Klass Mot Klass – Kommunisternas Taktik Under 30-Talskrisen
Total Page：16
File Type：pdf, Size：1020Kb
Jack Andersson, Karl Strömkvist, Sigrid Svensson Klass mot klass – Kommunisternas taktik under 30-talskrisen Utgiven av Proletärkultur 1971 Under åren 1971-74 hämtade KFmlr (”r-arna”) inspiration från den sekteristiska ultra- vänsteristiska politik som Kommunistiska internationalen drev under åren 1928-34 – ”den tredje perioden”. Den utmärktes av att socialdemokratin (”socialfascisterna”) sågs som huvud- fiende, vilket splittrade arbetarklassen och bl a underlättade fascismens seger i Tyskland (1933)*. Detta fick Komintern att 1934 göra helt om och införa folkfrontspolitiken. Men r-arna vägrade ta lärdom av historien, vilket ledde till en extrem sekterism: Förutom att socialdemokraterna betecknades som socialfascister, förkastades i stort sett allt slags sam- arbete med ”småborgarvänstern” (= alla andra vänsterorganisationer). Om detta se artikel- samlingen ”R-arna” om fascism och ”socialfascism” – där finns även fler litteraturtips. Vad beträffar det svenska kommunistpartiet (SKP) under de år som behandlas i denna skrift, så finns en hel del materiel på marxistarkivet, både dokument och historiska arbeten, se t ex: SKP och arbetsplatserna 1929-35 – artiklar ur SKP:s Kommunistisk Tidskrift Zenit om SKP/VPK – en artikelsamling – artikeln ”SKP och 30-talet” KOMMUNIST om SKP/Vpk – avsnittet ”Under världspartiets fana” Christian Berggren: Lärdomar av trettiotalet (om arbetarrörelsen mer allmänt) Innehåll Förord ......................................................................................................................................... 1 1. Den stora krisen ...................................................................................................................... 7 Fronterna formeras .................................................................................................................. 14 2. (s): Över den kapitalistiska stabiliseringen mot socialismen! .............................................. 14 3. (k): Klass mot klass för en revolutionär utväg ur krisen ...................................................... 18 4. SKP:s sprängning 1929 och revolutionärernas linje ............................................................ 25 Klasstriderna under 30-talskrisen ............................................................................................ 29 5. Halmstad och Ådalen ........................................................................................................... 29 6. Striderna 1932 ...................................................................................................................... 38 7. Socialdemokrati med vind i seglen ...................................................................................... 47 8. Prövostenen .......................................................................................................................... 51 9. Sjömansstrejken ................................................................................................................... 58 10. Borgarklassens politiska offensiv ....................................................................................... 65 11. Byggnadsstrejken ............................................................................................................... 70 12. Socialfascismens stövelputsare .......................................................................................... 76 Reaktionens skördetid .............................................................................................................. 80 13. Statsmonopolism och socialfascism ................................................................................... 80 14. Korporativstaten ................................................................................................................. 84 SKP:s taktik under 30-talskrisen — erfarenheter och lärdomar............................................... 90 * Se t ex Kominterns linje i Tyskland 1928-34 av Martin Fahlgren 1 Förord Syftet med att undersöka historien kan för oss kommunister aldrig vara något annat än att lära känna dess lagar och tillägna oss dess erfarenheter för att kunna förändra dagens värld, för att kunna förpassa kapitalismen till historien som en ond dröm från det förflutna. Som revolutio- närer och marxister vet vi att världen ständigt förändras, att inget tillstånd är evigt. Men vi vet också att vi inte kan förstå dagens värld utan att förstå hur den utvecklats ur gårdagens: ”Människorna gör själva sin historia, men de gör det inte efter eget gottfinnande, inte under omständigheter de själva valt, utan under omständigheter som är omedelbart för handen givna och redan existerande.” 1 Många viktiga drag i dagens Sverige präglades under 30-talet, främst fackföreningsrörelsens reaktionära omvandling och statsmonopolismens framväxt. Att så är fallet är ingen slump. På samma sätt som högkonjunkturerna förbereder kriserna, präglar kriserna högkonjunkturerna. Ty efter varje kris söker sig kapitalismen nya vägar att överleva och nya former för utsugningen och förtrycket växer fram. Men 30-talskrisen är viktig att undersöka även av ett annat och än mer uppenbart skäl: idag skakas den kapitalistiska världen ånyo av en kris. Det är bl a genom att gå tillbaka och studera erfarenheterna som vi sätter oss i stånd att agera riktigt i denna situation. Synen på historien är inget den ”rena vetenskapens” problem, den är inte något som står över klasserna. De flesta av oss har väl lämnat skolans historielektioner i salig glömska, men kvar i bakhuvudet sitter ändå en bild av hur olika kungar och krig avlöser varandra, en bild av hur ”man” började bygga fabriker och av hur världen alltsedan dess bara blivit mer och mer välordnad och välmående. Vad vi däremot inte kan påminna oss är några lektioner om de arbetande klassernas liv och än mindre om alla de gånger som de arbetande massorna rest upprorsfanan gentemot feodalherrarnas fogdar och kapitalismens polis och militär. Vad vi inte kan påminna oss är ett studium av historien där myllret av händelser gavs en vetenskaplig förklaring — där historiens lagar och drivkrafter klargjordes. Att undersöka historien har därför för oss alltid varit att återerövra den från bourgeoisins lögner. Att borgarna ljuger om historien beror på att den för dem är som spegeln för käringen: den visar att de börjar bli gamla, att deras herravälde är dömt att snart gå under, att det kapita- listiska samhället går havande med den proletära revolutionen. Men kapitalismen går inte under av sig själv. För att genomföra socialismen måste arbetarklassen med väpnat våld krossa den kapitalistiska staten. En ledning för denna kamp måste smidas fram — detta är uppgiften idag — och den viktigaste uppgiften för oss när vi satte oss ned för att undersöka den svenska arbetarklassens kamp under 30-talskrisen blev helt naturligt att undersöka hur ledningen fungerade, vilken taktik SKP hade för att stärka de revolutionära krafterna. Under taktäckarstrejken för något mer än ett år sedan använde de strejkande Strasbourg- teserna2 som vägledning för sin kamp. Denna strejk försatte de lokala fackbyråkraterna med Tjocka-Björcka i spetsen i panikslaget raseri. En tid efteråt kunde man i SAP:s flugpapper ”Aktuellt i politik och samhälle” nr 3 1971 läsa en upphetsad artikel om hur strejken åter- upplivat ”silléneriet” i den svenska arbetarrörelsen (kommunisterna kallades sillénare i början av 30-talet), och artikeln uppmanar de lokala socialfascistiska korpralerna i fackklubbar och avdelningsstyrelser att studera erfarenheterna från 30-talet för att se hur man tystar revolutionära arbetare, samt lämnar litteraturtips för detta. Ännu nära 40 år efteråt framkallar 1 Karl Marx: Louis Bonapartes 18:e Brumaire, Gbg 1971, s 33. 2 Lärdomar av den ekonomiska kampen (”Strasbourg-teserna” från 1929) 2 alltså SKP:s politik under 30-talskrisen onda drömmar i sossepamparnas hjärnor. Det är ett gott betyg åt SKP:s politik under denna tid. Att SKP:s historia även skys av VPK är lätt att förstå. Ur ett närsynt perspektiv kan många kanske tycka att den reformistiska politik som VPK för är ”realistisk och förnuftig”, som de ledande VPK:arna älskar att uttrycka sig. Men med ett litet större perspektiv framåt och i ljuset av 30 års SKP-historia under den ”realistiska” politikens fana, avslöjar den sig som en medveten avväpning av den svenska arbetarklassen, ett knäfall än för socialfascismen än för den småborgerliga reformismen. SKP:s historia utgör emellertid inte bara på detta sätt en anklagelse mot VPK idag. Under den period som vi här tar upp förde SKP en revolutionär politik och påbörjade utvecklingen mot ett verkligt kommunistiskt parti. Att ställa VPK idag mot SKP under början av 30-talet avslöjar hela det hyckleri som VPK-spetsarna utvecklar då de talar om Vänsterpartiet som det revolutionära partiet. Mycket riktigt utgör VPK:s inställning till sin historia en ynklig anblick. Eller kanske borde man skriva ”brist på inställning”, ty VPK har inte uppvisat ens ansatsen till en analys av sin bakgrund och utveckling. I ett studiebrev för nya medlemmar som bl a behandlar partiets historia ”VPK — uppkomst, program och politik”3 tar man sålunda till den enklaste utvägen: man tiger helt enkelt ihjäl hela perioden 1917-38. I en artikel i Arbetartidningen våren 19704 avslöjar emellertid Fritjof Lager, själv en drivande kraft i SKP:s urartning, en del om partiets inställning. Han försöker tillbakavisa påståendet att han själv och hans kumpaner i partiled- ningen skulle vara ”invalider, som revolutionära kämpar betraktat” och att denna ”invalidi- sering” skulle