”Early morning mercies” Pieni johdatus Nicosfääriin

Christa Päffgen (1938–1988) oli ihminen, josta tuli jotain, minkä hän huolellisesti hävitti. Hävitys tapahtui vastoin maailman tahtoa. Maailma kantaakin hänelle yhä kaunaa. Se ei tahtoisi tunnustaa tapahtunutta – häikäisevän Naisen muuttumista mustaksi möhkäleeksi.1 Se pitää tapahtunutta tragediana, joka tulvii kipeitä, nöyryyttäviä yksityiskohtia. Jotain kuitenkin myös syntyi: tila, maisema, jonka jotkut tunnistavat omakseen; vaikutuspiiri, kehä tai vyöhyke, jossa jotkut voivat hengittää – jos eivät vapaammin, niin ainakin syvemmin kuin muualla. On täysin mahdollista, ettei tätä aluetta ole tarkoitettukaan kaikille, koko maailmalle. Päffgen ei ole rohkaiseva, vapauttava, filosofisesti antoisa tai esikuvallinen taiteilija. Häntä ei voi käyttää mihinkään tarkoitukseen. Hän ei kerro meille totuutta eikä paranna meidän elinolojamme. Omaperäisyys on hänen ainoa ansionsa. Sanotaan, että jotkut taiteilijat luovat ”oman maailmansa”. Tuskin milloinkaan niin voi lausua yhtä vapautuneesti kuin nyt. Oikeastaan se, mitä hän loi, on kokemus. Kokemus on mystiikan erikoistermi. Itse asia juoksee karkuun sanoja; se on jopa noita pikku demoneita ovelampi.2 Vain äänen tallentamisen ja äänentoiston ihmeelle se antautuu. Se on ”purkissa” ja pysyy. Sieltä sen voi ottaa koettavaksi milloin vain. Tätä on levyistä kirjoittaminen, omenan tai polkupyöräilyn kuvailua. Lopulta sanat väsyvät – mutta levy on yhä kuin uusi. Levyn kuuntelun, omenan syömisen ja pyöräilyn kokemukseen sisältyy lähes kaikki.3 Melkein kaikki, mitä Päffgenistä on kirjoitettu, on arvotonta. Kuten todettua, maailma näkee hänet kahtena. Ei enempänä. Hän on joko Andy Warholin elokuvien arktinen madonna tai inhorealistinen valistusvideo kovien huumeiden vaaroista. Kuitenkin heroiini oli myös Päffgenin pelastus. Se auttoi hänet ulos kuvasta, joka oli vieras, toisten omaisuutta. Iwas a hausfrau from Hanover – until Idiscovered Heroin. Sen hän sanoi itse vuonna 1974 rocktoimittaja Nick Kentille,4 ja se kertoo enemmän kuin kaikki myyttikronikat 1960-luvun New Yorkista yhteensä. Heroiinista hän sai piittaamattomuutta ja rohkeutta – ja ne antoivat hänelle äänen. Aiemmin hän oli ollut vain kuva: Fellinin La Dolce Vitan iso valkea haamu tai Billy Namen Factory-valokuvien eroottinen vinjetti.5 Mutta raivaaminen on aina myös tyhjän tilan luomista. Niinpä hävitys, johon Päffgen noin vuonna 1968 ryhtyi, oli myös luomista: hävitys-luomista. Tästä hävittäjä-luojasta puhuttaessa vastakohtien välillä on usein vain näkökulmaeroja. Se mikä on toisten ja mikä on omaa. Läsnäolo ja poissaolo. Etäisyys ja läheisyys. Tyhjä ja täysi. Käsitteiden erot hioutuvat pois tai pistävät äkkiä terävinä esiin, ja niiden rajoilla – siellä, missä maa ja vesi kohtaavat – on

3 Christa Päffgenin vyöhyke, Desertshore, ”la Cible mouvante”, The Secret Side tai Camera Obscura. Sillä ei ole oikeaa nimeä. Nyt kutsumme sitä Nicosfääriksi.

Päffgen oli nainen, mutta maailma käyttää hänestä miehen nimeä. Meidänkin on syytä tunnustaa maailmallisuutemme ja käyttää sitä. Vaihtoehdot ovat huonoja. Christa Päffgen, biologinen nainen, oli olemassa vain kapeassa luonnontieteellisessä merkityksessä. eli hänen elämänsä. Nicon puitteissa Päffgen myös toteutti poikkeuksellisen hävitys-luomistyönsä: viisi studioalbumia ja satoja esiintymisiä eri soittajien kanssa. Viimeisen kerran hän esiintyi heinäkuussa 1988, kuolemansa kynnyksellä, erinomaisessa kunnossa. Konserttitaltiointi julkaistiin nimellä Fata Morgana (”kangastus”). Tämä antijoutsenlaulu on yksi Nicosfäärin liikennesolmuista, ellei sen pääkaupunki. Nico oli taiteilija, joka lauloi ensin toisten lauluja ja sitten omiaan. Maailma, joka kantaa hänelle kaunaa, pitää enemmän ensin mainituista. Se myös pitää niitä hänen lauluinaan. Kun Spotify listaa ”artistin Nico” suosituimmat laulut, luettelossa ei ole yhtään Nicon laulua: These Days, Chelsea Girls, I’ll Be Your Mirror… Ne ovat kaikki toisten lauluja – ja tässä tapauksessa kaikki ”toiset” ovat miehiä. Nicon tarina on kertomus misogyniasta, joka täyttää 1900-luvun popmaailman kaikki huokoset ja näkee naisartistin nerouden pakonomaisesti siinä miehessä, joka kulloinkin sattuu olemaan samassa huoneessa tämän kanssa.6 Eri elämänvaiheissa varsinkin ennen vuotta 1968, jolloin Nico julkaisi ensimmäisen oman levynsä The Marble Indexin, häneen liittyi aina joku mies, jolta hän sai jotakin. Niin kertoo Tarina. Hän ei koskaan keksinyt mitään itse. Hänelle ehdoteltiin ja esiteltiin kaikenlaista, ja hän piti ideoita hyvinä. Nimensä hän sai ystävältään Herbert Tobiasilta, joka oli muotikuvaaja ja rakastunut epätoivoisesti mieheen nimeltä Nico Papatakis. ”Minulla on sinulle nimi, ja sinun täytyy tästedes käyttää sitä”, sanoi Tobias Christalle ristiessään tämän Nicoksi vuonna 1956.7 Warhol puolestaan teki Nicosta tähden ja opetti hänet puhumaan warholmaisen salaperäisesti. Lou Reed, Bob Dylan ja Jackson Browne antoivat Nicolle lauluja. Leonard Cohen taas opetti Nicon kasvissyöjäksi – mitä tämä olikin koko loppuikänsä, syystä tai toisesta, mutta tuskin lojaaliudesta Cohenille.8 Jim Morrison opetti hänet kirjoittamaan lauluja, ja John Calen nerokkaan näkemyksen turvin hän sai tehdä niistä kauniita versioita levylle. Itse Nico ei opettanut mitään kenellekään, paitsi Iggy Popille cunnilinguksen taidon. Senkin meille kertoo Tarina. Ja juuri Tarinan Nico raivasi pois edestään ja takaansa ryhtyessään vuonna 1968 rakentamaan Nicosfääriä. Jokin avaruudellinen tuli lineaarisen tilalle. Tarina ei kuitenkaan ollut hänen vihollisensa, ei ennen eikä jälkeen. Hän itsekin osallistui sen kertomiseen9 – vaikkakin samaa kylmyyttä ja välinpitämättömyyttä oli tavassa, jolla hän lopulta työskenteli sitä vastaan. Sitä paitsi Nico oli kertonut aikeistaan jo vuonna 1965 ensimmäisellä levyllään, tietysti miesten 4 tekemällä singlellään I’m Not Sayin’. Mitään hälyttävää ei kukaan silloin huomannut. Mutta kun laulua jälkikäteen kuuntelee, huomaa kyllä, että Nico ottaa kepeän popkappaleen sanat julkeasti käyttöönsä ja tarkoittaa niillä mitä tahtoo: Ican’t say I’ll always do The things you want me to I’m not sayin’I’ll be true – but I’ll try

Viimeisen lauseen vale on läpinäkyvä. Ei hän mitään yrittänyt. Eikä yksikään suurmies olisi ikinä kyennyt edes kuvittelemaan sitä mekaanisilla uruilla hengittävää mahtavaa toteemieläintä, joka Nico kypsyyskaudellaan oli.10 Unohda siis Andy Warhol. Unohda Lou Reed. Unohda Jim Morrison, Leonard Cohen ja . Se on tärkeintä. Älä mene Nicosfääriin unohtamatta suurten miesten suurta joukkoa. Mene ilman heitä. Mene yksin.

Nico on tila ja kokemus, ja ne ovat sama asia. Maurice Merleau-Ponty kirjoitti kerran ohimennen, että kun kuvittelet tilan, jossa ei ole ketään, olet jo itse siellä, olet jo kokenut sen.11 Tilat eivät ole geometrisiä eivätkä objektiivisia. Arkkitehdit eivät tee niitä. Ne koetaan. Frazier Mohawk, joka ”paperilla” tuotti The Marble Indexin, totesi kuultuaan valmiin levyn, että se ei ole levy, jota kuunnellaan, vaan ”kuoppa, johon pudotaan”. Jos Nicosfäärissä ei ole ketään ja ”kaikki ovat poissa”, niin ainakin sinne olet joutunut sinä. Useimmat taiteilijat kaiketi ”ilmaisevat itseään”, lisäävät itsensä määrää maailmassa. Sitten heidän teoksensa itsenäistyvät, touhuavat maailmalla omiaan, ”illalla hoilaavat pitkin katuja / päivällä istuvat säntillisinä virastossa”, niin kuin runot Pentti Saarikosken runossa.12 Näin ajateltuna taiteilija on pelkkä tavaranvalmistaja. Nico sen sijaan ilmaisi itsensä pois ja jätti kaiken elämän keskelle, kaduille ja virastoihin, itsensä muotoisen tilan, joka on avoinna sille, jolla on korvat (ja levysoitin). Hän teki maailmasta avaramman, ei runsaampaa. Ehkä Nico ei ollut taiteilija lainkaan – sanan tavanomaisessa merkityksessä? Ainakaan hän ei piitannut suosiosta, maineesta, kunniasta, joista harva taiteilija, varsinkaan popmuusikko, kykenee kieltäytymään. Nicollahan oli heroiininsa, rakastettunsa, suojelijansa, oma yksityinen luostarinsa, ja se riitti. Sen vuoksi hän keikkaili niin ahkerasti koko 1980-luvun, ei tullakseen tunnetummaksi, pedatakseen lauluilleen paremman tulevaisuuden, paremmat Spotify-rojaltit perikunnalleen. Laulut eivät olleet hänen todellisia lapsiaan. Niitä olivat Nicosfäärin tulevat asukkaat.13 Ehkä hän, jolle niin moni mies Tarinan mukaan opetti jotakin, olikin itse opettaja, kasvattaja? Ehkä hän olikin äiti – sanan hengellisessä merkityksessä? 5 Jospa hän ei luonutkaan musiikkia vaan oman spiritualiteettinsa? Oman mystisen perheensä? Ehkä. Epävarmuuden hetkillä on palattava ”teksteihin”, erityisesti The Marble Indexiin, josta kaikki alkoi. Se alkoi näin: Can you follow me? Can you follow my distressess, my caresses, fiery guesses?

Swim and sink into Early morning mercies Mene siis ja vajoa, jos voit. Nada te turbe. Nada te espante. ¶

Antti Nylén

Viitteet suljetusta. (Pyhä Jeesuksen Teresa: Elämäni. Suom. Seppo A. Teinonen. KATT 1990.) 1. Kaksi – kahden eri Morrisseyn – kuvausta Nicosta tämän kahdessa eri vaiheessa: 1. ”Kaunein olento, joka 3. Paino sanalla lähes – muutenhan kirjoittaminen olisi koskaan on elänyt maan päällä” (Paul Morrissey Andy paitsi vaikeaa myös turhaa. Olen kuvaillut omaa Warholille Richard Wittsin [Nico: The Life and Lies of Nicosfääriin menemisen kokemustani tarkemmin an Icon, Virgin 1993] mukaan). 2. ”Nico laulaa jossakin esseessäni ”Nicosfääri” (Halun ja epäluulon esseet, taustalla kuin iso musta paali, joka vyöryy minua kohti Savukeidas 2010). autereisella nummella” (Morrissey: Autobiography, Penguin 2013). 4. New Musical Express, 24 August 1974. Paralleeli pyhän Teresan ”itseironiseen” hokemaan omaelämäkerrassaan 2. Pyhällä Jeesuksen Teresalla oli paljon kokemuksia, ja Elämäni: ”olen vain nainen, vieläpä viheliäinen”? Sitä hän systemaattisena henkenä hän nimesi niitä kuin oli, ennen kuin löysi Jeesuksen – ja aina, kun Herra ei ole eläintieteilijä löytämiään lajeja tai lauluntekijä hänen kanssaan. Teresa kertoo myös usein, että meidän kappaleitaan: raastamus, voipumus, riistämys, yhtymys… on tehtävä ”väkivaltaa itsellemme”, jopa ”kovaa Näihin verrattuna ”hurmio” on vain maailman tekemä väkivaltaa”, jotta Herra saapuisi sielumme luo. Juuri sitä puoliseksistinen yksinkertaistus jostakin hyvin vieraasta ja oli myös Nicon ”kova” huume.

6 5. Tärkeä oivallus: Toista ihmistä voi riistää 10. Teesini olisi perätön, jos taiteilija Markus Copperin valokuvaamalla hänen ulkonäköään, mutta ei kuuluisa veistos Archangel ofSeven Seas (1998) olisi luotu äänittämällä hänen ääntään. Äänen persoonallisuus on 30 vuotta aiemmin. Jos tuota mahtavaa puuvalasta katsoo taipumatonta, vieläpä mekaanisesti toistettunakin. Ääntä Nicoa vasten, se näyttää lähinnä supermarketin kassojen on vaikea esittää muiden ihmisten halujen tai toiveiden takana kököttävältä kolikkoautomaatti-veturilta. valossa, kaikesta sen ruumiillisuudesta ja aistillisuudesta huolimatta. 11. Ks. Maurice Merleau-Ponty: Filosofisia kirjoituksia. Suom. Miika Luoto ja Tarja Roinila. Nemo 2012, s. 87. 6. Joan Baezin tunnettu laulu Diamonds and Rust(1975) on majesteettinen, viiltävän älykäs kuvaus popmaailman 12. Pentti Saarikoski: Tanssiinkutsu. Otava 1983, s. 44. rakenteellisesta sovinismista. Se kertoo Bob Dylanista, joka oli ”legenda heti kättelyssä” ja jonka mielestä Baezin 13. Postpunk-aikoina, jolloin Nico nautti marginaalista runot olivat ”surkeita”. Hätkähdyttävästi Nico, jolla myös ”kulttisuosiota” 1960-luvun reliikkinä ja Siouxsie Siouxin oli omat seikkailunsa Dylanin kanssa, lainaa Baezin laulun isoäitinä, hänen faneistaan käytettiin joskus nimitystä alkusäkeitä omaelämäkerrallisissa fragmenteissaan (Cible Nico-teens. mouvante, Pauvert 2001): ”Well I’ll be damned, / Here comes your ghost again, / But its [sic] not unusual” (s. 212). Tämän lähemmäksi feministisen kohtalonyhteyden tunnustamista Nico ei koskaan mennyt kenenkään toisen ”naisartistin” kanssa. Hänen strategiansa tässäkin suhteessa oli kylmä, välinpitämätön sivuuttaminen.

7. Ks. Witts, emt., s. 44.

8. Nicon vegetarismin rakenteita ei ole tutkittu, sillä osana patriarkaalista Tarinaa se on pelkkä päähänpisto. Tosiasia kuitenkin on, että Nicon vegetarismi oli laiskaa ja epäpoliittista. Hän ei yleensäkään käyttänyt tämän maailman pelimerkkejä. Vastaavasti olisi väärin liittää hänen taiteelliseen ”vapautumiseensa” feministisiä tunnuksia. Maailman asiat olivat Nicosfäärin asukkaalle samantekeviä. Hän esimerkiksi valehteli täysin estottomasti. Se oli hänen hurjinta omaperäisyyttään.

9. Nico on kertonut itse muun muassa sen, että oppi lauluntekotaidon Jim Morrisonilta. Heillä oli lyhyt seksi- ja huumesuhde kesällä 1967. 7 ”Early morning mercies” Kort introduktion till Nicosfären

Christa Päffgen (1938–1988) var en person som blev något som hon sedan omsorgsfullt förstörde. Förstörelsen skedde mot världens vilja. Därför är världen fortfarande bitter på henne. Den skulle inte vilja erkänna det inträffade – den bländande Kvinnans förvandling till en svart klump.1 Världen anser att det som skedde var en tragedi som svämmar över av svåra, förödmjukande detaljer. Ändå var det också något som föddes: ett rum, ett landskap som en del tar för sitt; en inflytelserik krets, en zon eller ett område där en del kan andas – om inte friare så i varje fall djupare än någon annanstans. Det är fullt möjligt att området inte ens är avsett för alla, för hela världen. Päffgen är inte en uppmuntrande, befriande, filosofiskt givande eller föredömlig konstnär. Hon kan inte användas till någonting som helst. Hon talar inte om sanningen för oss och förbättrar inte våra levnadsförhållanden. Hennes enda fördel är att hon är originell. Det sägs att vissa konstnärer skapar ”sin egen värld”. Sällan har man kunnat säga så lika befriat som i detta fall. Egentligen är det hon har skapat en upplevelse. Upplevelse är en specialterm för mystik. Den upplevelse det handlar om kan inte beskrivas; den är rentav finurligare än de där små demonerna.2 Den ger endast efter för ljudupptagningens och ljudåtergivningens underverk. Den är inspelad och där ska den förbli. Man kan ta fram och uppleva den när som helst. Det är så när man ska skriva om skivor, eller ska beskriva ett äpple eller en cykel. Till slut blir orden trötta – men skivan är fortfarande som ny. Upplevelsen när man lyssnar på en skiva, äter ett äpple eller åker cykel innehåller nästan allt.3 Nästan allt som skrivits om Päffgen är värdelöst. Som tidigare konstaterats ser världen henne som två. Inte flera än det. Hon är endera den arktiska madonnan i en Andy Warhol-film eller äckelrealistens upplysningsvideo om de hårda drogernas faror. Ändå var heroinet också Päffgens räddning. Det hjälpte henne att bli av med den bild som var främmande, andras egendom. Iwas a hausfrau from Hanover – until Idiscovered Heroin. Uttalandet är hennes eget år 1974 till rockredaktören Nick Kent,4 och det berättar mera än alla mytkrönikor om 1960-talets New York tillsammans. Heroinet gjorde henne likgiltig och modig – och det gav henne en röst. Före det hade hon endast varit en bild: Fellinis La Dolce Vitas stora vita vålnad eller den erotiska vinjetten i Billy Names Factory- fotografier.5 Men röjning innebär samtidigt också att man skapar ett tomt utrymme. Därför innebar den förstörelse som Päffgen inledde 1968 samtidigt också ett skapande: förstörelse-skapande. På tal om denna förstörare-skapare finns det skillnader bara i hur man ser på motsatser. Andras synsätt och ens eget. Närvaro och frånvaro. Avstånd och närhet. Tom och full. Begreppsskillnaderna

8 slätas ut eller sticker plötsligt ut som vassa taggar, och på gränsen – där vatten och land möts – där ligger Christa Päffgens zon, Desertshore, ”la Cible mouvante”, The Secret Side eller Camera Obscura. Den har inget riktigt namn. Vi kallar den Nicosfären.

Päffgen var en kvinna, men världen talar om henne med ett mansnamn. Vi ska också erkänna vår världslighet och använda det. Alternativen är dåliga. Christa Päffgen, biologisk kvinna, existerade endast i en smal naturvetenskaplig betydelse. Nico levde hennes liv. Inom ramen för Nico förverkligade Päffgen också sitt exceptionella förstör-skapa-arbete: fem studioalbum och hundratals framträdanden tillsammans med olika musiker. Hon uppträdde för sista gången i juli 1988, på tröskeln till sin egen död, i utomordentlig form. Konsertinspelningen gavs ut under namnet Fata Morgana (”hägring”). Denna antisvanesång hör till Nicosfärens trafikknutpunkter om den inte rentav är dess huvudstad. Nico var en konstnär som först sjöng andras sånger, sedan sina egna. Världen som är bitter på henne tycker mera om de förstnämnda. Världen tror också att de är hennes sånger. När Spotify listar ”artisten Nicos” populäraste låtar ger den inte en enda av Nicos låtar: These Days, Chelsea Girls, I’ll Be Your Mirror... De är alla någon annans, och i detta fall är ”någon annan” alltid en man. Nicos historia är berättelsen om den misogyni som fyller varje por i 1900-talets popvärld då man av nödtvång i geniet hos varje kvinnlig artist ser den man som just då råkar befinna sig i samma rum tillsammans med henne.6 Under olika livsskeden särskilt före 1968 då Nico släppte sin första egna skiva , förknippades hon alltid med någon man som gav henne någonting. Så säger Historien. Hon hittade aldrig på något själv. Hon fick olika förslag och erbjudanden av andra och tyckte idéerna var bra. Sitt namn fick hon av sin vän Herbert Tobias som var modefotografoch olyckligt förälskad i en man som hette Nico Papatakis. ”Jag vet vad du ska heta och det namnet måste du hädanefter använda”, sade Tobias till Christa när han döpte henne till Nico 1956.7 Warhol gjorde å sin sida Nico till stjärna och lärde henne att tala hemlighetsfullt på Warhols vis. Lou Reed, Bob Dylan och Jackson Browne gav Nico sånger. Leonard Cohen återigen lärde Nico bli vegetarian – vilket hon förblev till sin död av en eller annan orsak, men knappast av lojalitet mot Cohen.8 Jim Morrison lärde henne skriva låtar och med stöd av John Cales geniala vision fick hon göra vackra versioner av dem på skiva. Själv lärde Nico inte någon någonting, utom att hon lärde Iggy Pop konsten att göra cunnilingus. Också det vet vi genom Historien. Det var just Historien Nico röjde bort både framför och bakom sig 1968 då hon började bygga upp Nicosfären. Det lineära ersattes med något spatialt. Historien var ändå inte hennes fiende, varken förr

9 eller senare. Hon deltog också själv i historieberättandet9 – även om hon gjorde det med samma kallsinnighet och liknöjdhet som hon till slut skulle motarbeta den. Dessutom hade Nico berättat om sina avsikter redan på sin första skiva 1965, naturligtvis på sin av män gjorda singel I’m Not Sayin’. Ingen lade då märke till något alarmerande. Men när man i efterhand lyssnar på sången inser man att Nico skamlöst använder sig av den lättsamma poplåtens ord och menar vad hon avser: Ican’t say I’ll always do The things you want me to I’m not sayin’I’ll be true – but I’ll try Lögnen i den sista raden är genomskinlig. Inte försökte hon något. Och ingen guru skulle någonsin ens ha kunnat föreställa sig att Nico senare under sin mogna period skulle utvecklas till ett mäktigt totemdjur med mekaniska orgellungor.10 Glöm alltså Andy Warhol. Glöm Lou Reed. Glöm Jim Morrison, Leonard Cohen och John Cale. Det är det viktigaste. Stig inte in i Nicosfären om du inte glömt den stora skaran stora män. Gå utan dem. Gå ensam.

Nico är ett rum och en upplevelse, och det är samma sak. Maurice Merleau-Ponty skrev en gång i förbifarten att om du föreställer dig ett rum där det inte finns någon, då är du redan där, då har du upplevat det.11 Rummen är inte geometriska eller objektiva. Det är inte arkitekterna som gör dem. De upplevs. Frazier Mohawk som producerade The Marble Index ”på papper” konstaterade när han hörde den färdiga skivan att det inte var en skiva man lyssnar på, utan ”en grop man faller ner i”. Om det inte finns någon i Nicosfären och ”alla är borta”, så har åtminstone du hamnat där. Det är väl så att de flesta konstnärer ”uttrycker sig själv”, tillför världen mängden av sig själva. Sedan blir deras verk självständiga, flänger kring världen på egen hand, ”på kvällen skrålar de på gatorna / på dagen är de fogliga tjänstemän”, som dikterna i Pentti Saarikoskis poesi.12 Tänker man det så är konstnären endast en varuproducent. Nico uttryckte däremot bort sig själv, lämnade kvar en sfär som var hennes mitt i livet, på gator och kontor, för alla som var öppna för den, som hade öron (och en skivspelare). Hon gjorde världen öppnare, inte ymnigare. Kanske var Nico inte alls någon konstnär – i ordets allmänna bemärkelse? Hon brydde sig i varje fall inte om popularitet, berömmelse, heder, sådant få konstnärer, särskilt popmusiker, kan avsäga sig. Nico hade ju sitt heroin, sina älskare, beskyddare, sitt eget privata kloster, och det räckte. Därför hade hon så många framträdanden under hela 1980-talet, inte för att bli mera berömd, för att bädda för en bättre framtid för sina sånger, bättre Spotify-royalties för sina arvingar. Sångerna var inte hennes riktiga barn. De var Nicosfärens blivande invånare.13 10 Kanske var hon, som enligt Historien undervisades av så många män, i själva verket själv en lärare, fostrare? Kanske var hon faktiskt en moder – i ordets andliga bemärkelse? Kanske skapade hon inte musik utan sin egen spiritualitet? Sin egen mystiska familj? Kanske. Under osäkra stunder måste man gå tillbaka till ”texterna”, speciellt The Marble Index där allting fick sin början. Inledningen lät så här: Can you follow me? Can you follow my distressess, my caresses, fiery guesses? Swim and sink into Early morning mercies Träd alltså in och sjunk, om du kan. Nada te turbe. Nada te espante. ¶

Antti Nylén Svensk översättning av Barbara Cederqvist

Noter förenande... Jämfört med dessa är ”extas” endast en av världen uppfunnen semisexistisk förenkling av något 1. Två separata beskrivningar av två separata Morrissey av mycket främmande och slutet. (Pyhä Jeesuksen Teresa: Nico under två olika skeden: 1. ”Det vackraste väsen som Elämäni. Finsk översättning av Seppo A. Teinonen. någonsin beträtt jord” (Paul Morrissey till Andy Warhol KATT 1990.) enligt Richard Witts [Nico: The Life and Lies ofan Icon, Virgin 1993]). 2. ”Nico sjunger någonstans i bakgrunden 3. Betoning på ordet nästan – i annat fall skulle det vara som en stor svart bal som som rullar emot mig på en disig inte bara svårt utan också onödigt att skriva. Jag har hed” (Morrissey: Autobiography, Penguin 2013). beskrivit min egen erfarenhet av att gå in i Nicosfären mera detaljerat i min essä ”Nicosfääri” (Halun ja 2. Heliga Teresa av Jesus hade många erfarenheter och epäluulon esseet[”Essäer om lust och tvivel”], Savukeidas som den systematiska själ hon var kallade hon dem alla vid 2010). namn precis som en zoolog namnger de arter hen hittar eller en låtskrivare sina låtar: slit, utmattning, berövande, 11 4. New Musical Express, 24 August 1974. En parallell till För en invånare i Nicosfären var det världsliga oväsentligt. heliga Teresas ”självironiska” klyscha i självbiografin Hon ljög till exempel alldeles hämningslöst. Det hörde till Elämäni (”Boken om mitt liv”): ”jag är bara en kvinna, hennes mest otyglade egenheter. dessutom en usel sådan”? Det var hon innan hon hittade Jesus – och alltid när Herren inte var hos henne. Teresa 9. Nico har själv berättat bland annat att hon lärde sig berättar också ofta att vi måste göra ”våld på oss själva”, konsten att skriva låtar av Jim Morrison. De hade ett kort till och med ”hårt våld”, för att Herren ska komma till vår sex- och drogförhållande sommaren 1967. själ. Just sådan var också Nicos ”hårda” drog. 10. Min tes skulle vara ogrundad om konstnären Markus 5. En viktig insikt: Man kan exploatera en annan Coppers berömda skulptur Archangel ofSeven Seas (1998) människa genom att fotografera hennes utseende, men skulle ha gjorts 30 år tidigare. Jämför man den mäktiga inte genom att spela in hennes röst. Det personliga i trävalen med Nico ser den närmast ut som ett sådant där rösten är orubbligt, också om rösten återges mekaniskt. myntautomatmonster som finns bakom kassorna i en Röster är svåra att återge såsom andra människor vill eller supermarket. önskar, trots all dess kroppslighet och sinnlighet. 11. Se Maurice Merleau-Ponty: Filosofisia kirjoituksia. 6. Joan Baez kända sång Diamonds and Rust(1975) är en Finsk översättning av Miika Luoto och Tarja Roinila. majestätisk, skarpt intelligent beskrivning av popvärldens Nemo 2012, s. 87. strukturella chauvinism. Den berättar om Bob Dylan som var ”en legend redan från födseln” och enligt vilken Baez 12. Pentti Saarikoski: Tanssiinkutsu. Otava 1983, s. 44. poesi var ”bedrövlig”. Sensationellt nog lånar Nico, som också hade egna eskapader med Dylan, de första stroferna 13. Under postpunkens tid då Nico njöt av ett slags i Baez sång i sina egna självbiografiska fragment (Cible marginell ”kultstatus” som en relik från 1960-talet och mouvante, Pauvert 2001): ”Well I’ll be damned, / Here föregångare till Siouxsie Sioux; hennes fans kallades comes your ghost again, / But its [sic] not unusual” (s. ibland Nico-teens. 212). Närmare än så gick Nico aldrig i att erkänna den feministiska ödesgemenskapen med en annan ”kvinnlig artist”. Hennes strategi var också i denna fråga kall, likgiltigt ignorerande.

7. Se Witts, ibid., s. 44.

8. Vad Nicos vegetarism bestod av har aldrig undersökts eftersom den enligt den patriarkaliska Historien endast var en nyck. Sanningen är dock den, att Nicos vegetarism var lat och opolitisk. Hon använde inte annars heller vår världs markörer. På motsvarande sätt vore det fel att ge hennes konstnärliga ”frigörelse” feministiska förtecken. 12 “Early morning mercies” A brief introduction to the Nicosphere

Christa Päffgen (1938–1988) was a person who became something that she meticulously erased. The erasure happened against the will ofthe rest ofthe world. And the world still bears her a grudge. It does not want to acknowledge what happened – that a dazzling Woman was transformed into a clod ofblackness.1 It sees what happened as a tragedy, full ofaching, humiliating details. But something was also born: a space, a landscape that some recognize as their own; an orbit, a sphere or zone where some people can breathe – ifnot easier, then at least deeper than elsewhere. It is perfectly possible that this area is not meant for everyone, for the whole world. Päffgen is not an encouraging, liberating, philosophically rewarding or exemplary artist. She cannot be used for any distinct purpose. She does not reveal the truth to us or improve our lives. Her only merit is her originality. It is said that some artists create a “world oftheir own.” There are few contexts where that phrase can be uttered as emphatically as here. Really, what she created was an experience. Experience is a word that is specific to the terminology of mysticism. The thing itselfflees from words; it is cleverer even than those little demons.2 It surrenders only to the miracles ofaudio recording and sound amplification. It’s a “wrap,” and will remain wrapped. It can be uncovered and experienced at any time. This is what writing about is, describing an apple or a bicycle. In the end, the words wear out – but the is still good as new. The experiences oflistening to an album, eating an apple, and riding a bike entail practically everything.3 Almost every word that has been written about Päffgen is worthless. As stated, the world sees her as a duality. Nothing more. She is either the elegant Arctic madonna ofAndy Warhol films, or a horrifying reminder ofthe dangers ofhard drugs. And yet, heroin was also Päffgen’s salvation. It helped her out ofan image that was alien, the property ofothers. Iwas a hausfrau from Hanover – until Idiscovered Heroin. That’s what she said herselfto rock journalist Nick Kent in 19744, and it reveals more than all the mythic chronicles of1960s New York put together. Heroin gave her indifference and courage – and they, in turn, gave her a voice. Previously, she had been nothing but a picture: the white ghost from Fellini’s La Dolce Vita or an erotic vignette ofBilly Name’s Factory photographs.5 But blazing a trail also means creating empty space. Thus the destruction that Päffgen began in 1968 was also an act ofcreation: destruction-creation. In speaking ofthis destroyer-creator, opposites are often separated by mere differences ofopinion. 13 What belongs to others, and what belongs to oneself. Presence and absence. Distance and closeness. Empty and full. The contrasts either wear away or stab out sharply, and that space in between – where earth and water meet – is Christa Päffgen’s realm, Desertshore, “la Cible mouvante,” The Secret Side or the Camera Obscura. It does not have a real name. Here, we will call it the Nicosphere.

Päffgen was a woman, but the world refers to her with a man’s name. We, too, have cause to admit to our worldliness and use it. The alternatives all stink. Christa Päffgen, the biological woman, only existed in a narrow, scientific sense. Nico lived out her life. It was also as Nico that Päffgen brought about her destructive-creative work: five studio albums and hundreds ofperformances with many different musicians. She took to the stage for the last time in 1988, on death’s door, in excellent form. The concert was recorded and published with the name Fata Morgana (“mirage”). This anti-swansong is one ofthe Nicosphere’s main intersections, or even its capital city. Nico was an artist who sang other people’s songs first, and only then her own. The world, the one with the chip on its shoulder, prefers the first mentioned. It also considers them her songs. Spotify’s list ofthe most popular songs “by the artist Nico” doesn’t include a single example ofher own work: These Days, Chelsea Girls, I’ll Be Your Mirror... They are all the songs ofothers – and in this case all those “others” are men. Nico’s story is one ofthe kind ofmisogyny that filled every crevice ofthe 20th century’s pop world and obsessively projected the genius offemale artists into whichever man happened to be in the same room at the time.6 In many ofthe stages ofher life – especially prior to her own debut album The Marble Index in 1968 – Nico was always accompanied by some man who provided her with something. So says the Story. She never invented anything on her own. People suggested and presented things to her, and she considered the ideas good. She got her alias from her friend Herbet Tobias, a fashion photographer who was desperately in love with a man named Nico Papatakis. “I have a name for you, and you must use it from now on,” Tobias told Christa when he bequeathed the name Nico to her in 1956.7 Warhol, for his part, made Nico a Superstar and taught her to speak mysterious, inscrutable Warholian. Lou Reed, Bob Dylan, and Jackson Browne gave Nico songs. Leonard Cohen taught her to be a vegetarian – which she was until the very end, for one reason or another, but hardly out ofloyalty to Cohen.8 Jim Morrison taught her to write songs, and guided by the gifted insight ofJohn Cale, she was able to record beautiful versions ofthem. Nico herselfnever taught anyone anything, except the art ofcunnilingus to Iggy Pop. This, too, the Story tells us. 14 And it was precisely this Story that Nico razed to the ground when she began construction ofthe Nicosphere, in 1968. Something spatial replaced the linear. Still, the Story was not her enemy, either before or after. She even took part in telling it9 – although the same coldness and indifference could be seen in the way she later fought back against it. Besides, Nico had already told the world ofher intentions in 1965 on her first record, on the single – written by men – I’m Not Sayin’. No one noticed anything alarming at the time. But when we listen to the song in retrospect, we can see how Nico takes the words to this light-hearted pop romp roughly into her own hands and does exactly what she wants with them: Ican’t say I’ll always do The things you want me to I’m not sayin’I’ll be true – but I’ll try The lie in the last line is transparent. She never tried at all. And not a single grand old man could ever have conceived ofthe magnificent totem animal with mechanical organ breath that Nico became in her heyday.10 So forget Andy Warhol. Forget Lou Reed. Forget Jim Morrison, Leonard Cohen, and John Cale. That is most important. Do not enter the Nicosphere without forgetting that great group ofgreat men. Enter without them. Enter alone.

Nico is a space and an experience, and they are the same thing. Maurice Merleau-Ponty once wrote in passing that when you imagine a space with no one in it, you are there yourself, you have already experienced it.11 Spaces are not geometrical or objective. Architects do not make them. They are experienced. Frazier Mohawk, who “on paper” produced The Marble Index, remarked upon hearing the finished product that it was not an album to be listened to, but “a hole you fall into.” Ifthe Nicosphere is empty ofpeople and “all ofthem are missing,” then at least the one person to find themselves there is you. Most artists presumably “express themselves,” increase the amount ofthemselves in the world. Then their works become independent, go about their business in the world, “yell songs along the streets at night / and sit diligently in the office by day,” as poems do in the Pentti Saarikoski poem.12 In this line ofthought, the artist is nothing but a manufacturer. Nico, however, expressed herselfout and left in the midst ofthings, in the streets and offices, a space the shape ofherself, open to whomever has ears to hear (and a record player). She made the world broader, not richer. Maybe Nico was not an artist at all – in the traditional sense ofthe word? At least, she didn’t care about renown, reputation, honor, which very few artists, especially pop musicians, can refuse. 15 Nico had her heroin, her lover, her protector, her own private monastery, and it was enough. It was thanks to it that she performed so diligently throughout the 1980s, not to gain fame, not to build better circumstances for her songs, better Spotify royalties for her estate. Songs were not her real children. Her real children were the inhabitants-to-be ofthe Nicosphere.13 Maybe she, who the Story says so many men taught something, was really a teacher herself, an educator? Maybe she was a mother – in the spiritual sense ofthe word? Perhaps she didn’t create music but a personal spirituality? Her own mystical family? Perhaps. When in doubt, we must turn to the “texts,” especially to The Marble Index, where it all began. It started like this: Can you follow me? Can you follow my distressess, my caresses, fiery guesses? Swim and sink into Early morning mercies So go, and sink down, ifyou can. Nada te turbe. Nada te espante. ¶

Antti Nylén Translated from the Finnish by Kasper Salonen

References 2. Saint Teresa ofÁvila had lots ofexperiences, and as a systematic soul she named them as a zoologist names 1. Two different descriptions ofNico – by two different species or a songwriter names their songs: mortification, Morrisseys – from two different periods: 1. “The most rapture, deprivation, unification... Compared with these, beautiful creature that ever lived” (Paul Morrissey to “ecstacy” is just a half-sexist simplification ofsomething Andy Warhol, according to Richard Witts [Nico: The unknown and shut, contrived by the world at large. (See Life and Lies ofan Icon, Virgin 1993]). 2. “Nico sings in Pyhä Jeesuksen Teresa: Elämäni. Finnish translation by the background like a big bale ofblack coming towards Seppo A. Teinonen. KATT 1990.) me through moorland mist” (Morrissey: Autobiography, Penguin 2013). 16 3. Emphasis on “practically” – otherwise writing would 8. The form ofNico’s vegetarianism has not been not only be difficult but pointless. I have described my explored, because as a part ofthe patriarchal Story it is own experience ofentering the Nicosphere in more detail, nothing but a whim. The fact is, however, that Nico’s in Finnish, in my essay “Nicosfääri” (Halun ja epäluulon vegetarianism was lazy and apolitical. She tended not to esseet[“Essays ofdesire and doubt”], Savukeidas 2010). use real-world methods. Likewise, it would be wrong to attach feminist insignia to her artistic emancipation. A 4. New Musical Express, August 24, 1974. There is denizen ofthe Nicosphere cared little for worldly perhaps a parallel in Saint Teresa’s “self-ironic” mantra in phenomena. For instance, she was a completely her autobiography: “I am only a woman, a wretched uninhibited liar. That was one ofthe wildest forms ofher one.” That is what she was before she found Jesus – and originality. whenever the Lord was not with her. Teresa also often says that we must “do violence to ourselves”, even 9. Nico herselfhas said that she learned to write songs “intense violence”, for the Lord to enter our souls. That is from Jim Morrison. They had a briefsexual and drug- precisely what Nico’s “hard” drug was. addled affair in the summer of1967.

5. An important realization: Another person can be 10. My thesis would be false ifartist Markus Copper’s exploited by photographing their looks, but not by famous sculpture Archangel ofSeven Seas (1998) had been recording their voice. The personality in a voice is created 30 years earlier. Ifthat spectacular wooden whale unyielding, even when mechanically played back. In spite is compared with Nico, it looks more like a coin-operated ofits corporality and sensuality, it is difficult to showcase children’s train engine by a supermarket cash register. a voice in terms ofthe desires or hopes ofothers. 11. See Maurice Merleau-Ponty: “Le Primat de la 6. Joan Baez’s well-known song Diamonds and Rust perception et ses conséquences philosophiques” (1975) is a majestic, incisive depiction ofthe structural (1947/1996). Finnish translation by Miika Luoto and chauvinism in the world ofpop. It is about Bob Dylan, Tarja Roinila in Filosofisia kirjoituksia, Nemo 2012, p. 87. who “burst on the scene / already a legend” and who thought Baez’s poems were “lousy.” Startlingly, Nico, who 12. Pentti Saarikoski: Tanssiinkutsu. Otava 1983, p. 44. also had her share ofadventures with Dylan, quotes the first lines ofBaez’s song in her autobiographical 13. In the post-punk era, when Nico enjoyed a marginal fragments (Cible mouvante, Pauvert 2001): “Well I’ll be cult popularity as a relic ofthe 1960s and the grandmother damned, / Here comes your ghost again, / But its [sic] ofSiouxsie Sioux, her fans were sometimes referred to as not unusual” (p. 212). This is the closest that Nico ever got Nico-teens. to recognizing any kind offeminist connection with another “woman artist.” Her strategy here, as in other things, was to be cold and apathetic.

7. See Witts, id., p. 44.

17 NICOSFÄÄRI / NICOSFÄREN / NICOSPHERE ääni / ljud / sound Islaja sello / cello Benjamin Pates ääniteknikko / ljudtekniker / sound engineer Jasmine Guffond installaatio / installation Merja Kokkonen Antti Nylén tekstivihkon etukannen kuva / omslagsbilden på häftet / leaflet front cover picture Antti Nylén syanotyyppi P.L. Noblen originaalin pohjalta cyanotyp efter P.L. Nobles original cyanotype after an original by P.L. Noble takakannen kuva / bilden på baksidan / back cover photo Antti Nylén Friedhof Grunewald­Forst, Berlin (2012)

Pyhän Teresan hurmio / Den heliga Teresas extas / The Ecstasy of Saint Teresa

21.8.–26.10.2015 kiitos / tack / thanks Taiteen edistämiskeskus Suomen kulttuurirahasto Todellisuuden tutkimuskeskus

Vihkoa on painettu 2 500 kappaletta, joista 200 on numeroitu. Häftet har tryckts i 2 500 exemplar, varav 200 numrerade. Print run of this leaflet is 2,500, of which 200 numbered.