Rolldikt.Pdf
Total Page：16
File Type：pdf, Size：1020Kb
Rolldiktens jag Aspekter på svenskspråkiga rolldikter från Bellman till Runeberg © 2017 Daniela Silén och Finska, finskugriska och nordiska institutionen vid Helsingfors universitet. Boken är nr 49 i serien Nordica Helsingiensia, NH, en publikationsserie som utges av avdelningen för nordiska språk och nordisk litteratur vid Helsingfors universitet. Boken är nr 11 i underserien Kultur och Kritik i Norden, KKN, som redigeras av Hadle Oftedal Andersen. Kontaktadress: Nordica PB 24 00014 Helsingfors Universitet Ombrytning och pärm: Fredrika Biström Tryckt i Finland av Unigrafia, Helsingfors, 2017. ISBN 978-951-51-3012-9 (häftad) ISBN 978-951-51-3013-6 (PDF) ISSN 1795-4428 Innehåll Förord I Inledning 13 Rolldiktens jag-problematik 16 Mimetiska och retoriska jag 17 Sermocinatio och besläktade retoriska tankemönster 21 Tidigare forskning 28 Rolldiktens genretillhörighet 37 Definition 40 Avhandlingens disposition 42 II Rolldiktens byggstenar 45 Diskrepansen mellan mimetiskt och retoriskt jag 45 En grefve, rik som trollen 45 En ”skinntorr greflig Enka” 48 Det talande jagets positionering 53 Individualiserade typfigurer 56 Den skälmske officeren 58 Bellmans stackars sekreterare 64 Läran enligt Sankt Paulus 66 Kossor och kannor på dialekt 70 Hierarkiska nivåer. Flera mimetiska jag i samma dikt. 73 Lenngrens ”Rosalie” som en kinesisk ask 73 Är den dygdige säll? 79 Det mimetiska jaget som personifierad idé. Genus demonstrativum och dramatisk ironi 87 Havets lockelse och ”Vikingen” i nationens tjänst 87 Den osympatiske vikingen 99 III Rolldiktens funktion 105 Ambivalens och personifierade ideal 105 Ett ideal tar form 108 Förförelsen som en sirlig dans. Motsatspar i Bellmans ”Opp Amaryllis” 124 Samhällsspeglande dubbeltydighet. Lenngrens ”Några ord till min kära dotter” 134 IV Rolldiktens problematiska jag 153 Begränsade mimetiska jag 153 ”Som sjelf jag gjort, jo, jo!” Lenngrens ”Slottet och kojan” 153 (O)pålitlighet i naiv förpackning: Franzéns ”De små” 160 Det mimetiska jaget som subjekt och objekt: Almqvists ”Den lyssnande Maria” 167 Två betydelsenivåer 176 Subjektet Maria 177 Jaget som ger sken av att vara ett jag 181 En genusaspekt på mimetiska jag 182 Idyllisk objektifiering 185 Subjekt utan riktning 196 V Jaget i centrum. Avslutning 205 Summary 215 Källförteckning 217 Förord Jag mins den ljuva tiden, Jag mins den som i går, Då oskulden och friden Tätt följde mina spår, Då lasten var en hexa Och sorgen snart försvann, då allt – utom min lexa – Jag lätt och lustigt fann. Ur Anna Maria Lenngrens ”Pojkarne” Och sen skrev jag en avhandling. När jag nu ser tillbaka på de år jag ägnat åt att författa den här avhandlingen inser jag att det har varit en känslornas berg-och-dalbana. Under proces- sens gång har jag upplevt såväl glädje och samhörighet, till och med eufori de dagar arbe- tet flutit på, som bitterhet, besvikelse och ensamhet. Sammantaget är det dock framförallt tacksamhet jag idag känner, en tacksamhet mot alla dem som har bidragit till att jag till slut lyckades ro iland det här projektet. Jag vill börja med att tacka min eminenta handledartrio. Professor Jyrki Nummi, tack för att du så vänligt öppnade dörren för mig vid läroämnet inhemsk litteratur och lät mig stiga in. Tack för att du med erfarenhet och lugn stadigt styrde min avhandling på rätt kurs. Docent Vesa Haapala, tack för att du – kanske bättre än någon annan – förstod mina teoridiskus- sioner och hjälpte mig att förtydliga och fördjupa dem. Tack också Jyrki och Vesa för trevliga handledningssessioner där ni uppmuntrande ifrågasatte och utmanade mig att göra mina analyser bättre. Tack lektor Jennie Nell för all din hjälp och ditt tålamod. Tack för att du med din expertis och ditt sinne för detaljer bidrog till att göra min avhandling betydligt elegantare än vad den hade varit utan din hjälp. Tack också läroämnet nordisk litteraturs mångåriga lektor och t.f. professor Holger Lillqvist som fungerade som min handledare fram till sin pension, och som har följt min process allt- sedan jag som ung student skrev min första seminarieuppsats. Tack Holger för att du var en så inspirerande lärare, och tack för att du introducerade mig till rolldikten. Med dina ”vad tänker du själv?”-frågor har du gjort mig till den självständiga forskare jag är idag. Min ärade opponent, professor Roland Lysell, vill jag tacka för att du åtog dig uppdra- get. Tack också för kloka kommentarer i samband med förhandsgranskningen av min avhandling. I samband med en tidigare granskningsomgång fick jag också kloka och värdefulla kom- mentarer av professor Håkan Möller. Tack för att du hjälpte mig att komma vidare i mitt arbete! Vidare vill jag tacka det nationella doktorsprogrammet i litteraturvetenskap, inte bara för finansiering, utan också för samhörighet. Jag lärde mig mycket under våra arbetsseminarier och kände mig oerhört priviligierad som fick sitta där omgiven av den ena litteraturvetaren duktigare än den andra. Tack speciellt professor Pirjo Lyytikäinen som ledde programmet under min aktivaste period och som jag alltid har haft stort förtroende för. Tack också till mina härliga doktorandkolleger för intelligenta kommentarer på mina texter, men också för avslappnat umgänge. Jag kan inte annat än beklaga att doktorsprogrammet, i den form jag själv upplevt det, lades ned på grund av en omorganisering vid universitetet. Tack till prefekt Hanna Lehti-Eklund för doktorandanställningen vid Finska, finskugris- ka och nordiska institutionen vid Helsingfors universitet. Tack för förtroendet och för att din dörr alltid har stått på glänt. Jag vill också tacka forskarseminariet i nordisk litteratur för kloka kommentarer och trev- lig samvaro. Tack överlag till kollegerna och vännerna vid Nordica som jag fått dela glädje och sorg, kaffestunder, lunchraster och vinkvällar med. Tack före detta och nuvarande doktorandkolleger och rumskamrater för många roliga stunder – jag kommer framförallt att minnas våra programnummer på diverse karonkor! FD Anna Biström, kollega och vän, tack för att du finns och för att du med goda råd och uppmuntran har hjälpt mig igenom den här processen. Du bättre än någon annan har förstått alla nyanser av den. Tack också för gott samarbete kring diverse kurser vid läroämnet nordisk litteratur – inte minst kursen ”Rock- och rolldikt”! Tack även till mina kolleger inom universitetets administration. Det halvår jag vikarierade som amanuens för läroämnet inhemsk litteratur och fick vara en del av er gemenskap betydde mer för mig än ni kan ana – tack! Ett stort tack förtjänar också min mamma, t.f. professor Beatrice Silén. Tack för att du introducerade böckernas underbara värld för mig när jag var barn – på den vägen är det fortfarande. Du är min akademiska förebild och den som har lärt mig det mesta jag vet om akademiskt skrivande och akademisk argumentation. Du har lärt mig att tänka logiskt och att arbeta målmedvetet för att nå mina mål. Tack också för att du läst och språkgranskat min avhandling. Min man, Thomas, vill jag tacka för hans osvikliga tro på min förmåga att ro iland det här projektet. Även de gånger min egen tro har svikit, har han sett det som en självklarhet att jag ska slutföra det här och det har sporrat mig att fortsätta. Tack också, Thomas, för att du med dina förslag om filmkvällar och resor har tvingat mig att ibland ta en paus från arbetet. Som vi båda vet är jag inte så bra på det. Fonden Gustav III:s minne vid Svenska litteratursällskapet vill jag tacka för det generösa tryckbidrag som möjliggjort tryckandet av denna avhandling. Till sist vill jag tacka våra katter Knatte och Fnatte och min häst Chakira. Tack för att ni med er tillgivenhet och er närvaro i nuet ständigt påminner mig om att det finns viktigare saker här i livet än att skriva akademiska avhandlingar. Esbo den 17 februari 2017 Daniela Silén I Inledning I dagens postmodernistiska litterära klimat ser vi på jaget i texten som något föränderligt och flytande och vi ser på jaget – även det utanför den litterära verkligheten – som en konstruktion. Vi spelar våra sociala rollspel, och väljer att framhäva olika sidor av oss själva allt efter vad situationen kräver. Postmoderna litterära verk spelar gärna med för- fattarröst och berättarröst.1 I våra försök att förstå och problematisera jaget, har vi mer gemensamt med 200 år gammal litteratur än vad man vid en första anblick kunde tro.2 Synen på jaget i litterära texter har förändrats en hel del under historiens gång. Romantikens litteratursyn innebar ett kraftigt brott med 1700-talets klassicistiska ideal. Förenklat förvandlades litteraturen och jaget i texten från att ha varit ett i det närmaste retoriskt hantverk, till att omhöljas i mystik och det konstnärliga jaget ansågs stå i för- bindelse med ett slags urkraft i naturen.3 I skapelseakten kunde författaren nå ett högre 1 För en diskussion om vad postmodernism är, se t.ex. Linda Hutcheon, kapitel 1: ”Representing the postmodern” i: The Politics of Postmodernism (London & New York, 1993), s. 1-29. 2 Arne Melberg skriver: ”Jag tror faktiskt att modernismens och postmodernismens anti- subjektiva tendenser kan läsas som en multiplikation av självframställningens strategier, där innovationen inte består i att stryka streck över självet utan snarare att finna former för att framställa sig själv i andra och genom andra – att visa sig genom att dölja och maskera sig.” Se: Arne Melberg, Självskrivet. Om självframställning i litteraturen (Stockholm, 2008), s. 9. 3 ”Intresset för människans inre och hennes känsloliv hade ökat allt sedan 1600- och 1700-talet, vilket gjorde att brev- och dagbokskrivande, och senare andra typer av jagberättelser, kom att bli ’tidens litterära uttrycksformer’. Med utgångspunkt från Jürgen Habermas studie av 1700-talets borgerskap förklarar Leffler hur individen genom brevskrivandets känslosamma uttryck, och därmed i relation till den Andre, gavs en möjlighet att utveckla sin subjektivitet.” Se Maria Wahlström, Jag är icke heller en. Den svenska dagboksromanen (Lund, 2012), s. 33. 13 tillstånd, och komma i kontakt med något bortom den greppbara verkligheten, det sub- lima.