Satan I Serier

ÖREBRO UNIVERSITET HumUS-akademien

Satan i serier

En karaktärsanalys av djävulsportträtten i fyra moderna serietidningar

Linus Hansson Självständigt arbete på avancerad nivå Litteraturvetenskap Handledare: Lars-Åke Skalin Höstterminen 2010

Innehållsförteckning 1 INLEDNING s.1 1.1 Bakgrund s.1 1.2 Material s.2

2 TIDIGARE FORSKNING s. 6 2.1 Om serier s. 8 2.2 Att definiera en djävul s. 9 2.3 Djävulens roll i litteratur s. 10 2.3.1 Den skräckinjagande Djävulen s. 11 2.3.2 Den tragiske Djävulen s. 12 2.3.3 Den komiske Djävulen s. 13

3 ANALYS s. 13 3.1 Lucifer i The Sandman s. 14 3.1.1 Lucifers utseende s. 14 3.1.2 Lucifers karaktär s. 16

3.2 Djävulen i Chronicles of Wormwood s. 23 3.2.1 Djävulens utseende s. 23 3.2.2 Djävulens karaktär s. 25

3.3 Old Nick i Preacher: The Saint of Killers s. 29 3.3.1 Old Nicks utseende s. 29 3.3.2 Old Nicks karaktär s. 31

3.4. Satan i Ghost Rider: Vicious Cycle s. 33 3.4.1 Satans utseende s. 33 3.4.2. Satans karaktär s. 35

4 EN JÄMFÖRELSE AV DJÄVLARNA OCH EN KORTARE DISKUSSION s. 37

5 SAMMANFATTNING s. 40

LITTERATURFÖRTECKNING s. 41

1 INLEDNING 1.1 Bakgrund Djävulen är en karaktär som funnits i en form eller annan i hundratals år. 1 Han har porträtterats i flera olika medier och har ännu inte upphört att beröra människors innersta känslor, vare sig de roas, blir skrämda eller känner medlidande. 2 Sättet han har porträtterats på kan ses som en avspegling av tiden då just den avbildningen skett. I en allt mer sekulariserad Västvärld som den vi lever i kan det därför vara extra intressant att undersöka hur vi använder oss av en religiös symbol som Djävulen i våra medier och texter, det vill säga hur han framställs som karaktär både till det yttre och till det inre. För att kunna undersöka Djävulens utseende på ett mer bildmässigt sätt har jag valt att använda mig av serietidningsmediet som utgångspunkt för studien. Serietidningsmediet är en genre på frammarsch inom den litterära kanon. I USA är graphic novels 3 den snabbast växande litterära medieformen, (Eisner 2008, s. 148) vilket visar på att serietidningar, förkortat serier, blivit alltmer accepterade som litterär genre. Den har även allt oftare blivit ett mål för seriös litteraturforskning, både i Sverige och i utlandet. Det är en lättillgänglig form av läsning som riktar sig till såväl barn och ungdomar som vuxna. Som blivande gymnasielärare är det extra intressant att undersöka ett medium som ofta kopplas till ungdomar, men som tidigare inte setts som en seriös del av den litterära kanon. Eftersom många av de stora serietidningsförlagen är baserade i USA har jag valt att avgränsa mig till serier som kommer från det landet. På senare år har visserligen japanska manga-serier ökat i spridning utanför sitt hemlands gränser, men då dessa skiljer sig på ett markant sätt i fråga om kulturell bakgrund anser jag att deras syn på den kristna Djävulen är allt för olik den jag ämnar undersöka i denna uppsats. Det vore dock intressant att göra en sådan analys i framtida forskning. Sammanfattningsvis blir syftet med denna uppsats att undersöka hur Djävulen porträtteras i ett specifikt antal serietidningar utgivna i USA, vilka kommer presenteras nedan. Frågeställningen blir därför: Hur porträtteras Djävulen i några utvalda serietidningar?

1 Då jag kommer betrakta Djävulen som en egen karaktär genom uppsatsen kommer jag att skriva hans namn med stor begynnelsebokstav. 2 Jag har valt att benämna Djävulen som ”han” då denne oftast avbildas som just en manlig varelse, även om han skapades könlös som alla änglar. Det kan stundtals låta som om jag talar om en riktig person i min analys, men det är för att det är svårt att utreda om Djävulen är en idé, en karaktär eller något annat eftersom människors syn på honom förändrats under tidens gång. 3 En sorts genre inom seriemediet som ofta brukar betyda att man har klart avgränsade historier. Exempel på graphic novels är Alan Moores From Hell och Grant Morrisons Batman: Arkham Asylum . Det är inte en helt lätt term eftersom många olika innebörder kan sättas in i den. Kritiker anser bland annat att den bara används för att legitimera serier som seriös litteratur och i marknadsföringssyfte. 1

För att kunna besvara denna fråga kommer jag begagna mig av närläsning för att analysera såväl bilder som text i de utvalda serierna. Jag kommer även att använda mig av en stundtals komparativ metod för att försöka få en något rundare bild av hur han porträtteras. Jag har dessutom delat upp frågeställningen i några delfrågor: Vilken roll har Djävulen i serien, det vill säga: vilka reaktioner och effekter kan han vara tänkt att skapa hos läsaren? Hur förhåller han sig till andra karaktärer i serien? Hur påverkar hans relation till andra karaktärer serien? Hur är han avbildad i serien? Jag kommer att inleda med att beskriva det material jag använt mig av, följt av en kort genomgång av den forskning som tidigare gjorts inom ämnet. Eftersom det inte gjorts mycket forskning inom just detta område fokuserar jag på att beskriva några roller som Djävulen brukar inta inom skönlitteratur, samt en kort introduktion till serietidningsmediet. Därefter kommer analysen att ske, i vilken jag först beskriver och analyserar karaktärernas utseenden och sedan deras karaktärer och roller i serien. Slutligen kommer en sammanfattning utifrån det jag kommit fram till i analysen.

1.2 Material Det primärmaterial jag använder mig av har valts ut i ett försök att visa på likheter och skillnader i avbildandet av Djävulen inom seriernas värld. Tre av serierna, The Sandman , Preacher: The Saint of Killers och Chronicles of Wormwood har valts ut då de är skrivna av antingen Neil Gaiman eller Garth Ennis, två serietidningsförfattarna som brukar räknas bland de mest framstående under de senaste tjugo åren. Dessa tre serier är även kopplade till de serier som är riktade till vuxna läsare, vilket dels visar sig i deras innehåll och dels genom att två av dem givits ut av förlaget Vertigo. Vertigo är ett dotterförlag till DC Comics som är riktat mot en vuxen publik. Den tredje serien, Chronicles of Wormwood, har valts ut som ett exempel på serier från mindre förlag, i detta fall Avatar Press, Inc. Detta förlag är inte kopplat till något av de två stora förlagen, DC Comics och Marvel Publishing, Inc. Den fjärde serien, Ghost Rider , har valts ut av just den motsatta anledningen. Den publiceras av det stora förlaget Marvel Publishing, Inc. och är riktad mot en yngre publik. För samtliga serier gäller att jag enbart plockar ut de nummer och de sidor som är relevant för analysen. Det resterande innehållet är visserligen intressant, men inget fokus kommer att läggas på det i min analys. Materialet kan såklart påverkas av att det kommer från serier utgivna av amerikanska förlag. Fredrik Strömberg skriver att det finns en stor skillnad mellan amerikanska serier och europeiska serier i det att Djävulen är mer vanligt förekommande i amerikanska serier. Han skriver även att det finns en skillnad i att Djävulen oftare är till för att roa i Europa, medan

han är reellt skrämmande i USA, även om han ses som en intern ondska (Strömberg 2005, s. 285). Robert Muchembled skriver även om denna skillnad, men på ett större kulturellt plan, och menar att skillnader i kulturmönstret gör att man inte blir skrämd på riktigt av amerikanska skräckfilmer, på samma sätt som man skulle bli av europeiska (Muchembled 2003, s. 272). Rent tidsmässigt är serierna från 1988 och framåt, med fokus på de senaste tjugo åren. Jag ska nu presentera serierna som är underlaget för min analys. The Sandman är en serie skriven av den mångfaldigt belönade författaren Neil Gaiman och kom ut mellan åren 1988 och 1996 (Bender 2000, s. 2). 4 Serien är mycket väl uppbyggd och går från början till slut längs en röd tråd mot ett mål som med tiden blir allt tydligare. Den gavs ut i 76 nummer, exklusive några specialnummer, och blev så pass populär att DC Comics kom att skapa dotterförlaget Vertigo för att kunna ge ut serier riktade till en mer vuxen publik. De nummer jag plockat ur serien för att använda mig av i min analys är de där Djävulen, eller Lucifer som han kallas i serien, har en framträdande roll. Dessa är nummer 4, 22 och 23 av serietidningen. De är samtliga med i olika samlingsalbum, så kallade trade paperbacks. Det är vanligt att man samlar samman flera nummer av populära serier en tid efter att de utkommit för att man som läsare inte ska behöva köpa varje nummer. Nummer fyra kom ut 1989 och finns med i samlingen The Sandman: Preludes and Nocturnes (1995) medan de andra två kom ut 1991 och finns med i samlingen The Sandman: Season of Mists (1992).5 Jag kommer att hänvisa till de olika samlingsvolymerna och inte till de enskilda numren eftersom det är dessa som är vanligast förekommande. Samma urval har använts av i de andra tidningarna, som även de är samlade i trade paperbacks. För att lättare förstå sammanhanget mellan de olika historierna är en sammanfattning av den övergripande storyn på sin plats. Drömmarnas härskare Morpheus har i många år varit fången hos en magiker. Efter att ha lyckats fly sin fångenskap måste han samla på sig några av sina magiska artefakter. En av dessa är en hjälm som kommit i en demons ägo. Därför beger han sig till Helvetet för att få tillbaka den. Eftersom Morpheus är en stundtals ganska högfärdig varelse lyckas han förolämpa Lucifer, en av härskarna i Helvetets triumvirat. Detta får till följd att när han ska bege sig ner till Helvetet en andra gång, för att försöka frigöra en kvinna fördömt, står Lucifer redo. Lucifer har dock tröttnat på att vara härskare över Helvetet och har därför tömt det på alla dess inneboende. För att hämnas på Morpheus överlämnar

4 The Sandman kommer i fortsättningen förkortas TS. 5 Då de nummer jag valt ur The Sandman tillhör två olika samlingar med serier, så kallade trade paperbacks, och inte originalnumren, har jag valt att skilja på dem. Den första som kallas Preludes and Nocturnes förkortas därmed till TSPN medan den andra, Season of Mists , kallas TSSM . 3

Lucifer nyckeln till Helvetet till honom för att på så sätt skapa problem för protagonisten i serien, då Helvetet är en plats som är mycket eftersökt av många gudar och varelser. Chronicles of Wormwood är en ”limited series” 6 på sex delar och är skriven av Garth Ennis, en av de mest kände serietidningsförfattarna i världen.7 Den utkom mellan 2006 och 2007 på förlaget Avatar Press och är därför ett exempel på en serie som inte tillhör något av de två stora förlagen Marvel Publishing, Inc. och DC Comics. Serien handlar om Djävulens son, Damien Wormwood, och i den figurerar även Djävulen frekvent då denne arbetar för att få Armageddon att börja, något Wormwood vägrar ställa upp på då han trivs som människa. Djävulen kommer därför upp med en plan i vilken han försöker locka sin son till att döda den pånyttfödde Jesus och på så sätt starta Armageddon. Damien frestas, men motstår till sist och spetsar slutligen ihop Djävulen med Gud, vilka ses sväva genom kosmos mot slutet av serien. De nummer jag valt att använda från denna serie är nummer två, fyra och fem och sex, då dessa är de nummer där Djävulen är medverkar mest frekvent. Hans första framträdande är visserligen i slutet av det första numret, men då det bara handlar om en sida och han inte säger något av vikt har jag inte använt detta framträdande. Då seriens trade paperback saknar sidnummer har jag själv gjort en uträkning av sidorna. Jag hoppas att läsaren har överseende med detta och kommer förstå hur jag tänkt. Den numera avslutade serien Preacher , som utkom mellan åren 1995 och 2000, brukar räknas som en av de mest framgångsrika serierna från Vertigo och är även den skriven av Ennis. Preacher: The Saint of Killers är en fyra nummer lång “limited series” som är skriven av Ennis och anknyter till hans serie Preacher .8 Dessa fyra nummer fungerar som en bakgrundshistoria till The Saint of Killers, en av karaktärerna i Preacher , och utkom 1996. De nummer som valts ut av PTSK är nummer tre och fyra och är hämtade ur en trade paperback med namnet Preacher: Ancient Stories . Dessa två nummer är de enda där Djävulen figurerar i någon större roll i hela Preacher -serien. Eftersom de nummer jag valt tillhör en övergripande historia kan det vara bra att förklara vad som hänt tidigare i serien. En man utan namn har tidigare varit en soldat under det amerikanska inbördeskriget, men har till slut funnit ro med fru och ett barn. Barnet och frun blir dock sjuka och han beger sig iväg till en by för att hämta medicin. Komplikationer uppstår då han hamnar i bråk med ett gäng banditer, vilket gör att han blir försenad hem med medicinen och finner frun och barnet döda. Han ger sig därför av mot byn igen för att hämnas på banditerna, men blir dödad i

6 En limited series skiljer sig från andra serier på så sätt att den dels är kort och dels att man redan från början har bestämt hur många nummer lång den ska vara. 7 Chronicles of Wormwood kommer i fortsättningen förkortas CoW . 8 Preacher: The Saint of Killers kommer i fortsättningen förkortas PTSK. 4

stridigheterna som bryter ut när han konfronterar dem. På grund av alla synder han begått, främst mord och dråp, skickas han ner till Helvetet. Då han inte kan sluta upp att hata fryser Helvetet till is och inte ens Old Nick, som är Djävulens namn i denna serie, kan få honom att sluta hata. Därför löser de problemet genom att sända tillbaka honom till Jorden som ett helgon för mördare och han tar sin hämnd på banditerna, men även på alla andra i byn, vilka han utplånar fullständigt. Ghost Rider 9 är svår att definiera som serie då den varit både en pågående serie, ett antal ”limited series” och ett antal ”one-shots”. 10 Det finns dessutom flera olika personer i Marvels universum som kallats för Ghost Rider. De nummer jag valt ut för uppsatsen behandlar dock den första karaktären som var den motorcykelburne Ghost Rider. 11 Denna karaktär skapades i serien som kom ut 1972-1983 och var skriven av Gary Friedrich, men de nummer jag valt är från omstarten av titeln som påbörjades av Daniel Way år 2006. Dessa nummer är nummer ett, två, fyra och fem som samlades i trade paperbacken Ghost Rider: Vicious Cycle år 2007. Meningen med omstarten var att återskapa ett intresse för karaktären Ghost Rider som sjunkit i intresse. Därför var man tvungen att inte bara skriva en ny intresseväckande story, utan även återberätta historien om hur Johnny Blaze blev Ghost Rider, vilket främst sker i nummer fem av tidningen. Då serien har en längre historia än de tidigare krävs en sammanfattning av den. Johnny Blaze har tidigare slutit en pakt med Satan, men Satan snuvas på hans själ på grund av kärleken Blazes flickvän känner för honom. Som hämnd binder Satan en demon till Blaze och han får på så sätt Ghost Rider-krafterna. Efter många äventyr mot demoner och skurkar fångas han i Helvetet i en cykel där han ständigt tror sig ha undanflytt Helvetet, bara för att snart upptäcka att han inte gjort det. Detta gör Satan helt enkelt för att plåga honom. De nummer jag använder i denna analys tar vid just vid denna cykel, vilken Blaze slutligen lyckas bryta, men med konsekvensen att Satan släpps lös i 666 människor världen över. Ghost Rider tar därför på sig uppgiften att återföra alla dessa bitar av Satan till Helvetet. Även denna trade paperback saknar sidnummer och innehållsförteckning och jag har därför gjort på ett liknande sätt som i CoW . Givetvis finns det många fler exempel på serier där Djävulen är med i en eller annan form. Det val jag har gjort i fråga om primärmaterial är dels grundat i hur spritt materialet är och vilken påverkan materialet och författarna haft på den populärkulturella kanon. Materialet

9 Ghost Rider: Vicious Cycle kommer i fortsättningen att förkortas GR . 10 ”One-shots” är historier i serietidningar som består av endast ett nummer. 11 Förlaget Marvel Publishing, Inc. har tidigare haft karaktärer som hetat Ghost Rider, men som inte haft någon egentlig koppling till den karaktär som medverkar i denna analys. 5

består av enskilda nummer, det vill säga att de plockats ur sina ibland mer omfattande historier, just för att visa på hur Djävulen porträtteras i de skilda numren. I fallet med GR , är detta speciellt viktigt eftersom förändringar i historien har skett gällande vem det är som köpslår med Johnny Blaze i skapandet av Ghost Rider. Det gör även materialet mer överskådligt då vissa av serierna sträcker sig över decennier av utgivningsår.

2 TIDIGARE FORSKNING Djävulen är en av de mest kända karaktärerna i världen och har fascinerat människor i århundraden. Det finns hyllmeter skrivna om denna karaktär, både religiösa skrifter och mer vetenskapliga texter. Om Djävulen i serietidningar har däremot inte mycket skrivits. Fredrik Strömbergs populärvetenskapliga bok The Comics Go To Hell: A Visual History of The Devil in Comics (2005) är den enda jag funnit som behandlar ämnet i en någorlunda omfattning. Tyvärr har Strömberg gjort en något lapptäcksliknande analys där han istället för att gå på djupet i några få verk visar på bredden av djävulsporträtt som finns inom serietidningsmediet. Det hela resulterar i att man ser några få teman, såsom komiska djävlar, vilka jag även använt mig av i min analys. Då sekundärlitteratur i ämnet varit magert har jag istället begagnat mig av litteratur som berör karaktären, eller man ska kanske säga fenomenet, Satan, litteratur som berör serietidningskonsten och litteratur som berör skräckfiktion. Vad gäller karaktären Satan har jag använt funnit stor användning av Maximilian Rudwins bok The Devil in Legend and Literature (1931) som är en bra bok om man vill se varifrån vår bild av Djävulen kommer rent kulturmässigt och hur denna bild har förändrats genom åren. Rudwin räknar ofta upp många exempel i långa avsnitt, och ger ofta många exempel på bland annat hur Djävulen kan se ut och vad han kan kallas. Jag har även funnit en del matnyttigt gällande hur karaktärens personlighet brukar avbildas i fiktion och vilken roll han kan spela. I Samtal med Djävulen (1963) av Leszek Kolakowski fann jag en bra uppdelning av Djävulens olika roller inom den västerländska kulturen som jag kommer att gå närmare in på senare. Trots att boken i mångt och mycket är en skönlitterär bok ger den intressanta infallsvinklar och tänkvärda uppslags för vilka effekter Djävulen kan skapa. Mer information om den tragiske Djävulen, som Kolakowski presenterar, fann jag i Peter Stanfords The Devil: a Biography (1997). Robert Muchembled skriver om hur Djävulen porträtteras i olika medier och tider i sin bok A History of the Devil: From the Middle Ages to the Present (2003) och nämner även skillnader mellan hur Djävulen uppfattas i olika delar av västvärlden. Neil Forsyths The Old Enemy: Satan and the Combat Myth (1987) gav mig en insyn i hur Satan

hämtats ur gamla myter, samt hur karaktären kan fungera som rebell. Slutligen gav Ernst och Johanna Lehners bok Devils, Demons, Death and Damnation (1971) mig en inblick i hur Djävulen porträtterats i gammal konst. Detta hjälpte mig när jag sedan skulle tackla hur han porträtterats i serietidningarna jag analyserade. Många motiv visade sig ha behållits under åren. När det kom till en förståelse av skräckeffekten som Djävulen ofta används för att skapa använde jag mig av Yvonne Lefflers bok Horror as Pleasure: The Aesthetics of Horror Fiction (2000) för att se vad det är som lockar människor till att läsa skräckfiktion. Detta var viktigt eftersom man kanske inte blir skrämd av Djävulen av samma anledning i vårt något avkristnade samhälle som man blev tidigare, då många inte tror att han är ett hot mot ens själ. Noël Carrolls verk Beyond Aesthetics: Philosophical Essays (2001) hjälpte mig att se vad det är som gör Djävulen till ett monster, vilket man skulle kunna säga att han är i vissa av serierna. Min egen uppsats The Use of Setting in the Creation of the Theme of Horror in Selected Short Stories by Stephen King (2009) användes för att visa på hur realism och övernaturlig skräck inte alltid måste vara oskiljaktiga utan hur realism snarare kan förstärka skräckupplevelsen. När det gällde seriernas uppbyggnad och att knäcka koderna som finns i serietidningar använde jag mig av Will Eisners bok Comics and Sequential Art: Principles and Practices From the Legendary Cartoonist (2008) och Mario Saracenis The Language of Comics (2003). Dessa gav en inblick i hur serier kan, och i vissa fall bör, läsas, vilket kan vara till hjälp för en inbiten serietidningsläsare som ibland blir lite blind för effekterna då man är van vid dem och tar dem för givna. Anne Magnussens "The Semiotics of C.S. Peirce as a Theoretical Framework for the Understanding of Comics" (2000) och Lena Rogströms "Seriespråk – En studie i brott och skratt" (2001) gav intressanta infallsvinklar gällande samarbetet mellan text och bild, vilket är en mycket viktig del av förståelsen av serietidningsmediet. Förhoppningsvis kan dessa texter även hjälpa läsare av denna uppsats som inte är vana vid mediet. Hy Benders The Sandman Companion (2000) gav en intressant inblick i skapandet av en av de mest hyllade serierna från det förra århundradet. Intervjuerna han gör med Neil Gaiman bekräftade även vissa teorier jag hade, bland annat gällande Lucifers utseende i hans första framträdande i TS , vilket jag kommer att gå in närmare på nedan. Boken ger även en inblick i jobbet som ligger bakom serietidningar och visar på att de inte bara är underhållning utan ett seriöst hantverk. Slutligen använde jag mig av 2000 års utgåva av Bibeln som en form av källa då vissa av serierna hänvisar till just Bibeln.

2.1 Om serier Serietidningar är, som jag nämnt ovan, på frammarsch i den litterära kanon. Mediet kopplar samman text och bild och öppnar på så sätt upp för möjligheter att göra litterära analyser av ett helt annat slag än vad som annars är vanligt. Ett exempel på detta är en karaktärsanalys som kan grundas i att man kopplar samman ett klart visuellt intryck, själva bilden, med mer textbundna intryck, som exempelvis en karaktärs röst, doft och personlighet, vilka måste framställas med hjälp av text om man vill specificera dem. Lena Rogström utrycker samarbetet som att "bilden och texten kompletterar varandra, och bör betraktas som en helhet där texten framför allt uttrycker sådant som bilden inte kan säga" (Rogström 2001, s. 50), vilket jag anser sammanfattar det hela ganska bra. Will Eisner utvecklar på sätt och vis denna definition i sin bok Comics and Sequential Art genom att skriva att:

[t]he reader is thus required to exercise both visual and verbal interpretive skills. The regiments of art (e.g. perspective, symmetry, line) and the regiments of literature (e.g., grammar, plot, syntax) become superimposed upon each other. The reading of a graphic novel is an act of both aesthetic perception and intellectual pursuit. (2008, 2)

Enligt Eisner handlar det om ett läsande som använder olika delar av hjärnan än de delar som används när man läser ”vanliga” böcker. Det ger med andra ord övning åt såväl textförståelse som bildförståelse. Anne Magnussen menar, i sin essä "The Semiotics of C.S. Peirce as a Theoretical Framework for the Understanding of Comics", att det ibland är oklart om det alla gånger existerar ”a clear distinction between iconic and symbolic signs" när det kommer till serier (Magnussen 2000, s. 193). Visserligen är många av bilderna rent ikoniska för att de ska vara lättförståeliga för en bred publik. Eisner skriver exempelvis att det ibland är möjligt att förstå vad bilderna vill förmedla utan att det används talbubblor, men att det krävs ”[c]ommon experience and a history of observation […] to interpret the inner feelings of the actor” (2008, s. 20). Med andra ord måste man kunna avläsa människor i allmänhet, det vill säga ha en viss empatisk förmåga, men kanske framförallt ha knäckt koden för hur man förmedlar känslor och handlingar i seriernas bilder. Till denna kodknäckning hör bland annat att man förstår att västerländska serier oftast läses från vänster till höger och att ord skrivna i fet stil eller med versaler är sådana som den som talar betonar extra starkt. Serietidningar kan dessutom vara skapade genom en kombination av minst två personers, författarens och tecknarens, visioner. Denna uppdelning sker ofta på grund av tidsbrist och annat som påverkar publikationsscheman (Eisner 2008, s. 128). I serier som ges ut av större förlag, som exempelvis DC Comics och Marvel Publishing, Inc., är det vanligare att man delar på rollerna för författaren, tecknaren och så vidare, än vad det är på mindre förlag. Till

dessa roller kan det dessutom tillkomma exempelvis färgsättare, bläckartister och textare, vilka alla sätter sin egna personliga prägel på karaktärerna och historien. Mediet öppnar även upp för möjligheten att porträttera exakt hur karaktärerna i berättelsen ser ut, även om det inte ger en helt verklig bild av det då det är tecknade bilder. 12

2.2 Att definiera en djävul Det kan uppstå flera problem när man skriver om en karaktär som Djävulen. Något som kommer att påverka denna uppsats är faktumet att han kan vara svårbestämbar i fråga om namn. Han är en karaktär som omskrivits i Västvärlden under närmare tusen år (Muchembled 2003, s. 1) och som dessutom har fungerat som en form av smältdegel i vilken man inom kristendomen smält samman gudar från andra religioner (Rudwin 1931, ss. 2-3). Ett problem som uppstått av detta är att hans namn är väldigt föränderligt beroende på vem som pratar eller skriver om honom. I sin bok The Devil in Legend and Literature från 1931 listar Maximilian Rudwin en lång rad epitet, titlar och smeknamn för Djävulen (Rudwin 1931, ss. 29-34). För att förvirra definitionen ytterligare kan det vara så att man använder namn på andra demoner och smådjävlar istället för något av de namn som oftast förknippas med Djävulen. Till namn som brukar förknippas med Djävulen hör exempelvis Satan och Lucifer, medan namn som Mammon och Belphegor oftast, men inte alltid, förknippas med andra djävlar. Ett problem som tillkommer när man diskuterar Djävulen i just serietidningar är att det ofta kan vara flera personer som lägger till och tar bort fakta i en pågående serietidning,13 då författare kan bytas ut mellan olika story arcs.14 Det blir helt enkelt problematiskt ibland när flera författare ska använda sig av samma karaktär i sina berättelser, men använder honom eller henne på olika sätt. En karaktär som Satan, som bland annat kallas ”the Father of Lies” (Rudwin 1931, s. 29), kan dessutom förklä sig i andras skepnader, vilket ibland förstärker känslorna av osäkerhet inför om karaktären i serietidningen verkligen är Djävulen eller inte.

12 För mer om serietidningars uppbyggnad och koder rekommenderas Mario Saracenis utmärkta bok The Language of Comics (2003). 13 Ett exempel på detta är, som nämnts ovan, karaktär Ghost Rider från förlaget Marvel Publishing, Inc., vilken sålde sig till Satan, en historia som senare författare ändrade till att han sålde sig till Mephisto som var förklädd till Satan. Den nuvarande uppfattningen om Marvels Mephisto är att han inte är den bibliske Satan, men ofta missuppfattas som denne. Detta är extra intressant eftersom Stan Lee, skaparen av karaktären Mephisto, sagt att Mephisto är menad att ses som Satan (Strömberg 2005, s.195). Strömberg skriver även att Marvel ”has always been hesitant to openly depict Christian symbols”, vilket förmodligen har ett finger med i spelet i fallet med Ghost Rider (2005, s. 105). Det hela har lett till oklarheter gällande om det är Satan eller ej, men i de nummer jag använt mig av i analysen utgår jag från att det är Satan och inte Mephisto i förklädnad. 14 En story arc är kortfattat en viss historia som utspelar sig över ett antal serier. Dessa är ibland numrerade för att man ska kunna veta att de tillhör samma arc. Mindre story arcs kan även vara delar av en större story arc. 9

Utseendemässigt är Djävulen också svår att ringa in då han beskrivits på många olika sätt och tagit många olika former genom årens lopp. Rudwin skriver att Djävulen kan ta formen av båda man och kvinna, men att han tycks föredra mansformen (1931, s. 36). Han fortsätter med att skriva att Satan även kan ta formen av djur, såväl hela djurkroppar och som varelser med delar av djur, allt för att kunna representera ”the sympathetic alliance between physical ugliness and moral evil” (1931, ss. 36-37). Precis som han tar namnen av andra religioners gudar tar även Djävulen inom kristendomen ibland formen av djur som förknippas med andra gudar och anses eller ansetts vara heliga i andra religioner (Rudwin 1931, ss. 38-43). Den populära getformen går exempelvis långt tillbaka i tiden och kan kopplas till religioner från bland annat Indien och Egypten. Även vår egen asatro kan förknippas med getter eftersom Tors vagn drogs av just det djuret (Rudwin 1931, s. 39). Rudwin förklarar även att Djävulen numera blivit alltmer lik oss människor och att djurkopplingarna tonats ner alltmer. Numera framstår han, enligt Rudwin, som ”a well-bred, cultivated man of the world” och avbildas stilig och välklädd (1931, s. 52). Jag håller inte helt med om detta då jag anser att det beror på vilken typ av roll man tillskriver Djävulen och vilka känslomässiga effekter han ska locka fram hos läsaren. Enligt Rudwin avbildas Djävulen oftast som svart och han anser att färgvalet kan kopplas till rasism (1931, s. 45). Djävulen framställs även som röd, bland annat på grund av hans kopplingar till eld, vilket går att koppla till flera gudomligheter från Asien och Afrika (Rudwin 1931, s. 46). I denna uppsats kommer jag själv att undersöka såväl utseende som namn hos de djävlar som avbildas i texterna. Rent definitionsmässigt har jag dock gjort det relativt lätt för mig, då jag har utgått från serier som ofta är väldigt öppna med vem av karaktärerna som är Djävulen. Detta kan vara ett problem, eftersom det inte visar på något större exempel på hans roll som skepnadsskiftare och lögnare. Vad man då måste tänka på är att detta dels enbart är några få författares syn på Djävulen och att det är mycket vanligare att man använder sig av någon annan demon i serietidningar från något av de större förlagen, då Satan fortfarande kan vara ett känsligt ämne i delar av världen. Kanske kan det även ha att göra med att många av de stora serietidningsförlagen är baserade i USA, men mer om detta kommer jag att ta upp nedan.

2.3 Djävulens roll i litteratur Leszek Kolakowski delar, i sin bok Samtal med Djävulen , upp Djävulens roll i berättelser i tre huvudsakliga delar. Dessa tre roller är kallar han för ”det skräckinjagande, det groteska och det tragiska” (Kolakowski 1963, s. 182). Denna uppdelning anser jag är en av de bättre, även

om jag i denna analys byter ut den groteska djävulen mot den komiska, då det, enligt mig, inte alls är tvunget att Djävulen visar upp groteska sidor för att skapa humor. Det är även möjligt att man missuppfattar groteskt som något som är skräckinjagande och vice versa, vilket skulle kunna försvåra analysen. Djävulen kan givetvis ha helt andra funktioner i texter och att funktionerna kan bestå av kombinationer av de olika rollerna som Kolakowski presenterar. Utöver de tre roller Kolakowski räknar upp räknar Strömberg även upp den sofistikerade Djävulen och den sexuelle Djävulen (Strömberg 2005, ss. 122-123). Jag anser dock att dessa kan bakas in i exempelvis den skräckinjagande Djävulen eftersom det enbart handlar om olika sätt på vilka han skapar skräck i människor. Strömberg skriver själv att Djävulens sexualitet kan kopplas till just ”the ultimate expression of the fear of sexuality that has always permeated Christianity” (Strömberg 2005, s. 157). De kan även inkluderas i de andra rollerna, då exempelvis en överdrivet sexuell djävul kan bli komisk i sin överdrift.

2.3.1 Den skräckinjagande Djävulen Kolakowski beskriver den skräckinjagande Djävulen som den ”som står den officiella katolska och protestantiska läran närmast” (Kolakowski 1963, s. 182). Det är denne djävul som kommer fram i kristna predikningar och som skrämt kristna i flera århundraden. Den skräckinjagande Djävulen är den som är ett faktiskt hot mot människans själ och som ”finner glädje i de fördömdas outsägliga lidanden” (Kolakowski 1963, s. 182). Strömberg skriver att denne djävul ”is closely linked to The Old Testament and was designed to scare people into submission” (Strömberg 2005, s. 122). Enligt Strömberg var denna inte så mycket en lockande Djävul som han var en skrämmande. Faran som finns i honom, som gör honom till ett monster i ordets rätta bemärkelse, kan inte döljas. Enligt Noël Carroll är det just att något är både motbjudande och hotande som gör det till ett monster (Carroll 2001, s. 244). De gamla avbildningarna av Satan med djurdelar var säkert motbjudande och är det nog fortfarande för många. Utseendet i kombination med att han var ett hot mot människans själ gör att han kan sägas vara ett monster enligt Carrolls definition. Men vad är det som gör att han fortfarande är skrämmande i vår sekulariserade tid när ett begrepp som själen inte har den betydelse den en gång haft? I sin bok Horror as Pleasure: The Aesthetics of Horror Fiction lägger Yvonne Leffler fram tre av de vanligaste teorierna till varför vi människor läser skräck. En av teorierna är att man gör det för att man är sensationslysten, att man söker en ”uncontrolled emotional response” (Leffler 2000, ss 57). Man tillåter sig själv att läsa i sådant som i vanliga fall skulle ses som förbjudet. Enligt andra forskare ligger fascinationen snarare i att man går genom en

”emotionally harrowing experience of seeing, and coping with seeing, something repugnant or loathsome” (Leffler 2000, s. 57). Slutligen finns det de forskare som anser att tjusningen med skräcken är att man ser andra skada sig eller bli skrämda och därmed kan vara glad över att det inte är en själv som blir utsatt (Leffler 2000, s. 58). Dessa teorier skulle kunna förklara varför den skräckinjagande Djävulen fortfarande skrämmer oss i dagens samhälle. De gamla konnotationerna till hans roll i ett kristet samhälle sitter fortfarande kvar, man vet fortfarande vad han representerar, men det är inte längre den Djävul man kände från förr. I sin bok A History of the Devil: From the Middle Ages to the Present förklarar Robert Muchembled att synen på en ”infernal Satan” förlorade för bilden av ”a more familiar demon directly linked to every mortal: hell is first and foremost oneself” (2003, s. 167). Intressant för den här uppsatsen är också att Muchembled anser att rädslan för Djävulen fortfarande är mycket djupt rotad i USA, jämfört med Europa (2003, ss. 262-270). Detta är viktigt att ha i åtanke då USA är hemlandet för samtliga förlag som givit ut serierna i denna uppsats. De kan med andra ord vara skrivna för att mottas på ett helt annat sätt än vad de blir i denna analys, vilket man bör vara medveten om.

2.3.2 Den tragiske Djävulen Kolakowski presenterar den tragiske Djävulen som en ”i högre grad litterär figur” (1963, s. 183), det vill säga att han snarare förekommer i olika typer av skönlitterära texter än i kristendomen som religion. Kolakowski lyfter fram John Milton 15 som ”huvudansvarig för denna bild av djävulen” (1963, s. 183). Han fortsätter med att beskriva denna bild av Djävulen som en karaktär som ”är förtappad men stolt; han känner sitt öde, men även om han skulle kunna rädda sig genom att ödmjuka sig inför Gud och bekänna sin skuld, föredrar han att lida. Hans ohörsamhet väcker respekt” (Kolakowski 1963, s. 183). Detta är med andra ord en djävul som inte främst skapar skräck utan väcker lika mycket sympati, respekt och avund. Därför passar han inte heller in i den kristna bilden av Djävulen som en rakt genom osympatisk och ondskefull karaktär helt utan förlåtande drag. Den tragiske Djävulen kan även ses som en klarare koppling till människan i det att han inte är en lika ensidigt ondskefull karaktär. Han är, som Peter Stanford sammanfattar bilden som finns av honom i Paradise Lost (1667), ”a rounded, credible, at times sympathetic and always seductive figure” (1997, s. 191). Hans karaktär är, åtminstone personlighetsmässigt, lättare att känna igen sig i. Han kan uppfattas som kopplad till den ondska som sägs finnas

15 Författare till Paradise Lost (1667), ett episkt poem som av vissa forskare anses sätta Satan i en roll som tragisk anti-hjälte (Stanford 1997, s. 191). 12

inom alla människor, vilken Muchembled nämner ovan, snarare än som den hemska figur som var den mest spridda bilden av Satan innan Paradise Lost . Man får dock inte glömma bort att han fortfarande är en symbol för ondskan i kristendomen, även om han framställs som sympatisk och lockande. Ofta framhävs även Satans otämjda och rebelliska ådra i denna avbildning. Hans uppror mot Gud får honom att likna en klassisk hjälte i stil med vissa av de från Antikens Grekland (Stanford 1997, ss. 191-192).

2.3.3 Den komiske Djävulen Kolakowski kallar den komiske Djävulen för den groteska, men jag anser, som jag nämnt ovan, att grotesk är ett ord som blivit alltför förknippat med onda handlingar eller ett ohyggligt utseende. Den bild som Kolakowski målar upp är dock snarare kopplad till komik eller lustspel. Han menar att denna djävuls ”närvaro och ofta förfelade tjuvknep styrker vårt välbefinnande, mildrar eller begränsar de ohyggliga sidorna hos den obarmhärtige sadisten från Mörksens rike” (Kolakowski 1963, ss. 182-183). Han används helt enkelt för att förlöjliga Djävulen på ett sätt som gör att han fortfarande är lite hotfull, men inte på samma sätt som den skrämmande Djävulen. Till skillnad från skönlitteraturens tragiska Djävul verkar den mer folkliga traditionen, baserad på muntliga historier och lustspel, vara denna djävuls hemmiljö. Detta avdramatiserande av Djävulen kan ha flera viktiga funktioner för människor. Strömberg skriver att ”[h]umans seem to always have had a need to use humor to soften [the Devil]” (Strömberg 2005, s. 224). Strömberg noterar att användandet av en humoristisk djävul är en tradition med gamla anor och att det var vanligt att vanliga människor överlistade Djävulen i dessa historier (2005, s. 224). Vidare menar han att denna typ av djävul har blivit allt mer vanlig i vår sekulariserade tid och allt mer populär i text sedan Romantiken (Strömberg 2005, s. 225). Detta följer med i spåren av att det blivit allt vanligare att tolka Djävulen som ”a metaphorical interpretation by which the devil is an allegory for the evil that is within us all” och inte ett reellt fysiskt hot (Strömberg 2005, s. 262). Det blir då ofta snarare komiskt än skrämmande med en förkroppsligad Djävul.

3 ANALYS För att göra läsningen av analysen lättare kommer jag återge referenserna av serierna i följden inte bara sida och utan även ruta. Den tredje rutan på den femte sidan av CoW blir således (Ennis 2007, s. 5, r. 3) i texten. I vissa fall är inte en av faktorerna relevant för hänvisningen

och i vissa fall kommer det att hänvisas till en sekvens av rutor, som då blir rr. Genomgående för analysen är även att fetstil i citat markerar författarens betoningar och inte mina. Då många av serierna är skrivna helt i versaler har jag tagit mig friheten att ändra om texten till ett mer normalt skriftbruk i den mening att versaler blivit gemener där så är brukligt. Detta har gjorts för att förenkla läsningen.

3.1 Lucifer i The Sandman

3.1.1 Lucifers utseende Lucifers första framträdande i TS visar honom som en människoliknande varelse (Gaiman 1995, s. 115, r. 1), vilket är den avbildning av honom som senare används i hela det fiktiva universum serien utspelar sig i. 16 Lucifer är definitivt avbildad med Miltons Satan i tankarna och med en vit, västereuropeisk man som förebild. Han är i många avseenden klart mänsklig till sitt utseende, vilket ter sig självklart då han i serien framställs som en fallen ängel snarare än en demon. Många avbildningar av änglar är tämligen mänskliga, men såklart med fågelliknande vingar och/eller gloria. Lucifer har dock ett par fladdermusliknande vingar i en gråsvart, i vissa bilder rödbrun, nyans. Intressant är dock att han i en avbildning som ska föreställa tiden innan hans fall från himmelen ses ha ”klassiska” änglavingar (Gaiman 1992, s. 79, r. 3). Dessa brinner sedan i och med hans fall (Gaiman 1992, s. 79, r. 5) och blir till förkolnade stumpar (Gaiman 1992, s. 79, r. 6). Hur han fick sina nuvarande vingar får man aldrig veta, men det är tydligt att de är en del av honom, då det krävs att de skärs bort för att han ska bli av med dem (Gaiman 1992, s. 87). Som fallen ängel ska han även se ut som att han verkligen vore skapad av Gud och vara närmast perfekt. Det är förmodligen därför han har en mycket rak hållning och en muskulös kropp (Gaiman 1992, s. 88, r. 1). Jämför man med avbildningen av honom i TSPN , vilket ska vara samma varelse, är det en klar skillnad i fråga om hur muskulös han är, då han ser slank och närmast androgyn ut i TSPN (Gaiman 1995, s. 115, r. 3). Denna förändring kan ha att göra med olika tecknares syn på hur karaktären ska se ut. Precis som de andra änglarna var inte heller Lucifer menad att föröka sig och hade ingen biologisk moder, därav avsaknad av såväl könsorgan som navel (Gaiman 1992, s. 88, r. 1). Hans könlöshet kan även förklara varför han avbildas som nästan androgyn i sitt första framträdande. Intressant är även att han är mycket lik David Bowie i den första avbildningen av honom, en artist som ofta anspelat på

16 För bilder på Lucifer i TS , se bilaga 1 och 2. 14

ett tämligen androgynt utseende (Gaiman 1995, s. 115, r. 1). Likheten till Bowie var något Gaiman själv önskade eftersom han ville att Lucifer skulle se ut som ”[a] junkie angel with a cruel slyness – but still an angel, soft and beautiful” (Bender 2000, s. 96). Att han fortfarande har ett mänskligt ansikte är dock viktigt eftersom det gör att man lätt kan tolka hans ansiktsuttryck och läsa av hans känslor och humör. För en så känslosam karaktär som Lucifer i TS är det väldigt viktigt. Gaiman brukar dessutom vara förtjust i att göra även sina antagonister till runda figurer vilket blir enklare om man som läsare ska kunna känna igen sig i figuren, något ett mänskligt ansikte förenklar. Slutligen vill jag gå genom de färger som Lucifer kopplas till i TS . I TSPN visas han klädd i vitt, vilket gör honom till en klar kontrast till Morpheus, den svartklädde protagonisten och titelkaraktären i tidningen (Gaiman 1995, s. 115, r. 3). Kontraster mellan karaktärerna visas även på andra sätt, vilket jag går in på mer nedan. Genom att han är relativt normal till utseendet står han även ut bland de demoner som bebor Helvetet, vilka kommer i en rad olika färger och former och tydliggör hans speciella roll som fallen ängel. I TSSM har han istället för en vit kostym ett smutsgrått höftskynke som gör att hans kroppsmuskulatur blir synligare än i TSPN (Gaiman 1992, s. 82, r. 1). Höftskynket är även mer likt den togaliknande klädnad som han ses bära som ängel (Gaiman 1992, s. 79, r. 3). En sak som skiljer ut honom vanliga människor är färgen på hans ögon. Dessa är gula, ibland helt gula och ibland med en gul iris. Rudwin skriver att ”the Devil appears in any color that has an unpleasant look or suggestion” (1931, s. 46) och ett par gula ögon kan få en att tänka på sjukdomar, exempelvis sådana som drabbar levern. Det kan givetvis vara så att de gula ögonen enbart används för att ge honom ett lite mer djurlikt och övernaturligt utseende, exempelvis har många kattdjur gula ögon. En sista färg som är intressant i sammanhanget är Lucifers rödlätta hår. 17 Rödlätt hår är något som länge förknippats med såväl övernaturliga krafter, som med ett hetsigt temperament. Båda dessa passar in på Lucifer, som i serien var den ängel som var först med att göra uppror i himlen och därmed kan ses som temperamentsfull (Gaiman 1992, s. 79). Rudwin skriver dessutom att rött hår såg som ”infernal” i det gamla Egypten och att det i allmänhet ”is down to the present day a mark of a suspicious character” (1931, s. 48). Som för att markera att han är Djävulen avbildas han även i bilder där hans hår har lockat sig så det ser ut som om två små horn sticker upp (Gaiman 1995, s. 116, r. 6). Sammanfattningsvis kan man lätt urskilja att Lucifer inte är menad som en rent skrämmande figur på samma sätt som flera andra djävlar i denna analys, även om han givetvis

17 Även om färgsättningen i serietidningen ibland får frisyren att se blond ut. 15

ska vara en övernaturlig och läskig karaktär. Han är istället på många sätt mänsklig i sitt utseende och det kan vara så att han kommer närmare läsaren rent utseendemässigt och på så sätt förenkla känslor av empati. Människor har ibland lättare att känna medkänsla för sådana som liknar dem själva. Detta får honom att likna den Lucifer som finns med i Miltons epos och gör honom därmed klart kopplad till den mer litterära traditionen av Satansskildringar som finns inom den västerländska kulturen. Frågan är om han passar in i denna form även i den roll han har i storyn.

3.1.2 Lucifers karaktär Lucifer är en minst sagt komplex karaktär och som jag nämnt ovan har han starka kopplingar till Miltons Satan i det faktum att han är en fallen ängel. Rudwin beskriver Miltons djävul som ”a great spirit fallen from heaven and clothed with a certain tragic dignity. The emperean rebel in Paradise Lost still holds his glory and his star” (1931, s. 10) och fortsätter med att kalla honom för “an epic, majestic figure, a Promethean character, who vainly but valiantly opposes a power which he knows he can never conquer” (1931, s. 10). Peter Stanford går så långt i sin bok The Devil: A Biography att han skriver att ”John Milton’s psychological portrait of the Devil has had the most profound impact on succeeding generations” (Stanford 1997, s. 190). Namnet Lucifer finns bland annat med i Bibeln , men Rudwin menar att det är oklart om den karaktären är menad att ha samma roll som Satan (1931, s. 3). Gaiman berättar själv, i en intervju med Hy Bender, att han använt sig av Miltons version av Helvetet i sin serie, (Bender 2000, s. 109) vilket gör teorin att han även ska ha funnit mycket av Lucifers karaktär hos Milton trolig. I TSPN framstår Lucifer som en tämligen självgod karaktär som njuter av sin plats som delad regent i Helvetet. Han talar i pluralis majestatis och avvisar snabbt demonen Etrigan, som hjälpt Morpheus att hitta rätt i Helvetet, ut ur rummet. Han tar visserligen emot Morpheus, men behandlar denne på ett nedsättande sätt och jämför honom med en ”newly fledged demon”, eftersom Morpheus blev tillfångatagen av en människa (Gaiman 1995, s. 115, r. 1). I samma ruta tar han även tillfället i akt att fråga Morpheus om han kommit för att slå samman sitt rike med Helvetet och erkänna dess överhöghet. Båda dessa uttalanden visar på att Lucifer anser att han står över Morpheus och är dennes överman, vilket senare visar sig vara sant (Gaiman 1992, s. 46, r. 6). När han dessutom försöker vara skämtsam på Morpheus bekostnad genom att kommentera att han förutsätter att det inte är bara ett ”social call” visar han på att han verkligen är säker i sin plats och kan skämta fritt om en varelse som i tidigare nummer visat sig långt mycket mäktigare än människor (Gaiman 1995, s. 115, r. 1). Det visar

sig dock snart att Lucifer inte är den ensamme monark som han framställs i just Miltons bok, utan är istället medhärskare i ett triumvirat bestående av honom själv och demonerna Azazel och Beelzebub (Gaiman 1995, s. 116, r. 6). Han är emellertid den som verkar föra talan för triumviratet och gör så inför den ansamlade hären av demoner på Helvetets fält (Gaiman 1995, ss. 118-119). När han talar använder han ett närmast högtidligt språkbruk som står i kontrast med demonen Choronzons mer vardagliga språk (Gaiman 1995, s. 121, rr. 1-3). Han utmäter även straffet för Choronzon när denne förlorar duellen med Morpheus, allt för att visa hur missnöjd han är med demonen (Gaiman 1995, s. 126, r. 5). Detta visar även på hans roll som skräckskapare då man ser hur smärtsamt det är för demonen (Gaiman 1995, s. 126, r. 6). När det så blir dags för Morpheus att lämna Helvetet kan inte Lucifer låta bli att försöka visa sin makt genom att göra illa dolda hot mot Morpheus. Han säger i princip att han och de andra demonerna inte har för avsikt att låta Morpheus komma därifrån oskadd (Gaiman 1995, s. 127, r. 2). Lucifer ifrågasätter Morpheus kraft i Helvetet med orden ”what power have dreams in Hell?” (Gaiman 1995, s. 127, r. 4). Detta visar sig dock vara ett misstag då Morpheus svarar ”What power would HELL have if those here imprisoned were NOT able to DREAM of HEAVEN?” (Gaiman 1995, s. 128, r. 4 författarens markeringar). Inte ens Lucifer ifrågasätter detta uttalande, som yttras inför samtliga av Helvetets demoner. Detta drar en skam över honom, eftersom han framstår som svagare än Morpheus, och får honom att vilja hämnas på Morpheus, vilket är handlingen i den kommande story arcen Season of Mists . Lucifer har flera olika funktioner i TSPN som inte bara påverkar läsarens syn på honom utan även på karaktären Morpheus. Framställandet av honom i TSPN får en rad effekter i både den direkta serien och den senare samlingen TSSM . Läsarens bild av Lucifer blir, som jag nämnt ovan, bilden av en härskare med en övertro till sin egen makt, eftersom han bara är en i triumviratet, och som behandlar sina undersåtar på ett nedsättande sätt, vilket visar sig i både hur han behandlar Choronzon och Etrigan. Hans behandling av Choronzon får även en skrämmande effekt för just den scenen eftersom man ser den skräck och smärta som straffet åsamkar Choronzon (Gaiman 1995, s. 126, r. 6). Skräckeffekten återkommer i TSSM genom att läsaren fruktar för Morpheus liv när han i TSSM beger sig till Helvetet igen för att frige en kvinna han fördömt. Lucifers hot lever kvar och man har dessutom fått reda på att han är långt mycket mer mäktig än vad Morpheus är. Samtidigt finns det smula hopp i sättet Morpheus kommer ut ur Helvetet i TSPN . Det visar på att även varelser som inte är lika mäktiga som Lucifer kan fly undan och ger även ett hopp om att man som människa inte är helt kraftlös, då man trots allt har drömmar.

Lucifers viktigaste roll i TSPN kan dock sägas vara att han fungerar som en form av kontrast till seriens protagonist Morpheus. De är båda regenter med fantastiska krafter i mystiska riken bebodda av allehanda övernaturliga varelser, men de framställs på helt skilda sätt. Som jag nämnt ovan ser de olika ut till utseende, Lucifer ljus och Morpheus mörk, men de skiljs även åt karaktärsmässigt. Morpheus har tidigare i serien framställts som om han har ett överlägset beteende gentemot människor när han straffar och beordrar dem efter sin egen vilja. Han har även en dominerande attityd mot vissa av sina undersåtar i drömriket. När han ställs inför Lucifer får läsaren dock se att Morpheus, jämfört med Lucifer, inte är en så elak karaktär som han ibland framställts som i serien samt att det faktiskt finns de som är mäktigare än honom. Han kan inte bara gå och ta sin artefakt som han vill, vilket han gjort tidigare, utan måste följa de lagar och regler som finns i Helvetet. På så sätt ”mänskliggör” Lucifer Morpheus, om man kan tala om sådant när det gäller en så gudalik karaktär som Morpheus. Det är dock viktigt att läsaren har en viss sympati för Morpheus då man ska kunna känna med honom och förstå hans tankebanor något om man ska vilja fortsätta läsa serien. Som seriens protagonist är det han som läsaren ska ”heja på”. Därför är det bra att Lucifer, i TSPN , är en omänsklig och högfärdig karaktär. Han är dock en på sätt och vis platt karaktär, då han inte får en så stor roll i det serienumret. Lucifer fylls ut mer i TSSM och har en större roll i den arcen än i TSPN . De effekter som skapas med hjälp av karaktären är även något annorlunda i denna story arc. I TSSM syns han först i och med att Morpheus skickar Cain som budbärare till Helvetet för att berätta att Morpheus tänker komma dit för att frige kvinnan han fördömt för tusentals år sedan (Gaiman 1992, s. 48, r. 3). Även om Morpheus må ha ändrats och blivit en något mänskligare karaktär verkar Lucifer vara i princip den samme. Han använder sig fortfarande av pluralis majestatis och behandlar två demoner, Alichino och Mazikeen, lika nedsättande som han behandlade sina undersåtar tidigare (Gaiman 1992, ss. 47-59). Han är fortfarande en översittare, vilket visar sig i att bland annat avbryta Cain i dennes inövade tal för att han bara vill höra det viktigaste i meddelandet (Gaiman 1992, s. 48, r. 2). Han torterar även Cain psykiskt genom att flyga med honom dinglande under sig (Gaiman 1992, s. 57). Han visar på så sätt en viss lättvindighet inför Cains förbannelse, något som upprör Cain väldigt mycket, då han inte är van vid att bli behandlad på ett så grymt sätt just på grund av den förbannelse som vilar över honom. 18 Cain har tidigare i serien målats upp som en mordisk översittare och att han, till följd av Lucifers handlande gentemot honom, bryter ihop gör att Lucifer målas upp som en

18 ”Herren svarade honom: ’Jag lovar att Kain skall bli hämnad sju gånger om, om någon dödar honom’” (1:a Moseboken 4:15). 18

allt mer hemsk karaktär och han skapar skräck i den enskilda scenen. Men det är inte bara skräckfyllt för stunden när man ser Cain torteras. Scenerna som utspelar sig mellan Lucifer och Cain får effekten att man som läsare börjar oroa sig för hur det kommer att gå för Morpheus när denne beger sig på sin katabasis. Lucifer säger själv att han ser fram emot Morpheus besök (Gaiman 1992, s. 58, r. 3), vilket givetvis får läsaren att alltmer frukta för protagonistens framtid. Att han gör ett öppet tal till samtliga invånare i Helvetet där han säger att ”[t]his day Morpheus is coming to us, in a futile attempt to free one he loves from our domain” (Gaiman 1992, s. 59, r. 5) kan få läsaren att tycka att oron är välgrundad. Användandet av ordet ”futile” kan tolkas som att Morpheus inte kommer klara av att frige henne eftersom Lucifer kommer att göra vad han kan för att hindra honom. Han lägger dessutom till att alla Helvetets invånare kommer att minnas den dagen i Helvetet (Gaiman 1992, s. 59, r. 7), vilket får läsaren att förvänta sig en strid mellan de två. Gaiman ökar skickligt läsarens förväntningar på vad som komma skall genom att använda Lucifer som en möjlig fiende till Morpheus. Lucifer målas med andra ord upp som en skräckskapande antagonist, vilket skapar förväntningar hos läsaren. Läsaren har dock fått glimtar av en något annan sida av Lucifer, nämligen den av en något tragisk varelse. Han kommenterar Miltons kända citat ”Better to reign in Hell , than serve in Heaven ”, med att det inte är Lucifers ord utan Miltons ord och att Milton var blind (Gaiman 1992, s. 58, rr. 1-2), vilket kan tolkas som att Milton inte bara hade fel på ögonen utan att han var blind för hur någon som regerar i Helvetet faktiskt har det. Lucifer verkar inte anse att det är bättre att härska i Helvetet och framställs inte som den rebell han tidigare verkat vara. Han är inte det minsta glad över sin situation och njuter inte av att vara kung över Helvetet, vilket kommer att få stora konsekvenser för storyn när han senare ger Morpheus nyckeln till Helvetet. Han verkar inte bara ha tappat sin lust att regera utan det verkar nästan som om han tappat sin tro, vilket är mycket häpnadsväckande då han är en fallen ängel och verkligen träffat Gud. Han säger själv att ”[t]here is only one that we have ever owned to be our superior. There is but one greater than us. And to him … to him we no longer speak” (Gaiman 1992, s. 57, r. 4). Detta tyder på att han inte längre pratar med Gud, något man ofta kan höra människor som tappat tron säga då de går från att be, det vill säga prata med Gud, till att inte göra det. På detta sätt ger Gaiman honom en något mänsklig sida, vilket gör honom till en något mer ”verklig” figur eftersom han då inte framställs som enbart ett ondskefullt monster utan även som en tänkare och på sätt och vis som ett offer. Man kan nästan säga att en viss sympati väcks för honom då han övergetts av Gud och dömts att styra över en riktigt hemsk plats. Lucifer visas som någon som är kapabel till att tänka på saker som många människor

tänkt, vilket nästan gör honom läskigare eftersom han då kan påminna lite om läsaren själv och vem skulle vilja att Djävulen gjorde det? Lucifer har fram till nu framställts som en missnöjd kung som kan komma att bli en skräckinjagande antagonist i de kommande numren av serien. Skräcken har varit av olika typer, både sådan som enbart varat i en ruta eller i en viss scen och sådan som bygger upp förväntningar inför kommande nummer av serien. När Morpheus kommer tillbaka till Helvetet märker man en förändring hos Lucifer redan i den första meningen han säger, genom att titta på bokstäverna i hans pratbubbla. Dessa är inte längre annorlunda från de bokstäver man ser hos andra ”vanliga” karaktärer, vilket de tidigare varit (Gaiman 1992, s. 72, r. 2). Även om han fortfarande är något nonchalant och nedsättande gentemot Morpheus, vilket visar sig i att han tycker det är sött att Morpheus är rädd för honom (Gaiman 1992, s. 72, r. 4), är det nästan på ett skojfriskt sätt. Det visar sig att den förändring som skett är att Lucifer har avgått som regent och tömt Helvetet på dess invånare, vilket inte alls är likt de förväntningar som målats upp. Detta syns även i Morpheus förvånade ansiktsuttryck när han får reda på abdikeringen och kan ses som en avspegling av den reaktion som förväntas av läsaren (Gaiman 1992, s. 73). Som ytterligare ett textbevis på att Lucifer förändrats rättar han sig själv när han råkar nämna sig själv i pluralis majestatis (Gaiman 1992, s. 73, r. 4). Om läsaren förväntat sig en strid kan denna twist i handlingen nästan ses som en antiklimax, men samtidigt förväntas läsaren bli förvånad då den är helt oväntat utifrån hur storyn byggts upp fram till dess. Återigen fungerar Morpheus som en ställföreträdare för läsaren när han förvånat säger: ”I thought… I thought that we would fight, prince Lucifer” (Gaiman 1992, s. 84, r. 5). Lucifer erbjuder Morpheus att följa honom medan han tömmer Helvetet på dess kvarvarande invånare, vilket ger läsaren chansen att få se mer av denna ”nya” sida av honom (Gaiman 1992, s. 72, rr. 4-7). Det handlar givetvis inte om någon ny sida av karaktären, utan snarare en som inte visats mycket innan då det inte varit av intresse för de effekter Gaiman varit ute efter. Då Gaiman tidigare använt Lucifer som en skrämmande kontrast till Morpheus har dessa sidor av karaktären smidigt gömts undan, samtidigt som de inte framstår som helt otroliga när de nu väl visas. När Gaiman nu vill kommentera mänskliga företeelser och religiösa tankar och göra Lucifers abdikering till en mer trovärdig händelse tas dessa delar av hans personlighet fram. För att få fram dessa effekter använder Gaiman sig av ett antal möten mellan Lucifer och de få invånare som är kvar i Helvetet, samt samtal mellan Lucifer och Morpheus. Den förste varelsen de besöker är en före detta regent av Livonia, ett sedan länge glömt land i Östeuropa. I en nästan katalogiserande monolog räknar denne regent, Breschau, upp alla hemska och skrämmande saker han gjort under sitt liv (Gaiman 1992, s. 75). Det visar sig

att Lucifer inte bryr sig om vad Breschau gjort och skickar iväg honom med en antydan till att det är människorna själva som kommer till Helvetet eftersom de förväntar sig att de ska straffas för det de gjort (Gaiman 1992, s. 76, r. 1). Lucifer säger även senare att människor medvetet kommer till Helvetet eftersom de vill ha smärta och straff för att de handlat mot det de själva tror på (Gaiman 1992, s. 82, r. 4). Han och demonerna i Helvetet verkar inte ha något att göra med detta utan är snarare där i egenskap av några som tillhandahåller en tjänst. Detta anser jag är en direkt kommentar från Gaiman gällande hur vi som människor själva kan känna av vad som är rätt och fel och själva väljer vilka handlingar vi utför, något Lucifer säger rätt ut senare på samma sida (Gaiman 1992, s. 82, r. 6). Detta kan få effekten att man som läsare börjar ifrågasätta ens bild av hur skuld och ansvar är sammankopplat. Det förändrar även bilden av Lucifer något då han inte verkar särskilt glad över att han hållits som ansvarig för all denna tortyr. Läsaren kan nu börja bygga upp sympati för Lucifer, som framstår som allt mer av ett offer i historien. Denna känsla ökar när de sedan träffar på några demoner och Lucifer tvingas in i rollen som Helvetets härskare igen eftersom det är vad demonerna förväntar sig av honom (Gaiman 1992, ss. 77-78). Dessa förväntningar nämns som ytterliggare en anledning till varför slutade, för det är inte bara människor utan även demoner som förväntar sig saker av honom. Han är trött på att härska och trött i största allmänhet (Gaiman 1992, s. 78, r. 6), men verkar ha fortsatt ändå just för att det förväntats av honom. På sätt och vis påminner han om en uttröttad gammal man som sett saker förändras kring honom så länge att han slutat bryr sig om vad som händer. Detta ökar sympatin som man känner för honom och han är på väg att gå från en klar antagonist till någon annan, mindre väl definierad karaktärstyp, nämligen en tragisk karaktär som dock fortfarande kan skapa trubbel för protagonisten. Bilden av Lucifer som ett tragiskt offer fortsätter att förstärkas när att han berättar om hans fall från Himmelen (Gaiman 1992, s. 79). Om sig själv säger han ”I cared about so many things. I cared so deeply , back then, in the cold at the beginning of things ” (Gaiman 1992, s. 79, r. 2) och han misstänker att detta kan ha varit anledningen till att det gick som det gick. Han misstänker även att det hela var en del av Guds plan och han aldrig gjorde något uppror egentligen (Gaiman 1992, s. 79, r. 4). Han framstår som en rebell som upptäckt att han blivit manipulerad och då han byggt sin personlighet i tron om att han är rebell kanske han inte heller är den han trodde sig vara. Hela den myt han skapat kring sig själv kan vara grundad i en lögn. På så vis får Gud skulden för inte bara Lucifers fall utan även för Helvetets uppkomst, skapandet av en plats dit människor sätter sig för att tortera sig själva. Lucifer

säger att om han inte gjort uppror skulle någon annan ängel ha gjort det, eftersom det var vad Gud var ute efter (Gaiman 1992, s. 79, r. 4.). Lucifer framställs inte bara som ett offer för Gud utan även för människors hat. Han berättar att han aldrig tvingat oss att göra något, att han aldrig ville att de skulle komma till Helvetet och straffa sig och att han inte har något som helst intresse av att ha någons själ (Gaiman 1992, s. 82). Istället har han fått agera syndabock inför människor och deras beskyllningar. Samtidigt som han anser att han nu straffats länge nog och att han förändrats sedan tiden för hans fall är han även fullt medveten om att han inte kommer få någon frälsning (Gaiman 1992, s. 83, rr. 4-5). Det är inte heller vad han verkar vara ute efter, utan han vill helt enkelt bara bli fri att göra det han själv vill. Han vill slippa oket av att vara Helvetets konung, av att vara allas syndabock och att ha en massa förväntningar på sig. Han säger själv att ” [p]erhaps this is the ultimate freedom , eh Dreamlord? The freedom to leave …” (Gaiman 1992, s. 84, r. 4). Som ett bevis på denna nya medmänsklighet säger han till Mazikeen att det räcker för honom att veta att hon bryr sig om honom (Gaiman 1992, s. 86, r. 2), vilket står i en skarp kontrast till hur han behandlade henne tidigare. I en bild som både äcklar läsaren och visar Lucifers godhet, kysser han Mazikeen (Gaiman 1992, s. 86, r. 1). Effekten av denna bild blir dubbel just på grund av Mazikeens fruktansvärda utseende och för att det är en kärleksfull handling. Den äcklande känslan går snabbt över, medan den andra läggs till den bilden av den tragiske djävul som Lucifer kan ses som i TSSM . Även om läsarens bild av Lucifer kan ha förändrats får man även se att han inte förändras helt och hållet. Lucifer hämnas fortfarande på Morpheus genom att ge denne nyckeln till Helvetet i hopp om att den ska försvåra hans liv (Gaiman 1992, s. 88). Även om han fått läsarens sympati genom att framställas som en syndabock finns det en ondskefull ådra i honom, vilket i min mening gör honom till en mänskligare karaktär än ifall han bara skulle framstå som en martyr. Lucifer visar sig inte vara den antagonist man väntat på, men sätter ändå storyn i rullning just genom att ge Morpheus nyckeln, samtidigt som han inte vet var kvinnan Morpheus letar efter befinner sig. Han gör med andra ord så att Morpheus har fler problem efter han lämnar Helvetet än när han äntrade platsen och ger honom fler frågor än svar. Lucifer visar sig även vara något av en religionsfilosof, vilket visar sig för första gången när han diskuterar kainiterna med Cain. Han framställer dem som en religiös grupp med en nästan helt motsatt form av värderingar än de som brukar ses som klassiskt kristna men säger att det inte dök upp fler av dem i Helvetet än vad det gjort med anhängare av andra religioner (Gaiman 1992, s. 49, rr. 2-3). Gaiman använder Lucifer för att kommentera och ifrågasätta den traditionella bilden av Helvetet i kristen tro, som en plats dit man kommer för att man

syndat. Han funderar även över varför demoner försöker ta över Helvetets tron trots att Lucifer uppenbarligen är mycket mer kraftfull än vad de är och anser att det hela är fullständigt meningslöst (Gaiman 1992, s. 57). På så vis framställs stridigheterna i Helvetet som meningslösa, vilket kan ses som att Gaiman kommenterar sökandet efter makt på Jorden som meningslös den också. Detta förstärks av att han säger att ”as if merely saying something were enough to make it true ” (Gaiman 1992, s. 57, r. 3), när han berättar om hur demoner sagt att de är de nya kungarna över Helvetet. Han filosoferar helt enkelt över grundläggande frågor om ägande och människors benägenhet att åsamka sig själva och varandra skada.

3.2 Djävulen i Chronicles of Wormwood

3.2.1 Djävulens utseende Djävulen i CoW är till utseendet baserad på många av de attribut som tillskrivs den klassiske Djävulen från gamla kyrkmålningar och träsnitt. 19 En av de bättre helfigursbilderna på honom finns i nummer två av denna ”limited series” (Ennis 2007, s. 28, r. 5). Han är stor och muskulös på ett övermänskligt sätt om man jämför honom med Wormwood, som bara når honom till naveln. Han påminner om en kroppsbyggare med svällande biceps och en stor bringa, vilket utstrålar rå kraft och en viss mån av brutalitet. Han har en tjock svart päls över stora delar av bröstet, axlarna och ryggen som även fortsätter nerför en bit av svansen och återfinns kring anklarna. Pälsen är så tjock att hans röda hud inte syns genom. Såväl rött som svart är, som jag nämnt ovan, traditionellt vanliga färger på Djävulen. Även hans händer är svarta och ser ut att vara kloförsedda, men där ser det snarare ut som att det är den röda huden som övergår till svart än att de skulle vara pälsklädda (Ennis 2007, s. 35). Huden ser ut att kunna vara fjällig eller kanske stenlik, då dess textur tecknats som väldigt märkbar (Ennis 2007, s. 28, r. 5). Den stenlika texturen ger en antydan av hårdhet till Djävulen. Skulle det vara fjäll är kopplingen till ormen i Edens lustgård, som ibland tillskrivs Satan (Strömberg 2005, ss. 40-41), tydlig. Det skulle även kunna vara så att huden är extremt torr och läderartad, kanske på grund av hettan i Helvetet. I detta fallet ger seriemediet snarare en öppning för egna tolkningar än de raka svar som kanske hade getts i en bok, där det är vanligare att man vid personbeskrivningar använder sig av liknelser som i detta fallet hade kunnat vara ”läderartad” eller ”stenlik”. Det är i sig intressant eftersom det också kopplar samman bilden av Djävulen i CoW med just den kristna Djävulen på ett inte alltför tydligt

19 För bilder på Djävulen i CoW , se bilaga 3. 23

sätt. Istället för fötter har han klövar likt en get, även det en koppling till traditionen att avbilda Djävulen med kroppsdelar från djur. Detsamma gäller svansen som slutar i en piluddsliknande spets och som påminner mer om en drakes svans än om en svans från något riktigt djur. Rudwin skriver att såväl draksvansen som getklövar är vanliga attribut på djävulsavbildningar med kopplingar till just den groteska hybridbilden man hade av Djävulen innan Miltons Paradise Lost gav en ny bild av honom (1931, s. 45). Kopplingen till draken kan även den tolkas utifrån historien om Edens lustgård i Bibeln, då ormen kan ha haft ben från början, vilket får den att likna en drake (Strömberg 2005, s. 42). Troligtvis kommer drakbilden ursprungligen ur uråldriga myter som exempelvis Gilgamesh-myten (Forsyth 1987, s. 21). Slutligen kan man ibland se ett par stora, kolsvarta vingar på hans rygg, vilka inte liknar något djurs vingar (Ennis 2007, ss. 116-117). Det är möjligt att dessa vingar också är en koppling till just draken, som ibland avbildas med vingar, men även till Djävulens förflutna som ängel. 20 Detta för oss över till ansiktet som också det är djurlikt, men som har vissa mänskliga drag. Man kan tydligt se att det finns vissa kattlika tendenser över det, främst näs- och käkpartierna där den sluttande näsan liknar en katts (Ennis 2007, s. 135). Samtidigt liknar det nästan en människas ansikte och denna tvetydighet gör att man i serien kan visa ansiktsuttryck som läsaren kan tolka som vore de mänskliga och därmed lättare förstå Djävulens känslor. Att förmedla chock och ilska på ett sätt som görs på sida 135 hade exempelvis varit svårt om det inte fanns någon likhet till ett mänskligt ansikte. Samtidigt är det svårt att peka på exakt vad det är som är mänskligt med det. Djävulens huvud är annars ett riktigt hopkok av olika djurliknande och allmänt demoniska attribut. Han har sex par horn, varav ett par liknar horn från tamfår, ett par skulle kunna vara tjocka gasellhorn och ett par sticker ut ur hakan. Djävulens ögon skiftar mellan att vara ormlika (Ennis 2007, s. 133, r. 4) och glödande (Ennis 2007, s. 135) och de är omgärdade av ett svart område i ansiktet. När de glöder skulle man kunna koppla dem till Helvetet och dess eldar och tillsammans med hans vassa rovdjurständer ger de honom ett mycket demoniskt utseende. Han har dessutom en minst sagt udda ansiktsbehåring i samma vita färg som hans långa hår. Hans långa skägg kan vara kopplat till att han är helvetets konung, men denna avbildning är vanligare inom ”the Eastern church” (Rudwin 1931, s. 48). Långt vitt hår kan vara en koppling till ålderdom och Djävulen är trots allt, precis som de andra änglarna, bland de äldsta varelserna i den kristna världsbilden. Precis som Lucifer i TS är han kön- och navellös (Ennis 2007, s. 135).

20 Se till exempel Ernst och Johanna Lehners bok Devils, Demons, Death and Damnation (1971) för fler bilder av bevingade djävlar. 24

Sammanfattningsvis kan man säga att Djävulen i CoW har ett utseende som på många sätt är kopplat till de gamla djurlika och starkt antropomorfa avbildningarna av Djävulen. Hans kropp är dessutom stor och muskulös och visar på att han är en kraftfull varelse. Detta tyder på att avbildningen av Djävulen i hans roll som skräckskapare är något som inte förändrats nämnvärt över de senaste hundra åren. Frågan är om han räknas som ett monster enligt Carrolls definition av vad ett sådant är (2001, s. 244). Han är kanske motbjudande enligt vissa, men eftersom denna typ av avbildning inte är helt ovanlig inom serietidningarnas värld står han inte ut som extra vedervärdig. Om han är hotande är inte helt klart enbart utifrån hans utseende, utan det kräver en närmare titt på hans karaktär och den roll han spelar i storyn.

3.2.2 Djävulens karaktär Djävulen är den stora antagonisten i CoW och står därför som en märkbar aktör genom hela serietidningen. På sätt och vis avmystifieras Djävulen då hans handlingar ofta visas direkt när han gör dem, även om hans plan inte visas helt för läsaren förrän mot slutet av storyn. I nummer två av serien får man den första inblicken i Djävulens karaktär i och med att han och seriens protagonist, hans son Wormwood, samtalar och man får en första insyn i deras dåliga relation. Wormwood hatar sin pappa eftersom han vill få honom att starta Apokalypsen och för att han, i schakalskepnad, våldtog Wormwoods mamma för att avla honom (Ennis 2007, s. 29). Djävulen försöker rättfärdiga handlandet genom att säga att Wormwood inte hade funnits om det inte vore för våldtäkten och att han borde vara tacksam för det hela (Ennis 2007, s. 29, rr. 5-6). Dessutom skyller han Wormwoods ovilja att starta Apokalypsen på att han umgåtts för mycket med Jesus, vilken kallas Jay i serien (Ennis 2007, s. 33, r. 2). Djävulen framställs helt enkelt som den ultimat dåliga föräldern. Hans handlingar mot Wormwood och dennes moder tas upp snabbt i serien och Djävulen blir på så sätt direkt utpekad som en ond karaktär. Att han försöker rättfärdiga en våldtäkt gör att han framstår som än mer depraverad och ondskefull, vilket passar hans roll som antagonist. Läsaren förstår direkt att man inte ska gilla honom, samtidigt som en viss humor skapas i scenen på grund av den bisarra situation som uppstår. Deras gnabbande skapar en känsla av absurditet på grund av att de är just Djävulen och Antikrist och att man inte förväntar sig att denna typ av mytiska och övernaturliga varelser ska munhuggas på ett sätt som kan liknas vid det som förekommer bland ”vanliga” människor (Ennis 2007, s. 29). Effekten av detta blir att man inte blir särskilt skrämd av Djävulen i scenen, utan snarare roas av honom på ett avväpnande sätt. Som läsare får man hans roll som antagonist bekräftad samtidigt som den svarta humorn roar. Detta tyder på att han inte är den seriöse fallne ängeln hos Milton utan är snarare kopplad till den en form av

blandning mellan den skräckinjagande frestaren och den komiske djävulen som Strömberg och Kolakowski skriver om. Djävulen behandlar sin son som en bricka i ett spel snarare än som någon form av arvinge, trots att han säger till Wormwood att enas med honom för att starta Apokalypsen (Ennis 2007, ss. 35-36). Han kan dock inte handgripligen tvinga Wormwood att göra det, vilket tvingar honom att ta till list. Hans plan är att övertala sin son till att döda Jay och för att lyckas med detta tar han hjälp av en rad bifigurer, från påven till Judas. Detta leder till att flera absurda, komiska effekter skapas när välkända karaktärer träffar på Wormwood och/eller interagerar med Djävulen i storyn. Som läsare blir man även försatt i en position som detektiv när man ständigt försöker lista ut vad det är Djävulen har planerat för Wormwood och det gör att man ständigt vill fortsätta att läsa. En spänning byggs helt enkelt upp i verket genom att Djävulen, genom både egna framträdanden och användandet av andra aktörer gång på gång, tvingar Wormwood att agera. På så sätt är Djävulen inte bara en passiv antagonist utan syns hela tiden i serien och driver på historien, även om han inte alltid är synlig för Wormwood, utan enbart för läsaren. En stor del av Djävulens personlighet visas när han försöker locka Wormwood att döda Jay. Hans försök att övertyga Wormwood visar inte bara upp hans egna sidor utan även Wormwoods personlighet, vilket skapar sympati för Wormwood. Ett av sätten han försöker locka sin son på är genom att samla flera av dem som Armageddon kommer att beröra, bland annat alla döda människor och Gud, på ett och samma ställe (Ennis 2007, s. 122). På detta sätt visar han för Wormwood att det är många som berörs av hans beslut. Det är med andra ord en sorts grupptryck av väldigt stora mått som Djävulen använder sig av. Detta visar även läsaren hur oerhört viktigt Wormwoods val är, inte bara för Djävulen utan för mänskligheten i stort. Det fungerar även som ett sätt att skapa en skrämmande effekt för stunden då läsaren bjuds på en skräckfylld och äcklande bild av vad som skulle hända om Djävulen vann (Ennis 2007, s. 123). Då denna lockelse inte får över Wormwood på Djävulens sida går Djävulen raskt vidare till nästa. Faktumet att Djävulen har fler lockelser gör att spänningen i historien bibehålls och att den hela tiden ökar i takt med att Djävulen pressar på Wormwood allt mer. Det ger även läsaren fler chanser att se vilken god karaktär Wormwood egentligen är, även om han gjort elaka saker tidigare i serien. På så vis kan man se att Ennis skapar såväl sympati som antipati gentemot de olika karaktärerna i serien genom att låta dem interagera med varandra. Detta är särskilt viktigt i fallet med relationen mellan Wormwood och Djävulen, då Wormwood annars kanske saknat läsarens sympatier på grund av hans otrohet och allmänt småelaka beteende.

När han istället ställs mot Djävulen blir han snarare en anti-hjälte som man till viss del kan sympatisera med. Nästa lockelse är kopplad till just Wormwoods otrohet då han erbjuds en framtid med Babs, Babylons sköka som framställs som en attraktiv kvinna i minst sagt utmanande kläder (Ennis 2007, ss. 126-128). Bilden av henne och sakerna hon säger kan få en chockerande effekt på läsaren, men dessa försvinner troligtvis snabbt när det visar sig att det inte är Babs. Wormwood ser nämligen genom denna frestelse och förstår snart att det endast är en demon i förklädnad och inte den riktiga Babs, vilket gör hans nekande mycket enklare. Denna handling visar även för läsaren att han lärt sig något av hans tidigare problem med otrohet då kvinnan han älskar lämnade honom. Detta verkar inte Djävulen riktigt förstå sig på då han istället skäller på demonen för att denna röjt sin identitet och läsarens antipati för honom bara ökar. Då den sexuella lockelsen inte fungerar använder Djävulen sig av sitt riktiga ess i rockärmen, nämligen Jay själv. Jay, som vid en misshandel blivit hjärnskadad, kommer oftast inte ihåg vem han är. De gånger han kommer ihåg vem han är bryter han dock ihop eftersom han tycker synd om människorna på Jorden som han inte lyckades med att rädda (Ennis 2007, s. 80). Djävulen får honom att minnas allt för en stund vilket leder till att han själv ber Wormwood att döda honom för att han ska slippa gå runt som ett tomt skal och slippa smärtan (Ennis 2007, ss. 129-131). Djävulen lockar här Wormwoods mer mänskliga sidor, då Jay är Wormwoods bästa vän och han vet om hur mycket han lider. Han nämner även att Jay kanske skulle komma ihåg vem som inte gjorde slut på hans lidande vid ett av hans mer klara tillfällen (Ennis 2007, s. 131, r. 5). Vad Djävulen inte räknat med är Wormwoods egen godhet och att han skulle lyckas övertyga Jay om att det fortfarande finns hopp om mänskligheten (Ennis 2007, s. 134). Detta kan vara kopplat till Djävulens egen oförmåga att se det ljusa i tillvaron, vilket Wormwood nämner tidigare i serien (Ennis 2007, s. 34, r. 5). Man skulle kunna se det som att det är Djävulens oförmåga att förstå sig på människor och människors godhet som gör att han inte klarar av att locka Wormwood. Detta är även den tredje och sista lockelsen, vilket för tankarna till det klassiska tretalet som ofta framträder i sagor och myter. Spänningen kommer dessutom till sin spets och berättelsens utgång är för ett tag även den oviss när man inte vet om Wormwood ska göra som Jay vill eller ej. Denna lockelse blir dock vad som tillslut får Wormwood att verkligen attackera sin fader och är på så sätt vad som för historien framåt mot dess slutgiltiga upplösning där Djävulen naglas fast vid Gud med hjälp av pilumen. Detta visar inte bara på att Djävulen kan övervinnas av mindre mäktiga varelser, utan får även en komisk effekt som jag kommer att gå in närmare på nedan.

Som jag nämnt ovan fungerar Djävulen inte enbart som antagonist i historien utan används även för att skapa en komisk effekt. Den komiska effekten kommer bland annat från det förhållande han har med sin son, men även genom saker han själv gör och säger. Att han får en nysattack på grund av dammet när han ska hämta pilumen skapar en form en komisk effekt eftersom det är något som är normalt, men som drabbar en övernaturlig varelse (Ennis 2007, s. 87). Det är dessutom något som är kopplat till en ofrivillig, reaktion på stimuli, i detta fall damm och kopplas ofta till mänskligt beteende, även om samma form av reaktion även förekommer i andra delar av djurriket. Det är just detta mänskliggörande av Djävulen som skapar en viss komisk effekt och tonar ner skräcken man kan känna för karaktären. Komik skapas även genom de små kommentarer som Djävulen fäller i serien. Ett exempel är när han säger att Uppenbarelseboken är bra eftersom den visar hur man inte ska göra snarare än att den är en profetia (Ennis 2007, s. 33, r. 2). Detta kan kopplas till hans pragmatiska syn på religion som jag nämner nedan, men kan också ses som humoristiskt när det är en kommentar från en karaktär som är starkt kopplad till religion och tro. Ett annat exempel på denna typ av komiska kommentarer är när han säger ”I’m not going to be rolling around the place screaming it burrrnsss or any of that shit, am I?” (Ennis 2007, s. 81, r. 2) när han ska hämta pilumen. Detta visar på att Djävulen har ett sinne för humor och att humorn inte bara är något som sker utan att han tänker på det eller på hans bekostnad. Detsamma gäller hans cyniska kommentar om att mänskligheten är ”a species whose sense of collective responsibility barely rivals that of a bunch of kids with A.D.D” (Ennis 2007, s. 34, r. 4). Djävulens humor gör honom till en mer lättsam karaktär i storyn som helhet, samtidigt som den skapar komik för stunden. När komiska situationer skapas på hans bekostnad kan man också se kopplingarna som finns mellan serien och de folklustspelen med den komiske Djävulen som Kolakowski nämner. Om man ser Wormwood som en representant för mänskligheten i CoW , då han framställs som mänskligare än många av de andra karaktärerna i serien, är det i serien, precis som i folklustspelen, en mänsklig karaktär som överlistar Djävulen. Distraherandet av Djävulen, så att Wormwood kan attackera honom, utförs på ett sätt som kan anses barnsligt, genom att Jimmy urinerar i Djävulens whiskey (Ennis 2007, s. 134). Den komiska effekten kan dock sägas ha gamla anor då den grundas i en form av list som används för att klara sig undan Djävulen. Därför kan man mena att den komiska effekt som uppstår i denna scen inte bara är grundat i något som kan ses som barnslig utan även i en form av komik som har anor som går långt bak i tiden. Detsamma gäller Djävulens uppenbara irritation över att vara

fastspetsad till en vilt onanerande Gud, som är följden av Wormwoods plan (Ennis 2007, ss. 135-141). Djävulen karaktäriseras även av den pragmatiska syn han har på den katolska kyrkan. Det visar sig att han ligger bakom skapandet av den katolska kyrkan och att han skapade denna institution för att sätta stopp på ”all that proto-socialist bollocks” som Jesus hade påbörjat och som varken Djävulen eller Gud var ute efter (Ennis 2007, ss. 76-77). Han gör en jämförelse mellan det romerska kejsardömet och ”the Holy Roman Empire” och nämner att det bara var några enkla förändringar som gjordes för att det romerska kejsardömet skulle bli kristet (Ennis 2007, s.77, r.1). Hans råd var att de enbart skulle göra om kejsardömet på ytan och ger dem rådet ”paint it with crosses and people will put up with anything ” (Ennis 2007, s. 77, r. 1). Djävulen har med andra ord inga problem med den katolska kyrkans framväxt och användandet av kors då det görs på ett sätt som går emot Jesus budskap. Han har inget till övers för ideologi i en symbolisk mening utan ser till vad som faktiskt händer. Detta visar sig även i att han tar hjälp av påven för att komma över den pilum som stacks i Jesus sida då korsfästelsen skedde (Ennis 2007, ss. 75-82). Djävulen används, i min mening, av Ennis som en sorts kanal för sina egna tankar om sin samtid i allmänhet och religion i synnerhet. Han verkar anse att många saker tillåts just för att de görs i Kristi namn eller av andra religiösa skäl verkar stå helt emot detta. Ennis har i tidigare serier, som exempelvis Preacher , riktat stundtals hård kritik mot såväl organiserad religion som, till viss del, andlighet i stort. Att Djävulen själv pekar på de problem som finns med religion kan därför ses som att han för författarens talan. Att han dessutom samarbetar med den katolska kyrkans ledare visar än mer på de problem som Ennis tycker sig finna inom kyrkan.

3.3 Old Nick i Preacher: The Saint of Killers

3.3.1 Old Nicks utseende Old Nick i PTSK är vid en första anblick lik Djävulen i CoW i det att de båda är stora, muskulösa, röda, håriga och har en draksvans. 21 Old Nick visar sig dock vara en djävul som har många fler konnotationer och symboler hämtade från den amerikanska western-genren än vad Djävulen i CoW har, mer om dessa kopplingar senare. Old Nick är på sätt och vis mer mänsklig i sitt utseende utan att på något sätt komma i närheten av Lucifer. Till att börja med är hans hud mer lik en människas, frånsett dess färg (Ennis 1998, s. 71, r. 3). Det är snarare

21 För bilder på Old Nick i PTSK , se bilaga 4. 29

hud som sträcks över svällande muskler än den något obestämbara hud man fann på Djävulen i CoW . Han har inte heller den tjocka päls man fann på den andres överkropp, men är å andra sidan mycket mer hårig från midjan och ner, där han har en rödbrun päls (Ennis 1998, s. 70, r. 3). Istället för fötter har han ett par hovar, som för tankarna till hästar (Ennis 1998, s. 70, r. 3). Att han har en bepälsad underkropp för tankarna till forntidens fauner och satyrer, från vilka man tror dessa ”djävulska” egenskaper har plockats (Rudwin 1931, s. 48). Det sista attributet på hans kropp, frånsett hans huvud, som gör honom till en mosterlik varelse är hans kloförsedda händer. Old Nicks ansikte är på samma gång smått skrämmande som det är löjeväckande. Det ser lite annorlunda beroende på vem som tecknar honom. I nummer tre är det Carlos Ezquerra som står för tecknandet och i nummer fyra är det Steve Pugh och även om deras vision av Old Nick är tämligen lika varandra finns det några viktiga skillnader. Men först ska likheterna analyseras. Ansiktet är minst sagt grovhugget med en kraftig och något utskjutande käke (Ennis 1998, s. 70, r. 4). Detta har förmodligen gjorts för att man ska få plats med de något överdrivna och komiska hörntänderna som sticker upp ur hans underkäke. Hans hår är inte heller så imponerande som Djävulens i CoW då han saknar hår uppe på huvudet och bara har en krans under hornen. Det ser inte heller ut som att det alltid varit så, utan snarare som att Old Nick har blivit väldigt tunnhårig (Ennis 1998, s. 71, r. 3). Som jag nämnde ovan finns det, precis som i fallet med Lucifer, skillnader i hur Old Nick porträtteras beroende på vem det är som tecknar honom. Givetvis är det inga stora skillnader, då det krävs att figuren fortfarande ska vara igenkännlig. Förutom den uppenbara skillnaden i tecknarstil har Ezquerras version helt gula ögon och ett i förhållandevis mänskligt ansikte med en liten näsa (Ennis 1998, s. 71, r. 3). Detta ger honom ett nästan mänskligt utseende, rent ansiktsformmässigt. Pugh går åt ett annat håll och ger Old Nick orm- eller möjligtvis kattliknande pupiller och en kattliknande nos (Ennis 1998, s. 85, r. 5). Hans horn och öron är uppenbarligen horn och öron från nötkreatur, till skillnad från Satans blandning av horntyper och mindre öron (Ennis 1998, s. 70, r. 1). Hornen, öronen och även hovarna är alla kopplade till två av de djur som troligtvis är vanligast att koppla till den amerikanska western, nämligen nötkreatur och hästar. Detta är ett intressant val som visar på att såväl tecknare som författare tänkt till då både Preacher: The Saint of Killers och huvudserien Preacher tillhör western-genren. 22 Det ger Old Nicks utseende en helt annan känsla än om han vore tecknad på ett sätt som var mer likt Djävulen i CoW . Han blir mer genrebunden.

22 Preacher är dock en mer modern tappning av den i nutida miljö. 30

Sammanfattningsvis kan man säga att Old Nick, till utseendet, är en något amerikaniserad djävul jämfört med de två tidigare exemplen. Om han är ett monster är svårt att säga enbart utifrån utseendet, särskilt om man tar med vissa av hans nästan komiska attribut i beräkningarna. Med sin flint, sitt grova underbett och sina något konstiga tänder gör han ett nästan humoristiskt intryck när han surmulet sitter med sin cigarrstump i munnen (Ennis 1998, s. 68, r. 1).

3.3.2 Old Nicks karaktär Namnet Old Nick är ett traditionellt namn på Djävulen och härstammar, enligt Rudwin, troligtvis från det kristna namnet Nicholas och kan vara kopplat till St. Nicholas, det vill säga jultomten (1931, s. 33). Old Nick kan ses som en mindre komplex karaktär än de andra djävlarna som analyseras i denna uppsats, men han har två viktiga karaktärsdrag som framhävs i serien, nämligen det att han är komisk och det att han är en något rädd och impotent varelse. Med impotent menar jag att han saknar kraft i vissa avseenden, inte att han saknar sexuell förmåga. Dessa karaktärsdrag får olika effekter i serien, vilka jag kommer att undersöka nedan och ger sken av en något annorlunda djävul jämfört med de två tidigare. Old Nick kan ses som ofrivilligt komisk då den komiska effekt han skapar i serien inte grundas i något han skapar medvetet, jämfört med Djävulen i CoW som säger medvetet humoristiska repliker. Det första Old Nick säger visar istället på att han är något korkad då han i ett parti poker mellan honom och dödsängeln inte kan minnas vem som delade given, trots att det var han själv som gjorde det (Ennis 1998, s. 61). Detta för med sig att han inte framstår som ett riktigt hot mot protagonisten, en känsla jag kommer att återkomma till nedan. Den största komiska effekten han skapar i storyn är den som skapas genom hans grinighet, vilken bland annat visar sig i hans överdrivet färgstarka svordomar. Uttryck som exempelvis ”Then by the holy shit och Jesus Christ, I will whip the hatred from your carcass ” (Ennis 1998, s. 74, r. 5) och ” You worthless pile of faggot’s cumridden shit ” (Ennis 1998, s. 72, r. 2) är så extrema att de tappar sitt allvar och på så sätt blir humoristiska. Samtidigt som citaten skapar humor för scenen skapar de även en skarp kontrast till den fåordige protagonisten i historien och visar på en klar skillnad mellan de två karaktärerna. Genom att Ennis visar på Old Nicks snacksalighet och hans ovårdade språkbruk påverkas läsarens bild av den blivande Saint of Killers. Mannen framstår som hårdare och mer beslutsam till sitt sätt när han ställs mot den tjurskallige och högljudde Old Nick. Old Nicks grinighet skapar en komisk effekt just eftersom den känns så småttig och inget man förväntar sig av en varelse som honom.

Den största skillnaden som finns mellan Old Nick och de andra djävlarna är att han kan ses som mindre mäktig och mer orolig eller rent av rädd. Frågan är om Old Nick överhuvudtaget är en karaktär vars huvudsyfte är att skapa skräck i historien. Jag menar att han istället har som huvudsyfte att dels roa och dels att framställa The Saint of Killers som en än mer grym karaktär. Old Nicks rädsla visar sig först som chock och sedan som frustration när han upptäcker att eldarna i Helvetet slocknat, vilket de gjort som en följd av att den blivande Saint of Killers träder in i Helvetet (Ennis 1998, ss. 70-71). Han skräms också direkt av mannen som kommer att bli The Saint of Killers när denne tittar på honom, vilket märks i det att han stannar upp mitt i en mening (Ennis 1998, s. 72, rr. 1-3). Minen Old Nick gör när mannen frågar honom vem han är (Ennis 1998, s. 72, r. 6) får honom att framstå som chockad, vilket i det närmaste får en komisk effekt i den scenen, men tyder även på att Old Nick är en karaktär som tar folks skräck för given. Han förväntar sig att människor vet vem han är och fruktar honom, vilket gör att denna nya situation skrämmer honom. Den enda handlingen han utför som skulle kunna tyda på att han är skrämmande är när han piskar upp ett stort hål i ryggen på seriens protagonist (Ennis 1998, ss. 75-76). Denna scen skapar givetvis en skräckeffekt i serien, då det är en vidrig bild som visas för läsaren när man ser in i en gapande rygg, men effekten går snart över när man ser Old Nick bryta ihop över det faktum att han inte kan få den framtida Saint of Killers att sluta känna hat. Han försöker byta ut hatet mot smärta, vilket visar på att Old Nick är oförstående till hur människor fungerar. Han tror att smärta kan få en person att glömma hat, vilket många skulle se som ett felaktig antagande. Handlingen får även effekten att historiens protagonist framstår som allt mer hatisk och skrämmande. Han kan inte ens släppa sitt hat när han blir sönderpiskad i Helvetet. Genom att ta del av Old Nicks känslor får läsaren en inblick i hur skrämmande den kommande Saint of Killers faktiskt är. Det är snarare The Saint of Killers som skapar skräck genom verket. Old Nick erkänner sig besegrad av mannen, som därmed blir hans överman, och framstår därför som en kraftlös djävul. Det hela resulterar i att man som läsare får en inblick i både Old Nicks och mannens karaktärer, på ett sätt som är mer effektivt än att bara visa upp de saker mannen gör, eftersom han ställs mot någon som verkligen borde vara skrämmande. Återigen fungerar en djävul som en kontrast till protagonisten i ett verk. Att det dessutom är Old Nick, Djävulen, som skräms av honom borde göra ett minst sagt starkt intryck på läsaren. Djävulen är inte en karaktär man tror räds i första taget, särskilt inte av en dödlig. Sista gången Old Nick visar rädsla är när han förolämpar the Saint of Killers. Han inser snabbt sitt misstag och ber förtvivlat om förlåtelse, men dödas snabbt (Ennis 1998, ss. 85-86). Detta är inte bara ett bevis på Old Nicks svaghet

utan även på hur mäktig The Saint of Killers är och hur hans hat mot allt och alla får ödesdigra konsekvenser.

3.4 Satan i Ghost Rider: Vicious Cycle

3.4.1 Satans utseende Utseendemässigt är Satan i GR i mångt och mycket besläktad med djävlarna i CoW och PTSK .23 Han är stor, muskulös och röd (Way 2007, s. 24). Han har även en svans som liknar de andra bådas och kloförsedda fingrar (Way 2007, s. 27), samt klövar istället för fötter (Way 2007, s. 83, r. 2). Intressant att notera är dock hans uppenbara hårlöshet och det faktum att hans hud, förutom den röda färgen, är helt normal. Den ser inte ens utsträckt ut som Old Nicks. Han är dessutom påklädd, något de andra röda djävlarna inte var (Way 2007, s. 24). Hans kläder är någon form av underklädesplagg och en ärmlös rock, (Way 2007, s. 24) vilka skulle kunna vara av läder eller latex (Way 2007, s. 12, r. 2). Satan accessoerar med ett par ringar i guldliknande material kring sina biceps och ett par handledsvärmare i ett okänt material (Way 2007, s. 12, r. 4). Detta skiljer honom inte bara från hans nakna motsvarighet utan även från Lucifer som inte var klädd i en sådan mundering, vilken kan ses som kopplad till superhjältegenren där konstiga kläder ofta är regel snarare än undantag. Hans ögon är gula och har ormliknande pupiller, hans öron är spetsiga och hans tänder är stora och vassa, men inte på ett förlöjligande sätt som Old Nicks. Han har dessutom en kluven tunga (Way 2007, s. 83, r. 2), som tillsammans med hans ormögon troligen är kopplade till ormen i Edens lustgård som jag nämnde ovan. Hans horn är snarlika en tjurs, likt Old Nicks horn, men mycket tjockare och riktade framåt. Rudwin skriver att såväl Satans tjurhorn som tjurklövar troligtvis är hämtade från den grekiske guden Dionysos (1931, s. 45). I detta fall tror jag att det kan vara kopplat till Dionysos, medan jag tycker western-kopplingen i Old Nicks fall är en mycket elegantare och intressantare teori. Hans horn, tillsammans med hans spetsiga haka, ger hans ansikte ett vasst och taggigt utseende, även om det fortfarande är grovt likt de andra två röda djävlarnas ansikten. Det är även tänkvärt att notera att hornen och hakan tillsammans bildar tre uddar i hans ansikte, då treudden är en artefakt som ofta kopplas samman med Djävulen (Rudwin 1931, ss. 128-129). Något som gör Satan i GR till något av ett unikum bland de fyra djävlarna presenterade i denna uppsats är att man får se honom inte bara byta skepnad utan även ta över folks kroppar

23 För bilder på Satan i GR , se bilaga 5. 33

i en form av besatthet. När han tar över deras kroppar kan han styra dem, men hans ockuperande av deras kroppar visar sig alltid genom att de får lysande ögon och ett grymt leende på sina läppar (Way 2007, s. 34, r. 3). Deras gula ögon kan givetvis kopplas till hans egna. 24 Trots att han bara tar över kroppar som höll på att dö samtidigt som han släpptes fri, anser jag att det är en sorts bild av den internaliserade Satan som visas upp. Man får som läsare se att vem som helst kan tas över av honom om man har otur. När han är i en människa kan han även göra om dennes utseende till sitt eget, vilket på sätt och vis bryter av från den skräck som skapas när det är mer likt en död människa (Way 2007, ss. 39-40). Även om Satan i CoW sägs kunna byta skepnad får vi aldrig se honom i någon annan form än sin egen, medan vi kan se att Satan i GR även byter skepnad till en demon för att lura Ghost Rider (Way 2007, ss. 22-23). Demonens utseende är något löjeväckande då denne ser ut som en vit larv med en stor, mänsklig mun, stora ögon och korta armar. Den har inte bara ett komiskt utseende utan dess minspel är även det underhållande. Sammanfattningsvis kan man se att Satan i GR spelar på många utseenden, vilka alla ger en vis effekt. När han iklär sig utseendet som en annan demon får detta effekten att han ser komisk ut eftersom den demons utseende är komiskt. Det gör även att läsaren inte är förberedd på att det faktiskt är han bakom skepnaden, då utseende inte är skräckinjagande. Detsamma gäller på sätt och vis även hans ”normala” utseende, även om det givetvis har de groteska kopplingarna som jag talat om ovan. Jämför man Satans utseende med protagonisten Ghost Rider, vilken är ett brinnande skelett i motorcykelklädsel av skinn, är han inte mycket mer skrämmande, trots att han är onaturlig. Hans egen klädnad minskar även skräcken då den är väldigt typisk för serietidningskaraktärer och därmed fjärmar läsaren från en form av realism som kan tänkas behövas för att uppleva skräck. Man känner inte den typen av rädsla inför en varelse som går runt i en ärmlös rock och kalsonger, även om han är muskulös och har horn. Något som däremot är skrämmande är när han besätter människor. Då blir det genast ett mer ”verkligt” hot, då utseendena han får är mer realistiska. I min uppsats The Use of Setting in the Creation of the Theme of Horror in Selected Short Stories by Stephen King (2009) skriver jag om vikten av realism i skapandet av skräck i några av den amerikanske författaren Stephen Kings noveller. Jag anser att realism är en viktig ingrediens inom all skräcklitteratur, då just känslan av igenkännande och osäkerheten det väcker inför det man ser som familjärt skapar en närhet till skräcken. Det blir mer verkligt och hotande. Därför kan en maniskt

24 Ögon har ibland även kallats själens speglar och det är trots allt en bit av Satans själ som intagit kropparna. 34

leende person med glödande ögon, men ett annars normalt utseende, ses som mer skrämmande än en stor muskulös demon i ett sekulariserat samhälle.

3.4.2. Satans karaktär Satan i GR är en minst sagt sadistisk karaktär som närmast personligen planerar Ghost Riders tortyr i Helvetet, vilket inte är så konstigt då det var just han som Johnny Blaze sålde sin själ till (Way 2007, s. 121, r. 1). Satan målas upp till Ghost Riders antagonist inför kommande nummer och är därför viktigt i framtiden för att Way ska få läsaren att känna sympati för Ghost Rider. Det är även viktigt att Satan är en bra motpol till Ghost Rider, en antagonist med intressanta motiv som för historien framåt och får läsaren att vilja fortsätta läsa. En för platt karaktär framstår inte som intresseväckande hur mycket effekter man än lägger till dennes utseende och hur hemska saker han än gör. Förr eller senare blir det tråkig läsning om det inte finns en tillräckligt fängslande konflikt i storyn. Läsaren får därför en inblick i deras gemensamma bakgrund och hur Johnny Blaze blev Ghost Rider. Blaze sålde sin själ för att bota sin fosterfars cancer, men denne dog ändå strax därpå i en olycka (Way 2007, s. 121). När Blazes flickvän sedan hindrar Satan från att ta Blazes själ är det Satan som förvandlar Blaze till Ghost Rider i ett försök att göra livet så surt för honom som möjligt, då hans själ redan är fördömd (Way 2007, ss. 122-123). Genom att Satan får Ghost Rider att minnas dessa plågsamma ögonblick får även nya läsare ta del av dem. Denna tillbakablicksteknik är effektiv, då den på ett enkelt sätt sammanfattar flera nummer på enbart några sidor och man som läsare slipper söka efter informationen i gamla nummer. 25 Med tanke på deras historia och det faktum att Ghost Rider alltid har varit något av en nagel i ögat på Satan är det inte konstigt att han tar det som en personlig vinst att äntligen ha Blaze i Helvetet. Hans första framträdande i de serienummer jag använder i analysen visar genast upp konflikten mellan Satan och Ghost Rider och ger läsaren ett hum om vilka känslor denne ska ha för Satan och vilken roll denne kan komma att spela i framtida nummer. Han står på en balkong i Helvetet och blickar ut mot platsen där Ghost Rider torteras och säger ”Sucker” (Way 2007, s. 6, r. 6). Han erkänner även att han vet precis hur han ska göra för att Ghost Rider ska ha en så hemsk tid som möjligt i Helvetet (Way 2007, s. 9, r. 1). Satan visar på att har en stor talang för att förstå andra varelser, en talang han använder för att tortera dem. När han använder denna förmåga på Ghost Rider gör han det på olika sätt, vilka får läsaren att sympatisera med Ghost Rider, samtidigt som Satan målas upp som en klar antagonist.

25 Numera är det givetvis lätt att få tag i liknande information via Internet och tillbakablickar kan därför ses som en del av konsten snarare än ren information. 35

Först torterar han Ghost Rider i Helvetet genom att få honom att ständigt hoppas på att han kan fly (Way 2007, ss. 5-6) och senare genom att visa Ghost Rider dennes förflutna (Way 2007, ss. 113-125). Märk väl att han aldrig åsamkar Ghost Rider någon nämnvärd fysisk skada utan snarare torterar honom på ett rent mentalt plan. Han visar upp saker som Ghost Rider vill ha och ger honom hopp, för att sedan ta det ifrån honom, vilket troligtvis är mycket mer effektivt på en fysiskt tålig varelse som Ghost Rider. Eftersom Satan utnyttjar Ghost Riders törst efter hämnd blir han även en lättmanipulerad karaktär. Frågan är om det värsta han gör mot Ghost Rider i serien inte kan vara då han faktiskt lurar Ghost Rider till att hjälpa honom ut ur Helvetet (Way 2007, ss. 23-24). Detta väcker skuldkänslor hos protagonisten och gör på så sätt att hans redan skuldtyngda samvete blir än mer belastat (Way 2007, s. 36, r. 5). Blaze uttrycker det själv som att ”it just doesn’t get any more wrong than that” (Way 2007, s. 36, r. 6), vilket visar på att Satan verkligen lyckats med att inte bara bli fri från Helvetet utan även med att få Ghost Rider att må lite dåligt. Detta för även storyn framåt och skapar en förutsättning för en spännande story i kommande nummer, när Satan är lös på Jorden, samt ökar konflikten mellan Ghost Rider och Satan. Att Satan använder sin förståelse av en varelses tankar och känslor på ett ondskefullt sätt är givetvis skrämmande, vilket gör att denna djävul kopplas mer till traditionen med den skrämmande Djävulen än till de andra två arketyperna som Kolakowski tar upp. Skräcken passar även hans roll som antagonist väl, eftersom den lätt kan få läsaren att känna antipati mot honom. Ghost Rider är dock inte den ende som Satan torterar. När han efter sin flykt från Helvetet tagit människors kroppar i besittning använder han dem i vissa fall till att tortera deras släktingar, vänner och medmänniskor. Ett exempel på detta är när han tvingar en grupp människor att åka i en skåpbil med deras döda släkting, vars kropp han tagit över (Way 2007, s. 34). Detta kan ses som en form av tortyr då man märker hur upprörande det är för den döde mannens dotter och barnbarn (Way 2007, s. 37, rr. 3-4). Detta bekommer inte Satan något utan han går istället ut ur skåpbilen och förbereder släktingarnas död genom att sprida ut bensin kring bilen (Way 2007, s. 37, r. 5). Det hela leder slutligen till att den döde mannens dotter dödar dem alla eftersom hon försöker fly och tändstiftet i bilen leder till att skåpbilen exploderar av bensinångorna (Way 2007, ss. 42-45). Detta skapar inte bara ännu starkare känslor av avsky gentemot karaktären, och därmed en större förståelse för Ghost Riders hat mot denne, utan förstärker även hans roll som en skrämmande djävul. Som jag nämnt ovan förstärker en känsla av familjaritet ibland skräckeffekten i en text och eftersom Satan ger sig på vanliga människor iklädd människoskepnad kan detta få effekten att läsaren känner att storyn känns mer, i brist på bättre ord, realistisk. Givetvis är denna serie inte menad att vara

ett verk som bygger på realism, men för troende kan Satans förmåga att besätta människor vara skrämmande nog. Även i vår sekulariserade tid finns skräcken att tappa kontrollen över sin egen kropp. Dessutom kan man som läsare tänka sig in i en situation där ens egna nära och kära kan sättas i fara om någon vore besatt om man är religiös. Frågan är om det skulle uppstå sådana tankar hos en ateist. Där kommer återigen det familjära in som en faktor. Då Satan är i en vanlig kropp när han utför handlingarna kan man bli påmind om att även vanliga människor kan utföra hemska dåd. Detta kan få en att känna skräck, men en rädsla för vanliga människor snarare än en karaktär ur en religion. En del av den skräckfyllda känslan som skapas i serien är kopplat till Satans förmåga att manipulera andra varelser. Han lyckas reta Ghost Rider så att denne tar på sig uppdraget att förgöra samtliga av de 666 kroppar Satan besatt (Way 2007, s. 92, r. 2). Detta val gör han trots att han vet att det kommer få de resterande kropparna att bli mäktigare och att det är precis vad Satan vill (Way 2007, ss. 89-90). Satan har, genom skicklig manipulation, fått honom att känna ett ännu starkare sug efter hämnd än vad han gjort tidigare och detta faller Satan i fatet. Detta är även ett effektivt sätt att så ett frö inför kommande nummer så att läsaren redan i förtid har en aning om hur handlingen kan komma att utvecklas. Att det har att göra med 666 delar av Satan visar på att denna historia kan komma att pågå över ett långt antal nummer, samtidigt som det är en koppling till en familjär symbol för Satan och ondska, nämligen numret 666. Det är helt enkelt ett berättartekniskt knep för att inte bara skapa spänning i det nummer där det förekommer utan även för att skapa en nyfikenhet inför vad som komma skall i framtida nummer. Istället för att jämför skillnader i effektskapande mellan scenen med storyn kan man tala om en skillnad mellan den story man läser för tillfället i och en övergripande story, vilken numret man läser enbart är en del av.

4 EN JÄMFÖRELSE AV DJÄVLARNA OCH EN KORTARE DISKUSSION Jag kommer nu att göra en jämförelse mellan de porträtt av Satan som jag analyserat ovan. Förhoppningsvis kommer jag i denna del komma fram till svaren på de frågor jag ställt ovan. Dessa har i viss mån besvarats genom uppsatsens gång, men nu ska jag se om några generella företeelser kan urskiljas i serierna. Jag tänkte börja med djävlarnas utseenden, vilka ofta liknar varandra på flera sätt. De flesta av dem porträtteras som stora, muskulösa och behornade varelser med klövar eller hovar, klor och vassa tänder. Många av attributen är hämtade från gamla avbildningar av karaktären och fungerar därför som ett sätt för läsaren att snabbt identifiera vem han är. Ser man en röd och människoliknande varelse med bockfötter och

horn kan man genast ana att det är Satan. Den som skiljer sig från mängden, vad gäller utseendet, är Lucifer, som istället är förhållandevis mänsklig till sitt utseende, bortsett från sina vingar. Man kan dra slutsatsen att deras utseenden är kopplade till deras personligheter och även, i viss mån, till deras funktion i serien. Lucifer är en tragisk karaktär som ska väcka läsarnas sympatier till en viss mån och inte en direkt antagonist. Därför är det bra om denne ser mänsklig ut, för att läsaren lättare ska kunna personifiera sig med honom. De andra tre har andra funktioner i sina respektive serier och behöver därmed inte någon direkt sympati från läsaren, även om de inte får vara för omänskliga till utseendet då läsaren ska kunna tolka deras kroppsspråk och ansiktsuttryck rätt. Ett annat attribut som samtliga djävlar har är att namnen de bär är klassiska namn på Djävulen som är hämtade från skönlitterära och religiösa verk, samt från folksagor och sägner. Man kan även notera att samtliga fyra är män. Detta kan ha att göra med att Djävulen ofta avbildas som en man, även om han är könlös, och kan kopplas till den patriarkala världsbild som finns inom kristendomen. Det är även ovanligt inom mediet, serietidningar, att den huvudantagonisten i en tidning är en kvinna. Ytterliggare en anledning kan vara att mediet generellt sett brukar läsas av unga killar och män, vilket kan påverka avbildningen av Djävulen som man just på grund av att man ska kunna sätta sig in i rollen till en viss del, även om hans funktion är att vara antagonist. De fyra djävlarna axlar lite olika roller i sina respektive serier, vilket jag anser är kopplat till skillnaderna i deras utseenden. Eftersom de olika rollerna är menade att få olika effekter hos läsaren anser jag att det är en djävuls roll som styr det utseende han sedan fått. Jag har utgått från de tre olika effektskapande roller, vilka har lagts fram av Kolakowski, men har även insett att det är svårt att se någon av de fyra djävlarna som skapad för att enbart frambringa en av effekterna. Lucifer är ett klart exempel på den tragiske Djävulen, då han känner sig lurad av Gud och har tappat lusten att härska över Helvetet. Han fungerar även som en sorts katalysator för kommande storys i världen där TS utspelar sig, men är inte någon direkt antagonist till Morpheus. Även om hans handlingar för storyn framåt och de görs i ett syfte att skapa brydsamhet för storyns protagonist, så är han inte någon som ska övervinnas, utan snarare en form av problemskapare. Man kan ställa honom mot Old Nick i PTSK som till stor del används som en humoristisk karaktär. Detta skiljer honom från de andra djävlarna, som inte används på samma sätt nedvärderande sätt i skapandet av humor. Det är enbart Djävulen i CoW som också används för att skapa just humor i någon större utsträckning och i det fallet har det mer att göra med att man sätter övernaturliga varelser i vardagliga situationer eller att han säger något som är menat att vara lustigt. Såväl CoW som PTSK är skrivna av Ennis, vilket kan ha påverkat faktumet att båda innehåller komiska djävlar. Djävulen i CoW

och Satan i GR skiljer sig också från de andra genom att vara klassiska antagonister och framställs nästan som ett par superskurkar, snarare än några tragiska figurer eller skapare av komiska effekter. Deras handlingar visas, till stor del, för läsaren, även om vissa saker hålls undan för att inte förstöra spänningen i verken. Även om de främst fungerar som antagonister har de även stunder då de skapar skräck i verket, vilket även Lucifer och Old Nick gör. Det verkar vara just skräckskapandet som är en av de större gemensamma funktionerna som de fyra karaktärerna har, även om det inte är någon av karaktärerna som verkar ha skräckskapande som huvudsyfte. Frågan är om det inte kan vara något som kommer med det kulturella bagage karaktären för med sig i sig själv genom att vara Djävulen. Den andra gemensamma funktionen är att de fungerar som en sorts skapare av sympati eller antipati gentemot seriernas protagonister. Lucifer används även som ett sätt till att spegla seriens protagonist, Morpheus. Old Nicks möte med protagonisten i den historien och hans bortgång får läsaren att börja känna blandade känslor av antipati och sympati gentemot The Saint of Killers. I CoW och GR fungerar karaktären på ett liknande sätt i den mening att den i båda fallen skapar starka sympatier för seriernas protagonister, vilket annars hade kunnat vara svårt då både Ghost Rider och Wormwood kan framstå som minst sagt tvivelaktiga karaktärer. I samtliga fall kan man säga att Djävulen har fungerat som en kontrast till storyns protagonist, även om han inte alltid varit antagonist. Man skulle kunna se de olika porträtten av Djävulen som speglingar av hur synen på Djävulen är i vår samtid. Att han används i serietidningar, som ofta ses som riktade till barn och ungdomar, tyder på att han inte längre ses som så fördärvlig som han en gång gjort. Istället har han gått in i en roll som en ”vanlig” superskurk i vissa av serierna, vilket ligger långt från den Satan som målades upp under Medeltiden. Han ser ut att ha blivit en mer profan karaktär. Samhället verkar inte längre behöva honom i hans religiösa roll, utan använder honom istället i andra syften. Den ondska han representerat har istället flyttat in i människan. Som Muchembled nämner skiljer sig synen på Djävulen mellan olika länder och samhällen. I USA har många ännu kvar skräcken för honom som ett hot mot själen, vilket kan tyda på att Europa är mer sekulariserat än USA. Om man enbart ska se till de effekter Djävulen är menad att skapa i de serier jag analyserat kan man fråga sig om han ens skulle finnas med om de givits ut av europeiska förlag eller om han skulle ha bytts ut mot någon annan karaktär. Jag hoppas att han skulle återfinnas även i de europeiska serierna eftersom Djävulen är så mycket mer än ”bara” den religiösa delen av hans karaktär. Han är en del av vårt kulturarv och bör förvaras som sådant, vare sig man är religiös eller ej.

5 SAMMANFATTNING Jag har nu, genom att undersöka Djävulens utseende och roll, försökt beskriva hur Djävulen porträtteras i de serietidningar jag valt ut. Djävulen avbildas på en rad olika sätt i serietidningsform i vårt till stor del sekulariserade samhälle. Vissa av dessa avbildningar har religiösa föregångare, vissa har föregångare i annan litteratur och vissa är helt nya. De tyder på att man inte använder Djävulen alltför lättvindigt i serietidningar och att man ofta är medveten om de kulturella konnotationer han för med sig. Han är en karaktär som ofta framställs som en negativ karaktär, vilket inte är lustigt med tanke på hans roll inom religion och litteratur. Tack vare de förutfattade tankar som finns om honom är han lätt att använda för att skapa effekter inom serierna, antingen genom att spela på den negativa inställningen eller genom att ställa läsarens förväntningar på ända. Han framställs främst i tre större roller: som tragisk, skrämmande eller komisk. Det är inte ovanligt att flera av dessa roller används till samma karaktär. I de serier jag analyserat har han alltid ställts som en kontrast till seriens protagonist, även om han inte alltid är serietidningens antagonist. Djävulens utseende speglar hans roll i serierna på så sätt att han, när han ska vara skrämmande eller antagonist, har ett mer monstruöst utseende än vad han har när han har en tragisk roll. När han ska vara komisk har han ett utseende som kan ses som löjeväckande, men är inte mänsklig för den saken skull. En gemensam faktor är att samtliga djävlar hade någon form av skräckskapande element till sin karaktär. Sammanfattningsvis kan man säga att Djävulen framställs på minst sagt olika sätt i de olika serierna, vilket tyder på att det kan vara svårt att säga något klart generellt om hur denna karaktär porträtteras i serietidningsmediet.

Litteraturförteckning Primärkällor: Ennis, G. (1998). Preacher: The Saint of Killers . I Ennis, G. Preacher: Ancient History . New York: DC Comics. Ennis, G. (2007). Chronicles of Wormwood . Rantoul: Avatar Press, Inc. Gaiman, N. (1992). Season of Mists . New York: DC Comics. Gaiman, N. (1995). Preludes and Nocturnes . New York: DC Comics. Way, D. (2007). Ghost Rider: Vicious Cycle . Marvel Publishing, Inc: New York.

Sekundärkällor: Bender, H. (2000). The Sandman Companion . London: Titan Books. Bibelkommisionen. (2000). Bibeln . Örebro: Bokförlaget Libris. Carroll, N. (2001). Beyond Aesthetics: Philosophical Essays . Cambridge: Cambridge University Press. Eisner, W. (2008). Comics and Sequential Art: Principles and Practices From the Legendary Cartoonist . New York: W.W. Norton. Forsyth, N. (1987). The Old Enemy: Satan and the Combat Myth . Princeton: Princeton University Press. Hansson, L. (2009). The Use of Setting in the Creation of the Theme of Horror in Selected Short Stories by Stephen King . C-essay. Örebro universitet. Örebro: Örebro universitet. Kolakowski, L. (1963). Samtal med Djävulen . Trans. v. Zweigbergk, M. Stockholm: Brombergs Bokförlag. Leffler, Y. (2000). Horror as Pleasure: The Aesthetics of Horror Fiction . Trans. Death, S. Stockholm: Almqvist & Wiksell International. Lehner, E & Lehner, J. (1971). Devils, Demons, Death and Damnation . New York: Dover Publications, Inc. Magnussen, A. (2000). The Semiotics of C.S. Peirce as a Theoretical Framework for the Understanding of Comics. I Christiansen, H-C & Magnussen, A. (Ed.) Comics & Culture: Analytical and Theoretical Approaches to Comics. Köpenhamn: Museum Tusculanum, University of Copenhagen, ss. 193 - 207. Muchembled, R. (2003). A History of the Devil: From the Middle Ages to the Present . Trans. Birrell, J. Cambridge: Polity Press. Rogström, L. (2001). Seriespråk – En studie i brott och skratt. I Hegerfors, S. (Ed.)

WHAAM! Seriens språk . Göteborg: Göteborgs stadsmuseum, ss. 49 - 55. Rudwin, M. (1931). The Devil in Legend and Literature . La Salle: Open Court. Saraceni, M. (2003). The Language of Comics . New York: Routledge. Stanford, P. (1997). The Devil: A Biography . London: Mandarin. Strömberg, F. (2005). The Comics Go To Hell: A Visual History of The Devil in Comics . Korea: Fantagraphics.