ACTA UNIVERSITATIS STOCKHOLMIENSIS Stockholm Studies in Economic History 51

Fordismens kris och löntagarfonder i Sverige

Ilja Viktorov

Stockholm University

ISSN 0346-8305 ISBN 91-85445-51-7

Typesetting: Intellecta Docusys Printed in Sweden by Intellecta Docusys, Västra Frölunda, 2006 Distributor: Stockholm University Library

Omslagsbild: Demonstrationen mot löntagarfonder den 4 oktober 1983, Stockholm (© foto från Svenskt Näringslivs arkiv, Centrum för Näringslivshistoria)

Till min Mamma

Посвящается моей маме

Innehåll

Förkortningar ...... x Erkänsla / Acknowledgments...... 11 Kapitel 1. Inledning ...... 15 Bakgrund ...... 15 Syfte...... 19 Tidigare forskning...... 19 Teori och begrepp. Den fordistiska debattens tre riktningar ...... 25 Metod...... 30 Avgränsning...... 30 Källor...... 31 Frågeställningar och avhandlingens disposition ...... 34 Kapitel 2. Fordismen och dess kris i Sverige: allmänna utgångspunkter...... 38 Inledning ...... 38 Tidigare forskning...... 39 Fordismens kris: den teoretiska debatten ...... 44 Reguleringsskolan ...... 44 Den neoschumpeterianska ansatsen ...... 46 Teorin om industriella paradigm ...... 47 Fordismen som produktionsparadigm...... 49 Arbetslivets inbyggda motsättningar under massproduktionens dominans i Sverige...54 Arbetsmarknadens institutionella struktur och lönebildningen under fordismen i Sverige ...... 58 Koncentration av makt och ägande under den fordistiska epoken i Sverige...... 65 Sammanfattning ...... 69 Kapitel 3. Löntagarfonderna: historisk bakgrund samt presentation av samtliga förslag ...... 73 Inledning ...... 73 Tidigare forskning...... 74 LO och frågan om kollektiv kapitalbildning under 1950- och 1960-talen ...... 76 Frågan om makt- och ägarkoncentration mot bakgrund av det svenska samhällets radikalisering i slutet av 1960- och början av 1970-talen...... 80

LO-kollektivet och övervinsternas problematik i början av 1970-talet...... 83 Branschfondsfrågan och övervinstproblematiken inom LO:s höglöneförbund under 1973-1974 ...... 92 Från ursprungliga förslag till lagstiftning...... 95 Förslaget 1975 ...... 95 Förslaget 1976 ...... 99 Förslaget 1978 ...... 101 Förslaget 1981 ...... 103 Förslaget 1983 ...... 108 Sammanfattning ...... 109 Kapitel 4. Rösterna från verkstadsgolvet. Hur arbetarna såg på löntagarfonderna...... 113 Inledning ...... 113 Tidigare forskning...... 114 Begreppen ekonomisk och industriell demokrati ...... 115 Källkritiska påpekanden ...... 117 Undersökningens tillvägagångssätt ...... 120 LO:s rådslag om löntagarfonder från 1975 ...... 124 LO-enkäter om löntagarfonder från 1975 som historiska källor ...... 124 Statistisk analys av kampanjen 1975...... 125 Kvalitativ analys av enkäter från 1975 års kampanj ...... 130 LO-SAP rådslag om löntagarfonder från 1978...... 145 LO-enkäter om löntagarfonder från 1978 som historiska källor ...... 145 Statistisk analys av kampanjen 1978...... 146 Kvalitativ analys av enkäter från 1978 års kampanj ...... 152 Sammanfattning ...... 153 Kapitel 5. Den svenska socialdemokratin och löntagarfonder ...... 157 Inledning ...... 157 Tidigare forskning...... 158 Funktionssocialism mot ekonomisk demokrati: två idétraditioner i den svenska socialdemokratin...... 162 Funktionssocialism...... 162 Ernst Wigforss vision av ekonomisk demokrati ...... 165 SAP-kongressen 1975 och motioner om kollektiv kapitalbildning ...... 170 SAP:s ledning och löntagarfondsfrågan mellan kongressen 1975 och fondförslaget 1978...... 176 Rådslaget 1978 – SAP:s medlemmars åsikter om det andra fondförslaget ...... 180 Statistisk redovisning ...... 181 ”Ekonomisk demokrati kan aldrig genomföras med bibehållen marknadsekonomi” ...... 182 Inflytande...... 185

Kapitalbildning och sysselsättning ...... 186 Löntagarfonderna och riksdagsvalet...... 189 SAP:s ledare och löntagarfonder efter rådslaget 1978 – fortsatt avradikalisering av förslaget...... 190 Sammanfattning ...... 201 Kapitel 6. SAF och löntagarfonder...... 205 Inledning ...... 205 Tidigare forskning...... 207 Vinstdelningsproblematik och SAF 1970-75 ...... 212 Arbetsgivarna avvaktar: 1975-1977 ...... 217 SAF:s första offensiv: 1978-1980...... 224 Antifondoffensiven når sin kulmen: 1981-83...... 234 Arbetsgivarna börjar en ny antifondattack. 1981-82...... 234 4-oktoberrörelsen...... 244 Löntagarfondsfrågan efter 1983...... 248 Löntagarfondsfrågan och den svenska förhandlingsmodellens upplösning ...... 250 Sammanfattning ...... 261 Kapitel 7. Avslutande diskussion ...... 266

Käll- och litteraturförteckning ...... 275

Förteckning över tabeller, figur och diagram...... 287

Personregister ...... 289

Summary. The Crisis of Fordism and Wage-Earner Funds in Sweden...... 293 Swedish Fordism and Its Crisis: General Starting-Points ...... 294 Wage-Earner Funds: Historical Background and Presentation of Five Proposals .....296 “Voices from the Shop-Floor”: How the LO Workers Saw the Wage-Earner Funds Proposal ...... 297 The Swedish Social Democracy and Wage-Earner Funds...... 299 The Swedish Employers and Wage-Earner Funds...... 300

Краткое содержание диссертации...... 304

Förkortningar

AP-fonden Allmänna pensionsfonden ARAB Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek ATP Allmän tjänstepension BNP Bruttonationalprodukt per capita HAO Handelns Arbetsgivarorganisation IMU Institutet för marknadsundersökningar LO Landsorganisationen MBL Medbestämmmandelagen MNF Multinationella företag MTM Methods-Time Measurement (Metodtidmätning) NPT Näringslivets Presstjänst PTK Privattjänstemannakartellen SAF Svenska Arbetsgivareföreningen SAP Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti SHIO Sveriges Hantverks- och Industriorganisation SI Sveriges Industriförbund SIF Svenska Industritjänstemannaförbundet Sifo Svenska institutet för opinionsundersökningar SKF AB Svenska Kullagerfabriken SSU Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund SOU Statens offentliga utredningar TCO Tjänstemännens centralorganisation UAW United Auto Workers VD Verkställande direktör VF Sveriges Verkstadsförening VU Verkställande utskott

Erkänsla / Acknowledgments

Att skriva en avhandling om löntagarfonder innebär att man ständigt vidgar sina vyer och skaffar sig nya kunskaper. Det handlar om att lära sig hur arbetsmarknaden och dess institutioner fungerar, att skaffa sig vissa färdighe- ter i statistiska metoder, att få större inblick i arkivväsendet och studera den svenska historiska och politiska kontexten. Det handlar om att se på problemet mot bakgrund av den större ekonomiska utveckling som pågick i Sveri- ge under 1900-talet. Många av dessa kunskaper har visserligen hamnat bor- tom texten. De har dock utgjort själva förutsättningen för att den föreliggan- de avhandlingen kunde färdigställas. Syftet med en forskarutbildning är inte bara att leda fram till en färdig avhandlingstext, den innebär också att man växer fram som forskare, år efter år under sina doktorandstudier. Denna bok skulle aldrig ha kommit till stånd utan hjälp och engagemang från mina kollegor vid ekonomisk-historiska institutionen med sina lärare och doktorander som gör institutionen till en givande forskningsmiljö. Min huvudhandledare fil. dr Leif Runefelt, som numera finns vid historiska institutionen, ska tackas för all möda och tid som han lagt ner på min avhandling och för alla färdigheter som jag kunnat lära mig från honom under de gångna åren. Ett särskilt stort tack går till min biträdande handledare, professor Lars Ekdahl från Mälardalens högskola. Det var Lars som rådde mig att börja undersöka löntagarfondernas problem mot bakgrund av fordismens kris i Sverige. Docent Gunilla Peterson tackas för alla insatser och den hjälp hon givit som min handledare i början av min forskarutbildning. Fil. dr Ronny Pettersson tackas för all genomläsning och kommentarer av mitt slutmanus. Hans skarpsinniga förmåga att se och påpeka såväl fördelar som brister i tidigare versioner av min text har avsevärt förbättrat avhandlingen. Även fil. dr Rodney Edvinsson och professor emeritus Rolf Henriksson tackas varmt för den läsning av manuset och de kommentarer som lämnades i slutskedet av mitt arbete. Professor Ulla Wikander tackas för sina kommentarer och förslag som hon givit under avhandlingsarbetets sista månader. Ulla har ock- så bistått med en noggrann korrekturläsning av mitt slutmanus. Professor Ulf Jonsson och professor Johan Söderberg har varit seminarie- ledare vid det högre seminariet vid ekonomisk-historiska institutionen vid de tillfällen då jag lagt fram mina texter. Dessa seminarier har blivit en viktig och oumbärlig del av såväl min forskarutbildning som mitt avhandlingsskri- vande. Även samtal och diskussioner om vetenskapliga problem som sträck-

11 te sig långt utöver löntagarfonder är svåra att underskatta för min framväxt som forskare. Ett stort tack ska gå till Örjan Appelqvist, Jonathan Feldman, Martin Gustavsson, Sven Hellroth, Thomas Jonter, Aurora Lewén, Therese Nordlund, Lisbeth Segerlund, Per Simonsson, Johanna Sköld, Ulrica Söder- lind, Soheyla Yazdanpanah och Karin Åmossa. Mina kollegor har väglett mig i universitetsvärlden och givit allt stöd som behövdes medan jag dokto- rerade. Jane Bagge, Ulrika Moberg och på senare tid även Markko Persson har hjälpt mig med allt det praktiska på institutionen. De arkiv där jag tillbringat mycket tid för att skriva denna avhandling har också bistått med värdefull hjälp. Ett stort tack till personalen vid Arbetarrö- relsens arkiv och bibliotek i Stockholm, speciellt till arkivarier Stellan An- dersson och Lars Gogman. Centrum för näringslivshistoria, tidigare Före- ningen Stockholms företagsminnen, har också erbjudit en välkomnande mil- jö när jag forskade vid SAF:s arkiv. Särskilt vill jag tacka Susanne Friman, Vadim Azbel och Edward Blom. Bildarkivarien Anders Gidlöf från Centrum för näringslivshistoria tackas för hjälpen med att hitta omslagsbilden. Svenskt Näringsliv tackas för tillståndet att få arbeta med SAF:s arkiv. Jag har sedan 2004 regelbundet deltagit i konferenser som anordnats av forskarnätverket ”Arbetsmarknadens omvandling: förändrings- och re- gleringsmönster”. Konferenserna har med sin tvärvetenskapliga inriktning erbjudit en stimulerande forskningsmiljö som fått mig att se på löntagar- fondsfrågan utifrån ett annorlunda perspektiv i en senare del av mitt avhand- lingsarbete. Kapitlet om SAF, som ingår i den föreliggande avhandlingen, är ett resultat av de funderingar som jag fått efter nätverkets konferens i Salt- sjöbaden i maj 2004. Ett stort tack till Per-Olof Edin som ställde upp på en intervju i januari 2006. Hans tankar hjälpte mig att omvärdera en hel del aspekter förknippade med löntagarfonder. Jag vill också tacka de kompetenta lärare i svenska som främmande språk som undervisar vid institutionen för nordiska språk vid Stockholms universitet. Ett särskilt stort tack riktas till Ronald Alfredsson som undervisade mig i skriftlig framställning. Utan lärarnas hjälp och engagemang skulle jag aldrig ha kunnat skriva en akademisk avhandling på ett så vackert och elegant språk som svenska. Till sist vill jag tacka Lydia och Emil Kinanders stiftelse vid Stockholms universitet som finansierat min forskarutbildning under de sista 2,5 åren. Ett stort tack till Stiftelsen Ernst Wigforss minnesfond som också lämnat ett värdefullt bidrag till min forskning.

This thesis would never have appeared without the support from different institutions and researchers outside Sweden. The Ford Foundation has given a generous financial support for my post-graduate studies in Sweden during the first three years. Naturally, there are no interconnections between the

12 Ford Foundation and the title of my thesis. I would like to thank the Presi- dent of the Foundation Susan V. Berresford for all the warm words she wrote about me in the Foundation’s Annual Report from 2002. I am truly grateful to Oksana Oracheva from the Moscow office of the Institute of In- ternational Education. She encouraged me to apply for postgraduate studies in Sweden and gave all the support with practical issues during my fellowship period. I owe many thanks to Yolande Zahler and Danielle Marino from the Institute of International Education in New York for the administration of my fellowship. The Department of Modern and Contemporary History and the Academic Council at the Urals State University in Yekaterinburg, Russia, have evalu- ated an earlier version of my Swedish thesis. I want to express my special gratitude to Professor Anatoly Chevtayev at this Department. I would also like to thank Senior Researcher Natalija Plevako from the Europe Institute, the Russian Academy of Science, as well as Senior Researcher, PhD Vadim Roginskij from the Institute of General History in Moscow, the Russian Academy of Science, for all comments on earlier versions of my thesis.

Stockholm, November 2006

Ilja Viktorov

13 14 Kapitel 1. Inledning

Bakgrund

I mitten av 1970-talet hamnade västvärlden i ett allvarligt kristillstånd. Kri- sens ekonomiska aspekt karakteriserades av lägre tillväxt, hög inflation och ökande arbetslöshet. Även om krisen inte kunde likställas med 1930-talets stora depression, blev det klart att tider av stabil ekonomisk tillväxt numera tillhörde det förflutna.1 Recessionen återspeglade en djup kris för masspro- duktionssamhället, eller för fordismen som samhällssystem. Fordismen innebar under sin glansperiod en dominans av stora företag i ekonomin samt centralistiskt beslutsfattande ifråga om produktion, arbetsmarknadsrelatio- ner, lönebildning och stabilisering av marknader. Detta samhällssystem garanterade dock inte längre en hög ekonomisk tillväxt. Krisen drabbade inte bara västvärldens största länder utan också Europas mindre ekonomier, vilka dittills lyckats att hitta sina egna nischer på världsmarknaden. Sverige blev inte ett undantag. 1970-talets slut blev början på en lång strukturell omvandling av den svenska ekonomin och Sverige förlorade sin status som ett av världens rikaste länder.2 En direkt koppling mellan den fordistiska masspro-

1 Ekonomen Angus Maddison konstaterar att 1970-talets kris avslutade en period av stabil ekonomisk utveckling under efterkrigstiden, vilken sedd från ett historiskt perspektiv var exceptionell tack vare sin kontinuitet under flera decennier. Maddison benämner därför denna period guldåldern (”Golden Age”). Se Maddison, A. Monitoring the World Economy. Paris, 1998, p. 73-86. Begreppet ”Golden Age” som syftar på den höga tillväxt som fanns i samtliga västländer och Japan fram till 1970-talet tillämpas också av reguleringsskolans representanter (se Lipietz, A. Mirages and Miracles. The Crisis of Global Fordism. London, 1987, p. 36-41) samt inom den neoschumpeterianska riktningen (se Perez, C. Technological Revolutions and Financial Capital. The Dynamics of Bubbles and Golden Ages. Cheltenham, Northampton, Mass., 2002, s. 5, 25-27, 53-54, 133-134). Neoschumpeterianer påpekar dock att den ekonomiska historien vittnar om flera perioder av stabil hög tillväxt. Samtliga kan karakteriseras som Golden Ages. 2 Schön, L. En modern svensk ekonomisk historia. Tillväxt och omdaning under två sekel. Stockholm, 2001, s. 472-475; Magnusson, L. Den tredje industriella revolutionen och den svenska arbetsmarknaden. Stockholm, 1999, s. 24-48.

15 duktionens kris och den svenska modellens ekonomiska problem har konstaterats.1 Det vore samtidigt ett misstag att beskriva 1970-talets kris endast i ekonomiska termer. Studentuppror i samband med den allmänna vänsterradika- liseringen samt strejkrörelser på arbetsplatser inträffade redan i slutet av 1960-talet.2 Särdraget av radikaliseringens förlopp i Sverige bestod i att den först och främst berörde de frågor som var förknippade med situationen på arbetsplatser och inom produktionen. Historikern Bo Stråth påpekar att även om vilda strejker och krav på större ekonomisk demokrati inte var specifikt svenska utan diskuterades i övriga västländer, uppträdde denna strömning med särskilt stor kraft just i Sverige. Radikalisering som avsåg miljö och internationell solidaritet inkorporerades i den rörelse som handlade om arbetslivets omvandling och demokrati på arbetsplatserna.3 Att man började ifrågasätta den svenska fordistiska institutionella ordningen från olika håll innebar att den hamnade i kristillstånd, långt innan den ekonomiska krisen blev uppenbar. Med andra ord förlorade den svenska modellen av fordism såsom den utformats fram till slutet av 1960-talet sin legitimitet hos ett antal samhällsaktörer. Legitimitetskrisen innebar att dessa samhällsaktörer, i synnerhet fackföreningsrörelsen och arbetsgivarnas organisationer, inte längre var intresserade av att behålla de grundläggande elementen i den svenska modellen som utformades under massproduktionens dominans i Sverige. Det är viktigt att poängtera att missnöjet inom arbetarrörelsen först kom under- ifrån, medan etablerade institutioner såsom LO, SAF och politiska partier fick hantera denna omsvängning.4

1 Lennart Erixon har visat att den svenska modellens framgång under fordismens guldål- der berodde på tillväxten inom svensk råvaruindustri och inte minst verkstadsindustri. Förutsättningar för denna tillväxtmodell försämrades dock sedan 1970-talet. Se Erixon, L. "The Golden Age of the Swedish Model. The Coherence between Capital Accumula- tion and Economic Policy in Sweden in the Early Postwar Period” i Research Papers in Economics. Department of Economics. University of Stockholm. 1997:1 WE. 2 Piore, M. & Sabel, C. The Second Industrial Divide. New York, 1986, p. 167-170. Om den svenska radikaliseringsvågen under 1960-talet se Östberg, K. 1968. När allting var i rörelse. Stockholm, 2002. 3 Stråth, B. Mellan två fonder. LO och den svenska modellen. Stockholm, 1998, s. 210- 211. Om vågen av vilda strejker i Sverige i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet och dess orsaker se Korpi, W. Varför strejkar arbetarna? En sociologisk berättelse över konflikter, makt och rätt på arbetsmarknaden. Stockholm, 1970 samt Johansson, A. L. & Magnusson, L. LO andra halvseklet. Stockholm, 1998, s. 156-159. Speciellt om strejker under 1970-talets mitt se Ohlström, B. Vilda strejker inom LO-området 1974 och 1975. Stockholm, 1977. En generell analys av strejkrörelser i Sverige under 1950-1980-talen ges i Thörnqvist, C. Arbetarna lämnar fabriken. Strejkrörelser i Sverige under efterkrigstiden, deras bakgrund, förlopp och följder. Göteborg, 1994. Bernt Schiller skildrar hur ett ökat missnöje med förhållandena på den svenska arbetsmarknaden sedan mitten av 1960-talet banade vägen för 1970-talets arbetsrättsliga reformer i Schiller, B. Samar- bete eller konflikt. Stockholm, 1988, s. 57-74. 4 Ekdahl, L. Mot en tredje väg. En biografi över Rudolf Meidner. Facklig expert och demokratisk socialist. Stockholm, 2005. Vol. 2, s. 11-12.

16 Under 1970-talet väckte frågor kring ekonomisk och industriell demokrati stora samhällsdebatter i Sverige, vilka inte var begränsade till enbart arbetar- rörelsen. Från politiskt håll försökte man svara på missnöjet underifrån med hjälp av reformer inom det arbetsrättsliga området. Arbetslivets demokratisering berörde hela samhället, inte bara arbetarrörelsens radikalare del. Till och med de borgerliga folkpartiet och centerpartiet var tidigt ute med att ställa krav på området. Medbestämmandelagen, Lagen om styrelserepresentation, Lagen om anställningsskydd, Lagen om facklig förtroendemans ställning i företaget och Arbetsmiljölagen antogs i mitten av decenniet.1 Den socialdemokratiska regeringen initierade också den så kallade aktiva näringspoliti- ken, vilken innebar ökat statligt ingripande i det ekonomiska livet. Ett speciellt industridepartement inrättades. Ironiskt nog nådde den aktiva industripolitiken kulmen i slutet av 1970-talet när borgerliga regeringar försökte rädda svensk industri genom statliga subventioner.2 För socialdemokratiska ledare, i synnerhet för SAP:s ordförande Olof Palme, representerade den arbetsrättsliga reformoffensiven den viktigaste delen på väg mot ekonomisk demokrati.3 Fackliga representanter stod för en bredare uppfattning om vad som borde betraktas som ekonomisk demokrati. De såg den som ett tredje steg på väg mot socialism, en fortsättning på den politiska och sociala demokratins genomförande. Utifrån denna tolkning framstod tidens reformer som en vidare utveckling av det socialdemokratiska folkhemmet vars grundstenar lades redan på 1930-talet. Dessa reformer för- utsatte förändringar av rådande ägandeförhållanden i samhället.4 Mot denna bakgrund framstår aktualiseringen av löntagarfonder från och med mitten av 1970-talet som ett symptom på vad jag i det följande vill kalla för en legitimitetskris för den svenska fordismen. Ett förslag om löntagar- fonder som lades fram 1975 av Landsorganisationens expertgrupp ledd av Rudolf Meidner syftade till långtgående förändringar av maktförhållanden inom svensk ekonomi. Förslaget förutsatte att nyemitterade aktier av Sveri-

1 Om medbestämmandefrågan under 1970-talet se i Johansson, A. L. & Magnusson, L. LO andra halvseklet, s. 173-190 samt Schiller, B. Samarbete eller konflikt, s. 75-118. Om LO:s största förbund Metall och medbestämmandeproblematiken under 1970-talet se i Stråth, B. Mellan medbestämmande och medarbetare. Metall och samhällsutvecklingen. 1957-1976. Stockholm, 2000, s. 103-152. 2 En generell bild av den aktiva industripolitiken ges i Pontusson, J. The Limits of Social Democracy. Investment Politics in Sweden. Ithaca, London, 1992, p. 127-160. Om de borgerliga regeringarnas expansiva ekonomiska politik inklusive subventionering och förstatligande av konkursdrabbade företag under 1976-81 se SOU 1981: 72. Att avveckla en kortsiktig stödpolitik. Stockholm, 1981. 3 Palme, O. ”Democratizing the Economy” i Eurosocialism and America. Philadelphia, 1982; Palme, O. ”Demokrati på arbetsplatsen” i Palme, O. Solidaritet utan gränser. Tal och texter i urval. Stockholm, 2006. Se om Palmes uppfattning om ekonomisk demokrati Ekdahl, L. Mot en tredje väg – en facklig biografi över Rudolf Meidner. Från tysk flykting till svensk modell. Lund, 2001. Vol. 1. s. 180-184. 4 Hedborg, A. & Meidner, R. Folkhemsmodellen. Stockholm, 1984, s. 11-26. Se också Edin, P.-O. & Hedborg, A. Det nya uppdraget. Stockholm, 1980, s. 101-133.

17 ges största företag skulle ha överförts till inrättade löntagarfonder, vilka skulle ägas och förvaltas av fackliga organisationer. Processen var tänkt att pågå under några decennier. Utländska forskare betraktade därför löntagar- fonder som ”the limits of social democracy”, den gräns som socialdemokratin kan nå genom sin reformistiska politik.1 Efter Meidners ursprungliga förslag 1975 och dess vidareutveckling i rapporten ”Kollektiv kapitalbildning genom löntagarfonder” som presenterades och vann gehör under LO- kongressen 1976, kopplades SAP:s ledning till arbetet med löntagarfonder. Medan LO-SAP:s första gemensamma förslag ”Löntagarfonder och kapitalbildning” från 1978 behöll en del av Meidners radikalitet, minskade dess ambitionsnivå alltmer, samtidigt som SAP tog över huvudansvaret för lönta- garfondsproblematiken. Fonderna genomfördes till slut år 1983 efter långa och bittra debatter, men detta skedde i en variant som inte hade så mycket kvar av Meidners förslag från 1975 och 1976. Att den borgerliga regeringen 1992 avskaffade fonderna väckte knappast något starkt motstånd. Tiden har gått, och idag, i början av 2000-talet, kan man konstatera att de arbetsrättsliga reformerna inte lett till det svenska samhällets principiella omdaning, vilket Olof Palme hoppades på. Inte heller har relationerna i arbetslivet blivit mer demokratiska.2 Trots att löntagarfonderna avskaffades, har debatten kring dem spelat en stor roll i svensk politik. Detta beror på att förslaget ifrågasatte legitimiteten med det system av maktförhållanden som hade existerat i Sverige under efterkrigstiden. Detta system hade i sin tur nära kopplingar till massproduktionens etablering i landet. Fonderna hamnade i fokus för de motsättningar som uppstod under fordismens kris, då olika samhällsaktörer fick hantera fondfrågan samtidigt som de var tvungna att lösa de problem som 1970-talets kris väckte till liv. Striden om löntagarfon- derna satte således de problem som den svenska fordismen led av på sin spets. Fondfrågan hade direkta kopplingar till de stora förändringar som ägde rum på den svenska arbetsmarknaden, bland annat till den svenska förhand- lingsmodellens sammanbrott. Därför blir det viktigt att utreda hur de största samhällsaktörerna i Sverige reagerade på löntagarfonderna, något som kan öka vår förståelse av den kris som drabbade landet under den diskuterade perioden.

1 Olsen, G. The Struggle for Economic Democracy in Sweden. Aldershot, 1992; Pontus- son, J. The Limits of Social Democracy; Plevako, N. Svecija: reformizm protiv reformy? (Sverige: reformism emot reformen?) Moskva, 1990. 2 En sammanfattande bild av tillämpning av MBL och Lagen om styrelserepresentation inom svenska företag under 1980-90-talen ges i Levinson, K. ”Codetermination in Swe- den: Myth and Reality” i Economic and Industrial Democracy, 2000, Vol. 21, p. 457- 473.

18 Syfte

Löntagarfonderna ska analyseras i den föreliggande avhandlingen som ett uttryck för fordismens kris i Sverige. Syftet med avhandlingen är således att undersöka hur LO, SAP och SAF förhöll sig till löntagarfondsfrågan mot bakgrund av fordismens kris i Sverige. Enligt det formulerade syftet framstår löntagarfondernas problematik som ett underlag för en bredare forskning kring denna kris. Syftet måste dock preciseras efter en genomgång av de resultat som tidigare forskning kommit fram till och av de teoretiska ansatser och tillväga- gångssätt som kommer att tillämpas i avhandlingen.

Tidigare forskning

Litteraturen om löntagarfonder är omfattande. Såväl historiker som statsveta- re och sociologer har ägnat en stor mängd monografier åt löntagarfondsprob- lematiken. Det hindrar dock inte att en hel del av de verk som tillkom under själva fonddebatten inte kan betraktas som vetenskapliga arbeten. De är snarare ideologiska och politiska inlägg i debatten. Detta innebär att både böck- er och artiklar av fondernas anhängare1 och deras motståndare2 snarare bör betraktas som historiska källor och inte som oberoende forskning kring problemet. Den förste som gav en vetenskaplig analys av löntagarfondsfrågan var statsvetaren Erik Åsard. Han belyste i två böcker händelseförloppet kring reformprojektens uppkomst och den samhällsdebatt som följde på Meidners förslag. Den första boken, LO och löntagarfondsfrågan (1978), ägnade han åt frågan hur LO drev fram löntagarfonder och varför detta skedde just i mitten av 1970-talet. Han gav en bred historisk bakgrund där solidarisk lö- nepolitik och dess tillämpning stod i centrum. Den idéhistoriska tradition inom vilken tanken om fackföreningarnas rätt att äga företag uppstod, i synnerhet Per Edvin Skölds och Ernst Wigforss roll i denna idéutveckling, be- lystes också. Åsard visade att man under 1960-talet inom LO diskuterade

1 T ex Meidner, R. ”Om löntagarfonder” i Tidens debatt. 1982. No 1; Hedborg, A., Meidner, R. Folkhemsmodellen; Korpi, W. ”Från undersåte till medborgare. Om fonder och ekonomisk demokrati” i Tidens debatt. 1982; Kågeson, P. Den fjärde valsedeln. En bok om löntagarfonder och ekonomisk demokrati. Stockholm, 1982. 2 Waldenström, E. Spelet om fonderna. Stockholm, 1982; Lindbeck, A. Fondfrågan. Stockholm, 1980; Lindbeck, A. Makt och ekonomi. Om fondfrågan. Stockholm, 1982; Meyerson, P.-M., Marknadsekonomin och löntagarfonderna. Stockholm, 1981. Politiska skrifter som är kritiska mot löntagarfonder fortsätter att utges även under de senaste åren. Se t ex Erixon, F. & Hortlund, P. Ett Sverige med Meidners löntagarfonder – vad skulle ha hänt? Stockholm, 2005.

19 olika fondförslag utan att det fick någon större resonans i organisationen. Enligt Åsards tolkning var det den solidariska lönepolitikens effekter i form av övervinster och arbetarnas missnöje som var de avgörande faktorer som ledde till löntagarfondsförslagens uppkomst. I boken uppmärksammas den roll som Rudolf Meidner spelade för det första löntagarfondsförslagets uppkomst, och hans offentliga uttalanden under 1971-75 presenteras. Förslaget 1975 var enligt Åsard resultatet av ett stort tryck underifrån, från vanliga arbetare, vilket gjorde det möjligt att ägandefrågan åter väcktes till liv inom den svenska arbetarrörelsen. Rollfördelningen mellan LO och SAP förändra- des avsevärt under 1970-talet, och den fackliga organisationen började lansera sina egna politiska initiativ. Åsards andra bok Kampen om löntagarfonder (1985) är ägnad problemet varför man misslyckades med att nå en kompromiss i fondfrågan och varför den statliga löntagarfondsutredningen som var verksam under 1975-81 sprack. Åsards slutsats är att de parter som var inblandade i utredningen aldrig lät sina representanter utnyttja det kompro- missutrymme som funnits. Han uppmärksammar att utredningen misslyckades även p g a att de borgerliga partierna misstrodde SAP:s förslag, som i deras ögon var av systemförändrande karaktär och i grunden hotade förändra marknadsekonomin.1 Ekonomhistorikern Christer Lundh belyste 1970-talets löntagarfondsde- batt redan 1979. I likhet med Åsard använde han publicerade källor.2 Lundh behandlade bl a den kritik som den politiska vänstern, d v s samtliga kom- munistiska partier i Sverige, framförde mot löntagarfonder. Han analyserade vänsterns politiska, tekniska och ideologiska argument för och emot lönta- garfonder.3 Statsvetaren Mikael Gilljams empiriska undersökning (1988) belyste åsiktsbildningen i löntagarfondsfrågan med särskild anknytning till valkampanjer och deras resultat. Boken byggde på intervjuer med väljare och olika opinionsundersökningar. Giljams huvudresultat var att den allmänna opinionen i Sverige var negativ till löntagarfonderna, särskilt under 1982-1985 när antifondkampanjen nådde sin kulmen. Frågan bidrog till samhällsdebatternas förskjutning mot höger.4 Den ryska historikern Natalija Plevakos bok Sverige: reformism emot reformen? (1990) analyserade den allmänna debatten kring ekonomisk demokrati i Sverige, bland annat MBL, och i synnerhet löntagarfonder. Plevako använde redan publicerade källor, i synnerhet organisationstryck. Forskning-

1 Åsard, E. LO och löntagarfondsfrågan. En studie i facklig politik och strategi. Stock- holm, 1978; Åsard, E. Kampen om löntagarfonder. Fondutredningen från samtal till sammanbrott. Stockholm, 1985. 2 Lundh, C. ”Svensk löntagarfondsdebatt under 1970-talet” i Meddelande från ekonomisk-historiska institutionen. Lunds universitet. 1979. Nr 8. 3 Ibid., s. 49-50. 4 Gilljam, M. Svenska folket och löntagarfonderna. En studie i politisk åsiktsbildning. Lund, 1988.

20 en baserades på marxistisk metodologi, och dess resultat blev att den svenska socialreformismen inte kunde genomföra ett systemskifte på grund av det rådande kapitalistiska produktionssätt som präglade det svenska samhället. Huvudorsaken berodde på att SAP:s ledning föredrog en långsam reform- omvandling inom det kapitalistiska produktionssättet. Fastän svenska socialdemokrater eftersträvade att förbättra löntagarnas levnadsvillkor var de inte beredda att starta en reform för att genomföra en djupgående förändring av svensk kapitalism. Denna strategi överensstämde väl med den svenska socialdemokratins historiska tradition.1 Den i USA verksamme statsvetaren Jonas Pontusson tillämpar sin egen teoretiska modell för att ge sitt svar på frågan om varför det ursprungliga meidnerska förslaget om löntagarfonder led nederlag. Huvudförklaringen borde sökas i att privat kapital drog fördel av sin systemmakt i det kapitalistiska samhället, vilket bidrog till att motverka förslagets genomförande. Till skillnad från vad gällde en aktiv industriell politik och den nya arbets- rättslagstiftningen, fanns det inga grupper inom svenskt näringsliv som skulle vara intresserade av att samarbeta med facket eller regeringen för att bidra till ett nytt systems etablerande. Fonderna blev enligt författaren den gräns som socialdemokratin nådde i sitt försök att få kontroll över investeringsprocessen. Till skillnad från en traditionell marxistisk syn eftersträvar Pontusson att presentera en mer komplex bild där olika aktörer och institutioner samverkade med varandra. LO:s nederlag berodde till stor del på splittringen inom den svenska arbetarrörelsen och TCO, samt framför allt på den attityd som SAP:s ledning intog gentemot fonder. Det största misstaget med lönta- garfonder i deras ursprungliga variant var dock enligt Pontusson att de utmanade det privatägda näringslivets intressen (enligt Pontussons terminologi ”systemic interests of business”) utan att erbjuda några materiella incitament för ett samarbete med arbetarrörelsen.2 Samma tankegång framstår i den kanadensiske statsvetaren Gregg Olsens monografi (1992). Han poängterar den roll som kapitalet spelade i löntagar- fondernas öde och understryker den neomarxistiska teorins betydelse beträf- fande socialdemokratins svårigheter att förändra ett kapitalistiskt samhälle till ett socialistiskt med hjälp av reformer och väljarnas stöd. I sin polemik med Walter Korpi och andra anhängare av vad som Olsen kallar ”power resource approach”, påpekar han att forskare borde ta hänsyn, inte bara till de maktresurser som arbetarrörelsen förfogade över, utan också till kapitalets maktposition som blev av större betydelse i sammanhanget. Han uppmärk- sammade emellertid splittringen mellan SAP och LO beträffande löntagar-

1 Plevako, N. Svecija: reformizm protiv reformy: k probleme "ekonomiceskoj demokratii" v 60-80-e gody. Moskva, 1990. 2 Pontusson, J. The Limits of Social Democracy, p. 186-237. Citatet är från s. 236; Pontusson, J. & Kuruvilla, S. ”Swedish Wage-Earner Funds: An Experiment in Eco- nomic Democracy” i Industrial & Labor Relations Review. 1992. Vol. 45. Issue 4.

21 fonder och förknippade det med den svenska socialdemokratins ideologiska utveckling.1 Historikern Bo Stråth belyser LO:s roll i den svenska modellens utveckling. Modellen presenteras som en löneförhandlingsmodell på den svenska arbetsmarknaden. Löntagarfondsfrågan får särskild uppmärksamhet i Stråths monografi. Han placerar in fonderna i en bredare kontext av vänstervåg i Sverige och visar med hjälp av ett nytt material från SAF:s arkiv vilken roll antifondkampanjen spelade vid nyliberalismens utformning i Sverige. För- fattaren är dock först och främst intresserad av den politiska kamp om sym- boler och nyckelbegrepp som utspelades mellan olika historiska aktörer. Därför får språkbruket och diskursiva praktiker en framträdande roll i hans undersökning som framstår som ett försök att tillämpa postmodernistisk metodologi i forskning om löntagarfonderna.2 Statsvetaren Svante Nycander behandlar i boken Makten över arbetsmarknaden löntagarfondsfrågan i kontexten av den svenska arbetsmarknadens historia under hela 1900-talet. Författaren framställer den svenska modellen som ett långvarigt samarbete mellan fackföreningar och arbetsgivare- organisation, symboliserat av den ”historiska kompromissen” som nåddes i Saltsjöbaden 1938. Han understryker att ”världens starkaste arbetarrörelse” växte fram i det gamla borgerliga Sveriges välkomnande miljö. LO och SAF samarbetade med varandra till ömsesidig nytta utan att staten ingrep i för- handlingarna. Krisen uppstod på 1970-80-talen när detta långvariga samarbete hotades av politiska skäl. Arbetsrättsliga reformer och löntagarfonds- förslaget nämns som de viktigaste tvister som tvingade arbetsgivarna att ge upp förhandlingar på den nationella nivån. Dessa initiativ inspirerades i sin tur av den gamla marxistiska ideologi som präglade partiets och LO:s ledning på 1970-talet. Arbetarrörelsens ledare skadade därmed den svenska modellen på lång sikt genom att lansera dessa reformer.3 Sociologen Stefan Sjöbergs doktorsavhandling är ytterligare en marxistisk och postmodernistisk analys av löntagarfondsfrågan. Författaren bygger sin analys på redan publicerade källor och litteratur. Sjöbergs slutsats består i att löntagarfondsdebatten blev en hegemonisk vändpunkt i svensk efterkrigshi- storia. Medan ”den historiska kompromissen” mellan arbete och kapital genomsyrade socialdemokratisk politik före mitten av 1970-talet, vilket samtidigt innebar en förstärkning av arbetets position gentemot kapitalet, inträffa- de en fundamental diskursiv förändring i och med löntagarfondsfrågans uppkomst. LO gjorde anspråk på det viktigaste inom det kapitalistiska produktionssättet, nämligen ägandet av produktionsmedel och ekonomisk makt. På så sätt dök den dolda klasskonflikten upp med Meidners förslag.

1 Olsen, G. The Struggle for Economic Democracy in Sweden. Aldershot, 1992. 2 Stråth, B. Mellan två fonder. LO och den svenska modellen. Stockholm, 1999. 3 Nycander, S. Makten över arbetsmarknaden. Ett perspektiv på Sveriges 1900-tal. Stockholm, 2002, s. 356-371.

22 Arbetarrörelsen misslyckades emellertid med att vinna kampen om hegemo- ni i det svenska samhället. Allt detta ledde till att borgligheten kunde flytta fram positionerna som dominerande ”hegemonisk kraft” i samhällsformatio- nen.1 Ekonomhistorikern Lars Ekdahl studerar i andra volymen av sin biografi över Rudolf Meidner löntagarfondsfrågan utifrån den roll som Meidner själv spelade i den.2 Ekdahl belyser omständigheterna kring löntagarfondsförsla- gets uppkomst och följer detaljerat den första fondutredningens arbete under 1972-1975. Löntagarfondsdebatten inom den svenska arbetarrörelsen får stor plats i Ekdahls bok. Han visar att Meidners syn på demokratisk socialism avsevärt skiljde sig från SAP-ledningens. Rudolf Meidner eftersträvade en omdaning av det svenska samhället på väg mot en ”tredje väg” mellan kapitalism och öststatssocialism, och inte minst en förändring av ägandeförhål- landen borde spela en framträdande roll i denna process. Ekdahl ser dock problematiken ”Rudolf Meidner och löntagarfonder” i ett bredare perspektiv, utifrån det svenska samhällets legitimitetskris under det sena 1960- och det tidiga 1970-talet. Krisen gällde enligt Ekdahl inte bara kritiken av lönepoliti- ken utan också vanmakten på arbetsplatserna och koncentrationen av makt och förmögenhet i samhället. Löntagarfondsförslaget var LO:s svar på denna kris. Dess nederlag innebar att ekonomisk demokrati inte var förenlig med det kapitalistiska samhällets grundläggande maktförhållanden, påpekar Ek- dahl.3 I sin sista bok framhöll Rudolf Meidner sin egen bild av löntagarfonder- nas historia, vilken till stor del låg i linje med Ekdahls analys. Meidner för- sökte visa att det i mitten av 1970-talet ”under en historiskt mycket kort period” förelåg gynnsamma förutsättningar för en uppgörelse om löntagarfon- derna mellan LO, TCO, SAP och folkpartiet. Kompromissen uteblev dock, vilket enligt Meidner till stor del berodde på att det saknades en samordning ifråga om löntagarfonder mellan arbetarrörelsens fackliga och politiska gre- nar.4

Den befintliga forskningen kring löntagarfonderna har nått viktiga resultat. För det första har själva händelseutvecklingen beskrivits på ett utförligt sätt, och detta gäller särskilt de offentliga politiska strider som utkämpades kring förslaget. Forskningsläget är däremot betydligt sämre beträffande samhälls- aktörernas interna agerande, så att säga ”bakom kulisserna”. För det andra erbjuder forskningen förklaringar till varför löntagarfondsförespråkarna led nederlag. Den marxistiska riktningen har i detta avseende gjort den största

1 Sjöberg S. Löntagarfondsfrågan – en hegemonisk vändpunk. En marxistisk analys. Uppsala, 2003. 2 Ekdahl, L. Mot en tredje väg. En biografi över Rudolf Meidner. Vol. 2. Stockholm, 2005. 3 Ibid., s. 303. 4 Meidner, R. Spelet om löntagarfonder. Stockholm, 2005, s. 133-135.

23 insatsen. Den amerikanske statsvetaren Adam Przeworski har presenterat en generell förklaring av varför reformismen och socialdemokratin inte kan omdana ett kapitalistiskt samhälle till ett socialistiskt, vilket han menar stämmer överens med empirisk forskning kring den svenska socialdemokratin och dess reformförsök. Przeworski har påpekat att socialdemokraterna är mer intresserade av att vinna valkampanjer än av att genomföra sina socialistiska program. Istället för att försöka underminera redan existerande institutioner genom revolution valde socialdemokratin att få kontroll över dem för att nå socialism i en parlamentarisk demokrati, vilket ledde till att de har blivit beroende av den rådande kapitalistiska samhällsordningen och av den kapitalistiska ekonomins prestation. För att säkra sin ställning vid makten och vinna valet måste socialdemokratin ständigt kompromissa och syssla med reformer som förbättrar löntagarnas situation inom det kapitalistiska samhället, medan drömmar om ett nytt socialistiskt samhälle överges. Kapi- talets systemmakt förhindrar således en reformistisk förändring av ett kapitalistiskt samhälle till ett socialistiskt.1 Även om Jonas Pontusson försökte polemisera mot Przeworskis tes, ger hans egen forskning om ”the limits of social democracy” ett ytterligare stöd för Przeworski. Utifrån denna synpunkt var Meidners förslag av utopisk karaktär, och detta gällde i synnerhet dess ambition att förändra ägandeförhållanden inom stora företag under någ- ra decennier samtidigt som kapitalägare skulle fortsätta att kontrollera sina företag under övergångsperioden. Jag anser emellertid att löntagarfondsfrågan är en betydligt mer komplex och intressant historisk företeelse än bara klasskrafternas mätning mellan arbete och kapital. Eftersom löntagarfondsfrågan fick så stor plats i de för- ändringar som pågick i det svenska samhället under 1970-80-talen, är det oundvikligt att placera fonderna i en bredare kontext av det svenska sam- hällssystemets kris. Svante Nycanders insats består i att han analyserar lön- tagarfondsfrågan mot bakgrund av den kris som drabbade relationer på den svenska arbetsmarknaden under 1970-80-talen. Han relaterar samtidigt inte sina studier av den svenska arbetsmarknadens historia till ekonomiska för- ändringar och processer, vilket måste ses som en avgörande brist. Vår förstå- else om löntagarfondernas betydelse för svensk samtidshistoria förblir såle- des ofullständig om fordismens kris i Sverige inte uppmärksammas i sammanhanget. Kampen om löntagarfonder utspelades i en situation när Sverige drabbades av en allvarlig ekonomisk kris. Det finns en omfattande forskning om vilken sorts kris som ägde rum i Sverige under 1970-1990-talen och vilka orsaker som stod bakom denna utveckling. Resultat av denna forskning ska redovisas utförligt i kapitel 2 som handlar om fordismen och dess kris i Sve- rige. Det är dock viktigt att konstatera redan i detta kapitel att något försök

1 Przeworski, A. Capitalism and Social Democracy. Cambridge, 1985. Se särskilt s. 239- 248.

24 att betrakta löntagarfonderna som en av aspekterna av eller som ett uttryck för det fordistiska samhällets kris inte hittills har gjorts. Den befintliga forskningen ger inte något svar på frågan om vilka motsättningar det fanns i den gamla fordistiska ordningen i Sverige som ledde till att löntagarfonds- frågan fick så stort genomslag i landet. Man har heller inte uppmärksammat en annan viktig fråga, nämligen hur politiska och andra viktiga intresseaktö- rer använde löntagarfondsfrågan för att lösa de problem organisationerna stötte på under fordismens kris. Resultatet är att de flesta verk om löntagar- fonderna har sysslat med att beskriva själva händelseförloppet kring kampen om löntagarfonder eller försökt förklara varför LO:s initiativ led nederlag. Erik Åsard bedrev sin forskning om löntagarfonderna innan den svenska förhandlingsmodellens sammanbrott blev uppenbart. Därför spårade han inte sambandet mellan löntagarfondsfrågan och förhandlingsmodellens kris. Det är dock uppenbart att löntagarfondsfrågan hade nära kopplingar till den svenska centrala förhandlingsmodellens kris, vilket kommer att undersökas i den föreliggande avhandlingen. Tidigare forskning har inte heller uppmärksammat en annan viktig aspekt, nämligen varför den aktiva delen av LO:s arbetare gav sitt stöd till det ursprungliga löntagarfondsförslaget. Brister i den tidigare forskningen beror till stor del på att vissa källor har varit sekretessbelagda under en lång period. Detta har lett till att problemet hur de viktigaste samhällsaktörerna, såsom LO, SAP och SAF, försökte hantera löntagarfondsfrågan inte kunde undersökas med tillräckligt empiriskt underlag. Det ska göras i denna bok.

Teori och begrepp. Den fordistiska debattens tre riktningar

Den svenska forskningen om löntagarfondsfrågan ska således ses i ljuset av den internationella debatten om vad fordismen och dess kris är. Teorin om fordismen kan erbjuda nya möjligheter för att undersöka den svenska institutionella krisen på 1970-80-talen och löntagarfondernas roll i den. Det finns åtminstone tre riktningar inom fordistisk debatt, och var och en av dem har fördelar som hjälper till att formulera den definition av fordismen som kommer att tillämpas i denna avhandling, och därefter belysa olika aspekter av fordismens kris.1 De tre skolornas syn på fordismens kris kommer att belysas utförligare i kapitel 2.

1 En jämförelse mellan samtliga tre riktningar inom den fordistiska debatten ges också i Henrik Glimstedt avhandling. Se Glimstedt, H. Mellan teknik och samhälle. Stat, marknad och produktion i svensk bilindustri 1930-1960. Stockholm, 1993, s. 18-25.

25 Fordism och dess kris har uppmärksammats först av representanter för den franska reguleringsskolan.1 Denna riktning uppstod i Frankrike på 1970-talet och fick sitt internationella genombrott under 1980-talet.2 Skolans nyckelbegrepp är ackumulationsregim (”regime of accumulation”) och regu- leringssätt (”mode of regulation”).3 Ackumulationsregim innebär ett komplex av reguleringar och lagbundenheter som skapar förutsättningar för kapitalackumulationen inom det kapitalistiska systemet som enligt reguleringsskolan tenderar att producera distorsioner och obalanser. Analysen av en ackumulationsregim måste ta hänsyn till hur produktionen organiseras inom dess ramar, vilken typ av konkurrens som råder och hur materiella tillgångar fördelas inom samhället. Inte minst lönerelationen mellan löntagare och arbetsgivare uppmärksammas av reguleringsskolan.4 Reguleringssätt omfattar i sin tur det institutionella mönstret som är avsett att inkorporera sociala normer i det individuella beteendet. Rättsliga system och kulturella normer är exempel på sådana institutionella former.5 På så sätt karakteriseras kapitalismens historia av ett antal ackumulationsregimer. Varje övergång från en regim till en annan innebär att kapitalismen hamnar i ett kristillstånd, då ackumulationsregimen inte längre är förenlig med samhällets reguleringssätt. 1970-talets kris, eller fordismens kris, var en av dem. Reguleringsskolan ser på fordismen som både ackumulationsregim och reguleringssätt, vilket beskrivs på några nivåer. För det första kan fordismen framställas som en typ av arbetsprocess i vilken massproduktion med tem- poarbete dominerar. För det andra innebär den ett sätt att åstadkomma makroekonomisk tillväxt, och sammankoppling mellan massproduktion, mass-

1 Den ursprungliga inspirationskällan för införandet av själva begreppet ”fordism” i forskning går tillbaka till Antonio Gramscis resonemang om den amerikanska industria- lismen. Se på svenska Gramsci, A. ”Amerikanism och fordism” i Fronesis. 1998. Nr 1, s. 113-120. 2 Mer om den franska reguleringsskolan se i Boyer, R. The Regulation School: A Critical Introduction. New York, 1990; Amin, A. ”Models, Fantasies and Phantoms of Transi- tion” i Amin, A. (ed.). Post-Fordism: A Reader. Malden, Mass., 2003. 6th ed.; Elam, M. ”Puzzling the Post-Fordist Debate: Technology, Markets and Institutions” i Amin, A. (ed.). Post-Fordism: A Reader; Jessop, B. (ed.). Regulation Theory and the Crisis of Capitalism. Vol. 2. European and American Perspectives on Regulation. Cheltenham and Northampton, Mass., 2001, p. IX-XXI. 3 Henrik Glimstedt var den förste som tillämpade begreppet regulering i svensk forskning. Begreppet har sitt ursprung i franskans ”régulation”, vilket inte borde förväxlas med regleringar, som ofta förknippas med administrativa statsingripanden i ekonomisk politik. Regulering syftar snarare på balanserade mekanismer i samhället på makronivå och är därför i viss mening besläktat med det ekonomiska jämviktsbegreppet, dock utan någon anknytning till den neoklassiska ekonomiska teorin. Jag använder begreppet regulering i denna avhandling i samma mening som Glimstedt. Se Glimstedt, H. Mellan teknik och samhälle, s. 36. Om innebörden av det franska begreppet ”régulation” se också Boyer, R., The Regulation School, p. 20-21. 4 Begreppet ackumulationsregim presenteras utförligt i Boyer, R. The Regulation School, s. 19, 34-35. Om lönerelationen se i Lipietz, A. Mirages and Miracles. The Crisis of Global Fordism. London, 1987, s.31-32. 5 Lipietz, A. Mirages and Miracles, p. 15, 33-34.

26 konsumtion och massefterfrågan är mest relevant i sammanhanget. För det tredje innebär fordismen en form av ekonomisk regulering. Löneförhand- lingar inom massproduktionsindustrier var en nyckel till att nå stabilitet. Den fjärde nivån kan betraktas som ett socialiseringsmönster som förutsatte en masskonsumtion av standardiserade varor när ett stort antal standardiserade offentliga varor och tjänster tillgodosågs av en byråkratisk stat. Ett typiskt fordistiskt samhälle innebär således ett urbaniserat industriellt samhälle där medelklassen och löntagare står i centrum.1

Den andra riktningen som analyserat fordismen är en neoschumpeteriansk ansats vars utgångspunkt är en indelning av den ekonomiska utvecklingen i ett antal ”långa vågor” eller ”cykler”. Ansatsens främsta representanter är Christoffer Freeman och Carlota Perez. Teknologiska revolutioner och teknoekonomiska paradigm som uppstår till följd av att samhällets institutioner anpassar sig till den nya teknologin och därmed skapar förutsättningar för ett teknologiskt genombrott och tillväxt, är teorins centrala element. Paradig- mens etablering och vidareutveckling anses vara drivkrafter bakom de långa vågornas uppkomst. Varje våg består av en installationsperiod och sprid- ningsperiod, då nya teknologier omvandlar och moderniserar den ekonomiska strukturen och då ett teknoekonomiskt paradigm når sin mognad. Fram- växten av en ny teknologisk revolution pågår i slutet av det föregående paradigmet som redan nått gränser för sin utveckling, vilket åtföljs av recession och ekonomisk kris. Detta leder i sin tur till att teknologisk förnyelse varje gång startar nästa process av ekonomisk omdaning och att ett nytt teknoekonomiskt paradigm uppstår. ”Mismatch” eller fördröjning mellan en ny teknologisk revolutions snabba utveckling och trögheter i den gamla institutionella strukturen som finns kvar efter föregående teknoekonomiska paradigm, står i centrum av neoschumpeterianernas analys av kriser.2 Neoschumpeterianer räknar till fem teknoekonomiska paradigm som motsvarar fem Kondratievcykler. De betraktar fordismen som Kondratievs fjärde cykel eller den fjärde långa vågen, som förorsakades av förbrän- ningsmotorns genombrott, massproduktion och olja som billig energikälla.3

1 Jessop, B. ”Post-Fordism and the State” i Amin, A. (ed.). Post-Fordism: A Reader, p. 252-254. 2 Om denna skola se mer i Elam, M. ”Puzzling the Post-Fordist Debate: Technology, Markets and Institutions” i Amin, A. (ed.). Post-Fordism: A Reader, p. 44-49. Carlota Perez ger i en av sina senaste böcker en sammanfattande bild av den neoschumpeterianska ansatsen. Se Perez, C. Technological Revolutions and Financial Capital. Cheltenham, Northampton, Mass., 2002, p. 3-67. Teoretiska utgångspunkter är väl representerade i Schön, L. En modern svensk ekonomisk historia, s. 11-37. 3 Fem Kondratievcykler kan enligt neoschumpeterianer spåras i samband med utvecklingen av fem teknologiska revolutioner: industriell revolution fr o m 1771; ångkraftens och järnvägars epok fr o m 1829; epoken med stål, elektricitet och tung industri sedan 1875; epoken med olja, bilism och massproduktion fr o m 1908; samt epoken med information och telekommunikationer som enligt denna ansats håller på att utvecklas sedan 1971. Varje Kontratievcykel fortsätter ungefär 50-60 år. Se mer om detta i Perez, C.

27 Liksom reguleringsskolan förknippar neoschumpeterianer fordismen med standardisering, massproduktion, oligopolistisk konkurrens och masskonsumtion av billiga varor. Den statliga ekonomiska politiken uppmärksammas också, eftersom den var avsedd att garantera samverkan mellan sysselsätt- ning, produktion och ekonomisk tillväxt. Lennart Schön är ett representativt exempel på den neoschumpeterianska ansatsen. Han presenterar en imponerande bild av Sveriges ekonomiska historia och belyser hur fordismens kris utspelades i landet. Men ansatsen har inte bara fördelar utan också sina nackdelar. Teorin har kritiserats för att vara teknologiskt determinerad.1

De amerikanska sociologerna Michael Piore och Charles Sabel lanserade teorin om två industriella paradigm.2 Enligt deras koncept kan industrins utveckling uppfattas som uppdelad i två produktionsparadigm (”industrial paradigms”), nämligen flexibel produktion och massproduktion. Dessa två paradigm följer efter varandra, och övergångsperioder kan karakteriseras som ”industrial divides” eller industriella skiljelinjer. Det första skiftet ägde rum i början av 1900-talet när massproduktionen besegrade den gamla hantverksproduktionen för att så småningom dominera Västvärldens ekonomi fram till början av 1970-talet, då en ekonomisk kris uppstod och en ny skilje- linje blev tydlig. Att massproduktionen vann kampen mot flexibel produktion under den första industriella skiljelinjen var inte förutbestämt utan berodde på hur politiska aktörer och institutioner samverkade med varandra och på vilka sorts beslut som fattades. Varje produktionsparadigm har dock sina gränser för utveckling, och marknader kan spela en avgörande roll vid ekonomiska krisers uppkomst. Just denna sorts kris inträffade i början av 1970-talet när marknaderna för massproducerade varor nådde ett mättnads- tillstånd och hela systemet stagnerade. Detta blev den avgörande faktorn, medan Bretton Woods-systemets finansiella kollaps och oljekrisen var av underordnad betydelse, och bidrog till att krisen blev synlig just runt mitten av 1970-talet. Denna kris öppnade nya möjligheter att återgå till ett flexibla- re produktionsparadigm, dock på en högre teknologisk nivå än det gamla.3 Produktionsparadigmets teori beskriver inte fordismen och dess kris uteslutande i ekonomiska termer. Istället betraktar den krisen som ett helhetsfe-

Technological Revolutions and Financial Capital, 8-25, 60-63. En stor diskussion kring långa vågor, teknologisk förnyelse och Kondratievcykler är presenterad i antologin Freeman, C. (ed.). Long Waves in the World Economy. London & Dover, New Hemp., 1984. 1 Amin, A. ”Models, Fantasies and Phantoms of Transition” i Amin, A. (ed.). Post- Fordism: A Reader, p. 13. 2 Piore, M. & Sabel, C. The Second Industrial Divide. New York, 1984; Sabel, C. ”Flexible Specialisation and the Re-emergence of Regional Economies” i Amin, A. (ed.). Post-Fordism: A Reader, p. 101-156. 3 Sabel, C. ”Flexible Specialisation and the Re-emergence of Regional Economies” i Post-Fordism: A Reader.

28 nomen av komplex karaktär som inträffade på samhällets alla nivåer. Förut- om produktionsaspekter ger denna teoretiska ansats en möjlighet att analyse- ra förändringarna inom arbetsmarknadens institutionella struktur, lönebild- ningssystem och relationer i arbetslivet. Fordismen som ett produktionsparadigm framstår i så fall som en komplex historisk företeelse vilken omfattar olika nivåer i samhället. I dessa avseenden har Piores och Sabels ansats mycket gemensamt med reguleringsskolan. Det kan dock framföras kritiska synpunkter även mot Piores och Sabels teori. Den viktigaste är att föreställningen om det flexibla produktionsparadigmet som anses etableras i Västvärlden sedan mitten av 1970-talet inte ser lika övertygande ut. Teorins kritiker har bl a påpekat att det finns tillräckligt empiriskt bevis för att massproduktionen behåller sin dominerande ställning och att fordismens kris fortfarande inte har lett till att ett nytt produktionsparadigm har uppstått.1 Avhandlingens syfte är emellertid inte att bidra till debatten om postfordismen. Däremot vill den fördjupa förståelsen av den institutionella krisen i det svenska fordistiska samhället, där striden om lön- tagarfonder stod i centrum. Därför undersöker jag i första hand hur de viktigaste institutionella aktörerna reagerade på löntagarfonderna utifrån deras sätt att hantera fordismens kris i Sverige.

Med utgångspunkt från vad de tre teorierna inom ramen för den fordistiska debatten uppnått, blir den definition av fordism som tillämpas i denna avhandling följande: fordismen är ett massproduktionsparadigm som känne- tecknas av användning av specialiserade maskiner, arbetsprocessens uppdelning i enklare moment och tillverkning av standardiserade varor som utförs av tempoarbetare längs löpande band. På makronivån karakteriseras fordismen av stora företags dominans i ekonomin, centralistiskt beslutsfattande och stabilisering av kostnader och marknader för massproducerade varor, där det stabila lönebildningssystemet har en nyckelposition.2 I den föreliggande avhandlingen lägger jag tonvikt på fordismens makronivå, d v s dess institutionella struktur och sammansättning. I undersökningen av arbetarnas ställ- ning till löntagarfonder lyfter jag dock fram hur fordismens kris pågick på mikronivå, d v s på arbetsplatserna. Denna definition kan tillämpas vid en undersökning av de länder där massproduktionsparadigmet etablerades efter andra världskriget. Av uppenbara skäl varierade dock fordismens karakteristiska drag mellan olika länder vilket ledde till att ett antal nationella varianter av fordismen förekom.3 Den

1 Amin, A. ”Models, Fantasies and Phantoms of Transition” i Amin, A. (ed.). Post- Fordism: A Reader, p. 15-16. 2 Jämför med Robert Boyers krav på att urskilja fordismens mikro- och makronivåer utifrån reguleringsskolans teoretiska utgångspunkter i Boyer, R. The Regulation School: A Critical Introduction, p. XII-XIII. 3 En analys av en fransk, italiensk, västtysk och japansk variant av fordism är redan presenterad av Piore och Sabel. Se Piore, M. & Sabel, C. The Second Industrial Divide,

29 svenska varianten av fordismen och dess kris som inträffade under 1970- talet ska diskuteras mer i kapitel 2. De teorier som jag använt för att komma fram till definitionen av fordism, i synnerhet reguleringsskolan och teorin om industriella paradigm, ska hjälpa till att förstå vilka inbyggda motsättningar som fanns i det fordistiska systemet och som ledde till att systemet hamnade i kris, inte minst i samband med lanseringen av löntagarfonder. En annan funktion som teorierna fyller i denna avhandling består i att löntagarfonderna måste ses mot ljuset av den spän- ning mellan det gamla fordistiska systemet och de nya tendenserna i produk- tionssfären som började utmärka sig under 1970- och 1980-talen.

Metod

Det traditionella historiska narrativet utgör den viktigaste ansats som tilläm- pas i den föreliggande avhandlingen. Metoden innebär framför allt att jag analyserar historiska källor, främst opublicerade, med hjälp av det redan angivna analytiska ramverket, nämligen teorierna om fordism och dess kris. Källorna värderas och används i avhandlingen utifrån konventionella källkri- tiska principer, i enlighet med krav på äkthet, samtidighet, oberoende och tendensfrihet.1 I kapitel 4 kommer jag att tillämpa statistisk metod vid undersökning av material som lämnades efter LO:s två rådslag om löntagarfonder. Arbetarnas enkäter var källor av masskaraktär. Därför använder jag korrespondensanalys i syfte att få ut det mesta av deras informativa potential. Genom att appli- cera analysen på LO-enkäter kan vissa mönster i arbetarnas stöd till löntagar- fonder och graden av detta stöd synliggöras. Mer om korrespondensanaly- sens praktiska tillämpning vid undersökningen av enkäter från 1976 och 1978 skrivs i kapitel 4.

Avgränsning

Avhandlingen berör i första hand 1970-80-talen med särskild tonvikt på 1975-83. Det ursprungliga förslaget presenterades 1975. Det ledde till livliga p. 133-164. Om det brittiska fallet av en imperfekt fordism (Britain’s flawed fordism) utifrån reguleringsskolans ansats se i Jessop, B. “Thatcherism: The British Road to Post- Fordism?” i Essex Papers in Politics and Government. Wilvenhoe Park, Colchester, 1989, November, No 68, p. 7-17. 1 En detaljerad redogörelse av dessa kriterier finns bl a i Torstendahl, R. Historia som vetenskap. Introduktion till historieforskningen. Stockholm, 1966, s. 89-103; Thurén, T. Källkritik. Stockholm, 1997, s. 11-78.

30 debatter både inom arbetarrörelsen och bland politiska aktörer i övrigt. Andra löntagarfondsförslag presenterades och till slut lagstiftades om fonderna i riksdagen 1983. Eftersom löntagarfondsförslaget hade sina rötter i det svenska samhällets utveckling under 1900-talet ges också en historisk tillbakablick även på tidigare skeden. En ytterligare avgränsning för den aktuella avhandlingen gäller den postfordistiska debatten. Analysen av tidigare forskning har visat att fondernas uppkomst hade mycket att göra med krisen i gamla institutioner som utformades under den svenska fordistiska modellens guldålder före 1970-talet. Denna studie kommer därför inte att ge ett stort bidrag till diskussioner kring postfordism i Sverige. Denna blir dock aktuell i samband med behandlingen av förhandlingssystemets kris i kapitel 6, då frågor om nya produktionsmetoder kommer att aktualiseras i samband med utredningen av löntagarfonds- frågan inom SAF. Hanteringen av fondfrågan inom TCO, folkpartiet, moderata samlingspartiet, centerpartiet och vänsterpartiet-kommunisterna kommer inte heller att behandlas i lika stor utsträckning som inom LO, SAP och SAF. Detta beror på att de förra aktörerna inte spelade någon avgörande roll under löntagar- fondsdebatten, även om deras betydelse för fondfrågan kunde vara viktig vid vissa tidpunkter. I så fall berörs dessa organisationers agerande i samband med undersökningen av hur LO, SAP och SAF hanterade fondfrågan.

Källor

Avhandlingen baseras huvudsakligen på undersökningar av opublicerade källor som är bevarade i Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek (ARAB) samt i Centrum för näringslivshistoria (tidigare Föreningen Stockholms företags- minnen) i Stockholm. ARAB består av ett antal arkivbildningar varifrån jag har hämtat den viktigaste delen av mitt källmaterial för att skriva kapitel 4 och 5. Dessa är LO:s och SAP:s arkiv samt Svenska skogsarbetareförbundets arkiv. Centrum för näringslivshistoria förvarar SAF:s arkiv vilket utgör grunden för kapitel 6. Landsorganisationens arkiv (LA) i ARAB rymmer 43 volymer med enkä- ter om löntagarfonder från 1975-1976.1 Dessa svarsblanketter är material från LO:s första rådslag2 om löntagarfonder som ägde rum i slutet av 1975, strax efter att Rudolf Meidners ursprungliga förslag offentliggjorts. Under rådslaget erbjöds LO-arbetarna en möjlighet att framföra sina synpunkter

1 Landsorganisationens arkiv. LO-enkät om löntagarfonder. F 22 D. Vol. 1-43 2 Rådslag är en benämning för omfattande studie- och informationskampanj som anordnades av LO och SAP under 1970-90-talen i syfte att låta vanliga medlemmar framföra sina åsikter om aktuella politiska frågor såsom löntagarfonder eller energipolitik.

31 beträffande löntagarfonderna. Deltagarna i studiecirklarna visade ett starkt stöd för förslaget, vilket avgjorde löntagarfondernas framtid. Endast efter rådslagets resultat ställde sig LO-ledningen offentligt bakom förslaget. Det andra steget blev en stor rapport, ”Kollektiv kapitalbildning genom löntagar- fonder”, som Meidners expertgrupp presenterade på LO:s kongress i juni 1976 och som skrivits med hänsyn till vad LO-arbetarna framfört under studiekampanjen. Eftersom enkäterna från 1975 års rådslag hade denna stora betydelse för löntagarfondsförslaget 1976 blev materialet en av avhandlingens mest relevanta källor. Mer om hur materialet är uppbyggt och vilka käll- kritiska metoder jag tillämpat vid dess undersökning skrivs i kapitel 4. Anna Hedborg var Rudolf Meidners närmaste medarbetare vid presentationen av det ursprungliga projektet från år 1975 och hon deltog i skrivandet av efterföljande löntagarfondsprojekt år 1978 och 1981. Hennes handlingar i LO:s arkiv vid ARAB innehåller ett stort utbud av källor såsom experternas PM och artiklar som var avsedda för intern behandling, brevväxlingen med SAP:s ledning, beställda opinionsundersökningar, med mera.1 Sveriges socialdemokratiska arbetarepartis arkiv (SAP:s arkiv) innehåller remissvar från andra rådslag om löntagarfonder som både SAP och LO organiserade 1978.2 Skogsarbetarnas svar fanns dock i Svenska skogsarbetare- förbundets arkiv (SSA).3 Materialets karaktär granskas också i kapitel 4. Enkäter från både 1975 och 1978 undersöks i föreliggande avhandling för första gången. SAP:s arkiv rymmer partistyrelsens och verkställande utskottets protokoll som belyser hur SAP:s ledning med Olof Palme i spetsen förhöll sig till för- slaget om löntagarfonder och hur attityden förändrades med tiden. Jag un- dersöker materialet från 1976-1984. Först uppmärksammade inte partistyrelsen förslaget, huvudsakligen rörde det sig om enskilda repliker, medan andra frågor såsom valnederlagen och energipolitiken tog en betydlig större plats i diskussionerna. Inte förrän hösten 1977 ägnades partistyrelsens sammanträ- den åt fondfrågan.4 Ett unikt komplex av källor kring arbetsgivarnas politik angående lönta- garfonder finns i SAF:s arkiv. Jag har använt protokoll från SAF:s styrelse och arbetsutskotts sammanträden samt minnesanteckningar från direktionens sammanträden.5 Dessa källor belyser bl a hur SAF:s ledning såg på löntagar-

1 Landsorganisationens arkiv. Anna Hedborgs handlingar. F 22 B. Vol. 1-6. 2 Sveriges socialdemokratiska arbetarepartis arkiv. Arbetsgruppens för löntagarfonder handlingar. F 10 D. Vol. 1-23. 3 Svenska skogsarbetareförbundets arkiv. Enkäter och utredningar: Löntagarfonderna remiss-svar 1978. F 08. Vol. 20. 4 Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek (ARAB), Sveriges socialdemokratiska arbetarepartis arkiv. Arbetsgruppens för löntagarfonder handlingar. F 10 D. Vol. 1-23; Partistyrel- sens protokoll 1975-1984. A 2 A. Vol. 23-30; Verkställande utskottets protokoll. 1975- 1984. A 3 A. Vol. 13-17 5 Centrum för näringslivshistoria. Svenska arbetsgivareföreningens arkiv. Styrelseproto- koll med bilagor. 1972-1985. A 3 A. Vol. 69-85; Arbetsutskottsprotokoll med bilagor.

32 fonder under 1972-85 och vilka strategier den tillämpade för att hantera detta problem. 4-oktober-manifestationens handlingar ger möjlighet att i minsta detaljer spåra hur SAF behandlade löntagarfondsfrågan från 1975, långt innan den egentliga 4-oktober-demonstrationen ägde rum.1 SAF:s opublicerade material om löntagarfonder används i stor utsträckning för första gången i denna avhandling p g a att arkivet under längre tid inte var tillgängligt för forskare. En utförligare beskrivning av SAF:s arkivmaterial om löntagarfon- der ges i kapitel 6. Primära källor kompletteras med redan publicerat material. Organisations- tryck har utgjort underlag för att skriva avhandlingens kapitel 3. Material som tagits i bruk är framförallt samtliga löntagarfondsprojekt ända ifrån Meidners ursprungliga förslag2, LO:s kongressprotokoll, SAP:s kongressprotokoll, rapporter och offentliga utredningar. Andra tryckta källor som an- vänts i avhandlingen är tidningsartiklar och intervjuer, debattinlägg från förslagets anhängare och motståndare samt minnen. F d finansministern Kjell-Olof Feldts minnen Alla dessa dagar… är viktiga i sammanhanget eftersom de belyser hans syn på löntagarfonder.3 F d SAP:s funktionär och medlem i partiets verkställande utskott Thage G Peterson skriver en hel del om löntagarfondsfrågan i sin bok Resan mot Mars. Enligt författaren förbi- såg partistyrelsen frågan vilket ledde till att den fick en stor politisk resonans. Löntagarfondsproblemet hanterades enligt Peterson alltför lättsinnigt av partiets ledning. Trots att Olof Palme aldrig gillade förslaget ingrep han alltför sent, när det blev omöjligt att tona ner debatten.4 SAF:s förre chef för avdelningen för samhällskontakt Sture Eskilssons minnen belyser en del aspekter av hur SAF:s antifondskampanjer genomfördes, främst i samband med 4-oktoberrörelsen 1983.5 Muntliga källor har använts i mindre utsträckning. Jag har intervjuat Per- Olof Edin och Anna Hedborg som i egenskap av LO:s representanter spelade en viktig roll i samtliga löntagarfondsutredningar. En intervju med Rudolf

1972-1985. A 4 A. Vol. 27-40; Handlingar till arbetsutskottet. 1974-1984. A 4 B. Vol. 21-42; Minnesanteckningar från direktionen och ledningsgruppen. 1972-1985. A 5 B. Vol. 6-12. 1 SAF:s arkiv. 4-oktober-manifestationen, handlingar rörande löntagarfonder och sparande. F 11 O. Vol. 1-11; 4-oktober-manifestationen, opinionsundersökningar. F 11 A. Vol. 1-5; 4-oktober-manifestationen, korrespondens. F 11 I. Vol. 1-4; 4-oktober- manifestationen, handlingar rörande press, radio och TV. F 11 D. Vol. 1-8. 2 Meidner, R., i samarbete med Hedborg, A. & Fond, G. Löntagarfonder. Stockholm, 1975; LO. Kollektiv kapitalbildning genom löntagarfonder. Rapport till LO-kongressen. Stockholm, 1976; LO-SAP. Löntagarfonder och kapitalbildning. Förslag från LO-SAP arbetsgrupp. Stockholm, 1978; LO-SAP. Arbetarrörelsen och löntagarfonderna. Rap- port från en arbetsgrupp inom LO och socialdemokraterna. Stockholm, 1982; Finansde- partementet. Löntagarfonder i ATP-systemet. Ds Fi 1983:20. Stockholm: Liber förlag, 1983; Regeringens proposition 1983/84:50. Löntagarfonder. Stockholm, 1983. 3 Feldt, K.-O. Alla dessa dagar… I regeringen 1982-1990. Stockholm, 1991. 4 Peterson, T. G. Resan mot Mars, Stockholm, 1999, s. 173-175. 5 Eskilsson, S. Från folkhemmet till nytt klassamhälle – ett högerspöke berättar. Stock- holm, 2005, s. 247-268.

33 Meidner planerades också, men denna uteblev p g a Meidners sjukdom under hans sista år i livet. Intervjuerna med Edin och Hedborg är inspelade på band.1 Protokoll från ett vittnesseminarium om löntagarfonder som anordnades vid Södertörns högskola i maj 2001 intar en särställning bland de publicerade källorna.2 De viktigaste aktörerna från den tid när löntagarfondsförslaget diskuterades, nämligen Rudolf Meidner och Anna Hedborg (arkitekterna bakom löntagarfondsförslaget från 1975), Kjell-Olof Feldt (SAP:s ekono- miske talesman under 1976-82, senare finansminister i SAP:s regering), Per- Olof Edin (LO:s utredare och medlem i ett antal löntagarfondsutredningar), Carl Tham (folkpartistisk partisekreterare 1969-77) och Lennart Bodström från TCO var inbjudna. De svarade på frågor angående fondernas roll i svensk historia och politik och belyste konkreta omständigheter och händel- ser som inträffade medan debatten pågick. Kjell-Olof Feldts svar var av sär- skilt intresse eftersom han representerade SAP i samtliga löntagarfonds- utredningar sedan 1978. Nils Karlebys, Ernst Wigforss och Gunnar Adler-Karlssons teoretiska verk har varit viktiga för kapitel 5. Deras inlägg påverkade på sin tid det socialdemokratiska tänkandet i Sverige, i synnerhet diskussionen kring ägandeproblematiken.3

Frågeställningar och avhandlingens disposition

Avhandlingen består av fem undersökande kapitel. Inom ramen för avhandlingens syfte formuleras fem frågeställningar:

1. Vilka inneboende drag fanns det i det svenska fordistiska samhället som eventuellt undergrävde systemets legitimitet? Denna fråga kommer att diskuteras i kapitel 2 där fordismen och dess institutionella system undersöks för att klargöra vilka inre motsättningar som fanns inom systemet som kunde bidra till en utlösning av fordismens kris i Sverige.

1 Intervju med Per-Olof Edin. 2006-01-19, band. Intervju med Anna Hedborg. 2006-03- 15, band. Edin kopplades först till arbetet över löntagarfonder när LO-SAP:s första gemensamma förslag 1978 höll på att utarbetas. 2 Ekdahl, L. (red.) Löntagarfonderna – en missad möjlighet? Huddinge, 2002. 3 Karleby, N. Socialismen inför verkligheten. Studier över socialdemokratisk åskådning och nutidspolitik. Stockholm, 1926; Adler-Karlsson, G. Funktionssocialism. Ett alternativ till kommunism och kapitalism. Stockholm, 1967; Wigforss, E. Skrifter i urval. Stock- holm, 1980. Band 1-3, 5.

34 2. Vilka faktorer bidrog till att frågan om löntagarfonder aktualiserades i början av 1970-talet inom LO? Problemet kommer att undersökas i kapitel 3 där jag kommer att följa debatter kring den solidariska lönepolitikens effekter och koncentrationen av makt och ägande i Sverige under slutet av 1960-talet och första hälften av 1970-talet. I kapitlet presenterar jag också samtliga löntagarfondsförslag 1975-1983.

3. Vilken ställning intog de aktiva LO-arbetarna till löntagarfondsfrågan i mitten av 1970-talet? I vilken utsträckning stödde LO-medlemmarna lönta- garfondsförslaget? Vilka motiv var vägledande bakom detta stöd? Vilken sorts missnöje uttryckte arbetarna med den rådande situationen inom industrin och på arbetsplatsen? Problemet undersöks i kapitel 4 där en analys av enkäter från LO:s rådslag om löntagarfonder från 1975 och 1978 genomförs.

4. Hur hanterade Sveriges socialdemokratiska partis ledning löntagar- fondsfrågan? Hur förhöll sig fonderna till partiets strategi för att lösa fordismens kris i Sverige? Vilken plats intog löntagarfondsförslaget i förhållande till den svenska socialdemokratiska idétraditionen? Vilken påverkan hade radikala strömningar inom SAP och LO på partiledningens möjligheter att ta ställning till löntagarfondsfrågan? Problemet ”Den svenska socialdemokratin och löntagarfonder” behandlas i kapitel 5. Två teorier om socialistiska samhällen som lanserades i Sverige skildras och attityder hos både vanliga partiaktivister och SAP:s ledning till löntagarfondsfrågan behandlas. Syftet är att utreda frågan om förbindelsen mellan den svenska socialdemokratin och löntagarfonder under åren 1975- 1984.

5. Hur reagerade svenska arbetsgivare på förslaget om löntagarfonderna? Vilket samband fanns mellan löntagarfondsfrågan och SAF:s beslut att läm- na den svenska förhandlingsmodellen? Hur påverkade den ekonomiska krisen hanteringen av löntagarfondsfrågan inom SAF? Vilken plats intog lönta- garfonder i SAF:s ideologiska offensiv under slutet av 70-talet och början av 80-talet? Vilka etapper genomgick själva antifondkampanjen? Fanns det skilda uppfattningar inom SAF beträffande hanteringen av löntagarfondsfrå- gan? I kapitel 6 redovisas en undersökning av hur Svenska arbetsgivareföre- ningen reagerade på löntagarfonder under 1970-talet och fram till mitten av 1980-talet. SAF:s antifondkampanjer belyses mot bakgrund av inre processer som under denna tid pågick inom organisationen. Löntagarfondernas roll vid arbetsgivarnas beslut att överge den svenska förhandlingsmodellen i början av 1980-talet undersöks.

35 I kapitel 7 ”Avslutande diskussion” sammanfattar jag avhandlingens viktigaste resultat och drar slutsatser om hur de viktigaste institutionella aktö- rerna inom det svenska samhället, nämligen LO, SAP och SAF, reagerade på löntagarfondsfrågan som ett uttryck för och en katalysator av fordismens kris i Sverige.

36 37 Kapitel 2. Fordismen och dess kris i Sverige: allmänna utgångspunkter

Inledning

Massproduktionens framgång i Sverige hade nära kopplingar till stora för- ändringar på den svenska arbetsmarknaden under 1900-talet. Utvecklingen i Sverige påminde om de tendenser som var gemensamma för samtliga väst- länder, inte minst när det gällde USA. Stabilisering av lönebildning samt relationer mellan arbetsmarknadsparter var nödvändiga förutsättningar för att säkra den gynnsamma utvecklingen med en stabil ekonomisk tillväxt under den fordistiska epoken. Detta nåddes i form av en nationell samordning av lönebildning mellan fackföreningar och arbetsgivarorganisationer där staten framstod som en garant för övergripande stabilitet och makroekonomisk reglering. Arbetsfreden garanterades medan ökning av efterfrågan och löne- kostnadsutveckling stabiliserades på lång sikt. Detta skapade förutsättningar för stora företag att vidareutveckla driften längs massproduktionens bana.1 Den solidariska lönepolitiken och institutionaliserade centrala löneför- handlingar mellan LO och SAF framhålls bland de drag som var karakteristiska för den svenska arbetsmarknaden under efterkrigsperioden.2 Denna centralistiska institutionella ordning som präglade den svenska arbetsmarknaden under 1950-70-talen, var en av förutsättningarna för en framgångsrik ekonomisk utveckling som fram till början av 1970-talet hade förvandlat Sverige till ett av världens rikaste länder.3 I och med att den svenska fackföreningsrörelsen lanserade löntagarfonds- förslaget i mitten av 1970-talet ifrågasattes den rådande institutionella ordning som historiskt sett hängde ihop med massproduktionens utveckling i landet. Detta tyder på att den svenska fordismen hade ett antal inneboende drag som undergrävde dess legitimitet. För att bättre förstå löntagarfonder- nas plats i fordismens kris i Sverige behövs det en mer ingående inblick i fordismens betydelse för den svenska utvecklingen under 1900-talet. Syftet

1 Piore, M. & Sabel, C. The Second Industrial Divide, p. 133-156. 2 Se t ex Lundh, C. Spelets regler, s. 218-220. 3 Erixon, L. "The Golden Age of the Swedish Model. The Coherence between Capital Accumulation and Economic Policy in Sweden in the Early Postwar Period” i Research Papers in Economics. Department of Economics. University of Stockholm. 1997:1 WE., p. 8-11.

38 med detta kapitel är att utreda vilka inbyggda motsättningar det fanns i den svenska fordismen som eventuellt kunde bidra till massproduktionssamhäl- lets kris under 1970-talet. I det föreliggande kapitlet kommer jag först att ta reda på vad tidigare forskning har sagt om 1970-1980-talens kris i Sverige. Jag ska också belysa vad de tre riktningarna i den fordistiska teoretiska debatten framhäver om orsaker till fordismens kris i Västvärlden. Detta följs av en kort beskrivning av fordismen som produktionsparadigm. Därefter kommer jag att undersöka de fordismens inneboende motsättningar som fanns i arbetsliv och arbets- marknadsrelationer i Sverige fram till 1970-talet. Frågan om makt- och ägandekoncentration i näringslivet under fordismens epok ska också upp- märksammas. Kapitlet avslutas med en analys av dessa motsättningar, för att se i vad mån de kan ha spelat en viktig roll för löntagarfondsdebattens uppkomst i Sverige.

Tidigare forskning

Inte alla forskare som undersöker 1970-1980-talens kris tillämpar begreppet ”fordism”, trots att de eftersträvar att besvara samma frågor. Det viktigaste problem som forskarna försöker förklara består i att utreda varför Sveriges ekonomiska tillväxt relativt sett blev lägre fr o m mitten av 1970-talet. Den institutionella struktur som skapades under fordismens blomstringsperiod i Sverige hamnar i fokus. Begreppet ”den svenska modellen” används i sammanhanget oftare än fordism, även om forskare inte heller är överens om vilken innebörd det begreppet borde ha. En del forskare försöker ta ett helhetsgrepp på 1970-1980-talens kris. Ekonomhistorikern Lars Magnusson tillämpar den tredje industriella revolutionens koncept för sin bedömning av den utveckling som ägde rum under 1970-90-talen.1 Teorin lanserades först av Jeremy Greenwood och utgår från att tre industriella revolutioner har inträffat under de sista två århundradena. Den första revolutionen förknippades med ångkraften och 1800-talets fa- brikssystem medan den andra förorsakades av två innovationer: elektricite- ten och förbränningsmotorn. Massproduktionens genombrott var nära relate- rat till denna process. Teorin har sina fördelar i den meningen att den tar hänsyn till den historiska utvecklingens komplexitet som inte bara bestäms av teknologiska framsteg utan också beror på institutionella förändringar. Denna syn leder till att den svenska krisen är nära relaterad till den tredje

1 Magnusson, L. Sveriges ekonomiska historia. Stockholm, 1999; Magnusson L. Den tredje industriella revolutionen och den svenska arbetsmarknaden. Stockholm, 1999; Magnusson, L. Håller den svenska modellen? Arbete och välfärd i en global värld. Stockholm, 2006.

39 industriella revolutionens genomslag och dess konsekvenser. Datoriseringen, tjänstesektorns ökande andel av sysselsättningen och den svenska industrins minskade betydelse samt etableringen av ICT (Information and Communica- tion Technology)-paradigmet inom arbetslivet, vittnar enligt Magnusson om att den tredje industriella revolutionen har ägt rum i nutidens Sverige. Den höga arbetslösheten och de strukturella problem som den svenska ekonomin har stött på, blev i så fall revolutionens konsekvenser, ty varje sådan revolution måste starta med inlärning av nya metoder och teknologier som ger frukt på längre sikt.1 Lars Magnusson har tillsammans med Anders L Johansson skrivit en bok som behandlar Landsorganisationens historia under 1900-talets sista halvse- kel och belyser hur dess maktställning inom det svenska samhället förändra- des. De drar slutsatsen att den svenska förhandlingsmodellen inte ens under sin glansperiod på 1950-60-talen var någon idealkonstruktion. Ständiga konflikter mellan SAF och fackliga organisationer liksom inre motsättningar ger en mindre harmonisk bild än vad den sedvanliga uppfattningen tenderar att ge. Situationen blev akut under 1970-80-talen i takt med att den ekonomiska krisen ledde till ökande antagonism mellan arbetsmarknadens parter, statliga ingripanden och en slutgiltig kollaps av hela förhandlingsmodellen.2 Ekonomhistorikern Lennart Schön ger ett neoschumpeterianskt perspektiv på modern svensk ekonomisk historia. Teknologiska förändringar och innovationer intar en central plats i hans bok. Den teori om utvecklingsblock som lanserades av ekonomen Erik Dahmén tillämpas också medan konceptet om den tredje industriella revolutionen är mindre artikulerat i jämförelse med Lars Magnussons framställning. Ekonomisk tillväxt och strukturella om- ställningar är av största intresse för Schön. Den ekonomiska kris som Sveri- ge fick uppleva under 1970- och 80-talen samt början av 1990-talet var en naturlig företeelse, eftersom ekonomins struktur måste anpassas till världs- marknadens förändrade förhållanden och den nya teknologins genombrott. Det nya utvecklingsblockets framväxt, förknippad med elektronikens fram- gång och kunskapssamhällens uppkomst, gick emellertid trögt i Sverige. Landet drabbades av en relativt sett lägre ekonomisk tillväxt jämfört med sina nordiska grannar. Medan Sverige tidigare var ett av de rikaste länderna i världen förvandlades det så småningom till ett ”vanligt” europeiskt land mätt i BNP per capita. Detta förorsakades av den ekonomiska struktur som skapats av ett föregående utvecklingsblock, som dominerats av fordismen och massproduktionen. Stora bolag med ett begränsat antal ägare samt olika in- tressegruppers agerande och nära förbindelser mellan det regerande SAP och den fackliga rörelsen med deras välfärdsambitioner nämns som de viktigaste hindren för ökad tillväxt. Stora bolag lyckades under en längre period med att skapa en stabil tillväxt i Sverige, men de gjorde det samtidigt svårare för

1 Magnusson, L. Den tredje industriella revolutionen, s. 24-48. 2 Johansson, A. L. & Magnusson L. LO andra halvseklet. Stockholm, 1999.

40 nya företag att etablera sig och därigenom bidra till att nya innovativa sektorer kunde uppstå. Bara ett fåtal nya storföretag uppkom i Sverige efter 1950- talet vilket innebar att det skapades en bundenhet till det gamla: kapitalet ”förstenades” inom etablerade ekonomiska strukturer.1 Mot bakgrund av detta perspektiv nämner Lennart Schön ett antal grundläggande enheter i den svenska modellen som bidrog till stark tillväxt under fordismen men som började utgöra modellens svaghet under Kondratievs fjärde cykliska kris. Dessa element är följande: solidarisk lönepolitik, progressiv inkomstbeskatt- ning, offentligt sparande och styrning av kapitalmedel. För att garantera den nya informationsteknologins spridning och därigenom skapa gynnsamma villkor för den ekonomiska utvecklingen, behövde man överge dessa gamla institutionella regleringar. För Sveriges del innebar detta slutet på både centrala löneförhandlingar mellan LO och SAF och stora massproduktionsföre- tags dominans i landets ekonomi.2 Schön drar paralleller mellan de sista decenniernas situation och tidigare strukturkriser kring 1850, 1890 och 1930. Samtliga hade enligt Schön samband med långa investeringscykler i svensk ekonomisk historia.3 Ekonomhistorikern Christer Lundh tillämpar en liknande metodologi som Lennart Schön i sin generella översikt av den svenska arbetsmarknadens historia. Han aktualiserar den roll som den centrala förhandlingsmodellens sammanbrott spelade i 1970-80-talens kris. Lundh räknar till fyra skiften mellan olika arbetsmarknadsregimer från och med mitten av 1800-talet till idag. Institutionella förändringar och lönebildning står i centrum för hans forskning. Det utvecklingsblock som baserades på elektricitetens och bilis- mens genombrott ökade enligt Lundh betydelsen av stora exportföretag med fordistisk produktionsinriktning. En ny arbetsmarknadsregim uppstod som ett resultat, och den kännetecknades av en starkt centraliserad lönebildning. Detta ledde så småningom till att ett långvarigt samarbete mellan LO och SAF uppstod och att den solidariska lönepolitiken kunde drivas fram. Nästa omvandlingsfas, förknippad med elektronikens och informationsteknikens framgång, betonar i sin tur flexibilitet, decentralisering och utbildning. Följ- den blev att den centraliserade förhandlingsmodellen sprack under 1980-90- talen, och att en mer företagsbaserad lönebildning uppstod. Lönernas storlek påverkas numera i större utsträckning av den individuella löntagarens för- måga och prestation.4

1 Schön, L. En modern svensk ekonomisk historia. Tillväxt och omdaning under två sekel. Stockholm, 2001, s. 472-475. 2 Ibid., s. 486-495. 3 Ibid., s. 508-510. 4 Lundh, C. Spelets regler. Institutioner och lönebildning på den svenska arbetsmarknaden. 1850-2000. Stockholm, 2002, s. 289-297; Lundh, C. ”Institutional Change in the Swedish Labour Market 1830-1990” i Lundh, C., Olofsson, J., Schön, L. & Svensson, L. Wage Formation, Labour Market Institutions and Economic Transformation in Sweden 1860-2000. Stockholm, 2004.

41 Nationalekonomen Lennart Erixon har erbjudit sin förklaring till varför den svenska modellen hamnade i ett kristillstånd och varför landets ekonomi har visat lägre tillväxt under de senaste decennierna. Den franska reguleringsskolan är en av hans metodologiska utgångspunkter. Erixon definierar den svenska modellen som ”a strong version of a postwar accumulation model of mutual interests between labour and capital”. Arbetarrörelsen accepterade därigenom kapitalets dominans i industrin och främjade dess tillväxt medan näringslivet i sin tur erkände arbetarrörelsens ambitioner i politiken, först och främst beträffande välfärden.1 Författarens huvudtes är att den svenska ekonomin hade två stora sektorer som fungerade som ”tillväxtens drivkrafter”, nämligen råvaruindustrier, vars betydelse minskade under efterkrigsperioden, samt stora multinationella företag inom verkstadsindustri. Den senare sektorn skapade en långvarig tillväxt, som berodde på verkstadsindustrins exportkaraktär och på att den drog fördel av den fordistiska massproduktionen. Socialdemokratiska regeringar bidrog till denna utveckling genom en för de stora bolagen gynnsam skattepolitik och andra åtgärder. Välfärdstatens tillkomst stod på inget sätt i strid med utvecklingen eftersom man med dess skapande garanterade en stabil inre efterfrågan på varaktiga varor, som tillverkades i verkstadsindustrins stora företag. Men så småning- om förvandlades den svenska modellens fördelar till nackdelar, och lägre produktivitet kunde spåras redan på 1960-talet. Den svenska verkstadsindustrins marknader nådde sitt mättnadstillstånd både internationellt och på hemmaplan, något som åtföljdes av en hård internationell konkurrens. Inve- steringar var koncentrerade till de stora bolagen medan nya innovativa före- tag saknade nödvändigt kapital för att etableras. Detta ledde till att förutsätt- ningarna för högteknologiska branschers utveckling i Sverige var sämre i jämförelse med konkurrentländerna. Dessutom överförde de stora bolagen en hel del av sitt kapital utomlands, där betydande investeringar gjordes. Den svenska modellens inre logik blev därigenom för Erixon huvudförklaringen till landets ekonomiska problem under 1900-talets tre sista decennier.2 Den norske sociologen Lars Mjøset undersöker den svenska fordismens kris utifrån reguleringsskolans teori mot bakgrund av utvecklingen i samtliga nordiska länder. Han skriver att Sverige i högre grad än sina nordiska grannar antog ett fordistiskt produktionsmönster. Den internationella krisen för fordismen fr o m 1970-talet underminerade förutsättningarna för det gamla fordistiska reguleringssättet även i Norden. Den svenska regeringens försök att försvara den fulla sysselsättningen under 1970-80-talen misslyckades, och arbetslösheten ökade till slut till samma nivå som redan tidigare funnits i kontinentala Europa (och Danmark). Det är fortfarande inte klart enligt

1 Erixon, L. "The Golden Age of the Swedish Model. The Coherence between Capital Accumulation and Economic Policy in Sweden in the Early Postwar Period” i Research Papers in Economics. Department of Economics. University of Stockholm. 1997:1 WE., p. 8-10, 62. 2 Ibid., p. 61.

42 Mjøset vilken ny samhällsmodell som kommer att etableras i Sverige istället för det fordistiska reguleringssättet.1 Huvudfrågan som har inspirerat svenska nationalekonomer vid deras behandling av den svenska modellens kris rör sig om varför Sverige kom att karakteriseras av lägre tillväxt fr o m mitten av 1970-talet. Den huvudtes som majoriteten av ekonomer framhäver är att välfärdens och skatternas stora andel i BNP samt olika slags regleringar hade hämmande effekter på den svenska tillväxten. Denna tankegång löper exempelvis som en röd tråd i Assar Lindbecks bok Det svenska experimentet.2 Tesen har ifrågasatts av sociologen Walter Korpi som menar att svenska nationalekonomer överdri- ver Sveriges relativa tillbakagång under 1970-1990-talen.3 Forskningsöversikten vittnar om att olika riktningar och metodologiska ansatser har tillämpats för att förklara det svenska samhällets kris under 1970-1980-talen. Viktiga resultat fick de forskare som förknippade den ekonomiska krisen med fordismen och massproduktionen, och detta gäller både Lennart Erixons nationalekonomiska ansats och Lennart Schöns neoschumpeterianska metodologi. Båda har kastat ljus över Sveriges relativa tillbaka- gång under senare decennier, vilket innebär att den ekonomiska aspekten på fordismens kris redan är förklarad. Utifrån detta perspektiv ser man att krisen ställde samhällsaktörerna inför grundläggande krav på institutionell för- ändring. Den institutionella sidan av fordismens kris i Sverige har i första hand uppmärksammats i samband med den svenska förhandlingsmodellens sammanbrott. Såväl Lars Magnusson som Lennart Schön och Christer Lundh har visat, att den institutionella sidan av krisen handlade till större del om en spänning mellan introduktionen av nya teknologier och den förändrade situationen på världsmarknaden å ena sidan, och trögheter i det gamla institutionella systemet som bromsade dessa förändringar å den andra. Tidigare forskare har dock inte speciellt behandlat löntagarfondernas roll i fordismens kris. Med tanke på att löntagarfondsdebatten fick så stor plats i den svenska politiska debatten i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet förblir en viktig aspekt av krisen outredd. Inte heller analysen av den svenska fordismen alternativt av den svenska modellen har syftat till att synliggöra de fordismens inbyggda motsättningar som ledde till en aktualisering av löntagarfondsfrågan.

1 Mjøset, L. ”The Nordic Countries: A Régulation Perspective on Small Countries” i Boyer, R. & Saillard, Y. (ed.) Régulation Theory: The State of the Art. London & New York, 2002, p. 254-259. 2 Lindbeck, A. Det svenska experimentet. Stockholm, 1998. Liknande resonemang kan påträffas i ett stort antal böcker. Jämför till exempel Calmfors, L. och Persson, M. (red.) Tillväxt och ekonomisk politik. Stockholm, 1999. 3 Korpi, W. Halkar Sverige efter? Sveriges ekonomiska tillväxt 1820-1990 i jämförande belysning. Stockholm, 1992; Korpi, W. “Welfare states, Economic Growth, and Schol- arly Objectivity” i Challenge, 2000. Vol. 43, no 2, p. 49-66.

43 För att bättre identifiera dessa motsättningar, ska jag först behandla vad de tre teoretiska riktningarna i den fordistiska debatten har sagt om fordismens kris i västvärlden.1

Fordismens kris: den teoretiska debatten

Reguleringsskolan

I ljuset av reguleringsskolans koncept framstår fordismens kris på 1970-talet som en kris i relationen mellan fordismens ackumulationsregim och regule- ringssätt när diverse obalanser uppstod inom systemet. Robert Boyer och Michel Juillard lägger fast att själva framgången med fordismen som ackumulationsregim innehöll element av framtida obalanser som till slut ledde till dess kris. Stigande oljepriser var endast en exogen faktor som bidrog till en försämring av ett redan försvagat fordistiskt system.2 Negativa tendenser i fordismens utveckling går enligt reguleringsskolans representanter att spåra så tidigt som till det sena 1960-talet. De var förknippade i första hand med processer som pågick inom lönebildningen samt arbetsprocessen (wage- labour nexus). Tre komplex av orsaker som låg bakom fordismens fall upp- märksammas i sammanhanget. Först påpekas att den höga mekaniseringen, som karakteriserade fordismens produktivitetsregim, blev kontraproduktiv med hänsyn till den globala produktiviteten. För det andra ledde arbetsprocessens repetitiva karaktär under fordismen till upprepade konflikter och kvalitetsproblem. För det tredje understryker reguleringsskolans representanter att fordismens kris hade sina rötter i en för hög kapitalackumulation under 1960-talet. Denna resulterade först i att avkastningsnivån föll, vilket senare övergick till en situation då kapitalackumulationen inte längre var på en tillräcklig hög nivå och produktiviteten minskade. Krisen blev så små- ningom övergripande, allteftersom den fallande vinstnivån ledde till stagna- tion av reallöneutvecklingen och en ytterligare intensifiering av arbetsprocessen.3 Fordismens sociala och teknologiska begränsningar (arbetarnas missnöje och problem med det löpande bandets organisering), ekonomins internatio-

1 Andra teorier som behandlat 1970- och 1980-talens kris belysas i jämförelse med de tre ”fordistiska” riktningarna i Webber, M. J. & Rigby, D. L. ”Competing Theories of Postwar Growth and Change” i Jessop, B. (ed.). Regulation Theory and the Crisis of Capitalism. European and American Perspectives on Regulation. Cheltenham, UK & Northampton, MA, 2001, vol. 2, p. 454-485. 2 Boyer, R. & Juillard, M. “The United States: Goodbye, Fordism!” i Boyer, R. & Sail- lard, Y. (ed.) Régulation Theory: The State of the Art. London & New York, 2002, p. 239. 3 Ibid., p. 240.

44 nalisering som en följd av massproduktionens spridning, de sociala utgifter- nas ökning som andel av BNP samt förändringen av konsumtionsbeteenden påpekas vara andra konkreta faktorer som bidrog till krisens uppkomst.1 Den viktigaste och mest fundamentala faktorn som låg bakom dessa före- teelser var således fallande produktivitet och minskade vinster, med början redan i slutet av 1960-talet. Alain Lipietz anser att den fordistiska produk- tionsapparatens begränsade karaktär här spelade nyckelrollen. Då arbetarna saknade kontroll över arbetsprocessen, blev ingenjörernas samt teknikernas insatser den enda källan till en fortsatt ökad produktivitet, och inte minst kapitalets andel i samtliga produktionsfaktorer blev mycket hög. Det enda sättet att öka produktiviteten blev under sådana förhållanden uppfinningar och ännu mer komplexa maskiner i arbetsprocessen. Enligt Lipietz ligger skillnaden mellan 1930-talets stora depression och 1970-talets kris i att den förra krisen innebar en överproduktionskris medan den senare handlade om fallande vinstnivå.2 Majoriteten av reguleringsskolans representanter är försiktiga beträffande frågan om vilken ny ackumulationsregim som växer fram efter fordismens nedgång. De har intagit en skeptisk ställning till begreppen ’postfordism’ och ’flexibel produktion’.3 Man föredrar istället att tala om ett antal tendenser och alternativa strategier som går parallellt i den socioekonomiska utvecklingen sedan mitten av 1970-talet. Dessa kan potentiellt leda till en ny ackumulationsregim, vilket hittills inte skett. Representanter för den tyska riktningen av reguleringsskolan Josef Esser och Joachim Hirsch nämner följande drag i den kommande ackumulationsregimen:

1. Övergången till posttayloristiska former för arbetsprocessens organisering, vilka baseras på nya informations- och kommunikationsteknologier. Dessa gör inte slut på massproduktionen utan innebär snarare nya teknologiska utformningar; 2. Industrialisering av tjänstesektorn baserad på de nya teknologierna, vilket radikalt förändrar arbetskraftens struktur och leder till individualisering av socialiseringsformer; 3. Avsaknad av samordning mellan ökning i produktivitet å ena sidan och löner för breda folkmassor å den andra. Den nya ackumulationsregimen baseras på lägre tillväxt och ökande inkomstskillnader mellan olika löntagar- grupper;

1 Amin, A. ”Models, Fantasies and Phantoms of Transition” i Amin, A. (ed.). Post- Fordism: A Reader, p. 9-10. 2 Lipietz använder begreppet ”per capita volume of fixed capital”, vilket motsvarar det marxistiska begreppet ”technical composition”. Lipietz resonemang kring fundamentala orsaker som låg bakom den fallande produktiviteten under fordismens kris finns i Lipi- etz, A. Mirages and Miracles. The Crisis of Global Fordism, p. 35-46. 3 Benko, G. & Lipietz, A. ”From the Régulation of Space to the Space of Régulation” i Boyer, R. & Saillard, Y. (ed.) Regulation Theory: The State of the Art, p. 194-195.

45 4. Individualisering av livsstilar och deras mångfald, vilket hänger ihop med fragmenteringen av relationen mellan löneinkomster och arbetsinsatser.

Angående det nya reguleringssättet uppmärksammar Esser och Hirsch att det medför uppkomsten av nya organisationsstrukturer mellan industribranscher, baserade på den nya teknologin och den internationaliserade processen som bygger på en koncentration och omorganisering mellan industriellt och finansiellt kapital. Det sociala trygghetsnätet för majoriteten av löntagare minskar och fragmenteras, samtidigt som fackföreningar blir allt svagare. Nya korporativa former och samarbeten mellan staten och industrin växer fram, där privilegierade grupper av löntagare också drar fördel av nya korporativa överenskommelser.1

Den neoschumpeterianska ansatsen

Enligt forskare som tillhör den neoschumpeterianska skolan var det teknologiska förändringar som låg bakom fordismens kris. Själva föredrar de att kalla den för Kondratievs fjärde cykliska kris. Varje övergång från ett teknoekonomiskt paradigm till ett annat åtföljs av en djup strukturell förändring i ekonomin, vilket kräver motsvarande institutionella och sociala förändringar. Krisen uppstår p g a en mismatch mellan det gamla institutionella systemet och de nya teknologierna. Endast under förutsättning att den institutionella anpassningen sker kan nya teknologiska uppfinningar anammas och spridas över hela ekonomin, för att senare leda till en ny våg av stark ekonomisk tillväxt, då det nya teknoekonomiska paradigmet ger den största avkastningen.2 På samma sätt som massproduktionens spridning i ekonomin ledde till den stora depressionen under 1930-talet, innebar etableringen av nya infor- mationsteknologier slutet för fordismen och massproduktionen. Startpunkten för denna revolution påstås vara 1971, då Intel annonserade sin första mik- roprocessor. Den mikroelektroniska revolutionen ledde till en ny typ av produktion. Design, management, produktion och marknadsföring är numera förenade i ett integrerat system, vilket på ett dramatiskt sätt skiljer sig från det tidigare dominerande fordistiska konceptet med mekanisering och automation. Företag kan under sådana förhållanden flexibelt producera nya varor och tjänster, vars utbud ständigt förändras. Elektroniken och informations-

1 Esser, J. & Hirsch, J. “The Crisis of Fordism and the Dimensions of a ‘Postfordist’ Regional and Urban Structure” i Jessop, B. (ed.). Regulation Theory and the Crisis of Capitalism. European and American Perspectives on Regulation. Cheltenham, UK & Northampton, MA, 2001, vol. 2, p. 182-183. 2 Freeman, C. & Perez, C. ”Structural Crises of Adjustment, Business Cycles and In- vestment Behaviour” i Freeman, C. (ed.). Long Wave Theory. Cheltenham, UK, Brook- field, US, 1996, p. 262-263.

46 sektorn är de ledande industrierna i det nya teknoekonomiska paradigmet. Men datoriseringen påverkar samtliga branscher, allteftersom nya teknologier sprids över hela ekonomin, vilket leder till att en ny våg av tillväxt sätts igång. Att införa den nya teknologin var dock inte problemfritt under 1970- och 1980-talen, eftersom övergången från det gamla teknoekonomiska paradigmet medförde större osäkerhet när det gällde investeringsprocessen. Spridningen av de nya teknologierna skedde ojämnt, då gamla industrier som varit ledande under den fordistiska epoken visade lägre tillväxtnivåer eller fick uppleva en riktig nedgång. De industrier och serviceföretag som även under det kommande paradigmet hade potential för vidare utveckling, tvingades genomgå en process av omställning och anpassning, vilket också med- förde en temporär nedgång i tillväxten. Samtliga faktorer orsakade den strukturella kris som pågick under 1970- och 1980-talen.1 Kondratievs fjärde cykliska kris innebar således etableringen av det teknoekonomiska paradigm som Carlota Perez i sin senaste bok kallar informationsåldern (”Age of In- formation and Telecommunications”).2

Teorin om industriella paradigm

De amerikanska sociologerna Michael Piore och Charles Sabel lanserade en egen förklaring av 1970-talets kris. Enligt deras angreppssätt, kallat teorin om industriella paradigm, innebar krisen den s k andra industriella skiljelinjen eller the Second Industrial Divide då Västvärldens ekonomier på nytt fick chansen att utveckla en flexibel produktion i en situation då massproduktionen stagnerade och inte längre gav hög ekonomisk tillväxt. Piore och Sabel pekar på två stora komplex av orsaker som ledde till att massproduk- tionssamhället förlorade sin stabilitet under 1970-talet. Den första gruppen omfattade en rad externa händelser och chocker som sammanföll och tillsammans påverkade systemet negativt. Först nämner de sociala uppror i samtliga västländer som inkluderade både vänsterorienterade studentrörelser och en våg av strejker på arbetsplatserna. Enligt Piore och Sabel svarade först regeringarna på denna våg med en rad reformer som förstärkte utsatta gruppers ställning på arbetsmarknaden och förbättrade deras ekonomiska och sociala situation, vilket i sin tur satte en hög inflations- press på ekonomin. Denna vinst var bara temporär, eftersom både arbetsgivarorganisationer och konservativa krafter reagerade offensivt så snart det blev klart att löneinflationen innebar en minskning av arbetsgivarnas andel av nationalinkomsten.3

1 Ibid., p. 264-269. 2 Perez, C. Technological Revolutions and Financial Capital, p. 8-21. 3 Piore, M. & Sabel, C. The Second Industrial Divide, p. 166-170.

47 Den andra externa händelsen var Bretton Woods-systemets kollaps som gjorde slut på en epok med fasta växelkurser. Detta bidrog till instabilitet på världsmarknaden, vilket hade negativa konsekvenser för massproducerande industrier och deras marknader.1 Två oljekriser förvärrade den ekonomiska situationen än mer. Dessa externa händelser tillsammans med en hög ränte- nivå, reallönesänkning och besparingsprogram som lanserades av konservativa regeringar sedan 1970-talets slut undergrävde förutsättningarna för efterkrigstidens stabila ekonomiska tillväxt baserad på massproduktion.2 Enligt Piore och Sabel finns det dock en mer fundamental förklaring till systemets kollaps. De externa händelserna förvärrade visserligen situationen, men massproduktionen var redan instabil innan dessa kriser uppstod. Mark- naderna för massproducerade varor hamnade redan i slutet av 1960-talet i en situation av mättnadstillstånd. Förr eller senare skulle de stora massproducenterna få hantera en nedgång av efterfrågan på sina varor. Detta var den fundamentala orsak som låg bakom de ekonomiska problemen och de institutionella konflikterna under 1970-talet. Instabiliteten försvårade beslutsfattande om långvariga stora investeringar i ekonomin, då företag inte längre kunde räkna med att sälja sina massproducerade varor och täcka sina kostnader. Massproduktionssamhällets kris av strukturkaraktär blev ett faktum.3 Krisen öppnade dock enligt Piore och Sabel nya möjligheter för utveckling längs ett nytt produktionsparadigm, nämligen den flexibla specialise- ringen. Framväxten av regionala ekonomier i form av industridistrikt samt omorganisering inom de stora multinationella företagen ger enligt dessa författare tillräckliga bevis för att dra slutsatsen att sådan övergång inträffade redan under 1970- och 1980-talen. Datorisering och elektroniska icke- specialiserade teknologier gjorde enligt Piore och Sabel en sådan händelse- utveckling möjlig.4

Genomgången av vad tidigare forskning liksom de tre teoretiska ansatserna har framfört om fordismens kris, visar att krisen utlöstes när flera faktorer sammanföll. Det primära syftet med det föreliggande kapitlet består dock i att identifiera de inneboende drag inom svensk fordism som potentiellt kunde spela avgörande roll för löntagarfondsfrågans aktualisering. Det gäller därför att begränsa analysen av fordismens inneboende motsättningar till några specifika faktorer. Dessa faktorer är följande: motsättningar inom arbetslivet och arbetsprocessen under fordismens epok; arbetsmarknadens institutionella sammansättning och lönebildning i Sverige under efterkrigstiden samt koncentration av makt och ägande i svenskt näringsliv. En presentation av fordismen som produktionsparadigm behövs också för att få en

1 Ibid., p. 170-174. 2 Ibid., p. 183. 3 Ibid., p. 184-193. 4 Sabel, C. ”Flexible Specialisation and the Re-emergence of Regional Economies” i Amin, A. (ed.). Post-Fordism: A Reader, p. 101- 145.

48 djupare förståelse av hur dessa faktorer hängde ihop och var relaterade till varandra i det stora fordistiska samhällssystemet.

Fordismen som produktionsparadigm

Fordismen slog igenom först i USA under 1910-talet och förknippas vanligast med framgångarna för Henry Fords Model T. Det var ingen tillfällighet att USA blev pionjärlandet för fordismen, eftersom dess genombrott var förankrat i massproduktionens utveckling i landet redan under 1800-talet.1 Fordismen som produktionsparadigm på mikronivå innebar att arbetsprocessen delades in i enskilda enkla moment, som utfördes av okvalificerade tempoarbetare längs ett löpande band (horisontell arbetsdelning). Det riktiga genombrottet bestod i att Ford introducerade specialverktyg och mekanise- rade arbetet i sina fabriker, vilket ledde till en rationalisering av arbetsprocessen i form av tillverkning i långa serier. Lägre pris per producerad vara gjorde massproduktionen prismässigt överlägsen. Men denna radikala för- ändring av arbetsprocessen hade en baksida, då människans arbete blev helt maskinstyrt. Införandet av det löpande bandet innebar att den direkta pro- duktionspersonalens andel minskade samtidigt som det inom denna grupp skedde en dekvalificering. Andelen ledningspersonal och tekniska specialis- ter som planerade arbetsprocessen hade däremot ökat. Massproduktionens inre logik uteslöt således att arbetarna deltog i tillverkningsprocessens utformning. Tillverkningen av likadana varor i långa serier, den höga mekaniseringen av arbetsprocessen, löpande band, låga priser och relativt höga standardiserade löner var fordismens karakteristiska drag på mikronivå.2 Fordismen förknippas ofta med taylorismen som syftade till en ”vetenskaplig” rationalisering, specialisering och arbetsdelning av arbetsprocessen (Scientific Management enligt Taylors terminologi). För att uppnå målet och öka effektiviteten föreslog Taylor att tillämpa tids- och metodstudier som var avsedda att eliminera onödiga rörelser och standardisera arbetet. Tayloris- men innebar således att arbetsprocessens intensitet och rutinmässighet öka- de, och att arbetarnas underordnade ställning gentemot företagsledningen förstärktes dramatiskt. Dessa förväntades bara utföra de uppgifter som planerades och kontrollerades av företagsledningen, som strävade efter maximal

1 Den generella bilden av massproduktionens historik samt om fordismens etablerande ges i Hounshell, D. A. From the American System to Mass Production. Baltimore, Lon- don, 1984; Piore, M. & Sabel, C. The Second Industrial Divide. New York, 1984, p. 19- 48. 2 Hounshell, D. From the American System to Mass Production, p. 1-13, 217-261, 303- 330; Isidorsson, T. Striden om tiden. Arbetstidens utveckling i Sverige under 100 år i ett internationellt perspektiv. Göteborg, 2001, s. 217-224; Glimstedt, H. Mellan teknik och samhälle. Stat, marknad och produktion i svensk bildindustri 1930-1960. Göteborg, 1993, s. 44-59.

49 utbytbarhet av personalen med minimal upplärning. En ny byråkratiserad apparat med planeringsavdelningen i centrum växte fram inom företag där Scientific Management började tillämpas. Taylorismen kännetecknades av atomistiskt arbetarperspektiv och var därför fientlig mot alla former av arbetares respektive fackföreningars inflytande på arbetsprocessen. Taylorismens principer var förenliga med fordismen, med begreppen bör skiljas åt. Den förra syftade till att inom en given arbetsprocess förändra och standardisera arbetet för att det skulle bli så effektivt som möjligt. Fords produktionskoncept innebar tvärtom att han ersatte arbetet med maskiner för att förändra produktionens förutsättningar. Arbetarnas roll begränsades till att betjäna maskiner och löpande band, medan arbetsgivarna fick total kontroll över arbetsprocessen. Fordismens historiska betydelse bestod således i mekanisering av arbetsprocessen, och här finner vi dess viktigaste skillnad från Tay- lors angreppssätt.1 Fordismen som produktionsparadigm var en betydligt mer komplex historisk företeelse, eftersom dess principer påverkade makroekonomisk reglering och nationella samt internationella ekonomiska regimer.2 Figur 2.1 illustrerar fordismens logik. Massproduktion förändrar fasta och variabla kostnader i jämförelse med hantverksproduktion. Variabla kostnader, främst råvaror och lönekostnader, måste betalas av företag enbart om det producerar, och dessa utgifter ökar och minskar i takt med produktionens utvidgning och nedgång. Däremot beror inte fasta kostnader, d v s ränteutgif- ter och kapitalförslitning, på volymer. Företagaren måste räkna med att betala fasta kostnader oberoende av hur mycket han kommer att producera. Massproduktionen är rigid beträffande fasta kostnader, ty betydligt större investeringar måste göras för industriella anläggningar och utrustning. Med

1 Om taylorismen i USA, scientific managements framväxt och Henry Fords innovationer i kontexten av denna utveckling se Chandler, A. D jr. The Visible Hand. The Mana- gerial Revolution in American Business. Cambridge, Mass., London, 1977, p. 272-281. En generell presentation av taylorismen ges också i Berggren, C. ”Slog taylorismen aldrig igenom i Sverige?” i Arkiv för studier i arbetarrörelsens historia. 1981. Nr 19-20, s. 32-35. En utförlig diskussion över skillnaden mellan taylorismen och fordismen med en tonvikt på arbetstidsfrågan finns i Isidorsson, T. Striden om tiden, s. 218-224, 306- 309. David Hounshell tar också upp frågan om skiljelinjen mellan fordism och taylorism i Hounshell, D. From the American System to Mass Production, p. 249-253. 2 I den föreliggande avhandlingen betraktas fordismen i första hand som produktionsparadigm, men massproduktionen hade nära kopplingar till masskonsumtionens tillkomst, vilken blev en av de viktigaste förutsättningarna för fordismens framväxt. Victoria de Grazia som studerar konsumtionsregimer i Europa konstaterar att 1930-1970-talen var perioden som dominerades av vad som hon kallar ”det fordistiska konsumtionssättet”. Detta karakteriserades av rationaliserade distributionsnätverk av stora företag, där standardiserade varor med låga styckkostnader och hög omsättning prioriterades. Se mer om detta i De Grazia, V. ”Changing Consumption Regimes in Europe, 1930-1970” i Stras- ser, S., McGovern, C. & Judt, M. (ed.). Getting and Spending. European and American Consumer Societies in the Twentieth Century. Cambridge, 1998, p. 59-74 samt Lipsitz, G. ”Consumer Spending as State Project. Yesterday’s Solutions and Today’s Problems” i Strasser, S., McGovern, C. & Judt, M. (ed.). Getting and Spending. European and American Consumer Societies in the Twentieth Century, p. 127-136.

50 andra ord, massproduktionen är betydligt mer kapitalintensiv i jämförelse med hantverksproduktionen. Enbart större produktionsvolymer kan täcka ytterst höga fasta kostnader.1

Figur 2.1. Relativa kostnader per producerad enhet vid mass- samt hantverksproduktion

C Kostnader E

F Hantverksproduktion B A

Massproduktion D

Produktionsvolym

Källa: Piore M. & Sabel C. The Second Industrial Divide, p. 53 samt egna modifieringar

Linjen AB i figur 2.1 presenterar kostnader per producerad vara vid hantverksproduktion som inte förändras i takt med produktionsvolymens ökning, vilket framförallt beror på att variabla kostnader inte minskar. Fasta kostnader är vanligtvis låga. Kurvan CD betecknar massproduktionsalternativ där

1 En kritisk granskning av ekonomiska modeller som undersöker hur fasta kostnader påverkar företagets verksamhet samt en diskussion kring fasta kostnaders betydelse för massproduktionen presenteras utförligt i Lamoreaux, N. R. The Great Merger Movement in American Business, 1895-1904. Cambridge, 1987, p. 28-37, 46-62. Jämför med Hen- rik Glimstedts diskussion kring skalfördelar och figurer 1 och 2 i hans avhandling, Glim- stedt, H. Mellan teknik och samhälle, s. 137-141.

51 fasta kostnader är ytterst höga från början (punkt C på figuren). Företagets verksamhet blir i detta fall lönsam endast vid produktion av stora volymer. Då minskar kostnaderna per producerad vara i takt med driftens ökning dramatiskt, som återspeglas i fältet BDF i diagrammet. Fältet visar massproduktionens relativa företräde och förklarar varför den vann konkurrensen med den hantverksmässiga produktionen under första hälften av 1900-talet i USA, och sedan i efterkrigstidens Europa. Linjen BD signalerar dock att även massproduktionen har sina begränsningar eftersom maskinutrustningen och dess förslitning förr eller senare sätter gränser för produktionsvolymens vidare ökning. Ytterligare investeringar krävs för att fortsätta öka volymen.1 Massproduktionens logik förutsatte att produktionen drevs i stor skala vid stora industriella anläggningar. Med den horisontella konsolideringen i form av fusioner följde en vertikal integration. För att dra fördel av en storskalig produktion behövde massproducenterna garantera en ständig tillförsel av råvaror samt få kontroll över distribution och marknadsföring. Stora företag med komplex organisation kunde inte längre styras av enskilda ägare, och en klass av professionella företagsledare trädde fram. Marknadsföring, distribution, bokföring, forskning och utveckling koncentrerades allt mer i stora bolag vars verksamhet började präglas av allt större planmässighet.2 Konsekvenserna av massproduktionen var viktiga inte bara för fram- gångsrika fordistiska företag utan också för hela samhället. Enorma bespa- ringar av materiella och mänskliga resurser kunde göras när massproduktionen gjorde framsteg. Ju större denna produktion var desto billigare blev va- rorna. Detta skedde dock under förutsättning att de stora massproducenterna oavbrutet kunde driva en storskalig verksamhet. Därför blev frågan om en stabilisering av kostnader livsviktig för massproducenterna. Eftersom priser på råvaror vid denna tid fluktuerade relativt lite i USA, handlade den huvudsakligen om en stabilisering av lönekostnader. När företagsledare och regering insåg nödvändigheten av stabiliseringsåtgärder sökte de en passande makroekonomisk reglering.3 Men vägen till en ny makroekonomisk regim var inte lätt. Den stora depressionens förödande konsekvenser ledde till att både regering och ekonomiska aktörer kom fram till de reformer som skapa-

1 Piore, M. & Sabel, C. The Second Industrial Divide, p. 50-54. 2 Alfred D jr. Chandlers bok The Visible Hand är det klassiska verk som skildrar hur storföretag (modern corporations) växte fram och fick en dominerande ställning i den amerikanska ekonomin. Han visar att tillkomsten av storföretag och deras vertikala och horisontala integration skedde i ett nära samband med massproduktionens framväxt. Denna omvandling började under 1870-talet och fick sin slutliga utformning före det första världskriget. Se mer om detta i Chandler, A. D jr. The Visible Hand. The Manage- rial Revolution in American Business, p. 240-454. Om amerikanska storföretag under 1900-talet se i Galambos, L. The U. S. ”Corporate Economy in the Twentieth Century” i The Cambridge Economic History of the United States. Vol. 3, p. 927-967. 3 Jessop, B. “Post-Fordism and the State” i Amin, A. (ed.). Post-Fordism: A Reader. Oxford, Malden, 2003, p. 252-254.

52 de institutionella förutsättningar för en stabil tillväxt inom massproducerade industrier. Det nya lönebildningssystemet med kollektiva löneförhandlingar mellan fackföreningar och ledande stora fordistiska företag, främst inom bilindustrin, utgjorde sedan 1930-talet en sådan institutionell förutsättning för fordismens stabilisering i USA. Det amerikanska lönebildningssystemet vilade på fem huvudelement: en löneformel etablerad 1948 med ett avtal mellan United Auto Workers (UAW) och General Motors (GM); en mönsterför- handling utvidgad från bilindustrin till övriga fackligt anslutna sektorer; den federala lagstiftningen (National Labor Relations Act från 1935) som försva- rade förenings- samt förhandlingsrätten och tvingade företag som inte var fackföreningsanslutna att höja sin lönenivå till den som nåddes genom löne- förhandlingar i övriga industrier; en lagstiftning om minimilöner (Fair Labor Standards Act från 1938); samt lönesättningen inom den offentliga sektorn.1 Detta system med en samordnad lönebildning på den amerikanska arbetsmarknaden ledde till lönernas kompression på den nationella nivån. Löne- glidning ägde visserligen rum, men i genomsnitt präglades den amerikanska ekonomin från slutet av 1940- till mitten av 1970-talet av ett standardiserat stabilt lönesystem. Löneklyftorna pressades ner mellan olika industrier och yrkesgrupper vilket innebar en löneutjämningseffekt som hade sin motsva- righet i den svenska solidariska lönepolitiken. Minskningen av löneskillna- der gällde också för den amerikanska tillverkningsindustrin. Intressant nog minskade även prisvariationen i USA under den observerade perioden.2 I Sverige etablerades det fordistiska paradigmet senare än i USA, och dess guldålder kom under efterkrigsperioden. Men förutsättningarna för massproduktionens genombrott skapades redan under första hälften av 1900-talet. Åtminstone två omständigheter bör uppmärksammas i detta sammanhang.

1 Piore, M. & Sabel, C. The Second Industrial Divide, p. 79-89. Michel Aglietta, som är en av reguleringsskolans främste representanter, gjorde sin egen analys av den roll som kollektiva löneförhandlingar spelade för stabilisering av den amerikanska fordismen under efterkrigstiden. Han kom till slutsatser som i större drag liknar de forskningsresul- tat som presenterades av Michael Piore och Charles Sabel. Se Aglietta, M. A Theory of Capitalist Regulation: The US Experience. London, New York, 1987, p. 151-208. Se mer om det amerikanska kollektivavtalssystemet, eller New Deal model of industrial relations, under 1940- början av 1970-talen i Kochan, T., Katz, H. & McKersie, R. B. The Transformation of American Industrial Relations. New York, 1986, p. 29-46 samt Katz, H. C. Shifting Gears. Changing Labor Relations in the U.S. Auto Industry. Camb- ridge, Masts., 1984, p. 13-34. 2 Om utjämning av löner och inkomster i efterkrigstida USA se mer Piore, M. & Sabel, C. The Second Industrial Divide, p. 83-88; Williamson, J. G. & Lindert, P. H. American Inequality. A Macroeconomic History. New York, London, 1980, p. 115-116. Se också Goldin, C & Margo, R. A. “The Great Compression: The Wage Structure in the United States at Mid-Century” i The Quarterly Journal of Economics, Vol. CVII, February 1993, Issue 1. p. 1-12. och Goldin, C. ‘Labor Markets in the Twentieth Century’ i The Cambridge Economic History of the United States, p. 599. En jämförelse mellan löne- bildning i USA och Sverige under fordismens guldålder ges i Viktorov, I. ”Fordism and the Swedish Model” i http://www.iie.ru/pgms/IFP/Alumni/Viktorov/index.htm.

53 För det första kom stora företag att prägla den svenska industrin från och med slutet av 1800-talet. Storföretagens uppkomst i Sverige kan förknippas med koncentrationen av finansiellt kapital till ett fåtal inflytelserika finans- familjer, framförallt familjen Wallenberg. Den kontrollerade majoriteten av Sveriges största företag i början av 1900-talet och under senare perioder, med undantag av AGA. Familjen Wallenbergs särställning är unik jämfört med andra länder. Bland andra nationalekonomen Lennart Erixon poängterar starkt den svenska överklassens industriella orientering och den strategiska roll som svenska banker, och framförallt Stockholms Enskilda Bank, spelade vid landets industrialisering och industrins senare förnyelsevågor. Detta kan förklara varför Sveriges näringsliv dominerades av stora företag, i jämförelse med övriga nordiska länder.1 Den andra omständigheten som kan ha spelat en roll när fordismen etablerades i Sverige, var landets tidiga orientering på export. I detta avseende är dagens globalisering och internationalisering av den svenska industrin på inget sätt en ny företeelse, även om den tog andra former för hundra år sedan.2 Sverige tvingades att söka externa marknader för sina varor vilket i sin tur främjade industrins koncentration. De stora fordistiska verkstadsföreta- gen började så småningom spela en allt mer dominerande roll i svensk ekonomi medan råvaruindustrierna förlorade sin tidigare ledande ställning.3 Betydelsen av den inhemska marknaden var dock stor för etablerandet av en massproduktion på 1930- och 40-talen, när den internationella handeln krympte på grund av den politiska instabiliteten.4 Förutsättningarna för massproduktionens genombrott enligt fordistiska principer var således gynnsamma i Sverige. Här fanns kapital som kunde investeras i storskaliga anläggningar och en långvarig orientering mot externa marknader.

Arbetslivets inbyggda motsättningar under massproduktionens dominans i Sverige

Taylorismen etablerades i det svenska arbetslivet före fordismen. Som en rationaliseringsrörelse började taylorismen spridas i Sverige på ett ideologiskt plan redan i början av 1900-talet. Intryck av den effektiva verkstads- driften i USA spelade här en stor roll. Samtidigt ökade arbetsintensiteten

1 Erixon, L. "The Golden Age of the Swedish Model. The Coherence between Capital Accumulation and Economic Policy in Sweden in the Early Postwar Period”, p. 14-16. 2 Se Palmer, R. Historical Patterns of Globalization. The Growth of Outward Linkages of Swedish Long-Standing Transnational Corporations, 1890-1990s. Stockholm, 2001. 3 Se Erixon, L. “The Golden Age of the Swedish Model”. Table 7 and Table 9, p. 76, 78. 4 Magnusson, L. Sveriges ekonomiska historia. Stockholm, 1999, s. 421; Palmer R. His- torical Patterns of Globalization, p. 29-32, 43-49.

54 inom svensk verkstadsindustri under 1910- och 20-talen, vilket skedde parallellt med arbetstidens förkortning. Särskilt stora rationaliseringar i tayloristisk anda genomfördes senare, under 1920- och 30-talen. Stora företag inom svensk verkstadsindustri stod i spetsen för denna utveckling. Arbetsgivarna i denna bransch var en pådrivande kraft bakom taylorismens införande. Till- verkningsplanering och kostnadsplanering blev klart åtskilda inom stora företag, medan andelen teknisk personal ökade i svensk industri. Införande av ackordslönesystem i stället för timlön var det praktiska verktyg som arbetsgivarna använde sig av för att ta kontroll över arbetsprocessen. Samtidigt minskade under 1920- och 30-talen andelen yrkesarbetare medan andelen okvalificerade arbetare steg.1 Arbetarna inom verkstadsindustrin och deras fackliga organisationer motsatte sig utvecklingen, men till slut fick de acceptera den mycket högre arbetsintensitet som taylorismen medförde.2 Själva fordismen med dess löpande band fick sitt genombrott i Sverige under efterkrigsperioden. Henrik Glimstedt konstaterar i sin avhandling om svensk bilindustri att fordismens stora spridning under mellankrigstiden förhindrades p g a att det då inte fanns några stabila stora marknader för standardiserade massprodukter i Europa. Istället för fordismen valde den svenska bilindustrins största företag Volvo att producera kvalitetsfordon och avancerade lastbilar i små serier, vilket under 1930-talet blev en lyckad strategi. En långsam degradering av yrkesarbete i form av en ökad andel tempoarbetare inträffade dock på Volvo redan under 1930-talet.3 Situationen för- ändrades under efterkrigstiden då en homogen massmarknad uppstod även i Europa. Volvo ställdes inför en hård utländsk konkurrens och blev tvunget att ompröva sin tillverkningsstrategi. Produktionen av standardiserade per- sonbilar i stora volymer enligt fordistiska principer blev företagets nya strategi. Processen åtföljdes av centralisering och vertikal integration såväl inom Volvokoncernen som mellan Volvo och dess underleverantörer.4

1 Johansson, A. Den effektiva arbetstiden. Verkstäderna och arbetsintensitetens problem 1900-1920. Uppsala, 1977, s. 143-150; Isidorsson, T. Striden om tiden, s. 237-255. Hans De Geer driver i sin avhandling tesen om att taylorismen aldrig slog igenom i Sverige. Istället var det enligt De Geer ”mjukare” varianter av rationaliseringsrörelsen som fick större spridning i Sverige (se De Geer, H. Rationaliseringsrörelsen i Sverige. Stockholm, 1978, s. 237, 354). Denna tes fick kritik från både Christian Berggren och Tommy Isi- dorsson som ansåg att De Geer hade en alltför snäv tolkning av taylorismens genomslag och menade att Taylors fackföreningsfientlighet inte utgjorde den viktigaste delen av Scientific Management. Istället var det förändringar av produktionskoncept och arbetsor- ganisation som utgjorde taylorismens kärna. Se Isidorsson, T. Striden om tiden, s. 240- 241 samt Berggren, C. ”Slog taylorismen aldrig i Sverige?”, s. 37-45. 2 Om arbetarrörelsen och taylorismen i Sverige under 1900-1920-talen se Johansson, A. Arbetarrörelsen och taylorismen: Olofström 1895-1925. Lund, 1990, s. 285-303 samt Jonsson, K. ”Taylorismen och svensk arbetarrörelse 1913-28” i Arkiv för studier i arbe- tarrörelsen. 1981, nr 19-20, s. 3-25. 3 Glimstedt, H. Mellan teknik och samhälle, s. 117-171. 4 Ibid., s. 181-188, 195-208, 229-235; se också Glimstedt, H. ”Americanisation and the ‘Swedish Model’ of Industrial Relations” i Kipping, M. & Bjarnar, O. (ed.) The Ameri- canisation of European Business. London, New York, 1998, p. 133-135.

55 Volvo är bara ett exempel på det införande av amerikanska produktionsmetoder i stora svenska företag, främst verkstadsindustrin, vilket skedde under 1950- och 1960-talen. Fordismens kriterier såsom löpande band, tem- poarbete, horisontell och vertikal integration inom stora företag som tidigare prövats i USA, upprepades även i Sverige. Denna utveckling förstärkte ännu mer tendensen mot storskalighet i den svenska industrin.1 Mot denna bakgrund blir det inte förvånande att ledande svenska företag producerade de klassiska varor som förknippas med fordism. De flesta av dessa företag etablerades före andra världskriget. SKF lyckades att bli den ledande producenten av kullager på världsmarknaden. Företag inom verkstadsindustrin såsom LM Ericsson, AGA och Alfa-Laval vann fördelar av storskalig fordistisk produktion. Scania-Vabis, Volvo och Saab utgjorde den svenska bilindustrin. Electrolux tillverkade frysar och dammsugare. Utveck- lingen inom varvsindustrin, järn- och stålindustrin samt massa- och pappersindustrin gick åt samma håll.2 Förändringar i produktionen och rationaliseringar i fordistisk anda hade nära kopplingar till en centralisering och standardisering av ackordsberäk- ningssystem, vilket intensifierades under 1940-talet. Detta ledde till att Verkstadsföreningen (VF) och Metall träffade en central överenskommelse om ackordlöneberäkningar. Processen stannade inte vid detta utan följdes av introduktionen av ett system med förutbestämda standardtidsystem, eller MTM (Methods-Time Measurement). Denna metod kom från USA och blev etablerad i Sverige under decenniet efter andra världskriget, med hjälp av amerikanska konsulter. Den viktigaste skillnad mellan MTM och tidigare tayloristiska tidsstudier var att nya arbetsuppgifter med hjälp av MTM- metoden kunde tidsbestämmas innan produktionen startades. Det nya systemet bidrog till att öka produktiviteten, eftersom MTM gjorde det möjligt att uppnå full produktionskapacitet fortare. En annan konsekvens av MTM:s införande var en ytterligare standardisering av arbetet då arbetstagares möj- ligheter att påverka sitt arbete blev ännu mindre. Arbetarens roll i produktionen som utbytbar kugge förstärktes jämfört med det tidigare tayloristiska systemet. MTM blev ett av den svenska fordismens viktigaste drag på mik- ronivån.3 Ackordslönesystemet som fordismens karakteristiska drag blev mycket starkt förankrat i Sverige även i jämförelse med övriga europeiska länder.

1 Lundh, C. Spelets regler, s. 152-159. 2 Schön, L. En modern svensk ekonomiska historia, s. 304-314; Erixon, L. “The Golden Age of the Swedish Model”, p.16-18. 3 Om MTM och dess roll för fordismens genombrott i svenska företag se i Isidorsson, T. Striden om tiden, s. 224-225, 259-268, 306-307. Isidorsson anser att MTM-systemet dock inte kan betraktas som kvalitativt skilt från taylorismen vad gäller arbetsorganisa- tion utan snarare som en förfining av Scientific Management. Han konstaterar således att det fanns en gradskillnad och inte en artskillnad mellan de tayloristiska och fordistiska arbetstidregimerna. Om MTM:s införande i Volvo se Glimstedt, H. ”Americanisation and the ‘Swedish Model’ of Industrial Relations”, p. 137-146.

56 Detta bidrog till att Sverige var mest framgångsrikt på att minska den klyfta i produktivitet som fanns mellan USA och Västeuropa. Särskilt under perioden mellan 1929 och 1973 minskade denna klyfta mellan USA och Sverige avsevärt.1 Utvecklingen hade dock sitt pris i form av att arbetsmiljön förändrades i takt med fordismens framgång. Serietillverkningen och effektivitetstänkan- det tenderade att göra arbetaren främmande för produktionen, förvandla honom till ett utbytbart element i systemet. På sikt innebar detta en genomsnitt- lig degradering av yrkeskunnandet bland arbetarna. I grund och botten innebar det individualiserade arbetet vid löpande band att de sociala systemen och de tekniska systemen inte var anpassade till varandra.2 Den svenska fackföreningsrörelsen och dess ledning hade dock fram till 1970-talet en positiv inställning till rationaliseringar och effektiviseringar av produktionen i fordistisk anda. Att processen också hade sina uppenbara baksidor i form av alienation, maktlöshet, social isolering och upplevelse av arbetet som meningslöst började dock uppmärksammas av samtida LO-anknutna forskare redan i mitten av 1960-talet.3 Under samma decennium var frågor om ackordshets, strukturpolitikens avigsidor och flyttlasspolitik, automation och utarmning av yrkeskunnandet återkommande tema under LO-kongresser, vilket återspeglade medlemmarnas missnöje.4 Problemet blev allt mer uppenbart samtidigt som rationalisering och automatisering nådde sin kulmen i slutet av 1960-talet och bidrog till en våg av vilda strejker inom svensk industri i slutet av decenniet och i början av 1970-talet.5 Vid denna tid erkände

1 Swenson, P. Capitalists against Markets. The Making of Labour Markets and Welfare States in the United States and Sweden. Oxford, 2002, p. 136-138. 2 Lundh C. Spelets regler, s. 153-158. Om alienationen som uppstod till följd av arbetet vid löpande band se mer i Glimstedt, H. Mellan teknik och samhälle, s. 184. 3 Dahlström, E., Gardell, B., Rundblad, B. G., Wingårdh, B. & Hallin, J. Teknisk föränd- ring och arbetsanpassning. Stockholm, 1966, s. 123-164; LO. Fackföreningsrörelsen och den tekniska utvecklingen. Rapport från en arbetsgrupp till 1966 års LO-kongress. Stockholm, 1966, s. 18-21, 125-143. 4 Johansson, A. L. & Magnusson, L. LO andra halvseklet, s. 137-138; Olsson, L. & Ekdahl, L. Klass i rörelse. Arbetarrörelsen i svensk samhällsomvandling. Stockholm, 2002, s. 119-122. 5 Om sambandet mellan produktionens rationalisering, arbetarnas maktlöshet och vilda strejker se i Korpi, W. Varför strejkar arbetarna? En sociologisk betraktelse över konflikter, makt och rätt på arbetsmarknaden. Stockholm, 1970 samt i Johansson, P. O. (förf.) & Hellmark, A. B. (red.). Från LKAB till ASAB. 1970-74. Strejker och lockouter på den svenska arbetsmarknaden. Stockholm, 1981, s. 12-13, 24-27. Christer Thörnqvist påstår i sin avhandling att den viktigaste orsaken till strejker i efterkrigstidens Sverige var krav på löneökningar, inte missnöje med rationaliseringar eller maktaspekten (Thörnqvist, C. Arbetarna lämnar fabriken, s. 143-145). Det är dock värt att påpeka att lönekrav, i synnerhet krav på förbättrad ackordslönesättning, som var fordismens mest karakteristiska löneform, hänger samman med den grad av missnöje och alienation som i början av 1970-talet fanns på arbetsplatserna. Samtida empirisk forskning tyder på att detta samband förekom. Se Gardell, B. Produktionsteknik och arbetsglädje. Stockholm, 1971, s. 188-210. Resultaten av den så kallade ”Kockumsrapporten”, som belyste orsaker till missnöje bland arbetare vid varvet ”Kockums” i Malmö, bekräftar sambandet mellan kravet på högre och rättvisare lönesättning, ackordsfrågor, standardiseringen av produk-

57 även arbetarrörelsens ledare att rationalisering och effektivisering hade orim- liga sociala konsekvenser, vilket bl a ledde till den nya arbetsrättens tillkomst.1 Den ekonomiska krisen och den strukturella omvandlingen som drabbade svensk ekonomi fr o m mitten av 1970-talet satte det fordistiska produktionsparadigmet på prov. En stor mängd svenska företag fick lägga ned sin produktion i Sverige. Utvecklingen började redan under 1970-talets slut, men krisens förlopp var mest dramatisk i början av 1990-talet, då Sverige förlorade mer än halv miljon jobb, främst inom industrin. Nedläggningar berörde i synnerhet råvaruindustrier och den mekaniska verkstadsindustrin.2 Ett stort antal fordistiska arbetsplatser av den typ som ovan beskrivits har således försvunnit. Detta berodde också på att direkta svenska investeringar utomlands ökade och att omflyttning av produktionen till andra länder skedde.3

Arbetsmarknadens institutionella struktur och lönebildningen under fordismen i Sverige

Fordismen påverkade inte bara hur arbetslivet under massproduktionens epok såg ut. Den hade också betydande effekter för arbetsmarknaden som ett sammansatt institutionellt system. Lönebildningen intog en central ställning i denna process, eftersom stabiliteten i relationen mellan löner och arbete (wage-labour nexus) var en av de viktigaste förutsättningarna för att garantera fordismens livskraft på längre sikt.4 Samordnad lönebildning via kollektiva löneförhandlingar mellan arbetsgivarorganisationer och fackföreningar var den konkreta institutionella mekanism som låg bakom massproduktio-

tionsprocessen och bristen på demokrati på arbetsplatsen. Se Ohlström, B. Kockumsrap- porten. Om orsaker till missnöje bland varvsarbetare. Stockholm, 1970, s. 21-48, 77-97. 1 Gardell, B. Produktionsteknik och arbetsglädje, s. 361-374; Johansson, A. L. & Mag- nusson, L. LO andra halvseklet, s. 156-159. Den amerikanske forskaren Harry Braver- mans bok som tog upp negativa konsekvenser av arbetets standardisering och mekanisering utifrån marxistisk metodologi fick en stor uppmärksamhet i Sverige under 1970- talet. Se den svenska utgåvan av hans bok Braverman, H. Arbete och monopolkapital. Arbetets degradering i det tjugonde århundradet. Stockholm, 1977, s. 149-203. 2 Magnusson, L. Håller den svenska modellen?, s. 89. 3 Ibid., s. 138-142. 4 Boyer, R. “Perspectives on the Wage-Labour Nexus” i Boyer, R., Saillard, Y. (ed.) Regulation Theory: The State of the Art, p. 73-79. Mark Elam påpekar att arbetsgivarnas syn på arbetarnas löner som källa till stigande köpkraft, inte bara betraktandet av dessa som kostnad, var ett av fordismens mest karakteristiska drag och förutsättningar för kapitalismens Golden Age under efterkrigstiden. Se Elam, M. ”Puzzling the Post-Fordist Debate” i Amin, A. (ed.) Post-Fordism: A Reader, p. 63-64.

58 nens framgång som ett makroekonomiskt system först i USA och därefter i Västeuropa.1 Sverige hade gynnsamma förutsättningar för en centralisering av fackfö- reningsrörelsen och arbetsgivareorganisationer. Den svenska arbetsmarknaden präglades av homogenitet då etniska eller religiösa skillnader huvudsakligen saknades under större delen av 1900-talet. Den svenska industriella strukturen var i hög grad likartad under fordismens epok och dominerades av stora företag inom råvaru- och verkstadsindustri.2 Den svenska fackföre- ningsrörelsens framgångar under första hälften av 1900-talet är markant. Vid mitten av 1930-talet blev fackföreningsrörelsen i Sverige en av den starkaste i världen vad gäller organisationsgrad och relationer till regeringen.3 Sverige hade inte bara en stark arbetarrörelse med socialistisk tradition utan också en stark centraliserad arbetsgivarorganisation, Svenska arbetsgi- vareföreningen (SAF). Den forskning som berör relationer mellan arbetsmarknadens parter under första hälften av 1900-talet visar att det först och främst var arbetsgivarna som drev fackföreningsrörelsen mot större centralisering och sammanhållning.4 Arbetsgivarna erkände tidigt fackets förenings- rätt och kollektivavtalsprincipen i utbyte mot sin rätt att leda och fördela arbetet. Redan 1905 slöts det första avtalet mellan Verkstadsföreningen och berörda fackförbund. Decemberkompromissen 1906 gjorde denna princip gällande för hela LO-SAF-området. Det är sant att den svenska arbetsmarknaden präglades av ett i ett internationellt perspektiv mycket stort antal konflikter. Svenska arbetsgivare tillämpade dock lockouttaktiken, inte för att krossa fackföreningar som i USA under samma period, utan för att disciplinera facket, tvinga det till mer sammanhållna förhandlingar och inte minst för att stoppa alla försök att ingripa i deras monopol att leda och fördela arbetet, det vill säga för att legitimera paragraf 23 (senare 32) i SAF:s stadgar. Denna process tog några decennier och innebar inte någon på förhand ge- nomtänkt strategi utan återspeglade arbetsgivarnas intressen, först och främst beträffande lönebildningen. SAF centraliserades tidigare och i snabbare takt än LO vars inflytande över förbunden inte kom förrän 1941, med organisationens stadgerevision.5 Denna utveckling ledde till att samarbetet mellan arbetsmarknadens parter fick sin institutionella utformning med Saltsjöbads- avtalet 1938. Men centraliserade löneförhandlingar mellan LO och SAF blev

1 Piore, M. & Sabel, C. The Second Industrial Divide, p. 79, 133-135. 2 Schön, L. En modern svensk ekonomisk historia, s. 336-341. 3 Korpi W. “Labor Movements and Industrial Relations” i Allardt, E. & Andrén, N. (ed.). Nordic Democracy. Ideas, Issues, and Institutions in Politics, Economy, Education, Social and Cultural Affairs of Denmark, Finland, Iceland, Norway, and Sweden. Copen- hagen, 1981, p. 308-323. 4 Se Swenson, P. Capitalists against Markets, p. 71-141; Lundh C. Spelets regler, s. 77- 136. 5 Lundh, C. Spelets regler, s. 181-186; Kjellberg, A. ”Arbetsgivarstrategier i Sverige under 100 år” i Arbejdsgivere i Norden. En sociologisk analyse af arbejdsgivereorganisering i Norge, Sverige og Danmark. København, 2000, s. 168-178.

59 reguljära först efter 1956, även om de första försöken att samordna förhand- lingar gjordes i början av decenniet.1 Peter Swenson visar med hjälp av empiriskt material i sin bok Capitalists against markets vilka orsaker som låg bakom uppkomsten av centraliserade förhandlingar på den svenska arbetsmarknaden. Enligt Swenson visade svenska arbetsgivare ett tidigt intresse för vad han kallar ”solidarisk löne- kostnadspolitik”. Frågan är varför svenska arbetsgivare var intresserade av att centralisera löneförhandlingar, disciplinera fackföreningsrörelsen och därigenom pressa ner lönerna till en genomsnittsnivå för alla industribranscher. Svaret på denna fråga ligger i den svenska industrins position gentemot både inhemska och utländska marknader. Sverige som ett litet land med ursprungligen lägre produktivitet var utsatt för hård utländsk konkurrens. Detta gällde särskilt den svenska verkstadsindustrin. Svenska arbetsgivare inom dessa utsatta sektorer behövde pressa ner sina lönekostnader för att klara konkurrensen med utländska företag, eftersom de ville sätta löner på en lägre nivå jämfört med vad marknaden annars skulle erbjuda. Att minska konfliktrisken var ett annat mål som hade nära kopplingar till en nedpress- ning av lönenivån. Därför tog svenska arbetsgivare initiativ till centraliserade förhandlingar på den svenska arbetsmarknaden, långt före efterkrigstidens högkonjunktur.2 Den svenska verkstadsindustrin var en pådrivande kraft vid utformningen av den svenska centrala förhandlingsmodellen.3 Under 1930-talet i en situation då protektionismen bredde ut sig och internationell handel minskade, erbjöd verkstadsindustrin lägre löner i jämförelse med skyddade inhemska branscher. Dessa var livsmedelsindustri och i synnerhet byggnadsindustri, som drog till sig arbetskraft. De stora verkstadsföretagen hade svårt att konkurrera om arbetskraften på den inhemska marknaden eftersom de inte kunde höja lönerna: då skulle de förlora sina marknadsandelar i utlandet. Den ”solidariska lönekostnadspolitiken” sedd med arbetsgivarnas ögon var alltså avsedd att pressa ner lönerna inom de från utlandet skyddade branscherna, till samma nivå som de inom konkurrensutsatta sektorer. På 1940- och 50- talen förändrades situationen när verkstadsindustrin förvandlades till en hög- avlönad bransch tack vare efterkrigstidens konjunkturuppgång. Byggbran- schen fortsatte dock att erbjuda ännu högre löner. Högkonjunkturen och den fulla sysselsättningen under efterkrigsperioden förklarar varför de stora fordistiska företagen inom svensk verkstadsindustrin var särskilt intresserade av att minska löneskillnaderna mellan olika industrigrenar just under 1950- och

1 Lundh, C. ”Institutional Change in the Swedish Labour Market 1830-1990” i Lundh, C., Olofsson, J., Schön, L. & Svensson, L. Wage Formation, Labour Market Institutions and Economic Transformation in Sweden 1860-2000, p. 126; Johansson, A. L. & Magnusson, L. LO andra halvseklet, s. 86-95. 2 Swenson, P. Capitalists against Markets, p. 77-78. 3 Lundqvist, T. Arbetsgivarpolitik under full sysselsättning. En ekonomisk-historisk studie av Verkstadsföreningen 1946-1983, s. 81-94.

60 60-talen. Deras primära intresse låg i att få lägre lönekostnader jämfört med vad som marknadsläget skulle ha tvingat dem att erbjuda för att anställa till- räcklig arbetskraft.1 De fordistiska produktionsmetodernas snabba fram- marsch i svenska företag sedan slutet av 1940-talet gjorde det möjligt att standardisera lönesättningen, samtidigt som övergången till centrala löneför- handlingar mellan SAF och LO blev ett faktum.2 Vid samma tidpunkt började den solidariska lönepolitiken att tillämpas i praktiken enligt de principer som de fackliga ekonomerna Gösta Rehn och Rudolf Meidner föreslog 1951. Deras modell blev den viktigaste innovatio- nen under efterkrigstiden i svensk ekonomisk politik och erbjöd en komplex lösning på de problem som en överhettad ekonomi orsakade i slutet av 1940- talet.3 Modellen utgick från att man med sedvanliga keynesianska metoder inte kunde nå en stabil ekonomisk tillväxt, låg inflation och full sysselsätt- ning under en högkonjunktur. Fyra viktiga element föreslogs som lösningar på de problem som den svenska ekonomin stötte på under efterkrigsperioden: restriktiv finanspolitik, solidarisk lönepolitik, aktiv arbetsmarknadspoli- tik och kollektiv kapitalbildning. Men som Rehn-Meidnermodellen var tänkt i början av 1950-talet, innebar den inte bara att arbetarna i högavlönade branscher avstod från en del av sitt löneutrymme medan lågavlönade lönta- gargrupper fick se sina lönehöjningar växa. Politiken förutsatte att företag med låg lönsamhet inte kunde bära sådana löneökningar och därför skulle rationalisera eller gå i konkurs. Genom den aktiva arbetsmarknadspolitiken skulle arbetskraften överföras från dessa branscher till framtidsinriktad produktion. Det är befogat att hävda att Rehn-Meidnermodellen ytterligare bidrog till att fordismen fick fäste i Sverige. Detta skedde i så fall på både mikro- och makronivåer. För det första genomsyrades modellen av ett effektivitetstän- kande och en rationaliseringslogik, vilka kunde spela roll vid införandet av fordistiska produktionsmetoder inom företag. Endast mer effektiva företag som kunde rationalisera sin produktion hade chanser att överleva. Statens uppgift genom den aktiva arbetsmarknadspolitiken bestod i att stödja denna rationaliseringsprocess. För det andra, och detta var ännu viktigare, främjade modellen de stora fordistiska företagen i och med att stora delar av vinsterna tillföll företagen och deras aktieägare, inte de anställda. Jag återkommer till

1 Swenson, P. Capitalists against Markets, p. 127-133. Ett liknande resonemang finns också i Lundh, C. ”Institutional Change in the Swedish Labour Market 1830-1990”, p. 122-128. 2 Ibid., p. 120-121. 3 Om Rehn-Meidnermodellen se bl a Erixon, L. “A Swedish Economic Policy: The The- ory, Application and Validity of the Rehn-Meidner Model” i Working Papers in Eco- nomics. Department of Economics. Stockholm University. 2000: 13. Stockholm, 2001; Whyman, P. Sweden and the “Third Way”. A Macroeconomic Evaluation. Ashgate, 2003; Erixon, L. (red.). Den svenska modellens ekonomiska politik. Stockholm, 2003; Eklund, K. Vår ekonomi. En introduktion till samhällsekonomi. Tionde upplaga. Stock- holm, 2004, s. 311-313.

61 detta moment i kapitel 3, eftersom den solidariska lönepolitiken senare spelade en framträdande roll vid debatter kring övervinster och löntagarfonder- nas uppkomst. De centrala löneförhandlingarna och den lönekompression som följde var alltså ett resultat av ömsesidiga strävanden från SAF och LO. Trots att arbetsgivarna sedan länge var en pådrivande kraft bakom centraliseringen gynnades också fackföreningsrörelsen av detta samarbete. För det första blev LO internationellt sett ovanligt starkt när det gällde organisationsgrad, inre sammanhållning och disciplin. En sådan styrka kunde användas för reformer i medlemmarnas intressen.1 För det andra minskade löneskillnaderna mellan olika industrier, och de anställda inom låglönebranscher kunde hoppas på att se sina löner höjda.2 Men den solidariska lönepolitiken innebar också åter- hållsamhet inom vissa områden, först och främst inom verkstadsindustrin vars arbetare fick lägre löner i jämförelse med vad de hade kunnat få vid en situation med oreglerade marknadskrafter. Strategin blev möjlig tack vare sammanfallande intressen hos både LO och SAF, vilket i sin tur ledde till en stor kompromiss och ”samförståndsanda”. I övrigt var det samhället som gynnades eftersom det fick lägre inflationsnivå och stabila relationer på arbetsmarknaden. Situationen blev mer akut när 1960-talet kom med ökad internationell konkurrens och omfattande rationaliseringar inom industrin. Efterfrågan på lågt kvalificerad arbetskraft uppstod, först och främst i verkstadsindustrin, och lönerna höjdes för denna grupp arbetare. Detta ledde i sin tur till att den generella lönekompressionen ökade. Ekonomhistorikern Lars Svensson menar att löneutjämning mellan olika lönegrupper från 1940- till 1970-talen kan förklaras med att just denna period karakteriserades av rationaliseringar till följd av att det fordistiska utvecklingsblockets uppfinningar utvecklades och spreds i ekonomin.3 Den långvariga processen med lönebildningens centralisering resulterade i att lönerna på lång sikt pressades samman inom den svenska tillverkningsindustrin, vilket statistiska beräkningar visar (se diagram 2.1). Mot bakgrund av vad som i detta kapitel redan sagts om taylorismen från 1920- till 1940- talen samt om fordismens etablering i svenska företag under en senare period kan en viktig slutsats dras från diagrammet. Inom svensk tillverkningsindu- stri inträffade en mycket stor lönekompression under 1930- och 40-talen. Trenden vände dock mot en ökning av löneskillnader mot slutet av 1940-

1 Lundh, C. ”Institutional Change in the Swedish Labour Market 1830-1990”, p. 123- 124; Åmark, K. ”Sammanhållning och intressepolitik” i Thullberg, P. & Östberg, K. (red.) Den svenska modellen. Lund, 1994. 2 Hedborg, A. & Meidner, R. Folkhemsmodellen. Stockholm, 1984, s. 60-71. 3 Svensson, L. ”Ideologin och marknaden sätter löner” i Verkstadsindustrin, lönebildning och framtiden. Stockholm, 1996; Svensson, L. ”Industrial Dynamics, Labour Demand, and Wage Differentials in the Swedish Manufacturing Industry 1930-1990” i Wage Formation, Labour Market Institutions and Economic Transformation in Sweden 1860- 2000, p. 161-177.

62 talet för att sedan under slutet av 1950-talet på nytt övergå till en ny löne- kompression. En möjlig tolkning kan vara att 1930- och 1940-talens kompression hade kopplingar till rationaliseringar i tayloristisk anda och också berodde på krigstidens ekonomiska politik med ett ökat statligt ingripande. Ökningen av löneskillnader i början av 1950-talet skedde parallellt med en stark högkonjunktur, inte minst i samband med Koreakriget. Stora obalanser uppstod vid denna period i svensk ekonomi. Löneinflationen uppfattades som ett viktigt samhällsekonomiskt problem, vilket spelade en stor roll för att Rehn-Meidnermodellen började implementeras i praktiken och att centrala förhandlingar mellan LO och SAF tillkom i mitten av decenniet.1 Den nya vågen av löneutjämning från slutet av 1950-talet skedde därför i samband med den solidariska lönepolitiken, och fortsatte att pågå fram till slutet av 1970-talet (se kapitel 3).

Diagram 2.1. Lönekompressionen i svensk industri sedd med variationskoefficienten för manliga timlöner i 11 branscher i tillverkningsindustrin

Källa: Lundh C. Spelets regler, s. 203. Variationskoefficienten är standardavvikelsen som procentuell andel av det aritmetiska medelvärdet, och uttrycker hur stor spridningen av de branschvisa lönerna är i förhållande till genomsnittet för tillverkningsindustrin.

1 Bergström, V. ”Prisstabilitet i fullsysselsättningssamhället – Rehns och Meidners modell för lönebildning” i Erixon, L. (red.). Den svenska modellens ekonomiska politik, s. 47-52.

63 Minskade löneklyftor liksom den solidariska lönepolitiken under 1950- och 1970-talen var således ingen tillfällighet. En långvarig strävan efter centralisering och stabilisering av löneförhandlingarna präglade den svenska arbetsmarknaden sedan början av 1900-talet. Denna process nådde dock sin kulmen först med massproduktionsindustriernas etablerande och det fordistiska paradigmets genombrott i Sverige under efterkrigsperioden. Fram till 1970-talets slut var lönebildningen inom LO-SAF-området ledande för övri- ga grupper anställda, även för tjänstemän i såväl privat och som i offentlig sektor. Denna ordning legitimerades genom den så kallade EFO-modellen som förespråkade existensen av två löneområden inom den svenska arbetsmarknaden – en sektor utsatt för internationell konkurrens och en andra sektor skyddad på den inhemska marknaden.1 1970-talets ekonomiska kris utmanade den svenska centrala förhand- lingsmodellen. Regeringen valde en s k överbryggningspolitik som innebar en expansiv ekonomisk politik i syfte att möta den internationella nedgången och hålla nere den öppna arbetslösheten. Arbetsmarknadsparterna försökte först ta sig igenom krisen inom ramarna för de centraliserade förhandlingar- na. Resultatet blev kraftiga nominella löneökningar på 40 procent mellan 1974 och 1976. Lönekostnaderna exploderade, vilket ledde till att Sverige hade svårt att behålla sina tidigare exportmarknader.2 Lönerna fortsatte att öka under hela 1970-talet, trots att perioden av stark tillväxt fr o m mitten av 1970-talet övergick i en recession som drabbade hela industribranscher. Lö- neinflationen blev ett stort samhällsekonomiskt problem. Det blev allt mer uppenbart att den svenska förhandlingsmodellen inte längre skapade förut- sättningar för att upprätthålla samhällsekonomisk stabilitet. Denna utveckling berodde till stor del på att nya löntagargrupper, främst olika grupper av tjänstemän i både privat och offentlig sektor gjorde anspråk på att vara själv- ständiga aktörer när det gällde lönebildningen. Förhandlingarna mellan LO och SAF höll på att förlora sin ledande roll gentemot övriga löntagargrupper. Detta resulterade i att ett stort missnöje bredde ut sig i arbetsgivarleden, i synnerhet inom svensk verkstadsindustri. Dessutom garanterade modellen inte längre fred på arbetsmarknaden, vilket blev uppenbart i samband med storkonflikten 1980.3 År 1983 valde Verkstadsföreningen att bryta sig ut från centrala löneförhandlingar för att träffa en branschvis uppgörelse med Metallindustriarbetareförbundet. Detta inledde den process som monterade ner den svenska centrala förhandlingsmodellen. Efter en period mellan 1983 och 1989, då SAF och LO på nytt träffade några centrala löneavtal, fattade

1 Johansson, A. L. & Magnusson, L. LO andra halvseklet. Stockholm, 1998, s. 77-108, 253-256. Modellen uppkallades efter ekonomerna Gösta Edgren från TCO, Karl-Olof Faxén från SAF och Claes-Erik Odhner från LO. Samtliga har varit utredningschefer i respektive organisationer. 2 Magnusson, L. Håller den svenska modellen?, s. 16-17. 3 De Geer, H. I vänstervind och högervåg. SAF under 1970-talet. Stockholm, 1989, s. 178-275.

64 SAF den 2 februari 1990 sitt beslut att inte längre förhandla om löner på LO- området.1 Den svenska förhandlingsmodellen var slut.2 Utvecklingen mot en decentralisering av lönerörelser var dock inte unik för Sverige. Det handlade snarare om en internationell trend fr o m 1970- talet. Denna trend har varit mest utpräglad i den anglosaxiska världen, samtidigt som en rad andra länder antingen behöll tidigare status quo (Tyskland och Japan) eller t o m upplevde en ökad grad av samordnade löneförhand- lingar (Italien, Irland och Nederländerna).3 Den allmänna tendensen i väst- länder handlar dock om att löneutvecklingen i högre grad beror på lokala än på nationella ekonomiska förhållanden och att löneförhandlingar i betydligt högre utsträckning sker på företagsnivå, inte på bransch- eller nationell nivå. Denna förskjutning har inneburit en kris för den fordistiska regimen för lö- nesättning.4

Koncentration av makt och ägande under den fordistiska epoken i Sverige

Det har uppmärksammats att fordismen som produktionsparadigm förutsatte en serietillverkning av standardiserade varor i stora anläggningar, vilket krävde stora investeringar i stora fabriker. Man kan förvänta sig att tendensen mot storskaligheten ytterligare skulle ha förstärkt koncentrationen av makt och ägande i svenskt näringsliv under den fordistiska epoken. Detta antagande behöver klargöras med hjälp av de resultat som tidigare forskning har uppnått. Att spåra hur företagens storlek förändrades under längre perioder kan vara ett sätt att mäta koncentration av ekonomisk makt. Ju större andel av den totala produktionen som sker i storföretag och ju större antal löntagare som är anställda i dessa desto mer koncentreras ekonomisk makt hos ett fåtal ägare och företagsledare.5 Lennart Jörberg som studerade koncentrationen i svensk industri mellan 1872 och 1912 fann en ganska stabil bild under den

1 De Geer, H. Arbetsgivarna. SAF i tio decennier. Stockholm, 1989, s. 168. 2 Mer om förhandlingsmodellens kris och om framväxten av en ny arbetsmarknadsregim i Sverige under 1980-1990-talen se i kapitel 6 i den föreliggande avhandlingen, avsnittet ”Löntagarfonder och den svenska förhandlingsmodellens upplösning”. 3 Se översikten om utvecklingen av löneförhandlingssystem i tjugo länder under 1970- och 1990-talen i Lindgren, K.-O. Roads from Unemployment. Institutional Complemen- tarities in Product and Labor Markets. Uppsala, 2006, p. 52-57. 4 Reynaud, B. ”Diversity and Rules in Wage Determination” i Boyer, R. & Saillard, Y. (ed.) Regulation Theory: The State of the Art, p. 91-92. 5 Till storföretag räknar man traditionellt i Sverige de företag som har minst 500 anställ- da eller mer (se Box, M. New Venture, Survival, Growth. Continuance, Termination and Growth of Business Firms and Business Populations in Sweden during the 20th Century. Stockholm, 2005, s. 45).

65 observerade perioden, då företag med fler än 500 anställda utgjorde mellan 14,3 och 15,4 procent av den totala sysselsättningen. Situationen inom enskilda branscher kunde dock variera.1 Beträffande verkstadsindustrin under mellankrigstiden fann Erik Dahmén att en betydande koncentration ägde rum i branschen, trots att antalet småföretag ökat betydligt i förhållande till antalet medelstora och större företag.2 Koncentration i svensk industri mellan 1940- och 1970-talen är av största relevans för denna studie, eftersom perioden sammanföll med fordismens guldålder i Sverige. Koncentrationsutredningen från 1968 kartlade koncentrationen inom privat industri mellan 1942 och 1964. Utredarna konstaterade att 1964 sysselsatte privat sektor 1 948 000 årsanställda, vilket motsvarade 70,7 % av samtliga 2 758 000 årsanställda i landet. Resten av de årsanställda var sysselsatta i offentlig sektor och kooperation. Av dessa 1 948 000 var 735 000 eller 37,7 procent sysselsatta i privata storföretag med 500 eller fler årsanställda. En avsevärd ökning av andelen anställda inom privata storföre- tag inträffade under perioden mellan 1942 och 1964. 1942 sysselsatte privata storföretag 20,3 % av samtliga årsanställda i hela landet och alla sektorer. 1964 utgjorde motsvarande andel 26,7%. Koncentrationen inom den privata sektorn bortsett från den offentliga sektorn men inklusive kooperationen ökade i ännu större grad. År 1942 var 25 % av samtliga årsanställda i den privata sektorn sysselsatta i storföretag. Andelen hade ökat till 35,3 % år 1964.3 Koncentrationen inom gruppen privata storföretag ökade också markant, vilket tabell 2.1 illustrerar. Koncentrationen i svensk industri avtog inte efter mitten av 1960-talet utan fortsatte även under nästföljande decennier. Liknande koncentration pågick i andra utvecklade västländer fram till mitten av 1970-talet. Tenden- sen till ökad koncentration avtog dock inte i Sverige under den ekonomiska krisen i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet. Detta stod i kontrast till utvecklingen i både USA och Storbritannien där en tendens till en minskad koncentrationsgrad observerades fr o m 1970-talet.4 Beträffande orsaker som låg bakom den höga koncentrationsgraden och den snabba koncentrations- processen i svensk industri konstaterade ägarutredningen 1988 att stordrifts- fördelar utgjorde en av de två viktigaste förklaringarna till koncentrationen. Den andra förklaringen låg i det hårda yttre konkurrenstrycket som små öpp- na ekonomier som den svenska var utsatta för. Detta tryck innebar att existe-

1 Jörberg, L. Growth and Fluctuations of Swedish Industry 1869-1912. Studies in the Process of Industrialisation. Stockholm, 1961, s. 118-122. 2 Dahmén, E. Svensk industriell företagsamhet. Klausulanalys av den industriella utvecklingen 1919-1939. Stockholm, 1950, vol. 1, s. 221-222. 3 SOU 1968:7. Ägande och inflytande inom det privata näringslivet. Koncentrationsut- redningen 5. Stockholm, 1968, s. 53. 4 SOU 1988:38. Ägande och inflytande i svenskt näringsliv. Bilaga 7. Orsaker till företagskoncentration i utvecklade industriländer – en litteraturöversikt. Stockholm, 1988, s. 121-122.

66 rande företag hade starka motiv att utnyttja stordriftsfördelar och förstärka sin marknadsposition genom fusioner.1

Tabell 2.1. De privata storföretagens storleksfördelning 1942, 1960 och 1964

1942 1960 1964

Storleksklass Antal årsanställda i storföretag enligt antalet årsanställda i i resp. Kumula- i resp. Kumula- i resp. Kumula- Sverige stor- tivt storleks- tivt storleks- tivt leksklass klass klass i % i % i %

> 5 000 144 600 37 300 800 46 374 800 51

4 999 – 2 500 85 400 59 130 100 66 124 100 68

2 499 – 1 500 53 200 73 64 100 76 88 000 80

1 499 – 1 000 36 500 82 55 200 85 61 100 88

999 - 750 25 000 88 43 800 92 40 600 94

749 - 500 47 700 100 49 900 100 46 100 100

Summa 392 400 - 643 900 - 734 700 -

Källa: sammansatt efter Tabell 2.5 i SOU 1968:7. Ägande och inflytande inom det privata näringslivet. Koncentrationsutredningen 5, s. 52.

Att mäta koncentration av ägande inom storföretag är ett annat sätt att klar- göra hur stor maktkoncentrationen i det svenska ekonomiska systemet var under fordismens epok i Sverige. Ett första försök att göra en systematisk kartläggning av ägandekoncentrationen företogs av koncentrationsutredningen 1968. Utredningen studerade ägarförhållanden i 305 privata storföretag år 1963, varav 23 var utlandsägda, 143 var aktiemarknadsföretag med aktier som noterades på börs- eller fondhandlarlistan och 139 företag som stod utanför aktiemarknaden. Utredningen konstaterade att det genomsnittliga antalet ägare i aktiemarknadsföretagen uppgick till 5 600 i jämförelse med genomsnittliga 9 ägare i de företag som var utanför aktiemarknaden.2 Ett

1 Ibid., s. 121. 2 SOU 1968:7. Ägande och inflytande inom det privata näringslivet. Koncentrationsut- redningen 5, s. 18.

67 begränsat antal ägare svarade dock för en betydande andel av aktiekapitalet även i aktiemarknadsföretagen. Ägarkoncentrationen i samtliga studerade företag var stor. Den största ägarens genomsnittliga andel av aktiekapitalet i de enskilda företagen var 10 % i börsnoterade företag, 17 % i företag med aktier noterade på fondhandlarlistan och 35 % i övriga undersökta företag. De 20 största ägarnas genomsnittliga andel av aktiekapitalet var 41 % i börs- noterade företag, 63 % i företag med aktier på fondhandlarlistan och 100 % i övriga företag. Utredningen konstaterade att koncentrationen i de enskilda företagens ägarstruktur var högre i Sverige än i USA och Storbritannien.1 Närvaron vid bolagsstämmorna var ett viktigt tecken på hur ägare utövade sin ekonomiska makt. Utredningen konstaterade att det främst var de största aktieägarna som själva eller via ombud deltog i bolagsstämmorna. I börsno- terade företag var det endast 1,5 % av antalet aktieägare som var närvarande eller representerade vid bolagsstämmorna. Motsvarande andel i företag utan- för börs- och fondhandlarlistan var drygt 60 %. Däremot var hela 39 % av det totala röstetalet företrätt vid stämmorna även i börsnoterade företag. Vid tre fjärdedelar av de börsnoterade företagens stämmor hade 1-3 personer tillsammans röstmajoritet. Inte vid något börsnoterat företags bolagsstämma behövdes det mer än 10 personer för att uppnå röstmajoritet.2 Koncentra- tionsutredningen konstaterade sammanfattningsvis att ett mycket litet antal personer i praktiken utövade inflytande vid bolagsstämmorna. Dessa personer var företrädesvis ombud för de största aktieägarna och de var ofta också medlemmar av företagets styrelse.3 Koncentrationsutredningen behandlade även den sneda inkomst- och för- mögenhetsfördelningen i Sverige4 samt kartlade de 17 största ägargrupper- nas ställning i svenskt näringsliv.5 Utredningen spelade en stor roll i debatten om ägar- samt maktkoncentrationen i svensk industri i slutet av 1960- talet, vilket kommer att belysas i kapitel 3. Statens industriverk som lade fram sitt betänkande 1980 studerade koncentrationen av ägande inom det privata näringslivet i anslutning till koncentrationsutredningens arbete. Man undersökte 230 storföretag i det privata näringslivet. Utredarna konstaterade att antalet aktieägare i dessa företag ökade markant sedan mitten av 1960-talet. I börsnoterade företag skedde en ökning av det genomsnittliga antalet aktieägare från 5 600 år 1963 till nästan 16 000 år 1976.6 Denna ökning innebar dock inte att fysiska personers di- rektägda andel av kapitalet i aktiebolag hade ökat. Undersökningen visade t o m att denna andel minskade. Beträffande röstfördelning vid de börsnotera- de företagens bolagsstämmor påpekade utredningen att endast 1 % av aktie-

1 Ibid., s. 19. 2 Ibid., s. 20. 3 Ibid., s. 20. 4 Ibid., s. 36-41. 5 Ibid., s. 22-25. 6 SIND 1980:5. Ägandet i det privata näringslivet, s. 27.

68 ägarna av dessa företag var närvarande vid stämmorna år 1976 mot 1,5 % år 1963.1 Det var framför allt de stora aktieägarna som var representerade vid stämmorna. De cirka 2 % av aktieägarna som fanns representerade på bo- lagsstämmorna 1976 svarade i genomsnitt för drygt 45 % av rösterna och drygt 40 % av det totala aktiekapitalet.2 De juridiska personernas betydelse som ägare ökade mellan mitten av 1960-talet och mitten av 1970-talet. År 1963 svarade juridiska personer för ca 60 % av rösterna vid de börsnoterade företagens bolagsstämmor i genomsnitt. Motsvarande andel för 1970 var 80 %.3 I 80 % av de undersökta börsnoterade företagen behövdes högst tre personer gå samman för att bilda majoritet på bolagsstämman.4 Utredningen konstaterade sammanfattningsvis att en ytterligare ökning av ägarkoncentra- tionen skett efter 1963.5 Även ägarutredningen från 1988 kom till slutsatsen att koncentrationen i de enskilda storföretagens ägar- och inflytandestruktur fortsatte att öka under 1980-talet.6 Mellan 1940-talet och 1970-talet ökade koncentrationen i svensk privat- ägd industri. Detta skedde parallellt med fordismens utveckling i landet. 1960-talet präglades av en mycket ojämn fördelning av såväl ägande som ekonomisk makt i svenskt näringsliv. Koncentrationen fortsatte att öka även under 1970-80-talen, då den svenska fordismen hamnade i kristillstånd. Po- tentiellt kunde denna koncentration bli föremål för kritik från de politiska och ekonomiska aktörer som eftersträvade demokratisering av det ekonomiska livet i Sverige.

Sammanfattning

Syftet med det föreliggande kapitlet har varit att utreda de inbyggda motsätt- ningar inom den svenska fordismen som eventuellt kunde undergräva dess legitimitet och som kunde spela en roll för lanseringen av löntagarfondsförs- laget. Kapitlet har visat att fordismen innehöll en rad inneboende drag som potentiellt utgjorde ett hot mot systemets stabilitet och som hade sina rötter i utvecklingen under 1950- och 1960-talens guldålder. 1970-talets kris tillspetsade dessa motsättningar och synliggjorde dem. Fordismens kris i Sverige utlöstes av en rad sammanfallande faktorer som kan delas upp i två kategorier, exogena och endogena. De förra innebar att det svenska fordistiska systemet utmanades utifrån. Den ekonomiska sidan

1 Ibid., s. 45. 2 Ibid., s. 46. 3 Ibid., s. 48. 4 Ibid., s. 49. 5 Ibid., s. 15-20. 6 SOU 1988:38. Ägande och inflytande i svenskt näringsliv. Huvudbetänkande av ägar- utredningen, Stockholm, 1988, s. 312.

69 av fordismens kris i Sverige var en sådan exogen faktor. De största svenska företagen hade sedan tidigare varit beroende av situationen på världsmark- naden. I detta avseende växte den svenska fordismen fram som en del av den globala fordismen. Vare sig det var fallande produktivitet som reguleringsskolans anhängare påstår, eller stagnationen av massproduktionens marknader enligt Piore och Sabel, eller tillkomsten av den femte Kondratievcykeln enligt det neoschumpeterianska angreppssättet, kunde Sverige knappast på- verka krisens uppkomst. Det handlade snarare om anpassning till krisen och minimering av dess negativa konsekvenser. De institutionella strukturer som hade skapats under den svenska fordismens guldålder skulle komma att ut- göra ett hinder för en sådan anpassning. Den ekonomiska faktorn spelade dock inte någon framträdande roll för löntagarfondsfrågans aktualisering i början av 1970-talet. Den skedde nämligen innan den ekonomiska krisen utbröt i Sverige. Orsaken till löntagarfondernas uppkomst ska därför sökas i annat än ekonomiska problem. Däremot skulle den ekonomiska krisen komma att påverka löntagarfondsdebatten efter presentationen av de två första Meidnerförslagen från 1975 och 1976. Den andra gruppen av faktorer som satte den svenska fordismen på prov var endogena. Dessa fanns inbyggda sedan tidigare i de svenska förhållande- na och skulle potentiellt kunna undergräva den svenska fordismens legitimitet. Detta skedde också i slutet av 1960- och början av 1970-talen. Den första endogena faktorn var förknippad med de problem som fanns i arbetslivet och arbetsprocessens organisation under fordismen. Effektivise- ring, standardisering och rationalisering tillsammans med en allt högre grad av mekanisering, automation och intensifiering av arbetsprocessen skapade förhållanden som orsakade stress och som uteslöt arbetarna från medinflytande i produktionsfrågor. Missnöjet ledde slutligen till strejkrörelsen inom svenska industriföretag i slutet av 1960-talet, vilken fortsatte även under nästa decennium. Till skillnad från Piore och Sabel anser jag således att strejkrörelsen var en av de endogena faktorerna som bidrog till uppkomsten av massproduktionssamhällets kris. Motsättningar av detta slag mognade inom det fordistiska systemet och var resultatet av dess inre utveckling. Det är fastställt i tidigare forskning att strejkrörelsen och den radikala strömning- en på arbetsplatserna spelade en avgörande roll för offensiven på det arbets- rättsliga området i början av 1970-talet.1 Det återstår att tydligare se vilket samband det fanns mellan de problem som växte fram inom fordismens arbetsprocess och löntagarfonderna. Den andra endogena faktorn som utgjorde en risk för stabiliteten i det fordistiska systemet var motsättningar förknippade med lönebildningen och dess institutionella struktur, vilka uppstod i Sverige under massproduktionens epok. Den kompromiss som nåddes mellan arbete och kapital inom

1 Stråth, B. Mellan medbestämmande och medarbetare. Metall och samhällsutveckling- en. Stockholm, 2000, s.140-145.

70 ramarna för den svenska förhandlingsmodellen legitimerade arbetsgivarnas dominans inom produktionssfären. Den solidariska lönepolitiken som fr o m 1950-talet blev en integrerad del av den svenska centrala förhandlingsmodel- len innehöll en rad konfliktfyllda moment. Trots att verkstadsindustrins arbetsgivare eftersträvade en löneutjämning mellan branscher redan under 1930- till 50-talen, var det LO som på grund av sin solidariska lönepolitik fick bära ansvaret för löneutjämning. Ideologiskt sett framstod denna politik som rättvis i medlemmarnas ögon, men dess baksidor började framträdda allt tydligare samtidigt som politiken implementerades från mitten av 1950-talet. Höglöneförbund inom LO, främst Metallindustriarbetareförbundet, fick av- stå från en del av sitt löneutrymme, vilket tillföll kapitalägarna till de mest expansiva företagen. Potentiellt riskerade detta att undergräva den svenska förhandlingsmodellens legitimitet, då arbetarna kunde börja fråga sig varför de avstod från en del av sitt löneutrymme. Den solidariska lönepolitiken hade en direkt koppling till en tredje grupp av endogena motsättningar som existerade inom den svenska fordismen och som handlade om den sneda koncentrationen av makt och ägande inom det ekonomiska livet. Maktkoncentrationen i svenskt näringsliv låg i linje med fordismens utveckling i Sverige och var inte unik för svenska förhållanden. Liknande processer pågick även i andra västländer där fordismen etablerades, eftersom storskalighet var ett av massproduktionens mest utpräglade drag. Det speciella i det svenska fallet bestod av arbetarrörelsens direkta inblandning i fordismens utveckling i Sverige under 1940-50- och 60-talen. Denna period karakteriserades av SAP:s oavbrutna regeringsinnehav. Att koncentrationen av makt och ägande i privata händer inte upphörde under dessa decennier utan tvärtom fortsatte att öka kunde potentiellt leda till en växande kritik inom arbetarrörelsen. Denna utveckling stod i strid med såväl den svenska socialdemokratins som fackföreningsrörelsens ideologiska värderingar där jämlikhetssträvanden traditionellt intog en central plats. I det nästföljande kapitlet kommer jag att undersöka vilka sorts spänningar som fanns inom den svenska fordismen som kom att spela störst roll för löntagar- fondsfrågans aktualisering inom den svenska fackföreningsrörelsen.

71 72 Kapitel 3. Löntagarfonderna: historisk bakgrund samt presentation av samtliga förslag

Inledning

Den fordistiska ordning som började etableras i Sverige på 1930-talet fick under efterkrigstiden sin slutliga utformning. Centraliseringen av arbets- marknadsrelationerna fullbordades, och under 1950-talet blev löneförhand- lingarna mellan SAF och LO på en nationell nivå ett faktum. Den svenska förhandlingsmodellen trädde in i sin glansperiod, och arbetsmarknadsrela- tionerna karakteriserades av ett nära samarbete mellan parterna.1 Den ekonomiska tillväxten var stabilt hög, levnadsstandarden förbättrades ständigt medan arbetslöshet och inflation kunde hållas nere. Det är inte förvånansvärt att 1950-talet och början av 1960-talet karakteriserades av en stor optimism och framtidstro. ”Det starka samhället” och ”de stora förväntningarnas miss- nöje” blev epokens slagord.2 Den svenska arbetarrörelsen representerad av både SAP och LO kunde säkra sin plats i den svenska fordistiska samhällsmodellen. Inte minst den solidariska lönepolitiken spelade under 1950- och 1960-talen en viktig roll för att legitimera den svenska förhandlingsmodellen i LO-arbetarnas ögon.3 Det pris som fick betalas bestod i att den socialdemokratiska regeringen och fackföreningsrörelsen avstod från att reformera svensk kapitalism. Den alternativa utveckling av den svenska modellen som skissades i Arbetarrörel- sens efterkrigsprogram 1944 uteblev. Planhushållningsdebatten hade visat att svenska arbetsgivare inte ville acceptera någon inskränkning av sin makt

1 Johansson, A. L. & Magnusson, L. LO andra halvseklet, s. 77-108; De Geer, H. Ar- betsgivarna. SAF i tio decennier, s. 106-113, 123-132. 2 Olsson, L. & Ekdahl, L. Klass i rörelse, s. 104-115. Se också mer om 1950-talets ”ideo- logiernas död” samt ”det liberala 1960-talet” i Östberg, K. 1968: när alltig var i rörelse, s. 29-60. 2 Åsard, E. LO och löntagarfondsfrågan. En studie i facklig politik och strategi, s. 94- 102. Citatet är från s. 99. 3 Se Ohlsson, I. Lönepolitik och solidaritet. En studie av solidaritetsbegreppets innebörd och utveckling i den lönepolitiska debatten inom tio LO-förbund och LO. Stockholm, 1993. Del 1-2.

73 inom produktionssfären från vare sig statens eller de anställdas sida.1 I och med att socialdemokraterna avstod från sina planhushållningsidéer erkände de att den svenska fordismen borde utvecklas enligt ”Saltsjöbadsandan” vilket förutsatte att de stora privata masstillverkarna spelade en nyckelroll i landets ekonomiska utveckling. I utbyte kunde den svenska arbetarrörelsen utveckla den svenska välfärdsstaten. Den senare blev en självklar del av den svenska fordismen.2 Svenska arbetare och LO som deras nationella organisation tycktes acceptera detta historiska val. Händelseförloppen kring olika projekt rörande kollektiva fonder som föreslogs av fackliga ekonomer under 1960-talet, visar att LO inte var beredd att göra anspråk på en ändring av ägandeförhållanden i svensk industri.3 I slutet av decenniet, parallellt med samhällets radikalisering, blev dock ekonomisk demokrati och kollektiv kapitalbildning aktuella på den politiska dagordningen. Hela processen kulminerade i att en LO- utredningsgrupp under ledning av Rudolf Meidner presenterade sin första löntagarfondsrapport 1975. Syftet med detta kapitel är att belysa den historiska bakgrunden till lönta- garfondernas uppkomst i samband med debatter kring den solidariska löne- politikens effekter och koncentration av makt och ägande i Sverige under slutet av 1960-talet och första hälften av 1970-talet. En viktig del av kapitlet utgör presentationen av samtliga löntagarfondsförslag 1975-1983.

Tidigare forskning

Bakgrunden till löntagarfondsförslagets tillkomst har diskuterats i tidigare forskning sedan 1970-talet. Erik Åsard uppmärksammade det långvariga missnöje som rådde bland LO:s medlemmar. Detta missnöje, som handlade om välfärdssamhällets brister, ökade under 1960-talet och nådde zenit i mit-

1 En generell översikt över efterkrigstidens planhushållningsdebatt ges i Pontusson, J. The Limits of Social Democracy, p. 37-56; Diskussioner som fördes inom arbetarrörelsen angående ekonomisk demokrati och planhushållning analyseras i Ekdahl, L. ”Industriell och ekonomisk demokrati? Nytt perspektiv på arbetarrörelsens efterkrigstida planhus- hållningssträvanden” i Arkiv för studier i arbetarrörelsens historia. 2000. Nr 81. 2 Om den svenska socialdemokratins roll i välfärdsstatens utveckling i Sverige se Esping- Andersen, G. ”Jämlikhet, effektivitet och makt” i Thullberg, P. & Östberg, K. (red.) Den svenska modellen. Lund, 1994, s. 75-106. En jämförelse mellan den svenska välfärdssta- ten och andra västländer ges i Esping-Andersen, G. The Three Worlds of Welfare Capita- lism. Cambridge, 1990. En alternativ tolkning av välfärdsstatens utveckling i Sverige med betoning av arbetsgivarnas roll vid dess utformning under 1950- 1960-talen ges i Swenson, P. Capitalists against Markets, s. 245-300. Om välfärdsstatens plats i fordismen se Jessop, B. ”Post-Fordism and the State” i Amin, A. (ed.). Post-Fordism: A Reader, p. 254-257 samt Piore, M. & Sabel, C. The Second Industrial Divide, p. 89-91. 3 Ekdahl, L. Mot en tredje väg. Vol. 2, s. 106-111; Johansson, A. L. & Magnusson, L. LO andra halvseklet, s. 126-127.

74 ten av 1970-talet. Kritiken riktades mot fördelningspolitiska effekter och ägandeförhållanden inom svenskt näringsliv. Allt detta förstärktes av den solidariska lönepolitiken och övervinster, vilket betonas starkt av Åsard, med anknytning till löntagarfondsförslagets uppkomst. Även Metallindustriarbe- tareförbundets roll poängteras av Åsard som lägger en särskilt stor vikt vid förbundets motioner till LO-kongressen 1971. Åsard ansåg att Metall på bred front tog upp frågorna rörande kapitalbildning och fondering av vinster. Han kommer samtidigt till slutsatsen att det trots kongressbeslutet 1971 är högst tveksamt om frågan om branschfonder ”attraherade mer än en mycket be- gränsad och initierad del av den fackliga rörelsen”. Han påpekar att detta missnöje, som uttrycktes av fackliga aktivister, ledde till att LO började lansera egna initiativ, oberoende av det socialdemokratiska partiet. LO började vid denna tid alltmer framstå som en självständig politisk aktör.1 Utgångspunkten i Bo Stråths resonemang är att den allmänna vänsterradi- kaliseringen stod bakom löntagarfondsförslagets uppkomst och livskraft. Han urskiljer fem kritiska strömningar inom vänstervågen i Sverige och på- står att den femte som kretsade kring industriarbetet och den industriella produktionen var starkare i Sverige än i andra länder. Ur denna kritik växte kraven på ekonomisk demokrati. Demokratiaspekten och frågan om makt- fördelning och ägande var särskilt aktuella från slutet av 1960-talet till mitten av 1970-talet. Vidare blev fondfrågan en symbol inom den politiska debatten när olika frågor togs upp och prioriterades beroende på tiden och skif- tande konjunkturer. Med hjälp av arkivmaterial visar Stråth hur Metallindu- striarbetareförbundets motion 305, som diskuterades under LO-kongressen 1971 och ledde till att kongressen tillsatte löntagarfondsutredningen, uppstod och vilken roll Metalls ledning spelade i denna process.2 Svante Nycander kommer efter sin analys av löntagarfondsfrågan till slutsatsen att löntagarfonderna länge var ett projekt som drevs av Rudolf Meid- ner som djupt engagerade sig i denna fråga. När LO-chefsekonomen under 1960-talet föreslog branschfonder, var det få som var intresserade av hans idéer. Svante Nycander konstaterar att löntagarfondsförslaget i mitten av 1970-talet i första hand väcktes till liv av politiker, ideologer och ekonomer inom den socialdemokratiska rörelsen, inte av fackföreningsmän. Dessa var efterföljare till Ernst Wigforss och Per Edvin Sköld och anhängare av deras idéer om ekonomisk demokrati, påpekar Nycander.3 Lars Ekdahl konstaterar i sin nyutkomna biografi över Rudolf Meidner att den svenska arbetarrörelsen i början av 1970-talet upplevde en legitimitetskris. Inom rörelsen uttrycktes ett missnöje med den solidariska lönepolitiken och övervinsternas effekter, det centraliserade förhandlingssystemet och den

1 Åsard, E. LO och löntagarfondsfrågan. En studie i facklig politik och strategi. Stock- holm, 1978. S. 94-102. Citatet är från s. 99. 2 Stråth, B. Mellan två fonder. LO och den svenska modellen. Stockholm, 1998. S. 129, 137-169, 207-212. 3 Nycander, S. Makten över arbetsmarknaden. S. 430.

75 ökade vanmakten på arbetsplatserna. Koncentrationen av makt och förmö- genhet ”gjorde den fackliga tillkämpade företagsdemokratin närmast illuso- risk”, konstaterar Ekdahl. Han uppmärksammar särskilt den roll som LO- kongressen 1971 spelade för löntagarfondernas bakgrund. När branschfonderna aktualiserades på bred front under kongressen var det ganska naturligt att det blev Meidner som fick uppdraget att leda fondutredningen. Radikali- seringen inom de fackliga leden, liksom personliga kontakter mellan Rudolf Meidner och fackligt aktiva (bl a i dennes egenskap av föreläsare och lärare under LO:s studieverksamhet) påverkade det första löntagarfondsförslagets radikala karaktär.1 Rudolf Meidner lade fram sin egen syn på löntagarfondernas bakgrund i sin sista bok. Enligt Meidner aktualiserades branschfondsfrågan under LO- kongressen 1971 samt vid Metalls kongress 1973 och Pappers kongress 1974. Det innebar att den fackliga rörelsen ställde krav på kollektiv kapitalbildning i form av fonder. Övervinsterna hade nära kopplingar till kravets uppkomst. Rudolf Meidner menade att hans uppgift endast bestod i att full- följa uppdraget som han fått från kongresserna.2

LO och frågan om kollektiv kapitalbildning under 1950- och 1960-talen

Det vore inte överdrivet att säga att under 1950- och 1960-talen var frågan om kollektiv kapitalbildning inte aktuell på den svenska politiska agendan. Idéer om ekonomisk demokrati och socialisering var dock inte helt bort- glömda. Ernst Wigforss utvecklade sina idéer om stiftelser utan ägare, och en viss diskussion om kollektiva ägandeformer pågick mellan socialdemokratiska intellektuella även under dessa år, vilket kommer att behandlas ut- förligare i kapitel 5. Ännu viktigare var att frågan om olika slags kollektiva fondbildningar hölls levande inom LO, inte minst tack vare ansträngningar av organisationens utredningschef Rudolf Meidner.3 Redan i början av 1950-talet då rapporten Fackföreningsrörelsen och den fulla sysselsättningen behandlades inom LO, diskuterade Gösta Rehn och Rudolf Meidner frågan om kollektiv kapitalbildning. En restriktiv ekonomisk politik skulle innebära att staten under högkonjunkturen skulle kunna beskatta höga vinster. Det var dessa medel som skulle kunna utgöra grunden för en offentlig kapitalbildning. På så sätt skulle en statlig kontroll över sam-

1 Ekdahl, L. Mot en tredje väg. Vol. 2. S. 230-234; 248-249. Citatet är från s. 233. 2 Meidner, R. Spelet om löntagarfonder. S. 33-44. 3 Se en detaljerad redovisning om Rudolf Meidners insatser ifråga om kollektiv kapitalbildning under 1950- och 1960-talen i Ekdahl, L. Mot en tredje väg. Vol. 2, s. 98- 126, 156-212.

76 hällets investeringar kunna öka.1 Dessutom föreslog Rehn och Meidner i rapporten inrättandet av branschråd. Huvudtanken bakom idén var att de anställda och deras organisationer via branschråd skulle påverka den egna branschens utveckling. Initiativet uppmärksammades dock inte på LO- kongressen 1951 där rapporten diskuterades.2 I början av 1950-talet plädera- de också Rehn för offentligt pensionssparande som skulle användas som ett instrument för investeringspolitiken för att stimulera den ekonomiska tillväx- ten.3 Vid Metallindustriarbetareförbundets kongress 1957 motionerade förbun- dets Stockholmsavdelning om inrättandet av branschråd. Dessa skulle aktua- lisera frågan om ekonomisk demokrati och fördjupa de anställdas inflytande på branschnivå, till skillnad från företagsnämnder som avsåg de anställdas inflytande i det egna företaget. Man framhävde att branschråden skulle kunna påverka industrins investeringar. Förbundets ledning intog i sitt utlåtande en avvisande hållning till initiativet, med hänvisning till att eventuella branschfonder skulle bryta mot Saltsjöbadsandan och samarbetet mellan arbetsmarknadsparterna.4 Tanken på en kollektiv kapitalbildning som en del av Rehn- Meidnermodellen fick sin vidareutveckling år 1961 då LO- utredningsavdelningen under ledning av Rudolf Meidner författade betän- kandet Samordnad näringspolitik. Denna rapport innehöll bland annat ett förslag om att tillsätta s k branschrationaliseringsfonder. Tillkomsten av sådana organ motiverades med att industrins fortsatta utveckling krävde en satsning på ”expansiva krafter”, vilken lämpligast skulle kunna ske i form av ett samarbete mellan arbetsmarknadsparterna på branschnivå. Utredarna angav att ett annat viktigt motiv var att ekonomisk expansion måste bygga på ökad kapitalbildning ”men i sådana former, som inte innebär en ständig förmögenhetstillväxt för kapitalägarna”.5 I rapporten föreslogs att arbetsmarknadsparterna själva skulle förhandla om att tillsätta branschrationaliseringsfonder. Lagstiftningsvägen och fasta avgifter avvisades. Fonderna skulle bildas genom avsättningar som skulle förhandlas fram jämsides med de vanliga löneförhandlingarna. Fondernas uppgift skulle vara att ”verka för effektivisering av branschens förhållan- den”.6 Det viktigaste i sammanhanget var att branschfonderna skulle förfoga över stora kapitaltillgångar, vilka kunde användas för att bedriva en expansiv

1 Ekdahl, L. Mot en tredje väg. Vol. 2, s. 27-28. 2 Ekdahl, L. Mot en tredje väg. Vol. 1, s. 305-306. 3 Om den offentliga kapitalbildningen som en del av Rehn-Meidnermodellen se i Why- man, P. Sweden and the Third Way, p. 41-42 samt Erixon, L. ”Gösta Rehn, the Swedish Model and Labour Market Policies” i Milner, H. & Wadensjö, E. (red.) Gösta Rehn, the Swedish Model and Labour Market Policies. Aldershot, 2001, p. 17-18. 4 Ekdahl, L. För medlemmarnas fackliga, ekonomiska och sociala intressen. Metall i politiken 1957-1981. Opublicerat manus. 5 LO (Strukturutredningen). Samordnad lönepolitik. Stockholm, 1961, s.191. 6 Ibid., s. 191.

77 industripolitik. Man uppmärksammade den solidariska lönepolitikens negativa effekter i form av det outtagna löneutrymme som löntagarna i företag med högre lönsamhet avstod från. Branschfonderna var en tänkbar åtgärd för att lösa problemet. Lanserandet av denna tanke innebar att LO-utredarna för första gången kopplade samman den solidariska lönepolitiken och branschfonder. Författarna uttryckte sin förhoppning om att företagarna också skulle vara intresserade av att förhandla om fondernas tillkomst. Ett skapande av en centralfond med bredare uppgifter vid sidan av branschfonderna uteslöts inte. Ett visst ideologiskt moment uppmärksammades också. Enligt Meidner och hans medarbetare innebar branschfondernas konstruktion att ”kapitaltill- växten i samhället i motsvarande mån skulle ske i institut utan ägare, när- mast i stiftelser med något diffust huvudmannaskap”.1 Vidare gjorde man en direkt hänvisning till Ernst Wigforss idéer om stiftelser utan ägare. Samtidigt förnekade LO-utredarna att meningen med fonderna var att utveckla tankar- na på vidgad industriell demokrati. Istället var det produktivitetsaspekten som med deras egna ord låg bakom förslaget om branschfonder.2 Frågan om branschfonder togs upp på LO-kongressen i september 1961 i samband med diskussionen av rapporten Samordnad lönepolitik. När Rudolf Meidner på kongressen presenterade rapporten pekade han också på branschfonder. Det var dock endast ett fåtal kongressombud som berörde frågan. Metalls ordförande Åke Nilssons bedömning var negativ. Visserligen karakteriserade han alternativet om att skapa branschrationaliseringsfonder via förhandlingsvägen som ”intressant”, men de frågetecken som han tagit upp i samband med problemet vittnade om att Metalls ordförande tyckte att idén var verklighetsfrämmande. Han undrade bland annat om initiativet om branschfonder som ”samhällsföretag utan ägare” gick att betrakta som ”praktisk politik”.3 Axel Hedberg som representerade Sko- och läderindustriarbetareförbun- det visade ett större intresse för idén om branschrationaliseringsfonder. Han frågade sig dock om arbetsgivarna verkligen var intresserade av att diskutera ett sådant problem. Hedberg underströk att branschfonden behövde kapital för att få respekt. Som en rådgivande institution var den verkningslös.4 Tanken att förhandla fram branschfonder dök upp på nytt i rapporten Fackföreningsrörelsen och den tekniska utvecklingen som presenterades vid LO-kongressen 1966. Rapporten författades av LO:s arbetsgrupp, igen under ledning av Rudolf Meidner. I kapitel 13, ”Inkomst och förmögenhetsfördel- ning”, konstaterade man att någon inkomstutjämning inte ägt rum under efterkrigstiden i Sverige trots den pågående välståndsutvecklingen. Förfat- tarna pekade snarare på en motsatt utveckling, då de lyfte fram en tendens

1 Ibid., s. 193. 2 Ibid., s. 194. 3 LO. 16:e ordinarie kongress 1961. Protokoll. Stockholm, 1961, s. 348. 4 Ibid., s. 350.

78 till ojämn inkomstfördelning samt menade att en ökning av antalet större förmögenheter kunde iakttas. Detta berodde till stor del på att industrins uppbyggande skedde genom självfinansiering. För att uppnå en jämnare inkomst- och förmögenhetsstruktur föreslog utredarna åtgärder för ökat kollektivt sparande. De former av kollektiv kapitalbildning och vinstdelning som diskuterades i andra europeiska länder, främst i Västtyskland, uppmärk- sammades i rapporten.1 Det var i denna kontext som idén om branschfonder lanserades i rapporten. Man skrev att inga allvarliga invändningar hade framförts mot bransch- rådsfonder vid LO-kongressen 1961. Vidare upprepade man huvudsakligen samma idéer som framförts i rapporten Samordnad näringspolitik. Bransch- fonderna skulle bildas genom förhandlingar mellan LO-förbunden och deras motparter på arbetsgivarsidan. Avsättningarnas storlek och karaktär skulle bestämmas uteslutande enligt de överenskommelser som skulle uppnås under sådana förhandlingar. Fondernas syfte skulle bestå i att ”underlätta före- tagens och arbetskraftens anpassning till ändrade tekniska förhållanden”.2 I samband med att fondernas kapital växte skulle de kunna spela en större roll i industrins utveckling, bl a för att finansiera inlösen av orationella företag i samband med företagsnedläggningar. Man föreslog också skapandet av en central fond för att motverka eventuell branschegoism. Fonderna skulle för- valtas gemensamt av parterna och kunde anses som ”stiftelser utan ägare”.3 I sin presentation av rapporten Fackföreningsrörelsen och den tekniska utvecklingen vid LO-kongressen 1966 riktade Rudolf Meidner uppmärksam- heten mot idéer om branschfonder som en åtgärd att ”underlätta näringslivets och arbetskraftens anpassning till de tekniska förändringarna”. Meidner beklagade att liknande idéer livligt debatterats i olika västeuropeiska länder, ”men besynnerligt nog inte här”.4 Detta var dock förgäves. Inte ett enda kongressombud berörde frågan om branschfonderna, trots att rapporten Fackföreningsrörelsen och den tekniska utvecklingen i sin helhet fått positiva reaktioner.5 Frågan om vilken roll den kollektiva kapitalbildningen borde spela i industrins utveckling behandlades dock senare på samma kongress i samband med diskussionen om ATP-fondernas utnyttjande i näringslivet. Två motioner från Metallindustriarbetareförbundets avdelningar i Lund respektive Motala tog upp frågan om att mer aktivt använda ATP-fonderna för industrins strukturrationalisering samt en samordning av näringspolitiken. Av- delningen i Lund poängterade också att det var viktigt att utnyttja fondmed- len för att öka den ekonomiska demokratin i näringslivet. Löntagarna släppte

1 LO. Fackföreningsrörelsen och den tekniska utvecklingen. Rapport från en arbetsgrupp till 1966 års LO-kongress. Stockholm, 1966, s. 192-202. 2 Ibid., s. 202. 3 Ibid., s. 203. 4 LO. 17:e ordinarie kongress 1966. Protokoll. Stockholm, 1966, s. 280. 5 Ibid., s. 283-295.

79 sina pengar, stod det i motionen, samtidigt som ”bestämmanderätten liksom tidigare ligger kvar hos företagarna och privata kapitalintressen”.1 I diskussionen som följde på motionerna instämde kongressombuden i vad de två Metallavdelningarna framfört. Rudolf Meidner deltog aktivt i diskussionen. Alvar Jansson som representerade samma förbund underströk att ATP- pengarna var löntagarnas pengar, vilka borde utnyttjas för att löntagarna skulle bli delägare i de stora företagen och skaffa sig det inflytande ”som vi tidigare saknat”.2 Kongressen biföll utlåtandet som överensstämde med motionernas krav på att ändra placeringsreglerna så att ATP-fonderna skulle få rätten att köpa aktier. Det är inte förvånande att initiativ om branschfonder inte fick gehör inom LO under större delen av 1960-talet. För det första karakteriserades decenniet av en fortsatt hög ekonomisk tillväxt, även om dess baksidor i form av tilltagande rationalisering och flyttlasspolitik började uppmärksammas i allt högre grad inom LO (vilket redan har nämnts i kapitel 2). Den svenska fordismen var stabil och gav fortfarande en bra ekonomisk avkastning i form av såväl ökande produktion som stigande levnadsstandard. Därför var det långt ifrån uppenbart att branschfonderna behövdes för att stärka kapitalbildningen i svensk industri. För det andra tillämpades inte den solidariska lönepolitiken med full kraft förrän i slutet av 1960-talet. Politikens negativa effekter i form av övervinster började uppfattas som särskilt aktuella endast vid den tidpunkt då övervinstproblematiken blev ekonomiskt känslig för de berörda medlemmarna inom LO:s höglöneförbund.

Frågan om makt- och ägarkoncentration mot bakgrund av det svenska samhällets radikalisering i slutet av 1960- och början av 1970-talen

Mellan LO-kongresserna 1966 och 1971 skedde en stor omsvängning inom den svenska politiska debatten, vilken fick direkta konsekvenser för frågan om kollektiv kapitalbildning. Samhället radikaliserades, och vänstervågen kom till Sverige. Radikaliseringen började med Vietnamrörelsen och ung- domsrevolten, men övergick så småningom till en stark kritik av de rådande maktförhållandena i det ekonomiska livet. I och med att en våg av vilda strejker spred sig i Sverige från och med 1968 kan man konstatera att även förhållandena inom arbetslivet blev en del av samhällets radikalisering.3

1 Ibid., s. 297-298. 2 Ibid., s. 405. 3 Om 1960-talets radikaliserings olika aspekter se mer i Östberg, K. 1968: när alltig var i rörelse, s. 61-122; Stråth, B. Mellan två fonder, s. 94-136; Olsson, L. & Ekdahl, L. Klass i rörelse, s. 117-132.

80 Kjell Östberg uppmärksammar att ett uttalat egalitärt perspektiv var ett av de mest karakteristiska dragen för 1960-talets sociala rörelser. Detta innebar att man dels krävde en utjämning mellan rika länder och den fattiga delen av världen, dels ville eliminera klyftorna mellan olika grupper i det svenska samhället. Ordet ”jämlikhet” blev tidens paroll och var ett av de vanligaste som förekom under debatten i slutet av 1960-talet. Kravet på ökad jämlikhet hade direkta kopplingar till kravet på fördjupad demokrati och socialism.1 LO:s förre chefsekonom Per-Olof Edin påpekar i en intervju att en stor omsvängning skedde i det svenska samhället i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet, vilket han förknippar med ett generationsskifte. Inte minst inom den fackliga rörelsen överraskades man av den nya diskussionen om fackpampar som anklagades för att utöva en auktoritär makt inom sina organisationer. Samma tendens gällde för kommunalpolitiken och på riksplanet. De starka ledarnas position försvann bara på några år. Allt detta hängde ihop med att ett stort antal vänstergrupper med radikala krav aktiverades. Deras främsta kritik var riktad inte mot de stora kapitalägarna utan i synnerhet mot SAP:s och LO:s ledning som ansågs vara kapitalismens tjänare, enligt P-O Edin. En stor nyhet för den tiden, menar han, var att människor var beredda att ta strid om frågor som inte hörde samman med lönefrågor.2 Debatten om en sned fördelning av makt och förmögenheter blev ett av de viktigaste inom den s k vänstervågen. Redan 1961 publicerade C H Her- mansson, som 1964 blev kommunistisk partiledare, sin undersökning av kapitalets koncentration och monopol i Monopol och storfinans – de 15 fa- miljerna.3 I slutet av decenniet blev detta en het fråga på den politiska dagordningen. I mars 1968 publicerade den statliga koncentrationsutredningen, som tillsattes redan i november 1961, sina betänkanden där man belyste kre- ditmarknadens och industrins struktur och funktionssätt. Den femte delen, betitlad Ägande och inflytande inom det privata näringslivet, fick den största uppmärksamheten.4 Utredningen analyserade storföretagens betydelse för svensk ekonomi samt frågan om vilka ägandeförhållanden som präglade svenska företag. 17 större ägargrupper och deras ställning i svensk industri undersöktes. Man kom till slutsatsen att familjen Wallenberg var överlägset störst av samtliga ägargrupper.5 Sammanfattningsvis konstaterade utredningen att koncentrationen inom det svenska näringslivet var betydande och hade ökat under efterkrigstiden. De uppmätta koncentrationstalen tydde på att de var avsevärt högre än i exempelvis USA och Västtyskland. Detta ansågs dock inte vara

1 Östberg, K. 1968: när allting var i rörelse, s. 120-122. 2 Intervju med Per-Olof Edin. 2006-01-19, band. 3 Olsson, L., Ekdahl, L. Klass i rörelse, s. 124. 4 Om koncentrationsutredningens betänkanden se Vem äger Sverige? Fakta om makt och ägande ur koncentrationsutredningens perspektiv. Stockholm, 1972. 3:e uppl., s. 7-8. 5 SOU 1968:7. Ägande och inflytande inom det privata näringslivet. Koncentrationsut- redningen 5. Stockholm, 1968, s. 134-140.

81 förvånande med tanke på att företagsstrukturen inom samtliga näringsgrenar tenderade att bli mer koncentrerad i ett litet land som Sverige.1 Beträffande förmögenhetsfördelningen konstaterade man att under perioden 1945-64 var den tämligen stabil och ojämn. År 1964 ägde de 5 procenten rikaste taxe- ringsenheterna ca 30 procent av den totala skattepliktiga förmögenhetssum- man.2 Vad gällde aktiernas fördelning uppmärksammade utredningen att det totala aktieinnehavet hos fysiska personer var mycket snedfördelat. Man bedömde att uppkomsten av stora privata förmögenheter ofta var en direkt följd av enskilda företags tillväxt.3 Koncentrationsutredningen blev ett viktigt inlägg i den allmänna debatten om den sneda inkomst- och förmögenhetsfördelningen i Sverige. Att man på vänsterhåll kritiserade maktkoncentrationen i industrin var knappast förvå- nande. Men även borgerliga partier deltog i debatten och framförde tämligen radikala krav på utjämning av ägande- och maktförhållanden i svensk ekonomi. I slutet av 1960- och början av 1970-talen motionerade samtliga borgerliga partier angående löntagarnas deltagande i förmögenhetsbildningen, bland annat via olika vinstandelssystem, vilket närmare kommer att under- sökas i kapitel 6 om SAF och löntagarfonderna. I synnerhet var det folkpartiet som visade ett stort intresse för problematiken.4 Redan under 1950- och 60-talen drev partiet krav på individuella vinstandelssystem, utan att detta ledde till något konkret resultat. I början av 1970-talet uppmärksammade folkpartiet de diskussioner om kollektiv kapitalbildning som vid den tiden pågick i Västtyskland. Man ansåg att löntagarna borde få del av företagens tillväxt. Det var folkpartiets sekreterare Carl Tham som var mest engagerad i frågan. Folkpartiets mångåriga ansträngningar ledde så småningom till att man inom Hagauppgörelserna 1974 tillsatte den statliga ”Utredningen om löntagarna och kapitaltillväxten”, vilket kommer att belysas mer i kapitel 6.5 Carl Tham vittnade senare om att övervinstproblemet var en av de utgångs- punkter som fick folkpartiet att agera i kapitalbildningsfrågan.6

1 Ibid., s. 16. 2 Ibid., s. 39. 3 Ibid., s. 40. 4 Speciellt var det folkpartiets ungdomsförbund som vid den tiden präglades av mycket radikala jämlikhetssträvanden ifråga om inkomstfördelningen. Se exempelvis en skrift som var utgiven av förbundet Murray, R., Söderbaum, I. & Granholm, A. Jämlikt och olikt. Stockholm, 1970. 5 Om folkpartiets roll vid tillsättandet av denna utredning se Åsard, E. Kampen om lönta- garfonderna, s. 16-17. 6 Ekdahl, L. (red.). Löntagarfonderna – en missad möjlighet? S. 14-16.

82 LO-kollektivet och övervinsternas problematik i början av 1970-talet

Problemet med den solidariska lönepolitiken som en del av Rehn- Meidnermodellen har redan tagits upp i kapitel 2. Det har konstaterats att löneutjämningen som inträffade under 1960- och 1970-talen och som parallellt skedde med en tillämpning av den solidariska lönepolitiken var en viktig del av den svenska fordismen. Den solidariska lönepolitiken spelade en viktig roll i och med att den legitimerade den svenska förhandlingsmodellen så att lönenivån i de stora vinstrika fordistiska verkstadsföretagen hölls nere. Att löneskillnaderna verkligen minskade mellan 1959 och 1971 inom SAF- LO-området och att tendensen fortsatte fram till mitten av 1970-talet framgår tydligt av diagram 3.1. Det visar att LO-förbunden såväl över som under industrigenomsnittet närmade sig den genomsnittliga lönenivån i svensk industri. De båda kurvorna på diagrammet 3.1 bildar den s k ”struten”. Dia- grammet visar också att tendensen till minskade löneskillnader pågick i snabbare takt under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Den solidariska lönepolitiken hade alltså en klart omfördelande effekt mellan hög- och lågavlönade förbund.1

Diagram 3.1. Lönespännvidden mellan avtalsområden inom LO/SAF- området, 1959-1985

Källa: Stråth, B. Mellan medbestämmande och medarbetare, s. 295.

1 Stråth, B. Mellan medbestämmande och medarbetare, s. 294-295. Jämför med diagram 3 i Meidner, R. Samordning och solidarisk lönepolitik. Stockholm, 1974, s. 52 samt diagram 1 i Elvander, N. Den svenska modellen, s. 36.

83 Eftersom syftet med politiken var att minska löneklyftorna mellan olika lön- tagargrupper accepterades dess principer av de LO-aktivas majoritet med dess socialistiska jämlikhetsvärderingar. Den solidariska lönepolitikens framgång hade dock lett till stark kritik inom LO:s högavlönade branscher. Övervinsterna stod i centrum för missnöjet. Varför övervinsterna fick en sådan framträdande plats i debatten inom LO kan förklaras med hjälp av diagram 3.2 som Rudolf Meidner brukade rita då han diskuterade övervins- ternas problematik. Kolumnerna som finns på diagrammet betecknar företa- gen. Deras varierande höjd återspeglar företagens bärkraft, det vill säga deras vinstnivå. Som det framgår av diagrammet fick lågavlönade grupper högre löner jämför med vad som deras företags bärkraftsprincip skulle tillå- ta. I utbytet fick arbetare inom högavlönade företag avstå från en del av sitt löneutrymme för att visa solidaritet med de anställda från låglönebranscher. Att denna princip började tillämpas ledde så småningom till irritation inom främst Metallindustriarbetareförbundet.1 Arbetarna inom de mest vinstgivande verkstadsföretagen fick inte använda det löneutrymme som de ansåg sig vara berättigade till. Istället tillföll detta löneutrymme företagens kapital- ägare i form av ”övervinster”. Den solidariska lönepolitikens negativa effekter i form av övervinster blev ett av de största problem som diskuterades under den LO-kongress som ägde rum år 1971. Inför kongressen presenterade LO:s lönepolitiska kom- mitté under ledning av organisationens ordförande Arne Geijer rapporten Lönepolitik. I denna pläderade man för att fortsätta den solidariska lönepoli- tiken, vilket ansågs nödvändigt för att upprätthålla en stabil samhällsekono- mi. Rapportens författare påpekade särskilt att den solidariska lönepolitiken också hade bidragit till fördelningen såväl mellan arbete och kapital som mellan olika löntagarorganisationer. Den sistnämnda aspekten hade blivit ännu viktigare med tiden, då olika arbetargrupper börjat jämföra sig med de högre inkomsttagarna.2 Man erkände samtidigt att för att fortsätta med den solidariska lönepolitiken krävdes kompletterade åtgärder. Övervinsterna togs upp i sammanhanget. Det viktigaste klagomålet var att de anställda inom höglöneföretag anmärkte på att lågavlönade arbetare inte hade fått de löne- höjningar som uppstod till följd av att de själva avstod från en del av sitt löneutrymme. Istället var det företag i höglönebranscher som hade ökat sina vinster. Rapportens författare erkände att påpekandena var riktiga, men på-

1 Metalls politisering i slutet av 1960-talet i kontexten av legitimitetskrisen inom den svenska arbetarrörelsen skildras i Ekdahl, L. För medlemmarnas fackliga, ekonomiska och sociala intressen. Metall i politiken 1957-1981 (Opublicerat manus). Ekdahl visar hur kritiken som framfördes av metallarbetare under bl a förbundets kongress 1969 ledde till att Metalls ledning med Åke Nilsson i spetsen fick omvärdera fackföreningsrörelsens roll i näringspolitisk utveckling och kapitalbildning. Detta ledde till att förbundet inför LO-kongressen lade fram motionen 305 som kommer att behandlas senare i kapitlet. Om kritiken som riktades inom Metall mot den solidariska lönepolitiken under 1969-1971 se också Stråth, B. Mellan medbestämmande och medarbetare, s. 275-291. 2 LO. Lönepolitik. Rapport till LO-kongressen 1971. Stockholm, 1971, s. 105-108.

84 stod samtidigt att framgångsrika företag behövde sina vinster för att öka sin produktion och sysselsättning. Det ansågs dock inte vara tillfredsställande att vare sig fackföreningsrörelsen eller samhället hade ett tillräckligt stort inflytande över hur dessa vinster användes.1 För att lösa problemet förordade kommittén en reviderad företagsbeskattning. Bland möjliga alternativ att genomföra en progressiv vinstbeskattning nämnde man en avsättning till ”investerings- eller branschfonder”.2 Intressant nog påpekade Rudolf Meid- ner i sin sista bok om löntagarfonder att det var av ”anekdotisk karaktär” att branschfondstanken hamnade i rapporten. Kommitténs sekreterare Gustav Persson som tjänstgjorde vid LO:s utredningsavdelning under 1960-talet, ”fann det naturligt” under slutskedet av kommitténs arbete att foga in tidigare tankar om branschfonder.3

Diagram 3.2. Framställning av den solidariska lönepolitikens verkningar

Källa: Meidner, R. ”Några funderingar kring den solidariska lönepolitikens framtid” i Lönepolitik och solidaritet, Stockholm, 1980, s. 172.

Branschfonderna blev dock inte ett genomgående tema när LO-kongressen 1971 diskuterade lönepolitiken och den lönepolitiska rapporten. Istället riktade flertalet ombud och motionärer en hård kritik mot hur LO-ledningen

1 Ibid., s. 158-159. 2 Ibid., s. 100. 3 Meidner, R. Spelet om löntagarfonder, s. 35.

85 genomförde den solidariska lönepolitiken. När man läser motioner och diskussionen i kongressprotokollet är det lätt att dra slutsatsen att den genomsyrades av konsekventa jämlikhetssträvanden. För det första innebar detta att man förordade en utjämning av löneskillnader mellan löntagargrupper, i synnerhet mellan arbetare och tjänstemän. För det andra erkände man att det krävdes ytterligare satsningar för att förbättra de lågavlönades inkomster. För det tredje ställde de flesta av kongressombuden krav på en rättvisare fördelning av förmögenheter och inkomster mellan arbetare och kapitaläga- re.1 Den allmänna stämning som rådde på kongressen innebar, att trots att hård kritik mot LO-ledningen ifråga om lönepolitiken framfördes, fanns det inte ett enda ombud som öppet ifrågasatte den solidariska lönepolitiken. Snarare handlade det om att den måste fördjupas för att leda till en omfattande utjämning av ekonomiska resurser mellan arbete och kapital. ”Syftet med en facklig lönepolitik som har jämlikheten som ledstjärna kan inte bara vara detta, att vi skall utjämna de arbetandes inkomster”, påpekade Sten Ceder- qvist som var ledamot i LO:s representantskap från Typografförbundet. Lö- nepolitiken borde handla om att överföra företagens vinster till de arbetande och därmed effektivt utjämna inkomstskillnaderna.2 Vid ett annat debattin- lägg tillspetsade Cederqvist sina formuleringar: ”Vi upplever i dessa dagar något av den fackliga rörelsens kris. Många av dess medlemmar tappar för- troendet för rörelsen. Detta är på sitt sätt en återspegling av kapitalismens kris”.3 Börje Svensson från Metall krävde en omprövning av LO:s lönepolitik. ”I den lönepolitiska rapporten märks inte några nya initiativ och impulser”, uppmärksammade han. Det var mycket svårt att övertyga arbetarna ”ute i fältet” att de sista löneuppgörelserna verkligen varit så bra som man gjorde gällande i fackliga tidningar och från LO:s centrala ledning. Om samordning och centralisering skulle fylla någon uppgift måste den vara offensiv och leda till att man verkligen angrep de stora vinsterna, menade Svensson. Han uppmärksammade att den solidariska lönepolitiken i den form som den be- drivits av LO-ledningen, innebar att man ökade vinsterna för de stora bolagen. Istället borde man ändra dess innebörd så att inkomstutjämningarna även omfattade kapitalägarna.4 Problemet med övervinsterna blev den viktigaste av de kritiska kommentarerna som framfördes under kongressen. Det outtagna löneutrymmet, som högavlönade arbetare fick avstå till förmån för lågavlönade, löpte som en röd tråd i debatten. Flera kongressombud frågade sig om lågavlönade grupper verkligen hade fått det bättre till följd av den solidariska lönepolitiken. John

1 LO. 18: e ordinarie kongress 1971. Protokoll. Stockholm, 1972, s. 698-812 (debatten i lönepolitiska frågor). 2 LO. 18: e ordinarie kongress 1971. Protokoll, s. 761-763. Citatet är från s. 763. 3 Ibid., s. 789. 4 Ibid., s. 765-766.

86 Pettersson från Målareförbundet uttryckte sitt missnöje över de senaste löne- förhandlingarna. Varför fick arbetarna i hans förbund inte de lönehöjningar de var berättigade till? Det enda svar som han kunnat ge till sina arbetare hade varit att låglönegrupperna inom LO annars skulle ha haft en ännu sämre ställning än de hade. ”Det svaret kommer inte att räcka till i längden”, påpe- kade Pettersson.1 Ombudet Gunnar Hjalmarsson från Typografförbundet konstaterade att man inte hade lyckats lösa låglöneproblemen. De stora företagen hade där- emot klarat sig strålande under den förda politiken. ”Och varför skulle de inte göra det, när vi vet att man inte inom någon låglönebransch får ett öre i förbättring om de bättre avlönade avstår från den löneförhöjning som de själva tillkämpat sig?”. För att lösa problemet, föreslog Hjalmarsson att de vinstgivande företagen som konsoliderade sin ekonomi och ökade vinsterna skulle attackeras.2 Gerhard Forslund från Metall hänvisade till år 1969 då man hade varnat att fackliga organisationer befann sig på kollisionskurs med varandra och att det fanns en risk för en intressekonflikt. Denna kollision hade enligt Fors- lund blivit ett faktum: ”LO-förbunden har svårt att i vissa organisationer vinna förståelse för den solidariska lönepolitik med låglönesatsning som man drivit i två avtalsrörelser”.3 Endast två ombud från låglönebranscher uttryckte sitt stöd till den förda solidariska lönepolitiken. Enligt Harry Furing från Hotell- och restaurang hade den solidariska lönepolitiken givit resultat inom hans förbundsområde, och det relativa löneläget för de sämst avlönade förbättrats.4 Gun Pettersson från Handels konstaterade att LO:s satsningar på lågavlönade har lett till en viss framgång. Det återstod fortfarande mycket att göra, men Pettersson framförde att inom hennes förbund litade man på fackföreningsrörelsens styrka.5 LO:s ordförande Arne Geijer besvarade i praktiken inte kritiken som framfördes mot LO-ledningen från högavlönade förbund. Huvudbeskedet i hans långa inlägg i debatten var att LO drivit en framgångsrik lönepolitik som syftade till en utjämning av inkomster och en förbättring av standarden för de sämst ställda i samhället. ”Vad är vår lönepolitik annat än ett ständigt beskärande av vinsterna?”, frågade Geijer sina opponenter.6 Den tysta majoriteten av kongressen avslog de yrkanden till Landssekretariatets utlåtande som gick emot ledningens huvudlinje.7

1 Ibid., s. 789. 2 Ibid., s. 783. 3 Ibid., s. 766. 4 Ibid., s. 768. 5 Ibid., s. 784. 6 Ibid., s. 804. 7 Ibid., s. 810-812.

87 Debatten om övervinster fick dock sin fortsättning inom LO-kongressens diskussion av näringspolitik och inflytande i näringslivet. Det var då Metall- industriarbetareförbundets motion 305 togs upp. Motionen författades under direkt översyn av Metalls dåvarande ordförande Åke Nilsson samt dess utredningschef Allan Larsson och hade direkta kopplingar till kampen om opinionen bland Metalls egna medlemmar under den avtalsrörelse som på- gick under hösten 1970.1 Motionen handlade inte bara om övervinster och den solidariska lönepolitiken utan tog även upp andra viktiga problem. Den uttryckte en oro över Sveriges framtida ekonomiska tillväxt, och uppmärk- sammade bristen på investeringar och förnyelse inom industrin. Enligt motionen misslyckades dåvarande företagsledare att hantera dessa viktiga problem. Detta gällde också problem förknippade med rekrytering av ungdomar samt motverkandet av konjunkturomslagens negativa effekter. Personalpoli- tiken inom företagen karakteriserades som konservativ och arbetsmiljön som farlig, vilket skapade stress och monotoni. Man uppmärksammade också en fortsatt förmögenhets- samt maktkoncentration till traditionella ägaregrupper med en direkt hänvisning till koncentrationsutredningens resultat. Allt detta krävde ökade insatser från samhället i investeringsprocessen samt planmäs- sighet i skapandet av en kollektiv kapitalbildning. Man underströk att kapitalbildningen för 1970-talet inte kunde lösas med 1950- och 1960-talens metoder. Motionen nämnde de förslag om branschfonder som hade förts fram på 1960-talet men som aldrig förverkligades. Man hänvisade också till erfarenheter i Danmark och Västtyskland, där fackliga organisationer redan lanserat liknande förslag. Dessa initiativ borde studeras närmare. Motionen slutade med kravet att ge Landssekretariatet i uppdrag att utreda frågan om på vilket sätt fackföreningsrörelsen skulle engagera sig för en kollektiv kapitalbildning, som skulle ge löntagarna ett ökat inflytande över näringslivets utbyggnad.2 Metalls sex avdelningar från Småland skickade också en egen motion i vilken man ställde krav på att utreda frågan om branschfonder, inom vilka majoriteten i fondstyrelsen skulle vara löntagarrepresentanter. Fonderna skulle bildas som ett lönepolitiskt instrument.3 Metallettans motion 331 krävde en hårdare beskattning av de vinstrikaste företagen, eftersom dessa gynnades av den solidariska lönepolitiken. Man skrev att ”jämlikhet betyder en utjämning av inkomster och förmögenheter”. Fonderna nämndes inte i motionen.4

1 Om bakgrunden till Metalls motion 305 se mer i Ekdahl, L. För medlemmarnas fackliga, ekonomiska och sociala intressen samt Stråth, B. Mellan två fonder, s. 129, 137-147. 2 Svenska metallindustriarbetareförbundet. Motion 305. LO. 18: e ordinarie kongress 1971. Protokoll, s. 815-818. 3 Metallindustriarbetareförbundets avd. 85. 114, 115, 171, 190, 214. Motion 318. LO. 18: e ordinarie kongress 1971. Protokoll, s. 832-833. 4 Metallindustriarbetareförbundets avd. 1, Stockholm. Motion 331. LO. 18: e ordinarie kongress 1971. Protokoll, s. 842-843.

88 Men Metallindustriarbetarförbundets motion 305 blev ändå startpunkten för löntagarfonderna. Det är intressant att se närmare på den stämning som rådde när LO-kongressen 1971 diskuterade Metalls motion 305. Debatten kring näringspolitiska frågor vittnade om ett stort missnöje med ett blandekonomiskt system samt med den ekonomiska politik som den socialdemokratiska regeringen genomfört med stöd av LO. De mest radikala förslagen gick ut på att kräva en socialisering av svensk industri. Svenska Typograf- förbundet uppmärksammade att arbetarrörelsens yttersta mål var att åstad- komma en samhällsutveckling på grundval av social och ekonomisk demokrati. En jämlik fördelning av inkomster, förmögenhet och ekonomisk makt kunde åstadkommas endast om man lade ägandet och förfogandet över produktionsmedlen i folkets händer. Ett övertagande av finansinstitutionerna, industrin och handeln betraktades i motion 311 som en första åtgärd för att driva vidare en ekonomisk och social utjämning. Därför förordade Typograf- förbundet att Landssekretariatet skulle inbjuda det socialdemokratiska partiet till att ”gemensamt utarbeta ett arbetarrörelsens socialiseringsprogram”.1 Krav på olika grad av förstatligande eller socialisering av vissa branscher, i synnerhet bank- och kreditväsendet, togs upp i ett antal andra motioner.2 Under kongressens debatt diskuterades socialiseringsfrågan under mycket livliga former, och stark kritik mot ett blandekonomiskt system och den politik som LO förde, restes på nytt.3 Det är viktigt i sammanhanget att nämna att man under LO-kongressen uppmärksammade andra idéer angående kollektiv kapitalbildning, vilka skulle komma spela en viss roll för den framtida löntagarfondsutredningen. En grupp liknande förslag utgjordes av krav på att AP-fonden skulle erhålla rätt att förvärva företagens aktier för att aktivt delta i skapande av bärkraftiga industrier. Redan då uttrycktes en stor oro över nedläggningar av företag och arbetslöshet. Detta borde samhället motverka genom en aktiv näringspoli- tik.4 I tre motioner tog man upp problemet med olika bidrag och stöd som staten gav till privata företag. Motionärerna hemställde att Landsekretariatet skulle verka för att staten och de anställda skulle erhålla aktier i de företag som fick sådana bidrag. Aktiernas värde skulle motsvara den summa som

1 Sv. Typografförbundet. Motion 311. LO. 18: e ordinarie kongress 1971. Protokoll, s. 821-823. 2 Se till exempel Fabriksarbetareförbundet. Motion 306; Gruvindustriarbetareförbundets avd. 4. Malmberget. Motion 309; Sko- och Läderarbetarnas förbund. Motion 312. LO. Landsorganisationens ordinarie 18: e kongress 1971. Protokoll, s. 818-828. 3 Se LO. Landsorganisationens ordinarie 18: e kongress 1971. Protokoll, s. 890-893, 894-897; 923-924, 931-936. 4 Sv. Byggnadsarbetareförbundets avd. 22, Halmstad. Motion 314; Sv. Träindustriarbeta- reförbundets avd. 31, Sydvästra Hälsingland. Motion 317; Sv. Metallindustriarbetarför- bundets avd. 2, Gävle. Motion 319; Sv. Beklädnadsarbetareförbundets avd. 8, Uddevalla. Motion 321; Statsanställdas förbund avd. 4005, Sundsvall. Motion 322. LO. Landsorga- nisationens ordinarie 18: e kongress 1971. Protokoll, s. 829-835.

89 företagen fick i form av bidrag. De anställda och deras organisationer skulle då kunna få ett verkligt inflytande över beslutsfattandet inom företagen.1 Landssekretariatet föreslog i sitt utlåtande avslag på samtliga socialise- ringsförslag. LO:s ledning framhävde att den inte delade motionärernas uppfattning om att arbetarrörelsens strävan att åstadkomma gradvisa reformer i blandekonomin varit resultatlösa. Ett gradvis ökat inflytande var ett realis- tiskt alternativ. Plötsliga och genomgripande förändringar i det ekonomiska systemet välkomnades inte. ”Det skulle i alltför hög grad äventyra vad som redan uppnåtts”, påstod Landssekretariatet.2 Av samtliga problem som berörde kollektiv kapitalbildning var det två som enligt Landssekretariatet förtjänade en närmare granskning. För det första ansåg man att det var dags för regeringen att möjliggöra att AP- fonderna kunde placera i företag. Ett aktieinnehav för fonden uteslöts inte. För det andra uppmärksammade man i korta ordalag problemet med branschfonder. Landssekretariatet hemställde om att kongressen skulle besluta ”att ge Landssekretariatet i uppdrag att vidta åtgärder för att frågan om branschfonder och annan fondbildning av vinster och löntagarnas sparande för kapitalinsatser i företagen blir utredd”.3 Så lät det uppdrag som blev startpunkten för löntagarfondsutredningen. Kongressprotokoll från 1971 vittnar dock inte om att branschfonderna på den tiden var en aktuell fråga för ombuden. Bortsett från Åke Nilsson uttala- de sig inte ett enda kongressombud om branschfonderna. Problemet upp- märksammades endast av två viktiga tjänstemän i den fackliga hierarkin. Den förste var LO:s utredningschef Clas-Erik Odhner. Han gjorde ett kort historiskt överblick och konstaterade att frågan redan hade tagits upp under två LO-kongresser utan att detta lett till något förslag. Nu ansåg Landssekre- tariatet att förslaget var ”av så pass stort intresse”, att det borde utredas. En- ligt Odhner fanns det tre syften med branschfonderna. För det första skulle de utgöra en viktig del i den solidariska lönepolitiken, vilken inte borde re- sultera i ökade vinster för de lönsammaste företagen. För det andra var fonderna avsedda att bidra till en ökad näringspolitisk styrning genom att tillföra kapital för rationalisering och utbyggnad av företag. För det tredje borde fonderna vara ett led i ett ökat löntagarinflytande ”på grundval av dessa kapitalinsatser”.4 Metalls dåvarande ordförande Åke Nilsson uppmärksammade i sitt anfö- rande hur viktig frågan om branschfonderna var. Kontrasten mot hans tidigare uttalande från kongressen 1961 är uppenbar. Fonderna behövdes för att skapa en form av kapitalbildning som skulle innebära ett ökat inflytande i

1 Sv. Fabriksarbetareförbundet avd. 5, Skellefteå. Motion 316; Sv. Byggnadsarbetareför- bundets avd. 15, Oskarshamn. Motion 320. LO. Landsorganisationens ordinarie 18: e kongress 1971. Protokoll, s. 831, 833. 2 Ibid., s. 853. 3 Ibid., s. 877. 4 Ibid., s. 883.

90 näringslivet – ”ett inflytande som ger oss möjlighet att påverka investering- arnas omfattning, inriktning och inte minst deras tidsmässiga genomföran- de”. Det var dessa problem som skulle utredas av den framtida utredningen, påpekade Nilsson.1 Det är intressant att Arne Geijer under debatten inte ens nämnde branschfonderna i sina inlägg kring näringslivspolitiken. Mycket tyder på att han var helt ointresserad av denna problematik.2 Man kan såle- des konstatera att Metalls ledning och Geijer hade skilda uppfattningar om hur kritiken som restes från arbetarna borde besvaras. Vad som intresserade Geijer - liksom SAP:s ordförande Olof Palme - var att öka löntagarnas inflytande med hjälp av arbetsrätten, inte utifrån en förändring av ägandeförhål- landen.3 Genomgången av diskussionen under LO-kongressen 1971 ger anledning att identifiera två sorts spänningar som existerade inom organisationen. Den första och den starkaste handlade om en djup kris som LO hamnat i till följd av tillämpningen av den solidariska lönepolitiken. Representanter för LO:s höglöneförbund, främst från Metall, framförde ett stort missnöje med det outtagna löneutrymmet och med att övervinster tillföll kapitalägare istället för löntagare i de berörda branscherna. Motionen 305 ska därför ses som ett försök från Metalls lednings sida att bemöta denna kritik. Den andra spän- ningen var förknippad med ett allmänt utbrett missnöje med den förda ekonomiska politiken och det ekonomiska systemet som sådant. Någon konkret lösning av detta allmänna problem, som var förankrad bland majoriteten av LO:s förbund, föreslogs dock inte. Trots att missnöjet med den rådande sam- hällordningen var stort, vann inte de krav på förstatligande och socialisering som framfördes under kongressen gehör hos majoriteten av kongressombuden. Kongressprotokollen visar inte heller att branschfonder fick någon stör- re förankring bland kongressombunden. De förblev till stor del likgiltiga till det initiativ som Metalls ledning lanserade i motionen 305. Förekomsten av dessa två spänningar återspeglar de inbyggda motsättningar som fanns inom den svenska fordismen. Dessa motsättningar tillspetsades och utkristallisera- des och ledde till att stämningen inom LO i början av 1970-talet förändrades, vilket innebar att fordismens kris synliggjordes.

1 Ibid., s. 918. 2 Meidner, R. Spelet om löntagarfonder, s. 38. 3 Ekdahl, L. För medlemmarnas fackliga, ekonomiska och sociala intressen. Metall i politiken 1957-1981.

91 Branschfondsfrågan och övervinstproblematiken inom LO:s höglöneförbund under 1973-1974

Det dröjde flera år innan löntagarfondsutredningen började sitt arbete. Inte förrän sommaren 1974 påbörjades utredningen under ledning av Rudolf Meidner. LO:s avtalssekreterare Harry Fjällström informerade löpande LO- ledningen om gruppens arbete.1 Missnöjet med övervinsterna avtog inte inom LO efter kongressen 1971. Åren 1973 och 1974 var speciella, eftersom priserna på råvaror och råvaru- nära industriprodukter som järnmalm, stål, massa och papper ökade starkt till följd av en ökad efterfrågan från omvärlden.2 Denna efterfrågan var tillfäl- lig, men just under 1973 och 1974 medförde den stora övervinster, vilket inte ledde till så stora lönehöjningar som arbetare i höglönebranscherna an- såg sig vara berättigade till. Frågan om sambandet mellan den solidariska lönepolitiken och övervinsterna togs upp på nytt vid Metalls kongress i augusti 1973. Kongressens behandling av den fackliga inkomstpolitiken visade att det fanns två problemkomplex som metallarbetarna uppfattade som viktiga. Det första handlade om ackordslöner. Majoriteten av kongressombud krävde att dessa skulle ersättas av fasta månadslöner. Ackordslöner ansågs ge lägre belöning och vara otrygga.3 Som påpekats i kapitel 2 var ackordlö- nesystemet ett av de mest karakteristiska dragen för lönebildningen under den fordistiska epoken. Det andra stora problemet som berördes såväl i motioner som i debattinlägg av kongressens ombud, handlade om den solidariska lönepolitikens baksida. Att arbetarna, främst i verkstadsindustrin, inte fått förhandla om hela löneutrymmet till följd av den solidariska lönepolitiken, utgjorde ett stort bekymmer för förbundets medlemmar. De lösningar som ventilerades under kongressen var olika. Två motioner innehöll krav på att införa branschfonder. Det är viktigt att notera att branschfondsfrågan redan tagits upp i Metalls inkomstpolitiska rapport som skrevs inför kongressen.4 Enligt motion 143 från avdelningen 138 från Hagfors skulle fonderna tjäna två syften: samla upp övervinsterna och ge arbetarna medbestämmanderätt i företagen. Motionärerna krävde därför att ett avtal om branschfonder skulle träffas redan under den kommande avtalsrörelsen.5 Ombudet Kurt Tärnstedt från Sundbyberg hänvisade direkt till Rudolf Meidner och hans idéer om branschfonder och framförde att sådana skulle kunna vara en tänkbar lösning

1 Meidner, R. Spelet om löntagarfonder, s. 39-40. 2 Schön, L. En modern svensk ekonomisk historia, s. 438. 3 Se motioner 115-128 och debatten beträffande ackordslönesystem i Svenska metallin- dustriarbetareförbundet. Kongress 1973. Protokoll. Stockholm, 1974, s. 368-377, 396- 397, 405-408, 412-414, 416-417. Debattens karaktär visar att förbundsledningen inte var helt överens med arbetarnas krav på att ersätta ackordslöner med fasta månadslöner. 4 LO. Kollektiv kapitalbildning genom löntagarfonder, s. 14. 5 Svenska metallindustriarbetareförbundet. Kongress 1973. Protokoll, s. 386-387. Se också motion 113 framförd av avdelning 86 i Borås i samma kongressprotokoll, s. 365.

92 på problemet med övervinster. Fonderna måste dock vara av kollektiv karak- tär, påpekade Tärnstedt. Han undrade dock om arbetsgivarnas medverkan verkligen behövdes i fonderna, så som föreslagits i Metalls lönepolitiska rapport.1 Kongressombuden tog också upp andra lösningar på problemet med över- vinsterna. Börje Svensson från Lidköping uppmärksammade att inkomstut- jämningen dittills varit framgångsrik när det gällde en utjämning mellan löntagargrupper. Enligt hans mening skulle en liknande omfördelning av produktionsresultat till förmån för de anställda på bekostnad av företagens vinster inte bli så lyckad. Svensson framförde vidare att de vinster som bolagen redovisat under de senaste åren hade varit ”ganska fantastiska”. Samti- digt ökade inte löntagarnas andel på kapitalets bekostnad. Därför kritiserade Svensson starkt den solidariska lönepolitiken i den form som den fördes. Han frågade sig om det var en bra utveckling att högavlönade arbetare inom Metall haft en långsammare löneutveckling samtidigt som aktieägarna och ”höglönegrupperna i samhället för övrigt” ökat sina inkomster. Svensson pläderade istället för ett ökat skattetryck på de vinstrika företagen. Han uppmärksammade att man inom fackföreningsrörelsen alltid talat om växan- de löneklyftor i samhället, ”men alla konkreta förslag om hårdare beskattning av företagens vinster och de stora förmögenheterna har hänvisats till utredningarna där de blivit liggande”.2 Börje Svensson avvisade inte den solidariska lönepolitiken utan krävde snarare en förändring av dess inriktning. Avdelning 64 från Hässleholm gick betydligt längre och föreslog en övergång till förbundsvisa förhandlingar mellan Verkstadsföreningen och Metallindustriarbetareförbundet.3 Förbundets ordförande Bert Lundin, som efterträtt Åke Nilsson, avvisade kritiken. Beträffande den solidariska lönepolitiken erkände han att det fanns ett stort problem i och med att den inte kommit åt vinsterna i de vinstintensi- va företagen. ”Där leker oss i hågen den gamla tankegången om branschfonderna”, konstaterade Lundin och hänvisade till den pågående utredningen om fonderna inom LO.4 Metalls ordförande misstänkte att Börje Svenssons anslutning till den solidariska lönepolitiken inte var ”riktigt helhjärtad”. En- ligt Lundin hade fackföreningsrörelsen redan åstadkommit en inkomstför- delning mellan löntagare och kapitalägare till de förras fördel. Frågan var hur man skulle kunna fortsätta med denna politik även i framtiden. Därför ansåg Lundin att den enda vägen att uppnå detta mål var att skaffa sig möj- lighet till en kollektiv kapitalbildning. Branschfonderna skulle kunna kon- strueras på så sätt att mer av vinstutrymmet skulle överföras till löntagarna. Dessa medel kunde i så fall användas bland annat till industrins utbyggnad.5

1 Ibid., s. 416. 2 Ibid., s. 409-410. 3 Ibid., s. 383. 4 Ibid., s. 398. 5 Ibid., s. 421-422.

93 Under Metallkongressen 1973 fördes också en särskild diskussion om industripolitiken. Det fanns motioner som krävde ett förstatligande eller en socialisering av kredit- och bankväsendet (motioner 250-252), en använd- ning av AP-fondernas medel för att skapa nya statliga basindustrier (249) samt förstatligande av krigsindustrin (motion 239). Ombudet Sivert Anders- son uppmärksammade att de privata bankernas makt över ekonomin var betydligt större än deras roll som finansiärer av industrin. Ville man demokratisera det svenska samhället borde man satsa på att beskära fåtalets makt över ekonomin. I sitt utlåtande påpekade förbundsstyrelsen att arbetarrörel- sens mål var att kreditväsendet skulle ställas under demokratisk kontroll. Hur detta skulle ske måste ständigt bedömas ”mot bakgrund av den konkreta situationen”, ansåg Metalls förbundsstyrelse.1 Övervinstproblematiken fick ännu större uppmärksamhet på Pappersindu- striarbetareförbundets kongress 1974. I motion nr 89 från avdelningen 78 i Mariestad uttrycktes en stor oro över att arbetarna i pappersindustrin fick avstå från en del av löneutrymmet för den solidariska lönepolitikens skull. Samtidigt måste arbetsgivarna ”få lära sig vara solidariska” och överföra en del av övervinsterna till förmån för företag med lägre lönsamhet, ansåg mo- tionärerna. I sitt inledningsanförande uppmärksammade förbundets ordfö- rande Roine Carlsson övervinsternas problematik. Han påpekade att en bätt- re lösning av problemet skulle vara en kollektiv kapitalbildning i branschfonder. Han hänvisade till löntagarfondsutredningen som tillsatts av LO- kongressen för att presentera en lösning 1976 och frågade sig om arbetarna hade råd att vänta så länge. ”Jag har en känsla av att Pappers medlemmar vill ha besked innan nästa avtalsrörelse”, tillade Carlsson.2 Pappers kongressprotokoll vittnar om att förbundets ledning försökte tona ned det missnöje som uttrycktes underifrån. Den viktigaste diskussion på kongressen handlade inte om övervinsterna utan om ett förstatligande av skogsindustrin, vilket förordades i motion nr 38, författad av avdelning 108 i Alfredshem. Enligt motionärerna misskötte privata kapitalister genom ett kortsiktigt vinsttänkande hela branschen, satsade inte tillräckligt med pengar i forskning samt genomförde en omfattande kapitalexport istället för att öka sysselsättning och drift i Sverige. För att undvika detta borde ”den privata skogsindustrin övergå i samhällets ägo”. I förbundsrådets utlåtande över motionen föreslogs istället indirekta åtgärder riktade åt styrning av den skogsindustriella utvecklingen. Frågan om socialiseringen väckte starka känslor på kongressen. 24 inlägg registrerades, och samtliga talare var bekymrade över att socialisering dittills inte hade kunnat genomföras. Samti- digt var det inte praktiskt genomförbart att socialisera inom den närmaste

1 Diskussionen kring industripolitiken som fördes på Metalls kongress 1973 se ibid. på s. 551-577. 2 Svenska pappersindustriarbetareförbundet. Kongress 1974. Protokoll. Stockholm, 1974, s. 8-10; 328-333.

94 framtiden, enligt förbundsrådet. Förstatligandet skulle ha krävt stora resurser och inte minst tid. Därför var indirekta metoder för socialisering mer realistiska. Ombudet Nils Sjöquist från Skärblacka poängterade att ett förstatli- gande av skogsindustrin var ett gammalt krav. Varför hade man på 30 år inte fått något resultat? Ombudet Kenth Högström från Iggesund uppmärksam- made att problemet var djupare än enbart förstatligandet. Verkligheten visade att produktionen oavsett ägandeform bedrevs ”under kapitalismens lagar, med allt vad det innebär av koncentration, ackordsstress och utslagning”. Visserligen kunde ett statligt ägande underlätta vidareutvecklingen av ekonomisk demokrati, men det var marknadsekonomin som försvårade övergången till en annan produktionsordning än den kapitalistiska.1 Diskussionen på Pappers kongress slutade i att förbundets ledning lyckades avslå motion 38. Samtidigt vittnade den om ett stort missnöje inom för- bundets kollektiv med den rådande ordningen. Majoriteten uppfattade dock inte direkt förstatligande som en framkomlig väg mot ett nytt samhälle. Man ville förändra den orättvisa samhällsordningen men man visste inte hur. En- ligt Rudolf Meidner gick debatterna på både Metalls och Pappers kongresser i linje med de överväganden som fördes inom LO:s löntagarfondsutredning.2 Ett år efter Pappers kongress offentliggjorde Meidners utredningsgrupp sitt första förslag. Istället för övervinster blev det därmed maktens och ägandets problematik som trädde fram i diskussionen kring kollektiv kapitalbildning.

Från ursprungliga förslag till lagstiftning

Efter det att LO:s utredningsgrupp under ledning av Rudolf Meidner i augusti 1975 presenterade sin första rapport Löntagarfonder, genomgick löntagar- fondsprojektet stora förändringar. De två sista löntagarfondsförslagen från 1981 och 1983 utarbetades i praktiken av SAP:s representanter. Trots att de behöll ordet ”löntagarfonder” hade dock dessa två förslag en helt annan in- nebörd än förslagen från 1975 och 1976. Därför behövs en kort redogörelse av samtliga fem löntagarfondsförslag som lades fram mellan 1975 och 1983. Redogörelsen slutar med en sammanfattande tabell där dessa förslag jämförs med varandra.

Förslaget 1975

När den ursprungliga rapporten Löntagarfonder offentliggjordes den 27 augusti 1975 stod det samma dag ”Revolution i Sverige” på Dagens Nyheters

1 Ibid., s. 128-160. 2 Meidner, R. Spelet om löntagarfonder, s. 44-45.

95 löpsedel.1 Det var överdrivet att påstå att den lilla skriften innehöll några revolutionera lösningar, men de ambitioner att reformera ägarstrukturen inom den svenska ekonomin som presenterades i rapporten var långtgående. Natalia Plevako, som har gjort en genomarbetad analys av förslaget från 1975, kom till slutsatsen att det var detta förslag som var mest radikalt, t o m mer radikalt än förslaget från 1976. I denna skrift kulminerade enligt Pleva- ko den svenska fackföreningsrörelsens föreställningar om en möjlig omvandling av det svenska samhället till en ekonomisk demokrati.2 Den lilla boken Löntagarfonder var egentligen inte ett förslag i ordets strikta mening utan snarare ett debattunderlag för diskussioner inom den svenska fackföreningsrörelsen inför det rådslag som kom att starta under hösten 1975 och som behandlas i kapitel 4. Därför var boken av resonerande karaktär, medan mer konkreta detaljerade lösningar var utelämnade och spa- rade till rapporten inför LO-kongressen 1976. Detta gällde i synnerhet de olika syftena med en framtida fondbildning. Utredarna ägnade en hel del utrymme åt målsättningsdiskussionen och konstaterade att de inte fått ett klart mål från vare sig LO-kongressen eller Landssekretariatet. Författarna tog upp inflytandeproblematiken samt övervinsternas betydelse för löntagar- fondernas införande. Kapitalbildningsfrågan, sysselsättning, inkomstutjäm- ning samt prisbildning berördes också som ytterligare motiv för att bilda fonder. Frågan om hur man kunde motverka koncentrationen av ekonomisk makt baserad på ägande löpte som en röd tråd genom hela skriften. Försla- gets viktigaste syfte förklarades vara ”att successivt föra över företagens kapitaltillväxt i löntagarkollektivets ägo”.3 Förslaget förutsatte ett skapande av fonder som skulle ägas av löntagaror- ganisationer. De mest vinstrika svenska företagen borde avsätta en del av sin vinst (författarna skrev om 10-20 %) före skatt till dessa fonder i form av aktier som skulle vara röstberättigade. Det handlade således om riktade obligatoriska löntagaremissioner. Kontantutbetalningar till fonderna ansågs vara ett sämre alternativ, för att i ett sådant fall skulle fonderna förvärva aktier i de dåliga företagen medan de företag som var mest expansiva skulle ”köpa sig fria”. Ifall alternativet med kontantutbetalning valdes skulle det leda till

1 Hedborg, A. ”Löntagarfonder” i Arbetets tjänst. Rudolf Meidner. Stockholm, 1984, s. 373. Per-Olof Edin påpekar att Anna Hedborg hade ett stort inflytande i den första lönta- garfondsutredningen. Rudolf Meidner skrev visserligen förslagets text, men enligt Edin inspirerades många formuleringar av Anna Hedborg. Utan hennes engagemang i frågan skulle Meidner förmodligen inte ha vågat gå på vad som Edin kallar för ”den stora lös- ningen” (Intervju med Per-Olof Edin. 2006-01-19). Anna Hedborgs roll i utredningen har hittills inte uppmärksammats i tidigare forskning. 2 Plevako, N. Schvecija: reformizm protiv reformy? S. 80. En detaljerad analys av samtliga löntagarfondsförslag med tonvikt på en diskursiv analys ges också i Sjöberg, S. Löntagarfondsfrågan – en hegemonisk vändpunkt, s. 110-127. Jämför med Pontusson, J. The Limits of Social Democracy, p. 191-193; Whyman, P. Sweden and the ‘Third Way’, p. 65-71; Olsen. G. M. The Struggle for Economic Democracy, p. 33-35. 3 Meidner, R., i samarbete med Hedborg, A. & Fond, G. Löntagarfonder, s. 111. Mål- sättningsdiskussionen finns i samma skrift på s. 18-28.

96 att de gamla kapitalägarna kunde få en möjlighet att förhindra att fonden fick makt i företaget, uppmärksammade Meidner.1 Själva kapitalet skulle stanna inom företagen för att främja tillväxt och produktionens förnyelse. Med hjälp av fonderna föreslog förslagets författare att företagens kapitaltillväxt successivt skulle föras över i löntagarkollektivets ägo. Som framgår av tabell 3.1 skulle löntagarfonden få majoriteten av röstberättigade aktier i företaget efter 20-75 år. Tabellen visar att löntagarfondens andel i företaget enligt Meidners förslag skulle öka kontinuerligt under ett hundra år, i takt med omvandling av vinsten till löntagarägda aktier. Det framgår också från tabellen att löntagarfonderna först skulle få ägarmajoritet i de mest vinstrika före- tagen. Meidner skrev att i själva verket skulle även en betydligt mindre post än 50 procent innebära ett avsevärt inflytande i ett företag.

Tabell 3.1. Löntagarfondens andel i det enskilda företaget om vinsten varierar mellan 5, 10, 15 respektive 20 % och fondavsättningen antas vara 20 % av vinsten.

År Vinst

5 % 10 % 15 % 20 % 1 1 % 2 % 3 % 4 % 5 5 % 9 % 13 % 17 % 10 9 % 17 % 24 % 30 % 15 14 % 25 % 34 % 42 % 20 18 % 32 % 43 % 52 % 25 21 % 38 % 50 % 60 % 35 29 % 49 % 62 % 72 % 50 38 % 62 % 75 % 84 % 75 52 % 76 % 88 % 93 % 100 74 % 85 % 94 % 97 %

Källa: Meidner, R., i samarbete med Hedborg, A. & Fond, G. Löntagarfonder. Stockholm, 1975, s. 79.

Författarna motsatte sig olika individuella andel-i-vinst-system med motiveringen att sådana skulle gynna vissa löntagare på andras bekostnad medan ett ökat löntagarinflytande och en förmögenhetsutjämning knappast skulle upp- nås.2 Inte heller företagsvisa löntagarfonder borde prioriteras, för att sådana skulle ge mer kapital till löntagare i expansiva företag medan löntagare i mindre lönsamma företag skulle missgynnas. Det fanns då en risk att omsor-

1 Ibid., s. 76. 2 Ibid., s. 56-61.

97 gen om egna företag skulle leda till att intressekonflikter skulle uppstå mellan större kollektiv av löntagare och medborgare. Istället borde man enligt Meidner prioritera skapandet av övergripande kollektivt ägda fonder. Dessa skulle omfatta samtliga företag som hade över 50 eller 100 anställda. En mer exakt gräns skulle bestämmas i framtiden.1 Fondernas organisation skulle på en central nivå bestå av en ”utjämningsfond” som skulle samla ihop avkastningen från samtliga löntagarägda aktier. Man tänkte använda avkastningen för gemensamma ändamål, bl a utbildning. Rent formellt skulle löntagarakti- erna dock ägas av branschvisa fonder, eftersom många frågor främst behandlades på branschnivå. Fondernas representanter i företagens styrelser skulle, enligt Meidner och hans medarbetare, utses centralt efter förslag från de lokala fackklubbarna. Därmed skulle man åstadkomma en ömsesidig vetorätt då företagets anställda inte behövde acceptera en styrelsemedlem som de inte ville ha.2 Löntagarfonderna var tänkta att främja en rättvisare förmögenhetsfördel- ning och leda till ett större löntagarinflytande inom företagen. Författarna skrev att medan arbetsrättsliga reformer kunde uppfattas som arbetslivets demokratisering längs den ”funktionssocialistiska” banan (denna diskuteras i kapitel 5), var fonderna avsedda att öka inflytandet genom att tillförsäkra löntagarna deltagande i ägandet. Trots att arbetarrörelsen i Sverige traditionellt betraktade själva arbetet som grunden för rätten till inflytande, under- strök utredarna att löntagarfonderna på inget sätt borde uppfattas som ”ett mål i sig utan ett instrument för demokratiseringen av arbetslivet och av vårt ekonomiska liv”.3 I detta avseende kunde fonderna betraktas som en kompletterande och stödjande reform inom det företagsdemokratiska området. Genom en förändring av ägandestrukturen kunde man underlätta demokrati- seringsprocessen. Men först och främst handlade Meidners förslag om att förändra makt- och ägandekoncentrationen inom det svenska näringslivet, alltså om att demokratisera det ekonomiska livet, såsom det uppfattades av författarna. Problemet med övervinster och den solidariska lönepolitikens effekter hamnade i skymundan i rapporten bakom frågan om makt och ägan- de. Författarna förutsåg att denna lösning skulle väcka besvikelse hos dem som ivrat för någon form av överföring från expansiva till ekonomiskt svaga branscher och företag. På sikt skulle detta missgynna sysselsättning och standardutveckling, skrev Meidner och hans medarbetare. 4 På vilket sätt skulle då det föreslagna löntagarfondssystemet införas? För- fattarna förordade i första hand att frågan skulle lösas genom centrala för- handlingar. Med tanke på det motstånd som SAF senare visade mot löntagar- fonder, vilket kommer att beskrivas i kapitel 6, framstår denna tanke i efter-

1 Ibid., s. 91. 2 Ibid., s. 99-107. 3 Ibid., s. 120. 4 Ibid., s. 112-113.

98 hand som orealistisk. I rapporten hänvisade dock Meidner till att fackföre- ningsrörelsen historiskt sett lyckats att genom en rad avtal flytta fram sina positioner. Detta innebar att avtalsvägen inte verkade vara orimlig.1 Rapporten Löntagarfonder startade en långvarig debatt både inom den svenska arbetarrörelsen och bland politiska aktörer i Sverige. Förslaget var tänkt som ett debattinlägg från LO:s experter. Detta innebar att fondernas målsättning och konstruktion såsom de framställdes i rapporten borde preciseras inför den följande LO-kongress som skulle äga rum i juni 1976. LO- ledningen ansåg i detta läge att den behövde veta vad LO-kollektivet tyckte om löntagarfonder. Därför genomförde LO ett stort rådslag eller studiekampanj under november-december 1975, då rapporten Löntagarfonder genomgick en granskning av LO-arbetarna i studiecirklar. I kapitel 4 presenteras resultaten av detta rådslag.

Förslaget 1976

Den rapport som presenterades på LO-kongressen i maj 1976 innehöll en vidareutveckling av de idéer som fanns i det ursprungliga förslaget från 1975. Enligt LO:s utredningsgrupp påverkade den medlemsopinion som hade uttryckts under rådslaget 1975 kongressrapportens utformning.2 I för- slaget presenterades en mer detaljerad beskrivning av ett eventuellt löntagar- fondssystem. Den skillnad som först märks när man läser rapporten är att författarna to- nade ner sin argumentation för löntagarfondssystemet. En förändring av maktförhållanden och ägandestruktur poängterades inte lika hårt som i skriften från 1975. Den solidariska lönepolitikens negativa effekter i form av övervinster fick däremot betydligt större plats i resonemanget. Man skrev att löntagarfonderna borde utgöra ett starkt stöd för och en förutsättning för den solidariska politiken. Utifrån Landssekretariatets uppdrag och motioner som lades fram på LO-kongressen 1971 formulerade författarna tre konkreta mål för den framtida fondbildningen: ”att komplettera den solidariska lönepolitiken; att motverka den förmögenhetskoncentration, som följer med industrins självfinansiering; att öka löntagarnas inflytande över den ekonomiska processen”.3 Vid en jämförelse mellan samtliga tre mål och LO-kongressens uppdrag om branschfonder från 1971 är det oundvikligt att dra slutsatsen att Meidner och hans grupp gick utöver vad kongressens uppdrag egentligen föreskrivit.4

1 Ibid., s. 97. 2 LO. Kollektiv kapitalbildning genom löntagarfonder. Stockholm, 1976, s. 119. 3 Ibid, s. 16. 4 Rudolf Meidner gav inte någon klar förklaring till varför denna omformulering av uppdraget skedde (se Meidner, R., Spelet om löntagarfonder, s. 45). Enligt Per-Olof

99 LO-utredarna ville i likhet med det föregående förslaget att löntagarfonderna skulle bildas genom en avsättning av 20 % av företagsvinsten. Dessa borde omvandlas till obligatoriska aktieemissioner som skulle tillfalla fonderna. På så sätt hoppades utredarna att ”överflytta ägandet från de gamla aktieägarna till löntagarkollektivet” så att pengar inte skulle lämna företaget.1 Endast företag som anställde mer än 50 eller 100 löntagare skulle omfattas av systemet. Den föreslagna fondkonstruktionen fick en konkret utformning. En central utjämningsfond skulle förvalta avkastningen från fondernas aktier, vilken borde användas för kollektiva ändamål såsom utbildning, forskning, expertis och information. Idén om företagsvisa löntagarfonder förkastades återigen. Istället var det branschfonder som enligt författarna borde äga aktierna. Branschfonderna skulle tillsättas av såväl berörda fackliga organisationer som representanter från övriga förbund. Samhället (d v s staten) skulle också kunna få insynsrepresentation i branschfonderna. Intressant var att Meidner och hans medarbetare föredrog branschfonder framför regionala fonder med motiveringen att löntagarna på sikt själva borde styra strukturomvandlingen av den svenska ekonomin ”istället för att bli dess offer och förvaltare”.2 De lokala fackklubbarna skulle själva utse styrelserepresentan- ter i sina företag tills löntagarfonderna ägde upp till 20 % av företagens aktier. Därefter var det branschfonderna som i samråd med de lokala fackklubbarna skulle utse resten av de berättigade styrelseledamöterna i företagen. LO-utredarna argumenterade emot användandet av löntagarfonderna som instrument för att öka kapitalbildning och industriinvesteringar. Istället borde fonderna vara neutrala ur kapitalbildningssynpunkt. Detta motiverades med att denna uppgift inte borde sammanblandas med fondsystemets huvudsyfte: ”att på lång sikt åstadkomma en förändring av ägarstrukturen till löntagarnas förmån”.3 Huvudsyftet som fanns med i 1975 års förslag upprepades således en gång till, även om det formellt sett inte listades bland de tre målen som angavs i början av rapporten. Man underströk också att löntagarfonderna var avsedda att stärka den svenska blandekonomin. Det var främst ägandestruk- turen som kom att förändras inom blandekonomins ramar ifall löntagarfon- derna skulle införas, påpekade utredarna.4 LO-kongressen 1976, som behandlade rapporten Kollektiv kapitalbildning, godkände löntagarfondskonstruktionen som den föreslogs av Meidners

Edin, som vid den tiden var Metalls chefsekonom, mottogs denna omformulering positivt inom Metallindustriarbetareförbundet. Trots att Meidners förslag inte stämde överens med innehållet i förbundets motion 305 till kongressen 1971 välkomnade man inom förbundet det första löntagarfondsförslaget ”med en väldig entusiasm”. Se Ekdahl, L. (red.). Löntagarfonderna – en missad möjlighet?, s. 12. 1 Ibid., s. 47. 2 Ibid., s. 111. 3 Ibid., s. 127. 4 Ibid., s. 134-135.

100 utredningsgrupp (diskussionen om löntagarfondsfrågan under LO- kongressen 1976 redovisas i kapitel 4).

Förslaget 1978

Efter det socialdemokratiska valnederlaget 1976 pågick en utredningsverk- samhet kring löntagarfonder, denna gång ledd av både LO och SAP. Därmed tog arbetarrörelsens politiska gren på sig huvudansvaret för lösningen av löntagarfondsfrågan, vilket undersöks i avhandlingens kapitel 5. Resultatet av utredningens arbete presenterades i rapporten Löntagarfonder och kapitalbildning vars författare var Rune Molin, Anna Hedborg och Rudolf Meid- ner från LO, Kjell-Olof Feldt och Carl Lidbom från SAP:s sida samt Per- Olof Edin från Metall.1 Rudolf Meidners medverkan i denna rapport var marginell.2 Perioden mellan 1976 och 1978 kännetecknades av stora ekonomiska problem, då den industrikris och stagflation som drabbade samtliga västlän- der nådde även Sverige. Den öppet redovisade arbetslösheten blev inte lika hög som i andra länder, tack vare statliga ingripanden och subventioner. Detta förhindrade dock inte företagsnedläggningar, eftersom Sverige höll på att förlora sina tidigare exportmarknader. Krisen drabbade särskilt hårt s k basindustrier: järn- och stålindustrin, varven och delar av verkstadsindustrin. Industriproduktionen föll efter 1975 och ännu 1982 var den inte högre än i början av 1970-talet.3 Krisen innebar att övervinstproblemet till stor del löste sig självt efter 1976. Det är inte förvånande att de ekonomiska problemen i fortsättningen påverkade såväl löntagarfondsdebatten som senare löntagar- fondsförslag. Flera uppenbara skillnader finns i rapporten från 1978 jämfört med skrif- terna från 1975 och 1976. För det första lade man till ett fjärde mål för lön- tagarfonderna. Stödet till den solidariska lönepolitiken, motverkandet av förmögenhets- och maktkoncentrationen och stärkandet av löntagarinflytan- de i företag kvarstod, och kompletterades med målet ”att bidra till kollektivt sparande och kapitalbildning för produktiva investeringar”. Den nya mål- sättningen motiverades med att svensk industri hade hamnat i ett allvarligt kristillstånd. Utredarna skrev att utan en effektiv och livskraftig produktionsapparat skulle det vara mycket svårt att åstadkomma en förnyelse av arbetslivet och att öka det demokratiska inflytandet inom företagen.4

1 LO-SAP. Löntagarfonder och kapitalbildning. Förslag från LO-SAP:s arbetsgrupp. Stockholm, 1978, s. 3. 2 Ekdahl, L. Mot en tredje väg. Vol. 2, s. 277-280. 3 Eklund, K. Vår ekonomi, s. 393-395; Magnusson, L. Håller den svenska modellen?, s. 17. 4 LO-SAP. Löntagarfonder och kapitalbildning, s. 29-35.

101 För det andra skulle systemet nu omfatta enbart företag med fler än 500 anställda. Löntagarfonderna skulle bildas genom en fondavsättning av före- tagsvinsterna med 20 procent under de första fem åren. Därefter föreslog utredarna en utvärdering av takten i fonduppbyggnaden. Höjning av gränsen för systemets omfattning förklarades med att det var företag med fler än 500 anställda som betydde mest för landets ekonomiska utveckling. Dessutom var det lättare att införa löntagarfonder just i större företag utifrån praktiska omständigheter, eftersom flertalet av dem var börsnoterade. Författarna an- såg nämligen att det skulle vara svårt att genomföra en löntagarfondsreform inom familjeföretag vilka vanligtvis hade färre än 500 anställda. Istället före- slog man att ge sådana företag en möjlighet att frivilligt ansluta sig till systemet. En skattefri avsättning till löntagaraktier ansågs vara en tillräckligt stor stimulans för att mindre företag skulle välja en sådan anslutning. Före- tag som inte delade vinst skulle enligt förslaget betala en avgift till en speciell inrättad medbestämmandefond.1 För det tredje blev systemet betydligt mer komplicerat och invecklat. Istället för branschfonder föreslog LO-SAP-utredningen att det skulle bildas 24 regionala fonder, ett i varje län. En spridning av inflytandet i det ekonomiska livet var ett av de tunga argumenten för att överge tanken om branschfonder. Löntagarna kunde dock själva välja att inrätta branschorgan med rådgivande funktioner. Förutom en medbestämmandefond ville man bilda minst två rikstäckande utvecklingsfonder. De sista borde inrättas genom att en avgift skulle tas på alla förvärvsinkomster, inklusive löner. Deras uppgift var att förse den utlandskonkurrerande industrin med kapital för utbyggnad, teknisk utveckling och förnyelse av produktionen.2 Utjämningsfonden som i rapporten 1976 ansågs kunna spela en viktig roll var borta. Språket förändrades också. Rapporten från 1975 hade genomsyrats av den stora marxistiska narrationen i dess reformistiska variant medan tonläget 1978 var annorlunda. Man poängterade betydelsen av ekonomisk demokrati och tillväxt, istället för begreppen makt och ägande. Förslagets författare gav ett klart besked om att fonderna inte var avsedda för en förändring av det ekonomiska systemet: ”Förslagen kommer inte att i grunden förändra den ekonomiska och politiska miljö inom vilken företagen skall fungera. Företa- gens verksamhet kommer att förbli marknadsstyrd. Kraven på företagen att kunna producera och sälja i konkurrens med andra företag kommer alltså att kvarstå oförändrade”.3 Detta ställningstagande uttrycktes således tydligare i jämförelse med förslagen från 1975 och 1976. Rapporten blev underlag för ett nytt omfattande rådslag inom både LO och SAP under våren 1978. Deltagarna diskuterade problemet i studiecirklar betitlade ”Vem bestämmer vår framtid?”. Rådslagets resultat kommer att

1 Ibid., s. 27. 2 Ibid., s. 52-53. 3 Ibid., s. 5.

102 belysas i de två nästföljande kapitlen. SAP:s ledare bedömde dock inte för- slaget som politiskt gångbart, och under SAP-kongressen i september 1978 fattade man beslut om att skjuta upp lösningen av löntagarfondsfrågan till partiets nästa kongress 1981. Olof Palme hänvisade på denna kongress till att arbetet över ett nytt löntagarfondsförslag behövde samordnas med den statliga löntagarfondsutredningen.1 Denna kom dock inte under åren 1975-79 till något konkret resultat och befanns enligt Erik Åsards formulering i ”inlär- ningsperioden”. Den statliga utredningens verksamhet var begränsad till föreläsningar och rena expertföredragningar.2

Förslaget 1981

Rapporten Arbetarrörelsen och löntagarfonder, som kom 1981 inför både LO:s och SAP:s kongresser, skrevs när den politiska situationen försvårats avsevärt för dem som ville införa löntagarfonderna. Debattens tonläge hård- nade, och arbetarrörelsens motståndare med SAF i spetsen hade redan sagt klart nej till alla varianter av löntagarfonder. Detta påverkade också innehål- let i rapporten, vilket innebar ytterligare uppmjukningar och eftergifter jäm- fört med tidigare förslag. Rapporten skrevs av en stor LO/SAP-grupp under ledning av SAP:s talesman i ekonomiska frågor, Kjell-Olof Feldt. Den första nyheten jämfört med den föregående rapporten från 1978 bestod i att man tillfogade ett femte mål för löntagarfondernas bildande och kopplade fonderna till ATP- systemet. Detta motiverades med att den negativa ekonomiska utvecklingen under 1970-talets andra hälft skapade stora påfrestningar på ATP- pensionssystemet. För att klara de löften som givits till pensionärerna måste man alltså förstärka AP-fondernas resurser, hävdades det i rapporten. Detta skulle uppnås med att löntagarfonderna årligen skulle avsätta en viss del av sin avkastning till ATP-systemet. Höjningen av ATP-avgiften med 1 procentenhet skulle utgöra en av de två sätten att finansiera löntagarfonderna.3 En övervinstdelning skulle utgöra det andra sättet att bilda löntagarfonderna. Man föreslog att avsätta en vinstdelningsavgift ur alla vinster som skulle överstiga 15-20 procent av det investerade kapitalet. Denna avgift skulle betalas kontant till ATP-systemet ”för vidare befordran till löntagarfonder- na”.4 Den andra, och ännu viktigare förändringen handlade om att principen om obligatoriskt riktade emissioner övergavs, vilken varit kärnan i Meidners

1 SAP. Sveriges socialdemokratiska arbetarepartis 27:e kongress 1978. Protokoll. Stockholm, 1979. Vol. 1, s. 279. 2 Åsard, E. Kampen om löntagarfonder, s. 24. 3 LO-SAP. Arbetarrörelsen och löntagarfonderna. Rapport från en arbetsgrupp inom LO och socialdemokraterna. Stockholm, 1982, s. 75-78, 82. 4 Ibid., s. 10.

103 förslag. Istället skulle fonderna få köpa aktier på aktiemarknader till mark- nadsmässiga priser. Allt detta förklarades dels med att fondernas kapitalpla- ceringar skulle tillföra näringslivet nytt kapital, dels med att ”vissa svårlösta tekniska problem” kunde undvikas. Rätten att köpa aktier begränsades inte.1 Det föreslagna fondsystemet skulle bestå av 24 regionala fonder. På deras kapitalförvaltning ställde man två krav, nämligen att fonderna skulle köpa aktier och eftersträva en god avkastning på sitt kapitalinnehav.2 Man diskuterade två alternativ vid utformningen av ledningen för löntagarfonderna. Det första bestod i att det skulle ske direkta val till regionala fondfullmäkti- ge, som sedan skulle utse fondstyrelsen. Den andra metoden innebar att styrelserna skulle utses av regeringen efter förslag från de fackliga organisationerna. Vad gällde rösträtten i enskilda företag, där löntagarfonderna skulle förvärva aktier, föreslog man att 50 procent skulle tillfalla fonden som köpte aktier medan övriga 50 procent skulle utnyttjas av de anställda i det aktuella företaget. Denna fördelning skulle dock upphöra ifall de anställda skulle få 20 procent av den totala rösträtten i företaget. Därefter skulle löntagarfonden utnyttja rösträtten på de aktier som den eventuellt i fortsättningen skulle köpa.3 LO-SAP-gruppen underströk att löntagarfonderna var avsedda att stärka marknadsekonomin, inte att hota den. ”Löntagarfonderna har tvärtom ett starkt intresse av att bevara företagens självständighet”, stod det i försla- get.4 I juni 1981 sprack den statliga löntagarfondsutredningen utan att lägga fram något konkret förslag.5 Både LO:s och SAP:s kongresser som hölls 1981 godkände rapporten Arbetarrörelsen och löntagarfonder. Förslaget genomgick dock ytterligare förändringar innan ett beslut om att inrätta lön- tagarfonderna fattades av Sveriges riksdag i december 1983.

1 Ibid., s. 85. 2 Ibid., s. 101. 3 Ibid., s. 103-107. 4 Ibid., s. 109. 5 Åsard, E. Kampen om löntagarfonder, s. 135-140.

104 Tabell 3.2. Samtliga löntagarfondsförslag. En jämförelse

Förslaget 1975 Mål Huvudsyfte:

att successivt föra över företagens kapitaltillväxt i löntagarkollektivets ägo

Finansiering Riktade obligatoriska löntagaremissioner (10-20 % av vinst)

Fondsystemets omfattning Samtliga företag med över 50/100 anställda

Organisation En central utjämningsfond samt ett antal branschvisa fonder

Tillsättning av fondernas Skrevs inte tydligt, nämns att fondernas styrelser skul- styrelseledamöter le bestå av löntagarrepresentanterna

Tillsättning av fondernas Utses centralt efter förslag från de lokala fackklubbar- representanter i företagens na. Ömsesidig vetorätt från såväl fondernas centrala styrelser ledning som från de lokala fackklubbarna

Avkastnings användning ”För gemensamma ändamål” (utbildning och liknande)

Begränsningar för fonder- saknades nas utveckling

105 Tabell 3.2. Samtliga löntagarfondsförslag. En jämförelse (fortsättning) Förslaget 1976 Förslaget 1978 Mål 1. att komplettera den solida- 1. att stödja den solidariska lönepolitiken riska lönepolitiken; 2. att motverka den förmögenhets- och 2. att motverka den förmö- maktkoncentration som följer av företa- genhetskoncentration, som gens självfinansiering följer med industrins självfi- 3. att genom medägande stärka löntagarin- nansiering flytandet i företagen 3. att öka löntagarnas infly- 4. att bidra till kollektivt sparande och tande över den ekonomiska kapitalbildning för produktiva invester- processen ingar

Finansiering Obligatorisk avsättning av 20 En fondavsättning med 20 % av vinsterna; % av företagsvinsten i form icke-anslutna företag betalar en avgift till av aktier medbestämmandefonden; en avgift på alla förvärvsinkomster till två utvecklingsfonder

Fondsystemets Samtliga företag med över Samtliga företag med över 500 anställda omfattning 50/100 anställda

Organisation En central utjämningsfond 24 regionala fonder; medbestämmande- samt ett antal branschfonder fond; två rikstäckande utvecklingsfonder

Tillsättning av Utses av berörda fackliga Regionala representantskap väljs av alla fondernas organisationer och represen- löntagare i länet; en utvecklingsfond med styrelseleda- tanter från övriga fackför- löntagarmajoritet; en utvecklingsfond med möter bund; en viss insynsrepresen- samhällets majoritet tation av samhället

Tillsättning av Utses av de lokala fackklub- Rösträtten för löntagaraktierna fördelas fondernas barna innan fonden äger de lika mellan löntagarna i företaget och de representanter i första 20 % av företagens regionala representantskapen tills fonder- företagens aktier. Resten av styrelsele- na äger 40 % av företagets aktiekapital. styrelser damöter utses av branschfon- Därefter får de regionala organen all der rösträtt från aktier som tillfaller fonderna

Avkastnings För kollektiva ändamål: Var inte preciserat tydligt. Ska täcka bl a användning utbildning, forskning, m m förvaltningskostnader

Begränsningar saknades saknades för fondernas utveckling

106 Tabell 3.2. Samtliga löntagarfondsförslag. En jämförelse (fortsättning) Förslaget 1981 Förslaget 1983 Mål 1. att stödja den solidariska lönepoliti- Samma mål som i projekt 1981 ken; med tonvikt på målen 4 och 5 2. att bryta makt och förmögenhetskon- centrationen; 3. att öka löntagarnas inflytande; 4. att bidraga till ett ökat kollektivt sparande; 5. att förstärka ATP-systemets inkomster

Finansiering En övervinstdelningsavgift som skulle En övervinstskatt på 20 % av överstiga 15-20 % av det investerade aktiebolagens vinst. Mindre kapitalet; en höjning av ATP-avgiften vinster undantas genom ett med 1 procentenhet; aktierna köps på fribelopp eller 6 % av löne- aktiemarknader till marknadsmässiga summan; en höjning av ATP- priser avgiften

Fondsystemets - Vinstdelning gäller samtliga aktiebo- - Övervinstskatten med angivna omfattning lag förbehåll gäller samtliga aktie- - ATP-avgiftens höjning berör samtliga bolag. Investmentbolag är un- löntagare dantagna; - ATP-avgiftens höjning berör samtliga löntagare

Organisation 24 regionala fonder 5 löntagarfonder med en status av självständiga styrelser inom AP-fonden

Förvaltning Två alternativ diskuteras: Styrelsernas ledamöter utses av - direkta val sker till regionala fond- regeringen. Minst fem av styrel- fullmäktiga som skulle utse fondstyrel- seledamöterna bör företräda serna. Alla som erhåller ATP-poäng löntagarintressen får rätt att delta i valen - styrelserna skulle utses av regeringen efter förslag av fackliga organisationer

Tillsättning av 50 procent av rösträtten tillfaller fonden Rösträtten på bolagsstämmor fondernas medan övriga 50 procent utnyttjas av de tillfaller fonderna. De lokala representanter anställda i det aktuella företaget. När de fackliga organisationerna kan i företagens anställda uppnår 20 procent av den begära att löntagarfonderna styrelser totala rösträtten i företaget tillfaller överför 50 % av rösträtten för resten av röster till löntagarfonden sina aktieinnehav i företaget.

Avkastnings En viss del av avkastningen avsätts till En årlig överföring av avkast- användning ATP-systemet ning på det förvaltade kapitalet till de första tre AP-styrelserna. Avkastningen utgör 3 % på fondernas förvaltade kapital

Begränsningar saknades sju år för fondernas utveckling

107 Förslaget 1983

Det slutliga förslaget om löntagarfonderna författades av finansdepartementet och LO-ekonomen Per-Olof Edin. Finansministern Kjell-Olof Feldt var ansvarig för regeringens proposition 1983/84:50.1 I det sista löntagarfonds- förslaget föreslog man att inrätta fem löntagarfonder under 1984. Varje fond skulle få status av en självständig styrelse inom AP-fonden. Styrelserna skulle bestå av nio ledamöter tillsatta av regeringen. Minst fem av styrelseleda- möterna borde företräda löntagarintressen. Samtliga fonder skulle vara oberoende av varandra och ha egna kanslier. Löntagarfondernas uppgift definie- rades som förvaltning av pensionsmedel genom placeringar på aktiemarknaden. Placeringen skulle göras i svenska företag med det grundläggande syftet ”att förbättra riskkapitalförsörjningen till gagn för svensk produktion och sysselsättning”. De fem löntagarfonderna skulle dela lika på de medel som skulle inflyta dels från vinstdelning dels från en särskild del av ATP- avgiften. Löntagarfonderna skulle årligen överföra avkastning på det förval- tade kapitalet till de första tre AP-styrelserna. Avkastningen skulle utgöra tre procent på fondernas förvaltade kapital med hänsyn till inflationen. I propositionen stod det att ”genom denna konstruktion kan pensionssystemet tillfö- ras en långsiktig och stabil inkomst”. Man satte en gräns för fondernas aktieinnehav så att de tillsammans med fjärde AP-styrelsen inte skulle ”inneha så stort ägarinflytande i ett företag att det medför företagaransvar”. I praktiken förbjöds samtliga fem löntagarfonder tillsammans med fjärde AP-styrelsen att ha aktieinnehav i ett enskilt företag på 50 % eller däröver. De lokala fackliga organisationerna kunde begära att löntagarfonderna skulle överföra 50 % av rösträtten för sina aktieinnehav i företaget.2 Den viktigaste nyheten med det slutliga förslaget jämfört med LO/SAP:s förslag bestod i att man beslöt att begränsa systemets utbyggnad till sju år, det vill säga till 1990. Därefter skulle fonderna inte få nytt kapital. Motiver- ingen var följande:

Det tyngsta skälet för en sådan uppläggning är att reformens innebörd klar- läggs, vilket ger bättre planeringsförutsättningar för näringsliv, kapitalmark- nad, löntagarnas organisationer och allmänhet.3

I förslaget angav man inte tydligt vilka mål man ville uppnå med att införa löntagarfonderna. Man skrev dock att utgångspunkten i arbetet med konstruktionen av löntagarfondssystemet var de motiv som angavs i rapporten

1 Regeringens proposition 1983/84:50. Löntagarfonder. Stockholm, 1983. Propositionen byggdes på finansdepartementets förslag. Se Finansdepartementet. Löntagarfonder i ATP-systemet. Ds Fi 1983:20. Stockholm, 1983. 2 Regeringens proposition 1983/84:50. Löntagarfonder. Stockholm, 1983, s. 33-35. 3 Finansdepartementet. Löntagarfonder i ATP-systemet. Ds Fi 1983:20. Stockholm, 1983, s. 53.

108 Arbetarrörelsen och löntagarfonder.1 Av dessa var det de fjärde samt femte målen som prioriterades mest i propositionen, det vill säga förbättringen av kapitalbildningen samt stärkning av ATP-systemet. Det framgår klart av regeringens proposition. Den 21 december 1983 beslöt riksdagen att införa löntagarfonder enligt regeringens proposition. Samtliga löntagarfondsförslag jämförs i tabell 3.2. Jämförelsen visar att efter Meidners första rapport 1975 och 1976 genomgick löntagarfondsrefor- men mycket stora förändringar för att slutligen förlora sin radikala karaktär i varianten från 1983. Varför detta skedde, och vilken roll i denna process som LO, SAP och SAF spelade, kommer att undersökas i avhandlingens nästföl- jande kapitel.

Sammanfattning

Det föreliggande kapitlet har visat att löntagarfonderna inte var en fråga som åtnjöt någon större popularitet inom LO-leden förrän Rudolf Meidner publicerade sin första rapport i augusti 1975. Visserligen ventilerades idéer om branschfonder under hela 1960-talet, inte minst tack vare Meidners insatser, men detta ledde inte till något konkret resultat förrän 1971. Genomgången av de tre kongressprotokollen, nämligen LO-kongressens från 1971, Metalls kongress från 1973 och Pappers kongress från 1974 ger inte någon anledning att dra slutsatsen att kongressombuden uppfattade fonderna som en speciellt intressant fråga. Motioner som i första hand författades efter initiativ från höglöneförbundens ledning väckte inte några stora debatter på de fackliga kongresserna. De som drev frågan om kollektiv kapitalbildning i form av fonder under LO-kongressen 1971 var experter från LO:s utredningsavdelning och inte minst Metallindustriarbetareförbundets ledning. En fråga uppstår därför varför Metalls ledning ändrade sin ställning till fondfrågan just i början av 1970-talet. Undersökningen bekräftar Erik Åsards tes att det rådde ett stort missnöje inom LO med den förda politiken, i synnerhet med övervinster som den solidariska lönepolitikens negativa effekt. Lars Ekdahls tes att LO vid denna tid befann sig i en legitimitetskris behöver dock nyanseras. Kapitlet visar att inom LO rådde det vid denna tid en bred uppfattning om att den svenska samhällsordningen inte var rättvis. De stora företagens dominans, den sneda förmögenhetsfördelningen, bristen på demokratisk kontroll över investeringsprocessen och de viktigaste besluten kritiserades ständigt under de fackliga kongresserna i början av 1970-talet. Med andra ord, alla drag som var karakteristiska för den fordistiska sam- hällsordningen, ifrågasattes av fackligt aktiva. Krav på olika slags förstatli-

1 Ibid., s. 51.

109 gande och socialiseringar restes, men LO-ledningen markerade klart att dessa alternativ uteslöts. Liknande krav avvisades under både Metalls och Pap- pers kongresser vid senare tidpunkter. Detta missnöje ger dock inte någon anledning att dra slutsatsen att legitimitetskrisen inom LO skedde kring frå- gan om förstatligande och socialisering av svenska företag. Kritiken som restes mot det rådande samhällsystemet ledde inte till att fackligt aktiva enades kring en fråga som skulle kunna lösa brinnande samhällsproblem. En sådan allmänt accepterat lösning inom de breda fackliga leden fanns fortfarande inte i början av 1970-talet. Kravet på förstatligande framfördes från en begränsad krets av fackligt aktiva. Varken fackliga ledare eller majoriteten av kongressombud som representerade LO-kollektivet ställde sig bakom dessa krav. Kapitlet visar dock att LO upplevde en djup legitimitetskris i början av 1970-talet ifråga om den solidariska lönepolitiken och övervinster. Dessa hade också varit en betydelsefull del av den svenska fordismen. En spricka gick mellan högavlönade LO-förbund, i första hand Metall, och lågavlönade grupper som stödde LO-ledningens strävan att fortsätta med att driva den solidariska lönepolitiken. Samtidigt hördes det inte många röster som direkt krävde ett slut på den solidariska lönepolitiken, eftersom dess jämlikhetsre- torik var i överensstämmelse med den ideologiska stämning som vid den tiden härskade inom LO. Det behövdes någon konkret lösning som skulle kunna överbrygga klyftan mellan LO-ledningen som ville fortsätta att bedriva den solidariska lönepolitiken och arbetarna som ville fylla den med annan innebörd. En sådan lösning behövdes i synnerhet för att eliminera en växan- de spricka mellan hög- respektive låglöneförbund och behålla den inre sam- manhållningen inom LO. Lars Ekdahl påstår att såväl LO-kongressen som Metalls och Pappers kongresser mycket positivt mottog initiativet om branschfonder vilka framstod som en lösning på brännande problem.1 Resultatet av den analys av kongressprotokoll som presenterats i detta kapitel bekräftar att den fackliga ledningen inom LO:s höglöneförbund eftersträvade att hitta en sådan lös- ning. Det var därför man bestämde sig för att ta branschfondsspöket ur gar- deroben för att lansera den på LO-kongressen 1971. Föreställningen om att hela LO ställde sig bakom förslaget om branschfonder, vilket i sin tur ledde till löntagarfondsutredningen, stämmer dock inte. I själva verket förblev kongressombuden likgiltiga till detta initiativ. Det var Metalls ledning som drev fram branschfondsfrågan på kongresser i sina strävanden att lösa legitimitetskrisen i sitt eget förbund. En liknande diskussion på Pappers kongress 1974 visar att ledningen även i detta förbund hade samma uppfattning om hur situationen borde lösas. Medan kongressombuden, som var upprörda med de höga övervinsterna som förekom i deras företag, begärde förstatli-

1 Ekdahl, L. För medlemmarnas fackliga, ekonomiska och sociala intressen. Metall i politiken 1957-1981. Opublicerat manus.

110 gandet av branschens företag, hänvisade Pappers ledning till löntagarfonds- utredningen, vilken knappast engagerade majoriteten av ombuden. Det var först när Rudolf Meidner publicerade sin första rapport i augusti 1975 som frågan om kollektiv kapitalbildning fick större förankring inom LO:s breda led. Det resultat som man fått efter LO-rådslaget om löntagar- fonderna som pågick under hösten och december 1975 vittnade om att LO:s aktiva arbetare sade ja till att genomföra löntagarfondsförslaget. Det är befogat att dra slutsatsen att de löntagarfonder som presenterades av Meidner 1975 var ett betydligt mer radikalt initiativ än de branschfonder som LO- kongressen 1971 beslöt att låta utreda. Att Rudolf Meidner och hans medarbetare bestämde sig för denna lösning vittnade om att de insåg att deras för- slag skulle få ett positivt mottagande inom organisationen.1 Ett faktum är dock mycket viktigt i sammanhanget. Enligt en intervju med Per-Olof Edin gick Rudolf Meidner och Anna Hedborg till LO:s nya ordförande Gunnar Nilsson och fick hans välsignelse att driva fram den stora lösningen av över- vinstproblematiken, vilket innebar att frågan om makt och ägande inom svenska företag lyftes fram i samband med lösning av övervinstproblemati- ken.2 En viktig omsvängning skedde med löntagarfondsfrågan sedan Meidner publicerade sitt första förslag 1975. Istället för att fortsätta att vara ett initiativ som drevs uppifrån, från LO-ledningens håll, engagerade frågan aktiva LO-medlemmarna. Varför skedde denna omsvängning? Varför lyckades den fackliga ledningens initiativ, att bemöta det missnöje med den svenska fordistiska ordningen som rådde bland fackligt aktiva? För att svara på denna fråga måste man utreda varför dessa arbetare stödde löntagarfonder och vilka förväntningar de knöt till reformen från mitten av 1970-talet.

1 Se Anna Hedborgs vittnesmål om den stämning som rådde inom LO i samband med lansering av det första löntagarfondsförlaget i Ekdahl, L. (red.). Löntagarfonderna – en missad möjlighet?, s. 43-44. 2 Intervju med Per-Olof Edin. 2006-01-19. Anna Hedborg varken bekräftar eller förnekar att detta besök ägde rum (Intervju med Anna Hedborg. 2006-03-15).

111 112 Kapitel 4. Rösterna från verkstadsgolvet. Hur arbetarna såg på löntagarfonderna

Inledning

Det första löntagarfondsförslaget som presenterades i augusti 1975 skickades på remiss för att diskuteras i fackliga studiecirklar under ett så kallat rådslag inom LO, vilket pågick under hösten samma år. LO-arbetarna erbjöds en möjlighet att fylla i frågeformulär med sina egna synpunkter för att framföra sitt omdöme om förslaget. Rådslaget, eller studiekampanjen som det också hette, spelade en avgörande roll för löntagarfondernas framtid. Endast efter rådslaget tog LO-ledningen offentligt en positiv ställning till Meidners projekt.1 De LO-arbetare som deltog i rådslaget gav sitt stöd till förslaget, vilket innebar att de uttryckte sitt missnöje med rådande maktförhållanden inom den gamla fordistiska ordningen. De fackligt aktiva arbetarna stödde löntagarfondsförslaget som handlade om maktförskjutning genom en gradvis förändring av ägandeförhållanden inom svensk industri, eller ekonomisk demokrati enligt fackligt angreppssätt. För att bättre förstå hur fordismens kris påverkade situationen inom LO, måste frågan om varför de mest aktiva LO-medlemmarna stödde löntagarfondsförslaget utredas. Utan detta stöd skulle löntagarfonderna aldrig ha förvandlats till en av de mest kontroversi- ella huvudfrågorna inom svensk politisk debatt under 1900-talet. I kapitlet 3 har det konstaterats att LO under 1970-talets första hälft befann sig i en inre legitimitetskris, då kongressombuden framförde stark kritik mot den solidariska lönepolitiken som var en del av den gamla fordistiska ordningen. Samtidigt fanns det ett utbrett missnöje med rådande maktförhål- landen inom svenska företag, vilket uttrycktes starkt under debatter som pågick på fackliga kongresser mellan 1971 och 1975. I detta läge lanserade LO:s expertgrupp sitt första löntagarfondsförslag som ett försök att gå de fackligt aktivas krav tillmötes. Den viktiga fråga som uppstår i sammanhanget handlar om i vilken utsträckning förslaget motsvarade förväntningar- na hos denna aktiva del inom LO:s medlemskår. Syftet med detta kapitel är att undersöka de aktiva LO-arbetarnas ställning till löntagarfondsfrågan när den var på sin höjdpunkt i mitten av 1970-talet.

1 Ekdahl, L. Mot en tredje väg. Vol. 2, s. 245-246; Nycander, S. Makten över arbetsmarknaden, s. 331.

113 Varför stödde LO-aktivisterna Rudolf Meidners löntagarfondsförslag? I vilken utsträckning gjorde de detta? Vilka motiv var vägledande bakom detta stöd? Varför var arbetarna missnöjda med den rådande situationen inom industrin och på arbetsplatsen? I det följande skall LO-arbetarnas syn på löntagarfonder analyseras ut- ifrån svarsblanketter från LO:s två rådslag om löntagarfonder. De innehåller frågor med svarsalternativ som fylldes i av deltagarna. Det som har varit mest relevant är de delar av enkäterna där arbetarna själva hade möjlighet att framföra sina synpunkter. Den första kampanjen genomfördes som sagt av Landsorganisationen 1975 strax efter den tidpunkt då den ursprungliga ver- sionen av löntagarfonder hade presenterats av Rudolf Meidner och hans grupp. Det andra rådslaget ägde rum 1978 när LO-SAP:s första gemensamma löntagarfondsförslag lades fram.

Tidigare forskning

Frågan om vilka motiv som låg bakom LO-aktivisternas stöd till löntagar- fonderna har hittills varit obesvarad, eftersom tidigare forskning i stället uppmärksammade de debatter som pågick under LO:s kongresser. Både Erik Åsard och Lars Ekdahl har analyserat vilken roll dessa debatter spelade för löntagarfondsreformen. Detta angreppssätt, som huvudsakligen baseras på källor som kongressprotokoll, motioner och utredningsskrifter, ger endast möjlighet att belysa hur löntagarfondsförslaget behandlades under LO:s kongresser, vilket redan diskuterats i avhandlingens kapitel 3. De undersökningar som har uppmärksammat hur olika grupper av svenska befolkningen, bl a LO-medlemmarna, förhöll sig till löntagarfonderna är av större relevans för det aktuella kapitlet. Statsvetaren Sören Holmberg analyserade väljarnas åsikter i löntagarfondsfrågan mellan 1975 och 1982. Han konstaterade att det fanns ett klart samband mellan socialgrupps- eller klasstillhörighet och inställning i löntagarfondsfrågan och att kollektiva lön- tagarfonder hade starkast stöd bland industriarbetare och LO-medlemmar, som till större del var samma personer.1 Av de uppgifter från samtida opini- onsundersökningar som Holmberg redovisar för året 1979 framgår det, att det var endast dessa två grupper av den svenska befolkningen där anhängare till löntagarfonder utgjorde en relativ majoritet. 36 procent av LO- medlemmarna var positivt inställda till löntagarfonderna, vilket motsvarade 38 procent bland industriarbetare.2 Holmberg redovisar inte data för resten av de år då löntagarfondsdebatten pågick.

1 Holmberg, S. ”Väljarna och löntagarfonderna” i Väljare, partier, massmedia. Empiris- ka studier i svensk demokrati. Stockholm, 1982, s. 46. 2 Ibid., s. 47.

114 Statsvetaren Mikael Gilljams avhandling studerar problemet ”svenska folket och löntagarfonderna” för hela perioden 1975-1987. Han konstaterar också att löntagarfonderna hade större förankring bland LO-medlemmar än i övriga sociala grupper inom svenska folket. Gilljam redovisar dock inte absoluta tal för fondernas anhängare respektive motståndare bland LO- medlemmar utan skriver bara om balansmått. Enligt Gilljam utgjorde år 1979 de LO-medlemmar som var positiva till fackligt styrda löntagarfonder en majoritet på 23 procent över fondernas motståndare. 1979 var siffran 19 procent för fondernas anhängare, vilket förvandlades året 1982 till en över- vikt på 11 procent till fördel för fondernas motståndare bland tillfrågade LO- medlemmar.1 Det är värt att notera att antalet intervjuade LO-medlemmar som Holm- berg och Gilljam åberopar i sina opinionsunderökningar var relativt lågt och varierade i samtliga undersökningar mellan 696 och 757 personer.

Deltagarna i den samtida offentliga debatten har sina uppfattningar om de aktiva LO-medlemmarnas stöd till fonderna. På ett vittnesseminarium om löntagarfonder som ägde rum vid Södertörns högskola i maj 2001 redogjorde Kjell-Olof Feldt för sin egen bild av de drivkrafter som gjorde fonderna så starkt förankrade inom fackföreningsrörelsen. Under det att svenska arbetare i 20 år levt i en situation av ständigt expanderade industri då arbetslösheten varit låg, förvandlades allt detta på 1970-talet. Strukturomvandlingen ledde till företagsnedläggningar med massarbetslöshet som hot. Då började arbetare och fackligt aktiva ifrågasätta besluten om nedläggningar, varvid löntagar- fondsfrågan enligt Feldt blev stor. Om facket tog över ägandet skulle det kunna förhindra att liknande beslut fattades utan hänsyn till dem som var sysselsatta vid dessa företag. Varken Anna Hedborg eller Per-Olof Edin höll dock med Feldt.2

Begreppen ekonomisk och industriell demokrati

Löntagarfonderna ansågs av sina anhängare som en av de viktigaste reformerna inom ekonomisk demokrati. Det krävs därför att begreppets innebörd klargörs. Forskare har framfört skilda uppfattningar om begreppet ekonomisk demokrati. Den amerikanske statsvetaren Robert Dahl definierar ekonomisk demokrati som en utvidgning av människans fundamentala rätt till självstyre från det politiska livet till ekonomiska företag. Den privata äganderätten ska

1 Gilljam, M. Svenska folket och löntagarfonder. En studie i politisk åsiktsbildning. Lund, 1988, s. 176. 2 Ekdahl, L. (red.). Löntagarfonderna – en missad möjlighet? Huddinge, 2002, s. 45-48.

115 enligt Dahl betraktas som underordnad rätten till självstyre.1 Ett liknande resonemang kan hittas hos den svenske ekonomen Rolf Eidem som ser på ekonomisk demokrati utifrån en vidare utveckling av såväl medborgarnas kompetens i det ekonomiska livet (”kompetensargument” i hans terminologi) som fullföljandet av principen av den allmänna rösträtten (”konkurrensar- gument”).2 Den brittisk-australiske statsvetaren Robin Archer menar med ekonomisk demokrati ett ekonomiskt system där företag fungerar i mark- nadsmiljön men styrs av sina anställda. Den korporativistiska ordningen samt kollektiva förhandlingar mellan arbetsmarknadsparter ska enligt Archer uppfattas som en framkomlig väg för att nå ekonomisk demokrati.3 Den definition av ekonomisk demokrati som tillämpas i den föreliggande avhandlingen har utarbetats av den brittiske sociologen Michael Poole. Han påpekar att ekonomisk demokrati omfattar olika åtgärder inriktade på perso- nalens deltagande i ägandet (i första hand aktieägandet) av företag samt på diverse vinstdelningsplaner för de anställda. Begreppet industriell demokrati innebär i sin tur olika former för anställdas deltagande i beslutsfattande inom företagen. Graden av tillämpning av både ekonomisk och industriell demokrati kan variera, från vinstdelningssystem till löntagarägda företag respektive från informationsrätt för de anställda till självstyre. Såväl ekonomisk demokrati som industriell demokrati kan genomföras parallellt, men det kan hända att vissa länder och enskilda företag tillämpar åtgärder inom utvidgning av löntagarägande medan andra praktiserar endast reformer i industriell demokrati.4 Michael Pooles definition har vissa beröringspunkter med den uppfattning om ekonomisk demokrati som fanns inom den svenska arbetarrörelsen.5 Den så kallade ”trestegsstrategin” var i synnerhet aktuell inom rörelsen under 1970-talet. I denna strategi framstod ekonomisk demokrati som demokratise- ringsprocessens tredje och slutliga steg. Den politiska demokratin uppnåddes i och med att den allmänna rösträtten inrättades. Det andra steget var den sociala demokratin som avsåg fördelningssfären och förverkligades med den generella välfärdsstatens uppkomst. I sin senare bok ”Folkhemsmodellen”

1 Robert Dahls diskussion om sambandet mellan ägandet, politisk jämlikhet och ekonomisk demokrati i företag se i Dahl, R. A Preface to Economic Democracy. Cambridge and Oxford, 1985, p. 52-83. 2 Se Eidem, R. Aktieägandet och demokrati. Ägarfrågan från brukssamhället till kompetenskapitalism. Stockholm, 1987, s. 67-105. 3 Archer, R. Economic Democracy. The Politics of Feasible Socialism. Oxford, 1998, p. 1-6, 85-144. 4 Poole, M. The Origins of Economic Democracy. Profit-sharing and Employee- Shareholding Schemes. London, New York, 1989, p. 1-8. Se också Poole, M., Jenkins, G. The Impact of Economic Democracy. Profit-sharing and Employee-shareholding schemes. London, 1990, p. 93-101. 5 Tim Tilton tar upp betydelsen av ekonomisk demokrati för den svenska socialdemokratiska idétraditionen i Tilton, T. The Political Theory of Swedish Social Democracy. Through the Welfare State to State Socialism. Oxford, 1990, p. 228, 257-269. Om Ernst Wigforss teori av ekonomisk demokrati se avhandlingens kapitel 5.

116 (1984) påstod Rudolf Meidner tillsammans med Anna Hedborg att när lön- tagarfondsförslaget lanserades innebar detta att den svenska arbetarrörelsen började genomföra ekonomisk demokrati, eftersom förslaget var inriktat på förändringar av ägandeförhållanden. 1970-talets arbetsrättsliga reformer framstår däremot som exempel på industriell demokrati när arbetarnas deltagande och medbestämmande var grundade på arbetets rätt, inte på ägande.1 Det är värt att notera att inom den politiska debatten kunde gränsen mellan ekonomisk och industriell demokrati vara otydlig. Till exempel kallade Olof Palme industriell demokrati för ekonomisk, trots att SAP:s ledare i likhet med Meidner gärna hänvisade till trestegsstrategin.2

Källkritiska påpekanden

Det första rådslaget från 1975 omfattade mer än 17 000 blanketter3 som skickades enligt principen ”en röst – en blankett”. Andra rådslaget 1978 omfattade 6 785 gruppsvar från 65 000 deltagare. På grund av att den första kampanjen från 1975 förutsatte individuella svar blir detta material av mer värdefull karaktär. Det finns alltid en risk för att gruppsvar döljer de röster som inte var överens med gruppens mittfåra eller dess mest aktiva medlemmar. Att kampanjen från 1978 betraktas som komplement beror också på att dessa svar skrevs när löntagarfondsdebatten pågått under några år. Detta påverkade troligen arbetarnas inställning. Däremot var löntagarfondsfrågan inte belastad med samma ideologiska spänningar under hösten och vintern 1975, då det var okänt om LO i princip skulle stå bakom Meidners förslag eller inte. De aktiva LO-medlemmar som deltog i rådslaget 1975 visade under studiekampanjen sitt stöd för löntagarfonder vilket avgjorde förslagets framtid. Två källkritiska problem uppstår vid analysen av materialet från LO:s rådslag. Det första problemet handlar om i vilken utsträckning innehållet i de blanketter som skickades in av kampanjdeltagarna påverkades av rådslagens organisering. Verksamheten under dessa kampanjer pågick i form av studiecirklar under ledning av studieledare som huvudsakligen rekryterades bland fackligt aktiva. Denna verksamhet innebar att deltagarna under flera kvällar

1 Hedborg, A., Meidner, R. Folkhemsmodellen, s. 17. 2 Se, till exempel Palme, O. ”Democratizing the Economy” i Lieber, N. (ed.). Euroso- cialism and America. Political Economy for the 1980s. Philadelphia, 1982. Jämför med Meidner, R. ”A Swedish Union Proposal for Collective Capital sharing” i Lieber, N. (ed.). Eurosocialism and America. 3 Rådslagets arrangörer uppgav 1976 att det var 18 000 LO-medlemmar som deltog i kampanjen 1975. Se LO. Kollektiv kapitalbildning genom löntagarfonder. Rapport till LO-kongressen 1976. Stockholm, 1976, s. 5. Av dessa finns det drygt 17 000 blanketer som är bevarade på LO-arkiv.

117 gick igenom studiematerialet och diskuterade dess innehåll. Det första lönta- garfondsförslaget Löntagarfonder skrivet av Meidner och hans grupp utgjorde underlaget för diskussionerna under rådslaget 1975. LO-SAP- arbetsgruppens förslag Löntagarfonder och kapitalbildning spelade en liknande roll under rådslaget 1978. Studiematerialet var således utformat på ett sådant sätt att deltagarna skulle inta en positiv ställning till löntagarfonds- förslagen. Å andra sidan innebar studiekampanjen att deltagarna skaffade sig betydande kunskaper om förslagen. Deras ställningstagande var i detta avseende mer välgrundat jämfört med exempelvis opinionsundersökningar. Blanketterna från 1975 är särskilt informativa som historiska källor, eftersom deltagarna själva fyllde i sina individuella enkäter och på eget initiativ skickade dessa till LO per vanlig post. Det andra källkritiska problemet består i till vilken grad svarsblanketterna var representativa för hela LO-kollektivet. Är det befogat att dra slutsatser om arbetarnas ställning till löntagarfonder då enbart en procent av alla LO- medlemmar deltog i studiekampanjen 1975? Majoriteten av dem som besvarade enkäterna var fackligt aktiva. Detta innebär att vi i praktiken inte kan veta vad hela LO-kollektivet ansåg om löntagarfonderna 1975, och att materialet från det året i första hand representerar vad fackligt aktiva LO-arbetare tyckte om löntagarfonder. Samtidigt gavs alla arbetare en möjlighet att uttrycka sina tankar om fonderna. Kritiska röster tystades inte, utan fick sin plats i rådslagets material. Det är mycket svårt att avgöra exakt hur stor andel av LO-medlemmarna som var för respektive emot löntagarfonder under åren 1975 och 1978. Sören Holmberg redovisar för året 1979 att 36 % av LO-medlemmarna svarade att de i huvudsak var för löntagarfonder, medan 21 % i huvudsak var emot dem. 43 % hade ingen bestämd åsikt om detta problem.1 De SIFO-undersökningar som genomfördes mellan 1975 och 1980 kan ge en ungefärlig bild av LO-kollektivets stöd för löntagarnas ökade ägarinflytande. Dess resultat presenteras i tabell 4.1 som visar vilken ställ- ning de tillfrågade LO-medlemmarna intog beträffande fackligt respektive de anställdas ägande. Opinionsundersökningen gäller för åren mellan 1975 och 1980. Det framgår av tabellen att det fackliga ägandet av företag blev mindre populärt under den angivna perioden bland de intervjuade LO- medlemmarna. Antalet anhängare till de anställdas ägande i aktiebolagen ökade däremot. Resultaten kan givetvis inte tolkas på så sätt att 35 % av LO- medlemmarna under 1975 var anhängare till löntagarfonder, eftersom SIFO:s fråga också var utformad på så sätt att den påverkade svaren. Hade man ställt en direkt fråga om LO-medlemmarna ville ha löntagarfonder eller inte, skulle man förmodligen ha fått annorlunda siffror. Även dessa resultat visar dock att det fanns betydligt fler anhängare bland LO-medlemmar till tanken om att fackföreningsrörelsen skulle äga en större andel av de stora

1 Holmberg, S. ”Väljarna och löntagarfonderna”, s. 47.

118 aktiebolagen än vad var fallet med övriga grupper av den svenska befolkningen. Endast 21 % av samtliga intervjuade svarade 1975 på denna fråga att fackföreningsrörelsen borde äga mer medan 47 % valde alternativet ”ungefär som nu” och 17 procent svarade med ”mindre”. 16 % var tveksamma.1

Tabell 4.1. LO-medlemmarnas svar på frågan ”Hur skulle Ni vilja se ägan- det i de större aktiebolagen? Vill Ni att fackföreningsrörelsen alternativt de anställda skall äga mer än nu, mindre än nu eller ungefär som nu?”, i procent

År 1975 1976 1977 1978 1979 1980

Fackföreningsrörelsen skall äga mer 35 29 35 28 32 25 ungefär som nu 48 49 44 49 48 48 mindre 10 10 9 12 11 15 tveksam, vet ej 10 11 13 11 9 11 De anställda skall äga mer 59 60 61 62 67 70 ungefär som nu 29 31 25 24 22 19 mindre 2 2 3 2 2 2 tveksam, vet ej 10 8 10 12 10 9

Källa: SAF:s arkiv. 4-oktober-manifestationen, opinionsundersökningar. F 11 A. Vol. 1-5. SIFO. Löntagarfonder i opinionen. 1975-1981, s. 14. Ett medeltal av tre mätningar gäller för 1976, medan ett medeltal för två mätningar gäller för 1977, 1978 och 1979.

Resultatet av svaret på en annan fråga som SIFO ställde mellan 1975 och 1980 kan också hjälpa till att klargöra opinionsläget beträffande löntagarfon- der bland LO-medlemmar. Tabell 4.2 belyser om de tillfrågade LO- medlemmarna föredrog löntagarfonder baserade på individuellt eller kollektivt ägande. Det framgår av tabellen att de fackligt ägda löntagarfonderna var mest populära i början av löntagarfondsdebatten, d v s mellan åren 1975 och 1978. Alternativet med individuellt ägda löntagarfonder åtnjöt dock större popularitet bland de intervjuade LO-medlemmarna under större delen av den observerade perioden. Resultat redovisas även i jämförelse med de svar som lämnades av samtliga intervjuade.

1 SAF:s arkiv. 4-oktober-manifestationen, opinionsundersökningar. F 11 A. Vol. 1-5. SIFO. Löntagarfonder i opinionen. 1975-1981, s. 14. Undersökningens författare (Hans Zetterberg och Ingrid Berg) ger inte någon förklaring till varför summan inte är lika med 100 %. Man kan anta att detta beror på att de intervjuade fick en möjlighet att ange flera alternativ.

119 Tabell 4.2. LO-medlemmarnas samt samtliga svar på frågan ”Vad skulle Ni föredra, en löntagarfond som fackföreningsrörelsen äger och disponerar kollektivt, eller en löntagarfond i vilken man äger och disponerar individuella andelar?”

År 1975 1976 1977 1978 1979 1980

Samtliga intervjuade kollektiv fond 25 22 26 23 22 21 individuella an- 50 50 50 51 50 48 delar tveksam, vet ej 25 28 25 26 28 31 LO-medlemmar kollektiv fond 35 33 41 36 32 29 individuella an- 40 44 35 43 41 41 delar tveksam, vet ej 25 23 24 22 27 29

Källa: SAF:s arkiv. 4-oktober-manifestationen, opinionsundersökningar. F 11 A. Vol. 1-5. SIFO. Löntagarfonder i opinionen. 1975-1981, s. 18.

Eftersom de förslag om löntagarfonder som lades fram åren 1975 och 1978 handlade om kollektivt ägda fonder är det befogat att dra slutsatsen att en endast en minoritet av LO-medlemmarna var för att genomföra dessa för- slag. Samtidigt dominerar anhängarna till löntagarfondsförslagen i materia- len från såväl rådslaget 1975 som 1978. Detta innebär att materialet endast är representativt för de fackligt aktiva och inte för LO-kollektivet som helhet. Det var dock dessa fackligt aktiva anhängare som syntes i debatterna kring löntagarfonder på LO-kongresser och fackliga möten. Utan deras stöd och engagemang skulle LO-ledningen aldrig ha vågat ge sitt stöd åt Meidners förslag. Detta innebär att en undersökning av enkäterna från dessa rådslag kan ge en ny kunskap om varför löntagarfonder fick så stor plats inom LO under 1970-talet.

Undersökningens tillvägagångssätt

För att klargöra frågan om varför LO:s aktiva arbetare stödde löntagarfonder formulerade jag fem motivgrupper innan blanketterna började undersökas. Ifall en arbetare skrev om sitt stöd till förslaget och förklarade varför han eller hon gjorde detta räknades arbetarens röst till en av motivgrupperna. I

120 Meidners ursprungliga förslag från 1975 framfördes tre huvudsakliga mål beträffande löntagarfondernas införande.1 Dessa motivgrupper är följande: 1. Inflytande och medbestämmande. Denna motivgrupp rörde olika aspekter av företagsdemokrati, inflytande och medbestämmande. Inom den svenska arbetarrörelsen fanns det en grundläggande uppfattning att det var själva arbetet som skapade rätten till inflytande över produktionsprocessen, vilket inte ytterligare behövdes legitimeras genom äganderätt. I denna mening innebar löntagarfondsförslaget ett brott med denna tradition, eftersom det syftade till att öka inflytandet genom förändrade ägandeförhållanden i svenska företag.2 Arbetare som delade denna uppfattning när de pläderade för löntagarfondernas införande har räknats till denna grupp. 2. Makt och ägande. Målsättningen att förändra maktförhållanden inom svensk industri med hjälp av en ändrad ägandestruktur inom företagen betonades mycket starkt i rapporten 1975. Om arbetaren var för övertagandet av ägandet av sitt företag eller hela industrin eller krävde en förändring av maktförhållandena inom företaget eller på riksnivå, och om han eller hon i löntagarfonderna såg en möjlighet att genomföra dessa förändringar, har arbetarens röst räknats till denna motivgrupp. Alla fall som berörde socialisering, planhushållning och förstatligande finns här. Vanligast innehåller denna motivgrupp de mest radikala och ideologiskt präglade svaren. 3. Övervinster och förmögenhetsutjämning. Problemet med övervinster som skapades genom den solidariska politikens tillämpning var det ursprungliga skälet till att utredningen om löntagarfonderna tillsattes 1971. Detta problem var särskilt aktuellt 1972-74 när den svenska industrin belö- nades med höga och, som det senare blev klart, tillfälliga vinster. Motivet framfördes också i rapporten 1975, men utredarna försökte tona ner löntagar- fondernas betydelse för att lösa övervinsternas problem. Många arbetare ansåg dock fortfarande att löntagarfonderna i första hand behövdes för att motverka den solidariska lönepolitikens negativa effekter. Till denna grupp räknade jag också alla arbetare som pläderade för inkomst- samt förmögen- hetsutjämning såväl mellan kapital och arbete som mellan låg- och högin- komsttagare inom själva löntagarkollektivet, trots att LO-utredarna framför- de detta som ett enskilt motiv till löntagarfondernas införande. I rapporten från 1975 uppmärksammades också löntagarfondernas betydelse för sysselsättning, tillräcklig kapitalbildning och prisstabilitet. Samtli- ga dessa motiv förenas under motivgruppen 4. Tillväxt. Löntagarfonderna skulle vid sitt införande visserligen påverka landets ekonomiska struktur och skapa annorlunda förutsättningar för ekonomisk tillväxt. Ifall liknande motiv nämndes av arbetare som huvudorsaken till löntagarfondernas uppkomst räknades deras röster till denna gemensamma motivgrupp.

1 Diskussionen kring målsättningarna beträffande löntagarfondernas införande se i Meid- ner, R., i samarbete med Hedborg, A., Fond, G. Löntagarfonder, s. 15-28. 2 Ibid., s. 119.

121 Motivet ”Multinationella företag” framfördes inte av Rudolf Meidner och hans medarbetare som ett särskilt motiv för löntagarfondernas införande. En viss diskussion kring denna problematik fördes i ett annat sammanhang. Författarna av rapporten var i synnerhet oroliga över att multinationella före- tag hade större möjligheter att hålla nere fondbildningen.1 Vid bearbetningen av materialet uppmärksammade jag dock att problemet framstod som mycket viktigt för ett stort antal arbetare när de resonerade kring varför löntagarfon- derna behövdes. Därför formulerade jag en femte motivgrupp, nämligen 5. Multinationella företag (MNF). Till denna grupp har jag räknat alla fall där arbetarna ville få löntagarkontroll över stora multinationella företag för att förhindra deras negativa verksamhet, vilken uppfattades vara skadlig för de anställda och landets ekonomi. Företagsöverföringar till utlandet och kapitalflykt är de mest karakteristiska argumenten för denna grupp. Varken den ena eller den andra kampanjens enkäter ställde direkt frågan ”Varför tycker du att löntagarfonderna borde införas?”. Därför har jag läst de synpunkter som framfördes av arbetarna i enkäterna innan jag har bedömt till vilken grupp varje fall borde föras. Principen ”en svarsblankett – ett fall” tillämpades. Denna metod fungerade bättre beträffande den första kampanjen. Olika svårigheter uppstod vid genomgången av rådslaget från 1978. Detta beror på att det där handlade om gruppsvar där olika synpunkter och orsaker diskuterades samtidigt och där principen ”en blankett – några fall” måste tillämpas. Undersökningen av källorna visade att den ursprungliga uppdelningen i fem motivgrupper var befogad. Under arbetets gång upptäckte jag dock att inte alla svar passade in i de fem motivgrupperna. En arbetare såg i löntagar- fonderna en möjlighet att förbättra konsumenternas situation. Sex fall handlade om löntagarfonder baserade på individuell andel-i-vinst-system. Tre arbetare bedömde löntagarfonderna som en möjlighet att genomföra en rätt- visare produktion i ordets vida bemärkelse medan nio personer hoppades på att fonderna skulle kunna förhindra företagsnedläggningar. Den sista gruppen kunde inte räknas till ”MNF” eller ”Tillväxt” på grund av att arbetarna inte förknippade dessa nedläggningar med liknande problem utan anklagade sina företagsledare för godtyckliga beslut. Antal ”övriga” fall blev ändå ganska lågt, och de har förenats under rubriken ”Annat”. Utifrån vardera av de två kampanjernas enkäter har jag gjort två tabeller. Den första visar på ett samband mellan motiv som framfördes av arbetarna för löntagarfondernas införande och enkätens första fråga om äganderättens betydelse för att öka löntagarnas inflytande i företagen. Detta samband fram- står som det viktigaste i sammanhanget, eftersom det visar den grad av stöd som arbetarna gav till löntagarfondsförslaget. Den andra tabellen uppmärk- sammar sambandet mellan motiveringen och förbundstillhörighet. Att under- söka detta samband är nödvändigt med tanke på att LO förenade ett stort

1 Ibid., s. 92-95.

122 antal löntagargrupper som hade varierande intressen och lönenivåer. I kapitel 3 har det redan visats att branschfondsfrågan diskuterades mest inom högavlönade förbund där övervinster förekom. Därför kunde arbetare från olika LO-förbund stödja förslaget utifrån olika motiv. Det kunde förekomma att några förbund ville ha löntagarfonderna för att öka sitt inflytande medan andra kunde betrakta dem som en ny möjlighet att säkra den svenska industrins tillväxt. Dessa tabeller ligger till grund för genomförandet av en korrespondensanalys, som ger en visuell presentation av de samband som finns mellan olika variabler, i mitt fall mellan ägandets betydelse och motiv samt mellan olika LO-förbund och motiv. Risken finns att detta samband inte kan utläsas från tabeller där ett stort antal fall och många variabler presenteras. Korrespondensanalysen är dessutom speciellt anpassad till empiriska undersökningar av omfattande arkivmaterial av den typ som här analyseras, och någon annan form av statistisk analys förutom enkla korrelationer skulle knappast vara möjligt att genomföra. Korrespondensanalysen kan betraktas som en sorts korrelation. Medan den senare analyserar sambandet mellan två kontinuerliga variabler analyserar den förra sambandet mellan kategorier av två diskreta variabler. Huvud- syftet med korrespondensanalysen är att den hjälper till att synliggöra strukturen av en komplex datamatris genom att bearbeta dess data till en enklare datamatris utan att förlora informationen. Analysens poäng är att den gör det möjligt att presentera resultat visuellt, med hjälp av punkter i diagram, vilket avsevärt underlättar tolkningen. Diagram har vanligast två dimensioner som är av största intresse vid analysen. Punkternas position återspeglar motsvarande kategorier och deras samband med varandra. Principen är att de kategorier som har den största sambandsgraden ligger närmare till varandra i diagrammet, och tvärtom. Varje sådan grupp kategorier utgör ett slags visuellt kluster.1 Eftersom min statistiska analys baseras på att jag förvandlar kvalitativ data till kvantitativa variabler förloras oundvikligen en hel del av informationen. Det viktigaste är att statistiken tenderar att förbise en konkret situation som historiker brukar vara intresserade av. I mitt fall är det rösterna från verkstadsgolvet som riskerar att förbli dolda. Detta innebär att en kvalitativ analys behövs som en komplettering, om än inte en lika relevant form av undersökning. Röster och svar från arbetare med olika preferenser och vär- deringar kommer att presenteras och kommenteras. Detta sker genom att gruppera dessa svar enligt de motiv som jag ovan formulerade. Särskild uppmärksamhet ska ägnas åt kritiska röster som på grund av diverse skäl framförde sitt missnöje med löntagarfondsförslaget.

1 Mer om korrespondensanalysen se i Clausen, S.-E. Applied Correspondence Analysis. An Introduction. Thousand Oaks, 1998, p. 1-8.

123 LO:s rådslag om löntagarfonder från 1975

LO-enkäter om löntagarfonder från 1975 som historiska källor

De enkäter som skickades ut till de fackliga klubbarna innehöll 6 frågor med olika svarsalternativ som skulle kryssas av kampanjens deltagare:

”Fråga 1. Hur bedömer du betydelsen av att ge löntagarna äganderätt i fö- retagen för att öka deras inflytande?”. Frågan hade 5 svarsalternativ: ”□ Det är absolut nödvändigt □ Det är väsentligt □ Det kan ha en viss betydelse □ Det spelar ingen roll □ Det är till nackdel”

”Fråga 2. Diskutera för och emot individuella andel-i-vinst-system! Anser du att individuella andel-i-vinst-system bör införas? □ Ja □ Nej”

Frågor 3-4 handlade om tekniska detaljer angående fondernas eventuella konstruktion och deras uppbyggande vilket är av mindre intresse här.

”Fråga 5. Vilken uppfattning om övervinster ansluter du dig närmast till? □ Övervinsterna är inte ens idag något problem □ Frågan om övervinsterna blir mindre intressant, om löntagarfonderna införs □ Även om löntagarfonderna införs, bör övervinsterna kapas, t ex genom skärpt företagsbeskattning”

”Fråga 6. Om du har någon annan synpunkt på frågan om löntagarfonder, som du gärna vill föra fram för att påverka det förslag, som kommer att läg- gas fram för LO-kongressen, skriv då ned den här och skicka in den!”

Efter varje fråga fanns tomma rader där arbetarna kunde framföra egna synpunkter. Och det är framför allt de svar som lämnades efter frågorna 1 och 6 som är av störst intresse för min undersökning. 18 000 LO-medlemmar eller en procent av hela medlemskåren skickade in svar. Resultaten av kampanjen sammanfattades kort i en rapport till LO- kongressen, ”Kollektiv kapitalbildning genom löntagarfonder”. 69 % tyckte att det var absolut nödvändigt att ge löntagarna äganderätt i företagen för att öka deras inflytande. 20,6 % ansåg att det var väsentligt, 8,1 % kryssade ”Av

124 viss betydelse” och enbart 0,8 % var likgiltiga och 1,4 % tyckte att det var till nackdel.1 Det bör ändå påpekas att det inte var 90 % av kampanjdeltagarna som stödde förslaget, eftersom en del arbetare som valde det första alternativet när de besvarade enkätens fråga 1 i sin kommentar påpekade att de var emot Meidners förslag. Vanligast handlade det om socialistiska åsikter innebäran- de ett förstatligande av den svenska industrin och ett införande av planekonomi. En övervägande majoritet av de LO-medlemmar som deltog i rådsla- get 1975 stödde ändå löntagarfonderna, förutsatt naturligtvis att de arbetare som enbart nöjde sig med att kryssa svarsalternativen utan att tillägga sina egna kommentarer var för förslaget. 91,6 % av deltagarna sade nej till individuella andel-i-vinst-system, vilket var i linje med Meidners förslag. 94,6 % ansåg dessutom att avkastningen av löntagarägda aktier borde användas till kollektiva ändamål och knappt 5 % ville ha en kontant utdelning. De resultat som presenterades av Gunnar Fond som var ansvarig för den statistiska bearbetningen vittnar om att kampanjdeltagarna stödde Meidners förslag, men ger inget svar på frågan om varför de gav detta stöd. En under- sökning av de synpunkter som arbetarna lämnade kan något klargöra detta.

Statistisk analys av kampanjen 1975

Det svåraste med en statistisk bearbetning av enkäterna visade sig vara att skilja de svar som poängterade inflytande från dem som krävde en föränd- ring av makt- samt ägandeförhållanden. Om en arbetare ansåg att löntagar- fonderna främst behövdes för att öka löntagarnas inflytande i företagen har jag räknat dennes svar till motivgruppen ”Inflytande”. I det fall han eller hon betraktade ägandet och makten som det viktigaste målet med löntagarfon- dernas införande, räknades arbetarens röst till gruppen ”Makt och ägande”. Det var därför mycket viktigt att läsa hela blanketten för att identifiera de synpunkter som skrevs av arbetarna. Majoriteten av dem som förespråkade företagsdemokrati visade ändå klart att det var inflytandet som var det största problemet medan ägandet inte nämndes alls. Efter att ha undersökt de drygt 17 000 enkäter som är bevarade på LO:s arkiv kunde jag identifiera 2 609 svar som innehöll arbetarnas synpunkter. Resten av enkäterna innehöll endast kryssade svarsalternativ. Kommentarerna kunde vara av olika karaktär och omfång. Åtskilliga enkäter innehöll enbart några ord medan en hel del arbetare inte nöjde sig med det utrymme som fanns i svarsblanketterna, utan bifogade några sidor med egna synpunkter. De flesta kommentarer berörde tekniska frågor angående löntagarfondernas konstruktion, avkastningens

1 LO. Kollektiv kapitalbildning genom löntagarfonder. Rapport till LO-kongressen, s. 167-168.

125 användning och dylikt. Negativa röster finns också. Det inkom också 20 blanketter som fylldes i av grupper och som vanligen hade detaljerade synpunkter. Dessa redovisas inte i de statistiska tabellerna. Enbart 750 eller 28,8 % av svaren kunde ge information om de orsaker som låg bakom arbetarnas stöd till löntagarfonder. 461 eller 62,9 % av dessa 750 kampanjdeltagare hade fackliga förtroendeuppdrag (det fanns i enkäten ett svarsalternativ om arbetaren hade sådana uppdrag eller inte). Resultatet av undersökningen sammanfattas i tabeller 4.3 och 4.4. Tabell 4.3 handlar om sambandet mellan äganderättens betydelse och motiv som arbetarna förde fram medan de argumenterade för löntagarfonder och uttryckte sitt stöd till Meidners projekt. Eftersom löntagarfonderna an- sågs leda till ett ökat löntagarinflytande och till en demokratisering av arbetslivet, och allt detta hängde ihop med löntagarnas ägande som skulle öka i takt med fondernas framväxt, kan den första frågan i enkäten betraktas som den viktigaste när det gäller arbetarnas stöd till förslaget.

Tabell 4.3. LO-arbetarnas stöd för löntagarfonder enligt LO:s enkät om löntagarfonder från 1975

Svars- Motivgrupper alternativ Ägandets MNF Över Infly- Makt Till- An- Sum Sum betydelse - tande och växt nat ma ma vins- ägan (%) ter de Absolut 37 53 204 192 8 13 507 67,6 nödvän- digt Väsentligt 13 27 73 26 3 2 144 19,2 Av viss 2 28 55 8 2 4 99 13,2 betydelse Summa 52 108 332 226 13 19 750 100 Summa 6,9 14,4 44,3 30,1 1,7 2,5 100 (%)

Källa: Landsorganisationens arkiv. LO-enkät om löntagarfonder. F 22 D. Vol. 3-43. Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek (ARAB).

Av samtliga 750 arbetare som motiverade sitt stöd till fonderna ansåg 67,6 % att ägandets betydelse var absolut nödvändigt för att öka deras inflytande. Andelen arbetare som kryssade för alternativet ”Absolut nödvändigt” var särskilt hög bland dem som försvarade reformen med hänvisning till ägande- förhållanden och multinationella företag.

126 Utifrån det resultat som redovisas i tabell 4.3 kan man dra slutsatsen att de flesta arbetare stödde löntagarfonderna som ett medel för att öka inflytandet och vidga företagsdemokratin (332 fall eller 44,3 %). Förändringen av makt- och ägandeförhållanden var nästa stora motiv som gjorde löntagarfon- derna populära bland arbetarna (226 fall eller 30,1 %). Däremot betraktades övervinsterna (108 fall eller 14,4 %) och multinationella företag (52 fall eller 6,9 %) ha underordnad betydelse. Frågor förknippade med ekonomisk till- växt (13 fall eller 1,7 %) kan knappast karakteriseras som någon relevant faktor som kunde bidra till LO-kollektivets stöd till förslaget 1975. Detta resultat kan kompletteras med en korrespondensanalys som visar hur orsaker och grader av stöd till fondförslaget hängde ihop med varandra (se diagram 4.1).

Diagram 4.1. Sambandet mellan ägandets betydelse och motivgrupper. Rådslaget 1975

1,20 Annat 1,00

0,80 Av viss 0,60 betydelse 0,40 Makt och ägande Övervinster 0,20 Inflytande 0,00 Absolut -0,20 nödvändigt Tillväxt -0,40

Dimension 2. Motivgrupper -0,60 MNF Väsentligt -0,80

-1,00 -1,00 -0,50 0,00 0,50 1,00 1,50 Dimension 1. Äganderättens betydelse

Källa: se tabell 4.3.

I diagram 4.1 svarar dimension 1 för graden av äganderättens betydelse. Dimension 2 handlar i så fall om olika motivgrupper som styrde stödet till ägandet. Man kan dra slutsatsen att de som pläderade för makt och ägande gav det starkaste stödet till löntagarfonder, medan de som var angelägna om att fördela övervinster till arbetarna var mer tveksamma till förslagets för- måga att lösa dessa problem. I diagram 4.1 ligger nämligen motivgruppen ”Makt och ägande” närmare till svarsalternativet ”Absolut nödvändigt” än

127 övriga motivgrupper. Vidare kan man utläsa ur diagram 4.1 att inflytande och tillväxt hängde ihop och fick stöd bland alla grupper av löntagare, både av dem som var mest övertygade om fondernas stora betydelse för att demokratisera det ekonomiska livet, och av dem som betraktade dem som ett hjälpmedel till andra reformer och åtgärder såsom MBL eller skärpt före- tagsbeskattning. Motivgruppen MNF ligger helt isolerad från andra faktorer, men diagrammet tyder på att de deltagare som åberopade detta problem visade ett starkt stöd för löntagarfonder. Den andra analysen belyser sambandet mellan förbundstillhörighet och de motiv som arbetarna förde fram när de stödde Meidners förslag (se tabell 4.4).

Tabell 4.4. Stöd till löntagarfonderna sett förbundsvis enligt LO:s enkät om löntagarfonder från 1975

Förbund MNF Över- Infly- Makt Till- An- Sum Sum vins- tande och växt nat ma ma ter ägan (%) de Byggnads 4 9 20 16 0 0 49 6,7 Fabriks 4 12 29 13 1 2 61 8,3 Grafiska 7 1 7 5 1 0 21 2,9 Handels 2 2 10 3 1 0 18 2,5 Kommu- 0 2 6 4 0 0 12 1,6 nal Livsme- 1 6 6 7 0 0 20 2,7 dels Metall 22 27 152 103 5 14 323 44,1 Pappers 2 6 25 14 0 1 48 6,6 Statsan- 0 3 15 27 3 0 48 6,6 ställda Transport 0 23 12 6 1 0 42 5,7 Trä 5 10 25 8 0 2 50 6,8 Övriga 3 7 17 14 0 0 41 5,6 förbund Summa 50 108 324 220 12 19 733 100

Källa: Landsorganisationens arkiv. LO-enkät om löntagarfonder. F 22 D. Vol. 3-43. ARAB.

Att antalet fall är 733 och inte 750 beror på att inte alla dessa arbetare uppgav sin förbundstillhörighet. Vissa förbund hade ett stort antal röster, särskilt Metallindustriarbetareförbundet – 323 fall eller 44,1 %, medan Kommu-

128 nalarbetareförbundet gav enbart 1,6 %. Av de 18 000 insända enkäterna utgjorde Metall 55 %.1 Metallarbetareförbundets medlemmars stora engagemang i löntagarfondsfrågan tyder på att de var mest berörda av de frågor som togs upp i samband med att förslaget lanserades. Man ska inte heller glömma att det var Metall som var drivkraften bakom löntagarfondsutred- ningens tillsättande 1971. Det är dock inte förvånande att Metall stod för så många röster, då förbundet svarade för ungefär ¼ av alla LO-medlemmar. Eftersom Kommunals arbetare redan var sysselsatta inom den offentliga sektorn förväntas de visa ett mindre intresse av att ändra ägandeförhållanden inom den privata industrin. Den sneda maktfördelningen i svenskt näringsliv baserad på koncentrationen av ägandet liksom övervinsternas problem be- rörde inte Kommunals medlemmar direkt. De förbund som är representerade av mindre än 10 fall är förenade under rubriken ”Övriga förbund”, nämligen Beklädnads, Elektrikerna, Fastighets, Försäkringsanställda, Gruv, Hotel och restaurang, Målarna, Skogs, samt 5 insändarsvar från TCO-medlemmar som trots denna fackliga tillhörighet deltog i kampanjen och förde fram sina synpunkter. Det är viktigt att notera att de förbund vars representanter inte syntes mycket i debatter kring näringslivspolitik och övervinster under LO- kongressen 1971 också blev underrepresenterade i rådslagets material från 1975. Eftersom tabellen 4.4 är svårtolkad, kompletteras detta resultat med en korrespondensanalys i diagram 4.2. Det framgår inte direkt av tabellen vilka förbund som åsiktsmässigt hängde ihop med varandra. Dimensionen 1 i diagram 4.2 kan tolkas som förbundsdimension där LO:s olika förbund förhåller sig till varandra. De flesta förbund visar ett gemensamt mönster och pekar ut de viktigaste orsakerna bakom stödet till löntagarfonder – Inflytande och Makt och ägande. Dimension 2 svarar för motivgrupper där MNF särskilt ligger långt uppe. Det är viktigt att notera att både motivgrupper och förbund bidrog till hur båda dimensionerna ser ut.2 Huvudslutsatsen är att majoriteten av de representanter för LO:s förbund som deltog i rådslaget 1975 ville utvidga företagsdemokratin och förändra maktförhållandena inom näringslivet. Tre förbund avvek från detta generella mönster, nämligen Transport, Statsanställda och Grafiska. Medan Transports medlemmar stödde löntagarfonder i hopp om att få jämnare fördelning av övervinster och förmögenheter, fruktade arbetare från Grafiska de multinationella företagens verksamhet. Statsanställda hade den mest ideologiska inställningen och pläderade starkt för en maktförändring inom näringsliv och företag. Samma förbund visade det största intresset för löntagarfonder som ett medel att skapa ekonomisk tillväxt. Arbetare från Livsmedelsförbundet var också angelägna om övervinster och förmögenhetsfördelning, men till

1 LO. Kollektiv kapitalbildning genom löntagarfonder, s. 166. 2 Denna slutsats är baserad på tolkning av de sifferresultat som kompletterade diagrammet 4.2 när korrespondensanalysen av data från tabell 4.2 genomfördes.

129 skillnad från Transport var frågorna kring maktkoncentrationen och ett ökat inflytande av lika stort intresse inom detta förbund.

Diagram 4.2. Sambandet mellan förbundstillhörighet och motivgrupper. Rådslaget 1975

Grafiska

1,5 MNF

1 Trä Handels 0,5 Övriga förbund Fabriks Inflytande Övervinster Transport 0 Metall Byggnads Pappers Annat Makt och ägande Livsmedels -0,5 Dimension 2. Motivgrupper Dimension Kommunal Tillväxt -1

Statsanställda

-1,5 -1 -0,5 0 0,5 1 1,5 2 2,5 Dimension 1. Förbundstillhörighet

Källa: se tabell 4.4.

Det framgår tydligt av diagram 4.2 att Transport hade en särställning. Den enda motivgruppen som hänger ihop med detta fackförbund är ”Övervins- ter”, och det handlar i så fall om ett ganska löst samband. Det var också det förbund inom LO som visade det svagaste stödet för Meidners förslag. Ma- joriteten av de transportarbetare som lämnade sina oftast kritiska synpunkter kryssade enbart alternativet ”Av viss betydelse” när de svarade på frågan om äganderättens betydelse för att öka inflytande inom företaget. Resultaten vad gäller Transport visar att det är nödvändigt att komplettera den statistiska analysen med en kvalitativ undersökning.

Kvalitativ analys av enkäter från 1975 års kampanj

Analysen bygger på de svar som lämnades av arbetarna i blanketterna. Grupperingen sker enligt samma principer som i den kvantitativa analysen

130 av 1975 års studiekampanj, det vill säga genom en uppdelning i motivgrupper.

Inflytande och medbestämmande

Majoriteten (men inte den absoluta majoriteten) av de deltagare i rådslaget 1975 som stödde Meidners förslag förknippade löntagarfonderna med arbetslivets demokratisering, ökat inflytande och medbestämmande. Denna grupp förenade röster med varierande åsikter och preferenser. Det är värt att notera att de flesta deltagare som begärde inflytande inom företag eller branscher var fackligt aktiva. Detta samband är starkare jämfört med de arbetare som skrev om ägande, maktförhållanden eller om multinationella företag, och betydligt starkare jämfört med dem som berörde övervinsternas problematik och förmögenhetsutjämning. Bland den sista gruppen av deltagare var antalet fackligt aktiva lägst. Samtliga arbetare som poängterade inflytande välkomnade Meidners för- slag som ett bidrag till arbetslivets demokratisering. Demokrati kunde inte begränsas enbart till det politiska livet utan måste utvecklas vidare och förut- satte deltagande och inflytande underifrån:

Ett genomfört system med löntagarfonder i stort enligt Meidners riktlinjer, skulle tillsammans med övriga planerade åtgärder (par. 32 mm) ge förutsätt- ningarna för en demokratisering av arbetslivet. Låt oss inte skapa denna ”ekonomiska demokrati” lika bristfällig som den parlamentariska ordning vi idag kanaliserar inflytandet i samhället genom. Demokratibegreppet får inte för flertalet innebära enbart ett passivt deltagande, att man endast väljer dem som ska föra ens talan. Det måste också rymma ett stort mått av direkt deltagande i besluten. Genom att erkänna arbetarnas rätt att själva besluta om under vilka former produktionen ska bedrivas, erkänna deras rätt att själva forma sin arbetssituation, kan man skapa den bas på vilken en verklig demokrati måste vila. Un- derordnade, passiva människor utgör inget lämpligt underlag för demokratin. Likställda, självständiga människor är en förutsättning.1

Företagsdemokrati genom löntagarfonder behövdes eftersom företagsledare ansågs ignorera arbetarnas situation och arbetsmiljö. Fabrikerna byggdes så att det uteslöt trivsel för anställda, och själva förhållandena på verkstadsgolvet var odemokratiska när företagare och deras representanter utövade sin makt gentemot löntagare. Genom löntagarfonderna hoppades arbetare kunna påverka sin arbetssituation, vilket ansågs kunna bidra till att produktionen

1 S. K., Statsanställda. Landsorganisationens arkiv. LO-enkät om löntagarfonder. F 22 D. Vol. 28. Hänvisning till paragrafen 32 syftade till den motsvarande paragrafen i SAF:s stadgar som lämnade arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet oinskränkt. Eftersom rådslaget ägde rum för enbart tre decennier sedan har jag valt att avstå från att ange skri- benternas fulla namn.

131 skulle öka på många ställen. Då kunde en arbetare känna sig inte bara som en kugge i en maskin utan även få ett människovärde.1 Många arbetare lade märke till att ett inflytande som innebar deltagande i styrning av företag och produktion förutsatte ett stort ansvar och krävde vissa kunskaper. Därför krävdes det utbildning, först och främst i företagseko- nomi. Några LO-medlemmar lade fram konkreta förslag om hur denna utbildning skulle kunna se ut. Arbetaren S. J. från Metall föreslog t ex att inrät- ta ett särskilt ”Arbetarrörelsens högskoleinstitut”. Dit borde man rekrytera vanliga arbetare från ”golvet” för att ge dem en ekonomisk utbildning, så att de skulle bli framtidens företagsledare.2 Dessa krav hörde samman med LO- experternas förslag som poängterade att en gigantisk utbildningsuppgift låg framför fackliga organisationer i samband med fondernas införande. Meid- ner och hans medarbetare föreslog att framtida fondavkastning skulle använ- das för att skapa fondernas egna utbildningsinstitutioner.3 Flertalet av de arbetare som stödde löntagarfonder betonade maktens och äganderättens betydelse för att få det önskvärda inflytandet, som ändå var det väsentligaste att eftersträva. En del deltagare betraktade dock ägandet genom löntagarfonderna som ett komplement till övriga arbetsrättsliga reformer som i och för sig var av större vikt, nämligen avskaffandet av § 32 i SAF:s stadgar, där det stod att arbetsgivaren hade prerogativet att ”leda och fördela arbetet”, arbetstagarkonsulter samt löntagarrepresentanter i bolags- styrelser. Dessa arbetare tenderade att kryssa ”Väsentligt” eller ”Har en viss betydelse” när de svarade på den första frågan i svarsblanketterna. Att få medinflytande och styra företag tillsammans med företagsledare uppfattades som ett önskvärt resultat av de arbetsrättsliga reformerna tillsammans med eventuella löntagarfonder. Enligt ett stort antal arbetare kunde en demokratisering av arbetslivet genomföras enbart om man kunde undvika centralisering och byråkratise- ring. Löntagarfonderna borde inrättas endast under förutsättningen att de skulle bidra till att de som utgjorde ”gräsrötterna” kunde påverka beslutsfattande och känna samhörighet med fonderna och dess styrelser:

Det är nödvändigt att löntagarna får ökat inflytande i företagen, men det är stor risk att med detta system med central löntagarfond att det blir så central- styrt att vanliga löntagare på golvet inte kommer att få något inflytande. Där- för tror jag att man måste börja i varje företag med att ge de anställda större inflytande utan någon centralstyrning.4

En mycket allvarlig fråga var till vilka ändamål arbetarna ville använda det inflytande som löntagarfonderna skulle tillförsäkra dem. Medbestämmande

1 S. H., Metall. LO-enkät om löntagarfonder. Vol. 23. 2 S. J., Metall. LO-enkät om löntagarfonder. Vol. 40. 3 Meidner, R., i samarbete med Hedborg, A., Fond, G. Löntagarfonder, s. 101-102. 4 L. G., Fabriks. LO-enkät om löntagarfonder. Vol. 31.

132 över vinsternas fördelning och förmögenhetsutjämning liksom deltagande i utvecklingen av produktion och lokaliseringar var viktiga orsaker till att öka löntagarnas inflytande. En annan handlade om förbättringar av arbetsmiljö och skapandet av en trivsammare situation på arbetsplatserna. Löntagarna ansågs ha konstruktiva idéer och förslag som skulle ge företag såväl bättre arbetsmiljö som bättre villkor för produktionen. Om löntagarna fick rätt att utöva inflytande skulle de förhindra företags- nedläggningar och därmed få behålla sina jobb. Företagsledare fattade beslut om företagens utveckling utan samråd med löntagarna. De eftersträvade stora vinster på andras bekostnad, vilket ofta ledde till att företag lades ned i onödan, ansåg arbetaren K.-A. O. från Fabriks.1 Detta tema var fortfarande sällsynt 1975 jämfört med kampanjen från 1978 när nedläggningarna började oroa LO-medlemmar på allvar. Det fanns många röster som oroades över framtiden om förslaget skulle genomföras, även om de allmänt välkomnade löntagarfonder. Somliga frå- gade om projektet verkligen skulle innebära ett steg på väg mot ett socialistiskt samhälle. Sämre ekonomisk tillväxt, överföring av kapital till utlandet, byråkratisering och centralisering är några av de vanligaste frågorna i enkä- terna. Följande enkätsvar är ett exempel på sådana tveksamma röster:

Vi anser det vara högst väsentligt att vi får ett medinflytande på ett eller annat sätt om det här är rätta vägen vet vi inte. Om vi ska lösa frågan om medinflytande med löntagarfonder enl. skissat förslag är en fråga med så stora föränd- ringar att vi har svårt att överblicka vad det på sikt kan innebära för oss lön- tagare. Detta är frågor vi gärna skulle vilja haft svar på, men som ingen kan ge. Kommer löntagarfonderna att fördröja eller omintetgöra genomdrivandet av socialism i landet? Trots de här funderingarna är gruppen helt överens om att vi fordrar en spridning av den ekonomiska maktbefogenheten här i landet, och eftersom vi inte är tillförsäkrade den politiska makten är det ingen bra lösning att överfö- ra de ekonomiska styrmedlen till kommuner och riksdag. Vi är därför beredda att förorda löntagarfonder.2

Det är befogat att dra slutsatsen att en stor del av arbetarna som deltog i rådslaget 1975 i löntagarfonderna såg en ytterligare möjlighet att öka sitt inflytande i företagen. De var positivt inställda till löntagarfondsförslaget. Samtidigt såg de Meidners förslag som en del av den generella process av arbetslivets demokratisering som den svenska arbetarrörelsen försökte åstad- komma i mitten av 1970-talet. Löntagarfonderna framstod i deras ögon som ett viktigt komplement till reformerna i riktning mot industriell demokrati, där huvudkärnan var Medbestämmandelagen och Lagen om styrelserepresentation. Det är dock viktigt att inte glömma bort att förslaget som det pre-

1 K.-A. O., Fabriks. LO-enkät om löntagarfonder. Vol. 42. 2 Ett gruppsvar, undertecknat av G. K., Byggnads. LO-enkät om löntagarfonder. Vol. 29.

133 senterades i augusti 1975 lyfte fram en förändring av makt- och ägandeför- hållanden inom svenskt näringsliv.

Makt och ägande

De arbetare som stödde löntagarfonderna i hopp om att bryta den ekonomiska maktkoncentration som enligt dem präglade den svenska ekonomin, hade klara socialistiska åsikter och var emot privat egendom och marknadsekonomi som sådana. Inte heller reformer inom arbetslivet för att öka löntagar- nas inflytande kunde leda till ett socialistiskt samhälle. Ägandet ansågs spela en avgörande roll:

Allt från den dag då första människan sa, detta är mitt, då kom den ojämna förmögenhetsfördelningens problem in i världen, och så fortsätter det än idag. Klyftorna blir bara större. Denna äganderätt i företagen skulle ha startat under 30-talet eller när vi hade fått makten att styra detta land. De styrelserepresen- tationer vi få sätta till i vissa företag blir endast nollor hur skickliga dom än är, saknar dom makt i form av aktier. Representation i företaget utan makt. Får kanske bestämma när handdukar skall bytas.1

I stället för Medbestämmandelagen skulle löntagarfonderna vara den huvud- reform som skulle kunna leda till en förändring av maktstrukturen i landet. Reformerna inom arbetslivet skulle i så fall komplettera löntagarfonderna, och inte tvärtom. Avskaffandet av paragrafen 32 i SAF:s stadgar kunde hjäl- pa till att demokratisera arbetslivet och införa själva fonderna innan man skulle kunna nå aktiemajoriteten.2 De LO-medlemmar som välkomnade löntagarfondsförslaget dolde inte att de var belåtna med att man äntligen på allvar började utmana det kapitalistiska samhället i Sverige. Genom fonderna skulle arbetarna lyckas att ta makten från kapitalisterna. Hyllningarna till den meidnerska utredningens arbete blev ibland rentav hänförda:

Vi kan inte komma på något förslag som är bättre än detta förslag, boken är skickligt skriven, vår utbildning är inte större än att vi förstår att det går inte äta kakan och samtidigt få makten och makten vill vi ha så fort som möjligt, det måste gå snabbare att få makten. Skall det hända något, så skall det hända på en gång, vi kan inte fortsätta, i åratal se ett fåtal kapitalisters egoistiska vinstbegär, utan att ta hänsyn till de i produktionen medverkande arbetarnas liv och hälsa!3

Vissa arbetare tyckte inte att löntagarfonderna innebar införandet av socialism. Ett sådant förutsatte ett förstatligande av den svenska industrin. Som ett

1 S. Ö., Metall. LO-enkät om löntagarfonder. Vol. 3. 2 I. J., Trä. LO-enkät om löntagarfonder. Vol. 31. 3 L. D., Metall. LO-enkät om löntagarfonder. Vol. 19.

134 steg på väg till ett sådant samhälle accepterade de ändå förslaget. Detta berodde på att förändringen av den ekonomiska maktstrukturen krävde ansvar, utbildning och innebar en mognadsprocess som i sin tur krävde tid. Planhus- hållning var den andra målsättning som hängde ihop med socialismen. Själva LO-utredarna underströk att huvudansvaret för samhällsekonomisk planering skulle förbehållas regering och riksdag, och att några näringspolitiska uppgifter inte skulle ligga hos löntagarfonderna.1 Samtidigt ansåg åtskilliga arbetare att löntagarfonderna borde förvandla hela samhällsekonomin. Arbe- taren L. S. pläderade exempelvis för övergången till ”en bättre och effektivare planering av hela samhället, till en total övergång till planhushållning”. Löntagarfonderna måste i så fall hjälpa till i genomförandet av strategin. L. S. poängterade samtidigt att planeringen borde ha decentraliserade inslag.2 Det fanns arbetare som föreslog att fondförslaget skulle genomföras av taktiska skäl. Annars skulle försöket med en direkt övergång till socialism vara riskabelt. Det svenska samhället kunde karakteriseras som kapitalistiskt, och de flesta svenskar var vana vid systemet. Genom att införa fonder kunde man överföra ägandet inom det kapitalistiska systemet vilket skulle accepteras av medborgarna till skillnad från ett direkt övertagande.3 Ett antal kampanjdeltagare föreslog ett snabbare övertagande av aktiekapitalet i företagen för att löntagarfonderna skulle kunna träda i full kraft och löntagarkollektivet snabbare skulle få aktiemajoriteten i företagen. 40 % av vinsten borde avsättas istället för 10 eller 20 %. En annan lösning som nämndes handlade om att ta ut en procentandel av aktiestocken istället för övervinster. Rädslan för maktkoncentration och centralisering vid fondernas eventuella uppbyggnad förekommer också bland dessa röster:

Att den ekonomiska makten ska flyttas till löntagarna är ju självklart. Men hur? Detta får inte på något vis toppstyras av vissa fackliga pampar. Då får vi väl börja bekämpa dessa med en ny facklig organisation, som skall bekämpa den vi nu tillhör. Utan det måste vara folket som bestämmer.4

Liknande röster var dock relativt sällsynta i jämförelse med de arbetare som stödde förslaget med andra motiveringar. En del av arbetarna bedömde tjänstemännens reaktion som avgörande. Det skulle bli väldigt svårt för LO att driva fram reformen utan övriga fackliga organisationers stöd. Då den aktuella tidpunkten skulle närma sig för politisk strid var det nödvändigt att alla löntagargrupper skulle enas kring fondförslaget. Flera LO-medlemmar undrade om facket överhuvudtaget

1 Meidner, R., i samarbete med Hedborg, A., Fond, G. Löntagarfonder, s. 108. 2 L. S., Metall. LO-enkät om löntagarfonder. Vol. 28. 3 Å. J., Metall. LO-enkät om löntagarfonder. Vol. 17. 4 D. E., Handels. LO-enkät om löntagarfonder. Vol. 4.

135 kunde vinna den kamp för löntagarfonderna som med största sannolikhet skulle uppstå

Detta är en mycket stor fråga för fackföreningsrörelsen. Vi har inte fått en enda stor reform utan kamp. Arbetsgivarna har slagit bakut i ett tidigt skede, men vi har till sist vunnit. Här kommer SAF att köra med – ”här fodrar lönta- garna Makt”, industrier får slå igen, det har vi hört varje gång vi arbetare har kämpat för en ny reform. Jag anser att löntagarfonderna eller fonden måste komma till stånd för att skapa den verkliga demokratin i vårt land. Vår största reform. En enad fackföreningsrörelse skall med arbetarpartiets hjälp också driva igenom den. Vi måste.1

De arbetare som under rådslaget 1975 stödde löntagarfonder på grund av att förslaget kunde hjälpa till att motverka makt- och ägandekoncentration i svensk industri dominerade inte bland dem som förespråkade löntagarfonds- reformen 1975, åtminstone som det framgår av LO-enkäterna. Denna grupp var emellertid betydligt mer motiverad än de arbetare som pläderade för inflytande och medbestämmande, och uttryckte därför ett starkare stöd för löntagarfonder. Den marxistiska klasskampsretoriken genomsyrade ofta sådana svar. Det fanns dock andra arbetare med socialistiska och kommunis- tiska åsikter som lade ännu mer vikt vid ägandeproblematiken. Dessa LO- medlemmar var mycket kritiska till själva idén om löntagarfonder eftersom de inte ledde till någon socialism. Därför förkastade de förslaget. Dessa rös- ter ska behandlas nedan.

Övervinster och förmögenhetsutjämning

Majoriteten av arbetarna såg inte löntagarfonder som ett medel att lösa problemet med övervinster. Av samtliga deltagare svarade 57,8 % att de över- vinster som uppstår vid drivandet av den solidariska lönepolitiken borde kapas även om löntagarfonderna skulle införas. Detta är knappast förvånan- de med tanke på att utredarna med det ursprungliga förslaget om löntagar- fonderna försköt accenten från problemet med övervinsterna till förmån för maktfrågan. Författarna skrev själva att löntagarfonderna förutsatte att fond- avsättningarna skulle stå kvar i respektive företag som arbetande kapital, att det inte låg i löntagarnas intresse att flytta resurser från expansiv, vinstgivande verksamhet till olönsamma företag. Därför förutsåg de att förslaget skulle väcka besvikelse hos de arbetare som hoppades på en liknande omför- delning av vinster mellan företag och branscher.2 En besvikelse av annorlunda karaktär uttrycktes av arbetarna från icke vinstrika företag inom lågavlönade branscher (Transport, Livsmedelsför- bund, Beklädnadsförbund m m). De befarade nämligen att förslaget inte

1 C. J., Statsanställda. LO-enkät om löntagarfonder. Vol. 31. 2 Meidner, R. i samarbete med A. Hedborg och G. Fond. Löntagarfonder, s. 111-112.

136 skulle vara till nytta för vare sig deras eget förbund eller löntagarkollektivet. De pekade på existensen av många löntagargrupper som aldrig skulle få del av de företag där de arbetade. Detta berodde på låga vinster inom somliga företag. Problemet var i synnerhet aktuellt för servicenäringar som dessutom ofta dominerades av små familjeföretag. Anställda inom dessa branscher kom att stå utanför det föreslagna löntagarfondssystemet.1 Arbetare från vinstrika förbund tyckte annorlunda. Metallarbetare ansåg att fonderna genom att ackumulera övervinsterna skulle kunna användas som fördelning av kapitalet mellan löntagarna och kapitalister:

Man bör slå fast att den solidariska lönepolitiken ligger bakom bildande av löntagarfonder. Det är ett komplement att utjämna klyftan mellan kapitalet och det vi producerar. Arbetet. Om ständig återhållsamhet i lönen görs blir resultatet, att vinsten blir större i företagen. Den vinsten måste läggas över i emissioner till löntagarna för att dom ska få sin vinstliga del av produktions- resultatet. Avsikten är att den rätta vinsten ska läggas i löntagarfond… Ett ökat överförande av kapital till löntagare bör då vara målet.2

Åtskilliga arbetare pläderade ändå för den utjämning av löner mellan olika löntagargrupper som fonderna skulle kunna åstadkomma. Den solidariska lönepolitiken hade klara negativa effekter. Genom att avstå från att kräva sin del av övervinster förlorade arbetarna i de bärkraftigaste företagen mycket pengar som stannade kvar i kapitalägarnas händer. Istället borde man ta ut dessa pengar centralt och dela upp dem mellan alla lågavlönade grupper. När det gällde förmögenhetsutjämning mellan kapitalet och arbetet var kommentarerna betydligt mer positiva. Arbetarna ansåg att en rättvisare förmögenhetsfördelning skulle uppstå i landet om fonderna inrättades. Transports medlemmar intog en särställning. Många av dem nämnde att de var beredda att ge ett stöd till löntagarfonder för att lösa övervinsternas problem. Samtidigt valde de alternativet ”Av viss betydelse” när de svarade på enkätens fråga om äganderättens betydelse för att öka löntagarnas inflytande i företagen. Det handlade alltså inte om något riktigt stöd till förslaget. Just detta förbund gav största antalet schablonmässiga svar där enkäterna innehöll nästan identiska texter. Det tyder på att någon form av kampanj mot Meidners förslag pågick inom detta förbund, vilket förmodligen hade en direkt koppling till dess ordförande Hans Ericsons utspel som behandlas i avsnittet om kritiska röster. Kampanjen stöddes av medlemmarna som var missnöjda med löntagarfondskonstruktionen. Detta är en variant av flera liknande svar som skickades av Transports medlemmar från olika orter i Norrland:

1 Se exempelvis enkätsvar av arbetaren I. N., Transport. LO-enkät om löntagarfonder. Vol. 8. 2 Å. T., Metall. LO-enkät om löntagarfonder. Vol. 8.

137 Eftersom Sverige påstås ha den lägsta bolagsbeskattning i Europa anser jag att företagsbeskattning kan höjas för att kapa övervinsterna, och att avdrags- reglerna skärps. Vidare att en ny fond upprättas till vilken arbetsgivarna betalar avgift som skall vara progressiv. Från fonden skall till arbetstagare som friställs genom företagsnedläggelse utgå ersättning tills nytt arbete erhålles oavsett hur lång tid detta tar. Samt lämna bidrag till förbundens studie och informationsverksamhet. Företagen skall ha återlåningsrätt från fonden vid utökning av företaget. Fackförbunden skall dock ha vetorätt. Vilka företag som bör få utnyttja åter- låningsrätten.1

Den ekonomiska kris som började blåsa över Sverige vid mitten av 1970- talet gjorde övervinsternas problematik mindre aktuell. Detta motiv hade emellertid knappast spelat någon avgörande roll vid LO-aktivisternas stöd till löntagarfonder.

Ekonomisk tillväxt

Ytterst få av de LO-medlemmar som deltog i rådslaget ansåg att löntagar- fonderna kunde bidra till att öka företagens kapitalbildning för att främja tillväxt och full sysselsättning. Endast 12 arbetare förde fram en sådan motivering för ett eventuellt skapande av löntagarfonder. Metallarbetaren L. J. ansåg exempelvis att genom löntagarfonden kunde man få en verklig möj- lighet att hålla kvar vinstkapital i företagen. På så sätt skulle företagen få bättre möjligheten att investera ”för framtida behov” än vad som dittills varit fallet med konsekvenser av de beslut som privata kapitalägare fattade.2 De aktiva LO-arbetarnas likgiltighet för löntagarfondernas möjlighet att bidra till landets ekonomiska tillväxt stod i en stor kontrast till hur löntagar- fondsdebatterna började föras efter 1976, då SAP:s ledning betonade just tillväxtproblematiken.

Multinationella företag

173 arbetare eller 23,6 % av alla kampanjdeltagare som skickade sina synpunkter nämnde de multinationella företagens agerande. Detta vittnar om att de uppfattade problemet som allvarligt. Alla dessa betraktade emellertid inte MNF:s verksamhet som en huvudorsak till löntagarfondernas inrättande. Endast 52 personer förde fram sådana resonemang. Majoriteten varnade för att MNF skulle kunna omöjliggöra eller i alla fall förhindra reformens ge- nomförande genom att flytta både kapital och företag utomlands, innan lön- tagarna kunde få majoriteten av rösterna:

1 E. J., Transport. LO-enkät om löntagarfonder. Vol. 29. Det finns minst 20 likadana svar. 2 L. J., Metall. LO-enkät om löntagarfonder. Vol. 17.

138 De multinationella företagen är ett problem som inte jag kan finna någon lös- ning på. Men något måste göras. De får inte falla utanför löntagarfondernas inverkan. Det är de som i allmänhet för den fulaste personalpolitiken, samt för ut en massa pengar och arbetstillfällen ur landet.1

Utan kontroll över MNF skulle man knappast ha lyckats nå en riktig ekonomisk demokrati och få något kapital till löntagarfonderna. Skärpt kapitalbe- skattning och ett förhindrande av kapitalflykten från landet utpekades som själva grundförutsättningarna för förslagets genomförande vilket i sin tur skulle kunna stoppa företagsnedläggningar och produktionens överföring utomlands. Gruppen från Grafiska i Helsingborg ansåg att utredningen underskattade faran av MNF:s verksamhet. Meidners grupp borde förutom löne-, skatte- och valutaspekulationer uppmärksamma allvarligare konsekvenser av MNF:s agerande, såsom utflyttning och nerläggning av verksamheter. Arbe- tarna från Grafiska var säkra på att dessa företag manipulerade med redovisningen av sina vinster. Frågan måste enligt gruppen utredas mer.2 Farhågorna om de multinationella företagens agerande blev en av orsakerna till att en del av LO-medlemmarna stödde förslaget om löntagarfonder 1975.

Kritiska röster

Enligt Gunnar Fond var nästan 6 % av kampanjdeltagarna kritiska till försla- get om löntagarfonder såsom det presenterades år 1975. 40,1 % av dessa föredrog någon form av socialistisk ordning i stället medan 12,1 % ville ha någon annan fondkonstruktion. 5,3 % av de kritiska rösterna ansåg att arbets- rättsreformer var ett bättre alternativ till ökat inflytande. 7,8 % varnade för att fackföreningsrörelsen hamnade i en ”dubbel lojalitet”. 9,8 % av kritiska arbetare föreslog skärpt företagsbeskattning och enbart 3,3 % varnade för en ”öststatsmodell” och pläderade för individuella vinstandelssystem.3 Negati- va röster är av särskilt intresse, eftersom omfånget av den kritik som LO- arbetarna framförde mot fonderna var mycket brett. Först och främst bör uppmärksammas att antalet missnöjda med Meidners förslag var större än LO-rapporten visade. Efter att ha bearbetat alla enkäter har jag kommit till slutsatsen att en hel del av de arbetare som kryssade ”Ab- solut nödvändigt” ifråga om ägandets betydelse för att öka inflytandet i själ- va verket var emot förslaget. Det kan utläsas från de kommentarer som arbetarna lämnade. En del av alla deltagare som lämnade sina synpunkter och kryssade ”Absolut nödvändigt” var missnöjda antingen med löntagarfonds- konstruktionen eller med själva idén om fonder.

1 S. L., Elektrikerna. LO-enkät om löntagarfonder. Vol. 3. 2 Gruppsvar, B. W., G. N., med mera, Grafiska. LO-enkät om löntagarfonder. Vol. 17. 3 LO. Kollektiv kapitalbildning genom löntagarfonder, s. 187.

139 Det vanligaste missnöjet handlade om att löntagarfondsförslaget inte innebar någon övergång till ett socialistiskt samhälle baserat på planekonomi och förstatligade företag. Först när arbetarna hade fått kontroll över staten, nationaliserat industrin och avskaffat det kapitalistiska produktionssättet skulle någon form av socialism vara aktuell. Denna attityd ska uppfattas som ortodox marxistisk, vars utgångspunkt var klasskamp samt fundamentala motsättningar mellan arbete och kapital. Följande citat av en anonym arbetare är en av de mest karakteristiska invändningarna som fördes fram:

Som framgått är jag överhuvud skeptisk mot att “samregera” med kapitalisterna på deras villkor i deras samhälle. I stället skall vi arbetare och våra organisationer arbeta för att störta kapitalismen och upprätta vårt eget samhälle. Det socialistiska. Detta kommer aldrig att gå genom ”fonder” utan endast genom att klasserna öppet mäter sina krafter. Minns Chile! Inte heller ni kommer att skonas när fascisterna och reaktionen sätter stopp för era ”inflytande” experiment. Mot kapitalismens barbari – för en planekonomi under arbetar- styre!1

Ibland blev tonen ännu hårdare. Arbetarna anklagade utredarna för att de svek socialismen, även om förslaget som sådant inte handlade om socialismen överhuvudtaget:

Arbetarrörelsens grundare skulle vrida sig i sina gravar om de visste vad ni håller på med. Ni har helt skjutit det socialistiska perspektivet åt sidan och börjat förvalta kapitalet. Om ni inte vet det är detta en helt annan ideologi som man försökte tillämpa i Tyskland på 30-talet. Där skulle klassgränserna suddas ut och alla hade samma mål: att öka produktionen.2

Även om löntagarna skulle kunna bli delägare eller till och med ägare av hela företag i framtiden skulle det knappast ha ändrat det kapitalistiska systemet eller löst problemen med maktkoncentrationen, menade somliga arbetare. De ansåg nämligen att det var hela systemet som borde ersättas helt och hållet medan löntagarfonderna innebar försök att etablera sig inom mark- nadskapitalismens gränser. Om förslaget skulle genomföras riskerade fack- föreningen att bindas upp ännu hårdare i samarbetstänkande med kapitalisterna, och konkurrensen som fanns mellan kapitalisterna skulle överföras till arbetarklassen. Och dess ”målsättning har aldrig varit att köpa sig till makt utan att tillkämpa sig den.”3 Många svar tyder på att somliga arbetare uppfattade tiden som Meidners utredning förutsatte innan löntagarfonder skulle äga majoriteten av företa- gens aktier som alltför lång. Det fanns knappast någon mening med att sätta

1 Namn otydligt, Metall. LO-enkät om löntagarfonder. Vol. 6. Författarens stil är bevarad. 2 Namn saknas, Metall. LO-enkät om löntagarfonder. Vol. 7. 3 P.-O. B., Metall. LO-enkät om löntagarfonder. Vol. 31.

140 igång processen och stödja förslaget medan dåtidens arbetare skulle dö eller förvandlas till gamla pensionärer om 30-40 år:

Arbetarna i Sverige har genom arbete gjort sig till de verkliga ”ägarna” och det är det vi i facket borde diskutera och göra oss klara över. Vi ska inte köpa socialism på en 30-35-40 år. Herregud 35 år! Bakåt i tiden blir det 1940!1

I vissa fall vägrade arbetare att bli ägare till sina företag med motiveringen att de inte drev samhällsnyttig verksamhet. Istället för att tillverka nyttiga produkter och varor, sysslade många företag med att producera dåliga och dyra ”plastprylar”. Därför var somliga arbetare inte intresserade av att äga sina ”idiotiska” företag eller få något inflytande inom dem.2 Ett fåtal svar vittnade om en misstänksamhet mot fackliga ledare för att de ville ta makten från kapitalägare för att själva bli nya kapitalister. Arbetaren G. S. från Pappers påstod t ex att hela systemet med löntagarfonder luktade ”avundsjuka hyenor” som ville beröva privata kapitalister deras förmögenhet för att själva styra med kapitalets hjälp. Därför var fonderna helt meningslö- sa för vanliga arbetare.3 Rädslan för ett eventuellt byråkratiskt styre förekommer ganska ofta och förenar kritiska arbetare med olika ideologiska preferenser. En vanlig lönta- gare hade ingen möjlighet att påverka hur till exempel AP-fondernas pengar användes och kände sig därför överkörd. Att en liknande situation skulle uppstå med löntagarfonderna uttrycktes av många arbetare, som fruktade att ett centralstyre med en liten klick kunde bli resultatet av fondförslagets ge- nomförande. Det faktum att studiematerialet från utredningen var skrivet på ett obegripligt ”professorsspråk” förstärkte känslan av klyftan mellan vanliga arbetare å ena sidan och experter och LO-toppen å den andra. Istället borde ”professorerna och fackföreningsfunktionärerna” skriva vanlig läslig svenska så att deras texter kunde bli förstådda även av ”folk med 6 års folkskola”, krävde J.-Å. K. från Beklädnads.4 Ett flertal av de kritiska rösterna ifrågasatte att äganderätten kunde spela någon roll vid förbättringen av arbetslivet. Avskaffandet av ”paragraf 32” var betydligt viktigare än ägande eller fonder. Istället borde inflytande och medbestämmanderätt prioriteras, problem som löntagarfonderna knappast var avsedda att lösa. Somliga arbetare berättade om sina egna erfarenheter av samarbetet med företagsledare:

Det är en väsentlig skillnad på äganderätt och inflytande. Inflytande är jag mycket för och det har vi fått idag. Däremot äganderätten tycker jag icke om med motiveringen att då kommer företagarna att försvinna. De får inget in-

1 Namn saknas, Metall. LO-enkät om löntagarfonder. Vol. 6. 2 Namn saknas, Metall. LO-enkät om löntagarfonder. Vol. 25; Namn saknas, Transport. LO- enkät om löntagarfonder. Vol. 25. 3 G. S., Pappers. LO-enkät om löntagarfonder. Vol. 7. 4 J.-Å. K., Beklädnads. LO-enkät om löntagarfonder. Vol. 29.

141 tresse att leda ett företag. Edert förslag går ut på diktaturstyre från några stycken. Det är jag emot. Vi är ett företag på omkring 100 arbetare här i Hörle, vi har en mycken god kontakt med ledningen, vi arbetare har 2 representanter i styrelsen, vilket är mycket bra anser jag. Vi har fått utdelning på vinsten.1

Ett ytterst litet antal svar kan karakteriseras som klart ”borgerliga”. Med tanke på de resultat som samtida opinionsundersökningar beträffande lönta- garfondsfrågan och LO-kollektivet visade (se avsnittet ”Källkritiska påpe- kanden”), kan man dra slutsatsen att dessa kritiska röster var kraftigt underrepresenterade under rådslaget 1975. De som ändå skickade in sina enkäter nämnde fruktan för en ”öststatmodell” och diktatur som huvudorsak till var- för förslaget om löntagarfonder borde förkastas. Dessa arbetare ansåg att den ”friska politiska debatten” som fanns i landet baserades på ett välfungerande blandekonomiskt system. Med fonderna riskerade man att slå in på en väg mot ”kommuniststyre”:

Jag bedömer det så att får löntagarna äganderätten blir det en vänsterstyrning i vårt samhälle. Om löntagarfonden går igenom är jag emot… så bör det sä- gas i stadgarna klart och tydligt att om löntagarfonden tar aktiemakten går det mot ett kommuniststyre modell öststaterna och det motsäger jag helt emot. Med andra ord är jag helt emot löntagarfonden och ett kommunistiskt land i Sverige.2

Det fanns arbetare som inte i princip förkastade förslaget men som var tveksamma på grund av att löntagarfondernas införande skulle missgynna den ekonomiska tillväxten. Förändringen av ett välfungerande ekonomiskt system kunde medföra stora risker, ansåg metallarbetaren S. L. Svenska arbetare hade trots allt en ganska bra levnadsstandard. Den lilla grupp kapitalägare som styrde näringslivet var väl förberedd för att bära det ansvaret. Om arbetarna skulle ta över större delen av makten i näringslivet, skulle de ha svårt att få fram lika skickliga företagsledare som Wallenberg, resonerade S. L.3 En annan motivering mot löntagarfondernas tillkomst fördes fram av arbetare med socialistiska åsikter. Även om de var positiva till löntagarfonder som sådana, tyckte de att det skulle vara orealistiskt att genomföra Meidners plan. Det vore farligt för socialdemokratin att ansluta till förslaget som skulle kunna leda till valnederlag. Politiska motståndare skulle göra allt möjligt för att blockera reformen och socialdemokratin riskerade att förlora många röster under kommande valrörelse. Detta berodde på att många av väljarna betraktade förslaget som en socialisering av samhället. Så länge partiet inte hade egen majoritet i riksdagen fanns ingen chans att få genom förslaget. Det

1 T. K., Metall. LO-enkät om löntagarfonder. Vol. 6. 2 L. S., Metall. LO-enkät om löntagarfonder. Vol. 31. Författarens stil och textens grammatik är bevarade. 3 S. L., Metall. LO-enkät om löntagarfonder. Vol. 6.

142 saknades politiska förutsättningar för att reformen skulle genomföras. Istället var företagsbeskattning att föredra.1 Många arbetare tog upp problemet med ”dubbel lojalitet” som kunde upp- stå om löntagarfonderna infördes. Framför allt fackligt aktiva LO- medlemmar med starka socialistiska åsikter uttryckte sådana farhågor:

Jag är tveksam inför löntagarfonderna då de kommer att ställa fackförening- arna inför helt ny situation och en helt ny roll. Kapitalägare och löntagaror- ganisation samtidigt. Så småningom kommer det ju också att innebära att fackföreningarna får majoritet i företagen och därmed en arbetsgivarroll. Det leder också till att vi skall förhandla med varandra. Vid skapandet av en central fond där LO centralt förvaltar den kommer det att leda till att LO centralt kommer att hamna i en situation som kan skapa stora konflikter. Då skall allt- så t ex fackförbunden förhandla med LO om löner och andra avtal. Jag tror inte att om vi även i fortsättningen skall ha fria fackföreningar kan vara både kapitalister och löntagare organiserade i så att säga samma person. Jag tror däremot på ett samhälligt (statligt) ägande av de mellersta och stora företagen om vi nånsin skall uppnå en planekonomi med utgångspunkt från arbetarrörelsens värderingar. Ett socialistiskt samhälle alltså. Jag vill inte bli nån kapitalist.2

Det framgår av svaren att Transports medlemmar hade sin egen tydliga ställ- ning till Meidners förslag och denna attityd var mestadels negativ. Det som mest gjorde denna grupp av arbetare missnöjda var att löntagarfonderna inte skulle erbjuda någon förbättring vare sig när det gällde löneutveckling eller inflytande inom deras företag. De serviceförbund som tillhörde Transport hade ett ringa antal företag av den storleksordning som enligt förslaget skulle ge rätt till att ingå i löntagarfondssystemet. En anonym insändare från Transport trodde därför inte att någon av serviceförbundens medlemmar skulle komma att sitta med i bolagens styrelser och inneha makten.3 Efter att ha undersökt alla svarsblanketter har jag dragit slutsatsen att Transport var det enda förbund vars medlemmar inte stödde Meidners för- slag 1975. Även positiva röster var ganska kritiska och uttryckte missnöje med konstruktionen av fonderna. De flesta av Transports medlemmar nöjde sig med att hänvisa till förbundets ordförande Hans Ericsons förslag som han lanserade i pressen. Ericson angrep Meidners förslag med motiveringen att den missgynnade serviceförbunden inom LO, vilka inte skulle få dela makten. Istället för löntagarfonder förordade han i oktober 1975 en central fond styrd av LO och TCO. Fonden skulle bildas via en progressiv avgift som samtliga företag skulle betala i förhållande till sin betalningsförmåga. Fon- den skulle bevilja återlån samt erbjuda ersättning till de löntagare som skulle

1 Se t ex K. P., Handels. LO-enkät om löntagarfonder. Vol. 7; L.-G. R., Trä. LO-enkät om löntagarfonder. Vol. 7. 2 R. N., Fabriks. LO-enkät om löntagarfonder. Vol. 25. 3 Namn saknas, Transport. LO-enkät om löntagarfonder. Vol. 6.

143 drabbas av rationaliseringar och nedläggningar.1 Av Transports arbetare uppfattades detta utspel som ett alternativt förslag att lösa övervinstproble- matiken. Sammanfattningsvis kan man konstatera att majoriteten av dem som deltog i rådslaget 1975 och som var missnöjda med Meidners förslag var det på grund av att de i löntagarfonderna inte såg någon möjlighet till att övergå till ett socialistiskt samhälle eller till att förstärka företagsdemokratin. Rädslan för en överdriven byråkrati var ganska stor och fanns bland arbetare med både socialistiska och ”borgerliga” åsikter.

Trots att de kritiska svaren uttryckte sitt missnöje ganska starkt, befann sig dessa LO-medlemmar i minoritet under rådslaget 1975. En klart övervägan- de majoritet som skickade sina enkäter accepterade förslaget, förutsatt att samtliga svar inklusive enkäter där bara svarsalternativ kryssades och arbetarnas egna synpunkter inte fördes fram var positiva till den Meidnerska utredningen. Detta stöd var tillräckligt starkt för att LO-kongressen i juni 1976 skulle ställa sig bakom utredningens slutgiltiga rapport Kollektiv kapitalbildning och löntagarfonder. När man läser kongressprotokollet är det lätt att komma till slutsatsen att rapporten motsvarade de förväntningar och krav som ställdes under den föregående kongressen 1971. Den enda motion som ville avslå Meidners förslag motiverade detta med att förslaget inte skulle leda till socialism. ”Men det är ju i själva verket först genom socialismen som vi arbetare kan få ett avgörande inflytande över produktionen”, skrev grafiska arbetare i denna motion.2 Samtliga ombud som deltog i debatten var mycket positiva till förslaget. Det ska dock inte glömmas bort att i likhet med deltagare i rådslaget 1975 var kongressombuden fackligt aktiva. Kon- gressen bestämde till och med att gränsen för fondernas omfattning borde vara en öppen fråga, vilket de flesta av rådslagets deltagare krävde i december 1975.3 I september 1976 led SAP ett valnederlag och förutsättningarna för debatten kring löntagarfonderna samt för deras eventuella genomförande föränd- rades dramatiskt. Tillkomsten av den första borgerliga regeringen efter 44 år av socialdemokratiskt regeringsinnehav tydde på att de fackligt aktivas radikalism ifråga om bl a löntagarfonder och socialism inte var i överensstäm- melse med de åsikter som fanns hos majoriteten av svenska väljare, även om fonderna fortfarande inte var en stor politisk stridsfråga år 1976.

1 Se mer om Hans Ericsons utspel i Wredén, Å. Kapital till de anställda? En studie av vinstdelning och löntagarfonder. Stockholm, 1976, s. 117-118. 2 LO. 19: e ordinarie kongress. 12-19 juni 1976. Protokoll. Stockholm, 1976, s. 696-697. 3 LO. 19: e ordinarie kongress. 12-19 juni 1976. Protokoll, s. 689-733.

144 LO-SAP rådslag om löntagarfonder från 1978

LO-enkäter om löntagarfonder från 1978 som historiska källor

Under rådslaget 1978 innehöll enkäterna sju frågor. Den första var nästan identisk med den som fanns i den föregående kampanjen. ”Hur bedömer du betydelsen av arbetsgruppens förslag att ge löntagarna äganderätt i företagen för att öka deras inflytande?” med likadana svarsalternativ: ”Absolut nöd- vändigt”, ”Väsentligt”, ”Har viss betydelse”, ”Spelar ingen roll”, ”Till nackdel”. Övriga frågor handlade mest om hur den framtida fondkonstruktionen borde se ut samt om arbetsgruppens förslag skulle kunna ligga till grund för ett politiskt beslut (Fråga 7). Fråga 3 berörde den kollektiva kapitalbildningens betydelse för den svenska industrin. Utrymme för deltagarnas egna kommentarer fanns efter alla frågor. Denna gång var det inte enskilda personer utan studiecirklar som besvarade frågorna kollektivt. Resultatet av kampanjen sammanfattades i en redovisning som skickades till pressen. Antalet grupper som deltog i kampanjen var 6 961, varav 4 145 representerade LO och 2 467 partiet, medan 349 grupper hamnade under beteckningen ”övriga”. 65 000 personer engagerade sig i rådslaget. 84 % av alla deltagare (83 % från LO) svarade ”Absolut nödvändigt” på den första frågan medan enbart 1 % ansåg att löntagarnas äganderätt för att öka deras inflytande var till nackdel. 10 % bedömde dess betydelse som väsentligt. 84 % av deltagarna (82 % av LO-medlemmarna) tyckte att kollektiv kapitalbildning skulle vara ”absolut nödvändigt” för att stärka den svenska industrin och endast en procent svarade att det var till nackdel. 30 % sade ”Ja” till förslagets genomförande som det presenterades av arbetsgruppen medan 62 % stödde det under förutsättningen att förslaget un- derkastades vissa justeringar. Eftersom de kommentarer som lämnades av majoriteten av deltagarna inte handlade om huvudprinciperna i rapporten, drogs slutsatsen att 92 % av samtliga hade tillstyrkt förslaget.1 Även i undersökningen av rådslaget 1978 är frågan om LO:s arbetares stöd till löntagarfonderna av största intresse. Det är emellertid viktigt att notera att den andra kampanjen endast ger begränsade möjligheter att svara på frågan. Det finns flera orsaker till detta. För det första innehöll den andra kampanjen bara kollektiva svar. Det var studiegrupper som fyllde i blanketter. Gruppernas storlek varierade väsent- ligt. I genomsnitt bestod en grupp av mellan 6-12 personer, men det fanns grupper med mer än 30-40 deltagare. Det absoluta rekordet var 511 deltagare. Det finns alltså en stor risk att de arbetare som kunde ha negativa eller

1 Sveriges socialdemokratiska arbetarepartis arkiv. Arbetsgruppens för löntagarfonder handlingar. F 10 D. Vol. 1. LO/SAP:s remiss om löntagarfonder – en redovisning.

145 tveksamma attityder till löntagarfonder inte fick möjlighet att göra sina rös- ter hörda. Med största sannolikhet var det framförallt fackligt aktiva som ledde studiecirklarna och fyllde i enkäter. För det andra visar analysen att en enkät kunde innehålla olika motiveringar för löntagarfondernas införande samtidigt. Detta är knappast förvå- nande med tanke på att flera personer deltog i utformningen av texten. I jäm- förelse med enkäterna från 1975 då många av LO-arbetarna valde att inte lämna sina synpunkter lämnade deltagarna i rådslaget 1978 betydligt fler kommentarer angående det nya löntagarfondsförslaget. Materialet från rådslaget 1978 utgör framförallt ett underlag för att besvara frågan om varför fackligt aktiva LO-medlemmar stödde löntagarfonder, vilket i första hand beror på enkäternas utformning. Det går således inte att dra generella slutsatser angående hela LO-kollektivets ställning till löntagar- fondsförslaget från 1978. Samtidigt hjälper 1978 års material att belysa hur LO-aktivisternas syn på löntagarfonder förändrats sedan 1975 års rådslag.

Statistisk analys av kampanjen 1978

Den statistiska bearbetningen underlättades i jämförelse med enkäterna från 1975, eftersom LO:s svarsgranskare bearbetade rådslagets samtliga enkäter redan efter studiekampanjens avslutning. De tillämpade dock sin egen gruppering av enkäterna, vilken skiljer sig från den uppdelning i motivgrupper som tillämpas i undersökningen av 1975 års enkäter. Svarsgranskarna analyserade dessutom enbart fråga 1 i varje enkät för att dra en slutsats om varför arbetarna ville ha löntagarfonderna. För att en jämförelse mellan de två rådslagen skulle vara möjlig, matchade jag svarsgranskarnas gruppering med den gruppering som tillämpades vid undersökningen av första kampanjen. Min gruppering utgjorde med ett antal modifieringar ett underlag för analysen även av 1978 års rådslag:

146 Svarsgranskarnas motivgrupper till Gruppering som tillämpas vid stöd av löntagarfonder analysen av 1978 års kampanj i den föreliggande avhandlingen 1. Ekonomisk demokrati, maktkon- Makt och ägande centrationen (synpunkter som betonar ägandets betydelse) 2. Arbetslivets förnyelse Inflytande 3. Arbetslösheten, full sysselsättning Sysselsättning (en ny motivgrupp jämfört med grupperingen för rådslaget 1975) 4. Att klara kapitalförsörjning Tillväxt 5. För att motverka kapitalflykt Multinationella företag (MNF) 6. Industrins konkurrenskraft Tillväxt 7. Gör möjligt långsiktig planering Makt och ägande 8. Att förverkliga partiprogrammet. Makt och ägande För ett socialistiskt samhälle 9. Det stärker den solidariska Solidarisk lönepolitik och förmö- lönepolitiken genhetsfördelning (motsvarar motivgruppen ”Övervinster” vid un- dersökningen av rådslaget 1975) 10. En rättvisare förmögenhetsfördel- Solidarisk lönepolitik och förmö- ning genhetsfördelning

Eftersom arbetarna under 1978 års studiekampanj berörde sysselsättnings- frågan betydligt oftare införde jag en ny motivgrupp, ”Sysselsättning”, vilken saknades vid undersökningen av 1975 års enkäter. Argumentationer för löntagarfonder med hänvisning till vilket bidrag de kunde utgöra för att bevara och öka sysselsättningen i landet blev ett genomgående tema under rådslaget 1978. De arbetare som hoppades på att löntagarfonderna skulle kunna förhindra företagsnedläggningar räknades till samma motivgrupp. Motivgruppen ”Övervinster” ersattes med en annan motivgrupp, nämligen ”Solidarisk lönepolitik och förmögenhetsfördelning”. Eftersom Sverige hamnade i en allvarlig ekonomisk kris efter 1975, förlorade övervinstspro- blematiken sin aktualitet i arbetarnas ögon. Istället var det försvaret av den solidariska lönepolitiken som löpte som en röd tråd under rådslaget 1978. För att testa hur de två grupperingarna relaterade till varandra granskade jag samtliga svarsblanketter från två av LO:s förbund, nämligen Skogsarbe- tareförbundet och Kommunalarbetareförbundet. Min egen beräkning bekräf- tade det resultat som svarsgranskarna kom till. Jag kunde efter analysen av enkäterna konstatera att en mycket viktig förskjutning har skett efter den föregående kampanjen. De aktiva arbetare som argumenterade för löntagar-

147 fondernas införande för att åstadkomma en förändring av maktförhållanden inom industrin genom att ta över ägandet inom företagen började dominera. Andra motiv som nämndes till stöd för löntagarfonder fick en underordnad betydelse i 1978 års rådslag. Detta gällde även inflytandets problematik. Majoriteten av de arbetare som fyllde i enkäterna betraktade inte längre lön- tagarfonderna som ett komplement till arbetsrättsliga reformer. Det bör inte glömmas att Medbestämmandelagen infördes 1976 och att SAF och LO inte förrän 1982 kunde träffa ett centralt medbestämmandeavtal (s k Utveck- lingsavtalet). Detta ledde visserligen redan 1978 till att en del förhoppningar som arbetarna tidigare hade haft angående MBL försvann.1 Utifrån denna observation genomfördes den statistiska bearbetningen vars resultat presenteras i tabell 4.5.

Tabell 4.5. LO-arbetarnas stöd för löntagarfonder. Rådslaget 1978

Svarsal- Motivgrupper ternativ Ägandets MNF So- Infly- Makt Till- Sysse Sum- Sum- betydelse lid. tande och växt lsätt- ma ma löne- ägan- ning (%) poli- de tik Absolut 120 155 251 1 374 88 261 2 249 92,4 nödvändigt Väsentligt 10 9 34 92 4 20 169 6,9 Av viss 2 0 3 12 0 0 17 0,7 betydelse Summa 132 164 288 1 478 92 281 2 435 100

Summa (%) 5,4 6,7 11,8 60,7 3,8 11,5 100

Källa: Sveriges socialdemokratiska arbetarepartis arkiv. Arbetsgruppens för lönta- garfonder handlingar. F 10 D. Vol. 2. ARAB. Svarsgranskarnas redovisningstabel- ler. LO-förbund. Egen sammansättning. Svar som kom från SAP:s studiecirklar redovisas inte.

Tabellen visar att motiv för makt- och ägandeförändring i den svenska industrin dominerar över andra argument. En annan motivering, nämligen ”Sys- selsättning” spelade också en framträdande roll. Dessa resultat bekräftades i en kvalitativ granskning.

1 Pontusson, J. The Limits of Social Democracy, p. 170-172

148

Diagram 4.3. Sambandet mellan ägandets betydelse och motivgrupper. Råd- slaget 1978

2,5

Av viss betydelse 2 e

1,5

MNF 0,5

Makt och ägande

0 Inflytande Tillväxt Absolut nödvändigt

Dimension 2. Äganderättens betydels Väsentligt Solid. lönepolitik -0,5 Sysselsättning

-1 -1,4 -1,2 -1 -0,8 -0,6 -0,4 -0,2 0 0,2 0,4 0,6

Dimension 1. Motivgrupper Källa: se tabell 4.5.

Diagram 4.3 bekräftar de tendenser som framgick av diagram 4.1, nämligen att de arbetare som poängterade inflytande, medbestämmande och företags- demokrati tenderade att ge mindre stöd till förslaget och kryssade oftare i fyrkanten ”Väsentligt” i svarsalternativ. Som tabell 4.5 visar minskade antalet av dessa ”tveksamma” röster i alla motivgrupper dramatiskt jämfört med 1975. Övriga kategorier tenderar att hänga ihop med den största graden av stöd – ”Absolut nödvändigt”, vilket framgår tydligt av diagram 4.3 som är resultat av korrespondensanalysen efter data från tabell 4.3.

149 Tabell 4.6. Stöd till löntagarfonderna sett förbundsvis. Rådslaget 1978

Förbund MNF So- In- Makt Till- Sys- Sum- Sum- lid. flyta och växt selsät ma ma löne- nde ägan- tning (%) poli- de tik Beklädnads 4 1 3 21 4 4 37 1,5 Byggnads 10 10 13 107 12 24 176 7,2 Fabriks 4 0 9 58 4 13 88 3,6 Grafiska 1 2 3 25 0 5 36 1,5 Handels 3 6 27 74 4 17 131 5,4 Kommunal 11 12 22 159 9 39 252 10,4 Metall 73 78 137 697 41 137 1 163 47,8 Målarna 3 2 10 21 0 0 36 1,5 Skogs 5 5 9 35 2 2 58 2,4 Statsan- 5 23 20 124 10 27 209 8,6 ställda Trä 6 13 19 71 5 12 126 5,2 Fastighets 0 3 6 29 0 1 39 1,6 Övriga 7 0 10 56 1 11 85 3,5 förbund Summa LO 132 164 288 1 478 92 281 2 435 100 SAP 70 101 209 1 252 124 208 1 964 Summa LO 202 256 497 2 729 216 500 4 400 och SAP

Källa: Sveriges socialdemokratiska arbetarepartis arkiv. Arbetsgruppens för lönta- garfonder handlingar. F 10 D. Vol. 2. ARAB Svarsgranskarnas redovisningstabel- ler. LO-förbund. Egen samansättning.

I tabell 4.6 redovisas hur argumentationen för löntagarfonder hängde ihop med arbetarnas förbundstillhörighet. Majoriteten av deltagare i likhet med 1975 års rådslag var metallarbetare. De utgjorde 47,8 % av samtliga deltagare från LO, följda av kommunalarbetare (10,4 %). Samtliga LO-förbund slog fast maktfrågans relevans för löntagarfondernas införande, medan andra motiv fick en underordnad betydelse. Tabell 4.6 är underlaget till Diagram 4.4 som visar sambandet mellan förbundstillhörighet och motivgrupper. Även röster som kom från SAP:s deltagare i rådslaget räknas här.

150 Diagram 4.4. Sambandet mellan förbundstillhörighet och motivgrupper. Rådslaget 1978

1, 5

Övriga förbund

1 MNF

Fabriks Beklädnads

0,5 Kommunal Målar na Metall Graf iska Sysselsättning Byggnads Inflytande 0 Skogs Makt och ägande Handels

Dimension 2. Motivgrupper SAP Tillväxt Trä

-0,5 Fastighets Statsanställda

Solid. lönepolitik

-1 -2 -1,5 -1 -0,5 0 0,5 1

Dimension 1. Förbundstilhörighet Källa: se tabell 4.6.

Dimension 1 i diagram 4.4 svarar huvudsakligen för förbundstillhörighet medan dimension 2 uppvisar hur motivgrupper förhåller sig till varandra. En intressant slutsats är att diagram 4.4 belyser att SAP:s deltagare gav ett starkare stöd till äganderätten än majoriteten av LO:s förbund. Statsanställda visade fortfarande starkt samband med ”Tillväxt” och ”Ägande”, men stödet till den solidariska lönepolitiken är nytt jämfört med 1975 där rubriken ”Övervinster” låg ganska långt från detta förbund. Träindustriarbetare samt fastighetsanställda uppmärksammade mest den solidariska lönepolitikens betydelse. Målarna hade en absolut särställning och tenderade att lägga stör- re vikt på frågor förknippade med inflytande och arbetslivets förnyelse. De medlemmar i förbundet som deltog i rådslaget 1978 visade inte något stort intresse för ekonomisk tillväxt eller för den solidariska lönepolitiken.

151 Kvalitativ analys av enkäter från 1978 års kampanj

Alla argument som fanns i enkäterna från 1975 förekommer även i 1978 års kampanjs material. Argumentationen är dock ännu mer detaljerad eftersom det var grupper som fyllde i blanketterna kollektivt. En hel del av arbetarnas teser upprepade synpunkter från 1975 års rådslag. Några påtagliga föränd- ringar hade dock inträffat sedan 1975. Den viktigaste var att frågan om makt och ägande inom företagen och svensk industri poängterades betydligt starkare, varmed inflytandets problematik hamnade i bakgrunden. Svaren kan också karakteriseras som mer ideologiskt präglade. Jag skulle inte förklara denna förskjutning med att det denna gång var fackligt aktiva som skickade svarsblanketter. Som det noterades tidigare, var sambandet mellan krav för inflytande och företagsdemokrati starkare bland fackligt aktiva än ”vanliga” arbetare under 1975 års rådslag. Vad som hände mellan de två kampanjerna var att SAP förlorade regeringsmakten 1976 och att den ekonomiska krisen slog till. Tonläget i debatten kring löntagarfonder skärptes. Inte heller de förhoppningar som arbetare hade på Medbestämmandelagen och styrelsere- presentationen realiserades. Många arbetare som deltog i rådslaget 1978 började ställa frågan varför löntagarfonder inte hade verkställts långt tidigare när SAP var vid makten. Allt detta bidrog naturligtvis till att opinionen bland LO:s aktiva medlemmar radikaliserades:

Erfarenheterna från företagsnämndverksamheten, lag om styrelserepresentation och inte minst MBL tyder på att vi inte kommer åt ens ett lika bestäm- mande gentemot kapitalet via dessa kanaler. Medägande i företagen och ma- joritetsställning i styrelser och stämmor tycks vara enda vägen att komma åt de ekonomiska besluten inom företagen. Det är nu hög tid att arbetet får lik- värdig ställning med kapitalet. Vi har väntat länge nog på genomförandet av ekonomisk demokrati.1

Den ekonomiska kris som vid denna tid drabbade Sverige påverkade arbetarnas inställning till kapitalbildning och gav nya argument för löntagarfon- der. En betydande del av rådslagets deltagare tyckte att kapitalägarna inte längre tog sitt ansvar och inte investerade tillräckligt mycket för att upprätt- hålla den fulla sysselsättningen. Företagsnedläggningar och arbetslöshet var ett allt vanligare förekommande tema i deras svar. Hade löntagarfonderna redan funnits skulle arbetslösheten ha kunnat hållas lägre. Arbetarna ansåg att man kunde förhindra företagsnedläggningar genom investeringar, inflytande och en långsiktig planering.2

1 Skogsarbetareförbundet, sektion 32, avdelning 30, Kronoberg, B. S. Svenska skogsar- betareförbundets arkiv. Enkäter och utredningar. Löntagarfonderna remiss-svar 1978. F 07. Vol. 20. Alla namn som vidare hänvisas till vid citerande från enkäterna innebär den person som fyllde i och skickade gruppens blankett. 2 Metall, Götarp Industri AB, Värnamo, L.-E., S. Arbetsgruppens för löntagarfonder handlingar. Vol. 8.

152 Somliga arbetare beskrev samtidigt sin likgiltighet inför den svenska kapitalismens kris. De ville inte att löntagarfonderna skulle skapas för att hjäl- pa till att lösa denna kris. Fonderna skulle bli meningslösa så länge Sverige behöll marknadsekonomin:

Det mesta positiva med Meidners fonder samt det nu liggande reviderade för- slaget är att man fått en diskussion om ägandet o makten över kapitalet. Vi vill dock med en gång sätta Meidners variant framför LO-SAP-förslaget. En- ligt vår remissgrupp dras dock båda förslagen med mycket stora svagheter o direkta nackdelar. Marknadsekonomin i västvärlden har efter kort uppsving efter kriget, brottats med oöverstigliga problem. Sysselsättning och välfärd har ej kunnat er- bjudas människorna… Denna kapitalismens kris har nu också nått Sverige trotts att vi i alla år fått höra ”att det aldrig kan bli kris igen”… Vi anser att LO-SAP remissen utgår från fel förutsättningar. Vi anser nämligen inte att löntagarna skall hjälpa till med kapitalbildningen samtidigt som marknadsekonomin skall bestå. Vi tror heller inte att vårt inflytande kan bli särskilt stort.1

Förslaget som sådant fick en hel del kritik, till och med av de arbetare som i princip var beredda att acceptera det. Särskilt var det arbetsgruppens betoning av marknadsekonomi som gjorde många uppförda:

Arbetargruppens förslag medför eller förutsätter ej en principiell ändring av marknadshushållningen. Vi undviker att ta ställning nu innan vi lärt oss hur systemet fungerar. Arbetsgruppens lovsång för marknadshushållningen finner vi vara överdriven och föga stämma överens med partiprogrammet. Vi åter- kommer alltid till frågan: Till vad skall inflytandet användas? Hur vägs konsument- och producentintresset mot varandra? Ett samhälle med sund resurs- fördelning skall inte bara planera användningen av energi och råvaror utan även produktionens inriktning. Dåliga och onödiga ting måste stoppas.2

Sammanfattning

Analysen av enkäter från rådslagen 1975 och 1978 vittnar om att det fanns ett utbrett missnöje med den rådande samhällsordningen bland de aktiva LO- arbetare som deltog i rådslagen. Löntagarfonderna kom i god tid för att dessa aktivister skulle kunna välkomna projektet som en lösning på vad som de uppfattade som brännande samhällsproblem. Denna radikala strömning inom LO blev tillräckligt stark för att LO-ledningen skulle ställa sig bakom pro-

1 Träindustriarbetareförbundet, avd. 8, sektion Hultsfred, 6 signaturer. Arbetsgruppens för löntagarfonder handlingar. Vol. 12. 2 Metall, Bofors-UVA:s verkstadsklubb, avd. 1, S. L. Arbetsgruppens för löntagarfonder handlingar. Vol. 8.

153 jektet som lades fram av Rudolf Meidner och hans grupp, vilket slutligen skedde under LO-kongressen 1976. Rådslagens material ger tillräckligt underlag för att dra slutsatser om de konkreta orsaker som låg bakom missnöjet. För det första var arbetarna djupt missnöjda med den rådande odemokratiska ordningen inom företagen. Detta var den viktigaste orsaken till varför fackligt aktiva arbetare stödde löntagar- fonder under rådslaget 1975. De faktorer som gjorde löntagarfondsförslaget så populärt bland dessa aktiva LO-medlemmar var deras vilja att få mer inflytande i sina företag, d v s frågor relaterade till industriell demokrati. För det andra framförde de arbetare som deltog i rådslagen sitt bredare missnöje med den rådande samhällsordningen. Koncentrationen av makt och ägande i svensk ekonomi uppfattades som mycket orättvis. Den aktiva delen av LO- medlemmarna såg i löntagarfonder en möjlighet att förändra dessa maktför- hållanden i riktning mot ekonomisk demokrati, då även löntagare skulle kunna vara delaktiga i ägandet av sina företag, vilket skulle kunna ge dem rätt att påverka beslutsfattandet i det ekonomiska livet. Undersökningen visar samtidigt att stödet varierade bland aktivister som representerade olika förbund. Det förändrade också sin karaktär med tiden. Medlemmar i Statsanställdas förbund var mer intresserade av en bättre ekonomisk tillväxt än övriga arbetare medan Transports medlemmar inte stödde Meidners förslag. Först betraktades fonderna som en av flera åtgärder i den gemensamma reformoffensiven på arbetslivets område. Förslaget jämfördes av många deltagare med medbestämmandelagen och styrelserepresentatio- nen. En minoritet såg från början fonderna som en möjlighet att förändra maktförhållanden i industrin och samhället så att en dröm om socialism kunde förverkligas, såsom den uppfattades på olika sätt av olika människor. Med tiden började denna grupp utgöra en majoritet bland aktivister, och inflytandets problematik blev av underordnad betydelse. I själva verket kan problemen kring inflytande och makt betraktas som två sidor av samma mynt där pläderingen för makt och äganderätt var en mer radikal variant av inflytandeproblematiken. Arbetare som deltog i rådslagen ville med andra ord vidga demokratin inom det ekonomiska livet. Som det redan påpekades i kapitel 2, var bristen på demokrati i arbetslivet samt den höga maktkoncentrationen den svenska fordismens karakteristiska drag. Denna odemokratiska ordning existerade visserligen innan fordismen började dominera ekonomin som produktionsparadigm, men motsättningarna tillspetsades parallellt med fordismens utveckling och mognad. I kapitel 3 diskuterade jag hur denna spänning uttryckte sig under LO-kongresser fr o m 1960-talets slut. Att de aktiva arbetarna började ifrågasätta denna ordning i samband med löntagarfondsdebatten vittnade om att fordismen förlorat sin legitimitet i deras ögon. Det är anmärkningsvärt att ett liknande missnöje inte dök upp under 1950-60-talen, trots att förhållanden i svensk industri knappast var mer demokratiska då. Missnöjet som uttrycktes under rådslagen 1975 och 1978 hämtade således sin näring ur fordismens kris i Sverige.

154 En annan aspekt som är viktig i sammanhanget handlar om vad som skedde med övervinsterna efter presentationen av förslaget. Det har konstaterats att frågan om övervinster endast i begränsad omfattning bidrog till stödet som LO:s aktiva arbetare gav till Rudolf Meidners löntagarfondspro- jekt. Detta är uppseendeväckande med tanke på den legitimitetskris som drabbade Landsorganisationen i frågan om övervinster i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Själva branschfondsfrågan väcktes till liv av just problemet med de övervinster som uppstod till följd av tillämpningen av den solidariska lönepolitiken. Denna förändring kan bero på att förslagets upp- hovsmän valde att styra debatten i annan riktning, bort från övervinster till frågan om makt och ägande. Rådslagets material visar dock klart att LO:s aktivister välkomnade ändringen av debatten. Den solidariska lönepolitiken fortsatte dock att tillämpas även under krisåren. Problemet med dess konsekvenser och de kollisioner som uppstod mellan höglöneförbund och resten av LO:s förbund förblev således olösta även efter presentationen av löntagar- fondsförslaget. I kapitel 6 återkommer jag till detta moment i samband med den svenska förhandlingsmodellens kris. Företagsnedläggningarna och de multinationella företagens agerande blev inte de avgörande faktorer som förvandlade löntagarfonderna till en stor principiell fråga i LO-medlemmarnas ögon. Materialet från de två kampanjerna bekräftar inte denna hypotes, som lanserats av Kjell-Olof Feldt. Visser- ligen bidrog dessa frågor till radikaliseringen, men istället var det viljan att bestämma över sitt liv och sitt arbete som hade den största betydelsen. De- mokratifrågor och viljan att få en bättre människovärdig miljö att leva och arbeta i, att få möjligheten att påverka beslutsfattande inom detta område kan också ha varit av stor betydelse. Radikala åsikter som välkomnade löntagarfonder återspeglade dock inte vad majoriteten av LO:s medlemskår tyckte om löntagarfonder, vilket samtida opinionsundersökningar visar. Majoriteten av LO:s arbetare önskade varken socialism eller kollektiva löntagarfonder i fackföreningsrörelsens regi. Detta tyder på att de tankar och önskemål som uttrycktes under rådslaget 1975 och i synnerhet under rådslaget 1978 innebar en kanalisering av de radikala strömningar som existerade bland LO:s aktivister. Dessa radikala strömningar fick i samband med löntagarfondsdebatten en plattform för att föra fram sin agenda om ekonomisk demokrati och socialism. Dessa ström- ningar var tillräckligt starka för att dominera debatten inom organisationen under en tämligen lång period. Till skillnad från TCO uppstod det aldrig något aktivt motstånd mot löntagarfonder inom LO.1 Såväl LO- som SAP- ledningen kunde därför inte ignorera löntagarfondsfrågan och fick hantera den samtidigt som fordismens kris allt hårdare drabbade Sverige och arbetar- rörelsens politiska gren hamnade i opposition under åren 1976-1982.

1 Problemet om motståndet till löntagarfonder inom TCO tas upp i kapitel 6.

155 156 Kapitel 5. Den svenska socialdemokratin och löntagarfonder

Inledning

Initiativet att starta reformförsök med löntagarfonder togs av Landsorganisa- tionen. Men det praktiska förverkligandet av förslaget måste genomföras av SAP, som var Sveriges största parti och som innehade makten när det första förslaget presenterades. Den attityd som partiet intog beträffande löntagar- fonder blev därigenom avgörande för reformens öde. Efter många års politiska diskussioner kring förslaget fattade riksdagen den 21 december 1983 beslut om att införa löntagarfonder. Innan detta skedde genomgick förslaget stora förändringar. De berodde såväl på den allmänna politiska stämningen som på de beslut som fattades inom partiet innan det lade fram propositionen om fonderna. Partiet tog på sig uppgiften att behandla fondfrågan medan Sverige gick in i en allvarlig ekonomisk kris med därpå följande industrinedläggningar, vilket var den ekonomiska dimensionen av fordismens kris. Samtidigt som SAP efter 1976 befann sig i opposition och försökte utarbeta en alternativ strategi för att motverka krisen hade partiet också att lösa löntagarfondsfrå- gan. Detta var en svår uppgift, eftersom det var LO, inte socialdemokratiska partiet, som formulerade problemet och lanserade förslaget om löntagarfon- der. Under dessa omständigheter började SAP:s ledning framställa löntagar- fonder som en av flera åtgärder för att återställa den svenska ekonomin. En- ligt Meidners förslag från 1976 rymde löntagarfonderna tre målsättningar: att stödja den solidariska lönepolitiken; att motverka den förmögenhets- och maktkoncentration som följde av företagens självfinansiering; att genom medägande stärka löntagarinflytandet i företagen. När SAP kopplades till utformandet av LO-SAP:s första gemensamma löntagarfondsförslag kompletterade man dessa tre mål med en fjärde målsättning, nämligen ”att bidra till kollektivt sparande och kapitalbildning för produktiva investeringar” i

157 den svenska industrin. Denna fjärde målsättning blev dominerande i partiledningens retorik i fondfrågan.1 Syftet med kapitlet är att utreda frågan om förbindelsen mellan den svenska socialdemokratin och löntagarfonder under åren 1975-1984. Hur hanterade partiets ledning löntagarfondsfrågan? Hur förhöll sig fonderna till partiets strategi att lösa fordismens kris i Sverige? Vilken plats intog lönta- garfondsförslaget i förhållande till den svenska socialdemokratiska idétradi- tionen? Hur påverkade radikala strömningar inom SAP och LO partiledningens möjligheter att ta ställning till löntagarfondsfrågan? Det är viktigt att se närmare på den svenska socialdemokratins ideologiska tradition och utveckling, eftersom förekomsten av olika idétraditioner inom partiet kunde påverka behandlingen av löntagarfondsfrågan. Det meidnerska förslaget tog upp fundamentala frågor om kollektivt ägande och ekonomisk demokrati vilka hade diskuterats inom partiet sedan det grundats 1889. I vilken utsträckning blev det meidnerska förslaget förankrat inom partiet? Var löntagarfonderna ett främmande element i dess ideologi och politik? Frågan hade en praktisk betydelse för hur reformen behandlades av partiledningen. Även om SAP var i opposition under 1976-82, var det fortfarande Sveriges största parti. Partiets ledare hade därigenom möjligheten att få sista ordet beträffande vilken strategi som skulle väljas av den svenska arbetarrörelsen för att lösa den ekonomiska kris som uppstod under 1970- talet.

Tidigare forskning

Frågan om hur löntagarfondsfrågan hanterades inom den svenska socialdemokratin behandlades först på vetenskaplig nivå i Erik Åsards monografi Kampen om löntagarfonder. Hans viktiga slutsats blev att SAP agerade stra- tegiskt och pragmatiskt till skillnad från LO som agerade ideologiskt och höll fast vid beslutade mål och principer. Partiet måste ta hänsyn till vad väljarkåren och den allmänna opinionen i stort tänkte om fonderna. SAP:s primära intresse var att hitta politiskt realistiska och presentabla lösningar, vilket konkret innebar att partiet så mycket som möjligt eftersträvade att modifiera och moderera LO:s löntagarfondsförslag från 1976. Man ville bort från fokuseringen på makt- och ägandefrågorna. Detta ledde oundvikligen till missförstånd mellan SAP och LO. Redan det första gemensamma lönta- garfondsförslaget från 1978 utsattes för en stark kritik i den fackliga pressen. Partiets huvuduppgift var således att skaffa sig full kontroll över frågan och dess handläggning. Man lyckades nå det målet först år 1981, då LO-SAP:s

1 LO-SAP. Löntagarfonder och kapitalbildning – förslag från LO-SAP:s arbetsgrupp. Stockholm, 1978, s. 27; Ekdahl, L. Mot en tredje väg. Vol. 2, s. 286-290.

158 andra gemensamma förslag Arbetarrörelsen och löntagarfonder presenterades.1 Svante Nycander ägnar en del av sin bok Makten över arbetsmarknaden åt löntagarfonder. De socialdemokratiska ledarna spelade enligt Nycander en destruktiv roll, eftersom deras hantering av löntagarfondsfrågan bidrog till den svenska förhandlingsmodellens sammanbrott. Enligt Nycander visade partiets främsta företrädare inte någon vilja att nå politiska kompromisser, utan drev förslaget i kollektiviseringens anda. Olof Palme framstår som ”främste opinionsbildare för löntagarfonder”.2 Enligt Nycander övertygade Palme många tveksamma röster om att en radikal förändring från kapitalism till ekonomisk demokrati var välgrundad och politiskt möjlig. Det var SAP:s partiordförande som ”eldade kongressombud och partiaktivister” med anti- kapitalistisk retorik. Partiets hårda linje i riktning mot kollektivisering av ägandet, oviljan att hitta kompromisser med mittenpartierna, TCO och SAF i fondfrågan, speciellt under tidigare skeden av löntagarfondsdebatten, skapade enligt Nycander ett dåligt samtalsklimat i Sverige. Nycander påstår vidare att detta klimat gjorde det svårare att förhandla om löner och att återställa den svenska samhällsekonomin efter krisen.3 Till skillnad från Nycander behandlar sociologen Stefan Sjöberg problemet om hur partiet hanterade löntagarfondsfrågan utifrån ett marxistiskt an- greppssätt. Han skriver att SAP under löntagarfondsfrågan stod inför ett antal strategiska val. Partiet valde till slut att anpassa sig till de förslag och krav som fördes fram från de borgerliga motståndarnas sida. Detta vägval framstod enligt Sjöberg vid löntagarfondsstridens början som högst osannolikt. Resultatet blev att partiet misslyckades med att bli en hegemonisk kraft i kampen mot borgerligheten. Istället för att närma sig ägandelin- jen tog socialdemokratin intryck av borgerlig ideologi. Detta ledde enligt Sjöberg till att man började avvika från folkhemsideologin.4 Lars Ekdahl skriver i den andra volymen av sin biografi över Rudolf Meidner att löntagarfondsförslaget aktualiserade konflikter och motsättning- ar inom SAP som inte varit öppet artikulerade sedan 1930-talet. Ekdahl visar att Olof Palme jämfört med Rudolf Meidner betraktade ekonomisk demokrati på ett mer begränsat sätt. För SAP:s ordförande innebar den huvudsakligen inflytande genom arbetets rätt medan frågan om ”delaktighet i förmögen- hetsbildningen”, det vill säga de anställdas inflytande via ägande, snarare var ett komplement till arbetsrättsliga reformer. Palme hade en diametralt annan syn på arbetarrörelsens historia och på det kapitalistiska systemet än vad Rudolf Meidner och den fackliga rörelsen hade. I sin analys av de uttalanden om löntagarfondsförslaget som Palme framförde i partistyrelsen visar Lars

1 Åsard, E. Kampen om löntagarfonder. Stockholm, 1985, s. 41-54. 2 Nycander, S. Makten över arbetsmarknaden, s. 362. 3 Ibid., s. 370. 4 Sjöberg, S. Löntagarfondsfrågan – en hegemonisk vändpunkt, s. 135-140, 224.

159 Ekdahl att partiledaren ville tona ner löntagarfondsförslagets radikala budskap och omvandla det till en av flera åtgärder, syftande till att åtgärda en akut ekonomisk kris. ”Det som var avsett som och hade kunnat bli en anti- kapitalistisk strategi höll på att omvandlas till en prokapitalistisk”, summerar Ekdahl som därmed gör en motsatt bedömning av Palmes ställning till lönta- garfonder än vad Svante Nycander framförde.1 En annan viktig aspekt som inryms inom frågan om förbindelsen mellan socialdemokratin och löntagarfondsfrågan, nämligen vilken roll ägandet och socialiseringsproblematiken spelade i den svenska socialdemokratiska traditionen, har också behandlats i tidigare forskning. Den amerikanske statsvetaren Tim Tilton har analyserat löntagarfondsfrågan i kontexten av den svenska socialdemokratins idéutveckling. Han poängterade att SAP:s idétradition förutsatte ideologisk mångfald. Inom rörelsen fanns det alltid representanter som betraktade ägandet utifrån mer eller mindre traditionell marxistisk ut- gångspunkt (Ernst Wigforss, Gustav Möller, fackliga ekonomer som Anna Hedborg och Per-Olof Edin) samt andra politiker och teoretiker som såg på ägandet utifrån funktionssocialistisk teori (Nils Karleby, Tage Erlander, Gunnar Adler-Karlsson, Olof Palme, Kjell-Olof Feldt). Någon allmänt ve- dertagen ställning till ägandefrågan liksom kritik av det kapitalistiska sam- hället fanns alltså inte i den svenska socialdemokratin. Detta ledde till att partiet kunde anpassa sin politik allt eftersom förhållandena förändrades. Under konservativa perioder framstår den svenska socialdemokratin som förvaltare av det marknadsekonomiska systemet. Under radikalare perioder ifrågasatte de svenska socialdemokraterna det privata ägandets enväldiga prerogativ, exempelvis under planhushållningsdebatten efter andra världs- kriget. Löntagarfonderna var ett nytt reformförsök där den privata ägande- rätten utmanades under en ny våg av socialdemokratisk radikalisering.2 Statsvetaren Björn von Sydow uppmärksammade redan 1977 att det ursprungliga löntagarfondsförslaget hade stora likheter med det förslag om kollektivt löntagarsparande som lanserades 1957 av före detta finansminister Per Edvin Sköld. Sydow påpekade att förslagen också hade avsevärda skillnader. Medan maktfrågan stod i centrum i Meidners förslag, förespråkade Sköld det kollektiva löntagarsparandet för att nå makroekonomisk stabilitet.3 Lars Ekdahl drar i sin studie av arbetarrörelsens efterkrigstida planhus- hållningsambitioner en parallell mellan 1940-talets politik och löntagar- fondsdebatten. I båda fallen misslyckades partiet att utmana makt- och för- mögenhetskoncentrationen i det svenska samhället, och den ekonomiska

1 Ekdahl, L. Mot en tredje väg. En biografi över Rudolf Meidner. Vol. 2, s. 267-269, 280. 2 Tilton, T. The Political Theory of the Swedish Social Democracy. Oxford, 1990, p. 248- 280; Tilton, T. “The Role of Ideology in Social Democratic Politics” i Misgeld, K., Molin, K., Åmark, K. (ed.). Creating Social Democracy. A Century of the Social Democ- ratic Labor Party in Sweden. University Park, Penn., 1992, p. 409-427. 3 Sydow, B. von. ”Löntagarfonder 1957 och 1977 – och Per Edvin Sköld” i Tiden. 1977. 66:e årgången, s. 557-561.

160 demokratin uteblev. Detta berodde enligt Ekdahl på att SAP i första hand eftersträvade att lösa kortsiktiga ekonomiska problem snarare än att åstad- komma en maktförskjutning i samhället till löntagarnas fördel.1 Lars Ekdahl visar också att löntagarfondsförslaget, som det lades fram av Rudolf Meid- ner, hade nära kopplingar till Ernst Wigforss idéarv, speciellt vad gällde dennes tankar om ägandet och ”stiftelser utan ägare”.2 Frågan om hur socialdemokratiska väljare förhöll sig till löntagarfonder har behandlats av statsvetarna Sören Holmberg och Mikael Gilljam. Den förre redovisade att mellan åren 1976 och 1980 fanns det en absolut majoritet för fonderna bland socialdemokratiska väljare. 1976 ansåg 55 procent av dessa att förslaget om att överföra en del av företagets vinster till löntagar- fonder som skulle styras av fackliga organisationer var bra medan 18 procent tyckte att det var ett dåligt förslag. 27 procent hade ingen bestämd åsikt. Motsvarande siffror för 1979 var 58, 15 och 27 procent. Holmberg kommer till slutsatsen att partitillhörigheten hade ett mycket klart samband med väl- jarnas åsikter i löntagarfondsfrågan, eftersom borgerliga väljare hade intagit en motsatt ställning till fonderna.3 Mikael Gilljam visar i sin avhandling att stödet till löntagarfonderna minskade bland socialdemokratiska väljare mellan 1979 och 1982. Under våren 1982 var det bara 32 procent av dessa som hade en positiv inställning till löntagarfonder enligt LO/SAP:s modell. 20 procent var emot. Under valrörelsen 1982 ökade antalet anhängare till 36 procent, medan antalet motståndare utgjorde 22 procent bland socialdemokratiska väljare. Gilljam skriver att det minskade stödet bland SAP:s väljare berodde på den framgångsrika antilöntagarfondskampanjen. Denna hade dock störst effekt bland de borgerliga partiernas sympatisörer.4 Vad forskningen hittills uppmärksammat är partiledningens ställning till löntagarfonder. Viktiga primära källor har inte kunnat användas i större ut- sträckning på grund av sekretessprincipen på 20 år. Undantaget är Lars Ek- dahls verk. Vad som fallit bort från forskarnas uppmärksamhet är att partiledningen fick hantera fondfrågan i en mycket svår situation, då man fick ta hänsyn till flera faktorer samtidigt. Om endast en eller två av dessa faktorer

1 Ekdahl, L. ”Industriell och ekonomisk demokrati? Nytt perspektiv på arbetarrörelsens efterkrigstida planhushållningssträvanden” i Arkiv för studier i arbetarrörelsens historia. 2000. Nr 81. Se också Ekdahl, L. Mot en tredje väg. En biografi över Rudolf Meidner. Vol. 1, s. 189-218. 2 Ekdahl, L. Mot en tredje väg. Vol. 2, s. 42, 101-104. 3 Holmberg, S. ”Väljarna och löntagarfonderna”, s. 51. 4 Gilljam, M. Svenska folket och löntagarfonderna, s. 163-166. Gilljam använder resultat av opinionsundersökningar som genomfördes av SIFO. Sören Holmberg påpekar dock att SIFO:s frågor var ofta vinklade på ett sådant sätt att opinionen mot löntagarfonder överskattades. Eftersom olika opinionsundersökningar använde olika formuleringar av frågor angående väljarnas ställning till löntagarfonder, fick man olika resultat beroende på frågornas utformning. Samtliga opinionsundersökningar var dock relativt trovärdiga och jämförbara när det gällde att fastställa tendens i opinionsutveckling i löntagarfonds- frågan. Se diskussionen om undersökningarnas representativitet för mätning av opinion i löntagarfondsfrågan i Holmberg, S. ”Väljare och löntagarfonderna”, s. 36-40.

161 räknas, exempelvis opinionen bland väljarkåren eller relationerna till LO, vilket Erik Åsard fokuserade på, blir analysen av hur SAP:s partiledning hanterade löntagarfondsfrågan ofullständig. Man ska också räkna med att partiet fick utarbeta en trovärdig strategi för att lösa Sveriges ekonomiska kris och måste reagera på det hårda löntagarfondsmotståndet, speciellt efter 1981. SAP:s vanliga medlemmars attityd till fonderna och hur deras syn skilde sig från partiledningens har inte heller uppmärksammats av tidigare forskning. Att se på frågan om förbindelsen mellan svensk socialdemokrati och löntagarfonder mot bakgrund av fordismens kris i Sverige kan med andra ord innebära en fördjupad analys av problemet.

Funktionssocialism mot ekonomisk demokrati: två idétraditioner i den svenska socialdemokratin

Löntagarfondernas tillkomst i den svenska politiska debatten synliggjorde de gamla idériktningarna inom partiet, som på nytt fick ta ställning till frågan om kollektivt ägande. Ekonomisk och industriell demokrati som teoretisk konstruktion har en lång historia inom den svenska socialdemokratin. Den aktualiserades för första gången i början av 1920-talet när en speciell utredning om industriell demokrati tillsattes. Teorins främste förespråkare var Ernst Wigforss som behandlat ämnet i sina teoretiska verk mellan åren 1910 och 1960. Förslaget om löntagarfonderna i dess ursprungliga variant hade direkta kopplingar till Wigforss idéer, vilket kommer att visas nedan. På det praktiska planet föredrog dock socialdemokraterna att syssla med en indirekt reglering av ekonomin och med välfärdsstatens uppbyggnad.1 Demokratise- ring av det ekonomiska livet, inte minst vad gällde ägandeförhållanden, för- blev snarare ett ämne för teoretiska diskussioner i debattskrifter. Denna politik fick efterhand sitt teoretiska rättfärdigande i teorin om funktionssocialism.

Funktionssocialism

Funktionssocialism som en teori om socialdemokratisk socialisering mynta- des av den socialdemokratiske teoretikern och debattören Gunnar Adler- Karlsson i slutet av 1960-talet. Han åberopade dock en tidigare socialdemo-

1 Bergström, V. Socialdemokratin i regeringsställning. Program och ekonomisk politik 1920-1988. Stockholm, 1988, s. 16-40; Esping-Andersen, G. ”Jämlikhet, effektivitet och makt. Socialdemokratisk välfärdspolitik” i Misgeld, K., Molin, K. & Åmark, K. (red.). Socialdemokratins samhälle. SAP och Sverige under 100 år. Stockholm, 1988, s. 227- 237.

162 kratisk teoretiker, Nils Karleby, som var verksam på 1910-1920-talen. Kar- lebys viktigaste verk var ”Socialismen inför verkligheten”. Han behandlade bland annat sådana frågor som privat egendom, marknadsekonomi och socialisering. Karleby kritiserade den motsättning mellan behovsproduktion och profitproduktion som hade utvecklats i den traditionella marxismen. Karleby var emot att en del socialister eftersträvade att organisera produktionen i det framtida socialistiska samhället enligt behovsprincipen. I stället poängterade Karleby att ”profitproduktion” och ”behovsproduktion” var ”olika metoder att gissa och mäta samhällsbehov”. Planhushållning var enligt Karleby en föråldrad medeltidsidé. Full planmässighet och riskfrihet gick inte att uppnå. Istället poängterade Karleby konkurrensens positiva roll. Han ansåg att vinststrävan i och för sig inte borde fördömas. Detta berodde på att ”det omedelbara arbetet” som arbetare utförde inte var ”den enda vär- dekomponenten”. De enskilda skulle inte vilja ta risken ifall de saknade möj- ligheten till vinst. Slutsatsen som Karleby kom fram till var marknadsvänlig. Han skrev att en fri prisbildning på såväl produktionsfaktorer som produkter var ”den enda tillgängliga metoden för att bringa arbetarklassens intressen att normera samhällets behov”.1 Karleby förnekade inte nödvändigheten av offentligt ingripande och kapitalbildning. Det krävdes en ”korrigering i köpkraftens fördelning genom offentliga och organisatoriska ingripanden”. Men något ”aprioriskt krav på offentlig äganderätt” existerade inte. Socialdemokratin måste ta hänsyn till detta faktum i sitt praktiska arbete. Det är inte förvånande att Karleby inte hade någon färdig framtidsbild som politiken skulle kunna leda till. ”Vi veta ej vad resultatet till slut blir av det vi skapa.”2 Gunnar Adler-Karlssons teori framstår i sammanhanget som en vidareutveckling av Nils Karlebys idéer. Skillnaden var att frågan om ägandet stod i fokus i hans bok. Adler-Karlsson åberopade också en annan socialdemokratisk politiker, före detta utrikesministern och professorn i civilrätt Östen Undén.3 Ägandet enligt Undén och Adler-Karlsson var inte odelbart utan bestod av ett antal funktioner som var förknippade med det ägda objektet. Dessa ägarefunktioner kunde skiljas från varandra. Adler-Karlsson menade att denna tanke kunde uttryckas med hjälp av en formel:

Ä = a + b+ c… + n,

1 Karleby, N. Socialismen inför verkligheten. Studier över socialdemokratisk åskådning och nutidspolitik. Stockholm, 1926, s. 278. 2 Ibid., s. 281. 3 Undén i sin diskussion av funktionsbegrepp hänvisade i sin tur till den tyske filosofen Ernst Kassirer som tidigare hade undersökt funktionsbegreppens roll i naturvetenskapen. Se Undén, Ö. ”Några synpunkter på begreppsbildning inom juridiken” i Festskrift tilläg- nad Axel Hägerström. Uppsala, Stockholm, 1928, s. 170.

163 där Ä motsvarade själva ägandet och a, b och c betecknade dess funktioner. Den svenska socialdemokratin betraktade enligt Adler-Karlsson alltid ägan- det i denna mening. Istället för att förstatliga privat ägande sysslade den med att reglera ett antal ägarefunktioner så att asocialt utnyttjande av den privata äganderätten uteslöts. Som exempel framförde Adler-Karlsson bostadsfas- tigheter. Husägaren kunde hyra ut huset eller bo där själv. Men han förbjöds att höja hyran som han önskade, och en hel del av vinsten av huset fick han betala till samhället i form av skatt. Inte heller kunde husägaren avhysa sina hyresgäster när han ville eller riva huset och bygga nytt istället utan att få ett speciellt tillstånd, och så vidare.1 Adler-Karlsson uppdelade funktionerna i tre grupper: produktion, fördel- ning och harmoniering.2 Han skrev att svenska socialdemokrater genom funktionssocialismen inte avstod från sitt huvudmål – socialism. Genom att socialisera ett antal ägarefunktioner istället för ägandet valde de andra medel för att förverkliga målet. Jämlikhet i möjligheter kunde nås enbart med en höjd levnadsstandard. Den senare i sin tur berodde på hur ekonomin växte. Och vissa ekonomiska funktioner kunde skötas mera effektivt av privatkapi- talister än av en byråkratisk statsapparat. I detta avseende följde Adler- Karlsson Karlebys tankegång om vinstens nytta för samhällsekonomin. När kapitalisten får större vinst kan han bli mer beredd att dela den med sina anställda. Därför förespråkade Adler-Karlsson samarbete mellan arbetarklassen och kapitalet istället för konfrontation. Metaforen med en ständigt väx- ande kaka användes flitigt av honom:

Mera populärt kan det uttryckas så, att i Sverige alla parter i den ekonomiska processen kommit att inse att den viktigaste uppgiften i det ekonomiska livet är att göra den gemensamma kakan större, eftersom envar då har ökade möj- ligheter att tillfredsställa sin egen aptit med en större bit av denna kaka. När det istället råder öppen strid mellan samhällsklasserna, så blir kakan ofta mindre, och på det sättet förlorar alla.3

Den svenska arbetarrörelsens ”ständiga maktutövning” hade så småningom lett till att arbetarnas levnadsstandard ökat kraftigt. Istället för att tänka i grova marxistiska termer och totalt överföra äganderätten från enskilda kapitalister till staten, föredrog skandinaviska socialdemokrater att överta eller reglera någon eller några av alla funktioner som förknippades med ägande- rätten. Denna attityd kännetecknade enligt Adler-Karlsson skandinavisk och svensk socialism.4

1 Adler-Karlsson, G. Funktionssocialism. Ett alternativ till kommunism och kapitalism. Stockholm, 1967, s. 21-22, 56. 2 Ibid., s. 65-66. 3 Ibid., s. 19. 4 Ibid., s. 98.

164 Ernst Wigforss vision av ekonomisk demokrati

Att Adler-Karlssons bok med sitt försvar av en socialdemokratisk ”funktionssocialistisk” politik kom just i slutet av 1960-talet var symptomatiskt. Boken kom som ett svar på dåtidens vänsterradikalisering. Från 1940-talet till en bit in på 1960-talet behövdes det inte någon teori för att rättfärdiga politiken. Från och med slutet av 1960-talet riktades dock allt större upp- märksamhet åt en annan idéströmning främst representerad av Ernst Wig- forss som existerade inom den svenska socialdemokratin, nämligen ekonomisk demokrati.1 Löntagarfondsförslaget rättfärdigades med nödvändigheten att demokratisera näringsliv och kapitalbildning. Rudolf Meidner inspirerades av Wigforss idéarv och även av hans personlighet.2 När Meidner 1975 besökte Wigforss välkomnade den senare löntagarfondsförslaget.3 Eftersom Wigforss idéer var så betydelsefulla för löntagarfondsförslaget bör hans vision av ekonomisk demokrati uppmärksammas. En hel del av Wigforss skrifter är ägnade åt teoretiska problem kring ekonomisk demokrati, och de mest intressanta texterna är Materialistisk historieuppfattning och klasskamp (1908), Industriell demokrati (1923), Ekono- misk demokrati (1948), Socialism i vår tid (1952), Efter välfärdstaten (1956), Provisoriska utopier (1958) samt Kan dödläget brytas? (1959). Re- dan som ung socialdemokratisk teoretiker riktade Wigforss stor uppmärk- samhet mot demokratiseringen av det ekonomiska livet där självstyre för de arbetande inom industrin stod i centrum av resonemanget. Han uttryckte tidigt sin misstro mot statssocialismens förmåga att demokratisera det ekonomiska livet. Wigforss viktiga inspirationsskälla i frågan var den brittiska gillessocialismen. Till skillnad från Gustav Möller som ansåg att den politiska vägen och staten var avgörande för arbetet för en omvandling av det ekonomiska livet, argumenterade Wigforss redan under 1920-talet för att de fackliga organisationerna borde få en nyckelposition i denna process. Wig- forss lyckades dock inte att föreslå någon konkret lösning av hur det ekonomiska livet borde demokratiseras, inte minst vad det gällde frågan om ägan- deförhållanden, förrän han lanserade sina idéer om samhällsföretag (eller ”stiftelser”) utan ägare i slutet av 1950-talet.4

11 En mer detaljerad analys av Ernst Wigforss syn på ekonomisk demokrati ges i Vikto- rov, I. ”Ernst Wigforss i koncepcija ekonomicheskoj demokratiji” i Imagines mundi: Almanah issledovanij vseobshej istoriji. Intellektualnaja istorija. Vyp. 1. No 3. Jekate- rinburg, 2004. 2 Ekdahl, L. Mot en tredje väg. Vol. 2, s. 236-237; Sjöberg, S. Löntagarfondsfrågan – en hegemonisk vändpunkt, s. 108-109. 3 Fackföreningsrörelsen. 1975. No 19. 4 En detaljerad analys av Wigforss idéer angående ekonomisk omvandling, socialism och demokrati under perioden före 1930-talets krispolitik ges i Hansson, G. Dogm eller arbetshypotes? Den unge Wigforss och det socialistiska samhällsprojektet. Stockholm, 1997, s. 219-268; En genomgång av Wigforss verk i denna problematik från efterkrigstiden presenteras i Lindblom, P. Ernst Wigforss. Socialistisk idépolitiker. Stockholm,

165 Motsättningen mellan socialism och äganderätt blev utgångspunkten i Wigforss resonemang. Wigforss förnekade den ortodoxa marxismen med dess tro på den oundvikliga ekonomiska krisen och förstatligandet av produktionsmedel. I boken Socialism i vår tid skrev Wigforss dock att utvecklingen inte gick i den riktning som den marxistiska teorin förutsade i början av 1900-talet. Klyvningen av samhället i ett fåtal storkapitalister och ett överväldigande antal proletariserade löntagare uteblev. Mot bakgrund av denna utveckling ansåg Wigforss att den svenska arbetarrörelsen inte lika självklart borde söka lösningen på alla problem i ett enkelt förstatligande av storföretag.1 Han ställde samtidigt en fråga om vilket alternativ som i det läget fanns till den gamla föreställningen om socialismen. Wigforss avstod inte från tanken på socialisering. Det var snarare strävan att förebygga dess sammansmältning med förstatligande som sysselsatte honom. Privat äganderätt som sådan ifrågasattes inte. Kritiken riktades mot ”enskild egendom i sådan omfattning, i sådana former, med sådan rätt att egenmäktigt bestämma, att därigenom andras möjligheter att äga, andras frihet och självständighet otillbörligt begränsas… Här har man ansett sig allra tydligast se, hur överflöd för ägarna har sin grund i de många anställdas arbete”.2 Wigforss tog alltså upp en viktig fråga angående ägande och makt, ekonomisk makt. Däremot ingick den egendom som är underlaget för äga- rens eget arbete och är avsedd att ”trygga åt den arbetande frukterna av hans arbete” inte i kritiken av kapitalismen. Wigforss särskiljde tydligt mellan socialisering och planering. Medan det förra är ett gemensamt ägande, uppfattas det senare som ett alternativ till marknaden. Målet med planhushållningen är att genomföra näringslivets reglering på samma sätt som en privat företagare reglerar verksamheten i sitt företag. Fastän en viss grad av samhörighet mellan planering och socialisering inte förnekas, innebär en sådan reglering inte att staten övertar alla delar av den ekonomiska verksamheten.3 Allting rör alltså äganderätten. Här tar rättfärdigandet av ekonomisk demokrati sin utgångspunkt. Wigforss erkände att det fanns en fundamental motsägelse angående begreppet ”frihet”. Oftast menar olika individer helt olika saker när de för resonemang om frihet. Det är också vedertaget att medan socialismens nyckelbegrepp är jämlikhet, förblir frihet det viktigaste och mest obestridliga värdet för liberalismen. Wigforss hittade en utväg ur denna besvärliga situation genom att sammankoppla frihet och jämlikhet på så sätt att de blivit ömsesi- digt beroende av varandra och förlorade i betydelse om de separerades. Wig-

1977, s. 101-136; 158-169. Om Gustav Möller och hans socialiseringsteori se mer i Tilton, T. The Political Theory of the Swedish Social Democracy, p. 104-112. 1 Wigforss, E. ”Socialism i vår tid” i Skrifter i urval. Vol. 5. Stockholm, 1980, s. 13. 2 Wigforss, E. ”Efter välfärdstaten” i Skrifter i urval. Stockholm, 1980. Vol. 5, s. 195. 3 Wigforss, E. Ekonomisk demokrati. Stockholm, 1948, s. 33-34.

166 forss besvarade frågan om jämlikhet med: ”Kravet på jämlikhet är ett krav på jämlikhet också i frihet”.1 Enligt Wigforss förlorade således frihet sitt värde om den inte förknippas med jämlikhet. Men jämlikhet utan frihet var också meningslös.2 Jämlikhet innebär också frihet att välja. Den kritik som Wigforss riktar mot liberalismen består just i att den inte är konsekvent i tillämpningen av sitt över- gripande värde – friheten. Medborgarnas rätt till deltagande i förvaltningen genom demokratiska val ifrågasätts inte. Däremot erkänns inte nödvändighe- ten till rätt till självstyre i företaget. Livet kan emellertid inte splittras i olika delar oberoende av varandra. Alla sådana gränser är falska. Därigenom kommer Wigforss att rättfärdiga både ekonomisk och industriell demokrati:

Man kan inte i längden förkunna jämlikhet i statens styrelse, politisk demokrati, som den enda styrelsens form, värdig fria människor, och samtidigt förklara det för en oföränderlig institution, att inom industrin en grupp ägare med ärftlig rätt skola bestämma över tusentals arbetares dagliga liv.3

Den politiska demokratins logik förutsätter alltså att demokratin etableras inom privata företag. Wigforss gjorde skillnad mellan ekonomisk och industriell demokrati. Han påpekade ändå själv att det fanns en viss oklarhet mellan dem. Den senare ingår i den förra och innebär självstyre eller medbe- stämmande som de anställda kan utöva inom sina företag. Ekonomisk demokrati som ett övergripande begrepp omfattar alltså följande termer: socialisering, planhushållning och industriell demokrati.4 Sambandet mellan socialism och ekonomisk demokrati i Wigforss koncept representerar ett ideal som ska eftersträvas, en provisorisk utopi.5 Under sådana förhållanden kommer socialismens förverkligande aldrig att ta slut. Detta moment påminner oss om att socialreformismen tog avstånd från den klassiska revolutionära marxismen, och liberalismens påverkan är tydlig. Men den vision av ekonomisk demokrati som Wigforss presenterade skiljer sig från ett radikalt liberalt tänkande.6 Den senare kan förespråka ekonomisk demokrati för att utvidga människans individuella frihet. För Wigforss var det solidariteten mellan individer och löntagarkollektiv som utgjorde drivkraften bakom den ekonomiska demokratin och som skulle styra processens utformning i framtiden.

1 Wigforss, E. ”Socialism i vår tid”, s. 19. 2 Ibid., s. 22. 3 Wigforss, E. Materialistisk historieuppfattning. Industriell demokrati. Stockholm, 1970, s. 123. 4 Wigforss, E. Ekonomisk demokrati, s. 23. 5 Wigforss utvecklade sina idéer om provisoriska utopier i ett särskilt verk. Se Wigforss E. ”Om provisoriska utopier” i Skrifter i urval. Vol. 1. 6 Se mer om detta i Viktorov I. ”Ernst Wigforss och Robert Dahls visioner av ekonomisk demokrati” i http://www.wigforss.org/index_las.htm

167 Wigforss påpekade dock att en utopi måste vara tillräckligt konkret för att utgöra ett gripbart alternativ till verkligheten. Idén om samhällsföretag i form av stiftelser utan ägare blev ett sådant alternativ. Wigforss diskuterade denna problematik i sitt verk från 1959, Kan dödläget brytas? I denna skrift försökte han visa de målsättningar som skulle bli vägledande för den svenska socialdemokratin och som skulle syfta längre än till dagspolitiska frågor. Enligt Wigforss hade stordriften redan visat sin överlägsenhet när det gällde ekonomisk effektivitet. Han antog att de stora företagens betydelse skulle fortsätta att öka även i framtiden. Samtidigt medförde denna process ett grundläggande demokratiskt problem, nämligen den starka koncentrationen av ekonomisk makt hos ett fåtal kapitalägare och direktörer. En ny aristokra- ti eller byråkrati med mer eller mindre ärftliga privilegier uppstod. Social- demokratin stod inför valet att antingen lämna problemet olöst eller försöka hitta vägar, som på ett eller annat sätt skulle motverka maktkoncentrationen.1 Såsom redan uppmärksammats sympatiserade inte Wigforss med det gamla statssocialistiska alternativet för demokratisering med dess betoning av centraliserad äganderätt. Samtidigt påpekade han att demokratiseringen inte kunde ske utan en förändring av den rådande maktfördelningen och äganderätten. Därför tog Wigforss upp diskussionen om samhällsföretag utan ägare som enligt honom kunde utgöra ett verksamt alternativ till den statssocialistiska lösningen.2 Wigforss angav ett antal viktiga drag som skulle prägla det framtida sam- hälle där sådana företag skulle få en dominerande ställning. För det första föreslog han att begränsa ersättningen till aktieägarna. De skulle endast få en viss utdelning (d v s räntan) medan hela överskottet (d v s vinsterna) skulle stanna inom företagen för att bidra till ökningen av sparande och kapitalbildning. För det andra ansåg Wigforss att företagets roll i ekonomin skulle bli annorlunda. Företagsledningen skulle befrias från kluvenheten i lojalitet både mot företaget och mot dess aktieägare. Istället borde den ha till uppgift att förvalta en del av landets produktiva tillgångar. För det tredje påpekade Wigforss att dessa förändringar skulle kräva nya former för företagens organisation. Det viktigaste momentet handlade om samverkan mellan företags- ledning och löntagare så att de senare skulle dela ansvaret för ledningen. Rent konkret innebar detta att löntagarna skulle utse ”den styrelse som i för- sta hand hade till uppgift att ge företaget en effektiv ledning”.3 De gamla aktieägarna och statsmakten skulle också utöva en viss kontroll inom företa- get som således skulle förvandlas till en stiftelse utan ägare. Wigforss ansåg att fackföreningarna aktivt borde medverka till produktionens utveckling i det framtida systemet. Det fjärde momentet handlade om vilka företag som

1 Wigforss, E. ”Kan dödläget brytas?” i Skrifter i urval. Vol. 5, s. 304. 2 Ibid, s. 308-310. 3 Ibid, s. 309.

168 skulle omfattas av systemet. Wigforss skrev att gränsen skulle dras så att storföretag och aktiebolag i ”vidast möjliga omfattningen” skulle vara med.1 De tänkta samhällsföretagen utan ägare skulle existera parallellt med en samordning av de viktigaste investeringsbesluten. Wigforss avstod alltså från idén om självstyrande företag, oberoende av varandra och samhället. Han påpekade att det nya systemet skulle bli betydligt mindre centraliserat när det gällde beslutsfattande i jämförelse med dåvarande enskilda storföretag.2 Ernst Wigforss var inte den ende förespråkaren för utvidgad ekonomisk demokrati inom den svenska socialdemokratin under 1950-talet. Under åren 1955-1957 lanserade före detta finansministern Per Edvin Sköld ett projekt rörande löntagarnas kollektiva sparande i företagen. Han tog dock upp frå- gan för att lösa dilemmat sysselsättning – prisstabilitet. Sköld ansåg nämli- gen att löntagarna via sina fackliga organisationer drev en expansiv lönepoli- tik, vilket ledde till en utpräglad inflation och skadade landets internationella konkurrenskraft. Sköld påpekade att det var orealistiskt att av de fackliga organisationerna kräva att föra ansvarsfulla löneförhandlingar samtidigt som löntagarna saknade något demokratiskt inflytande över de företag där de var sysselsatta. Avstod man från löneökningar innebar detta att företagens stora vinster tillföll företagarna vars förmögenheter därmed ökade. Sköld utarbetade ett konkret förslag som innebar att fackliga organisationer under pågå- ende löneförhandlingar avstod från en del av löneutrymmet vilket skulle innestå hos varje företag i form av lönesparande. Varje anställd skulle få sin andel av ägande, vilket skulle bindas för en viss tid. Efter bindningstiden kunde löntagarna fritt sälja eller lösa in sina andelar. Sköld utgick ifrån att löntagarnas kollektiva sparande i företagen huvudsakligen skulle ske genom aktieägande. Detta skulle på så kort tid som inom 10 år kunna leda till att löntagarna skulle få ett betydande inflytande över investeringar och utdel- ningar. Sköld ansåg att systemet med liknande löntagarsparande borde skapas avtalsvägen mellan arbetsmarknadsparterna. Genom att skapa institutioner för ”de anställdas kollektiva löntagarsparande” som skulle förvalta de outtagna lönebeloppen, var Sköld säker på att man kunde lösa inflationspro- blemet och därmed stärka den svenska ekonomin. Detta förslag som i och för sig var betydligt mer detaljerat och konkret än vad som skisserades av Wig- forss, fick dock i slutet av 1950-talet inte något stöd inom den svenska arbe- tarrörelsen, allra minst inom LO.3

Man kan således identifiera två riktningar inom den svenska socialdemokratiska idétraditionen. Ekonomisk demokrati såsom den lanserades av Ernst Wigforss förefaller vara ett radikalt alternativ till funktionssocialismen. Tim

1 Ibid, s. 309. 2 Ibid., s. 310. 3 Se mer om Skölds förslag i Sydow, B. von. ”Löntagarfonder 1957 och 1977 – och Per Edvin Sköld”, s. 551- 561.

169 Tilton påpekar att den svenska socialdemokratins idétradition inte kan karakteriseras som pragmatisk och icke-ideologisk, och detta inte minst tack vare förekomsten av de teoretiska konstruktioner som under årtionden lanserades av Ernst Wigforss. Samtidigt konstaterar Tilton att Wigforss misslyckades med att föreslå en kraftfull provisorisk utopi där intressen hos arbetare i sär- skilda företag skulle förenas med kravet på att överföra ekonomin i ”hela folkets händer”.1 Medan Wigforss idéer i likhet med Skölds mer konkreta förslag utan tvekan tillhörde den socialistiska idétraditionen hade funktionssocialismen mycket gemensamt med socialliberalismen. Funktionssocialis- terna var beredda att driva reformpolitik bara i den mån det fanns resurser och praktiska möjligheter för detta. Någon färdig framtidsbild fanns inte i teorin. Skiljelinjen mellan liberalismen å ena sidan och Nils Karlebys och Adler-Karlssons syn å den andra kan dock spåras. Denna skillnad handlar framför allt om att dessa två teoretiker ville reformera ekonomin för att höja livskvaliteten för arbetare och, bredare, för ”vanliga” medborgare. Mark- nadsekonomin och konkurrens var inte ett ändamål i sig utan medel för att nå huvudmålet. Men på grund av sina övertygelser ansåg Karleby och hans efterföljare att varken planhushållning eller socialisering av kapitalismen i dess vedertagna betydelse kunde leda till människans befrielse och till en bättre levnadsstandard. Löntagarfonderna innebar ett avsteg från ett funktionssocialistiskt tänkan- de, ty förslaget testade än en gång partiets attityd till sådana grundläggande ideologiska frågor som socialism, ägande och ekonomisk demokrati.

SAP-kongressen 1975 och motioner om kollektiv kapitalbildning

Erik Åsard har hävdat att SAP inte hade några kopplingar till löntagarfonds- förslaget och att initiativet i frågan helt och hållet tillhörde LO.2 Det kan stämma om man med begreppet ”partiet” uppfattar enbart SAP:s partiledning. Det finns emellertid en stor anledning att titta närmare på vad den aktiva delen av vanliga partimedlemmar förväntade sig av löntagarfondsförsla- get. Det var dessa partiaktivister som syntes på kongresser och i partipressen. Det var de som deltog i utarbetande av motioner som senare fick behandlas på socialdemokratiska partikongresser. Den 27 september – 5 oktober 1975 ägde en ordinarie partikongress rum som bland annat beslutade om ett nytt partiprogram. Enligt sedvanlig praxis föregicks kongressen av ett antal motioner som lokala partiorganisationer antog och skickade till partistyrelsen för att behandlas på partikongressen.

1 Tilton, T. The Political Theory of the Swedish Social Democracy, p. 66-69. 2 Åsard, E. Kampen om löntagarfonder, s. 38-39.

170 En del av motionerna handlade om kollektiv kapitalbildning och socialisering. Det är viktigt att notera att dessa motioner vanligtvis hade enskilda partimedlemmar som författare. Lokala partidistrikt behandlade dem för att senare anta dem som sina egna. Samtliga motioner som behandlas nedan översändes från SAP:s partistyrelse till Rudolf Meidner och hans medarbetare i april 1975, då LO-utredningsgruppens arbete var i ett avgörande skede.1 I Malmö arbetarekommuns motion ”Kollektiv kapitalbildning och industriell demokrati” betonades vikten av en reformering av arbetslivet. Proble- met med kapitalbildning, övervinster och sysselsättning framhölls som tecken på den kapitalistiska marknadsekonomins svaghet. Eftersom planering av den typ som praktiserades i Östeuropa hade sina nackdelar ansåg Malmö arbetarekommun att ”andra former för ägande och styrning inom näringsli- vet” borde prövas inom marknadsekonomins ram. Löntagarstyrda företag kunde vara en sådan lösning. Den viktigaste skillnaden mellan dessa och kapitalägarstyrda företag bestod i att kapitalägare i senare fall erhöll ”vad som blir över sedan ersättningen till löntagarna betalts”. Däremot innebar löntagarstyrda företag att man lånade pengar för sin verksamhet och lämnade ”vad som blir över sedan kapitalräntan betalts” till löntagarnas förfogande. Denna tanke framstår som en koppling till Wigforss idé om stiftelser utan ägare. Nya löntagarägda företag borde etableras och nytt riskvilligt kapital krävas. För dessa ändamål föreslog Malmö arbetarekommun att ”ett system av fonder där representanter för det allmänna och fackföreningsrörelsen har ett avgörande inflytande” skulle inrättas.2 Gustav Linden från Skövde arbetarekommun skrev att ett parti som arbetade för ett jämlikare och rättvisare samhälle inte borde nöja sig med att ”agera städgumma”. Att skapa jämlikhet i levnadsvillkoren var inte tillräck- ligt, partiet måste eftersträva att åstadkomma ”jämlikhet i makt och inflytande på produktionen”. En vidgad ekonomisk demokrati skulle kunna skapas för att nå slutmålet som bestod i att alla ekonomiska tillgångar borde ägas och förvaltas i en demokratisk beslutsrätt. Motionen krävde att ett speciellt utredningsarbete kring ägandeformer och beslutsprocesser inom företagen skulle startas. Till slut borde man överväga att ersätta den ”s k blandekonomin” med socialistisk ekonomi där ekonomisk demokrati skulle stå i spetsen.3 I en motion från Haninge arbetarekommun pläderade man för övertagan- det av produktionsmedlen. Tanken på konfiskation av större företag och förmögenheter avvisades på grund av att det inte var ”genomförbart”. Där-

1 Brev från Lars Liljegren, SAP:s partistyrelse till Rudolf Meidner. Den 17 april 1975. LO:s arkiv. Anna Hedborgs handlingar. F 22 B. Vol. 1. 2 Kollektiv kapitalbildning och industriell demokrati. Malmö arbetarekommuns motion till SAP:s kongress. Den 20 februari 1975. LO:s arkiv. Anna Hedborgs handlingar. F 22 B. Vol. 1. 3 Samhällskontroll över näringslivet. Motion från Skövde arbetarekommun. Den 20 mars 1975. LO:s arkiv. Anna Hedborgs handlingar. F 22 B. Vol. 1.

171 emot kunde löntagare eller samhället få förköpsrätt vid företags nyemissio- ner eller deras försäljningar. Företagsövertagande kunde ske betydligt snabbare genom löntagarfonder än med hjälp av skattemedel. Till slut önskade Haninge arbetarekommun att en utredning om löntagarfonder skulle tillsät- tas.1 Örebro arbetarekommun motionerade om att slå samman de fyra AP- fonderna till en fond. Den nya fonden borde förvaltas av en styrelse med löntagarmajoritet och skulle vara avsedd för att etablera nya statliga företag i ”strategiska branscher”. Ett sådant löntagarkontrollerat kapital borde främja ett ökat löntagarinflytande i privatägda företag och ”steg för steg stärka de socialistiska inslagen i vår ekonomi”.2 Ulla Petterson från Kvillinge arbetarekommun uppmärksammade att socialdemokratins ambition bestod i att omdana samhället i den ekonomiska demokratins anda. Produktionen och dess fördelning borde därigenom läggas ”i hela folkets händer”. Enligt motionen var statliga representanter i bankernas styrelser inte tillräckligt för att motverka privata finansintressen. Därför behövdes en demokratisk styrning av landets kapitalresurser, och banker borde ”överföras i samhällets ägo”. Ekonomisk demokrati skulle aldrig nås förrän bankerna började fungera ”i samhällets tjänst”.3 De ovan citerade motionerna vittnar om att idén om kapitalbildningens socialisering i Sverige var förankrad hos partiaktivister. Motionärer föreslog olika lösningar, men innehållet tyder på att ett löntagarfondsförslag som det lades fram hösten 1975 borde ha fått gehör hos åtminstone en del partimedlemmar. I vilken utsträckning motionerna påverkade det första löntagar- fondsförslagets utformning är svårt att bevisa, men det är anmärkningsvärt att Rudolf Meidner och Anna Hedborg blev bekanta med motionernas inne- håll fem månader innan de publicerade sitt projekt. Partistyrelsen besvarade motionerna inför partikongressen. Enligt ett brev från Lars Liljegren till Rudolf Meidner var det Gunnar Sträng och Rune B Johansson som fick i uppdrag att utarbeta partistyrelsens utlåtanden. Motio- nerna från Malmö, Skövde och Haninge samlades i en grupp där ökande planeringsinsatser i näringslivet diskuterades. Efter detaljerade redovisningar av de åtgärder som höll på att genomföras efter den föregående partikongressen 1972, konstaterade partistyrelsen att ”vi steg för steg är på väg från ett utpräglat blandekonomiskt samhälle till ett samhälle där beslutsrätten över produktionsmedlen allt mer övergår till samhället och de anställda”. För- söksverksamheten med styrelserepresentation anfördes som en av de vikti-

1 Förköpsrätt till produktionsmedlen. Motion till socialdemokratiska partikongressen. Haninge arbetarekommun. Den 20 februari 1975. LO:s arkiv. Anna Hedborgs handlingar. F 22 B. Vol. 1. 2 Örebro arbetarekommuns yttrande över motion angående AP-fonderna. LO:s arkiv. Anna Hedborgs handlingar. F 22 B. Vol. 1. 3 Motion angående bankväsendet. Kvillinge arbetarekommun. Den 28 januari 1975. LO:s arkiv. LO:s arkiv. Anna Hedborgs handlingar. F 22 B. Vol. 1.

172 gaste åtgärderna inom detta område. Däremot fanns det enligt partistyrelsen fortfarande inte utrymme för ”omfattande försök med helt löntagarstyrda företag”. Sådana styrmodeller kunde dock inom den närmaste tiden prövas inom statliga företag, ansåg styrelsen.1 Beträffande frågan om överföring av banker i samhällets ägo och deras samband med ökandet av den ekonomiska demokratin, påpekade partistyrelsen att bankerna redan kontrollerades av samhället genom ett antal indirekta åtgärder. Dessa var tillräckliga för att förhindra affärsbankerna att använda spararnas pengar mot samhällets intressen. Partistyrelsens svar innebar såle- des ett klart försvar av funktionssocialistiska principer. Å andra sidan påpe- kade man att industrin hade ett stort behov av pengar, vilket bankerna och pensionsfonderna tillgodosåg. Av denna anledning avslog partistyrelsen alla motioner, bland annat den från Kvillinge, om de privata bankernas förstatli- gande. Sambandet mellan privat bankväsende och ekonomisk demokrati berördes överhuvudtaget inte.2 Partistyrelsen framförde också uppfattningen att uppdelningen av AP- fonderna i flera styrelser inte var någon avgörande fråga. Strukturen med fyra fonder kunde till och med vara meningsfull på grund av att ”en bredare demokratisk förankring” och en decentralisering av verksamheten kunde uppnås. Örebro arbetarekommuns motion besvarades med att fackliga representanter redan utövade kontroll över 60 procent av den rösträtt som AP- fondens aktier i Volvo och AGA berättigade till. I sin helhet uppfattade partistyrelsen att ATP-systemet uppfyllde kraven på demokratisk kontroll.3 SAP:s kongress behandlade de ovan diskuterade motionerna. Ivar Svens- son som var en av de medlemmar som stod bakom Malmö arbetarekommuns motion framförde i sitt inlägg att ”den socialistiska debatten av tradition mera ägnats åt den kapitalistiska marknadsekonomins ofullkomligheter än åt alternativa ekonomiska system”. Han påpekade vidare att de problem som diskuterats i motionen tydde på ”ett behov att inom marknadsekonomins ram pröva andra former för ägande och styrning inom näringslivet”. Därför för- ordade Malmö arbetarekommun startandet av ett omfattande försök med löntagarstyrda företag. Svensson konstaterade att motionärerna hade blivit besvikna över hur lätt partistyrelsen gled förbi det ideologiska innehållet i motionen som handlade om de grundläggande problemställningarna för ett socialistiskt samhälle: ”valet och avvägningen mellan planekonomi och marknadsekonomi”. Han markerade förvisso att det var intressant att partistyrelsen var beredd på att pröva olika styrmodeller för statliga företag, men uppmärksammade samtidigt att motionen först och främst diskuterade ”lön- tagarstyre av framför allt storföretag”. Partistyrelsens hänvisning till att fack-

1 SAP. Sveriges socialdemokratiska arbetarepartis 26.e kongress 1975. Motioner. Stockholm, 1975. Del 4, s. 1014-1018. 2 Ibid., s. 1130-1133. 3 Ibid., s. 1036-1038.

173 liga organisationer hade begränsade resurser för att pröva löntagarstyre var enligt Svensson poänglösa.1 Diskussionerna kring frågor om ekonomisk demokrati och kollektiv kapitalbildning skedde också när SAP:s kongress behandlade partiets nya program. I ”Allmänna grundsatser” i programförslaget stod det att socialdemokratin ville förverkliga den ekonomiska demokratin, eftersom frågan om produktionens organisation spelade en huvudroll för människans frigörelse. Man angav flera vägar att nå målet. Ekonomisk demokrati kunde tillförsäk- ras genom att varje människa hade rätt ”att som medborgare, löntagare och konsument påverka produktionens inriktning och fördelning, produktionsap- paratens utformning och arbetets villkor”.2 Beträffande kollektiv kapitalbildning föreslogs att ”genom rätt till medbestämmande i företagen och genom delaktighet i företagens kapitalbildning” öppna vägar för de arbetande till ”kollektivt inflytande och ägande”.3 I programmets politiska del angav man också att löntagarnas delaktighet i kapitalbildning och förmögenhets- tillväxt borde vidgas.4 Programmets text genomsyrades av jämlikhetsretorik som bl a innebar att den svenska socialdemokratin förväntades motverka den dåvarande ekonomiska maktkoncentrationen i enskilda händer för att produktionen skulle överföras ”i hela folkets händer”. Olof Palme ägnade en stor del av sitt anförande under diskussionen av det nya partiprogrammet åt ekonomisk demokrati. Han poängterade att ”av obönhörlig logik” hade svenska socialdemokrater kommit att ”vidga väl- färdsbegreppet till att omfatta även förhållandena i produktionen”.5 Men vad innebar då ekonomisk demokrati? Palmes svar handlade huvudsakligen om arbetsrättsliga reformer. I kontexten hänvisade han dock till den diskussion om ”hur löntagarna ska få del av kapitaltillväxten i företagen”, som hade startats av fackföreningsrörelsen. Enligt Palme borde man ”låta löntagarna få diskutera dessa frågor på sina egna villkor och inte med pekfingrar från annat håll”. Han framförde att framväxten av debatten om löntagarfonder vittnade om att det fanns en ”väldig styrka” i samhället där de stora löntagar- grupperna hade en känsla för att ta ”ett vidgat ansvar för produktionens utbyggnad”.6 Under debatten som följde efter Palmes anförande fick det nya partiprogrammet ett positivt bemötande. Detta gällde också frågan om ekonomisk demokrati. Ett antal talare påpekade dock att programmet inte var tydligt när det gällde kollektivt ägande och den privata maktkoncentrationen. Barbro

1 SAP. Sveriges socialdemokratiska arbetarepartis 26.e kongress 1975. Den 27 september – 5 oktober 1975. Stockholm, 1975. Del 4, s. 1100-1101. 2 SAP. Reviderat förslag till nytt partiprogram. Sveriges socialdemokratiska arbetarepartis 26:e kongress 1975. Stockholm, 1975, s. 11. 3 Ibid., s. 20. 4 Ibid., s. 31. 5 SAP. Sveriges socialdemokratiska arbetarepartis 26.e kongress 1975. Del 1, s. 94. 6 Ibid., s. 105-106.

174 Engman från Stockholm hänvisade till Meidners löntagarfondsförslag och gjorde en jämförelse mellan formuleringar som fanns i boken Löntagarfon- der och förslaget till partiprogram. Hon kom till slutsatsen att man i partiprogrammet inte givit sig in i ”en grundläggande diskussion om ägandet utan nöjer sig med att tala om löntagarnas möjligheter till inflytande inom ramen för den nuvarande privata maktkoncentrationen”. Frågan om arbetslivets förnyelse var viktig, påpekade Engman, men enligt hennes uppfattning kvarstod den grundläggande frågan om ägandet över produktionsmedlen. Frågan om äganderätten borde betonas på ett tydligt sätt i det nya programmet, i enlighet med de mera radikala formuleringar som fanns redan i 1944 års program. Engman hänvisade under sin diskussion av ägandet både till Ernst Wigforss idéarv och till löntagarfondsförslaget, som enligt henne kunde bli en lämplig väg för att lösa problemet med den privata maktkoncentrationen.1 Ombudet Peter Högfeldt från Lund välkomnade det nya partiprogrammet, som enligt honom innehöll ”en väldig vilja till radikalism”. Han gav samtidigt sitt stöd till Barbro Engmans ändringsförslag och påpekade i sitt inlägg att det fortfarande var äganderätten som definierade produktionsinriktningen och som gav rätt till förmögenhet och förmögenhetstillväxt i det svenska samhället.2 I sitt svar på den framförda kritiken beträffande ekonomisk demokrati och ägandefrågan påpekade Olof Palme att de formuleringar som fanns i 1944 års program var alltför snäva. Medan man 1944 sade att äganderätten var det väsentliga, stod det i förslaget till 1975 års program att det var arbetet som var det väsentliga. Detta inrymdes inte i 1944 års ”mera klassiskt marxistiska formulering”, erkände Palme. Han poängterade att författarna till det nya programmet inte försökte underskatta eller nedvärdera ägandefunktionen, ”utan vi har på den punkten försökt öppna programmet”. Genom denna öpp- na hållning fanns det enligt Palme ett stort utrymme åt de krav som diskuterats inom fackföreningsrörelsen när det gällde delaktigheten i kapitalbildningen. Därför yrkade han ett avslag på Barbro Engmans tilläggsyrkande, vilket stöddes av partikongressen.3 Analysen av motioner och av hur partistyrelsen behandlade dessa, samt av den diskussion kring ägandefrågan som ägde rum på SAP:s partikongress 1975, vittnar om att SAP:s ledning strävade efter att tona ner de radikala krav som framfördes underifrån. Reformernas nödvändighet inom området erkändes, men vad som föreslogs konkret var långt ifrån att förändra det rådande ekonomiska systemet. Man kan konstatera att partiledningen vid denna tidpunkt inte var beredd att lansera någon reform som skulle syfta till att skapa ett ekonomiskt system med löntagarägda och löntagarstyrda företag i Sverige. Någon definitiv ställning till Rudolf Meidners förslag togs inte av

1 Ibid., s. 116-117. 2 Ibid., s. 132-133. 3 Ibid., s. 150.

175 SAP:s ledare under 1975-76, åtminstone inte i den offentliga debatten.1 Det är också befogat att dra slutsatsen att löntagarfondsfrågan under året 1975 inte blivit någon av partiets större angelägenheter, även om problemet hade väckt ett visst intresse bland SAP:s aktiva medlemmar och kongressombud.

SAP:s ledning och löntagarfondsfrågan mellan kongressen 1975 och fondförslaget 1978

Trots att den socialdemokratiska ledningen ville fortsätta att reglera det rå- dande ekonomiska systemet med hjälp av sedvanliga funktionssocialistiska metoder, fick den efter kongressen 1975 ta ställning till LO:s löntagarfonds- förslag. Löntagarfonderna i deras ursprungliga variant innebar att den svenska fackföreningsrörelsen öppet vågade väcka debatt om en socialisering av Sveriges största aktiebolag. Detta skedde efter många års tystnad i frågan, under vilken istället välfärdsproblematik och ökat välstånd hade poängterats. Förutsatte socialism socialisering? Och vilken ideologisk profil borde partiet egentligen ha? Detta var ett dilemma som SAP:s ledning fick hantera under ett antal år. Kjell-Olof Feldt skrev i sina minnen Alla dessa dagar… att frågan om löntagarfonderna hanterades ”exempellöst lättsinnigt” av både partiets och LO:s ledning. Genom att LO ansvarslöst fattade beslut om att stödja huvudprinciperna i Meidners ursprungliga förslag skapades en debatt om en stor och svår politisk fråga. Först tog Olof Palme inte Meidners förslag på allvar, men efter LO-kongressens beslut tvingades den socialdemokratiska ledningen att hantera denna fråga. Löntagarfondsfrågan blev en stor belastning för partiet och bidrog till valnederlagen år 1976 och 1979.2 Den 17 december 1975 behandlade SAP:s partistyrelse frågan om lönta- garfonder för första gången. Bengt Gustafsson uppmärksammade problemet och frågade om debatten skulle fortgå eller om partistyrelsen borde ta ställ- ning till förslaget. ”Debatten får gå vidare”, svarade Palme och underströk att partiet inte kunde binda sig vid någon konkret lösning före valet 1976. Han nämnde att Meidners förslag var ”produktionsvänligt” och konstaterade att löntagarfonderna därför inte hade skapat ”något stort ståhej” i den all-

1 Åsard, E. Kampen om löntagarfonder, s. 42-44. 2 Feldt, K. Alla dessa dagar… I regeringen 1982-90. Stockholm, 1991. Per-Olof Edin påpekar att Rudolf Meidner ville informera SAP:s ledning om hur utredningsgruppens arbete pågick. Därför kontaktade han partisekreteraren Sten Andersson för att göra en presentation av förslaget, men på grund av bl a en olyckshändelse som inträffade i Sten Anderssons familj uteblev presentationen. Detta ledde till att en viss irritation uppstod inom partiets ledning, som fick informationen om det första löntagarfondsförslaget strax före det publicerades. Intervju med P.-O. Edin. 2006-01-19.

176 männa debatten. Partiet borde avvakta tills LO hade bestämt sig, tillade par- tiordföranden.1 Efter valet i september 1976 analyserade partistyrelsen nederlagets orsaker. Energifrågan påpekades som den viktigaste faktorn till detta. Palme erkände samtidigt att ”socialiseringsdebatten” kunde ha bidragit till utgång- en. Han var dock skeptisk till att fonderna skulle ha spelat någon avgörande roll. Fastän han trodde att frågan kunde mobilisera borgerliga väljare, ansåg han att folket allmänt inte begrep ”vad fonderna egentligen gick åt”. Proble- met med marksocialiseringen, ”som utnyttjades hänsynslöst av centerpartiet ute i bygderna”, uppfattade partiordföranden som ett betydligt allvarligare hot.2 Före hösten 1977 behandlades inte löntagarfonder i partistyrelsen som en särskild fråga. Istället stod energipolitiken i centrum. Meidners förslag handlade dock om mycket allvarliga saker som socialdemokratin hade brottats med under hela sin existens, nämligen ägande och socialisering. Hur förhöll sig Olof Palme till denna variant av fonderna? Partiordföranden själv tog sällan upp frågan vid partistyrelsens sammanträden under 1975-77. Istället var det andra styrelsemedlemmar som gjorde detta. Den 12 december 1977 konstaterade Sören Mannheimer att partiet kom att anpassa löntagarfonds- förslaget till blandekonomins ekonomiska strukturer. Ett trovärdighetspro- blem kunde därför uppstå. Hur kunde man förklara detta för partiets folk, hur kunde man då stimulera människor? ”Vad har vi egentligen att bjuda på?”, frågade Mannheimer om partiets identitet. Svaret var följande:

Olof Palme: Det här upplever jag också som ett bekymmer. Det är bara att vara alldeles uppriktig. Vi har den struktur vi har, vi har de gubbar i företagen som vi har. De måste alltså acceptera att denna blandekonomi finns, men den vill vi långsiktigt förvandla… Någon annan väg har vi inte. Ekonomisk demokrati är en långsiktig historia och under hela denna period är vi tvungna att arbeta med de här människorna. Det finns ju dock duktiga personer bland dem. Sören Mannheimer: Den förklaring du nu ger går inte hem hos människor som samtidigt läser tidningar som utges av partiet och LO. Olof Palme: Det är möjligt. Det är ett dilemma. Vi får fundera vidare.3

Under 1977 började SAP delta i utformningen av ett nytt löntagarfondsför- slag. Våren samma år bildades en gemensam grupp bestående av LO:s och partiets representanter som till slut utarbetade det första gemensamma för-

1 SAP:s arkiv. Partistyrelsens protokoll. Den 17 december 1975. A2 A: 023. 2 SAP:s arkiv. Partistyrelsens protokoll. Den 23 september 1976. A2 A: 024. Statsveta- ren Olof Petersson drar slutsats att det var socialiseringsdebatten och kärnkraftsfrågan som avgjorde valet 1976. Löntagarfondsfrågan kunde bidra till den socialdemokratiska valförlusten trots sin relativt blygsamma betydelse under valkampanjen eftersom SAP förlorade endast 0,9 procent av väljarkåren. Se Petersson, O. Väljarna och valet 1976. Stockholm, 1977, s. 197, 231. 3 SAP:s arkiv. Partistyrelsens protokoll. Den 12 december 1977.

177 slaget. Huvudansvarig från partiets sida blev Kjell-Olof Feldt. Gruppens rapport publicerades i februari 1978 och blev utgångspunkten för det omfattande rådslaget inom SAP-LO vars resultat för SAP:s del kommer att behandlas nedan i kapitlet. Hösten 1977 diskuterade SAP:s verkställande utskott (VU) och partistyrelsen de huvudprinciper som skulle ligga bakom det nya förslaget. Feldt redovisade gruppens arbete. Han poängterade starkt att Sverige numera behövde ökad kapitalbildning på grund av den ekonomiska krisen. På 1980-talet skulle man komma att ställas inför ett val: att acceptera en ny stor privatisering av sparandet eller att skapa ett nytt kollektivt sparande. Meidners ursprungliga förslag liksom LO-kongressens beslut gav inte något bidrag till kapitalbildningen. Därför borde löntagarfonderna konstrue- ras så att de skulle skapa ett nytt sparande, underströk Feldt. För att göra detta måste fonderna fungera i ett kapitalistiskt system med marknadsekonomi. Något nytt ekonomiskt system skapades alltså inte med fonderna, åt- minstone inte under några decennier framåt. Privata kapitalägare borde be- hålla sin vilja att vidare investera sitt kapital i industrin.1 Det principiella beslutet om att godkänna löntagarfondsförslagets nya principer fattades på partiets VU den 7 oktober 1977. En förskjutning från att betona maktaspekter till en prioritering av kapitalbildningen skedde alltså. Olof Palme påpekade att det inte gick att skilja på frågor om kapitalbildning och inflytande. Fonderna måste därför ta ett ansvar för kapitaltillväxten. Inte heller borde man frukta för att förslaget skulle vara tekniskt komplicerat. ATP var också tekniskt invecklat, men partiet lyckades skapa stor förståelse för reformen. ”Löntagarfonder innebär avkapitalisering av det svenska sam- hället men de slår inte sönder det privata ägandet”, sammanfattade partiord- föranden.2 Inför rådslaget om löntagarfonderna som partiet och LO kom att genomföra under vintern - våren 1978 befarade Palme vid ett senare tillfälle att cirklarna skulle visa på ”en fundamental missuppfattning” om de skulle likställa ekonomisk demokrati och löntagarfonder. Partiet hade redan tagit ett ”gigantiskt” steg på väg mot arbetslivets demokratisering. Reformarbetet skulle ta många decennier att genomföra och var en mycket komplex förete- else. Den kollektiva kapitalbildningen var bara en aspekt av ekonomisk demokrati vid sidan av MBL och näringspolitiken. Därför var det viktigt att partimedlemmarna skulle uppfatta processen i dess helhet istället för att ”sitta och detaljpröva varje reform”.3 Det kom att visa sig att Palmes farhågor angående rådslagets deltagares syn på löntagarfonder var befogade. Det är viktigt att notera att denna diskussion om rådslaget 1978 är den enda som finns dokumenterad i partistyrelsens protokoll.

1 SAP:s arkiv. Verkställande utskottets protokoll. Den 7 oktober 1977; Partistyrelsens protokoll. Den 18 november 1977. 2 SAP:s arkiv. Verkställande utskottets protokoll. Den 7 oktober 1977. 3 SAP:s arkiv. Partistyrelsens protokoll. Den 18 november 1977.

178 Det är intressant att arbetsgruppen först föreslog gränsen för den obligatoriska vinstdelningen på 45 procent av bolagets totala rösträtt. I praktiken innebar detta att man signalerade att löntagarfonderna aldrig skulle äga majoriteten av företagets aktier. Det var uppenbarligen partiledningen som mås- te backa i frågan så snart det blivit klart att LO visat starkt motstånd mot gränsen. ”Hur ska vi motivera att löntagarna alltid kan hållas i minoritet?”, frågade Feldt. Både Olof Palme, Sten Andersson och Gunnar Sträng fruktade att ett slopande av 45-procentspärren skulle leda till att motståndarna fick möjlighet att fortsätta sin ”skrämselkampanj” mot fonderna.1 När LO-SAP:s förslag var färdigt framhöll Palme belåtet att ”rapporten väl stämmer överens med vår reformistiska uppfattning”. Löntagarfonderna kunde leda till en utveckling där alla människor skulle få ansvar och be- stämmanderätt i det ekonomiska livet.2 Palmes offentliga uttalanden strax efter att förslaget offentliggjorts skilde sig inte principiellt från det han sade internt inom partiets ledning i januari. Löntagarfonderna behövdes för att skapa kollektivt sparande och kunde förenas med medbestämmande. De borde betraktas som en av reformerna inom en större offensiv som SAP före- tog för att fullfölja sitt program om att ”bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning ska läggas i hela folkets händer”. Den enda skillnaden var att partiordföranden underströk att ”förslaget om löntagarfonderna kommer att bryta den starka maktkoncentrationen i vår ekonomi”. Så sade han aldrig i verkställande utskottet. Palme undvek också att direkt svara på frågan om SAP skulle vinna valet med förslaget. Förvisso skulle partiet vinna valet på grund av sin ”helhetssyn på politiken”, försäkrade han.3 I själva verket var socialdemokratiska ledare mycket intresserade av hur löntagarfonderna skulle påverka valutgången. Deras allmänna bedömning var att frågan kunde få negativa effekter. Partistyrelsens protokoll vittnar om att de framför allt befarade ”en väldig motkampanj” från högerkrafter som skulle kunna påverka en del väljare.4 Därför föreslog Sten Andersson att man skulle koppla löntagarfonderna till sysselsättningsproblematiken.5

Som sammanfattning kan sägas att under 1975-1978 SAP:s ledning hamnade i en svår situation beträffande lösningen av löntagarfondsfrågan. SAP formulerade inte problemet men fick i fortsättningen hantera fondfrågan. I början uppfattades inte löntagarfonder av partiledningen som någon stor fråga. LO hade på egen hand fått fortsätta att syssla med löntagarfondsfrågan fram till sitt kongressbeslut i juni 1976. Därefter förlorade partiet valet 1976 och gick i opposition. SAP:s ledning försökte då anpassa LO:s förslag om löntagar- fonder från 1976 efter sina egna preferenser. Till skillnad från arbetsrätten

1 SAP:s arkiv. Verkställande utskottets protokoll. Den 15 december 1977. 2 SAP:s arkiv. Verkställande utskottets protokoll. Den 16 januari 1978. 3 LO-tidningen, 1978. Nr. 6. Den 23 februari 1978. 4 Om SAF:s kampanj mot LO-SAP-förslaget 1978 se kapitel 6. 5 SAP:s arkiv. Verkställande utskottets protokoll. Den 3 mars 1978.

179 var Olof Palme inte benägen att betrakta fondfrågan som en framkomlig väg för att nå ekonomisk demokrati. Redan 1977 bestämde sig SAP:s ledare att koppla frågan till en annan dimension av fordismens kris, den ekonomiska krisen. Kapitalbildningsproblematiken trädde fram på bekostnad av frågan om makt och ägande. Det är uppenbart att partiets ledning inte kände större entusiasm beträffande LO:s löntagarfondsförslag. Frågan uppstår varför partiet inte gav upp förslaget helt efter valnederlaget 1976. Av någon anledning kunde inte partiets ledning göra det, vilket protokoll från SAP:s partistyrelse och verkställande utskott från 1975-77 inte kastar något ljus över. En rimlig förklaring kan ligga i att LO under behandlingen av löntagarfondsfrågan spelade roll som en viktig påtryckningskraft, vilket är känt från tidigare forskning.1 Det återstår att utreda vilka krafter det fanns inom partiet som tvingade ledningen att inte ge upp löntagarfonder. Det behövs därför utredas vad SAP:s partimedlemmar tyckte om löntagarfonder.

Rådslaget 1978 – SAP:s medlemmars åsikter om det andra fondförslaget

År 1978 lade LO-SAP:s arbetsgrupp fram sitt första gemensamma förslag till löntagarfonder. Innehållet i förslaget Löntagarfonder och kapitalbildning samt karaktären av studiekampanjen som följde dess offentliggörande har redovisats tidigare i texten. Förslaget diskuterades i studiecirklar betitlade ”Vem bestämmer vår framtid?”. Både fackmedlemmar och partimedlemmar deltog i kampanjen. Här ska SAP:s medlemmars blanketter undersökas. Ana- lysen kan hjälpa till att förstå hur vanliga partimedlemmar förhöll sig till löntagarfonderna. Att klargöra detta problem kan hjälpa till att besvara den ovan ställda frågan om varför SAP:s ledning inte gav upp löntagarfonder efter valnederlaget 1976. Det var helt naturligt att partiets ledning beslöt att genomföra ett rådslag om löntagarfonder. Sedan mitten av 1960-talet var rådslag den väletablerade form inom partiet som erbjöd medlemmarna möjlighet att utöva sitt demokratiska inflytande och framföra sina synpunkter beträffande viktiga sam- hällsproblem. Rådslag genomfördes i samarbete med LO som på den tiden var kollektivt anslutet till SAP. 1974 arrangerade SAP och LO ett rådslag om energifrågor (44 000 deltagare). En stor medbestämmanderemiss 1975 hade den högsta deltagarsiffran på 125 000 personer.2 Avsikten med att sända

1 Åsard, E. Kampen om löntagarfonder, s. 44-46; Ekdahl, L. Mot en tredje väg, vol. 2, s. 269-287. 2 Gidlund, G. ”Folkrörelsepartiet och den politiska styrelsen. SAP:s organisationsutveck- ling” i Misgeld, K., Molin, K., Åmark, K. (red.). Socialdemokratins samhälle, s. 306- 307.

180 förslaget Löntagarfonder och kapitalbildning ut på remiss var att förankra partiets förslag samt utbilda tiotusentals cirkeldeltagare i löntagarfondsfrå- gan. Sten Andersson påpekade att deltagarna skulle utgöra en stor tillgång i den kommande debatten om löntagarfonder.1

Statistisk redovisning

Efter rådslagets slut sammanställdes resultaten. Som tidigare påpekats, vittnade redovisningen om ett nästan enhälligt stöd till löntagarfonderna. 2 467 grupper från SAP och 4 145 från LO besvarade frågorna. Partimedlemmar- nas attityd skilde sig inte så mycket från de aktiva LO-medlemmarnas svar, eftersom SAP-medlemmar och LO-medlemmar ofta var samma personer. 83 procent av LO:s grupper valde alternativet ”absolut nödvändigt” vid svaret på den första frågan om äganderättens betydelse för att öka löntagar- nas inflytande i företag. Motsvarande tal för SAP:s medlemmar var 86 procent. Svaren på övriga frågor visade samma likhetsmönster. Medan 94 procent av SAP:s medlemmar valde alternativet ”Ja” eller ”Ja, efter vissa justeringar” vid svaret på frågan om ”arbetsgruppens förslag i sina huvuddrag” kunde ”ligga till grund för ett politiskt beslut”, valde 92 procent av LO- medlemmarna samma alternativ.2 En statistisk redovisning vittnar om att SAP:s och LO:s aktiva medlemmar hade en liknande uppfattning om löntagarfonder under rådslaget 1978. En kvalitativ analys kan justera bilden, för i likhet med fackliga aktivister hade partiets medlemmar möjlighet att skriva in sina egna synpunkter efter standardalternativ. En hel del kommentarer som lämnades var kortfattade och ofta upprepade huvudteser från boken Löntagarfonder och kapitalbildning. Flertalet kampanjdeltagare lämnade dock omfattande kommentarer i enkäterna, vilka vittnar om att partimedlemmarna var starkt kritiska till för- slaget från 1978. LO-SAP-arbetsgruppens skrift motsvarade inte förvänt- ningarna hos en större del av partiaktivisterna. Frågan återstår i vilken utsträckning de åsikter i löntagarfondsfrågan som uttrycktes under rådslaget 1978 är representativa för SAP:s medlemskår. Det finns inga källor som skulle kunna visa vad samtliga partimedlemmar tyckte om löntagarfonder i början av 1978. Opinionsundersökningarnas resultat kan dock klargöra vilket stöd löntagarfonder hade bland socialdemokratiska väl- jare. Det har redan påpekats i avsnittet ”Tidigare forskning” att löntagar- fondsförespråkarna hade en absolut majoritet bland SAP:s väljare mellan 1976 och 1980. Stödet var stabilt under denna period och låg mellan 55 och

1 SAP:s arkiv. Partistyrelsens protokoll. Den 18 november 1977. 2 LO/SAP:s remiss om löntagarfonder – en redovisning. SAP:s arkiv. Arbetsgruppens för löntagarfonder handlingar. F 10 D. Vol. 1.

181 58 procent.1 Det är också sannolikt att löntagarfonderna åtnjöt större popularitet bland partimedlemmar än bland partiets sympatisörer. Att vara medlem i ett parti innebär större grad av politisk aktivitet jämfört med att enbart rösta på partiet. Löntagarfonder var dessutom en fråga där en klar ideologisk gräns mellan vänster-högerinställningen förelåg. Det går dock inte att testa detta påstående p g a brist på källunderlag. Slutsatsen är att å ena sidan var lönta- garfondsförespråkare i större utsträckning representativa för hela opinionen inom partiet under rådslaget 1978 jämfört med LO:s deltagare i samma rådslag. Å andra sidan finns det anledning att dra slutsatsen att de partimedlemmar som varit emot löntagarfonder var underrepresenterade under rådslaget 1978. Enkätsvaren skrevs inte heller individuellt. Det var cirklarnas ledare som fyllde i dem i hela gruppens namn. Vid flera fall blev dock grupper oeniga beträffande löntagarfondsfrågan och delar av grupper valde därför att lämna separata enkätsvar.

”Ekonomisk demokrati kan aldrig genomföras med bibehållen marknadsekonomi”

Rubriken är hämtad från SSU:s studiecirkels i Borlänge enkät.2 Trots att ungdomsförbundets svar var radikalare jämfört med övriga deltagares, åter- speglade citatet det missnöje som fanns bland aktiva partimedlemmar beträf- fande förslaget 1978. Kritiken mot poängteringen av marknadsekonomins betydelse fanns i nästan varenda en av de svarsblanketter som rymde deltagarnas egna synpunkter. Att man i redovisningen skrev att bara tre procent reagerade mot arbetsgruppens försvar för marknadsekonomin kunde bero på att svarsgranskarna inte hade till uppgift att registrera denna sorts invänd- ning.3 Löntagarfonder borde vara ett viktigt steg i riktning mot ett socialistiskt samhälle och planhushållning, ansåg flera medlemmar. En studiecirkel i Stockholm oroades av arbetsgruppens uppfattning att marknadsekonomin borde behållas. Detta stod i kontrast till partiprogrammet. Samverkan borde föredras framför konkurrens. Löntagarfonderna i kombination med planhus- hållning kunde enligt gruppen leda till att marknadsekonomin steg för steg underminerades, vilket borde vara ”det huvudsaktliga syftet med förslaget”. Cirkeldeltagarna tyckte att arbetsgruppen tog alltför stor hänsyn till den

1 Holmberg, S. ”Väljare och löntagarfonderna”, s. 51. Detta stöd gäller svar på frågan om förslaget att föra över en del av företagens vinster till löntagarfonder som skulle styras av de fackliga organisationerna var bra eller dåligt. 2 SSU, Borlänge. SAP:s arkiv. Arbetsgruppens för löntagarfonder handlingar. Vol. 15. 3 Se Anvisningar vid svarsgranskningen av löntagarfondsremissen. SAP:s arkiv. Arbets- gruppens för löntagarfonder handlingar. Vol. 1.

182 ”borgarnas vulgärpropaganda” som följde efter Meidners ursprungliga för- slag.1 Broderskapsgruppen i Växjö åberopade den kamp för demokrati som alltid stått i centrum för partiet. Efter att under några decennier byggt upp en politisk demokrati stod arbetarrörelsen inför att skapa betingelser för att vidga det folkliga inflytandet i det ekonomiska livet i Sverige. Löntagarfonder- na kunde spela en avgörande roll i denna demokratisering. Kapitalismen hamnade i kristillstånd, påstod gruppen. Akuta branschkriser, ökande arbets- löshet, regional obalans, utslagning av människorna i arbetsprocessen, kapitalflykt, utsugning av u-länderna, och inte minst en omfattande miljöförstör- ning hade direkt samband med kapitalismen och marknadsekonomin. ”Mot denna bakgrund menar vi att förslagsställarna behärskas av ett utomordentligt snävt och näranog cyniskt perspektiv då de som argument för marknadsekonomin talar om behovet av ett fritt konsumtionsval för enskilda männi- skor”, sammanfattade gruppen sin syn på arbetsgruppens förslag.2 I Handen beskyllde medlemmar i SSU-arbetsgruppen för att den använde ord och begrepp som hade ”mera med det borgerliga sättet att uppfatta verkligheten än det socialistiska”. Ifall socialdemokraterna vill införa socialism och planhushållning borde de skriva om detta direkt istället för att hänvisa till medbestämmande och medinflytande. Själva löntagarfondsförslaget blev enligt cirkeln urvattnat sedan partiet kopplats in i den gemensamma arbetsgruppen. Förklaringen låg i utvecklingen inom partiets ledning som i allt högre grad framstod som ”någon sorts liberaler”. SSU:are beskyllde partiledningen för bristande demokrati och misstänkte att de flesta inom partiet accepterade leninistiska idéer om den demokratiska centralismen. Detta om- intetgjorde en kritisk diskussion av förslaget.3 Somliga kampanjdeltagare frågade varför förslaget blev så tekniskt och teoretiskt svårt. En vanlig människa kunde inte förstå dess innehåll. Studie- cirkeln från Alingsås varnade för att partiet skulle hamna i en teknisk diskussion om detaljer i stället för att reda ut vad socialdemokraterna syftade till med förslaget. Partiet borde sträva efter att löntagarna genom delägande av produktionen kunde bestämma vad de skulle göra med sina pengar.4 Inte heller kunde det vara lätt för partiets medlemmar att övertyga omgivningen om förslagets nytta. ”Det är ett omständligt förslag; det blir svårt att gå upp

1 Studiecirkeln i Katarina socialdemokratiska förening, Stockholm. SAP:s arkiv. Arbets- gruppens för löntagarfonder handlingar. Vol. 21. 2 Broderskapsgruppen i Växjö. SAP:s arkiv. Arbetsgruppens för löntagarfonder handlingar. Vol. 20. 3 SSU-Handen. Den 19 april 1978. SAP:s arkiv. Arbetsgruppens för löntagarfonder handlingar. Vol. 21. 4 Studiecirkeln i en socialdemokratisk förening. Alingsås. SAP:s arkiv. Arbetsgruppens för löntagarfonder handlingar. Vol. 6.

183 på barrikaderna och slåss för det här förslaget”, skrev Mesta-Berga- Borsökna socialdemokratiska förening från Eskilstuna1. Flera insändare skrev trots missnöjet om sin glädje över att sådana frågor som ekonomisk demokrati och ägandet togs upp av partiet på den politiska dagordningen:

Genom vinstdelningssystem visar arbetarrörelsen att löntagarna endast genom att äga produktionsmedlen kan få ekonomisk demokrati. Det är mycket positivt. Tanken på ”funktionssocialism” d v s att genom lagstiftning urholka ägandets betydelse ses nu inte längre som den enda vägen att demokratisera näringslivet.2

En del partimedlemmar som deltog i rådslaget uppskattade förslaget från 1978 som en metod att fullfölja partiets program. En studiecirkel från Kalix menade att en ersättning av det kapitalistiska systemet med en maktkoncentration i enskilda händer med en ny produktionsapparat kunde ske med reformen. Studiecirkeln betraktade förslaget som det ”hittills allvarligaste för- söket att demokratisera svenskt näringsliv”. Trots att det inte löste alla problem, bedömde de förslaget som en väsentlig början på en ny samhällsom- daning. Cirkelns besvikelse över arbetsgruppens påstående att den ekonomiska miljön inte kom att förändras och att marknadsekonomin skulle bestå var stor. Socialdemokraterna från Kalix framhöll denna motsägelse.3 En minoritet av rådslagsdeltagarna uppgav att förslaget helt och hållet svarade mot deras förväntningar. De grupper som ansåg att förslaget svarade mot deras förväntningar valde alternativet ”Ja” när de svarade på frågan om förslaget ”i sina huvuddrag” kunde ligga till grund för ett politiskt beslut. Sammanlagt 29 % av deltagarna från SAP valde detta alternativ.4 Socialde- mokraterna från Farsta noterade ”med tillfredsställelse” att arbetsgruppen föreslog en utveckling mot löntagarstyrda företag. Detta innebar att en ny form av socialism skulle uppstå. I motsats till statssocialism skulle många människor ”inkluderas i det direkta arbetet med utformningen av arbetsplatserna och ekonomin”.5 ABF-gruppen från Svalöv skrev att det politiska beslutet baserat på förslaget var ”ett måste” på grund av att det kapitalistiska

1 Mesta-Berga-Borsökna socialdemokratiska förening. SAP:s arkiv. Arbetsgruppens för löntagarfonder handlingar. Vol. 6. 2 Styrelsen för Bälinge socialdemokratisk förening och studiecirkeln ”Vem bestämmer vår framtid?”. Arbetsgruppens för löntagarfonder handlingar. Vol. 19. 3 Studiecirkeln ”Vem bestämmer vår framtid”, Kalix. SAP:s arkiv. Arbetsgruppens för löntagarfonder handlingar. Vol. 15. 4 LO/SAP:s remiss om löntagarfonder – en redovisning. SAP:s arkiv. Arbetsgruppens för löntagarfonder handlingar, s. 16. 5 Studiecirkel i Farsta och Farsta strand. SAP:s arkiv. Arbetsgruppens för löntagarfonder handlingar. Vol. 20.

184 systemet för löntagarnas del var ”helt urvattnat”. Dess fortsatta existens mås- te byggas ”på ny solidarisk grund”.1 En skepsis beträffande förslagets förmåga att omdana samhället i socialistisk riktning präglade dock många svar. Synpunkter framförda av Viskafors socialdemokratiska förening kan betraktas som representativa för denna del av de partiaktivister som deltog i kampanjen. Deltagarna betonade löntaga- rägandets väsentlighet. ”Det är dock tveksamt om förslaget någonsin kommer att medföra detta i någon omfattning”, resonerade de. Det berodde på tre omständigheter. För det första kunde löntagarfondssystemet omfatta endast ett mindre antal företag. För det andra förutsatte förslaget att äganderätt skulle överföras om företaget hade gått med vinst. ”Med liten vinst och låg fond- avsättning tar överförandet av äganderätten så lång tid att samhällsföränd- ringarna hinner bli så stora att förslaget saknar praktisk betydelse”. För det tredje var deltagarna missnöjda med att ett ökat inflytande fick betalas av löntagarna själva medan de privata kapitalägarnas rättigheter säkrades.2

Inflytande

Frågor kring löntagarnas inflytande i företagen berördes inte lika mycket av partimedlemmarna i jämförelse med de LO-arbetare som deltog i kampanjerna 1975 och 1978. Som visats tidigare, var problemen kring socialism och ekonomisk demokrati i ordets breda bemärkelse mer aktuella för de förra. Ändå rådde det ingen tvekan om att löntagarnas inflytande i och för sig var viktigt. Tolkningar av inflytande och vägar till det kunde vara olika. Enligt föreningen i Kosta var det mycket viktigt att alla i samhället skulle få inflytande och äganderätt i företagen. ”Vi måste få in en anda av att det är vårt företag”. Denna omständighet skulle spela en avgörande roll för den ekonomiska utvecklingen. En ”lyckligare framtid” och ”alla människors skapandeglädje” skulle i detta fall uppstå.3 För många socialdemokrater innebar inflytande en planering av produktionen.4 Majoriteten av de partimedlemmar som deltog i rådslaget och lämnade sina synpunkter betonade ägandets betydelse för inflytandet. Därför måste Medbestämmandelagen och övriga arbetsrättsliga lagar följa med löntagar- fonderna. Reformerna skulle komplettera varandra. ”MBL ska ju tillämpas även i företag som successivt får ett allt större löntagarinflytande grundat på

1 ABF-grupp, Svalöv. SAP:s arkiv. Arbetsgruppens för löntagarfonder handlingar. Vol. 15. 2 Viskafors socialdemokratiska förening. SAP:s arkiv. Arbetsgruppens för löntagarfon- der handlingar. Vol. 18. 3 Kosta socialdemokratisk förening. SAP:s arkiv. Arbetsgruppens för löntagarfonder handlingar. Vol. 18. 4 Se till exempel enkäter från Fullersta socialdemokratisk förening i Huddinge. SAP:s arkiv. Arbetsgruppens för löntagarfonder handlingar. Vol. 17 och svar från Vaxholm socialdemokratisk förening. Arbetsgruppens för löntagarfonder handlingar. Vol. 20.

185 ägande”, skrev Upplands Väsby arbetarkommun. På så sätt kunde man skapa ett större inflytande över arbetet.1 I motsats till påståenden om ägandets betydelse för ökat inflytande för arbetarna ansåg studiecirkeln från Malungs socialdemokratiska förening att äganderätt i företagen inte var nödvändigt för att öka löntagarnas inflytande på sin arbetssituation. Löntagarnas villkor hade sedan trettiotalet förbättrats radikalt utan att några fonder kommit till stånd. Starka politiska och fackliga organisationer var viktigare för denna utveckling. Däremot kunde ägandet spela en avgörande roll för planeringen av företagets verksamhet och produktionsmetoder.2 En cirkel i Hässelby Gårds förening ansåg att arbetet hade ”sin självklara plats i beslutsprocessen”. Eftersom inflytande uppfattades som det viktigaste var det av mindre vikt om det kunde säkras genom förändring av ägandet eller genom lagstiftning.3 Studiecirkeln från Wattholma försvarade idén om att företagets anställda först och främst borde förvalta de aktier som löntagarfonderna skulle få. Den ansåg att arbetsgruppen underskattade ”de anställdas i företaget egen förmå- ga att dra gränserna för vad som är bäst för företaget och vad som är bäst för regionen och hela samhället”. Därför borde företagets anställda ha bestäm- mandemajoritet i sina egna företag.4 Fruktan för centralisering och krav på lokalt inflytande uttrycktes starkt av många partimedlemmar. ”Styrelserna för dagens AP-fonder t ex är för oss anonyma – vi känner inte till några kanaler till dem”, skrev studiecirkeln i Flen. Rekrytering och utbildning av vanliga människor på de lokala planen måste därför prioriteras. Uppdragen i fondernas styrelser borde inte heller bli på livstid ”som många av våra rörelsers förtroendeuppdrag ofta blir”. Ett utbytessystem borde införas.5

Kapitalbildning och sysselsättning

Förslaget från 1978 lade ett fjärde mål till de tre ursprungliga målen för lön- tagarfonderna, nämligen ”att bidra till kollektivt sparande och kapitalbildning för produktiva investeringar”. Detta förklarades med att den ekonomiska krisen börjat i Sverige, vilket hotade tillväxt och sysselsättning. Nya inve-

1 Upplands Väsby arbetarkommun. SAP:s arkiv. Arbetsgruppens för löntagarfonder handlingar. Vol. 23. 2 Malungs socialdemokratiska förening. SAP:s arkiv. Arbetsgruppens för löntagarfonder handlingar. Vol. 21. 3 Cirkel i Hässelby Gårds socialdemokratiska förening. SAP:s arkiv. Arbetsgruppens för löntagarfonder handlingar. Vol. 21. 4 Studiecirkel i ekonomisk demokrati, Wattholma. SAP:s arkiv. Arbetsgruppens för löntagarfonder handlingar. Vol. 21. 5 Studiecirkel ”Vem bestämmer vår framtid”, Flen. SAP:s arkiv. Arbetsgruppens för löntagarfonder handlingar. Vol. 21.

186 steringar krävdes.1 Som det påpekades ovan, var det SAP:s ledning som tog initiativet till att lägga till det fjärde målet med kapitalbildning. Man ville gärna se det som den viktigaste bland samtliga fyra målsättningar för lönta- garfondernas införande. Hur reagerade SAP:s medlemmar på denna föränd- ring? Rådslagets enkäter innehåller kommentarer som låg i linje med partiledningens syn på löntagarfonder när det gällde frågan om kapitalbildning. Of- tast innebar sådana svar att partimedlemmarna upprepade de tankar om lön- tagarfondernas betydelse för att motverka den ekonomiska krisen och rädda sysselsättning som författarna av 1978 års rapport framförde. Trots detta gick många av rådslagsdeltagarna längre i sin kritik av den privatägda svenska industrin. En betydande del av SAP:s medlemmar ansåg att det privata kapitalet bar ansvaret för den minskade investeringsnivån och den lägre ekonomiska prestationen sedan mitten av 1970-talet. För att motverka denna negativa utveckling borde löntagare med sina fonder försörja industrin med det nödvändiga riskvilliga kapitalet. Studiecirkeln från Borås arbetarekommun konstaterade exempelvis kapitalägarnas obenägenhet till industriinvesteringar. Därför behövde man den kollektiva kapitalbildningen. Annars riskerade Sverige att upprepa den engelska industrins långvariga kris under efterkrigsperioden.2 Sverige måste förbli en utvecklad industrination för att ”klara en hygglig försörjning och vård åt ett ökat antal äldre”. Istället för att bevara företag med minskad lönsamhet borde man satsa på ett kollektivt sparande för industrier som skulle tillverka produkter som skulle vara konkurrenskraftiga på världsmarknaden. Bara under dessa förutsättningar kunde man klara en stör- re offentlig sektor.3 Den kollektiva kapitalbildningens betydelse för tillväxten kunde ibland färgas med hjälp av oväntade jämförelser, som Z. L. gjorde i enkäten:

Enligt Gamla testamentet förstod Josef redan på sin tid att kapitalbildning i samhällets tjänst behövdes för att klara 7 svaga år. Vi konsumerade över produktionen under de goda åren och lånade utomlands på ett så oförståndigt sätt att Josef skulle ha degraderat hela svenska regeringen till grovarbetare. En stark kollektiv kapitalbildning är absolut nödvändig för att inte behöva åka jo-jo i hög- och lågkonjunkturerna.4

Vissa deltagare ansåg att behovet av ett ökat kollektivt sparande var mest relevant i sammanhanget. Gruppen från Körsnäs-Hosjö socialdemokratiska

1 LO-SAP. Löntagarfonder och kapitalbildning, s. 18-27. 2 Borås arbetarekommun. SAP:s arkiv. Arbetsgruppens för löntagarfonder handlingar. Vol. 23. 3 Huskvarna socialdemokratiska förening. SAP:s arkiv. Arbetsgruppens för löntagarfon- der handlingar. Vol. 21. 4 ABF cirkel, Svanavattnet. SAP:s arkiv. Arbetsgruppens för löntagarfonder handlingar. Vol. 18.

187 förening skrev till exempel att kapitalbildning ursprungligen var ett motiv för bildandet av löntagarfonder inom det rådande ekonomiska systemets ramar, vilket knappast stämde med verkligheten. Fonderna borde vara ett väsentligt steg i riktning mot att ”hindra användande av vinster i privategois- tiska syften”.1 Ett antal partimedlemmar ansåg däremot att kapitalbildningen hade fått alltför stor tonvikt i förslaget. Sparandet kunde nås också inom det kapitalistiska systemet. Enligt ett marxistiskt synsätt hade löntagarna alltid bidragit till kapitalbildningen, och arbetet var den enda produktionsfaktorn.2 Andra kampanjdeltagare tyckte att frågorna ”inflytande” och ”kapitalbildning” hade nära anknytning. De anställda borde få mer inflytande för att påverka företagets skötsel och utveckling. Trots att kapital kunde erhållas på olika sätt, till exempel genom ökade vinster, ökade samhällsinsatser eller utlandslån, saknade samtliga alternativ den kontinuitet som löntagarfonder kunde ge. Bara fonderna kunde garantera inflytande och att kapitalet skulle stanna i Sverige.3 Problemen kring sysselsättning, företagsnedläggelser, multinationella fö- retag och kapitalflykt uppmärksammades. En studiecirkel från Södertälje skrev i sin enkät:

Vi tycker att det saknas en del och det är hur vi kommer åt problematiken med de multinationella företagen. Vi måste också lösa problemet med den stora kapitalflykt som finns i det här landet. Utredningar visar ju idag att ut- landsinvesteringar ökar med bortåt 100 % om året. Vi måste få våra företag att investera här i landet för att kunna trygga sysselsättningen. Varje männi- ska har rätt till arbete.4

Studiecirkeln i Ludvika pekade på oenighet. Endast tre av fem deltagare skrev under blanketten. De som svarade skrev om sitt missnöje med att för- slaget i första hand verkade ”vara ett sätt att stärka den svenska exportindustrin (d v s svenska kapitalet)”. Istället borde man syssla med att bryta ex- portberoendet för den svenska ekonomin. Sverige borde bli en självförsör- jande nation på de varor som fanns i landet. På så sätt kunde man underlätta övergången till socialismen där ingen plats för kapitalister skulle finnas. Men löntagarfonderna såsom de föreslogs 1978 stängde dörrar för denna möjlig- het.5

1 Körsnäs-Hosjö socialdemokratiska förening. Arbetsgruppens för löntagarfonder handlingar. Vol. 21. 2 Rotebro socialdemokratiska förening. Arbetsgruppens för löntagarfonder handlingar. Vol. 20. 3 Åby socialdemokratiska förening. SAP:s arkiv. Arbetsgruppens för löntagarfonder handlingar. Vol. 17. 4 Studiecirkeln ”Vem bestämmer vår framtid”, ABF i Södertälje. SAP:s arkiv. Arbets- gruppens för löntagarfonder handlingar. Vol. 18. 5 Majoriteten i en studiecirkel ”Vem bestämmer vår framtid”, Ludvika. SAP:s arkiv. Arbetsgruppens för löntagarfonder handlingar. Vol. 21.

188 Av rådslagets enkäter framgår det att kapitalbildningsfrågan inte uppfattades av SAP:s medlemmar som det viktigaste målet för att införa löntagar- fonder. Trots detta instämde majoriteten av rådslagets deltagare med tanken att fonderna kunde behövas för att rädda den svenska industrin.

Löntagarfonderna och riksdagsvalet

1976 led SAP nederlag i riksdagsvalet och förlorade regeringsinnehavet. Av ganska naturliga skäl var partimedlemmarna angelägna om hur löntagar- fondsförslaget skulle påverka utgången av nästa val år 1979. Kampanjdelta- garna skrev sina egna förslag som handlade om hur man skulle säkra valsegern med hjälp av löntagarfonder. Enligt somliga medlemmar kunde man aldrig vinna debatten om löntagar- fonder genom att ”ligga lågt” och bara tala om kapitalbildning. Socialdemo- kraterna borde tydligare ta upp maktfrågorna och tala om socialism istället. Partiet måste i valrörelsen gå till offensiv och ta strid. Det fanns inget alternativ till att öppet tala om socialism och socialisering.1 Ätrans socialdemokratiska förening rådde däremot att ”utelämna sådana ord som maktövertagande”. Istället för makt och full äganderätt borde man i kommande valrörelse plädera för förbättrad demokrati, ekonomisk inflytande och trygghet i arbetet. Termen ”delägande” borde ersätta själva ordet ”äganderätt”.2 En annan kritik handlade om att förslaget var alltför detaljerat och komplicerat för att övertyga folk utanför det socialdemokratiska partiet om dess nödvändighet. Borgerliga motståndare försökte ”skjuta hela förslaget i sank”. Man borde istället diskutera vilka väsentliga syften förslaget om lön- tagarfonder skulle tillgodose. Om SAP hade ambition att genomföra den ekonomiska demokratin med hjälp av löntagarfonder måste partiet och fack- föreningsrörelsen övertyga den enskilde löntagaren att han personligen hade något att vinna på fonder.3 ”Se till att debattörerna tror på förslaget själva”, underströk en studiecirkel i Borås.4 Socialdemokraterna i Solberga varnade för att LO:s och SAP:s linje skulle gå åt motsatta håll, vilket enligt deras bedömning hade hänt 1976. Ett antal

1 Se exempelvis: Yttrande av Sunnersta socialdemokratiska förening. SAP:s arkiv. Ar- betsgruppens för löntagarfonder handlingar. Vol. 21 och Cirkelgruppen i Stoby- Ignaberga socialdemokratiska förening. SAP:s arkiv. Arbetsgruppens för löntagarfonder handlingar. Vol. 14. 2 Ätrans socialdemokratiska förening. SAP:s arkiv. Arbetsgruppens för löntagarfonder handlingar. Vol. 21. 3 A-skolestudiecirkel 220767 inom Sydvästra och Nordvästra socialdemokratiska före- ningarna i Alingsås. SAP:s arkiv. Arbetsgruppens för löntagarfonder handlingar. Vol. 19. 4 Studiecirkel i Arbetsförmedlingens socialdemokratiska förening i Borås. SAP:s arkiv. Arbetsgruppens för löntagarfonder handlingar. Vol. 19.

189 deltagare poängterade TCO:s roll för förslagets framtid. ”Största möjliga samordning” med TCO:s förslag borde övervägas.1 SAP:s grupp i Gislaved tvekade inte inför att man kunde övertyga politiskt och fackligt aktiva väljare att löntagarfonder behövdes. För detta borde man ändra förslaget så att ”ett större mått inflytande och direktpåverkan” skulle tillförsäkras. Däremot var gruppen tveksam till att marginalväljaren skulle följa partiet i frågan. Därför borde man anstränga sig för att eliminera rädslan för byråkratisering och centralisering av systemet. Kapitalbildningen borde lyftas fram.2

Analysen av enkäter efter rådslaget 1978 tyder på att det fanns en stor uppslutning bakom idén om löntagarfonder som syftade till att förändra makt- respektive ägandeförhållanden i företag. Förslaget som lades fram av LO- SAP-gruppen kritiserades dock av de flesta av deltagarna. I synnerhet var de missnöjda med att förslaget inte syftade till en förändring av marknadsekonomin. Dessa åsikter återspeglade endast stämningen bland aktiva partimedlemmar med tämligen radikala åsikter. Denna strömning var dock mycket stark i partiet, tillräckligt stark för att utgöra ett stort tryck på SAP- ledningen. Den kunde därför inte lämna förslaget åt sidan och fick fortsätta att hantera det även efter valnederlaget 1979.

SAP:s ledare och löntagarfonder efter rådslaget 1978 – fortsatt avradikalisering av förslaget

Majoriteten av SAP:s medlemmar som deltog i rådslaget 1978 betraktade LO-SAP:s löntagarfondsrapport från samma år som en reträtt från LO:s ursprungliga förslag 1975 och 1976. Partiets ledning hade dock en annan uppfattning om förslaget 1978. Det ansågs vara alltför radikalt. Kjell-Olof Feldt betraktade exempelvis arbetsgruppens förslag från 1978 som en ”politisk katastrof”. Grundfelet var enligt honom att partiet inte avlägsnade sig till- räckligt från Meidners ursprungliga plan och LO-kongressens beslut. Därför måste man utarbeta ett nytt förslag som skulle vara mer politiskt accepta- belt.3 Mot denna bakgrund blir det inte så svårt att förstå Palmes kända utspel i juni 1978. Han föreslog att offra löntagarfondsförslaget i utbyte mot en jämn representation i bolagsstyrelserna. Palme argumenterade för nödvändigheten

1 Järna socialdemokratiska förening. SAP:s arkiv. Arbetsgruppens för löntagarfonder handlingar. Vol. 21. 2 SAP, grupp 8 personer, Gislaved. SAP:s arkiv. Arbetsgruppens för löntagarfonder handlingar. Vol. 19. 3 Feldt K.-O. Alla dessa dagar…, s. 14.

190 av denna politiska omställning med att förslaget var svårt att hantera politiskt och dess betydelse svår att förklara för väljarna. Ett valnederlag 1979 kunde bli resultatet. ”Det är inget skamligt att ta hänsyn till den” sade Palme beträf- fande den valpolitiska faktorn. Å andra sidan upplevde han med hänvisning till LO-SAP-rådslaget en stor entusiasm bland partiets medlemmar och fackliga aktivister. Partiordföranden påminde dock om att man måste ta hänsyn även till andra stora grupper av partiets sympatisörer. Dessa var inte politiskt aktiva men kunde vara ”lättfångade för enkelspårig borgerlig propaganda”. Det behövdes ett nytt enklare förslag att argumentera för. En förskjutning i form av lanseringen av förslaget om de anställdas paritet i styrelserepresen- tationen skulle kunna vara en bra lösning. ”De anställda får det här inflytandet i kraft av sin arbetsinsats”, underströk Palme. Enligt honom skulle detta innebära en radikalisering jämfört med LO-SAP:s förslag om löntagarfonder. Diskussionen i partistyrelsen visade att styrelsens medlemmar blev överras- kade av den föreslagna svängningen. LO:s ordförande Gunnar Nilsson som också var med under diskussionen var direkt kritisk till förslaget och gav klara tecken på att LO inte ville ställa upp bakom detta initiativ.1 Frågan togs också upp under ett möte med LO:s landssekretariat. Palme var så hän- förd av sin idé att han inte lade märke till att auditoriet inte gillade tanken. Den fackliga rörelsens ledning var inte intresserad av förslaget. Detta innebar att Palme led ett stort internpolitiskt nederlag.2 Partistyrelsen fattade sitt beslut att avstå från genomförande av förslaget Kapitalbildning och löntagarfonder den 30 juni 1978. Detta skedde under diskussionen kring styrelsens utlåtande över motioner om ekonomisk demokrati som skulle behandlas under SAP:s kommande kongress. LO:s ledande representanter deltog i mötet. Beslutet fattades under en hård tidspress. Samma dag rekommenderade det verkställande utskottet att avslå förslaget3 och redan kl. 15 tillkallade man en presskonferens där partistyrelsen skulle demonstrera enighet i löntagarfondsfrågan. ”Man kan nog säga, att denna fråga, den största och politiskt farligaste frågan partiet har, hanterats på ett oacceptabelt sätt”, protesterade Sören Mannheimer.4 I den lydelse som Kjell-Olof Feldt presenterade hette det att ”socialdemokratin under den kommande valperioden inte kommer att till riksdagsbeslut föra fram förslag till vinstdelning”. Detta motiverades med tre skäl. För det första måste partistyrelsen fortsätta att utvärdera frågan om vilka skillnader vinstdelningen skulle ge i löntagarinflytande mellan olika företag. För det andra hänvisade man till den statliga löntagarfondsutredningen som inte skulle lägga fram ett genomarbetat förslag förrän mot slutet av 1980.

1 SAP:s arkiv. Partistyrelsens protokoll. Den 16 juni 1978. 2 Se mer om Palmes utspel i Ekdahl, L. (red.), Löntagarfonder – en missad möjlighet? s. 284-286; Nycander S. Makten över arbetsmarknaden, s. 358-360. 3 SAP:s arkiv. Verkställande utskottets protokoll. Den 30 juni 1978. 4 SAP:s arkiv. Partistyrelsens protokoll. Den 18 juni 1982. A 3 A: 015.

191 Remissbehandlingen av förslaget under rådslaget angavs som ett tredje skäl för beslutet. Enligt partiledningens tolkning visade rådslaget att försla- get var komplicerat och svåröverskådligt. Trots att en demokratisering av det ekonomiska livet i och för sig var ett sammansatt problem, borde man i fort- sättningen eftersträva att uppnå en förenkling. I sina kommentarer till formu- leringen underströk Palme att resultatet var ”helt logiskt oundvikligt, även om det inte var så lätt att komma fram till”. Man borde ta kampen först när man stod säkert på fötterna, menade partiordföranden. Så var inte fallet. Par- tiet hade inte någon utarbetad lösning och kunde därför inte genomdriva något konkret förslag tidigare än 1982-83. Det var viktigt att uppnå en facklig-politisk enighet i löntagarfondsfrågan utifrån de principer som fastslogs under LO-kongressen 1976, påpekade Palme. Eftersom partiledningen redan hade förankrat beslutet om att skjuta upp lösningen av löntagarfondsfrågan fram till 1981 hos LO:s landssekretariat gick partistyrelsen på Palmes linje. Det gick dock inte att undvika svåra diskussioner då en del styrelsemedlemmar framförde en stark kritik. Enligt Anna-Greta Leijons omdöme var partiet redan inne i en strid ur vilken man inte kunde dra sig. Hon var rädd för att partiet skulle hamna på defensiven till följd av hur frågan behandlades, på samma sätt som skett under föregå- ende valrörelse. Detta borde undvikas. Trots sina invändningar såg dock inte Leijon någon annan utväg än den som partiordföranden föreslog. SSU-ordföranden Jan Nygren framförde sin känsla av att man försökte dra sig undan diskussionen om vinstdelning: ”Om man dessutom ser lite bakåt i tiden och utgår från LO-kongressen, Rudolf Meidners utredningsarbete och arbetsgruppens förslag så får man bilden av en historik som mycket väl skulle kunna ges titeln ’från vinstdelning till kapitalbildning’”. Parti- och fackföreningsfolk skulle känna samma besvikelse över partistyrelsens utlå- tande. Det enda som återstod i detta läge var enligt Nygren att framföra de positiva inslagen och göra klart att man inte hade släppt vinstdelningstanken. Han hoppades också att partistyrelsen inte skulle sitta med samma diskussion 1981 utan skulle få en konkret lösning av problemet. Kjell-Olof Feldt svarade på kritiken med att det hade uppstått ”ett farligt missförstånd” beträffande vinstdelningen och påminde om att LO- kongressen fastställde tre mål för löntagarfonderna. Ingen ifrågasatte dessa mål inom partiet. Meidners förslag kunde däremot inte längre betraktas som det bästa sättet att nå ägarinflytandet. Man behövde hitta andra tekniska lös- ningar och andra effektivare vägar för att skapa ökat inflytande för löntagare. Sören Mannheimer tog upp en mer principiell fråga. Enligt hans syn på problemet kunde man inom partiet inte komma fram till acceptabla tekniska lösningar p g a att man saknade en klar uppfattning om vad ekonomisk demokrati syftade till. Vad skulle hända när löntagare skulle gå över 49 procent av aktieägande och få utslagsrösten, frågade Mannheimer och fortsatte: ”Det är inte någon fanatisk socialism som driver mig när jag säger er: vi kan inte fortsätta att manipulera den här typen av förslag om vi inte själva har någon

192 som helst uppfattning om hur det ska gå till och om det ska gå till, när man ställer den här utslagsrösten eller ordförandepositionen på sin spets. Var ska han finnas? Vems intressen ska han företräda? Inför vem ska han ansvara? Vem har valt honom?”. Utan klargörande av dessa frågor skulle tekniska och lagliga problem vara praktiskt taget oöverstigliga. Förslagen skulle i så fall alltid ta hänsyn till arbetarrörelsens politiska motståndare istället för att för- enas med vad partiet egentligen ville uppnå. Enligt Mannheimer kunde man inte införa ett element som var främmande och motverkande för den kapitalistiska blandekonomin och hoppas på att detta skulle fungera bra. Till slut skulle det inte göra det. Mannheimer förespråkade därför att partiet skulle ha en klar beskrivning av det nya system som skulle komma med löntagarfon- der för att eventuellt ersätta det gamla kapitalistiska systemet. Ingvar Carlsson svarade på Mannheimers replik angående avsaknaden av ett långsiktigt syfte med att man kunde vända på problemet. Om partiet går ut och säger vad som kommer att bli resultatet slutar systemet att fungera innan något nytt uppstår istället. Detta var enligt Carlsson ett bevis på hur svåra de frågor som partiet gav sig in i var. Den teoretiska diskussionen kring ekonomisk demokrati och maktförhållanden fördes under många årti- onden, påpekade Carlsson och hänvisade till Wigforss. Men nu försökte partiet att diskutera det reella förverkligandet. ”Den som då har väntat sig, att man snabbt på några år, eller i ett program, ska kunna framlägga detta enkelt med några klara ståndpunkter – så här gör vi – den menar jag oerhört kraftigt har underskattat vad politiken ställer för villkor när vi går in på så- dana här områden. Det måste med nödvändighet leda oss in i oerhört besvär- liga avvägningar och för att klara problemet så måste vi ha möjlighet till diskussion och debatt och vi måste ta tid på oss”. Carlsson uppmärksamma- de att det fanns en stor fara med att gå in i valrörelsen 1979 med en konkret lösning då man inte ens i partistyrelsen visste om det var rätt system som föreslogs. I så fall skulle man begå två avgörande misstag. Det första innebar att partiet från början kunde hamna fel i en långsiktig fråga och förlora det politiska inflytandet för lång tid framåt. Det andra misstaget handlade om att en konkret lösning inte skulle underlätta debattsituationen, eftersom mot- ståndarna skulle komma ”mycket brutalt att avslöja om vi inte själva tror på det vi för fram”. Därför krävdes en fortsatt diskussion i frågan om mål och principer, summerade Carlsson och fick ett direkt stöd från Gunnar Sträng. LO:s representanter konstaterade att det positiva momentet var att både LO och partiet äntligen enades kring de huvudprinciper som fastställdes under LO-kongressen 1976. ”Jag vill påstå, att inte ens partiet verkade – i vart fall inte 1976 års valrörelse – ha klart för sig vad LO-kongressens beslut innebar”, påpekade Gunnar Nilsson. Nu var situationen annorlunda. Det nya utlåtandet var en bra utgångspunkt för vidare lösning av löntagarfondsfrågan för att utarbeta ett nytt offensivt förslag. Därför var det inte svårt för landssekretariatet att ställa sig bakom utlåtandet, sade Nilsson. På samma spår var Rune Molin som underströk att det centrala i diskussionen var vad man me-

193 nade med vinstdelningen. Den skulle syfta till ett ägarinflytande och baseras på företagens aktieemissioner till löntagare. Andra former av vinstdelning, då man skulle dela ut kontanter och låta löntagarna i fonder bestämma i vilket företag man skulle köpa aktier, var oacceptabla för LO. Inte heller över- vinstdelning var en bra lösning, eftersom den skulle ge ett mycket blygsamt ägarinflytande, påpekade Molin. Det viktigaste var att hålla fast vid de principer som LO-kongressen tog. Den fackliga rörelsen var inte intresserad av kapitalbildning utan vinstdelningssystem. Olof Palme bekände i sin avrundning av diskussionen att han alltid varit en övertygad anhängare av vinstdelning som han ansåg vara någonting absolut nödvändigt. Det svåraste var att vinstdelningen fyllde två syften samtidigt: att stödja den solidariska lönepolitiken och att stödja löntagarinflytan- det. Det återstod en hel del innan man skulle hitta en praktisk avvägning mellan dessa syften. Den konkreta lösningen av frågan måste baseras på de principer som LO-kongressen antog. En förskjutning av den praktiska lös- ningen kom i så fall enligt Palme att uppfattas av ”många strävsamma parti- vänner” med en lättnadens suck eftersom de hade svårt att själva tränga in i tekniken i förslaget och hade ännu svårare att förklara den för sina kamrater. Någon besvikelse skulle inte uppstå.1 SAP:s styrelse beslöt därmed att överge förslaget från 1978. Man fick dock hantera den reaktion som uppstod bland aktiva medlemmar efter beslutet. På frågan om 65 000 rådslagsdeltagare inte skulle bli besvikna över att partiet sköt upp avgörandet av frågan till 80-talet svarade Palme nej. Enligt hans omdöme fanns det en stark uppslutning kring de grundläggande principerna i fondfrågan. Vilken konkret teknisk lösning frågan skulle få var av mindre betydelse. ”De aktiva medlemmarna är för övrigt ett tålmodigt släkte, som i första hand vill ha ett bra förslag”, tillade Palme.2 Besvikelsen och kritiken av partiledningens beslut blev dock stor bland partiets och fackligt aktiva.3 Expressen konstaterade att Olof Palme ”inför öppen ridå led ett svårt taktiskt nederlag”. De radikala aktivisternas krav skapade spänningar inom partiet. Enligt tidningen misslyckades SAP:s reformistiska ledning att hålla motsättningarna under kontroll. ”En sprickbildning blev synlig, helt plötsligt, inför allt folket”.4 Partiordförandens tal om löntagarfonder på SAP:s kongress i september 1978 var omfattande och detaljrikt. Egentligen handlade talet snarare om den svenska industrins kris än om löntagarfonder som sådana. Ekonomisk demokrati måste uppfattas som en långvarig process där många lösningar kunde finnas och olika vägar komplettera varandra. Maktaspekter och ägande tona- des ner. Huvudbeskedet var följande: frågan är mycket viktig och måste

1 Hela diskussionen finns i SAP:s arkiv. Partistyrelsens protokoll. Den 30 juni 1980. 2 Aftonbladet. Den 1 juli 1978. 3 Aftonbladet. Den 2, 3 och 6 juli 1978; Dagens nyheter. Den 2 och 7 juli 1978; Expres- sen. Den 2 juli 1978; Svenska dagbladet. Den 7 juli 1978. 4 Expressen. Den 3 juli 1978.

194 därför utredas vidare. Inför följande partikongress 1981 borde förslaget bearbetas ytterligare och frågan diskuteras på nytt. Partikongressen beslöt att godkänna partiledningens linje. Den gav partistyrelsen i uppdrag att bilda en utredningsgrupp i syfte att utarbeta ett nytt löntagarfondsförslag inför nästa partikongress 1981.1 Man lät fondfrågan förbli olöst under åtminstone tre kommande år. Partiet ville med andra ord inte binda sig vid något konkret förslag kort före riksdagsvalet 1979.2 Under valrörelsen höll det socialdemokratiska partiet en låg profil i löntagarfondsfrågan.3 I september 1979 förlorade socialdemokraterna valet en gång till, även om det skedde med knapp marginal och huvudsakligen berodde på partiets ställningstagande i kärnkraftsfrågan. Löntagarfondsfrågan kunde dock bidra till förlusten, eftersom marginalen mellan de borgerliga och socialistiska blocken var mycket liten.4 ”Jag sa förra valet att det krävs en stor begåvning för att vi ska förlora valet. Den begåvningen visade sig arbetarrörelsen ha”, sade ett år därefter Sten Andersson när partistyrelsen diskuterade löntagar- fondsfrågan i december 1980.5 En ny löntagarfondsgrupp som bestod av tretton representanter från SAP och LO under ledning av Kjell-Olof Feldt startade sitt arbete under hösten 1979. Den nya rapporten Arbetarrörelsen och löntagarfonder offentliggjordes 1981. Dess innebörd i jämförelse med föregående löntagarfondsförslag har diskuterats i kapitel 3. De huvudprinciper som fanns i Meidners förslag övergavs i rapporten. Genom att godkänna denna nyare version av löntagar- fonderna hittade partiledningen den acceptabla lösningen av löntagarfonds- frågan. Anpassningen till det rådande ekonomiska systemet blev fullbordad. Hur fattades beslutet i verkställande utskottet och partistyrelsen? Huvudprinciperna i det nya förslaget presenterades först vid partistyrelsens möte den 9 juni 1980. Kjell-Olof Feldt summerade löntagarfondernas mål som att ”rädda svensk industri till en framtid” och att skapa ”underlag för framtida pensioner, produktionsförmåga, utvecklingsförmåga och konkurrenskraft”. Ekonomisk demokrati nämndes inte ens. Efter en kortare diskussion när styrelsemedlemmar konstaterade att fonderna inte längre var något ”steg på vägen mot socialistiskt samhälle” blev frågan avgjord. Enligt Olof Palme fanns det tre slags förväntningar kring fonder inom partiet. För det första hoppades man på dem som ett steg i den ekonomiska demokratin. För det andra ville man (det vill säga vanliga löntagare) göra något mot före- tagsnedläggningar. Slutligen var det så att ”man trodde att man på räls åkte

1 SAP. Sveriges socialdemokratiska arbetarepartis 27:e kongress 1978. Protokoll. Stockholm, 1979. Vol. 1, s. 317-321. 2 Åsard, E. Kampen om löntagarfonder, s. 54. 3 Holmberg, S. ”Väljarna och löntagarfonder”, s. 57. 4 Endast fyra procent av de intervjuade under valundersökningen 1979 uppgav att löntagarfondsfrågan var viktig för valet av parti. Motsvarande siffra för kärnkraftsfrågan var 26 procent och för sysselsättning 18 procent. Se Holmberg, S. & Gilljam, M. Väljare och val i Sverige. Stockholm, 1987, s. 37. 5 SAP:s arkiv. Partistyrelsens protokoll. Den 19 december 1980.

195 in i det socialistiska samhället”. Den sista debatten var svår att klara ut, en sådan räls fungerade aldrig. ”Jag upplever det som en fördel att vi kommer bort från detta”, sammanfattade partiordföranden och hyllade Feldts nya förslag.1 Efter Feldts detaljerade presentation den 19 december 1980 uppstod en riktig diskussion. SSU:s ordförande Jan Nygren konstaterade att ambitions- nivån i förslaget blivit sänkt. Det hade blivit mycket krångligt och motsvarade inte LO- och partikongressernas beslut. Systemet hade blivit alltför mark- nadsanpassat, och ”en öppen redovisning” av frågan borde ske. ”Annars får man en jättedebatt om svikna löften”, slutade Nygren. SSU:s ordförande fick stöd av ett antal styrelsemedlemmar, även om de talade i betydligt försiktigare ton. Hans Alsén frågade sig: ”hur ska vi försö- ka sälja det här i partiet”. Många skulle uppleva förslaget som om partiet flyttade sina positioner bakåt. Han tillade dock att förslaget verkade realis- tiskt. Lilly Hansson och Anna-Greta Leijon visade samma farhågor för för- slagets svårighet och att kapitalbildningen lyftes fram på bekostnad av inflytandeproblematiken. Man skulle inte mötas av någon entusiasm för förslaget inom partiet ifall man inte berörde maktaspekten. ”Det som många männi- skor tycker är viktigt är att man kan bryta maktkoncentrationen”, sade Hans- son. Reaktionen från partiets toppmän var stark. Ingvar Carlsson medgav att det fanns människor som tyckte att de fick en nyckel till socialismen med löntagarfondsförslaget. Men ”verkligheten är inte enkel”, varje stort steg som partiet skulle ta borde föregås av ett omfattande praktiskt arbete. Olof Palme sade att Feldts nya förslag helt stämde med partikongressens beslut och var mycket välarbetat. De förväntningar som fanns hos vissa partimedlemmar hade varit orealistiska. ”Meidners förslag upplevdes ju av mot- ståndarna som konfiskation, vi kallar det inte så… Det har skapat denna ohyggliga fanatism på den andra sidan och kanske uppskruvade förväntning- ar hos andra. I ett slag skulle man införa socialism på ett icke reformistiskt sätt. Det är lika bra vi kommer ur den debatten”. Marknadsekonomin skulle man ha i fortsättningen, och den måste förändras inifrån, summerade Palme. Han poängterade att högervindar hade börjat blåsa genom hela världen, och att debatten om inflytande skulle bli svår att vinna. Partiordföranden fram- höll att förslaget inte längre var avgörande för socialismen. Det var dock avgörande för att ”vi ska kunna klara det svenska industrisamhället under 80- och 90-talen på ett sätt som på ett rimligt sätt stämmer med våra värde- ringar”. Därför var kapitalbildningsaspekten viktig.2 Efter diskussionen i december 1980 tog man inte längre upp frågan om ”svikna löften”. Istället framhölls frågan om hur man skulle hantera saken politiskt. SAP:s ledare övervägde huruvida partiet skulle ge upp projektet

1 SAP:s arkiv. Partistyrelsens protokoll. Den 9 juni 1980. A2 A: 027. 2 SAP:s arkiv. Partistyrelsens protokoll. Den 19 december 1980. A2 A: 027.

196 eller fortsätta att slåss för det. Detta tema dök upp regelbundet på verkstäl- lande utskottets och partistyrelsens sammanträden under 1981-83. Partiled- ningen bekymrades över den intensiva ideologiska kampanj som SAP:s politiska motståndare hade startat. Galluprapporten om väljarna och löntagar- fonder som partiet beställde visade klart att väljarkåren var mycket osäker beträffande fonder. De mest trogna anhängarna till löntagarfonderna fanns bland dem som röstade på vänsterpartiet – kommunisterna (78 procent), inte bland socialdemokratiska väljare (endast 56 procent var för). Idén om fackligt styrda fonder delades endast av 36 procent av samtliga tillfrågade medan 35 procent var emot den. Dessa föredrog istället skattelättnader för att främja enskilda inkomsttagares sparande och aktieköp. Enligt partiets analytiker, berodde detta negativa resultat på ”snedvridenheten i den allmänna debatten och i media”.1 Olof Palme konstaterade i juni 1982 att det fanns en risk att partiet skulle förlora valet, och att detta i så fall skulle bero på fonderna.2 Ändå fattades ett beslut om att förverkliga fondförslaget. Detta berodde inte längre på trycket underifrån. Partiledningen konstaterade att partiets egna väljare liksom LO-medlemmarna saknade entusiasm för förslaget Arbe- tarrörelsen och löntagarfonder. Lilly Hansson framhöll att detta berodde på ”den otroliga besvikelse” som partimedlemmarna upplevde efter kongressen 1978. De väntade sig att partiet skulle fatta ett konkret beslut om löntagar- fonder, men det blev ingenting av detta. Olof Palme svarade med att förneka att det fanns någon stor entusiasm 1978. Besvikelsen upplevdes bara av en del partifolk, och den förklarade inte allt. Den allvarligare faktorn var att folk i allmänhet inte begrep vad fonderna handlade om. Det var svårt att genomföra löntagarfonder när 40 procent av löntagarna inte ställde upp för förslaget. Palme bekymrade sig över den hetsiga kampanj som politiska mot- ståndare drev. Men någon väg tillbaka fanns inte längre:

Jag menar att SAF har ställt oss i en situation, där vi politiskt sett inte har nå- gon återvändo… Det är totala maktspråket. Det är personer, förhäxade av sin egen marknadsekonomiska makt, som ska tysta debatten. Det här är djupt allvarligt… De anser – och de har en del ideologer, som är halvfascister skulle jag vilja säga – att nu har vi på kompromissens väg gått för långt, nu får det vara slut på kompromisser. Nu ska vi istället vrida klockan tillbaka. In- strumentet för att göra detta är löntagarfonder. Jag tycker det är korrekt att säga, att vi får en kamp med arbetsgivarvärlden. Den råkade handla om lön- tagarfonder. Hade det inte gällt det hade kampen blivit om pensioner, arbetstid, semester eller strejkrätt. Den ideologiska kampen kan vi inte gå ur. Jag tror inte i och för sig att löntagarfonder är något lysande ämne att ta kampen på för det är så pass obegripligt för folk. Men det spelar ingen roll för vi

1 Socialdemokraterna. Grupper för samhällsstudier. Galluprapport: Vad anser Pettersson och Lundström om löntagarfonder? 1981-11-13. LO:s arkiv. Anna Hedborgs handlingar. F 22 B: 04. 2 SAP:s arkiv. Verkställande utskottets protokoll. Den 30 juni 1978. A 3 A: 01.

197 tvingas vidga debatten och ta en allmän politisk debatt med reaktionen i Sve- rige.1

Palme uteslöt dock inte att en kompromiss med en del av näringslivet var möjlig. Trots att ”hökarna” tog över i arbetsgivarvärlden, fanns det företaga- re som fortfarande ville ha dialog med arbetarrörelsen. Denna splittring borde man upprätthålla. Trots att rapporten Arbetarrörelsen och löntagarfonder var utgångspunkten för att genomföra fonder, borde partiet vara berett att göra eftergifter. Sten Andersson varnade för att det fanns en misstro mot partiledningen i denna fråga, särskilt inom Metall och SSU. Därför borde partiledningen ha en fast utgångspunkt för eventuella förhandlingar och vara försiktig med kompromisser. ”Vi är inte beredda att sälja ut någon bit av rapporten förrän vi hör om det är någon som är beredd att snacka”, var Pal- mes svar.2 Kompromissen blev inte möjlig. Den offensiva kampanjen mot löntagar- fonder ledde till att majoriteten av väljarna var emot ett införande av lönta- garfonder enligt socialdemokraternas och LO:s modell (57 procent i september 1982) medan endast 15 procent var för. Bland socialdemokratiska väljare utgjorde dock fondernas anhängare relativ majoritet (31 jämfört med 25 procent av fondernas motståndare).3 Trots detta vann socialdemokraterna valet 1982 och återvände till makten. Oberoende av det hårda löntagarfondmots- tåndet gjorde de socialistiska partierna sitt bästa val sedan Tage Erlanders stora segerval 1968.4 Paradoxen förklaras med att löntagarfonderna aldrig hade blivit en stor valfråga under 1982. I augusti samma år upptog löntagar- fondsfrågan endast blygsamma åttonde plats på listan över valets viktiga frågor. Sysselsättningen, välfärdsstatens framtid och landets ekonomiska problem dominerade istället valrörelsen 1982.5 I en konfidentiell IMU- undersökning av valbeteendet bland socialdemokratiska sympatisörer konstaterades det att endast 8 procent av motståndarna till fondförslaget bland socialdemokratiska väljare var beredda att rösta på ett annat parti p g a lön- tagarfondsfrågan.6 Paradoxen i valet 1982 och behandlingen av löntagarfondsfrågan måste ses mot ett bredare perspektiv av den ekonomiska sidan av fordismens kris.

1 SAP:s arkiv. Partistyrelsens protokoll. Den 25 maj 1981. 2 SAP:s arkiv. Partistyrelsens protokoll. Den 16-17 juni 1981. A 2 A: 028. 3 Indikator. SIFO:s politiska nyhetsbrev. Den 6 september 1982. SAF:s arkiv. 4-oktober- manifestationen, opinionsundersökningar. F 11 A. Vol. 2. 4 Gilljam, M. Svenska folket och löntagarfonderna, s. 226. 5 Näringslivets Ekonomifakta. Löntagarfonder i valrörelsen 82. SAF:s arkiv. 4-oktober- manifestationen, opinionsundersökningar. F 11 A. Vol. 2. Näringslivets Ekonomifaktas analys byggdes på SIFO:s data. 6 Sveriges aktiesparares riksförbund. Löntagarfondsfrågans betydelse för valbeteendet bland socialdemokrater som inte är fondanhängare. IMU-undersökning. Augusti 1982. 4- oktober-manifestationen, opinionsundersökningar. F 11 A. Vol. 2. Undersökningen skickades av Aktiesparares riksförbunds ordförande Håkan Gergils till chefen för SAF:s avdelning för samhällskontakt Sture Eskilsson.

198 Frågan om hur Sverige skulle kunna gå ur krisen överskuggade alla andra problem i det svenska samhället. I detta läge gick SAP till val med programmet Framtid för Sverige. Företag i en decentraliserad marknadsekonomi framställdes i programmet som en garant för effektivitet och tillväxt. Den stimulans av efterfrågan som skulle komma från utlandet och i form av ökad kapitalbildning ansågs kunna hjälpa till med att återställa Sveriges ekonomi. Ett gynnsamt kostnadsläge och en lägre kostnadsökning jämfört med om- världen skulle i framtiden möjliggöra denna tillväxtsstrategi. Eftersom politiken skulle innebära ökande vinster i svenska företag ville man bekämpa koncentrationen av privat makt och förmögenheter via införandet av lönta- garfonder.1 Partiets ledning som stod bakom programmet Framtid för Sveri- ge försökte därmed knyta löntagarfondsfrågan till en lösning av den fordistiska krisens ekonomiska dimension. Kampanjen mot fonderna från SAF och de borgerliga partierna stoppades inte efter valet 1982, utan tog för SAP:s ledning allt mer alarmerande former. Den utsträckta handen i form av en inbjudan till överläggningar i lönta- garfondsfrågan i augusti 1983 togs inte emot av SAP:s motståndare. SAF tackade nej till inbjudan, och de borgerliga partiernas representanter vid överläggningarna vägrade att samarbeta i frågan.2 4 oktober- demonstrationen ägde rum, och läget för partiet beträffande löntagarfonderna ”nådde botten”. Trots att socialdemokraterna band sig inför valrörelsen med löften att genomföra förslaget, fortsatte man att diskutera om det inte lönade sig att ”lägga fonderna åt sidan”. Palme erkände att efter ”noggrann eftertan- ke” kom han till slutsatsen att detta skulle vara meningslöst. Enligt Palme eftersträvade socialdemokraternas politiska motståndare en grundläggande förändring av samhället i nyliberal riktning. Därför borde inte partiet ge upp.3 Riksdagen lagstiftade den 21 december 1983 om att genomföra löntagar- fonder enligt principer i rapporten Arbetarrörelsen och löntagarfonder. Vis- sa förändringar infördes, vilket gjorde den sista varianten ännu mer an- språkslös jämfört med föregående förslag (se mer om den slutliga varianten av löntagarfonderna i kapitel 3). Den viktigaste förändringen handlade om att införa en sjuårsspärr som innebar att löntagarfonderna blivit en försöksre- form. Per-Olof Edin bekräftar att idén om att införa denna gräns om sju år

1 Bergström, V. Socialdemokratin i regeringsställning. Program och ekonomisk politik 1920-1988. Stockholm, 1988, s. 44. 2 SAP:s arkiv. Partistyrelsens protokoll. Den 21-22 april 1983; den 29-30 augusti 1983. A 2 A: 030. 3 SAP:s arkiv. Verkställande utskottets protokoll. Den 21 september 1983 samt den 7 oktober 1983. A 3 A: 015. Den nye LO-ordföranden Stig Malm uppmanade i juni 1983 den socialdemokratiska regeringen att införa löntagarfonder redan samma år, vilket enligt Peter Swenson kunde ha spelat en roll för SAP-ledningens beslut att lagstifta om fonderna. Se Swenson, P. Fair Shares. Unions, Pay, and Politics in Sweden and West Germany. London, 1989, p. 172-173. SAP:s interna källor bekräftar dock inte att LO- ledningen gjorde påtryckningar ifråga om löntagarfonder under 1983.

199 kom från Palme.1 Det grundläggande syftet med fondkonstruktionen förkla- rades vara ”att gagna svensk produktion och svensk sysselsättning”.2 Enligt utländska bedömare var betydelsen av dessa fonder vad gällde frågan om ekonomisk demokrati mycket ringa.3 Inte heller bidrog löntagarfonderna i någon större utsträckning till en tillfällig förbättring av den ekonomiska kon- junkturen under 1980-talet. Den tredje vägens politik såsom SAP:s ekonomiska politik började kallas var avsedd att bekämpa krisen genom främst devalveringen 1982 och dess effekter, ökade företagsvinster och investeringar. Politiken ledde till såväl en vitalisering av aktie- och kapitalmarknaderna som en mycket snabb stegring och sned omfördelning av privata förmögen- heter i landet. Det var denna ojämna fördelning av ekonomisk makt och för- mögenheter som samtliga löntagarfondsförslag hade syftat till att motverka, men som de realiserade fonderna inte kunde göra p g a sin jämförelsevis blygsamma storlek på den svenska aktiemarknaden.4 Fondfrågan fortsatte att vara ett bekymmer för SAP:s högsta politiska instanser även efter beslutet 1983. I samband med den andra 4- oktoberdemonstrationen 1984 diskuterade verkställande utskottet läget i den offentliga debatten. Man konstaterade att löntagarfonderna blivit en symbol- fråga för högerkrafterna i Sverige. En större konservativ offensiv var på gång i landet. SAP:s ledare bekymrade sig över att politiska motståndare lyckades med att få med sig ungdomar. Moderaternas långvariga propaganda bland den yngre generationen hade lyckats. Ungdomarna ville ha föränd- ringar medan de uppfattade det som att socialdemokratin stod för ”ett slags bevarande” i det svenska samhället. LO:s ordförande Stig Malm underströk vikten av att tala med ungdomar på ett sådant sätt att de förstod arbetarrörel- sens budskap: ”Vi måste hitta ett språk att kommunicera med. Det har näringslivet varit ganska framgångsrikt på”.5 Löntagarfonderna blev en symbolfråga också för socialdemokraterna. Re- dan vid fondernas införande proklamerade samtliga borgerliga partier att de i händelse av en valseger skulle avskaffa fonderna. En speciell avvecklings- grupp tillsattes. SAP:s verkställande utskott fick ta ställning till detta initiativ. Måste partiet binda sig och lova att återinföra fonder ifall de skulle komma att avskaffas? Majoriteten av VU:s medlemmar ansåg att partiet borde ge ett sådant besked. Anledningen var att frågan blivit mycket laddad inom partiet. ”Säger vi något annat än detta riskerar vi att hamna i en besvär- lig diskussion internt”, underströk Bo Toresson. Kjell-Olof Feldt hade en

1 Intervju med Per-Olof Edin. 2006-01-19. 2 SAP:s arkiv. Verkställande utskottets protokoll. Den 5 oktober 1983. A 3 A: 015. 3 Pontusson, J., Kuruvilla, S. ”Swedish Wage-Earner Funds: An Experiment in Economic Democracy” i Industrial and Labor Relations Review. 1992, Vol. 45, No 4. 4 Bergström, V. Socialdemokratin i regeringsställning. Program och ekonomisk politik 1920-1988, s. 50-51. Om ”tredje vägens politik” se Whyman, P. ‘Sweden and the Third Way’. A Macroeconomic Evaluation, p. 88-105. 5 SAP:s arkiv. Verkställande utskottets protokoll. Den 29-30 augusti 1983. A 3 A: 015.

200 annan syn på problemet och han fick stöd av Thage G Peterson: ”Prövnings- rätten måste vi förbehålla partiet att ha efter en valförlust”. Väljarna kunde ju bestämt säga nej till löntagarfonder. Olof Palme hade det avgörande ordet. Han betonade att de som ville avveckla fonderna borde få klart för sig att de kom att inleda en period av svåra konflikter i det svenska samhället. Arbetar- rörelsen kom inte att ligga still ifall fonderna skulle avskaffas. ”Vi kan inte säga att vi ska strunta i löntagarfonderna. Det går inte. Vi kan inte säga att om vi förlorar valet ger vi upp. Då kommer vi i ett psykologiskt läge som vi inte klarar”, framhöll Palme i en kort polemik med Feldt.1 År 1992 avskaffade den borgerliga regeringen fondsystemet utan något större politiskt motstånd. SAP återinförde inte fonderna när partiet återkom till makten 1994.

Sammanfattning

Undersökningen har visat att löntagarfonder har varit en svårhanterlig fråga för SAP:s ledning. Detta berodde inte bara på att SAP:s ledare fick lösa ett problem som de själva inte formulerade. Situationen försvårades av att för- slaget vann en stor popularitet bland partiets aktiva medlemmar. Rådslaget från 1978 visade klart att dessa aktivister ville att löntagarfonder skulle infö- ras i en tämligen radikal variant. Fordismens kris berörde således SAP i och med att denna aktiva del av SAP:s medlemskår i likhet med fackliga aktivister kritiserade såväl den odemokratiska maktfördelningen och koncentrationen av ägandet på samhällsnivå som bristen på inflytande och demokrati i arbetslivet. Den senare aspekten framträdde dock inte lika starkt som bland löntagarfondsförespråkarna inom den fackliga rörelsen. Denna aktiva del av socialdemokratiska medlemmar tillsammans med LO utgjorde en viktig på- tryckningsgrupp inom partiet. Stödet till löntagarfonder fanns även inom SAP:s partistyrelse (Sören Mannheimer, Anna-Greta Leijon, Jan Nygren, Lilly Hansson), även om dessa knappast kunde betraktas som partiets tyngsta företrädare. Förekomsten av denna påtryckningsgrupp gjorde det omöjligt för partiledningen att avstå från själva idén om löntagarfonder. Ledningens handlingsutrymme blev därmed mycket begränsat. Den enda utvägen var att avdramatisera löntagarfondsfrågan och anpassa projektet till egna behov. Det vore inte sant att påstå att Olof Palme ignorerade det missnöje som fanns bland fackligt och politiskt aktiva medlemmar beträffande det svenska fordistiska samhällets strukturer och den odemokratiska ordningen inom arbetslivet. Men att överta ägande uppfattade Palme inte som ett lämpligt sätt att besvara detta missnöje. Analysen av källor från partiets styrelse och verkställande utskott vittnar om att SAP:s partiordförande aldrig trodde på

1 SAP:s arkiv. Verkställande utskottets protokoll. Den 21 december 1984. A 3 A: 015.

201 detta alternativ. Istället var det arbetsrättsliga reformer som för Palme representerade en framkomlig väg till ekonomisk demokrati. Palmes kända utspel i juni 1978 då han föreslog att byta löntagarfonder mot pariteten i styrelsere- presentationen illustrerar detta. SAP:s ordförande trodde aldrig på vare sig avskaffande av marknadsekonomi eller socialisering av ägandet. Hans agerande, i likhet med resten av partiets ledande företrädares, grundades således på klara ideologiska övertygelser som hade sina rötter i Nils Karlebys syn på socialism. Denna vision uteslöt ägandet och maktaspekter som stora politiska frågor och skilde sig från Ernst Wigforss vision på ekonomisk demokrati. Den senare hade kopplingar till åsikter som fanns hos partiets aktivister. Den partipolitiska faktorn vägde minst lika tungt som den ideologiska. Olof Palme, Kjell-Olof Feldt, Ingvar Carlsson och Sten Andersson befarade att en alltför radikal linje i löntagarfondsfrågan skulle påverka valutgången och SAP:s maktställning i svensk politik. Partiet hamnade i opposition 1976 och kunde inte återkomma till makten förrän 1982. Löntagarfondsfrågan utgjorde en stor belastning med tanke på att den opinionsmässigt var en för- lustfråga i den allmänna debatten. Partiledningen agerade utifrån realpolitis- ka förutsättningar och valde att hålla en låg profil i löntagarfondsfrågan under valrörelser. Till stor besvikelse för SAP:s politiska opponenter inom SAF blev löntagarfonder aldrig valets största fråga under 1982, om man tar hän- syn till vilka frågor som uppfattades som de viktigaste av väljarna själva.1 Detta berodde till stor del på SAP-ledningens försiktiga agerande. Partiet kunde återkomma till makten efter den valrörelsen då antalet löntagarfond- motståndare bland väljarkåren var som störst. Partiets ledning lyckades delvis med en avradikalisering av löntagar- fondsfrågan genom att införa det fjärde målet, kapitalbildningen. Detta blev möjligt tack vare den ekonomiska aspekten på fordismens kris som blev synlig i Sverige från mitten av 1970-talet. Arbetslösheten och strukturproblem var konkreta följder av denna kris som överskuggade de tidiga problem som hade lett till löntagarfondsfrågans uppkomst. Varken Palme eller Feldt trodde på allvar att löntagarfonderna kunde lösa krisen. Den ”tredje vägens politik” som partiet satte igång efter återkomsten till makten 1982 syftade till en ökning av vinster och investeringar inom privata företag. En ökad kapitalbildning via löntagarfonder kunde i bästa fall betraktas som en kompletterande åtgärd. I motsats till tidigare forskare (Erik Åsard och Svante Nycander) och samhällsaktörer (Kjell-Olof Feldt och Thage G Peterson) vill jag påstå att partiledningen, i första hand Olof Palme, hanterade löntagarfondsfrågan mycket skickligt och med stor framgång, åtminstone efter valnederlaget 1976. SAP:s ordförande lyckades att gå mellan Scylla och Karybdis. Å ena

1 Näringslivets Ekonomifakta. Löntagarfonder i valrörelsen 82. SAF:s arkiv. 4-oktober- manifestationen, opinionsundersökningar. F 11 A. Vol. 2.

202 sidan behöll han förslaget som en stor symbolfråga i medlemmarnas och oppositionens ögon i och med att löntagarfonderna introducerades år 1983. Partiet vek sig inte inför den massiva antifondpropagandan. Palme lät sina politiska motståndare slåss mot en fråga som han själv inte trodde på. Med tanke på att den nyliberala vågen nådde även Sverige i början av 1980-talet fanns det en stor poäng i debattens riktning för partiets ledning. Den fick större politiskt handlingsutrymme i försvaret av andra områden som uppfattades som partiets hjärtefrågor, exempelvis den socialdemokratiska välfärds- staten och sysselsättning. Å den andra sidan anpassade ledarna förslaget till sin egen ideologiska vision och praktiskpolitiska preferenser. Med rapporten Arbetarrörelsen och löntagarfonder förvandlades slutligen förslaget till partiledningens skapelse. Den stämde väl med funktionssocialismens anda och minskade politiska konsekvenser i form av valnederlag. Partiledningen fick föra den linje som den ville driva fram och vann kampen för löntagarfonder mot både sina politiska motståndare och arbetarrörelsens interna missnöje.

203 204 Kapitel 6. SAF och löntagarfonder

Inledning

Från slutet av 1970-talet engagerade sig svenska arbetsgivare aktivt i lönta- garfondsfrågan. En paradox uppstod som kräver sin förklaring. Ju mer urvattnade fondförslag arbetarrörelsen presenterade desto större reaktion fick de i arbetsgivarvärlden. Svenska arbetsgivareföreningen avsade sig från varje form av kompromiss och började driva en linje för ett totalt avvisande av varje form av löntagarfonder. Frågan fick en stor resonans i svensk politik och blev en symbol för den kommande offensiven för nyliberala idéer och värderingar på svensk mark.1 Samtidigt började SAF arbetet med att decentralisera den svenska förhandlingsmodellen och tog initiativ till förbundsvisa avtalsrörelser under 1982-83. Sett med arbetarrörelsens ögon innebar alla dessa händelser ett brott med det förflutna, ett slut på den ”historiska kompromissen” med Saltsjöbadsandan.2 Det måste finnas allvarliga skäl till att den mäktiga organisationen som redan hade en dominerande ställning inom svensk ekonomi och arbetsmark- nad, valde att koncentrera enorma finansiella och organisatoriska resurser för att bekämpa ett projekt för det svenska samhällets socialisering, ett socialise- ringsprojekt som de facto inte längre fanns från slutet av 1970-talet, eftersom SAP och LO efter 1978 lade fram urvattnade fondförslag. Därför måste problematiken ”SAF och löntagarfonder” ses mot sin bakgrund i massproduk- tionssamhällets kris i Sverige. Den centraliserade institutionella strukturen på den svenska arbetsmarknaden som fordismens etablerande i Sverige hade lett till, ifrågasattes av SAF samtidigt som organisationen drev sina ideologiska kampanjer. Det föreliggande kapitlets huvudtes består i att de omfattande kampanjerna mot löntagarfondsförslagen till stor del berodde på SAF:s behov av att hantera splittringen inom sina egna led, vilken hade nära kopplingar till den svenska centrala förhandlingsmodellens kris. En gemensam ideologisk fråga behövdes för att tona ned inre motsättningar och för att garantera uppslutningen inom organisationen medan den centrala förhand- lingsmodellen nedmonterades.

1 Stråth, B. Mellan två fonder. LO och den svenska modellen. Stockholm, 1998, s. 207- 242; Sjöberg, S. Löntagarfondsfrågan – en hegemonisk vändpunkt, s. 183-187. 2 Olsson, L. & Ekdahl, L. Klass i rörelse, s. 138-145. Se också Malm, S. 13 år. Stock- holm, 1994, s. 54-65 samt 76-77.

205 Syftet med detta kapitel är att utreda hur svenska arbetsgivare reagerade på förslagen om löntagarfonder och att undersöka vilket samband som fanns mellan löntagarfondsfrågan och SAF:s beslut att lämna den svenska förhand- lingsmodellen. Hur påverkade den ekonomiska krisen hanteringen av lönta- garfondsfrågan inom SAF? Vilken plats intog löntagarfonder i SAF:s ideologiska offensiv under slutet av 1970-talet och början av 1980-talet? Vilka etapper genomgick själva antifondkampanjen? Fanns det skilda uppfattningar inom SAF beträffande hanteringen av löntagarfondsfrågan? Det föreliggande kapitlet utgår ifrån att sambandet mellan fondfrågan och arbetsgivarnas beslut att decentralisera förhandlingsmodellen kunde vara ömsesidigt. Arbetsgivarnas agerande i fondfrågan ska ses i det bredare perspektiv som utgörs av fordismens kris i Sverige. Kapitlet är huvudsakligen baserat på otryckta källor från SAF:s arkiv, som numera är förvarade i Centrum för näringslivshistoria (tidigare Före- ningen Stockholms företagsminnen). SAF:s arbetsutskott och styrelse fattade strategiska beslut angående organisationens agerande i löntagarfondsfrågan och i SAF:s politik i övrigt. Besluten föregicks ofta av diskussioner där olika ställningstaganden fick stå mot varandra, något som ofta är väl dokumenterat i protokollen.1 Vid halvårsskiftet 1977 upphörde man att protokollera arbetsutskottets sammanträden för att istället övergå till korta anteckningar om de frågor som diskuterades på dagordningen. Handlingar som förbereddes inför arbetsutskottets sammanträden kan delvis täcka denna lucka.2 SAF:s direktion (ledningsgruppen sedan 1981) var en annan instans där de viktigaste frågorna ventilerades innan de diskuterades i arbetsutskottet och styrelsen. Minnesanteckningar från direktionens sammanträden är mycket viktiga käl- lor eftersom dess ledamöter (SAF:s verkställande direktörer Curt-Steffan Giesecke och Olof Ljunggren samt organisationens högst uppsatta tjänste- män) kunde ge sina egna kritiska bedömningar av hur SAF:s enskilda med- lemsförbund och deras ordföranden agerade.3 4-oktober-manifestationens handlingar utgör ytterligare en källgrupp som belyser olika aspekter på hur SAF behandlade löntagarfondsfrågan sedan 1975, det vill säga långt innan själva 4-oktober-demonstrationen ägde rum. Promemorior som utarbetades inom SAF:s kansli och i synnerhet inom avdelningen för samhällskontakt, slutna opinionsundersökningar, ledningens direktiv till underordnade instanser inom organisationen, korrespondens inom SAF och med externa aktörer, minnesanteckningar och förslag, redo-

1 Centrum för näringslivshistoria. Svenska arbetsgivareföreningens arkiv. Styrelseproto- koll med bilagor. 1972-1985. A 3 A. Vol. 69-85; Arbetsutskottsprotokoll med bilagor. 1972-1985. A 4 A. Vol. 27-40. 2 SAF:s arkiv. Handlingar till arbetsutskottet. 1974-1984. A 4 B. Vol. 21-42. 3 SAF:s arkiv. Minnesanteckningar från direktionen och ledningsgruppen. 1972-1985. A 5 B. Vol. 6-12.

206 visningar för redan genomförda aktiviteter ifråga om fonder ger möjlighet att utförligt presentera bilden av SAF:s antifondverksamhet.1 Den förre chefen för avdelning för samhällskontakt Sture Eskilssons minnen belyser ganska sparsamt SAF:s kampanjer mot löntagarfonder. Eskilsson påpekar att kampanjernas framgång, i synnerhet när det gällde 4- oktoberrörelsen, var en bekräftelse på att vänstervågen ebbat ut. Trots att socialdemokraterna vann riksdagsvalet 1982 och införde fonderna, hade de förlorat sitt självförtroende och sin kontroll över det politiska landskapet i Sverige.2

Tidigare forskning

Det första som uppmärksammats i samband med problematiken ”SAF och löntagarfonder” i tidigare forskning är frågan om löntagarfondmotståndets periodisering och existensen av en samarbetsvillig falang inom arbetsgivar- världen. Erik Åsard tog upp detta i sin bok Kampen om löntagarfonder. Fondutredningen från samtal till sammanbrott. I boken behandlar han arbetsgivarnas ändrade attityd under löntagarfondsdebatten. Åsards analys bygger på redan publicerade källor och offentliga uttalanden. Först var när- ingslivets representanter inriktade på att hitta en kompromiss i fondfrågan. År 1980 inträffade dock en förändring, och den allmänna linjen övergick till en mer avvisande och oförsonlig ställning. Processen pågick enligt Åsard underifrån, från aktiva småföretagare, för att senare nå SAF:s centrala ledning. Åsard identifierade två arbetsgivarfalanger. Den första intog en mer försonlig inställning och ville nå en kompromiss. Hans Werthén och Erland Waldenström tillhörde denna strömning. Den andra falangen var helt avvisande till varje kompromisslösning. Under senhösten 1980 vann denna falang en intern kamp, och någon kompromiss var inte längre aktuell.3 Historikern Hans De Geer avstår i sin studie av SAF under 1970-talet från att ge en sammanhängande bild av hur löntagarfondsfrågan behandlades inom föreningen, på grund av att SAF:s interna källor inte var tillgängliga. Han kan dock skildra den period då SAF fortfarande sökte nå en kompromiss.4 De Geer motsätter sig den bild av de två falangernas existens inom SAF som målats av Åsard. Dennes tidfästning av den avgörande omsväng-

1 SAF:s arkiv. 4-oktober-manifestationen, handlingar rörande löntagarfonder och sparande. F 11 O. Vol. 1-11; 4-oktober-manifestationen, korrespondens. F 11 I. Vol. 1- 4; 4-oktober-manifestationen, opinionsundersökningar. F 11 A. Vol. 1-5. 2 Eskilsson, S. Från folkhem till nytt klassamhälle – ett högerspöke berättar, s. 250. 3 Åsard, E. Kampen om löntagarfonder. Fondutredningen från samtal till sammanbrott. Stockholm, 1985, s. 102-125. 4 De Geer, H. I vänstervind och högervåg. SAF under 1970-talet. Stockholm, 1989, s. 316-321.

207 ningen var enligt De Geer också felaktig. SAF:s ökande aktiviteter i lönta- garfondsfrågan berodde på att föreningen strävade efter att återvinna en legitimitet bland sina delägare. Hans De Geer poängterar betydelsen av den väx- ande klyftan mellan stora och små företag, vilken enligt honom i mitten av 1970-talet utlyste en legitimitetskris inom SAF. De självägande mindre före- tagare, som SAF allt mer började se som sin kärngrupp, var missnöjda med föreningens politik. Organisationen, som höll på att lösa sin identitetskris genom att framstå som företrädare för marknadsekonomi, privat ägande och fri företagsamhet, kunde aldrig gå med på någon kompromiss i löntagar- fondsfrågan, påpekade De Geer.1 Det andra problemkomplex som behandlades i tidigare forskning var frå- gan om hur SAF bedrev sin opinion mot löntagarfonder. Historikern Bernt Schiller gjorde en kort översikt över SAF:s politik i löntagarfondsfrågan i sin studie om SAF och medbestämmande under 1965-1982.2 Schiller som fått tillgång till SAF:s interna källor konstaterade att SAF-ledningen från början var helt emot LO:s förslag om löntagarfonder, men någon bestämd stånd- punkt för motståndet beträffande kapitalbildningsfrågan fanns inte i organisationen. Han poängterade den roll som små företagare och SAF:s nya ledning med Curt Nicolin i spetsen spelade för SAF:s hårdare ställningstagande mot fonderna fr o m 1977.3 Enligt Schiller byggde SAF:s framgång med den ideologiska antifondkampanjen på den breda uppslutning mot fonder som fanns på den borgerliga sidan. Nej till fonderna visade sig vara en tacksam samlingsfråga i SAF:s ideologiska kampanj för fri företagsamhet.4 Historikern Bo Stråth ägnar huvudsakligen sin uppmärksamhet åt den kamp för opinionspåverkan som SAF drev under 1970-talet. Analysen av det språk med vilket debatterna fördes får en stor plats i hans bok. Stråth för- knippar löntagarfondsmotståndet med den allmänna nyliberala offensiv som fördes av SAF sedan slutet av decenniet. Arbetsgivarna vann således kampen om rätten att tolka och ladda begreppen med ny mening. Ett antal viktiga PM som författades i SAF:s kansli under 1976-78 ligger till grund för slutsatsen att en omsvängning i fondfrågan skedde redan år 1977. Undersökningen visar att De Geer hade rätt i sin kritik av Åsard.5 Stråth bedömer 4- oktoberkampanjen som en fortsättning av antifondkampanjen 1978 och SAF:s propagandistiska insatser under valrörelsen 1979. Enligt Stråth innebar kampanjerna i grunden en strid om folkbegreppet. I offensiven mot fonderna lanserade nämligen arbetsgivarna och borgerligheten ett annat folkbe- grepp än socialdemokraterna.6

1 Ibid., s. 320-321, 352-355. 2 Schiller, B. ”Det förödande 70-talet”. SAF och medbestämmandet 1965-1982. Stock- holm, 1988, s. 135-151. 3 Ibid., s. 141-144. 4 Ibid., s. 147-149. 5 Stråth, B. Mellan två fonder. LO och den svenska modellen. Stockholm, s. 221-242. 6 Ibid., s. 238-242.

208 I sin ingående studie om SAF:s utträde ur de statliga myndighetsstyrelserna (den svenska modellens avkorporatisering) framför statsvetaren Joa- kim Johansson att det går att spåra ett samband mellan SAF:s beslut 1991 att lämna styrelserna och löntagarfondsfrågan. Han menar att erfarenheterna från fondstriden utgjorde en viktig bakgrund till avkorporatiseringsprojektet, eftersom striden påverkade synen på LO och tillförde ”en viktig aktivistisk identitetsmarkör” inom SAF, vilket spelade en stor roll när man under 1980- talet diskuterade SAF:s utträde ur den svenska korporativistiska modellen.1 Johansson påstår också att kretsen av storföretagsledare kring Volvos chef Pehr G Gyllenhammar samt ledningen för Verkstadsföreningen under lönta- garfondsdebatten stod i spetsen för offensiven mot LO och den svenska socialdemokratin.2 Sambandet mellan den svenska förhandlingsmodellens upplösning och löntagarfondsfrågan har fått större behandling i tidigare forskning. I boken Arbetsgivarna ger De Geer en förklaring till varför modellen sprack. Enligt författaren berodde det på utvecklingen av arbetsmarknadens institutioner sedan slutet av 1960-talet. En rad konfliktnivåer mellan de centrala, för- bundsvisa och lokala planen uppstod medan självständiga aktörer i form av nya tjänstemannaorganisationer växte fram. Det statliga ingripandet och politiseringen av arbetsmarknadsfrågorna bidrog till att en stor irritation uppstod bland SAF:s delägare. Modellen fungerade inte längre, och Verk- stadsföreningen blev den främsta förespråkaren för att decentralisera avtals- rörelsen. Detta behövdes enligt De Geer för att komma ur vänsterns politiska inringning. Trots att författaren tar hänsyn till förändringar i produktionens logik, ligger hans förklaring av decentraliseringen i SAF:s reaktion på den svenska arbetsmarknadens institutionella förändring.3 Löntagarfonderna spelade enligt honom en viktig roll för att mobilisera SAF:s delägare, vilket berodde på att frågan samtidigt var ”enkel och sammansatt”. För SAF var denna mobilisering viktigare än sakfrågan, påpekade De Geer.4 Statsvetarna Jonas Pontusson och Peter Swenson har presenterat sin egen förklaring av den svenska förhandlingsmodellens sammanbrott under 1980- talet. Enligt deras analys berodde decentraliseringen knappast på arbetarrö- relsens radikalisering och förslagen om löntagarfonder. Arbetsgivarna drev en framgångsrik kamp mot löntagarfonder medan kampanjen för decentralisering fortsatte hela tiden. Istället lyfter Pontusson och Swenson fram två kompletterande förklaringar som har med företagslednings- och kostnads-

1 Johansson, J. SAF och den svenska modellen. En studie av uppbrottet från förvaltnings- korporatismen 1982-91. Uppsala, 2000, s. 219-220. 2 Se Johansson, J. SAF och den svenska modellen, s. 207-209. Johansson berör inte i sin bok vare sig löntagarfondsdebatten eller förhandlingsmodellens upplösning i början av 1980-talet. Han börjar sin detaljerade analys av SAF:s källor fr o m 1983-1984 när lönta- garfondsdebatten redan hade nått kulmen. 3 De Geer, H. Arbetsgivarna. SAF i tio decennier. Kapitel 13-16. 4 Ibid., s. 192-195.

209 kontrollen att göra. Den första ligger i hur arbetsmarknadsinstitutionerna utvecklades under 1970-talet. Centrala förhandlingar var ursprungligen tänk- ta att klara konkurrensen om arbetskraft på mycket strama arbetsmarknader. Den solidariska lönepolitiken var avsedd för löneutjämning mellan branscher. Utvecklingen övergick dock så småningom till att en mångfald löne- jämförelser och kompensationskrav uppstod, vilket ledde till företagsintern löneutjämning och löneglidning. Det centrala systemet resulterade därige- nom i stelheter för ledningsfunktioner och i ett starkt inflationstryck. Den andra förklaringen uppmärksammar tendenser inom produktionssfären i Sverige under 1970- och 80-talen. Den genomgick en stor omorganisation från de gamla fordistiska metoderna mot en mer diversifierad postfordistisk kvalitetsproduktion och flexibel specialisering. Omläggningen innebar att produktionen decentraliserades inom storföretagen samtidigt som investeringar i mänskligt kapital ökade. Processen omfattade den svenska tillverkningsindustrin, mest påfallande verkstadsindustrin, och ledde till att lönedif- ferentiering och flexibilitet förespråkades i allt högre grad. Situationen blev akut för just de stora verkstadsföretag som var utsatta för en hård internationell konkurrens. Enligt Pontusson och Swenson resulterade ett sammanfallande av båda dessa faktorer i att Verkstadsföreningen krävde en decentralisering av den svenska förhandlingsmodellen.1 Sociologen Anders Kjellberg ger utifrån redan befintlig forskning en sammanfattande bild av SAF:s politik under 1900-talet. Enligt hans tolkning berodde arbetsgivarnas beslut att lämna de centrala löneförhandlingarna på tre strukturella förändringar av den svenska förhandlingsmodellen. De stora exportföretagens ökande betydelse för svensk ekonomi och deras beroende av utländska marknader, en ökad heterogenitet hos SAF:s egen medlems- krets samt den offentliga sektorns kraftiga tillväxt och tjänstemannagrupper- nas expansion underminerade tillsammans den svenska förhandlingsmodel- lens livskraft.2 Samtidigt uppmärksammar Kjellberg att löntagarfonder och den nya arbetsrätten starkt bidrog till att arbetsgivarna under 1980-talet övergav samarbetslinjen och istället satsade på politiska kampanjer. Kjell- berg påpekar att den svenska situationen i detta avseende avviker från Dan- mark och Norge, där samarbetsklimaten mellan arbetsmarknadsparter på central nivå ännu fortlever. Till skillnad från svenska LO har enligt Kjellberg varken den danska eller norska fackföreningsrörelsen på allvar ifrågasatt arbetsgivarnas bestämmanderätt i företagen.3

1 Pontusson, J. & Swenson, P. ”Varför har arbetsgivarna övergivit den svenska modellen?” i Arkiv för studier i arbetarrörelsens historia. 1992. Nr. 53-54; Pontusson, J., Swenson, P. ”Labor Markets, Production Strategies, and Wage Bargaining Institutions. The Swedish Employer Offensive in Comparative Perspective” i Comparative Political Studies. 1996. Vol. 29. No. 2. 2 Kjellberg, A. ”Arbetsgivarstrategier i Sverige under 100 år”, s. 185-189, 256-257. 3 Ibid., s. 175, 242, 266.

210 Ekonomhistorikern Christer Lundh ger en strukturell förklaring till den svenska förhandlingsmodellens upplösning. Övergången från fordism till postfordism och integrerade produktionssystem innebar framväxten av en ny arbetsmarknadsregim där behovet av lokal lönebildning ökade. Löntagarfon- derna bidrog visserligen till att undergräva den svenska modellens legitimitet men får knappast någon framträdande plats i Lundhs förklaring av arbetsgivarnas beslut att decentralisera avtalsrörelsen. Den flexibla lönebildningen var en nödvändig anpassning till strukturomvandlingen av den svenska ekonomin.1 Statsvetaren och samhällsdebattören Svante Nycanders tyngdpunkt ligger på att förklara hur löntagarfonderna bidrog till att Sverige ”bytte samhälls- modell” och att Saltsjöbadsandan försvann. Tillsammans med offensiven inom det arbetsrättsliga området utgjorde löntagarfonderna ett hot mot arbetsgivarnas ställning. En lång historisk period av ett nära samarbete mellan arbetsmarknadsparterna avbröts i och med att staten började ingripa med lagstiftning. Detta ledde i sin tur till SAF:s radikalisering. Arbetsgivarnas svar på arbetsmarknadsfrågornas politisering bestod i att de gick in för att decentralisera förhandlingssystemet och därigenom försvaga LO. Konse- kvenserna av det marxistiskt inspirerade förslaget om löntagarfonder var nära nog förödande, då det försökte riva ner den balans som tidigare funnits på den svenska arbetsmarknaden.2 Enligt Nycander fanns det ingen ”historisk nödvändighet” i samarbetsmodellens död. Att vissa forskare försökt spåra djupa samhällsförändringar i sina ansträngningar att förklara modellens sammanbrott karakteriseras av författaren som spekulationer.3 I sin artikel Effective Corporatism 1970-2000: Five Small-Country Tra- jectories påstår Mette Anthonsen och Johannes Lindvall att löntagarfonderna var en unik svensk företeelse. Förslaget om det kollektiva ägandet provoce- rade svenska arbetsgivare att svänga till höger vilket resulterade i att det svenska korporativistiska systemet hamnade i en ”deadlock situation”. Den- na omständighet skiljde ut Sverige från övriga europeiska småländer där korporativismens sammanbrott inte blivit lika markant.4 Genomgången av tidigare forskning visar att det för närvarande inte finns något verk som systematiskt analyserar problemet ”Arbetsgivarna och lönta- garfonder” utifrån SAF:s interna opublicerade källor. Undantagen är Bernt Schiller, som gjorde en kortfattad översikt av problemet fram till 1982, och Bo Stråth. Den sistnämnde var dock mest intresserad av vilken plats lönta- garfonder intog i strider om tolkningen av folkhemsbegreppet, vilket ligger

1 Lundh, C. Spelets regler, s. 237, 274-285. 2 Nycander, S. Makten över arbetsmarknaden, s. 337-353. 3 Nycander, S. ”Kollektivavtalssystemet – skapat av det civila samhället” i Lundgren, H. (red.). Arbetsgivarnas dilemma. Stockholm, 2001, s. 58. 4 Anthonsen, M., Lindvall, J. Effective Corporatism 1970-2000: Five Small-Country Trajectories. Ett opublicerat papper till konferensen “Arbetsmarknaden i omvandling”, den 3-4 maj 2004.

211 lång ifrån de frågeställningar som ställs i den föreliggande avhandlingen. Varken Erik Åsard eller Hans De Geer fick tillgång till materialet om lönta- garfonder i SAF:s arkiv. När forskare försöker sätta löntagarfonderna i en bredare kontext av den svenska förhandlingsmodellens sammanbrott kommer de till två motsatta slutsatser. Antingen framstår löntagarfondsfrågan som relativt oviktig mot bakgrund av strukturella ekonomiska och institutionella förskjutningar av det fordistiska samhället (Jonas Pontusson och Peter Swenson, Christer Lundh) eller som avgörande för modellens öde (Svante Nycander, Anders Kjellberg med ett antal förbehåll, Anthonsen och Lind- vall). Den senare gruppen av forskare har i sina utgångspunkter hittills tagit för givet att löntagarfonderna bidrog till modellens sammanbrott, medan en eventuell omvänd påverkan av decentraliseringsprocessen på SAF:s behandling av löntagarfondsfrågan inte utretts.

Vinstdelningsproblematik och SAF 1970-75

I slutet av 1960-talet och början av 1970-talet fördes vinstdelning samt olika aspekter av löntagarnas deltagande i förmögenhetsbildningen upp på den politiska dagordningen. Det har påpekats i tidigare kapitel att debatter kring ekonomisk demokrati närdes av fordismens kris, då missnöjet med produktions- respektive ägarförhållanden inom svenska företag var stort. Vid den tidpunkten var det folkpartiet som var mest aktivt i frågan. Ett antal motioner lades fram av folkpartistiska parlamentariker och följdes noggrant av SAF. Frågorna togs upp inom den bredare kontext av företagsdemokrati och lön- tagarnas ökade inflytande som var mycket aktuell inom svensk politik i bör- jan av decenniet.1 Redan under åren 1969-1970 motionerade folkpartister angående lönta- garnas andel i företagens långsiktiga sparande. I sitt remissyttrande avstyrkte SAF förslagen med motiveringen att ”frågan om vinstdelningssystem helt faller inom arbetsmarknadsparternas kompetensområde och således ej ska regleras av statsmakterna”.2 Detta stoppade inte folkpartiets initiativ på området. I motioner Nr 152 och 157 från 1972 hemställdes att löntagarägda företag borde stimuleras. Man påpekade att gällande lagstiftning inte utgjorde något hinder för bildandet av en typ av företag kallade ”förvaltarskapsbolag”. Eftersom denna före- tagsform förenade beslutanderätt med ägaransvaret för företagets ekonomiska verksamhet borde skapandet av dessa företag utgöra en värdefull belys-

1 Nycander, S. Makten över arbetsmarknaden, s. 316-319. Om SAF och arbetsrättsliga reformer fram till MBL:s tillkomst i mars 1976 se i Schiller, B. ”Det förödande 70- talet”, s. 21-133. Om folkpartiets inställning till löntagarfonder se också i kapitel 3. 2 SAF:s remissyttrande till Riksdagens bankutskott. Den 26 mars 1970. SAF:s arkiv. Remissyttranden rörande allmänna ekonomiska frågor. F 7 GC. Vol. 34.

212 ning av arbetsdemokratiska problem, påstod motionernas författare. Man beklagade emellertid att SAF hittills demonstrerat ”en klar ovilja att acceptera reformer som berör några centrala maktfunktioner i företagen”.1 I motion Nr 753 samma år konstaterades att den liberala marknadsekonomi som skapade ekonomisk tillväxt och ledde till ökad levnadsstandard för alla svenska medborgare hade sina negativa sidor. Kapitaltillväxten inom industrin hade lett till en maktkoncentration inom näringslivet. Från jämlik- hetssynpunkt borde de anställda tillförsäkras sin andel i den kapitaltillväxt som blev följden av de gemensamma insatserna av både arbete och kapital. Motionärerna föreslog en reform som skulle innebära en emittering av aktier som en del av den ”återinvesterade vinsten”. Aktierna borde fördelas mellan kapitalägare och anställda. Diskriminering av löntagarägda aktier i rösthän- seende borde undvikas. För att genomföra denna åtgärd på den ekonomiska demokratins område, ansåg man att lagstiftning behövdes, trots att tanken om vinstdelning hittills hade avvisats av de fackliga organisationerna.2 Samma tankegång fanns i motionen Nr 1319. Man hoppades på att arbetsta- garnas ökade sparande skulle motverka både statlig och enskild maktkoncentration över kapitaltillgångarna. Författarna hänvisade till erfarenheterna från Västtyskland, Frankrike och Holland där liknande reformer diskuterades.3 Motioner från moderata samlingspartiet och centerpartiet vittnade också om ett ökat intresse för löntagarsparande. Man förordade bl a tillskapandet av en speciell stiftelse som skulle disponera obligationer med de anställda som delägare. Obligationerna kunde omvandlas till aktier efter ett antal år. Detta skulle leda till att nysparande i aktier kunde öka samt till att en personlig frihet grundad på enskilt förmögenhetsägande bättre kunde uppnås.4 I sitt remissyttrande till Riksdagens näringsutskott avstyrkte SAF de flesta av motionerna. Löntagarägda företag behövdes inte, och då fanns det enligt SAF inte något skäl att stimulera tillkomsten av sådana. Inte heller någon form av vinstdelningssystem var nödvändig. Intressant nog motiverade SAF sin avvisande ställning med att vinstdelning skulle ”bryta mot principen lika lön för lika arbete” och därigenom inte verka i utjämnande riktning. Man använde således jämlikhetsretorik, vilket i slutet av 1970-talet skulle vara

1 Motion 1972: 152 av Gunnar Hellén m fl om tillskapande av löntagarägda företag; Motion 1972: 157 av Gunnar Hellén m fl. angående arbetsdemokratin. SAF:s arkiv. Remissyttranden rörande allmänna ekonomiska frågor. F 7 GC. Vol. 34. 2 Motion 1972: 753 av Nils Hörberg om aktier till de anställda såsom andel i företagens kapitaltillväxt. SAF:s arkiv. Remissyttranden rörande allmänna ekonomiska frågor. F 7 GC. Vol. 34. 3 Motion 1972: 1319 av Gunnar Hellén m fl. om allmänna riktlinjer för de anställdas deltagande i företagens sparande. SAF:s arkiv. Remissyttranden rörande allmänna ekonomiska frågor. F 7 GC. Vol. 34. 4 Se Motion 1972: 819 av Lars Schött (Moderata samlingspartiet) m fl om sparstimule- rande åtgärder samt Motion 1972: 1355 av Bengt Sjönell (Centerpartiet) m fl. SAF:s arkiv. Remissyttranden rörande allmänna ekonomiska frågor. F 7 GC. Vol. 34.

213 otänkbart för SAF. En nybildning av förmögenheter och sparande oberoende av företagets vinst var dock värdefull att diskutera.1 Remissyttrandet återspeglade den oro som rådde inom SAF i början av 1970-talet till följd av politiska initiativ angående olika former av löntagares deltagande i sparande och vinstdelning. SAF:s direktörer fruktade främst eventuella kollektivistiska lösningar. Därför övervägde man inom SAF att utarbeta ett eget förslag. Det första initiativet kom 1971, då förre moderatledaren Yngve Holmberg fick i uppdrag att för SAF utreda frågan om förmö- genhetsbildning för de anställda. I november 1971 presenterade Holmberg inför SAF:s styrelse två alternativ: dels vinstdelning, dels investeringslön. Han redogjorde för den internationella diskussionen i frågan och tog i sammanhanget upp det danska förslaget om ekonomisk demokrati, vilket var en kombination av investeringslön och vinstdelning. I den diskussion som följ- de på Holmbergs presentation framförde SAF:s ordförande Tryggve Holm att man allvarligt borde fundera på vinstandelssystem. SAF:s VD Curt- Steffan Giesecke ansåg att Holmberg i samråd med organisationens chefsekonom Karl-Olof Faxén skulle fortsätta att överväga hur ett system av för- mögenhetsbildning för de anställda skulle utformas.2 I februari 1972 diskuterades Holmbergs preliminära förslag i SAF:s direktion. Hans förslag innebar en statlig sparpremie om 20 % av för varje år in- satt sparbelopp under sex år. Stödet var dock inte tänkt att bli permanent. Det handlade snarare om att ”utbilda sparvanor för vissa grupper”. Inte heller var förslaget avsett att ”göra medborgare till småkapitalister eller till att öka de anställdas företagsengagemang”. Även om SAF:s direktion betraktade Holmbergs förslag som ”det enda realistiska alternativet” till kollektiva spar- former var den tveksam angående dess politiska gångbarhet. Det påpekades att förslaget inte skulle genomföras förrän 1974-1975.3 SAF:s ledning avstod till slut från att publicera Holmbergs förslag eftersom SAF-direktörerna befarade att opinionsläget inte var gynnsamt för en sådan åtgärd.4 Trots att Yngve Holmbergs utredning inte ledde till något konkret resultat blev den utgångspunkten för en fortsatt verksamhet inom SAF angående olika former av förmögenhetsbildning. SAF:s ekonom Karl- Olof Faxén fick i uppdrag att utreda frågan om ett eventuellt avtal om lön- sparande.5 I sitt externa agerande fortsatte dock SAF att hålla en låg profil beträffande förmögenhetsbildning för de anställda. Efter en kort diskussion i

1 SAF:s remissyttrande till Riksdagens näringsutskott. Den 17 mars 1972. SAF:s arkiv. Remissyttranden rörande allmänna ekonomiska frågor. F 7 GC. Vol. 34. 2 Mer om Yngve Holmbergs utredning under 1971-1972 se i Schiller, B. ”Der förödande 70-talet”, s. 55-58 samt i Stråth, B. Mellan två fonder, s. 153-154. Om SAF:s direktions syn på Holmbergs utredning se i SAF:s arkiv. Minnesanteckningar från direktionen (vidare Direktion). Den 17 januari 1972. A 5 B. Vol. 6. 3 SAF:s arkiv. Direktion. Den 7 februari 1972. A 5 B. Vol. 6. 4 SAF:s arkiv. Styrelseprotokoll (vidare Styrelse) Den 19 oktober 1972. A 3 A. Vol. 70. 5 SAF:s arkiv. Direktion. Den 17 april 1972. A 5 B. Vol. 6; Styrelseprotokoll. Den 18 maj 1972. A 3 A. Vol. 69.

214 SAF:s styrelse beslutade man att avvakta med att gå ut med ett uttalande om den framtida kapitalbildningen.1 Sett från SAF:s perspektiv fick händelseutvecklingen så småningom en allt mer negativ inriktning. Det danska förslaget till ekonomisk demokrati fortsatte att vara en oroande faktor.2 Det förutsatte att en kollektiv kapitalbildning i form av en central fond skulle inrättas. Fonden tänktes vara ägd av samtliga löntagare och finansierad med en viss procent av lönesumman samt företagens vinster. Förslaget uppfattades av SAF som ”förskräckande”. En liknande utveckling i Sverige borde förhindras.3 Trots föreningens ansträng- ningar fortsatte folkpartiet med sina aktiviteter på det arbetslivsdemokratiska området. Detta ledde till att folkpartiet inom ramen för Haga- överenskommelsen fick en statlig utredning om löntagarnas inflytande och del av förmögenhetstillväxten i företagen.4 Att partiet var berett att ställa sig positivt till löntagarfonder baserade på individuell basis gjorde inte läget bättre.5 Försök att knyta kontakter med folkpartiets ledning under 1975 för att övertyga den om att förändra sin ställning till löntagarfonder gav inga större resultat.6 SAF:s värsta förväntningar blev verklighet i och med att organisationen blev informerad om hur arbetet i Rudolf Meidners utredning om löntagar- fonder pågick. Det är anmärkningsvärt att SAF:s ledning var bättre informerad om Rudolf Meidners arbete än de socialdemokratiska ledarna. Förening- ens ordförande Tryggve Holm bedömde att någon kompromiss med LO i fråga om vinstandelssystem inte skulle bli möjlig p g a att LO föredrog en kollektivistisk lösning. Man var samtidigt pessimistisk till att ett system med individuellt ägande skulle kunna genomföras. Allt detta sågs mot en bredare bakgrund av de fackliga organisationernas utveckling, vilken präglades av en ökad politisering och långtgående maktambitioner.7 Överläggningar som

1 SAF:s arkiv. Styrelse. Den 18 januari 1973.; SAF. Skiss till uttalande om den framtida kapitalbildningen. Styrelse. 1973. Bilaga 5. A 3 A. Vol. 71. 2 Det danska förslaget om ekonomisk demokrati antogs på danska LO-kongressen 1971. Det danska regeringsförslaget om löntagarnas medäganderätt, som huvudsakligen byggde på danska LO-förslaget, lades fram 1973. Den parlamentariska situationen i Danmark gjorde det dock omöjligt för regeringen att få förslaget antaget. Se mer om det danska förslaget i LO. Kollektiv kapitalbildning genom löntagarfonder, s. 250-258. 3 SAF:s arkiv. Styrelse. Den 14 december 1972 samt den 18 januari 1973. A 3 A. Vol. 72-73. 4 Haga-överenskommelsen var en bred politisk uppgörelse mellan regeringen och borgerliga partier från hösten 1974 under jämviktsriksdagens tid. Den innehöll en komplex åtgärder som förutsatte genomförandet av en expansiv ekonomisk politik. Se mer i Jo- hansson, A. L. & Magnusson, L. LO andra halvseklet. Stockholm, 1998, s. 259. 5 SAF:s arkiv. Direktion. Den 23 juni 1975. A 5 B. Vol. 8; Styrelse. Den 13 september 1974. A 3 A. Vol. 73. 6 SAF:s arkiv. Brev från Karl-Olof Faxén till riksdagsman Rolf Wirtén. 1975-07-11; Rapport angående kontakt med riksdagsman Rolf Wirtén. 1975-11-20. 4-oktober manifestationen, handlingar rörande löntagarfonder och sparande. F 11 O. Vol. 1. 7 SAF:s arkiv. Arbetsutskottsprotokoll (vidare Arbetsutskott). Den 19 september 1974. A 4 A. Vol. 28

215 ägde rum i SAF:s arbetsutskott och styrelse i november 1974 gällde hur man skulle kunna hantera denna besvärliga fråga. Direktören Hans Stahle upp- märksammade att det var mest angeläget att ”söka styra diskussionen bort från maktfördelningstanken”. Istället borde man lägga tonvikten på en för- mögenhetsfördelning vilket var av mindre fara för företagsamheten. För att åstadkomma detta borde man vara beredd att acceptera en kombination av kollektiva och individuella lösningar. Enligt styrelsens bedömning var arbetstagarna i allmänhet inte intresserade av en centralstyrd kollektiv fond, men den radikala minoriteten inom facket hade goda förutsättningar att driva fram frågan. För att möta den fackliga offensiven borde SAF förbereda sitt eget alternativ med ett investeringslönesystem som skulle möjliggöra en förbättrad produktivitet och baseras på individuella lösningar.1 SAF-ledningen utgick från att föreningens strategi kunde bli ännu svårare att genomföra ifall arbetsgivarorganisationerna agerade var och en för sig. En samordning under SAF:s ledning behövdes därför. Sveriges Industriför- bunds (SI) självständiga verksamhet i vinstdelningsfrågan utgjorde ett stort bekymmer för SAF-direktörerna under ett antal år. I september 1974 tog SAF initiativet till en gemensam kommitté beträffande förmögenhetsbild- ning. Detta accepterades av Erland Waldenström som ledde en motsvarande grupp inom SI. Karl-Erik Önnesjö samt Lennart Johansson blev SAF:s representanter i den nya gemensamma gruppen. SAF:s verkställande direktör Curt-Steffan Giesecke poängterade att publicitet kring utredningens arbete borde undvikas. Detta var nödvändigt för att förhindra att ”andra grupper” stimulerades till mer långtgående lösningar. I fortsättningen kunde SAF:s representanter förhindra att den gemensamma gruppen skulle presentera en enligt SAF alltför långtgående lösning ifråga om vinstdelning. De kritiserade SI:s representanters förslag för att vara alltför kollektivt präglade.2 Arbetsgivarnas enighet försvårades också genom omständigheten att flera företag, speciellt inom verkstadsindustrin och bankväsendet, på eget initiativ var beredda att införa någon typ av vinstandelssystem. I själva verket spelade trycket från företag en viktig roll när Waldenströmsgruppen tillsattes. Vinstdelningens nya varianter benämndes som ”produktionsutvecklingslöne- system”. Utvecklingen på det lokala planet betraktades som mycket oroande. Enstaka företag kunde skapa prejudikat vilka skulle kunna underlätta infö- randet av ett centralt utformat kollektivt system.3 Därför gjorde SAF-

1 SAF:s arkiv. Arbetsutskott. Den 21 november 1974. A 4 A. Vol. 28; Styrelse. Den 21 november 1974. A 3 A. Vol. 73. 2 SAF:s arkiv. Arbetsutskott. Den 19 september samt den 19 december 1974. A 4 A. Vol. 28; Den 13 februari och den 17 april 1975. A 4 A. Vol. 29; Styrelse. Den 17 oktober 1974. A 3 A. Vol. 73; N. H. Schager. PM för vinstandelsgruppens överläggning. 1975- 03-21. SAF:s arkiv. Handlingar till arbetsutskottet. Den 17 april 1974. A 4 B. Vol. 22. 3 SAF:s arkiv. Direktion. Den 13 maj 1974. A 5 B. Vol. 7; Arbetsutskott. Den 17 april 1975. A 4 A. Vol. 29.

216 ledningen påtryckningar för att förhindra genomförandet av de experiment i vinstdelning som diskuterades inom vissa företag.1 Analysen av SAF:s källor visar att organisationen vid denna tid saknade något initiativ ifråga om vinstdelning. De åtgärder som företogs på detta område innebar en försiktig reaktion på initiativ som togs av andra politiska och ekonomiska aktörer. SAF:s ledning var fortfarande inriktad på att bevara den gamla samarbetsmodellen på den svenska arbetsmarkanden och undvika konfrontation med LO. Detta skedde under period då svensk ekonomi fortfarande inte drabbats hårt av krisen, som blev akut fr o m 1970-talets mitt.

Arbetsgivarna avvaktar: 1975-1977

SAF:s ledning blev knappast tagen på sängen när Rudolf Meidners rapport publicerades i augusti 1975. Föga överraskande fann arbetsgivarna förslaget oacceptabelt. Enligt SAF:s verkställande direktör Curt-Steffan Giesecke karakteriserades Meidners plan av en del inbyggda motsättningar. Bl a påpe- kade han att löntagarfondssystemet skulle innebära minst lika stor maktkoncentration jämfört med det privata aktieinnehav som enligt LO:s utredare präglade det svenska samhället. Viktigare i sammanhanget var hur tjänste- mannarörelsen skulle reagera på LO:s initiativ. Man ansåg att det främst var TCO:s centrala ledning och den offentliga sektorns fackföreningar som kunde stödja Meidners förslag.2 Den 18 september redovisade Erland Waldenström vinstandelsgruppens arbete inför SAF:s styrelse. Särskild uppmärksamhet ägnades åt analysen av det meidnerska förslaget vilket Waldenström diplomatiskt karakteriserade som ett ”värdefullt bidrag till debatten”. Förslaget beskrevs som starkt ideologiskt inspirerat och sades påminna om en konfiskation. Det viktigaste i sammanhanget var påpekandet att LO-utredarna inte föreställt sig riktigt hur deras plan var genomförbar inom marknadsekonomins ramar. Man tog till exempel inte hänsyn till hur multinationella företag eller aktieägare skulle agera under den tid då löntagarfonderna ökade i värde. Sammanfattningsvis konstaterade Waldenström att det vore orealistiskt att tro att förslaget skulle läggas på hyllan. Frågan var dock politiskt komplicerad och dess lösning förväntades skjutas på framtiden. Därför var det enligt Waldenström bra ur

1 Som framgår av brevet från Handelsbankens vice ordförande Tore Browaldh stoppade SAF hans ansträngningar på att driva fram tillämpningen av vinstandelssystem redan år 1972. Ett sådant system infördes dock på Handelsbanken, inte utan kritik från SAF. ”Hade jag lyckats i detta uppsåt hade vi sedan aldrig haft några problem med löntagar- fonder av kollektiv typ enligt min uppfattning”, summerade han efter elva år. Se SAF:s arkiv. Brev från Tore Browaldh till direktör Håkan Gergils. 1983-12-06. 4-oktober- manifestationen, korrespondens. F 11 I. Vol. 4. 2 SAF:s arkiv. ”Argument i den nu inledda debatten ang Meidners förslag till löntagar- fonder.” Internt meddelande. 1975-09-18. 4-oktober manifestationen. F 11 O. Vol. 1.

217 många synpunkter om flera individuella system kunde komma till stånd under tiden.1 Frågan om löntagarfonder togs upp under ett möte mellan Giesecke, Wal- denström och Ingvar Seregard i början av oktober 1975. Den visade att inte heller Privattjänstemannakartellens (PTK) ordförande Seregard trodde på idén om att arbetstagarna via löntagarfonderna borde få makt i företagen. Han ansåg dock att man måste komma med något alternativ och avrådde från att poängtera att Meidners förslag innebar en konfiskation av aktieägarnas förmögenhet. Detta skulle knappast vara politiskt gångbart. Övervinsterna borde utgöra ett underlag för fortsatta diskussioner.2 Överläggningar inom SAF:s beslutande organ ledde till beslutet att den för SAF och SI gemensamma vinstandelsgruppen inte borde framföra något eget motförslag till löntagarfonderna. Detta stämde enligt arbetsutskottets protokoll med moderatledaren Gösta Bohmans önskemål. Karl-Olof Faxén konstaterade att medan socialdemokraternas mål var ett socialiserat samhäl- le, var löntagarfonderna knappast något bra medel att nå det målet.3 Waldenströmgruppens rapport Företagsvinster, kapitalförsörjning, lönta- garfonder offentliggjordes i maj 1976. Författarna skrev att det fanns ett antal motiv för att införa vinst- och kapitaldelning. Att åstadkomma en jäm- nare förmögenhetsfördelning, att öka sparandet och toleransen gentemot företagsvinster i samhället, samt att påverka de anställdas arbetsmotivation och intressegemenskap med företaget, angavs som de viktigaste orsakerna till varför näringslivet borde fundera över att införa liknande system. Dessa system måste enligt rapporten vara frivilliga och baserade på företagsvisa eller branschvisa avtal. De borde också vara anpassade till varje företags särskilda villkor. I praktiken skulle detta innebära att både de anställda och företagsledning med aktieägare borde vara överens om att införandet av ett vinstdelningssystem behövdes. Kapitalandelarna föreslogs utgöra privat egendom och vara individuella, all kollektiv kapitalbildning uteslöts. Förut- om vinstdelning diskuterade rapportens författare också lönebaserade system. Av praktiska skäl rekommenderades bildningen av ett antal ”lagom stora och inbördes självständiga” fonder som skulle ackumulera löntagarnas kapital för att placera tillgångarna som aktiekapital i näringslivet. Ett mycket decentraliserat beslutsfattande samt frivillighet borde eftersträvas.4 De motåtgärder som SAF företog under 1975-76 vittnade om att löntagar- fondsfrågan inte fanns bland de högst prioriterade frågorna. Visserligen del-

1 SAF:s arkiv. ”Löntagarfonder och vinstandelssystem – direktör Erland Waldenström.” Styrelse. Bilaga 1 till styrelseprotokoll den 18 september 1975. A 3 A. Vol. 75. Jfr Wal- denströms uppträdande inför SAF:s styrelse med hans polemik med Rudolf Meidner vid Nationalekonomiska föreningen i november 1975. Se Nationalekonomiska föreningens förhandlingar. 20.11.75 i http://www.internetional.se/re75walden.htm. 2 SAF:s arkiv. Direktion. Den 6 oktober 1975. A 5 B. Vol. 8. 3 SAF:s arkiv. Arbetsutskott. Den 20 november 1975. A 4 A. Vol. 29; Styrelse. Den 20 november 1975. A 3 A. Vol. 75. 4 SAF/SI. Företagsvinster, kapitalförsörjning, löntagarfonder. Stockholm, 1976.

218 tog SAF:s representanter i den offentliga debatten1 samt i den pågående statliga utredningen om löntagarna och kapitaltillväxten2, men någon omfattande motoffensiv mot löntagarfondsinitiativen startades inte förrän år 1978. När chefen för SAF:s avdelning för samhällkontakt3 Sture Eskilsson presenterade programmet ”Informationsverksamheten 1976-77” stod löntagar- fondsfrågan inte ens på listan. Eskilsson pläderade för att bedriva informationskampanjer i större skala och på annat sätt än dittills. SAF måste ändra den idéutveckling som pågick i samhället för att förbättra sin situation. En stor antiinflationskampanj borde ha en populärare utformning så att allmän- heten kunde inse vilken samhällsfara inflationen utgjorde. År 1977 borde förklaras för den fria företagsamhetens år. Kampanjer för marknadshushåll- ning, decentralisering och ”företagssamhet som livsstil” skulle drivas. In- formation kring den nya arbetsrätten och kring politisk intressebevakning var andra nyheter i Eskilssons förslag. Den sista innebar att SAF:s kansli försök- te åstadkomma ”något slags lobbyverksamhet”. Efter en viss diskussion anslog styrelsen pengar för den planerade verksamheten.4 SAF:s omfattande informationsverksamhet inriktad på att ändra den dåvarande samhällsutveck- lingen sattes igång. Det finns flera förklaringar till SAF:s agerande i löntagarfondsfrågan under detta skede. För det första avvaktade socialdemokraterna (SAP) med att ansluta sig till LO:s fondförslag. Inte förrän 1978 lade socialdemokraterna tillsammans med LO fram sin första gemensamma rapport om löntagarfon- derna. För det andra visade fyra SIFO-opinionsundersökningar som Aktie- spararnas riksförbund genomförde åt SAF under september-juni 1976 att någon dominerande opinion för bildandet av kollektivt ägda löntagarfonder inte fanns. Visserligen var de tillfrågade emot maktkoncentrationen inom näringslivet och ansåg att de anställda borde öka sitt aktieägande, men de föredrog att enskilda anställda borde få egna aktier.5 För det tredje upplevde SAF:s ledning Medbestämmandelagen (införd 1976) och förändringar i ar- betsrätten som viktigare frågor.6

1 En av de mest aktiva skribenterna var SAF-ekonomen Danne Nordling från avdelningen för samhällskontakt. Se kompendium av hans artiklar ”Nej till löntagarfonder. Artik- lar om ekonomisk demokrati, löntagarfonder och arbetarstyrda företag”. 4-oktober manifestationen. F 11 O. Vol. 1. 2 Som Erik Åsard visar hände det inte något anmärkningsvärt i den statliga utredningens arbete under 1975-77. Se Åsard, E. Kampen om löntagarfonder, s. 22-27. 3 SAF:s kansli bestod under 1970-talet av ett antal avdelningar med sektorsansvar, såsom förhandlingsavdelningen, utredningsavdelningen, den tekniska avdelningen, utbildnings- avdelningen, den administrativa avdelningen samt avdelningen för samhällskontakt. Se De Geer, H. Arbetsgivarna, s. 132. 4 SAF:s arkiv. Styrelse. Den 20 november 1975. A 3 A. Vol. 75. 5 Fyra Sifo-undersökningar om inställningen till löntagarfonder och enskilt aktieägande. SAF:s arkiv. 4-oktober manifestationen. Augusti 1976. F 11 O. Vol. 1. 6 Se SAF:s arkiv. Arbetsutskott. Den 20 november 1975. A 4 A. Vol. 29; Arbetsgivaror- ganisationernas uppgifter och mål i framtiden. Intern promemoria. 1975-08-18. SAF:s arkiv. Handlingar till arbetsutskottet. A 4 B. Vol. 22; Styrelse. Den 20 november 1975.

219 En annan viktig faktor som bidrog till att löntagarfondsfrågan under åren 1975-77 hamnade i skymundan låg i att föreningen befann sig i en kritisk situation. Den svenska ekonomin höll på att hamna i ett kristillstånd, i flera branscher var det akut. Särskilt allvarlig var situationen inom stålindustrin, gruvindustrin, massabruk och de svenska varven. Trots omfattande statligt stöd kunde stora nedläggningar inte undvikas. Lönerörelserna 1974-76 ledde till att lönekostnaderna totalt ökade med omkring 40 procent.1 Sveriges andel av världshandeln sjönk med 19 procent från 1975 till 1977.2 Särskilt missnöjda med utvecklingen var små- och medelstora företagare. Deras pro- teströrelse kulminerade under sommaren 1976 i den s k företagaraktion som var organiserad av småländska företagare. Protesten var riktad inte bara mot den socialdemokratiska regeringen och dess politik, utan också mot SAF:s auktoritet och det centralistiska beslutfattandet inom föreningen, dess oför- måga att föra en politik för delägarnas intresse.3 Ännu viktigare var att den svenska centrala förhandlingsmodellen redan i början av 1970-talet ifrågasattes av Verkstadsföreningen. De växande löne- kostnaderna uppfattades där som katastrofala. Därför övervägde man inom VF att lämna de centrala löneförhandlingarna. Detta skedde dock inte i mitten av 1970-talet, vilket berodde på ett byte av SAF-ledning och inte minst på den borgerliga valsegern 1976. Båda förändringarna ledde till förhopp- ningar angående möjlighet att dämpa löneglidningen, vilket bidrog till att VF valde att dröja med sitt beslut att lämna de centrala löneförhandlingarna.4 VF:s negativa syn på den solidariska lönepolitiken och samordningen av lönerörelser hotade således redan i mitten av 1970-talet att undergräva den svenska förhandlingsmodellen. Alla dessa processer gav klara tecken på att de ekonomiska och institutionella strukturer som skapades i Sverige under fordismens guldålder inte längre fungerade. Resultatet av denna utveckling blev en omvärdering av SAF:s roll i den svenska förhandlingsmodellen och det svenska samhället. Curt Nicolins tillträde som organisationens ordföran- de i juni 1976 innebar att SAF bestämde sig för att få grepp om de problem som föreningen stötte på.5

A 3 A. Vol. 75. Styrelse. Den 20 november 1975. A 3 A. Vol. 75. 15 januari, 22 april, 13 augusti, 23 september, 16 december 1976. A 3 A. Vol. 75-76. Se också om SAF och MBL i De Geer H. I vänstervind och högervåg. SAF under 1970-talet. Stockholm, 1989, s. 312-316 samt Schiller, B. ”Det förödande 70-talet”, s. 124-133, 157-165. 1 Lundh, C. Spelets regler, s. 227-228; Schön L. En modern svensk ekonomisk historia, s. 486-495. 2 Pontusson, J. & Swenson, P. ”Varför har arbetsgivarna övergivit den svenska modellen?”, s. 43. 3 SAF:s arkiv. Styrelse. Den 20 november 1975; De Geer H. I vänstervind och högervåg, s. 174-177; 225-226. 4 Lundqvist, T. Arbetsgivarpolitik under full sysselsättning, s. 100-101. Se också Sand- gren, A. Verkstadsindustrin och förhandlingsformerna. Lund, 2005 (särtryck), s. 495- 496. Anders Sandgren var under 1970-talet VF:s chefsjurist. 5 Man bör inte glömma att Curt Nicolin tillsattes till SAF:s ordförande enligt Marcus Wallenbergs önskemål. Inom SAF fördes Nicolin fram av representanter för de stora

220 Alltför höga lönekostnader upplevdes således som det största problemet av både stora och mindre företag. Därför fick Nicolins förslag om en reallö- nesänkning för löntagare stöd hos SAF-direktörerna. Frågan handlade om huruvida denna åtgärd var politiskt gångbar och hur man kunde övertyga allmänheten. Den påbörjade offensiven handlade också om förändringen av försäkringssystemet, sänkta arbetsgivaravgifter och en omläggning av hela förhandlingssystemet i övrigt. Redan under hösten 1976 var man beredd på att ta en stor konflikt på den svenska arbetsmarknaden för att nå dessa mål. Enligt Nicolin kämpade inte arbetsgivarna för snöda vinstintressen. En åter- hållsam lönerörelse krävdes för att rädda samhällsekonomin.1 Arbetsgivar- nas hårdnade linje var en reaktion på den ekonomiska krisen. Det har redan påpekats i kapitel 2 att den ekonomiska krisen berodde på den globala kris som ledde till att svenska exportföretag förlorade marknadsandelar utomlands. Genom lönesänkningar hoppades SAF att motverka dessa negativa konsekvenser och återställa den svenska industrins konkurrenskraft. SAF:s omorientering borde också ha påverkat föreningens ställning i löntagarfonds- frågan. Så sent som i början av 1977 diskuterade SAF-direktörerna behovet av att lägga fram ett motförslag till LO:s löntagarfonder. Frågan handlade om vilket sorts system för de anställdas medverkan i kapitalbildningen man borde eftersträva. Ett sådant system borde baseras på de principer som fanns i Waldenström-gruppens skrift.2 Den 17 januari 1977 framförde man i SAF- direktionen att ”det internt inom SAF råder oenighet om vilken lösning som skall väljas”. Samtidigt hyste man farhågor för LO:s planerade kampanj för löntagarfonder.3 Det är viktigt att notera att inom avdelningen för samhällskontakt fanns det alltid anhängare för en hårdare linje gentemot löntagarfonder. I detta avseende förtjänar en promemoria författad av Danne Nordling särskild uppmärksamhet. SAF-ekonomen konstaterade att LO fortsatte sina aktiviteter i löntagarfondsfrågan. Påtryckningar på socialdemokraterna ledde till att ett nytt rådslag förbereddes inom både LO och SAP och en gemensam rapport skulle läggas fram på partiets kongress. Till skillnad från föregående rådslag planerade LO denna gång en offensiv kampanj för löntagarfonder. Man kunde förvänta sig att argumentering mot den nuvarande maktkoncentrationen i näringslivet skulle framföras. Dessa argument var enligt Nordling verkstadsföretagen som ingick i Wallenbergssfären. Se mer om Nicolins tillkomst som SAF:s ordförande i Schiller, B. ”Det förödande 70-talet”, s. 137-138. 1 SAF:s arkiv. Styrelse. Den 25 oktober 1976. A 3 A. Vol. 76; Styrelse. Den 18 augusti 1977. A 3 A. Vol. 77. 2 SAF:s arkiv. Arbetsutskott. Den 20 januari samt den 17 februari 1977. A 4 A. Vol. 31; Schager, N. H. Den fortsatta handläggningen inom SAF av löntagarfondfrågan. Prome- moria. 1977-01-17. SAF:s arkiv. Handlingar till arbetsutskottet. A 4 B. Vol. 25. Schager föreslog bl a att ett fondsystem skulle inrättade vilket var avsedd till en kollektiv förvalt- ning av löntagarnas individuella sparande. 3 SAF:s arkiv. Direktionen. Den 17 januari 1977. A 5 B. Vol. 9.

221 ”naturligtvis inte relevanta ur saklig synvinkel” men var effektiva ur opini- onsbildningssynvinkel. Det var uppenbart att LO:s kampanj borde motarbe- tas. Nordling diskuterade tre möjliga alternativ för framtida agerande. Det första handlade om att näringslivet skulle framlägga sitt eget förslag. Det avvisades. Hade SAF föreslagit ett sådant alternativ skulle det innebära att man var överens om att missförhållanden rådde vad gällde maktfördelningen och att någon form av löntagarfonder behövdes. Detsamma gällde olika vinstandelssystem på företagsnivå. Införandet av sådana system måste be- stämt avvisas. Istället borde man övertyga allmänheten om att ”vårt nuvarande ekonomiska system är ganska bra” och att löntagarfonderna överhu- vudtaget inte behövdes. För att göra detta borde en ideologisk kampanj startas. Kampanjen skulle innebära en positiv framställning av det marknadsekonomiska systemet. Motinformationen kunde delas i tre grupper. Saklig information skulle belastas med mycket tunga fakta och borde gärna fram- ställas i diagram och tabeller. Av naturliga skäl kunde endast en mycket begränsad krets förstå dess innebörd, men i själva verket var även denna information riktad till en betydligt bredare publik. När en oerfaren mottagare ser en mängd tabeller och diagram upplever den informationen som auktori- tativ. Förenklad och slagordsbetonad information kunde likställas med ”seri- ös produktreklam”. Den tredje informationsnivån innebar mytbildning. My- ter var avsedda att bevisa ett fåtal enkla teser vilka inte behövde vara helt korrekta. ”När en ’myt’ väl är etablerad är det mycket svårt för motståndaren att ifrågasätta den”, konstaterade Nordling. Som exempel framförde han en redan etablerad föreställning om att de för svensk industri förlorade mark- nadsandelarna berodde på de höga lönerna. Författaren gav flera exempel som kunde användas mot LO och löntagarfonder:

Aktieägarna/bolagsstämmorna är i dag maktlösa; Det är konsumenterna som styr näringslivet; Wallenbergs imperium håller på att falla sönder. Om själva LO kampanjen: innehållet är kontroversiellt och omstritt; Kampanjen syftar till att misstänkliggöra vårt näringsliv för att underlätta socialismen; Kam- panjen är oseriös, känslobetonad och osaklig.

Mytbildandet var dock svårt att använda i en defensiv kampanj. Därför plä- derade Nordling för en offensiv med motiveringen att ”Anfall är bästa för- svar”. Kampanjens syfte skulle i så fall vara att diskreditera löntagarfonderna i annonser, broschyrer, artiklar, affischer, symbollansering och kongresser. Man borde eftersträva att använda det bredaste spektrum av medier. Lokala aktiviteter måste prioriteras och småföretagaraktioner i landsortsstäderna borde uppmärksammas. Även utspel från SAF-kansliet och förbunden borde fogas in som en del av den stora mediekampanjen. Detta skulle leda till att

222 LO-kampanjen mot maktkoncentrationen skulle missuppfattas och misslyckas.1 I ljuset av den kampanj mot löntagarfonder som SAF drev sedan 1978 kunde Nordlings promemoria framstå som en skiss till ett PR-program för organisationens framtida handlingar. Det verkar emellertid som om denna skrift snarare återspeglade tankegångar som hystes av SAF:s högsta ledning vid denna tidpunkt. En viktig diskussion skedde i SAF:s arbetsutskott den 1 mars där kapitalbildningsfrågan var den första punkten på dagordningen. Erland Waldenström var också inbjuden och presenterade på nytt huvudmo- menten i sin tidigare rapport. Han poängterade vikten av att öka aktiesprid- ningen och samtidigt aktivera ett sparande inom företagen. Curt Nicolin svarade med att man borde undvika missförstånd beträffande den kapitalök- ning som finns i företagen. ”Vi torde vara eniga om att vi vill ha ett sparlö- nesystem och ej ett vinstandelssystem”, konstaterade han. Vidare ifrågasatte han ”två trossatser i kapitalbildningsfrågan”. Något behov av att skapa någon form av fonder fanns inte enligt Nicolin. Inte heller behövdes en ny skatte- lagstiftning. Istället borde man kämpa för ett privat aktieinnehav baserat på lönsparandet. Waldenström svarade med att ”herr ordförandens tankegångar är intressanta men komplicerade. Man bör tänka igenom konsekvenserna”. Han påminde vidare om att om aktieägandet skulle spridas på en mängd små aktiesparare kom makt- och ägarförhållanden inte att ändras. Överläggning- arna slutade med att Nicolin rekommenderade att SAF internt borde bearbeta resultatet av diskussionen.2 Nicolins linje vann. SAF avstod helt från att medverka till någon form av vinstandelssystem. Man övergav också tanken om att presentera något alternativ till löntagarfonder. Istället borde frågan lämnas åt de borgerliga partierna. Man uppfattade dock att en lönebaserad aktiespridning skulle vara en för SAF acceptabel lösning. Samtidigt startade SAF förberedelser för en kampanj mot löntagarfonder.3 Vid denna tid politiserades SAF:s verksamhet med ett starkt inslag av medial offensiv. I april 1977 genomförde Sture Eskilsson och Carl-Johan Westholm från avdelningen för samhällskontakt en utredning rörande den politiska opinionsbildningen. Överläggningar med den moderata partiledningen hölls där man underströk att opinionsbildande åtgärder från närings- livets sida var nödvändiga.4 Den första SAF-kongressen hölls på initiativ av Nicolin i september 1977. Kongressen var tänkt att demonstrera arbetsgivar-

1 Nordling, D. Strategi mot löntagarfonder. Promemoria. 1977-02-01. SAF:s arkiv. Handlingar till arbetsutskottet. A 4 B. Vol. 25. En mer utarbetad variant diskuterades i direktionen den 12 april 1977. Se Nordling D. LO:s kampanj för löntagarfonder. Prome- moria. 1977-03-24. SAF:s arkiv. 4-oktober manifestationen. F 11 O. Vol. 1. 2 SAF:s arkiv. Arbetsutskott. Den 1 mars 1977. A 4 A. Vol. 31. 3 SAF:s arkiv. Arbetsutskott. Den 17 mars 1977. A 4 A. Vol. 31; SAF:s arkiv. Direktion. 12 april 1977. A 5 B. Vol. 9. 4 VD:s föredragning vid AU den 21 april 1977. SAF:s arkiv. Handlingar till arbetsutskottet. A 4 B. Vol. 25.

223 nas enighet kring företagsamhet och marknadsekonomi och hade karaktär av en medial insats.1 I slutet av året började Eskilsson och Westholm utarbeta SAF:s ideologiska program. Dess syfte var att presentera en för föreningen gemensam strategisk syn på den svenska samhällsutvecklingen. Utifrån sina grundläggande värderingar såsom individuell frihet, enskild företagsamhet och marknadshushållning tänkte SAF:s ledning överta dominansen över samhällsdebatten för att senare påverka landets utveckling och därigenom lösa ”överlevnadsfrågan för den fria företagsamheten”. Det är intressant att löntagarfondsfrågan upptog en endast marginell betydelse i det ideologiska programmet. Istället var det den offentliga sektorns expansion som stod i centrum. En alternativ uppläggning av socialpolitiken krävdes för att stoppa denna utifrån SAF:s perspektiv negativa utveckling.2 Ännu ett viktigt element av det gamla fordistiska systemet, välfärdstaten, ifrågasattes. Förutsättningarna för SAF:s nya ideologiska arbete förändrades i och med att SAP och LO lade fram sin första gemensamma rapport, Löntagarfonder och kapitalbildning, den 23 februari 1978. Inom SAF-kansliet var man redan några månader i förväg beredd att starta en antifondkampanj så snart rapporten kom att publiceras.3 Under 1975-78 omvärderade SAF sin roll på den svenska arbetsmarknaden och i svensk politik. Denna omvärdering gick hand i hand med att fordismens ekonomiska kris blev allt större, vilket drabbade svenska företag hårt. Detta resulterade i att SAF:s ideologiska profil började radikaliseras. Efter många års överläggningar intog organisationens ledning en hårdare linje i vinstdelningsfrågan. Någon kompromiss med LO beträffande lönta- garfonder var inte längre aktuell. Fonderna förvandlades dock inte till en stor politisk fråga under 1975-77. Inte heller motsättningarna på den svenska arbetsmarknaden nådde sin höjdpunkt under den perioden.

SAF:s första offensiv: 1978-1980

SAF:s ledning gjorde från början en negativ bedömning av LO-SAP- rapporten. Man påstod att förslaget skulle komma att leda till upphörandet av ”enskild fri företagsamhet” och att det var ”näringslivsfientligt”. Ett krig mot förslaget måste förklaras. Man konstaterade med tillfredsställelse att rapporten återspeglade en splittring i ståndpunktstagandet inom LO-SAP-gruppen och att SAF borde dra nytta av denna splittring. Något motförslag var inte

1 SAF:s arkiv. Styrelse. Den 22 september 1977. A 3 A. Vol. 77; De Geer, H. I vänster- vind och högervåg, s. 332-334. 2 SAF:s arkiv. Styrelse. Den 15 december 1977. A 3 A. Vol. 77; Westholm, C-J, Eskils- son, S. Ideologiskt program. Promemoria. SAF. Styrelse. Bilaga. 1977. A 3 A. Vol. 77. 3 Nordling, D. SAF:s strategi mot löntagarfonderna. Internt meddelande. 1977-11-28. SAF:s arkiv. 4-oktober manifestationen. Vol. 8. Björn Tarras-Wahlbergs handlingar.

224 aktuellt. I stället borde SAF:s ansträngningar helt vara inriktade på en hård kompromisslös kritik av förslaget medan ett eventuellt motförslag borde presenteras av politiker. Genom att agera offensivt skulle SAF kunna tvinga in motparten i en defensiv position. I direktionen föreslogs att debattinsat- serna skulle leda till att ”den enskilda människan blir rädd för den utveckling som LO/SAP-förslaget leder till”.1 Kampanjen startades omedelbart. Dess mål var att förhindra genomföran- det av fonderna med deras ”principiella, långsiktiga skadeverkningar”. Man borde eftersträva att undanröja hotet på lång sikt, så att frågan kom upp till ett klart avgörande i 1979 års val. Förutom att tvinga LO och SAP att flytta tillbaka sina positioner var kampanjen avsedd att påverka tveksamma allie- rade, först och främst mittenpartierna. Intensiv information med ett starkt regionalt inslag, offensiv offentlig debatt riktad mot LO-SAP-förslaget samt en mobilisering av företagarna var huvudinriktningar för kampanjen. An- märkningsvärt nog var man inom avdelningen för samhällskontakt från bör- jan säker på att man skulle komma att lyckas med verksamheten. Arbetarrö- relsen var långt ifrån att vara enig, löntagarna bedömdes i allmänhet vara ointresserade eller skeptiska till förslaget, medan SAF:s viktigaste styrka bestod i att företagarna hade ”ett socialpsykologiskt överläge” som en aktiv minoritet i samhället. Socialiseringen kunde alltså undvikas, förutsatt att man kunde driva en intensiv debatt.2 Den offensiva kompromisslösa strategin mot löntagarfonder stöddes helt av SAF:s ordförande, trots att ett antal inflytelserika styrelseledamöter såsom Sven Salén, Nils Linander och Hans Stahle var beredda att inta en mer för- sonlig ställning. Att LO-SAP-förslaget måste avvisas rådde det ingen tvekan om. Man övervägde dock om arbetsgivarsidan borde framlägga ett alternativt förslag baserat på ett spritt aktieägande. SAF-direktörerna var uppenbarligen ovana vid den sorts offensiva kampanj som SAF började bedriva. Nils- Erik Wirsäll befarade bl a att SAF kunde komma att uppfattas av allmänhe- ten som nejsägare, ”utan någon moderation”. För Curt Nicolin framstod dock problemet i ett större perspektiv. ”Frågan om löntagarfonder är måhän- da den viktigaste fråga som vår företagargeneration har att behandla”, fram- förde ordföranden. Svenskt näringsliv befann sig i ett allvarligt läge. Dess soliditet hade sjunkit, avkastningen på de privata investeringarna var alltför låg och ett nytt företagande begränsades, medan den borgerliga regeringen var på väg att utöka den offentliga sektorn och höja skatter för att förhindra arbetslösheten. Allt detta höll på ”att kväva näringslivet” vilket innebar att frågan om löntagarfonder hade en grundläggande betydelse för avkastningen av företagskapitalet, underströk Nicolin.3

1 SAF:s arkiv. Direktionen. Den 27 februari 1978. A 5 B. Vol. 9. 2 Eskilsson, S. Strategiska och taktiska synpunkter på löntagarfondsfrågan. 1978-03-04. SAF:s arkiv. 4-oktober manifestationen. Vol. 8. 3 SAF:s arkiv. Styrelse. Den 16 mars och 20 april 1977. A 3 A. Vol. 78.

225 SAF lade stora ansträngningar på att samordna antifondverksamheten mellan alla näringslivsorganisationer och borgerliga partier. Ett stort bekymmer var existensen av ”vinstdelningsligan” inom SI. Man beslöt att en lösning var att inte angripa ”ligan” utan istället etablera en övergripande policy så att andra näringslivsorganisationer fick ansluta till den.1 Ett annat problem låg i folkpartiets ställning. Den 2 mars 1978 lade partiet fram sitt eget förslag till löntagarfonder vilket enligt SAF delade vissa tankegångar med LO-SAP-förslaget, trots att individuell anknytning till fonderna var folkpartiets särprägel. SAF bevakade noggrant den ”dragkamp” som då på- gick mellan partisekreteraren Carl Tham och hans ”flygel” och en mer marknadsliberal grupp. Man konstaterade att ledande folkpartistiska politiker såsom Ingmar Mundebo och Ola Ullsten ”ännu inte på allvar givit sig in i leken”. För att klargöra frågan tog SAF:s representant Hans-Göran Myrdal initiativ till en middag där löntagarfonderna skulle bli ett huvudtema för diskussionen och där Ola Ullsten, Gabriel Romanus, Ingmar Mundebo och Per Ahlmark samt ”några liberalt inriktade personer från näringslivet” skulle bli inbjudna.2 En sådan uppvaktning av folkpartiets ledning ägde rum. I före- tagardelegationen ingick Sven H Salén, Sven Botling (Atsell), Stig Stefans- son (SHIO), Carl-Johan Westholm (SAF) och Per-Martin Meyerson från Industriförbundet. Kort därefter förklarade Ola Ullsten att partiet krävde individuella andelar i eventuella löntagarfonder vilket innebar en klar skilje- linje från LO-SAP-förslaget.3 Samtidigt försökte SAF ge antifondkampanjen en vetenskaplig trovärdig- het. Ett antal kända forskare som tog avstånd från löntagarfonder kontakta- des av SAF, bl a Assar Lindbeck, Erik Dahmén och Nils Elvander.4 Man vände sig till utländska forskare för att få deras analys av löntagarfonder. Professorer Charles Rowley från England samt Gordon Tullock från USA gjorde sina granskningar av LO-SAP-förslaget och belönades med 4000 dollar. Professor James Buchanan tackade nej till inbjudan.5 Inom SAF bedömde man LO-SAP-förslaget som ett försök att nå en bred politisk kompromiss till vilken TCO, folkpartiet och eventuellt centern kunde ansluta. En positiv framställning av marknadshushållningen, införandet av kapitalbildningsfrågan som ytterligare ett motiv till fondernas införande, gränsen med 500 anställda, allting tydde på att socialdemokraterna demonstrerade en öppenhet för kompromisser. Enligt SAF-analytiker felbedömde SAP-ledningen situationen. Visserligen mottogs förslaget ganska välvilligt

1 SAF:s arkiv. Direktion. Den 13 mars 1978. A 5 B. Vol. 9. 2 Ett brev från H-G Myrdal till förlagsdirektör Timo Kärnekull. 1978-03-15. SAF:s arkiv. 4-oktober manifestationen. F 11 O. Vol. 1. 3 Meidner, R. Spelet om löntagarfonder, s. 123. 4 Hans-Göran Myrdal. Meddelande. 1978-03-14. SAF:s arkiv. 4-oktober manifestationen. F 11 O. Vol. 1. 5 Letter from Olof Ljunggren to Charles K Rowley. April 19, 1978 samt Letter from Olof Ljunggren to Gordon Tullock. April 20, 1978. SAF:s arkiv. 4-oktober manifestationen. F 11 O. Vol. 1.

226 av både centern och folkpartiet. Under mars 1978 pågick en ”ganska avvak- tande debatt” tills SAF den 3 april inledde sin stora kampanj mot fonder. Debattinlägg, annonser, omfattande informationsverksamhet och regionala konferenser samordnades av en aktionsgrupp som bildades inom SAF under ledning av Sture Eskilsson. Kampanjens slogan var ”Fri företagsamhet eller fondsocialism”. Debatter antog i vissa fall karaktär av vulgärpropaganda vilket både SI och SAF:s direktion ville undvika. Man konstaterade dock med tillfredsställelse att den offensiva uppläggningen var riktig.1 Huvudre- sultatet av kampanjen var att opinionen svängde, och redan i början av april insåg socialdemokraterna enligt SAF:s bedömning att en reträtt skulle bli nödvändig. Efter en frontalattack från arbetsgivarnas sida kunde varken folkpartiet eller centern klara en kompromiss. Något genomförande av lön- tagarfonder enligt principerna i LO-SAP:s förslag från februari 1978 var inte längre aktuellt.2 Denna bedömning som gjordes av SAF:s analytiker visade sig vara helt rätt. Redan i juni 1978 offentliggjorde SAP:s partistyrelse sitt beslut om att avvakta med att avgöra löntagarfondsfrågan. ”Blir inte många besvikna nu när du skjuter upp löntagarfonderna, Olof Palme?” frågade Aftonbladet den 1 juli 1978. Att socialdemokraternas beslut berodde på SAF:s intensiva propaganda erkändes de facto av Olof Palme.3 Hans anförande på SAP:s partikongress i september 1978 innebar att partiet skulle skjuta upp lösningen av löntagarfondsfrågan till 1981, då både SAP och LO hade sina kongresser. Löntagarfonderna borde införas, men enligt Palme hade utredningsarbetet inte hunnit så långt att man hade något färdigt, konkret förslag. Ytterligare arbete med löntagarfondsförslag behövdes för att finna fram till lösningar som kunde samla ett brett löntagarkollektiv.4 Den 11 oktober samlades representanter för alla större näringslivsorgani- sationer för att utvärdera aktiviteterna i löntagarfondsfrågan. SAF:s representant konstaterade att Industriförbundet fortfarande avvaktade. Den mest aktiva organisationen förutom SAF var Aktiespararnas riksförbund vilket planerade en omfattande verksamhet, bl a ”en speciellt riktad aktivitet mot TCO”. Man betonade att småföretagarnas roll var mycket viktig i löntagarfondsfrå- gan eftersom socialdemokraterna var rädda för dem på grund av opinions- mässiga effekter. Det påpekades att kontakter med opinionsbildare samt med ”personer inom vissa fackliga organisationer” var nödvändiga. TCO- kongressen 1979 kom att spela en avgörande roll för den framtida löntagar- fondsdebatten. Skulle TCO säga nej, skulle detta leda till att en förutsättning för löntagarfondernas införande skulle utebli. Man markerade att socialde-

1 SAF:s arkiv. Direktion. Den 24 april 1978. A 5 B. Vol. 9. 2 En översikt över 1978 års debatt se i Nordling D. Debatten om löntagarfonder. Internt meddelande. 1978-09-21. SAF:s arkiv. 4-oktober manifestationen. F 11 O. Vol. 1. 3 Aftonbladet. 1978-07-01. 4 SAP. Sveriges socialdemokratiska arbetarepartis 27:e kongress 1978. Protokoll. Stockholm, 1979. Vol. 1, s. 269-321.

227 mokraterna höll på att splittras och att en statssocialistisk falang som litade mer på planeringsbyråkratin än på fackliga organisationer förstärktes. För att i framtiden undvika val mellan ”fondsocialismens kolera” och ”statssocialismens pest” var man enig om att fortsätta aktiviteterna i löntagarfondsfrå- gan, vilken skulle bli huvudtemat under valrörelsen 1979.1 Medan löntagarfondsdebatten hölls levande under hösten 1979 fortsatte SAF att syssla med strategiska problem. Ett långsiktigt ideologiskt program med Carl-Johan Westholm som ansvarig utarbetades i avdelningen för sam- hällskontakt. Löntagarfonderna framstod i programmet som bara en del av en betydligt mer övergripande verksamhet som var riktad till att styra sam- hällsutvecklingen i den för SAF gynnsamma riktningen.2 Bakgrunden till programmets tillkomst var Westholms studiebesök vid Shell Centre i Lon- don. Den viktigaste erfarenheten hos Shell var de scenariebeskrivningar som detta multinationella energibolag använde för att styra tänkande och handlande i vissa banor. Metodens kärna var att man beskrev framtiden i två alternativa termer enligt två förenklade tidsbilder. Den huvudslutsats som Westholm drog efter sitt besök var att den infor- mationsmetod som Shell tillämpade internt kunde användas av SAF externt. För att lyckas med detta var det viktigt att de framtidsbilder som skulle tas fram var enkla och slagkraftiga. Verklighetsbeskrivningar måste vara så bra att de kunde tränga igenom hos opinionsbildare utanför SAF:s traditionella krets. ”Målet bör vara att den svenska samhällsdebatten kommer att föras med SAF:s termer”, sammanfattade Westholm. Det konkreta förslaget bestod i att två alternativa framtidsbilder av Sverige målades ut. Den första omfattade den ökade offentliga sektorn, de höga skatterna med de många lagarna och regleringarna. I ett sådant land kallat för ”Det bevakande Sveri- ge” hade staten ansvar för att medborgarna betedde sig på ett samhällsnyttigt sätt. Alla sfärer av livet inklusive näringslivet var kontrollerade, och fördel- ningsfrågor stod i centrum. De flesta aktiviteterna i ett sådant land var inriktade på att olika medborgare och olika grupper och verksamheter bevakade varandra, ”så att ingen uppnår en större fördel än någon annan”. Som alternativet till denna dystra bild målades ”Det skapande Sverige”, som utmärktes av ”frihet för de enskilda medborgarna, som konsumenter, som producenter och som anställda, att sluta avtal med varandra i så stor utsträckning som möjligt”. Detta skapade dynamik i näringslivet och flera jobb med belönade prestationer. Det skapande Sverige var ett resursrikt samhälle, inte resurssnålt, och de offentliga organens roll var kraftigt reduce- rad. I det skapande Sverige fanns det naturligtvis inget utrymme för politiska

1 Överläggningar i löntagarfondsfrågan onsdagen den 11 oktober 1978. Minnesanteck- ningar. SAF:s arkiv. 4-oktober manifestationen. F 11 O. Vol. 1. 2 Westholm, C.-J. Ideologiskt program. Promemoria. 1978-10-30. SAF:s arkiv. Styrelse. Bilagor. A 3 A. Vol. 78.

228 drömmar om löntagarfonder, utan det var den fria företagsamhetens ideal som härskade. Med andra ord var det skapande Sverige ett tillväxtsamhälle. Med hjälp av dessa två scenariebilder föreslog Westholm en beskrivning av olika gruppers verksamhet i det svenska samhället. Det var tillräckligt med att peka ut vilka grupper som stod för det bevakande Sverige och vilka grupper som stod för det skapande Sverige. Företagens produktiva verksamhet kunde ”på ett naturligt sätt” anknytas till aktiviteterna hos andra skapande grupper såsom forskare, konstnärer, författare och fria yrkesutövare av skilda slag, vilket var väsentligt ur opinionsbildningssynpunkt. ”Det gäller för SAF att bygga upp en intressekoalition mellan olika företrädare för det skapande Sverige, så att glidningen in i det bevakande samhället stoppas och vänds”, summerade Westholm. Åtgärdsplanen bestod i att man satte konkreta mål med tidsangivelser för deras förverkligande såsom skatternas storlek, marginalskatterna, bidragssystemet, arbetsgivaravgifter och socialförsäk- ringar.1 Den nya ideologiska politiken diskuterades i SAF:s styrelse den 16-17 november 1978. Direktörerna mottog det föreslagna ideologiska programmet mycket positivt. Sveriges Redareförenings Sven Salén bedömde budskapet om det skapande Sverige som ”utomordentligt slagkraftigt”. Det hade stora möjligheter att gå hem. De planerade informationsinsatserna för 1979 redo- visades av Sture Eskilsson. Verksamheten borde bedrivas på ett sådant sätt att den icke-socialistiska regeringen skulle bevaras. Huvudtemat var syssel- sättning som måste skapas i den fria företagsamheten genom sänkta löne- skatter, ökade vinster och enskilt sparande. SAF:s budskap var riktat till ett antal målgrupper, varav ungdomar bedömdes som den viktigaste. Saklighet och trovärdighet ansågs vara starka sidor av SAF som informationsgivare. Men för att budskapet skulle nå en ännu bredare publik måste det konkretise- ras och förmänskligas. Insatserna mot löntagarfonderna skulle huvudsakligen upprepa argumenten från kampanjen under våren 1978. Strategin borde också utgå från att beröva LO stödet från TCO i fråga om fonderna. För att nå detta planerades särskilda kritiska aktiviteter för att ”påverka TCO:s medlemmar i rätt riktning”. SIF-anslutna tjänstemän på middle-management- nivå angavs som en viktig målgrupp vid agerandet. Kostnaderna för den planerade informationsverksamhet som Eskilsson presenterade, vittnar emellertid om att SAF-ledningen vid denna tidpunkt såg löntagarfonder som ett underordnat objekt inom den stora propagandistiska offensiven. Medan man planerade att spendera 1,4 miljoner på kampanjen mot fackliga fonder, utgjorde den preliminära budgeten för kampanjen ”Sysselsättning/inflation” 3- 5 miljoner och för regionala kampanjer 1,5-2 miljoner kronor. Ungdomsin-

1Westholm, C.-J. Utkast till ideologiska handlingsprogrammet. Bilaga 5. 1978-11-08. SAF:s arkiv. Styrelse. Bilagor. A 3 A. Vol. 78.

229 formation kunde ta mellan 0,5-1,5 miljoner. Sammanlagt räknade man med att spendera mellan 7,4-10,9 miljoner kronor på informationsverksamheten.1 Diskussionen om SAF:s informationssatsningar övergick så småningom till lingvistiska detaljer. Borde man konsekvent säga ”fackliga fonder” eller ”löntagarfonder”? Föreningens VD Olof Ljunggren svarade med att ”fackliga fonder” måste vara det enda alternativet och uppmärksammade att informationen riktad till en bredare allmänhet borde formuleras i ett enklare språk. Sture Thuresson från småföretagsberedningen instämde med att SAF:s budskap borde formuleras med ord som allmänheten förstår (”i annat fall är det bortkastat”) och frågade om på vilket sätt man kom att söka sig till det rätta ordvalet. Nicolin och Eskilsson informerade om att beslutet om att anli- ta en språkkonsult hade fattats och att arbetet med sammanställningen av en bok över de termer man kom att använda redan hade påbörjats. För övrigt bedömdes personliga kontakter vara det bästa sättet att nå ut med informationen. Eskilsson var tvungen att konstatera att det hittills hade varit svårt att engagera företagsledare i SAF:s ideologiska kampanjer. Medan företagare hade en positiv grundinställning till kampanjerna visade de ”påfallande stor tveksamhet inför egen direkt medverkan”.2 Aktiviteterna i löntagarfondsfrågan under 1979-80 genomfördes som pla- nerat.3 SAF lyckades nå ett antal mål. Folkpartiet avlägsnade sig allt mer från löntagarfonder för att slutligen under mars 1980 helt avvisa tanken om att införa någon form av fonder. Partiet svängde åt höger, efter att ett samarbete med socialdemokraterna i en rad viktiga frågor betraktats som olyckligt av opinionsmässiga skäl. En kompromiss om fonderna mellan SAP och folkpartiet uteblev.4 TCO skakades under 1979-80 av en allvarlig inre kris. En ökande andel medlemmar i Svenska Industritjänstemannaförbundet väg- rade att acceptera den linje till stöd för löntagarfonderna som TCO- ledningen drev fram. Man uppmärksammade 1979 att de medlemmar som tidigare varit passiva började besöka fackliga möten för att påverka beslutsfattandet angående löntagarfonder. Organisationen höll på att splittras på grund av fondfrågan.5 Det viktigaste i sammanhanget var dock att SAP för- lorade riksdagsvalet i september 1979. Faran med införandet av fonderna under mandatperioden 1979-82 var eliminerat. SAF fick dock bemöta två nya initiativ angående löntagarfonder. I slutet av 1979 blev Allan Larsson ny ordförande i den statliga utredningen om

1 SAF:s arkiv. Styrelse. Den 16-17 november 1978. § 3 b. Informationsfrågor; § 3 c. Ideologiskt program (IP 80). A 3 A. Vol. 78. 2 SAF:s arkiv. Styrelse. Den 16-17 november 1978. § 4. Löntagarfonder. A 3 A. Vol. 78. 3 Se Schager, N.-H. Läget i löntagarfondsdebatten. 1979-02-21; Schager, N.-H. Lönta- garfondsfrågan efter valet. Promemoria. 1979-11-20. SAF:s arkiv. 4-oktober manifestationen. F 11 O. Vol. 2; SAF:s arkiv. Direktion. Den 10 december 1979. A 5 B. Vol. 10. 4 Se Åsard, E. Kampen om löntagarfonder, p. 94-101. 5 Micheletti, M. Organizing Interest and Organized Protest. Difficulties of Member Representation for the Swedish Central Organisation of Salaried Employees (TCO). Stockholm, 1985, p. 149-152.

230 löntagarna och kapitaltillväxten. Sedan utredningen bildats 1975 under Hjalmar Mehrs ledning hade dess verksamhet inte lett till något konkret för- slag.1 Den nye ordföranden försökte åstadkomma en bred politisk kompromiss för att inte senare än 1981 lägga fram ett konkret förslag. En tänkbar lösning kunde bli någon form av obligatoriska fonder med riktade aktieemissioner och individuella andelar. SAF-ledningen motsatte sig en kompro- misslösning. Inte ens ett individuellt baserat fondsystem kunde accepteras. ”Föreningens ståndpunkt har hela tiden varit att bestämt avslå varje form av förslag i fondfrågan”, konstaterade Curt Nicolin med Pehr G Gyllenhammars stöd. Därför var det viktigt att arbetsgivarna demonstrerade sin enighet och avvärjde varje invitation till en samförståndslösning. För att samordna nä- ringslivets representanter i utredningen tillsatte SAF, Industriförbundet och SHIO-Familjeföretagen en referensgrupp. I praktiken innebar beslutet att näringslivets representanter förhindrade utredningens möjlighet att lägga fram ett konkret förslag.2 Den statliga utredningen sprack 1981 utan att ha lämnat något förslag.3 Den andra viktiga frågan som var nära besläktad med löntagarfonderna var paritetsrepresentation mellan aktieägare och de anställda i företagens styrelse. Denna fråga väcktes av Palme redan år 1978 och fick inte stöd av LO (se kapitel 5). I juni 1980 bedömde SAF att paritetsrepresentationen på nytt kunde leda till en debatt. Ett antal viktiga aktörer såsom PTK och folkpartiet demonstrerade ett intresse för problemet, med den tyska erfarenheten som förebild. Därför ansåg SAF att man borde undvika denna debatt från början. Istället planerade föreningen att genom folkpartistiska företagare starta en intern debatt inom partiet om huruvida ett marknadsorienterat parti förespråkade enskilt ägande eller inte. I övrigt hoppades man på att avvisa tanken med hänsyn till att medbestämmandelagen och paritetisk styrelserepresentation inte gick ihop. I SAF:s direktion såg man en klar vattendelare mellan MBL å ena sidan och löntagarfonder och paritetisk representation å den andra. Medan MBL förutsatte att det fanns två parter i företagen, ville de båda andra frågorna ”sudda ut gränsen mellan arbetsgivare och arbetstagare”.4 Någon större debatt om paritetsrepresentationen uppstod dock aldrig i Sverige under 1980-talet. Den strukturella krisen för utvecklingsblocket förknippat med massproduktion och fordism ställde krav på förnyelse och omvandling av landets ekonomi.5 Den första antifondkampanjen pågick samtidigt som den svenska ekonomiska krisen höll på att fördjupas. De fallande vinsterna ledde till att svenska företags soliditet sjönk. Den svenska industrisektorn krympte, och

1 Åsard, E. Kampen om löntagarfonder, s. 22-27. 2 SAF:s arkiv. Direktion. Den 10 december 1979. A 5 B. Vol. 10; Styrelse. Den 17 januari samt den 21 februari 1980. A 3 A. Vol. 80. 3 Åsard, E. Kampen om löntagarfonder, s. 108-126. 4 SAF:s arkiv. Direktion. Den 2 juni 1980. A 5 B. Vol. 10 5 Schön, L. En modern svensk ekonomisk historia, s. 472-495.

231 hela branscher, bl a varvindustrin, fick läggas ned. Inflation, budgetun- derskott, upprepade devalveringar och en växande utlandsskuld blev kronis- ka problem för Sveriges ekonomi. Den ökande offentliga sektorn förhindra- de dock att en stor öppen arbetslöshet uppstod redan under dessa år, tvärt- emot vad som skedde i andra västländer. Denna alarmerande krissituation bestod fram till 1982.1 Efter valrörelsen 1979 började SAF en frontal ideologisk och politisk offensiv för att påverka den svenska samhällsutvecklingen i riktning mot en marknadsekonomisk anpassning. Ett lönepolitiskt program Rättvis lön, ett arbetsmarknadspolitiskt och ett näringspolitiskt program antogs, medan en omfattande propagandistisk verksamhet pågick. Kritiken av den offentliga sektorn, statens roll i ekonomin och krav på sänkta skatter stod i spetsen. För att påverka den allmänna debatten, i synnerhet ekonomer, samhällsdebattörer och journalister, grundade SAF förlagen Timbro och Ratio 1978. Man sysslade med utgivning av böcker där argumentering för marknadsekonomis överlägsenhet och ”den nya liberala” diskursen dominerade. Huvudsakligen handlade detta om importen av amerikanska och engelska författare som hade fått debatten att svänga i USA. Ett stort genomslag fick Henri Lepages bok I morgon kapitalism som visade att ”Keynes inte bara var fysiskt död”. Näringslivets Presstjänst (NPT) blev ett viktigt centrum för spridning av information. NPT:s material skickades till 130 dagstidningar och beräknades nå en miljon läsare varje vecka. Artiklarna användes av många skribenter som bakgrundsmaterial. Utredningsbyrån för samhällsfrågor genomförde kontinuerliga utredningar och faktasammanställningar i ekonomiska och samhällspolitiska frågor. Utredningarna gjordes huvudsakligen av yngre akademiker med en ”i grunden positiv inställning till fri företagsamhet och marknadsekonomi”. Verksamheten i dessa institutioner finansierades av SAF genom Näringslivets Fond som startades redan 1977.2 I september 1980 ägde den andra SAF-kongressen rum. Den präglades av ännu större grad av medialisering än den första. ”Det skapande Sverige” blev kongressens tema. En bild av ett nytt samhälle gestaltades och SAF- ideologin manifesterades.3 SAF demonstrerade klart att den ville förändra den svenska samhällsordningen bort från de institutionella förhållanden som präglade Sverige under den fordistiska epoken. Trots att denna propagandistiska (i SAF:s handlingar använde man ofta ordet ”propaganda”) verksamhet styrdes och kontrollerades av SAF:s högsta ledning var dess inriktning inte lika självfallen för alla SAF:s delägare. Re- dan i maj 1979 konstaterade Olof Ljunggren att SAF:s kampanjer i frågor som låg utanför kartellområdet hade fått negativa reaktioner från vissa före-

1 Eklund, K. Vår ekonomi, s. 397-405. 2 Timbro efter tre år. PM. 1981-11-03; Löfgren, C. Näringslivets presstjänst; Englund, R. Utredningsbyrån för samhällsfrågor. SAF:s arkiv. Handlingar till arbetsutskottet. Den 19 november 1981. A 4 B. Vol. 36. 3 De Geer, H. I vänstervind och högervåg, s. 335.

232 tag. Teatrarnas riksförbund hotade till och med att lämna föreningen. SAF:s VD rekommenderade därför att frågan behandlades ”med stor försiktighet”.1 En häftig kritik framfördes av Verkstadsföreningens inflytelserike representant, Volvochefen Pehr G Gyllenhammar. Han framförde att SAF:s engagemang i partipolitiska frågor var oacceptabel. Att allmänheten skulle få uppfattningen att föreningen skulle vara emot en socialdemokratisk regering och förespråka en moderat regering var orimligt. I stället borde näringslivet acceptera det styrelseskick som gällde. Det borde fortsätta att stå i samhällets tjänst istället för att ge sig in på en debatt i höger/vänstertermer. SAF kunde aldrig bli en folkrörelse. Dess uppgift var i likhet med experter att påvisa vilka villkor som påverkade arbetsgivarnas förmåga att skapa resurser. ”Med en tillspetsad formulering vill jag säga att det aldrig får heta att näringslivet tar i anspråk en stor del av kapitalet och resurserna för att använda dem mot folket”, sammanfattade Gyllenhammar. Vidare kritiserade han det budskap som SAF framförde. Dess innebörd borde ständigt avvägas. Samtidigt som det klarlade förutsättningarna för ett fritt näringsliv måste den förklara ”nyt- tan därav för hela folkhushållet”. SAF riskerade på grund av sin informationsverksamhet att framstå som en konservativ och bakåtsträvande organisation. I detta avseende åstadkom företagaraktioner med deras reaktionära tankegångar en stor skada för företagsamheten.2 SAF:s budskap måste vara trovärdigt och ha en ”liberal och framförhållande inställning”, påpekade Gyllenhammar. Han ifrågasatte också den höga kostnadsnivå som gick åt SAF:s ideologiska kampanjer och varnade för dess upptrappning. Gyllen- hammars åsikter delades dock inte av majoriteten i SAF:s styrelse. Man på- stod att politiseringen var svår att undvika. Motorbranschens arbetsgivare- förbunds VD Henrik Lindström påpekade att ”det skapande Sverige” inte kom till vid en SAF-kongress utan hade funnits ”alltsedan vi började odla vårt land”. Det var viktigt att sprida en positiv information om detta. Curt Nicolin framförde att näringslivet i verkligheten utmärktes av dynamik, inte av konservatism. Därför skulle det vara beklagligt ifall folket uppfattade SAF:s kännemärke som konservatism. Informationsverksamheten hade tvärtom en stor uppgift att få det dynamiska begreppet att dominera. ”Nä- ringslivet är icke till för sin egen eller för sina ägares skull utan för att i vi- daste bemärkelse tillhandahålla en service i samhället. De som skall ha för- del av näringslivet måste därför underordna sig dess uppgifter”, formulerade Nicolin sin filosofi.3 Löntagarfondsfrågan fick inget större utrymme i den informationsverksamhet som planerades för 1981. Med ett nytt LO-SAP-fondförslag föränd-

1 SAF:s arkiv. Direktion. Den 8 maj 1979. A 5 B. Vol. 10. 2 Gyllenhammar syftade till småföretagarnas proteströrelse mot byråkratisering och den förda ekonomiska politiken. Rörelsen startade i Småland och var särskilt aktiv under 1976. Protesterna resulterade i bildandet av småföretagarberedningen inom SAF. Se De Geer, H. I vänstervind och högervåg, s. 174-177. 3 SAF:s arkiv. Styrelse. Den 13-14 november 1980. A 3 A. Vol. 80.

233 rades förutsättningarna. Det maskineri som skapades av SAF under 1978-80 började användas under den nya etappen av löntagarfondsdebatten från och med 1981.

Parallellt med upptrappningen av den ekonomiska krisen satte SAF igång sina ideologiska kampanjer som syftade till förändring av Sveriges sam- hällsklimat. Den fria företagsamheten, minskad offentlig sektor, lägre skatter och avregleringar utgjorde innehållet i denna ideologiska offensiv. Den öka- de politiseringen och kampanjernas budskap mötte dock kritik även inom SAF. Den första stora kampanjen mot socialisering och löntagarfonder som var särskilt intensiv under 1978 matchade väl med denna ideologiska om- ställning. SAF:s reaktion på LO-SAP:s gemensamma förslag från 1978 var tämligen rimlig, med tanke på att förslaget fortfarande behöll sin radikala potential och därmed hotade intressen för SAF:s delägare. Löntagarfondsfrå- gan förvandlades dock inte under 1978-80 till SAF:s största ideologiska insats.

Antifondoffensiven når sin kulmen: 1981-83

Arbetsgivarna börjar en ny antifondattack. 1981-82

LO-SAP-förslaget, Arbetarrörelsen och löntagarfonder, som offentliggjordes i slutet av januari 1981 innebar en klar reträtt jämfört med den föregåen- de rapporten. Det handlade inte längre om någon systemförändrande reform utan om att skapa ett antal institutioner med löntagarägt kapital som fick placeras i börsnoterade aktier. Trots detta bemöttes förslaget av en avvisande kritik av SAF. I sin föredragning vid Arbetsutskottet konstaterade Olof Ljunggren att det föreliggande förslaget var lika oacceptabelt som tidigare varianter. Trots att vissa ”uppmjukningar” hade skett hade samtidigt riskerna för ett snabbt maktövertagande av de börsnoterade företagen ökat. ”Den avgörande invändningen att fonderna kommer att leda till ett förändrat sam- hällssystem kvarstår oförändrad.” Samtidigt uppmärksammade Ljunggren att förslaget tilldrog sig allt mindre intresse i den allmänna debatten, vilket berodde på en utnötningseffekt. Därför behövde näringslivets organisationer göra alla nödvändiga insatser för att vinna denna avgörande rond i kampen om löntagarfonderna. Målet var att förhindra socialdemokraterna att i hän- delse av en valseger 1982 införa fonderna enligt det senaste förslaget. Detta kunde uppnås på tre olika sätt. Den första önskvärda utgången innebar att LO/SAP skulle förändra sitt förslag så att det skulle bli ”förhållandevis harmlöst”. Det andra tänkbara resultatet av antifondkampanjen skulle bli att SAP avstod från att genomföra sitt förslag efter valseger. Den tredje möjliga

234 utgången av den kommande antifondoffensiven skulle bli SAP:s valförlust 1982. ”Näringslivets strategi bör utformas så att dessa tre alternativ främjas simultant.” Olof Ljunggren påpekade att SAF behövde använda alla medel i informations- och opinionsbildningsarbetet för att nå dessa mål. Ett nytt krig mot löntagarfonder förklarades. 1 Frågan uppstår varför arbetsgivarna så hårt bemötte LO-SAP-förslaget 1981 trots att det knappast innebar någon systemförändring av den svenska ekonomin. Det är svårt att få kunskap om vad arbetsgivarnas ledande representanter tänkte vid denna tidpunkt. Styrelsens sammanträden inom SAF var trots sin konfidentiella karaktär en form av offentligt uppträdande. Diskus- sioner vittnar dock om att landets ledande arbetsgivare var uppriktiga när de pratade om ett hot om systemförändring i Sverige i det fall fonderna skulle införas, även i den variant som föreslogs av LO-SAP 1981. Detta tema var genomgående under åren 1981-83. En paneldiskussion mellan ledande före- tagsledare i Göteborg och representanter för arbetarrörelsen som ägde rum den 2 november 1981 kan illustrera detta. Panelens huvudtema var föränd- ringen av samhällssystemet. I sitt inledningsanförande påstod SKF:s chef Lennart Johansson att Sverige var på väg in i ett annat system än det kapitalistiska, vilket ”prövats och modifierats genom kanske årtusendena”. Mark- nadsekonomin var på väg att försvinna. I sina svar framhöll SAP:s Sören Mannheimer och LO:s Per-Olof Edin att det inte var frågan om något sy- stembyte. Genomfördes löntagarfondsplanen handlade det endast om etablerandet av ett antal finansiella institutioner som förmodligen kunde leda till ett ökat inflytande för löntagarna. Arbetsgivarna svarade då men en motfrå- ga: vad händer då om fonderna misslyckas och något ägarinflytande i företa- get inte nås?2 Rädslan för att arbetarrörelsen inte skulle stanna vid detta förslag utan fortsätta att driva fram sina systemförändrande planer spelade sin roll för arbetsgivarnas attityd mot det urvattnade förslaget från 1981. Per-Olof Edin uppmärksammade senare en annan anledning till arbetsgivarnas ovanligt hårda linje i löntagarfondsfrågan. Under vänstervågen och tidigare, på 1970-talet befann sig företagsledare i en defensiv position. De var tillbakatryckta och framstod i vänsteraktivisternas ögon som en anakro- nism, dinosaurier som tillsammans med kapitalismen var på väg att försvin- na. Det hände ofta att näringslivets representanter blev utskrattade i medier. När de i slutet av 1970-talet inledde sin offensiv handlade återkomsten mycket om revansch. I Sverige blev löntagarfonderna katalysatorn för denna omsvängning. Enligt Edin bör därför arbetsgivarnas aggressivitet i löntagar- fondsfrågan ses mot bakgrund av detta revanschbehov.3

1 VD:s föredragning vid arbetsutskottet den 19 februari 1981. Författad av S. Eskilsson. SAF:s arkiv. Handlingar till arbetsutskottet. Den 19 februari 1981. A 4 B. Vol. 34. 2 Debatter om löntagarfonder. En bandupptagning. Göteborg, 1981-11-02. SAF:s arkiv. 4-oktober manifestationen. F 11 O. Vol. 2. 3 Intervju med Per-Olof Edin. 2006-01-19.

235 Den nya kampanjen mot fonderna var genomtänkt och betydligt mer omfattande än kampanjen 1978. Produktionen av informationsmaterial samt diverse skrifter och broschyrer var stor. Annonsering i dagspressen under ståndpunkten ”Nej till SAP/LO förslaget och varje annan form av socialism” startade i april. Detta kompletterades med systematiska aktiviteter genom artiklar och debattinlägg. Opinionspåverkan med inriktning mot småföreta- gare fortsatte. En stor utbildningsverksamhet av funktionärer på SAF och dess förbund planerades. Löntagarfondsmöten för företagare arrangerades. Verksamheten som bedrevs av Industriförbundet, SHIO-Familjeföretagarna och i synnerhet Aktiespararna samordnades av SAF.1 Aktivitetsprogrammet antogs av SAF:s styrelse den 19 mars 1981.2 En viktig diskussion uppstod innan beslutet om huvudlinjerna fattades. Vissa styrelseledamöter ville ha ett positivt inslag i kampanjen. SKF:s Lennart Johansson föreslog att det skulle läggas fram någon form av löntagarsparan- de kombinerad med skattelättnader, och hänvisade till den vid den tiden redan bortglömda Waldenström-rapporten. Reaktionen var hård från andra styrelseledamöter. ”SAF måste stå på en säker grund i debatten”, underströk Johan Curman från Skogs- och Lantarbetsgivareförbundet. Därför måste tanken om den tolerabla formen av löntagarfonder som Lennart Johansson föreslog avvärjas. Enligt Curt Nicolin hade de grundidéer som fanns i den waldenströmska utredningen redan förverkligats genom åtgärder riktade mot en kraftig sparstimulans. Sture Eskilsson var överens med sin chef. SAF:s alternativ var en väl fungerade marknadsekonomi med den kapitalbildning som det enskilda sparandet gav. Därför behövde föreningen inte något för- slag till en näringslivets löntagarfond.3 Det sätt på vilket SAF:s enda alternativ marknadsfördes i media fick ny kritik av Pehr G Gyllenhammar. Vid flera tillfällen fortsatte han att anklaga SAF:s kansli och Sture Eskilsson för att föra opinionsbildning utan stöd av delägarna. Informationskampanjernas utformning förbigick styrelsens kontroll. Gyllenhammar påpekade att SAF:s informationsverksamhet var lika viktig som dess förhandlingsverksamhet. Kampanjernas alltför tydliga budskap var politiserat, konservativt och inte trovärdigt i allmänhetens ögon. SAF uppfattades som en ”brutal organisation som saknar känslighet och som inte har förmått anpassa sig till ett förändrat opinionsläge”. Istället borde innebörden av informationen vara ”finstämd” för att visa en positiv bild av den framtid som företagarna kunde erbjuda Sverige. Curt Nicolin bemötte kritiken genom att hänvisa till att det inte var lätt att framstå som progressiv och samtidigt försvara ett näringsliv som höll på att utraderas.4

1 Eskilsson, S. Aktivitetsprogram i löntagarfondsfrågan. 1981-03-03. SAF:s arkiv. Hand- lingar till arbetsutskottet. Den 3 mars 1981. A 4 B. Vol. 34 . 2 SAF:s arkiv. Styrelse. Den 19 mars 1981. A 3 A. Vol. 81. 3 SAF:s arkiv. Styrelse. Den 19 mars 1981. A 3 A. Vol. 81. 4 SAF:s arkiv. Styrelse. Den 21 maj, 17 september samt 20 november 1981. A 3 A. Vol. 81. Gyllenhammars upprepade kritik mot SAF:s propagandistiska kampanjer nyanserar

236 Konflikten innebar inte att Pehr G Gyllenhammar motsatte sig SAF:s agerande mot löntagarfonder. Hans kritik handlade snarare om formerna för den förda propagandan än om dess innebörd. Gyllenhammar stödde den hårda linje som SAF och Nicolin bedrev mot löntagarfonderna. Han påpekade samtidigt att utan ett fullt förtroende från styrelsens medlemmar skulle antifondkampanjen komma att misslyckas. Volvos VD uppmärksammade att enskilda företagsledare vid flera tillfällen uppträdde offentligt för att diskutera löntagarfondernas för- eller nackdelar. En viss kompromissvilja visades då. Därför var det en fråga av största betydelse att SAF demonstrerade enighet istället för att framstå som en kanslistyrd organisation. Nicolin instämde i detta resonemang och beklagade att framträdande representanter från när- ingslivet föreföll ha en annan mening än majoriteten. I sin tur medgav Sven Salén och Sveriges Skogsindustriförbunds representant Bo Rydin att de blivit ”misstolkade” av media och anslöt sig till SAF:s gemensamma linje. Styrelsen konstaterade att den nödvändiga enighet som Pehr G Gyllenham- mar efterlyste fanns bland delägarna.1 Växande ambitioner ledde till att SAF:s ledning inte höll på pengarna. Kostnaderna sköt i höjden under hela 1981. I slutet av 1980 planerade SAF att spendera endast 1 miljon kronor på löntagarfondsaktiviteter. Den 13 mars anslog styrelsen ytterligare 1 miljon för detta ändamål. Den 15 oktober höj- des anslaget med 2 miljoner för att kompletteras med ytterligare 1,5 miljoner i november. Den slutliga budgeten för 1981 års aktiviteter godkändes av styrelsen den 17 december och uppgick då till 9,6 miljoner. Samtidigt planerade man nya aktiviteter för 1982 som förväntades uppgå till 12 miljoner kronor.2 Sveriges Industriförbund hade egna planer för 1982 beträffande antifond- aktiviteter. Aktivisering av företag, utgivning av skrifter och annonsering var prioriterade mål. Man beräknade att kostnaderna kunde utgöra mellan 3,6 och 4,6 miljoner kronor. Sveriges Företagareförbund förberedde omfattande mediala insatser mot ”fondsocialismen”. Dessa skulle kosta 2,7 miljoner. Beloppet betraktades som en minimisatsning. Aktiespararnas Riksförbunds handlingsplan koncentrerades till antifondkampanjer bland löntagare. Man planerade att bilda en kommitté, ”Offentliga anställda mot fondsocialism”.

bilden av de tre delkulturer som enligt Joakim Johansson existerade inom SAF (se Jo- hansson, J. SAF och den svenska modellen, s. 152-158). Konflikten som uppstod mellan Nicolin och Volvos chef visar inte att det finns tillräckligt empiriskt underlag för att likställa Gyllenhammar och hela Verkstadsföreningen med funktionärer på SAF-kansliet med dess informationsavdelning i spetsen för att benämna hela gruppen för ”aktivistkul- turen”. Inte heller finns det tillräckliga empiriska bevis som skulle bekräfta tesen om att det var kretsen av storföretagsledare kring Gyllenhammar och Verkstadsföreningen som under löntagarfondsdebatten varit protagonister bakom arbetsgivarnas mobilisering mot den svenska arbetarrörelsen (jämför med Johansson, J. SAF och den svenska modellen, s. 207-208). 1 SAF:s arkiv. Styrelse. Den 15 oktober 1981. A 3 A. Vol. 81. 2 SAF:s arkiv. Styrelse. Den 17 december 1981. A 3 A. Vol. 81.

237 Särskilda aktiviteter riktades mot TCO och dess förbund. Målet var att ”få TCO att säga nej till kollektiva fonder”. Utnyttjandet av en redan etablerad organisation ”TCO:are mot löntagarfonder” samt spridning av artiklar och opinionsmätningar betraktades som lämpliga medel för att nå målet. 1 Den strategiska ledningen av löntagarfondskampanjen genomfördes av en särskild referensgrupp. Den bildades gemensamt av SAF, SI och SHIO- Familjeföretagare och hade Curt Nicolin som ordförande. I gruppen ingick bl a Olof Ljunggren, Hans Werthén, Karl Erik Önnesjö, Erland Waldenström, Pehr G Gyllenhammar och Per-Martin Meyerson. Aktiespararnas representant deltog som observatör.2 I praktiken planerades emellertid kampanjen mot ”fondsocialismens införande” i SAF:s kansli, där projektet ”Information i löntagarfondsfrågan” bildades under ledning av Sture Eskilsson (”Sekreta- riatet för löntagarfondsprojektet”). Huvudenheten var en aktionsgrupp som sammanträdde varje morgon för att diskutera och besluta åtgärder. Projektet omfattade flera grupper: en grupp för utbildning och företagarmöten, en grupp för delägarkontakter, en nyckelgrupp för seminarieverksamheter, grupper för argumentanalys, rapporter och skrifter, en extern skrivargrupp samt en pressenhet där löpande verksamhet genomfördes av Näringslivets Ekonomifaktas VD Charlie Brantingson.3 Kampanjen mot fonder började med attacker i SAF-tidningen. ”Är lönta- garfonder dödsdomen över fri företagsamhet?”, ”Med fonder bara mörker”, ”Ingen framtid för ett löntagarfond-Sverige”, ”I fond-Sverige har han ingen chans” var tidningens typiska rubriker under hösten 1981. Med tiden blev kampanjen allt mer omfattande och begränsades inte längre till annonser i dagspressen. Aktiviteter med lokal inriktning prioriterades. I SAF-kansliet kom man till slutsatsen att det bästa sättet att påverka var genom personliga kontakter. För att antifondinformation skulle nå maximal effekt siktade man in sig på ett antal målgrupper. Konsultfirmor anlitades för att utarbeta en lämplig strategi för att övertyga sådana grupper. Konsulterna rekommenderade att SAF:s ansträngningar skulle inriktas mot ”mittfältet”, d v s mot de personer som var indifferenta eller hade en löst grundad uppfattning om löntagarfonder. Arbetet skulle pågå i fyra faser: väckelse, information, på- verkan och övertygelse. Att ställa frågor snarare än påståenden var en genomgående teknik under den första fasen. Övertygelsen skulle komma i

1 Berg, J. A. Fondfrågan efter LO/SAP-kongresserna. Förslag till SI-aktiviteter oktober 1981-juni 1982; Företagarförbundets informationskampanj mot fondsocialism. 1981-10- 29; Gergils H. Handlingsplan i löntagarfondsfrågan. 1981-10-15. SAF:s arkiv. 4-oktober manifestationen. F 11 O. Vol. 8. 2 Löntagarfonderna – den gemensamma referensgruppen SAF/SI/SHIO- Familjeföretagen. Meddelande. SAF:s arkiv. Handlingar till arbetsutskottet. Den 15 oktober 1981. A 4 B. Vol. 36. 3 Eskilsson, S. Projekt ”Information i löntagarfondsfrågan”. 1981-10-28. SAF:s arkiv. 4- oktober manifestationen, korrespondens. F 11 I. Vol. 1; Eskilsson, S. Arbetet i löntagar- fondsfrågan. 1981-11-11. SAF:s arkiv. 4-oktober manifestationen. F 11 O. Vol. 8. Sture Eskilssons handlingar.

238 slutet. Konsulterna tog fram metoder om hur stora grupper kunde nås på bästa sätt. Dessa grupper var ungdomar, pensionärer samt deltids- och hem- arbetande kvinnor. Deras inställning till LO-förslaget undersöktes. Ett antal PR-firmor anlitades för att ge förslag till åtgärder riktade mot små grupper såsom lantbrukare, småföretagare, villaägare, fritidshusägare, båtägare, kommunikatörer och journalister, försäljare, frisörer, taxichaufförer och bu- tiksinnehavare. Arrangerade möten, artiklar i dessa gruppers tidningar och direkta reklaminsatser bedömdes som lämpliga metoder för att nå de mindre grupperna.1 De första insatserna handlade om att nå enighet bland de egna medlemmarna. De borde inse att löntagarfonderna var deras ”genuina intressefråga”. Deras engagemang var avgörande för att sprida SAF:s budskap vidare. Sär- skilt stora förhoppningar hystes om en spridning av SAF:s information på arbetsplatser där personliga kontakter mellan företagsledare och de anställda värderades högst. Den interna studiekampanjen började genomföras under hösten 1981. Ca 200 funktionärer vid SAF och förbunden tränades i lönta- garfondsfrågan. Förutom fördjupade kunskaper i löntagarfonder medförde utbildningen träning i debatt, argumentations- och framträdandeteknik.2 Dessa tjänstemän var avsedda att leda en omfattande informationskampanj riktad mot delägare. Kampanjen omdöptes så småningom till rådslag. Mer än 200 konferenser anordnades runt hela landet under första halvåret 1982. 8000 företagsledare som deltog i rådslaget förväntades sprida vidare ”den sakliga informationen” om fonderna, fritt näringsliv och marknadsekonomi på sina företag och orter.3 Dessutom uppmanade SAF:s VD verkställande direktörer i de flesta börsnoterade företag att starta en systematisk utbildning i löntagarfondsfrågan avsedd i första hand för företagens chefer.4 Man an- vände andra kanaler såsom Rotary och företagsföreningar av varierande karaktär för att nå företagsledare. Föreläsningar, affischer, utställningar och annonser användes som metoder. Samtidigt etablerade man ett informations- nät bestående av cirka 90 lokala kommittéer. Pressmöten, brev till riksdags- män och lokala politiker samt företagens dagar arrangerades.5 Pressenheten för löntagarfondsprojektet samlade en faktabank av artiklar som författades av företagsledare för att vidare använda dem i framför allt lokala media. I

1 SAF:s arkiv. Styrelse. Den 18 februari 1982. A 3 A. Vol. 82. 2 Sammanfattning av utbildning och möten i löntagarfondsfrågan. PM. 1981-11-24; Flobecker T. Löntagarfondsfrågan – utbildning av funktionärer inom SAF och förbund. Ett brev till verkställande direktörer i SAF:s förbund. 1981-11-25. SAF:s arkiv. 4- oktober manifestationen, korrespondens. F 11 I. Vol. 1. 3 SAF:s arkiv. Styrelse. Den 18 januari 1982 och den 18 februari 1982. A 3 A. Vol. 82; Ledningsgruppen. Den 13 december 1982. A 5 B. Vol. 11; Eskilsson, S. SAF:s aktiviteter i löntagarfondsfrågan. Ett sammanfattande diskussionsunderlag. 1982-10-13. SAF:s arkiv. Styrelse. Bilaga. A 3 A. Vol. 82. 4 Ljunggren, O. Likalydande brev till 39 verkställande direktörer i börsnoterade företag. 1981-12-10. SAF:s arkiv. 4-oktober manifestationen. F 11 O. Vol. 2. 5 Eskilsson, S. Löntagarfondsprojektet. Lokala aktiviteter. 1982-02-15. SAF:s arkiv. Styrelse. Bilaga. A 3 A. Vol. 82.

239 vissa fall behövde företagsledare endast bearbeta redan färdiga utkast till artiklar.1 Hur mottog SAF:s delägare den interna kampanjen mot löntagarfonder? Sture Eskilsson såg rådslagsverksamheten som en stor framgång. Man upp- nådde stor sammanhållning inom arbetsgivarvärlden. Samtidigt var han tvungen att konstatera att lokala chefer från många storföretag var tveksamma till kampanjen. Det var framför allt mindre företagare som deltog i rådslag.2 Den ovilja och brist på engagemang som de stora företagens representanter demonstrerade, uppmärksammades också i SAF:s styrelse.3 Den omfattande antifondkampanjen i media växte fram under 1982 och tog allt mer ekonomiska resurser i anspråk. Detta skedde i anknytning till riksdagsvalet i september 1982. Man var mycket angelägen om att SAF inte skulle framträda som avsändaren av hela informationen mot löntagarfonder, speciellt inte under valrörelsen.4 Därför anlitade föreningen andra organisationer för denna uppgift. En stor roll spelade Näringslivets Ekonomifakta. Dess verksamhet kontrollerades och finansierades av SAF. Den 18 mars redogjorde Ekonomifaktas VD Charlie Brantingson inför SAF:s styrelse om de pågående och planerade aktiviteterna i löntagarfondsfrågan. Han poängte- rade att förmedlingen av informationen skedde i två skeden. Det viktigaste målet under inledningsskedet var att väcka folks intresse och engagemang i fondfrågan. Därefter skulle aktiviteterna inriktas på att ”förmå människor att ta ställning i löntagarfondsfrågan och då givetvis ta ställning på rätt sätt”. Utomhusreklam var ett viktigt medel. Man använde en teknik som gick ut på att dels ställa en fråga som kändes angelägen för så många som möjligt, dels kombinera frågan med uppmaningen ”Ta reda på fakta om löntagarfonder- na”. Utomhusreklam var viktigt för att ytterligare ”höja temperaturen i fond- frågan”. Den kunde dock aldrig fungera isolerad för sig. Därför måste den kompletteras med annonser. Dessa var i sin tur uppdelade i två typer. Den ena kallades ”Industripanelen”. Man bildade en panel bestående av 10 representanter för näringsliv. Genom annonser presenterade man panelen och uppmanade svenska folket att skicka brev med sina frågor om fondförslaget, om hur det påverkade företagens möjligheter att investera och skapa arbets- tillfällen. Vidare skedde en målgruppsanpassning. Man lät någon av medlemmarna i panelen eller någon av frågeställarna träda fram så att budskapet kunde vara riktad mot någon speciell grupp. Om man ville nå ungdomar lät

1 Brantingson, C. Faktabank. 1981-11-06. SAF:s arkiv. 4-oktober manifestationen. F 11 O. Vol. 8; Flobecker, T. Ett brev till ombudsmännen på VF:s regionkontor. 1981-11-18. SAF:s arkiv. 4-oktober manifestationen, korrespondens. F 11 I. Vol. 1. 2 Eskilsson, S. SAF:s aktiviteter i löntagarfondsfrågan. Ett sammanfattande diskussionsunderlag. 1982-10-13. SAF:s arkiv. Styrelse. Bilaga. A 3 A. Vol. 82. 3 SAF:s arkiv. Styrelse. Den 18 mars och 15 april 1982. A 3 A. Vol. 82. 4 Eskilsson S. Föredragning AU tisdagen den 29 juni 1982. Löntagarfondsfrågan. SAF:s arkiv. Handlingar till arbetsutskottet. A 4 B. Vol. 38.

240 man en ung person träda fram. Ville man nå pensionärer var det en pensionär som ställde frågan. Under arbetets gång upptäckte man att svenska kvinnor hade ”dålig kunskap” om fondförslaget. De var inte särskilt intresserade av fondfrågan och därför var det viktigt att vinna deras förtroende. Kvinnorna skulle nås genom bilagor till de största veckotidningarna. En annan viktig målgrupp var journalister. Så gott som alla av dem läste tidningen Journalisten. Därför hoppades Brantingson att nå betydande effekter genom en kontinuerlig faktainfor- mation i denna tidning. Slutligen ville Ekonomifakta fortsätta med att anord- na pressluncher, vilka uppskattades av journalister. Bland andra aktiviteter Brantingson redogjorde för, var utgivning av varierande skrifter, faktablad, reklamfilmer och utredningar. Man försökte föra fram budskapet att ”endast genom högre vinster och ökad lönsamhet kunde det bli fart på näringslivet och ordning på landets ekonomi”. Kostnaderna för hela antifondverksamheten i Ekonomifaktas regi uppgick till 9 miljoner kro- nor vilket beviljades av SAF:s styrelse. En mindre del av beloppet finansierades av Industriförbundet.1 Av allt att döma rådde en kreativ miljö vid SAF:s kansli medan förbere- delserna och planeringen till kampanjen var i full fart. Olika tankegångar och metoder diskuterades. Det finns en bevarad noteringslista som gjordes av Thure Flobecker i slutet av 1981 under liknande diskussioner. Flobecker hade varit Verkstadsföreningens informationschef och var en av Sture Es- kilssons medarbetare i sekretariatet för löntagarfondsprojektet.2 Vissa punkter av listan kan vara intressanta att citera:

4. Anders [en av SAF:s funktionärer, av allt att döma Anders Röttorp som var aktivt i löntagarfondssekretariatets aktionsgrupp] förklarar i sina presentatio- ner att korporativism är värre än statssocialism. Detta bör utvecklas och illu- streras. 8. En bild över begreppet ”eget kapital före skatt och bokslutsdispositio- ner” ställt i relation till andra beräkningsgrunder. - en bild på analysen av socialdemokraterna - romantiker = heltidsexperter typ P.-O. Edin och Anna Hedborg - pragmatiker = de som vill se saken rationellt och förnuftigt men som saknar förmåga att argumentera mot romantikerna - cynikerna = som ser de båda andra gruppernas egenskaper och svagheter och kan konsten att spela på dem, t ex Olof Palme. Det är cynikerna som är SAF:s hopp… 10. Hur kan enigheten inom näringslivet i motståndet mot löntagarfonder komma till uttryck gentemot så många målgrupper som möjligt? - speciella appeller i lönekuverten - affischering i företagen

1 SAF:s arkiv. Styrelse. Den 18 mars 1982. A 3 A. Vol. 82. 2 Eskilsson, S. Från folkhemmet till nytt klassamhälle, s. 256.

241 - andra modeller för vidareinformation….1

SAF:s arkiv har bevarat flera initiativ som kansliets medarbetare tog fram. Bland övrigt informationsmaterial planerade man att producera videokasset- ter mot fonder (”TV-kassetter” i dåtidens terminologi). Björn Lilliehöök föreslog ett manus för en TV-kassett avsedd att visas för de anställda i del- ägarföretag samt på vanliga biografer som reklamavsnitt. Kassetten borde vara koncentrerad kring frågor som direkt berörde den vanliga människan i skildringen av vardagssituationer i ett Löntagarfondssverige. Den framförda bilden måste vara balanserad. I stället för ”brösttoner” borde man eftersträva ”en rätt kall, dokumentär ton”. I synnerhet borde man omnämna vissa kortsiktiga positiva sidor med fondernas införande. Detta ökade trovärdigheten och slog ”långsammare men mycket effektivare undan benen på motståndar- na”. Vidare målade tjänstemannen det hårda livet i ”Löntagarfondssverige”, med ett enda varuhus, ”Icum”, som uppstod efter samgående av två löntaga- rägda varuhusbolag, i centrum.2 Antifondkampanjen bedrevs mycket intensivt under 1981-82 före riksdagsvalet i september 1982. Socialdemokraterna och deras sympatisörer mötte SAF:s propagandainsatser med sina, i vissa fall framgångsrika ”avslö- janden”. Ett viktigt bekymmer för SAF blev den s k ”SAF:s hemliga plan”. Dokumentet offentliggjordes i januari 1982 av Ekot och väckte en stor upp- ståndelse både i allmänheten och inom SAF.3 ”Planen” hette ursprungligen Förslag till kommunikationsplan i ”fondfrågan” och målade en omfattande PR-kampanj mot fonderna på central, regional, lokal och företagsnivå. I själva verket var planen en ”menylista” författad av Volvos koncerninforma- tionschef Lars Åhrén i slutet av 1981. Listan skickades till Thure Flobecker som ett eventuellt hjälpmedel.4 Flobecker ersatte ordet ”Volvo” med en anonym ”koncern” och skickade den till deltagarna i den utbildning om fondfrå- gan som pågick vid denna tid.5 Trots att ”SAF:s hemliga plan” missbedöm- des av SAF:s motståndare var den dock i linje med de omfattande planer som organisationen bedrev vid denna tid. A-pressens andra viktiga framgång var ett reportage om SAF:s delägar- konferens från den 18 januari 1982 vilken leddes av samme Thure Flobeck-

1 Flobecker, T. Noteringar från sammankomsterna med SAF:s och förbundens funktionä- rer. PM. 1981-12-07. SAF:s arkiv. 4-oktober manifestationen, korrespondens. F 11 I. Vol. 1. 2 Lilliehöök, B. Löntagarfondsinformation: TV-kassett, broschyr m.m. Meddelande. 1981-12-01. SAF:s arkiv. 4-oktober manifestationen. F 11 O. Vol. 2. 3 Den aktuella pressdebatten i löntagarfondsfrågan. Ett brev till verkställande direktörer i SAF:s förbund. Författad av J-P. Norstedt. 1982-01-21. SAF:s arkiv. Handlingar till arbetsutskottet. A 4 B. Vol. 37. 4 Åhrén, L. Ett brev och förslag till kommunikationsplan i ”fondfrågan”. 1981-11-04. SAF:s arkiv. 4-oktober manifestationen, korrespondens. F 11 I. Vol. 1. 5 Flobecker T. Intern företagsinformation om löntagarfonder mm. 1981-12-23. SAF:s arkiv. 4-oktober manifestationen, korrespondens. F 11 I. Vol. 1.

242 er. Konferensen var stängd för allmänheten men socialdemokratiska journalister fick tillgång till minnesanteckningar av en företagare som deltog i mö- tet.1 Enligt Stockholms-Tidningen karakteriserade Gränges-chefen Ian Wachtmeister ”den här tysta majoriteten av folket” som borde övertygas i fondfrågan som ”i praktiken till stor del analfabeter”. Därför föreslog han att använda ”mer tarvliga argument” som kunde användas ”emot dom”. Enligt reportaget informerade Flobecker om att en sådan ”bank” av argument redan existerade och att företagarna var välkomna att sända in sina egna uppslag som skulle bearbetas för att bli mer tillgängliga.2 Detta och liknande ”avslö- janden”3 skadade SAF:s trovärdighet som informationsavsändare i fondfrå- gan. Internt anklagade man arbetarrörelsen och dess media för att föra ”debatten om debatten” istället för att svara på den sakliga kritik som framför- des av SAF.4 Frågan uppstår om SAF nådde sina mål med sina propagandistiska kampanjer. När det gäller att övertyga allmänheten om att löntagarfonderna inte behövdes lyckades organisationen väl. Medan i januari 1981 36 procent av de tillfrågade var emot löntagarfonder enligt SAP-LO:s modell och 27 procent för, förändrades bilden till 53 mot respektive 16 procent för i juni 1982.5 Det stod klart att majoriteten av svenska väljare var emot införandet av löntagarfonder. Samtidigt misslyckades SAF med att förvandla fonderna till den viktigaste valfrågan i syfte att förhindra de borgerliga partiernas nederlag i september 1982. SAF:s styrelse med Pehr G Gyllenhammar i spetsen hyste en oro att utvecklingen gick åt fel håll redan i april. Den uppmärk- sammade att det var mycket olyckligt att löntagarfondsfrågan framstod som en intressefråga enbart för arbetsmarknadens parter. Detta gav debatten en sned vinkel och kunde leda till ”felaktiga tolkningar”. Därför krävdes det aktiva insatser från de borgerliga partierna.6 Efter den socialdemokratiska valsegern i september försökte den nya regeringen bygga broar för att få ett bra samarbete med arbetsgivarna i ekonomiska frågor. SAF:s representanter framförde dock under överläggningen med regeringen den 20 oktober att arbetsgivarna sade absolut nej till varje form av vinstdelningssystem.7 I SAF:s ledningsgrupp observerade man att det bland medlemmarna fanns en stark längtan att komma bort från all konfrontation. Det var inte möjligt i löntagarfondsfrågan. Därför framförde man

1 Det var företagaren, journalisten och socialdemokraten Hans Haste. Se Eskilsson, S. Från folkhem till nytt klassamhälle, s. 257. 2 Stockholms-Tidningen. Den 2 februari 1982. 3 Se Ett brev från O. Ljunggren till socialdemokraternas partisekreterare S. Andersson. 1982-02-10. SAF:s VD fick förneka existensen av en ”bank för vulgärargument” mot fonderna. SAF:s arkiv. 4-oktober manifestationen. F 11 O. Vol. 8. Se också Stockholms- Tidningen. 1981-10-16 (om läckan av information från SAF:s styrelsesammanträde). 4 SAF:s arkiv. Ledningsgruppen. Den 1 februari 1982. A 5 B. Vol. 11. 5 Holmberg, S. ”Väljarna och löntagarfonderna”, s. 41. 6 SAF:s arkiv. Styrelse. Den 15 april 1982. A 3 A. Vol. 82. 7 SAF:s arkiv. Styrelse. Den 21 oktober 1982. A 3 A. Vol. 82.

243 att näringslivet måste fortsätta att stå enat mot förslagen om löntagarfonder. Man konstaterade också att Näringslivets Ekonomifaktas kampanjarbete inte var helt lyckat och övervägde att lägga ner detta informationsorgan.1 En utvärdering av kampanjen mot löntagarfonderna gjordes efter valut- gången. Sture Eskilsson framförde i sitt diskussionsunderlag att innehålls- mässigt lyckades offensiven mot fonderna väl. ”All erfarenhet visar att svenska folket inte vill ha socialism”, påstod Eskilsson. Samtidigt påpekade han att SAF blev attackerat av motståndarnas massmedia, vilka samordnades centralt och drev motpropaganda. LO-SAP:s största svaghet var dock deras eget förslag, inte näringslivets tillgång till propagandaresurser. Den informationsverksamhet som SAF bedrev var demokratisk. Näringslivet hade bara sett till att kunskapen om löntagarfonder fick den plats i den politiska debatten som den förtjänade. SAF hade knappast överskridit gränsen mellan propaganda och samhällsinformation. Däremot var det fackliga organisationer som utgjorde ”det mest näraliggande hotet i 80-talets Sverige mot demokratin av klassiskt liberalt slag”. Eskilssons viktigaste slutsats var att näringsli- vet hade lyckats med att väcka en bred opinion. Antifondarbetet hade skapat nya resurser som borde tas till vara och utvecklas för den fortsatta opinionsbildningen.2 SAF:s omfattande kampanjer mot löntagarfonder efter presentationen av LO-SAP:s förslag från 1981 var överdrivna till såväl sitt innehåll som sitt omfång i förhållande till förslagets låga ambitionsnivå. Socialdemokraternas försök att avdramatisera löntagarfondsfrågan med hjälp av denna eftergift accepterades inte av SAF. Löntagarfonderna förvandlades till en hjärtefråga inom SAF:s större propagandistiska offensiv. Arbetsgivarnas ökade politisering ledde till ett direkt ingripande i svensk politik, då man försökte förhind- ra en valseger för Sveriges största etablerade parti under 1982. Detta tyder på att debatten om löntagarfonder inte längre bedrevs bara för att förhindra införandet av fonder. Mycket tyder på att antifondkampanjen hade även andra syften och påverkades av andra processer som samtidigt pågick inom SAF, vilket ska diskuteras vidare.

4-oktoberrörelsen

I början av 1983 missbedömde SAF:s ledning läget i löntagarfondsfrågan. I ledningsgruppen trodde man att offensiva insatser inte skulle behöva sättas in förrän 1984 och 1985. Man trodde också att fondförespråkarna skulle ändra taktik och vilja införa en rad successiva ofarliga reformer men inte fondförslaget. Det praktiska arbetet koncentrerades därför på en utredning

1 SAF:s arkiv. Ledningsgruppen. Den 1 februari 1982. A 5 B. Vol. 11. 2 Eskilsson, S. SAF:s aktiviteter i löntagarfondsfrågan. Ett sammanfattande diskussionsunderlag. 1982-10-13. SAF:s arkiv. Styrelse. Bilaga. A 3 A. Vol. 82.

244 om kapitalbildning och ägandespridning som redan pågått i det tysta under hela 1982. Samtidigt hyste SAF:s ledningsgrupp oro över att olika vinstandelssystem hade börjat tillämpas i ett antal företag, bl a i Volvo. ”Ju mera stilla och försiktigt de breder ut sig desto bättre”, konstaterade Olof Ljung- gren.1 Ändå blev år 1983 en stor kraftmätning i fråga om fonder. Redan i maj informerade finansministern Kjell-Olof Feldt att fonderna skulle införas. Frå- gan handlade numera om vilka motkrafter som måste mobiliseras. De aktiviteter som genomfördes vid denna tidpunkt skiljde sig inte från de mediala och politiska insatser som användes under tidigare antifondkampanjer. Akti- viteternas omfattning höll på att växa vilket återspeglades i höga kostnader.2 Styrelsen anslog 6,5 miljoner kronor på begäran av Nicolin och Ljunggren. Pehr G Gyllenhammar gav fullt stöd till de föreslagna åtgärderna och påpe- kade att det var mycket viktigt att hålla ett högt tempo i frågan ”som ju kan komma att påverka hela näringslivets framtida struktur och inriktning”.3 SAF mottog regeringens besked om att införa fonderna före årets slut som en utmaning. Arbetsgivarna ville klargöra sitt absoluta motstånd mot lönta- garfonderna. Nya spektakulära motåtgärder började föreslås. En idé att dra tillbaka näringslivets representanter från statliga organ, kommittéer och utredningar ventilerades i SAF:s kansli. Förslaget fick dock inte stöd vid denna tidpunkt.4 Bland andra åtgärder diskuterades betalningsvägran, skattestrejk och blankettbojkott. Till slut beslöt SAF att förvandla antifondmotståndet till en massrörelse. Det var Sture Eskilsson som stod bakom denna idé. Han underströk att en mycket stor demonstration av landets företagare behövdes för att ”en gång för alla” undanröja alla tankar på att socialisera Sverige. Demonstrationen hade till syfte att göra en avsevärd påverkan på det politiska beslutsklimatet i landet. Ett ”företagarnas bondetåg” till Stockholm hade planerats till den 4 oktober då riksdagen samlades efter sommaruppehållet. Arbetet med 4-oktoberrörelsen sattes igång under sommaren 1983.5 Bakgrunden till aktionen var ett brev till Olof Palme som författades av ett antal småländska småföretagare i slutet av april 1983. I brevet krävde de att regeringen skulle avstå från löntagarfondsförslaget samt hävdade att det skulle medföra katastrofala konsekvenser för småföretag ifall fonderna in-

1 SAF:s arkiv. Ledningsgruppen. Den 24 januari 1983. A 5 B. Vol. 12. 2 Löntagarfondsinformation 1983, bilaga. 1983-05-16. Dokumentet ger ett belägg till att det var SAF som finansierade ”TCO:are mot löntagarfonder”. Man planerade bevilja 650 000 kronor för organisationens verksamhet. Finansieringen skulle ske genom Håkan Gergils Aktiespararnas Riksförbund. SAF:s arkiv. Handlingar till arbetsutskottet. A 4 B. Vol. 40. 3 SAF:s arkiv. Styrelse. Den 19 maj 1983. A 3 A. Vol. 83. 4 Reaktioner mot regeringens förslag i löntagarfondsfrågan. PM. 1983-06-20. SAF:s arkiv. 4-oktober manifestationen. F 11 O. Vol. 5; SAF:s arkiv. Styrelse. Den 23 juni 1983. A 3 A. Vol. 83. 5 Eskilsson, S. Löntagarfondsfrågan. Föredragnings-PM. 1983-06-20. SAF:s arkiv. Handlingar till arbetsutskottet. A 4 B. Vol. 40; SAF:s arkiv. Styrelse. Den 23 juni 1983. A 3 A. Vol. 83.

245 fördes.1 Brevet uppmärksammades i SAF och fick en medial resonans. Hu- vudavsändaren av brevet var Gunnar Randholm som varit ledamot i SAF:s styrelse. Han tillsattes som ordförande i en nybildad kommitté som fick namnet 4-oktoberkommittén.2 Dess uppgift var att genomföra en företagar- demonstration den 4 oktober 1983. Kommitténs bildande offentliggjordes den 15 augusti, och redan i början av september hade man etablerat mer än 200 lokala kommittéer. Samma personer som var verksamma i SAF:s tidigare antifondkampanjer engagerades i 4-oktoberkommitténs verksamhet. Sture Eskilsson genomförde en strategisk ledning utan att synas offentligt medan Charlie Brantingson, Klas Weidstam och Robert Alderin från SHIO- Familjeföretagen ingick i kommitténs kansli.3 Den påbörjade masskampanjen mot ”fondsocialismens införande” hade starka mediala och PR-mässiga inslag. Syftet var att få så många demonstranter till den 4 oktober som möjligt. Aktionen var ursprungligen tänkt som en uppslutning av småföretagare, men så småningom bestämde man sig för att engagera alla fondmotståndare. Företagare översvämmades med brev med uppmaning att ställa upp för demonstrationen. De som inte svarade fick påminnelser. Professionella uppringare övertalade tveksamma att delta i demonstrationen. Särskilt intensivt arbete pågick i Stockholmsområdet. De lokala kommittéerna värvade deltagare landet runt genom ”personlig bearbetning”. Tåg, flyg och bussar chartrades för att klara transporter till Stock- holm. Huvudprincipen var dock att demonstranterna själva svarade för rese- och uppehållskostnader. I vissa fall betalade 4-oktoberkommittén transport- kostnader. Man var inte rädd att spendera pengar på reklam, affischering, klistermärken och ”fondpatruller”. Två flygplan med uppmaning att ställa upp på demonstrationen flög över Stockholm under förmiddagen den 4 oktober. Samtidigt pågick en landsomfattande namninsamling mot införandet av löntagarfonder. Allt gjordes för att visa att näringslivets motstånd mot fonderna var ”totalt, enigt, massivt och kompromisslöst”.4

1 Ett brev från företagare i Småland till Olof Palme. 1983-04-25. SAF:s arkiv. 4-oktober manifestationen. F 11 O. Vol. 4. 2 Sture Eskilsson skriver i sina minnen att det var han som rekommenderade Gunnar Randholm till denna uppgift. Se Eskilsson, S. Från folkhem till nytt klassamhälle, s. 264. 3 Eskilsson, S. Löntagarfondsinformation. Föredragning i AU torsdagen den 22 september 1983. 1983-09-19. SAF:s arkiv. Handlingar till arbetsutskottet. A 4 B. Vol. 40; Ett brev från C. Brantingson till SAF:s regionchefer m.fl. 1983-08-15. SAF:s arkiv. 4- oktober manifestationen, korrespondens. F 11 I. Vol. 3. 4 Brev från C. Brantingson till SAF:s regionchefer m.fl. 1983-08-22; Brev från K. Weid- stam till SAF:s regionchefer. 1983-09-01; Brev från C. Brantingson till H. Lund, Bille- rud Uddeholm AB. 1983-09-05; Brev från J. B. Westman till C. Brantingson. 1983-09- 15; I. Essén. Rundringning före den 4 oktober. Cirkulär från SHIO-Familjeföretagen till delägarorganisationerna. 1983-09.19; Brev från J. B. Westman till C. Brantingson. 1983- 09-15; Brev från C. Brantingson till direktör S. Lindmark, Stockholms handelskammare. 1983-09-22 m m. Se SAF:s arkiv. 4-oktober manifestationen, korrespondens. F 11 I. Vol. 3-4; SAF:s arkiv. Styrelse. Den 22 september 1983. A 3 A. Vol. 83; Ledningsgrup- pen. Den 19 september 1983. A 5 B. Vol. 12.

246 SAF:s ledning lade stor vikt vid att även Sveriges ledande företagare personligen skulle delta i demonstrationen. Curt Nicolin uppmanade de styrelse- ledamöter som ”av tvingande skäl” inte hade möjlighet att delta i manifestationen att anmäla sin anslutning genom personligt telegram till Gunnar Randholm.1 Flera inflytelserika storföretagare som befann sig utomlands den 4 oktober 1983 följde Nicolins uppmaning.2 Resultatet överträffade alla förväntningar. 4-oktoberkommittén mötte stor entusiasm, speciellt inom små och medelstora företag. I augusti räknade man med att samla 5 000 demonstranter.3 I slutet av september hade mer än 22 000 personer anmält sitt deltagande.4 Enligt Hans De Geers uppgifter tågade 75 000 personer från Humlegården till Riksdagshuset.5 Aktionen demonstrerade arbetsgivarnas politiska och mediala styrka. En stor glädje rådde i SAF:s ledande organ i oktober 1983. ”Manifestationen den 4 oktober blev en större framgång än vad de mest optimistiska av oss vågat räkna med”, konstaterade Sture Eskilsson i SAF:s styrelse den 20 oktober. Trots detta avstod regeringen inte från att genomföra sitt förslag. Man beslöt där- för att 4-oktoberkommittén skulle fortsätta sin verksamhet. Särskilt viktigt var att behålla och vidareutveckla det lokala nätverket av arbetsgivargrupper som uppstått under manifestationen. Denna resurs räknades med att komma till användning i framtida strider. En samverkan över hela landet uppfattades som en viktig långsiktig uppgift. ”Vi måste se till att lågan hålls brinnande fram till nästa val”, poängterade SKF:s VD Lennart Johansson. Enligt hans omdöme stod 4-oktoberkommittén närmare folket än vad de stora organisationerna gjorde.6 Några invändningar mot att avsätta ytterligare pengar för kommitténs verksamhet uppstod inte. Enbart SAF:s bidrag hade varit 9,6 miljoner kronor för år 1983.7 I december fattade riksdagen beslutet om att införa löntagarfonder i deras mest urvattnade variant. SAF-ledningen bestämde sig för att vidta alla nöd- vändiga åtgärder för att frågan inte skulle glömmas bort. En viktig aktivitet var att förhindra att personer från näringslivet accepterade att ingå i styrel-

1 SAF:s arkiv. Styrelse. Den 22 september 1983. A 3 A. Vol. 83. 2 SAF:s arkiv har bevarat sådana hälsningstelegram från bl a Pehr G Gyllenhammar (Volvo), Tom Wachtmeister (Atlas Copco AB), Percy Barnevik (ASEA AB) samt ett brev från Ulf Laurin (PLM). SAF:s arkiv. 4-oktober manifestationen, korrespondens. F 11 I. Vol. 4. 3 Randholm, G. Ansökan om tillstånd för manifestation den 4 oktober 1983. 1983-09-12. SAF:s arkiv. 4-oktober manifestationen, korrespondens. F 11 I. Vol. 3. 4 Randholm, G. Till Dig som deltog i 4 oktober-manifestationen. 1983-10-11. SAF:s arkiv. 4-oktober manifestationen, korrespondens. F 11 I. Vol. 4. 5 De Geer, H. Arbetsgivarna, s. 193. 6 SAF:s arkiv. Styrelse. Den 20 oktober 1983. A 3 A. Vol. 83. 7 SAF:s kostnader för löntagarfondsinformation per 15 november 1983. SAF:s arkiv. Handlingar till arbetsutskottet. A 4 B. Vol. 41.

247 serna för löntagarfonderna. Enigheten mot fonderna bland arbetsgivarled- ningen framstod som så gott som total.1 I samband med demonstrationen den 4 oktober 1983 kulminerade SAF:s motstånd till löntagarfonder. SAF:s ledning syftade längre än till att endast förhindra fondernas införande utan använde frågan för en stor politisk mobilisering av såväl företagare som borgerliga krafter i Sverige. Demonstratio- nen organiserades av SAF:s ledning och var inte något direkt resultat av påtryckningar från organisationens delägare. Den roll som löntagarfondsfrå- gan spelade i SAF:s opinionsbildning var en viktig faktor som bidrog till en överdriven reaktion på regeringens urvattnade löntagarfondsproposition. Någon socialisering av svensk industri var inte längre aktuell. Detta tyder på att enbart opinionsbildning inte kan förklara varför SAF:s direktörer fattade beslut om att satsa stora ekonomiska resurser på löntagarfondsmotståndet.

Löntagarfondsfrågan efter 1983

SAF:s verksamhet mot löntagarfonder fortsatte under hela 1980-talet. Det enda målet var att avveckla dem. De pengar som inbetalades till löntagar- fonderna måste återbetalas till företagen. Frågan drevs i en nära samverkan med samtliga borgerliga partier vilka bildade en tremannakommission som lade konkreta politiska förslag om att avveckla fonderna. Alla initiativ väl- komnades dock inte av SAF. Förslaget om att löntagarfondernas medel efter avskaffandet skulle delas ut till allmänheten, betraktades som olämpligt. Man underströk dock att beslutet om att avskaffa fonderna var politikernas uppgift, inte arbetsgivarnas.2 SAF ansåg att de rättmätiga ägarna plundrades när medel avsattes till fonderna. Egendomsskyddet riskerade att eroderas ifall det inte försvarades aktivt. Därför beslöt man i enlighet med den moderate riksdagsledamoten Anders Björks råd att frågan skulle föras vidare till Europadomstolen i Strasbourg. Man ville pröva hur lagstiftningen om löntagarfonder var fören- lig med konventionen om mänskliga rättigheter. Intressant nog misslyckades SAF med att hitta ett svenskt företag som ville ställa upp på att gå till dom- stolen. Istället blev det Svenska Management Gruppen AB som väckte kla-

1 SAF:s arkiv. Styrelse. Den 17-18 november 1983. A 3 A. Vol. 83; Ledningsgruppen. Den 5 december 1983. A 5 B. Vol. 12. 2 SAF:s arkiv. Ledningsgruppen. Den april 1984. A 5 B. Vol. 12. Styrelse. Den 13 december 1984. A 3 A. Vol. 84; Gergils H. Den borgerliga löntagarfondsavvecklingen. En analys av två avvecklingsförslag. 1988-10-02. SAF:s arkiv. 4-oktober manifestationen. F 11 O. Vol. 6.

248 gan i Europadomstolen. Denna organisation bildades och kontrollerades av SAF.1 SAF:s ledning drev medvetet fram en politisering av fondfrågan. ”Lönta- garfonderna har blivit den samlade symbolfrågan för vanliga människor som inte vill att Sverige ska kollektiviseras”, poängterade Olof Ljunggren den 18 oktober 1984. I oktober 1984 ägde SAF:s tredje kongress rum där löntagar- fonder och Skapande Sverige återigen löpte som en röd tråd. SAF strävade efter att förvandla fonderna till en huvudfråga under valrörelsen 1985 och därigenom bidra till socialdemokraternas nederlag. 4-oktoberkommitténs aktiviteter fortsatte med sedvanliga stora mediala och finansiella insatser. Man var dock tvungen att konstatera att medan frågan väckte en stor entusiasm bland små och medelstora företagare, ville storföretagarna inte ställa upp. SAF följde noggrant utvecklingen av de löntagarfonder som blev verklighet under 1984 och försökte skapa en negativ publicitet kring deras verksamhet. Den slutliga lösningen av fondfrågan fick dock skjutas fram i och med att SAP vann valen 1985 och 1988.2 Den 15 november 1985 konstaterade Sture Eskilsson i SAF:s styrelse att en distinkt förbättring hade skett i det svenska opinionsläget under de gångna tio åren. En positiv utveckling av attityder till företagande, vinster och privatisering kunde observeras. Vänstern förlorade sitt privilegium att formulera samhällsproblem. Det marknadsekonomiska synsättet bröt till och med in i socialdemokratin. Den var inte längre främmande för tanken på privatisering. Eskilsson poängterade dock att SAF:s strävan var att stå utanför parti- politiken. Istället måste föreningen ägna sig åt att ”skapa förståelse för de marknadsekonomiska lösningarna i samtliga partier”. Löntagarfonderna hade dragit oproportionerligt mycket resurser och satt åt sidan andra viktiga områden i näringslivets opinionsbildningsarbete. Utan att ge avkall på fondmotståndet borde SAF prioritera andra viktiga mål. Stu- re Eskilsson förde fram frågan om den offentliga sektorn. Här var det viktigt att gå fram på flera plan: ”Det bästa vore om man kunde visa att det skulle fungera bra utan någon offentlig sektor över huvudtaget.” Man påpekade dock att SAF:s kritik borde riktas mot den offentliga sektorns omfattning och inte mot det arbete som de offentligt anställda utförde. Andra viktiga mål formulerades, såsom det kvalitativa idéarbetet, det inre arbetet för att utveck-

1 SAF:s arkiv. Ledningsgruppen. Den 26 mars 1984 samt Brunfelter U. Föredragning inför SAF:s ledningsgrupp den 26 mars 1984 angående aspekter på rättslig prövning av löntagarfonderna m m. 1984-04-11. A 5 B. Vol. 12; SAF. Styrelse. Den 17 maj samt 20 juni 1984. A 3 A. Vol. 84. 2 SAF:s arkiv. Styrelse. Den 20 september samt den 18 oktober 1984. A 3 A. Vol. 84; Den 21 februari, 21 mars, 23 maj och 19 september 1985. A 3 A. Vol. 85; Larsson J. Näringslivet och löntagarfondsfrågan. Uthållighet ger resultat eller trovärdighet kräver uthållighet. Konfidentiell promemoria. 1988-07-08. SAF:s arkiv. 4-oktober manifestationen. F 11 O. Vol. 6. Widén, L. Löntagarfondernas måluppfyllelse. Utvärdering av de tre första verksamhetsåren. 1 maj 1984- 30 april 1987. September 1984. SAF:s arkiv. 4- oktober manifestationen. F 11 O. Vol. 6.

249 la idéerna, massmediasituationen och inte minst informationsarbetet riktat mot ungdomar. En ny generation av opinionsbildare borde stödjas. Den borde rekryteras bland unga akademiker och journalister som ville verka för marknadsekonomins utveckling. För att genomföra dessa mål krävdes en stor gemensam satsning från näringslivet.1 Löntagarfonderna upphörde att vara SAF:s viktigaste fråga vad gäller information och opinionsbildning. År 1992 avskaffade den nya borgerliga regeringen fonderna. SAF:s mångåriga aktiviteter med att – sett utifrån SAF:s ståndpunkt – sprida saklig information om löntagarfonder hade nått sitt slutliga mål.

Löntagarfondsfrågan och den svenska förhandlingsmodellens upplösning

Analysen av problemet ”SAF och löntagarfonderna” blir ofullständig om den inte sätts in i ett större perspektiv. Det har påpekats i kapitel 2 att en av de viktigaste konsekvenserna av fordismens kris var den svenska centrala löne- förhandlingsmodellens sammanbrott, som gjorde slut på den solidariska lönepolitiken. Parallellt med den stora debatten om löntagarfonderna decentraliserade SAF lönebildningen och bestämde sig för förbundsförhandlingar. Det påstås av en del forskare att löntagarfonderna samt arbetarrörelsens öv- riga politiska initiativ tvingade arbetsgivarna att överge den svenska för- handlingsmodellen.2 Man kan hitta otaliga exempel i SAF:s källor som tycks bekräfta denna tes. Den 15 oktober 1981 påpekade Curt Nicolin att förhand- lingsformerna var en av de två mest betydelsefulla frågor som SAF:s styrelse hade att behandla under den närmaste sexmånadersperioden. Den andra var löntagarfonderna. ”Dessa båda frågor hör samman”, sade Nicolin.3 Den 19 november 1981 argumenterade Verkstadsföreningens VD Pehr G Gyllen- hammar för förbundsvisa förhandlingar trots motstånd från övriga förbund och konstaterade att initiativet om löntagarfonderna var ”mer än tillräckligt”:

Det är icke möjligt att överdramatisera frågan om löntagarfonderna. Det är också nödvändigt att se frågan om förhandlingsformerna i relation till lönta- garfondsfrågan; fondfrågan är beroende av hur vi uppträder som kollektiv… Vad vi behöver på arbetsgivarsidan är ett avbrott, en ny strategi.4

1 SAF:s arkiv. Styrelse. Den 15 november 1983. A 3 A. Vol. 83; Ledningsgruppen. Den 7 oktober 1985. A 5 B. Vol. 12. 2 Nycander, S. Makten över arbetsmarknaden, s. 316-373, 442-443; Anthonsen, M., Lindvall, J. Effective Corporatism 1970-2000: Five Small-Country Trajectories. 3 SAF:s arkiv. Styrelse. Den 15 oktober 1981. A 3 A. Vol. 81. 4 SAF:s arkiv. Styrelse. Den 19 november 1981. A 3 A. Vol. 81.

250 Den 18 februari 1982 påpekade han igen att det var nödvändigt att få till stånd en decentralisering för att bryta LO:s centraliseringssträvanden. Inför ett riksdagsval där en av de största frågorna var kollektiva fonder, fanns endast en liten risk med att pröva den nya förhandlingsordningen. Han fick fullt stöd från SKF:s VD Lennart Johansson. Denne hänvisade till att styrelsen just under samma dag kom att anslå stora summor till en propaganda mot fonder, ”där vi på olika sätt prisar marknadsekonomin jämfört med planhus- hållningen”. Genom att fortsätta med centrala förhandlingar riskerade man att stödja löntagarorganisationernas strävanden.1 I ledningsgruppen noterade man den 25 oktober 1982 att Verkstadsföreningen höll fast vid sin linje om förbundsvisa förhandlingar för att desarmera arbetarrörelsen, inte för att nå snabbare eller billigare avtal.2 Inom Verkstadsföreningen internt hänvisade man till den politiska aspekten som ett av de viktigaste skälen till att genom- föra förhandlingssystemets decentralisering.3 Analysen av SAF:s källor under flera års förlopp visar att bilden var komplicerad. Som det redan visats ovan kämpade SAF hårt för att sänka lönekostnadsnivån sedan den svenska ekonomin hamnat i kris. Arbetsgivar- na lanserade omfattande ideologiska kampanjer som syftade till en omdaning av det svenska samhället. Löntagarfonderna var endast en del av de problem föreningen hade att lösa under slutet av 1970-talet och första hälften av 1980-talet. Det är snarare befogat att dra slutsatsen att fonderna utgjorde ett mindre och underordnat moment i de dramatiska omställningar som inträffa- de inom SAF. Under den centrala förhandlingsmodellens existens sedan 1950-talet före- kom missnöje med ordningen med jämna mellanrum. Bland annat var det låglönebranschernas arbetsgivare som drabbades hårt av den solidariska lönepolitiken. Ställningstagandet av Verkstadsföreningen som SAF:s största delägare var dock av avgörande betydelse. Ursprungligen hade det varit verkstadsindustrin som ville ha en centralisering av förhandlingsordningen på 1950-talet. De dyra avtalsuppgörelserna i mitten av 1970-talet ledde till att man började ifrågasätta centrala förhandlingar även i detta förbund. Dis- kussioner om att decentralisera lönebildningen startade inom SAF.4 Den 22 september 1977 konstaterade Curt Nicolin att de hittillsvarande centrala förhandlingarna i hög grad hade påverkats av LO:s solidariska löne- politik, ”som för vissa branscher varit nästan förintande”. En stor löneglid- ning tillkom. Därför fanns det stora skäl att pröva nya tankegångar beträf- fande förhandlingsformen. Övriga styrelseledamöter instämde med Nicolin och påpekade att den solidariska lönepolitiken med dess höga lönenivå gjor-

1 SAF:s arkiv. Styrelse. Den 18 februari 1982. A 3 A. Vol. 82. 2 SAF:s arkiv. Ledningsgruppen. Den 25 oktober 1982. A 5 B. Vol. 82. 3 Lundquist, T. Arbetsgivarpolitik under full sysselsättning, s. 97. 4 Lönebildningen och förhandlingsformerna. 1976-01-09. SAF:s arkiv. Handlingar till arbetsutskottet. A 4 B. Vol. 23; De Geer, H. I vänstervind och högervåg, s. 222-224, 237-239.

251 de näringslivets situation besvärlig. Arbetsgivarna behövde genomföra en sänkning av lönerna.1 Överläggningar ledde till att SAF år 1979 antog sitt lönepolitiska program Rättvis lönepolitik. Dokumentet var avsett för interna diskussioner. Pro- grammets bärande tanke var att försöka bestämma de marknadsmässiga be- hoven för att därefter anpassa löner och löneskillnader till dem. Man konstaterade att soliditeten i näringslivet under 1960-75 sjönk mycket starkt. Där- för behövde man hitta ”en lämpligt avvägd storlek på arbetskostnadsande- len”. Löneskillnader behövdes för att främja ökad produktivitet och arbetsprestation samt för att underlätta rekrytering av arbetskraft till vissa typer av arbeten. Det var individens kompetens och arbetsresultat som borde belönas högst. Arbetsgivarsidan eftersträvade därför en ökad individualisering av lönesättningen. ”Efterfrågan på arbetsinsatser och arbetsprestationer måste vara avgörande för vilka löneskillnader som bör finnas”, konstaterade programmets författare. Man konstaterade samtidigt att fackliga organisationer ville ha kollektivistiska modeller. Därför borde den solidariska lönepoli- tiken motverkas, och prestationslönesystem istället eftersträvas. Dessa faktorer borde beaktas vid en avvägning mellan central och lokal lönebildning. Den viktigaste fördelen med centrala löneförhandlingar var en större möjlig- het att nå fredsplikt och arbetsfred. Samtidigt uppmärksammade man LO:s förslag om löntagarfonder. Det var ett tecken på att den fackliga sidan gjorde anspråk på en ökad andel av kapitalet och en ökad makt inom företagen. Man frågade sig om inte mindre centraliserade former för lönebildning kunde leda till löntagarorganisationernas minskade politiska inflytande. Någon konkret modell för lönebildning föreslogs inte. Det stod bara att den måste främja förutsättningarna för att ”bevara och stärka fri företagsamhet och marknadshushållning”. Dokumentet slutade med resonemang kring lönepoli- tik och en långsiktig opinionsbildning. Det påpekades att föreningen borde följa och påverka den allmänna opinionen och att opinionsbildningen borde ”omfatta de grundläggande momenten i landets ekonomiska, sociala och politiska utveckling”. Det viktigaste var dock att SAF:s lönepolitik var väl förankrad bland delägarna.2 Rättvis lönepolitik innehöll alltså inte färdiga lösningar angående den framtida lönepolitiken. Den utgjorde dock ett klart tecken på väg mot en mer decentraliserad och marknadsanpassad lönebildning. Förutsättningarna för- ändrades i och med den stora konflikten på den svenska arbetsmarknaden 1980. Argumentet om arbetsfreden bortföll. Den 22 maj konstaterade Olof Ljunggren att ”Den nu avslutade avtalsrörelsen med LO, som utvecklade sig till en så stor konflikt, har givit oss flera lärdomar och det finns all anledning

1 SAF:s arkiv. Styrelse. Den 22 september 1977. A 3 A. Vol. 77. 2 Rättvis lönepolitik. Underlag för intern diskussion om ett lönepolitiskt program. 1979- 02-08. SAF:s arkiv. Handlingar till arbetsutskottet. A 4 B. Vol. .

252 för oss att omgående ta upp och pröva den svenska förhandlingsmodellen”.1 Den 13-14 november 1980 hade SAF:s styrelse en stor viktig diskussion angående den framtida lönebildningen. Det visade sig att det först och främst var Verkstadsföreningens representanter som drev frågan om en decentralisering. Produktivitets- och rationaliseringsargument framfördes som en av de viktigaste för att föra förbundsvisa förhandlingar. En progressiv löneökning måste vara förknippad med längre arbetstid. Sambandet mellan arbetsinsats och uttag ur ekonomin måste påvisas opinionsmässigt. Majoriteten av leda- möter inklusive Olof Ljunggren och SAF:s förhandlingschef Lars-Gunnar Albåge pläderade för samordnade löneförhandlingar under den framtida avtalsrörelsen. Man påpekade att det var kostnaderna som var det viktigaste för delägarna, inte nivån på vilken löneförhandlingarna fördes.2 Frågan tillspetsades under 1981. I ledningsgruppen befarade man samtidigt LO:s ökade ambitioner med den solidariska lönepolitiken och samordnade löneförhandlingar mellan alla löntagarorganisationer på en nationell nivå.3 VF fortsatte att kräva förhandlingar på förbundsnivå vilket i hög grad skilde sig från de övriga förbundens ställningstagande. ”Om de stora verk- stadsföretagen beslutar sig för att förhandla på egen hand kan detta leda till att även andra motsättningar inom SAF-kretsen kommer i dagen”, konstaterade Lars-Gunnar Albåge. Det anfördes att förbundsvisa förhandlingar inte var någon väg till decentralisering emedan företagsvisa förhandlingar var förknippade med en större konfliktnivå.4 Den 15 oktober 1981 framförde Pehr G Gyllenhammar sina argument för decentralisering. Mångfald, flexibilitet och anpassning var de mål SAF borde arbeta för därför att förstelning av lönesystem borde motverkas. Han befarade att en fortsatt samordning skulle gagna förslaget om löntagarfonder. Det var därför viktigt att övergå till för- bundsvisa förhandlingar så snart som möjligt.5 Den avgörande diskussionen skedde den 20 november 1981. Olof Ljung- gren presenterade läget i utredningen Avtal-83 där olika förhandlingssystem avvägdes. Ordet lämnades fritt för styrelsens ledamöter. Märkligt nog avvisade SAF:s inflytelserika direktörer en efter en decentraliserade förhandling- ar. Handelns arbetsgivareorganisations representant Carl Erik Hedlund för- svarade HAO:s ställning med att mot bakgrund av LO-SAP:s förslag om löntagarfonder var det viktigt att SAF bevarade sin styrka. Därför avstyrkte han en återgång till förbundsvisa förhandlingar. Curt Nicolin gick i försvar för Verkstadsföreningen. Tonen var mycket emotionell. Olof Ljunggren försökte rikta uppmärksamheten mot löntagarfondsfrågan. Hur skulle en förändring av förhandlingsformerna påverka löntagarfondsdebatten? Skogs- och Lantarbetsgivareförbundets Johan Curman, som så småningom blev den

1 SAF:s arkiv. Styrelse. Den 22 maj 1980. A 3 A. Vol. 80. 2 SAF:s arkiv. Styrelse. Den 13-14 november 1980. A 3 A. Vol. 80. 3 SAF:s arkiv. Ledningsgruppen. Den 21 maj 1981. A 5 B. Vol. 11. 4 SAF:s arkiv. Ledningsgruppen. Den 5 oktober 1981. A 5 B. Vol. 11. 5 SAF:s arkiv. Styrelse. Den 15 oktober 1981. A 3 A. Vol. 81.

253 starkaste motståndaren till Gyllenhammars linje, gav ett klart besked. Inga andra aktiviteter borde störa SAF:s strävanden i löntagarfondsfrågan: ”Enligt min mening bör vi satsa allt på fondfrågan och avvakta med förhandlings- formerna”. Gyllenhammars svar till styrelsen var klart: ”Jag är inte säker på att vi har en gemensam målsättning. Dagens diskussion kan ses som ett tecken”, summerade han. Det första steget mot decentralisering måste tas, enligt Gyllenhammar. Skillnaderna mellan branscherna var mycket stora. Företa- gen behövde en egen löneutveckling och en anpassning till sina egna villkor. Det var alltså företagsvisa förhandlingar, inte förbundsvisa, som skulle komma att gälla i det långa perspektivet. Men detta var inte allt. Gyllen- hammar krävde att SAF:s stadgar förändrades. Enligt förslaget berövades SAF rätt att föra förhandlingar. Allt detta innebar att SAF:s roll skulle komma att förändras. Den skulle agera mera som en strategisk organisation medan förbunden och företagen själva skulle driva förhandlingar. Inte ens Curt Nicolin kunde dölja sin förvåning över Gyllenhammars utspel: ”Vi måste hitta en formel som låter oss ha kvar styrkan i att agera centraliserat”. Olof Ljunggren poängterade att man ”de facto ersätter SAF i sin nuvarande form med något helt annat”. Frågan skickades till en fortsatt utredning.1 I SAF:s arbetsutskott dolde man inte oron över hur decentraliseringen och stadgarnas förändring skulle komma att påverka löntagarfondsfrågan och, ännu viktigare, SAF som organisation. Praktiskt taget alla ledamöter talade om sin förvirring i Curt Nicolins och Pehr G Gyllenhammars frånvaro. Olof Ljunggren framförde att ett uttalat syfte bakom en övergång till förbundsvisa förhandlingar var att försöka desarmera LO. Tappade LO sin position som förhandlingsorganisation, skulle detta återspeglas i övriga frågor. Man måste dock vara på det klara med att detsamma kom att gälla för SAF. Decentrali- seringen innebar en försvagning av SAF som organisation. Direktör Nils Holgerson var klart avvisande mot att driva frågan om en decentralisering, innan frågan om löntagarfonderna var avgjord. Man höll på att satsa ”kolos- sala resurser” på opinionsbildning i löntagarfondsfrågan, uppmärksammade han. ”Det är nödvändigt att man inser att man handskas med dynamit… Frå- gan om förändring av SAF:s stadgar med förbud för SAF att förhandla är innerst en fråga om avveckling. SAF är såsom icke förhandlande organisation totalt ointressant. De informationskampanjer som förs härifrån har inget gehör om man har skurit av denna roll”, markerade Karl-Erik Önnesjö.2

1 SAF:s arkiv. Styrelse. Den 19 och 20 november 1981. A 3 A. Vol. 81. 2 Diskussionen under Arbetsutskottet sammanträdet den 17 december 1981. Protokoll. SAF:s arkiv. Handlingar till arbetsutskottet. A 4 B. Vol. 36. Joakim Johansson visar i sin avhandling att samme Karl-Erik Önnesjö i likhet med SAF:s förhandlingschef Lars- Gunnar Albåge var kallsinniga till idén om att SAF ensidigt skulle lämna de statliga myndighetsstyrelserna. Båda tillhörde de den generation av SAF-direktörer som inom organisationen representerade den gamla samarbetsvilliga förhandlingskulturen. En annan intressant parallell är Olof Ljunggrens försiktiga linje både i fråga om övergången till decentraliserade förhandlingar i början av 1980-talet och i fråga om avkorporatisering

254 Det var således Verkstadsföreningens representanter som tog initiativet och genomförde en decentralisering mot de övriga förbundens vilja. Vad låg bakom detta beslut? Statsvetaren Nils Elvander som noggrant följde lönerö- relserna under 1982-83 kom till slutsatsen att det överskuggande sakmålet var en ny, mera differentierad lönestruktur vilken hämmades av den komplicerade centralstyrningen i det gamla förhandlingssystemet.1 En följdfråga som uppstår i så fall är varför svenska verkstadsföretag behövde denna diffe- rentierade lönestruktur. Det centraliserade förhandlingssystemet skapades ursprungligen på grund av de stora verkstadsföretagens önskemål vilka då varit löneutjämning mellan branscher för att klara konkurrensen om arbetskraft och få kontroll över lönenivån. Denna institutionella förhandlingsordning hade så småningom lett till negativa konsekvenser för verkstadsindustrins arbetsgivare. Redan vid 1960-talets början uppstod den så kallade Kamarillan inom SAF som bestod av sju förbund med Verkstadsföreningen i spetsen. Kamarillan eller ”mot- ståndsgruppen”, som VF:s direktör Matts Bergom Larsson benämnde den, företrädde den svenska exportindustrin. Den motsatte sig generella löneök- ningar och pläderade för förbundsvisa förhandlingar som internt skulle koor- dineras av SAF. De stora exportföretagens utspel berodde på en tillfällig konjunkturnedgång under 1963-64.2 VF:s rekommendation följdes inte då, men under slutet av 1960-talet och 1970-talet förstelnade systemet alltmer genom att lönejämförelser och kompensationskrav blev avtalsrörelsernas karakteristiska drag. Den företagsinterna löneutjämningen uppstod samtidigt som nya grupper av löntagare började konkurrera med industriarbetarna om löneökningar. Inflationen och lönekostnadsökningen slog hårdast mot den exportorienterade verkstadsindustrin. Detta ledde till att irritationen över lönerörelsen växte allt starkare bland Verkstadsföreningens arbetsgivare under 1970-talet.3 Förändringarna inom produktionssfären spelade dock den mest framträ- dande rollen för deras beslut att lämna den centrala förhandlingsmodellen. Enligt Pontusson och Svensson började från och med mitten av 1970-talet nya postfordistiska produktionsmetoder spridas inom den svenska tillverkningsindustrin medan det gamla fordistiska löpande bandet höll på att om- prövas. Verkstadsindustrin gick i spetsen för denna förändring som blev konsekvensen av utvecklingen inom teknologi (revolutionen inom mikro-

i slutet av 1980-talet. Se mer om SAF:s funktionärer och avkorporatiseringen i Johans- son, J. SAF och den svenska modellen, s. 176-179. 1 Elvander, N. Den svenska modellen, s. 129. 2 Kjellberg, A. ”Arbetsgivarstrategier i Sverige under 100 år”, s. 184-185. 3 Pontusson, J. & Swenson, P. ”Varför har arbetsgivarna övergivit den svenska modellen?”, s. 54-61. Jämför med Lundqvists, T. Arbetsgivarpolitik under full sysselsättning, s. 103-105. Lundqvists slutsats är att löneglidning och löneökningar var de viktigaste orsaker som låg bakom Verkstadsföreningens beslut att lämna centrala löneförhandlingar.

255 elektroniken) och den hårdnade konkurrensen på exportmarknaderna.1 Inom VF poängterade man att det nya produktionssystemet krävde ökade investeringar i mänskligt kapital och förutsatte ett helt annorlunda lönebildnings- system baserat på mer flexibla löneincitament. Arbetsgivarna inom verkstadsindustrin påstod alltså att de hade hamnat i akut behov av lönedifferen- tiering. En sådan kunde inte uppnås inom den centrala förhandlingsmodel- lens ramar med tanke på de förändringar och förstelningar som den genom- gått sedan slutet av 1960-talet.2 Betraktat i mitt fordistiska perspektiv framstår verkstadsindustrins vägval angående lönebildningen som en del av större långvarig process inom svensk ekonomi. En ny arbetsmarknadsregim hade börjat växa fram sedan mitten av 1970-talet. Två processer förtjänar en särskild uppmärksamhet. För det för- sta, IT-revolutionen och flexibla produktionsmetoder såsom lagarbete och ”mager” produktion ledde till att företag behövde mer kvalificerad arbetskraft. Nyckelarbetarnas betydelse stärktes samtidigt som de företagsspecifika upplärningstiderna och de kostnader som var förknippade med dem ökade. Företagens verksamhet berodde i allt högre grad på de anställdas kompetens. Därför blev det mycket kostsamt för ett företag att förlora sina nyckelan- ställda, vilka belönades med högre löner, speciella bonusprogram såsom vinstdelning m m för att stanna. För det andra gällde en helt omvänd föränd- ring mindre kvalificerad arbetskraft. Den förlorade den anställningstrygghet som den åtnjutit under den fordistiska epoken. Företagen började koncentrera sig på kärnverksamheten och köpte i större grad service och produkter på marknaden. Antalet projekt- och timanställda ökade. Kopplingen mellan arbetsgivare/uppdragsgivare och okvalificerad arbetskraft blev därigenom lösare. Detta innebar att det blivit lättare för företag att minska lönekostna- derna om det skulle behövas, till exempel under lågkonjunkturer. Med andra ord började okvalificerad arbetskraft spela rollen av något slags ballast som företag kunde frigöra sig från under svåra tider eller omställningsperioder. Marknadsmässigt behövde företagen inte längre värdera dessa arbetsinsatser lika högt som under fordismens glansperiod.3 Den sistnämnda förändringen har en nära koppling till processer som beskrivits i kapitel 2, nämligen att massproduktionen inte längre gav lika stor avkastning och att hela det eko-

1 Jfr med Christian Berggrens undersökning om hur svensk bilindustri försökte lämna den fordistiska modellen under 1970- och 1980-talen. I sin studie påpekar han att 1970- talets första innovationer i såväl Volvo- som SAAB-fabriker kom som en reaktion på massarbetarnas revolt i slutet av 1960-talet mot vad han kallar ”taylorismens restriktiva arbeten”. Dessa reformsträvanden i bilindustrins organisation och produktionsteknik avstannade dock under 1970-talets andra hälft i samband med oljechockerna och den ekonomiska krisen. Innovationerna fick sin vidareutveckling under 1980-talet. Se Berg- gren, C. Det nya bilarbetet. Konkurrensen mellan olika produktionskoncept i svensk bilindustri 1970-1990. Lund, 1990, s. 49, 423-424. 2 Pontusson, J. & Swenson, P. ”Varför har arbetsgivarna övergivit den svenska modellen?”, s. 48-54, 61-63. 3 Lundh, C. Spelets regler, s. 274-285.

256 nomiska systemet började fungera trögare. Den okvalificerade arbetskraftens utsatta situation och ökande löneskillnader, kunde i så fall bero mer på att det ekonomiska systemet förlorat sin stabilitet än på revolutionära processer förknippade med IT-revolutionen. I början av 1980-talet fick Verkstadsföreningen dock inte gehör bland resten av arbetsgivarna inom SAF, vilket enligt Pontusson och Swenson berodde på flera saker. SAF:s näst största delägare Handelns arbetsgivareorganisa- tion (HAO) liksom andra hemmarknadsorienterade branscher kunde klara ökade lönekostnader genom att höja priserna, vilket var uteslutet för den exportorienterade verkstadsindustrin. Trots den solidariska lönepolitiken var HAO:s arbetsgivare i princip nöjda med det existerade löneförhandlingssy- stemet som garanterade en acceptabel lönenivå och inte minst arbetsfred. Den svenska skogsindustrins arbetsgivare motverkade VF:s agerande på grund av andra orsaker än HAO. Deras produktion var betydligt mer kapitalintensiv, medan lönekostnaderna utgjorde en relativt låg andel av de totala kostnaderna. Samtidigt var de mycket angelägna om att undvika arbetskon- flikter just på grund av sin kapitalintensiva produktion. Till slut hamnade VF i en mycket besvärlig situation. Den kunde varken uppnå flexibilitet inom den centrala löneförhandlingsmodellens ramar eller få stöd bland SAF:s övriga förbund. Den enda lösningen som återstod för VF var att ta initiativ till en decentralisering på egen hand.1 I november 1981 accepterade de SAF-förbund som motsatte sig för- bundsvisa förhandlingar att överväga decentralisering. Frågan fortsatte ändå att behandlas i samband med VF:s initiativ att ändra SAF:s stadgar i syfte att förbättra möjligheter att föra förbundsvisa förhandlingar. Den första änd- ringen handlade om att ge förbunden rätt att sluta avtal utan godkännande av SAF. VF:s andra förslag innebar att varje förbund själv skulle kunna besluta om lockout och disponera viss del av försäkringsfonden för konfliktersätt- ningar.2 Den andra frågan uppfattades som mest kontroversiell av SAF:s övriga förbund. Tidigare var det SAF:s centrala organ som beslöt om för- bund kunde proklamera lockout eller inte. Beslutet om en eventuell stadge- ändring väckte ett stort motstånd inom SAF. Den första stora diskussionen beträffande en stadgeändring fördes i SAF:s styrelse i februari 1982. Curt Nicolin fäste uppmärksamhet på att hela diskussionen uppstod i samband med att föreningen måste ta ställning till sitt agerande i avtalsförhandlingar. Han påpekade att det endast krävdes att ett enda förbund inte ville delta, för att centrala förhandlingar inte skulle komma till stånd. Majoriteten av SAF:s styrelseledamöter var dock emot stadge- ändringen, i synnerhet beträffande lockouträtten, som enligt deras omdöme inte behövdes. Curt Nicolin erkände att stadgeändringen i verkligheten skul-

1 Pontusson J. & Swenson P. ”Labor Markets, Production Strategies, and Wage Bargain- ing Institutions. The Swedish Employer Offensive in Comparative Perspective”. 2 SAF:s arkiv. Ledningsgruppen. Den 22 februari 1982. A 5 B. Vol. 11.

257 le fylla en psykologisk funktion och markera att SAF var inställt på att genomföra en decentralisering av löneförhandlingarna. Dessa behövdes för att ”förverkliga våra mål när det gäller lönesättning och löneutveckling i näringslivet”. Diskussionen visade inte att SAF:s delägare hade något gemensamt mål ifråga om lönesättning. SKF:s styrelseordförande Lennart Johansson påpekade att Verkstadsföreningen var mest angelägen om att under den kommande lönerörelsen genomföra en diversifierad lönepolitik: ”Liksom många andra branscher är vi helt beroende av skickliga yrkesarbetare”. Det var därför VF hade tagit initiativet till stadgeändringen. Försvaret av de gamla stadgarna dolde samtidigt ett fortsatt motstånd mot en decentralisering av löneförhandlingarna.1 Frågan om stadgeändringen och förhandlingsformerna skickades på remiss till SAF:s samtliga förbund. Majoriteten av förbunden förordade en kombination av centrala och förbundsvisa förhandlingar samt framförde önskemål om en fortsatt utredning av frågan om förhandlingsformerna. För- bundens svar beträffande ändring av SAF:s stadgar var mer kategoriska, i synnerhet om förbundens rätt att utlysa lockout. Endast VF förespråkade aktivt denna ändring och krävde att den genomfördes redan under våren 1982. Curt Nicolin uppmanade styrelsemedlemmarna att se på frågan om löneförhandlingar utifrån ett bredare perspektiv. SAF måste motverka den totala samordning som enligt honom höll på att förberedas av LO.2 Frågan om stadgeändringen fortsatte att diskuteras i en särskild grupp om förhandlingsformerna där SAF:s tyngsta direktörer ingick. Det stadgeänd- ringsförslag som gruppen formulerade skickades på nytt på remiss till SAF:s förbund. Majoriteten av 19 förbund svarade med att de var emot den före- slagna ändringen. Flertalet av dem förklarade sig dock beredda att acceptera en kompromiss och godkänna ändringen ”i syfte att undvika motsättningar mellan SAF:s förbund i stadgeändringsfrågan”. 9 förbund inklusive VF för- klarade utan kommentarer att de var beredda att acceptera det föreslagna ändringsförslaget. Samtliga förbund förkastade dock VF:s förslag att SAF:s stämma i anslutning till en stadgeändring skulle göra ett särskilt solidaritets- uttalande.3 Det slutliga beslutet att rekommendera SAF: s stämma att göra stadge- ändringar fattades under styrelsemötet i april 1982. Diskussionen var laddad. SAF-direktörerna yttrade många bittra ord och reste en hel del anklagelser mot varandra. Diskussionen tog slut i och med att styrelsen fattade beslut om att rekommendera SAF:s stämma att enhälligt godkänna stadgeändringsför- slaget. Detta behövdes för att ”undvika spekulationer om att det skulle finnas sprickor i SAF”. Styrelsen fattade beslutet med Nicolins uppmaning till de

1 SAF:s arkiv. Styrelse. Den 18 februari 1982. A 3 A. Vol. 82. 2 SAF:s arkiv. Styrelse. Den 18 mars 1982. A 3 A. Vol. 82 3 Förhandlingsformerna – ändring av SAF:s stadgar. Den 15 april 1982. SAF:s arkiv. Handlingar till arbetsutskottet. A 4 B. Vol. 37.

258 förbund som motsatte sig den föreslagna förändringen ”att överväga hur man skall uppträda vid SAF:s stämma i maj”, eftersom det var önskvärt att stäm- man skulle fatta ett enhälligt beslut i frågan.1 Önskemålet uppfylldes då SAF:s stämma utan dramatiska omgångar godkände stadgeändringarna, som alltså bestod av två principiella ändringar: för det första fick enskilda för- bund rätt att själva sluta bindande avtal – SAF:s styrelse kunde endast med 3/4 majoritet föreskriva uppsägning av avtal; för det andra fick förbunden rätt att själva proklamera lockout för sina medlemmar.2 Turbulensen kring frågan om löneförhandlingsformen under avtalsrörel- sen 1983 fortsatte dock även efter genomförandet av stadgeändringen. Mot- ståndet mot förbundsvisa förhandlingar var fortfarande starkt inom SAF, och under hösten 1982 var det fortfarande oklart på vilken nivå löneförhandling- arna skulle föras 1983.3 Den 11 oktober 1982 noterade ledningsgruppen att regeringsskiftet och devalveringen gjorde det ännu mera problematiskt än tidigare att övergå till förbundsvisa förhandlingar.4 VF fortsatte att argumentera för sin linje tvärtemot de övriga förbundens vilja.5 Stödet till att behålla den centrala modellen ökade dock i samband med att SAF fick besked att LO var beredd att gå med på en ”nolluppgörelse” under de kommande för- handlingarna. På SAF:s styrelsemöte i Yxtaholm i november 1982 argumenterade Olof Ljunggren för att träffa ett centralt löneavtal för 1983, och det p g a att SAF:s delägare behövde en låg löneuppgörelse. Det var resultatet som var det viktigaste, inte valet av förhandlingsform, påpekade han. Flertalet av SAF:s direktörer förordade en central löneuppgörelse för 1983. Inte heller Curt Nicolin var denna gång helt främmande för att fortsätta med centrala förhandlingar. VF ändrade dock inte sin linje. Pehr G Gyllenhammar påpe- kade att löneuppgörelsens resultat inte var det viktigaste. Man måste tänka långsiktigt på vad som behövdes för att lyfta fram svensk industri. Det var flexibiliteten för industrin när det gällde arbetstid, arbetstidsförläggning, spännvidd mellan löner i olika kategorier och prestationslöner som var det mest relevanta.6 I december 1982 var det bara VF som förespråkade decentralisering. Res- ten av SAF:s förbund ville fortsätta med centrala förhandlingar. VF:s röst vägde dock tillräckligt tungt för att sådana uteblev. Förbundet avvisade samordnade förhandlingar trots SAF:s övriga delägares önskemål. Någon riktig kompromiss var inte möjlig, och SAF:s samtliga förbund fick acceptera Verkstadsföreningens beslut.7 SAF:s ledningsgrupp framförde den 13 de-

1 SAF:s arkiv. Styrelse. Den 15 april 1982. A 3 A. Vol. 82. 2 De Geer, H., Arbetsgivarna, s. 163-164; Elvander, N. Den svenska modellen, s. 84. 3 SAF:s arkiv. Ledningsgruppen. Den 6 och 16 september 1982. A 5 B. Vol. 11. 4 SAF:s arkiv. Ledningsgruppen. Den 11 oktober 1982. A 5 B. Vol. 11. 5 SAF:s arkiv. Ledningsgruppen. Den 25 oktober 1982. A 5 B. Vol. 11. 6 SAF:s arkiv. Styrelse. Den 19-20 april 1982. A 3 A. Vol. 82. 7 SAF:s arkiv. Ledningsgruppen. Den 22 och 29 november samt 20 december 1982. A 5 B. Vol. 11; Styrelse. Den 16 december 1982. A 3 A. Vol. 82; Arbetsutskott. Den 16 december 1982. A 4 A. Vol. 37; Styrelse. Den 20 januari 1983. A 3 A. Vol. 83.

259 cember 1982 att trots VF:s linje var det viktigt att föreningen hölls samman. SAF borde i allmänhetens och motpartens ögon framstå som en enig organisation.1 De första förbundsvisa förhandlingarna mellan VF och Metall inleddes den 2 februari 1983. Det är viktigt att inte glömma bort att övergången till förbundsvisa förhandlingar hade blivit möjlig tack vare Metallindustriarbeta- reförbundets uppbrott ur den centrala modellen, vilket skett trots LO:s på- tryckningar. Varför valde Metall att bryta sig ur centrala förhandlingar och gå med på en uppgörelse med VF? Per-Olof Edin, som varit chefsekonom på både Metall och LO, säger i en intervju 2006 att svaret på frågan om varför den svenska förhandlingsmodellen upplöstes till stor del ligger i Metalls agerande. Edin själv anser att Metall vid den tiden hade som sitt övergripan- de syfte att försvaga LO.2 Det har redan fastställts i kapitel 3 att missnöjet med den solidariska lönepolitiken var mycket stort inom Metall redan vid 1960-talets slut. Själva löntagarfondsutredningen tillsattes för att lösa den legitimitetskris som uppstod inom LO till följd av missnöjet med politikens konsekvenser som gav företagen s k övervinster. I och med att löntagar- fondsdebattens fokus försköts i riktning mot makt- och ägandeproblemati- ken, förblev problemet med den solidariska lönepolitikens tillämpning olöst. Det är sannolikt att det var just detta missnöje som mognade under många år inom Metallindustriarbetareförbundet vilket till slut ledde till att förbundet gick med på ett separat avtal med Verkstadsföreningen. Löneuppgörelserna 1983 blev dyra, men Verkstadsföreningen löste sina branschspecifika löneproblem. Detta faktum är uppseendeväckande, med tanke på att behovet av att sänka den allmänna lönenivån hade framförts mycket starkt inom SAF fr o m mitten av 1970-talet. VF:s överstyrelse gjorde en utvärdering av avtalsrörelsen och konstaterade att målen med över- gången till förbundsvisa förhandlingar till stor del hade uppnåtts. Möjlighe- terna att anpassa lönekostnaderna till omvärlden och produktivitetsutveck- lingen hade ökat. Detta berodde på att avtalet med Metall inte hade låglöne- profil och saknade klausuler om förtjänstutvecklingsgarantier och prisutveckling. Förbundsförhandlingar gav ett större utrymme att ”köpa och sälja” ifråga om arbetsvillkoren. Samarbetsklimatet med både Metall och på den lokala nivån hade förbättrats.3 SAF:s övriga förbund ändrade så små- ningom sin inställning och började uttala sig positivt om den genomförda förändringen. Motsättningarna mellan förbunden försvann dock inte. Samti- digt rapporterade förbunden att det positiva intrycket hade en baksida: kostnaderna för förbundsuppgörelserna låg över vad man hade kunnat uppnå om

1 SAF:s arkiv. Ledningsgruppen. Den 13 december 1982. A 5 B. Vol. 11. 2 Intervju med Per-Olof Edin. 2006-01-19. En mer konventionell förklaring till Metalls agerande i början av 1980-talet ges i Elvander, N. Den svenska modellen, s. 87-89. El- vander menar att Metall gjorde utbrytning p g a att VF var tillmötesgående i metallarbe- tarnas hjärtefrågor och även ifråga om det generella lönetillägget. 3 Sandgren, A. Verkstadsindustrin och förhandlingsformerna, s. 507.

260 centrala förhandlingar mellan LO och SAF hade behållits. SAF:s ledningsgrupp befarade fortfarande att en splittring kunde uppstå inom föreningen under avtalsrörelsen 19841. Men det avgörande steget på väg mot en avveckling av den svenska för- handlingsmodellen hade tagits. Processen fortsatte under 1980-talet när SAF periodvis i mer eller mindre utsträckning återkom till centraliserade förhand- lingar för att den 2 februari 1990 fatta det slutliga beslutet att SAF inte läng- re skulle förhandla om löner på LO-området.2 År 1991 fattade SAF beslutet att ensidigt dra tillbaka sina representanter från de statliga myndighetsstyrelserna.3 Avvecklingen av den svenska modellen i det fordistiska samhället, baserad på centralistiskt beslutsfattande och samarbete mellan arbetsmark- nadspartner på den nationella nivån, var fullbordad. Avsnittet visar att SAF i början av 1980-talet var splittrad ifråga om för- handlingsordningen. Organisationens framtid sades stå på spel. Verkstadsfö- reningen sökte en ny decentraliserad modell för lönebildningen för att lösa sina branschspecifika problem som uppstått redan under 1970-talet. Utveck- lingen på väg mot postfordism inom denna bransch spelade sin roll för VF:s ensidiga linje med att bryta den centrala förhandlingsmodellen. Majoriteten av SAF:s förbund föredrog att behålla den gamla modellen. Inom modellens ramar eftersträvade dessa förbund att sänka en allmän lönekostnadsnivå, men de förlorade kampen. Det var VF som fick igenom sin vilja. SAF:s ledning lyckades dock med att dölja splittringen för omvärlden, inte minst tack vare att man kunde tysta oppositionen inom organisationen. Denna dramatiska omställning pågick samtidigt som SAF drev sina stora propagandistiska antifondkampanjer och framstod som en enad organisation i en ideologisk offensiv.

Sammanfattning

Den interna utvecklingen på Svenska arbetsgivareföreningen tyder på att de stora satsningarna på propagandistiska antifondkampanjer inte var tillfälliga. Man kan urskilja två stora etapper i löntagarfondsoffensiven. SAF:s agerande i löntagarfondsfrågan framstår som logisk fram till början av år 1981. Reaktionen var nämligen rimlig i förhållande till den ambitionsnivå som fanns i de första löntagarfondsförslagen. Någon annan reaktion från en organisation som förenade privata företagsledare var inte att förvänta. LO:s för- slag från 1975-76 och t o m LO-SAP-förslaget från 1978 innehöll stora ele-

1 SAF:s arkiv. Ledningsgruppen. Den 21 mars 1983. A 5 B. Vol. 12; Styrelse. Den 21 april och 23 juni 1983. A 3 A. Vol. 83. 2 De Geer, H. Arbetsgivarna, s. 168; Kjellberg, A. ”Arbetsgivarstrategier i Sverige under 100 år”, s. 192. 3 Johansson, J. SAF och den svenska modellen, s. 132-143.

261 ment av systemförändring vilka aldrig kunde accepteras av arbetsgivarna. Denna etapp sammanföll med en allvarlig ekonomisk kris som hårt drabbade SAF:s delägare. SAF omvärderade under dessa år sin roll som opinionsbildare. Ideologiska kampanjer till förmån för en fri företagsamhet, en fri marknad och avregleringar sattes igång. Syftet med dessa var att SAF skulle göra slut på vänstervågen och förändra opinionsklimatet i Sverige. Kampanjerna mot löntagarfonder passade mycket väl inom denna offensiv. Löntagar- fondsmotståndet var dock bara en mindre del i SAF:s opinionsbildande verksamhet samtidigt som förslagen från 1975, 1976 och 1978 var ganska ambi- tiösa och syftade till en förändring av ägandestrukturen i en del av de svenska storföretagen. Motståndet ökade dock oproportionellt när dessa förslag inte länge var aktuella. Den andra etappen av löntagarfondmotståndet startades i början av 1981, då LO och SAP lade fram sitt andra måttliga löntagarfondsförslag. Motstån- det ökade gradvis för att kulminera i samband med demonstrationen den 4 oktober 1983. Man bör uppmärksamma att en omfattande organisationskris i form av en splittring mellan delägarförbunden inträffade inom SAF under denna period. Krisen hade en stor betydelse för organisationens externa agerande. Ett samband mellan beslutet att lämna den svenska förhandlingsmo- dellen och löntagarfondsfrågan fanns. Denna påverkan var dock inte i den mening att löntagarfondernas tillkomst och fackföreningsrörelsens maktambitioner fick arbetsgivarna att fatta beslut om att decentralisera förhandling- arna. Påverkan gick snarare i en motsatt riktning. Splittringen om förhand- lingsformen inom SAF är en nyckel till att förstå varför arbetsgivarna be- hövde stora antifondkampanjer samtidigt som socialdemokratiska ledare gjorde betydande eftergifter i löntagarfondsfrågan med sina förslag från 1981 och 1983 i syfte att minimera politiska risker. Splittringen inom SAF var en allvarligare företeelse än bara motsättningar mellan små och stora företag eller SAF:s oförmåga att hitta acceptabla lös- ningar för att representera sina delägares önskemål. Sådana konfliktnivåer var visserligen inbyggda i en sådan stor organisation som SAF. De blev ännu mer akuta när den ekonomiska krisen nådde Sverige i mitten av 1970-talet. Den viktigaste skiljelinjen gick mellan stora verkstadsföretag och majoriteten av SAF:s förbund. Empiriskt material som behandlats i detta kapitel talar för att orsakerna bakom SAF:s beslut att överge den svenska förhandlings- modellen låg i de konkreta ekonomiska villkor som kännetecknade den svenska verkstadsindustrin vid den tiden, inte i löntagarfonder eller den nya arbetsrätten. Med andra ord, antagandet som gjordes av Jonas Pontusson och Peter Swenson om att löntagarfondernas roll vid den svenska förhandlings- modellens upplösning var obetydlig, har bekräftats. Samtidigt framstår Svan- te Nycanders framställning av fondfrågan och modellens upplösning som en klar underskattning av de strukturella förändringarna inom svensk industri. Prestationslöner, större flexibilitet vid lönesättning och individualiserad lö- nebildning innebar försök att undgå det gamla fordistiska produktionspara-

262 digmets kris. Analysen av SAF:s interna källor tyder på att förändringarna i riktning mot postfordism låg i linje med Verkstadsföreningens agerande. De stora verkstadsföretagens direktörer ansåg att det var nödvändigt att avstå från en samordnad lönebildning för att anpassa sig till de nya förhållandena i produktionssfären. Splittringen inom SAF i början av 1980-talet får sin för- klaring om man ser det i ett bredare perspektiv av fordismens kris i Sverige. Ett nyanserat omdöme om Verkstadsföreningens val att överge den svenska förhandlingsmodellen lämnas till framtida forskare.1 Eftersom organisationen höll på att splittras behövde SAF-ledningen en fråga som kunde förena arbetsgivarvärlden, som möjliggjorde en presentation av en enad organisation för omvärlden just under den period när före- ningen upplevde en stor inre kris. En sådan fråga blev löntagarfonderna. Skälet till detta var att fondförslagets upphovsmän berörde problemet med privat ägande och bristen på demokratisering inom näringslivet. Det var alltså relativt lätt för SAF:s ledning att mobilisera krafter kring kampen om löntagarfonder, även om faran för en socialisering försvann efter år 1978. De fonder som skulle syfta till socialisering av svensk industri och som SAF bekämpade existerade från och med 1981 inte ens i form av planer utan blev snarare en mytbildning. Det verkliga innehållet i LO/SAP:s löntagarfonds- förslag från 1981 och 1983 var av en underordnad betydelse i sammanhanget, eftersom SAF behövde fonderna för att i fred kunna lösa sina inre problem. Empiriska undersökningar har inte bekräftat den existens av olika falang- er inom arbetsgivarvärlden beträffande löntagarfondsfrågan vilken påtalats av Erik Åsard. De visar tvärtom att Hans De Geers påstående om arbetsgivarnas enade front mot löntagarfonder var riktigt. Skillnaden i arbetsgivarnas attityd i fondfrågan handlade främst om former för att organisera motstånd och om orsaker som låg bakom detta motstånd. Både anhängare och mot- ståndare till decentraliseringen inom SAF åberopade löntagarfonder och behovet av att bekämpa dem som ett argument i polemiken. Den enade ar- betsgivarfronten i löntagarfondsfrågan var avsedd att tona ned den stora splittringen inom SAF i fråga om förhandlingsformen. Med detta perspektiv får den i inledningen nämnda paradoxen med arbetsgivarnas ökade offensiv trots arbetarrörelsens konsekventa reträtter sin förklaring. Däremot visar detta kapitel att Hans De Geers framställning av legitimitetskrisen inom SAF under 1970-talet som ett resultat av en växande klyfta mellan stora och små företag inte var riktig. Med tanke på att Verkstadsfö- reningen redan i början av 1970-talet började ifrågasätta centrala löneför-

1 Torbjörn Lundqvists studie av Verkstadsföreningens beslut att lämna modellen har inte givit ett svar på frågan om varför stora verkstadsföretag ville differentiera lönestruktur. Problemet tas överhuvudtaget inte upp i hans bok. Se Lundqvist, T. Arbetsgivarpolitik under full sysselsättning, s. 98-102. Analysen av SAF:s interna källor i den föreliggande avhandlingen tyder dock klart på att detta problem uppfattades som mycket viktigt av VF:s representanter i SAF:s ledande organ.

263 handlingar framstår legitimitetskrisen inom SAF som en mer djup företeelse som inte var begränsad till småföretagarnas uppror. Verkstadsföreningens utspel skedde innan löntagarfondsfrågan aktualiserades i den stora samhälls- debatten. Samtidigt som SAF:s mediala propagandistiska antifondkampanjer 1978-1983 blev mest intensiva nådde legitimitetskrisen inom organisationen sin kulmen. I centrum för denna legitimitetskris stod Verkstadsföreningens ensidiga linje i fråga om löneförhandlingsformen. De förändrade villkoren för den svenska ekonomin ledde till att SAF sök- te nya lösningar för att klara krisen. Inom SAF diskuterade man sedan mitten av 1970-talet långtgående planer på en omdaning av ett antal bärande element i den svenska samhällsordningen. Hade förslaget om löntagarfonder inte uppstått kunde man ha valt en annan symbolisk fråga för att mobilisera arbetsgivarvärlden. Skattesänkningar eller nedskärningar inom offentlig sektor skulle dock knappast kunnat få ett lika stort genomslag av medial och propagandistisk karaktär som blev fallet med löntagarfonder.

264 265 Kapitel 7. Avslutande diskussion

Det övergripande syftet med den föreliggande avhandlingen har varit att undersöka hur LO, SAP och SAF förhöll sig till löntagarfondsfrågan mot bakgrund av fordismens kris i Sverige på 1970- och 1980-talen. Löntagar- fonder har setts som ett testfall för att utreda hur de viktigaste aktörerna som var mest inblandade i löntagarfondsdebatten hanterade fordismens kris. For- dismens viktigaste element på makronivån och deras omvandling och sammanbrott under produktionsparadigmets kris har därför stått i centrum av studien. Dessa nyckelelement var följande: den centrala förhandlingsmodel- len med löneutjämning som ett primärt mål, existensen av mäktiga fackliga och arbetsgivarorganisationer på en nationell nivå samt dominansen av stora företag. Fordismen på mikronivån med dess tonvikt på arbetslivets organisering har haft en tämligen underordnad plats i avhandlingen. Undersökningen av LO:s aktiva arbetares ställning till löntagarfondsförslagen från 1975 och 1978, vilken genomfördes i kapitel 4, ger dock ett perspektiv på fordismens kris även på mikronivå. Avhandlingen har visat att löntagarfondsfrågan var nära förknippad med en kris för den rådande institutionella ordning som funnits i landet mellan 1950- och 1970-talen men som började utformas så tidigt som under 1930- talet. Den svenska varianten av fordismen hade tappat sin legitimitet hos de viktigaste aktörerna på den svenska arbetsmarknaden, nämligen LO och SAF. Båda sidorna lanserade sina egna alternativa lösningar vilka var inriktade på att överge den svenska fordismen och dess bärande samhällsstruktu- rer. I Kapitel 2 beskrev jag hur den högt centraliserade ordningen på den svenska arbetsmarknaden hade gått hand i hand med massproduktionens etablering i Sverige. Mäktiga nationella organisationer av både arbetsgivare och fackföreningar uppstod för att bestämma lönernas storlek. Löneutjäm- ningen var ett av de mest framträdande dragen i den svenska fordistiska samhällsordningen. Det var den solidariska lönepolitiken som i slutet av 1960-talet aktualiserade branschfondsfrågan. De starka centralstyrda organisationerna LO och SAF kom att spela en viktig roll under löntagarfondsde- batten. Under 1970-talet blev den svenska fordismen ifrågasatt av de parter som burit upp det gamla systemet. Kritiken växte fram först inom LO, vilket återspeglades på LO-kongressen 1971. Konfrontationen ökade och epoken med samarbete och ömsesidiga kompromisser i Saltsjöbadsanda tog slut. Perioden 1975-83 hade blivit en vändpunkt i detta avseende, då den svenska

266 fordismen de facto dödförklarades från olika håll. De viktigaste institutionella förändringarna, i form av den svenska förhandlingsmodellens sammanbrott, blev formellt sett avgjorda först vid en senare punkt, i början av 1990- talet, men processerna hade rötter i vändpunkten 1975-83. I centrum för dessa förändringar stod löntagarfondsfrågan. Den spelade roll som en katalysator och var nära relaterade till de stora förskjutningarna i det svenska fordistiska samhället. Erik Åsard har i sina studier av löntagarfondsdebatten inte uppmärksam- mat att problemet borde ses mot bakgrund av de processer som pågick på den svenska arbetsmarknaden, detta trots att han noggrant följde händelse- förloppet kring fonderna. Åsards framställning av löntagarfondsdebatten innebar att de politiska motsättningarna lyftes fram medan de djupgående processer som pågick på den svenska arbetsmarknaden och inom svensk politik inte har uppmärksammats. Det viktigaste i sammanhanget är att Åsard inte visade att löntagarfonderna användes av de politiska aktörerna för att lösa andra, sett med deras ögon, ännu viktigare problem. Åsard påpekade visserligen att Metalls ledning fogade in idén om branschfonder för att till- mötesgå det missnöje som rådde inom förbundet med den solidariska löne- politikens negativa resultat i form av övervinster. Han beskrev också hur radikala grupper inom LO inklusive Meidners utredning använde löntagar- fondsfrågan för att driva fram sina socialistiska värderingar under radikaliseringens period. Men löntagarfondsfrågan utnyttjades även av andra politiska och ekonomiska aktörer, vilket min avhandling visat. Erik Åsard skrev dock sina verk när löntagarfondsdebatten fortfarande var aktuell. Därför saknade han tillgång till viktiga källor inom LO, SAP och SAF. Till skillnad från Åsard analyserade Svante Nycander löntagarfonder mot bakgrund av den svenska förhandlingsmodellens kris. Resultaten som förs fram i hans studie har dock till större del inte kunnat bekräftas i förelig- gande avhandling. En del av Nycanders slutsatser behöver nyanseras. Till skillnad från vad han framfört visar denna studie med hjälp av empiriskt material att löntagarfondernas uppkomst och livskraft i den svenska politiska debatten inte var resultatet av strävanden av marxistiskt sinnade LO-experter och arbetarrörelsens ledare att ”leda en stor samhällsomvandling i socialistisk riktning”.1 En sådan strävan fanns förvisso hos de experter som styrde debatten i riktning från övervinstproblematiken till poängteringen av makt- och ägandefrågan. Men denna förskjutning i fonddebatten kunde ske endast p g a ett mycket djupt missnöje med den rådande samhällsordningen som existerade inom den aktiva delen av LO:s kollektiv. Löntagarfondsförslagets upphovsmän kanaliserade missnöjet och erbjöd en lösning på de problem och den legitimitetskris som den svenska fordismen skapat bland LO:s aktiva arbetare. Nycander har fel då han påstod att det var SAP-ledningen som begärde löntagarfondernas genomförande. Efter en noggrann genomgång av

1 Citatet är från Nycander, S. Makten över arbetsmarknaden, s. 443.

267 källor från SAP-arkiv är det befogat att dra slutsatsen att Olof Palme var kallsinnig till de första löntagarfondsförslag som presenterades av Meidner 1975 och 1976. Men det fanns mycket starka radikala påtryckningsgrupper inom såväl LO som SAP som stödde löntagarfonder. Partiets ledning kunde därför inte ignorera missnöjet och lägga fondförslaget åt sidan. Att löntagar- fonderna tagit så stor plats i den politiska debatten återspeglade i grund och botten de inneboende motsättningar i det svenska fordistiska samhället, som tillspetsades då den svenska modellen av fordismen hamnade i ett kristill- stånd. Efter presentationen av löntagarfondsförslagen 1975 och 1976 började frågan leva sitt eget liv. Samtliga viktiga samhällsaktörer som studerats i den föreliggande avhandlingen använde löntagarfrågan för sina egna intressen samtidigt som krisen pågick. Fordismens kris i Sverige hade två dimensioner. Den första gällde den ekonomiska utvecklingen och tog formen av en strukturkris som drabbade den svenska ekonomin. Marknadernas mättnadstillstånd och massproduk- tionsparadigmets tröghet är redan väl beskrivna i tidigare forskning. Den ekonomiska sidan av fordismens kris innebar i Sveriges fall ett tryck utifrån, från utlandet, där den svenska industrin hade sina exportmarknader. I detta avseende hade landet inte så många möjligheter att förebygga krisen. Där- emot kunde man hitta olika lösningar för att hantera denna sida av krisen. Det gjorde till slut socialdemokratin i form av den ”tredje vägens politik” efter valet 1982.1 Ett eget alternativ av krisens lösning i form av en minskning av den generella lönenivån och en nedskärning av statliga utgifter inom den offentliga sektorn lanserades av arbetsgivarna, vilket inom SAF fram- ställdes som ett försvar av ”det skapande Sverige”. Detta alternativ såsom det presenterades under 1970-talet slut och 1980-talets början innebar i själ- va verket att man ville behålla den gamla ekonomiska struktur som existerade under fordismen genom att sänka löntagarnas levnadsstandard. Till skillnad från resten av SAF drev dock Verkstadsföreningen fram produktivitets- främjande lösningar i postfordistisk riktning, vilket kunde ske under förut- sättning att de centrala löneförhandlingarna decentraliserades. Krisen hade dock ytterligare en dimension, som kan karakteriseras som den svenska fordismens legitimitetskris. När löntagarfonderna lyftes fram innebar detta att fackföreningsrörelsen hade börjat ifrågasätta den rådande fordistiska samhällsordningen, alltså redan innan den ekonomiska sidan av fordismens kris blivit uppenbar. En legitimitetskris uppstod, vilket inte minst gällde problemen med de institutionella förhållanden som hade utformats i Sverige under fordismens guldålder. Fonderna fördes fram av LO:s experter och fick stöd bland organisationens aktivister redan 1975, innan den ekono-

1 En kritisk granskning av ”den tredje vägens politik” som SAP-ledningens strategi inriktad på att lösa fordismens ekonomiska kris ges i Ryner, M. ”Neoliberal Globalization and the Crisis of Swedish Social Democracy” i Economic and Industrial Democracy. 1999. Vol. 20, p. 39-79.

268 miska sidan av fordismens kris i Sverige var uppenbar. Undersökningen av LO:s aktiva arbetares enkäter från 1975 visade i kapitel 4 att de var nöjda med sin levnadsstandard och sin ekonomiska belöning. Deras uppror handlade snarare om missnöje med den rådande institutionella ordningen inom svenska företag och näringsliv. Vad som uppmärksammades av arbetarna var alltså bristen på demokrati. De ville påverka sin egen situation på arbetsplatsen. Det är dock värt att minnas att dessa problem knappast utgjorde någon nyhet på 1970-talet. Den svenska arbetarrörelsen hade sedan sin tillkomst alltid uppmärksammat bristen på demokrati i arbetslivet. Med vissa undantag hade det dock mestadels handlat om teoretiska debatter. En viktig fråga som uppstår handlar om varför LO:s aktiva arbetare stöd- de löntagarfondsförslaget just i mitten av 1970-talet. Det har visats i kapitel 3 att samme Rudolf Meidner föreslog olika fondkonstruktioner med kollektiv kapitalbildning under hela 1960-talet utan att detta väckte något stort intresse bland LO-medlemmar. Västvärldens ekonomiska system har historiskt sett uppnått stora framgångar vad gäller ekonomisk tillväxt och en höj- ning av den allmänna levnadsstandarden. Sverige lyckades befinna sig i avantgarden inom denna historiska utveckling under 1900-talets gång och förvandlades fram till 1970-talets början till ett av världens rikaste länder. Samtidigt behöll den kapitalistiska marknadsekonomin en rad negativa drag beträffande arbetslivets organisation och maktförhållanden på arbetsplatsen. Löntagarnas brist på demokratiskt inflytande för att påverka sin egen situation fördjupades ännu mer i och med massproduktionens etablering. Det fordistiska produktionsparadigmet, som det var uppbyggt på mikronivån, krävde arbetarnas fulla underordnade ställning inom arbetsprocessen. De var utsatta för en detaljerad kontroll från företagsledningens sida. Under sådana förhållanden fanns det bestämda gränser för demokrati på arbetsplatsen. Man hade visserligen förbättrat arbetsförhållandena under hela 1900-talet, speciellt med avseende på säkerhet, arbetstid och minskning av yrkesskador och sjukdomar. Detta förhindrade dock inte att det kapitalistiska systemets viktigaste nackdel kom att bestå: arbetarna förväntades mekaniskt följa de uppgifter och anvisningar som kom från företagsledningen. Tillämpningen av MTM-metoden fullbordade fordismens seger i produktionsprocessen och blev en symbol för arbetarnas maktlöshet. LO:s aktiva arbetare var missnöj- da med bristen på demokratiska principer och medbestämmande i arbetslivet. Undersökningen av enkäter från LO-kampanjerna 1975 och 1978 har tydligt visat detta. Samtidigt gav den höjning av den generella levnadsstandarden, som blev resultatet av massproduktionen, arbetarna vissa möjligheter att uttrycka sitt missnöje. När fordismen i början av 1970-talet nådde sin höjdpunkt som produktionsparadigm och samhällssystem, synliggjordes de motsättningar och det missnöje som funnits inom massproduktionssamhällets ramar. Lön- tagarfondsförslaget och det stöd som det fick bland aktiva LO-arbetare var ett resultat av detta missnöje vilket i och för sig var en allmän tendens i

269 Västvärlden från slutet av 1960 till mitten av 1970-talen. Den fråga om var- för LO-arbetarna stödde löntagarfonder, som ställdes av Erik Åsard redan 1978, har här sitt svar. Historien kring kampen om löntagarfonder har visat att Meidners projekt att förändra ägandeförhållanden inom Sveriges största företag var ett uto- piskt försök att lösa fordismens kris. Det är svårt att förstå hur ett sådant projekt skulle ha kunnat bli praktiskt genomfört. Problemet var att under övergångsfasen, som beräknades utgöra 20-30 år, skulle de gamla kapital- ägarna fortsätta att utöva sin makt. Att deras främsta reaktion skulle ha blivit att motverka löntagarfonderna, borde ha varit uppenbart från början. Upp- hovsmännen bakom det ursprungliga förslaget om löntagarfonderna saknade en klar uppfattning om hur börsen och kapitalmarknaden fungerade i ekonomin.1 Avhandlingens kapitel 5 och 6 har bekräftat Adam Przeworskis tes om att socialdemokratin inom reformismens ramar inte kan genomföra en övergång till ett socialistiskt samhälle. För det första lyckades arbetsgivarna mobilisera en bred borgerlig front mot löntagarfonder. Fondmotståndarna använde alla metoder som tillåts inom ramarna för en parlamentarisk demokrati. De stora propagandistiska antifondkampanjerna ledde till att majoriteten av väljarna inte ville ha några löntagarfonder. De argument, som alltmer poängterades av fondmotståndarna om att det fanns en likhet mellan socialism och lönta- garfonder, spelade en stor roll. Kapitalet utnyttjade sålunda sin systemmakt inom det kapitalistiska samhället. För det andra handlade den svenska socialdemokratin i linje med Adam Przeworskis tes. Socialdemokratiska ledare insåg faran med löntagarfonderna och att dessa hotade deras chanser att vinna valet. Därför var de angelägna om att minska löntagarfondernas radikala potential. En för SAP-ledningen acceptabel lösning blev att förvandla fonderna till en del av den kapitalistiska marknadsekonomin. Det var alltså inte nog med att den svenska socialdemokratins ledning misslyckades att genom- föra en reformistisk övergång till socialism. Dess ledning ville överhuvudta- get inte ha en sådan övergång. Avhandlingen visade att SAP:s ledare trivdes väl inom den institutionella struktur som den svenska kapitalismen under fordismens glansperiod utgjorde. Med andra ord var SAP:s ledning inte ens beredd att försöka genomföra en reformistisk övergång från kapitalism till ett alternativt ekonomiskt system.

1 Per-Olof Edin påpekar att sådan kunskap i princip inte fanns vid den tiden. Han understryker att detta gällde även den svenska nationalekonomkåren: ”Vi var alla keynesianer och visste ingenting om finansiell ekonomi. Hela systemet, hela finansiella sidan ansågs som ett tydligt redskap för de realekonomiska övervägandena”. Inte heller fondmotstån- darna och kapitalägare var medvetna om hur kapitalmarknaden fungerade. Det var först i samband med 1980-talets avregleringar av det finansiella systemet som problemet börja- de uppfattas som allvarligt och kunskapsnivån beträffande det finansiella systemets roll i ekonomin ökade. Intervju med Per-Olof Edin. 2006-01-19.

270 Som framgår av kapitel 5, fick förslaget om löntagarfonder stöd även bland aktiva SAP-medlemmar. Stödet var mycket starkt och i ännu högre grad ideologibetonat jämfört med LO-arbetarnas inställning. I fonderna såg aktiva socialdemokrater en möjlighet att genomföra eller åtminstone närma sig socialism. Hur svarade då SAP:s ledning på denna påtryckning? Den föreliggande avhandlingens slutsats består i att SAP:s ledning inte ville ha allvarliga förändringar i det svenska samhället och att den var intresserad av att den fordistiska ordningen skulle bestå. Denna omständighet är knappast förvånande. De samhällstrukturer som blivit resultatet av den svenska fordismen skapade förutsättningar för den svenska socialdemokratins politiska framgång under flera decennier. De socialdemokratiska ledarnas politik vad gäller fonderna kan karakteriseras som pragmatisk och realistisk. Här får Olof Palmes beteende, hans skickliga manövrer mellan Scylla och Karybdis i form av löntagarfonderna å den ena sidan och arbetsgivarnas ideologiska attacker å den andra sin förklaring. Källorna från SAF:s arkiv som analyserades i kapitel 6 visar att arbetsgivarna var ovilliga att förstå arbetarnas krav på att demokratisera det ekonomiska systemet. SAF:s främsta representanter var inte ens öppna för en kompromiss med fackliga organisationer. Det är uppenbart att SAF aldrig skulle acceptera löntagarfonderna, för att förverkligandet skulle ha utgjort ett direkt hot mot det privata näringslivets maktställning. Min slutsats är samtidigt att svenska arbetsgivare var låsta inom den första dimensionen av fordismens kris, nämligen den ekonomiska. Reaktionen på den ekonomiska krisen av det fordistiska systemet var enkel från SAF:s sida och bestod i att sänka den generella lönenivån. Önskan att uppnå en lönesänkning delades av alla SAF-förbund. Verkstadsföreningen gick dock ännu längre och tog ett initiativ till en institutionell förändring av den svenska förhandlingsmodel- len. Den konkreta historiska situationen i början av 1980-talet komplicerades i och med att arbetsgivarkollektivet splittrades. Splittringen är nyckeln till att förstå varför de hetsiga kampanjerna mot löntagarfonderna ägde rum. Verk- stadsindustrin upplevde djupgående förändringar inom produktionssfären och var på väg mot införandet av postfordistiska produktionsmetoder. Ar- betsgivarna inom denna bransch ansåg sig behöva öka löneskillnaderna för att främja kvalificerad arbetskraft. De var beredda att betala högre löner till dessa grupper av löntagare. Detta krävde att mindre kvalificerad arbetskraft fick lägre löner. Löneskillnaderna måste öka. Därför drev VF sin linje så hårt, trots att SAF:s övriga förbund hade andra intressen. Dessa var fortfarande intresserade av att behålla den centralistiska förhandlingsmodellen, åtminstone på kort sikt. Den generella lönenivån kunde sänkas, eller åtmin- stone behållas på samma nivå, inom ramarna för denna modell. Den splittring som uppstod hotade existensen och trovärdigheten för SAF som organisation. Därför behövde arbetsgivarna en fråga som kunde minska spänningen i de egna leden, en fråga som skulle kunna förena dem när SAF stod inför en decentralisering av löneförhandlingarna.

271 Löntagarfonderna blev en ödets present till SAF:s ledning. Tack vare stora organisatoriska och finansiella satsningar lyckades den att skapa en fan- tombild av löntagarfonderna vilken knappast hade något gemensamt med de måttliga byråkratiska löntagarfondsprojekt som i början av 1980-talet lanserades av SAP och LO. Det viktigaste i sammanhanget var inte bara att över- tyga svenska väljare om att löntagarfonderna i alla varianter var skadliga, utan behovet var att behålla enigheten inom de egna leden. Inofficiellt er- kände SAF:s ledande representanter detta faktum redan 1983. När SAP:s styrelsemedlem Svante Lundkvist i augusti 1983 frågade SAF:s vice ordfö- rande om varför arbetsgivarna förde ”en ovanligt primitiv diskussion om fonderna” och att problemet borde diskuteras ”på ett annat sätt”, medgav vice ordföranden att SAF hade ett problem i sin organisation, och att det bestod i hur SAF:s ledning skulle kunna hålla samman företagarna.1 Trots att flertalet av SAF:s förbund vid början av 1980-talet var emot den svenska förhandlingsmodellens upplösning, var det arbetsgivarna som till slut blev initiativtagare till nedmonteringen av de bärande elementen i den svenska fordismen. Samtidigt som man drev kampanjerna mot fonderna, decentraliserade man löneförhandlingarna och började attackera välfärdsstaten och ”korporativismen”. Den föreliggande avhandlingen har dock inte löst gåtan med den svenska förhandlingsmodellens sammanbrott som en del av fordismens kris i Sverige under 1970- och 1980-talen. Avhandlingens ambition var från början att belysa vilken roll löntagarfonderna spelade i denna process, och slutsatsen är att deras roll vid modellens upplösning var begränsad. SAF:s arkivmaterial har visat att löntagarfondsfrågan däremot påverkades av den splittring som drabbat arbetsgivarvärlden. Det har konstaterats att Verkstadsföreningen här spelade en nyckelroll. Denna studie har visat att Jonas Pontussons och Peter Swensons påstående att en förändring inom svensk verkstadsindustri i postfordistisk inriktning hade lett till Verkstadsföreningens beslut, ser trovärdig ut. De har dock inte lyckats att presentera ett tillräckligt empiriskt bevis för sin tes. Denna avhandling som främst fokuserar på löntagarfondernas plats i fordismens kris i Sverige, bekräftar att Pontussons och Swensons argument ligger i linje med arbetsgivarnas agerande ifråga om fonderna. Det återstår för framtida forskare att med hjälp av material från Verkstadsföreningens arkiv visa varför branschens ledande representanter ville lämna modellen. Torbjörn Lundqvists studie om Verkstadsföreningen under 1946-1983 har inte visat varför detta skedde.2 Avhandlingens huvudslutsats är att löntagarfonderna blev ett uttryck för de processer som pågick i det svenska samhället under 1970- och 80-talen,

1 SAP:s arkiv. Partistyrelsens protokoll. Den 29-30 augusti 1983. Protokollet anger inte direkt vice ordförandens namn, men under året 1983 hade SAF Bo Rydin som sin vice ordförande. 2 Lundquist, T. Arbetsgivarpolitik under full sysselsättning.

272 vilka i grund och botten på sikt innebar en avveckling av den svenska fordismen. Fackföreningsrörelsen lanserade ett alternativ för att lösa den svenska fordismens kris, nämligen löntagarfonder. Arbetsgivarna hade sitt eget alternativ, lägre löner. Under de ideologiska kampanjer som varnade för ”fondsocialismens införande” försökte arbetsgivarna montera ned de bärande elementen av den svenska fordismen för att mildra konsekvenserna av de ekonomiska strukturproblem som drabbade svensk industri. SAP:s ledare var däremot intresserade av att behålla den fordistiska ordningen. Sett utifrån reguleringsskolans teoretiska perspektiv var löntagarfonderna ett uttryck för krisen för det svenska fordistiska reguleringssättet. Det institutionella system som tidigare hade främjat en stabil kapitalackumulation inom massproduktionens ramar fyllde inte längre sin funktion. 1970-talet blev istället den period som kännetecknades av konflikter mellan de viktigaste aktörerna. Dessa konflikter var relaterade till en djupare kris inom den svenska fordistiska ackumulationsregimen som innebar fallande produktivitet och minskade vinster. Ackumulationsregimens kris hade bl a rötter i de motsättningar som fanns inom den fordistiska produktionsapparaten, där arbetarnas roll i produktionsprocessen underordnades till förmån för maskiner. När alla dessa motsättningar tillspetsades väckte de löntagarfondsdebat- ten till liv. Resultatet av denna debatt blev att samtliga inblandade samhällsaktörer inte nådde sina mål i den utsträckning de önskade. Den aktör som förlorade var LO, som led ett nederlag efter löntagarfondsdebatten. Även de fonder som lagstiftades 1983, avvecklades nio år senare. De demokratiska problem som väckt löntagarfondsfrågan till liv blev kvar. Löntagarnas brist på inflytande på arbetsplatserna samt koncentrationen av makt och ägande i det svenska samhället kom att bestå. LO misslyckades dessutom att lösa den solidariska lönepolitikens problem med hjälp av löntagarfonderna. Till slut föll den solidariska lönepolitiken, vilket skedde med direkt medverkan av Metallindustriarbetareförbundet som 1983 gick med på förhandlingar med Verkstadsföreningen. Det allmänna resultatet för LO:s del var att organisationen försvagades. Arbetsgivarna å sin sida misslyckades med att styra den svenska politiska processen, trots att fonddebatten spelade en stor roll i deras strategi för att förändra det svenska opinionsklimatet. SAP skadades inte politiskt så mycket som SAF:s ledare syftade till i början av 1980-talet. Sam- tidigt utnyttjade SAF:s ledning löntagarfondsdebatten för att tona ner mot- sättningarna inom sin egen organisation ifråga om förhandlingsordningen. Splittringen inom SAF skulle ha kunnat få mer alarmerande former och blivit mer synliga för omvärlden utan den intensiva fonddebatten. Det var Verkstadsföreningen som vann mest på löntagarfondsmotståndet inom SAF. Verkstadsindustrin kunde driva igenom sin vilja trots opposition från övriga förbund parallellt med att SAF sysslade med sina löntagarfondskampanjer. Arbetsgivarna framstod som en enad front för allmänheten under 1982-83 samtidigt som organisationen i verkligheten befann sig i en djup kris. Ut-

273 vecklingen gick dock inte heller helt enligt arbetsgivarnas önskemål, emedan den svenska välfärdsstaten inte avvecklades i lika hög utsträckning som i ett antal andra västländer. En sådan process aktiverades endast fr o m början av 1990-talet, då landet hamnade i en ny fas av den ekonomiska krisen.1 De farhågor som Olof Palme uttryckte i partiets verkställande utskott och styrelse under 1982-83 om att arbetsgivarnas offensiv mot löntagarfonderna endast utgjorde ett första steg på väg mot en avveckling av den socialdemokratiska välfärdsstaten och den fulla sysselsättningen var befogade. Hans beslut att försvara ett löntagarfondsprojekt från 1983 framstår därmed som ett ge- nomtänkt politiskt utspel, vilket kan ha spelat en viktig roll för att nedmonteringen av den svenska välfärdsstaten kunde fördröjas med ett helt decennium.

1 Swenson, P. Capitalists against Markets, p. 316-320.

274 Käll- och litteraturförteckning

Otryckta källor

Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek (ARAB)

Landsorganisationens arkiv

LO-enkät om löntagarfonder. F 22 D. Vol. 1-43.

Anna Hedborgs handlingar. F 22 B. Vol. 1-6.

Svenska skogsarbetareförbundets arkiv

Enkäter och utredningar: Löntagarfonderna remiss-svar 1978. F 08. Vol. 20.

Sveriges socialdemokratiska arbetarepartis arkiv

Arbetsgruppens för löntagarfonder handlingar. F 10 D. Vol. 1-23.

Partistyrelsens protokoll. 1975-1984. A 2 A. Vol. 23-29.

Verkställande utskottets protokoll. 1975-1984. A 3 A. Vol. 13-15.

Centrum för näringslivshistoria (tidigare Föreningen Stockholms före- tagsminnen)

Svenska arbetsgivareföreningens arkiv (Svenskt Näringslivs arkiv)

Styrelseprotokoll med bilagor. 1972-1985. A 3 A. Vol. 69-85.

Arbetsutskottsprotokoll med bilagor. 1972-1985. A 4 A. Vol. 27-40.

275 Handlingar till arbetsutskottet. 1974-1984. A 4 B. Vol. 21-42.

Minnesanteckningar från direktionen och ledningsgruppen. 1972-1985. A 5 B. Vol. 6-12.

4-oktober-manifestationen, opinionsundersökningar. F 11 A. Vol. 1-5.

4-oktober-manifestationen, handlingar rörande löntagarfonder och sparande. F 11 O. Vol. 1-11.

4-oktober-manifestationen, korrespondens. F 11 I. Vol. 1-4.

4-oktober-manifestationen, handlingar rörande press, radio och TV. F 11 D. Vol. 1-8.

Olof Ljunggrens ämnesordnade handlingar. F 51 D 1. Vol. 3-4.

Remissyttranden rörande allmänna ekonomiska frågor. F 7 GC. Vol. 34-35.

Intervjuer

Intervju med Per-Olof Edin. 2006-01-19, (band och utskrift förvaras hos författaren). Intervju med Anna Hedborg. 2006-03-15, (band förvaras hos författaren).

Kongressprotokoll och övriga organisationstryck

Finansdepartementet. Löntagarfonder i ATP-systemet. Ds Fi 1983:20. Stockholm: Liber förlag, 1983. LO. 16:e ordinarie kongress. 2-9 september 1961. Protokoll. Stockholm: Tiden, 1961. LO. 17:e ordinarie kongress. 3-9 september 1966. Protokoll. Stockholm: Tiden, 1966. LO. 18: e ordinarie kongress. 4-11 september 1971. Protokoll. Stockholm: Tiden, 1972. LO. 19: e kongress 1971. 12-19 juni 1976. Protokoll. Stockholm: Tiden, 1976. LO (Strukturutredningen). Samordnad lönepolitik. Stockholm: LO, 1961. LO. Fackföreningsrörelsen och den tekniska utvecklingen. Rapport från en arbetsgrupp till 1966 års LO-kongress. Stockholm: Prisma, 1966. LO. Lönepolitik. Rapport till LO-kongressen 1971. Stockholm: Prisma, 1971. LO. Kollektiv kapitalbildning genom löntagarfonder. Rapport till LO- kongressen 1976. Stockholm: Prisma, 1976. LO-SAP. Löntagarfonder och kapitalbildning. Förslag från LO-SAP:s arbetsgrupp. Stockholm: Tiden, 1978. LO-SAP. Arbetarrörelsen och löntagarfonderna. Rapport från en arbetsgrupp inom LO och socialdemokraterna. Stockholm: Tiden, 1982.

276 Regeringens proposition 1983/84:50. Löntagarfonder. Stockholm, 1983. SAP. Sveriges socialdemokratiska arbetarepartis 26:e kongress 1975. Den 27 september – 5 oktober 1975. Stockholm, 1975. SAP. Sveriges socialdemokratiska arbetarepartis 26:e kongress 1975. Mo- tioner. Stockholm, 1975. Del 4. SAP. Sveriges socialdemokratiska arbetarepartis 27:e kongress 1978. Pro- tokoll. Stockholm, 1979. Vol. 1. SAP. Reviderat förslag till nytt partiprogram. Sveriges socialdemokratiska arbetarepartis 26:e kongress 1975. Stockholm: Tiden, 1975. SI/SAF. Företagsvinster, kapitalförsörjning, löntagarfonder. Rapport från en arbetsgrupp inom näringslivet. Stockholm: Sveriges Industriförbund, Svenska Arbetsgivareföreningen, 1976. SIND 1980:5. Ägandet i det privata näringslivet. Utredning från statens industriverk. Stockholm: Liber förlag, 1980. SOU 1968:7. Ägande och inflytande inom det privata näringslivet. Koncent- rationsutredningen 5. Stockholm: Finansdepartementet, 1968. SOU 1981: 72. Att avveckla en kortsiktig stödpolitik. Stockholm, 1981. SOU 1988:38. Ägande och inflytande i svenskt näringsliv. Huvudbetänkande av ägarutredningen, Stockholm, 1988. SOU 1988:38. Ägande och inflytande i svenskt näringsliv. Bilaga 7. Orsaker till företagskoncentration i utvecklade industriländer – en litteraturöver- sikt. Stockholm, 1988.. Svenska metallindustriarbetareförbundet. Kongress 1973. Protokoll. Stock- holm: Tiden, 1974. Svenska pappersindustriarbetareförbundet. Kongress 1974. Protokoll. Stockholm: Tiden, 1974.

Tidningar

Hela års: Fackföreningsrörelsen. 1975. LO-Tidningen. 1975-1978. SAF-tidningen. 1980-1983.

Ur SAF:s pressklipp: Aftonbladet. 1975-1983. Arbetsgivaren. 1975-1979. Dagens Nyheter. 1975-1983. Expressen. 1978-79. Stockholms-tidningen. 1982. Svenska Dagbladet. 1975-1983. Veckans Affärer. 1975.

Opublicerade verk samt Internetlänk

Anthonsen, Mette & Lindvall, Johannes. Effective Corporatism 1970-2000: Five Small-Country Trajectories. Ett opublicerat papper till konferensen “Arbetsmarknaden i omvandling”. Saltsjöbad den 3-4 maj 2004.

277 Ekdahl, Lars. För medlemmarnas fackliga, ekonomiska och sociala intressen. Metall i politiken 1957-1981. Opublicerat manus. Nationalekonomiska föreningens förhandlingar. 20.11.75 i http://www.internetional.se/re75walden.htm (2006-10-12). Viktorov, Ilja. ”Ernst Wigforss och Robert Dahls visioner av ekonomisk demokrati” i http://www.wigforss.org/index_las.htm (2006-10-12). Viktorov, Ilja. ”Fordism and the Swedish Model” i http://www.iie.ru/pgms/IFP/Alumni/Viktorov/index.htm (2006-10-12).

Tryckta källor och litteratur:

Adler-Karlsson, Gunnar. Funktionssocialism. Ett alternativ till kommunism och kapitalism. Stockholm: Prisma, 1967. Aglietta, Michel. A Theory of Capitalist Regulation: The US Experience. London, New York: Verso, 1987. Amin, Ash. ”Models, Fantasies and Phantoms of Transition” i Amin, Ash (ed.) Post-Fordism: A Reader. 6th ed. Oxford, Malden: Blackwell Pub- lishers, 2003. Archer, Robin. Economic Democracy. The Politics of Feasible Socialism. Oxford: Clarendon Press, 1998. Benko, Georges & Lipietz, Alain. ”From the Régulation of Space to the Space of Régulation” i Boyer, Robert & Saillard, Yves (ed.) Régulation Theory: The State of the Art. London & New York: Routledge, 2002. Berggren, Christian. ”Slog taylorismen aldrig igenom i Sverige?” i Arkiv för studier i arbetarrörelsens historia. Nr 19-20. 1981. Berggren, Christian. Det nya bilarbetet. Konkurrensen mellan olika produktionskoncept i svensk bilindustri 1970-1990. Lund: Arkiv, 1990. Bergström, Villy. Socialdemokratin i regeringsställning. Program och ekonomisk politik 1920-1988. Stockholm: Fackföreningsrörelsens Institut för Ekonomisk Forskning, 1988. Bergström, Villy. ”Prisstabilitet i fullsysselsättningssamhället – Rehns och Meidners modell för lönebildning” i Erixon, Lennart. Den svenska modellens ekonomiska politik. Stockholm: Atlas, 2003. Box, Marcus. New Venture, Survival, Growth. Continuance, Termination and Growth of Business Firms and Business Populations in Sweden during the 20th Century. Stockholm: Almqvist & Wiksell International, 2005. Boyer, Robert. The Regulation School: A Critical Introduction. New York: Columbia University Press, 1990. Boyer, Robert. “Perspectives on the Wage-Labour Nexus” i Boyer, Robert & Saillard, Yves (ed.) Régulation Theory: The State of the Art. London & New York: Routledge, 2002. Boyer, Robert & Juillard, Michel. “The United States: Goodbye, Fordism!” i Boyer, Robert & Saillard, Yves (ed.) Régulation Theory: The State of the Art. London & New York: Routledge, 2002. Braverman, Harry. Arbete och monopolkapital. Arbetets degradering i det tjugonde århundradet. Stockholm: Rabén & Sjögren, 1977. Calmfors, Lars & Persson, Mats (red.) Tillväxt och ekonomisk politik. Stock- holm: Studentlitteratur, 1999.

278 Chandler Jr., Alfred D. The Visible Hand. The Managerial Revolution in American Business. Cambridge, Mass.; London: The Belknap Press of Harvard University Press, 1977. Clausen, Sten-Erik. Applied Correspondence Analysis. An Introduction. Thousand Oaks, Ca.: Sage, 1998. Dahl, Robert. A Preface to Economic Democracy. Cambridge: Polity Press, 1985. Dahlström, Edmund, Gardell Bertil, Rundblad, Bengt G., Wingårdh, Bo och Hallin, Jan. Teknisk förändring och arbetsanpassning. Stockholm: Pris- ma, 1966. Dahmén, Erik. Svensk industriell företagsamhet. Klausulanalys av den industriella utvecklingen 1919-1939. Vol. 1. Stockholm, 1950. De Geer, Hans. Rationaliseringsrörelsen i Sverige. Effektivitetsidéer och socialt ansvar under mellankrigstiden. Stockholm: Studieförbundet När- ingsliv och Samhälle, 1978. De Geer, Hans. I vänstervind och högervåg. SAF under 1970-talet. Stock- holm: Allmänna Förlaget, 1989. De Geer, Hans. Arbetsgivarna. SAF i tio decennier. Stockholm: Svenska arbetsgivareföreningen, 1992. De Grazia, Victoria. ”Changing Consumption Regimes in Europe, 1930- 1970: Comparative Perspectives on the Distributions Problems” i Stras- ser, Susan, McGovern, Charles, Judt, Matthias (ed.). Getting and Spend- ing. European and American Consumer Societies in the Twentieth Cen- tury. Cambridge: Cambridge University Press, 1998. Edin, Per-Olof & Hedborg, Anna. Det nya uppdraget. Stockholm: Tidens Förlag, 1980. Eidem, Rolf. Aktieägandet och demokrati. Ägarfrågan från brukssamhälle till kompetenskapitalism. Stockholm: Arbetslivscentrum, 1987. Ekdahl, Lars. ”Industriell och ekonomisk demokrati? Nytt perspektiv på arbetarrörelsens efterkrigstida planhushållningssträvanden” i Arkiv för studier i arbetarrörelsens historia. Nr 81. 2000. Ekdahl, Lars. Mot en tredje väg. En facklig biografi över Rudolf Meidner. Från tysk flykting till svensk modell. Vol. 1. Lund: Arkiv förlag, 2001. Ekdahl, Lars. (red.) Löntagarfonderna – en missad möjlighet? Huddinge: Södertörns högskola, 2002. Ekdahl, Lars. Mot en tredje väg. En biografi över Rudolf Meidner. Facklig expert och demokratisk socialist. Vol. 2. Lund: Arkiv förlag, 2005. Eklund, Klas. Vår ekonomi. En introduktion till samhällsekonomi. Tionde upplaga. Stockholm: Prisma, 2004. Elam, Mark. ”Puzzling the Post-Fordist Debate: Technology, Markets and Institutions” i Amin, Ash (ed.). Post-Fordism: A Reader. 6th ed. Oxford, Malden: Blackwell Publishers, 2003. Elvander, Nils. Den svenska modellen. Löneförhandlingar och inkomstpoli- tik. 1982-1986. Stockholm: Allmänna förlaget, 1988. Erixon, Fredrik & Hortlund, Per. Ett Sverige med Meidners löntagarfonder – vad skulle ha hänt? Stockholm: Timbro, 2005. Erixon, Lennart. "The Golden Age of the Swedish Model. The Coherence between Capital Accumulation and Economic Policy in Sweden in the Early Postwar Period” i Research Papers in Economics. Department of Economics. University of Stockholm. 1997:1 WE. Erixon, Lennart. “A Swedish Economic Policy: The Theory, Application and Validity of the Rehn-Meidner Model” i Working Papers in Economics.

279 Department of Economics. Stockholm University. 2000: 13. Stockholm, 2001. Erixon, Lennart. ”Gösta Rehn, the Swedish Model and Labour Market Poli- cies” i Milner, Henry, Wadensjö, Eskil (red.) Gösta Rehn, the Swedish Model and Labour Market Policies. International and National Perspec- tives. Aldershot: Ashgate, 2001. Erixon, Lennart (red.). Den svenska modellens ekonomiska politik. Stock- holm: Atlas, 2003. Eskilsson, Sture. Från folkhemmet till nytt klassamhälle – ett högerspöke berättar. Stockholm: Fischer & Co, 2005. Esping-Andersen, Gösta. The Three Worlds of Welfare Capitalism. Camb- ridge: Polity, 1990. Esping-Andersen, Gösta. ”Jämlikhet, effektivitet och makt. Socialdemokra- tisk välfärdspolitik” i Misgeld, Klaus, Molin, Karl, Åmark, Klas (red.). Socialdemokratins samhälle. SAP och Sverige under 100 år. Stockholm: Tiden, 1988. Esser, Josef & Hirsch, Joachim. “The Crisis of Fordism and the Dimensions of a ‘Postfordist’ Regional and Urban Structure” i Jessop, Bob (ed.). Regulation Theory and the Crisis of Capitalism. European and American Perspectives on Regulation. Vol. 2. Cheltenham, UK & Northampton, MA: Edward Elgar Publishing, 2001. Feldt, Kjell-Olof. Alla dessa dagar… I regeringen 1982-90. Stockholm: Norstedt, 1991. Freeman, Christopher (ed.). Long Waves in the World Economy. London, Dover, New Hamp.: Frances Pinter (Publishers), 1984. Freeman, Christopher & Perez, Carlota. ”Structural Crises of Adjustment, Business Cycles and Investment Behaviour” i Freeman, Christopher (ed.). Long Wave Theory. Cheltenham, UK, Brookfield, US, 1996. Galambos, Louis. ”The U. S. Corporate Economy in the Twentieth Century” i The Cambridge Economic History of the United States. Vol. 3. Cam- bridge, New York, Melbourne: Cambridge University Press, 2000. Gardell, Bertil. Produktionsteknik och arbetsglädje. En socialpsykologisk studie av industriellt arbete. Stockholm: Personaladministrativa rådet, 1971. Gidlund, Gullan. ”Folkrörelsepartiet och den politiska styrelsen. SAP:s or- ganisationsutveckling” i Misgeld, K., Molin, K., Åmark, K. (red.). Soci- aldemokratins samhälle. SAP och Sverige under 100 år. Stockholm: Ti- den, 1988. Gilljam, Mikael. Svenska folket och löntagarfonder. En studie i politisk åsiktsbildning. Lund: Studentlitteratur, 1988. Glimstedt, Henrik. Mellan teknik och samhälle. Stat, marknad och produktion i svensk bildindustri 1930-1960. Göteborg: Göteborgs universitet, 1993. Glimstedt, Henrik. ”Americanisation and the ‘Swedish Model’ of Industrial Relations. The Introduction of the MTM System at Volvo in the Postwar Period” i Kipping, Matthias & Bjarnar, Ove (ed.) The Americanisation of European Business. The Marshall Plan and the Transfer of US Man- agement Models. London, New York: Routledge, 1998. Goldin, Claudia. ”Labor Markets in the Twentieth Century” i The Cam- bridge Economic History of the United States. Vol. 3. Cambridge, New York, Melbourne: Cambridge University Press, 2000.

280 Goldin, Claudia & Margo, Robert A. “The Great Compression: The Wage Structure in the United States at Mid-Century” i The Quarterly Journal of Economics, Vol. CVII, Issue 1. February 1993. Gramsci, Antonio. ”Amerikanism och fordism” i Fronesis. Nr 1. 1998. Hansson, Gunnar. Dogm eller arbetshypotes? Den unge Wigforss och det socialistiska samhällsprojektet. Stockholm: Brutus Östlings Bokförlag Symposion, 1997. Hedborg, Anna. ”Löntagarfonder” i Arbetets tjänst. Rudolf Meidner. Stock- holm: Tiden, 1984. Hedborg, Anna & Meidner, Rudolf. Folkhemsmodellen. Stockholm: Rabén & Sjögren, 1984. Holmberg, Sören. ”Väljarna och löntagarfonderna” i Väljare, partier, massmedia. Empiriska studier i svensk demokrati. Stockholm: Publica, 1982. Holmberg, Sören & Gilljam, Mikael. Väljare och val i Sverige. Stockholm: Bonniers, 1987. Hounshell, David A. From the American System to Mass Production. 1800- 1932. The Development of Manufacturing Technology in the United States. Baltimore, London: The Johns Hopkins University Press, 1984. Isidorsson, Tommy. Striden om tiden. Arbetstidens utveckling i Sverige under 100 år i ett internationellt perspektiv. Göteborg: Göteborgs universitet, 2001. Jessop, Bob. “Thatcherism: The British Road to Post-Fordism?” i Essex Papers in Politics and Government. Wilvenhoe Park, Colchester. No 68. November 1989. Jessop, Bob. ”Post-Fordism and the State” i Amin, Ash (ed.). Post-Fordism: A Reader. 6th ed. Oxford, Malden: Blackwell Publishers, 2003. Jessop, Bob. (ed.). Regulation Theory and the Crisis of Capitalism. Vol. 2. European and American Perspectives on Regulation. Cheltenham; Northampton, Mass.: Edward Elgar Publishing Limited, 2001. Johansson, Alf. Den effektiva arbetstiden. Verkstäderna och arbetsintensitetens problem 1900-1920. Uppsala: Uppsala universitet, 1977. Johansson, Alf. Arbetarrörelsen och taylorismen: Olofström 1895-1925. En studie av verkstadsindustrin och arbetets organisering. Lund: Arkiv för- lag, 1990. Johansson, Anders L. & Magnusson, Lars. LO andra halvseklet. Stockholm: Atlas, 1998. Johansson, Per-Ove (förf.) & Hellmark, Ann-Britt (red.). Från LKAB till ASAB. 1970-74. Strejker och lockouter på den svenska arbetsmarknaden. Stockholm: Arbetslivscentrum, 1981. Johansson, Joakim. SAF och den svenska modellen. En studie av uppbrottet från förvaltningskorporatismen 1982-91. Uppsala: Uppsala universitet, 2000. Jonsson, Kjell. ”Taylorismen och svensk arbetarrörelse 1913-28” i Arkiv för studier i arbetarrörelsens historia. Nr 19-20. Lund, 1981. Jörberg, Lennart. Growth and Fluctuations of Swedish Industry 1869-1912. Studies in the Process of Industrialisation. Stockholm: Almqvist & Wik- sell, 1961. Karleby, Nils. Socialismen inför verkligheten. Studier över socialdemokratisk åskådning och nutidspolitik. Stockholm: Tidens förlag, 1926. Katz, Harry C. Shifting Gears. Changing Labor Relations in the U.S. Auto industry. Cambridge, Mass.: MIT Press, 1984.

281 Kjellberg, Anders. ”Arbetsgivarstrategier i Sverige under 100 år” i Arbejds- givere i Norden. En sociologisk analyse af arbejdsgivereorganisering i Norge, Sverige og Danmark. København: Nordisk Ministerråd, 2000. Kochan, Thomas A., Katz, Harry C. & McKersie, Robert B. The Transfor- mation of American Industrial Relations. New York: Basic Books, 1986. Korpi, Walter. Varför strejkar arbetarna? En sociologisk berättelse över konflikter, makt och rätt på arbetsmarknaden. Stockholm: Tidens förlag, 1970. Korpi Walter. “Labor Movements and Industrial Relations” i Allardt, Erik & Andrén, Nils (ed.). Nordic Democracy. Ideas, Issues, and Institutions in Politics, Economy, Education, Social and Cultural Affairs of Denmark, Finland, Iceland, Norway, and Sweden. Copenhagen: Det danske sels- kab, 1981. Korpi, Walter. ”Från undersåte till medborgare. Om fonder och ekonomisk demokrati” i Tidens debatt. 1982. Korpi, Walter. Halkar Sverige efter? Sveriges ekonomiska tillväxt 1820- 1990 i jämförande belysning. Stockholm: Carlssons, 1992. Korpi, Walter. “Welfare states, Economic Growth, and Scholarly Objectiv- ity” i Challenge. Vol. 43, no 2. 2000. Kågeson, Per. Den fjärde valsedeln. En bok om löntagarfonder och ekonomisk demokrati. Stockholm: Prisma, 1982. Lamoreaux, Naomi R. The Great Merger Movement in American Business, 1895-1904. Cambridge: Cambridge University Press, 1987. Levinson, Klas. ”Codetermination in Sweden: Myth and Reality” i Economic and Industrial Democracy, 2000. Lindbeck, Assar. Fondfrågan. Stockholm: Alba, 1980. Lindbeck, Assar. Makt och ekonomi. Om fondfrågan. Stockholm: Akademi- litteratur, 1982. Lindbeck, Assar. Det svenska experimentet. Stockholm: SNS, 1999. Lindblom, Paul. Ernst Wigforss. Socialistisk idépolitiker. Stockholm: Tidens förlag, 1977. Lindgren, Karl-Oskar. Roads from Unemployment. Institutional Complemen- tarities in Product and Labor Markets. Uppsala: Uppsala universitet, 2006. Lipietz, Alain. Mirages and Miracles. The Crisis of Global Fordism. Lon- don: Verso, 1987. Lipsitz, George. ”Consumer Spending as State Project. Yesterday’s Solu- tions and Today’s Problems” i Strasser, Susan, McGovern, Charles, Judt, Matthias. (ed.). Getting and Spending. European and American Con- sumer Societies in the Twentieth Century. Cambridge: Cambridge Uni- versity Press, 1998. Lundh, Christer. ”Svensk löntagarfondsdebatt under 1970-talet” i Meddelan- de från ekonomisk-historiska institutionen. Lunds universitet. Nr 8. 1979. Lundh, Christer. Spelets regler. Institutioner och lönebildning på den svenska arbetsmarknaden. 1850-2000. Stockholm: SNS förlag, 2002. Lundh, Christer. ”Institutional Change in the Swedish Labour Market 1830- 1990” i Lundh, Christer, Olofsson, Jonas, Schön, Lennart & Svensson, Lars. Wage Formation, Labour Market Institutions and Economic Trans- formation in Sweden 1860-2000. Stockholm, 2004.

282 Lundquist, Torbjörn. Arbetsgivarpolitik under full sysselsättning. En ekonomisk-historisk studie av Verkstadsföreningen 1946-1983. Uppsala: Upp- sala universitet, 2000. Maddison, Angus. Monitoring the World Economy. 1820-1992. Paris: De- velopment Centre of the Organisation for Economic Co-operation and Development, 1995. Magnusson, Lars. Sveriges ekonomiska historia. Stockholm: Prisma, 1999. Magnusson, Lars. Den tredje industriella revolutionen och den svenska arbetsmarknaden. Stockholm: Prisma, Arbetslivsinstitutet, 1999. Magnusson, Lars. Håller den svenska modellen? Arbete och välfärd i en global värld. Stockholm: Norstedts Akademiska förlag, 2006. Malm, Stig. 13 år. Stockholm: Utbildningsförlaget Brevskolan, 1994. Meidner, Rudolf. Samordning och solidarisk lönepolitik. Stockholm: Prisma, 1974. Meidner, Rudolf, i samarbete med Hedborg, Anna & Fond, Gunnar. Lönta- garfonder. Stockholm: Tiden, 1975. Meidner, Rudolf. ”Några funderingar kring den solidariska lönepolitikens framtid” i Lönepolitik och solidaritet. Debattinlägg vid Meidnersemi- nariet den 21-22 februari 1980. Stockholm: LO, 1980. Meidner, Rudolf. ”A Swedish Union Proposal for Collective Capital Shar- ing” i Lieber, Nancy (ed.). Eurosocialism and America. Political Econ- omy for the 1980s. Philadelphia: Temple University Press, 1982. Meidner, Rudolf. ”Om löntagarfonder” i Tidens debatt. No 1. 1982. Meidner, Rudolf. Spelet om löntagarfonder. Stockholm: Atlas, 2005. Meyerson, Per-Martin, Marknadsekonomin och löntagarfonderna. Stock- holm: Sveriges Industriförbund, 1981. Micheletti, Michele. Organizing Interest and Organized Protest. Difficulties of Member Representation for the Swedish Central Organisation of Sala- ried Employees (TCO). Stockholm: University of Stockholm, 1985. Mjøset, Lars. ”The Nordic Countries: A Régulation Perspective on Small Countries” i Boyer, Robert, Saillard, Yves (ed.) Régulation Theory: The State of the Art. London & New York, 2002. Murray, Richard, Söderbaum, Ingela & Granholm, Arne. Jämlikt och olikt. Stockholm: Aldus/Bonniers, 1970. Nycander, Svante. ”Kollektivavtalssystemet – skapat av det civila samhället” i Lundgren, Håkan. (red.) Arbetsgivarnas dilemma. Stockholm: Ekerlids förlag, 2001. Nycander, Svante. Makten över arbetsmarknaden. Ett perspektiv på Sveriges 1900-tal. Stockholm: SNS förlag, 2002. Ohlsson, Ingvar. ”Den solidariska lönepolitikens resultat” i Lönepolitik och solidaritet. Debattinlägg vid Meidnerseminariet den 21-22 februari 1980. Stockholm: LO:s utredningsavdelning, 1980. Ohlsson, Ingvar. Lönepolitik och solidaritet. En studie av solidaritetsbegreppets innebörd och utveckling i den lönepolitiska debatten inom tio LO-förbund och LO. Del 1-2. Stockholm: LO, 1993. Ohlström, Bo. Kockumsrapporten. Om orsaker till missnöje bland varvsarbetare. Rapport från en undersökning vid skrovavdelningen på Kockums, Malmö 1969. Stockholm: Prisma, LO, 1970. Ohlström, Bo. Vilda strejker inom LO-området 1974 och 1975. Stockholm: Landsorganisationen i Sverige, 1977. Olsen, Gregg M. The Struggle for Economic Democracy in Sweden. Alder- shot: Avebury, 1992.

283 Olsson, Lars & Ekdahl, Lars. Klass i rörelse. Arbetarrörelsen i svensk sam- hällsomvandling. Stockholm: Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, 2002. Palme, Olof. ”Democratizing the Economy” i Lieber, Nancy (ed.). Euroso- cialism and America. Political Economy for the 1980s. Philadelphia: Temple University Press, 1982. Palme, Olof. ”Demokrati på arbetsplatsen” i Palme, Olof. Solidaritet utan gränser. Tal och texter i urval. Stockholm: Atlas, 2006. Palmer, Richard. Historical Patterns of Globalization. The Growth of Out- ward Linkages of Swedish Long-Standing Transnational Corporations, 1890-1990s. Stockholm: Almqvist & Wiksell International, 2001. Perez, Carlota. Technological Revolutions and Financial Capital. The Dy- namics of Bubbles and Golden Ages. Cheltenham, Northampton, Mass.: Edward Elgar, 2002. Peterson, Thage G. Resan mot Mars: anteckningar och minnen. Stockholm: Bonnier, 1999. Petersson, Olof. Väljarna och valet 1976. Stockholm: Statistiska central- byrån, 1977. Piore, Michael J. & Sabel, Charles F. The Second Industrial Divide. Possi- bilities for Prosperity. New York: Basic Books, 1984. Plevako, Natalija. Svecija: reformizm protiv reformy: k probleme "ekonomiceskoj demokratii" v 60-80-e gody. Moskva: Nauka, 1990. Pontusson, Jonas. The Limits of Social Democracy. Investment Politics in Sweden. Ithaca, London, 1992. Pontusson, Jonas & Kuruvilla, Sarosh. ”Swedish Wage-Earner Funds: An Experiment in Economic Democracy” i Industrial and Labor Relations Review. Vol. 45, No 4. 1992. Pontusson, Jonas & Swenson, Peter. ”Varför har arbetsgivarna övergivit den svenska modellen?” i Arkiv för studier i arbetarrörelsens historia. Nr. 53-54. 1992. Pontusson, Jonas & Swenson, Peter. ”Labor Markets, Production Strategies, and Wage Bargaining Institutions. The Swedish Employer Offensive in Comparative Perspective” i Comparative Political Studies. Vol. 29, No. 2. 1996. Poole, Michael. The Origins of Economic Democracy. Profit-sharing and Employee-Shareholding Schemes. London, New York: Routledge, 1989. Poole, Michael & Jenkins, Glenville. The Impact of Economic Democracy. Profit-sharing and Employee-shareholding schemes. London: Routledge, 1990. Przeworski, Adam. Capitalism and Social Democracy. Cambridge: Cam- bridge University Press, 1985. Reynaud, Benedicte. ”Diversity and Rules in Wage Determination” i Boyer, Robert & Saillard, Yves (ed.) Régulation Theory: The State of the Art. London & New York: Routledge, 2002. Ryner, Magnus. ”Neoliberal Globalization and the Crisis of Swedish Social Democracy” i Economic and Industrial Democracy. Vol. 20. 1999. Sabel, Charles F. ”Flexible Specialization and the Re-emergence of Regional Economics” i Amin Ash (ed.) Post-Fordism: A Reader. 6th ed. Oxford, Malden: Blackwell Publishers, 2003. Sandgren, Anders. Verkstadsindustrin och förhandlingsformerna. Lund: Juristförlaget, 2005 (särtryck). Schiller, Bernt. ”Det förödande 70-talet”. SAF och medbestämmandet 1965- 1982. Stockholm: Arbetsmiljöfonden, 1988.

284 Schiller, Bernt. Samarbete eller konflikt. Stockholm: Arbetsmiljöfonden, 1988. Schön, Lennart. En modern svensk ekonomisk historia. Tillväxt och omvandling under två sekel. Stockholm: SNS, 2000. Sjöberg, Stefan. Löntagarfondsfrågan – en hegemonisk vändpunk. En marxistisk analys. Uppsala: Uppsala universitet, 2003. Stråth, Bo. Mellan två fonder. LO och den svenska modellen. Stockholm: Atlas, 1998. Stråth, Bo. Mellan medbestämmande och medarbetare. Metall och sam- hällsutvecklingen. 1957-1976. Stockholm: Metall, 2000. Svensson, Lars. ”Ideologin och marknaden sätter löner” i Sandberg, Nils- Erik (red.) Verkstadsindustrin, lönebildning och framtiden. Stockholm: Sveriges verkstadsindustrier, 1996. Svensson, L. ”Industrial Dynamics, Labour Demand, and Wage Differentials in the Swedish Manufacturing Industry 1930-1990” i Lundh, Christer, Olofsson, Jonas, Schön, Lennart & Svensson, Lars. Wage Formation, Labour Market Institutions and Economic Transformation in Sweden 1860-2000. Stockholm, 2004. Swenson, Peter. Fair Shares. Unions, Pay, and Politics in Sweden and West Germany. London: Adamantine Press Limited, 1989. Swenson, Peter. Capitalists against Markets. The Making of Labor Markets and Welfare States in the United States and Sweden. Oxford: Oxford University Press, 2002. Sydow, Björn von. ”Löntagarfonder 1957 och 1977 – och Per Edvin Sköld” i Tiden. 66:e årgången. 1977. Thurén, Torsten. Källkritik. Stockholm: Almqvist & Wiksell, 1997. Tilton, Tim. The Political Theory of the Swedish Social Democracy. Through the Welfare State to Socialism. Oxford: Clarendon Press, 1990. Tilton, Tim. “The Role of Ideology in Social Democratic Politics” i Misgeld, K., Molin, K. & Åmark, K. (ed.). Creating Social Democracy. A Century of the Social Democratic Labor Party in Sweden. University Park, PA.: The Pennsylvania State University, 1992. Torstendahl, Rolf. Historia som vetenskap. Introduktion till hustorieforsk- ningen. Stockholm: Natur och kultur, 1966. Thörnqvist, Christer. Arbetarna lämnar fabriken. Strejkrörelser i Sverige under efterkrigstiden, deras bakgrund, förlopp och följder. Göteborg: Historiska institutionen, Univ., 1994. Undén, Östen. ”Några synpunkter på begreppsbildning inom juridiken” i Festskrift tillägnad Axel Hägerström. Uppsala, Stockholm: Almquist & Wiksells boktryckeri AB, 1928. Waldenström, Erland. Spelet om fonderna. Stockholm: Norstedt, 1982. Webber, Michael J. & Rigby, David L. ”Competing Theories of Postwar Growth and Change” i Jessop, Bob. (ed.). Regulation Theory and the Crisis of Capitalism. European and American Perspectives on Regula- tion. Vol. 2. Cheltenham, UK & Northampton, MA: Edward Elgar Publi- shing, 2001. Vem äger Sverige? Fakta om makt och ägande ur koncentrationsutredningens perspektiv. 3:e uppl. Stockholm: Prisma, 1972. Whyman, Philip. Sweden and the “Third Way”: A Macroeconomic Evalua- tion. Aldershot: Ashgate, 2003. Wigforss, Ernst. Ekonomisk demokrati. Stockholm: Natur och kultur, 1948.

285 Wigforss, Ernst. Materialistisk historieuppfattning. Industriell demokrati. Stockholm: Tiden, 1970. Wigforss, Ernst. ”Om provisoriska utopier” i Skrifter i urval. Vol. 1. Stock- holm: Tidens förlag, 1980. Wigforss, Ernst. ”Efter välfärdsstaten” i Skrifter i urval. Vol. 5. Stockholm: Tidens förlag, 1980. Wigforss, Ernst. ”Socialism i vår tid” i Skrifter i urval. Vol. 5. Stockholm: Tidens förlag, 1980. Wigforss, Ernst. ”Kan dödläget brytas?” i Skrifter i urval. Vol. 5. Stock- holm: Tidens förlag, 1980. Viktorov, Ilja. ”Ernst Wigforss i koncepcija ekonomicheskoj demokratiji” i Imagines mundi: Almanah issledovanij vseobshej istoriji. Intellektualna- ja istorija. Vyp. 1. No 3. Jekaterinburg: Uralskij universitet, 2004. Williamson, Jeffrey G. & Lindert, Peter H. American Inequality. A Macro- economic History. New York, London: Academic Press, 1980. Wredén, Åke. Kapital till de anställda? En studie av vinstdelning och lönta- garfonder. Stockholm: SNS, 1976. Åmark, Klas. ”Sammanhållning och intressepolitik” i Thullberg, P. & Öst- berg, K. (red.) Den svenska modellen. Lund: Studentlitteratur, 1994. Åsard, Erik. LO och löntagarfondsfrågan. En studie i facklig politik och strategi. Stockholm: Rabén och Sjögren, 1978. Åsard, Erik. Kampen om löntagarfonder. Fondutredningen från samtal till sammanbrott. Stockholm: P A Norstedt & söners förlag, 1985. Östberg, Kjell. 1968: när alltig var i rörelse. Sextiotalsradikaliseringen och de sociala rörelserna. Stockholm: Prisma, 2002.

286 Förteckning över tabeller, figur och diagram

Tabeller

Tabell 2.1. De privata storföretagens storleksfördelning 1942, s. 67 1960 och 1964

Tabell 3.1. Löntagarfondens andel i det enskilda företaget om s. 97 vinsten varierar mellan 5, 10, 15 respektive 20 % och fondav- sättningen antas vara 20 % av vinsten

Tabell 3.2. Samtliga löntagarfondsförslag. En jämförelse s. 105

Tabell 4.1. LO-medlemmarnas svar på frågan ”Hur skulle Ni vilja s. 119 se ägandet i de större aktiebolagen? Vill Ni att fackförenings- rörelsen alternativt de anställda skall äga mer än nu, mindre än nu eller ungefär som nu?”, i procent

Tabell 4.2. LO-medlemmarnas samt samtliga svar på frågan ”Vad s. 120 skulle Ni föredra, en löntagarfond som fackföreningsrörelsen äger och disponerar kollektivt, eller en löntagarfond i vilken man äger och disponerar individuella andelar?”

Tabell 4.3. LO-arbetarnas stöd för löntagarfonder enligt LO:s s. 126 enkät om löntagarfonder från 1975

Tabell 4.4. Stöd till löntagarfonderna sett förbundsvis enligt LO:s s. 128 enkät om löntagarfonder från 1975

Tabell 4.5. LO-arbetarnas stöd för löntagarfonder. Rådslaget 1978 s. 148

Tabell 4.6. Stöd till löntagarfonderna sett förbundsvis. Rådslaget s. 150 1978

Figur

Figur 2.1. Relativa kostnader per producerad enhet vid mass- samt s. 51 hantverksproduktion

287 Diagram

Diagram 2.1. Lönekompressionen i svensk industri sedd med vari- s. 63 ationskoefficienten för manliga timlöner i 11 branscher i tillverkningsindustrin

Diagram 3.1. Lönespännvidden mellan avtalsområden inom s. 83 LO/SAF-området, 1959-1985

Diagram 3.2. Framställning av den solidariska lönepolitikens s. 85 verkningar

Diagram 4.1. Sambandet mellan ägandets betydelse och motiv- s. 127 grupper. Rådslaget 1975

Diagram 4.2. Sambandet mellan förbundstillhörighet och motiv- s. 130 grupper. Rådslaget 1975

Diagram 4.3. Sambandet mellan ägandets betydelse och motiv- s. 149 grupper. Rådslaget 1978

Diagram 4.4. Sambandet mellan förbundstillhörighet och motiv- s. 151 grupper. Rådslaget 1978

288 Personregister

Registret omfattar personer upptagna i brödtexten. I vissa undantag anges även personer nämnda i noter, vilket markeras med bokstaven ”n”.

Adler-Karlsson, Gunnar, 34, 160, Elam, Mark, 58n 162ff, 170 Elvander, Nils, 226, 255, 260n Aglietta, Michel, 53n Engman, Barbro, 175 Ahlmark, Per, 226 Ericson, Hans, 137, 143, 144n Albåge, Lars-Gunnar, 253, 254n Erixon, Lennart, 16n, 42f, 54 Alderin, Robert, 246 Erlander, Tage, 160, 198 Alsén, Hans, 196 Eskilsson, Sture, 33, 207, 219, Andersson, Sivert, 94 223f, 227, 229f, 236, 238, Andersson, Sten, 176n, 179, 181, 198, 240, 244ff, 249 202, 243 n Esser, Josef, 45f Archer, Robin, 116 Faxén, Karl-Olof, 64n, 214, Barnevik, Percy, 247n 215n, 218 Berggren, Christian, 55n, 256n Feldt, Kjell-Olof, 33f, 101, 103, Bergom Larsson, Matts, 255 108, 115, 160, 176, 178f, Björk, Anders, 248 190ff, 195f, 200, 202, 245 Bodström, Lennart, 34 Fjällström, Harry, 92 Bohman, Gösta, 216 Flobecker, Thure, 241ff Botling, Sven, 226 Fond, Gunnar, 125, 139 Boyer, Robert, 44 Ford, Henry, 49f Brantingson, Charlie, 238, 240f, 246 Forslund, Gerhard, 87 Braverman, Harry, 58n Freeman, Christoffer, 27 Browaldh, Tore, 217n Furing, Harry, 87 Buchanan, James, 226 Geijer, Arne, 84, 87, 91 Carlsson, Ingvar, 193, 196, 202 Gergils, Håkan, 217n, 245n Carlsson, Roine, 94 Giesecke, Curt-Steffan, 206, 214, Cederqvist, Sten, 86 216ff Chandler, Alfred D. jr., 52n Gilljam, Mikael, 20, 115, 161 Curman, Johan, 236,253 Glimstedt, Henrik, 25n, 26n, 51n, 55 Dahl, Robert, 115, 116 Gramsci, Antonio, 26n Dahmén, Erik, 40, 66, 226 Greenwood, Jeremy, 39 De Geer, Hans, 55n, 207ff, 212, 247, Gustafsson, Bengt, 176 263 Gyllenhammar, Pehr G, 209, 231, De Grazia, Victoria, 50n 233, 236ff, 243, 245, 247n, 250, 253f, 259 Edgren, Gösta, 64n Edin, Per-Olof, 33f, 81, 96n, 100n, Hansson, Lilly, 196f, 201 101, 108, 111, 115, 160, 176n, Haste, Hans, 243n 199, 235, 241, 260, 270n Hedberg, Axel, 78 Eidem, Rolf, 116 Hedborg, Anna, 32ff, 96n, 101, Ekdahl, Lars, 23, 75f, 84n, 109f, 114, 111, 115, 117, 160, 172, 241 159ff Hedlund, Carl Erik, 253

289 Hellén, Gunnar, 213n Maddison, Angus, 15n Hermansson, C H, 81 Magnusson, Lars, 39f, 43 Hirsch, Joachim, 45f Malm, Stig, 199n, 200 Hjalmarsson, Gunnar, 87 Mannheimer, Sören, 177, 191ff, Holgerson, Nils, 254 201, 235 Holm, Tryggve, 214f Mehr, Hjalmar, 231 Holmberg, Sören, 114f, 161 Meidner, Rudolf, 17f, 22f, 31f, Holmberg, Yngve, 214 34, 61, 63, 74ff, 84f, 92, 95ff, Hounshell, David, 50n 101, 103, 109, 111, 114, 117, Högfeldt, Peter, 175 120, 122, 125f, 130ff, 137, Högström, Kenth, 95 143f, 153f, 157, 159, 165, 171f, Hörberg, Nils, 213 175ff, 190, 192, 195f, 215, 217f, 267, 270 Isidorsson, Tommy, 55n, 56n Meyerson, Per-Martin, 226, 238 Mjøset, Lars, 42 Jansson, Alvar, 80 Molin, Rune, 101, 193 Johansson, Anders L, 40 Mundebo, Ingmar, 226 Johansson, Joakim, 209, 237n, 254n Myrdal, Hans-Göran, 226 Johansson, Lennart, 216, 235f, 247, Möller, Gustav, 160, 165f 250, 258 Johansson, Rune B, 172 Nicolin, Curt, 208, 220f, 223, 225, Juillard, Michel, 44 230f, 233, 236ff, 245, 247, Jörberg, Lennart, 65 250f, 253f, 257ff Nilsson, Gunnar, 111, 191, 193 Karleby, Nils, 34, 160, 163f, 170, 202 Nilsson, Åke, 78, 84n, 88, 90f Kassirer, Ernst, 163 Nordling, Danne, 219n, 221ff Keynes, John Maynard, 232 Nycander, Svante, 22, 24, 75, Kjellberg, Anders, 210, 212 159f, 202, 211f, 262, 267 Kondratiev, Nikolaj, 27, 41, 46f Nygren, Jan, 192, 201 Korpi, Walter, 21, 43 Odhner, Clas-Erik, 64n, 90 Larsson, Allan, 88, 230 Olsen, Gregg, 21 Laurin, Ulf, 247n Leijon, Anna-Greta, 192, 196, 201 Palme, Olof, 17f, 32f, 91, 103, Lepages, Henri, 232 117, 159f, 174ff, 190ff, 195ff, Lidbom, Carl, 101 227, 231, 241, 245, 246n, 268f, Liljegren, Lars, 172 271, 274 Lilliehöök, Björn, 242 Perez, Carlota, 27, 47 Linander, Nils, 225 Persson, Gustav, 85 Lindbeck, Assar, 43, 226 Peterson, Thage G, 33, 201f Linden, Gustav, 171 Petersson, Olof, 177n, Lindström, Henrik, 233 Petterson, Ulla, 172 Lipietz, Alain, 45 Pettersson, Gun, 87 Ljunggren, Olof, 206, 226n, 230, 232, Pettersson, John, 86 234f, 238, 243n, 245, 249, 252ff, Piore, Michael, 28f, 47f, 53n, 70 259 Plevako, Natalija, 20, 96 Lundh, Christer, 20, 41, 43, 211f Pontusson, Jonas, 21, 24, 209f, Lundin, Bert, 93 212, 255, 257, 262, 272 Lundkvist, Svante, 272 Poole, Michael, 116 Lundqvist, Torbjörn, 255n, 263n, 272 Przeworski, Adam, 24, 270

290 Randholm, Gunnar, 246f Wigforss, Ernst, 19, 34, 75f, 78, Rehn, Gösta, 61, 63, 76f, 83 116n, 160ff, 165ff, 175, 193, Romanus, Gabriel, 226 202 Rowley, Charles, 226 Wirsäll, Nils-Erik, 225 Rydin, Bo, 237, 272n Wirtén, Rolf, 215n Röttorp, Anders, 241 Zetterberg, Hans, 119n Sabel, Charles, 28f, 47f, 53n, 70 Salén, Sven, 225f, 237 Åhrén, Lars, 242 Schager, Nils Henrik, 221n Åsard, Erik, 19f, 25, 74f, 103, Schiller, Bernt, 16n, 208, 211 109, 114, 158, 162, 170, 202, Schön, Lennart, 28, 40f, 43 207f, 212, 219n, 263, 267, 270 Schött, Lars, 213n, Seregard, Ingvar, 218 Önnesjö, Karl-Erik, 216, 238, 254 Sjöberg, Stefan, 22, 159 Östberg, Kjell, 81 Sjöquist, Nils, 95 Sjönell, Bengt, 213n Sköld, Per Edvin, 19, 75, 160, 169f Stahle, Hans, 216, 225 Stefansson, Stig, 226 Stråth, Bo, 16, 22, 75, 208, 211 Sträng, Gunnar, 172, 179 Swenson, Peter, 60, 199n, 209f, 212 255, 257, 262, 272 Svensson, Börje, 86, 93 Svensson, Ivar, 173f Svensson, Lars, 62 Sydow, Björn von, 160

Taylor, Fredrick W, 49, 55n Tham, Carl, 34, 82 Thuresson, Sture, 230 Thörnqvist, Christer, 57n Tilton, Tim, 116n, 160, 170 Toresson, Bo, 200 Tullock, Gordon, 226 Tärnstedt, Kurt, 92f

Ullsten, Ola, 226 Undén, Östen, 163

Wachtmeister, Ian, 243 Wachtmeister, Tom, 247n Waldenström, Erland, 207, 216ff, 221, 223, 236, 238 Wallenberg, familjen, 54, 81 Wallenberg, Marcus, 220n Weidstam, Klas, 246 Werthén, Hans, 207, 238 Westholm, Carl-Johan, 223f, 226, 228f

291

292 Summary. The Crisis of Fordism and Wage-Earner Funds in Sweden

One of the most controversial debates in contemporary Swedish history cen- tred on a proposal to create “wage-earner” funds. A group of experts led by Rudolph Meidner, who worked as an economist for the Swedish Trade Un- ion Confederation (LO), presented the first wage earner funds proposal in 1975. The proposal took up the question of ownership and economic power in the largest Swedish companies. It suggested a gradual transition of control of capital stock in these companies to specially constituted wage-earner funds owned and controlled by the unions. The debate on the funds continued until the middle of the 1980s. The final version of the wage-earner funds proposal, introduced by the Swedish Social Democratic government in 1983, was rather modest compared to the ambitions of the first wage-earner funds projects from 1975, 1976 and 1978. The main institutional actors of the Swedish society were involved in this debate during the 1970s and 1980s. At the same time, Swedish society witnessed a deep recession and break up of established patterns in the labour market. These developments were themselves related to the crisis of global Fordism, i.e. the mass production society. The aim of this thesis is to analyze how the most important institutional actors in Sweden, namely LO, the Swedish Social Democratic Party (SAP) and the Swedish Employer Confederation (SAF), participated in and defined themselves in the wage-earner funds debate, against the background of the crisis of the Swedish Fordism. Three theoretical approaches have been used to define Fordism in this thesis, namely the regulation school, the neo-Schumpeterian approach and the theory of industrial paradigms developed by American economist Mi- chael Piore and political scientist Charles Sabel. Fordism is conceived as a mass-production paradigm characterised by several key features on a micro level: the use of special purpose machines, the division of labour into more simplified operations and the production of standardized goods by semi- skilled workers. On a macro level, Fordism consists of the dominance of big corporations in national economy, centralisation of decision-making and stabilisation of costs and markets for mass production goods. The stabilisation of wage formation and labour market institutions is central for the sta- bility of the whole system. The crisis of Swedish Fordism on the macro level

293 is of central relevance for this study. However, Chapter 4 discusses important aspects of the crisis of Fordism in Sweden on the micro level, connected with Swedish blue-collar workers’ discontent with the dominant social order and relations on the shop floor. The following research questions have been addressed in the thesis: 1. Did the development of Fordism in Sweden involve inherent features that potentially led to its dissolution? 2. What factors contributed to the actualisation of the wage-earner funds problem in the early 1970s? 3. What did the active LO workers think about wage-earner funds in the 1970s? In what manner did they give their support to the radical version of the wage-earner funds proposal? How did the workers express their discontent with the Fordist order? 4. What kind of strategies did Swedish Social Democratic leaders use to address the opposition to wage-earner funds? In what respect did this relate to the crisis of Fordism in Sweden? In what sense did radical leftist groups in SAP influence the policy towards wage-earner funds pursued by the party leaders? 5. How did Swedish employers react to the Swedish labour movement’s initiatives concerning wage-earner funds? What kind of interdependence existed between the wage-earner funds question and the decision of the Swedish employers to leave the Swedish centralized model of industrial relations in the early 1980s? How did the economic crisis of Swedish Ford- ism influence SAF’s view towards wage-earner funds? What role did the wage-earner funds debate play in the ideological offensive launched by SAF in the late 1970s and the early 1980s? The thesis is primarily based on investigations at LO’s archive and SAP’s archive located at the Labour Movement Archives and Library in Stockholm as well as on studies at SAF’s archive located at the Centre of Business His- tory in Stockholm. The study is interdisciplinary and uses methods found in Economic His- tory, History, Institutional Economy, Sociology and Political Science.

Swedish Fordism and Its Crisis: General Starting-Points

Chapter 2 of the thesis begins with an analysis of previous research on the Fordist crisis in Sweden. The chapter also highlights what three theoretical approaches to the Fordist debate have achieved regarding the West’s Fordist crisis. A short presentation of Fordism as a mass-production paradigm is given as well. Using these investigations as a starting-point, I identify three inherent factors of that could potentially lead to a crisis after the 1970s and contribute to the resulting debate.

294 The first factor comprises contradictions in working life and labour process existing during the Fordist period. The Fordist production paradigm came to Sweden after the Second World War, even though Taylorism was established in Sweden at an earlier stage, during the 1920s and 1930s. Con- veyer belt, assembly-line production, standardisation and rationalisation of work, horizontal division of work as well as application of the MTM-system and automation have been characteristic features of the Swedish Fordism on a micro level. Combined with piece wages (ackordslönesystem), these features dramatically changed working conditions for Swedish workers. Despite the fact that Swedish unions traditionally saw the rationalisation of production along the Fordist lines in a positive light, this process finally led to a broad discontent among the Swedish blue-collar workers. Such discontent culminated in ‘wild-cat’ strikes in Swedish industry during the late 1960s and the early 1970s. The second aspect of Swedish Fordism that potentially could lead to a crisis was the developments within labour market institutions and wage formation between the 1940s and 1970s. The Swedish centralized wage-bargaining model came into being during the 1950s and was initiated by the Swedish employers and their national confederation, SAF. The centralized model implied diminishing of wage differences between industrial branches. The central national-wide wage agreements between SAF and LO during the 1950s, 1960s and 1970s were complemented by the wage solidarity policy, initially proposed by the LO economists Rehn and Meidner in 1951. This policy implied the diminishing of the wage gap between law-paid and high- paid groups of workers independently of the level of profitability of the spe- cific company they worked for. The model thereby strengthened large Swed- ish mass-producing companies with their high profit levels during the Ford- ist period. The wage solidarity policy presupposed that high-paid workers, in the first place from the engineering and metal-working industries, would abandon a part of their wages in support of law-paid groups of workers. The result of this kind of development was an actual diminishing of wage differences in Swedish industry between the 1940s and 1980s. However, the Swedish centralized model of industrial relations was challenged with the crisis of global Fordism during the 1970s and was finally eliminated in the 1980s and the early 1990s. The third factor associated with the Fordist crisis, was the concentration of economic power and ownership in Swedish industry during the Fordist epoch. Chapter 2 shows that this process was continued between the 1940s and 1970s. The degree of concentration was especially high in private large companies. This occurred despite SAP’s status as the ruling party during this time. The developments coincided with the expansion of the Fordist production paradigm in Sweden. These groups of contradictions were endogenous for Swedish Fordism and became visible since the crisis of the global Fordism came into being in

295 the 1970s, not least in connection with the wage-earner funds debate in Swe- den.

Wage-Earner Funds: Historical Background and Presentation of Five Proposals

Chapter 3 investigates the debates regarding wage solidarity policy and the concentration of power and ownership in the Swedish economy that resulted in the first wage-earner funds proposal from 1975. During the 1950s and 1960s, LO experts raised questions about different forms of collective ownership and so-called “branch funds” that would be administered by trade- unions. However, neither the leaders nor the rank and file of LO were then interested in these initiatives. The situation changed with the radicalisation of Swedish society in the late 1960s. The Swedish left placed the question of concentration of economic power and ownership on the political agenda. The problem became heavily debated at the LO congresses of the early 1970s as well. The debate about wage solidarity policy’s negative effects attracted greater attention within the Swedish trade union movement. After the late 1960s, the impact of this policy was considerable. So-called ‘excess profits’ arose as a result of the high-paid workers’ wage restraint. These workers, who mainly belonged to the Swedish Metalworkers’ Union, began to question whether the policy was justified. They doubted the real possibility of the wage solidarity policy to improve wages for low-paid groups of LO workers. The discussion of the question at the LO congress 1971 became especially controversial. According to workers’ representatives, the ‘excess profits’ did nothing but go into the hands of Swedish capitalists and thus contributed to the growing concentration of ownership and wealth in the society. This study shows that in the early 1970s LO witnessed a deep crisis of legitimacy because of its wage solidarity policy and ‘excess profits’. The Confederation became divided over this question. On the one hand, there were the high- paid LO workers and the Swedish Metalworkers’ Union who demanded change in the character of wage solidarity policy. On the other hand, LO leaders and representatives from low-paid LO unions wanted the policy’s continuation. The leadership of the Swedish Metalworkers’ Union tried to solve the crisis by launching an initiative related to branch funds at the 1971 LO congress. This initiative would have required that branch funds be fi- nanced by a part of ‘excess profits.’ Moreover, such funds would represent a form of collective ownership that could enhance wage-earners’ influence on the Swedish industrial policies. However, this attempt to solve the crisis inside LO was unsuccessful. Analysis of the debates at the LO congress

296 1971 as well as debates at the high-paid unions’ congresses from 1973 and 1974 reveals that the branch funds were not popular among the Swedish trade-union rank and file. The only practical result of the debate in the early 1970s was the appointment of a special committee under the leadership of former LO chief economist Rudolf Meidner to investigate the branch funds issue. The Meidner committee published its first Wage-Earner Funds proposal as late as 1975 and thus changed the course of the debate. Instead of solving the ‘excess profits’ problem, the proposal sought to change power and ownership relations in Swedish industry. Thereafter, the wage-earner funds became a hot question on the Swedish political agenda. The LO congress 1976 approved a more detailed version of the proposal involving minor modifica- tions. However, the leaders of the Swedish Social Democratic Party took control over the elaboration of subsequent wage-earner funds proposals from 1978, 1981 and 1983. These proposals implied a consistent de-radicalisation of the wage-earner funds initiative. The final proposal was introduced as a law by the Swedish parliament in December 1983. It proposed the creation of wage-earner funds taking the form of modest financial institutions and placed limits on their activity within the Swedish capital-stock market. The contents of all the five wage-earner proposals are summarized in table 3.2.

“Voices from the Shop-Floor”: How the LO Workers Saw the Wage-Earner Funds Proposal

Chapter 4 deals with the opinion of the LO active members regarding wage- earner funds proposals from 1975 and 1978. When the first version of a report on wage-earner funds was presented, LO arranged an intensive study campaign (rådslag) among union members during the winter from 1975 to 1976. 18,000 members participated in the campaign and responded to a series of written questions posed by Rudolf Meidner and his colleagues in study material. The workers sent their individual answers to LO. A similar campaign was repeated when the first joint LO/SAP wage-earner funds proposal was discussed during the spring of 1978. 65,000 LO and SAP members participated in that campaign. However, because the questionnaires of 1978 were filled in by groups, not by individual workers, the information benefit of the materials from the second campaign did not have the same value compared to the earlier questionnaires from the 1975 campaign. I dis- cuss LO members’ answers from the 1978 campaign in this chapter. The 1975 campaign was crucial because it demonstrated LO workers’ strong support for the Meidner plan. After this campaign, LO leaders offi- cially joined the plan; its more elaborated version was approved by the LO

297 congress 1976. I examine the extent to which support reflected the actual opinion of the LO members towards the Meidner proposal. After a critical analysis of opinion polls from the 1970s investigating LO members’ attitude towards the idea of collective wage-earner funds I discovered that only minority of the LO members actually supported the Meidner plan. However, it was this active minority who played a crucial role in the debates in the LO congresses and in media controlled by the unions. Without this support the Meidner plan would never develop into a large question on the Swedish political stage of the 1970s and 1980s. To analyze the 18,000 questionnaires of the campaign from 1975, a correspondence analysis was applied. The primary purpose of the analysis was to investigate why the union activists supported the Meidner plan. The questionnaires were studied, and it was estimated that 750 of these involved spe- cific arguments by workers that supported the funds. A number of ‘motiva- tion groups’ were identified, and all cases were sorted according to these groups. The analysis revealed that the majority of the workers supported the Meidner plan because of their wish to extend democracy in economic life. The lack of democracy on the shop floor was therefore the main reason for supporting the first wage-earner funds proposal. The workers wanted to get more influence on decision-making in the labour process. However, workers’ support was also linked to the will to change ownership and power relations in Swedish industry and to counteract the concentration of economic power. Actually, this group of workers gave the strongest grade of support for the Meidner plan, even though this kind of argument did not dominate the 1975 campaign. A considerable part of those workers who wanted to introduce wage-earner funds from the point of power and ownership relations saw in the funds a possibility for a peaceful transition towards socialism. It is estimated that the problem of the ‘excess profits’ that originally paved the way for the Meidner committee was not an important factor behind the workers’ support to the Meidner plan. The correspondence analysis was complemented by a qualitative analysis of the questionnaires from the campaign 1975, and I also investigated critical voices among workers against the Meidner plan. This kind of discontent, as reflected in the questionnaires 1975, expressed disillusion among some radical leftist workers with the Meidner plan. They did not believe that the plan would promote socialism within Sweden. My investigation of the questionnaires from the 1978 study campaign reveals that an important change in the opinion of the union activists had occurred between 1975 and 1978. LO supporters’ desire to transform ownership relations and economic power in Swedish industry came to dominate their opinion regarding wage-earner funds reform. Argumentation for the introduction of the funds had been coloured to a greater degree with a clear leftist ideological viewpoint. The participants of the 1978 study campaign expressed their discontent with Social Democratic leaders’ attempts to make

298 concessions to political opponents. These concessions were revealed by So- cial Democrats’ amendments to the wage-earner funds proposal of 1978 compared with the first Meidner plan. Chapter 4 shows that the crisis of Swedish Fordism was reflected in LO activists’ discontent with the Fordist society on the micro level, i.e. on the shop-floor, as well as on the macro level, i.e. with the Fordist institutional structure.

The Swedish Social Democracy and Wage-Earner Funds

Chapter 5 investigates the relation of Swedish Social Democracy to wage- earner funds. The problem of wage-earner funds was formulated by LO, not by SAP, but party leaders, led by Olof Palme as party chairman, had to find a solution to the question after 1976. The Swedish social democrats faced serious difficulties because the party lost the 1976 parliamentary elections and went into opposition. Sweden then witnessed a severe economic crisis with shut downs of industrial enterprises, growing inflation and unemployment. These phenomena were closely related to the crisis of the global Ford- ism that shaped Swedish industry because of its dependence on foreign markets. Swedish industrial firms were losing market share abroad. An analysis of SAP archive sources reveals that Olof Palme and those closest to him never believed in the wage-earner funds idea as it was presented in the first Meidner proposals from 1975 and 1976. The political conditions for an introduction of wage-earner funds were unfavourable from the beginning, because the majority of Swedish voters were against collective- owned wage-earner funds. Instead, the SAP leaders favoured reforms in the sphere of industrial democracy, not reforms concerning ownership questions. During internal discussions at the executive committee of the party, Olof Palme and Ingvar Carlsson stressed that there was no easy way towards socialism, and wage-earner funds were not an appropriate means to make a transition from capitalism to socialism. This attitude was in line with a theoretical tradition in the Swedish Social Democracy, namely ‘functional socialism’. However, the party leaders could not abandon wage-earner funds so easy because of strong support from both the party rank and file and LO. I investigate questionnaires from SAP members during the study campaign on the 1978 wage-earner proposal. This investigation shows that the party activists preferred an introduction of the funds in a radical fashion. Some part of the political leadership in SAP also advocated wage-earner funds, even though these Social Democratic politicians were not the most influential persons in the party. All these factors together eliminated a possibility for Olof Palme to openly reject the wage-earner funds proposal. The only solu-

299 tion was to adjust the proposal to leaders’ own needs and make it politically “acceptable.” The party leaders de-radicalised the wage-earner funds proposal in several stages, from the first joint LO/SAP proposal 1978 to the second one from 1981. The leaders attempted to persuade the public that they were going to use the wage-earner funds reform as a means to solve the economic problems, not least with regard to the need for additional investments in the Swedish industry. The aim to promote economic democracy became less important. The retreat resulted in the final decision of the Swedish parliament to introduce the funds in December 1983. This happened after the social democrats returned to the power after the 1982 elections. The decision implied a creation of a system of wage-earner funds of limited scale with similarly limited possibilities for growth. The funds were conceived as a part of the Swedish pension system dependent on developments within the Swed- ish private capital market. Because of the politically controversial nature of the proposal, SAP leaders chose to keep a low profile on the issue during the electoral campaigns of 1979 and 1982. This strategy was successful, given that the social democrats managed to win the 1982 elections, at a time when the opposition to the wage-earner funds was the strongest among Swedish voters. The chapter shows that the policy pursued by the SAP leaders towards the wage-earner funds was pragmatic and, in the long run, a successful one in terms of the leadership’s purposes and ideological vision. After 1981, the radical elements of the proposal were eliminated. While not believing in the idea of wage-earner funds as such, Olof Palme used a water-down version of the proposal in a political struggle against his right wing opponents. In this way he hoped to protect the Swedish welfare state at the beginning of the neoliberal offensive in Sweden during the early 1980s.

The Swedish Employers and Wage-Earner Funds

Chapter 6 deals with the reaction of the Swedish Employers’ Confederation to the wage-earner funds proposal. SAF launched an extensive and highly expensive anti-fund campaign in the late 1970s and the early 1980s. A paradox arose in connection with the campaigns. The more concessions the Swedish social democrats made with respect to wage-earner funds, the more aggressive the anti-fund campaigns organised by SAF became. The Swedish employers rejected all forms of compromise and were against the introduction of any forms of funds, despite a certain inclination to compromise during the first years of the wage-earner funds debate. The fund problem esca- lated and became a main symbol for the growing neoliberal offensive in Sweden during the 1980s. At the same time, SAF initiated decentralization

300 of the Swedish economywide wage-bargaining model, one of the corner- stones of the Swedish Fordism. The main research question addressed at this chapter was to investigate whether there was a connection between the wage-earner funds question and the dissolution of the Swedish wage- bargaining model. The study shows that the emergence of large anti-fund campaigns de- pended on the inner developments within SAF at that time. I identify two stages of the anti-fund offensive. First, I described how the Swedish employers before 1981 reacted to the labour movement’s initiatives of wage-earner funds and developed reasonable arguments in response to it. The reaction of the Swedish employers to the ambitious wage-earner funds proposals from 1975, 1976 and 1978 was to be expected, given that the proposals attempted to change the economic system of Sweden. This stage coincided with a deep economic recession that seriously impacted main companies and a number of branches that constituted SAF. The first reaction to the crisis from the SAF directors was to depress general wage levels for Swedish wage-earners in order to restore the competitiveness of the Swedish industry. One of the direct consequences of this crisis was an ideological re-orientation of SAF that started large campaigns in favour of unencumbered entrepreneurship, free markets and deregulation. The main purpose of such campaigns was to change the ideological climate in Sweden towards neoliberal values. The anti-fund campaigns were well suited for this purpose thanks to the politically controversial character of the funds question. However, wage-earner funds played only a minor role at the beginning of the neoliberal offensive, even though fund proposals from 1975, 1976 and 1978 represented the most radical version of the plan. Corporate resistance to the funds grew dispropor- tionately since these radical proposals were withdrawn. The second stage of the anti-fund offensive began during the first months of 1981 when SAP and LO published their second joint wage-earner funds proposal. The resistance culminated in a large anti-fund demonstration that took place on October 4, 1983, and attracted 75,000 participants. To explain these activities of SAF and the accelerated intensity of the anti-fund campaigns, one should not ignore a deep organisational crisis then affecting the organization. A split between the Swedish Engineering Employers’ Associa- tion (VF) and the rest of the branch associations in SAF took place in the early 1980s. Basing on the empirical material from the SAF archive, the study shows that the concrete economic conditions of the Swedish engineering industry were the primary factor behind the SAF’s decision to leave the Swedish centralized model of industrial relations in the early 1980s, not the wage-earner funds proposals of LO and SAP. Swedish engineering industry was moving towards applying post-Fordist methods in production. The directors of the largest Swedish engineering companies like Volvo and SKF argued that they needed to apply flexible and diversified wage policy at their enterprises. They therefore argued that the peak-level wage-bargaining

301 model as well as the wage solidarity policy of the Fordist period should be abandoned in favour of more decentralised industry-level settlements. VF managed to insist on these changes despite a hard resistance from the rest of SAF’s employer branch-level associations. Directors from these associations feared that abolition of the centralised wage bargaining would lead to growing wage costs for their enterprises. The first industry-level settlement between VF and the Swedish Metalworkers’ Union was realised in 1983. The primary findings of this chapter is that leaders of both SAF and branch-level employer associations needed an issue to unite Swedish employers during an organisational crisis. The wage-earner funds became this issue because of the attempt by the first fund proposals to change the ownership and power relations in Swedish industry. Put another way, it was very easy to mobilise Swedish employers in the fight against socialisation of the Swedish industry, despite the fact that such a danger disappeared after 1978. The unity against the funds was achieved, in contrast to the opposition towards the general neoliberal message of the SAF ideological campaigns on the part of influential corporate leaders like Volvo’s executive director Pehr G. Gyllenhammar. Gyllenhammar pointed out that SAF’s ideological offensive risked presenting employers as reactionary and conservative powers in Swedish society. The united front of the Swedish employers against the funds concealed a deep split in SAF itself, a split that was connected to the dissolution of the Swedish centralised wage bargaining model.

Chapter 7 summarizes the results of the study. The dissertation’s main con- clusion is that the radical wings of LO and SAP as well as the SAP leaders and the Swedish employers used the mobilization around the wage-earner funds for their own purposes to solve problems resulting from the crisis of the Swedish Fordism. Two dimensions of the crisis of Swedish Fordism were identified. The first one was about the structural crisis that affected the Swedish economy and was related to the crisis of Fordism on a global scale. The second dimension was closely related to specifically Swedish conditions. The legitimacy of the Fordist institutional order in Sweden experi- enced a crisis. Both unions and employers were no longer interested in pre- serving this order. By initiating the wage-earner funds debate, LO tried to find its own solution to the Fordist legitimacy crisis. Workers’ discontent with production relations on the shop floor was one the most important factors behind the popularity of the Meidner proposal among union activists. This discontent explains why the project became viable and was embraced by LO. However, the inability of LO to solve the problems attached to wage solidarity policy and ‘excess profits’ led this attempt to solve the crisis of Fordism to fail. The Meidner proposal itself was a utopian one; in fact, the authors of the projects from 1975 and 1976 did not realize properly the role the stock market played in a capitalist economy. The failure of the wage-

302 earner funds proposal contributed to weakening of LO’s position in the Swedish labour market. On the contrary, the SAF directors successfully used the wage-earner funds debate to conceal the contradictions within their own organisation related to the decentralisation of wage bargaining. Without the offensive anti-fund campaigns, the split in SAF would have taken more dra- matic forms and could weaken employers’ positions vis-à-vis their opponents in the Swedish labour movement. VF was successful in driving the decentralisation of the wage bargaining process at a time when the whole SAF was engaged in anti-fund campaigns. However, the Swedish employers did not manage to steer the political process in the country, because SAP won the elections 1982. The Swedish Social Democratic leaders tried in turn to exploit the wage-earner funds question to fight the neoliberal offensive in Sweden and protect the welfare state from employer attacks. Put into the theoretical perspective of the regulation school, the wage- earner funds resulted from the crisis of the Swedish Fordist system of regulation. The institutional system that guaranteed stable capital accumulation under the mass production epoch no longer corresponded to the realities of the 1970s crisis. The conflicts within Swedish labour market relations and the larger political system associated with the wage-earner funds debate were tied to a larger crisis within the Fordist regime of accumulation.

303 Краткое содержание диссертации

Илья Викторов

Кризис фордизма и фонды наёмных работников в Швеции

Одним из наиболее значительных событий в современной шведской истории стали дебаты о фондах наёмных работников. Первый проект фондов был разработан в 1975 г. группой экономистов Центрального объединения профсоюзов Швеции (ЦОПШ) во главе с Рудольфом Мейднером. В своей первоначальной форме проект предстал как предложение о постепенной социализации крупнейших предприятий Швеции. При эмиссии новых акций компаний предполагалась их передача в специально созданные фонды наёмных работников, подконтрольные профсоюзам. Со временем дебаты о фондах приняли более ожесточённый характер. В 1970-х и 1980-х гг. крупнейшие организации на рынке труда, равно как и политические партии страны, оказались вовлечены в дебаты о фондах. В указанный период Швеция столкнулась с тяжёлым экономическим кризисом, который сопровождался кризисом институциональных отношений на рынке труда – знаменитой «шведской модели» индустриального общества. Данные изменения были в свою очередь тесно связаны с кризисом глобального фордизма, или общества массового производства. Цель диссертации состоит в анализе действий крупнейших институциональных игроков на шведской политической и экономической арене в ходе дебатов о фондах наёмных работников: ЦОПШ, Социал-демократической рабочей партии Швеции (СДРПШ) и Объединения работодателей Швеции (ОРШ) - в контексте кризиса шведского фордизма. Диссертация написана на основе оригинальных неопубликованных источников, хранящихся в архивах ЦОПШ и СДРПШ (Архив и библиотека рабочего движения в Стокгольме) и в архиве ОРШ (Центр истории бизнеса в Стокгольме). Теоретическую основу диссертации составили французская школа регулирования, неошумпетерианское направление и теория производственных парадигм, разработанная американскими социологами Чарльзом Сэйблом и Майклом Пиором. Особенность

304 диссертации состоит в применении междисциплинарного подхода, методов экономической истории, институциональной экономики, социологии и политологии. Глава вторая диссертации «Фордизм и его кризис в Швеции: общие предпосылки» посвящена анализу структурных элементов шведского фордизма, которые составили потенциальную угрозу стабильности общества массового производства в Швеции начиная с 1970-х гг. Выявлены три группы факторов дестабилизации шведского фордизма: стандартизация и механизация производственного процесса; центральная модель формирования заработной платы; концентрация собственности и власти в шведской промышленности в эпоху фордизма. В главе третьей «Фонды наёмных работников: предыстория появления и сравнительный анализ проектов» исследуются дебаты в профсоюзном движении Швеции по вопросам солидарной политики заработной платы и концентрации экономической собственности и власти. Сделан вывод о возникновении кризиса легитимности в ЦОПШ в начале 1970-х гг., который привёл в появлению первого проекта фондов 1975 г. Дан сравнительный анализ пяти проектов фондов наёмных работников 1975, 1976, 1978, 1981 и 1983 гг., показавший последовательное снижение радикализма указанных проектов. В главе четвёртой диссертации «Голоса из цехов: что думали рабочие о фондах Мейднера» исследуется проблема того, почему шведские рабочие-активисты ЦОПШ поддержали проект фондов наёмных работников 1975 и 1978 гг. Сделан вывод о том, что основной причиной было отсутствие демократии на производстве. Именно эта поддержка предопределила выход проекта фондов наёмных работников на политическую сцену Швеции. При исследовании проблемы применён статистический анализ соответствий. В пятой главе исследования «Шведская социал-демократия и фонды наёмных работников» исследовано отношение шведской социал- демократии к проекту фондов. Показаны две идеологические традиции внутри партии и их оценка роли собственности в процессе социализации. Сделан вывод о том, что лидеры шведской социал- демократии во главе с председателем СДРПШ Улофом Пальме заняли более прагматичную позицию в отношении фондов наёмных работников. Данный прагматизм отличался от взглядов радикальной части партийных активистов. Под давлением последних лидеры партии не могли публично дистанцироваться от фондов наёмных работников, несмотря на их явную непопулярность среди большинства шведских избирателей и поражение партии на парламентских выборах 1976 и 1979 гг. Показано, что Улоф Пальме и его ближайшее окружение пытались максимально снизить политические риски, связанные с поддержкой фондов. Это привело к снижению радикального

305 потенциала двух последних проектов фондов наёмных работников 1981 и 1983 гг., которые были разработаны под прямым контролем со стороны руководства СДРПШ. Фонды наёмных работников, введённые в 1983 г. после продолжительных политических дебатов, имели мало общего с проектом Мейднера 1975 г. и представляли собой лишь второстепенный инструмент инвестиционной и финансовой политики социал-демократического правительства. В главе шестой «Объединение работодателей Швеции и фонды наёмных работников» дан анализ политики работодателей в отношении фондов наёмных работников. Освещены идеологические кампании ОРШ против фондов 1975-1984 гг. в контексте неолиберальной волны в Швеции. Прослежена взаимосвязь между жёсткими атаками ОРШ в конце 1970 – начале 1980-х гг. и инициативой работодателей по разрушению шведской модели переговорного процесса в 1983 г. Инициатива означала переход от центральной модели формирования заработной платы к системе отраслевых коллективных переговоров. Анализ источников высших инстанций ОРШ 1975-85 гг. позволил прийти к заключению, что данное решение было лишь в меньшей степени продиктовано политическими мотивами, нацеленными на ослабление рабочего движения Швеции и конкретно ЦОПШ. Напротив, в самом ОРШ произошёл серьёзный раскол. С одной стороны, Объединение машиностроения – крупнейший отраслевой союз ОРШ - выступало за децентрализацию процесса коллективных переговоров и приспособление к условиям рынка. Конкретная экономическая ситуация, сложившаяся в шведском машиностроении в начале 1980-х гг., требовала большей гибкости в формировании оплаты труда, её соответствия потребностям отдельных предприятий. Остальные отраслевые союзы ОРШ были за сохранение существовавшей системы индустриальных отношений. Как сторонники, так и противники децентрализации шведской модели в стане работодателей аргументировали свою позицию, ссылаясь на необходимость проведения масштабных идеологических кампаний против фондов наёмных работников. В результате односторонних действий Объединения машиностроения работодатели в 1983 г. были вынуждены перейти к отраслевым переговорам с профсоюзами. Решающий шаг на пути ликвидации шведской модели фордистского общества был сделан. Главный вывод диссертации состоит в том, что основные участники дебатов о фондах наёмных работников в Швеции использовали вопрос о фондах для решения своих собственных политических целей и проблем, возникших в связи с кризисом шведского фордизма.

Диссертация представлена на соискание учёной степени доктора экономической истории, Стокгольмский университет, Швеция

306 Stockholm Studies in Economic History Published by Stockholm University Editors: Ulf Jonsson, Johan Söderberg & Ulla Wikander

1. Olle Lundsjö, Fattigdomen på den svenska landsbygden under 1800-talet. (Rural Poverty in Sweden during the Nineteenth Century). 1975. 208 pp. Out of print. 2. Eva M. Hamberg, Studier i internationell migration. (Studies in In- ternational Migration). 1976. X + 119 pp. 3. Sture Martinius, Peasant Destinies. The History of 552 Swedes born 1810- 12. 1977. 154 pp. 4. Johan Söderberg, Agrar fattigdom i Sydsverige under 1800-talet. (Agrarian Poverty in Southern Sweden during the Nineteenth Century). 1978. 217 pp. 5. Ulf Jonsson, Jordmagnater landbönder och torpare i sydöstra Södermanland 1800-1880. (Magnates Tenants and Crofters in Southeastern Söderman- land). 1980. 231 pp. 6. Ronny Pettersson, Laga skifte i Hallands län 1827-1876: Förändring mellan regeltvång och handlingsfrihet. (The Third Phase of Enclosure in the Prov- ince of Halland: Change between Coercive Measures and Freedom of Ac- tion). 1983. 386 pp. 7. Anu-Mai Köll, Tradition och reform i västra Södermanlands jordbruk 1810- 1890. Agrar teknik i kapitalismens inledningsskede. (Agricultural Tradition and Reform in Western Södermanland 1810-1890). 1983. 252 pp. 8. Arne Jarrick, Psykologisk socialhistoria. (Psychological Social History). 1985. 256 pp. 9. Satya Brata Datta, Capital Accumulation and Workers’ Struggle in Indian Industrialisation: The Case of Tata Iron and Steel Company 1910-1970. 1986. 295 pp. 10. Lars-Erik Bjessmo, Industrin i Södertälje 1920-1970. En ekonomisk- historisk studie av industriell förändring. (Industrial Firms and Manufac- turing in Södertälje 1920-1970: A Study in the Economic History of Indus- trial Change). 1987. 236 pp. 11. Makonen Getu, Socialism, Participation, and Agricultural Development in Post-revolutionary Ethiopia: A Study of Constraints. 1987. 225 pp. 12. Gunilla Peterson, Jordbrukets omvandling i västra Östergötland 1810-1890. (Transformation of Agriculture in Western Östergötland 1810-1890). 1989. XV + 241 pp. 13. Jan-Olov Jansson, Arbetsorganisationen vid Motala verkstad 1822-1843: Den engelska tiden. (Work and Workers in the Early Swedish Mechanical Engineering Industry — the Case of Motala verkstad). 1990. 222 pp. 14. Sven Fritz, Affärsbankernas aktieförvärvsrätt under 1900-talets första decennier. 1990. 181 pp. 15. Janken Myrdal & Johan Söderberg, Kontinuitetens dynamik. Agrar ekonomi i 1500-talets Sverige. (Dynamics of Continuity: the Agrarian Economy of Sixteenth-Century Sweden). 1991. 578 pp.

307 Stockholm Studies in Economic History (contd.)

16. Eva Hesselgren, Vi äro tusenden. Arbets- och levnadsförhållanden inom svensk textilindustri med särskilt avseende på Gamlestadens Fabrikers AB 1890-1935. (We in our Thousands... Working and Living Conditions in the Swedish Textile Industry, with Special Reference to Gamlestadens Fabrik- ers AB, 1890-1935). 1992. XII + 223 pp. 17. Christer Persson, Stockholms klädesmanufakturer 1816-1846. (The Cloth Manufacturing Industry in Stockholm 1816-1846). 1993. 186 pp. 18. Johan Söderberg, Civilisering, marknad och våld i Sverige 1750—1870. En regional analys. (The Civilizing Process, Markets, and Violence in Sweden 1750-1870. A Regional Analysis). 1993. 290 pp. 19. Rita Bredefeldt, Tidigmoderna företagarstrategier. Järnbrukens ägar- och finansieringsförhållanden under 1600-talet. (Early Modern Entrepreneurs. Ownership and Financing of Swedish Ironworks in the 17th Century). 1994. 218 pp. 20. Sven Fritz, Louis Fraenckel 1851-1911. Bankman och finansman. (Louis Fraenckel 1851-1911. Banker and financier). 1994. 349 pp. 21. Kirsti Niskanen, Godsägare, småbrukare och jordbrukets modernisering. Södermanlands län 1875-1935. (Large Farmers, Small Farmers and the Modernisation of Agriculture. Södermanland County, Sweden, 1875-1935). 1995. 275 pp. 22. Eva Eggeby, Vandringsman, här ser du en avmålning av världen. Vårdade, vård och ekonomi på Danvikens dårhus 1750-1861. (Wanderer, Here You See a Picture of the World. Institutional Care and Economy at Danviken Lunatic Asylum 1750-1861). 1996. 292 pp. 23. Karl Gratzer, Småföretagandets villkor. Automatrestauranger under 1900- talet. (Conditions for Small Firms. Automatic Restaurants during the Twen- tieth Century). 1996. 326 pp. 24. Stefan Carlén, Staten som marknadens salt. En studie i institutionsbildning, kollektivt handlande och tidig välfärdspolitik på en strategisk varumarknad i övergången från merkantilism till laissez-faire 1720-1862. (The State as the Salt of the Market. A Study of Institutional Formation, Collective Action and Pre-industrial Welfare Policy on a Strategic Commodity Market in the Transition from Mercantilism to Liberalism 1720-1862). 1997. 359 pp. 25. Börje Bergfeldt, Den teokratiska statens död. Sekularisering och civilisering i 1700-talets Stockholm. (The Death of the Theocratic State. Secularization and the Civilizing Process in Eighteenth-Century Stockholm.) 1997. 225 pp. 26. Susanna Hedenborg, Det gåtfulla folket. Barns villkor och uppfattningar av barnet i 1700-talets Stockholm. (The Enigmatic People. The Conditions and Conceptions of Children and Childhood in 18th Century Stockholm). 1997. 321 pp. 27. Christer Franzén, Skuld och tanke. Svensk statsskuldsproblematik i ett internationellt perspektiv före 1930-talet. (Debts and Opinions. Swedish Debt Problems in an International Context prior to the 1930's). 1998. 340 pp.

308 Stockholm Studies in Economic History (contd.)

28. Hans Andersson, ”Androm till varnagel...”: Det tidigmoderna Stockholms folkliga rättskultur i ett komparativt perspektiv. 1998. (As a Warning to Others. Popular Legal Culture in Early Modern Stockholm in a Compara- tive Perspective). 210 pp. 29. Bo Franzén, Sturetidens monetära system. Pant eller penningar som information i köpstaden Arboga. (The Swedish Monetary System in Late Me- dieval Times. Pawn or Money as Information in the Trading Town of Ar- boga 1450-1523). 1998. 309 pp. 30. Arne Jansson, From Swords to Sorrow. Homicide and Suicide in Early Modern Stockholm. 1998. 197 pp. 31. Kirsti Niskanen (red.), Föreställningar om kön. Ett genusperspektiv på jordbrukets modernisering. (Notions of Gender. Agricultural Modernisation in Gender Perspective.) 1998. 131 pp. 32. Camilla Elmhorn, Brussels – A Reflexive World City. 2001. 369 pp. 33. Richard Palmer, Historical Patterns of Globalization. The Growth of Out- ward Linkages of Swedish Long-standing Transnational Corporations, 1890s-1990s. 2001. 235 pp. 34. Leif Runefelt, Hushållningens dygder. Affektlära, hushållningslära och ekonomiskt tänkande under svensk stormaktstid. (The Virtues of House- holding. Economic Thought and the Theories of Passions and of Household- ing in Seventeenth-Century Sweden.) 2001. 298 pp. 35. Johan Söderberg & Janken Myrdal, The Agrarian Economy of Sixteenth- Century Sweden. 2002. 253 pp. 36. Kenth Hermansson, I persuadörernas verkstad. Marknadsföring i Sverige 1920-1965 – en studie av ord och handling hos marknadens aktörer. (In the Workshop of the Persuaders. Marketing in Sweden 1920-1965. A Study of Word and Action of the Actors at the Market.) 2002. 357 pp. 37. Kalle Westberg, Var optimist! AGAs innovativa verksamhet 1904-1959. (Be An Optimist! Inventive Activity at AGA 1904-1959.) 2002. 163 pp. 38. Per Eriksson, Stadshypoteks plats och bana inom det svenska kredit- väsendet 1909-1970. (The Stadshypotek’s Role and Place in the Swedish Credit System 1909-1970: A Socio-historical Study.) 2004. 272 pp. 39. Karin Åmossa, Du är NK! Konstruktioner av yrkesidentiteter på varuhuset NK ur ett genus och klassperspektiv 1918-1975. (You are NK! Construc- tions of Work Identities at the Department Store NK from a Gender and Class Perspective 1918-1975.) 2004. 213 pp. 40. Per Borg, Systemskifte – en studie av tröghet vid fyra brytpunkter inom svensk välfärdspolitik. (Transformation of Welfare Systems. A Study of Slowness at Four Breaking Points in Swedish Welfare Policy.) 2004. 307 pp. 41. Rodney Edvinsson, Growth, Accumulation, Crisis – With New Macro- economic Data for Sweden 1800-2000. 2005. XX + 433 pp.

309 Stockholm Studies in Economic History (contd.)

42. Jonathan Metzger, I köttbullslandet. Konstruktionen av svenskt och ut- ländskt på det kulinariska fältet. (In the Land of Meatballs: The Historical Construction of Swedishness and Foreignness in the Culinary Field.) 2005. 423 pp. 43. Leif Runefelt, Dygden som välståndets grund. Dygd, nytta och egennytta i frihetstidens ekonomiska tänkande. (Virtue as the Foundation of Wealth. Virtue, Utility, and Self-interest in the Economic Ideas of the Age of Lib- erty.) 2005. 216 pp. 44. Per Simonsson, Bidrag till familjens ekonomiska historia. Inflytande över konsumtionen inom svenska hushåll under 1900-talet. (Contributions to an Economic History of the Family. Influence on Consumption Decisions in Swedish Households during the 20th Century.) 2005. 209 pp. 45. Therese Nordlund, Att leda storföretag: en studie av social kompetens och entreprenörskap i näringslivet med fokus på Axel Ax:son Johnson och J. Sigfrid Edström, 1900-1950. (Big Business Leadership: A Study of Social Competence and Entrepreneurship in Swedish Industry with Focus on Axel Ax:son Johnson and J. Sigfrid Edström, 1900-1950) 2005. 420 pp. 46. Lena Molin, Nyttiga bakterier och sjuka djur. En technoscience-resa från nätverksbildning till riskkonstruktion. (Healthy Bacteria and Sick Animals. A Technoscience-journey from Network to Risk.) 2005. 344 pp. 47. Akhil Malaki, Informal Finance and Microfinance in Jamaica and Trinidad & Tobago: An Institutional Study. 2005. 171 pp. 48. Marcus Box, New Venture, Survival, Growth: Continuance, Termination and Growth of Swedish Business Firms and Business Populations During the 20th Century. 2005. XIV + 230 pp. 49. Johanna Sköld, Fosterbarnsindustri eller människokärlek. Barn, familjer och utackorderingsbyrån i Stockholm 1890–1925. (Foster Child Industry or Humanistic Compassion. Children, families and the out-placement bureau in Stockholm 1890–1925) 2006. 449 pp. 50. Bo Franzén. Folkungatidens monetära system. Penningen mellan pest och patriarkat 1254-1370. (The Monetary System of the Folkunga Era. The Swedish Pence between Pestilence and Patriarchate 1254-1370) 2006. 326 pp. 51. Ilja Viktorov. Fordismens kris och löntagarfonder i Sverige. (The Crisis of Fordism and Wage-Earner Funds in Sweden) 2006. 306 pp.

Subscriptions to the series and orders for single volumes should be addressed to any international bookseller or directly to the publishers: Almqvist & Wiksell International, P.O. Box 7634, S-103 94 Stockholm, Sweden

Phone: +46 8 613 61 00 Fax: +46 8 24 25 43 E-mail: [email protected] ISBN 91-85445-51-7 ISSN 0346-8305

310 ACTA UNIVERSITATIS STOCKHOLMIENSIS

Corpus Troporum Romanica Stockholmiensia Stockholm Cinema Studies Stockholm Contributions in Geology Stockholm Economic Studies. New Series Stockholm Economic Studies. Pamphlet Series Stockholm Oriental Studies Stockholm Slavic Studies Stockholm Studies in Baltic Languages Stockholm Studies in Classical Archaeology Stockholm Studies in Comparative Religion Stockholm Studies in Economic History Stockholm Studies in Educational Psychology Stockholm Studies in English Stockholm Studies in History Stockholm Studies in History of Art Stockholm Studies in History of Literature Stockholm Studies in Human Geography Stockholm Studies in Linguistics Stockholm Studies in Modern Philology. N.S. Stockholm Studies in Philosophy Stockholm Studies in Psychology Stockholm Studies in Russian Literature Stockholm Studies in Scandinavian Philology. N.S. Stockholm Studies in Sociology. N.S. Stockholm Studies in Statistics Stockholm Studies in the History of Ideas Stockholm Theatre Studies Stockholmer Germanistische Forschungen Studia Baltica Stockholmiensia Studia Fennica Stockholmiensia Studia Graeca Stockholmiensia. Series Graeca Studia Graeca Stockholmiensia. Series Neohellenica Studia Juridica Stockholmiensia Studia Latina Stockholmiensia Studies in North-European Archaeology

311