Ur arkivet – sommarläsning med Livets Goda.se: Pophistoriens mest originella band – Supertramp SUPERTRAMP ÄR ETT BAND AV SIN TID. De slog igenom under en era där naket självutlämnande, djupt melankoliska och närmast andligt sökande låtar kunde toppa listorna. En era då ironi och mobbing inte dominerade media. Där man kunde släppa två floppande album men ändå få förtroende nog av sitt skivbolag för att få göra ett tredje – och då slå igenom. En era då en grupp kunde ha långa, vindlande låtar med akustiska partier och solon av saxofon eller klarinett och ändå spelas på de stora popstationerna. Supertramp är också något av ett mysterium. Medlemmarna är så mediaskygga att de får gentlemännen i Pink Floyd att kännas som wannabes. Faktum är att ingen har riktig koll på huruvida bandet i dag finns. Inte ens deras skivbolag vet. Och frågan är om den kvarvarande ledaren Rick Davies heller bestämt sig. Men det spelar ingen roll. För det var åren 1974-1982 som den klassiska sättningen av den brittiska gruppen gjorde fem album som fortfarande kan hittas på många musikälskares listor över de bästa någonsin. Bandet grundades av två låtskrivare, sångare och klaviaturspelare med helt olika röster och temperament. Rick Davies kom från en R&B-bakgrund och spelade ett bluesigt boogiepiano som hade mer gemensamt med Dr John än ”progressive rock”. Hans röst var lite grötig och hans låtar jordnära betraktelser av vardagslivet. Den mer hippieliknande Roger Hodgson var några år yngre och hade växt upp med The Beatles och gillade Pink Floyd, Genesis och Elton John (som för övrigt spelat piano på hans solosingel, utgiven under namnet Argosy). Han hade en ljus, vek och djupt melankolisk röst som kunde frammana känslor av stillsam desperation. Texterna handlade om meningen med livet. Lika naket och oförställt som Cat Stevens och Neil Young beskrev han tvivel och funderingar och sitt behov av att gömma sig i sig själv, i naturen eller högt i det blå, långt från omvärldens krav. I själ och hjärta var han en introvert singer-songwriter, men tack vare hans ettriga, smattrande pianostil osvikliga en känsla för fastnande melodier blev låtarna till enorma pophits. Lika olika som Davies och Hodgsons temperament och musikaliska rötter, var deras bakgrund. Rick Davies växte upp i oansenliga Swindon (för övrigt samma stad som popgenierna XTC kommer från) och har beskrivit sin uppväxt som ”klasslös”. Han bodde i ett område som låg mitt emellan det rika, gamla Swindon och den nya, fattigare delen. – Vid 11 års ålder fick alla barn göra ett prov som skulle visa om de var universitetsämnen eller passade som arbetare. Jag klarade det inte så bra, men fick panik när jag insåg att jag förväntades jobba vid järnvägen. Något som inte verkade besvära någon annan, berättade han i pressmaterialet till …Famous Last Words, 1982. Under tonåren insåg han att han måste undslippa sitt utstakade öde. Som så många brittiska grabbar som var mer intresserade av musik och bohemliv än hårt fysiskt arbete, gick han på konstskola. Han trivdes och vid 20 års ålder hade han fortfarande aldrig haft ett vanligt jobb. Ett fabriksjobb blev ytterligare en ”ögonöppnare” och han började satsa på de band han spelade i. Davies hade vid det laget bytt till sång och piano och bandet hade Gilbert O’Sullivan på trummor. Efter ett år lämnade han fabriksjobbet helt och gick med i Londonbandet The Lonely Ones, som hade grundats av Noel Redding (senare i The Jimi Hendrix Experience). Bandet gjorde filmmusik till obskyra lågbudgetfilmer och uselt betalda klubbgig i Tyskland. De var utfattiga och sov ofta på järnvägsstationen mellan gigen. En av medlemmarna kom plötsligt på att han kände en miljonär i Geneve, Sam, som kanske skulle kunna hjälpa dem. Det blev vändpunkten. Miljonären blev deras välgörare, lät dem bo hos honom i nio månader och investerade i deras karriär. Men de andra tröttnade på Sam, som i ärlighetens namn kunde väldigt lite om både musik och musikbransch, och till slut var bara Davies kvar. Denne åkte till södra England, bosatte sig i en stuga och började söka medlemmar i musiktidningen Melody Maker. En av de ynglingar som såg annonsen var Roger Hodgson, då 20 år gammal, som hade släppt en solosingel med Elton John och dennes band i kompet. Hodgson såg den sex år äldre Davies som sin musikaliske mentor och storebror och ville väldigt gärna ha dennes godkännande. Kanske blev Davies också den fadersgestalt Hodgson förlorat när han som 12-åring blivit övergiven av sin pappa, som låg vid flottan och aldrig kom hem. Hodgson hade växt upp på landet utanför Oxford och gått på internatskolan Stowe. – Den tiden var den värsta i mitt liv, mindes den lågmält sympatiske britten när jag intervjuade honom över en frukost i Kanada för några år sedan. Vad han beskrev var en tonårstid lik den som Jan Guillou beskriver i Ondskan: – 600 killar utan bra förebilder skapar lätt en mobbingattityd, berättade han. De blir elaka, macho och okänsliga. Visar man någon som helst sårbarhet hugger de direkt. Förtrycket och bestraffningarna av de yngre eleverna sätts i system Det var sport och slagsmål som gällde. – Om man, som jag, spelade gitarr och var intresserad av musik och andra konstarter, ansågs man vara soft och feminin. De hade också en sorts ”slavsystem” där det förekom saker som jag inte ens kan prata om… Gitarren och förmågan att skriva av sig vad han kände var det enda som höll Hodgson vid liv. Förmodligen var det här den svårdefinierade sorgsenhet och återkommande känsla av flykt som finns i hans låtar, växte fram. Från vuxenvärlden fick han inget stöd. En låt som School, med dess ödsliga munspelsintro, melankoliska sång och sorgsna skildring av skolsystemet, är svår att misstolka: ”I can see you in the morning when you go to school Don&#39t forget your books, you know you&#39ve got to learn the golden rule Teacher tells you stop your play and get on with your work And be like Johnnie – too-good, well don&#39t you know he never shirks – he&#39s coming along! After School is over you&#39re playing in the park Don&#39t be out too late, don&#39t let it get too dark They tell you not to hang around and learn what life&#39s about And grow up just like them – won&#39t you let it work it out – and you&#39re full of doubt Don&#39t do this and don&#39t do that What are they trying to do? – Make a good boy of you Do they know where it&#39s at? Don&#39t criticize, they&#39re old and wise Do as they tell you to Don&#39t want the devil to Come out and put your eyes Maybe I&#39m mistaken expecting you to fight Or maybe I&#39m just crazy, I don&#39t know wrong from right But while I am still living, I&#39ve just got this to say It&#39s always up to you If you want to be that, want to see that, want to see that way – you&#39re coming along!” (School, 1974) Med hjälp av tre före detta roadies gjorde bandet två album på A&M Records: Supertramp och Indelibly Stamped. Det senare måste för övrigt ha ett av världens fulaste skivomslag någonsin – en naken, inte speciellt tilldragande, kvinnlig överkropp med fula tatueringar. Fortfarande visste inte ens han som var M:et i A&M Records, Jerry Moss, vilka de var. – Det var under min första tid i Supertramp som jag började ifrågasätta de värderingar jag blivit itutad och inse hur felaktiga de var, mindes Hodgson. Men det var inte förrän på vår tredje platta som jag verkligen hade ”avprogrammerat mig” nog för att hitta min egen röst tillräckligt för att kunna göra upp med min bakgrund. Låtar som Hide In Your Shell handlar dock lika mycket om Rick Davies och hans ovilja att kommunicera vad han kände. ¬– Något som jag tyvärr tog efter och som i förlängningen gjorde att vi gled ifrån varandra, tills vi nästan var som främlingar. Han skrev om det i låten Casual Conversations flera år senare, då det blivit ännu värre. Vi utbytte till slut bara artighetsfraser, ungefär som två bekanta, men satte oss aldrig ner och talade ut. Davies och Hodgson insåg att de måste göra något åt utförsbacken och bytte ut tre medlemmar. Så tillkom Dougie Thompson (bas), Bob Siebenberg (trummor) och Anthony Helliwell (träblås) och den klassiska sättningen av Supertramp såg dagens ljus. De nya medlemmarna var briljanta musiker och hungriga att visa vad de gick för. Bandet var som pånyttfött. De anlitade Ken Scott, som producerat Hunky Dory och Ziggy Stardust åt David Bowie. Det var som om något låg i luften. Snacket gick om att det tidigare loserbandet hade något stort i görningen. Plötsligt dök Jerry Moss upp i Trident Studios och bad att få lyssna. Bandet, som redan bränt sin inspelningsbudget, blev nervösa. Moss var dock extremt imponerad och bad bandet ta sin tid med albumet och inte ge sig förrän de var nöjda. Det tog fem månader och tre inspelningsstudior, men hans omdöme betalade sig. De producerade suggestiva filmer till sina låtar. De skaffade en dyr ljusrigg och laborerade med Pink Floyd-liknande ljudeffekter att köra ut genom sin sofistikerade PA-anläggning. Men framför allt skrev de låtar med stort känslomässigt engagemang, som framfördes med både precision och sväng. Supertramp var och förblir ett bevis på att passion och perfektion inte nödvändigtvis behöver stå i motsats till varandra. Än i dag, 35 år efter dess utgivning, klingar Crime Of the Century, med dess dämda dramatik och luftiga ljudbild, förödande självsäkert i högtalare och lurar. Hodgsons arketypiska hitsingel Dreamer som, inte liknade något annat som tidigare hörts i radion, hjälpte albumet till förstaplatsen i Storbritannien.