6 Säkerhetstjänsternas hotbilder 6. 1 Sveriges Kommunistiska Parti och därtill anslutande organisationer1 6.1.1 Bakgrund Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) bildades år 1919 som en sek- tion av den Kommunistiska internationalen (Komintern). Av Ko- minterns program från år 1928 framgick att proletariatets makt- övertagande nödvändigtvis måste ske med våld, varvid såväl de par- lamentariska institutionerna som militär, polis och rättsväsen skulle krossas. Den socialistiska revolutionen skulle följas av proletaria- tets diktatur. Detta program gällde fram till Kominterns upplös- ning år 1943 också som SKP:s program. En parlamentarisk utred- ning som lade fram sitt betänkande år 1935 fann att det centrala målet för SKP:s verksamhet var den våldsamma omstörtningen och föreslog en fullmaktslag om partiförbud.2 En sådan fullmaktslag in- fördes först år 1940 men den kom inte att tillämpas. De svenska kommunisternas obrottsliga lojalitet med Moskvas linje i samband med Molotov-Ribbentroppakten och världskrigets utbrott hösten 1939 och särskilt deras stöd för Sovjetunionens an- fall mot Finland senare samma år medförde en kraftfull opinions- storm mot partiet. Det innebar också en första antydan om en för- ändring av hotbilden. Faran för att de på egen hand skulle bedriva samhällsomstörtande verksamhet tycktes vid denna tid mindre än risken för att de i händelse av ett sovjetiskt anfall mot Sverige skul- 1 Framställningen bygger i huvudsak på Magnus Hjort, Alf W Johansson och Karl Molin: Övervakningen av ”SKP-komplexet” (SOU 2002:93) 2 SOU 1935:8 165 Säkerhetstjänsternas hotbilder SOU 2002:87 le obstruera mot de svenska krigsansträngningarna. Finländska kommunisters landsförrädiska uppträdande under kriget gav näring åt denna uppfattning. Sedan Tyskland våren 1940 ockuperat Dan- mark och Norge tonades hotet från Sovjetunionen och de svenska kommunisterna ned. En ny vändning i synen på SKP inträdde un- der våren 1941 när det började bli tydligt att den tysk-sovjetiska pakten knakade i fogarna. SKP övergav sin tidigare kritik av den svenska upprustningen och förklarade sig vara anhängare av ett starkt nationellt försvar. Sovjetunionen kom efter det tyska angreppet på landet somma- ren 1941 att stå på samma sida i kriget som de västliga demokrati- erna och vann därigenom ökad sympati, något som också kom SKP till del. Komintern upplöstes år 1943, vilket medförde att SKP framstod som mer självständigt. SKP kunde också dra nytta av ett växande missnöje med regeringens pris- och lönestoppspolitik. I riksdagsvalet år 1944 fick SKP över tio procent av rösterna, dvs. omkring en tredubbling sedan föregående riksdagsval. Sverige utgjorde under krigsåren en plattform för internationell underrättelse- och sabotageverksamhet. Under åren 1940-44 an- hölls närmare 100 personer för prosovjetisk agentverksamhet, där- ibland ett antal svenskar med anknytning till den kommunistiska rörelsen. En del hade medverkat i den från Moskva styrda s.k. Wollweberligan som genomförde sabotage mot bl.a. tyska vapen- transporter, andra dömdes för olovlig underrättelseverksamhet. Upplösningen av Komintern innebar att SKP år 1944 kunde anta ett eget program. I detta utmönstrades begreppet ”proletariatets diktatur” till förmån för ”en demokratisk statsmakt under arbetar- klassens ledning”. Partiledaren Hilding Hagberg förklarade att en fredlig väg till socialismen var önskvärd. Detta innebar dock inte någon bekännelse till de demokratiska spelreglerna som överord- nad norm. Sovjetunionen beskrevs som förebilden och SKP slöt i den proletära internationalismens namn troget upp bakom den sov- jetryska politiken. Inrikespolitiskt ställde sig partiet bakom social- demokraternas efterkrigsprogram från år 1944. 6.1.2 Åren 1945-1964 Vid krigsslutet var den officiella uppfattningen att SKP i sig inte utgjorde något hot mot rikets säkerhet. Statspolisens material rö- rande kommunismen under de första efterkrigsåren är också syn- nerligen magert. I en inom statspolisen sommaren 1946 upprättad 166 SOU 2002:87 Säkerhetstjänsternas hotbilder PM om SKP konstaterades dock bl.a. att ingen ändring i partiets inställning till Sovjetunionen ägt rum efter Kominterns upplösning och att närmare två tredjedelar av de under kriget avslöjade sovjet- ryska agenterna visat sig vara kommunister eller kommunistsympa- tisörer. Och i en översikt från år 1947 sammanställde statspolisen uppgifter om två sovjetiska läroanstalter, som bedrivit utbildning av utländska kommunister under mellankrigstiden, nämligen Le- ninskolan och Universitetet för Västerns minoriteter. Svenska kommunister hade studerat vid i vart fall någon av dessa skolor, bl.a. en kvinna som under kriget avslöjats som radioagent i Sverige. Åtminstone vid Leninskolan uppträdde alla elever under täcknamn. SKP hade, såvitt känt, inte vidgått att partimedlemmar genomgått någon av dessa läroanstalter. Den militära säkerhetstjänsten, dvs. försvarsstabens inrikesav- delning, gav i en fyllig PM från år 1946 sin syn på den sovjetiska underrättelsetjänsten och kommunisterna.3 Det konstaterades att SKP efter Kominterns upplösning inte längre talade om världsrevo- lutionen och den våldsamma samhällsomstörtningen utan som främsta mål angav samhällets fullständiga socialisering på demokra- tisk väg. Detta ansågs inte hindra att ”en våldsam omstörtning av samhällsskicket, proletariatets diktatur och sovjetsystemets infö- rande i samhället” hägrade för en del av partimedlemmarna. Trots partiets officiellt försvarsvänliga hållning ansågs det bedriva en in- tensiv antimilitaristisk kampanj mot officerskåren. Beträffande par- tiets hållning i ett eventuellt krig konstaterades att det i partipro- grammet tidigare alltid framhållits att huvudsyftet i en sådan situa- tion inte var att försvara det egna landet utan att kämpa för arbe- tarklassens och det kommunistiska partiets intressen. ”Enär kom- munisterna samtidigt framhålla att Sovjetunionen gynnar arbetar- klassens och kommunisternas intressen kan man därav draga den slutsatsen, att de vid ett krig med Sovjet icke skulle försvara sitt eget land. Något avsteg från här angivna principer har icke proklamerats.” Under rubriken ”Medel för underrättelseverksamheten i Sverige” framhölls bl.a. följande. För en så omfattande underrättelseorganisation som den ryska erfordras givetvis en stor mängd medhjälpare och agenter. Med det stora antalet sympatisörer som finnes inom kommunistpar- 3 Sammanfattande redogörelse för den ryska underrättelsetjänsten jämte kort återblick på den kommunistiska verksamheten, Ed H 108 In, ink. 13.3.1946, F VIII e, vol. 33, MUST:s arkiv 167 Säkerhetstjänsternas hotbilder SOU 2002:87 tiet är givetvis en sådan agentvärvning ej särskilt svår. Gynn- samma förhållanden råda också för att genom den kommunis- tiska organisationen gömma agenter, skaffa dem bostad och förplägnad, pengar och erforderlig materiel. --- Man synes emel- lertid numera försöka undvika att för sådan verksamhet anlita folk som äro registrerade medlemmar i kommunistpartiet för att partiet som sådant icke skall komprometteras. För dylik hjälpverksamhet anlitar man i stället särskilda förbindelsemän som icke äro registrerade medlemmar, men ändock i skymun- dan deltaga aktivt i verksamheten. Ett rätt stort antal kommu- nister eller f.d. organiserade kommunister har dock dömts un- der de senaste krigsåren för olovlig underrättelseverksamhet och spioneri för rysk räkning. I rena spionerimål mot vårt land har dock icke ledande kommunister i partiet kunnat ertappas. I Finland har under förkrigs- och krigsåren ett stort antal kom- munister tagits för spioneri. Det angavs vidare att i många fall ”personer själva sökt kontakt med ryska legationstjänstemän o.d. antingen i syfte att skaffa sig pengar eller också av sympati, ofta med dessa båda motiv i före- ning”. Agenternas arbetsmetoder uppgavs ofta gå ut på infiltration av betydelsefulla militära och industriella områden för att direkt kunna erhålla upplysningar. ”Möjligheter förefinnes alltså att rys- sarna, i direkt avsikt att skaffa sig uppgifter, försöker spela in av dem vidtalade agenter på viktiga försvarsanläggningar.” Denna syn på SKP, dess medlemmar och sympatisörer som ett hot mot rikets säkerhet hindrade inte att man inom den militära ledningen säkert bedömde flertalet kommunister som ”lika goda svenskar som vi andra”, som överbefälhavaren Helge Jung uttryck- te det.4 Införandet av s.k. folkdemokratier i Östeuropa och särskilt det kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien våren 1948 fick återverkningar på den svenska opinionen. I 1948 års andra- kammarsval erhöll SKP 6,3 procent av rösterna och vid de därpå följande valen nådde partiet inte upp till 5 procent av rösterna. An- talet medlemmar sjönk från ca 50 000 år 1948 till ungefär hälften några år senare. I den mån säkerhetstjänsterna fruktade att någon motsvarighet till Pragkuppen var förestående i Sverige, torde en rapport från ett skandinaviskt kommunistmöte i Oslo i februari 1948 ha verkat 4 Helge Jungs dagbok 3.3.1947, KrA 168 SOU 2002:87 Säkerhetstjänsternas hotbilder lugnande. Vid mötet skall nämligen den finländska kommunisten Hertta Kuusinen ha framfört ryska krav på att kommunistpartierna i Norden skulle försöka överta makten till varje pris, varvid dock delegaterna från de övriga nordiska länderna rest starka betänklig- heter och förklarat att utsikterna för ett lyckligt genomförande av en kupp var ytterst små.5 Av andra rapporter framgick att de skan- dinaviska partierna bestämt motsatte sig deltagande i Kominform.6 Stalins död år 1953 följdes av en tids upptinade relationer mellan stormaktsblocken.