Guilloutinen
Total Page:16
File Type:pdf, Size:1020Kb
Paul Frigyes Guilloutinen Biografi om Jan Guillou Lindelöws Bokförlag 3 Innehåll Förord november 2014 • 7 Akt 1 Ikonen • 9 Akt 2 Vägen till scenen • 25 Akt 3 I Botolfsens trädgård • 97 Akt 4 TV-stjärnan och folkhjälten • 151 Akt 5 Berättare med ett kall • 211 Akt 6 Krönikor, agitation och bataljer • 239 Akt 7 KGB och kalla krigets återkomst • 263 Akt 8 Enmansprocessionen • 283 Akt 9 Åter till Saltis • 291 Epilog Därför stoppades boken • 293 Jan Guillous bokutgivning • 303 Källor • 305 Personregister • 309 5 Förord – Men varför vill du egentligen skriva en bok om Jan? Jan Guillous fru Ann-Marie Skarp ställer frågan i ett skeptiskt tonfall när hon tar emot mig i sitt rum på Piratförlaget, på Öster- malm. Jag finner frågan besynnerlig. Självfallet är väl en av de mest kontroversiella och centrala gestalterna i senaste halvseklets me- dievärld intressant för många. En rimligare fråga vore varför ingen tidigare skrivit en bok om honom. Ann-Marie Skarp ser inte nöjd ut efter mitt svar. – Är det en skandalbok? – Inte alls. Mitt svar är uppriktigt menat. Jag vill förstå personen, yrkes- mannen och fenomenet Jan Guillou. Dessa tre aspekter hänger givetvis ihop. Men de är också nästan besynnerligt skilda åt. Många avskyr personen Guillou, respekterar yrkesmannen men älskar fenomenet Guillou. Så hur hänger de tre delarna ihop? Först har vi personen, hans drivkrafter och bakgrund som berät- telserna har sitt upphov i. Våra egna liv är ofta målade i gråskalor, i Guillous berättelser härskar de bjärta färgerna. Vad i hans egna livserfarenheter ger upphov till detta? Sedan har vi historien om yrkesmannen Jan Guillou. Den är framför allt fascinerande eftersom han sökt sig in i hetluften och med sitt inflytande över offentligheten själv påverkat mediebilden av sin tids stora frågor och navigerat mellan dem. Vad handlade historierna i grunden om, var fick de sin lyskraft och hur mycket av genomslaget har Guillou själv orsakat? 7 För mig är ändå mediefenomenet Guillou den mest fascine- rande delen. Det ligger utanför personen och handlar om det mo- derna mediesamhällets villkor och dess behov av en ”Jan Guillou”. Under det senaste halvseklet har medierna säkrat sin överlevnad genom tvära kast mellan upplysning och underhållning. Detta, och behovet av starka, tydliga berättelser, går ibland ut över sanning- en. Mediefabrikerna premierar braskande historier, och berättel- serna har ofta karaktären av moderna myter, vars användbarhet inte främst ligger i sanningshalten, utan hur väl de hjälper oss förstå och hitta en moralisk position i verkligheten. I berättelsen om Jan Guillou och de villkor han verkat under syns också det problematiska i mediernas dubbla roll, som förmed- lare av både upplysning och underhållning. Under arbetet har jag varit i kontakt med över 120 personer som haft direkta erfarenheter av Guillou under skilda epoker. Tack till er alla som gett små eller stora skärvor till berättelsen. Jan Guillou har själv ställt upp på ett halvt dussin intervjuer och svarat på frågor om sin karriär och var föredömligt tillmötesgående, ända fram till dess att han fick läsa manus, då han med hjälp av en rutinerad och överraskande TV-gestaltning lyckades skrämma Norstedts förlag från utgivning. Hans fru, Ann-Marie Skarp, tidi- gare redaktör på Norstedts, hade då redan i flera månader utövat påtryckningar på förlaget och dess chef. Berättelsen om den stökiga vägen fram till tryckt bok beskrivs i pocketupplagans sista kapitel. Det här är mitt försök att skriva en oberoende berättelse om den spektakuläre svenske berättaren, och Sveriges besatthet av honom. november, 2014 Paul Frigyes 8 AKT 1 Ikonen En av Sveriges främste mediepersonligheter, hans lyskraft och lockelse. Mars 2010. Jan Guillou är i sitt hus utanför Östhammar för att skriva på sin stora, episka bokserie, löst baserad på hans egen släkt- historia. Solen har börjat luckra upp blottor i vägarnas hårt packade vita täcke, men snön ligger ännu meterhög på fälten och i skogarna runt hans skrivarstuga. Jag är på väg för att besöka honom, men nästan framme tvingas jag väja med bilen för grannbondens ris- röjning, fastnar i en driva och får sedan lunka skogsvägens sista kilometer till fots. Senaste veckan har Guillou varit mer synlig i medierna än van- ligt. Han har kört sin Citroën de 90 minuterna till Stockholm flera gång er. I Kanal 5 var han jaktexpert hos underhållarna Filip och Fred rik. I en veckokrönika i Aftonbladet dagen dessförinnan giss- lade han direktörerna för Vattenfall och skåpade ut privatiseringen av el bolagen. Under söndagskvällen var han inbjuden till SVT:s Agenda för att med konstnären Lars Vilks och jämställdhetsminis- tern Nyamko Sabuni debattera konst, blasfemi och yttrandefrihet. Den här veckan sänder TV4 reklamtrailers för serien om ridda- ren Arn på bästa sändningstid. Och denna måndag då jag ska besöka honom har han hamnat på löpsedeln för sitt ”hån mot Vilks” efter sändningen. Hånet efter att kamerorna stängts av bestod av samma sak som sades när kame- rorna var på, nämligen att Vilks inte kan teckna. 2010-talet har inletts – sjätte decenniet som Guillou figurerar 9 med spektakulära utspel i riksmedier och på löpsedlar. Efter några minuters rask vandring är jag framme vid skrivar- stugan, ett mörkt trähus med något allvarligt över sig i skogsbry- net. Ytterdörren står öppen mot det starka solljuset som gnistrar i gårds planens snötäcke. Jag går fram mot dörren, stannar till, och ropar lite försiktigt in mot mörkret: ”Hallå där!” När Guillou efter ett tag stegar fram i dörröppningen har han något tärt i blicken. De karaktäristiska ögonen är små, rörelserna långsamma och redan när jag hänger av mig rocken tillstår han: arbetet med den stora romanserien har fastnat. Normalt är intervjuer hos Guillou ytterst formella arrange- mang, en anvisning om var man ska hänga jackan, en gest om var man ska sitta. Inget kaffe. Mer karaktär av audiens än kollegial för bröd ring. Denna gång bjuder han på kaffe och ser man på en croissant. Trä huset i Ros lagen, som Guillou lät bygga i början av 90-talet, har två stora centrala rum med högt i tak och en öppen spis. Väggarna pryds av över 300 jakttroféer i långa rader, horn från djur han själv skjutit. På en vägg hänger afrikanska spjut och sköldar. Hans arbets- plats med den omtalade Adler-skrivmaskinen är inrättad vid ett stort arkadbågat panoramafönster. Ovanför hänger tre uppstop- pade svarta buffelhuvuden. På det svarta golvet ligger björn- och zebraskinn. Och framför spisen står ett 900 kilos stenbord i svart och röd granit. På golvet står ljusgrå stolar i gustaviansk stil och vid trappste- gen mellan de två stora rummen tronar två förgyllda lejonstatyer. Guillou är dämpad när han förklarar varför författandet går trögt. – KGB-historien tar all energi. Jag kan inte göra något innan jag klarat av den. Det är faktiskt ganska plågsamt. Vi sitter i två fåtöljer i ett burspråk som vetter mot husets fram- sida och först efter en god stund inser jag att tiden efter Expres- sens artiklar nu 2010om Guillous KGB-kontakter under 60- och 70-talen har inte varit business as usual. 10 Vi är mitt i vad som kom att bli hans yrkeslivs dittills tyngs - ta strid. Han talar eftertänksamt, oroat dröjande, bara vid något tillfälle klipper han till med ett av sina karaktäristiskt tvärsäkert avfärdande ”Neh!”. Men varför var just Expressens KGB-artiklar så förödande? Jan Guillou har tidigare hängts ut av Dagens Nyheter som Säpo -spion, och under IB-affären på 70-talet bådeanklagades och dömdes han som just spion. Han hamnade i fängelse för det. Varför upp lever han detta som så mycket värre? – Med IB var det annorlunda. Opinionen var delad och vi fick stort stöd. Och påståendet och hela upplägget med att vi skulle vara spioner genom att publicera artiklar var så absurt. Men nu ut- målas jag på allvar som landsförrädare. Det är väldigt obehagligt. Det är ett sätt att karaktärsmörda mig, säger han och berättar hur det gick till. – Journalisten Micke Ölander insisterar på att få bjuda på mid- dag, och till slut kommer jag, och vid ett tillfälle slänger han upp namnet Gergel. Meningen var att jag skulle neka. Men det gör jag inte. Jag svarar att jag visst minns honom och att det hände mycket sådant på den där tiden, så vad vill du veta? Jag väntade på en följd- fråga men det kom ingen. I artikeln refererar han sen mitt ansiktsut- tryck, men inte mitt svar. Tio månader senare kommerreportaget, stort uppslaget i Expressen. De hade fantasin som källa! Det fanns ytterligare ett motiv till att Guillou tog affären så hårt. Han växte upp i en tid och miljö där riket och dess försvar visades en grundläggande respekt. Han formades av en vänsterradikal tidning som hyllade det väpnade försvaret av fosterlandet. Och nu rungade anklagelser om landsförräderi mot honom från alla håll. – Jag har i stort sett varit arbetsoförmögen sedan dess. Det har blivit mycket större än från början ... sedan kom efterbörden med kampanjen i Newsmill. Det är mycket dystert. En kombination av glatt förtal och skadeglädje. Det är inte bara osanningarna, utan det är förbannat otäckt att bli utpekad som landsförrädare, säger han. 11 Efter några tysta sekunder glimtar dock Jan Guillous självmed- vetet sarkastiska humor till: – Det sägs att jag ska fällas för att jag är en tiotaggare. Men en älg med tio taggar är inget att skryta om. Om något är jag i så fall en tjugotaggare! KGB-affären blev ett lika omvälvande som oväntat haveri i Jan Guillous karriär. Jägaren, som under så många decennier framstått som osårbar, förvandlades plötsligt till villebråd. Det ledde till en våg av kritik. Själv hade jag under ett arbete med en bok om löpsedlar lite i förbi- farten sparat de flesta av de många löpsedlar som Guillou figurerat på genom åren.