Uppbrott Från Stalinismen – Till En Socialism Med Mänskligt Ansikte Tidens Förlag 1973
Total Page：16
File Type：pdf, Size：1020Kb
Sven Landin Uppbrott från stalinismen – till en socialism med mänskligt ansikte Tidens förlag 1973 1962 råkade det svenska kommunistpartiet (SKP, senare VPK) ut för ett svidande valnederlag (3,5% av rösterna), vilket skärpte den olust och kritik som funnits i partiet sedan början av 1950-talet. Detta ledde till ideologiska och politiska motsättningar och en intensiv debatt, särskilt inför SKP:s 20:e partikongress. Flera grupperingar formerades och tog till orda, bland annat en gammelkommunistisk riktning (med bl a gamle ordföranden Hilding Hagberg), en mer nyvästerinriktad tendens (blivande ordföranden C H Hermansson), maoister (Nils Holm- berg), titoister (Sven Landin) m fl mer svårplacerade riktningar. Om detta, se samlingen Debatt i svenska kommunistpartiet (SKP) 1962-63, som presenterar de olika grupperingar- na/debattörerna tillsammans med ett representativt urval debattinlägg, samt ger ytterligare tips med artiklar och böcker om kommunistpartiets utveckling under dessa år (de flesta av dem finns på marxistarkivet). Flera av de riktningar/tendenser som gav sig till känna under debatten skulle senare bryta med eller lämna partiet. En del av dem gick 1968 (året för Sovjets invasion av Tjeckoslovakien) över till socialdemokratin, bland dem Anton Strand och Sven Landin, författare av denna uppgörelse med SKP/VPK (som kom ut 1973, dvs flera år efter han lämnat partiet). Anton Strand skrev också en bok: Röd Front – En debattbok om de svenska kommunisternas program och praktiska politik. Den kom dock ut redan 1967, då författaren fortfarande var medlem i kommunistpartiet. Strands bok har därför också en annan karaktär än Landins: medan Röd front är en ”debattbok”, är Uppbrott… ett slags brytningsdokument, en mer övergripande ideologisk-politisk uppgörelse med SKP/VPK. Martin F 30/1 2017 Innehåll Förord ......................................................................................................................................... 1 Incitament till socialism ............................................................................................................. 1 Uppbrott ..................................................................................................................................... 6 Kamp för förnyelse ................................................................................................................... 13 Socialism med öppna gränser ................................................................................................... 22 Parti i programkris .................................................................................................................... 28 En levande väg ......................................................................................................................... 42 Herr Gustavsen har ordet .......................................................................................................... 51 Arbetarfront mot borgerlig front .............................................................................................. 59 Ofullbordad revolution ............................................................................................................. 72 Socialism bakom taggtråd ........................................................................................................ 78 Arbete var hans liv ................................................................................................................... 84 Litteraturförteckning ................................................................................................................ 87 1 Förord Efter uppbrottet 1968 från den rörelse som jag då hade tillhört i nära fyrtio år har jag fått många uppmaningar att skriva. Det var emellertid nödvändigt att först få några års perspektiv på det som varit — både det jag varit engagerad i och annat, exempelvis utvecklingen i socialistiska länder, som bestämt mitt synsätt och ställningstaganden. I denna skrift har jag sökt redovisa detta och inget annat. Min ambition har varit att belysa en del av det inre skeendet i Sveriges kommunistiska parti, numera Vänsterpartiet kommunisterna, under en period som eljest — liksom dess ”inre” historia överhuvudtaget efter 1929 — förblivit förborgad. I efterskriften till Kommunistiska manifestet uttalade Branting förhoppningen att de som i det praktiska arbetet på olika områden ville föra sin klass talan skulle studera och sätta sig in i de grundtankar Marx och Engels utvecklat. ”Ty det är ett andligt arv”, inskärpte han, ”som står sig i tidernas skiften och som bevarar från flack och idélös opportunism lika väl som från tomma frasrevolutionära hugskott”. Erfarenheten har visat att många som studerat socialismens klassiker inte lyckats sätta sig in i deras grundtankar. Därför har vi i arbetarrörelsens periferi återkommande återfall i ”tomma frasrevolutionära hugskott”. Denna skrift handlar delvis om detta. Kan den i det avseendet utgöra ett varningsmärke för den unga generation som med glädjande iver ägnar sig åt att återupptäcka Marx, är jag i all anspråkslöshet nöjd. Sven Landin Stockholm oktober 1972 Incitament till socialism Våren 1971 redovisades i en uppsats, framlagd för ett proseminarium på statsvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet, ”ideologiska samtal med fem av 1950-talets ledande kommunister”. De fem var Hilding Hagberg, Helmer Holmberg, Nils Holmberg, Gustav Jo- hansson och Sven Landin. Vi hade förelagts exakt likalydande frågor. De — som väntat — varierande svaren speglade hela fältet av ideologiska och politiska brytningar inom rörelsen under 50- och 60-talen. Egentligen skulle samtalen ha varit sex till antalet. Partiordföranden C H Hermansson hade förklarat sig villig att ställa upp men ville ha frågorna per brev ”för att därigenom spara tid”. Det fick han. Hermansson meddelade därpå att han ansåg frågorna alltför oprecisa och krävde att få dem ”ordentligt specificerade”. Även det fick Hermansson — varefter han backade ur med motiveringen att det var ”orimligt” att besvara frågorna. Mot bakgrund av den inflammerade programdebatt som försiggått inom Vpk under våren och sommaren 1972 är det intressant att se vilka ideologiska frågor den kommunistiska partiordföranden fann det orimligt att ge besked i. Jag återger de frågor — resp. mina svar på dem — som är relevanta för innehållet i övrigt i denna skrift. • I vilken mening är Marx' analys av det kapitalistiska samhället fortfarande tillämpbar? Har det t ex skett en proletarisering? — Nej, tvärtom. Förändringarna under de senaste 30—40 åren har medfört att arbetarklassen inte längre i bokstavlig mening behöver kämpa för det dagliga brödet. Den absoluta utarmningen är ett begrepp som generellt sett inte äger tillämpning på svenska förhållanden. 2 • Den relativa utarmningen då? — Den försiggår naturligtvis så länge vi har ett produktionssätt där exploatering av arbetskraft förekommer. Alltså privatägda produktionsmedel och ett privat tillägnande av produktions- resultat. • Finns det en motsättning mellan kampen för aktuella krav och kampen för en socialistisk omdaning? — Nej, absolut inte. Däremot har vi ofta det förhållandet att dagskraven, kanske framförallt de fackliga organisationernas, skjuts i förgrunden så att de skymmer sambandet med den långsiktigare socialistiska målsättningen. • Har din uppfattning förändrats i dessa frågor? — Inte min grundinställning, men självfallet har synsättet förändrats i vissa avseenden. För 30-40 år sedan hade socialdemokrater och kommunister helt skiljaktiga uppfattningar om vägen till socialism. Kommunistpartiet har sedermera, särskilt i partiprogrammen 1953 och 1961, klart erkänt möjligheten att nå socialismen på fredlig väg. Samhällsutvecklingen har framtvingat åtskilliga omvärderingar hos alla som inte uppfattar Marx' och Lenins teorier som en samling dogmer. Efterkrigstiden har visat, och det hade en avgörande betydelse för mitt ställningstagande 1968, att det i ett högt utvecklat industriland som Sverige inte finns behov av ett kommunistparti av den typ som växte fram för 40-50 år sedan. • Kan Du säga vid vilken tidpunkt Du ändrade uppfattning? — Det har skett gradvis, men inleddes förmodligen då SKP 1944 anslöt sig till arbetarrörel- sens efterkrigsprogram och partiets roll definierades som ”vänskapligt pådrivande”. • Vad är socialism för Dig? — Det jag upplever som grundläggande och intressant är trenden från privatkapitalistiskt till samhälleligt (allmännyttigt) ägande. Då staten, kommunen eller kooperationen övertar befintliga produktionsmedel eller utvecklar nya sådana innebär det i och för sig inte socialism, men väl incitament till en socialistisk utveckling. • Är inte planhushållning ett absolut krav för en socialistisk ekonomi och ett socialistiskt samhälle? — Nej, inte i ett land som Sverige. Både i 1944 års efterkrigsprogram och i senare handlings- program, som utformats av socialdemokratin och fackföreningsrörelsen, har ökad vikt tillmätts investeringarna som styrmekanismer. Här är det framförallt Myrdal och Wigforss som varit banbrytare. Till det mest positiva i 60-talets utveckling tycker jag hör det målmedvetna uppbyggandet av samhälleliga investeringsresurser, t ex AP-fonderna, Kredit- banken och Investeringsbanken. Jag hoppas att detta skall göra det möjligt att på sikt komma fram till en slags ramhushållning där fortfarande kapitalet styr produktionens inriktning — men inte enskilda intressenters kapital utan det allmännas pengar, till gagn för flesta möjliga människor. • Kan Du acceptera en beslutsmodell med självstyrande grupper av den typ