KUSTBOORGAN FÖR N Nr 3 - Årgång 10 Juli 1953 ESTLANDSSVENSKARNA I SVERIGE

Väs tv art 2 KUSTBON Juli

kats fly från det då tyskockuperade Estland. Här mottogos de av den av svenska regeringen till­ satta kommittén för estlandssvenskarna. Så följde på hösten 1943 de tre av kommittén organiserade s. k. sjuktransporterna med ångfartyget Oden. Och på sommaren 1944 skedde den stora slut­ transporten med den gamla estniska motorskona­ ren Juhan i skytteltrafik mellan Estland och Stockholm. Efter Juhans sista resa med ankomst hit den 11 sept. 1944 omöjliggjordes alla vidare Utgiven av Svenska Odlingens Vänner. transporter till Sverige av krigsutvecklingen, som Redaktör och ansvarig utgivare: Manfred Nyman. förde de ryska trupperna fram till Östersjön. Red.-sekr.: Lars Broman. Här är icke avsikten att skildra förloppet av denna folkförflyttning. Den ovannämnda kommit­ Red. och Exp.: Tunnelgatan 23, 3 tr., Stockholm. téns officiella redogörelse för sin verksamhet 1940 Kustbons postgiro: 19 72 07. —1950 har redan varit införd i dessa spalter. Men Utkommer 1953 med sex nummer. det kan måhända ha sitt intresse att nu efter tio års förlopp kasta en granskande blick på vad des­ Prenumerationspris 1953 5 kr. sa år ha betytt för de hit överflyttade estlands­ Annonspris: 1/1 200:—, 1/2 115:—, 1/4 60:—, svenskarna. 1/8 35: — Förlovnings-, vigsel- och födelseannonser 5 kr. Dödsannonser 20 kr.

Härnösand 1953 - Härnösands Boktryckeri Aktiebolag

UR INNEHÅLLET: Sid. Tio år i Sverige av Riksantikvarien Sigurd Curman 2 Gud med oss — trots allt av Kyrkoherde Ivar Pöhl 3 Då överflyttningstanken väcktes av Fil. lic. Elmar Nyman 4 För tio år sen. En återblick på det för­ gångna av Major Carl Mothander 7 Uppbrott av E. L 9 På Sabbatsberg och annorstädes. Små håg­ komster av Folkskollärare Viktor Aman .... 10 Ett viktigt bidrag till baltisk historia av Dr. phil. A. Soom 12 Gideon Danell 80 år 13

Man kan nog våga påstå, att denna folkför­ flyttning, trots de tragiska omständigheter som Tio ar i Sverige framtvingade densamma, försiggått under rela­ tivt lyckliga förhållanden, och om man ser till de Tio år ha nu förflutit sedan den estlandssven­ nu skönjbara resultaten, verkar det också, som ska stammen på allvar började sin överflyttning om de allra flesta av de hit överflyttade estlands­ till Sverige från sina gamla boplatser på andra si­ svenskarna ha kunnat acklimatiseras synnerligen dan Östersjön, där de i 700 år levat på Estlands väl i det rikssvenska samhället och där funnit sin västra och norra kuster och de utanför liggande relativt trygga bärgning. Tack vare de med de öarna. Visserligen hade redan i oktober 1940 ett svenska statsmakternas hjälp av kommittén ge­ antal rågöbor kommit över, sedan deras hemöar nomförda stödåtgärderna ha de som så velat, kun­ tvångsevakuerats för ryska militäranläggningar, nat här i landet fortsätta sin gamla verksamhet så­ men det var dock först på våren 1943, som den som utövare av jordbruk eller fiske, vilka ju voro stora överflyttningen började. Då började den ena huvudnäringarna i svenskestland. Folkskollärar­ fiskebåten efter den andra komma in till den na ha på ett hedersamt sätt kunnat inordnas i svenska skärgården med estlandssvenskar, som svenskt skolväsen. Och icke så få unga estlands­ under ofta mycket äventyrliga förhållanden lyc- svenskar ha förhjälpts till att genomgå våra högre Juli KUSTBÖN 3

Kyrkoherde Ivar PöM: GUD MED OSS - TROTS ALLT Det var en av de sista septemberdagarna 1944 estlandssvenskarna med andra folkgrupper som i Tallinns svenska S:t Mikaelskyrka. Stämningen ryckts loss från det fäderneärvda, så äro vi nu var allvarsmättad. Krigsfronten närmade sig hu­ mera harmoniska än de andra. Visserligen ha vudstaden och det var församlingens sista guds­ våra yttre betingelser i många avseenden varit tjänst före uppbrottet och flykten till Sverige. avundsvärda. Detta är viktigt, men dock icke av­ Predikoämnet var: Gud med oss — trots allt. görande. Jag vet att många som materiellt har Predikanten försökte ge ett svar på den ständigt det minst lika bra som vi, dock äro missanpassa­ återkommande ångestfulla frågan under de skic­ de och själsligt splittrade. De bär alltfortfäran­ kelsedigra dagarna: Min Gud, mi:a Gud, varför de på ett livbälte och äro känsliga för den min­ har Du övergivit mig? sta politiska vindkantring. De dagtingar med sitt I dag då det överväldigande flertalet av den samvete, de har förlorat perspektiven och lever estlandssvenska folkstammen är välanpassad i de en skentillvaro med ständigt packad kappsäck nya levnadsförhållandena, har vi anledning att och själslig osäkerhetskänsla. med tacksamhet besinna sanningen i löftesordet: Gud med oss. Lyckades vi icke finna en mening I Estlands svenskbygd sjöngo vi vid våra guds­ och ett tillfredsställande svar i vårt förtvivlade tjänster många pilgrimssånger, men även tros­ läge då, så gör vi det desto mera nu. vissa psalmer. Vi saknade den lätta genren. Ka­ Kristus slutade sin jordevandring med en obe­ raktäristiskt är ett uttalande av biskop Danell svarad fråga på korset och detta förde honom vid hans återkomst från Svenskbygden: "Jag närmare oss än vanligt. Detta gjorde Honom till träffade några 'glada' estlandssvenskar på en människa och tvingade Honom till en viljean­ marknadsdag i Hapsal. Men, — de sjöngo psal­ strängning, koncentration och tro, utan villkor. mer." Det yttre tvånget framtvingade ett inre måste. Religionen i Estlands svenskbygd var icke en­ När vi i dag besöker våra stamfränder så blir bart kunskap utan — och framförallt — insikt. vi imponerade. Vi lägger märke till att egentli­ Inför Historiens Herre voro vi alltid ödmjuka gen ingen kapitulerat eller resignerat inför de och saktmodiga. Vi hade ofta lärt känna san­ yttre svårigheterna. ningsordet: vill du stå upprätt, så fall på knä! Lättjan var ett okänt begrepp i Estlands svensk­ Denna auktoritetstro som aldrig låtit oss förväxla bygd. Arbetsamheten och idogheten — ett av det gudomliga och det mänskliga gör oss själs­ våra nationella särdrag — har kommit oss väl ligt harmoniska i de nya livsvillkoren. Guds­ till pass när vi för tio år sedan voro tvungna att tjänstbesökens antal och den enskilda andakten starta på nytt. Genom kärlek till förvärvsverk­ har icke minskat i våra estlandssvenska hem. samheten har vi också skapat en arbetsetik som Det är vår styrka och vår tillgång. Är Gud med skänkt oss inre tillfredsställelse. Jämför vi i dag oss, så är även en motgång en välsignelse.

utbildningsanstalter och vunnit anställning både i gamla med ett visst vemod tänka tillbaka på sina statens verk och enskilda företag av olika slag. — forna boplatser på andra sidan havet, så är det ju För åldringarna har ordnats ett särskilt estlands- inte så underligt. Men de se icke med bitterhet på svenskt hem, Kustbohemmet. sitt nya fosterland. Med mycket få undantag ha våra estlandssven­ I det nuvarande Europa med sina miljoner av ska medborgare skött sig på ett utmärkt sätt, bå­ olyckliga landsflyktiga människor intar utan tvi­ de i sitt arbete och i sin vandel, och de ha även vel den till Sverige överflyttade estlandssvenska på ett anmärkningsvärt plikttroget sätt fullgjort folkstammen en lycklig undantagsställning. Den sina åtagna förpliktelser i form av lån och dyl. I har visserligen nödgats flytta hemifrån, men har beaktande av att samtliga fingo lämna all sin fasta ändå kommit "hem". och det mesta av sin lösa egendom i Estland och Vi rikssvenskar, som i olika avseenden ha haft sålunda kommo hit med två tomma händer, måste att göra med denna förflyttnings- och assimile­ det anses tyda både på arbetsamhet och gott eko­ ringsprocess, vi vill gärna uttala vår oförställda nomiskt förstånd, att flertalet estlandssvenskar glädje över, att denna, givetvis icke för patienten redan efter 8—10 års vistelse i Sverige kommit i smärtfria process, har gått så lyckligt, som den ordnade ekonomiska förhållanden. gjort. Detta har i hög grad berott på den goda Det är numera ytterst sällan som man i pres­ vilja, som estlandssvenskarna själva hava visat, sen hör talas om estlandssvenskarna och vad be­ mången gång under svåra förhållanden. Därför ror nu det på? Jo, givetvis sammanhänger det har man all anledning att både hoppas och tro med den gamla satsen att "blott hälsan tiger still!" att framtiden för estlandssvenskarna skall inne­ De sköta sin gärning lugnt och stilla, äro an­ bära allt större möjligheter att i trygghet rota sig språkslösa och fridsamma och väcka ingen onödig i den svenska moderjorden. uppmärksamhet. Och vidare — och det är sär­ skilt betydelsefullt — de känna sig inte längre som främlingar, utan som svenskar i eget land. I varje fall den yngre generationen. Och om de •/ty***^ toct***** 4 KUSTBON Juli

delaktig riktning, att traditionsrika ort- och gårds­ Då överflyttningstanken väcktes namn förbjödos och ersattes av ny konstruerade Den "armada" av estlandssvenska fiskebåtar estniska och att möjligheterna att erhålla stats­ som för tio år sedan satte in mot Sveriges kus­ anställning kringskuros etc. Här bör dock fram­ ter kom visserligen som en följd av krigsförhål­ hållas att någon antagonism gentemot minoritets­ landena men utgjorde i själva verket ett led i en grupperna ej märktes från de breda folklagren. sedan flera år tillbaka planerad och tidigare i Förhållandet mellan ester och svenskar var i all­ mindre skala pågående allmän emigration från mänhet mycket gott. Men statsmakternas ändra­ Estlands svenskbygd till Sverige. de hållning oroade; det var ej svårt att räkna ut vilka konsekvenser den nya politiken kunde få Varför ville svenskarna i Estland lämna sina för vår framtid. urgamla boplatser, och när blev tanken på allmän överflyttning aktuell? I det följande skola endast I detta sammanhang bör också påpekas att några omständigheter framhållas som kunna be­ blandäktenskapen blevo allt talrikare, till stort lysa dessa frågor. Vissa generaliseringar äro här bekymmer för de "renläriga". Till denna utveck­ oundvikliga. ling bidrogo många estlandssvenska flickor som föredrogo att gifta sig med rikssvenskar. Den svenska folkstammen i Estland hade i syn­ Allt detta lovade ej något gott för vår stams nerhet under 1920- och 1930-talen fått vidkännas framtid. Skulle man verkligen låta sig uppslukas en viss minskning genom utflyttningar. Natur­ av den expanderande omgivningen? Varför inte ligt nog var det Sverige som i första hand locka­ hellre emigrera till Sverige och där smälta in i de utvandrarna. Först i slutet av 1930-talet bör­ den svenska folkmassan? Sådana tankar voro ej jade man bland estlandssvenskarna inse att en främmande för estlandssvenskarna, innan allt fortgående emigration kunde få konsekvenser för elände med krig och krav på baser hade börjat. stammens framtid. En del andra faktorer bidrogo De omhuldades mest av de yngre årgångarna och också till att mången estlandssvensk började tviv­ måste sålunda tillmätas stor betydelse. Hade en la på möjligheten av stammens fortbestånd. överflyttningsaktion kommit i gång t. ex. under Svenskbygden låg ej längre geografiskt isole­ hösten 1938 förefaller det ej osannolikt att en stor rad. De moderna kommunikationerna förmedla­ del av svenskbygdens folk skulle ha brutit upp. de ideligen nya kontakter och idéer även till Det bör dock framhållas att någon framställning svenskarna. Man fick bevittna hur esterna gingo om en allmän överflyttning till Sverige före krigs­ framåt med stormsteg både på det andliga och utbrottet 1939 veterligt ej framförts av estlands­ det materiella området. Svenskbygden hade av svenska ledande män till svenska myndigheter. olika orsaker ej lätt att följa med i denna utveck­ Det är också troligt att en sådan tanke ej skulle ling. Många svenskar lockades därför att söka ha mött full förståelse i förkrigstidens Sverige. sin utkomst inom rent estniska områden. Visser­ Visst är att estlandssvenskarna tänkte betydligt ligen hade även vi gått kulturellt framåt sedan mera känslobetonat än rikssvenskarna, när det den sexklassiga folkskolan blivit obligatorisk och gällde "svenskheten". sedan Birkas folkhögskola och de svenska läro­ Stormaktskrigets utbrott och ryssarnas krav på verksavdelningarna i Hapsal tillkommit, men möj­ basområden i Baltikum hösten 1939 förändrade ligheter till utkomst för dem som. gått i Hapsal radikalt estlandssvenskarnas läge. Utrymningen och även Birkas voro sannerligen ej ljusa. Några av våra centrala bosättningsområden Odensholm, kunde väl placeras i svenskbygden, dvs om till­ Rågöarna och Nargö gjorde att den pyrande tan­ räcklig ekonomisk hjälp kom från Sverige. Man ken på en allmän överflyttning till Sverige flam­ fick bevittna hur forna Birkas-elever i tiotal sök­ made upp. Fortfarande var inte fråga om en hun­ te sig över till Sverige för att där ta anställning draprocentig uppslutning, men det övervägande inom jordbruk och hushåll och hapsalstuden- flertalet estlandssvenskar ledo sedan hösten 1939 terna hade förvisso fått söka sig till andra marker av Sverigefeber. Balttyskarnas utflyttning till än fädernas, om utvecklingen förblivit ostörd. De Tyskland stegrade estlandssvenskarnas ambition skulle sannolikt inom en snar framtid ha förlorat och förhoppningar. Sverige komme att handla på kontakten med hembygden och problemen där. samma sätt som Tyskland sade man sig. Vad Med andra ord skulle — enligt pessimisterna — skulle de stackars människorna från de evakue­ svenskbygden successivt ha berövats sina begåv­ rade områdena ta sig till i längden? Tills vidare ningar allteftersom Birkas och Hapsal produce­ fingo de givetvis ta in hos släktingar och stam- rade nya årgångar. fränder, men problemet måste lösas. Envisa ryk­ Myndigheternas ändrade inställning till mino­ ten kunde också förtälja att en stor del av den riteterna väckte också mycken oro. 1930-talets återstående svenskbygden måste upplåtas åt rys­ estniska politiker tycktes ha glömt de löften som sarna. Var skulle den estniska regeringen pla­ minoriteterna tillförsäkrades av grundlagsriksda­ cera ca 7.000 estlandssvenskar? Det var uteslu­ gen 1919, löften som också hölls under 1920-talet. tet att de skulle kunna placeras i närheten av Den hurrapatriotiska propaganda som präglade varandra. Skulle svenskbygdens folk portioneras 1930-talets Estland rimmade illa med tidigare till- ut över hela landet, finge de personer nu rätt som lämpade liberala grundsatser. För svenskarnas siat om en snar undergång för vår stam. Kunde del betydde det t. ex. att skolpolitiken lades om Sverige verkligen tillåta något sådant? Och est­ i en ur svensk nationell synpunkt mindre för­ niska regeringen kunde väl ej ha någon glädje Juli KUSTBON 5

av en massa "löst" folk som sprang hos myndig­ heterna och begärde hjälp? Representanter för Kallelse till årsmöte och vår minoritet voro ej heller sena att framföra sina allvarliga synpunkter till både svenska och est­ estlandssvensk hembygdsdag niska myndigheter. Dock förekom fortfarande Föreningen Svenska Odlingens Vänner håller delade meningar hos våra s. k. ledande män. Det är ej otroligt att denna splittring delvis bär skul­ årsmöte i samband med estlandssvensk hem­ den till att den riktning som ivrade för en över­ bygdsdag söndagen den 16 aug. 1953 kl. 10.45 flyttning till Sverige ej vann något omedelbart på Godtemplargården Tollare, Klinten. gehör hos höga vederbörande i respektive länder. Och om endast de evakuerade områdenas invå­ DAGORDNING: nare skulle överflyttas borde även de största opti­ 1. Godkännande av kallelse till årsmöte. misterna ha insett att förlusten av odensholms- 2. Val av mötesordförande och sekreterare. borna, rågöborna och nargöborna skulle skapa 3. Val av två justeringsmän. oreparabla luckor i folkstammens numerär. 4. Styrelse- och revisionsberättelse. Ingenting hördes emellertid från Sverige om 5. Beviljande av ansvarsfrihet. överflyttningen under den händelserika hösten 1939. Våren 1940 gick i ovisshetens tecken även 6. Val av ordförande. om många jubeloptimister struntade i allt ordnat 7. Val av två styrelseledamöter och en supp­ arbete och bokstavligen sutto på sina paket och leant. väntade på de "vita skeppens" ankomst. Först 8. Val av två revisorer och två revisorssupp­ sedan Estland i juni 1940 definitivt förlorat sin leanter. självbestämmanderätt och förutsättningarna för 9. Medlemsavgiften. en allmän utflyttning betydligt försämrats tycktes 10. Övriga frågor. något vara i görningen. Så småningom, strax före julen 1940 överflyttades som bekant 110 rågöbor. Hembygdsdagens program i övrigt fortsätter Tills vidare var detta det enda påtagliga resultatet kl. 14.00. Tron på en snar lösning av överflyttningsfrå­ BUSS avgår från Borgmästaregatan i Stock­ gan förbleknade dock inte. Det kom tider av oro holm (linje 11) kl. 8.25, 10.05 och 11.40. Från och förväntan. Hela vintern 1941 cirkulerade Tollare kl. 12.10, 17.20, 19.00 och 20.40. Enkel olika rykten av varierande sanningshalt. Man biljett kr. 1: 30, vid köp av rabatthäften om 10 talade om stora överläggningar mellan svenska biljetter kr. 1: 10 per resa. och ryska myndigheter rörande estlandssvenskar­ M/F FLORA avgår från Nybroplan kl. 9.30 nas utresa. Snart skulle något hända. De som och 13.00 till Tollare brygga. Restid c:a 45 mi­ tidigare känt sig tvehågsna inför tanken på att nuter. Återfärd lämpligen med buss. Pris för lämna Estland övergåvo sin tvekan. En hel del enkel båtresa kr. 2: —. skenäktenskap ingingos i hast och en och annan avyttrade sina ägodelar för en spottstyver. Men Lunch- och konditoris er v er ing. utbrottet av rysk-tyska kriget stoppade tills vi­ Alla hjärtligt välkomna. dare alla spekulationer. I och med den tyska ockupationen tändes emel­ lertid hoppets gnista ånyo. Utvandringstanken När så år 1943 inträdde och fortfarande inget var lika stark som förut, trots den tyska propa­ hörts från Sverige eller Berlin var man allmänt gandans tal om den estlandssvenska folkstam­ övertygad om att någon legal överflyttning ej mens (läs germanska!) uppgift i Baltikum. Man skulle komma till stånd. Tyskarnas inställning reflekterade knappast en gång hur kriget skulle till tanken föreföll mera negativ än någonsin. Man sluta och vad tyskarna eventuellt skulle kunna ansåg sig dock ha belägg för att Sverige gjort uträtta för svenskarnas del. Naturligtvis fanns framställningar om vår sak i Berlin. Alltså måste det även nu personer med helt andra åsikter, sär­ vi väl vara välkomna till Sverige! Lite varstans skilt bland dem som ansågo sig vara tongivande. började man plocka fram gamla sjökort och i Väntan blev emellertid lång. När under som­ största hemlighet se sig om efter motorbränsle. maren 1942 en hjälpsändning kom ifrån Sverige, Den första båten med en estlandssvensk ombord av bl. a. jordbruksredskap, började nog många kom i väg från Dyrhamn i Rickul några dagar tvivla på att någon överflyttning överhuvud skulle före påsken 1943. Det dröjde ej många dagar komma till stånd. Det var i denna situation som förrän exemplet följdes av andra. Det var ytterst en del estlandssvenskar tyckte att det kanske spännande och farofyllda resor och varje båtlag vore bäst att ta saken i egna händer och försöka har sin egen äventyrshistoria att berätta. Öster­ rymma till Sverige. Några hade f. ö. gett sig i sjön och mörkret blevo de djärvas bundsförvanter. väg redan 1941. Riskerna ansågos dock vara myc­ Sommaren 1943 kommer alltid att inta en vik­ ket stora. Sommaren 1942 planerade några unga tig plats i estlandssvenskarnas historia. Vad som män på allvar att fly i båt. På hösten samma år då hände bevisar än en gång att strävan efter fri­ gjordes ett försök, som emellertid stoppades av het övervinner fruktan. dålig väderlek. Elmar Nyman. 6 KUSTBON Juli

EN FOLKSPIIXRAj »BRYTER UPP

^ å

SUElln »STIVNHOLM Juli KUSTBON 7

Major .. Q Carl Molhander: FOR TIO ÅR SEN EN ÅTERBLICK PÅ DET FÖRGÅNGNA

Det är nu på tionde Dessa sjuktransporter med "Vita Odin", den året, sedan estlands- gamla sägnens väntade Vita Skepp medförde ju -^ÄfiyHkfc, svenskarna på allvar åtskilliga sjuka och ensamstående åldringar men JR mÉk började bryta upp ännu flera friska. Förhållandena lågo så till poli­ jm- • från sina månghund- tiskt, att utvandringens första etapp måste gestal­ pAn, ji|r*id| raåriga boningsplatser tas på så sätt, att den utåt kunde gälla som ett i $*#«• | "»O* för att i det gamla mo­ rent humanitärt företag utan prägel av "utvand­ derlandet söka en till— ring", vilket den tyska regeringen på det bestäm­ daste motsatte sig. Hur dessa sjuktransporter — denna islossning — kunde komma i gång under aktiv medverkan av de tyska ockupationsmyn­ digheterna i Estland, torde knappast kunna fram­ gå av några "papper", som en gång i tiden kunde (änkas bli framlagda från svensk sida. Ty initiati­ vet var i det stora hela mitt eget och togs utan ^ och minnena förblek­ medverkan av den svenska diplomatien. Genom na, de av oss vilka de hemliga förhandlingar jag som privatperson som mognade människor medupplevde de faro­ förde i Berlin och Baltikum sommaren 1943 tog fyllda åren börja gå bort och för den unga tanken på en allmän estlandssvensk utvandring generationen kvarblir blott ett bleknat barn­ form, och först då jag på hösten återvände till domsminne. Snart nog har det stora även­ Stockholm med generalkommissarie Lietzmanns tyret blivit en sägen för att kanske alldeles förslag till sjuktransporterna, kopplades de sven­ dunsta bort och glömmas som en gårdagens mor­ ska myndigheterna in och jag erhöll generell full­ gondimma. Det vore därför önskvärt att någon av makt att efter eget bedömande samarbeta med stammens unga generation, helst någon som ägnat varje ifrågakommande tysk myndighet för ge­ sig åt de historiska disciplinerna och blivit förtro­ staltandet av företaget. gen med forskningens vanskligheter, ville ta Det absoluta villkoret från tyskt håll för att saken i sin hand och kanske göra "det äventyrliga transporterna skulle kunna sättas igång var att en spelet om estlandssvenskarna" till föremål för en total utvandring under inga förhållanden fick dis­ akademisk avhandling. Ännu leva de som ha att kuteras under de resor jag gjorde för att infor­ berätta om sina egna uplevelser, men snart nog är mera befolkningen i svenskbygderna. Själv hade det bara "papper" kvar som tala. Och dessa är, jag generalkommissarie Lietzmanns hand och ord tror jag, få, och ha ej så mycket av levande öden på att vad på honom ankom ingen estlands­ att berätta. Den bild som enbart papper kunna ge svensk skulle bli lämnad i sticket om så olyckligt av det stora skeendet blir nog ganska mager, skulle bli, att tyskarna måste utrymma Estland. vissa stycken missvisande. Ett annat absolut villkor för ockupationsmyndig­ heternas medverkan var, att jag personligen ga­ Från svensk officiell sida har knappast något ranterade, att flykten i småbåtar upphörde under annat publicerats än den ämbetsberättelse, som den tid transporterna förbereddes. Nu, tio år se­ "Kommittén för estlandssvenskarna" 1950 avgav nare, kanske man kan förstå hur ytterligt svår i samband med sin upplösning efter fullbordat min uppgift var. Hela befolkningen brann av värv. Men mer än en medelsredovisning avses längtan efter säkerhet i Sverige, och på de mö­ den väl knappast att vara. De antydningar om en ten jag höll med befolkningen i orterna var städ­ historik över utvandringens gestaltning, som den se den första frågan: När få vi komma till Sverige lilla skriften ger, ärö alltför knapphändiga och På ett ställe ställde en av lärarna till ett formligt vaga för att ge en levande, någotsånär förståelig hysteriskt uppträde genom att börja skrika: Vi bild. vill inte ha några sjuktransporter, vi vill utvandra I min bok "Svenska Kungens Vita Skepp", till Sverige! — Vid det tillfället hängde allt på ett som utkom 1949 har jag sökt återge min egen roll hår: Hade det inte lyckats mig att lugna stäm­ i händelserna. Jag har där inskränkt mig till att ningen och få en försäkran att den illegala flykten skildra huvudsakligen blott vad jag personligen skulle upphöra tills folket finge se att transpor­ upplevt, kompletterat med förstahandsmedde- terna verkligen kommo i gång, så hade jag tro­ landen av mig personligen väl kända, omdömes­ ligen blivit hemskickad av tyskarna och de hem­ gilla och trovärdiga människor. Skildringens vär­ liga makternas strävan att trots tyska riksrege­ de ligger till stor del däri, att den återger om­ ringens bestämda veto få en maskerad övertran­ ständigheter och tilldragelser, som belysa utvand­ sport till stånd, måst uppgivas. Att det varit en ringens upprinnelse och gestaltningen av vad smal sak för kommenderande amiralen Burchard man kunde kalla "islossningen", de s. k. sjuk­ att med sina maktmedel förhindra flykten i små­ transporterna. båtar torde väl ingen som någorlunda kände till 8 KUSTBON Juli tyskarnas resurser kunna betvivla. Att ditintills var fast bosatt i Estland — 1928—1940. Särskilt åtskilliga småbåtar lyckats ge sig i väg, berodde under de senare år, då inrikesminister Kaarel helt enkelt på den varmhjärtade amiralens un­ Eenpalu — förut Karl Einbund — som företräda­ derlåtenhet att efterkomma order från Berlin att re för en stark estnisk nationalism bemödade sig utan vidare låta skjuta varje flyktingsbåt i sank. att inskränka de nationella minoriteternas i Det faller utom ramen för denna lilla minnes­ grundlagen garanterade rättigheter, fick jag ge­ skiss att ingå på en bredare skildring. Den som nom min vänskap med den estlandssvenske folk­ har intresse att få veta mera om "det hemliga sekreteraren en god inblick i intrigerna bakom spelet" kan ju taga del av min bok. kulisserna. Därvid blev det mig klart, vilken stor politisk tillgång stammen hade i Nils Blees ge­ nom det stora förtroende denne åtnjöt hos stats­ Min bekantskap med estlandssvenskarna går presidenten Päts. Att Eenpalus försök att komma tillbaka till Estlands frihetskrig 1919. Där sam­ även den svenska stammen till livs ofta misslyc­ manträffade jag första gången med de båda est­ kades, berodde just på Nils Blees förmåga att landssvenskar, som mer än några andra bidragit uppbåda statschefen mot den mäktige inrikesmi­ till att gestalta stam­ nistern. mens öden under Särskilt minns jag en gång då det gällde vara eller icke vara för en av de små svenska skolorna inom ett distrikt med starkt blandad svensk och estnisk befolkning. Eenpalu ville indraga den svenska skolan, därvid stödjande sig på den nya folkräkning, som i praktiken visade den svenska minoriteten betydlig mannamån. Nationalitetsbe­ teckningen i det obligatoriska inrikespasset till­ kom ofta med synbar avsikt att officiellt reducera stammen. Nils Blees hade fört en enveten kamp för skolans bibehållande, men förgäves. Då vän­ ^^k^ rige, och minnena av en r us de han sig privatim till statschefen, som under ^•m jf ^flS ^ £ ^ ^- ten i öster samtalets gång yttrade en önskan att få veta hur någon med landets förhållanden väl förtrogen rikssvensk såg på problemet. Följden blev att jag upprätta något slags fick en uppmaning att i Blees sällskap göra ett — HANS PöHL — minnenas tempelgård besök i presidentens privatbostad i finska lega­ till fädrens ära. I så tionshusets flygel uppe på Revals Domberg. Efter fall — och jag tror nog att den tiden kommer — ett ingående samtal sade sig statschefen ha hört ha dessa båda män sin givna plats häri. Det är nog: skolan räddades. nu över 20 år sedan Hans Pöhl gick bort, och för den generation som börjat mogna här i Sverige, är Nils Blees var född till diplomat. Klartänkt. Väl han väl ej mer än ett namn ur det förgångna — förtrogen med statslivet, stor kännare av män­ om ens det. Och dock var det den mannen som niskonaturen och livets mångahanda problem, i den estniska frihetens gryning lyckades stats- osjälvisk och rättrådig förstod han den svåra rättsligt forma sitt folk till en i republikens stats­ konsten att tålmodigt bida sin tid, men då handla författning garanterad nationell minoritet och un­ med kraft, beslutsamhet och smidighet. der dess första årtionde leda stammens utveck­ Nils Blees gav medvetet sitt liv för sitt land och ling till fullt medvetande om dess nationella egen­ folk. Hans energiska arbete i hemlighet för åstad­ art. Hans inflytande i riksdagen gick vida ut­ kommande av en estlandssvenskarnas massansö­ över representantens för en liten 7000-hövdad mi­ kan om inresetillstånd till Sverige hade snart noritets. Jag har hört ledarna av Estlands övriga ådragit honom misstankar från den ryska politiska minoriteter öppet medge Hans Pöhls utomor­ polisens sida. Flera gånger hade han varit i för­ dentliga betydelse även för övriga folkgrupper hör, men så länge tyska legationen ännu var kvar genom hans arbete på minoritetsinstitutionens ge­ i Reval för ordnandet av den estnisk-tyska egen- staltande i Estlands grundlag. Hans obestridda domsclearingen, skred ryska polisen ej gärna till inflytande inom sin stam genom intelligens, klok­ anhållande av rent politiska skäl. Med andra om­ het, rättvisa och människokännedom gjorde ho­ gången av den tysk-baltiska utvandringen följ­ nom till den som samlade alla krafter mot det de hans hustru, och själv hade han då kunnat stora målet: att andligen och materiellt stärka följa med. Men han avvisade envist alla övertal­ stammens livsduglighet. När han plötsligt gick ningsförsök och svarade blott: min plats är här bort brast detta band och i brist på en av alla så länge, jag har utsikt att göra något för mitt erkänd auktoritet råkade enigheten i upplösning, folk. och kunde sedan aldrig bli vad den varit under Då vi i det sista avskedets ögonblick räckte Hans Pöhls ledning. varandra handen, såg jag i hans ögon att han Nils Blees blev med tiden en av de bästa och visste sitt öde. Och minnet av den blicken gjorde, trofastaste vänner jag haft i livet. Genom min att då jag själv äntligen lyckades komma iväg nå­ vänskap med honom hölls jag förtrogen med est­ got av dåligt samvete störde glädjen att själv vara landssvenskarnas livsproblem under de år jag räddad. Juli KUSTBON 9

När jag i början av februari 1942 åter kom till­ baka till Estland som medlem av vårt Utrikesde­ partements studiedelegation, erfor jag att Nils Blees inte misstagit sig. Han var en av de 300 est­ Uppbrott landssvenskar som gått förlorade i den första ryska stormvågen. Måste detta ske, frågade jag mig. Då budet kom att tyskarna hösten 1939 hos statspresidenten Päts ansökt om den tysk-baltiska Mörk ruvade rymden över landen stammens utresa, synes utrikespolitiskt stora ut­ stålkall välvdes himlens hjälm över havet sikter ha bestått att en liknande svensk anhållan skräcken och ångesten vräktes skyhögt om estlandssvenskarnas överförande till Sverige aldrig hade nöden trampat så, hänsynslöst som då. icke hade stött på oövervinnerliga svårigheter. Men ingen ansökan kom från Sverige. Åtskilliga dagar sutto estlandssvenskarna redo på sina pac­ Men därborta där blicken stäcktes kade koffertar och väntade på budet från Sverige. Men Sverige teg. Orsaken har aldrig bekantgjorts. där himlens valv fann fäste anade vi soliga berg och skogar leende stränders ro. Jag nämnde tanken på en minnenas tem­ pelgård. Åtskilliga est­ I vårens stormar bröto vi upp med beckade far­ landssvenskar, har jag känt, som där haft sin koster givna plats. Särskilt lämnande milsvida vita sandstränder naturligtvis under de bogspröten rände in i den röda aftonsolen sista åren då livet mörkt skummande slöts vattnet bakom kölen. ställde stora krav på människorna. Flera exempel på storartad I storm och dimma sågo vi dem sjunka plikttrohet in i det stranden, åkern, skogen, jorden — vår jord sista visades bl. a. av hundarna ylade, boskapen ramade på gärdena estlandssvenska lära­ detta är sista 7niv.net av våra hem. re. Fast jag gjorde ju också iakttagelser som jag beslöt att glömma. Vi seglade i vårens stormpiskade nätter — NILS BLEES — Ett ungt par som jag vi rodde över sommarens nattbleka hav gärna skulle se finge vi bröto genom höstens becksvarta sjöar sin plats i minnenas tempelgård är det unga par till ett vänligt land där skräckens klor lossnade. som under den tyska ockupationen åter satte den skövlade Birkasskolan i gång. När jag på min för­ sta rundresa i bygderna kom dit, möttes jag av en Ett decennium har förgått sedan uppbrottet vemodigt rörande bild. Vilken hänförelse för upp­ här bär jorden rikare skörd.ar för oss giften, vilken kärlek till det unga släktet måste våra barn födas och växa utan ångest dessa båda — rektorn och husmodern — ej ha men minnet av våra byar strålar i grönska och varit mäktiga för att ge sig i kast med en så till sol. synes hopplös uppgift. Fattigt, slitet, eländigt och E. L. improviserat såg det ju ut — den där var i alla fall den gamla Birkasskolan åter i verksamhet. Jag undersökte i grunden skolans resurser och kan inte ens i dag begripa hur det var möjligt att hålla företaget samman. Ännu ett par gånger kom jag dit, och jag tackar än en gång det unga paret en utflyttning under ordnade former och ockupa­ för den gästfrihet som visades mig. tionsmyndigheternas direkta medverkan: Främst Dr Bruno Kleist, ministerialdirigent i Östministe­ rium (hans familj lever i Sverige) och Dr Sand- Avsikten med dessa små snabbskisser är huvud­ berger, S. D.-chef i Estland, men även Dr Win- sakligen att ge stammens unga en maning att inte decker, envoyé i Auswärtiges Amt, amiral låta det förgångnas öden råka i glömska. Livet här Burchard och generalkommissarie Lietzmann. i Sverige bjuder visserligen mycket gott som hem­ Utan deras medverkan hade en mycket stor del bygden vid Estlands kust saknade, men där fanns av estlandssvenskarna aldrig kommit över till också höga värden som man förgäves söker i våra Sverige, och de svenska myndigheterna aldrig dagars Sverige. Jag skulle också önska att Est­ fått tillfälle att taga sig an invandrarna. lands svenskar, som levat sig så väl in här i lan­ Lever jag själv vid den tid då en framtida est­ det, åtminstone till namnet kände de tyska män landssvensk doktorand börjar gräva fram i det som riskerat mycket — kanske livet — för att förgångna, så har jag en hel del bidrag att ge från bakom ryggen på regeringen i Berlin möjliggöra åren i Estland. 10 KUSTBON Juli

På Sabbatsberg och annorstädes sig till den mängd estlandssvenskar, som ränner omkring överallt på jordklotet. Små hågkomster Tyskarna i Estland företog sig ingenting effek­ tivt för att stoppa flyktförsöken. Inga repressa­ Så stod vi då på Skeppsbron, och det var mor­ lier emot kvarblivna anhöriga. Vi å vår sida hade gonen den 5 maj 1943. Vi var framme. Färden order att sitta så obemärkta som möjligt på Sab­ från Estland och hit hade varit både omväxlan­ batsberg. Tidningarna teg. Båtlagen droppade in. de och rolig. Ni förstår: fyra rikullbor i båten — då måste det bli roligt. (Vi tre österbybor var med mera som barlast.) Vi blev mottagna av kammarherre Dickson och en dam, som för tillfället såg begrundande ut. Det var fru Westberg, men hon anade väl inte, hur mycket hon hädanefter skulle få syssla med est­ landssvenskar. Gottfrid var frimodig och talför som vanligt. Jag för min del tyckte det var litet snöpligt, att vi inte på egen hand klarat oss ända fram utan blivit "omhändertagna" som sju små värnlösa. Jag hade god lust att sticka mig undan, men ö. k. Ohlsson plockade fram oss en i sänder och trum­ made ilsket på sin skrivmaskin. NÖDFALLSVI- SERING stod det överst på hans papper. Det papperet fick vi och några små färggranna restau­ rangkort därtill. Därefter stoppade fru W. oss i "SABBATSBACK." bil, for upp i stan med oss och avlämnade oss i Johanneshuset. Den 19 maj kom fem Hullo-pojkar jämte poli­ Det var litet ovant att tänka sig: här satt vi sen på ön, fyra dagar senare sju Sviby-pojkar och mitt i den staden Stockholm, och runt omkring följande dag en båt från Borrby med fem. Den oss var allt bara Sverige. Det var en vacker vår­ 25:e kom den första flyktingfamiljen, Ahlberg dag, och rikssvenska fåglar sjöng i träden på Sab­ från Rikull, jämte 13 män, och sedan blev det allt batsbergs gård. vanligare att kvinnor följde med i flyktingbåtarna. * Helt legalt och öppet anlände en s. k. sjuktrans­ port på 43 personer den 22 maj. Vi flyktingar Vi var ingalunda de första estlandssvenska stoppades då tillfälligt undan i ett annat hus för flyktingarna. Elmar Nyman hade gett sig i väg att inte väcka uppmärksamhet. Officiellt fanns i den första flyktingbåten och satt nu och prov­ vi ju inte. Men ryktet vandrade bland här bo­ svalt på egen hand i Finland. Bröderna Zeisig satta estlandssvenskar, och hade vi besöksför­ och Seman från Enby hade passat på att nå Stock­ holm, medan vi satt i häkte i Åbo, men polisen bud, så samlades en skara i Vasaparken bakom hade låst in dem på Kungsholmen. De blev glada, staketet. då de släpptes och fick syn på oss grannbybor. Det blev bråda dagar. Titt och tätt kom från Samma kväll stormade Berggrenarna in i Jo­ polisen meddelande om nya grupper att möta, hanneshuset, och den 12 :e kom rälbypoj kärna hämta. Alltid lika spännande att se vilka det var. stilla och försynt. Den vackra söndagen 30 maj t. ex. kom 3 båtlag Vi gjorde oss snabbt hemmastadda. En av oss från Rikull och den första gruppen från Rågö. 7 köpte sig omgående en snygg vit studentmössa, vi juni kom hela 11 lag från Ormsö. Johanneshuset upptäckte handelsvägen till Epa och lärde oss svämmade över. Nya förläggningar måste öppnas titta vänster-höger-vänster i gatukorsningarna runt om i stan. Vid denna tid var mottagandet (för gengasbilarnas och vänstertrafikens skull). ännu inte organiserat, då grupperna oanmälda En tekniskt begåvad yngling fann, att tyska slan­ trillade in. Mycket skulle improviseras. Men ro­ tar passade förträffligt till svenska automater, och ligt var det. Bland de nyanlända fanns en hel han blev sålunda den ende, som någonsin lycka­ del organisationsvant folk, kommunalsekreterare, des växla fem tyska pfennig i svensk valuta. Som lärare och andra pappersmänniskor och så var ett tecken på snabb anpassning kan man också ju allesamman arbetsdugliga och lättplacerade. nämna, att en av oss omedelbart lade bort sin Proceduren var denna: polisen — förläggningen hemdialekt, förde samtal med de andra på kling­ — läkarundersökningen —skärmbildningen—poly- ande rikssvenska med rätt tonfall och allt, och foto — socialstyrelsen — kristidsnämnden—arbets­ gjorde affärer i "spänn". förmedlingen—järnvägsstationen. Men det blev Utanför socialstyrelsen stötte vi en dag oväntat ofta komplikationer. Polisen var tvungen att skri­ ihop med Manfred Vesterblom. "Pojke!" sa han, va en lång epistel om varje aldrig så rättfärdig och man riktigt hörde utropstecknet. Han är an­ människa; och ibland behövdes tolk (som då en nars inte den, som känner sig överraskad i onö­ dam som enda språkfärdighet räckte fram ett in­ dan. Bolsjevikvintern 41 gick han på isen över tyg att hon hade ett fördelaktigt utseende och Finska viken, och under senare år har han sällat behärskade svenska språket). I små grupper på Juli KUSTBON II bestämt klockslag, inte för tidigt och alldeles icke i gles ström. Ett lag från Kärrslätt var det första för sent ville polisen ha dem till Bergsgatan. Så att ro över Finska viken. 18 juli kom fyra grup­ ock de andra myndigheterna. Men de ordnings­ per från Vippal. Man byggde nu båtar i smyg, vana husmödrarna på Stureby eller Folkungaga­ och i brist på motor seglade eller rodde man över tan förvånade sig över att man inte bättre kunde till Finland Man visste, att det gick; vackert vä­ passa måltiderna. der och välvilligt blundande kustbevakning gyn­ Minns ni den lilla träklossen med två glasrör i, nade företaget. 28 juli kom Hambergs stora båt som man skulle fylla första kvällen? Nästa dag från Ormsö med hela 49 personer ombord. De tågade man med dem till Vasag. 13. Det gick i placerades på Rosenlunds ålderdomshem. regel bra. Något värre var blodprovet, som brag- Denna dag blev en märkesdag också i Johan- te mången ung vikingaättling att blekna. Mest neshuset: det var den dagen vi fick pölsa. Pölsan ödesdiger var ändå den kittlande vaddtussen i måtte ha varit av äldre datum, för den förorsa­ halsen. Den kunde för åtskilliga veckor få en kade en övermåttan häftig diarré. Aldrig har så frisk man att försmäkta bakom dubbla glas på många haft så bråttom på detta ålderdomshem epidemisjukhuset — som bacillbärare. som då! Och platserna var få . Läran om kampen Socialstyrelsen skulle ge var och en ett främ­ för tillvaron har sällan stått så tydlig för mig, lingspass. Men det var en jämmerlig trängsel i som då Johanneshuset fick pölsa. lokalen jämt, och jämmerligt långsamt gick det. Annars var det få förlustelser i förläggningen. Det blev bättre, sedan Slät hunnit bli inarbetad Men utanför portarna låg staden och lockade. där. Den pojken hade medfödda anlag att ta da­ Det gick att krångla sig in efter 10 på kvällen. merna på socialstyrelsen, tror jag, för det gick Det är också bevisat, att det höga järnstaketet bättre dag för dag, och till slut kom han släpan­ mot Vasaparken inte är fullkomligt oöverstigligt. de med hela väskan full av röda främlingspass: En dag hade en nykommen rälbypojke smitit till­ bara att fylla i. Ransoneringskorten var då ett sammans med några äldre till Filadelfia men gått betydligt krångligare kapitel. vilse på S:t Eriksplan. Han hade dock vett nog När så allt annat var färdigt, begav man sig att gå till en polis. "Vart ska du då?" "Königs- till dir. Bergholtz. Han anvisade pojkarna arbets­ berg", svarade pojken. Polisen följde honom hem. platser i länet och försökte också få flickorna bort "Jag har fått löss", sa någon. "Jag har fått ifrån Stockholm. Pojkarna for, men att flytta löss!" sa en annan. Tydligen var det någon, som flickor från Stockholm är ju att arbeta emot en delade med sig av sitt överflöd. Samhället var i naturlag. Det går helt enkelt inte. Med pojkar­ uppenbar fara, och några personer av stort med­ na blev det också trassel ibland: de kom tillbaka. borgerligt förtroende utsågs att lokalisera smit­ Sändes de iväg på måndan, så var de tillbaka tokällan. En vacker sommarsöndag bröt det stora före lördan. Det var riktigt oroande. Var det lusakriget ut. Samtliga huvuden i huset sänktes något fel på våra pojkar? Orkade de inte med i demokratisk endräkt och genomsöktes. Och den svenska arbetstakten? De berättade om usel kommissionen gjorde sin sak så grundligt, att jag lön, dålig inkvartering och kränkande behandling. för min del efter detta aldrig behövt "liskas". I vår hembygd hade husbonden och drängen va­ — Men de som sedermera kom med sjuktransport rit likvärdiga människor, här var det klasskill­ fördes omedelbart till cyanväteanstalten, där mo­ nad. Förmodligen var de bättre platserna inte der Svea välkomnade dem med två fulla nävar heller lediga så här års. Och så fanns det väl lussmörja. arbetsgivare, som försökte utnyttja dessa oorga­ niserade nykomlingar eller som helt enkelt inte Flyktingströmmen fortsatte. Östersjön var som­ ansåg dem fullvärdiga. "Dom där estlandssven­ marblid, och mången jämmerlig farkost skvalpa­ skarna är dom mycket efterblivna?" frågade en de utan missöden fram över dess yta. Den kun­ tveksam jordbrukare i telefon. Vågar man ta så­ de också överraska med storm, men ännu hade na till gården? — Med ett litet leende iakttar ingen båt gått under. man, hur rikssvensken gärna ser något ner på I slutet av augusti anlände den första gruppen finländaren, denne på estländaren och han i sin från Runö, revalbor kom lite då och då, men tur på ryssen. Högst på fåfängans rangstege i först i oktober kom de första båtarna från Nargö. denna serie står den effektive yankeen. Det är Den 12 nov. hade inalles 100 grupper räknats in. något att dra på mun åt nu, men det var en bis­ Ett stort antal båtar lämnade Estland under ter realitet, då "utlänningen" med "främlings­ hösten, men bilden dystrar till. Sommarens vack­ pass" i fickan försökte komma sig till bostad eller ra väder är slut. Storm och motgångar. I slutet arbete. Hade vi inte haft Kommitténs inflytande på november blev en båt borta. "Odin" gjorde att tillgå, skulle vi fått det betydligt svårare att tre resor men stannade sedan. Småbåtarna fort­ krångla oss in i detta samhälle. (Så var det för satte som förut, men då året 1943 gick till ända, flyktingarna under förra världskriget.) "Kometen, Tunnelgatan" — som det ibland stod på breven — hade bara 1.700 nått Sverige, det stora flertalet och "Sabbatsback" blev de fasta punkterna i en var kvar. Det var flyktbåtarna genom hela vintern, rörig tillvaro. Där kunde man klara upp det mesta. båtarna som härifrån for att hämta folk, och "Ju­ lian", som tillsammans slutförde överflyttningen * Den historien skall skrivas. Det här är bara De första båtlagen från Odensholm kom 8 juni. några anteckningar från den hoppfulla sommaren Så följde återigen ormsö-, rikull- och nucköbor 43, då det såg lovande ut. Viktor Aman 12 KUSTBON Juli

fram i tiden. Han berör ej heller reduktionen Ett viktigt bidrag av de så kallade medbragta godsen, som varit publika före den svenska tiden. Det var egent­ till baltisk historia ligen denna reduktion som förorsakade panik­ stämningen bland den livländska adeln. Vasar Alvin Isberg från Klottarp, Nuckö, har den 19 fick alltså inte tillfälle att utsträcka sina forsk­ maj 1953 i Lund disputerat för filosofie doktors­ ningar även till det senare mera dramatiska hän­ graden över ämnet "Karl XI och den livländska delserika skedet av reduktionen. adeln 1684—1695". Dr Isberg som är född 1918, avlade studentexamen vid Svenska Gymnasiet i Den estlandssvenske historikern Alvin Isberg Hapsal och inskrevs vid Lunds universitet år har valt detta intressanta skede för sin doktors­ 1944. Doktorsavhandlingen, som är den första avhandling. Hans arbete kan dock knappast kal­ som veterligen framlagts av en estlandssvensk las för en fortsättning av Vasars arbete, ty själva inom det filosofiska ämnesområdet, kommenteras reduktionen spelar i hans bok en underordnad för Kustbon av förre estniske riksantikvarien roll. Ehuru han ger en utförlig översikt över Dr. phil. A. Soom. reduktionens utveckling intill år 1688 tjänar den dock mera som en nödvändig bakgrund. Han Reduktionens ge­ kallar sin avhandling "Karl XI och den livländ­ nomförande i Livland ska adeln 1684—1695 (Lund 1953). Scenen do­ har hittills betraktats mineras av två huvudfigurer — generalguvernö­ som ett av huvudpro­ ren Jakob Johan Hastfer (1686—95) och den liv­ blemen i baltisk hi­ ländska oppositionens ledare, Johan Reinhold storia under 1600- Patkull. Om Hastfers roll, den kraftfulla och talet. Den sociala om­ skicklige representanten för det karolinska en­ välvningen som un­ väldet på platsen, ges här en uttömmande och der denna tid ägde levande bild. Själv medlem av den baltiska adeln rum i Baltikum och kände han väl sina medbröders tankegång och varigenom adeln där­ kunde därför i rätt tid företaga alla nödvändiga städes skulle ha bragts motdrag. Vid sidan av den av balt-tyska histo­ till tiggarestaven, har riker svartmålade generalguvernören uppträder ägnats onödigt stor på dennes sida en annan baltisk adelsman, Mann- uppmärksamhet av richter Gustav von Lode, som av sina dåtida baltiska historieskri­ ståndsbröder betraktades som en förrädare och Fil. dr Alvin Isberg — vare. Den genom den­ som omsorgsfullt förbigåtts av de senare balttyska na omvälvning för­ historikerna. Lode fungerade sedan 1688 som orsakade konflikten mellan Karl XI och den reduktionsdeputationens rådgivare i estländska livländska adeln, utmynnade i en stor politisk och livländska gods- och privilegiefrågor. I sven­ rättegång mot Johann Reinhold Patkull och ska riksarkivet förvaras ett stort antal av hans några andra adelsmän i ledande position, vilket promemorior vari han påstår att de s. k. allodial- i sin tur ledde till upplösningen av det liv­ godsen i Baltikum aldrig funnits och att alla gods ländska ridderskapets stånds- och självstyrelse­ voro förläningar, varför kungen och kronan ägde organ. Trots att dessa händelser ligga så långt full dispositionsrätt över dem. tillbaka i tiden ha till olika nationella grupper Då det livländska ridderskapet oavsett arren­ hörande historiker hittills ej kunnat enas i en deförmånerna (det s. k. perpetulle arrendet med fullt objektiv bedömning av dessa dramatiska tertialens eftergift) till godsens förra ägare ej var händelser. villig att göra några som helst medgivanden i re­ Den estniska historikern J. Vasar var den för­ duktionsfrågan, vilket Karl XI i början hade hop­ sta som genom en grundlig källstudie objektivt pats, utfördes reduktionen av de medbragta god­ klarlade konfliktens orsaker och förhistoria. I sen utan att den livländska lantdagen rådfråga­ sin avhanling "Die grosse livländische Gliterre- des. Adeln kämpade dock vidare. Deras enda duktion. Die Entstehung des Konflikts zwischen medel i kampen voro de privilegier som de fått Karl XI und der livländischen Ritter- und Land- av olika härskare. I den förtvivlade striden be­ schaft 1678—1684" (Dorpat 1931) redovisar han hövde de en stark ledare, som även var insatt i kungens och den livländska adelns motsatta syn­ de invecklade privilegiefrågorna. En sådan man punkter i reduktionsfrågan. Han visar, att kungen trodde de sig finna i Patkull, som i sin person till en början inte hade några politiska avsikter förenade en stark och hänsynslös personlighet och med sina åtgärder mot adeln. Han ansåg att re­ god juridisk bildning. duktionen var en nödvändighet — man behövde Det kan knappast anses för troligt att Patkull medel till att bygga upp det svenska försvaret. redan 1690 var medveten om att han skulle bli Först sedan den livländska adeln uppgivit alla den livländska adelns nya ledare och den som möjligheter till en överenskommelse och i sin des­ skulle komma att uppta kampen mot Karl XI, peration vid åtskilliga tillfällen häftigt polemise­ vilket Isberg anser. Först 1692 stod han i hän­ rat mot den svenska riksdagens beslut av år 1680, delsernas centrum och på höjden av sin makt. blev detta orsak nog för konungen att gå hård­ På adelskonventet i Venden i mars samma år hänt fram. Men Vasars arbete går ej så långt förelade han det livländska ridderskapet en starkt Juli KUSTBON 13

överdriven rapport över omfattningen av sin verksamhet i Stockholm som deras deputerade. Genom den lyckades det honom att få adeln med till en fortsatt kamp för sina fri- och rättigheter. Gideon Danell Som slutmål hade Patkull en långtgående själv­ styrelse i Livland. Men efter adelns samman­ komst ändrade han texten till sin berättelse ge­ åttio år nom att infoga ett nytt avsnitt, som gjorde hela ridderskapet ansvarigt för aktionen, en metod som vittnar om stor förslagenhet och hänsynslös­ het. Patkulls dominerande roll var dock kortva­ Den 21 augusti fyller rig. 1694 tillsattes i Stockholm en stor politisk rektor Gideon Danell åttio domstol, som skulle undersöka hans och hans år. Vi har redan vid tidi­ medbrottslingars högförrädiska och majestäts­ gare tillfällen haft anled­ brottsliga verksamhet. Om rättegången får vi i ning att i Kustbons spalter Isbergs bok en mycket grundlig och klar bild. tala om denne estlands­ Som vi vet dömdes Patkull till döden, men und­ svenskarnas vän, om hans kom genom att fly. Först mer än tio år senare gärning som vetenskapsman fingo svenska myndigheter tag i honom och läto och pedagog. Han har med avrätta honom. Som direkt följd av rättegången ett stort, av vänskap och mot Patkull likviderades 1695 den livländska förståelse fyllt intresse äg­ adelns självstyrelse. Svensk lag och svenska in­ stitutioner skulle hädanefter gälla i Livland. Där­ nat sig åt vår folkgrupps med hann man dock ej långt, ty det nordiska språk och kultur och berett dessa en be­ kriget bröt snart ut och utplånade såväl reduk­ tydelsefull plats inom forskningen. Fullödig­ tionens frukter som en del liberala inrättningar. heten i Gideon Daneils karaktär är det som gri­ Isbergs arbete har ett stort värde ej bara där­ per en mest. Mångfaldiga äro de uttryck han har igenom, att han med flit och stort intresse genom­ givit för sann humanism såväl i sin inställning arbetat och objektivt behandlat det omfångsrika till människorna som i sin forskargärning. Man materialet i riksarkivet angående reduktionen känner omedelbart att han betraktar alla där- och Patkull, utan även därigenom, att det fyller bortifrån som sina personliga vänner. Ett långt en viktig lucka i Estlands och Lettlands historia, liv har givit honom tillfälle att under flera hän- där man hittills enbart opererat med halvsan­ delsemättade årtionden följa skiftningarna i den ningar och gissningar. A. Soom estlandssvenska folkgruppens öden. Han besökte Estlands svenskbygd för första gången i början av detta århundrade, alltså medan Estland ännu var en rysk provins. Hans doktorsavhandling "Nuckömålet" utkom 1905. Så utbröt det första Svenska kungens vita världskriget och förde omsider med sig de bal­ tiska folkens och därmed estlandssvenskarnas fri­ skepp görelse. Under den estniska fristatstiden stod ju förbindelserna med Sverige öppna på ett helt an­ DET ÄVENTYRLIGA SPELET OM nat sätt än tidigare, och nu fortsatte Gideon Da­ ESTLANDSSVENSKARNA nell sina forskningar, som gav till resultat en an­ Hökerbergs förlag. Stockholm 1949 dra och tredje del av "Nuckömålet". Ur allt det samlade materialet växte också "Ordbok över Major Carl Mothander, organisatör av den svenska Nuckömålet" fram. Gideon Danells personlighet hjälpexpeditionen och sjuktransporterna under den talar på ett särskilt påfallande sätt ur inledningen tyska ockupationen, skildrar här den aldrig offent­ till ordboken. Många av hans estlandssvenska liggjorda hemliga diplomatiska aktion, som blev vänner nämns där vid namn, men man känner, upptakten till överflyttningen till Sverige. Varje att även de som icke nämnts äro i hans tankar. estlandssvensk borde känna detta livsviktiga av­ De gamla Nucköbyarna — Högbring, Klottarp, snitt i sin stams historia. Se vidare författarens ar­ tikel i detta nummer. Spithamn, Gutanäs, Österby och alla de andra — ägnas hans verk. Och man förstår, att hans verk­ Av samme författare: samhet inte dikterats enbart av vetenskapsman­ nens intresse utan även av förståelse för folket Baroner, Bönder och bolsjeviker och dess egenart och av viljan att hjälpa, då hjälp i Estland varit av nöden. Glada och allvarliga kulturbilder från En varm och tacksam hyllning ägna vi Gideon den tid som slutade med den första ryska Danell på hans åttioårsdag. Vi önska, att denna ockupationen. hyllning måtte bereda honom glädje, och hoppas, Hökerbergs förlag. Stockholm 1943 att han ännu skall ha kvar många år av obruten skaparkraft. u KUSTBON Juli Ormsöbor firar flykt jubileum +1 Johan Asplund För tio år sedan, närmare bestämt den 6 och 7 Min älskade Make juni 1943, ankom den första större flyktingflottan vår kära Far och Farfar från Ormsö. Det var ca 120 personer fördelade * 5/2 1872 på 11 båtlag som hade tagit sitt öde i egna händer t 5/5 1953 och efter många spännande äventyr landstego i AGNETA Norrtälje, Gräddö och Furusund.. Barn. Barnbarn. Ett femtiotal av dessa hade lördagen den 30 syskon, maj samlats i Spånga Folkets Hus för att ge­ I tron på sin Frälsare lämnade han oss, släkt och vänner i den djupaste sorg. mensamt vid festligt dukade bord fira 10-års- Alltid så lugn och stilla jubileet av ankomsten till Sverige. tålig och god Du var, Samkvämet öppnades med ett hälsningsan­ så skola vi alltid Dig minnas. förande av Isak Rosenblad, varefter Hugo Mic- Tack käre Make och Far. kelin frammanade minnesbilder från de hän­ delsesedigra dagarna för tio år sedan och gav glimtar från livet i den gamla hembygden. Oskar Targam,aa och Johan Landman stodo för den musikaliska underhållningen. Den stäm­ ningsfulla och välarrangerade samvaron av­ slutades med dans som pågick tills söndagsmor­ gonen grydde. M. t Vår älskade Make och Fader Jaan Grauverk. född den 8/12 1883 i Nucö död den 6/5 1953 i Kumla t i tron på sin Frälsare. Djupt sörjd och saknad av Anders Sjöman MARIA Vår käre make och far VIKTOR EMANUEL * 21/3 1883 på Ormsö Släkt och vänner. t 1/5 1953 i Rimbo Insomnade lugnt och stilla, lämnande oss Tom står Din plats i hemmets vrå, i stor sorg och saknad. Tungt blir det nu att ensam gå Rimbo och Stockholm den 1 maj. Tack, käre Mako, för åren som gått, GERTRUD Tack lilla Pappa, för allt vi fått. Barn, barnbarn, syskon Sov i frid. släkt och vänner.

Min älskade make, t vår käre far Kerstin Heyman Gustav Hallman född Branten född 11/10 1874 i Rickul avled 3/5 1953 i Stockholm * 7 april 1862 i Rickul t 18 febr. 1953 i Häverö Sörjd av Djupt sörjd och saknad av sonen, MAKA. släkt och vänner. Barn, Barnbarn och Barnbarnsbarn.

Tyst och stilla var Din vandring genom livet, Ljuvt är att somna, när krafterna domna. Tyst och stilla var Din hädanfärd, Trött efter sjukdomens oro och strid Tack för allt Du gjort och givit. Skönt är i eviga vilan få somna Detta är vår sista minnesgärd. Vila i frid! Juli KUSTBON «S t t Vår älskade Mor Min älskade Make, Mormor och Farmor vår käre Far och Farfar Anna Nyman Vilhelm Hahlberg född 20/7 1872 på Nuckö född den 14/10 1875 död 15/4 1953 i Habo död den 21/4 1953 Djupt sörjd av oss barn, syster, barnbarn, insomnade lugnt och stilla i sitt hem. samt övriga släktingar och vänner. Djupt sörjd och saknad och i ljusaste LOVISA HERMAN minne bevarad. ROSINE HERMAN ALEXANDER MARIA Fredrik och Marta Farväl kära mor, nu slumrar Du gott, Stig nu slitas de jordiska band. Hugo och Ella Vi unna Dig gärna den vila Du nått, Erik hos Jesus i fröjdernas land. Robert och Britta Kent Bemärkelsedagar Låt ankar falla, jag är i hamn 90 år farväl i brusande vatten. Städ, Gertrud, f. Lindgren, 5 aug. 1863, Ormsö Jag kastar mig i min Herres famn Krusman, Mari, f. Vikman, 12 aug. 1863, Nuckö Han som mig hjälpt genom natten. Jag gaimla älskade röster känner Stenberg, Anders, f. 17 aug. 1863, Rickul och där jag återfår mina vänner 85 år I Evighetens ljusa land. Blees, Lena, f. Magnusson, 7 aug. 1868, Rickul Blomberg, Mari, f. 11 aug. 1868, Rickul Stenberg, Kersti, f. Vesterman, 15 aug. 1868, Rickul Lundgren, Lena, f. Vestersten, 19 aug. 1868, Nuckö Boman, Kersti, f. Engma™, 14 sept. 1868, Rickul Bergström, Johan, f. 17 sept. 1868, Ormsö Engman, Mina, f. Faltis, 22 sept. 1868, Nuckö t Broman, Hans, f. 21 okt. 1868, Ormsö Vår kära Mor och Mormor 80 år Agneta Grundström Nee, Maria, f. Lindström, 15 aug. 1873, Ormsö född Lindros Friberg, Anders, f. 23 aug. 1873, Ormsö född den 22/11 1875 på Ormsö Pöhl, Maria, f. 27 aug. 1873, Reval Bäck, Gertrud, f. 1 sept. 1873, Ormsö har i dag lämnat oss. Djupt sörjd och saknad, Smitt, Eva, f. 19 sept. 1873, Rickul men i ljusaste minne bevarad av oss, syskon, Grönstrand, Lena, f. 4 okt. 1873, Nuckö övrig släkt och vänner. Heiman, Thea, f. 5 okt. 1873, Rickul Vartofta den 6 maj 1953. Lagman, Johan, f. 7 okt. 1873, Rickul Klippberg, Kersti, f. Hamberg, 10 okt. 1873, Rickul GERTRUD och OSKAR Skogarjev, Mina, f. 13 okt. 1873, Rickul AGNETA och ALEXANDER Strandberg, Katarina, 14 okt. 1873, Ormsö Söderström, Johannes, f. 20 okt. 1873, Rågö MARIA och ANDERS Nordgren, Agnes Charlotta, 23 okt. 1873, Hapsal Barnbarn Barnbarnsbarn Österlin, Gertrud, f. Nyblom, 23 okt. 1873, Ormsö

75 år Hur tomt, hur tyst här hemma, Nyblom, Johan, f. 1 aug. 1878, Ormsö Sen du ifrån oss gick. Rönnberg, Katarina, f. Enkel, 2 aug. 1878, Ormsö Ej hörs Din kära stämma, Slet, Johan, f. 4 aug. 1878, Ormsö Ej möter oss din blick. Ett budskap kom från Herren, Vesterberg, Gertrud, f. Timmerman, 4 aug. 1878, Ormsö Du måste från oss gå, Brunberg, Josef, f. 19 aug. 1878, Rickul Men väntar bortom jorden Hedenström, Hans, f. 10 sept. 1878, Ormsö En gång vi mötas få. Brunberg, Eva, f. Klippberg, 14 sept. 1878, Rickul Simberg, Magdalena, f. Engström, 18 sept. 1878, Rågö Utgivarkorsband

75 år Åkenes, Hans, f. 4 okt. 1878, Ormsö Bäckman, Agneta, f. Salin, 18 okt. 1878, Ormsö Thomsson, Eva, f. 25 okt. 1878, Rickul Sammel, Fanny Sofia, f. Kiiun, 23 aug. 1903, Reval 70 år Stahl, Johannes, f. 23 aug. 1903, Rickul Söderström, August, f. 23 aug. 1883, Rågö Peetre, Linda Emilie, f. Leesment, 25 aug. 1903, Pärnau Koinberg, Lena, f. 24 aug. 1883, Rickul Willman, Elsa, f. 27 aug. 1903, Reval Ponder, Lisette, f. 25 aug. 1883, Rågö Stahl, Maria, f. Stahl, 1 sept. 1903, Rickul Mardi, Mihkel, f. 29 aug. 1883, Rågö Metslov, Nikolaus, f. 4 sept. 1903, Reval Lilja, Agneta, f. Vesterström, 6 sept. 1883, Ormsö Sjöman, Gertrud, f. Åkerman, 6 sept. 1903, Ormsö Gran, Peter, f. 24 sept. 1883, Runö Adelmanj Johannes, f. 13 sept. 1903, Nuckö Vesterman, Kristian, f. 24 sept. 1883, Rickul Nilsson, Kristof, f. 18 sept. 1903, Rickul Äppelblom, Katarina, f. Salin, 6 okt. 1883, Ormsö Brus, Viktor, f. 21 sept. 1903, Odinsholm Grönlund, Maria, f. Roberg, 12 okt. 1883, Rågö Mathiesen, Johannes, f. 22 sept. 1903, Nuckö Holm, Johan, f. 15 okt. 1883, Ormsö Tårbäck, Helmi, f. Tammik, 23 sept. 1903, Reval Grönberg, Anton, f. 24 okt. 1883, Kors Raidna, Dagmar Clarissa, f. Pikner, 25 sept. 1903, Reval Hamm, Katrina, f. Tönisson, 24 okt. 1883, Baltischport Brun, Axel, f. 28 sept. 1903, Nuckö Luther, Lydia-Maria, f. Luther, 29 okt. 1883, Nargö Enkel, Agneta, f. Sjöström, 29 sept. 1903, Ormsö Aman, Benita, f. Adler, 30 sept. 1903, Hapsal 60 år Kadak, Ida Eleonora, 30 sept. 1903, Reval Grenfeldt, Lydia Alexandra, f. Nyman, 3 aug. 1893, Rickul Lindström, Woldemar, 30 sept. 1903, Vippal Vesterman, Erik, f. 7 aug. 1893, Rickul Boman, August, 3 ok.t 1903, Rickull Fält, Anders, f. 9 aug. 1893, Ormsö Åkerblad, Martha, f. Talberg, 4 okt. 1903, Rickul Jonell, Anders, f. 12 aug. 1893, Ormsö Nunemets, Frida' Amalie, f. Weidenstran, 5 okt. 1903, Vippal Rosen, Leander Ludvig, f. 19 aug. 1893, Nargö Tegelberg, Viktoria, f. Thomsson, 10 okt. 1903, Rickul Maaniidi, Louise Johanna, f. Amstrand, 16 aug, 1893, Reval Lindquist, Alma Lydia, f. 14 okt. 1903, Reval Paljasma, Leida, f, Hellberg, 21 aug 1893, Vippal Sedman, Helene, f. 18 okt. 1903, Pärnau. Erkas, Maria, f. Siilla, 23 aug. 1893, Odinsholm Pella, Alexander Ernst, f. 23 akt. 1903, Korkis Hedenström, Johan, 24 aug. 1893, Ormsö Kreek, Maria, f. Blees, 24 aug. 1893, Hapsal Lindström, Maria, f. Kyrkslätt, 25 aug. 1893, Ormsö Födda Tammerman, Eduard, 29 aug. 1893, Korkis Gerker, född den 3 maj 1953 i Stockholm, son till Ulla Dyrblom, Alexander, 2 sept. 1893, Nuckö Birgitta Friberg, f. Löfstrand, och Edgar Garhard Friberg. Espling, Johannes, f. 6 sept. 1893, Rågö Anita Marie, född den 14 maj 1953 i Stockholm, dotter Österberg, Ida, f. Engbusk, 8 sept. 1893, Reval till Ingeborg Gineman', f. Treiberg, och Richard Gineman. Fält, Maria, f. Stor, 9 sept. 1893, Orms, Tilling, Olga, f. Söderholm, 11 sept. 1893, Reval Lars Ingemar, född den 15 maj 1953 i Stockholm, son Elfvengren, Julius, f. 12 sept. 1893, Rågö till Elna Strömkvist, f. Treiberg, och Evald Strörnkvist. Kimberg, Johann Fridrich, f. 14 sept. 1893, Riga Benne, född den 15 maj 1953 i Stockholm, son till Grundsten, Maria, f. Öman, 19 sept. 1893, Ormsö Vivian Vesterby, f. Blomqvist, och Edvin Vesterby. Pikner, Karl, f. 23 sept. 1893, Ormsö En son den 28 maj 1953, Anna Mitman, f. Johansson, Dyrberg, Johannes, 6 okt. 1893, Rickul och Rudolf Mitman. Schönberg, Kristian, 7 okt. 1893, Rickul Vesterholm, Mathias, 9 okt. 1893, Rågö Orntlich, Alma Margareta, f. Adamsson, 17 okt. 1893, Reval Vigda Stenkelman, Alexander, 18 okt. 1893, Nuckö Den 30 maj 1953 mellan Oskar Mitman, Nuckö och Brus, Maria Leontine, f. 21 okt. 1893, Odinsholm Sonja Engström, Lysekil. Lepalaane, Johannes, 24 okt. 1893, Vippal I Boo kyrka, Midsommardagen 1953, mellan Hugo Kolk Vesterberg, Lovisa, f. Mihlberg, 25 okt. 1893, Rickul och Maria Rydén, f. Lindström. Förberg, Anders, f. 27 okt. 1893, Ormsö Lindström, Maria, f. Gärdström, 31 okt. 1893, Nuckö Vesterman, Johannes, f. 31 okt. 1893, Rickul Döda 50 år Johan Asplund, född den 5 febr. 1872 på Ormsö, av­ Fagerros, Katarina, f. Bäckman, 1 aug. 1993, Ormsö led den 5 maj 1953 i Stockholm. Berkkvist, Herman, f. 2 aug. 1903, Rickul Jaan Grauverk, född den 8 dec. 1883 på Nuckö, avled Gahlnbäck, Carl Edmund Etierme, 12 aug. 1903, Reval den 6 maj 1953 i Kumla. Nyman, Herman, f. 15 aug. 1903, Nuckö Vilhelm Hahlberg, född den 14 okt. 1875, avled den Laidna, August Elmar, f. 17 aug. 1903, Reval 21 april 1953. Branten, August, f. 18 aug. 1903. Rickul Granback, August, f. 19 aug. 1903, Rickul Gustav Hallman, född den 11 okt. 1874 i Rickul, avled Pöldroo, August, f. 19 aug. 1903, Reval den 3 maj 1953 i Stockholm. Algren, Elias, f. 23 aug. 1903, Runö Änkefru Agneta Grundström, född Lindros den 21 no v. Nau, Heinrich, f. 23 aug. 1903, Reval 1875 på Ormsö, avled den 6 maj 1953 i Vartofta.