Sigtunanamnets arkeologi

Rune Edberg

The Archaeology of the place-name . The Iron Age site of Fornsigtuna (”Ancient Sigtuna”) in Håtuna parish, Uppland, was surveyed and mapped in the 1980s. A number of large houses, built on artificial terraces, were identified and subsequently partly excava- ted, interpreted as a royal manor. Other constructions on the site were also examined. A flat-topped barrow, c. 26 m i diameter and 3 m high, was initially thought to be a grave but was later interpreted as a thing-barrow. A nearby 9 x 9 m stone square was interpreted as a foundation for a house on sills, probably a store-house. In Snorri’s and , Fornsigtuna is stated as the place where settled after arriving in and where he set up a temple and sacrified according to the customs of the Æsir. In this paper it is suggested that the flat barrow and house-foundation on sills in fact may be this very spot,the manor’s sacred area. The house maybe interpreted as an Odin’s temple rather than a store-house. Sig- is a known by-name of Odin and tuna in the Mälaren area most probably originally denoted sacred enclosures (the place-name was shifted to the nearby new town Sigtuna, when it was founded c. AD 980). The proposed re-interpretation is tentative, mainly based on comparisons with recently identified cult sites elsewhere in Scandinavia.

Åren 1984–1988 genomföres arkeo- partiellt utgrävda konstruktioner var logiska forskningsundersökningar på fornlämningarna Håtuna 39 och 50 det stora boplatsområdet från järn- och det är dessa som är anledningen åldern vid herrgården Signhildsberg till att detta inlägg skrivs.1 (Figur 1.) i Håtuna socken, Uppland. Namnet Det är en självklarhet att tolkning- Signhildsberg tillkom på 1670-talet, ar av fornlämningar, vilkas funktion tidigare hette platsen Fornsigtuna. inte utan vidare kan bestämmas, i Resultaten från undersökningarna större eller mindre grad påverkas av publicerades ett par år senare i boken undersökarens förförståelse och tids- ”Fornsigtuna – en kungsgårds histo- andan. Ändrade synsätt och ny forsk- ria” (red. Allerstav m.fl. 1991). Större ning kan ge idéer till ifrågasättanden eller mindre schakt togs upp i ett an- och andra frågeställningar. Syftet här tal olika anläggningar, men några to- är just detta. talundersökningar gjordes inte. Bland

143

Downloaded by 170.106.35.93 2021-09-28 13:44:24 META 2019

Figur 1. Schaktplan (beskuren) från 1980-talets undersökningar i Fornsigtuna. (ATA). Exponerad på lantmäteriets terrängkarta. ”Signhilds kulle” (fornlämning 39) och den kvadratiska stensätt- ningen (fornlämning 50) är här utmärkta med de fornlämningsnummer som gällde vid tiden (de är senare sammanförda till ett område, fornlämning 99). Den kvadratiska husgrunden tida tegel, glas och spik. På 0,2–0,4 meters djup påträffades en ”relativt Fornlämning Håtuna 50 beskrivs av tät” stenpackning som tycktes täcka David Damell i nyssnämnda publi- hela anläggningen. Under denna kation. Det är en framträdande an- vidtog mörkfärgad, grusig morän. läggning som ligger på krönet av en En C14-analys på kol därifrån gav torr, mager moränkulle på omkring datering till förromersk järnålder, 18 meters höjd över havet. Den är vilket förmodligen var spår av det kvadratisk, 9x9 meter stor och 0,8 tillfälle då människor för första meter hög. I hörnen har funnits gången röjde av platsen och utan di- upprätta stenar som numera är ut- rekt samband med den undersökta fallna eller sprängda. Mellan hörn- fornlämningen. Inga som helst fynd stenarna finns raka rader av 0,5–1 gjordes (Damell 1991a). (Figur 2.) meter stora stenar. Damell bedömde att det handla- Ett 15,7 m långt och 1 m brett de om grunden till en timmerbygg- schakt togs upp i SV–NO rikt- nad. Det fanns ingenting konkret ning genom fornlämningen. Mitt att gå på i frågan om vilken funk- i schaktet utvidgades detta med en tion denna haft, men efter en del meter åt vardera hållet på en tre me- resonerande föreslog han med hjälp ter lång sträcka. I ytan låg lite sen- av analogier från 1600-talet att det

144

Downloaded by 170.106.35.93 2021-09-28 13:44:24 RUNE EDBERG

Figur 2. Den kvadratiska stensättningen, fornlämning 50, sedd från sidan före undersökningen. Foto David Damell 1988 (ATA).

varit en visthusbod, en så kallad fat- antal schakt togs upp och det visade bur. sig att kullen bestod av ett omsorgs- Timmerbyggnader var sällsynta fullt byggt, upp till 1,2 meter tjockt i östra Mellansverige före omkring och plant kärnröse. Under detta år 1000, och att det varit frågan om fanns ett decimetertjockt, mörkfär- en sådan är möjligt men det kan gat, sotigt kulturlager som innehöll också ha varit en ramverksbyggnad, ett fåtal brända och obrända ben det vill säga ett hus med timmersyll samt bränd lera. I botten påträffa- men utfört, exempelvis i skiftesverk. des också en härd med kol, sot och Också sådana kunde i Mälardalen skärvig sten. Ett par C14-prover gav grundläggas på sten (Rosberg 2009, dateringar till tiden kring Kristi fö- s. 112). delse. Stenpackningen var täckt av ett Kullen med kärnröset 0,5 m tjockt lerlager och därovan ett 1 m tjockt lager mjäla. Vidare Fornlämning Håtuna 39 är 26–27 fanns skalmurar nedgrävda genom m i diameter, 3 m hög och har en det täckande jordlagret. Dessa tol- avplanad yta. I öst finns en ramp. kades som spår efter ett lusthus ef- Den betecknas i rannsakningarna tersom en sådan byggnad återfinns 1672 som ”Signels bur”, alternativt på historiska kartor. I kullen fanns ”Kung Sigers hus” (Ståhle 1960, s. också flera sentida hundgravar. Inga 50). På en karta 1715 kallas kullen fynd gjordes. Ingenting tydde på att för ”Signills bur” (LMA 01-Håt-5). kullen varit en grav eller haft någon Signhilds kulle är den nutida vari- av de andra funktioner – kastal och anten. (Figur 3.) grund till ett försvarstorn (”motte”) Undersökningen beskrivs i Forn- – som lanserats under årens lopp. sigtunaboken av Lars Sjösvärd. Ett Efter jämförelser med bland andra

145

Downloaded by 170.106.35.93 2021-09-28 13:44:24 META 2019

Figur 3. ”Signhilds kulle”, fornlämning 39, före skogsröjning. Stenstolen något till vänster om bildens mitt. Foto Harald Faith-Ell 1926 (ATA).

Tingshögen i och område, eller byggnad, för kult. Här Tynwald Hill på Isle of Man stan- är några exempel. Vid Sanda i Fresta nade utgrävaren för att det handlade socken, Uppland (Åqvist 1996) om en tingshög (Sjösvärd 1991). och Borg i Borgs socken, Östergöt- (Figur 4.) land (Nielsen 1997) har snarlika Båda anläggningarna daterades byggnader, på syllar och ca 5,5 x 7 till yngre järnålder i analogi med meter stora, identifierats. Båda är husterrasserna vid Fornsigtuna som daterade till vikingatid. Vid Stora också undersöktes av samma forsk- Uppåkra i Uppåkra socken, Skåne, ningsprojekt. (Damell 1991a; Hed- finns spår efter ett 13,5 x 6 m stort man 1991; Sjösvärd 1991). tempel uppfört i en teknik som lik- nar stavkyrkornas. Det har blivit Spår av kultplatser kontinuerligt ombyggt under sin användningstid från romersk järnål- På senare år har arkeologers intresse der till vikingatid och har tentativt för spår i landskapet efter heden- tolkats som symboliserande Odens domens ritualer ökat. Kultplatser Valhall. (Larsson 2001, 2007). Vid och kulthus från järnåldern har Tissø på nordvästra Själland har en med god sannolikhet identifierats 9 x 9 m kultbyggnad, omgiven av på olika ställen. Det har uppenbar- en palissad, påträffats och daterats ligen kunnat finnas både mindre till ca 850–950 (Jörgensen 2014; jfr och större sådana, anpassade för Kalmring et al. 2017; Kaliff & Mat- olika slags förhållanden, gudomar thes 2017, s. 139–148; båda med och riter. De kan ha varit avsedda anförd litteratur). för privat, eller offentlig kult. I flera Att söka efter sådana platser och fall har det också gått att visa att byggnader arkeologiskt, också i äld- en stormannagård hyst ett speciellt re dokumentation, kan vara givande

146

Downloaded by 170.106.35.93 2021-09-28 13:44:24 RUNE EDBERG

Figur 4.”Signhilds kulle” fornlämning 39, under utgrävning med den flata stenpackningen fram- rensad i schakten. I centrum en sentida hundgrav. Foto Lars Sjöswärd 1985 (ATA).

nu när det går att föreställa sig att de Sigtuna till ett ord med betydelse faktiskt kan ha funnits. En gemen- av framsipprande vatten. Uppgiften sam nämnare är att de på något sätt avspeglar att dominerande kretsar varit fysiskt avgränsade från omgiv- inom ortnamnsforskningen under ningen (heligt – profant), men där- stora delar av 1900-talet var avgjort utöver kan stor variation väntas (jfr negativa till sakrala ortnamnstolk- Andrén 2002; Jörgensen 2014). ningar (om bakgrunden till detta, se t.ex. Hellberg 1986 och Vikstrand Ortnamns innebörd 2001). Men i tidigare forskning, t.ex. hos Otto von Friesen, note- Ett stort antal äldre ortnamn i Mä- rades att förleden Sig- i forntiden larområdet innehåller element som kunnat associeras med Oden, en syftar på platser där gudar dyrkats mångfacetterad gudom som ofta eller som varit heliga, så kallade åkallades under bi- eller noanamn. sakrala ortnamn. Om en gudoms Sig är ett sådant, ”den segrande” namn förekommer brukar namnen vanligt i personnamn av typ , kallas teofora. Det är namn på Tor- Sigrid och så vidare. Ett samband Frö- med flera mer eller mindre be- mellan Oden och Sig- i ortnamn är varade, eller i under årens lopp änd- fullt möjligt (von Friesen 1922–23; rade namnformer, som kan härledas jfr även Strid 1989; Om Odens alla till kända gudomar. namn, se Price 2002, s. 100–104.) Är Sig- i Sigtuna en sådan teo- Även andra element, oftast efter- for förled? Det beror helt på vilken leder, i ortnamn kan ha haft sakral forskare man frågar, eller väljer att innebörd och ursprungligen syftat luta sig mot. Det officiösa Svenskt på kultiska platser. Vissa sådana är ortnamnslexikon (SOL 2003, ganska allmänt accepterade som sa- 2016) till exempel härleder Sig- i krala, till exempel vi, al, harg och

147

Downloaded by 170.106.35.93 2021-09-28 13:44:24 META 2019

hov. Om andra finns det en diskus- vänds är ortnamn sega och kan sion, speciellt när det handlar om överleva stora samhällsförändringar. ord som uppenbarligen alltid varit Att tunanamnen bör ses som levande som appellativ, till exempel ursprungligen betecknande inhäg- åker som vid sidan av sin vardagliga nade, kultiska platser föreslogs av betydelse i vissa fall kan ha varit se- bland andra Erik Brate långt innan mantiskt sakralt, helig åker (jfr Vik- man arkeologiskt kände till några strand 2001). sådana miljöer över huvud taget (Brate 1918). Också Otto von Frie- Sakralt tuna sen var en av de forskare som tidigt argumenterade för att de ursprung- Hur är det då med tuna? Språk- och ligen betecknat kultplatser (von ortnamnsforskare har lagt märke till Friesen 1922–23). att ordet tun (tuna har utvecklats ur Om tunanamn finns för övrigt pluralformen) under medeltiden i en nästan oöverskådlig litteratur. östra Sverige är svagt belagt, i prin- Det mesta består av försök att se cip utdött som appellativ. Paradox- platser med tunaorter som admi- alt nog är det i denna region som nistrativa centra i ett tidigt svearike. tunanamnen är vanligast (Holm- Ett mindre sökt alternativ kan vara berg 1969: 252; Strid 1989: 110; att se centralorter som framvuxna Söderwall, ordbok). ur äldre lokala och regionala för- Etymologiskt är tun oproblema- hållanden och att namnen således tiskt, det betyder inhägnad eller in- helt enkelt följt med från dessa. hägnat område. Men i östra Sverige Tunaplatser har varit prestigelad- verkar det ha utvecklat en speciell dade och många storgårdar har fått betydelse av helgad plats. Det har eller givits namn efter dessa. Vissa därmed upplevts som semantiskt av dessa har successivt utvecklats sakralt på samma sätt som vi, al, till bygdecentra. Andra tunaplatsers harg och hov och efter kristnandet betydelse kan istället ha klingat av blivit obrukbart som appellativ (om likaväl som att andra betydande går- en sådan utveckling ifråga om vi se dar, som utvecklats till centra, haft Vikstrand 2001: 362). Men det har namn på annat än på tuna. Utför- konserverats i ortnamn, vilket kan liga forskningsgenomgångar har ny- förstås med hjälp av den princip ligen framlagts av Tony Engström (i som säger att språket skiljer skarpt Sundkvist & Eklund 2014, s. 196– mellan appellativ och ortnamnsele- 202) och John Kraft (Kraft 2015, s. ment. Ortnamn uppstår visserligen 180–192). efter appellativ men börjar efter en tid upplevas som hörande till Tunaplatsers ålder ett eget begreppssystem med egna semantiska förutsättningar (Strid Per Vikstrand har, med hjälp av 1993, s. 43–52). Och bara de an- några tunaplatser som på senare år

148

Downloaded by 170.106.35.93 2021-09-28 13:44:24 RUNE EDBERG

undersökts arkeologiskt, dragit slut- Plattform och tempel satser om när deras namn kan ha tillkommit. Tuna i Badelunda da- Anders Carlsson har föreslagit att terar han till 200-talet e.Kr., Tuna i fornlämning 50 (”fatburen” hos Vendel till 400-talet e.Kr. och Tuna i Damell) är ett harg (Carlsson 2015: Alsike till ca 500 e.Kr. Tunanamnen 188–189) det vill säga en förkristen är produktiva, åtminstone i Mälar- kultanläggning. Detta instämmer landskapen, från romersk järnålder jag i med tillägget att harget i detta och folkvandringstid (Vikstrand fall ser ut att ha varit en byggnad 2013, s. 79–80). Sigtunanamnet med en yta lika stor som kulthusets i kan ha samma bakgrund. Tissø och bör, som den danska mot- I ett tidigare inlägg tog jag som en svarigheten, kunna betecknas som av flera möjliga förklaringar att forn- ett tempel. borgen Trollberget (Sigtuna 80:1) Huset har byggts på syll, vilket kan ha varit namngivare till Sigtuna. avviker från det övriga byggnads- Det är en massiv anläggning, san- skicket i Fornsigtuna som såvitt nolikt från folkvandringstid, som hittills känt är stolpkonstruktioner. bör kunna ses som något slags sa- Kulthusen i Borg och Sanda skil- kral manifestation, kanske en plats jer sig på samma sätt i sina respek- för Odenkult. Jag fäste uppmärk- tive byggnadsmiljöer. Templen i samheten på en intressant parallell, Uppåkra och Tissø är däremot Sigtuna i Frustuna i Sörmland, som byggda med kraftiga, djupt ned- kan antas ha fått namn efter en stor grävda stolpar. men låg hägnad (Frustuna 51:1). Fornlämning 39 (”Signhilds Den var antagligen militärt lika kulle”) kan ha varit en plattform, svårförsvarad som stenmassorna på använd i kulten. Den kan också Trollberget och skulle bättre kunna associeras till en ”sejdhjälle” mot- förstås som samlingsplats och kult- svarande den som förekommer i område (Edberg 2008). Erik Rödes (jfr Price 2002, s. Men om Sigtunanamnet flyttats 162–163; Sundquist 2012). Den till Sigtuna stad från Fornsigtuna, vil- tidigare föreslagna funktionen som ket är den vanliga, och rimliga, för- tingshög kan förenas med en sådan klaringen är det på den senare platsen tolkning om man förutsätter att som dess ursprung bör sökas. Den kung och hövding förenade kultle- aristokratiska bebyggelsen där över- darskap med politisk och dömande gavs vid 900-talets slut vid samma makt. David Damell var inne på tid som stadens anläggning på en ny detta spår och skrev att tingshögar plats. Att ortnamnet följde med bör kan ”ha haft den dubbla funktionen betyda att det haft en speciell och vik- av att vara scen för både domarens tig laddning. En parallell är Uppsala- arbete och blotprästens religiösa ce- namnet som på 1100-talet överfördes remonier” (Damell 1991b). från (Gamla) Uppsala till Östra Aros. På högen står också ett stenblock,

149

Downloaded by 170.106.35.93 2021-09-28 13:44:24 META 2019

som till formen påminner om en avstädad i samband med att den kubbstol. Det är nämnt i fornmin- övergavs kan således många spår nesinventeringen men kommen- av verksamheten under järnåldern terades inte i Fornsigtunaboken. återstå att upptäcka. Tills detta nå- Äldsta mig bekanta källa till dess gon gång i framtiden sker, bygger existens är ett foto från 1926 (figur slutsatserna på analogier. I ljuset av 3). Att stenstolen är placerad på kul- senare års forskning om bebyggelse len av en forntidssvärmande godsä- och kult i skandinaviska högstatus- gare på 1800-talet verkar betydligt miljöer framstår dessa som väl värda troligare än att den skulle ha någon att pröva. äldre bakgrund. Men ändå kunde Med andra ord hänger kanske den, liksom den antagna lusthus- uppgifterna i Snorre Sturlassons grunden, behöva ytterligare upp- Edda och Ynglingasaga, där Oden märksamhet vad gäller datering och förknippas med Sigtuna, inte i luf- tolkning. ten? När Oden kom till den plats vid Mälaren som nu heter Gamla Kultområde Sigtuna satte han upp ett stort tem- pel (”mikit hof”) och blotade efter Både templet och plattformen kan asarnas sed, heter det i Ynglingasa- förslagsvis ses som en speciell men gan. Idén har lanserats förr: ”Det är integrerad del av det aristokratiska inte osannolikt, att på gården fanns gårdskomplexet. Ett kultområde eller funnits, en gammal Odinshel- tillägnat Oden, ett ”Sig-tun” vilket gedom” (von Friesen 1922–23, s. blev namnlåtare åt bebyggelsen och 58). som sedan fick en ny denotation när Ett tempel vid Mälaren, som det staden anlades på andra sidan sun- berättades legender om på Island det. 250 år efter att det utplånats, bör ha En brist med denna tolkning är varit något alldeles extra. Möjligen avsaknaden av fynd av kultisk ka- har vi länge haft platsen rakt fram- raktär från 1980-talets undersök- för ögonen, till och med delvis grävt ningar. Inte heller påträffades då ut den, utan att förstå det. Frågan några spår efter hägnader som kan om Sigtunanamnets ursprung och antas ha omslutit platsen. Men första hänsyftning kan då också vara grävningarna gick i princip inte löst. utanför de kända fornlämningarna och inte heller gjordes någon geofy- Rune Edberg är fil. dr i arkeologi och har sisk markundersökning i området. bland annat ägnat sig åt Sigtunaforskning. Även om man ser platsen som noga [email protected]

Fotnot 1. Håtuna 39 och 50 är numera sammanförda i FMIS med andra fornlämningar till Håtuna 99:1.

150

Downloaded by 170.106.35.93 2021-09-28 13:44:24 RUNE EDBERG Referenser

• Allerstav, Agneta (red.) 1991. Fornsigtuna. En kungsgårds historia. Upplands-Bro • Andrén, Anders 2002. Platsernas betydelse. Plats och praxis. Studier av nordisk förkristen ritual. Kristina Jennbert, Anders Andrén & Catharina Raudvere (red.). Lund, Nordic Academic Press, s. 299–342 • ATA = Antikvariskt-topografiska arkivet • Brate, Erik 1918. Åker och Tuna. Fornvännen 13. s. 207–213 • Carlsson, Anders 2015. Tolkande arkeologi och svensk forntidshistoria. Fran stenalder till vikingatid. Stockholm, Stockholms universitet • Damell, David 1991a. Fatburen. Fornsigtuna. En kungsgårds historia. Agneta Allerstav m.fl. (red.). Upplands-Bro. s. 54–57 • Damell, David 1991b. Om tingsplatser. Fornsigtuna. En kungsgårds historia. Agneta Allerstav m.fl. (red.). Upplands-Bro. s. 92–93 • Edberg, Rune 2008. Heliga hägnader. Ett inlägg om Sigtuna, tunaproblemet och fornbor- garna. Situne Dei. s. 47–67 • von Friesen, Otto 1922–1923. Om staden Sigtunas ålder och uppkomst. Upplands fornmin- nesförenings tidskrift XXXVII. s. 32–63 • Hedman, Anders 1991. Signhilds kulle. Fornsigtuna. En kungsgårds historia. Agneta Allerstav m.fl. (red.). Upplands-Bro. s. 38–47 • Hellberg, Lars 1986. Hedendomens spår i uppländska ortnamn. Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift. s. 41–71 • Holmberg, Karl Axel 1969. De svenska Tuna-namnen. Uppsala, Lundequistska bokhandeln • Kaliff, Anders & Mattes, Julia 2017. Tempel och kulthus i det forna Skandinavien. Stockholm • Kraft, John 2015. Svearnas land. Bosättning och samhällsorganisation i Mälardalen under yngre järnåldern. Västerås, Badelunda hembygdsförening • Jørgensen, Lars 2014. Norse religion and ritual sites in Scandinavia in the 6th–11th century. Northern Worlds – landscapes, interactions and dynamics. Hans Christian Gulløv (red.). Odense, University Press of Southern Denmark, s. 129–150 • Kalmring, Sven, Runer, Johan & Viberg, Andreas. 2017. At home with Herigar: a magnate’s re- sidence from the Vendel- to period at Korshamn, Birka (Uppland / S). Archäologisches Korrespondenzblatt 47. s. 1–23 • Larsson, Lars 2001. Uppåkra, an Iron Age site with a long duration: internal and external perspectives. Kingdoms and regionality. Transactions from the 49th Sachsensymposium 1998 in Uppsala. Stockholm. s. 51–66 • Larsson, Lars 2007. Uppåkra – centralplats och tempelplats i Sydsverige. Människors rum och människors möten. Kulturhistoriska skisser. Berit Wallenbergs stiftelse 50 år. Stockholm, Berit Wallenbergs Stiftelse, s. 165–197

151

Downloaded by 170.106.35.93 2021-09-28 13:44:24 META 2019

• LMA = Lantmäterimyndighetens arkiv • Nielsen, Ann-Lili 1997. Pagan Cultic and Votive Acts at Borg. Visions of the Past. Trends and traditions in Swedish Medieval Archaeology. Hans Andersson; Peter Carelli & Lars Ersgård (red.). Stockholm, Riksantikvarieämbetet, s. 373–392 • Price, Neil 2002. The Viking Way. Religion and War in Late Iron Age Scandinavia. Uppsala, Uppsala universitet • Rosberg, Karin 2009. Vikingatidens byggande i Mälardalen. Ramverk och knuttimring. Upp- sala, Uppsala universitet • Sjösvärd, Lars 1991. Signhilds kulle. Fornsigtuna. En kungsgårds historia. Agneta Allerstav m.fl. (red.). Upplands-Bro. s. 38–47 • SOL = Svenskt ortnamnslexikon. Mats Wahlberg (red.). Uppsala (2003, 2016.), Institutet för språk och folkminnen • Strid, Jan Paul 1989. Sigtuna i myt och verklighet. De språkliga källorna till Sigtunas äldsta historia. Avstamp för en ny Sigtunaforskning. Sten Tesch (red.). Sigtuna, Sigtuna museer. s. 106–114 • Strid, Jan Paul 1993. Kulturlandskapets språkliga dimension. Ortnamnen. Stockholm. • Ståhle 1960. Rannsakningar efter antikviteter. Band I. Utg. Carl Ivar Ståhle. Stockholm 1960 • Sundkvist, Anneli & Eklund, Susanna. Med bidrag av Tony Engström 2014. Gilltuna – där man följde traditionen. Den första storskaligt undersökta tuna-gården. SAU rapport 2014:4. Uppsala • Sundquist, Olof 2012. Var sejdhjällen (fvn. sei∂hjallr, hjallr) en permanent konstruktion vid kultplatser och i kultbyggnader? Fornvännen 107, s. 280–285 • Söderwall, ordbok = Söderwall, Knut Fredrik 1894–1928. Ordbok öfver Svenska Medel- tids-språket. (http://spraakbanken.gu.se/fsvldb/) • Vikstrand, Per 2001. Gudarnas platser. Förkristna sakrala ortnamn i Mälarlandskapen. Uppsala. • Vikstrand, Per 2013. Järnålderns bebyggelsenamn. Om bebyggelsenamnens uppkomst och ålder i Mälarlandskapen. Uppsala, Uppsala universitet • Åqvist, Cecilia 1996. Hall och harg. Det rituella rummet. Religion från stenålder till medel- tid. Kerstin Engdahl & Anders Kaliff (red.). Linköping, Riksantikvarieämbetet, s. 105–120

152

Downloaded by 170.106.35.93 2021-09-28 13:44:24