Vad var det för orkester?

Att Göteborgssymfonikerna håller hög standard idag, det vet vi. Men hur såg det ut för tjugo år sedan, då Neeme Järvi kom till Göteborg? Potentialen fanns där. Och traditionerna. Under uppbygg- nadstiden på Wilhelm Stenhammars tid rankades orkestern mycket högt, likaså under Tor Manns dirigentperiod. Sym- fonikerna dominerade radions musiksändningar under ett dussin år, bland annat under andra världskriget. Även -talet var en framgångens tid för orkester- och kammarmusikens konstnärliga utveckling, skrev konsertche- fen Sven Kruckenberg i tidningen Arbetet . Men skulle utvecklingen få fortsätta? Under -talet ställdes begrepp som »finkultur« och »massans behov« emot varandra. Hade symfoniorkestrar överhuvudtaget ett berättigande i ett modernt samhälle? Alla tyckte inte det, och diskussionen var het. Sven Kruckenberg citerade författaren Artur Lundkvist: »Vad rymmer egentligen de misstänkliggörande uttrycken elit och elitism? Jo kulturförakt och i sin tur folkförakt, ned- värdering av begåvning och intelligens, av skicklighet och konstnärlighet, av utvecklade behov och höjda krav … Vem som vill och är intresserad kan numera sluta sig till eliten av kulturförbrukare … Kvalificerade kulturkonsumenter före- kommer sedan länge i alla samhällsklasser.« 22 VAD VAR DET FÖR ORKESTER? VAD VAR DET FÖR ORKESTER? 23

I Konserthuset avlöste dirigenterna varandra i rask takt. När -talet inleddes hette chefdirigenten Sergiu Comis- siona. Efter honom kom och , stora personligheter de också. Men Sixten Ehrling stannade bara en säsong och mellan Charles Dutoit och orkestern upp- stod aldrig den där magin som behövs för att det ska tända. Schweizaren Dutoit kände sig inte hemma med den nord- iska repertoaren och flyttade år  till Montreal i Canada. Montreals symfoniorkester utvecklades sedan under hans led- ning till en topporkester. Efter Dutoit stod Symfonikerna utan chefdirigent. Gene- ralprogrammen fylldes med en lång rad gästdirigenter: »Ett av de olösta problemen, som förr eller senare måste bemäs- tras, om orkestern ska nå den högsta kvalitet man sedan Sten- hammars och senast Comissionas tid strävat efter, gäller dock just dirigenterna. Antalet måste radikalt minskas, om inte den mognad som Symfonikerna hastigt nått kommer i farozonen och riskerar att lika snabbt elimineras. … Det kan för den oinvigde kanske te sig som om ledningen i någon mån gett sig in på att samla autografer«, skrev musikskribenten Gustaf Hilleström i minnesskriften som gavs ut till orkesterförening- ens -årsjubileum , »Göteborgs Symfoniker  år«. Utan stadig konstnärlig ledning började orkesterns självför- troende vackla. Turnéerna gick till Uddevalla och gymnastik- salen i Åmål, ungefär så minns musikerna den här tiden. Resan till Storbritannien  var den första utlandsturnén på många nu sådana arvoden«, påpekade Hilleström, »att dirigentessen år. Det fanns de som tvivlade på satsningen: »Va sjutton ska vi inte ens kan fundera på att binda sig för något längre engage- till England och skämma ut oss för«, kunde det heta. mang i vårt land. Trots flyg är vi en avkrok av världen …« Den stora frågan var: Vem vill bli ny chefdirigent i Göte- Just då gjorde Neeme Järvi entré, och Hilleström kunde av- borg? Vem kan tänka sig att stanna den tid som behövs, för runda minnesskriften med förhoppningen att Symfonikerna att driva utvecklingen åt rätt håll? Konkurrensen om de goda nu lagt grunden till internationell ryktbarhet. förmågorna var då som nu mycket hård. »De stora orkestrarna både i Europa och Amerika betalar 24 JÄRVI OCH STENHAMMARS ETTA JÄRVI OCH STENHAMMARS ETTA 25

Järvi och Stenhammars etta

Det går inte att få Järvi att utnämna någon favoritkompositör, de är så många och det finns så mycket fantastisk musik. »It’s great music«, brukar han sammanfatta, och så säger han ock- så om Stenhammars första symfoni, som var bland det första han gjorde när han kom till Göteborg hösten . Stenhammars Symfoni nummer ett var då ett bortglömt stycke musik. Kompositören hade själv dragit tillbaka symfo- nin. »Den rör sig bara på ytan«, förklarade han självkritiskt efter att ha hört Sibelius berömda andra symfoni, som kom i samma veva. Men till -årsjubileet av Stenhammars födelse  hade den i alla fall letats fram ur Musikaliska akademiens gömmor Nielsen, Järvi, Grieg, Stravinsky. av dåvarande intendenten Sven Kruckenberg som bad då- varande chefdirigenten att leda ett fram- »En försummad symfoni av varmt romantisk art, klassiskt förande i anslutning till Stenhammars födelsedag. Lennart balanserad«, skrev GP:s musikskribent PG Bergfors när ski- Dehn, som då var Konserthusets informationschef, berättar: van kom våren , och tillade: »Har den äran!« – Jag blev själv fängslad av denna stora symfoni och tyckte Sedan dess har GSO och Järvi spelat in det mesta av det det var synd att den bara skulle ligga och samla damm på Stenhammar skrev för symfoniorkester. CHEFDIRIGENTER Musikaliska akademiens hyllor. Jag gjorde en bandkopia av Den senaste var en kritikerrosad dubbel-CD med Sten- 1905–1907 Heinrich Hammer konserten som jag sedan förgäves försökte pådyvla olika diri- hammars två symfonier, Serenad och Excelsior! på Deutsche 1907–1922 Wilhelm Sten- genter, Sixten Ehrling till exempel, och Charles Dutoit. Grammophon. Den kom  och sägs vara Wilhelm Sten- hammar 1922–1925 Ture Rangström När det var klart att Järvi skulle bli chefdirigent fick Len- hammars internationella genombrott på CD. 1925–1939 Tor Mann nart Dehn i uppgift att ta fram så mycket svensk musik som Neeme Järvi är stolt över att vara Stenhammars efterträ- 1937–1970 Sixten Eckerberg, chef för Göteborgs radio- möjligt. Dehn passade på att smuggla med Stenhammar- dare, förklarar han. Att orkestern hållit fast vid traditionerna orkester bandet, och nu hamnade det rätt. från Stenhammars tid är en av anledningarna till att det gått 1941–1953 Issay Debrowen 1953–1960 – Jag blev förälskad, säger Järvi. så bra. 1960–1967 Sten Frykberg, Fredagen den  september  stod Stenhammars Sym- – Min efterträdare måste ha en stark känsla för orkesterns huskapellmästare foni nr  på programmet. Konserten direktsändes i P. Några nordiska prägel, fortsätter han, och räknar åren, vem har 1967–1972 Sergiu Comissiona 1974–1975 Sixten Ehrling månader senare gjordes en skiva av radioinspelningen för det egentligen varit chef längst, han själv eller Stenhammar? 1975–1979 Charles Dutoit svenska bolaget BIS. Järvi vinner. 1982–2004 Neeme Järvi 27

Saltsjöbaden  januari 

Käre, det är ju redan länge sedan vi hade din symfoni här, – jag tänkte Stenhammar och Sibelius skrifva genast dagen därpå, men däraf blef intet, och så dröjde jag. Någ- träffades första gången 1900, men det var först vid det andra ra rader skall du i alla fall ha. Ty du skall veta att du är i mina tankar mötet i Helsingfors 1902, kort dagligen alltsedan jag hörde symfonien. Du härliga människa, det är ju före uruppförandet av Sibelius hela stora fång af under du hämtat upp ur det omedvetnas och outsägligas andra symfoni, som de blev vänner. En vänskap präglad av djupaste djup. Det som jag anade har besannats: du står i denna stund Stenhammars djupa beundran för mig som den främste, den ende, den outgrundlige. Och jag väntar nu för sin finske kollega. endast på att du skall träda fram för världen i klar och påtaglig gestalt, Drygt en månad före uruppförandet av sin första -gif mänskligheten kropp, gif oss dramat! Du behöfver det icke, jag kan symfoni hörde Stenhammar också undvara det, men alla de många, som nu vända sig bort från en i november 1903 Sibelius gåta som de icke kunna lösa, behöfva det. Lyft upp gestalterna ur din andra symfoni i Stockholm. Den blir en uppenbarelse underbara finska sagovärld, ställ fram dem som stora enkla symboler för för Stenhammar som senare allt det mystiskt djupa, som du aldrig kan uttrycka med något annat än självkritiskt drar tillbaka sin musik, men heller aldrig förklara på annat sätt än genom handling. Jag egen symfoni. I början av det nya året skriver han de beder dig därom för alla deras skull som omedvetet längtar därefter. rader som blivit en av den Jag har också skrifvit en symfoni nu. Det kallas åtminstone för sym- svenska musikhistoriens få foni. Och enligt ett aftal, som du kanske glömt, skulle den tillägnas dig. brevklassiker. Däraf blir emellertid ingenting. Den är ganska god, men går på ytan. Jag längtar in i mig själf. Och du får vänta tills jag hunnit dit in. Den stora dag då detta skett präntar jag ditt namn med stora bokstäfver främst på titelbladet – det må vara till en symfoni eller hvad som helst annat. Till dess bär jag ditt namn troget och andaktsfullt i min tacksamma själ, där det för all framtid kommer att förblifva. Du har ruskat i mig så att jag inte glömmer det.

Din vän Wilh. Stenhammar 28 VAD VAR DET FÖR ORKESTER? VAD VAR DET FÖR ORKESTER? 29

WILHELM STENHAMMAR den versionen tills originalet återfinns i början av -talet). 1871–1927 Den unge tonsättaren Stenhammar är wagnerinfluerad och Svensk pianist, dirigent och går  in i en personlig och konstnärlig kris; han känner sig tonsättare, född och uppvuxen underlägsen Sibelius och drar in sin första Brucknerinspire- i Stockholm, pianostudier i Berlin. rade symfoni. En vistelse i Florens ‒ blir förlösande, Turnerade som pianist med där färdigställs arbetet på andra pianokonserten och den de romantiska och klassiska virtuosa Serenaden i F-Dur inleds. Så småningom växer ett mästerverken, kapellmästare i Göteborg 1907–1922. Som mognare tonspråk fram och intrycken av Sibelius och Nielsen CD 1.10 tonsättare en romantiskt smälts samman med klassicism till en temperamentsfull, men influerad klassicist och återhållen svensk ton. fadersgestalten för den svenska 1900-talsmusiken.  flyttar kapellmästaren Stenhammar till Göteborg för att leda orkesterföreningen där hans pionjärinsatser under  Viktiga verk: 2 symfonier (1903, år blir en lysande epok i orkesterns historia. Ett framförande 1911–15), Excelsior! (1896), 2 pianokonserter (1893, av Carl Nielsens första symfoni blir starten på en lång vän- 1907) och Serenad i F-Dur skap mellan tonsättarna och ger inspirationen till Stenham- (1913). Dessutom sångerna mars eget mästerverk, den andra symfonin med en intensiv Florez och Blanzeflor och Flickan kom från sin älsklings svensk ton och starka känslor under en disciplinerad yta. möte samt violinsonaten a- Stenhammar framför mycket ny nordisk musik i Göteborg, moll, skådespelsmusiken till särskilt av vännerna Nielsen och Sibelius, och introducerar Chitra (1921), Ett Drömspel, mellanspelet ur kantaten även samtida orkesterverk av Mahler, Bruckner och Debussy. Sången och de tre sista av hans Stenhammars goda smak och idealistiska musikaliska håll- sex stråkkvartetter. ning förmedlas till kommande generationer genom eleven Hilding Rosenberg och Stenhammars musik är ständigt åter- kommande på Symfonikernas konsertprogram.

En av den svenska musikens mångsidigaste begåvningar. Pia- nisten Stenhammar firar triumfer med första pianokonserten av Brahms, modellen för hans egen orkestrala b-mollkonsert, ett verk som ger honom en internationell pianistkarriär med framföranden under ledning av Richard Strauss i Berlin och Hans Richter i Manchester. (Partituret förstörs under andra CD 1.1 världskriget, rekonstrueras av Kurt Atterberg och framförs i 30 VAD VAR DET FÖR HUS?

Vad var det för hus?

Det spelar ingen roll hur hemtama GSO blir ute på världens estrader. Konserthuset i Göteborg är orkesterns hemmaplan och favoritarena, vårt andra hem, säger musikerna själva. Det är här musikerna svetsats samman och det är här orkestern repeterar och framträder året om. Salens akustik följer med på turnéerna, heter det. Klangen sitter där den ska, även när de yttre förhållandena är ogynn- samma. Det kan bero på att musikerna vant sig vid ett visst spelsätt, och, eventuellt – det finns inget definitivt i det här fallet – formats av sin goda ljudmiljö. De som alltid tvingas öva i dålig akustik lär sig att ta i på ett annat sätt för att få fram vad de måste ha fram. Följden kan bli att de spelar »råare«. Akustik är ordet som används för att beteckna ljudförhål- landen i ett rum. I Göteborgs Konserthus är ljudförhållan- dena ovanligt goda. Stora salen rankas som en av de akustiskt sett främsta konsertsalarna i Europa. Vilka de andra på topplistan kan tänkas vara blir alltid föremål för diskussioner. Klassiska Musikverein i Wien, varifrån tv sänder nyårskon- serterna, hör till dem som nämns först. Den salen sägs ha en nästan religiös klang, som om Mozart just skulle komma runt hörnet, eller hans spöke snarare. Anrika Concertgebouw i Amsterdam är en annan traditionstyngd berömdhet … och japanerna kommer stort. Deras nya konserthallar formges efter konstens alla regler. Det där med akustik är inte lätt. När Sergiu Comissiona, chefdirigent i Göteborg –, fick möjlighet att vara med om att bygga ett konserthus i USA ville han kopiera Göteborgs koncept. Allt gjordes verkligen exakt likadant, förutom att hallen fick många fler sittplatser än sin svenska Gästande fackmäns omdöme om Konserthuset har alltid varit översvallande. Få slår dock violinisten Toscha Seidels adjektivrika entusiasm. Seidel var en av mellankrigstidens storheter. I november 1935 uttalade han sig sålunda: »Detta konserthus är unikt i hela världen, det mest magnifika, det mest storslagna, det mest underbara. Det är det ideala musikhuset. Ni behöver inte fråga någon mer om saken. Jag har sett och prövat Salle Pleyel (i Paris) och alla de andra märkvärdigheterna. Jo, de är präktiga, eller vackra eller trevliga, kanske, vart och ett på sitt sätt – men det här i Göteborg bör inte diskuteras på samma gång.« Igor Markevitj, rysk-italiensk dirigent och tonsättare, uttryckte sig något mer nyanserat: »Göteborgs Konserthus är en av de främsta salarna i världen och visuellt den vackraste som byggts under 1900-talet.« 34 VAD VAR DET FÖR HUS? VAD VAR DET FÖR HUS? 35

förebild. Det blev inte alls detsamma. Klangen förändrades detta sällsamma rum, där det inte finns några lodräta linjer, när hallen förstorades. där väggarna vecka sig och luta inåt, för att med mjuka kurvor Vad är hemligheten med akustiken i Göteborgs konsertsal? övergå i taket, som slår sitt buktande valv i för lekmannen out- Arkitekten Nils Einar Eriksson beskrev i boken Göteborgs rannsakliga banor«, skrev en journalist efter invigningen den Konserthus, utgiven till invigningen , de akustiska ar- fjärde oktober ; en annan betraktade taket och fann det rangemangen så här: vara »en ljus välsinnad himmel av sykomorlönn där det måste »Den stora salen är formad så, att ljudet från taket och podiets sido- vara roligt att vara ton«. väggar reflekteras över åhörarna. Den bakre väggen är lutande, så att Arkitekten Nils Einar Erikssons mål var att skapa en akustisk ljudvågor som träffar denna, reflekteras mot platserna i fonden och där miljö som var den bästa tänkbara, och han lyckades över all absorberas. De ljudfickor som finnas utefter salens sidor tjäna till att förväntan. Samtidens reaktion var översvallande. splittra ljudet, och snedställningen förhindrar uppkomsten av stående Tor Mann ledde invigningskonserten. På programmet ljudvågor. Detta är en modifierad form av de veckade väggarna i radio- stod Berwald och Stenhammar. Huset var så väl anpassat Promenoaren runt Stora salen. studios. Man kan om man så vill, anse salen vara av solfjädersform med uppdelade sidoväggar. Väggmaterialet är trä,  mm tjocka skivor, fästade på reglar i betongstommen. Det yttre fanerskiktet utgöres av sykomorlönn, som på ytan är mattbehandlad med cellulosalack. Vid de flesta material absorberas mest av de höga tonerna och mindre av de låga. Trä är valt därför att det av alla material jämnast absorberar toner av olika höjd- läge. Det har dessutom egenskapen att genom resonans förstärka ljudet. För att förhindra att de lika stora träskivorna skola giva resonans för någon speciell ton, äro skivorna försedda med diagonala träreglar, som på varierande sätt äro fästade på baksidan.« Sykomorlönnen är ett ljust träslag som ibland används till fiollådor. Därför liknas Stora salen gärna vid klanglådan i en fiol. En något haltande liknelse, fiolen ska ha tunna väggar för att lätt sättas i vibration, medan en konsertsals väggar ska vara tunga för att bevara ljudet. Salen är alltså helt insvept i sykomorlönn. Inga dekorationer stör koncentrationen. Väggarnas varma färg blandas med to- nerna från scenen, syn- och hörselintryck smälter samman till en svårbeskrivbar totalupplevelse. Många försök har gjorts att CD 2.7 ringa in vari den egentligen består: »Ty skönt måste man kalla 36 VAD VAR DET FÖR HUS? VAD VAR DET FÖR HUS? 37

för musikupplevelser, tyckte musikvetaren Julius Rabe efter huset vid Heden. Det var här Stenhammar höll till med sina En tävling utlystes kring premiärkonserten, att till och med publiken förädlades: »Det gäster Sibelius och Carl Nielsen. Huset var ståtligt men byggt utsmyckningen av foajén. Handelstidningens är den fria världsmedborgaren som med högburet huvud i trä. När det brann ner  blev orkestern husvill. Man chefredaktör Torgny Segerstedt tager sin plats bland likasinnade för att bli delaktig av detta vandrade runt på stadens teatrar och andra offentliga loka- kommenterade debatten: som Beethoven kallade högre uppenbarelse än all vishet och ler i flera år, i väntan på att ett nytt hus skulle byggas. Utan »Tävlingen om Konserthusets utsmyckning är avgjord. Knotet filosofi.« Caroline Wijks mycket generösa donation från  hade det kan alltså börja. Och knotet Numera räknas Konserthuset vid Götaplatsen som ett av kanske aldrig blivit byggt. har börjat. Så har det alltid den nordiska funktionalismens stora monument. En »krabba Nils Einar Eriksson ritade huset med tanke på en orkester varit, så är det och så kommer det att bli. Konstskapelser äro i en rektangel«, sa Eriksson själv, väl medveten om att det var med drygt  musiker. inkommensurabla storheter. två hus i ett: Det ena byggt som ett skal kring musikrummet, Nu, snart  år senare, är orkestern dubbelt så stor. För att Det finns ingen mätsticka, med husets hjärta, det andra som en fasad i stadsrummet. ge musiker och administration mer svängrum gjordes därför i vilka deras inbördes värde kan uppmätas. Den ene kommer Man kan säga att Konserthuset är en upplevelse som växer slutet av -talet en efterlängtad tillbyggnad. Man har ock- alltid att tycka si, den andra på vägen genom huset. Garderobspassagen och den breda så återställt de publika utrymmena i sitt ursprungliga skick. så och den tredje annorlunda tudelade trappan som leder upp till foajén väcker förväntan, Stora salen har fått ny akustikskärm och podiet har byggts ut … I denna ofullkomliga värld får man slå sig till ro med promenoaren runt Stora salen ger plats för rundvandring med ett antal rörliga enheter, som efter behov och orkesterns det som är bra, utan att låta och sociala möten. Här är väggen milt musselskalsblå. Den sammansättning kan höjas och sänkas. Detta för att förbättra glädjen därvid grumlas alltför blå tonen och nyanser av ljusa träslag ger en speciell känsla. den berömda akustiken ytterligare, ge musikerna bättre med- mycket av ovissheten om något annat till äventyrs skulle varit Möblerna beskrevs redan på -talet som »älskliga« och ändå hörning och stärka det visuella intrycket av orkestern. ännu bättre. Konserthuset är »sakliga men dock lyckligtvis inga maskiner att sitta i«. Tillbyggnaden som invigdes , är ritad av White arki- vackert inuti, man blir faktiskt I foajén flödar ljuset in. Det stora fönstret ut mot Götaplat- tekter och har fått flera pris för sin utformning. Göteborgs glad åt att sitta i salen eller vandra uppför trappan. Nog sen inramas på ena sidan av monumentalmålningen »Folkvi- Konserthus är ett av få konserthus i världen som har satsat på skulle man då vara en veritabel san« av Otte Sköld, och på den andra av Sven X:et Erixons att hålla samma höga standard på båda sidor om podiet. Att åsna, om man förlorar sig i gobeläng, »Melodier vid torget« (där ett porträtt av den ban- skapa så bra arbetsmiljö som möjligt för husets musiker och förgrämda funderingar över om icke något ännu vackrare jospelande arkitekten Nils Einar Eriksson finns invävt). Och gästartister ses som en viktig framtidsinvestering. kunnat åstadkommas. Skulle utanför, på Götaplatsen, syns Carl Milles havsgud Poseidon man invänta klarhet på den hålla sin sprattlande fisk i ett ständigt lika stadigt grepp. Han punkten, skulle aldrig något uträttas. Man måste ju någon blir en del av foajémiljön. gång göra slag i saken. Och Konserthuset var sist ut av Götaplatsens monumentalbyggna- man får vara nöjd, när man nått der. Som brukligt i Göteborg förr i tiden var det donationer som ett utomordentligt resultat, som man gjort med avseende på lade grunden. De som öppnade plånböckerna hette Göthilda Konserthuset.« och Pontus Fürstenberg, och Fru Caroline Wijk, född Dickson. Fürstenbergs donation gjorde att orkesterföreningen kunde bildas år . Samma år byggdes det provisoriska konsert-