MAGISTERUPPSATS I BIBLIOTEKS- OCH INFORMATIONSVETENSKAP VID BIBLIOTEKS- OCH INFORMATIONSVETENSKAP/BIBLIOTEKSHÖGSKOLAN 2005:65 ISSN 1404-0891

Sluta drömma, fram med vardagen! En analys av den realistiska strömningens idéer i fyra svenska barnböcker utgivna mellan åren 1965 – 1975

CHRISTIAN NILSSON

© Christian Nilsson Mångfaldigande och spridande av innehållet i denna uppsats – helt eller delvis – är förbjudet utan medgivande.

Svensk titel Sluta drömma, fram med vardagen! – en analys av den realistiska strömningens idéer i fyra svenska barnböcker utgivna mellan åren 1965 – 1975

Engelsk titel Stop dreaming and face reality! – an analysis of the ideas of the realistic tales shown in four Swedish books for children, published between the years 1965 to 1975

Författare Christian Nilsson

Kollegium 1

Färdigställt 2005

Handledare Angela Zetterlund

Abstract The aim of this Master’s thesis is to investigate if the ideas of the realistic tale in Swedish literature for children can be identified by examining four books for children. The four books are all published between the years 1965 to 1975. The methods used to identify the ideas of the realistic tale are the concepts of alienation and antiestablishment.

By using the theory of true and false consciousness represented by Diderichsen and the theory of Socialisation by Giddens, two questions are addressed. The questions are if the ideas of the realistic tale develop a true or a false consciousness. And if so, how reasonable is it to understand the analysed material as secondary agent of socialisation.

The conclusion is that the ideas of the realistic tale interpreted by the concepts of alienation and antiestablishment can develop a true consciousness even though some important ideas, as for example ideas concerning consumption and mass production, are not as present as they are in the “manifesto” of the realistic movement. All and all, the analysed books nurtures ideas that can develop a true consciousness and the material can therefore be recognised as a secondary agent of socialisation.

Nyckelord barnlitteratur, ungdomslitteratur, realism, socialisation, Giddens, litteratursociologi, biblioteks- och informationsvetenskap Innehållsförteckning

1 Inledning 5

1.1 Bakgrund 5 1.2 Forskningssammanhang 6 1.2.1 Biblioteks- och informationsvetenskap och litteraturen 6 1.2.2 Litteratursociologi och den realistiska berättelsen 8 1.2.3 Nya strömningar under 1960-talet: det ”gamla” ifrågasätts 9 1.2.4 Problematiken kring benämningar av litteratur för barn 11 1.2.5 Det barnlitterära klimatet under 1960- och 1970-talet 12 1.2.6 Den realistiska strömningens mål: medvetenhetens socialisation 15 1.2.7 Sammanfattning 16

2 Syfte, problemformulering och frågeställningar 17

2.1 Avgränsningar 17 2.2 Begreppsdefinitioner 19

3 Teori 21

3.1 Det äkta och falska medvetandet – Agnete Diderichsen 21 3.2 Socialisation och sekundära socialisationsagenter – Anthony Giddens 23 3.3 Sammanfattning 24

4 Metod 25

4.1 Analysmetod 25 4.2 Urval av analysmaterial 28

5 Analys 29

5.1 Introduktion 29 5.2 Analys av Max Lundgrens Åshöjdens bollklubb 30 5.2.1 Tema: framtidsutveckling och nya idéer 30 5.2.2 Miljö: den eviga naturen och dess roll i utvecklingen 32 5.2.3 Personer: stereotypa karaktärer, men en obefintlig kärnfamilj 33 5.3 Analys av Bo Carpelans Bågen 34 5.3.1 Tema: döden, ensamheten och det annorlunda 34 5.3.2 Miljö: naturen och staden, atombomben och miljön 37 5.3.3 Personer: stereotyp vuxenvärld, men förändring i yngre led 39 5.4 Analys av Barbro Lindgrens Jättehemligt 40 5.4.1 Tema: livsångest, auktoritetsförakt och de fasta könsrollerna 40 5.4.2 Miljö: modernitet, storstad och det nya ”fula” 43 5.4.3 Personer: kärnfamiljen och den ifrågasättande ungdomen 44 5.5 Analys av Maud Reuterswärds Han-där! 46 5.5.1 Tema: kommunikationsbrist och auktoritetskonflikt 46 5.5.2 Miljö: miljöproblem i en natur som det ”gamla” skyggar för 48 5.5.3 Personer: främlingskap och det ”typiskt” kvinnliga och manliga 49

6 Sammanfattande diskussion av analysens resultat 50

6.1 Antiestablishment och alienation som synliggörare? 50 6.2 Har ett äkta eller falskt medvetande väckts? 54 6.3 Analysmaterialet som sekundär socialisationsagent 57

7 Avslutning 58

7.1 Uppsatsämnet och dess relevans i en större kontext 58 7.2 Studiens brister och förslag till fortsatt forskning 59

Sammanfattning av uppsats 61

Källförteckning 63

Tryckta källor 63 Elektroniska källor 65 Bilaga 66

1 Inledning

1.1 Bakgrund

Spelar det någon roll vad barn och ungdomar läser? Om vi svarar ja på den frågan bör vi också intressera oss för hur de berättelser är skrivna som ges ut för unga människor. Alltför ofta är det bara innehållet i snäv mening som uppmärksammas. Vi ser efter vilka ämnen som böckerna tar upp: djur, vardagsliv, indianer, sagoprinsessor eller vad det nu är som böckerna handlar om. (Edström 1980, s. 7)

Jag vågar påstå att detta citat preciserar själva kärnan av vad denna uppsats kommer att behandla. Spelar det någon roll vad barn och ungdomar läser? Svaret blir ett rungande ja från min sida och troligen från de flesta andra hörn där intresset för barn och ungdomskultur är i blickpunkten. För visst är det viktigt vad barn och ungdomar tillskansar sig via, inte bara litteratur, utan genom alla de olika medier som står till buds. Jag tror att det är delvis genom de olika medierna – litteratur, TV, Internet, musik med mera – som barn och ungdomars identitet, deras samhörighet och deras samhällsbild skapas. Synen på jaget och synen på den värld som omgärdar detta jag skapas i mångt och mycket av påverkan utifrån. Föräldrarnas uppfostran och värderingar spelar också stor roll, men även här är utifrånpåverkan av stor betydelse. Även föräldrarna påverkas av medier och skapar sin identitet delvis utifrån dessa.

Jag har för avsikt att i detta arbete undersöka hur denna påverkan kan användas för att bekräfta eller skapa nya föreställningar i litteratur för barn och ungdomar. Det som är av intresse är inte den låtsade och verklighetsflyktande litteraturen, i fokus ska istället de realistiska skildringarna ställas. De realistiska skildringar som är sprungna ur en tid då tanken var att barn bäst behövde en ”sann” bild av världen, inte en förljugen idyllvärld där könsroller var lika fasta som marmorkolosser och där uppfostringsideal och lyckliga slut tillhörde regeln, då knappt några undantag fanns. Detta betyder inte att jag på något sätt förkastar den litteratur vars grundkomponenter till exempel är att ge en verklighetsflykt eller bringa tröst, denna litteratur spelar också den en viktig roll, men den ryms inte inom det ämne som denna uppsats avser att behandla – den realistiska skildringen.

Grunden till detta arbete finns i den mening som avslutar ovanstående citat. Innehållet i barn och ungdomslitteraturen får visst handla om till exempel djur eller indianer, men det väsentliga är på vilket sätt teman, miljöer och personer i dessa böcker om djur eller indianer uppvisas. Nu kommer jag visserligen att avgränsa mig till modern tid i denna undersökning, så några indianer lär det inte bli tal om, men det är inte det som är den springande punkten. Går det att i barn och ungdomslitteraturen se en strävan efter att närma sig en mer realistisk skildring av verkligheten och av de ting som huserar däri?

Den tidsperiod jag valt att fokusera på är åren mellan 1965 till 1975; en tidsperiod då väldigt mycket hände väldigt snabbt. Många röster höjdes angående den snedvridna och otidsenliga verklighetsframställning som barn och ungdomslitteraturen visade upp. Medan andra, kanske inte fullt så många, lovordade den rådande litteraturen och ignorerade kritiken mot den. Det kan generellt sägas att det som det då tvistades om var

5 inte innehållet i böckerna, utan själva framställningen; vilken faktisk och användbar information böckerna förmedlade med hänsyftning på verkligheten – den värld där barn och ungdomar befann sig.

1.2 Forskningssammanhang

Syftet med detta avsnitt är att sätta in mitt problemområde i ett forskningssammanhang, samt att ge förförståelse för det valda problemområdet. För att rätt kunna behandla de realistiska skildringarna, eller de krav på realistiska skildringar, som dåtidens nya strömning ställde på barn och ungdomslitteraturen krävs att man uppbygger en värld där för och motsättningar synliggörs. Men också ett avstamp från min egna faktiska verklighet som student i biblioteks- och informationsvetenskap är av nödvändighet, då en legitimering av det valda uppsatsämnet är av vikt. För att skriva om litteratur är långt ifrån något självskrivet inom biblioteks- och informationsvetenskap.

Jag anser att litteraturens roll i ämnet är omotiverat förbisedd. Merparten av de som studerar ämnet kommer att arbeta och vill arbeta på folkbibliotek; en verksamhet där litteraturen i högsta grad fortfarande står i främsta rummet. Varför inte tydligare behandla ett medie som enligt mig är ett av de enskilt viktigaste tingen i bibliotekens informationsförmedling och som kräver en stor expertis, bland annat ifråga om urval, av dem som förmedlar denna informationskälla? Biblioteksverksamheten har utifrån samhällets önskemål och behov uppgiften att förmedla och tillgängliggöra information (Höglund 1999, s. 6). Skönlitteraturen är en av flera informationskällor som biblioteken tillhandahåller och att lyfta fram den realistiska berättelsens idéer i barn och ungdomslitteratur under 1960 och 1970-talet kan, anser jag, bidra till att uppmärksamma en rik skatt som rent pedagogiskt och själsligt kan vara till stor nytta även idag. Kanske kan frågor om olikheter, om miljön, relationer, döden eller andra existentiella frågor, om inte ge direkta svar, ändå ge en annan förståelse och aktualitet kring problemen då den realistiska strömningens ambition med sina idéer var att förankra frågorna i verkligheten.

Som nämnts vilar grundessensen av det jag tänkt undersöka i begreppet information. Jag vill hitta den realistiska strömningens idéer i mina tänkta undersökningsobjekt genom att se på hur informationen om och kring barn och ungdomar framställs. Det jag vill åt är den information som är strömningens idé och som direkt eller indirekt vill ge barn och ungdomar, enligt den realistiska strömningens devis, en så sann bild som möjligt av den verklighet där barn och ungdomar lever.

1.2.1 Biblioteks- och informationsvetenskap och litteraturen

Inom ämnet biblioteks- och informationsvetenskap huserar frågor som behandlar förmedling av kultur och information. Oftast är dessa lagrade i ett dokument av någon sort och genom ett kunnande kring detta dokument möjliggörs ett förmedlande av dess innehåll till att tillfredsställa det informationsbehov som finns ute i samhället (ibid., s. 2). Det finns flera olika perspektiv att titta på ifråga om biblioteksverksamheten och

6 kopplingen till folkbildning och utbildningsväsendet är inom flera perspektiv ytterst viktiga komponenter i verksamheten. Genom att applicera teorier om samhälle och mänskligt beteende kan bland annat dessa komponenter sättas in i ett makroperspektiv (Höglund 1999, s. 3). Detta uppsatsarbete behandlar via sociologiska teorier dokumentet som informationsbärare och som viktig för bildning och utbildning. Information är också en resurs för demokrati och spridning av kultur (ibid., s.9).

Samhällsrelevansen i denna uppsats ligger i kopplingen mellan information och omvärldsbevakning. Den realistiska strömningens idéer hade som ambition att visa en mer verklighetsförankrad bild, att helt enkelt ge barn och ungdomar en mer trovärdig och framställning av samhället och omvärlden; en ny kunskap uppbyggs av ny information.

Biblioteks- och informationsforskaren John Budd behandlar i sin bok Knowledge and knowing in library and information science det centrala begreppet kunskap och hur biblioteks- och informationsvetenskapen ska kunna nå denna kunskap. I Budds diskussion kring kunskap spelar informationsaspekten en viktig roll. Han menar att information kan ses som, inte bara ett fysiskt ting så som till exempel ord på ett papper, utan också som en process mellan läsandet och seendet, mellan samtycke och mottycke (Budd 2001, s. 257). Han talar visserligen ur en bibliotekskontext, men hans resonemang går att applicera på den framställningsproblematik som sökte verklighetsförankring genom den realistiska strömningen i 1960 och 1970-talets svenska litteratur. För det handlar inte om det rent fysiska, där jag tycker att det går att räkna in den oproblematiska och obefintligt ifrågasättande snäva synen där endast ytan i barn och ungdomslitteraturen uppmärksammades, utan informationen ligger på ett större djup än så. I till exempel litteratur, oavsett genretillhörighet, finns information och genom läsakten förflyttas denna information från boken till läsaren (Knak-Nielsen 1995, s. 94).

Budd pekar också på ett annat ting som är av vikt för biblioteks- och informationsvetenskapen och viktigt i sökandet efter kunskap och information, nämligen att kunskap är sammansmält i vår idé om och kring oss själva som varelser i ett större sammanhang; självkännedom kräver att människan har kännedom om de företeelser och ting som inte är själva jaget (Budd 2001, s. 265). Sökandet efter denna självkännedom, genom bland annat erfarenheter och tillgång till diverse kulturella produkter, så som litteratur och film med mera, är väldigt kontextberoende och Budd säger att vi formas i mångt och mycket av just den tid vi lever i (ibid., s. 269). Bland annat denna tanke låg till grund till att en rörelse växte fram i mitten av 1960-talet; en rörelse som väckte många författare till att börja behandla sociala frågor och missförhållanden. Rörelsens motiv var att skapa social och dokumentär litteratur, en realistisk litteratur (Furuland 1991, s. 272).

Biblioteks- och informationsvetenskapen har som nämnts en stark fokus på dokument och bibliotek. Denna uppsats kommer att undersöka dokument, dokument som står att finna inom biblioteksverksamheten. Biblioteken distribuerar dessa dokument som innehåller information till brukarna av verksamheten. Termen information ligger inbäddad i benämningen av vårt ämne och genom ämnets tvärvetenskapliga karaktär kan grundtankar i biblioteks- och informationsvetenskapen korsbefruktas med till

7 exempel litteratursociologi. Budd uttrycker en förhoppning att biblioteks- och informationsvetenskapen ska öppna sina dörrar mot andra discipliner och att ett öppet sinne kan skapa en ljus framtid för ämnet (Budd 2001, s. 329). Med denna uppsats hoppas jag på att i en blygsam skala infria dessa önskningar, delvis genom nyttjande av den litteratursociologiska grenen av ämnet.

1.2.2 Litteratursociologi och den realistiska berättelsen

Litteratursociologi är ett samlingsnamn för ett slags intresseinriktning vars mål är att, genom organiserade studier, hitta, peka på och utröna litteraturens funktion och roll som ett socialt fenomen (Furuland 1996, s. 131). Litteratursociologin hämtar sin inspiration och sina modeller från flera andra discipliner, så som historia, etnologi, litteraturvetenskap och socialpsykologi, vilket gör perspektiven och möjligheterna till ämneskorrelerande forskning av litteratur inom denna vetenskapsgren till en mycket mångfacetterad plattform (Svedjedal 1996, s. 7). Denna uppsats ligger till sin största del inom den litteratursociologiska underkategorin samhället i litteraturen. I denna benämning ligger fokus på skönlitteraturen och skönlitteraturens framställning eller återgivande av verkligheten; hur den skapar en bild av samhället via avbildning, tolkning eller omtolkning (ibid., s. 7). Att, som är fallet i denna uppsats, vilja undersöka hur en viss strömning gör sig synlig i litteraturen och vad strömningen har för idéer kring till exempel barnet och dess framtid, ligger helt i fas med underkategorin samhället i litteraturen.

I en undersökning av hur samhället synliggörs i litteraturen kretsar problematiken ofta kring bland annat speglingsteorier, realismproblem eller kring litteraturen som skapare av samhälleliga identiteter (ibid.). Just de två sistnämnda är av intresse för detta arbete, då det dels är den realistiska strömningen som ska undersökas och dels vilka idéer kring barnet och hennes tänkta framtid som strömningen genom litteraturen förespråkar och försöker förmedla vidare.

Som kanske märks använder jag mig av beteckningen realistiska och inte av begreppet realism. Jag har valt att inte begagna mig av termen realism på grund av flera faktorer. Forskaren Lars-Olof Åhlbergs avhandling Realismbegrepp i litteratur och konst: en idéhistorisk och konstfilosofisk studie behandlar begreppet realism och försöker sätta fingret på dess innebörd och begreppets mångtydighet. Han nämner bland annat två synsätt som han ser i närmandet av begreppet:

En ganska vanlig reaktion inför det skenbara terminologiska och begreppsliga kaos som realismdiskussionerna uppvisar är att förkasta varje definitionsförsök och varje försök till precisering av termen ”realism” eftersom man misströstar om möjligheten av en slutgiltig realismdefinition. En annan möjlig och vanlig reaktion är att förkasta alla tidigare definitioner och framföra en egen definition med anspråk på allmängiltighet. (Åhlberg 1988, s. 138)

Åhlberg finner visserligen att dessa närmanden är något missvisande, men faktum är att realismbegreppet är ytterst svårdefinierat och därför väldigt komplicerat att begagna som ett faktiskt verktyg. Även om det är görbart att som till exempel litteraturkritikern Stefan Jonsson oproblematiskt nå konklusionen att varje gång realismtermen används

8 ”öppnas en dörr – mellan litteraturen och verkligheten” och att realism står för ”kontakt” och ”förbindelse och aktivering” mellan litteraturen och verkligheten, finns det ändå något undflyende och ogripbart hos termen (Jonsson 1992, s. 229).

Litteraturvetaren Kurt Aspelin definierade 1971 termen realism vid ett ting som ”glider ur händerna som en smidig ål” och han menade att realismen ”är allt och ingenting”. Aspelin tyckte att realismen ofta begagnades då man talade om vissa perioder i konsten och kanske är det så realismbegreppet borde behandlas, som ett periodsignum som till exempel borglig-, kritisk-, eller socialistisk realism (Aspelin 1971, s. 210). För utan sina skiftande förnamn är realismen som begrepp endast användbar som definition i förhållande till andra riktningar som till exempel romantiken eller naturalismen.

Jag har för att undkomma begreppsförvirring valt att inte använda mig av begreppet realism. Istället tänker jag använda mig av benämningen realistisk; en benämning som lämnar mer fria tyglar och som uppvisar en mer ”minfri” mark än termen realism. Skillnaden mellan benämningarna ligger just i rörelsefriheten, att jag annars, vid val av realismbegreppet, lätt låser mig vid en viss definition vilket kan äventyra mitt arbetes faktiska syfte. Att benämna det jag vill titta närmare på som till exempel en realistisk strömning gör att jag, utifrån de krav och förväntningar som samtiden ställde på litteraturen, själv kan välja vad jag vill titta på och utifrån det bygga upp en förståelse och skapa observationspunkter. Realismen uppvisar som tidigare nämnts en benägenhet att endast nå mening genom sina förnamn och då flera av de böcker jag tänkt analysera skiftar i genre och tema gör en fast bestämning av realism, som till exempel problemrealism och de tankar och regelverk som medföljer, att mycket kan gå förlorat. Jag kommer att konsekvent använda mig av beteckningen realistisk, detta trots att många, bland annat inom barn- och ungdomslitteraturforskningen är mycket ambivalenta i användandet av de två benämningarna.

Ofta görs också försök i facklitteratur om barn- och ungdomsböcker att särskilja den realistiska berättelsen och äventyrsberättelsen. De ses som två olika genrer trots att de är beroende av varandra, den ena kanske mer än den andra. Äventyret vars främsta syfte är att skapa spänning, har i den realistiska berättelsen fått en tydlig plats (Stybe 1972, s. 179). Äventyret ger den realistiska berättelsen en attraktivitet som om den inte funnits troligen i längden skulle ha fått svårt i att locka barn och ungdomar till att läsa en helt och hållet realistisk skildring av verkligheten. Detta äventyrsinslag byttes senare ut i 1970-talets barnbok, då ett mer psykologiskt problematiserande med en mer dramatisk riktning gjorde sig gällande (Edström 1980, s. 61). De böcker jag avser att analysera har alla mer eller mindre äventyret i sig. Jag anser att äventyret, förutom att det på ett konkret sätt för handlingen framåt, också bidrar till att det lättare går att uppvisa verkligheten via ett underliggande bekant handlingsmönster; en spännande situation bekant för barn och ungdomar.

1.2.3 Nya strömningar under 1960-talet: det ”gamla” ifrågasätts

Innan jag närmare går in på själva barn- och ungdomslitteraturen och dess situation under 1960 och 1970-talet, krävs en etablering av de förändringar och tankeströmningar som uppkom i det svenska samhället under denna tidsperiod. De nya tankar och krav på

9 förändring som blossade upp lade grunden till vad den realistiska strömningens idéer stod emot och vilken förändring den ville åstadkomma.

Det som förändringarnas vindar under 1960-talet kritiserade var 1950-talets attityd gentemot människans roll i samhället, dess hyllande av tekniken, oaktsamhet mot miljön med mera. Under 1950-talet skulle en ny värld byggas upp, långt ifrån andravärldskrigets fasor, och en utbredd utvecklingstro och teknikoptimism växte sig stark (Skovdahl 2001, s. 147). Ett expertsamhälle växte fram i och med välfärdstanken och individen blev förpassad till att endast utgöra en ”kugge” i välfärdfabriken. Samhällets experter, sociologer och psykologer med flera, agerade mekaniker i denna fabrik ständigt, servandes dess maskineri (Frängsmyr 2000, s. 300f). Många av de nya tankar som växte fram på 1950-talet grundade sig i idén att människan var formbar, och via denna tanke växte det fram en optimism inför möjligheterna till att utveckla och organisera demokratins samhällsmedborgare (Skovdahl 2001, s. 147ff).

När kritiken mot 1950-talet under 1960-talet började sjuda var det just människans roll och hennes friheter i samhället som kom att stå i fokus. Under 1950-talet hade som sagt en utvecklingstro brett ut sig, en utveckling ur och bort från andravärldskriget, men det var tekniken som kom att stå i fokus, inte människan. Många gamla värderingar och attityder levde och frodades ändå fortfarande mer eller mindre explicit. Kritiken på 1960-talet handlade till en början om människans främlingskap i det nya högteknologiska samhället och individens begränsade roll mot den omänskliga tekniken (Holmqvist 2001, s. 166 & 191). Också tron på välfärdssamhället i helhet ifrågasattes i och med att de offentliga utgifterna märkbart började öka (Frängsmyr 2000, s. 317).

Det utvecklades snabbt många olika kritiska strömningar som alla hade olika utgångspunkter för sin kritik. Dock fanns det vissa grundläggande och förenade drag i den kritik som framfördes. En gemensam nämnare låg i begreppet antiestablishment. Denna kritiska hållning menade att orättvisor, konventioner, förtryck och traditioner införlivades och konserverades av samhället och att detta oproblematiserande ”värnande” var allt igenom fel. En annan kritik som strömningarna enades kring var den människosyn som fanns. Kritiken menade att människan inte bara var förtryckt ekonomiskt och socialt, utan också, som en påföljd av förtrycket, en främling inför sig själv och sina behov. Ett gemensamt mål blev att befria människan och låta henne realisera sig själv. Denna kritik gick under begreppsbenämningen alienation (Lennerhed 2001, s. 195).

De flesta av de nya rörelserna som växte fram företräddes av unga människor som med nya idéer och handlingskraftighet inte såg någon problematik i att ifrågasätta auktoriteter och traditioner (ibid., s. 195f). I och med tanken om att befria människan och låta henne realisera sina behov grundlades bland annat den sexuella frigörelsen; en frigörelse beroende av ett etablerande av nya samlevnadsformer. Alla traditionella synsätt på samlevnad, parförhållanden, äktenskap, trohet med mera, ifrågasattes och främst stod kärnfamiljen i fokus för kritiken. Under 1950-talet sågs familjen som en grundsten i samhället vari barnets uppfostran och mentala välbefinnande växte fram. De nya strömningarna såg istället familjen som auktoritär, där kvinnan stod under mannen och där barnet stod under föräldrarna. Samhällets alla traditioner, normer och värderingar sågs fortplantas i den traditionella kärnfamiljen och familjen sågs som en

10 maktens redskap till anpassning; en anpassning in i ett auktoritärt förtryckarsamhälle. Gemensamma mål blev därför att försvaga kärnfamiljens upphöjda betydelse, upplösa könsrollerna och ge spridning åt en icke-auktoritär uppfostran av barn (Lennerhed 2001, s. 215).

Andra ting som kritiserades var 1950-talets massproduktion och konsumtionshysteri. Dels blev kritiken stark på 1970-talet med åsyftan på den miljöförstörelse som kom i konsumtionens och massproduktionens bakvatten, men också varorna och tingens upphöjelse sågs jämnlöpande med att människor allt mer objektifierades som en del i den alienation som de nya strömningarna sökte motverka (ibid., s. 199).

Den gemensamma kritiken kan alltså enligt mig summeras ihop under huvudbegreppen antiestablishment och alienation. Under dessa begrepp huserar många av de ämnen för kritik som tagits upp. I begreppet antiestablishment ligger som nämnts kritik mot de etablerade normer, värderingar och traditioner som huserar i samhället, också misstro mot tekniken och välfärdstanken huserar i begreppet. Via idén kring alienation kritiseras en sned syn på människan, där människan är en främling inför sig själv varvid en frigörelse av människan är av nödvändighet. Båda begreppen förenas i en del kritiska aspekter, då främst i kritiken av kärnfamiljen och konsumtions- och massproduktionshysterin. Genom en upplösning av kärnfamiljen kan individen frigöras från normer, värderingar och förlegade könsroller; ett motstånd mot auktoritära tendenser i samhället skulle uppvisas. Konsumtionen och massproduktionen var ett barn av tekniken och den optimism som omgärdade tekniken (ibid., s. 195-215). I denna teknik försvann individen och stora miljöproblem växte fram ur dess framfart. Den optimistiskt fortskridande samhällsplaneringen förstörde också värdefulla kultur- och naturmiljöer (Skovdahl 2001, s. 148).

Det som många eftersträvade under 1960- och 1970-talet var att människan skulle bli mer förankrad i den faktiska verkligheten, mer medveten om sin omgivning och våga ifrågasätta omgivningens strukturer, normer och värderingsgrunder. Kulturellt förnyande och politisk frigörelse samverkade ofta på 1960-talet och konst, teater, film och litteratur hade som uppgift att tolka och framvisa sin samtid och utgjorde därmed en del i spridningen av de nya idéer som strömmade genom 1960-talet (Lennerhed 2001, s. 196). Barn och ungdomslitteraturen var alltså inget undantag.

1.2.4 Problematiken kring benämningar av litteratur för barn

Innan jag närmare går in på vad som fick den realistiska berättelsen att anses som viktig och nödvändig och varför den realistiska strömningen fick ett så starkt genomslag i barn- och ungdomslitteraturen på 1960- och 1970-talet, behövs ett problematiserande kring två för denna uppsats centrala litteraturformer – barn- och ungdomslitteratur.

Är barn- och ungdomslitteratur samma sak, eller bör de skiljas åt? Barn är vi till och med det vi fyllt 18 år, men det finns olika perioder i ett barns utveckling under denna tidsrymd. Nationalencyklopedin (http://www.ne.se) särskiljer barn- och ungdomslitteratur och menar att det finns två fundamentala ting som utmärker barnlitteraturen gentemot ungdomslitteraturen:

11 1. Speglingen av varje epoks syn på barn och uppfostran

2. Anpassning av innehåll och form till läsarens förmodade behov och kunskaper

Dessa två egenheter för barnlitteraturen gentemot ungdomslitteraturen tycker jag är mycket intetsägande och i stor grad missvisande. Speglingar av olika synsätt och en anpassning av innehåll till läsarens antagna behov och kunskapshorisont är precis lika förekommande i ungdomslitteraturen, där dock en fokusering på mer vuxenrelaterade problem kan synliggöras. Men att göra en klar åtskillnad mellan de två litteraturformerna är med hjälp av dessa två egenheter inte görbart, men de är aspekter av oerhörd vikt; en vikt som detta arbete kommer att undersöka.

Åldersmässiga indelningar görs ofta och ibland uttrycks att litteratur producerad för barn upp till cirka 12 års ålder räknas som barnlitteratur och att ungdomslitteraturen därefter tar vid. Men någon helt klar och bestämd gränslinje mellan de två existerar faktiskt inte (Edström 1980, s. 7).

Att särskilja eller inte särskilja vad man åsyftas med de två litteraturformerna är en genomgående problematik inom barn- och ungdomsforskningen. Detta är något som gör sig mycket tydligt på bland annat Svenska Barnboksinstitutet hemsida (www.sbi.kb.se). Institutet har, främst genom själva namnvalet av sin institution, klart formulerat att det just är barnboken som står i fokus. Ändå behandlar institutionen genomgående barn- och ungdomslitteratur oproblematiskt och som jämlikar; ett förfarande som jag själv kommer nyttja i detta arbete. Eftersom flera av de böcker jag tänker analysera ligger just i gränslandet mellan vad vissa vill särskilja som barn- eller ungdomslitteratur väljer jag att inte djupare problematisera skillnaden, annat än att konstatera att olika synsätt finns. Det viktiga är inte vad som hör vart, det viktiga är att inneha en medvetenhet kring att det existerar olika perioder av utveckling i barndomen. Det är uppenbara skillnader mellan en pekbok för små barn och en existentiellt problematiserande bok för tonåringar, men jag kommer ändå att använda mig av termen barnlitteratur. Denna undersökning kommer inte att behandla litteratur som ligger så långt ifrån varandra som de innannämnda extremfallen, utan den kommer att fokusera på en mellanperiod i barndomen. Med barnlitteratur menar jag litteratur skriven till barn till och med att de fyllt 18 år och i användandet av denna benämning menar jag också underförstått ungdomslitteratur.

1.2.5 Det barnlitterära klimatet under 1960- och 1970-talet

I mitten av 1960-talet började nya krav ställas på en mer modern och verklighetsförankrad barnlitteratur. Det växte fram en vision om ett samhälle där medborgare levde jämlikt, fria och delaktiga i samhället. Människors inneboende möjligheter skulle tas tillvara (Lennerhed 2001, s. 218). 1965 räknas som en gränsdragare mellan det gamla och det nya och tiden kallas i flera sammanhang för strömkantringens år (Lundqvist 1994, s. 40). Den 20 maj 1966 hölls den andra sammankomsten av Ungdomsförfattarnas Nordiska kongress. Under denna sammankomst diskuterades barnboksproblem och bristen på verklighetsförankrad litteratur för barn. En röd linje som gick genom hela kongressen var

12 barnboksförfattarnas ansvar att förbereda barnet inför verkligheten, inför den värld där barnet skulle leva. Medverkade gjorde bland andra Eva von Zweigbergk, ledande kritiker inom barn- och ungdomslitteratur, samt Sven Wernström, debattör och författare. Zweigbergk undrade:

Vår tid frossar i fantasterier för barn, och man är rädd för pedagogik i barnboken […] Motiven släpar efter: alltjämt är det alltför ofta den skyddande medelklassen, gärna på sommarnöje, som behandlas. Vem beskriver bilsemester på en campingplats? Vem talar om narkomani, alkoholis m, snattande butiksråttor? (Ambjörnsson 1966, s. 726)

Wernström instämde i Zweigbergks undran och menade att det inte längre räckte att författarna beskrev sin egen barndom och stoppade in moderna attribut i handlingen för att nå samtidsrelevans. Barnboksförfattarna behövde enligt Wernström sätta sig mer in i den sociologiska forskningen (ibid., s. 726f). Det som under denna tid eftersöktes var en litteratur för barn som inte bara beskrev en verklighet, utan som också förklarade verkligheten (Peterson 1965, s. 575).

Det som väckte en sådan debatt och som många kritiserade var 1950-talets idylliska och fantiserande barnlitteratur. En ledande röst för den nya litteraturen var författaren, kritikern och debattören Lennart Hellsing. Han tyckte sig se att barns trygghet stod hotad ifall en alltför stor skillnad uppstod mellan böckernas värld och den verkliga värld där barn levde. Det han syftade på var att den ”trygga” och oproblematiserande litteraturen endast byggde en mur kring barnet, en mur som då den rämnar uppvisar en värld barnet aldrig kommit i kontakt med, nämligen verkligheten (Mählqvist 1992, s. 19f).

Det var också först under 1960-talet som etablerade tankar kring barnet, att barn skulle vara snälla, lydiga, arbetsamma, flitiga och godta sin plats i livet, mattades av. Den sekularisering som skedde i samhället bidrog också bland annat till att de kristna värden som tidigare varit betydande i barnlitteraturen starkt tonades ned (Kåreland 2001, s. 100). Också i böcker för äldre barn märktes en markant ändring, då främst i att den traditionella pojk- och flickboken under 1960-talet sakta började försvinna. Den nya tidens ifrågasättande av könsroller utmynnade i att böcker som riktade sig mot äldre barn medvetet riktade sig mot båda könen (ibid., s. 119).

Motståndare till den mer realistiska litteraturen för barn särskiljde litteraturen genom att ge vissa delar av den speciella epitet. Bland annat gavs vissa böcker beteckningen politiska vilket skulle få den övriga litteraturen att förefalla opolitisk och harmlös (Gustafson 1972, s. 37). Detta är missvisande då den ”harmlösa” litteraturen enligt mig är den litteratur som invaggar barnet i de traditionella värderings-, köns- och rollmönstren. I mångt och mycket är all litteratur för barn politisk på grund av att den innehåller värderingar som har den medvetna eller omedvetna påföljden att de kanske påverkar barnets värderingar. Att tro att barn och politik inte har med varandra att göra är att säga att politik och samhället tillika inte har med varandra att göra (ibid.). Men visst måste ett ifrågasättande väckas angående hur och varför vissa värderingar finns i litteratur för barn. Trots att många författare omhuldade den realistiska riktningen innebar det givetvis inte att den ”verklighet” som presenterades var värdefri. Det går att urskilja två grundinställningar till detta problem, den skyddande, som anser att barn inte

13 är mogna för problem av politisk karaktär, samt den sida som vill värna om barns rätt till sin verklighet; att ett förtigande ger en falsk bild av världen (Stybe 1972, s. 197).

Från början var syftet med den realistiska litteraturen för barn menat att ifrågasätta en alltför trygg och idylliserande framställning av världen. Det idylliska och exotiska fick lämna plats åt mer vardagsrealistiska skildringar av till exempel svaga barn och hjälplösa föräldrar; skildringar mer i fas med barns faktiska problem och undringar (Furuland 1990, s. 282). Detta syfte infriades i mångt och mycket. Recensenten Margareta Strömstedt observerade 1965 till exempel att många gamla tabun hade börjat brytas ned och att förlegade könsroller börjat ifrågasättas (Mählqvist 1992, s. 23). Men allt eftersom åren förflöt ändrade den realistiska litteraturen karaktär och runt slutet av 1960-talet blev den som tidigare diskuterats mer politisk, vilket delvis historiskt hängde ihop med den medvetenhet som undertryckta grupper i världen började få angående sina livsvillkor och sin situation (Dahlerup 1974, s. 120).

Den realistiska strömningen bröts i mitten av 1970-talet av flera anledningar, bland annat av det nyfunna intresset för sagan. Det började tryckas nyutgåvor av både folk- och konstsagor, allt under mottot ”sagor behövs på dagis”. Många hade helt enkelt tröttnat på 1970-talets socialrealistiska framställningar och ”gråväders”-litteratur (Kåreland 2001, s. 110). Den realistiska berättelsen beskylldes för sin enkelspåriga pessimism och sitt repetitiva motiv- och temaanvändande. Också böckernas sätt att endast registrera en problemfylld realitet kontra dess oförmåga att behandla och ge förklaringar på problem och bekymmer bidrog till genrens avmattning (ibid., s. 122).

En annan anledning var införandet av det statliga litteraturstödet 1975. Den arbetsgrupp som tillsattes för att utröna den eviga frågan kring vad som är god respektive dålig litteratur uppbringade vissa definitioner av vad som var god litteratur för barn. Gruppen uppskattade böcker som visade på hela sammanhang och inte sönderdelade världen i små bitar. Vidare skulle böckerna fungera som positiva modeller och inte bara behandla en ”hårdnande barntillvaro”. Genomgående tyckte gruppen också att böckerna skulle vara solidariska med sina läsare (Mählqvist 1992, s. 44).

Och vad hände då med den realistiska barnlitteraturen? Jag tror att den realistiska litteraturen uppenbarligen inte kunde leva upp till dessa nya krav. De på barnboken ständiga skiftande kraven, mellan en realistisk skildring av verkligheten som skulle väcka medvetenhet och kravet på en solidarisk skildring som skulle stimulera fantasin, fick vid 1970-talets mitt ge vika för det senare (Kåreland 2001, s. 109). En viktig grund för den realistiska berättelsen var just att synliggöra problem och för att nå djup i synliggörandet behövdes en fokusering kring problemet; en fokusering som krävde sitt utrymme i en litteraturkultur där volyminösa böcker i regel inte finns. Detta ledde till att helheten ofta fick lämna plats för behandlande av ett ”mindre” problem. Också rekommendationen från staten att boken skulle fungera som positiv modell gick emot den grundinställning som den realistiska litteraturen genom åren utvecklat. Att fortsättningsvis beskriva en verklig värld måste ha utgjort en svårighet då författarna mer eller mindre var styrda till att, trots de problem de ämnade uppvisa, foga en positiv bild över framställningen.

14 1.2.6 Den realistiska strömningens mål: medvetenhetens socialisation

Målet för den realistiska strömningen var att väcka en medvetenhet kring den riktiga världen som omslöt barnet; inget idylliserande och inga stereotypa personporträtt. De gamla förlegade värderingarna skulle sopas bort och nya mer samtidstrogna värderingar och ideal skulle uppvisas. Barnets medvetenhet om den värld där barnet levde skulle väckas.

Agnete Diderichsen, lektor vid institutet för pedagogisk psykologi i Danmark, skriver i sitt bidrag till boken Barn-litteratur-samhälle om det äkta respektive falska medvetandet. Hon menar att en människas personlighet, vilken inkluderar det medvetna tänkandet och hela den psykiska verksamheten, utvecklas genom och i samspel med de sociala och samhälleliga förhållanden som människan befinner sig i. Denna utveckling är ett förlopp av interaktioner mellan människan och hennes omgivning (Diderichsen 1974, s. 11). Detta betyder att människan som social varelse blir allt mer medveten ju längre denna utveckling fortskrider. Utveckling kan hindras tidigt eller sent beroende på yttre påverkan. Om utvecklingen hindras tidigt kan detta resultera i ett falskt medvetande på grund av att människans medvetenhet om sig själv endast ligger innanför ramen för en snäv, gripbar och tillfällig kontext. Det falska medvetandet ger en felaktig bild av allt det som ligger utanför denna kontext. Ett äkta medvetande är raka motsatsen. Om utvecklingen av medvetandet får fortskrida så att människan ser sig själv som en samhällelig varelse, att hon godkänner och förstår sammanhangen i omvärlden och sin alldeles egna placering i de mönster som är omvärlden, har ett äkta medvetande frambringats (ibid., s. 12). Litteraturen, och i detta fall barnlitteraturen, är ett viktigt forum för tankespridning och ”rätt” tankar bidrar till ett äkta medvetande. De ”rätta” tankarna som i denna uppsats åsyftas är de gemensamma idéer som de nya strömningarna på 1960-talet förespråkade.

Diderichsens resonemang pekar på de faktorer som gör en människa till en självmedveten individ som förstår sin omvärld och de olika mönster som där existerar. Det handlar om att människan, barnet, ska utvecklas till en reflekterande social varelse; barnet ska socialiseras.

Forskaren Anthony Giddens anser att socialisationen är en livslång utveckling där människans beteende skapas oavbrutet via det sociala samspelet. I skapandet av detta beteende ser Giddens två generella skeenden vilka inkluderar olika så kallade socialisationsagenter. Det ena skeendet kallar han den primära socialisationen; en socialisation som sker under barndomen. Under detta skeende lär sig barnet språket och grundläggande mönster i beteendet, vilka utgör själva stommen för det framtida lärandet. Den viktigaste socialisationsagenten under denna period är familjen. Det andra skeendet är den sekundära socialisationen, vilken träder ikraft efter tidig barndom och fortskrider livet igenom. I den sekundära socialisationen av en människa träder nya socialisationsagenter fram och övertar en del av det ansvar familjen tidigare hade. Bland dessa nya agenter pekar Giddens bland annat på massmediet, en mångfacetterad sfär inom vilken litteraturen och därmed också barnlitteraturen innehar en plats. Han nämner att det just är det sociala samspelet mellan dessa kontexter som medverkar och hjälper till att lära ut de i samhället aktuella normerna, värderingarna och attityderna till individen (Giddens 2003, s. 42f).

15 1.2.7 Sammanfattning

Jag har i detta kapitel försökt skapa ett forskningssammanhang, varifrån fortsättningen av denna uppsats kommer att ta sitt avstamp. Jag har uppvisat uppsatsproblemets förhållande gentemot biblioteks- och informationsvetenskapen. Via diskussion kring dokumentets, biblioteksverksamhetens förmedlingsroll och det viktiga kring individens omvärldsbevakning har en legitimering enligt mig åstadkommits. Jag har också genom en fördjupning behandlat själva informationsaspekten av litteratur för att än mer knyta an till den biblioteks- och informationsvetenskapliga sidan av uppsatsens problemområde. Från denna aspekt behandlades själva litteraturen genom en fördjupning i ämnet biblioteks- och informationsvetenskap till den i ämnet underliggande vetenskapsgrenen litteratursociologi. Genom ett fastställande av litteratursociologins syften och mål förankrades dessa till den realistiska litteraturens plats inom ämnet.

Samhällsrelevansen och bakgrunden till den realistiska strömningens idéer uppvisade de nya idéer som väcktes under 1960-talet. Begreppen antiestablishment och alienation presenterades. Vidare diskuterades de motsättningar och tendenser inom barn- och ungdomslitteraturen som resulterade i att den realistiska skildringen fick grogrund i denna litteraturform. Avslutningsvis lyftes de två forskarna Agnete Diderichsens och Anthony Giddens tankar fram. De för denna uppsats viktiga begreppen äkta och falskt medvetande, samt sekundär socialisationsagent presenterades och det är också dessa teoretiska begrepp, tillsammans med antiestablishment och alienation, som inkluderas i uppsatsens frågeställningar.

16 2 Syfte, problemformulering och frågeställningar

Syftet med detta arbete är att undersöka en viktig strömning i den svenska litteraturen för barn. Fokuseringen ligger på åren mellan 1965 och 1975, då ett skeende inom barnlitteraturen, det näst största efter modernismen på 1940-talet, gjorde sig allmänt synligt. Skeendet är de nya krav som började ställas på en mer realistisk framställning och skildring av barns liv, deras utveckling och allt som däri kretsade; en mer verklighetsförankrad framställning av till exempel relationen mellan barn och föräldrar/vuxenvärlden, barn och skola/utbildning, av könsroller och miljö, samt barnet och dess relation med andra barn.

Målet för den realistiska strömningen var att ge just det som forskaren Agnete Diderichsen menar med ett äkta medvetande, då rådande attityder och uppfattningar ansågs falska. Barnlitteraturen var en viktig kanal inom medieutbudet som skulle förmedla strömningens nya tankar. De idéer som förmedlades genom den realistiska strömningen skulle förmedlas till landets framtid, nämligen barnen. Barnlitteraturen är enligt min mening vad Anthony Giddens åsyftar med begreppet sekundär socialisationsagent. För att om möjligt kunna hitta vilka idéer som förmedlades av den realistiska strömningen kommer begreppen alienation och antiestablishment att nyttjas. Med detta i åtanke har följande problemformulering och frågor växt fram som centrala för denna uppsats.

Problemformulering:

Hur synliggörs den realistiska strömningens idéer genom en analys av böckerna Åshöjdens bollklubb, Bågen, Jättehemligt och Han-där!

Frågor:

1. På vilket sätt framträder den realistiska strömningens idéer via begreppen antiestablishment och alienation?

2. Vilka idéer i analysmaterialet, synliggjorda av ovannämnda begrepp, kan bidra till ett äkta respektive falskt medvetande?

3. Hur fruktbart är det att utifrån blottläggandet av den realistiska strömningens idéer förstå analysmaterialet som en sekundär socialisationsagent?

2.1 Avgränsningar

Den tidsperiod som i denna uppsats är aktuell, åren 1965 till och med 1975, har framkommit genom den allmänt vedertagna tidsrymd som författare och forskare i den använda litteraturen menar är början och slutet av den realistiska strömningen i barnlitteraturen. Nämnas kan dock att det under 1960-talet första hälft började uppkomma tankar på flera håll angående realismproblemet i barnlitteraturen. Funderingar kring ämnet började på allvar diskuteras i bland annat Biblioteksbladet 1965, där förklaringar av samhället, snarare än beskrivningar, efterlystes (Peterson

17 1965, s. 575). Ett år senare togs ämnet mer genomgående upp i Ungdomsförfattarnas nordiska kongress, vid deras andra sammankomst 1966 (Ambjörnsson 1966, s. 726). Detta är endast två exempel ur en uppsjö av diskussioner som i mitten av 1960-talet började problematisera relationen mellan verkligheten och barnlitteratur.

Tidsavgränsningen 1975 baseras på att det från flera olika håll på nytt började uttryckas behov efter en mer sagoorienterad litteratur för barn, där de realistiska inslagen skulle dämpas för att ge mer utrymme för till exempel en mer sammanhållen världsbild än den realistiska litteraturens splittrade intryck av verkligheten (Mählqvist 1992, s. 44).

Dessa två tidsangivelser är givetvis cirkaangivelser, då trevande diskussioner kring verklighet och barnlitteratur visst fördes innan 1965, samt att den realistiska barnlitteraturen inte helt plötsligt dog ut just 1975, utan sakta avmattades runt denna tidpunkt.

Uppsatsen kommer inte att behandla eller ens närma sig författarnas intentioner med sina verk; ur vilken kontext de enskilda författarna skrev. Att gå in på författaren skulle vara att frångå mina frågeställningar. Men ser jag författarens roll som ytterst intressant, också som ett fortsatt forskningsperspektiv inom det problemområde denna uppsats behandlar, men det är de idéer, implicit eller explicit uttryckta i texten, som står i absoluta fokus i denna uppsats.

Ett annat område som inte heller kommer att bearbetas är receptionen av litteraturen; ett område som kanske än mer ligger nära litteratursociologin än det nu valda uppsatsproblemet. Receptionen är viktig att titta på bland annat på grund av att de olika värderingar som huserar i samhället kan göra sig väldigt tydliga inom ett sådant perspektiv. Denna tydlighet fann jag och en studiekollega intressant då vi författade vår B-uppsats i bibliotek- och informationsvetenskap ur just ett receptionsperspektiv. Denna uppsats vill dock se på den realistiska strömningen även där den kanske inte uttalat syns; i böcker där den realistiska andan kanske endast påverkat vissa aspekter av berättelsen. Receptionsforskning anser jag annars vara ett mycket användbart redskap i att komma åt olika synsätt inom vilket ämne eller område det än må vara.

Slutligen angående de böcker som kommer att analyseras. För att nå en undersökningsgrund där den realistiska strömningens idéer ska kunna utforskas, även där den inte explicit visar sig, krävs ändå vissa avgränsningar med tanke på ämnesval. De krav som jag ställer på analysmaterialet är att de inte får ingå i en bokserie, då serien kanske började långt innan uppsatsen valda tidsram, vilket gör att seriens intentioner då den startade troligen var annorlunda och att handlingsmönster och skeenden kanske redan på synopsisstadiet varit bestämda. Dock kan en bok som ingår i en serie användas som analysmaterial om boken representerar en start på en serie som börjar inom uppsatsens tidsram. De böcker som ska analyseras ska uppvisa en verklighet fri från fantastiska inslag. Med fantastiska inslag menas bland annat händelser som inte kan förklaras med hjälp av de naturlagar vårt samhälle känner till. Som exempel kan nämnas att Max Lundgrens bok Pojken med guldbyxorna av denna anledning valts bort. Boken handlar mycket kortfattat om en pojke som hittar ett par byxor ur vars fickor obegränsade mängder sedlar går att plocka fram. Detta är ett fantastiskt inslag som inte är realistiskt gångbar och som därför gjort att denna bok valts bort.

18 Då denna uppsats genom textanalys vill se på den realistiska strömningens idéer kommer endast böcker innehållandes text och inte bilderböcker att analyseras. Att analysera bilderböcker skulle resultera i att också metodböcker som behandlar bildspråk, bildens relation till text och symboler skulle behöva undersökas. Avgränsningen är gjord för att nå fokus på just den information texten vill förmedla. Detta betyder inte att en analys av bilder och bilderböcker på något sätt känns ointressant, tvärtom. Att analysera bilder är dock ett förfarande som metodologiskt markant skiljer sig från en textanalys.

Avgränsningar har också gjorts angående tid och rum. Böckerna ska utspela sig från och med 1900-talets andra hälft och framåt. Denna tidsspann har valts på grund av att den realistiska strömningen kritiserade det förgångna i dess felaktiga framställning av verkligheten. Att som författare förlägga en handling till tidigare tid, då kanske främst 1950-talet, men också 1940-talet, och förespråka de nya realistiska tankegångarna anser jag som ett effektivt grepp i kritik; att besegra fienden på dennes hemmaplan. Rumsavgränsningen är att böckernas handling ska vara förlagd till Sverige, då det är de svenska förhållandena i barnlitteraturen jag vill analysera.

2.2 Begreppsdefinitioner

I tidigare avsnitt har redan två viktiga definitioner framvisats. I uppsatsdelen 1.2.2 Litteratursociologi och den realistiska berättelsen har de faktorer avhandlats som rör mitt val av benämningen realistisk istället för den ytterst svårgripbara termen realism. Med realistiskt menas något som har ambitionen att försöka avbilda en verklighet.

Likaså har problematiken kring det ambivalenta barn- och/eller ungdomslitteraturbegreppen utretts under delen 1.2.4 Problematiken kring benämningar av litteratur för barn, där det framgår att någon enighet inte finns och att det enligt mig står användaren av dessa begrepp fritt vad personen ifråga vill lägga in för innebörd i sitt bruk av begreppen. Jag kommer i denna uppsats använda mig av barnlitteratur, vilket då även innefattar ungdomslitteratur.

Två andra begrepp som används är de mindre problematiska strömning och idé. Med strömning åsyftas det som i Nordstedts svenska ordbok beskrivs som: ”spridd företeelse med bestämd riktning i samhälleligt liv etc.: Idéströmning, kulturströmning.” De krav på en mer realistisk verklighetsframställning var just en strömning i denna bemärkelse. En idé är vad Göran Bergström och Kristina Boréus i sin bok Textens mening och makt definierar som ”[…] en tankekonstruktion som till skillnad från de flyktigare intrycken eller attityderna utmärks av en viss kontinuitet”. De menar vidare att denna tankekonstruktion kan innebära ”en föreställning om verkligheten”, men den framvisar också tankar kring hur människan/individen bör handla (Bergström & Boréus 2000, s. 148).

Som verktyg till analys av den realistiska strömningens idéer kommer begreppen antiestablishment och alienation att användas. Dessa begrepp har redan etablerats och definierats under uppsatsavsnittet 1.2.3 Nya strömningar under 1960-talet: det ”gamla”

19 ifrågasätts (Lennerhed 2001, s. 194-222). Under metodavsnittet kommer begreppen än mer preciseras och tydliggöras som tolkningsverktyg för analysen.

Angående teoridelen finns två begrepp som används, nämligen äkta och falskt medvetande och sekundär socialisationsagent. Ett äkta medvetande kan definieras som ett medvetande som under en individs uppväxt gynnats positivt av de faktorer som psykiskt utvecklar individen; ett samspel mellan samhället och individen. Ett äkta medvetande är nödvändigt för att mer reflekterande och helhetsförstående kunna se sig själv och sammanhang man ingår i. Ett falskt medvetande är dess motsats; en individ oförmögen att kunna förstå de mönster som existerar i samhället och som endast kan se sig själv inom en snäv och centrerad kontext. Den realistiska strömningen menade att det äkta medvetandet via verklighetstrogen barnlitteratur kunde gynna och utveckla barnet (Diderichsen 1974, s 11-35).

Det andra begreppet sekundär socialisationsagent syftar på den roll till exempel barnlitteraturen har som vägledare för läsaren. En socialisationsagent är en av flera olika omständigheter som spelar in i utformningen av en individs identitetsskapande och dennes syn på samhället och sig själv. Den primära socialisationsagenten är familjen och därefter kommer de sekundära, till exempel grupper, kompisar, skola och massmediet (Giddens 2003, s. 42ff). Barnlitteraturen ingår i det sistnämnda. Ett massmedium är en kanal för information till ett stort antal människor och barn som grupp i samhället anser jag som överensstämmande med denna definition. En mer djupgående förklaring kring de teoretiska begreppen kommer i nästföljande teoriavsnitt.

20 3 Teori

Den teori jag tänkt använda grundar sig dels i två olika forskares, Agnete Diderichsen och Anthony Giddens, diskussioner kring socialisation och hur en individ under denna socialisation kan utveckla ett äkta eller ett falskt medvetande via olika påverkande faktorer. Dels kommer också de två teoretiska begreppen alienation och antiestablishment att används, då som tolkningsverktyg för analysdelen (Lennerhed 2001, s. 195f).

I det forskningssammanhang som står att finna tidigare i detta arbete har en presentation av Diderichsens och Giddens begrepp gjorts och ett summerande av forskarnas tankar introducerats, mest för att ge förståelse för uppsatsens frågeställningar som inbegriper begrepp ur deras teorier. I detta avsnitt kommer en djupare presentation av Diderichsens och Giddens tankar att göras.

De två teoretiska begrepp som är tolkningsverktyg kommer dock inte vidare omnämnas i denna uppsatsdel; de är redan innan utförligt presenterade och i nästa avsnitt kommer dom än en gång presenteras i ett sammanfattande drag med tyngdpunkten på de saker ur begreppen som är av relevans för analysen. Slutligen ska sägas att en del upprepningar kan förekomma, men jag hoppas på överseende med dessa. Teorikapitlet avslutas med ett kort sammanfattande och sammanförande av Diderichsens och Giddens teorier och deras relevans för just detta uppsatsarbete.

3.1 Det äkta och falska medvetandet – Agnete Diderichsen

Innan en presentation av Agnete Diderichsens tankar förs fram är det är viktigt att nämna att mycket av det hon vill få sagt är sprunget ur hennes mål att fastställa barnets utvecklingsvillkor i ett klassamhälle. Min uppsats kommer inte explicit att behandla klassproblematiken, istället kommer fokus ligga på barnets utvecklingsvillkor ur ett individperspektiv. Trots denna skillnad i utgångsläge är Diderichsens grundteser och argument tillika gångbara för denna uppsats.

Agnete Diderichsen menar att en individs psykiska utveckling skapas i samspel mellan individen och dennes miljö. Genom denna utveckling uppstår en allt större medvetenhet hos individen kring sig själv och kring individens plats i ”det stora hela”. Utvecklingen kan hindras beroende på hur påverkan från utomstående faktorer är beskaffad. Hindras medvetandets utveckling tidigt kan individen stanna upp och bli kvar i en världsbild som bara inkluderar själva jaget och den närmaste omgivningen; ett konkret och inskränkt medvetande utvecklas, vilket ger ett falskt medvetande kring allt som ligger utanför individens sammanhang. Om utveckling däremot får fortskrida med hjälp av utvecklande utomstående faktorer kan ett äkta medvetande få grogrund och växa. Det äkta medvetandet frambringar en förståelse för olika sammanhang och mönster i samhället. Individen kan se sig själv som en del i detta större sammanhang och även tyda de mönster som denna struktur är uppbyggd kring (Diderichsen 1974, s. 11f). Ett av de viktigaste medel till att nå ett äkta medvetande är språket. En språklig utveckling gör att barnet, utifrån sin generella kontext, utvecklar ett språkligt beteende. Detta beteende är avhängigt ett språksystem som uppbygger och utvecklar viktiga

21 förståelsefaktorer, så som generalisering, reflekterande tankeverksamhet, abstraktion och andra faktorer som spelar in i det dynamiska medvetandet (Diderichsen 1974, s. 12).

Språket är en grundsten i uppbyggandet av ett äkta medvetande och språket är en också en grundkomponent i till exempel föräldrars samvaro med sina barn. Diderichsen menar att den information och det innehåll som samvaron överför till barnet, oreflekterat internaliseras in i barnet förståelsevärld; desto yngre barnet är ju mer oreflekterat sker denna införlivning av information. Det är därför viktigt att en medvetenhet kring detta finns, så att en begränsning av barnets kunskapsmässiga utveckling inte styrs mot ett falskt medvetande. En äkta bild av den objektiva verkligheten bör förmedlas genom samvaron; en verklighet där den värld som barnet lever i ska framvisas för att få en bra grund för barnet att bygga sin verklighetsuppfattning ur. En ”verklighetstrogen” information innebär också att värderingar och normer inte okritiskt förflyttas från föräldrar till barn, utan att världen framställs sådan den är; en värld i en viss tid, i en viss kultur och struktur (ibid., s. 26f).

Den kommunikation som sker mellan vuxna och barn är fylld av information, på gott och ont. Förutom det direkta samtalet med barnet är barnlitteraturen ett av de viktigaste kommunikationsmedlen mellan vuxenvärlden och barnet. Litteratur för barn har också den en beteendestyrande och inlärande effekt, som via bokens värderingar och hållning till det den berättar förmedlar ett visst synsätt. Diderichsen ställer upp tre grundkrav på barnlitteraturen som hon menar bör efterföljas för att nå ett äkta medvetande (ibid., s. 30f).

Det första kravet är att det förmedlade innehållet i barnlitteraturen ska motsvara ett för barnet användbart innehåll. Detta betyder att innehållet i barnlitteraturen ska förmedla en realistisk bild av det samhälle barnet lever i. Det andra kravet är att de förklaringar till de olika fenomen i omvärlden som barnlitteraturen förmedlar ska gynna barnets utveckling. Förklaringarna ska fungera utvidgande istället för inskränkande, vidga kunnandet och inte hämma kunskapen. Det tredje och sista kravet handlar om en anpassning av barnlitteraturens innehåll till barnets aktuella kunskapsnivå. Barnlitteraturen bör ta sin utgångspunkt ur den nivå vari barnet befinner sig, för att där ifrån bygga vidare den kunskapsmässiga utvecklingen. Om detta låter sig göras kommer barnlitteraturens innehåll att fungera kunskapsvidgande, med tanke på att barnet får en helt annan uppfattningshorisont om litteraturen börjar ur barnets egen situation (ibid.).

Diderichsen anser att många böcker för barn ger ett falskt medvetande, då främst genom att uppvisa bestämda och traditionella mönster. Hon menar att litteraturen lika gärna kan använda samma mönster och välkända handlingsscheman, men att litteraturen istället sätter frågetecken vid företeelser som är betydande för samhället. Till exempel skulle ett problematiserande av familjestrukturen, könsrollerna och barnet som förtryckt i ett maktförhållande mellan föräldrar och barn kunna framvisas (ibid., s. 34f). Detta skulle kunna leda till att ett äkta medvetande uppbringades och att barnets utveckling skulle fortskrida utan att en ”falskhet” avbröt barnets utvidgande av sitt jag och jagets förhållande till omvärlden.

22 Ett kritiskt finger angående denna teori måste höjas. Begreppen äkta och falsk kan associera en något negativ klang. Vad är äkta och vad är falskt? Denna teori som fick spridning och fäste under 1960- och 1970-talet är ur en postmodern vetenskapssyn problematisk. En kritisk läsare har säkert invändningar angående resonemanget kring vad som är äkta respektive falskt, och det med all rätt. Diskussioner finns kring att det inte existerar några klara sanningar, eller att det finns flera sanningar och falskheter. Jag innehar en uppmärksamhet kring detta och jobbar med denna teori med denna medvetenhet i mitt bakhuvud. Jag kommer vidare under avdelningen 6.2 Har ett äkta eller falskt medvetande väckts? diskutera detta mer ur perspektivet från de analysresultat som där presenteras.

3.2 Socialisation och sekundära socialisationsagenter – Anthony Giddens

Den process där Agnete Diderichsen pekar på att ett äkta eller falskt medvetande kan utvecklas kallas för en socialisationsprocess. Med socialisation menas att till exempel ett barn lär sig de koder och mönster som tillhör det samhälle barnet föds in i. Anthony Giddens menar att socialisationen är en essentiell kanal då ett samhälles kultur och de tankar som där finns överflyttas, från en generation och tid till en annan. Socialisationen hjälper barnet att utveckla en medvetenhet, samt kunskaper och färdigheter till att växa in i den kultur där barnet blivit fött. Denna process löper kontinuerligt genom en människas liv, ständigt påverkad av den sociala interaktionen med annat och andra (Giddens 2003, s. 42).

Under socialisationen förekommer två så kallade socialisationsagenter. Dessa agenter är grupper eller sociala sammanhang där socialisationsprocesser återfinns. Den första socialisationsfasen kallar Giddens för den primära. Denna första fas förekommer under barndomen och är det mest intensiva skeende då kulturella koder och mönster ska läras in, så som till exempel språk. Giddens ser här familjen som den viktigaste socialisationsagenten (ibid.).

Giddens kallar den andra fasen i socialisationen logiskt nog för den sekundära. Denna fas tar vid efter den tidiga barndomen och fortskrider sedan genom hela livet. Vid sidan av den primära socialisationsagenten familjen, tar de sekundära agenterna som till exempel kamrater, skola och massmedier över alltmer av en individs socialisation. Sociala roller, de roller som är angivna av de förväntningar som finns på en individ ur en viss samhällsställning, visar på individens plats i samhället genom socialisationen. Vissa forskare menar enligt Giddens att de sociala rollerna är fasta och att individen mer eller mindre oreflekterat antar sin roll. Detta synsätt förkastar han i det han menar att individen lär sig begripa och anta roller genom en fortlöpande samspelsprocess. Detta är inte samma sak som att foga sig in i de förutbestämda roller som samhället delar ut. Individen kan styra och forma socialisationsprocessen med hjälp av en aktivt reflekterande hållning (ibid., s. 42f).

Socialisationen bygger upp en persons individualitet och identitet. Via denna identitet utvecklas förmågor till självständigt handlande och tänkande. Giddens pekar på identitetsbegreppet och menar att det är de uppfattningar om jaget och vad som anses

23 meningsfullt för jaget som i allmän mening är identitet. Dessa uppfattningar om jaget genereras eller utformas via ett ständigt samspel och ”förhandlande” med omvärlden; världen utanför jaget. De ”förhandlingar” som förs är enligt Giddens mer viktiga än den kulturella och sociala omgivningen, de primära och sekundära socialisationsagenterna, då ”förhandlingarna” genom valmöjligheter, frihet och handlingsförmåga är mer danande för själva identiteten (ibid., s. 43f).

Slutligen tar Giddens upp de olika förhållanden som existerar i dag jämfört med förr. Han ser att de nedärvda regler och konventioner som förr oförändrade förmedlades mellan generationer, idag har svårigheter i att hävda sig. Dagens samhälle är så mångfacetterat och erbjuder så många olika valmöjligheter att individen mer eller mindre är tvungen att hitta sig själv och detta i stort sett på egen hand (Giddens 2003, s. 44).

3.3 Sammanfattning

Både Anthony Giddens och Agnete Diderichsen behandlar människans utveckling, en utveckling som är beroende av yttervärldens påverkan. Diderichsen ser en fara i de normer och värderingar som oreflekterat förs vidare från vuxna till barn och hon ser att detta kan leda till ett falskt medvetande. Giddens för sin diskussion mer oproblematiskt och ser ur ett ”då och nu” perspektiv, där dagens individ mer eller mindre själv får uppbygga sin identitet och den plats i samhället där denna identitet hör hemma. Han talar då om en socialisationsprocess som sker hos en äldre individ och inte hos ett barn.

Båda forskarna ser hur barnet påverkas av olika agenter och andra ting som ligger utanför barnets jag. Denna uppsats ämne barnlitteratur uppmärksammas främst av Diderichsen, men också implicit av Giddens då han diskuterar kring massmedier som sekundära agenter. Barnlitteraturen är en sekundär agent som förmedlar värderingar och normer till barnet och som i vad den framvisar kan ge ett äkta eller ett falskt medvetande.

Begreppen socialisation och äkta eller falskt medvetande går hand i hand; det ena begreppet är beroende av det andra. Giddens skriver att en individ i viss mån kan styra sin socialisationsprocess, men enligt Diderichsen är detta inte möjligt om inte ett äkta medvetande frambringats under ett tidigare skede i uppväxten. Diderichsen ser att endast en förmedlad realistisk bild av barnet och barnets omgivning kan ge ett reflekterande och förstående medvetande hos barnet. Detta medvetande är viktigt att inneha, dels då individen försöker hitta sig själv och framför allt då individen ska ”förhandla” med omvärlden; individen måste förstå de mönster som uppbygger samhället för att på ett givande och utvecklande vis kunna samverka med det. Detta sker genom utvecklandet av ett äkta medvetande. Dock bör en reserverad hållning finnas kring just vad som är äkta respektive falskt. Detta har tidigare nämnts, men det bör påpekas att denna kritiska hållning gentemot problematiken bör innehas uppsatsen igenom. Frågan är om den realistiska strömningens idéer kring en mer verklighetstrogen litteratur för barn i själva verket utvecklade detta äkta medvetande och om så var fallet fanns det delar i denna litteratur som släpade efter och kunde inge ett falskt medvetande? Och fungerade barnlitteraturen som sekundär socialisationsagent?

24 4 Metod

I undersökningen av uppsatsens problemområde kommer metoden textanalys att användas. Textanalys går ut på att genom närläsning av en text försöka komma åt till exempel textens idéer och tankar, makt eller andra samhällsfenomen. För att hitta dessa ting i en text kan det väljas att fokusera på texten, kontexten, avsändaren, mottagaren eller uttolkaren (Bergström & Boréus 2000, s. 16-25). En fokusering kan ske på ett eller flera av dessa tolkningsperspektiv. I mitt fall kommer fokus att ligga på dels själva texten och dels på kontexten, vilken inkluderar den diskurs texten befinner sig i. Det är inte fråga om att analysera avsändaren (författaren), eller mottagaren (läsaren/receptionen), utan fokus ligger på kontexten/diskursen (den realistiska strömningen).

Idéanalys som står att finna som analysverktyg inom ramen för textanalys är en metod som inte explicit kommer att användas i denna uppsats, men som ändå bör uppmärksammas i detta sammanhang då det är idéer som ska undersökas. Inom idéanalys fokuserar undersökningen på den innebörd en text uppvisar (ibid., s. 20). Vanligtvis används så kallade idealtyper och dimensioner som verktyg inom idéanalys; verktyg som inte jag kommer att använda mig av då jag redan fixerat de idéer som min analys ska försöka hitta i undersökningsmaterialet. Dock bör metoden idéanalys påpekas i detta sammanhang då något av dess huvudsyften är att behandla och söka olika aktörers intentioner med sina idéer (ibid., s. 175). Den textanalys jag i detta arbete ämnar göra ligger alltså inom idéanalysens ramar i och med min ambition att söka den realistiska strömningens idéer i barnlitteraturen. Men som nämnts använder jag varken verktyg eller tydliga teorier ur denna analystradition.

4.1 Analysmetod

Analysen av den realistiska strömningens idéer i barnlitteraturen under 1960 och 1970- talet kommer att ske via ett applicerande av begreppen antiestablishment och alienation. Under dessa begrepp finns underavdelningar som också korrelerar begreppen mellan. Som verktyg till analys kommer följande fokuseringspunkter användas.

Antiestablishment: Kritik mot de etablerade normer, värderingar och traditioner som återfinns i samhället; misstro mot tekniken och välfärdstanken ligger tillika under begreppet. Ett utvecklande av en ifrågasättande attityd gentemot det förhärskande samhället förespråkas.

Alienation: Kritik av en sned syn på människan, där människan objektifierades som konsumtionsvarelse och/eller som endast en ”kugge i maskineriet”. Enligt detta begrepp är människan en främling inför sig själv varvid en frigörelse av människan är av nödvändighet; individen ska få erhålla sin självklara plats. I befrielsen av individen är den sexuella frigörelsen viktig också i skapandet av nya samlevnadsformer.

Gemensam kritik: Kritiken av kärnfamiljen och konsumtions- och massproduktionshysterin. Via upplösning av kärnfamiljen kan individen frigöras från normer, värderingar och förlegade könsroller; auktoritära tendenser i samhället skulle

25 bekämpas. Konsumtionen och massproduktionen var ett barn av tekniken och den optimism som omgärdade tekniken. I denna teknik försvann individen och stora miljöproblem växte fram ur dess framfart. Den optimistiskt fortskridande samhällsplaneringen förstörde värdefulla kultur- och naturmiljöer (Lennerhed 2001, s. 195-215).

Ur dessa begrepp och dess innebörder kan till exempel uppvisandet av tidigare tabubelagda ämnen i barnlitteraturen, så som döden, ensamhet, sex, ångest med mera, eller en stark konflikt mellan natur och stad/teknik, eller kritik mot konsumtions- och produktionssamhället utläsas som nya idéer. Också ifrågasättandet av befintliga traditioner, värderingar och normer genom bland annat kritik av auktoritära tendenser, så som religionen, skolväsendet och kärnfamiljen, ser jag som utmärkande för den realistiska strömningen. Överlag kan sägas att det är konflikten mellan det etablerade samhället och de nya idéer som försöker ifrågasätta detta samhälle som är det övergripande temat.

Då det kommer till att uttolka ovanstående idéer måste vissa kritiska punkter uppmärksammas. Mitt mål i tolkningen av analysmaterialet är att sluta den så kallade hermeneutiska cirkeln, vilken går ut på att delarna av den text som tolkas ska tolkas utifrån textens helhet och tvärt om (Bergström & Boréus 2000, s. 26). Jag hoppas kunna infria detta genom att i möjligaste mån inneha en påläst förförståelse av den realistiska strömningens idéer och att mina tolkningar just fokuserar på de idéer som uppbygger den realistiska strömningen och tvärt om. En medvetenhet kring att övertolkningar och likaså undertolkningar kan förekomma finns i ständigt beaktande. Men jag anser att en tolkningsprocess är så pass individuell, kontextberoende och baserad på hur förförståelsen uppbyggts att inga analysverktyg i världen kan undvika friktion i den sköra balansen mellan vad som av någon anses vara rätt och vad som av någon annan anses vara fel. Validitet och reliabilitet eftersträvas givetvis, men att helt kunna garantera ett uppfyllande av dessa begrepp tror jag inte låter sig göras, med tanke på vad som nyss sagts. En tolkningsprocess är, oavsett hur konkreta analysverktyg som används, i grund och botten en individuell process.

För att besvara min problemformulering och mina frågeställningar har jag lånat tre termer ur litteraturprofessorn Maria Nikolajevas bok Barnbokens byggklossar (Nikolajeva 1998). Boken är ett analysverktyg med den moderna narratologin som utgångspunkt och den undersöker berättartekniken och blottlägger olika mönster i tekniken. Barnbokens byggklossar har inte fokus på någon historisk eller genremässig översikt, utan koncentrerar sig på barnbokens form.

Angående lånet av tema, miljö och personer måste tilläggas att jag inte lägger in exakt samma innebörd i dessa termer som Nikolajeva gör. Jag har till största del endast inspirerats av Nikolajevas termer, inte övertagit hela den begreppsapparat vari Nikolajeva placerar dessa termer. I till exempel termen miljö, där Nikolajeva menar tid och rum, menar jag istället naturen och staden och deras påverkan på varandra och på böckernas karaktärer. Ett mer utförlig redogörande kommer i samband med analysdelens inledning där en redogörelse känns mer angeläget aktuell då den kommer i direkt samband med själva analysen. Jag har valt tema, miljö och personer för att jag tycker att termernas innebörder fångar upp det jag vill titta närmre på. Men givetvis

26 finns också andra aspekter att beakta. Ett kapitel kring böckernas syn på bildning skulle till exempel kunna införas, då barnlitteraturen innan den realistiska strömningen var mycket pedagogiskt fokuserad mot barnet och barnuppfostran (Edström 1980, s. 13). Också en närmare titt på religiösa inslag och moralfrågor skulle som egna delar kunna föras in. Jag tror dock att diverse frågor rörandes moral och religion ändå kommer att belysas inom de tre valda delarna. Den pedagogiska hållningen är något som jag själv inte ser som exklusiv för just den ”äldre” litteraturen. Enligt min erfarenhet av det barnlitterära forskningsfältet är en stor del av litteratur för barn pedagogisk i sin grund och de böcker som skrevs under parollen ”realistiska” är troligen inget undantag. Den realistiska strömningens idéer sökte framvisa ”verkligheten” och i enlighet med min teori är detta handlande av pedagogisk art i och med det att barnet skulle utveckla positiva egenskaper inför sitt fortsatta liv. Jag ser de eventuella bristerna till trots att indelningen tema, miljö och personer fungerar i att komma åt uppsatsens problemområde och i att besvara dess frågeställningar.

Vid sidan om Nikolajevas Barnbokens byggklossar kommer också Vivi Edströms metodbok Barnbokens form från 1980 att stundtals uppmärksammas. Barnbokens form är den bok Maria Nikolajeva säger sig se sin bok som en fortsättning på. Edströms bok behandlar också den barnbokens formvärld med tonvikten på hur olika mönster kan urskiljas i en berättelse. Edström har satt tidens och rummets betydelse, samt berättarens funktion i extra fokus. Alla tre är av intresse, men boken kommer, framför allt på grund av att Nikolajevas bok är mer relevant och aktuell, inte användas annat än i speciella eller kompletterande syften.

Under uppvisandet av analysresultatet, men kanske främst i den avslutande diskussionen, kommer också ett mindre antal annan litteratur att användas i kompletterande syfte. Dessa böcker är aktuella då frågor om köns- och familjeroller, samt då problem kring till exempel döden, främlingskap med mera lyfts fram. Denna kompletterande litteratur behövs för att nå ett djup kring synliggörandet av antiestablishment och alienation och alla de underliggande teman som befinner sig däri, samt de teman, miljöaspekter och kring de personer som uppvisas i analysmaterialet.

Gällandes den facklitteratur som valts ut har jag försökt använda mig av de ledande forskarna inom svensk barn- och ungdomslitteratur. Att de kan anses vara ledande grundar sig dels i att det inom hela forskningsfältet ofta och mycket refereras till deras verk, åsikter och tankar, samt att jag själv som studerat olika perspektiv på barn- och ungdomskultur frekvent stött på deras namn och deras forskning. Detta tycker jag i möjligaste mån borgar för källornas validitet.

Slutligen kan också nämnas att jag använder citattecken dels då jag vill lyfta fram illustrativa och belysande citat ur mitt material, men också då jag vill reservera mig inför vissa begrepp. Vilket av de två som menas hoppas jag tydligt framkommer via det sammanhang citattecknet används i.

27 4.2 Urval av analysmaterial

I urvalet av analysmaterial har två olika priser till barn- och ungdomslitteratur använts som källa till urval. Det första priset är Nils Holgersson-plaketten som instiftades 1950 och som årligen delas ut av Svensk Biblioteksförening till föregående års bästa barn- och ungdomsbok. Det andra priset är Expressens Heffaklump som började utdelas 1966 och som ges till innevarande års bästa bok i samma kategori. Dessa två priser är bland de äldsta och framför allt de mest kontinuerligt utdelade priser för barn- och ungdomslitteratur (www.sbi.kb.se ). Båda priserna används dels på grund av att de uppvisar samma likheter angående aspekter på utdelningsfrekvens av priser, samt för att öka analysmaterialets omfång; ett omfång som begränsats på grundval av de olika kriterier jag fastställt på det material som ska användas i denna uppsats. Förteckning över de böcker som fått pris under uppsatsens valda tidsperiod står att finna som bilaga till detta arbete.

De år då priserna delats ut till en samlad produktion går naturligt bort i urvalet. Även böcker som innehar fantastiska inslag, Pojken med guldbyxorna och Sent i november. Också böcker som utspelas i en allt för avlägsen tid, Trilogin om Sola, Trälarna och Talejten i väst har valts bort. Under uppsatsdelen 2.1 Avgränsningar visas att de böcker som ingår i och inte representerar en start av en bokserie inte kommer att ingå i mitt analysmaterial. Detta innebär att Hugo, De rödas uppror och Än lever Emil i Lönneberga av denna anledning utgått. Jag har också gjort ett val att göra en textanalys av litterära böcker vilket resulterar i att bilderböcker inte platsar i detta arbete. De böcker som i och med detta bortvalts är Pappa kom ut! och Sagan om det röda äpplet.

Med dessa avgränsningar gjorda resulterar det som tidigare uppvisats att Max Lundgrens Åshöjdens bollklubb (1967), Bo Carpelans Bågen (1968), Barbro Lindgrens Jättehemligt (1971) och Maud Reuterswärds Han – där! (1972), valts ut för analys.

Jag så ”objektivt” som möjligt försökt välja ut de böcker som ska användas som analysmaterial. Men detta objektiva förfarande kanske är mer av ondo än till nytta för uppsatsen. Jag är väl medveten om att analysmaterialet inte lika explicit kommer framvisa den realistiska strömningens idéer som handplockad, uttryckligt realistisk litteratur skulle ha gjort. Men det är just detta som är uppsatsens huvudpunkt, att försöka hitta dessa idéer i ett ”objektivt” urval; att tankarna genomsyrar all litteratur oavsett om litteraturen vid första anblick tydligt eller otydligt visar på realistiska ambitioner. Denna uppsatsens tanke gör det i princip möjligt att ”objektivt” välja ut vilket material som helst inom uppsatsens avgränsningar och syfte. En medvetenhet finns kring att uppsatsens grundtanke kan vara felaktig, men det ser jag inte som ett problem. Om analysmaterialet trots idogt analyserande inte uppvisar det jag hoppas på har jag i alla fall försökt via de medel jag valt att begagna.

28 5 Analys

5.1 Introduktion

Detta kapitel kommer uppvisa de resultat som, via ett applicerande av begreppen alienation och antiestablishment, uppnåtts genom en analys av böckerna Åshöjdens bollklubb, Bågen, Jättehemligt och Han-där!. Ordningen är kronologiskt presenterad. I nästkommande kapitel kommer en större sammanfattande diskussion kring dessa resultat och deras betydelse för problemformuleringen och frågeställningar att göras. Där kommer också de för den realistiska strömningen utmärkande idéer att diskuteras, likaså också den eventuella frånvaron av dem. Barnlitterära klichéer inom de analyserade böckerna kommer också att uppmärksammas, då det är minst lika viktigt att visa på regression som progression inom 1960 och 1970-talets barnlitteratur och de nya idéer som sökte fäste. Trots att en mer utförlig diskussion kommer att hållas i nästa kapitel kommer likväl olika diskussioner att förekomma också i detta kapitel, men då oftast för att förtydliga och tillgängligöra information inför den avslutande diskussionen.

Angående den tredelade indelning som gjorts, tema, miljö och personer, bör vissa förklaringar ges. Med tema menas de återkommande handlingsmönster som finns i en bok. Maria Nikolajeva menar att en boks tema är det styrande eller största handlingsmönstret i boken, medan en boks motiv är de mindre förekommande mönstren (Nikolajeva 1998, s. 42f). Jag kommer inte att begagna mig av denna hierarki, då mitt syfte inte primärt är att analysera olika litterära delar och hur de förhåller sig till varandra, utan jag vill se på hur den realistiska strömningen gör sig synlig oavsett viktighetsgraden mellan olika teman.

Nikolajeva säger också att miljön i en bok består av handlingens plats och tid. Hon menar att tid och rum är oskiljaktiga i litteraturen och att hon därför lägger in dessa båda i sitt användande av termen miljö (Nikolajeva 1998, s. 47). Hon är mycket bred i sin definition av miljö. Jag kommer som tidigare nämnts inte att lägga in denna breda betydelse då jag analyserar miljöaspekten. Istället lägger jag in naturen och naturens konflikt med det framskridande samhället och allt som detta innebär i benämningen. Också naturens påverkan på handlingen och på de personer som framvisas i boken är av intresse, främst genom naturens motpolsposition gentemot stad/teknik. Trots min något snäva aspekt av miljö kommer osvikligt ändå vissa beröringspunkter med Nikolajevas breda synsätt att förekomma.

Slutligen den tredje indelningskategorin personer. Denna kategori kommer stundtals också benämnas karaktärer. Med personer menas de människor som handlingen kretsar kring. Under denna del kommer olika drag hos karaktärerna tydliggöras i ljuset av den realistiska strömningens idéer. Jag kommer inte närmre gå in på skillnader mellan huvudpersoner och bipersoner, då jag liksom med tema inte vill se på nivåskillnader och dylikt, utan endast försöka finna den realistiska strömningens idéer uttryckta i och genom dessa personer.

29 De fyra analysresultaten kommer alla inledas med en kort sammanfattning av böckernas handling, för att på så sätt underlätta förståelsen av vad som behandlas. Inga ”fylliga” nothänvisningar kommer att finnas till analysurvalet; endast sidhänvisning till böckerna kommer ges, då det i varje analysdel står tydligt vilken bok som behandlas. Andra eventuella facklitterära böcker kommer däremot i vanlig ordning att refereras till i fulla noter.

5.2 Analys av Max Lundgrens Åshöjdens bollklubb

Max Lundgrens bok Åshöjdens bollklubb från 1967 handlar om ett fotbollslag i en landsort. Berättelsen kretsar kring de två fosterbröderna Edwin och Jorma och Blåbärskungen, deras far. Men framför allt handlar boken också om den före detta landslagsspelaren Bagarn Olsson som en dag flyttar till Åshöjden. Bagarn tar sig an klubben och genom diverse knep lyckas han bli ordförande, tränare och medspelare. Men tydligt är att Bagarn också har andra planer för Åshöjden; annat än att endast föra fotbollslaget vidare och upp en division. Bagarn har köpt en stor bit mark och inväntar att bygget av den nya Europavägen ska ringla sig igenom Åshöjden. Blåbärskungen, som i stort sett äger hela Åshöjden, är inte sen att ingå ett partnerskap. Allt detta sker medan Edwins, Jormas och deras kamraters liv utvecklas och förändras via fotbollen.

5.2.1 Tema: framtidsutveckling och nya idéer

Ett av bokens teman kretsar till det yttre kring ett okänt fotbollslags resa mot berömmelse och erkännande. Men vid sidan av detta tema vilar ett flertal andra teman. Ett av de mer viktiga teman som står att finna i boken är utvecklingen av förmågan till att bli ett med laget. Detta kan, så som jag tolkar det, ses som att bli mer medveten av och mer observant på sin omgivning/samhället. Detta är ett av de mål som behövs för att uppnå ett äkta medvetande. Boken verkar förespråka ett synsätt där alla är individer, alla med speciella kunnanden och egenskaper, och att dessa individer i ett samspel mellan lyhördhet, medvetenhet, respekt och en egen initiativförmåga kan skapa en helhet, ett fungerande ”samhälle”. Bagarn Olsson menar att deras nuvarande fotbollspelande består i att: ”En av er sparkar på bollen och så springer resten av gänget som en flock hundar efter den. Det är inte så det ska gå till” (s. 32). Jorma kritiseras till exempel av Bagarn då han stannar upp mitt i spelet: ”[…] Men fotboll är en lagsport. Och du, Jorma, du stannar hela tiden upp så fort du får bollen. – Jag måste ju se var dom andra är, sa jag. – Det ska du inte behöva. Du ska veta det, när du får bollen” (s. 34). Kritiken mot den ”skygglappade” samhällsmedborgaren är här enligt mig tydlig. Endast genom ett ifrågasättande av omvärlden kan en individ hitta sin plats och genom en äkta medvetenhet behöver individen aldrig stanna upp för att försäkra sig om att hon är som alla andra, att hon inte går i fel riktning. Dessa tankar kring individens roll i samhället/laget framkommer flera gånger i boken och i olika omskrivningar. Till exempel får Bagarns fotbollsteknik symbolisera den moderna människan:

Jag satt och studerade Bagarn. Det första man lade märket till var att han så ofta hade bollen. Han uppfattade tydligen varje situation snabbare än någon annan på banan och sprang nästan alltid rätt. […] Han var hela tiden i rörelse, framåt och bakåt. Jag såg att han alltid hade överblick över fältet för att veta var de andra fanns. (s. 101)

30 En tydligare bild av bokens människosyn och begreppet äkta medvetande går inte att hitta. Människan är allt annat än endast en ”kugge i maskineriet” och de nya idéer som återfinns i boken har en klar klang från 1960-talets tankar kring individen och samhället. Intressant är också att den karaktär som ska forma laget och representera utvecklingen fått namnet Bagarn; en yrkesroll som jobbar med att skapa, att av flera ingredienser skapa en helhet, en enhet.

Genom de två tolkningsverktygen alienation och antiestablishment kan ett annat tema utläsas, nämligen kampen mellan det gamla och det nya, i åsyftande på traditioner, värderingar och normer. Bagarn kommer att står för det nya, som en förändringens kraft. När han kommer till Åshöjden ställs helt plötsligt ”det gamla” mot väggen. Den första konflikten sker redan i början av boken då Bagarn konfronterar Åshöjdens gamla fotbollslag genom att förbjuda all förtäring av sprit på Åshöjdens café och konditori; ett café han nyss köpt. Traditionen är den att alla spelare går till caféet efter en match och köper lemonad som de sedan spetsar med sprit. Spelarna motiverar denna tradition med: ”Arbetarn är sin lön värd” (s. 16), men Bagarn sätter stopp för denna tradition och menar att: ”Ska ni supa så är detta inte platsen. Grabbarna här kanske tror att det är så det ska gå till, och det vill jag inte att dom ska tro” (s. 17f). Bagarn ser Edward, Jorma och de andra killarna som det nya, några han kan dela med sig av sina erfarenheter till. De äldre spelarna har fel motivationer och belöningssystem till sitt fotbollsspelande; de omhuldar gamla idéer och traditioner som inte längre är aktuella.

Denna konflikt mellan de nya och gamla tankarna kulminerar vid klubbens årsmöte, då Bagarn ställer upp som ordförande. Han blir medlem i klubben för att på demokratiskt vis vinna över en korrumperad förening med ett endast demokratiskt yttre.

Samhällskritiken blir synlig i ett samtal mellan Edward och Jorma då de diskuterar det stundande årsmötet och vad omröstningen faktiskt innebär: ”- Tror du vi vinner på måndag? frågade Edward. – Jag vet inte. Det är väl så jämt det kan bli. – Du, Jorma! Vi måste vinna! – Varför det? – Det förstår du väl. Annars blir allt som det har vatt. Det vill jag inte. Det vill väl ingen. Ingen av oss som är unga, menar jag” (s. 60). Det gamla samhället måste ge vika för det nya. De nya idéer som förespråkas genom bland annat Bagarn är idéer för de unga, för det nya samhället.

Ett annat budskap som kan uttydas är också att ett nytt samhälle inte kan uppkomma och regera helt självt. För att få förankring och kunna sprida sina idéer i samhället behövs att några ledande gestalter från den gamla tiden tar till sig det nya och förespråkar det. De nya idéerna behöver tillika det gamla att stå på som grogrund. Detta sker i bollklubben, då flera av de äldre spelarna infogar sig till de nya regler, normer och värderingar, som Bagarn uppställt på det nya laget: ”- Som ni ser så har jag satt dej Rudolf och dej Emil som backar. Jag anser att med ett så ungdomligt lag måste försvaret va så tungt som möjligt” (s. 83). Att de äldre spelarna får rollerna som backar i laget förstärker endast innanförda resonemang.

Edward som är den som enligt Bagarn är den mest lysande stjärnan i laget, den mest utvecklade samhällsmedborgaren, kritiserar Bagarn. Edward menar att Bagarn är gammal och att han inte kan hålla på i evigheter. Edward tycker att om Bagarn inte själv fattar då han är färdig, får dom ”kicka” honom ur laget: ”- Om ett år kommer Bagarn att

31 se ut som en staty vid sidan om mig, sa Edward” (s. 113). Jorma menar senare till försvar att: ”Det är Bagarn som lärt oss det vi kan. […] Utan honom hade vi inte vetat vad fotboll är” (s. 117). Edward verkar känna sig tillbakahållen av Bagarns direktiv. Bagarns roll som förmedlare av de nya idéerna anses uttjänt och nya utvecklare ska istället ta vid. Underligt nog är det också den mest framskridne spelaren Edward som i slutet av boken börjar dricka sprit, en tradition som det nya frångick. Är det kanske så att utvecklingen går två steg fram och ett bakåt? Att för mycket modernitet endast leder till overload och otrygghet och att detta ånyo stärker det gamla.

Ett annat tema som jag funnit och som ligger i fas med ovanstående är just modernitetens intåg i Åshöjdens. Till skillnad från det innan rent psykiska är det nu det materiella jag åsyftar. Genom att skapa ett nytt och bättre fotbollslag skapas också förutsättningen för en attraktiv reklammöjlighet för övriga Åshöjden; reklam som är som ”klirr i kassan” för Bagarns och Blåbärskungens expansionsplaner för Åshöjden. Staden är, som under nästa rubrik tydligare kommer framvisas, i mångt och mycket förknippad med naturen i olika former. Denna bild håller på att raseras av moderniteter och intryck från staden. Bagarn, som får personifiera staden, kommer med nya tankar som både frälser och förgör. Bagarn innehar en teknikoptimism och en förhoppning på konsumtion och kommersialism i Åshöjden, detta trots hans viktiga tankar kring individen och individens samspel med sin omgivning. Är kontentan att ”det nya är nödvändigt, men att allt det bringar är inte av godo”. Eller står Bagarn med en fot i det gamla materiella samhället och en fot i det nya psykologiskt utvecklade samhället. Detta skulle förklara Edwards hållning gentemot Bagarn; denna dualism.

Tolkningsverktygen synliggör också ett annat tema ur den realistiska strömningens idévärld, närmare bestämt ifrågasättandet av auktoriteter och i detta fall kritik av religionen. På flera ställen i boken uppvisas religionen som en tom kvarleva från förr, något man endast av vana tar fram och visar upp i dagsljuset, inte något reellt och handfast att faktiskt tro på. Blåbärskungen är den som mest tydligt framställs som en ”troende”: ”Han var religiös och hade blivit frälst tre gånger. Han ansåg nu att han var på den säkra sidan. På morgnarna ringde klockan i hans rum klockan sju. Han vände sig då på sidan, grep bibeln och slog upp ett ställe och läste i en kvart” (s. 7). Denna textdel visar på en vardaglig och humoristisk hållning gentemot religionen. Blåbärskungen sover givetvis den kvart han säger sig ”läsa” bibeln. Att han just vänder sig på sidan och att han inte slår upp någon specifik del utan bara ”ett ställe” styrker detta. Tillsammans med raderna innan där det framkommer att han blivit frälst tre gånger för att vara på den ska sidan uppvisas en komisk och nonchalant hållning gentemot religionen. Också det kommande textpartiet då ”kråkorna”, de mörkklädda predikanter, kommer på besök varje torsdag visar på Blåbärskungens förhållande till religionen; ett förhållande fyllt av baktankar. Det omskrivs att predikanternas makt på den tid då denna berättelse utspelas var mycket stor. Blåbärskungen, vars främsta intresse i livet är affärer, utnyttjar ”kråkorna” till sin egen fördel och vinning (s. 8).

5.2.2 Miljö: den eviga naturen och dess roll i utvecklingen

Jag tycker att naturen står ut som märkbart viktig i boken. Ett värnande om naturen och ett idylliserande genom en frekvent skönmålad miljö förankrar starkt boken in i 1960-

32 talets natursyn; en syn där den vackra naturen allt som oftast ställdes mot den ”fula” staden/tekniken. I boken kan flera olika stadier av stad kontra natur urskiljas. Det mest framträdande är Åshöjden, en lugnt invaggad by, som ruskas till liv av storstaden/det främmande nya, i form av den världsbereste och världsberyktade Bagarn Olsson. Det är denna konflikt som fungerar som katalysator för hela den fortsatta berättelsen. Men också inom den lilla byn Åshöjden finns en konflikt mellan stad och natur. De två pojkarna Edward och Jorma bor i Blåbärskungens stora vita hus som ligger som en avdelare mellan staden och naturen; på ena sidan av huset ligger kräftsjön och på andra sidan ligger byn centrerad kring järnvägsstationen (s. 7). Byn, samlad kring teknikens under, är också den plats där den fotbollsplan finns där det gamla gardet av fotbollsspelare tränar och intager sin spetsade lemonad. På andra sidan av Blåbärskungens hus börjar Bagarn anlägga en ny fotbollsplan, direkt jämsides med Kräftsjön. Här ska det nya laget träna och utvecklas i nära kontakt med den omgivande naturen.

Flera av namnen har också anknytning till naturen, då kanske främst Blåbärskungen, men också ortnamnet Åshöjden. Vidare är den plats där det nya laget börjar träna på en äng ägd av Blåbärskungen och det känns inte som en tillfällighet att Edward och Jorma, de som boken kretsar kring, just heter Engsmark (Ängsmark) i efternamn; en plats så central för boken.

Vädret får ofta spela en roll som stämningssättare. Flera gånger under bokens förlopp drar vädret ihop sig till en ”gråmulen dag” (s. 86) eller till ”en blåsig och regnig söndag” (s. 104), allt för att spegla de olika sorters orosmoment som uppvisas i boken. Detta till trots så försöker Bagarn ingjuta hopp i de unga spelarna, ibland genom liknelser mellan fotboll och naturens beständighet. Jorma minns och reflekterar över något Bagarn sa: ”Vad spelar det egentligen för roll om vi förlorar eller om du själv gör en dålig match. En sak är kvar i morgon hur det än går: gräset som doftar. Det va på nåt sätt viktigare. Jag kan inte förklara varför, men så va det i alla fall” (s. 87).

5.2.3 Personer: stereotypa karaktärer, men en obefintlig kärnfamilj

Alla pojkar och män i boken är aktiva, tävlande och analyserande något som deras främsta sysselsättning, fotboll, än mer bejakar. De få kvinnor som framställs i boken innehar en mycket traditionell yta. Blåbärskungens hushållerska Elin säger till exempel då hon får förfrågan om en löneförhöjning:

Tack! Men jag har fått klara mig på min lön hitintills så kan jag göra det i fortsättningen också. Förresten så hade pengarna bara gått till pojkarna. Dom sliter kläderna så man kan bli rent konstig, och när inte hushållspengarna räcker så måste jag ju ta av mina egna, så det så! (s. 57)

I Maria Nikolajevas uppradning av olika traditionellt ”kvinnliga” drag återfinns i ovanstående citat ett flertal, till exempel självuppoffring, omtänksamhet, omsorgsfullhet. Också Karin, den flicka som blir förälskad i Edward, beskrivs endast som ”snygg”, inga andra epitet visas. Karin har också hon flera traditionellt ”kvinnliga” drag, så som vacker, emotionell, beroende och intuitiv (Nikolajeva 1998, 65). Flera av dessa drag framvisas tydligt på årsmötet då Karin röstar på Edward istället för på

33 Bagaren som hon av Edward blivit tillsagd att göra. Hon inser inte, som alla andra, allvaret i situationen utan låter sitt hjärta öppet proklamera sina känslor och sin tillhörighet helt plötsligt ur eget bevåg (s. 66). Edward lämnar senare Karin helt oproblematiskt och utan diskussion. Det väcks en antydan om att han utnyttjat Karin och att hon är en ”förbrukad vara”. Edward säger i slutet av boken att: ”- Jag kan göra vad jag vill med henne […] precis vad jag vill” (s. 111). Ingen vidare kvinnosyn från den person som, enligt fotboll/samhällsliknelsen, är den mest framstående av de nya samhällsmedborgarna.

Familjen som institution omnämns inte mycket. Klart står att inte en enda så kallad kärnfamilj finns i boken. Tre familjer omskrivs i boken. Den första familjen består av Edward och Jorma som är adoptivbarn till Blåbärskungen. Han har ingen fru, men hushållerskan Elin agerar passopp till männen. Den andra familjen är den mer tragiska familj där det nya lagets målvakt Hitte-Joel bor. Föräldrarna och bröderna är suputer och våldsgörare och Hitte-Joel, som är en oäkting, får ofta stryk. Den tredje familjen är den familj som bildas då Bagarn tvångsadopterar Hitte-Joel; ett förfarande Hitte-Joels föräldrar bryr sig föga om. Att inte problematisera kärnfamiljens osynlighet stärker endast den realistiska tonen i boken, i och med att den kort och gott verkar säga ”så här är det”.

Avslutningsvis kan nämnas att människosynen stundtals vacklar i boken. Jag vet inte om detta är meningen, eller om det är tidens tand som gör sig gällande. Dock är det så att till exempel Blåbärskungen inledningsvis beskrivs som till hälften tattare och till hälften en riktig människa (s. 7). Denna negativa syn på tattare återkommer även då fotbollsspelaren Ruben Svarte omnämns: ”[…] Ruben Svarte, vänsteryttern, som var tattare och som påstods knivmärka illasinnade domare, när han träffade dem mörka nätter, vilket han gjorde genom att söka upp dem” (s. 10). Dessa anmärkningar står oemotsagda boken igenom varvid jag får sluta mig till att de inte finns där av någon speciell anledning, annat än att det speglar en oproblematiserad och generell syn på tattare.

5.3 Analys av Bo Carpelans Bågen

Bågen från 1968 är en berättelse om Johan vars föräldrar köper en sommarstuga ute på en udde vid havet. En bit ut från Johans sommarstuga på en ö kallad Bågen, bor den förståndshandikappade Marvin med sin mamma. Johan, Marvin och den klipska flickan Nora börjar umgås och olika problem kretsandes kring människors olikhet och människans samlevnadsproblem blossar upp och ventileras.

5.3.1 Tema: döden, ensamheten och det annorlunda

Bokens undertitel Berättelsen om en sommar som var annorlunda väcker nyfikenhet och utlovar ett spänningsinslag. Det som är annorlunda med denna bok är inte det förmodade äventyret, utan istället dess fokusering på en annorlunda vänskap mellan två pojkar. Boken uppvisar en förstående och reell bild av förståndshandikapp och omvärldens problem i att förstå och acceptera handikappet. Detta genom boken

34 överhängande tema ligger väl i fas med den realistiska berättelsens mål att uppvisa sina mer verklighetsförankrade element i den av tradition, normer och värderingar tidigare påverkade barnlitteraturen. Boken ställer två världar mot varandra för att på tydligaste vis bearbeta och psykologisera problematiken.

Redan i de inledande kapitlen visas Johans reservation inför annorlunda människor. Då han för första gången träffar Noras pappa den lantlige Leonard Söder tänker han: ”Jag såg upp i hans ansikte med de smala plirande ögonen. Jag kan inte påstå att jag genast tyckte om honom” (s. 6). Någon egentlig anledning, annat än hans fördomar, ligger inte till grund för detta inledande förhållande till Söder. Johan uppvisar detta förhållande mot annorlunda människor fler gånger under boken, till exempel då han ser en kraftig kvinna: ”Bakom disken stod en flämtande tjock kvinna med flammiga kinder. Hon såg ut som om hon just hade kommit ut ur ugnen” (s. 41). Att visa dessa sidor hos Johan gör också att konflikten och att hans slutliga acceptans av annorlunda individer stärks och blir mer trovärdig; trovärdighet var just vad den realistiska strömningens idéer ville visa på.

Vid Johans första flyktiga möte med Marvin har han redan fått det omtalat att Marvin är ”lite efter” och mötet blir konfliktfyllt. Marvin blir rädd för Johan och flyr i en eka. Episoden omskrivs genom Johan: ”- Hej, vänta, kom hit! ropade jag, men svagt, nästan tyst; och jag blev plötsligt rädd eller ängslig, som om jag mött någonting jag inte kunde förstå” (s. 15). Denna rädsla för Marvin, för det ”okända”, återkommer flera gånger under bokens förlopp. Till exempel då det framkommer att Marvin inte kan simma, vilket visar sig bero på att hans far drunknat och att en rädsla för vatten därför finns, och hans anlete förändras framför Johans ögon: ”Det var som om solen stannat på himlen och ett moln kastat sin skugga just över Marvins ansikte. Ibland var det som om det inte fanns synligt, som om det drog sig undan: munnen, ögonen, allt blev alldeles slätt och mörkt […] Jag frös till” (s. 37).

Temat kring kampen mellan det annorlunda och det ”normala” når vissa kulmen, bland annat då Johan måste försvara Marvin dels från dryga och fördomsfulla stadsbor, dels från sina egna tankar. Då han för första gången riktigt ser Marvin tycker han att Marvin har ett lustigt utseende och namn. Johan ser sig som förmer än Marvin, vilket tydliggörs genom hans fantasier kring dem två: ”Jag kom plötsligt att tänka på Robinson Crusoe. Jag var Robinson, han Fredag” (s. 28). Fredag symboliserar ”vilden” och Robinson det civiliserade samhället. En klar hierarki finns inbäddad i original berättelsen och likaså i Johans liknelse. Men Robinson Crusoe och Bågen uppvisar båda att det är ”vilden” som blir katalysatorn till förändring och förstående; till att ett lika värde mellan människor utvecklas. Trots att de två pojkarnas vänskap allt mer stärks kommer stunder då Johan vill fly från Marvin; stunder då han inte orkar med allt detta annorlunda: ”Jag ville leka, inte gå ensam och se ut mot Bågen. Jag rusade in mot land och hörde mig själv skrika vilda stridsrop, som för att överrösta mig själv. Bort, bort från Marvin” (s. 58). Eller då han drömmer att han gör illa Marvin och att Marvins huvud förvandlas till en sten, som underförstått kan tänkas symbolisera den ”tomhet” och ”tunghet” som huserar i Marvins huvud (s. 76).

Det är märkbart att boken inte bara vill uppvisa en problematik och ett förbisett tema inom barnlitteraturen, boken vill också försöka förklara och problematisera ämnet; detta

35 i sann realistisk anda. Johan frågar sin pappa varför Marvin är sjuk och varför människor är elaka mot honom. Pappan svarar: ” - Mänskor blir alltid osäkra när det är nånting de inte förstår, i synnerhet när det är någonting de inte förstår hos mänskorna de lever med. Och då reagerar de oftast så, slår omkring sig, blir elaka, värjer sig. Mot allt som är olika och som de inte känner igen” (s. 77f). Johan kommer också till insikten att alla problem och frågor inte endast kan lösas av andra, det är i slutändan upp till en själv att besvara, eller själv problematisera svåra frågor; ett ständigt förlitande på andra människor är inte bra, det egna tänkandet och förmågan till det måste utvecklas. Agnete Diderichsens tankar kring uppnåendet av det äkta medvetandet ekar i samspel i framställningen av Johan och hans funderingar; just med tanke på att det självständiga problematiserandet och att själv våga ta ställning och tycka något eget är ett delmål till att uppnå ett äkta medvetande.

Ett annat tema som återfinns i boken är en kritik, eller kanske snarare ett inlägg i debatten, mot den realistiska strömningens ”bannlysning” av sagan på 1960-talet. Nora säger att: ”- Ja, om det inte fanns några sagor så skulle jag inte kunna leva” (s. 64). Denna hållning gentemot sagan återfinns i hela boken, men sagans funktion kopplas till största del ihop med Marvin, pojken med ett ”litet barns” förstånd. Tydligt är att boken menar, som flera andra i det verkliga 1960-talets slut tyckte, att sagor är bra för mindre barn; att dessa barn inte ska överösas med realistiska och ofta gråmulna skildringar av verkligheten. Denna kritik ses i användandet av HC Andersens saga Den fula ankungen, en saga Marvin genom Noras tillförsikt läser. Den pedagogiska vinningen med att låta Marvin (små barn) läsa sagor är att de på ett oproblematiskt vis kan söka svar på de frågor de har; oproblematiskt ifall sagorna uppvisar ett gott pedagogiskt syfte fritt från stereotypa könsroller och förhärskande normer och värderingar.

Temat kring ensamhet genomsyrar också boken. Hit går att härleda diskussionen kring människans främlingskap inför sig själv och sin omgivning; individen försvinner i det stora hela. Marvin är ensam i sig själv och försvinner ofta bort in i sig själv. Även Johan känner sig ibland främmande och ensam, dels i negativ bemärkelse i sällskap med sina föräldrar (s. 33 & 53) och dels i positiv bemärkelse då han är med sig själv (s. 45). Noras pappa Leonard delar med sig av sin erfarenhet och säger till Johan då han känner sig nere att: ”Det svåraste – det har man alltid ensam. Det vet du” (s. 116). Men på sidan efter ändrar han sig omedvetet och säger: ”- Ja. Ensam klarar jag det inte” (s. 117). Ännu en gång visar boken att det är i samspel med andra som hjälp och svar kan hittas, men att det till lika stor del är i sig själv svaren ligger. Nora som ofta vill vara ensam ser sig ha alla svar genom de böcker hon läser i sin ensamhet, men då världen utanför böckerna ifrågasätter dess sanningar blir Nora arg och uppbådar ”bevis”.

Döden är ett tema som berörs och smått problematiseras. Nora är på det klara med vad döden innebär och hon har ett rationellt förhållningssätt gentemot döden. Då hon omtalar sin mors grav säger hon: ”- Det här är en bra plats, sa hon. Den är i lä då det blåser från norr, och skugga har den. Hon klappade på kullen med handen. Här ska pappa ligga och här ska jag ligga, just det” (s. 40). Denna klara syn på döden är inte sprungen ur böckernas värld, utan ur det faktum att Nora, genom att hennes far är allvarligt hjärtsjuk, ständigt omges av risken för döden. Också det påvisade faktum att hennes mor är död ger henne ett slags förståelse för vad döden faktiskt innebär. Samtliga barn som boken kretsar kring har ett förhållande till döden. Marvins tankar

36 kring den påtagliga döden blir tydliga då han ser en död fisk: ”- Den är död. Den har inte mera samma färg” (s. 89). Denna kommentar får stå i kontrast till de rädslor Marvin har för vatten och åska; dessa tog hans fars liv, något Marvin vet men kanske inte kan eller har förmågan till att direkt koppla samman med döden.

Johan har en mer problematiserande syn på döden: ”Dö, det var att stelna, inte kunna röra sig, inte kunna andas, inte kunna se, inte mera vara till, inte tänka, ingenting. Dö, det var att slitas sönder. Dö var att inte mera se och leva vidare. Jag ville inte dö. Jag ville inte att det skulle bli krig” (s. 53). Dessa olika utgångspunkter gör det möjligt för barn som läser Bågen att utifrån egna erfarenheter välja ur vems perspektiv frågan om döden ska närmas. Noras är logisk och rationell, Marvins är ovetande och svarssökande och Johans är kaotiskt frågande och ångestfylld; också tidsenligt sammankopplad med faran om krig.

5.3.2 Miljö: naturen och staden, atombomben och miljön

Naturen har en central roll i boken. Ofta ställs den negativa staden mot det skönmålade landet. Johan är en stadsbo och Marvin en öbo och fastän endast ytlig och oproblematiserande kritik visas upp kring skillnaderna de två emellan, har de två motpolerna en mycket framstående och viktig plats i boken. Redan i inledningen beskrivs skillnaderna i klart värdesättande omdömen. Johan tänker under en promenad på stan: ”Vad var stan med sina råkalla vindar och gungande lyktor mot solen, udden […]” (s. 8) och för att ytterligare understryka den obehagliga stadens farlighet börjar helt plötsligt två pojkar håna och jaga Johan genom de trånga gatorna, till synes helt omotiverat (s. 9). Kontrasten de två polerna emellan är stor och alltid till naturens fördel: ”[…] kändes det som om jag haft ett tomrum i magen som ännu inte kunde fyllas: det kunde bara Talludden, sommaren, som väntade, och havet” och ”Glidande över talltopparna kom två fiskmåsar, höjde sig på vinden, föll ut mot havet med vida vingar. Allt det här skulle jag komma ihåg, varje dag, varje stund i stan” (s. 12f), eller då naturen beskrivs som ”det fria havet” där till och med jorden är levande och rör på sig. Allt detta står givetvis i kontrast mot den instängda och förstenade staden (s. 5f).

Det finns flera andra ställen i boken då staden framställs negativt och ibland till och med i överdriven ton. Mitt i staden finns till exempel en grön park, men trots att det myllrar av folk i staden, på gator och torg, rör sig ingen i den gröna parken; i naturens enda fristad i modernitetens och teknikens centra (s. 93). Stadens ”mörker” och onaturlighet framhävs ytterligare då en stadskvinna köper tre buketter ringblommor och säger: ”- Tack, tack! Nu ska det bli sol i mina mörka rum!” (s. 95) och stadens konsumtionsiver och den medföljande miljöproblematiken berörs som hastigast: ”En spräcklig katt smög över gången framför oss på jakt efter rester. Det fanns det gott om” (s. 97).

Naturens krafter får i boken spela indikator till förändring. När Johan och hans familj börjar sin resa mot sin sommarstuga, från staden till naturen, är vädret ”halvmulet” och allt ser ”främmande ut”, men så fort de lämnar ”portens mörka tunnel” öppnar sig himlen och solen tittar fram. Naturen beskrivs i direkt anslutning som: ”Björkarna var ljusa som hade de stått under små vattenfall” (s. 11). Även då Johan för första gången

37 försöker ta sig ut till Bågen där Marvin bor ger vädret en indikation till en kommande förändring, av något konfliktfyllt och oroligt: ”Hela landskapet var främmande, hotfullt; ett svagt dån av åska rullade inåt landet” (s. 27). Också då Noras pappa blivit akut intagen på sjukhus får naturen spegla stämningen: ”Vattnet glittrar som tårar” (s. 86).

Dock tar boken också upp mer aktuella samhällsämnen om än också då enbart i ett till synes uppvisande och oproblematiskt syfte. Johans föräldrar för en viskande diskussion om atombomben. De säger:

– Mänskorna är väl lika vansinniga som de alltid har varit. Och det behövs bara att nån tappar huvudet, så är det hänt. – Tala inte om det. – Ingenting blir bättre av att inte tala om det. Det fanns speciellt en scen jag kommer ihåg. När bomben föll och ljuset flammade till brändes ju hornhinnan sönder på dem som inte hann skynda sej. Du vet, det stod en liten pojke på en äng, så här, med armen för ögonen, alldeles tyst. Och sen kommer pappan springande – (s. 52)

Detta citat uppvisar en klar önskan att väcka en medvetenhet hos dem som läser boken. Johan blir, då han hör samtalet, mycket rädd och ledsen. Att helt plötsligt låta en diskussion kring atombomben, som mest bekant fälldes 1945, dyka upp i handlingen kan ha flera orsaker. För det första var det under 1960-talets slut som diskussionerna kring kärnkraft började hätska till, för att på 1970-talets första hälft helt blomma ut.

Kanske vill boken tydliggöra hemskheten med kärnkraft i hopp om ett slags påverkan. En annan möjlig tolkning är att atombomben får stå som symbol för krigets och då Vietnamkrigets alla fasor; att uppvisa dess monstruösa verkningar och offer stärka motståndsfalangen mot Vietnamkriget. Kommentaren att ”Ingenting blir bättre av att inte tala om det” uppvisar en övertygelse att även barn bör informeras och ges svar på vad krig och till exempel kärnavfall kan åsamka människor och natur. För att det är en rädsla och att den måste pratas om visar Johans reaktion av dödsångest då han hör föräldrarnas samtal (s. 53).

Miljöproblem kan, dels genom att vara ett av grundargumenten mot kärnkraft, också lyftas fram genom vilka båtar som används och vilka som använder dom. Marvin som får representera naturen/landet har en vanlig träeka som han ror, medan den rike och fördomsfulle stadsbon Erik har en motorbåt gjord i plast. En eka framförs av en människas kraft, en motorbåt framförs av teknik. Den klipska flickan Nora finns som kommentator i denna episod: ”Nora stod på bryggan och betraktade den vitglänsande plastbåten med sin jättelika silversvarta motor. – Hej, Nora, sa jag. – Hej. Akta dej. Den är av plast” (s. 70).

Karaktärerna beskrivs ofta genom djurmetaforer och den tydligaste och mest framträdande är liknelsen mellan Johan och den skadade mås Marvin har tagit hand om och som bor i en bur hemma hos honom. Marvin har förövrigt, något som flera gånger påpekas, mycket god hand med djur; det är ett positivt tillmäle att ta hand om skadade individer. Då Johan får hålla i den skadade måsen känner han ett tickande hjärta i ett skrämt inre. Han vill helt plötsligt bara rusa ut ur Marvins hem och gråta (s. 32). Måsen är Johan, naturen speglar individen.

38 Den tillfriskning som sker med måsen sker parallellt med Johans utveckling från rädd, fördomsfull och grubblande pojke till ansvarstagande, öppensinnad och problemlösande individ. Marvin har ett finger med i spelet i båda fallen; han kurerar rent fysiskt måsen och trotsar sina rädslor för åska för att hjälpa Johan då han brutit benet och är i desperat behov av hjälp. I denna episod väcks Johans självkänsla och självsäkerhet; kan Marvin trotsa sina rädslor kan jag (s. 124f).

Johan får också den läkta måsen i avskedsgåva av Marvin. Men Johan vill inte ta med den till stan, med motiveringen att: ”[…] den skulle dö i stan” (s. 127). Johan har genom sommarens äventyr utvecklat viktiga verktyg och insikter till sitt fortsatta liv, men vill inte se den en gång instängda måsen ännu en gång berövas sin frihet i staden instängdhet. Symboliskt släpps måsen fri och flyger ut över det fria havet och Johan är också han fri att ta sig an livet (s. 128). Hela denna del i handlingen skulle lika gärna kunna legat under avsnittet tema, men jag tycker att delen i lika hög grad behandlar naturen som en metafor för naturens utvecklande vackra kontra stadens hämmande hårdhet.

5.3.3 Personer: stereotyp vuxenvärld, men förändring i yngre led

De personer som finns i boken framställs olika beroende på ålder och kön. De vuxna beskrivs stereotypt och utan djup, till exempel är Johans föräldrar väldigt bundna till sina könsroller. Johans pappa är den som är den aktive av de två; han fotograferar, bär in ved, kör bilen och han är den som är utbildad (magister). Mamman är passiv och ägnar sig hellre åt solbad och diskning. Hon är också hemmafru, något som likaså understryker infogningen i samhället och skillnader i ambitionsnivå mellan de två; självvalt eller ”samhällspåtvingat”. Johans och Eriks familjer är kärnfamiljer boende i staden. Ute på landet finns inga kärnfamiljer. Marvin bor ensam med sin mamma och Nora är ensam med sin pappa. Det känns som en tydlig kritik inte bara mot själva kärnfamiljen utan också mot staden och utvecklingen att dess representanter är fast i traditionella köns- och värderingsmönster via bland annat ”förlegade” familjebildningar. Dock måste det nämnas att denna syn även finns märkbar på landet. Marvin säger till exempel apropå män och kvinnor att: ”- De syr och vi fiskar” (s. 88).

Trots att Johans pappa är den som gör allt ”kroppsarbete” och innehar en traditionellt aktiv mansroll bryts den stereotypa fasaden stundtals. Vid två tillfällen i boken gör Johans pappa bort sig och sprider underfundig komik. Dels då han ramlar på bryggan: ”Sprattlande låg han på mage på bryggan […]” (s. 74) och dels då han reser sig för hastigt och slår huvudet i en fönsterpost så att det ”dånade”. Vid detta tillfälle sätter han en isbit på bulan, en isbit som smälter och rinner ned för hans kinder ”som om han gråtit” (s. 5). Pappan visas alltså upp, trots att han annars är en stereotyp, som en felbar man som också kan gråta och visa känslor. En något mer realistisk bild av mannen kommer också till uttryck då Johan gråter, dock inte inför folk men ändå. Boken visar på att det är okej att gråta, en bild som blev allt vanligare under 1960 och 1970-talets ambition att jämnställa kvinnor och män; att bryta invanda mönster, normer och synsätt på män och kvinnor.

39 Det kanske mest intressanta personporträttet i Bågen är karaktären Nora. Hon får ses som motsatts till Johans mamma; en produkt av staden. Nora är en intelligent och klarsynt flicka, en klarsynthet som också symboliseras genom yttre attribut så som hennes ”stora glasögon” (s. 17) var ur hon ser på världen. Nora är, tillskillnad från Johans mamma och i likhet med Johans pappa, och trots sin ringa ålder mycket beläst. Hon fnyser åt Johans spännande science fictionlitteratur och menar att den är skräp. Själv läser hon endast ”riktiga böcker”, böcker som handlar ”om sånt som finns” (s. 18). Detta är ett klart ställningstagande i debatten kring den realistiska strömningens idéer och mål. Dock uppvisar boken också en tendens till att kritisera strömningens ambition att helt måla upp en realistisk bild i barnböcker; Nora tror till exempel inte på att det finns astronauter, bara för att hon själv aldrig sett någon. Detta hänger ihop med det som synliggjorts tidigare, att Nora är för bunden vid böckers sanningar och att hon genom dessa söker bevis för att motbevisa den faktiska verkligheten. Eller så kan budskapet vara ”lita på dig själv”; ifrågasätt alltid din omgivning. Sägas kan avslutningsvis att Nora innehar flera ”manliga” stereotypa drag, så som snabb, aktiv, högljudd och häftig, samt gillar ensamhet.

5.4 Analysresultat av Barbro Lindgrens Jättehemligt

Jättehemligt från 1971 är en berättelse som handlar om Barbro, en grubblande och tankfylld tioårig flicka; en flicka i mångt och mycket baserad på författarinnan själv och hennes uppväxt. Barbro funderar kring livet och livets fortskridande, om pojkar och flickor och skillnaderna dem emellan. Alla sina tankar för hon noggrant ner i sin dagbok, en bok vars innehåll är Jättehemligt.

5.4.1 Tema: livsångest, auktoritetsförakt och de fasta könsrollerna

Jättehemligt innehåller flera olika teman. Övergripande kan Barbros insikt om att hon börjar bli vuxen, med alla de förändringar detta innebär, sägas vara det tydligaste temat i boken. En kall framtidsångest och en rädsla att tappa bort sig själv ingår i denna insikt. Ett annat tema som behandlas i boken är döden.

Redan inledningsvis talas det om att Barbro och hennes kompis Ingrid författar egna romaner, vars titlar är Den olyckliga Sara och Mörka sjelar och män. Dessa ”romaner”, som blir ”värre och värre för varje blad”, handlar om: ”Just nu skrev Ingrid om ett skepp fyllt med lik, och min Sara hade fått lunginflammation och höll på att dö” (s. 14). Barbro tänker mycket på döden och varje kväll brukar hon be en bön: ”Käre gode Gud gör så att vi inte dör. Och ifall vi måste dö i alla fall, så gör så att vi dör på samma gång. Tack käre Gud” (s. 25). Att börja problematisera döden är en insikt om att vuxenlivet är stundande, att livet faktiskt har en början, ett mitt och ett slut. Då Barbros farfar dör kommer döden närmre och Barbro börjar brottas med stora existentiella frågor; frågor kring rymdens oändlighet och livets mening i allt detta enorma stora (s. 33f). Både Barbro och hennes kompis Ingrid är rädda för döden och också för hur döden kan drabba de nära (s. 56 & 61). Faktum är att hela elva personer och en hund dör eller framvisas som döda under bokens dryga hundra sidor.

40 Temat kring att Barbro utvecklar en stark ångest som gör att hon blir borta från skolan en längre tid är viktigt att belysa. Ångesten grundar sig i just de tankar hon har kring vad som egentligen är själva meningen med livet. Barbro kan inte hitta denna mening. Framtiden ser hon redan som utstakad. Hon ser ingen mening med att vara i skolan och hon tycker att det känns som att endast sitta av tid till ingen nytta: ”Då var det som jag såg klassrummet för första gången, hur litet och hopplöst det var och hur alla satt och raspade med pennorna och suckade. Och jag tänkte: ”Här ska man sitta nästan hela livet, ända tills man blir arton år” (s. 19).

Hennes ångest återkommer då hon bevittnar den kvinnoroll hon själv tror sig vara tvungen att växa in i; en roll för Barbro fylld av måsten, slentrian och olust: ”I köksfönstren såg jag arga fula mammor som stod och skrek och stekte, då ville jag bara gråta” (s. 38). Denna ångest framställs ofta i samband med att Barbro ser flygande fåglar (s. 19 & 38). Kopplingen mellan att vara fri som en fågel kontra den kvinnoroll Barbro känner olust inför, att fastna i livet, bli instängd i en bur, blir enligt mig extra tydlig via uppvisandet av flygande fåglar.

Nämnas måste också att vuxenvärlden står helt främmande inför Barbros sjukdomstillstånd. De vuxna kommer inte med hjälp eller råd, dom förstår helt enkelt inte. Istället menar dom att hon bara gör sig till eller så säger dom saker som: ”Det växer hon snart ur” eller ”Ryck opp sig” eller så blir Barbros problem egoistiskt deras egna jobbiga problem (s. 24f, 38 & 69). Detta oförstående bottnar mycket i bokens framställning av vuxna som något trångsynta och enkelspåriga. Flera av de vuxna ser endast svart eller vitt på saker och ting, då Barbros värld snarare består i olika nyanser av grått. Ingrids pappa blir till exempel arg, flyger ur sin stol och pangar igen dörren då Ingrid lider av sin sanningsmani. Manin gör att Ingrid måste känna efter noga och länge för att helt sanningsenligt kunna svarar på någonting överhuvudtaget. Detta gör hennes pappa ”förbaskad” och han skriker ut: ”Säj ja eller nej och stå inte och svamla” (s. 61). Svart eller vitt, stå inte i gråzonen. Denna syn som de vuxna har kan också tolkas i ett förhållande mellan ett gammalt och ett nytt synsätt på kvinnans roll i familjen och i samhället. Barbro mår dåligt av den traditionella kvinnorollen och vill inte fastna i den, medan den äldre generationen inte har någon förståelse för hennes reaktion, som om de skulle säga: ”- Så har alltid kvinnans roll varit och kommer så att förbli. Varför ändra på någonting som alltid fungerat så bra.”

Klart står dock att Barbro inte vill, eller känner sig redo för att, handskas med vuxenlivet. Detta förtydligas i episoden då Barbro berättar om sin säng, på vilken hon har skrivit ordet nu överallt och i olika meningsbyggnader: ”Det är som jag ska försöka stoppa tiden och komma ihåg, att precis då skrev jag nu nu […]” (s. 62f). Hon vill leva i nuet och skjuta fram det stundande vuxenlivet med allt som kommer i dess kölvatten.

En stark kritik mot olika auktoritära institutioner uppvisas i boken så till den tydliga grad att detta onekligen måste anses som ett bärande tema. Till exempel kritiseras religionen flera gånger, ibland helt öppet och ibland mer finstilt. Bland annat i avsnittet då Barbros och Ingrids dockor ska gifta sig. Dockorna kan inte stå upp själva utan måste stöttas upp av några biblar (s. 17). Kritiken kan tydas att en familj oavsett tro eller inte måste enligt samhällets alla värderingar och normer ingå ett äktenskap för att kunna kalla sig familj; kyrkan har blivit något ingen reflekterar över, utan enbart tillskansar sig

41 av vana. Traditioner och normer, inte kyrkan och dess religion styr äktenskapets mening.

Detta en religions tomhet återkommer senare i boken då Barbros klasskamrat Anton ska teckna en bild. Anton ritar Gud och Jesus iförda badbyxor, för Jesus ska nämligen lära sig att simma (s. 81f). Här syns kritiken genom Antons framställning av Jesus som en badbyxbeklädd simmare, detta då han enligt bibeln inte behövde simma, han kunde gå på vattnet. Men i och med denna framställning tydliggörs en kritisk åsikt om Jesus att han och religionen kanske endast är påhitt; Jesus behöver badbyxor för kanske var det så att han inte alls kunde gå på vattnet och kanske är det så att hela hans vara ska ifrågasättas? Vidare framkommer det att Barbro och hennes syster Kerstin känner sig dumma då de ska tacka Gud för maten och säger därför ingenting. Barbros föräldrar tackar Gud för maten ”lite ibland”, medan farmor är mycket strikt och hård på att tacka Gud (s. 29). Religionen är av allt att döma inte lika aktuell då som förr. Budskapet i boken är tudelat, då Barbro varje kväll faktiskt ber Gud om hjälp och stöd. Dock är de böner hon framlägger på hennes egna villkor och innehåller egna önskningar, ofta egoistiska, vilka inte helt går i fas med kristendomen.

Skolväsendet får också skarp kritik. Till exempel Antons ständiga förlöjligande av och uppstickande mot läraren, som bland annat görs synligt då läraren pratar om frömjöl och pollen och Anton tycker det är så tråkigt att han ”blir sjuk av dom”. Magistern försöker då tvinga Anton till lärdom men då reser sig Anton helt resolut upp, går ut ur klassrummet och åker hem (27f). Både Anton och Barbro ser denna tråkiga och tvingande institution som förhärskande; båda handskas de med problemet var på sitt sätt. Detta är en kritik mot skolväsendets oflexibla hållning, något som framkommer tydligt i vad som skolan lär ut. Till exempel då Barbro först blir sjuk pratar magistern om ”rullstensåsar och kungahögar” och då hon återkommer, efter vad jag uppfattar det som, flera veckors frånvaro talar han fortfarande om ”kungahögar och vikingaleder” (s. 19 & 26). Detta mönster upprepas då de talar om frömjöl och pollen; vid två tillfällen med månader emellan talas det om pollen och frömjöl. Båda tillfällena är också helt inaktuella ur pedagogisk synvinkel då dom utspelas på hösten och vintern (s. 27 & 45).

Oproblematiska ämnen orerar magistern flitigt om, men då sex och samlevnad råkar beröras blir det tyst: ”Pojkarna började fnissa för fullt när dom såg människofröna, så magistern pratade jättefort om dom och ställde bort dom sen” (s. 45). Denna ovilja från skolväsendet att beröra känsliga ämnen når tydlig kritik då en pappa yxat ihjäl hela sin familj i ett område där en klasskamrat till Barbro bor: ”Vi berättade det för magistern, men han visste redan om det, för han hade hört det i nyheterna på morronen. – Solveig såg blodet och allting, sa Lena. – Och huggen, sa Solveig. Men magistern ville inte prata om det, han tyckte det var för hemskt” (s. 51). Det är just detta faktum att det är så hemskt som gör att skolan måste prata om det, men istället skyggar skolan och kritiken gör sig synlig. Just denna inställning att något är för hemskt eller för pinsamt att tala om är en kvarleva i skolväsendet som är högst aktuell att kritisera under 1960 och 1970- talets nya idéer kring barn, barnuppfostran och deras rätt till sin verklighet.

Som motvikt till skolans ovilja att diskutera aktuella ting med barnen tar boken istället upp frågor kring sexuellt uppvaknande, nyfikenhet och bröst och boken gör det på ett mycket avslappnat och självklart vis (s. 47). Detta görs i direkt anslutning till Antons

42 fantasifyllda historia som i stort innefattar all den kritik mot de olika auktoritära institutionerna som ditintills visats upp i boken; här får magistern, den obefintliga sexualundervisningen, Gud, Jesus och änglarna samsas om kritiken (s. 45f).

Också skillnader och likheter mellan människor tas upp och problematiseras. Barbro säger att då hon var liten trodde hon inte att kungen gick på toaletten, att han var för fin för det. Men boken tar nu ner kungafamiljen på marken och jämnställer dem med vanliga människor:

Tänk, först sitter dom på sina stora fester med guldtallrikar och äter kalkon och oxfilé. Och gubbar spelar fiol och trumpet och det är ljus tända överallt. Sen går dom på toaletten precis som vanliga människor, ibland är dom hårda i magen, ibland är dom lösa, ibland kanske toalett papperet har tagit slut så dom inte kan torka sig. (s. 43)

Inte bara kungafamiljen utan också ”fina” människor överhuvudtaget tas ner och vanliggörs. Barbro tycker det är konstigt: ”[…] att en del människor liksom ska vara finare än andra människor” (s. 84). Hon tycker det är underligt att pengar eller ett visst namn kan göra att en människa bli finare än en annan människa. Barbro återger ett samtal som hon haft med sin mamma: ”Vad är det för fint med Natt och Dag? frågade jag mamma. – Det låter ju inte klokt. – Det är för att det är ett adligt namn, sa mamma. – Vad är det för fint med det då, frågade jag. – Det var visst lite kungligt, sa mamma. Så fort det är lite kungligt blir det fint. Visst är det dumt!” (s. 85f). Det framkommer att Barbros pappa också tycker att vissa är lite finare andra människor, så som till exempel överlärare, nobelpristagare eller professor som han brukar omtala med darr på rösten (s. 86). Barbro och de i hennes ålder står som representanter för en ny tid, en ny tid där den outgrundliga respekten av olika auktoriteter inte finns så som den finns hos den äldre generationen. En ifrågasättande attityd gentemot olika etablerade och traditionella instanser, institutioner och auktoriteter är synlig.

5.4.2 Miljö: modernitet, storstad och det nya ”fula”

Miljön och naturen är sällan omskriven i Jättehemligt, i alla fall med hänsyftning på något specifikt för den realistiska strömningens idéer. Detta till trots finns det dock några textpartier i boken som bör tittas lite närmare på. Barbro har bland annat ett träd som hon låtsas är hennes eget. Trädet kallar hon Teresia och Barbro ser sig själv i detta träd: ”Om Teresia blåser ner och dör så dör jag också, brukar jag tänka. Nu börjar Teresias blad redan gulna […] och snart börjar skolan” (s. 7). Precis som med de fåglar som förebådar Barbros depression, speglar naturen också här ett skeende hos en människa.

Lite kritik mot modernitet och teknik kan också utläsas ur Barbros sjukdomsbild. Hon ser sig själv som fast i ett framtida mönster, ett av samhället invaggat stereotypt beteende, och framtiden känns därför skrämmande och olustig för Barbro. Till framtiden hör tillväxten av ett samhälle i form av byggnation. Barbro berättar: ”[…] att jag kan bli lessen rätt som det är, för såna där konstiga saker. För nya hus till exempel. Den här skolan blir jag lessen av, för den är för ny, allting blänker så hopplöst. Jag tycker om gamla och skruttiga saker, det blir jag glad av!” (s. 38f). Det gamla är tryggt

43 och det nya pekar på förändring och på framtiden; en framtid fylld av ångest och infogande i obekväma roller.

En liten konflikt mellan land och storstad går också att finna. Barbro nämner att hennes morfar och mormor förr bodde på en stor gård i Småland, men: ”Nu bor dom i en våning i stan, högst upp i ett hus utan hiss. Och utanför är det inga gräsmattor och äppelträd, där är det bara grus och mörker och soptunnor som luktar illa” (s. 37). Fastän landet beskrivs helt neutralt blir skillnaderna mellan stad och land framvisat positiv till landets fördel på grund av den negativa skildringen av staden. En annan episod behandlar likaså konflikten mellan stad och land, men denna gång till landets nackdel. Barbro blir manad av en tant Elly från Värmland, att aldrig börja ”malla” sig bara för att hon är från Stockholm. Elly är enligt Barbro: ”[…] van vid att stockholmarna kommer och mallar upp sig om somrarna” (s. 87).

5.4.3 Personer: kärnfamiljen och den ifrågasättande ungdomen

Det märks att det är ur en flickas perspektiv som boken är berättad; en flicka på väg mot att bli kvinna och med en ny medvetenhet om pojkar. Främst kan detta ses i hur de unga pojkarna framställs av Barbro. Anton, den auktoritetstrotsande klasskamraten, är en självständig individ som klädd i gammalmodiga kläder teatraliskt vägrar låta sig kuvas av någon (s. 13f). Anton antar något av en hjälteroll och han vågar vid ett tillfälle till och med trotsa Barbros mor (s. 27). Barbro anser att Anton är ett ”geni”, ett epitet som hon också tillskriver den andra pojken i boken, nämligen hennes kusin. Kusinen håller alltid på med uppfinningar och räkenskaper, men en undran kring kusinens faktiska ”genistatus” kan diskuteras. Kusinen uppfinner ”svart bomull” och använder sina räknekunskaper till att komma upp i den rörliga trappan på Gröna Lund, en bedrift hon själv inte klarade av (s. 6). Båda pojkarna är aktiva, självständiga och tävlande något som oftast tillskrivs en stereotyp mansroll (Nikolajeva 1998, s. 65).

Barbro är kär i sin kusin och tänker låta håret växa ut bara för att han gillar långhåriga tjejer. En klichébild frammålas då Barbro med långt hår menar: ”Sånt där hår som flyger i vinden” och ”Sen på sommaren ska jag springa på stranden och låta håret flyga efter […]” (s. 5). Hon har en sinnebild av vad en ”attraktiv” kvinna är, men samtidigt vill hon att kusinen ska förstå: ”[…] att jag tänker på mycket som han aldrig hade trott. Att jag inte är en sån som springer omkring och skrattar jämt och inte tänker på nånting” (s. 6). En medvetenhet kring den stereotypa framställningen av kvinnan finns hos Barbro och hon vill visa att hon är mer än bara denna framställning. Samtidigt vet hon att hon måste foga sig till rollen för att väcka kusinens intresse.

Även andra ting angående förväntningarna på att vara eller bli kvinna uppvisas i de många episoder då giftermål omskrivs. Barbro nämner redan i inledningsraderna att hon vill gifta sig och under bokens gång gifter sig som visats dockor med varandra och senare omskrivs Ingrids kärlek till pojken Lassis, som är en pojke Ingrid ofta brukar träffa för att diskutera hur många barn och rum de ska ha och vilka kläder de ska bära på bröllopet (s. 18). Denna framställning att kärlek alltid leder till giftermål är beständig boken igenom och Barbros tankar om sin roll som ”behagare” till mannen står fast. Nästan i slutet av boken säger Barbro att hon ”måste hinna bli söt” innan hon träffar

44 kusinen nästa gång och att hon tänker låsa in sig på toaletten och ”pröva Kerstins läppstift snart” (s. 88f). Tilläggas kan att Barbros roll som framtida kvinna ytterligare stärks och styrs in av omgivningen genom bland annat de julklappar hon får i form av ett syskrin, en brosch och en pollyanna (s. 92).

I samband med ovanstående kan tilläggas att Ingrid på sin framtida makes begäran också lämnar ”dockvärlden”. Lassis tycker att det är barnsligt med dockor och vill hellre leka ryska posten, med allt vad det innebär. Ingrid frågar sin mamma om det är okej att Lassie pussar på Ingrid, något mamman inte motsätter sig. Trots detta markanta steg in i vuxenlivet behåller Ingrid ändå sina dockor, om än gömda i garderoben: ”- Men måste du säga god natt till dom varje kväll? sa jag. – Det förstår du väl, man kan ju inte vara hur omänsklig som helst, sa Ingrid” (s. 93). Uppmaningen att låta barn få vara barn och att låta vuxenvärldens alla krav och förväntningar vänta är här synlig.

Två andra porträtt av kvinnor som mer tydligt går emot den stereotypa framställningen är skildringen av Ingrids pappa Björns första kärlek Elsa: ”Hon såg inte ut som vanliga tanter, hon såg på något sätt ut som hon bestämde om sej själv, fast det var så länge sen” (s. 57). Också Barbros farmors ”bedrift” att ta över gårdsskötseln, då farfadern visade sig vara för hopplöst inkompetent till att utföra sysslorna, visar på en jämlik och självständig kvinnoroll (s. 32). Det känns som om dessa två delar finns med för att uppvisa att det alltid funnits starka kvinnor, men att samhället jobbat emot dessa tendenser till att nå en annan bild av kvinnor.

Tre sidor av kärnfamiljen uppvisas i boken. Dels Barbros familj där pappan inte anses lämplig till att få läsa Barbros dagbok, något mamman som är hemmafru får tillåtelse till (s. 5 & 19f). Det framkommer inte varför pappan inte anses tillitsbar, men synen är kanske den att han är man och att han just därför inte kan förstå en flickas/kvinnas dagbokstankar; de är inte jämlika. Barbros familjs tycken och tänkande är annars obefintliga i boken.

En familj som det däremot skrivs mycket om är Ingrids familj. Ingrids föräldrar uppvisar mer tydligt skillnaderna mellan man och kvinna. Ingrids pappa Björn är en ”riktig karl” och säger vad han tycker, vilket resulterat i att han har fått många ovänner. Ingrids mamma är lika mycket en ”riktig kvinna” i det att hon är så snäll och att hon aldrig blir arg på någonting. Hon gillar också att leka med dockor (s. 9f). Barbro tycker att det är tråkigt att leka med dockor tillsammans med Ingrid och hennes mamma: ”[…] för dom håller alltid ihop och tycker likadant hur dumt det än är” (s. 15). Det är också Ingrids mamma som glatt spelar med då de två dockorna gifter sig; hon leker alltför gärna traditionella och normbildande lekar med sin dotter. Föräldrarnas hela vara symboliseras av deras dörrklocka: ”Deras klocka bara skräller lite, den ringer inte som andra klockor, därför hör den ihop med dom på nått sätt” (s. 16). De är ofarliga och så stereotypa att ingen bryr sig. Ändå är det denna hållning som tidigare diskuterats som farlig. Vidare överbeskyddar föräldrarna Ingrid till den grad att hon i boken uppvisar fem olika fobier/rädslor (till exempel s. 71 & 76). Detta överbeskyddande bottnar säkerligen i att Ingrid är ensambarn, men detta kombinerat med en pappa som inte förstår sig på sin dotter och en mamma som oproblematiskt leker sig igenom sin dotters liv uppvisar en krass kärnfamilj; en på ytan ”vilken som helst”-familj, men i grunden kanske osund och i behov av förändring.

45 Den tredje varianten är snarare avsaknaden av kärnfamilj, ett synliggörande av att andra former än just kärnfamiljen existerar, att andra alternativ finns. Boken tar upp flera perspektiv på denna avsaknad av kärnfamiljen; sprickorna i fundamentet som är så viktiga att uppvisa. Ett perspektiv som omnämns är skilsmässan. Den omnämns bara i förbigående, men den omskrivs ytterst oproblematiskt och rakt på, som något som ofta bara händer, något som är vanligt förekommande och som det inte ligger något fel i (s. 90f). Ett annat perspektiv som tas upp är prostitution, eller umgänge med flera människor, beroende på vilken tolkning som läggs in. Det är då Barbro är sjuk i gulsot och hon träffar den också inlagda Berit på sjukhuset: ”När hon är frisk träffar hon olika killar varje kväll. Dom brukar pussa henne så hårt, så hon får röda märken på halsen säjer hon” (s. 97). Inte heller här problematiseras ämnet, utan framställs som en vanlighet, vilken som helst. Den trygga och fungerande kärnfamiljen blir starkt kritiserad genom den tidigare påtalade episod i boken där en man yxar ihjäl sin kärnfamilj; två barn och en fru (s. 51). Kärnfamiljens totala upplösning och förfall? Antingen är detta en oerhört explicit kritik mot kärnfamiljens ”ovisshet”, eller så vill episoden endast visa på och använda denna hemskhet som exempel på skolväsendets inkompetens till att kunna hjälpa och att kunna ta sina elever/barn på allvar.

Slutligen kan nämnas att vuxenvärlden i boken ibland är udda, främmande och befriande. Vuxna som är psykiskt sjuka, vanställda eller skadade av fysisk sjukdom förekommer, vilket på sätt och vis kan fungera som dämpare av vuxenvärldens auktoritära hållning; att det inom vuxenvärlden finns skillnader och likheter, så som det också finns mellan barn och vuxna med hänsyftning på vårdbehov, medömkan och sårbarhet. Vuxna som gråter dyker befriande nog också ofta upp genom bokens handlingsförlopp (till exempel s. 44 & 91). Udda är också farmoderns fasta hållning att svordomar är något fult. Trots detta så anser hon ändå att det är okej om gamla och barn svär, dock får endast Barbros lillebror svära, inte Barbro själv (s. 29). Könsrollsproblematiken gör sig här gällande ännu en gång och kan tydliggöras genom två vanligheter; i pojkar är det lite ”jävlar anamma” medan ”fina flickor svär inte.”

5.5 Analys av Maud Reuterswärds Han – där!

Han – där! från 1972 är en bok om Iréne Ek, 13 år, och hennes familj och om den lögn hon hittar på; en bagatellartad händelse som omedvetet växer till att helt plötsligt påstå att en man från den närbelägna militäranläggningen våldtagit henne. Men boken handlar kanske främst om anledningarna till lögnen, ett desperat sökande efter uppmärksamhet, och om en familjs totala främlingskap inför varandra.

5.5.1 Tema: kommunikationsbrist och auktoritetskonflikt

Kommunikation och bristen därav är ett tema som explicit lyfts fram i Han – där!; inte bara kommunikationen mellan föräldrar och barn, utan också den mellan man och hustru. Boken kan i sin helhet beskrivas utifrån två genomgående teman. Dels temat främlingskap och dels kärnfamiljens problem, där allt kokar under locket. Detta att trycka undan problem visas ofta tydligt upp då allehanda ”bedövningsmedel”, så som tabletter, whisky med mera, intas eller föreslås som hjälp (till exempel s. 31 & 67).

46 Iréne känner sig otrygg och främmande bland människor, men främst då hon är tillsammans med sina föräldrar. Detta yttrar sig bland annat i att hon ofta sover i sin garderob; en liten garderob där ett snedtak skär av utrymmet. Här är hon helt innesluten, för sig själv och trygg: ”Hon tänker borra ett hål genom väggen […] Sen ska hon aldrig bo nån annanstans” (s. 17). Hon är rädd, kanske inte främst för det okända, utan för sina föräldrars obefintliga bryende. Till exempel då Iréne berättar lögnen för sin mamma och pappa, som båda tror på den, börjar pappan svära och mamman börjar ”gullegumma” och ”tusselulla” Iréne (s. 12); ett förfarande som är nog bevis på föräldrarnas tafatthet i att förstå och kunna interagera med sin dotter. Ingen: ”bryr sig om henne på RIKTIGT, dom bryr sej bara om Tussegumman och Tissenissan… men om Iréne Ek vet dom ingenting […]” (s. 86).

Problemet med föräldrarnas oförmåga att kunna förstå och tala med sin dotter grundar sig i flera faktorer. Här uppvisar boken ett perspektivtagande ur olika förståelsegrunder; att det inte finns någon entydig och enkel förklaring till ett problem eller agerande. Bakom till exempel mammans förhållande till Iréne och till sin man döljer sig många påverkande omständigheter. Vid första anblick verkar hon egoistisk och omedveten: ”Ingen bryr sej väl om en mamma som har en dotter som blivit våldtagen av en massa soldater” (s. 45f). Än mer ses denna tillsynes självcentrerade hållning när hon beskrivs som att:

Gudrun Ek är mer rädd än ledsen. Rädd som om ordet våldtäkt hade rört henne själv. Soldaterna kommer cyklande och överfaller. Rör henne, berör henne. Och när hon låter ett gnyende undslippa sej inför dottern, är det inte medömkan. Det är hon själv som känner smärtan och det oerhörda som förnedringen innebär. (s. 46f)

Denna tillsynes oerhört apatiska hållning inför sin dotters problem förklaras långt senare då det framkommer att också modern, då hon var ung, blivit antastad (s. 62f). Detta berättargrepp, att undanhålla information från läsaren, fungerar effektivt då läsarens förutfattade mening hela tiden ifrågasätts och omprövas; ett grepp som lär ut den viktiga läxan att ständigt ifrågasätta och aldrig godta något som en fullgod sanning. Ett äkta medvetande bygger delvis på dessa principer och utvecklas genom denna berättarstrategi.

Detta att påvisa en känslokall värld, för att senare visa på mänskliga anledningar till denna värld finns också i framställningen av pappan. Pappans hållning mot sin familj är sprungen ur att han känner sig främmande inför till exempel sin dotter. Då han rannsakar sig själv tänker han: ”Visst gormar han och visst kan han uppföra sig knöligt, men oftast är det för att han inte riktigt fattar vad folk säger eller innerst inne menar med det dom säger” (s. 74). Denna osäkerhet som yttrar sig i högljudda haranger brukar han uppvisa för arbetskollegor, sin fru med flera. Men mot Iréne fungerar inte detta skydd. Han likställer dottern med en myndighetsperson, personer han innehar mycket stor respekt inför:

[…] mot uniformer och andra makthavare är han spak […] Dom skrämmer honom. Han kan inte formulera riktigt varför, men det är som om dom allihop visste något, hade en hemlighet, som han inte vet och som han inbillar sig att han aldrig kan komma på spåren. Det har hänt att, den saken är klar, att han haft samma känsla inför sin egen dotter […] Som om hon också visste. (s. 75)

47 Pappans osäkerhet då han konfronteras med personer som enligt honom står över honom själv, personer som inte har den respekt andra har inför hans gestalt, resulterar i de många plumpa kommentarer och ageranden han i boken uppbringar. Bland annat då han i början av berättelsen liknar sin dotter vid ett kreatur (s. 10f), eller lite senare då han tilltalar henne som om hon vore ett litet barn (s. 13). Detta beteende blir fullt förståeligt då han själv, som nyss nämnts, i en inre monolog omtalar anledningen till sitt agerande. Dessa, föräldrarnas osynliga anledningar till sina utspel, bildar en komplex bild kring en dotters sökande efter uppmärksamhet och att det inte alltid bara är det synliga offret som är lidande.

En konflikt mot auktoriteter uppvisas i boken, helt i enlighet med tidsandan. Den vördnadsfyllda pondusen hos auktoriteter uppvisas genom ”det gamlas” respekt för auktoriteter. Detta gamla förhållningssätt till auktoriteter ses till exempel i att pappan klär upp sig i finkläder då dom ska åka till militärbasen för att reda ut våldtäktshändelsen, samt att han där bugar och nickar inför kaptenen (s. 43f). Detta står i kontrast mot Irénes agerande att oproblematiskt göra just ”uniformer” som syndabockar i sin lögn. Det gamla ställs mot det nya.

5.5.2 Miljö: miljöproblem i en natur som det ”gamla” skyggar för

Miljön i Han – där! är inte mycket omtalad. Naturen omskrivs endast i neutrala ordalag; istället för ett yttre landskap utspelas boken nästan i sin helhet i människors inre landskap. Men vissa partier i boken kan ändå lyftas fram för diskussion via deras koppling till den realistiska strömningens idéer. Bland annat görs naturen till speglare av människors karaktär. Irénes mamma och pappa ses i boken som tillhörande ”den gamla” tiden då auktoritetsbundenhet och skyggande för tabubelagda ämnen var vanligt förekommande och inte ofta ifrågasatta. Föräldrarnas tid hyllade tekniken som svaret på många bekymmer, en teknik i vars framfart vissa offer var tvungna att göras, då till exempel naturen. Med detta sagt känns föräldrarnas obekväma och ogillande hållning gentemot naturen som en självklarhet: ”Gunnar och Gudrun Ek är inga skogsmänniskor precis. Gudrun är en blomplockerska, men det är en helt annan sak” (s. 72) och ”Pappa och mamma har aldrig varit ute i jollen. Ingen av dom är roade av sjön – på det viset. Dom har Snurran och det är det enda som betyder något för dom” (s. 81). Föräldrarnas förhållande till naturen är baserat på ett pyntande och ett traditionellt hållningssätt; blommor i köksfönstret och båten i hamn, precis så som det ska vara, så som alla andra har det.

Då föräldrarna till största delen utmålas negativt, med vissa försonande och förstående drag, blir också deras ageranden och åsikter negativt laddade. Att bry sig mer om naturen blir därför genom föräldrarnas vara ett implicit budskap. Detta budskap förstärks sedan rent konkret genom att boken uppvisar teknikens påträngande och förödande konsekvenser. Dels vittnar skogen om teknikens intrång och närvaro: ”Här inne i skogen är tystnad. Svagt hörs suset från havet, då och då sönderslitet av knattret från en snabbåtsmotor eller en avlägsen moped. Gräsruggar kantar de djupa hjulspår, som en gång mejslats in i stigen” (s. 72). Också den somriga stranden med sin brygga och doft av tjära, en miljö som annars måste beskrivas som en riktig sommaridyll, visar på teknikens framfart:

48 Det guppar tomflaskor och plåtburkar under bryggan. Soptunnorna vid fritidsdasset är överfulla. Blanksvarta plastpåsar vittjas av gråtrut och skator. Strandängen är vittjad på blommor. Mjölkpaketens containerställningar ramar in bebyggelsen nedanför bryggan i spröda bågar. (s. 94)

Dessa episoder är smyckade med många ord av negativ innebörd. Naturen är ”söndersliten” av tekniken och tekniken har också ”mejslat in” sina spår i naturen. Episoden som beskriver bryggan är mer uppgiven i sin ton, som om den vill säga att: ”Så här är det, är det någonting vi vill förändra? Någon?”.

5.5.3 Personer: främlingskapet och det ”typiskt” kvinnliga och manliga

Många av de personlighetsdrag och egenskaper som karaktärerna har ligger redan under avsnittet tema, då det är det inre problematiserandet av jaget, sina brister och ens korrelation med sin omgivning som är bokens tema och som uppbygger karaktärerna. Dock finns vissa aspekter att ta upp, bland annat föräldrarnas till det yttre stereotypa och invanda personligheter. Pappan har ett ”typiskt manligt” sätt att hantera saker på; ett handlande som skyr inblandning från kvinnligt interagerande. Då Iréne talat om att hon blivit våldtagen säger pappan till mamma, istället för att trösta eller diskutera med Iréne, att: ”Vi gör ingenting, begrips, inte ett dugg! Du får försöka lugna ungen, så hon inte tjuter, och i morrn är det jag som tar itu med saken. Vi gör inte ett jävla dugg” (s. 26). Kvinnan ska ägna sig åt omvårdnad och tröst, medan mannen ska agera aktivt och ordna allt praktiskt. Förutom det faktum att mamman godtar sin mans agerande gentemot henne infogar hon sig också därmed in i hierarkin och in i rollen som stereotyp kvinna.

För att visa på temat att alla är främlingar inför varandra, att alla har ett djup ingen utåt visar, används ett effektivt berättarknep. Genomgående i boken är att personer ”avkodas” till att endast bli objekt. Till exempel kallas Irénes mamma vid flera tillfällen för flickmamman eller flickans mamma en omständighet läsaren sedan länge redan vet. Också förbipasserande karaktärer, mindre viktiga för handlingen, blir på detta vis omnämnda på liknande maner: ”Cykelmänniskan mal och mal, men Gudrun Ek lyssnar inte” (s. 66). Greppet fungerar bra i och med att det blir tydligt att det endast är främmande ytor som diskuterar och interagerar med varandra. Ingen visar någonting för någon, men under ytan bubblar ångest, dålig självkänsla, frågor och hemligheter.

49 6 Sammanfattande diskussion av analysens resultat

Syftet med detta arbete har varit att försöka finna den realistiska strömningens idéer i fyra barnböcker, utgivna mellan åren 1965 till 1975. Denna strömning hade som mål att försöka visa en mer realistisk och nyanserad verkligheten för barn, i syfte att ge barn ett mer realistiskt och individutvecklande synsätt på samhället och världen och på jagets befinnande däri; att väcka ett så kallat äkta medvetande. Sagor ansågs omhulda förlegade könsroller och de befintliga attityder, värderingar och normer som fanns i samhället ansågs gamla och inaktuella för de nya tankar strömningen ville tillföra tiden. Genom att så ”objektivt” som möjligt välja ut ett antal böcker ur denna tid och applicera två begrepp sprungna ur den realistiska strömningens tanke har jag försökt uttyda om dess idéer är synliga och vad de propagerar för eller emot och om analysmaterialet kan sägas vara en sekundär socialisationsagent. Tolkningsverktygen som användes var begreppen alienation och antiestablishment.

6.1 Antiestablishment och alienation som synliggörare?

Att använda begreppen alienation och antiestablishment som verktyg för analys föll enligt mig väl ut och många intressanta iakttagelser kunde med hjälp av dessa begrepp uttolkas. Jag har medvetet i analysen låtit dessa två begrepp i stort sett arbeta osynligt i kulisserna; jag har inte explicit radat upp dess egenskaper eller påtalat dem så fort en realistisk idé gjort sig synlig. Detta har skett i vetskap om att begreppen och deras innebörd och mening redan innan analysdelen utförligt retts ut och inte än mer behöver påvisas. Jag har, då jag analyserat och skrivit ut resultaten, arbetat efter förståelsen att läsaren förstått och redan innan tagit till sig de två begreppens innebörder.

Antiestablishment-begreppet gjorde sig, som analysen visar, väldigt synligt i analysmaterialets uppvisande av konflikten mellan det ”gamla” och det ”nya” samhället; etablerade värderingar, traditioner och normer kontra den realistiska strömningens brott mot dessa och förespråkande av andra idéer. Alla de böcker som analyserats visade på denna konflikt, mer eller mindre explicit. Konflikten finns i till exempel Åshöjdens bollklubb och Han-där!, men trots att det skiljer endast fem år böckerna emellan finns uppenbara skillnader. Där Åshöjden är väldigt tydlig i sin kritik är Han-där! halvt döljande av sin kritik och tolkningsprocessen beger sig ut på minerad mark. Detta gäller även då andra aspekter i antiestablishment-begreppet appliceras över analysmaterialet. Bland annat gör kritiken mot tekniken/staden sig gällande som skarpt genomtänkt och viktigt i den realistiska strömningens inledningsskede. Boken om Åshöjden känns nydanande i sitt tydliggörande av 1960-talets och de realistiska idéernas agenda. De två följande böckerna i analysmaterialet uppvisar en fördjupning och utveckling av de teman-, miljö- och personaspekter som står att finna i Åshöjden; modernitetens för och nackdelar, naturen/landet kontra tekniken/staden och ambivalensen där emellan. Dock blir begreppet som verktyg något uddlöst och trevande i analysen av Han-där! I denna bok känns inte den initierade kritiken så angeläget berättad. Det känns som om boken endast visar upp en verklighet, utan att ens förmå kritisera det den tydligt åskådliggör.

Denna uppsats har inte som mål att jämföra böckerna emellan, men det går inte att undgå att se på och påpeka denna förändring då den är så essentiell för tolkningen och

50 för dess utkomst. Utvecklingen visar också på att problematiken kring landet och staden är märkligt uppvisat i böckerna. Staden ses som ett hot, vilket också inkluderar den hotande vuxenvärlden. Landet får då, via till exempel naturens evighet, stå som bakgrundskuliss till att bidra till eller belysa konflikter (Nikolajeva 1998, s. 50f). Böckerna Bågen och Han-där! utspelas på landet, i naturen, som i dessa böcker får representera själva skådeplatsen till förändring. Platserna och deras attribut ändrar och utvecklar de unga karaktärerna från staden, medan de vuxna förblir fasta i sina roller; lika stereotypa i böckernas slut som i böckernas inledning. Detta är visserligen inte konstigt då det är mer barnet som ska ges insikten och möjligheten till förändring och kanske inte främst föräldrarna. Dock måste jag ändå säga att själva konflikten mellan stad och land i hela analysmaterialet är såpass skiftande och stundtals helt omvänt att just denna del bland den realistiska strömningens idéer här måste anses som trubbigt ofruktsam som källa till utvecklande av ett äkta medvetande. Kritiken mot staden kan som i till exempel Bågen vara i klar fördel till landet, eller så kan kritiken vara tudelad som i Åshöjdens bollklubb, där staden både representerar de nya idéerna och en förhärskande del av samhället. Jättehemligt utspelas i staden och står inte i något motsatsförhållande gentemot naturen; här spelar stadens tekniska utvecklingsambitioner och dess indoktrinering av könsroller en stor roll, men de ställs aldrig i kontrast mot ett alternativ på det sätt som görs i det övriga analysmaterialet. Det känns som att det budskap som Jättehemligt vill förmedla är att samhället är ambivalent och att det däri inte finns klara svarta och vita nyanser; allt är grått och det är upp till individen att navigera rätt, vilket ändå måste, genom de realistiska idéernas agenda, anses som danande för individen.

Det är märkbart att den realistiska strömningen utvecklas till något annat än vad som från början var dess syfte. Genren, för i mitten av 1970-talet hade strömningen onekligen utvecklats till en genre, verkar ha glömt sitt initiala syfte att kritisera, visa på andra idéer och framför allt skapa diskussion kring till exempel etablerade och ej ifrågasatta mönster och värderingar i samhället. Istället utvecklades, som tidigare nämnts, den realistiska strömningen till att främst endast visa upp ett mörkt och dystert speglande av psykologiska skeenden hos genrens huvudpersoner; ett problematiserande av det liv barn och ungdomar levde uppvisades utan att ge svar eller förklaring, något som annars var en viktig anledning till att den realistiska strömningen överhuvudtaget föddes. I till exempel Bågen finns en ambition att förklara. Den initierade kritik och förändringsambition som fanns har dock runt 1975 fastnat i en överdrivet svartmålad världsbild där inget verkar kunna ändras och där kritik visserligen fanns, men den består endast av lösa skott; skott som avlossats så många gånger att dess offer inte längre känner dess verkan eller orkar känna. Jag tycker det verkar som att då den realistiska strömningen blev en genre, blev också strömningens idéer genrekonventioner. Då strömningens idéer blev konventioner tappade idéerna mycket av sina ursprungliga krafter och verkningar. Detta gäller främst de tolkningar jag sett genom att använda begreppet antiestablishment.

Ett annat förfarande tycker jag verkar ske med verktyget och begreppet alienation. Begreppets olika beröringspunkter står att finna i alla de undersökta böckerna, men dess innebörder skiftar, från att först behandla och förespråka en utveckling av individen på en stark demokratisk grund, till att allt mer börja problematisera människans och jagets roll i förhållande till samhällets förväntningar. Alienationen förflyttas helt enkelt från att

51 behandla stora generella värden till att mer på mikronivå börja problematisera jaget. Detta gör sig väldigt synligt i Bågen då främlingskap uppstår på grund av olika utseende och förutsättningar mellan karaktärerna. Helt tydligt blir det däremot först i Han-där!, där hela handlingen i boken kretsar kring just främlingskap mellan människor och på ett rent individuellt plan. Intressant med just denna bok är att den verkar ta barnbokskritikern Eva von Zweigbergk på orden, då hon 1966 menade att: ”Motiven släpar efter: alltjämt är det alltför ofta den skyddande medelklassen, gärna på sommarnöje, som behandlas” (Ambjörnsson 1966, s. 726). Boken visar just på det Zweigbergk kritiserade, men den har vridit hela motivet ett varv och därmed blir kritiken mer slående. Boken gör upp med sin egen genrekliché på dess hemmaplan. Också temat döden som återfinns i analysmaterialet visar på ett problematiserande av människans främlingskap inför sig själv och det okända. Jättehemligt visar på detta främlingskap inför döden, men också för den för alienationsbegreppet så viktiga kritiken mot människan som endast en ”kugge i hjulet”.

De två begreppens gemensamma beröringspunkter finns att finna i kritiken mot kärnfamiljen, mot fasta könsroller och mot auktoritära tendenser i samhället. Inte någonstans i analysmaterialet visas det upp en hel och lyckligt fungerande kärnfamilj. Antingen visas en total avsaknad av detta familjeideal, eller så presenteras alternativa familjebildningar. Visst lever Johan, Barbro och Irené i så kallade kärnfamiljer, men familjerna är såpass splittrade och/eller så fasta i ett av samhället påtvingat mönster att de inte kan sägas vara vare sig ideala eller sunda. Kritiken mot kärnfamiljen är gemensam och stark analysmaterialet igenom och visar inte bara på kärnfamiljens brister utan i brottet mot kärnfamiljen ligger också den viktiga sexuella frigörelsen av människan och hennes nya möjligheter till alternativa levnadsmönster. Gemensam är också kritiken mot olika auktoriteter i samhället. Religionen, krigsmakten och skolväsendet, alla läggs de under luppen och dissekeras. Mest genomgående är kritiken av religionen, men också av krigsmakten genom att visa upp och problematisera atombomben eller bygga en lögn involverandes en militär.

Förändringar i synen på könsroller i analysmaterialet är nästintill enbart synligt i framställningen av de unga huvudkaraktärerna. Vuxenvärlden är stereotyp, med några ytterst få undantag. Till stor del visar det analyserade materialet på att flickans/kvinnans roll blir starkare och mer självständig, medan pojkens/mannens blir mer känslovisande och grubblande. Det är inte tal om att könsrollerna omkastas, snarare blir de lite mer jämställda varandra. Pojkarna i Åshöjdens bollklubb är som synliggjorts fortfarande aktiva och tävlande pojkar och Irené i Han-där! är enligt samma konvention passiv och tystlåten. Detta kan förklaras i att båda verken står i den realistiska strömningens början respektive slut; den ena mindre påverkad av den nyligen uppblossade könsrollsdebatten, den andra såpass sliten av debatten att detta via genrens mörkmålande utveckling lett till att en regression skett.

Inom begreppen alienation och antiestablishment finns även saker som inte kritiseras eller ens kan hittas i analysmaterialet, trots att de anses som viktiga för den realistiska strömningen och de tankar som flödade på 1960-talet. Den explicita kritiken mot tekniken och då främst dess utkomst i konsumtion och massproduktion står inte att finna i det analyserade materialet. Visst ges det en pekpinne hit och en pekpinne dit, till exempel via Bagarns produktionsplaner eller nedskräpning av naturen, men ingen

52 kraftfullt genuin kritik framförs. Jag tycker detta är lite underligt då just barn, som är det undersökta mediets främsta användare, är en mycket stark köpkraft och påverkare i familjen angående materiella inköp. Att tydligt föra in kritik mot konsumtion och visa på dess problem och lyfta fram alternativa levnadsmönster skulle ha varit till godo för den realistiska strömningens idésträvan.

Inte heller tycker jag att begreppens kritik mot den fortskridande samhällsplaneringens förstörelse av värdefull kultur- och naturmiljö framkommer vidare tydligt i analysmaterialet. Stundtals finns det partier i böckerna som visar på denna kritik, men då oftast som ett slags bevarare av naturen generellt, inte problematiserande av orsaker och möjligheter till förändring.

Det måste också nämnas att den för 1960 och 1970-talet positivt omtalade hemmapappan inte kan hittas någonstans bland de familjer som representeras i böckerna (Toijer-Nilsson 1978, s. 63). Både Blåbärskungen och Noras pappa är ensamstående pappor, men just hemmapappan stod i kontrast mot familjens yrkesarbetande mamma. Inga av dessa mammor finns och som tidigare nämnts är i stort sett hela den representerade vuxenvärlden i böckerna stereotypt behandlad.

Det är viktigt att påpeka att det analyserade materialet i sig har mycket av de mönster, teman och stundtals barnlitterära klichéer som återfinns i all litteratur för barn; den realistiska strömningen kunde inte helt släppa de olika berättarmönster med dess tillhörande medel som strömningen så gärna ville kritisera. Men trots strömningens bevarande av dessa mönster spelar de en viktig och pedagogisk roll för strömningens idéer. De rent berättartekniska förebilder som står att finna är framför allt resan, sökandet och döden.

Resan har i sig ett utvecklande och pedagogiskt motiv. I och med att personer i en bok förflyttas från sin vanliga omgivning in i en okänd miljö kan också nya personer och intryck presenteras, vilket möjliggör en gestaltning av en psykologisk mognad hos huvudpersonen (Edström 1980, s. 31f). Detta sker i Bågen och i Han-där!, men också i Åshöjdens bollklubb men i bakvänd ordning då det är Bagarn/utvecklingen som reser till Åshöjden.

Det andra vanliga temat sökandet finns i alla de undersökta böckerna på det ena eller andra viset; sökandet efter sig själv och sin mognad (Johan), efter berömmelse (Edward), efter sin framtida roll och mening (Barbro), eller efter förståelse och uppmärksamhet (Irené). Sökandet är bland de vanligaste motiven som står att finna i barnlitteraturen (Nikolajeva 1998, s. 43).

Döden är ofta förekommande i det analyserade materialet. Själva insikten om döden och det faktum att man själv är dödlig är en oerhört viktigt kännedom, då det är först då detta blivit insett som barnet på allvar kan gå vidare och möta det vuxna livet (ibid., s. 46). Döden var vanlig förr i barnlitteraturen, men efter första världskriget började den sakta tyna bort i litteratur för barn. I och med att man förr bodde i större familjer, gamla som unga, var döden mer nära och då inflyttningen till staden tvunget frambringade mindre familjekonstellationer försvann denna tidigare självklara närhet till döden. På 1960-talet återkom däremot döden som tema (Furuland 1990, s. 274f). Denna återkomst

53 ses alltså tydligt i de böcker som behandlats och temats framträdande roll får ses som ett ytterst klart tecken på den realistiska strömningens ambition att visa på verkligheten, där döden kanske är en av de mest konkreta saker som finns.

Andra teman, typiska för den realistiska barnlitteraturen, som visas upp i analysmaterialet är handikapp och svaga barn och hjälplösa föräldrar (Furuland 1990, s. 282). Dessa teman är ledande komponenter i två av de analyserade böckerna, Bågen och Han-där!.

Ett finger måste dock höjas angående den tidigare citerade forskaren Lena Kåreland och hennes påstående att den traditionella flick- och pojkboken under 1960-talet började försvinna. Hon menar att tidens ifrågasättande av könsroller utmynnade i att böcker riktade främst mot äldre barn medvetat riktade sig till båda könen (Kåreland 2001, s. 119). Jag ser endast Bågen som en bok som är könsneutral i till vem den riktar sig. Åshöjdens bollklubb känns ”grabbig” i sin framtoning och i sitt uppvisande av karaktärer. På samma vis känns Jättehemligt och Han-där! ”tjejiga”. Bågen och Han- där! är böcker som kanske riktar sig mot något äldre barn, men att denna ambivalens dem emellan finns motstrider, sett ur mitt lilla material, Kårelands påstående.

Jag har nu pekat på de mest framträdande idéer ur den realistiska strömningen som jag sett framträdda genom att applicera begreppen alienation och antiestablishment på de fyra böckerna i analysmaterialet. Men hur fungerar dessa idéer som redskap för utveckling? Vilka av dessa funna idéer bidrar till ett äkta respektive falskt medvetande?

6.2 Har ett äkta eller falskt medvetande väckts?

Som tidigare påtalats kan ett äkta medvetande definieras som ett medvetande som under en individs uppväxt gynnats positivt av de faktorer som psykiskt utvecklar individen; ett samspel mellan samhället och individen. Detta äkta medvetande är en förutsättning för att individen mer reflekterande och helhetsförstående ska kunna se sig själv och se på det sammanhang/samhällskontext som individen ingår i. Motsatsen, ett falskt medvetande, bygger på att en individ är oförmögen att kunna förstå de mönster som existerar i samhället och där individen endast kan se sig själv inom en snäv och centrerad kontext (Diderichsen 1974, s. 11f). Den realistiska strömningens idé var att det äkta medvetandet via verklighetsförankrad information i barnlitteratur kunde gynna och utveckla barnet. En mer verklighetsförankrad och nyanserad information innebär att värderingar och normer inte okritiskt förflyttas från föräldrar/vuxenvärld/litteratur till barn/läsare, utan att världen framställs sådan den är; en värld i en viss tid, i en viss kultur och struktur (ibid., s. 26f). Jag tycker att analysmaterialet bidrar till ett äkta medvetande, men att vissa andra värderingar och tendenser också gick att hitta via begreppen alienation och antiestablishment; värderingar och tendenser som kan bidra till ett falskt medvetande.

Flera av de teman som tas upp och behandlas i analysmaterialet har tydliga syften att väcka tankar och funderingar hos sina läsare. Materialet visar nästan enhälligt på en stark kritik av kärnfamiljen, den institution de nya idéerna på 1960-talet främst såg som spindeln i nätet, dess hierarkiskt auktoritära tendenser och dess könsrollsbevarande

54 funktion (Lennerhed 2001, s. 215f). Då jag tydligt kan uttolka att själva kärnfamiljens brister och skavanker klart syns i materialet fattas det dock en viktig bit i pusslet, nämligen ett starkare och mer explicit förtydligande av den självständiga och starka kvinnan och därmed den mer beroende och känslovisande mannen. Jag tycker att kvinnorna i de böcker som undersökts i övervägande grad är stereotypa, med några få undantag. Visst diskuteras kvinnans roll i samhället, men då diskussion förs görs det alltid i vetskapen av att denna roll i slutändan ändå är fast; se på Jättehemligt där Barbro problematiserar kvinnorollen för att ändå i slutet i viss mån foga sig in i denna roll. Å andra sidan kan detta exempel också ses som en kritik mot kommersialismens påverkan och skapande av idealbilder. Allt är såklart en fråga om tolkning.

Annars är personerna i analysmaterialet märkbart uppdelade i vilken tid och idéanda de ska representera. Förutom Bagarn som enligt min tolkning står med sina fötter rotade i dels det gamla, dels det nya, så är vuxenvärlden stereotyp och bunden vid tradition och värderingar. Detta är något som de barn som är huvudkaraktärer i materialet inte är. De är alla i förändring och fastän vissa stereotypa drag går att finna, pojkarna är aktiva, analyserande och handlingsinriktade och flickorna är passiva, självuppoffrande och något introverta, framhåller likväl analysmaterialet en bild av förändring; en bild av en ny tänkbar framtid. Den stereotypa vuxenvärlden får stå som bollplank i förtydligandet av de nya idéerna. Ett äkta medvetande odlas genom bilden av människorna och samspelet dem emellan. Vetskapen om att inget är oföränderligt, att det går att ändra och ifrågasätta är en oerhörd viktig insikt att ha till att nå ett äkta medvetande. Analysmaterialet visar, enligt mig, på hur. Dock blir analysens avslutning via Han-där! något av ett antiklimax, då boken varken problematiserar eller ger raka svar till Irénes problem. Boken registrerar endast en problemfylld realitet. Det var detta som också delvis ledde till genrens död runt 1975 (Kåreland 2001, s. 122). Men det måste ändå tilläggas att just Han-där! via sitt användande av originella berättargrepp skapar ett medvetet ifrågasättande och problematiserande hos läsaren angående dennes egna fördomar.

Det undersökta materialet kritiserar också, förutom kärnfamiljen, andra auktoritära institutioner i samhället. Kritiken ger sig på både religionen och skolväsendet. Dessa två är några av de institutioner där just barn i allmänhet kanske inte kan påverka och förändra så mycket. Men genom att uppvisa institutionernas inaktualitet och deras behov av ändring odlas kanske ett tankefrö hos barnet; ett frö som om det börjar gro kan utveckla ett kritiskt tänkande och ifrågasättande, inte bara mot religion och skolväsendet, utan mot alla de ting som tror sig tycka eller känna barnet/individen bättre än henne själv. De barn som tillskansar sig den information som ges kan enligt mig alltså utveckla det som Agnete Diderichsen kallar ett äkta medvetande.

Att döden så tydligt visas upp i analysmaterialet ser jag, med tanke på dess innan påvisade utvecklande syfte, som ett mycket viktigt och aktuellt tema till utveckling mot ett äkta medvetande. Men tyvärr finns också viktiga saker inom de två tolkningsbegreppen som inte nämns eller kritiseras i materialet, vilket kan tolkas som utvecklade mot ett falskt medvetande. Jag talar då om ett mer problematiserande av konsumtion, massproduktion och miljöförstöring; ämnen som på 1960 och 1970-talet ansågs mycket viktiga, men som inte djupare berörs i materialet. Att detta inte finns representerat i analysmaterialet ser jag som en stor brist. Konsumtion med ofta

55 tillhörande massproduktion och massiva reklamkampanjer är om något ett auktoritativt fenomen i samhället; ett fenomen så pass starkt och vanligt förekommande att ett kritiskt tänkande kring fenomenet är av absolut nödvändighet. Men i analysmaterialet framkommer alltså ingen påvisbart genuin kritik. Detta utgör ingen större tendens mot ett falskt medvetande, men dess existens finns och måste lyftas fram.

De idéer som nu diskuterats pekar på att analysmaterialet till sin helhet följer den realistiska strömningens ambition att visa på en nyanserad verklighet, en verklighet där ifrågasatta värderingar, fasta normer och andra traditionella mönster i samhället kritiseras och ges alternativ till. Till sin största del kan jag tycka att analysmaterialet bidrar till ett äkta medvetande, men likväl finns saker i analysmaterialet som talar tvärtemot detta.

Kanske den realistiska strömningens fall runt 1975 inte bara berodde på nya regelverk och ett nytt allmänt sug efter sagan på grund av strömningens omotiverade svartmålande av samhället. Jag tycker mig se att i detta ”objektiva” utsnitt ur den realistiska strömningens tid i barnlitteraturen som mitt analysmaterial är, finns en ambivalens och en synbar oenighet i vad som ska visas upp. På grund av att strömningen var just en idéströmning fanns det inget befintligt manifest, vilket osvikligt, utifrån de böcker jag läst, lett till att vissa böcker lyfter fram det ena som viktigt medan andra lyfter fram något helt annat. Detta kan också vara en bidragande orsak till att genren slutligen förlorade betydelse; om inget samspel inom strömningen finns blir det oerhört svårt att träffa målet. Tilläggas i detta sammanhang kan också att om jag begagnat mig av andra analysverktyg så kanske resultatet blivit annorlunda; kanske andra ting hade setts som viktigare på grund av att det under denna tid fanns flera idéströmningar som likväl hade något gemensamt men som också skiljde sig från varandra (Holmqvist 2001, s. 166 & 191). Också möjligheten i att nu osynliga ”förlegade” värderingar levde vidare genom denna tid med andra verktyg skulle ha kunnat lyftas fram och skärskådats är tänkbar.

Slutligen måste också en reservation höjas angående begreppens reella betydelse. Att som Diderichsen och flera med henne hävda att det finns vissa ting i vår omgivning som kan avgöra ifall en individ utvecklar ett falskt eller äkta medvetande är ur dagens synsätt ett något kontroversiellt resonemang. Diderichsen skriver ur en tid då dessa tankar var vanligt förekommande i debatten kring inte bara barn utan kring samhället och individen i helhet. Att applicera tankarna kring äkta och falskt medvetande på mitt material har möjliggjort en klar gräns mellan den realistiska strömningens idéer och det som dessa idéer stod emot. Som teoretiska verktyg för just denna uppsats har begreppen fungerat väl, men värt att påpeka är, och detta är något som inte nog kan understrykas, att teorins svartvita syn på en individs utveckling i socialisationsprocessen inte är någon direkt spegelbild av verkliga förhållanden; verkligheten är, som tidigare nämnts, snarare uppbyggd kring gråskalans mitt än av dess extremer. Exempel på detta har kommit fram bland annat i framställningen av karaktären Bagaren i Åshöjdens bollklubb, samt också i böckernas uppvisande och skiftande problematik kring könsroller; ett problem som redan innan nämnts som underligt ambivalent ur den undersökta tidens anda.

56 6.3 Analysmaterialet som sekundär socialisationsagent

Trots att jag tycker mig finna vissa oklarheter i den realistiska strömningens idéer i barnlitteraturen uppvisas ändå litteraturen som ett någorlunda stabilt verktyg till att nå ett äkta medvetande; att idéerna i uppbyggandet av kunskap och i sökandet efter information faktiskt ger människan kännedom om de ting som inte är jaget (Budd 2001, s. 265). Detta gör att jag kommit till slutsatsen att det faktiskt också är rimligt att förstå analysmaterialet som sekundär socialisationsagent. De böcker som analyserats har alla på sitt egna vis viktiga funktioner att fylla hos ett barn som håller på att växa upp. Böckerna har många redan påvisade egenskaper till att väcka ett ifrågasättande av vem man är och varför man är, eller till att utveckla förståelsen för det mönster vari individen existerar. Genom att frambringa ett självständigt tänkande och därmed handlande skapas en grogrund till ett barns/en individs fortsatta livssocialisering. Med detta sagt menas därmed att analysmaterialet kan komma att fungera som sekundär socialisationsagent. Uppmärksammas bör att just detta begrepp är väldigt generellt och inte direkt något precist medel till att nå en tillfredställande förklaring till ett fenomen. Giddens begrepp fungerar generellt som ett löst infogande och placerande av en observation, i detta fall den realistiska strömningens idéers eventuella nyttighet för en individs livsutveckling, som kan sättas in i en större men allmän teoretisk diskussion.

Jag tycker att den realistiska strömningens idéer rymmer möjligheten att leda barnet bort från den ”falska trygghet” Lennart Hellsing i mitten av 1960-talet kallade den då rådande litteraturen. Det han menade var att den trygga och oproblematiserande barnlitteraturen endast byggde en mur kring barnet, en mur som då den rämnade uppvisade en värld barnet aldrig kommit i kontakt med, nämligen verkligheten (Mählqvist 1992, s. 19f). Genom att till exempel läsa litteratur vars idéer kan utveckla ett äkta medvetande kan individen genom tillskansning av informationen styra sitt liv genom en aktivt reflekterande hållning gentemot samhället och jaget, något som kräver ett äkta medvetande och fungerande sekundära socialisationsagenter (Giddens 2003, s. 42f). Det äkta medvetandet och utvecklandet av en sekundär socialisationsagent behöver varandra för att nå ett syfte; en symbios krävs.

57 7 Avslutning

7.1 Uppsatsämnet och dess relevans i en större kontext

Jag skulle nu vilja frångå de primära uppsatsfrågorna, angående vilka idéer i analysmaterialet som bidrar till ett äkta respektive falskt medvetande och hur analysmaterialet kan förstås som sekundär socialisationsagent, och sätta in ämnet och de resultat som framkommit i ett större perspektiv och diskutera barnlitteraturens faktiska roll i samhället.

Sökandet efter det äkta medvetandets självkännedom, genom bland annat erfarenheter och tillgång till diverse kulturella produkter, så som litteratur och film med mera, är väldigt kontextberoende och forskaren John Budd menar att vi formas i mångt och mycket av just den tid vi lever i (Budd 2001, s. 269). Det finns primära och andra sekundära socialisationsagenter som förutom barnlitteraturen påverkar barn. Barnlitteraturen är bara en liten del av alla de olika ting fyllda av budskap och olika värderingar som barn varje dag konfronteras med. Litteraturen själv kan förmodligen aldrig förändra ett medvetande, endast visa på en annan bild och denna bild, om den endast visas genom litteratur, blir kanske inte fullt så kraftig i sitt budskap. För att den realistiska strömningens idéer ska kunna få fäste och väcka ett äkta medvetande krävs framför allt att föräldrar är medvetna om och vill hjälpa sitt barn mot och in i dess riktning. Det är föräldrarna som genom sin samvaro med barnet starkast påverkar deras världsbild och detta också genom vilka medel föräldrar ger till sina barn att bygga upp denna bild med. Diderichsen menar att den information och det innehåll som denna samvaro överför till barnet oreflekterat internaliseras in i barnet förståelsevärld; desto yngre barnet är ju mer oreflekterat sker denna införlivning av information. Det är därför viktigt att föräldrarna har en medvetenhet kring att detta händer, så att en begränsning av barnets kunskapsmässiga utveckling inte styrs mot ett falskt medvetande (Diderichsen 1974, s. 26f).

Förutom att föräldrarnas egna åsikter och tankar oreflekterat kan överföras till barnet är det också föräldrarna som köper eller lånar olika medier till sina barn. Det är i dessa val av medier som en del av utvecklingen ligger och skulle ett barn från fler håll än enbart genom litteratur ges den realistiska strömningens idéer skulle detta gemensamt kunna uppbringa ett äkta medvetande.

I denna diskussion är det viktigt att peka på biblioteksverksamhetens påverkan och ansvar i denna fråga. Biblioteket och bibliotekarierna är genom inköp och vad som redan finns i bibliotekens hyllor viktiga incitament till socialisation. En angelägen fråga är vilken information som förmedlas genom de medier biblioteket innehar och hur genomtänkt verksamhetens inköpsstrategier av nya medier är. En diskussion kring detta bör föras. Detta kanske särskilt gäller kring bibliotekens barnverksamhet. Ett normativt förfarande från bibliotekariens sida, där denne bestämmer vad som är bra och vad som är dåligt för barn och deras föräldrar, är ingen lösning. Men vad jag menar är att ett teoretiskt kunnande är ett måste för att nå insikt till förståelse och avvägning av olika mediers socialisationsförmågor och bibliotekets faktiska roll i denna fråga. Kanske har denna uppsats, med sitt problemområde som exempel, öppnat dörren lite på glänt för en

58 diskussion kring denna problematik och kanske kommer ytterligare förståelse kring litteraturens viktiga roll och funktion som informationsbärare och som pedagogiskt biblioteksverktyg att uppmärksammas.

Jag väljer att avsluta denna uppsats på samma sätt som jag började, med frågan: Spelar det någon roll vad barn och ungdomar läser? Mitt svar är fortfarande ett ja. Det spelar roll vad barn och ungdomar läser och det är delvis upp till oss, framtida bibliotekarier, att vara behjälpliga med, vara medvetna om och i vårt yrkesutövande ta med oss denna vetskap in i biblioteksverksamheten. Detta är i alla fall vad jag själv genom detta uppsatsarbete kommer att ta med mig in i min yrkesroll.

7.2 Studiens brister och förslag till fortsatt forskning

Det är nu dags att sätta punkt för den huvudsakliga analysen och detta uppsatsarbete. Men innan detta görs finns några andra saker som i detta avslut bör observeras. Som i de flesta uppsatser finns även i detta arbete brister och saker som bör lyftas fram och diskuteras. Ett faktum som måste uppmärksammas är till exempel uppsatsens analysmaterial. Analysmaterialet är mycket litet och säger egentligen väldigt lite om fenomenet i dess helhet. Materialet kan inte sägas var representabel för strömningens helhet, utan endast för en insatt jury och juryns rekommendationer. Det är kanske till och med så att uppsatsens slutsatser endast är förbehållna just detta arbete och svåra att applicera vidare. Men jag tror att man via en vidareutveckling av arbetets resultat och problem bredda detta lilla utsnitt ur den realistiska strömningen som analysmaterialet är skulle kunna nå större och mer applicerbara resultat. Det finns också en medvetenhet om att de mycket precisa urvalsprinciper som resulterat i det använda analysmaterialet kanske hämmat snarare än hjälpt tydliggörandet av uppsatsens problem; detta med tanke på att viss litteratur, så som till exempel bilderböcker, kanske skulle ha berikat undersökningen.

Jag har redan uppmärksammat att vissa av de teoretiska begrepp jag använt mig av är väldigt generella och allmänt applicerbara på annat än just min frågeställning. Också har min egen situation som uttolkare diskuterats och problematiserats och jag kan inte nog understryka det faktum att en tolkningsprocess, oavsett hur ”fasta” analysverktyg som används, i grund och botten är individuell. Detta är en brist då någon kanske skulle vilja utföra en replikation av detta arbete, men jag ser ingen tänkbar lösning på detta problem annat än att just uppmärksamma och påtala dess existens.

Nedan följer en diskussion kring den fortsatta forskning som via uppsatsens ämne skulle kunna vara möjlig. I de förslag som ges ligger också stundtals ett uppvisande av andra möjliga vägar till att nå den realistiska strömningens idéer och genom att visa på att dessa vägar finns synliggörs ännu fler ”brister” och andra, kanske bättre, vägar till att nå svar på denna uppsats problemformulering.

Det finns flera olika perspektiv på uppsatsens ämne som jag tror kan fungera som eventuella forskningsobjekt. Det ämne denna uppsats behandlar har sina rötter i många olika vetenskapliga discipliner och kan därför finna många vitt skiftande undersökningsperspektiv. Nedan diskuteras några tänkbara förslag till fortsatt forskning.

59 Jag skulle gärna vilja se en studie där endast en eller högst två idéer ur den realistiska strömningen fixeras, för att där efter följa utvecklingen av dessa idéer under hela strömningens ”livstid” under 1960 och 1970-talet. Detta skulle behöva göras på ett mycket större antal böcker än de som jag för detta arbete begagnat mig av. Analysmaterial skulle därmed också kunna uppvisa en större genrebredd beroende på hur urvalet arbetats fram. Utkomsten i att följa en idés utveckling skulle kunna visa strömningens påverkan på ett större plan, på fler böcker än de av en jury hyllade; jag tror att nya idéer ofta startar uppifrån och ner, vilket kanske betyder att de böcker jag analyserat redan omhuldat de nya idéer som växt fram med tanke på att en ”medveten” jury valt ut dom.

Ett tänkbart forskningsperspektiv, gjort enligt samma upplägg som denna uppsats, men där andra verktyg använts för att analysera dagens mediautbud i biblioteksverksamheten, skulle också vara möjligt och framför allt aktuellt. Dagens samhälle är, får man ofta läsa, mycket sekulariserat och inga givna identiteter finns att finna. I ett sådant samhälle blir det angeläget att se på vilka alternativ eller identitetsmöjligheter till exempel ett medie som barnlitteratur har att erbjuda och på vilket sätt olika idéer kring då till exempel identitet förmedlas.

En annan fruktbar undersökning skulle kunna vara att titta närmare på författarnas intentioner med sina verk. Ett mer komplext problemområde skulle kunna formuleras, där andra aspekter i den samhälleliga kontexten skulle stå i fokus och där sambandet mellan idéströmningar och samhälle (författare, bibliotek, förlag och så vidare) ur ett bibliotek- och informationsvetenskapligt perspektiv väl skulle låta sig göras.

I ett sista förslag till fortsatt forskning måste också receptionsforskningens nyttighet för uppsatsens ämne uppmärksammas. Att studera receptionen av till exempel litteratur är också det ett ytterst litteratursociologiskt förfarande. Den realistiska strömningens betydelse och faktiska genomslag skulle kunna utrönas genom att analysera de recensioner och diskussioner som kretsat kring några av strömningens viktigaste barnböcker. Här skulle idéernas ambitioner kunna ställas mot den faktiska verklighetens, där inget är så enkelt som det på papparet kan se ut. I diskussioner och recensioner tror jag att den kamp som kan finnas i samhället mellan olika aktörer kring ett specifikt område skulle synliggöras; på ena sidan det traditionella och trygga, på andra sidan de som vill förändra, gå vidare och förkasta något förlegat.

60 Sammanfattning av uppsats

Denna uppsats handlar om hur den realistiska strömningens idéer eventuellt kan synliggöras genom en analys av de svenska barnböckerna: Åshöjdens bollklubb av Max Lundgren 1967, Bågen av Bo Carpelan 1968, Jättehemligt av Barbro Lindgren 1971, samt Han-där! av Maud Reuterswärd 1972.

Jag valde att genomföra analysen av den realistiska strömningens idéer med hjälp av begreppen antiestablishment och alienation, samt vilka idéer i analysmaterialet, synligjorda av dessa begrepp, som kan bidra till ett äkta respektive falskt medvetande. Slutligen undras hur fruktbart det egentligen kan vara att utifrån dessa idéer av den realistiska strömningens förstå analysmaterialet/barnlitteraturen som sekundär socialisationsagent.

Inledningskapitlets primära syfte är att försöka skapa ett forskningssammanhang, från var ur fortsättningen av uppsatsen tar sitt avstamp. Där uppvisas uppsatsproblemets förhållande gentemot biblioteks- och informationsvetenskapen. Via diskussion kring den information som finns i dokumentet, biblioteksverksamhetens förmedlingsroll och viktigheten kring individens omvärldsbevakning legitimeras ämnet. Uppsatsens problemområde behandlas också genom en fördjupning av själva informationsaspekten av litteratur för att än mer knyta an till den informationsvetenskapliga sidan av uppsatsämnet. Från denna aspekt behandlas själva litteraturen genom en fördjupning i ämnet bibliotek- och informationsvetenskap till den i ämnet underliggande vetenskapsgrenen litteratursociologi. Genom att fastställa litteratursociologins syften och mål förankras dessa till den realistiska litteraturens plats inom ämnet.

Samhällsrelevansen och bakgrunden till den realistiska strömningens idéer uppvisas genom ett dissekerande av de nya idéer som väcktes under 1960-talet. De två tolkningsverktygen till analys, begreppen antiestablishment och alienation, presenteras tillika här. Vidare bearbetades de motsättningar och tendenser inom barn- och ungdomslitteraturen som resulterade i att den realistiska skildringen fick grogrund i denna litteraturform. Avslutningsvis lyfts de två forskarna Agnete Diderichsen och Anthony Giddens tankar fram. De för denna uppsats viktiga teoretiska begreppen äkta och falskt medvetande, samt sekundär socialisationsagent diskuteras.

Efter det inledande kapitlet presenteras uppsatsens syfte, problemformulering och dess tre frågeställningar:

1. På vilket sätt framträder den realistiska strömningens idéer via begreppen antiestablishment och alienation?

2. Vilka idéer i analysmaterialet, synligjorda av ovannämnda begrepp, kan bidra till ett äkta respektive falskt medvetande?

3. Hur fruktbart är det att utifrån blottläggandet av den realistiska strömningens idéer förstå analysmaterialet som en sekundär socialisationsagent?

61 I samband med detta kapitel finns också ett avsnitt kring de avgränsningar som gjorts för att nå uppsatsens nuvarande form och riktning. Kapitlet avslutas med ett avsnitt som behandlar definitioner av för uppsatsen viktiga begrepp.

Teoriavsnittet tar upp och fördjupar diskussionen kring de teoretiska begreppen sekundär socialisationsagent och det äkta och falskt medvetande. I det efterkommande metodkapitlet preciseras begreppen antiestablishment och alienation och vilka aspekter i begreppen som kommer att användas som verktyg och beröringspunkter för tolkning och analys.

Efter analysdelen, där de fyra böckerna analyserats övergripande under kategorierna tema, miljö och personer, följer en sammanfattande diskussion. I diskussionen påvisas de resultat som i analysen gjorts samt att uppsatsens tre frågeställningar besvaras och problematiseras. Slutsatsen blir att den realistsiska strömningens idéer i det barnlitterära mediet visst kan skönjas genom analysverktygen antiestablishment och alienation och att strömningens idéer i barnlitteraturen kan ses som bidragare till att utveckla ett äkta medvetande, men vissa invändningar finns. Analysverktygen visade bland annat att strömningen inte vidare berörde konsumtion och massproduktion och därmed heller inte det kritiska tänkandet som bör väckas angående reklam och andra påverkare av barn och barnkultur. Trots detta tycker jag att strömningen till sin helhet är viktig och relevant och att det kan vara fruktsamt att kalla barnlitteratur ur denna tid för sekundär socialisationsagent.

Avslutningsvis diskuteras uppsatsens brister och det ges förslag till fortsatt forskning inom ramen för uppsatsens problemområde. Bland annat ges förslag till forskning på reception, författar intentioner, samt på enskilda idéers eventuella genomslag och påverkan i ett större sammanhang.

62 Källförteckning

Tryckta källor

Ambjörnsson, Gunilla (1966). ”Barnboksproblem.” Biblioteksbladet, nr. 10. Stockholm: Sveriges allmänna biblioteksförening.

Aspelin, Kurt (1971). ”Debatten om realismen: Det är bara början.” Ord & Bild, nr. 3. Stockholm: Lars Bjurman (ansv. utg.)

Bergström, Göran & Boréus Kristina (2000). Textens mening och makt: metodbok i samhällsvetenskaplig textanalys. Lund: Studentlitteratur.

Budd, John M. (2001). Knowledge and knowing in library and information science: a philosophical framework. Maryland: Scarecrow Press, Inc.

Carpelan, Bo (1973). Bågen. Stockholm: Albert Bonniers förlag.

Dahlerup, Pil (1974). ”Socialistisk barnlitteratur.” Barn-litteratur-samhälle. Stockholm: Gidlund.

Diderichsen, Agnete (1974). ”Barns utvecklingsvillkor i klassamhället.” Barn-litteratur- samhälle. Stockholm: Gidlund.

Edström, Vivi (1980). Barnbokens form. Avesta: Vivi Edström och Leif Stegeland Förlag AB.

Frängsmyr, Tore (2000). Svensk idéhistoria – bildning och vetenskap under tusen år: del II 1809 – 2000. Stockholm: Natur och Kultur.

Furuland, Lars (1990). Ord och bilder för barn. Kristianstad: Rabén och Sjögren Bokförlag.

Furuland, Lars (1991). Ljus över landet och andra litteratursociologiska uppsatser. Hedemora: Gidlund.

Furuland, Lars (1996). ”Litteratursociologin i Sverige: framväxt, forskningstradition, framtid.” Tidskrift för Litteraturvetenskap, nr. 3-4, Uppsala: Litteraturvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet.

Giddens, Anthony (2003). Sociologi. Lund: Studentlitteratur.

Gustafson, Klas (1972). ”Politiska barnböcker.” Barn & Kultur, nr. 1. Lund: Bibliotekstjänst.

63 Holmqvist, Bosse (2001). ”Strukturernas tvång – det långa 50-talet.” Europas idéhistoria, 1900-talet: framstegets arvtagare/red. av Nils Runeby. Stockholm: Natur och Kultur.

Höglund, Lars (1999). Biblioteks- och informationsvetenskap som studie- och forskningsområde. Borås: Högskolan i Borås.

Jonsson, Stefan (1992). ”Realistisk aktivitet.” Att läsa världen: ny litteraturkritik i systemskiftenas tid/red. av Göran Greider & Björn Gunnarsson. Göteborg: Daidalos.

Knak-Nielsen, Steffen (1995). ”Sprog, billedmedier og billedsproget under forandring.” Litteratursociologi: en antologi/red. av Erland Munch-Petersen. Ballerup: Dansk BiblioteksCenter.

Kåreland, Lena (2001). Möte med barnboken. Uppsala: Natur och kultur.

Lennerhed, Lena (2001). ”Det är rätt att göra uppror!” Europas idéhistoria, 1900-talet: framstegets arvtagare/red. av Nils Runeby. Stockholm: Natur och Kultur.

Lindgren, Barbro (1997). Jättehemligt. Stockholm: Rabén & Sjögren Bokförlag.

Lundgren, Max (1985). Åshöjdens bollklubb. Stockholm: Bonniers förlag AB.

Lundqvist, Ulla (1994). Tradition och förnyelse: Svensk ungdomsbok från sextiotal till nittiotal. Stockholm: Rabén & Sjögren.

Mählqvist, Stefan (1992). Barnboken i brännpunkten. Uppsala: Uppsala universitet.

Nikolajeva, Maria (1998). Barnbokens byggklossar. Lund: Studentlitteratur.

Peterson, Hans (1965). ”Barnet och verkligheten.” Biblioteksbladet, nr. 8. Stockholm: Sveriges allmänna biblioteksförening.

Reuterswärd, Maud (1976). Han – där!. Stockholm: Albert Bonniers boktryckeri.

Skovdahl, Bernt (2001). ”Den stora framstegskapplöpningen.” Europas idéhistoria, 1900-talet: framstegets arvtagare/red. av Nils Runeby. Stockholm: Natur och Kultur.

Stybe, Vibeke (1972). Från Snövit till Snobben: barnboken i ett kulturhistoriskt perspektiv. Lund: Wahlström & Widstrand.

Svedjedal, Johan (1996). ”Det litteratursociologiska perspektivet: om en forskningstradition och dess grundantaganden.” Tidskrift för Litteraturvetenskap, nr. 3- 4, Uppsala: Litteraturvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet.

Toijer-Nilsson, Ying (1978). Berättelser för fria barn: könsroller i barnboken. Stockholm: Stegelands.

64 Åhlberg, Lars-Olof (1988). Realismbegreppet i litteratur och konst: en idéhistorisk och konstfilosofisk studie. Uppsala: Uppsala Universitet.

Elektroniska källor

Barnlitteratur (2005-01-25) http://www.ne.se

Heffaklumpen (2005-01-24) http://www.sbi.kb.se

Ungdomslitteratur (2005-01-25) http://www.ne.se

Nils Holgersson-plaketten (2005-01-24) http://www.sbi.kb.se

65 Bilaga

De böcker som av Nils Holgersson-plaketten fått pris under den aktuella perioden mellan åren 1965 – 1975 är:

1966 Inget pris utdelat 1967 Inger Högelin Brattström för hennes senare produktion av tonårsböcker 1968 Max Lundgren: Pojken med guldbyxorna, Åshöjdens bollklubb 1969 Bo Carpelan: Bågen 1970 Stig Ericson för samlad skönlitterär produktion för barn och ungdom 1971 Hans-Eric Hellberg för samlad produktion av barn- och ungdomsböcker 1972 Irmelin Sandman Lilius för trilogin om Sola 1973 Inger Sandberg för samlad produktion av böcker för yngre barn 1974 Sven Wernström: Trälarna 1975 Gunnel Beckman för samlad produktion 1976 Maud Reuterswärd för samlad produktion av barn- och ungdomslitteratur

Prisutdelningen av Expressens Heffaklump under den aktuella perioden består av:

1966 Maria Gripe: Hugo 1967 Max Lundgren: Pojken med guldbyxorna 1968 Harry Kullman: De rödas uppror 1969 Inger och Lasse Sandberg: Pappa kom ut! 1970 Tove Jansson: Sent i november delat pris med Astrid Lindgren: Än lever Emil i Lönneberga 1971 Barbro Lindgren: Jättehemligt 1972 Maud Reuterswärd: Han – där! 1973 Inget pris utdelat 1974 Jan Lööf: Sagan om det röda äpplet 1975 Olle Mattson: Talejten i väst

(Källa: Svenska Barnboksinstitutet, www.sbi.kb.se)

66