Litteratur Och Språk

Nr: 9 (2013)

LITTERATUR OCH SPRÅK

Rethinking Knowledge. Modelling the World as Unfolding through Info-Computation; Musikens roll i Günter Grass prosa; Bölls, Giordanos und Hamiltons ‘Irische Tagebücher’; Remembrance of the Holocaust; 1800-talets självbiografi bortom Rousseau och Goethe; Jack London’s White Fang as Ethological and Evolutionistic Bildungsroman; Sense of Nature and Ecopedagogical Design in Swedish Children’s Literature

Sture Packalén (red.) LITTERATUR OCH SPRÅK

Redaktör: Sture Packalén (e-post: [email protected]) Akademin för utbildning, kultur och kommunikation

Nr: 1 (2005) Nr: 7 (2011) Gränsöverskridande i och kring litteraturen Carl von Linné om insekter, Flyttfåglar i poesin, http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:mdh:diva-138 Stensimpor hos Norbert Scheuer, Goethes självbiografiska skrivande, Ontologiska Nr: 2 (2006) frågor hos Lars Jakobson, Kristina Lugn m.fl. Bodil Malmsten om minnets betydelse, Äldres http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:mdh:diva-158 samtalsstil, Andraspråkstalares kommunikation i arbetslivet Nr: 3 (2007) http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:mdh: Barbro Lindgren, Günter Grass, Sven Regener, J.C. diva-15249 Oates, Émile Zola, Amerikasvenska http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:mdh:diva-368 Nr: 8 (2012) Flerspråkiga sverigefinska ungdomar på den nordiska Nr: 4 (2008) arbetsmarknaden – möjligheter och förväntningar Agneta Pleijel, Torgny Lindgren, Gertrude Stein, Slutrapport från BilMinNord-projektet Ingo Schulze, Heinrich Böll, http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:mdh: Reflection on Argentine identity, Filmöversättning diva-21245 och språklekar http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:mdh:diva-1462 Nr: 9 (2013) Rethinking Knowledge. Modelling the World as Nr: 5 (2009) Unfolding through Info-Computation; Ekokritik, Fabre, Återvinningens estetik, Kerstin Musikens roll i Günter Grass prosa; Ekman, Jean-Henri Fabre, Bölls, Giordanos und Hamiltons ’Irische Tagebücher’; Humanism och posthumanism, Elektriska får och Remembrance of the Holocaust; mekaniska människor, 1800-talets självbiografi bortom Rousseau och Goethe; Djurkaraktärer, Kultur och hållbar utveckling Jack London’s White Fang as Ethological and http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:mdh:diva-9569 Evolutionistic Bildungsroman; Sense of Nature and Ecopedagogical Design Nr: 6 (2010) in Swedish Children’s Literature Theodor Kallifatides, Bodil Malmsten, Hugo Hamilton, http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:mdh:diva- Fransk 1800-talsprosa, 22868 Marcel Pagnol, Vilhelm Moberg, Språkundervisning http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:mdh: diva-12194

Red. Inledning 2

Gordana Dodig-Crnkovic Rethinking Knowledge. Modelling the World as Unfolding through Info-Computation for an Embodied Situated Cognitive Agent 5

Beate Schirrmacher Trummor och kontrapunkt. Musikens roll i Günter Grass prosa 29 Kenneth of Sweden Thorsten Päplow Poetologische Konzeptionen des Platzes in drei ‘Irischen Tagebüchern’: Heinrich Bölls Irisches Tagebuch, Ralph Giordanos Mein Irisches Tagebuch und Hugo Hamiltons Die redselige Insel. Irisches Tagebuch 57

Sture Packalén German Literature and Remembrance of the Holocaust 87

Ingemar Haag De två vägarna – 1800-talets självbiografi bortom Jean-Jacques Rousseau och Johann Wolfgang von Goethe: några nedslag hos George Sand, Alfred de Musset och Thomas De Quincey 101

Karin Molander Danielsson White Fang as Ethological and Evolutionistic Bildungsroman 121

Magnus Jansson, Sense of Nature and Ecopedagogical Design Karin Molander Danielsson, in Swedish Children’s Literature from the Sture Packalén och 20th Century 133 Marie Öhman

1 Inledning

Föreliggande nummer av Litteratur och språk har både till innehåll och utformning ett brett internationellt anslag med bidrag som är skrivna på svenska, engelska och tyska. Gordana Dodig-Crnkovic inleder med en artikel som anlägger ett nytt, evolutionärt perspektiv på kunskap. Författaren konstaterar att kunskap alltsedan Platon och Aristoteles har studerats inom epistemologin, en gren av filosofin som sysslar med propositionell kunskap, dvs. kunskap som kan uttryckas enligt formeln “A vet att p” där A är en person och p är en proposition (ett påstående). Det centrala här är sanningshalten i påståen- den. Dodig-Crnkovic tar dock i sin artikel ”Rethinking Knowledge. Model- ling the World as Unfolding through Info-Computation for an Embodied Situated Cognitive Agent” ett annorlunda grepp. Hon behandlar kunskap som ett biologiskt fenomen, såsom informationsstrukturer skapade av en organism som omvandlar information till nödvändig kunskap för över- levnad. Även de enklaste levande varelser använder information som de ordnar i olika komplexa kunskapsstrukturer. Därför kan kunskap studeras ur ett evolutionärt perspektiv som en process där informationsstrukturer i levande organismer blir alltmer komplexa som en följd av växelverkan med omgivningen, en växelverkan som även innefattar kommunikation med andra organismer. I det andra bidraget ”Trummor och kontrapunkt. Musikens roll i Günter Grass prosa” låter Beate Schirrmacher oss se att Günter Grass inte endast är författare och bildkonstnär, utan att även musiken spelar en central roll i hans författarskap. Schirrmacher framhåller att det finns många intermediala referenser till musik i Grass romaner. Ändå har t ex trummandets roll i Die Blechtrommel (1959) och referensen till den musikaliska kräftgången i novelltiteln Im Krebsgang (2002) länge förbisetts. Med hjälp av intermediala teorier följer artikeln upp musikens betydelse i Grass prosa. Författaren använder sig av ett transmedialt perspektiv som fokuserar på gemensamheterna mellan text och musik. Repetitivitet, simultanitet och performativitet förknippas mer med musik än med litteratur, men de är också återkommande kännetecken i Grass berättarteknik. I textexem- pel från Die Blechtrommel, Im Krebsgang und Ein weites Feld (1995) analyserar Schirrmacher verkens transmediala gemensamhet med musik. Hon lyfter fram hur repetitiva, simultana och performativa mönster blir avgörande för tolkningen, vilket i sin tur kastar nytt ljus över Grass prosa och lyfter fram aspekter som tidigare förbisetts eller till och med kritiserats. Thorsten Päplow tar i ”Poetologische Konzeptionen des Platzes in drei ‘Irischen Tagebüchern’: Heinrich Bölls Irisches Tagebuch, Ralph Giordanos Mein Irisches Tagebuch und Hugo Hamiltons Die redselige Insel. Irisches Tage- buch” upp platsens betydelse som poetologisk faktor i tre resetexter, näm- ligen i de ”irländska dagböcker” som författats av Heinrich Böll, Ralph

2 Giordano och Hugo Hamilton. Eftersom det hittills knappast funnits några undersökningar kring vilken bärighet betydelsen av orter och platser har i reselitteraturen, presenterar artikelförfattaren inledningsvis olika orts- och platskoncept. De analyser som sedan följer syftar till att åskådliggöra vilken roll orter, platser eller landskap kan ha som betydelsepotential i respektive författares ”irländska dagbok”. I ”German Literature and Remembrance of the Holocaust” pekar Stu- re Packalén med utgångspunkt från den tyskspråkiga litteraturen efter 1945 på vilken central roll just litteraturen spelat under hela efterkrigsti- den för att bevara minnet av Förintelsen, men också minnet av de tyska lidandena. Packalén visar att de tyska författarna i denna minnesprocess tagit på sig rollen som ett ”nationens samvete”. Samtidigt lyfter han fram hur det i de litterära texterna synliggörs att nationalsocialismen och Förin- telsen varit och fortfarande är svårhanterliga ämnen i Tyskland. I artikeln framhålls vidare att dialogen kring det förflutna, det man minns av nazist- tiden och de olika roller Förintelsen spelat och fortfarande spelar i dagens tyska samhälle är beroende av på vilket sätt och av vem allt detta blir ihågkommet. Det går därför inte att tala om en enhetlig ”tysk” minneskul- tur vare sig före eller efter 1989. Däremot kan man i litteraturen urskilja olika minnesgemenskaper som var för sig fokuserar förföljelsen av judarna, Förintelsen, kriget och det nazistiska förflutna på ett karakteristiskt sätt. Ingemar Haag konstaterar i ”De två vägarna – 1800-talets självbiografi bortom Jean-Jacques Rousseau och Johann Wolfgang von Goethe: några nedslag hos George Sand, Alfred de Musset och Thomas De Quincey”, att borgerlighetens ökade samhälleliga inflytande under 17- och 1800-talen också krävde krävde ett konstnärligt uttryck. Haag tar vidare upp att det finns en viss samstämmighet inom forskningen om att just romanen blev borgerlighetens genre per se. Han menar att man också skulle kunna läg- ga till självbiografin som ett led i detta legitimeringsprojekt. 1800-talet flödar över av självbiografier. Rousseau blev tidigt den stora förebilden. Hans introverta självanalys fick många efterföljare – men senare också många kritiker, som förhöll sig negativa till hans navelskåderi. Sand och de Musset var några av hans belackare. I sin essä diskuterar Ingemar Haag Sands, de Mussets och De Quinceys självbiografiska texter som ett svar på Rousseaus introspektiva förhållningssätt. De sympatiserar, enligt Haag, snarare med den hållning som Goethe förespråkar i Dichtung und Wahrheit, där jaget definieras utifrån interaktionen med historien och samhället. De två avslutande bidragen har båda en ekokritisk inriktning. Karin Molander Danielssons artikel ”White Fang as Ethological and Evolutionistic Bildungsroman” är en studie som tar särskilt fasta på hur Jack London i sin roman White Fang framställer huvudkaraktärens beteende och kognition. I artikeln görs även en jämförelse av hur hundar och vargar beskrivs i den etologiska litteraturen. Molander Danielsson visar fram hur huvudpersonens utveckling från vild varghybrid till domesticerad hund på många sätt

3 motsvarar den evolutionära utveckling som hunden, canis familiaris, ge- nomgått. Romanen kan därför enligt artikelförfattaren läsas både som en evolutionär och som en traditionell Bildungsroman. Den sista artikeln med titeln “Sense of Nature and Ecopedagogical Design in Swedish Children’s Literature from the 20th Century” består av fyra konferensbidrag skrivna av Magnus Jansson, Karin Molander Daniels- son, Sture Packalén och Marie Öhman. De deltog i juni 2013 i den tionde internationella litteraturkonferensen ”Changing Nature: Migrations, Ener- gies, Limits” i arrangemang av ASLE, The Association for the Study of Liter- ature and Environment vid University of Kansas, Lawrence. Med exempel från Elsa Beskow, Selma Lagerlöf, Inga Borg och Astrid Lindgren fokuserar artikelförfattarna i sina bidrag på hur ekopedagogiska drag och männis- kans interaktion med naturen framträder i svenska barnbokstexter från tidigt till sent nittonhundratal.

Red.

4 Rethinking Knowledge. Modelling the World as Unfolding through Info-Computation for an Embodied Situated Cognitive Agent

Gordana Dodig-Crnkovic

Introduction The process by which knowledge is acquired (or generated, produced) is called cognition1 [latin co + gnoscere, to know] and it includes perception, awareness, intuition, reasoning and judgment. Currently we lack a common understanding of the process of cognition. In this paper we start by adopting the view of the cognitive scientists Maturana and Varela, that cognition is synonymous with life (Maturana & Varela, 1980). Even the simplest living organisms possess some degree of cognition such as metabolism or locomotion. This means that not all cognition is conscious but all of it is meaningful and purposeful for the cognitive agent. We are interested in learning from living organisms among others in order to construct artificial cognitive agents based on similar principles. These cognitive agents can be programs or robots capable of assisting us in different tasks – from intelligently cleaning e-mails or systematising data to holding a conversation or executing space missions. Knowledge is a result of cognition and as a natural phenomenon can be seen as emerging from the biological structure of a cognitive agent. Knowledge provides evolutionary advantage and ensures the agent’s ability to cope with the real world, thus improving its cognitive capacities. In such a way a loop of interdependence between cognitive apparatus of an agent and its knowledge is established. This generalisation of cognition to include all living organisms (also plants and unicellular organisms) and even cognitive computational arte- facts is far from generally accepted. The majority view is still that only humans possess cognition, even though some people would allow that other primates do cognise, but not more than that. Our adoption of the general definition of Maturana and Varela is motivated by the wish to provide a theory that would include all living organisms and artificial cognitive agents within the same framework. In order to address knowledge as a natural phenomenon, the info- computational approach (Dodig-Crnkovic, 2006) is used for the study of

1 Interestingly, Kant’s notion of Erkenntniß is translated both as knowledge and as cognition.

5 mechanisms of knowledge generation, both in an individual cognitive agent and in networks of agents (social cognition), both in real time and in an evolutionary perspective, on a variety of levels of organisation. The info-computational framework builds on two basic concepts: information (structure) and computation (information dynamics). Cognitive processes unfold in a layered structure of nested information network hi- erarchies with corresponding computational dynamics from molecular, to cellular, organismic and social levels. The description of the conceptual framework of info-computationalism can be found in (Dodig-Crnkovic & Müller, 2011) (Dodig-Crnkovic, 2009) (Dodig-Crnkovic, 2006). The relationship between natural computing (such as biocomputing, DNA-computing, chemical computing, quantum computing, social computing, etc) and the traditional Turing machine model of computation is elaborated in (Dodig-Crnkovic, 2012a) (Dodig- Crnkovic, 2011a) (Dodig-Crnkovic, 2011b) (Dodig-Crnkovic, 2010a). The constructing/generation/production of knowledge within an info-computational framework is discussed in (Dodig-Crnkovic, 2007) (Dodig-Crnkovic, 2010b) (Dodig-Crnkovic, 2010c) (Dodig-Crnkovic, 2008). Cognition as a process of life is characterised by the interaction of a cognising agent with its environment, which presupposes that living systems are necessarily open systems – they exchange mater-energy and information with the environment. The problem of the relationship between closed and open systems is addressed in (Burgin & Dodig-Crnkovic, 2013) which shows the need for replacement of the notion of truth by the notion of correctness within the reasoning system and relates to the controversies about the relationship between knowledge and truth as it appears in epistemology. Finally the idea of computing nature and the relationships between two basic concepts of information and computation are explored in (Dodig-Crnkovic & Giovagnoli, 2013) (Dodig-Crnkovic & Burgin, 2011) and morphological computing as the underlying mechanism of all information self-structuring (self-organisation) is addressed in (Dodig-Crnkovic, 2012b) (Dodig-Crnkovic, 2012c).

The Computing Nature The universe has been conceptualised in various ways in different cultures and during different epochs. At one time, it was a living organism (Tree of Life, World Turtle, Mother Earth), at yet another time, mechanical ma- chinery - the Cartesian-Newtonian clockwork. Today the universe is understood as a gigantic computer - a network of networks of computational processes on many different levels of resolution – from quantum mechanical to the molecular (chemical), biological, sociological and eco-systemic levels. The computer pioneer Zuse was the first to suggest (in 1967) that the physical behaviour of the entire universe is being computed on a basic level,

6 modelled by cellular automata, by the universe itself that he referred to as “Rechnender Raum” or Computing Space/Cosmos. Consequently, Zuse was the first pancomputationalist (naturalist computationalist), followed by many others such as Fredkin, Wolfram, Chaitin and Lloyd – to name but a few. According to the idea of computing nature (naturalist computationalism or pancomputationalism) one can view the time development (dynamics) of physical states in nature as information processing (natural computation). Such processes include self-assembly, developmental processes, gene regulation networks, gene assembly in unicellular organisms, protein-protein interaction networks, biological transport networks, and the like. (Dodig-Crnkovic & Giovagnoli, 2013) What is the “hardware” that the computing universe relies on? We, as cognitive agents interacting with the universe through information exchange, experience cognitively the universe as information. The informational structural realism (Floridi, 2003) (Floridi, 2009) (Floridi, 2008) (Sayre, 1976) (Stonier, 1997) (Zins et al., 2007) is a framework that takes information as the fabric of the universe (for an agent). The physicists Zeilinger (Zeilinger, 2005) and Vedral (Vedral, 2010) suggest that information and reality are one. For the informational universe, the dynamical changes of its informational structures make it a huge computational network where computation is understood as information dynamics (information processing).2 Info-computationalism is a synthesis of informational structural realism and natural computationalism (pancomputationalism) - the view that the universe computes its own next state from the previous one3 (Chaitin, 2007). It builds on two basic complementary concepts: information (structure) and computation (the dynamics of informational structure) as described in (Dodig-Crnkovic, 2011a). This is the basis of info-computational epistemology (Dodig-Crnkovic, 2009). In the computing nature, the generation of knowledge should be studied as a natural process. That is the main idea of naturalised epistemology (Harms, 2006), in which the subject matter is not our concept of knowledge, but the knowledge itself as it appears in the world3 through specific informational structures of an agent. The origin of knowledge in the first living agents is not well researched, since the idea still prevails that knowledge is possessed only by humans.

2 Computations corresponding to dynamic processes in the universe are necessarily of both discrete and continuous type, on both the symbolic and sub- symbolic level. Information and computation as two fundamental and inseparable elements are used for naturalising cognition and knowledge in (Dodig-Crnkovic, 2009). 3 Maturana was the first to suggest that knowledge is a biological phenomenon. He and Varela argued that life should be understood as a process of cognition which enables an organism to adapt and survive in the changing environment.

7 however, there are different types of knowledge and we have good reasons to ascribe “knowledge how” (procedural knowledge) and even simpler kinds of “knowledge that” (knowledge by acquaintance) to other living beings. Plants can be said to possess memory (in their bodily structures that change as a result of past events) and the ability to learn (plas- ticity, ability to adapt through morphodynamics) and can be argued to possess rudimentary forms of knowledge. On the topic of plant cognition see Garzón in (Pombo, O., Torres J.M., Symons J., 2012) p. 121. In his Antici- patory systems (Rosen 1985) claims:

I cast about for possible biological instances of control of behaviour through the utilization of predictive models. To my astonishment I found them everywhere […] the tree possesses a model, which anticipates low temperature on the basis of shortening days.

Even Popper (Popper, 1999) p. 61 ascribes the ability to know to all living:

Obviously, in the biological and evolutionary sense in which I speak of knowledge, not only animals and men have expec- tations and therefore (unconscious) knowledge, but also plants; and, indeed, all organisms.

Informational Structure of Reality In sum, in the proposed framework, information is the structure, the fabric of reality for a cognitive agent. The world exists independently from us (realist position of structural realism) as potential information, corresponding to Kant’s das Ding an sich. This potential information becomes actual information (“a difference that makes a difference” according to (Bateson, 1972)) for a cognising agent in a process of interaction through which specific aspects of the world become uncovered.4 Even though Bateson’s definition of information is the widely cited one5, there is a more general definition that includes the fact that information is relational and subsumes Bateson’s definition:

4 Compare this with Kant: “To cognize, percipere, is to represent something in comparison with others and to have insight into its identity or diversity from them." - the Vienna Logic at 24:846. 5 In the same vein, Schroeder in (Dodig-Crnkovic & Giovagnoli, 2013) distinguishes two aspects of information – selective and structural, while (Dodig-Crnkovic, 2006) defines processes of differentiation and integration of information as basic for all our information processing.

8 Information expresses the fact that a system is in a certain configuration that is correlated to the configuration of another system. Any physical system may contain information about another physical system. (Hewitt, 2007) (italics added)

This has profound consequences for epistemology and relates to the ideas of participatory universe (Wheeler, 1990), endophysics (Rössler, 1998) and observer-dependent knowledge production as understood in second-order cybernetics. Combining Bateson and Hewitt insights, on the basic level, information is a difference in one physical system that makes a difference in another physical system. Of special interest with respect to knowledge generation are agents, i.e. systems able to act on their own behalf.6 The world as it appears to an agent depends on the type of interaction through which the agent acquires information7. Potential information in the world is obviously much richer than what we observe, containing invisible worlds of molecules, atoms and sub-atomic phenomena, distant cosmological objects and the like. Our knowledge about this potential information which is revealed with the aid of scientific instruments continuously increases with the development of new devices and the new ways of interaction with the world, with new theoretical and material constructs (Dodig-Crnkovic & Mueller, 2009). As a consequence of the adoption of Hewitt’s definition of information as a relational concept, the novelty in the info-computational approach compared to other types of structuralism is that the reality consisting of structural informational objects for an agent is agent-dependent (observer-dependent). These subjectively experienced individual agent realities are adapted to the shared reality of community in a form of inter-subjective agreed nego- tiated common world-view.

Cognition as Info-Computation

A cognitive system is a system whose organization defines a domain of interactions in which it can act with relevance to the maintenance of itself, and the process of cognition is the actual (inductive) acting or behaving in this domain. Living systems are cognitive systems, and living as a process is a process of cognition. This statement is valid for all organisms, with and without a nervous system. (Maturana, 1970) p.13

6 Agency has been explored in biological systems by Stuart Kauffman, see (Kauff- man, 2000)(Kauffman, 1995)(Kauffman, 1993) 7 For example, results of observations of the same physical object (celestial body) in different wavelengths (radio, microwave, infrared, visible, ultraviolet and X-ray) give profoundly different pictures.

9 The central role of cognition for every cognitive agent, from bacteria to humans is its efficiency in dealing with complexity of the world (Gell-Mann, 1994) helping an agent to survive and thrive. With the development of electronic computing we are improving the ability to adequately model living systems and their cognitive functions including intelligent behaviour. From the computationalist point of view intelligence may be seen as capacity based on several levels of data processing in a cognising agent (Minsky, 1986). Data, information, perceptual images and knowledge are organised in a multiscale model, up to the emergent level of consciousness (Minsky, 2011). Multiresolutional models have proven to be a good way of studying complexity in biological systems, and they are also being implemented in artificial intelligence (Goertzel, 1993). The advantage of computational approaches to modelling compared to pure conceptual models typical of traditional epistemology is their test- ability. Daniel Dennett declared in a talk at the International Computers and Philosophy Conference, Laval, France in 2006: “AI makes philosophy honest.” Paraphrasing Dennett we can say that info-computational models make theories of knowledge and cognition more transparent and suitable for critical investigation and experimentation. Cognitive robotics research, for example, presents us with a sort of laboratory where our understanding of cognition can be tested in a rigorous manner. From cognitive robotics it is becoming evident that cognition and intelligence are inseparable from agency. “All cognitive systems are dynamical systems” argues Giunti in (van Gelder, T. and Port, 1995) p. 549. Anticipa- tion, planning and control are essential features of intelligent agency. A similarity has been found between the generation of behaviour in living organisms and the formation of control sequences in artificial systems. (Pfeifer & Bongard, 2006) (Pfeifer, Lungarella, & Iida, 2007) An agent perceives the world through information produced from sensory data. From the point of view of data processing, perception can be seen as an interface between the data (the world) and an agent’s representation of the world. (Hoffman, 2009) criticises the traditional view of perception as a perfectly mirroring, true picture of the world:

Instead, our perceptions constitute a species-specific user interface that guides behaviour in a niche. Just as the icons of a PC’s interface hide the complexity of the computer, so our perceptions usefully hide the complexity of the world, and guide adaptive behaviour. This interface theory of perception offers a framework, motivated by evolution, to guide research in object categorization.

Thus, perception cannot be cut off on one side of the interface, inside an agent and its brain. Patterns of information are both in the world and in

10 the functions and structures of the agent. Information is a difference in the world that makes a difference in an agent. With perception as an interface, sensorimotor activities play a central role in realising the function of connecting the inside with the outside worlds of an agent. Perception has co-evolved with sensorimotor skills of living organisms. Noë, in an enactive approach to perception, emphasises the role of evolution of sensorimotor abilities in living systems that can be connected with the changing informational interface between an agent and the world, and thus increasing information exchange and the complexity of an organism’s information processing structures. (Noë, 2004) The step from perception to higher cognitive processes is not trivial, and detailed multiresolutional computational accounts are yet to be developed. They can be expected along the lines similar to Brier’s Cybersemi- otics (Brier, 2013) with the difference that within the info-computational framework the connections between different types of scientific knowledge (in the sense of “Wissenschaft”) are construed computationally.

Symbolic vs. Sub-symbolic Computation. Virtual Machines Traditionally, analyses of knowledge, cognition and intelligence are done on the level of (human) language, thus assumed to be symbolic. Not un- expectedly, the first attempts at AI were modelling cognition and intelligence as symbol manipulation. However “Good Old-Fashioned Artificial Intelligence” (GOFAI) turned out to be insufficient as a model of human intelligence (Clark, 1989). We have experience of knowledge accessible without verbal intervention and symbol manipulation, such as procedural knowledge (how to do something) that differs from propositional knowledge (knowledge of facts, that is of prime interest for epistemology). More- over, symbols must be grounded in something more basic which from biology and neuroscience turns out to be signal processing. Smolensky proposed the mechanism of an intuitive processor (which is not accessible to the symbolic level of information processing) with a conscious rule inter- preter:

What kinds of programs are responsible for behaviour that is not conscious rule application? I will refer to the virtual machine that runs these programs as the *intuitive processor*. It is presumably responsible for all of animal behaviour and a huge proportion of human behaviour: Perception, practiced motor behaviour, fluent linguistic behaviour, intuition in problem solving and game-playing--in short, practically all skilled performance. (Smolensky, 1988)

It follows from the above that ascribing degrees of knowledge to simple organisms implies accepting non-symbolic knowledge as well. Symbols can be expected for organisms that at least have nervous systems.

11 Smolensky’s ideas about virtual machines running intuitive information processes were developed by Sloman, who characterises the human mind as a virtual machine running on the brain hardware, (Sloman, 2002). He also addresses the symbol grounding problem, that is the question of how symbols acquire meaning through sub-symbolic signal processing.

The Modelling Nature of Cognition and Observer Dependence We humans have an impression that we interact directly with the “real world as it is”. However, that is far from an accurate characterisation of what is going on, as already mentioned in connection to perception as an interface. Of all information processing going on in our bodies, perception is only a tiny fraction. Our perception of the world depends on the relative slowness of conscious perception. Time longer than one second is needed to synthesize conscious experience. At time scales shorter than one second, the fragmen- tary nature of perception is revealed. The brain creates a picture of reality that we experience as (and mistake for) ‘the actual thing’. (Ballard, 2002) (italics added)

Kant, in the Critique of Pure Reason, had already argued that “phenomena”, or things as they appear and which constitute the world of common experience, are an illusion. Kaneko and Tsuda explain why:

“(T)he brain does not directly map the external world. From this proposition follows the notion of the “interpreting brain”, i.e. the notion that the brain must interpret symbols generated by itself even at the lowest level of information processing. It seems that many problems related to information processing and meaning in the brain are rooted in the problems of the mechanisms of symbol generation and meaning.” (Kaneko & Tsuda, 2001) (italics added)

Consciousness provides only a rough sense of what is going on in and around us; in the first place it relates to what we take to be essential. The world as it appears for our consciousness is a sketchy simulation which is a computational construction. The belief that we can ever experience the world ‘directly as it is’ is an illusion (Nørretranders, 1999). What would that mean anyway to experience the world ‘directly as it is’, without ourselves being part of the process? Who would experience that world without us? It is important to understand that, as (Kaneko & Tsuda, 2001) emphasise, the brain maps the information about the (part of the) world into itself, but the mapped information is always formed by the activ- ity of the brain itself. This seems to be the view of (Maturana, 2007) as well.

12 The positivist belief in observations independent of the observer proved problematic in many fields of physics such as quantum mechanics (wave function collapse after interaction), relativity (velocity-dependent length contraction and time dilatation) and chaos (a minor perturbation caused by measurement sufficient to switch the system to a different at- tractor). In general, the observer and the systems observed are related and by understanding their relationship we can gain insights into the limitations and power of models and simulations as knowledge generators, as argued in (Foerster, 2003). If what we perceive of the world is a simulation that our brain plays for us in order to manage complexity and enable us to act efficiently in the world, then our knowledge of the world must also be mediated by this computational modelling nature of cognition. Not even the most reliable knowledge about the physical world as it appears in sciences is independent of the modelling frameworks which indirectly impact what can be expressed and thus known. It does not mean that scientific knowledge is arbitrary; it only means that it is reproducible under given conditions within a given domain. Models are always simplifications made for a purpose and they ignore aspects of the system which are irrelevant to that purpose. The properties of a system itself must be clearly distinguished from the properties of its models. All our knowledge is mediated by models. We often become so familiar with a model and its functions that we frequently act as if the model was the actual reality itself (Heylighen & Joslyn, 2001), which of course is unjustified. Awareness of the modelling character of knowledge and the active role of the cognising agent in the process of generation of knowledge is specifically addressed by second order cybernetics. Cybernetic epistemology is construc- tive in recognising that knowledge cannot be passively transferred from the environment, but must be actively constructed by the cognising agent based on the elements found in the environment in combination with information stored in the agent (its morphology). The interaction with the environment eliminates inadequate models. Model construction thus proceeds through variation, information self-organisation, and selection. This agrees with Glasersfeld’s two basic principles (Glasersfeld, 1995):

Knowledge is not passively received either through the senses or by way of communication, but is actively built up by the cognizing subject. The function of cognition is adaptive and serves the subject’s organization of the experiential world, not the discovery of an ‘objective ontological reality’.

This understanding coincides with the info-computational view of knowledge generation (Dodig-Crnkovic, 2007) (Dodig-Crnkovic & Müller, 2011).

13 “The subject” in the above can be any living organism or indeed an artificial cognitive agent too.

Knowledge Generation by Morphological Computation When talking about computational models of biological phenomena, it is important to keep in mind that within the info-computational framework computation is defined in a general way as any information processing. This differs from the traditional theoretical model of computation, the Turing machine model, which is a special case corresponding to algorithms/effective procedures (equivalent to recursive functions or formal languages). The Turing machine is a logical device, a model for the execution of an algorithm. However, if we want to model computing nature adequately, including biological structures and embodied physical information processing, a new understanding of computation is needed such as highly interactive and networked concurrent computing models beyond Turing machines, as argued in (Dodig-Crnkovic & Giovagnoli, 2013) and (Dodig- Crnkovic, 2011b) with reference to (Hewitt, 2012) and (Abramsky, 2008). In order to develop a general theory of networked physical information processing, we must also generalise the ideas of what computation is and what it might be developed into. For new computing paradigms, see for example (Rozenberg, Bäck, & Kok, 2012) (Burgin, 2005) (MacLennan, 2004) (Wegner, 1998) (Hewitt, 2012) (Abramsky, 2008). Computation as information processing should not be identified with classical cognitive science based on notions of input–output and representations in the sense of the Turing machine model. It is important to recognise that connectionist models (e.g. neural networks) are computational as well as they are also based on information processing (Scheutz, 2002) (Dodig- Crnkovic, 2009). The basis for the capacity to acquire knowledge is in the specific morphology of organisms that enables perception, memory and adequate information processing that can lead to production of new knowledge out of the old one. As argued in (Dodig-Crnkovic, 2012b), morphology is the central idea in the understanding of the connection between computation and information. It should be noted that material also represents morphology, but on a more basic level of organisation – the arrangements of molecular and atomic structures. What appears as a form on a more fundamental level of organisation (e.g. an arrangement of atoms), represents ‘matter’ as a higher-order phenomenon (e.g. a molecule). In morphological computing, the modelling of an agent’s behaviour (such as locomotion and sensory-motor coordination) proceeds by abstract- ing the principles via information self-structuring and sensory-motor coordination, (Matsushita et al. 2005), (Lungarella et al. 2005) (Lungarella and Sporns 2005) (Pfeifer, Lungarella and Iida 2007). Brain control is decentral- ised based on sensory-motor coordination through interaction with the environment. Through embodied interaction with the environment, in

14 particular through sensory-motor coordination, an information structure is induced in the sensory data, thus facilitating perception, learning and categorisation. The same principles of morphological computing (physical computing) and data self-organisation apply to biology and robotics. From an evolutionary perspective it is crucial that the environment provides the physical source of the biological body of an organism as well as a source of energy and matter to enable its metabolism. The nervous system and brain of an organism evolve gradually through the interaction of a living agent with its environment. This process of mutual shaping is a result of information self-structuring. Here, both the physical environment and the physical body of an agent can at all times be described by their informational structure8. Physical laws govern fundamental computational processes which express changes of informational structures. (Dodig Crnkovic 2008) The environment provides a variety of inputs in the form of both information and matter-energy, where the difference between information and matter-energy is not in the kind, but in the type of use the organism makes of it. As there is no information without representation9, all information is carried by some physical carrier (light, sound, radio-waves, chemical molecules able to trigger smell receptors, etc.). The same physical object can be used by an organism as a source of information and as a source of nourishment/matter/energy. A single type of signal, such as light, may be used by an organism both as information necessary for orientation in the environment, and for the photosynthetic production of energy. Thus, the question of what will be used ‘only’ as information and what will be used as a source of food/ energy depends on the nature of the organism. In general, the simpler the organism, the simpler the information structures of its body, the simpler the information carriers it relies on, and the simpler its interactions with the environment. The environment is a resource, but at the same time it also imposes constraints which limit an agent’s possibilities. In an agent that can be described as a complex informational structure, constraints imposed by the environment drive the time development (computation) of its structures, and thus even its shape and behaviour, to specific trajectories.

8 here is the definition by John Daintith, A Dictionary of Computing (2004) http://www.encyclopedia.com/doc/1O11-datastructure.html Data structure (information structure) - an aspect of data type expressing the nature of values that are composite, i.e. not atoms. The non-atomic values have con- stituent parts (which need not themselves be atoms), and the data structure expresses how constituents may be combined to form a compound value or selected from a compound value. 9 Landauer, R. 1991, “Information is Physical'”, Physics Today 44, pp. 23 - 29. Landauer, R. 1996, “The Physical Nature of Information” Physics Letter (A 217), p. 188.

15 This relationship between an agent and its environment is called structural coupling by (Maturana & Varela 1980) and is described by (Quick and Dautenhahn 1999) as “non-destructive perturbations between a system and its environment, each having an effect on the dynamical trajectory of the other, and this in turn affecting the generation of and responses to subsequent perturbations.” Harms proved a theorem showing that natural selection will always lead a population to accumulate information, and so to ‘learn’ about its environment (Harms, 2006). Okasha (Okasha, 2005) points out that

any evolving population ‘learns’ about its environment, in Harms’ sense, even if the population is composed of organisms that lack minds entirely, hence lack the ability to have representations of the external world at all.

Ascribing some rudimentary cognition and thus capacity for knowledge to all living organisms, no matter how primitive, should be seen not as a drawback of the theory but as its strength because of the generality of a naturalistic approach. It shows how cognitive capacities are a matter of degree and how they slowly and successively develop with evolution. From bio-computing we learn that in living organisms the biological structure (hardware) is at the same time a program (software) which controls the behaviour of that hardware. (Kampis, 1991) However, this understanding of the basic evolutionary mechanisms of accumulating information, at the same time increasing the information- processing capacities of organisms (such as memory, anticipation, computational efficiency), is only the first step towards a fully-fledged evolutionary epistemology, but the most difficult and significant one, as it requires a radical change in our understanding of fundamental concepts of knowledge, cognition, intelligence, computation and information, among others. From the point of view of info-computationalism, a mechanism behind the aforementioned Sloman’s virtual machine hierarchy (Sloman, 2002) is the computational self-organisation of information, i.e. morphological computing, see (Dodig-Crnkovic, 2012b) and references therein. In his new research programme, Sloman goes a step further studying meta- morphogenesis, which is the morphogenesis of morphogenesis, (Sloman, 2013) – a way of thinking in the spirit of second order cybernetics.

System and Environment. Self-organisation and Autopoiesis In order to understand knowledge as a natural phenomenon, the process of re-construction of the origins, development and present forms and existence of life, the processes of evolution and development based on self- organisation are central. The work of Maturana and Varela on the constructivist understanding of life is fundamental. They define the process of autopoiesis of a living system as follows:

16 An autopoietic machine is a machine organized (defined as a unity) as a network of processes of production (transformation and destruction) of components which: (i) through their interactions and transformations continuously regenerate and realize the network of processes (relations) that produced them; and (ii) constitute it (the machine) as a concrete unity in space in which they (the components) exist by specifying the topological domain of its realization as such a network. (Maturana & Varela, 1980) p. 78

What does it mean that an autopoetic system is organisationally closed? It means that it conserves its organisation. That is true of a momentaneous picture of the world in which an organism lives (functions, operates). Obvi- ously evolution shows that organisms change their organisation through interactions with the environment. In a sense organisms preserve their organisation, but that organisation is dynamical and evolving. Living beings constantly metabolise, communicate and exchange information with the world. We can say that there are different processes going on in an organism – on a short time scale they retain their (dynamical) organisation, while exchanging information with the world. On the longer time scale they evolve and thus slowly change their organisation. Immanuel Kant, in his Critique of Judgment, was the first to use the attribute “self-organising” arguing that teleology (goal-directed behaviour) is possible only for entities that exist through self-organisation. Such a system is capable of acting on its own behalf (agency) and governing itself.

In such a natural product as this, every part is thought as owing its presence to the agency of all the remaining parts, and also as existing for the sake of the others and of the whole, that is as an instrument, or organ... The part must be an organ producing the other parts—each, consequently, reciprocally producing the others... Only under these conditions and upon these terms can such a product be an organized and self-organized being, and, as such, be called a physical end. http://oll.libertyfund.org/index.php?option=com_staticxt &staticfile=show.php%3Ftitle=1217&layout=html Immanuel Kant, The Critique of Judgement [1892]

Today we ascribe purposeful (autonomous, goal-directed) behaviour to robots but even though they appear to act autonomously, they are essential- ly dependent on humans for production, maintenance and energy supply. After Kant, cyberneticians (Ashby, von Foerster, Pask, and Wiener) returned to the ability of self-organisation in different systems, both natural and artificial.

17 The idea of self-organisation was introduced in general systems theory in the 1960s, and later during the 1970s and 1980s in complex systems. Prigogine (Prigogine & Stengers, 1984) contributed by insights in the self-organisation in thermodynamic systems far from equilibrium, which showed an ability of non-living matter to self-organise on the condition that energy is provided from the environment that is used for self-organisation. This ability of inanimate matter (chemicals) to self organise has been studied in detail by Kauffman (Kauffman, 1993, 1995). It has inspired research into the origins of life connecting the self-organisation of chemical molecules with the self-organisation and autopoiesis of living beings. The importance of Maturana and Varela’s idea of autopoietic systems can hardly be overestimated, and especially the idea of life as cognition is of vital importance. However, it might need some reinterpretations when incorporated into the framework of info-computationalism. Similarly, when Luhmann applied the ideas of Maturana and Varela to social autopoetic systems, he developed an adapted triple autopoietic model of the biological, psychic and socio-communicative systems. (Brier, 2013) In short, the information processing model of organisms incorporates basic ideas of autopoiesis and life, from the sub-cellular to the multi-cellular, organismic and societal levels. Being cognition, life processes are different sorts of morphological computing which on evolutionary time scales affect the organisation (structures) of living beings even in a sense of meta-morphogenesis (i.e. morphogenesis of morphogenesis), (Sloman, 2013). Through autopoietic processes with structural coupling (interactions with the environment) a biological system changes its structures and thereby the information processing patterns in a self-reflective, recursive manner (Maturana & Varela, 1992) (Maturana & Varela, 1980). Self-organisation with natural selection of organisms, responsible for nearly all information that living systems have built up in their genotypes and phenotypes, is a simple but costly method to develop knowledge capacities. Higher organisms (which are “more expensive” to evolve) have developed a capability of learning and reasoning as a more efficient way to accumulate knowledge. The step from “genetic learning” (typical of more primitive forms of life) to the acquisition of cognitive skills on higher levels of organisation of the nervous system (such as found in vertebrata) will be the next step to explore in the project of naturalised epistemology. In the info-computational formulation, the “life as cognition” process (Maturana & Varela, 1980, 1992; Maturana, 1970, 2002) corresponds to information processing in the hierarchy of levels of organisation, from molecular networks, to cells and their organisations, to organisms and their networks/societies (Dodig-Crnkovic, 2008). Thus the fundamental level proto-information (structural information) corresponds to the physical structure, the fabric of reality for an agent, while cognition is a process that both unfolds in real time as information self-structuring through

18 interactions (morphological computing), and develops on a long-time scale (meta-morphogenesis) as a product of evolution in complex biological systems, as argued in (Dodig-Crnkovic & Hofkirchner, 2011).

Examples of Existing Applications Concurrently with the development of methodological and philosophical and information- and computation- theoretical arguments for the development of a new scientific paradigm motivated by the need of better understanding of biological systems, such as the info-computational approach, the number of new practical applications steadily increases. For a review of the contemporary work on Biomathics10, see the forthcoming article (Simeonov, 2013). Two volumes covering topics of information and computation (Dodig- Crnkovic & Burgin, 2011) and the idea of computing nature (Dodig-Crnkov- ic & Giovagnoli, 2013) cover a range of topics in which the basic ideas presented in this article have been developed and applied. The work of Wolff is another interesting practical application (Wolff, 2003, 2006). In the book Unifying Computing and Cognition, Wolff presents his SP theory with its applications. In the words of author:

The SP theory of intelligence aims to simplify and integrate concepts across artificial intelligence, mainstream computing and human perception and cognition, with information compression as a unifying theme. It is conceived as a brain- like system that receives ‘New’ information and stores some or all of it in compressed form as ‘Old’ information. It is realised in the form of a computer model -- a first version of the SP machine. The concept of ‘multiple alignment’ is a powerful central idea. Using heuristic techniques, the system builds multiple alignments that are ‘good’ in terms of information compression.

Even though SP theory may find many interesting applications and provides new conceptual tools to unpack the complex issue of cognition, it is only the beginning of a research in this direction that has many open questions to address. For example Kauffman argues that living organisms exhibit high resilience exactly because of redundant information they embody. Thus in living systems information compression should not be expected to be maximal but the trade-off with redundancy is necessary (Kauffman, 1995).

10 A new phase of scientific development in which mathematicians turn to biological processes for inspiration in creating novel formalisms in mathematics appropriate to describe biological phenomena..

19 Open Questions and Future Research Promises of info-computational research framework rely on learning from nature using definability, simulability and (where applicable) predict- ability of its physical processes and structures as a means to improve our understanding of complex phenomena such as life (cognition) based on (constantly improved) concepts of computation and information. (Dodig- Crnkovic, 2011b) Based on the info-computational framework, the following topics are of particular interest for future research.

- Structures and functioning of the human brain, at present the subject of the huge European FET Flagship Human brain project http://www.human- brainproject.eu. What can be learned about cognition, intelligence, and our epistemological and ontological premises within the framework of info-computational naturalism? Given that our brains and nervous systems are info-computational networks, what can we say about the mind? How do we develop artifactually intelligent autonomous systems based on insights from natural (organic) computing? Embodiedness of all natural phenomena including the mind:

- Biology – mechanisms and origins of life: What computational problems can our understanding of natural self-organisation and management of complexity help to solve? The origins of life and connectedness between the living and the non-living world.

- Physics – information physics as a project of re-formulating physics in terms of information and its dynamics (computation). We lack understanding of physics at very small and very large dimensions, and do not understand the incompatibility between quantum mechanics and general relativity. Matter and energy as we know constitute only 4% of what we see in the universe – the remaining 96% contains 21% dark matter and 75% dark energy. Can informational reconceptualisation of physics help to explain this discrepancy? Do we need to take into account observer dependence of information generation, including scientific knowledge? Theories of emergent phenomena on different scales defined informationally:

- Complexity. In a complex system, what we see is dependent on where we are and what sort of interaction is used to study the system. Gen- erative Models – how does the complexity arise? Evolution is the most well-known generative mechanism, with complexity arising from sim- plicity by the self-organisation of informational structures. Complex behaviour can emerge from simple generators! Self-star properties in organic systems: self-organisation, self-configuration (auto-configuration), self-optimisation (automated optimisation), self-repair (self-healing), self-

20 protection (automated computer security), self-explaining, and self-awareness (context-awareness) – all are part of autopoiesis. Complex adaptive artificial systems are studied inspired by biological systems.

- Modelling and simulation understood as info-computation. We are used to studying linear systems – which possess decomposibility - Modelled by Analysis – Top-down – Global (Reductionism) However, non-linear systems behave as a whole and are appropriately modelled by synthesis (integration) - bottom-up, distributed, networked). Here, instead of ana- lytical methods, Holism and System approaches apply.

- Agent-based Models. An agent-based model (ABM) is a computational model for simulating the actions and interactions of autonomous individuals in a network, with a view to assessing their effects on the system as a whole. It combines elements of game theory, complex systems, emergence, computational sociology, multi agent systems, and evolutionary programming. Semiotics distinguishes between first person – second person – third person accounts, and agent-based models correspond to first-person accounts (Simeonov, 2013)

- Computing nature. Along with the study of biological and other complex phenomena within the info-computationalist framework, a lot of work remains on the modelling of natural phenomena based on understanding of the universe as a network of info-computational processes. Continuous and discrete, analogue and digital computing are all parts of the computing universe and should be studied, understood and modelled. Understanding of evolution as an info-computational, mor- phodynamic process based on self-structuring of information through morphological computation:

- Information (for an agent) – From the difference that makes the difference for an agent - unification as synthesis (integration of information) and search as differentiation (Dodig-Crnkovic, 2006). The meaning of the concept “information” is the resolution of categorical opposition of one-and- many. (Schroeder, 2013a) (Schroeder, 2013b)

- Computation as (natural) information processing – a Computing Nature project such as defined in (Zenil, 2012) (Dodig-Crnkovic & Giovagnoli, 2013) (Dodig-Crnkovic, 2011b) (Stepney, 2008; Stepney et al., 2005, 2006) and (MacLennan, 2004).

Conclusion This article presents a new understanding of knowledge as a natural phenomenon, based on an info-computational approach. The idea is to provide stable methodological and practical grounds for the existing ap-

21 proaches to knowledge and to complement them by new insights into the phenomenon of knowledge. It may help to resolve old epistemological problems such as: The extent of knowledge (how much is possible to know) by pointing to info-computational and evolutionary origins of (agent-dependent) knowledge. The sources of knowledge (empirical experience vs. intellect), which are informational structures with computational dynamics, both in the agent itself (embodiment, embeddedness), and in the world understood as potential information, which for an agent is actualised through interactions. The nature of knowledge, traditionally the question about how the concept of knowledge should be defined, in the info-computational framework becomes transformed into the question: what in the physical world is knowledge? As we have seen from its applications, the info-computational approach to knowledge generation can contribute both to epistemology and to knowledge management and the understanding of learning. Finally, the info-computational approach can contribute to rethinking cognition as a self-organising bio-chemical life process in humans and other living beings. Thus we can start to learn how to adequately model living systems which have traditionally been impossible to effectively frame theoretically, simulate and study in their full complexity. (Dodig-Crnkovic & Müller, 2011) To conclude, let me quote Feynman from The Character of Physical Law: Our imagination is stretched to the utmost, not, as in fiction, to imag- ine things which are not really there, but just to comprehend those things which are there. (Feynman, 1965)

Works cited

Abramsky, S. (2008). Information, Processes and Games. In J. Benthem van & P. Adriaans (Eds.), Philosophy of Information (pp. 483–549). Amsterdam, The Netherlands: North Holland. Ballard, D. (2002). Our perception of the world has to be an illusion. Journal of Consciousness Studies, 9, pp. 54–71. Bateson, G. (1972). Steps to an Ecology of Mind: Collected Essays in Anthropology, Psychiatry, Evolution, and Epistemology (pp. 448–466). University Of Chi- cago Press. Brier, S. (2013). Cybersemiotics: A New Foundation for Transdisciplinary Theory of Information, Cognition, Meaningful Communication and the Interaction Between Nature and Culture. Integral Review, 9(2), pp. 220–262. Burgin, M. (2005). Super-Recursive Algorithms (pp. 1–320). New York: Springer- Verlag New York Inc.

22 Burgin, M., & Dodig-Crnkovic, G. (2013). From the Closed Classical Algo- rithmic Universe to an Open World of Algorithmic Constellations. In G. and Dodig-Crnkovic & Giovagnoli R. (Eds.), Computing Nature (pp. 241–253). Berlin Heidelberg: Springer. Chaitin, G. (2007). Epistemology as Information Theory: From Leibniz to Omega. In G. Dodig Crnkovic (Ed.), Computation, Information, Cognition – The Nexus and The Liminal (pp. 2–17). Newcastle UK: Cambridge Scholars Pub. Clark, A. (1989). Microcognition: Philosophy, Cognitive Science, and Parallel Distrib- uted Processing. Cambridge, MA: MIT Press. Dodig-Crnkovic, G. (2006). Investigations into Information Semantics and Ethics of Computing (pp. 1–133). Västerås, Sweden: Mälardalen University Press. Retrieved from http://mdh.diva-portal.org/smash/get/diva2:120541/ FULLTEXT01 Dodig-Crnkovic, G. (2007). Knowledge Generation as Natural Compu- tation. In N. Callaos (Ed.), Proceedings of International Conference on Knowledge Generation. Retrieved from http://www.mrtc.mdh.se/index. php?choice=publications&id=1400 Dodig-Crnkovic, G. (2008). Knowledge Generation as Natural Computa- tion. Journal of Systemics, Cybernetics and Informatics, 6(2), pp.12–16. Dodig-Crnkovic, G. (2009). Information and Computation Nets. Investigations into Info-computational World. Information and Computation (pp. 1–96). Saarbrucken: Vdm Verlag. Dodig-Crnkovic, G. (2010a). Biological Information and Natural Computa- tion. In J. Vallverdú (Ed.), . Hershey PA: Information Science Reference. Dodig-Crnkovic, G. (2010b). Constructivist Research and Info-Computa- tional Knowledge Generation. In L. Magnani, W. Carnielli, & C. Pizzi (Eds.), MODEL-BASED REASONING IN SCIENCE AND TECHNOLOGY Abduc- tion, Logic, and Computational Discovery (pp. 359–380). Heidelberg/Berlin: Springer. Dodig-Crnkovic, G. (2010c). The Cybersemiotics and Info-Computationalist Research Programmes as Platforms for Knowledge Production in Or- ganisms and Machines. Entropy, 12(4), pp.878–901. Dodig-Crnkovic, G. (2011a). Dynamics of Information as Natural Computa- tion. Information, 2(3), pp. 460–477. Dodig-Crnkovic, G. (2011b). Significance of Models of Computation from Turing Model to Natural Computation. Minds and Machines,, 21(2), pp. 301–322. Dodig-Crnkovic, G. (2012a). Physical Computation as Dynamics of Form that Glues Everything Together. Information, 3(2), pp. 204–218. Dodig-Crnkovic, G. (2012b). The Info-computational Nature of Morphologi- cal Computing. In V. C. Müller (Ed.), Theory and Philosophy of Artificial Intelligence (SAPERE., pp. 59–68). Berlin: Springer.

23 Dodig-Crnkovic, G. (2012c). Info-computationalism and Morphological Computing of Informational Structure. In P. L. Simeonov, L. S. Smith, & A. C. Ehresmann (Eds.), Integral Biomathics. Tracing the Road to Reality. Berlin, Heidelberg. Dodig-Crnkovic, G., & Burgin, M. (2011). Information and Computation (pp. 1–350). Singapore: World Scientific Pub Co Inc. Dodig-Crnkovic, G., & Giovagnoli, R. (2013). Computing Nature. Berlin Heidel berg: Springer. Dodig-Crnkovic, G., & Hofkirchner, W. (2011). Floridi’s Open Problems in Philosophy of Information, Ten Years After. Information, 2(2), pp. 327– 359. doi:10.3390/inf10x000x Dodig-Crnkovic, G., & Mueller, V. (2009). A Dialogue Concerning Two World Systems: Info-Computational vs. Mechanistic. (G. Dodig Crnkovic & M. Burgin, Eds.)Information and Computation. Singapore: World Scientific Pub Co Inc. Retrieved from http://arxiv.org/abs/0910.5001 Dodig-Crnkovic, G., & Müller, V. (2011). A Dialogue Concerning Two World Systems: Info-Computational vs. Mechanistic. In G. and Dodig Crnkov- ic & M. Burgin (Eds.), Information and Computation (pp. 149–184). World Scientific. Feynman, R. P. (1965). The Character of Physical Law, November 1964 Cornell Lectures (pp. 57–8). BBC. Floridi, L. (2003). Informational realism. In Selected papers from conference on Computers and philosophy - Volume 37 (pp. 7–12). Darlinghurst, Australia, Australia: Australian Computer Society, Inc. Floridi, L. (2008). A defense of informational structural realism. Synthese, 161(2), pp. 219–253. Floridi, L. (2009). Against digital ontology. Synthese, 168(1), pp. 151–178. Foerster, H. von. (2003). Understanding Understanding: Essays on Cybernetics and Cognition. Springer Berlin Heidelberg. Gell-Mann, M. (1994). The Quark and the Jaguar: Adventures in the Simple and the Complex. New York: Freeman/ Owl Book. Glasersfeld, E. von. (1995). Radical constructivism: A way of knowing and learning. London: Falmer Press. Goertzel, B. (1993). The Evolving Mind. New York: Gordon and Breach. Harms, W. F. (2006). Naturalizing Epistemology: Prospectus 2006. Biological Theory, 1, pp. 23–24. Hewitt, C. (2007). What Is Commitment? Physical, Organizational, and Social. In P. Noriega, J. Vazquez-Salceda, G. Boella, O. Boissier, & V. Dign (Eds.), Coordination, Organizations, Institutions, and Norms in Agent Systems II (pp. 293–307). Berlin, Heidelberg: Springer-Verlag. Hewitt, C. (2012). What is computation? Actor Model versus Turing’s Model. In H. Zenil (Ed.), A Computable Universe, Understanding Computation & Ex- ploring Na-ture As Computation. World Scientific Publishing Company/ Imperial College Press.

24 Heylighen, F., & Joslyn, C. (2001). Encyclopedia of Physical Science & Tech- nology. 4 (3rd ed.). In R. A. Meyers (Ed.), (pp. 155–170). Academic Press. New York. Hoffman, D. (2009). The interface theory of perception: Natural selection drives true perception to swift extinction. In M. J. Dickinson, S., Leon- ardis, A., Schiele, B., & Tarr (Ed.), Object categorization: Computer and human vision perspectives (pp. 148–166). Cambridge, UK: Cambridge Uni- versity Press. Kampis, G. (1991). Self-modifying systems in biology and cognitive science: a new framework for dynamics, information, and complexity (pp. 1–564). Amster- dam: Pergamon Press. Kaneko, K., & Tsuda, I. (2001). Complex systems: chaos and beyond. A construc- tive approach with applications in life sciences. Berlin, Heidelberg: Springer. Kauffman, S. (1993). Origins of Order: Self-Organization and Selection in Evolution. Oxford University Press. Kauffman, S. (1995). At Home in the Universe: The Search for Laws of Self-Organi- zation and Complexity. Oxford University Press. Kauffman, S. (2000). Investigations. New York. London: Oxford University Press. MacLennan, B. J. (2004). Natural computation and non-Turing models of computation. Theoretical computer science., 317(1). Retrieved from http:// www.worldcat.org/title/natural-computation-and-non-turing-models- of-computation/oclc/97708146&referer=brief_results Maturana, H. (1970). Biology of Cognition. Research Report BCL 9. 1970, Biological Computer Laboratory: Urbana, IL. (p. BCL Report 9.0.). Illinois: Defense Technical Information Center. Retrieved from http://www.worldcat. org/title/biology-of-cognition/oclc/227616284&referer=brief_results Maturana, H. (2002). Autopoiesis, Structural Coupling and Cognition: A history of these and other notions in the biology of cognition. Cyber- netics & Human Knowing, 9(3-4), pp. 5–34. Maturana, H. (2007). Systemic versus genetic determination. Constructivist Foundations, 3, pp. 21–26. Maturana, H., & Varela, F. (1980). Autopoiesis and cognition: the realization of the living. Dordrecht Holland: D. Reidel Pub. Co. Maturana, H., & Varela, F. (1992). The Tree of Knowledge. Shambala. Minsky, M. (1986). The Society of Mind. New York: Simon and Schuster. Minsky, M. (2011). Interior Grounding, Reflection, and Self-Consciousness. In G. Dodig-Crnkovic & M. Burgin (Eds.), Information and Computation (pp. 287–305). Singapore: World Scientific Pub Co. Noë, A. (2004). Action in Perception. Cambridge, MA: MIT Press. Nørretranders, T. (1999). The User Illusion: Cutting Consciousness Down to Size. New York: Viking. Okasha, S. (2005). Review of William F. Harms, Information and Meaning in Evolutionary Processes. Notre Dame Philosophical Reviews, 12.

25 Pfeifer, R., & Bongard, J. (2006). How the body shapes the way we think – A new view of intelligence. MIT Press. Pfeifer, R., Lungarella, M., & Iida, F. (2007). Self-organization, embodiment, and biologically inspired robotics. Science, 318, pp. 1088–1093. Pombo, O., Torres J.M., Symons J., R. S. (Ed.). (2012). Special Sciences and the Unity of Science (Logic, Epi.). Springer. Popper, K. (1999). All Life is Problem Solving. Routledge. Prigogine, I., & Stengers, I. (1984). Order out of Chaos: Man’s new dialogue with nature. Flamingo. Rosen, R. (1985). Anticipatory Systems. Pergamon Press. Rozenberg, G., Bäck, T., & Kok, J. N. (Eds.). (2012). Handbook of Natural Com- puting. Berlin Heidelberg: Springer. Rössler, O. (1998). Endophysics: the world as an interface. Singapore-New Jersey- London-Hong Kong: World Scientific. Sayre, K. M. (1976). Cybernetics and the Philosophy of Mind. London: Routledge & Kegan Paul. Scheutz, M. (2002). Computationalism new directions (pp. 1–223). Cambridge Mass.: MIT Press. Retrieved from http://www.worldcat.org/title/computationalism-new-directions/oclc/51969469&referer=brief_results Schroeder, M. (2013a). Dualism of Selective and Structural Manifestations of Information in Modelling of Information Dynamics. In G. Dodig- Crnkovic & R. Giovagnoli (Eds.), Computing Nature (SAPERE 7., pp. 125– 137). Berlin, Heidelberg: Springer. Schroeder, M. (2013b). Complexity of Complexity. In E. Cohen, Eli and Boyd (Ed.), Proceedings of the Informing Science and Information Technology Education Conference In SITE 2013 University Fernando Pessoa Porto, Portugal. Santa Rosa, CA, USA: Informing Science Institute. Simeonov, P. L. (2013). On some recent insights in Integral Biomathics. J. Prog. Biophys. Mol. Biol., Forthcomin. Sloman, A. (2002). The Irrelevance of Turing machines to AI. In Computa- tionalism – New Directions (M. Scheutz, Ed.) (pp. 87–127). Cambridge, Mass: MIT Press. Sloman, A. (2013). Meta-morphogenesis. Retrieved from http://www.cs. bham.ac.uk/research/projects/cogaff/misc/meta-morphogenesis.html. Smolensky, P. (1988). On the proper treatment of connectionism. Behav- ioural and Brain Sciences, 11, pp. 1–74. Stepney, S. (2008). The neglected pillar of material computation. Physica D: Nonlinear Phenomena, 237(9), pp. 1157–1164. Stepney, S., Braunstein, S. L., Clark, J. A., Tyrrell, A. M., Adamatzky, A., Smith, R. E., … Partridge, D. (2005). Journeys in Non-Classical Com- putation I: A Grand Challenge for Computing Research. Int. J. Parallel Emerg. Distr. Syst., 20, pp. 5–19.

26 Stepney, S., Braunstein, S. L., Clark, J. A., Tyrrell, A. M., Adamatzky, A., Smith, R. E., … Partridge, D. (2006). Journeys in Non-Classical Compu- tation II: Initial Journeys and Waypoints. Int. J. Parallel Emerg. Distr. Syst., 21, pp. 97–125. Stonier, T. (1997). Information and meaning: an evolutionary perspective. New York: Springer. Retrieved from http://www.worldcat.org/title/information-and- meaning-an-evolutionary-perspective/oclc/36696698&referer=brief_ results Van Gelder, T. and Port, R. (Ed.). (1995). Mind as motion: Explorations in the dynamics of cognition. Cambridge Mass.: the MIT press. Vedral, V. (2010). Decoding reality: the universe as quantum information (pp. 1– 240). Oxford: Oxford University Press. Wegner, P. (1998). Interactive foundations of computing. Theoretical computer science., 192(2). Retrieved from http://www.worldcat.org/title/interactive-foundations-of-computing/oclc/90683418&referer=brief_results Wheeler, J. A. (1990). Information, physics, quantum: The search for links. In W. Zurek (Ed.), Complexity, Entropy, and the Physics of Information. Red- wood City: Addison-Wesley. Wolff, G. J. (2003). Information Compression by Multiple Alignment, Uni- fication and Search as a Unifying Principle in Computing and Cogni- tion. Artificial Intelligence Review, 19, pp. 193–230. Wolff, G. J. (2006). Unifying Computing and Cognition: The SP Theory and its Applications. CognitionResearch.org.uk, England. Zeilinger, A. (2005). The message of the quantum. Nature, 438(7069), 743. doi:10.1038/438743a Zenil, H. (2012). A Computable Universe. Understanding Computation & Exploring Nature As Computation. (H. Zenil, Ed.). Singapore: World Scientific Pub- lishing Company/Imperial College Press. Zins, C., Debons, A., Beghtol, C., Buckland, M., Davis, C. H., Dodig-Crnkovic, G., … Smiraglia, R. P. (2007). Knowledge map of information science: Implications for the future of the field. Brazilian Journal of Information Science, (1). Retrieved from http://www.mrtc.mdh.se/index.php?choice =publications&id=1398

27 28 Trummor och kontrapunkt. Musikens roll i Günter Grass prosa

Beate Schirrmacher

Musiken spelar från första början en betydelsefull roll i Günter Grass för- fattarskap.1 Redan i hans första och mest kända roman, Die Blechtrommel (1959, Blecktrumman), framträder trumman öronbedövande tydligt. Berät- taren och huvudpersonen Oskar Matzerath bestämmer sig på sin treårs- dag för att sluta växa och slår i fortsättningen på sin leksakstrumma för att kommunicera med omgivningen. Samtidigt är nog Oskars trummande ett av skälen till att musikens betydelse i Grass romaner länge har förbi- setts. Trummandet har uppfattats som oljud och protest mot omgivningen i allmänhet, inte som rytmisk musik, trots att Oskar senare (precis som sin författare)2 blir medlem i ett jazzband. Även den kritiska skildringen av musikens roll i samhället i Die Blechtrommel kan ha bidragit till den något förhastade slutsatsen att musik inte skulle spela någon roll i Grass annars så påtagligt sinnliga värld.3 Vidare är Grass förhållande till musiken en grundläggande annan än t ex Thomas Manns. När Mann uttryckligen liknar sina romaner vid partiturer och hänvisar till sonatformen inrättar han sig i den västerländska konstmusikens tradition.4 Günter Grass däremot, är präglad av jazzen och av dansen, hans musikaliska intresse går tydligt utöver den klassiska traditionens instrumentalmusik.5 Även efter att Grass slutade spela tvättbräda i ett jazzband i Düsseldorf har han fortsatt att samarbeta med musiker; han har skrivit balett- och operalibretton och samarbetat kring tonsättningar av hans texter, men framför allt läser han upp sina texter tillsammans med musik. Det är en del av hans verk som knappast har beaktats i forskningen innan Anselm Weyer sammanställde

1 Denna artikel är en svensk sammanfattning av Beate Schirrmacher (2012), Musik in der Prosa von Günter Grass. Intermediale Bezüge – Transmediale Perspektiven. Stock- holm. 2 Volker Neuhaus (1997), Schreiben gegen die verstreichende Zeit. Zu Leben und Werk von Günter Grass. München, s. 49 och 144. 3 Frank Richter (1977), Die zerschlagene Wirklichkeit. Überlegungen zur Form der Danzig- Trilogie von Günter Grass. Bonn, s. 79. 4 hans Rudolf Vaget (2006), Seelenzauber. Thomas Mann und die Musik. Frankfurt/Main, s. 21–47. 5 Joachim Ernst Behrendt (1959) „Nachwort“ i Horst Geldmacher, Günter Grass und Herman Wilson (Hg.), O Susanna. Ein Jazzbilderbuch. Köln, n.p.

29 Grass konkreta arbete med musik.6 Utifrån detta pekar Weyer även på ett strukturellt inflytande av musik i Grass författarskap.7 Det finns mycket säregna drag i Günter Grass prosa som ofta kritiseras, i synnerhet inom litteraturkritiken, som otydlig struktur och osamman- hängande handling. De pekar på irriterande element som försvårar den omedelbara förståelsen. Vissa forskare försöker få grepp om dessa typiska drag i Grass prosa med hjälp av musikaliska metaforer, när de beskriver berättarstrukturen som ”sonat”, ”polyfoni” och ”fuga”,8 som t ex Noel Thomas i hans interpretation av örtlich betäubt (1969, Lokalbedövning):

If Johann Sebastian Bach’s music may be referred to as ‘poly- phonic’, then Grass’s work may be described as ‘polythe- matic’. […] Various elements – themes, images and strands represented by characters and actions – are interwoven – polyphonically – to form a satisfying and stimulating whole.9

Samtidigt har det bortom metaforiska liknelser skrivits påfallande få övergripande studier om strukturen i Grass berättande.10 Det kan bero på att Grass har en i grunden gränsöverskridande, intermedial, inställning i hela sitt skapande. Det finns få författare där intermedialt tänkande är så grundläggande för hela deras verk som det är för Günter Grass. Han är mest känd som författare, men han är utbildad bildkonstnär, han ser sig själv som en tecknare och skrivare, som inte behöver byta bläck när han växlar mellan uttrycksformerna.11 Han byter mellan ord och bild när han testar de språkliga metaforernas hållbarhet i bild och tvärtom.12 Men först i samband med intermediala teoriers framväxt har forskningen bör- jat kunna få ett analytiskt grepp om förhållandet mellan text och bild i

6 Anselm Weyer (2007), Günter Grass und die Musik. Frankfurt/Main. 7 För tidigare hänvisningar se Klaus-Jürgen Roehm (1992), Polyphonie und Improvi- sation. Zur offenen Form in Günter Grasc Rättin. Frankfurt/Main; Mary A. Cicora (1993), “Music, Myth and Metaphysics: Wagner Reception in Günter Grass’ Hundejahre” German Studies Review XVI:1, s. 49–60. 8 hanspeter Brode (1978), „Von Danzig zur Bundesrepublik. Grass’ Bücher ‚örtlich betäubt‘ und ‚Aus dem Tagebuch einer Schnecke’”, i Text + Kritik 5. upp., s. 84; Roehm (1992), s. 1. 9 noel Thomas (1982), The Narrative Works of Günter Grass. A Critical Interpretation. Amsterdam, s. 170. 10 Thomas Angenendt (1995) „Wenn Wörter Schatten werfen“: Untersuchungen zum Prosastil von Günter Grass. Frankfurt/Main, s. 15. 11 Org.: ”Ein schreibender Zeichner ist jemand, der die Tinte nicht wechselt.” Günter Grass: „Bin ich nun Schreiber oder Zeichner?”, i Günter Grass. Essays und Reden II. 1970 –1979. Hg. von Daniela Hermes. Göttingen 1997, s. 500. 12 Ibid., 498–500.

30 hans skapande.13 Grass verk präglas av gränsöverskrivande, inte endast mellan ord och bild utan även mellan skrift och klang, mellan konst och politik, det finns ett överskridande av geografiska och temporala gränser. Grass författarskap har växt fram i ett tätt samarbete med icke-litterära sysselsättningar och arbetstekniker. Därför kan ett intermedialt perspektiv bidra med teorier och redskap för att bättre förstå icke-litterära in- flytanden på Grass författarskap. Ett sådant exempel är musiken. Detta leder till att det finns strukturer i hans prosa som verkar främmande eller ovanliga i litteraturen. En del av dessa förefaller oss däremot naturliga och bekanta inom musikaliska sammanhang. Följer man de intermediala referenserna till musiken i romaner som Die Blechtrommel, Ein weites Feld (1995, En invecklad historia) och Im Krebsgang (2002, Krabbans gång) öppnas ett nytt perspektiv på Grass författarskap som kan främja dess förståelse, även utöver enbart musikaliska sammanhang.

Intermediala referensernas paradox Günter Grass är långt ifrån ensam om att använda musik som ett slags konstruktionshjälp. Under 1800-talet började musik bli en estetisk före- bild för andra konstarter. Inom litteraturen användes musik under ro- mantiken som ett språk bortom orden, inom modernismen sågs musik som en alternativ struktur till lineärt kausalt berättande. Vad som verkar vara inspirerande för författarna har dock tett sig problematiskt inom litteraturforskningen. Svårigheter att försöka analysera det specifikt musikaliska i texten är återkommande. Musikaliska former som åberopas i tolkningen får sällan ett tydligt stöd i texten. Frågeställningar om kontrapunkten i Aldous Huxleys Point Counter Point (1928), om fugans betydelse för Joyces sirenkapitel i Ulysses eller för sonatformen i Thomas Manns Tonio Kröger (1903) har gett upphov till mycket forskning, där det dock varit svårt att komma fram till övertygande svar. Försöken att överföra strukturer från musik för att tolka den litterära texten hamnar ofta i en återvändsgränd. Samtidigt pekar text tydligt utanför sig själv när den an- vänder sig av intermediala referenser (så kallar Irina Rajewsky explicita eller implicita hänvisningar till andra mediers betydelse).14 En titel som Paul Celans ”Todesfuge” (1948) implicerar att dikten på något plan ska tolkas som en fuga, Strindbergs Spöksonaten (1907) att den ska uppfattas som en sonat. Men i ingetdera fallen lyckas man identifiera en tydlig struktur som liknar en fuga eller en sonatform.15 Den gränsöverskridning som den intermediala referensen påstår ska finnas verkar inte existera i texten.

13 Katja Standfuß (2008): Gegenständlichkeit. Zur „neuen, alle meine Möglichkeiten versammelnden Form“. Die Text-Bild-Bände von Günter Grass. Göteborg. 14 Irina O. Rajewsky (2002), Intermedialität. Tübingen, s. 16f. 15 Problemet består även i att litteraturvetare i tolkningen använder sig av abstrak- tioner som fugans typiska struktur eller sonatformen och inte musikaliskt praxis.

31 Litteraturen kan inte ”låna” visuell omedelbarhet från konsten, kan aldrig bli flerstämmig på samma sätt som en renässansmadrigal. Även med sina intermediala referenser till musik är texten inte musik utan fortfarande just text. Varje medium, så betonar Irina Rajewsky, har endast sina egna mediala uttryck.16 Det här är en paradox som intermedialitetsforskningen länge har kretsat kring. Men om gränsöverskridningen inte verkar vara möjlig, varför finns det en upplevelse av främmande struktur i texten? Texten hävdar ett gränsöverskridande som det är svårt att sätta fingret på. För att komma ifrån denna paradox hävdar jag att det är viktigt att byta perspektiv. Länge har man främst fokuserat på skillnaderna mellan olika medier, och har försökt bevisa en intermedial påverkan genom att förklara hur en text med intermediala referenser till musik skiljer sig från andra texter. Istället för att i texten söka för litteraturen främmande element, kommer jag i det följande att använda ett transmedialt perspektiv. Inte fråga vad som skiljer texten från andra texter, utan vad texten har gemensamt med musik. Från att ursprungligen ha uppfattats som ett angränsande fält av mar- ginell betydelse för intermedialitet,17 har transmedialiteten – dvs med- ieövergripande frågor – alltmer kommit i intermedialitetsforskningens fokus. Ett av skälen är det som W. J. T. Mitchells påpekar: ”all media are mixed media”18, vilket kräver att hänsyn tas till fenomen som många eller rentav alla medier delar. Lars Elleström identifierar en gemensam – transmedial – modal grund för alla medier: Det innebär att det kan variera vilket tekniskt medium som används (bok, dator, kropp, ljudvå- gor), vilka sinnen som tilltalas (auditiva, visuella, taktila), vilket semiotiskt system som används eller skapas (ikoniskt, indexikaliskt, symboliskt) och hur ett medium förhåller sig till tid och rum, men alla medier delar dessa gemensamma modaliteter, och det är grunden av gemensamma egenskaper som möjliggör intermedial växelverkan. Intermedialitet, säger Elle- ström, är således ett överbryggande av mediala skillnader med hjälp av transmediala gemensamheter.19 Den gemensamma modala grunden ger också upphov till återkommande, mer komplexa fenomen som spelar en roll i många medier och därför ska betraktas som transmediala. Rytm,20

16 Rajewsky (2002), s. 25 och 39f. 17 Rajewsky (2002), s. 201; Werner Wolf (2002), “Intermediality Revisited: Reflec- tions on Word and Music Relations in the Context of a General Typology of Intermediality”, i Suzanne M. Lodato et al. (eds.), Essays in Honor of Steven Paul Scher and on Cultural Identity and the Musical Stage. Amsterdam, s. 26–28. 18 W. J. T. Mitchell (2005), “There Are No Visual Media”, i Journal of Visual Culture 4, s. 260. 19 Lars Elleström, The Modalities of Media: A Model for Understanding Intermedial Relations” i Lars Elleström, (ed.), Media Borders, Multimodality and Intermediality. Basingstoke, s. 12. 20 Sissel Furuseth (utg.) (2005), Kunstens rytmer i tid og rom. Trondheim.

32 stämma och röst,21 narrativitet,22 ikonicitet,23 ironi24 och performativi- tet25 har en medieöverskridande betydelse. Betraktar man intermediala referenser utifrån deras transmediala omsättning blir det tydligt att intermediala referenser inte kommer till stånd genom att ”härma” eller ”låna” musikaliska uttryck. I stället utgår jag ifrån att den litterära texten betonar sin gemensamma bas med t.ex. musik, genom att framhäva transmediala egenskaper som litteratur delar med musik – men som främst förknippas med musik. Rytm, stämma, performativitet och repetitivitet spelar en roll i både litteratur och i musik. Men deras roll framträder som mer central i musik än i litteratur. Intryck av främmande strukturer skapas genom att vanligtvis obeaktade element i texten framhävs och ställs över dem som vi anser vara grundläggande litterära, som t.ex. linearitet och kausalitet.

Transmediala paralleller till musik i Grass prosa Grass berättarstil har återkommande förknippats med musikaliska metaforer. Om man ser närmare på Grass berättarstil, blir det tydligt att hans prosa har en del gemensamt med musik. Det finns många texter och passager som använder sig av intermediala referenser till musik. För att för- stå dessa är det viktigt att peka på den grundläggande transmedialiteten med musik som finns i Grass berättande och som framhäver drag inom språket och texten som vanligtvis ligger i bakgrunden. För det första är Grass prosa upprepande. Ord, satser, avsnitt, även hela episoder återkom- mer. Det förefaller ibland som om Grass inte vill utnyttja språkets många möjligheter att undvika repetition. Detta beror inte på för lite bearbet- ning, som kritiker ibland påstått. Läser man (eller Grass själv) texterna högt, avslöjar en del av dessa repetitiva moment sin muntliga rytm. Men när mycket upprepas blir även förändringarna tydligare, variationer, in- versioner, kontraster. Den omvända repetitionen, inversionen, ser Weyer som en grundläggande struktur, vilken skapar en mening genom upprepning och variation.26 När händelser berättas om igen blir de även mer presenta. Överlag strävar Grass efter närvaro av det som berättas i nutiden, ett slags ”sam-

21 Doris Kolesch und Sybille Krämer (2006), „Stimmen im Konzert der Disziplinen.“ i Doris Kolesch und Sybille Krämer (Hg.), Stimme. Frankfurt/Main, 7–15. 22 Ansgar Nünning und Vera Nünning (Hg.) (2002), Erzähltheorie transgenerisch, intermedial, interdisziplinär. Trier, s. 301. 23 Max Nänny and Olga Fischer (eds.) (1999), Form Miming Meaning. Iconicity in Language and Literature. Amsterdam, 1999. 24 Lars Elleström (2002): Divine Madness. On Interpreting Literature, Music, and the Visual Arts Ironically. Lewisburg. 25 Sybille Krämer (2004), „Was haben ‚Performativität‘ und ‚Medialität‘ miteinander zu tun? Plädoyer für eine in der ‚Aisthetisierung‘ gründende Konzeption des Performativen”, i Sibylle Krämer (Hg.), Performativität und Medialität. München, s. 11–32. 26 Weyer (2007), s. 44.

33 tid” av olika tidsplan. Han kallar det själv för Vergegenkunft, ett ord sam- mandraget av de tyska Vergangenheit (dåtid), Gegenwart (nutid) och Zukunft (framtid). Det ska vara en samtid där det förflutna och det kommande möts i nutiden, men fortfarande är utskiljbara. Vergegenkunft är Grass svar på Theodor W. Adornos kategoriska uttalande om det barbariska i att skriva en dikt efter Auschwitz.27 Grass har tolkat Adorno som att det inte ska finnas något skrivande efter Auschwitz, alltså inget förhållningssätt där förintelsen uppfattas som något som hände en gång för länge sedan.28 Det förflutna måste således hållas närvarande i nutiden. Vergegenkunft förkla- rar därför varför bildskärmar, bandningar, filmprojektioner, videor spelar en stor roll i flera av Grass romaner,29 de är ett sätt att hämta det i tid eller rum avlägsna in i berättarens nutid. En annan möjlighet är att sträva efter den upplevelse av samklang som finns i musiken. Strävan efter olika former av samtidighet är ett viktigt skäl till att många författare använder sig av intermediala referenser till musik. Ett annat drag som har förbryllat forskarna länge är Grass förkärlek för det konkreta och handfasta. Hans Gegenständlichkeit är en konkretism som hänger ihop med intermedialt inflytande från bildkonsten.30 Som konstnär har Grass ett konkret material (som lera, färg, bläck), som för- fattare är hans material ord, som inte har samma materialitet. Samtidigt verkar alla begrepp få ett eget liv hos Grass, de är inte de symboliska och arbiträra tecken vi är vana vid. Gegenständlichkeit hänger ihop med hans sätt att tänka i bilder, Grass skapar bilder även i ord. Det betyder också att det inte går att enkelt sammanfatta handlingen i en roman, utan att ta hänsyn till hur den berättas. Därför blir hans språk performativt, det iscensätter sin egen innebörd. Språkets poäng är vanligtvis just det tvåde- lade tecknets arbitraritet. Endast mycket sällan, oftast i ritualer, är ordens utformning avgörande för innehållet. Grass däremot strävar efter att det han har att säga även ska spegla sig i det sätt som han säger det på. Det han vill få sagt ska inte sägas i texten, utan gestaltas genom texten. Han argumenterar inte, han iscensätter det han kritiserar. Grass prosa är präglad av repetition och kontrast, den strävar efter samtidighet och performativitet. Det är drag som i litteraturen eller i en text verkar ovanliga, i alla fall underordnade, det lineära berättandet,

27 Org.: “ein Gedicht nach Auschwitz zu schreiben ist barbarisch”. Theodor W. Adorno (1977), „Kulturkritik und Gesellschaft”, i Theodor W. Adorno. Gesammelte Schriften in 20 Bänden. Band 10/1, hrg. von Rolf Tiedemann. Frankfurt/Main, s. 30. 28 Edgar Platen (2001), Perspektiven literarischer Ethik: Erinnern und Erfinden in der Literatur der Bundesrepublik. Tübingen, s. 63f. 29 T.ex. i örtlich betäubt (1969, Lokalbedövning); Die Rättin (1986, Råttinnan), Unkenrufe (1992, Klockgrodans varningsrop), Im Krebsgang (2002, Krabbans gang), Die Box (2008, Lådan). 30 För Gegenständlichkeit i kontext av text-bild-intermedialitet se Standfuß (2008), s. 35–66.

34 handlingen och narrationens framhävande av singulära element. Samti- digt är repetition, samtidighet och kontrast inte helt främmande för litteratur, text och språk. Även språk och fiktion bygger på upprepning. Även samtidighet finns i språket, i ambivalens som polysemi, i texten en bakhtinsk polyfoni av olika röster. Författaren kan även skapa en virtuell samtidighet i läsaren och språket har performativa element. Men repetition och kontrast, simultanitet och performativitet är i språk och litteratur (om än grundläggande) inte lika framträdande som i musik. Repetition och kontrast framträder tydligt inom musik i tema, refränger, i rytm, i grundformen ABA. I musik finns klara strukturer och regler för hur samtidighet kan gestaltas, i harmoni, polyfoni eller i dodekafoni. Även om man inte längre kan påstå att musik är en syntax utan innehåll,31 så är musikalisk mening nära förknippad med dess form, dess innehåll kan svårligen beskrivas utan att hänsyn tas till formen. Varje text har ett mått av upprepning, simultanitet och performativitet. Men i texter med intermediala referenser till musik verkar prioriteringen omvänt. Textens hu- vudkännetecken – att den berättar en lineär handling, att det finns ett logiskt sammanhang mellan början och slut – hamnar i bakgrunden. En text med intermediala referenser till musik kan inte främst tolkas genom att interpretera handlingen, en avgörande del av dess mening ligger i repetitiva mönster, i en upplevelse av simultanitet och flerstämmighet. För att förstå innehållet måste man ta hänsyn till formen, dess performativa sida är mycket större än vanligtvis. I centrum står det som man oftast inte lägger märke till i en text: det är som när man vänder en kappa ut och in så att fodret syns. Genom att framhäva sina transmediala gemensamheter med musik blir texten främmande, den ger ett musikaliskt intryck – utan att för den skull sluta vara berättande text. I det följande kommer jag att visa hur det i Die Blechtrommel, Im Kreb- sgang och Ein weites Feld finns ett samspel med tydliga intermediala referenser till musik och en ökad transmedial gemensamhet med musik. I texterna och passagerna som jag diskuterar är repetitivitet och kontrast, simultanitet och performativitet avgörande för att nå fram till en meningsfull interpretation. En del av dem har hittills ofta förbigåtts eller kritiserats såsom varande ologiska eller osammanhängande, ett intryck som många texter med intermediala referenser till musik ger, när man försöker förstå dem utifrån handlingen.

Trummans roll i Die Blechtrommel Blecktrumman i Grass roman har tolkats som symbol för militarism, som barnleksak, som symbol för skrivandet, men Weyer var först med att på- peka att trumman faktiskt är ett musikinstrument, ett rytmiskt instrument.32 Och trumman bestämmer rytmen i hans berättande. När Oskar

31 Lawrence Kramer (2011), Interpreting Music. Berkeley. 32 Weyer (2007), s. 22f.

35 Matzerath berättar sitt liv, inlåst på en psykiatrisk avdelning, har han ett förflutet som trummare i ett jazzband och en framgångsrik solokarriär bakom sig. Han måste alltid trumma sin barndoms rytmer för att minnas innan han kan skriva ner vad trumrytmerna beskrivit. Han beskriver för- hållandet enligt följande:

Hätte ich nicht meine Trommel, der bei geschicktem und geduldigem Gebrauch alles einfällt, was an Nebensächlich- keiten nötig ist, um die Hauptsache aufs Papier bringen zu können, und hätte ich nicht die Erlaubnis der Anstalt, drei bis vier Stunden täglich mein Blech sprechen zu lassen, wäre ich ein armer Mensch ohne nachweisliche Großeltern. (Bt 23)33

Trummandet är själva förutsättningen för skrivandet, man skulle kunna gå så långt som Volker Neuhaus antyder: att romanen i sin helhet, berättad av Oskar, kan uppfattas som verbaliseringen av hans musikaliska oeuvre, en verbal reproduktion, en litterär ekfras34 av de rytmiska musikstycken som han komponerat, vilka bär samma titlar som vissa romankapitel. Utöver den mer konceptuella intermediala referensen till musik finns det även passager där trummandets repetitiva rytm framträder tydligt i texten och texten blir ett ikoniskt diagram35 över trumrytmer. I följande passage befinner sig Oskar i en kyrka. Eftersom han ser olika kors överallt funderar han vidare på hur många olika kors det finns (även utanför kyrkorummet):

Schön ist das Glevenkreuz, begehrt das Malteserkreuz, verboten das Hakenkreuz, de Gaulles Kreuz, das Lothringer Kreuz, man nennt das Antoniuskreuz bei Seeschlachten: Crossing the T. Am Kettchen das Henkelkreuz, häßlich das Schächerkreuz, päpstlich des Papstes Kreuz, und jenes Russenkreuz nennt man auch Lazaruskreuz. Dann gibt’s das Rote Kreuz. Blau ohne Alkohol kreuzt sich das Blaue

33 ”Om jag inte hade min trumma som med skicklig och tålig behandling fram- bringar alla de detaljer som behövs för att kunna sätta det huvudsakliga på papper, och om jag inte hade anstaltens tillstånd att låta denna trumma ljuda tre eller fyra timmar dagligen skulle jag vara en vanlig stackare med oidentifie- rade morföräldrar.” (Btsv 14) 34 Claus Clüver definierar ekfras som “all verbal representations of […] text composed in a non-verbal sign system”. Claus Clüver (1997), “Ekphrasis Reconside- red. On Verbal Representations of Non-Verbal Texts”, i Lagerroth, Britta et al (eds.), Interart Poetics. Essays on the Interrelations of the Arts and Media. Amsterdam, s. 26. 35 Ett diagram är i semiotiken en ikon som uttrycker inte en likhet i form utan en likhet i tecknens relation till varandra. Max Nänny (2002), ”Ikonicitet”, i Hans Lund (utg.), Intermedialitet, Lund, s. 137.

36 Kreuz. Gelbkreuz vergiftet dich, Kreuzer versenken sich, Kreuzzug bekehrte mich, Kreuzspinnen fressen sich, auf Kreuzungen kreuzt ich dich, kreuz und quer, Kreuzverhör, Kreuzworträtsel sagt, löse mich. […]. (Bt 178f) 36

Läser man passagen högt på tyska framträder tydligt den återkommande, endast lätt varierade rytmen skapad genom lexikalisk och syntaktisk repetition. Handlingen förefaller att träda i bakgrunden, passagen verkar mer som en lek med ord, ett encyklopediskt uppräknande. Men i passagen uppstår mening genom repetition och kontrast, därmed skapas ett tätare samband mellan form och innehåll, en ökad performativitet. De flesta av de uppräknade korsen har en koppling till det militära,37 det framhäver en våldsam association även hos de andra uppräknade korsen. Detta är en aspekt som alltid finns i korset, ursprungligen ett tortyrred- skap som idealiserats inom kristendomen. Genom dessa otaliga exempel får korset självt avslöja sitt förträngda, dubbla budskap. Grass kritik, att kyrkan till stor del stödde nazisterna och inte gjorde motstånd, framförs här inte med argument, utan genom repetition och performativitet. Att Oskars trumma i flera passager har makten att frammana det som trummas är ett helt annat sätt att framhäva performativitet. När Oskar trummar en charleston som kallas för Jimmy the Tiger så dyker en tiger och djungel upp i texten (Bt 154), när han trummar den polska national- hymnen dyker det polska kavalleriet upp och ingriper i handlingen (Bt 760). Starkast betonat blir dock performativiteten när Oskar efter kriget gör solokarriär som trummare. Hans rytmer får inte folk att minnas sin barndom utan publiken blir som barn, infantila. Han visar således för publiken som helst vill glömma det förflutna och kriget att det fortfarande är lika lätt att manipulera som under nazismen, han återuppför det han kritiserar.38 Genom att musikaliska uppföranden skildras, att de tillskrivs en stor performativ genomslagskraft, betonas även textens performativa sida som framhäver en iscensättning av det kritiserade.

36 “Spjutkorset är vackert, Malteserkorset eftertraktat, hakkorset förbjudet. Så finns det de-Gaulle-Korset, Lothringenkorset, Antoniuskorset som man åberopar vid sjöslag; vidare crossing the T, halsbandkorset, det fula gaffelkorset, det papistiska påvekorset och det ryska korset, även kallat Lasaruskorset. Röda korset. Berusad utan alkohol korsar sig det blå korset. Stridsgaskors förgiftar dig, kryssare sänker varandra, korståg omvänder mig, korsspindlar förtär sig, vid vägkors korsar vi varandras väg, korsord löser vi, korsförhör underkastas vi, vändkors passerar vi […].” (Btsv 113) 37 Spjutkorset kallas Glevenkreuz pga sin likhet med stångvapnet glav, malteserkorset har sina rötter i korstågstiden, hakkors och De-Gaulle-korset förknippas med Andra Världskriget, Crossing the T (Antoniuskorset) är en sjöslagsformation, stridsgaskorset (Gelbkreuz) förknippas med Första Världskrigets gaskrig, etc. 38 Platen, Edgar (2001), Perspektiven Literarischer Ethik: Erinnern und Erfinden in der Literatur der Bundesrepublik. Tübingen, s. 229f.

37 Ett kapitel för en ”vrålande” orkester Men musikens betydelse för Die Blechtrommel framträder inte endast i trummans mycket performativa betydelse och framträdande rytmiska passager. I kapitlet ”Glaube Hoffnung Liebe” (Bt 253–264; ”Tro, hopp och kärlek” Btsv 160–168) framträder musikalisk intermedialitet särskilt tydligt. Kapitlet handlar om den s k ”kristallnatten”, när nazisterna plundrar och förstör judiska affärer och synagoger. Oskars judiska leksakshandlare tar livet av sig den natten. Oskar tycker sig behöva en ”vrålande” orkester (Bt 252, Btsv 159) för att skildra vad som händer. Grass själv liknar kapitlets struktur vid ett rondo.39 Att tänka sig rondomusik i bakgrunden till denna berättelse om död och våld, blir en medveten och sarkastisk kontrast – liknande som i Barry Lewinsons film Good morning Vietnam (1987) där Louis Armstrongs ”What a wonderful world” hörs till krigsbilder. Jag vill dock inte stanna där utan se Oskars uttryckliga längtan efter en orkester som en intermedial evokation40, som en ledtråd, en hänvisning till att uppmärksamma de transmediala nivåer som texten delar med musik. Det framgår tydligt att intermediala referenser till musik spelar roll i kapitlet ”Glaube Hoffnung Liebe”, frågan är hur den musikaliska intermedialiteten låter sig beskrivas. Istället för att försöka utkristallisera ett rondo eller någon annan musikform, kommer jag att koncentrera mig på textens faktiska struktur och diskutera på vilket sätt transmediala paralleller till musik framhävs. I sin helhet blir kapitlet och dess musikaliska intermedialitet först förståligt om man letar efter litterära gemensamheter med musik och inte efter musikaliska former i textform. Det är mindre viktigt att diskutera när och var det skulle kunna finnas motsvarigheter till ett musikaliskt tema. Istället är det viktigt att fråga: hur blir texten meningsfull genom att tolka dess repetitiva strukturer, genom att ta hänsyn till dess framtoning av simultanitet och performativitet. I kapitlet ”Glaube Hoffnung Liebe” är upprepningen iögonfallande. Nästan alla avsnitt börjar med ”Es war einmal” (”Det var en gång”). Frasen används 24 gånger, det skapar en tydlig syntaktisk repetition. Vid sidan av denna lexikaliska och syntaktiska repetitionsform finns även en narrativ repetition: olika handlingsmoment berättas i olika variationer. Åter- komsten av ”Det var en gång” i början av varje nytt stycke i kombination med narrativ repetition har lett till att frasen tidigare har tolkats som en motsvarighet till ett musikaliskt tema.41 Även om ”Det var en gång” befinner sig i den position där man förväntar sig ett musikaliskt tema, har den dock inte samma funktion. Snarare lyfter den fram upprepningens betydelse för kapitlet och pekar på att det finns repetition även på textens

39 Günter Grass och Harro Zimmermann (1999), Vom Abenteuer der Aufklärung. Werkstattgespräche. Göttingen, s. 176. 40 Rajewsky (2002), s. 91–94. 41 Irmela Schneider (1975), Kritische Rezeption. Die Blechtrommel als Modell. Frankfurt/ Main, 107f.

38 djupnivå där det litterära temat kan urskiljas. Textens handling bildar på djupnivå ett tema med variationer, där allt som berättas handlar om död och begravning.

I. Död och begravning av Oskars vän Herbert II. Musikern och SA-mannen Meyn slår ihjäl sina katter och begraver dem i soptunnan III. Den judiske leksakshandlaren Markus begår självmord IV. Oskar förnekar tro, hopp och kärlek samt kristen tro på återuppstån- delsen. V. Musikern Meyn lever vidare men Markus är död

Kapitlets handling kan sammanfattas som följer: Begravningen av Oskars vän Herbert får Oskars granne, trumpetspelaren Meyn, att börja supa igen (han hade slutat efter sitt inträde i det nazistiska kampförbundet SA). I fyllan slår Meyn ihjäl sina katter och begraver dem i soptunnan. Anmäld för djurplågeri utesluts han ur SA. Meyn försöker bli antagen igen genom att vara extra ivrig under kristallnatten. När Oskar upptäcker sin leksak- handlares död och möter missionerande kvinnor som bär en banderoll med texten ”Glaube Hoffnung Liebe” börjar han ”jonglera med dessa ord” som mynnar ut i en vild förnekelse av kristendomens dygder samt den kristna tron på återuppståndelsen. Musikern Meyn däremot återgår efter kriget till sitt förra liv, så står det i kapitlets sista mening som nästan ex- akt speglar kapitlets första.

Es war einmal ein Musiker, der hieß Meyn und spielte wunderschön Trompete. (Bt 253)42 Es war einmal ein Musiker, der hieß Meyn und wenn er nicht gestorben ist, so spielt er wieder wunderschön Trom- pete. (Bt 264)43

Början och slutet sammanfaller här nästan. Och när Grass liknar strukturen vid ett rondo så framhäver han just strukturen av ABA, som är vanlig i musiken, som uppfattas extra tydligt i rondot där A återkommer mellan andra varierande ”verser” i en form som ABACA...A. Den konsekventa överlappningen av början och slutet i kapitlet liknar därför ABA-formen som skiljer sig så grundläggande från berättandets struktur som berättar från A till B till C … till Ö. I traditionellt berättande kan utgångsituationen A aldrig återkomma. Efter att Romeo och Julia är döda kan inte handlingen återgå till dagen då de lärde känna varandra. Men det är just detta

42 ”Det var en gång en musiker som hette Meyn och som blåste underbart trumpet.” (Btsv 160) 43 ”Det var en gång en musiker som hette Meyn och om han inte är död så lever han ännu och blåser återigen underbart trumpet.” (Btsv 168)

39 som påstås i kapitlets sista mening, man låtsas som om ingenting hade hänt. Som om vi har en musiker (A) som råkar ut för en episod som heter nazism (B), men som sedan lyckligtvis kan återgå till sitt liv som hederlig, försupen cafémusiker (A) som om ingenting hade hänt. Och det är just det som Grass förebrår samhället i Efterkrigstyskland, att nazismen sågs som en avslutad period utan förhistoria och utan konsekvenser. Det var efter kriget lätt att skjuta över all skuld på en demonise- rad Hitler som förförde tyskarna. Den repetitiva strukturen som refererar till musik används således om igen för att iscensätta det Grass kritiserar. Samtidigt är det slående hur kapitlet mer handlar om de olyckliga sammanträffanden som drabbar den stackars alkoholiserade Meyn. Han är den som blir till gärningsman under ”kristallnatten”, den judiske leksakshandlarens död trängs undan av alla de ursäktande omständigheter som skulle kunna förklara varför Meyn deltog i pogromerna. Men upprep- ningsstrukturen placerar Meyns återgång till vardagen i direkt sammanhang med den judiske leksakshandlarens död. På så sätt förknippas de med varandra, Meyn får ett ansvar för detta genom att de inte förknippas kausalt utan genom strukturen:

Es war einmal ein Spielzeughändler, der hieß Markus und nahm mit sich alles Spielzeug aus dieser Welt. Es war einmal ein Musiker, der hieß Meyn, und wenn er nicht gestorben ist, lebt er heute noch und spielt wieder wunderschön Trompete. (Bt 264)44

Den repetitiva strukturen har så att säga tolkningsföreträde. Den gör mycket större intryck. Och ansvaret stannar inte endast hos musikern och SA-mannen Meyn, vilket vi strax ska se. Vid sidan av rondot kan även ett annat musikstycke förknippas med kapitlet. En mycket populär schlager från tidigt 1930-tal hette ”Es war einmal ein Musikus”45 som även gjorde succé 1933 i en filmmusikal med samma titel, det är nästan ordagrant kapitlets återkommande inledande

44 ”Det var en gång en leksakshandlare som hette Markus som tog med sig alla leksaker så han lämnade denna världen. Det var en gång en musiker som hette Meyn och om han inte är död så lever han ännu och blåser återigen underbart trumpet.” (Btsv 168) 45 „Es war einmal ein Musikus, der spielte im Café, / und viele schöne Mädchen setzten sich in seine Näh’ / Er spielte süß in Dur und Moll / Er spielte einfach wundervoll.“ Es war einmal ein Musikus. Die schönsten Schlager und Melodien von Friedrich Schwarz in Originalaufnahmen 1928–1933. (CD). R.Vollstädt-Medienvertrieb, o.J. „Det var en gång en musiker, som spela på kafé, /och alla vackra flickor emot honom syntes le. / Han spelade i dur och moll / och fick applåd från alla håll.” ”Da capo. Refränger och legender”. Sveriges Radio P 4 Stockholm. http://sverigesradio. se/sida/artikel.aspx?programid=971&artikel=4333035 09.10.2013.

40 ord (”Es war einmal ein Musiker, der hieß Meyn...”). Det finns flera indicier för att Grass medvetet spelar an på denna schlager. Precis som musikern i 30tals-schlagern sägs spela ”wundervoll” så sägs Meyn spela ”wunder- schön”, dvs underbart. Vidare leker Grass med den bokstavliga betydelsen av schlager. Som engelskans hit betecknar det tyska ordet Schlager en låt vars succé bokstavligt talat är slående. Om nu schlagerns första rad eller variationer av den inleder varje avsnitt i kapitlet så får det en effekt som om schlagermusik hörs i bakgrunden när nazistiska Schläger slår sönder synagogor, affärer, människor. Detta är Grass Gegenständlichkeit, hans för- kärlek för det konkreta. Det finns ingen död metafor, ingen symbol som inte blir undersökt hur den förhåller sig till ordets konkreta betydelse. Det finns även ett annat skäl varför denna schlager nämns och det hänger ihop med det annars förvirrande avsnittet om tro, hopp och kärlek. På morgonen efter kristallnatten ser Oskar förödelsen och han ser en kristen missionsgrupp som bär på en banderoll om tro-hopp-kärlek, men ingriper inte. Oskar blir provocerad och börjar leka med dessa ord, ”som en jonglör med tre flaskor” (Bt 261, Btsv 166). Med hjälp av banderollens ord berättar han en märklig julsaga som föregriper krigets händelser, där människor inte TROR på jultomten utan på gasmannen. Där egenKÄRLEK hjälper genom krigsåren och där till slut endast HOPPET om ett snabbt krigsslut återstår. Tro, hopp och kärlek blir gång på gång upprepade i detta avsnitt, i fria associationer, i talesätt. Genom extensiv lexikalisk repetition uppstår ett hetsigt tempo, avsnittet är fyllt av utrop, präglat av muntligt tal. Det är en svårtydd passage. Den har tolkats som ett tecken på sönderfall, på sammanbrott, på Oskars traumatisering. Men även om avsnittet bryter tidigare repetitiva mönster försvinner inte den musikaliska intermedialiteten, fastän de repetitiva mönstren blir mer improvise- rade. Passagen blir på så sätt – om man så vill – (bleck)trummarens solo: rytmiskt, intensivt, upprepande av korta fraser. Grass använder i denna passage nästan alla kännetecken som är kännetecknande för s.k. jazzro- maner.46 Det återkommande schlagercitatet (”Es war einmal ein Musiker/ us...”) tillsammans med den improviserande passagen gör att kapitlets struktur har paralleller till den klassiska New Orleans-jazzens form, som kan ta en känd låt som chorus och varva det med variationer som alltid återgår till chorus. I denna passage framhävs även den tredje transmediala parallellen som spelar en stor roll i musikalisk intermedialitet: simultanitet, eller mångstämmighet. I intermediala sammanhang har det ofta påpekats att just polyfoni, den musikaliska flerstämmigheten inte kan realiseras i en text. Och det stämmer på så vis att man inte kan höra två meningar

46 Emily Petermann (2011), “Jazz Novels and the Textualization of Musical Perfor- mance” Essays on Performance and on Surveying the Field, ed. Walter Bernhart and Gerold Gruber. Amsterdam, 2011, s. 209–227.

41 samtidigt på samma sätt som man kan höra två självständiga melodier på samma gång i polyfonin. Men i så fall glömmer man språkliga möjligheter till simultanitet. Svenskan är talande här eftersom man klart kan höra två meningar – två innebörder – samtidigt. I hela den improviserande passagen talar Oskar på ett ytterst tvety- digt sätt om två saker samtidigt. Å ena sidan pratar han om mat på spisen, julnötter och om slaktarens korvrecept, men på ett sätt som även associe- rar till (spis)gas, (bitter)mandeldoft47 och korv med tvetydiga fyllningar, vilket leder tankarna till gaskamrarna och människoslakten i förintelse- lägren. Maten, kvällsmaten, julmaten och slaktarens korvar, får således en ytterst kannibalistisk bismak. I slutet av Oskars improvisation är alla som är anslutna till gasnätet, alla som sätter sig och äter kvällsmat och handlar hos slaktaren, vare sig de vill eller ej, förknippade med den männis- koslakt som samtidigt pågår i koncentrationslägren. Återigen är det ingen kausal förbindelse som dras, människorna lever sin vardag samtidigt som massdödandet pågår. Eftersom Oskar jonglerar med de teologiska dygderna tro, hopp och kärlek öppnar sig ytterligare en dimension. Måltiden bör- jar påminna om nattvarden48 och i denna kontext blir nattvarden inte en påminnelse om frälsning genom offerdöden utan genom den vardagliga kvällsmåltiden i Tyskland på 1940-talet blir alla som äter korv, nötter och mat lagad på gasspisen delaktiga i och ansvariga för förintelsens offers död. Detta åstadkoms genom ett samspel av repetitiva mönster, ett fram- hävande av simultanitet i en mångbottnad semantisk flerstämmighet och ambivalens. Oskars improvisation handlar inte längre endast om kristallnatten utan öppnar ett perspektiv på hela krigstiden, förintelsen och efter- krigstidens oförmåga att hantera den. Det är det perspektivet som Grass strävar efter med Vergegenkunft. Med sin ordagranna och konkreta språkupp- fattning gestaltar han ett performativt agerande där mening uppstår inte främst genom de händelser som berättas utan hur de presenteras. Formen har underminerat kausaliteten. Varken musikern Meyn eller den tyska be- folkningen som äter kvällsmat kan bortförklara sitt ansvar för förintelsen genom att hänvisa till förmildrande omständigheter (Meyns alkoholism) eller att ingen direkt medverkan har funnits. Textens struktur undermine- rar kausaliteten. Formen som presenterar detta skapar sammanhang genom närhet, genom simultanitet byggd på repetition och kontrast. Skälet till att just kapitlet om ”kristallnatten” och förintelsen får en musikalisk ram är inte strävan efter en estetiserad ram. Skälet är att hänvisningen till musik, vars mening uppstår i repetition och kontrast ska uppmärksamma

47 I förintelselägrens gaskamrar användes giftgasen Zyklon B. Den var framställd av cyankali som luktar bittermandel. 48 Det är i samband med att Paulus kritiserar korintiernas sätt att hålla nattvarden (1 Kor 11) som han kommer in på kärlekens betydelse som sammanfattas som följt: ”Nu består tron, hoppet och kärleken, dessa tre, men störst av dem är kärleken.“ (1 Kor 13, 13, citerad efter Svenska folkbibeln)

42 och framhäva de element i texten som ska förhindra en kausal (och på så sätt även alltid latent förklarande, ursäktande) tolkning. Den musikaliska intermedialiteten är således inte själva målet utan endast redskap för att nå fram till en textstruktur som vänder upp och ned på prosans struktur. Därför hittas inte en sammanhängande form utan det hittas paralleller på alla plan, det är till och med möjligt att tolka som väldigt olika musikgenrer, som rondo eller som jazzstycke. Detta för att läsaren inte ska tolka texten som ett musikstycke, utan istället tolka texten enligt de lagar vi är bekanta med från musiken. Läsaren ska ge tolkningsföreträde för repetitiva mönster, performativa gester och fler- stämmighet. I fallet med kapitlet ”Glaube Hoffnung Liebe” blir det möjligt att göra en sammanhängande interpretation av ett kapitel som både gestaltar majoritetens beslut att förtränga förintelsen och genom just detta göra förträngningen omöjlig. Det är ingen tillfällighet att repetitiva strukturer som vi känner igen från musiken, hos Grass återkommer i en kontext av död, våld och i synnerhet av förintelsen. Berättandets funktion är att sätta saker och ting i en meningsfull kontext, och det är just det som Grass vill förhindra när det gäller förintelsen. Det ska inte finnas en tid som har lagt Auschwitz och förintelsen bakom sig. Det är därför det förflutna måste hållas när- varande. En metod kan just vara att skapa en tvåstämmighet, en dubbel närvaro av både då- och nutid i hans speciella samtidighet Vergegenkunft. Och att tysk vardag genom ordens polysemi kopplas ihop med koncentra- tionslägrens helvete.

Variationer över en katastrof: Im Krebsgang Koppling mellan krig, död och musikalisk struktur återkommer i kortromanen Im Krebsgang (2002). Titeln översattes med Krabbans gång med tanke på de krabbor (ty. Strandkrebse) som Grass tecknat för omslaget men Krebsgang betyder även ”kräftgång” – en beteckning för en negativ till- bakagång (eftersom kräftan sägs kunna gå baklänges). ”Kräftgång” kallas därför även en musikalisk variation i fuga och kanon som spelar temat baklänges. Själva novellen handlar dock varken om krabbor eller musik utan om en undanträngd fartygskatastrof. När den tyska civilbefolkning- en i Ostpreussen 1945 flyr undan den ryska armén blir ett flyktingsfartyg, Wilhelm Gustloff, torpederat på väg mot väst och sjunker med troligtvis 10 000 människor ombord. Kortromanen väckte debatt när den kom ut, man diskuterade ifall tyskar fick skildras om offer. Samtidigt saknade en del kritiker även ett ”episkt grepp”.49 Man förbisåg dock att Im Krebsgang med flit har få likheter med t.ex. Blecktrumman, eller med andra kända skildringar av fartygskatastrofer som t.ex. Hollywoodfilmen Titanic (1997). Berättaren Paul Pokriefke skriver snarare en faktafylld rapport om hur

49 helmuth Kiesel (2002), „Am Elend vorbeigeschrieben”, i Die Politische Meinung 390, 5, s. 85–91.

43 nazisten Wilhelm Gustloff 1936 skjuts ihjäl av den judiske studenten Da- vid Frankfurter, och hur ett kryssningsfartyg uppkallas efter nazistmarty- ren Gustloff. Paul redogör för dess karriär ända tills det sänks av en rysk ubåt 1945. Pauls mor Tulla Pokriefke, en av Gustloffs passagerare, är hög- gravid. Paul själv blir född i katastrofens ögonblick samtidigt som tusen- tals andra dör. Han avskyr sin mors ältande om Gustloff-katastrofen. Men Pauls 17-årige son Konny identifierar sig med familjetraumat, han skapar på 1990-talet en internetsida om mannen och fartyget Gustloff, han blir nynazist, i chatten kallar han sig till och med för ”Wilhelm” och till slut skjuter han en jämngammal pojke, som kallar sig ”David” och utger sig för att vara judisk. I fängelset bygger Konny en modell av Gustloff som han sedan slår sönder. Handlingen i Im Krebsgang, särskilt den delen som utspelar sig på 1990-talet, kritiserades för att vara tillrättalagd. Att Konnys attentat så tydligt speglar det ursprungliga attentatet 1936 ansågs som klumpigt och icke trovärdigt.50 Och även om berättaren Paul sägs vara journalist, så är hans rapport inte så stringent som man skulle ha kunnat önska sig, den verkar snarare gå i flera cirklar. Fartygets undergång upprepas så många gånger att man verkligen får intryck av ett ständigt, evigt sjunkande far- tyg, ”ein ewigsinkendes Schiff” (IK 44, IKsv 50). Nyckeln för tolkningen ligger dock redan i titeln: Im Krebsgang. Kräftgången i musiken förknip- pas främst med fuga eller en kanon. Både fuga och kanon utmärker sig genom att ett och samma tema vandrar genom olika stämmor. I en kanon spelar eller sjunger alla stämmor samma melodi i en viss tidsintervall. Dess kännetecken är just den ständiga repetitionen av ett tema. I en fuga börjar stämmorna en efter en med temat, de andra spelar självständiga motstämmor, s.k. kontrapunkter. Fuga kommer från latinska fugare, att fly. I titelns intermediala referenser till musik tematiseras således redan flykten och en fara för upprepning som kortromanens tema. Det finns dock ingen genomgående struktur som skulle påminna om en fuga, ingen kanon som kan följa handlingen från början till slut. För att inte pressa in texten i en musikalisk förebild som endast bitvis stämmer överens, är det bäst att först utgå från texten. Vilka gemensamheter har texten med fuga och kanon? Jag kommer att visa hur texten framhäver upprepning, flerstämmighet och samtidighet. Som i kapitlet ”Glaube Hoffnung Liebe” finns det i Im Krebsgang en även för Grass prosa iögonfallande hög grad av repetition, samtidigt betonar den simultanitet och även performativa komponenter – om än på ett helt annat sätt än i kapitlet från Blecktrumman. Liksom i kapitlet ”Glaube Hoffnung Liebe” är berättandet i Im Krebsgang repetitivt: Paul berättar om attentatet i Davos och båten Wilhelm Gustloffs slutliga sjunkande om och om igen. I motsats till det som Genette kallar för iterativ, som innebär att en gång berätta vad som har hänt många

50 Dirk Knipphals (2002), „Schiffskatastrophen und andere Untergänge“, die tages- zeitung, 20.02.2002, s. 15

44 gånger,51 används i Im Krebsgang ett slags repetitiv: Paul berättar åtskilliga gånger vad som har hänt en gång.52 Även Tulla, som upplevde katastrofen, ältar fartygets undergång på ett traumatiskt sätt. Paul kombinerar sitt eget repetitiva berättande iterativt med Tullas återkommande fraser som alltid ingår i hennes berättelse. Hennes inledande konstaterande „War aijentlich ain scheenes Schiff“ (IK 57, 73, 206, ”en fin båt var det allt”, IKsv 65, 83, 235) och andra fraser räcker sedan för att i texten frammana hela katastrofförloppet. Även i Im Krebsgang finns på textens djupnivå ett tema med variationer, ett tema som skulle kunna kallas för: ”a dödar b” och som vandrar genom olika berättelsesträngar. Repetitiviteten stärks genom att det finns ännu fler attentat, undergångar, offer och gärnings- män. Men de viktigaste variationerna är följande:

A DÖDAR B 1936 David Frankfurter SKJUTER Wilhelm Gustloff 1945 Rysk u-båt TORPEDERAR Wilhelm Gustloff 1945 Tulla Pokriefke FÖDER Paul Pokriefke 199x Konny/”Wilhelm” SKJUTER Wolfgang/”David” 1999 Konny SLÅR SÖNDER Gustloff-Modell Ill.1.

Även Pauls födelse är alltså en del av den destruktiva upprepningsstruktu- ren, det är en inversion, som vänder temat i sin motsats. Inte bara inversionen utan även andra variationer påminner om former som är vanliga i kontrapunktisk variationsteknik: Torpederingen förhåller sig gentemot attentatet i Davos som en augmentation (förstoring), när Konny slår sön- der modell-fartyget är det en diminution (förminskning) av förloppet. När Konny identifierar sig med Wilhelm (Gustloff) och skjuter den jämnårige Wolfgang som utger sig för att heta ”David” vänds temat ytterligare en gång: Handlingens riktning blir omvänd. Det skulle kunna uppfattas som en kräftgång. Titeln och dess musikaliska intermedialitet blir alltså som en fingervisning om att repetitiva mönster är viktigare än kausala. Återigen domi- nerar repetitiva mönster på flera av berättelsens nivåer. Genom det blir den kausala berättelselinjen urholkad: Romanens händelser hänger ihop som variationer genom repetition och kontrast. Handlingen följer inte logiken eller kausalkedjor som vi är vana vid (först hände a och därför b och därför c) utan bildar ett mönster där vi förstår många olika perspektiv samtidigt, som i ett polyfont musikstycke, och där man i texten bara kan upptäcka fler och fler variationer på alla textens nivåer.

51 Gérard Genette (1998), Die Erzählung, München, s. 81–114. 52 Attentatet i Davos skildras inte mindre än sex gånger, Gustloffs begravning tre gånger och fartygets karriär och undergång tre gånger.

45 Kontrapunkt och kräftgång Mer än i ”Glaube Hoffnung Liebe” betonas dock samtidigheten av olika förlopp. Paul hoppar mellan dessa olika strängar och framhäver vad som hände andra personer samtidigt. Den sidledes kräftgång som utmärker strandkrabborna tolkar han som en frihet att tvärs genom tiden skapa förbindelser och samband.

Aber noch weiß ich nicht, ob, wie gelernt, erst das eine, dann das andere und danach dieser oder jener Lebenslauf abgespult werden soll oder ob ich der Zeit schrägläufig in die Quere kommen muß, etwa nach Art der Krebse, die den Rückwärtsgang seitlich ausscherend vortäuschen, doch ziemlich schnell vorankommen. (IK 8)53

Ibland samlar Paul alla strängar i ett avsnitt, för att antingen betona hän- delsernas samtidighet eller deras uttryck av variation. Även om händelsen ”a dödar b” sker på olika tidspunkter så får man genom dessa jämförelser och betoningar intrycket att alla strängar som upprepar ”a dödar b” är närvarande från början. Paul skapar på så sätt en närvaro av olika strängar vars samtidighet kan tolkas som en samtidig flerstämmighet. Utöver det är texten även präglad av en annan flerstämmighet, den bakhtinska polyfonin, den grundläggande litterära flerstämmigheten. Paul citerar och återger andras tal och källor, så att det hela tiden är fler berättarröster än hans egen som är närvarande. Paul är dessutom en berättare som försö- ker använda sig av olika jargonger, framför allt undslipper han sig höger- radikal, eller rentav nazistisk, jargong. Paul bedyrar avsky inför Konnys nynazistiska språk, samtidigt slinker det på andra ställen ur honom själv nazistiskt språkbruk av mycket tvivelaktig karaktär. Det väcker obehag hos läsaren när Paul utan förbehåll pratar om ”juden Frankfurter”54 eller om ”der Führer”, och visar att Paul – som alla opålitliga berättare hos Grass – ska ifrågasättas.55

53 ”Men fortfarande vet jag inte om jag ska ta ’det första först och det senare före lite senare’, som jag har lärt mig att man bör göra, och om jag därefter ska nysta upp det eller det levnadsloppet, eller om jag snarare bör korsa tidens ström sidledes, ungefär som vissa kräftdjur, som låtsas gå bakåt medan de i själva verkat tar rejäla kliv i sidled och på så vis tar sig fram ganska snabbt.” (IKsv 9) 54 Att sätta ordet ”juden” eller ”judinna” före efternamnet (istället för ”herr” eller ”fru”) var det under NS-tiden föreskrivna tilltalssätt för personer som enligt de rassistiska raslagen betraktades som judar. Cornelia Schmitz-Berning (1998), Vokabular des Nationalsozialismus. Berlin, s. 328. 55 Beate Schirrmacher (2008), „Die Unzuverlässigkeit des schuldigen Erzählers. Erzählerfiguren bei Günter Grass, ihr Verhältnis zur Schuld und das Häuten einer Zwiebel,“ i Marion Gymnich et al. (eds.), Points of Arrival: Travels in Time, Space, and Self. Tübingen, s. 119–128.

46 Flerstämmigheten i Pauls rapport pekar slutligen även mot ytterligare ett mer övergripande tvåstämmigt förlopp. I Im Krebsgang finns två berättelser om Gustloffs undergång: Pauls rapport och Konnys nynazistiska internetsida. Dessa båda texter är inte bara varandras motsatser utan samtidigt också en reaktion på varandra, varandras ursprung och varandras svar. Paul använder å ena sidan internetsidan som källa när han skriver sin familjs historia, å andra sidan stödjer Konny sin internetsida bland annat på familjehistorien, det är hans fars vägran att ta itu med historien som driver honom till att publicera den. Rapporten och den nynazistiska hemsidan är en antites med ett inbördes beroende. Relationen av två motsatser som bygger på varandra liknar i diagrammatisk ikonicitet en kontrapunkt. Att komponera i kontrapunkt innebär i musiken en komplex flerstämmighet. En andra stämma bildar en motstämma till första stäm- man. Den bildas not mot not (lat punctus contra puctum) som en motstäm- ma, men ska ändå kunna klinga samtidigt. Inom litteraturen och i språket finns ingen bra beteckning för dessa till synes mest motsatta företeelser som är beroende av varandra. Närmast kommer det barocka ”concetto”, engl. conceits, vars kännetecken är motsatta idéer som kombineras på så sätt att det framträder en överraskande korrespondens på högre nivå.56 Om språkliga antiteser snarast uppfattas som pro och kontra och antingen–eller uttrycker kontrapunkten ett både–och. Om dialektiska för- hållanden innebär en utveckling av tes och antites som leder fram till en tredje form, syntesen, så bildas kontrapunktens helhet av stämman och motstämmans samtidighet. Det är ett sådant inbördes beroende som kommer till uttryck i de båda berättelserna om Gustloff som skildras i Im Krebsgang. Det uppstår en spänning mellan motsatsernas samtidighet som Grass vill att läsaren ska stå ut med. Därför finns det intermediala referenser till fuga och kanon som bygger på kontrapunktisk komposition. Till skillnad från ett dialektiskt förhållande av tes, antites och slutligen syntes så är det inte meningsfullt att lösa upp en kontrapunkt. Dess syntes skulle så att säga vara kontrapunkten i sin helhet, motstämmornas samtidighet. Inte enbart samtida utan också omvända, inverterade, relationer betonas i Im Krebsgang. Handlingsmönster upprepas fast de inblandades roller är omvända. På lexikal nivå hittas kiasmer. „Täglich Neues. Neues von Tage“ (IK 7; ”allehanda dagsnyheter. Dagligt allehanda.” IKsv7) korre- sponderar således med romanens sista två meningar som framhäver upprepning i inversion: „Das hört nicht auf. Nie hört das auf“ (IK 216; ”Det tar inte slut. Aldrig tar det slut.” IKsv 246). På det ena eller andra sättet vänder alla medlemmar i familjen Pokriefke på Gustoff-katastrofens historiska förlopp. Paul genom att han föds när alla andra dör. Tulla genom att

56 Irmgard Schweikle (1990), ”Concetto,” i Metzlers Literaturlexikon. Stuttgart, s. 88–89; Julian Preece (2003), “The Stasi as Literary Conceit: Günter Grass’s Ein weites Feld,” i Paul Cooke and Andrew Plowman (eds.), German Writers and the Politics of Culture. Dealing with the Stasi. New York, s. 195–212.

47 hon gång på gång traumatiserad återkommer till katastrofnatten. Konny genom att i en bakvänd idé av hämnd och identifikation med Wilhelm Gustloff skjuta en jämnårig kille som utger sig för att vara judisk. Samtidigt som Paul skissar på attentat och sänkning förhåller sig familjen Pokriefkes (fiktiva) familjehistoria retrograd, i omvänd riktning, till det historiska förloppet. Båda strängarna är närvarande från början. Även om familjens Gustloff-komplex utvecklas först efter kriget så refererar Paul redan från början till att Gustloffs historia påverkat hans familj. På samma sätt följer Paul upp de historiska gestalternas öde efter kriget. Denna övergripande struktur är ett ikoniskt diagram av en kräftkanon som finns t ex i J. S. Bachs Musikalisches Opfer (även här är namnet talande, i en berättelse där alla offer är gärningsmän och gärningsmän blir till offer). I en kräftkanon börjar båda stämmorna samtidigt, inte efter varandra. Den ena stämman spelar först temat och sedan en fri kontrapunkt, den andra stämman börjar med att spela samma kontrapunkt baklänges och slutar således med att spela temat baklänges, över första stämmans kontrapunkt:

Grundgestalt

Krebs

Ill. 2: Canon a 2 cancrizans från ”Das Musikalische Opfer” (BWV 1079). Grafik: Markus Gorski.

Än en gång är transmediala paralleller till musiken, repetitivitet och variation, simultanitet istället för kausalitet avgörande för att tolka kortromanen. Återigen används intermediala referenser till musiken för att rikta uppmärksamheten på språk- och textnivåer som vanligtvis är underordnade. Referenser till kontrapunkt och flerstämmighet lyfter fram element i texten som denna delar med kontrapunktisk polyfon musik och som i sin tur används för att konstruera Vergegenkunft, en simultan närvaro av olika temporära strängar. Kräftgångens cirkulära och speglande karaktär uppfattas som en symbol för död och upprepning, samtidigt är familjen

48 Pokriefkes kräftgång i den historiska Gustloff-katastrofen en iscensättning av traumatisk upprepning som inte kan frigöra sig från katastrofen. Hand- lingens förlopp styrs inte främst av kausalitet, utan av performativitet. I ”Glaube Hoffnung Liebe” används musikalisk intermedialitet för att skildra novemberpogromerna och samtidigt sätta den i den större kon- texten av förintelsen, av ansvar och skuld. Här blev berättelsen om för- intelsen performativt inbäddad i förövarnas ursäkter och medlöparnas krigsvardag. I Im Krebsgang möjliggör intermediala referenser till musiken att skriva om krigets tyska offer utan att relativera eller ursäkta deras skuld. Om igen blir kausaliteten och lineariteten kringgången, ett lineärt berättande i konfrontationen med katastrofen förhindras, i stället bidrar musikalisk intermedialitet till ett performativt, traumatiskt gestaltande av katastrofen. Genom en struktur av repetition och variation konfronteras de olika tidssträngarna i det samtida rum som Vergegenkunft utgör utan att pressas i ett kausalt sammanhang. Istället framhävs motsägelsernas samtidighet, kontrapunktiska strukturer betonar samtidigheten av parallell och motsats.

Återföreningens polyfoni: Ein weites Feld En textstruktur som är ett ikoniskt diagram av kontrapunktiska strukturer spelar också en stor roll i Ein weites Feld (1995, En invecklad historia). Det är nog inte i någon annan av Grass romaner där konceptet av antiteser med ett inre samband är så avgörande som i Ein weites Feld. Kritikerna förmådde där heller inte tolka detta samband utan kände sig tvungna att omvandla spänningen till entydighet.57 Men i Grass roman om återfören- ingen finns det inte ett påstående som inte möter sin egen motsats. Än en gång är poängen att gestalta motsatta positioners inre sammanhang, ofta i en och samma romanfigur. Huvudpersonen som kallas för Fonty följs av en Stasiagent vart han än går, men han kan även ses som IM Fonty, som en av Stasis många inofficiella medarbetare. Hans Stasiofficier Hoftaller är dels personifieringen av Stasis inflytelserika välde som genomsyrade DDR, samtidigt agerar han i romanhandlingen som en personifiering av det minne som motverkar glömskan. Fonty och Hoftaller är ett oskiljaktigt par, alltid på väg genom Berlin, inbegripna i en konstant diskussion, aldrig ense om något. Fonty är optimistisk inför murens fall, men Hoftaller fruk- tar kaos. Hoftaller beklagar säkerhetspolisens tabbar, medan Fonty anser att de är alltför skickliga och allestädes närvarande. Fonty själv består av två röster som oskiljaktiga går in i varandra: hans borgerliga identitet som Theo Wuttke och hans identitet som inkarnation av 1800-talsförfattaren Theodor Fontane. När han talar hoppar han konstant mellan två århund- raden. Det leder till provocerande concetti (eller kontrapunkter), t.ex. när

57 Det ledde i sin tur till en hård kritik av romanen. För en sammanfattning av debatten se Dieter Stolz (2008), „Günter Grass: Ein weites Feld und kein Ende...”, i Hanjo Kestling (Hg.), Die Medien und Günter Grass. Köln, s. 173–182.

49 Fonty drar en direkt parallell mellan återföreningen 1990 och kejsarrikets grundande 1871 och återföreningens kansler Kohl med kansler Bismarck. De högljudda protesterna mot romanen ignorerade dock att Fonty inte enbart är en pikaresk figur, som genomskådar världen. När han stän- digt letar efter paralleller i Fontanes 1800-tal är han även något av en Don Quixote, som ju i hela sin omgivning såg bekräftelse på att han befann sig i riddarromanernas verklighet, ständigt åtföljd av sin Sancho Pansa. Och vem skulle anklaga Cervantes för att han vill få folk att tro att väderkvar- nar är jättar bara för att hans huvudperson tror det? När Fonty drar sina höga växlar och skapar kontroversiella paralleller mellan århundradena framhäver han mot sin vilja även motsägelsefullhet. Det uppstår paralleller där man väntar sig kontrast, i uppenbarliga kontraster framhävs paralleller. När Fonty hävdar att ”de nya hugenotterna är turkar” (WFsv 89; ”die neuen Hugenotten sind die Türken”, WF 126), så kan man inte hålla med honom eftersom hugenottisk börd under Fontanes tid var förknip- pad med viss status. Å andra sidan finns det paralleller, för Preussen bjöd in franska protestanter till Berlin på grund av arbetskraftbrist, precis som turkarna hämtades till Västtyskland på 1960- och 1970-talen. Hugenotter- na då, liksom turkarna nu, är stora immigrantgrupper som kom att prägla språk, matkultur och hela stadsdelar i Berlin. Fontys jämförelse pekar på en tankelek att ”tyskturkarna” med tiden skulle kunna få lika hög status som hugenotterna hade flera hundra år efter sin migration på 1600-talet, samtidigt framhäver dagens erfarenheter att även hugenotternas migration i början skapade konflikter.58 Poängen i jämförelsen är inte att dra likhetstecken utan att uppskatta både de paralleller och kontraster som öppnar sig i den. När Fonty ser Robespierre som ”Rousseaus mest följsamme elev” (WFsv 89; „Robespierre war Rousseaus folgsamster Schüler...“ WF 119), kan detta ses som ett concetto och det blir Aufklärungskritik, en diskussion om upplysningens mörka sidor, i ett nötskal.59 På samma sätt lyfter jämförelsen av murens fall med andra revolutioner som den franska eller de misslyckade tyska revolutio- nerna 1848 och 1919 fram det häpnadsväckande faktum att murens fall var oblodigt. Grass Vergegenkunft är en strävan efter att berätta händelser i ett större, ett mer utvidgat sammanhang än sin egen tid. Fontys spleen möjliggör att murens fall och återföreningen 1989/1990 skildras i en kontext av 200 års tysk historia.

58 Fédéric Hartweg (2005): „Sprache – Identität – Nation: Das Refuge, Frankreich und Deutschland”, i Manuela Böhm et al. (Hg.), Hugenotten zwischen Migration und Integration Berlin, s. 155. Susanne Lachenicht (2005), „Migration, Migrationspo- litik und Integration. Hugenotten in Brandenburg-Preußen; Irland und Großbritannien”, i Manuela Böhm et al., s. 37–58. 59 heinrich Vormweg (1984), Das Elend der Aufklärung. Neuwied.

50 Genom att transmediala paralleller till musik framhävs så att repetitiva mönster, performativitet och simultanitet bestämmer romanstruktu- ren blir det inte ett teleologiskt narrativ om tyska nationens enande utan en mycket spänningsladdad kontrapunktering, där återföreningen hela tiden hamnar i kontrast till det förflutna eller en möjlig framtid. Romanens multiperspektivitet åstadkoms genom att romanens berättare, arkivari- erna från Theodor-Fontane-Arkivet, frågar ut och spionerar på Fonty och sin omgivning i hopp om att få veta mer om Fontane, men förstärks också genom intermediala referenser till musik, kontrapunkt och körsång. Ein weites Feld år således inte reducerat till huvudpersonens perspektiv, lika lite som ett polyfont musikstycke kan skildras genom att endast återge en stämma. Det avgörande är hur de olika stämmorna förhåller sig till varandra. Mycket tydliga exempel på att polyfon musik och kontrapunkt spelar roll även i denna roman finns i sättet som återföreningen den 2/3 oktober 1990 skildras på (WF 457–457). Fonty och hans familj befinner sig utan- för Reichstag i Berlin där själva festligheterna hålls och inväntar tolvslaget och därmed återföreningen. Fonty är skeptisk gentemot återföreningen, han drar paralleller till kejsarrikets grundande 1870 vars aggressiva nationalism skulle leda till två världskrig. Det uppstår en hetsig diskussion med hans franska barnbarn Madeleine som har ett mycket mindre laddat förhållande till nationalism och ser det återförenade Tyskland som en välkommen utmanande motpart till Frankrike. Madeleine gläds åt tys- karnas återförening, hon har inga problem att stämma in i kören ”Freu- de, schöner Götterfunken” från Beethovens nionde symfoni som spelas i återföreningens ögonblick. Fonty sjunger inte själv, men verkar glädjas åt Madeleines sjungande. Och till skillnad från tidigare romaner är i Ein weites Feld gemensamt sjungande inte enbart negativt laddat, även om en av berättarna fortfarande är medveten om det manipulativa i att stämma in i allsången. Också Hoftaller, den alltid närvarande fast oinbjudne kom- panjonen, sjunger med, men han verkar ha sin egen tolkning, en tydlig motstämma och mottext till Schillers i tysk kontext så oerhört välbekanta text där ”Freude, schöner Götterfunken”, ”alle Menschen werden Brüder”, ”seid umschlungen Millionen”, ”diesen Kuss der ganzen Welt” på tyska även används som talesätt. Hoftaller har en annan bild av den allomfattande glädjen, hans version präglas av skadeglädje och hot:

„Jadoch, freut Euch, ihr Wessis! – Wir packen, wir umklam- mern euch! – Klammeraffen, ha, richtige Klammeraffen sind wir! Wen wir umschlingen, der wird uns nicht los. – Nie mehr werdet ihr uns los. – Von wegen Millionen! – Milliar- den kostet euch das. – Wolltet ihr doch um jeden Preis.

51 – Einheit! Freude! – Freut euch bloß nicht zu früh. [...] Unter Brüdern, nun freut euch, verdammt! Ihr sollt euch freuen, nun los! – Ab heute, null Uhr, nur noch Freude!“ (WF 472)60

En hotande kontrapunkt under körens entusiastiska optimism skildrar en dyster framtidsvision för ett förenat Tyskland. Här omfamnas inte män- niskor urskillningslöst som i november 1989 eller i Schillers utrop ”Seid umschlungen, Millionen”, här blir omfamnandet till Stasis omfattande grepp om samhället (”wen wir umschlingen, der wird uns nicht los”), mil- jontals människor som försonas i Schillers text blir till återföreningens kostnader (”Milliarden kostet euch das”). Glädjeropet ”Freude!”, körens nyckelord, dyker upp som barsk befallning och med hotfull underton att inte glädjas för tidigt: ”Freut euch bloß nicht zu früh!” (”Gläd er bara inte för tidigt”) Schillers försoningskyss till hela världen (”Ansteckend sind wir – wie die Freude”, WF 473; ”Smitta gör vi, precis som glädjen,” WFsv 347) blir till en smittosam omfamning. Här talar dock inte endast en Stasimedarbetare som en dålig och hämndlysten förlorare. Samtidigt påminner Hoftaller i återföreningens ögonblick om orsakerna till den tyska delningen. När han förkunnar ”Ab heute, null Uhr, nur noch Freude!” (”Från och med idag, klockan noll nollnoll, idel glädje!”) ekar i hans hotfulla ton och i den exakta tidsangivelsen Hitlers krigsförklaring mot Polen ”Seit 5.45. wird zurückgeschossen!” (”Sedan 5.45 anlägger vi moteld”). Och när Hoftaller kommenterar Schillers idé om allomfattande försoning ”Alle Menschen werden Brüder” med ”Kenne keine Parteien mehr, nur noch Deutsche, überall Deutsche” (WF 473), citerar han kejsare Wilhelm II som inte längre ville kännas vid partier utan endast tyskar när han förkunnade en parlamentarisk borgfred vid första världskrigets utbrott. Hoftallers mottext är alltså inte endast ett uttryck för missnöje med återföreningen. Den uttrycker i sammanhanget obekväma minnen, de två krigsutbrott som ledde till att Tyskland över- huvudtaget delades. Schillers smittsamma entusiasm i ”An die Freude” konstrasteras – och man kan nog även säga kontrapunkteras – med två krigsutbrott som också förkunnades med frenesi och entusiasm men som drog förödande konsekvenser efter sig Hoftallers dystra profetia är endast en av många röster i återförening- ens ögonblick. En annan motstämma är Beethovens nionde symfoni själv. I Grass tidiga romaner är Beethoven liksom Wagner tätt förknippad med

60 ”Javisst, gläd er, ni ’wessis’ – Vi hugger tag i er, vi slår våra armar om er! – Vi klamrar oss fast, som mc-bruden på bönpallen. Den som vi klamrar oss fast vid blir inte av med oss. – Aldrig mer ska ni bli av med oss. – Miljoner, tillåt mig le! – Miljarder kommer det att kosta er. Men ni ville ju ha det här, till varje pris. – Enhet! Glädje! – Gläd er bara inte för tidigt [...] Bland bröder, se nu till att glädja er, för fan! – Glädja er ska ni, så kom igen då! – Från och med idag, klockan noll nollnoll, idel glädje!“ (WFsv 347)

52 nazisternas exploatering av deras musik. Å andra sidan har Beethovens tonsättning av ”Freude, schöner Götterfunke” blivit Europas hymn, symfonin spelades flera gånger under 1989/90 som ett musikaliskt uttryck för det historiska ögonblickets glädje och som en hyllning till friheten. När nu Grass skildrar hur Beethovens nionde uppförs i återföreningens ögonblick kan detta läsas på två sätt: Å ena sidan används Beethoven återi- gen för legitimering av politiska syften. Å andra sidan bildar symfonin en kontrapunkt till den faktiska historiska händelsen. Den 2/3 oktober 1990 spelades nämligen i återföreningens ögonblick den västtyska natio- nalhymnen. Att denna utan större diskussion blev den samtyska, är även uttryck för hur gamla DDR blev en del av den bestående förbundsrepu- bliken istället för att bli en del av ett nytt, återförenat Tyskland. Om nu Grass låter spela den europeiska hymnen istället för förbundsrepublikens ger han uttryck för sin åsikt att ett förenat Tyskland endast kan lyckas i tät europeisk samverkan och på så sätt motverka de nya, nationalistiska krafter som han fruktade. Redan i denna korta scen blir det tydligt att romanens perspektiv på återföreningen inte är lika med Fontys distansering, inte heller med Hoftallers roll som olyckskorp, eller Madeleines obelastade utanförper- spektiv, romanens perspektiv stämmer inte heller överens med Grass personliga åsikt 1989. Att intermedialt referera till polyfon musik, kontrapunkt och körsång med många stämmor gör det möjligt att beskriva Die Wende mycket mer differentierat. Die Wende gestaltas inte heller som en ögonblicksbild utan i perspektivet av förhistoria och konsekvenser i den utvidgade samtiden av Vergegenkunft. Återföreningens förlopp, som Grass kritiserade 1989, granskas kritiskt, men samtidigt erkänns även dess möj- ligheter. Själva interpretationerna av Grass texter har kanske mindre än vän- tat handlat om musik. Men Grass vill inte i första hand skildra musik, där- för har den betydelse som musik ändå har för förståelsen av hans texter länge förbisetts. Hans mål är inte ”musikaliseringen” av romanen vilket modernisterna såg som en förebild. Istället använder han musik som en av många intermediala tekniker för att åstadkomma den prosa som han själv strävar efter, som utnyttjar repetition och kontrast, flerstämmighet och performativa strategier för att skapa Vergegenkunft och Gegenständlich- keit. En prosa som hela tiden visar det förflutna, det samtida och det fram- tida i sitt samtidiga sammanhang, vilket ska vara konkret iscensatt. Eftersom musik är strukturerad genom repetitivitet, simultanitet och performativitet, kan den rikta uppmärksamheten mot de för tolkningen avgörande elementen i texten. Grass skriver ingen på näsan. Han iscensät- ter en historia som ska få oss att reagera. Vår reaktion behövs. Därför är den performativ, teatralisk, uppförande. Detta motsvarar inte vår vanliga textförståelse. Musiken agerar som ett slags fingervisning om hur vi ska förstå det här, att vi ska tolka på ett annat sätt. Vanligtvis förstår vi handlingen först och drar sedan slutsatser om formen. En musikaliskt präglad

53 text fungerar baklänges, det handlar om att utifrån formen förstå handlingen.61 Huvudfokus i textens analyser har inte varit att visa att texten blir till musik. Jag har istället följt hänvisningarna när texten påstår, tematiserar en likhet med musik för att i detta sammanhang framhäva på vilka plan texten är lik musik. I de diskuterade textexemplen bidrar textanalysen av transmediala paralleller till textens övergripande interpretation. I alla fall kan detta intermediala perspektiv förklara annars kritiserade och ifråga- satta passagar och verk. Viktiga i en transmedial analys blir de intermediala referenserna, evokationer av ett annat medium, i titel, sammanhang etc som pekar utöver textens ram. Textens medel för att förstärka sin likhet med musik är däremot litterära och inte begränsade till intermediala sammanhang. Musikens betydelse för Grass prosa är viktig på flera plan. Dels ger den en ökad insikt i hur Grass använder musik som fingervisningar om hur han hanterar andra medier – bild, film, internet. Dels ger Grass an- vändning av musik förståelse för hans skrivteknik överhuvudtaget och hans grundläggande intermediala verk. Hans texter har förorsakat littera- turvetarna så många problem, som det intermediala, gränsöverskridande perspektivet kan visa lösningar på. Detta är av intresse även utöver Grass författarskap, det demonstrerar en användning av intermediala teorier i analytiska sammanhang. Slutligen bidrar Grass uppfattning av musik även något till bilden av musik i sig. I sitt konkreta perspektiv, i Gegen- ständlichkeit, har Grass ett musikförstående som är grundläggande performativt, där musiken endast finns i uppförandet, inte i noter, inte i trans- cendens, i all idealisering av musik som pågick under 1800-talet och som vi i vår förståelse av klassisk musik fortfarande är präglade av. Musiken finns istället i uppförandets ögonblick, i rytmen i kroppen, och därför även i dansen, liksom i hans diktsamling Letzte Tänze (2003, ”Sista danser”), såväl som i Oskars trummande.

61 Eric Prieto (2002), Listening In. Music, Mind, and the Modernist Narrative. Lincoln, s. 41.

54 Litteraturförteckning

Bt = Grass, Günter (1997[1959]). Die Blechtrommel. Göttingen. Btsv = Grass, Günter (1964) Blecktrumman. Översatt av Lars Holmberg. Lund. WF = Grass, Günter (1995). Ein weites Feld. Göttingen. WFsv = Grass, Günter (1997). En invecklad historia. Översatt av Lars W. Freij. Stockholm. IK = Grass, Günter (2002). Im Krebsgang. Göttingen. IKsv = Grass, Günter (2003). Krabbans gång. Översatt av Lars W. Freij. Stockholm.

Adorno, Theodor W. (1977). „Kulturkritik und Gesellschaft.“ Theodor W. Adorno. Gesammelte Schriften in 20 Bänden. Band 10/1. Hg. von Rolf Tiede- mann. Frankfurt/Main, s. 11–30. Angenendt, Thomas (1995). „Wenn Wörter Schatten werfen.“ Untersuchungen zum Prosastil von Günter Grass. Frankfurt/Main. Brode, Hanspeter (1979). Günter Grass. München. Brode, Hanspeter (1978). „Von Danzig zur Bundesrepublik. Grass’ Bücher ‚örtlich betäubt‘ und ‚Aus dem Tagebuch einer Schnecke’”, i Text + Kritik 1/1a, 5. uppl., s. 74–87. Cicora, Mary A. (1993). “Music, Myth and Metaphysics: Wagner Reception in Günter Grass’ Hundejahre”, i German Studies Review XVI:1, s. 49–60. Clüver, Claus (1997). “Ekphrasis Reconsidered: On Verbal Representations of Non-Verbal Texts”, i Lagerroth, Ulla Britta et al. (eds.), Interart Poe- tics: Essays on the Interrelations of the Arts and Media. Amsterdam, s. 19–34. Elleström, Lars (2010). “The Modalities of Media: A Model for Understan- ding Intermedial Relations”, i Elleström, Lars (ed.), Media Borders, Mul- timodality and Intermediality. Basingstoke, s. 11–48. Elleström, Lars (2002): Divine Madness: On Interpreting Literature, Music, and the Visual Arts Ironically. Lewisburg. Furuseth, Sissel (utg.) (2005). Kunstens rytmer i tid og rom. Trondheim. Genette, Gérard (1998). Die Erzählung. München, 1998. Grass, Günter, und Harro Zimmermann (1999). Vom Abenteuer der Aufklä- rung. Werkstattgespräche. Göttingen. Kolesch, Doris, und Sybille Krämer (2006). „Stimmen im Konzert der Diszi- plinen“, i Kolesch, Doris und Sybille Krämer (Hg.), Stimme. Frankfurt/ Main, s. 7–15. Kramer, Lawrence (2011). Interpreting Music. Berkeley. Krämer, Sybille (2004). „Was haben ‚Performativität‘ und ‚Medialität‘ miteinander zu tun? Plädoyer für eine in der ‚Aisthetisierung‘ gründende Konzeption des Performativen“, i Krämer, Sybille (Hg.), Performativität und Medialität. München, s. 11–32. Mitchell, W. J. T. (2005). “There are no Visual Media”, i Journal of Visual Culture, 4, 257–66.

55 Nänny, Max, and Olga Fischer (eds.) (1999), Form Miming Meaning: Iconicity in Language and Literature. Amsterdam, 1999. Nünning, Ansgar, und Vera Nünning (Hg.) (2002). Erzähltheorie transgenerisch, intermedial, interdisziplinär. Trier. Petermann, Emily (2011): “Jazz Novels and the Textualization of Musical Performance”, i Bernhart, Walter, and Gerold Gruber (eds.), Essays on Performance and on Surveying the Field. Word and Music Studies 12. Amster- dam, s. 209–227. Platen, Edgar (2001). Perspektiven Literarischer Ethik: Erinnern und Erfinden in der Literatur der Bundesrepublik. Tübingen. Preece, Julian (2003). “The Stasi as Literary Conceit: Günter Grass’s Ein weites Feld,” i Paul Cooke and Andrew Plowman (eds.), German Writers and the Politics of Culture. Dealing with the Stasi. New York, s. 195–212. Prieto, Eric (2002). Listening In: Music, Mind, and the Modernist Narrative. Lincoln. Rajewsky, Irina O (2002). Intermedialität. Tübingen. Richter, Frank (1977). Die zerschlagene Wirklichkeit. Überlegungen zur Form der Danzig-Trilogie von Günter Grass. Bonn. Roehm, Klaus-Jürgen (1992). Polyphonie und Improvisation. Zur offenen Form in Günter Grass’ Die Rättin. Frankfurt/Main. Schirrmacher, Beate (2012). Musik in der Prosa von Günter Grass. Intermediale Bezüge – Transmediale Perspektiven. Stockholm. Schirrmacher, Beate (2008). „Die Unzuverlässigkeit des schuldigen Erzäh- lers. Erzählerfiguren bei Günter Grass, ihr Verhältnis zur Schuld und das Häuten einer Zwiebel“, i Gymnich, Marion; Ansgar Nünning, Vera Nünning och Elisabeth Wåghäll Nivre (Hg.), Points of Arrival: Travels in Time, Space, and Self/Zielpunkte: Unterwegs in Zeit, Raum und Selbst. Tübin- gen, s. 119–128. Schneider, Irmela (1975). Kritische Rezeption. Die Blechtrommel als Modell. Frankfurt/Main. Schweikle, Irmgard (1990). „Concetto“, Metzlers Literaturlexikon. Begriffe und Definitionen. Stuttgart, s. 88–89. Standfuß, Katja (2008). Gegenständlichkeit der „neuen, alle meine Möglichkeiten versammelnden Form“: Die Text-Bild-Bände von Günter Grass. Göteborg. Stolz, Dieter (2008). „Günter Grass: Ein weites Feld und kein Ende...“, i Kesting, Hanjo (Hg.), Die Medien und Günter Grass. Köln, s. 173–182. Thomas, Noel (1982). The Narrative Works of Günter Grass. A Critical Interpreta- tion. Amsterdam, Philadelphia. Vormweg, Heinrich (1984). Das Elend der Aufklärung. Neuwied. Weyer, Anselm (2007). Günter Grass und die Musik. Frankfurt/Main. Wolf, Werner (2002). “Intermediality Revisited. Reflections on Word and Music Relations in the Context of a General Typology of Intermedia- lity”, i Lodato, Suzanne M., Suzanne Aspden, and Walter Bernhart (eds.), Essays in Honor of Steven Paul Scher and on Cultural Identity, and the Musical Stage. Word and Music Studies 4. Amsterdam, s. 13–34.

56 Poetologische Konzeptionen des Platzes in drei ‚Irischen Tagebüchern‘: Heinrich Bölls Irisches Tagebuch, Ralph Giordanos Mein Irisches Tagebuch und Hugo Hamiltons 1 Die redselige Insel. Irisches Tagebuch 1

Thorsten Päplow

Einleitendes: Zur Reiseliteraturforschung und Zielsetzung dieses Beitrags Dass Orte oder Plätze in der Reiseliteratur eine bedeutende Rolle spielen, gehört zu der Art von Gemeinplätzen, die kaum hinterfragt werden und vielleicht gerade auch aus diesem Grund nur in begrenztem Maße erforscht sind. Betrachtet man den literaturwissenschaftlichen Um- gang mit Reisetexten, sticht neben der noch immer vorherrschenden „Begriffsverwirrung“2, d.h. der weitgehend inkonsequent gehandhabten Terminologie bei der Einordnung und Kategorisierung von Reisetexten – Reisebericht, Reiseliteratur, Reiseerzählung, Reisebeschreibung, Reise- text, Reisetagebuch, literarischer Reisebericht, Reiseroman, Reisejournal, Reisebrief etc. –3, ebenfalls die „stiefmütterlich[e]“ Behandlung hervor, die die Literaturforschung Reisetexten entgegenbringt.4 Ein Grund dafür mag sein, dass Reisetexte immer noch „in starkem Maße von den Mythen des Augenzeugen und des Authentischen geprägt sind“.5 Schärfer formuliert bilden Reisetexte nicht selten „das letzte Refugium einer romantischen

1 Der hier abgedruckte Beitrag ist eine überarbeitete Version des früher publizier- ten Artikels: Thorsten Päplow (2007), „Überlegungen zu poetologischen Kon- zeptionen des Platzes in drei ‚Irischen Tagebüchern‘: Heinrich Bölls Irisches Tagebuch, Ralph Giordanos Mein Irisches Tagebuch und Hugo Hamiltons Die redselige Insel. Irisches Tagebuch“, in: Koreanische Heinrich Böll-Gesellschaft (Hg.), Jahresschrift Nr. 7. Pusan, S. 25-62. 2 Manfred Link (1963), Der Reisebericht als literarische Kunstform von Goethe bis Heine. Köln, S. 6. 3 Vgl. hierzu auch Ulrich Klein (1993), „Reiseliteraturforschung im deutschsprachigen Raum“, in: Euphorion - Zeitschrift für Literaturgeschichte, Bd. 87, S. 286-318, hier: S. 286-289. 4 Ansgar Nünning (2008), „Zur mehrfachen Präfiguration/Prämediation der Wirk- lichkeitsdarstellung im Reisebericht: Grundzüge einer narratologischen Theorie, Typologie und Poetik der Reiseliteratur“, in: Marion Gymnich/Ansgar Nünning/ Vera Nünning/Elisabeth Wåghäll Nivre (Hg.), Points of Arrival: Travels in Time, Space, and Self. Zielpunkte: Unterwegs in Zeit, Raum und Selbst. Tübingen, S. 11-32, hier: S. 11. 5 Ebd., S. 12.

57 Unmittelbarkeitsästhetik, noch unangekränkelt vom postmodernen Be- wusstsein der Verstrickung aller Erfahrung in textuell vermittelte Wahr- nehmungsschemata und Erfahrungsdispositionen“.6 Dies beschränkt sich jedoch nicht nur auf die Reiseliteratur selbst, d.h. auf die Autoren von Reisetexten, sondern trifft nicht selten ebenfalls für die Reiseliteraturfor- schung zu. Zwar hat sich gerade in den letzten Jahrzehnten Reiseliteratur als Forschungsgebiet als besonders produktiv erwiesen, dennoch ist der Lite- raturstatus dieser Art von Texten, die oft übergreifend unter der Klassifi- zierung ‚Reisebericht‘ oder ‚Reiseliteratur‘ genannt werden, als bestenfalls schemenhaft einzustufen:

[...] so sollte ebenfalls hinzugefügt werden, dass Reiselitera- tur trotz allem keinen deutlich auszumachenden oder selbst- verständlichen Platz in der Literaturgeschichte oder der Literaturkritik oder auch nur in dem, was wir zur „Literatur“ zählen, innehat [...].7

Die oft betonte Gegenüberstellung der Gattungsbezeichnung ‚Reisebe- richt‘ auf der einen Seite und fiktionalem oder literarischem Text auf der anderen Seite erscheint als unglückliche Vorgehensweise, weil sich diese aus dem bereits 1963 von Link beklagten Phänomen der Unschärfe und Vieldeutigkeit hinsichtlich der „typologische[n] und terminologische[n] Abgrenzung der einzelnen auftretenden Darbietungsformen“8 von Reise- literatur ergibt, an dem sich seitdem wenig geändert hat, und teils weil diese Polarisierung, wie Biernat feststellt, auf einer präsupponierten „Dif- ferenz zwischen fact and fiction“ basiert:

Viele reiseliterarische Untersuchungen jonglieren mit den unterschiedlichsten Begriffen, um die Referenzebene von Reisetexten zu bestimmen: Wahrheit und Wirklichkeit, Au- thentizität und Glaubwürdigkeit, Erfindung und Fiktion.9

6 Manfred Pfister (1993), „Intertextuelles Reisen, oder: Der Reisebericht als Inter- text“, in: Herbert Foltinek/Wolfgang Riehle/Waldemar Zacharasiewicz (Hg.), Tales and ‚their telling difference‘: Zur Theorie und Geschichte der Narrativik – Festschrift zum 70. Geburtstag von Franz K. Stanzel. Heidelberg, S. 109-132, hier: S. 111. 7 Arne Melberg (2005), Resa och skriva - En guide till den moderna reselitteraturen. Göteborg, S. 10-11 (Übersetzung T.P.). Originalzitat im Schwedischen: „[...] så bör det tilläggas att reselitteraturen ändå inte har någon tydlig eller självklar plats i litteraturhis- torien eller i litteraturkritiken eller ens i det vi räknar till ‚litteraturen‘.“ 8 Vgl. Link, S. 6. 9 Ulla Biernat (2004), „Ich bin nicht der erste Fremde hier“ - Zur deutschsprachigen Reise- literatur nach 1945. Würzburg, S. 22, Hervorhebung im Original. Biernats Befund zeugt unter anderem davon, dass Wolfgang Neubers nüchterne Feststellung

58 Die Forschungsbemühungen Peter J. Brenners, auf dessen „vorsichtige[] Gattungsdefinition“10 Biernat sich unter anderem beruft, haben jedoch auch gezeigt, dass selbst unter Ausschließung von Texten über fiktive Rei- sen11 der Gattungsbegriff ‚Reisebericht‘ nicht ohne Weiteres, weder syn- chron noch diachron, verbindliche Schlüsse für die Analyse eines Einzel- textes bereitstellt oder vorzeichnet:

Zur Bezeichnung der Gattung erscheint der Begriff des „Reise- berichts“ unter den vielen konkurrierenden Kategorien – wie Reisebeschreibung, Reiseliteratur oder auch Reiseroman – als der plausibelste, ohne daß das zu dogmatischen Diskussionen herausfordern sollte. Der Begriff kennzeichnet mit der gebo- tenen Neutralität den Sachverhalt, um den es geht: die sprach- liche Darstellung authentischer Reisen. Über ästhetische Qualitäten und Ambitionen ist damit nichts ausgesagt [...]. Auch ist damit nichts präjudiziert über den Wahrheitsgehalt des „Berichts“. Er soll sich per definitionem nur auf wirkliche Reisen beziehen, aber den Verfassern liegt doch ein breiter Spielraum zwischen Authentizität und Fiktionalität der Beschreibung offen, der sowohl individuell wie auch epochen- spezifisch ganz verschieden ausgefüllt wurde.12

Brenners Definition zeigt, dass mit der Gattungszuweisung Reisebericht an sich noch keine Aussage über Inhalt, Form, Stil, Wirklichkeitsbezug etc. getroffen ist. Allein dadurch, dass ein Text mit einer tatsächlich vom Autor unternommenen Reise in Verbindung steht, ist nach der Brenner- schen Definition nichts oder zumindest sehr wenig über einen Einzeltext ausgesagt. An dieser Stelle ließe sich die Frage stellen, ob die Gattungsbezeich- nung Reisebericht nicht doch unglücklich ist. Denn trotz Brenners Definition

bisher nur begrenzte Auswirkungen auf die literaturwissenschaftliche Ausein- andersetzung mit Reisetexten gehabt hat: „Die Kriterien ‚fiktiv‘ vs. ‚realitäts- konform‘ werden damit als literaturwissenschaftliche analytische Kategorien der Poetik des Reiseberichts obsolet“ (Wolfgang Neuber (1989), „Zur Gattungs- poetik des Reiseberichts. Skizze einer historischen Grundlegung im Horizont von Rhetorik und Topik“, in: Peter J. Brenner (Hg.), Der Reisebericht – Die Entwick- lung einer Gattung in der deutschen Literatur. Frankfurt a. M., S. 50-67, hier: S. 52). 10 Biernat, S. 21. 11 Zu Texten über fiktive Reisen, die sich z.B. dem sogenannten ‚armchair travelling‘ verdanken, vgl. unter anderem ebd., S. 34.; Heather Henderson (1992), „The Travel Writer and the Text: ‚My Giant Goes with Me Wherever I Go‘“, in: Michael Kowalewski (Hg.), Temperamental Journeys - Essays on the Modern Literature of Travel. Athens (Georgia), S. 230-248; sowie Pfister, S. 113. 12 Peter J. Brenner (1989), „Einleitung“, in: Ders. (Hg.), Der Reisebericht - Die Entwick- lung einer Gattung in der deutschen Literatur. Frankfurt a. M., S. 7-13, hier: S. 9.

59 suggeriert ‚Bericht‘ eine in erster Linie nicht-fiktionale Textgattung, was gleich in mehrfacher Hinsicht ungünstig ist: Sieht man davon ab, dass Gat- tungsbegriffe immer mehr oder weniger problematisch sind, ist es zum einen besonders unvorteilhaft, wenn die Gattungsdefinition fiktionale Rei- setexte ausdrücklich einschließt, die Gattungsbezeichnung diese jedoch tendentiell ausschließt oder als gattungsabweichend stempelt. Zum zweiten ergibt sich hieraus offenbar eine Situation, in der das von Biernat be- schriebene ‚Jonglieren‘ mit Begriffen hinsichtlich der Referenzebene von Reisetexten immer wieder notwendig ist, was zum dritten der – an sich durchaus legitimen und u. U. interessanten – Frage nach dem ‚Wahrheits- gehalt‘ einzelner Reisetexte dennoch insgesamt einen literaturwissenschaftlichen Beschäftigungsgrad zukommen lässt, der für die Reiselitera- turforschung letztendlich nicht dienlich ist. Dieser Beitrag kann keine Klarheit in die immer noch existierende ‚Begriffsverwirrung‘ im Bereich der Reiseliteratur bringen, sondern will sich konkret mit der Bedeutung des Platzes als poetologischem Faktor in drei Reisetexten bzw. drei ‚Irischen Tagebüchern‘ auseinandersetzen.13 Da bisher kaum Untersuchungen zur Tragweite der Bedeutung von Or- ten oder Plätzen in der Reiseliteratur vorliegen, werden zunächst einige Orts- und Platzkonzepte vorgestellt. Die nachfolgenden Analysen zu diesen Reisetexten sollen veranschaulichen, welche Rolle Orte, Plätze oder Land- schaften für das Bedeutungspotenzial des jeweiligen ‚Irischen Tagebuchs‘ spielen können. In allen drei Irlandbüchern wird der Besuch in einem verlassenen Dorf an der Westküste Irlands geschildert. Auch wenn sich die in diesem Beitrag vorgelegten Textanalysen zu den drei Irlandbüchern nicht darauf beschränken, wird besonders auf die Passagen eingegangen, die von der Begehung eines verlassenen Dorfes handeln, da die Unterschiede der jeweiligen poetologischen Bedeutung von Plätzen in den drei Reisetexten in diesen Textausschnitten besonders deutlich werden. Denn auch wenn die Bücher Giordanos und Hamiltons kein einfaches Nachschreiben des Böllschen Irlandklassikers darstellen, bilden sie allein schon aufgrund der partiellen Übernahme des Titels ‚Irisches Tagebuch‘ eine Art Traditionslinie.

Zu Seamus Heaneys ‚A Sense of Place‘ im Kontext anderer Ort- oder Raumkonzepte Ausgangspunkt der folgenden Überlegungen ist eine Vorlesung Seamus Heaneys aus dem Jahr 1977 mit dem Titel „The Sense of Place“, in der er nicht nur die Bedeutung von Plätzen oder Orten für die irische und speziell die

13 Die drei ‚Irischen Tagebücher‘ werden in diesem Beitrag mit folgenden Siglen nachgewiesen: (IT): Heinrich Böll (2005), Irisches Tagebuch, in: Ders., Werke Bd. 10. Kölner Ausgabe (hg. v. Viktor Böll). Köln, S. 191-277. (MiT): Ralph Giordano (1999), Mein irisches Tagebuch. München. (DrI): Hugo Hamilton (2007), Die redselige Insel. Irisches Tagebuch (übers. v. Henning Ahrens). München.

60 nordirische Literatur umreißt und betont, sondern vor allem auch das „sensing of place“14 als poetisch produktive Kraft in den Vordergrund stellt:

I think there are two ways in which place is known and cherished, two ways which may be complementary but which are just as likely to be antipathetic. One is lived, illi- terate and unconscious, the other learned, literate and conscious. In the literary sensibility, both are likely to co-exist in a conscious and unconscious tension: this tension and the poetry it produces are what I want to discuss.15

Hiermit unterscheiden sich Heaneys Gedankengänge deutlich von anderen Überlegungen zu Orten oder Plätzen wie z.B. de Certeaus „Berichte von Räumen“16, Foucaults „Of Other Spaces“17 oder auch Zygmunt Bau- mans Ausführungen zu verschiedenen Arten von Plätzen18. Bei Heaney geht es nicht in erster Linie darum, Orte oder Plätze genauer zu definie- ren und sie in verschiedene Kategorien einzuteilen, sondern zunächst um die Spannungen, die verschiedene Beziehungen zu Orten oder Plätzen in der Dichtung hervorbringen und somit für die Literatur fruchtbar sein können. Heaney beschreibt demnach verschiedene literarische Schaffen- sprozesse. Interessanterweise zeichnet er dabei künstlerisch-produktive Prozesse nach, die der Unterscheidung de Certeaus zwischen Orten und Plätzen ähnlich sind. In „Berichte von Räumen“ definiert de Certeau ‚Ort‘ als grundlegende übergreifende Einheit:

Ein Ort ist die Ordnung (egal, welcher Art), nach der Elemente in Koexistenzbeziehungen aufgeteilt werden. Damit wird also die Möglichkeit ausgeschlossen, daß sich zwei Dinge an derselben Stelle befinden. Hier gilt das Gesetz des „Eigenen“: die einen Elemente werden neben den anderen gesehen, jedes befindet sich in einem „eigenen“ und abgetrennten Bereich, den es definiert. Ein Ort ist also eine momentane Konstella- tion von festen Punkten. Er enthält einen Hinweis auf eine mögliche Stabilität.19

Im Vergleich dazu sind die Eigenschaften des Begriffs ‚Raum‘ etwas anders gelagert:

14 Seamus Heaney (1980), „The Sense of Place“, in: Ders., Precoccupations. Selected Prose 1968-1978. London/Boston, S. 131-149, hier: S. 132, Hervorhebung im Ori- ginal. 15 Ebd., S. 131 16 Michel de Certeau (1988), Kunst des Handelns. Berlin, S. 215-238. 17 Vgl. Michel Foucault (1986), „Of Other Spaces“, in: Diacritics, 16, S. 22-27. 18 Vgl. Zygmunt Bauman (2000), Liquid Modernity. Cambridge, S. 91-104. 19 de Certeau, S. 218, Hervorhebungen im Original.

61 Ein Raum entsteht, wenn man Richtungsvektoren, Geschwin- digkeitsgrößen und die Variabilität der Zeit in Verbindung bringt. Der Raum ist ein Geflecht von beweglichen Elemen- ten. Er ist gewissermaßen von der Gesamtheit der Bewegung erfüllt, die sich in ihm entfalten. Er ist also ein Resultat von Aktivitäten, die ihm eine Richtung geben, ihn verzeitlichen und ihn dahin bringen, als eine mehrdeutige Einheit von Konfliktprogrammen [...] zu funktionieren. Im Verhältnis zum Ort wäre der Raum ein Wort, das ausgesprochen wird, das heißt, von der Ambiguität einer Realisierung ergriffen und in einen Ausdruck verwandelt wird, der sich auf viele verschiedene Konventionen bezieht [...]. Im Gegensatz zum Ort gibt es also weder eine Eindeutigkeit noch die Stabilität von etwas „Eigenem“.20

Während also ‚Ort‘ etwas Festes, Eindeutiges, Stabiles oder ‚Eigenes‘ be- zeichnet, versteht de Certeau unter ‚Raum‘ etwas, das unter gewissen Bedingungen erst entsteht, mit Bedeutung gefüllt und somit mehrdeutig wird.21 Das Verhältnis von ‚Ort‘ und ‚Raum‘ nach dem de Certeauschen Modell lässt sich abschließend auf eine einfache Formel bringen: „Insge- samt ist der Raum ein Ort, mit dem man etwas macht. So wird zum Beispiel die Straße, die der Urbanismus geometrisch festlegt, durch die Gehenden in einen Raum verwandelt“.22 Ein weiteres Beispiel zeigt, dass de Cer- teau seine Definition von Plätzen nicht allein als geo- oder topografisch verstanden wissen will: „Ebenso ist die Lektüre ein Raum, der durch den praktischen Umgang mit einem Ort entsteht, den ein Zeichensystem – etwas Geschriebenes – bildet“.23 Hier befindet sich eine Parallele zu Heaneys Vorlesung, denn in „The Sense of Place“ ist es ihm nicht darum zu tun, Orte festzulegen, sondern bestimmte Beziehungen zwischen verschiedenen Plätzen in ihrer Bedeu- tung für die (nord-)irische Dichtung oder Literatur zu begreifen. Dass es sich dabei vielmehr um Plätze als um Orte handelt, macht bereits der erste Satz deutlich, der die „ways in which a place is known and cherished“ in den Vordergrund rückt, also das, was nach der de Certeausschen Termino- logie mit den jeweiligen Orten ‚gemacht’ wird.24 Auch die zentrale Idee des „sensing of place“ bezieht sich auf diesen aktiven und produktiven Pro- zess, der unter anderem in der Literatur Ausdruck finden kann.25

20 Ebd., Hervorhebung im Original. 21 Vgl. hierzu auch Baumans Überlegungen zu ‚fluidity‘ der Moderne: Bauman, S. 1-15. 22 de Certeau, S. 218, Hervorhebung im Original. 23 Ebd. 24 heaney, S. 131. 25 Ebd., S. 132, Hervorhebung im Original.

62 Das tatsächliche ‚sensing of place‘ beschränkt sich jedoch nicht nur darauf, dass mit einem Ort etwas gemacht wird, also etwa darauf, dass er in Literatur übersetzt oder umgesetzt wird. Folgt man Heaneys Ausfüh- rungen, wird klar, dass er davon ausgeht, dass Orte gleichzeitig immer schon Plätze sind, da es zeitlose, eindeutige Orte weder in der Praxis noch in der Literatur gibt: „The whole of Irish landscape [...] is a manuscript which we have lost the skill to read“.26 Auch wenn Heaney konstatiert, dass die Fähigkeit, die irische Landschaft als eine Art Manuskript lesen zu können,27 im Laufe der Zeit mehr und mehr in den Hintergrund getreten ist, bleibt sie hinsichtlich einiger Plätze wahrnehmbar, vor allem solchen, die eine starke literarische Anbindung haben. Als Beispiel nennt Heaney einige Orte oder Plätze, die eine prominente Stelle im Werk des irischen Dichters W. B. Yeats einnehmen:

On the other hand, as we pass south along the coast from Tory to Knocknarea, we go through the village of Drumcliff and under Ben Bulben, we skirt Lissadell and Innisfree. All of these places now live in the imagination, all of them stir us to responses other than the merely visual, all of them are instinct with the spirit of a poet and his poetry. Irrespective of our creed or politics, irrespective of what culture or subcul- ture may have coloured our individual sensibilities, our imaginations assent to the stimulus of the names, our sense of the place is enhanced, our sense of ourselves as inhabitants not just of a geographical country but of a country of the mind is cemented. It is this feeling, assenting, equable marriage between the geographical country and the country of the mind, whether that country of the mind takes its tone unconsciously from a shared oral inherited culture, or from a consciously savoured literary culture, or from both, it is this marriage that constitutes the sense of place in its richest possible manifestation.28

Genau genommen wären also sowohl die ‚geographical country‘ als auch die ‚country of the mind‘ bei Heaney in dieser Hinsicht Plätze, da beide in Heaneys Poetologie des Ortes eine Art Spannungsfeld auftun, in dem sich Sprache, Phantasie und Literatur bewegen, wobei diese beiden ‚countries‘

26 Ebd. 27 Vgl. hierzu auch Bruce Chatwins Songlines, die als „both map and direction-finder“ fungieren können: „[...] Arkady learned of the labyrinth of invisible pathways which meander all over Australia and are known to Europeans as ‚Dreaming- tracks‘ or ‚Songlines‘; the Aboriginals as the ‚Footprints of the Ancestors‘ or the ‚Way of the Law‘“ (Bruce Chatwin (1988), The Songlines. London, S. 15 u. 2). 28 Ebd., S. 132.

63 nicht notwendigerweise Gegensätze darstellen, sondern eher in einem Verhältnis der Schichtung oder Überlagerung stehen. So hebt Heaney jed- weden Ansatz zu statischer Gegensätzlichkeit unmittelbar auf und ersetzt sie mit dem Begriff des „sensing of place“.29 Dieses ‚Fühlen nach Ort oder von Örtlichkeit‘ verfolgt Heaney im Rest seines Vortrags durch das Werk verschiedener Lyriker, wobei das ‚sensing of place‘ in seiner Analyse die produktive Kraft oder die Vermittlungsinstanz zwischen der ‚geographical country‘ und der ‚country of the mind‘ in Form von Literatur einnimmt. Im Folgenden soll es also um diese geografischen und geistigen oder auch literarischen Landschaften bzw. die Spannungen zwischen diesen gehen, die in den drei hier behandelten Irischen Tagebüchern jeweils unter- schiedlich zum Tragen kommen. Weiter ließe sich hinzufügen, dass dies bei dem Versuch, die Konzepte ‚geographical country‘ und ‚country of the mind‘ als produktive Spannungen in der Literatur für eine Lesart der ange- führten Reisetexte zu nutzen, nicht ohne gewisse theoretische Abstriche geschehen kann, da Heaneys „The Sense of Place“ keine fertige Literatur- theorie darstellt, die einfach auf Primärtexte übertragbar ist, sondern vielmehr eine „exploration“ ist.30 Von Interesse sind hier daher weitgehend nur die einleitenden Gedankengänge von Heaneys Vorlesung. Im Rahmen dieses Beitrages ist ebenfalls keine umfassende Erfor- schung des poetologischen Potenzials von Orten oder Plätzen in der Rei- seliteratur allgemein angestrebt. Es geht in erster Linie darum, diese ‚Iri- schen Tagebücher‘ für neue oder andere Lesarten zu öffnen. Da es sich bei diesen drei Irlandbüchern um eine Art Traditionslinie handelt, wobei Bölls Irisches Tagebuch sowohl für Giordano (im Kapitel „Achill Island“) als auch für Hamilton den jeweiligen Hauptbezugspunkt ausmacht, werden die ‚Irischen Tagebücher‘ hier in chronologischer Reihenfolge ihrer Veröf- fentlichung behandelt.

Heinrich Bölls Irisches Tagebuch Heinrich Bölls Irisches Tagebuch war, als es im Jahre 1957 erschien, ein großer Erfolg für den in der Bundesrepublik umstrittenen Autor und hat inzwischen eine Art Sonderstatus unter den deutschsprachigen irischen Reisetexten erhalten.31 Unter dem Gesichtspunkt der schriftstellerisch produktiven Spannungen zwischen geografischer und geistiger Land- schaft eröffnet sich ein neuer Zugang für Heinrich Bölls Irisches Tagebuch, das in der Literaturforschung bisher weitgehend als „Kontrastbild“32 oder

29 Ebd. 30 heaney, S. 131. 31 Zur Entstehungsgeschichte von Bölls Irischem Tagebuch vgl. Viktor Böll (hg.) (2005), Heinrich Böll - Werke Bd. 10. Kölner Ausgabe. Köln, S. 637-662, sowie Gisela Holfter (1996), Erlebnis Irland: Deutsche Reiseberichte über Irland im zwanzigsten Jahrhundert. Trier, S. 143-147. 32 Bernd Balzer (1977), Heinrich Bölls Werke: Anarchie und Zärtlichkeit. Köln, S. 49.

64 positives „Gegenbeispiel“33 zum Westdeutschland der fünfziger Jahre ge- deutet wird. Eine der ‚geographical country‘ und ‚country of the mind‘ ähnliche Unterteilung spricht bereits aus dem Motto des Textes, das oft nur als eine Art Taschenspielertrick des Autors gewertet wird, mit dem er sich selbst die Freiheit, die licentia poetica herausnimmt, ein verklärtes Bild eines ‚tatsächlichen‘ Irlands zu zeichnen. Haefs bemängelt in ihrer Unter- suchung unter Hinweis auf das Motto etwa:

Damit scheint gesagt zu sein, daß das Tagebuch [sic] nichts anderes wiedergibt als subjektive Empfindungen des Reisen- den Heinrich Böll. Ein strittiger Punkt hierbei ist, inwieweit das subjektive Empfinden eine Begründung sein kann für das Verbreiten unrichtiger Informationen, die die Grenzen subjektiven Empfindens überschreiten.34

Diese Kritik übersieht jedoch das Potenzial der dem Buch vorangestellten Zeilen. Im Motto heißt es: „Es gibt dieses Irland: wer aber hinfährt und es nicht findet, hat keine Ersatzansprüche an den Autor“ (IT 191). ‚Dieses Irland‘ ließe sich demnach nicht nur als geografisches, sondern auch als künstlerisch produktives ‚Ireland of the mind‘ verstehen, das sowohl im Motto als auch zu Beginn des Textes direkt thematisiert wird. So beginnt der Böllsche Text ebenfalls mit einem Vorgang, der als eine Art Vorstufe zu dem Heaneyschen ‚sensing of place‘ betrachtet werden kann, nämlich mit der Anstrengung der Sinne oder der Wahrnehmung, um den Aufent- haltsort genau wahrzunehmen und das allein Geo- oder Topografische zu durchdringen:

Als ich an Bord des Dampfers ging, sah ich, hörte und roch ich, daß ich eine Grenze überschritten hatte; eine von Englands lieblichen Seiten hatte ich gesehen: Kent, fast bukolisch – das topographische Wunder London nur gestreift – dann eine von Englands düsteren Seiten gesehen: Liverpool – aber hier auf dem Dampfer war England zu Ende: hier roch es schon nach Torf, klang kehliges Keltisch aus Zwischen- deck und Bar, hier schon nahm Europas soziale Ordnung andere Formen an [...]. (IT 191)

33 Eoin Bourke (2003), „Romantisierende Irlandbücher = versteckte Deutschland- bücher? Das Irenbild in der neueren deutschen Reiseliteratur“, in: Wulf Segebrecht/ Claude D. Conter/Oliver Jahraus/Ulrich Simon (Hg.), Europa in den europäischen Literaturen der Gegenwart. Frankfurt a. M., S. 187-199, hier: S. 187. 34 Gabriele Haefs (1983), Das Irenbild der Deutschen – dargestellt anhand eigener Unter- suchungen über die Geschichte der irischen Volksmusik und ihrer Verbreitung in der Bun- desrepublik Deutschland. Frankfurt a. M., S. 35.

65 Beim Betreten des Dampfers, der den Reisenden nach Irland bringen soll, steht zunächst die Erfahrung des Grenzübertritts im Vordergrund. Dieser Übergang wird vor allem mit den Sinnen des Riechens, Hörens und Sehens näher erforscht. Der Ich-Erzähler lässt den Teil Europas, der von den Gerüchen der Industrialisierung wie etwa Kohle und Öl bestimmt ist, hinter sich: ‚hier roch es schon nach Torf‘. Mit dem Betreten des Dampfers und dem Vernehmen von ‚kehligem Keltisch‘ aus Zwischendeck und Bar verlässt der Ich-Erzähler darüber hinaus den germanischen Sprachraum.35 Das Augenmerk konzentriert sich vorerst auf die neue und andere ‚soziale Ordnung‘ und verlässt bereits dadurch den Bereich des rein Sichtbaren. Der ‚Ort‘ des Dampfers, der somit zum ‚Platz‘ nach de Certeauschem Verständnis wird, repräsentiert gleichfalls eine „heterotopia par excellence“: [...] the boat is a floating piece of space, a place without a place, that exists by itself, that is closed in on itself and at the same time is given over to the infinity of the sea“.36 Boote oder Schiffe stellen laut Foucault somit auch „the greatest reserve of the imagination“dar, denn „[i]n civilisations with out boats, dreams dry up.37 Eben diese die Phantasie anregende Eigenschaft des Dampfers als Zwi- schenraum, der zwar in sich geschlossen, aber dennoch insofern offen ist, als er einen Übergangs- oder Durchgangsraum darstellt, kommt in Bölls Irischem Tagebuch zum Ausdruck, denn auf dem Schiff hat die Wahrneh- mung noch recht deutliche Zeichen von Vorläufigkeit. Mehrmals wird das Schaukeln bzw. der „Rhythmus des fahrenden Schiffes“ (IT 193) betont, dessen Unstetigkeit und Unvorhersehbarkeit sich unter anderem in der abweichenden Zeichensetzung, d.h. der Seltenheit des Punktes, im ersten Kapitel von Bölls Irischem Tagebuch niederschlägt.38

35 Diese Betonung der irischen Sprache scheint hier in erster Linie der Akzentuie- rung der Grenzerfahrung gegenüber „England“ (IT 191) auf akustischer und sprachlicher Ebene zu dienen. Der Anteil der irischen Bevölkerung, dessen Muttersprache Irisch war, konzentrierte sich bereits Anfang des 20. Jahrhunderts auf gewisse Regionen, vor allem im Westen Irlands, und verringerte sich von 100.000 im Jahr 1939 bis 1961 weiter auf 70.000 (vgl. z.B. Joseph J. Lee (1989), Ireland 1912-1985: Politics and Society. Cambridge, S. 134, sowie James Lydon (1998), The Making of Ireland. From Ancient Times to the Present. London, S. 390). Aus Hugo Hamiltons The Speckled People geht ebenfalls hervor, welcher Ausnahmestatus einem Muttersprachler des Irischen in Dublin bereits in den fünfziger und sechziger Jahren zukam. 36 Foucault, S. 27, Hervorhebung im Original. 37 Ebd. Eine der Folgen dieses Austrocknens der Imagination und der Träume nimmt in solchen Gesellschaften oder Zivilisationen, wie Foucault hinzufügt, folgende Formen an: „espionage takes the place of adventure, and the police take the place of pirates“ (ebd.). 38 Vgl. dazu Izabela Karhiaho/Thorsten M. Päplow (2005), „Zur Zeichensetzung in Heinrich Bölls ‚Ankunft I‘“, in: J. Alexander Bareis/Izabela Karhiaho (Hg.), Text im Kontext 6. Beiträge zur sechsten Arbeitstagung schwedischer Germanisten in Göteborg, 23.-24. April 2004. Göteborg, S. 241-253, hier: S. 247-250.

66 Interessanterweise ist auch die Ankunft des Ichs in Dublin zunächst mit gewissen Wahrnehmungsschwierigkeiten verbunden. Das geografische Irland scheint sich – als habe es einen eigenen Willen – sowohl vor der Sonne als auch vor dem Ich zu verbergen, sodass ihm zunächst nichts als seine Vorstellung von oder Erwartung an Irland zur Verfügung steht:

Eine Tasse Tee, so bei Sonnenaufgang, wenn man fröstelnd im Westwind steht, während die Insel der Heiligen sich noch im Morgendunst vor der Sonne verbarg; auf dieser Insel also wohnt das einzige Volk Europas, das nie Eroberungszüge unternahm, wohl selbst einige Male erobert wurde, von Dänen, Normannen, Engländern – nur Priester schickte es, Mönche, Missionare […]. (IT 195)

Der Eindruck, dass sich das geografische Irland dem Reisenden verschließen will, wird durch die Wortwohl des Ich-Erzählers nur verstärkt, denn der Vorgang, dass die aufgehende Sonne allmählich den Morgennebel auflöst, wird nahezu als Gewaltakt geschildert, dem die Insel sich zu widersetzen scheint: „Langsam stach die Morgensonne weiße Häuser aus dem Dunst he- raus“ (IT 196). Als Parallelismus dazu erscheint das Einfahren des Dampfers, auf dem der Reisende sich befindet, in den außerhalb von Dublin gelegenen Hafen: „[...] langsam schnaufte der Dampfer in den Hafen von Dun Laoghai- re“ (IT 196), womit die Momente der „Ankunft“, der Aufhellung oder Klar- werdung sowie das Erstarken der Morgensonne miteinander in Beziehung gesetzt werden. Gleich der Sonne, die jedes Haus einzeln aus dem Morgen- nebel ‚heraussticht‘, begeht und entdeckt der Reisende Dublin, indem er zunächst hauptsächlich die auffallenden Punkte des Stadtbildes fokussiert. Dabei verwendet er eine auffallend große Anzahl von Orts- und Zeitanga- ben, als schaffe er eine geistige Landkarte seiner allmählichen Entdeckung der Stadt. Diese Orientierungsversuche bewegen sich zunächst im Rahmen relativ konventioneller Formen, d.h. als direkte oder indirekte Zeitangaben: „bei Sonnenaufgang“, „Morgennebel“, „Morgenwind“, „Frühstück“, zwei- mal die Uhrzeit „Acht Uhr“, „Acht Stunden später“ usw., oder als räumliche (Orientierungs-)Punkte im Stadtbild: „Kirchen, Denkmäler, Docks, Gasome- ter“, „Bahnhof Westland Row“, „Hafen“, „Ladenschilder“, „Denkmalssäule“, „St.-Andreas-Kirche“ usw. (IT 195-199). Während sich das zweite Kapitel des Irischen Tagebuches noch stark an Zeit- und Ortsangaben orientiert, lässt sich feststellen, dass die Genauig- keit und Frequenz solcher Angaben, die dem Reisenden bei der Ankunft in Dublin zunächst als Anhaltspunkte gedient haben mögen, in den folgenden Kapiteln deutlich abnimmt. Vor allem übernehmen diese An- haltspunkte eine andere Funktion, und zwar die einer Entdeckung des verborgenen Potenzials von Plätzen. Dieser Trend bewegt sich weg von den oben genannten auffälligen, von der Morgensonne oder dem Auge des Reisenden ‚herausgestochenen‘, d.h. herausstechenden Gebäuden, die

67 die Silhouette des Stadtbildes von Weitem prägen, und hin zu etwas, das das rein Visuelle übersteigt. Ein Beispiel hierfür ist das fünfte Kapitel des Irischen Tagebuchs, „Skelett einer menschlichen Siedlung“, in dem die Land- schaftsschilderungen eine erweiterte Bedeutung für den Text bekommen, je schärfer der Fokus auf das verlassene Dorf gerichtet ist, das der Ich- Erzähler in Begleitung seiner Familie besucht. Denn nur ‚zunächst‘, also zu Beginn eines Prozesses, ist die Wahrnehmung von geringer ‚perspekti- vischer Tiefe‘ geprägt:

[...] graue, gleichförmige Steingiebel, die wir zunächst ohne perspektivische Tiefe sahen, wie dilettantisch aufgestellte Kulissen für einen Gespensterfilm: mit stockendem Atem versuchten wir sie zu zählen, gaben es bei vierzig auf, und hundert waren es sicher. Die nächste Kurve des Weges brachte uns in andere Distanz, und nun sahen wir sie von der Seite: Rohbauten, die auf den Zimmermann zu warten schienen: graue Steinmauern, dunkle Fensterhöhlen, kein Stück Holz, kein Fetzen Stoff, nichts Farbiges, wie ein Körper ohne Haare, ohne Augen, ohne Fleisch und Blut: das Skelett eines Dorfes, grausam deutlich in seiner Struktur: dort die Hauptstraße; an der Biegung, wo der kleine runde Platz ist, muß eine Kneipe gewesen sein. Eine Nebengasse, noch eine. Alles, was nicht Stein war, weggenagt von Regen, Sonne und Wind – und von der Zeit, die geduldig über alles hinträufelt: vierundzwanzig große Tropfen Zeit pro Tag: die Säure, die so unmerklich alles zerfrißt wie Resignation... (IT 212, Hervorhebung T.P.)

Aus dieser Begehung des Dorfes oder vielmehr der Schilderung der gesam- melten Eindrücke erwächst eine Art Erhöhung der reinen Beschreibung. Die Überreste des verlassenen Dorfes, das im Begriff ist, mit der Landschaft zu verschmelzen, sind die letzten Zeugen einer ‚geographical country‘, da der sprichwörtliche ‚Zahn der Zeit‘ alles von Menschenhand Gemachte ‚weggenagt‘ zu haben scheint und nur noch die Aufschichtung der Steine in bestimmten Mustern und Anordnungen darauf hindeutet, dass es sich hier um eine Siedlung handelt, in der einmal Menschen gewohnt haben. Nicht einmal in den Erinnerungen der Ansässigen hat es als ‚country of the mind‘ überlebt, denn „[n]iemand wußte genau zu berichten, wann und warum das Dorf verlassen worden war“ (IT 215). Das Ich sieht sich an- gesichts dieses Platzes nicht mit der Frage konfrontiert, ob diese auch zur Schaffung einer geistigen Landschaft einlädt, sondern welche Formen diese annehmen und wie sie künstlerisch umsetzbar sein könnte. Die künst- lerische Schilderung einer Landschaft sowohl als Wiederherstellung einer ehemaligen als auch als Überschichtung einer geografischen reflektiert das Ich in der anschließenden Überlegung:

68 Würde jemand das zu malen versuchen, dieses Gebein einer menschlichen Siedlung, in der vor hundert Jahren fünfhun- dert Menschen gewohnt haben mögen; lauter graue Drei- und Vierecke am grünlichgrauen Berghang; würde er noch das Mädchen mit dem roten Pullover hinzunehmen, das gerade mit einer Kiepe voll Torf durch die Hauptstraße geht; einen Tupfer Rot für ihren Pullover und einen dunklen Brauns für den Torf, einen helleren Brauns für das Gesicht des Mädchens; und noch die weißen Schafe hinzu, die wie Läuse zwischen den Ruinen hocken; man würde ihn für einen ganz außerordentlich verrückten Maler halten: so abstrakt ist also die Wirklichkeit. (IT 212-213)

Diese ‚abstrakte‘, ruinenhafte Dorflandschaft nehmen der Reisende und seine Familie zum Anlass, eine Art geistiges Dorf zu erschaffen. Zu Tage tritt die gewissen Plätzen eigene Kraft, von der Heaney festhält, dass sie „responses other than the merely visual“ anregen.39 Dabei stellt das verlassene Dorf nicht nur eine Projektionsfläche für die deutschen Besucher dar. Vielmehr versuchen die Familie und auch der Ich-Erzähler, die ätzen- de Wirkung der Zeit aufzuheben und ein geistiges Dorf zu zeichnen oder auch nachzuzeichnen. Sie begehen die Häuser und stellen fest: „Hier stand der Herd“ – „Dort das Bett“ – „Hier über dem Kamin hing das Kruzifix“ – „Da ein Wandschrank“ (IT 214). Als besonders relevant in diesem Zusammenhang kann eine weitere Episode gelten, die in Verbindung mit dem Besuch des verlassenen Dorfes steht. Bei einer näheren Untersuchung eines Hauses entdeckt eines der Kinder des Ich-Erzählers in einem Wandschrank einen „Eisenkeil, der, als wir ihn herauszogen, wie Zunder in der Hand zerbröckelte: es blieb ein härterer Kernstab von der Dicke eines Nagels übrig, den ich – auf Weisung der Kinder – als Andenken in die Manteltasche steckte“ (IT 214). Dieser Eisenkeil, den der Ich-Erzähler bzw. seine Kinder nun entfernen, um ihn als Souvenir mitzunehmen, scheint das einzige Überbleibsel zu sein, das tatsächlich von Menschenhand gemacht ist, wenn man von den steinernen Überresten der Häuser absieht. Beim Verlassen des Dorfes nach einigen Stunden stellt der Ich-Erzähler dann fest:

Als ich auf dem Heimweg in die Tasche griff, um nach dem Eisenkeil zu sehen, hatte ich nur braunen, rötlich durch- mischten Staub in der Hand: er hatte dieselbe Farbe wie das Moor rechts und links von unserem Weg, und ich warf ihn dazu. (IT 215)

39 heaney, S. 132.

69 Hier kommt ein gewisses Schuldbewusstsein seitens des Ich-Erzählers zum Ausdruck – das vorangestellte, beinahe entschuldigende „auf Weisung der Kinder“ (IT 214) deutet es bereits an –, denn er erkennt, dass er nicht hätte zulassen und erst recht nicht dabei mithelfen dürfen, den Eisenkeil überhaupt zu entfernen. Dieses Schuldgefühl zeigt sich unter anderem auch darin, dass der Ich-Erzähler nicht schlicht seine Tasche leert oder umstülpt, um sich der nunmehr lästigen Reste des Eisenkeils zu entledigen. Vielmehr versichert er sich, dass das Moor am Wegesrand dieselbe Farbe hat, dass der Eisenstaub am rechten Platz liegt. Diese Handlung nimmt somit den Charakter einer Beerdigung an, bei der etwas nach dem Tod bzw. nach der Auflösung wieder der Erde zugeführt wird. Diese symbolische Er- oder Überhöhung des Verfahrens mit dem Eisenstaub lässt sich mit einem Verständnis von Landschaft erklären, das Heaney folgendermaßen beschreibt: „It was once more or less sacred. The landscape was sacramental, instinct with signs, implying a system of reality beyond the visible realities“.40 Gerade dieser Aspekt des Heiligen, der heiligen Handlung und der Symbolhaftigkeit kommt in diesem sorgfältigen Zurückführen des Eisenstaubes in Form des Verweises auf das 1. Mosebuch – „Denn Staub bist du, zum Staub musst du zurück“ – zum Tragen.41 Ein weiterer Faktor, der dem Ich-Erzähler verdeutlicht, dass das Ent- fernen des Eisenkeils unangemessen ist und dass sein Handeln ein Art Vergehen gegen diesen Platz darstellt, ergibt sich aus dem Verhalten der Lokalbevölkerung:

Niemand würde hier eine Mauer umzustürzen versuchen oder einem verlassenen Haus Holz (das hier sehr kostbar ist) entnehmen (bei uns nennt man das ausschlachten; hier schlachtet niemand aus); und nicht einmal die Kinder, die abends das Vieh von den Weiden oberhalb des verlassenen Dorfes heimtreiben, nicht einmal die Kinder versuchen, Mauern oder Hauseingänge einzustürzen; [...] so sieht also eine menschliche Siedlung aus, die man nach dem Tode in Frieden gelassen hat. (IT 213-214, Hervorhebung im Original)

Die symbolische Bedeutung, die diesem Dorf zukommt, ist demnach die eines Friedhofes, dessen Frieden die deutschen Besucher nicht dadurch stören, dass sie es begehen, sondern indem sie etwas entnehmen.42 Das fünfte Kapitel des Irischen Tagebuchs behandelt demnach gleich in mehrfacher Hinsicht die Phänomene, die Heaney mit ‚geographical countries‘,

40 Ebd. 41 1. Mose 3,19. Zitiert in: Die Bibel. Einheitsübersetzung (1980). Freiburg/Basel/ Wien. 42 Zur Bedeutung von Friedplätzen als Heterotopien, auf die hier nicht genauer eingegangen werden kann, vgl. Foucault, S. 25.

70 ‚countries of the mind‘ und ‚sensing of place‘ umschreibt. Dem Ich- Erzähler wird im Laufe des Besuchs des Dorfes die symbolische oder auch religiös-kulturelle Bedeutung klar und somit auch die Spannung zu dem rein geografischen Ort. Gleichzeitig verarbeitet dieses fünfte Kapitel diese Bewusstwerdung produktiv, d.h. in Form von Dichtung oder Literatur. Ein zweites Beispiel für die Thematisierung der Beziehung zwischen geografischen und geistigen Plätzen oder Landschaften stellt der Besuch des Ich-Erzählers am Grab des Dichters W. B. Yeats im sechzehnten Kapitel des Irischen Tagebuchs, „Kein Schwan war zu sehen“, dar. Interessanterweise sind es gerade die Orte, die Heaney an den Anfang seiner Überlegungen zu einer durch Literatur geschaffene ‚countries of the mind‘ stellt, die auch das Ich im Tagebuch besucht, also die Stätten, die am stärksten mit Yeats’ Gedichten in Verbindung stehen, z.B. Innisfree, der Tafelberg Benbulben und Drumcliff, wo Yeats begraben ist. Das Ich des Tagebuchs begibt sich auf die Reise nach Drumcliff in der Grafschaft Sligo im Nordwesten der Republik Irland. Mit dem Zug in der nächsten größeren Stadt angekom- men, nimmt der Ich-Erzähler ein Taxi zum Drumcliff Churchyard, erfährt jedoch recht bald eine ziemliche Ernüchterung43:

Krähen flogen von alten Grabsteinen auf, krächzten um den alten Kirchturm herum. Naß war Yeats’ Grab, kalt der Stein, und der Spruch, den Yeats sich hatte auf seinen Grabstein schreiben lassen, war kalt wie die Eisnadeln […]: Reiter, wirf einen kalten Blick auf das Leben, auf den Tod – und reite weiter. Ich blickte hoch: waren die Krähen verzauberte Schwäne? Sie krächzten mich höhnisch an, flatterten um den Kirchturm herum. Flach, vom Regen erdrückt lagen die Farnkräuter auf den Hügeln ringsum, rostfarben und welk. Mir war kalt. (IT 269, Hervorhebung im Original)

Das Ich sieht ein, dass es den geistigen Landschaften aus Yeats’ Gedichten durch das Besuchen der geografischen Stätten nicht näher kommen kann. Yeats’ Grabinschrift, das aus den letzten Zeilen seines Gedichts „Under Benbulben“ stammt,44 führt dem Ich die Aussichtslosigkeit eines solchen Nachreisens vor Augen, denn geistige Landschaften sind nicht einfache Abbilder einer geografischen Landschaft und daher auf diese Weise nicht ‚bereisbar‘. Deshalb entschließt sich das Ich, den offenbar eingeplanten

43 Vgl. auch Holfter, S. 197. 44 „Cast a cold eye / On life, on death. / Horseman, pass by!“ (William Butler Yeats (1992), „Under Ben Bulben“, in: Ders., W. B. Yeats - The Poems (hg. v. Daniel Albright). London, S. 373-376, hier: S. 376, Hervorhebung im Original).

71 nächsten Zwischenstopp Innisfree doch nicht zu machen.45 Den warten- den Taxifahrer weist der Ich-Erzähler an:

„Weiter“, […]. „Also doch nach Inishfree [sic]?“ „Nein“, sagte ich, „zum Bahnhof zurück.“ (IT 269)

Vielleicht erwächst das Vorwort des Tagebuches: „Es gibt dieses Irland: wer aber hinfährt und es nicht findet, hat keine Ersatzansprüche an den Au- tor“ (IT 191), gerade aus dieser Erfahrung, dass geistige Landschaften sich dem rein geografischen, touristischen Nachreisen verschließen und alle Versuche, ihnen so näher zu kommen, scheitern müssen, wie Heaney ebenfalls feststellt: „When we go as tourists [...] we go with at best an aesthetic eye, comforting ourselves with the picturesqueness of it all or rejoicing in the fact that it is unspoiled. We will have little felt knowledge of the place [...]“.46 Aus eben diesem Grund stellt der Prozess der Bewusstwerdung eines sich entwickelnden ‚knowledge of the place‘ in „Skelett einer menschlichen Siedlung“ ein tatsächliches ‚sensing of place‘ im Heaneyschen Sinne dar, während der Besuch des Reisenden am Grab W. B. Yeats’ eine für den Ich-Erzähler eher touristische und daher weitgehend unergiebige Erfahrung bleibt.47

Ralph Giordanos Mein irisches Tagebuch In Giordanos Buch wird das Verhältnis zu Bölls Irischem Tagebuch teils im ähnlichen Titel, teils in einem der einleitenden Kapitel thematisiert, in dem Giordano dem Leser versichert:

Nein, Heinrich Bölls Irisches Tagebuch ist nicht der Vater des meinen – wer das vermutet, den muß ich enttäuschen. Wenngleich die Klarstellung mir das Geständnis entlockt, daß ich dieses in der Mitte der fünfziger Jahre erschienene Kleinod unter den Werken über Irland, ein wahres document humain, erst zwanzig Jahre später, also lange nach meiner ersten Ankunft auf der Insel, gelesen habe.

45 Vgl. William Butler Yeats: „The Lake Isle of Innisfree“, in: Ders., W. B. Yeats - The Poems (hg. v. Daniel Albright). London, S. 60. 46 heaney, S. 132 47 Zum intertextuellen Potenzial dieses Kapitels des Irischen Tagebuchs, das es dennoch für literaturwissenschaftliche Betrachtungen interessant macht, vgl. Thor- sten M. Päplow (2008), „Faltenwürfe“ in Heinrich Bölls Irischem Tagebuch. Untersuchungen zu intertextuellen, poetologischen, stilistischen und thematischen Aspekten als Momente einer textimmanenten Strategie der „Bedeutungsvervielfältigung“. München, S. 37-56.

72 So wird, denn auch jede ernsthafte Leserin, jeder aufmerksame Leser spüren, das Mein irisches Tagebuch eine selbstständige Arbeit ist, geschöpft aus eigenen Quellen, eigenen Beobachtungen, Erfahrungen und Beziehungen über eine lange biographische Strecke hin. Aber daß ich durch die Böllsche Lektüre weiter angesto- ßen, daß mein Interesse an Irland geschärft, die Anteilnahme vertieft wurde – das, bekenne ich gern, trifft zu. So ist denn auch die Ähnlichkeit der beiden Titel nicht zufällig zustande gekommen, sondern ein Ausdruck meiner Honneurs vor Heinrich Böll [...]. (MIT 21-22, Hervorhebung im Original)

Da Giordanos Buch ein, wie er betont, eigen- und selbstständiges Werk darstellt, kann es im Rahmen des vorliegenden Beitrags nicht in Gänze behandelt werden. Die hier vorgenommene Fokussierung des analytischen Blickes auf poetologische Aspekte von Plätzen beschränkt sich daher auf ein Kapitel, das eine solche ‚Honneurs‘, eine literarische Ehrenbezeugung hinsichtlich des Böllschen Buches ausmacht. Im Kapitel „Achill Island“ (MiT 201-228) kommt sehr gut zum Ausdruck, wie Literatur, in diesem Fall Bölls Irisches Tagebuch, Plätze ‚of the mind‘ schaffen kann und dass diese neuen geistigen Landschaften wiederum literarisch produktiv werden können: „our sense of the place is enhanced“.48 Der Reisende in Mein irisches Tagebuch unternimmt unter anderem eine Fahrt nach Achill Island, die Insel im Nordwesten Irlands, auf der Heinrich Böll 1958 ein Cottage erstand, in dem er vor allem in den sechziger Jah- ren die Sommermonate verbrachte49 und das seit 1992 als Gästehaus für Künstler genutzt wird. Diese Reise ließe sich in der Terminologie Manfred Pfisters als eine Art „[h]uldigende Intertextualität“ in Reisetexten betrach- ten, indem „Geburts-, Wirkungs- oder Grabesstätten berühmter Autoren“ aufgesucht werden.50 Damit ist sie der Reise des Ich-Erzählers in Bölls Iri- schem Tagebuch zum Grabe W. B. Yeats’ ähnlich, denn in Giordanos Reise- text steht vor allem das Cottage, in dem Böll schriftstellerisch tätig war,51 die Insel Achill und Bölls Irisches Tagebuch selbst im Vordergrund. Auf der mitgebrachten Karte erkennt der Reisende:

48 heaney, S. 132. 49 Vgl. Viktor Böll (Hg.), S. 650-651, 715 u. Jochen Schubert (2007), „Nachwort“, in: Heinrich Böll, Irisches Tagebuch + Dreizehn Jahre später (hg. v. René Böll/Jochen Schubert). Köln, S. 149-195, hier: S. 176. 50 Pfister, S. 120. Für eine ausführlichere Besprechung dieser Art von Intertextua- lität vgl. ebd., S. 120-124. 51 Ein Beispiel hierfür ist Bölls Das Brot der frühen Jahre. Dem Text ist der den Zeitraum und Ort der Entstehung spezifizierende Nachsatz hinzugefügt: „Keel, Achill, Juli – September 1955“ (Heinrich Böll (2006), Das Brot der frühen Jahre, in: Ders., Werke Bd. 10. Kölner Ausgabe (hg. v. J. H. Reid). Köln, S. 193-275, hier: S. 275).

73 Mit einem kleinen Kreis kenntlich gemacht, liegt sie [die kleine Ortschaft, in der das Böll-Cottage liegt; T.P.] geogra- phisch am Fuß des Slievemore, ein gewaltiger, von überall her wahrnehmbarer Gebirgsblock, über 700 Meter hoch und zur Seeseite steil abfallend – sozusagen der Thron von Achill Island. (MiT 204, Hervorhebung T.P.)

Was auf der Karte jedoch topografisch und namentlich als Erhebung ver- merkt ist, bekommt bei Giordano eine erweiterte Bedeutung, die durch das Bild des ‚Thrones‘ zum Ausdruck kommt. Am Fuße dieses Berges, der nicht nur schlicht sichtbar, sondern dessen majestätische Präsenz ‚wahrnehmbar‘ ist, findet der Reisende dann das Böll-Cottage:

Erster Eindruck: eine Idylle – weiß und versteckt liegt das Haus da. Hinter einem rotgestrichenen Tor mit zwei Pfos- ten, auf denen je eine Kugel von gleicher Farbe sitzt, rankt wie ein stummer, aber gefährlicher Wächter ein riesiges Gewächs auf, das Hunderte von Blattsicheln hochreckt, während auf der anderen Seite des Grundstücks, gleichsam in mildernder Absicht, ein Bach so raunend und mur- melnd fließt, wie es sich keine Phantasie romantischer ausdenken könnte. Von hier aus ist weit vorn, an der Bucht von Doogort, der Atlantik zu sehen. (MiT 205)

In dem Panorama, das hier gezeichnet wird, setzt sich die bereits angedeu- tete majestätische Ausstrahlung fort, denn die ‚Idylle‘, die das Haus um- gibt, erscheint dem Ich-Erzähler mit einem ‚Wächter‘ in Form eines Ge- wächses versehen, das seine ‚Blattsicheln‘ gleich Hellebarden ‚hochreckt‘. Das Haus bzw. das Grundstück mildern diesen Eindruck einer an eine Grenze erinnernden Absperrung jedoch wieder. Auch zeigt sich, dass diese Grenze keineswegs so streng bewacht ist, wie es zunächst den Anschein hat: „Das Tor ist offen, die Türen des Hauses sind es ebenfalls“ (MiT 205). Dies gibt dem Reisenden in Mein irisches Tagebuch die Möglichkeit, das Cottage zu betreten, wobei auffällt, dass diese Begehung der des verlassenen Dorfes in Bölls Irischem Tagebuch durchaus ähnlich ist und diese als literarisches Vorbild oder als Teil einer ‚country of the mind‘ gedient haben kann. Wie der Böllsche Ich-Erzähler mit seiner Familie die Überreste des Dorfes besichtigt, die Häuser zählt, nachzuvollziehen versucht, wo das Bett, wo der Schrank gestanden haben mag (vgl. IT 212-215), verfährt nun der Reisende bei Giordano im Cottage:

74 Ich schaue mir die Zimmer an, will sie zählen, beginne – ein Schlafzimmer, die Küche, ein Wohnzimmer mit Kamin [...]. [...] Ein Flur, links davon ein leeres Zimmer mit verschlosse- nem Kamin, geradeaus Badezimmer und Toilette, dann eine Stufe runter. Abermals Zimmer mit Kamin, Bücherbord, weiß gestrichen. Noch ein Schlafzimmer mit zwei Betten und noch ein Kaminzimmer, in dem ein Fahrrad steht, Bänke, Korbsessel. Draußen auf dem Hof ein Tisch, zwei Stühle dagegen geklappt. (MiT 205-206)

Vergleicht man jedoch die Passagen der Begehung des verlassenen Dor- fes im Irischen Tagebuch mit dieser Besichtigung des Böllschen Hauses, fällt auf, dass das Heaneysche ‚sensing of place‘ bei Giordano weniger stark ausgeprägt ist und eher einer Beschreibung oder auch Bestandsaufnahme entspricht. Der Schilderung des Cottages folgt bei Giordano der literarischen Be- gehung des Irischen Tagebuchs. Der Ich-Erzähler ‚bewegt‘ sich durch Bölls Text, gibt kleinere Begebenheiten und Szenen wieder, zitiert kürzere Pas- sagen und nimmt auch in den Unterkapiteln „Meditationen auf Achill Ir- land über Heinrich Bölls ‚Irisches Tagebuch‘“ und „Von der Clew Bay bis zur ‚Dramaturgie der bösen Tat‘“ (vgl. MiT 207-221) eine Art Bestandsauf- nahme der ihm in diesem Zusammenhang wichtig erscheinenden Aspekte des Irischen Tagebuchs vor. Dieses Nachreisen kulminiert im Zusammenfal- len der Schilderung eines verlassenen Dorfes bei Böll52 mit dem Begehen des „deserted village“ (MiT 219)53, wobei das literarische Resultat weniger in einem fruchtbaren ‚sensing of place‘ besteht, sondern eher der Ernüchte- rung des Ich-Erzählers am Grabe Yeats’ in Bölls Irischem Tagebuch ähnelt:

52 Es wird oft angenommen – so auch bei Giordano (vgl. MiT 220) –, dass es sich bei dem in „Skelett einer menschlichen Siedlung“ geschilderten Dorf um das sogenannte deserted village auf Achill Island handelt. Dies liegt zwar nahe, dennoch sollte aufgrund der eindeutig fiktionalen und literarisch-gestalterischen Ten- denzen dieses Kapitels bei dieser Annahme eine gewisse Vorsicht gelten, denn im Falle des Irischen Tagebuchs ist nicht ohne Weiteres davon auszugehen, dass es sich tatsächlich um eine getreue Schilderung des deserted village auf Achill Island handelt, auch wenn auffallend viele geografische und sonstige Überein- stimmungen bestehen. Vielmehr erscheint es passender, davon auszugehen, dass es sich hier um einen „imaginativen Nachvollzug“ der „Entdeckung eines verlassenen Dorfes“, d.h. auch um ein ‚sensing of place‘ im Heaneyschen Sinne handelt (Schubert, S. 163). 53 Bilder dieses verlassenen Dorfes sind unter anderem in der Hardcoverausgabe von Bölls Irischem Tagebuch aufgeführt, vgl. Heinrich Böll (2007), Irisches Tagebuch + Dreizehn Jahre später (hg. v. René Böll/Jochen Schubert), Köln, nicht-paginierte Bilderserie zwischen S. 144-145.

75 Außer mir ist niemand anwesend, und so betrete ich denn gegen ein unbestimmtes Gefühl innerer Reserve the deserted village. Auf Resten herabgestürzter Balken wächst dicker Moospelz; alle Türen sind raus, gähnende Eingänge; Ställe neben der Küche, Mensch und Vieh lebten eng beieinander; die Durchbrüche von einem Raum zum anderen waren niedrig, ich muß mich bücken. Es riecht nach Katzenpisse. Wenn ich spreche, hallt es, eine dumpfe, auf mich zurück- rollende Resonanz der eigenen Stimme. Erschrecken, als Schwalben aus unsichtbaren Nestern auffliegen und davon- flitzen. Es ist wie eine Befreiung aus Atemnot, als ich heraustrete und auf die Straße zurückgehe. niemand weiß mehr, wann das Dorf geräumt wurde, ob plötzlich oder in Etappen, in Panik oder geplant. Eine seltsame Geschichtslosigkeit liegt über den leeren Fensterhöh- len, den porösen Mauern, dem alten Pflaster, eine gebiete- rische Stille von fast körperlich zu spürender Abweisung. (MiT 219-220, Hervorhebung im Original)

Diese Passage unterscheidet sich nicht zuletzt stilistisch stark von der Böll- schen Beschreibung eines verlassenen Dorfes. Vor allem stellt sich die Art von ‚sensing of place‘, die in „Skelett einer menschlichen Siedlung“ zum Ausdruck kommt, für den Ich-Erzähler in Giordanos Tagebuch nicht ein. Im Gegenteil, der Eindruck der ‚Geschichtslosigkeit‘ und somit auch einer scheinbaren Geschichtenlosigkeit drängt sich dem Ich-Erzähler beim Be- such des deserted village auf. Der Geruch von Katzenurin, die Leere, die unter anderem durch die Schilderung des Echos als ‚dumpfe, zurückrollen- de Resonanz‘ sowie der ‚gähnenden Eingänge‘ vermittelt wird, und nicht zuletzt die Vögel, die unerwartet auffliegen,54 führen dazu, dass der Ich- Erzähler erleichtert ist, das verlassene Dorf selbst verlassen zu können. Das ‚sensing of place‘ kommt hier in Form „fast körperlich zu spürender Abweisung“ (MiT 220) zum Tragen.

54 Vgl. dazu auch die Funktion der Krähen in „Kein Schwan war zu sehen“: „Krähen flogen von alten Grabsteinen auf, krächzten um den alten Kirchturm herum“ (IT 269).

76 Hugo Hamiltons Die redselige Insel. Irisches Tagebuch55 In Hugo Hamiltons Die redselige Insel. Irisches Tagebuch, das zum fünfzigjäh- rigen Jubiläum der Veröffentlichung des Böllschen Irischen Tagebuchs in Deutschland erschienen ist, besucht der Ich-Erzähler ebenfalls das deserted village auf Achill Island, gelangt aber zu einem gänzlich anderen ‚sensing of place‘, als es bei Giordano der Fall ist:

Vor einer der Haustüren, deren steinerner Sturz noch intakt war, blieb ich stehen, lehnte mich wie der Hausherr an den Rahmen und sah nach Keel, nach Minaun und auf die flache Bühne einer Klippe, die einen Blick auf den Atlantik bot. Ich stand lange da, lauschte dem Wind und dem Wasser und ließ das Dorf in meiner Vorstellung wieder lebendig werden, stellte mir vor, dass die Hauptstraße voller Menschen wäre, die kamen und gingen. An der Giebelseite stand eine Steinbank, auf der an schönen Tagen vermutlich die Alten gesessen und sich mit Passanten unterhalten hatten, um Neuigkeiten zu hören. Drinnen erklang der Schrei eines Neugeborenen, aber vielleicht war es auch eines der Schafe, die am Hang grasten. Als ich schließlich weiterging, wurde das Dorf hinter mir wieder zu einem Skelett. Die Gestalt der Erinnerung begann zu verblassen. Schwarze Moorschnecken

55 Der englische Titel lautet: The Island of Talking. An Irish Journal Fifty Years after Heinrich Böll. Bisher ist dieses Buch nur in deutscher Übersetzung erschienen. Im Falle von Die redselige Insel ist die Verbindung zu Bölls Irischem Tagebuch wesentlich stärker ausgeprägt als bei Giordanos Irlandbuch. Hamiltons Buch besteht, wie das Böllsche, aus achtzehn Kapiteln, und einige der Kapitelüberschriften sind identisch oder nur leicht verändert. In vielen Kapiteln werden Aspekte oder Motive aus Bölls Tagebuch aufgegriffen, kommentiert oder in einen neuen Zusammenhang gestellt. So etwa die Kinoszene aus Bölls Kapitel „Als Gott die Zeit machte...“: „[...] im Halb- dunkel des Saales herrscht eine Munterkeit wie auf einem Jahrmarkt: Gespräche werden über vier Sitzreihen hinweg geführt, Witze über acht Reihen hin gebrüllt; vorne auf den billigen Plätzen vollführen die Kinder einen heiteren Lärm, wie man ihn nur aus Schulpausen kennt; Pralinen werden angeboten, Zigarettenmar- ken ausgetauscht, irgendwo im Dunkel ertönt das verheißungsvolle Knirschen, mit dem ein Pfropfen aus einer Whiskeyflasche gezogen wird“ (IT 230), die sich in ‚aktualisierter‘ Form in der Schilderung der Atmosphäre eines Hurlingendspiels bei Hamilton wiederfindet: „Männer, Frauen und Kinder, über achtzigtausend Menschen, die alle gleichzeitig redeten, Süßigkeiten verteilten, Witze rissen, sich über drei Sitzreihen hinweg unterhielten und sich über sechs Reihen hinweg Beleidigungen an den Kopf warfen. Jeder hatte seine Pose, seinen Akzent, einen bunten Cowboyhut, einen Schal, eine Fahne oder ein Armband aus Wolle. Jeder taxierte jeden, jeder stopfte jedem das Maul, lauschte dem hellen Klang der Tri- angel des Blasorchesters […]“ (DrI 15-16).

77 krochen über die Felsen. Man hatte helle, milchweiße Steine aus dem Steinbruch auf die Straße gelegt. Als ich mich umdrehte, war das Dorf fast ganz verschwunden. (DrI 48)

Dieser Ich-Erzähler empfindet die „Leere der Landschaft“ (DrI 59) nicht als Abweisung, sondern vielmehr als ein Einladung, einen Prozess in Gang zu setzten, den J. E. Malpas – zwar mit Verweis auf Heaneys Gedichte, aber hier ebenfalls zutreffend – folgendermaßen beschreibt: „[...] a sense both topographic and historical in its sensibilities and almost ‚archaeological‘ in its preoccupation with history as something buried in the very soil at our feet“.56 Eben dieser beinahe ‚archäologische‘ Impuls spricht gleichfalls aus der Passage in Die redselige Insel, denn es gelingt dem Ich-Erzähler, vor seinem geistigen Auge ein lebendiges Dorf zu zeichnen, das zwar wiederum ‚verblasst‘ und verschwindet, das er aber dennoch als „Gestalt der Erinnerung“ (DrI 48, Hervorhebung T.P.) einordnen kann. Den Entstehungs- ursprung dieser Vorstellung, die den Status der Erinnerung einnimmt, oder auch die imaginative Kraft, von der sie ausgeht, verortet der Ich- Erzähler, parallel zur Entstehung und zum schrittweisen Verschwinden des Dorfes an sich, in erster Linie in der Landschaft: „Es [das Dorf] war nur noch der graue Schatten einer menschlichen Behausung, der in jenem Berg verschwand, dem sie einst entsprungen war“ (DrI 48-49). Damit grenzt sich der Ich-Erzähler in Die redselige Insel unter anderem von Schriftstellern oder Künstlern ab, die die Insel Achill als Idyll instrumentalisieren, die also, mit Heaneys Worten, nur das touristische „aesthetic eye“ mitbringen, aber kein wirkliches Gefühl für den Ort ent- wickeln.57 In Hamiltons Buch verdeutlicht das Bild der ‚Schablone‘, die der Landschaft aufgesetzt wird, dieses Phänomen:

Hier, auf Achill, fanden die Deutschen das Gegenbild zu ihrer eigenen Verheerung. Für sie war die irische Landschaft niemals nur ein Ort von ganz besonderer Stille und Schön- heit, sondern auch eine Offenbarung. Besucher, Schriftstel- ler und andere Künstler idealisierten die Insel und versuchten, die bemerkenswerte Landschaft wenigstens ein Stück weit in ihren Werken zu bewahren. Jeder Mensch nahm ihre Weite und Leere in sich auf und trug ein Bild davon mit nach Hause, das schließlich zu einer Ikone der Reinheit wurde. „Geographie als Metapher lautete das Gebot der Stunde“, schreibt Joseph O’Connor. Und nicht nur die Deutschen liebten diesen Ort heiß und innig, sondern auch die Iren selbst [...]. Achill wurde zu einer Traumkulisse, zur Schablone

56 J. E. Malpas (1999), Place and Experience: A Philosophical Topography. Cambridge, S. 2. 57 heaney, S. 132.

78 eines neuen Irlands, zu einem Ort, dessen stille, bescheidene und manchmal wilde Landschaft die sich entwickelnde Nation symbolisierte. (DrI 58)

In diesem Zusammenhang ist eine Feststellung Hamiltons zur Ortsbe- zogenheit des Schreibens im Allgemeinen und der irischen Literatur im Besonderen bedeutsam. In seinem Zeitungsartikel „I’m a Kraut, and I’m proud“ schreibt er, mit Verweis auf Seamus Heaney: „Irische Schriftsteller schreiben über ihren Ortssinn. [...] In Irland verbirgt sich im Torf, was uns mit der Vergangenheit verbindet“.58 Gerade diese Verbindung zur Land- schaft, zur Vergangenheit und zum literarisch produktiven ‚sensing of place‘ schildert Die redselige Insel vor allem durch die Darstellung der Be- drohung oder allmählichen Zerstörung der irischen Landschaft durch die zunehmende Motorisierung, Mechanisierung und Industrialisierung. Inso- fern setzt Hamilton ein Thema fort, das sich schon bei den beiden bereits untersuchten ‚Irischen Tagebüchern‘ bzw. Autoren ankündigt. Während es etwa in Bölls Irischem Tagebuch hinsichtlich der Kühe, die den Autos den freien Weg auf einer Straße versperren, noch heißt: „Wem die Straße gehört, ist in Irland noch lange nicht entschieden“ (IT 220), hat sich das Bild „ein Bäckerdutzend Jahre später“ entscheidend gewandelt:

[...] die Hunde von Dukinella tun nicht mehr, was sie bis 1964 einmal, oft mehrmals täglich getan haben, wenn ich mit dem Auto durchs Dorf an den Strand fuhr: sie laufen nicht mehr, gefährlich nahe an der Stoßstange, [...] von Mauer zu Mauer ihr Gekläff wie Stafettenläufer weiterge- bend, neben dem Auto her; sie laufen neben keinem Auto mehr her, haben sich wohl an Autos gewöhnt [...].59

Bei Giordano hat sich dieser „Einzug der Moderne“ bereits soweit voll- zogen, dass von „erklecklichem Wohlstand“, „neue[n] Häusern“, sogar „einebnende[r] Technokraft“ (MiT 226-227) die Rede ist. Aus Hamiltons Die redselige Insel spricht sogar ein deutliches Gefühl des Verlustes. Im Ver- gleich zu dem Eindruck, den er aus Bölls Tagebuch herausliest, stellt der Ich-Erzähler fest: „Doch Irland hat sich in der Zwischenzeit so stark ver- ändert, dass man es manchmal kaum wiedererkennt. Die Landschaft […] dient nun als Schauplatz der Träume von Immobilienmaklern“ (DrI 58-59). Dabei verkommt sowohl die geografische als auch die geistige Landschaft, die dabei entsteht, zur reinen Matrize, die keinen kreativen Prozess mehr anbieten kann, sondern zu rein gewinnbringenden Zwecken funktionali-

58 hugo Hamilton (2004), „I’m a Kraut, and I’m proud. Wie wenden sich Literaten Familie und Heimat, Natur und Landschaft zu?“. Die Welt, 12. Juni 2004. 59 heinrich Böll (2007), „Dreizehn Jahre später“, in: René Böll/Jochen Schubert (Hg.): Irisches Tagebuch + Dreizehn Jahre später. Köln, S. 139-148, hier: S. 141.

79 siert ist.60 So werden neben den Überresten von verlassenen Dörfern der Vergangenheit „weitere verlassene Dörfer“ (DrI 50) errichtet; Feriensied- lungen, die den größten Teil des Jahres leer stehen. Die Landschaft droht von diesem neuen Phänomen, dem Bauboom, überlagert zu werden: Es werden „ständig neue Häuser für die Touristen“ (DrI 50) gebaut. Diese neuen, vom Menschen geschaffenen Landschaften sind, wenn man dem Empfinden des Ichs in Die redselige Insel folgt, im Begriff, die geistigen Landschaften in Heaneys Sinne zu zerstören:

Irland pflegt ein Image der Naturverbundenheit, aber die Natur bleibt ein Hindernis für den Fortschritt. Vielleicht erklärt dies, warum dieses kleine Land mit seiner entbeh- rungsreichen Geschichte inzwischen so fest an die vom Menschen geschaffene Umwelt glaubt und in einem welt- weit fast einmaligen Maße vom Auto abhängig ist. (DrI 13)

In Irland, so der bitter-wehmütiger Schluss des Ich-Erzählers, blühen nicht mehr die Blumen, die der Reisende in Bölls Tagebuch an Swifts Grab nie- derlegen will – „Disteln hätte ich haben mögen, hart, groß, langstielig, ein paar Kleeblätter, und noch ein paar dornenlose, milde Blüten, Jasmin vielleicht oder Geißblatt“ (IT 200) –, inzwischen blüht die „Wirtschaft“ (DrI 13). Das vom Menschen in dieser Hinsicht Geschaffene ist bei Hamilton gleichbedeutend mit einer, bezeichnenderweise von der Hauptstadt Dub- lin ausgehenden, fortschreitenden Sinnentleerung, wofür symbolisch ein neu errichtetes Denkmal in Dublin steht:

Im Vorort Ballybrack, am Stadtrand und nicht weit entfernt von den Villen der Reichen mit ihren hohen Wachholder hecken und elektronischen Toren, hat die Stadt kürzlich einen Obelisken errichten lassen. Er sieht aus wie eines der Mahn- male für den Ersten Weltkrieg, hat aber keine echte Funktion und gedenkt weder der Freiheit Irlands noch der Toten oder Lebenden. Er ist ein Denkmal für das Nichts. (DrI 28)

Somit beschreibt Hamilton einen Vorgang, der in der Art, Ausbreitung und auslöschenden Kraft des ‚Nichts‘ in Michael Endes Die unendliche Geschichte

60 Vgl. hierzu auch Hofers Feststellung: „Dies erklärt auch, dass es oft gerade SchriftstellerInnen und bildende KünstlerInnen waren, die sich als Erste und aus dezidiert ästhetischen Gründen für Umweltanliegen einsetzten, da sie mit dem zunehmenden Unter-Druck-Geraten der Natur durch die Industrialisierung auch ihr Thema und Inspirations-Ort ,Natur‘ vom Verschwinden bedroht sahen“ (Stefan Hofer (2007), „Plädoyer für eine ökologisch orientierte Literaturwissen- schaft“, in: Variations 17, S. 165-180, hier: S. 172).

80 eine literarische Parallele findet,61 denn der zunehmende Fortschritt rich- tet, so legt Die redselige Insel zumindest nahe, seine Zerstörungskraft nicht nur gegen die ‚country of the mind‘, sondern wendet sich ebenfalls gegen die physische Landschaft, und dies in einem wesentlich höheren Maße, als es Ferienhausprojekte und -siedlungen vermögen. Sogar der Westen der Insel ist, wie der Ich-Erzähler bei einer Autofahrt feststellt, vor dem Zugriff des Fortschritts nicht sicher:

Die schmalen Straßen, die nach Rossport führten, waren matschig. Stellenweise waren sie schon für die Lkw und schweren Maschinen für Erdarbeiten verbreitert worden. Gewaltige Dosenöffner hatten ihre Spuren in der Landschaft hinterlassen [...]. (DrI 38-39)

Diese Maschinen sind Teil eines Gasförderungsprojektes, das gegen den Willen der Lokalbevölkerung durchgeführt wird. Diese Förderarbeiten stellen offenbar ein erhebliches Risiko für die Anwohner dar. Als eine Art neuer Gefahr im Gegensatz zur traditionellen Geißel der grünen Insel, also des Regens und der Nässe, prophezeit ein Anwohner: „Wenn sie wei- terbauen, […] werden wir bald alle geröstet“ (DrI 41). Relevant an der Epi- sode sind in diesem Kontext vor allem die Folgen eines Unfalls, der sich bei den Bau- und Förderarbeiten ereignet. Der Mann berichtet weiter:

„Eines Nachts gab es einen gewaltigen Wolkenbruch“, sagte er und zeigte mit dem Stock über die Bucht. „Wir hörten ein lautes Krachen, und dann ging die ganze Bergflanke auf die Häuser dort drüben nieder. So etwas habe ich noch nie erlebt. Man musste die Menschen aus ihren Häusern bergen. […] Der Erdrutsch hat Trecker bis ans Ufer gespült. Er hat einen Teil des Friedhofs zusammen mit einigen Toten aus Rossport mit ins Meer gerissen.“ (DrI 41-42)

61 Vgl. die Beschreibung des ‚Nichts‘, das das Land Phantasien bedroht: „‚Die Ver- nichtung breitet sich aus, [...] wächst und wächst und wird jeden Tag mehr – falls man überhaupt von nichts sagen kann, daß es mehr wird.‘ [...] Die Kronen der anderen Bäume, die noch ganz in der Nähe standen, waren grün, doch das Laub der Bäume, die dahinter lagen, schien jede Farbe verloren zu haben, es war grau. Und noch ein wenig weiter entfernt schien es auf eine seltsame Art durchsich- tig, nebelhaft, oder besser gesagt, einfach immer unwirklicher zu werden. Und dahinter lag nichts mehr, absolut nichts. Es war keine kahle Stelle, keine Dun- kelheit, es war auch keine Helle, es war etwas, das den Augen unerträglich war und einem das Gefühl gab, blind geworden zu sein. Denn kein Auge kann es aushalten, ins völlige Nichts zu blicken“ (Michael Ende (1994), Die unendliche Geschichte. München, S. 61-62, Hervorhebung im Original).

81 Diese Episode stellt einen Höhepunkt der in Die redselige Insel beschriebe- nen Zerstörung von nicht nur geistiger, sondern auch physischer Land- schaft dar. Besondere Beachtung sollte dabei vor allem dem Umstand zukommen, dass der Friedhof bei diesem Unfall in Mitleidenschaft gezogen, dass er gleichsam entweiht wird.62 Was der Ich-Erzähler in Die redselige Insel demnach bedauert, ist zum einen die Umweltzerstörung im Zuge der rasant zunehmenden wirtschaft- lichen und industriellen Entwicklung Irlands, aber zum zweiten vor allem auch, dass in Verbindung mit der Veränderung der geografischen Land- schaft die geistigen Landschaften, die literarisch und künstlerisch produktiven Spannungen zwischen ‚geographical country‘ und ‚country of the mind‘ in Mitleidenschaft gezogen werden und somit auch das ‚sensing of place‘ beeinträchtigt wird, dessen es aber bedarf, um das wahrnehmen zu können, was die Landschaft an verborgenem Potenzial ebenfalls be- reithält: „Die unter den Steinen fließenden Gebirgsbäche murmelten alte Geschichten“ (DrI 47). In dieser Hinsicht ist das Motto, das Hamiltons Die redselige Insel in Anlehnung an Bölls Irisches Tagebuch vorausgeschickt ist, zweideutig, denn es verweist sowohl auf Verborgenes, das in der irischen Landschaft auffindbar ist, als auch auf die offensichtliche Gefahr für die geografischen und geistigen Landschaften:

Dieses Irland gibt es. Und sollte man dorthin reisen und es nicht finden, dann hat man nicht gut genug hingeschaut. (DrI 5, Hervorhebung im Original)63

62 Interessant in diesem Zusammenhang ist ebenfalls, dass die Gefahr für die Bewohner dieser Region von einem Gasförderungsprojekt ausgeht, das im Meer vor der Küste betrieben wird und somit eine Art moderne Entsprechung zu einem historischen und narrativen Moment darstellt, das Giordano folgender- maßen beschreibt: „834 kamen die Wikinger; 1197, erste Besetzung Irlands durch England, plündernde Normannen, 1572 marodierende Truppen Heinrichs VIII. [...]; und schließlich Cromwells Soldateska, die ein Jahrhundert später das Grauen der vergangenen Heimsuchungen zu einem bloßen Vorspiel degradierte. / So wurden das Kloster Clonmacnoise und seine Geschichte nicht nur ein großes Beispiel ungestümer irischer Glaubenskraft, sondern auch zum Sinnbild jenes schlimmen Mottos, das für die Iren bis hinein in unser Jahrhundert gelten wird: ‚Wer vom Meer kommt, will uns berauben‘“ (MiT 34). Hierbei muss selbstver- ständlich bedacht werden, dass Irland eine Insel ist, dass also im Prinzip alles Neue in irgendeiner Form über das Meer kommen muss. 63 Vgl. dazu das bereits zitierte Motto in Bölls Irischem Tagebuch: „Es gibt dieses Irland: wer aber hinfährt und es nicht findet, / hat keine Ersatzansprüche an den Autor“ (IT 191).

82 Zusammenfassende Bemerkungen Untersuchungen zu Reisetexten tendieren, wie bereits zu Beginn dieses Beitrages festgehalten, nicht selten zu stark zur Übersichtlichkeit. Dies ist teils der Vernachlässigung der Reiseliteratur in der Forschung, teils der noch immer vorherrschenden Begriffsverwirrung geschuldet, die die literaturwissenschaftliche Auseinandersetzung mit Reisetexten deutlich erschwert. Das so entstandene Erkenntnisdefizit führt häufig zu unglück- lichen Situationen, wie etwa in Fischers Ein Beitrag zur Poetik der Reisebeschrei- bung, in dem deutlich wird, wie weit die Reiseliteraturforschung hinter der restlichen Literaturforschung zurück bleibt. Aufgrund der schlechten Forschungslage hinsichtlich poetologischer Aspekte in Reisetexten sieht sich Fischer beispielsweise genötigt, zwischen zwei Übeln wählen zu müs- sen, und zwar zwischen den beiden Möglichkeiten, entweder Einzeltext- analysen durchzuführen, ohne sich dabei an allgemeinere Resultate ‚an- lehnen‘ zu können, oder zu verallgemeinern, ohne größere Rücksicht auf Einzeltexte nehmen zu können.64 Das Forschungsdefizit kann der hier vorliegende Beitrag selbstver- ständlich nicht beseitigen, und insofern versteht er sich als ein Versuch, innerhalb eines begrenzten textuellen Rahmens – d.h. an drei exemplari- schen Reisetexten zu Irland – das poetologische Potenzial von Orten oder Plätzen auszuloten. Dabei hat sich ergeben, dass keiner der drei Texte Orte, Plätze oder Landschaften lediglich objektiv oder mit einem unver- rückbaren Glauben an Wirklichkeitstreue zu beschreiben versucht, wie es ‚Reisebeschreibungen‘ oft unterstellt wird. Die intensive Auseinanderset- zung mit der geo- oder topografischen Umgebung trägt in allen drei Tex- ten ‚literarische Früchte‘, und zwar nicht in dem Sinne, dass Landschaften schön oder poetisch geschildert sind. Vielmehr lässt sich die Kraft, die Sea- mus Heaney mit ‚sensing of place‘ benennt, in allen drei Texten als jeweils unterschiedliches, aber in jedem Fall literarisch produktives Moment des Bedeutungspotenzials des jeweiligen Buches verstehen. In Bölls Irisches Tagebuch markiert das zunehmende ‚sensing of place‘ des Reisenden eine wachsende Bewusstwerdung über die Rolle und Bedeu- tung der irischen Landschaft. Der für den Ich-Erzähler ernüchternde Be- such am Grabe W. B. Yeats’, bei dem sich kein ‚sensing of place‘ einstellen will, verdeutlicht dabei den von Heaney betonten Unterschied zwischen einem genuinen Versuch, sich durch die geografische Landschaft einer geistigen Landschaft zu nähern, und dem touristischen Reisen, das etwa eine ästhetisch verklärte Verzückung oder Exaltiertheit bezweckt. Am Beispiel eines Auszugs aus Giordanos Mein Irisches Tagebuch, der sich intensiv mit Bölls Irischen Tagebuch, dem Böll-Cottage und der Insel Achill beschäftigt, konnte gezeigt werden, dass durch Literatur geschaffene geistige Land- schaften wiederum literarisch ergiebig werden können. Hugo Hamiltons

64 Vgl. Tilman Fischer (2004), Reiseziel England. Ein Beitrag zur Poetik der Reisebeschreibung und zur Topik der Moderne (1830-1870). Berlin, S. 16.

83 Die redselige Insel, das in der Traditionslinie der ‚Irischen Tagebücher‘ vorerst letzte Glied, rückt unter anderem die Bedrohung der irischen Landschaft durch die zunehmende wirtschaftliche Entwicklung und Erschließung Ir- lands in den Vordergrund, durch die sowohl die Verbindung mit der Ver- gangenheit als auch das der Landschaft innewohnende Potenzial für die Literatur gefährdet sind. Abschließend ließe sich festhalten, dass dieser Beitrag zwar keine für die Reiseliteratur unmittelbar verallgemeinerbare ‚Poetologie des Platzes‘ bereitstellen kann; doch sollten die hier vorgelegten Resultate zumindest als Indikation dafür dienen, dass eine intensivere Auseinandersetzung mit poetologischen Aspekten von Reisetexten, etwa der Bedeutung von Plätzen, sowohl notwendig als auch ergiebig ist.

Verwendete Literatur

Die Bibel. Einheitsübersetzung (1980). Freiburg/Basel/Wien. Balzer, Bernd (1977), Heinrich Bölls Werke: Anarchie und Zärtlichkeit. Köln. Bauman, Zygmunt (2000), Liquid Modernity. Cambridge. Biernat, Ulla (2004), „Ich bin nicht der erste Fremde hier“ - Zur deutschsprachigen Reiseliteratur nach 1945. Würzburg. Bourke, Eoin (2003), „Romantisierende Irlandbücher = versteckte Deutsch- landbücher? Das Irenbild in der neueren deutschen Reiseliteratur“, in: Wulf Segebrecht/Claude D. Conter/Oliver Jahraus/Ulrich Simon (Hg.), Europa in den europäischen Literaturen der Gegenwart. Frankfurt a. M., S. 187-199. Brenner, Peter J. (1989), „Einleitung“, in: Ders. (Hg.), Der Reisebericht - Die Ent- wicklung einer Gattung in der deutschen Literatur. Frankfurt a. M., S. 7-13. Böll, Heinrich (2006), Das Brot der frühen Jahre, in: Ders., Werke Bd. 10. Kölner Ausgabe (hg. v. J. H. Reid). Köln, S. 193-275. Böll, Heinrich (2005), Irisches Tagebuch, in: Ders., Werke Bd. 10. Kölner Ausgabe (hg. v. Viktor Böll). Köln, S. 191-277. Böll, Heinrich (2007), Irisches Tagebuch + Dreizehn Jahre später (hg. v. René Böll/Jochen Schubert), Köln. Böll, Viktor (Hg.) (2005), Heinrich Böll - Werke Bd. 10. Kölner Ausgabe. Köln. de Certeau, Michel (1988), Kunst des Handelns. Berlin. Chatwin, Bruce (1988), The Songlines. London. Ende, Michael (1994), Die unendliche Geschichte. München. Fischer, Tilman (2004), Reiseziel England. Ein Beitrag zur Poetik der Reisebeschrei- bung und zur Topik der Moderne (1830-1870). Berlin. Foucault, Michel (1986), „Of Other Spaces“, in: Diacritics, 16, S. 22-27. Giordano, Ralph (1999), Mein irisches Tagebuch. München. Haefs, Gabriele (1983), Das Irenbild der Deutschen – dargestellt anhand eigener Untersuchungen über die Geschichte der irischen Volksmusik und ihrer Verbrei- tung in der Bundesrepublik Deutschland. Frankfurt am Main.

84 Hamilton, Hugo (2007), Die redselige Insel. Irisches Tagebuch (übers. v. Henning Ahrens). München. Hamilton, Hugo (2004), „I’m a Kraut, and I’m proud. Wie wenden sich Literaten Familie und Heimat, Natur und Landschaft zu?“. Die Welt, 12. Juni 2004. Heaney, Seamus (1980), „The Sense of Place“, in: Ders., Precoccupations. Selec- ted Prose 1968-1978. London/Boston, S. 131-149. Henderson, Heather (1992), „The Travel Writer and the Text: ‚My Giant Goes with Me Wherever I Go‘“, in: Michael Kowalewski (Hg.), Tempera- mental Journeys - Essays on the Modern Literature of Travel. Athens (Georgia), S. 230-248. Hofer, Stefan (2007), „Plädoyer für eine ökologisch orientierte Literatur- wissenschaft“, in: Variations 17, S. 165-180. Holfter, Gisela (1996), Erlebnis Irland: Deutsche Reiseberichte über Irland im zwanzigsten Jahrhundert. Trier. Karhiaho, Izabela/Thorsten Päplow (2005), „Zur Zeichensetzung in Hein- rich Bölls ‚Ankunft I‘“, in: J. Alexander Bareis/Izabela Karhiaho (Hg.), Text im Kontext 6. Beiträge zur sechsten Arbeitstagung schwedischer Germanis- ten in Göteborg, 23.-24. April 2004. Göteborg, S. 241-253. Klein, Ulrich (1993), „Reiseliteraturforschung im deutschsprachigen Raum“, in: Euphorion - Zeitschrift für Literaturgeschichte, Bd. 87, S. 286-318. Lee, Joseph J, (1989), Ireland 1912-1985: Politics and Society. Cambridge. Link, Manfred (1963), Der Reisebericht als literarische Kunstform von Goethe bis Heine. Köln. Lydon, James (1998), The Making of Ireland. From Ancient Times to the Present. London. Malpas, J. E. (1999), Place and Experience: A Philosophical Topography. Cam- bridge. Melberg, Arne (2005), Resa och skriva - En guide till den moderna reselitteraturen. Göteborg. Neuber, Wolfgang (1989), „Zur Gattungspoetik des Reiseberichts. Skizze einer historischen Grundlegung im Horizont von Rhetorik und Topik“, in: Peter J. Brenner (Hg.), Der Reisebericht – Die Entwicklung einer Gattung in der deutschen Literatur. Frankfurt a. M., S. 50-67. Nünning, Ansgar (2008), „Zur mehrfachen Präfiguration/Prämediation der Wirklichkeitsdarstellung im Reisebericht: Grundzüge einer narratologischen Theorie, Typologie und Poetik der Reiseliteratur“, in: Mari- on Gymnich/Ansgar Nünning/Vera Nünning/Elisabeth Wåghäll Nivre (Hg.), Points of Arrival: Travels in Time, Space, and Self. Zielpunkte: Unterwegs in Zeit, Raum und Selbst. Tübingen, S. 11-32. Pfister, Manfred (1993), „Intertextuelles Reisen, oder: Der Reisebericht als Intertext“, in: Herbert Foltinek/Wolfgang Riehle/Waldemar Zachara- siewicz (Hg.), Tales and ‚their telling difference‘: Zur Theorie und Geschichte der Narrativik – Festschrift zum 70. Geburtstag von Franz K. Stanzel. Heidel- berg, S. 109-132.

85 Päplow, Thorsten (2008), „Faltenwürfe“ in Heinrich Bölls Irischem Tagebuch. Un- tersuchungen zu intertextuellen, poetologischen, stilistischen und thematischen Aspekten als Momente einer textimmanenten Strategie der „Bedeutungsverviel- fältigung“. München. Schubert, Jochen (2007), „Nachwort“, in: Heinrich Böll, Irisches Tagebuch + Dreizehn Jahre später (hg. v. René Böll/Jochen Schubert). Köln, S. 149-195. Yeats, William Butler (1992), W. B. Yeats - The Poems (hg. v. Daniel Albright). London.

86 German Literature and Remembrance of the Holocaust

Sture Packalén

In what ways have people in post-war Germany remembered the Holo- caust? What significance has it that the time witnesses and those who survived the Holocaust will soon no longer be among us? And what picture of the Holocaust do young people have who only have memories of memories to go on, i.e. family accounts, photo albums, school books, literature and films? The answers to these questions are anything but self-evident.1 In contrast to what people in Sweden perhaps believe, a lot of time has been devoted in Germany to discussing and debating issues of the past. From the point of view of the early 2000s it can be said that German historical memory, perception and commemoration of the Holocaust has followed roughly the following pattern: the first reactions to the Holocaust crimes were those of shock over the inconceivable. This led to a phase of denial during the 1950s. Then followed a period of a battle of the memory, or more accurately, of an adequate picture of history during the sixties, seventies and into the eighties. During this turbulent phase it can be seen how political, moral and academic arguments became entangled up in one another. Out of all this a quite distinct picture of the past eventually emerged in the united Germany as “something that doesn’t want to disappear”, a past that people have to continue to adopt an opinion on, because memory culture itself is in constant flux. Now, more than seventy years after the outbreak of the Second World War, when it will soon be no longer possible to be able to hear the time witnesses tell us about their experiences during the Nazi era, it also implies a significant shift in the perception of the past. Up to now, two remembrance contexts could exist side by side: on the one hand the official commemoration culture in Germany, in which the idea of atonement is central, and on the other hand private remembrance, the private memories where the grandfather himself still tells, or does not tell, his grand- child what he had been through on the Eastern front, or where Jewish survivors of the Holocaust tell of all the unspeakable atrocities they had to endure. This oral story-telling, characterised by personal sufferings and hardships, is coming to an end. Who is then to determine what view to take on the Hitler era and the Holocaust? And what part has literature to play in this context?

1 Lecture at the Almedalen Library in Visby, Holocaust Remembrance Day, 27 January 2013.

87 Indeed, how are we to react on the day when there is no longer anyone who has “the smoke and smell of the crematorium as a personal memory”? The one who asks himself this question is Jorge Semprun, who was a political prisoner in Buchenwald. He then answers his own question and advocates that “stories, novels, plays, pieces of music and other aesthetic creations shall take the place of the testimonies”.2 In the place of eye witnesses and authenticity one would thus, according to Semprun, be able to put a remembrance that is not directly grounded in reality but in an aesthetic form that affects us and arouses feelings. How these future recollections would be possible to design cannot be read about in any manual. But in for example W. G. Sebald’s novel Austerlitz (2001), it is possible to see an example of how a work of fiction, which competes neither with a historical scholarly presentation nor an eye witness description, was able to constitute a “model for illustration”3 and in this way be one way of keeping alive the memory of the Holocaust and the persecutions. His method is to trace and see correspondences between objects, places, periods of time, and people, thereby re-creating with insight an elapsed reality. From the Swedish side I think that both Elisabeth Åsbrink’s book Och i Wienerwald står träden kvar (‘And in the Vienna Woods the Trees Re- main Standing’, 2011) and Göran Rosenberg’s Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz (‘A Short Stop on the Road from Auschwitz’, 2012) are examples of just how one can write according to Sebald’s method. Even though one can see that Sebald’s method actually works, writers of fiction have most often met with an entirely different reaction: criticism and doubt about the ability to be able to reproduce anything at all which perhaps cannot really be depicted by literary means. In this context the philosopher Theodor Adorno’s words about “writing poetry after Auschwitz is barbaric”4 are generally well known, but considerably less well known is that Adorno, later on actually retracted his statement: “Perennial suffering has as much right to expression as the tortured have to scream; hence it may have been wrong to say that no poem could be written after Auschwitz.”5 The reason behind Adorno modifying his statement was above all Paul Celan’s and Nelly Sachs’ late poems, in which the forcefulness of expression largely lies in precisely what is not said.

2 Jorge Semprun (2001), ”Wovon man nicht sprechen kann”, Norbert Gstrein and Jorge Semprun, Was war und was ist. Reden zur Verleihung des Literaturpreises der Konrad-Adenauer-Stiftung am 13. Mai in Weimar. Frankfurt am Main, p. 14. 3 Alexandre Métraux (2003), ”Die Geschichte als literarisches Palimpsest: Über die Verarbeitung der Shoah in der Belletristik”, Deutsche Geschichte des 20. Jahrhunderts im Spiegel der deutschsprachigen Literatur, ed. by Moshe Zuckerman. Göttingen, p. 85. 4 Theodor W. Adorno (1953), Prismen – Kulturkritik und Gesellschaft. Frankfurt am Main, p. 31. 5 Theodor W. Adorno (1981), ”Engagement”, Noten zur Literatur, ed. by Rolf Tiede- mann. Frankfurt am Main, p. 422.

88 Adorno’s changed view of the matter had nothing like the same impact as the first statement. Therefore his change of opinion in general bypassed the critics and did not have any noticeable effect either on the generally negative attitude to literary representations of the “Auschwitz” complex. Nevertheless one cannot ignore the fact that both these pro- nouncements of Adorno’s on writing poetry pose important questions as to how one can approach the Holocaust through literature and what legiti- macy any such writing has at all. The debate on these questions in particular in the fifties led to it admittedly being regarded as “allowed” to write about the concentration camps, but despite this the question remained, and remains, of the actual aestheticisation of literature. Is the stylisation of reality morally acceptable or not? Against a moral judgement of “writing poetry after Auschwitz” one could argue that it is precisely after the Holocaust that a description of “the inhumanity” and an unconditional telling of the truth is required. Furthermore it is a mission of literature which of course cannot come about on any other terms either than just those of literature, i.e. by a stylisation which is both sensitive and humanly empathic. The main argument usually presented against literature about Ausch witz is that literature is always fiction and that fiction can never visualise the actual suffering of the victims, but only profits on it for the sake of literary representation. On the other hand, however, one can ask oneself why special rules should apply to literature that do not apply to historical, sociological, philosophical and other scholarly texts. Not even Adorno’s own texts, given this approach and in the final analysis, are anything more than a secondary and “exploitative” text. But is a morally acceptable text about the Holocaust really good literature as well? This in particular is yet another question that, according to Dieter Lamping, at the same time touches upon two others: “the one, if and to what extent one can speak metaphorically about the genocide of the Jews, and the other, if and to what extent this can be depicted realistically”.6 Writing metaphorically could, for example, be to do what Paul Celan does in his hermetic poems, and writing in an ice-cold and realistically frightening way could be to narrate as Edgar Hilsenrath does in his ghetto novel Night from 1964. But perhaps one could say that a successful or unsuccessful representation of the Holocaust is not dependent on whether it is realistic or whether it makes use of metaphors. What is essential instead is the empathic com-passion it evokes, but above all the fact that all Holocaust literature of merit has a shock effect. How the shock itself is brought about is of minor significance. The important point instead is that the literary representation preserves something of the horror that the real events have also

6 Dieter Lamping (ed., 1992), Dein aschenes Haar, Sulamith. München, p. 277.

89 evoked and still evoke. 7 The fact that this is not always the case presumably also explains why so many authentic poems and stories, despite their being created by persons who have found themselves in the midst of the horrors, in the concentration camps, are unable to engage the reader in a way that corresponds to the original, actual experiences. The German discussion concerning the role that particularly literature had in connection with the depiction of the Holocaust and the persecutions during the Nazi era thus began directly after the end of the War and has since continued unceasingly in different guises right up to the present day. Neither does anything indicate that this discussion will sub- side, but the focus will probably shift over time. The decisive change in the view of the Holocaust and the past did not come until the German reunification in 1990. Now it was no longer possible to shuffle the problems concerning the perception of the past between West Germany and East Germany, but suddenly demands for a common memory discourse were made. And it was in literature in particular that this historic change became particularly visible. Now, when live oral retelling will soon be no longer possible because the time witnesses are no longer alive, literature, dramatisations and films will come in, exactly as Semprun says, as a sort of replacement for or continuation of direct story-telling from person to person. The great advantage of literature is that it can speak directly to human feelings and senses. No text books or documentations of the Holocaust and the Nazi era can affect and stimulate reflection and compassion in the same way as just works of fiction. The dialogue about the past, what is remembered of the Nazi era, and the different roles the Holocaust has played and still plays in German society today is obviously dependent on the way in which and by whom all this is remembered. How one remembers these events is in turn dependent on the texts that portray these events today. All German-language novels and stories related to the Holocaust and the Nazi era can be seen as an ongoing memory process in Germany. These texts reflect, from the end of the War onwards, attempts at orientation and reorientation concerning the perception of the past. One could say that literature acts as a sort of medium for discussing and reflecting on the past, during different periods of time, from a contemporary perspective. In this role, literature finds itself at the intersection between the private and the public memory, between what the social psychologist Harald Wel- zer calls “album” and “dictionary” respectively in his book Opa war kein Nazi (2002), which deals with how the German family memory works.8 Standing in the centre of the German remembrance culture, of ”the dictionary”, are Auschwitz, the Holocaust and extermination of the Euro-

7 Ib. 8 harald Welzer (2002), Opa war kein Nazi. Frankfurt am Main, p. 10.

90 pean Jews, respect for the victims, and the importance of keeping alive the memory of what happened during the Hitler period. For example, the Ger- man Federal President Richard von Weizsäcker said, among other things, in a very notable speech he gave in 1985 in commemoration of the end of the War forty years previously:

Today we grieve all those who died under the tyranny. In particular we think of the six million Jews who were murde- red in German concentration camps. /…/ All of us, whether we are guilty or not, whether we are old or young, have to accept the past. /…/ We cannot change this retrospectively or undo what has been done. Those who shut their eyes on the past will become blind to their present. Those who do not wish to remember the inhumanity will once again become receptive to new dangers of infection.9

This, then, is what is said in the public memory; in the private memory, on the other hand, in ”the album”, the German population’s suffering, the Allied bombings, the hunger, the soldiers’ experiences and the stories the victims are able to tell, i.e. concrete memories which speak to the emo- tions, dominate. This means that the family’s memory does not often agree with the actual reality that ”the dictionary” describes. The displacement in memory which becomes apparent in ”the album” has therefore much less to do with the past than with our present time. This means then that the past has been reinterpreted and repackaged in accordance with the thoughts and feelings that have existed among people in the ongoing social reality during the entire postwar period in Germany. This reinterpretation of the perception of the past has taken place in what could be called “remembrance communities”, a sort of “we-groups” which within themselves have common characterising qualities, similar values and approaches. Based on this argument that Harald Welzer puts forth concerning remembrance communities in the approach to interpretation of the Nazi era and the Holocaust, I have, in my book Tyska minnesgemenskaper (‘Ger- man remembrance communities’), published in 2010, used the term remembrance community in three distinct groupings of German-language authors. The persons included in each remembrance community are thus not united in the first place by their age, but by a common approach regarding the memory of the recent past, i.e. Nazism and the Holocaust. By adopting a socio-psychological approach based on remembrance communities instead of a traditional division into chronological genera-

9 Richard von Weizsäcker (1985), ”Zum 40. Jahrestag der Beendigung des Krieges in Europa und der nationalsozialistischen Gewaltherrschaft”, Bundeszentrale für politische Bildung. Bonn.

91 tions or genres, the German literary landscape stands out in a different literary historical light. And in this light both that which unites and that which separates German authors appear particularly clearly. From this perspective one can, roughly speaking, distinguish three remembrance communities in German postwar literature. These are of course not institutionalised fora for dialogue around a specific problem area, yet they form a basis for a remarkable consistency in the perception of the past and the Holocaust. The authors belonging to the first remembrance community all had their own experiences of the War, and several of them had recently arrived home, filled with soldier- and war memories, sadness over their ruined youth, and also marked by things they would have preferred not to remember. In the first remembrance community the authors start out from the depiction of the Germans’ – the losers of the war – experiences of Na- zism, soldiering, the abomination of war, homecoming, the ruins, growing prosperity, the Cold War, the doctored memories and the unwilling- ness to come to terms with the past. In this community, which accordingly was not a group in the proper sense of the word, can be included a number of very well-known post-war authors, such as Wolfgang Borchert, Heinrich Böll, Alfred Andersch, Günter Grass, Martin Walser, Uwe Johnson, Christa Wolf, Siegfried Lenz and Ingeborg Bachmann. How, then, did these authors relate to the Holocaust and the Nazi past? We can note that it was the authors in particular, more clearly than most people with positions of responsibility in German society in both the west and east, who realised the “double character of the past”, i.e. that the past was behind them and for that very reason impossible to sweep away as though it had not existed.10 By bringing up the past and in some cases the actual reticence around it, the authors tried to act as a conscience, instead of those who by virtue of their duties ought to have engaged themselves in remembering what could not or was not allowed to be forgotten during the years of reconstruction in the fifties. Thus the literary texts reflected the grieving process and the critical discussion that was going on, despite everything. But as people no longer needed to suffer cold, the grocery shops began to fill up and material conditions in general radically improved, both criticism and introspection became increasingly silent. Indeed, in many of these stories and novels written during the fifties by the authors in the first remembrance community, the War is not regarded as a denial of basic ethical values, not as a place for genocide and mass destruction, but here is shown instead how people live in a state that can almost be described as the happy ending to something unpleasant and in the past. The awareness of guilt, but the previous role of victim as well, are pushed into the background as a past stage in German history. The

10 Jochen Vogt (1991), ’Erinnerung ist unsere Aufgabe’: über Literatur, Moral und Politik 1945-1990. Opladen, p. 8.

92 trapdoor, which only a decade ago led down to darkness and barbarity, is not forgotten, but is covered up. This means that stories about the end of the War, homecoming and a new beginning indeed reflect their own suffering in the past, but also most often as something they have put behind themselves. More rarely it is a question of what others were subjected to and the responsibility for this. The past becomes more of a dumping ground for undesirable experiences, which is explained by the fact that they are rooted in a collapsed political system. The first remembrance community’s often harmless, war-depicting and in an existential spirit questioning texts were, during the forties and early fifties, to a great extent bearers of a deliberate forgetfulness and suppression. It was not until the end of the fifties that critical reflection on Germany and the Germans took a new turn with for example Günter Grass’ Die Blechtrommel (1959). Among the things which make The Tin Drum still “hold up” as a depiction of the German past is that Grass very precisely succeeds in capturing the German attitude to National Socialism by portraying two opposing perspectives: partly that Hitler came to power with the support of the vast majority of Germans, and partly that the Germans who survived the War more or less immediately suppressed the Hitler era and, as a consequence of this, also marginalised the few people who felt guilt and reminded their contemporaries of the past. But Grass never touches upon the Holocaust directly in The Tin Drum, even though hints are to be found. Neither does he adopt any moral stance, and presumably for this reason he succeeds in provoking the readers to reflect on their own actions during the Nazi era and on their suppression of them. With this ambivalent depiction of people’s attitude to The Third Reich, The Tin Drum is unsurpassed in German Literature since it is able, in an original but at the same time exemplary way, both to initiate a discussion on memories of the past and to be critical of one’s own time. This can also be seen in for example Christa Wolf’s Patterns of Childhood (1976), in which memories of the Hitler era are regarded as something that must be dealt with on an individual and emotional level. This discussion was to lead, during the sixties and seventies, to a changed view of the Nazi past. A driving force here was above all the ’68 movement’s radicalisation of large groups of youths who questioned the attitude of the parental generation during the Nazi era with the question “What did you really do during the War?” We can observe that all the great German authors of the first remembrance community, ever since the end of the War in 1945, have been wrest ling with issues of guilt, responsibility and the consequences the Nazi era has had for their own and other Germans’ lives. Memories of the past have been continuously present, but it can also be seen that remembering applied to the German perspective in the first place, while the second place, the Jewish perspective, received very limited space, as the Holocaust itself.

93 Close enough to being exemplary, this literature illustrates the sup- positions that knowledge of the Holocaust and other Nazi crimes does exist in “the dictionary”. But it also shows that the picture of the Holo- caust presented in literature does not come from “the dictionary”, but in the main coincides with that found in “the album”, i.e. the picture that has been filtered and arranged in accordance with one’s own personal memory breaks. The authors in the second remembrance community direct their gaze in a completely different direction than was done in the first. What these authors depict instead are “the others’” experiences, dehumanisation, Nazi persecution, emigration, deportations, concentration camps, the Holo- caust, the death marches, survival, distrust of German society, philosemitism and antisemitism. Included in this second remembrance community are the exile authors and most of the Jewish authors: Bertolt Brecht, Anna Seghers, E.M. Remarque, Victor Klemperer, Paul Celan, Bruno Apitz, Er- ich Fried, Peter Weiss, Jean Améry, Nelly Sachs, Edgar Hilsenrath, Jurek Becker, Cordelia Edvardson and W.G. Sebald. By placing the persecutions and the Holocaust in the centre of their writing and remembering, the authors in the second remembrance community deliberately put themselves aside of what is German and look on German society from a marginalised position. The not always self-evident identification with the Jewish, and repudiation of the German, results, for the authors in the second remembrance community, in it above all being the difference in relation to the non-Jewish, i.e. the German, that is highlighted. What distinguishes the literature in the second remembrance community is, generally speaking, unconcealed criticism of the Nazi dictator- ship, a reckoning with the aberrations of the Hitler regime, its destructive view of humanity and state-sanctioned murder. But here there is also grief and lamentation, reservation towards the Germans and a traumatising feeling as a Jew of having escaped the inferno, but nevertheless living in the murderers’ country. In contrast to the authors in the first remembrance community who lacked their own experiences of the Holocaust process and therefore had their point of departure in their own filtered “album picture” of the past, the authors in the second remembrance community have a perspective on the persecutions and mass murders which to a high degree complies with the actual knowledge of the Holocaust that is found in “the dictionary”. Whereas the mass murders almost “remained somewhat abstract”11 and something the authors in the first remembrance community did not write about, we find, in the authors in the second remembrance community, concrete representations of the Holocaust and the Nazi persecutions.

11 heinz Bude (1992), Bilanz der Nachfolge. Die Bundesrepublik und der Nationalsozialismus. Frankfurt am Main, p. 65.

94 Paul Celan, Erich Fried, Peter Weiss and Jean Améry, for example, are authors who saw their contemporaries with open eyes and who, by being domiciled outside Germany, adopted a position of an onlooker, with a sharp eye for the perception of the past. These authors exposed the Holocaust in a way that did not fit in with the German collective identity of the fifties and sixties. They provoked many of their fellow authors in the influential literary grouping, “Group 47”, who admittedly talked about the Holocaust, but who at the same time closed ranks when faced with a dialogue on this theme with the Jewish authors in the group. In their time context Celan, Fried, Weiss and Améry appear as both fearless and incommodious in what to them was natural: to place Auschwitz in the centre of discussions about the past in the emerging German welfare society. This was most spectacu- larly expressed in Peter Weiss’ documentary play The Investigation, which was staged in 1965 at fourteen theatres at the same time in both West and East Germany. It can also be seen from an overall perspective that none of the works included in the second remembrance community attempt to decipher any meaning in what happened during the Holocaust. It is an abyss that quite simply cannot be filled with meaning. It will always gape black and mean- ingless. Therefore the meaning lies in the literary works themselves, in that they help their authors to be Still alive, exactly as in the title of Ruth Klüger’s book from 1992, which deals with her experiences of the Nazi era’s persecutions and how one looks on this today. Finally we have the third remembrance community, which differs from the first and second in that it mainly consists of authors from a generation that has not itself experienced the Second World War and the Nazi era, but who in their writing attempt to get to the bottom of their own position regarding this time. Since they have not seen anything with their own eyes of what happened during the Hitler period, their interest is directed towards the accounts, plays, novels, short stories, films, television documentaries, monuments, museums, exhibitions and comic strips of the remaining time witnesses. In this remembrance community there is a familiarising “we”-perspective, and the oscillation between the private and the publicly sanctioned memories of the past, between “album” and “dictionary”, is very marked. A distinguishing feature is also the openness and the attempts to carry on a dialogue about the past and the part that the Holocaust still plays in German society. In the third remembrance community three groupings can be distinguished: firstly the authors of what were known as the “Father books” (Väterliteratur) of the seventies and eighties, with names such as Elisabeth Plessen, Bernward Vesper and Christoph Meckel; secondly, the “reconcili- ation- and family novels” of the nineties and later, with for example Bern- hard Schlink, Uwe Timm, Stephan Wackwitz, Tanja Dückers, and thirdly,

95 “young Jewish literature” in German, with names such as Lea Fleischmann, Robert Schindel, Rafael Seligmann and Maxim Biller, to name but a few. The fact that none of the authors in the third remembrance community have themselves experienced persecution or been perpetrators/col- laborators during the Nazi era is of decisive importance for the perspective adopted on the past. One common denominator for all the texts in this remembrance community is that all of them are fictionalised, although autobiographical elements are common. Also common to them is the fact that it is no longer a question for the authors to bear witness to the Holo- caust, but to attempt to initiate a dialogue about the past and the role, or rather the different roles, the Holocaust has played and still play in Ger- man society today. On the one hand the texts are a sort of seismographic representation of the attempts at reorientation concerning the perception of the past, and on the other hand an indication of the persistent difficul- ties when dealing with National Socialism and the Holocaust in Germany, both among Jews and Germans. What unites the authors in this remembrance community is a pronounced generation affiliation. This does not mean that everybody be- longs to the same generation, but that they have given voice during a certain period of time to their generation-specific experiences in particular concerning the Nazi era and the Holocaust. We can see examples of this in precisely this “father literature” that I recently mentioned. It is a belated attempt to get a conversation going with a father who had been in the War and to get answers to questions that had never been asked. But this is not a question of mapping the first generation’s atrocities, but rather more the second generation’s need to try to articulate the time after 1945 in all its historical and mental complexity – like its mendacity. The authors of the “father literature” all have in common that they display the possibilities of literature to act as a medium for communicat- ing difficult experiences of the past. They portray the revolt against pater- nal authority and try to achieve clarity in a contradictory father figure. In their novels and stories it is also a question of coming to terms, in a sort of therapeutic writing, with their own ambivalence in the relationship with the father and his role during the War. With a perspective of almost three decades it can be said that the authors of the “father literature” succeeded in shedding new light on both the question of the younger generation’s traumatisation and the parental generation’s guilt. There is also evidence that this literature in particular – like the American television serial Holocaust, which was broadcast in Germany in 1979 – contributed significantly to the easing of the memory block concerning the Nazi era and the Holocaust. Combined with the political and sociopsychological changes after 1989, this led to a greater openness to the past, which later also came to characterise the reconcili- ation novels of the late nineties and the generation- and family novels of the new millennium.

96 In this new literary trend after 1989, the authors who were born around the end of the War portray how they have been marked by memories of the War. Here this is not a question of the retelling of a family history as for example in Thomas Mann’s Buddenbrooks, but rather of the exploration of all that has lain hidden and that one had previously not known about one’s family. In this way the family novels are, on the one hand, an expression of the authors’ attempts to orient themselves in the time that has gone, and on the other hand they contain reflections on their own time against the background of the past. What is clear is that the image of the past which lives on between the generations has a distinctively private character. However, it can also be noted that the National Socialist period as such appears more pronounced than previously in the family contexts that are portrayed in the novels. Stephan Wackwitz, for example, examines, in his book Ein unsichtbares Land (2003), his grandfather’s life and follows his trail. When he begins to go through his grandfather’s notes written down after the War, he discov- ers the high degree to which his grandfather has made his mark on his own life. He asks himself how his grandfather could have been a Nazi in the thir- ties and how he himself could have been a Stalinist in the seventies. The author compares, interprets and tries to understand his grandfather, himself, and the connections between him, his own generation and his grandfather’s. He tries to see what happened and how it could happen, and he uses a striking metaphor when he says that “the fathers’, the sons’ and the grandchildren’s memories and dreams are retracted into one another like the tubes in an extendable telescope”.12 Finally, when one looks at young Jewish literature and compares the Jewish texts written in German during the eighties and nineties with those that appeared during the decades after the War, a clear difference can be seen. Directly after the War it was personal experiences of discrimi- nation, persecution and extermination that were in the foreground in the large amounts of eyewitness accounts, narrative memory documentations and poems which recounted the experiences in the concentration camps. A lot of what was written by Jewish authors was never published, and if it was published the interest from the German public was practically non-existent. At that time nobody wanted to read about criminals and perpetrators in their own ranks; they thought that it was enough with what they themselves had to endure on the front, in prison camps and during bombing nights. In contrast to Jewish postwar literature in the second remembrance community, which had its immediate starting point in the Holocaust, young Jewish literature at the end of the century chooses another path. On the one hand, they seek and rediscover Jewish identity, and on the

12 Stephan Wackwitz (2003), Ein unsichtbares Land. Frankfurt am Main, p. 188.

97 other hand the difference between what is Jewish and what is German is emphasised, particularly regarding the perception of the past. What is also clear is that the Jewish authors do not feel at home in German or Austrian society, despite living in the midst of them. Furthermore, what is striking is the distrust of the official Jewish establishment in Germany, since young people regard it as being impossible to resuscitate Jewish life to what it once was. The newly-discovered Jewish identity is often legitimised autobio- graphically and through a certain link to the Holocaust, rather than by connection to traditional Judaism. But the young Jewish authors do not write works of the kind normally described by the term “Holocaust literature”. In other words they do not stress the importance of the horrors and sufferings during the Holocaust and the persecutions, but they are there all the time as a sounding board in everything they write. Several of the Jewish authors writing in German have chosen to settle abroad, but Maxim Biller, for example, has on the contrary chosen not to leave Germany, but proactively to address Jewishness and the past, for example in the first collection of stories Wenn ich einmal reich und tot bin (1990). He also makes a break with the customary division between victim and offender. He provokes both Jews and Germans by excelling in antisemitic and anti-German clichés, but also by showing how prejudices on both sides thrive under the façade of supposedly German-Jewish understanding. He also takes up profit-making of the Holocaust and the German bad conscience. Furthermore a key element in all this is the still smouldering antisemitism, but also philosemitism, the politically correct differential treatment of Jews in postwar Germany. Biller’s stories are often satirically exaggerated and precisely because of this he gives the reader the opportunity to refrain from the obligation to make a moral judgement. But he does not exaggerate so that the readers can escape the guilt issue, but to direct their gaze towards the text as such and the different functionalisa- tions of the Holocaust, for as one of Biller’s characters says: ”There’s no business like shoah-business.”13 Finally it can be noted that there are fictionalisations, particularly among works written by authors in the third remembrance community – for example Tanja Dücker’s Himmelskörper (2003) – which, by adopting an empirical perspective on both victims and offenders, does not turn a blind eye to the historical truth but instead combines literary innovation and emotional context with a strong sense of responsibility for the past. All the autobiographical and literary works I have mentioned here can be seen as illustrative supplements to the scientific understanding and description of the Holocaust. While the behavioural and historical sciences, on the basis of their rational standpoints, attempt to explain their observations, literature can contribute with an emotional, sociopsychological

13 Maxim Biller (1990), Wenn ich einmal reich und tot bin. Köln, p. 117.

98 dimension which is able to unite thought and feeling to an understanding of the whole. In that way, fiction and fictionalisation are a meaningful and legitimate medium for visualising the Holocaust, and it is precisely through literature that we can create for ourselves a vivid idea of the well nigh unimaginable brutal reality of the persecutions and concentration camps. By its continually renewed view of the Holocaust, its literature can help us not to look away but to keep open the dialogue with the past; for only in doing this can we counteract ignorance, intolerance, discrimina- tion and dehumanisation for the future as well.

Works cited

Adorno, Theodor W. (1953), Prismen – Kulturkritik und Gesellschaft. Frankfurt am Main. Adorno, Theodor W. (1981), ”Engagement”, Noten zur Literatur, ed. by Rolf Tiedemann. Frankfurt am Main, pp. 409-430. Biller, Maxim (1990), Wenn ich einmal reich und tot bin. Köln. Bude, Heinz (1992), Bilanz der Nachfolge. Die Bundesrepublik und der National sozialismus. Frankfurt am Main. Lamping, Dieter (ed., 1992), Dein aschenes Haar, Sulamith. München. Métraux, Alexandre (2003),”Die Geschichte als literarisches Palimpsest: Über die Verarbeitung der Shoah in der Belletristik”, Deutsche Geschichte des 20. Jahrhunderts im Spiegel der deutschsprachigen Literatur, ed. by Moshe Zuckermann. Göttingen, pp. 63-86. Semprun, Jorge (2001), ”Wovon man nicht sprechen kann”, Norbert Gstrein and Jorge Semprun Was war und wa sist. Reden zur Verleihung des Literaturpreises der Konrad-Adenauer-Stiftung am 13. Mai in Weimar. Frank- furt am Main, pp. 9-17. Weizsäcker, Richard von (1985),”Zum 40. Jahrestag der Beendigung des Krieges in Europa und der nationalsozialistischen Gewaltherrschaft”, Bundeszentrale für politische Bildung. Bonn. Welzer, Harald (2002), Opa war kein Nazi. Frankfurt am Main. Wackwitz, Stephan (2003), Ein unsichtbares Land. Frankfurt am Main.

99 100 De två vägarna – 1800-talets självbiografi bortom Jean-Jacques Rousseau och Johann Wolfgang von Goethe: några nedslag hos George Sand, Alfred de Musset och Thomas De Quincey

Ingemar Haag

Få hävdar något annat än att det slutande 1700-talet och de inledande decennierna av 1800-talet förmedlar en ny syn på jaget. Åtminstone delvis befriad från tyngande auktoriteter blir jaget på ett helt annat sätt utläm- nat åt sig självt: jaget blir en utgångspunkt för kunskap och hänger sig fritt åt att reflektera över de egna känslorna. Och denna uppmärksamhet på jaget bidrar till att göra 1800-talet till ett självbiografiskt sekel. Susan M Levin säger det som många före och efter henne menat: ”Because romantic writers often considered themselves their own best subjects, the proliferation of autobiographies, journals, diaries, and confessions in nine- teenth-century France and Britain is not surprising.”1 Det finns alltså ingen blygsamhet hos romantikerna – de är sig själva nog. Självbiografins delvis inbyggda megalomani förefaller kongenial med en estetik som värdesätter geniet. Men man kan likväl konstatera att två förhållandevis olika ansatser ändå modifierar denna bild. Fokuseringen på jaget yttrar sig på två delvis skilda sätt inom självframställningens fält, vilket ett flertal teoretiker uppmärksammat. Den tyske historikern och filosofen Wilhelm Dilthey utpekade två spår, där Rousseau representerade den ena hållningen, Goethe den andra, och det var den senare som ut- gjorde föredömet för Dilthey. Han menar ju att ”människan förstår sig själv i historien, inte genom introspektion.”2 Goethe klargör i inledningen av Dichtung und Wahrheit (Dikt och sanning) att han kommer att sätta sitt jag i relation till sin samtid och till historien. Den introspektiva, psykologise- rande självbiografin var Rousseaus signum. Och för Roy Pascal är det just denna inåtvändhet som Goethe skyr. Enligt Pascal är Goethes skepsis rik- tad mot ”the purely contemplative, introspective method”.3 I själva verket

1 Susan M Levin (1998), The Romantic Art of Confession: De Quincey, Musset, Sand, Lamb, Hogg, Frémy, Soulié, Janin, Columbia, s. 1. 2 Wilhelm Dilthey (1927), Der Aufbau der geschichtlichen Welt in den Geisteswissenschaf- ten, i Wilhelm Diltheys Gesammelte Schriften, band VII, red. Bernard Groethuysen, Leipzig & Berlin, s. 279 (Der Mensch erkennt sich in der Geschichte, nie durch Introspektion.”). 3 Roy Pascal (1960), Design and Truth in Autobiography, London, s. 47.

101 är Goethes hållning till jaget och världen i grunden olämplig för den själv- biografiska konstformen, som vill ge sken av att kunna teckna individen i helfigur som ett i sig avslutat väsen, som om självbiografen skulle betrakta sitt liv från en punkt bortom livet för att få överblick och betrakta det i alla facetter. För Goethe är jaget expansivt, menar Pascal: ”Being is for him becoming.”4 Det finns alltså ingen punkt där jaget kan ställa sig och summera – det som ska summeras växer fortfarande, liksom för övrigt också den som ska summera. Eugene L Stelzig är inne på samma identifikation av två traditioner med utgångspunkt i Rousseau och Goethe:

[…]whereas Rousseau’s psychologizing, subjective, egotisti- cal, and at times rhetorically defensive confessional autobiography polarizes or juxtaposes the self against the world, Goethe’s historicizing, objecitivizing, world-embracing, and largely non-confessional and non-defensive life narrative unfolds his development as a progressive imbrication in the world in all its historical richness and circumstantiality. If Rousseau polemically opposes himself against a culture increasingly perceived as hostile and corrupt, Goethe sees a biological and even ecological relationship – a balance and interdependency – between the self and its world in his imaginative reconstruction of the history of his […] perso- nality.5

I det följande kommer jag att förhålla mig till denna historieskrivning för att undersöka hur ett antal viktiga självbiografiska verk under 1800-talet förhåller sig till dessa två spår. Laura Marcus avläser dessa spår, framför allt på brittisk mark, efter vilka avtryck de gör i kritiken under 1800-talet. I nära anslutning till romantikens pregnanta jagfixering förefaller det tidiga 1800-talet hysa en stark tillit till den introspektiva strategin i Rousseaus anda, enligt Marcus. Essäisten John Foster betonar till exempel i essän ”On a Man’s Writing Memoirs of Himself” från 1805 värdet av introspektionen och vikten av att bortse från yttre omständigheter.6 Marcus menar emellertid att förhållandet till den introspektiva självbiografin i den senare delen av 1800-talet är mycket ambivalent.7 Även om vissa kritiker fortsätter att värdera den mer inåtvända självbiografin högt växer sig kritiken mot denna hållning allt starkare. Edith Simcox’ essä ”Autobiographies” från

4 Ibid. 5 Eugene L Stelzig (2000), The Romantic Subject in Autobiography: Rousseau and Goethe, Charlottesville & London, s. 16. 6 Laura Marcus (1994), Auto/biographical Discourses: Theory, Criticism, Practice, Man- chester & New York, s 19. John Fosters essä, “On a Man’s Writing Memoirs of Himself”, återfinns i hans Essays, London 1863 (1805), s 1-66. 7 Ibid., s. 38.

102 1870 förutser till och med självbiografins undergång genom den starkt subjektiva, självcentrerade varianten inom genren – med Marcus ord: ”The isolated selfhood which Foster endorses, often seen as autobiography in its purest form, becomes the aspect which leads to the death, or perhaps suicide, of autobiography.”8 Thomas Carlyle, den brittiske essäisten och filosofen, sällar sig också till kritiken av den introverta självframställ- ningen och ondgör sig över århundradets vurm för medvetandet i essän ”Characteristics” från 1831. Betonandet av medvetandet och kontempla- tionen vittnar hos Carlyle snarast om sjuklighet: ”Self-contemplation […] is infallibly the symptom of disease”.9 Carlyle förefaller genom polarise- ringen av medvetande och omedvetet ställa sig bakom Schillers distink- tion mellan naivt och sentimentalt.10 De modernas sentimentalitet har sin grund i just reflektionen, i reflektionen över de intryck ett föremål skapar hos oss – snarare än att som i en äldre diktning, de naivas diktning, ore- flekterat förhålla sig till den yttre verkligheten. I den meningen riskerar den introspektiva självbiografin att bli en världsfrånvänd konstform där historien och omvärlden i vid mening blir sekundära aktörer och på sin höjd betraktare av det självcentrerade jaget, men till synes utan inflytande på det. Den introspektiva självbiografin underblåser en självtillräcklighet som ställer jaget vid sidan om världen. Jean-Jacques Rousseau banade onekligen väg för en ny föreställning om jaget som unikt, och denna unicitet var i sig tillräcklig för att motivera en självframställning – den legitimering av genren som tidigare lutade sig mot börd och social ställning blir hos Rousseau med ens upphävd. Han öppnar det självbiografiska fältet för borgarklassen men vidgar också genren på det innehållsliga planet. Uselhet, illvilja, sexuell frispråkighet, ja, ingenting var för smått eller lågt för Rousseau och ingenting krävde en legitimering av en högre instans – den sista utposten var jaget, ingenting annat finns bakom, över eller under detta magnifika jag – ingen Gud, de- miurg eller annan metafysisk instans. Denna vägröjning till trots hade 1800-talet en synnerligen ambivalent inställning till Rousseaus självbio- grafiska bedrifter. Susan M Levin hänvisar exempelvis till Alfred de Mus- sets förakt för Rousseaus Confessions, ett förakt som främst handlade om Rousseaus uppriktighet, hans vilja att säga allt, ”toute dire”.11

8 Ibid., s. 42. 9 Thomas Carlyle (2008), ”Characteristics”,”Inaugural Address”, and ”Sir Walter Scott”, Baltimore, s. 339. 10 Friedrich Schiller (1970), “Om naiv och sentimental diktning”, i Friedrich von Schiller. Valda verk, red. Johannes Edfelt, Stockholm 1970, s. 47-58, och i Texter i poetik. Från Platon till Nietzsche, red. Per Erik Ljung och Anders Mortensen, Lund 1988, s. 158-162. 11 Levin, s. 5.

103 Att vara ett exempel – den moraliska positionen Musset är långt ifrån ensam i sin kritik av Rousseaus Confessions. Mussets samtida och älskarinna, George Sand (pseudonym för Aurore Dudevant), uttrycker i sin självbiografi Histoire de ma vie tydliga reservationer inför Rousseaus projekt. Hans personliga anslag lockar fram Sands kritik och hon betonar att det vittnar om dålig smak att tala för mycket om sig själv.12 Det finns paradoxalt nog ett undergivet anslag i Sands självbio- grafi, paradoxalt därför att genren som sådan har en latent megalomanisk kraft – genrens centrum är jaget, ingenting mer, ingenting mindre. Men man kan handskas på olika sätt med denna megalomani; hos Sand finns en rättfram gest som förminskar jaget:

Jag medger att jag kände en outhärdlig avsmak inför att uppta allmänhetens tid med min personlighet, som inte är uppseendeväckande, medan jag däremot kände mig uppfylld i hjärtat och huvudet av personligheter som är starkare, mer klartänkta, mer kompletta, mer ideala, personligheter som är överlägsna mig, med andra ord karaktärer i en roman.13

Detta är ju en formidabel strategi för att lätta på den uppmärksamhet som riktas mot jaget, inte minst mot jagets privata sfär. Citatet betonar istället den yrkesverksamma sidan av hennes person, författaren George Sand, en person alltså tycks leva genom alla de påhittade karaktärerna i hennes fantasi. Förminskningen är därför bara skenbar, men det är å andra sidan en tydlig markering gentemot Rousseau, vars unika status som människa aldrig begränsas i inledningen till Confessions. I Rousseaus självbiografi blir jaget aldrig reducerat på detta sätt. Jean-Jacques må vara usel och elak mot sin omgivning, men hans personlighet har en styrka – det råder det inget tvivel om. När George Sand i egen hög person beträder scenen i Histoire de ma vie har vi avancerat långt in i berättelsen – i Pléiade-utgåvan befinner vi oss på sidan 465! Hon har före denna entré minutiöst redogjort för sin familjs bakgrund och Frankrikes politiska situation under de turbulenta åren fram till 1804, hennes födelseår. När hon beskriver denna entré gör hon det med en stark medvetenhet om den självbiografiska traditionens vedertagna grepp: ”jag har anpassat mig till det sedvanliga bruket, som innebär att man gör en yttre beskrivning av den karaktär man placerar på

12 George Sand (1970), Histoire de ma vie, i Oeuvres autobiographiques I, red. Georges Lubin, Paris, s. 6 13 Ibid., s. 6 (”J’éprouvais, je l’avoue, un dégoût mortel à occuper le public de ma personnalité, qui n’a rien de saillant, lorsque je me sentais la coeur et la tête remplis de personnalités plus fortes, plus logiques, plus completes, plus idéales, de types supérieurs à moi-même, de personnages de roman en un mot”) (över- sättningarna av Sand är mina egna).

104 scenen”.14 Det är en tydligt markerad eftergift, och hon deklarerar att hon inte kommer att återvända till någon beskrivning av sin person senare i verket – den är en gång för alla avklarad. Och hennes beskrivning har inte ett ringa mått av sarkasm över den nyfikenhet som en människas yttre väcker, inte minst en kvinnas:

Jag önskar emellertid att man i framtiden undviker detta krav [på en fysisk presentation] från de nyfikna, och att man – om man är absolut tvingad att skissera sitt porträtt – nöjer sig med att kopiera det passignalement som avfattats av den lokala poliskommissarien, i en stil som inte har något pompöst eller komprometterande över sig. Här är mitt: svarta ögon, svart hår, ordinär panna, blek hy, välskapt näsa, rundad haka, medelstor mun, 156 cm lång, särskilda känne- tecken: inga.15

Slutorden har en alldeles särskild klang som förstärker hela hennes fysiska uppenbarelse och som inskärper hennes förhållande till ”jaget” och till kroppen. Att hänvisa till en passbeskrivning innebär naturligtvis på ett generellt plan att gestalten neutraliseras, att den blick som registrerar denna uppenbarelse är helt fri från värden och står bortom de traditio- nella estetiska kategorierna. Även om Sand skulle varit vacker, vilket hon kraftigt bestrider att hon är, skulle den neutrala ”kommissarieblicken” aldrig registrerat detta. Porträttet strävar mot största möjliga objektivi- tet – i själva verket blir slutorden särskilt pregnanta, kanske inte bara vad beträffar hennes utseende, utan också hennes person, det som hon i inledningen till självbiografin talar om som en vanlighet: hon är som alla andra. Men här tycks resonemanget draget ytterligare ett snäpp, i en symbolisk mening – hon är ingenting, ”aucun”. Janet Hiddleston gör en könspolitisk poäng av detta signalement:

Sand both invites us to see her as a person not a woman (her description could equally well be that of a man, apart from the height), and also wittily makes us aware how far a

14 Ibid., s. 467 (”je me suis conformée à l’usage, qui est de faire la description exté- terieure de personnage que l’on met on scène”). 15 Ibid., s. 467 f (”Je désire pourtant qu’à l’avenir on se dérobe à cette exigence des curieux, et que si on est absolument forcé de tracer son portrait, on se borne à copier sur son passeport le signalement rédigé par le commissaire de police de son quartier, dans un style qui n’a rien d’emphatigue ni de compromettant. Voici le mien: yeux noirs, cheveux noirs, front ordinaire, teint pale, nez bien fait, menton rond, bouche moyenne, taille quatre pieds dix pouces, signes particuliers, aucun.”).

105 woman’s identity is conventionally associated with her body, how unexpected it is for her to position herself as anonymous, unfixed subject rather than fixed object of desire.16

Men man kan också säga att den position hon etablerar erinrar om en mans position, en neutral och självklar position. Hiddleston menar vidare att Sand genomgående avsexualiserar sin person genom att betona vän- skapen med männen snarare än några kärleksfulla relationer.17 Den strategin markerar hur Sand tar ut ett visst avstånd till sin kvinnliga identitet för att istället närma sig en manlig position. Den positionen är naturligtvis tydligt utmärkt genom den manliga författarpseudonym hon använder. För Hiddleston är detta en given könspolitisk gest för att legitimera skrivandet: ”By taking on a male pseudonym, she was seeking to avoid being read as a woman precisely in order to escape confinement within a female stereotype, and also because a ’feminine’ style was considered inferior.”18 Men pseudonymen signalerar inte bara en strävan att etablera en manlig författarposition, den ställer sig faktiskt bortom de gängse könska- tegorierna. Som Hiddleston anmärker vittnar förnamnet ”George” om en hermafroditisk identitet. Sand har genom att stryka det ”korrekta” s:et i slutet av Georges förvandlat namnet till en hybrid av manligt och kvinnligt, ”a man’s name ending with a feminine e”.19 Genom att ställa sig bortom sedvanliga klassifikationer har Sand markerat en outsiderposition, och i egenskap av författare är det just en skrivande position, pseudonymen hör här till en författare. Den skrivande kvinnans utanförskap under 1800- talet, som Hiddleston ju också tillskriver Sand, är ett tillstånd som kvin- nan underkastas – hon blir så att säga marginaliserad. Men det utanförskap som den hermafroditiska pseudonymen tillskriver henne är däremot en fritt vald position; namngivandet är i sig en adamitisk, patriarkalisk gest (Gud rader upp djuren inför Adam som namnger dem i Första mosebok), men genom förvrängningen av namnet illustrerar Sand sin makt över könsbestämningarna, hon förkastar subtilt den stereotypisering som både en manlig och kvinnlig position omfattar.

16 Janet Hiddleston (1999), George Sand and Autobiography, Oxford, s. 24. Man kan naturligtvis göra andra könspolitiska iakttagelser utifrån Sands Histoire de ma vie och sätta verket i relation till den kvinnliga självbiografins tradition. Sands distansering gentemot det personliga, som i många stycken alltså är Rousseaus hållning, avviker tydligt från den kvinnliga traditionen. Estelle C Jelinek har i sin breda utblick över den kvinnliga självbiografin understrukit hur kvinnor betonat ”the personal over the historical, family life over career” (Estelle C Jelinek [1986], The Tradition of Women’s Autobiography: From Antiquity to the Present, Boston, s. 33). 17 hiddleston, s. 22. 18 Ibid., s. 81. 19 Ibid., s. 77.

106 Liksom i inledningen av självbiografin ställer hon här vid sin konkreta entré i självbiografin fram Rousseau som ett exempel. Inledningsvis sätter Sand Rousseaus Confessions i relation till Augustinus Confessiones. Hon menar att det i själva verket är en djup klyfta mellan de båda tänkarna. Den senare är att föredra, enligt Sand, eftersom han framstår som mer ”seriös”. Det värdefulla med Augustinus bekännelser enligt Sand är att han lyfter problemen bort från den trånga privata sfären och gör dem till en ange- lägenhet för alla: ”det skulle innebära hälsa för alla om var och en kunde få en uppfattning om det som åsamkat lidandet hos oss och lära känna det som räddat oss.”20 Rousseaus problem är att han blir alltför personlig, menar Sand. I hans projekt finns inte någon bredare moralisk ansats som kan tänka för alla, detta ”de tous” som är så iögonfallande i citatet ovan. Istället förefaller Rousseau lägga hela sin kraft på att anklaga sig själv för att rentvå sig själv och därigenom avfärda omgivningens klander. Resulta- tet blir en kompromisslös reträtt från världen och från människorna. Sands argument mot Rousseau innehåller flera delar men den viktigaste förefaller vara synen på handlingar, som aldrig kan betraktas isolerade: ”Eftersom vi sist och slutligen är ömsesidigt beroende av varandra, finns det inga isolerade fel. Det finns inga fel där inte någon är orsak eller medhjälpare, och det är omöjligt att anklaga sig själv utan att också anklaga den närmaste, inte bara den fiende som vi attackerar utan också ibland den vän som vi försvarar.”21 Hos Sand framstår världen, och då inte bara Naturen, som en organism där allting hänger samman. Rousseaus filosofi bar ju också på en vision om harmoni och helhet, men ju längre fram i livet han kommer desto mer skeptiskt inställd blir han till denna vision, framför allt därför att civilisationen tycks fördärva alla goda, naturliga in- stinkter. Sands filosofi är av ett senare snitt; hennes vision omfattar också samhällsmänniskan – även om hon vid beträdandet av scenen i del två, kapitel åtta, har förlorat något av den tilltro som vägledde henne under skrivandet av de första 400 sidorna. Revolutionen 1848 har tvingat henne till ett uppehåll, och när hon nu återupptar skrivandet konstaterar hon att hennes bok nu kommer att bli ”nedstämd om jag bär med mig intrycken från denna senare tid”.22 Som en påminnelse om faran av att desillusio- neras över samtidstillståndet för hon då föga förvånande fram Rousseaus övertygelse om att han var bättre än sina medmänniskor och därför hade

20 Sand, s. 10 (”ce serait le salut de tous si chacun savait juger ce qui l’a fait souffrir et connaître ce qui l’a sauvé”). 21 Ibid., s. 13 (”Enfin, comme nous sommes solidaires les uns des autres, il n’y a point de faute isolée. Il n’y a point d’erreur dont quelqu’un ne soit la cause ou le complice, et il est impossible de s’accuser sans accuser le prochain, non pas seulement l’ennemi qui nous attaque, mais encore parfois l’ami qui nous defend”). 22 Ibid., s. 465 (”Mon livre sera donc triste, si je reste sous l’impression que j’ai reçue dans ces derniers temps”).

107 rätten att förbanna dem. Det är för Sand en beklaglig och sjuk hållning som vittnar om en reträtt från världen: ”Jean-Jacques var sjuk när han ville skilja sin sak från mänsklighetens.”23 Från dessa citat blir det tydligt hur intimt sammanvävd hon är med inte bara det kringliggande samhället och människorna som lever där, utan också att hennes position får en universell, allmänmänsklig giltighet. Det typiska i hennes framträdande kan visserligen tolkas som en kvinnlig position. Den självförminskande roll som hon tillskriver sig själv identifierar Janet Hiddleston som en traditionellt kvinnlig position, där kvinnorna blir ”conditioned to see themselves as inferior to men, and as educators and carers rather than achievers”.24 Men vi kan också betrakta Sands håll- ning som en etisk position, där förhållandet till den andre föregår jagets ontologi, där omsorgen om den andre prioriteras på bekostnad av en introvert självbespegling. Den vändningen mot den andre är lättare att förstå mot bakgrund av den genomgående förminskningen av hennes väsen, en förminskning som verkar tjäna en moralisk poäng – att hennes öde inte är så olikt någon annans, att läsaren kanske genom att betrakta omstän- digheterna runt Sands liv kan lära sig något. Hiddleston menar att ”Sand makes us share her values”, vilket förutsätter ett intimt tilltal, en riktning mot ett du som Sand liksom vädjar till.25 Den självbiografiske berättaren i Sands bok talar direkt till oss, menar Hiddleston, och hon tillägger att ”this preference for an oral tone is often seen as a distinguishing feature of women’s texts, since it is more immediate and personal”.26 Men vid sidan om det intima tonfallets genusmarkering kan vi betrakta denna närhet till ett ”du” som en etablering av en gemenskap, ett ansvar som sträcker sig bortom jagets trängre sfär. Denna vändning mot ett ”du”, mot den andre, är ett ofrånkomligt moment i allt självbiografiskt skrivande, men det kan naturligtvis vara mer eller mindre markerat. Michael Sheringham skriver i sin bok om den franska självbiografin från Rousseau till Perec att ”Autobiography is a self- centered business […] But the realization of this wish [att lära känna sig själv] is beset by vicissitudes which, in broad terms, may be linked to the engagement with what is other. Desiring the self, we might say, the au- tobiographer must first encounter alterity: other texts, other ideas, other people”.27 I en senare studie från 2009 preciserar E SBurt vändningen mot den andre som just ett etiskt projekt, och hans hänvisningar till Emmanuel

23 Ibid., s. 466 (”Jean-Jacques était malade quand il voulait séparer sa cause de celle de l’humanité”). 24 hiddleston, s. 15. 25 Ibid., s. 86. 26 Ibid., s. 85 27 Michael Sheringham (1993), French Autobiography: Devices and Desires: Rousseau to Perec, Oxford, s. vii.

108 Levinas filosofiska projekt förtydligar denna ansats. Om självbiografin är, som Burt säger, ”limited to the representation of the egocentric subject’s experience with a view to securing self-sameness”, förefaller naturligtvis Levinas företräde för den andre ganska främmande för det självbiografiska projektet, men, som Burt menar, ”Levinas’s concern with the other might link his thought to another aspect of autobiography: namely, it perfor- mative dimension. Without an adress to the other […] there could be no autobiography or autobiographical fiction”.28 Vi behöver alltså inte betrakta varken vändningen mot den andre eller förminskningen av det självbiografiska subjektet enbart som ett symptom på en könspolitisk ordning i Sands självbiografi. Dessa grepp kan i själva verket vara medvetna grepp med avsikt att visa på hur jaget konstitueras i en interaktion med andra och ett etiskt förhållningssätt där jaget sätter relationen till den andre före reflektionen över det egna jaget.29 Vi kan också se hur en sådan hållning lever också hos andra självbiografer under 1800-talet. Vi förflyttar oss geografiskt från Frankrike till de brit- tiska öarna och även något bakåt i tiden, till Thomas De Quinceys Confes- sions of an English Opium Eater från 1822. Till skillnad mot Sands imposanta verk skildrar De Quincey en mycket begränsad period av sitt liv och med en tydlig fokus på opiemissbruket. I inledningen av verket kan man dock höra en röst som alls inte känns särskilt avlägsen från George Sands nedto- nande stämma. De Quincey legitimerar sin framställning genom att hävda att den är både ”nyttig och lärorik”, varefter han gör följande utläggning:

Det är i den förhoppningen som jag har fattat pennan, och däri ligger min ursäkt för att jag brustit i den hedervärda diskretion, som vanligen avhåller oss från att offentligt avslöja våra egna fel och svagheter. Inget är i själva verket mer motbjudande för en engelsman än när någon riktar uppmärksamheten mot sina egna moraliska bölder och sår och drar undan de slöjor som tiden eller det mänskliga medlidandet lagt över dem.30

28 E S Burt (2009), Regard for the Other. Autothanatography in Rousseau, De Quincey, Bau- delaire, and Wilde, New York, s. 110. 29 Uppfattningen om identitet i självbiografiforskningen dominerades under lång tid av tanken på ett starkt, självtillräckligt och unikt jag. Man har emellertid under de senaste 20 åren allt tydligare framhävt identitetsskapandets relationella dimensioner, d v s hur identitet etableras i interaktionen med andra. För ett utförligare resonemang kring denna fråga, se John Paul Eakin (1999), How Our Lives Become Stories: Makings Selves, Ithaca & London. 30 Thomas de Quincey(2009), En engelsk opieätares bekännelser, övers. Leif Jäger, Sthlm, s. 9.

109 Han fortsätter med att notera hur detta självförnedrande förhållningssätt inom den respekterade litteraturen finns representerat i Frankrike, vari- från smittan spridits till den tyska litteraturen. Det finns ingen explicit hänvisning till Rousseau, men man kan misstänka att denne står i skott- gluggen för De Quinceys kritik. George Sands polemik mot Rousseau följer i snarlika spår. De Quincey poängterar också att den anklagelse han riktar mot sig själv inte innebär en bekännelse av skuld. Det opiemissbruk som boken kretsar kring har alltså ingen bäring för en moralisk frågeställning; missbrukets ”rätt” eller ”fel” är inte huvudsaken, däremot blir det tydligt att det allvarligt skadar huvudpersonens hälsa, och det är denna lärdom som ska dras av läsaren – det är i den meningen som den självbiografiska bekännelsen blir ”nyttig och lärorik”. Att avsäga sig skuldproblematiken innebär att också avsäga sig handlingens samhällsmoraliska dimension; ”skuld” blir en fråga först när vi står inför någon annan, i en domstol, i en situation där en institutionell värdeskala (religiös eller världslig) existerar. Opiemissbruket i De Quinceys bok blir alltså enbart en fråga för individen – även om vi också kan lära något av det. När Rousseau i inledningen till sina bekännelser åberopar läsarens omdöme för att när berättelsen avslutats avgöra om han är bättre eller sämre än sina medmänniskor, blir huvudfrågan just ”skulden” – och en sådan hållning är helt främmande för både De Quincey och Sand.31 Däremot finns hos den förre utan tvivel etiska och moraliska dimensioner i själva hanterandet av situationen och i gestaltningen av den sociala misär som huvudpersonen konfronteras med. E S Burt betonar hur huvudpersonen i berättelsen befinner sig i en ovanligt stark beroendeställning. Burt läser De Quinceys berättelse i lju- set av huvudpersonens interaktion med världen och med de människor han möter. Grundtillståndet hos huvudpersonen är att han är utlämnad åt andra, ett tillstånd som infinner sig redan när berättelsen tar sin bör- jan. De Quincey skriver, efter den inledning som lägger grunden för själva

31 Inledningen till Rousseaus Bekännelser är starkt präglad av frågan om skuld, framför allt i en religiöst präglad stil. Han skriver bl a: ”Om naturen handlade väl eller illa, när den krossade formen, vari jag stöptes, därom skall man först kunna döma efter det man läst mig. Yttersta domens basuner kunna ljuda, när de vilja; med denna bok i handen skall jag träda fram inför den högste domaren.” Och vidare: ”Församla omkring mig den tallösa skaran av mina likar, på det att de måtte lyssna till mina bekännelser, ynka sig över min uselhet, rodna över min förnedring. Må sedan de, var och en i sin tur, med samma ärlighet öppna sitt hjärta invid foten av din tron; och jag vill se, om en enda därefter vågar säga: jag var bättre än den mannen!” (Jean-Jacques Rousseau, Bekännelser, övers David Sprengel, s 13 f). Det är så Rousseau motiverar sitt verk! Det är alltså ytterst en fråga om rätt eller fel, skyldig eller oskyldig. I den meningen står alltid Rousseau inför någon, inför Gud eller inför sina likar. Han vittnar inför dem, vilket väl naturligtvis också De Quincey tycks göra med sina Confessions, men den senare vittnar aldrig för att nå ett ”rättsligt” avgörande; han inväntar inte någon dom, vare sig från Gud eller från sina medmänniskor, det är en central skillnad.

110 berättelsens legitimitet, att fadern dog tidigt, när han var sju år gammal, och att han därefter skickades till olika skolor, och hur han utmärkte sig genom sina kunskaper i grekiska.32 Burt lyfter fram den rotlöshet som präglar den unga huvudpersonen, inte minst bristen på förankring i ett hem. Han tycks till och med genom sin excellens i det grekiska språket fjärmad från sitt engelska modersmål: ”In short, the Confessions show De Quincey deprived or depriving himself of the familiar, actively seeking out the other, estranging himself habitually even from his own tongue. It is in the company of strangers that De Quincey is at home, on others that he depends for his existence and sustenance.”33 I många stycken delar det “jag” De Quincey gestaltar i detta verk egenskaper med ett kvinnligt ”jag”, såsom det tar gestalt under 1800-talet: marginaliserat, i händerna på de andra (männen) för sin existens. Det är, som Susan M Levin säger, ”a self characterized be dispersal and disunity, a self that depends on its feminine specter, a self unlike the autonomous, masculine being that charcterizes a post-Lockean understanding of man’s coherence”.34 Den suveräna position som upplysningsmannen intar lyser hos De Quincey med sin frånvaro. Och det förnuft som varit upplysnings- människornas ledstjärna tycks här slocknat. Men naturligtvis inte helt. Det skrivande ”jaget”, själva berättaren, har en avsevärd distans till sitt objekt, till det ”oförnuftiga” jag som är självbiografens objekt. I själva verket är det närmast en avgrund mellan de två ”jagen”, och lite drastiskt skulle man kunna säga att det berättande jaget befinner sig inom det för- nuftiga 1700-talets ramar medan det jag som berättaren gestaltar är ett i det närmaste hallucinerande romantiskt jag där medvetandet rubbats i sina cirklar.35 Ty hallucinationer finns det gott om hos De Quincey. Fanta- sierna plågar De Quincey under nattens mörka timmar, där drömmarna fylls av allsköns märkligheter. Detta hör naturligtvis till en romantisk re- kvisita, där medvetandet expanderar bortom sina givna ramar. Men mitt i denna transcendentala rörelse finns också plats för en annan dimension av tillvaron, nämligen den fysiska, konkreta verkligheten. Vi kan knappast, i Goethes anda, tala om en gestaltning där jaget konstitueras genom en interaktion med historien och samtiden, men vi blir kusligt medvetna om den sociala misär som råder och om de kroppsliga umbäranden som protagonisten blir utsatt för. Vi kan säga att De Quinceys självbiografi rör sig inom ett estetiskt spektrum av lust och olust, njutning och kval. Bruket av opium beskrivs av De Quincey som en ”sinnlig njutning”, medan hans

32 De Quincey, s. 14 f. 33 E S Burt, s. 114. 34 Levin, s. 19. 35 Levin beskriver berättaren som ”the Reasonable Man, a utilitarian, a practical being who would analyze everything, especially the unanalyzable. The narrator’s diction marks him as the rational, down-to-earth person who writes with ana- lytical words and phrases” (Ibid., s. 26).

111 period som hemlös har hungern i centrum.36 Medvetandets fantasifoster balanseras alltså av en distinkt kroppslig sfär. De Quincey är mycket nog- grann med att förklara opiets effekter och han särskiljer dem minutiöst från alkoholens verkningar, som han menar fördunklar sinnet och ”be- rövar människan kontrollen över sig själv”, medan opium däremot ger ”klarhet och jämvikt åt alla sinnen”.37 Medan alkoholen inte sällan försät- ter människan i ett djuriskt tillstånd medför opiebruket ”att den högre och ädlare delen av hans natur har tagit överhanden; det vill säga, att de andliga stämningarna befinner sig i ett tillstånd av molnfri klarhet”.38 Han upprepar opiets andliga njutning och betonar hur i synnerhet musiken, den konstart som för Hegel saknade poesins intellektuella skönhet, genom sin form talar direkt till själen.39 Men i den mest gudomliga fasen av opienjutningen blir de sinnliga intrycken från världen, ja, och till och med musiken, problematiska. I denna fas drar sig jaget helst tillbaka till ensamheten och tystnaden för att njuta. Men det långvariga bruket rubbar stegvis själsförmögenheterna och jaget kastas in i en andlig förslappning. Men det är inte bara den intellektuella förmågan som rubbas – kroppen blir i allra högsta grad påverkad. Och De Quincey lyfter fram ett första symtom på förändring i sättet att se.40 I denna beskrivning av tillståndet griper De Quincey efter en rad visuella metaforer: ”en teater tycktes plötsligt öppnad och upplyst i min hjärna, där det gavs nattliga föreställningar omgivna av jordisk prakt”.41 Detta tillstånd innebär en explosion av fantastiska syner ”som översteg vad det mänskli- ga ögat kan uppfatta”.42 Detta vilda seende har naturligtvis ingen empirisk grund, och gränsen mellan vaka och sömn utplånas, men det förblir just ett seende, en aktivitet som tycks grundad i ett sinnligt register. I det avseendet står De Quinceys framställning långt ifrån George Sands neutralisering av kroppen. Å andra sidan har Sand en fast förankring i en fysisk plats, Nohant, som blir det rum utifrån vilket hela hennes gestaltning formas. I takt med att De Quinceys medvetande invaderas av bisarra fantasifoster förlorar läsaren kontakten med den empiriska verkligheten

36 De Quincey, s. 10. 37 Ibid., s. 54 och 55. 38 Ibid., s. 56. 39 Ibid., s. 59. Genom opiets effekter tycks helt enkelt avlyssnandet av musik lyftas ut den enbart sinnliga njutningen, den njutning t ex Immanuel Kant under det sena 1700-talet ratade till förmån för just en reflektion över formen. De Quincey säger: ”De flesta människor tror felaktigt, att det endast är genom örat, som de träder i förbindelse med musiken, och att upplevelsen därför är av en helt pas- siv natur. Men så är det inte. Det är vid själens reaktion på vad örat meddelar, som njutningen skapas (stoffet uppfattas av våra sinnen, formen av själen)” (s. 59). 40 Ibid., s. 85. 41 Ibid., s. 86 (min kursiv). 42 Ibid., s. 86 f.

112 och även med den sinnliga njutningen – den sinnliga olusten, förnuftets förvirring blir istället de dominerande tillstånden. Sjukdomstillstånd är också temat i Alfred de Mussets La Confession d’un enfant du siècle, som förhåller sig löst till den kärlekshistoria han hade med George Sand under en period på 1830-talet. Vi kan återknyta till både De Quinceys kronologiskt tidigare skrift och Sands senare när det gäller själva legitimeringen av verket. Verkets existensberättigande sträcker sig utöver det rent personliga och utgör därmed en pendang till föregångaren De Quincey och efterföljaren Sand: ”Om det onda drabbat bara mig skulle jag ingenting ha sagt”, säger Musset i inledningen, ”men då offren är många fler skriver jag med tanke på dem, fastän jag inte vet om de kommer att lägga märke till mina ord”.43 Bekännelserna är direkt sammanvävda med en omsorg om Mussets medmänniskor; de ”andra” är i själva verket förutsättningen för skriftens existens – utan dem skulle bekännelserna förtigits. Tilltalet vittnar inte om någon pompös självbild utan jaget verkar snarare sätta sig själv i andra hand. Om hans ord inte skulle nå de berörda återstår dock en angelägenhet för subjektet: ”Skulle de [orden] förklinga ohörda gör det mig likväl friskare att tala ut på papperet”.44 En terapeutisk effekt för det skrivande jaget kommer i alla händelser bli utkomsten av denna skrift, men dess förutsättning finns hos ”de andra”. Mussets framställning bereder till skillnad mot Sands skildring snab- bare plats för själva ”jaget”. Men liksom hos Sand är det inte med jagets historia som berättelsen inleds. Istället vidgas perspektivet, på ett sätt som erinrar om Mussets älskarinnas självbiografi, till en betraktelse över samtiden. Denna rundmålning sätter in jaget i ett sammanhang som han delar med många andra. Och detta faktum leder oss in på en problematik som sätter både Musset och Sand i förbindelse med Goethe.

”…allt är historia” Alldeles i början av mastodontverket Histoire de ma vie säger George Sand – till synes med Jean-Jacques Rousseau som adressat – att ”Studiet av det mänskliga hjärtat är sådant att ju mer man absorberas av det, desto mindre ser man det klart.”45 Rousseaus formulering ”Jag förnimmer mitt hjär- ta” genljuder i Sands ord, men kontrasten mellan de två är naturligtvis slående.46 Hos Rousseau råder ingen ovisshet om möjligheten att lära kän- na sitt hjärta, medan Sand hyser avgörande tvivel kring denna möjlighet.

43 Alfred de Musset (1969), Bekännelser av ett seklets barn, övers. Disa Törngren, Stock- holm, s. 5. 44 Ibid., s. 5. 45 Sand, s. 3. 46 Rousseau, Bekännelser, s. 13. Rousseaus original lyder: ”Je sens mon coeur” (Jean- Jacques Rousseau (1959), Confessions, i Oeuvres complètes I. Les Confessions. Autres texts autobiographiques, red. BernardGagnebin, Marcel Raymond och Robert Osmont, Paris, s. 5.

113 Rousseaus introspektion siktar mot hjärtat, mot jagets inre dimensioner. Sand verkar ju i många stycken avfärda en sådan introvert resa. Och jaget kan aldrig fullständigt uttömmas: att lära känna sig själv kan aldrig vara en avslutad process utan förblir ”för alltid ofullbordad”.47 Att den aldrig kan fullbordas beror sannolikt på att jaget ingår ett i ett större sammanhang hos Sand, ett sammanhang som hos Rousseau är betydligt mer grum- ligt – men alls inte frånvarande. I en central passage, alldeles innan Sand presenterar ett antal brev som fadern skrivit före hennes födelse, redogör hon varför dessa brev blir viktiga:

Hela denna inledning har bara som syfte att förklara varför jag kommer att presentera en serie brev, som utan något uppenbart stort historiskt värde likväl har ett verkligt sådant. Allt bidrar till historien, allt är historia, även romanerna som inte förefaller vara förknippade med politiska situationer som vittnar om deras uppkomst. Det är alltså säkert att de verkliga detaljerna i hela den mänskliga existensen är penseldrag i det kollektiva livets stora tavla.48

Detta är tveklöst en nyckelpassage för att förstå Sands vidgning mot historien och den breda gestaltningen av samhällsläget. Och detta språng visar naturligtvis också på det omöjliga i att fullborda en teckning av jaget, som i sin utveckling hela tiden sätts in i ett sammanhang som ständigt förändras, ett sammanhang som är både det stora och det lilla, som innefattar både offentlighetens och den privata sfärens händelser, kort sagt en vy som är omöjlig att överblicka för en människa. Och i förhållande till romankonsten visar sig Sand här som en fullfjädrad realist, där den enskildes öde alltid är inskrivet i en större, politisk och samhällshistorisk kontext. För Sands åberopande av historien kan vi tveklöst erinra oss Goethes Dichtung und Wahrheit, som drar stora växlar på människans delaktighet i det historiska skeendet. Både Goethe och Sand sällar sig i detta avseende till en äldre form av historiskt/självbiografiskt skrivande, med gestalter som Herodotos och Thukydides. Hos dem fanns ingen tydlig särskillnad mellan historieskrivningen och självbiografin. Jeremy D Popkin konstaterar att det egentligen är först hos Rousseau som en skarp skillnad framträ- der mellan dessa former. Popkin menar att även om Rousseau placerade

47 Sand, s 3 (”toujours incomplète”). 48 Ibid., s .78 (”Tout ce préambule n’est à autre fin que d’expliquer pourquoi je vais rapporter une série de lettres qui, sans avoir grand apparence de couleur histo- rique, en ont cependant une réelle. Tout concourt à l’histoire, tout est l’histoire, même les romans qui semblent ne se rattacher en rien aux situations politiques qui les voient éclore. Il est donc certain que les détails réels de toute existence humaine sont de traits de pinceau dans le tableau general de la vie collective”).

114 sig i tid och rum genom att inledningsvis tala om sin födelsestad, Genève, och sitt födelseår, 1712, har han inget intresse av att ”playing historian and claiming to distinguish those characteristics that made the time in which he had lived unique”.49 Att visa den historiska tidens särprägel är nödvändigt för att överhu- vudtaget kunna säga något om jaget, verkar George Sand å sin sida mena. Som vi tidigare konstaterat dröjer det drygt 400 sidor innan Sand beträder scenen. Före denna entré har vi inte bara fått följa i hennes förfäders spår utan också vägletts genom de politiska omvälvningar som präglar denna turbulenta period i Frankrikes historia. Sand kastar sig dessutom ut i di- verse avvikelser av filosofisk och moralisk natur – all denna kringmålning för att fylla ut det som annars skulle vara ett gapande tomrum före hennes födelse, ett tomrum som skulle gjort hennes gestalt än mer obegriplig. Och när hon väl stiger in i skeendet gör hon det genom att inta en mycket konkret, geografisk position, hemmet i Nohant, som, enligt Jane Hiddleston, erbjöd henne trygghet och stabilitet i skrivandet: ”She was not writing from nowhere, from some abstract place out of time and out of the world, but from a perspective clearly situated within contemporary history and from a position of respectability and even authority.50 Men historien är naturligtvis ingenting stabilt i sig, utan har en provisorisk ka- raktär, vilket hon ofta gör oss medvetna om: ”[…] detta nu, det ögonblick då man skriver, har redan passerat för de som läser er efter några år. För- fattaren har också ibland planlagt framtiden. Hans eller hennes förutsägel- ser är redan realiserade eller dementerade när verket presenteras”.51 Den självbiografiske författaren är därmed alltid ur led med sin tid – och måste av nödvändighet vara det. Denna rubbning är i själva verket det säkraste tecknet på just historiciteten, på den oundvikliga förändringsprocess som människan alltid är en del av. I det avseendet är också Alfred de Mussets verk Bekännelser av ett seklets barn illustrativt. Som vi tidigare noterat är Mussets inledande perspektiv tydligt samtidshistoriskt. Och hållningen är tydligt kollektiv, den riktar in sig på de ungas situation nu när napoleonkrigen är över:

Då slog sig ungdomen tankfull ned på en värld i ruiner. Alla dessa barn var droppar av det flammande blod som sköljt jorden. De var uppammade vid krigets bröst, för kriget. I femton år hade drömt om Moskvas snö och pyramidernas

49 Jeremy D Popkin (2005), History, Historians, and Autobiography, Chicago & London, s. 16. 50 hiddleston, s. 77. 51 Sand, s 156 (”[…] ce présent, le moment où l’on écrit, c’est déjà le passé pour ce qui vous lisent au bout de quelques années. L’écrivain a quelquefois aussi envisagé l’avenir. Ses prédictions se trouvent déjà réalisés ou démenties quand son oeuvre parait”).

115 sol. De hade aldrig lämnat sin fädernesstad, men de hade fått höra att från varje stadsport ledde vägen till någon av Europas huvudstäder. De hade en hel värld i huvudet.52

I slutet av denna samtidshistoriska rundmålning har det kollektiva tilltalet preciserats till ett ”vi”, som blir en naturlig ingång till den berättelse i förstaperson som sedan följer, fram till berättelsens allra sista sidor då berättaren markerar ett avstånd till sig själv genom att omtala sig själv i tredje person. Dessa narratologiska detaljer är inte oviktiga, de inskärper otvetydigt hur Musset medvetet arbetar med att assimilera jaget i ett kol- lektivt öde, att helt enkelt göra jaget till ett exempel på en allmän förete- else under denna tid. Om Musset, liksom De Quincey, förhåller sig till sjukdomstemat, gör han det därför både på ett personligt och på ett samhälleligt plan. I den inledande samtidshistoriska skissen beskriver Musset en ”århundradets sjukdom”, och på det personliga planet följer sedan en berättelse som gestaltar den enskilda individens trauman. Århundradets sjukdom har enligt Musset två orsaker som beskriver tidsläget: ”Allt som var är inte mer. Allt som skall komma finns ännu inte.”53 Det kan förefalla en smula platt, men dessa ”sår” beskriver en värld där minne och aning har förångats av tidens inferno – allt som återstår är ett nu. Och detta nu är kärleken, de intima relationernas sfär, och därmed den fysiska njutningens värld. I detta hänseende är avståndet till George Sand stort. Hon gör snarare allt för att avsexualisera kroppen och göra den till ett neutralt, objektivt ting. Mussets jag är alltigenom begär, och början till hans olyckor sker när han upptäcker att hans utvalda älskarinna bedrar honom med en vän. Susan M Levin beskriver detta avslöjande som en fullständig kollaps för jaget: ”The structures that seemed to have given his life meaning – his sexual and social relationship with a mistress and his bonds of masculine friendship – are stripped away.54 Men begäret utplånas naturligtvis inte! Århundradets sjukdom är helt enkelt sammanvävd med begäret, med den sinnliga njutningen, med kärleken i dess icke-platoniska form, med en besinningslös bejakelse av nuet. Samtidshistorien lider alltså brist på historicitet; män- niskor saknar möjlighet att sätta sig själva i ett historiskt sammanhang – det förflutna ligger i ruiner, framtiden inger inget hopp. Det är en desillu- sionerad ungdom som har intet annat att företa sig än att hänge sig åt ett kärlekens nu – vilket visar sig vara en mycket vansklig verksamhet. Den djuriska lusten möter vi alltså följdriktigt under huvudpersonen Octaves utsvävningar i Paris nattliv. Han blir alltmer bunden till kroppens begär, som i detta möte med en skön exotisk kvinna:

52 Musset, s. 7. 53 Ibid., s. 17. 54 Levin, s. 46.

116 Åsynen av detta sköna djur kom vilddjuret inom mig att ryta. Jag kände att jag inte kunde säga denna kvinna att jag älskade henne, inte heller att jag tyckte om henne, inte ens att hon var vacker. Mina läppar brann endast av en åtrå att kyssa henne och säga: -Gör mig ett halsband av dina viljelösa armar! Luta huvudet mot min axel! Tryck ditt leende mot min mun i en kyss! Min kropp älskade hennes kropp och hennes skönhet hade berusat mig som vin.55

I denna reservationslösa bejakelse av kroppen finns ingen föreställning om den andre som ett subjekt. Och detta är naturligtvis ett symtom på århundradets sjukdom, en sjukdom som Mussets protagonist ju faktiskt tillfrisknar från genom sitt möte med den änglalika Brigitte Pierson. Men även detta förhållande smit- tas i perioder av sjukdomen, av det ögonblicka begärets oförmåga att se sig själv i ett större perspektiv. Och det är i dessa stunder som vi blir varse den problematik som Musset gestaltar och som i högsta grad har att göra med en oförmåga att lämna det introverta självsökandet:

Då tanken en längre tid kretsat kring sig själv som en galen dervisch som dansar runt tills han faller i extas, tröttnar den på den gagnlösa mödan och hejdar sig förfärad. Det är som om man blivit tom och kommit till botten av sig själv. Där är lufttomt liksom på bergstopparna och i gruvschakten. Hjärtat som isats av kyla och törstar efter glömska vill då slita sig loss för att pånyttfödas. Det ropar åter på det liv som omger det, insuper girigt luften men finner runt omkring sig bara sina egna inbillningsfoster åt vilka det avstått all sin forna kraft och som nu omger det likt grymma spöken.56

Citatet ger vid handen en klart anti-rousseauistisk tendens, och tecknar den sjuka som Sand varnat för när jaget blir alltför upptaget av sig självt. Det visar på en önskan om att vända sig utåt, mot en värld, men jaget blir istället bara återförd till det egna jagets fantasier.

Det Alfred de Musset gör i Bekännelser från ett seklets barn är att ställa en diagnos över sin samtid. Och i viss mening är det väl en gemensam strä- van hos Musset, Sand och De Quincey, även om den förre är tydligare med sin avsikt. Samtliga tre författare visar i sina självbiografiska verk hur en linje från Goethe kan förvaltas och hur problematisk Jean-Jacques Rousseaus inringande av det personliga kan bli. Deras ”jag”, i synnerhet

55 Musset, s. 74. 56 Ibid., s. 178.

117 hos Sand och Musset, är tecknade mot en bakgrund av samtidshistoriska omständigheter, av politiska idéer och ideologiska hållningar. Att se det individuella ödet i ett större perspektiv är ett tydligt arv efter Goethe, och med denna hållning följer också ett större ansvar gentemot den andre och en konsekvent förminskning av det egna jagets värde. Upplysnings- kulturens suveräna subjekt, med en oinskränkt överblick, rubbas här av historiens väldiga krafter, och människan infogas i en ram som hon delar med många andra.

Litteraturförteckning

Burt, E S, (2009) Regard for the Other. Autothanatography in Rousseau, De Quincey, Baudelaire, and Wilde. New York. Carlyle, Thomas (2008),”Characteristics”,”Inaugural Address”, and ”Sir Walter Scott”. Baltimore. De Musset, Alfred (1969), Bekännelser av ett seklets barn, övers. Disa Törngren. Stockholm. De Quincey, Thomas (2009), En engelsk opieätares bekännelser, övers. Leif Jäger. Stockholm. Dilthey, Wilhelm (1927), Der Aufbau der geschichtlichen Welt in den Geisteswis- senschaften, i Wilhelm Diltheys Gesammelte Schriften, band VII, red Bernard Groethuysen. Leipzig & Berlin. Eakin, John Paul (1999), How Our Lives Become Stories: Makings Selves. Ithaca & London. Fosters, John (1863), “On a Man’s Writing Memoirs of Himself”, i Essays. London. Hiddleston, Janet (1999), George Sand and Autobiography. Oxford. Jelinek, Estelle C (1986), The Tradition of Women’s Autobiography: From Antiq- uity to the Present. Boston. Levin, Susan M (1998), The Romantic Art of Confession: De Quincey, Musset, Sand, Lamb, Hogg, Frémy, Soulié, Janin. Columbia. Marcus, Laura (1994), Auto/biographical Discourses: Theory, Criticism, Practice. Manchester & New York. Pascal, Roy (1960), Design and Truth in Autobiography. London. Popkin, Jeremy D (2005), History, Historians, and Autobiography. Chicago & London. Rousseau, Jean-Jacques (1995), Bekännelser, övers. David Sprengel. Stock- holm. Rousseau, Jean-Jacques (1959), Confessions, i Oeuvres complètes I. Les Confes- sions. Autres texts autobiographiques, red. Bernard Gagnebin, Marcel Ray- mond och Robert Osmont. Paris. Sand, George (1970), Histoire de ma vie, i Oeuvres autobiographiques I, red. Georges Lubin. Paris.

118 Schiller, Friedrich (1970), “Om naiv och sentimental diktning”, i Friedrich von Schiller. Valda verk, red. Johannes Edfel. Stockholm, s. 47-58. Schiller, Friedrich (1988), “Om naiv och sentimental diktning”, i Texter i poetik. Från Platon till Nietzsche, red Per Erik Ljung och Anders Mortensen. Lund, s. 158-162. Sheringham, Michael (1993), French Autobiography: Devices and Desires: Rous- seau to Perec. Oxford. Stelzig, Eugene L (2000), The Romantic Subject in Autobiography: Rousseau and Goethe. Charlottesville & London.

119 120 White Fang as Ethological and Evolutionistic Bildungsroman

Karin Molander Danielsson

In 1907, siding with nature writer John Burroughs, President Theodore Roosevelt accused a number of writers of animal stories of being “nature- fakers,” because they ascribed to animals what he and Burroughs considered human characteristics, such as reason and choice. (This controversy had in fact started several years earlier and originally included other authors.) In the 1907 outburst, however, Jack London was among the writers thus accused. He relates the controversy in the essay “The Other Animals,” published in March, 1908, where he strongly refutes Burroughs’ claim that animals are automatons that react only mechanically and by instinct, a view of animals that London calls old-fashioned and “homocentric”.1 London supports his argument, and defends his criticized dog stories, in two ways. First he acknowledges that other writers had indeed been guilty of humanizing animals, something he strongly disapproves of. London claims that his writing has been designed to create a different impression:

Time and again, and many times, in my narratives, I wrote, speaking of my dog-heroes: ‘He did not think these things; he merely did them,’ etc. And I did this repeatedly, /…/ in order to hammer into the average human understanding that these dog-heroes of mine were not directed by abstract reasoning, but by instinct, sensation, and emotion, and by simple reasoning. Also, I endeavored to make my stories in line with the facts of evolution; I hewed them to the mark set by scientific research.2

Thus, London specifically connects his stories to evolution, but he also utilizes the essay to assert that although dogs may not possess the means for abstract reasoning, they are capable of reasoning and learning. This he does by relating anecdotes of two of his own dogs, anecdotes which show the dogs exhibiting behaviors that, London claims, cannot have been instinctive or mechanical.

1 J. London, ‘The Other Animals,’ 1908. http://london.sonoma.edu/Writings/Revo- lution/animals.html no pag. Retrieved 2013-09-10. 2 London, 1908, no pag.

121 In thus connecting his fictional stories not only to his own experience of animals and his own powers of observation but to science and evolution, London is asking for them to be considered in that light. In what follows, I read London’s anecdotes, as well as his story White Fang, together with modern ethology and behavioral psychology order to find out how justified his claims were. In short, this paper proposes a reading of Jack London’s novel White Fang not only as a representation of White Fang’s development from wild, wolf-dog hybrid to a domesticated house pet, but also as a conscious effort from London to represent a foreshortened but surprisingly astute representation of the evolution of the dog from its wolf ancestors.

London’s observations of dogs London’ first anecdote relates how Rollo, a dog and playmate in rough physical play from London’s childhood, first learns to interpret young Jack’s faked “sitting down and cry” as an actual invitation to play, a kind of play bow, and then learns to imitate this stance himself in order to “trick” the young boy Jack into playing with him. An elaborate use of play bows has been shown by Bekoff3 to be more common in situations dominated by behavior which could easily be misunderstood, rough wrestling, biting, etc., exactly the kind of play London describes. Bekoff has also shown that play is highly rewarding for dogs. What is more, social learning in dogs, learning how to do things after watching demonstrations by humans, has also been described, e.g. by Pongrácz et al. 2001, cited in Miklósi4. Rollo imitating a move that is designed to facilitate more (rewarding) play is thus a very good example of social learning, and also of operant conditioning by means of positive reinforcement: in other words, a voluntary behavior (not a reflex) is made more frequent by the fact that it is reinforced by something the dog (in this case) considers a reward. In London’s own analysis of this episode, however, he hurries over the imitation part, which he calls instinctive, and discusses instead how he developed the game in order to “fool” the dog once more, by pretending to see someone arrive and then pretending to talk to this person through the window. That Rollo breaks off the game and immediately seems to understand that somebody has arrived at the door is what London finds remarkable in this episode and evidence of reasoning:

From the fact that his master turned suddenly toward the door, and from the fact that his master’s voice, facial expression, and whole demeanor expressed surprise and delight, he concluded that a friend was outside. He established a

3 M. Bekoff (2007), The Emotional Life of Animals. Novato. 4 Á. Miklósi (2009), Dog Behaviour, Evolution, and Cognition. Oxford.

122 relation between various things, and the act of establishing relations between things is an act of reason — of rudimentary reason, granted, but none the less of reason.5

The fact that dogs are very adept at noticing and interpreting oral, facial and body expressions in humans has been noted in many experiments. Miklósi moreover, notes that “dogs seem to live in the visual field of the human. This means that the direction that is in focus for the human becomes significant for the dog also”.6 And we saw how Rollo immediately shifted his attention to what Jack London seemed to be looking at. Further- more, any dog trainer can testify that dogs are quick to learn various social cues from humans, not just verbal commands. London’s other example is slightly different, and does not involve social cueing. Glen is a puppy who learns to associate a car ride with the tooting of the horn which invariably precedes the car driving off. Glen enjoys riding in the car very much, so he quickly learns that the horn is his signal to run to the car, or he will miss his chance of a ride. London describes how the puppy even abandons his breakfast to run when horn sounds, in other words, how he exhibits his ability to make a choice. Lon- don tells the story, proposes that Glen had learned that cars were fast, that the horn belonged to the car, etc., and then explains it thus: “Out of the propositions which I have shown were Glen’s, and which had become his through the medium of his own observation of the phenomena of life, he made the new proposition that when the horn tooted it was time for him to get on board”.7 London’s explanation can, I think, be interpreted as a proposition that Glen learns to associate the sound with something desired, and modifies his behavior in order to maximize what he considers a reward, which again can be recognized in behaviorist terms as operant conditioning by means of positive reinforcement: the rewarding car ride makes the puppy repeat the behavior, that is, the run to the car. Interestingly, the rest of the story of Glen and the car describes the extinction of this behavior, another possible outcome of operant conditioning when the behavior results in neither reward nor punishment. In order to play a trick on Glen, the chauffeur of the car starts tooting the horn without any intention of driving off. Glen is prompted by the horn to leave his food a number of times, but finally, when the rewarding ride is withheld every time, he stops running to the car at the sound of the horn, and stays to finish his breakfast. In terms of behavioral psychology, his behavior, once learned through positive reinforcement, has been extinguished.

5 London 1908, no pag. 6 Miklósi 2009, p. 178. 7 London 1908, no pag.

123 London’s anecdotes are interesting, both because they demonstrate what London had actually observed in real dogs, and because he describes these incidents in ways which show that he was not quite aware of what he had observed, or how to explain it. The last fact is of course not at all surprising; dog ethology was not even in its infancy in 1908, and although London cites George Romanes, a friend of Darwin’s who in 1882 had published the work Animal Intelligence, it is perhaps symptomatic that George Romanes was criticized for using anecdotal evidence rather than empirical studies to support his theories.8 Nevertheless, London’s stories demonstrate the power of positive reinforcement. Rollo, rewarded by play and social interaction, learns to imitate young Jack, and to interpret his facial signs and other social cues. Glen, rewarded by the car ride, learns to run to the car when the horn sounds, etc. We can see that London had noted the co-occurrence of positive reinforcement and learning in situations when nobody desires it, even if he has not got the terminology or the theory to describe it. However, if we turn to London’s two long, fictional dog stories in which dog training plays a big role, positive reinforcement is conspicuous by its absence, at least in the cases where dogs are trained by humans. Both The Call of the Wild9 and White Fang10 were of course already written by the time London wrote this essay, and it is possible that the essay is the result of new realizations on the part of London. I find it more probable, however, that both novels describe what probably was the predominate methods of dog training at the time, methods dominated by positive punishment, that is, the infliction of pain or other discomfort in order to stop a behavior. Regardless of the methods London describes, they do result in the canine characters learning new skills. There are also a number of situations where the dog or wolf learns in other ways, through interaction with other canines or the environment, or when they learn from human behavior. Reading London’s dog stories for their representations of cognitive processes shows how London makes use of his talent for observation. Even if he sometimes anthropomorphizes, (often in The Call of the Wild, less so in White Fang) there are also numerous descriptions that are recognizable as fair representations of canine cognition.

8 Romanes’ work was criticized by E H Thorndike, who performed the first more scientific studies of learning processes in cats and dogs, published in a series of articles from 1898 onwards, which London may well have known about, but never mentions. 9 J. London, The Call of the Wild. (1901) http://www.gutenberg.org/files/215/215-h/215- h.htm 10 J. London, (1906; 1991) White Fang. New York.

124 The question of genre The rest of this paper focuses on the novel White Fang and the canine social cognition processes represented in this novel. This is the latter of the two companion novels about canids. The first, The Call of the Wild, was published in 1903 and describes the life of a dog that ultimately turns feral and follows a pack of wolves into the wild. White Fang, from 1906, tells the reverse story: The cub, born in the wild to a feral, half dog and half wolf dam, and a wolf sire, is caught by Indians when he is a few months old, beaten into submission and used in a team with other dogs to pull a sled, and later sold to a man who uses him in dog fights, from whom he is rescued by a Southlander. This man ultimately takes him back to Cali- fornia, where the three quarters wolf learns to become a house pet. The story of White Fang’s life is often painfully brutal (and racist) but the ending, where the old wolf learns to adapt to a “civilized” life on a California estate, is an ostentatiously happy one, with White Fang dozing in the sun, watching his puppies born to the family’s sheepdog bitch play in the sun. The happy ending, the fact that the protagonist and focalizer is followed from birth to old age, and the fact that this, as most other stories with animal protagonists, is usually considered a story for children or young adults, has contributed to it being read as a Bildungsroman. Robisch argues in Wolves and the Wolf Myth in American Literature that reading White Fang as a Bildungsroman risks placing it in the comedy genre (with a happy ending) rather than in the genre of naturalistic, determin- istic tragedy, where the wolf, represented by White Fang, is destined to succumb to domestication and death.11 Robisch’s argument is strong, especially if we, as Robisch, consider the novel as part of the American literary naturalism tradition which favored a plot of decline. However, since learning, adapting, and developing is a powerful motif in White Fang, and since the focalizer of this 3rd person narrative is the developing canid, the learning processes are hard to ignore. If we therefore read White Fang’s “education” in less anthropomorphic terms, as a representation of social and other cognition in the wild and half-tamed canid, another picture emerges. We see for instance how White Fang learns physical and social laws as a response to operant conditioning and how he learns to interpret human behavior because this, too, is a way to gain rewards and to avoid punishment. We see how he grows attached to a particular human, and demonstrates this by developing separation anxiety when the human leaves, and by soliciting muzzle grabs a sign of submission when the human returns. Towards the end of the story, he also learns how to communicate with humans in different ways, and how to co-exist with a group of conspecifics, that is, other dogs. At the end of the story, the feral dog-wolf hybrid has become a dog, in that he has learnt and adapted to typical dog behavior.

11 S. K. Robisch (2009), Wolves and the Wolf Myth in American Literature. Reno, p. 322.

125 In the following I will take a closer look at the cognitive processes represented in the novel and compare them to recent ethological research. Being a literary scholar, and not an ethologist, I realize the hazards of my approach, but I consider the use of ethology in literary analysis of animal representation a fruitful and exciting addition to traditional literary study, and especially in the study of literary works with realistic or naturalistic ambitions. My knowledge of ethology derives mostly from Miklosi’s Dog Behav- iour, Evolution, and Cognition from 2009, a standard work in higher education. For this essay I have also used Topal et al’s: “The Dog as a Model for Understanding Human Social Behaviour” from 2010. The article by Topal et al proposes that there exist behavioral analogies between dogs and humans, and that these can be organized in three sets of skills: synchronization [for example] social learning and rule following, attachment toward humans, and communication.12 These areas are interesting for my approach because, as Topal et al show, although dogs and humans are shown to be similar in these respects, dogs and wolves typically differ. As this paper will show, White Fang’s development in the novel describes a trajectory from wolf behavior to dog behavior, in that he, in different stages of his development, learns and exhibits each of these three skills.

Wolf cognition Following the plot line of the novel, I will first discuss some early examples of cognitive processes, where London describes how the new born grey wolf cub learns from his mother and from the environment, before he comes into contact with humans. I argue that this is London’s way of showing the cub as wolf, a wild animal. Wolf cub development in the wild is, for obvious reasons, difficult to research, and I have not found any data that corroborates London’s description. But my point here is to show that the first chapters of the novel contrast with later ones, and show the cub in his original wolf shape. His “clay”, as London calls it, has not yet been molded into a dog. London’s descriptions of White Fang’s cognitive processes start immediately when he is born. The grey cub (so far without a name) uses his available senses, touch, taste and smell, to learn to know his mother, and is reinforced by warmth, food, and security. As soon as his eyes open and he is able to take in visual impressions, he learns about his surroundings, from a combination of reinforcement and punishment: He learns that he is in a cave with three hard walls that block his wanderings, and a forth, characterized by light, that fascinates and entices him, but that his mother stops him from investigating by rolling him over with her paw:

12 Topal et al: ‘The Dog as a Model for Understanding Human Social Behaviour’ Advances in the Study of Behaviour 39, 2010, p.109.

126 Thus he learned hurt; and on top of it he learned to avoid hurt, first, by not incurring the risk of it; and second, when he had incurred the risk, by dodging and by retreating. These were conscious actions, and were the results of his first generalizations upon the world.13

Most of these generalizations are restraints, limitations on the cub’s freedom, and London early on makes a point of the cub learning to avoid these restraints, in other words, to avoid punishment:

So the grey cub knew fear, though he knew not the stuff of which fear was made. Possibly he accepted it as one of the restrictions of life. For he had already learned that there were such restrictions. … all was not freedom in the world, … to life there were limitations and restraints. These limitations and restraints were laws. To be obedient to them was to escape hurt and make for happiness. … And after such classification he avoided the things that hurt, the restrictions and restraints, in order to enjoy the satisfactions and the remunerations in life.14

What London calls classification is what we, since Skinner, call operant conditioning: a voluntary behavior is changed, due to its consequence(s). London establishes here a readymade method for learning that White Fang taps into in many future situations, as we will see. The cub learns, not exactly to hunt, but rather, that he is a hunter, when he by accident wanders into a ptarmigan nest and playfully catches a chick in his mouth. He likes the sensation of biting into it, and this brings further reinforcement when he tastes the blood and the meat.15 Blood and meat are always connected; London does not miss any opportunity to point out that the cub eats living things, but also to show how vulnerable the cub is himself, that the hunter also can be the hunted. This illustrates another “law” for the cub, that of eating or be eaten, the law of the wild. This also causes the cub to develop a general distrust of his environment, of other animals, for instance. What London calls White Fang’s inherited fear of the unknown is further strengthened by experience when the cub tries to walk on water, falls in the river, and almost drowns. This gives him “distrust in appearances”, and we learn that the cub “would have to learn the reality of a thing before he could put his faith in it”.16 Here London obviously anthropomorphizes,

13 London, White Fang, p. 36. 14 London, White Fang, p. 39. 15 London, White Fang, p. 43. 16 London, White Fang, p. 45.

127 and extends the argument too far, but most canid cubs or pups will have a similar experience with water at some early point, and will learn at least that they cannot walk on water, so the episode feels relevant at least. This episode, and the cub’s distrust in appearances is however also used as the first indication and explanation of his generally distrusting nature. London seems to have been ignorant about young wolf cubs typically being reared in packs, and lets the grey cub grow up with only his mother, but it is clear that he thinks that he describes the first months of a typical wolf cub. By the end of Part Two, the cub has grown enough to help his mother hunt, and together they kill a lynx that earlier has threatened to kill him. Thus far we have seen the cub as wolf, a part of the wilderness, a perfect fit in the world that goes on without human involvement. But this is the last time the cub is a nameless wolf. In the following sections, the cub is found and claimed by an Indian, Grey Beaver, and transported to an Indian camp.

Domestication begins The cub is named White Fang by Grey Beaver, whose words “He is my dog” mark the beginning of White Fang’s transformation into a domesticated animal.17 Once White Fang is present in the camp, the interesting thing happens that London starts emphasizing White Fang’s dog ancestry. Whereas “the grey cub” before was represented as all wolf, part of the wilderness, he is now a dog among the other dogs, albeit an unusual one. “White Fang had never seen dogs before, but at sight of them he felt that they were his own kind, only somehow different”.18 From this point onwards, White Fang has to learn how to survive in the vicinity of humans and dogs, and London’s narrative is very much focused on this learning process.

Synchronization Here is it time to introduce one of Topal et al.’s set of skills, namely synchronization. The definition of synchronization in Topal et al. is as follows:” processes leading to behavioral or motivational/emotional conformity” and examples might be e g that dogs learn from the behavior of conspecifics (other dogs) and from humans, so called social learning, and that they learn to follow rules.19 What White Fang learns above all is that “the man-animals were gods unmistakable and unescapable … He belonged to them as all dogs belonged to them. His actions were theirs to command. His body was theirs to maul, to stamp upon, to tolerate. Such was the lesson that was quickly

17 London, White Fang, p. 53. 18 London, White Fang, p. 54. 19 Topal et. al, p.95.

128 borne in upon him”.20 As this quote shows, this is a lesson learned mostly with punishment, but it has the effect that White Fang learns to follow the rules. There is a scene in this early part of the novel – deeply disturbing – that shows how White Fang learns about the man-animals’ superiority. White Fang tries to swim after his mother who is taken away up the river in a canoe. When Grey Beaver catches up with him, he beats him up. White Fang tries to assert himself, he snarls at the man, but gets only more abuse. When he breaks down and cries, the beating stops, but when White Fang then sinks his teeth into Grey Beaver’s foot, the abuse starts all over again.

Not only the hand, but the hard wooden paddle was used upon him; and he was bruised and sore in all his small body when he was again flung down in the canoe. Again, and this time with purpose, did Grey Beaver kick him. White Fang did not repeat his attack on the foot. He had learned another lesson of his bondage. Never, no matter what the circums- tance, must he dare to bite the god who was lord and master over him ... That was … the one offence there was no condo- ning nor overlooking.21

Topal et al., (citing De Waal 1996, and Bekoff and Allen, 1998) claim that “obedient behaviour of dogs and their ‘desire to please us’ is partially based on their social skill at comprehending and following social rules”.22 Once White Fang has learnt the extent of Grey Beaver’s violence, his desire to avoid it is enough to teach him new things: “Obedience, rigid, undeviating obedience, was what was expected of him; and in return, he escaped beat- ings and his existence was tolerated”.23 White Fang has learnt a social rule.

Attachment From now on, he is faithful and obedient to Grey Beaver, he works hard in the sled team, and in return he gets some protection against humans and other dogs. However, London is quick to point out:

He had no attachment for Grey Beaver …. There were deeps in [White Fang’s] nature which had never been sounded. A kind word, a caressing touch of the hand on the part of Grey Beaver, might have sounded these deeps; but Gray Beaver did not caress, nor speak kind words.24

20 London, White Fang, p. 59. 21 London, White Fang, p. 63. 22 Topal et. al, p. 97. 23 London, White Fang, p. 64. 24 London, White Fang, p. 75.

129 The ability to form an attachment is, according to Topal et al., one of the skills typical of dogs and humans, but White Fang is not there yet. Grey Beaver shows no affection for him; therefore White Fang does not learn this particular lesson, and it will take some years before this happens. After a series of violent adventures White Fang ends up in the posses- sion of Weedon Scott, a Southlander and an educated man, who believes that White Fang can be turned in to a good working sled dog. Here starts a new phase in White Fang’s life, which rapidly starts developing more dog characteristics. One is that he forms an attachment with Weedon Scott. Scott wins White Fang’s confidence, first by hand feeding him, and then, by massaging the head and ears of the growling dog. White Fang gradually learns not only to accept this, but to enjoy it, and an attachment is formed. This corresponds nicely to research done on shelter dogs (Gácsi et al., 2001, cited in Topal et al.) who even after a long periods without human contact quickly are able to form relationships with humans. Topal et al. also point out that another study (Marston et al. 2005) “found that physical contact (massage) was more effective than obedience training as a form of handling in evoking patterns of attachment toward humans”.25 Attachment exists when certain criteria are fulfilled. The animal is supposed to show stress when separated from the human, seek contact with the human, and show specific greeting behaviors, and these behaviors must be “quantitatively different from similar actions performed toward a stranger”.26 After a short time in Weedon Scott’s company, White Fang fulfills the criteria. When Scott goes away on business, White Fang stops eating and won’t work. When Scott finally comes back, White Fang reacts with joy: “White Fang came to him, not with a great bound, yet quickly…. as he drew near, his eyes took on a strange expression. Scott’s musher Matt comments: “He never looked at me that way all the time you was gone,”27 so we can see that this behavior is reserved for Scott. The specific greeting behavior mentioned above is also first expressed at this time: “He suddenly thrust his head forward and nudged his head in between his master’s arm and his body”.28 The greeting behavior is similar to what is called a muzzle grasp used to confirm an established relationship.29 According to Topal et al, wolf cubs and dog pups differ in their ability to form attachments to humans: “Despite being hand-raised and socialized to an extreme level . . . hand-reared gray wolf pups did not seem to dis- criminate between their caregiver and a stranger greeting them when left alone in an unfamiliar enclosure”.30 In other words, the fact that White

25 Topal et. al, p. 91. 26 Topal et. al, p. 89. 27 London, White Fang, p. 122. 28 Ibid. 29 Abrantes, Roger(1997), Dog Language. Wakan Tanka. 30 Topal et. al, p. 90.

130 Fang is now able to form an attachment to a human can also be seen as a step on his way to development into a dog.

Communication During his time with Scott in the Yukon, White Fang also learns another social skill, falling under the term synchronization, namely to read human intentions. He guards Scott’s cabin, and attacks anyone who approaches it in a furtive and suspicious manner, but lets people pass who walk openly and directly to the door. He also reads signs of Scott’s intention to leave the Yukon again, when he starts packing, and this time he breaks out of the cabin, follows Scott to the ferry, and more or less forces his master to take him along to California. In California White Fang has to adapt to a life on a small ranch, and learn more social rules such as leaving chickens and other ranch animals alone. This is also where he acquires a skill from the third set of Topal et al’s skills typical for domesticated dogs, namely the skill of initializing communication with humans. Miklósi et al also mention this as something typical for dogs, namely that they “have a strong propensity to initialize communicative interactions with humans”.31 This pattern of behavior can be revealed in situations where dogs experience problems in the presence of humans. Under these circumstances, dogs show many forms of behavior (visual contact, barking, etc) that direct the attention of the human onto themselves or the problem to be solved, as has been shown in experiments. Interestingly, Miklósi points out that similar experiments with socialized wolves do not result in similar communication.32 Up to this point White Fang is silent, like most wolves, he never barks. But then he is put in a situation where he has to direct the attention of humans onto himself and a problem. Weedon Scott is out riding, and is thrown off his horse and hurt. He sends White Fang home, saying, “Go on home and tell them what’s happened to me”.33 White Fang goes home, but he has problems making the family at home understand. He tries growling and pulling with his teeth at the dress of Scott’s wife, but only succeeds in making them nervous. Then he hits upon something that works.

He had ceased from his growling and stood, head up, looking into their faces. His throat worked spasmodically, but made no sound, while he struggled with all his body, convulsed with the effort to rid himself of the incommunicable something that strained for utterance. … ‘he is trying to speak, I do

31 Miklósi, p. 178. 32 Ibid. 33 London, White Fang, p. 144.

131 believe’, Beth announced. At this moment speech came to White Fang, rushing up in a great burst of barking. ‘Something has happened to Weedon’, his wife said decisively.34

When White Fang acquires another dog skill, barking, he is also able to communicate with the humans in order to solve a problem. London was, for his time, a skilled observer and describer of animal behavior. In White Fang, he describes how a wolf-dog hybrid is moved from the wilderness to gradually more domesticated situations, and how he, in response to environmental challenges, develops skills that according to modern ethology are characteristics of domestic dogs: the ability to learn and follow social rules, to form attachments to humans, to interpret human intentions, and to communicate with humans in order to solve problems. As several studies show, dogs are considerably more proficient at these skills than wolves, and I think it is interesting to speculate whether London made White Fang a wolf-dog hybrid (rather than a wolf) because he assumed that a similar development in a purebred wolf would be un- likely. London claims: “I endeavored to make my stories in line with the facts of evolution”, and while the complete story of the evolution of the dog has yet to be told, I hope to have shown that White Fang can be read both as an ethological Bildungsroman, and as an allegory of the evolution of the domestic dog.

Works cited

Abrantes, Roger (1997), Dog Language. Wakan Tanka. Bekoff, Marc (2007), The Emotional Life of Animals. Novato. London, Jack, (1901) The Call of the Wild. http://www.gutenberg.org/files/ 215/215-h/215-h.htm London, Jack (1908), “The Other Animals”.http://london.sonoma.edu/Writings/ Revolution/animals.html London, Jack (1906; 1991), White Fang. New York. Miklósi Ádám (2009), Dog Behaviour, Evolution, and Cognition. Oxford. Robisch, S.K. (2009), Wolves and the Wolf Myth in American Literature. Reno. Topal, Jozef, et al. (2010), “The Dog as a Model for Understanding Human Social Behaviour”. Advances in the Study of Behaviour 39, pp. 71-116.

34 London, White Fang, p. 145.

132 Sense of Nature and Ecopedagogical Design in Swedish Children’s Literature from the 20th Century.

At the 2013 international conference organized by ASLE, The Association for the Study of Literature and Environment, the Mälardalen University research group Ekokritiskt forum was represented by a panel on Swedish children’s literature, made up by Sture Packalén, Magnus Jansson, Karin Molander Danielsson and Marie Öhman. The panel presented environmentalist and ecopedagogical readings of children’s literature from the 20th century. The papers have been collected here, in the same order as they were presented at the conference, but sadly, for practical and economic reasons, without the many illustrations used in the presentations. In what follows, two papers discuss texts from what could be described as the golden age of Swedish children’s literature, the early 20th century, whereas the other two bring up texts from the latter half of the 20th century. The first paper, by Sture Packalén, takes its point of departure in a supposed Swedish sense of nature, often noted by foreign and Swedish critics, and discusses its realization in the famous picture books by Elsa Beskow. As Packalén shows in this paper, the sense of nature is presented to the children in a certain blend of realism and imagination, which constitutes a tradition in Swedish children’s literature. The second paper, by Magnus Jansson, presents a reading of Selma Lagerlöf’s geography reader Nils Holgersson's Wonderful Journey through Sweden, that highlights the ecopedagogical effects of some of its narrative features. It shows for example how animal characters and animal narrators evoke in the reader a concern for their situation as victims of what humans do to the environment. In the third paper, Karin Molander Danielsson discusses the ecopedagogical design of Swedish children’s literature from the sixties and seventies. These texts follow in the tradition of the canonical Ur-texts by Beskow and Lagerlöf, but are influenced by radical environmentalism and other political movements typical of the times, something which complicates the traditional blend of realism and fantasy. The fourth paper, by Marie Öhman, discusses Astrid Lindgren’s novel Ronja The Robber’s Daughter, published in 1981. In this modern fairytale by Sweden’s arguably most famous author of children’s books, the didactic realism seen in some texts of the 1970s is moderated, but the environmentalist concerns about the human position in nature are still present. Öhman shows, among other things, how the forest in this novel is represented as a source of protection and concord, reflecting the ideas of the environmentalist movement of the 1980s.

133 Elsa Beskow and the Nordic View of Nature

Sture Packalén

Elsa Beskow is the most famous Swedish author of picture books for children. Beskow looks at nature with the eyes of a child and with a child’s perspective. In her picture books it is first of all the forest (Peter in Blueberry Land, 1901; Children of the Forest, 1910; The Sun Egg, 1932), and then the field (Pelle’s New Suit, 1911), and after this the meadow and the garden (Flower Fes- tival in the Hill, 1914; George’s Book, 1916; Little Lasse in the Garden, 1920) which set the scene for her fairytale-like stories. Finally she also includes the lake and the sea in this landscape (Baby Brother’s Sailing Journey, 1921; The Curious Fish, 1933). Beskow shares nature as a source of inspiration and starting point with Ottilia Adelborg (The Princes’ Flower Alphabet, 1893), Walter Crane (Floras Feast, 1892) and Ernst Kreidolf (Blumenmärchen, 1898). What is significant in this context is also the reformatory ideas about teaching that Beskow became aware of by studying the methods taught by Ellen Key (The Century of the Child, 1900), in which the pupil who by her/his knowledge

obtained a view of the great connected system of existence, the connection between nature and man’s life, between the present and the past, between peoples and ideas, cannot lose his education. Only the person who, through the mental nourishment he has received, sees more clearly, feels more ardently, has absorbed completely the wealth of life, has been really educated. This education can be gained in the most irregular way, perhaps around the hearth or in the field, on the seashore or in the wood; it can be acquired from old tattered books or from nature itself.1

From a hundred-year perspective Beskow appears in her children’s books as an extremely skilled ecopedagogue because of the way in which she re- counts and portrays nature. What kind of nature is it then that we meet in Beskow, what part does it play and how is it depicted? In this short presentation I will concentrate on the forest only. Peter in Blueberry Land (1901)2 is Beskow’s first big picture book, stylistically Jugend-inspired with decora- tively woven fern leaves and blueberry sprigs, a sort of Swedish-branded Jugend style. The book struck a new note since it lacked direct pedagogical pointers but instead was characterised by a sort of playfulness and magic. In this book nature and its inhabitants come to the aid of humans, indeed, nature is seen almost as a paradise-like condition. What she portrays is

1 Ellen Key (1909), The Century of the Child. New York and London, p. 232. 2 Elsa Beskow (1901; 1987), Peter in Blueberry Land. Edinburgh.

134 nature imbued with a romantic and National Romantic spirit, in which the decorations become a part of the story. The book is about Peter, who has gone to the forest to pick blueberries and cranberries for his mother’s birthday, but cannot find any. Through his meeting with nature, with the forest, the child Peter, who in true Ro- mantic spirit is also receptive to impressions from another dimension than reality, is led into the world of fantasy. When he searches the forest for berries in vain, a tiny man comes to his rescue. Here fairy tale and reality merge into a wide-eyed observation of dreamlike pictures and realistic details. Beskow’s illustrations show that she had a deep understanding of the animal and plant kingdoms. Her exact observations of nature give credibility to the fantastic. Details of nature are woven into the narrative and never become a decorative end in themselves. Beskow gets close in on the motif. In her story-telling and meticulous drawing she focuses on what is at the micro level in nature. The whole of nature is seen from a marvelling child’s perspective. It is the closeness to the ground, with pine needles, rotten leaves and palm-like ferns that captures her interest. She makes co-actors of ants, spiders, wasps, ladybirds, grasshoppers, lizards, snails, mice, beetles and caterpillars in the fairy-tale-like course of events. In the entirety that arises upon reading the text and pictures, in the iconotext, an almost symbiotic interplay between text and picture emerges. Through this close interplay, Beskow not only gives nature a voice, but also intensifies the experience of nature and conveys an emotional empathy and a conception of nature that can be said to be particular to the Nordic countries: Nature welcoming the child, the innocent human being, and opening up her senses to a new, exciting and at the same time well-ordered world. Man is completely integrated into this world, as Na- ture’s guest, not exploiting it but with an open mind having the privilege to visit it, to experience adventure and then also to have the opportunity to return home. Even though all the Jugend-like style found in Peter in Blueberry Land is missing from Beskow’s second book, Children of the Forest, which came out in 1910,3 Beskow still has all her sensitivity left for the creatures of the forest. By means of the fairy-tale form and the realistic illustration of humanlike figures in an easily recognisable natural environment, Beskow succeeds in conveying a feeling of being chosen and in communion with nature surrounding us. Beskow expresses her ecopedagogical intentions clearly prior to the publication of Children of the Forest when she in a letter writes thus: “My intention with this book is to carry children off with me to the forest, to get them to love its moss and bark and stones, to get them as it were to feel the scent of resin and pine needles and the soft moss

3 Elsa Beskow (1910; 1987), Children of the Forest. Edinburgh.

135 under their feet.”4 Similar contemporary ambitions to make the Swedish people interested in the forest can be seen in the dioramas at the Biology Museum on Djurgården in Stockholm, which opened in 1893. Exhibited there were stuffed animals placed in artificial habitats set against realistically depicted countryside backgrounds by the well-known nature painter Bruno Liljefors. Children of the Forest is a tale of the seasons, beginning in the late summer. We are given a glimpse of the family’s life during the autumn and winter and the story ends with the arrival of spring. The narrative begins by telling us that the forest family live under the same conditions and terms as the other inhabitants of the forest. The forest, which in previous tales has often been portrayed as frightening, with goblins and other fairytale creatures, as a place where one can get lost, for example in the stories by the Grimm brothers, becomes in Beskow’s work a welcoming and enchanted world where it is good – albeit strenuous – to live. Beskow presents the forest family thus:

Deep in the forest, under the curling roots of an old pine tree, was a small house. Warm and dry in winter, cool and airy in summer, it was the home of one of the forest people. He lived there with his wife and four children; Tom, Harriet, Sam and Daisy. Wild strawberries and mushrooms grew by their door and they had all the pots, pans, chairs, beds, tables, knives, forks and spoons they could possibly need. Sheltered under the pine tree branches, they hardly felt the autumn gales and if it rained, the children crept underneath a giant toad- stool to keep dry. 5

Mother is the uniting figure who gives love and makes sure that their household functions with the picking of berries, mushrooms, cotton grass and other things from Nature’s pantry. The children are often out on their own, they are invited to flying trips by the bat at the forest lake in the evening, they swing with the elves, run away from the playful mountain troll, and their red hats act as camouflage when hiding from humans and wild animals. The winter gives them school holidays and games in the snow, and the spring brings happy hours at the stream – and a new child in the family. The life cycle begins anew. On the whole the relationship between humans in elf guise and animals is symbiotic. The hare allows itself to be harnessed to the sleigh, but the forest family also give of their abundance: “Harriet! Daisy!” called

4 Elsa Beskow, Letter to Gurli Linder, 9th of December 1910, Kungliga biblioteket. Stockholm. 5 Children of the Forest, p. 1.

136 their father. “We must make up a basket of food from our cupboards. It has been so cold that some of our friends may not have enough to eat.” 6 There is no conflict between nature and humanoids here; it is a sa- nitised depiction of nature, where the question of eat or be eaten is completely absent. Nature is not hostile and never hits back, but continues to exist in an almost idyllic, preindustrial state of balance and unspoiledness. But like in every paradise, there is a snake. Father, in his fir cone apparel, demonstrates his bravery in the battle against the snake in this paradise. Mother, however, takes – without fear – her three eldest children to the Owl mother’s school for the children of the forest. It can be said that Bes- kow is portraying an eco-system that is harmonious in an unnatural way. The animals and humanoids live in an artificial, non-aggressive balance. The elf father admittedly kills the snake which threatens the idyllic fa- çade, but at the same time there is an underlying conception that nature, unspoilt by humans, is a harmonious world, which works best if the animals can set the tone and not humans. I would like to claim that in the view of nature expressed in Beskow’s verbal and visual narrative, in her iconotext, there is a form of emotional empathy for nature which has been handed down for a hundred years and taught in the home and at school. In her books nature is portrayed as a partner to be taken good care of. It could be said that generations of Nordic children have received their gentle view of nature through reading Beskow’s books or having them read to them. By being read aloud in the children’s bedrooms or at school, her books have passed on the traditions of Linnaeus regarding the observation of nature and handed down an empathic feeling for nature. In this way the children in the Nordic countries have already acquired a basic ethical attitude which means a good and close relationship to nature. This attitude is also reflected in the unique Nordic right of public access, a common law which around the turn of the century in 1900 was considered to be prevalent by dint of age, but which can be traced back to a long time ago. It constitutes a right for everybody in Sweden, Norway, Finland and Iceland to travel on foot, to make temporary overnight stays and to pick berries and mushrooms on privately-owned land; it is the right that the Swedish Environmental Protection Agency formulates as an obligation in the words “Don’t disturb – don’t destroy”.7 Incorporating the awareness of nature in this Nordic right of public access, Beskow’s insight into nature, her sober observation and ability to recount in a way that both amazes and is easy to take in, in a most often unwitting but decisive way influenced the Swedish and Nordic valuation perspectives concerning nature: that it is understood to be a place where there is consolation, help, fellowship, harmony, some danger, but that it

6 Children of the Forest, p. 27. 7 Swedish Environmental Protection Agency, http://naturvardsverket.se/sv/ Om-Naturvardsverket/Publikationer/ISBN/8500/978-91-620-8522-3/

137 is also seen as an almost sacred place where one can gain strength and inspiration, a refuge to obtain peace of mind. Indeed one can speak about an almost unique reverence for nature, a worship of nature that among the secularised Scandinavians has in many respects replaced belief in traditional religion. In this “green philosophy of life” Beskow still today fits in well with her account of our great closeness to nature and her concern about it. Her books both reflect and enhance the awareness of nature, the basic ethical attitude to nature. In her work, the perspective is anthropocentric, but what she depicts through her humanised figures is a person who adapts herself to and sees herself as a part of nature, upon which all of us are extremely dependent. Through precisely this perspective Beskow’s picture books are both an expression of what is particular in the Nordic way of looking at nature and a lasting example of Nordic eco-pedagogy for children. Beskow’s characterisation of the cycle of life in the animal and plant kingdoms contains no pointers, but is an early expression of environmental education, precisely because it is rooted in a world in which Swedish children can recognise themselves. She has a down-to-earth form of address which causes children not to tire of her books. Recognition of one’s own place/forest leads to an emotional involvement which can both lead to a greater understanding of others’ safeguarding of their places, and to a feeling of accountability in more global terms. When Beskow tells stories, describes and depicts her own Nordic place, she presents it in a way that is not confined to a certain generation but on the contrary in a way that has been passed on between generations for over a hundred years now. What is so very special with Beskow, and what makes her the foremost Nordic ecopedagogue in children’s literature, is that she has the ability to give voice to nature, that she speaks for nature, which cannot itself speak – and that we Nordic people listen, for the very reason that the voice emanates from one well-known place and an empathic awareness of nature which forms a part of the basic values in the Nordic countries.

Works cited

Beskow, Elsa (1910;1987), Children of the Forest. Edinburgh. Beskow, Elsa (1901;1987), Peter in Blueberry Land. Edinburgh. Ellen Key (1909), The Century of the Child. New York and London. Swedish Environmental Protection Agency, http://naturvardsverket.se/sv/ Om-Naturvardsverket/Publikationer/ISBN/8500/978-91-620-8522-3/

138 To Drain or not to Drain, that is the Question

Some remarks on the use of animals in Nils Holgersson’s Wonderful Journey through Sweden

Magnus Jansson

Nils Holgersson’s Wonderful Journey through Sweden was published in two parts, 1906 and 1907. Selma Lagerlöf is considered to be one of the most interna- tionally famous Swedish authors. She was born in the middle of the 19th century when Sweden was still a poor country based on agriculture and when most people lived in the countryside and in small towns. She lived to see Sweden transform into a modern nation. She died soon after the start of the Second World War. Lagerlöf is said to have embodied parts of this historical transformation in her works, and Nils Holgersson is probably the most famous example. She was the first woman to win the Nobel Prize in 1909 and soon after she was elected a member of the Swedish Academy (in 1914). Nils Holgersson is a school-book which Lagerlöf wrote on a request from a teachers’ association. Several generations of Swedish pupils have read the book as a part of the curriculum in elementary school. I am interested in Lagerlöf’s use of the motif of bird-migration and her views on some contemporary political and environmental issues. My main research sources for this article are, Gunnar Ahlström’s book Den underbara resan. En bok om Selma Lagerlöfs Nils Holgersson (1942, 1958) and Chris- topher Oscarson’s ecocritical article “Nils Holgersson, Empty Maps and the Entangled Bird’s-Eye View of Sweden” (Edda 2009:2). I would like to begin with some remarks about Sweden at the time when Lagerlöf wrote her book about Nils and his journey. When the modernization of Sweden picked up speed in the second half of the 19th century some “classical” problems emerged: Firstly, industrialization caused a ruthless exploitation of natural resources. Mining and forestry in different parts of the country caused dramatic changes to the landscape and the environment, both in the countryside and in the cities. Secondly, a growing human population, lack of working opportunities and economic crises led to emigration. A majority of the emigrants went to the United States. Low wages and the concentration of political power to the upper class led to class conflicts. Bad living conditions and bad sanitary conditions led to diseases, for example tuberculosis. Previous research on Nils Holgersson has pointed out that Lagerlöf addresses almost all of these problems of modernity in her book, but she does it in a way that never gives in to pessimism. It has been said that she tries to show how individual initiatives can always improve the state of

139 things.1 It has also been said that Lagerlöf’s concept of nation includes the land, the human population and the animals.2 Oscarson underlines in his article that Lagerlöf tries to show the young readers that they are connected to an “all-encompassing ecological community” and that this becomes part of the idea of the nation.3 However, by including the Swedish fauna in her conception of Sweden as a nation she must try to negotiate the conflicts between the needs of humans and the needs of animals when they occur in the process of modernization. And as I said, Lagerlöf is optimistic: In her different stories in the book she continually promotes the idea of sharing space – conservation and exploitation. I would say that Lagerlöf’s pedagogical agenda is characterized by nationalism, a sort of “light” Christian idealism and the importance of individual moral responsibility. She is loyal to her pedagogical commission to write a school-book and at the same time she is loyal to her own aesthetic ideas as an author. In both of these loyalties nationalism plays a part. Ahl- ström makes the point that Lagerlöf rarely makes her Christian view of life explicit in Nils Holgersson, but that it is nevertheless still at work in the background.4 It seems obvious to me that there lies a Christian moral view behind her stress on the general importance of individual moral responsibility. Her political agenda is based on social liberalism, which means an optimistic belief in the potential for development in a free market econo- my balanced by democracy and governmental protection of special values, for example animal rights and conservation of certain biotopes. I would like to illustrate this view by two examples from the book. My first example is taken from chapter seventeen, “The Old Peasant Woman” and the second example comes from chapter nineteen, “The Great Bird Lake”. The first deals with the problem of emigration and illustrates the positive outcome of draining wetlands. The second goes on to show a conflict between human and animal interests in the same place, namely the lake Tåkern. This conflict was unsolved and a controversial issue at the time when Lagerlöf wrote her book. In these two episodes I want to highlight how the narrative technique leads to pedagogical effects. By using animal agency in her book Lagerlöf manages to evoke an engagement in the reader and sometimes this effect is concern for the environment, but it is not always so. Oscarson has offered an interesting analysis of this. He points out that Lagerlöf did not just want to give voice to human interests in the natural environment but also give voice to the natural environment itself. I fully agree with

1 Gunnar Ahlström (1958), Den underbara resan. En bok om Selma Lagerlöfs Nils Holgers- son. Stockholm, p. 158. 2 Ahlström, p. 103 ff. 3 Christopher Oscarson (2009), ”Nils Holgersson, Empty Maps and the Entangled Bird’s-Eye View of Sweden”, Edda 2009:2, p. 109. 4 Ahlström, p. 85.

140 Oscarson when he writes that “Nils’s position at the threshold between the human and the non-human world was a crucial narrative device for mediating these perspectives.”5 In chapter seventeen Nils has come to Småland. He is together with the white gander and another goose named Finedown and they all land on a desolate farm to rest for the night. In the cowshed Nils meets the only cow left on the farm. Her name is Rödlinna. She is anxiously waiting for her mistress, the old peasant woman, to feed her. Nils fills her crib with hay and then Rödlinna asks him to go and look for her mistress. Nils finds the old woman dead and when he returns to the cowshed and informs Rödlinna of what has happened, she starts to tell a story about how all of her mistress’s children and grandchildren have left Småland and Sweden. It is the typical story of emigration. Rödlinna begins her story about the old woman in this way:

‘She used to come out here to the cowshed,’ the cow said, ‘and talk about everything that was worrying her. I could understand what she was saying though I couldn’t answer. For the last few days she’s been talking about being frightened that there would be no one with her when she died.6

Here we come to understand why the cow is able to tell her story about her mistress: Domestic animals understand human language in the fictive world of Nils Holgersson, but they cannot answer. This explains why animals can be such well-informed narrators in Lagerlöf’s novel. After this introduction comes the story of why the old woman ended up alone. Finally Rödlinna tells Nils about a recent episode that must have been the last thing happening before the old woman’s death:

She never thought of anything but the children and the fact that they had been forced to leave. When summer came she led the cow out to graze on the great moss. She herself sat for days on end on the edge of the moss with her hands in her lap. As they walked home she would say: ‘They wouldn’t have had to leave, you know Rödlinna, if there had been big fertile fields here instead of this barren moss.’ She could become really angry with the moss for lying there so big and useless, and she would sit there saying that it was the moss’s fault that the children had left her.

5 Oscarson, p. 110f. 6 Selma Lagerlöf (2013), Nils Holgersson’s Wonderful Journey through Sweden, Vol.1, translated by Peter Graves. London, p. 218.

141 That last evening she had been weaker and shakier than ever before. She had not even managed the milking. She had leant on the stall and told the cow that two farmers had come to see her and offered to buy the moss. They were going to drain it and cultivate it. This had made her both anxious and happy. ‘Listen now, Rödlinna, listen now,’ she had said. ‘They said they could grow rye on the moss. I’m going to write to the children and tell them to come home. They don’t need to stay away any longer. They will be able to make a living at home now.’7

In this passage, we are told that the old woman blames the moss for its in- fertility and that she, just before her death, saw a solution to her problem of loneliness: By draining the moss and transforming it into fertile fields she may be able to persuade her emigrated children and grandchildren to return to her and their “motherland”. The draining of wetlands and lakes was a huge, national project during the 19th century in Sweden. It dramatically changed the landscape and its goal was to meet the challenges of a growing population. Famines were common and poverty was widespread. One could say that Lagerlöf pays homage to this project by her story about the old peasant woman. The animal narrator Rödlinna appears to be deeply loyal to her mistress’s perspective. Although she has been grazing the moss all her life she does not seem to disagree with her mistress! My next example comes from one of the most well-known and commented chapters in the book. One explanation is maybe that it deals with a “real” and specific contemporary issue. Oscarson discusses the chapter about Tåkern in his article from an ecocritical point of view and he char- acterizes it as a “particularly striking example of the novel’s embrace of non-human perspectives”.8 Chapter nineteen starts with a description of the lake Tåkern in Östergötland. It is a short but quite comprehensive guide to where Tåkern is located, to its flora and fauna and to the history of how it became Swe- den’s “biggest and finest bird lake”.9 The reader gets to know that it was human efforts to lower the lake that made it into this refuge for birds and that the birds are now threatened by new projects to drain the lake definitely:

But it is not certain that they will be allowed to hang on to these reed-beds and muddy shores much longer, for human beings simply cannot forget that the lake covers a wide expanse of good and fertile earth. Time after time people

7 Lagerlöf, p. 221-222. 8 Oscarson, p. 112. 9 Lagerlöf, p. 230.

142 have brought forward proposals to drain the lake, and if these proposals ever became reality, many thousands of waterfowl would be forced to leave the area.10

And then, suddenly, begins an intricate story about Jarro, a young mallard. Being a migrating bird Jarro has just “returned home from North Africa”.11 Unfortunately he is shot by a hunter but survives and flies as long as he can manage. A farmhand finds him and he is taken care of at the farm. In the kitchen of the farmhouse he gets to know two domestic animals, a cat called Klorina and a gun dog called Caesar. One day Klorina the cat tells Jarro about the farmers’ plan to drain the lake:

‘I wonder what you mallards are going to do next year, Jarro, when Tåkern has been drained and turned into fields,’ Klor- ina said. ‘What’s that you are saying, Klorina?’ Jarro shouted and leapt up in horror. ‘I always forget, Jarro, that unlike Caesar and me you don’t understand human language,’ the cat answered.[…] ‘Caesar,’ Jarro said, ‘you understand human speech much better than Klorina. Tell me that she heard wrong! Just imag- ine what it would be like if people drained Tåkern and turned the bottom of the lake into fields! There wouldn’t be any pondweed or duck weed for the adult ducks and no fish fry nor tadpoles nor mosquito larvae for the ducklings.12

Jarro is a wild animal and cannot understand human speech. That is another law in the fictive universe of the book. Domestic animals can understand humans, but not answer them. Wild animals can neither understand nor answer humans, but they can both understand and answer other species, wild and domestic. These fantastic principles of communication are motivated by Lagerlöf’s narrative effort to make her story about the mallard and the destiny of lake Tåkern probable and engaging. The wild animals seem to be vulnerable because they cannot understand what is going on. The wild animal Jarro responds immediately with horror when he hears about the human project to drain the lake once and for all. Despite the fact that he has been shot by a human hunter he has started to like the human species for taking care of him. However, the dialogue I quoted is just the first instance of disillusion for Jarro. Later, when he has recovered, the people of the farm use him as a decoy duck to hunt other mallards. Jarro cannot save either himself or the lake. The only thing he can do is make himself worthless as a decoy

10 Ib., p. 230. 11 Ib., p. 230. 12 Ib., p. 233-234.

143 duck by warning, instead of calling on, the other mallards on the lake. The wild animal has become a victim. This is when Nils Holgersson is introduced in this particular story. He manages to rescue Jarro and even the gun dog Caesar consents to the escape. This episode is of course another step in Nils Holgersson’s transformation from a naughty and lazy boy into a morally responsible and good young man, but in my perspective it is more interesting to see that he as a “half-human”, by rescuing Jarro, starts a series of events that end in the preservation of Tåkern as a great bird lake. During his stay at the farm Jarro has become a dear friend to the farmer’s little son Per Ola. When Jarro disappears Per Ola goes to the lake looking for his friend. He finds an old boat, manages to push it out on the lake where it sinks and Nils Holgersson turns up and rescues him too. The people from the farm seek for Per Ola but cannot find him. They find his footprints and the sunken boat and they draw the conclusion that he has drowned. The farmer’s wife cannot give up hope, and walking along the shore of the lake in the evening she gets the idea that this is a punishment from God for planning to drain the lake. The idea comes as the result of an almost mystic experience of identification with the wild birds that she sees around her:

The anguish she was feeling opened her heart and she no longer thought that she was as distinct from all other living creatures as human beings usually feel they are. She understood better than ever what things were like for the birds. Like her, they were constantly worried about their homes and their children. There really was not such a great difference between her and them as she had always thought.13

Oscarson makes an interesting interpretation of this point in the story about Tåkern:

Unlike Goethe’s Faust, who likewise confronted a point of opposition while involved in a land reclamation project, the mother decides the cost of the project to be too great, not for humans, but for the birds and other creatures making the lake their home.14

He also points out that it is no coincidence that it is a woman that has the ability to understand the non-human perspective. Lagerlöf was deeply involved in the early 20th century feminist movement and it is clear from many other of her texts, that she had this idea of the special role of women in this respect.

13 Ib., pp. 242-243. 14 Oscarson, p. 113.

144 From my point of view it is interesting to see that as a human, the farmer’s wife cannot understand the language of the birds and they cannot tell her where to find her son, even if they wanted to. But soon we will see that her ability of identification with the birds leads her by a detour to her son. She tells her husband, who happens to be the leader of the draining project, about her idea and even he, almost instantly adopts the same opinion as his wife:

His wife did not need to say much to him before he answered: ‘It may well be that God does not wish us to upset his order. I shall talk to the others in the morning and I think we’ll decide that everything should stay as it is.’15

Once the decision to spare the lake is taken, the story gets a happy ending very quickly. The gun dog Caesar, who understands what the humans say gets up from his rest and shows the farmer’s wife the way to her son. Her little son, that she thinks is dead, has been playing with Nils and the birds all day! To conclude: There are both narrative and thematic similarities between the two stories I have discussed. In both stories the capability of humans and animals to understand, or not to understand each other, plays a fundamental narrative role. In both stories women are “losing” their children and try to find ways to get them back. At the same time the two stories seem to contradict each other in their different opinions about draining land and lakes. But in Selma Lagerlöf’s vision of how to negotiate between the needs of animals and humans in modern Sweden I think this passage which represents part of the farmer’s wife’s inner thoughts sug- gests a crucial point:

It seemed a good and sensible piece of work to turn a lake into fields and meadows, but it would have to be some other lake rather than Tåkern, some other lake that was not home to so many thousands of animals.16

Works cited

Ahlström, Gunnar (1958), Den underbara resan. En bok om Selma Lagerlöfs Nils Holgersson. Stockholm. Lagerlöf, Selma (2013), Nils Holgersson’s Wonderful Journey through Sweden, Vol.1, transl. by Peter Graves. London. Oscarson, Christopher (2009),”Nils Holgersson, Empty Maps and the Entan- gled Bird’s-Eye View of Sweden”, Edda, vol. 109, nr. 2, pp. 99-117.

15 Lagerlöf, p. 244. 16 Ib., p. 243.

145 Ecopedagogy in Swedish 20th Century Picture Books: The Inheritance from Beskow and Lagerlöf

Karin Molander Danielsson

This paper traces the influence of Elsa Beskow and Selma Lagerlöf on Swedish children’s books from the latter half of the 20th century, and in particular the resilient combination of fantasy and realism in the representation of nature. It also points to potential problems with this combination, and to a couple of possible, but short-lived alternative routes. In the 20th century, nature, flora and fauna were well established as suitable topics for children’s books, but fairy tale features were still there to enhance the attraction of nature, for example in the work by author and illustrator Inga Borg. Her picture book series (published from 1955 to 2005) features the very small, troll-like humanoid, Plupp, who can speak with the animals and therefore acts as an initiator of the young into the otherwise totally realistic natural world of the far North in Sweden. In this series, the inheritance from Beskow and Lagerlöf is strong, both in terms of the ecopedagogical design and the combination of realism and fantasy. The purpose is straightforward: to teach children about the lives and habits of wild animals. The intended audience is very young, so the level of detail is low, but still significant. In Hemma hos Plupp (1982) we learn how animals build their nests: the stoat underneath some rocks, the lemming in the grass, the roughlegged hawk on the cliffs and the black woodpecker in a self-made hole in a tree. In another book, Kalas hos Plupp (1996) we are invited to a series of festive occasions where we learn what animals eat. For a spring party, Plupp makes a soup of the remains of his winter supply of berries and mushrooms. He offers the soup to his various animal friends who have mi- grated north after the winter or awakened from winter hibernation, and some of them accept gladly whereas others explain that they need to eat other things. Thus the crane and the goose eat Plupp’s soup, but the loom says that he has to get fish, and the swan does not even have time to stop. But what happens if some guests want to eat other guests? At the summer party the lemmings feel threatened by the arrival of a hungry fox family, and run away. Plupp hinders a lemming massacre by explaining that the fox and the stoat and the owl cannot eat lemmings at his party. However, he does realize, and teaches the children, that this is what foxes normally eat. He does not moralize, but he does sympathize with the fear of the lemmings. In situations like these, the Plupp character and the blend of fantasy and realism place the Plupp series in the tradition of Beskow, even though the style of illustration is very different. Lagerlöf’s influence can also be seen; above all in the small figure of Plupp himself,

146 who, just like Nils Holgersson, often gets a ride on the back of a large bird or other animal. Teaching the natural with the help of the unnatural works quite well in the simple stories outlined above, where Plupp himself does not dominate, but lets the real animals speak of their lives and habits. In another book in the same series, probably intended for slightly older children because of the longer texts and larger format, this precarious balance is jeop- ardized, however. Thus in Plupp och Tuva-Kari i Kolmåreskog (1990), Plupp travels by crane to the forest Kolmården, an actual, large forest in the South of Sweden, where he meets another fantasy character, Tuva-Kari. Her role is slightly different from that of Plupp in the North; Tuva Kari calls herself the protector of the animals and shows Plupp around with a certain air of stewardship, if not ownership. Slowly we and Plupp realize that we have moved from the forest, and, almost without Plupp noticing, entered a wildlife park, Kolmården Zoo, the largest wildlife park in Swe- den, which is located in the forest. The fact that Plupp is now in a zoo, and is accompanied by another fantasy character, changes the perspective for the reader in several ways. Many of the animals Tuva-Kari proudly shows Plupp are exotic animals, far removed from their natural habitats. They are not Plupp’s friends, and his new position as visitor and observer, rather than cohabitant, creates a much less ecocentric perspective. These animals do not teach us what they usually do; what is on display here is in fact how their life in the zoo differs from their life in the wild. Whereas in other titles in the series, animals are individuals who speak to Plupp and the child reader, here they are reduced to representatives for their species, on display for humans. A potential criticism of the zoo is nipped in the bud when Plupp learns, and immediately accepts, that these animals are here for their own protection. Yet many of the details seem to harbor non-specific criticism. Thus Plupp learns, and teaches the children readers, that wolf cubs and other young animals in wildlife parks are bottle fed in order to make them less frightened of humans, and that this is necessary, for instance if they have to be treated by veterinarians. He also notices that the lions and wolves do not get to hunt; they can sleep all day because they are fed regularly. He points out that the pool in the polar bears’ enclosure is very small and contrasts it size with that of the sea, which is seen in the accompanying drawing, just beyond the fence. Similarly, when he meets the reindeer, this animal (who is one of few animals who get to speak in this book) expresses a longing for the wide expanses of the north. The reindeer does not say so, but it is clear that he is imprisoned in the park against his will. Apart from these mild observations, the book does not explicitly criticize this or other zoos, and Plupp makes no attempt to rescue any animals. At the end of the book, Plupp is happy and relieved to leave and go back north with the wild cranes, the problems of the park noticed but not commented on further. Does the book aim to endorse zoos for protecting

147 animal species, or to criticize them for imprisoning animal individuals? Plupp is not free to comment, it seems, perhaps because he is the guest of another fantasy humanoid, perhaps because these conflicting interests are difficult to explain to children? In any case this example shows how teaching realism with fantasy can be problematic. My next two examples are from the 1970s which was an exception- al decade in many respects. After the student protests and hippie com- munes of the late 1960s, cultural and social expressions were politicized and radicalized like never before. Traditional cultural expressions were considered conservative, their motives questioned, and alternatives were created. Children’s literature was of course no exception to the general atmosphere of politicization. In an effort to create an alternative to traditional, fantastical stories, progressive children’s books became highly didactic and hyper realistic. Children were supposed to learn about the political and social issues that occupied the minds of their parents. Picture books for pre-school children therefore discussed topics like daycare cen- ters, working mothers, divorce, sex, revolutions and the Vietnam war. The traditional Swedish interest in Nature and in environmental issues was also expressed in children’s books. Sprätten satt på toaletten is a picture book from 1970 that caused a lot of discussion when it was published, mainly because of its drawings, which were considered ugly. The political message about environmentalism, in this case the grassroot fight against pollution, was less controversial and very topical, at this time. In this book, we follow the people of a community who are upset by the fact that the local capitalist (drawn wearing a high hat, sitting on the toilet) does not clean the waste from his factory before it is dumped in the local river. The river water thus pollutes the lake, kills the fish and makes it dangerous to swim there. When the people have had enough, they therefore revolt, take the key to the factory, build a sewage treatment plant, and run the factory in a communal manner. The river and the lake are then restored, and it is possible to swim and fish in the lake once again. The drawings are mostly in black and white and neither pretty like Beskow’s, nor realistic like Borg’s, but a kind of mixture of graphic novel and graffiti. Even so, and despite the angry tone, the fantastic elements are still there. The plot is pure fairy-tale, of course, and talking animals are part of the story world and get to comment on and influence events: The fish, seen swimming in the lake in one picture, say: “How gross!” The accompanying text to another picture, echoing Rachel Carson’s Silent Spring, explains: “In the bay everything was quiet, no bird was singing” and we see the only remaining bird flying away, saying: “Ugh! It is impossible to breathe here!” (My translations.) Finally, in the final picture, the lake is restored, and not only have the birds, flowers and insects come back. The drawing itself has changed character, it is prettified, and there is even a little elf joyfully playing a

148 little instrument, looking very much like a black and white 70s version of Beskow’s Children of the Forest, or Lagerlöf’s Nils Holgersson. The happy ending thus connects this ugly, angry alternative children’s book to the old estheticism of the ecopedagogical tradition, almost as an afterthought. It is as if even this, very conscious, effort to provide an alternative, cannot quite shut the door on the fantastic. There were other alternatives in the 1970s, though. My last example, Ville och djuren, from 1976 is a photographic picture book that depicts the life of an old farmer and his various farm animals. In the pictures, accompanied by short texts, we see for example Ville milking his cow by hand, feeding his sheep loose hay, and collecting eggs from his free range chickens. This is another kind of genre that became popular in the 1970s: the report, or photo documentary. The life Ville leads is about to disappear, and the book documents his lifestyle. There is nothing fantastical in this book; the animals do not speak and there are no elves. But the ecopedagogical design is there; the book wants to teach children about a lifestyle that is disappearing, about the ecosystem of the farm, but also about the facts of life. Sex is shown as part of animal life on the farm: we get pictures of mating sheep and mating chickens. The textual commentary acknowledges the animals’ emotional and physical needs, but also their place in the system; these animals are silent contributors of their milk, eggs, wool and meat to Ville’s modest enterprise. The children thus learn where their food comes from. Eggs are collected in the chicken coop, the little calf, fed on milk only, is sent away in the slaughter truck to become veal, and hens that get too old for laying are killed, plucked, and cooked, as we see in a series of pictures. Neverthe- less, there is some attempt at an animal welfare perspective in the book; Ville works hard to keep his animals fed, healthy and happy. But even though this kind of children’s book, the photo documentary, was popular in the 1970s, it was a brief interlude in the genre in general, as was the political agitation of Sprätten satt på toaletten. These books are both exceptions in the Swedish tradition of nature picture books, where the seemingly unproblematic blend of fantasy and realism still, after more than a hundred years, is the norm.

Works cited

Beskow, Elsa (1910), Children of the Forest. Stockholm. Borg, Inga (1996; 1982), Hemma hos Plupp. Bromma. Borg, Inga (1996), Kalas hos Plupp. Bromma. Borg, Inga (1990), Plupp och Tuva-Kari Kolmåreskog. Stockholm. Carson, Rachel (1962), Silent Spring. Greenwich, Conn. Elmqvist, Annika (2012; 1970), Sprätten satt på toaletten. Stockholm. Tuuloskorpi, Horst (1976), Ville och djuren. Stockholm.

149 Traditional Storytelling and New Environmentalism in Astrid Lindgren’s Ronia the Robber’s Daughter

Marie Öhman

Astrid Lindgren (1907–2002) is one of Sweden’s most beloved writers, and the predominantly Smålandish settings of her stories have come to represent the ideal image of Swedish nature. In that respect she is a caretaker of the idyllic nature-romantic tradition of Elsa Beskow and Selma Lagerlöf, in which nature is depicted as providing an esthetically pleasing pantry in return for human care. Lindgren is also considered to be an important contributor to the origin of a new type of literature: In 1945 she published the non-didactic, norm-critical story about Pippi Longstocking. Exclusively told from the child’s point of view it became the starting point for the so called modern Swedish children’s book. Lindgren’s strong and uncon- ventional child characters have since then become parts of a collective conceptual consciousness. Thus, in that respect, she is anything but a pre- server of tradition, values and ideas. These two somewhat contradictory images of Lindgren’s work are reflected in pictures of Lindgren herself as she is commonly represented, either nostalgically pondering in an idyllic Swedish landscape, or as seemingly taking on the role of a child by defiantly refusing to act according to norms and social rules. An underlying assumption of this paper is that the concurrent presence of tradition and new thinking is part of Lindgren’s literary method, in Ronia the Robber’s Daughter {Ronja Rövardotter, 1981] even an eco-pedagogical method: By means of the recognizable, she effortlessly conveys new ideas and ways of thinking, and tradition constitutes a means for renewal, if you will. In earlier works of Lindgren, such as Pippi Long- stocking or Lotta on Troublemaker Street, new ideas about children or gender were introduced. In Ronja the Robber’s Daughter the new thinking rather concerns nature and the human-nature relationship. In Ronia the Robber’s Daughter Lindgren engages the robber novel, which was a highly popular genre during the 19th century,1 to express what is generally considered to be a modern generation conflict: The story follows two antagonist robber families (Matt’s Robbers and Borka’s Rob- bers), whose animosity and uncivilized way of life is being questioned by their respective children (Ronia and Birk), since their growing friendship and moral attitude are incompatible with competition and plundering. Due to this conflict Ronia and Birk set out on a “journey”, actually a summer spent in the woods away from home. They discover the hardships of

1 Elisabeth Tykesson (1942), Rövarromanen och dess hjälte i 1800-talets svenska folkläsning [The Robber Novel and it’s Heroe in 19th Century Swedish Folk Reading]. Diss. Lund University. Lund.

150 a life in and of nature, and when they return home, they have reached new insights about themselves and about life in general. The plot is thus modeled on a classic fairy tale or children’s book’s plot (that is: conflict – break up – journey – homecoming). As such the story is easily interpreted psychologically, as representing a developmental process by which Ronia and Birk grow from dependent children to independent individuals. In The Use of Enchantement Bruno Bettleheim points at a recurrent correspondence between fairy tale elements and the existential conditions a growing child faces on its way to adulthood.2 However, Lindgren brings a novel dimension to this process, by suggesting that individuation presupposes a certain element of environmental concern. I will give three short examples of this conduct, by relating passages from the text to characteristics of contemporary environmentalism. The 1970’s was a highly ideological and political decade. Several major shifts occurred, that involved a new kind of awareness of the ties between environmental and social problems. The environmentalist movement’s primary concern was pollution and the preservation of nature resources. Rachel Carsons’s novel Silent Spring (1962) initiated a discussion which is still ongoing, on the long-term effects of the use of organic pesticides in agricultural industry, and her anticipation of a world without birdsong had called for legislation and governmental action. Reports on necessary limits for human consumerism and expansion were published, and a significant number of writers looked to political theory (like socialism, an- archism, feminism) when critiquing environmental problems.3 You could speak about an overall politicization of nature. In Sweden the environmentalist party [Miljöpartiet] was formed in 1981, the same year as Ronia the Robbers Daughter was published. The conflict between Ronia and her father could be said to have a political undertone, since it in fact originates in their different attitudes towards ownership and accumulation. Ronia’s father, Matt, represents a capitalist point of view: Not only does he unfairly appropriate large amounts of property and possessions every day. He also refuses to share his wealth with the less successful Borka Robbers, who suffer from star- vation and other hardships during the winter. Ronia could similarly be said to represent a socialist point of view: She gradually realizes that her father’s wealth depends on other people’s poverty, and out of solidarity she secretly shares her family’s resources with Birk. Especially interesting for my line of argument is the fact that Matt’s and Ronia’s different

2 Bruno Bettelheim (1976), The Uses of Enchantment: The Meaning and Importance of Fairy Tales. London. 3 The importance of Carson’s novel and other writings to the new environmentalist movement is outlined by Thomas R. Dunlop (2008) in his introduction to DDT, Silent Spring, and the rise of environmentalism: Classic Texts. Seattle. See also Per Ari- ansen (1993), Miljöfilosofi [Environmental philosophy]. Nora, pp. 127–159.

151 standpoints are at work also in their relation to nature: Matt claims ownership to the forest, even naming it Matt’s Forest. Ronia initially adopts her father’s attitude. However, Birk introduces her to a more collectivistic way of thinking:

I want you to leave my fox cubs alone and get out of my forest! Your fox cubs! Your woods! Fox cubs belong to themselves – don’t you know that? And they live in the foxes’ wood, which is the wolves’ and bears’ and elks’ and wild horses’ woods too. And the owls’ and the buzzards’ and the wood pigeons’ and the hawks’ and the cuckoos’ sood. And the snails’ and the spiders’ and the ants’ wood.4

Birk thus questions the striving after possessions from an ideological point of view, and in reference to nature. While doing that Birk (and eventually Ronia) also touches on ideas about nature’s immanent value. Fox cubs belong to themselves, he says, seemingly suggesting that they exist in their own right, not as instruments for somebody else’s (read: human) ambitions. The fact that animals are presented as capable of ownership is of course in line with that thought. The question of the value of nature was at the time of the conception of the novel discussed by writers and philosophers, who more closely analyzed the fundamental values and worldviews at work in our views of nature. Christianity and humanism were both blamed for having generated the notion of human husbandry over nature. Lynn White’s article “The Historical Roots of Our Ecological Crises”, showed in some detail how the biblical tradition had contributed to this destructive human-centered world view. 5 Peter Singer and Tom Regan in their turn set the ground for a new ethical stance towards animals, by arguing for animal rights and animal freedom.6

4 Astrid Lindgren (2010), Ronia the Robber’s Daughter [1981], translation Patricia Clampton. Oxford & New York, p. 40. 5 Lynn White (1967), “The Historical Roots of Our Ecological Crisis”, in: Science, Vol. 155, no. 3767, pp. 1203-1207. For further information about the debate and its arguments see Ariansen, pp. 19–47. 6 For an introductory summary of Peter Singer’s and Tom Regan’s contributions to the animal rights movement, see Linda Kalof – Amy Fitzgerald (2007), in: Linda Kalof – Amy Fitzgerald (eds.). The Animals Reader: The Essential Classic and Contem- porary Writings. Oxford & New York, pp. 14, 23. See also Peter Singer (2007), “Animal Liberation or Animal Rights?”, and Tom Regan (2007), “The Rights of Humans and other Animals” in: Linda Kalof – Amy Fitzgerald (eds.). The Animals Reader: The Essential Classic and Contemporary Writings. Oxford & New York, pp. 13–22, 23–29.

152 This reconsideration of anthropocentrism is present in Ronia the Rob- ber’s Daughter’s representation of animals and other non-human beings. All kinds of unpleasing and scary creatures inhabit Matt’s Forest: grey dwarfs, wild harpies, rumphobs etc. They are all frightening to and undesired by humans. It is made quite clear, however, that humans are equally undesired by these creatures, presenting the human perspective as merely one out of several. It is also suggested that animals are rational subjects, just as humans. During their stay in the woods, Ronia and Birk try to catch and tame two wild horses. They resolutely train and tame them throughout the day:

They continued to tear and bite at the leather thongs, and sweat ran down their sides, but they went on kicking, and their wild whinnying terrified the animals and birds for miles around. But as the day advanced towards evening, they gradually quieted down. At last the horses were standing still, heads hanging, giving only an occasional subdued and mournful whinny. […] “We’ve tamed [broken] them at last”, Birk said delightedly.7

The horses’ resistance is carefully depicted, making the presumed human victory seem even more victorious. Additionally, it could be noted that the original Swedish text uses a word that best translates as “broken” to describe this. Finally it becomes clear, however, that it is the horses that have the most elaborate plan: Ronia takes a firm grip on one of the horses’ mane and swings herself onto its back asserting that she is the one who decides whether she is going to ride or not. However, as soon as having said that “she was flying in a wide arch, headfirst into the lake. She popped up again just in time to see the Villain and Savage [the two horses] disappear between the trees at a full gallop”.8 One of the more radical ideas of the environmentalist movement was at the time presented by deep ecology, namely the notion that nature is what they referred to as an “extended self”. Based on the biological assumption that humans as well as animals, insects, bacteria and plants are integral parts of common eco-systems, they maintained that any assault on nature is equal to harming yourself. It is easy to assume that deep ecol- ogists were hoping that this would lead to a more ethical attitude towards nature.9 In Ronia the Robber’s Daughter there is an existential dimension to

7 Lindgren, pp. 86–87. 8 Lindgren, p. 87. 9 Alan Drengson and Yuichi Inoue (1995) provide an introduction to the history and basic ideas of deep ecology in “Introduction”, in: Alan Drengson & Yuichi Inoue (eds.),The Deep Ecology Movement: An Introductory Anthology. Berkeley, p. xvii– xxviii. See also Arne Næss (1989), Ecology, Community and Lifestyle. Translator David Rothenberg. Cambridge & New York, pp. 163–176.

153 Ronia’s experience of nature that can be related to this line of thought. When she is allowed to leave Matt’s Fort on her own for the first time she experiences nature in a very special way:

Of course, she had heard Matt and Lovis talking about things beyond Matt’s Fort; they had talked of the river. But it was not until she could see how it came rushing in wild rapids from deep under Matt’s Mountain that she understood what rivers were. They had talked about the forest. But it was not until she saw it, so dark and mysterious, with all it rustling trees, that she understood what forests were, and she laughed silently because rivers and forests were there. She could scarcely believe it [to think that big trees and large waters existed and were alive, don’t you have to laugh then!10

The quoted passage could of course be regarded as Ronia’s sense of freedom when taking the first step away from the child-parent symbiosis and becoming an independent individual. It is however in this context significant that this process is expressed as equal to a discovery of nature. The human-nature coexistence is further emphasized in the original Swedish version in which trees and waters are described as living beings. Ronia’s discovery of (her)self and discovery of nature then become one, as if the life of herself is also the life of nature.

Works cited

Ariansen, Per (1993), Miljöfilosofi. Nora. Bettelheim, Bruno (1976), The Uses of Enchantment: The Meaning and Impor- tance of Fairy Tales. London. Carson, Rachel (1962), Silent Spring. Boston. Drengson, Alan – Inoue, Yuichi (1995), “Introduction”, in: Drengson, Alan – Inoue, Yuichi (eds.), The Deep Ecology Movement: An Introductory Anthology. Berkeley, pp. xvii–xxviii. Dunlop, Thomas R (2008), “Introduction”, in: Dunlop, Thomas (ed.), DDT, Silent Spring, and the rise of environmentalism: Classic Texts. Seattle, pp. 3–10. Kalof, Linda – Fitzgerald, Amy (2007), in: Kalof, Linda – Fitzgerald, Amy (eds.). The Animals Reader: The Essential Classic and Contemporary Writings. Oxford & New York, pp. 14 , 23. Lindgren, Astrid (1963), Lotta on Troublemaker Street [1961]. Translation Gerry Bothmer. New York.

10 Lindgren, p. 12.

154 Lindgren, Astrid (1997), Pippi Longstocking [1945]. Translator Florence Lam- borne. New York. Lindgren, Astrid (2010), Ronia the Robber’s Daughter [1981]. Translation Patricia Clampton. Oxford & New York. Naess, Arne (1989), Ecology, Community and Lifestyle. Translator David Rothen- berg. Cambridge & New York. Regan, Tom (2007), “The Rights of Humans and other Animals”, in: Kalof, Linda – Fitzgerald, Amy (eds.), The Animals Reader: The Essential Classic and Contemporary Writings. Oxford & New York, pp. 23–29. Singer, Peter (2007), “Animal Liberation or Animal Rights?”, in: Kalof, Linda – Fitzgerald, Amy (eds.), The Animals Reader: The Essential Classic and Con- temporary Writings. Oxford & New York, pp. 13–22. Tykesson, Elisabeth (1942), Rövarromanen och dess hjälte i 1800-talets svenska folkläsning. Diss. Lund University. Lund. White, Lynn (1967), “The Historical Roots of Our Ecological Crisis”, in: Science, Vol. 155, no. 3767, pp. 1203-1207

155 Medarbetare i detta nummer

Gordana Dodig-Crnkovic, PhD, professor i datavetenskap, Mälardalens högskola Ingemar Haag, Docent, universitetslektor i litteraturvetenskap, Mälardalens högskola Magnus Jansson, FD, universitetslektor i litteraturvetenskap, Mälardalens högskola Karin Molander Danielsson, FD, universitetslektor i engelska, Mälardalens högskola Sture Packalén, FD, professor i tyska, Mälardalens högskola Thorsten Päplow, FD, universitetslektor i tyska, Mälardalens högskola Beate Schirrmacher, FD, universitetslektor i tyska, Stockholms universitet Marie Öhman, FD, universitetslektor i litteraturvetenskap, Mälardalens högskola Innehåll

Red. Inledning...... 2

Gordana Dodig-Crnkovic Rethinking Knowledge. Modelling the World as Unfolding through Info-Computation for an Embodied Situated Cognitive Agent...... 5

Beate Schirrmacher Trummor och kontrapunkt. Musikens roll i Günter Grass prosa...... 29

Thorsten Päplow Poetologische Konzeptionen des Platzes in drei ‘Irischen Tagebüchern’: Heinrich Bölls Irisches Tagebuch, Ralph Giordanos Mein Irisches Tagebuch und Hugo Hamiltons Die redselige Insel. Irisches Tagebuch...... 57

Sture Packalén German Literature and Remembrance of the Holocaust...... 87

Ingemar Haag De två vägarna – 1800-talets självbiografi bortom Jean-Jacques Rousseau och Johann Wolfgang von Goethe: några nedslag hos George Sand, Alfred de Musset och Thomas De Quincey...... 101

Karin Molander Danielsson White Fang as Ethological and Evolutionistic Bildungsroman...... 121

Magnus Jansson, Sense of Nature and Ecopedagogical Design Karin Molander Danielsson, in Swedish Children’s Literature from the Sture Packalén och 20th Century ...... 133 Marie Öhman

Akademin för utbildning, kultur och kommunikation Box 883, 721 23 Västerås. Tfn: 021-10 13 00 Box 325, 631 05 Eskilstuna. Tfn: 016-15 36 00

E-post: [email protected] webb: www.mdh.se ISSN: 1653-1701 Arkitektkopia. 2013.12. 100 ex. Tryck: