresserat forskarna, se Arbetarhistoria 1984 samt nr. 3-4 1999.

147 inslag av mytologisering (Haettner-Olafsson 1981, DuBois 1996).2 Ytterligare utslag av den historiska medvetenheten inom den äldre kvinnorörelsen var nämnda kvinnorörelsearkivet i Amsterdam som upprättades 1935 samt det kvinnohistoriska bibliotek som öppnade i Paris 1931, Bibliothèque Marguerite Durand. För svensk del är påståendet om den historiska medvetenheten knappast kontroversiellt. En blick på den omfattande produktionen av minnesskrifter över enskilda personer, biografier, brevutgåvor, artiklar och bibliografier över kvinnliga författare bekräftar detta. Sophie Adlersparres intresse för historia är ett exempel. På 1870-talet publicerade hon en serie artiklar om den svenska kvinnans historia i Tidskrift för hemmet. När FBF bildades hade hon tankar på att låta förbundet verka för att en kvinnornas historia skrevs.3 Ett annat exempel är det forskningsintresse som ägnats Fredrika Bremer från just kvinnorörelsehåll. Sophie Adlersparre skrev tillsammans med systerdottern Sigrid Leijonhufvud den första egentliga biografin över Bremer, paret Ellen Kleman och Klara Johanson gav ut Bremers brev i fyra volymer (1915-20). Lydia Wahlström, Emilia Fogelklou, Hilma Borelius och Elin Wägner är andra som skrivit om henne. En rad kvinnorörelsekvinnor skrev om andra kvinnorörelsekvinnor, ofta i samband med någons bortgång. Rösträttskvinnan, senare också Verdandi-redaktören Ann Margret Holmgren var synnerligen flitig. Listan kan göras lång. Precis som Maria Grever påpekar fanns det påfallande många historiskt verksamma kvinnor i den första vågens kvinnorörelse, så även i Sverige (Grever 1997: 365). Få var emellertid verksamma inom akademin, eftersom ju kvinnor ända fram till 1925

2 Smith (1998) har utvecklat undersökning om kvinnliga historiker utifrån ett historiografiskt perspektiv. Exempel på historiker över kvinnorörelsen är antologin The Woman Question in Europe (1884, redigerad av Theodore Stanton), mastodont- verket The History of Woman Suffrage (6 vol. utgivet av Elizabeth Cady Stanton, Susan B. Anthony och Matilda Joslyn Gage 1881-1922) samt Léon Abensours Histoire Générale du Féminism (1920). På 1930-talet gavs flera historiker om den nordiska kvinnorörelsen ut. Förutom Wahlström (1933) även Flood (1939), Agerholt (1937) och Lemche (1939). DuBois (1996) behandlar The History of Woman Suffrage. 3 Det blev emellertid inget av detta kvinnohistoriska projekt i förbundets regi, se Manns 1997:67f.

148 inte kunde inneha regelrätta universitetstjänster. Antalet professionella historiker var precis som i USA och England fåtaliga (DuBois 1996). Lydia Wahlström var dock filosofie doktor i historia, Ellen Fries likaså, Sigrid Leijonhufvud hade en fil.kand. i ämnet.4 Bakom de första litteraturvetenskapliga översiktsverken om kvinnliga författare stod också aktiva kvinnosakskvinnor. 1873 gavs bibliografin Qvinnan inom den svenska litteraturen anonymt ut. Till världsutställningen i Chicago 1893 kom sedan en uppföljare till den, utförd av Sigrid Leijonhufvud och Sigrid Brithelli (Haettner-Olafsson 1981).

Den gemensamma bilden De historiker som jag analyserat berättar i mångt och mycket samma historia: en sedesam, reforminriktad kvinnorörelse stadd i sansad men ofrånkomlig utveckling mot en ljusare värld av minskade orättvisor mellan könen. Kvinnorörelsen framställs som ett barn av franska revolutionen och upplysningens upprop om individens fri- och rättig- heter. Men mer än något annat sägs den vara sprungen ur förgrunds- gestalten framför andra, Fredrika Bremer. Samtliga historiker har snarlika avgränsningar. Det är den organiserade och nästan uteslutande den icke-socialistiska delen av kvinnorörelsen som tas upp. Den för-organiserade periodens verksamhet berörs inte mer än flyktigt. Att svensk kvinnorörelse inte kan kallas feministisk är det visserligen bara Lydia Wahlström som hävdar (Wahlström 1911: 263, 1933: 34). Men bilden av kvinnorörelsen som reformistisk, samarbetsvillig och hovsam målas tydligt av både Alexandra Gripenberg och Gurli Linder. Beskrivningen är dock mest framträdande hos Lydia Wahlström. Det reformistiska och värdiga ligger enligt henne förbor- gat i de två principer varur arbetet stammar. Den första principen är betoningen av kvinnors skyldighet att gripa in i samhällsutvecklingen,

4 Ingen har närmare studerat Lydia Wahlström och Sigrid Leijonhufvud som historiker, se dock Odén (2000) och (1980). Tolkning av Ebba Brahe i Ellen Fries bok Märkvärdiga kvinnor (del II) finns däremot analyserad i Sjöberg (1999). Behörighetslagen, som gav kvinnor möjlighet att inneha statliga högre tjänster, antogs först 1923 även om vissa förbättringar genomfördes 1909. Se Wieselgren (1969). 149 istället för krav på rättvisa. Den andra principen är idén om könens olikhet. Att dessa två principer samverkade förstår man av den avslutning som följer. Uppfattningen om könens olikhet och kvinnornas skyldighet att förbättra samhället har inte så mycket inneburit en kamp mot mannen om nya rättigheter för kvinnan, som fastmer en sträfvan att uppfostra samhället till insikt om att det icke blott är ett rättsinstitut, behärskadt af manliga krafter, utan också ett hem, som blir lidande på de kvinnliga krafternas undertryckande eller ensidiga utveckling (Wahlström 1904:69). Enligt historikerna lades grunden för samarbetet dels genom avstampet i Fredrika Bremer, dels genom det tidiga stöd kvinnosaken haft av reformvänliga, främst liberala, män. Fredrika Bremers osjäl- viska, sedesamma och värdiga hållning sägs emellertid mer än något annat ha präglat kvinnorörelsen (Gripenberg 1903: 52, 85-86, Wahl- ström 1904:19, 31-33, Linder 1905:16-18). Linders beskrivning här ligger väl i linje med de andras:

Det var hon som riktade in densamma [kvinnorörelsen] på den väg den sedermera i stort sedt alltjämt fortgått på ett inriktande som i evärdliga tider skall lända Fredrika Bremer till heder. Att den svenska kvinnorörelsen icke startade som en manshatets, en det hänsynslösa pockandets och det löjliga kvinnoförgudandets rörelse är en hennes förtjänst som ej kan nog högt skattas. [...] För Fredrika Bremer stod nämligen aldrig kvinnorörelsen och detta är ytterligare en af hennes förtjänster isolerad: hon såg den alltid i dess organiska sammanhang med samhället och familjen. (Linder 1905:16f.)

De reformvänliga männens betydelse och aktiva stöd poängteras. Gripenberg skriver: [a]tt detta ofantligt bidrog till befordrande af frå- gans sunda och normala utveckling, är klart (Gripenberg 1903: 48). Men någon närmare beskrivning av männens insatser eller idéer om kvinnors villkor ges inte. Gripenberg lämnar visserligen utrymme åt dem hon finner mest prominenta, Lars Hierta och Erik Gustaf Geijer. Men det är kvinnornas egen medverkan och Fredrika Bremer som ges störst plats. Wahlström konkluderade:

150 Detta är ju ett reformarbete så kraftigt, att man rentaf kan säga, att det i Sverige är lagstiftarne och alltså männen, som gifvit första impulsen till en kvinnorörelse. Men det måste tilläggas, att reformerna nog aldrig gått så raskt och funnit en så medgörlig opinion, om icke kvinnosakens teorier i vårt land också haft en kvinnlig banbrytare, som i sin mån genom sina skrifter och sin egen karaktär var ägnad att ådagalägga statens fördel af att i högre grad än dittills skett tillgodogöra sig de kvinnliga krafterna . (Wahlström 1904:19)

Vad som därtill ansågs ha bidragit till kvinnorörelsens lugna karaktär var hur Bremer-arvet förvaltats: hur sansat arbetet bedrivits och hur väl hennes idéer omsatts i konkret reformarbete. Gripenberg nämner särskilt Sophie Adlersparre (f. Leijonhufvud) och Rosalie Olivecrona som redan 1859 startade Tidskrift för hemmet (Gripenberg 1903:49). Detta är värt att notera eftersom Gripenberg i övrigt var angelägen om att lyfta fram andra föreningar än FBF, som ju Adlersparre startade 1884. Föreningen för gift kvinnas äganderätt (1873) låg henne särskilt varmt om hjärtat. Linder beskrev Adlersparre som den svenska kvinnorörelsens insiktsfulla, initiativrika och vidsynta leda- rinna (Linder 1905:23). Hennes historik var dessutom tillägnad minnet av Sophie Adlersparre. Beskrivningarnas karaktär, att framhäva reformer och sans, torde hänga samman med två faktorer som historikerna inte diskuterar: avståndstagande från socialism och sekulariserad etik (så kallad fri kärlek) samt det högt ställda målet för kvinnofrigörelsen. Rädslan för socialismen och de långtgående planerna för kvinnofrigörelsen ledde sannolikt till att explicita resonemang om radikala omvälvningar (det vill säga revolution) avsiktligt dämpades. Det var viktigt att markera avstånd till allehanda socialistiska (och sekulariserade) försök till samhällsomvandling. Frigörelseprojektet hade trots det hovsamma talet högt ställda mål: genom ökat själv- och medbestämmande för kvinnor skulle könsrelationerna förändras på ett i stora stycken grund- läggande sätt. Detta innebar att privata relationer, arbetsdelning och samhället i stort skulle komma att förändras. Att då betona att det inte handlade om revolutionära omvälvningar blev viktigt (Manns 1997:66, 88-92).

151 Ingen av historikerna dolde kvinnosakens rötter i revolutions- tänkandet, men det var det liberala arvet som påtalades, inte det re- volutionära. Gripenbergs formulering i förordet 1903 talar sitt tydliga språk: kvinnofrågan, skrev hon, var inget mindre än frågan om halfva mensklighetens utveckling ´from sexhood to humanhood´ (Gripen- berg 1903). Wahlström är däremot mån om att beskriva en succes- siv och gynnsam utveckling bort från det hon kallar revolutionens abstrakta jämlikhetsteorier (Wahlström 1904:8). I likhet med arbe- tarrörelsen har kvinnorörelsen haft sin utopiska period, förklarade hon, då ideellt anlagda män med sinne för abstrakt rättvisa gärna under- stödde rörelsen och för kvinnans räkning drogo konsekvenserna ur rättighetsförklaringen (Wahlström 1904:9). Men när kvinnorna sedan organiserade sig blev kvinnorörelsen mer klartänkt och lämnade såväl franska revolutionens jämlikhetsidéer som läran om kvinnans absoluta likhet med mannen (Wahlström 1904:34). Hon beskriver således en utveckling bort från revolutionstänkandet och talar inte lika gärna i termer av rättvisa, jämlikhet och kvinnors mänsklighet som de övriga (Linder 1905:57-59, Gripenberg passim).5 Det var under sedlighetsdiskussionerna på 1880-talet som de högt ställda målen och den anti-socialistiska hållningen tydligast kom till uttryck. Den naturalistiska världsbilden som utgick från människan som en biologisk varelse uppfattades som materialistisk, sekulariserad och sammankopplad med socialismen. Den uppfattades som ett allvarligt hot mot samhällsordningen, moralen och kvinnofrigörelse- projektet (Persson 1994:111-118). Om naturalismen vann intrång ris- kerade kvinnor att återigen renderas till blott könsvarelser, stick i stäv med kvinnoemancipationens syften (Levin 1994, Manns 1997: 92-102, Stenberg 1999). Det är just i redogörelsen för sedlighetsdebatten som Gripenbergs starka misstro mot tidens vänsterströmningar träder fram (se särskilt 144ff., 159). Det är synen på kärlek och sexualmoral som är den springade punkten. Ett långt avsnitt ägnas åt den så kallade reaktionen mot kvinnofrågan på 1890-talet. Det är den naturalistiska

5 Se särskilt Gripenbergs redogörelser för kvinnofrågan i Amerika och England i vol 1 (1893) av Reformarbetet till förbättrande af kvinnans ställning.

152 synen på moral och kärlek samt den upphettade debatten kring Ellen Keys kritik av kvinnorörelsen 1896 som fokuseras.6 Gripenbergs omdöme om Keys tilltag var hårt. Hon ansåg att Keys kritik var både orättmätig och felaktig. Sophie Adlersparre skulle allt ha blivit förvå- nad eftersom kritiken kom från personer ur kvinnosakens egna led, hvilka på fullt allvar skulle påyrka ett återgående till forna tiders uppfattning af kvinnan (Gripenberg 1903:143).7 Gripenberg deklarerade att kvinnofrågan i grunden var en etisk fråga hur brännande än dess ekonomiska moment tidtals kunna vara. Gripenberg fortsatte: Denna uppfattning förutsätter en utveckling på kristendomens grund, men den är absolut oförenlig med den åsigt, som går igen flerstädes i de moderna strömningarna, neml. den, att kristendomen är ett hin- der för menniskoslägtets utveckling (Gripenberg 1903:159). I framställningarna finns en framstegsoptimism som torde ha ingivit tillförsikt (se särskilt Gripenberg 1893: 7-15). Optimismen var, som nämnts, inte ovanlig i andra slags historiker. Klas Åmark har noterat att framstegstänkandet utgör ett slags grundmönster i fackförenings- rörelsens historieskrivning (Åmark 1984:46, se även Hjelm 1999). Men samtidigt som hållningen var optimistisk visade alla att utvecklingen ingalunda skett med automatik. Både Gripenberg och Wahl- ström skildrade motstånd och negativa attityder, Gripenberg i det långa avsnittet om reaktionen mot kvinnofrågan. Wahlström var stundtals rapp och sarkastisk när hon redogjorde för den misogyna kvinnosynen genom tiderna och den långsamma reformutvecklingen. Trots att optimismen dämpades av det konkreta motstånd som mött kvinnorö- relsen förefaller ingen av författarna att tvivla på möjligheten till sam- förstånd och framgång. Exempelvis talade Linder optimistiskt om kvinnorörelsens sista skede. Mycket, skriver hon, t.ex. mäns och kvinnors samarbete för flera af vår tids kulturella uppgifter synes mig varsla om den tid då det icke längre skall finnas någon egentlig kvinnosaksfråga, utan endast mänsklighetsfrågor, som lösas af

6 Många har kommit in på debatten kring Ellen Key och kvinnorörelsen 1896. Här hänvisas till Ambjörnsson (1974) och Manns (1997). 7 Gripenbergs kritiserade även Key i Elizabeth Cady Stanton och kvinnosaksarbetet (Stockholm, 1896).

153 kvinnor och män gemensamt under den synpunkten att ´Den historiska människan är man och kvinna` (Linder 1905:58). Wahl- ström menade också att det inte fanns någon anledning att misströsta, förutsatt att kvinnorörelsen arbetade efter sina ursprungliga principer (Wahlström 1904: 68f.). 1933 talade hon om kvinno- rörelsens arbete som en oblodig revolution som nalkas sin fulla seger (Wahlström1933:323, se även 1911:267). Gripenberg utbrast i inledningen till hela trebandsverket: Lifvets lag är förändring och utveckling (Gripenberg 1893:7).

De(t) uteslutna Ingen av historikerna kan sägas täcka kvinnorörelsen i hela dess ideologiska bredd. Tendensen är tydlig. Det som inte passar in kommer heller inte med i presentationen. Avgränsningen av kvinnorörelsen som fenomen bestämmer sedan presentationens omfattning. Som den skolade forskare Wahlström var lämnade hon en kort definition av termen kvinnorörelse i sin historik: det var den svenska kvinnans eget arbete för höjandet af sin ställning som omfattades (Wahlström 1904:36). Gripenberg och Linder valde en bredare och därmed också vagare avgränsning. De presenterade kvinnofrågan och det reformarbete som bedrivits i syfte att förbättra kvinnors villkor. Men kvinnorörelsen var ändå berättelsernas huvudaktör. Den kvinnorörelse samtliga behandlade var i stort den vi i dagligt tal kallar den borgerliga kvinnorörelsen. Det är således den icke-socialistiska, och nästan undantagslöst dess organiserade del som omfattas. Fokus ligger på föreningar och konkret reformarbete. De många enskilda skribenter och debattörer som varit verksamma tas, med undantag för Fredrika Bremer, upp mycket kortfattat. Detta gäller både för den organiserade och den förorganiserade perioden. Den summariska framställningen av den förorganiserade perioden är påfallande. Hur omfattande reformarbetet var framgår inte, inte heller arten av arbetet eller arten av diskussionerna och idéerna om kvinnofrigörelse. Förutom uppståndelsen kring romanen Hertha på

154 1850-talet redovisas inga debatter. Således kommer varken debatten kring C.J.L. Almqvists bok Det går an (1839) eller Sophie Sagers uppfordrande emancipationskrifter från 1850-talet med i fram- ställningarna.8 Inte heller gavs någon närmare presentation av vad de många personer som nämns vid namn stod för. Vilken uppfattning biskop Agardh eller Oscar Stackelberg, för att nämna två personer, egentligen hade om kvinnans roll i samhället blir aldrig klart. Fram manas bilden av ett fåtal modiga kvinnliga pionjärer som initierat och drivit utvecklingen av kvinnosaken: Fredrika Bremer framför allt, men också Sophie Adlersparre och Rosalie Olivecrona. Spännande personer som vi ännu vet relativt lite om som Fredrika Limnell, Eva Fryxell, Ellen Fries och Ellen Ankarsvärd ges inte heller nämnvärt utrymme trots att det gärna påpekas hur viktiga de var (Gripenberg 1903:63, Linder 1905:29, Wahlström 1904:40).9 Av Wahlström framgår indirekt att nedtoningen av det tidiga kvinnosaksarbetet var medvetet. Det tillhörde den utopiska period som hon ansåg vara verklighets- frånvänd och manligt dominerad, och därför ointressant (Wahlström 1904:9, 36). När den organiserade kvinnorörelsen behandlas ligger fokus på konkret reformarbete. Det innebär att bakomliggande idéer, ideologiska diskussioner eller framtidsvisioner i den nyorganiserade rörelsen inte behandlas nämnvärt. Bilden av den pragmatiska kvinnorörelsen återfinns hos såväl Gripenberg, Wahlström som Linder. Opinionsbil- dande arbete och ideologiska diskussioner intog, som vi vet, en framträdande plats inom kvinnorörelsen fram till sekelskiftet 1900 (Boëthius 1969:kap.1, Manns 1997). Linder och Wahlström ger överhuvudtaget liten plats åt 1880- och 90-talets kvinnorörelse. Därmed förbigås en rad föreningar som var verksamma då. Federationen till exempel, den förening som framför andra verkade för en förändrad sexualmoral i nära anslutning till

8 Almqvist och Sager studeras närmare i projektet Etik och medborgarskap, Studier i svensk 1800-talsfeminism som utförs av Manns. Om debatten kring Det går an se Borgström (1991), Westman Berg (1962) samt Hellsten (1951). 9 Denna bild återkommer senare i Sigrid Leijonhufvuds biografi över Sophie Adlersparre. Se Nordenstam (2000) om biografins källkritiska värde.

155 föreningar som FBF och Föreningen för gift kvinnas äganderätt, nämns över huvudtaget inte. Inte heller fredsföreningar tas med. Sveriges kvinnliga fredsförening bildades 1898, vilket inte framgår. Engagerade i fredsfrågor var också Vita bandet och Svenska kvinnors nationalförbund, vilket inte framgår av presentationerna (se vidare Larson 1985). Gripenberg presenterar däremot de många föreningar som verkade för sedlighet, nykterhet och filantropi under 1880- och 90-talen. Federationens verksamhet presenteras ingående liksom Kvinnornas nykterhetsförening (1887) och nykterhetsföre- ningen Vita Bandet (1900). Olika filantropiska hjälpverksamheter för barn, arbetarkvinnor, djurskydd med mera tas med. Gripenberg lade stor vikt vid den kvinnliga filantropin. Den hörde till ett bland de vackraste bladen i den svenska kvinnans historia (Gripenberg 1903:96). Engagemanget i sedlighetsfrågor tillskrivs på liknande sätt avgörande betydelse: En omständighet, som länder de första kvinnosakskvinnorna i Sverige till heder, och vittnar godt både om deras klarsynthet och mod, är att i deras led äfven var att söka de varmaste förkämparna i sedlighetsfrågan (Gripenberg 1903:85). Gripenbergs historik är den som mest adekvat porträtterar 1800- talets organiserade kvinnorörelse. Hon redogör för en mängd före- ningar som kanske inte uteslutande hade ett frigörelsesyfte men som ändå figurerade i kvinnosakssammanhang. Gripenberg är också den som ägnar mest uppmärksamhet åt arbetarrörelsens kvinnoföreningar (Gripenberg 1903:82ff.). Dem delar hon upp i kvinnoklubbar och fackförbund. Konflikten mellan klass och kön som många aktiva kvinnosakskvinnor i arbetarrörelsen upplevde berörs kort och koncist. Detta med anledning av en resolution om nattarbetsförbud för kvin- nor i industriellt arbete som svenska socialdemokratiska partiet anslutit sig till 1901. Gripenberg skriver: Dermed har partiet anslutit sig till en princip, som står i skarp motsats till kvinnosakens program, hvari påyrkas samma frihet för den fullvuxna kvinnan, som för den fullvuxna mannen, att välja sitt arbete (Gripenberg 1903:85). Hos Wahlström finns visserligen avsnittet Kvinnliga arbetarorganisationer. Det verkar vara pliktskyldigast medtaget. Det är nämligen Gripenbergs

156 framställning som legat till grund för presentationen (Wahlström 1904:54). Wahlström ansåg inte heller att arbetarkvinnornas problem hörde till kvinnofrågan:

Den kroppsarbetande kvinnan står som den kroppsarbetande mannens jämlike och kamrat i den för dem båda gemensamma striden mot kapitalet; kvinnan af medel- eller öfverklassen däremot måste icke sällan upp- träda mot mannen, som vill förvägra henne den lön och de rättigheter, som hennes arbete skulle tillförsäkrat henne, om hon varit man. Därför måste också frågan om den kroppsarbetande kvinnans ställning räknas mera till arbetar- än till kvinnofrågan, och detta är orsaken till att vi här endast i förbigående kunnat omnämna densamma. (Wahlström 1904:57)

Någon intressekonflikt mellan könen fann sålunda Wahlström inte inom arbetarklassen. Där dominerade klassproblematiken. Inte heller Linder ägnar arbetarkvinnorna eller kvinnosaksarbetet inom arbe- tarrörelsen närmare intresse. Kvinnorörelsens fredsengagemang osynliggörs konsekvent i historikerna. Även de grupper som verkade för sexualreformer, företrä- dare för den nya moralen, exkluderas. Uteslutningen är mest uppenbar i Wahlströms historik från 1933. Men tendensen är klar redan i de tidiga historikerna. Så kallade kulturradikala, vänsterradi- kala personer, intresserade av fred, sexualreformer och en sekulariserad etik skrevs effektivt ut ur historien. Anne Charlotte Leffler och Sonja Kovalevsky stödde båda kvinnosaken på 1880-talet men fann den snart för snäv. De omtalas inte alls av Wahlström och Linder. Hos Gripenberg placeras de in i reaktionen. Anna Bugge Wicksell är en annan person som var aktiv i tidens kvinnorörelse men osynliggjord i historikerna. Genom sitt samvetsäktenskap med Knut Wicksell blev hon persona non grata för det ledande skiktet inom kvinnorörelsen. Knut Wicksells idéer om samlevnad och sexualitet var ju de som sedlighetsdiskussionerna kretsat allra mest kring (Levin 1994). Frida Stéenhoff nämns överhuvudtaget inte alls. Hon var visserligen mest aktiv åren efter publiceringen av historikerna, men hennes första drama Lejonets unge, som gavs ut 1896, väckte livlig debatt (Levin

157 1994:206, Eriksson 1998). Även hennes senare publikationer, dramat Det heliga arvet och skriften Feminismens moral som båda gavs ut 1903, blev omdiskuterade.10 Feminismens moral var för övrigt den första svenska text som mer ingående presenterade ordet feminism. Stéenhoff gav det en ganska precis innebörd. I ordet vävde hon in såväl kvinnokamp och fred som sexualreformer och sociala reformer (Stéenhoff 1903, Carlsson Wetterberg 1994). Företrädare för andra riktningar inom kvinnorörelsen fanns således, men de kom inte med i historikerna. Bilden av en månghövdad svensk kvinnorörelse hade kunnat presenterats, men så skedde inte. Den nya moralen, den strömning som önskade uppvärdera och tillerkänna kvinnor sexuell lust, skrevs tillsammans med annan radikalism effektivt ut ur kvin- norörelsens annaler redan från början. Den nya moralen uppfattades som utslag av den osedliga frigörelsetanke man med frenesi sökt motarbeta under 1880- och 90-talen, något som tydligt avspeglas i historikerna. Eftersom det var viktigt att presentera kvinnorörelsen som sedlig kan det tyckas förvånande att författarna, Gripenberg undantagen, ägnar så litet uppmärksamhet åt de händelserika åren på 1880-talet när frågor om sexualmoral, sedlighet och kvinnofrigörelse stod i fokus. Det var en period när kvinnorörelsen som helhet agerade offen- sivt för att kritisera naturalistiska idéer som både uppfattades som kvinnoförtryckande och som ett hot mot rådande samhällsordning. Detta gjordes i en tid när kvinnor på intet vis förväntades delta i diskussioner om sexualitet (Manns 1997, Boëthius 1969). Inte heller i Wahlströms mer omfångsrika historik 1933 ges utrymme åt 1880-talet trots att ett helt kapitel där ägnas åt sexualfrågor. Någon civilisationskritik står inte heller att återfinna i historikerna. Tvärtemot är tilltron till civilisationens gradvisa utveckling stark, vilket särskilt märks hos Gripenberg och Wahlström. Kvinnosakens framsteg knyts ganska oreflekterat samman med civilisations- utvecklingen. Någon kritik lik den Elin Wägner kom att artikulera i sin historiska tillbakablick i Väckarklocka (1941) märks därför inte.

10 Se bl.a. recensioner i Dagny 1903 samt Ord och bild 1904.

158 Wägners bok skrevs mitt under andra världskriget, varför hennes hållning kanske inte framstår som så märklig. Men redan under 1900- talets första decennier började snarlik skepsis märkas i kvinnorörelsen, något som således inte avspeglas i historikerna. Det var särskilt inom fredskretsar som en misstro mot civilisationsprojektet fanns. I samband med första världskriget hördes även liknande tongångar inom de två dominerande kvinnoorganisationerna FBF och LKPR, något som inte framgår av historikerna (jfr Manns 1997:201ff., Larsson 1985, Carlsson Wetterberg 1994, Ekbom 1991). Den så omstridda Ellen Key förbigicks däremot inte. Hennes kritik mot kvinnorörelsen och debatten som följde var alltför central för att negligera. Dessutom uppfattades hon som en av dem, en kvinno- sakskvinna trots allt. Hållningen till Key skiftade dock. Gurli Linder lämnade den mest neutrala presentationen, Alexandra Gripenberg den mest negativa. Linder gav Key rätt i att kvinnorörelsen något ensidigt fokuserat rätten till arbete och självförsörjning. Samtidigt ansåg hon att moderlighetsvurmen varit lite för framträdande i Sverige och att den stundtals hindrat kvinnorörelsens arbete (Linder 1905:56-57). Gripenberg klargjorde varför hon var så kritisk. Hon uppfattade Key som en bakåtsträvare och hot mot kvinnosaken. Key, skrev Gripen- berg, faller ner och tillber i likhet med Strindberg - mannens öfverhöghet (Gripenberg 1903:149). Att klumpas samman med Strindberg var stigmatiserande. Han företrädde i mångas ögon den svenska reaktionen mot kvinnosaken.11 Key var därtill okritisk till förslagen om nattarbetsförbud för kvinnor, den fråga som i hög grad engagerade Gripenberg. Och kanske värst av allt, Key förstod inte vad en överdriven moderlighetsdyrkan kunde innebära för frigörelse- projektet. Enligt Gripenberg medförde den ett ensidigt fokus på kvinnan som könsvarelse. Detta tillbakavisade kvinnan med ett slag till forna tider, då hon hade betydelse endast som barnaföderska, icke som personlighet, som menniska och samhällsmedlem (Gripenberg 1903:151). Lydia Wahlström hade ett ambivalent förhållande till Ellen

11 Strindberg var ju också hård i sina omdömen om kvinnorörelsen, särskilt i Giftas-novellerna och i Tryckt och otryckt. Se Boëthius (1969) samt Ekenvall (1972).

159 Key. Ambivalensen kom att bli större med åren och framträdde olika starkt i olika resonemang. Wahlström lockades av idéerna om kvinnors olikhet med männen, vilket märks inte minst i hennes argumentering för rösträtt. Samtidigt oroade hon sig för konsekvenserna av ett alltför långt drivet moderlighetsresonemang. 1904 uppehöll sig Wahl- ström endast helt kort vid Ellen Key. Keys kritik, menade hon, rörde inte den svenska kvinnorörelsen utan snarare utländska ytterligheter (Wahlström 1904:67).12 De som uteslöts ur det feministiska minnestemplet var framför allt vänsterorienterade personer, företrädare för en sexualliberal hållning och fredsaktiva, helt enkelt de som Lydia Wahlström 1933 klassifice- rade som feminister. Företrädare för mer konfrontatoriska uttryck förbigicks också, i gott sällskap med arbetarrörelsens kvinnorörelse. De som inte passade in i bilden av vad svensk kvinnorörelse borde vara skrevs helt enkelt inte in i historien. Det myckna utrymme samtliga lämnar åt presentationer av Fredrika Bremer spelar en viktig roll här. Det var den traditionen som manades fram, en tradition som beskrevs som ärevördig och därmed legitim. Inslag som stack ut, som uppfattades som kontroversiella, omoraliska, socialistiska eller samhälls- omdanande på annat icke-önskvärt sätt suddades ut. Det var således en ideologiskt homogen kvinnorörelse som presenterades. Idémässigt stämmer inte detta riktigt. Fler grenar fanns. Även om skillnaderna dem emellan på flera punkter var avgörande så existerade andra grupper vid tiden för historikerna.

1933 års historik När Wahlströms mer än 300 sidor långa historik publicerades 1933 blev tendensen från de tidiga historikerna tydlig det som inte passade in i bilden av en enhetlig och reformistisk kvinnorörelse exkluderades. Även om inte 1933 års utgåva står i centrum för undersökningen vill jag ändå stanna upp vid den. Med tanke på den

12 Ambivalensen är tydlig när Ellen Key ger ut boken Kvinnorörelsen 1909. Om Wahlströms reaktion på Key och moderlighetsideologin, se Manns (1994).

160 mångfald som kvinnorörelsen kunnat visa upp under 1900-talet är det onekligen märkligt att avgränsningen inte ändrats. Med undantag för den fylliga presentationen av rösträttsrörelsen var historien i stora drag densamma. Det förorganisatoriska reformarbetet hastades även denna gång förbi. Fokus låg på de etablerade, reformistiska kvinnoorganisationerna. Det händelserika 1880- och 90-talet gavs inte heller större utrymme. Den organiserade rösträttsrörelsen presenterades däremot detaljerat, i fem av bokens tolv kapitel. Wahlström uteslöt de politiska kvinnoförbunden, som ju bildats successivt under 1910- och 20-talet.13 Anledningen var att de uppfattades som bihang till de politiska partierna och inte som självständiga kvinnoorganisationer. Exakt samma definition av kvinnorörelsen från 1904 återkom: kvinnornas arbete för sin egen jämställdhet med männen. Wahlström fortsatte: I denna bok finnas därför varken kvinnliga välgörenhets- föreningar eller politiska kvinnoföreningar upptagna (Wahlström 1933:10). Däremot gavs utan närmare förklaring Sveriges Hus- modersföreningars Riksförbund (1919) utrymme. Det ingick i en gren Wahlström kallade neutrala föreningar. Där återfanns också De kvinnliga kårsammanslutningarnas centralråd (1919) samt Svenska kvinnors medborgarförbund (SKM), som bildades 1921 efter nedlägg- ningen av LKPR (Wahlström 1933:323). Att SKM återfinns i samma kategori som husmodersföreningen förvånar. Där samlades nämligen de många rösträttskvinnor som ville fortsätta arbetet för kvinnligt medborgarskap i kombination med ett uttalat intresse för fredsfrågan (Östberg 1997:164). Inte heller den svenska sektionen av Inter- nationella kvinnoförbundet för fred och frihet (IKFF), som bildades 1915, eller Kvinnornas uppbåd (1914) återfinns i historiken.14

13 Se vidare Östberg (1997). 14 Föreningen hette från början den svenska sektionen av Internationella kvinnokommittén för varaktig fred, men ombildades till IKFF 1919. Se vidare Manns 1997: 197, 199 samt Larson 1985.

161 Märkligast är emellertid att den så kallade Tidevarvs-gruppen de frisinnade kvinnorna kring tidskriften Tidevarvet, Frisinnade kvinnors riksförbund (FKR) och Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad inte gavs plats. De intog en icke oansenlig position i kvinnorörelsen efter rösträttens genomförande. Här fanns flera framträdande kvinnosakskvinnor: Ada Nilsson, Elin Wägner, Kerstin Hesselgren för att nämna några. I den löst sammansatta gruppen fanns engagemang för såväl pacifism som vänsteradikalism och sexualreformer. Fören- ingen frisinnade kvinnor, som föregick riksförbundet, sade sig vara en sammanslutning av framstegsvänliga kvinnor, som vilja arbeta för att feministiska synpunkter och önskemål vinna tillräckligt beaktande (Nilsson 1940:11, se även Östberg 1997:45, Levin 1997).15 Denna feminism var av samma slag som den Frida Stéenhoff givit uttryck för 1903 (Stéenhoff 1903). Med tanke på att Wahlström tagit på sig uppgiften att lämna en historik över kvinnorörelsen fram till 1930-talet är det, för att spetsa till det, helt enkelt dålig historieskrivning att sortera bort såväl Tidevarvs-gruppen som de politiska kvinnoförbunden. Det räcker inte att hon klargör att de kvinnopolitiska förbunden inte omfattats på grund av partikopplingen. Tidevarvs-gruppen var mycket mer.16 Eftersom Wahlström tillmätte rösträtten så stor betydelse ter det sig dessutom underligt att Medborgarskolans konkreta försök att öka kvinnors politiska handlingskraft inte kommit med. I Tidevarvs-gruppen froda- des en feminism och ett tänkande kring kvinnosaken som på flera sätt var uttalat samhällskritiskt. Den vänsterradikala hållningen blev starkare inom FKR. 1931 tog förbundet steget fullt ut och ombildades till Svenska kvinnors vänsterförbund (Eskilsson 1991:71-72). Oviljan att skriva in denna frisinnade och senare socialistiska gren i gängse historieskrivning var uppenbar 1933.

15 Föreningens historik (Nilsson 1940) bör även den läsas lite mothårs. 16 Tidevarvet var en veckotidning som började ges ut 1923. Den var både ett språkrör för frisinnade kvinnor och ett självständigt tidskriftsorgan. En rådgivnings- byrå för föräldrar fanns också i tidskriftens lokaler (Levin 1997:204, Östberg 1997:49).

162 Det var således inte en stéenhoffsk feminism som sades utmärka svenska förhållanden, varken i historikerna från tidigt 1900-tal eller i Wahlströms senare publikationer. Enligt historikerna var den svenska kvinnosaken fri från all slags militans och kanske än viktigare fri från kravet på fri kärlek. Fredsfrågan, som ju Fredrika Bremer satte högt, kom samtidigt att osynliggöras i beskrivningarna om kvinno- rörelsen. Detta trots allt tal om den ärevördiga Fredrika Bremer-traditionen.

Receptionen Hur mottogs då historikerna? Endast ett fåtal recensioner av de tidiga historikerna står att finna. Större uppmärksamhet tilldrog sig Wahl- ströms historik 1933. I FBFs tidskrift Dagny anmälde redaktören, Lotten Dahlgren, de tidiga historikerna. Hon var överlag positiv. Gripenbergs arbete imponerade i sin omfattning. Kritiken rörde enbart hennes omdöme om FBF, att det främst hade en filantropisk inriktning. Detta irriterade självfallet fredrikan Lotten Dahlgren (Dagny 1903:326). Hon var mycket positiv till Wahlströms skrift. Den var, menade Dahlgren, viktig genom att den vederlade en rad fördo- mar om kvinnosakskvinnor. Dahlgren förde inte minst fram det faktum att författaren var utbildad historiker. Linders historik gavs också högt betyg. Det var främst hennes opartiska framställning av Key- debatten 1896 som berömdes (Dagny 1904:310, 1905:205).17 Kritiken lät emellertid inte vänta på sig när Wahlströms större historik gavs ut 1933. Synpunkterna rörde främst framställningens omfattning. Ellen Kleman, dåvarande redaktör för FBF:s tidskrift som nu hette Hertha, kommenterade att rösträttsfrågan hade fått ett så påtagligt stort utrymme (Hertha 1933:136-138). Vita Bandet konstaterade förvånat att sedlighetsarbetet hamnat i skymundan (Vita bandet 1933, nr 12:11). I socialdemokratiska Morgonbris kommenterade Anna Lindhagen frånvaron av arbetarrörelsens kvinnokamp (Mor-

17 Linder var nära vän med Ellen Key men samtidigt befryndad med den tidiga kvinnorörelsens strävanden, se Svenskt biografiskt lexikon vol. 23, artikel av Lena Kåreland, 388.

163 gonbris 1933, nr 9:12).18 Tidevarvet var skarpast i kritiken. Elin Wägner var den som recenserade. Hon hade i likhet med Wahlström själv varit aktiv i rösträttsrörelsen och blev upprörd av den snäva avgränsningen. Att gruppen kring Fogelstad-skolan och Tidevarvet inte tagits med kommenteras bara indirekt. Wägner påpekade att det enbart var en del av kvinnorörelsen som presenterats. Att låta en oinsatt läsare tro att historiken täckte hela rörelsen uppfattades som allvarligt. Eftersom Wahlström så nogsamt uteslutit de politiska kvinnoförbunden och fredsarbetet kom inte de organisationer med som såg kvinnofrågan i sitt samhälleliga samband. Kvinnosaken framstod därmed som isolerad och underförstått okritisk. För varför, undrade Wägner argt, hade Husmodersföreningarnas julbord i Blå Hallen kommit med i kvinnorörelsen men inte kvinnornas stora freds- dag 1915 (Tidevarvet 1933, nr 29: 3). Dessutom hade Wahlström exkluderat den nya skolan bland kvinnohistoriens forskare, det vill säga de som med Matilde Vaerting, Olive Schreiner m.fl. presenterade en civilisations- och framstegskritisk historia enligt vilken kvinnorna tillskrevs ursprunglig makt. Wägner ansåg att den nya skolan borde ha kommit med även om den inte ansågs hålla måttet. Den är dock så fascinerande om inte annat, att en kvinnorörelsens historiker nästan måste förklara varför hon i detta sammanhang bortser från densamma och oförändrat fasthåller vid den historiska syn som bildade rösträttsrörelsens teoretiska bas för trettio år sedan (Tidevarvet 1933, nr 28: 3). För många i 1930-talets kvinnorörelse framstod sannolikt historiken som rösträttsrörelsens historia, med vederbörliga bihang, som Ellen Kleman irriterat uttryckte det (Hertha 1933:137). Bilden av rösträttsrörelsen som kvinnorörelsens höjdpunkt korrige- rades som bekant av Elin Wägner några år senare. I Väckarklocka, som kom ut 1941, ges både en intressant och kritisk betraktelse över den svenska kvinnorörelsens utveckling efter rösträtten. Enligt Wägner var det framför allt den okritiska hållningen till framstegs- tänkandet, historielösheten och bristande insikt om kvinnosolidaritet

18 Nämnas kan att denna del av kvinnorörelsen kort därefter fick sin historia berättad av Hulda Flood, 1939. Inte heller hon lät framställningen omfatta hela den samlade kvinnorörelsen, något hon inte kommenterade.

164 som gjorde att kvinnorna inte blev den förändrande kraft man hoppats på under rösträttsarbetets dagar (Wägner 1941:1990:142-180, se även Lindholm 1990:169-175). Kritiken mot Wahlström förefaller inte att ha rubbat henne. Några år senare, 1939, gav hon åter ut en skrift med titeln Den svenska kvinnorörelsen. Historien var i stort densamma, endast komprime- rad på grund av utrymmet. Rösträtten gavs återigen en dominerande plats, den äldre kvinnorörelsens historia hastades över, till och med snabbare än tidigare. Och inte heller denna gång inkluderades Tidevarvs-gruppen eller andra feministiskt radikala personer.

Männen Skillnaderna i historieskrivningen rör särskilt personliga ställ- ningstaganden angående personer, sakfrågor och föreningar samt i viss mån avgränsningen av kvinnorörelsen. Den i mitt tycke mest spännande skillnaden rör emellertid männens roll för kvinnofrigörelsen. Synen på männen rör grunden för sättet att organisera sig: som kön eller i intressegemenskap. Gripenberg och Linder diskuterade inte uttryckligen frågan. Däremot framgår det klart av deras sätt att betrakta utvecklingen att de män som givit sitt stöd åt saken varit viktiga, inte bara som igångsättare utan även som medsystrar. Denna hållning överensstämmer med en gängse liberalfeministisk syn på samverkan mellan könen (Bryson 1992: 2-5, 36-38, Manns 1997: 86, 88f., Pedersen 1996). I Wahlströms fall är det annorlunda. När kvinnorörelsen organiserades och kom under ledning av kvinnor togs, enligt henne, ett avgörande steg i rätt riktning. Då släppte man tilltron till (manligt formulerade) jämlikhetsteorier och till idén om kvinnans absoluta likhet med mannen. Därmed fanns betydligt större möjlighet att realisera kvinnorörelsens krav (Wahlström 1904:8-9, 34). Det är uppenbart hur omsorgsfullt Wahlström undvek att tillskriva de reformvänliga männen på 1800-talet någon betydelse för kvinnorörelsens utveckling. Även männens medverkan i den organiserade fasen var något som Wahlström gled förbi. I senare

165 historiker utvecklas resonemanget och hon talar om frigörelsen från liberalismen och männen som ett viktigt idéskifte i kvinnorörelsens historia. Exakt när detta skifte inträffat varierar i presentationerna, men det har i samtliga fall att göra med kvinnornas organisering i egna föreningar. I Ord och bild-artikeln från 1911 förlägger Wahlström skiftet till 1880-talet när den svenska kvinnorörelsen organiserades och de stora organisationerna International Council of Women och International Woman Suffrage Alliance bildades. Skiftet kopplas också samman med rösträttskravet, som beskrivs som det första reella kravet på makt (Wahlström 1911:265f.). I senare historiker förläggs förändringen till sekelskiftet 1900. I Sverige bildar rösträttsfrågans tillkomst epok i kvinnosakens historia, skriver hon 1933. Efter stiltje i kvinnosaken under 1880- och 90-talet övergick kvinnorörelsen från enbart kravet på arbete och utbildning till kravet på makt (Wahlström 1933:58). 1933 har Wahlström skruvat till berättelsen några varv. Misstron mot mäns vilja till jämlikhet mellan könen är nu uttalad. När frågorna började röra maktförhållanden mellan könen minskade, enligt Wahl- ström, männens stöd påtagligt. Hon är stundtals skarp i sina formuleringar. När frågorna började röra sådant som låg genomsnittsmannen mera fjärran, var reellt stöd inte att vänta (Wahlström 1933:41). Rösträttskravet hade mer än alla andra krav visat att förhållandet mellan könen hade en maktaspekt. [B]akom den politiska maktfrå- gan låg familjernas och känslornas maktfråga, segare och ömtåligare än någon annan (Wahlström 1933:116). Intressant är att Wahlström inte uppfattar kvinnorörelsens krav på en jämlik sexualmoral som ett krav på makt. Hennes kännedom om sedlighetens betydelse förefaller att vara grund. Det verkar också som om hon, mot bättre vetande (Gripenbergs framställning fanns ju att tillgå), lät den moraliska sidan av kvinnosaken få stå tillbaka. Detta har sannolikt sin grund i synen på rösträttens avgörande betydelse och hennes tilltagande fascination inför Ellen Keys idéer om kvinnors erotiska berättigande.

166 Beskrivningen av kvinnorörelsen som en stegvis utveckling bort från mäns inflytande och liberalismens jämlikhetstänkande gjorde att kvinnorörelsen framstod som stark och självständig i Wahlströms presentationer. Den var inte beroende av högtflygande, manliga politiska principer. Utgångspunkterna var formulerade av kvinnor själva: närmare bestämt av Fredrika Bremer. Genom att synliggöra kvinnornas betydelse för kvinnorörelsens utveckling riktade Wahlström kritik mot det manliga problemformuleringsprivilegiet, kan man säga. Samtidigt osynliggjordes en del av kvinnorörelsens historia som den dåtida rörelsen själv värdesatt, nämligen engagemanget för sedligheten i vilken man såg visionen om det goda och jämlika sam- hället. Wahlströms aversion mot liberalismen var säkerligen en viktig drivkraft i sammanhanget. De män som gav sitt tidiga stöd åt kvinnosaken var ju oftast vänsterorienterade, av liberalt snitt. Misstroendet mot männens vilja till jämlikhet 1933 bör självfallet också ses mot bakgrund av rösträttsstriden. Kvinnorörelsen fick snabbt ett teoretiskt och principiellt stöd av såväl socialdemokrater som liberaler (1906 respektive 1907). Trots detta fick kvinnornas krav på rösträtt stå tillbaka ett antal riksdagar. Att tålamodet tröt är inte förvånande. Som framgått behandlar Wahlström männens engagemang på ett generaliserande sätt. Kvinnoemancipationen görs till en fråga mellan könen, inte mellan intressegrupper. Något motstånd från kvinnor berättar Wahlströms historik inte heller om. Gripenberg och Linder behandlade istället saken på ett mer traditionellt liberalfeministiskt manér. Linder talar till exempel om särskilda kvinnosakskvinnor och kvinnosaksmän (Linder 1905:31). Hos henne fanns ingen misstro mot män som grupp, det handlade istället om enskilda personers attityder till kvinnofrigörelseprojektet, oavsett kön. Enligt Gripenberg stod motsättningarna inte heller mellan könen. Skiljelinjen gick istället mellan företrädare för en sekulariserad och biologiserad (drifts- baserad) människosyn och företrädare för en idealistiskt grundad kristen människosyn, som främst såg människan som en viljevarelse med plikt och ansvar mot sin nästa (Gripenberg 1903:143-161).

167 Att Wahlström misstrodde mäns vilja till jämlikhet så kraftigt är remarkabelt. Hon lade sig ju samtidigt vinn om att presentera kvinnorörelsen som samarbetsvillig, reformistisk och värdig. Att kvinnorörelsen måste stå fri från partipolitik och att kvinnorna måste vara motorn i förändringsarbetet betyder icke kamp mot männen underströk hon 1933 (Wahlström 1933:9). Redan 1904 bedyrade hon detsamma (Wahlström 1904: 69). Ambitionen att synliggöra kvinnors betydelse för kvinnorörelsen kan således ses som en del i arbetet att utmejsla områden för kvinnor att verka inom. Genom att trycka på särskilda funktioner och förmågor garanterades kvinnor utrymme på ett sätt som rättviseargumenten inte förmådde göra. Wahlströms uttalade skepsis mot liberalismen var inte enbart färgad av hennes egen politiska hemvist på högerkanten. Den verkar också ha varit kvinnopolitiskt grundad. Som så många före och efter henne poängte- rade hon vikten av att kvinnofrigörelsen måste vara kvinnornas eget verk. En stark kvinnorörelse, driven av kvinnor, baserad på idéer formulerade av kvinnor var vad Wahlström poängterade. Viljan att framhäva kvinnornas betydelse ledde tillsammans med Wahlströms egna politiska preferenser till att liberalismen kritiserades. Här fanns inte mycket att hämta för kvinnorörelsen, menade hon. Linder och Gripenberg såg istället allianspartners i idémässigt likasinnade. För Gripenberg utgjorde företrädare för naturalistiska och sekulariserade idéer större hot mot frigörelseprojektet än män som kategori.

Fredrika Bremer Mer än något annat var det i Fredrika Bremer den svenska kvinnorörelsen förankrades. I historikerna används hon på flera sätt, som symbol, föregångare, utgångspunkt och förebild. Inte minst viktig är hennes funktion som garant för den sansade och därmed berät- tigade kvinnosaken. Bremers symboliska funktion glider ofta samman med den roll hon givits som föregångare. Man kan säga att genom att använda henne som symbol förstärks hennes betydelse även som föregångare. Man inte bara förklarar på vilket sätt kvinnosaken ut- gått från hennes idéer, hon personifierar också den svenska kvinnosa-

168 ken. Ett tydligt exempel på detta är Lydia Wahlströms artikel 1911. Där pryder en stor bild av Bremer första sidan. Bilden och rubriken Den svenska kvinnorörelsen är lätt att tolka. Artikeln handlar om den svenska kvinnorörelsen och den symboliseras av just Fredrika Bremer. Linjen går således från Bremer över till den organiserade kvinnorörelsens stora organisation FBF. Ett annat exempel är den idémässiga tradition som paradoxalt nog samtidigt kan utläsas ur Lydia Wahlströms historiker. När innebörden av Bremer-arvet skulle för- klaras tog Wahlström Ellen Keys begrepp samhällsmoderlighet till hjälp. Även om en noggrann läsning av Wahlström visar att samhällsmoderligheten inte var en term som Bremer själv myntat ger texten detta intryck (Wahlström 1904: 35f., 1933: 34). De idémässiga likheter som Wahlström vill påvisa förstärks genom att Bremers tankar om moderlighetens betydelse i samhället beskrivs med ord som i själva verket myntats av Ellen Key.19 Linjen från Fredrika Bremer till Ellen Key framställs som självklar och enkel, något den emellertid inte var. I historikerna beskrevs kvinnorörelsen som en utveckling och rea- lisering av Fredrika Bremers idéer om kvinnofrigörelse. Det var hon som satte handen till plogen och ledde kvinnorörelsen in i den fåra som sedan blivit kvinnorörelsens breda väg. Detta hade gjort rörelsen fri från såväl manshat som överdriven kvinnoförgudning (Linder 1905:18, se även16). Med denna historiesyn är det därför inte märk- ligt att den beskrivning som ges av Fredrika Bremer betonar detsamma: det sunda, värdiga och försiktiga. Romanen Hertha står i förgrunden för beskrivningarna. Att historikerna i så hög grad uppe- höll sig vid Hertha bidrog till att hålla kunskapen om romanen vid liv. En nyutgåva av boken kom inte förrän 1913, hela 57 år efter första utgivningen. Samtliga författare understryker det stora mod Bremer visade i och med utgivningen av boken, något som ju allvarligt skadade hennes litterära rykte. Därtill fokuseras Bremers ädla karaktär. Bre- mer som kontroversiell ges visserligen plats i redogörelsen av debat-

19 Begreppet förekommer i Ellen Keys Kvinno-psykologi och kvinnlig logik (1896), 157. Resonemanget utvecklas i Lifslinjer vol 1, del 2 (1903).

169 ten som följde på utgivningen av Hertha, men det är snarare receptionen av boken, inte bokens egentliga innehåll som uppmärksam- mas. Det gränsöverskridande, det remarkabla innehållet i Bremers frigörelseprogram eller de många trådar man kan dra ur detta diskuteras inte. Den starka frihetsappellen tar visserligen Gripenberg upp, men det tas i det närmaste för givet att läsarna har kännedom om den. Fredrika Bremer blir navet i den tradition som samtliga historiker skapar. Men att antyda en idémässig tradition från Fredrika Bremer över till Ellen Key, som Wahlström gjorde, var ingalunda oomstritt. För Alexandra Gripenberg garanterade Bremer den sedliga och kristna inriktning som kvinnorörelsen hade och fortsättningsvis borde ha, den inriktning som först och främst såg kvinnofrågan som en fråga om moral (Gripenberg 1903: 159, se även 41, 1893:63, 77, 96). För henne var Ellen Key en osedlighetens representant. Att då klä beskrivningen i ord lånade från henne var sannolikt inget Gripenberg kunde tänka sig. Här befann sig Gripenberg i gott sällskap med Anna Hierta- Retzius bland annat. Hon menade också att det gällde att hålla den bremerska kvinnorörelsens fri från Ellen Keys osedliga och hädiska idéer (Manns 1997:141f.). Men som vi inledningsvis konstaterat så använde även Wahlström Fredrika Bremer som intäkt för den sedliga kvinnosaken, det som i grunden gjorde den så svensk.20 Fredrika Bremers funktion som utgångspunkt för en tradition och bilden av henne förstärker varandra. Traditionen berättar att Bremer varit startpunkten för svensk kvinnorörelse. Den bild som ges av Bremer är, precis som historikerna över kvinnorörelsen, påfallande homogen: frigörelseidéerna framställs som sansade, rimliga och där- med legitima. Bremer krävde blott möjlighet för kvinnor att verka i samhället, visserligen som individer, vilket ju Gripenberg hela tiden påpekade, men framför allt som kvinnor och mödrar. Presentationernas enhetliga karaktär kontrasterar mot andra Bremer- presentationer, Lydia Wahlströms egen i Svenskar från förra seklet inte minst men också Elin Wägners posthumt utgivna minnesteckning från 1949. I den förra ägnas ett långt kapitel åt Bremer. Där är det

20 Detta återkommer i Wahlström (1916), 133f.

170 en mer sammansatt personlighet som presenteras. Fredrika Bremer är, fastslog Wahlström inledningsvis, en in i ålderdomen ungdom- lig och modern personlighet, trots all sentimentalitet och alla spets- mössor och gumporträtt (Wahlström 1916:56). Från henne löper många trådar, vilket gjort att kvinnor av skilda slag kunnat hämta inspiration från henne (Wahlström 1916: 94). Elin Wägner uppehöll sig också vid mångfalden och komplexiteten hos Bremer. Att förstå henne till fullo är inte lätt, påpekade Wägner. Många har kunnat hämta inspiration från henne. Därför är det inte märkligt att de som tagit fasta på rättighetskraven och de som hyllat idéerna om kvinnors omfattande betydelse för hemmet samtliga kunnat åberopa Bremer (Wägner 1949:68). Den sammansatta personligheten kommenterade även Anna Sand- ström i ett föredrag 1901 när 100-årsjubiléet av Bremers födelse firades. Hennes humor, livsglädje och entusiasm poängterades samtidigt som den gängse bilden av den vetgiriga och modiga kvinnoemancipationens förgrundgestalt ingalunda skymdes. Den ena Fredrika Bremer är lika verklig som den andra, fastslog Sandström (Sandström 1902:53). Historikerna tog heller inte fasta på den ljung- ande frihetsformel som Klara Johanson drog fram i teckningen av Bremer i samband med brevutgåvan (Holm 1993:243). Trots att alla talade om Bremers mod och hennes betydelse för den svenska kvinnosaken sades intet om det världsomspännande befrielseföretag som Klara Johanson såg hos henne (Holm 1993). Istället fick hon legiti- mera kvinnosaken och dämpa oron för en farlig könsrevolution. Bil- den av Fredrika Bremer gjordes helt enkelt kompatibel med den bild av kvinnorörelsen som samtliga historiker presenterade.

171 Avslutning Varför var det viktigt att presentera den svenska kvinnorörelsen som så homogen? Att det av legitimitetsskäl var viktigt att poängtera re- formism, sans och mognad är förståeligt mot bakgrund av det mot- stånd som mötte kvinnorörelsen. Karakteristiken garanterade sedlighet, icke-socialism och politiska krav ställda inom en bevarad samhällsordning. Kraven framstod därmed som rimliga och legitima. Historikerna skrevs precis när arbetet för kvinnlig rösträtt drog igång. Ett partiväsende var också under uppbyggnad och arbetarrörelsen var på kraftig frammarsch. I och med rösträttskravet ökade både styrkan och politiseringen i kvinnorörelsen. Medlemsmässigt växte kvinnorörelsen avsevärt. När LKPR var som störst, 1913, var drygt 17 000 kvinnor organiserade (Björkenlid 1982:263). Därtill fanns en rad föreningar som stödde rösträttskravet (Manns 1997: kap.5-6). Precis som Wahlström påpekade uppfattades sannolikt kravet på politiskt inflytande som ett konkret maktanspråk. Det kanske inte hotade könsordningen på samma sätt som en jämlik sedlighetsmoral eller gift kvinnas myndighet gjorde, men det förutsatte maktdelning på ett ytterst påtagligt sätt. Också detta ökade känslan av att könskon- flikten blivit större. Ofta anfördes argument om kvinnors politiska omognad och bristande intresse som skäl för att inte tillgodose rösträttskravet. Av historikerna kunde man istället förstå att svenska kvinnor var fullt kapabla att medverka i politiken om de blott gavs tillfälle. De var varken farliga eller omogna, tvärtom de var lugna, sansade och samarbetsvilliga. Den homogena bild som visades upp var sannolikt orsakad av ett legitimitetsbehov. Den var också uttryck för ett särskilt tänkande inom kvinnorörelsen, ett tänkande som framför allt betonade politiska och juridiska reformer samt sedlighet, och som ogärna lät moderna idéer om sexualreformer rymmas inom kvinnosaken. Carol Dubois påpe- kar att den konfliktundvikande historieskrivningen bör ses som ett uttryck för ett äldre kvinnosakstänkande. Detta tänkande stod i kontrast till en feministisk ideologi som växte fram i USA på 1920-talet.

172 Kännetecknande för den var just kombinationen av kvinnoemancipation och sexualreformer (DuBois 1996:221).21 I den svenska historieskrivningen var det just dessa mer kontroversiella, vänsterra- dikala, sekulariserade och/eller sexualreformatoriska grupperna som exkluderades. Det var i mångt och mycket de som vilade på Frida Stéenhoffs feminism. Denna uteslutning kan jämföras med fack- föreningshistorikerna som också gled förbi rörelsens mer samhälls- kritiska grupperingar. Även i arbetarrörelsen manades bilden av sammanhållning fram mycket starkt (Hjelm 1999:16). Att historien konstruerats på ett delvis medvetet sätt i kvinno- rörelsen är uppenbart. Till exempel var det viktigt för Gripenberg att skriva ut naturalisterna ur historien, detta skylde hon ingalunda över. Wahlströms historieskrivning bör betraktas mot bakgrund av den vikt hon lade vid rösträttskravet och även med hänsyn tagen till hennes egna politiska (höger)preferenser. Men sannolikt var den största drivkraften författarnas vilja att med historikerna ge en rättvisande bild av det som respektive författare uppfattade som kvinnorörelsen. De ansåg helt enkelt att vissa grupper inte passade in i den kvinnorörelse vars historia de ämnade teckna. Resultatet blev ett traditionsskapande som fostrade kommande generationer kvinnosakskvinnor. Samtidigt skapades utåt en bestämd bild av kvinnorörelsen, en bild som ingalunda skadade kvinnorörelsens anseende. Denna konklusion stämmer väl överens med Dubois slutsats. En master narrative skapades, skriver hon, en dominerande historia som man tveklöst trodde skulle gagna kvinnorörelsens mål (DuBois 1996:226). Till sist några ord om feminismen, den så osvenska term som Lydia Wahlström inte ville förknippa med kvinnosaken. Kanske har hennes bestämda beskrivning av feminism, som militant och/eller sexuellt frisläppt, bidragit till att ordet haft så svårt att etableras i svenska sammanhang. Paradoxalt nog kom Wahlström själv att ges detta

21 DuBois utgår här ifrån Nancy Cotts (1987) definition av feminism, som reserverats för den specifika gren inom kvinnorörelsen som uppstod på 1910-talet kring National Woman´s Party. Termen feminism står således inte som synonym till kvinnosaken eller till Women´s rights som är den vanligaste användningen.

173 epitet. I den kraftigt anti-feministiska skriften Kätterier i kvinnofrå- gan drog juristen, sedemera LO-juristen, Arnold Sölvén alla kvinnosakskvinnor över en kam.22 De var feminister allesamman, skrev han 1924. Han pekade särskilt ut två av den mer utrerade moderna sor- ten, rösträttskvinnan Gulli Petrini och Lydia Wahlström (Sölvén 1924:17). Aversionen mot Wahlström var påtaglig. Hon hade, påstod Sölvén, kritiklöst applåderat den österrikiska feministen Rosa Mayreder, som talat om könens och kvinnlighetens konstruktion i sitt kvinnliga kulturprogram. Förfärat utbrast han:

Mänsklighetens historia genom årtusenden spelar inte teater i kvinnosaken. Historien strider mot programmet - well, då eliminerar vi historien, det är feminismens glada och raska logik! Sölvén 1924:11

Kvinnorörelsens historieskapande var betydligt mer sofistikerat än så, feministiskt eller ej.

Artikeln har tidigare publicerats i Kvinnovetenskaplig tidskrift nr. 4 2000.

Ulla Manns är idéhistoriker och undervisar i genusvetenskap, Södertörns högskola. Boken Den sanna frigörelsen (1997) behandlar svensk kvinnorörelse kring sekelskiftet 1900. Hösten 2004 utkom- mer Upp systrar, väpnen er! Kön och politik i svensk 1800-talsfeminism på Atlas förlag.

22 Sölvén satt senare bl.a. som sakkunnig i LO:s kvinnolönekommitté.

174 Litteraturförteckning Agerholt, Anna Caspari (1937), Den norske kvinnebevegelses historie Ambjörnsson, Ronny (1974), Samhällsmodern, Ellen Keys kvinnouppfattning till och med 1896 Bentley, Michael (1997), General introduction, The project of historiography, i Companion to Historiography ed. M. Bentley Berg, Karin Westman (1962), C.J.L. Almqvists kvinnouppfattning Björkenlid, Bertil (1982), Kvinnokrav i manssamhälle, Rösträttskvinnorna och deras metoder som opinionsbildare och påtryckargrupp i Sverige 1902-21 Boëthius, Ulf (1969), Strindberg och kvinnofrågan till och med Giftas I Borgström, Eva (1991), Om jag får be om ölost, Kring kvinnliga författares kvinnobilder i svensk romantik Bryson, Valerie (1992), Feminist Political Theory Dagny (1903, 04, 05) DuBois, Ellen C. (1996), Making Women´s History: Activist History of Women´s Rights, 1880-1940, i Intellectuals and Public Life, Between Radicalism and Reform eds. L. Fink, S. T. Leonard & D. M. Reid Ekbom, Inger (1991), Den kvinnliga fredstanken, Fredrika Bremer och andra i kamp för fred Ekenvall, Asta (1972), Strindberg och kvinnans fysiologi, i Könsdiskrimi- nering förr och nu, red. K. Westman Berg Eriksson, Bodil (1998), Fri kärlek på turné i spalterna år 1897, i Kraftfält, red. B. Ney Eskilsson, Lena (1991), Drömmen om kamratsamhället, Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad Flood, Hulda (1939), Den socialdemokratiska kvinnorörelsen i Sverige Grever, Maria (1997), The Pantheon of feminist culture: women´s movements and the organization of memory, Gender & History vol. 9, no. 2 aug.

175 Gripenberg, Alexandra (1896), Elizabeth Cady Stanton och kvinnosaksarbetet - (1893-1903), Reformarbetet till förbättrande af kvinnans ställning vol. 1-3 Haettner-Olafsson, (Eva) (1981), Gruppmedvetande och historia, Den kvinnliga litteraturhistorien omkring sekelskiftet, Tidskrift för litteraturvetenskap. Hellsten, Stig (1951), Kyrklig och radikal äktenskapsuppfattning i striden kring C.J.L. Almqvists Det går an Hertha (1933) Hjelm, Jonny (1999), Fackförbunden skriver historia, En historiker läser historiker, Arbetarhistoria nr. 90-91, årg. 23, nr.2-3 Holm, Birgitta (1993), Ett världsomspännande företag, Om Fredrika Bremer, i Nordisk kvinnolitteraturhistoria, Fadershuset 1800-1900 vol. 2 Jensen, Bernard Eric (1987), Historiografi: historikernes laeremester? Reflek- tioner over et ulöst problem, i Över gränser, Festskrift till Birgitta Odén Kean, Hilda (1998), Some problems of constructing and reconstructing a suffragette´s life: Mary Richardson, suffagett, socialist and fascist, Women´s History Review vol. 7, no. 4 Key, Ellen (1896), Kvinno-psyklogi och kvinnlig logik - (1903), Lifslinjer vol.1 Larson, Margareta (1985), De arbetade för fred, Kvinnoföreningar i Sverige med fred på sitt program 1898-1940 Lemche, Gyrite (1939), Dansk kvindesamfunds historie gennem 40 aar Levin, Hjördis (1994), Masken uti rosen, Nymalthusianism och födelsekon- troll i Sverige 1880-1910, Propaganda och motstånd - (1997), Kvinnorna på barrikaden, Sexualpolitik och sociala frågor 1923- 36 Linder, Gurli (1905), Kvinnofrågan i Sverige 1845-1905 Lindholm, Margareta (1990), Talet om det kvinnliga, Studier i feministiskt tänkande i Sverige under 1930-talet

176 Manns, Ulla (1994), Kvinnofrigörelse och moderskap, En diskussion mellan Fredrika-Bremer-förbundet och Ellen Key, i Det evigt kvinnliga red. U. Wikander - (1997), Den sanna frigörelsen, Fredrika-Bremer-förbundet 1884-1921 Mitchell, Rosemary Ann (1998), ´The busy daughters of Clio´: women writers of history from 1820 to 1880, Women´s History Review vol. 7, no.1 Morgonbris (1933) Nicklasson, Stina (1992), Högerns kvinnor, Problem och resurs för Allmänna valmansförbundet perioden 1900-1936/37 Nilsson, Ada (1940), Barrikaden valde oss! 25 år ur en kämpande förenings historia Nordenstam, Anna (2000), Tidskrift för hemmet, Upptakt och lansering Odén, Birgitta (1980), Forskande kvinnor inom svensk historievetenskap, Historisk tidskrift - (2000), Lydia Wahlströms forskarutbildning, i Lydia Wahlström, Till hundraårsminnet av hennes doktorsdisputation 1898 Opuscula Historica Upsaliensia 25 Ord och bild (1904) Rupp, Leila J. (1997), Worlds of women, The making of an international women´s movement - & Taylor, Verta (1987), Survival in the doldrums, The American women´s rights movement, 1945 to the 1960´s Pedersen, Joyce Senders (1996), The historiography of the women´s movement in Victorian and Edwardian England: varieties of contemporary liberal feminist interpretation, The European Legacy vol.1, no. 3 Persson, Mats (1994), Förnuftskampen, Vitalis Norström och idealismens kris Sandström, Anna (1902), Fredrika Bremer som personlighet, Dagny Smith, Bonnie G. (1984), The contribution of women to modern historiography in Great Britain, France and the United States, 1750-1940, The American Historical Review, 89 - (1998), The Gender of History, Men, Women, and Historical Practice

177 Sjöberg, Maria (1999), Kvinnor emellan, Ellen Fries och Ebba Brahe, i Kvinnor mot kvinnor, Om systerskapets svårigheter red. C. Florin, L. Sommestad & U. Wikander Stéenhoff, Frida (1903), Feminismens moral Stenberg, Lisbet (1999), Sexualmoral och driftsfixering, Förnuft och kön i 1880-talets skandinaviska sedlighetsdebatt, i Nationell hängivenhet och europeisk klarhet red. B. Kvist Dahlstedt & S. Dahlstedt Svenskt biografiskt lexikon vol. 23 Sölvén, Arnold (1924), Kätterier i kvinnofrågan Tidevarvet (1933), nr 28, 29 Wahlström, Lydia (1904), Den svenska kvinnorörelsen, Öfversikt af dess uppkomst och utveckling - (1911), Den svenska kvinnorörelsen, Ord och Bild - (1916), Svenskar från förra seklet vol.2 - (1933), Den svenska kvinnorörelsen, Historisk översikt - (1939), Den svenska kvinnorörelsen Wetterberg, Christina Carlsson (1994), Penningen, kärleken och makten, Frida Stéenhoffs feministiska alternativ, i Det evigt kvinnliga red. U Wikander Wieselgren, Greta (1969), Den höga tröskeln, Kampen för kvinnans rätt till ämbete Vita bandet (1933), nr.12 Wikander, Ulla (1994), En utopisk jämlikhet, Internationella kvinno- kongresser 1878-1914, i Det evigt kvinnliga red. U. Wikander Wägner, Elin (1941:1990), Väckarklocka - (1949), Fredrika Bremer Åmark, Klas (1984), Från kaos till ordning, Forskning på 80-talet, Arbetar- historia nr. 31-32, årg. 8 Östberg, Kjell (1997), Efter rösträtten, Kvinnors utrymme efter det demokratiska genombrottet

178 Tidslinje: 1914 Frisinnade kvinnors förening, FKF 1921 Frisinnade kvinnors riksförbund, FKR 1922 Urkursen på Kvinnliga Medborgarskolan vid Fogelstad 1923 Tidevarvet startar 1924 FKR röstar igenom en radikalpacifistisk resolution 1925 Kvinnliga Medborgarskolan vid Fogelstad startar 1926 Radikala föreningen/Stockholm 1929 Nyradikala föreningen/Stockholm 1931 Svenska kvinnors vänsterförbund, SKV, 4 grupper: en frisinnad, en liberal, en radikal och en fri grupp 1935 Kvinnornas vapenlösa uppror mot kriget 1936 Socialdemokratisk grupp inom SKV Tidevarvet läggs ner 1943 Sveriges radikala kvinnoförbund, SRK AB Vår tidning läggs ner 1944 Tidningen Fogelstadsförbundet startar 1946 SKV går med i Kvinnornas Demokratiska Världsförbund, KDV Kommunistisk grupp inom SKV 1947 SRK läggs ner Radikala föreningen blir Stockholmsavdelningen av SKV Tidningen Vi kvinnor i Demokratiskt Världsförbund startar 1948 Folkpartiet och Socialdemokratiska partiet utfärdar förbud mot kvinnors dubbelorganisering 1950 Radikala gruppen av SKV gör ett principuttalande Stockholmsappellen för fred utfärdas 1954 Kvinnliga Medborgarskolan vid Fogelstad läggs ner

179