Frötuna, Håtuna Och Fornsigtuna En Uppsats Om Tre Tunagårdar I Uppland Och Deras Betydelser Mellan 200-1000 E.Kr

Frötuna, Håtuna och Fornsigtuna En uppsats om tre tunagårdar i Uppland och deras betydelser mellan 200-1000 e.Kr.

Kandidatuppsats i Arkeologi Stockholms universitet HT 2011 Tom Oden Ahlqvist Handledare: Anders Carlsson Innehållsförteckning 1. Inledning...... 3 1.1 Det intressanta ämnet tunagårdar och hur man ska tolka dem...... 3 1.2 Målsättningen och frågorna...... 4

2. Tankesätt och kult i Svealand från ca 200-800 e.Kr...... 5 2.1 Yngre romersk järnålder och folkvandringstid: Följets och asgårdsmytologins tid....5 2.1.1 Inägor och utägor, stenens bindande krafter...... 8 2.1.2 Tunet - området omgärdat av gårdens hus där följen välkomnades...... 9 2.1.3 Gårdar och platser ges gudanamn. Om Oden och varför inget tun fick bära hans namn 11 2.2 Vendeltid: Aristokratins makt tilltar, Ynglingaätten uppstår...... 13 2.2.1 Tunagården - Makthavarens säte i bygden...... 15

3. De tre tunagårdarna Håtuna, Frötuna och Fornsigtuna...... 18 3.1 Håtuna: håbornas huvudgård med åldrig härkomst...... 19 3.1.1 Namnet Håtuna...... 20 3.1.2 Håtunas betydelse från yngre romersk järnålder till medeltid...... 20 3.2 Frötuna: Frejdad välkomsthall och huvudgård...... 22 3.2.1 Namnet Frötuna...... 22 3.2.2 Tunagårdar och gudanamn...... 22 3.2.3 Frötunas plats i en yngre järnåldernskontext...... 23 3.3 Fornsigtuna: Segerns tun, skyddet av Gamla Uppsala...... 25 3.3.1 Ett tuna som anspelar på Oden...... 25 3.4 De tre tunagårdarnas relation till varandra och författarens slutsats...... 26

4. Sammanfattning...... 27 5. Referenser...... 29

Abstract The purpose with this essay is to understand the relation between the three tuna-places Håtuna, Frötuna and Fornsigtuna. The conclusions drawn from the extensive study of these three places, are that they have been built in different ages and for different reasons. To progress in the study of the tuna-places, each and every one of them must be placed in its own context, and then be compared with other tuna-places. Håtuna was built around 200 AD and its original name was Tuna. It was a seat of power of a local aristocratic family. Frötuna originated from around 200-500 AD and functioned much like Håtuna but in a more sacred context. Fornsigtuna was build in opposition to Birka around 750 AD, and served as a kings hall, beloning to the svear, probably one branch of the Ynglinga kings.

Omslagsbild: The Viking Farm http://www.historiska.se/template/RelatedImagePopup.aspx?parent=21282&image=21286

1. Inledning

1.1 Det intressanta ämnet tunagårdar och hur man ska tolka dem

Tunaorter. De är många och besvärliga, och det har genom åren utvecklats en uppsjö teorier om tunaorternas betydelser, funktioner och härkomst. Själva namnet tuna har sedan länge varit mål för debatt; vad betydde ordet? Var kom det ifrån? Varför fick vissa gårdar heta Tuna? Problematiken är som sagt mer eller mindre omfattande och forskarna har hållt med och mot varandra om vartannat när tunaorterna kommit på tal. Men, senare tids forskning har kastat nytt ljus i spörsmålet Tuna, där såväl procesuella som post-procesuella tolkningsformer kommit väl till pass. Resultatet har blivit att man helt enkelt inte kan sammanfatta tuna- namnen som ett och samma fenomen. Tunaorter uppstår under skilda tider från den yngre romerska järnåldern till den tidiga medeltiden, och av olika anledningar. Ordet tun betyder hägnad, stängsel, och även inhägnat jordstycke och gårdsplan (Fernstål 2004:52-54, Svenska Akademiens ordlista 1998:955, Pamp 1967:20, Holmberg 1969:244-247, Calissendorff 1986:51) men sedan har ordet fått förledsnamn, som haft sakrala eller områdesbeskrivande betydelser, exempelvis: Tortuna, Altuna, Frötuna, Håtuna och Sigtuna. Lotta Fernstål har i sin doktorsavhandling (2004) behandlat namnet Tuna på ett föredömligt sätt och sammanställt många olika forskares resultat i sitt andra kapitel, varför jag hänvisar till hennes avhandling som god läsning för den tuna-intresserade, om denne inte är mättad efter att ha betat av denna uppsats. Men visst är tunaorterna ett fantastiskt ämne att skriva om? Man kan få reda på mycket genom att studera tunaorterna om man sätter in dem i ett större sammanhang, i deras samtid. Man kan få en glimt av människors tankevärld, deras liv, deras kultur i en tid som vi kallar förhistorisk. Jag tror de flesta studenter vid arkeologiska institutioner runtom i åtminstone västvärlden har fått höra och förstå Ian Hodders boktitel "Reading the Past", som just betyder att man genom lämningar från förr, i relation till andra lämningar av samma sort eller från samma tid, kan "läsa" mänsklig kultur som en bok. En stensträng i Östergötland från folkvandringstiden ute i skogen kan väl inte tyckas särskilt intressant förrän man inser att det mesta som byggdes i materialet sten under folkvandringstiden var laddat med rituell symbolik, och att stensträngarna spelade en inte så liten roll i deras liv, som gränsen mellan in/utägor, att man innanför var skyddad och utanför var utlämnad till utmarkerna, liksom asamytologins Midgård i förhållande till Utgård (Cassel 1998:128,151). På samma sätt kan man läsa tunaorter, vars namn finns kvar än idag, vilket i sig är ett tecken på platsernas stora betydelse under de tider de använts. Man kan som tidigare nämnts inte sammanfatta alla tunaorter eller ens komma i närheten av generella slutsatser som fångar samtliga -tuna. För att dra en slutsats om en tunaort måste man både jämföra med andra tunaorter och titta runt i ortens närområde efter andra lämningar och terrängen i sig. Vad jag menar är att varje enskild tunagård har sin egen historia och betydelse, men att de samtidigt avspeglar det samhälle de skapades i, och därför har många likheter med andra tunagårdar som byggts under samma tidsperiod, och är olika tunagårdar som skapats tidigare eller senare.

Jag har länge varit intresserad av järnåldern, då främst svensk från vendel- till vikingatid i Mälardalen. På senare tid har jag insett att det mesta av denna kultur är en påbyggnad av en äldre kultur från folkvandringstiden, där införandet av asamytologin torde ha ägt rum, varför jag vidgat mina vyer längre bak i tiden. Och det är även då tuna-namnen börjar användas. Jag har utifrån tidigare studier av Fornsigtuna, i samarbete med min handledare Anders Carlsson, bestämt mig för att skriva om de närliggande Frötuna, Håtuna, och även Fornsigtuna i denna uppsats.

1.2 Målsättningen och frågorna

Mitt forskningsmål är att förstå de tre tunagårdarnas relationer till varandra och det omgivande samhället, med särskild vikt på Håtuna och Frötuna. Tidigare forskning har kommit fram till att Frötuna torde ha uppstått först under medeltiden, och att Håtuna är från folkvandringstiden, medan Fornsigtuna anlades under sen vendeltid (Persson, M 1997). Min hypotes är istället att Håtuna är den äldsta tunagården och är från yngre romersk järnålder, att Frötuna anläggs under folkvandringstiden och att Fornsigtuna mycket riktigt byggdes under slutet av vendeltiden men snarare är en anomali bland tunaorterna än en normalitet. För att lyckas med detta måste jag använda mig av senaste tidens forskning på området järnålder i Svealand, och även äldre alster, för att förstå de olika tidsperiodernas relation till varandra; vilka skeenden som gav upphov till den nästkommande åldern, och hur människornas tankevärld och politik ändrade sig över spektrat 200-800 e.Kr. Mitt första kapitel handlar därför inte om de tre orterna Frötuna, Håtuna och Fornsigtuna utan om de två perioderna yngre romersk järnålder/folkvandringstid och vendeltid i stora drag. Där kommer svealandsfolkets kultur och idévärld förklaras, och hur den ändrade sig mellan de olika perioderna, och att man kan se detta genom att "läsa" de lämningar som finns från varje period. Utifrån detta går jag vidare och berättar om tunagårdarna i förhoppning om att läsarna fått tillräckligt med förståelse för svealandsbornas kultur och förändringar under järnålder från år 200 och framåt, att de med enkelhet kan ta till sig och förstå de tre gårdarnas roll i samhället, och även förstå varför jag daterar gårdarna som jag gör. Min slutsats blir förhoppningsvis när jag avslutat arbetet det rätta svaret på frågorna: När och varför anläggs Håtuna? När och varför anläggs Frötuna? När och varför anläggs Fornsigtuna? Mitt stora mål med uppsatsen är att jag efter avslutat arbete ska ha en fördjupad kunskap om järnåldern i Svealand, och förstå varför tre tunagårdar finns så nära varandra men ändå har haft så olika funktioner.

2. Tankesätt och kult i Svealand från ca 200-800 e.Kr.

Detta kapitel är uppdelat i två delar där varje del representerar en viss tidsperiod under järnåldern, startandes med den äldsta gåendes mot den yngsta. Jag vill uppmärksamma läsaren på att själva anledningen till att järnåldern delats upp i mindre delar är för att stora förändringar eller händelser gjort det möjligt att göra så. Samhällsreformer äger rum i de olika periodernas brytningtider, både på kontinenten och i Skandinavien, och detta märker man inte minst på den materiella kulturen. Jag använder därför dessa periodindelningar som utgångspunkter när jag går igenom sveafolkets kulturella förändringar, men vill samtidigt påminna om att dessa årtal egentligen är flytande, då förändringar inte sker över en dag utan över en längre tid, och tidigare på vissa platser än andra. De gränser som utgör dagens Svealand har även de varit flytande, eller snarare inte funnits överhuvudtaget under järnåldern. Men ordet Svea har använts länge i olika former och benämnt både folk och landområde, alltifrån Svitjod, Suiones och Sveoner till Svear och även Sverige, och har i samtliga fall syftat på (eller innefattat ) de människor som bodde i markerna runt eller i Mälardalen (Fernstål 2004:239). Det går således att tänka sig, att dessa människor har utgjort en egen grupp eller stam åtminstone från äldre romersk järnålder, men dessutom kan vara ännu äldre. Det man bör ha i baktanken när man tänker i termer som "folk, stam" är den "antropologiska erfarenheten att ingen kultur är en fast avgränsad och oföränderlig enhet, utan består av ett lapptäcke med olika element som har skiftande historia och bakgrund" (Andrén 2006:38). Tuna-namnen i mälarlandskapet är ett fenomen som utvecklats till att bli väldigt speciellt och betydelsefullt i just Mälardalen, gentemot övriga skandinaviens tunaorter som är mycket färre och utspridda (Hellsing 2000:25). Det kan vara vanskligt att påstå att tunaorterna på andra platser varit färre, eftersom påståendet baseras på det kumulerade antalet tuna-namn som idag finns i Mälardalen. Under romersk järnålder kan antalet tunagårdar i området varit lika utspridda som i övriga Skandinavien, och därför inte utgjort en egenhet.

2.1 Yngre romersk järnålder och folkvandringstid: Följets och asgårdsmytologins tid

Under övergången mellan äldre och yngre bronsåldern ändras den sociala strukturen i Skandinavien. Man överger de stora, ofta över trettio meter, långa byggnaderna som var vanliga under senneolitikum och äldre bronsålder, och börjar istället bygga mindre hus, och dessa samlades i husgrupper eller byar med många fler hus i varje. Man kan tolka detta som att släktskapsbegreppet, som samhället till stor del var uppbyggt på, delades upp från stora familjer till mindre i samband med den förändrade jordbruksproduktionen. Under den förromerska järnåldern fortsatte denna kollektiva uppfattning, och byn fick ofta en öppen plats i mitten. Dessa byar flyttades med jämna mellanrum runt i landskapet, och alltid inom ett klart avgränsat territorium (Burenhult 2000:186-193). Även om släkten delades upp i mindre enheter under den förromerska järnåldern behöll man fortfarande den kollektiva ideologi som gått i arv sedan den yngre bronsåldern, och

denna ideologi kom först under den yngre romerska järnåldern (ca 200 e.Kr) att utmanas av en ny: det militära följet (Cassel 1998:159). Gravmaterialet vittnar om denna kollektiva ideologi, eftersom skillnaderna mellan gravar på gravfält intill mindre bebyggelseenheter inte främst berodde på status genom maktställning utanför bygden, utan på skillnad på rangordning inom den egna släkten och bygden (Bennett 1987:167). Men så händer någonting under den romerska järnåldern, eller snarare en massa saker, som ändrar de nordiska människornas samhällsstruktur och livsåskådning. Sociala skillnader blir alltmer tydliga i Mälardalen, och permanenta gårdar (gårdar som inte flyttar sig) ger bebyggelsen en mer stabil karaktär. En hierarkisk struktur uppstår där den arbetande befolkningen står i ett slags beroendeförhållande gentemot gods- och jordägarna, dock inte i samma utsträckning som i de senare feodala samhällena (Fernstål 2004:40). Under yngre romersk järnålder och folkvandringstid uppstår även fornborgar på Gotland, Öland och det svenska fastlandet med en koncentration främst i östra Svealand och Östergötland, men även vid västkusten. Stensträngar gåendes från gård till gravplatser, mellan närliggande gårdar och in- och utägor börjar även uppstå på Gotland och Öland, men också i Östergötland och Uppland. Hus med stengrund byggs på Öland och Gotland. Allt detta nya byggande i sten är enligt många forskare en reaktion på ett förändrat tankesätt och en ny idévärld, som hör asamytologin till, där mycket kretsar runt att avgränsa områden och platser, samt att även överskrida dessa gränser. För att förstå denna förändrade samhällstruktur bör man titta närmare på både asamytologins ursprung och även blicka ut över övriga Europa, särskilt på Romarriket och dess gränstrakter vid floden Rhen i nuvarande Tyskland och Holland, samt även de stora folkvandringarna i Europa som gett perioden 400 - 550 e.Kr dess namn. Fornnordisk tro (asatro) bör betraktas som en föränderlig och diffus tradition, där det inte funnits någon centralt reglerad trosuppfattning, där seder och materiella manifestationer varierat mellan olika områden i Norden, och även de germanska stammarna i Nordeuropa. En fråga om ursprunget till dessa seder blir då intressant, eftersom vissa delar i seden kan härröra så långt tillbaka i tiden som till bronsåldern eller rentav stenåldern, medan andra hämtat inspiration från närliggande kulturer eller utvecklats till något nytt på egen hand. Den uppfattning som presenteras nedan beskriver mytologin som den såg ut i östra Mellansverige under folkvandringstiden. Det kan påstås att själva begreppet "asgård/utgård" uppstår under denna tid och till viss del under yngre romersk järnålder, och som belägg för detta finns alltså de mänskliga handlingar som mellan ca 200 - 550 e.Kr resulterat i bland annat fornborgar, stensträngsbygd, stengrundshus och domarringar. De viktigaste skriftliga källorna vi har som beskriver asamytologin är de isländska medeltida (1100-1300), sammanfattade av Snorre Sturlason; den poetiska eddan och Snorres edda (Bennett 1987:187, Andrén 2006:33). I dessa beskriver Snorre förfädernas tro: världens uppgång och fall och dess kosmologi, gudar och myter, och livet efter döden. Där fanns två gudasläkten: asarna och vanerna, där de viktigaste gudarna i asasläktet var Oden, Tor, Tyr, Ull och Skade, och i vanasläktet Frej, Freja och Njord. Detta ser man tydligt när man studerar nordiska sakrala ortnamn som Torsvi, Odensvi, Ulleråker och Frölunda, och kan samtidigt konstatera att dessa orter var tillägnade en särskild gud, vari man utförde ritualer ägnade åt denne (Andrén 2006:79f). Det bör framhävas att gudarna är av olika ålder, 6

där Oden, Tor och Frö är yngre än Ull och Njord, och att det finns ännu äldre gudar vars funktioner och karaktärsdrag fått övertas av andra gudar, exempelvis Nerthus (Kraft 1999:10) Det finns även ortnamn med ändelsen -tuna som har gudanamn som förled, däribland Frötuna, och det märkliga (Forn-)Sigtuna. Varför jag påstår att Fornsigtuna sticker ut och särpräglar sig gentemot andra tunagårdar förklarar jag i kapitel 5. Ett världsträd stod i centrum av kosmos, och nio världar låg runt det. Tre rötter sträckte sig in i de olika världarna, där Midgård låg i mitten och Utgård utanför (Steinsland 1998:28), avgränsat av ett världshav vilket en vidunderlig orm slagit en ring runt. Ormen hette Jörmungand och var av Lokes ätt, liksom även vidundret Fenris som slukade Oden vid ragnarök och Hel dödsgudinnan. Myterna berättade om hur gudarna hade sina boningar i Asgård och inte sällan lämnade borgen för att tränga in i andra världar både i fredliga och krigiska ärenden. Mytologin förklarade vad som hände efter döden, att man kroppsligt hamnade i Asgård tillsammans med gudarna, eller nere i Hels dödsrike (Collinder 1994:43f, 74f). Att denna åskådning på livet efter döden är någonting som introduceras under mellersta järnålder ser vi bland annat i ändringen av gravskick (Bennett 1987:184). Gravar som kallas treuddar uppstår under den romerska järnåldern och följer med fram till 900-talet, där de tre uddarna symboliserade världsträdets tre rötter och mittstenen markerade trädets stam (Andrén 2006:35f) . Talet nio var ett heligt tal, och detta kan man se på bland annat domarringarna som ibland bestod av nio kantstenar, men även på andra fornlämningstyper som exempelvis fornborgen Ismanstorp på Öland med sina nio ingångar, och myterna, exempelvis Tors nio steg till döden, de nio världarna, de nio dagarna Oden hängde i trädet (Poetiska Eddan, Snorres Edda), och även det kända nioårsblotet i Uppsala. Denna korta översikt ligger som grund till den fortsatta förklaringen om varför begreppen inäga/utäga blir centrala begrepp under mellersta järnåldern (200 - 550 e.Kr.). Religion i sig räcker inte som förklaring på samhällsförändringar, eftersom det oftast snarare är värdsliga omdaningar som ändrar seder och tro, än tvärtom. Jag ser religion som ett ständigt föränderligt tillstånd, vars ändringar nästan alltid inträffar i samband med att samhället den ingår i förändras. Att religion både under och efter en förändring har en egen handlingskraft och påverkar samhället tillbaka tycks väl på samma sätt vara självklart. Därför behöver man se vad som sker i Europa under romersk järnålder och folkvandringstid, och hur folket i Norden, Mälardalen inräknat, påverkades av detta. Under romersk järnålder var det romerska riket som störst, det sträckte sig från de keltiska länderna i Västeuropa (inkluderat Britannien) till Mellanöstern i öst. Kolonier fanns även i olika delar av Nordafrika. Däremot lyckades romarna inte besegra de krigiska stammarna i norr som de kallade för germaner, och således byggdes en gränsvall mellan Rhen och Donau som fick heta Limes. Rika offerfynd i mossar vittnar om kontakten mellan germaner och romare, där bland annat romerska svärd och utrustningar lagts ned i mossarna. Dessa vapenoffer kan vara tagna från besegrade romerska härar (Hagberg 2000:274f). Handel mellan olika germanska stammar och romarna förekom under hela den romerska järnåldern, och inte sällan anslöt sig germanska krigare till den romerska auxilian och återvände hem med bland annat solidimynt. De germanska stammar som bodde på Rhens norra sida förmedlade således romerska kulturdrag och importgods vidare till folken i Norden, Svealand inräknat.

Ett så stort rike som Romarriket fick ganska snabbt ekonomiska problem, gränserna hade svårigheter att bevakas av trupper, och inre upplösningar slet och tärde på imperiet (Burenhult 2000:287). De germanska stammarna utvecklar under denna tid en egen identitet, och snart börjar större följen att röra sig mot romarnas gränser. Dessa germanföljen var stora, och hade ofta med sig kvinnor och barn när de vandrade, men var krigiska och ledda av en följesledare som även var krigshövding. När denna övergång skett var det inte längre familjen och stammen man hade tillhörighet med, utan lojaliteten låg hos följesledaren. Ordet folk betyder egentligen krigarskara, och känns igen i tyskan som volk. Att följa blir folgen (Hellquist 1922:151). Folkvandringstiden bör således i nutida benämning snarare kallas för följesvandringstiden. Dessa följen och romarrikets allt svagare förmåga att hålla ihop det stora imperiet leder tillslut till att det faller ihop, och det börjar med att Limes bryts igenom runt år 260 e.Kr. Detta utlöser en våg av följen. Det blir viktigt att korsa gränser då det ger prestige, och då man vill åt prestigen sluter man sig till de mest framgångrika följesledarna, och det är så de stora "folken" uppstår, som exempelvis Ostrogoterna, Visigoterna och Frankerna. Det är i denna gränsöverskridande kontext man bör se samhällsförändringarna i Svealand. Även här etableras följen som åker iväg över gränser, samtidigt som stensträngsbygd och fornborgar upprättas. Trots att jag härovan skriver om att germanerna får en egen identitet, vill jag inte påstå att den "germanska identiteten" på något sätt var likadan över hela det område som romarna kallade Germania. Hur influenserna från romarriket påverkade germanerna är också olika från område till område. Således går det inte att generalisera samhällen som innefattats i begreppet "germaner". Ett samhälle mottar inte heller sociala organisationer och världsbilder passivt, eftersom samhällets egen historia och struktur bestämmer hur intrycken tas emot (Cassel 1998:74). Påverkan och influenserna från romarriket mottogs alltså olika, och de förändringar som kontakterna gav upphov till skiljer sig mellan olika samhällen. Detta gäller självklart all slags påverkan, vare sig det är från romarriket eller öster/väster/norrifrån. På samma sätt skiljer sig alltså följesideologin mellan samhällen, eftersom den mottagits, och sedan utvecklats, på olika sätt.

2.1.1 Inägor och utägor, stenens bindande krafter Utifrån detta kan man förstå varför stengrundshus byggs på Öland och Gotland, och stensträngsbygden bredde ut sig i östra Mellansverige (Mälardalen, Östergötland, Öland och Gotland), men inte i övriga Sverige. Jag talar här om materiell kultur som uppstår som regionala reaktioner på Romarrikets fall och folkvandringarna, inom de samhällen som fanns i östra Mellansverige. Att de liknar varandra i mycket betyder därför att de påverkats av varandra i en större utsträckning än exempelvis andra områden som Götaland, Skåne och Danmark, eller att det rent av rör sig om en gemensamt utvecklad kultur med regionala avvikelser. Men, kan vi nu förstå varför man i östra Mellansverige hägnade in sig med stensträngar och byggde stengrundshus och fornborgar? Vi vet att begreppet inägor/utägor genomsyrar samhället både sakralt och politiskt, och i mytologin tar sig detta uttryck i Midgård/Utgård, där gudasagor om bland annat Tor berättar om gränsöverskridande handlingar. Stensträngarna 8

blir gränser mellan inägorna och utägorna, mellan det otämjda och farliga (Utgård) och det trygga hemmet (Midgård), men blir också gränsleder mellan gårdar och gravfält, alltså mellan liv och död (Fernstål 2004:66f). Fornborgarnas stenmurar symboliserar gränsen mellan innanför/utanför och kan ses som jätteormen Jörmungand, vilket i sig betyder att det inneslutna rummet då symboliserade Midgård, och dessa inhägnader var platser där följesväsendet höll till, och tjänstgjorde som ett rum för ritual och sekretess, avskärmat från omvärlden (Fernstål 2004:96). Enligt Cassel kan fornborgen ha varit en miniatyr av gården och inägorna (Cassel 1998:151). Handlingen att inhägna ett område är ett konkret uttryck av mänsklig vilja att kontrollera och exploatera specifikt utvalda områden (Olausson 1995:41). Ofta är fornborgarna placerade i gränsen mellan utmark och inägor, som exempelvis höjdborgarna på Gotland, vilka får ses som försök att bemästra gränszonen mellan hav och land (Cassel 1998:152). Då kan de ses som en manifestation av gränsen mellan Midgård och Utgård. De stora folkvandringarna i Europa blir en förebild för det följesväsende som kom att utmana släktbanden, där man kan se en slags krigarelit som ger sig av, ut över gränsen, och återvänder med romerska föremål och guld, vilket är prestigegivande och ger en förhöjd maktposition inom samhället. Dessa människor börjar framstå som en egen grupp i samhället, som gick emot den traditionella strukturen, och när deras roll går från att vara beroende av familjeorganisationer till att bli mer självständiga, förändras maktförhållandet och den nya krigareliten får då den ledande ställningen i samhället (Cassel 1998:159) Detta nya förhållningssätt lägger grunden till det aristokratiska styrelsesätt som senare präglar Vendeltiden, men de redan stadgade stamledarna vill inte riktigt släppa taget om sina gårdar och nejder som ärvts inom släkten i generationer. De måste på något sätt kunna hävda äganderätten av landskapet och gården, och visa på att dessa saker inte kommer att förändras trots den nya elit som utmanar dem. Då bygger man stensträngar och stenhusgrunder runt och på sina gårdsmarker, för att förstärka gårdens närvaro i landskapet och peka på en oförgänglighet (Cassel 1998:101), det vill säga en manifestation som säger att här ligger vår gård och våra hus, våra gravfält och kultplatser, och det kommer inte att förändras.

2.1.2 Tunet - området omgärdat av gårdens hus där följen välkomnades Under denna föränderliga tid uppstår de första tunaorterna runtom i Skandinavien (Fernstål 2004:55). Dessa var fasta gårdar som anlades i centrala delar av landskapet, ofta intill viktiga vägar och farleder och på behörigt avstånd från varandra (Hellsing 2000:25). En större uppsjö av tolkningar till dessa tunaorters betydelse sköljer genast över den som forskar om dem, mig själv där inräknad, så nedan kommer jag försöka bespara läsaren alla dessa tolkningar och teorier och istället berika honom eller henne med en sammanfattande text om tunaorternas betydelse med avgränsning i tid från 200 - 550 e.Kr, det vill säga mellersta järnåldern. Detta antyder att jag redan har tagit ställning till att tunaorterna under denna period har liknande användningsområden och betydelser, och att de uppstår i relation till övriga byggnadsverk som uppstår i början av yngre romersk järnålder och fortlever genom folkvandringstiden; stensträngar och fornborgar.

Tunet på en järnåldersgård avsåg den öppna plats som fanns mellan de olika husen, något som vi idag bäst beskriver som en gårdsplan, och ordet har som tidigare nämnts i sin grundform betytt inhägnat jordstycke, hägnad och stängsel. De byggnader som i första hand hägnat in tunet var själva husen, men på vissa platser kan även stensträngar tjänat detta syfte. De gårdar som fick namnet Tuna var speciella och välkända i både bygden och långt borta. Tuna är pluralsform och avsåg ägorna på eller vid tunet, precis som andra ortnamn i pluralform gjorde under järnåldern: exempelvis avsåg -berga inte ett eller flera berg, utan snarare ägorna på eller vid berget (Vikstrand 2004:318). Detta innebär också att ett sådant namn förväntas kännas till av alla människor som förhåller sig till orten, vilket i sin tur ger tunet på orten en viktigare betydelse än tunen runtom i bygden, vilka rimligtvis var lika många som gårdarna. Den allmänna uppfattningen om Tuna-gårdarna (200 - 550 e.Kr) är därför också att de betecknar stora och viktiga gårdar, huvudgårdar (Fernstål 2004: 58-61, Isacsson 2009:7, Calissendorff 1986:51, Hellsing 2000:25), där en rikare familj eller ätt över tid har tillfogat sig mer makt, på vilkas tun människor från när och fjärran hälsades välkomna och togs farväl av, och även utgjorde platser för möten vilka var officiella, det vill säga ämnade att ses av en allmänhet. Fernstål sätter i sin avhandlings sammanfattning personen i centrum under ett sådant här möte, det är han eller hon som innehar nyckelrollen på tunet (och förmodligen är gårdens storman eller fru), och ger tillsammans med de övriga i mötena Tuna dess innebörd, och leder dessa på tunet som en talesperson (2004:244, 252). Detta menar hon åtminstone är den betydelse Tuna i Badelunda hade, och att man där tagit del av föreställningar om områdets stensträngar och fornborgar: sten manifesterade lokala nätverk mellan människor och även avsides liggande tunaorter eller platser för förhandlingar, som resulterat i möten mellan människor. Det som Lotta Fernstål här säger är egentligen att Tuna i Badelunda var en mötesplats där man träffades, men där man träffades för att träffa Tunagårdens folk och ledare först och främst, men även grannarna i bygden och folk från fjärran, och knyta vänskapsband och kontakter, samtidigt som folket på Tunagården även tog del av samtidens ideologi om stenens bindande krafter och oförgänglighet, skillnanden mellan inägor och utägor, och själva gav sig av till andra tunagårdar för att välkomnas där. Var det påhälsande följet sedan huserades spekulerar inte Fernstål i, men att det var någonstans på Tuna, alltså tunagårdens ägor, torde det inte råda några tvivel om. Eftersom Fernståls förklaring till Tuna i Badelunda har en så pass generell karaktär så passar den in på de flesta tunaorter som uppstod mellan 200 - 550 e.Kr, i den bemärkelse att de var viktiga mötesplatser både för folk inom ägorna, i närbygden och långväga kontakter. Den ätt som satt på tunagården ägde även allt som Tuna innefattade, det vill säga inägorna och betesmarkerna, och var således den rikaste och kändaste i området. När introduceras då förledsnamnen på tunaorterna? När man bläddrar igenom Holmbergs stora verk De svenska tuna-namnen (1969) ser man att det inte är många orter som bara heter Tuna. Självklart är detta problematiskt, som allt annat angående tuna-namnen, eftersom vissa tunaorter med förledsnamn från början bara hetat Tuna, men under senare tid fått förledsnamn (exempelvis Eskilstuna, Färentuna, Vallentuna, Sollentuna, Simtuna)(1969:262). Andra tuna med förled har tillkommit som en följd av att man lägger över en tingsplats eller kultplats betydelse till tuna-godset, exempelvis Torsåkers Tuna som blivit Torstuna (1969:159) 10

Svaret blir således att man inte utifrån namnet i sig kan peka på när tunaorten uppstod, utan istället får studera de enskilda orternas betydelse i förhållande till intilliggande orter och fornlämningar, för att förstå dess betydelse.

2.1.3 Gårdar och platser ges gudanamn. Om Oden och varför inget tun fick bära hans namn Den fornnordiska tron är egentligen ett samlingsnamn för de germanska forna sederna, och varierar mycket både i tid och rum. Om vi avgränsar oss till Svealand och perioden 200 - 1000 e.Kr, hittar vi de teofora ortnamn som anspelat på gudarna Oden, Tor, Frö, Fröja, Ull, Njärd och möjligtvis Nerthus och Skade. John Kraft sammanställer de olika gudarnas uppkomst i ett äldre och ett yngre skede, där asagudarna samt vanerna Frö och Fröja skall tillhöra en yngre uppkomst och Ull, Njärd, Nerthus och Skade en äldre. Det är däremot mycket i Krafts arbete som talar emot sig självt, och hans mål var att försöka avgränsa olika kultförbund i Sverige med rena gränslinjer mot intilliggande kultförbund, där begreppet "kultförbund" i sig enligt mig kan kritiseras. Kraft menar att man kan se att Ull och Njärds kultplatser, det vill säga ortnamn på Ull, Njärd, ligger mest centralt i de gamla slättbygderna i östra Sverige, medan ortnamn på Oden, Tor och Frö ligger i skogiga och kuperade områden som bör ha fått fast bebyggelse senare (Kraft 1999:10f). När man senare studerar dels hans egna kartor men även andra, ser man att ortnamn på Oden, Tor och Frö i högsta grad ligger i närhet till sådana landskap, och ofta i närhet till Ull och Njärd-kultplatser. Kraft gör en annan observation; att Ull och Njärd nästan aldrig ingår i sockennamn, vilket de "yngre" gudarna ibland gör. Förklaringen till detta skulle vara att sockenkyrkor anläggs vid eller på hedniska kultplatser, och att de sakrala sockennamnen då visar vilka gudar som dyrkades vid hednatidens slut (Kraft 1999:10f). Att sockenkyrkor anläggs på hedniska kultplatser finns inga egentliga belägg för. Det ligger närmare till hands att det rör sig om ett namnövertagande av storgårdens namn på vars mark kyrkan anlades, än en hednisk kultplats i området. Att Ull och Njärd inte dyrkades vid vikingatidens slut kan jag däremot tänka mig, men inte så mycket på grund av att socknarna saknar dem i sina namn, utan snarare på grund av deras frånvaro i det isländska sagomaterialet. Enligt Calissendorff var anledningen till att socken- och bygdenamnen fick hedniska gudanamn att kristendomen inte hade lika stort inflytande på landsbygden som i städerna (1986: 26). Detta går också att kritisera eftersom att städerna i Svealand med undantagen Birka och Sigtuna uppstår under medeltiden, när övergången till kristendom redan ägt rum, "landsbygden" inräknad. Återigen beror de hednisk-teofora sockennamnen snarare på att kyrkan anlagts på storgårdar som redan hade dessa namn. Heter ägorna runt centralplatsen Håtuna, och kyrkan byggs inom ägorna, får kyrkan namnet Håtuna, trots avsaknaden av sakral innebörd, och således också socknen. Heter ägorna runt centralplatsen Frötuna och kyrkan anläggs på deras ägor, får kyrkan namnet Frötuna liksom socknen. Det som var viktigt för de som uppförde kyrkan var alltså att den blev en statussymbol för storgården, som både genom namnet och anorna kunde föra vidare ägarnas (storgårdens fru- och herres) överhet och anor in i det kristna samhället för att på så vis förstärka och förnya sin ledande position i bygden. Att så många socknar får tunanamn bekräftar väl denna teori på ett tydligt sätt. Kopplingen

ledande centralgård - sockenkyrka blir därför mer logisk än kopplingen hednisk kultplats - sockenkyrka. Någonting som uppmärksammats med de teofora tuna-namnen, är att de i uteslutande grad har Frö i förleden, och enstaka Ull och Njärd, möjligtvis Tor, men aldrig Oden som förledsnamn (Kraft 1999:130, Calissendorff 1986:51, Carlsson 2005:172). Detta pekar på en tabuföreställning om användandet av Oden som namn på personer och tunagårdar, kanske framförallt på grund av vad Oden som gud symboliserade. Under tiden 200 - 1100 e.Kr. namngavs inte ett enda Tuna efter Oden, och ej heller mansnamn, även fast förleder som Frö- och Tor var accepterade (Carlsson 2005:165). Varför får inte Tuna-gårdarna heta Odentuna? För att svara på denna fråga måste först och främst Oden som gudom förklaras. Oden är inom asatron Allfadern, hövding över de krigiska asarna och den farligaste och mäktigaste av alla gudarna. Han bestämmer (tillsammans med Fröja) vilka som ska falla på slagfältet, och är väl bevandrad i sejdeskonsten. Han sitter i Valhall; hallen han rustar upp inför Ragnarök med halva fallna krigarskaran, som kallas för enhärjar (Sundqvist 2006:54f) Han beskrivs som skräckinjagande med drag som vetter mot krig och död. Allt detta stämmer bra in på en gud som var perfekt för en krigarelit, eller snarare krigarelitens ledare, att offra till och dyrka, då han inte bara rådde över liv och död på slagfältet, utan också om seger och förlust. Andra krigiska epitet Oden fått är Härfader, Valfader och Sigfader (Poetiska Eddan). Asarna och vanerna är som tidigare nämnt två gudasläkten, där asarna är aristokratiska gudar med krigarkaraktär (Sundqvist 2006:54). Att de införlivas i den fornnordiska tron under den romerska järnåldern och folkvandringstiden (Kraft 1999: 218) stämmer väldigt bra överens med samhällsförändringarna och följesideologins införande, där krigiska följen drog åstad under ledning av en mäktig krigarhövding. Krigarföljet och Odenkulten hänger samman, detta ses framförallt genom Valhalls och Odens likheter med hövdingens hall och krigarhövdingen (Nordberg 2003:90- 92). När krigarföljet kommit hem och skingrats ut bland gårdarna, satt krigarhövdingen i fred och ro på sin storgård, med all sannolikhet en tunagård, medan hans fru välkomnade personer till tunet, vilket hon gjorde även i hans frånvaro. För att komma till saken så visar tunaorternas avsaknad av Odennamn att det på dessa orter fanns en önskan att inte anknytas till krig eller hotfullhet. Detta är även mycket logiskt, med tanke på att hövdingen på Tuna hade stort inflytande och behövde hålla kontakt med andra storgårdars ledare, och även själv besöka dem. Att röra sig i utmarkerna, vilket man var tvungen att göra för att ta sig fram och tillbaka till sitt tun, var av många anledningar farligt (ordet farligt stammar just från att det var vanskligt att resa längs farlederna och ofta kunde resultera i döden), och därför omgav sig hövdingen av åtminstone en liten grupp ur sitt följe. Dessa sågs därför inte utgöra något hot mot folket på den andra tunagården, även fast de utgjorde ett potentiellt hot, eftersom själva begreppet tuna uppfattades som fredligt. Där rådde vapenfrid, likt andra platser där många människor träffades, som tinget. Således kan man utöka Fernståls tolkning av Tuna i Badelunda som inte bara "tunet där människor välkomnades och möten hölls" utan lägga till ordet "fredligt välkomnades och fredliga möten hölls". Detta förklarar på ett utförligt sätt varför tunanamnen inte fick förknippas med Oden och krig, men att gudanamn som förknippades med fred och välgång, som Frö och Fröja, gick utmärkt att använda. 12

2.2 Vendeltid: Aristokratins makt tilltar, Ynglingaätten uppstår

I Mälardalen sker under 400-500-talen en rad betydelsefulla samhällsförändringar som gör att samhället får ett mer stabilt och centraltstyrt utseende. Bland annat märks en tydlig förändring i bebyggelsemönstret, där man flyttar in hus i några av fornborgarna, för att sedan överge dem (Wall 2003:183f), samtidigt som Helgö (invid dagens Ekerö) tycks blomstra som en viktig centralplats i Mälaren (Hall 2007:21). Vid Gamla Uppsala anläggs tre enorma storhögar, medan båtgravfälten gör sin debut, exempelvis Vendel och Valsgärde som fått ge namn åt den svenska perioden 550-800 e.Kr. (Burenhult 2000:301). Vidare pekar Burenhult på att dessa förändringar påverkats av en rad politiska händelser i Centraleuropa, varav de viktigaste är upplösningen av det hunniska väldet 450, germanstaternas framväxt, Teoderiks östgotiska herravälde från omkring 500, frankernas expansion och erövring av Thüringen runt 530 och det bysantinska rikets expansion under kejsar Justinianus I (2000:301). Vad man kan se är en tydlig övergång från en orolig, ganska skör tidsålder, där kontinenten stod utan starkt övergripande styre, och stora följen härjade fritt kors och tvärs, till en tid där ordningen återställs som en följd av att starka riken uppstår, som frankerriket och bysantinska riket (Rundkvist 2000:314)

Fig. 1 - Uppsala högar, Gamla Uppsala. Ynglingaättens gravar. Ref: © Rolf Nyström http://www.rolfsbild.se/Kulturhistoria/Gamlauppsala/061223-01%20gamla%20uppsala.html (12-12-2011)

Begreppet rike når även människorna i Mälardalen, och följena upphör även här vid vendeltidens inträde, samtidigt som de för följesväsendet viktiga fornborgarna överges och de för stamsamhällets viktiga stensträngsbygderna upphör att byggas. Influenserna från det frankiska (karolingiska) riket fortsätter att påverka nordborna fram till 700-talet, där 13

kristendom, kungamakt och städer blir viktiga begrepp (Carlsson 1997:83). Dessa idéer tillämpas av svearna som sätter en inhemsk prägel på den nya dynasti som uppstår som en följd av allt detta: Ynglingadynastin, som utan tvekan har en god kontakt med de merovingiska kungarna i frankernas rike. Däremot verkar det på gravfynden (ringsvärd och vendelhjälmar) som att deras relation till de kontinentala kungarna snarare var underdånig, eftersom sådana fynd på kontinenten var tecken på vasallskap (Rundqvist 2000:314) Det är spännande att tänka sig att myten om kriget och den efterföljande förlikningen mellan asar och vaner (Völvans spådom, vers 24, 25) uppstår som en följd av de motsättningar införandet av asar i mytologin under mellersta järnåldern gav upphov till, liksom följets utmanande av stamsamhället, och att vanerna som den äldre gudasläkten minskar i betydelse då. De viktigaste vanerna (Frö, Fröja och Njord) blir efter kriget upptagna i asarnas krets, och då har inte bara gudasläkterna förenats, utan även de två samhällsstrukturerna. Om teorin går att tillämpa är den ett tydligt exempel på hur verkliga förändringar i samhället påverkar tro och gudaberättelser, något som jag ovan visat oftast är fallet. Men eftersom att Völvans spådom är satt i skrift först under medeltiden, går det inte att bevisa att denna dikt skulle utvecklats under mellersta järnåldern, även om så verkar troligt. På samma sätt som två gudasläkten förenas, förenas kaos och kosmos i dikten Skirnesmål, då Frej tar jättinnan Gerd till maka (Collinder 1964:91-97). Det som är högst intressant i detta är att Ynglingaätten, storätten som växer fram i centrala Uppland under vendeltiden, ser Frej som sin stamfader (Davidson 2006:103). Motiven på "guldgubbar" som uppstår under denna tid visar föreningen mellan Frö och Gerd, och symboliserar en sexuell förening mellan fertilitet och kaos som en del av ett heligt kungastyre (Hedeager 2011: 110ff). Deras första mänskliga kung var således son av Frej och Gerd, och detta betyder att Ynglingadynastins grundare på så sätt neutraliserar gränserna mellan kaos och kosmos, inmark och utmark, i samma tidsperiod som stensträngar och fornborgar överges, och ideologierna förenas med varandra. Att detta inte är en tillfällighet utan ett listigt val av ynglingaättens ledare torde därför stå klart. Att Frej sedan (från 500-talet) är svearnas huvudgud ända fram till kristnandet blir heller inte särskilt obegripligt, då sveakungarna genom Frej hade kraft att skänka fred och ymniga skördar åt landet, (Davidson 2006:95f) och därmed rätt att leda folket. En intressant jämförelse med kontinenten gällande sakrala kungar, är munken Bedas berättelse om anglernas första ledare: "Deras (anglernas) första ledare sägs ha varit Hengist och Horse [...]De var söner till Wictgils, vars far var Witta, vars far var Wecta, son till Oden, från vilken ätt upprann det kungliga huset i många riken."(Sandwall 1980:238) Här får vi reda på många saker, men de jag vill kommentera är att texten nämner ett folks (följes) ledare, och att hans eller deras ätt härstammar från en gud, och att Beda nämner det kungliga huset som en kungaätts högsäte. Bedas historia handlar i detta sammanhang om händelser som utspelade sig under folkvandringstiden då saxare, angler och jutar översvämmade de brittiska öarna. Han räknar upp följesledarnas namn tillbaka till Oden, precis som den norske skalden Tjodolf (traditionellt sedd som Ynglingatals författare) härleder sveakungarna tillbaks till Frö. Att det har varit följesledarna som haft makten och gjort sig till härskare över de områden de lagt under sig är troligt, för samtidigt som folkvandringarna upphör, uppstår kungaätterna och berättelserna om dem. 14

Hallen blir ett viktigt begrepp under vendeltiden, då den tjänar som en manifestation av storslagenhet och kungens rikedom, vilket bara det tillskriver kungen makt. Hallen, även kallad sal, hov och hus, omtalas i många historiska skrifter som kungens eller kungaättens hus, men den mest kända är väl kanske kvädet om Beowulf, där kung Hrodgar pinas av att ett monster som heter Grendel varje natt tar sig in i hans hall och har ihjäl någon av hans kämpar. När Beowulf dödat Grendel och dennes mor kan Hrodgar återigen använda hallen som nattkvarter (Sandwall 1980:24f).

2.2.1 Tunagården - Makthavarens säte i bygden Under vendeltiden fortsätter många av tunagårdarna att användas. Redan nu är dessa fler i Mälardalen i förhållande till övriga Skandinavien. Detta betyder bland annat att tunaorterna hamnar närmre varandra, och efter riksbildandet under 1100-talet finns det på vissa platser tunaorter endast några få kilometer ifrån varandra, med en tydlig koncentration till centrala Uppland, i närheten av Mälarens farleder (Hyenstrand 1974:201). Det är nu tuna- problematiken börjar bli allvarlig, eftersom det enda man egentligen kan säga om tunaorterna, är att det inte byggs några nya under vendeltiden, men att redan befintliga får förledsnamn. Båtgravfälten kan hjälpa oss att lokalisera den vendel - och vikingatida aristokratins maktbaser, eftersom ett mönster setts genom hela yngre järnåldern i form av gravarnas placeringar i landskapet; att man genom att anlägga gravarna på sin inmark hävdar rätten till gård och ägor (Burström 1995:172). Båtgravfält har hittats på tre tunaorter: Tuna i Badelunda, Tuna i Alsike och Ulltuna (Burenhult 2000:309), där åtminstone Tuna i Badelunda kan sägas ha kvar sin centrala ställning i bygden som det haft under mellersta järnåldern. Att båtgravar påträffas på tre tunaorter (av totalt sju båtgravfält i Västmanland och Uppland) tyder därför på att orterna under vendeltid/vikingatid fortfarande kan kopplas till samhällets ledarskikt. Därför blir det nära till hands att konstatera att tunaorterna helt enkelt fortsätter att vara en central plats i området (Hellsing 2001:15). Men varför finns då på vissa platser tunaorter så nära varandra, att de kan ha inkräktat på varandras centralplatsfunktion? Svaren kan vara att tunaorterna i dessa områden har uppstått under olika tider och inte har samma funktion, att en ny tunagård har övertagit centralplatsrollen av en tidigare tunagård, eller att de helt enkelt inte alls inkräktar på varandras funktioner trots närheten till varandra. För att lösa gåtan måste man studera var och en av orterna individuellt och sätta in dem i sin egen samhällskontext och även göra försök till datering, och först därefter lista ut vilket förhållandet mellan två närliggande tunaorter var. Arkeologin är därför ett kraftfullt redskap i tolkningsprocessen, vilken sorgligt nog lyser med sin frånvaro på många av tunaorterna. Hellsing lägger fram en intressant men kanske inte helt riktig teori om tuna-namnen, och det är att de under mellersta järnåldern varit kultiska centralplatser där själva ordet tuna hade en sakral innebörd, och att de först under vendeltiden tillskrivs makt och centralplatsfunktion, med en hall där hövdingen höll sitt råd, skaffade sig allianser, skipade rättvisa och utövade kult (2001:18). Holmberg lägger fram samma teori då han ser en koppling mellan att kristna kyrkor anläggs på heliga platser, och att många sockenkyrkor hamnat på tunaplatser (1969:273). Tankarna är engagerande och kan stödjas av en del punkter, men motsägs av andra. Fynden som gjorts i framförallt Tuna i Badelunda vill jag framhålla som bevis att människorna som rådde på det tunet hade god kontakt med rika och mäktiga män och kvinnor 15

annorstädes, och lyckades behålla den ställningen även efter vendeltidens samhällsförvandlingar. De var alltså en tidig etablerad överhet i bygden med långväga kontakter. Hövdingen och frun på gården kan självklart haft flera uppgifter, däribland kultledare, som exempelvis seden var på Island under vikingatiden. Orter med sakral innebörd, (Frösvi, Närlunda, Odensvi) har också en tradition av vapenfrid/fredad mark, men det har å andra sidan administrativa samlingsplatser också, såsom tingsplatser. Jag tror att det är viktigt att inte stirra sig blind på problemet utifrån vårt moderna sätt att tänka, det vill säga att någonting antingen är sakralt eller profant, och inte kan vara ett och samma. Vårt regeringshus är inte heligt, medan domkyrkan är det. Men tingsplatsen och tunet på Tuna kan ha haft en sakral innebörd, eftersom de var mötesplatser där människor träffades. Allt man sade och bestämde sågs av gudarna, löften och eder svors både inför de närvarande och gudarna. Skillnaden enligt mig mellan en tingsplats och en kultplats, var inte att den ena var profan och den andra sakral, utan att de handlingar som utfördes på de olika platserna skiljde sig åt. Däremot finns tunaorter med teofora förleder, främst Frö och Fröja, och varför finns ett behov av att göra en åtskillnad mellan olika Tuna om alla har en sakral innebörd? Där finns även orter som heter Altuna, som betyder "tempelinhägnaden/gården" (Holmberg 1969:120f). Det är dessa man enligt mig får börja fundera över om de kunnat få betydelsen av kultplats, och då som en ny funktion som adderats till Tunas ursprungliga funktioner. Närvaron av teofora tunanamn visar därför att enkla Tuna inte var kultplatser, utan fredade mötesplatser där tunet (mötesplatsen) låg i anslutning till en överhets bostäder. Vidare anser Hellsing att tunaorter med förleder fått dessa långt senare än när de anlades, möjligen under medeltiden, för att särskilja de olika tunaorterna (2001:2). Tidigare visste man vilken tunagård som åsyftades eftersom blotta avståndet dem emellan var allt som behövdes för att särskilja dem, men allteftersom tunagårdarna växte närmre inpå varandra uppstod ett behov av att ge tunaorterna förleder. Något som stöder detta är enligt Hellsing att nästan hälften av alla tunaorterna är enkla tuna och att de förlorat sin betydelse innan medeltiden och därför inte fått någon förled. Jag vill istället påstå att tunaorter med förledsnamn inte är en gemensam kategori och i många fall inte kan förklaras med den medeltida sockenindelningen. Teofora förledsnamn i tunaorter tyder för det första på en förkristen uppkomst, vilket betyder att tunaorten fick namnet innan medeltiden. Dess betydelse kan däremot inte kopplas till den hedniska kulten, och endast i vissa fall överförs namnet till en kyrka. Detta eftersom kyrkan tillhör den lokala makteliten och byggs av dem, på deras ägor, och inte för att tunaorten hade en hednisk sakral betydelse. Likt stensträngsbyggarna bygger man in sig i framtiden, nu med kyrkan; man förstärker sina ägors betydelse genom att anlägga den på egen mark. Genom att ge kyrkan samma namn som sina ägor har man förankrat sin ätts betydelse i både tid och rum. Detta kan visa att sockengränserna kanske snarare avgränsar stormäns/kvinnors ägor under tidig medeltid än att kyrkomakten dragit gränserna utan hänsyn till dessa. Att det finns många socknar med tuna i namnet tyder därför på att de har varit viktiga mötesplatser redan innan medeltiden, och närvaron av enkla Tuna i några av socknarna visar väl otvivelaktigt på att enkla tunanamn även de fortsatt har varit viktiga platser som inte behövt tillföras någon förled. Om man sedan tittar på antalet Husby i Svealand, som saknar förledsnamn, torde det väl stå helt klart att man under medeltiden var lika kapabel till att särskilja orter med samma 16

namn som under järnåldern. Enligt Brink finns en koppling mellan hundare och centralplatser eftersom många hundare har fått sitt namn efter den plats i hundaret där man samlades till tingsmöten eller kult, förmodligen både och. Att tuna-namn fått samma namn, beror således på att tunaorten har en centralplatsfunktion i hundaret (Brink 1996:263). För att gå vidare och snabbt beskriva vendeltidens tunagårdar, kan jag säga att de följer mönstret av en stabilare närvaro som succesivt övergår till en alltmer centraliserad maktelit. Det är under denna tid som tunaorterna får en förstärkt innebörd av att husera makteliten, men inte så mycket på grund av att deras funktion ändras från tidigare. Precis som religiösa ändringar står i beroende till samhällets förändringar, står materiell kultur i beroende till dessa. Människan ger materiell kultur dess betydelse och har kraften att ändra den. Tuna- orterna överlevde samhällsförändringen, medan fornborgarna och stensträngsbygden inte gjorde det. Detta visar på att tunaorterna under mellersta järnåldern snarare var frön till den nya samhällsbildning som kom att prägla hela yngre järnåldern, där hallen stod i centrum och kulten med tiden flyttades in, än kvarlevor från ett föråldrat samhällsskick (Svanberg 2006:168). Tunaorterna fortsatte helt enkelt att ha de funktioner de haft under mellersta järnåldern, alltså lokala makthavares säten i bygden där möten hölls, men istället för att husera stormän eller kvinnor som agerade självständigt och var sina egna ledare, kom de att stå i ett beroendeförhållande till de större dynastierna som börjat växa fram i Skandinavien; för tunagårdarna i Mälardalen handlar det om Ynglingaätten. Ett tecken på att en mäktig kungaätt inrättar en överregional administration under vendeltiden är att tunagårdar får förleder som beskriver det område gården råder över, som ett sätt för den överregionala eliten att skilja på tunagårdarna. Tunaorternas hövdingar är dock tillräckligt starka för att råda över sitt område självständigt, samtidigt som Ynglingadynastin helt enkelt saknar den kapacitet som krävs för att kunna lägga under sig större områden. Ynglingaätten var, kan man säga, den starkaste av ätterna i Mälardalen, och gjorde anspråk på att ena alla andra under deras styre. Under folkvandringstiden, säkrade Ynglingarna lojaliteten hos de makthavare som bodde på tunagårdarna längre bort, där deras makt inte kunde manifesteras i samma utsträckning som i Uppland, genom att skänka fina guldföremål till dem (Hellsing 2000:26). Tunaorter med enkla tuna-namn är alltså överlevande sätesgårdar som får förstärkt betydelse under vendeltiden men har samma funktioner som under mellersta järnåldern. Tunaorter med förledsnamn som beskriver området tunagården förfogar över är också enkla Tuna men som får en förled för att att markera området och de människor de råder över och ansvarar för, som en följd av att Ynglingadynastin gör anspråk på att ena alla svear. Dessa innehar samma funktioner som tunaorterna utan förled. Det blir alltså viktigt att göra anspråk på ett större område än det som själva Tuna innefattar. Tunaorter med teofora eller sakrala förleder har troligtvis inte haft en funktion som kultplats. När en tunagård får en sakral förled kanske det snarare symboliserar att gården och folket är upphöjt och fint. Att en sådan förled kan ha lagts till under vendeltiden blir därför trovärdigt, särskilt om man tar hänsyn till det nya samhällsbegreppet "sakralt kungadöme" som uppstår under folkvandringstid/vendeltid. Uppåkra i södra Sverige är däremot en tidig centralplats som hade funktion av både hövdingaresidens och kulthus (Svanberg 2006:177ff), och det legendariska (Gamla) Uppsala är väl det bästa exemplet i svearnas område på att kulten under vendeltiden flyttades in i elitens hallar och där kunde bli kontrollerad och styrd 17

av kungen/hövdingen själv. Men dessa hette inte tuna, den yppersta eliten hade andra namn på sina hallar: exempelvis Skiringsal, Herot, eller platsnamn som Uppsala och Odensala. I de hallarna blotade man friskt.

3. De tre tunagårdarna Håtuna, Frötuna och Fornsigtuna

I detta kapitel kommer jag in på mitt forskningsområde och de tre tunaorterna jag skall analysera; Håtuna, Frötuna och Fornsigtuna. Att utifrån ytterst sparsamt arkeologiskt material, gravfältsplaceringar, terrängstudier och ortnamnsforskning datera orterna rätt, och dessutom ge dem den rätta betydelse de haft under järnåldern, kan tyckas vara ett mycket svårt och diffust arbete. Men, nu när vi ni lärt oss om de samhällen dessa tunaorter har haft en funktion i, och vilka föreställningar de människor som bott, besökt eller på annat sätt vetat om dessas existens tagit del av andligt och praktiskt, kan vi förstå tunaorternas funktioner. Gällandes Håtuna och Frötuna kommer fler möjligheter till orternas namnbetydelser presenteras, för att ge möjlighet till jämförelse, men jag kommer vara tydlig med vilka betydelser jag anser vara de rätta.

Fig 2. Undersökningsområdet. Delar av Håtuna och Håbo-Tibble socknar. Håbo härad, Uppland. Cirklar = gravfält, stjärnor = fornborgar bronsålder, streckad linje = sockengräns, kors = kyrkor. (Hyenstrand 1974:194).

67:1

5:1

Fig 3. Terrängkarta över undersökningsområdet. Stora delar är låglänt åkermark, med enstaka berg som omger landskapet. Skogstrakterna ligger inåt landet, vid vilkas gränser många av gravfälten ligger. De två största gravfälten ligger nära varandra men på var sin sida om det smala ingenmansland som löpte ut mot viken. Gravfälten är järnåldersgravfält, många med kontinuitet från mellersta järnålder till vikingatid. Ref: Av författaren redigerad bild med utgångspunkt från DM03 - Sigtuna (© Lantmäteriet) samt FMIS, RAÄ.

3.1 Håtuna: håbornas huvudgård med åldrig härkomst

Håtuna är idag namn på den plats den nuvarande kyrkan står på, och är tillika socknens namn. Man förstår således att kyrkan stått på platsen redan då sockenbildningen ägde rum, under medeltiden, och inte har flyttats sedan dess. Redan innan stenkyrkan byggdes (1100-tal) har det funnits en träkyrka på platsen, som tillkom under 1000-talet (Tuulse 1972:3). Att kyrkan fått ta över namnet Håtuna försvårar lokaliseringen av själva tunagården, men att tunet legat nära vattnet mot Håtunaviken verkar övertygande, och därför kan den inte ligga alltför långt bort från dagens kyrka.

3.1.1 Namnet Håtuna Belägg på sockennamnet finns så tidigt som 1233-57 (parrochia Håtuna), 1292 benämns det in hatunum och de hatunum (Holmberg 1969:143). Av allt att döma var gården då släktgods och inte kronogods, vilket i sin tur gör att den inte kan ha fungerat som en kungsgård under medeltiden (Holmberg 1969:143). Förleden Hå har av vissa forskare ansetts betyda "hög", och att betydelsen av gården då blivit Högtuna, då de relaterat till Fornsigtuna som enligt dem hade en topografisk förled som symboliserade "låg", och då blev "Lågtuna" (Lindqvist 1918:15). Förleden Hå bör dock med rätta ha sitt ursprung i ordet Hå som betydde "vik, åutvidgning" (Prenzlau-Enander 1991:70), eftersom både kyrkans och Håtunaholms lägen i terrängen ligger vid kanten till en numera uttorkad vik, som ännu under vikingatiden trängde långt in i landskapet. Den branta kanten gjorde att tunagården redan under yngre romersk järnålder skulle ha stått alldeles intill vattnet. Håtunas betydelse blir då snarare "ägorna runt tunet vid viken". Det är spännande att dra paralleller till häradsnamnet Håbo i detta sammanhang, som nämns 1275 som de habohundare (Holmberg 1969:145). Sahlgren, Wessén och Ståhl menar att Håbo är en ellips av "Hå(tuna)boa hundare", medan Holmberg ser likheter med andra tunaorter som har liknande förled som häradet (Holmberg 1969:145). Han menar då att Håbo skulle kunna vara en redukt av Hå(boahundares)tuna. Om vi jämför med Brinks centralortsteori om att hundaret tar namn efter områdets centralplats, vilken i detta fall har kallats Håbo, blir resultatet likadant. Detta skulle i så fall kunna betyda att Håtuna från början bara hette Tuna, och att platsen där det låg var en centralplats som hette Håbo, och på grund av detta fick samma förled, det vill säga Hå. Detta leder i sin tur till slutsatsen att Tuna blev Håtuna när hundaresindelningen ägde rum, något jag vill härleda till vendeltidens samhällsreformer mot en alltmera stabil bygd och ett överregionalt styre. Att ett redan befintligt Tuna får en förled menar jag, som jag beskrivit i tidigare kapitel, beror på att det uppstår ett behov av att områdesbenämna tunagården, för att de överregionala kungaätterna på så sätt kunde veta vilket område och folk gården rådde över.

3.1.2 Håtunas betydelse från yngre romersk järnålder till medeltid Beträffande sockennamnet Håtuna, är det självklart att kyrkan i socknen åsyftats under medeltidens sockenindelning. Men, vad säger detta om själva huvudgården Håtuna? Framförallt får vi veta att kyrkan ges samma namn som tunet, och även anläggs på Håtunas ägor, annars hade den inte fått heta Håtuna. På de platser där forskare hittat en huvudgårds exakta läge, finns ofta en kyrka alldeles i närheten. Kyrkoplatsen är i dessa fall en tomt som blivit avstyckad från huvudgårdens tomtmark, vilket tydligt visar stormannens/kvinnans, byägarens, betydelse för uppförandet av kyrkan (Hagerman 1996:244). Detta är vad som skett på Håtunas inägor. Den plats som idag heter Håtunaholm har förmodligen utgjort själva huvudgården under medeltiden. Den har samma namn i historiska skrifter som Håtuna socken ända fram till 1600- talet; in hattunum 1301, hatunum 1306, haatwna tinxstadh 1501, Håtuna 1583, Håtuna byn 1604 (Holmberg 1969:143). Håtunaholm ligger mycket bra placerad i förhållande till vattenleden som vetter mot Tiundalands hjärta Gamla Uppsala. Den ligger högt belägen i terrängen och distanserad från byn, i enlighet med andra funna huvudgårdar från medeltiden. 20

Gravfälten utgör de tydligaste tecknen på en vilja att markera gränsen mellan inägor och utmark i Håtuna. Jag anammar här teorin som lyfts fram av bland andra Mats Burström, det vill säga att gravarnas placering i landskapet har varit av enorm betydelse för människorna som bodde där, eftersom de gjorde anspråk på land genom att anlägga gravarna på gränsen mellan inägor och utmark (Burström 1995: 167). Kanske är det därför ingen tillfällighet att de två största gravfälten ligger så nära varandra; det handlar om två huvudgårdars, tillika bygders, vilja och behov att förstärka ägogränsen mot varandra, och detta gör man genom att lägga de största gravfälten där inägorna nästan kolliderar. Men att gravfälten (RAÄ Håtuna 5:1, 67:1) ligger nära varandra kan också bero på deras närhet till respektive huvudgård: Håtuna, Frötuna. Ser vi på övriga gravfälts placeringar runt Håtunas inägor, upptäcker vi att de flesta, och oftast mindre, gravfälten ligger precis i gränsen mellan inmark och utmark. Vid dessa breder skogsmarken ut sig långt innan närmaste bebyggelse nalkas. Adderar man Tunagårdens placering vid viken med gravfälten, tycker jag en fornlämningskontext börjar uppstå som väl passar in på den samhällstruktur och det mytologiska perspektiv som var gällande under mellersta järnålder (200-550 e.Kr.) Hela Håbo härad saknar fornborgar och stensträngar från folkvandringstiden, som så tydligt kunde knytas samman i Tuna i Badelundas fall. Men här har vi ändå gravfältens placering, gravtyperna, och namnet Tuna att gå på. Gränsen mellan Håtunas inägor och utmarker låg otvivelaktigt på gränsen mellan låglänt odlingslandskap och kuperad skogsterräng. Innanför gravfälten var människornas värld, odlad och bebyggd, och utanför rådde andra, farliga makter som gömde sig i skogarnas dunkla nejder. Här drogs förmodligen också en gräns mellan liv och död; innanför gravfälten fanns livet, utanför och på gravfälten döden (Andrén 1989:294). Slutligen kan vi om Håtunas betydelse nämna en av Ingvarstenarna (RAÄ Håtuna 67:2), som restes över män som dött i österled tillsammans med honom omkring år 1040. På stenen står det: "Gervi och Gulla reste denna sten efter Anund, sin fader. Han blev död österut med Ingvar. Gud hjälpe Anunds själ" (Wessén 1951:127ff) Denna sten har rests i utkanten av det största gravfältet (RAÄ Håtuna 67:1, se Fig 3) bestående av cirka 175 gravar, och visar att en man från trakten deltagit i en av vikingafärderna österut och tyvärr dött till följd av detta. Stenen visar att Håtuna spelade en viktig roll även under slutet av vikingatiden, eftersom att de drygt tjugofem Ingvarstenarna som finns utspridda i östra Mellansverige överlag återfinns på större gods eller storgårdar, som tillhört familjer med högre social ställning (Larsson 1986:98). Larsson har även konstaterat att Ingvarstenarna är jämt fördelade mellan de olika folklanden (Fjädrundaland, Tiundaland, Södermanland och Västmanland, nästan helt exkluderande Attundaland), och skriver vidare att hela tre av de totalt fyra Ingvarstenarna som återfinns i Tiundaland har rests i Håbo härad, vilket också de flesta utlandsfararstenarna har (Larsson 1989:103). De andra två är resta i Yttergran sn, vilket är på andra sidan av Håbo allmänning vilket tyder på att de inte kan kopplas till Håtuna, men dessa två är resta efter en och samma man (Wessén 1951: 93f, 112-133). Av detta får vi reda på att det i Håbo härad funnits jordägande personer som haft möjlighet att resa stenar efter sina döda, eftersom det i första hand var de som reste stenar i slutet av vikingatiden (Larsson 1989:106).

3.2 Frötuna: Frejdad välkomsthall och huvudgård

Frötuna är idag en liten gård ute på åkern, med en lund intill, där ett järnåldersgravfält ligger. Det skall nämnas att en gårds, eller halls, exakta position i landskapet inte nödvändigtvis behöver ligga på samma plats som dagens gård med samma namn, men i detta fall verkar det på grund av gravfältens direkta närhet vara så. En utgrävning har skett i det som idag räknas till Frötunas ägor, men denna genomfördes cirka femhundra meter söder om den nutida gården. Det som hittades var sju brandgravar och en förhistorisk boplatslämning (hus). Gravfynden var förutom kol och brända ben ett halvmåneformat bronshänge med fågelmotiv, 34 pärlor av glasfluss varav 29 hela röda, kamfragment, krukskärvor, ett bryne, broddar och nålar av järn, en järnkniv och två bitar flinta. Av detta att döma verkar gravarna vara vendeltida. En av härdarna i huset har C14-daterats till 465±100. Husgrunden uppmättes till 26x10 meter och bestod av 6 stolphål, 4 härdar, 12 gropar och 4 sotfläckar. Från huset har stensträngar löpt i sydväst, syd- och nordvästliga riktningar (Ringquist 1974:4ff). Här har vi tydliga bevis på att huset på platsen är äldre än gravarna och kan vara så gammalt som yngre romersk järnålder. Det går inte att med enbart dessa resultat konstatera att Frötuna härstammar från yngre järnålder. Huset är ganska långt och skulle kunna ha utgjort en mindre hall, men verkar inte ha haft funktionen av ett kulthus, eftersom stolphålen saknar deponeringar av guldgubbar, och fyndkontexten i övrigt saknar sakrala artefakter. Men däremot påvisas här att det funnits bebyggelse inom Frötunas ägor som är yngst folkvandringstida respektive vendeltida. Med hjälp av ortnamnen i området och gravfältens tydliga gränsdragningar kan jag ändå dra slutsatser om Frötunas upphöjda betydelse för människorna i området.

3.2.1 Namnet Frötuna Namnet nämns först 1311 som de frøtunum, och behåller namnet genom hela medeltiden med små språkliga skillnader, exempelvis frøtwnom 1400 och ffrötwna 1540 (Holmberg 1969:150). Förleden Frö är en språklig förvdridning av gudinnan Fröjas namn (Holmberg 1969: 43). Orter med gudinnan Fröja som förled finns det många av i Sverige, som alla innehar sakrala betydelser, och det kan röra sig om allt ifrån berg (Fruberget), heliga lundar (Frölunda) och vi-platser (Frövi). Frötuna torde således betyda "ägorna runt det åt Fröja helgade tunet".

3.2.2 Tunagårdar och gudanamn Det har föreslagits att Frötuna är ett medeltida ortnamn och att man gav gården namnet för att återknyta till forntiden, den gamla bygden; dels genom det hedniska gudanamnet Frö, dels genom den gamla gårdsbeteckningen tuna (Persson 1997:22). Att teofora ortnamn med tuna som efterled innehåller gudarna Frö och Fröja, men inte Oden har förklarats med att tunanamn med gudar i förlederna inte bildats längre när dessa gudar introducerades (Kraft 1999:130). För att bevisa att dessa två teorier inte kan tillämpas i Frötunas fall, vill jag påpeka att Frötuna varken är socknens namn eller har en kyrka på sina ägor, till skillnad från Håtuna. Detta fäller teorin om en medeltida uppkomst direkt. Hade Frötunas huvudgårdsfunktion överlevt och sockenkyrkan uppförts av de som rådde på tunet, hade socknen hetat Frötuna 22

likväl som kyrkan (jämför gärna med Frötuna sn, Sjuhundra hd). Faktum är att en ny bebyggelse uppstår under slutet av vikingatiden/medeltiden två kilometer väster om Frötuna; Tibble, ett vanligt utmarksbonamn som enligt Wahlberg introducerades under medeltiden (2003:56). Det är i denna by som en sockenkyrka anläggs, och socknen i vilken Frötuna ingår får namnet Håbo-Tibble (egentligen ett enkelt Tibble, men får häradsförleden för att skilja mellan Håbos Tibble och Skogs Tibble (Calissendorff 1986:23). Sockengränsen mellan Håbo- Tibble sn och Håtuna sn går strax norr om Frötuna, vilket gör att Frötuna under medeltiden tillhör Tibbles församling. Gränsen visar dessutom att man under sockenindelningen inte alls tog hänsyn till Frötunas, Tjustas eller Askes forna inägogränser, utan bara drog den rakt igenom inägorna, så att Aske och Tjusta hamnade i Håtuna sn medan Frötuna och Helgesta fick sälla sig till Tibble sn. Detta visar enligt mig att Frötunas betydelse snarare förloras i samband med hela bygdens, det vill säga när Tibble övertar huvudgården Frötunas samlande och administrativa funktion. Att tunaorter med teofor förled skulle upphöra att byggas innan Oden introduceras i mytologin känns väl helt befängt, eftersom de allra första tunaorterna börjar uppstå under yngre romersk järnålder, alltså under samma tid som asagudarna gör sin debut i Norden. Många av den yngre järnålderns många kultplatser har Fröja, Frö, Oden och Tor som förleder, och om vi tar hänsyn till de isländska verken som behandlar fornnordisk mytologi, förstår vi att dessa gudar funnits sida vid sida under hela yngre järnåldern, där de nya asagudarna introduceras under yngre romersk järnålder och upptar Frö, Fröa och Njord i sina led. Kraft talar även här emot sig själv, eftersom han samtidigt har delat upp de nordiska forngudarna i ett äldre och yngre skede, placerandes Frö, Fröja, Oden och Tor i det yngre skedet (Kraft 1999:10f). Att ett tuna inte får namnges Oden beror som ovan nämnts på att det funnits en spirituell uppfattning om Odens uppgifter och attribut som inte passade ihop med uppfattningen om ett tunas innebörd. Tor finns dessutom i tunanamn, även om de är omtvistade och i vissa fall medeltida omskrivningar. Frö och Fröja kunde användas i tunanamngivningen utan att inkräkta på den betydelse ordet tuna redan hade, och det är därför det finns många tunagårdar med Frö och Fröja i förled.

3.2.3 Frötunas plats i en yngre järnåldernskontext Frötuna ingår i en bygd med gamla ortnamn som kan härledas till tiden då boplatserna i Mellansverige får en alltmer stabil karaktär, vilket skedde successivt från den yngre romerska järnåldern till vikingatiden. Fyra av orterna i området är här intressanta: Aske, Tjusta, Helgesta och Hållunda. Aske är ett trädnamn och åsyftar asken (Fries 1957:27), och har under yngre järnåldern fungerat som ägornas sakrala centralplats. Det är relevant att tänka sig Aske som ett heligt centrum i bygden, och att gården spirituellt symboliserade världsträdet i mitten av kosmos: Yggdrasil (Hedeager 2011:150). Aske ligger likt Håtuna kyrka vid kanten av vattnet på en upphöjd plats som både överblickar viken och landskapet innanför. Som på Håtunaholm saknas gravfält i den direkta anslutningen, sånär som på en gravhög som placerats en bit ifrån gården. När en ätt ställer sig över flera byar eller gårdar, upp till ett rikes storlek, så hävdas ägorätten till gårdarna/riket genom gravhögar. De norska kungarna räknade riket som sin odal, och deras kungshögar var ett bevis på detta (Zachrisson 1994:221). På samma sätt 23

markerar inte gravhögen Askes odal till kringliggande åkrar, utan snarare Frötunas äganderätt av Aske självt. Att Frötunas ägor innefattade Aske, Tjusta och Helgesta tycker jag mig kunna se på gravfälten och likheterna mellan Håtunas och Frötunas placering i terrängen. Tjusta är ett ortnamn som består av två delar: Tju och -sta. Förleden betyder "folk" (Vikstrand 2001:87) och efterleden "ställe, plats". Efterleden -sta är gammal, och har använts från de första århundardena efter vår tideräkning in i vikingatiden (Pamp 1967:23). Tjusta betyder alltså Folkplatsen/stället, vilket möjligen utgjort platsen där en offentlig församling fick slå sig ned under tiden ett möte varade. Vikstrand menar att Tjusta skulle vara uppehälle för de som färdats långväga för att gå på tinget, (Vikstrand 2001:87) och enligt medeltida källor hölls tinget i Håtuna (Larsson 1986:101, Holmberg 1969: 146). Vad Vikstrand förbiser är Frötunas betydelse som "gårdsplanet där folk togs emot och togs farväl av", och även Frötunas ägogränser och relation till Håtuna. Återigen vill jag påpeka att Håtunas inägor avgränsats med gravfält på gränsen till skogsmarken. Detta mönster kan följas i den intilliggande bygden Frötuna-Tjusta-Aske-Helgesta. Även här ligger gravfälten utefter gränserna lågland/skogstrakter, och där det är som tunnast utmark mellan de två bygderna, ligger även på Frötunas sida, intressant nog, områdets största gravfält (RAÄ Håtuna 5:1), som till och med i antal gravar ligger lika med Håtunas gravfält. Helgesta är även det ett namn med sakral laddning för den yngre järnålderns befolkning. Förleden Helg avsåg någonting heligt. Fornsvenskans helagher betydde såväl fredad, helig som vigd (Zachrisson 2010:79). Helgö i Mälaren är ett bevis på ordet Helgs enorma sakrala och kraftfulla betydelse, vilket får mig att dra slutsatsen att Helgesta var "den fredade, vigda platsen". Det kan inte uteslutas att man här ägnat sig åt liknande sysslor som på Helgö, och att platserna varit samtida. Om utgrävningar genomfördes i Helgesta kanske det skulle hittas spår efter hantverk. Femhundra meter norrut, vid gränsen mellan lågland och en bergsrygg som går ner i vattnet, finns en ort som heter Hållunda. Om ortens förled uppkommer samtidigt som förleden i Håtuna, det vill säga vendeltid, har vi här ett äldre lunda som sedan blivit Håbos lunda. Det har framlagts att centralplatser eller tingsplatser ofta har haft samband med lundar och kultplatser (Gustavsson 2004:25). Avsaknaden av sakrala ortnamn runt Håtuna kan därför betyda att de två centralortskomplexen sörjde för varsin del i samhället: Frötuna hyste håbornas sakrala centralorter Aske och Hållunda, medan håbornas ting hölls vid Håtuna. Hela detta komplex med sakrala orter i Håbo-Tibble sn tyder på att området tillskrivits helig kraft. Frötuna fungerade som en huvudgård med värdslig makt i en helig bygd, och det är kanske därför man lägger sig till med den storslagna och samtidigt sakrala förleden Frö. Områdets största gravfält i den direkta anslutningen till tunet visar att den jordägande ätten på Frötuna förfogade över hela områdets ägor, vilka alltså innefattade hela odlingslandskapet, se figur 3. Gårdsgravfält finns även i Tjusta och Helgesta, dock med mycket färre gravar, men vid Aske finns endast en hög långt bort. Jag föreställer mig Frötuna som ett frejdat tun, där den öppna gårdsplanen utanför huset fungerat som välkomstplats under mellersta järnåldern, och att frun i huset bestämde där, och att folket efter välkomsten inkvarterats i Tjusta för att ta del av kultceremonier på Aske, Helgesta eller i Hållunda, eller gå på tinget vid Håtuna. Frötuna är förmodligen lika gammalt som Håtuna, det vill säga från mellersta järnåldern, och förleden Frö kan mycket väl ha fått pryda tunanamnet redan från början. Om inte hette gården bara Tuna, och fick förleden i samband med de samhällsförändringar som ägde rum i 24

övergången mellan folkvandringstid och vendeltid, då nya begrepp såsom "sakralt kungadöme" introduceras.

3.3 Fornsigtuna: Segerns tun, skyddet av Gamla Uppsala

Fornsigtuna uppstår ungefär samtidigt som Birka och kungsgården på Adelsö byggs, alltså under 700-talets andra hälft. Gamla Uppsalas kungsgårdsplatåer från folkvandringstid och vendeltid verkar överges samtidigt som detta sker (Carlsson 1997:84). Ett politiskt maktspel finns här som grund till Fornsigtunas uppförande, som kort kan sammanfattas med att svearna anlägger det för att skydda och kontrollera vattenleden mot Gamla Uppsala, eftersom att Birka utgör en ny samhällsstruktur, där kungen upplöst gårdsbegreppet och infört "staden" som det nya, vilket riskerar att omkullkasta den gamla odalrätten. I Norge under 800-talet tog kung Harald Hårfager ifrån bönderna deras odalrättigheter genom att lägga sig till med deras gårdsägor, vilket ledde till den stora emigrationen till Island (Steinsland 1998:140). Att det fanns en vilja hos svearna att kontrollera birkakungarna är därför förståeligt. Fornsigtuna, under sin levnadstid kallad Sigtuna, är alltså en stormannagård med tillräcklig betydelse för att kallas kungsgård (Olausson 2008:390). När Birka överges (runt 970) upphör Fornsigtunas kungsgårdsfunktion, den kristna kungastyrda staden Sigtuna anläggs, och kungsgårdsfunktionen i Gamla Uppsala återaktiveras (Carlsson 1997:87). Jag har tolkat dessa händelser som att anläggandet av Sigtuna var en planerad händelse och att svearna stod enade under birkakungarna Erik Segersäll och hans son Olof Skötkonung när Svitjod härjades av utomstående härar. Sigtunas grundande måste ses som ett av svearna framröstat beslut, som ägde rum på alla svears ting i Gamla Uppsala. Eriks seger över sin brorson Styrbjörn och danskarna under slaget vid Fyrisvallarna (nämns i Flatöbokens dikt Tåten om Styrbjörn Sveakämpe och på två runstenar i Sverige: Jacobsen, Moltke 1942:332, 348f) måste ha haft en stark inverkan på svearna. Det är då birkakungarna på riktigt accepteras som kungar över svearna, men bara när det kom till ledungen. Jag tror att övriga småkungar och lagmän ger birkaätten rätten att överta Fornsigtunas funktion som skyddet mot yttre hot, och samtidigt får överta Birkas framgångsrika stadskoncept. På så vis förenas Fornsigtunas skyddande funktion och Birkas stadsfunktion i Sigtuna, som dessutom anläggs bara över vattnet. Varför övertar inte den nya staden Fornsigtunas rumsliga plats? De starkaste anledningarna enligt mig är att Fornsigtuna var en motpol till Birka, och att dess funktion som kungshall inte fick överföras till Sigtuna eftersom platsen för Fornsigtuna av någon anledning nedsvärtats. Fornsigtuna kan ha styrts av någon inom kungaätten som opponerade sig mot sina egna för att överta makten, vilket inte alls var ovanligt under vikingatiden (eller senare under medeltiden). Segern över Fornsigtuna ledde till att segraren, enligt källorna Erik Segersäll, eliminerade oppositionen inom sitt rike, och då kunde återaktivera kungshallen i Gamla Uppsala och på så sätt göra anspråk på alla svears land och folk. En sista orsak till att Sigtuna inte fick behålla sin plats var att platsen var kopplad till Oden, något en kristen kung inte kunde befatta sig med.

3.3.1 Ett tuna som anspelar på Oden Fornsigtuna har förleden Sig, vars betydelse varit omtvistad. Det har föreslagits att ordet betyder "källdrag", "sakta rinnande vatten" och att en bäck på platsen gett upphov till förleden 25

(Damell 1991:19). Så tror jag inte är fallet, eftersom Fornsigtunas uppkomst från början var laddat med stort maktpolitiskt värde. Tunet fungerade som en motvikt och kontrollpunkt mot Birka, eller snarare kungen på Adelsö, vilket även kan ses som en kamp mellan gammalt och nytt i svearnas land. Därför fanns ett behov att ladda tunets betydelse med åldrig kraft, och det är därför Fornsigtuna får förleden Sig, som betyder seger, och samtidigt är ett av Odens många namn (Collinder 1964:334). Att namnge tunaorter och personer efter Oden var däremot fortfarande under 700-talet (och framåt) starkt tabubelagt, men vad vi vet är att det var populärt att heta Sig + efterled (Sigbjörn, Sigurd, Sigrid). Det finns inga andra belägg på att nya tunagårdar uppstod under sen vendeltid/vikingatid förutom Fornsigtuna, och detta visar att det funnits ytterligare orsaker till att ge Fornsigtuna dess namn. Tunagårdar var under denna tid gårdar som tillhörde ett övre samhällskikt, som förfogade över flera undergårdar eller byar (exempelvis Håtuna). Begreppet tuna sammankopplade således odalrätten med makt. Fornsigtuna får alltså i namnet den legitimitet och kraft, som gården praktiskt förväntades motsvara. När nya Sigtuna grundas är man noga med avskriva namnet dess hedniska laddning genom att flytta bort från platsen (idag Signhildsberg), och anlägga kyrkor i den nya staden.

3.4 De tre tunagårdarnas relation till varandra och författarens slutsats

Till att börja med uppstod de tre tunagårdarna under olika tider, och den period som alla tre fanns och således kan ha påverkats av varandra, är cirka 750-1000. Jag väljer därför att starta här. Fornsigtunas betydelse för omlandet var, kan man säga, minimal. Kungsgården gjorde inte anspråk på lokal nivå att överta Håtunas eller Frötunas funktioner som huvudgårdar över två centralbygder; dess funktion var överregional och stod i relation till den kungamakt som satt på Birka/Adelsö. Gården anläggs på en halvö som räknades till ett gränsland mellan inmark och utmark, och varken tillhörde Håtuna eller Aske. Anläggandet av Fornsigtuna kan ha lett till att Håtuna vunnit ett högre anseende hos sveakungarna bara genom att ligga i närheten av det nya maktcentret, så även Frötuna. När Fornsigtuna avaktiveras behåller Håtuna sin ställning i landskapet, och i övergången mellan hedendom och kristendom ser man till att uppföra en kyrka på sina inägor för att visa sin makt och för att behålla sin höga position i det nya samhällsskick som uppstår där makten tillfaller kung och kristendom. Håtuna är hem för en aristokratisk ätt, och det är inte omöjligt att samma ätt suttit på tunet enda sedan yngre romersk järnålder. Här ackumuleras ett stort gravfält som visar gårdens kontinuitet från äldre tider, här hålls håbornas ting och här har man goda kontakter med andra regionala hövdingafamiljer. Runstenen efter Anund visar att de varit inblandade i överregional ledung vid slutet av vikingatiden, och ett kristet kors på stenen vittnar om att bygden redan kristnat sig då. Om Håtuna var vikens värdsliga maktpolitiska centrum, tjänade Frötunas gårdar som vikens sakrala och heliga centrum. Frötuna uppstår samtidigt som Håtuna, och har mycket gemensamt med denna gård, intill båda ligger repsektive inägas största gravfält, och de ligger upphöjt i förhållande till omgivningen. Att Tuna under vendeltiden får tillnamnet Hå visar att gården både lokalt och överregionalt räknades som håboarnas huvudort, och jag tror att 26

håbornas sakrala centralgård var Aske, där namnet hämtats från nordisk mytologi och skulle anspela på asken Yggdrasils centralitet i kosmologin. Frötuna och Fornsigtuna har förmodligen påverkats av varandra, och en gemensam nämnare är att deras roller i samhället upphör till följd av kristna samhällsreformer. Fornsigtuna ersätts av Sigtuna, och Frötuna (tillsammans med övriga sakrala orter; Helgesta, Hållunda och Aske) ersätts av Tibble kyrkby. Håtuna reser däremot ett eget kristet kulthus. Således samlas inte längre håboarna vid de heliga högtiderna på Aske, Helgesta, eller Hållunda, utan vid Håtunas och Tibbles kyrkor. Sockenindelningen skär av Frötuna och Helgesta från Aske och Tjusta vilket förstärker teorin om att detta sakrala komplex förlorar sin innebörd i och med kristendomens införande.

4. Sammanfattning

Under yngre romersk järnålder uppstår de första tunagårdarna. Dessa utgör fasta boplatser i landskapet där en elit residerade, och orterna läggs centralt i området och längs kommunikativa vägar och leder. Under denna tid uppstår följesväsendet och som en följd införs asagudarna. Frö och Fröja behålls från det tidigare dyrkade gudasläktet vanerna. (Hå)Tuna anläggs vid viken, vilket är vid den viktiga och kommunikativa vattenleden till Gamla Uppsala och till övriga Mälaren och östersjön. (Hå)Tuna tjänar som en inflytelserik ätts huvudgård, och på tunet hålls för en allmänhet öppna möten, vilket möjliggjorde långväga påhälsningar av allierade och vänner. Tunet var fredat, och fick inte förknippas med Oden eller krig. För att göra anspråk på den låglänta slättmark som omgav (Hå)Tuna anlades först ett gravfält i anslutning till tunet, och sedan omgärdade man inägorna med andra gravfält, som då fick både en funktionell och spirituell betydelse. (Hå)Tuna fick en förstärkt innebörd under vendeltiden som en följd av att kungariken började uppstå. Hallen blir nu ett viktigt begrepp, vilken redan under folkvandringstiden utgjort tunagårdarnas huvudsäten. Därför är det så lätt för dem att anpassa sig, till skillnad från fornborgarna som tjänade som hägnad för följet som gav sig av och kanske vände åter, och stensträngarna som band bylag samman och satte en oförgänglig prägel på bygden under en tid av förändring. När ordning och stabilitet återförs tjänar varken fornborgar eller stensträngar längre något syfte. (Hå)Tuna, som från början utgjort huvudsätet i Håbo, får tillnamnet Hå för att ett överregionalt styre är i behov av att veta vilka områden eller folk tunagårdarna faktiskt förfogade över. Detta för att det finns en vilja att samla alla territorier till ett stort rike, och man behöver veta vilken ätt man skall ingå förbund med för att uppnå detta. Håtuna fortsätter att vara håboarnas huvudsäte under vikingatiden, där tinget hölls och hundaret administrerades. I slutet av vikingatiden är Håtunaätten en väl etablerad överhet som har mäktiga kontakter i sveariket, bland annat Ingvar den Vittfarne. För att inte förlora sin position i samhället följer de Sigtunas och götarnas exempel att anlägga kyrkor på sina ägor, vilket säkrar deras betydelse i en ny kristen ålder. Håtuna behåller sin funktion som tingsplats, huvudgård och sockenkyrka under medeltiden, och det är därför socknen heter Håtuna.

Förmodligen var Håbo ett litet område som i och med tingsplatsen vid (Hå)Tuna under vendeltiden fick beskriva ett mycket större område; ett hundare istället för en plats. Frötuna uppkommer under mellersta järnåldern som en huvudgård och har liknande funktioner som Håtuna, men namnet gör tunet finare och anspelar även på den vackra och kraftfulla gudinnan Fröja. Den närmaste dateringen till Frötuna som finns är gravar daterade till vendeltid, och ett mindre hus femhundra meter söder om dagens gård, som daterats till 465±100. Frötuna har tillsammans med Aske, Helgesta och möjligen Hållunda utgjort håbornas centralbygd för heliga riter och kulthandlingar, och Tjusta fungerade som ett härbärge för de som färdats en längre väg för att delta både på de heliga högtiderna och på tinget på Håtuna. Frötuna har behållit sin huvudgårdsfunktion under vendeltid och vikingatid, på tunet har folk hälsats välkomna av de fruar som levt där genom åren, för att i övergången från hedendom till kristendom helt förlora den. Efter kristnandet kan Frötuna inte ha varit viktigare än en vanlig gård, och detta verifieras i och med sockengränsens dragning och att kyrkan anläggs i Tibble. Hela bygden avaktiveras, till stor del på grund av att den varit så starkt förknippad med och beroende av de hedniska högtiderna. Fornsigtuna är en anomali bland tunagårdarna, eftersom den anläggs långt senare än de ursprungliga tunagårdarna, och dessutom anspelar på Oden, vilket leder till att orten får en på sätt och vis teofor förled, utan att fungera som en sakral huvudgård. Fornsigtuna fungerade som en kungaätts huvudgård under vikingatiden, och anlades på halvön vid Håtunaviken för att skydda och bevaka farleden till Gamla Uppsala, som under denna tid utgjorde svearnas överregionala centrum för kult och politik. Det Fornsigtuna skyddar mot är framförallt yttre angrepp, men står också som en motpol och övervakningsstation mot Birka och den götländska kungadynasti som regerade över den. Någonting händer runt 970 som gör att Birka och Fornsigtuna överges nästan samtidigt, den nya kristna staden Sigtuna anläggs och kungshallarna i Gamla Uppsala återaktiveras. Detta kan tolkas som ett angrepp av en yttre här vars ledare velat utropa sig själv till kung över alla svear, som slogs tillbaka av svearna under ledning av en Birkakung; förmodligen Erik Segersäll. Därefter vill sveafolket att Birkakungarna förlägger sin stad och sitt hov närmre Gamla Uppsala, så att de får utgöra det nya skyddet av Gamla Uppsala. Fornsigtuna har härmed tjänat ut sitt syfte som kungsgård, då både kontrollfunktionen och skyddsfunktionen försvinner i och med nya Sigtunas anläggande. Fornsigtuna har inte inkräktat på Håtunas eller Frötunas odalrätter, vilket kan tyckas som en självklarhet eftersom det var bland annat det Fornsigtuna stod för i motsats till Birka och Adelsö. Att Fornsigtuna inte blir platsen för den nya kristna staden kan jämföras med att Frötuna inte blir platsen för sockenkyrkan; de symboliserade den gamla tron och hade ingen plats i det nya kristna samhället. Härmed förstår vi Håtunas, Frötunas och Fornsigtunas relation till varandra, vilket bland mycket annat lett fram till ett konstaterande: Tunagårdar har haft olika funktioner och uppkommit under olika tidsperioder, och måste därför var och en sättas in i sin egen samhällskontext för att kunna förstås.

5. Referenser

Andrén, Anders. 1989: Medeltidens födelse. Nyhamnsläge Andrén, Anders. 2006: Odens öga: Mellan människor och makter i det förkristna norden. Helsingborg Bennett, Agneta. 1987: Graven - religiös och social symbol: strukturer i folkvandringstidens gravskick i Mälarområdet. Stockholm Brink, Stefan. 1996: Political and social structures in early Scandinavia. Tor. Uppsala Burenhult, Göran. 2000: Arkeologi i Norden 2. Stockholm Burström, Mats. 1995: Gårdstankar. Hus & gård i det förurbana samhället. Stockholm Calissendorff, Karin. 1986: Ortnamn i Uppland. Stockholm Carlsson, Anders. 1997: Birkas kungsgård på Adelsö och Svearnas Fornsigtuna - två aristokratiska miljöer i Mälardalen ...gick Grendel att söka det höga huset... Halmstad Carlsson, Anders. 2005: Tankar kring Torsten och Torborg. Arkeologi och naturvetenskap: Gyllenstiernska Krapperupstiftelsen symposium år 2003. Nyhamnsläge Cassel, Kerstin. 1998: Från grav till gård. Stockholm Damell, David. 1991: Fornsigtuna: en kungsgårds historia. Upplands-Bro Fernstål, Lotta. 2004: Delar av en grav och glimtar av en tid.Om yngre romersk järnålder, Tuna i Badelunda i Västmanland och personen i grav X. Stockholm Fries, Sigurd. 1957: Studier över Nordiska trädnamn. Uppsala Gustavsson Ann. 2004: Platser med Lunda-namn. Stockholm Hagerman, Maja. 1996: Spåren av kungens män: om när Sverige blev ett kristet rike i skiftet mellan vikingatid och medeltid. Stockholm Hall, Richard. 2007: Stora boken om vikingarna. Stockholm Hedeager, Lotte. 2011: Iron age myth and materiality: An archaeology of Scandinavia AD 400-1000. London Hellsing, Lisa. 2000: Tunaorterna i Västmanland: deras uppkomst och betydelse. Stockholm Hellsing, Lisa. 2001: Tunaorternas betydelse: En studie utifrån Tuna i Hallstahammar, Västmanland. Stockholm Holmberg, Karl-Axel. 1969: De Svenska Tuna-namnen. Uppsala Hyenstrand, Åke. 1974: Centralbygd - randbygd: strukturella och administrativa huvudlinjer i mellansvensk yngre järnålder. Stockholm Isacsson, Mimmi. 2009: Relationen mellan Åker, Tuna och Husby. Stockholm Jacobsen, Lis. Moltke, Erik. 1942: Danmarks runeindsrkifter. Köpenhamn Kraft, John. 1999: Hednagudar och hövdingadömen i det gamla Skandinavien. Bro Lindqvist, Sune. 1918: Fornvännen. Stockholm Nordberg, Andreas. 2003: Odins sal: dödsföreställningar och krigarkult i fornnordisk religion. Stockholm Olausson, Michael. 1995: Det inneslutna rummet - om kultiska hägnader, fornborgar och befästa gårdar i Uppland från 1300 f Kr till Kristi födelse. Stockholm Pamp, Bengt. 1967: Ortnamnen i Sverige. Lund

Persson, Maria. 1997: Tunaorter över tid: arkeologiska studier i Upplands-Bros tidiga historia. Stockholm Prenzlau-Enander, Gabriele. 1991: Upplands-Bro kulturhistoriska miljöer. Stockholm Ringquist, Per-Olof. 1974: Arkeologisk Undersökning 1969, Fornlämning 125, Frötuna 2:1, Håbo-Tibble sn, Uppland. Stockholm Rundkvist, Martin. 2000: Den skandinaviska aristokratin under folkvandringstid och vendeltid och deras boningar. Arkeologi i Norden 2. Stockholm Sandwall, Ann. 1980: Vendeltid. Stockholm Sundqvist, Olof. 2006: Myternas universum: om makterna och deras boningar. Odens öga: Mellan människor och makter i det förkristna Norden. Helsingborg Steinsland, Gro. 1998: Människor och makter i vikingarnas värld. Stockholm Svanberg, Fredrik. 2006: Dödsritualer, identitet och religion. Odens öga: Mellan människor och makter i det förkristna Norden. Helsingborg Tuulse, Armin. 1972: Håtuna kyrka. Uppsala Vikstrand, Per. 2001: Gudarnas platser - förkristna sakrala ortnamn i mälarlandskapen. Uppsala Vikstrand, Per. 2004: Ordning mot kaos: studier av nordisk förkristen kosmologi. Lund. Wahlberg, Mats. 2003: Svenskt ortnamnslexikon. Uppsala Wall, Åsa. 2003: De hägnade bergens landskap: om den äldre järnåldern på Södertörn. Stockholm Wessén, Elias. 1951: Sveriges runinskrifter. Bd 8. Upplands runinskrifter. D. 3. Stockholm Zachrisson, Torun. 1994: The odal and it's manifestation in the landscape. Current Swedish Archaeology, Vol.2. Stockholm Zachrisson, Torun. 2010: Helgö - mer än ett vi. Makt, kult och plats: högstatusmiljöer under äldre järnåldern. Stockholm

Tack till alla lärare, författare och studenter som gjort mitt arbete möjligt. /Tom Oden Ahlqvist 30