Fredrik Gabriel Hedberg Som Sångförfattare1

Fredrik Gabriel Hedberg som sångförfattare1

Ett av de instrument som gav den evangeliska rörelsen spridning var de sånger Fredrik Gabriel Hedberg skrev och som han för det mesta publicerade i sina skrifter, såväl böcker som tidningar. Därutöver utgavs sångerna enligt Ingvar Dahlbackas doktorsavhandling i häften, som på sina håll var omtyckta. Sångerna fick också spridning i Sverige, där sångboken Andeliga sånger af Fredr. Gabr. Hedberg med flere författare. Samlade och med melodier försedda 1–2 utgavs år 1851. Hedbergs sånger ingick även i andra sångböcker som utkom i Sverige, t.ex. bröderna Palmqvists Pil- grims-Sånger. Sionsharpan började publiceras i form av häften år 1874, och de flesta sånger Hedberg skrev har ingått där. Hedberg skrev sånger både på svenska och finska. Jag koncentrerar mig på de svenska sångerna.

Hedbergs sånger i forskningen och i olika upplagor av Sionsharpan

Hedbergs verksamhet som sångförfattare nämns av praktiskt taget alla som har forskat i hans skrifter. I det här sammanhanget är det omöjligt att nämna dem alla. Artiklar skrivna av Jorma Laulaja om Hedbergs sånger ingår i SLEY:s årsbok Koti- matkalla 1968–1970. Seppo Suokunnas har i sin doktorsavhandling med titeln Siionin Kannel 1874–1892 undersökt sångernas ursprung. I Suokunnas bok intar Hedberg som ”den evangeliska rörelsens fader” en central plats. Predikant Walter Fredriks- son har skrivit en artikel om Hedberg i sin bok om sångförfattare i Sionsharpan. Fredrikssons bok utgavs till Sionsharpans hundraårsjubileum. Som ett litet kuriosum kan nämnas att Inger Selander i sin bok Folkrörelsesång berört Hedbergs sånger och då framför allt analyserat O land! du sälla andars land. Den sången är med nutida ögon sett litet speciell, eftersom det är en kontrafakt, d.v.s. omskrivning av en annan sång. Hedberg skrev sången inspirerad av Runebergs Wårt land. Att sången är en typisk kontrafakt är uppenbart när man synar sången. Som exempel citerar jag Vårt land v. 11 och SH 1907 nr 26 v. 5:

1 Artikeln är skriven av Birgitta Sarelin och ingår i Evangelisk Årsbok Hemåt 2011. 1

Runeberg 1846: Hedberg 1848: Din blomning, sluten än i knopp, Som blomman, sluten än i knopp, Skall mogna ur sitt tvång; Dock mognar ur sitt tvång, Se, ur vår kärlek skall gå opp Så skall ock för vår syn gå opp Ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp, Guds paradis, som är vårt hopp, Och högre klinga skall en gång Och högre klinga skall en gång Vår fosterländska sång. Hos Gud vår hemlandssång!

Hedberg lär ha varit mycket nöjd med sin sång, som i likhet med Runebergs dikt bar rubriken Wårt land, men Hedbergs sång handlade om det himmelska fosterlandet. Att Hedberg lät sig inspireras just år 1848 har att göra med såväl att Runebergs dikt framfördes i Borgå redan 1846 och publicerades i Borgå Tidning 1847 som att den upphöjdes till nationalsång på Gumtäkts äng den 13 maj 1848. Sången ingår inte i den nuvarande Sionsharpan.

Min artikel bygger framför allt på Laulajas och Suokunnas arbeten. Hedberg skrev eller bearbetade enligt Laulaja sammanlagt 41 sånger. Av artiklarna i Kotimatkalla framgår det att 15 (eventuellt 16) av sångerna skrevs på finska; exempelvis tio för tidningen Kristillisiä Sanomia och en för tidningen Nuorukainen. De finns mig veter- ligen inte på svenska. Däremot har en stor del av de sånger som från början var skrivna på svenska översatts till finska, ofta av kantor J.A.G. Hymander, vilket framgår både av Laulajas och Suokunnas arbeten. Hymander var en av Evangeli- föreningens grundare. Sångerna publicerades som redan nämnts i skrifter som Hedberg gav ut (t.ex. Allmän Evangelisk Tidning, Werklärans Wederläggning och Evangelii Förswar), utom En förargelig Wisa, tillkommen 27.4.1844, och ett fåtal sånger som blev till på hans ålderdom. Hedberg betonade att litteraturen och konsten skulle användas för evangeliets utbredande och verkade livet igenom i denna anda.

Hedbergs fem första sånger var mycket långa. De är tillkomna under lärostridernas tid, när Hedberg gjorde upp med pietismen och kom till ”evangelisk klarhet”. Den längsta (och troligen mycket polemiska, eftersom den enligt Laulaja inte publicerades i Hedbergs egna skrifter) var En förargelig Wisa, som hade 36 strofer. Du illsluge Satan hade 19 strofer. Som exempel på den polemiska tonen i den sistnämnda sången kan ett par strofer i sångens centrala del citeras:

SH 1907, 45:10–11 Träd fram, ho som vill om min salighet tvista; Min tro står nu fast, och mitt hopp skall ej brista: Jag skall er ej akta, I otrones trälar! Som Jesus bespotten och dräpen så själar.

I, själfkloka andar! I, ruelsens fäder! Jag tillhör ej eder, – i tron jag mig gläder! Min synd jag nu kastar på Frälsaren kära, Förbannar till afgrund all otrones lära!

Sångboksredaktörer har velat ta ett par av de långa sångerna till vara genom att dela dem. Kunde det annars hända att de genom sin längd inte skulle sjungas? Sången Du vid din bortgång, Herre vår uppstod på så sätt att den tiostrofiga sången O Jesus Krist, vår Frälserman, som upp till himlen farit delades upp i två delar. Sångens rubrik är ”Bön om Andans gåfwa”. Den nämner himmelsfärden, men största delen av sången är en bön om den helige Ande. I den nuvarande Sionsharpan finns båda delarna bland pingstsångerna, men t.ex. i 1927 och 1946 års utgåvor ingick första delen av sången bland himmelsfärdssångerna. Också O, Herre Gud, låt nådens ord är frukten av en delning. Det är senare delen (från v. 14) i den 19 strofer långa O Jesus Krist, vår Frälserman, som seger över satan vann, som hör till vad man kunde kalla ”kampsångerna”.

Den senaste upplagan (1993) av Sionsharpan upptar följande originalsånger av Hed- berg: 59 Du vid din bortgång, Herre vår; 63 Min vän är min, och jag är hans; 66 O Jesus Krist, vår Frälsare; 74 Trots alla otrons mörka makter; 92 O Herre Gud, låt nådens ord; 101 O Jesus Krist, vår Frälserman; 107 Lovsjunga må vi nu vår Gud; 288 O Frälsare kär; 331 Kom och låt oss nu lovsjunga; 339 Lovsjung vår Herrens Jesu kärlek; 357 Vänner, låt oss fröjdas här; 504 Nattens mörka skuggor viker. Av originalsångerna är alltså för när- varande tio införda i Sionsharpan enligt räknesättet ovan. Hedberg skrev, enligt vad man nu vet av det källmaterial som föreligger, sammanlagt 23 (eventuellt 24, se nedan) sånger på svenska, av vilka de tre sista aldrig publicerades.

Det har nämnts i olika sammanhang att Hedberg har 13 sånger i SH 1993, därför att SH 109 Jag frimodigt sjunger, ty min Gud anges vara av Hedberg. Att Hedberg skulle vara författare till denna sång stämmer inte enligt Laulajas och Suokunnas forsk- ning. Hedberg har visserligen bearbetat sången ansenligt (”melkoisesti”), men från början är den skriven av åländskan Greta Lisa Danielsdotter, vilket Hedberg själv

3 påpekar. Den innehåller enligt Laulaja kraftig polemik mot de väckta och godkändes inte i censuren för publicering i Allmän Evangelisk Tidning. I SH 1907 nr 42 och SH 1927 nr 161 angavs sången vara omarbetad av Hedberg, men den ursprungliga författarens namn nämndes inte. Möjligen har man vid senare sångboksrevisioner ansett bearbetningen vara så omfattande att den därför har räknats vara Hedbergs original, eller så har man helt enkelt inte mera känt till Greta Lisa Danielsdotters sång.

Det finns ytterligare ett par sånger under vilka Hedbergs namn är utsatt. SH 521 Vi bor ej här (Ej bo vi här) publicerades i Sändebudet år 1895 under rubriken ”Pil- grimen” två år efter Hedbergs död. Texten är en bearbetning av O.A. Ottanders sång med rubriken ”Tankar på vägen hem” (1876). Enligt Laulaja kan i synnerhet sångens senare del räknas till Hedbergs sånger p.g.a. stor självständighet. Om man tar med denna sång bland originalsångerna blir antalet sånger som Hedberg skrivit antingen på svenska eller finska 41 stycken. SH 1946 nr 466 Höjom nu vår röst är en bearbetning av Hedberg, originaltexten är skriven av den åländske prästen A.H. Sundel.

Jag har hemma tillgång till tre äldre upplagor av Sionsharpan: 1907, 1927 och 1946. En granskning av dem visar att åtta originalsånger har utmönstrats under 1900-talet sedan 1907 års upplaga av Sionsharpan. I 1907 ingick Snart, snart vi få församlas, O land, du sälla andars land och Du illsluge satan! som listigt mig snärjer. I 1927 år utgåva fanns de inte mera. Där ingick ännu Himlaborna gudakärlek, Guds ord är visst vår fasta grund och Jag har en vän i himmelen som inte mera togs med år 1946. När SH 1993 sammanställdes utmönstrades Jag vet en brud utvald av Gud och Jesu kärlek evigt brinner. Eftersom jag för denna artikel inte har haft tillgång till originaltexterna annat än indirekt i referenslitteraturen använder jag 1907 års utgåva av Sionsharpan, som torde stå närmare originaltexterna än 1993 års utgåva. Redan antalet utmönstrade strofer i de senare upplagorna av Sionsharpan gör att vi inte riktigt kan komma Hed- berg in på livet om vi bara bekantar oss med den nu gällande sångboken.

Hedbergs sånger om nådemedlen, Anden, kyrkan och bruden Grovt räknat kan man indela Hedbergs sångförfattarskap i tre perioder, som också följs av Jorma Laulaja i hans artiklar i Kotimatkalla. Den första omgången sånger är i huvudsak polemiska sånger i stridens hetta, när Hedberg tog avstånd från pietismen åren 1842–1845. Också den allra första sången som tolkar Hedbergs ”evangeliska

4 genombrott”, Bröder, låt oss fröjdas här (skriven i Replot 24.9.1842), innehåller ett avståndstagande till pietismen:

SH 1907, 40: 9, 11 Ja, fast lagen dömer mig, Sådan tro tar Jesus an, Jag dock barnsligt flyr till dig, Mer af oss ej fordrar han; Själabrudgumme och vän, Allt för intet vi undfå, Som i himlen lefver än. När vi blott till honom gå.

Därefter följer den kyrkliga fördjupningens tid åren 1844–1851 – perioderna går in i varandra – när Hedberg skrev sånger om Anden, bruden, kyrkan och nådemedlen. Det var medan han var sockenadjunkt i Pöytis. Under den sista perioden från mitten av 1850-talet skrev han sångerna om det eviga livet i den himmelska brudgummens glädje, ett ämne som han visserligen tangerat redan tidigare. Från denna tid och en bit in på 1860-talet, i stort sett under sin tid som kyrkoherde i S:t Karins, skrev Hedberg sina sånger på finska i samband med att han redigerade sina finskspråkiga tidningar. Från och med år 1869, under tiden i Kimito, skrevs sångerna igen på svenska, men det är fråga om bara ett fåtal sånger. Högt över förgängelsens skiften torde vara Hedbergs sista bevarade sång. Den föreligger endast i skiss från 1890.

Jag ska nu titta på Hedbergs sånger med hjälp av vad han har sjungit om Anden, om kyrkan – också kallad Kristi brud, Kristi kropp och Sion – och om sakramenten dopet och nattvarden. Ord som hör ihop med kyrkan/församlingen är också pronomina jag och vi. Finns det flera ”jag” än ”vi” i sångerna? Är Hedbergs sånger individualistiska med ett framträdande ”jag” eller är de framför allt kollektiva, syftande på kyrkan, församlingen?

Hedberg nämner dopet i fem sånger (numrering enligt SH 1907): 45 Du illsluge satan! (skriven 27.5.1843), 35 Kommen! låten oss lofsjunga (14.8.1844), 41 Lofsjungom nu vår Herre Gud (10.10.1844), 38 Jag har en vän i himmelen (19.5.1850) och 21 Jag vet en brud, utvald av Gud (publicerad 1852). Dopet är mycket viktigt i Hedbergs trosliv och innebär en innerlig förening med Kristus:

SH 1907, 41:2–3 Där [i dopet] blefvo vi Guds kära barn, Med dopet vi inympades Förlossade från satans garn, I Kristus, och förenades Beprydda med rättfärdighet, För allan tid och evighet Förlofvade till salighet. Med Jesus, vår rättfärdighet.

I nr 38 besjunger Hedberg framför allt nattvarden i brudmystikens termer (v. 7, 8, 11): ”Han gaf sin högsta kärlekspant, Sitt eget kött, som för mig blödt – – – ’Ditt kött och blod, O Jesus god, Är så mitt eget kött och blod.’” Egentligen uttrycker hela sången den innerliga föreningen, endast uttrycken skiftar något. ”Du bor i mig, Jag ock i dig; Ja, du i mig och jag i dig!” (v. 13). Nattvarden nämns också i nr 21, och också där är brudens innerliga förening med Kristus besjungen. Ytterligare en sång som handlar om nattvarden, utan att denna uttryckligen nämns, är nr 39 Min vän är min, och jag är hans, som Hedberg gav rubriken ”Andans Fröjd” och som han avsåg att skulle sjungas till samma melodi som nattvardspsalmen Säll den som haver Jesus kär. Redan valet av melodi antyder att sången är tänkt att handla om nattvarden och den förening med Kristus som sker där – Jesus är t.o.m. ”min egen man” – men det kraftigaste belägget för att sången är en nattvardssång är följande. Hedberg hade en säregen vana att ofta, ibland så gott som dagligen, fira nattvard ensam i ett stängt rum, och den vanan påbörjade han i maj 1846. Ännu år 1890, när han gifte sig för tredje gången, krävde han ett tysthetslöfte angående denna sin sed av sin blivande hustru Rosa Luçander. Sången är enligt Hedbergs egna anteckningar skriven 24.5.1846. Esa Santakari uppger att Hedberg efter nattvardsgången i ensamhet blev så rörd i sitt hjärta att sången Min vän är min, och jag är hans liksom uppstod av sig själv. Nattvarden var för Hedberg inte bara en församlingens gemensamma ange- lägenhet, utan också någonting mycket personligt i hans gudsförhållande. Han levde bokstavligen efter Matt. 6:6, gick in i sin kammare och bad till sin Fader i det fördolda.

Om pronomina jag–vi kan sägas att nr 45 och nr 38 är jag-sånger, 35 och 41 vi- sånger. Sång 21 handlar om församlingen, som kallas både jungfru och brud. Den är visserligen skriven i jag-form, men den handlar helt klart om församlingen och kyrkan, vilket också dess rubrik pålyser: ”Guds Kyrka och Församling.” I v. 2 står det om bruden: ”– – – Ty med Guds Son / I himlens tron / Är denna brud förenad: / Delaktig av hans kött och blod, / Från synd och smitta renad / I dopets helga flod.” Bruden är delaktig av Guds Son i nattvarden och renad i dopet. Månne Hedberg är sångens ”jag” i sista strofen? Sången publicerades i Wäktare-Rop 1852 och harmo- nierar med innehållet i denna skrift.

SH 1907, 21:3 Den ädla jungfrun är mig kär, Och högsta hjärtefröjden Är den, att ock jag kallad är Af Brudgummen i höjden,

Att tjäna här Hans brud, så kär; Ty vill ock jag Hvarenda dag För henne bedja, strida, Försaka och uppoffra allt, Och gärna allting lida, – Som Herren mig befallt.

Tänker Hedberg på sin prästgärning när ”jag” vill be, strida, försaka och uppoffra allt och dessutom lida allting på Herrens befallning, eftersom ”jag” är kallad av Brudgummen? Texten kan förstås så, men Laulaja menar att texten vid sidan om församlingen också handlar om den enskilda människans gudsförhållande. I denna sång är det ganska klart att bruden är kollektivet, församlingen.

Tio sånger nämner förhållandet mellan själen/församlingen och Kristus som ett äktenskap, en innerlig kärleksförening. Höga Visan och dess bildspråk har inspirerat Hedberg till sånger i brudmystikens anda. Brudmystiken var inte någonting nytt på Hedbergs tid. Denna typ av mystik förekom redan på medeltiden och fanns också hos Martin Luther, som Hedberg flitigt läste. Christian Braw menar att rättfärdig- görelsen är det avgörande för Luther ”och brudmystikens språk hans mest intensiva uttryck för att göra rättfärdiggörelsen genom tro tydlig”. Även på 1600-talet var brudmystiken vanlig, likaså passionsmystiken. Brudmystiken kan betecknas som Kristusmystik, t.o.m. sakramentsmystik, vilket vi redan sett angående sången Min vän är min, och jag är hans. Till brudmystiken hör termerna kärlek och inneboende. De uttrycker också tillhörighet, både till Kristus och hans kyrka och församling. Ofta kan en sång innehålla både sakramentsteologi och brudmystik.

Vem är då bruden hos Hedberg? Är hon den enskilda (själen) eller är hon försam- lingen? Bl.a. Leif Erikson har undersökt Hedbergs skrifter med avseende på dylika frågor. I uppsatsen Hedberg och mystiken säger Erikson att Hedberg i sin skrift Baptis- mens vederläggning och det heliga dopets försvar (1855) förenar Kristus-mystik, brudmystik och sakramentsmystik med tyngdpunkten på sakramentsmystiken. Hedberg menar att det är en verklig gemenskap med Kristus som sakramenten ger, och beskriver församlingen som Kristi brud. Dopet är då trolovningens sakrament. Enligt Erikson kan Hedberg också tala om den enskilde som Kristi brud, men då i egenskap av att den enskilde är medlem i en församling. Bruden är alltså kollektivet, inte individen. Erikson säger detta i motsats till Osmo Tiililä, som har menat att ”Hedbergs brudmystik är individualistisk”. Några år senare ansluter sig Erikson till

Tiililäs uppfattning vad gäller den yngre Hedberg, men menar att Hedbergs tänkande utvecklas från att ha varit individualistiskt till att bli mera kollektivistiskt. Hur slår detta utvecklingsresonemang ut i de tio sånger där brudgummen/ bruden eller något annat ord som syftar på kärlek och trolovning nämns? Vem är alltså bruden i Hedbergs sånger? En förteckning över ”brudsångerna” i kronologisk ordning visar att bruden för det mesta är församlingen (vi), utom i nattvardssångerna 38 och 39. Kan det ha att göra med Hedbergs privata nattvardsfirande? Har båda sångerna om nattvarden blivit till i samband med hans privatmässor?

Vi/jag/vi: 40 Bröder, låt oss fröjdas här! (24.9.1842) Vi: 31 Trots alla otrons mörka makter (tidigast 1845) Vi: 43 O Jesus Krist, vår Frälserman, Som upp till himlen farit (pingstveckan 1846) Jag: 39 Min vän är min, och jag är hans (24.5.1846) Vi: 37 Lofsjungom Herrens Jesu kärlek (pingsten 1847) Församlingen?: 23 Himlaborna gudakärlek (27.5.1849) Jag: 38 Jag har en vän i himmelen (19.5.1850) Församlingen: 21 Jag vet en brud, utvald af Gud (1852) Vi: 9 Snart, snart vi få församlas (1870) Vi: 8 Jesu kärlek evigt brinner (1872)

En titt på innehållet i de sånger som utmönstrats genom åren visar att det vid de två senaste revisionerna 1946 och 1993 har varit sånger som innehållit brudmystik som har uteslutits. Höga Visans bildspråk – och därmed den typen av innerlighet i tros- livet som bildspråket uttrycker – känns troligen ganska främmande för nutidens människor. Ett citat ur Himlaborna gudakärlek må belysa hur konkret språket är:

SH 1907, 23:4–5 Nu en liten tid han dröjer; ”Ja, jag kommer” – hörs han svara Bruden åtrår och sig reder; ”Kommer att min brud hemföra, Djupt i stoftet sig nedböjer, Att med härlighet förklara Saknande sin vän så beder: Henne, och delaktiggöra ”Huldaste Jesus! Din ankomst jag väntar, Af alla himlens salighetsskatter, Att dig få se och famna, jag längtar! Dem ingen död, ej afgrundens makter Kom, ack kom, O Jesus kär! Från min brud bortröfva få. Kom, och blif mig evigt när!” – Vid min sida skall hon stå”. –

Sången hör till de fem sånger som Hedberg skrev i pingsttid, men den nämner inte Anden. Den är en lovsång till själabrudgummen, som snart ska hämta hem den väntande bruden till det himmelska bröllopet.

Även sånger som bevarats har bearbetats i den riktningen att uttryck som innehåller förening mellan brud och brudgum har ändrats. Ett exempel är från Min vän är min, och jag är hans [kursiveringarna är mina]:

SH 1907, 39:2 SH 1993, 63:2 Nu sjunger jag af hjärtats grund Nu sjunger jag av hjärtans grund: Jag salig är på denna stund; Jag salig är i denna stund, Ty Jesus är min egen man, ty Jesus är min frälserman, Och ingen oss åtskilja kan! och ingen oss åtskilja kan!

Den innerliga föreningen är bevarad, men att säga ”frälserman”, som närmast för tankarna till ”frälsare”, är mindre intimt än att säga att ”Jesus är min egen man”. Brudmystikens bildspråk för gemenskapen mellan Kristus och människan/ församlingen hör kanske till det mest svårförståeliga för vår samtid bland alla bilder i psalmernas symbolvärld. Det erotiserande bildspråket i samband med brudmystiken är problematiskt. Kvinnans totala beroende av brudgummen/mannen före- kommer allt mera sällan i det västerländska samhället p.g.a. kvinnoemancipationen. Det nutida äktenskapet tjänar inte heller alla gånger som en god bild för varaktig kärlek.

Hedberg har varken skrivit julsånger, passionssånger eller påsksånger på svenska. Däremot har han skrivit pingstsånger. Varför har Hedberg varit så inspirerad att skriva om den helige Ande? Vad har han att säga om Anden? Ger sångerna någon vink om det här? Vi tittar först på vilka sånger det gäller och tar dem i kronologisk ordning och numrering enligt SH 1907.

40 Bröder, låt oss fröjdas här (Andelig Fröjde-Sång, 24.9.1842) 34 Guds ord är visst vår fasta grund (Guds Ord och Lögnen, 6.9.1844) 43 O Jesus Krist, vår Frälserman, Som upp till himlen farit (Bön om Andans gåfwa, pingstveckan 1846) 39 Min vän är min, och jag är hans (Andans Fröjd, 24.5.1846) 37 Lofsjungom Herrens Jesu kärlek (Jesu kärleks Pris, pingsten 1847) 38 Jag har en vän i himmelen (utan rubrik, 19.5.1850)

I sin första sång ber Hedberg Jesus om att han ska utgjuta sin Ande. Formulering- arna påminner oss direkt om Andens utgjutande i Apg. 2:

SH 1907, 40:15 Gjut din Ande, Jesus god, Öfver oss med kraft och mod, Att vi våga lif och blod För ditt namn, o Herre god!

På den första pingstdagen fick lärjungarna kraft och mod att utstå lidanden för Kristi namn. Ett par år senare, i den kampsång som Hedberg ville att skulle sjungas till melodin ”Vår Gud är oss en väldig borg” och vars text också på sina ställen påminner om Lutherpsalmen, har bönen om Andens utgjutelse infriats. Hedberg verkar vara viss om att äga Anden och sjunger i SH 1907, 34:2: ”Med Andans svärd, Guds sanna ord, / Vi oss mot satan väpna; / Dess gudakraft skall varda spord, / Att helvetet måst’ häpna!” Båda sångerna är skrivna i september och har således inte direkt anknytning till pingsthelgen.

O Jesus Krist, vår Frälserman (SH 1907, 43) är en pingstsång och en bön om Andens gåva, vilket också rubriken säger. Hedberg påminner Herren om hans löfte: ”Ty bedja vi på denna stund, / I tron på löftets fasta grund: / ’Sänd oss din Helge Ande!’” (v. 3). I v. 6 återknyter Hedberg till löftet, och i v. 7 påpekar han att samma löfte som lärjungarna fick också gäller oss: ”Ty ej åt lärjungarne blott / Du detta löfte gifvit; / Nej, samma löfte vi ock fått, / Det står så tydligt skrivet.” Anden för med sig sina gåvor (v. 5), enhet och gemenskap (”ett hjärta och en själ”, v. 8), ”elddop” och ”nya tungors gåva” (v. 9) och ger den rätta kraften att förkunna Guds ord (v. 9–10). När Anden utgjuts över Sion kan Sion fröjda sig och glädjas (v. 10). Sången är en ”vi- sång”, Sion är församlingen, kyrkan. Sången alluderar också tydligt på pingst- berättelsen i Apg. 2. En hänvisning till förlovningen mellan Anden och bruden finns i v. 8: ”Ja till ett hjärta och en själ / I Andens kärlek oss förmäl, / Med fridens band omhägna.”

I Min vän är min, och jag är hans är Anden utgjuten: ”Han har sin Ande till mig sänt” (v. 4) och nåden, friden, saligheten, den eviga rättfärdigheten har skänkts genom Jesus Kristus, som har beseglat ”Andens pant” (v. 5). I Lofsjungom Herrens Jesu kärlek ber Hedberg om att Jesu Ande måtte ”djupt inskriva / Din kärlek i mitt hjärta in”. För övrigt är sången fylld av brudmystikens metaforer. De har ganska långt utmönstrats i den version som nu föreligger i Sionsharpan och psalmboken. Sången Jag har en vän i himmelen nämner Anden i samband med dopet: ”Med Andens dop / I vattnets flod / Han först mig till sin egen tog.” I övrigt handlar sången om nattvar-

10 den, om åtnjutande av den måltid brudgummen ger sin brud – sitt eget kött och blod (v. 7–16). Den innerliga föreningen och det saliga bytet karakteriserar sången.

Sammanfattningsvis kan vi om Hedbergs sånger säga med Johannes i Bibelns sista bok: ”Och Anden och bruden säga: Kom. Och den det hörer, han säge: Kom. Och den der törster, han komme; och den der vill, han tage lifsens vatten för intet” (Upp 22:17 enligt Karl XII:s bibel).

Litteratur Bolander, Nils 1954 Samfund och sångbok. Studier i 1800-talets religiösa strömningar i Sverige med särskild hänsyn till nyevangelismen och dess sångdiktning. Stockholm: Svenska Kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag.

Braw, Christian [u.å.] Kristus i mitt hjärta – om mystiken hos Martin Luther. Tillgänglig: http://www. snabber.se/files/christianbraw/kristus_i_mitt_hjarta.doc (läst 28.1.2011). 1999 Mystikens arv hos Martin Luther. Skellefteå: Artos.

Dahlbacka, Ingvar 1987 Den evangeliska rörelsen i svenska Österbotten 1845–1910. Åbo: Åbo Akademis Förlag. Diss.

Erikson, Leif 1993 Hedberg och mystiken. – Trons rättfärdighet. Studier kring Fredrik Gabriel Hedbergs liv och teologi. Red. I. Dahlbacka & A. Dahlbäck & L. Erikson. Vasa: Evangeliföreningens förlag. 73–99. 2002 Från ovisshet till visshet. Fredrik Gabriel Hedbergs andliga utveckling fram till år 1843. Vasa: SLEF-Media.

Fredriksson, Walter 1974 Lova, Sion, Herren Gud. En bok om sångförfattare i Sionsharpan. Helsingfors: Svenska Lutherska Evangeliföreningens i Finland förlag.

Laulaja, Jorma 1968 F. G. Hedbergin hengelliset laulut I. – Kotimatkalla [1968]. Toim. E. Santakari. Seitsemäskymmenestoinen vuosikerta. Helsinki [1967]: Suomen Luterilainen Evankeliumiyhdistys. 8–29. 1969 F. G. Hedbergin hengelliset laulut II. – Kotimatkalla 1969. Toim. E. Santakari. Seitsemäskymmeneskolmas vuosikerta. Helsinki 1968: Suomen Luterilainen Evankeliumiyhdistys. 63–75. 1970 F. G. Hedbergin hengelliset laulut III. – Kotimatkalla 1969 [bör vara 1970, förf. anm.]. Toim. E. Santakari. Seitsemäskymmenesneljäs vuosikerta. Helsinki 1969: Suomen Luterilainen Evankeliumiyhdistys. 13–27.

Ljung, Kalle 2007 Hedbergianerna i Järvsö. En historisk studie. C-uppsats i religionsvetenskap, Högskolan i Gävle. Tillgänglig: http://hig.diva-portal.org/smash/record.jsf? pid=diva2:207961 (läst 12.11.2010).

Lövgren, Oscar 1964 Psalm- och sånglexikon. Stockholm: Gummessons Bokförlag.

Niemimaa, Toivo 1975 F.G. Hedberg Ruotsissa. – Bibliophilos. Helsinki: Bibliofiilien seura. 106–109.

Pilgrims-Sånger 1881 Pilgrims-Sånger på wägen till det himmelska Sion. Samlade och ufgifne av G. & P. Palmqwist. Första samlingen. Trettiondenionde upplagan. Stockholm: Utgifwarnes förlag.

Rahikainen, Agneta [2004] Vårt land. Tillgänglig: http://www.runeberg.net/swe/b_6_t.html (läst 6.2.2011).

Santakari, Esa 1984 Vanhan Hedbergin sakramenttimystiikka. – Elevatis oculis. Studia mystica in honorem Seppo A. Teinonen. Ed. P. Annala. [Helsinki]: Missiologian ja eku- meniikan seuran julkaisuja 42. 228–256.

Sarelin, Birgitta 1998 Behålla och förnya. Den finlandssvenska psalmboksrevisionen 1975–1986. Åbo: Åbo Akademis Förlag. Diss.

Schmidt, W.A. 1948 Fredrik Gabriel Hedberg. Den evangeliska rörelsens i Finland grundare. Luther- ska litteraturstiftelsens svenska publikationer N:o 1. Helsingfors: Förbundet för svenskt församlingsarbete i Finland. 1951 F.G. Hedbergs senare utveckling. – Hemåt. Evangelisk Kalender för 1951. Femtioandra årgången. Red. H. Forsman. Svenska Lutherska Evangeli- föreningens i Finland förlag. 45–64.

Selander, Inger 1996 Folkrörelsesång. [Stockholm:] Sober Förlag.

Sionsharpan 1907 Sionsharpan. En samling Andliga Sånger. Sjunde tillökade upplagan. Helsing- fors: Lutherska Evangeliföreningens i Finland förlag. 1927 Sionsharpan. Evangelisk sångbok. Fjortonde omarbetade och tillökade upplagan. Helsingfors: Svenska Lutherska Evangeliföreningens i Finland förlag. 1946 Evangelisk sångbok. Sionsharpan. Sextonde upplagan, 135:te tusendet. Helsing- fors: Lutherska Evangeliföreningens i Finland förlag. 1993 Sionsharpan. Vasa: Evangeliföreningens förlag.

Suokunnas, Seppo 1982 Siionin Kannel 1874–1892. Tutkimus Suomen evankelisen liikkeen laulu- kokoelman synnystä, lähteistä ja rakenteesta sekä tekstien ja sävelmien alkuperästä. Helsinki: SLEY-Kirjat. Diss.

Wrede, Johan 1999a Johan Ludvig Runeberg – klar och gåtfull. – Finlands svenska litteraturhistoria. Första delen: Åren 1400–1900. Utg. J. Wrede. Helsingfors: Svenska litteratur- sällskapet i Finland. 242–263. 1999b Kyrkan, pietismen och litteraturen. – Finlands svenska litteraturhistoria. Första delen: Åren 1400–1900. Utg. J. Wrede. Helsingfors: Svenska litteratur- sällskapet i Finland. 266–271.

Sångtitelbilaga

Sångens titel Sångens anslag Tillkomstort, år Polemiska sånger i stridens hetta

Andelig Fröjde-Sång Bröder! låt oss fröjdas här Replot 24.9.1842 Du illsluge Satan, som städse mig Trones kamp och seger snärjer Pöytis 27.5.1843 En förargelig Wisa [Okänt] Pöytis 27.4.1844 Lofsång Kommer! låter oss lofsjunga Pöytis 14.8.1844 Böne-rop om Christi Rikes O Jesu Christ, vår Frälserman, som tillkommelse och seger seger Pöytis 5.9.1844 Guds Ord och Lögnen Guds Ord är wisst wår fasta grund Pöytis 6.9.1844 Pöytis Christi Rikes Seger Trots Satans list och afgrunds krafter Tidigast år 1845 Andans fröjd – kyrklig fördjupning Dopets kraft och wärde Lofsjungom nu wår Herra, Gud Pöytis 10.10.1844 Andans Fröjd Min vän är min, och jag är hans Pöytis 24.5.1846 O Jesu Christ, vår Frälserman, Bön om Andans gåfwa Som upp till Himla farit Pöytis 27.5.1846 Pöytis veckan Jesu kärleks Pris Lofsjungom Herrans Jesu kärlek före pingst 1847 Wårt land O land! du sälla Andars land Pöytis 1848 Kärlekens pris Himlaborna Guda-kärlek Pöytis 27.5.1849 Jag har en wän i himmelen Pöytis 19.5.1850 Tronens tröst O Frälsare kär Pöytis 13.9.1851 Jag wet en Brud, utwald af Gud Guds Kyrka och Församling Jag wet en Brud, utwald af Gud Pöytis 1852 Snart, snart vi få församlas Kimito 1869 Nattens mörka skuggor vika Kimito 20.3.1870 Jesu kärlek evigt brinner Kimito 1872 Der bland de förstföddas millioner (Snart bland himlens saliggjorda släkten) Kimito 1876 Arm och fattig är nu bruden Kimito 1885 Swigtar din tro i mörka stunder Kimito 1889 Högt öfver förgängelsens skiften Kimito 1890