Sjukhusaffären I Göteborg 1975

SOU 2002:95 Sjukhusaffären i Göteborg 1975 Sjukhusaffären i Göteborg 19751 av Lars Olof Lampers 1 Inledning Den 22 oktober 1975 avslöjade Aftonbladet att säkerhetspolisen hade en agent placerad inom Göteborgs sjukvårdsförvaltning. Det- ta var naturligtvis uppseendeväckande i sig, men då justitieminister Lennart Geijer efter några dagar offentligt förnekade uppgifterna, började rykten cirkulera om att den hemliga militära underättelset- jänsten IB tillsammans med personer inom det socialdemokratiska partiet var involverade. Efter någon vecka gjordes den första utredningen som slog fast att det trots allt var säkerhetspolisen som låg bakom agenten och att orsaken varit att undersöka kopplingar mellan vissa sjukvårdsanställda och utländska terror-organisationer. Samtidigt hade händelsen anmälts till justitieombudsmannen Gun- nar Thyresson. I april 1976 lade JO fram sin utredning. Han fann att det var sant att SÄPO begärt att få en kontaktman vid förvalt- ningen men kunde i övrigt inte skapa full klarhet kring händelserna. Han ansåg sig dock inte kunna rikta någon kritik mot de inblandade tjänstemännen. Efter viss debatt i massmedia på hösten 1977 utreddes saken på nytt, denna gång av justitiekansler Ingvar Gullnäs. Resultatet, som presenterades i maj 1979, gav enligt utredaren själv inte ett tillfreds- ställande svar på frågorna om vad som egentligen hade utspelats i 1 Huvuddelen av underlaget till denna studie utgörs av uppgifter som författaren redovisar i C-uppsatsen Granskningsmakten och sjukhusaffären i Göteborg 1975 (1997). Stockholms Universitet. Denna bygger huvudsakligen på uppgifter som förekommer i JO:s utredning om sjukhusaffären, JK:s utredning av densamma samt uppgifter som en del av de inblandade lämnade i intervjuer med författaren. I den utsträckning ytterligare uppgifter tillkommit under Säkerhetstjänstkommissionens arbete, redovisas detta i separata noter. 193 Sjukhusaffären i Göteborg 1975 SOU 2002:95 Göteborg. En bilaga till utredningen, som behandlade eventuell IB- inblandning, hemligstämplades. JK begärde nya bredare direktiv av regeringen i syfte att skapa klarhet. Ett nytt utredningsdirektiv kom bara en månad senare, men uppdraget gick inte till Gullnäs utan till en juristkommitté bestående av tre personer. Utredningen fick i uppgift att utreda de frågor som JK lämnat efter sig rörande den militära underrättelsetjänsten IB och dess eventuella koppling till sjukhusaffären. Kommittén kunde konstatera att inget framkommit som tydde på militär inblandning i affären. Trots att sjukhusaffären således granskats av fyra utredningar och dessutom också varit uppe i riksdagens konstitutionsutskott och i riksdagsdebatter, har ingen bild framkommit som övertygat om vad som egentligen förevarit. De stora frågorna kring sjukhusaffären har främst kretsat kring den s.k. sjukhusspionens, d.v.s. Jan Lindqvists huvudman. Var det SÄPO, IB eller det socialdemokratiska partiet? Det fanns, märkligt nog, fog för misstankar i alla riktningar. 194 SOU 2002:95 Sjukhusaffären i Göteborg 1975 2 Affärens förlopp – hösten 1974 – oktober 1975 Huvudaktören i sjukhusaffären är Leif Andersson, socialdemokrat i Göteborg och på den tiden bl.a. vice ordförande i sjukvårdsstyrel- sen. Andersson hade sedan många år väl inarbetade kontakter med både säkerhetspolisen och IB. På hösten 1974 uppsöktes Leif An- dersson av en av dessa personer, Axel Eriksson vid säkerhetspoli- sens sektion i Göteborg. Eriksson hade med sig en lista som han gav till Andersson. Listan upptog namnen på 10-15 personer aktiva inom KFML(r). Eriksson ville att Andersson skulle lokalisera per- sonerna så att säkerhetspolisen kunde få reda på fullständiga per- sonnummer, hemadresser samt var de arbetade. Andersson gjorde därefter några till synes halvhjärtade försök att ta reda på uppgifterna innan han fann att han saknade möjligheter att fullgöra uppdraget. Eriksson återkom någon tid senare och bad då Andersson rekommendera någon person inom förvaltningen som säkerhetspo- lisen kunde vända sig till. Andersson nämnde då förvaltningens planeringschef Erik Thalén, en person som ”kunde sjukvården utan och innan och var dess allt-i-allo”. I mitten av november 1974 träffades Anderssson, Eriksson och Thalén för ett samtal som skulle bli avgörande för den kommande utvecklingen. Vid mötet gick emellertid kommunikationen dåligt mellan Eriksson och Thalén. Den senare ska främst ha utgjutit sig över förvaltningens problem med ”r-are” och olika misstänkta sabotage vid sjukhusen medan Eriksson istället ”bredde på rätt tjockt om palestinaläkarna” för att få Thalén att koncentrera sig på det uppdrag som säkerhetspolisen ville ha hjälp med. Mötet hos Thalén slutade emellertid med att Eriksson än en gång fick lämna sjuk- vårdsförvaltningen utan kontaktman eftersom Thalén inte ansåg sig kunna ställa upp. Under mötet blev dock Leif Andersson mer och mer uppskrämd och alarmerad av att stå och höra på samtalet mellan Thalén och Eriksson. Andersson fick en idé. Han drog slutsat- sen att säkerhetschefen vid förvaltningen var oförmögen att skydda sjukhusen från allt det som ”r-arna” kunde tänkas ställa till med - exempelvis sabotage och vilda strejker. Dessutom förstod Anders- 195 Sjukhusaffären i Göteborg 1975 SOU 2002:95 son att ”r-arna” också hade kontakter med den palestinska organi- sationen PFLP som vid den här tiden av säkerhetspolisen betrakta- des som en terrororganisation. Anderssons tankar vandrade iväg till Svarta September, Münchenmassakern och blodbadet på Tel Avivs flygplats 1972. Han blev allvarligt oroad av dessa sina tankar och insåg att säkerhetstjänsten inom sjukvårdsförvaltningen måste rätas upp. 2.1 ”Vänta nu, jag känner kanske någon som skulle passa….” Det är här Jan Lindqvist gör entré. Leif Andersson kände till att denne 27-åring just då sökt en tjänst vid sjukvårdsförvaltningens ekonomiavdelning. Andersson visste också att Lindqvist var re- servofficer och möjligen hade genomgått någon form av säkerhets- utbildning. Och, inte minst, Lindqvist var partikamrat med An- dersson. Leif Andersson tyckte sig nu, i slutet av mötet med Tha- lén och Eriksson, se en möjlighet att slå flera flugor i en smäll; lösa sjukvårdens säkerhetsproblem, tillgodose säkerhetspolisens öns- kemål om en kontaktman och samtidigt ge Lindqvist ett arbete. Allt som behövdes var att Lindqvist verkligen erhöll det sökta job- bet. Andersson presenterade sin idé för Thalén och Eriksson och båda tycks ha nappat på den. Eriksson åtog sig att göra en koll av Lindqvist. Under de närmaste dagarna informerade Andersson ordföran- den i sjukvårdsstyrelsen Per Anders Örtendahl om säkerhetspro- blemen inom förvaltningen och att man kunde lösa detta genom att ge Lindqvist den aktuella anställningen. De två besökte därefter förvaltningsdirektören Thure Höglund. Andersson berättade bl.a. om ett av de sabotage som Thalén tog upp vid det tidigare mötet. Både Andersson och Örtendahl ansåg att man skulle anställa någon för att utreda saken och Andersson föreslog Lindqvist. Höglund uppfattade att detta var en order av ett enigt presidium och hade således endast att verkställa denna. Han kontaktade förvaltningens chefsjurist Bengt Sjölenius, berättade om sabotagemisstankarna och beordrade anställning av Lindqvist. Höglund kontaktade också personalchefen Lars-Olof Larsson och frågade denne om det var riktigt att Lindqvist sökt en tjänst vid förvaltningen. Nu uppstod ett streck i räkningen; Larsson bekräftade att Lindqvist sökt en tjänst men att han inte skulle få den eftersom det var alltför många kvalificerade sökande. Då fattade Höglund det som sedan visar sig 196 SOU 2002:95 Sjukhusaffären i Göteborg 1975 ska bli hans karriärs kanske mest ödesdigra beslut. Han beordrade Sjölenius och Larsson att anställa Lindqvist ändå - formerna för anställningen fick de ordna själva. De båda vidtog nu några åtgärder som nästan omgående skulle bidra till att väcka misstankar runt Lindqvist. De tänkte att eftersom Lindqvist sökt, men inte fått, en tjänst på ekonomiavdelningen kunde man placera honom där ändå. Det skulle dessutom innebära, resonerade man, att Lindqvist med tanke på sitt hemliga utredningsuppdrag, kunde röra sig relativt fritt inom förvaltningen. Den 19 november 1974 beslutades att Lindqvist skulle ges anställning inom en särskild budget- och redo- visningsavdelning med ”sidouppgiften att syssla med säkerhetsfrå- gor”. 2.2 Facket reagerar över Lindqvists anställning Om man hade velat hålla uppmärksamheten borta från Lindqvist och hans dolda uppgifter, skulle det kanske varit en god idé att inte anställa honom på en avdelning vars chef, Svante Winqvist, året innan avslöjats i stort uppslagna artiklar i massmedia som IB-agent och innehavare av ett stort privat åsiktsregister över kommunister. Så skedde emellertid. Till och med Winqvist själv, för att inte tala om några av hans underlydande, reagerade över anställningen. För att slippa fler höjda ögonbryn kanske man inte skulle anställt Lind- qvist med ett tillvägagångssätt som innebar att alla vanliga anställ- ningsrutiner åsidosattes. Man kanske också skulle ha undvikit att ge Lindqvist fem klasser högre lön än vad som var nivån på den be- fattning som han tidigare sökt men inte fått. Med andra ord; om- ständigheterna runt anställningen av Lindqvist visar att denne redan från början var ”förlorad”. Det märkliga är snarare det tog så lång tid - tio månader - innan han avslöjades. Då Jan Lindqvist efter introduktion börjat arbeta vid förvalt- ningen tycks han själv haft mycket vaga idéer om hur han skulle gå tillväga för att lösa sina hemliga uppgifter. Själv

Load more