Översyn Av Riksintressen För Kulturmiljö

RIKSINTRESSEN I SÖDERHAMNS KOMMUN

Ett kunskapsunderlag 2015-12-22

Besöksadress: Borgmästarplan, 801 70 Gävle Telefon: 026-17 10 00 Webbadress: www.lansstyrelsen.se/gavleborg

Kunskapsunderlaget har tagits fram av KMV forum, Stockholm på uppdrag av Länsstyrelsen Gävleborg i samband med den riksintresserevidering som gjorts 2014-2016. Beslut om nya riksintresseavgränsningar fattades av Riksantikvarieämbetet 2017-04-28.

Världsarvet Hälsingegårdar År 2012 fördes Hälsingegårdarna upp på världsarvslistan under namnet Decorated Farmhouses of Hälsingland. Världsarvet består av sju gårdar. Dessa ska ses som representanter för omkring 1000 hälsingegårdar som sammantaget utgör ett karaktärsdrag för Hälsingland. En sammanfattande text avseende världsarvets värden bifogas sist i rapporten.

Innehåll

Söderala (X600) ...... 6 Från förhistorisk centralbygd till ett kommundelscentrum ...... 11 Ordförklaringar ...... 12 Södra Trönödalen (X601) ...... 14 Kyrkomiljön vid Trönö gamla kyrka...... 16 Långbro ...... 16 Daglösa ...... 17 Fly ...... 18 Trönödalens bebyggelseutveckling ...... 20 Ordförklaringar ...... 22 Söderhamns stad (X603) ...... 23 Sjöfarts-, handels- och industristaden vid Bottenhavet ...... 27 Prästgrundets fiskehamn (X604) ...... 30 Från Gävlefiskare till fritidsfiskare ...... 34 Ordförklaringar ...... 35 Norraladalen (X606) ...... 36 Kungsgården ...... 38 Ale ...... 39 Ringa ...... 40 Sockencentrat ...... 40 Norrala som centralbygd ...... 43 Ordförklaringar ...... 45 Skärså fiskehamn (X607) ...... 46 Norralaböndernas fiskehamn ...... 50 Ordförklaringar ...... 52 Marmen (X608) ...... 53 Förhistorisk järnframställning – eller blästbruk med andra ord ...... 57 Järnet och bygden ...... 58 Skogsbruket under historisk tid ...... 58 Ordförklaringar ...... 59 4

Rönnskärs lots- och tullstation (X610) ...... 60 Från lotsstation till fritidsö ...... 64 Ordförklaringar ...... 65 Vallvik (X611) ...... 66 Vallvik 1907- ...... 70 Världsarvet Hälsingegårdar……………………………………………………………. 73

Söderala (X600)

Landskapet kring Söderala kyrka visar en lång bebyggelsekontinuitet med rötterna i yngre järnåldern. Centralt i området går en åsrygg som i väster fortsätter till Arbrå och vidare utmed Ljusnan och i öster sträcker sig till havet. På åsen har sedan förhistorisk tid gått en färdväg. Öster om Söderala kyrka har sentida vägdragningar lett till ett brott i åsen som gör det svårt att förstå de tidigare sambanden.

Kring åsen och de låglänta gräsmarkerna etablerades under järnåldern ett flertal byar som fortfarande har kvar de ursprungliga lägena. Inom riksintresseområdet ligger Kinsta, Orsta, Hov, Valla, Siggesta, och Askesta som alla etablerades på 500-600-talen. Till byarna hör relativt små gravfält med fem till tio gravar. Ofta finns en större hög som är placerad så att den vänder sig mot färdvägarna och tydligt visar att marken hade tagits i anspråk.

Järnåldersbygdens centrum låg i Hov, vid mötet mellan åsen och Bergaån som här mynnade ut i en sjö. Gravfältet och en stor hög samt bynamnet som berättar om en hednisk kultplats visar byns centrala roll. Här finns 7 också slaggvarpar som berättar om förhistoriskt järnframställning på platsen.

Söderala kyrka konkurrerade ut Hov som områdets centrum när kristendomen infördes under medeltiden. Utvändigt präglas kyrkan av en restaurering vid sekelskiftet 1900, men den ovanliga korsplanen finns kvar. I dag är kyrkans samspel med de omgivande byarna otydlig på grund av sentida centrumbebyggelse och flerbostadshus som också trängs på åsen, tillsammans med villabebyggelse nedanför kyrkan (utanför riksintresset). Längre ut i landskapet har kyrkan dock behållit sin funktion som ett landmärke.

Byarna i centrala Söderala har en tydlig koppling till den förhistoriska landsvägen. Söder om Söderalaån ligger byarna Kinsta, Skale, Heden och Prästbordet (vid kyrkan) som på ett pärlband. De är också relativt stora och den begränsade ytan med odlingsmark både söder och norr om åsen gör att gårdarna har fått trängas ihop så att byarna är nästan sammanbyggda. Även sentida bebyggelse förstärker det sammanbyggda intrycket. Vid landsvägen norr om ån ligger i skogskanten Norrbyn, Bers, Hov och Valla. Byarna Vedtjära och Orsta har ett läge i södra delen av dalgången i skogskanten mot söder. Och där rullstensåsen fortsätter mot sydost ligger Siggesta och Askesta.

Karaktäristiskt för gårdarna är att de ligger i höjdlägen, antingen på åsen, i skogskanten eller på moränhöjder. Odlingsmarkerna är fria från bebyggelse. Bymiljöerna är samlade och laga skiftets splittrande påverkan är liten inom riksintresset. Mer tydlig är effekten av hemmansklyvningarna som i Söderala har förtätat byarna.

De flesta byar i Söderala präglas av mangårdsbyggnader från 1830-60- talen som berättar om tidens ekonomiska tillväxt och befolkningsökning. De är högresta, långsmala byggnader i två våningar under sadeltak som vanligtvis har valmade gavelspetsar. Formspråket har klassicistiska drag och fasaderna är med något undantag klädda med rödfärgad locklistpanel. Även knutarna är röda.

I byarna finns också mangårdsbyggnader från tiden efter laga skifte. De är i två våningar, har sexdelad planlösning och präglas av tidstypisk panelarkitektur med sina ljusa oljefärgsmålade fasader och snickarglädje. En koncentration av hus med tidstypisk utformning och välbevarad karaktär hittar man i Skale och Kinsta i västra delen av Söderala.

Ladugårdarna i Söderala är vanligtvis den typen av funktionsladugårdar i 1 ½ till 2 våningar som började uppföras vid sekelskiftet 1900. De är ofta 8 placerade i ett sluttningsläge. Vid några gårdar finns ekonomibyggnader från 1900-talets mitt, men sentida tillägg som t ex siloanläggningar saknas. Ladugårdarnas byggnadsvolymer är måttliga och de är vanligtvis lägre än de högresta mangårdsbyggnaderna. I Orsta, Siggesta och Askesta finns gårdar som har en bevarad äldre gårdsgruppering. Sammantaget gör detta att det är mangårdsbyggnaderna, i vissa byar tillsammans med byggnadsgrupperingen, som ger bymiljöerna sin karaktär.

Förutom kyrkan och gårdarna finns det i Söderala flera andra byggnader som visar landsvägens betydelse för lokaliseringen. Längst i söder finns skolan i Ellne med typritad karaktär från 1870-80-talet, i Heden finns en annan skolbyggnad som tar upp mangårdsbyggnadernas former. Söderala kvarn från början av 1900-talet är utvändigt oförändrad och teknikhistoriskt intressant då den byggdes för eldrift och därför kunde placeras i det bästa kommunikationsläget. I Skale finns Missionskyrkan från 1920-talet. Verkstadsbyggnaderna vid vägen berättar om en senare utveckling då bilen ersatte hästen och landsbygden motoriserades.

Området kring den fd järnvägsstationen i Norrbyn berättar om industrialismen ändrade kommunikationsmönster. Här vid det kommunikationsstråket som uppstod mellan järnvägen och nya landsvägen till Söderhamn står ett fd tingshus som med sina putsade nyrenässansfasader ger ett stadsmässigt intryck och kan jämföras med den samtida stadsbebyggelsen i Söderhamn. Bredvid står ett stort trähus med asymmetrisk planform och rik snickarglädje som var tänkt att bli ett järnvägshotell. Här finns också en garagebyggnad från 1900-talets början.

Odlingslandskapet i Söderala är starkt präglat av jordbrukets rationaliseringar efter 1900-talets mitt. Åkerytorna är relativt stora och speglar inte den täta gårdsstrukturen. Som påminnelse om ett tidigare brukande finns ett antal ängslador kvar på åkermarken.

Värdebärare:  Hov med bebyggelseläge och fornlämningar som visar på en förhistorisk centralplats.  Bergaån och dess betydelse som förhistorisk vattenled.  Åsväg som har varit kontinuerligt brukad sedan 500-600-talen.  Högar med placering så att de omger bygden och är exponerade ut mot områdets färdvägar och den forna sjön.  Ortnamnen, bl a sta-namn med rötter i yngre järnålder. 9

 En av Norrlands äldsta medeltida stenkyrkor med centralt läge intill åsvägen. Ovanlig form med mittfyrkant, centraltorn, korsarmar, kor och absid. Ett sockencentrum med prästgård, pastorsexpedition och kyrkvaktmästarbostad.  Stora hälsingegårdar från två byggnadsepoker. Från 1700-talets slut till 1800-talets första hälft finns tvåvåningshus med faluröd träpanel, halvvalmade tak och vitmålad takfot. Från 1800-talets andra hälft och 1900-talets början finns tvåvåningshus med sexdelad plan och ljust oljemålade fasader i tidstypisk panelarkitektur och snickarglädje.  Ladugårdar från 1900-talets början.  Öppet odlingslandskap.  Ett antal ängslador på den låglänta åkermarken som brukades som äng fram till början av 1900-talet.  Byarna Heden, Skale och Kinsta med mangårdsbyggnader på rad vid åsvägen.  Byarna Valla, Hov i norra dalgången.  Byarna Norrbyn och Berga i norra dalgången med omgivande odlingsmarker.  Byn Orsta med tre gårdar på rad på en moränhöjd med synligt läge och omgivande odlingsmark.  Byarna Asta och Siggesta med bebyggelse intill byvägen och med omgivande odlingsmarker.  Kommunikationsmiljön i Norrbyn intill järnväg och landsväg med fd tingshus, flottningschefsbostad (lanthandel) och garagebyggnad.  Öppet odlingslandskap med ängslador

Vy över Söderalaåsen från byn Orsta. Foto: Johannes Kruusi

Askesta by. Foto: Johannes Kruusi

Från förhistorisk centralbygd till ett kommundelscentrum Vid övergången till yngre järnålder växte Söderala fram som en strategisk knutpunkt och central plats för regionen. I mötet mellan Bergaåns mynning i Ålsjön som då sträckte sig betydligt längre västerut och ledde vidare till havet och åsen med en förhistorisk färdväg blev Hov områdets centrala plats. Fornlämningarna med gravfält och en stor hög visar att Hov var den mest betydande bebyggelseenheten. Namnet anger att gården hade en särskild roll inom den hedniska kulten. Det är också en av få platser i Söderala odlingsbygd där vi finner slaggvarpar som berättar att det framställts järn på platsen.

Landskapet dominerades av åsryggen. På båda sidor fanns låglänta gräsmarker som genomflöts av vattendrag. Utmed åsen och runt kanterna av de öppna gräsmarkerna växte det fram en rad bosättningar, idag synliga genom gravfält, högar och bynamn. Berga, Kinsta, Orsta, Hov, Valla, Siggesta, Askesta, Ina och Sund är byar som etablerades på 500- 600-talen. Gravfälten är relativt små, fem till tio gravar och ofta ingår det en större hög placerad så att den vänder sig mot färdvägarna och tydligt visar att marken tagits i anspråk. Sund längst i öster var en viktig plats under förhistorisk tid och som namnet anger fanns det ett sund som band ihop sjön med havet.

Söderalas betydelse under yngre järnålder hör samman med järnproduktionen i området. De arkeologiska fynden och fornlämningar berättar om en stormannabygd med Hov som centrum där järnhanteringen har legat till grund för bygdens utveckling. Arkeologiska fynd berättar om rika vapengravar och slagg i gravarnas fyllning berättar om järnets roll. Vid Ina har man funnit ett depåfynd med spadformade ämnesjärn. Ämnesjärnen antas vara resultatet av en överskottsproduktion som speglar handelskontakter med Mälardalen.

Med kristendomen flyttades områdets centrum söderut, till andra sidan ån. Här i högt läge på åsen som en pendang till Hov byggdes en kyrka på 1100-talet. Fortfarande syns Söderala kyrka långt ut i landskapet. Kyrkan är en av de äldsta i Hälsingland och har en ovanlig planform. Byggnadshistoriskt hör den samman med tidiga medeltida kyrkor i Uppland. Det nuvarande utseendet fick kyrkan vid en restaurering vid sekelskiftet 1900.

Bebyggelseutvecklingen i Söderala följer samma mönster som övriga Hälsingland. Fram till skiftesreformerna präglades gårdarna av ett månghussystem och bostadshusen var enkelstugor eller parstugor. I 12 slutet av 1700-talet började en utveckling som ändrade bebyggelsens karaktär i grunden. Bakom låg innovationer inom jordbruket som gav effektivare brukningsmetoder, skiftesreformerna som möjliggjorde en mer rationell markanvändning och i Hälsingland inte minst en snabb ekonomisk utveckling. Trävaruindustrin började utvecklas tack vare bättre sågverkstekniker och en liknande utveckling skedde inom linhanteringen. Skogen och linet skapade ett ökat ekonomiskt välstånd och befolkningen växte snabbt. Hemmansklyvningarna tog fart i början av 1800-talet. Vid de nya gårdarna uppfördes nya, större mangårdsbyggnader. Andra bostadshus byggdes till med en våning. Den hälsingegårdsarkitektur som fortfarande präglar byarna skapades.

Nästa stora ombyggnadsvåg skedde i samband med laga skiftet. De äldre bostadshusen ersattes ofta med nya hus som präglades av tidstypisk panelarkitektur och nya planlösningar. Ladugårdarna blev större och månghussystemet ersattes av stora sammanbyggda ladugårdskomplex där alla funktionerna samlades under ett tak. De senaste årtiondenas rationaliseringar inom jordbruket har lett till att gårdarna har slagits samman till allt större enheter. Ladugårdar och andra ekonomibyggnader har blivit överloppsbyggnader.

Med industrialismen ändrades de tusenåriga kommunikationsmönstren i Söderala. På 1860-talet byggdes en järnväg mellan Bergvik och Söderhamn och 1886 fick Söderhamn en järnvägsförbindelse hela vägen till norra stambanan via Kilafors. Samtidigt fick landsvägen genom Söderala en ny rakare sträckning parallellt med järnvägen. Området vid Söderala station i Norrbyn började växa fram som ett nytt centrum. Tre byggnader finns kvar idag. Det fd tingshuset har en stadsmässig utformning som liknar den samtida stadsbebyggelsen i Söderhamn. Bredvid står ett stort trähus som uppfördes som järnvägshotell inför ett planerat järnvägsbygge till Ljusne som hade gjort Söderala till en järnvägsknut. Här finns också en garagebyggnad från 1900-talets början.

hemmansklyvning, delning av hemman i två eller flera delar genom arvsskifte, försäljning eller donation. Källa Nationalencyklopedin, hämtad 2014-10-01.

Hälsingegård, benämning på en typ av bondgårdar i Hälsingland. Hälsingegårdar i olika delar av landskapet har sin egen särart, men gemensamt för dem är att de präglas av stilsäkerhet, hantverksskicklighet och detaljrikedom såväl exteriört som interiört. Gårdarnas byggnadsstil och traditioner sträcker sig flera hundra år tillbaka i tiden; fortfarande finns gårdar som gått i arv i samma släkt ända sedan 1600-talet. Källa http://www.ne.se/hälsingegård, Nationalencyklopedin, hämtad 2013-09-05. laga skifte, jordbruksreform som infördes i Sverige 1827 med syfte att effektivisera produktionen. Målet med laga skiftet var att strukturera odlingslandskapet så att varje gårds odlingsmarker låg samlade i anslutning till gården. För att detta skulle vara möjligt var det vanligt att en stor del av gårdarna flyttades ut från den tidigare bykärnan och placerades ut som ensamliggande gårdar. Ett laga skifteslandskap präglas ofta av rätvinkliga linjer för både ägogränser, öppna diken och vägnät. sockencentrum, närmiljö successivt framvuxen kring sockenkyrka och prästgård och i idealfallet innefattande sockenstuga, klockargård, fattigstuga, skolhus, tiondebod, sockenmagasin och kyrkstallar. Sockencentra har i många fall utvecklats till administrativa centralorter genom att dra till sig världsliga centralfunktioner. Källa RAÄ Landskaps- och miljötyper 1996-08-27

Södra Trönödalen (X601)

Riksintresseområdet omfattar nedre delen av Trönöåns dalgång från sockengränsen i öster till Östra Trönbyn i väster. Utanför riksintresset fortsätter dalgången mot nordväst förbi Trönö nya kyrka. Efter sockengränsen i sydost tar Norralaåns dalgång vid.

Den smala Trönödalen med sina sluttande former är ett mycket bra exempel på en uppodlad dalgångsmiljö med lång kontinuitet. Landskapets sammanhang med bebyggelselägen, odlingsmarker, siktlinjer och kyrkan mitt i byn visar en ovanlig ålderdomlighet som delvis beror på att ett sentida centrum saknas. Till upplevelsen bidrar också att höga master, vindkraftverk mm saknas.

I botten av dalgången slingrar sig Trönöån genom lågt liggande och sent uppodlade åkermarker. Många bevarade ängslador berättar att åkrarna var slåtterängar ända fram till 1900-talet. Själva Trönöån märks inom riksintresseområdet främst genom sin buskvegetation eller vid överfart på någon av broarna. Högre upp i dalgången finns åkermarken med längre brukningskontinuitet.

Byarna ligger högt upp i landskapet, antingen vid gränsen mellan inägomarken och skogsmarken eller på moränbackar. Huvudbyggnaderna står vanligen högst upp och är ofta vända mot söder, medan ladugårdarna står i sluttningen. Intill bebyggelsen finns den allra äldsta åkermarken tillsammans med betesmarker som ibland har kvar sin hagmarksvegetation. Här finns också stenmurar. Längre in i skogsbrynen hittar man byarnas utanvidsbebyggelse. Många byar i dalgången har namn som kan kopplas till etableringar under järnålder. Vid både Trönbyn och Fly finns gravfält med en hög som kan kopplas till järnålderns stormannagårdar.

Byarnas bebyggelse och hur den är organiserad speglar på ett tydligt sätt de förändringar som skedde i samband med hemmansklyvningarna och laga skiftet från 1700-talets slut till sekelskiftet 1900. Odlingsmarken präglas också av det sena 1900-talets jordbruksrationaliseringar och gårdsnedläggningar.

Öppna diken och brukningsvägar med riktning mot gårdarna ger åkermarken en tydlig struktur. På åkern står också ett 20-tal ängslador. De flesta är brädlador, men några har snedtimrad nederdel. Ängsladorna är viktiga för upplevelsen av landskapet, men också för att de berättar om den äldre markanvändningen och odlingslandskapets struktur i dalgången. De flesta ängslador är idag överloppsbyggnader utan någon direkt funktion.

Landsvägen genom dalgången har ett gammalt läge nedanför byarna, men den nuvarande vägdragningen tillkom efter 1900-talets mitt. Vägarna 16 i byn Daglösa är småskaliga och har en äldre karaktär, men i övrigt präglas vägarna av ändringar under 1900-talets andra hälft. På norra sidan av dalgången skapar den nu nedlagda Ostkustbanans banvall en påtaglig barriär i landskapet.

Kyrkomiljön vid Trönö gamla kyrka I Trönö står kyrkan bokstavligen mitt i byn och skapar ett eget litet landskapsrum. Kyrkan fungerar som ett blickfång i hela södra dalgången tack vare landskapets former och siktlinjer. Kyrkomiljön har en ålderdomlighet som delvis beror på att markerna runt kyrkan är brukade, ända fram till bogårdsmuren.

Kyrkan visar på ovanligt bra sätt hur en medeltida kyrkplats kunde se ut. Gråstenskyrkan som är byggd vid 1100-talets slut eller 1200-talet är en av Norrlands bäst bevarade medeltidskyrkor. Den senaste ändringen gjordes på 1700-talet då sakristian byggdes. Kyrkan nås genom stigluckor i en bogårdsmur som omgärdar kyrkan och dess ödekyrkogård. En klockstapel från 1600-talet står innanför muren. Interiören är också ovanligt oförändrad p g a att kyrkan övergavs i samband med att den nya kyrkan togs i bruk 1895.

Mittemot kyrkan på andra sidan grusvägen står fd Långbro skola med karaktär från 1900-talets början och i sluttningen ovanför ett större jordbruk som fortfarande är drift med byggnader från 1910-30-talet. Högt ovanför kyrkan, i väl synligt läge står en stor fd prästgård med karaktär från 1800-talets mitt och panelklädda, vitmålade fasader. Intill prästgården som idag är en hembygdsgård och bär namnet Söderblomsgården efter ärkebiskop Nathan Söderblom står ditflyttade byggnader från omgivande byar. Grannfastigheten i öster är en fd klockargård med ett smalt och högt rödfärgat bostadshus. Nedanför prästgården och klockargården går Ostkustbanans nedlagda järnväg på en hög banvall.

Långbro Långbro ligger i sydsluttningen öster om kyrkan. Här är den fd järnvägens påverkan ännu tydligare eftersom banvallen delar byn i två delar. Den norra delen som består av fem gårdar har karaktären av en radby. Bostadshusen vid gårdarna präglas av tidstypisk panelarkitektur från 1840-talet till sekelskiftet 1900 och har behållit sin karaktär mycket väl. 17

Vid gårdarna står även några äldre bostadshus och mindre ekonomibyggnader och den tidigare trelängade formen finns delvis kvar. En av gårdarna har en särskild feststuga från sekelskiftet 1900. När det gäller ekonomibebyggelsen är läget ett helt annat. Endast en gård har kvar sin ladugård som är från 1900-talets början.

Söder om järnvägen står tre gårdar i en utsträckt klunga. Även här finns bostadshus från 1800-talets mitt och slut, men också rödfärgade bostadshus i 1 ½-2 våningar. Vid en av gårdarna står en feststuga från 1840-talet. Här finns också fler kvarvarande ekonomibyggnader och ladugårdarna har karaktären från 1900-talets mitt.

Vägnätet i Långbro präglas av anpassningar och förändringar för järnvägen. Efter järnvägens nedläggning 1999 har vägarna lagts om ytterligare en gång så att den nuvarande vägen mellan byns båda delar går rakt över det tidigare stationsområdet. Idag påminner ett litet magasin och teknikbod vid stationsområde, den höga banvallen som fortfarande har större delen av rälsen kvar och ledningsstolpar om järnvägsepoken i Trönö. Stationshuset flyttades redan på 1980-talet till en ny plats i byn.

Daglösa Byn Daglösa eller Daglysa ligger i södra delen av dalgången där den öppna åkermarken övergår i skog. Närmast åkermarken står fyra gårdar varav två ligger på var sin sida av den gamla byvägen som fortsätter söderut mot Mo och som kantas av stenmurar. Längre in i skogsbrynet finns utanvidsbebyggelse i form av torp och småbruk. Huvudbyggnaderna har karaktären av till- och påbyggda parstugor i 2 våningar i falurött och vitt från 1800-talets mitt till 1900-talets början. En av gårdarna har ett bostadshus med vitmålade panelfasader. Äldre bostadshus, brygghus och andra mindre ekonomibyggnader står ofta kvar vid gårdarna som också har behållit sin trelängade form. Tre av gårdarna har ladugårdar från 1900-talets början, medan en gård har en stor ekonomigård från senare tid.

Utanvidsbebyggelsen i skogsbrynet består av flera torp och småbruk med välbehållen karaktär från 1800-talets slut och 1900-talets början. Bostadshusen är ofta små rödfärgade parstugor. Mindre ekonomibyggnader står ofta kvar.

Den småskaliga byvägen genom Daglösa ligger kvar i ursprungligt läge och även i övrigt är vägnätet i byn småskaligt. Byvägen har enligt lokal tradition tidigare fortsatt söderut till Mo.

Fly Byn Fly består av fyra gårdar som står tätt samlade på en moränhöjd och omgivna av åkermarken. På kullen finns också gravfält och en hög som visar att byn har legat på samma plats sedan järnåldern. Bostadshusen har karaktären från 1800-talets mitt fram till 1900-talets början. Ladugårdarna är från 1900-talets början eller senare.

Söder om bykärnan står två villor från 1970-80-talet mitt på åkermarken. Ytterligare längre söderut vid skogsbrynet finns byns utanvidsbebyggelse som består av torp och små gårdar från 1900-talets början tillsammans med bostadshus från 1900-talets mitt och sentida småhus.

Värdebärare:  Den tydliga dalgångsstrukturen.  Trönöån som slingrar sig i botten av dalgången.  Odlingsmarker i sluttningarna  Bebyggelselägen i skogsrand eller på moränbackar.  Utanvidsbebyggelse i skog.  Ängslador i botten av dalgången. Stenmurar.  Kyrkan som en nod i dalgångens mitt. Siktlinjer mellan kyrkan och de omgivande byarna.  Centralt belägen kyrkplats med ovanligt oförändrad, ålderdomlig karaktär. Kyrka i gråsten från 1100-talet med ödekyrkogård, bogårdsmur och stigluckor. Klockstapel.  Sockencentrum ovanför kyrkan med prästgård tillbyggd på 1830- talet (Söderblomsgården) och skola. En affär från 1920-talet vid landsvägen.  Småskaligt vägnät i och genom byarna.  Ladugårdar från början av 1900-talet.  Byn Långbro på norra sidan av dalgången med tät bystruktur som är ett resultat av hemmansklyvningarna. Många mangårdsbyggnader byggdes om eller uppfördes under 1800-talets första hälft. Mangårdsbyggnader med sexdelad plan från 1800-talets slut är också vanliga. Några äldre bostadshus och ekonomibyggnader finns också. (Odlingsmarken ligger söder om gårdarna, men järnvägen som går igenom byn har påverkat sambanden. ) 19

 Byn Östra Trönbyn i norra dalgången. Bebyggelse med blandad karaktär, både stora hälsingegårdar från 1800-talets mitt, salsbyggnader från sekelskiftet 1900, villabyggnader från 1900- talets början och några äldre mangårdsbyggnader. Många stora ladugårdar från sekelskiftet 1900.  Byn Fly med, belägen på en moränhöjd mitt i dalgången och omgiven av odlingsmarker. Tät bebyggelsestruktur med byggnader av blandad karaktär. Utanvidsbebyggelse i skogskanten mot söder.  Byn Daglösa/Daglysa i södra dalgången. Större gårdar med tillhörande odlingsmarker vid gränsen mot den öppna dalgången, torp och utanvidsbebyggelse längre upp. Flera mangårdsbyggnader är från 1800-talets första hälft. Torpen i utanvidsområdet är från 1800-talets slut och 1900-talets början.

Kyrkomiljön och en del av byn Långbro. Vy från Daglösa. Foto: Johannes Kruusi 20

Trönödalen mot norr. Vy från Berga där landskapet öppnar upp sig. Byn Fly till vänster i bild. Foto: Johannes Kruusi

Trönödalens bebyggelseutveckling Historiskt har Trönöåns dalgång haft nära kontakt med Norralaåns dalgång längre ner i sydost. Kungsgården blev under medeltiden områdets administrativa centrum och i kyrkligt hänseende bildades Trönö socken som en annexförsamling under Norrala. I samband med kommunreformen 1952 slogs de två socknarna ihop till Norrala kommun.

Även förhistoriskt har dalgången likheter med Norrala. Högre upp i dalgången, utanför riksintresseområdet finns byar med järnålders – stanamn och en Wij-by som kan kopplas till förkristen kult. Vid många byar finns gravfält och högar som berättar att bebyggelsen har legat på samma plats sedan järnålder. Inom riksintresseområdet finns gravar vid Fly och Trönbyn.

Trots att Trönöåns dalgången ligger betydligt högre upp än Norrala finns likheter även vid jordbrukets och markanvändningens utveckling. Orsaken till detta är en naturlig dammbildning ungefär vid sockengränsen som skapade ett hinder för vattenavrinningen och ledde till att markerna i botten av dalgången lämpade sig bäst som slåttermarker. Tillsammans med svaljorden högre upp i dalgången med sitt cirkulationsjordbruk gav 21 de stora ängsmarkerna goda möjligheter till att försörja många gårdar. Byarna hade dessutom fäbodar i utskogen. En sockenkarta från 1600- talets slut visar en bystruktur som liknar dagens med sammanlagt 17 gårdar inom riksintresseområdet.

Den ökande efterfrågan på trävaror under 1700-1800-talen ledde till att det växte fram en stark sågverksindustri i Trönö. Skogen ägdes av bönderna som inte fick flotta sitt timmer på Norralaån. Råvaran förädlades istället lokalt. Inom riksintresseområdet har det funnits sågar bland annat vid Berga på 1700-talet och i Fly på 1800-talet. Sågverken och jordbrukets utveckling från slutet av 1700-talet ledde till en snabb befolkningsökning och hemmansklyvningar som skapade den bebyggelsestruktur som fortfarande idag är tydlig i byarna.

Det ekonomiska och befolkningsmässiga uppsvinget manifesteras också av Trönö nya kyrka i som uppfördes i slutet av 1800-talet (utanför riksintresset). Under 1900-talet växte vid nya kyrkan också fram ett litet lokalt centrum med handel och annan service.

Jordbrukets utveckling fortsatte under 1800-talet då bland annat vallodling började ersatta ängshöet. Laga skifte som genomfördes i byarna vid 1800-talets mitt gjorde ett mer rationellt brukande möjligt. På grund av hemmansklyvningarna fick skiftesreformerna ingen större påverkan i Trönö. Ängsbruket fortsatte ända fram till början av 1900-talet vilket de många ängsladorna vittnar om. Därefter dikades de gamla slåttermarkerna och omvandlades till åkermark.

Landsvägen genom dalgången har ett gammalt läge nedanför byarna, men den nuvarande vägen drogs om efter 1900-talets mitt. Enligt uppgift i fornlämningsregistret finns en lokal tradition att vägen genom Daglösa har tidigare fortsatt söderut till Mo.

På 1920-talet fick Trönö en järnvägsförbindelse då Ostkustbanan byggdes mellan Gävle och Sundsvall. Järnvägen drogs i en lång kurva genom byn Långbro där också stationen med namnet Trönödal placerades. Trafiken upphörde 1999 när den nya Ostkustbanan drogs över Norraladalen.

Ordförklaringar dalgångsbygd, landskapsparti präglat av långvarigt succesivt utvecklat lantbruk i en dalgång, vars existerande grundstruktur av byar och gårdar vanligen bildats under yngre järnålder/tidig medeltid och vars infrastruktur av vägnät, sockencentra mm vanligen kan följas tillbaka till medeltiden. Källa: RAÄ Landskaps- och miljötyper 1996-08-27 hemmansklyvning, delning av hemman i två eller flera delar genom arvsskifte, försäljning eller donation. Källa Nationalencyklopedin, hämtad 2014-10-01. inägomark, i det äldre jordbrukslandskapet benämning på marken som användes för odling och foderproduktion, d v s åker och äng. Inägomarken var inhägnad och skildes på så sätt från utmarken som användes för bete och skogsproduktion. svaljord, en metod för cirkulationsjordbruk som användes i Hälsingland. Svaljordarna plöjdes upp och gödslades var 6-10 år. Första året odlades lin, andra året korn och tredje året t ex havre. Därefter brukades marken som äng eller betesmark under ett antal år.

Söderhamns stad (X603)

Söderhamn är länets bästa exempel på en småstadsmiljö från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Staden och byggelsen visar verksamheterna och berättar om livet i en äldre småstad.

Rutnätskvarteren kring Rådhustorget och Kungsgatan-Norrtullsgatan byggdes upp snabbt efter 1876 års brand. Hit koncentrerades administration och handel. Stadens hjärta är Rådhustorget där det påkostade rådhuset i nyrenässans dominerar stadsbilden. I de omgivande kvarteren står förvaltningsbyggnader, bankhus, hotell och affärshus, ofta med kombination av bostäder. Formspråket är enhetligt. Bebyggelsen med sina putsade eller panelklädda fasader präglas av tidstypisk nyklassicism eller avskalad nyrenässans från 1870-80-talen. Några hus från 1900-talets början eller senare finns också, alla med tidstypiskt formspråk. Hela området kring Rådhustorget, från förvaltningshuset i söder till Ulrika Eleonora kyrka i norr, är skyddat som byggnadsminne.

Kungsgatan med sina lönnar ingår i ett parkstråk tillsammans med Stadsparken som anlades dels för att skapa trivsel, dels för att hindra brandspridning. Stadsbilden är här öppnare och bostadshusen står 24 friliggande vid gatan. De flesta är i två våningar och uppförda strax efter branden. Stadsparken har sedan 1900-talets mitt blivit mindre genom ny bebyggelse och andra ändringar, t ex genom uppförandet av Tingshuset i början av 1960-talet.

I framträdande lägen längs Norrtullsgatan står flera byggnader som berättar om småstadslivet. Teatern, baptistkyrkan, ett ordenshus och Staffansskolan, alla från årtiondena kring 1900, sticker ut i stadsbilden och har en utformning som annonserar verksamheten. Den övriga bebyggelsen består av stora bostadshus, t ex Borgmästargården från 1870-talet. I kvarteren i nordost längs Norrtullsgatan finns flera bra exempel på den enklare villabebyggelsen som tillkom strax efter branden.

Ulrika Eleonora kyrka ritad av Nikodemus Tessin d.y och Söderhamns första järnvägsstation som hörde till den smalspåriga järnvägen mellan Söderhamn och Bergvik är också framträdande byggnader i stadsbilden och en påminnelse om staden före branden. Rådhusparken fungerar som en grön förbindelselänk mellan de två årsringarna. Intill parken står även två arkitektoniskt intressanta villor från 1920-talet.

Kvarteren kring Villagatan-Åsbäcksgatan i Väster och stadsdelen Öster visar två olika årsringar i stadens enklare bostadsbebyggelse. Villorna på Väster som uppfördes efter branden är med sina enhetliga volymer och regelbunden placering i rutnätsplan ett typexempel från det sena 1800- talets ideal.

Helt annan och mycket tidigare årsring är fiskarstaden Öster. Framför allt närmast ån präglas den av en oreglerad, fritt framvuxen bebyggelsestruktur i en norrsluttning. Huvudstråket Östra Storgatan löper i öst-västlig riktning och följer Söderhamnsåns äldre strandlinje. Från den utgår smala gator och gränder som stiger upp mot berget i söder. Bebyggelsen är småskalig och består till största delen av trähus i 1-2 våningar med karaktär från 1800-talet eller 1900-talets början. Det finns även byggnader från tidigare epoker, liksom senare tillägg som oftast har fogats in i den äldre stadsstrukturen på ett bra sätt. Många bevarade äldre uthus och bodar på tomterna liksom bostadshusens placering i gatulivet förstärker upplevelsen av områdets småskalighet och intimitet.

Söderhamns läge vid åmynningen och Bottenhavet är typiskt för de städer som grundades på 1500-1600-talen så att staten kunde kontrollera handeln i landet. Läget hade dock haft strategiskt betydelse redan tidigare vilket Faxeholmen med lämningar efter den medeltida fästningen Faxehus berättar om. 25

Miljön vid åmynningen söder om Söderhamnsån berättar om Söderhamn som sjöfarts- och hamnstad. Här står ett tullhus av tegel och flera hamnmagasin av trä. Längre västerut präglas miljön av järnvägen och dess tillhörande byggnader. Här finns ett stort och påkostat stationshus, magasinsbyggnader i trä, lokstallar och en lång järnvägsviadukt i fackverkskonstruktion som höjer sig över bebyggelsen i kvarteren kring Rådhuset. Hela området tillskapades under några få år på 1880-talet då Söderhamn fick järnvägsförbindelse till norra stambanan, också det en viktig förutsättning för utvecklingen i staden. Årummet präglas av den uträtade åns raka sträckning, betongkajer och låga broar.

Från Källgatan och västerut har årummet en äldre karaktär. Ån slingrar sig fram, ibland alldeles intill bebyggelsen och bryter då och då ut i små forsar. Kajerna är stenlagda och över ån leder många äldre broar. Stadsbilden domineras av ett småskaligt bostadskomplex från 1960-talet, men här finns också bebyggelse från tiden före stadsbranden 1876. I en parkmiljö står en tullkvarn från 1750-talet. Vid Oxtorgsgatan står gevärsfaktoriets byggnad från 1748 med ett karolinskt formspråk och markant, högrest tak. Här finns också stadens sista bevarade handelsgård, Söderqvistska gården med byggnader från 1860-talet. Vid Tullgatan finns några kvarter med låg trähusbebyggelse med tidstypisk utformning från 1800-talets slut.

Värdebärare:  Rymlig rutnätsplan med parkstråk från tiden efter stadsbranden 1876. Stadsmässig bebyggelse som uppfördes under en kort period efter stadsbranden och som har en enhetlig karaktär.  Affärs- och bostadshus av trä, ofta i två våningar i tidstypisk panelarkitektur. Enklare villabebyggelse i kvarteren längs Norrtullsgatan.  Rådhustorget som bildar stadens centrum, med kontinuitet från 1600-talet och påkostade byggnader från slutet av 1800-talet i panelarkitektur eller putsfasader. Rådhuset som stadens viktigaste byggnad.  Byggnader för förvaltning och offentlig service som skolor, telegrafhus, post, apotek mm.  Byggnader för stadsliv och nöjen såsom teaterhuset, ordenshus, frikyrkor och föreningshus mm.  De få kvarvarande byggnaderna från tiden före branden. Korskyrkan från 1622, rustkammaren från 1700-talets början, gevärsfaktoriet från 1747 och kvarnen från 1751. 26

 Rutnätsstadens villabebyggelse på Väster från tiden efter stadsbranden.  Fiskarstaden Öster med äldre, oregelbundet stadsmönster och småskalig bostadsbebyggelse som klättrar upp på berget. Flera gårdar med äldre karaktär.  Söderhamnsån med stenskodda kajer, hamnkontor, hamnmagasin och industrier kopplade till hamnverksamheten.  Handelsgårdar på Väster.  Järnvägen med stationshuset från 1886, järnvägsmagasin och järnvägsviadukt med fackverkskonstruktion.  Faxeholmen med lämningar efter en medeltida fästning, Faxehus.  Östra berget med utkikstornet Oscarsborg.

Rådhustorget sett från järnvägsviadukten. Foto: Johannes Kruusi

Hamnmagasin med Faxeholmen i bakgrunden. Foto: Johannes Kruusi 27

Fiskarstaden Öster. Utkikstornet Oscarsborg i bakgrunden. Foto: Johannes Kruusi

Sjöfarts-, handels- och industristaden vid Bottenhavet Söderhamn grundades 1620 vid en gammal hamn- och handelsplats där ett av vattendragen från Söderaladalen rinner ut i Bottenhavet. Platsen hade haft strategisk betydelse redan tidigare vilket Faxeholmen med lämningar efter den medeltida fästningen Faxehus berättar om.

Två huvudsakliga skäl fanns bakom grundandet. Dels fanns det hos den svenska staten en allmän strävan efter att få kontroll över handel, hantverk och sjöfart i landet och därför bildades en mängd städer i landet i början av 1600-talet. Lika viktig i fallet Söderhamn var att staten även ville kontrollera vapensmidet i Hälsingland och anlägga ett gevärsfaktori. I Söderhamn fanns lämplig vattenkraft för vapenindustrin. Därför blev industri redan från början en viktig näring vid sidan av handel, sjöfart och fiske.

Söderhamns första stadsplan ritades av Olof Bure 1620. Stadens centrum med rådhuset placerades vid dåvarande åmynningen, kyrkan norr om torget och faktoriet högre upp vid Söderhamnsån. Det första rådhuset byggdes på torgets östra sida, men i övrigt ligger dessa tre grundstrukturer fortfarande på samma platser. 28

Såsom många andra svenska städer har Söderhamn också drabbats av flera svåra stadsbränder. Stadskyrkan, Ulrika Elonora kyrka, uppfördes på 1680-talet efter den första stadsbranden. Kyrkan ritades av Nikodemus Tessin d y.

1721, under det stora nordiska kriget, brändes staden ner av ryssarna och ett nytt rådhus byggdes på Rådhustorgets norra sida, på samma plats som det nuvarande rådhuset. En rustkammare som var ett förråd för färdiga vapen från gevärsfaktoriet byggdes direkt efter branden och 1747 faktoriets borrhus (nuvarande museet) efter ritningar av Christopher Polhem.

I slutet av 1700-talet började stadens näringsliv bli bredare. Hantverket utvecklades och Söderhamn blev känt bland annat för sitt silversmide. Stadens skeppsvarv byggde fler fartyg och handelsflottan växte. Det stora uppsvinget kom på 1840-talet då de allt större båtarna kunde segla till länder utanför Europa. Exporten bestod framför allt av trävaror från de många sågverken i Söderhamnsområdet. Till utvecklingen bidrog också att en smalspårig järnväg mellan Söderhamn och Bergvik togs i bruk 1861. Industriverksamheten breddades på 1860-talet med en mekanisk verkstadsindustri. Den snabba ekonomiska utvecklingen ledde också till att befolkningen under 1800-talet ökade från 1 500 till över 11 000 invånare.

På 1800-talet brann det i Söderhamn tre gånger innan den stora stadsbranden 1876 till slut förstörde en stor del av staden. Återuppbyggnaden gjordes i enlighet med P.G. Sundius stadsplan från 1875. Det var då dagens stadskärna började skapas. Stadens strukturer, rutnätsplan med breddade och rätade gator, esplanader, parkstråk och öppna platser tillkom. Tack vare det blomstrande näringslivet fanns det resurser till ett snabbt återuppbyggande. Kvarteren runt Rådhustorget, Kungsgatan och Norrtullsgatan omgestaltades till en högklassig småstadsmiljö. Den mest påkostade byggnaden blev Rådhuset i holländsk nyrenässans, ritad av E.A. Jacobsson och klar 1877.

På 1880-talet fick Söderhamn en järnvägsförbindelse till norra stambanan vid Kilafors. Järnvägen drogs söder om ån och stationsområdet med en påkostad stationsbyggnad, magasin, lokstallar mm anlades vid den dåvarande hamnen. Till stationsområdet byggdes en lång viadukt i fackverkskonstruktion över ån och gator söder om Rådhuset.

Sågverksindustrins guldålder blev intensiv men kort. Nedgången började redan vid sekelskiftet 1900 och på 1920-talet var epoken över. 29

Nedgången i ekonomin påverkade även byggnadsverksamheten och 1920- 30-talen präglas av mer småskaligt villabyggande i norra delen av stadskärnan.

På 1940-talet vändes den negativa utvecklingen. Verkstadsindustrin växte, Ericsson startade en stor elektroteknisk fabrik och det etablerades en flygflottilj. Byggandet av bostadshus tog fart, först i stadskärnans ytterkanter, men från 1950-talet även i den centrala staden där den låga 1800-talsbebyggelsen fick ge plats för trevånings flerbostadshus. Stadens affärscentrum vid Köpmangatan och Köpmantorget förnyades helt med affärs- och kontorshus och även bostäder. I början anpassades bebyggelsen till de äldre stadsplanemönstren, men från 1970-talet följde utvecklingen samma mönster som i andra svenska städer. Skalan blev större, mindre kvarter slogs ihop arkitekturen blev likformigt. Parkstråken från 1800-talet fick behålla sin grönska, men där uppfördes även offentliga byggnader med arkitektoniska kvaliteter som tingshuset och polishuset.

De sista äldre kvarteren vid Köpmantorget ersattes med ny bebyggelse på 1990-talet. I övrigt har den övriga centrumbebyggelsen byggts om och förnyats och staden har idag planer för att öka attraktiviteten i området. 1995 anlades ett nytt resecentrum strax väster om stadskärnan efter det att Ostkustbanan fick en ny sträckning. Hit flyttades även busstationen från Köpmantorget.

Stadsdelen Öster som ligger söder om ån på Östra bergets sluttningar har en annan utvecklingshistoria. Här bodde från början stadens fiskarborgare och hantverkare och från slutet av 1800-talet även arbetare vid stadens industrier. Öster har inte drabbats av svåra stadsbränder och därför har kvartersstrukturen kvar äldre drag. Bebyggelsen är småskalig med karaktär från 1800-talet slut och 1900-talets början och präglas av anpassningen till terrängens former.

Prästgrundets fiskehamn (X604)

Prästgrundet ligger i Söderhamns yttersta skärgård ca 6 km från fastlandet, nordöst om Söderhamn. Ca 500 meter västerut finns ett litet skär, Tärnsharet, men i övrigt är det långt till andra öar och Prästgrundet är utsatt för väder och vind. I öster öppnar sig Bottenhavet hela vägen till Finland. Prästgrundet är ca 1300 meter lång och 500 meter bred och riksintresset omfattar hela ön. 31

Det utsatta läget präglar landskapet. Stränderna täcks av stora klapperstensfält som sträcker sig långt upp på land och möter en gles strandvegetation. I öns inre växer det dock barrskog och framför allt i norra delen är skogen tät. Bottenhavskusten är ett utpräglat landhöjningslandskap vilket också är tydligt på Prästgrundet.

Om tiden före Gävlefiskarna berättar en mängd gravrösen från vikingatid. En koncentration finns i höjdlägen på klapperstensfälten i nordväst, väl exponerade för forntidens sjöfarare. För omkring 1000 år sedan bestod Prästgrundet av flera mindre öar och det gick ett sund mellan Tarmviken och Västerviken. Lämningar efter öns första hamn finns på östra stranden vid Tarmviken.

Sedan 1600-talet har fiskehamnen legat på den nuvarande platsen vid Västerviken. Även här är landhöjningens påverkan tydlig och idag leder en smal, utgrävd ränna till hamnen.

I fiskehamnen är markanvändningen tydligt funktionsindelad. Bryggorna och båthusen sträcker sig ut i vattnet i den lagunformade hamnviken, ovanför står sjöbodar och andra uthus och högst upp ligger bostugorna. Bebyggelsestrukturen i södra delen av fiskehamnen har en äldre karaktär. Husen står tätt, tätt och uthusen är sammanbyggda till längor. Bebyggelsen vänder också ofta gaveln ut mot vattnet. Stugorna är låga, timrade och klädda med panel och målade med Falu rödfärg eller oljefärg, snickerierna är vita. Plåttak med pannplåt är vanligast, men det finns även några tegeltak. Formspråket och byggnadsdelar som fönster, ytterdörrar, takvinklar och andra former har en tydlig tidig 1900-talskaraktär.

Sjöbodarna och båthusen är något senare. De har typiska former för båthusen från 1920-50-talen när det gäller husens utformning, takvinklar mm. De har stolp- eller regelstomme som är klädd med rödfärgad eller rödmålad träpanel. Husen är relativt småskaliga för tiden och berättar om förhållandena för den sista generationen yrkesfiskare som var aktiva på Prästgrundet.

Strax ovanför bebyggelsen finns gistgårdar med låg markvegetation och bevarade torkställningar. Därefter breder klapperstensfälten ut sig. Långt ut på klapperstenen och på ett behörigt avstånd från bostadshusen står utedassen. Som utströdda i en gles klunga, ofta lite lutande på de kala stenarna, står de i ett helt öppet läge utsatta för väder och vind. Varje fiskarstuga har ett eget dass. Det är dassen som man först upptäcker när man närmar sig hamnen. 32

I norra delen av fiskehamnen är bebyggelsestrukturen glesare och husen har en karaktär från 1900-talets första hälft. Bebyggelsen vänder också sin framsida ner mot vattnet. Några hus med fritidshuskaraktär från 1900- talets senare del står avskilt från fiskarstugorna. Skalan, materialen och färgsättningen är väl anpassad till den äldre bebyggelsen och helhetsmiljön.

Genomgående i hela fiskehamnen är gränserna mellan det privata och allmänna otydliga. Det är öppet mellan husen och tomterna har inga staket, altaner eller andra privatiserande inslag. Fyrarna, en högst upp på klapperstensfältet, den andra vid hamninloppet är de enda nutida installationerna som är synliga i fiskehamnen.

Något österut, avskilt från den täta bebyggelsen vid hamnen står öns gemensamma byggnader: kapell, bagarstuga och mangelbod. De är oersättliga byggnader som berättar om levnadsförhållandena under 1800- talets slut och 1900-talets början. Kapellet är en liten timrad byggnad som färdigställdes på 1830-talet. Den har sadeltak som är täckt med falsad plåt, fasader av gulbeige liggande pärlspontspanel och ljusgrå listverk med klassicistiska drag, vita fönster och fönsterluckor. På taket står en liten klockstapel. Mangelboden som står bakom kapellet är en liten, låg med byggnad med, fasader av rödfärgad locklistpanel, vita snickerier och spåntak, byggd ca 1910. Bagarstugan står något nedanför de andra, närmare hamnen. Den har flackt sadeltak med pannplåt, fasader av omålad lockpanel och dörr och små fönster.

Runt kapellet är växligheten sparsam och består mest av låga enbuskar. Detta gör att det finns en öppenhet runt byggnaderna. Öppenheten fortsätter mot norr där det ligger Slätten, en öppen plats som tidigare har använts för att lägga upp båtar för reparation och idag är lekplats och festplats. Här ligger också en labyrint som troligen är anlagd på 1600- talet. Labyrinterna som troddes ha magiska krafter är vanliga lämningar för fiskehamnarna vid Norrlandskusten. Av Sveriges ca 300 kända labyrinter ligger över hälften i Norrland. Ytterligare en fornlämning i området är en stenmursomgärdad gräsbevuxen yta som enligt tradition är en begravningsplats för en präst och hans familj. Intill den en fossil åkeryta med röjningsrösen på kanterna.

Värdebärare:  Den funktionsindelade markanvändningen med bryggor och båthus närmast vatten, ovanför sjöbodar och uthus, högst upp bostugorna.  Den täta bebyggelsestrukturen i södra delen av fiskehamnen med 1900-tals karaktär. 33

 Den glesare bebyggelsestrukturen i norra delen av fiskehamnen med karaktär från 1900-talets första hälft.  Småskalig bebyggelse, bostadshus och bodar, dass syd, sydöst, med drag från 1800-tal.  Relativt småskaliga sjöbodar och båthus från 1900-talets första hälft.  Karaktärsbyggnader som kapell, bagarstuga och mangelbod.  Gistgårdar, ibland med torkställningar kvar  Öppenhet mellan hus och tomter utan staket, häckar och andra privatiserande inslag.  Stort antal gravrösen från vikingatid med en koncentration i nordväst, labyrint från 1600-talet i närhet m fl lämningar.

Fiskehamnen med sin bebyggelse runt viken. Foto: Johannes Kruusi 34

Labyrinten. Foto: Johannes Kruusi

Från Gävlefiskare till fritidsfiskare Prästgrundet i Söderhamns ytterskärgård har sedan vendeltid och vikingatid använts för fiske och jakt. Beviset är ett tiotal gravrösen som finns på höjder ca 10 meter över havet, på de delar av ön som för drygt 1000 år sedan stack upp ovanför vattenytan. Det är lämningar efter fiskare och säljägare.

På senmedeltiden fick Gävle stad rättigheterna till fisket på Prästgrundet och stadens fiskarborgare började använda ön för säsongsfiske. Ön blev en av de 100-talet sk Gävlebohamnar som fanns från norra Upplandskusten till norra Ångermanland. När Söderhamn grundades 1620-talet övertog staden fiskerättigheterna. Det var ungefär vid denna tid som hamnplatsen på grund av landhöjningen flyttades från Tarmviken till den nuvarande platsen vid Västerviken.

Ända till yrkesfisket slog ut säsongsfisket under slutet av 1800-talet bedrevs fisket på Prästgrundet av borgarna i Söderhamn. Man bodde och fiskade på ön under sommarhalvåret, medan man på vintern bodde i staden, många i stadsdelen Öster. En del av fisket såldes fisken på torget i staden, men det mesta saltades eller konserverades på annat sätt. 35

Kapellet och bagarstugan och troligen också del av bostadshusen och uthusen är från säsongsfisketiden, liksom labyrinten och begravningsplatsen.

En annan förklaring till labyrinten är att Prästgrundet enligt en lokal tradition var ett av stoppen längs en pilgrimsled över Bottenhavet, till Olof den heliges grav i Trondheim. Det skulle då ha varit pilgrimerna som anlade labyrinten när de stannade till på ön. I en kyrkobok från 1800-talet kallas labyrinten för just Trondjem.

När yrkesfisket tog över på 1800-talet ändrades levnadsmönstren. Fiskarna bodde permanent på ön, båtarna blev större och fiskemetoderna effektivare. I början av 1900-talet etablerades allt fler salterier och 1920- 30-talen blomstrade näringen. Men guldåldern blev kort och de sista yrkesfiskarna hängde upp sina nät för gott på 1960-talet. De flesta båthusen på Prästgrundet är byggda under yrkesfiskets epok.

Idag används husen på Prästgrundet som fritidshus och fisket som fritidsfiske.

Ordförklaringar båthus, byggnad till skydd för båtar, båttillbehör, fiskeredskap o d. Ofta i kombination med sjöbod. fiskehamn, fiskeläge, tät bebyggelse vid hamn vars befolkning i huvudsak livnär sig på fiske, med stugor, bodar och andra ekonomibyggnader, torkställningar, bryggor, kajer mm. Benämningen fiskeläge används traditionellt på Västkusten och fiskehamn på Ostkusten. Källa: RAÄ Landskaps- och miljötyper 1996-08-27 gistgård, torkplats för fiskeredskap. Benämningen syftar på i marken nedslagna pålar, gistor, med klykor upptill för torkning av nät, notar mm. Källa Nationalencyklopedin, hämtat 2014-10-01

Gävlefiskare, fiskarborgare i Gävle vilka hade privilegium på havsfisket längs en stor del av Norrlandskusten. Privilegiet upphävdes successivt under 1600- och 1700-talen och många Gävlefiskare blev arrendatorer. Gävlefisket började gå ned under 1800-talet, men enstaka Gävlefiskare var aktiva ännu i början av 1900-talet. labyrint, ett system av runda gångar som är byggda av kullerstenar och ofta bildar ett symmetriskt mönster. Av Sveriges ca 300 kända labyrinter ligger över hälften vid Norrlandskusten. De tros ha haft en magisk betydelse och använts för att förbättra fiskelyckan och ge gynnsamma vindar. De flesta labyrinter är från 1300-talet och framåt, men ett fåtal är belägna i anslutning till brons- och järnåldersgravar. sjöbod, redskapsbod vars tak skjuter ut över tilläggningsplatsen. Ofta i kombination med båthus. 36

Norraladalen (X606)

Riksintresseområdet omfattar Norralaåns dalgång från E4 och Ostkustbanan i öster till sockengränsen i väster där Trönöåns dalgång tar vid.

Centrala Norrala är ett pedagogiskt exempel på odlingslandskap i dalgångsbygd med sin markanvändning, bebyggelselägen och kyrkan i centrum. I öster är dalgången bred och relativt flack för att sedan smalna av och bli mer kuperad i väster.

Längst ner i botten av dalgången rinner den relativt smala och delvis uträtade Norralaån som i den flacka, östra delen märks i landskapet genom sin strandvegetation. Annars möter man ån vid överfart på någon av broarna. Närmast ån sträcker sig låglänta odlingsmarker som fram till 1900-talets början brukades som ängar. Högre upp i dalgången finns åkermarken med längre brukningskontinuitet. Ovanför åkermarken ligger gårdarna, huvudbyggnaderna högst upp och ofta vända mot söder, medan ladugårdarna vanligtvis står i sluttningen. Strax ovanför gårdarna tar byarnas skogsmarker vid. Här ligger också utanvidsbebyggelse och den allra äldsta åkermarken tillsammans med betesmarker som ibland har kvar sin hagmarksvegetation och några stenmurar.

Byarna som ligger utmed dalgångens sidor har namn som Vad, Ala, Ringa, Remsta, Ingsta, Hamre, Åkra och Kolsta. Naturnamnen och –stanamnen tyder på att byarna har etablerats under järnålder. Gravfälten är storleksmässigt lika varandra och omfattar runt fem till tio gravar. Vid nästan varje bebyggelseenhet finns det en hög som är mer framträdande än övriga gravar. Gravarna ligger vända mot ån som vid 500-600-talet var havsvik fram till nuvarande Kungsgården. De berättar om stormannagårdar med ett betydelsefullt centrum längst in i viken.

Åkermarken närmast ån har en tydlig struktur genom många öppna diken och brukningsvägar som leder mot landsvägen. Här står också ett 70-tal ängslador utspridda. En koncentration finns i norra dalgången mellan kyrkan och Ale by. De flesta är brädlador från sent 1800-tal eller tidigt 1900-tal, men det finns också några äldre timrade lador. De många ängsladorna är en central karaktärsbyggare för landskapet och viktiga för upplevelsen. Lika viktig är den information de förmedlar om det äldre odlingslandskapets strukturer och brukande eftersom ängsmarken sedan länge är uppodlad. De flesta ängslador är idag överloppsbyggnader utan någon direkt funktion.

Norra sidan av dalgången mellan nuvarande och gamla E4 präglas av små byar som ligger tätt i sluttningen ovanför åkermarken. Från öster räknat finns byarna Kolsta, Skettene, Åkre, Arklo, Snarböle, Berge, Remsta, Närby, Ale och Å inom riksintresset. Bebyggelsen i byarna har nästan vuxit samman på grund av de hemmansklyvningarna och ett antal villor som tillkommit under senare delen av 1900-talet. Väster om gamla E4, i byarna Fors och Nygården står de större gårdarna intill landsvägen mot Trönö. I skogskanten finns torp och mindre gårdar. Ett par torp finns också på impediment längre ner i dalgången.

På södra sidan av dalgången är bebyggelsen glesare och byarna Källene, Hamre, Ingsta, Ringa och Kungsgården bildar mer tydligt avgränsade bymiljöer där gårdarna ligger delvis i sluttningen, delvis längre ner i dalgången. Längst i väster i byarna Svarven, Vad och Boda ligger gårdarna på moränbackar omgivna av odlingsmarken.

Bebyggelsen i byarna är varierande. Den speglar de förändringar som området har genomgått från hemmansklyvningarna och laga skiftet under 1800-talet till det sena 1900-talets jordbruksrationaliseringar och gårdsnedläggningar. De flesta bostadshusen har antingen tillkommit eller 38 förändrats under perioden 1870-1920 och karaktäriseras av tidstypisk panelarkitektur i ljusa färger.

De flesta ladugårdar är i 1½ till 2 våningar, rödmålade med vita snickerier och uppförda i samband med förändringarna vid laga skiftet. De står ofta i suterräng. Ladugårdar från 1930-50-talen med fähusdel i tegel eller betongssten finns också. Vanligtvis finns också mindre ekonomibyggnader i anslutning till de större. Storskaliga, sentida anläggningar med maskinhallar och höga silos är få. Likaså saknas höga master och vindkraftverk.

Kommunikationerna har alltid spelat en viktig roll för Norrala. Förutom ån präglas landskapet av flera landsvägar. Vägen mellan Mälardalen och Norrland har minst fyra olika bevarade dragningar, från den förhistoriska Norrstigen fram till E4:s nuvarande motorvägskorridor. Vägnätet (bortsett från nuvarande E4 som saknar direkt förbindelse med dalgången) gör att landskapet är mycket lätt tillgängligt. Samtidigt skapar den gamla E4:an i södra delen av dalgången en barriär i landskapet. Karaktäristiska är de grusbelagda infartsvägarna till gårdarna som ofta går spikrakt från landsvägen upp till gården och förstärker landskapets randiga dalgångsstruktur.

Byarna Kungsgården, Ale och Ringa samt miljön vid kyrkan bildar särskilda värdekärnor.

Kungsgården Kungsgården är Norralas centrum med både kommunal och kommersiell service. Intill riksintresset finns sentida centrumbebyggelse som nästan håller på att ta över i upplevelsen av helhetsmiljön. Byn blev ett regionalt maktcentrum under medeltiden då en kungsgård etablerades här. Förutom ortnamnet och gårdsplatsen berättar ett Vasamonument om platsens centrala roll som fortsatte även efter medeltiden. Redan under järnåldern var platsen vid mötet av Norralaån (som då sträckte sig som en havsvik fram till platsen) och Norrstigen viktig vilket flera stora gravhögar berättar om. Torsängen och Tors källa låter oss ana att det har funnits en hednisk kultplats i området.

Värdekärnan består av byn Kungsgården och delar av Svarven och Fors. Kungsgården har genom hemmansklyvningar fått en tät bystruktur intill korsningen av två landsvägar, Norrstigen och den gamla landsvägen mot 39

Söderhamn. Det äldre vägnätet finns kvar i byn. En av gårdarna har fungerat som gästgiveri. Bostadshusen är ofta i 1 ½ våning med frontespis och har ljusa panelade fasader. Några hus är rödfärgade med vita snickerier. Ladugårdarna är från 1910-30 och är rödfärgade med vita snickerier. Mindre ekonomibyggnader såsom brygghus är vanliga. Högst upp i byn står ett missionshus i panelarkitektur från sekelskiftet 1900 med tillhörande, idag ombyggd predikantbostad. I norra delen av byn där de nuvarande landsvägarna möts står Vasamonumentet och ett sexkantigt spruthus med ljusa, panelade fasader.

Ett par hundra meter öster om bykärnan står två tvillinghus, Brortorp, uppförda av två bröder vid sekelskiftet i tidstypisk villastil med asymmetrisk plan. Bakom husen står låga, rödfärgade ekonomibyggnader.

Byn Svarven ligger strax söder om Norralaån. Här finns två gårdar där den ena har rödfärgad mangårdsbyggnad från 1800-talets mitt i 2 ½ våningar och en ladugård med äldre karaktär. Den andra består av ett stort panelklätt hus från 1910-20-talet med ladugård från samma tid.

Vid Norralaån står många byggnader som har haft koppling till vattenanvändningen. Här finns ett fd sågverk med vattenkraftverk, Norins smedja från 1700-talets andra hälft, andelstvättstuga och Hillmans kvarn från 1910-talet.

Norr om Norralaån i byn Fors, intill landsvägskorsningen, står en lanthandel från 1880-talet som drevs av Kungsgårdens Konsumtionsförening.

Ale Byn Ale har ett framträdande läge i korsningen mellan landsvägen som fram till 1960-talet var huvudvägen mot övre Norrland och vägen mot kyrkan. Gårdarna står på båda sidor om vägen och är orienterade både mot söder och mot landsvägen. Mangårdsbyggnaderna har antingen uppförts eller tillbyggts under 1870-1910 och har en tidstypisk utformning med panelade, ljust oljemålade fasader. Ekonomibyggnaderna har karaktär av tidigt 1900-tal. Vid gårdarna finns även äldre bostadshus, brygghus och andra mindre ekonomibyggnader som vid de två sydligaste gårdarna har använts som färdstallar, matservering och resanderum. I byn finns även ett rödfärgat torp där bostadsdelen och ekonomidelen är sammanbyggda och som har en äldre öppen veranda med snickarglädje. 40

Ringa Byn Ringa ligger i södra delen av dalgången där den öppna åkermarken övergår i skog. Flera gravfält och två högar i västra delen av bykärnan berättar att byn har legat på samma plats sedan järnåldern. Ringa är en stor by med relativt tät bebyggelsestruktur. Värdekärnan utgörs av bykärnan där de större gårdarna ligger som en hästskoformad klunga längs två byvägar närmast åkermarken.

De flesta mangårdsbyggnader bär även i Ringa spår av utvecklingen i samband med hemmansklyvningar och laga skifte. De flesta är antingen nybyggda eller tillbyggda under 1800-talets andra hälft eller början av 1900-talet och har panelade fasader i ljusa oljefärger. Några mangårdsbyggnader är dock rödfärgade med vita snickerier och har formen av påbyggda parstugor. Ekonomibyggnaderna är överlag från samma tid, även om några är från 1900-talets mitt med fähusdel av tegel. De står ofta i suterräng och är placerade i vinkel mot huvudbyggnaden. Bryggstugor, undantagsstugor och andra äldre, mindre byggnader vid gårdarna är vanliga vilket gör att många gårdar delvis har kvar sin kringbyggda struktur.

I södra delen av bykärnan, strax norr om järnvägen, finns även utanvidsbebyggelse, bland annat ett torp från 1870-talet där bostadsdel och fähusdel är sammanbyggda. Byns egentliga utanvidsområde ligger söder om järnvägen, utanför riksintresset. Bebyggelsen här har ett stort inslag av småhus från 1970-talet och framåt.

Sockencentrat Centralt i dalgången på en låg moränhöjd står Norralas vita sockenkyrka. Kyrkan som anses vara en av Norrlands mest betydande empirekyrkor uppfördes i början av 1800-talet när medeltidskyrkan hade brunnit ner. Den är ett viktigt landmärke som tack vare det öppna odlingslandskapet kan ses från byarna vid skogskanten från Fors i väster och E4 samt järnvägen i öster. På den muromgärdade kyrkogården finns en gravbyggnad, Staffans stupa från 1820-talet och en runsten från kristen tid. Bebyggelsen runt kyrkan bildar ett sockencentrum som har alla sina beståndsdelar i behåll. Norr om kyrkan står en stor prästgård med panelklädd, vitmålad huvudbyggnad från 1700-talets mitt och två lägre, rödfärgade flyglar. En fd sockenstuga från 1890-talet med grönbrun panel 41 står väster om kyrkan. Öster om kyrkan finns de fd kyrkstallarna, en lång rödfärgad länga med svarta portar. Mittemot står fd skolhuset i två våningar med panelade fasader i beige kulör.

Söder om kyrkan passerar landsvägen från Söderhamn över Norralaån på en välbyggd stenvalvsbro i fyra spann från 1900-talets början. Ursprungliga grönmålade gjutjärnsräcken och vita navföljare ger karaktär och är viktiga för upplevelsen av bron. Intill bron ligger en sentida villabyggnad som med sin utformning och placering mitt i dalgången stör upplevelsen av sockencentrat.

Värdebärare:  Dalgångsstrukturen: ängsmarker närmast ån, odlingsmarker i sluttningen, bebyggelselägen i skogskanten, utanvidsbebyggelsen i skog och kyrkan i blickfånget.  Ladlandskapet. Två typer av ängslador, dels timrade från tiden fram till 1800-talets slut och lador med plankväggar från 1900-talets början.  Öppet odlingslandskap, brukade åkermarker i dalgång.  Centralt belägen kyrkomiljö/sockencentra med kyrka från 1800- talets början, prästgård från 1700-talets mitt, församlingshem, från 1800-talets slut (tidigare sockenstuga och kommunhus), kyrkstallar, skola m fl byggnader.  Stenvalvbro över Norralaån.  Mangårdsbyggnader med karaktär från 1870-talet till 1920-talet. början. Vid vägen två villabyggnader från sekelskiftet 1900, ”Brortorp”.  Ladugårdar från 1800-talets slut och 1900-talets början.  Utanvidsbebyggelse från 1800-talets slut till 1900-talets mitt i gränsområden mellan byar, i skog.  Ale med en tät bykärna vid tidigare landsväg (och senare Riks 13). Mangårdsbyggnader med karaktär från 1800-talets mitt till 1900- talets början. Gårdarna har haft funktioner kopplade till vägen som matservering, resanderum mm.  Ringa med en tät, klungformad bykärna vid byvägarna. Hälsingegårdar av varierande karaktär och representativ utanvidsbebyggelse från 1800-talets slut.  Kungsgården med tät bykärna och mangårdsbyggnader från 1800- talets mitt eller andra hälft. Gästgiveri. Missionshuset från sekelskiftet 1900 med intilliggande predikantvilla från 1920-talet. Vasamonument. 42

 Kungsgårdens bebyggelseläge och fornlämningar visar på en förhistorisk centralplats med kontinuitet som maktcentrum in i medeltiden.  Vattendrivna anläggningar i Norralaån, vattendriven smedja från 1700-talets andra hälft, kvarn från 1910-talet, sågverk, fd andelstvättstugor.  Bebyggelseenheter med förhistoriskt ursprung som stormannagårdar med gravfält och högar  Högar vilka placerats så att de varit väl synliga från den forna havsviken.  Ortnamn, bland annat –stanamn, med rötter i yngre järnålder.

Vy över dalgången från byn Hamre i söder. Foto: Johannes Kruusi 43

Ale by. Foto: Johannes Kruusi

Norrala som centralbygd Ända fram till 500-600-talet var Norralaån en smal havsvik som sträckte sig fram till nuvarande Kungsgården. Där mynnade ån ut genom två förgreningar. Här gick också Norrstigen, den förhistoriska landsvägen mellan Mälardalen och Norrland. Området utvecklades till en central plats redan under järnåldern vilket två mycket stora högar påminner om. Platser som Torsängen och Tors källa som tillsammans med en hög, Tors hög som nu är borta, låter oss ana att det funnits en hednisk kultplats i området.

Utmed dalgångens sidor ligger det byar med namn som Vad, Ala, Ringa, Remsta, Ingsta, Hamre, Åkra och Kolsta. Naturnamnen och –stanamnen tyder på att byarna etablerades under järnåldern. Byarnas gravfält är storleksmässigt lika varandra och omfattar runt fem till tio gravar. Vid nästan varje bebyggelseenhet finns det en hög som är mer framträdande än övriga gravar. Gravarna ligger vända ut mot den forna havsviken och berättar om stormannagårdar med ett betydelsefullt centrum längst in i viken. Flera gravar har undersökts under tidigt 1900-tal och gett fynd som visar på rika vapengravar vilket stämmer väl med bilden av en bygd med 44 stormannagårdar. De rika vapengravarna antas ha ett samband med överskottsproduktion av järn.

Vid medeltidens början sträckte sig havsviken ungefär till den plats där kyrkan uppfördes. Vid kyrkan finns två runstenar som visar på kristnandets insteg. Ursprunglig placering är inte känd. Det är också i början av medeltiden som Norrala Kungsgård fick en särställning som centrum för Alir, Hälsinglands södra folkland. Kungsgårdarna var centrala platser för kronans skatteuppbörd. Kungsgården var i kronans ägo till 1500-talet.

Tack vare ängsmarkerna i botten av dalgången tillsammans med svaljorden med sitt cirkulationsjordbruk kunde området försörja många gårdar. Byarna hade dessutom fäbodar i utskogen. Kartmaterialet från 1600-talet visar en bystruktur som liknar dagens och som sammantaget rymde ett 50-tal gårdar inom riksintresseområdet.

Under 1700-talet introducerades effektivare jordbruksmetoder som tillsammans med ökad efterfrågan på trävaror resulterade i ekonomisk utveckling och i förlängningen i en snabb befolkningsökning. Från slutet av 1700-talet till 1800-talets mitt genomfördes i Norrala många hemmansklyvningar där gårdarna delades i mindre brukningsenheter. Jordbrukets utveckling fortsatte under 1800-talet då bland annat vallodling började ersatta ängshöet. Laga skifte som genomfördes i byarna vid 1800-talets mitt gjorde ett mer rationellt brukande möjligt. På grund av hemmansklyvningarna fick skiftesreformerna ingen större påverkan i Norrala. Ängsbruket fortsatte ända fram till början av 1900-talet vilket de många ängsladorna vittnar om. Därefter dikades de gamla slåttermarkerna och omvandlades till åkermark.

Fram till det att E4:n och Ostkustbanan samlokaliserades i en avskild kommunikationskorridor i östra delen av dalgången på 1990-talet var kommunikationerna betydelsefulla för områdets utveckling. Ån som var seglingsbar till kyrkan ända fram till medeltid gav platsen tidigt en strategisk betydelse. Huvudvägen mellan Mälardalen och Övre Norrland har alltid passerat genom dalgången med olika sträckningar genom åren. Fram till 1990-talet har det funnits resanderum, matserveringar, färdstallar och annan service kopplad till resande.

Ordförklaringar centralbygd, landskapsparti präglat av allt sedan förhistorisk tid successivt utvecklat jordbruk, som till följd av ekonomiska och kommunikationsmässiga fördelar under lång tid dominerat intilliggande trakter, vilket bl a framgår av att gemensamma centralfunktioner (tingsplatser, huvudkyrkor, handelsplatser mm) varit lokaliserade till den relativt begränsade centralbygden. Källa RAÄ Landskaps- och miljötyper 1996-08-27 dalgångsbygd, landskapsparti präglat av långvarigt succesivt utvecklat lantbruk i en dalgång, vars existerande grundstruktur av byar och gårdar vanligen bildats under yngre järnålder/tidig medeltid och vars infrastruktur av vägnät, sockencentra mm vanligen kan följas tillbaka till medeltiden. Källa: RAÄ Landskaps- och miljötyper 1996-08-27 hemmansklyvning, delning av hemman i två eller flera delar genom arvsskifte, försäljning eller donation. Källa Nationalencyklopedin, hämtad 2014-10-01. inägomark, i det äldre jordbrukslandskapet benämning på marken som användes för odling och foderproduktion, d v s åker och äng. Inägomarken var inhägnad och skildes på så sätt från utmarken som användes för bete och skogsproduktion. sockencentrum, närmiljö successivt framvuxen kring sockenkyrka och prästgård och i idealfallet innefattande sockenstuga, klockargård, fattigstuga, skolhus, tiondebod, sockenmagasin och kyrkstallar. Sockencentra har i många fall utvecklats till administrativa centralorter genom att dra till sig världsliga centralfunktioner. Källa RAÄ Landskaps- och miljötyper 1996-08-27 svaljord, en metod för cirkulationsjordbruk som användes i Hälsingland. Svaljordarna plöjdes upp och gödslades var 6-10 år. Första året odlades lin, andra året korn och tredje året t ex havre. Därefter brukades marken som äng eller betesmark under ett antal år. utanvidsbebyggelse, småstugebebyggelse från främst 1700- och 1800-talen på byarnas samfälliga mark bebodd av egendomslösa grupper. Bebyggelsen som kunde vara tät fick växa fram på de minst värdefulla markerna i byn, t ex i bykärnans utkant eller i gränsen mellan inägomarken och utmarken.

Utanvidsområdena befolkades inte bara av bondesamhällets utslagna, utan allt efter regionernas förutsättningar även av hantverkare, sjömän, fria arbetare och ibland även av vad som idag skulle kallas entreprenörer. De rymmer en avsevärd social dynamik. Källa: RAÄ Landskaps- och miljötyper 1996-08-27

Skärså fiskehamn (X607)

Skärså fiskehamn ligger vid kusten norr om Söderhamn, i höjd med Norrala. Till hamnen leder en landsväg som slingrande över skogen binder ihop Norraladalens byar med den gemensamma fiskehamnen. Gränsen mot skogen är tydlig.

Fiskehamnens bebyggelse är tydligt orienterad mot vattnet och ligger som en krans runt hamnviken. Utanför riksintresset finns både fritidshus och 47 permanentbostäder, men de är tydligt avskilda från fiskehamnen och påverkar inte upplevelsen.

Bebyggelsen i fiskehamnen har två olika karaktärer beroende på terrängförhållandena och när den har tillkommit. I Hamnen i södra delen av Skärså finns den äldsta bebyggelsen. Området har en tydlig funktionsindelning. Bostadshusen står i täta klungor eller grupper på ett backkrön ovanför hamnen. Intrycket är småskaligt, sammanhållet, oregelbundet och terränganpassat. Riktningarna varierar, men alla hus har kontakt med den slingrande och smala byvägen. Bostadshusen som är i 1 ½ våning har en tidig 1900-talskaraktär med stående eller liggande panel som är målad antingen i rött eller i ljusa oljefärgskulörer, måttfull snickarglädje och tidstypiska fönster. Små, öppna förstukvistar är vanliga.

Bakom bostadshusen står fähus, dass och andra uthus som också är oregelbundet placerade. Uthusen är små, rödfärgade och panelklädda och utformningen skvallrar att de är byggda någon gång kring 1920-30-talet.

Trots tätheten finns det utblickar mellan bostadshusen eftersom det saknas höga avgränsande staket, häckar, altaner mm. Vanligast är öppna gräsytor mellan husen, men låga buskar och något lågt spjälstaket förekommer.

Nedanför bostadshusen, på andra sidan vägen finner man gräsbevuxna gistvallar där många gistar står kvar. Vid vattnet på ganska långt avstånd från bostadshusen står bryggor, sjöbodar och båthus i en tät klunga, ibland vägg i vägg. Sjöbodarna är ganska små och många är timrade vilket tyder på att är byggda före sekelskiftet 1900. Alla är klädda med stående, röd panel. Äldre fönster och andra detaljer finns ofta kvar. Takformerna är blandade vilket ger variation.

Längst ut i hamnen står en fd fiskhandel och konservfabrik (Albert och Albertina) från 1910-20-talet med tidstypiska byggnadsformer och bevarade detaljer.

På andra sidan hamnviken från huvudbryggan sett ligger Nordskär som består av två öar som växte ihop med det övriga fiskehamnen i 1900- talets början. Här är bebyggelsen glesare och husen står på rad, i söder på den västra sidan av bygatan och i norra delen på den östra. Bostadshusen som vänder sin långsida mot bygatan har en mer blandad karaktär vilket delvis kan bero på att många är fäbodstugor som har flyttats hit och byggts till i omgångar. Här finns t ex en parstuga från 1900-talets början, villa från 1950-talet och flera hus med karaktär från 1920-talet. 48

Sjöbodarna står på andra sidan bygatan, glest placerade nedanför bostadshuset. Till ett av fiskarställena hör två sjöbodar, den ena mot hamnen, den andra mot havet i öster. Sjöbodarna är större än i hamnen har stolp- eller regelstomme och röda panelade fasader. Karaktären är 1930-50-tal.

Längst ut i söder på Nordskär bor den ena av Skärsås två aktiva fiskare.

Mellan Hamnen och Nordskär ligger Skäret. Här är bebyggelsen den mest varierande. Små fiskarstugor med sekelskifteskaraktär blandas med egnahem från 1900-talets första hälft, ett större 1930-talshus och någon mindre villa från 1950-talet. Många av husen präglas av ombyggnader från olika tider. Bebyggelsestrukturen är däremot enhetlig. Bostadshusen står närmast vägen på dess södra sida, nedanför står uthusen. Ett antal uthus står också på rad norr om vägen. Efter stranden står sjöbodarna glest och oregelbundet placerade. De är av den större typen och de flesta från 1900-talets mitt. En av sjöbodarna är dock äldre, den har dubbla båtplatser och en timrad mittendel för saltbod. Här finns också en stor sjöbod i två våningar som tidigare var rökeri.

I Skäret finns också byggnader som har haft en bygemensam funktion. Den fd skolan (idag samlingslokal) som fick sitt nuvarande utseende på 1930-talet står på ett litet backkrön vid vägen. Vid Höljåns utlopp finns den tidigare andelstvättstugan (idag bastu).

Trots att Skärså har blivit ett populärt besöksmål är de turistiska inslagen inte framträdande. Enkelt, avskalat och funktionellt präglar t ex belysningsarmaturer mm. De öppna platserna består av gistvallar och andra platser med en koppling till tidigare funktioner. Det finns inga anlagda parker eller planteringar. Allt detta förstärker fiskehamnens genuina prägel.

Utanför riksintresset, vid infarten finns fler gemensamma funktioner, en fd lanthandel och en ishockeyrink.

Värdebärare:  Båthus, både äldre timrade och med stolpkonstruktion från 1900- talet.  Småskalig bebyggelse, bostadshus och bodar på västra sidan, med drag från 1800-tal.  Lite större bebyggelse på den östra sidan, med drag från tidigt 1900-tal.  Gistgårdar med kvarvarande torkställningar.  Ytor där tidigare torkställningar stått. 49

 Litet, smalt, lågt vägnät som binder ihop bebyggelsen och ned mot vattnet.  Tidigare konservfabriken (nu restaurang Albert & Albertina)  Smala, terränganpassade vägar.

Sjöbodar och båthus vid hamnviken. Foto: Johannes Kruusi 50

Bostadshus vid byvägen i Hamnen. Foto: Johannes Kruusi

Norralaböndernas fiskehamn Fiskehamnen i Skärså visar på ett typiskt och pedagogiskt sätt hur utmarken och kusten i det äldre bondesamhället togs till vara som en viktig resurs i näringsfånget och hur brukandet har förändrats till idag.

Skogen och kusten vid Skärså har historiskt ingått i en av allmänningarna i Norrala. Markerna brukades alltså gemensamt av socknens bönder. Första beläggen på kustfiske i Norrala är från 1500-talet och kartor från 1600-talet visar en fast fiskehamn i Skärså. Hamnen låg vid denna tid ca 150 meter västerut från dagens strandlinje. Den gamla hamnen med husgrunder, stensättningar och rester efter båtlänningar är idag skyddad som ett fornlämningsområde. Landskapet vid denna tid var påtagligt annorlunda än idag med en mängd små skär utanför kusten. Drygt 500 meter västerut, i ett något högre terrängläge, har det legat fäbodar. Av dessa finns idag endast lämningar kvar. Att både fiska och hålla fäbodar var ett vanligt sätt för kustens bönder att dryga ut inkomsterna. I Höljån, det lilla vattendraget som rinner till Skärså västerifrån, fanns sågkvarnar varav en vid hamnen. 51

Fisket bedrevs som säsongsfiske. Framför allt fiskade man i början av sommaren innan den arbetsintensiva perioden med höskörd tog vid. På 1740-talet fanns 15 båtlag i Skärså och på 1830-talet 36 i hela Norrala varav de flesta fiskade från Skärså.

I det flacka kustlandskapet vid Söderhamn blir landhöjningens effekter snabba och tydliga. Någon gång på 1800-talet blev den första hamnen obrukbar och den flyttades österut till södra delen av Skärså som idag kallas Hamnen. Eventuellt har detta ett samband med att fiskenäringen från mitten av 1800-talet börjar ändra karaktär. Fisket blev ett sätt för den snabbt växande egendomslösa befolkningen att försörja sig. De blev en slags torpare vid fiskehamnen som kallades strandsittare och bosatte sig i där. Det är vid denna tid som den täta och småskaliga bebyggelsestrukturen i Hamnen började skapas. En del bostadshus flyttades från fäbodarna, andra byggdes upp från grunden. Några fiskarstugor byggdes också i området Skäret, längs vägen som leder norr om hamnen.

Från slutet av 1800-talet började fisket bli ett yrke. Metoderna blev effektivare och båtarna större. Vid denna tid växte fiskehamnen österut till Tuva och Nordskär, två små öar som nu hade vuxit ihop med övriga Skärså. Bebyggelsen i denna del fick en annan, glesare struktur. På 1920- 50-talen var fisket som störst och det fanns ett 60-tal fiskare och 30-talet båtar i Skärså.

I hela Skärså kan man idag se tydliga spår från denna fiskets guldålder. Fiskarna byggde nya bostadshus eller byggde till sina gamla stugor. Båthusen och sjöbodarna blev större. En äldre fiskarstuga byggdes om till ett bönhus och senare till skola (nuvarande samlingslokalen). På 1910- talet startade en fiskhandel (nuvarande Albert) och på 1920-talet en konservfabrik som hade som mest 25 personer anställda (Albertina). Det fanns också två fiskrökerier. I västra delen av Skärså öppnade en lanthandel och på andra sidan vägen anlades en ishockeyrink.

På 1960-talet startade nedgången för yrkesfisket, befolkningen minskade p g a utflyttningen till städerna. Konservfabriken och affären lades ner 1978.

Idag har den negativa trenden vänt. Skärså har blivit ett populärt ställe att bosätta sig på och idag bor det drygt 50 personer i fiskehamnen. På sommaren ökar befolkningen ytterligare p g a många fritidsboende. I konservfabriken finns en av Hälsinglands mest kända restauranger (Albertina) och hela Skärså är ett populärt besöksmål. 52

Ordförklaringar båthus, byggnad till skydd för båtar, båttillbehör, fiskeredskap o d. Ofta i kombination med sjöbod. båtlag, båtbesättning, arbetslag av personer som tillsammans rodde, seglade o s v i samma båt för att bedriva fiske. fiskehamn, fiskeläge, tät bebyggelse vid hamn vars befolkning i huvudsak livnär sig på fiske, med stugor, bodar och andra ekonomibyggnader, torkställningar, bryggor, kajer mm. Benämningen fiskeläge används traditionellt på Västkusten och fiskehamn på Ostkusten. Källa: RAÄ Landskaps- och miljötyper 1996-08-27 gistgårdar, torkplats för fiskeredskap. Benämningen syftar på i marken nedslagna pålar, gistor, med klykor upptill för torkning av nät, notar mm. Källa Nationalencyklopedin, hämtat 2014-10-01

Marmen (X608)

Marmen är en sjö som ingår i Ljusnans vattenflöde, nära det område där Ljusnan mynnar ut Bottenhavet. Bortsett från Marmaverken i nordväst omfattar riksintresset hela sjön och en del av skogarna runt den. Riksintresseområdet är ca 12 x 5 kilometer stort.

Vid Marmen finns en av Nordens största koncentrationer av platser med förhistorisk järnframställning, även kallat blästbruk – en process som omfattar malmtäkt, i detta fall av sjömalm, insamling av bränsle/ved, kolning, rostning och reduktion av malmen samt bearbetning av järnsmältan. Blästbruket antas ha startat på 600-700-talen och fortsatt till vikingatid.

Sjön omges till största delen av traditionell utmark med höglänt moränbunden skogsmark. Byar med odlingsmarker finns i Sunnanå, Hå och Askesta.

Sjön är reglerad och strandlinjen låg något lägre före uppförandet av kraftstationen vid Höljebro. Skillnaden torde dock vara marginell och inte innebära någon större påverkan på förståelsen och upplevelsen av fornlämningarnas sammanhang. Upplevelsen och förståelsen ökas av att stränderna inom riksintresseområdet är ovanligt lite påverkade av fritidsbebyggelse och annan exploatering.

Vid Marmen är det sjömalmen och tillgången till skogsråvara för kolning som varit styrande för järnframställningsplatserna. Efter att sjömalmen tagits upp har järnet framställts i mindre, handbyggda ugnar som gett de blästbrukslämningar vi idag finner runt Marmens stränder. Det är framför allt slagg från tillverkningen man har hittat, eftersom själva ugnarna delvis har förstörts vid processen. Slaggvarpen är ofta bågformiga med en grop invid där ugnen antas ha legat.

Järnframställningen vid Marmen omfattar närmare 100 blästbrukslämningar och mer än 200 kolningsgropar. Blästbrukslämningarna ligger nära stranden, och längre upp i sluttningarna ligger kolningsgroparna. Sambandet mellan dem är tydligt och i de fall den ena nämnaren saknas beror det sannolikt på att lämningarna inte ännu hittats vid fornminnesinventeringen.

Kolningsanläggningarna är ofta rektangulära, 3-8 meter långa och omges av låga vallar. De är så grunda till sin karaktär att de är svåra att se och identifiera för den ovane.

Koncentrationer med blästbruk och kolningsgropar finns vid Gålycke- Hälludden, Stockvik, Hå Västeränget, Storön och utmed Marmens hela 55 norra strand från Hibo i nordväst till Rönningen och vidare till Askesta i nordost.

Utmed Marmens norra strand går det en stig som kallas för Askestastigen. På flera platser passerar den genom blästbruk med slaggvarpar och rester efter ugnar. Platserna ligger ofta naturskönt i sluttningarna ner mot sjön och de som har tydliga lämningar är spännande miljöer. Miljöer med stora upplevelsevärden finns bland annat öster om Rönningen och norr om Skiljningsholmen.

Om det fortsatta brukandet av skogarna under historisk tid berättar ett stort antal kolmilor och kolarkojor. De ligger på ett längre avstånd från sjön och knyter i större utsträckning an till områdets vägnät. Sågverkssamhället Askesta i nordost hör till den betydelsefulla sågverksepoken. Om fäboddriften berättar Håsnäs fäbodar på sjöns sydvästra strand.

Värdebärare:  100 blästbrukslämningar med framför allt slaggvarp belägna nära Marmens strand som visar på den förhistoriska järnframställningens betydelse i Söderala. De utgör också dokument över en äldre teknik.  200 kolningsgropar utmed Marmens strand ovanför och nära blästbruksplatserna visar på processen vid blästbruk och utmarkens betydelse som råvarutillgång.  Lägessambanden mellan blästplatserna och kolningsgroparna.  Koncentrationer med blästbruk och kolningsgropar vid Gålycke- Hälludden, Stockvik, Hå Västeränget, Storön, och Marmens hela norra strand från Hibo i nordväst till Rönningen och vidare till Askesta i nordost som visar att järnhanteringens omfattning varit mycket betydande.  Gravfält och högar från yngre järnålder vid Sunnanå och Askesta med strategisk placering invid Ljusnans in- och utlopp i Marmen

Blästplatserna är svåra att upptäcka för den oinvigde. Här blästplats vid Tjärdalsängen. Foto: Karin Beckman-Thor

Slagg vid blästplatsen vid Tjärdalsängen. Foto: Karin Beckman-Thor 57

Förhistorisk järnframställning – eller blästbruk med andra ord Det förhistoriska blästbruket vid Marmen antas ha påbörjats under 600- 700-talen för att ha fortsatt fram till vikingatid. Dateringar av slaggvarp och kolningsgropar i Söderala har gett dateringar till 500-1000 e. Kr. Andra undersökningar av kolningsgropar i Hälsingland har gett likartade dateringar.

Vid Marmen finns tre förhistoriska bebyggelseenheter: Sunnanå, Askesta och Hå. Vid Sunnanå och Askesta finns det små gravfält, bland annat med högar som visar att de hör hemma i perioden 600-1000 e. Kr. Gravarna ligger nära Ljusnans inflöde i nordväst vid Sunnanå och Ljusnans utflöde vid Askesta. Kanske kan gravarna ses som markeringar för att Marmen varit ett område som redan tagits i anspråk. I nära anslutning till gravarna finns det blästbruk vilket visar att dessa bebyggelseenheter haft ett samband med järnhanteringen, i vilken omfattning och på vilket sätt återstår att finna ut. Vid Hå i sydost saknas registrerade gravar, men här finns två blästbruksplatser.

Blästbruk betecknar den samlade verksamheten som innebär framställning av järn i mindre, handbyggda ugnar. Det är tekniken med syre i form av luft (bläster) i reduktionsprocessen som gett namn till processen. Till denna process hör, förutom ugnar, slaggvarp och rostningsplatser. Vid Marmen är det framför allt slaggvarpen som lokaliserats. Ugnarna är ofta svåra att identifiera, då de delvis förstörts i samband med processen. Av exakt 100 platser med blästbrukslämningar så är det slaggvarp som registrerats i nästan 80 fall. Slaggvarpen runt Marmen är ofta bågformiga med en grop invid där ugnen antas ha legat, d v s de har ett likartat utseende som tyder på en likartad teknik. På en del platser går det om man letar noga att hitta spår av ungar genom hårt brända lerstycken med smält slagg på ena sidan.

Järn och kol har satts in i ugnen, det har varit en direkt framställning och gett ett järn som kunde smidas direkt. Järnet var segt och trögflytande. Ugnarna på blästbruksplatserna vid Marmen har sannolikt varit schaktugnar.

Sjömalmen och skogen var basen i ekonomin. Vedhuggning och framställning av kol har utgjort en central syssla. Antalet kolningsanläggningar är närmare 200, de är ofta rektangulära, 3-8 meter långa och omges av låga vallar. De är så grunda till sin karaktär att de är svåra att se och identifiera för den ovane. 58

Kol, men även ved har utgjort bränsle när järnet reducerades vilket skett i en ugn. Det stora antalet kolningsanläggningar i området talar dock för att ugnarna eldats med kol till stor del.

Undersökningar av kolningsanläggningar har visat att de använts upprepade gånger. Tillgången på bränsle, liksom tillgången på sjömalm, har sannolikt varit en styrande och begränsande faktor. Analyser har visat att man hade god kunskap om hur processen fungerade och kunde styra den på ett optimalt sätt.

Järnet och bygden Det stora antalet platser med blästbruk visar att järnhanteringen varit mycket omfattande vid Marmen och i Söderala. Dess betydelse kan rent av ha varit drivande för kolonisation och bebyggelsens expansion i dessa bygder under järnålder. Det finns ett tydligt rumsligt samband mellan Marmens blästbruk och Söderalas centralbygd med stormän, storhögar, vapengravar, gravar med slagg och depåfynd av ämnesjärn. Järnsmidet som är en del av den fortsatta järnhanteringen förknippas med hövdingar och stormän under vikingatid för att bli en mer spridd kunskap i det medeltida bondesamhället.

Det är också känt att järnet haft en direkt koppling till den kult och de trosföreställningar som rådde under yngre järnålder. Slagg i gravar antas visa att järnet haft en symbolisk betydelse.

Fornlämningsbilden och arkeologiska fynd visar på ett uppsving från vendeltid och fram genom vikingatid som ska ses i ljuset av handelskontakter med Mälardalen. Fynd av ämnesjärn har tolkats som tecken på en överskottsproduktion. Hälsinglands spadformade ämnesjärn antas visa på deras proveniens och kvalité, alternativt att formen anger att de är lämpade för en särsklid produktion, t.ex. kittlar. Depåer med ämnesjärn har påträffats utmed Hälsinglands vattenleder, bl.a. i Söderala.

Skogsbruket under historisk tid Från mitten av 1800-talet fick Marmen en viktig roll för träindustrierna i Söderhamnsregionen som då började utvecklas till ett av landets viktigaste sågverksdistrikt. Sjön blev ett timmermagasin för timmer som flottades ner från skogarna högre upp längs Ljusnan. Vid Askesta anlades en hamn och en av landets första järnvägar drogs till Sandarne för vidare 59 transporter. Vid Askesta byggdes också en ångsåg som kom att blir en av största i Norrland. Kolning av skog för de lokala järnbrukens behov fortsatte i området fram till 1900-talets början.

Skogen har även använts för fäboddrift. Om detta berättar Håsnäs fäbod vid sjöns sydvästra strand. Fäboden har inget samband med järnframställningen.

Ordförklaringar blästbruk, blästersmide, lågteknisk, i regel förhistorisk form av järnframställning genom att hetta upp rostad myrmalm eller sjömalm med träkol i en blästerugn.

Rönnskärs lots- och tullstation (X610)

Ön Rönnskär ligger i Söderhamns skärgård i höjd med Sandarne. I samma skärgårdsavsnitt finns som ett band flera andra öar som exempelvis Enskär, Båkharet och Lilljungfrun. Till fastlandet på Stenö är det ca 4 km. Ett stenkast söder om Rönnskär ligger Rönnharet, en liten ö utan bebyggelse som kan nås genom en gångbro från Rönnskär. Den nuvarande hamnen ligger i ett skyddat läge i sundet mellan öarna. Trots närheten till fastlandet ligger Rönnskär som en sista utpost ut mot det öppna havet och utblickarna är fria mot Finland i öster.

Rönnskär är ca 500 m lång i öst-västlig riktning och 100-250 m bred i nord-sydlig riktning. Riksintresset omfattar hela ön. Ön är mycket karg och marken stenig. Växtligheten är sparsam och större träd saknas.

Trots den karga naturen är människans påverkan mycket tydlig på hela Rönnskär. Bebyggelsen täcker en större del av öns yta. Det är endast de steniga stränderna på norra sidan som har karaktären av naturmark. Men redan något högre upp på land finner man gräsytor och tidigare betesmarker. Stenrösen och stenmurar som ibland omgärdar små odlingsytor är bevis på stora röjningsinsatser som krävdes för att skapa mark för småskalig odling.

På den södra stranden är öns tidigare historia som lots- och tullstation mycket påtaglig. I hamnen som ligger väl skyddat i sundet mot Rönnharet finns många stensatta pirer och bryggor. Många hus har en egen brygga. En större, gemensam brygga finns nedanför gamla lotsstationen som idag är ett vandrarhem. Mitt i byn går en smal, låg, grusad huvudgata (som har mer karaktären av en större stig) som binder ihop ön från öster till väster. Ca 100 meter väster om bryggan kommer man till en öppen, gräsbevuxen plats som tidigare var Rönnskärs gemensamma gistvall. Några gistar står fortfarande kvar.

Ytterligare ett 100-tal meter längre ut mot väster förgrenar sig stigen ut till de mer friliggande bebyggelsen som ligger vid Gammelhamnen, öns första hamn som övergavs på 1880-talet p g a landhöjningen och som idag har karaktären av en strandäng. Här finner man ofta att stigarna är uppbyggda på en stenbank eller ramas in med stenmurar. Eventuellt är stenbankarna rester efter tidigare kajer.

Bebyggelsen på Rönnskär har två tydliga årsringar. Den första består av byggnader från tiden då ön var en lots- och tullstation, den andra av fritidshus från 1900-talets mitt.

Lotsbostäderna med uthus och båthus skapar en tät och småskalig skärgårdsmiljö som möter havet i söder. Fyra hus närmast huvudbryggan 62 står mycket tätt ställda med gavlarna vända mot vattnet. De andra lotsbostäderna söker sig till huvudgatan. Närmast havet vid bryggorna står båthusen.

Bostadshusen är i 1 till 1 ½ våningar höga och präglas av det tidiga 1900- talets panelarkitektur med panelklädda och oljefärgsmålade fasader, i rött eller i en ljus kulör. Många har sparsam snickarglädjedekor. Husens former och takvinklar är typiska för tiden och ursprungliga fönster och byggnadsdetaljer finns delvis kvar. Lika tydliga är spåren från förbättringarna framför allt från 1900-talets mitt när aktiviteten vid lotsstationen var som störst. Många hus har utbyggnader i olika vinklar, bytta fönster och dörrar eller har delvis blivit klädda med masonit. Men den övergripande karaktären är mycket småskalig och låg och har en prägel av 1900-talets första hälft. Efter 1900-talets mitt har ny bebyggelse inte tillkommit.

Det finns många bevarade äldre uthusbyggnader som dass, vedbod eller andra uthus. Alla är låga, panel- eller masonitklädda och rödfärgade. De är ofta sammanbyggda till längor. Några uthus bildar en tät klunga bakom bostadshusen vid huvudgatan.

Bostadshusen har ofta ett lågt staket, häck, syrenbuskar eller en stenmur som avgränsar en liten privat yta vid huset. Husen som är vända mot huvudgatan har en förgård som privatiserats på samma sätt.

Båthusen är relativt små och låga, tydligt byggda för lotsarnas mindre båtar än fiskebåtar. De har stolp- eller regelstomme och panelklädda fasader i rött eller i bostadshusets kulör. Utformningen är typisk för 1900- talets mitt.

Tre tidigare funktionsbyggnader skiljer sig från bostadshusen med sin storlek och utformning. Den fd lotsstationen som står rakt ovanför huvudbryggan är i grunden en byggnad från 1890-talet som fick sitt nuvarande utseende vid på 1960-talet då huset byggdes om och en radiostation i tre våningar byggdes till. Huset har i senare tid kompletterats med en telemast. Materialen och färgsättningen i rött och vitt är traditionella. I vinkel bakom står ett större, eternitklätt bostadshus.

Den tidigare tullstugan står vid Gammelhamnen. Det är en större timmerbyggnad med halvvalmat tak, byggd på 1860-talet. Också den är klädd med träpanel och har en färgsättning i rött och vitt.

I västra delen av hamnen står ytterligare ett hus som väcker uppmärksamhet. Det är ett stort båthus med grånade träfasader och 63 mossbevuxet eternittak som uppfördes 1948 för lotsstationens livräddningsbåt.

Det finns också ett tiotal fritidshus från 1930-60-talen i två lösa grupperingar. Några hus står bakom bostadshusen vid huvudgatan vända mot den norra stranden. Den andra husgruppen ligger runt Gammelhamnen där husen är vända mot havet i väster. Fritidshusbebyggelsen är småskalig och oförändrad och berättar om tiden då skärgården började bli intressant för fritidsliv. Eftersom fritidshusen är lägre än lotsarnas bostadshus konkurrerar de inte med den äldre bebyggelsen och påverkar inte helhetsmiljön negativt.

Värdebärare:  Pirer och ”egna små hamnar” med små bryggor  Båthus  Småskalig bebyggelse, bostadshus och bodar med ursprung 1900- talet och sedan i många fall om och tillbyggda under årens lopp.  ”Huvudväg” med karaktären av bredare stig, grusad, smal och binder samman bebyggelsen på ön.  Tullstationen.  Lotsstationen med flera byggnader.  Stenmurar, stenrösen och vägbankning/inramning av väg i sten.  Fållor inhägnade med sten för odling/djur?  Båthuset för räddningsbåten.

Lotsbostäder och fd lotsstationen vid hamnen. Foto: Johannes Kruusi. 64

Bystigen. Foto: Johannes Kruusi.

Från lotsstation till fritidsö Utvecklingen på Rönnskär är starkt förknippat med staden Söderhamn. Under medeltiden låg ön fortfarande under vattenytan och den blev aldrig någon av Gävlebohamnarna. I mitten av 1700-talet fanns där en liten fiskehamn där tre fiskarborgare från Söderhamn bedrev säsongsfiske. Den låg i väster vid Gammelhamnen.

Men fisket har bara haft en liten betydelse för Rönnskärs utveckling. Vändpunkt kom år 1830 då ön blev ett lotsningsställe. Vid denna tid hade Söderhamn utvecklats till en betydande sjöfartsstad med varvsindustri, egen handelsflotta, trävaruexport och import av kolonialvaror. När båtarna blev större och började segla utomskärs hamnade den första lotsstationen i Söderhamnsområdet på Storjungfrun vid sidan av båtleden. För lotsarna var det viktigt att ligga nära båtarna då uppdraget gick till den första lotsen som nådde fram till båten.

Under hela 1800-talet fanns lotsar både på Storjungfrun och Rönnskär och bebyggelsen på Rönnskär bestod av små övernattningsstugor. Lotsyrket 65 bedrevs under den isfria tiden av året och den fasta bostaden låg i staden. Lotsarna hade även löneförmåner som rätt till fiske, gratis ved och rätt till odlingslotter i staden. På Rönnskär fanns varken träd eller odlingsmöjligheter.

På 1860-talet etablerades på Rönnskär en tullstation som var i drift till 1930-talet. När lotsstationen fick en officiell ställning 1891 tog utvecklingen fart. Lotsarna började bosätta sig på ön tillsammans med sina familjer. De tidigare små stugorna byggdes ut eller det byggdes helt nya hus och området vid hamnen fick den bebyggelsestruktur som finns kvar idag.

Lotsverksamheten var som störst på 1950-60-talen för att helt upphöra 1972 då lotsstationen flyttades lotsstationen till Ljusne. Att aktiviteten var som störst vid mitten av 1900-talet är fortfarande lätt att se. Många hus präglas av förändringar och förbättringar från den här tiden, medan de sentida tilläggen är få. Vid mitten av 1900-talet tillkom även ett antal fritidshus i norra delen av ön. Sammanlagt finns det ett 20-tal tidigare lotsbostäder och ett tiotal fritidshus.

Idag är Rönnskär en renodlad fritidsö där de sommarboende njuter att skärgårdslivet. Söderhamns kommun som äger marken har nyligen öppnat ett vandrarhem i den gamla lotsstationen. Det finns även reguljär båttrafik under sommarhalvåret.

Ordförklaringar båthus, byggnad till skydd för båtar, båttillbehör, fiskeredskap o d. Ofta i kombination med sjöbod. sjöbod, redskapsbod vars tak skjuter ut över tilläggningsplatsen. Ofta i kombination med båthus. fiskehamn, fiskeläge, tät bebyggelse vid hamn vars befolkning i huvudsak livnär sig på fiske, med stugor, bodar och andra ekonomibyggnader, torkställningar, bryggor, kajer mm. Benämningen fiskeläge används traditionellt på Västkusten och fiskehamn på Ostkusten. Källa: RAÄ Landskaps- och miljötyper 1996-08-27 gistgård, torkplats för fiskeredskap. Benämningen syftar på i marken nedslagna pålar, gistor, med klykor upptill för torkning av nät, notar mm. Källa Nationalencyklopedin, hämtat 2014-10-01

Vallvik (X611)

Vallvik ligger vid Bottenhavet ca 2 mil söder om Söderhamn. Det är ett litet industrisamhälle med isolerat, havsnära läge som under hela sin utvecklingshistoria har präglats av en enda dominerande arbetsplats, en pappersmassafabrik som anlades 1907-08.

Som det sig bör är det massafabriken som dominerar landskapsbilden i hela Vallvik. Fabrikens påverkan på den lilla industriorten är tydligt överallt. Men det är inte fabriken och de övergripande strukturerna som motiverar Vallviks status som ett riksintresse. De stora värdena som ger Vallvik dess unika karaktär ligger i den tidiga, arkitektoniskt högklassiga och välgenomtänkta arbetar-och tjänstemannabebyggelsen och de kustanknutna fritidsaktiviteterna.

Bostadsbebyggelsen i riksintresseområdet har tillkommit i två etapper, 1907-08 och 1920-25. Den återfinns dels centralt i Vallvik, vid infarten till fabriksområdet och orienterad till en tidigare huvudväg, dels i strandnära lägen vid Marviken och på Udden.

Arbetarbostäderna vid Marviken och Udden är placerade i små husgrupper som nås på en småskalig grusväg som slingrande följer stranden och är anpassad till landskapets former. Husen står på inlandssidan av vägen. Från husen finns många utblickar ut mot det öppna havet. Naturen är hela tiden närvarande och privatiserande inslag som höga staket och häckar är få. Gränserna mellan tomt och naturmark är ofta otydliga. Karaktären är ”hus i skärgårdsskog”.

Bostäderna fick för tiden hög standard och rymliga lägenheter vilket var ett sätt för bolaget att locka erfaren arbetskraft till den isolerade orten och på så sätt garantera driften i fabriken. Av den första etappen finns sex bostadshus bevarade, dels strax söder om fabriken, dels vid Marsjöviken. Husen som är i 1 ½ våningar och utmärks av sina karaktäristika högresta tak ritades av Torben Grut och präglas av högklassig arkitektonisk utformning i det tidiga 1900-talets nya stil, nationalromantiken. Vid Marsjöviken står även Vallviks skola som var klar 1909.

Samtliga sju hus som uppfördes i början av 1920-talet står kvar idag. De återfinns i området Udden i sydöstra delen av Vallvik, längs den slingrande vägen som anlades i samband med bygget. Tre av husen har drag av Torben Gruts nationalromantiska formspråk och är ritade efter en förlaga av John Åkerlund. Fyra hus som präglas av tidstypisk 1920- 68 talsklassicism ritades av AB Industribostäder där John Åkerlund var rådgivare.

I Vallvik finns också fem tjänstemannavillor från fabrikens första 20 år. Strax norr om fabriken står chefsbostaden som också ritades av Torben Grut och uppfördes samtidigt med arbetarbostäderna. Samtida är kamrerbostaden i nationalromantisk stil vid stranden öster om fabriken. Tre tjänstemannavillor från början av 1920-talet står också vid havet mot öster på sjösidan av vägen. Till skillnad från arbetarbostäderna vänder sig tjänstemannavillorna mot havet. De står fritt placerade på stora havstomter som ger husen en mer privat karaktär.

Om fritiden för fabrikens anställda berättar hamnen vid Marviken. Här finns en mängd små båthus och sjöbodar oregelbundet placerade längs bryggor och kajer. Utformningen är övervägande traditionell vilket ger hamnen karaktären av en liten fiskehamn.

Värdebärare:  Funktionsindelning som skapades i samband med fabrikens etablering: arbete–boende–fritid.  Ett småskaligt vägnät som löper intill kusten, med slingrande linjeföring som följer landskapets former och binder samman de olika funktionerna.  Bostadsbebyggelse från perioden 1907-1925. Arbetarbostäder dels centralt vid infarten till fabriken, dels vid i strandnära lägen Marsjöviken. Tjänstemannabostäder på havstomt nedanför vägen.  Bebyggelsens glesa placering i små grupper, omgivna av park, skog eller trädgårdar.  Arbetarbostäder från 1907-08 i 1½ våning med nationalromantiskt formspråk och karaktäristiska höga och branta tak, ritade av Torben Grut.  Arbetarbostäder byggda 1920 i två våningar med drag av både nationalromantik och 20-talsklassicism. Utformningen är inspirerad av John Åkerlunds typritningar i ”Arbetarbostäder vid industriella verk” från 1917.  Arbetarbostäder från början av 1920-talet med 20-talsklassicistiskt formspråk. Byggda av AB Industribostäder där John Åkerlund var arkitektonisk rådgivare.  Skolhuset från 1908-09 vid Marsjöviken. 69

 Hamnen vid Marsjöviken. Båthus och fiskebodar med oregelbunden placering och småskalig, varierande utformning. Inga staket och få andra privatiserande inslag.

En av arbetarbostäderna som ritades av Torben Grut vid infarten till fabriksområdet. Foto: Johannes Kruusi. 70

Bostadshus från 1920-talet på Udden. Foto: Johannes Kruusi.

Vallvik 1907- Skogsindustrin med massa- och pappersfabriker fick sitt genombrott i Sverige i slutet av 1800-talet. Cellulosatillverkning med hjälp av sulfitmetoden var en svensk uppfinning och 1874 anlades världens första sulfitfabrik i Bergvik vid sjön Marmen inte långt från Vallvik.

Massafabriken i Vallvik anlades 1907-08 av de tre stora skogsbolagen i Söderhamnsområdet, Marma Sågverks AB, Ljusne-Woxna AB och Långrörs AB. Platsen vid en isolerad, nästan obebyggd del av kusten valdes ut på grund av möjligheterna till sjötransporter direkt från fabriken. Nackdelarna var att området saknade vägförbindelse och att den steniga marken gjorde anläggningsarbetet komplicerat och dyrt. Bl a anlades en smalspårig järnväg för virkestransporter från vedupplaget i Hå vid Marmen.

På grund av det isolerade läget var bolaget tvunget att ordna både bostäder och all nödvändig service i närheten av fabriken. Ett litet 71 industrisamhälle började växa fram. Platsen döptes till Vallvik p g a ett par små öar vid kusten, Fäbodvallshararna.

Under de drygt 100 åren som fabriken har varit i drift har den kontinuerligt byggts ut och produktionen har ökat. De senaste stora utbyggnaderna gjordes 1988-91 och 2009-2011. Idag ägs bruket av Rottneros och har ca 150 anställda.

Under tiden då fabriken anlades bodde byggarbetarna i tillfälliga bostäder. De första bostäderna som Vallviksbolaget uppförde var ett antal bostadsbaracker med låg boendestandard på Knaperudden. Alla dessa hus revs redan vid mitten av 1900-talet.

För att bolaget skulle kunna locka erfarna arbetare ut till Vallvik krävdes bl a goda bostäder. Redan 1907 började man uppföra arbetarbostäder som utifrån dåtidens förhållanden blev ovanligt rymliga och fick hög boendestandard. Husen fick en påkostad arkitektonisk utformning i tidens nya stil, nationalromantik. Både standarden och utformningen beror säkerligen på att husen ritades av arkitekt Torben Grut. Han var starkt engagerad i industrins arbetarbostadsfråga och en av de tidiga nationalromantikerna vid sekelskiftet 1900. Sammanlagt uppfördes 11 bostadshus i två storlekar enligt Gruts ritningar. Sex bostadshus står kvar idag. Torben Grut ritade också fabrikens chefsbostad som idag används som personalmatsal. Kamrerbostaden som också är från samma tid ritades av fabrikens konstruktör, ingenjör Magnus Hansson.

När fabriken redan på 1910-talet började byggas ut blev bostadsfrågan en av de viktigaste frågorna för bolaget att lösa. Bostadsbristen ledde till en stor brist på arbetskraft som gjorde att produktionen under långa perioder inte kunde köras för fullt. I början av 1910-talet uppfördes fyra bostadshus som idag är rivna. Vid nästa stora utbyggnadsetapp i början av 1920-talet byggdes sammanlagt sju bostadshus i området Udden, i sydöstra delen av Vallvik längs en nyanlagd, slingrande väg. Samtliga dessa står kvar idag. Tre av husen som har drag av Torben Gruts nationalromantiska formspråk ritades av en ingenjör vid bolaget efter en förlaga av John Åkerlund som under några år i början av 1900-talet arbetade hos Grut. Fyra hus som präglas av tidstypisk 1920-talsklassicism ritades av AB Industribostäder. Åkerlund var starkt engagerad för att förbättra arbetarnas bostadssituation. Han ritade bostadshus vid många av bruken i landet och också arkitektonisk rådgivare åt Industribostäder.

I början av 1920-talet uppfördes också tre tjänstemannavillor i ett havsnära läge mellan vägen och stranden. Det var också på 1920-talet blev Vallvik ett komplett litet industrisamhälle då orten fick en Konsumbutik och föreningshus, senare Folkets hus. En skola hade uppförts redan 1908-09.

Fram till 1950-talet kompletterades bostadsbeståndet med flera nya flerbostadshus i olika delar av Vallvik. De flesta är idag rivna. På 1930- talet tillkom också ett helt nytt område med egnahem vid infarten till samhället.

Precis som på andra industriorter har fritiden i Vallvik präglats av idrott, kultur och ett rikt föreningsliv. Men tack vare läget vid kusten har också fiske och båtliv varit en viktig del i Vallviksbornas liv. Kring detta har det vuxit fram en hamn och fiskeläge vid Marsjöviken.

Världsarvet Hälsingegårdar

Världsarvet Hälsingegårdar består av sju gårdar, men antalet hälsingegårdar uppgår till omkring 1000. De många hälsingegårdarna utgör ett karaktärsdrag för landskapet och är viktiga värdebärare i de flesta av riksintresseområden för kulturmiljö i Hälsingland. Följande beskrivning av hälsingegårdarna och deras betydelse för landskapet är giltig för hela Hälsingland.

Världsarvet Hälsingegårdar upptogs på Unescos världsarvslista 2012 under benämningen Decorated Farmhouses of Hälsingland. Världsarvet består av de sju gårdarna Erik-Anders i Asta, Söderala, Gästgivars i Vallsta, Arbrå, Jon-Lars och Pallars i Långhed, Alfta, Kristofers i Stene, Järvsö, Bortom åa/Fågelsjö gammelgård i Fågelsjö och Los, Bommars i Letsbo, Ljusdal. Unescos motivering till världsarvsförklaringen lyder:

” The large, impressive farmhouses of Hälsingland with their highly decorative rooms for festivities, reflect an extraordinary combination of timber building and folk art traditions, the wealth and social status of the independent farmers who built them, and the final flowering of a long cultural tradition in Hälsingland” http://whc.unesco.org/en/list/1282

Det var vanliga bönder som byggde gårdarna. Rum och ibland hela hus inreddes och dekorerades i en varierad och utvecklad folkkonst för att användas enbart till fest. Det är dessa dekorerade interiörer som är världsunika, men för att uppfylla världsarvskriterierna måste såväl byggnaderna som det omgivande landskapet upplevas autentiska.

Ett viktigt argument för inskrivningen på världsarvslistan var den stora mängd välbevarade gårdar som finns i Hälsingland. Utöver världsarvsgårdarna finns ytterligare omkring 1000 hälsingegårdar, spridda över hela Hälsingland. De sju utvalda gårdarna ska ses som representanter för alla dessa.

Gemensamma drag för hälsingegårdarna är att de är eller har varit aktiva jordbruk. Bostadshusen är oftast stora, byggda i två våningar och vanligtvis rödmålade. Det är mycket vanligt att gården har fler än ett bostadshus. Många av dessa hus har aldrig inretts till moderna bostäder vilket är en av anledningarna till det finns så många orörda inredningar bevarade. Ofta finns även äldre ekonomibyggnader kvar och tillsammans 74 med bostadshusen bildar de hela gårdsmiljöer. Många av gårdarna har dekorativa brokvistar, framför allt i de västra delarna av landskapet.

Men Hälsingegårdarna uppvisar också en mångfald av individuella särdrag och lokala variationer. I den östra delen av landskapet överväger parstugeformen, som gör huskropparna långsmala. Rödfärgen dominerar. I den sydvästra delen av landskapet är huskropparna bredare och här är det inte ovanligt att gårdarna är målade i ljusa pastellkulörer i linoljefärg. Brokvistarna är ett annat lokalt särdrag som uppvisar olika former i olika socknar, till exempel rikt dekorerade i empirestil i Voxnadalen och rokokoformer i Järvsö. I kustsocknarna saknas de ofta helt, här finns istället för brokvistar utsirade dörrar och påkostade dörromfattningar. På många gårdar förekommer sammanbyggnader mellan bostadshus och ekonomibyggnader - i sydväst i stora symmetriska komplex medan det i nordöstra delen är vanligt med sammanbyggnader i vinkel.

Hälsingegårdarna präglar landskapet i många av de agrara riksintressena för kulturmiljö i Hälsingland, vilket förstärks av att de ofta ligger i exponerade höjdlägen. Tillsammans utgör alla hälsingegårdar en helhet som är viktig för förståelsen av världsarvet och för att hälsingegårdarna ska försvara sin plats på världsarvslistan.