Paul Frigyes Guilloutinen

Biografi om Jan Guillou

Lindelöws Bokförlag

3 Innehåll

Förord november 2014 • 7

Akt 1 Ikonen • 9 Akt 2 Vägen till scenen • 25 Akt 3 I Botolfsens trädgård • 97 Akt 4 TV-stjärnan och folkhjälten • 151 Akt 5 Berättare med ett kall • 211 Akt 6 Krönikor, agitation och bataljer • 239 Akt 7 KGB och kalla krigets återkomst • 263 Akt 8 Enmansprocessionen • 283 Akt 9 Åter till Saltis • 291

Epilog Därför stoppades boken • 293

Jan Guillous bokutgivning • 303 Källor • 305 Personregister • 309

5 Förord

– Men varför vill du egentligen skriva en bok om Jan? Jan Guillous fru Ann-Marie Skarp ställer frågan i ett skeptiskt tonfall när hon tar emot mig i sitt rum på Piratförlaget, på Öster- malm. Jag finner frågan besynnerlig. Självfallet är väl en av de mest kontroversiella och centrala gestalterna i senaste halvseklets me- dievärld intressant för många. En rimligare fråga vore varför ingen tidigare skrivit en bok om honom. Ann-Marie Skarp ser inte nöjd ut efter mitt svar. – Är det en skandalbok? – Inte alls. Mitt svar är uppriktigt menat. Jag vill förstå personen, yrkes- mannen och fenomenet Jan Guillou. Dessa tre aspekter hänger givetvis ihop. Men de är också nästan besynnerligt skilda åt. Många avskyr personen Guillou, respekterar yrkesmannen men älskar fenomenet Guillou. Så hur hänger de tre delarna ihop?

Först har vi personen, hans drivkrafter och bakgrund som berät- telserna har sitt upphov i. Våra egna liv är ofta målade i gråskalor, i Guillous berättelser härskar de bjärta färgerna. Vad i hans egna livserfarenheter ger upphov till detta? Sedan har vi historien om yrkesmannen Jan Guillou. Den är framför allt fascinerande eftersom han sökt sig in i hetluften och med sitt inflytande över offentligheten själv påverkat mediebilden av sin tids stora frågor och navigerat mellan dem. Vad handlade historierna i grunden om, var fick de sin lyskraft och hur mycket av genomslaget har Guillou själv orsakat?

7 För mig är ändå mediefenomenet Guillou den mest fascine­ rande delen. Det ligger utanför personen och handlar om det mo­ derna mediesamhällets villkor och dess behov av en ”Jan Guillou”. Under det senaste halvseklet har medierna säkrat sin överlevnad genom tvära kast mellan upplysning och underhållning. Detta, och behovet av starka, tydliga berättelser, går ibland ut över sanning­ en. Mediefabrikerna premierar braskande historier, och berättel- serna har ofta karaktären av moderna myter, vars användbarhet inte främst ligger i sanningshalten, utan hur väl de hjälper oss förstå och hitta en moralisk position i verkligheten. I berättelsen om Jan Guillou och de villkor han verkat under syns också det problematiska i mediernas dubbla roll, som förmed- lare av både upplysning och underhållning. Under arbetet har jag varit i kontakt med över 120 personer som haft direkta erfarenheter av Guillou under skilda epoker. Tack till er alla som gett små eller stora skärvor till berättelsen. Jan Guillou har själv ställt upp på ett halvt dussin intervjuer och svarat på frågor om sin karriär och var föredömligt tillmötesgående, ända fram till dess att han fick läsa manus, då han med hjälp av en rutinerad och överraskande TV-gestaltning lyckades skrämma Norstedts förlag från utgivning. Hans fru, Ann-Marie Skarp, tidi- gare redaktör på Norstedts, hade då redan i flera månader utövat påtryckningar på förlaget och dess chef. Berättelsen om den stökiga vägen fram till tryckt bok beskrivs i pocketupplagans sista kapitel. Det här är mitt försök att skriva en oberoende berättelse om den spektakuläre svenske berättaren, och Sveriges besatthet av honom.

november, 2014 Paul Frigyes

8 Akt 1 Ikonen

En av Sveriges främste mediepersonligheter, hans lyskraft och lockelse.

Mars 2010. Jan Guillou är i sitt hus utanför Östhammar för att skriva på sin stora, episka bokserie, löst baserad på hans egen släkt­ historia. Solen har börjat luckra upp blottor i vägarnas hårt packade vita täcke, men snön ligger ännu meterhög på fälten och i skogarna­ runt hans skrivarstuga. Jag är på väg för att besöka honom, men nästan framme tvingas jag väja med bilen för grannbondens­ ris- röjning, fastnar i en driva och får sedan lunka skogsvägens sista ­kilometer till fots. Senaste veckan har Guillou varit mer synlig i medierna än van- ligt. Han har kört sin Citroën de 90 minuterna till Stockholm flera gång­er. I Kanal 5 var han jaktexpert hos underhållarna Filip och Fred­rik. I en veckokrönika i Aftonbladet dagen dessförinnan giss- lade han direktörerna för Vattenfall och skåpade ut privatiseringen av el­bolagen. Under söndagskvällen var han inbjuden till SVT:s Agenda för att med konstnären Lars Vilks och jämställdhetsminis- tern Nyamko Sabuni debattera konst, blasfemi och yttrandefrihet. Den här veckan sänder TV4 reklamtrailers för serien om ridda­ ren Arn på bästa sändningstid. Och denna måndag då jag ska besöka honom har han hamnat på löpsedeln för sitt ”hån mot Vilks” efter sändningen. Hånet efter att kamerorna stängts av bestod av samma sak som sades när kame­ rorna var på, nämligen att Vilks inte kan teckna. 2010-talet har inletts – sjätte decenniet som Guillou figurerar

9 med spektakulära utspel i riksmedier och på löpsedlar. Efter några minuters rask vandring är jag framme vid skrivar­ stugan, ett mörkt trähus med något allvarligt över sig i skogsbry­ net. Ytterdörren står öppen mot det starka solljuset som gnistrar i gårds­planens snötäcke. Jag går fram mot dörren, stannar till, och ropar lite försiktigt in mot mörkret: ”Hallå där!” När Guillou efter ett tag stegar fram i dörröppningen har han något tärt i blicken. De karaktäristiska ögonen är små, rörelserna långsamma och redan när jag hänger av mig rocken tillstår han: ­arbetet med den stora romanserien har fastnat. Normalt är intervjuer hos Guillou ytterst formella arrange- mang, en anvisning om var man ska hänga jackan, en gest om var man ska sitta. Inget kaffe. Mer karaktär av audiens än kollegial för­brödring.­ Denna gång bjuder han på kaffe och ser man på en croissant. Trä­huset i Ros­lagen, som Guillou lät bygga i början av 90-talet, har två stora centrala rum med högt i tak och en öppen spis. Väggarna pryds av över 300 jakttroféer i långa rader, horn från djur han själv skjutit. På en vägg hänger afrikanska spjut och sköldar. Hans arbets­ plats med den omtalade Adler-skrivmaskinen är inrättad vid ett stort arkadbågat panoramafönster. Ovanför hänger tre uppstop- pade svarta buffelhuvuden. På det svarta golvet ligger björn- och zebraskinn. Och framför spisen står ett 900 kilos stenbord i svart och röd granit. På golvet står ljusgrå stolar i gustaviansk stil och vid trappste- gen mellan de två stora rummen tronar två förgyllda lejonstatyer. Guillou är dämpad när han förklarar varför författandet går trögt. – KGB-historien tar all energi. Jag kan inte göra något innan jag klarat av den. Det är faktiskt ganska plågsamt. Vi sitter i två fåtöljer i ett burspråk som vetter mot husets fram­ sida och först efter en god stund inser jag att tiden efter Expres- sens artiklar nu 2010om Guillous KGB-kontakter under 60- och 70-talen har inte varit business as usual.

10 Vi är mitt i vad som kom att bli hans yrkeslivs dittills tyngs - ta strid. Han talar eftertänksamt, oroat dröjande, bara vid något tillfälle klipper han till med ett av sina karaktäristiskt tvärsäkert avfärdande ”Neh!”. Men varför var just Expressens KGB-artiklar så förödande? Jan Guillou har tidigare hängts ut av Dagens Nyheter som­ ­Säpo­-­­­spion, och under IB-affären på 70-talet bådeanklagades ­ ­och dömdes­ han som just spion. Han hamnade i fängelse för det. Varför upp­lever han detta som så mycket värre? – Med IB var det annorlunda. Opinionen var delad och vi fick stort stöd. Och påståendet och hela upplägget med att vi skulle vara spioner genom att publicera artiklar var så absurt. Men nu ut- målas jag på allvar som landsförrädare. Det är väldigt obehagligt. Det är ett sätt att karaktärsmörda mig, säger han och berättar hur det gick till. – Journalisten Micke Ölander insisterar på att få bjuda på mid­ dag, och till slut kommer jag, och vid ett tillfälle slänger han upp namnet Gergel. Meningen var att jag skulle neka. Men det gör jag inte. Jag svarar att jag visst minns honom och att det hände mycket sådant på den där tiden, så vad vill du veta? Jag väntade på en följd- fråga men det kom ingen. I artikeln refererar han sen mitt ansiktsut- tryck, men inte mitt svar. Tio månader senare kommerreportaget, ­ stort uppslaget i Expressen. De hade fantasin som källa! Det fanns ytterligare ett motiv till att Guillou tog affären så hårt. Han växte upp i en tid och miljö där riket och dess försvar visades en grundläggande respekt. Han formades av en vänsterradikal ­tidning som hyllade det väpnade försvaret av fosterlandet. Och nu rungade anklagelser om landsförräderi mot honom från alla håll. – Jag har i stort sett varit arbetsoförmögen sedan dess. Det har blivit mycket större än från början ... sedan kom efterbörden med kampanjen i Newsmill. Det är mycket dystert. En kombination av glatt förtal och skadeglädje. Det är inte bara osanningarna, utan det är förbannat otäckt att bli utpekad som landsförrädare, säger han.

11 Efter några tysta sekunder glimtar dock Jan Guillous självmed­ vetet sarkastiska humor till: – Det sägs att jag ska fällas för att jag är en tiotaggare. Men en älg med tio taggar är inget att skryta om. Om något är jag i så fall en tjugotaggare! KGB-affären blev ett lika omvälvande som oväntat haveri i Jan Guillous karriär. Jägaren, som under så många decennier framstått som osårbar, förvandlades plötsligt till villebråd. Det ledde till en våg av kritik.

Själv hade jag under ett arbete med en bok om löpsedlar lite i förbi- farten sparat de flesta av de många löpsedlar som Guillou figurerat på genom åren. Inte för att de berättar så mycket om honom, utan för allt de avslöjar om mediesamhällets fascination för Guillou. Jan Guillou väcker känslor som få andra. Hos många: beundran. För att han är ikonen Guillou. För att han så övertygande och anspråksfullt axlat rollen som den obe­ roende sanningssägaren. Och för att han okuvligt intagit en radikal position även när vänstern varit på reträtt. Hos andra: avsky. För att han anses förolämpa och trycka till folk. Eller påstås handskas ovarsamt med sanningen. ”Åh, herregud!” har varit en vanlig reaktion från folk när jag sagt att jag skriver en bok om Jan Guillou. Möjligen framstår det som en övermäktig uppgift. Antingen dras man in i beundran och under- kastelse inför ikonens verklighetsbeskrivning, eller ger sig in i en omfattande attack som slutar i en orgie av förolämpningar och hat. Många ser sig också som experter på Jan Guillou, och berät- tar raskt och bestämt för mig den egentliga sanningen om Guil- lous moral, motiv och drivkrafter. Vissa hävdar att han är en cynisk maktspelare, som medvetet kalkylerat fram ett hänsynslöst be- teende för att nå framgång. Andra hävdar tvärtom att det är synd om honom, att han är en social outsider och fånge i sin egen frust­ ration. En Expressenjournalist anförtrodde mig till och med att Guil-

12 lous stora livssmärta ligger i att han aldrig lyckats få jobb på Ex- pressen – en replik som förefaller spegla en alltför stark tilltro till Expressens attraktionskraft. Det finns de som säger sig strunta i honom, men de har ändå starka åsikter om hans uppträdande eller till och med hans kropps- form ofta med en referens till hans korta armar. För de allra flesta framstår han som en begåvad, framgångs­rik journalist och författare, samt – vilket ständigt upprepas över ­öl­glas – en självgod jävel. Hans yrkesliv har sträckt sig från avslöjan­de re- porter och programledare till thrillerförfattare, pjäsförfattare och samhällsdebattör. Karriären speglar epoken från 60-talets ungdomsrevolt, över kalla krigets andra hälft, in i medieexplosionens 90-tal och ­2000-­ talets digitala informationsflöde. Han är riksledande samhällsgisslare som instinktivt dras mot kontroversiella ämnen – och om de inte har varit det så har de ­bli­vit det när han gett sig på dem. Av hans mest kända reportage slängdes han i fängelse för det ena, IB-avslöjandet, och fick Stora Journalistpriset för det andra, om Keith Cederholm. Bägge blev symboler för de moderna mediernas makt att för­ änd­ra. Kanske också dess plikt att göra det. Hans tio böcker om agenten Carl Hamilton har sålt totalt fem miljoner exemplar. Romanerna om korsriddaren Arn Magnusson har blivit jämför­bara succéer. Hans övriga litterära produktion omfattar totalt över 40 böcker som har gjort Jan Guillou till en av våra mest säljande författare. Boken Ondskan har sålts i över 600 000 exemplar i Sverige, har filmatiserats, kandiderat i Oscarsgalan och sålts till totalt 131 län- der. Ondskan har också satts upp som pjäs med Benny Haag på Dramaten, där den har spelats i 507 föreställningar – ett antal som aldrig överträffats på denna scen. Både romanserierna om Carl Hamilton och korsriddaren Arn har filmatiserats.

13 Hamilton har synts i elva filmer och TV-serier, där skådespelar- na Stellan Skarsgård, Peter Haber, Stefan Sauk, Peter Stormare och Mikael Persbrandt har avlöst varandra i huvudrollen. Korsriddaren Arn har svingat svärdet i två filmer och en efterföljande TV-serie, och Arnböckerna ledde till ett massivt uppsving för intresset kring svensk medeltid. Utanför Götene i norra Västergötland uppfördes 2008 ett medeltidsland med Arn-attraktioner, som proklamerades som en bro mellan fantasi och verklighet. Korsriddaren Arn Magnusson har också fått ge namn åt en ost. Jan Guillou har varit sommarpratare fem gånger: 1979, 1984, 1991, 1997 och 2009. Mest omtalat blev programmet 1979, då han sade att den förre statsministern Per Albin Hansson tagit emot ­mutor från Guillous morfar. Denna uppgift, där källan var hans egen mor, ledde till att programmet fälldes av Radionämnden. Genom åren har Guillou förekommit ett femtiotal gånger på kvällspressens löpsedlar, både som skapare av nyheter och som ­vandrande nyhet själv. När internatskolan Lundsberg under hösten 2013 skakades av en skandal om pennalism intervjuades han i Aftonbladet un- der rubriken­ ”Lägg ner Lundsberg, Björklund”, två veckor senare täcktes Expressens förstasida av bild och rubriken ”MAMMAN gjorde Jan GUILLOU ARVLÖS”. Dessemellan recenserades hans bok Mellan rött och svart i ett otal tidningar landet över. Jan Guillou har i kvällspressen utpekats som både agent för Säpo­ och KGB – och som Östhammars mest notoriske felparke­rare. Ibland har han anklagats för att vara skrävlande rabulist, ibland som passé och irrelevant. Han har rört sig så snabbt mellan verk- lighet och fiktion att publiken haft svårt att veta när det ena slutar och när det andra börjar. Ändå förblir han just Jan Guillou – en närmast tidlös gestalt, ofta fruktad, men även beundrad bland såväl unga motorburna män i landsorten som i kulturradikala mediekretsar i Stockholms innerstad.

14 ”Det finns bara två personer i Sverige som kan domptera sina utfrågare till den grad att intervjuerna mera liknar en fotskrapande audiens än ett skoningslöst förhör – Jan Guillou och Carl Bildt”, skrev Nils Schwartz i Expressen 2012. Vad är det Sverige utläser ur hans gestalt, varför upplevs han som så respektingivande, angelägen och förarglig? Och hur har han lyckats behålla sin position som kompromisslös riksleverantör av obekväma sanningar? I folks ögon är han uppenbart något mer än en känd skrift­stäl­ lare, snarare en slags urkraft i offentligheten. Kanske är han den ende i Sverige som lever upp till begreppet larger than life.

Jan Guillou har valt att hålla sin egen familj, sina två fruar och två barn, utanför sina offentliga berättelser. I memoarerna nämns de knappt. Med sin halvsyster Pia, en parant dam som arbetat som tjänsteman på USA:s ambassad i Stockholm, är relationen ytterst kylig, precis som den var med modern. I praktiken bröt Jan Guil- lou kontakten med bägge två 2003 efter en Expressenartikel den 2 november 2003 där de hävdade att han for med osanning om att ha fått regelbunden aga av styvfadern. Våren 2013 dog Marianne Hansén vid 91 års ålder – sonen Jan efterskänkte sin laglott till sys- tern, och fällde några osentimentala kommentarer om saken i Ex- pressen. Sin mor har Guillou framställt som en svikare. Samma år, 2003, som filmen Ondskan hade premiär berättade han för DN:s reporter Christina Kellberg hur han fått ett brev från en portvakt i det hus han bodde under spädbarnstiden, som berättade att hans mor hade lämnat sonen ensam för att gå ut och dansa. – Och där låg jag full med skit och piss, citerades han i DN. Hans släkt och närstående är i allmänhet noga med att inte stö­ ra Jan Guillous berättelse. Sonen Dan vill inte intervjuas, dottern Ann-Linn besvarade frågor via mejl, men bad att få dem strukna när far Jan fördömt mitt bokprojekt. Dan Guillou är biolog och har – ända sedan åren på dagis i

15 Stock­­­­­­holm – beskrivits som påfallande tillbakadragen, även om han 2009 trädde fram som kandidat för Miljöpartiet till Stock­ holms lands­­­­ting, dock utan att bli invald. Dottern Ann-Linn har haft en högre profil. Hon var ­­­­­­­också­ ­den som antog faderns utmaning, har varit reporter för Me­­­­­­ die­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­magasinet och Kobra och gjort en rad TV-produktioner för ­Ut­bil­­d­ningsradion. Tillsammans med en kollega driver Ann-Linn Guill­ou i dag ett bolag för medieproduktion. Även om Jan Guillou kritiserats för att vara enmachotyp ­­ – ­ibland även med tillägget odräglig – och att han ansetts sakna för­ ståelse för kvinnliga värden, har han till livskamrater valt utpräglat självständiga, starka kvinnor. Marina Stagh, mellanösternkännare och doktor i arabisk litteratur, var genom hela äktenskapet hans intellektuelle jämlike, och hon är även omvittnat omtänksam och ­social, medan hans nuvarande fru Ann-Marie Skarp varit en av få som öppet och resolut kunnat säga emot maken. Skarp har själv haft en lång, framgångsrik förlagskarriär. Hon ger gärna tydligt stöd för det hon ser som Guillous kamp mot girighet och roffarmentali­ tet, men tillstår ändå att hans kritik mot personer kan vara onödig – och att han får skylla sig själv för de strider han hamnar i.

Flera av Jan Guillous kritiker har uppgett sig ha planer på att skri­va en bok som en gång för alla avslöjar honom. Men medan hans egna utfall tycks vara ett naturligt och nu- mera närmast folkkärt beteende, har fiendernas kritik tenderat att framstå som bittra revanschförsök. Jan Guillou lyckas nästan alltid föra striderna på sina egna villkor. Det är en fördel för honom, givetvis, men de många kontroverserna har också lett till den kritik i ­me­dierna han irriteras av mest av allt. – De tycks vara svårt att skriva om mina romaner utan att ta avstånd från olika upplevda låga drag i min personlighet. I recen­ sionerna skrivs hur illa man tycker om mig, men att min bok är bra. Ständigt förs det fram påståenden om att jag är en besserwisser och

16 Akt 9

Åter till Saltis

November 2013. Det är en regnig kväll vid Strandpromenaden och Saltsjöbadens äldre garde har fyllt Grünewaldvillans samlings­ sal till sista stol. Några minuter före klockan sju går kvällens före- dragshållare sakta uppför den knarrande trätrappan och ställer sig försiktigt väntande i salens bakre del med sin fru. Jan Guillou är tillbaka i barndomens kvarter för att hålla före- drag i hembygdsföreningens regi. När han lite stelt stegar fram till salens främre del sjuder det av förväntan hos publiken. Författaren blir snart varm i kläderna, berättar livligt om sitt stora romanprojekt och om strödda minnen från Saltsjöbaden. Den magnifika Grünewaldvillan ligger bara några hundra meter från platsen där hans barndomshem stod och när publiken bjuds in att ställa frågor är det som om all gammal missämja har försvun- nit mellan ortens vithåriga etablissemang och rabulisten, kommu- nisten och bråkstaken från Tattbyskolan. Gamla män reser sig, påminner gladlynt om gångna tiders slags­ mål. På plats är också barndomsvännen Jonas Hallberg som ställer en rad frågor, visserligen i försök att utmana, men som ändå mest resulterar i åhörarnas välvilliga skrockande. Hallberg blir tillrätta­ visad när han kallar Guillou för Janne: – ”Jan”, säger han, jag har aldrig kallats Janne. – Men vi kallade ju dig ändå för Janne i klassen, försöker Hall- berg. – Om det i så fall gjordes brukade jag korrigera det med knyt- nävarna, klipper Guillou vant av, och publikens skratt bekräftar att han vunnit replikskiftet.

291 Och så reser sig en kvinna, berättar att hon bor på det som tidi­ gare var familjen Botolfsens tomt, där lekstugan fortfarande står kvar. – Du får gärna komma och dricka kaffe hos oss i lekstugan ­nå­gon dag, erbjuder hon. Jan Guillou må ha varit Saltsjöbadsandans mest oförsonlige gisslare och sedan blivit den burgna klassens högljudde dissident och direktörernas ständige plågoande – men varken detta eller KGB-affärens chikanering tycks i slutändan ha tagit från honom hans status som ortens store son. Varje fråga som ställs, ofta i lite kaxig ton från upprymda män, tycks mest bekräfta en vilja att inkludera. Jo, det handlar om oför­ ställd förtjusning över att Saltsjöbadens mest mytomspunne kän- dis nu är där, på riktigt – som för att bekräfta hans tillhörighet till den gemensamma platsen. Även Guillou rycks med och fäller sedan kommentaren att hans barndom här var, åtminstone i stora stycken, lycklig. Kanske är det bestående minnet efter denna kväll en påmin- nelse om att det i Guillous liv ändå också finns en annan möjlig berättelse än de som handlar om svek, konfrontation och hämnd. Det finns alltid ett möjligt uppslag till en ny berättelse – en annan möjlig sanning.

292 Personregister

Agardtz, Björn 120 103–106, 129, 130, 136, 142 Ahlmark, Per 70 Bratt, Peter 25, 44–48, 50–53, Ahlström, Kattis 258 59–63, 66, 68, 81–93, 142, Alfredson, Hans 51 144, 148, 149, 186, 264, 268, Althin, Peter 20, 240 277 Andersson, Bibbi 245 Bratt, Valter 91 Andersson, Per 207 Bryntse, Göran 117, 120 Andersson, Roy 254 Buckard, Olof 51 Andersson, Sus 271 Burenstam, Staffan 261 Andersson, Sven 49, 54 Bäckström, Kenneth 243, 249 Anstrin, Bo 48 Bäckström, Lars 272 Antonsson, Edgar 30, 145, 146 Böök, Fredrik 286 Arfwedsson, Fredrik 116 Capote, Truman 34 Aschberg, Robert 42 Carl XVI Gustaf 20 Atle, Per-Olov 230 Carlsson, Ebbe 255, 256 Belfrage, Fredrik 270 Carlsson, Ingvar 264 Barnekow, Christoffer 156, 172, Castro, Fidel 50 173, 176, 202 Cederholm, Keith 21, 151, 152, Ben-Gurion, David 38 157-172, 250 Bengtsson, Ingvar 177 Cederholm, Kermit 160, 169 Bennedich, Carol 50 Cederholm, Rick 160, 161 Berg, Eric 112 Cederskog, Georg 143 Berggren, Henrik 185 Charrière, Henri 217 Bergman, Ingemar 99 Chopin, Frédéric 266 Bergström, Lasse 38 Chrispinsson, John 204–207 Bergwall, Sture 252 Cornil, Sylvain 140 Bernstein, Carl 61, 92 da Costa, Catrine 235, 252 Bildt, Carl 15, 242 Dabrowski, Kjell 178, 184 Björklund, Jan 14 Dahl, Peter 42 Bladh, Curt 142, 143 Dahlgren, Hans 182 Bodström, Thomas 17, 18 Dahlin, Leif 279 Boholm, Lennart 34 Dahlström, Jan Håkan 215 Borné, Anna 231, 232 Daniel, Viktor 192 Boström, Donald 256 de Gaulle, Charles 138 Botolfsen, Hanna 104, 130 de Vaux Saint-Cyr 139 Botolfsen, Lauritz 103 Delblanc, Sven 42 Botolfsen, Oscar 97–99, Dofs, Karin 288

309 Dominique, Carl-Axel 123, 124 Goebbels, Joseph 182 Dubček, Alexander 35 Golding, William 217 Edsholt, Rolf 129, 131 Goldman, Jan 108 Ehnmark, Anders 42, 45 Gorz, André 23 Ekberg, Gunnar 46, 60, 264 Grass, Günter 52 Ekman, Gösta 52 Grebäck, Kerstin 45, 76 Eliazon, Lars 154, 168, 169, 176, Guevara, Che 152 177 Guillou, Ann-Linn, 15, 16, 72, 254 Elmér, Birger 49, 53, 54, 59, 89, Guillou, Charles 77, 98, 99, 130, 144, 221 136-141, 147, 297, 298, Elonen, Elisa Terttu 137 Guillou, Dan 15 Engman, Ingemar 55, 56 Guillou, Lucien 136–141, 147, Engman, Pascal 289 297, 298 Enquist, P O 42 Guillou, Michel 138 Enzensberger, Hans Magnus 52 Gustaf V 110 Eriksson, Thord 295 Gustafsson, Lars 42 Erlander, Tage 49 Gyllenhammar, PG 153 Erlandsson, Bengt 144, 145 Haber, Peter 14 Ernestad, Rune 34 Hagström, Annika 42, 154, 155, Feldt, Kjell-Olof 185 300 Fichtelius, Erik 40, 41, 242 Hallberg, Jonas 105, 106, 130, 291 Fischerström, Barbro 242 Hallström, Knut 111, 126 Follin, Christer 177 Hallström, Per 286 Forsell, Harry 225 Hammar, Filip 9, 239 Franzén, Ivan 53, 54 Hammar, KG 20 Fredriksson, Marianne 231 Hansén, Marianne 14, 97–100, Fredriksson, Stig 83, 242 103, 111, 118–120, 123–126, Fremer, Björn 192 129, 131, 303 Fridell, Folke 42 Hansén, Nils 97, 99, 100, 103, Fröding, Gustaf 34 107, 108, 123–126, 130 Garnier, Pierre Albert 139 Hansén, Pia 15, 99, 100, 103, Garpe, Margareta 39, 119 124, 129 Gavelin, Peter 80, 93 Hansson, Per Albin 14 Gedin, Eva 302, 303 Hedberg, Lasse 125 Gedin, Per 11 Hedin, Thomas 115 Geijer, Lennart 82–84 Hedlund, Anna-Lisa 109 Gergel, Jevgenij 11, 263, 279 Hedlund, Lasse 100, 101 Gilbe, Ebbe 156, 157, 176, Hedman, Sten 58 186–190, 193, 194, 196 Heimerson, Staffan 83, 182, 283 Ginsburg, Råland 33 Helén, Gunnar 32 Giraud, Henri 139 Helin, Jan 272 Goding, Folke 113, 119, 120 Hemingway, Ernest 18

310 Hemmel, Jan 176 Kumm, Björn 35 Hermansson, C-H 56, 57 Källberg, Sture 39, 43 Hjärpe, Margareta 76 Kättner, Svanhild 91, 92 Hoffman, Dustin 61 Lagercrantz, Arvid 49 Hofsten, Greta 64 Lagercrantz, Olof 39 Holmberg, Sören 270 Lakatos, Stefan 190 Holmér, Hans 248, 249, 255 Lampers, Lars Olof 89, 92 Holt, Anne 270 Lantz, Annika 211, 212 Huss, general 113 Lanestrand, Rune 39 Hussein, Saddam 73–75 Larsson, Mats 264 Hvenmark, Björn 101 Larsson, Petter 25 Hyland, Lennart 172–174 Larsson, Stig 261 Hylin, Mikael 267, 268 Le Clezio, Jean-Marie Gustave Håfström, Mikael 143 214 Häglund, Kjell 259, 260 Ledin, Björn 107, 108 Härenstam, Magnus 157 Leijnegard, Micke 247 Isacson, Håkan 25, 47, 48, 51–54, Leijonborg, Ingemar 208 60, 62, 63, 86–90, 149 Leila, Abu 60 Israel, Joachim 192–194, 196 Lemberg, Arne 30, 33, 265, 266, Ivarsson, Malena 201 274, 279 Jarnhammar, Lennart 121, 122 Lenin, Vladimir 70, 71 Jeurling, Anders 112 Letmark, Peter 20 Jigenius, Pär-Arne 268, 269 Libik, Georg 35 Johnsson, Hans-Ingvar 83 Libik, Maria 35 Josefsson, Dan 268 Lidman, Sara 42, 51 Josefsson, Janne 17, 18, 252 Liljedahl, Ola 134 Jönsson, Christel 170 Linder, Lars 42 Jönsson, Siv 170 Lindgren, Astrid 116 Jönsson, Stig 163 Lindman, Bengt 174, 175 Kadhammar, Peter 42 Lindqvist, Herman 36 Kallifatides, Theodor 42 Lindström, Sverker 26 Kapuscinski, Ryszard 276 Linné, Bengt 200 Karjel, Robert 20 Linell, Björn 230 Karlsson, Bert 235 Lorentzon, Pär 226–228 Karlsson, Peter 299 Lundberg, Tor 118–120 Kejne, Karl-Erik 110 Lundquist, Börje 191, 192 Kellberg, Christina 123 Löwbeer, Hans 32 Kerstell, Cecilia 303 Lööf, Jan 42 Kjellberg, Christina 15 Mailer, Norman 18 Koestler, Arthur 251 Manning, Chelsea 58 kropp, Göran 258 Marklund, Liza 211, 230, 231, 259 Kuhn, Helmut 245 Marr, Phebe 74

311 Mattsson, Britt-Marie 270 Persson, Git 157 Mattsson, Janne 84 Persson, Göran 242 Mattsson, Thomas 266, 267, 269, Persson, Johan 257 272 281, 280, 281 Persson, Leif GW 18, 20, 82–85, Meschke, Kurt 127 226–228 Milles, Ulrika 249 Persson, Siv 52 Moberg, Vilhelm 20, 42 Peterson, Thage G 181 Myrdal, Alva 32 Pettersson, David 190 Myrdal, Jan 35, 37, 39, 42, 43, 52, Petri, Hjalmar 119 67, 70, 71, 94, 247, 283 Pleijel, Sonja 153 Nixon, Richard 61 Pot, Pol 71, 72 Nobel, Peter 193, 194 Pundik, Herbert 276 Nordegren, Thomas 229 Quick, Thomas 235, 236, Norén, Alexander 296 251, 258, 304 Norrman, Hans 120 Rainer, Ove 203 Nyman, Nils 163, 169, 170 Ramel, Mikael 116 Nyström, Olof 190, 191, 193, 194 Ranstorp, Magnus 261 Nyström, Ulph 211, 212 Rauscher, Deanne 84 Näslund, Annsofi 264 Ruwaida, Yvonne 275 Oddner, Georg 42 Redford, Robert 61 Ohlsson Wallin, Elisabeth 19 Reinfeldt, Fredrik 264 Oldsberg, Ingvar 261 Renklou, Lennart 108, 111 Olofsson, Clark 20 Ringqvist, Lage 108 Olsen, Asbjörn 116, 127, 129 Robbe-Grillet, Alain 214 Olsen, Margareta 116 Rosenberg, Göran 223, 224, 283 Olsson, Belinda 261 Råstam, Hannes 251 Orback, Jens 245 Sabuni, Nyamko 9 Orrenius, Niklas 287 Sahlin, Mona 250, 264 Orton Åqvist, Birgitta 164 Sandberg (Guillou), Amalia 137 Oscarsson, Per 219 Sandberg, Gösta 84 Palm, Thede 144 Sandell, Gunnar 181 Palme, Joakim 178-183 Sauk, Stefan 14 Palme, Mårten 264 Scherman, Jan 209, 210 Palme, Olof 32, 48, 49, 52, 56, 57, Schibbye, Martin 149, 257 82, 85, 177–186, 248, 249, 252, Schimanski, Folke 117 255 Schori, Pierre 63, 65 Palmenfelt, Ulf 42 Schulman, Alex 20 Percan, Tonchi 64 Schulman, Allan 174 Persbrandt, Mikael 14 Schwartz, Nils 15 Persson, Astrid 162 Schöier, Sören 28 Persson, Bertil 188 Sellin, Bjarne 261 Persson, Carl 48, 53, 54, 82–84 Sharon Krafft, Eyal 271

312 Sigfridsson, Sigge 230–232 Taikon, Rosa 192–194 Sigsjö, Ragnar 235 Thorgren, Ulf 125, 126 Šik, Ota 35 Thorson, Karl 295, 298 Silvia, drottning 153 Thorvall, Kerstin 42 Simon, Claude 214 Thunborg, Anders 64, 65 Sjögren, Henrik 143 Tranströmer, Tomas 289 Sjöström, Henning 164, 240 Tripp, Charles 74 Skarp, Ann-Marie 15, 16, 18, 207, Trotskij, Lev 94 208, 212, 223, 229–233, 261, 270, Tryti, Svein 46, 65, 66, 89, 90 284, 288, 291, 298, 302, 303, 305, Trädgårdh, Maria 218 Skarp, Kerstin 240 Tse-Tung, Mao 70 Skarsgård, Stellan 14, 205–207 Tunström, Göran 42 Skinnarmo, Ola 257 Törnqvist, Steffo 209 Skog, Rolf 106 Uvhagen, Ann 153 Skogman, Thore 207 Vall, Bärbel 101, 102 Skytte, Göran 20, 155, 202–204, Vilks, Lars 9, 289 254, 283 Wahlgren, Olof 143 Smoliansky, Gunnar 42 Wall, Anders 153 Sprengel, David 287 Wallenberg, Knut 98 Stagh, Marina 15, 16, 27, 34, 37, Wallfält, Krister 102, 103, 125 68, 72–76, 132, 207 Wallin, Totte 81 Stalin, Josef 70 Wallraff, Gunter 61 Stenbeck, Jan 207–210 Weiss, Lars 210 Stenius, Yrsa 266, 269, 272 Wendel, Per 20 Stenmark, Ingemar 153 Werner, Gunnel 86–89 Stigson, Gubb Jan 289 Westin, Bo 55 Stolpe, Jan 39, 44, 67, 68, 76, 93 Weyler, Svante 230 Stormare, Peter 14 Wikingsson, Fredrik 9, 239 Strindberg, August 34, 215, 286, Wilhelmsson, Markus 124 287 Winnerlind, Lisa 153 Sträng, Gunnar 41 Wistbacka, Kaj 111 Strömstedt, Bo 19, 80, 192–195, Wolff, Rickard 254 280 Wolodarski, Peter 269, 270 Svensén, Stina 127 Woodward, Bob 61, 92 Svensson, Bertil 201, 202 Zelmanovits, Charles 251 Svensson, Massi 54 Zetterlund, Monica 51 Svensson, Per 134 Åkerman, Lisbeth 199, 275 Svensson, Sixten 28, 168 Åkerman, Nordal 273 Svenstedt, Carl Henrik 39, 44 Åkesson, Jimmy 229 Söderberg, Marianne 172 Ölander, Micke 11, 184, 267, 268, Söderbergh, Bengt 103 269 Söderbergh, Fritz 103 Östberg, Kjell 50

313