Aktuellt Och Historiskt
Total Page：16
File Type：pdf, Size：1020Kb
AKTUELLT OCH HISTORISKT MEDDELANDEN FRÅN MILITliRHISTORISKA AVDELNINGEN VID KUNGL MILITliRHOGSKOLAN 1971 INNEHÅLL Förord . 3 E VAB R I TT A PERS ON N E: Vägra värnplikt - ett vapen för de "fosterlandslösa" 5 BERTI L ST JER N FEL T: Invasionen i skttggan . 64 En studie i anfall och försvar på franska sydkusten i augusti 1944 BE NGT HOLTZE: Sverige i brittiska bedömningar under första världskriget . 113 Aktuellt och Historiskt 19 53-71 181 Sammanställning av innehållet Utgiven med stöd av Delegationen för militärhistorisk forskning Redigerad av B E R T I L S T J E R N F E L T och E V A B R I TT A P E R S O N N E Kristianstads Länstryckeri, Kristianstad 1971 FÖRORD De tre uppsatserna i artonde årgången av "Aktuellt och Historiskt" belyser modern militärhistoria ur vitt skilda aspekter och från helt olika miljöer. Ämnesvalet anknyter emellertid i viss utsträckning till 1970 års nummer av denna skrift. Där gav militärhistoriker Evabritta Personne en översikt över det svenska inskrivningsväsendets i1tveckling från början av 1800-talet intill våra dagar. Nu tar hon upp en speciell företeelse inom detta system - värnpliktsvägran. Det är den närmast på politiska motiv baserade vägran, aktuell inom arbetarrörelsen främst under 1900- talets första decennium, som här behandlas. Olika uppfattningar rådde om metoderna att motarbeta "militarismen". Skulle det ske genom att helt enkelt utebli från "mordövningarna" eller genom att inifrån söka störta militärväsendet, som var en förutsättning för det kapi talistiska samhällets bestånd? Här bröt sig åsikterna. Ett betydande utrymme ges åt de ofta hårda och godtyckliga domarna mot de vägrande. I takt med att kärnladdningar alltmer börjar omvärderas kan erfarenheterna från andra världskrigets slagfält få förnyat värde från studiesynpunkt. Detta gäller bland annat kustinvasionstekniken. I årsskriftens andra uppsats framhåller överstelöjtnant Bertil Stjern felt att den i krigslitteraturen styvmoderligt behandlade landstigningen på franska sydkusten 1944 är värd ökad uppmärksamhet såsom "finslipad färdigprodukt" av anglo-amerikansk invasionsteknik. Vad försvarssidan beträffar återges i ett icke tidigare publicerat doku ment, hur en tysk regional chef upplevde de hektis!ea dygnen under landstigningen och Toitlons slutkamp. Den rådande klyftan på tysk sida mellan uppgifter och restmer, planer och verklighet kommer här i skarp belysning. Arkivarie Bengt Holtze för oss tillbaka till Sverige och till tiden för första världskriget i en st.tdie över brittiska bedömningar av vlirt land. Uppsatsen bygger på material i Public Record Office i London. Tidigare har Holtze i Aktuellt och Historiskt 1969 och 1970 belyst, hur Sveriges politiska handlingsmöjligheter och militära resurser ttpp fattades av centralmakterna främst av Tyskland. Intressant är att konstatera vilken förhållandevis betydelsefull roll såsom politisk och militär maktfaktor småstaten Sverige tilldelades av stormakterna. Svenskarna ansligs i olika skeden kapabla och villiga att gå anfallsvis till väga över Östersjön mot Finland och Balticttm samt över land gränsen mot Norge med Tyskland som bundsförvant. Men Holtze behandlar även stormakternas anfalls planer mot Sverige och Norden, ett slags förspel till andra världskrigets realiteter. Efter första världs kriget synes faran från öster ha dominerat svenskt militärt perspektiv, medan hotet västerifrån förbisetts, slutar Holtze och avrundar något tillspetsat "tills tyskarna den 9 april 1940 stod i Norge". Stockholm i september 1971. BERTIL STJERNFELT VÄGRA VÄRNPLIKT- ETT VAPEN FÖR DE "FOSTERLANDSLÖSA" U ngsocialistisk värnpliktsvägran vid seklets början Av EVABRITTA PERSONNE 1. ARBET ARRORELSEN OCH ANTIMILITARISMEN Den frambrytande arbetarrörelsen hade från sin start en fientlig inställning till försvaret. Två av krigsmaktens huvuduppgifter ansågs vara att försvara det bestående samhället och den egna nationens gränser, båda lika omöjliga att förena med arbetarrörelsens inter nationalism och kamp för ett nytt klasslöst samhälle. Inom den svenska arbetarrörelsen spelade agitationen mot försvarsbördorna under 1880- och 1890-talen inte någon central roll, men i och med antagandet av 1901 års härordning skärptes inställningen.1 Försök hade gjorts att få till stånd en gemensam lösning av värn plikts- och rösträttsfrågorna, och när detta misslyckades, och röst rättsfrågan förblev olöst, stegrades försvarsfientligheten avsevärt. Skillnader i åsikter om hur kampen skulle bedrivas utkristalliserades och förvandlades till en generationsstrid inom det socialdemokratiska partiet. Den äldre, ledande gruppen önskade visserligen en nedskär ning av försvarsutgifterna, som på sikt skulle leda till avrustning, men ifrågasatte i närvarande stund inte försvaret som sådant. En yngre grupp däremot, som främst återfanns inom Socialistiska ungdomsför bundet (ungsocialisterna) gav uttryck för en närmast försvarsnihilistisk inställning och drev en organiserad rent försvarsfientlig propaganda.2 Enligt ungsocialisterna måste militarismen bekämpas på utom parlamentarisk väg för att ge resultat, och medlet var "direkt aktion", "handlingens propaganda".3 Exempel på "direkt aktion" var sabo tage, strejk, bojkott och även värnpliktsvägran. Den ungsocialistiska rörelsens utveckling i revolutionär och anarkis tisk riktning fick till följd att 1903 en grupp bröt sig ut ur Socialisti ska ungdomsförbundet och bildade Socialdemokratiska ungdoms förbundet (ungdemokraterna). År 1906 suspenderades de ungsocialistiska ledarna Hinke Bergegren och Carl Schröder av socialdemokratiska partiet, och 1908 uteslöts de definitivt. Samma år omvandlades Socialistiska ungdomsförbundet till ett parti, och splittringen inom arbetarrörelsen var ett definitivt faktum. Värnpliktsvägran kom att användas som ett antimilitaristiskt kamp medel. De värnpliktiga förklarade antingen genom brev till rull föringsomddesbefälhavarna eller vid inskrivnings-, mönstrings- eller inryckningstillfället att de ej ämnade göra sin värnplikt. Det är denna offentliga vägran som här skall behandlas och inte en vägran, som består i att enbart utebli från inskrivning och tjänst göring. Företeelsen har tidigare rapsodiskt behandlats av de två ung socialistiska författarna Hinke Bergegren och Karl Fernström samt helt flyktigt av Tage Lindbom och Herbert Tingsten.4 Det förefaller emellertid vara befogat att något närmare, än som har skett hos dessa författare, granska frågans utveckling inom den ungsocialistiska rörelsen och även inställningen till den inom den övriga arbetar rörelsen. Försök görs också att utreda vilka vägrarna var, var de var bosatta, om de vägrade flera gånger och vilka straff de fick. 2. UNGSOCIALISTERNA OCH VKRNPLIKTSVÄGRAN1 Under de stora rösträttsstriderna omkring sekelskiftet väcktes många förslag om kampmedel för genomdrivandet av allmän rösträtt. Ett av dessa var värnpliktsvägran, som emellertid avvisades av Socia listiska ungdomsförbundet 1898 i dess månadstidning Brands första häfte. Att propagera för värnpliktsvägran vore myteri ansåg artikel författaren. "Värnpliktsvägran vore uppror, det åsyfta vi icke, en dast fredliga maktmedel."2 Inställningen till värnpliktsvägran kom ganska snabbt att förändras, och en avgörande roll tycks här beslutet om en ny härordning ha spelat. Vid ett agitationsmöte i Stockholm den 2 februari 1902 talade ungsocialisternas ledare Hinke Bergegren om värnpliktens tunga ok och de råa officerarna. "Vad skall arbetarna försvara", frågade tala ren: "Är det Långholmen, Svartsjö? De har ju ingenting att för svara."3 I ett anförande i Stockholms socialistiska ungdomsklubb den 28 september samma år konstaterade Bergegren, att knappast någon 6 reaktion mot den nya härordningen hade hörts från den organiserade arbetarrörelsen. De enda egentliga protesterna hade kommit från en staka beväringsmän, som vägrat att bära vapen och därför dömts till straffarbete. 4 Troligen åsyftade Bergegren de religiösa och etiska vägrare, som framträdde vid sekelskiftet.5 Den första uppgiften om en ungsocialistisk värnpliktsvägrare kom i andra numret av Brand 1903. Bergegren skrev en stor artikel om järnarbetaren Josef Andersson, som tillhörde Stockholms socialistiska ungdomsklubb. Andersson hade meddelat sin rullföringsområdesbe fälhavare, att han inte tänkte delta i "några som helst mordövningar". Beslutet var inte religiöst betingat eftersom Andersson sade sig vara fri från all rå vidskepelse "utan det är, emedan jag anser det under min värdighet som människa att mottaga befallningar i syfte att öva mig till fientliga handlingar mot andra som icke personligen vilja mig ont utan blott måste lyda en i civilisation efterbliven myndighet".6 Bergegren betonade att humanitära skäl låg bakom Anderssons vägran och gav inte uttryck för att det skulle ligga politiska motiv bakom. Denne Stockholmsklubbens förste värnpliktsvägrare återtog sin vägran efter fem dagars arrest, sedan han hade hotats med långvariga fängelsestraff. Anderssons "avfall" behandlades vid klubbens samman träde den 25 maj. Handlingssättet att först tillkännage ett beslut att aldrig under några förhållanden fullgöra värnplikten och sedan efter påtryckningar ändra detta beslut, sedan klubben använt hans vägran som agitationsmedel, klandrades häftigt och betecknades som fegt. En protest infördes i mötesprotokollet. Protesten skulle dock ej offent liggöras. Bergegren meddelade emellertid namnet på en annan väg rande klubbmedlem, bageriarbetaren Carl August Schönqvist, som dömts av krigsrätten till en månads och åtta dagars fängelse.7 Vid samma möte fick klubbens