Samtida Forskning Om Högerextremism
Total Page:16
File Type:pdf, Size:1020Kb
MATS DELAND, FREDRIK HERTZBERG & THOMAS HVITFELDT (RED.) Samtida forskning om högerextremism Opuscula Historica Upsaliensis 41 Opuscula Historica Upsaliensia utges av Historiska institutionen vid Uppsala universitet och syftar till att sprida information om den forskning som bedrivs vid och i anslutning till institutionen. Huvudredaktör: Mikael Alm Redaktion: Josefin Englund, Jonas Lindström, Cristina Prytz och Patrik Winton. Löpande prenumeration tecknas genom skriftlig anmälan till Opuscula, Historiska institutionen, Box 628, 751 26 Uppsala, [email protected], http: //www. hist. uu.se/opuscula/ Enstaka nummer kan beställas från Swedish Science Press, Box 118, 751 04 Uppsala, www.ssp.nu, [email protected], telefon 018/36 55 66, telefax 018/36 52 77 Det vita fältet Samtida forskning om högerextremism Mats Deland, Fredrik Hertzberg & Thomas Hvitfeldt (red.) Tryckt med bidrag från Artister mot nazister, LO Idédebatt, Konung Gustaf VI Adolfs fond för svensk kultur, Stiftelsen Längmanska kulturfonden. © Författarna Omslag: Anna-Klara Bratt Grafisk form: Bo Petrén Grafisk formgivning Tryck: trycknu.se, Stockholm 2010 ISSN 0284-8783 ISBN 978-91-977312-6-3 Innehåll Förord 5 av Mats Deland, Fredrik Hertzberg & Thomas Hvitfeldt Den radikala högerns sociologi 15 av Jens Rydgren Sverigedemokraterna och det teoretiska fältet 45 av Diana Mulinari & Anders Neergaard "Det är rasistdagen imorgon!" Samtal om tillhörighet möjlighet och plats i klass 9b 73 av Fredrik Hertzberg Nationell kulturkamp - från vit maktmusik till metapolitik 97 av Mathias Wåg Mellan myt och verklighet 127 av Dag Lundquist Högerextrema kvinnors kommunikationsstrategier på internet: exemplet Gemeinschaft Deutscher Frauen 155 av Sarah Welk Hatbrott: Monster, mönster och möjligheter 175 av Eva Tiby Hur hanteras hatbrott i det juridiska systemet? 197 av Görel Granström- Litteratur 213 Bilaga 229 Författarpresentationer 230 Förord Det är nu jämnt tio år sedan det nazistiska våldet exploderade i Sverige. Som maren 1999 inleddes i slutet av maj med morden på poliserna Olle Borén och Robert Karlström i Malexander. Strax efter midsommar sprängdes journalisterna Peter Karlssons och Katarina Larssons bil i Nacka och Karlsson skadades svårt. Tolfte oktober sköts syndikalisten Björn Söderberg ihjäl av den unge nazisten Hampus Hellekant. Hela nittiotalet hade kännetecknats av en våldsvåg, från lasermannens härjningar och en våg av mordbränder mot flyktingförläggningar i början av decenniet, över en serie mord på asylsökande, homosexuella, och politiska motståndare. Fortfarande begås ett eller ett par mord varje år av personer som är eller har varit aktiva inom den nazistiska, eller rasideologiska, rörelsen. Men rubrikerna domineras istället av framgångarna för ett högerpopulistiskt och främlingsfient- ligt parti. Liknande partier har en stark ställning i de norska och danska parla menten och i Tyskland har ett parti som öppet samarbetar med de våldsamma grupperna tagit plats i två delstater, med en sammanlagd folkmängd på över sex miljoner.1 Den här boken handlar, på olika sätt, om något som vi vagt förstår som högerextremism (Rechtsextremismus, rigbt-wing extremism/far right, extreme de droit). Det är en problematisk term, som kan ryckas balansera mitt emellan var dagspolitik och vetenskap. Så illa är det inte, det finns en väl utvecklad diskus sion om vad den innehåller och skall användas till, men den lider ändå av ett drag av endimensionalitet. Den företeelse vi försöker ringa in är mångfacetterad och kan knappast entydigt definieras som höger. Det finns drag hos den av både vänstern och den politiska mitten, och den lockar väljare och anhängare från alla politiska läger. Lika problematiskt är begreppet extremism, som att börja med blir meningslöst så snart prefixet - höger - ifrågasätts; extremt i förhållande till vad? Det finns vad vi vet ingen bra definition av (politisk) extremism annat 1 Det finns redan en omfattande litteratur om Sverigedemokraterna och deras nordiska systerpartier; vi hänvisar till litteraturlistan längst bak i boken. Ur den rika litteraturen om tyska NPD, se Andrea Röpke och Andreas Speit (red.), Neonazis in Nadelstreifen — Die NPD aufdem Wegin die Mitte der Gesellschaft (Berlin 2009). 5 än den logiska, och i sammanhanget meningslösa (kompromisslöshet). En syn nerligen pragmatisk definition av fenomenet är "sådant som säkerhetspolisen intresserar sig för".2 I praktiken har den vetenskapliga diskussionen fjärmat sig allt längre från vad begreppet högerextremism ger intryck av att stå för, och istället fyllt det med drag hämtade från empirisk forskning. Ofta försöker man lösa problemet ge nom att beskriva högerextremismens väsen som en fråga om olika dimensioner: den förhåller sig samtidigt till statlig centralism, etnisk homogenitet, ekonomisk jämlikhet, politiskt våld, yttrandefrihet och parlamentarism - det går utan vidare att utöka listan väsentligt.3 Beroende på vilken rörelse det är man diskuterar ser utslagen olika ut på var och en av dessa skalor, och ju fler dimensioner man till för, desto mindre tycks de olika slagen av högerextremism ha med varandra att göra. Mycket skiljer också en sverigedemokrat från en medlem av de autonoma nationalisterna — men likväl kan vi mycket väl hitta dem i samma chatforum, kanske till och med på samma konsert med rasistisk musik. Det verkar alltså finnas en gemensam kärna, frågan är om det med dagens kunskapsläge går att komma åt den. I det följande skall vi försöka att tydliggöra vad vi anser vara de centrala beståndsdelarna eller komponenterna i högerextremismen som politisk ideologi och social rörelse. Vad är egentligen högerextremism? En diskussion om vilka som är de centrala komponenterna i högerextremismen kan med fördel ta sin utgångspunkt i hur man inom dessa grupper etablerar och/ eller reproducerar uppdelningen mellan kategorierna "vi" och "dem"; "folket" och främlingarna", och hur man använder sig av den i sina politiska projekt. Här ansluter sig högerextremisterna vanligtvis till en nationalistisk och politisk ontologi som är etablerad och dominerande i vårt samhälle, men de utvecklar den till något delvis annorlunda. Få samhällen saknar institutionaliserade former för att reglera förhållandet 2 Stephan Braun, Alexander Geisler och Martin Gerster, "Die extreme Rechte. Einleitende Betrachtungen", i Stephan Braun, Alexander Geisler och Martin Gerster (red.), Strategien der extremen Rechten, Hintergriinde — Analysen — Antworten (Wiesbaden 2009), s. 14—16. För den kanske mest uppdaterade definitionen av begreppet, se Uwe Backes, Political Extremes, A conceptual history from antiquity to thepresent (1992) (London 2009). 3 För ett exempel på denna strategi, se till exempel Mattias Gardell, "Rasstaten och dess försvarare - om vithet, nationalsocialism och vitmaktkultur i Förenta staterna", i Mats Deland och Charles Westin (red.), Brunt!, Nationalistisk & nazistisk mobilisering i vår närmaste omvärld under efterkrigstiden (Stockholm 2007), s. 56-60. 6 mellan insider och outsider, mellan "folket" och "främlingarna", och lika vanligt är det med mer eller mindre tydliga symboliska uttryck som markerar gränsdrag ningen och rationaliserar de institutionella formerna.4 De institutionaliserade och symboliska former som är absolut vanligast förekommande idag har präg lats av nationalismens, nationalstatens och den parlamentariska demokratins framväxt, i ett komplext samspel med de reaktioner som dessa processer väckt.5 Den etniska gruppens organisationsprincip har formaliserats i nationalstaten och länkats till en administrativ och militär apparat, som vid behov kan reglera förhållandet mellan "vi" och "de Andra" på ett mer storskaligt sätt än tidigare i historien. Den parlamentariska demokratins inneboende behov av att definiera det folk vars vilja den politiska makten skall manifestera är paradoxalt nog ett incitament till att ytterligare markera denna gräns.6 Modernitetens omfattande sociala organisationsformer har etablerat nya föreställda gemenskaper och effek tiva sätt att markera och försvara dess gränser.7 Men det finns de som tydligare vill markera och försvara gränsen mellan fol ket och främlingarna, och försäkra sig om att den kulturella och språkliga en heten inte hotas inom det nationella territoriets hank och stör. Det handlar om grupper som tar nationalismens löften på bokstavligt allvar, och som i betydligt mindre utsträckning än andra sociala rörelser och politiska partier skyr några (våldsamma) medel för att nå sina politiska mål. Vi känner alla till det mänskliga lidande som denna tendens har åstadkommit, från det sena 1800-talets mili tanta antisemitism, via 1930-talets nationalsocialism till 1990— talets etniska rensningar, och det finns inget behov av att rekapitulera den historien här. Det är tydligt, att den högerextrema nationalismens militans avviker från huvudfåran i de parlamentariska demokratiernas politiska liv. Vi bör ändå inte bortse från att de högerextrema rörelsernas nationalism och xenofobi är besläktad med den nationalism vars idévärld och begreppsmässiga verktygslåda vi använder till var- 4 Angående generella former för hantera dessa relationer, se till exempel Claude Lévi-Strauss, Tristes Tropiques (Harmondsworth 1976), eller Zygmunt Bauman, "The Making and Unmaking of Strangers", i Pnina Werbner och Tariq Modood (red.), Debating Cultural Hybridity. Multi-Cultural Identities and the Politics of Anti-Racism (London 1997); angående den symbolik som används för att markera gränsdragningen, se till exempel Fredrik Barth, "Introduction", i Fredrik Barth (red.) Ethnic Groups