Ur arkivet – sommarläsning med Livets Goda.se: Pophistoriens mest originella band – SUPERTRAMP ÄR ETT BAND AV SIN TID. De slog igenom under en era där naket självutlämnande, djupt melankoliska och närmast andligt sökande låtar kunde toppa listorna. En era då ironi och mobbing inte dominerade media. Där man kunde släppa två floppande men ändå få förtroende nog av sitt skivbolag för att få göra ett tredje – och då slå igenom. En era då en grupp kunde ha långa, vindlande låtar med akustiska partier och solon av saxofon eller klarinett och ändå spelas på de stora popstationerna. Supertramp är också något av ett mysterium. Medlemmarna är så mediaskygga att de får gentlemännen i Pink Floyd att kännas som wannabes. Faktum är att ingen har riktig koll på huruvida bandet i dag finns. Inte ens deras skivbolag vet. Och frågan är om den kvarvarande ledaren heller bestämt sig. Men det spelar ingen roll. För det var åren 1974-1982 som den klassiska sättningen av den brittiska gruppen gjorde fem album som fortfarande kan hittas på många musikälskares listor över de bästa någonsin. Bandet grundades av två låtskrivare, sångare och klaviaturspelare med helt olika röster och temperament. Rick Davies kom från en R&B-bakgrund och spelade ett bluesigt boogiepiano som hade mer gemensamt med Dr John än ””. Hans röst var lite grötig och hans låtar jordnära betraktelser av vardagslivet. Den mer hippieliknande var några år yngre och hade växt upp med och gillade Pink Floyd, Genesis och (som för övrigt spelat piano på hans solosingel, utgiven under namnet Argosy). Han hade en ljus, vek och djupt melankolisk röst som kunde frammana känslor av stillsam desperation. Texterna handlade om meningen med livet. Lika naket och oförställt som Cat Stevens och Neil Young beskrev han tvivel och funderingar och sitt behov av att gömma sig i sig själv, i naturen eller högt i det blå, långt från omvärldens krav. I själ och hjärta var han en introvert singer-, men tack vare hans ettriga, smattrande pianostil osvikliga en känsla för fastnande melodier blev låtarna till enorma pophits. Lika olika som Davies och Hodgsons temperament och musikaliska rötter, var deras bakgrund. Rick Davies växte upp i oansenliga Swindon (för övrigt samma stad som popgenierna XTC kommer från) och har beskrivit sin uppväxt som ”klasslös”. Han bodde i ett område som låg mitt emellan det rika, gamla Swindon och den nya, fattigare delen. – Vid 11 års ålder fick alla barn göra ett prov som skulle visa om de var universitetsämnen eller passade som arbetare. Jag klarade det inte så bra, men fick panik när jag insåg att jag förväntades jobba vid järnvägen. Något som inte verkade besvära någon annan, berättade han i pressmaterialet till …Famous Last Words, 1982. Under tonåren insåg han att han måste undslippa sitt utstakade öde. Som så många brittiska grabbar som var mer intresserade av musik och bohemliv än hårt fysiskt arbete, gick han på konstskola. Han trivdes och vid 20 års ålder hade han fortfarande aldrig haft ett vanligt jobb. Ett fabriksjobb blev ytterligare en ”ögonöppnare” och han började satsa på de band han spelade i. Davies hade vid det laget bytt till sång och piano och bandet hade Gilbert O’Sullivan på trummor. Efter ett år lämnade han fabriksjobbet helt och gick med i Londonbandet The Lonely Ones, som hade grundats av

Noel Redding (senare i The Jimi Hendrix Experience). Bandet gjorde filmmusik till obskyra lågbudgetfilmer och uselt betalda klubbgig i Tyskland. De var utfattiga och sov ofta på järnvägsstationen mellan gigen. En av medlemmarna kom plötsligt på att han kände en miljonär i Geneve, Sam, som kanske skulle kunna hjälpa dem. Det blev vändpunkten. Miljonären blev deras välgörare, lät dem bo hos honom i nio månader och investerade i deras karriär. Men de andra tröttnade på Sam, som i ärlighetens namn kunde väldigt lite om både musik och musikbransch, och till slut var bara Davies kvar. Denne åkte till södra England, bosatte sig i en stuga och började söka medlemmar i musiktidningen . En av de ynglingar som såg annonsen var Roger Hodgson, då 20 år gammal, som hade släppt en solosingel med Elton John och dennes band i kompet. Hodgson såg den sex år äldre Davies som sin musikaliske mentor och storebror och ville väldigt gärna ha dennes godkännande. Kanske blev Davies också den fadersgestalt Hodgson förlorat när han som 12-åring blivit övergiven av sin pappa, som låg vid flottan och aldrig kom hem. Hodgson hade växt upp på landet utanför Oxford och gått på internatskolan Stowe. – Den tiden var den värsta i mitt liv, mindes den lågmält sympatiske britten när jag intervjuade honom över en frukost i Kanada för några år sedan. Vad han beskrev var en tonårstid lik den som Jan Guillou beskriver i Ondskan: – 600 killar utan bra förebilder skapar lätt en mobbingattityd, berättade han. De blir elaka, macho och okänsliga. Visar man någon som helst sårbarhet hugger de direkt. Förtrycket och bestraffningarna av de yngre eleverna sätts i system Det var sport och slagsmål som gällde. – Om man, som jag, spelade gitarr och var intresserad av musik och andra konstarter, ansågs man vara soft och feminin. De hade också en sorts ”slavsystem” där det förekom saker som jag inte ens kan prata om… Gitarren och förmågan att skriva av sig vad han kände var det enda som höll Hodgson vid liv. Förmodligen var det här den svårdefinierade sorgsenhet och återkommande känsla av flykt som finns i hans låtar, växte fram. Från vuxenvärlden fick han inget stöd. En låt som School, med dess ödsliga munspelsintro, melankoliska sång och sorgsna skildring av skolsystemet, är svår att misstolka: ”I can see you in the morning when you go to school Don't forget your books, you know you've got to learn the golden rule Teacher tells you stop your play and get on with your work And be like Johnnie – too-good, well don't you know he never shirks – he's coming along! After School is over you're playing in the park Don't be out too late, don't let it get too dark They tell you not to hang around and learn what life's about And grow up just like them – won't you let it work it out – and you're full of doubt Don't do this and don't do that What are they trying to do? – Make a good boy of you Do they know where it's at? Don't criticize, they're old and wise Do as they tell you to Don't want the devil to Come out and put your eyes Maybe I'm mistaken expecting you to fight Or maybe I'm just crazy, I don't know wrong from right But while I am still living, I've just got this to say It's always up to you If you want to be that, want to see that, want to see that way – you're coming along!” (School, 1974) Med hjälp av tre före detta roadies gjorde bandet två album på A&M Records: Supertramp och . Det senare måste för övrigt ha ett av världens fulaste skivomslag någonsin – en naken, inte speciellt tilldragande, kvinnlig överkropp med fula tatueringar. Fortfarande visste inte ens han som var M:et i A&M Records, Jerry Moss, vilka de var. – Det var under min första tid i Supertramp som jag började ifrågasätta de värderingar jag blivit itutad och inse hur felaktiga de var, mindes Hodgson. Men det var inte förrän på vår tredje platta som jag verkligen hade ”avprogrammerat mig” nog för att hitta min egen röst tillräckligt för att kunna göra upp med min bakgrund. Låtar som Hide In Your Shell handlar dock lika mycket om Rick Davies och hans ovilja att kommunicera vad han kände. ¬– Något som jag tyvärr tog efter och som i förlängningen gjorde att vi gled ifrån varandra, tills vi nästan var som främlingar. Han skrev om det i låten Casual Conversations flera år senare, då det blivit ännu värre. Vi utbytte till slut bara artighetsfraser, ungefär som två bekanta, men satte oss aldrig ner och talade ut. Davies och Hodgson insåg att de måste göra något åt utförsbacken och bytte ut tre medlemmar. Så tillkom Dougie Thompson (bas), (trummor) och Anthony Helliwell (träblås) och den klassiska sättningen av Supertramp såg dagens ljus. De nya medlemmarna var briljanta musiker och hungriga att visa vad de gick för. Bandet var som pånyttfött. De anlitade , som producerat och Ziggy

Stardust åt . Det var som om något låg i luften. Snacket gick om att det tidigare loserbandet hade något stort i görningen. Plötsligt dök Jerry Moss upp i Trident Studios och bad att få lyssna. Bandet, som redan bränt sin inspelningsbudget, blev nervösa. Moss var dock extremt imponerad och bad bandet ta sin tid med albumet och inte ge sig förrän de var nöjda. Det tog fem månader och tre inspelningsstudior, men hans omdöme betalade sig. De producerade suggestiva filmer till sina låtar. De skaffade en dyr ljusrigg och laborerade med Pink Floyd-liknande ljudeffekter att köra ut genom sin sofistikerade PA-anläggning. Men framför allt skrev de låtar med stort känslomässigt engagemang, som framfördes med både precision och sväng. Supertramp var och förblir ett bevis på att passion och perfektion inte nödvändigtvis behöver stå i motsats till varandra. Än i dag, 35 år efter dess utgivning, klingar Crime Of the Century, med dess dämda dramatik och luftiga ljudbild, förödande självsäkert i högtalare och lurar. Hodgsons arketypiska hitsingel Dreamer som, inte liknade något annat som tidigare hörts i radion, hjälpte albumet till förstaplatsen i Storbritannien. I kontrast till föregångaren hade det för övrigt också ett av de snyggaste och mest slående skivomslagen: två händer som skakar ett fängelsegaller ute i den ödsliga, svarta rymden. Lika ikoniskt och suggestivt som många av Pink Floyds bästa omslag. Ihop med låtens text stod budskapet klart: vi var själva de största skurkarna och skulle för evigt få ångra att vi skändat vår egen jord. Därefter gjorde detta mycket brittiska band något oväntat: de flyttade till Kalifornien. Klimatet, den avslappnade attityden och bristen på klassystem var alla bidragande orsaker. Men givetvis var det också möjligheterna att slå igenom i USA som lockade. De hade redan erövrat Kanada. Crisis? What Crisis? miljömedvetna omslag doftade också lite progg. Men de stora hitsen uteblev och plattan hade inte samma känsla av ”statement” som föregångaren. När jag frågade Roger Hodgson vilken som han var hans egen favoritlåt med Supertramp var det inte någon av hitsen utan det mer obskyra albumspåret The Meaning från denna platta. Ännu en självkritisk och reflekterande text: ”Why are we here? Just look at the comfort that you call your home Just kidding yourself that you're never alone Well, maybe there's something There's one thing you shouldn't have said So, you better beware And you better get light in your head And you better get peace in your bed If you wanna get high You're watching the movie go blistering by Just look at the sadness, I wish I could die Well, maybe there's something There's one thing that I should have said Well, it better be said Is the reckoning holding your heart? It's beginning to squeeze you apart Don't you wanna get high You're holding the world in the palm of your hand What you're tellin' your children you don't understand If you know what the meaning is… Just look at the madness that glows in your eyes Frightened the children will steal your disguise If you know what the meaning is… If you know what the answer is…” (The Meaning, 1975) Hodgson har en mycket speciell förmåga att sjunga om spiritualitet som gör att man hela tiden är osäker på om det är en högre andlig medvetenhet eller gräsrökande – eller bådadera – som han åsyftar när han sjunger ”get high”. Klart är att lyssnaren inte behöver addera några som helst kemikalier för att åka med på resan. – Jag har alltid varit en sökare, men jag har inte funnit att en religion suttit inne med svaren. Jag tror vi har dem inom oss, sa Hodgson när jag frågade om han kommit fram till något. Efter Crisis? What Crisis? följde Even In the Quietest Moments, med den seglivade som öppningsspår. Här uppmanar Hodgson oss alla att vara snälla med varandra. ”See the man with the lonely eyes/take his hand, you’ll be surprised”. Eller ”There’s so much that we need to share/so send a smile and show you care”. Det må låta som floskler, men de är sanna och Hodgson lever som han lär. När jag intervjuade Trevor Rabin, som vid en tidpunkt var på väg att bilda ett band med Hodgson, beskrev han den timide britten som en genuint godhjärtad själ. Albumet blev första etta på Billboard i USA och gjorde dem till superstjärnor även där. Inför 1979 års hade bandet samlat sina mest slagkraftiga låtar någonsin och hitsen lät inte vänta på sig. Men allt stod inte rätt till i Supertramp-lägret. Hodgson och Davies hade fortsatt att dela på sina låtskrivarcredits för varje låt, men liksom i fallet Lennon och McCartney stod de klart att de skrev sina låtar individuellt. , Breakfast In America och Take The Long Way Home hade alla något gemensamt – de var skrivna av Hodgson. De sjöngs av Hodgson. Och det kan inte ha varit lätt för mentorn Davies att se sin tidigare ”elev” stå för i princip alla bandets hitsinglar, när Davies egentligen var den mer komplette musikern i bandet. Något som Hodgson är den förste att erkänna. – Jag sökte jobbet i Supertramp som gitarrist men har aldrig sett mig själv som någon sologitarrist. Och mitt pianospel var i grunden primitivt, om än något förfinat med åren, medan Rick var en fantastisk pianist. Och det var säkert jobbigt för honom att se mina låtar om och om igen plockas ut som singlar. Efter en liveskiva, Paris (1980) och ett studioalbum, …Famous last Words (1982) lämnade Hodgson bandet, desillusionerad av bristen på kommunikation och av branschen. Han byggde en 48-kanalsstudio i sitt hem i Nevada City och släppte ganska snart soloskivan Eye Of the Storm (1984) medan Supertramp fortsatte utan honom, med en ”soundalike” på sång. – Jag var och såg Supertramp på Annexet i Stockholm, avslöjar Hodgson plötsligt. Det kändes konstigt att stå i stort sett oigenkänd och se en annan person stå där och sjunga mina texter och försöka låta som om han var jag. Och inse att en stor del av publiken förmodligen inte ens visste att det var en annan person som stod där uppe… Supertramp släppte ytterligare fem studioalbum och två liveskivor men intresset för deras nya material var inte lika stort längre. Hodgson har släppt totalt fyra soloalbum av vilka det senaste, Open the Door, delvis återskapar den gamla magin. Han har också släppt en DVD, Take The Loing way Home, som innehåller en konsert, en intervju och efter-show-mingel. Återföreningsförsök har gjorts också i form av en sammanslagning av Supertramp och Yes. När jag träffade Hodgson spelade han upp outgivna låtar där han kompades av Trevor Rabin, Alan White och Chris Squire från nämnda band. – Vi var grannar och tänkte bilda ett band ihop, men det blev för ”corporate”, för mycket snack om pengar, medan jag ville börja med musiken. Så det blev inget, berättade Hodgson. När jag i efterhand bad Chris Squire kommentera fnös han ”jag vill inte ha ett band ihop med någon som har dåligt samvete för att han är miljonär”. Och när jag senare bad Trevor Rabin kommentera uttalandet sa han ”det där var ett typiskt utslag av Squire-humor”. I dag är det få som tror att Supertramp kommer att göra något mer. Men det gör inget. Med sina bästa skivor bidrog de till att göra 70-talet till albumets era. Och när man ser Hodgsons egen lista över favoritskivor, sammanställd under hans sista turné med Supertramp, så faller hans egna inspirationskällor på plats: 1. The White Album – The Beatles 2. Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band – The Beatles 3. – The Beatles 4. Imagine – 5. Bridge Over Troubled Water – Simon & Garfunkel 6. Dark Side Of The Moon – Pink Floyd 7. Who's Next – The Who 8. Selling England By The Pound – Genesis 9. Band On The Run – Paul McCartney & Wings 10. Axis: Bold As Love – Jimi Hendrix Experience Vitt, melodiskt, brittiskt och kretsande kring skiftet mellan 60- och 70-tal, då han var 17-23 år gammal. Hodgson har alltså inte ens försökt fejka bredd, politisk korrekthet, genusperspektiv – eller att han ”hänger med”. Intressant att notera är att den nyaste skivan på listan kom 1973 och att Supertramps storhetstid var 1974-83. Han kanske inte hann lyssna på andra efter att berg-och-dalbanan inleddes? När jag själv träffade Hodgson var han dock mycket entusiastisk över Jeff Buckley. Helt klart är att Hodgson njuter mer av att spela sina låtar i dag. Han känns närmast rörd över vad hans låtar betytt för folk. Den senaste tiden har han också – minst sagt oväntat – varit celebritetsgäst och instruktör i Canadian Idol. Där konstaterar han att fokus i dag är för stor på att slå igenom snabbt, att bolagens kvartalsrapporter styr och att dagens artister sällan får en andra chans om debuten floppar. Supertramp fick en TREDJE chans. Något vi i dag kan vara tacksamma över. För en sak kan vi vara säkra på. I dag hade inte Crime Of the Centurys utdragna munspelsintro fått se dagens ljus. Och då hade heller inte Ebbot från The Soundtrack Of Our Lives kunnat ha det som ringsignal på sin mobil 35 år senare… EN FULL HAND SUPERTRAMP Mellan åren 1974 och 1982 släppte Supertramp sina mest klassiska album. Anders Lundquist guidar. Crime Of The Century (1974) Bandets tredje album, men det första med bandets klassiska sättning och den första som verkligen LÄT Supertramp. Tillsammans med Ken Scott, som producerat Hunky Dory och Ziggy Stardust åt David Bowie, skapade bandet en värld befolkad av dagdrömmare (Dreamer, Rudy), kritik mot det brittiska skolsystemet (School, ) och den mest innerliga melankoli man kan föreställa sig (Hide In Your Shell, If Everyone Was Listening). Det episka titelspåret avslutar plattan på ett ödesmättat sätt. Mycket misantropi, men ack så skön lyssning. School kan musikaliskt ses som en tydlig föregångare till Hotel California med Eagles. Crisis? What Crisis? (1975) Innehöll inga uppenbara hits, men var väldigt jämnstark. Lady är, med dess ettriga elpiano, klassisk Hodgson. Another Man’s Woman var ett perfekt avstamp för Rick Davies, bluesiga jazzpiano. Dramatiska The Meaning är Hodgsons egen favoritlåt med Supertramp. Och A Soapbox Opera, med Hodgsons ljusa, sköra stämma, är lika ljuvt melankolisk som något på Crime Of The Century. Som helhet var det dock svårt att undvika känslan av att den var en något framstressad uppföljare. Even In The Quietest Moments (1977) Här var magin tillbaka. Give A Little Bit är en lite corny, men otroligt upplyftande poplåt driven av en tolvsträngad akustisk gitarr och stunsig rytmsektion. En låt som tack vare Roger Hodgsons generositet dragit in miljoner till Röda Korset. Här finns flera fina Davies-spår,

Downstream (med bara piano och sång) och den satiriska Lover Boy. Men det är Hodgsons titelspår som firar det största triumferna. Den är drömsk, suggestiv och efteråt känns det som om man tagits till en annan, magisk plats som man inte riktigt är säker på existerar. Något som förstärks av textens sista rader ”And even when the song is over, where have I been – was it just a dream?” Det låter stort, det låter påkostat och det svänger. Men i grunden är det inget annat än idealistisk flower power. Breakfast In America (1979) Mot slutet av 70-talet hade bandet strömlinjeformats lite och hitsen var omöjliga att undvika – The Logical Song, Take The Long Way Home, och titelspåret – som doftar både ABBA och en ung, naiv Ted Gärdestad, inte minst med texten ”take a look at my girlfriend…”. Inte oväntat skrevs låten av Roger Hodgson redan i pojkrummet när han vara var i 16-årsåldern. Då drömde han om att en gång besöka Texas ”where everyone’s a millionaire”. Nu bodde han i USA och var själv miljonär. Samtidigt är avslutade Child Of Vision, en låt om och till USA, klart kritisk mot dess skräpkultur. …Famous Last Words (1982) När den femte och sista studioplattan med denna uppsättning av Supertramp gjordes var sprickorna mellan de två ledarna Hodgson och Davies uppenbara. Man hade, i ett försök att vinna tid att lappa ihop bandet, släppt liveplattan Paris, men konsertsituationen var inte perfektionisterna Supertramps starkaste sida. Dags för ett sista studioalbum med Hodgson. Låtarna lät ungefär som vanligt, men det var uppenbart att de inte hjälpt varandra att finslipa dem. It’s Raining Again var en hit och bagatellen Put On Your Old Brown Shoes hade en skönt avslappnad R&B-vibe. Men känslan av att bandet riskerade att bli en parodi på sig själva var överhängande. Mycket riktigt lämnade Hodgson bandet efter den följande turnén. De andra fortsatte utan honom, trots att han skrivit nästan alla bandets klassiker. Situationen var således mycket lik den som en annan Roger, nämligen Waters i Pink Floyd, hamnade i bara något år senare. Det skulle visa sig att genomsnittslyssnaren bara hade koll på varumärket – bandnamnet – och fortsatte fylla dess arenor, medan de forna bandledarna fick kämpa för att få folk att inse vilka de var. En situation som bestod ändra fram till 2000-talet.