Länsstyrelsen 1 (58) län

Underlag till riksintressen för kulturmiljövården

Borgholms kommun

Antagen av Riksantikvarieämbetet 2018-05-31 Länsstyrelsen 2 (58) Kalmar län Länsstyrelsen 3 (58) Kalmar län

H19 ÖSTRA ÖLANDS KUST- OCH ODLINGSBYGDER

Områdesnamn: RIK H19 Östra Ölands kust- och odlingsbygder Områdeskod: 88512019 Kommun:

Motivering: Odlings- och kustlandskap med en sedan medeltiden bibehållen markindelning där fornlämningsmiljöer från järnålderns bondesamhällen, bymiljöer formade som radbyar, odlade inägojordar, betade sjömarker, samt sjöbodar och säsongsmässiga fiskelägen tillsammans väl uttrycker utvecklingen av kulturlandskapet.

Uttryck för riksintresset: Fornlämningsmiljöer från främst äldre järnåldern med tydliga samband till sentida gärden och byar. Odlingslandskapets tydliga indelning med inägor och utmarker av medeltida karaktär med öppna och betade sjömarker. Gärdesmurar, skiftesmurar och utmarksmurar som tillsammans berättar om odlingslandskapets utveckling från medeltid till 1900-tal. Radbyar på medeltida lägen med bebyggelse från 1700- till 1900-tal och med nära koppling till kringliggande odlingsmarker. Småskalig malmbebyggelse ifrån 1700-tal till 1900-tal karakteristiskt placerade i byarnas utkanter. De medeltida kyrkorna med tillhörande sockencentrum samt deras visuella samband med kringliggande kulturlandskap. Hamnar, fyrplats samt säsongsmässiga fiskelägen med låga sjöbodar från 1800- och 1900-tal, ofta rödmålade träbyggnader, och deras samband med byar och kringliggande landskap. Kvarnarna och hur de utifrån sin placering på höjdlägen framträder i landskapet. Kapelluddens fyr och kapellruin och deras karakteristiska siluett i landskapet. Visuella samband mellan byarna, det kringliggande landskapet och Östersjön. Länsstyrelsen 4 (58) Kalmar län

Beskrivning av kulturmiljön

Inledning Det kustnära landskapet på Ölands östra sida, och öster om den sammanhängande skogsbygden i Mittlandet, präglas av ett till största delar öppet odlingslandskap. Området binds samman av den genomgående landsvägen som följer en gammal strandvall. Landsvägen har troligen följt samma sträckning sedan byarna flyttades hit vid början av medeltiden. I stort sett följer den i alla fall samma sträckning som på 1690 års länskarta. Det öppna landskapet tillsammans med vägens relativa höjdläge gör att man från vägen har en god överblick över detta och väl kan uppleva närheten till Östersjön. Detta kulturlandskap med sina radbyar, sjöbodar, odlade marker, fornlämningar samt det påtagliga sambandet med Östersjön, visar här därför särskilt tydligt på hur det öländska odlingslandskapet utvecklats.

Fornlämningar Inom området finns flera stora ansamlingar med lämningar efter den äldre järnålderns bonde- samhällen. De är främst koncentrerade till sjömarkerna och återfinns bland annat nära byarna Gärdslösa, Folkeslunda, Loppestad och Egby och kan ses som föregångare till dessa. Läm- ningarna utgörs av omfattande system med stensträngar, men där finns även husgrunder och gravar. Många av fornlämningarna har hållits synliga genom att en långvarig och kontinuerlig beteshävd förekommit i dessa marker. Fornlämningar finns även uppe på landborgen vid landsvägen, vilka främst utgörs av gravfält med resta stenar eller stensättningar. Det finns även ett par runstenar med tydligt samband med landsvägen. Jämfört med förhållandet i sjömarkerna är det relativt få fornlämningar utmed landborgen. Troligen har det funnits fler fornlämningar här men de kan ha försvunnit när dessa relativt bördiga bygder odlats upp. De fornlämningar med husgrunder, gravar och hägnader som härstammar från tidig järnålder utgör tillsammans Skandinaviens bäst bevarade järnåldersmiljöer. De finns spridda över hela ön men är särskilt tydliga i marker som brukas som betesmarker. Under medeltiden flyttades dessa järnåldersbyar enligt gällande lagar upp till de långsträckta strandvallarna varvid många av öns karakteristiska radbyar uppstod. Trots att motsvarande skiftesreformer som på fastlandet genomförts även på Öland, har byarna ändå kommit att ligga kvar på dessa medeltida lägen. Öland uppvisar därför ett av landets mest pedagogiska landskap där man tydligt kan följa en kontinuitet av bosättningar från förhistorisk tid fram till nutid. Sambandet mellan senare tillkomna byar och de rika lämningarna efter förhistoriska byar visa på ett särskilt tydligt sätt den flertusenåriga och kontinuerliga närvaron av människor på Öland. Utmärkande för hela det öländska odlingslandskapet är att alla där ingående kulturvärden, med fornlämningar, bebyggelse och brukade marker, tillsammans på ett särskilt tydligt sätt återspeglar den kulturhistoriska utvecklingen. Länsstyrelsen 5 (58) Kalmar län

Odlingslandskapet Odlingslandskapet kring de många byarna i området är strukturerat i mer eller mindre långsmala skiften som sträcker sig från gårdarna på landborgen och i vinkel från denna, dels västerut mot Mittlandet och dels mot öster ner mot sjön. Många av dessa långsträckta skiften markeras av långa raka stenmurar. De bördigaste jordarna är på höjderna kring byarna och det är också här som de gamla inägomarkerna finns med odlad mark. Längre bort från byarna finns betesmarkerna, främst nere på sjömarkerna i öster men till viss del även i väster mot Mittlandet. Denna indelning med inägor och utmarker har sitt ursprung i det äldre odlingslandskapet. Den var vanligt i en stor del av landet men har i allmänhet försvunnit i samband med de stora skiftesreformer som genomfördes under främst 1800-talet och som innebar att många gårdar flyttade ut från byarna för att kunna samlade alla sina ägor kring sig. Eftersom de säregna naturförutsättningarna på Öland gjorde det svårt att hitta alternativa platser för gårdarna, som både gav närhet till bördiga jordar och tillgång till vatten, kom de i allmänhet att stanna kvar på sina från början medeltida tomter. Det innebär att samma marker som idag odlas eller betas även har gjort så under många generationer i över tusen år. Det stora antalet långsträckta radbyar med dessa äldre odlingsstrukturer är unikt för Öland och kan upplevas särskilt väl just här på östra sidan.

Den traditionella indelning mellan inägojord och utmarker, som är av medeltida ursprung, är så pass tydlig på Öland att det lär sakna motsvarighet på andra håll i Europa. Ett fortsatt modernt brukande av de gamla odlingsmarkerna trots begränsade strukturförändringar samt en på många håll långvarig och kontinuerlig hävd har inneburit att dessa värden kunna leva kvar. Denna gamla struktur återfinns på många håll i det levande odlingslandskap som finns på Öland och utgör också det huvudsakliga motivet för att södra Öland pekats ut som världsarv. Precis som inom världsarvet är aktiva lantbruk en förutsättning för att detta odlingslandskap ska kunna fortleva.

Gärdesmurarna – Under tidig medeltid flyttades många gårdar och lades på rad i långsträckta byar på landborgarna. Bönderna i dessa radbyar samsades då om en gemensam inäga med åker och ängar. I gränsen mot utmarken där betesdjuren gick hägnas denna inäga av med stenmurar. Då dessa gärdesmurar kan vara från tidig medeltid är dessa de äldsta stenmurar som förekommer i det öländska landskapet och som fortfarande har en hägnadsfunktion.

Skifteslandskapet – Från slutet av 1700-talet och under en stor del av 1800-talet genomfördes ett flertal olika skiftesreformer på Öland med syfte att samla böndernas ägolotter i så få skiften som möjligt. De tidigare gemensamt brukade inägorna kom i och med det i allt högre grad att övergå till att bli enskilt ägda. I samband med det kom också krav på att bönderna skulle bygga murar utmed sina nya ägogränser. De många, ofta långsträckta och raka stenmurarna på de gamla inägorna är därför idag ett utmärkande drag för det öländska skifteslandskapet. Länsstyrelsen 6 (58) Kalmar län

Utmarker och sjömarker – Från 1569 till 1801 utgjorde hela Öland en kunglig jaktmark. Denna så kallade djurgårdsinrättning innebar att all utmark var kunglig egendom där bönderna inte fick jaga eller fälla träd. När djurgårdsinrättningen upphörde 1801 bestämdes att dessa utmarker skulle fördelas mellan de olika byarna. Som en följd av denna utmarksdelning byggdes under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal de ofta mycket långa utmarksmurarna. Särskilt påtaglig är den över 30 km långa Mittmuren på på södra Öland. Motsvarande murar finns även här på östra sidan vid övergången mellan de odlade markerna och de betade markerna på sjömarkerna. Materialet till stenmurarna har många gånger brutits direkt ur kalkflisan i närliggande stenbrott, vilka därför också bör ses som en del av detta odlingslandskap.

Sjömarkerna är de mot kusten svagt sluttande gräsmarker mellan den odlade jorden och stranden, vilka främst förekommer utmed östra sidan samt till viss del även på den sydvästra. På denna del av Öland har sjömarkerna därför utgjort de främsta betesmarkerna. Det var i dessa sjömarker som många av de äldsta byarna på ön låg. När byarna under medeltiden flyttades upp till strandvallarna för att med tiden utvecklas till radbyar där, låg lämningarna efter dessa tidigare bosättningar kvar. Eftersom stora delar av sjömarkerna därefter främst nyttjats för bete och till viss del för slåtter och aldrig blivit uppodlade, har dessa lämningar kunnat bevaras särskilt väl här och har genom den kontinuerliga hävden förblivit särskilt tydliga. Denna långvariga betes- och slåtterhävden har hållit landskapet öppet vilket också i hög grad kommit att prägla växt- och djurlivet här.

Radbyar – Radbyn är en medeltida bebyggelseform som finns kvar på Öland men har till största delen försvunnit i övriga Sverige. Inom bytomten låg gårdarna på rad i enlighet med ett noggrant måttsystem. Gårdstomtens bredd mot bygatan var proportionerlig mot den andel jord gården hade i de olika gärdena. Denna princip var noga reglerad i de medeltida lagarna där det talades om att byarna skulle ligga i ”laga läge”. Dessa medeltida tomter lades aldrig i gärdet utan i kanten av den för att kunna maximera den odlingsbara marken. De flesta byarna på östra sidan har sin bebyggelse samlad utmed landsvägen. De är geometriskt reglerade där enligt principen för laga läge. Den säregna markindelningen har inneburit att de utvecklats till långa radbyar. På hela Öland finns omkring 200 radbyar, vilket är den högsta koncentrationen av denna form av bybildningar i hela landet. Radbyarna har också bevarats på Öland bättre än någon annanstans i Sverige. Utmärkande för radbyarna, vilka är särskilt påtagliga och stora på öns södra och mellersta delar, är att de utgörs av tätt liggande gårdar på avlånga rektangulära bytomter. Dessa avlånga tomter ligger vanligtvis så att de gränsar mot bygatan. Då gårdarnas bebyggelse ofta går ända ut till bygatan skapar detta en särskild tät och nära upplevelse av bymiljön. Det är vanligt att ekonomibyggnader ligger närmast bygatan medan mangårdarna finns en bit upp på tomten. Då gårdarna ligger nära varandra innebär det ibland att de stora skiftesverksbyggnaderna mot bygatan vuxit ihop. Många av dessa ladugårdar mot bygatan har försvunnit men ännu i början av 1900-talet ska en 900 meter lång sammanhängande Länsstyrelsen 7 (58) Kalmar län

länga med ekonomibyggnader ha funnits mot landsvägen i Långlöt. Denna by är också Ölands längsta radby och sträcker sig med alla sina gårdar och malmbebyggelse närmare 2 km utmed landsvägen. Många andra tydliga radbyar finns även inom området som Åkerby, Lopperstad, Folkeslunda, Runsten, Södra och Norra Gärdslösa, Störlinge, Övra Sandby och de båda, numera sammanvuxna, byarna Egby och Sandby. Dessutom förekommer dubbla radbyar, med gårdar placerade i laga läge på båda sidor av landsvägen. Detta finns bland annat i Himmelsberga, som troligen är den bäst bevarade av sitt slag på Öland, samt i Lerkaka. Malmbebyggelsen – Utanför byarna finns malmarna där de från början bodde som inte hade någon gård eller ägde del i själva byn. De boende här fick hitta en annan form av försörjning och var därför ofta hantverkare av olika slag. Husen på malmarna blev ofta mindre och enklare än de större gårdarna inne i byn. Malmarna präglas därför vanligtvis av en mer småskalig bebyggelse belägna i radbyarnas utkanter. Här finns ofta av en väl samlad bebyggelse bestående av bostadshus, vanligtvis 1–1 ½ våningar höga samt med tillhörande små uthus eller ekonomibyggnader. Utmärkande för Öland är att gränsen mellan byarna och malmarna framträder särskilt tydligt här. En stor del av malmbebyggelsen har tillkommit under 1700-talet och framåt, särskilt under tidsepoker då befolkningen i byarna ökade. Eftersom radbyarna utmed landsvägen med sina gårdar och malmbebyggelse ligger så nära varandra innebär det att flera byar på så sätt växt ihop. Detta märks tydligast i Egby och Sandby i områdets norra del, där de båda byarna har en gemensam malm, men detta förekommer även i byar som Åkerby – Lopperstad, Norra och Södra Gärdslösa. Sockencentrum – I varje öländsk socken har det sedan tidig medeltid funnits en kyrka. Då kyrkorna ligger relativs tätt i det ofta ganska öppna öländska landskapet utgör många av de höga kyrktornen utpräglade karaktärsmärken som syns långväga ifrån. Eftersom kyrkbyarna även varit sockencentrum har det inneburit att här vuxit fram en miljö som till viss del kommit att skilja sig från övriga byar. I sockencentrumen har därför funnits, utöver den vanliga bondbebyggelse, även byggnader som prästgård, skola, sockenstuga, fattigstuga, sockenmagasin och kyrkstallar men ofta även marknadsplats, handelsbod och bensinmack. Eftersom byarna och kyrkorna ligger tätt på ön finns inom detta stora område fem st kyrkor och sockencentrum. Det mest utpräglade av dessa är Gärdslösa sockencentrum med de båda byarna Norra och Södra Gärdslösa, kanske beroende på att detta troligen varit den folkrikaste delen på östra Öland. Denna kyrka har särskilt väl bevarat sin medeltidskaraktär då den undgått större ombyggnader. I miljön ingår även den stora prästgården från 1700-talet, där skalden Erik Johan Stagnelius är född, och en skola. Liknande miljöer finns även i de övriga kyrkbyarna. Väderkvarnar – Under 1800-talets andra hälft fanns c:a 2000 väderkvarnar på Öland. Idag återstår ungefär 350 st av dessa. Även om det största flertalet är försvunna utgör kvarvarande kvarnar genom sin typiska placering på landborgskrönen och andra höjdstråk den siluett som för många framstår som den mest tydliga symbol och karakteristiska varumärket för hela Öland. Länsstyrelsen 8 (58) Kalmar län

Landborgen på östra sidan utmärks av att det här på flera platser står grupper med kvarnar som därför direkt går att upplevas från landsvägen. Särskilt kända är kvarnraderna i Lerkaka och Störlinge. Fiskelägen – Fiske utöver husbehov har inte bedrivits länge på Öland, främst beroende på att ön saknat goda fiskehamnar. För de flesta av öns byar hörde därför rätten till strandfiske, något som var knutet till jordägandet. Till gården hörde då även en fiskebod nere vid stranden. På östra sidan ofta som träbyggnader i skiftesverk. Då dessa bodar vanligtvis byggdes tätt tillsamman har de kommit att bilda sammanhängande byggnadsgrupper, inte helt olikt gårdarnas gruppering i radbyn. Sjöbodplanerna utgör därför en betydande del av de öländska bymiljöerna och är också en del av odlingslandskapet. Till de flesta av byarna i området finns även fiskelägen med större eller mindre ansamlingar av sjöbodar. Sjöbodarna på östra sidan är ofta byggda i trä och rödmålade. Trots att bodarna är relativt små och låga byggnader är de ändå väl synliga i landskapet. Detta beror till stor del på att de ligger så nära varandra att de på håll gärna smälter samman till en större enhet, men också för att landskapet här är så öppet med omgivande hav och betade gräsmarker. Större ansamlingar med sjöbodar finns bland annat vid , Sandbyläge, Störlinge, Långlöt, Folkeslunda och Runsten. Hamnarna har haft olika betydelser under historien, beroende på tillgången på fisk i Östersjön och hur omfattande sjöhandeln varit. Vid Kapelludden, i norra delen av området, fanns under medeltiden en betydande hamn kallad Sikvarp. I anslutning till hamnen har även funnits en handelsplats av stor betydelse. Lämningar efter den i form av gropar och grunder finns här. Platsens stora betydelse under medeltiden markeras framför allt av ruinerna efter det medeltida kapell som finns här. Eftersom det tillhört ett av de större medeltida kyrkliga byggnaderna på Öland, kan man anta att området kring hamnen i Sikvarp varit mycket rikt befolkat under en stor del av medeltiden. Genom sin storlek och placering nära havet framhäver ruinerna efter kapellet denna historia vida omkring och utgör en karakteristisk siluett i detta kustlandskap. Helt nära kapellruinen finns även Kapelluddens fyr. Den är uppförd 1871 i en för sin tid modern fackverks teknik i järn, en så kallad Heidenstammare. Liksom kapellet är den synlig långväga ifrån och utgör också ett påtagligt inslag i landskapsbilden. Länsstyrelsen 9 (58) Kalmar län

Referenser: Fallgren, Jan-Henrik, Kontinuitet och förändring. Bebyggelse och samhälle på Öland 200-1300 e Kr. Uppsala 2006. Grävda minnen. Från Skedemosse till Sandbyborg. Meddelanden från Kalmar läns Hembygdsförbund och Stiftelsen Kalmar läns museum, årgång 95. 2015. Hallberg, Göran; Ortnamn på Öland. Kristianstad 1985. Jansson, Thorsten; Mittens rike – natur och människor i det öländska Mittlandet. Länsstyrelsen Kalmar län. Skogsstyrelsen. 2002. Landskap att värna om – Gärdesgränser och bete på södra Öland. Länsstyrelsen Kalmar län 2015. Lundh, S; Medeltidens kyrkor och kapell på Öland. Linköpings stiftshistoriska sällskap del 12. 2014 Långlöt. Ur en ölandssockens kulturhistoria. Långlöts hembygdsförening 1971. Natur och kultur på Öland. Länsstyrelsen Kalmar län 2001. Odlingslandskapet i Kalmar län – Bevarandeprogram. Borgholms kommun. Länsstyrelsen Kalmar län informerar. Meddelande 1995:25. Palm, B. (red); Öland. Del 1-3. Kalmar 1948-1950. Regionala byggnadsmönster i Kalmar län. Länsstyrelsen Kalmar län. Meddelande 2012:07. Regional indelning och karaktärsbeskrivning av kulturlandskapet i Kalmar län. Länsstyrelsen Kalmar län. Meddelande 2009:13. Reis, Johan von, Kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsemiljöer på landsbygden inom Borgholms kommun på Öland. Riksantikvarieämbetet 1979. Vägen som kulturarv. Värdefulla vägar och vägmiljöer i Kalmar län. Länsstyrelsen Kalmar län. Vägverket. 1999. Ö-land. Meddelanden från Kalmar läns hembygdsförbund och Stiftelsen Kalmar läns museum, årgång 86. 2002. Länsstyrelsen 10 (58) Kalmar län

Karta H19

t.antmate,.et/Metna

0 2 6 Kilometer

Riksintressets utbredning: Det omfattar de brukade markerna mellan strandlinjen i öster och övergången till det öländska mittlandets mer skogliga bygder i väster samt från Egby kyrkby och sjömarker i norr till kommungränsen vid Åkerby i söder. Länsstyrelsen 11 (58) Kalmar län

H23 BORGHOLM

Områdesnamn: RIK H23 Borgholm Områdeskod: 88508023 Kommun: Borgholm

Motivering: Stads- och slottsmiljöer i ett kustlandskap där Borgholms medeltida slott präglar landskapsbilden och uttrycker de långvariga kungliga intressena på platsen. I slottets omedelbara närhet har småstaden och badorten Borgholms utvecklats med sin träbebyggelse från 1800–1900-tal.

Småstadsmiljö. Trästad. Badort.

Uttryck för riksintresset: Borgholms slottsruin från 1200 – 1500-tal med sin karakteristiska siluett som tydligt kan upp- levas långväga ifrån, både från land och hav.

Den långvariga kungliga närvaron som uttrycks genom Borgholms kungsgård och Sollidens slott från 1800- och tidigt 1900-tal och deras nära samband med Borgholms stad.

Borgholms stads rutnätsplan från 1817 med regelbunden tomtstruktur, ett stort inslag av trädplanteringar, samt återkommande utblickar mot Kalmarsund.

Borgholms centrala delar präglad av en låg och tät trähusbebyggelse från 1800 – 1900-tal med villor och köpmansgårdar med stora trädgårdstomter samt av offentliga byggnader väl anpassade till den lilla staden. Borgholms betydelse som kommunikationscentmm som uttrycks i hamnen samt av stationsbyggnaden i tegel, en markering av stadens betydelse som knutpunkt fördet tidigare öländska järn vägsnätet. Länsstyrelsen 12 (58) Kalmar län

Beskrivning av kulturmiljön Inledning Borgholm och landskapet runt kring staden präglas i hög grad av siluetten av Borgholms slottsruin. Den utgör också en markering, tillsammans med den närliggande kungsgården och kungafamiljens sommarresidens, om det långvariga och stora intresset som funnits för Öland hos statsmakten och kungligheterna. I direkt anslutning till borgen har Borgholms stad vuxit fram. Fram till 1700-talet var orten i huvudsak ett mindre fiskeläge. Därefter kom den alltmer att utvecklas till en viktig handelsplats och fick i början av 1800-talet även stadsrättigheter. Under 1800- och 1900-talet utvecklades sedan staden ytterligare då den dels blev huvudort för Ölands järnvägstrafik men även en livaktig badort med ångbåtsförbindelser till bland annat huvudstaden. Upplevelsen av och sambanden mellan de miljöer i och kring Borgholm som dels uttrycker den kungliga närvaron och dels småstadens framväxt berättar tillsammans en betydande del av Ölands historia.

Borgholms slottsruin Borgholms slottsruin har ett dominerande läge på den höga klinten vid randen av Borgholms- alvaret och utgör en karakteristisk siluett både från land och från sjösidan. Den är anlagd på krönet av den cirka 40 meter höga landborgen med vid utsikt över Kalmarsund. Den äldsta borgen anlades kring en kastal från 1100-talets slut. Den första säkra underrättelsen är från 1268 ("hospital vid Borgholm”), då Borgholm var en befäst konungaborg. Antagligen utvid- gades slottet i samband med att hertig Valdemar förlade sitt hov hit 1316. 1361 intogs borgen av Valdemar Atterdag, som delvis lät förstöra den. År 1572–1589 lät Johan III genomföra en fullständig ombyggnad av borgen under ledning av bröderna Johan Baptista och Dominicus Pahr. Borgen fick då i huvudsak sin nuvarande planlösning med ett omfattande bastionssystem åt landsidan och innanför detta en länga med sträckmurar som förband hörntornen och på vars mitt fanns ett fyrkantigt torn. Det medeltida kärntornet på den inre borggården fick kvarstå. År 1652– 1653 revs detta, och under ledning av Nicodemus Tessin d ä påbörjades en ny ombyggnad, som bland annat syftade till att ge alla längor samma höjd. Arbetet avbröts år 1709, då östra och södra längorna ännu var ofullbordade. Under 1700-talet fick slottet mer eller mindre förfalla. År 1803 utarrenderades det för olika verksamheter. Bland annat fanns en klädesfabrik och ett färgeri i den norra längan fram till 1806 då stora delar av slottet ödelades av eld. Ruinen stod därefter övergiven i många år och användes som stenbrott och betesmark. Under 1880-talet påbörjade man arbetet med att konservera ruinen. Detta har därefter i princip pågått oavbrutet sedan dess. Idag finns ett slottsmuseum inne i ruinen och den används regelbundet för olika evenemang som konserter, mässor och marknader. Länsstyrelsen 13 (58) Kalmar län

Under medeltiden fanns även ett mindre samhälle beläget i direkt anslutning till borgen med en egen sockenkyrka. Samhället och Borgs kyrka förstördes under 1500- och 1600-talens många krig. Kyrkan revs 1610 under Kalmarkriget för att underlätta försvaret av slottet och har undersökts arkeologiskt på 1970-talet. Idag finns endast några övertorvade husgrunder samt mindre ruiner efter kyrkan.

Borgholms kungsgård På 1500-talet anlade kungen fem kungsgårdar på Öland. En av dem var Borgholm. Syftes med kungsgårdarna var att de skulle drivas som avelsgårdar för hovets räkning. De skulle även tjäna som mönstergårdar för traktens bönder. Borgholms kungsgård, eller ladugård, anlades av Gustav Vasa. Den var helt inriktad på djurhållning och som de kunde producera, bland annat smör och ost. Kungsgården ligger cirka en kilometer öster om Borgholms slott och har haft stora markområden. Den första byggnaden byggdes troligen redan under 1520-talet. På 1670-talet brändes huset av danskarna och ett nytt stort stenhus med två bostadsvåningar, det så kallade Vasahuset, byggdes därefter på det gamla husets grund. Kort därefter avtog statens intresse för kungsgården som istället arrenderades ut. Under 1800-talet uppfördes en ny huvudbyggnad till gården. Den köptes på 1920-talet in av drottning Victoria med avsikt att vara ett vilohem för kvinnor. Till kungsgår- den hörde även en trädgård som var i bruk fram till 1950-talet men som senare har lagts igen och idag utgör ett bostadsområde. Vasahuset utgör ett karakteristiskt blickfång vid infarten till Borgholm söderifrån och är idag skyddat som byggnadsminne.

Borgholms stad Borgholm är en av landets få städer från 1800-talets början och har en bibehållen stadsplan från 1816. Utmärkande för staden är den rika bebyggelsen av 1800-talskaraktär samt dess historiska och visuella samband med Borgholms kungsgård och slottsruin. De äldsta delarna har en låg trähusbebyggelse på rätvinkliga tomter, friliggande men ibland även sammanbyggda. De karak- teristiska så kallade Borgholmshusen har bottenvåningar av sten och med övervåningar av trä. Ursprunget till Borgholm är ett medeltida fiskeläge, Borgehamn, beläget i den skyddade och naturliga viken söder om Kapelludden. Det där tidigare belägna kapellet, helgat åt S:t Elof, revs 1820. Öns behov av en egen sjö- och handelsstad befästes 1816 med ett privilegiebrev. Eftersom stadens befolkning växte snabbt behövdes bestämmelser för hur bebyggelse skulle tillåtas att breda ut sig. I samband därmed lades en enkel rutnätsplan ut med regelbundna kvarter och breda gator kring ett centralstråk med kyrka, torg och stadshus. Stadens centrala delar karakteriseras därför av en låg trähusbebyggelse från 1800-talets förra hälft och senare. I några kvarter är husen Länsstyrelsen 14 (58) Kalmar län

sammanbyggda och har körportar in till gårdarna. Bottenvåningar av sten med övervåning av trä, vilka även kallas för Borgholmshus, samt med putsade fasader förekommer också. I övrigt är husen friliggande och har 1800-talskaraktär. Under 1800-talet utvecklades Borgholm allt mer till en populär badort, vilket framförallt kommit att prägla de södra och västra kvarteren av staden. I västra stadsdelen mot sundet växte vid denna tid badanstaltens karakteristiska stora träbyggnader upp. Trädgårdstomterna till den villabebygg- else som tillkom vid tiden kring sekelskiftet 1800/1900 är påtagligt stora här och utgör därför en del av karaktärsdragen hos bebyggelse som härstammar från denna tidsperiod.

Solliden I direkt anslutning till Borgholms slottsmiljö, och som en ytterligare markering på den långa kungliga närvaron på platsen, lät dåvarande kronprinsessan Victoria 1906 bygga Solliden som ett sommarresidens åt kungafamiljen. Huset är byggt på en egendom som är omkring 80 hektar stort och omfattar även en lantgård, flera torp, alvarmark samt en stor berömd park- och trädgårdsan- läggning. Huvudbyggnaden, som är uppförd i italiensk stil, ritades av arkitekten Torben Grut som även gjorde ritningarna till Stockholms stadion. Villabyggnaden har en oregelbunden rektangulär grundplan och är uppförd av putsat tegel på granitsockel. Byggnaden består av tre våningar jämte en för vindsutrymmena. Till huvudvåningen leder på östra långsidan en täckt fritrappa, inbyggd med arkadbågar. Villan omges av en park med bland annat en stor pergola, näckrosdamm, en engelsk park och en holländsk trädgård. Länsstyrelsen 15 (58) Kalmar län

Referenser: Byggda minnen. Berättelser från Öland och östra Småland. Meddelanden från Kalmar läns Hembygdsförbund och Stiftelsen Kalmar läns museum, årgång 94. 2011. En bok om Räpplinge. Räpplinge hembygdsförening. 1990. Hallberg, Göran; Ortnamn på Öland. Kristianstad 1985. Natur och kultur på Öland. Länsstyrelsen Kalmar län 2001. Nilsson, R; Badortstidens Borgholm. 1995. Odlingslandskapet i Kalmar län – Bevarandeprogram. Borgholms kommun. Länsstyrelsen Kalmar län informerar. Meddelande 1995:25. Palm, B. (red); Öland. Del 1-3. Kalmar 1948-1950. Regionala byggnadsmönster i Kalmar län. Länsstyrelsen Kalmar län. Meddelande 2012:07. Regional indelning och karaktärsbeskrivning av kulturlandskapet i Kalmar län. Länsstyrelsen Kalmar län. Meddelande 2009:13. Reis, Johan von, Kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsemiljöer på landsbygden inom Borgholms kommun på Öland. Riksantikvarieämbetet 1979. Länsstyrelsen 16 (58) Kalmar län

Karta H23

Småb.ltshamn

3 Kilometer

Riksintressets utbredning: Området omfattas av Borgholms tätort och centrala delar samt av de bygder däromkring som präglas av Borgholms slottsruin, kungsgården och det kungliga slottet Solliden. Länsstyrelsen 17 (58) Kalmar län

H25 HÖRNINGE

Områdesnamn: RIK H25 Hörninge Områdeskod: 88507025 Kommun: Borgholm

Motivering: Bymi(jö och odlingslandskap med en sedan medeltiden bibehållen markindelning där Hörninge radby med odlade inägojordar på höjden närmast byn och beten på de fuktigare mossmarkema präglat utvecklingen av kulturlandskapet.

Uttryck för riksintresset: Radby på medeltida lägen med bebyggelse från 1700- till 1900-tal. Medeltida bygata och tidigare landsväg mellan Köpingsvik och Sikvarp. Odlingslandskapets indelning med inägor och utmarker av medeltida karaktär. Bebyggelse från 1700-tal till 1900-tal med rödmålade ladugårdslängor i skiftesverk som delvis är sammanbyggda mot bygatan. Visuella samband med byn och omgivande landskap. Länsstyrelsen 18 (58) Kalmar län

Beskrivning av kulturmiljön Inledning Hörninge är belägen i Mittlandsskogens allra nordligaste del, mitt på ön. Det omgivande landskapet är ett öppet odlings- och beteslandskap med lövträd närmast och inne i själva byn. På grund av byns höjdläge kan man väl uppleva det omgivande landskapet. Bland annat de träd- och buskbärande hagmarkerna invid Hörninge mosse norr om byn. Öppna hagmarker och kalkfuktängar är vanligt förekommande i de östra partierna av mossen, de västra delarna består av sämre hävdade tuvtåtelfuktängar. På fastmarkspartierna dominerar fårsvingeltorrängar med inslag av örtrika ängshavretorrängar. Hörninges karaktär av radby utmed en medeltida landsväg samt dess läge på en höjdrygg skapar tillsammans en bra bild på karaktären av det öländska odlingslandskapet.

Fornlämningar En knapp kilometer sydöst om byn ligger ett koncentrerat fornlämningsområde bestående av ett antal runda stensättningar samt en husgrund av kämpagravstyp. Fornlämningsområdet är beläget i gammal odlingsmark.

Bymiljön Hörninge by har utvecklats kring bygatan och följer en naturlig höjdsträckning i landskapet. Byns relativa höjdläge gör att de visuella sambanden mellan byn och det omkringliggande landskapet framhävs särskilt väl. Bygatan är en del av den gamla vägsträckningen mellan den främst under medeltiden aktiva hamnen i Sikvarp (nuvarande Kapelludden) på östra sidan av ön och Köpingsvik. Gårdarnas inbördes placering har långa anor, vilket finns dokumenterat i äldre kartor. På en avmätningskarta som upprättades 1830 över ett flertal byar mellan Köping och Bredsättra framgår hur marken då var uppdelad mellan de olika gårdarna i bland annat Hörninge. Denna struktur återstår idag i stort även om en del ägor slagits samma till större brukningsenheter. Länsstyrelsen 19 (58) Kalmar län

Referenser: Fallgren, Jan-Henrik, Kontinuitet och förändring. Bebyggelse och samhälle på Öland 200-1300 e Kr. Uppsala 2006. Grävda minnen. Från Skedemosse till Sandbyborg. Meddelanden från Kalmar läns Hembygdsförbund och Stiftelsen Kalmar läns museum, årgång 95. 2015. Hallberg, Göran; Ortnamn på Öland. Kristianstad 1985. Jansson, Thorsten; Mittens rike – natur och människor i det öländska Mittlandet. Länsstyrelsen Kalmar län. Skogsstyrelsen. 2002. Natur och kultur på Öland. Länsstyrelsen Kalmar län 2001. Odlingslandskapet i Kalmar län – Bevarandeprogram. Borgholms kommun. Länsstyrelsen Kalmar län informerar. Meddelande 1995:25. Palm, B. (red); Öland. Del 1-3. Kalmar 1948-1950. Regionala byggnadsmönster i Kalmar län. Länsstyrelsen Kalmar län. Meddelande 2012:07. Regional indelning och karaktärsbeskrivning av kulturlandskapet i Kalmar län. Länsstyrelsen Kalmar län. Meddelande 2009:13. Reis, Johan von, Kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsemiljöer på landsbygden inom Borgholms kommun på Öland. Riksantikvarieämbetet 1979. Ö-land. Meddelanden från Kalmar läns hembygdsförbund och Stiftelsen Kalmar läns museum, årgång 86. 2002. Länsstyrelsen 20 (58) Kalmar län

Karta H25

500 1 000 1 500 Meter

Riksintressets utbredning: Höjdstråket där Hörninge by ligger samt de närmast kringliggande marker som har visuell kontakt med byn. Länsstyrelsen 21 (58) Kalmar län

H27 SÖDRA GREDA-VALSNÄS

Områdesnamn: RIK H27 S Greda-Valsnäs Områdeskod: 88504027 Kommun: Borgholm

Motivering: Odlings- och kustlandskap där fornlämningsmiljöer, bymiljöer med odlade inägojordar och betade sjömarker samt tillhörande fiskelägen med sjöbodar och ålbroar vilka tillsammans visar på den betydelse som både jordbruk och fiske haft här från järnålder fram till 2000-talet.

Uttryck för riksintresset: Lämningar efter byar och fornborg från tidig järnålder bunden till strandnära marker och deras visuella och historiska samband med kusten och dagens byar. Radbyar och klungbyar som Arbelunda och Djurstad med bebyggelse från 1700- till 1900-tal. Stenmurar och brukningsvägar av skiftande ålder karaktäriserar odlingslandskapet och berättar om dess utveckling från medeltid till 1900-tal. Odlingslandskapets tydliga indelning med inägor och utmarker av medeltida karaktär med öppna och betade sjömarker. Fiskelägen med karakteristiska rader av låga sjöbodar i sten och trä med tillhörande nätgårdar, båtkåsor och ålbroar samt deras nära samband med tillhörande bondbyar som S Greda, Djurstad, Arbelunda och Valsnäs. Kårehamn och dess karaktär av fiskehamn, med anor åtminstone sedan 1600-talet, som förstärker fiskenäringens betydelse här. Visuella samband mellan byarna, det öppna odlingslandskapet och den närliggande Östersjön. 22 (58) Län sstyre Isen Kalmar län

Beskrivning av kulturmiljön Inledning Området består till största delen av öppna odlingsbygder där det visuella sambandet med den närliggande kusten och Östersjön präglar upplevelsen av detta kulturlandskap. Genom hela området i dess västra kant går den gamla landsvägen som till sin sträckning är känd åtminstone sedan 1600-talet. Särskilt utmärkande för området är att kulturmiljöerna tillsammans tydligt ger uttryck för den kombination av näringarna jordbruk och fiske som här varit av stor betydelse för kulturlandskapets utveckling. Detta framgår bland annat av att det till alla de större bondbyarna även hör fiskelägen med sjöbodplaner, nätgårdar, båtkåsor och långa stenpirar, ålbroar, på sina marker nere vid kusten. Dessutom ligger fiskehamnen Kårehamn inom området med anor från 1600-talet och idag östra Ölands största hamn.

Fornlämningar Inom området finns flera av Ölands kända ansamlingar med lämningar efter den äldre järnål- derns bondesamhällen. De är främst koncentrerade till sjömarkerna och återfinns i nära anslutning byarna, framför allt vid Södra Greda, Torp, Karse, Arbelunda och Valsnäs. De har tydliga samband med dessa byar då de kan ses som deras förhistoriska föregångare. Lämning- arna utgörs av omfattande system med stensträngar, men där finns även husgrunder och gravar, framför allt vid S Greda och Valsnäs. Löts fornborg eller den så kallade Trindborgen, som ligger på Valsnäs marker, utgör med sina 2 meter höga och 6 meter breda vallar ett markant inslag i detta relativt öppna landskap. Många av fornlämningarna i området har hållits synliga genom en långvarig och kontinuerlig beteshävd av dessa marker. Troligen har det förekommit fornlämningar även högre upp närmare byarna, men de kan ha försvunnit när dessa relativt bördiga bygder odlats upp.

Bebyggelse Inom området finns exempel på byar som antingen är grupperade som radbyar eller som klungbyar. Radbyarna tillkom under medeltiden då det bestämdes att de skulle ligga i ”laga läge”. Detta innebar att tomten som gården hade i byn skulle vara proportionerlig mot den andel jord som gården hade i gärdena. Detta gjordes främst på platser med tunna jordlager där det var begränsat med odlingsbar jord inom gärdena. Klungbyarna är en mer ursprunglig form då de tillkommit mer som ett resultat av en terränganpassning. Klungbyarna är därför äldre än radbyarna och mer vanliga i Ölands inland och i de norra delarna än i bygder med mycket alvar och sjömarker. Inom området är Djurstad exempel på en klungby där det finns fyra 23 (58) Län sstyre Isen Kalmar län

gårdsanläggningar osymmetriskt placerade intill varandra. Den tydligaste radbyn i området är Arbelunda, vilken väl kan upplevas från vägen till Kårehamn som går genom byn.

Odlingslandskapet Odlingslandskapet i området är strukturerat med de gamla inägomarkerna närmast kring byarna och det är också här som de bördigaste jordarna finns. Utmarkerna till dessa byarnas är framför allt de omfattande sjömarkerna i öster. Denna indelning med inägor och utmarker har sitt ursprung i det äldre odlingslandskapet. Den var vanligt i en stor del av landet men har i allmänhet försvunnit i samband med de stora skiftes- reformer som genomfördes under främst 1800-talet. De säregna naturförutsättningarna på Öland har gjort att det gamla odlingslandskapets markindelning fortfarande väl framträder här. Det innebär att samma marker som idag odlas eller betas har gjort så under många generationer i över tusen år och på så sätt skapat ett säreget natur- och kulturlandskap. Den långvariga beteshävden här har hållit landskapet öppet och samtidigt främjat höga natur- värden med artrik flora och rikt fågelliv. Det finns även områden som länge hävdats som slåttermarker. Mest känd är naturreservatet Södra Greda löväng i områdets norra del som har en rik fältflora präglad av långvarig slåtterhävd, men här finns även träd som uppvisar spår efter hamling. Den traditionella indelning mellan inägojord och utmarker, som är av medeltida ursprung, är så pass tydlig på Öland att det lär sakna motsvarighet på andra håll i Europa. Ett fortsatt modernt brukande av de gamla odlingsmarkerna har trots begränsade strukturförändringar, samt en på många håll långvarig och kontinuerlig hävd, inneburit att dessa värden kunna leva kvar. De flesta byarna i området ligger på de lite högre partierna i landskapet i områdets västra delar. Intill själva bybebyggelsen finns en del lite mer lummiga miljöer med lövträd och buskar. Annars finns närmast kring byarna främst öppna och odlade marker. Bortanför dessa nere vid sjön finns de betade utmarkerna. Gränsen till dessa markeras i allmänhet av en stenmur.

Fiskelägen Fiske utöver husbehov har inte bedrivits länge på Öland, främst beroende på att ön saknat goda fiskehamnar samt att kommunikationerna på ön varit dåliga. Fiske har bedrivits mer på den östra sidan än på de västra. Bland annat var det en viktig bisyssla för de som bodde på malmarna uppe i byn. De byar som hade marker ner till kusten hade också rätt till strandfiske, något som var knutet till jordägandet. Till varje gård hörde därför ofta även en fiskebod nere vid stranden. Dessa bodar byggdes vanligtvis tätt tillsammans i sammanhängande byggnadsgrupper enligt samma ordning som i byn. Många fiskelägen liknar därför små radbyar och ingår som en Länsstyrelsen 24 (58) Kalmar län

betydande del av bymiljöerna. Ett mer organiserat yrkesfiskande på ön växte fram först i samband med att fiskeflottan blev motoriserad vid början av 1900-talet. I samband med det började Kårehamn utvecklas från ett litet fiskeläge till att bli Ölands viktigaste fiskehamn med stensatta pirar och kajer samt en egen fiskfabrik. Till de flesta av byarna i området finns även fiskelägen med större eller mindre ansamlingar av sjöbodar. Sjöbodarna på östra sidan är ofta byggda i trä och rödmålade till skillnad mot de på den karga och steniga västra sidan, där bodarna vanligtvis byggdes i sten. Trots att bodarna är relativt små och låga byggnader är de ändå väl synliga i landskapet. Detta beror till stor del på att de ligger så nära varandra att de på håll gärna smälter samman till en större enhet, men också för att landskapet här är så öppet med omgivande hav och betade gräsmarker. Till alla byarna i området hör en sjöbodplan vilken är förbunden med byn genom en lång sjögata. Den allra största ansamlingen av sjöbodar finns ute på Lillholm med sina 19 bodar som hör till Södra Greda. Ett tiotal sjöbodar som hör till Valsnäs by finns på Bodudden i områdets södra del. I anslutning till sjöbodarna finns även nätgårdar och ibland grävda rännor, så kallade båtkåsor, där man kan dra upp sina båtar så att de kommer i skydd. Ofta använder man sig av olika typer av mekaniska vinschar för att dra upp båtarna, vilka är särskilt vanliga på norra Öland. Hela kuststräckan inom området karakteriseras också av det stora antalet ålbroar som finns här. Dessa utgörs av långsmala stenpirar, vilka är från tiotal meter och ibland upp mot 150 meter långa som skjuter ut i vattnet. De har använts vid ålfiske och i många fall tillkommit på 1800- talet men vissa kan troligen vara betydligt äldre än så. Dessa stenpirar användes som ett fäste för ålhommor och ett andra fäste var placerat längre ut i en boj. Idag är allt ålfiske strängt reglerad, varför de nu mist sin funktion. 25 (58) Län sstyre Isen Kalmar län

Referenser: Fallgren, Jan-Henrik, Kontinuitet och förändring. Bebyggelse och samhälle på Öland 200–1300 e Kr. Uppsala 2006. Grävda minnen. Från Skedemosse till Sandbyborg. Meddelanden från Kalmar läns Hembygdsförbund och Stiftelsen Kalmar läns museum, årgång 95. 2015. Hallberg, Göran; Ortnamn på Öland. Kristianstad 1985. Löt. En ölandssocken och dess människor. Löts hembygdsförening 1991. Natur och kultur på Öland. Länsstyrelsen Kalmar län 2001. Odlingslandskapet i Kalmar län – Bevarandeprogram. Borgholms kommun. Länsstyrelsen Kalmar län informerar. Meddelande 1995:25. Palm, B. (red); Öland. Del 1–3. Kalmar 1948–1950. Regionala byggnadsmönster i Kalmar län. Länsstyrelsen Kalmar län. Meddelande 2012:07. Regional indelning och karaktärsbeskrivning av kulturlandskapet i Kalmar län. Länsstyrelsen Kalmar län. Meddelande 2009:13. Reis, Johan von, Kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsemiljöer på landsbygden inom Borgholms kommun på Öland. Riksantikvarieämbetet 1979. Sjöbodar på Öland. Länsstyrelsen Kalmar län. Länsstyrelsen 26 (58) Kalmar län

Karta H27

0 2 6 Kilometer .______....1,..______,1______J

Riksintressets utbredning: Omfattar de till största delen öppna odlingsbygderna från Södra Greda i norr till byarna Löt och Valsnäs i söder. Från Östersjökusten i öster och fram till östra landsvägen i väster. Länsstyrelsen 27 (58) Kalmar län

H30 FÖRA SOCKENCENTRUM

Områdesnamn: RIK H30 Föra sockencentrum Områdeskod: 88502030 Kommun: Borgholm

Motivering: Samlad kulturmiljö med kyrka, skolor, dubbel radby samt ett stenkors från 1400-talet som tillsammans väl beskriver ett öländskt sockencentrums utveckling från medeltid till 1900-tal.

Uttryck för riksintresset: Tydligt sockencentrum med visuella och historiska samband mellan kyrkan, flera skolbyggnader från 1880- till 1920-talet samt prästgård. Kyrkan som med sitt medeltida försvarstorn präglar siluetten av byn och den kringliggande landsbygden. Dubbel radby med en sammanhållen och sluten bebyggelse i både kalksten och skiftesverk orienterad utmed bygatan. Byns funktionella och visuella samband med kringliggande odlade marker. 28 (58) Län sstyre Isen Kalmar län

Beskrivning av kulturmiljön Inledning Föra ligger centralt belägen på norra delen av Öland ungefär just där ön är som smalast. Det är ungefär 2,5 km ut till kusten åt båda hållen. Eftersom ön smalnar av här ligger byn nära den plats i Vässbylund, cirka 1 km norr om kyrkan, där den västra och östra landsvägen länge strålat samman. Idag har dessa båda vägar en något annorlunda sträckning och möts cirka 300 m längre västerut. Norrut från denna plats sträcker sig sedan endast en mer centralt belägen landsväg av betydelse i öns längdriktning. Markerna som hör till Föra by har en utbredning både mot väster och mot sydöst. Landskapet kring byn har länge varit bördigt och kan till stora delar närmast liknas vid en fullåkersbygd. Föra med sin radby och väl samlade bebyggelse med kyrka, prästgård och flera skolbyggnader uttrycker på ett tydligt sätt ett sockencentrums framväxt.

Kyrkbyn En kyrka har funnits på denna plats redan under 1000-talet. Vid denna tid fanns här en stavkyrka. När stenkyrkan byggdes i början av 1100-talet återanvändes en del av virket från den tidigare kyrkan. Detta ha senare kunnat dateras kring c: a 1070 e Kr. Föra by flyttades hit till denna plats under slutet av järnåldern, möjligen vid tiden kring år 1000. Innan dess kan den ha legat sydöst om den nuvarande byn i Skarphagen där en del lämningar ännu finns i form av husgrunder och stensträngar. Själva radbyn stakades troligen ut under 1200-talet då byarna enligt gällande lagar skulle ligga i laga läge, vilket innebar att alla tomter skulle ha gräns mot bygatan. Vid slutet av medeltiden fanns det 6 skattegårdar i Föra samt en frälsegård som då var obebyggd. På en karta från 1683 syns dessa 6 gårdar tydligt och deras placering utmed bygatan. På kartan syns även den medeltida kyrkan som var av klövsadeltyp med ett östtorn och ett västtorn samt långhus däremellan. En typ som var vanligt förekommande på Öland fram till 1800-talet. 1777 genomfördes en storskiftesdelning i byn. På den karta som upprättades då syns samma gårdar som var markerade på 1600-talskartan. På storskifteskartan är gårdarnas exakta placering markerad, varför karaktären av radby tydligare framträder med sina långsträckta tomter och med ladugårdslängor placerade utmed bygatan. Den medeltida klövsadelkyrkan syns på kartan och strax söder om kyrkan det stora stenkors från 1400-talet som är ett karaktärsmärke för byn. Markerna till Föra by slutade direkt söder om bytomten där byn Ingelstads ägor tog vid. Byns marker sträckte sig ända ner till sjön på östra sidan av ön (och utanför riksintresset), varför Föra by länge har haft sina sjöbodar här. På en karta från 1736 är en grupp med bodar markerade på en plats strax öster om Södra Greda by. I samband med att enskifte genomfördes i Föra 1818 29 (58) Län sstyre Isen Kalmar län

samlades byns marker i större skiften som delades upp mellan de olika gårdarna. Planen med sjöbodarna nere vid sjön behölls dock som en samfällt ägd tomt och har så förblivit sedan dess.

Bebyggelsen Bebyggelsen i Föra kan delas upp i två delar. I den västra delen dominerar kyrkan med sitt bastanta medeltida västtorn. Närmast kring kyrkan finns bebyggelse som särskilt utmärker byns roll som sockencentrum, med tre äldre skolbyggnader från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet samt den närliggande prästgården. Helt nära och söder om kyrkan står ett stenkors från mitten av 1400-talet som ska ha blivit rest som minne över en präst som blev dödad på platsen. Den östra delen utgörs av själva bondbyn som här är ett exempel på en dubbel radby där gårdarna ligger på ömse sidor om bygatan. Byn präglas av gårdar av olika karaktär och ålder med bland annat sammanbyggda ladugårdslängor uppförda i både kalksten och skiftesverk. Byns odlade marker finns främst i sydost ner mot sjöbodarna och i väster mot Djupvik. Närmast söder om byn går gränsen till grannbyn Ingelstads marker. Någon direkt malmbebyggelse finns inte inne i själva byn utan återfinns snarare längs ner mot sjöbodarna.

Referenser: Boström, R; Föra kyrkor. Sveriges kyrkor. Volym 142. Stockholm 1972 Hallberg, Göran; Ortnamn på Öland. Kristianstad 1985. Landskap att värna om – Gärdesgränser och bete på södra Öland. Länsstyrelsen Kalmar län 2015. Lundh, S; Medeltidens kyrkor och kapell på Öland. Linköpings stiftshistoriska sällskap del 12. 2014 Natur och kultur på Öland. Länsstyrelsen Kalmar län 2001. Odlingslandskapet i Kalmar län – Bevarandeprogram. Borgholms kommun. Länsstyrelsen Kalmar län informerar. Meddelande 1995:25. Palm, B. (red); Öland. Del 1–3. Kalmar 1948–1950. Regionala byggnadsmönster i Kalmar län. Länsstyrelsen Kalmar län. Meddelande 2012:07. Regional indelning och karaktärsbeskrivning av kulturlandskapet i Kalmar län. Länsstyrelsen Kalmar län. Meddelande 2009:13. Reis, Johan von, Kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsemiljöer på landsbygden inom Borgholms kommun på Öland. Riksantikvarieämbetet 1979. Länsstyrelsen 30 (58) Kalmar län

Karta H30

2:3 3 -;·--

HU~~ -r2,12 "--f L_ 4:1 .. 'i 11 FORA Söderåkra

/ / / 21:1 Lantmaterietl~tria , I I !'l '\.,~ 200 400 600 Meter

Riksintressets utbredning: Föra kyrka och bondby med tillhörande bebyggelsemiljö. Länsstyrelsen 31 (58) Kalmar län

H31 ÖLANDS STENKUST

Områdesnamn: RIK H31 Ölands stenkust Områdeskod: 88514031 Kommun: Borgholm

Motivering: Kust- och industrimiljö, känd som Stenkusten, vilken präglas av den omfattande stenbrytning som förekommit här sedan medeltiden, men även av övriga näringar som fiske, sjöfart och boskapsskötsel.

Uttryck för riksintresset: Stenbrott av olika storlekar tillkomna från medeltid fram till 1900-talet med sina högar av delvis bearbetade stenar eller skrotsten. Skurkvarnar och kalkugnar för förädling av den råvara som bröts i stenbrotten samt deras tydliga samband sinsemellan. Sandviks utskeppningshamn tillkommen vid slutet av 1800-talet med pirar och hamnbebyggelse som visar på ortens roll som centrum för den lokala stenindustrin. Sjöbodbebyggelse från 1700- till 1900-tal som visar på fiskets betydelse, vanligtvis i sten som utmärker västra kusten ibland även i rödmålat skiftesverk. Den naturanpassade kustvägen, känd sedan mitten av 1600-talet, varifrån man väl upplever sambandet mellan de näringar som präglar området. Visuella samband mellan stenbrottsmiljöer, sjöbodar, närliggande odlingsbygder och vattnet, vilket förstärker upplevelsen av de näringar som präglat Stenkusten. 32 (58) Län sstyre Isen Kalmar län

Beskrivning av kulturmiljön Norra Ölands västra kust är med sina vassa klippor, tvära stup och vida klapperstensfält en säregen motpol till kusten på östra sidan, vilken istället kan visa upp några av landets finaste sandstränder. De flacka strandängar med sina omtalade höga biologiska värden utmed den östra kusten finns därför inte här. Det karga intryck som den västra kustens steniga och av stenbrott uppbrutna och sargade landskap ger är därför ett karaktärsdrag för hela kustmiljön från Äleklinta i söder till Byrum i norr. Detta är också grunden till att denna kuststräcka ofta går under namnet Stenkusten.

Inledning Stenkusten uppvisar ett av Kalmar läns mest säregna kultur- och naturlandskap. Dessutom erbjuder den en storslagen vy över Kalmarsund, många gånger med Blå Jungfruns karakteristiska siluett vid horisonten. Trots de senaste decenniernas allmänna omvandling av både bebyggelse- miljöer och odlingslandskap, har kulturlandskapet utmed Stenkusten förblivit relativt opåverkat. Området har i alla tider varit kargt med få resurser att livnära sig på. Fisket har varit av stor betydelse för norra Öland, men långgrunda kuster och avsaknaden av naturliga hamnar på den västra sidan har begränsat omfånget på denna verksamhet. Med en ytligt liggande berggrund och tunna jordlager har tillgången på odlingsbara marker varit begränsad. Därtill har alvarmarkernas växtlighet endast kunnat erbjuda ett magert och kortvarigt bete eftersom markerna ofta torkar ut snabbt på sommaren. Den lättåtkomliga berggrunden och de naturliga brott som finns på den västra landborgen har därför inneburit att stenbrytning blivit en av de viktigaste näringarna i denna bygd. Denna omfattade brytningsverksamhet utmed större delen av kuststräckan präglar i hög grad detta kustlandskap, vilket också gett det namnet Stenkusten. De naturliga förutsättningarna utmed Stenkusten med en ytligt och lättåtkomlig berggrund samt begränsade möjligheter för fiske och jordbruk, har här skapat ett kulturlandskap som särskilt tydligt visar på den långvariga ekonomiska betydelse som stenbrytningen haft för Ölands utveckling.

Fornlämningar Utmed Stenkusten finns närmare 200 registrerade fornlämningar. De återfinns huvudsakligen på de strandvallar som även kustvägen till största del följer, alltså på naturliga krönlägen i det annars ganska flacka landskapet. Fornlämningarna utgörs främst av stensättningar och rösen av olika typ, men det finns även andra lämningar som rester efter kalkugnar, resta stenar, treuddar mm. 33 (58) Län sstyre Isen Kalmar län

Fornlämningar förekommer ganska jämt fördelade över området, men det märks en viss ansam- ling kring Gillberga ungefär mitt på sträckan och något glesare mot norr. Enstaka bronsålders- rösen förekommer, som till exempel Bruddesta rör, annars tyder fornlämningarna på att det funnits bebyggelse utmed Stenkusten åtminstone sedan slutet av äldre järnålder. Utifrån lämningarnas lägen nära kusten har man antagit att de förhistoriska människorna på denna del av Öland livnärt sig på varierande sysslor, med en tyngdpunkt på fiske och seglation. Många fornlämningsmiljöer återfinns också ofta i anslutning till platser som senare blivit viktiga hamnar eller säsongsmässiga fiskelägen. Nämnas kan till exempel de tre större gravfält nära stranden vid Grytehamn som omfattar omkring 35 gravar.

Stenbrytningen Stenbrytning har förekommit i olika skala över hela Öland. Mest omfattande har dock verksam- heten varit på norra delen av ön. Främst utmed den västra kusten eftersom här fanns naturliga öppna brott i berggrunden ovan markytan. Denna omfattande stenbrytningsverksamhet har gett området det mer passande namnet Stenkusten. Kalksten var den dominerande bergarten som bröts men även djupare liggande skiffrar som här finns blottade har brutits. Förutom att stenen var tillgänglig från öppna brott gick det också lättare att sjövägen transportera dem härifrån till mer avlägsna orter. Den öländska kalkstenen har varit ett betydelsefullt byggnadsmaterial långt tillbaka i tiden. Öns talrika fornborgar, som tillkom under järnåldern ungefär kring år 300–500 e Kr, vittnar bland annat om kalkstenens stora betydelse redan under förhistorisk tid. En export av kalksten är känd sedan medeltiden. I synnerhet förekom en livlig handel mellan Öland och de tyska östersjö- städerna, framför allt under den tid då Öland var förpantat till hansastäderna (1360-talet). Detta gjorde stenbrytningen till den viktigaste näringen för norra Öland vid denna tid. Problemet med stenbrytningen utmed Stenkusten var att här inte fanns några naturliga djup- hamnar. De största utskeppningshamnarna för djupgående stentransporter fanns därför länge endast på den östra sidan, bland annat i Källa, Kårehamn och Sikehamn. Detta var en faktor som begränsade exporten av sten härifrån. Enligt gällande förordningar skulle all handel mellan Öland och omvärlden ske via Kalmar. Då tillgången på åker och äng var mycket begränsad på norra delen av ön, var alternativen till stenhanteringen för att klara överlevnaden relativt begränsade. De lokala bönderna klagade över detta hos kungen och fick så småningom rätt att själva frakta sten direkt till Tyskland. När djurgårdsinrättningen tillkom på 1560-talet och förvandlade hela Öland till en stor kunglig jaktpark, blev det förbjudet för allmogen att jaga, både som tillskott till skafferiet och för att freda sina magra odlingslotter. Stenbrytning kom därmed att bli ett ännu viktigare tillskott för att klara försörjningen. Länsstyrelsen 34 (58) Kalmar län

Den öländska kalkstenen användes vid flera stora slottsbyggen under 1600-talet, vilket gjorde att den ett tag även dominerande den svenska stenexporten. Vid mitten av 1600-talet förekom en omfattande stenförädling vid Horns udde. Här anlades då stenhuggarbyn Dälje som Sveriges första stenhuggarverkstad med statligt beskydd. Många av sin tids kända stenhuggare verkade här. Även om stenhuggarbyn finns markerad på kartor från 1600-talet finns det idag inga lämningar kvar som vittnar om var denna verksamhet låg. Vid Linnés besök på norra Öland på 1740-talet beklagade han sig över hur stenbrytningen förstörde de fina alvarmarkerna. Han beskriver även hur det gick till när man polerade kalksten med hjälp av kreatursdrivna skurkvarnar. Denna verksamhet har förekommit på Öland in på 1900-talet. Vid mitten av 1800-talet utvecklades en speciell typ av vinddrivna skurkvarnar, en uppfinning som lär ha utvecklats just på Öland. Verksamheten var dock ganska kortvarig och idag finns enbart en vinddriven skurkvarn kvar. Den finns i Jordhamn ungefär mitt på Stenkusten och förvaltas av den lokala hembygdsföreningen. Skurkvarnen i Jordhamn är skyddad som byggnadsminne. Förutom sin betydelse som byggnadsmaterial utgjorde kalksten även råmaterial för kalkbruk, ett viktigt material för puts till byggnader. Denna fick man genom att bränna kalken i stora ugnar. Kalkugnar var också ett karakteristiskt inslag i landskapet på norra Öland från 1600-talet och ett par århundraden framåt. Verksamheten omnämns bland annat av Linné vid hans besök på ön. Den var som mest omfattande vid mitten av 1800-talet, då tillverkningen började industrialiseras och i hög grad kom att koncentreras till kalkbruket i Degerhamn. På norra Öland finns ännu talrika spår efter den lokala kalkbränningen och rester efter kalkugnar finns utmed Stenkusten i bland annat Äleklinta och Bruddesta. Eftersom det saknades naturliga djuphamnar på norra Öland kom mycket stenbrytning att ske nära de lite större utskeppningshamnarna. På norra Öland var det främst den något djupare hamnen i Källa som kunde tillåta stentransporter. Stora sår i landskapet, bland annat i Vi söder om Källa nya kyrka, vittnar ännu om denna omfattande verksamhet i närheten av hamnen (se RIK H32 Källa-Persnäs kust- och odlingsbygd). Det var först i slutet av 1800-talet när det anlades en mer modern hamn i Sandvik på västra sidan med kajer och pirar som stenbrytning av mer industriell karaktär egentligen kom igång utmed Stenkusten. Sedan dess präglas i princip också hela kuststräckan från Äleklinta i söder till Horns udde i norr därför av spåren efter denna omfattande stenverksamhet. En viss verksamhet pågår fortfarande i några stenbrott på norra Öland. Det företag som idag bryter sten utmed Stenkusten är Ölandssten AB, som där har verksamhet i flera stenbrott. Många tidigare brytningsmiljöer ligger idag öde, men i ett av de numera nerlagda stenbrotten vid Horns udde bedrivs ett projekt kallat ”Kulturbrott”. Brottet har bland annat använts som en ”kulturell amfiteater” där man arrangerar konstutställningar, teater, dansuppvisningar, filmvisning mm. Länsstyrelsen 35 (58) Kalmar län

Fiske Fiske har åtminstone sedan medeltiden varit ett viktigt komplement till boskapsskötsel och jordbruk på hela Öland. Då rätten till fiske var knuten till jordägandet, hörde som regel också en sjöbod till varje gård. Sjöbodarna är en viktig del av det öländska landskapet och bör ses som lika typiska som öns väderkvarnar och radbyar. Bodarna byggdes vanligen som små tättliggande byggnader, vilka med tiden kom att bilda sammanhängande räckor, inte olikt ladugårdarna i radbyarna. Den vanligaste byggnadsstilen på sjöbodarna var i skiftesverk. Det som utmärker kustmiljön utmed Stenkusten är dock att sjöbodarna här till övervägande del är byggda i kalksten. Detta till skillnad från de som bara ligger omkring 6-7 km längre österut vid den flacka östkusten där sjöbodarna utgörs av rödmålade träbyggnader. på men särskilt på norra Öland var det även vanligt med sjöbodar helt i kalksten. I bodarna förvarades fiskeredskap, men de kunde också användas för övernattning för de byar som låg längre från kusten. Till sjöbodarna hörde även en inhägnad hage där man torkade fiskegarn på särskilda stänger. Ölands kanske mest karakteristiska och tydliga sjöbodsmiljöer återfinns idag just utmed Sten- kusten. Enstaka sjöbodar förekommer regelbundet längs hela kuststräckan, men mest utmärkan- de är det stora antal sjöbodsplaner med en koncentrerad sjöbodsbebyggelse som finns i framför allt Bruddesta, Grytehamn, Gillberga och Alvedsjö. Hamnarna och fiskelägena har tillkommit på de platser där det varit relativ lätt att ta sig ner för den annars ganska branta landborgen. Den kanske bäst bevarade sjöbodsmiljön på Öland finns i Bruddesta norr om Äleklinta, med kalk- stensbodar med vasstak och garnhagar. Denna miljö har också förklarats som byggnadsminne.

Boskapsskötsel Redan innan människor i större omfattning började kolonisera norra Öland, hade djur som sedan tidigare betat och rört sig i dessa marker trampat upp fasta stigar. I ett landskap som då till stor del karaktäriserades av svårgenomträngliga områden med våtmarker, utgjorde de relativt torra höjdryggarna viktiga tillflyktsorter även för djur. Den västra landborgens höjder var därför tro- ligen redan väl upptrampade av djur när de första människorna kom till dessa trakter. Männi- skorna följde sin betesdjuren på deras vandring norrut och kom fram till nya områden med bra tillgång till vatten, betes- och slåttermarker som var gynnsamma att bosätta sig på. På så sätt koloniserades efterhand stora delar öns norra delar. Eftersom bördigare och bättre betesmarker främst fanns längre österut, framför allt i sjömar- kerna, kom den fasta bebyggelsen med tiden att uppstå där. Gårdar, byar och sockencentrum kom därför främst att hamna på öns östra sida och de magrare och karga alvarmarkerna i öster Länsstyrelsen 36 (58) Kalmar län

blev istället utnyttjades för bete. Redan vid början av medeltiden var därför den huvudsakliga bybebyggelsen orienterad till den östra sidan. På grund av att det mest finns magra och svårbrukade marker här på den västra sidan har inga byar eller större gårdar heller hamnat här. Markerna utmed Stenkusten har därför främst nyttjats som betesmarker. Större delen av området betas fortfarande, vilket är det viktigaste skälet till att man har så bra överblick över landskapet och utsikten mot sundet. På de få ställen där bete har upphört märker man också en större förbuskning.

Kustvägen Den väg som slingrar sig utmed kusten och som binder samman hela riksintresset. Den är känd sedan mitten av 1600-talet enligt äldre kartor och har till sin sträckning bara ändrat sig marginellt sedan dess. Vägen följer i stort sett de naturliga höjdsträckningar som skapats av underliggande berggrund och strandvallar. Detta har gett den en säregen och slingrande karaktär som gör att vägen väl faller in i det kringliggande landskapet. Vägen utgör också en mycket markant gränsmarkering mellan de magra betesmarkerna av alvarkaraktär i öster och den av stenbrytning starkt påverkade kusten i väster. På flacka ställen utmed kusten hittar man små fiskelägen eller enstaka sjöbodar, som inte så sällan är byggda i en lokal stil av kalksten med halmtak. Miljöerna utmed vägen representerar därför i hög grad näringarna boskapsskötsel, fiske och stenbrytning som varit så viktiga på denna del av ön. Länsstyrelsen 37 (58) Kalmar län

Referenser: Industrins tidevarv. Kalmar län. Meddelanden från Kalmar läns Hembygdsförbund 2001. Hallberg, Göran; Ortnamn på Öland. Kristianstad 1985. Hedlund, T och Johansson, A, 1983. Öland – de fattiga socknarna i norr. Lamke, L, 2001. Ölands Sandviks Bruks AB. Dokumentation och kulturhistorisk bedömning. Kalmar läns museum. Lundgren, K (red), 1997. Persnäs socken. I Stenrike. Persnäs hembygdsförbund. Natur och kultur på Öland. Länsstyrelsen Kalmar län 2001. Odlingslandskapet i Kalmar län – Bevarandeprogram. Borgholms kommun. Länsstyrelsen Kalmar län informerar. Meddelande 1995:25. Palm, B. (red); Öland. Del 1–3. Kalmar 1948–1950. Regionala byggnadsmönster i Kalmar län. Länsstyrelsen Kalmar län. Meddelande 2012:07. Regional indelning och karaktärsbeskrivning av kulturlandskapet i Kalmar län. Länsstyrelsen Kalmar län. Meddelande 2009:13. Stenkustens kulturlandskap. En utredning av kulturmiljön utmed norra Ölands västra kust. Länsstyrelsen Kalmar län. Meddelande 2005:19. Vägen som kulturarv. Värdefulla vägar och vägmiljöer i Kalmar län. Länsstyrelsen Kalmar län. Vägverket. 1999. Sjöbodar på Öland. Länsstyrelsen Kalmar län. Öländsk bygd. Åkerbo härad. Åkerbo hembygdsförening årsbok 1984. Länsstyrelsen 38 (58) Kalmar län

Karta 31: ,

, , ~ / ~~,-:p 37 0, / o-S' , __.. --.1 .·' _.. -·· _. . -·

38 I ~ _i ) 3 S i ~ ~ .. s 1 /'0 I I 40 I I 11an* i & • I I ~ 0/and I ~ elskyddsomr. I I ~ i i t I I I ' ,.

Gullehamn . Lantmateriel/Metna 0 6 9 Kilometer

Riksintressets utbredning: Området omfattas av de kulturhistoriska miljöer som finns närmast kusten utmed den 34 km långa sträckan mellan Äleklinta i söder och Byrum i norr. Det begränsas i väster av den naturliga kustlinjen. I öster omfattas området av de marker med fornlämningar, stenbrott, bebyggelser och andra kulturmiljöer som har en tydlig och nära koppling med kusten och de verksamheter som förekommit där samt med den kustnära vägen som går genom hela området. Länsstyrelsen 39 (58) Kalmar län

H32 KÄLLA-PERSNÄS KUST- OCH ODLINGSBYGDER

Områdesnamn: RIK H32 Källa-Persnäs kust- och odlingsbygder Områdeskod: 88515032 Kommun: Borgholm

Motivering: Kust- och odlingslandskap där sambandet mellan medeltida sockencentrum, byar med odlade inägor och betade sjömarker samt sjöbodar och utskeppningshamn visar på den samlade betydelsen av odling, fiske, stenbrytning och sjöfart för kulturlandskapets utveckling från medeltid fram till 2000-talet.

Uttryck för riksintresset: Källa och Persnäs medeltida kyrkor liksom byar och annan bebyggelse spritt i landskapet och orienterad ut mot kusten. Öppet odlingslandskap där stenmurar och brukningsvägar av skiftande ålder berättar om dess utveckling från medeltid till 1900-tal. Källahamn, troligen från medeltiden, med pirar och en småskalig bebyggelse med sjöbodar, skeppar- och malmbebyggelse från 1800 – 1900-tal, vilken även kompletterats med mer sentida bebyggelse. Till byarna hörande sjöbodar från 1800- och 1900-tal ofta rödmålade träbyggnader belägna på uddarna (”ordena”) där sambandet med kringliggande landskap framträder särskilt tydligt. Visuella samband mellan byarna, de öppna delarna av odlingslandskapet och med Östersjön. Länsstyrelsen 40 (58) Kalmar län

Beskrivning av kulturmiljön Inledning Området mellan sockenkyrkorna i Källa och Persnäs kännetecknas av ett i stort öppet odlings- landskap. Det präglas av en mosaik av odlade marker och betesmarker. Några trädbevuxna mindre områden finns i de västra delarna på marker som brukats som betesmarker. Den tydliga uppdelning som framträder längre söderut mellan odlingsmarker i de inre delarna och bete på sjömarkerna är inte lika tydlig här. Istället förekommer odling på spridda platser över i stort sett hela området, på sina håll även ända ner till kusten. Detta har präglat bebyggelsen i området, varför man återfinner byarna här mer utspridda i landskapet snarare än samlade på rad längs naturliga höjdstråk. Bebyggelse förekommer även nere vid kusten och utmed vägarna ner dit. Den hamn som finns i Källa var under långa tider den viktigaste fiske- och utskeppningshamnen på Öland. Tillsammans med de mindre fiskelägen och sjöbodplaner som hört till byarna och som finns utmed kusten visar det på betydelsen av att här kunna kombinera jordbruk och fiske.

Fornlämningar Det är relativt sparsamt med fornlämningar i området jämfört med andra odlingsbygder på Öland. Orsaken kan vara att dessa bygder varit relativ bördiga och flera områden med fornlämningar kan därför försvunnit då markerna uppodlats. De fornlämningar som nu utmärker området finns framför allt på olika höjdstråk eller i marker som brukats som betes- eller ängsmarker under långa tider. Främst är det spår efter den äldre järnålderns bondesamhällen som präglar fornlämningarna i området. De största koncentrationerna av fornlämningar finns i norra delen av Persnäs by. Lämningarna utgörs här av ett system med stensträngar samt ett stort antal husgrunder. Dessa bebyggelselämningar bör ses som den förhistoriska föregångaren till dagens by. Inom området finns även ett antal gravfält, framför allt i områdets norra delar och utmed den gamla landsvägen längst i väster. Mest känd är troligen det 500 x 400 m stora gravfältet på Vi alvar sydväst om Källa kyrka. Eftersom vegetationen i detta gravfält är så mager framträder den rika förekomsten av gravar här särskilt tydlig. Mest kända är gravar markerade med uppallade stenarna, så kallade liggande hönor, men här finns även ett stort antal domarringar, resta stenar, stensättningar, en treudd samt ett stort antal ensamliggande klumpstenar. Undersökningar av området har gett en datering till yngre järnålder eller århundradena närmast före år 1000 e Kr. Länsstyrelsen 41 (58) Kalmar län

Stenbrott Bland de kulturhistoriska miljöerna i området som framträder i landskapet är även de många stenbrott som finns här och de verksamheter som där förekommit. Kalkstenen har varit en viktig handelsvara för ölänningarna sedan medeltiden. De grunda stränderna och bristen på djupa hamnar har länge gjort det svårt att exportera större mängder med sten åt gången. Trots det blev den öländska kalkstenen tidigt känd för sin höga kvalité. Förutom kalksten till byggnadsmaterial har den även varit viktig som puts vid husbyggen. För att få kalkbruk var man tvungen att först bränna stenen i stora ugnar. Dessa kalkugnar har förekommit över stora delar av ön. De var då särskilt vanliga på norra delen av ön då tillgången på ved länge var stor här. Detta var också en bidragande orsak till att skogarna på denna del av ön kraftigt minskade och blev en bristvara fram på 1700-talet. Linné skriver bland annat om kalkugnar i Persnäs vid denna tid. Särskilt tydliga är de stenbrott i området som ligger direkt vid stora landsvägen söder om Källa kyrka. Det har dock förekommit stenbrytning på många olika platser inom området där jordlagren varit är tunna och den underliggande berggrunden särskilt lättillgänglig. Förutom vid Källa finns omfattande stenbrott även i Persnäs och Hallnäs. Källa var tidigt viktig för den lokala stenproduktionen då här fanns en utskeppningshamn då relativt djupgående båtar kunde ta sig in dit. Förutom den stora stenbrotten som präglar landskapet finns även spår efter olika förädlingar på platsen. Skurkvarnar var platser för anläggningar där kalkstenen slipades genom att dras runt av dragdjur. Lämningar efter dessa finns bland Vi alvar nära Källa bygdegård.

Kyrkor Källa ödekyrka och miljön kring denna är troligen Ölands mest representativa medeltida kyrkomiljö med offerkällor och en kyrkogård med flera gravhällar från medeltid till 1700-tal. Kyrkan påbörjades i slutet av 1100-talet då den ersatte en träkyrka på platsen. Kyrkan byggdes på i omgångar under medeltiden och bland annat fick den en stor profan övervåning ovanför långhuset. Detta markerar att denna kyrka var av speciell betydelse. Det finns ingen kyrkby i anslutning till Källa kyrka. Troligen beror tillkomsten av den stora kyrkan istället på närheten till Källahamn där mycket människor och varor passerade. Den kan också haft betydelse som pilgrimskyrka för de som ville besöka S:t Olofs källa här. Efter en olycklig ombyggnad på 1700- talet uppstod sprickbildningar i murarna, varför man vid slutet av 1800-talet beslöt att bygga en ny kyrka uppe vid landsvägen. Eftersom Källa gamla kyrka tidigt blev en så stor byggnad, placerad endast 500 m från kusten, har den ända sedan medeltiden varit ett betydande landmärke både från land och till sjöss. Länsstyrelsen 42 (58) Kalmar län

Även Persnäs kyrka är ursprungligen byggd vid början av medeltiden. En stor del av den medeltida kyrkan revs vid mitten av 1800-talet, dock sparades det stora medeltida västtornet. En omfattande kulturmiljö finns kring Persnäs sockencentrum med kyrka, radby samt det stora gravfältet Rörbacken öster om kyrkbyn, vilka tillsammans väl visar på den stora betydelse som denna bygd haft under långa tider.

Odlingslandskapet Områden med tjockare jordlager förekommer mera spritt på denna del av ön. Detta har inneburit att det varit möjligt att odla inte bara finns på de relativa höjderna vid landborgarna utan även på många andra platser, ibland ända ner till strandkanten. Den uppdelningen med åkermark samlad kring byarna och betesmarker på sjömarkerna som är vanligare längre söderut är därför inte lika påtalad här. Det har också inneburit att flera byar, som till exempel Trosnäs och Honungstorp, vuxit fram betydligt närmare sjön här än vad som skett på andra håll. Eftersom odlingsbar mark funnits mer spritt i landskapet har det även varit möjligt att genomföra skiftesreformer här med syfte att samla gårdarnas alla marker i större och mer lättbrukade enheter. I samband med att gårdarnas marker skiftades kom också krav på att bönderna skulle bygga murar utmed sina nya ägogränser. De många, ofta långsträckta och raka stenmurarna är idag därför ett utmärkande drag i det skiftade landskapet. Till skillnad från de södra delarna av ön har enskiften och laga skiften här i högre grad inneburit att gårdarna flyttat ut från den gamla medeltida bytomten till platser där det var lättare att samla alla marker i större brukningsenheter. Det innebar att bebyggelsen i de ofta tätbebyggda och samlade byar kom att luckras upp och fler byggnader kom att spridas i landskapet. Exempel på byar som skiftats och där gårdarna flyttat ut är Trosnäs och Persnäs mot att byn Vi fortfarande har sina gårdar samlade i karaktär av radby. Det innebar även att andra byggnader som malmbebyggelse av olika slag tillkommit på olika platser i landskapet. Denna bebyggelse har vanligtvis orienterat sig längs med gamla landsvägen men finns även utmed de olika vägarna som sträcker sig från denna och ner mot kusten. En småskalig bebyggelse karakteriserar därför miljöerna kring många av vägarna i området som vägen till Källahamn, i Högenäs samt genom Persnäs.

Fiske och sjöfart Fiske har varit ett viktigt komplement till boskapsskötsel och jordbruk på hela Öland åtminstone sedan medeltiden. Då rätten till fiske var knuten till jordägandet, hörde som regel också en sjöbod till varje gård. Bodarna byggdes vanligen som små tättliggande byggnader, vilka med tiden kom att bilda sammanhängande räckor, inte olikt ladugårdarna i radbyarna. Den vanligaste Länsstyrelsen 43 (58) Kalmar län

byggnadsstilen var skiftesverk, men särskilt på norra Öland var det även vanligt med sjöbodar helt i kalksten. I bodarna förvarades fiskeredskap, men de kunde också användas för övernattning för de byar som låg längre från kusten. Runt och i anslutning till sjöbodarna ligger ofta en inhägnad garnhage där man torkade garner på särskilda stänger. Kring dessa hagar finns ibland en låg stenmur som syftar till att hålla betande djur borta från de näten. Sjöbodarna är en viktig del av det öländska landskapet och bör ses som lika typiska som öns väderkvarnar och radbyar. Dessa bodar byggdes också vanligtvis tätt tillsammans i samman- hängande byggnadsgrupper enligt samma ordning som i byn. Många fiskelägen liknar därför små radbyar och ingår som en betydande del av bymiljöerna. Ett mer organiserat yrkesfiskande på ön växte fram först i samband med att fiskeflottan blev motoriserad vid början av 1900-talet. De flesta byarna i området har sjöbodplaner nere vid kusten. Dessa är vanligtvis placerade ute på de naturliga uddarna, de så kallade ordena, där det ofta var grunt och lätt att gå i med båtar. Denna placering innebär även att dessa fiskelägen väl framträder i landskapet men också att man har bra utblickar därifrån. Fiskelägen med flera bodar finns bland annat på Nybyorde, Högenäsorde, Norra och Södra Holm i Tronäs samt på Hallnäs udde. Källahamn är känd sedan 1600-talet och var länge också Ölands viktigaste hamn. Framför allt har det varit en viktig hamn för utskeppning av kalksten från de omfattande stenbrotten längre inåt land. Fram till dess att Sandviks hamn byggdes på den västra sidan kring 1900 hade Källa den största samlade handelsflottan. På en karta från 1711 över Källa hamn finns ett antal fiskebodar markerade, troligen på samma plats som de bodar som idag finns söder om pirarna och som tillhör Vi by. Något norr om bodarna fanns troligen någon sorts bryggor enligt kartan. Det var härifrån som mycket av kalkstenen skeppades ut. På kartan anges även att det härifrån förekom båtförbindelser för transporter över till Gotland. Att området haft nära kontakt med Gotland redan under medeltiden framgår bland annat av att ett stort antal gårdar i Källa socken, men även i Högby socken längre norrut, då ägdes av Roma kloster. Vilket klostret endast gjorde på denna del av ön. Länsstyrelsen 44 (58) Kalmar län

Referenser: Fallgren, Jan-Henrik, Kontinuitet och förändring. Bebyggelse och samhälle på Öland 200–1300 e Kr. Uppsala 2006. Grävda minnen. Från Skedemosse till Sandbyborg. Meddelanden från Kalmar läns Hembygdsförbund och Stiftelsen Kalmar läns museum, årgång 95. 2015. Hallberg, Göran; Ortnamn på Öland. Kristianstad 1985. Hedlund, T och Johansson, A, 1983. Öland – de fattiga socknarna i norr. Källa. En sockenbeskrivning. Källa hembygdsförening 1988. Lundh, S; Medeltidens kyrkor och kapell på Öland. Linköpings stiftshistoriska sällskap del 12. 2014. Natur och kultur på Öland. Länsstyrelsen Kalmar län 2001. Odlingslandskapet i Kalmar län – Bevarandeprogram. Borgholms kommun. Länsstyrelsen Kalmar län informerar. Meddelande 1995:25. Palm, B. (red); Öland. Del 1–3. Kalmar 1948–1950. Regionala byggnadsmönster i Kalmar län. Länsstyrelsen Kalmar län. Meddelande 2012:07. Regional indelning och karaktärsbeskrivning av kulturlandskapet i Kalmar län. Länsstyrelsen Kalmar län. Meddelande 2009:13. Reis, Johan von, Kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsemiljöer på landsbygden inom Borgholms kommun på Öland. Riksantikvarieämbetet 1979. Sjöbodar på Öland. Länsstyrelsen Kalmar län. Länsstyrelsen 45 (58) Kalmar län

Karta H32:

d " Ta "·

__,__ ___ ...;:_ "v, n ·\..

'L _1 rac1e "' L.antmaterieVMetria 0 2 3 Kilometer

Riksintressets utbredning: Området omfattas av kust- och odlingsbygderna kring Källa och Persnäs och begränsas i öster av kuststräckan mellan Nybyorde och Hallnäs udde och i väster av miljöerna kring den gamla landsvägen mellan Källa kyrka och L Horn. Länsstyrelsen 46 (58) Kalmar län

RIK H33 BÖDASKOGENS JÄRNÅLDERSMILJÖER

Områdesnamn: RIK H33 Bödaskogens järnåldersmiljöer Områdeskod: 88513033 Kommun: Borgholm

Motivering: Fornlämningsmiljö med omfattande och tydliga lämningar från den äldre järnålderns bondesamhälle, från omkring år 0 till år 400 e Kr, som särskilt väl belyser denna periods storhet på Öland.

Uttryck för riksintresset: Lämningar efter förhistoriska agrara bymiljöer från äldre järnålder med husgrunder, gravfält, fossila åkrar och flera kilometer långa stensträngsystem i form av hägnader och fägator samt de tydliga sambanden mellan dessa. Länsstyrelsen 47 (58) Kalmar län

Beskrivning av kulturmiljön Inledning På Öland finns fler kända bebyggelselämningar från järnåldern per ytenhet än någon annanstans i Skandinavien. Böda socken är den socken på ön där det finns flest kända husgrunder. Dels beroende på att denna socken är betydligt större än många andra. En starkt bidragande orsak är annars att skogen på norra Öland, som tidigare utgjorde en häradsallmänning med namnet Böda tall, undantogs från den utmarksdelning som här påbörjades 1814. Av den anledningen förblev dessa marker orörda av nyodling och andra ingrepp som troligen förstörde många fornlämningar som förekom på utmarker inom andra delar av ön. 1816 fastställdes nya gränser av det som därefter kom att kallas Böda Kronopark. Det har inneburit att det egentligen enbart är naturens egna krafter som verkat på dessa bebyggelse- och hägnadsrester sedan de en gång blivit övergivna. Många lämningar i området utgörs därför inte enbart av enkla stenrader i marken som markerar lämningen, vilket är vanligare på andra håll på ön. På många ställen på norra Öland finns husgrunder och stensträngar med ibland upp till 1,5 meter höga murar.

Fornlämningar Det stora antalet husgrunder som förekommer är ofta grupperade, vilket tyder på att de utgjort hela byar. Åtminstone två byar kan antas ha funnits inom området, vilka nu benämns som Rosendal och Bogate. Vad de ursprungligen hetat vet man inte eftersom dessa lämningar nu återfinns bortanför den historiska bebyggelsen och odlingsmarken. Idag ligger dessa inom en del av Böda Kronopark. I Rosendal, som ligger 2 km nordväst om Böda kyrka, finns 14 husgrunder grupperade på ett sätt som gör att man antagit att byn bestått av 7 eller 8 gårdar. Förutom husgrunderna finns ett ovanligt välhållet hägnadssystem av stenmurar inom byn som ibland är upp till 1,5 m höga. Bland dessa är det bland annat flera tydliga fägator som leder in till något som verkar vara en öppen plats mitt i byn. Utifrån de många och långa stensträngarna har man antagit att det funnits mellan 25 och 30 ha som varit odlad mark inom byn. Utanför de hägnade markerna, där de dåtida åkrarna och ängarna låg, finns gravfält runt byn i samtliga väderstreck utom i söder. Många har dock blivit täckta av flygsand under historiens gång, varför flera gravar troligtvis bör ligga dolda under stora sanddyner. En del undersökningar har genomförts inom Rosendal utifrån vilka man gjort antagandet att byn varit bebodd från början av 300-talet till början av 600-talet e Kr. Järnåldersbyn i Rosendal tillhör den en av de mindre byarna från denna tid. Den är dock den allra bäst bevarade av alla fossila byar som finns kvar på Öland. Länsstyrelsen 48 (58) Kalmar län

Bogate är en fornlämningsmiljö med stensträngar och husgrunder som ligger c:a 2 km väster om Rosendal. Troligen utgör även dessa lämningar spår efter en äldre by, då här finns ett tiotal husgrunder, grupperade över ett större område och delvis förbundna av ett system med hägnader och fägator. Inom området finns även flera ytor med fossil åkermark och ett stort antal odlingsrösen. Då många rösen är kraftigt övertorvade av flygsand kan vissa av dem antas vara gravar. Det är därför troligt att man under sandlagren kan påträffa fler fornlämningar som skulle kunna tydliggöra områdets roll som forntida by. Några historiska byar som kan antas ha efterträtt dessa båda fornbyar när de övergavs är inte kända. Istället har bygderna mellan de norra delarna av Böda socken kring och de södra kring kyrkan varit ganska glest bebyggda. Enda undantaget utgör byn Fagerum belägen strax söder om Rosendal. Lämningarna efter byarna i Rosendal och Bogate har därför under lång tid istället kommit att ligga inom Kronoparkens gränser.

Referenser: Att upptäcka Böda – en annorlunda socken. Böda hembygdsförening 2003. Fallgren, Jan-Henrik, Kontinuitet och förändring. Bebyggelse och samhälle på Öland 200–1300 e Kr. Uppsala 2006. Grävda minnen. Från Skedemosse till Sandbyborg. Meddelanden från Kalmar läns Hembygdsförbund och Stiftelsen Kalmar läns museum, årgång 95. 2015. Hallberg, Göran; Ortnamn på Öland. Kristianstad 1985. Natur och kultur på Öland. Länsstyrelsen Kalmar län 2001. Odlingslandskapet i Kalmar län – Bevarandeprogram. Borgholms kommun. Länsstyrelsen Kalmar län informerar. Meddelande 1995:25. Palm, B. (red); Öland. Del 1–3. Kalmar 1948–1950. Regional indelning och karaktärsbeskrivning av kulturlandskapet i Kalmar län. Länsstyrelsen Kalmar län. Meddelande 2009:13. Länsstyrelsen 49 (58) Kalmar län

Karta: H33

500 1 000 1 500 Meter

Riksintressets utbredning: Den stora koncentrationen av fornlämningar som finns kring Bogate, i områdets västra del, och Rosendal i öster samt området mellan dessa. Länsstyrelsen 50 (58) Kalmar län

RIK H35 EBBESKOGS OCH ÅKERS JÄRNÅLDERSMILJÖER

Områdesnamn: RIK H35 Ebbeskogs och Åkers järnåldersmiljöer Områdeskod: 88513035 Kommun: Borgholm

Motivering: Fornlämningsmiljö med omfattande lämningar efter byarna Ebbeskog, Åker och Torp som tillsammans väl uttrycker den äldre järnålderns bondesamhälle.

Uttryck för riksintresset: De väl samlade fornlämningarna med husgrunder, stensträngssystem och gravfält som tillsammans ger en tydlig bild av bebyggelsestrukturen i en fornby från järnåldern. Det funktionella sambandet mellan fornbyarna och med de historiska byarna som tillsammans förstärker bilden av hur rikt befolkad denna bygd en gång varit. Länsstyrelsen 51 (58) Kalmar län

Beskrivning av kulturmiljön Inledning Öster om Byxelkroks samhälle finns lämningar efter de två stora byarna Ebberskog och Åker som här legat helt nära varandra under tidig järnålder. Troligtvis fanns vid denna tid även ytterligare en by i det närliggande Torp. Uppodling i senare tid har gjort att endast enstaka husgrunder och stensträngar finns kvar från denna by. Det historiska Torp, vilken under medeltiden utvecklades till en klungby, har troligen sitt ursprung i denna järnåldersby. Av den anledningen kan Torp antas vara en av de allra äldsta byarna på Öland belägen på samma plats. Byarna på norra Öland kom aldrig att regleras till radbyar under medeltiden på samma sätt som i andra delar av ön. Detta har medfört att många av byarna i Böda har kvar mycket av sin gamla bebyggelsestruktur, varför man kan anta att det finns en förhållandevis stor likhet mellan dagens landskap och det som förekom under järnåldern. Det innebär att kulturlandskapet på norra Öland med fornbyar och historia byar liggandes nära varandra, tillsammans kan spegla en kontinuitet av markutnyttjande som varat under mer än 1500 år.

Fornlämningar I Ebberskog, i norra delen av området, har man konstaterat ett stort antal husgrunder. Utifrån hur dess grupperar sig kan man anta att det inom byn funnits mellan 8 och 10 gårdar. Byn ligger på ett svagt höjdläge mellan våtmarker och tunnare alvarmarker. Mellan de olika gårdarna sträcker sig omfattande system med stensträngar som bland annat bildar gärden och smala fägator mellan dessa. I anslutning till husen finns även små inhägnader som kan ha varit gödselupplag eller boskapsfållor. Utmärkande för byn är avsaknaden av gravar och större gravfält. Till Ebberskog har dock troligen hört ett numera borttaget gravfält på Kämpungsbacken söder om byns inägojord. Ungefär 1 km söder om Ebberskog ligger fornbyn Åker, belägen till största delen inom natur- reservatet Lindreservatet. Området präglas bland annat av en linddominerad lövskog men där finns också urskogsliknande barr- och sumpskogar, kärr och torra alvarmarker. Stora delar av området har tidigare brukats som betesmarker eller lövängar. Denna mosaik av olika naturtyper har gynnat en miljö som är rik på både växter- och djurarter. Åker bedöms vara en nästan intakt fornby som man utifrån synliga lämningar kan anta ha bestått av 8 eller 9 gårdar. Att gårdarna bildat en by visar de stensträngar som kopplar samman dessa. Mellan och kring de olika gårdarna finns ett system med stensträngar som har en sammanlagd längd på omkring 8500 m. Liksom i Ebberskog finns relativt få gravar i byns närhet. Ett mindre gravfält samt en del spridda rösen finns dock i den västra och sydvästra kanten av byn. Något längre västerut finns ett större gravfält med bland annat ett 40-tal stensättningar och resta stenar. Länsstyrelsen 52 (58) Kalmar län

Det är dock osäkert vilken relation detta gravfält kan antas ha till byn Åker eller om det helt eller delvis ska ses som en del av den till stora delar försvunna fornbyn i Torp.

Referenser: Att upptäcka Böda – en annorlunda socken. Böda hembygdsförening 2003. Fallgren, Jan-Henrik, Kontinuitet och förändring. Bebyggelse och samhälle på Öland 200–1300 e Kr. Uppsala 2006. Grävda minnen. Från Skedemosse till Sandbyborg. Meddelanden från Kalmar läns Hembygdsförbund och Stiftelsen Kalmar läns museum, årgång 95. 2015. Hallberg, Göran; Ortnamn på Öland. Kristianstad 1985. Natur och kultur på Öland. Länsstyrelsen Kalmar län 2001. Odlingslandskapet i Kalmar län – Bevarandeprogram. Borgholms kommun. Länsstyrelsen Kalmar län informerar. Meddelande 1995:25. Palm, B. (red); Öland. Del 1–3. Kalmar 1948–1950. Regional indelning och karaktärsbeskrivning av kulturlandskapet i Kalmar län. Länsstyrelsen Kalmar län. Meddelande 2009:13. Länsstyrelsen 53 (58) Kalmar län

Karta: H35 S!~_:_c(~ ._~;,i r~:~-LJ•__ .: ~ , ___.::-...... ·...... ;:

-.'i: ' 5:1 / ' I I I I I I I l

0 500 1 000 1 500 Meter

Riksintressets utbredning: De ansamlade fornlämningarna öster om som tydligt visar på utbredningen av de båda fornbyarna Ebbeskog och Åker. Området omfattar bland annat naturreservatet Lindreservatet. Länsstyrelsen 54 (58) Kalmar län

RIK H38 ÖLANDS NORRA UDDE

Områdesnamn: RIK H38 Ölands norra udde Områdeskod: 88513038 Kommun: Borgholm

Motivering: Kommunikationsmiljö från 1800- och 1900-talen framvuxen kring den naturliga hamnen i Grankullavik som med utskeppningshamn, färjeläge, lämningar efter medeltida örlogsbas och det visuella sambandet med fyren Långe Erik tillsammans visar på Norra uddens betydelse för Ölands sjöfart.

Uttryck för riksintresset: Fornlämningar kring med gravfält och rösen från järnålder samt medeltida skyttevärn med tydliga visuella samband med viken och Östersjön, vilka tillsammans framhäver områdets långvariga strategiska betydelse. Fyren Långe Erik med tillhörande fyrmiljö från 1800- och 1900-tal och dess betydelse som ett vida synligt landmärke. Grankullavik med pirar och kajer som visar på vikens stora betydelse som utskeppningshamn för virke från Bödaskogen och som färjeläge för förbindelsen över till Gotland. Länsstyrelsen 55 (58) Kalmar län

Beskrivning av kulturmiljön

Inledning Grankullaviken på nordligaste Öland är en stor och väl skyddad vik som i långa tider fungerat som en betydelsefull naturhamn. Den finns omtalad redan under medeltiden under namnet Örehamn. Att hamnen återkommande nämnts i äldre arkivhandlingar har tolkats som att den länge varit en viktig handels- och omlastningsplats för sjöfarten inom Östersjön. De båda långa landtungorna som omsluter viken skapade en idealisk och skydda plats där fartyg till och från Gotland eller hamnar längre norr, söder eller österut kunde söka skydd. Grankullaviken blev under slutet av 1800-talet en betydande utskeppningshamn för den skog som producerades på norra delen av ön och sågades till vid det sågverk som tidigare låg i Nabbelund. Där finns även en modern färjehamn där periodvis en bilfärja till och från Gotland avgått. Miljöerna med fornlämningar, hamnar och bebyggelse kring Ölands nordligaste del visar här tillsammans med den iögonfallande fyren på norra udden på ett pedagogiskt sätt på den rika sjöfart som förekommit på denna del av Östersjön.

Fornlämningar Att Grankullaviken haft stor betydelse även under förhistorisk tid vittnar de många gravrösen som finns vid vikens stränder. Vid Nabbelund nära vikens västra strand finns rester efter ett stort gravröse kallat Nabberör. Stenmaterialet i röset ska ha fraktats bort vid början av 1930-talet när en ny hamnpir byggdes i Nabbelund. Röset undersöktes i samband med det och visade sig ha innehållet en rikt utrustad båtgrav från 700-talet. I , vid Grankullavikens östra strand, finns ett stort antal bättre bevarade rösen och större stensättningar än Nabberör. Troligtvis är dessa gravar av samma kategori och ålder som detta. Att man valt att placera gravarna på denna smala udde och inte i nära anslutning till den tidens gårdar och byar har tolkats som att man på detta vis ville markera nyttjanderätten av den viktiga naturhamnen inne i viken. I områdets sydvästra del finns det vidsträckta klapperstensfältet med äldre strandvallar som kallas Neptuni åkrar. I dess södra del helt nära stranden och utmed landsvägen finns ett 150 x 30 m stort gravfält som daterats till vikingatiden. Det innehåller bland annat ett 40-tal rösen och stensättningar, flera kistgravar en treudd och en stor skeppsformig stensättning. Denna märkliga fornlämning har fått namnet Forgallaskeppet. I inloppet till Grankullaviken finns ett antal holmar med lämningar efter äldre bebyggelse. På den östra holmen kallad Lilla grundet eller Storskär finns grunder efter ett medeltida kapell uppkallat efter S.t Olof. Endast en svag förhöjning i marken utmärker platsen för kapellet som är belägen på den västra delen av holmen. Troligen övergavs kapellet redan under 1500-talet då det Länsstyrelsen 56 (58) Kalmar län

under 1600-talet och därefter inte förekommer på några kartor. Kring kapellgrunden finns även en ödekyrkogård bestående av ett 30-tal runda stenrösen. I riksintressets östligaste del, i Trollskogens naturreservat, finns ett större område med rester efter ett 30-tal bågformiga skyttevärn i två linjer. De består av upp till 8 dm höga och 10 m långa kallmurade värn och exponerade ut mot Östersjön i nordost. De härstammar troligen från medeltiden, möjligen 1400-tal då Grankullaviken (då kallad Örbovik) ska ha varit en viktig örlogsbas. Enligt traditionen ska man delvis ha använt sig av sotade trädstammar för att imitera kanoner och därmed lura fiender att hamnen var starkare befäst än vad som var fallet. I Trollskogen finns även den så kallade Johan III:s jaktmur som är en c: a 225 m lång, 4 m bred och 7 dm hög mur. En gång har den troligen sträckt sig över hela den nordöstra udden och på så sätt stängt inne det villebråd som fanns norr om muren.

Kommunikationsmiljöer Riksintresset Norra udden präglas i hög grad av den 32 m höga fyren Långe Erik, utförd i vit- putsad kalksten. Fyren byggdes 1845 på en holme kallad Stora grundet, 60 år efter tillkomsten av sin släkting Långe Jan på Ölands södra udde. Denna holme saknade vid denna tid då landförbin- delse med resten av Öland. Stenmaterial till fyrtornet hämtades antagligen från det raserade medeltida kapellet S:t Olof i närheten. Sedan 1933 är fyren skyddad som byggnadsminne. Intill fyren finns en före detta fyrvaktarbostad i rödmålat trä med små ekonomibyggnader i trä och kalksten samt ett par villor från 1900-talet. I fyrmiljön ingår även ett mindre fiskeläge med en modern pir och ett par träbryggor. Det öppna landskapet kring viken i kombination med tornets färg och höjd gör att det visuella sambandet med fyren är påtagligt inom stora delar av riksintresset. Vid slutet av 1800-talet fick skogsbruket på norra Öland en allt större ekonomisk betydelse. Vid början av 1800-talet upphörde den kungliga djurgårdsinrättningen på Öland, vilket medförde att dessa tidiga kungliga ägor delades upp mellan de lokala byarna. Så blev dock inte fallet på norra Öland, eftersom den så kallade Kronoparken där kom att fortsätta förbli i statlig ägo. För att ta hand om det virke som avverkades i Kronoparken anlades 1902 ett sågverk i Nabbelund vid Grankullaviken. I samband med det byggdes även hamnen om där för att möjliggöra utskeppning av timmer den vägen. För att smidigt kunna transportera timmer från den 6 000 ha stora Kronoparken till sågverket och hamnen vid Grankullaviken anlades kring 1910 även ett omfattande system av smalspårig transportbana. Denna järnväg hade sin utgångspunkt vid Böda station i områdets södra del och sträckte sig i ett grenverk ut i Kronoparken och fram till Nabbelund med en total omfattning på närmare 30 km. Transportbanan var i drift fram till slutet av 1950-talet då den revs upp och Länsstyrelsen 57 (58) Kalmar län

timmertransporten överfördes till lastbil. Verksamheten vid sågverket fortsatt därefter i ytterligare 10 år innan även den upphörde och sågverket revs. Efter att skogsjärnvägen försvunnit har en mindre del av banan återuppbyggts och där bedrivs idag en viss turisttrafik genom Kronoparkens säregna skogar söder om Trollskogen. Den tidigare utskeppningshamnen i Grankullavik fick en förnyad betydelse när den under 1960- talet byggdes om för att kunna ta emot bilfärjor från Oskarshamn och vidare mot Klintehamn på Gotland.

Referenser: Adolfsson, G m fl; Ölands järnvägar. Helsingborg 1987. Att upptäcka Böda – en annorlunda socken. Böda hembygdsförening 2003. Boström, R; Böda och S:t Olof. Sveriges kyrkor. Volym 116. Uppsala 1968. Fallgren, Jan-Henrik, Kontinuitet och förändring. Bebyggelse och samhälle på Öland 200–1300 e Kr. Uppsala 2006. Grävda minnen. Från Skedemosse till Sandbyborg. Meddelanden från Kalmar läns Hembygdsförbund och Stiftelsen Kalmar läns museum, årgång 95. 2015. Hallberg, Göran; Ortnamn på Öland. Kristianstad 1985. Hedlund, T och Johansson, A, 1983. Öland – de fattiga socknarna i norr. Natur och kultur på Öland. Länsstyrelsen Kalmar län 2001. Palm, B. (red); Öland. Del 1–3. Kalmar 1948–1950. Regional indelning och karaktärsbeskrivning av kulturlandskapet i Kalmar län. Länsstyrelsen Kalmar län. Meddelande 2009:13. Skogen tar tåget. Svenska Järnvägsklubbens skriftserie nr 56. Eksjö 1992. Länsstyrelsen 58 (58) Kalmar län

Karta H38:

,,• LIiia g;i.mde _

\ G q rankullaviken

3 Kilometer

Riksintressets utbredning: Riksintresset utgörs av kustmiljön från Neptuni åkrar norr om Byxelkrok i väster samt runt den Norra udden och ner till och med Trollskogen i öster inklusive hela Grankullaviken.