STADSKOLLEGIETS UTLÅTANDEN OCH MEMORIAL

BIHANG 1967 Nr 35

BERÄTTELSE ÖVER STYRELSENS FÖR LILJEVALCHS KONSTHALL

VERKSAMHET UNDER ÅR 1966

Styrelsen för Liljevalchs konsthall får härmed avgiva redogörelse för konsthallens förvaltning under år 1966. Styrelsens ordförande t.o.m. den 15 oktober var borgarrådet Artur Nordin och därefter borgarrådet Wilhelm Forsberg. Som vice ordförande har tjänstgjort konstnären Gunnar Pers. Styrelsen har i övrigt bestått av skulptör Yngve Andersson, byrådirektör Olof Andersson, fru Rina Branting, direktör Einar Ebe, konstnär Sixten Lundbohm, direktör Erik Trägårdh, civilingenjör Oskar Åkerman samt suppleanterna skulptör K. G. Bejemark och konstnär Nisse Zetterberg. Styrelsen har under året sammanträtt 3 gånger, varvid antalet behand- lade ärenden utgjort 57 (=§§ i protokollen). Arbetsutskottet inom styrelsen, som bestått av herrar Gunnar Pers, ord- förande, Yngve Andersson och Sixten Lundbohm, har sammanträtt tre gånger. I dessa sammanträden har även överintendenten och styrelsens sekreterare deltagit. De under flera år förda förhandlingarna med Stockholms Allmänna Restaurang Aktiebolag om ett införlivande av Blå Porten-området med konsthallen har så till vida krönts med framgång som att bolaget under året avstått de förhyrda lokalerna om ca 300 m 2 i hallens källarplan. Framställning har därefter ingivits om anvisande av medel för dessa ut- rymmens ombyggnad bland annat för utställnings- och lagerändamål. Bland mer betydande underhållsarbeten kan nämnas, att 28 000 kronor anvisats för renovering av salarna 2 och 3, bland annat innefattande att väggarna kläs med spikbar beklädnad och grov juteväv. Vidare har ommål- ning skett av kontorslokalerna i bottenplanet och dessutom har relativt om- fattande sanitära arbeten kommit till utförande. Slutligen kan nämnas att nya gardiner inköpts till samtliga kontorslokaler och vinstugan.

1- 0412828 2 Bih. nr 35 år 1967 Konsthallens överintendent har i bifogade redogörelse redovisat för ut- ställningsverksamheten.

Stockholm den 7 december 1967 På styrelsens för Liljevalchs konsthall vägnar: Wilh. Forsberg / Hans-Åke Öberg Bih. nr 35 år 1967 3

Redogörelse för Liljevalchs konsthalls utställningsverksamhet under år 1966

Under år 1966 anordnades fem utställningar i konsthallen: Stockholms- salongen 1966 (11 februari-13 mars), Mexikansk konst (21 april-15 maj), Keramik (13-30 juni), Nutida svensk skulptur (16 september-- 30 oktober) och 12 separata (11 november-11 december).

Stockholmssalongen öppnades den 11 februari och väckte till nytt liv den varje år lika brännande debatten om denna utställningsforms för- och nackdelar. Diskussionen tog fart redan i anslutning till intervjuer i pressen med årets salongskommissarie, konstnären Ronald de Wolfe. Denne karakterise- rade bland annat den urvalsprincip som juryn tillämpat: »Gallringen har varit strängare än någonsin för årets salong. 283 konstnärer och 668 konst- verk valda av drygt 6 000 insända: på så vis blir väl genomsnittet av den svenska nutidskonsten för all del hårt lagt, men vi har velat hålla en linje. Bort från den kommersiella basaren, mot en klassiskt stram redo- visning, som kan räkna med respekt både hos kritiker och publik». De anförda siffrorna — som meddelades, innan den definitiva räkningen var klar — kräver en korrigering: av 5 995 verk, insända av 1 259 konst- närer, utvaldes 551 verk, utförda av 350 i utställningen representerade konstnärer. Som jämförelse kan nämnas att 1965 års siffror var högre: av 6 302 verk, insända av 1 352 konstnärer, utvaldes 788 verk, utförda av 520 i utställningen representerade konstnärer. Komparationen åskådliggör emel- lertid klart den av de Wolfe anmälda åtstramningen vid urvalet. Föregående års salong hade 170 stycken fler konstnärer och inte mindre än 237 verk mer än 1966 års salong. I övrigt hänvisas till följande uppställning över anmälningsfrekvensen under åren 1958-1966.

1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966

Insändande konstnärer 1 124 1 309 873 867 864 1 162 1 129 1 352 1 259 därav stockholmare 557 669 594 401 403 469 566 812 604 därav icke-stockholmare 567 640 279 466 46.1 693 563 540 655 Insända verk 5 559 5 468 4 012 3 642 3 943 5 075 4 939 6 302 5 995 Antagna verk 938 784 535 509 853 1 029 779 788 551 Antal repr. konstnärer 410 319 198 237 460 600 474 520 350 4 Bih. nr 35 år 1967 Det torde vara svårt att avgöra om det 1966 avsevärt minskade utbudet spelade en roll för besöksantalet. Föregående års salong drog totalt en publik på 16 509 personer. 1966 års salong drog endast 12 597 besökare, in- nebärande en minskning med 3 912 personer, vilket onekligen gav en tanke- ställare. Att salongen dock i stort sett behåller ett grepp om publiken visar en översikt över publikfrekvensen vid Stockholmssalongen sedan den första 1958. Här lämnas en tablå.

Betalande Fria Totalt

Stockholmssalongen 1958 12 196 6 211 18 407 » 1959 8 895 4 607 13 502 » 1960 7 378 4 202 11 580 » 1961 9 043 4 221 13 264 » 1962 13 060 5 176 18 236 » 1963 11 457 5 830 17 287 » 1964 8 579 5 006 13 585 » 1965 11 018 5 491 16 509 » 1966 9 246 3 351 12 597

Om publikintresset onekligen företett en alarmerande minskning från föregående år kan dock inköpsfrekvensen sägas bevara sin höga nivå. En- dast en obetydlig tillbakagång konstateras här : Vid Stockholmssalongen 1965 uppgick försäljningssumman totalt till kr 265 240. År 1966 var Stock- holmssalongens försäljningssiffra kr. 258 630, endast 6 610 kronor lägre än föregående år. En tablå över försäljningen vid Stockholmssalongen sedan dess start har i stort sett uppvisat år från år ökande siffror :

Antal försålda Summa kr verk

Stockholmssalongen 1958 263 122 265 » 1959 318 121 560 » 1960 193 136 135 » 1961 210 126 810 » 1962 289 153 664 » 1963 411 272 130 » 1964 344 255 805 » 1965 411 265 240 » 1966 367 258 630 Summa 2 806 1 712 239

Fördelningen av inköpen på Stockholmssalongen under de tre sista åren 1964, 1965 och 1966 framgår av följande tablå. Bih. nr 35 år 1967 5

1964 1965 1966

Försäljningssumma, totalt 255 805 265 240 258 630

Statliga inköp Nationalmuseum 1 025 Statens Konstråd 3 000

Kommunala inköp Fastighetsrotelns konstnämnd 18 060 16 660 6 720 Kulturrotelns konstnämnd 62 135 31 625 33 400 Sjukvårdsrotelns konstnämnd 11 200 36 705 35 370 Socialrotelns konstnämnd 11 485 10 900 28 530 Industrirotelns konstnämnd 1 100 2 075 — Solna stads kulturnämnd 16 850 — 10 300 Västerås stad 1 800 5 850 2 905 Linköpings skolstyrelse 5 200 4 750 8 500 Nynäshamns stads konstnämnd 400 — 350 örebro läns landsting 2 350 — 8 000 Västmanlands läns landsting 5 900 475 Oxelösunds stads kulturnämnd 325 — Sollentuna skolstyrelse 5 275 — östergötlands och Linköpings stads museum 1 200 Summa 130 580 120 065 135 750 Sveriges Allmänna Konstförening 17 840 21 640 15 125 Privata inköp (Konstfören. o. enskilda) 103 360 123 535 107 755

E Barbro Bäckström : Plötsliga rörelser i kanten. 6 Bih. nr 35 dr 1967 Man finner av tablån över inköpsfördelningen att de av offentliga institu- tioner gjorda inköpen under 1966 betydligt överstiger siffran för samma års privata inköp. Så var även fallet 1964, medan däremot de privata inköpen på salongen 1965 uppvisade en något högre siffra än institutionsköpen. Un- der alla omständigheter framgår klart att Stockholmsalongen bevarar sin viktiga roll som forum för konstinköp. Presskritiken över årets salong skilde sig ej mycket från den sedvanliga. I Dagens Nyheter skrev Torsten Bergmark bland annat: »Antalet verk är i år mindre än på mycket länge. Hängningen uppvisar nya grepp, framför allt tycks den vara mycket genomtänkt och noggrant avvägd. Salongen ger ett förstaintryck av att vara sober på en hygglig genomsnittsnivå. Intrycket av något estetiskt välavvägt blir bestående och det beror natur- ligtvis på den konst som visas i första hand och inte på arrangemanget. Salongen liknar i år mer än på mycket länge en salong i den gamla fula bemärkelsen med associationer till det slutande 1800-talets franska salonger, hemvisten för den eftersläpande akademiska och romantiska konsten. Den gör det därför att den visar vad som är officiellt accepterat som konst, och den gör det i andra- och tredje- och fjärde-handstappningar. Det är till och med svårt att beskriva den sorts konst som dominerar, därför att den är så grötigt vag och eklektisk. Men i allmänhet är den abstrakt eller camouflerat figurativ på ett till intet förpliktande sätt. Hantverkligt snyggt och prydligt är det mesta. Jag tror inte man kan misstänka att salongens slätstrukenhet beror på juryns fördömande av alltför avvikande eller oppositionella uttryckssätt. Även om en jurys sammansättning alltid måste ge urvalet en viss betonad inriktning, så är det knappast troligt att det refuserade materialet kunde innehålla något som väsentligt förändrade bilden. Jag tror att årets salong ganska bra avspeglar vad de flesta håller på med. Att det finns några få stycken som gör samma saker något bättre, till och med några som gör något annat, det vet vi, men de har inte brytt sig om att vara med.» Lars Erik Åström i Svenska Dagbladet noterade: »Allting för och emot har redan sagts så många gånger att det känns motbjudande att upprepa det. Som genomsnitt av det svenska konstlivet skiljer sig inte årets salong märkbart från de närmast föregående. Kvaliteten ligger på samma medel- nivå, tendenserna är ungefär desamma. Op och pop liksom surrealism förekommer bara sparsamt men lär vara så mycket rikare representerade i källaren bland det refuserade. Skulpturavdelningen är tämligen mager och detta får väl förklaras med att den stora svenska skulptursalongen kommer till sommaren. Däremot är grafikrepresentationen både rik och högklassig. Den kommer också in osökt och naturligt bland de andra konstarterna, den är inte förvisad. • Rolf Swedberg : Huvud Ill. 8 Bih. nr 35 år 1967 Den nye kommissarien Ronald de Wolfe har gjort ett utmärkt arbete. Han har fått överta ett svårbearbetat material och han har arrangerat det med fin förståelse för kollegerna och med känslig artistisk beräkning. Om- växlande med en sparsamt pauserad hängning kommer rytmiskt salar med tätare anhopning. Så blir en rundvandring på Stockholmssalongen 1966 omväxlande och behaglig.» Beröm åt monteringen ger även Hans Eklund, Aftonbladet: »Årets salong gör ett sobert och välordnat intryck. Stora ytterlighetspro- filer har hållits tillbaka, särskilt inom skulpturen där återhållsamheten varit stor av det skälet att hösten kommer med ett extra stort skulptur- evenemang. Genom gallring och välhängning har väggarna fått ett blomster- lätt intryck. Helhetsverkan är mest märkbar i de stora kopplade mittsalarna i vars gemensamma längdperspektiv 011e BonnMrs högt hängda dukar lyser söm en sorts honnörsfond.» Clas Brunius i Expressen ställde sig tvekande: »Det är Salong på Liljevalchs i år också. Det är en institution i huvud- stadens konstliv, och som alla institutioner tas denna årliga utställning emot med ganska sura omdömen. Men salongen finns där i alla fall, ty den står på fast ekonomisk grund.» Efter en analys av olika anordningssätt fort- satte Brunius: »Årets kommissarie, Ronald de Wolfe, har gått en tredje väg. Han har balkat av det stora rummet och försökt ordna så många och så snygga ut- ställningslokaler som möjligt. Han undviker all indelning i arter och klas- ser, på något undantag när. Lite skulptur, lite grafik både här och där mellan varven av målningar, allt hängt så att det så mycket som möjligt ska likna en serie vanliga konstutställningar. En sådan estetisk linje kan ju vara värd att prövas. Men resultatet är inte övertygande. Det intressanta med Salongen är egentligen att den av- viker från vanliga utställningar. Den är en konstmarknad där man kan få ett begrepp om vad målare som inte syns på utställningar håller på med. På det sättet fungerar en rätt bedriven Salongsverksamhet som ett viktigt korrektiv.» Mest illa åt Stockholmssalongen gick denna gång Gunnar Hell- man i Storstaden: »För att göra det hela så anslående som möjligt har man valt att lägga tyngdpunkten på det som bland konventionsbevararna anses vara moderik- tigt — nämligen den tittvänliga stagnerade informalism, som i dag mest av allt påminner om konserverad gröt. Något så tråkigt, jämnvackert och en- kelspårigt har sällan skådats. Det tycker tydligen inte de inköpsnämnder som med legitimerade konstnärer i spetsen skrider runt i salarna och med viktigpettriga kännarminer placerar såldlappar på sådana konstverk, som juredömts av legitimerade konstnärer och hängts upp i 'klassiskt strama' rader av ytterligare en legitimerad konstnär.

Bih. nr 35 år 1967 9 För övrigt behöver endast konstateras att Stockholmssalongen — som vanligt — rymmer flera vackra målningar, en handfull ej eklektiska skulp- turer samt några engagerade grafiska blad. Att de sluppit igenom är svårt att förstå. Konst skall ju vara vacker och smälta in i miljön lika naturligt som engångsflaskor. Köp och släng!». Till slut ett par bedömare med en välvilligare inställning till salongsidén över huvud. Så lät konstanmälaren i Idun-Veckojournalen, Eugen Wre holm : »Stockholmssalongen blommar ljus som ett vårtecken i Liljevalchs. Sta- dens konstnämnder har generöst strött de röda såldlapparna som konfetti kring snyggt uppstrukna målningar, kunnigt konstruerade skulpturer och tekniskt fulländade grafiska blad. Man får ett första intryck av sund balans, tycker sig skåda en spegelbild av Välfärds-Sverige. Kvaliteten är genomgående god och den nya kommissarien, Ronald de Wolfe, har på ett spännande sätt förvandlat salarna till genomtänkta kompositioner, där exempelvis teckningar och grafik lättats upp med insprängda målningar och rumsaktiviserande skulpturer. Stockholmssalongen 1966 är en trevlig tillställning, men man saknar det djärva sprängstoff som emellanåt dyker upp på Maxim och i Odenplansgallerierna.» — Också Upsala Nya Tidning med Alf Liedholm drog fram positiva drag: »Äntligen! Äntligen en salong hos Liljevalchs som innebär en konstupp- levelse. Den främsta orsaken till detta behagliga faktum är de fyra ma- gistrala verk som 011e BonnMr deltar med och som fått en utmärkt place- ring på den inre kortväggen till stora målerisalen.

• Jan Manker : 'You are my cup of tea» 10 Bih. nr 35 år 1967 Jag tror inte att det innebär någon överdrift att påstå att de hör till de märkligaste och allvarligaste ting som i detta decennium åstadkommits i svensk konst. Det är nu inte bara 011e Bonni& som framträder med intressanta verk på salongen, vilken som helhet fått en behaglig och lagom spatiös hängning. Skulpturen, för att börja med den, kunde måhända bjudit på mer spän- nande ting, men det är väl höstens stora skulpturutställning hos Liljevalchs som kastar en skugga framför sig. Där finns dock Staffan östlunds sex energiska 'Försök med dubbelverkande form' i kopparsvets. Bland målningarna har jag stannat framför ett par verk i olja och collage av den begåvade skåningen Jacques Zadig. Den fine valörmålaren Carl Delden har med framgång anammat modern formsyn, medan Thea Ek- ström är sig fördelaktigt lik. Djärva tag visar Lolo Holmquist i 'Okänd kontinent' en suggestiv skapelse i rött. Tom Krestesen förenar kärvhet med djup. Rolf E. Wilhelmson är mer experimentell i sina kombinationer av mörkfärgade ytor i olja och tempera med små i trådar upphängda klot. Gunnar von Gegerfelts 'Hamnbassäng, Normandie' verkar i sin pas- tosa form nästan som relief men en god relief. En fängslande balansering av linjer och ytor bjuder 011e Kåks på. Det vore intressant att möta konstnären ensam med flera arbeten.» — Man blir alltid vid genomgång av olika kritikers ställningstaganden, lika förvånad över domsluten. Samma utställning utlöser hos en anmälare oförblommerade lovord över en rad in- dividuella insatser, medan den för en annan kritiker endast föranleder en generell förkastelsedom.

Utställningen »Mexikansk konst» öppnades den 21 april med invignings- tal av Mexikos ambassadör i Sverige M. Carlos GutiåTez Macias och konst- hallsstyrelsens ordförande borgarrådet Artur Nordin. Utställningen, som omfattade omkring 200 konstverk, målningar och gra- fiska blad, av nu levande mexikanska konstnärer, hade organiserats som vandringsutställning av det mexikanska utrikesdepartementets avdelning för kulturella förbindelser. För visningen i Liljevalchs konsthall komplet- terades det i Mexikos kulturministerium gjorda urvalet med en samling folkligt konsthantverk som ställdes till förfogande av Mexikos ambassad i Sverige och med ett urval mexikanskt måleri ur mariningenjör J. Holger Graffmans samling med bland annat den största kollektionen i Sverige av Diego Riveras konst. Avsikten med utställningen var att skänka en överblick över det aktuella skeendet i mexikansk konst. Den i konsthallen 1952 anordnade utställningen »Mexikansk konst. Från forntid till nutid» hade haft en stor framgång och man hade all anledning tro att en ny kontakt med mexikansk konst- kultur skulle väcka intresse. Så blev emellertid inte fallet. Det totala an- M Interiör från avdelningen med mexikansk folkkonst.

• Gustavo Montcya : Uppställning med sötsaker. • *.>•••%.

U Interiör med Mariningenjör H. Graffmans samling. talet besökare under en utställningstid av 24 dagar blev endast 5 134 med medeltalet 214 per dag. Ett stort antal visningar anordnades, bland annat för Svensk-Mexikanska Sällskapets medlemmar. Vidare anordnades de- monstrationer av mexikanska folkdräkter vid två kvällssammankomster under ledning av docent Gösta Montell och dr Anna-Britta Hellbom, varvid elever vid olika skolor, Konstfackskolan och Konsthögskolan medverkade som mannekänger jämte konsthallens egen personal. Möjligen spelade en oväntat snäv behandling i pressen en roll i negativ riktning. Anmälarna hade denna gång inte den storslagna mexikanska forn- tidskonsten som bakgrund för den moderna konsten i Mexiko, något som säkerligen också inverkade på domslutet. »Andrasortering», »mager efter- skörd», »sladdriga trasor» så kunde kritikerna frossa i sättande av underbetyg. Egentligen var det bara utställningens grafik, främst karika- tyristen Posadas verk, som rönte lovord. I Konstrevy skrev Eugen Wret- holm : »Vad som räddade denna utställning med karaktär av andrasortering var karikatyristen José Guadalupe Posadas (1851--1913) fascinerande trä- snitt och gravyrer. Det finns nog drag av både Daumier, Goya och James Ensor i denna grafik: social satir, en djup inlevelse i sadismens väsen och stämningen av makaber dödsdans. Posada dekorerar inte, utan slår till. • Mexikanska folkdräkter. 11 Bih. nr 35 år 1967

• José Guadalupe Posada : De sju dödssynderna.

Hans bilder har en underbar enkelhet, inte ett streck är onödigt. Denna folkliga, burleska trägrafik är en föregångare till vår tids tecknade serier.» Clas Brunius i Expressen tog också upp Posadas grafiska överlägsenhet i sin recension men behandlade dessutom andra avsnitt: »Posada är utställningens äldste, död 1913. Hans grafik har det direkta anslagets kraft. Han arbetade som en folklig skillingtrycksdiktare i bild. Hans flygblad och illustrationer av timade händelser riktade sig i första hand till analfabeter. Samlade på detta sätt ger de i koncentrat en fruk- tansvärd bild av människan: dråp, mord, arkebuseringar, förräderi, svart- sjuka, hämnd. Hos Posada finns en brinnande fascination inför döden, all- deles osentimental, ofta full i skratt. Vi har i Europa inte haft ett sådant utbrott av dödskult sedan medeltiden. Här finns också ett annat kabinett av största intresse, vid sidan av själva utställningen. Intendenten Folke Holmér har ställt samman det ur Mexiko- specialisten Holger Graffmans samling. Det är en välkommen komplette- ring. Där möter man en ypperlig målning av Tamayo och framför allt ett par fina målningar av Diego Rivera från den tid då han var influerad av Malevitjs tidiga måleri. Malevitjs skördande ryska bondkvinnor — hur nära står de inte Riveras tålmodiga indianskor? Det mest särpräglade och exo- tiska är egentligen alltid det mest allmängiltiga, under ytan. Konsthantverket, en aning förstrött presenterat, påminner ofta om de egendomliga gravprydnader som man kan möta på katolska kyrkogårdar, bär spår av gammal liturgisk symbolik som flyttats ner på ett folkligt, • Leopoldo Mendez: Karusellen. barbariskt plan. Det befäster det egendomliga intryck man får av Mexiko — konservatet av ett europeiskt och ett indianskt förgånget som i själva kontaktögonblicket på ett mirakulöst sätt föds på nytt och verkar intill dumdristighet naivt och djärvt.» Torsten Bergmark i Dagens Nyheter sökte analysera tillbakagångens ka- raktär: »Grafiken är genomsnittligt bättre; hos grafiker som Carlos Alvarado Lang och Leopoldo Mendez finner man en klar och behärskad verklighets- beskrivning. Det viktigaste inslaget och det som gör att denna utställning får en mening är den stora kollektionen blad av den märklige 'skillings- trycksgrafikern' José Guadalupe Posada (1852-1913). Posadas förrevolu- tionära, samhällskritiska bilder, i allmänhet blyplåtsgravyrer, är en av käl- lorna till den mexikanska sociala realismen i måleriet samtidigt som de fortfarande måste räknas som en av höjdpunkterna i den mexikanska konsten över huvud taget. De former som en gång var fyllda av liv och entusiasm är nu hos efterföljarna bara sladdriga trasor. Men kanske en av orsakerna till den nuvarande utarmningen kan vara att varken Rivera, Orozco eller Siqueiros, trots övertygelsen i deras tidiga verk, utbildade ett bärkraftigt form- språk som det var möjligt för efterföljarna att bygga på. 1 epigonernas ver- 16 Bih. nr 35 år 1967 sioner avslöjas den i grunden konservativa karaktären i den mexikanska figurstilen. Rivera, som dock tycktes ha alla förutsättningar för en mera konstruktiv insats, föll snart offer för en borgerlig 'smakfullhet', och hos Siqueiros finns numera nästan bara det grova och brutala utanverket kvar. Och deras arvtagare i dagens Mexiko tycks inte riktigt veta vad de håller på med».

Under tiden 13-30 juni anordnades utställningen Keramik i anslutning till X Internationella Keramiska Kongressen i Stockholm 1966. Det blev en i fråga om information och gestaltning mycket påkostad utställning med ett stort antal firmor inom den keramiska branschen som anordnare. För monteringen i konsthallen svarade en arbetsgrupp bestående av fil. lic. Arthur Hald som kommissarie och med arkitekterna Kjell Abramson och Per Lindén jämte grafikern Bengt Serenander som medarbetare. Utställningen vände sig främst till fackfolket och experterna men loc- kade även till en vid sommartid i Stockholm rätt hög besöksfrekvens, 4 825 personer under två veckor med medeltalet 268 personer per dag. Utställningen uppmärksammades främst av fackpressen som ägnade den ingående analyser, men även de dagliga tidningarna ägnade den sitt livliga intresse. I Svenska Dagbladet inflöt en fyllig anmälan av Gerd Reimers, som bland annat noterade: »Keramik ... många tänker väl i förstone inför detta begrepp på någon- ting ganska diffust, en potta att sätta blommor i, en presentsak, kanske tekannan på frukostbordet. Alla vaga begrepp av den här sorten kommer emellertid defintivt av sig redan i entrén till den stora utställning, 'Kera- mik', som pågår på Liljevalchs konsthall. Där möter oss nämligen ingen- ting mindre än det keramiska landskapet, uppbyggt och strukturerat med åsar och bergstoppar, dalsänkor och 'byar' av idel keramiskt gods. D.v.s. borrstift och avloppsrör, isolatorer och toalettstolar, syrafasta kärl och kiselkarbidtegel. Men naturligtvis också kaffekopparna och presentpot- torna. Det är den ena viktiga faktorn i denna utställning, nämligen den som visar hela skalan och hela bredden och djupet av den keramiska produk- tionen i dag. Den andra viktiga faktorn låter sig gärna låna symbolens form sådan den tedde sig vid måndagens invigning: 'keramiskt samspel' en komposition för klockor av benporslin, stengods, flintgods, fältspatsporslin, vitroporslin och aluminiumoxid, utförd av Jan Carlsson vid klockorna och Staffan Olzon vid specialbyggd porslinskrossningsmaskin. Klockspelet var inte bara fröjd för stunden (inte så 'bara' ens i den meningen med sina fint skiktade klangeffekter) utan syftade väl också, om vi får fatta det rätt, på det i sitt slag ganska märkliga faktum att Liljevalchsutställningen är en samfälld manifestation av vårt lands sinsemellan konkurrerande kera- Keramik i d gens samhäll

,

e Interiör från keramikutställningen (skulpturhallen).

2-0412828 18 Bih. nr 35 år 1967 miska industrier. 'Keramiskt samspel' får därmed en dubbelbetydelse som kanske inte minst våra gästande kongresskeramiker förstår att uppskatta. Få, om ens något, länder utanför Skandinavien torde i detta avseende kunna ställa upp en sådan utställning. Detta alltså om några av huvudtankarna bakom utställningen. Vartill kommer att det keramiska landskap som vår handfull svenska keramiska industrier levererat för uppbyggnad av arkitekt SAR Kjell Abramson också kan (kanske rent av bör) betraktas med estetiska ögon. Det är helt enkelt rasande stiligt som blickfång, som komposition ...» I tidskriften Hantverk och industri skrev Eugen Wretholm: »I anslutning till den X:e internationella keramiska kongressen som ägde rum i Stockholm under juni, hade de fem ledande keramiska industrierna: Gustavsberg, Höganäs-Billesholm, Iföverken, Tegelindustrin och Uppsala- Ekeby med Rörstrand anordnat en stor utställning i Liljevalchs, där tyngd- punkten för en gångs skull inte var lagd på konstgodset utan på den keramiska storindustrins breda register av nyttoprodukter, från sanitets- gods och elektroporslin till slipmaterial och byggelement av tegel. Evenemangets informativa karaktär hindrade inte att presentationen präglades av estetiskt raffinemang. Redan i skulpturhallen möttes man av ett fascinerande konglomerat av de mest skiftande produkter, från väldiga isolatorer till apotekskrukor, sanitetsgodset demonstrerades i en svit ele- ganta badrumsinteriörer, det exklusiva konsthantverket hade placerats på ett podium belagt med sträv sisalhampa och presentkeramiken på ett arrangemang av trälådor från respektive bruk. Minnet av Mariebergs och Rörstrands gloriösa 1700-tal hade framkallats medelst en av unika pjäser upptornad pyramid, där några föremål vid foten erinrade om Hemutställ- ningen i Liljevalchs 1917, som markerade inledningen till det moderna samarbetet mellan konstnären-formgivaren och den keramiska industrin. Detta samarbete omfattar numera inte bara konstgodset utan sträcker sig över hela tillverkningsprogrammet.»

• Medan keramikutställningen nedmonterades i juli påbörjades insam- lingen av verk till höstens första utställning »Nutida svensk skulptur», som sedan flera år förberetts av en kommitté med ledamöter tillsatta av konsthallsstyrelsens arbetsutskott och Sveriges Allmänna Konstförenings styrelse. Med hänsyn till att konsthallen 1966 kunde fira halvsekeljubileum hade man inom konsthallens styrelse föreslagit att skulpturutställningen tillika skulle anordnas som jubileumsutställning. I företalet till utställ- ningskatalogen utvecklade konsthallsstyrelsens ordförande, borgarrådet Artur Nordin, denna tanke i bland annat följande ordalag: • Skulpturhallen vid invigningen av utställningen Larsson—Liljefors—Zorn 1916.

»När Liljevalchs konsthall firade sin fyrtioåriga tillvaro 1956 formades jubileumsutställningen till 'en svensk konstkavalkad'. Skulpturen fick där ett relativt begränsat utrymme. Med hänsyn till konsthallens uppgift att mångsidigt tjäna svenskt konstliv finner vi i dag att den av olika skäl så sparsamt företrädda bildhuggarkonsten utgör ett värdigt föremål för firan- det av konsthallens halvsekeljubileum. Vid ett jubileum får man inte bara skåda bakåt, ingen institution kan leva på gamla lagrar, utan vi måste sträva framåt, möta de nya konstrikt- ningarna och en ny publik. Utvecklingen går snabbt, många anser kanske för snabbt. Det gäller att ta vara på det värdefulla och riktiga i det som nu sker eller synes ske, något som många gånger är svårt. Konsthallens ledning har därför ett stort ansvar vid den långsiktiga planeringen av utställnings- verksamheten. Det som visats eller inte visats i hallen har också många gånger ställts under debatt. Det måste vara så i en verksamhet som Lilje- valchs konsthall företräder. Kulturen i alla dess former — och inte minst konsten med dess skönhet och stimulans — har en framskjuten plats inom vår stad. Stockholms stad söker också målmedvetet och med betydande ekonomiska insatser bereda alla invånare ökade möjligheter till kulturupplevelse. Vi satsar på framtiden för att i samarbete med Sveriges konstnärer och vår publik arbeta för bra utställningar och större förståelse för den goda 20 Bih. nr 35 dr 1967 konsten. Utvecklingen går vidare och med en lätt travestering kunde man säga 'vid 50 års ålder blev stugan mig trång', ty Liljevalchs har lokal- problem, som måste få en lösning, om hallen, som alla ansvariga och övriga vänner så gärna önskar, skall kunna spela sin viktiga roll också under kom- mande år med beaktande av alla de krav och önskemål som ställs på en modern konsthall i den nya tidens anda. Vår strävan måste vara, att konst- hallen skall fungera kontinuerligt och ständigt kunna välkomna besökare, ständigt ha något att visa upp utan att man för den skull ger avkall på kravet att utställningar av skilda slag skall avlösa varandra och bilda en oavbruten kedja, en växling av olika evenemang lika skiftande som konsten själv. Det bör ligga inom möjligheternas gräns att kunna tillföra konst- hallen ytterligare lokalutrymmen och därmed öka hallens användbarhet och förbättra dess funktioner. Det bör vara en samfälld strävan från alla i ansvarig ställning att också satsa på en ny tid och på nya grepp. Vår önskan är att Liljevalchs konsthall även i fortsättningen skall bli en samlingsplats för det bästa och väsentliga i konsten och att samarbetet mellan konstnärerna och konstens gynnare skall stimulera till nya insatser till gagn för alla parter.» Skulpturutställningen invigdes den 16 september av konsthallsstyrelsens ordförande. Vernissagepubliken uppgick till omkring 5 000 personer, vilka emellertid hade större svängrum än vanligt till sitt förfogande, eftersom utom huvudvåningens salar även Blå Portens trädgård och flygeln utmed

• »Typer från konsthallens första dag : Överst från vänster : författarna Hjalmar Söderberg och frih. Klinckowström samt Anders Zorn, nederst den längsta bland publiken samt operasångarna Wallgren och Stiebel.» — Teckning av Nils Ringström i Stockholms- Tidningen 2 mars 1916. Bih. nr 35 år 1967 21 Djurgårdsvägen tagits i anspråk för det rikhaltiga urvalets utställande. Också trädgårdslängan utmed fasaden åt Djurgårdsvägen uppvisade en rad monument som på grund av sin storlek måste utställas utomhus. I allt omfattade utställningen 655 verk av 180 skulptörer. Den sammanlagda vikten av utställningen beräknades uppgå till 250 ton. Åtgärder för evene- mangets bekantgörande för allmänheten hade vidtagits i stor utsträckning. Affischen hade komponerats av skulptören Bror Marklund. I anslutning till utställningen hade stadsträdgårdsmästaren Holger Blom upplåtit ut- rymme i Strandvägsallffi för betongreliefer av Siri Derkert, ett led i park- avdelningens serie av tillfälliga utställningar av skulptural konst i parker och på allmänna platser. I samarbete med parkavdelningen och stadsträd- gårdsmästaren anordnades också en effektiv reklamering för utställningen i Stockholms city, nära platsen för gamla Sergelhuset. Här utställdes så- lunda mitt i gångtrafiken och folkvimlet en jättefot i gips, ett kollektivt arbete av Konsthögskolans skulpturelever, som efter en pristävlan, vunnen av Jörgen Martinsson, gemensamt utformade dennes prisbelönta idé. De övriga tävlingsdeltagarnas tio olika förslag utställdes samtidigt i Svenska Handelsbankens kontor vid Sergels torg. Som borgarrådet Artur Nordin markerade i sitt invigningstal hade ut- ställningen ett dubbelt syfte. Dels skulle den hugfästa konsthallens halv- sekeljubileum, dels lämna en representativ översikt över den svenska skulp- turens aktuella ställning. Katalogen omfattade utom själva förteckningen över utställda verk jämte en orientering om utvecklingen inom svensk skulptur i modern tid även en förteckning över samtliga utställningar i Liljevalchs konsthall under åren 1916-1966. Utställningen mottogs i allmänhet positivt av press och publik, även om de obligatoriska klagomålen över mångfalden och trängseln vid ut- ställningar av denna typ flerstädes höjdes. Som exempel kan nämnas re- censioner av Eugen Wretholm (i Idun-Veckojournalen), Gunnar Bråham- mar (i Kvällsposten, Malmö) och Torsten Bergmark (i Dagens Nyheter). »En imponerande trängsel» var Wretholms rubrik. Och han fortsatte : »En snårig anhopning av teaterrekvisita, där gammalt skaver sig mot nytt, blir det första intrycket av den 650 nummer starka skulpturutställningen i Liljevalchs konsthall, som därmed firar sitt 50-årsjubileum. Ändå saknas fem av de mest representativa: Bror Marklund, medlem av arbetsutskottet, Asmund Arle, K. G. Bejemark, Palle Pernevi och Edvin öhrström, vilka av tvivelaktigt sinne för dekorum uteslutit sig själva. Den klassiska stoden, sluten i sig själv, kan möjligen umgås med lika- sinnade, men rymdskulpturen kräver svängrum för att kunna göra sig gällande. Materialet borde ha skurits ner till hälften och ordnats konst- historiskt, marmordamen skulle ha sluppit rispa sin gnistrande hud på spretiga järnkonstruktioner. • Skulpturhallen vid utställningen »Nutida svensk skulptur» 1966.

Skulpturhallen gav dock en rejäl utsaga om vilka som är den moderna svenska skulpturens verkliga klassiker. Inte bara den gamle Ivår Johnsson med sin patetiska 'Kvinna vid havet', utan även Gustaf Nordahl med den akademiskt oklanderliga men tämligen uttryckslösa 'Kraka' företräder känslor och attityder mot liv och konst, som oåterkalleligen tillhör det förgångna. Christian Bergs på en gång maskinsymboliska och arkaiskt tidlösa 'Torpedfigur IV', märk väl i naxosmarmor, vädjar på ett helt annat sätt till min sensibilitet, och detta är även fallet med Eric Grates 'Urn- kvinna' av hamrad koppar och hans mot varandra figurerande aklejader. När man går igenom detta mäktiga inventarium lösgör sig långsamt väsentliga ting ur det medelmåttiga sammanhanget, exempelvis Barbro Bäckströms sensuellt veckade skärmar av aluminium, Gun Maria Petters- sons expressionistiska modellstudier i gips, vilkas gjutning snarast borde finansieras. Ingemar Svenssons 'psykiska rum' bildade av abstrakta figu- rers sällsamma relationer till ett bord. Som helhet en utställning byggd utan känsla för ädla proportioner, men som i alla fall blivit ett skojigt arrangemang med många bisarra effekter.» Gunnar Bråhammar, chefen för Arkiv för dekorativ konst i Lund, gav i Kvällsposten uttryck för en likartad skräck för mångfalden. Han skrev bland annat om de svårigheter som materialets egen förvirrande mängd • Ivar Johnsson : David 24 Bih. nr 35 år 1967 av olika problemlösningsförsök erbjuder utställningsarrangörerna. Påpekan- det är så mycket värdefullare som arrangörerna — ej konstnärerna — ofta får skulden för utställningarnas svårtillgänglighet. »Brokigt jubileum» lyd- de rubriken över Bråhammars artikel och han frågade: »Går det att göra en sammanfattning av denna utställning? Frågan kan lugnt besvaras med nej. Det är en förvirrande mångfald som råder. Med positivt betraktelsesätt säger man att denna förvirring dokumenterar frihet och öppenhet för intryck. Så är kanske fallet. Aldrig tidigare i konstens historia har det inom skulpturen på en gång funnits så många material och uttryckssätt. Självklart är detta en tillgång, om man kan lära be- härska det rika registret. Men knappheten kan också vara en tillgång. Carl Jonas Love Almquist påminde oss om den svenska fattigdomens betydelse.» Med underrubriken »Normlöshet» fortsatte Bråhammar sin analys: »Av utställningen att döma saknar den nutida svenska skulpturen domi- nerande tendenser. Intryck och idéer från alla håll blandas. Med dessa många möjligheter kunde man kanske vänta att skulptörerna fick lättare att finna personliga uttryckssätt. Så är dock inte fallet. En stor del av materialet känns trots sin provocerande frihet opersonligt och likgiltigt. Det har blivit lättare än förr att knåpa ihop någonting som kallas skulptur, men samtidigt har det förmodligen blivit svårare att med bevarad frihet skapa något som är riktigt bra. Vår tid har radikalt sprängt den traditio- nella skulpturens gränser, därmed tycks också mycket av kraven på både estetiskt och hantverksmässigt kunnande ha ifrågasatts. Speglar denna normlöshet, osäkerhet och rikedom vår egen förvirrade tid? Man kan dock notera att de bästa skulptörerna håller en strängare linje, och att traditionella material som brons för dem inte spelat ut sin roll. och för sig är naturligtvis bronsen inget bättre material än plasten. Prin- cipiellt bör det även vara möjligt att uttrycka lika mycket med en samman- ställning av gamla pallar, skor, tygtrasor och hönsnät, vilket Inga Bagge utnyttjat i sitt assemblage 'Titta i en spegel el. såsom jag flyger', som med sammanställningar av mer egenhändigt förfärdigade bronsformer. Men mycket av materialet just i den sal som även rymmer Bagge har en billig gottköpskaraktär som hör hemma på basarerna. Ingen skall dock tro att denna generalinventering av vår skulptur saknar traditionella, fadda, halvrealistiska verklighetsåtergivningar i brons.» Bråhammar avslutade sin recension med ett framhållande av utställ- ningens viktiga roll: »Vad man än må tycka om utställningen som helhet så innehåller den ett flertal bra enskildheter och den har en stor mission att fylla. Det behövs stora skulpturpresentationer då endast sådant väcker vidare uppmärk- samhet och för konstnärerna betyder viktiga kontakter. Skulptörerna be- E Blå Pertens trädgård. höver arbetsuppgifter och stimulans, och en massa myndigheter och för- eningar måste få en översikt för att kunna ta ställning till skulpturella ut- smyckningar.» Torsten Bergmarks anmälan av utställningen i DN gick liksom Brå- hammars in på den fatala anhopningen av verk: »Den stora utställningen av nutida svensk skulptur som Liljevalchs konst- hall firar sitt 50-årsjubileum med måste ha vållat arrangörerna (Konst- hallen och Sveriges Allmänna Konstförening) och juryn (skulptörerna Arle, Bejemark, Pernevi och öhrström) stort besvär och mycket huvudbry. I dessa tider av ständiga gränsöverskridningar konstarterna emellan måste själva definitionsfrågan ha hört till de svårare bekymren. Är den traditio- nella definitionen av skulptur som tredimensionell bildframställning an- vändbar? Vid tvekan om ett verk skall kallas måleri eller skulptur bör tre- dimensionaliteten vara avgörande. Men om man hos en målning utplånar allt som kan kallas bild, blir ju också den plana målningen i första hand ett tredimensionellt föremål. Liljevalchs konsthall är fylld av en enorm mängd saker — med eller utan öron, näsor, navlar — som snart kommer att förvandlas till kuriosa eller Arne Jones: Aecumulage (i Blå Portens trädgård).

skrot. Det är en generalmönstring av svensk skulptur, och om man är väl- villig kan man se den som ett tecken på livlig aktivitet och rik mångfald, men vad den snarast är uttryck för är en total förvirring. En förvirring som ingen är oberörd av, men som få lyckas förvandla till fruktbart ska- pande. Det är väl inte förvånande, och inte heller speciellt förtjänstfullt, att några av de äldre klarar sig bäst, i varje fall deras tidigare arbeten, ut- förda under gynnsamma omständigheter. Ett exempel: Ivar Johnssons 'Flyende mor' och 'Mannen i islandströjan' inger respekt i det här sam- manhanget, och mer än så. Frånvaron av Bror Hjorth och Bror Marklund är märkbar, liksom av alla medlemmar i juryn. Och få av de närvarande framvisar en riktigt samlad och övertygande kollektion, vilket ibland kan bero på tillfälligheter i ur- valet och på besvärande omgivning. Till dem som trots allt förmår hävda ett personligt uttryck — kanske tack vare antal och placering? — hör Walter Bengtsson, vars blanka och bubbliga beläten dock hotar att upp- lösas av en alltför påtaglig materialglädje, och Gustaf Nordahl, vars kollek- tion självklart domineras av 'Kraka', i en nedbantad version med ökat attraktionsfält. Andra hävdar sig med diskretare och intimare former, porträttörer av olika årgångar som Ninnan Santesson och Curt Thorsjö, Arvid Backlund eller Ture Jerkeman. Intcriör från Blå Porten-galleriet.

Den stilistiska mångfalden på den här utställningen är omöjlig att klas- sificera, liksom det är omöjligt att på begränsad tid hinna uppfatta de subtila enskildheterna hos 660 verk av 180 skulptörer. Man torde dock lugnt kunna säga att de flesta existerande uttryckssätt finns representerade, liksom att det eklektiska och epigoniska dominerar. Men det är exempelvis möjligt i ett sådant här sammanhang att konstatera ursprungligheten i P. 0. Ultvedts ingivelse. Väljer man ut ett par nya namn värda att upp- märksamma, blir det en aning på måfå. Jörgen Martinssons genomskinliga kuber eller 'kommunikationsskåp' förefaller ha många möjligheter på olika plan. Mångtydigheten orsakas här inte av brist på klara intentioner, som i så många andra fall. Ingemar Svenssons situationsbilder kring ett bord fäster man sig vid för deras renodling av en idé. Salonger av det här slaget ger nästan alltid upphov till stränga omdömen, det är inget unikt för skulpturen. Det kan inte förnekas att det mesta som produceras inom alla konstarter är dåligt och likgiltigt. Och vid general- mönstringar kommer detta att dominera genom sin kvantitet. Man kan tycka när man går omkring på den här utställningen att juryn varit för generös. Det är en generositet som kan försvaras och som kanske till och med är att föredra framför hårdare bedömning när det gäller jury- valda salonger. Men det är en generositet som en kritiker enligt min mening 28 Bih. nr 35 år 1967 inte kan adaptera. För honom är det viktigare att följa sin känsla och sin övertygelse, även om han därmed riskerar att 'ta fel' — en övertygelse som kan tänjas och korrigeras också just tack vare feltagningarna.» »Skulptörinvasion på Liljevalchs» satte Stig Johansson som rubrik på sin recension i Svenska Dagbladet: »Folke Holmh-, Sveriges allmänna konstförening och ett antal konstnärer slår ett stort slag för svensk skulptur och låter skulptörer i massa invadera Liljevalchs. Man har brett ut sig överallt, till och med dragit in i träd- gården och i intilliggande Blå Portens café. Det är en stor händelse att man överhuvudtaget fått igång denna skulpturala invasion. Det fantastiska är ju att vi inte haft någon verklig redovisning av det svenska skulptur- beståndet sedan 1921. Håller man den tidsintervallen i fortsättningen dröjer det en bit in på 2000-talet till nästa liknande evenemang.» Stig Johansson gör reflektionen: »Att agera domare, att tala om bra eller dåligt känns olustigt och meningslöst inför denna massa. Det är ju inte heller fråga om något eliturval, utan man vill väl med denna material- uppvisning kort och gott säga: så här mycket skulptur har vi och så ser den ut — var så god! Att det är så tunnsått med stora översiktsutställningar av skulptur beror säkert inte bara på att man drar sig för de dyrbara och vidlyftiga arrange- mangen, utan också på att dessa manifestationer så sällan blir verkliga publika evenemang. Och varför blir de inte det? Är skulpturen för exklusiv? Knappast, det är ju i stället en konstform som vi ideligen träffar på i di- verse officiella sammanhang. Men kanske är det just därför den möts med denna i och för sig så hedervärda högaktning. Den har alltför länge varit densamma, alltför länge varit dessa sittande, liggande, stående »gubbar» i brons och sten — en förstelnad akademism, eller en lika förstelnad s.k. modernism. Det är förresten förbluffande vilken stereotyp, för att inte säga konservativ attityd skulpturen länge visat upp. Först på senare tid, med dess fria, öppna konstsyn, har skulpturen vågat krypa ur sitt skal och beträda nya vägar. Tidigare har det i hög grad varit målarna som varit föregångare när det gällt det experimentella och nyskapande, skulptörerna har snällt följt efter. Nu går målare och skulptörer hand i hand mot nya mål. Gränserna mellan dem är öppnade. Det är just det som är det spännande med utställningen, denna ungdom- liga oräddhet att slå sönder skulpturala konventioner, att gå på med nya material för att nå, om inte nya så åtminstone annorlunda uttryck.» Stig Johansson är i likhet med de redan nämnda kritikerna oroad av den brokiga mångfalden. Han avslutar dock sin anmälan med följande samman- fattning: »Men hur irriterad man än, blir över det brokiga virrvarret, över bristen på systematisering, över de ibland godtyckliga, för att inte säga direkt fula • Ebba Ahlmark : Herde med får I. E Gunnar Nordahl : Fågel Rödbröst. Ni Stig Blomberg : Morianen. arrangemangen, är det just i det experimentella sökandet, i och för sig inte överraskande, man finner det verkligt intressanta. Namn som Höste, Hell- ström, Emilson, Adrin är några i raden. Alla dessa konstnärliga ansträngningar är självfallet beroende av andras och framför allt då vad som redan gjorts utomlands svensk konst som den stilla ankdammen, där intet märks utom reflexer från världshavet, är och förblir ett faktum. Det hindrar inte att svensk skulptur har personlig- heter som mycket väl skulle hävda sig i större sammanhang, om man bara kunde finna på någon vettig metod att introducera dem. Till dem och några andra återkommer jag i en senare anmälan.» Clas Brunius i Expressen uppmanade medborgarna : »Åk ut till Lilje- valchs på Djurgården och se den stora skulptursalongen! Det är ingen vacker syn — varenda kvadratmeter ända ut på gården är fullsmockad med skulpturer. Men det är en intressant syn, en bild av hur otroligt stor kon- tinuiteten kan vara, samtidigt som den bryts kors och tvärs. Det samlade intrycket blir alltså förvirrat, som av en blixtfrusen hap- pening. Här står Ivar Johnssons späde David med foten på Goliats huvud — Bih. nr 35 år 1967 31 bilden ovan — bredvid Sivert Lindbloms snitt genom lackerad gips, Salome bredvid Akademiens plastkokeri. Här spökar alla slags inflytelser, alla maner, stilar och erfarenheter — en nyttig påminnelse om hur omöjligt det är att systematisera fram något slags 'utveckling' inom konsten.» Slutligen må ett avsnitt citeras ur Martin Strömbergs syndikatartikel, införd i åtskilliga svenska tidningar. Strömberg tyckte sig i »mammutupp- visningen» kunna utläsa ett par genomgående teman. Han skrev bland annat: »På den utställning 'Nutida svensk skulptur', varmed Liljevalchs konst- hall i dagarna firar sitt 50-årsjubileum, förekommer ett par verk som var med på den första skulpturutställningen. I den brokiga omgivningen upp- fattar man dem som ekon av en nu övergiven klassicism. Jag tänker på Ivar Johnssons heroiska 'David' och den graciösa Salome-bilden av den i fjol bortgångne Anders Jönsson. Det är ingen tillfällighet, att båda dessa bibliska gestalter framställts tillsammans med avhuggna huvuden. Även om motiven hämtats från en exotisk avlägsen tid är skulpturerna ändå ytterst framsprungna ur konstnärernas egna upplevelser av det första världskriget. Den fria konsten har i alla tider reagerat mot våldet och grymheten. Situationen är densamma i dag. Det som framför allt slår besökaren på denna mammutuppvisning, där 180 skulptörer deltar med 655 arbeten, är det häftiga tidsengagemanget. Uttrycken ter sig ofta rent desperata, mate- rialet underhaltigt och formen upplöst på ett sätt som gör det svårt att tala om skulptur i vanlig mening. Mycket, kanske det mesta, av det som nu ställts ut med konstnärliga pretentioner, är dömt att snabbt försvinna. Ingen konstnär inbillar sig väl längre kunna skapa för evigheten, när livet självt hotas av förintelse. Två teman dominerar utställningen,' atombom- ben och sexualdriften. Det är den moderna människans belägenhet ställd på sin spets. Aldrig har de destruktiva krafterna så starkt sysselsatt fan tasin.» Mot denna övervägande negativa syn på utställningen framstår i klar kontrast ett norskt uttalande i Dagbladet om »et imponerende overblikk over hva som skjer innen svensk billedhoggerkunst i dag — og det er i sannhet ikke lite» — — — Och efter en genomgång av en del av mate- rialet med bland annat analys av ett verk av Arne Jones uttrycker recen- senten en önskan för Norges del om en utställning därstädes »av mange på denne utstillingen». Den under lång tid förberedda skulpturutställningen uppnådde trots alla ansträngningar från arrangörernas sida och trots den relativt långa utställ- ningstiden, 45 dagar, den föga imponerande besökssiffran 13904, därav en- dast 6 327 betalande besökare. Med hänsyn till att svensk publik allmänt sett visar sig mindre intresserad av skulptur än av exempelvis måleri hade

32 Bih. nr 35 år 1967

Sonja Petterson : Mops II.

arrangörerna redan vid utställningskalkylens uppgörande dämpat förvänt- ningarna och förutsett behovet av garantistöd, vilket också generöst bevil- jats av Stockholms stad och Sveriges Allmäna Konstförening. Vidare hade — med stimulerande förmedling av styrelseledamoten Erik Trägårdh — Grängesbergsbolaget och LKAB lämnat finansiellt stöd. De båda företagen hade därigenom velat hedra minnet av C. F. Liljevalch, ett av de stora namnen inom den norrländska gruvindustrien. Även om det låga besökstalet vid utställningen — mindre per dag än exempelvis vid vårens stockholmssalong till en viss grad förutskickats, måste utfallet vålla •stor besvikelse, som endast lindrades av det stora intresse som dock ägnades utställningen från olika institutioners och inköpsnämnders sida. Försäljningen blev nämligen synnerligen omfattande, vilket framgår av följande tablå. Bih. nr 35 år 1967 33

Kommunala inköp: Sjukvårdsrotelns konstnämnd 6 450 Kulturrotelns konstnämnd 75 800 Socialrotelns konstnämnd 2 400 Konstnämnden för utsmyckning av allmänna platser 37 500 122 150 Statliga inköp: Moderna Museet 7 700 Statens Konstråd 143 500 Nationalmuseum 2 050 153 250 Sveriges Allmänna Konstförening 14 650 Privata inköp och inköp till institutioner utanför Stockholm 152 600 Kronor 442 650 Försäljningssumman kronor 442 650 utgör rekord vid en enstaka utställ- ning i konsthallen. En annan vinning — och den kan ej mätas med kalla siffror — var den information till nämnder och kommittéer, som utställningen kunde lämna tack vare sitt rika och mångsidiga utbud. Otvivelaktigt satte Artur Nordin fingret på rätt punkt, då han i katalogföretalet markerade: »Den skulptu- rala konstens allt viktigare roll vid modern milj öplanering, vilket insetts i allt vidare kretsar, borgar också för ett intresse för utställningsmaterialet från det allmännas sida. Säkerligen skall utställningen erbjuda ett rikt åskådningsmaterial i fråga om möjligheter att berika eller stimulera vår svenska miljö.» Från en lång rad svenska städer och orter kom delegationer för att ta del av den överblick utställningen erbjöd. Även om inköp på platsen i många fall inte kom till stånd, verkade dock expositionen som idégivare och handledare i många differentierade riktningar. Med hänsyn till att en utställning av svensk skulptur i sådan omfattning inte ägt rum sedan 1921 torde den nu aktuella mönstringen ha fyllt en viktig uppgift. Att efter en 45-årig intervall ge de svenska skulptörerna en helhjärtad invitation visade sig vara en välmotiverad åtgärd.

Årets sista utställning »12 separata» under tiden 11 november-11 december anknöt genom titeln till föregående års höstutställning »Sex sepa- rata». I likhet med de sex konstnärerna 1965 ville nu det dubbla antalet tänka sig en överflyttning av sina ateljéers aktuella bestånd till konst- hallen. Man menade att varje deltagare i en sådan kollektivutställning hade större möjlighet att åskådliggöra sin individualitet genom ett mera omfat- tande urval ur sin produktion än genom deltagande med ett ytterligt be- gränsat, jurybedömt urval i utställningar av salongstyp. Utställarna: Kerstin Abram-Nilsson, Anita Brusewitz-Hansson, Joy Egnel, Lars Stenstad, Ronald de Wolfe, Astrid Munthe de Wolfe, Björn Erling Evensen, Gunnar Allvar, Viola Larsson Allvar, Inga Bagge, Chenia Ekström och Sune Skote, hade enligt avtal att var och en i egen regi ordna sin andel

3 - 0412828 '

E Jörgen Martinssons »gipsfot» i Hötorgscity. i utställningen. Detta medförde en stimulerande omväxling i de olika salar- nas montering. Som exempel kan nämnas att Inga Bagge utställde sina skulpturer i en ensemble, som avsåg att leda tanken till park eller vinter- trädgård. Till omväxlingen bidrog även att inom materialet såväl måleri och skulptur som grafik och teckning var representerade. En intressant rytmik kunde därvid åstadkommas i monteringen. Utställningen mottogs av kritiken med blandade känslor. »12 separata» anmäldes således i Aftonbladet av Bengt Olvång, som gav utställningen en tämligen njugg behandling: »Utställningen '12 separata' på Liljevalchs konsthall är motsatsen till denna reflekterande och medvetna konst — (B. 0. hade i sin krönika före avsnittet om 12 separata behandlat en grafisk utställning av »IX-mappen») — Det är egentligen bara Ronald de Wolf e som har några beröringspunkter. I sina 'Penetrationer' använder han utsågade plywoodmallar represente- rande olika färgskikt men jag kan inte se att han utnyttjar dem till annat än barnkammarglada dekorationer. Och jag kan inte finna annat än att hans expressionistiska måleri har en mycket större genomslagskraft och klarsynthet. Det som därmed karakteriserar Liljevalehsexpon är en vilja till vitalitet som vunnits på klarhetens bekostnad. Björn Erling Evensen som tidigare ingivit mig respekt förvånar med stora svulstiga plåtanhopningar och trä- klumpar, hopsatta utan någon synbar avsikt men med ett dunkelt hopp att man alltid skall finna något i de buckliga ytorna. Bäst är några små Bih. nr 35 år 1967 35 bronser, där den rudimentära formen gestaltar sig till mänskliga rörelser. Ett slags gestiska terser. Kerstin Abram-Nilsson söker livets myllrande rikedom, men hennes form blir stum. Tecken i oändlighet, som ett mekaniskt arbete utan skiftningar i rytm eller proportioner. Lars Stenstad vill fånga en lätt och pulserande rymd, men det prismatiska och fläckiga målningssättet gör att t.o.m. färgen splittras. ögat flackar runt för att finna en melodi i den. Och samma splittring drabbar Sune Skote. Chenia Ekström och Joy Egnel är farligt nära hötorgsmåleriet i sin uppskruvade men billiga patetik. Då klarar sig Gunnar Allvar och Astrid Munthe de Wolfe bättre med sin fortsättning av 30-talets kolorism. Det är ändå gediget måleri. Verkligt intressant i sällskapet är endast Inga Bagge. Formen har en dramatisk kraft och rikedom. De disparata tendenserna: levande, impulsiv modellering och fragmentarisk trasighet mot en sträng, hieratisk begrav- ningsprakt är inte i hennes fall detsamma som ineffektiv splittring utan samverkan till en expressiv helhet.» Ej heller Torsten Bergmark var särskilt positiv i Dagens Nyheter : »Hos många av de tolv separata finns något som i stort sett saknas hos de yngre, man kunde kalla det materialromantik. Den framträder hos Björn Erling Evensen vare sig det är trä eller brons som är materialet, och bland målarna mest påtagligt hos Gunnar Allvar och Chenia Ekström.

• Pye Engström : Gris. 36 Bih. nr 35 år 1967 Man litar på att materialet i sig självt har uttrycksvärden, eller man an- passar sitt uttryckssätt efter materialets 'vilja' och 'karaktär'. I Chenia Ekströms målningar från Lappland och Lofoten är denna materialtro en realitet, d.v.s. ett sakligt förhållande mellan uttryck och medel. Inte så i hennes »glas i araldit» där hon lämnar åt materialet att verka så gott det kan på egen hand. Också hos Gunnar Allvar förekommer en överens- stämmelse mellan 'materialets skönhet' och 'kraften i visionen', för att citera honom själv, men det gäller mest när det rör sig om natur eller an- siktsuttryck, skiftningar i en iakttagen fysisk yta. Räcker denna material- romantik till när det gäller samvetskvalen hos 'den som fällde bomben'? Ronald de Wolfe arbetar med planna, klarfärgade reliefformer och fortsätter därmed sin påbörjade flykt från tavlan och bildytan ut i rummet, en tendens som han har gemensam med många andra i tiden. Själv kallar han detta för att 'penetrera utåt från väggen'. De former han använder är bland annat sådana, som är resultat av tidigare 'landskapsanalyser', stilise- rade naturformer eller rytmiserade rörelseformer. Penetrationen utåt från väggen är relativt återhållsam, det är inte fråga om några häftiga utfall i rummet. Huvudintrycket blir trots allt statiskt och dekorativt. Jag tror att Ronald de Wolfe är offer för ett annat slags romantisk övertro, vanlig i hans generation, nämligen tron på de primära och 'rena' formernas 'inne- boende' uttryck.»

E Anita Brusewitz-Hansson : Torso. • Gunnar Allvar: Naima Wifstrand. 38 Bih. nr 35 år 1967 Gunnar Hellman i Storstaden hade grava anmärkningar mot arrange- mangen: »Här har tolv väsensskilda konstnärer försökt pula in så mycket som möjligt — i förhoppning om att få sälja i proportion till kvantiteten. Per- sonligen tror jag inte ett ögonblick att fantasilösa och rent dåliga utställ- ningsarrangemang befordrar publikfrekvens och försäljning. Jag blir både ledsen och förbannad när jag måste gå omkring och försöka koncentrera mig på att bortse från den skog av socklar som möter ögat i de rum där Björn Erling Evensen och Anita Brusewitz-Hansson trängt ihop sina skulpturer. Om Liljevalchs konsthall mot all förmodan inte äger något annat än socklar, måste man snarast göra något åt detta. Evensens små fina bronsskulpturer försvinner på de klumpiga socklarna och slås dess- utom ihjäl av hans monumentala arbeten. Hur eggande skulle inte det hela ha kunnat bli! Även Ronald de Wolfe tar i så han kräks — bland annat med skärmar som skymmer sikten. Vi vet alla att han är en mycket begåvad målare — framför allt landskapsanalytiker. Han vill nu visa hur denna analys utvecklats till en 'penetration utåt'. Penetrationen består i att han gör bjärt bemålade reliefer, uppbyggda av träskivor, staplade i skikt. Visst är det dekorativt. Men sedan? Skulptrisen Inga Bagge — flickan Ruda i svensk konst — har gjort ett kul utställningsarrangemang med gräsmatta, vita parksoffor och dyna- mIskt laddade skulpturer både på socklar, väggar och golv. Men den stora plexiglasgrejen kunde hon ha lämnat hemma. Inga Bagge är inte abstrakt på det v:set. — Joy Egnels rymd- och rörelsekompositioner radar upp sig på väggarna i den inre stora salen. Varför kunde de inte ha fått sväva fritt i rummet? Besvärligt? Javisst. Men faktum är att det går . att trolla med Liljevalchs: Det har bland annat både finnar, danskar och mexikanare bevisat. Dyrt? Säkert. Men konst, kultur och utställningsarrangemang skall kosta pengar.» Det är alltid lika förvånande att finna hur olika kritikers uppfattning om samma konstnär ofta kan röja diametralt motsatta reaktioner. En kompa- ration mellan olika recensioner kan ge de mest överraskande exempel på motsättningar i bedömningen. En konstnärlig insats som förringas i en anmälan kan skattas mycket högt i en annan. Detta motsatsspel• frapperade inte minst i recensionerna vid de tolv separatas utställning. Några exeni- pel — »Lars Stenstad vill fånga en lätt och pulserande rymd, men det prIsmatiska och fläckiga målningssättet gör att t.o.m. färgen splittras. Ögat flackar runt för att finna en melodi i den» (Bengt Olvång i Aftonbladet) -- »Lars Stenstads systematiserade kolorism, i brutna, prismatiska plan har mer och mer utvecklats mot hetta och täthet. Hans rum är ett av de vackraste på hela utställningen» (Stig Johansson i Svenska Dagbladet) -- Bih. nr 35 dr 1967 39 »Kerstin Abram-Nilsson söker livets myllrande rikedom, men hennes form blir stum. Tecken i oändlighet, som ett mekaniskt arbete utan skiftningar i rytm eller proportioner» (Bengt Olvång i Aftonbladet) — »Människans inre värld i motsats till hennes yttre är ämnet för Kerstin Abram-Nilsson. Inspirationerna har hon hämtat under ett längre besök i Afrika. Hennes väl- kända och raffinerade linoleumsnitt och hennes skisser till etsningar inne- bär fullgångna ting. Hon har vidgat sitt område och visar även en rad stora målningar, i vilka den grafiska karaktären dröjer kvar, inte minst koloris- tiskt. Denna betydande konstnärinna är emellertid alltid sig själv. 'Själv- porträtt såsom partiklar efter tiden i Afrika' och 'Försök till ordnat själv- porträtt' fascinerar. För Kerstin Abram-Nilsson är helheten synbarligen summan av delarna, men i en bestämd organisation» ( Alf Liedholm i Upsala Nya Tidning) — ». .. hyser jag stor respekt för Chenia Ekströms vitalitets- sprudlande nappatag med olika slags material. Konstnärinnan har denna gång valt att visa en retrospektiv samling, i vilken bland annat ingår ett par kraftfulla skildringar av Lofoten» (Gunnar Hellman i Storstaden) — »Chenia Ekström och Joy Egnel är farligt nära hötorgsmåleriet i sin upp- skruvade men billiga patetik» (Bengt Olvång i Aftonbladet). Exemplen skulle lätt kunna mångfaldigas. Även uppfattningen om »helhetsintrycket» uppvisade starka kontraster inom kritikerkören. »Gytter på Liljevalchs» tyckte Gunnar Hellman. Clas Brunius däremot i Expressen fann att »tolv separatutställningar på Lilje- valchs är ett ganska vettigt arrangemang. Tolv konstnärer kan utan större svårigheter samsas om utrymmet och ändå få stora ytor att röra sig på. Det blir klart och åskådligt och ger sammantaget, en bild av variationen inom låt oss säga den högre medelklassen i svensk konst.» — Vilken av de båda anmälarna hade »mest» rätt?

»Dussinet jämnt på Liljevalchs» var rubriken i Idun-Vecko-Journalen över en lapidarisk anmälan av Eugen Wretholm: »Tolv separata, som bara har medelåldern och lusten att kämpa vidare gemensamt, delar på utrymmet i Liljevalchs konsthall. Björn Erling Evensen fyller skulpturhallen. Han är en fingertoppskänslig drömmare: liksom Ingemar Bergman rör han sig i en värld av otidsenliga symboler. Ronald de Wolfe gör ett djärvt utspel med ett slags korsning mellan måleri och träskulptur. Han vill pressa färgen maximalt, men lyckas bäst i smärre avspända ting. Inga Bagge har ordnat en excentrikers vinterträdgård, där en gjutjärns» soffa på konstgräs bildar ramen kring fint avvägda skulpturer. Grafikern Kerstin Abram-Nilsson visar målningar, symboliska 'själv- porträtt'. 40 Bih. nr 35 år 1967 De övriga utställarna är samtliga allvarligt arbetande konstnärer inom de konstnärliga konventionernas ram.» Den utförligaste och mest inträngande recensionen över de tolvs utställ- ning gav denna gång Alf Liedholm i Upsala Nya Tidning. Ur hans artikel med rubriken »Målarfilosofer hos Liljevalchs» må bland annat citeras: »Den pågående utställningen kallas '12 separata' och den engagerar och stimulerar. Man lämnar hallen på samma gång upplivad genom och tack- sam över kontakten med de tolv. Man har haft möjlighet att något så när lära känna dem och genom denna vidgade kunskap förstå dem bättre och kanske rent av ändra en tidigare mindre gynnsam inställning. Att en större eller mindre gallring för flertalet skulle varit till fördel är en annan sak ... Den bäste målaren av dem torde vara Sune Skote. Hans dukar fyllde den bakre delen av honnörssalen. Besvärligt är att de har en benägenhet att slå ihjäl varandra — tyvärr är han ingalunda ensam om den belägenheten nu till dags. Det påminner om att Liljevalchs byggdes för impressionistisk och möj- ligen postimpressionistisk konst. Dagens konst kräver för att komma till sin rätt större flexibilitet hos byggnaden. Louisiana är ett exempel på detta — låt vara inte helt up to date längre. Vad nu gäller Skotes målningar så tror jag inte att någon kan lastas för hängningen, inte ens konstnären själv. Man tvangs att genom katalog och hatt eller händer avgränsa en tavla från annan för att uppleva någon helt. Gjorde man detta, erfor man att man stod inför verk som utanför den personliga egenarten visade spänning och fasthet i bildbyggnaden, en lyriskt betonad dramatik i stämningen och fina klanger i färgen. Det slog från dukarna emot betraktaren en glädje vid tingen tvärs genom abstrak- tionerna vilken stämde väl överens med en formulering i katalogen: 'Några menar just nu att vi bara ska tala om frihet och våld.' Men vi ska också ha frihet att ibland tala om annat som angår oss. (Om glädje t.ex.)' Lika självklar i sitt budskap är kanske inte skulptören Björn Erling Evensen. Han avstår från formuleringar i ord. Genom sin tour de force fångar han starkt in betraktaren, även när hans visioner kan vara lite väl flyhänta. Det verkar som hade han en del gemensamt med den sene Rodin: den sensuella lyrismen liksom obenägenhet för dragna gränser. Det är något kosmiskt •över många av hans verk och inte bara över det flerfaldigt utnyttjade temat 'Drottningen och hennes skepp', som före- faller att vara Isolde-parafraser. Den materialbildning som Evensen om- huldar var däremot fjärran för Rodin. Men den gamle mästaren skulle glatt sig åt styrkan i Evensens verk och finessen i hans statyetter. Utställningen bjuder ytterligare på två skulptörer, rättare skulptriser. Det är Anita Brusewitz-Hansson vilken 'söker vinklar som bildar balans Bih. nr 35 år 1967 41 eller rörelse hos kroppar'. Att finna sådana hos människokroppen är inte svårt. Konstnärinnan visar också en påtaglig fasthet i sina löst knådade kroppar och god karaktäriseringsförmåga i en serie porträtt. En likartad teknik arbetar den mångsidiga Inga Bagge med. Hon gör fort- farande utflykter i popen — hela installationen med gräsmattor i plast på vilka skulpturerna vilar och vita trädgårdssoffor att betrakta dem från är pop — men det finns ett allvar hos skulpturerna och en säker form- instinkt som är värd uppmärksamhet. Styrka möter man även hos Ronald de Wolfe och en stark lust till filo- soferande. Han är måhända klarare som konstnär än som filosof. Han framträder dels med en serie landskapsanalyser i olja som fängslar, men vilka han anser vara en upptakt till 'det nya uttrycket'. Detta når han genom i starka färger bemålade plywoodplattor vilka någon gång placeras på målad duk. Formspråket är föga invecklat, ibland närmare Léger än som är önsk- värt. Det svär en smula mot hans teorem, exempelvis detta: 'Det är uppen- barligen svårast — och mest spännande — att söka efter vad som inte finns, lättare och mera meningslöst och uppgivet att berätta om vad som redan finns.' På ett annat ställe förklarar konstnären: 'För många målare kan tavelramen och väggen, tillsammans med en falsk verklighet, bli ett fängelse som utöver de kompositionella, illusoriska komponenterna står som ett rektangulärt kryphål för drömmen, en fönsterventil mellan diktare och diktens hav där utanför' .. . Den intressanta och begåvade Chenia Ekström bjuder tyvärr på den minst sovrade kollektionen. Den verkar nära nog garderobsstädning från popartad naturalism till fantastiska abstrakta kompositioner i glas och araldit, ofta av säregen skönhet, liksom mycket fria smycken i ädelmetall och stenar. Dessemellan möter man naturskildringar i olja och collage. För Joy Egnel räcker klotet inte till, hon rör sig hemvant i universum. Nebulosor och andra stjärnbildningar inspirerar henne. 'Utöver det tre- dimensionella rummet vill jag nå fram till att skapa rörelsen — tidens magiska flykt — den fjärde dimensionen — och helst vill jag göra synligt rörelsen i rörelsen.' När hon lyckas, förmår hon onekligen att suggerera, om inte rörelsen i rörelsen — vilket torde vara svårt med pensel och olja på duk — så dock färgrika bilder från en fantasiflykt genom universum. Sina artistiskt förnämligaste ting bjuder hon i beaktansvärd färggrafik . . . Lars Stenstad lägger större vikt vid organisationen. Balanserad och för-- synt målar han Öland med utsökt känsla. Gärna ser han landskapet liksom från ovan, vilket tillåter en försiktig abstraktion. Gunnar Allvar slutligen deltar med bland annat något i våra dagar så sällsynt som besjälade porträtt. Guskelov att människan är efterhängsen.» 42 Bih. nr 35 dr 1967 För att aktivera utställningen som ett integrerat led i Stockholms kultur- liv anordnades en serie musik- och balettaftnar. Sålunda kunde genom väl- villig medverkan från kulturdelegationens sida följande tillskott till ut- ställningen realiseras som kvällsprogram:

22 nov. Musik- och diktafton då Sven-Erik Bäck dirigerade egna verk bland annat »Favola för klarinett och stort slagverk och genomförde urpremiären på »Fem preludier» för piano och slagverk. Medverkande bland andra Tage Svärd, klarinett och Gunnar Hallhagen' , Wilhelm Lansky-Otto, piano. I samband med konserten läste östen Sjöstrand ur sina diktsamlingar »Hem- löshet och hem» och »En vinter i Norden».

28 nov. Programmet »Två separata». Hans Eklunds musikprogram »Serenad», vari ingick tonsättarens »Småprat», »Gamble valu» och »Liten serenad». Medver- kande Christina Svalfors, Ann-Katrin Hellberg, Gunnar Crantz och Lars Otto Andersson. Efter pausen framfördes danser ur »Skisser från en koreografisk dagbo.k» av Donya Feuer. Medverkande dansare: Siv Ander, Karin Thulin, Mats Ek, Terje Thoresen, Jan Zetterberg.

9 dec. Repris av ovanstående program med kammarmusik och baletter.

Hur ett sådant sidoordnat evenemang publikmässigt verkar, framgår t.ex. av Anna-Greta Ståhles recension i Dagens Nyheter efter ett av dessa upp- trädanden: »Skulpturhallen i Liljevalchs blev som förvandlad när Donya Feuer mån- dag kväll skulpterade fram arkitektoniska effekter med ljusknippen och släppte in dansare som tog sig ner för den branta trappan en efter en tills man hade en levande kedja i rörelse ned mot Björn Erling Evensens skulpturer. Det som sedan följde var en svit koreografiska uppslag som var livsdugliga och roliga. Siv Ander och Terje Thoresen gick upp i ett par skulpturer och byggde ut dem i ett eggande motspel. I övrigt försiggick danserna runt om de utställda föremålen. Helt fantastiskt var en rörelse- svit av Mats Ek, Karin Thulin och Siv Ander, som rörde sig som en orga- niskt sammansluten grupp över golvet och skapade runda skulpturala former för att slutligen rulla isär. Karin Thulin hade ett långt solo och hoppade magnifikt över det hårda stengolvet. Det solot var innehållsrikt och slutade med några vackra, orientaliskt färgade rörelser. Ett par danser glimmade av humoristiska infall, bland annat den vilda jakten mellan tre pojkar och en flicka. Hela programmet vittnade om Donya Feuers rika infall och hennes förmåga att leva sig in i en miljö och ge den teatral spänning. Programmet inleddes med tonsättningar av Hans Eklund, som spelades Bill. nr 35 år 1967 43 av en grupp ungdomar från musikhögskolan. Christina Svalfors och Ann- Katrin Hellberg konverserade på flöjt och klarinett i ett alldeles nytt stycke som också hette 'Småprat'. Senare förenade de sig med Gunnar Crantz, violin, och Lars Otto Anders- son, kontrabas, i 'Liten serenad'. Det var en ungdomlig och fräsch konsert, som bevittnades av en fulltalig publik med Peggy Guggenheim i spetsen. Utställningen '12 separata' har hittat en bra form att väcka intresse för sina konstverk.» Sambandet mellan Sven-Erik Bäcks och Björn Erling Evensens konst analyserades — i Dagens Nyheter av Runar Mangs och i Svenska Dag- bladet av Per-Anders Hellquist. Den förre skrev bland annat: »Musikens ljudstyrkor kunde kännas som motsvarigheter till skulptu- rernas format: triangel och lätta cymbalvirvlar små som mässingsskulptu- rerna, tam-tamens brak som slog ut och tycktes täcka en vägg med en våldsamt vibrerande metallvägg framför kunde föra tanken till den stora platta järnreliefen 'Orilof'» Per-Anders Hellquist uppehöll sig främst vid svårigheten att menings- fullt för publiken åskådliggöra sambandet musik—skulptur: »I Liljevalchs skulpturhall, bland Björn Erling Evensens skulpturer, spe- lades på tisdagskvällen musik av Sven-Erik Bäck och lästes dikter av ()sten Sjöstrand. Den någorlunda allmänbildade ser genast att namnkon- stellationen inte dikterats av slumpen. ()sten Sjöstrand har skrivit text- böckerna till flera av Bäcks musikdramatiska verk. Björn Erling Evensens skulptur »A game around a game» var inspirationsgrunden till en av Bäcks framgångsrikaste orkesterkompositioner. Alla tre har skapat en »Favola» — först en kammarkomposition av Bäck (framförd denna kväll i Liljevalehs hall), därefter en dikt av Sjöstrand (nu läst av diktaren själv) och en skulptur av Evensen. På själsfrändskapen inom denna konstnärstrio kan man alltså inte tvivla. Men är existensen av en sådan frändskap meningsfull (eller ens fattbar) för publiken? Ett säkert svar kan naturligtvis inte ges; man vet fort- farande mycket litet om vad som rör sig i en musiklyssnande människas inre. Detta är dessutom konst av gestisk men nonfigurativ karaktär; varken tonsättaren, diktaren eller skulptören försöker göra sitt 'teckenspråk' konkret och allmängiltigt på sådant sätt att gemensamma mönster kan upp- stå. Vissa estetiska trossatser har de gemensamt liksom vissa inspirations- källor och värderingar. Tillsammans bildar de i ett sådant här samman- hang ett slags estetisk 'miljö' ; av ord, bild och klang uppstår ett rum vars slutenhet och harmoni knappast kan bestridas fast det är svårt att defi- niera vad som egentligen konstituerar denna harmoni.» Man kanske konstaterar en viss tvekan hos Per-Anders Hellquist att uppfatta Sven-Erik Bäcks och Evensens konstellation som ett helt frik- tionsfritt möte mellan artskilda konstnärer. 44 Bih. nr 35 år 1967 När det gällde Donya Feuers danstrupp i full aktion på det hårda sten- golvet i Liljevalchs skulpturhall, tycktes däremot både allmänhet och kritik ha lättare för att uppleva sambandet musik—bildkonst. Henning Pallesen anmälde balettframträdandet i Aftonbladet: »Säsongens garanterat bästa svenska balettföreställning ägde rum i går kväll — i Liljevalchs skulpturhall. Bara ett hundratal personer fick rum och många fler lär väl inte heller få se dessa fascinerande 'Skisser från en koreografisk dagbok'. Ty så ogynnsamma är villkoren i detta skryt- avantgardiska land, att de ickeauktoriserade koreograferna ständigt tvingas tigga sig fram till en lokal för en enda kväll, ideligen får nöja sig med de få möjligheter som erbjuder sig att arbeta med kvalificerade dansare och bara sporadiskt lyckas få kontakt med den annorlunda balettpublik som veterligen finns här i landet. Ändå är Donya Feuer ovanligt lyckligt lottad av »sporadisterna». Hon har nämligen en häpnadsväckande förmåga att utnyttja det rum, den rekvi- sita och de kroppar som för stunden står till hennes förfogande. Man minns hennes föreställning på Historiska museet — eller rättare: man minns den ena hälften av den, den som bjöd på integrering av dansare och gravvår- dar. Och man kommer ännu längre att minnas hennes koreografiska skis- ser från Liljevalchs p.g.a. hennes suveräna sätt att få kroppar och trappor, skulpturer och väggytor att arbeta ihop till en levande syntes. Hon låter orgiastiska ljud ackompanjera en man och en kvinna i intima rullningar över golvet. Hon låter kropparna plötsligt växa fram ur en skulptur och förvandlar det statiska materialet till ett mobilt stoff. Hon gör om en trappa till ett stycke koreografi och låter lekande, unga kroppar studsa mot rummet och varandra i en Cunningham-inspirerad lek med ytor. Och man går upptänd från detta möte med viljande, angelägen koreo- grafi och tänker på att medan operans Brian MacDonald har resurser att göra sju oväsentligheter och åtta bedrövligheter finns det knappt nog möj- lighet för en repris på dessa fascinerande skisser från en koreografs dag- bok.» Utom de nämnda inslagen i de tolv separatas utställningsprogram anord- nades under hela tiden olika visningar för konstföreningar och studiegrup- per. Bland annat hölls en visning den 6 december för medlemmar av Sam- arbetsnämnden för konstföreningar i Stockholm med omnejd, varvid de utställande konstnärerna själva visade och berättade om sina verk. Den personliga kontakten mellan konstnärerna och deras publik vann livlig uppskattning och innebar en unik och stimulerande möjlighet för de intres- serade att komma problemen in på livet. Men den kulturella konkurrensen inom det centrala Stockholm blev likväl de tolv och deras medaktörer övermäktig. Utställningen drog under en månad endast 4 717 besökare, därav 2 431 betalande. Besöksfrekvensen vid Bih. nr 35 år 1967 45 de beledsagande evenemangen uppgick trots stor publicitet och kostsam annonsering totalt endast till 447 personer. »Det seglar drakar över Nybroplan. Det kan behövas i höstdysterheten. Och har ni undrat varför de hänger där så kan vi tala om att de vill på- minna om utställningen Tolv separata» (text under bild i Dagens Nyheter som visade det med välvilligt tillstånd av gatukontorets parkavdelning anordnade propagandamaskineriet på Nybroplan). Om publikfrekvensen blev mindre tillfredsställande kunde konsthallen — och de tolv — i alla fall glädja sig åt ett rätt betydande försäljnings- resultat :

Kommunala inköp: Kulturrotelns konstnämnd 48 400 Sjukvårdsrotelns konstnämnd 35 900 Socialrotelns konstnämnd 12 700 97 000 Statliga inköp: Nationalmuseum 475 Sveriges Allmänna Konstförening 10 975 Privata inköp och inköp till institutioner utanför Stockholm 83 100 Kronor 191 550

De viktigaste statistiska data angående utställningsverksamheten under året sammanfattas nedan.

Uppgifter rörande utställningar under år 1966:

Antal Belopp Behållna Utställning betalande totalt belopp

Stockholmssalongen 1966 9 246 16 924: 75 16 924: 75 konst 2 999 7 330: — 7 330: Mexikansk _1 Keramik 2 796 5 310: — 10 000: Nutida svensk skulptur 6 327 15 342:50 11 895: — 12 separata 2 431 4 350:50 10 000: — Summa 23 799 49 257: 75 56 149: 75

Föregående år 28 419 63 704:50 55 874: 37 1964 78 512 170 966: 50 63 254: 25 1963 44 591 78 790: 75 62 975: 50 1962 129 245 225 993: 50 101 118: 75 1961 53 697 94 927: 25 63 783: 50 1960 56 566 94 561: 20 53 921: 62 1959 40 157 71 054: 50 53 009: 87 1958 20 711 37 532: — 37 532: — 1957 72 766 124 308: 75 93 734: 86 1956 36 814 58 759: — 47 578: 36 1955 195 608 309 804: 75 91 463: 25 1954 115 413 175 104: 30 92 254: 64 1953 127 819 214 718: 50 162 432: 50 1952 219 136 40 198: 55 30 562: 72 Kr. 4 690 inbetalat av utställningsarrangörerna, att täcka hyresbeloppet.

2 Kr. 5 649: 50 inbetalat av utställningsarrangörerna, att täcka hyresbeloppet. 46 Bih. nr 35 år 1967 Totala antalet besökare under 1966:

Medeltal Antal Dagar per dag

Stockholmssalongen 1966 12 597 31 406 Mexikansk konst 5 134 24 214 Keramik 4 825 18 268 Nutida svensk skulptur 13 904 45 309 12 separata 4 717 31 152

Sammanlagda antalet besök 41 177 149 276 Föregående år 43 252 140 308

Sålda kataloger under 1966:

Antal Behållen (inkl. oms.) intäkt (exkl. oms.)

Stockholmssalongen 1966 3 976 st. å 3: — 10 735: 20 Mexikansk konst 771 st. å 4: — 2 775: 60 Keramik 634 st. å 1: — 95: 10 Nutida svensk skulptur 2 853 st. å 5: — 8 644: 58 12 separata 867 st. å 3 : 50 2 758 : 50

Summa kronor 25 008: 98

Försäljning av konstverk 1966:

Total försälj- ningssumma

Stockholmssalongen 1966 258 630: — Nutida svensk skulptur 442 650: — 12 separata 191 550 : —

Summa kronor 892 830: —

Inkomster i försäljningsprovisioner 1966:

Stockholmssalongen 1966 49 143: 50 Keramik 3 000: -- Nutida svensk skulptur 37 567: 50 12 separata 27 177: 25

Summa kronor 116 888: 25 Föregående år Summa kronor 65 854: 50 Bih. nr 35 år 1967 47 Antal försålda konstverk 1966:

Stockholmssalongen 1966 153 målningar 181 teckningar och grafiska blad 33 skulpturer Summa 367 Nutida svensk skulptur 64 skulpturer 4 skisser 17 teckningar Summa 85 12 separata 71 målningar 2 glasmålningar 16 skulpturer 42 grafiska blad 3 teckningar 8 skisser 10 silverföremål Summa 152

Summa totalt 604 konstverk

Nettobehållningen av inträdesavgifterna uppgick enligt ovanstående upp- ställning till kronor 56 149: 75 (föregående år kronor 55874: 37). In- komsten av försäljningsprovisioner utgjorde sammanlagt kronor 116 888: 25 (föregående år kronor 65 854: 50). Den totala omsättningen under årets försäljningsverksamhet uppgick till kronor 892 830: — (föregående år kronor 390 590: —). Den mer än fördubblade omsättningen i förhållande till 1965 års försälj- ningsverksamhet kan främst skrivas på utställningen »Nutida svensk skulp- tur» med dess i förhållande till andra konstarter relativt höga försälj- ningspriser.

Stockholm den 7 december 1967 Folke Holnir

KL Beckmans Tryckerier AB • Stockholm 0412828