ATT SKEJTA I UMEÅ
Tankar och drömmar om staden
Henrik Lindmark Burck
Institutionen för Geografi Examensarbete, 15 hp Samhällsplanerarprogrammet 180 hp Vt 2020
Förord
Denna uppsats sätter punkt för mina tre år vid Samhällplanerarprogrammet vid Umeå Universitet. Jag vill börja med att tacka min handledare Madeleine Eriksson, framför allt för det stöd och den kunskap som hon har bidragit med under mina studier, men även för att hon inspirerat mig och öppnat upp mina ögon för bredden av vad om som är möjligt inom kulturgeografin. Det är också den kunskapen, insikten och intresset om samhället och alla dess intrikata lager och hur de hör samman som är det som jag kommer ta med mig allra mest från mina år vid Umeå Universitet. Det har gett mig en bättre förståelse för samhället, men också världen i sin helhet, vilket är något som jag värdesätter högt och kommer att ha med mig för resten av livet.
Jag vill också tacka de respondenter och skejtare i Umeå som har gjort den här studien möjligt, och skatekulturen i stort för alla lärdomar genom åren.
Till mina klasskamrater vid Samhällsplanerarprogrammet vill jag skicka ut ett stort tack och lycka till för alla era framtida åtaganden. Ni är alla kompetenta, smarta och otroliga människor som kommer att lyckas med vad ni än väljer att rikta ert intresse mot.
1 Skateboarding in Umeå – Thoughts and dreams of the city Henrik Lindmark Burck
Abstract
Skaters occupy spaces around the city, and they navigate their surroundings with an analysing gaze that differs from the average person’s perception of the city. They see possibilities in ordinary objects such as a curb, bike rack or planting pot and give these objects a new purpose and meaning. In this essay I aim to investigate and describe how the skaters of Umeå view their city. What are the places they prefer, and how do they value their surroundings. By interviewing skaters and observing the places they roam their experiences as skateboarders and active utilizers of the city will be put into the perspective of public space and the purpose of it as a whole. Can providing skateboarders with environments they enjoy be used as a tool to activate public spaces in the city and thus create more including spaces?
The result shows that skaters are deeply investigated into the urban fabric of their city and that there are several places around Umeå in which they enjoy dwelling. It reveals that beyond the physical design and architecture of skatespots, the social structures and the senses of place are values that skaters highly regard. However, some of Umeå’s more central public spaces doesn’t provide the conditions that skateboarders crave, and they give their opinion on how these public spaces can better suit skateboarding.
Keywords: Skateboarding, public space, urban architecture, including design
2
Innehållsförteckning
1. Inledning ...... 5 1.2 Problembeskrivning ...... 6 1.3 Syfte och frågeställningar ...... 6 1.4 Avgränsningar ...... 7 1.5 Begreppsförklaring ...... 7 2. Bakgrund ...... 8 2.1 Skateboardens historia ...... 8 2.1.1 Från vatten till asfalt ...... 8 2.1.2 Ut på gatan ...... 8 2.2 Umeå ...... 9 2.3 Skateboard i Umeå ...... 10 3. Teori/Tidigare studier ...... 11 3.1 Skateboarden och det offentliga rummet ...... 11 3.2 Skateboard och genus ...... 12 3.3 Att teorisera platser för skateboardåkning ...... 13 3.3.1 Det relationella rummet ...... 13 3.3.2 Produktionen av rum ...... 13 4. Metod ...... 14 4.1 Metodologiskt synsätt ...... 14 4.2 Kvalitativa forskningsmetoder ...... 15 4.3 Fallstudie ...... 16 4.4 Materialinsamling ...... 16 4.4.1 Observationer ...... 16 4.4.2 Intervjuer ...... 17 4.4.3 Etiska överväganden ...... 18 4.4.4 Urval av intervjupersoner ...... 19 4.4.5 Reflexivitet och validitet ...... 19 4.5 Analysmetod ...... 20 4.5.2 Kodning/tematisk analys ...... 20 5. Analys av resultat ...... 21 5.1 Presentation av intervjupersoner ...... 21 5.2 Platser för skateboardåkning i Umeå ...... 22
3 5.2.1 Sparken ...... 23 5.2.2 Bildmuseet ...... 25 5.2.3 Skatehallen ...... 27 5.2.4 Ramper ...... 29 5.2.5 Gammal tennisplan på Haga ...... 30 5.2.6 Grön Eld ...... 31 5.2.7 Rådhustorget ...... 32 5.3 Analys: Rumsliga tankar och drömmar ...... 34 5.3.1 Skillnaden mellan en skatepark och ett skatespot ...... 35 5.4 Att planera för skateboardåkning ...... 35 5.5 Analys: Positiva effekter av skateboardåkning ...... 38 6. Slutdiskussion ...... 40
7. Sammanfattning ...... 41
8. Referenser ...... 43
4 1. Inledning
Skateboard är ett globalt fenomen med över 50 miljoner utövare 0ch tusentals skateparker världen runt. Skateboardkulturen lever och frodas från Kaliforniens soliga skolgårdar till Barcelonas marmorbeklädda arkitektur vidare till skateskolor i Kabul, amerikanska ursprungsbefolkningens reservat i South Dakota, Brasiliens skateparker och gatorna i Shenzhen. Det är inte längre enbart en anti-auktoritär subkultur bestående av rebeller som rullar ner för gatorna. Skateboard har blivit något för alla, överallt (Borden 2019).
Jag växte själv upp på en plats där förutsättningarna inte var exemplariska för skateboardåkning. Vintrarna var långa och stadens utformning och arkitektur lämnade mycket att önska för en aspirerande skateboardåkare. Trots det fastnade jag för skateboardåkningen. Plötsligt blev gatan och trottoaren utanför vårt radhus format till något helt annat och den gatan ledde vidare till nästa gata, och nästa gata. Överallt fanns möjligheter, cykelställen på Vassaratorget, lastkajen vid vårdcentralen i Malmberget och parkeringsdäcket framför Blå forell med det perfekta släta betongunderlaget. Var vi inte nöjda med stadens utbud så byggde vi egna konstruktioner. Cyklandes med betongsäckar på styret hämtade vi vatten från fontänen på torget och blandade betong för att sedan, som vi tyckte ”förbättra” stadens arkitektur. Skateboardåkningen tog mig ut i staden, lärde mig att titta och upptäcka den och sedan använda mig utav den. Den har också lett till möten och relationer med andra människor som aldrig hade skett utan skateboardåkningen.
I det här arbetet kommer jag att undersöka och beskriva Umeå stad från en skateboardåkares perspektiv. Jag kommer att analysera hur de egenskaper för stadsmiljön som skejtarna värderar högt resonerar med de egenskaper som förespråkare för det offentliga rummet också värderar.
I den franska filosofen Henri Lefebvres uppmärksammade verk The production of space (1991) menar han på att staden är ett ”verk” där alla medborgare är deltagare. Stadens invånare är alla olika och alla olikheter ger karaktär åt staden. Stadens diversitet formar staden och olika grupper och intressen kämpar för att få tillgång till det offentliga rummet. Till hans kritik mot den moderna staden hör att fler och fler av stadens platser produceras för oss snarare än av oss. Han hävdar vidare vikten av att vara en deltagare i och skapare av det offentliga rummet, av The production of space. När vanliga medborgare inte längre vill eller har möjlighet att göra anspråk och ockupera det offentliga rummet så kommer det att göras av andra. Privata och ekonomiska krafter kommer därför att utforma våra
5 offentliga rum och på så sätt skapa en homogeniserad stad där kommersiella intressen och kapital ges en större makt att forma staden än de människorna som faktiskt lever där (Lefebvres 1991).
1.2 Problembeskrivning
Skateboardåkning tar stadens utrymmen och platser i anspråk och navigerar sig genom den med en ständigt analyserande blick som skiljer sig från den konventionella synen på staden. Här är inte en trottoarkant bara en trottoarkant, en ojämnhet i asfalten blir en potentiell möjlighet och en parkbänk eller en blomlåda får plötsligt en helt annan innebörd i skateboardåkarens ögon. Stadens arkitektur får andra värden och användningsområden än vad deras planerare och upphovsmän ursprungligen hade i åtanke (Borden 2019). Skateboardåkarna blir ofta hänvisade till konstruerade platser anpassade för skateboardåkning men letar sig trots det alltid tillbaka ut i staden. Skateboardåkning och andra alternativa urbana sporter har en potential att påverka stadsbilden och forma hur den ser ut om beslutsfattare vill lyssna på deras kunskaper och erfarenheter om staden. (Vivoni 2009).
Skateboardkulturen är en mansdominerad kultur där många hegemoniskt maskulina värden fortfarande existerar (Bäckström 2013). Motrörelser existerar och skateboardscenen har gjort framsteg de senaste åren mycket tack vare föreningar som belyser och arbetar med unga kvinnors rättighet till att ta plats i skateboardvärlden (No Limit 2020). Unga tjejer och kvinnor har fortfarande svårt att göra anspråk på och ockupera offentliga utrymmen för nöjen i staden (Caudwell & Browne 2011). Skateboardåkningen kan vara ett sätt för kvinnor att ta plats och göra anspråk på stadens offentliga rum (Bäckström & Narin 2018).
1.3 Syfte och frågeställningar
Syftet med den här studien är att studera skateboardåkare och det offentliga rummet i Umeå. Hur manifesteras deras rumsliga drömmar av staden och på vilka sätt produceras och uppleves de rum som de rör sig i. Genom intervjuer med skateboardåkare, och genom observationer av de platser som de rör sig på, kommer deras upplevelser och erfarenheter som skateboardåkare, och aktiva användare av staden, sättas in i ett större perspektiv som handlar om vad det offentliga rummet är och vad det ska användas till. Jag vill ta reda på vilka egenskaper platserna som skateboardåkarna föredrar besitter samt undersöka vilka känslor och upplevelser skateboardåkarna har till olika platser i staden. Vidare även analysera huruvida skateboardåkningen kan fungera som ett verktyg för
6 att öppna upp staden och göra den mer inkluderande för fler än bara skateboardåkarna.
1.4 Avgränsningar
Studien har geografiskt begränsats till att studera skejtare i Umeå. Avgränsningar har också gjorts för att handla om deras relationer och upplevelser till de platser i staden som de använder för skateboardåkning. Studien har också begränsats till ett visst urval av intervjupersoner. Det har i sin tur gjort att jag har kunnat fördjupa mig i de intervjupersoner jag haft och deras utsagor samt de platser som de använder. Fokus har också lagts på att studera deras egna upplevelser och analysera deras egna erfarenheter och tankar. Konflikter mellan skejtare och andra grupper har därför inte studerats. Inte heller relationen mellan skejtare och beslutsfattare har tagits med i studien på grund utrymmes- och tidsbrist.
1.5 Begreppsförklaring
Skateboard: ”Rullbräda, platta (75–80 cm lång, 20–25 cm bred) med fyra hjul som styrs genom att åkaren förskjuter kroppstyngden” (NE 2020).
Skateboardåkare: Person som åker skateboard, synonymt med skejtare.
Skatespots: Platser och arkitektur i staden som skejtare använder för skateboardåkning. Hänvisar ofta till allt som skejtare använder utöver skateparker, men en skatepark kan även också refereras till som ett ”skatespot”.
Streetskating: Akten att åka skateboard och använda sig av stadens arkitektur. Många skejtparker innefattar objekt som ska efterlikna saker som går att hitta ”naturligt” ute staden. Det går alltså att ”streetskejta” i en skatepark men vanligast är att det refererar till skateboardåkning ute i staden (Stockholm Skateboard Collective 2015).
Offentligt rum: ”Del av bebyggelsemiljö som är tillgänglig för allmänheten” (NE 2020).
7 2. Bakgrund
2.1 Skateboardens historia
2.1.1 Från vatten till asfalt
Skateboardens historia startar någon gång på 1940- eller 1950-talet och tillskrivs ofta till platser runt om i Kalifornien. Surfare tog hjulen från rullskridskor och skruvade fast dom på brädbitar eller surfbrädor och tog sedan sin skapelse ut på gatorna. 1959 nämns ordet ”Skateboard” för första gången i medier och inte kort därefter börjar skateboards produceras för massorna. I början var hjulen gjorda av antingen metall eller ett keramiskt material och möjligheterna för vad du kunde göra på en skateboard var därför relativt begränsade. Den första ”skateboardboomen” inleds i början av 1960-talet och växer sig snabbt som en av de populäraste aktiviteterna bland unga amerikaner. Populariteten blir ganska kortvarig och skateboarden skrevs bort som ännu en fluga. Det är först när uretanhjulen kommer som skateboardrörelsen tar fart igen. Uretan, som är en restprodukt från oljeindustrin ger skateboardhjulen en förmåga att greppa tag i underlaget. Det i sin tur öppnar upp för nya möjligheter och skateboardåkarna kan nu börja imitera surfingens rörelser på riktigt, men istället för vågor av vatten så använder man sig av stadens arkitektur. Dräneringsdiken, skolgårdar och så småningom tömda simbassänger blir nu den nya fokusen hos skateboardåkarna (Weyland 2003).
2.1.2 Ut på gatan
Skateboarden föddes på gatan och är därför en produkt av modern stadsmiljö. Precis som vågsurfingen är en produkt av havet och skidåkningen en produkt av snön. Efter att skateboarden var på väg uppåt under 70-talet tack vare uretanhjulen så hände plötsligt något, beslutsfattare började känna att den här ”leksaken” var för farligt för att vistas utan reglering ute i samhället. Skateboardåkarna blev hänvisade till de parker och anläggningar som var anpassade för skateboardåkare. Den allmänna uppfattningen och skateboardens hittills begränsade möjligheter gjorde också att de flesta ansåg att det var i dessa anläggningar som skateboarden hörde hemma. Stora summor pengar satsades därför på sådana faciliteter där åkbara ramper stod i fokus, men på grund av dåliga konstruktioner och ett bristande skateboardintresse så kom de allra flesta av dessa anläggningar att rivas inom några år. (Stockholm Skateboard Collective 2015).
8 I Början av 80-talets Sverige förbjöds skateboardåkningen på allmänna gator och trottoarer i många städer. Det var ett en global trend att försöka begränsa skateboardåkningen i stadsbilden, Norge för exempel var ännu strängare i sin reglering och förbjöd skateboardåkningen helt i landet under den här tiden (Forsman & Eriksson 2001). Den första delen av 1980-talet var skateboardåkande en utdöende företeelse med endast några eldsjälar kvar som utövare, oftast hänvisade till privata träramper för att utföra sitt intresse. Skateboardindustrin började återhämta mot slutet av 1980-talet då rampåkningen blev mer och mer avancerad och spektakulär. Men det fanns också en annan rörelse av skateboard som hängt med från början, nämligen freestyleåkningen. Freestyleåkningen använde sig inte av ramper och böjar, utan här behövdes endast en platt yta av ett åkbart material, helst asfalt eller betong. Här tränade freestyleutövarna på tekniska manövrar som piruetter och olika balansövningar. Samtidigt som rampåkningen blev mer avancerad så gjordes även framsteg på freestylesidan. En av dessa freestyleåkare lyckades med en ny manöver som skulle göra det möjligt för skateboardåkarna att använda hela staden som en skateboardpark. Manövern fick namnet ”Ollie” och innebar att du nu kunde hoppa rakt upp i luften med din skateboard från den platta marken (Weyland 2003). De som lyckades bemästra den nyupptäckta ollien kunde ta skateboarden ut på gatorna, hoppa upp för trottoarkanter, bänkar, över sprickor och ner för trappor. Skateboarden hade till slut hittat tillbaka till där den startade, på gatorna, torgen och skolgårdarna. Alla som ville kunde nu ta sin skateboard utanför dörren och använda hela staden som sitt utövningsområde. Sedan streetåkningen kom in i bilden har skateboarden aldrig hamnat på nedgång eller dött ut, den har bara fortsatt att växa år efter år (Stockholm Skateboard Collective 2015).
2.2 Umeå
Umeå har under senare tid genomgått en omfattande stadsomvandling i dess centrala delar. Mycket av den förvandlingen kan kopplas till kulturhuvudstadsåret 2014. Flytten av bilbloteket, uppförandet av Rådhusparken, ombyggnationen av Rådhustorget och Vasaplan, Utopia Galleria, Väven och flertalet nya hotell är några av de förändringar som skett i centrala Umeå de senaste åren. Stadsomvandlingen har fört med sig att många av de offentliga rummen i centrum också har förändrats. Debatter har uppkommit som diskuterar vilka effekter omvandlingen har på Umeå, bland annat om hur centrumhandeln har påverkats. Många butiker har fått stänga ner eller flytta sin verksamhet och hela gallerior har fått bomma igen. Däremot är det en annan sida i debatten som belyser det mer positiva i förändringen där man hävdar att centrum aldrig varit mer levande än vad det är idag och att omvandlingen har varit ett lyft för
9 Umeås centrala delar och på så sätt fört in nytt liv i staden (VK 2017, VK 2018 & VK 2020), (SVT 2017).
Umeå har också kritiserats för att för ivrigt anamma idéer om så kallat urbant entreprenörskap, idéer som går ut på att satsa hårt på en stads urbana delar med målbilden att det ska öka företagsetableringen och besöksnäringen. Tillväxten från stadens centrala delar förväntas sedan sprida sig till ut till resten av samhället. En sådan strategi har visat sig mer lämpad för större städer och samhällen men har ändå blivit anammad av många mindre städer både i Sverige och internationellt. Effekterna från sådana satsningar är fortfarande tvetydiga (Eriksson 2018).
Till följd av den här satsningen på urbant entreprenörskap har många andra verksamheter fått flytta på sig. Exempel som Scharinska villan, en ikonisk musikscen i Umeå som nu blivit ett företagshotell, Sagateatern som lagt ner, Kulturhuset i Lokstallarna såldes, föreningen Verkets replokaler revs och kulturföreningen Humlan har fått lägga ner. Ersättningen är flaggskeppet och privat-kommunalt ägda Väven nere vid älven i centrala Umeå (VK 2017).
2.3 Skateboard i Umeå
Platserna som man skejtade på i Umeå under 90-talet och framåt var bland annat dåtidens Rådhustorg. Där fanns en platå med en talarstol på som kallades för Apberget. Apberget bestod av tre granitblock i etage som användes flitigt av skejtarna. Snett mitt emot Apberget låg det en uppsättning med små entrétrappor som även de användes för att skejta på. Taket som skejtarna kallade för Max-taket, som idag är ovanför köpcentret Utopia var en annan en plats som användes för skateboardåkning. De flesta platser man skejtade på var inne i centrala staden. Vasaplanen var också ett uppskattat tillhåll, där fanns tidigare sittbänkar i metall som fungerade bra att använda för skateboardåkning. Vid tågstationen fanns trappor och kanter som var eftertraktade för skateboardåkarna. Vid Nydalasjön och badstranden där fanns också en större ramp som var ett populärt tillhåll. Men allt som oftast så åkte skejtarna runt i samhället för att leta olika ställen att åka på, vid Tobleronehusen i Ersboda, i I-20 skogen där det fanns ett dike i cement, timmerrännan i Klabböle och skolgården utanför Grubbeskolan (Intervjuperson 2020).
På vintrarna användes de lokaler som fanns tillgängliga. En bågskytteklubb i Vännäs, en idrottshall som skulle rivas, hemma i någons garage, Dragonskolans parkeringsgarage, kulvertarna under
10 universitetssjukhuset, kulvertarna under det gamla mentalsjukhuset i Umedalen och olika parkeringshus i stan. Efter några år fick skejtarna börja åka en dag i veckan inne på ungdomsgården Galaxen, med kravet att de täckte golvet med masonitskivor innan de började åka och tog bort dem när de var färdiga. Samma sak gällde på ungdomsgården Athena på Ersboda. Den första inomhuslokalen för skateboardåkning kom till 1996 och låg på Ersboda industriområde. Den fanns i några år och fungerade bra så länge det fanns en som jobbade där, men när den här personen slutade så började lokalen långsamt att förfalla. En bit in på 2000-talet kom en ny lokal som också låg på Ersboda och det är den lokalen som än idag används dagligen av Umeås skejtare under vinterhalvåret. (Intervjuperson 2020).
2009 byggdes Sparken som Umeås första utomhusskatepark i betong och blev snabbt en samlingpunkt för skejtarna i staden. Andra platser i staden som används av skejtarna idag är konstnärligt campus och Bildmuseet, konstverket grön eld vid tågstationen, rampen i Hedlundadungen och rampen vid Nydalasjön och en gammal tennisplan på Haga. Platserna i centrala staden som skejtarna samlades på förut finns inte längre kvar och det nya som ersatte det gamla är inte lika uppskattat bland dagens skejtare. Det är svårt att uppskatta hur många skejtare det finns i Umeå men Facebooksidan som ger information om Umeå skateboardlokal har i dagsläget 1200 medlemmar och det ger kanske någon slags indikation. (Intervjuperson 2020).
3. Teori/Tidigare studier
3.1 Skateboarden och det offentliga rummet
Skateboardåkaren letar målmedvetet runt staden för att hitta det som Vivoni (2009) kallar för ”Spatial desire”. Han beskriver det som en särskild uppfattning och rörlighet i staden som leder till upplevelser av oanade nöjen för skateboardåkare i den byggda miljön. Vivoni argumenterar också för hur skateboardåkningen håller en politisk potential att förvandla städer till mer inkluderande rum och hur städer borde ta till sig skateboardkulturens rumsliga önskningar. Skateboardåkarens sätt att ta anspråk på platser i staden resonerar nämligen med förespråkare för det offentliga rummet och kampen mot privatiseringen av det. Det politiska tar form genom dagliga konflikter och kamper där skateboardåkarna gör anspråk på sin rätt att röra sig i det offentliga rummet, det sker på trottoarkanter, torg, trappor och sittbänkar runt om i staden. (Vivoni 2009)
11
I Bordens (2001) studie om skateboard och stadens arkitektur nämner han hur han såg ett skifte i synen på staden som en plats för produktion, ägarskap och syfte. Skateboardens intåg i staden var ett tecken på att staden höll på att förändras från en plats för enbart produktion till en plats som också innehåller lek, önskningar och handlingar. Skateboardåkarna förstår stadens utrymme som en plats av inte enbart ekonomiskt värde och äganderätt utan värderar staden och dess platser utifrån deras potentiella användningsområden för skateboardåkning (Borden 2001).
Skateboardåkningen har historiskt sett skapat en oordning i stadsbilden då deras utövande stör den normala rytmen i staden. Men de senaste 10- 15 åren har städer arbetat aktivt med tillse skateboardåkningen och andra urbana alternativa sporters behov i staden. Oftast tar det uttryck i kontrollerade miljöer så som skateboardparker där människor kan utöva sina intressen. Olika projekt blir mer eller mindre lyckade men gemensamt är att skateparker inte verkar få bort skateboardåkningen från gatorna. Det har snarare en motsatt effekt då en skateboardpark lockar till sig nya utövare som sedan tar sitt nya intresse ut på gatorna. Många skateboardåkare använder skateboardparken som en samlingspunkt och ett ställe att värma upp innan man ger sig iväg vidare ut i staden. Skateboardåkaren rör sig alltså friktionslöst mellan platser och rum som är speciellt utformade för skateboardåkning och platser i staden vars utformning och originalarkitektur inte är gjort för skateboardåkning. (Vivoni 2009).
3.2 Skateboard och genus
Skateboardåkning är en aktivitet där män för det mesta och på de flesta platser är fler till antalet än kvinnor. Det är därför en mansdominerad kultur (Bäckström 2013). Maskulina symboliska värden som fria, radikala, anti-auktoritära, aktiva, tuffa och energiska präglar skatekulturen. Även om skateboard har tagits upp som exempel på en ny typ av maskulinitet i vetenskapliga texter så kvarstår gamla maskulina värden (Bäckström 2005). Beal (1996) tar i sin studie om genusrelationer och skateboardkulturen upp en motsägelse inom skatekulturen. Hon hävdade att även om många utövare tog avstånd från den generella hegemoniska maskuliniteten så definierade de flesta skateboardåkningen som en främst manlig aktivitet. Å ena sidan omdefinierade skateboard maskulint beteende, å andra sidan fortsatte det att producera patriarkala förhållanden (Beal 1996).
12 Sveriges självbild är att det är ett land var unga kvinnor kan uppleva en jämställdhet mellan könen. Det till trots är det en stor del av kvinnliga skateboardåkare som upplever det obekvämt att åka skateboard på offentliga platser i staden (Bäckström & Nairin 2018). Offentliga platser och rum för nöjen är fortfarande inte lätt för unga tjejer och kvinnor att göra anspråk på och ockupera, även i ett land som Sverige (Caudwell & Browne 2011). Bäckström och Nairin (2018) tar upp två strategier för att råda bot på det här problemet. Det ena strategin handlar om strategisk synlighet, att göra kvinnlig skateboardåkning mer synlig och därför separera den från manlig skateboardåkning. Den andra strategin går förbi genusperspektivet och handlar om strategisk rättighet och tar för givet kvinnors rättighet och kompetens till utövandet av skateboard och gör därför inte någon skillnad på skateboardåkande kvinnor och skateboardåkande män. De argumenterar för att båda strategierna är viktiga för att uppnå jämställdhet mellan könen. Olika insatser som ser förbi genus tillsammans med insatser som synliggör det viktiga med genus krävs för att utmana och förändra den manliga dominansen inom skateboardkulturen.
3.3 Att teorisera platser för skateboardåkning
3.3.1 Det relationella rummet
Teorier om det relationella rummet dök först upp som kritik mot att de rumsliga vetenskaperna avskildes i relation till övrig samhällsvetenskaplig teori. Teorier om det absoluta rummets som endast beskriver det fysiska innehållet i inom ramarna för en geografisk struktur utvecklades senare till teorier om det relativa rummet där kvantitativa data, mönster och samband gjorde det möjlig att skapa modeller som skulle förutse ett rums förutsättningar ofta utifrån en neoklassisk ekonomisk teoribildning. I teorier om det relationella rummet lyfts samhällsprocesser, strukturer, sociala relationer och olika maktförhållanden fram som faktorer för att förstå det relationella rummets karaktär. Utifrån en sådan åskådning har olika samhälleliga processer alltid en form av rumslighet, processerna sker i rummet och har alltså en rumslig struktur, parallellt med att de processer som sker i samhället är rumsliga så har också rummet en social konstruktion (Rönnlund & Tollefsen 2016).
3.3.2 Produktionen av rum
I Henri Lefevbre verk ”The production of space” (1991) för han fram sin grundidé om de tre rumsliga dimensionerna. Han menar på att rum och rumslighet har materiella, mentala och sociala dimensioner som alla
13 existerar samtidigt och i samspel med varandra. I ”The production of space” benämns de här dimensionerna på olika sätt som exempel ”percived space, concieved space och lived space. Jag har valt att använda den svenska översättningen som Rönnlund och Tollefsen använder i deras bok Rum (2016), 1. Det materiella rummet, 2. Det ideologiskt- institutionella rummet och 3. Det imaginär-affektiva rummet. Den första dimensionen, det materiella rummet innehåller det som uppfattas som alldagligt, det materiella och rutinmässiga rummet där den byggda miljön även ingår. Den andra dimensionen, det ideologiskt-institutionella rummet är den dimension där föreställningar och abstrakta tankar om rummet sker, som exempel de tilltänkta rummen som planerare och arkitekter arbetar med. Den tredje dimensionen, det levda rummet beskrivs av Rönnlund och Tollefsen (2016) som ”hela människans existentiella rum”. Den här dimensionen innehåller handlingar och erfarenheter men utöver det finns också här plats för känslor. I det levda rummet flyter den uppbyggda och materiella miljön samman med det sociala och ger upphov till känslor om platsen, känslor som grannskap, närhet och isolering. Det levda rummet är alltså ett faktiskt och samtidigt subjektivt rum.
Skateboardåkare producerar och konsumerar livet i staden samtidigt och är investerade i stadens struktur och utformning (Gustav Eden, Acclaim Magazine 2016) De har ofta därför mycket synpunkter och erfarenheter om hur staden och dess platser fungerar från ett unikt perspektiv som skiljer sig från andra användare av staden. 4. Metod
I metodkapitlet här nedan följer den valda metoden för min studie om skateboardåkning i Umeå. Den går igenom mitt metodologiska synsätt, valda forskningsmetoder, fallstudie, intervjuer, analysmetod, observationer och slutligen reflexivitet.
4.1 Metodologiskt synsätt
Det metodologiska synsättet som den här studien bygger på är det hermeneutiska synsättet. Det hermeneutiska synsättet bygger på att författaren försöker skapa en helhetsbild av det fenomen som studeras genom att inte vara objektiv i sina resonemang. Vikten läggs istället på en insikt kring processen där det subjektiva värderas högt för att kunna komma till en förståelse för fenomenet (Söderbom & Ulvenblad 2016). De skateboardåkare som intervjuas i den här studien och deras upplevelser ligger som grund för de slutsatser som dras. Deras utsagor kommer sedan att jämföras med tidigare forskning och analyseras utifrån det.
14
Ontologiska antaganden i den här studien bygger på antaganden om verkligheten som subjektiv, föränderlig och individberoende. Intervjupersonernas åsikter och påståenden ligger som grund för det som ska skapa en helhetsbild av det studerade. Studien bygger på hermeneutiska forskningsmetoder, där tolkningen står i centrum, det hermeneutiska synsättet bygger på att författaren försöker skapa en helhetsbild av det fenomen som studeras. Vikten läggs på en insikt kring processen där det subjektiva värderas högt för att kunna komma till en förståelse för fenomenet (Söderbom & Ulvenblad 2016). De skateboardåkare som intervjuas i den här studien och deras upplevelser ligger som grund för de slutsatser som dras. Deras utsagor kommer sedan att jämföras med tidigare forskning och analyseras utifrån det. Den insamlade informationen kommer sedan att användas för att försöka få en helhetsbild av det studerade fenomenet.
I den här studien har en abduktiv ansats använts. Den abduktiva tillämpningen är en kombination av en induktiv och deduktiv ansats. Vid den deduktiva ansatsen utgår forskaren från en teori och modell och formulerar utifrån det hypoteser som prövas mot verkligheten genom observationer. Induktion kan beskrivas som en motsats till deduktion, där ansatsen utgår från observationer för att sedan göra generaliseringar inom ett teoretiskt ramverk. Abduktion är som sagt en kombination av bägge ansatser och handlar om att balansera och alternera mellan teori och empiri under studiens gång och att under processens gång pröva och om det krävs omtolka de ursprungliga teoretiska ansatserna (Söderbom & Ulvenblad 2016).
I den här studien har utgångspunkten varit tidigare forskning som rört skateboard och det offentliga rummet samt forskning och teorier som rör publika utrymmen i staden mer generellt. Med det som utgångspunkt har det som framkommit vid intervjuer och observationer lett till att ytterligare forskning studerats i efterhand. Under studiens gång har alltså arbetet varierat mellan att drivas av teori och empir
4.2 Kvalitativa forskningsmetoder
Kvalitativa forskningsmetoder används i många områden inom kulturgeografin. Den handlar om att klargöra mänskliga miljöer och mänskliga erfarenheter och att kontextualisera och teoretisera dessa. Den kvalitativa metoden genomsyrar hela uppsatsarbetet, från frågeställningen, till analysen och tolkningen av det insamlade materialet (Hay 2016). Det insamlande materialet består av observationer och tre
15 djupintervjuer där fokus varit på individuella erfarenheter, upplevelser av och produktionen av det offentliga rummet.
4.3 Fallstudie
En fallstudie lägger ett specifikt fenomen i fokus och tittar på en eller ett fåtal förekomster som relaterar till det fenomenet. Fallstudiens syfte är att ge en grundlig beskrivning av erfarenheter, processer, händelser och förhållanden. Syftet med fallstudien är att genom studier av det särskilda lyckas att belysa det mer generella. Fallstudien används flitigt inom samhällsforskning och den förekommer inte sällan i småskaliga studier. En fallstudie genomförs ofta inom ramarna för den kvalitativa forskningsmetodiken. En fallstudie kan innehålla olika sorters information och en kombination av olika metoder. (Denscombe, 2016).
Eftersom en fallstudie ofta leder till många generaliseringar så är det inte ovanligt om de slutsatser som dras kan komma att bli kritiserade. Fallstudien utgår som oftast från ett specifikt fall och vissa fenomen som sker inom det specifika fallet kan därför vara unika. I en fallstudie är det också svårt att avgöra huruvida det studerade fallet kan anses vara representativt för andra fall eller inte. En fallstudie har däremot inte som mål att bidra till en statistisk generalisering, utan är snarare ett försök till att vidareutveckla och generalisera existerande teorier så kallad ”analytisk generalisering” (Denscombe 2016). Olika teorier och teser som syftar till att förklara varför och vilka saker som händer kan uttryckas genom en analys av en situation i en fallstudie (Denscombe, 2016). I det här fallet skulle skateboardåkarnas användning och upplevelse av stadsutrymmet i Umeå genom en generalisering kunna appliceras på andra gruppers användning av det offentliga rummet i Umeå. Det skulle också kunna appliceras på andra städers offentliga rum och tillgången till det.
I den här fallstudien kommer jag titta på skateboardåkning och det offentliga rummet i Umeå. Genom intervjuer med skateboardåkare och observationer av de platser som de rör sig på kommer deras upplevelser som skateboardåkare sättas in i ett större perspektiv som handlar om vad det offentliga rummet är och vad det ska användas till.
4.4 Materialinsamling
4.4.1 Observationer
Observationer är ett verktyg för kulturgeografen att ta till sig när ett fenomen behöver förklaras på ett sätt som andra metoder inte klarar av.
16 Observationens tre syften kan sammanfattas som förmågan att fysiskt kunna summera olika fenomen, att bistå med kompletterande information före, under eller efter andra former av datainsamling samt att få en kontextuell förståelse för ett fenomen genom att direkt uppleva det (Hay 2016). Med andra ord så kan observationer hjälpa dig att räkna, uppleva och samla in information som utan att observera själv i första hand kan vara svårt att ta reda på. I den här studien har en form av deltagande observation använts, mer specifikt en typ av ”participant as observer”. Det vill säga att jag fungerar som både deltagare och observant och försöker titta på ett för mig välbekant fenomen i ett annat ljus (Hay 2016). Intervjuerna har också kombinerats med observationer då jag efter att pratat med intervjupersonerna har kunnat åka ut till olika platser i staden för att göra observationer om ett visst fenomen vi pratat om. Samtidigt har jag också redan mycket av observationer och erfarenheter att tillgå från att själv ha varit skejtare i över 15 år. Det har varit behjälpligt för att kontextualisera olika fenomen som rör den här studien.
4.4.2 Intervjuer
Styrkorna med att använda sig av intervjuer som en insamlingsmetod vid forskningsarbete inom kulturgeografi kan sammanfattas som att få tillgång till information och kunskap inom ett ämne som varken observationer eller statistik kan ge tillgång till, undersöka komplexa beteenden och upplevelser hos människor, få in en mångfald av åsikter, motivationer och upplevelser hos människor. Intervjuer hjälper till att belysa skillnaderna och likheterna hos den grupp som studien handlar om. När det krävs en metod som respekterar rösten och åsikten bland de människor som ger forskaren information att basera sitt arbete på. I en intervju behandlas den enskilde individens världsåskådning med respekt. En intervju kan också ge informanten en anledning till att fundera och reflektera över deras erfarenheter, och de ges också en möjlighet till att ta del av studien på ett annat sätt än om de om de bara blivit observerade eller fyllt i en enkät (Hay 2016).
I den här studien har tre djupintervjuer genomförts, urvalsprocessen till dessa intervjuer beskrivs under avsnittet Urval. Intervjuerna har varit en kombination av öppna och semistrukturerade. Vissa frågor ställdes som teman medan andra frågor utgick från mer specifika frågor. Jag använde mig av en intervjuguide med teman och även formulerade frågor som användes under intervjuns gång för att föra in samtalet mot det valda forskningsämnet. En fördel med intervjuguiden är att den gör intervjutillfället mer flexibelt, jämfört med att göra en strukturerad intervju där frågorna följer en mer strikt ordning. Jag försökte eftersträva
17 att intervjun skulle upplevas som ett samtal och följa en naturlig riktning (Hay 2016). En intervju skedde över telefon och de andra intervjuerna utfördes i person med informanterna. Varje intervju varade i drygt en timme men jag hade möjlighet att höra av mig i efterhand till intervjupersonerna med frågor som inte togs upp vid intervjutillfället. Intervjupersonerna garanterades anonymitet och blev informerade om att de när som helst har möjlighet att avbryta sitt deltagande. De namn som används i analysen är fingerade. Intervjupersonerna godtog att intervjuerna spelades in. Inspelningarna transkriberades sedan.
4.4.3 Etiska överväganden
Det finns ett antal etiska huvudprinciper som förväntas följas för den som sysslar med samhällsvetenskaplig forskning. De handlar om att de som deltar i forskningen och deras intressen ska skyddas, att det alltid är frivilligt att delta i en studie och ett samtyckte alltid ska finnas, forskaren ska utföra sitt arbete på ett transparent och ärligt vis med en vetenskaplig integritet och den nationella lagstiftningen som råder ska följas (Denscombe, 2016).
En bedömning gjordes i studien där jag kom fram till att deltagarna med största sannolikhet inte skulle skadas av att vara med i min forskningsstudie. Även anonymitet har tillämpats för att skydda deltagarnas integritet. Deltagandet i studien ska vara frivilligt och jag har sett till att de som har deltagit i min studie fått tillräckligt med information för att kunna göra ett eget medvetet val att vara med. Respondenterna gavs också valet att kunna dra sig ur studien om de av någon anledning skulle önska det i efterhand. Intervjuerna spelades in blev och respondenterna blev meddelade om detta och gav sitt godkännande. Det är också viktigt att vara öppen med den roll du har som forskare och informera om syftet till varför du samlar in information. Därför gav jag också redan vid första kontakt med mina respondenter information om vad min studie handlar om och syftet med den. Under intervjutillfället gavs också mer information om studien och dess innehåll, även hur det insamlade materialet skulle hanteras. Under en forskningsstudie måste också gällande lagstiftning följas. Ett exempel på vad som berörs av lagstiftningen vid en studie är en säker förvaring av din insamlade data. Det material som samlats in vid intervjuer, dvs anteckningar och ljudinspelningar har därför lagrats och sparats på en lösenordskyddad dator som inte kan nås av obehöriga.
18 4.4.4 Urval av intervjupersoner
Urvalet av intervjupersoner har i den här studien skett via vad som kallas för ett subjektivt urval. I ett subjektivt urval så väljs respondenterna utifrån den relevans till det studerade ämnet som de har. Urvalet baseras också på den kunskap som respondenten kan tänkas att besitta om det studerade ämnet. För att göra ett sådant urval krävs det att forskaren har en viss kännedom och kunskap om fenomenet och de människor som ska studeras (Denscombe, 2016).
Urvalet för den här studien har sedan i sig bestått av olika kriterier. Två män och en kvinna intervjuades. En respondent valdes baserat på dennes kunskap som den historiska utvecklingen av skateboardåkningen och skateboardscenen i Umeå. Till det krävdes en person som varit en del av skateboardrörelsen i Umeå under en längre tid och därmed kunde redogöra för olika skiften för skateboardåkningen i staden. De två andra respondenterna var ett urval av aktiva skateboardåkare i 20-30års åldern. En respondent var en kvinnlig skateboardåkare som relativt nyligt tagit till sig skateboardåkningen och därmed också kanske har andra erfarenheter och åsikter än vad en mer erfaren skateboardåkare har. Ett annat medvetet urval var att inte enbart inkludera ”norm-skejtare”, det vill säga män ofta från den vita medelklassen (Bäckman & Nairn 2018). Syftet med det var att ha möjlighet att jämföra skillnader i upplevelser mellan skateboardåkande kvinnor och skateboardåkande män. Den tredje intervjupersonen var en erfaren manlig skateboardåkare som varit en del av skateboardkulturen under en lång tid. Urvalsprocessen har underlättats genom att jag själv är en skateboardåkare och på så sätt har inblick i fenomenet och kunnat använda mig av kontakter som hjälpt mig att hitta lämpliga respondenter.
4.4.5 Reflexivitet och validitet
I rollen som forskare är det viktigt att förstå att vetenskapliga verktyg och begreppsmässiga redskap för att tolka omgivningen påverkas av de egna erfarenheter och den kultur en kommer från. Det är därför en omöjlighet för forskaren att helt och hållet ställa sig utanför sitt forskningsområde och hålla sig objektiv och neutral. Därför så är det också viktigt att ta hänsyn till ens egna personliga faktorer kan påverka arbetet och resultatet i din studie (Denscombe 2016). Ett exempel på en sådan personlig faktor är den att jag själv är en skateboardåkare och undersöker skateboardåkare i min studie. Det kan delvis ses som en stor fördel då jag har en insikt och förståelse för fenomenet och kan inkorporera ett decennium av egna skateboard-erfarenheter i uppsatsen. Däremot är det viktigt att ta hänsyn
19 till och skilja mellan mina egna erfarenheter och andras och försöka ha ett avstånd till dessa för att kunna ta in ny information och se på saker med nya ögon.
Att de källor som används i min uppsats kan anses vara av god validitet är viktigt för att få ett bra resultat. Källkritik har därför varit centralt vid valet av vetenskapliga artiklar, tidigare forskning och annat skriftligt material. Alla de källor som har använts i den här studien har därför bedömts som trovärdiga. Ett sätt att göra det kan vara att undersöka var källan kommer från och se vilket rykte den källan har generellt (Denscombe 2016). När det kommer till att avgöra om en respondent talar sanning är det svårare. När ett samtal med en respondent handlar om upplevelser, känslor och erfarenheter är det nästintill omöjligt att säga med säkerhet att denne talar sanning. Utgångspunkten i den här studien är att så länge något är inom rimlighetens ramar så är det som respondenten säger sant. Det går såklart att kolla upp vissa saker som sagts i intervjuer om det handlar om mer objektiv information.
4.5 Analysmetod
4.5.2 Kodning/tematisk analys
Kodning hjälper till att organisera och skala av det insamlade materialet. Transkriberade djupintervjuer innehåller väldigt mycket information där det kan vara svårt att urskilja vad som är relevant för studien. Det hjälper också till med att utstaka teman som dyker upp i materialet (Cope, Hay 2016). Jag har använt mig av en form av analytisk kodning i den här studien. Genom en analytisk kodning har jag redan innan jag påbörjar processen haft en aning om olika teman som jag är intresserad av. Som exempel kan ett sådant tema vara ”känslor om platser i staden”. En analytisk kodning dyker oftast djupare in i meningen och kontexten bakom en frasering från en intervjuperson än vad som sker vid en innehålls-kodning eller deskriptiv kodning där fokus läggs mer på specifika ord och uttryck. (Cope, Hay 2016). Den analytiska kodningen utgick från mitt syfte med den här studien och formades sedan mot en tematisk analys. De teman som materialet analyserades mot var bland annat Platser för skateboardåkning i Umeå, Känslor och upplevelser av staden, Effekter av skateboardåkning, Åsikter om den byggda miljön och Produktionen av rum.
20 5. Analys av resultat
5.1 Presentation av intervjupersoner
I det här avsnittet följer en redovisning om hur mina tre intervjupersoner Johan, Emil och Lina började åka skateboard och blev skateboardåkare
En av mina intervjupersoner, Johan plockar upp en skateboard första gången 1985 efter att ha sett filmen Tillbaka till framtiden som innehåller en scen där huvudpersonen åker skateboard nerför gatan samtidigt som han blir jagad av ett gäng antagonister på en av sina tidsresor. Platsen är Vännäs några mil utanför Umeå och de är flera från samma umgängeskrets som börjar åka samtidigt. En av skejtarnas pappa bygger en hög, brant och smal ramp för att tillgodose de unga skejtarnas behov. Här lär de sig att ”droppa in” i rampen och åka fram och tillbaka mellan böjarna. Gänget höll sig mest i Vännäs men då och då åkte man in till Umeå på helgerna för att skejta. Med tiden så flyttade Johan från Vännäs och har bott på olika orter i och utanför Sverige. Idag bor han Umeå och åker skateboard flera gånger i veckan. Johan har bidragit till det här arbetet genom att berätta hur skateboardkulturen har sett ut och utvecklats i Umeå från mitten av 1980-talet till nutid.
Den andra informanten, Emil är 27 år gammal. Han började skejta i mitten av 00-talet när han var 12–13 år på skolgården. Han åkte runt på sin skateboard lite överallt i staden och så småningom även i den lokala skateparken. Efter att ha skejtat i ungefär ett halvår så eldades skateparken ner av några festande raggare som hade varit på en motorträff:
”Det blev lite jobbigt, man fick skejta mellan nerbrända ramper och aska” (Emil 2020).
Parken brann också ner just då som Emil samlat nog med mod för att våga ta sig till skateparken och testa på den, vilket var en lite oturlig timing. Parken byggdes med tiden upp igen och trots en lite skakig inledning av sitt skateboardutövande så fortsatte han att åka. Skateboardåkningen var också något som av en slump skulle göra så att han flyttade till Umeå 10 år senare. Han träffar på och lär känna några skejtare från Umeå som pluggar i staden som han bodde i. Flytten till Umeå går först via en folkhögskola, för att sedan efter färdiga studier stanna kvar i staden, mycket tack var det alla människor som han lärde känna genom skateboardåkningen. Idag skejtar han nästan varje dag och han driver ett eget företag som gör skateboards och kläder.
21
Min tredje intervjuperson Lina är 28 år och kommer från en mindre ort i Västerbottens inland. När hon växte upp fanns det inga andra tjejer i hennes närhet som skejtade. Hon blev däremot tidigt intresserad av att pröva på det när hon såg några lokala killar åka. Ett intresse väcktes alltså tidigt i hennes liv, men det skulle dröja många år innan hon började åka själv. Istället har hon åkt väldigt mycket snowboard som hon började med vid ungefär 12 års ålder, och innan dess skidor från en väldigt ung ålder. Hon beskriver sig själv som att hon kommer från en typisk fjällfamilj där uteliv och skidåkning alltid varit något närvarande i hennes liv. Skidåkningen blev till snowboardåkning och så småningom skulle hon också gå på ett snowboardgymnasium. Anledningarna till att hon tror att det dröjde så länge innan hon faktiskt började skejta är dels för att möjligheterna var begränsade där hon växte upp, och dels för att det saknades någon annan tjej eller jämlik att börja åka med.
”Jag tror att jag inte vågade börja skejta med killarna, och då fick det helt enkelt vara” (Lina 2020).
När hon till slut började skejta så var det i vuxen ålder för drygt ett år sedan, mycket tack vare att det hålls en tjejskate i Umeås skatehall varje vecka. Hon lärde känna en tjej från Umeå som åkte skateboard och försökte peppa henne att komma dit. Väl där upptäckte hon att det var något som föll henne bra i smaken och hon har fortsatt att skejta så ofta hon har möjlighet.
5.2 Platser för skateboardåkning i Umeå
I det här avsnittet beskriver Emil och Lina vilka platser i Umeå de använder för att åka skateboard på. Deras olika känslor och upplevelser om platser för skateboardåkning analyseras mot studerade teorier. Mina egna personliga observationer tillsammans med Johans historiska redogörelser vävs samman med analysen av resultatet.
De platser som Emil nämner att han spenderar mest tid på med sin skateboard är Sparken, Bildmuseet, ramperna i Hedlundadungen och vid Nydalasjön, nya skateparken på Ålidhem, en gammal tennisplan på Haga som används av skejtare och vid konstverket grön eld. Utöver det så nämner han en mängd skatespots som finns utspridda i staden. Det kan vara en sandlåda, en lastkaj, eller en parkeringsplats men dom här skatespotsen fungerar ofta inte som en samlingsplats utan är mer en plats som man drar förbi med en filmkamera och försöker fånga ett trick på film eller foto, se figur 1.
22
Lina har liknande preferenser för platser att skejta på som Emil, hon nämner Sparken, Bildmuseet och ramperna i Hedlundadungen och vid KFUM:s lokaler vid Nydalasjön. Till skillnad från Emil så brukar inte Lina skejta streetspots, alltså platser som används av skejtare men som inte är specifikt designade för skateboardåkning. Utanför Bildmuseet är ett undantag och hon nämner också att hon varit en gång till tennisplanen på Haga. Under vinterhalvåret använder sig båda av inomhuslokalen för skateboardåkning på Ersboda.
Figur 1 Streetskating i Umeå. Foto: Kristoffer Åkerström 5.2.1 Sparken
Sparken är en plats specifikt designad för skateboardåkning i Umeå, centralt belägen mellan Tegsbron och von Ahnska magasinet utmed Umeälven. Den färdigställdes 2009 och täcker en yta på drygt 2000 kvadratmeter, se figur 2. Emils tankar om sparken formulerar han såhär:
”Jag tycker placeringen av Sparken är väldigt bra, den ligger centralt och vi skejtare använder den ofta som en samlingsplats. Vi möts upp och skejtar här, ibland drar vi vidare och ibland stannar vi bara kvar” (Emil 2020).
Upplevelsen att skejta i Sparken, beskriver Lina så här:
23
”Det känns verkligen som att man kliver in i ett rum när jag kommer till Sparken, det är inramat av ett stängsel och hit kommer man nästan bara för att skejta” (Lina 2020).
Många av hennes kompisar tycker inte om att skejta i Sparken, då de är av uppfattningen av att de inte är tillräckligt bra för att kunna åka där. Lina har lite liknande känslor till platsen, men hon tycker ändå om att skejta där ibland till skillnad från hennes kompisar som ofta avstår helt och istället väljer någon annan plats.
Figur 2 Sparken, Umeå Maj 2020. Foto: Privat
Emil har inte problem på samma sätt med Sparken, att han skulle känna att han inte kan ta plats med sin skateboardåkning. Däremot är han också av uppfattningen av att Sparken är designad på ett sätt som gör att den blir svåråtkomlig för någon som är inte är van med en sådan plats. Dessutom tycker han att själva designen av parken lämnar mycket att önska.
”Med tanke på hur stor Sparken är så är det inte mycket av den som man faktiskt skejtar, den hade kunnat vara så mycket bättre” (Emil 2020).
Han anser att designen av parken hade kunnat utnyttja ytan bättre, men att det också är lite av en personlig preferens. Från min egen erfarenhet så
24 förstår jag vad han menar, jag har också hört många fler än han komma med liknande synpunkter. Hur som helst så används platsen av Umeå skejtare dagligen så länge den inte ligger under snö.
Sparken är ett planerat rum där syftet med platsen är väldigt tydlig. Det är en skatepark och där ska man åka skateboard. Betongen och metallen utgör materialet som har skapat parken och gett den dess förutsättningar. Stängslet runt omkring ramar in rummet. Skejtarna fyller upp rummet med deras känslor och erfarenheter som gör det till ett levande socialt rum. Men det är också ett förutbestämt beteende som omsluter parken. I det här rummet är de i första hand skejtare som här åker skateboard och det är på den här platsen de bör känna sig som mest hemma (Lefevbre 1991). Det finns också vissa regler och riktlinjer för att vistas i Sparken som står att läsa på en stor skylt i anslutning till skateparken vilket särskiljer den från ett mer typiskt offentligt rum som för exempel ett torg. Platsen är uppskattad av skejtarna och andra i staden och det är nästan alltid fullt med människor där så länge vädret tillåter det. Men när jag pratar med skejtare så vill man hela tiden hitta nya ställen, man är inte nöjd med att bara vara hänvisad till en specifik plats. Därför dyker det hela tiden upp nya samlingsplatser om förutsättningar finns runt om i staden, skejtarna producerar nya rum så fort möjligheter ges av den byggda miljön. Det är också en plats som är svår att ta anspråk på om du kommer in som en oerfaren skejtare vilket framgår av samtalet med Lina.
5.2.2 Bildmuseet
”Jag gillar att skejta utanför Bildmuseet, det är en öppen yta med ett bra underlag, och det rör sig inte så mycket andra människor över den ytan. Jag som nybörjare behöver inte känna att jag är i vägen för andra människor” (Lina 2020).
Utanför bildmuseet och på innergården för konstnärligt campus är ett typiskt ställe som skejtarna i staden har tagit anspråk på. Här finns mycket arkitektur som passar bra för skejtare, träbänkar med stålkanter, trappor och så vidare, se figur 3.
Det materiella rummet är uppbyggt av arkitektur som råkar passa bra för skateboardåkning vilket har lett till att det levda rummet fått en annan karaktär än vad som ursprungligen kanske var tanken med det planerade rummet. Här har skejtarna applicerat sina känslor om platsen, om arkitekturen och om gemenskapen som uppstår bland de som använder platsen. Bildmuseet är just det som det säger i namnet, ett museum med olika utställningar som människor kan besöka, men skateboardåkarna har
25 samtidigt producerat ett nytt oplanerat rum på innergården utanför. Efter att man märkte att skejtare uppskattade platsen så uppmuntrades också skejtarna till att använda den från institutionellt håll. Bland annat sittbänkarna i trä försågs med vinkeljärn i metall för att underlätta för skejtarna att kunna använda sig av dom.
Figur 3 Skateboardåkning vid Bildmuseet i Umeå. Foto: Kristoffer Åkerström
”Visit Umeå ville att det skulle vara en massa skejtare vid Bildmuseet när de hade vad jag antar var några viktiga människor på besök, de gav till och med 10 000kr till skateföreningen för att vi skulle vara där utanför och skejta” (Emil 2020).
Flera skejtare dök upp när Visit Umeå ville det och pengarna föreningen fick in användes till att repa upp rampen i Hedlundadungen. Att man ville ha skateboardåkning utanför Bildmuseet när man hade besökare på plats
26 tyder på att man vill visa upp något slags kulturellt kapital som man från institutionellt håll anser att skejtarna hjälper till att förmedla.
Bildmuseet fungerar nästan som en skatepark, här finns bänkar, trappor och öppna ytor som passar väldigt bra för skateboardåkning, samtidigt som det är en plats där vi möts upp och umgås” (Emil 2020).
Skillnaden mellan Sparken och Bildmuseet är att den ena miljön är planerad med skateboardåkning i åtanke och den andra har producerats i efterhand till en plats som fått liknande funktioner som en skatepark. Det ideologiskt/institutionella rummet skiljer sig alltså åt men det imaginär/affektiva rummet har fått liknande värden (Rönnlund & Tollefsen 2016). På innergården utanför Bildmuseet finns inga regler uppsatta och platsen fungerar mer som ett traditionellt offentligt rum än Sparken. Lina uppskattar platsen för att det ofta är betydligt lugnare där än vid Sparken. Hon känner att hon inte behöver trängas om utrymmet samtidigt som att det är en trevlig plats att bara hänga på. Emil uppskattar också platsen av liknande anledningar men han påpekar att den också känns lite avlägsen och undanskymd från resten av staden.
”Ja du stöter ju inte på några andra människor här direkt, förutom lite studenter då och då och så besökarna i Bildmuseet som kan titta ut på oss från fönstret när vi skejtar nedanför” (Emil 2020).
Ytan vid Bildmuseet var du skejtar ligger upphöjd från strandpromenaden som går vid älven så de som promenerar förbi får aldrig någon kontakt med skejtarna annat än de ljud som kan höras av skateboardåkningen ner mot gångstigen. Utifrån mina egna erfarenheter håller jag med Lina och Emil om att det är bra plats att skejta på, särskilt eftersom det finns värmeslingor under betongen som gör att det går att skejta där tidigare på våren innan Sparken har tinat fram. Det känns roligt att skejtarna har fått tillstånd att använda sig av platsen och blivit välkomnade dit, det tyder på att inställningen mot skejtare från institutionellt håll utifrån mina egna erfarenheter har börjat att förändras.
5.2.3 Skatehallen
Under vinterhalvåret skejtar de flesta i inomhuslokalen på Ersboda. Lina tycker det är bra med tjejskaten som hålls i skatehallen. Det är väldigt låg tröskel att komma in som nybörjare där, alla åker på olika nivå och det är oftast tillräckligt med utrymme för att åka på sitt eget sätt. Hon erkänner att när hon gick på snowboardgymnasiet som enda tjej så hände det att hon hängde på jargongen som snowboardkillarna hade mot till exempel
27 att det hölls separata tider i skatehallen enbart för tjejer att skejta. De tyckte att tjejerna kunde skejta eller åka snowboard på samma tider som alla andra och inte bli särbehandlade för att de var tjejer. Det var också en anledning till att hon inte gick till tjejskaten i Umeå tidigare och provade på, hon tyckte helt enkelt att det var lite töntigt att det fanns en tjejskate. Hon ser nu att det finns separata tider för tjejer att skejta i skatehallen som något väldigt viktigt mycket för att killarna som skejtar oftast tar väldigt mycket plats.
”Som nybörjare och särskilt som en tjej som är nyss börjat eller kanske vill prova på att skejta är det väldigt läskigt att komma in i en skatehall full av killar som åker kors och tvärs i hög fart” (Lina 2020).
Hon ser det också som viktigt att det finns andra tjejer runt omkring som kan peppa varandra och på så sätt skapa en gemenskap. Utöver tider för bara tjejer att skejta så finns det också nybörjartider i skatehallen, och hon ser hur antalet tjejer på nybörjartiden också har börjat öka. Hon tror att det i sin tur kanske leder till att fler vågar ta steget till att skejta på de ”vanliga” skejttiderna i och med att man blir mer och mer bekväm med sin egen åkning. Att skejta i en skatehall på en begränsad yta handlar om att våga ta plats, något som faller sig naturligt mycket enklare för killar än för tjejer tror hon. Bäckström & Nairn (2018) skriver i sin studie om två strategier för att motverka den manliga dominansen inom skateboardkulturen, där den ena handlar om att synliggöra skillnaderna mellan könen. Att ha en speciell tid för tjejer att skejta på i en skatehall är ett bra exempel på en sådan strategi där kvinnlig skateboardåkning synliggörs genom att särskilja den från manlig skateboardåkning. Strategisk rättighet som de också tar upp i sin studie handlar om att ta för givet att kvinnor har samma rättighet till utövandet av skateboardåkning som män. Att det finns en trygg och bra plats för tjejer och kvinnor att skejta på under en specifik tid i skatehallen är såklart bra men faktumet kvarstår att många kvinnliga skateboardåkare inte känner att de har samma rättigheter som män att ta plats och ockupera utrymme för deras utövande utanför skatehallen och dessa tider. Men i och med möjligheterna att ha en plats att utvecklas på så kan det med tiden leda till att fler kvinnliga skateboardåkare också kan ta plats i staden och dess offentliga rum.
”Mina kompisar gillar inte att skejta i Sparken så vi brukar mest åka ut till rampen vid Nydalasjön” (Lina 2020).
Istället för att skejta i till exempel Sparken väljer man att åka till en plats där det rör sig mindre människor och man får vara ifred på ett annat sätt. Det som Lina beskriver här resonerar med teorier om hur offentliga rum i
28 staden är svårare för kvinnor än för män att ockupera (Caudwell & Browne 2011). De manliga skateboardåkarna kan lättare ta plats i offentliga miljöer som i det här fallet skateparker och streetspots medans kvinnliga skejtare inte ser det lika självklart att använda sig av de miljöerna.
Sparken och skatehallen har liknande kvaliteter men det som skiljer sig åt är att skatehallen är mer reglerad och inte är öppen för alla dygnet runt. Det krävs också ett medlemskort för att kunna använda sig av skatehallen och den begränsade tillgången till utrymmet gör att den inte kan jämföras med ett offentligt utrymme mer än aktiviteten som sker innanför väggarna också sker ute i stadens offentliga rum.
5.2.4 Ramper
Utöver Sparken, Bildmuseet och skatehallen så nämner Emil och Lina Hedlundarampen och rampen vid Nydalasjön som platser de brukar skejta på. Båda ramperna är byggda i trä, den i Hedlundadungen är placerad på en gräsmatta nära en lekpark och rekreationsområde och rampen vid Nydala ligger inne på KFUM:s område som ligger alldeles intill Nydalasjön. Att skejta ramp skiljer sig lite från streetskatingen och det är en lite mer rytmisk form av skateboardåkning som går ut på du åker fram och tillbaka från den ena sidan av rampen till den andra. Emil beskriver att åka ramp så här:
”Man kan se på rampåkningen som en paus från streetskatingen, ibland har man inte lust att vara ute i staden och leta efter ställen att skejta eller försöka komma på nya saker att göra i Sparken. I en ramp droppar du bara in och fokuserar istället på vad du ska göra när du kommer till andra sidan. Det är inte heller lika slitande för kroppen” (Emil 2020).
Det finns även en social aspekt i att skejta ramp berättar Lina:
”När man drar och skejtar någon av ramperna är det mycket för att hänga och umgås samtidigt, man drar ihop ett gäng som grillar och om det är varmt så kan man också bada i sjön” (Lina 2020).
Rampen i Hedlundadungen är placerad på ett rekreationsområde dit alla har tillträde. Skateföreningen har fått tillstånd av kommunen att placera en ramp där och det är också föreningen som ansvarar för underhållet och finansieringen av den. Rampen som står vid KFUM:s lokaler vid Nydalasjön ligger inne på deras mark och tillträdet dit är inte alltid helt öppet. För exempel blev jag och några andra skejtare bortkörda därifrån när vi skejtade där för att en person hade bokat lokalen/området intill för
29 att hålla en 50års fest. Jag har inte helt koll på reglerna som gäller vid den rampen och jag har inte lyckats hitta information om det på deras hemsida eller på platsen.
5.2.5 Gammal tennisplan på Haga
Tennisplanen på Haga nämns också som en plats. På den gamla tennisplanen som skejtarna kallar för Haga-p har de byggt ihop egna objekt och hinder som man kan skejta på, se figur 4. Jag frågade runt lite om hur länge man har skejtat här när jag var och besökte platsen. Tydligen har det varit en populär plats sedan början av 2000-talet men så började ytan användas som ett upplag för olika byggmaterial kring 2014. Nu har ytan rensats upp igen och åter ockuperats av skejtare i staden. Några rester från upplaget ligger kvar, som bitar av järnvägsräls men de har gjorts om till objekt som nu går att skejta på.
Figur 4. Skateboardåkare på en gammal tennisplan. Haga, Umeå 2020. Bild: Privat
Tennisplanen på Haga är intressant då den har gått från att ha varit en planerad plats för tennis, med ett stängsel runt omkring för att hålla tennisbollarna inne. När tennisplanen sedan förföll ockuperades den av skejtarna som uppskattade den släta målade asfalten. Den förvandlades sen till ett upplag för grus och olika material. Efter ett tag så städades den upp av skejtarna som återigen ockuperade platsen för att kunna åka skateboard. Skejtarna förvandlade ett i princip tomt rum i staden till en
30 mötesplats och platsen nytt liv. Det nya rummet innehåller spår av det tidigare planerade rummet, som de målade strecken från tennisplanen och bitarna av järnvägsräls som ligger kvar, men gav också platsen nya värden och känslor som inte skulle finnas där annars. Man vet inte hur länge som de tillåts skejta på platsen och de är medvetna om att det de har byggt upp och planerar att bygga där kan rivas och bli bortforslat när som helst. I slutskedet av den här studien blev jag informerad om att en konflikt med markägaren inletts efter klagomål från allmänheten. Framtiden för den här platsen är därmed oviss.
5.2.6 Grön Eld
Det omdebatterade järnvägstorget runt konstverket Grön eld (VK 2016) (SVT 2017) är också en plats som föredras av skejtarna. Den ifrågasatta betongsockeln som konstverket står på är i alla fall uppskattad av stadens skejtare. Uppe på sockeln står också en sittbänk i granit som ställts dit av Umeå Skateförening, se figur 5. Även om både Emil och Lina håller med i debatten om att torget är ganska tråkigt annars.
”Ja jag har skejtat där men jag tycker det är lite otrevligt med vägen alldeles intill, och så känns det som en ganska karg plats annars också” (Lina 2020).
Figur 5. Spår av skejtare vid konstverket "Grön eld" samt rampen i Hedlundadungen, Umeå 2020. Bild: Privat
31 ”Grön eld har potential att vara ett grymt skatespot, men miljön runt omkring är inte särskilt mysig så man stannar aldrig kvar där någon längre stund. Det skulle behövas någon slags barriär ut mot vägen och lite grönska på torget” (Emil 2020).
5.2.7 Rådhustorget
I juni 2019 hölls en skateboardutställning under en vecka på den stora torgytan framför Rådhuset. Då ställdes olika föremål som gick att skejta på ut på torget, tillsammans med en konst- och fotoutställning av skateboardåkare från hela Sverige som var öppen för alla att ta del av. Utställningen var ett initiativ av Regionsmuseet Kristianstad i samarbete med unga skateboardåkare. Utställningen turnerade runt i svenska städer och ställdes upp på offentliga platser under sommaren 2019 (SKATE 2019). se figur 7.
”När utställningen var på plats fungerade torget som en riktigt bra plats för skateboardåkning, många var där och skejtade under veckan tillsammans med alla människor som gick förbi och kanske stannade upp för att titta på det som hände där” (Emil 2020).
Figur 7. Vandringsutställningen "SKATE" på Rådhustorget i Umeå, juni 2019. Foto: Erik Jonsson
32 Lina beskriver Rådhustorget så här:
”Det ser väldigt tråkigt ut, det känns väldigt tråkigt och det upplevs öde typ jämt, jag hade uppskattat om det var mer som det var förut” (Lina 2020)
Det känns verkligen som ett tomt rum oftast tillägger hon. Folk kan stå i en lång kö för att köpa glass, men sen finns det ingenstans att sätta sig och det känns inte som en plats man vill stanna på någon längre stund. Det är ett ställe som man bara passerar. Hon försöker komma på ställen som går att skejta på i centrala staden men hon har problem att komma på ett enda som skulle fungera bra. Längs med gågatan som korsar Rådhustorget finns lite arkitektur som går att skejta på, men de beskrivs som svåra att åka på då det blir trångt och rör sig mycket människor där. De är inte heller optimala då många bänkar och kanter blivit utsmyckade med armstöd och andra saker som försvårar annars bra skatespots.
Umeå kommun beskriver Rådhustorget så här på deras hemsida:
Rådhustorget har byggts om för att skapa en vacker och representativ miljö i hjärtat av Umeå, en plats som både är folklig och officiell. Torget är en attraktiv mötesplats året om och lockar med sittplatser i solen, aktiviteter och utbud, där umeborna kan mötas, tala och umgås. Självklart är platsen till för alla: trygg, tillgänglig, flexibel och lättorienterad (Umeå Kommun 2019).
De beskriver torget som en plats för alla, trygg, tillgänglig, flexibel och lättorienterad. Vid en första anblick så är det också först och främst en väldigt tom plats. Det gör att den blir flexibel såklart, du kan anordna evenemang och olika tillställningar. Det gör den också lättorienterad, det finns inte så mycket att orientera sig genom. Däremot genom skejtarnas perspektiv så är den inte någon vidare mötesplats, det finns inte särskilt mycket att mötas upp vid som gör att du vill stanna kvar på platsen. Ur mina observationer och samtal med människor när Rådhustorget dykt upp som ämne är det också många som håller med om skejtarnas syn på platsen. Tom och karg är ord som ofta dyker upp för att beskriva platsen.
Vilka samhälleliga processer har lett till att Rådhustorget utformats på ett specifikt sätt och vilka effekter ger det på det offentliga utrymmet och dess relationella karaktär. Har torget formats för oss snarare än av oss? (Lefevbre 1991). Johan som var min intervjuperson för att få en inblick i skejtkulturen över tid i Umeå beskriver Rådhustorget som en av de viktigaste platserna för skejtare innan det byggdes om. Skejtarna är inte
33 ensamma om att ha åsikter ombyggnationen, när Apberget skulle rivas var det mycket debatter om huruvida det skulle påverka torget och stadsutrymmet i Umeå. Kommunen fick kritik för att man ansåg att privata aktörer fick för stort inflytande i utformningen av det offentliga rummet (SVT 2013), (SVD 2013). Vill man göra torget till en mötesplats bör det också ges förutsättningar att mötas där även när det inte hålls ett evenemang. Det är trots allt kanske den mest centrala mötesplatsen i Umeå och det är synd att den inte fungerar så.
5.3 Analys: Rumsliga tankar och drömmar
När jag själv som skejtare ser mig omkring i staden så kan jag inte hjälpa att konstant analysera den byggda miljön runt omkring mig. Jag letar ständigt, medvetet och omedvetet efter möjligheter att använda mig av arkitekturen. Jag kan komma på mig själv med att sitta och titta upp i taket inne i, för exempel en kyrka och fantisera om hur det välvda innertaket hade fungerat otroligt bra att skejta på, om det inte vore för att det är upp och ner samt 20 meter från marken förstås. Jag tror det handlar om en vilja att använda sig av och aktivera den miljö som omsluter oss. Precis som när man var liten och balanserade längs trottoarkanter, hoppade över brunnar och klättrade upp på elskåp så hjälper skateboardåkningen till att fantisera och drömma om staden och dess innehåll. Stadens arkitektur och planering behöver nödvändigtvis inte enbart brukas efter dess ursprungliga användningsområde. Vi som invånare i en stad har möjlighet att använda oss av den på sätt som stimulerar vår kreativitet och fantasi, och skateboardåkningen är för mig och många andra ett utlopp för det.
Emil berättar hur han brukar åka runt i staden för att leta efter nya ställen att åka på. Varje gång någonting nytt har byggts så är skejtarna där för att se om det kommit några nya skatespots.
Det har kommit lite nya spots vid Maja Beskowgymnasiet, vid den nya polishögskolan och där vid den där nya byggnaden nära Bildmuseet som jag ser fram emot att kolla upp, ja och utanför Bastard Burgers finns det också en ny trappa och en najs curb” (Emil 2020).
Emil, Lina, Johan, jag själv och andra skejtares konstanta letande efter nya ställen att åka skateboard på stämmer väl överens med det som Vivoni (2009) kallar för ”Spatial desire”. Jag väljer att översätta det som rumsliga drömmar här. När skejtare för första gången hittar en ny plats i staden att skejta på uppstår det oanade nöjen. När väl den nya platsen har upptäckts så hamnar den på skejtarens karta och blir till vad skejtarna kallar för ett ”spot”, en plats eller ett objekt i staden som är eftertraktat för
34 skejtarna. Det kan vara en stolpe som har blivit påbackad av en bil och gett den en lutning som nu gör att den kan skejtas eller som Emil nämner entrén till en ny kontorsbyggnad, ombyggnationen av en skola, utanför en hamburgerrestaurang eller en gammal tennisplan. Stadens arkitektur får fler användningsområden än de det ursprungligen var avsedda för och det öppnar upp nya möjligheter för stadens invånare. I det här fallet stadens skejtare. Trots det faktum att det finns en stor skatepark att tillgå där allting redan är designat för att passa perfekt för skateboardåkning så försvinner inte skejtarnas rumsliga drömmar. Det finns en önskan av att använda staden för skateboardåkning och pröva på och upptäcka nya platser och objekt.
5.3.1 Skillnaden mellan en skatepark och ett skatespot
”Street skating has as much to do with experiencing the city as it does doing tricks. Skaters are kind of modern flaneurs, simultaneously producing and consuming urban life. More simply, skaters are kind of urban hikers. In this way, finding a new skate spot is like foraging for berries and mushrooms. Needless to say, this experience differs in character from that of going into a shop and buying them. In this sense, skateparks can only replace skate spots as much as a supermarket can replace a forest” (Gustav Eden, Acclaim Magazine 2016)
Skillnaden mellan att skejta i en skatepark och på ett skatespot handlar om att skejtaren vill vara en del av staden och röra sig i den. En skatepark försöker oftast härma det som kan hittas ”naturligt” ute i staden och på så sätt ge en liknande upplevelse. Naturligtvis behöver inte gränsen vara så tydlig mellan att skejta i en skatepark och ute i staden, men det finns ändå en viss skillnad som är viktig att poängtera. När du skejtar i en skatepark finns det vissa regler som förväntas att följas eftersom den är designad med ett visst ändamål i åtanke. När du skejtar på ett skatespot så måste skejtaren lära sig att förhandla med sin omgivning. Skejtarna måste lära sig att komma överens med allmänheten och allmänheten komma överens med skejtarna. I en skatepark kommer skejtarna oftast enbart i kontakt med andra skejtare vilket förhindrar möten med resten av stadens invånare. I nästa avsnitt analyseras huruvida staden kan planera för skateboardåkning och integrera den i stadsbilden.
5.4 Att planera för skateboardåkning
På vilket sätt kan en offentlig plats som ett torg utformas för att passa skateboardåkning? I det här avsnittet analyseras huruvida det är rimligt
35 att planera för skateboardåkning och om det kan det gynna staden på något sätt.
När jag ställer frågan ”Hur skulle ditt drömställe för skateboardåkning se ut?”till Lina behöver hon inte tänka efter länge.
”Jag har ett ställe som jag länge tänkt skulle passa perfekt för någon slags skejtyta!” (Lina 2020).
Platsen ifråga ligger nära älven bredvid Rådhusparken och in en bit på Årstidernas park nedanför SF-bio huset om jag förstår hennes beskrivning rätt. Hon hämtar penna och papper och börjar skissa upp hur det skulle kunna se ut. Först vill hon ha någon form av sittplatser i anslutning till ytan, gärna i söderläge och gärna i etage som en trappa med stora trappsteg.
”Här kan man sitta och njuta i solen, titta ut över älven och skejta lite” (Lina 2020)
Hon drar paralleller till det gamla Apberget och hur bra plats det var att hänga på även fast hon inte skejtade när det fanns. Sedan vill hon ha en öppen yta i ett slätt åkbart material, och in till ytan ska det vara enkel åtkomst från alla riktningar.
”Man ska kunna komma in från lite olika håll hit, det får absolut inte vara ett stängsel runt omkring som på Sparken” (Lina 2020).
Bredvid den åkbara ytan skulle det också kunna stå någon form av förråd eller friggebod med olika saker som man kan plocka fram och ställa ut på ytan för att skejta på. En miniramp av den typ som finns vid Nydalasjön eller Hedlundadungen skulle också gärna få finnas bredvid. Det får också finnas möjligheter att göra annat på eller runtomkring den här ytan. Hon säger att det inte behöver vara så självklart vad platsen är till för, men att den ges möjligheter att forma sig själv till en plats som människor uppskattar och vill vistas på.
”Det finns många öppna ytor i staden som hade kunnat fungera mycket bättre för skateboardåkning, dels Rådhustorget, men också hela esplanaden mot järnvägsstation. Även Renmarkstorget och parker med grönområden som Vänortsparken och Döbelnspark hade kunnat ha en del av parken i ett underlag som passar skateboardåkning och andra aktiviteter” (Emil 2020).
36 Som förbättringsförslag på hur Rådhustorget hade kunnat se ut för att fungera som en bättre plats för skateboardåkning, men även bli en allmänt trevligare plats ger Emil förslag som med relativt små insatser hade kunnat förbättra platsen. En idé är att sätta dit sittbänkar och sittplatser i ett material som granit eller annan sten som ofta fungerar väldigt bra att skejta på men även är snyggt att titta på. Också någon slags skulptur, kanske bara en eller några stycken som är inspirerade av saker som går att skejta på men som även fungerar som ett konstverk utan koppling till skateboardåkning i sig. Sen fortsätter han, måste det finnas ett tillstånd som gör att man får skejta där. Idag får man inte cykla över torget så det är lite oklart vad som gäller för skateboardåkning. Ett problem som kvarstår är dock underlaget som är fyllt av skarvar och ojämnheter.
”De som utförde det arbetet kan inte ha gjort något vidare bra jobb för redan nu verkar plattorna ha satt sig” (Emil 2020).
Att det finns värmeslingor under är dock en fördel som han tror hade kunnat göra så att centrum kommer till liv och får rörelse under en större del av året om skateboardåkarna hade föredragit platsen.
Malmö har lyckats bra säger han, där har man försökt få in skejtbar arkitektur på nästan alla av deras öppna ytor i staden, se figur 6. Det finns också ett skateboardgymnasium och staden anordnar stora tävlingar varje år och har ett rykte om sig som en av världens skejtvänligaste städer.
Genom att medvetet skapa skatespots i staden hoppas Malmö på att öka social integration och skapa lokala gemenskaper. Gustav Edén arbetar som skateboardkoordinator för Malmö stad och hans roll är bland annat att integrera skejtvänlig arkitektur på offentliga platser i staden. Han beskriver skateboardåkare som unikt investerade i staden och att de inte behöver dominera en plats för att lyckas aktivera den (Acclaim Magazine 2016).
”Det behövs inte så mycket för att en öppen stadsyta ska bli skejtvänlig och kunna dra nytta av de effekterna. Ge oss ett slätt underlag och lite skejtvänliga gatumöbler så kommer vi bli nöjda” (Emil 2020)
37
Figur 6. Skejtvänlig arkitektur i Malmö: Konsthallstorget, Värnhemstorget, Nobeltorget. Foto: SkateMalmö.se
5.5 Analys: Positiva effekter av skateboardåkning
Vilka positiva effekter kan uppstå om platser i staden tillåts och ges förutsättningar att aktiveras av skejtare? I det här avsnittet analyseras och diskuteras resultatet och samtalen med intervjupersonerna som handlar om just dessa effekter.
”Skateboardåkarna drar ofta till sig mer människor och på så sätt hade platsen blivit mer levande, folk som inte skejtar kommer och träffar folk som skejtar och vice versa” (Emil 2020)
Platser i staden kan gynnas av att ha skateboardåkare som rör sig där, på samma sätt som skateboardåkare gynnas av att människor runt omkring rör sig där de skejtar. Platser blir mer levande och det leder till mer möten mellan stadens människor, möten som kanske annars aldrig hade skett. Det stärker gemenskapen i staden och det ger människor möjligheter att lära sig saker, dela tankar med varandra och diskutera idéer.
Emil påpekar också att en central plats där många unga och unga vuxna rör sig tillsammans skapar en trygghet för de som vistas på platsen, det
38 finns alltid många ögon som kan uppmärksamma mindre bra saker som sker. Det är bra om det finns en sådan öppen yta i staden som kan fungera som en trygg mötesplats för de som behöver det som mest. Om den också ständigt är i rörelse, av bland annat skateboardåkare så finns det oftast en anledning att vistas där. Till skillnad från ett tomt öppet torg som folk bara passerar menar han.
”Det är lättare att träffa andra människor om det finns någon form av aktivitet som omsluter det, ungefär som schackbräden och pingisbord som man ser i vissa städer” (Emil 2020).
”Folk drar folk och då kan det uppstå möten mellan människor, möten som kanske inte annars hade skett. Man känner sig delaktig och välkommen och man ser vilka möjligheter som finns. Det blir mer inkluderande helt enkelt” (Lina 2020).
När både Lina och Emil beskriver hur de önskar att platser för skateboardåknings ska fungera så nämner de dels det fysiska, den byggda miljön. Utöver det så nämner de också hur den byggda miljön kan bidra till sociala konstruktioner och mänskliga möten. För en skateboardåkare är det inte bara viktigt att det finns saker som fungerar perfekt för utövandet av själva skateboardåkningen utan att miljön och åtkomsten till platsen nästan är minst lika viktigt. De ser båda vinster i att skapa platser och offentliga rum som människor vill stanna kvar i, platser som ger möjligheter för människor att mötas, att skapa, och känna sig trygga. En plats kan vara trygg, men det behöver inte betyda att människor vill vistas där, en plats kanske behöver mer värden än enbart trygghet. Ett bra offentligt rum enligt dom behöver innehålla värden och saker som gör att människor vill återvända dit, inte heller enbart i konsumeringssyfte. Emil tror dock att även handel och konsumtionen kan dra nytta av att en offentlig plats ges mer förutsättningar att bli inkluderande och öppen för människor att vistas där.
”Det bidrar till mer köpkraft i centrum som hade gynnat verksamheter där, man tar en fika, köper en läsk, äter lunch och strosar på affärerna även som skejtare” (Emil 2020).
Vad Umeå verkar sakna från deras perspektiv är ett offentligt rum med en öppen yta där underlaget är ett skejtbart material. Åtkomsten dit ska vara tillgänglig från flera håll men det ska samtidigt inte genomflödas av ett stråk av människor och cyklister. Det kan alltså inte ligga i mitten av en gångbana eller ett område var det finns ett konstant flöde av människor som transporterar sig. Det får gärna vara mycket människor i rörelse nära men själva ytan ska ligga just avsides från de passagerna var mycket
39 människor förflyttar sig. Tröskeln för att kunna vistas där ska vara låg, och det bör finnas nog med öppet utrymme för alla nivåer av skateboardåkare att kunna trivas utan att känna sig i vägen. Användningsområdet för platsen behöver inte vara förbestämt, men det ska ges möjligheter för många att kunna använda sig av det. Det ska vara en plats var du kan sätta dig ner och bara vara samtidigt som platsen ska kunna aktiveras av skateboardåkning eller andra aktiviteter. Genom att skapa en plats med dom här förutsättningarna tror de också att det kommer skapa positiva effekter på stadsutrymmet i sin helhet. Det kommer att ge förutsättningar för möten, gemenskap och en mer inkluderande stad i stort. 6. Slutdiskussion
Det finns inte många andra grupper i samhället som har samma erfarenheter av att förflytta sig och spendera tid i stadens offentliga utrymmen som skateboardåkarna har. Det ger dom en insikt i staden som bör ses som en viktig resurs av oss som framtida planerare och beslutsfattare. Umeå har historiskt visat att man har lyssnat på skejtare. Sparken var en del av den första vågen skateparker som började dyka upp i svenska städer och den gavs en central placering i staden vilket visar att man tog skateboardåkningen på allvar. Vid Bildmuseet har man sett fördelarna med att låta skejtarna aktivera platsen, även om det inte var planerat från början så uppmanade man skejtarna stanna kvar när man insåg att de uppskattade platsen. Hade man redan från planeringsstadiet inkluderat och konsulterat skejtarna hade det också kunnat bli väldigt mycket bättre. På Haga har skejtarna ockuperat en negligerad plats och skapat ett utrymme för sig själva och runt om i staden kan man höra det omisskännliga ljudet av skateboardhjul som rullar över asfalt. Skejtarnas rumsliga drömmar aktiverar staden och skapar skatespots som ger den byggda miljön nya relationella värden och användningsområden.
Städer som Malmö har tagit till sig skateboardåkningen och låter den vara ett verktyg för att aktivera platser i staden. Här finns även möjligheter för Umeå att anamma en liknande strategi. Centrala offentliga platser har inte getts samma förutsättningar att husera skejtarna och deras önskningar utan deras utövningsområden är fortfarande i periferi från centrum. Skejtarna har en förmåga att producera nya rum i staden med minimala förutsättningar, ett underlag som går att rulla på och gatumöbler som är skejtvänliga är oftast allt som behövs. Rådhustorget som offentlig plats togs med som exempel och det analyserades utifrån en skateboardåkares perspektiv. Slutsatsen drogs är det inte getts bra förutsättningar för att locka till sig skejtare. Huruvida det utformats så avsiktligt är jag inte säker på, jag tror snarare det handlar om okunskap och att det helt enkelt inte togs med som en parameter vid planeringen. När torget under en vecka
40 hade några skejtvänliga föremål utplacerade på torget så samlades däremot skejtarna där och platsen aktiverades av både skateboardåkning och allmänhet. Olika offentliga platser i staden får kanske ses som att de fyller olika funktioner och Rådhustorget kanske inte är en plats som ska aktiveras av skejtare. Då lyfts istället frågan vad det offentliga rummet är och vem det är till för? Om det produceras för oss istället för av oss som invånare kanske vi går miste om saker som i slutändan hade varit viktiga för staden som helhet. Möten, gemenskaper och förutsättningarna för oss att vara kreativa hindras när platser inte uppmanar oss till att stanna kvar och vistas där. Den starka jämställdhetsrörelsen som börjat röra på sig inom skateboardkulturen ger också möjligheter för kvinnor att ockupera offentliga utrymmen i staden som inte handlar om konsumtion utan om personliga nöjen. Något som historiskt sett varit svårt.
Det finns potential i att minska avståndet mellan skejtare och beslutsfattare i staden. Kan man skapa en bättre förståelse för varandra finns det möjligheter att utvecklas som stad och som samhälle. Staden kan lära sig mycket genom att lyssna på skejtare och andra aktiva användare av staden. På det här området känner jag att det finns utrymme för vidare forskning, det offentliga rummet dess funktion och dess förutsättningar är viktigt för oss alla och något väldigt grundläggande för att människor ska kunna känna sig delaktiga i sin egen stad. Det som skejtare värderar vid ett bra skatespot verkar stämma väl överens med det som många andra invånare i staden också värderar högt, gemenskap, möten, trygghet och aktivitet. En studie där skejtare och andra aktiva utövare av staden konsulteras tillsammans med andra invånare vid utformningen av en offentlig plats skulle vara intressant att följa för att se vad man kan lära sig där. Världen formas och förändras kontinuerligt, vad den formas till börjar alltid rakt under våra fötter. Låt oss skapa intressanta och spännande samhällen där vi kan träffas och njuta av våra offentliga rum tillsammans! 7. Sammanfattning
Den här studien tar avstamp i skateboardåkare och deras relation till staden Umeå. Den syftar till att genom intervjuer och observationer av skejtare analysera och beskriva hur de ser på staden, dess utrymmen och dess potential. Läsaren får en inblick i utvecklingen av skejtkulturen i Umeå under åren och den historiska bakgrunden till skateboardåkning i allmänhet. Teorier om skateboardåkning och det offentliga rummet studeras tillsammans med teorier om produktionen av rum och rummets relationella karaktär. Teorierna har gjort det möjligt att ge ett vetenskapligt och kulturgeografiskt perspektiv på skateboardåkning och skejtarnas upplevelser av staden. Vidare baseras studien på en kvalitativ
41 metod med ett hermeneutiskt synsätt inom ramarna för en fallstudie där observationer och intervjuer har genomförts.
Platser i Umeå som används av skejtare som Sparken, Bildmuseet, Rådhustorget och en gammal tennisplan beskrivs utifrån skejtarnas ögon. Vad som gör platserna bra, och vad som hade kunnat förbättras beskrivs och deras känslor till platserna analyseras. Skejtarna beskriver deras tankar och drömmar om staden och det framgår att de har en syn på Umeå som gör att arkitekturen och den byggda miljön får andra användningsområden. Skejtarna applicerar känslor och investerar sig i stadsmiljön som formas till mötesplatser där dom knyter relationer och möjliggör för möten. Att planera för skateboardåkning tas upp i studien. På vilket sätt kan staden skapa förutsättningar på dess offentliga platser som uppfyller skejtarnas behov och drömmar. Vilka positiva effekter kan platser få av att inkludera skateboardåkning och låta den aktivera platser i staden analyseras och beskrivs. Av resultatet framgår att platserna som skejtarna föredrar bidrar till att skapa möten och gemenskaper mellan människor. Vidare tas också deras upplevelser och erfarenheter av platser i Umeå och sätts i perspektiv till det offentliga rummet i allmänhet, vad ligger bakom att vissa platser formas på ett visst sätt och vad kan staden tjäna på att lyssna på skateboardåkare och ta till sig deras önskningar. Rådhustorget tas upp som ett exempel på en offentlig plats där skejtarna en gång i tiden samlades men efter ombyggnationen inte längre gör det. Vad det beror på diskuteras och analyseras från en skejtares synvinkel. Skateboardåkarna bör ses som en resurs av beslutsfattare och deras unika erfarenheter ger en insikt i stadens struktur som bör värderas högt. Avståndet mellan skejtare och beslutsfattare kan vara stort men det finns städer som har tagit till sig skejtarnas önskemål och använder det som ett verktyg för att aktivera offentliga platser och skapa mer inkluderande rum. Slutsatser dras att Umeå har förutsättningar att följa liknande exempel och på ett bättre sätt inkludera skejtare i sitt besluttagande. Fortsatta studier där relationen mellan stadens beslutsfattare och skejtare analyseras mer djupgående rekommenderas som ett nästa steg.
42 8. Referenser
Acclaim Magazine. (2017). Gustav Eden is building skate utopia https://acclaimmag.com/culture/gustav-eden-is-building-skate-utopia/ (Hämtad 2020-05-11)
Bäckström, Å. Nairn, K. (2018). Skateboarding beyond the limits of gender? Strategic interventions in Sweden, Leisure Studies, 37:4: 424- 439.
Bäckström, Å. (2013) Gender manoeuvring in Swedish skateboarding: Negotiations of femi ninities and the hierarchical gender structure. Young – Nordic Journal of Youth Research, 21:1, 29-53.
Bäckström, Å. (2005). Spår: om brädsportkultur, informella lärprocesser och identitet. Diss. Stockholm : Stockholms universitet, 2005. Stockholm.
Caudwell, J. , & Browne, K. (2011). Sexy spaces: Geography and leisure intersectionalities. Leisure Studies , 30:2: 117–122.
Denscombe, M. (2016). Forskningshandboken: För småskaliga forskningsprojekt inom samhällsvetenskaperna (3. uppl.). Lund: Studentlitteratur.
Hay, I. (2016). Qualitative research methods in human geography. (4. uppl.) Oxford: Oxford University Press
Lefebvre, H. (1991). The production of space. (30 uppl). Malden, Mass: Blackwell Publishing.
Nationalencyklopedin. (2020). Uppslagsverk: Offentligt rum https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/offentligt-rum (Hämtad 2020-05-28)
Nationalencyklopedin. (2020). Uppslagsverk: Skateboard https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/skateboard (Hämtad 2020-05-28)
National Museum of American History. (2011). The boys of Dogtown. https://americanhistory.si.edu/blog/2011/09/the-boys-of-dogtown.html (Hämtad 2020-03-26)
43 No Limit (2014). Skateboard: inte bara för tjejer. (1. uppl.) Årsta: Dokument press
Stockholm Skateboard Collective. (2015). Skateboardhistorien: ur en streetskatares synvinkel. http://www.stockholmskateboardcollective.se/skateboardhistoria/ (Hämtad 2020-03-26)
Svenska Dagbladet. (2013) Kulturhuvudstads-såret https://www.svd.se/kulturhuvudstads-saret (Hämtad 2020-05-11)
SVT. (2017). Allt fler butiker töms i Umeå centrum https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasterbotten/allt-fler-butiker-toms-i- umea-centrum (Hämtad 2020-04-23)
SVT. (2017). Efter stort missnöje torget kan byggas om igen https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasterbotten/efter-stort-missnoje- torget-kan-byggas-om-igen (Hämtad 2020-05-07
SKATE 2019. (2019). En vandringsutställning om skateboardkultur https://www.skate2019.se (Hämtad 2020-05-07)
SVT. (2013) Apberget kan rivas https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasterbotten/apberget-kan-rivas (Hämtad 2020-05-10)
Söderbom, A. & Ulvenblad, P. (2016). Värt att veta om uppsatsskrivande: rapporter, projektarbete och examensarbete. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.
Vivoni, F. (2009). Spots of Spatial Desire. Journal Of Sport And Social Issues, 33: 130-149.
Västerbottens Kuriren. (2016). Kommunen ska se över området runt grön eld https://www.vk.se/2016-05-24/kommunen-ska-se-over-omradet-runt- gron-eld
44 Västerbottens Kuriren. (2017). Glasa in Renmarkstorget. https://www.vk.se/2082183/glasa-in-renmarkstorget (Hämtad 2020-04-23)
Västerbottens Kuriren. (2018). Vi får inte mer centrumhandel än vi förtjänar https://www.vk.se/2018-05-18/vi-far-inte-mer- centrumhandel-an-vi- fortjanar (Hämtad 2020-04-23)
Västerbottens Kuriren. (2017). Hello Richard Florida – Umeå speaking! https://www.vk.se/2017-09-12/hello-richard-florida-umea-speaking (Hämtad 2020-04-23)
Västerbottens Kuriren. (2020). Myten om Umeås döende centrum – det var inte bättre förr. https://www.vk.se/2020-05-01/myten-om-umeas-doende-centrum-det- var-inte-battre-forr (Hämtad 2020-05-07)
Weyland, J. (2003). The answer is never. (1 uppl.) London: Arrow
45