Saga Och Sed Minne 3–4 Juni 2005

91. Andreas Nordberg: Jul, disting och förkyrklig tideräkning. Kalendrar och kalenda- riska riter i det förkristna Norden. 2006. 92. François-Xavier Dillmann: Les magiciens dans l’Islande ancienne. Études sur la représentation de la magie islandaise et de ses agents dans les sources littéraires nor- roises. 2006. 93. Festmåltid och vardagsmat. Föredrag vid ett symposium till Anders Salomonssons Saga och Sed minne 3–4 juni 2005. Redigerad av Mats Hellspong. 2006. 94. Nils-Arvid Bringéus: Carl Wilhelm von Sydow som folklorist. 2006. 95. Staffan Fridell: Ortnamn i stilistisk variation. 2006. Saga och Sed 2007 96. Kristina Neumüller: Vattensjön och Vattenån. Samband mellan sjönamn och ånamn KUNGL. GUSTAV ADOLFS i Medelpad. 2007. 97. Nya perspektiv inom nordisk språkhistoria. Föredrag hållna vid ett symposium i Upp- sala 20–22 januari 2006. Utgivna av Lennart Elmevik. 2007. AKADEMIENS ÅRSBOK 98. Masks and Mumming in the Nordic Area. Ed. by Terry Gunnell. 2007 2007 B. Övriga skriftserier Folklivsskildringar och bygdestudier. 1–18. 1933–2005. (Se förteckning i tidigare år- gångar av Saga och sed.) Svenska sagor och sägner. 1–12. 1937–1961. (Se förteckning i tidigare årgångar av Saga och sed.) Svenska gåtor. 1. Folkgåtor från Bohuslän samlade av H. Olsson. 1944. Svenska lekar. 1. Gotländska lekar samlade av P.A. Säve. Utg. av H. Gustavson. 1948. Svenska visor. 1. Gotländska visor samlade av P.A. Säve. Utg. av E. Noreen och H. Gus- tavson. 1–3. 1949–1955. 2. Aldrig kommer duvungar blå utav korpäggen vita. Skil- lingtryck om brott och straff 1708–1937. Utg. av H. Andersson. 2006. Kungl. Gustav Adolfs Akademiens småskrifter. 1–7. 1945–1952. (Se förteckning i tidigare årgångar av Saga och sed.) Hembygdsskildringar. 1–27. 1958–1992. (Se förteckning i tidigare årgångar av Saga och sed.)

C. Tidskrifter Saga och sed. Kungl. Gustav Adolfs Akademiens årsbok. Årg. 1932–2006. Folk-Liv. Acta ethnologica et folkloristica Europæa. 1 (1933)–33/34 (1970). Namn och bygd. Tidskrift för nordisk ortnamnsforskning. Årg. 1 (1913)–94 (2006). Arv. Tidskrift för nordisk folkminnesforskning (fr.o.m. årg. 35: Scandinavian Yearbook of Folklore, fr.o.m. årg. 49: Nordic Yearbook of Folklore). Årg. 1 (1945)–62 (2006). Ethnologia Scandinavica. A journal for Nordic ethnology. Årg. 1 (1971)–36 (2006). Svenska landsmål och svenskt folkliv. Årg. 120 (1997)–129 (2006). (Tidigare utg. av f.d. Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala.)

D. Övriga skrifter Se Saga och sed 2005.

Distribution: Swedish Science Press ANNALES ACADEMIAE Box 118, SE-751 04 Uppsala E-post: [email protected] ISSN 0586-5360 REGIAE GUSTAVI ADOLPHI AKADEMIENS SKRIFTER 57. Stefan Brink: Sockenbildning och sockennamn. Studier i äldre territoriell indelning i Norden. 1990. A. Skrifter utgivna av Kungl. Gustav Adolfs Akademien, 58. Lena Moberg: Lågtyskt och svenskt i Stockholms medeltida tänkeböcker. 1989. fr.o.m. nr 38 Acta Academiae regiae Gustavi Adolphi 59. Bengt Odenstedt: On the Origin and Early History of the Runic Script. Typology and Graphic Variation in the Older Futhark. 1990. 1–10. Se Saga och sed 2006 eller tidigare. 60. Staffan Fridell: Ortnamn på -ryd i Småland. 1992. 11. Lars Levander och Ella Odstedt: Övre Dalarnes bondekultur. 1–4. 1944–1953. 61. Isländsk folkdiktning. Med inledning och kommentar av Hallfre∂ur Örn Eiríksson. 12. Helmer Olsson: Folkliv och folkdikt i Vättle härad under 1800-talet. 1945. 1992. 13. Folke Hedblom: De svenska ortnamnen på säter. 1945. 62. John Insley: Scandinavian Personal Names in Norfolk. A Survey Based on Medieval 14. Lars Forner: De svenska spannmålsmåtten. 1945. Records and Place-Names. 1994. 15. Johan J. Törners »Samling af Widskeppelser». Med inledning och anmärkningar utg. 63. Estlands svenskar och svenskbygd. Bibliografi sammanställd av Stig Appelgren. av K. Rob. V. Wikman. 1946. 1997. 16. Carl Ivar Ståhle: Studier över de svenska ortnamnen på -inge. 1946. 64. Halvar Nilsson: De värmländska medeltidsbreven. Regester med kommentarer. 1997. 17. Bengt Holmberg: Tomt och toft som appellativ och ortnamnselement. 1946. 65. Gun Widmark: Stora vokaldansen. Om kvantitativa och kvalitativa förändringar i 18. Oskar Loorits: Grundzüge des estnischen Volksglaubens. 1–3. 1949–1960. fornsvenskans vokalsystem. 1998. 19. Daniel Harbe: Folkminnen från Edsbergs härad. 1–2. 1950–1956. 66. Sven B. Ek: Polletik eller det föråldrade samhällets slingerbukter. 1998. 20. Harry Ståhl: Kvill och tyll. En studie över några i svenska ortnamn ingående ord med 67. Eberhard Löfvendahl: Post- och järnvägsstationers namn i Götaland 1860–1940. betydelsen ’åmöte’, ’ågren’ o. dyl. 1950. Namngivning i spänningsfältet mellan allmänna och enskilda intressen. 1998. 21. Lars Hellberg: Inbyggarnamn på -karlar i svenska ortnamn. 1. 1950. 68. Annika Karlholm: Folkligt bildspråk. En studie över djurbenämningar i metaforisk 22. Per Wieselgren: Ortnamn och bebyggelse i Estlands forna och hittillsvarande svensk- användning i svenska dialekter. 2000. bygder. Ostharrien med Nargö. 1951. 69. Katharina Leibring: Sommargås och Stjärnberg. Studier i svenska nötkreatursnamn. 23. Einar Törnqvist: Substantivböjningen i Östergötlands folkmål. 1–2. 1953. 2000. 24. Valter Jansson: Nordiska vin-namn. En ortnamnstyp och dess historia. 1951. 70. Eva Nyman: Nordiska ortnamn på -und. 2000. 25. Nils Tiberg: Ståndssamhället [i Svensk-Estland]. 1951. 71. Food from Nature. Attitudes, Strategies and Culinary Practices. Proceedings of the 26. Gunnar Linde: Studier över de svenska sta-namnen. 1951. 12th Conference of the International Commission for Ethnological Food Research, 27. Gideon Danell: Ordbok över Nuckömålet. 1951. Umeå and Frostviken, 8–14 June, 1998. Ed. by Patricia Lysaght. 2000. 28. Andrus Saareste: Petit atlas des parlers estoniens. 1955. 72. Dag Strömbäck: Sejd och andra studier i nordisk själsuppfattning. Med bidrag av Bo 29. Sigurd Fries: Studier över nordiska trädnamn. 1957. Almqvist, Hans Mebius och Gertrud Gidlund. 2000. 30. Nils von Hofsten: Eddadikternas djur och växter. 1957. 73. Prosten Carl Nyréns Afhandling om Östgöthiska dialecten. Utgiven med inledning 31. Aleksander Loit och Nils Tiberg: Gammalsvenskbydokument. 1958. och kommentarer av Maj Reinhammar. 2000. 32. Lars Alfvegren: r-genitiv och are-komposition. 1958. 74. Etnologin inför 2000-talet. Föredrag och artiklar med anledning av uppsalaetnologins 33. Gösta Franzén: Runö ortnamn. 1959. 50-årsjubileum den 8 juni 1998. Red.: Gösta Arvastson, Birgitta Meurling & Per 34. Nils von Hofsten: Segerlöken, Allium victoralis, i folktro och folkmedicin. 1958. Peterson. 2000. 35. Nils Tiberg: Runöbondens ägor. 1959. 75. Gösta Holm: Uppväxtmiljö och språk. Agneta Horns språk i dialektgeografisk belys- 36. Nils von Hofsten: Pors och andra humleersättningar och ölkryddor i äldre tider. 1960. ning. Ett bidrag till textlokaliseringens metodik. 2000. 37. Sockenbeskrivningar från Hälsingland 1790–1791. Med efterskrift och register utg. 76. Gun Widmark: Det språk som blev vårt. Ursprung och utveckling i svenskan. Urtid – av Nils-Arvid Bringéus. 1961. Runtid – Riddartid. 2001. (Nytryck 2004.) 38. Nils Tiberg: Estlandssvenska språkdrag. 1962. 77. Per Vikstrand: Gudarnas platser. Förkristna sakrala ortnamn i Mälarlandskapen. 39. Elis Åström: Folktro och folkliv i Östergötland. 1962. 2001. 40. Olof Gjerdman and Erik Ljungberg: The Language of the Swedish Coppersmith 78. Sigfrid Svensson som folklivsforskare. En minnesskrift i anledning av hundraårsda- Gipsy Johan Dimitri Taikon. Grammar, Texts, Vocabulary and English Word-Index. gen av hans födelse den 1 juni 1901 under redaktion av Nils-Arvid Bringéus. 2001. 1963. 79. Ulla-Britt Kotsinas: Lever Ekenssnacket? Om äldre och nyare Stockholmsslang. 41. Per Wieselgren: Ormsö ortnamn och bebyggelsehistoria. 1962. 2001. 42. Gösta Franzén: Laxdælabygdens ortnamn. 1964. 80. En 1700-talsordlista från Piteå. Utgiven med inledning och kommentarer av Maj 43. Jöran Sahlgren: Valda ortnamnsstudier. 1964. Reinhammar. 2002. 44. Allan Rostvik: Har och harg. 1967. 81. Lennart Larsson: Varifrån kom svenskan? Om den svenska vokabulären i en fyrsprå- 45. Karl Axel Holmberg: De svenska tuna-namnen. 1969. kig ordbok utgiven i Riga 1705. 2003. 46. Kustaa Vilkuna: Kainuu – Kvänland, ett finsk-norsk-svenskt problem. 1969. 82. Mats Rydén: Botaniska strövtåg. Svenska och engelska. 2003. 47. Fridolf Isberg: Supplement till G. Danells Ordbok över Nuckömålet. 1–2. 1970– 83. Carl Göran Andræ: Sverige och den stora flykten från Estland 1943–1944. 2004. 1971. 84. Ella Odstedt: Norrländsk folktradition. Uppteckningar i urval och med kommentarer 48. Dag Strömbäck: Folklore och filologi. Valda uppsatser utgivna av Kungl. Gustav av Bengt af Klintberg. 2004. Adolfs Akademien 13.8 1970. 85. Sockenbeskrivningar från Gästrikland 1790–1791. Utg. av Nils-Arvid Bringéus. 49. Claes Åneman: Om utvecklingen av gammalt kort i i ord av typen vidja i nordiska 2004. språk. 1–2. 1970. 86. Anna Westerberg: Norsjömålet under 150 år. 2004. 50. Gustav Ränk: Die älteren baltischen Herrenhöfe in Estland. 1971. 87. Språkhistoria och flerspråkighet. Föredragen vid ett internationellt symposium i Upp- 51. Nils Tiberg: Estlandssvenska husdjursnamn. 1972. sala 17–19 januari 2003. Utg. av Lennart Elmevik. 2004. 52. Sven Söderström: Om kvantitetsutvecklingen i norrländska folkmål. Gammal kort 88. Suffixbildungen in alten Ortsnamen. Akten eines internationalen Symposiums in stavelse i Kalix- och Pitemålen och målen i Nordmalings och Ragunda socknar. 1972. Uppsala 14.–16. Mai 2004. Hrsg. von Thorsten Andersson und Eva Nyman. 2004. 53. Maj Reinhammar: Om dativ i svenska och norska dialekter. 1. Dativ vid verb. 1973. 89. Maj Reinhammar: Ord för begreppet ’hos’ i äldre svenska och svenska dialekter. Vidar Reinhammar 54. : Pronomenstudier. 1975. 2005. 55. Roger Johansson: Svensk rommani. 1977. 56. Evert Melefors: Byngen, Smissen och Listar. Inbyggarbeteckningar och husbonde- 90. ”Slipp tradisjonene fri – de er våre!” Red. av Bente Alver och Ann Helene Bolstad namn på Gotland. 1. Typologi och ordbildning. 1983. Skjelbred. 2005. Akademiens ledamöter 1 Saga och Sed

KUNGL. GUSTAV ADOLFS AKADEMIENS ÅRSBOK 2007

UTGIVEN AV MATS HELLSPONG

ANNALES ACADEMIAE REGIAE GUSTAVI ADOLPHI 2 Akademiens ledamöter

ISSN 0586-5360

Textgruppen i Uppsala AB 2008 Akademiens ledamöter 3 Innehåll

Akademiens högtidssammanträde den 6 november 2007. Hälsningsord av Preses ...... 5 Lennart Elmevik: Minnesord den 6 november 2007 ...... 11 Bo Almqvist: Hallgerd och Étain. En isländsk sagagestalt och en irisk sagogestalt ...... 19 Leena Huss: Att forska i hotade språk ...... 35 Ingvar Svanberg: På spaning efter svenska valar ...... 47 Lynn Åkesson: Livscykelsritualernas återkomst ...... 65 Älvdalska – dialekt eller minoritetsspråk? ...... 75 Bo Gräslund: Fimbulvintern, Ragnarök och klimatkrisen år 536–537 e.Kr...... 93 Sven Ekdahl: Två miniatyrmålningar av Gustav Adolf och Maria Eleonora i en samtida stambok ...... 125 Sekreterarens verksamhetsberättelse 2007 ...... 157 Akademiens ledamöter ...... 169 Stadgar för Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur samt Akademiens fonder och stadgar för dessa ...... 181 4 Akademiens ledamöter Hälsningsanförande 5 Akademiens högtidssamman- träde 6 november 2007

HÄLSNINGSORD AV PRESES

Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk fokkultur, vars namn vid grun- dandet var Gustav Adolfs Akademien för folklivsforskning, fyller i dag 75 år. Det är ingen hög ålder för ett lärt samfund av detta slag; sådana har ofta sekellånga traditioner. Bland våra svenska systerakademier är det såvitt jag vet bara två som är yngre än vår egen. Men jag kan tryggt säga att denna akademi även med akademiåldersmått mätt med god marginal har trampat ut barnskorna. Senast Akademien firade ett jubileum var 1982, vid uppnådda 50 år. Fi- randet skedde tillsammans med Uppsala universitet, som samtidigt högtid- lighöll 350-årsdagen av Gustav II Adolfs död. Högtidssammanträdet hölls i universitetets aula och banketten i Rikssalen på Uppsala slott, i närvaro av kungen och drottningen. I år fanns det inte utrymme för Akademiens jubileum i kungaparets digra program. Året för Akademiens stiftande, 1932, präglades av den rådande depres- sionen, som kastade sin långa skugga över landet, särskilt efter Kreuger- kraschen på våren detta år. I denna dystra tid gjorde Uppsala universitet sina förberedelser för att manifestera trehundraårsminnet av Gustav II Adolf, lä- rosätets utan jämförelse störste donator – avkastningen av den s.k. gustavi- anska donationen i form av bortemot 400 gårdar, huvudsakligen i Uppland och Västmanland, gav ensam universitetet en trygg och god försörjning i drygt 200 år. Samtidigt finslipade Jöran Sahlgren, då innehavare sedan två år tillbaka av en personlig professur i nordisk ortnamnsforskning vid universitetet, med för honom kännetecknande driftighet, obändig vilja och fram- synthet sina planer på att initiera bildandet av en akademi med syfte att främja forskning om svensk folklig kultur i alla dess schatteringar. Företaget sjösattes enligt planerna och fick snabbt vind i seglen. Sahlgren höll själv som sekreterare ett stadigt grepp om rodret. Till den fasta kursen i förliga vindar bidrog verksamt skickliga och entusiastiska medarbetare, i första hand Akademiens förste preses, den dynamiske och inflytelserike rättshis- torikern och politikern Karl Gustaf Westman, för vilken Akademiens ända- mål framstod som ytterst angelägna; det sägs att han ännu på sin dödsbädd – han avled 1944 – planerade för framtida verksamhet inom Akademien. I Sahlgrens och Westmans anda fullföljer Akademien det program för 6 Lennart Elmevik folklivsforskning som återfinns i ett av Johannes Bureus författat och av Gustav II Adolf 1630 utfärdat memorial i vilket antikvarier och hävdasökare uppmanas att inventera allt som landet kunde erbjuda till kunskap om sitt förflutna, t.ex. fornminnen och handskrifter, seder, sägner och visor, ord och namn. Det är detta memorial, som kan sägas vara vårt första program för folklivsforskning, som är anledningen till att kungens namn är fäst vid vår akademi. En viktig förutsättning för en lyckosam start för Akademien liksom för en fortsatt gynnsam utveckling var en god och stabil ekonomi. Denna förutsätt- ning blev tillgodosedd genom generösa insatser av flera donatorer. Jag näm- ner här bara två vid namn, den förste och en av de allra frikostigaste, in- dustrimannen Edwin Berger, Halmstad, vars sondotter Amelie med make vi har glädjen att se bland våra gäster denna jubileumsdag, och storbyggmäs- taren och sedermera filosofie hedersdoktorn vid Uppsala universitet Anders Diös, Akademiens oförliknelige välgörare. Under sitt första egentliga verksamhetsår, 1933, hade Akademien 50 le- damöter. För närvarande uppgår ledamotsantalet till 217. Under den senaste 25-årsperioden har nettoökningen varit 65 (220 har invalts och 155 har avlidit). Den beror delvis på att det maximala antal inhemska arbetande leda- möter som får finnas ändrades från 30 till 40 i samband med en stadgeänd- ring 1994. Vad har då Akademien lyckats åstadkomma under sin 75-åriga tillvaro? Jag vill hävda att verksamheten har varit lyckosam, att mycket har uträttats. I det här anförandet kan bara ett urval av aktiviteterna omnämnas. Ett viktigt led i Akademiens strävan att på bästa sätt fullgöra sin i stadgarna angivna uppgift att främja forskning rörande svensk folklig kultur har genom åren varit publiceringsverksamheten. Denna består dels i utgivandet av numera fem vetenskapliga tidskrifter, dels i publicering av arbeten i olika skriftserier. Tidskrifterna är, förutom Akademiens årsbok Saga och sed, dessa: Namn och bygd. Tidskrift för nordisk ortnamnsforskning, grundad av Jöran Sahl- gren redan 1913, Arv. Nordic Yearbook of Folklore, Ethnologia Scandina- vica. A Journal for Nordic Ethnology samt Svenska landsmål och svenskt folkliv, grundad redan 1878, som Akademien övertog fr.o.m. årgång 1997 då den hotades av nedläggning av dess då nya huvudman, Språk- och folkminnesinstitutet. Av skriftserierna är acta-serien, Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi, med nu i det närmaste 100 volymer, den viktigaste. Utgiv- ningstakten ökar ständigt. Ett mått härpå är – om man inkluderar också de arbeten som redan är antagna för publicering i serien – att under de senaste 25 åren har utkommit i stort sett lika många skrifter som under de tidigare 50 åren. Inom Akademien väcktes tidigt tanken på att ge ut en atlas över svensk folkkultur, bestående av dels en etnologisk/folkloristisk del, dels en språklig del. Av den förra delen har båda de två planerade banden utkommit: Mate- Hälsningsanförande 7 riell och social kultur (1957) och Sägen, tro och högtidssed (1976). Trögare har det gått med den språkliga delen. Det föreligger ett inte obetydligt antal kartor i mer eller mindre färdigt skick. Som förarbeten skall också, och väl inte minst, räknas de undersökningar som publicerats i två underserier av acta-serien: Studier till en svensk ortnamnsatlas (med hittills 17 nummer) och Studier till en svensk dialektgeografisk atlas (med hittills sju nummer). Akademiens styrelse har beslutat att den språkliga delen av atlasföretaget skall få formen av en kombinerad dialekt- och ortnamnsgeografisk atlas och att arbetet med utgivningen av denna skall intensifieras. Jag nämner i det här sammanhanget att Akademien har engagerat sig, så- väl ekonomiskt – tillsammans med Kungl. Vitterhets Historie och Antikvi- tets Akademien och Svenska litteratursällskapet i Finland – som personellt i utgivningen av ett språkband inom ramen för Sveriges nationalatlas. Ban- det utkommer hösten 2008. I mitten på 1950-talet, 1954 för att vara exakt, tog Akademien initiativet till sammanställning av material, tryckt och otryckt, som skulle ligga till grund för en stor modern ordbok över de svenska dialekterna. Arbetet finan- sierades fram till halvårsskiftet 1984, då Akademien frånträdde huvudman- naskapet för ordboksföretaget, huvudsakligen av anslag från olika statliga organ, tilldelade årsvis efter ansökan, men även med tillskott från Akade- mien. Ny huvudman blev myndigheten Dialekt- och ortnamnsarkiven samt Svenskt visarkiv (DOVA) och dess efterföljare Språk- och folkminnesinstitutet (SOFI), nuvarande Institutet för språk och folkminnen. Det föreligger nu en ordsamling på bortåt åtta miljoner till största delen alfabetiskt uppord- nade sedeslappar, ett ovärderligt material för undersökningar inom olika grenar av dialektologisk forskning liksom för ord- och namnforskning och som kan vara till värdefull hjälp också för studier inom andra discipliner, t.ex. etnologi och folkloristik. Planerna på en tryckt ordbok i det verkligt stora formatet visade sig inom DOVA och SOFI möta oöverstigliga svårig- heter, varför utgivningsarbetet lades på is sedan tre häften utkommit. För närvarande pågår i stället arbetet med att på grundval av samma material ut- arbeta ett betydligt mera kortfattat dialektlexikon. Akademien strävar efter att upprätthålla största möjliga öppenhet gentemot offentligheten. Under 25 års tid, 1967–91, anordnades i Akademiens regi omedelbart efter midsommarhelgen två kulturdagar i den vid Orsasjön belägna Bonäs bygdegård, som då var i Akademiens ägo. Föredragen vid dessa evenemang är publicerade i en särskild serie. Verksamheten har för- tjänstfullt fortsatts med stöd av Stiftelsen Bonäs bygdegård med vår stödjan- de ledamot Andreas Östborn som primus motor. Akademien har senare an- ordnat kulturdagar 1996 (i Österbybruk, med temat »Den norduppländska kulturen, tradition och tendenser»), 1998 (på Löfstads slott halvannan mil sydväst om Norrköping; temat var »Parker och trädgårdar») och 2000 (i Jokkmokk, med bl.a. föredrag med huvudsakligen samiska teman). Under jubileumsåret 2007 har Akademien arrangerat två för allmänheten öppna 8 Lennart Elmevik symposier, det andra så sent som i går, med föreläsningar som belyst begreppet folkkultur i till Akademiens verksamhetsområde hörande discipli- ners perspektiv. Akademien har glädjen att årligen kunna dela ut betydande belopp till olika ändamål, innevarande år sammanlagt drygt 2,6 miljoner kronor. Det gäl- ler publiceringsbidrag, inklusive sådana till tryckning av doktorsavhandlingar inom vetenskapsområden som Akademien omhuldar, bidrag för an- ordnande av konferenser, symposier och seminarier, bidrag till Akademiens ledamöter för forskningsresor, deltagande i konferenser och symposier och för översättning till annat språk av vetenskapliga skrifter och bidrag till doktorander dels för resor till arkiv m.m. i samband med avhandlingsarbetet, dels för deltagande i konferenser och symposier samt slutligen priser och belöningar och i ett fall ett stipendium som uppmuntran till fortsatt goda forskningsinsatser inom ett visst område. Vad gäller priser och belöningar förtjänar det att nämnas att vi regelbundet också ihågkommer personer som inte har forskning som (del av) sitt yrke, seriösa hembygdsforskare som oftast i det tysta ger värdefulla bidrag till kännedomen om svensk folklig kultur. Ett uppskattat innovativt inslag i verksamheten blev de sammanträden, normalt två per år, som Akademien anordnade 1994–2003 under rubriken »Akademien granskar …». Dessa sammanträden benämndes till en början extra men ingick senare bland de ordinarie, som därmed utökades från fyra till sex per år. Granskningen gällde till största delen »Stand der Forschung» inom de till Akademiens intressesfär hörande disciplinerna, men det före- kom inte sällan också teman som dessa: »Från objektiv till subjektiv forskning – ett paradigmskifte på gott eller ont?», »De kulturhistoriska museerna och forskningen», »Forskarspråket – inomvetenskapligt eller allmäntill- gängligt?», »Folkloristiken i Sverige – disciplintillhörighet och framtidsut- sikter», »Tendenser och vägval i nordisk namnforskning». Det är min mening att Akademien bör återuppta teman av detta slag vid sina sammankomster. En början har faktiskt redan gjorts i och med att oktober- sammanträdet i år ägnades åt en diskussion kring temat »Dialekt eller mino- ritetsspråk», föranledd av de propåer som finns om att det dalska älvdals- målet (»älvdalskan») skall upphöjas till rangen av nationellt minoritets- språk. Vart tredje år sedan 1985 företar Akademien en fem dagar lång utrikes exkursion, avsedd för i första hand inländska arbetande ledamöter. Antalet deltagare har hittills oftast varit 30–35. Den första exkursionen gick till de svenskspråkiga bygderna i Österbotten, den senaste, i fjol, till Trondheim med omnejd. Deltagarna har lärt sig mycket, och Akademien har fått tillfälle att sprida kännedom om sin existens och sin verksamhet. Akademien har varit medarrangör vid tre stora internationella kongresser hållna i Sverige: 6th Viking Congress (Uppsala 1969), 12th Viking Congress (Stockholm 1993) och 21st International Congress of Onomastic Sciences Hälsningsanförande 9

(Uppsala 2002). Under början av 2000-talet har Akademien i sina egna lo- kaler arrangerat tre internationella symposier, samtliga medfinansierade av Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien: »Språkhistoria och flerspråkighet» (2003), »Suffixbildungen in alten Ortsnamen» (2004) och »Nya perspektiv inom nordisk språkhistoria» (2006). År 2005 anordnade och bekostade Akademien ett nordiskt symposium om etnologisk matforsk- ning, förlagt till Lund. Begreppet folkkultur använder vi i vid mening, och vi applicerar det i lika mån på gångna tider och nutid. Vårt ansvarsområde är därför vidsträckt; inom det faller uttryck för folklig kultur både före och efter den industriella revolutionen, urbaniseringen och, i flera avseenden, uniformeringen. Tids- spannet är i princip äldsta tid till nutid. Vid ett tillfälle prisbelönade vi en forskare för hans viktiga arbeten om norrländsk stenålder. Studiet av folklig kultur kan betecknas som en nisch inom det allmän- kulturvetenskapliga forskningsfältet – inte heller det alltid så lätt att avgrän- sa –, en nisch men en stor och viktig sådan, till vilken kan ges forsknings- bidrag från i princip alla humanistiska discipliner. Så låt oss som tidigare utan hinder av definitionsproblem odla den trädgård som vi oftast tydligt, ibland kanske mer eller mindre instinktivt, uppfattar som vår. Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur ser framtiden an med stor tillförsikt och är redo att möta nya utmaningar med friska krafter. Varmt välkomna till Akademiens sjuttiofemte högtidssammankomst! 10 Lennart Elmevik Minnesord 11 Minnesord

DEN 6 NOVEMBER 2007 Av Lennart Elmevik

Sedan Akademien senast samlades till högtidssammankomst har den genom döden förlorat inte mindre än nio av sina ledamöter.

Den 29 december avled hedersledamoten Lutz Röhrich, Freiburg im Breis- gau, 84 år gammal. Han invaldes i Akademien som arbetande ledamot 1968 och överfördes enligt de stadgar som gällde för Akademien fram till 1994 vid fyllda 70 år till klassen hedersledamöter. (Numera blir man seniorledamot när man som arbetande ledamot har passerat 70-årsgränsen.) Lutz Röhrich var född 1922 i Tübingen. Vid 19 års ålder uttogs han till tjänstgöring i den tyska armén. Han deltog i strider på slagfält i Frankrike och Ryssland och återvände hem svårt skadad. Med början 1945 studerade han tyskt språk och tysk litteratur, historia, musikhistoria och latin vid universitetet i Tübingen, där han 1949 disputerade på en avhandling om demo- ner i schwabisk folktro. 1950 fick han en tjänst som forskningsassistent i folkloristik vid universitetet i Mainz. Hans docentavhandling (Habilita- tionsschrift), med titeln Märchen und Wirklichkeit, publicerades 1954. Den har karakteriserats som ett av de främsta bidragen till den moderna folkloristiken. Under åren i Mainz utgav Röhrich också en rad andra arbeten, av vilka tvåbandsverket Erzählungen des späten Mittelalters und ihr Weiterle- ben in Literatur und Volksdichtung (1962, 1967) har bedömts som det viktigaste. År 1967 utsågs Röhrich till professor i folkloristik vid universitetet i Frei- burg och två år senare också till chef för det tyska folkvisearkivet. Under sina 23 år vid universitetet förde han dess institution för folklore till en mycket framskjuten position bland europeiska centra på området. Han ledde också en lång rad elever fram till disputation. Röhrichs vetenskapliga produktion är imponerande. Han var världsledan- de som sago-, sägen- och ordspråksforskare. Berömt är bland många andra av hans verk Lexikon der sprichwörtlichen Redensarten, vars första upplaga utkom 1973. Röhrich var djupt engagerad i International Society for Folk Narrative Research, bl.a. som dess vice ordförande 1979–89. Han blev 1990 hedersledamot av sällskapet. 12 Lennart Elmevik

Forskarsamhället gav i olika former bevis på sin stora uppskattning av Röhrichs vetenskapliga gärning. Bl.a. fick han tre festskrifter, och av universitetet i Marburg tilldelades han det prestigefyllda Bröderna Grimm-priset. Det skall tilläggas att Lutz Röhrich också hade rollen som skicklig förste- violinist i en stråkkvartett och att han personligen var utomordentligt char- merande.

Den 24 januari avled arbetande ledamoten Hans-Joachim Paproth. Han invaldes i Akademien 1992. Hans-Joachim Paproth var född 1942 i Königsberg (från 1946 Kalinin- grad) i Ostpreussen. Hans liv hade ett märkligt förlopp. Efter flykt till Väst- tyskland slog sig familjen ned i Niedersachsen. Där gick Paproth i folkskola och realskola. Han förvärvade utbildning som förlagsman och försörjde sig som sådan i flera år. Hans håg stod emellertid till forskning, och han knöt tidigt kontakter med både tyska och utländska kulturantropologer. Särskilt intresserade han sig för jaktriter. 1961 träffade vår hedersledamot Carl- Martin Edsman honom i Åbo, där han bodde på ett vandrarhem.Tillsam- mans besökte de universitetsbiblioteket i Helsingfors; Paproth gladde sig, har Edsman meddelat mig, åt att kunna verka som fri forskare. Tack vare att han hade publicerat sig i vetenskapliga tidskrifter kunde han 1967 på dis- pens skrivas in vid Uppsala universitet. Här blev han fil. kand. och fil. lic., och här disputerade han 1976 på avhandlingen Studien über das Bärenzere- moniell 1: Bärenjagdriten und Bärenfeste bei den tungusischen Völkern. Avhandlingen åsattes betyget Berömlig och kvalificerade naturligtvis för docentur. Vår akademi belönade honom samma år med ett pris ur Harry Karlssons fond för folklivsforskning för detta hans förnämliga arbete. År 1977 fick han tjänst vid universitetet i Bonn, från 1980 som professor. 1984 kallades han till en professur i etnologi vid universitetet i München, där han verkade till sin död. Paproth utgav en lång rad skrifter, om shamanism, om de cirkumpolära folkens etnografi, om religionshistoria och etnologins historia. Hans-Joachim Paproth var, har det sagts mig, till sin natur ödmjuk och an- språkslös. Han gick bort efter en kort men svår sjukdomstid, inte långt före sin 65-årsdag. En märklig levnadsbana hade nått sitt alltför tidiga slut.

Den 1 februari avled seniorledamoten Phebe Fjellström, kort före sin 83- årsdag. Hon invaldes i Akademien 1983. Phebe Fjellström var född 1924 i Porjus i Norrbotten. Efter studentexamen i Luleå bedrev hon studier vid Uppsala universitet, där hon blev fil. kand. 1948 med ämnena arkeologi, historia, konsthistoria och etnologi och disputerade för filosofie doktorsgraden 1962. Doktorsavhandlingen, Lapskt silver. Studier över en föremålsgrupp och dess ställning inom lapskt kultur- liv, ledde genast till docentur i nordisk och jämförande folklivsforskning, särskilt etnologisk. Hon verkade som docent i Uppsala 1962–75 (under vil- Minnesord 13 ken period hon också var t.f. professor i tre år), som forskardocent i Umeå 1976–82 och därefter som professor i etnologi i Umeå fram till pensione- ringen 1989. Phebe Fjellström ägnade huvuddelen av sin forskning åt den samiska och den nordskandinaviska kulturen. Efter doktorsavhandlingen följde skrifter som Samernas konstskatter (1973), Samernas samhälle i tradition och nutid (1985), där hon sammanfattar sina samiska studier, till vilka material häm- tats från olika discipliner, språkforskning, arkeologi, etnologi och genetik, Den nordsvenska kulturhistorien (1988) och Kvinnoliv och måltidsglädje (2002), som beskriver nordskandinavisk måltidskultur. Hon författade ock- så ett stort antal artiklar inom de forskningsfält där hon verkade; hon var bl.a. en flitig medarbetare i Norrländsk uppslagsbok. Tyvärr hann hon inte slutföra sitt arbete, finansiellt stött av vår akademi, med utgivning av och kommentarer till prästen J. A. Nenséns uppteckningar av materiell kultur, språk och tänkesätt i 1800-talets Dorotea. Ett arbete med en helt annan inriktning, resultatet av en ettårig vistelse i Kalifornien 1967–68, är boken Swedish-American Colonization in the San Joaquin Valley in California (1970). Phebe Fjellström hade också sinne för populärvetenskap. Bl.a. hade hon under flera år en uppskattad krönika i Västerbottens-Kuriren. Phebe Fjellström var en färgstark person, dynamisk, entusiastisk, engagerad och debattglad. Inte minst den sistnämnda egenskapen gav hon många prov på vid sammanträdena i vår akademi, som hon troget deltog i så länge krafterna stod henne bi.

Den 12 april avled seniorledamoten Jørn Sandnes, Trondheim, nästan 81 år gammal. Han invaldes i Akademien 1983. Jørn Sandnes var född i Snåsa i Nord-Trøndelag fylke 1926. Uppväxten på en gammal släktgård kom att sätta djupa spår i honom liksom i hans verk. Sina akademiska studier på grundnivå, bl.a. i norska och historia, bedrev Sandnes vid universitetet i Oslo. Efter en tid som rektor för den kommunala realskolan i sin hembygd och en period, 1960–64, som norsk lektor vid universitetet i Kiel fick han 1965 tjänst som högskolelektor i historia vid dåva- rande Noregs lærarhøgskole, som senare blev universitetet i Trondheim. 1971 disputerade han för doktorsgraden i historia på avhandlingen Ødetid og gjenreisning. Trøndsk busetningshistorie ca 1200–1660. 1975 utnämn- des han till professor i historia vid universitetet och ställdes därmed i spetsen för den norska delen av det brett anlagda nordiska ödegårdsprojektet. Admi- nistrativa insatser av stor betydelse gjorde han främst från 1978, bl.a. som dekan och som rektor först för universitetet i Trondheim och senare för det nya Norges teknisk-naturvitenskaplige universitet. Sandnes’ vetenskapliga produktion spänner över ett vitt fält, tematiskt och kronologiskt. Han publicerade viktiga skrifter gällande stads-, bygde- och regionalhistoria, institutionshistoria, rättshistoria, bebyggelsehistoria 14 Lennart Elmevik och ortnamnsforskning; han var bl.a. huvudredaktör för sexbandsverket Trondheims historie 997–1997, han ombesörjde i samarbete med Jan Rag- nar Hagland en kommenterad översättning av Frostatingslagen, och han utgav tillsammans med Ola Stemshaug Norsk stadnamnleksikon. I boken Kniven, ølet og æren. Kriminalitet og samfunn i Norge på 1500- og 1600- tallet (1990) sätter han i högre grad än t.ex. i sina arbeten om avfolkning människan i fokus och visar sitt intresse för mentalitetshistoria. Inom hans bidrag till ortnamnsforskningen kan man urskilja studier av dels naturnamn, särskilt insjönamn och älvnamn, dels bebyggelsenamn, främst gårdnamn. Bidragen rör oftast namngrupper och namntyper, mera sällan enskilda namn. Vår akademi belönade Jørn Sandnes vid två tillfällen för hans viktiga insatser som historiker och ortnamnsforskare. 1990 tilldelades han Nils Ahn- lunds pris med motiveringen »för banbrytande studier i norsk bebyggelse- och samhällsutveckling», och så sent som i fjol fick han ett pris ur Jöran Sahlgrens prisfond för »ett framstående författarskap rörande namnfrågor, särskilt sambandet mellan ortnamn och historia». Jørn Sandnes var en person som man omedelbart kände stor sympati för. Vid Akademiens exkursion till Trondheim med omnejd i augusti 2006 var han vår huvudciceron och gjorde ett starkt positivt intryck på exkursionsdel- tagarna.

Den 21 april avled hedersledamoten Ilmar Talve, 88 år gammal. Han invaldes i Akademien som arbetande ledamot 1985. Ilmar Talve var född 1919 i en by i Ingermanland. Hans föräldrar var es- ter. Efter skolgång i Tapa i norra Estland studerade han från 1938 vid universitetet i Tartu under vår akademis framlidne ledamot Gustav Ränks ledning. Efter avslutade studier 1942 med etnologi som huvudämne och efter att ha tjänstgjort ett år vid det estniska nationalmuseet anslöt han sig som vo- lontär till den finska armén i kriget mot Ryssland; bl.a. deltog han i det stora slaget på Karelska näset i juni 1944. Efter fredsslutet flydde han till Sverige via Tyskland. I Sverige försörjde sig Talve i drygt åtta år som arkivarbetare vid Institu- tet för folklivsforskning, inrymt i Villa Lusthusporten på Djurgården. I ett kapitel i andra delen av sina memoarer, publicerat i Saga och sed 2004 i översättning av Carl Göran Andræ, ger Talve en livfull skildring av glädje- ämnen och besvikelser under dessa år. Parallellt med arkivarbetarsysslan fortsatte han sin akademiska utbildning vid Stockholms universitet, där han 1950 blev fil. lic. och 1960 disputerade på avhandlingen Bastu och torkhus i Nordeuropa, ett digert arbete på 544 sidor, som behandlar centrala etnologiska frågor, t.ex. knuttimringens ålder, förekomsten av bastubadande, tork- husens och ugnens olika typer, funktioner och ursprung. För avhandlingen hade han bedrivit omfattande fältundersökningar i Sverige, Norge och Fin- land. Minnesord 15

Året efter disputationen utgav Talve, som då var docent vid Etnologiska institutionen vid Turun Yliopisto (Åbo universitet), ett annat stort arbete, Den nordeuropeiska rian. En etnologisk undersökning. 1962 utnämndes han till professor i finsk och jämförande etnologi vid Turun Yliopisto. Han avgick med pension 1986. Under Talves professorstid i Åbo fick urbanetnologin ett kraftigt upp- sving. Själv skrev han om finsk arbetarklass, bl.a. om rallarnas och flottar- nas arbete och levnadsförhållanden, om namnsdags- och födelsedagsfiran- det, om folkligt kosthåll, om kulturgränser och kulturområden i Finland, och han utgav ett större översiktsarbete om finsk folkkultur. Så sent som 2004 publicerade han en synnerligen omfattande (800 sidor lång) översiktlig framställning om estnisk kulturhistoria. Ilmar Talve var en högt skattad forskare och omtyckt lärare, en färgstark personlighet med en sarkastisk humor.

Den 27 maj avled hedersledamoten Bo Wickman, nära 90 år gammal. Han invaldes i Akademien som arbetande ledamot 1965. Åren 1974–94 var han ordinarie ledamot av Akademiens styrelse och dessförinnan suppleant sedan 1966. Bo Wickman var född i Stockholm 1917. Efter studentexamen där 1936 började han studera ungerska och chantiska vid dåvarande Stockholms hög- skola, en ovanlig ingång till studier i finsk-ugriska språk. Han förvärvade en synnerligen mångsidig språkvetenskaplig skolning: i sin filosofie kandi- datexamen hade han betyg i – förutom finsk-ugriska språk – slaviska språk, turkiska, engelska, tyska och nordiska språk. År 1955 disputerade han i Uppsala för Björn Collinder på avhandlingen The Form of the Object in the Uralic Languages. Materialet för undersökningen var hämtat från 14 olika språk. Samma år förordnades han till docent i finsk-ugriska språk vid universitetet. 1961 utnämndes han, som Collinders efterträdare, till innehavare av universitetets professur i finsk-ugriska språk, särskilt lapska och finska. Områdena för Bo Wickmans forskning, som han omfattade med ett levande intresse, var främst syntax, etymologi och ljudhistoria. Ofta hade de problem han behandlade samisk anknytning; under resor i Lappland hade han blivit förtrogen med samernas språk och kultur. Ett särskilt intresse hyste Wickman för ungerskan. Han utgav 1965 en svensk-ungersk ordbok, och han blev den förste ordföranden i det 1977 grundade vetenskapliga sällskapet The International Association of Hunga- rian Studies. Han var ledamot av den ungerska vetenskapsakademien och hedersledamot av Societas Uralo-Altaica i Göttingen. Två av Wickmans elever, hans efterträdare, vår arbetande ledamot Lars- Gunnar Larsson, och Raimo Raag, professor i finsk-ugriska språk, särskilt estniska, vid Uppsala universitet, har om sin lärare uttalat att han både i sin vetenskap och i sin undervisning kännetecknades av »skarpsynthet och pe- dagogisk klarhet», och att han hade »en gudabenådad förmåga att se kärnan 16 Lennart Elmevik i ett komplicerat problem». Själv har jag bara angenäma minnen av honom från vår gemensamma tid i Akademiens styrelse under drygt ett decennium.

Den 21 juni avled hedersledamoten Leopold Kretzenbacher, Lebring, Ös- terrike, 95 år gammal. Han invaldes som arbetande ledamot 1974. Leopold Kretzenbacher var född 1912 i Leibnitz i österrikiska Steier- mark. Han disputerade 1936 vid universitetet i Graz på en avhandling om det religiösa folkliga skådespelet, ett tema som han skulle återkomma till under hela sitt vetenskapliga liv. Hans docentavhandling 1939 handlar om slovenernas episka folkdiktning. Åren 1940–60 hade han tjänst först som docent och sedan som professor i folklivsforskning vid sitt hemuniversitet. 1961 kallades han till en professur i samma ämne vid universitetet i Kiel, och 1966 fram till emeriteringen 1977 verkade han som »Ordinarius» vid Institut für deutsche und vergleichende Volkskunde vid universitetet i München. Ett dominerande inslag i Kretzenbachers vetenskapliga gärning är under- sökningar av folkligt religiösa traditioner rörande seder, berättelser och bilder. Han var en flitig och skicklig fältforskare och kunde överblicka material inom sina forskningsfält från hela Central- och Sydeuropa. Hans vetenskapliga produktion är mycket omfattande: ett flertal böcker, över 400 uppsatser och cirka 650 mindre bidrag och recensioner. Han var forskningsverksam ännu vid drygt 90 års ålder. För sitt författarskap fick han mottaga många såväl inländska som utländska hedersbetygelser, bl.a. i form av ett heders- doktorat vid universitetet i Graz och ledamotskap i ett flertal akademier. Det har i eftermälen om honom bl.a. sagts att Österrike med hans bortgång har förlorat »den letzten Vertreter der großen ,alten‘ Volkskundlergeneration, denen das Fach viel zu verdanken hat». Leopold Kretzenbacher var påtagligt intresserad av vår akademi. Långt upp i åren förhörde han sig med inte alltför långa mellanrum om hur verksamheten utvecklades. Han var en av de fyra utländska arbetande ledamöter som inbjöds att hålla en offentlig föreläsning i anslutning till högtidlighål- landet av Akademiens 50-årsjubileum; han talade över ämnet »Volkskund- liche Feldforschung im europäischen Südosten».

Den 28 juli avled hedersledamoten Erik Olof Bergfors, 86 år gammal. Han utsågs till korresponderande ledamot av Akademien 1972 och valdes till arbetande ledamot 1980. Erik Olof Bergfors var född i Härnösand 1921. Redan 1923 flyttade familjen till Leksand, där fadern var rektor, och 1934 till Uppsala. Efter studentexamen inskrevs han vid Uppsala universitet, där hans studier snart kom att koncentreras på ämnet nordiska språk. Med sina djupa rötter i byn Hjortnäs i Leksands socken föll det sig naturligt för honom att i sitt vetenskapliga arbete ägna sig åt dalmålen. 1961 disputerade han på en ljudhisto- risk avhandling, Tilljämning a > å i dalmål, en djuplodande och gedigen un- Minnesord 17 dersökning präglad av författarens kringsyn, sunda omdöme och stora för- trogenhet med de dalska dialekterna. Avhandlingen ledde omedelbart till docentur i nordiska språk vid Uppsala universitet. Bergfors hade under en längre tid tjänst vid olika skolor i Uppsala. År 1964 utnämndes han till lektor vid Katedralskolan. Åren 1964–71 innehade han förordnande som extra universitetslektor i nordiska språk vid Uppsala universitet. Han var en omvittnat skicklig pedagog. Åren 1974–89 var Bergfors en framgångsrik och omtyckt chef för Dia- lekt- och folkminnesarkivet i Uppsala. Han gjorde här betydelsefulla insatser bl.a. vad gällde arkivets omfattande publiceringsverksamhet. 1978–91 var han redaktör för den då av arkivet men sedan 1997 av vår akademi utgivna tidskriften Svenska landsmål och svenskt folkliv, grundad redan 1878. Sin forskning efter doktorsavhandlingen ägnade Erik Olof Bergfors främst åt målen i Leksands och Siljansnäs socknar. Han gjorde också ett stort antal inspelningar av dialekt i de dalska bygderna. En viktig insats inom ortnamnsforskningen stod han för genom att så sent som år 2000 i serien Sveriges ortnamn utge arbetet Bebyggelsenamnen i Leksands kommun. Bergfors anförtroddes flera ledande poster vid sidan av sin yrkesverksam- het. Jag kan här bara nämna att han 1983–96 var ålderman i Västmanlands- Dala Gille, ett hedersuppdrag som han skötte med stor omsorg och kunnig- het. År 2004 belönades Bergfors av Akademien med ett pris ur Erik och Den- cy Östhols donationsfond för sin som motiveringen löd »mångåriga och viktiga gärning för svensk dialektologi och svensk namnforskning». En stor tjänst gjorde Bergfors Akademien redan 1969, alltså innan han blev ledamot, då han som sekreterare i den kommitté som förberedde Aka- demiens engagemang i den sjätte Vikingkongressen nämnda år hade att dra ett tungt lass. Jag har i olika sammanhang betecknat Erik Olof Bergfors som en av Aka- demiens allra trognaste ledamöter, och jag understryker det också nu. Han mötte nästan alltid upp vid våra sammankomster, och han spred med sin person glädje, värme och trivsel. Den gästfrihet som han och hans hustru Birgit gav vackra prov på i hemmet vid Tiundagatan är det många som med mig tänker tillbaka på med stor tacksamhet.

Den 22 september avled stödjande ledamoten Johan Curman, några veckor före sin 88-årsdag. Han invaldes i Akademien 2001. Johan Curman var född 1919 och växte upp på Antuna gård i Eds socken i Stockholms län. Efter agronomexamen 1948 drev han jordbruk på Edeby gård i Upplands Väsby i drygt 40 år. Åren 1957–92 var han sekreterare i C. F. Lundströms stiftelse, som enligt sina stadgar stöder »vetenskaplig forskning till gagn för landets industri eller jordbruk/skogsbruk med binä- ringar». Han innehade posten som styrelseordförande i flera sammanslut- 18 Lennart Elmevik ningar, bl.a. Statens växtskyddsanstalt (1968–76) och Skogs- och Lantar- betsgivareförbundet (1976–86). Åren 1979–85 var han ledamot av styrelsen för Svenska arbetsgivarföreningen och 1980–97 särskild ledamot av Kam- marrätten i Stockholm. Han var ledamot av Kungl. Skogs- och Lantbruks- akademien sedan 1966 (sedan 1992 som hedersledamot) och dess preses 1980–83. Curman författade bl.a. två böcker (biografier) om C. F. Lundström: En tidig europé (1996) och Boktryckaren själv (2000). Inom C. F. Lundströms stiftelse verkade han för att stiftelsen i mecenatens gestalt skulle stå som ga- rant för inrättandet av en professur i agrarhistoria. En sådan professur inrät- tades också 1994 vid Sveriges Lantbruksuniversitet med vår arbetande ledamot Janken Myrdal som innehavare. Tidigare hade Curman tagit initiativet till ett agrarhistoriskt seminarium inom Skogs- och Lantbruksakademien, i vilket han själv tog aktiv del. Över huvud taget blev historia ett allt större intresse hos Curman under senare delen av hans liv. Johan Curman var mycket uppskattad i alla sina olika roller. Han var dri- vande och förtroendeskapande med stor förmåga till analytiskt och strate- giskt tänkande. Jag hade själv några givande samtal med honom. Särskilt ett av dem, i väntan på ett försenat tåg i ett snöigt och vindpinat Örebro i december 2002, har stannat i mitt minne.

Den sorgligt långa listan över akademiledamöter som under de senaste 12 månaderna för alltid har lämnat vår krets är genomgången. Vi hedrar de bortgångna med en stund av stillhet. Hallgerd och Étain 19 Hallgerd och Étain

EN ISLÄNDSK SAGAGESTALT OCH EN IRISK SAGOGESTALT

Av Bo Almqvist

INTROITO

Till tre framstående folklorister och filologer, en svensk, en islännning och en irländare, alla i gångna dagar intimt knutna till Gustav Adolfs Akademien, står jag i djupaste tacksamhetskuld för de lärdomar de skänkt mig. Det är givetvis Dag Strömbäck, Einar Ólafur Sveinsson och Séamus Ó Duilearga som jag har i tankarna. Fast jag inte stode här om de ej varit till, och fast mitt ämne faller inom isländsk och irisk fornlitteraturs och folklores fält, områ- den åt vilka de ägnat sin framgångsrika och gagneliga livsgärning,1 skulle jag på intet sätt önska att någon av dem postumt finge bära hundhuvudet för de idéer och hugskott som här kommer att utvecklas. Titeln på mitt föredrag Hallgerd och Étain, skulle jag dock inte ha kommit på om jag inte hade för- letts av Einar Ólafur Sveinssons uppsats »Klytæmnestra og Hallgerður».2 Det är således om Njals sagas Hallgerd, en av de mest genialt tecknade

Föredrag vid Akademiens högtidssammanträde den 6 november 2007.

1 Dessa tre forskares och vänners mångåriga och nära samarbete har varit till allra största gagn för utvecklingen av folkloristiska studier i Norden och på Irland. De ägde alla stor, på egen erfarenhet och självsyn grundad kännedom om sin hembygds och sitt hemlands folktra- ditioner jämte djup insikt i vikten av fortsatt systematisk insamling av de egna ländernas folklore. De stödde och organiserade insamlingsarbetet hemma och i utlandet, inte minst i förbi- sedda men för komparativ forskning centrala nordiska och keltiska regioner, såsom Färöarna, Shetland, Orkney, Hebriderna och annorstädes i Skottland. De tillämpade också i sin forskning ett strikt och långsiktigt historiskt perspektiv, så att de i sina skrifter lät det förgångna och det närvarande ömsesidigt belysa varandra. Vidare delade de en ytterligt utvecklad känsla för estetiska kvalitéer, och förstod bättre än de flesta att visa att folkloren är på samma gång nationell och internationell, så att varje lands folks traditioner samtidigt kan berika egen och andra länders kultur. Även utan ett närmare studium av deras skrifter kan man bilda sig ett gott be- gepp om detta genom att bläddra i deras bibliografier (se för Strömbäck, Strömbäck 1989: 259–278; för Einar Ólafur Sveinsson, Ólöf Benediktsdóttir 2000; för Séamas Ó Duilearga, Almqvist, Mac Aodha & Mac Eoin 1975: 425–431). 2 Einar Ólafur Sveinsson 1956: 91–114 (ursprungligen tryckt 1943 under titeln Tvær kvenlýsingar). 20 Bo Almqvist kvinnogestalterna i de isländska ättesagorna, som mitt föredrag kommer att handla. Men i stället för att jämföra henne med Agamemnons frejdade hämndlystna gemål, har jag för avsikt att skärskåda berättelsen om henne i ljuset av vad som förtäljes om Étain, en mystisk och tjusande kvinnogestalt, huvudpersonen i den märkliga iriska fornsagan Tochmarc Étaine (Frieriet till Étain),3 i vilken det berättas om hur hon ingår en rad kärleksförbindelser, dör och återföds på ett sätt som leder tankarna till indiska reinkarnationsfö- reställningar.4 Att ingå på den ytterligt komplicerade handlingsgången och de många märkliga motiven i Frieriet till Étain skulle emellertid föra för långt här. I stället har jag valt att ta upp några drag i skildringen av Étain i en annan fornirisk text, Togail Bruidne Da Derga (d.v.s. Ödeläggelsen av Da Dergas gästabudssal). Närmare bestämt har jag för avsikt att dryfta frågan huruvida åtminstone en del av det som berättas om Hallgerd i Njals saga kan tänkas utgöras av iriskt lånegods, eller i varje fall på ett eller annat sätt ha inspire- rats av iriska förebilder. Innan jag går närmare in på detta, vill jag emellertid ta tillfället i akt att introducera en fjärde man som utövat ett avgörande inflytande på mitt liv. Det var en fiskare vid namn Mícheál Ó Gaoithín från ön Stora Blasket, Ir- lands yttersta utpost i väster. Han var son till Peig Sayers, Irlands största sa- goberätterska, och han gick förvisso i sin mors spår, för han kunde flera hundra sagor. En av de många som jag spelade in från honom börjar i över- sättning på det här viset: När Finn och hans hird, Fianna Éireann, stod i fullaste flor och höll högsta herra- väldet på Irland, hände det sig en vacker dag att Finn fick lust att dra ut på jakt. Han kallade till sig sina män. Så tog de med sig alla sina härligt skällande vint- hundar, stövare och jakthundar, varpå de styrde kosan mot dalarna och bergen och alla Irlands slätter. Förnöjt, glatt och glättigt drog de utan rast och ro över högt och lågt tills de kom till den dal som heter Gleann na Smól. Därifrån kom en hind utlöpande och efter den hetsade de hundarna. Men hinden satte av snabbare än självaste marsvinden, över berg och kullar och genom dalar. Långt om länge, när de nått fram så långt man kan komma i väster till Kerry i Munster, fram till trakten kring de töckniga topparna av det rysliga berget Sliabh Mhuis, sänkte sig en ohygglig, olycksdiger, dyster och dunkel dimma över dem, så att

3 Se för denna saga, som av somliga forskare i sin äldsta form anses förskriva sig från 700- talet, av andra till 800-talet, Thurneysen 1921: 598–603, Dillon 1948: 54–58 och samme förf. 1959: 11–23. I engelsk översättning föreligger sagan i Cross och Slover 1969: 82–92. Huvud- personens namn stavas och accentueras på olika sätt i utgåvor och kommentarer. I en nyut- kommen encyklopedi över irisk fornlitteratur och irländsk folklore (Ó hÓgáin 2006), som också innehåller ett värdefullt referat av berättelserna, upptas hon under den nyare formen Éadaoin. 4 Liknande föreställningar var emellertid inte heller främmande för de gamla nordborna. Man kan exempelvis anföra den mystiska och fängslande historien om hur Olav den helige när han red förbi den mytiske kung Olav Geirstadalvs gravhög blev tillfrågad av en av sina följeslaga- re om han legat begravd där (Flateyjarbók 1944–45 II: 219). Värt att notera är att Olav i likhet med Étain tänkts ha behållit sitt tidigare namn efter att ha blivit återfödd. Hallgerd och Étain 21

de inte kunde skilja mellan höger och vänster, och inte visste vart vare sig hundarna eller hinden tagit vägen där bland bergen.5 När jag läste upp detta för min bror som är gammal i gårde, nittiosju år fyllda, och lagakarl som hört mycket i sitt liv, utbrast han nära nog indignerat: »Men pratar han verkligen på det viset!?» På detta svarade jag: »Ja, käre bror, det kan jag gå ed på!» För iriska berättare av Mícheáls snitt, som aldrig nöjer sig med ett enda ord där de kan ta till två eller tre, tar det givetvis sin rundliga tid innan de kommer till skott. Men till sist utvecklade sig i alla fall Micheáls berättelse till en allegorisk saga som har sitt klara motstycke på Island. Där lyder den första meningen, som leder oss direkt in i handlingen, helt enkelt, rättframt och osmyckat så här: »Det är början på denna historia att Åk-Tor for med sina bockar och sin vagn tillsammans med den asagud som heter Loke.» Det handlar med andra ord om den klassiska historien om Tors färd till Utgårda- Loke, som Snorre Sturluson berättar i Gylfaginning i sin Edda.6 Flera forskare har pläderat för att Snorres berättelse på ett eller annat sätt återgår på iriska källor. Man har då särskilt stött sig på en version av berät- telsen som ingår i ett gammalt litterärt verk, Feis Tighe Chonáin.7 Den inte minst i irländska sammanhang välfrejdade folkloristen Carl Wilhelm von Sydow, som ägnade vår historia ett ingående studium, var emellertid den förste som insåg att de sentida iriska folkliga varianterna på mer än ett sätt står Snorres berättelse närmare än vad berättelsen i Feis Tighe Chonáin gör, och att de därför måste tas i beaktande vid bedömningen av frågorna rörande de litterära texternas genesis och arten av sambandet dem emellan.8

5 Ovanstående utgör en översättning av början på den över 36 minuter långa version av berät- telsen som jag spelade in 18 juni 1966. Jag hade tidigare, 6 juni samma år, spelat in en annan version, som det tog 21 minuter att berätta. Dessa bandinspelningar förvaras numera under signa Almqvist 1966:1 respektive 1966:9 i National Folklore Collection (NFC) i Delargy Centre for Irish Folklore and the National Folklore Collection, University College Dublin (tidigare Irish Folklore Commission och Department of Irish Folklore). Två ytterligare versioner av denna berättelse från Micheál jämte fem versioner från hans mor finns att tillgå i NFC, och liknande förhållanden råder beträffande många andra sagor i moderns och sonens repertoarer. I betraktande av att man i samlingarna i NFC kan finna en rad andra exempel på berättelser som upptecknats mer än en gång från en och samme sagesman och dessutom från föräldrar eller nära släktingar, inser man vilken enorm potential för undersökningar beträf- fande traditionsöverföring, stabilitet och variation som materialet i det irländska arkivet rymmer. 6 I flera svenska översättningar, bl.a. Björn Collinder (1978) och Karl G. Johansson och Mats Malm (1997); för originaltexten se exempelvis Finnur Jónsson 1931: 49–61. 7 Fast denna text är en veritabel guldgruva för jämförande motivforskning har den föga upp- märksammats av forskarna i sitt ursprungsland och knappast alls i Norden (utom av von Sy- dow, se nedan). Berättelsen finns tillgänglig i original och engelsk översättning i O’Kearney’s utgåva 1855; originaltexten föreligger också (efter en annan handskrift) i en utgåva av Maud Joynt 1936. 8 von Sydow 1910. Berättelsen har senare behandlats av bl.a. Rosemary Power (1985) i en längre uppsats, där hänsyn tagits till den mängd av uppteckningar (inklusive de från Peig Sayers och Mícheál Ó Gaoithín gjorda) som företagits sedan von Sydow behandlade ämnet. Se även Chesnutt 1989. 22 Bo Almqvist

Vad jag velat antyda med allt detta är, för det första att det finns berättel- ser och motiv i isländsk fornlitteratur och folklore som av allt att döma är iriska lån, för det andra att man vid bedömningen av dessa lån har att ta hän- syn inte bara till äldre litterära iriska texterna utan också till den rika recenta folktraditionen i respektive länder, samt för det tredje att det kan föreligga enorma skillnader i stil och framställningssätt mellan iriska och isländska berättelser. Dessa skillnader kan tendera att fördölja likheter som vid närma- re betraktande visar sig förefinnas. Jag tänker därvid särskilt på de isländska sagornas minimalism i kontrast mot de iriska texternas yvighet, där stilprydnader ofta nog likt täta vildvinsrankor breder ut sig över innehållet, och ibland nära nog förkväver det.

IRISKT I NJALS SAGA

Om arten och omfånget av iriskt inflytande på Island har det skrivits så mycket att det är ogörligt att här överblicka området.9 Det får räcka med några antydningar om iriska inslag i Njals saga, den ca 1280 skrivna, men om händelser några decennier före och efter år 1000 handlande saga, vari berättelsen om Hallgerd ingår.10 Sagan innehåller ett flertal iriska- och skotsk-gaeliska mans- och kvinno- namn; mest talande är förstås huvudpersonens namn: Njáll, iriska Niall.11 Is- länningar som vistats på Irland eller i Skottland figurerar också ofta i sagan, och den innehåller många gaeliska namn på orter i Skottland och på Irland.12 Kastar man så en blick på alla de ättelängder som så rikligt anförs i sagan, kan man heller inte undgå att frapperas av att många av sagans personer räk- nar sin ätt till landnamsmän som kommit till Island via nordbokolonier i väs- ter. Detta gäller exempelvis om just Hallgerd; hennes morfar Torsten röd, som sägs ha tillägnat sig halva Skottland, stupade i Caithness (sagornas Ka- tanes), och Torstens far var ingen mindre än Olav den vite, kung i Dublin.13

9 Hänvisas kan dock till Gísli Sigurðssons bibliografi (1988), till min egen översikt (Almqvist 1996a; jfr även 1996b) samt till Chesnutt 2001a. 10 Allmänt om Njals saga, dess komposition, datering m.m., se Einar Ólafur Sveinsson (1933 och 1943) samt förordet i hans utgåva av sagan (1954); vidare Strömbäck 1965 och Bjarni Guðnason 1967. Lars Lönnroth har i sina studier om sagans struktur (1975 och 1976) urskilt enheter, på grundval av vilka han i sin översättning tillämpat en annan kapitelindelning än den övliga. Beträffande hänvisningar till kapitel i Njals saga (och andra isländska sagor) har jag emellertid av praktiska skäl följt indelningen i ÍF. 11 Om namnet Njáll och andra gaeliska personnamn och binamn i Njals saga, Brjánn, Dufgall, Dungaðr, Gilli, Kaðall, Kormlöð, Margaðr, Melkólfur, Moddan, Moldan, Mýrkjartan, Rafarta Taðkr, Óláfr kvaran, Óláfr féilan m.fl., se Helgi Guðmundsson 1997: 169–189 och Hermann Pálsson 1957: 150–207. 12 Ros, Saltíri, Dyflinn, Kunjáttir m.fl., förutom allt omtal av Skottland och Irland (se namnregistret i ÍF 12 under skotar, Skotland, írar, Írland). 13 Ättelängder av detta slag i ättesagorna får ofta också stöd av äldre källor särskilt Landná- mabók , se Jakob Benediktsson 1968, vari namnregistret med fördel kan anlitas när det gäller Hallgerd och Étain 23

Det mest frapperande iriska inslaget i Njals saga utgör emellertid den långa och detaljerade skildringen av det slag mellan irer och vikingar, i Njals saga kallat Brjánsorrosta, som stod vid Clontarf (Tjurslätten14) utanför Dublin långfredagen 1014. I den stora striden där deltog Torsten Sidu-Hall- son, vars far, såsom sagan tidigare omtalat, spelade stor roll vid Islands kristnande. Den blodiga slaktningen vid Clontarf sägs också ha förebådats eller ledsagats av en rad undersyner och övernaturliga fenomen: svärd, yxor och spjut som av sig själva kämpade i luften, fruktansvärda dån, skurar av sjudande blod, apparationer av övernaturliga kvinnor som väver en väv i vilken tyngderna är människohuvuden, ränning och väft tarmar, vävskeden ett spjut och skytteln en pil, allt motiv som har sina tydliga sidostycken i iriska källor.15 Ipso facto skulle det väl mot bakgrunden av allt detta inte komma som nå- gon större överraskning om Njals saga också visade sig innehålla andra iriska inslag. Ingår måhända sådana i berättelserna om Hallgerd?

POTRTRÄTTEN AV HALLGERD OCH ÉTAIN

Hallgerd framstår som en urbild av kvinnlig skönhet. Inför sådan fägring skulle t. o. m. den ordkargaste och till underdrifter mest benägne islänning kunna kosta på sig en smula flera ord än vanligt och rent av låta slippa ur sig någon mindre hyperbol. Det gjorde i varje fall bonden på Lidarände när jag besökte hans gård 1956, för då slapp det ur honom: »Ja Hallgerd, hon är då sannerligen den vackraste kvinna mina ögon någonsin skådat!» Men låt oss se hur hon enligt sagans trettiotredje kapitel tedde sig vid det första mötet med Gunnar på Tingvalla! Det var en dag när Gunnar lämnade Lagberget och gick nedanför Mosfellingar- nas tingsbod som han fick se några kvinnor komma gående mot sig. De var alla vackert klädda, men vackrast den som gick i spetsen. – – – Hon var klädd i en röd, rikt broderad kjortel, och över den bar hon en scharlakansmantel med spets- bård nedtill. Hennes yviga och fagra hår räckte långt ned över bröstet på henne.16 På ett sätt är skildringen ovanlig för att härröra från en isländsk saga, näm- ligen genom att innehålla färgadjektiv: Hallgerds kjortel var röd och hon bar att spåra sagapersonernas gaeliska förbindelser. Om Torsten röd och Olav den vite se hänvis- ningarna där under Þorsteinn Óleifsson och Óleifr enn hvíti Ingjaldsson. 14 Detta ortnamn torde ha varit till hälften förståeligt för somliga av de vikingar som kämpade där, eftersom det gaeliska ordet för tjur, tarbh, övertagits i isländskan (tarf[u]r) och färöiskan (tarvur); jfr Helgi Guðmundsson 1997: 156. 15 För dessa övernaturliga fenomen kan hänvisas till Goedher 1938, Holtsmark 1939. Jfr ock- så kommentarerna till avsnittet om Clontarfslaget i Einar Ólafur Sveinsson 1954: 448–460 samt Almqvist 1996a: 144–146 jämte där anf. litt. 16 Översättningen av passusen är min egen. Det finns flera fullständiga svenska översättning- ar av sagan att välja mellan: Bååth 1879, Alving 1935, Ohlmarks 1975, Fries 1981 och Lönn- roth 2006. För originaltexten, se Einar Ólafur Sveinsson 1954. 24 Bo Almqvist en scharlakanskappa. Men hur färgstark Njals sagas skildring än må vara med isländskt mått mätt, så förbleknar den totalt vid jämförelsen med vad vi får höra om Étain i Ödeläggelsen av Da Dergas gästabudssal. I denna text, som i nuvarande skick daterar sig till ca 1100 men som i sin äldsta form av somliga anses gå tillbaka till 700-talet,17 beskrivs vad konung Eochaidh Fedlech fick skåda en dag då han färdades över Eri Leiths gröna slätt. Skild- ringen är så lång att ett par typiska utdrag får vara till fyllest: Han såg en kvinna med en lysande guldbeslagen silverkam, stående vid randen av en källa, medan hon tvättade sig i ett silverhandfat. Hon bar en purpurfärgad mantel av finaste ull. – – – Hennes hår bar färg av svärdsliljan i sommarblomst- ring eller av renaste glattputsat guld. – – – Vita som nyfallen snö var hennes händer och hennes lena och fagra kinder var röda som fingerborgsblomman. Svarta som ekoxens rygg var hennes ögonbryn, tänderna som ett lysande pärl- band. – – – Ögonen strålade av kärlek, kinderna rodnade av älskogsfröjd; än var de röda som en kalvs blod, än skinande vita som snö. Mjukt och värdigt klinga- de hennes stämma; hennes steg var stolta och avmätta. Hon hade en drottnings gång. Hon var den, ljuvaste, fagraste och finaste bland alla kvinnor som skådats av manligt öga i den vida världen. Det tycktes alla som om hon hörde hemma i älvornas kulle. Om henne hette det: »Fagra kan alla tyckas tills de jämförs med Étain, värda att älskas alla tills de jämförs med Étain.»18 Ja, vilken kvinna!

HALLGERDS ÄLVANATUR

På en enda punkt uttrycker sig författaren till den citerade beskrivningen an- tydningsvis, som en islänning hade kunnat göra, nämligen när han säger att det tycktes alla som om hon var en älvakvinna. För naturligtvis är detta, just precis vad hon senare visar sig vara. Att undersköna kvinnor som oförhap- pandes påträffas medan de sitter och kammar och tvättar sig vid källor är äl- vor kommer heller inte som någon överraskning för den som känner kon- ventionerna i iriska fornsagor och folksägner. Men vad har nu Hallgerd med Étain att skaffa? Vill jag verkligen göra gällande att Hallgerd är en sorts irisk älvakvinna och inte en isländska av kött och blod? Det är inte utan att det är något i den stilen jag har i sinnet, fast jag kanske inte skulle vilja uttrycka saken fullt så tillspetsat. Låt oss emellertid till en början slå fast att åtskilligt av vad Njals saga berättar om Hallgerd och andra i berättelsen om henne figurerande personer uppenbarligen inte återgår på vad dessa gjort eller varit med om i det verkliga livet. Vi har i stället ofta att skaffa med vandringsmotiv, hämtade från muntligt

17 Thurneysen 1921: 621–652; Dillon 1948: 24–31; O Daly 1959. 18 Att översätta beskrivningen från originaltexten övergår min förmåga. Det ovanstående är därför en återgivning delvis, för att på svenska ge ett intryck av rytm och andra stilprydnader, tämligen fri, baserad på översättningar av Myles Dillon (1948: 25–26 och 1959: 21–23), under hänsynstagande även till den nyiriska översättningen i McCone och Ó Fiannachta 1992:71. Hallgerd och Étain 25 cirkulerande berättelser eller skriftligt fixerad litteratur av skilda slag, och dessa motiv har i många fall bevisligen ursprungligen varit knutna till personer, som stundom levat (eller tänkts ha levat) långt tidigare än sagaperso- nagerna och i länder långt borta från Island. Ett typiskt exempel utgör den helt orealistiska berättelsen i sagans sjuttiosjunde kapitel om Hallgerds ha- tiska vägran att släppa till lockar av sitt hår för att möjliggöra för Gunnar att fläta en ny bågsträng i stället för den som en angripare huggit sönder vid överfallet på hans gård. En hämndlystnad av denna art hör näppeligen hemma i sinnevärlden, och att i all hast sno till bågsträngar av än så långt kvin- nohår är inte görligt. Sägner och berättelser om att sådant bruk av kvinnor- hår stöter man däremot på här och var. Mera exakt låter sig inte Njals sagas källa fastställas, men det är väl möjligt att islänningarna fått kännedom om motivet via kontakter med Skottland eller England.19 Men må så vara att fantasifulla och fantastiska vandringsmotiv integrerats i Njals saga; här gäl- ler det ju att anföra vad som duger att åberopa som stöd för Hallgerds älva- natur. Somligt faller faktiskt genast i ögonen. I likhet med den älvakvinna som uppenbarade sig för kung Eochaid är Hallgerd både underskön och utomordentligt praktfullt klädd. Att Hallgerds dräkt liksom Étains går i rött, älvafolkets favoritfärg, är kanske också mera än en tillfällighet. Man blir förstås inte älva eller alv bara för att man tar på sig röda kläder, men något hjälper det kanske!20 Hallgerd träder oss också, i likhet med många älvakvinnor i iriska och andra keltiska fornsagor, tillmö- tes likt en drottning åtföljd av uppvaktande hovdamer, alla i full elegans, fast ingen av dem kan mäta sig med henne själv i fråga om överdådig klädlyx och strålande skönhet. En speciell likhet mellan porträtten av Étain och Hallgerd är vidare att hårets fägring så starkt poängteras. Till råga på allt detta är det i bägge fallen fråga om ett tillfälligt möte mellan kontrahenter som aldrig tidigare sett varandra, och om kärlek mer eller mindre vid första ögonkastet. Bindande bevis bildar givetvis inte det hittills anförda. Större vikt kan måhända fästas vid det faktum att berättelser om förhastat ingångna och till katastrof ledande förbindelser mellan mänskliga män och övernaturliga kvinnor är synnerligen vanliga också i nyare irländsk folktradition. I dessa berättelser, som i mångt och mycket är samma andas barn som berättelsen om Étain, ordas det inte bara liksom i denna och Njals saga vältaligt om kvinnoskönhet, och mera speciellt om långt, underbart vackert hår, utan vi

19 Einar Ólafur Sveinsson 1933: 214–215. 20 I detta sammanhang erinrar man sig hur den ständigt lika spydige och hånfulle Skarpheden i Njals saga kap. 45 just på grund av att hans fiende Sigmund Lambason bär röda kläder för- aktfullt jämför denne med en rödklädd »alv» när han säger Sjáið ér rauðálfinn?, »Ser ni rödal- ven?» (Den förklaring på uttrycket som lämnas i ÍF 12:115, not 7, nämligen att ordet skulle vara bildat analogt till svartálfr, träffar knappast det riktiga.) Från nyisländsk tradition kan en mängd belägg på att alver och andra övernaturliga väsen uppträder i röda kläder anföras; se exempelvis registret i Jón Árnason 1954–61: VI, 296 under rauður. 26 Bo Almqvist stöter där också på andra mera särpräglade motiv som leder tankarna till skildringen av Hallgerd. De övernaturliga kvinnorna i dessa berättelser visar sig således, precis som Étain och, mutatis mutandis, Hallgerd, plötsligt, oförhappandes och överraskande, och i situationer där deras frestande och lockande skönhet kommer bäst till sin rätt. Ofta, utsägs eller antyds det, är det de som tar initiativet till en kärleksförbindelse. Sådana självständiga, fri- gjorda, för att inte säga rent av erotiskt agressiva kvinnor spelar en framträ- dande roll också i den forniriska litteraturen. Ett typexempel utgör Drottning Meadbh i det stora iriska nationaleposet Táin Bó Cúailgne (Rovet av boskapen i Cúailnge)21 – den obestridda höjdpunkten i sin genre (och därför ofta omtalat som enbart Táin). I de isländska ättesagorna hör emellertid kvinnor av Meadhbs kaliber till undantagen. Hallgerd, sådan som hon tecknas i Njals saga, är dock inte buskablyg av sig; det är hon som genom sitt uppträdande och tal lockar Gunnar till sig.

MELUSINEMOTIVET

Självständig, och nästan modern, är också kvinnan i många irländska folk- sägner. Särskilt gäller detta om hur hon framställs i en del varianter av den s.k. Melusinesägnen (som fastän den fått sitt namn från hjältinnan i en fransk medeltida romans är mycket äldre, och vanligare på keltiskt, särskilt iriskt område än på andra håll).22 Ett säreget drag är att älvakvinnan i vissa varianter av sägnen, hur villig hon än kunnat vara till giftermål med den man hon träffat, likväl garderar sig genom en sorts äktenskapskontrakt. Klausu- lerna i detta varierar men är ofta av märkligaste art. Av centralt intresse i vårt sammanhang är en grupp av sägner i vilken mannen måste utfästa sig att inte slå sin hustru. I en del av dessa sägner stipuleras det än mera speciellt att mannen måste lova att inte slå hustrun tre gånger. Ja, vi möter t.o.m. motivet att mannen när det kom till den tredje gången inte alls slog till i vredesmod utan bara av misstag råkade snudda vid hustrun. Men det kvittade förstås

21 Eposet, som av somliga anses avspegla förhållanden i förkristen tid (Jackson 1964), har enligt de flesta forskares mening förelegat i skriftlig form redan på 600-talet; de äldsta handskrifterna daterar sig emellertid till 1100-talet. Verket föreligger i flera redaktioner, och dess texthistoria är ytterligt komplicerad. En god allmän orientering lämnas av David Greene (1959); en mer detaljerad diskussion av förhållandet mellan handskriftstexterna finner man i företalet till utgåvan av den recension som föreligger i den s.k. Book of Leinster (O’Rahilly 1970). Denna utgåva åtföljs också av en översättning som nära ansluter sig till originalet. Bland populära översättningar till engelska är särskilt att märka dem av Kinsella (1969) och Carson (2007). Carson lämnar också i sitt företal uppgifter om de olika utgåvorna av original- texterna och de olika översättningarna samt hänvisar till en del viktigare litteratur om eposet. Utförligare uppgifter härom, liksom om andra forniriska texter som omnämns i denna uppsats, finner man med hjälp av standardbibliografier i ämnet (Best 1913 och 1942; Baumgarten 1986). Se ytterligare Ó hÓgáin 2006 under »Ulster Cycle». 22 Almqvist 1999: 55–60. Hallgerd och Étain 27 lika och ledde som vanligt till äktenskapets upplösning och hustruns dramatiska försvinnande. Skillnaderna till trots är det svårt att undgå att frapperas av likheterna mellan sådana sägner och den på analogt sätt enligt den episka tretalslagen uppbyggda berättelsen i Njals saga (kap. 33–48) om de örfilar (eller slag), som Hallgerd fick mottaga av sina män. Obestridligt är att inte bara berättelsen om Étain i Ödeläggelsen av Da Deargas gästabudssal utan också många andra sägner och berättelser om äl- vakvinnor av Melusinesägnens typ på Irland är av så hög ålder att de kunnat influera sagaberättare och sagaskrivare på Island. Ett gott exempel utgör Noiden Uladh, en text som på engelska ofta benämnes The Debility of the Ulstermen men även ibland kallas The Birth-pangs of the Ulstermen (på svenska skulle man kanske kunna kalla texten Ulstermännens födslovån- dor23). Älvakvinnan Macha uppenbarar sig i denna berättelse utan minsta förvarning i en ogift mans hus, utför allt hushållsarbete åt honom under hela dagen utan att yttra ett enda ord och lägger sig så i hans säng. Och, heter det i texten, »hon var en ung och ståtlig kvinna, med ädelt utseende och uppträ- dande och klädd som det anstår en sådan». Känns mönstret igen?

TJUVÖGON I BORTBYTINGEN?

Men låt oss lämna Macha och i stället anföra ytterligare ett par omständig- heter, som möjligtvis kan tyda på att Hallgerd inte är en vanlig människa utan bär drag man snarare skulle kunna tillskriva övernaturliga väsen. När vi först möter Hallgerd, i Njals sagas allra första kapitel, är hon bara en liten flicka, men lika förtrollande skön som senare. Men hennes farbror, Hrut, spår illa om hennes framtid. Många kommer de män att bli som dyrt får betala för hennes skönhet, menar han, och tillägger så: »Men inte vet jag hur tjuvögon har kommit in i vår ätt.» Detta är förstås en av dessa skickligt applicerade förebådande detaljer som sagan överflödar av. Hallgerds delaktighet i oststölden (i kap. 48) resulterar ju i att Gunnar ger henne den örfil, som slutligen får hans egen död till följd. Men ligger det månne mera bakom Gunnars yttrande? När man läser de isländska sagorna gör man gott i att läsa mellan raderna, fast detta förstås ibland kan drivas till överdrift. Men låt mig ta risken och påpeka att Hruts ord, »Inte vet jag hur tjuvögon kommit in i vår ätt», kan tolkas så att flickan alls inte är hans bror Höskulds dotter, och inte heller dotter till Höskulds maka, utan en bortbyting, som alverna eller huldrefolket lagt i vaggan. Och att alverna kan vara tjuvaktiga och lägga sig till med människornas öl, mjölk och varför inte ostar, som Hallgerd gjorde, det vet ju alla och envar.24 Man kunde kanske också tillägga att ögonen, sjä-

23 Denna text bildar en sorts förhistoria till Táin, det ovannämnda stora iriska eposet. En över- sättning finner man i Cross och Slower 1969:208–210. Se vidare Mac Cana 1999: 154–157 och Ó hÓgáin 2006, s.v. »Macha». 24 För tjuvaktigt huldrefolk i isländsk tradition se exempelvis Jón Árnason 1954–61:I, 16–17 och 19–20. 28 Bo Almqvist lens speglar, inte ändrar sig i människor som förtrollat sig eller blivit förtrol- lade.25 Den satsen kan väl då också tänkas gälla omvänt, så att övernaturliga väsen som ger sig ut för att vara människor inte lyckas ändra sina om tjuv- aktighet vittnande ögon.

MELKORKAS ÄLVANATUR

Om vi har rätt i att skildringen av Hallgerd färgats av föreställningar om äl- vafolket, är hon kanske heller inte den enda kvinnogestalt i de isländska ät- tesagorna om vilken detta gäller. I Laxdöla saga, kap. 12–13,26 berättas näm- ligen en fascinerande och rörande histora om Melkorka, en härtagen irisk kvinna, som den också i Njals saga på ett framträdande sätt figurerande Höskuld Dala-Kollsson köpt till sig på en marknad i Norge. Försäljaren, en slavhandlare med det iriska namnet Gilli, uppger henne vara en irisk kungadotter (vilket senare också visar sig vara sant). Höskuld tar Melkorka till frilla, och hon blir mor till den ryktbare Olav påfågel. Under lång tid uppe- håller hon emellertid skenet av att vara stum, något som på ett slående sätt erinrar om hur de övernaturliga ur sitt rätta element med våld ryckta sjöjung- frurna beter sig i irländska varianter av den s.k. sälhustrusägnen.27 Melkor- kas akvatiska natur antyds måhända också, såsom Hermann Pálsson visat i sin utförliga analys av berättelsen, av hennes förkärlek för att hålla till vid en bäck, där hon befinner sig när hon avslöjar sig genom att samtala med sin lille son.28 Det omtalas vidare i sagan att Torunn, Höskulds äkta hustru, om sin rival Melkorka och hennes krav på att gälla för en kungadotter fällt ytt- randet, att man inte så noga kunde veta varifrån sådana kynjamenn som hon egentligen kom. Att märka är nämligen att kynjamenn – i Fritzners ordbok återgett med sådana »der ikke er som almindelige Mennesker»29 – bär kon- notation av »övernaturliga varelser» mer eller mindre av samma slag som älvafolk, något som framgår av frasen alfar ok aðrir kynjamenn på ett ställe i Sturlungasagan.30

25 Se Kormáks saga kap.18 (Einar Ólafur Sveinsson 1939: 265–266; jfr för motivet där Dill- man 2001; 2003 samt 2006:247). Motivet är känt även i svensk folktro (se exempelvis Odstedt 1943: 79, 81). 26 Se för originaltexten Einar Ólafur Sveinsson 1934: 22–28 27 Christiansen 1958, Typ 5080. Den låtsade stumheten förekommer bl.a. i de varianter som upptecknats från Peig Sayers (varav en föreligger i tryck i Jackson 1998: 70–71) och ett par varianter jag inspelat från hennes son Mícheál (Almqvist 1986:8:6 och 1970:2:6 i NFC). 28 Hermann Pálsson 1963 och 1997: 132–138. 29 Fritzner 1954, s.v. kynjamaðr. 30 Prestsaga Guðmundar góða, kap. 4; Jón Jóhannesson, Magnús Finnbogason och Kristján Eldjárn 1946: I, 123. Hallgerd och Étain 29

GEIS OCH ÁLÖG

Utmärkande för Ödeläggelsen av Da Dergas gästabudssal är att sagan i fråga myllrar av en sorts ytterst egendomliga och irrationella, för att inte säga ab- surda förbud (geis, plur. geasa) mot att företa det ena eller andra, förbud som omöjliggör rationellt handlande för de agerande och som när de blir brutna, vilket alltid sker, leder till deras olycka eller död.31 Något liknande har vi redan stött på i de märkliga restriktionerna i de irländska varianterna av Melusine-sägnen. Vid sidan härav påträffar vi emellertid i en del äldre iriska texter såväl som i många hundratals på 1800- och l900-talen upptecknade folksagor en annan typ av geasa, nämligen sådana magiskt bindande befallningar som ges hjältarna och hjältinnorna av ondsinta övernaturliga väsen eller trollkunniga personer, ej sällan styvmödrar (vilka utom att vara trollkunniga ofta nog också, fast de visat sig i gestalt av bedårande sköna kvinnor av människosläkt, snart avslöjar sig som vederstyggliga övernatur- liga väsen). Denna typ av geasa har i såväl äldre som yngre isländsk tradition sin motsvarighet i álög. Priset i fråga om absurd fantasifullhet tar de be- rättelser där de ondsinta, oftast kvinnliga, väsendenas magiska ålägganden så att säga kontras av den drabbade, så att denne i sin tur kan ålägga dem att utföra egendomliga uppgifter som leder till deras fördärv. De kan t.ex. be- ordras att ställa sig med ena foten på en bergstopp och med den andra på en annan, finna sig i att ett stort bål tänds under dem och förbinda sig att inte livnära sig på något annat än vad vinden kan blåsa in i deras mun genom ett nålsöga, allt detta utan att det förklaras varför de är oemotståndligt tvingade att lyda befallningarna. Detta ytterligt speciella och bisarra motiv, geis och mot-geis om vi så vill kalla det, förekommer emellertid på Island (och så vitt jag kan se i Norden endast där utom en gång på Färöarna). På Island träder det oss emellertid, i fragmentarisk form, till mötes redan i eddadikten Fjöl- svinnsmál, och sedan återfinns det i ett flertal fornaldarsagor, från 1300- och 1400-talen, allra tydligast i Hjalmþérs saga ok Ölvis. I senare tid är det täm- ligen vanligt i isländska folksagor. Litteraturen om motivet är ganska omfattande, men ännu återstår mycket att göra innan det blir till fullo utrett.32 Säkert är emellertid att vi här har att skaffa med ett av de allra bästa bevisen för att iriska sagomotiv inlånats i isländsk tradition. Att iriskt traditionsstoff om övernaturliga undersköna men fördärvbringande kvinnor spelat in för omformningen av den historiska Hallgerd – jag förutsätter att en kvinna vid det namnet som varit Gunnars hustru verkligen existerat – ställer sig därför inte omöjligt eller ens otroligt. Om det stoff som sagaförfattaren haft till- gång till redan på det muntliga planet varit knutet till just Hallgerd, eller om

31 Se Ó hÓgain 2006., s.v. geis och där anf. litt. 32 Einar Ólafur Sveinsson har kommit in på motivet i ett flertal arbeten (bl.a. 1929: XXVI– XXXV; 1957: 19–20; 1975: 65–83; 2003: 230–235, 243–247. Se ytterligare Power 1987, Almqvist 1994: 89–96 samt O’Connor 2000. 30 Bo Almqvist författaren är den förste som förbundit det med henne, spelar i vårt sammanhang mindre roll. Att göra gällande att Hallgerd är en älvakvinna av iriskt snitt vore att ta till för mycket, men det skulle knappast vara felaktigt att uttrycka saken så att porträttet av Hallgerd inte hade sett ut som det gör om det inte varit för en bakomliggande muntlig tradition, och att åtskilligt talar för att denna färgats av de gaeliska kontakter som funnits i en icke obetydlig omfattning redan under tiden för Islands första bebyggelse och fortsatts under de närmast följande seklerna.

CODA

Om proportionerna mellan inhemskt och iriskt i skildringen av Hallgerd eller för den delen i sagalitteraturen i dess helhet, eller i isländsk kultur över huvud taget, gör man säkert bäst att inte uttala sig med någon större be- stämdhet. Man kan likväl kanske våga erinra om att det inte behövs mycket av kraftfullt verkande substanser för att också stora mängder av vad det som de förmängs med skall ändra karaktär. En droppe blod eller en skvätt mjölk sätter sina spår i en hel så full med vatten. Men man skall kanske hellre, som Einar Ólafur Sveinsson ofta och med synbart välbehag brukade göra, förlik- na det iriska inflytandet på Island vid en droppe av någon ädel essens som utgör en av de viktigaste ingredienserna i den perfekta cocktailen. Vare där- med hur som helst; forskningen kring irisk/isländska kontakter ligger fortfarande i sin linda. Sköna och farliga kvinnor på Island och Irland i litteratur och folktradition, i forntid och nutid, är emellertid, vågar man spå, ämnen man kommer att få höra mera om i framtiden.33

LITTERATUR

Aðalheiður Guðmundsdóttir 2001: Úlfhams saga (Stofnun Árna Magnússonar á Ís- landi, Rit 53), Reykjavík. Almqvist, Bo 1978–79: Scandinavian and Celtic folklore contacts in the Earldom of

33 Alla de äldre och nyare isländska texter som innehåller álög-motivet skulle förtjäna att un- derkastas en systematisk undersökning i sin helhet under jämförelse med iriska fornsagor och i senare tid upptecknade folksagor på Irland. Därvid skulle det nog komma att visa sig att álög-motivet ibland inlånats i kombination med annat iriskt stoff (för en antydan att så skett på Färöarna, se Almqvist 1994). En ingående granskning av folksagomotiv i irländsk fornlitteratur är också ett desideratum. Relevant i sammanhanget är bl.a. att Frieriet till Étain innehåller flera motiv man möter i just de sagotyper som brukar innehålla styvmors- och förbannelsemo- tiven (se Christiansen 1959: 149–152: jfr Ó hÓgáin 2006: 189–190). Av väsentlig betydelse för vidare forskning i ämnet är att vi numera har tillgång till Aðalheiður Guðmundsdóttirs avhandling om Úlfhams saga (2001), tack vare vilken obeaktat material av vikt för studiet av álög-motivet kommit i dagen, samt att en ny, fullständig katalog över det isländska folksago- beståndet är under förberedelse vid Stofnun Árna Magnússonar i Reykjavík. Hallgerd och Étain 31

Orkney, Saga-Book of the Viking Society XX: 1–2, 80–105 [även i Almqvist 1991]. Almqvist, Bo 1991: Viking Ale, Studies on folklore contacts between the Northern and Western worlds, Aberystwyth. Almqvist, Bo 1994: Fípan fagra och Drósin á Girtlandi. Ett par färöiska ballader i belysning av fornaldarsagor och sentida folktradition på Island och Irland, Fróðskaparrit, Annales Societatis Scientarium Færoensis 42. Almqvist, Bo 1996(a): Gaelic/Norse folklore contacts: some reflections on their scope and character, i Proinséas Ní Chatháin & M. Richter (ed.), Irland und Eu- ropa im früheren Mittelalter/Ireland and Europe in the early Middle Ages, Stuttgart. Almqvist, Bo 1996(b): Nordiska och keltiska sagor och sägner i möte på Island och Färöarna, i Bengt Göran Söderlind (red.), Muntligt berättande i Norden, Stock- holm. Almqvist, Bo 1999: The Melusine Legend in the context of of Irish folk tradition, Béaloideas 67. Almqvist, Bo, Mac Aodha, Breandán & Mac Eoin, Gearóid (utg.) 1975: Hereditas. Essays and studies presented to Professor Séamus Ó Duilearga (The Folklore of Ireland Society), Dublin. Alving, Hjalmar (övers.) 1943: Njals saga (Isländska sagor, [band 4]), Stockholm. [Flera senare utgåvor.] Baumgarten, Rolf 1986: Bibliography of Irish linguistics and literature 1942–71 (Dublin Institute for Advanced Studies), Dublin. Best, R.I. 1913: Bibliography of Irish philology and literature, Dublin. Best. R.I. 1942: Bibliography of Irish philology and manuscript tradition 1913– 1941 (Dublin Institute of Advanced Studies), Dublin. Bjarni Guðnasson 1967: Njáls saga, i Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid 12, Malmö. Bååth, A. U. (övers.) 1879: Nials saga, Stockholm. Carson, Ciaran (övers.) 2007: The Táin, translated from the Old Irish epic Táin Bó Cúailnge, London. Chesnutt, Michael 1989: The beguiling of Þórr, i R. McTurk & A.Wawn (ed.), Úr Dölum til Dala: Guðbrander Vigfússon Centenary Essays (Leeds texts and mo- nographs, n.s. 11), Leeds. Chesnutt, Michael 2001(a): Nordic-Celtic links in folk-literature, i Gillian Fellows- Jensen (ed.), Denmark and Scotland: The Environmental and Cultural Re- sources of Small Nations, Copenhagen. Chesnutt, Michael 2001(b): Cath Maige Tuired, a parable of the Battle of Clontarf, i Séamas Ó Catháin et al. (ed.), Northern Lights, following folklore in North- Western Europe, Baile Átha Cliath. Christiansen, Reidar Th. 1958: The Migratory Legends (FF Communications 175). Helsinki. Christiansen, Reidar Th. 1959: Studies in Irish and Scandiavian folktales, Copenha- gen. Collinder, Björn (övers.) 1978: Snorres Edda (Forumbiblioteket), Stockholm. Cross, Tom Peete & Slover, Clark Harris 1969 (1936): Ancient Irish tales, Dublin. Dillmann, François-Xavier 2001: Om hrosshvalr i Kormaks saga, Saga och sed 2004. Dillmann, François-Xavier 2003: Les yeux de Þorveig, i Wilhem Heizmann och Astrid van Nahl (utg.), Runica – Germanica – Mediaevalia. Ergänzungsband zum Reallexikon der Germanischen Altertumskunde, XXXVII, Berlin/New York. 32 Bo Almqvist

Dillmann, François-Xavier 2006: Les magiciens dans l’Islande ancienne, (Acta Academiae Regiæ Gustavi Adolphi XCII), Uppsala. Dillon, Myles 1948: Early Irish literature, Chicago. Dillon, Myles 1959: Tochmarc Étaine, i M. Dillon (ed.), Irish sagas, Dublin. Einar Ólafur Sveinsson 1929: Verzeichnis isländischer Märchenvarianten (FF Communictions 83), Helsinki. Einar Ólafur Sveinsson 1933: Um Njálu, Reykjavík. Einar Ólafur Sveinsson, (utg.) 1934, Laxdœla saga (ÍF 5), Reykjavík. Einar Ólafur Sveinsson (utg.) 1939: Kormáks saga (ÍF 8), Reykjavík. Einar Ólafur Sveinsson 1940: Um íslenzkar þjóðsögur, Reykjavík [Bearbetad övers. i Einar Ólafur Sveinsson 2003]. Einar Ólafur Sveinsson 1943: Á Njálsbúð, bók um mikið listaverk, Reykjavík. [Även på norska (Njåls saga, kunstverket, 1959) och engelska (Njáls saga, a literary masterpiece, 1971)]. Einar Ólafur Sveinsson (utg.) 1954: Brennu-Njáls saga. (ÍF 12), Reykjavík. Einar Ólafur Sveinsson 1956: Við uppspretturnar, Reykjavík. Einar Ólafur Sveinsson 1957: Celtic elements in Icelandic tradition, Béaloideas 25. Einar Ólafur Sveinsson 1975: Löng er för. Þrír þættir um írskar og íslenzkar sögur og kvæði (Studia Islandica 31), Reykjavík. Einar Ólafur Sveinsson 2003: The Folk-Stories of Iceland (Viking Society for Northern Research, Text Series 15), London. Finnur Jónsson (utg.) 1931: Edda Snorra Sturlusonar. Udgivet efter håndskrifterne af Kommissionen for Det arnamagnæanske legat, København. Flateyjarbók 1944–45: Flateyjarbók 1–4, Reykjavík. Fries, Ingegerd (övers.) 1981: Njals saga, Höganäs. Fritzner, Johan 1954: Ordbok over det gamle norske Sprog. 1–3, Oslo. Gísli Sigurðsson 1988: Gaelic influence in Iceland, historical and literary contacts, a survey of research (Studia Islandica 46), Reykjavík. Goedher, Albertus Johannes 1938: Irish and Norse traditions about the Battle of Clontarf, Haarlem. Greene, David 1959: Táin Bó Cúailnge, i Myles Dillon (ed.), Irish sagas. Radio Éireann, Thomas Davis lectures, Dublin. Helgi Guðmundsson 1997: Um haf innan. Vestrænar menn og íslenzk menning á míðöldum, Reykjavík. Hermann Pálsson 1963: Hið írska man, Timarit máls ok menningar 24. Hermann Pálsson 1997: Keltar á Íslandi, Reykjavík. Holtsmark, Anne 1939: Vefr Darraðar, Maal og minne. ÍF = Íslenzk fornrit 1933, (Híð Íslenzka fornritafélag), Reykjavík. Jackson, Kenneth 1964: The oldest Irish tradition: a window on the Iron Age, Cam- bridge. Jackson, Kenneth 1998 (1938): Scéalta ón mBlascaod, Baile Átha Cliath. Jakob Benediktsson (utg.) 1968: Íslendingabók. Landnámabók (ÍF 1:1–2), Reyk- javík. Johansson, Karl G. och Malm, Mats (övers.) 1999: Snorres Edda, Stockholm. Jón Árnason 1954–61: Íslenzkar þjóðsögur 1–6, Reykjavík. Joynt, Maud (ed.) 1936: Feis Tighe Chonáin (Mediaeval and Modern Irish Series 7), Dublin. Kinsella, Thomas (övers.) 1969: The Táin. Translated from the Irish epic Táin Bó Cuailnge, Oxford. Knott, Eleanor & Murphy, Gerard 1967: Early irish literature, London. Lönnroth, Lars 1975: Structural divisions in the Njála manuscripts, Arkiv för nordisk filologi. Hallgerd och Étain 33

Lönnroth, Lars 1976: Njáls saga: a critical introduction, Berkeley. Lönnroth, Lars (övers.) 2006: Njáls saga, Stockholm. Mac Cana, Proinsias 1999: The Irish analogues of Mélusine, i P. Lysaght, Séamas Ó Catháin and Dáithí Ó hÓgáin, (ed.), Islanders and water-dwellers (Proceed- ings of the Celtic-Nordic-Baltic folklore symposium held at University College Dublin 16–19 June 1996), Dublin. McCone, Kim & Ó Fiannachta, Pádraig 1992: Scéalaíocht ár Sinsear, Maigh Nuadh. Murphy, Gerard 1961: Saga and myth in ancient Ireland, Cork. [Reprinted in Knott & Murphy 1966.] O’Connor, R. 2000: Stepmother sagas. An Irish analogue for Hjálmþjérs saga ok Ölvers, Scandianvian Studies 72. O Daly, Máirín 1959: Togail Bruidne Da Derga, i Irish sagas, ed. M. Dillon, Dublin. Odstedt, Ella 1943: Varulven (Skrifter utgivna genom Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala, Ser. B:1), Uppsala. Ohlmarks, Åke (övers.) 1975: Njals saga, i De isländska sagorna, band 5, Stock- holm. Ó hÓgáin, Dáithí 2006: The lore of Ireland, an encyclopaedia of myth, legend and romance, Cork. O’Kearney, Nicholas (utg.) 1855: Feis Tighe Chonáin Chinn-Shleibhe or The festivities at the House of Conan of Ceann-Sleibhe, in the County of Clare (Transactions of the Ossianic Society for the year 1854), Dublin. Ólöf Benediktsdóttir 2000: Einar Ól. Sveinsson Ritskrá. É.Ó.S. Aldarminning 12. desember 1899–1999, Reykjavík. Power, Rosemary 1985: An Óige, an Saol agus an Bás. Feis Tighe Chonáin and Þórr’s visit to Útgarða-loki, Béaloideas 53. Power, Rosemary 1987: Geasa and Álög: magic formulæ and perilous quests in Ga- elic and Norse, Scottish studies. Strömbäck, Dag 1965: Níals saga, Svensk uppslagsbok. Andra omarbetade och utvidgade upplagan. 29, Malmö. Strömbäck, Dag 1989: Den osynliga närvaron. Studier i folktro och folkdikt, Hede- mora. von Sydow C. W. 1910: Tors färd till Utgård, Danske studier. Turneysen, Rudolf 1921: Die irische Helden- und Königsage bis zum siebzehnten Jahrhundert, Halle (Saale). 34 Bo Almqvist Att forska i hotade språk 35 Att forska i hotade språk Av Leena Huss

Forskning om hotade språk är ett ämne som omfattar många olika områden och forskningsfrågor. I denna artikel behandlar jag den del av forskningen som under de senaste åren blivit mycket aktuell och debatterad: d.v.s. forskningen om språkförlust och språklig revitalisering, och detta gör jag framför allt ur ett språksociologiskt perspektiv. Därefter diskuterar jag några speciella frågor, som ofta aktualiseras när man forskar i hotade språk. I det föl- jande ger jag en kort beskrivning av tidigare forskning på området för att sedan gå över till de speciella frågorna.

SPRÅKFÖRLUST

Språkförlust kan definieras som resultatet av att en grupp eller en individ inte längre kan eller har möjlighet till att använda ett språk som då ersätts av ett annat språk. Det är ett mycket vanligt fenomen överallt i världen då olika språk kommer i kontakt med varandra. Språkförlust kan uppstå genom så kallad subtraktiv tvåspråkighet, d.v.s. när ett nytt språk lärs in på bekostnad av modersmålet. Man kan också se det som ett »fritt val» när en person i hopp om en bättre status i samhället avsäger sig sitt modersmål och helt och hållet går över till majoritetsspråket. I litteraturen har man diskuterat detta fenomen och t.ex. sociolingvisten Nancy Dorian (1993) har skrivit att man kan ifrågasätta friheten i dessa val, eftersom de starkt påverkas av de asym- metriska maktrelationerna mellan olika språk och språkgrupper i ett samhälle. Det som gjort dessa frågor så aktuella är medvetenheten om att språken i världen dör ut i allt snabbare takt. Det var språkforskaren Michael Krauss (1992) som i början av 1990-talet väckte stor uppmärksamhet när har upp- skattade att bara 600 av världens ca 6000 språk, d.v.s. 10 %, har goda chan- ser att överleva till år 2100. Under de senaste åren har det publicerats otaliga vetenskapliga och icke-vetenskapliga artiklar och böcker på detta tema (Crawford 2000, Crystal 2000, Grenoble & Whaley 1998, Nettle & Ro- maine 2000, Skutnabb-Kangas 2000). Även i Sverige pågår en diskussion dels om några starkt hotade minori- tetsspråk, som t.ex. syd- och lulesamiska, dels om svenskan som ett minori- tetsspråk i Europa och ett språk hotat av engelskans frammarsch i Sverige.

Föredrag vid Akademiens sammanträde den 14 februari 2007, 36 Leena Huss

För närvarande förbereds en lag om svenska som huvudspråk i Sverige. I pressmeddelandet från 8 februari 2007 står att en lag skulle ge »en tydlig signal om vikten av svenska språket i vårt samhälle».1 Det är alltså många språk som på olika sätt anses vara hotade i dag och det finns ett växande forskningsintresse för hotet mot språken i världen. Men det som forskarna också uppmärksammat under de senaste decennier- na är att det även finns en motsatt global tendens, den etniska renässansen hos minoritets- och ursprungsbefolkningar, som har stärkts på sistone och lett till otaliga, lokala revitaliseringsrörelser. De kan till stor del ses som en reaktion mot tidigare förtryck och öppen assimilationspolitik som ofta resul- terade i att minoritetsspråken och -kulturerna blev marginaliserade, eller t.o.m. gick förlorade. Den etniska renässansen har på många håll resulterat i en ny stolthet över tidigare stigmatiserade språk och identiteter, och ofta har just språket setts som det centrala för identiteten. Vigdis Stordahl (1997: 146) som i sin avhandling Same i den moderne verden beskriver den samiska rörelsen i Norge på 1970-talet, konstaterar att en del av rörelsen var just att förvandla det samiska språket från ett »döende språk» till ett »moders- mål» (s. 12). Man ville utmana prognoserna om samiskans nära förestående död och helt enkelt ta tillbaka det och lyfta fram språket som en central ingrediens i den samiska identiteten. Det finns alltså två motsatta tendenser i samhället, men man kan säga att det som forskningen tidigare mest fokuserade på var språkförlust och språk- skifte, medan få forskare intresserade sig för dess motsats, språkbevarande och återerövrande och stärkande av ett språk som håller på att försvagas – alltså det som numera ofta kallas »revitalisering». Fram till ca 1970-talet an- såg forskarna allmänt att minoritetsspråken så småningom skulle försvinna. Det betraktades som en normal och naturlig utveckling, och individer eller grupper som var engagerade i att bevara ett minoritetsspråk ansågs vara bak- åtblickande nostalgiker, politiska separatister eller något annat negativt. Mi- noritetsspråken associerades sällan med ekonomisk eller politisk makt och därför ansåg man inte att de hade någon framtid. Invandrarna i sin tur för- väntades koncentrera sig på att lära sig det nya landets språk, medan deras ursprungsspråk förlorade sitt värde eller togs för givet (jfr Fishman 1992: 395).

FORSKNING PÅ OMRÅDET SPRÅKBYTE OCH SPRÅK- BEVARANDE

Om man studerar närmare några tidiga, numera klassiska verk om språkkon- takt kan man dock hitta intressanta iakttagelser när det gäller språkbevaran- de. Uriel Weinreich (1953) som på 50-talet la grunden för forskningen om

1 »En lag för svenska språket ska införas» (se http://regeringen.se/sb/d/8546/a/76609). Att forska i hotade språk 37 språkkontakt, definierade språkbyte på följande sätt: »Språkbyte innebär att man från att vanemässigt ha använt ett språk går över till en vanemässig an- vändning av ett annat språk» (s. 68). Han skrev om interferens, alltså språk- lig påverkan från ett annat språk, och undrade om den någon gång kan bli så massiv att den resulterar i regelrätt språkbyte. Weinreich betonade att språk- bytet hade mer med utomspråkliga än inomspråkliga faktorer att göra och rekommenderade att forskningen om språkbyte skulle ta sin utgångspunkt i språkets funktioner i samhället (t.ex. i myndighetskontakter, skolan, hemmet). Han diskuterade också betydelsen av det som han kallade »language loyalty» som han såg som motvikt mot språkbyte och konstaterade att många språk med låg prestige hade kunnat motstå hotande språkbyten under långa tidsperioder. Norskamerikanen Einar Haugens undersökningar om språkförlust och språkbyte kom ut samma år som Weinreichs bok. Han beskrev språkan- vändning och språkliga attityder bland norskamerikanerna och även engelskans påverkan på de norska dialekterna. Det han också nämnde var att det inom gruppen fanns ett växande motstånd mot det snabba språkbytet som pågick från norska till engelska. En tredje som hade, och fortfarande har, stor betydelse för forskningen på området är Joshua Fishman, som år 1966 gav ut sitt tidiga verk Language Loyalty in the United States. Han koncentrerade sig på det stöd som fanns inom olika invandrargrupper för bevarande av ursprungsspråket. Fishman är en forskare som ända sedan sina tidiga verk har strävat efter att beskriva och analysera tankar, känslor och ställningstaganden bland hotade minoritets- språkstalare och öppet har tagit ställning för arbetet för språkbevarande, när det gäller både forskning och praxis. När vi då kommer till 1970-talet, börjar det finnas alltmer forskning om hotade språkgrupper. I Sverige publicerades 1973 sociologen Magdalena Jaakkolas studie kring den strikta diglossisituationen i 1960-talets svenska Tornedalen. Högstatusspråket svenska användes i de flesta officiella situationer, i skolan och hos myndigheterna, medan den stigmatiserade finskan fungerade som privatsfärens språk. Som resultat av en lång period av öppen assimilationspolitik hade också alltfler föräldrar och mor- och farföräldrar börjat tala svenska med sina barn och barnbarn, vilket ytterligare förstärkte språkbytestendenserna. Antropologen Susan Gals berömda undersökning om språkförlusten bland ungersktalande i Oberwart, Österrike, kom ut 1979. Hon visade hur industrialiseringen och urbaniseringen direkt bidrog till att ungerskan för- svagades. Ungerska i Oberwart associerades med gammaldags bondeliv och de unga började alltmer identifiera sig med högstatusspråket tyska. Nancy Dorians likaså berömda beskrivning av språkbytet hos en skotsk- gaelisktalande fiskarbefolkning kom ut 1981. Hon kunde visa att gaeliskan trots sin låga samhälleliga status hade hög dold prestige som symbol för grupplojaliteten och fiskaridentiteten. Språkbytet till engelska började på 38 Leena Huss allvar när vikten av fiskerinäringen avtog och segregationen av den gaelisktalande gruppen lättade. Dorians liksom även Jaakkolas och Gals undersök- ningar betonar vikten av språkens status i samhället, både bland talarna själ- va och bland andra. Om bevarandet av ett speciellt språk uppfattas som ett tecken på gammalmodighet, fattigdom eller brist på formell utbildning, framstår språkbyte till majoritetsspråket lätt som det bästa alternativet. Under 1980- och 1990-talen ökade forskningen om språkbyte. Det blev vanligt med mycket detaljerade, deskriptiva, antropologiskt orienterade un- dersökningar. I Finland intervjuade språkvetaren Marjut Aikio samer i fem byar om deras språkval och språkliga attityder i olika livsfaser och visade hur språkskiftet så småningom blev fullbordat. Hennes bok kom ut 1988. Antropologen Don Kulick från Stockholms universitet beskrev 1992 språk- skiftet från det lilla lokala språket taiap mer till högrestatusspråket tok pisin i en by i Nya Guinea, där européernas närvaro hade påverkat den kulturella identiteten hos byborna. Slavisten Madlena Norberg från Uppsala universitet gjorde en undersökning som kom ut 1996 och som beskrev språkbytes- processen hos lågsorberna i Niederlausitz, i före detta DDR. Hon visade att ett växande politiskt stöd för lågsorbisk kultur inte kunde stoppa det pågå- ende språkskiftet till tyska. I alla dessa studier och många andra tycktes viktiga faktorer vara sådant som möjligheterna till utbildning och arbete, äkten- skapsmönster eller flyttningsströmmar till eller från kärnområdena för ett visst språk. Men de flesta forskarna betonade också betydelsen av synen på och attityderna till det egna språket och deras påverkan på språkvalet i hemmet. Trots att forskningen om språkförlust och språkbyte har ökat markant, har man betydligt mer sällan tittat på språket självt, alltså hur det påverkas av det pågående språkskiftet. En som relativt tidigt, 1989, tog tag i den lingvis- tiska analysen var Nancy Dorian med boken Investigating Obsolescence, som hon redigerade. De olika artiklarna handlar bland annat om språkbytes- processens påverkan på stilistisk flexibilitet, ordförråd och grammatiska strukturer.

SPRÅKLIG REVITALISERING

I Dorians artikelsamling liksom i flera andra verk som nämnts ovan finns exempel på språkgrupper som kämpar för sitt språk trots till synes oöver- stigliga problem. Detta slags envishet, som ofta väcker förvåning och ibland även misstänksamhet hos omgivningen, är ett vanligt fenomen i lokalt base- rade revitaliseringssträvanden. Revitalisering kan förstås som en vändning av ett pågående språkbyte (Fishman har myntat begreppet reversing language shift 1991), eller också som »positivt språkbyte» som i stället för att leda till förlust av språket i en grupp leder till att gruppen återerövrar sitt språk (King 2001). I verkligheten Att forska i hotade språk 39

är det dock oftast så att språklig revitalisering och assimilering sker sida vid sida och att processen kan uppfattas som en kapplöpning mellan två tendenser.

Jag ska försöka illustrera detta med hjälp av tabellen nedan (Huss 2007:74): Språkbyte och språkförlust Språklig revitalisering

Å Å

Talarna av språk A kommer i kontakt med Tvåspråkighet i språken A och B betraktas talare av språk B. som merit på arbetsmarknaden och samhället i stort. Språk B talas av en socialt, ekonomiskt och/ Statusen för språket A fortsätter att stiga eller politiskt dominerande grupp. inom gruppen och i samhället i stort. Språket börjar användas i lokal administration och i medier. Så småningom blir talarna av språk A Önskemål om starka tvåspråkiga tvåspråkiga i språk A och B. undervisningsmodeller (språkbadsundervisning eller undervisning på modersmålet) börjar uttryckas inom gruppen. Talarna börjar föredra att använda språket B Tvåspråkighet i språken A och B börjar i allt fler funktioner. betraktas som något möjligt och även åtråvärt inom gruppen. Med tiden blir det allt svårare för de yngre Alltfler vuxna använder språk A vid olika talarna av språk A att tala sitt modersmål tillfällen och det undervisas i språket som flytande. ämne i skolan. Språk B börjar föredras av den yngre En medvetenhet om att språk A kan helt gå föräldragenerationen och de flesta av dem förlorat sprids inom gruppen och några talar det med sina egna föräldrar. föräldrar försöker att tala språket med sina barn. Så småningom växer det inte längre upp Några individer strävar efter att höja statusen några barn som hör språk A hemma. för språk A och att lära sig språket på nytt. När man kommit så här långt finns det Intresse för språk A och en vilja att rädda det endast kvar några få vuxna modersmålstalare uppstår hos några som fortfarande talar av språk A. När de blir äldre och dör, dör språket eller som redan förlorat det. också språk A ut. Æ Æ

Vänster spalt (tagen ur Baker & Prys Jones 1998, 151) beskriver en typisk utveckling från enspråkighet i minoritetsspråket via tvåspråkighet till en- språkighet i majoritetsspråket, medan höger spalt beskriver motsvarande hypotetiska steg mot språklig revitalisering. Revitaliseringen börjar när talarna i något skede, ofta när språket nästan är borta, blir medvetna om att de håller på att förlora sitt språk. En rörelse för att stärka det hotade språket uppstår och så småningom ansluter sig allt fler till den. Ofta är dock mino- ritetsspråken så svaga att inte ens situationen högst uppe till höger garante- rar deras fortlevnad utan språken kan fortsätta att försvagas i vissa regioner, hos vissa åldersgrupper o.s.v. Här skulle finlandssvenskan kunna utgöra ett 40 Leena Huss exempel, medan situationen längst nere till vänster har likheter med t.ex. sydsamiskan i Sverige. Sedan 1990-talet har forskningen ökat markant när det gäller möjligheter- na att stärka de hotade språken. Forskarna har försökt ringa in vad det är som gör att vissa små språk överlever och andra inte, och vilka faktorer, eller vilka kombinationer av faktorer, som är de viktigaste i detta sammanhang. Så- dana försök har gjorts bl.a. av Michael Crawford 2000, David Crystal 2000, John Edwards 1991, Joshua Fishman 1991, samt Kenneth Hyltenstam och Christopher Stroud 1991. Den mest berömda av dessa typologier eller förklaringsmodeller är Joshua Fishmans (1991) Graded Intergenerational Dislocation Scale (GIDS). Han presenterar åtta olika situationer som hotade språk kan befinna sig i, från stadium åtta där det endast finns några få gamla talare och hela vägen till stadium ett som representerar kulturell autonomi: minoritetssprå- ket används i administration, högre utbildning, rikstäckande medier etc. Som rubriken för hans typologi visar är det språköverföringen i hemmet som han ser som det allra viktigaste; utan den är alla andra strävanden över- flödiga. Skolan ser han också som central i det här sammanhanget.

FISHMANS GIDS-skala (ur: Reversing language shift. Theoretical and Empirical Foun- dations of Assistance to Threatened Languages, 1991, s. 87–109).

8. Endast gamla spridda modersmålstalare finns kvar. 7. De flesta modersmålstalarna använder språket dagligen men är över barnafödande ål- der. 6. Språket överförs till nästa generation i hemmen. Modersmålstalarna har geografisk närhet till varandra och lokalt stöd. 5. Läs- och skrivkunnigheten i minoritetsspråket stöds med egna medel. 4. Minoritetsspråket används i lägre utbildning (typ a och typ b) som uppfyller den obligatoriska utbildningens krav. 3. Minoritetsspråket används på mindre arbetsplatser även när majoritetspersoner är inblandade. 2. Minoritetsspråket används på lägre myndighetsnivå och i vissa massmedier. 1. Minoritetsspråket används i högre utbildning, regering och nationella massmedier.

Fishmans typologi har fått utstå en del kritik, men den utgör trots detta det hittills mest uppmärksammade försöket att skapa en sammanhållen teori kring fenomenet språkförlust och språklig revitalisering.

PROBLEM KRING FORSKNINGEN OM HOTADE SPRÅK

Det har med all tydlighet visat sig att det finns en del speciella problem och öppna frågor som har med forskningen om hotade språk att göra. En av dem är frågan om så kallad »neutral» kontra »engagerad» forskning (eng. advo- cacy). Sedan 1990-talet har det pågått en debatt kring frågan om forskaren borde – eller över huvud taget kan – förhålla sig »neutral» när han eller hon obser- Att forska i hotade språk 41 verar och beskriver det hotade språket, och om han borde acceptera dess nära förestående död som något naturligt. Eller om det vore legitimt – eller t.o.m. önskvärt – att forskare vid sidan av sin forskning även bistod talarna i deras revitaliseringssträvanden. Numera kan man klart se att alltfler forskare tenderar att välja det senare, alltså ett aktivt engagemang mot språkdö- den. För att beskriva denna nya syn på forskningen om hotade språk har man börjat använda termer som»responsible linguistics» (’ansvarstagande språk- vetenskap’, Hale 1992), »reformed linguistics» (’reformerad språkveten- skap’, Mühlhäusler 1996) och ’preventiv språkvetenskap’ (Crystal 2000). Det finns dock några forskare (t.ex. Edvards 2002, Mufwene 2002, New- man 2003) som aktivt motsätter sig denna nyare syn och anser att det är en negativ utveckling. Diskussionen fortsätter. En annan fråga som direkt anknyter till den förra är forskarens roll i revi- taliseringsrörelser. Revitaliseringen av ett tidigare stigmatiserat språk är mycket mer än att man räddar ett språk från att dö ut; egentligen handlar det om det som på engelska kallas empowerment, stärkande av identiteten och främjande av en positiv självbild och lokal självständighet. På det viset kan revitaliseringen ses som ett slags emancipation av språket, identiteten och även gruppen talare. Därför är det också viktigt att forskarna ställer sin kunskap och sina erfarenheter till förfogande utan att för den skull själva försö- ka skapa eller styra språkliga revitaliseringsrörelser. Som i all emancipation måste styrkan komma inifrån gruppen, inte utifrån, om man ska nå beståen- de resultat. Det handlar om ett samarbete där talargruppen själv har initiativet och huvudrollen (se t.ex. McCarty 2002, Reyhner 1999 and Stiles 1997). En tredje fråga är svårigheten att definiera när revitaliseringen har lyckats respektive misslyckats. Vad ska man använda för kriterier för att bedöma resultatet och vem ska välja ut dessa kriterier? Olika revitaliseringsrörelser kan ha mycket olika målsättningar och de kan också ha olika sätt att definiera sin framgång eller sitt misslyckande. Om språket är extremt hotat eller nästan utdött kan det räcka med dokumentation och möjligheter för vuxna att lära sig tala språket på nytt. I andra fall kan rörelserna sträva efter högre mål, t.ex. spridning av kunskaper i det skriva språket genom skolundervis- ning. En ytterligare fråga är om forskarna över huvud taget kan bedöma resultatet av språklig revitalisering genom att studera språket och den språkliga situationen som den är vid en viss tidpunkt, utan att veta, eller utan att vilja gissa, vad som kommer att hända i framtiden. Det finns många exempel på starka tendenser som pekat på en nära förestående språkdöd, när situationen plötsligt förändras och en motsatt tendens börjar skönjas. Det finns t.o.m. exempel på att språk som inte har använts på flera decennier återupplivas och börjar användas i vissa domäner. Ett sådant fall är det australiensiska aboriginspråket kaurna, beskrivet av Rob Amery 2000. Det är också möjligt att en till synes framgångsrik revitaliseringsrörelse stannar upp och dör ut utan att någonsin nå vidare kretsar. Det kan också hända att minoritetsbe- 42 Leena Huss folkningar med ett till synes starkt samhälleligt stöd och en stark språklig identitet, som t.ex. katalaner eller finlandssvenskar, kan se sitt språk försva- gas och allvarligt hotas av att alltfler talare blir höggradigt tvåspråkiga och att äktenskap över språkgränserna blir vanligare.

IT OCH HOTADE SPRÅK

Ett nytt område inom forskningen om hotade språk och språklig revitalisering är den nya informationsteknologin och dess påverkan. Globaliseringen ses ofta som ett av de största hoten mot mindre språk och en av dess aspekter är just den nya teknologin. Under de allra senaste åren har många som forskar i eller arbetar med språkbevarande fått upp ögonen för de nya möjlighe- ter som denna teknologi erbjuder för dokumentation och spridning av språk- ligt material, språkundervisning via nätet, m.m. (se t.ex. Saxena m.fl. 2007). Man har skapat databaser, verktyg och tekniker som främjar de små språ- ken. Nyligen startade Hans Rausing Endangered Languages Project vid University of London ett nätbaserat bibliotek för dokumentation och revitalisering av hotade språk (se http://www.hrelp.org/). Den nya teknologin erbjuder också nya möjligheter för talarna av ett hotat språk att bilda nätverk och träna språket via nätet. Alla forskare är dock inte entydigt positiva till allt detta. Patrick Eisenlohr skrev 2004 en artikel med rubriken »Language Revitalization and New Technologies: Cultures of Electronic Mediation and the Refiguring of Communities». Han diskuterade den nya informationsteknologin och de språkideologier som den nödvändigtvis inbegriper, och deras relation till språkförlust och revitalisering. Han konstaterade att informationsteknologin inte bara sprider språklig praxis utan också skapar nya former och funktioner för språken och frågade sig vad detta kan leda till i en språkbyteskontext. Forskardiskussionen om den nya teknologins fördelar och avigsidor kommer säkert att fortsätta och intensifieras allteftersom fler och fler språkgrupper får tillgång till denna teknologi.

NORDISK FORSKNING OM SKOLAN OCH REVITALISERINGEN

Jag har hittills rört mig mest på ett internationellt plan, men det betyder inte att forskning om språkbevarande och språklig revitalisering är mindre relevant i Norden eller i Sverige. Tvärtom finns det ett ökande antal forskare som ägnar sig åt detta särskilt när det gäller finska och samiska, men även annars. Om vi väljer ut samiska och det som publicerats på området under de allra senaste åren så är det framför allt tre verk som jag vill lyfta fram. Jon Todal disputerade 2002 vid universitetet i Tromsø med avhandlingen »-jos fal gáhttet gollegielat». Vitalisering av samisk språk i Noreg på 1990- talet. Han undersökte hur olika undervisningsmodeller påverkade barnens kunskaper i samiska och försökte ringa in resultat som skulle tyda på att sko- Att forska i hotade språk 43 lan faktiskt lyckats att vända det pågående språkbytet. Uppsalaforskaren Annika Janssons avhandling Sami Language at Home and at School. A fieldwork perspective, som kom ut postumt 2004, handlade om språkbeva- rande och revitaliseringssträvanden i samiska förskolor och skolor i Sverige, Norge och Finland. Den i Finland och Norge verksamma samiska forskaren Vuokko Hirvonen publicerade 2004 i Norge rapporten Sámi Cul- ture and the School. Reflections by Sámi Teachers and the Realization of the Sámi School. Som man kan se står skolan i centrum i alla dessa undersök- ningar. Många forskare och praktiker förväntar sig att skolan i revitalise- ringssammanhang ska fungera lika effektivt som den tidigare gjorde i assi- mileringssammanhang. Man utgår ifrån att det med skolans hjälp ska vara möjligt att öka språkkunskaperna inom de yngre generationerna som vanligtvis är de som har små eller inga kunskaper i det hotade språket. Men det visar sig i alla tre studierna att detta inte alls är oproblematiskt. T.o.m. i situationer där attityderna gentemot samiska är mycket positiva och skolorna officiellt förväntas vidta speciella åtgärder för språklig och kulturell revitalisering, visar det sig att resultaten blir anspråkslösa. Skolorna kan lyckas med att producera elever med andraspråkskunskaper i samiska men problemet kvarstår när det gäller att gå vidare och öka antalet elever med så goda kunskaper att de kan behålla språket på lång sikt och i bästa fall överföra det till sina egna barn. Detta är en tendens som också visat sig i internationella fallstudier (Hornberger under utg., Huss m.fl. 2003, King 2001).

SVENSK SPRÅKPOLITIK

Det har gått ett antal år sedan Norge och Sverige ratificerade den europeiska minoritetsspråkstadgan och den europeiska ramkonventionen för skydd av nationella minoriteter (se http://www.coe.int/minlang och http://www.coe.int/ humanrights). I Sverige har regeringen således förbundit sig att skydda och främja minoritetsspråken som en del av det svenska kulturarvet. Hur har allt detta påverkat de hotade språkens, till exempel samiskans ställning? Är språket mindre hotat än det har varit tidigare? Situationen har följts från flera håll: av Europarådet, svenska myndigheter, minoritetsrepresentanter och forskare. En av de grundligaste utredningarna hittills är Konstitutionsutskot- tets rapport Sveriges minoriteter och minoritetsspråk (KU 2004/05:RFR3) som innehåller flera delstudier. Kritiken som kommer fram är något som uppmärksammats av så gott som alla parter. Implementeringen av minori- tetsspråkslagarna från 2000 är bristfällig, kommuner och enskilda förskolor, skolor, universitet o.s.v. känner sig inte alltid bundna av minoritetspolitiska åtaganden och de berörda tjänstemännens kunskaper om de nya bestämmel- serna är ofta mycket bristfälliga. Ett stort ansvar vilar på minoritetsbefolkning- arna själva, deras medvetenhet och vilja att försöka stärka sina egna språk. Här gäller det även för forskarna att fortsätta att studera och analysera 44 Leena Huss språkbyten och revitaliseringsprocesser och att bidra med sina kunskaper och erfarenheter. Många minoritetsbefolkningar inte minst samerna, har tidigare varit föremål för vetenskapliga studier som på intet sätt gagnade dem själva. Forskningsetiskt är det viktigt att forskarna inte bara meriterar sig på bekostnad av de hotade kulturerna utan att de också lämnar något efter sig, något som kan bidra till att hålla dessa kulturer levande. Vi vet inte än hur mycket det växande forskarintresset för hotade språk kommer att betyda för språken i fråga. Däremot verkar det som om vi verkligen behöver en »preventiv», »reformerad» och »ansvarstagande» språkvetenskaplig syn om vi vill bromsa den pågående språkdöden.

LITTERATUR

Aikio, Marjut 1988: Saamelaiset kielenvaihdon kierteessä. Kielisosiologinen tut- kimus viiden saamelaiskylän kielenvaihdosta 1910–1980, [The Saami in the process of language shift. A sociolinguistic study on language shift in five Sámi villages during 1910–1980]. Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura. Amery, Rob 2000: Warrabarna Kaurna! Reclaiming an Australian Language. Lisse, The Netherlands: Swets and Zeitlinger. Baker, Colin m. fl. 1998: Encyclopedia of Bilingualism and Bilingual Education. Clevedon, U.K.: Multilingual Matters Ltd. Crawford, James 2000: At War with Diversity. U.S. Language Policy in an Age of Anxiety. Clevedon, U.K.: Multilingual Matters Ltd. Crystal, David 2000: Language death. Cambridge: Cambridge University Press. Dorian, Nancy 1981: Language Death. The life cycle of a Scottish Gaelic dialect. Philadelphia: University of Pennsylvania Press. — 1989: Investigating Obsolescence, Studies in Language Contraction and Death. Cambridge: Cambridge University Press. — 1993: Discussion Note, A response to Ladefoged’s other view of endangered languages, Language, Vol. 69, No. 3, 575–579. — 1998: Western language ideologies and small-language prospects, Lenore A. Grenoble m. fl. (red.), Endangered Languages, Language loss and community response, 3–21, Cambridge: Cambridge University Press. Edwards, John 2002: Forlorn hope? i L. Wei, m.fl. (red.), Opportunities and Chal- lenges of Bilingualism. Berlin and New York: Mouton de Gruyter. Eisenlohr, Patrick 2004: Language Revitalization and New Technologies. Cultures of Electronic Mediation and the Refiguring of Communities, Annual Review of Anthropology 33, 21–45. Fishman, Joshua 1966: Language loyalty in the United States. The Maintenance and Perpetuation of Non-English Mother Tongues by American Ethnic and Reli- gious Groups. The Hague: Mouton. — 1991: Reversing Language Shift. Theoretical and Empirical Foundations of As- sistance to Threatened Languages. Clevedon, Philadelphia and Adelaide: Mul- tilingual Matters Ltd. — 1992: Conference Summary, i W. Fase m.fl. (red.), Maintenance and Loss of Minority Languages, 395–403. Amsterdam and Philadelphia: John Benjamins. — (red.) 2001: Can Threatened Languages Be Saved? Reversing Language Shift, Revisited – A 21st Century Perspective. Clevedon, U.K.: Multilingual Matters Ltd. Att forska i hotade språk 45

Gal, Susan 1979: Language Shift. Social Determinants of Linguistic Change in Bilingual Austria. New York: Academic Press. Grenoble, Lenore A. m.fl. (red.) 1998: Endangered Languages. Current Issues and Future Prospects. Cambridge: Cambridge University Press. Grenoble, Lenore A. m.fl. 2006: Saving Languages. An Introduction to Language Revitalization. Cambridge Cambridge: University Press. Hale, Ken 1992: Endangered languages. On endangered languages and the safe- guarding of diversity. Language 68(1): 1–42. Haugen, Einar 1953: The Norwegian Language in America. A Study in Bilingual Behavior I–II. Philadelphia: University of Pennsylvania Press. Hinton, Leanne m.fl. (red.) 2001: The Green Book of Language Revitalization in Practice. San Diego: Academic Press. Hirvonen, Vuokko 2004: Sámi culture and the school. Reflections by Sámi teachers and the realization of the Sámi school. An evaluation study of Reform 97. Ka- rasjok: Saami University College; Karasjok: C¬álliidLágádus. Hornberger, Nancy (red.) [forthcoming]: Can Schools Save Indigenous Languages? Hampshire: Palgrave Macmillan. Huss, Leena m.fl. (red.) 2003: Transcending Monolingualism. Linguistic Revitali- zation in Education. Lisse, The Netherlands: Swets and Zeitlinger. — 2008: Researching Language Loss and Revitalization, i King, Kendall m.fl. (red.), Encyclopedia of Language and Education. Second Edition. Research Methods in Language and Education. Vol. 10. New York: Springer Reference. Hyltenstam, Kenneth m.fl. 1991: Språkbyte och språkbevarande. Om samiskan och andra minoritetsspråk. Lund: Studentlitteratur. Jaakkola, Magdalena 1973: Språkgränsen. En studie i tvåspråkighetens sociologi. Stockholm: Aldus/Bonnier. Jansson, Annika 2005: Sámi Language at Home and at School. A Fieldwork Per- spective. Studia Uralica Upsaliensia, No. 36. Uppsala: Uppsala University Press. King, Kendall 2001: Language Revitalization Processes and Prospects. Quichua in the Ecuadorian Andes. Clevedon, U.K.: Multilingual Matters Ltd. Krauss, Michael 1992: The World’s Languages in Crisis. Language, Vol. 68, No. 1, 4–10. Kulick, Don 1992: Language Shift and Cultural Reproduction. Socialization, Self, and Syncretism in a Papua New Guinea Village. Cambridge: Cambridge Univer- sity Press. McCarty, Teresa 2002: A Place to be Navajo. Rough Rock and the Struggle for Self- determination in Indigenous Schooling. Mahwah, New Jersey: Lawrence Erl- baum Associates. Mufwene, Saliko 2006: Language Endangerment. An Embarrassment for Linguis- tics, Keynote address at the 42nd Regional Meeting of the Chicago Linguistic So- ciety, 7 April 2006. Mühlhäusler, Peter 1996: Linguistic ecology. Language change and linguistic imperialism in the Pacific region. London: Battlebridge. Nettle, Daniel m.fl. 2000: Vanishing Voices. The Extinction of the World’s Lan- guages. Oxford: Oxford University Press. Newman, Paul 2003: The Endangered Languages Issue as a Hopeless Cause, i M. Janse and S. Tol (eds), Language Death and Language Maintenance. Philadel- phia: John Benjamins. Norberg, Madlena 1996: Sprachwechselprozess in der Niederlausitz. Soziolinguis- tische Fallstudie der deutsch-sorbischen Gemeinde Drachhausen/Hochoza. Ph. D. Thesis, Department of Slavic Languages, Uppsala University, Uppsala. 46 Leena Huss

Reyhner, John 1999: Introduction. Some Basics of Indigenous Language Revitali- zation, i John Reyhner m.fl. (red.), Revitalizing Indigenous Languages. Flagstaff, AZ: Northern Arizona University. Saxena, Anju m.fl. 2007: Lesser-known Languages of South Asia. Status and Poli- cies, Case Studies and Applications of Information Technology. Berlin: Mouton de Gruyter. Skutnabb-Kangas, Tove 2000: Linguistic genocide in education – Or worldwide diversity and human rights? Mahwah, NJ: Erlbaum. Stiles, Dawn B. 1997: Four Successful Indigenous Language Programs, i John Reyhner (red.), Teaching Indigenous Languages, 148–262. Flagstaff, AZ: Northern Arizona University. Stordahl, Vigdis 1996: Same i den moderne verden. Endring og kontinuitet i et samisk lokalsamfunn. Ph. D. Thesis, University of Tromsø. Karasjok: Davvi Girji. Todal, Jon 2000: »-jos fal gáhttet gollegielat». Vitalisering av samisk språk i Noreg på 1990-talet. Tromsø: Universitetet i Tromsø. Weinreich, Uriel 1953: Languages in Contact. The Hague: Mouton. På spaning efter svenska valar 47 På spaning efter svenska valar

Av Ingvar Svanberg

I början av 1960-talet – det kan ha varit någon gång runt 1963–64 – tog min mor med oss ner till Karlskoga centrum där vi skulle få titta på en val. Jag minns inte så mycket av den, men jag kommer ihåg att den låg på en lastbil och att vi fick betala inträde för att komma innanför en inhägnad där vi kunde se på djuret. Det luktade speciellt på något sätt. Jag minns även platsen vid sidan av Stadshotellet där lastbilen var uppställd. I varje fall gjorde det så stort intryck på mig, att de 20–30 minuter det kan ha handlat om, har etsat sig fast i minnet. Jag har då och då tänkt på den där döda valen, som man ännu i början av 1960-talet kunde slå mynt av för en fortfarande inte blase- rad åskådarskara. Större uppmärksamhet väckte nog den val som 1489 strandade i Edebo- viken i norra Uppland. Det var en storval – sannolikt en nordkapare (Euba- laena glacialis) – som kommit in i viken under högvatten, men när vattnet svallade ut igen strandade den och allmogen på platsen var inte sen med att ge sig på den. Denna val omtalas i Gråbrödraklostrets diarium, som möjlig- gjort tidsbestämningen, och dess öde skildras i Stora rimkrönikan från omkring 1500, där det heter: »Thet war storth wnder, böndher huggo honom sunder». Drygt hundra år senare skriver Johannes Messenius att »roskarlom smakade then wäl, som slå honom medh list ihiäl». Uppenbarligen fick den strandade valen tjäna som föda åt befolkningen i Roslagen (Svanberg 2006b, 2008b).

VALAR I KULTURHISTORIEN

Historieskrivning är ett mänskligt påfund och blir av nödvändighet nästan alltid antropocentrisk. Vi bör ändå komma ihåg att människans relationer till andra arter utgör en viktig del av kulturhistorien. Jag tror inte vi kan förstå historien utan att också undersöka hur djur påverkar mänskliga samfund och vice versa. Det är därför en viktig uppgift – inte minst för etnobiologer – att studera de biokulturella domäner som uppstår i mötet mellan djur och män- niska (Broberg 2004; Kalof 2007; Svanberg 2007). Valar har förstås inte va-

Föredrag vid Akademiens årsmöte den 18 april 2007. 48 Ingvar Svanberg rit någon del av vardagen i Sverige, även om de förekommit i olika sammanhang och därför också utgör en del av vår kulturhistoria. Det är även givande att studera samspelet mellan människor och valar. Dessa djur tycks nämli- gen alltid ha skapat en särskild spänning för människor och varit en källa till förundran och gett upphov till en rad skildra reaktioner (Peterson 1993; Co- hat & Collet 1997; Paxon, Knatterud & Hedley 2005; Svanberg 2006b; Sza- bo 2005; Barthelmess & Svanberg 2006; Ægisson & Hlíðberg 2008). I det följande vill jag försöka ge några exempel på valens betydelse i svensk folkkultur. Vill man verkligen spana efter valar och samtidigt få en insikt i vilken betydelse de kan ha för folkkulturen bör man i stället för Sverige bege sig till vad som brukar kallas Västnorden, det vill säga Norge, Färöarna och Island, eller norrut till mer arktiska områden. På västnordiskt håll har de marina däggdjuren spelat en viktig roll för människans försörjning ända fram till våra dagar och för exempelvis de arktiska och subarktiska folken har denna resurs varit en förutsättning för deras överlevnad (Clark 1947). Fortfarande bedriver färingar, i princip efter samma principer som under medeltiden, husbehovsjakt på grindval (Globicephala melaena). Denna jakt är djupt för- ankrad i den färöiska identiteten (Joensen 1976). Även näbbvalen (Hy- peroodon ampullatus) är föremål för fångst och spelar alltjämt en viss roll i färöisk folktro (Matras 1961). I Norge och på Island har fångst av vikval (Balaenoptera acutorostrata) en stor symbolisk betydelse och utgör även en icke föraktlig marin resurs.

VALAR LÄNGS SVENSKA KUSTEN

I Sverige är däremot förekomsten av stora valar, trots en mycket lång kust- linje, ganska begränsad. Tillsammans med den danske zoologen Carl Chris- tian Kinze håller jag på att kartlägga fynd och observationer av valar i Sverige sedan medeltiden fram till våra dagar, vilket kommer att redovisas i en särskild publikation. Vi har i varje fall kunnat konstatera att ett tjugotal arter har påträffats. De flesta observationerna har gjorts i Bohuslän men även i Halland och längs skånska kusten; tillfälligt har valar också konsta- terats i alla andra kustlandskap. Vi räknar med inte mindre än 150 dokumenterade strandningar före år 1900 (jfr Bernström 1959; Lepiksaar 1966). Ti- digare har ofta tillfälligheter gjort att fynden registrerats, numera behandlas observationer och strandningar av valar som förstasidesstoff i massmedia. Valar förblir intressanta, uppenbarligen, till och med i form av ruttna kada- ver som flyter i havet utanför kusterna. Den enda regelbundet förekommande valarten på svenskt vatten är tumlaren (Phocoena phocoena), som varje sommar vandrar in i Östersjön och söker sig ända upp till Bottenviken. Den är känd under en rad folkliga be- nämningar: förutom tumlare det västsvenska nisa och sydsvenska marsvin; På spaning efter svenska valar 49 från flera håll i Bohuslän finns också belägg för marso och marsugga (Fri- dell & Svanberg 2007: 136–138). Tumlaren var i äldre tid föremål för jakt i Sverige. Särskilt längs skånska kusten togs den med stormaskiga marsvinsgarn under höstvandringarna, nå- got som finns omnämnt redan på 1500-talet och förekom i Öresund ännu vid 1800-talets mitt. På andra håll har tumlaren långt in på 1900-talet skjutits med gevär. Den dödades enbart för späckets skull som kokades till tran. Det- ta tran användes i de speciella öppna oljelampor av järn som brukades av allmogen längs kusterna i södra Sverige, men fettet kunde också nyttjas för att smörja stövlar med. Skinnet användes inte och köttet ratades i allmänhet som människoföda, även om det enligt Anders Tidström 1757 hände att fat- tiga tog hand om det. I övrigt fick det duga som svinföda (Svanberg 2001a, 2001b). Men det fanns de som lät sig smaka. Bonden Pål Olsson på Arnön uti Rogsta socken i Hälsingland berättade i början av 1700-talet för prosten Olof Broman att köttet av tumlare smakade bättre än det från säl (Broman 1912–54: 663). Carl von Linné menade att tumlaren var en underutnyttjad biologisk resurs och under sin resa 1741 beklagade han att varken ölänningar eller got- länningar jagade tumlare, trots riklig tillgång på arten längs dessa öars kuster. »Det är undran värdt, at ingen flit och konst lärt fånga dem, utan at de endast skola få gå oskattade», heter det (Linnaeus 1745: 198). Det kan nämnas att i Danmark var tumlaren för bara några årtionden sedan alltjämt föremål för regelbunden fångst, och dess kött serverades i början av 1960- talet på restauranger även i Köpenhamn (Svanberg 2005c; Nellemann 2007).

TAXONOMI OCH SYSTEMATIK

Eftersom valar inte varit särskilt vanliga längs de svenska kusterna finns det ganska få genuina folkliga benämningar på andra arter än tumlare. Fynd och observationer har inte varit tillräckligt vanliga för att ge upphov till någon folklig valtaxonomi i Sverige. Möjligen är sillfösare, som finns belagt från 1784 och senare, en folklig benämning från Bohuslän. »De gamla fiskarena derstädes omtala ännu, hvilken mängd af dessa Hvalar visade sig der och be- bådade ankomsten af den efterlängtade Sillen, som han ansågs på Guds befallning, drifva till kusten», skriver zoologen Sven Nilsson 1847 (Nilsson 1847: 638). Under de stora sillperioderna på 1700-talet uppträdde sannolikt sillvalar ofta utanför Bohuskusten och observerades av fiskarebefolkningen. Sillfösare anspelar på folkliga föreställningar – kända också från övriga Norden – om att den jagar sillen in mot kusten. Benämningen, som innefat- tar också andra bardvalar såsom sejval och vikval, har sin motsvarighet i is- ländskans och färöiskans sildreki (Lindquist 1994: 419, 527–528; Lock- wood 1995). 50 Ingvar Svanberg

Fig. 1. En trollval (trol- hual) enligt Olaus Mag- nus’ Carta marina 1539.

Såsom jämförelse kan nämnas att man i Västnorden redan under medeltiden hade en välutvecklad valtaxonomi, något som framgår av den fornnor- ska Konungs skuggsjá ’Kungaspegeln’ från 1200-talet, av isländska þulur i Snorre Sturlassons Edda, av det senmedeltida Fiskakvæði från Färöarna, av Peder Claussøn Friis’ skildring av Nordnorge från 1500-talets senare hälft samt av Jón Guðmundssons skildring av djurvärlden på Island vid 1600-talets mitt (Friis 1881; Nordgård 1921; Hermannsson 1924; Grundtvig & Bloch 1967; Bernström 1975; Lockwood 1995). Möjligen förmedlar Sigfrid Aron Forsius, som skrev den första naturläran på svenska 1611, fragment av en valtaxonomi. Han baserar delvis sina uppgifter om valar på egna erfarenheter från Ishavskusten (hans avbildningar är däremot säkert inspirerade av Konrad Gesners böcker) som han besökte under en svensk gränsmätarexpedition i början av 1600-talet. I sitt manuskript Physica Eller Naturlighe tings Qualiteters och Egendomars Beskrijfuelse berättar han om fyra slags Cete eller Balaena, det vill säga valar, nämligen trollhuaal, skaalhuaal, suartehuaal och fiskehuaal. Ingen av dem kan utan vidare identifieras med nu kända arter. Med fiskval kan möjligen avses sillval eller vikval, i skalval kan vi kanske känna igen knölval och benämning- en svartval bör kunna stå för nordkapare. Men det är förstås bara gissningar (Svanberg 2005b, 2008a). Trollval känner vi däremot som ett folkligt taxon i Norge, på Färöarna och på Island. Denna valbenämning återfinns också i Olaus Magnus’ egen På spaning efter svenska valar 51

Fig. 2. Näbbval strandad vid Fredrikshald i Norge den 13 november 1749 enligt en lavering på Linnés Hammarby. (Foto Tommy Westberg, Uppsala universitets konstsamlingar.) kommentar till Carta marina från 1539. Där avbildar han nämligen en val (fig. 1) som han beskriver på följande sätt: L Bezaigt das underueylen die schifleut uerssen ihren ancker auff die grossen ualuisch und maine sy haben ain gutten grunt trossent aboer sy uerde flux um- bracht so sy nit firsichtig sein der uorgenannte ualuisch in den landen genant trolual das ist auff teiitsch die teiifel ualen (Olaus Magnus 1912: [5]). Det finns flera förslag till vad som kan avses med trollval, men en möjlig tolkning är att det helt enkelt var en folklig benämning för den nu i Atlanten helt utrotade gråvalen. Forsius uppger att djuret är »stoort och grått till färg- han, och är thet skadheliggheste slagh, som sigh icke wäl af menniskian för- drijfua later» (Forsius 1952: 152). Det skulle i utseende såväl som beteende kunna överensstämma med gråvalen. Särskilt samerna visste hur man kunde fördriva närgångna trollvalar med hjälp av bävergäll (Svanberg 2005a). Be- nämningen trollval levde kvar ännu under 1800-talet i Norge och hade då möjligen överförts till andra valar (Svanberg 2005b, 2008a). Hur såg man då på valarnas systematiska hemvist i den folkliga biologin? Det vet vi inget om. I litteraturen förmedlas en lärd tradition känd sedan Pli- nius att valar var fiskar eller rentav monsterfiskar (Matthews 1978). Så uppfattades de också av svenska författare från Olaus Magnus och framöver. Även Linné räknade länge valarna till fiskarna, och det var förmodligen först efter att han hade sett en lavering av en vid Fredrikshald i Norge den 13 november 1749 strandad näbbvalsko som Linné ändrade sig. Näbbvalen är avbildad med en kalv och navelsträng samt med tydliga mjölkkörtlar (Fig. 2). I den tionde upplagan av Systema naturae, som utkom 1758, överförde Linné valarna till klassen Mammalia, däggdjur (Linnaeus 1758: 75; Barthel- mess & Svanberg 2006). 52 Ingvar Svanberg

STRANDADE VALAR

Hur som helst så har strandningar och uppträdanden av valar längs västkus- ten varit så pass vanliga att man har haft relativt realistiska föreställningar om dessa djurs natur. Vid den bohuslänska kusten var strandade storvalar tillräckligt ofta förekommande för att enbart ses som en råvarutillgång som skulle tas tillvara. Med yxor högg man upp valarna och använde fenornas kött till föda, kokade fettet till tran, sparade ryggkotorna till pallar och hugg- kubbar samt satte upp käkbenen som grindstolpar (Bernström 1959; jfr Pax 1938). Länge bevarade skelettdelar har ännu in på 1900-talet påmint om sådana strandningar. Käkbensgatan i Göteborg har fått sitt namn för att det tidigare stod en portal av käkben där (Magnusson 1992). Många sommargäster har också kunnat beundra valkäksportalen vid ångsbåtsbryggan på Käringön i Bohuslän. Liknande portaler finns på andra håll i Europa (Fig. 3). Åtskilliga historiska strandningar finns väl dokumenterade och valarna har därför till och med kunnat artbestämmas (jfr Kinze 1995). Vad det var för jätteval som drev i land vid Marstrand den 18 februari 1646 undandrar sig dock vår bedömning. Däremot anträffades en kaskelot (Physeter macrocephalus) i slutet av november 1718 vid Stora Överön i Bohuslän. »Utaf ryggknotarna hade en bonde några, dem han brukade till stohlar och stabbar», skriver läkaren Carl Alstrin, som på plats några månader senare rapporterade om den strandade kaskeloten på Stora Överön i sin resedag- bok. Zoologen Axel Leonard Jägerskiöld, som en morgon i mars 1926 låg och läste ett utdrag ur Carl Alstrins dagbok i Göteborgs Handels- och Sjö- fartstidning, kunde med hjälp av beskrivningen konstatera att han därmed funnit en för Sverige ny valart (Barthelmess & Svanberg 2008)! I februari 1735 strandade en förmodad knölval (Megaptera novaeangliae) vid Kos- teröarna vilken styckades och mättes upp (Bernström 1966). På flera håll i Sverige har observationer eller strandningar av valar i äldre tid, liksom på andra håll i Europa, tolkats ominöst. Kyrkoherden i Sankta Clara kyrka i Stockholm, Simon Isogæus, framhöll exempelvis 1714: »När Hwalfiskar låta sigh se i thet faarwatn the eij gemenligen wistas», så anses det vara »onda portenta» (Isogaeus 1714: 1040–1041). Den nyss omtalade kaskeloten vid Stora Överön i Bohuslän strandade i november 1718 strax före Karl XII:s död, något som Carl Alstrin också noggrant noterade i sin dagbok. Längs Östersjökusten har uppträdande och strandningar av större valar varit betydligt ovanligare och där väckt berättigad uppmärksamhet. När storvalar siktats i Östersjön har det varit så pass remarkabelt att det därför gett nedslag i källorna. Från Stockholm rapporterades 1546 »een stoor Fisk och vnderligit Diur» som »blåste och prustade watn ifrån sigh» som höll till i hamnen. Denna val väckte uppenbarligen stor uppmärksamhet. I kyrkoherde Petrus Magnis anteckningar från 1596–1608 i Ålems kyrkobok omnämns På spaning efter svenska valar 53

Fig. 3. Portal av käkar från en blåval vid skolan i Oyrarbakki, Färöarna. (Foto Ingvar Svan- berg.) fem valar som vid Maria himmelsfärdsdag den 15 augusti 1605 siktades vid Runnö i Kalmarsund (Edman 1985). I Ystad strandade den 12 november 1709 en storval – den finns avbildad på ett inte särskilt realistiskt ettblads- tryck – och sågs som ett tecken på oroliga tider. Carl Kinze menar att det kan ha rört sig om en gråval (Eschrichtius robustus), i så fall en av de sista som strandade i Europa, eftersom arten helt dog ut i Atlanten några årtion- den senare (jfr Lindquist 2000).

VALAR I INLANDET

För inlandsbor var valar däremot länge något man enbart kände till genom Bibelns uppgifter om Jona och valfisken (Jona 2:1). Motivet återfinns bland annat i kyrkmålningar, exempelvis i Härkeberga kyrka i Uppland. Men konstnären i Härkeberga – Albertus – hade inga realistiska kunskaper om valar; det är frågan om en ren fantasiprodukt. Historien om hur profeten Jona slukades av en valfisk har förstås fascinerat generationer av åhörare. De senaste hundra åren har läsare också bestämt avvisat uppgiften som helt osannolik – valar förmår inte sluka människor – något som kunde ge upphov till kritiska diskussioner i skolornas kristendomsundervisning. I den senaste bibelöversättningen är emellertid valfisken ersatt mot en »stor fisk». Allmogen i inlandet kunde dock, när de plöjde eller grävde, faktiskt träffa 54 Ingvar Svanberg

Fig. 4. Per-Arvid Säves teckningar av valben – möjligen en grönlandsval – i Visby domkyrka. Kotorna till höger (6a–b) är från en torsk (Uppsala universitetsbibliotek). på fossila valben i jorden. Dessa fynd fordrade en annan tolkningsram, vilket såväl Bibeln som folktron tillhandahöll. Jordfynden kunde nämligen ses som lämningar efter jättar vilka en gång hade bebott jorden. Att placera stora kotor och revben – kallade kotor, jätterev och jungfruben – som ett slags bevis för förekomst av forntida jättar är känt sedan senmedeltiden. Det finns skriftliga underrättelser från enskilda kyrkor på svensk botten redan från 1500-talet (Skåne). Riksantikvarien Johannes Bureus sammanställde omkring 1600 en lista över sådana ben efter jättar i svenska kyrkor. Han nämner revben i Skärkinds kyrka (Östergötland), Lagga kyrka (Uppland) och Lunda kyrka (Uppland) samt ett »Axlebeen i Gråmunke Klöster» i Stockholm (Bu- reus 1886: 201). Hans Nielssøn Strelow ger 1633 en utförlig bakgrund till de valben som förvarades i Sankta Maria kyrka (domkyrkan) i Visby: Emellom Kong Harild Hylletand, i Danmarck, oc Kong Ring i Suerrig, var en stoer Krig Ar Christi 326 udi huilcken Krignesnis Jomfrue Wissna, at hafue værit Fendrick, och er aff Sterck Odder den ene Haand affhuggen ocmeenis same Jomfruis Been de store som findes at være til en Amindelse Vore Frue Kircke i Vissby (Strelow 1633:118). Ben i ytterligare några uppländska kyrkor nämns i en reseberättelse av Ion Haquin Rhezelius 1635. I riksantikvarien Johan Hadorphs upprop om rannsakningar efter antikviteter 1666 efterfrågades spår efter jättar, däribland Jättebeen, vilket dels ger oss möjligheter att belägga sedvänjan i äldre tid, dels vittnar om det intresse man då hyste för jättar. Åtskilliga uppgifter om jätteben i kyrkor rapporterades in. Sammantaget finns valben belagda från ett tjugotal kyrkor i Sverige: 2 i Skåne (Herrevads klosterkyrka, Kviinge kyrka), 3 i Västergötland (Forshem, Skara domkyrka, Torestorp), 3 i Öster- götland (Skärkind, Askeby, Östberga), 1 på Gotland (Sankta Maria kyrka), 1 i Södermanland (Överjärna), 8 i Uppland (Edebo, Edsbro, Gräsö, Lagga, Lunda, Riala, Veckholm, Österunda), 2 i Stockholm (Riddarholmskyrkan, Maria kyrka), 1 i Värmland (Botilsäter) samt 1 i Dalarna (Husby). I flera fall har man förknippat dessa ben med tidigare förekomster av jättar (Svanberg På spaning efter svenska valar 55

2006a). Dessutom föreligger uppgifter om gamla valben från några slotts- samlingar (Stockholm, Skokloster, Gävle). Sedvänjan att placera valben i kyrkor är känd även från våra grannländer: Finland (Närpes, Jakobstads landskyrka), Danmark (Sanct Nicolai kyrka i Middelfart) och Lettland (Riga). Blickar vi ut i Europa hittar vi upphängda valben i kyrkor och stadshus lite varstans. Från Storbritannien nämns valben från åtminstone nitton kyrkor enligt Nicholas Redman (2004); i Italien finns belägg från tolv kyrkor. Även i Nederländerna och Tyskland finns åtskilliga valben i kyrkor. Klaus Barthelmess meddelar att det finns uppgifter om minst 200 ben av valar som hängt eller fortfarande hänger i europeiska kyrkor, slott och stadshus. En pågående inventering – Worldwide whale bone inventory project – tycks visa att det finns ännu fler. I övriga länder har man i allmänhet sett benen i kyrkorna som just valben, dock inte i Sverige, utan där har de ofta tolkats som jättars ben. Det ansluter till vissa polska och centraleuropeiska traditioner, där man på sina håll också sett de bevarade benen som ben från jättar. I den polska staden Sulechow, tidigare Zullichau, berättades av den förutvarande tyskspråkiga befolkningen att benet som finns i den lokala kyrkan skulle ha tillhört jätten Schreck. Tyska sägner berättar om en hotfull jätte, men i polska versioner är det en välvillig sådan. Vid västra ingången till katedralen i Krakow finns ett ben som sägs härröra från en drake, som dräptes av jätten Krak, staden Krakows grundare. I kyrkan i den slovenska byn Crngrob finns ett revben som sägs vara efter en jättinna som en gång samlade sten i floden Sava för att hjälpa byborna vid deras kyrkbygge. Hon stod med ett ben på Smarna Gora vid Ljubljana och ett på Sarmjetna Gora i Kranj. Men mitt i arbetet drabbades hon av en förkylning och avled. För att hedra henne lät man hänga upp ett revben i kyrkan. Det droppar från revbenet och när den sista droppen fallit skall domedagen komma (Koman 2000: 35–36). Under 1600-talet var tron på jättar fortfarande utbredd bland allmogen i Sverige, vilket protokollen från tidens rannsakningar efter antikviteter ger många prov på (Bringéus 1995). Stöd för att jättar tidigare hade bebott jorden återfinns också på flera ställen i Bibeln, exempelvis 1 Mosebok 6:4 (»Vid denna tiden, liksom också efteråt, levde jättarna på jorden»). I den lär- da traditionen var jättarna länge Nordens ursprungliga invånare. Naturfors- karen Sigfrid Aronius Forsius, som trodde på deras tidigare existens, hänvi- sar till Bibelns berättelser för att förklara att jättarna var utdöda: »Och hafu- er Syndafloudhen i synnerhet för theras stoora öfuerdådighet och ogudhach- tighet skull kommit i werlden, till att fördärfua och wthrota them» (Forsius 1952: 247). Ämnet jättar kom att engagera flera av stormaktstidens betydande vetenskapsmän. Olof Verelius och Olof Rudbeck d.ä. menade att Norden bebotts av stora jättar som göterna sedermera hade drivit ut. Jordfynd av stora ben utgjorde viktiga bevis för detta. Rudbeck ställde sig emellertid kritisk till att alla sådana ben skulle härstamma från jättar; en del ben härrörde snarare från djur, menade han (Jensen 2002: 230). 56 Ingvar Svanberg

Att tolka de subfossila skelettdelarna som jättars ben bör därför ses som en naturlig konsekvens av såväl folkliga föreställningar som tidens lärda och teologiska uppfattningar. Jättarna figurerade också i vissa upphovssäg- ner, särskilt för kyrkbyggen, där kanske berättelsen om jätten Finn som kyrkbyggare är den mest välbekanta i nordisk tradition. I 1600-talskällor anges antingen att jättebenen i kyrkorna är funna på den plats där kyrkan är byggd eller att de härrör från den jätte som en gång uppförde kyrkan. Men man har uppenbarligen inte nöjt sig med jordfynd, utan tillvaratagna ben från strandade valar har också varit föremål för handel. Den val som 1489 strandade i Edeboviken styckades och skelettresterna såldes vidare. Därför finns eller fanns ben från denna val inte bara i Edebo kyrka utan även i andra uppländska kyrkor, exempelvis Lunda, förmodligen också Edsbro, Lagga och Riala, kanske också ytterligare nu försvunna ben från uppländska kyrkor. Senmedeltidens kyrka fann det uppenbarligen lämp- ligt att påminna kyrkobesökarna om syndafloden och forntida jättefolk. Allmogen på den uppländska landsbygden, som inte hade några erfarenheter av valar, kunde inte heller annat än acceptera kyrkans påstående om att det var jätteben. Några alternativa möjligheter till tolkningar förelåg inte (Svanberg 2008b).1

TVIVEL UTSÅS

Valforskningen gjorde emellertid framsteg och de lärde i Sverige tog del av vad som skrevs om valar ute i Europa. År 1694 lades exempelvis avhandlingen De Balaena under Andreas Drossanders presidium fram, med information om bland annat valarnas anatomi. Benen efter jättar i kyrkorna började ifrågasättas. Christopher Polhem skriver 1712 att han ansåg att benen eij wara så gambla, at dhe medh någon synda flod warit hijt fördha; utan som dhe gamble giöter farit widt omkring i wärdhen, och har welat bewissa sina mesta proff i tapperhet, ia och sökt betiena sig till hielp aff sådhane diuhr som warit starcke i synerhet elephanter, kan ske och andra, som nu ähre utödde, så lerer dhe ofeltbart fördt sådhane in med sig i Swerie, dem dhe omsijdher lemb- nat sin begraffning tillijka med sig.

1 De flesta benen är numera förkomna, men några av dem finns alltjämt bevarade: ett revben, enligt uppgift från en subfossil späckhuggare (Orcinus orca) finns i Skärkinds kyrka, Öster- götland; 2 kotor av ursprungligen fem från Visby domkyrka, möjligen av grönlandsval (Bala- ena mysticetus) finns på Gotlands länsmuseum; 2 ryggkotor av en förmodad nordkapare för- varas i Edebo kyrka och ytterligare ben av samma val finns i Lunda kyrka och Riala kyrka (Uppland). De subfossila benen från en grönlandsval som blev funna i ett dike 1705 och för- varades i Skara domkyrka fram till 1710 finns nu på Evolutionsmuseet i Uppsala; ett subfos- silt revben av en näbbval (Hyperoodon ampullatus), omnämnt första gången 1740, förvaras fortfarande i sakristian till Dala-Husby kyrka. Den ryggkota som på 1850-talet ställdes ut i Gräsö kyrka tillhör Evolutionsmuseet i Uppsala. Dessutom finns en tand av narval (Monodon monoceros) i en lampkrona i Brahekyrkan på Visingsö. På spaning efter svenska valar 57

Samma uppfattning hade den unge Emanuel Swedenborg som i en skrift 1719 konstaterade att funna stora ben från Vånga i Västergötland var rester av »en Hval eller annan stor Fisk» och inte ett benrangel efter »en Swensk Polyphemos eller Cyclops, som har smidt Vulcani Wapn här för Guden Mars, eller någon annan af the Göthiska Hieltar eller Bråkare». De linneaner som hade möjlighet att undersöka bevarade »jätteben» kunde också fastslå att det i stället rörde sig om valben. Så gjorde Carl von Lin- né själv vid sitt besök i Visby 1741, där han torrt kunde konstatera att jätte- kvinnan Visnas ben »woro wärkeligen Hwalfiskben» (Linnaeus 1745: 165). År 1765 fördes en debatt i Vetenskapsakademiens handlingar om några ben- fynd som prästen Tiburtz Tibertius tolkade som lämningar av forna jättar. Inlägget bemöttes skeptiskt av linneanen Roland Martin, som själv 1758 deltagit i valfångst vid Spetsbergen: »Det mästa, som förmäles, både uti andra Böcker och uti våra gamla Sagor, om Jättar, Resar, eller människor af ofantligt längd, synes vara diktadt eller allenast grundadt på lösa sägner och opåliteliga berättelser», skriver han. I själva verket handlar det vanligen om djurben, noterar han. Det har flera gånger hänt att »stora Djurs ben» blivit »tagne för människo-ben. Auctorer vittna, at hälst Ben och Squeletter af Hafs-djur blifvit samlade och utgifne för Jättars öfverlefvor» (Martin 1765). Att en ny tid randades anar man av hur man tog tillvara den kaskelottjur, som i november 1749 strandade utanför Hunnebostrand. Ett par eleganta avbildningar av denna kaskelot finns fortfarande i Kungl. Vetenskapsakade- miens samlingar. Dess ben forslades till Stockholm och uppställdes till en början utanför Riddarhuset, där folk samlades »at med förundran se reli- qvierna af et så obäkeligt djur». Benen transporterades senare till Observa- toriet, men skänktes på 1780-talet till Gustaf von Carlson på Mälby, en av sin tids stora samlare av naturalieobjekt (Barthelmess & Svanberg 2008). På 1840-talet påträffades i samband med grävning av diken på en åker vid Norrboda by på Gräsö i norra Uppland en stor ryggkota. Den fördes till Gräsö kyrka och ställdes där ut som »ett jätteben». Kotan upptäcktes dock av Johan Otto von Friesen sommaren 1859, som insåg att det var frågan om ett fossil och lät anställa utgrävningar på fyndplatsen där ytterligare ben på- träffades. De överlämnades tillsammans med den ursprungliga kotan till Uppsala universitets zoologiska samlingar och blev senare föremål för fors- karnas intressen. Skelettdelarna har visat sig tillhöra en subfossil gråval.

NYA TIDER

Med teknikutvecklingen ökade valarnas ekonomiska potential. Men medan andra europeiska länder med kuster mot Atlanten blev betydande valfångar- nationer kom Sverige aldrig att på allvar hänga med i denna trend. Dock, det förekom vissa försök. Redan i mitten av 1700-talet bildades ett kompani i Göteborg och ett av bolagets fartyg som avgick 1758 medförde Linnélär- 58 Ingvar Svanberg jungen Anton Martin som gett en detaljerad skildring av hur valfångst kunde gå till uppe i Spetsbergen (Svanberg 2006b: 139–148). Under Gustaf III:s regering upprättades ett nytt Grönlands-bolag i Stockholm, som fick privi- legier på »idkande af hwalfisk-fänge wid Grönland och Straet Davis», men någon lönsamhet infann sig aldrig (Awebro 1996; Barthelmess 2006). Sverige var inte heller på allvar med under perioden som sträcker sig från det sena 1800-talet fram till 1960-talets mitt, då den kommersiella storvals- jakten som bedrevs ute till havs utvecklades och bidrog till att flera valarter så småningom gick starkt tillbaka. AB Ishafvet, som hade egna kokerier på Varholmen och Kalvsund, bedrev dock under några år en viss jakt på säl och val i Arktis, men bristande lönsamhet gjorde att båtarna i början av 1900- talet såldes till Norge. Forskningsresanden Otto Nordenskiöld försökte dock före första världskriget att få till stånd svensk valfångst i Antarktis – som ett samarbetsprojekt mellan forskare och kommersiella intressen – men mot- stånd från britter och norrmän gjorde att företaget aldrig kunde realiseras. Så sent som på 1940-talet närde Kooperativa Förbundet långtgående planer på att skaffa en egen valfångarbåt för att säkra råvaran till sina margarinfa- briker. Valolja användes just till margarinframställning och Sverige köpte från norska leverantörer. Projektet kom aldrig att materialiseras. Men indirekt bidrog Sverige och svenskar till fångsten av storval under 1900-talet genom Boforstillverkade specialkanoner som bestyckade båtarna, Alfa Laval som levererade utrustning till valkokerierna, Götaverkan som byggde båtar till valfångstexpeditionerna samt svenskt manskap som deltog i fångst- expeditionerna till Antarktis. Det kan också nämnas att Svenska Amerikalin- jens stolta ångfartyg Stockholm år 1928 såldes till valfångstbolaget Atlas A/S i Larvik och byggdes om till valkokeriet Solglimt (Lewander 2004).

VETENSKAPLIGA SAMLINGAR

Sverige har alltså inte haft någon direkt valfångartradition värd namnet. Däremot har man samlat valskelett till museisamlingar. Som vi sett inför- skaffade Vetenskapsakademien i Stockholm redan på 1700-talet skelettpre- parat och alltsedan dess har ben och hela valskelett ackumulerats i vetenskapliga samlingar. Det finns i dag betydande mängder av valskelett i svenska museer. Särskilt Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm och Göteborgs naturhistoriska museum har stora samlingar, som delvis också är utställda – något som gjort stort intryck på många besökare – men även vid Lunds zoologiska museum och Evolutionsmuseet i Uppsala finns valskelett samlade. Sverige kan dessutom ståta med världens största uppstoppade djur – den Malmska valen – en ung drygt 15 meter lång och 25 ton tung blåval som strandade i Askimsviken utanför Göteborg den 29 oktober 1865, avlivades av lokalbefolkningen och togs tillvara genom zoologen August Wilhelm Malms försorg. Bara tillvaratagandet av denna blåvalskalv är värd en egen På spaning efter svenska valar 59

Fig. 5. Malmska valen – en ung blåval – vid Stockholmsutställningen 1866. 60 Ingvar Svanberg studie, något som Cecilia Grönberg och Jonas Magnusson faktiskt gjort och som de publicerat i en fascinerande bok (Grönberg & Magnusson 2002). In- uti valen inreddes en liten salong med bänkar och handtryckta tygtapeter. In- gången till salongen var genom valens gap som hade försetts med en gång- järnskonstruktion. Den uppstoppade valen förevisades med hjälp av en sär- skilt konstruerad vagn runt om i Sverige och även på kontinenten. Till den så kallade jubileumsutställningen i Göteborg den 9 juli 1923 byggde man Naturhistoriska Museet, där den Malmska valen fick sin slutliga förvarings- plats. Vad som uppges vara en långlivad myt är att det har funnits en kaffe- servering inne i valen. Ryktet har förmodligen sitt ursprung i att Sveriges kungligheter bjöds på kaffe och punsch när valen förevisades under Stock- holmsutställningen 1866 (Fig. 5). Malmska valen blev i Göteborg något av ett tillhåll för romantiska unga par, men den stängdes efter att ett par ungdo- mar ertappats i ett olämpligt ögonblick (Löwegren 1961: 219).

TILLBAKA TILL MIN BARNDOMS VAL

Hur var det då med den val som jag såg som barn? Jo, jag har faktiskt försökt spåra den. Den hette Jonah – i Sverige tycks den ha kallats Jonas – och var enligt de uppgifter jag hittills lyckats få fram en ung sillval som hade landats i Norge 1952. Den hade köpts av en Richardson, ägare till baren Chat Noir i Oslo. Valen hyrdes eller såldes senare till en agentur Schlaepfer i Zürich. Valen preparerades genom formalininjektioner – det var väl den lukt jag hade ett minne av – vid Institut für Zoologie i Freiburg/Breisgau. Under några decennier turnerade valen i Europa (Belgien, Nederländerna, Tysk- land, Danmark, Schweiz, Storbritannien, Frankrike), enligt obekräftade uppgifter även i Afrika och Japan. Sista gången som Jonas förevisades offentligt lär ha varit i Antwerpen i september 1976 (Barthelmess kommande). Valen tycks ha turnerat flera gånger i Sverige, tydligen redan på 1950-talet, sedan i början av 1960-talet och senast 1973, då den enligt olika vittnesut- sagor förevisades bland annat i Ystad, på Clemenstorget i Lund, Järntorget i Eskilstuna, i Linköping samt i Uppsala. Så småningom hamnade den i en depå någonstans på kontinenten. Jag sökte den förgäves i Nederländerna vå- ren 2007. Men jag är inte den ende som kommer ihåg den turnerande valen. Engelsmannen Steve Deput, som i början av 1970-talet såg Jonah på en lastbil i Barnsley, har också nyligen försökt få klarhet i dess öde (www.bigwha- leonalorry.com). Han meddelar att han funnit den i en depå i Belgien och smider nu planer på att köpa den (Deput 2007)! Gamle Jonah/Jonas må vila i frid! I dag skulle han för övrigt nog ha svårt att konkurrera med det utbud av valar som olika slags media kan erbjuda. Intresset för valar är stort och omhuldas inte bara bland djur- och naturin- tresserade, utan det finns också en stark anstrykning av new age i dagens vurm för dessa marina djur. I nyandliga kretsar spelar särskilt delfinen en På spaning efter svenska valar 61 stor roll och valar i gemen tillskrivs närmast mänsklig förmåga att tänka och känna. Inspelad valsång används vid meditation. Sir David Attenboroughs och hans kollegers naturprogram som visas på teve har ägnat valarna myck- en uppmärksamhet, inslag som uppenbarligen varit populära. Man behöver inte heller nöja sig med att se på teve, utan vill man själva spana efter valar kan man numera bekvämt åka på organiserade valsafaris, närmast till Norge och Island, men svenska resenärer hittar även till Grönland, Förenta stater- na, Sydafrika och Nya Zeeland i sina bemödanden att få uppleva valar på nära håll! Om man vill få riktig närkontakt kan man rentav bege sig till ögruppen Azorerna för att där få simma med delfiner och andra valar. Rese- ledaren – en före detta fotomodell – uppges ha »simmat med vilda delfiner och valar i världens alla hav i 16 år». Historien är full av möten med valar och otaliga är de berättelser som publicerats. Moby Dick är inte ensam, utan den omfattande valfångarlittera- turen formar sig till en egen genre, numera nästan inte alls läst. Vårt val- engagemang har däremot globaliserats och valarna har blivit en viktig kulturell symbol i diskurserna om människans förhållande till sin biologiska omgivning och hennes plats på jorden. Diskussionerna för och emot valjakt är exempelvis mycket polariserade. Valen som ekonomisk resurs för män- niskan är sedan 1970-talets början ifrågasatt – numera på ett starkt emotionellt plan och ibland med en obehaglig underton av människoförakt – och vissa länders försök till att ta upp storvalsfångst i världshaven leder rentav till mellanstatliga konflikter. Samtidigt hävdar små nationer enträget rätten att få utöva en jakt som är djupt förankrad i lokalkulturen och har lång hävd.

För uppgifter tackar jag särskilt Dr Elena Balzamo, Klaus Barthelmess, Per Gustavsson, kyrkoherde Ebbe Kindblom, lektor Carl Chr. Kinze, docent Mats G. Larsson, bibliotekarie Leif Lindin, Nicholas Redman samt kyrkoherde Sigurður Ægisson.

LITTERATUR

Awebro, Kenneth 1996: Grönlandskompaniet. Resor och utforskande av Arktis vid mitten av 1700-talet (The Northern Space, The International Research Network on the History of Polar Science, Working Paper 9). Umeå. Barthelmess, Klaus 2006: Schwedischer Stammelternlöffel mit Walmotiv, 1771, Fluke 13, s. 10–11. — (kommande): Kommerzielle Walschaustellungen von der Antike bis heute: ein Inventar. Barthelmess, Klaus & Ingvar Svanberg 2006: Linnaeus’ Whale. A Wash Drawing of Bottlenose Whales (Hyperoodon ampullatus) at Hammarby With Remarks on Other Early Depictions of the Species, Lychnos 2006, s. 303–317. — 2008: Stranded Sperm Whales (Physeter macrocephalus) on the Swedish Coast in the Eighteenth Century (manuskript). Bernström, John 1959: Valar i Bohuslän, s. 226–232 i: Natur i Bohuslän, red. C. Skottsberg & K. Curry-Lindahl. Stockholm. 62 Ingvar Svanberg

— 1966: Om en knölval, Megaptera novaeangliae (Borowski), strandad vid Kos- teröarna i Bohuslän 1735, Fauna och flora 8, s. 97–101. — 1975: Valar, sp. 439–454 i: Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid 19. Malmö. Bringéus, Nils-Arvid 1995: Antikvitetsrannsakningar som folkloristisk källa, KVHAA Konferenser 30, s. 79–95. Broberg, Gunnar 2004: Kattens historia. Sverige speglat i djurets öga. Stockholm. Broman, Olof J. 1912–54: Glysisvallur och andra skrifter rörande Helsingland 3. Uppsala. Bureus, Johannes 1886: Sumlen. Där uthi ähro åtskillighe collectaneer, som uthi een och annan måtta tiäna till antiquiteternas excolerande. Stockholm. Clark, Graham 1947: Whales as an Economic Factor in Prehistoric Europe, Antiqui- ty 21, s. 84–104. Cohat, Yves & Anne Collet 1997: Whales. Giants of the Seas and Oceans. London. Deput, Steve 2007: »Jonah» – the world’s only inland whale (manuskript). Edman, Björn 1985: »… äro synte fem valar vid Ronnö». Ur Ålems äldsta kyrkobok, Kalmar län. Årsbok för kulturhistoria och hembygdsvård 70, s. 70–86. Forsius, Sigfrid Aronius 1952: Physica 1611 (Cod. Holm. D. 76). Uppsala. Fridell, Staffan & Ingvar Svanberg 2007: Däggdjuren i svensk folktradition. Stock- holm. Friis, Peder Claussøn 1881: Om attschillige Slaugs Fische som findes i Norrige och under Norrgies Side (1599), s. 60–110 i: Samlede skrifter, ed. G. Storm. Kristia- nia. Grundtvig, Svend & Jørgen Bloch 1967: Føroya kvæði 4:2 (Corpus carminum Færoensium). Copenhagen. Grönberg, Cecilia & Jonas Magnusson, 2002: Leviatan från Göteborg. Paracetolo- giska digressioner. Malmska valen, Göteborgsvitsen, Jona-komplexet och Moby. Göteborg. Hermannsson, Halldór 1924: Jón Guðmundsson and His Natural History of Iceland (Islandica 15). Ithaca. Isogaeus, Simon 1714: Carla Seger-Skiöld hwilken Then Stormächtigste Konung Carl XII. wår allernådigste regerande Konung 2. Stockholm. Jensen, Ola W. 2002: Forntid i historien. En arkeologihistorisk studie av synen på forntiden och forntida lämningar, från medeltiden till förupplysningen. Göte- borg. Joensen, Jóan Pauli 1976: Pilot Whaling in the Faroe Islands, Ethnologia Scandina- vica 1976, s. 5–42. Kalof, Linda 2007: Looking at Animals in Human History. London. Kinze, Carl Chr. 1995: Danish whale records 1575–1991 (Mammalia, Cetacea). Review of whale specimens stranded, directly or incidentally caught along the Danish coasts, Steenstrupia 21, s. 155–196. Koman, Dušan 2000: Crngrob. Ljubljana. Lepiksaar, Johannes 1966: Zahnwalfunde in Schweden, Bijdragen tot de dierkunde 36, s. 3–16. Lewander, Lisbeth 2004: Svunna visioner – svensk valfångst, s. 173–179 i: Vision & verklighet, Humanistdagboken, red. Eva Ahlstedt. Göteborg. Lindquist, Ole 1994: Whales, Dolphins and Porpoises in the Economy and Culture of Peasant Fishermen in Norway, Orkney, Shetland, Faeroe Islands and Iceland, ca 900–1900 AD, and Norse Greenland, ca 1000–1500 AD 1–3. S:t Andrews. — 2000: The North Atlantic Gray Whale (Escherichtius robustus). An Historical Outline based on Icelandic, Danish-Icelandic,English and Swedish Sources. S:t Andrews. På spaning efter svenska valar 63

Linnaeus, Carl 1745: Öländska och gothländska resa på riksens högloflige ständers befallning förrättad åhr 1741. Uppsala & Stockholm. — 1758: Systema naturae 1. 10th Ed. Stockholm. Lockwood, W. B. 1995: The Faroese Whale Names, Fróðskaparrit 43, s. 73–84. Löwegren, Yngve 1961: Zoologisk museiteknik (Djurens värld 15). Malmö. Magnusson, Bertil 1992: Käkbensgatan, en svunnen idyll, Glimten 13, s. 1. Martin, Roland 1765: Anmärkning vid föregående Berättelse, Kongl. Vetenskaps- Academiens Handlingar För År 1765, s. 319–322. Matras, Christian 1961: Den enøjede hval, Saga och sed 1960, s. 1–7. Matthews, L. Harrisson 1978: The Natural History of the Whale. New York. Nellemann, George 2007: Sælhunde og marsvin. Jagten på havpattedyr i Danmark. København. Nilsson, Sven 1847: Skandinaviens fauna 1. Däggdjuren. Lund. Nordgård, O. 1921: Forklaringer til de viktigste av Kongespeilets dyrenavne, s. 107–117 i: Konungs skuggsjá. Speculum Regale, red. F. Jónsson. København. Olaus Magnus 1555: Historia de gentibus septentrionalibus. Roma. — 1912: Ain kurze Auslegung der neuen Mappen von den alten Goettenreich und andern Nordlenden: Venedig 1539. Stockholm. Pax, Ferdinand 1938: Zoogene Bau- und Schottermaterial rezenten Ursprungs, s. 2056–2079 i: Die Rohstoffe des Tierreichs 1: 2, Hrsg. F. Pax & W. Arndt. Berlin. Paxton, C. G. M., E. Knatterud & S. L. Hedley 2005: Cetaceans, Sex and Sea Serpents. An Analysis of the Egede Accounts of A Most Dreadful Monster seen off the Coast of Greenland in 1734, Archives of Natural History 32, s. 1– 9. Peterson, John H. Jr 1993: Epilogue. Whales and Elephants as Cultural Symbols, Arctic 46, s. 172–174. Redman, Nicholas 2004: Whale’s Bones of the British Isles. London. Strelow, Hans Nielssøn 1633: Cronica Guthilandorum. Kiøbenhaffn. Svanberg, Ingvar 2001a: Jakt på säl och val, s. 156–165 i: Människan och naturen: svensk etnobiologi 1, red. B. Pettersson, I. Svanberg & H. Tunón. Stock- holm. — 2001b: Ljus, lampbränsle och vekar, s. 406–410 i: Människan och naturen. Svensk etnobiologi 1, red. B. Pettersson, I. Svanberg & H. Tunón. Stockholm. — 2005a: Att skrämma bort valar, Gardar. Årsbok för Samfundet Sverige-Island i Lund-Malmö 35, s. 5–8. — 2005b: »Du grumme Søe-Konge, du Trold i det Vand». Troldhvaler i norrøn tradition, s. 265–276 i: Fólkaleikur: Heiðursrit til Jóan Pauli Joensen, red. A. Mor- tensen. Tórshavn. — 2005c: Fångst av tumlare (Phocoena phocoena) i Sverige, Svenska Linnésäll- skapets Årsskrift 2004–2005, s. 85–98. — 2006a: »Ett sijdobehn aff en Jungfru». Om valben i svenska kyrkor, Svenska Landsmål och Svenskt Folkliv, s. 91–121. — 2006b: Linneaner: Carl von Linnés lärjungar i Sverige. Stockholm. — 2007: Human Usage of Mermaid’s Glove Sponge (Isodictya palmata) on the Fa- roes, Journal of the Marine Biological Association of the UK 87:6, pp. 1773– 1775 — 2008a: Swedish Cetology in the Early Seventeenth Century. Professor Sigfrid Aron Forsius’ descriptions of Whales, Svenska Linnésällskapets Årsskrift 2008 (under utgivning) — 2008b: »Thet war storth wnder». En valstrandning i Roslagen 1489, Uppland: årsbok 2008 (under utgivning) Szabo, Vicki Ellen 2005: »Bad to the Bone? The Unnatural History of Monstrous 64 Ingvar Svanberg

Medieval Whales, The Heroic Age: A Journal of Early Medieval Northwestern Europe 8, s. 1–17. Ægisson, Sigurður og Jón Baldur Hlíðberg 2008: Íslenskar kynjaskepnur. Reyk- javík. Livscykelsritualernas återkomst 65 Livscykelsritualernas återkomst

Av Lynn Åkesson

Varför är många bröllop så påkostade och spektakulära? Varför är vissa begravningar så personligt utformade? Varför är namngivning och dop så låg- mälda och familjebundna? Med den sortens frågor började det som skulle bli forskningsprojektet Ritualernas marknad, vid Etnologiska institutionen i Lund 2003. Under tiden som projektet pågått har ritualer kopplade till människans livscykel blivit alltmer uppmärksammade. Någon avmattning i intresset för ritualer har inte märkts, tvärtom. Projektets syfte att koppla ihop ritualernas kulturella och ekonomiska betydelse var en fruktbar ingång för att förstå dagens inställning till livscykelsritualer. Det finns en växande marknad för ritualer i både kulturell och ekonomisk mening. Intresset för events, det vill säga noggrant regisserade händelser i syfte att fånga och behålla uppmärksamhet, har fått förnyad aktualitet i dagens forskning kring upplevelsemarknaden (Ristilammi 2000, Berg et al. 2002). Kultur- och samhällsvetenskapliga analyser av den nya ekonomins produktion, för- säljningsgrepp och marknadsföringstekniker har satt begreppet upplevelse i fokus (O’Dell & Billing 2005, Salomonsson 2006). En tydlig skärnings- punkt mellan ekonomi och marknad, kultur och tradition utgör firandet av livsloppets ritualer. Trots att de i allra högsta grad kan kategoriseras som upplevelser – känsloladdade och symboliskt viktiga – och att de i sin iscen- sättning involverar många av de yrkesgrupper som sägs tillhöra den växan- de upplevelsenäringen, har de hitintills inte fått något större utrymme i un- dersökningen av ”the Experience Economy” (Berggren & Tydén 2001, Lindsjöö 2001). Ritualers funktion och materialitet har belysts i sociologiska, kultur- och religionsvetenskapliga texter. En utmärkt genomgång och kritisk granskning av de klassiska teorierna presenteras av Anne-Christine Hornborg (2005). Inom etnologin har forskning kring årets fester och livets högtider en lång och stabil tradition (Bringéus 1987). Under 1990-talet fick livs- cykelsriterna i viss mån träda tillbaka för ett förnyat intresse för mer publika ritualer på offentliga platser. Influerad av amerikansk folkloristik (Moore & Myerhoff 1997) och med inspiration av antropologen Don Handelmans

Föredrag vid Akademiens sammanträde den 19 september 2007. 66 Lynn Åkesson idéer kring ”public events” (1990) initierades forskning kring rituella pro- cesser i stadsrummet (Klein 1995, Engman 1999, Blehr 2000, Gustafsson 2002). Moderna ritualers samband med en växande upplevelseindustri har däremot inte uppmärksammats på samma sätt. I projektet Ritualernas marknad har sambandet mellan marknad och ett ökat intresse för livscykelsritualer varit själva huvudsaken. Utgångshypotesen var att livscykelns ritualer gjort come back på den kulturella arenan (Grimes 1995, 2000). Under projektets gång har denna hypotes bekräftats. Bröllops- och begravningsritualer har blivit alltmer elaborerade, alltmer personligt utformade och kommit att fungera som viktigt socialt kitt mellan släkt och vänner. Även de mindre spektakulära dop- och namngivningsritualerna kännetecknas av personligt färgade inslag och fungerar som viktiga tillfällen att konstituera familj och släkt (Hagström 2006). Ett exempel på hur livscykelsritualerna återtagit en central plats i ett offentligt, kollektivt medvetande är Allhelgonahelgens nyväckta betydelse. Efter några år med intensiv kommersiell uppbackning och marknadsföring av Halloween som karnevalistisk hösthelg har Allhelgona kommit tillbaka med festivaler, utställningar, kyrkogårdsvandringar m.m. – allt med koppling till de döda och till döden i ett existentiellt perspektiv. Ett uttryck för livscykelsritualernas ekonomiska potential är de mässor där produkter och tjänster visas upp. I Sverige är detta särskilt påtagligt när det gäller bröllop. Bröllopsmässor hålls på större hotell där publika utrym- men fylls med utställare och intresserad publik. Ett annat alternativ är köp- centra där riktiga bröllop också kan arrangeras. Tveklöst omsätter bröllops- industrin mycket pengar genom att koppla ihop längtan efter speciella, rituella tillfällen med rekvisita i form av produkter och tjänster (Knuts 2005, Salomonsson 2005). Begravningsmässor finns (ännu) inte i Sverige. Där- emot är de stora begivenheter utomlands, exempelvis i Tyskland, Frankrike, Italien. Här visas på samma sätt som på bröllopsmässor produkter och tjäns- ter. På begravningsmässor har konsthantverkare goda möjligheter att visa upp alternativ rekvisita till begravning. Konstnärer och konsthantverkare i Sverige är också intresserade av att utveckla begravningsrekvisitan (Åkes- son 2006b). Mässor har varit särskilt givande att studera i projektet eftersom de fokuserar på nyheter och trender, men även andra kommersiella kanaler har beaktats. En viktig del av projektet har varit att undersöka rituella praktiker. Via intervjuer, observationer och enkäter har människors beteende undersökts: vad man gör, hur man iscensätter sina ritualer, vad som är viktigt, vad som kan gå fel. Hur ritualer framställs i media samt i professionella ritualaktörers egenproducerade marknadsföringsmaterial är andra intressanta källor. En central tanke har varit att undersöka relationen mellan privata önskemål och kollektiva ideal. De rituella praktikerna för de nedslag i livscykeln som valts – dop, bröllop och begravning – förenas av behovet av att lyfta fram individen/individerna genom djupt personliga val och tilltal. Samtidigt uppvisar Livscykelsritualernas återkomst 67 dessa val en förvånansvärd likhet (Hagström 2005). De rituella tillfällena och de rituella praktikerna rymmer kulturella budskap om sammanhållning, gränsdragning och särskildhet. De rituella praktiker som är kopplade till re- ligionsutövning verkar vara av underordnad betydelse. Religiösa ritualer tycks mera uppfattas som en del av rekvisitan, något som gör ritualen speciell, vacker och minnesvärd. Projektet har resulterat i en fyllig dokumentation. Utöver material som ut- skrivna intervjuer, observationer, enkäter, medie- och textanalyser har stor vikt lagts vid fotografisk dokumentation. Ritualer och rituell rekvisita läm- par sig utmärkt väl för fotodokumentation. Bildmaterialet har bland annat varit en tillgång i arbetet med att sprida kunskap och information till allmän- heten. Allmänhetens positiva respons är också ett kvitto på att utgångshypo- tesen var riktig: det finns verkligen ett stort intresse för ritualer i dagens Sverige. Det rika materialet erbjuder många tolkningar och infallsvinklar på moderna livscykelsritualer. I det följande presenteras några generella iakttagelser som kan tillämpas på bröllop, dop och begravning under 2000-talets första år.

RITUELLA VAL

Riter och symboler väljs idag ofta på ett fritt och flexibelt sätt. Uppfinnings- rikedomen är stor. Profana och religiösa inslag kan kombineras, och rituella element hämtas från olika traditioner och olika religioner. Gemensamt är att valen uttrycker individualitet och subjektivitet, de utgår från de inblandade individerna. Det är individen som manifesteras i ritualerna snarare än ideologi, tro eller kollektiv. Valen i sig är däremot inte så ovanliga, de inspireras av vad man sett och hört och av vänners, entreprenörens och prästens för- slag. Därmed blir det unika också allmänt. Valen speglar en viss tid och en viss samhällelig och kulturell kontext. Den rekvisita man väljer att samman- foga till en personligt hållen ceremoni har inte sällan en kristen grund. Det gäller även för borgerliga ceremonier. Däremot använder människor symboler och rekvisita utan att nödvän- digtvis reflektera över deras sakrala innebörd. En blå färg på kistan syftar mera på den dödes favoritfärg än på det blå som i kyrkliga sammanhang leder tanken till något överjordiskt och gudomligt. Att den vita färgen symboliserar oskuld och renhet är kanske mera bekant. Men vitt är också helighet, uppståndelse och glädje. Rosen liksom liljan är bland många andra möjlig- heter jungfru Marias blommor. Fågeln i dödsannonsen symboliserar själen som lämnar kroppen, sitt jordiska fängelse (Dahlgren 2000). De heliga tecknens hemlighet – symboler och attribut är en guldgruva för den som vill bo- tanisera i den kristna symbolikens mångbottnade möjligheter (Dahlby 2002). Flera av dessa symboler är naturligtvis inte förbehållna kristendomen och flera är betydligt äldre än religionen i sig. Men för de flesta är symbo- 68 Lynn Åkesson lernas religiösa betydelser underordnade när man ordnar med bröllop, begravning eller barndop.

ETT NYTT RITUALPARADIGM

Ibland beskrivs detta sätt att foga samman personligt färgade riter som ett shoppingbeteende: man plockar ihop riter och symboler efter eget huvud. Man köper riten men inte den bakomliggande ideologin. Ofta finns ett kri- tiskt stråk i sådana beskrivningar. Den ritshoppande nutidsmänniskan fram- står gärna som ytlig och okunnig i förhållande till människor i en annan tid eller på andra platser i världen. Då eller där ses riter som något fast, opåverk- bart och starkt knutna till enhetliga norm- eller religiösa system. Nu och här handlar det endast om tom estetik utan förankring i andliga värden. Men man kan inte ta för givet att alla i ”det gamla svenska bondesamhäl- let” var mera bevandrade i kyrklig symbolik än de som arrangerar livscykelsriter idag. Flertalet kunde inte läsa eller skriva. Språkbruket i predik- stolen var knappast vardagligt. Inslag från kyrkliga handlingar och symboler – inte minst korset – användes flitigt inom folklig läkekonst och magi. Symbolernas starka laddning fann många användningsområden i den folkliga praktiken. Även i förfluten tid finner man flexibilitet i bruket av symboler och rituella element, en användning som inte alltid överensstämde med teologernas uttolkning. Avgörande skillnader finns naturligtvis. Så avgörande att den amerikanska antropologen Catherine Bell talar om ett nytt ritualparadigm. En viktig sådan skillnad är förändringen av rituell mening från lokala till globala förhållanden. Tidigare återskapades och upprätthölls i första hand lokalsam- hällets maktförhållanden och världsbild i de rituella handlingarna. Dagens västerländska ritutövare känner sig i stället förenade med något universellt och allmänmänskligt. En romantisk syn på ritualens inneboende möjlighet att fungera som helande kur mot modernitetens fragmentering och upplevda brist på sammanhang ligger då nära till hands, menar Bell (1997). En annan viktig skillnad är att samhället definieras utifrån jaget i nutida ritualer, snarare än tvärtom. Kyrkans budskap kommer i andra hand. Det nya ritualparadigmets legitimitet och auktoritet hämtas inte längre från religion och tradition. När riten i sig blivit viktigare än det troskomplex den en gång tillhört, ökar kraven på att den enskilda riten ska påverka de medverkandes kognitiva orientering och känslomässiga välbefinnande. Den ska röra deras sinnen. En välfungerande ritual var tidigare en rit som utfördes på rätt sätt (Bell 1997). Nu krävs i stället en ”feel-good-effekt” och en upplevelse av något utöver det vanliga. Kraven på att riter ska innebära emotionell rörelse öppnar för besvikelse. En tråkig förrättning, oengagerad präst, svårsjungen musik, trista smörgåsar till minnesstunden eller ointressant bröllopsmiddag förstör den rituella upplevelsen. Då spelar det ingen roll om allting utförts Livscykelsritualernas återkomst 69

”rätt”, följt programmet, innehållit alla moment som den kyrkliga eller kon- ventionella regelboken föreskriver. Det räcker inte. De som ansvarar för högtidsarrangemangen är medvetna om detta. Pressen på att skapa den ulti- mata bröllopsfesten, den innerligaste begravningsceremonin eller den näp- naste namngivningsfesten är en del av en tidstypisk ”upplevelsestress” (Sa- lomonsson & Åkesson 2002). Men det finns hjälp att få.

RITUELLA INNOVATÖRER

Begravningsentreprenörernas yrke har genomgått en stor förvandling i Sverige. Ur kistmakarens mer eller mindre undanskymda verksamhet eller barnmorskans funktion som liksvepare har en professionaliserad och välut- bildad yrkeskår vuxit fram (Davidsson Bremborg 2002, Åkesson 1997). En- treprenörerna är långt ifrån ensamma i sin gärning som rituella innovatörer. Särskilt bröllopsbranschen är full av nyheter förmedlade av specialister på blommor, frisyrer, limousinservice, bakverk osv. Bröllopsmässor som ger en samlad överblick av utbudet drar stor publik. Festkreatörer kan ta hand om allt eller delar av högtidsfirandet och fingertoppskänsligt se till att upp- levelsebehovet tillgodoses (Salomonsson & Åkesson 2002). Catherine Bell talar om ett glapp mellan religiös längtan och religiösa resurser i så måtto att människor kan uppleva traditionella kyrkliga riter som stumma. De saknar ett personligt tilltal, en personlig mening. Här har nya uppfinningar på riternas område en funktion att fylla som komplement till de traditionella kulthandlingarna. Eftersom kravet på personlig upplevelse finns inbyggt i moderna förväntningar på rituella tillfällen, blir delaktighet viktig att åstadkomma. Ju mera gästerna kan förmås att delta, att utföra handlingar som uppfattas som rituella, desto större chans att ett känslomäs- sigt engagemang uppnås. Då fungerar också riten. En annan källa till riters förändring och förnyelse är, enligt Catherine Bell, ritualforskningen. Man måste då komma ihåg att antropologisk forskning haft ett betydligt större inflytande i USA och Storbritannien än motsvarande i Sverige. I USA känner man till ritualforskningens superstjärnor, Victor Turner, Clifford Geerz, Arnold van Gennep för att nämna några. Men vad viktigare är, man känner också till deras forskningsresultat, åtminstone i översiktlig mening, och man använder dem. Populariserade versioner av Turner/Geertz modell av ”den rituella processen” får människor att förvänta sig att dessa riter ska fungera som en sorts social alkemi, skriver Bell. Riter- na förväntas skapa samhörighet människor emellan och mellan människor, ting och natur. Genom att analysera riter och rituella handlingar utförda av människor någon helt annanstans i världen, intervenerar forskarna oavsikt- ligt både i de inhemska och i de studerade rituella praktikerna (Bell 1997, Geertz 1973, Turner 1969, van Gennep 1960). USA är förvisso inte Sverige, även om många svenska präster är välbe- 70 Lynn Åkesson kanta med van Genneps terminologi för övergångsriter. I begravningssam- manhang brukar man snarare framhålla skillnaderna mellan de olika döds- bruken. De sminkade döda kroppar som ställs ut till beskådande i amerikanska Funeral Homes brukar lyftas fram som ett iögonfallande exempel på olikhet. I Sverige gäller en ”naturlig” look, åtminstone för döda. Eftersom någon offentlig visning inte heller sker, är det svenska behovet av balsame- ring och sminkning naturligtvis inte heller jämförbart. Ändå är det inte fel att påstå att många nyheter på ritualiseringens område, liksom på många andra, kommer från USA. Elaborerade bröllops- och studentfester hämtar mycket material därifrån. En amerikansk influens märks även i tanken att människor behöver hjälp med att lära sig sörja. Särskilda institut och kurser kan ta hand om denna läroprocess. Det är inte ovanligt att man i Sverige, liksom i USA, då använder tekniker som uppfattas som mera ”ursprungliga”. Ibland rekryteras professionella schamaner för att lära ut hur man gör. En mera modest metod är att hämta inspiration till dessa tekniker från vetenskapliga beskrivningar av exotiska riter, eller ibland av gamla inhemska riter. I det senare fallet finns en intressant koppling till svensk folklivsforskning. Vid jul, påsk, midsommar, allhelgonahelgen och varjehanda årshögti- der går telefonerna varma vid de svenska folklivsarkiven. Journalister i en aldrig sinande ström vill veta hur man gjorde förr, hur sederna förändrats, vad man kan förvänta sig i framtiden, vad det beror på att man gör som man gör och så vidare. Med jämna mellanrum ställs samma frågor om begravning, bröllop och andra livscykelshögtider. Arkivarierna kan ibland få rena konsultationsfrågor från allmänheten i ärenden som gäller namngivning, landskapsspecifika sedvänjor och liknande. Min egen forskargärning på begravningsritualernas område har, förutom det som publicerats, inneburit otaliga föreläsningar, framträdanden och intervjuer. Avnämare har varit begravningsentreprenörer, präster, journalister och intresserade människor i största allmänhet. Med tiden har jag märkt att en del av de hypoteser, tankar och resultat som jag presenterat har fogats in i samtidsdiskursen om vad som gäller för moderna begravningar. Det manar till eftertanke. Uppenbarligen påverkar och legitimerar även svenska forskare samtidens rituella praktiker.

RITUELL MENING OCH SÄRSKILJANDETS PRAKTIK

Riter är särskiljande. Rituella handlingar skiljer ut vissa skeenden från vardagens alldagliga myller. De markeras med kontrastverkan, med allvar, stillhet, eftertanke. I och för sig vardagliga företeelser som ljus, blommor och musik sätts samman på ett annorlunda sätt där helheten skapar den rituella effekten. Rumsligheten har avgörande betydelse. Som rituellt rum har kyrkan ett stort försprång. Kyrkorummet är på förhand laddat med rituell kraft och erbjuder i sig själv en kontrast mot vardagens rum – hemmet, kon- Livscykelsritualernas återkomst 71 toret, verkstaden, skolan. I kyrkan finns den stämning som riten behöver. I kyrkan uppnås lättare förflyttningen till de alternativa världar som är en viktig del av riters mening Vardagen kan överskridas och lämnas utanför under tiden som ceremonin pågår. Även i de fall då kyrkorummet inte väljs som plattform för de rituella handlingarna har rumsligheten stor betydelse. Plat- ser väljs med omsorg när bröllop, dop, namngivning eller begravningar för- rättas någon annanstans. Hemmen förvandlas med blommor och ljus i sär- skilda arrangemang, natursköna platser väljs ut, kapell, rådhusens vigselrum – alla laddas genom sakral symbolism med rituell mening och skiljs från det vanliga. Riter gör skillnad. Det gäller inte bara skillnaden mellan det vardagliga och rituella, det gäller även mellan människor. Riten förenar dem som deltar i den. Samtidigt avskiljs de som inte tillhör, de som befinner sig utanför den rituella trollkretsen. Detta blir smärtsamt tydligt för dem som vill vara med men som inte tillfrågas (Bringéus 2006). Det kan vara före detta fruar och män som inte bjuds till konfirmation, födelsedagar eller studentexamensfes- ter. Det kan vara halvsyskon som inte är välkomna till bröllop eller vänner som inte fått veta förrän i efterhand att en begravning skett. Riter är föränderliga. Även kristen liturgi, en av de mest stabila ritualtra- ditionerna i världen, förändras och anpassas. Bruk som en gång rensats ut ur den protestantiska kyrkan, stämplade som katolska, kan komma tillbaka med ny innebörd. Med ett ökat intresse för symbolism kan exempelvis kors- tecknet komma till användning mera frekvent. Oförändrade ritualer kan med tiden få en annan rituell laddning och ges ny mening (Åkesson 2006a). Fungerande riter är inte tom estetik. Här uttrycks värden med hög kulturell signifikans. Det handlar om individualitet, subjektivitet, personligt ansvar och val, kropp och kläder som identitetsmarkörer. Det handlar också om situationell samhörighet, känslomässig autenticitet, kombination av innova- tion och tradition. I livscykelsritualer som uppfyller samtidens krav på delaktighet och emotionellt engagemang förenas individuell och kulturell mening. Ritualers betydelse för moderna människor kan diskuteras i termer av längtan efter sammanhållning och helhet i en splittrad och fragmentarisk tillvaro, som social alkemi i ett samhälle där sociala relationer inte är givna, som önskan om att delta i något större än det individuella livet. När så sker skapar riter mening.

LITTERATUR

Bell, Catherine (1997). Ritual Perspectives and Dimensions. New York: Oxford University Press. Berg, Per Olof, Linde-Laursen, Anders & Löfgren, Orvar (red.) (2002). Öresunds- bron på uppmärksamhetens marknad. Regionbyggare i evenemangsbranschen. Lund: Studentlitteratur. 72 Lynn Åkesson

Berggren, Katarina & Thydén, Hans (2001). Arbete för nöjes skull. Var finns job- ben inom upplevelsenäringen? Arbetsmarknadsstyrelsen: Ura 2001:3 Blehr, Barbro (2000). En norsk besvärjelse: 17maj-firande vid 1900-talets slut. Nora: Nya Doxa. Bringéus, Nils-Arvid (1987). Livets högtider. Stockholm: LT. Bringéus, Nils-Arvid (2006). Seder och bruk kring död och begravning. I: Åkesson, Lynn (red.), Inför döden. Höganäs: Edition Andersson. Dahlby, Frithiof (2002). De heliga tecknens hemlighet. Symboler och attribut. Stockholm: Verbum. Dahlgren, Curt (2000). När döden skiljer oss åt – anonymitet och individualisering i dödsannonser 1945–1999. Lund: Teologiska institutionen. Davidsson Bremborg, Anna (2002). Yrke begravningsentreprenör: om utanförskap, döda kroppar, riter och professionalisering. Lund: Studies in sociology of religion. Engman, Jonas (1999). Rituell process, tradition och media. Socialdemokratisk första maj i Stockholm. Stockholm: Stockholms universitet. Geertz, Clifford (1973). The Interpretation of Culture. New York: Basic Books. van Gennep, Arnold (1960). The Rites of Passage. Chicago: University of Chicago Press. Grimes, Ronald L. (1995). Marrying & Burying. Rites of Passage in a Man’s Life. Boulder: Westview Press. Grimes, Ronald L. (2000). Deeply into the Bone. Re-inventing Rites of Passage. Berkeley: University of California Press. Gustafsson, Lotten (2002). Den förtrollade zonen. Nora: Nya Doxa. Hagström, Charlotte (2005). Sparbössor och silverskedar. Kulturella Perspektiv 2/ 2005. Hagström, Charlotte (2006). Man är vad man heter? Stockholm: Carlsson. Handelman, Don (1990). Models and Mirrors. Towards an Anthropology of Public Events. Cambridge: Cambridge University Press. Hornborg, Anne-Christine (2005). Ritualer. Teorier och tillämpning. Lund: Stu- dentlitteratur. Klein, Barbro (red.) (1995). Gatan är vår! Ritualer på offentliga platser. Stock- holm: Carlssons. Knuts, Eva (2005). Löftesrika ringar. Kulturella Perspektiv 2/2005. Lindsjöö, Anna (2001). Aha Sweden. Om svensk upplevelseindustri och början på något nytt. Stockholm: KK-stiftelsen. Moore, Sally & Myerhoff, Barbara (red.) (1997). Secular Ritual. Amsterdam: Van Gorcum. O’Dell, Tom & Billing, Peter (red.) (2005). Experiencescapes: Tourism, Culture & Economy. Copenhagen: Copenhagen Business School Press. Ristilammi, Per-Markku (2000). Cultural Bridges, Events, and the New Region. I: Berg, PO, et al. (red.), Invoking a Transnational Metropolis. The Making of the Öresund Region. Lund: Studentlitteratur. Salomonsson, Karin & Åkesson, Lynn (2002). På ritualernas marknad köper kun- den sin livscykel. Axess nr 6. Salomonsson, Karin (2005). Bröllopskoordinatorn som ceremonimästare. Kulturel- la Perspektiv 2/2005. Salomonsson, Karin (2006). En minnesvärd måltid. I: Burstedt, Anna, Fredriksson, Cecilia & Jönsson, Håkan (red.), Mat. Genealogi och gestaltning. Lund: Stu- dentlitteratur. Turner, Victor (1969). The Ritual Process: Structure and Anti-Structure. Ithaca, N.Y: Cornell University Press. Livscykelsritualernas återkomst 73

Åkesson, Lynn (1997). Mellan levande och döda. Föreställningar om kropp och ritual. Stockholm: Natur & Kultur. Åkesson, Lynn (2006a). The meaning of rituals. I: Wallrup, Erik (red.), The Future of Religion. Stockholm: Ax:son Johnson Foundation. Åkesson, Lynn (2006b). Föränderlig död. I: Åkesson, L. (red.), Inför döden. Höga- näs: Edition Andersson. 74 Lynn Åkesson Älvdalska – dialekt eller minoritetsspråk? 75 Älvdalska – dialekt eller minoritetsspråk?

Vid Akademiens sammanträde den 17 oktober 2007 diskuterades ovanståen- de fråga med inledningsanföranden av professor Östen Dahl, Stockholm, Akademiens seniorledamot Fru Maj Reinhammar, Akademiens arbetande ledamot Herr Henrik Williams och docent Olle Josephson, Stockholm. Inledar- na har haft vänligheten att låta Akademien publicera anförandena i årsboken.

Inledningsanförande av Östen Dahl: Den som för något hundratal år sen reste upp genom Dalarna längs Dalälven skulle märka att även om man inte kunde höra så stor skillnad från den ena socknen till den andra, så blev ändå språket gradvis alltmer olikt den svenska som talades i Mälardalen så att det efterhand blev allt svårare att förstå – och när man kom norr om Mora gick det inte alls att begripa vad folk sa. Det här förhållandet, som väl är ungefär vad den tyske 1800-talsfilosofen Hegel menade med »kvantitetens övergång till kvalitet», är en del av det som gör det svårt att resonera kring älvdalskans status. Å ena sidan är älvdalska ett av ett par tusen traditionella sockenmål i Sverige, å andra sidan är den faktiskt mer olik standardsvenska än både norska och danska. Och när man har att göra med ett dialektkontinuum, d.v.s. ett område med gradvisa övergång- ar från den ena språkvarieteten till den andra, kan man plötsligt märka att man har kommit till ett ställe där man talar något som faktiskt är ett annat språk än det man började med – ungefär som man en dag blir varse att ens barn har blivit vuxna. Det sagda kan nu illustreras med några bibelcitat (bibelöversättningar är ofta de lättast åtkomliga parallelltexterna). Här är ett par verser ur julevan- geliet (Lukas 2 kap.) på fyra nordiska varieteter: Men ängeln sade till dem: »Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren.» Men englen sagde til dem: »Frygt ikke! Se, jeg forkynder jer en stor glæde, som skal være for hele folket: I dag er der født jer en frelser i Davids by; han er Kris- tus, Herren.» Men engelen sa til dem: »Frykt ikke! Jeg kommer til dere med bud om en stor glede, en glede for hele folket: I dag er det født dere en frelser i Davids by; han er Kristus, Herren.» 76 Älvdalska – dialekt eller minoritetsspråk?

Men aindjeln saggd að diem: »Warið it skerner! Ig kumb min buoð að ið at ið ulið war sturglaðir, ollt fuok ul werd glaðir. I dag ar ien frelser kumið til að ið i Daviðes stad, og an ir Messias, Ärrn.» Den första texten är förstås svenska. De två följande är förmodligen ganska lätta att förstå för en genomsnittssvensk, som ändå kanske skulle ha vissa svårigheter att identifiera vilket av dem som är danska (nummer två) och vilket som är norskt bokmål (nummer tre). Den fjärde texten, på älvdalska, är nog lite svårlästare – och jag tror att de flesta som ser de här fyra texterna skulle enas om att det är den här som är »the odd one out». Det är ju också så att svenskar för det mesta förstår talad norska och danska relativt väl även om det åtminstone i det senare fallet kan kräva lite träning. Älvdalska där- emot brukar uppfattas som rätt obegripligt för utomstående. Man kan få något mera objektiva mått på de här skillnaderna i avstånd mellan språken genom att titta på ordförrådet. Den amerikanske lingvisten Morris Swadesh upprättade listor över vad han ansåg vara de mest stabila orden i språk. Även om man måste ifrågasätta hans teorier om att man med hjälp av dessa listor kan mäta den tid som har förflutit sen två besläktade språk skilde sig från varandra, är de ändå av värde för att ge en uppfattning om avståndet mellan språk. Vad det handlar om är hur många ordpar vi hittar, när vi jämför två listor där de ingående orden är besläktade. Om vi då jämför svenska och norska med hjälp av Swadesh’ 100-ordslista, finner vi maximalt sju ord som har olika ursprung – jag säger »maximalt» eftersom några fall är diskutabla: t.ex. är döda den normala motsvarigheten till norska drepe men vi har ju faktiskt också dräpa på svenska. Över 90 ord är alltså gemensamma för de två språken. Räknar vi på samma sätt vad gäller älv- dalska får vi tolv ord: döda ela, ev ijel hand nevå hud stsjinn hund rakke kvinna kelingg man kall måne tunggel många mikkel näsa nev svans rumpa vad wen vem ukin

Även här kan naturligtvis några ord diskuteras, men det är rätt svårt att und- gå att få en längre lista än för norskan. Den vill som veta mer om detta kan läsa min artikel (Dahl 2005), där också andra metoder för att mäta avståndet mellan språk diskuteras. Trots vad jag nu har sagt så anses ju danska, norska och svenska vara olika språk, medan älvdalska, eller älvdalsmål som man tidigare vanligen sa, Älvdalska – dialekt eller minoritetsspråk? 77

är en »svensk dialekt». Talare av norska och danska har enligt den tämligen okända nordiska språkkonventionen från 1987 rätt att använda sina egna språk vid kontakt hos myndigheter, varvid eventuella kostnader för tolkning och översättning ska ersättas av allmänna medel. Barn vars föräldrar talar dessa språk har också rätt till modersmålsundervisning i skolan. Några så- dana rättigheter har hittills inte förelegat för talare av älvdalska. Inte helt oviktigt i det här sammanhanget är också att den svenska lagstift- ningen om minoritetsspråk betraktar finska och meänkieli (tornedalsfinska) som skilda språk, trots att avståndet mellan standardfinska och språket i Tor- nedalen knappast är lika stort som det mellan svenska och älvdalska, vilket torde framgå av följande texter från Sveriges Riksdags webbsajt: Standardfinska: Ruotsi on demokratia. Sana demokratia tarkoittaa kansanvaltaa. Se merkitsee, että Ruotsissa asuvat ihmiset saavat olla mukana päättämässä miten Ruotsia joh- detaan. Meänkieli: Ruotti oon demokratia. Sana demokratia tarkottaa kansanvaltaa. Se merkittee ette ihmiset Ruottissa saavat olla matkassa päättämässsä miten Ruottia pittää johtaa. ’Sverige är en demokrati. Ordet demokrati innebär folkstyre. Det betyder att människorna i Sverige får vara med att bestämma hur Sverige ska styras.’ Nu är det allmänt vedertaget åtminstone bland språkvetare att vad som räk- nas som ett språk snarare än som en dialekt beror lika mycket på icke-språk- liga som på språkliga kriterier. Språk kan sägas vara typexempel på »sociala konstruktioner». Av historiska och ideologiska skäl kan varieteter som är i det närmaste identiska (som bosniska, kroatiska och serbiska) ses som olika språk, medan mycket olika tungomål kan betraktas som varianter av samma språk (som marockansk och irakisk arabiska). I stor utsträckning handlar det om vilket perspektiv man anlägger, när man som i det här fallet ser älvdalska antingen som en av många svenska dialekter eller som ett alldeles eget språk. Men jag vill här hävda att det finns starka argument för att välja det senare alternativet. Till att börja med har vi vad jag skulle vilja kalla »funktionella kriterier» – hur fungerar kommunikationen i praktiken? En skåning som kommer till Stockholm fortsätter normalt att tala ungefär som hon/han brukar tala hemma i Skåne – detta är väl det vanliga när det handlar om dialekter av samma språk, och i rätt stor utsträckning gäller det ju faktiskt också inom vad som brukar kallas den nordiska språkgemenskapen. Men i den älvdalska språk- situationen fungerar inte det här, i första hand därför att de flesta utomstå- ende inte förstår älvdalska, men också därför att de oftast tvåspråkiga älv- dalingarna uppfattar svenska och älvdalska som två olika system som inte bör blandas. Medvetenheten om de två systemen tar sig bland annat uttryck i verben swenska ’tala svenska’ och dalska ’tala älvdalska’. Björn Rehn- 78 Älvdalska – dialekt eller minoritetsspråk? ström, journalist i Älvdalen, har berättat om hur han satt i en bastu och det kom in en fyraårig pojke, som genast frågade Dalsker du? Jag vill hävda att redan det faktum att man meningsfullt kan ställa en sådan fråga (som alltså är vanligt förekommande i Älvdalen) är stark evidens för att svenska och älvdalska funktionellt är två olika språk. Ett annat slags resonemang som man kan föra är historiskt. Att älvdalska är en svensk dialekt borde ju betyda att svenska och älvdalska skulle stå när- mare varandra i ett släktträd än t.ex. svenska och danska, det vill säga att svenska och älvdalska har en längre gemensam historia än svenska och danska. Men det finns knappast någon grund för ett sådant antagande. Svenskans skilsmässa från danskan var en lång historia som inte fullborda- des förrän framåt slutet på medeltiden, och vi måste också anta att det var under ungefär vid samma tid som språket i Ovansiljan fick sin särprägel. Ur historisk synpunkt är älvdalska en nordisk varietet, men ingalunda självklart en svensk sådan. I det här sammanhanget kan man också notera att det finns en lång tradition för att se språket i Ovansiljan som något lite mer än vanliga sockenmål. År 1671 skrev Georg Stiernhielm att »ingen av oss, som är föd- da någon annanstans, skulle kunna förstå ens en liten mening därav», och då var han ändå själv född så nära som i Vika, utanför Falun. År 1733 utgav Reinhold Näsman en avhandling på latin med titeln Historiola lingvæ dale- carlicæ, alltså ’En liten historia över det dalska språket’, där han beskriver språket i Mora, Orsa och Älvdalen, och 1757 skrev Abraham Hülphers d.y. att han önskade att någon »i en Grammatique och ordabok» ville dokumentera »en så betydande ålderdoms lemning, som detta Dalspråket är». Ofta kräver man ett skriftspråk för att benämna något ett språk snarare än en dialekt. Detta kriterium skulle visserligen diskvalificera majoriteten av världens språk, men det faktum att talarna känner behov av att använda sitt modersmål i skrift är ändå ett klart indicium på att de uppfattar det som skilt från det majoritetsspråk de har fått lära sig i skolan. Det produceras faktiskt en hel del skriven text på älvdalska. Bokutgivningen är inte helt försumbar, språkföreningen Ulum Dalskas nyhetsblad är på älvdalska, och det finns älvdalingar som också använder sitt modersmål när de skriver brev. Det skulle säkert vara fler om talarna inte kände en stor osäkerhet om hur älv- dalska ska skrivas – något som förhoppningsvis i viss mån nu kan avhjälpas genom det förslag till standardiserad stavning som tagits fram av Råðdjärum eller Älvdalska språkrådet, där jag själv deltagit tillsammans med flera språkvetare och älvdalingar (se http://www.alvdalen.se/upload/Dokument/ kultur_fritid/%C3%84lvdalskan/alvdalsk_ortografi.pdf). Enligt en något skämtsam definition, som brukar tillskrivas jiddischfors- karen Max Weinreich (fast han sa sig ha citerat någon annan), är ett språk »en dialekt med en armé och flotta». Härmed åsyftas att de varieteter som kallas språk är de som är kopplade till egna stater eller andra politiska enheter. Någon älvdalsk flotta är det väl knappast tal om av rent geografiska skäl; däremot kan man (också något skämtsamt) påpeka att Älvdalens kommun Älvdalska – dialekt eller minoritetsspråk? 79 ju också omfattar de tidigare norska socknarna Särna och Idre, vilka faktiskt erövrades år 1644 utan blodsutgjutelse av en bondestyrka från Älvdalen och Mora under ledning av kaplanen Daniel Buskovius. I nutiden behövs knappast några älvdalska trupper för att hålla de erövrade områdena, men det kvarvarande resultatet av fälttåget är att det område som numera täcks av Älvdalens kommun kan sägas vara fyrspråkigt – förutom alltså svenska och älvdalska även särna-idremål (som i litteraturen brukar kallas ett »norskt mål») och sydsamiska, vilket till skillnad från älvdalska har minoritets- språksstatus (fast bara som en varietet av samiska). Vi har konstaterat att älvdalska är så pass olikt svenska att det finns god grund för att se det som ett från svenska skilt språk. Men det blir mer prob- lematiskt om vi jämför älvdalska med de omkringliggande sockenmålen. Här är ett stycke ur Puck Olssons Mormors katt på älvdalska (med origina- lets stavning) och våmhusmål: Mes o wermd mjotse ar kattem, so kuäket o ien kafiskwekt ar sig sjuäv min dyö summu. Se dsick o aut min katt-skåle og se sett o sig inni kuvån og kuäged aut gajnum glaser. O add draid för gardine so o belld gem sig dar attonar, so it kattn uld bell sjå enner. Mäs å wermd miö:tsi a katt, so kuokäd å jenn kaffiskwett a si siö:v upå summu gaung. Sä dick å aut män kattskål, o so settsäd å si ini kuvåm o så: aut gainum gla:sä. add draið fe: gardínum so å belld gä:m si attumin autå att katta så: änä. Som syns av dessa citat, är avståndet mellan älvdalska och våmhusmål betydligt mindre än mellan älvdalska och svenska, och man kan undra om det är motiverat att behandla dem som olika språk. Men vilka sockenmål skulle man i så fall inkludera? Är kanske ovansiljansmål (vilket skulle inkludera också sockenmålen i Mora, Orsa och Sollerön) att se som ett språk? Här är skillnaderna större än mellan älvdalska och våmhusmål, och det är högst tveksamt om det till exempel skulle gå att skapa ett gemensamt skriftspråk som skulle accepteras i både Älvdalen och Orsa. Å andra sidan är nog alla sockenmål i Ovansiljan tillräckligt långt från standardspråket för att det ska finnas argument för att behandla dem som från svenska skilda språk. Det är förståeligt att man känner sig tveksam inför konsekvenserna av att vart och ett av dem skulle bli erkänt som officiellt minoritetsspråk. Var drar man gränsen? Ska alla tvåtusen sockenmål i Sverige plötsligt ses som minoritets- språk? Den europeiska stadgan om landsdels- och minoritetsspråk utgår från en föreställning om ett minoritetsspråk som en väl avgränsad entitet. Den är alltså inte anpassad till den situation som faktiskt föreligger i de flesta europeiska länder, där talspråksvarieteterna å ena sidan kan vara mycket avlägs- na från standardspråket, å andra sidan glider över i varandra utan klara grän- ser. Om vi anser att det finns skäl för att samhället ska stödja lokala språk- former, inte bara som museiföremål utan som talarnas modersmål och na- turliga kommunikationsform i vardagen, kan vi enligt min mening inte 80 Älvdalska – dialekt eller minoritetsspråk? fastna i stadgans stelbenta ramverk utan måste hitta en mera flexibel lagstift- ning. Vi måste till att börja med fastställa vilka de egentliga behoven är. Man kan förmodligen klara sig utan älvdalska domstolstolkar medan till exempel rätten till modersmålsundervisning borde vara självklar. Vi måste också hitta smidiga beslutsformer för när en lokal språkform ska ges rätt till stöd, former som ter sig mindre dramatiska än ett riksdagsbeslut om erkän- nande av ett minoritetsspråk. Kanske det viktigaste är att vi hittar ett sätt att hugga av den gordiska knuten – att komma undan den i princip obesvarbara frågan om vad som är ett språk och vad som är en dialekt. Ett förslag är att använda sig av ett begrepp »språkekvivalent» för de lokala språkformer som är så olika standardsvenska att de i praktiken fungerar som egna system. Så- dana hittar vi inte bara i övre Dalarna utan också till exempel i Norrbotten och Jämtland. Förhoppningsvis finns det en formel som låter svensk språk- politik bygga på en realistisk modell av den språkliga verkligheten samtidigt som den tillgodoser talarnas önskemål om att deras modersmål ska ges en erkänd status.

Referens Dahl, Östen. 2005. Att sätta älvdalskan på kartan. Rapport från Fuost konferensn um övdalsk (Första konferensen om älvdalska), Uppsala. http://www.nordiska.uu.se/arkiv/konferenser/alvdalska/konferensbidrag/Dahl.pdf

Inledningsanförande av Maj Reinhammar: Språk- och folkminoritetsinstitutet stod det i en skrivelse som jag fick i min hand en gång, medan jag fortfarande var chef på ULMA. Det var en riks- dagsman som skrev så. Jag kom att tänka på honom, eftersom ju språk och minoritet är ämne för vår diskussion i kväll. Han menade förstås Språk- och folkminnesinstitutet (i Svensk författningssamling en gång kallat Språk- och fornminnesinstitutet), 2006 omdöpt till Institutet för språk och folkminnen. Vad krävs av ett språk (eller en språkart) för att det skall bli erkänt som minoritetsspråk? Skall det ha funnits länge i landet? Hur många skall använ- da det? Skall det röra sig om ett hotat språk? Vilka kriterier skall man egentligen gå efter? Svenskan rymmer i sig ett antal, för att inte säga otal, dialekter. Det jag tänker säga här kommer ur hjärtat på en dialektolog. Jag ser minoritets- språksfrågan i de dialekttalande människornas perspektiv. Hur man definierar begreppet dialekt är en ständigt pågående diskussion. Dialekt kan sägas vara en främst geografiskt men också delvis socialt be- gränsad, men därmed inte sämre, varietet av det talade språket. En dialekt har andra domäner än ett språk. Dialekterna är utvecklade ur fornspråket på Älvdalska – dialekt eller minoritetsspråk? 81 ett naturligt sätt utan dekret uppifrån. De har levt vidare, även sedan vårt land fick ett någotsånär enhetligt skriftspråk. Också sedan vi fått ett nära nog gemensamt talspråk, som ju till stor del är grundat på skriftspråket, har dialekterna funnits kvar jämsides med detta – i större eller mindre utsträckning, till en del avhängigt av avståndet från huvudstaden eller andra prestige- centra. Dialekterna är dödsdömda, så har olyckskorparna kraxat länge. De talar om nivellering, upplösning och sönderfall och tycks glömma bort att många ändå fortsätter att tala som de är vana. Talspråket i skilda delar av vårt land låter inte alls lika, det är ett känt faktum. De gamla dialekterna, de som vi brukat kalla genuina, har väl sett sina bästa dagar. Det är helt naturligt att de, liksom språket i övrigt, »moderniseras», när förutsättningarna i fråga om arbetsliv, kommunikationer osv. ändras. S.k. sönderfall är utveckling, det också. Det är också värt att dokumentera. Om hundra år är dagens talspråk ålderdomliga. Våra efterkommande skulle döma oss strängt om vi ställde till det så, att det uppstår ett hål i kulturarvet. En sak kan vi nog vara överens om: lokalfärgen i människors tal kommer inte att försvinna. Nya nationer vill ha egna språk. Det stärker den nationella identiteten. Men det kan gå illa, som t.ex. i forna Jugoslavien. Också vårt eget fria fä- dernesland har visat sig hysa separatister. I Skåne har det funnits (och finns säkert fortfarande) högljudda förespråkare för ett upphöjande av den s.k. skånskan till eget språk. Det fick vi ett nästan skrämmande vittnesbörd om just i den här salen för några år sedan. Och när svärmare i Jämtland ville skapa ett eget språk för »republiken Jamtland», var jag själv i ett skede indirekt inbegripen i diskussionerna. Nu har det dykt upp liknande språkkrav i Älvdalen. Älvdalen som kommun hyser ju många invånare som varken språkligt eller historiskt kan räkna sig som älvdalingar, så man får väl förutsätta att det är från den gamla socknen Älvdalen som initiativet kommit. Nu vill alltså älvdalingarna (om det nu inte är andra krafter som verkat?) ha »övdalskan» erkänd som minoritets- språk. Det har t.o.m. motionerats i riksdagen i saken. Så det är på allvar. Några motinstanser infinner sig spontant. 1) Ett älvdalskt minoritetsspråk skulle direkt medverka till en språklig barriär genom kommunen Älvdalen. 2) Befolkningsunderlaget för det presumtiva minoritetsspråket är inte stort. 3) Det aktuella geografiska området är också mycket begränsat. 4) Dess- utom, och inte minst viktigt: älvdalskan är inget främmande språk. Visser- ligen är den inte alltid lätt att förstå för utbölingar, men den är svensk. Even- tuell svårbegriplighet kan inte vara ett hållbart argument för att bli minori- tetsspråk. Vad skulle minoritetsspråksstatus innebära i praktiken? En egen flagga och en president har republiken Jämtland haft länge. De har en nationalsång också: Jämtlandssången översatt till »jamska», som väcker löje hos somliga; det högstämda ordvalet klär illa i dialektdräkt. Andra betraktar det när- mast som blasfemi. Sådant är mest grannlåt. Men i förlängningen kan det bli 82 Älvdalska – dialekt eller minoritetsspråk? problem. Skall det krävas kompetens i minoritetsspråket för den som söker anställning t.ex. i skolan och i vården? Skall det undervisas på minoritets- språket? Skall det tränga ut normalsvenskan inom rättsväsendet, i kyrkan m.m. Skall tidningen tryckas på minoritetsspråket? Hur skall det skyltas i kommunen? Älvdalska lär väl vara en lika abstrakt företeelse som den s.k. jamskan. Eller skånskan. Jag erinrar mig en artikel av Lars Levander, som tidigare ingick i läskursen i nordiska språk: »I vad mån kan ett bymål kallas enhetligt?». Den gick ut på att det t.o.m. inom byarna i Älvdalen fanns språkliga skillnader. Vilken by – eller vilken gård – skulle få sin dialekt upphöjd till älvdalskt »språk»? Vad skulle övriga byar tycka? Just älvdalskan är i så måtto ovanligt olämplig som minoritetsspråkskandidat. Att skapa något slags genomsnittsälvdalska vore ingen lösning; den skulle vara ingens mo- dersmål. Om man reglerar och putsar upp en dialekt för att den skall kunna fungera som minoritetsspråk, kommer dialekten paradoxalt nog i kläm. Den standardisering som blir nödvändig går ut över den språkliga mångfalden. Alla dialekter är lika mycket värda, Åsenbornas och Evertsbergsbornas lika mycket som Lokabornas och Blybergsbornas. Ingen, vare sig språkforskare eller annan överhet, självutnämnd eller inte, får göra våld på en dialekt. Naturligtvis måste alla få fortsätta tala som de är vana. Men ett minori- tetsspråk behöver självfallet också ett skriftspråk om det skall fungera. Många dialekter behöver tecken för specifika ljud. Och det var bl.a. där som problemen uppstod bland jämtarna som inte hyllade rekommendationen »Skriv som du talar!». Inga tecken utöver alfabetets 28 bokstäver fick an- vändas. Stavningen skulle vara »etymologisk», och det betydde att den skulle anpassas till Aasens norska ordbok. Det fick till följd att t.o.m. felaktiga etymologiseringar hos Aasen upphöjdes till norm. Alla regler för hur man skulle skriva »jamska» hotade att lägga band på skribenterna. De blev rädda att göra fel. Inte vågade de heller protestera mot påbudet att skriva Jamtland och jamska, former som är främmande i stora delar av Jämtland. Känslan av att vissa dialekter var »fel» och mindre värda, bredde ut sig. Det kan gå på samma sätt i Älvdalen. Älvdalskan avviker mycket från riksspråket, det är sant. Det är ju delvis därför som den har kunnat bevaras. Älvdalingarna har som de flesta dialekt- talare haft ett rikstalspråk att tillgå, när de talat med oförstående främlingar. Dialekten har reserverats för en trängre krets. »Övdalskan» är långt ifrån den enda dialekten i Sverige som är svårförståelig. Jag behöver bara nämna Överkalixmålet, pitebondskan, gotländskan förstås, vissa sydsvenska mål med svåra diftonger och, mer närliggande i det här sammanhanget, Älvdals- målets granne Orsamålet, som jag själv hade svårare för i den första kontak- ten. En dialekt som uttalar t.ex. is och hus likadant är inte omedelbart lättill- gänglig. Jag tror nu inte att älvdalingarna på samma sätt som de mest verklighets- Älvdalska – dialekt eller minoritetsspråk? 83 främmande »jamtarna» vill bryta sig loss från Sverige och starta eget. De vill nog fortsätta vara svenskar, som de, till skillnad från jämtarna, »alltid» har varit. Vad skulle det föra med sig om »övdalskan» bleve godkänd som minoritetsspråk? Inte bara skåningar och jämtar skulle vädra morgonluft. Orsabor och Morakarlar och en rad andra skulle kanske också ställa sig i kö. Men Särna- och Idreborna i Älvdalens kommun skulle nog protestera och kanske vilja återförenas med sina norska språkfränder. Efter 363 år. Vi har redan en rad minoritetsspråk i vårt land; om vi räknar bort tecken- språket blir det fem. Samtliga är främmande språk. Om vi skall utöka antalet står de stora invandrarspråken närmare i tur, anser jag. Det är hedervärt av älvdalingarna att de vill bevara sin dialekt. Och det vore utmärkt om några skoltimmar kunde anslås till dialektkunskap och språkhistoria. Men det är min bestämda mening att de motverkar sitt syfte som vill göra dialekten till minoritetsspråk. Låt var och en i sin gård och by tala och – vid behov – skriva sitt mål på det sätt som han själv anser vara det rätta. Beröva inte älvdalingarna deras rätt till dialekten! Föräldrarna skall så långt det är möjligt tala dialekt med sina barn. Det är det bästa och tyvärr kanske också det enda sättet att föra dialekten naturligt vidare. Konstgjord andning i form av styrning utifrån eller uppifrån förläng- er inte livet nämnvärt på en dialekt. Tvinga inte in dialekten i ett regelverk som blir en tvångströja! Stryp inte mångfalden! Det är mångfald, inte enfald, som skall gälla. Till sist det för mig självklara: Vi skall inte ha några svenska minoritets- språk i Sverige.

Inledningsanförande av Henrik Williams: I följande inlägg försöker jag ge en kort bakgrund till kravet på att älvdalska skall betraktas som ett eget språk, och jag hänvisar till en del dokument som är relevanta i sammanhanget. Slutsatsen blir att älvdalska bör erkännas som landsdels- eller minoritetsspråk av samma orsak som tornedalsfinska (meänkieli) har fått denna status. Det är därför som jag i någon mån har engagerat mig i frågan om älvdalskans språkliga status, bland annat genom att tillsammans med andra underteckna ett debattinlägg med uppmaning till riksdagen att erkänna älvdalskan som språk. Jag kan inte se några starka skäl som talar däremot. Debatten om älvdalskans ställning har kommit att handla om dess erkän- nande som minoritetsspråk eller inte, och det är en fråga man lätt uttalar sig kategoriskt om. Men innan man tar ställning till älvdalska som nytt minori- tetsspråk (eller landsdelsspråk som man också och hellre kan tala om) måste man försöka förstå varför frågan har aktualiserats och vad det egentligen är som de älvdalsktalande är ute efter. Det är annars lätt att t.ex. måla upp en 84 Älvdalska – dialekt eller minoritetsspråk? bild av att man i alla Sveriges domstolar, eller åtminstone i Mora tingsrätt, skall kunna kräva att få föra sin talan på älvdalska. Sådana absurditeter leder lätt till att hela frågan avfärdas utan vidare spisning. Målet (för att välja en neutral term) i Älvdalens socken skiljer sig radikalt från standardsvenska. Såtillvida kan det utan vidare göra anspråk på att kallas språk och det i högre grad än t.ex. skånska som också har nämnts som kandidat till minoritetsspråkstatus. Men saken kompliceras av att älvdalska har nära släktskap med andra mål i övre Dalarna, och det är därför inte märk- ligt att den traditionellt har beskrivits som en svensk dialekt. Att älvdalska skulle utgöra en dialekt är inte kontroversiellt, däremot att det rör sig om en svensk, i kontrast till en nordisk sådan. Att avvika från riksspråket är en nöd- vändig ingrediens för att kunna göra anspråk på status som språk, men det är inte tillräckligt. Sociologiska och andra faktorer tillkommer. Det kan här vara dags att påpeka att älvdalska som eget språk inte är en i första hand lingvistisk fråga. Det handlar om identitet, något som intensivt diskuteras överallt i dagens samhälle och över hela jorden. Den centralism som präglade mycket av 1900-talet har börjat luckras upp och i någon mån ersatts av eller åtminstone kompletterats av regionalism. Men andra identi- tetsrelaterade aspekter som etnicitet och kön aktualiserar också tydligt precis hur viktig frågan om tillhörighet har blivit. Det är mot denna bakgrund man måste se kraven från älvdalsktalande. Hur ser deras situation ut och är deras krav på språkstatus rimligt? Antalet älvdalsktalande idag är svårt att beräkna, men uppemot tre tusen har nämnts, vilket skulle innebära mer än hälften av befolkningen i socknen. Det kan verka som ett rätt imponerade antal, ändå är nog kraven på språklig status också ett kristecken. För femtio år sedan var älvdalska ett modersmål med stabil bas och användes i de flesta lokala sammanhang. Numera lär man sig inte älvdalska på samma sätt som tidigare; främst sker det i hemmen före skolåldern. Det är också därför som krav ställs på att det i grundskolan måste beredas utrymme för användande och inlärning av målet. Men detta är även en viktig del i identitetsskapandet, en markering av att det egna språket har en plats inom utbildning och övrigt i samhället. Samma process ligger rimligen bakom kraven på att tvåspråkiga vägskyltar skall kunna förekomma, vilket inte är möjligt enligt ansvarig myndighet. Det är således utifrån en given situation, upplevelsen av maktlöshet när det gäller krav som knappast är extrema, som de älvdalsktalande har börjat titta på minoritetsspråkslagstiftningen. Enligt betänkandet rörande minoritetsspråkskonventionen skall ett »landsdels- eller minoritetsspråk [...] användas av hävd i ett visst territorium inom en stat av medborgare i staten, (invandrarspråk omfattas inte av konventionen) och [...] vara annorlunda än det officiella språket (dialekter omfattas inte av konventionen)» (SOU 1997:192, § 2.3). De språk som inte faller inom konventionens definitioner omfattas inte av dess bestämmelser. Det är av detta skäl det är så viktigt för älvdalsktalande att få sitt mål definierat inte Älvdalska – dialekt eller minoritetsspråk? 85 som dialekt utan som landsdels- eller minoritetsspråk. I flera avseenden är detta också okomplicerat. Älvdalska skiljer sig som sagt markant från standardsvenska, målet är bundet territoriellt och det rör sig om »ett så stort antal personer att det motiverar en tillämpning av konventionens bestämmelser på språket» (a.st.). Enligt samma betänkande (§ 4.1) anses inte dialekterna i Sverige uppfylla minoritetsspråksstatus, utan att skälen för detta ställningstagande är särskilt väl underbyggda. Det står bl.a.: Rent lingvistiskt kan folkmålen vara mycket olika nutida rikssvenska. Folkmå- len är nära förknippade med den bygd där de har talats och är en del av bygdens kultur och historia. Det kan därför hävdas att det finns ett intresse av att folkmå- len bevaras som en viktig del av den svenska landsbygds- och kulturhistorien. Frågan är emellertid om folkmålens kulturhistoriska värde gör att de bör omfattas av konventionens bestämmelser. [...] Det viktigaste argumentet mot att tillämpa konventionens bestämmelser på folkmålen är [...] enligt vår uppfattning, att en sådan tillämpning skulle rimma illa med konventionens syfte. Som vi angett i kapitel två är ett av konventionens övergripande syften att stärka landsdels- eller minoritetsspråkens ställning i det offentliga livet, såsom i domstolar, hos myndigheter, i näringslivet m.m. Det finns enligt vår uppfattning inte någon anledning att stödja de gamla och lokalt färgade uttrycksformer som folkmålen är, genom en ökad användning av dem i offentliga sammanhang. Vi tror inte heller att en sådan användning av folkmålen i det offentliga livet skulle stödja folkmålens bevarande. Hade regering och riksdag följt betänkandets förslag att inte ge dialekter mi- noritetsspråksstatus, hade detta också kunnat användas som argument mot att ge älvdalskan en sådan ställning. Men nu valde man att erkänna torne- dalsfinskan (meänkieli) som minoritetsspråk, trots dess ställning som finsk dialekt. Det föreligger därför inga principiella skäl till varför inte älvdalska skall tillerkännas samma status. Det råder en viss förvirring kring vad minoritetsspråksstatus egentligen innebär, och jag vill erinra om den inledande bilden av älvdalsktalande inför domstolen. Men de rättigheter som följer av denna status är inte obligatoriska utan kan väljas utifrån vad minoritetsspråket anser sig ha nytta av. Man får förmoda att om älvdalska skulle bli erkänt som landsdelsspråk skulle konsekvenserna bli begränsade, om kraven inte radikaliseras p.g.a. det mot- stånd som de nu möter. Skulle det vara av nytta för målet att få officiell status? På denna punkt vill jag starkt understryka att det inte är för standardsvensktalande att be- stämma. Om de älvdalsktalande enar sig om kravet på språklig status, har de enligt rätten till självidentifikation privilegiet att själva avgöra frågan om vad som är bäst för dem. 86 Älvdalska – dialekt eller minoritetsspråk?

Inledningsanförande av Olle Josephson: Är ett bra sätt att stärka älvdalskans ställning att verka för att Sverige för älv- dalskans räkning ratificerar Europarådets stadga från 1992 om landsdels- minoritetsspråk? Nej. Jag säger inte nej därför att älvdalska inte skulle kunna vara ett språk. Det är inte kärnfrågan. I ett strukturlingvistiskt perspektiv är älvdalskan i och för sig tillräckligt olik andra nordgermanska varieteter för att väl kvalificera sig som språk. För att tala med språkplaneringsteoretiker kan älvdalskan ses som ett avståndsspråk (Abstandsprache; Kloss 1967, jfr Andersson 2005). För att också bli ett så kallat konstruktionsspråk (Ausbausprache) fordras arbete med att just konstruera språket i grammatikor, stavningsläror m.m. Detta uppbyggnadsarbete pågår (se t.ex. Älvdalska språkrådets förslag till älvdalsk stavning, mars 2005 ). Lars-Gunnar Andersson (2005:13) påpekar tänkvärt att en anledning till att det finns så kolossalt många fler språk i Afrika än i Europa är att språkforskarna för Afrikas del helst räknar avståndsspråk men för Europas del gärna konstruktionsspråk. Från språkvetenskapliga utgångspunkter kan man alltså snarare sätta språksociologiska än strukturlingvistiska frågetecken inför en klassificering av älvdalskan som språk. En stor och grundlig statlig utredning föregick ra- tificeringen av minoritetsspråksstadgan för Sveriges för närvarande fem officiella minoritetsspråk (SOU 1997:192). I en bilaga till den listar Kenneth Hyltenstam sju kriterier för att skilja mellan språk och dialekt (s. 368). Jag citerar i viss förkortning: »1. […] för en dialekt av ett visst språk, måste historiskt släktskap föreligga så att uttalsmässiga, grammatiska och ordförrådsmässiga paralleller är tydliga. 2. Språkliga varieteter som […] inte är ömsesidigt förståeliga oftast kallas för dialekter. 3. Språkliga varieteter som är standardiserade och har skriftspråk betraktas oftast som språk […] 4. Standardiserade språkliga varieteter som används för officiella funktioner i en stat kallas i allmänhet för språk […] 5. Standardiserade språkliga varieteter som saknar officiella funktioner kallas ofta men inte alltid för språk snarare än dialekter. 6. Språkliga varieteter som saknar en särskild skriven form och som är rela- terade till ett standardiserat språk kallas oftast för dialekter […] 7. Språkliga varieteter som talarna själva upplever som egna språk kallas ofta för språk snarare än dialekter.»

Som synes är det i första hand det andra kriteriet och troligen också det sjun- de som uppfylls av älvdalskan i dag. Naturligtvis är det fullt möjligt att uppfylla också kriterierna 3–6. Men kärnfrågan är alltså en annan: är det bra för älvdalskan att göra den till Sveriges sjätte officiella minoritetsspråk? Jag har invändningar på olika plan. Älvdalska – dialekt eller minoritetsspråk? 87

TAKTIK: EN POLITISK OMÖJLIGHET

Mitt första skäl är mycket krasst realpolitiskt. De som önskar en ratificering av stadgan för älvdalskans räkning har minimala utsikter till framgång. Sverige ska vart tredje år rapportera till Europarådet om bestämmelserna för minoritetsspråk har efterlevts. I sin treårsrapport den 30 juni 2006 avfärdar regeringen tanken på nya minoriteter: »Dialog har förts mellan representanter för regeringen och de grupper som önskar erhålla status som nationell minoritet. Dessa grupper har emellertid inte kunnat anses utgöra nationella minoriteter eftersom de inte uppfyller de av regeringen utarbetade kriterierna för nationella minoriteter som angivits ovan» (s. 9). Europarådets expertkommitté lämnade sin rapport den 27 september 2006. Där noteras att man uppvaktats om älvdalska och man skriver: »The Committee of Experts encourages the Swedish authorities to examine this question and to return to it in the next periodical report» (s. 8). Europarådets ministerkommittés rekommendationer den 27 september 2006, som utgår från expertkommitténs rapport, lyfter fram sju punkter som svenska myndigheter måste prioritera i sitt minoritetsspråksarbete, t.ex. »adopt, as a matter of urgency, flexible and innovative measures to maintain the South Sami language». Inget nämns om älvdalska. Europarådet besökte Sverige våren 2007 för att inspektera minoritets- språksarbetet. Vad jag vet fanns frågan om älvdalska inte på dagordningen. När jag kontaktade Regeringskansliet i oktober 2007 avfärdade man älv- dalskan genom att i all korthet hänvisa till Minioritetsspråksutredningen (SOU 1997:192 s. 109–110), som avvisar folkmålen som möjliga minori- tetsspråk. Denna genomgång kan förefalla extremt byråkratisk. Men minoritets- språkspolitik är byråkrati. Älvdalskan är alltså inte helt begraven – expert- kommittén uppmanar ju regeringen »to return to it». Men den lyfts inte fram av ministerkommittén och närmast avfärdas av den svenska regeringen. Den som ägnar sig åt det lovvärda projektet att stärka älvdalskan slösar bort sina krafter om de inriktas på en ratificering av minoritetsspråksstadgan.

STRATEGI: MARGINALISERINGSRISK

Mitt andra skäl är också realpolitiskt men något mer långsiktigt. Vad skulle en ratificering innebära för älvdalskan? Vinster på kort sikt och marginali- sering på lång sikt, kan man befara. Också i detta fall kräver svaret en for- malistisk genomgång. Om ett land ratificerar Europarådets minoritetsspråksstadga åtar det sig att tillämpa åtminstone 35 punkter av sammanlagt cirka 60. Av dessa 35 punkter, måste minst 3 hämtas från artikel 8 och artikel 12 och 1 från varde- ra artikel 9, 10, 11 och 13, alltså tio obligatoriska punkter. Dessa tio finns i 88 Älvdalska – dialekt eller minoritetsspråk? sin tur i något olika varianter. Jag återger nedan i första hand de minst för- pliktande formuleringarna (med delvis egna formuleringar för att spara plats):

Artikel 8 – för de grundskoleelever vars anhöriga så begär och vars antal bedöms vara tillräckligt ingår undervisning i [obs! inte på] ifrågavarande landsdels- eller minoritetsspråk – för de gymnasielever vars anhöriga så begär och vars antal bedöms vara tillräckligt ingår undervisning i [obs! inte på] ifrågavarande landsdels- eller minoritetsspråk – att erbjuda språket som ämne inom vuxen- eller vidareutbildningen.

Artikel 9 – att tillåta att handlingar och bevisning inom rättsväsendet läggs fram på ett landsdels- eller minoritetsspråk om nödvändigt med hjälp av tolkar och översättningar.

Artikel 10 – att traditionella och korrekta former av ortnamn på landsdels- eller mino- ritetsspråk används eller införs vid behov jämsides med namnen på de officiella språken – att tillåta att släktnamn används eller antas på landsdels- eller minoritets- språk på begäran av de berörda.

Artikel 11 – att vidta lämpliga åtgärder för att radiostationer och tv-kanaler ska till- handahålla program på landsdels- eller minoritetsspråk – att uppmuntra och/eller underlätta regelbunden publicering av tidningsar- tiklar på landsdels- eller minoritetsspråk.

Artikel 12 – att tillse att de organ som är ansvariga för att anordna eller stödja olika slags kulturell verksamhet avsätter tillräckliga medel för att inkludera kunskaper i och användning av landsdels- eller minoritetsspråk och deras kultur i produktioner som de initierar eller stödjer – att uppmuntra direkt deltagande av företrädare för dem som använder ett visst landsdels- eller minoritetsspråk vid anskaffande av resurser för plane- ring av kulturell verksamhet – att uppmuntra och/eller underlätta upprättande av organ med uppgift att insamla, presentera eller offentliggöra verk framställda på landsdels- eller minoritetsspråk. Älvdalska – dialekt eller minoritetsspråk? 89

Artikel 13 – (lösaste skrivningen) att motsätta sig praxis som syftar till att motverka användning av landsdels- eller minoritetsspråk i ekonomisk och social verksamhet – (något striktare) att se till att i social omsorg vid institutioner såsom sjuk- hus, pensionärshem och vårdhem möjlighet erbjuds att på deras eget språk ta emot och behandla personer som använder ett landsdels- eller minoritets- språk, som är i behov av vård på grund av ohälsa, hög ålder eller av annan orsak.

Till dessa tio ska alltså läggas ytterligare 25, som oftast innebär mer långt- gående åtaganden. Jag lämnar dem därhän – det är en uppgift för minoritets- språksförespråkarna att peka ut dem. Det är inget tvivel om att flera av de obligatoriska punkterna vore bra för älvdalskan; det är kanske bara artikel 9 man kan ställa sig frågande inför. Men det är inte heller något tvivel om att flertalet av dem är fullt möjliga att genomföra i dag – och att de också genomförs i viss mån. Exempelvis undervisning i dialekt i ett modersmålsperspektiv har prövats inte bara i Älvdalen utan också i Värmland (med stöd av ostandardiserat skriftspråk; Nilsson 2005). Regelbundna inslag i Radio Dalarna på älvdalska har före- kommit. Enligt uppgift från kommunen finns oftast personal på äldreboende och vårdcentraler som kan tala älvdalska. Personnamnslagen ger utrymme för traditionellt dalskt personnamnsskick. Det mesta går alltså att genomfö- ra om man önskar det. Insatser av detta slag är mer beroende av politikers, skolpersonals, forskares och massmediefolks goda vilja (det vill säga mer av folkliga rörelser och opinionsbildning än av statlig reglering). Skulle de inte garanteras bättre om älvdalska lagfästes som minoritetsspråk? Jo, kanske det, men det skulle också ha sitt pris. En del åtgärder skulle bli nödvändiga utan att för den skull i praktiken betyda så mycket för älvdalskan – jämför artikel 9 ovan. Det nya regelverket innebär en relativt stark inriktning på utveckling av standardiserat skriftspråk och officiella funktioner. Det är den användningen som i förs- ta hand skulle uppmärksammas vid de regelbundet återkommande inspek- tionerna från Europarådet. Det är inte säkert att det i det långa loppet bäst gynnar bruket av älvdalska. Vidare skulle älvdalskan inte längre vara en del av svenskan, i juridisk mening. Exempelvis vore undervisning på älvdalska i princip inte möjlig på grundskolans svensklektioner. Älvdalska skulle i språkpolitiska sammanhang inte längre räknas till samma grupp som till exempel gutniska, pitemål, Burträskmål eller Rinkebysvenska utan föras samman med finska, samiska, meänkieli, jiddisch och romani chib. Är en juridisk omdefi- niering från Sveriges märkligaste dialekt till Sveriges minsta minoritets- språk verkligen vad älvdalskan behöver? (Vill man gå riktigt långt kan man hävda att älvdalskan som minoritetsspråk inte vore berättigad till 90 Älvdalska – dialekt eller minoritetsspråk? plats i svenska dialektordböcker och dialektdatabaser – men det är nog ändå språkjuridiskt hårklyveri.)

IDEOLOGI: VAD GYNNAR SPRÅKLIG VARIATION?

Älvdalskans ställning måste alltså ses i förhållande till hela den svenska språksituationen och den samlade språkpolitiken. Om jag gör det, får jag ideologiska betänkligheter mot att reducera antalet dialekter för att öka antalet officiella minoritetsspråk i Sverige. Det hålls allmänt – också av riksdag och regering (se Bästa språket, t.ex. s. 55) – för en tillgång för ett land att man har ett eller flera gemensamma språk som manifesteras i en mängd olika varieteter, dialekter och sociodia- lekter. Att omdefiniera en särpräglad dialekt som språk är ju att slå ett slag för dialektfattigdom. Tillspetsat: dialekter har inte något egenvärde utan måste omkonstrueras till språk för att leva vidare. Om vi räddar älvdalskan genom att göra det till minoritetsspråk, ska vi då i nästa steg utföra samma slags räddningsaktion för Överkalixmål, därefter för gutniskan o.s.v? Ett land med ett dussin minoritetsspråk men inga dialekter är föga önskvärt. Den europeiska minoritetsspråkskonventionen är skriven med de europeiska nationalspråken som modell: det standardiserade skriftspråket och officiella funktioner träder i förgrunden. Det innebär ett ganska starkt mått av vad som numera brukar kallas en essentialistisk språksyn (t.ex. Gal 2006, Jaffe 2007): ett språk är något som så att säga har en existens oberoende av språkbrukarna. Det har sina inneboende egenskaper, sina – om inte för evigt så i alla för lång tid – givna regler och mönster, sin fasta stavning, ordböj- ning och syntax. Minoritetsspråksstadgan rymmer en essentialistisk syn också på ett språks uppgifter: vissa viktiga funktioner ska uppfyllas för att det ska vara ett välfungerande språk. Det går inte att bedriva språkvård och språkpolitik utan åtskillig essentialism; den behövs. Men den är inte ofarlig. Alltför långt driven förmedlar den en språksyn som sätter språket framför språkbrukarna, som inte ser rör- ligheten, variationen och det ständiga nyskapandet som den mellanmänskli- ga språkanvändningens kanske främsta egenskap. Alla språk blir nästan li- kadana; man ser inte till olika varieteters mycket skiftande villkor. Att ytterligare understödja denna essentialism är därför inte alltid en riktig väg för dem som önskar språklig variation och alla talares rätt till sin mo- dersmålsvarietet. I Finland och Norge har man ju längre erfarenhet av språk- politiska överväganden än i Sverige. I inget av dessa länder finns någon motsvarande rörelse för att Europarådets minoritetsspråksstadga ska ratifi- ceras för t.ex. dialekterna i Setesdal eller Närpes. (Uppgifter från Norsk språkråd och Forskningscentralen för de inhemska språken i Finland.) Det behöver inte betyda att dessa dialekter är på retur – motsatsen kan faktiskt vara fallet (jfr Ivars 1988). Älvdalska – dialekt eller minoritetsspråk? 91

HUR STÄRKA ÄLVDALSKAN?

Man kan alltså se taktiska svårigheter, strategiska problem och ideologiska fallgropar med en ratificering av minoritetsspråksstadgan som medel att stärka älvdalskan. För vänner av älvdalska kan dock detta låta misstänkt likt den obotfärdiges förhinder: vill jag egentligen se några insatser för språkets väl? Jodå, också bortsett från det alldeles självklara att folkliga rörelser, kommunala initiativ, folkbildning och vetenskaplig verksamhet kring älvdals- kans beskaffenhet, bruk och standardisering förtjänar allt stöd. Ett språk kan överleva utan statlig reglering men inte utan folklig aktivitet. Vad som dock saknas på ett mer allmänt plan kunde kallas en svensk dialektpolitik (eller t.o.m. modersmålspolitik). Dagens experiment med undervisning på dialekt i grundskolan, dialektkurser och dialektsändningar i lo- kalradion, tvåspråkiga gatuskyltar (nationalspråk och dialekt) m.m. är trots allt enstaka svalor. Det vore bra om läroplaner och lärarutbildning, medie- politiska riktlinjer och kulturpolitiska dokument gav större incitament till sådana insatser. Varje kommun borde till exempel hålla sig med en webbplats med information om lokala varieteter (det gör Älvdalen), gärna också med nyheter på samma varietet(er). Eller varje svensklärare borde några gånger låta klassen pröva att skriva på det lokala målet. Om det sedan är för- ortssvenska eller älvdalsmål spelar mindre roll. Rätten till modersmål och dialekt ska finnas för alla. När en lokal varietet i dag uppfattas som tillräckligt avvikande och kulturellt värdefull, har vi inget annat språkpolitiskt redskap att ta till än Europa- rådets minoritetsspråkskonvention. Det är en oframkomlig väg. Så kan vi i det långa loppet aldrig upprätthålla och förstärka den språkliga mångfalden och regionala variationen i Sverige. Vi kan skydda fem minoritetsspråk, ja, kanske sex, sju eller åtta. Men vad gör vi med övriga regionala och lokala varieteter av svenskan? Och vad gör vi med de nästan 150 invandrarsprå- ken? Funnes en dialektpolitik, som en del av en modersmålspolitik, vore det lättare att nå det mål som är hela den svenska språkpolitikens sedan riks- dagsbeslutet den 7 december 2005 om nationell språkpolitik: ett mångsprå- kigt svenskt samhälle, med stort utrymme för språklig variation, rätt till mo- dersmål – oavsett om det är ett språk eller en dialekt – och svenskan som det gemensamma huvudspråket.

LITTERATUR

Andersson, Lars-Gunnar 2005: Svenskan globalt. I: Gunilla Byrman m.fl., (utg.), Svenskans beskrivning 27. Växjö. S. 5–25. Bästa språket. Regeringens proposition 2005/06:2. 92 Älvdalska – dialekt eller minoritetsspråk?

European Charter for Regional Minority Languages (ECRML). 2006:4. Applica- tion of the charter in Sweden. 2nd monitoring cycle. Gal, Susan 2006: Migration, minorities and multilingualism: language ideologies in Europe. I: Clare Mar-Molinero & Patrick Stevenson, (ed.), Language ideologies, policies and practices. Palgrave MacMillan. S. 13–27. Ivars, Ann-Marie 1988: Närpesdialekten på 1980-talet. (Skrifter utgivna av Svens- ka Litteratursällskapet i Finland 552.) Helsingfors. Jaffe, Alexandra 2007: Discourses of endangerment: Contexts and consequences of essentializing discourses. I: Alexandre Duchêne & Monica Heller, (ed.), Dis- courses of endangerment. Continuum: London. S. 57–75. Kloss, Heinz 1967: »Abstand languages» and »ausbau languages». Anthropological Linguistics 9(7). S. 29–41. Nilsson, Nils-Erik 2005: Låt eleverna undersöka sitt eget språk. I: Sofia Ask, (red.), Perspektiv på didaktik. (Svensklärarföreningens årsskrift 2005. Svensklärarse- rien 228.) Stockholm. S. 65–74. Statens offentliga utredningar 1997:192. Steg mot en minoritetspolitik. Betänkande av minoritetsspråkskommittén. Stockholm. Sveriges rapport till Europarådet om ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter. Justititedepartementet. Juni 2006. Älvdalens kommuns webbplats Fimbulvintern, Ragnarök och klimatkrisen år 536–537 e.Kr. 93 Fimbulvintern, Ragnarök och klimatkrisen år 536–537 e. Kr.

Av Bo Gräslund

INLEDNING

I Gylfaginning i Snorres Edda återges helt kortfattat en tradition om Fimbul- vintern (fimbulvetr), den »stora», den »mäktiga» vintern. Anders Hultgård har nyligen ingående diskuterat problemet om Fimbulvintern ur religionshistorisk synvinkel.1 Min avsikt här är i första hand att belysa denna fråga, liksom den därtill nära hörande om Ragnarök (RagnarÄk), ur ett klimathis- toriskt perspektiv utifrån ett naturhistoriskt källmaterial. För detta syfte måste dock först de norröna källorna närgranskas och jämföras med andra skriftliga källor. Frågan sätts även i korthet in i ett arkeologiskt sammanhang. Som Hultgård noterar sägs i tre av huvudhandskrifterna till Gylfaginning att Fimbulvintern skall komma som ett förebud om RagnarÄk och i alla fyra handskrifterna att Fimbulvintern i sin tur förebådas av krig och allmän mänsklig ondska.2 Trots detta mytiska Ragnaröksperspektiv har uppgifterna om Fimbulvin- tern ibland setts som en rest av något som en gång kan ha inträffat. I första hand har man föreställt sig en svår klimatsituation i det förgångna med extra kalla vintrar, i Norden eller på annat håll inom indoeuropeiskt område. För snart hundra år sedan lanserade växtgeografen Rutger Sernander tanken att Fimbulvintern speglade en traditionsrest från den förromerska järn- åldern i Norden, ca 500–100 f. Kr. Med ledning av frekvenser av växtpollen i torvmossarna kunde han visa att bronsålderns relativt varma klimat vid början av järnåldern blev kallare och fuktigare. Då det fanns förhållandevis få arkeologiska fynd från detta skede, drog Sernander slutsatsen att det skett en klimatkatastrof – Fimbulvintern – som orsakat en kraftig minskning av befolkningen.3 Sernanders hypotes fick till en början stor respons, men redan vid mitten av 1900-talet började man tvivla. Visserligen inträffade verkligen en klimat-

1 Hultgård 2004. 2 Hultgård 2004, s. 53 ff. 3 Sernander 1912. 94 Bo Gräslund försämring vid början av järnåldern, men den kom inte så plötsligt som man trott och framför allt minskade inte spåren efter kulturväxter i torvmossarna, något som talade emot en befolkningsminskning.4 Man hade också börjat inse att fyndfattigdomen under den äldsta järnåldern var skenbar och mest en effekt av ett konsekvent tillämpat brandgravskick med få eller inga grav- gåvor. I dag har vi ett överväldigande rikt arkeologiskt bosättningsmaterial från den äldsta järnåldern som visar att bebyggelsen då snarare ökade än minskade. Nyligen har också en kortvarig klimatsvacka under den yngre bronsål- dern, ca 800–700 f. Kr., utpekats som en möjlig Fimbulvinter.5 Någon tydlig regression i de arkeologiska konjunkturerna just då är dock svår att påvisa. Rent generellt finner jag det osannolikt att de mycket precisa uppgifter om Fimbulvintern som möter oss i de norröna källorna skulle kunna återgå på en muntlig tradition som sträcker sig tillbaka till långt före Kristi födelse. Frågan är dock om inte uppfattningen om Fimbulvintern som i första hand ett vinterproblem är ett villospår. Tanken återgår i hög grad på Axel Olriks klassiska arbeten om Ragnaröksmyten, där denna premiss bara tas för given.6 I Europa saknas så gott som helt traditioner om mycket kalla vintrar, även från så sena köldperioder som 1600- och 1700-talen. I hela det indoeuro- peiska traditionsområdet tycks motivet med en katastrofal vinterperiod vara belagt endast från ett område på det iranska höglandet.7 Det är egentligen inte förvånande, för stränga vintrar har aldrig varit något stort problem på nordliga breddgrader. Ända sedan paleolitisk tid har man i Nordeuropa väl behärskat konsten att skydda sig mot sträng kyla, kalla vindar och mycket snö. Även om långdragna vintrar kunde leda till brist på mat för djur och människor i lågtekniska jordbrukssamhällen, var strängt vinterväder i sig knappast något allvarligt problem. Det helt avgörande för hur man klarade vintern var vädret under närmast föregående växtsäsong under sommarhalv- året. Redan dessa allmänna resonemang reser tvivel om att myten om Fimbul- vintern skulle återgå på en tradition om en klimatsituation i det förgångna där huvudproblemet var stränga vintrar.

NORRÖNA KÄLLOR

Som Hultgård visat är den korta beskrivningen av Fimbulvintern i Gylfagin- ning (kap. 51) densamma i alla fyra huvudhandskrifterna, medan de inledan-

4 Bergeron et al. 1956. 5 Widgren 2005. 6 Olrik 1902, 1914; 1922. 7 Olrik 1902, s. 171 ff.; Ström 1956; Hultgård 2004, 2007. Fimbulvintern, Ragnarök och klimatkrisen år 536–537 e.Kr. 95 de fraserna är mer kortfattade i Codex Upsaliensis.8 När kung Gylfe under namnet Gangleri kommer till asarna träder han in i en hall och ställer där frågor till tre män som sitter i sina högsäten. Texten återges här efter Codex Regius:9 Þá mælti Gangleri: »Hver tíðindi eru at segia frá um ragnarøkr? Þess hefi ek eigi fyrr heyrt getit.» Hár segir: »Mikil tíðindi eru þaðan at segia ok mÄrg. Þau en fyrstu at vetr sá kemr er kallaðr Fimbulvetr; þá drífr snær or Ällum áttum, frost eru þá mikil ok vindar hvassir. Ekki nýtr sólar. Þeir vetr fara .iii. saman ok ekki sumar milli.» Då sade Gangleri: »Vad finns att berätta om Ragnarök? Jag har inte hört något berättas förut.» Hár säger: »Många och stora händelser är att berätta om det. Det första är att den vinter som kallas Fimbulvintern kommer. Då yr snö från alla håll, då blir det mycket kallt och vassa vindar. Solen har ingen verkan. Tre vintrar kommer i följd och ingen sommar emellan.»10 Dessa uppgifter om Fimbulvintern är inte bara märkliga i sig. De är också förunderligt precisa och målande på ett sätt som mer ger intryck av faktisk verklighetsbakgrund än något redan från början sägenartat. Det är uppenbarligen inte heller frågan om något mytologiskt allmängods som cirkulerat i germansk och indoeuropeisk tradition.11 Det finns därför goda skäl att inte redan a priori avvisa Gylfaginnings uppgifter om Fimbulvintern som en myt utan verklighetsbakgrund. Tolkningen av de tre sista meningarna som beskriver själva Fimbulvin- tern, þá drífr snær or ôllum áttum, frost eru þá mikil ok vindar hvassir. Ekki nýtr sólar. Þeir vetr fara .iii. saman ok ekki sumar milli, brukar uppfattas som relativt okontroversiell. De är också tydliga tagna var för sig. Men hur hänger de ihop och hur skall de tolkas i sitt sammanhang? Följer man den traditionella tolkningen att den första meningen talar om stränga vintrar, då godtar man också den motsägelse som ligger i att den sista meningen helt klart handlar om sommaren. Men det faktum att gamla myter ofta är motsägelsefulla bör inte leda till att vi inte söker efter den sakliga logik som trots allt kan finnas. Här kan den mellersta meningen ge vägled- ning. Av sammanhanget att döma framstår Ekki nýtr sólar som en komplet- terande information till den första meningens uppgift om snö, kyla och vassa vindar. Så har också exempelvis Finnur Jónsson och Björn Collinder upp- fattat saken när de i sina översättningar låter denna mening bilda bisats till den föregående.12 Men eftersom meningen Ekki nýtr sólar samtidigt förkla- rar den efterföljande upplysningen att det under två år i följd inte blir någon

8 Se Dillmann 1991, s. 187; Hultgård 2004, s. 51 ff. 9 Holtsmark & Helgason 1950, s. 68 f. 10 Översättning Johansson 1997, som utgår från Codex Regius i enlighet med Faulkes 1982. Dock har jag, i konsekvens med min uppfattning att traditionen om Fimbulvintern i första hand speglar kalla somrar, för frost … mikil valt det klimatiskt något mildare uttrycket »mycket kallt» i stället för Johanssons »väldig köld». 11 Ström 1956; Hultgård 2004; Olrik 1914. 12 Jónsson 1902, s. 71 f.; Collinder 1978, s. 81. 96 Bo Gräslund riktig sommar, måste slutsatsen bli att alla tre meningarna talar om en och samma sak, nämligen det vintriga sommarväder som då skulle vara det ka- rakteristiska för Fimbulvintern. Ett annat stöd för denna slutsats är att det skulle ha varit helt meningslöst att upplysa om att solen inte är särskilt framträdande om vintern. Det vet ju varje nordbo sedan barnsben. Än mer poänglöst skulle det ha varit att påpeka att solen inte gör någon nytta när snön om vintern yr från alla håll. Det är ju alltid mulet när snön yr från alla håll. Lika klart är att sådana klimatiska självklarheter omöjligen kan ha fungerat som ett förebud om världens och gudarnas undergång. Tamare järteck- en får man leta efter. Den ganska vanliga översättningen av Ekki nýtr sólar med »solen skiner inte» är enligt min mening en något för fri tolkning. Här står endast att solen »inte gör någon nytta», att den »inte har någon verkan»,13 varmed indirekt antyds att solens sken ändå på något sätt är synligt eller kan förnimmas. Det kan vara en viktig distinktion i sammanhanget. En närläsning av Gylfaginning ger således stöd för tolkningen att den inledande meningen inte anspelar på traditionellt vinterväder som sådant utan på de två somrar då vinterväder råder därför att solen inte har någon verkan. Hultgård har också lyft fram en vers i eddadikten Hyndluljóð som ett troligt fragment av traditionen om Fimbulvintern och RagnarÄk. Där framställs snöfall och skarpa vintrar som ett förebud om RagnarÄk: Haf gengr hríðum við himin siálfan líðr lÄnd yfir, en lopt bilar; þaðan koma sníóvar ok snarir vindar; þá er í ráði at rÄgn um þrióti.14 Havet slår med stormvågor mot själva himlen, stiger över landen och luften ger vika därav kommer snöfall och skarpa vindar då är gudarnas undergång bestämd. Min kommentar här är densamma som den till Gylfaginning, nämligen att detta inte beskriver vintern som vinter. Snö och kalla vindar om vintern kan omöjligen ha fungerat som ett allvarligt omen, inte ens ovanligt mycket snö, ovanligt stark kyla och ovanligt hårda vindar. För att en klimatsituation skall bli så skrämmande och obegriplig att den uppfattas som ett förebud om gudarnas och världens undergång måste den strida mot naturens vanliga ordning. Jag menar därför att denna vers i Hyndluljód rimligen också syftar på Fimbulvinterns två vintriga somrar.

13 Så har också frasen översatts av exempelvis Faulkes 1987, s. 52 f. som följer Codex Regius och av Johansson, 1997, s. 84 som följer Faulkes 1982. 14 Hultgård 2004, s. 57 f. som följer Helgason 1971. Fimbulvintern, Ragnarök och klimatkrisen år 536–537 e.Kr. 97

Hultgård har också med rätta argumenterat för att uppgiften i VÄluspá om Fenrisulven och dess avkomma kan ha med Fimbulvintern att göra.15 Först sägs att Fenrisulven som en upptakt till RagnarÄk skall röva bort månen och att en av ulvens avkommor skall gripa solen (vers 40). I efterföljande vers heter det att ulven färgar gudarnas boningar med rött blod, att solens sken förmörkas om somrarna därefter och att allt väder blir opålitligt (vers 41): Austr sat in aldna ’ Iárnviði ok fÏddi ßar Fenris kindir. Verðr af ßeim Ällom einna n¿kkorr tungls tiœgari ’ trollz hami. Fylliz fiÄrvi feigra manna, rýdr ragna siÄt rauðom dreyra; svÄrt verða sólskin of sumor eptir, veðr Äll válynd – vitoð ér enn, eða hvat?16 Den gamla satt öster i Järnskogen och födde där Fenres släktingar. En enda av dem alla blir i trollgestalt månens rövare; fyller sig med döda människors lik, rödfärgar makternas boning med rött blod. Solskenet var då svart somrarna därefter, alla vindar onda. Fattar ni, va?17 Här sägs visserligen att månen och solen rövas bort men samtidigt att solens sken förmörkas under efterföljande somrar och att allt väder blir opålitligt. Jag ser det som en direkt parallell till uppgifterna i Gylfaginning om att solen inte har någon verkan under två somrar i följd. Fimbulvintern omtalas även i Eddadikten Vafþrúðnismál där Oden frågar jätten Vafþrúðnir: hvat lifir manna þá er inn mæra líðr imbulvetr með firom?18 Vilka människor lever kvar när den beryktade Fimbulvintern lider mot sitt slut?19 15 Hultgård 2004, s. 58. 16 Efter Hultgård 2004 som följer Helgason 1971. 17 Henrik Williams tolkning utifrån Codex Regius, Williams 2007. 18 Efter Hultgård 2004 som följer Helgason 1971. 19 Översättning Hultgård. Dock har jag ersatt dennes »ryktbar» med »beryktad». Se vidare s. 118. 98 Bo Gräslund

Det tycks alltså också ha funnits en tradition som förknippat Fimbulvintern med en befolkningskatastrof. Detta är knappast förvånande. Förstörd betes- växt och skörd under två år i följd ledde ofrånkomligen till svår hungersnöd i äldre tiders jordbrukssamhällen. På detta svarar Vafþrúðnir: Líf ok Lífþrasir en þau leynaz muno í holti Hoddmímis; morgindÄggvar þau sér at mat hafa; þaðan af alder alaz.20 Liv och Livtrasir, och de skall gömma sig i Hoddmimes lund; morgondagg har de att äta; från dem föds nya släkten. Enligt Vafþrúðnismál (11–12) och Snorres Gylfaginning (9) drogs solen under dagen över himlen av hästen Skinfaxe för att sedan gå ner i väster. Om natten förs solen tillbaka till öster med hästen Rimfaxe som vid ankomsten låter sin fradga falla på marken som morgondagg. Rimfaxes fradga är näran- de därför att hästen om dagen betar på de underjordiska fältens gräs som är bestrött med honungsdagg, just där Mimer håller till vid Yggdrasils nedersta grenar. Jag föreställer mig därför att när man i efterhand poetiskt skulle beskriva den minnesvärda dag då Fimbulvinterns mörker gav vika för den återvändande solen, den livgivande morgondaggen i [Hodd]Mimers lund var en för alla begriplig metafor för naturens och människosläktets pånytt- födelse efter Fimbulvintern. Betraktade på detta sätt ansluter uppgifterna om Fimbulvintern i Vafþrúðnismál direkt till dem i Gylfaginning. Så länge Fimbulvintern råder har solen ingen verkan, som vore det natt på dagen. Men så en morgon är Fimbulvintern äntligen slut och solen går upp lika klar som förut. Scenen fullbordas i de två efterföljande verserna i Vafþrúðnismál (46–47) där solen just hinner föda en dotter innan hon slukas av ulven, en dotter med uppgift att sedan överta rollen som sol: hvaðan kømr sól á inn slétta himin, þá er þessa hefir Fenrir farit? Eina dóttur berr ÁlfrÄðull, áðr hana Fenrir fari; sú skal ríða, þá er regin deyia, móður brautir, mær.21

20 Efter Hultgård 2004. 21 Efter Johansson 1997 som följer Faulkes 1982 som följer Codex Regius. Fimbulvintern, Ragnarök och klimatkrisen år 536–537 e.Kr. 99

vadan kommer sol på den släta himlen, när ulven denna sol hunnit upp? En dotter får Alfrödul innan Fenre förgör henne. Den mön skall rida moderns väg när makterna dör.22 Medan Gylfaginning och VÄluspá således beskriver Fimbulvintern när den är som värst, medan solen inte har någon verkan, kunde dessa verser i Vafþrúðnismál vara en metafor för den dag då Fimbulvintern har släppt sitt grepp och solen åter stiger upp med sitt varma sken på en klar himmel. I VÄluspá och Vafþrúðnismál är den mytiska förklaringen till Fimbulvin- tern att solen och månen slukas av odjur. Men i VÄluspá sägs samtidigt att »solens sken blir svart om somrarna efter» och att allt väder blir opålitligt. Man noterar också att VÄluspá inte alls talar om vinter, bara om förmörkade somrar. Allt detta motsvarar helt Gylfaginnings utsaga att solen inte har nå- gon verkan och att sommaren uteblir två år i rad. Det tycks således ha funnits en tradition i Nordvästnorden om att solen varit borta eller förmörkad flera somrar i rad med mycket kallt sommarväder som följd liksom att detta orsakade en tillfällig befolkningskatastrof. Det talas också om att himlen (gudarnas boningar) färgades röd. Sambandet mellan Fimbulvintern och RagnarÄk är också tydligt genom att Fimbulvintern direkt pekas ut som ett förebud om världens undergång.

KALEVALA

Här vill jag knyta an till finsk äldre folklig tradition som den framträder i Kalevala. I den 47:e sången i enlighet med Elias Lönnrots redigering, beger sig solen och månen ner till jorden för att lyssna på Väinämöinens betagande vackra kantelespel. Båda tas dock till fånga av Pohjagumman, som stänger in solen i ett berg och månen i en sten så att de inte kan skina på jord och människor. Pohjagumman: Månen fick ej mera skina, instängd i en brokig berghäll, solen låter hon ej lysa, stänger in den i ett stålberg; sedan tar hon så till orda: Jag skall inte släppa ut er – Måne, du må inte skina, Sol, du skall ej mera lysa förrän jag befriar eder, kommer hit och hämtar eder ...23 (47:21–29) För säkerhets skull stal hon också elden i bygden. Följden blev att:

22 Johansson 1997, s. 91. 23 Collinder 1970. 100 Bo Gräslund

Länge var det natt i världen, nedmörkt utan ljus för jämnan; det var natt i Kalevala, natt i Väinösläktens stugor, liksom ock i höga himlen, där i himlagubbens hemvist.24 (47:41–46) Ukko grubblar över vad som hänt: Ukko, själve överguden, som har skapat hela himlen, börjar undra över detta; Ukko grubblar nu och grunnar vad slags moln det är för månen, vad slags dunst som döljer solen, då man ej förmärker månen, solen inte längre lyser.25 (47:51–58) Därefter föresatte sig Ukko att tillverka en ny sol och måne och slog för än- damålet eld. Men elden föll ner på jorden och försvann. Problemet med solens och månens försvinnande består därför ännu i 49:e sången: Solen lyser alltjämt icke, milda månen skiner icke över Väinöfolkets gårdar, Kalevalas kulna moar; säden frös på alla åkrar, kräken kunde inte trivas, det var hemskt för himlens fåglar, sorgesamt för alla människor, då man ej såg solen lysa, månens sken ej nånsin skönjdes.26 (49: 1–10) Efter många om och men befrias till slut solen och månen och återförs till himlen för att sedan lysa som förr. Här återfinns flera av ingredienserna i traditionen om Fimbulvintern. I Kalevala sägs att sol och måne är försvunna men också att solen är skymd av något slags dis eller tjocka och därför inte kan skina. Men någon vanlig solförmörkelse är det inte frågan om, det sägs uttryckligen att solen är borta länge. Genom att solen är skymd blir det också kallt på sommaren, grödan fryser på åkrarna, boskapen far illa och människorna är djupt oroade. Myck- et talande är också uppgiften »det var hemskt för himlens fåglar» (outo il- man lintusille),27 en reaktion som är typisk för eklipstillstånd då solen är skymd.

24 Collinder 1970. 25 Collinder 1970. 26 Collinder 1970. 27 Kalevala 1964, 49:7. Fimbulvintern, Ragnarök och klimatkrisen år 536–537 e.Kr. 101

I berättelsen om solens och månens försvinnande i Kalevala är det inte minsta tal om vinter, det hela utspelar sig sommartid. När det talas om frost är det exempelvis för att upplysa om att grödan fryser. Den mytologiska förklaringen till dessa händelser i Kalevala är att solen och månen rövas bort av onda makter. Till slut skapas dock en ny sol och måne som kan lysa som vanligt. Båda dess motiv återfinns i VÄluspá, där solen och månen slukas av ulvar men där solen precis hunnit föda en dotter som senare får överta uppgiften som sol. Dessa påtagliga likheter mellan Kalevala och de norröna Eddorna förut- sätter inte nödvändigtvis något traditionssamband. Det kan ha räckt med att man på ömse håll haft samma traumatiska erfarenhet av »åren utan sommar» (se nedan). För övrigt är, som Lars Lönnroth påpekat,28 de likheter som i andra avseenden skulle kunna anföras mellan den norröna traditionen och Kalevala alldeles för allmänna för att ge anledning att tala om ett direkt samband. Inte heller är berättelsen i Kalevala om kyla och mörker under sommaren som en följd av att solen är skymd kopplad till någon under- gångsmyt som i myten om RagnarÄk. Dessutom finns i Kalevala element som saknas i Eddorna men som återfinns i senantikt källmaterial (se nedan), notiserna om sönderfrusen sommargröda, något skymmande på mycket hög höjd och människors djupa oro. Det kan synas förvånande att berättelsen om solens och månens försvin- nande i Kalevala inte brukar anföras som en parallell till uppgifterna i Ed- dorna om Fimbulvintern. Förklaringen torde vara att Fimbulvintern felaktigt uppfattats som en tradition om kalla vintrar medan händelserna i Kalevala utspelas under sommaren.

SENANTIKA KÄLLOR

Flera forskare har tagit upp tanken att den nordiska myten om Fimbulvintern kunde ha samband med den långa solförmörkelsen åren 536–537 e.Kr. som denna framträder i senantika skriftliga källor.29 Nyligen har den finske by- santinologen Antti Arjava publicerat en förtjänstfull kritisk genomgång av detta material.30 Kursiveringarna i de texter som citeras i det följande är mina. I ett brev till en lokal tjänsteman i Ravennaområdet skriver Cassiodorus (ca 490–583), praetorianprefect och högste tjänsteman i Rom under det go- tiska väldet, bl.a. följande: But who will not be disturbed, and deeply curious about such events, if some- thing mysterious and unusual seems to be coming on us from the stars? For, as there is a certain security in watching the seasons run on in their succes-

28 Lönnroth 1990. 29 Baillie 1999; Axboe 1999, 2004, s. 266–272, 2005. 30 Arjava 2007. 102 Bo Gräslund

sion, so we are filled with deep curiosity, when we see that such things are changing. How strange it is, I ask you, to see the principal star [the sun], and not its us- ual brightness; to gaze on the moon, glory of the night, at its full, but shorn of its natural splendour? All of us are still observing, as it were, a blue-coloured sun; we marvel at bodies which cast no mid-day shadow, and at that strength of in- tensest heat reaching extreme and dull tepidity. And this has not happened in the momentary loss of an eclipse, but has assuredly been going on equally through almost the entire year. How fearful it is, then, to endure for so long what will terrify a people, even when it passes quickly? So, we have had a winter without storms, spring without mildness, summer without heat. Whence we can now hope for mild weather, when the months that once ripened the crops have been deadly sick under the northern blasts? For what will give fertility, if the soil does not grow warm in the summer? What will open the bud, if the parent tree does not ab- sorb the rain? Out of all the elements, we find those two opposed to us: per- petual frost, and unnatural drought. The seasons have changed by failing to change; and what used to be achieved by mingled rains can not be gained from dryness alone. … that winter is rendered drier and colder than its wont. Hence the air, condensed from snow by excessive cold, is not thinned by the sun’s fire; but it en- dures in the density it has acquired, obstructs the heat of the sun, and cheats the gaze of human frailty. For things in mid space dominate our sight, and we can see through them only what the rarity of their substance allows. For this vast inane, which is spread between earth and heaven as the most tenuous element, allows us to see clearly so long as it is pure, and splashed with the sun’s light. But, if it is condensed by some sort of mixture, then, as if with a kind of tauntened skin, it permits neither the natural colours, nor the heat of the heavenly bodies to penetrate. In other ages, too, this has often temporarily happened with a cloudy sky. Hence it is that, for so long, the rays of the stars have been darkened with an unusual colour; that the harvester dreads the novel cold; that the fruits have hardened with the passage of time; that the grapes are bitter in their old age.31 Det framgår tydligt att situationen inte ändrats till det bättre när Cassiodorus skrev brevet, vilket antagligen var på senåret 536.32 Ett mer kortfattat vittnesmål avger den bysantinske historieskrivaren Pro- kopios (ca 500–554) i sitt arbete Vandalkrigen: Denna vinter tillbragte Belisarios i Syrakusa och Solomon i Karthago. Det året (dvs. 536) skedde ett ytterst märkligt under. Hela det året lyste nämligen solen som månen: utan strålglans, liksom i nästan ständig eklips, med matt sken och inte som den brukade. Från den stund detta fenomen visade sig utsattes männi- skorna alltid för krig, svält och andra dödliga gissel.33 Prokopios befann sig vid påsktiden år 536 i Karthago men följde strax därpå Belisarios till Sicilien och år 537 till Rom. Tyvärr säger han inget om var detta iakttogs, i Nordafrika eller Italien eller i båda områdena eller hur länge

31 Barnish 1992, s. 179 f.. Översatt från latin av S. J. B. Barnish. 32 Arjava 2007, s. 80. 33 Linnér 2000, s. 131. Fimbulvintern, Ragnarök och klimatkrisen år 536–537 e.Kr. 103 det varade. Men talet om hela år 536 bör rimligen tolkas som att förmörkel- sen började ge efter någon gång under det år som följde. Mikael Syriern skrev på 1100-talet men anses nära följa kyrkohistorikern Johannes från Efesos som verkade på 500-talet: In the year 848 [536/37] there was a sign in the sun the like of which had never been seen and reported before in the world. If we had not found it recorded in the majority of proved and credible writings and confirmed by trustworthy people, we would not have recorded it; for it is difficult to conceive. So it is said that the sun became dark and its darkness lasted for one and a half year, that is eighteen months. Each day it shone for about four hours, and still this light was only a feeble shadow. Everyone declared that the sun would never recover its original light. The fruits did not ripen, and the wine tasted like sour grapes.34 I stort sett samma uppgifter återfinns hos pseudo-Dionysios från Tel Mahre som skrev på 700-talet.35 Zachariah från Mytilene, som troligen var verksam på 500-talet, beskriver en situation i Konstantinopel i mars 536: And the earth with all that is upon it quaked; and the sun began to be darkened by day and the moon by night, while the ocean was tumultuous with spray, from the 24th of March in this year to the 24th of June in the following year fifteen [537].36 Hos Zachariah specificeras alltså tiden för hur länge solen var skymd till femton månader. I sitt arbete Om järtecken, skrivet omkring 540, kommer Johannes Lydos med en intressant upplysning: If the sun becomes dim because the air is dense from rising moisture – as happened in the course of the recently passed fourteenth indiction [535/36] for nearly a whole year … so that the produce was destroyed because of the bad time – it predicts heavy trouble in Europe … while India and the Persian realm, and whatever dry land lies toward the rising sun, were not troubled at all. And it was not even likely that those regions would be affected by the calamity because it was in Europe that the moisture in question evaporated and gathered into clouds dimming the light of the sun so that it did not come into our sight or pierce this dense substance.37 Lydos säger här att fenomenet varade knappt ett år. Prokopios, Cassiodorus, Johannes från Efesos, Johannes Lydos och Zachariah torde alla ha varit ögonvittnen till fenomenet, vilket ger deras vitt- nesmål ett särskilt källvärde. Det är också svårt att tänka sig någon politisk, social eller annan snedvridande tendens i sammanhanget. Intrycket av sak- lig information förstärks av att källorna är helt eniga om hur solen uppförde sig och att den var skymd så länge som ett till två år.

34 Arjava 2007, s. 79 o. där anf. litt. Översatt från grekiska av J. B. Chabot. 35 Arjava, s. 79 o. där anf. litt. 36 Arjava 2007 s.79 o. där anf. litt. Översatt från grekiska av J. F. Hamilton. 37 Arjava 2007 och där anf. litt. Översättning från grekiska av Antti Arjava. 104 Bo Gräslund

Antti Arjava har i det närmaste dammsugit det rika papyrusmaterialet från Egypten i jakten på uppgifter om denna väderkatastrof, dock utan att finna tydliga spår i texterna. Han kopplar samman detta med Lydos’ uppgift om att katastrofen främst var ett problem för Europa medan områden som Indien och Persien inte skulle ha haft några problem. Arjava antar därför att det i första hand var frågan om ett nordligt fenomen, norr om 35 breddgra- den. Som vi sett omnämner också Cassiodorus i förbigående fenomenet som »nordligt» och Johannes Lydos talar om det som i första hand ett europeiskt problem. Men Lydos säger inget om att solförmörkelsen inte iakttogs i Indien och Persien, bara att man där inte hade några problem. Å andra sidan är detta bara andrahandsuppgifter. Med tanke på att Persien innefattade praktiskt taget alla klimatzoner från tropiska kustregioner till subpolära bergstrakter bör Lydos’ uppgifter bemötas med viss försiktighet. Som vi ska se i det föl- jande har denna »solförmörkelse» med stor säkerhet orsakats av ett moln av sulfatisk aerosol som under lång tid cirkulerat i stratosfären över hela jordklotet. Jag anser därför att Lydos’ utsaga att Europa drabbades mest och In- dien och Persien inte alls, liksom bristen på skriftliga belägg från Egypten, främst är ett uttryck för att de negativa effekterna av förmörkelsen var sjufalt värre på nordliga breddgrader än i vanligtvis solstekta, heta och torra områ- den som Egypten, Persien och Indien. Kinesiska källor noterar för år 536 att den normalt ljusstarka hundstjär- nan Canopus inte syntes vid vår- och höstdagjämningen och att staten Ching söder om Shandonghalvön drabbades av frost och snö i juli och augusti månader med svält och hungersnöd som följd hösten därpå. Proble- men fortsatte år 538. På andra håll i Kina kom kölden tidigt och år 536 råd- de torka och hungersnöd, år 537 föll det snö på sommaren och år 538 rådde hungersnöd. I ett område norr om Gula Floden skall 70–80 % av befolkningen ha dött. Klimatiskt sett tycks hela 530-talet ha varit en exceptio- nellt svår tid i Kina.38 Jag noterar också att både senantika och kinesiska källor liksom Kalevala talar om felslagen skörd i samband med att solen var skymd. Och medan senantika och kinesiska källor direkt talar om hungersnöd, gör norröna käl- lor det indirekt. Senantika, kinesiska och norröna källor omtalar också krig och oro. Det råder således stor överensstämmelse mellan Gylfaginnings uppgifter om Fimbulvintern och de senantika källornas notiser om åren utan sommar 536–537 e Kr. Medan de senare talar om en tid på tolv till arton månader, talar Gylfaginning om två somrar i följd, VÄluspá om somrar i pluralis och Kalevala om att solen och månen var borta länge. Om vi utifrån Gylfaginning och Zachariah från Mytilene sätter början av solförmörkelsen till slutet av mars år 536 och dess slut till september–okto-

38 Houston 2000. Fimbulvintern, Ragnarök och klimatkrisen år 536–537 e.Kr. 105 ber år 537, får vi en period på 18–19 månader då vinterväder rådde även på sommaren. Men även om förmörkelsen hade börjat tona av redan i slutet av augusti år 537, skulle sommaren det året ha varit helt spolierad för jordbruk och boskapsskötsel. Att den solskymning som omtalas i dessa senantika källor orsakats av en våldsam vulkanisk eller möjligen kosmisk eruption har man länge antagit (se vidare nedan). Rimligen måste man räkna med att det skymmande aerosolmolnet varierat i täthet och livslängd i olika geografiska områden. De klimatiska effekterna i fråga om temperatur, nederbörd och vind kan också ha varierat efter regionala förhållanden. Dessutom torde aerosolmolnet efterhand ha tunnats ut långsamt på ett sätt som gjort det svårt att avgöra när för- mörkelsen egentligen upphörde. Så om källorna i stort sett är överens om när solförmörkelsen började, är det naturligt att de är mindre eniga om när den upphörde. Det är också rimligt att anta att man på nordliga breddgrader med naturligt svagare solbestrålning uppfattade det som att solskymningen varade längre än man gjorde i exempelvis Medelhavsområdet. Jag ser det som en rimlig hypotes att den norröna myten om Fimbulvin- tern ytterst återgår på nordbors långvariga och traumatiska upplevelser av de svåra klimatiska förhållanden som följde av en våldsam vulkanisk eller kosmisk eruption i början av år 536 e.Kr.

FORNIRANSKA MYTER

Religionshistorisk forskning uppmärksammade tidigt sambandet mellan forniranska myter och traditionen om Fimbulvintern, som ofta kommit att tolkas som ett utflöde av de förra. Nyligen har Hultgård utförligt behandlat forniranska traditioner om förödande vintrar som gjorde slut på de flesta människor och deras boskap och som uppfattades som gudarnas straff för människors synder.39 Hultgård är benägen att tolka de nordiska och iranska vintermyterna som ett uflöde av i första hand en gemensam äldre indoeuropeisk tradition.40 Här finns dock skäl att dröja ett ögonblick. Även om de olika iranska myt- resterna är svårtolkade, rymmer de element41 som på ett märkligt sätt knyter an till Fimbulvintern som i första hand ett sommarfenomen. I Pahlavi-traditionen talas således inte bara om snö utan också om ett evigt regnande och haglande, något som snarare hör samman med uselt sommarväder än smällkalla vintrar. Vidare talas om tre på varandra följan- de katastrofala vintrar som helt förödande för människor och djur. Till detta kan läggas Avesta-mytens tal i Videvdad om vinter som varar i hela tio må-

39 Hultgård 2007. 40 Hultgård 2007, s. 116 ff. 41 Hultgård 2007, s. 112 ff. 106 Bo Gräslund nader, vilket skulle ge en sommar på bara två månader och innebära att det under större delen av sommaren rådde vinterväder. Detta kan jämföras med uppgifterna i Gylfaginning om Fimbulvinterns tre vintrar i rad utan sommar emellan, informationen i Vafþrúðnismál om att många människor inte överlevde denna händelse, skildringen i Kalevala av hur säd och boskap tog skada när solen var skymd och med senantika för- fattares upplysningar om kallt vinterväder på sommaren även i Medelhavs- världen. Jag anser det därför motiverat att väcka frågan om inte också den iranska mytfloran om förödande vintrar innehåller spår av traditioner om uteblivna somrar som kan ha samband med solskymningen år 536–537 e.Kr. som denna framträder i senantika källor.

VULKANISK SVAVELDIOXID I STRATOSFÄREN

Händelserna åren 536–537 har allmänt antagits hänga samman med något okänt vulkanutbrott. En av huvudkandidaterna bland kända vulkaner är Kra- katau mellan Sumatra och Java i Indiska Oceanen, men saken är ännu oklar. Det anmärkningsvärda är dock att inget av de kraftigaste kända vulkaniska eruptionerna i sen historisk tid som Tambora 1815 och Krakatau 1883 orsakade att solen skymdes för det mänskliga ögat över stora geografiska områ- den en endaste dag trots att solstrålningens effekt dämpades under så lång tid som ett till tre år42 med påtagliga negativa klimatiska effekter. Så om solen åren 536–537 var så gott som helt skymd under tolv till arton månader, måste solstrålningen ha varit katastrofalt mycket svagare under hela denna tid än vid någon känd historisk eruption. För några år sedan analyserades en serie borrkärnor från isen i östra An- tarktis med ett distinkt lager sulfat som tolkas som spår efter utfällningar efter en kraftig vulkanisk eruption. Lagret dateras till omkring år 540 e. Kr. (± 17 år).43 För en datering av själva utbrottet måste dock ytterligare några år läggas till för den tid det tar för svaveldioxid och svavelsyra i aerosolform att cirkulera i stratosfären och efterhand fällas ut på jorden som sulfat. Det leder oss nästan rakt tillbaka till 536 e. Kr., en nästan osannolik överens- stämmelse med de skriftliga källorna. Helt nyligen har liknande lager av sulfat (SO4) påträffats i flera olika borrkärnor från den grönländska inlandsisen som medelst varvräkning med stor säkerhet kan dateras så snävt som 533– 534 plus/minus 2 år.44 Då den eruption som legat bakom dessa sulfatutfällningar tycks ha varit den kraftigaste under hela första årtusendet e. Kr. och inga spår av något lik-

42 McGee et al; Miles et al. 43 Traufetter et al. 2003. Tack till Frands Herschend som uppmärksammat mig på denna artikel. 44 Larsen et al. 2008. Fimbulvintern, Ragnarök och klimatkrisen år 536–537 e.Kr. 107 nande från tiden närmast före eller efter har kunnat dokumenteras, har forskarna ifråga inte tvekat att peka ut den som ansvarig för den stora solskymningen åren 536–537.45 Sulfatutfällningar av sådana dimensioner som det här har varit frågan om tyder på att mycket stora mängder svaveldioxid cirkulerat i stratosfären en längre tid över hela jordklotet.46 Det är anmärkningsvärt att varken senantika eller nordiska källor nämner att det som skymde solen hade någon särskild lukt, färg eller konsistens.47 Denna allmänna tystnad bekräftar att det som skymde solen inte befann sig nära jordytan utan på mycket hög höjd. Det stämmer också med den bild som förmedlas av Kalevala, där det som skymmer solen sägs ligga ovan molnen (sång 47, 51–62) och där mörker råder ända uppe i himlen (sång 47, 43–46). Inte heller i de norröna myterna om fimbulvetr och RagnarÄk finns någon antydan om ett skymmande stoftmoln på låg höjd. Det enda som skulle kunna tyda på att människor upplevt aska, rök eller grövre partiklar i luften av det slag som kan uppträda på marknivå en kort tid efter en stor vulkanisk eruption, är ett påtagligt intresse för flygande eld- eller röksprutande drakar och lindormar i yngre germansk tradition och bild- värld. Men då rör vi oss långt ute i hypotesernas utmarker. De senantika och nordiska skriftliga källorna bekräftar således indirekt de naturvetenskapliga iakttagelserna om en så kraftig eruption år 536 att ett väldigt gasmoln under lång tid cirkulerat i stratosfären på mycket hög höjd. Att bedöma magnituden för och effekten av historiska vulkanutbrott är förenat med stor osäkerhet.48 Men så mycket är klart att inte ens de kraftigaste kända vulkanutbrotten under sen historisk tid såsom Tamora 1815, Krakatau 1883 och Pinatubo 1991 orsakade att solen skymdes nästan helt annat än högst tillfälligt och lokalt. Eftersom eruptionen år 536 kom att skymma solen ganska effektivt under så lång tid som omkring ett och ett halvt år, måste den ha varit av enorma dimensioner och haft långt värre klimatiska effekter än något känt historiskt vulkanutbrott. Som vi skall se bekräftas detta av dendrokronologins vittnesbörd om kraftigt sänkta sommartemperaturer efter eruptionen under så rekordlång tid som tio år. Det våldsamma utbrottet av vulkanen Tamora i östra Indonesien år 1815, vars magnitud beräknats till 7 på den 8-gradiga VEI-skalan,49 åstadkom bara en kall vinter och en katastrofalt kall sommar följande år, främst i nordöstra Amerika och norra Europa, med utbredd hungersnöd som följd. Ändå upp- levde man inte att solen var skymd en endaste dag. Det gigantiska vulkan- utbrottet som ödelade Santorini i egeiska havet år 1628 f.Kr. orsakade av

45 Traufetter et al. 2003. 46 McGee et al 1997; Miles et al. 2004; de Silva 2005. 47 Lydos’ tanke att fuktig luft skymde solen kan lämnas därhän; däremot kan luftfuktigheten ha förhöjts som en följd av att solen var skymd. 48 Miles et al 2004; Traufetter et al. 2004. 49 VEI = Vulcanic Eruption Index. 108 Bo Gräslund trädringsserier att döma kraftigt sänkta sommartemperaturer under endast fyra år.50 Sådana jämförelser har inte vägts in i den mycket hypotetiska uppskattning som gjorts av magnituden på 536 års eruption till 6 på VEI-skalan.51 Mycket talar för att detta är en alldeles för försiktig bedömning. Mycket riktigt har Larsen et al. noterat att medan de antarktiska utfällningarna är ca 15 % mindre än de från Tambora, de grönländska är 40 % mäktigare än dessa och att euptionen år 536 måste ha varit betydligt kraftigare än Tambo- ra. Man menar också att allt tyder på att utbrottet ägt rum på tropiska breddgrader.52 Det är väl känt från historisk tid att sulfatiska aerosolmoln i stratosfären påverkar klimatet negativt både regionalt och globalt, i första hand i form av sänkt temperatur som en följd av att solvärmen inte når jordytan utan reflek- teras uppåt, men också i form av låga ozonhalter.53 Ju tätare molnet är och ju längre tid det ligger kvar, desto svårare klimateffekter på jorden.54 Det har spekulerats mycket om vilken vulkan som orsakade utbrottet år 536. Men det väldiga aerosolmoln som det måste ha varit frågan om och det långa efterföljande temperaturfallet har också väckt frågan om inte orsaken i stället var en komet eller asteroid som slagit ner på jorden eller exploderat på låg höjd eller möjligen att jorden passerat genom ett moln av kosmiskt damm.55 En asteroid kapabel att åstadkomma sådana effekter bör ha haft en diameter på minst 500 meter.56 Det som möjligen talar för detta kosmiska alternativ är att inget känt historiskt vulkanutbrott har haft tillnärmelsevis samma följdeffekter som eruptionen år 536. Solförmörkelsen åren 536–537 under så lång tid som under ett och ett halvt år med åtföljande tioårig kraftig temperatursänkning (se nedan) saknar all motsvarighet i de senaste årtusen- denas vulkaniska historia.

DE KALLA SOMRARNA 536–545 E.KR.

Katastrofåret 536 kan tydligt avläsas i en nästan obefintlig tillväxt av års- ringarna i skogens träd över nästan hela norra halvklotet. Men det intressanta är att denna effekt gäller nästan hela tioårsperioden 536–545. Årsringsse- rier på ek från Irland, Skottland, England, Holland, Tyskland och Polen liksom på tall, lärkträd och andra träslag i norra Sverige, norra Finland, Öster- rike, norra Ryssland, Sibirien, Mongoliet, sydvästra USA liksom på södra

50 Grudd 2000,s. 2959. 51 Trautwetter et al. 2005. 52 Larsen et al. 53 McGee et al. 1997. 54 de Silva 2005. 55 Baillie 1994, 1999, Rigby et al. 2004. 56 Rigby et al. 2004; Kasatkina et al. 2006. Fimbulvintern, Ragnarök och klimatkrisen år 536–537 e.Kr. 109 halvklotet i Argentina och Chile är entydiga. Under dessa år var trädtillväx- ten mycket liten, speglande ovanligt ogynnsamma väderomständigheter under sommarhalvåret, i första hand i form av låg temperatur. Värst tycks det ha varit åren 536, 538, 539, 540, 541 och 545. Eftersom allt börjar med år 536, har man funnit det uppenbart att hela denna till synes globala köldpe- riod orsakats av eruptionen just detta år.57 För Nordskandinaviens del har man utifrån trädringsserierna hypotetiskt uppskattat att medeltemperaturen för sommarmånaderna juni, juli och augusti under denna tioårsperiod sjönk med 3–4 grader Celsius.58 Med stor sannolikhet blev även vintrarna kallare än normalt, men det avslöjas inte av trädens årsringar. Föga förvånande har man för denna tid också noterat sänkt vattentempe- ratur i Atlanten utanför Norges kust.59 Till saken hör också att vattennivåer- na i sjöar och vattendrag steg och att många mossar växte till,60 något som i sin tur signalerar högre grundvattennivåer och ökad luftfuktighet, i första hand som en följd av minskad avdunstning och kanske ökad nederbörd. Även om vi således har att räkna med en hel tioårsperiod med kalla somrar, bör begreppet Fimbulvinter i enlighet med uppgifterna i Gylfagin- ning förbehållas perioden med solskymning, med andra ord åren 536–537. Perioden 536–545 kan lämpligen kallas »tioårsperioden med de kalla somrarna».

DEN JUSTINIANSKA PESTPANDEMIN

En olycka kommer sällan ensam. Det är väl känt att böldpestepidemier kan utlösas av naturkatastrofer som rubbar miljön för de smågnagare som är en- demiska bärare av pestbacillen och som då drivs ut på vandring som smitt- spridare. Den justinianska pesten, den första kända stora böldpestpandemin, anses av många direkt ha framkallats av naturkatastrofen 536–537.61 Den justinianska pesten uppenbarade sig år 541 i Egypten och Främre Orienten och år 542 i Konstantinopel och Medelhavsområdet för att under efterföljande decennier också hemsöka Västeuropa. Sekundära lokala pest- pidemier tycks sedan ha blossat upp gång på gång i Västeuropa ända fram till omkring år 750.62 Det är svårt att tänka sig att Mellaneuropa under såda- na förhållanden kan ha sluppit undan, och man måste åtminstone hypotetiskt

57 Scuderi 1990; Briffa et al. 1990 o. 1992; Baillie 1994 o. 1999; Eronen et al. 1999; Hughes et al. 2001; d’Arrigo et al. 2001A o. 2001B; Gunn 2000; Larsen et al. 2008. 58 Briffa et al. 1990; 1992; Scuderi 1990; jfr Grudd et al. 2002. 59 Jansen & Koç 2000. 60 Berglund 2003. 61 Stothers 1999; Keys 1999, s. 18 f. 62 Biraben & Le Goff 1969; Lester 2006. 110 Bo Gräslund räkna med att pesten kan ha nått Skandinavien. Goda förutsättningar har funnits.63 I dag vet vi att den svarta råttan, pestloppans speciella värddjur, var väl etablerad i norra Medelhavsområdet redan flera hundra år före Kristus. Det finns också en stor mängd säkra arkeologiska belägg för att den svarta råttan förekom allmänt i hela det senromerska rikets norra utkanter, från Panno- nien i nuvarande Rumänien i öster över Rhenlandet, Gallien, nuvarande Belgien till södra och norra England.64 Denna omständighet torde i hög grad ha främjat spridningen av den justinianska pesten i Europa. De tvivel som emellanåt framförts om att denna epidemi inte kan ha varit böldpest har nu också slutgiltigt vederlagts. DNA från pestbacillen Yersinia pestis har näm- ligen extraherats ur människoben från kollektivgravar från denna tid i både södra Tyskland och södra Frankrike.65 Många bedömare har uppskattat att den justinianska pesten minskade Eu- ropas befolkning med omkring en tredjedel. Själv menar jag att det knappast är möjligt att hålla isär pestens och klimatkrisens negativa följder för Euro- pas befolkning, ekonomi och samhälle.

KULTURLANDSKAPET VÄXER IGEN

Det är inte självklart enkelt att koppla paleobotaniska pollenskikt till arkeologiska tidshorisonter. Men när ett mycket stort antal pollensekvenser från norra och mellersta Europa läggs samman framträder ändå ett distinkt mönster. Vid mitten och slutet av det 6:e århundradet e.Kr., dvs. övergången mellan Folkvandringstid och Vendeltid i Skandinavien, växer skogen i stora delar av Nord- och Mellaneuropa igen på kulturlandskapets bekostnad på ett sätt som bara kan tolkas som en kraftigt minskad jordbruksintensitet och därmed också minskande befolkning. Detta är särskilt påtagligt i klimatiska marginalområden som i norra Sverige och på sydsvenska höglandet. Hela den väletablerade jordbruksbe- byggelsen i mellersta Norrland slås ut fullständigt. I vissa delar av det sydsvenska höglandet växte hela bygder igen. Men även centrala jordbruksbyg- der drabbades. Samma påtagliga igenväxning av kulturlandskapet inträffade i Norge och i viss mån i Danmark. Lika uppenbart är det att kulturlandskapet efter några generationer åter börjar breda ut sig på skogens bekostnad i samband med en återkolonisering av markerna.66 Allt detta har varit välkänt i snart ett halvsekel. Redan 1974 sammanfat-

63 Gräslund 1973, s. 278–284. 64 McCormick 2003. 65 Wiechmann & Grube 2005; Drancourt et al. 2007. 66 Welinder 1974, s. 253 ff.; Andersen & Berglund 1994; Berglund 2003. Fimbulvintern, Ragnarök och klimatkrisen år 536–537 e.Kr. 111 tade Welinder fenomenet så här: »… en över hela Skandinavien påvisbar odlingsstagnation, vilken inneburit en minskning i odlingsintensitet och ett totalt övergivande av gårdar och åkermarker … ruineringen av äldre järnål- derns kulturlandskap är ett hela Skandinavien omfattande fenomen.»67 Även i Mellaneuropa, från Belgien i väster till Polen i öster, började vid mitten av 500-talet det tidigare förhållandevis öppna kulturlandskapet att växa igen på ett sätt som allmänt tolkas som ett uttryck för reducerad bosätt- ning.68 I Tyskland kom på kort tid bortåt 90 procent av landets yta att vara täckt av skog.69 Först ett par hundra år senare börjar kulturlandskapet all- mänt att öppnas igen.70 Reduceringen av kulturlandskapet vittnar i första hand om ett kraftigt minskat betestryck. Det är orimligt att tänka sig att hela denna väldiga om- strukturering, där ibland hela bygder övergavs, berodde på en plötslig och samordnad övergång i hela Nord- och Mellaneuropa till mindre boskaps- skötsel och mer sädesodling. Det krympande kulturlandskapet kan knappast tolkas på annat sätt än som ett uttryck för ett kraftigt minskat betestryck på grund av en påtaglig populationsminskning bland boskap och människor. Allt tyder på att det dröjde så mycket som fem till åtta generationer innan befolkningsnivån återställts till ursprunglig nivå.

DEN ARKEOLOGISKA BILDEN

Att redovisa det arkeologiska material som tyder på att klimatkrisen åren 536–545, med eller utan medverkan av den justinianska pesten, hade en starkt negativ inverkan på samhället i norra Europa vore ett jätteföretag. Jag får här nöja mig med en skissartad framställning. De arkeologiska källorna, särskilt då bosättningsmaterialet, lider också av att det sällan kan findateras så väl att det tillåter säker detaljkorrelation inbördes eller med historiskt daterbara händelser; osäkerhetsmarginalerna är i regel betydande. Å andra sidan påverkar detta på intet sätt det här förda resonemanget om myten om Fimbulvintern eller tolkningen av de skriftliga och naturhistoriska källma- terialen, vilka helt står på egna ben. Folkvandringstiden i Skandinavien, ca 375–550 e.Kr., var en av de mest expansiva perioderna i Nordens förhistoria, kulturellt, ekonomiskt och be- folkningsmässigt. Vid slutet av denna tid nådde bebyggelsen och kulturlandskapet sin kanske största utbredning över huvud taget före 1700-talet, på sydsvenska höglandet kanske före år 1900. Politiskt framträder en rad växlande småkungadömen, men tendenser till större statsbildningar kan

67 Welinder 1974. 68 Andersen & Berglund 1994; Behre et al. 1996; Verbruggen et al. 1996; Ralska-Jasiewiczo- wa & Latowa 1996; Berglund 2003. 69 Bork 1998. 70 Berglund et al. 1996; Lang 1994. 112 Bo Gräslund anas. Socialt, politiskt och i viss mån ekonomiskt var Norden en integrerad del av Europa. Rikedomen på guld och andra prestigevaror var stor. Men vid mitten av 500-talet bryts detta mönster brutalt. Den efterföljande äldre Ven- deltiden, ca 550–625 e.Kr., framstår på många sätt som den dunklaste delen av hela järnåldern. I de områden av Skandinavien där husen dittills hade byggts på sten- grund, som på Öland, Gotland, östra Östergötland, norra Hälsingland, Me- delpad och delar av södra och västra Norge, finns mängder av synliga rester efter övergivna gårdar och byar från slutet av folkvandringstiden. Numera vet vi att även gårdar och byar i södra och mellersta Sverige, där husen byggdes med trästolpar nergrävda direkt i marken, vid slutet av folkvandringstiden praktiskt taget överallt övergavs och därmed i många fall flyttades. På fastlandet finns alltså i princip samma övergivna fossila bybebyggelse som på de stora öarna, om än under markytan osynlig för blotta ögat. En stor del av den äldre järnålderns byar ute på lermarkerna i östra Mel- lansverige övergavs alltså under 500-talet för att flyttas till något högre be- lägen och torrare mark i grannskapet, men då ofta i reducerad omfattning. Tillsammans med gård och by flyttades i många fall också gravplatserna. De exempel på boplats- och gravplatskontinuitet som också finns i östra Mel- lansverige rubbar inte bilden av ett mycket tydligt mönster. Det var frågan om den mest dramatiska och plötsliga bebyggelseförändringen i Sverige efter jordbrukets införande för sextusen år sedan. Mycket talande är att tidens nordligaste jordbruksbosättning i Sverige, den i norra Hälsingland, Medelpad, södra Ångermanland och centrala Jämt- land tycks ha mer eller mindre övergivits vid mitten av 500-talet för att åter- koloniseras först ett par generationer senare. Vissa andra agrara marginal- områden som övergavs samtidigt kom sedan att ligga för fäfot ända till sen historisk tid, särskilt på sydsvenska höglandet. Över huvud taget tycks man ha övergivit mindre fördelaktiga bosättningslägen och koncentrerat bebyggelsen till de bästa markerna. Södra Norge uppvisar samma bild av allmän reduktion av bebyggelsen: boplatser upphör eller flyttar, antalet fornfynd minskar och kulturlandskapet växer igen, särskilt i marginalområden. Det kan då synas motsägelsefullt att Nordnorge tycks ha klarat sig ganska väl. Men det kan förklaras med att jordbruket i Nordnorge i motsats till i Nordsverige i viss mån var en binäring till områdets enastående rika marina resurser som rimligen inte drabbades nämnvärt av klimatkrisen. Undantaget Nordnorge motsäger således inte intrycket av en klimatbetingad jordbrukskatastrof. Jämfört med den mellersta järnåldern utmärks tiden närmast efter Fim- bulvintern i Sverige, den äldsta Vendeltiden (ca 550–625 e.Kr.), generellt sett av färre och mer begränsade bosättningsspår, färre gravar, färre forn- saksfynd, mindre ädelmetall, färre offerfynd, kraftigt minskad järnproduk- tion och ett igenväxande kulturlandskap. Sammantaget kan detta ses som en Fimbulvintern, Ragnarök och klimatkrisen år 536–537 e.Kr. 113 bekräftelse på den befolkningsminskning som Vafþrúðnismál antyder och pollenanalysen tydligt vittnar om. Den danske arkeologen Morten Axboe har hävdat att antalet offerfynd med dyrbara prestigeföremål av guld och ädelsten, inte minst s.k. guldbrak- teater, ökade dramatiskt vid mitten av 500-talet som ett uttryck för män- niskors desperata behov under de traumatiska åren 536–545 av försonande kontakt med högre makter.71 Detta är inte alls otänkbart, men tyvärr tillåter inte den osäkra dateringen av dessa depåfynd en så snäv datering som till åren 536–545, än mindre till 536–537. I Danmark flyttades kanske inte bosättningarna så ofta, men många byar försvann eller krympte i storlek samtidigt som mängden arkeologiska fynd minskar betydligt och kulturlandskapet tillfälligt växer igen. Arkeologiskt framstår tiden närmast efter folkvandringstiden som den kanske torftigaste perioden av Danmarks enastående rika forntid. Det skymmande aerosolmolnet åren efter eruptionen år 536 och den kraftigt sänkta sommartemperaturen under hela den följande tioårsperioden måste ha medfört kraftigt minskad avdunstning från jordytan. Detta bekräf- tas som nämnts av höjda vattennivåer i sjöar och ökad tillväxt av mossar. Det är svårt att inte koppla samman denna ökade fuktighet med att de flesta boplatser, som i östra Mellansverige ofta låg på lermarker i omedelbar anslutning till våtmarker och vattendrag, allmänt övergavs vid denna tid och flyttades till torrare, litet högre belägen mark i grannskapet. Man kan ha fått problem med höga vattenflöden och förhöjt grundvatten i lägre liggande delar av byarna och med fukt och mögel i förråd och bostäder. Här skymtar för första gången en rimlig förklaring till varför boplatserna vid skiftet mellan Folkvandringstid till Vendeltid allmänt flyttades på det sätt som skedde. Kanske är det att läsa in för mycket i de litterära texterna, men jag noterar ändå att de förut citerade raderna ur Hyndluljóð, Haf gengr hríðum við himin siálfan líðr lönd yfir, en lopt bilar.72 Havet slår med stormvågor mot själva himlen, stiger över landen och luften ger vika. skulle kunna vara en metaforisk omskrivning av besvärande hög luftfuktighet. I samma riktning pekar kanske också den förut citerade notisen hos Jo- hannes Lydos om att hög luftfuktighet skymde solen särskilt i Europa. Nedgångstiden i Skandinavien vid övergången mellan Folkvandringstid och Vendeltid har ofta förklarats som en effekt av att det senantika samhället i Sydeuropa bröt samman och därmed det internationella ekonomiska nät-

71 Axboe 1999, 2004, s. 266 ff., 2005. 72 Hultgård 2004, s. 57 f. som följer Helgason 1971. 114 Bo Gräslund verk som Skandinavien var en del av. Men eftersom nordborna var helt självförsörjande på mat och annat för själva livsuppehället, kan det senantika samhällets kollaps omöjligen ha orsakat en allmän försörjningskris i Nor- den. Långt rimligare är att anta att klimatkrisen 536–545 bidrog till att resterna av den senantika högkulturen i västra och centrala Medelhavsområdet föll samman. Ett annat argument har varit att jordbruksmarken minskade som en all- män effekt av att man övergick till mer sädesodling på den arealkrävande djurhållningens bekostnad. Men detta är en ren gissning utan stöd i något källmaterial. Det är för övrigt högst osannolikt att en sådan omläggning skulle kunna ske samtidigt över hela Mellan- och Nordeuropa. Hypotesen förutsätter också att sädesodlingen litet senare åter minskade och djurhåll- ningen ökade i samband med att kulturlandskapet efter några generationer åter började öppnas. Inte heller är det troligt att krisen allmänt kan ha utlösts av krig eller en plötslig utarmning av jordar samtidigt över hela Nordeuropa. I själva verket skedde dessa scenförändringar så pass samtidigt över hela Nord- och Mellaneuropa att generella faktorer ovillkorligen måste tillmätas större förklaringsvärde än lokala, regionala och sociala. Allt pekar på att hela detta stora samfällda nordeuropeiska krisförlopp hade en gemensam bakgrund. Då framstår den klart belagda klimatkrisen åren 536–545 e.Kr. som den mest sannolika huvudorsaken, med eller utan medverkan av den justinianska pestpandemin. Under äldsta Vendeltid tycks samhället samtidigt ha gått mot ökad strati- fiering med en välmående maktelit som också bemästrade ett högtstående konsthantverk. Jag ser detta som ett uttryck för att en kraftig befolkningsminskning orsakad av klimatkatastrofen åren 536–545 bidrog till att ett stort antal gårdar och kanske hela byar övergavs, mark som sedan kvarvarande stormannafamiljer tog över med hänvisning till släktsanspråk eller helt enkelt genom maktbruk. På så sätt kan naturkatastrofen också ha lagt grunden till den allmänna ekonomiska maktsamling till en jordägande överklass som karakteriserar slutet av järnåldern och den tidiga medeltiden. Här kan man också aktualisera frågan om uppkomsten av den regala godsbildningen Uppsala Öd i östra Mellansverige, omnämnd redan i den tidiga, apokryfiska delen av Snorres Ynglingasaga men också i Yngre Västgötalagen, Hälsinge- lagen och Upplandslagen.73 Sådana manifestationer för ekonomisk, social och politisk maktsamling som storhögarna i Gamla Uppsala, Ottarshögen i Vendel och troligen många andra storhögar i Mälarområdet tycks också, som John Ljungkvist övertygande visat, ha kommit till just under den allra äldsta Vendeltiden.74

73 Rosén 1964, s. 434 f. 74 Ljungkvist 2005. Fimbulvintern, Ragnarök och klimatkrisen år 536–537 e.Kr. 115

SUMMERANDE ÅTERBLICK

Den norröna traditionen om Fimbulvinterns två kalla somrar då solen inte hade någon verkan överensstämmer väl med senantika skriftliga uppgifter om en permanent solskymning i Medelhavsområdet åren 536–537 e.Kr. som utjämnade skillnaderna mellan årstiderna. Dessa uppgifter stöds av naturhistoriska belägg för en våldsam vulkanisk eller kosmisk eruption vid samma tid, som måste ha sänkt jordens medeltemperatur kraftigt, vilket i sin tur bekräftas av dendrokronologins vittnesmål från både norra och södra halvklotet om mycket kalla somrar under hela tioårsperioden 536–545. Och samtidigt som senantika och kinesiska källor talar om felslagna skördar och hungersnöd, talas i VÄluspá om en befolkningskatastrof och i Kalevala om frusna grödor och problem för boskap och människor. Dessa antydningar om en befolknings- och bosättningskris i Nordeuropa bekräftas med efter- tryck av det paleobotaniska materialet som vittnar om ett allmänt igenväx- ande kulturlandskap. Som nämnts har man beräknat att temperaturen i Nordsverige under tio- årsperioden med de kalla somrarna åren 536–545 sänktes med 3–4 grader Celsius. I förening med bristen på solljus under de två första av dessa år måste detta ha haft förödande konsekvenser för tidens jordbruk, särskilt i klimatiska marginalområden i norra Europa. Då har ändå inga andra tänk- bara väderanomalier i sammanhanget tagits med i beräkningen. Till detta kommer, åtminstone för Syd- och Västeuropas del, följderna av den justinianska böldpestpandemin, som i sin tur kan ha utlösts av naturkatastrofen. Hela Nord- och Mellaneuropa tycks ha dragits in i en allvarlig jordbruks- och befolkningskris med en påtaglig ekonomisk och kulturell stagnation som följd. Föga förvånande finns det förhållandevis litet skriftligt källmate- rial bevarat från denna tid, övergången mellan senantik tid och tidig medeltid i Europa, själva inbegreppet av »The Dark Ages». De samstämmiga vittnesmålen från de skriftliga, vulkanologiska, dendro- kronologiska och paleobotaniska källkategorierna förstärks av att dessa är helt oberoende av varandra, liksom av det arkeologiska materialet. Det är inte heller sannolikt att den skriftliga traditionen i Medelhavsom- rådet influerat vare sig den norröna om Fimbulvintern eller den finska i Ka- levala. Det troliga är att överensstämmelserna beror på de gemensamma er- farenheterna av »åren utan sommar». Mycket talar således för att de norröna myterna om Fimbulvintern och motsvarande teman i Kalevala har en verklighetsbakgrund i form av en enorm vulkanisk eller kosmisk eruption som fördunklade solen över hela jordklotet åren 536–537 e.Kr. och utlöste en allvarlig klimatkris på norra halvklotet under hela tioårsperioden 536–545. Tidsavståndet mellan de händelser som här angetts som upphov till myterna om Fimbulvintern och tiden för deras nedtecknande, omkring sju- hundra år, kan förefalla långt. Men större delen av den historiska ramen för den poetiska Eddans hjältediktning går ju tillbaka ända till 300–400-talen, 116 Bo Gräslund trots att de händelser som där besjungs haft en mycket mindre inneboende minneskraft än någonsin Fimbulvintern. I en »litterärt» så avancerad oral kultur som den nordiska järnåldern torde den förfärliga Fimbulvintern länge ha levt i folkminnet. Och eftersom ingen människa på norra halvklotet kan ha undgått katastrofen, torde minnet av den länge ha återberättats, besjung- its och försetts med mytiska förklaringar över hela Norden. Än mer osannolikt långt kan tidsavståndet förefalla till Kalevaladikterna som ju upptecknades först i början av 1800-talet. Men i andra partier av Ka- levala finns beskrivningar av detaljer i dräkt och vapen som tycks peka tillbaka mot vikingatiden, ja ända mot sexhundratalet.75 I det ljuset är det inte märkligt att så enastående och skrämmande erfarenheter som »åren utan sommar» kunnat traderas som mytisk tradition i fyrtio människogeneratio- ner, speciellt som det skedde i sångform. De kraftiga utfällningarna av sulfat i inlandsisarna på Grönland och i An- tarktis efter en våldsam vulkanisk eller kosmisk eruption överensstämmer med att flera senantika källor talar om att solen och månen uppfattades som mörka eller svarta åren 536–537. Cassiodorus säger rent av att solen hade en blåaktig färg vilket, som Arjava noterat, tyder på närvaron av torra sulfatiska partiklar i atmosfären.76 Det kan därför tyckas som en mytisk överdrift när VÄluspá talar om att solskenet svartnar i samband med RagnarÄk. Men detta har sin direkta motsvarighet i Cassiodorus’ uppgift att just solstrålarna hade en mörk ovanlig färg. Jag återger här än en gång de strofer ur VÄluspá som talar om en av Fen- risulvens avkommor: Fyller sig med döda människors lik, rödfärgar makternas boningar med rött blod. Solskenet var då svart somrarna därefter, alla vindar onda.77 Makternas boningar kan knappast syfta på annat än himlen. Till saken hör att mycket kraftiga vulkaniska eruptioner med stor spridning av svaveldioxid i atmosfären under lång tid brukar åtföljas av ytterst spektakulära blodröda solnedgångar. Efter utbrotten av Tambora 1815 och Krakatau 1883 blev sådana blodfärgade solnedgångar förevigade av många av tidens konstnärer. Från våra norröna latituder kan nämnas Edvard Munch. Denne har själv i sin dagbok berättat om hur han hösten 1883, efter Krakataus ut- brott, vid solnedgången promenerade med två vänner utanför Kristiania: himmelen ble pludselig blodrød – jeg stanset, lænet mig til gjærdet, træt til døden – over den blåsvarte fjord og by lå blod och ildtunger – mine vænner gik videre og jeg stod igjen skjælvende av angst – og jeg følte at det gik et stort uendelig skrig gjennem naturen.78

75 Collinder 1987, s. 7. 76 Arjava 2007, s. 81. 77 Williams 2007. 78 Eggum 2007. Fimbulvintern, Ragnarök och klimatkrisen år 536–537 e.Kr. 117

Det dröjde tio år innan Munch kunde befria sig från den kusliga upplevelsen genom att måla den. Först kom Skriet 1893 med sin blodiga himmel och under de följande åren ytterligare flera målningar med samma våldsamt blod- röda himmel, även de med känslomässigt laddade namn som Förtvivlan, Ängslan och Melankoli. Munchs chockartade känsloreaktion ger en föreställning om hur järnål- derns människor i Norden kan ha upplevt den blodrött flammande himlen efter eruptionen år 536, för vilken just Krakatau är en het ansvarskandidat.79 Munch och VÄluspá tycks tala samma känslospråk. Sannolikheten är stor för att järnålderns människor fylldes av fasa när under lång tid himlen framåt kvällen färgades våldsamt röd såsom av gudarnas blod som ett förebud om världsalltets undergång. Att Fenris avkomma i detta sammanhang skulle mätta sig med människors lik ter sig motsägelsefullt eftersom vederbörande i första hand hör hemma i gudarnas värld och dessutom är i full färd med att färga denna röd med blod. Min misstanke att »manna» i strofen Fylliz fiÄrvi feigra manna skulle kunna syfta på gudarna tycks också språkligt sett vara fullt möjlig.80 Dessa korta rader i VÄluspá om Fenris avkomma är jag således benägen att uppfatta som en expressiv ögonblicksbild av hela gudavärldens under- gång i Ragnarök, där odjuret färgar himlen röd med gudarnas blod och mät- tar sig på deras lik. I alla tider har även korta solförmörkelser tolkats som olycksbådande jär- tecken. Tidens människor kan knappast ha undgått att tolka denna abnormt långa solskymning och dessa iskalla somrar och blodröda solnedgångar som ett förebud om världens undergång. Men när nu världen trots allt inte gick under, blev det naturligt att i stället låta det skrämmande minnet av fimbulvetr vävas in i föreställningar om en kommande världsundergång, RagnarÄk, som därefter länge kom att sväva över nordborna som ett reellt apokalyptiskt hot. Eventuella äldre undergångsmyter kom då naturligt att vävas in i denna tankevärld. Föga förvånande inleds Ragnaröksmyten om världens under- gång med att solen och månen försvinner och att solskenet svartnar. Det sä- ger sig självt att en så lång och katastrofal skymning av solen som det här var frågan om skapade misstro mot gudarnas förmåga att kontrollera tillvaron och ledde till tankar om att dessa var underkastade samma olyckliga öde som människorna, precis som hände med överguden Ukko i Kalevala. Det måste ha känts ganska självklart att gudarna skulle dras med i den slutliga katastrofen. På samma sätt tolkar jag Ragnaröksmytens slutscener, de där både sol, jord, gudar och människor plötsligt återuppstår i en paradisliknande miljö, som en reflex av den lyckliga stund efter Fimbulvintern då sol och värme äntligen kom tillbaka och en ny, ljus och optimistisk tid öppnade sig för de människor som hade överlevt.

79 Traufetter et al, s. 145. 80 Enligt muntlig information av Henrik Williams 20/12 2007, för vilket jag tackar varmt. 118 Bo Gräslund

Man kunde spekulera i om de vulkanutbrottsliknande scener som inleder myten om RagnarÄk återspeglar nordbors erfarenheter av ett våldsamt vulkanutbrott på Island år 536. Men inget så stort vulkanutbrott vid denna tid är känt på Island, som för övrigt då ännu var obebott, i varje fall av nordbor och inte heller finns egentliga vulkaner på andra håll i norra Europa. Jag antar därför att den atmosfär av vulkanutbrott som omger myten om Ragnarök tillkommit sekundärt som en folklig efterrationalisering i samband med tra- deringen på det vulkaniska Island. Den norröna traditionerna om fimbulvetr och RagnarÄk och Kalevalas berättelse om solens och månens försvinnande må förefalla mytiska. Men insatta i ett brett skrift- och naturhistoriskt sammanhang får de en prägel av logisk saklighet som kan förklaras med att man utgått från en och samma traumatiska erfarenhet där ingen oenighet kunde råda om vad som hade hänt, bara om hur det skulle tolkas. Förleden fimbul- skulle således av allt att döma syfta på en sammanhäng- ande vinterperiod på omkring två och ett halvt år. En sådan långvinter över- gick all tidigare hågkomst och måste ha haft oändligt mycket värre konsekvenser för samhället än reguljära vintrar någonsin kunde ha, hur stränga de än var. När man i efterhand kom att kalla denna fruktansvärda erfarenhet fimbulvetr, den ’stora’, den ’mäktiga’ vintern, var det därför med all sannolikhet just i bemärkelsen den ’långa’, den ’oändliga’ vintern, den vinter som aldrig tycktes vilja ta slut. Uttrycket inn mæri fimbulvetr i Vafþrúðnismál bör därför enligt min mening inte tolkas som den ’berömda’ eller ’ryktbara storvintern’ utan som den ’omtalade’ eller den ’beryktade långvintern’. RagnarÄk har denna form i den äldre Eddan medan Snorres Edda har rag- narökkr. Som Haraldur Bernharðsson noterar har det äldre rÄk traditionellt ansetts höra samman med feng. racu f., ’löpande’, ’flodbädd’, ’berättelse’ och med fsv. raka f. och fht. rahha f., ’berättelse’, ’tal’ varför RagnarÄk tolkats som ’gudarnas öden’. Den yngre skrivningen rökkr har då förklarats som en folketymologisk förväxling med ordet rökr, ’mörker.’ Nyligen har dock Bernharðsson visat att denna uppfattning inte har stöd i det språkliga materialet.81 Rök är således inte som antagits en neutral a-stam utan en neutral wa-stam och grundordet är substantivet fisl. røk(k), rek(k), ’mörker’ med därtill hörande starkt verb røk(k)va, rek(k)va, ’mörkna’. Ordet rÄk är semantiskt komplext och kan också betyda ’orsak’, ’ursprung’, eller ’öde’, och Bernharðsson antar att det är denna spännvidd som kommer till uttryck i att substantivet rök(k)r förutom ’skymning’ också kan betyda ’gryning’82. I valet mellan dessa alternativ är han benägen att tolka RagnarÄk som ’gudarnas gryning’, ’gudarnas pånyttfödelse’ med hänvis- ning till att RagnarÄk avslutas med att gudarna tillsammans med solen, na-

81 Bernharðsson 2007, s. 26–30. Ett stort tack till professor François-Xavier Dillmann som satt detta arbete i mina händer. 82 Bernharðsson 2007, s. 30 f., 34 f. Fimbulvintern, Ragnarök och klimatkrisen år 536–537 e.Kr. 119 turen och människorna till slut återuppstår. Alternativet ’gudarnas skymning’ överväger han över huvud taget inte.83 Men som Bernharðsson själv noterar, har verbet rök(k)va, rek(k)va ingen annan känd betydelse än ’mörkna’ och är dessutom betydelsen ’gryning’ för substantivet rök(k)r belagd endast i ett fall och då från 1600-talet.84 Med hänvisning till den långvariga solskymning som enligt Gylfaginning inleder RagnarÄk, till traditionen om att solskenet därvid svartnar, till den perma- nenta solskymning som senantika källor belagt för åren 536–537 samt till det dunklare dagsljus som länge brukar råda efter våldsamma eruptioner, fö- refaller det mig långt rimligare att här i stället ta fasta på den för både rök och rök(k)r språkligt välbelagda grundbetydelsen ’skymning’. Som Ragnarök(k)r och fimbulvetr framträder i Snorres Gylfaginning tycks alltså den språkliga innebörden i det förra begreppet stämma väl över- ens med den reella innebörden i det senare. RagnarÄk bör således enligt min mening rimligen i första hand tydas som ’gudarnas skymning’, den förmör- kelse som inte ens högre makter kunde avvärja och som därmed sågs som ett förebud om deras undergång. I så fall är det möjligt att även mytens be- nämning RagnarÄk återspeglar den i senantika källor så väl dokumenterade solskymningen åren 536–537 e.Kr.85

LITTERATUR

Andersen S. T. and Berglund B. E., 1994. Maps for terrestrial non-tree pollen (NAP) percentages in north and central Europe 1800 and 1450 yr BP. Paläokli- maforschung 12, s. 119–134. Arjava A., 2007. The mystery Cloud of the Year 536 CE in the Mediterranean Sources. Dumbarton Oaks Papers 2005, s. 73–94. d’Arrigo R., Jacoby G., Frank D., Pederson N., Cook E., Buckley B., Nachin B., Mijiddorj R. and Dugarjav C., 2001A. 1738 years of Mongolian temperature variability inferred from a tree-ring width chronology of Siberian pine. Geo- physical Research Letters 28, 3, s. 543–546. d’Arrigo R., Frank D., Jacoby G., Pederson N., 2001B. Spatial response to major volcanic events in or about AD 536, 934 and 1258: Frost rings and other dendro- chronological evidence from Mongolia and Northern Siberia. Climatic Change 49, 2001, s. 239–246. Axboe M., 1999. Medieval Archaeology. Axboe M., 2001. Året 536. Skalk 1,4, s. 28–32. Axboe M., 2004. Die Goldbrakteaten der Völkerwanderungszeit: Herstellungspro- bleme und Chronologie. Berlin.

83 Bernharðsson 2007, s. 34 f. 84 Bernharðsson 2007, s. 34. 85 Många personer har varit mig till stor hjälp vid arbetet med denna artikel. I första hand tackar jag Olle Sundqvist, Frands Herschend och Anders Hultgård, Uppsala, François-Xavier Dillmann, Sorbonne, och Heimir Pálsson och Henrik Williams, Uppsala, som läst manuskrip- tet i olika stadier av fullbordan och därvid alla framfört konstruktiv kritik, gjort värdefulla på- pekanden och kommit med viktig information. Ett stort tack också till Björn Berglund, Lund, och Björn Gunnarson, Stockholm. 120 Bo Gräslund

Axboe M., 2005. Guld og guder. I: Ragnarok. Odins verden. Utg, av Torsten Capel- le og Christian Fischer. Silkeborg. S. 41– 56. Axboe M., 2007. Brakteatstudier. København. Baillie M. G. L., 1994. Dendrochronology raises questions about the nature of the AD 536 dust-veil event. The Holocene 4, 1994. S. 212–217. Baillie M. G. L., 1999. Exodus to Arthur. Catastrophic Encounters with comets. London. Barnish S. J. B., 1992. The Variae of Marcus Aurelius Cassiodorus Senator, the right honourable and illustrious ex-quaestor of the palace, ex-ordinary consul, ex-master of the offices, praetorian prefect and patrician, being documents of the kingdom of the Ostrogoths in Italy, chosen to illustrate the life of the author and the history of his family. Translated with notes and introduction. Liverpool. Behre K.-E., Brande A., Küster H., and Rösch M., 1996. Germany. I: Berglund et al. 1996, s. 507–551. Bergeron T., Fries M., Moberg C.-A. och Ström F., 1956. »Fimbulvinter» Fornvän- nen 51, 1956, s. 1–18. Berglund B. E., 2003. Human impact and climate changes – synchronous events and a casual link? Quaternary International 105:1, 2003, s. 7–12. Berglund B. E., Birks J. B., Ralska-Jasiewiczowv M. (red.), 1996. Palaeoecologi- cal events during the last 15 000 years. Chichester. Bernharðsson, Haraldur, 2007. Old Icelandic ragnarök and ragnarökkr. I : Verba docenti. Studies in historical and Indo-European linguistics presented to Jay H. Jasanoff by students, colleagues, and friends. Ed. A. J. Nussbaum. S. 25– 38. Biraben J.-N. & Le Goff J., 1969. La peste dans le haut moyen age. Annales. Éco- nomies, sociétés, civilisations 1969, 24:6, s. 1484–1510. Engelsk version: The Plague in the Early Middle Ages. I: Biology of man in History. Ed. by R. Foster & O. Ranum. London 1975. S. 48–80. Bork H. R., Bork H., Dalchow C., Faust B., Piorr H. P., Schatz T., 1998. Land- schaftsentwicklung in Mitteleuropa. Wirkungen des Menschen auf Landschaften. Gotha. Briffa K. R., Bartholin T., Eckstein D., Jones P. D., Karlén W., Schweingruber F. H., & Zetterberg P., 1990. A 1400-hundred tree-ring record of summer temperatures in Fennoscandia. Nature 346, s. 434–439. Briffa K. R., Jones P. D., Bartholin T., Eckstein D., Schweingruber F. H., Karlén W., Zetterberg P. & Eronen M., 1992. Fennoscandian summers from AD 500: temperature changes on short and long time scales. Climatic Dynamics 7, s. 111– 119. Cassiodorus, se Barnish 1992. Chabot J. B., 1899–1910. Chronique de Michel le Syrien, Patriarche Jacobite D’Antioche, 1166–1199. Paris. Collinder B., 1978. Snorres Edda. Översättning och inledning. Stockholm. Collinder B., 1987. Kalevala. Stockholm. Dillmann François-Xavier, 1991. L’Edda. Récits de mythologie nordique. Traduit du vieil islandais, introduit et annoté. Paris. Drancourt M., Signoli M., Dang L.V., Bizot B., Roux V., Tzortis S., Raoult D., 2007. Yersinia Pestis Orientalis in remains of ancient plague patients. Emerging Infectious Diseases Journal, 13, 2, 2007. In press. Duchesne L., 1955. Le Liber Pontificalis. Paris. Eggum A., 2007. Edvard Munch som maler. Munchmuseet. http://www.munch.museum.no/content.aspx?id=15 Fimbulvintern, Ragnarök och klimatkrisen år 536–537 e.Kr. 121

Eronen M., Hyvärinen H. and Zetterberg P., 1999. Holocene humidity changes in northern Finnish Lapland inferred from lake sediments and submerged Scots pines dated by tree-rings. The Holocene 9, s. 569–580. Faulkes A., 1982. Snorri Sturluson, Edda: Prologue and Gylfaginning. Oxford. Grudd H., 2000. Swedish tree rings provide new evidence in support of a major, widespread environmental disruption in 1628 BC. Geophysical Research Letters 27:18, s. 2957–2960. Grudd H., Briffa K., Karlén W., Bartholin T., Jones P. D. & Kromer B., 2002. A 7400-year tree-ring chronology in northern Swedish Lapland: natural climatic variability expressed on annual to millennial timescales. The Holocene 12:6, s. 657–665. Gräslund B., 1973. Äring, näring, pest och salt. Tor 15, s. 274–293. Gunn J. D. (ed.), 2000. The Years without Summer. Tracing A.D. 536 and its after- math. BAR Intern. Series 872. Oxford. Hamilton F. J. & Brooks E. W., 1979 (1899). The Syriac Chronicle Known as that of Zachariah of Mytilene. New York (London). Harington C. R., 1992. The year without a summer? I: World climate in 1816. Ed. C. R. Harington. Canadian Museum of Nature. Ottawa. S. 523–556. Helgason Jón, 1971. Eddadigte 2. Gudedigte. 3. udg. København/Oslo/Stockholm. Holtsmark A. & Helgason Jón. 1950. Snorri Sturluson. Edda, Gylfaginning og pro- safortellingene av Skáldskaparmál. København/Oslo/Stockholm. Houston M., 2000. Chinese climate, history, and state stability in A.D. 536. I: Gunn et al. 2000, s. 71–77. Hughes M., Vaganov E., Shiyaton S., Touchan R., Naurzbaev M. and Funkhouser G., 2001. A 2´500-year long temperature-sensitive tree-ring record in far north- eastern Eurasia. http://www.wsl.ch/forest/dendro2001/abstracts/abs116.ehtml. Hultgård A., 2004. Fimbulvintern – ett mytmotiv och dess tolkning. Saga och sed 2003, s. 51–69. Hultgård A., 2005. Sonnenwölfe. Reallexikon der Germanischen Altertumskunde. Berlin/New York. Hultgård A., 2007. The mythic theme of the great winter in ancient Iranian traditions. I: Religious texts in Iranian languages. Symposium held in Copenhagen May 2002. Ed. By F. Vahman & C. V. Pedersen. Det Kgl. Danske Videnskabers- nes Selskab. København. S. 101–120. Jansen E. and Koç N., 2000. Century to decadal scale records of Norwegian sea sur- face temperature variations of the past two millennia. PAGES Newsletter 8:1, s. 13–14. Johansson K. G., 1997. Snorres Edda. Översättning från isländskan och inledning. Stockholm. Jónsson Finnur, 1902. Snorre Sturluson. Gylfaginning. Den gamle nordiske gudelære (første del av Snorres Edda). Oversat af Finnur Jónsson. Køben- havn. Kalevala 1964. Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran Toimituksia. 14 Osa. 24. Pai- nos. Kasatkina E., Shumilov O. and Lutkina N., 2006. A new proxy of comets events? European Planetary Science congress 2006. Berlin, Germany, 18–22 September 2006, p. 178. Keys D., 1999. Catastrophe: An Investigation into the Origins of the modern World. London. Kouroumali M., 2001. Catastrophe and conspiracy: The evidence of the sixth-century Byzantine sources for the AD 536 environmental event. Medieval Life 16, 2001, 2. 2–5. 122 Bo Gräslund

Lang G., 1994. Quartäre Vegetationsgeschichte Europas. Jena. Larsen L. B., Vinther B. M., Briffa K. R., Melvin T. M., Clausen H. B., Jones P. D., Siggaard-Andersen M. L., Hammer C. U., Eronen M., Grudd H., Gunnarson B. E., Hantemirov R. M., Naurzbaev M. M. and Nicolussi K., in press. New Ice Core Evidence for a Volcanic Cause of the AD 536 Dust-veil. Geophysical Re- search Letters. Lester K. L. (ed.), 2006. Plague and the end of Antiquity: the Pandemic of 541–750. Cambridge. Linnér, S., 2000. Prokopios’ Vandalkrigen. Översättning samt Inledning och kommentarer. Stockholm. Ljungkvist J., 2005. Uppsala högars datering och några konsekvenser av en omda- tering till tidiga vendeltiden. Fornvännen 2005:1, s. 245–259. Lönnroth L., 1990. The Old Norse analogue: Eddic Poetry and Fornaldarsaga. I: Religion, Myth, and Folklore in the World’s Epics. The Kalevala and its Prede- cessors. Ed. by Lauri Honko. Berlin/New York. S. 73–92. McCormick M., 2003. Rats, communications, and Plague: Toward an Ecological History. Journal of Interdisciplinary History 34:1, s. 1–25. McGee K. A., Doukas M. P., Kessler R. and Gerlach T. M., 1997. Impacts of Vol- canic Gases on Climate, the environment, and People. U.S. Geological Survey Open-File Report 97–262; http://pubs.usgs.gov/openfile/of97-262/of97-262.html. Miles G. M., Grainger R. G. and Highwood E. J. 2004. The significance of volcanic eruption strength and frequency for climate. Quarternary Journal of the Royal Meteorological Society 2004, 130, s. 2361–2376. Neckel G., 1927. Edda. Die Lieder des Codex regius nebst verwandten Denkmä- lern. I. Text. 2. uppl. Heidelberg. Olrik A., 1902. Om Ragnarok. København. Olrik A., 1914. Om Ragnarok. Anden afdeling: Ragnarokforestillingernes ud- spring. København. Olrik A., 1922. Ragnarök. Die Sagen vom Weltuntergang. Berlin/Leipzig. Ralska-Jasiewiczowa M. and Latalowa M., 1996. Poland. I: Berglund et al. 1996, s. 404–472. Rigby E., Symonds M. & Ward Thompsom D., 2004. Comet impact. A comet impact in AD 536? Astronomy & Geophysics 45, 1, 23–26. Rosén, J., 1964. Kronogods. Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid från vikingatid till reformationstid. Sp. 434–438. Scuderi L. A., 1990. Tree-Ring Evidence for Climatically Effective Volcanic Erup- tions. Quaternary Research 34, s. 67–85. Sernander R., 1910. Die schwedischen Torfmooren als Zeugen postglazialer Klimaschwankungen. – Die Veränderungen des Klimas seit dem Maximum der letzen Eiszeit. Berichte d. 11. internat. Geol.-Kongr, Stockholm 1910. Stock- holm. de Silva S. L., 2005. The volcanic impact on climate. I: The Encyclopedia of world climatology. Ed. J. Oliver. Springer. Solberg B., 2005. Gård og gårdsanlegg. Jernalder. Norsk arkeologisk leksikon. Red. Einar Östmo och Lotte Hedeager. Oslo. S. 154–156. Stothers R. B., 1984. Mystery cloud of AD 536. Nature 307: 344–345. Stothers R. B., 1999. Volcanic Dry Fogs, Climate Cooling, and Plague Pandemics in Europe and the Middle East. Climate Change, 42, 4, Aug. 1999, s. 713–723. Ström F., 1956. »Fimbulvintern» ur religionshistorisk synpunkt. I: Bergeron et al. s. 3–5. Fimbulvintern, Ragnarök och klimatkrisen år 536–537 e.Kr. 123

Traufetter F., Oerter H., Fischer H., Weller R., Miller H., 2004. Spatio-temporal variability in volcanic sulphate deposition over the past 2 kyr in snow pits and firn cores from Amundsenisen, Antarctica. Journal of Glaciology, 50, 168, 2004, p. 137–146. Vervruggen C., Denys L. and Kiden P. 1996. Belgium. I: Berglund et al. 1996, s. 553–574. Wachsmuth C., 1897. Ioannis Laurentii Lydi Liber de Ostentis et Calendaria Grae- ca omnia. Leipzig. Widgren M., 2005. Fimbulvintern – fanns den? I: Arkeologi och naturvetenskap. Red. Carin Bunte, Björn Berglund, Lars Larsson. S. 62–70. Nyhamnsläge. Wiechmann I., Grupe G., 2005. Detection of Yersinia Pestis DNA in two early medieval skeleton finds from Aschheim (Upper Bavaria, 6th century AD). Ameri- can Journal of Physical anthropology 126, s. 48–55. Williams H., 2007. Översättning av Völuspá. Manus 2007. Witakowski, W., 1996. Chronicle of Zuqnin, pt 3, Pseudo-Dionysios of Tel-Mahre. Translated texts for Historians, 22. Liverpool. 124 Bo Gräslund Två miniatyrmålningar av Gustav Adolf och Maria Eleonora 125 Två miniatyrmålningar av Gustav Adolf och Maria Eleonora i en samtida stambok

Av Sven Ekdahl

BAKGRUND Det andra världskriget ledde till att många värdefulla arkiv och bibliotek i Mellan- och Östeuropa skingrades, skövlades eller helt förstördes. En av de svårast drabbade städerna i detta hänseende var Königsberg i Ostpreussen (numera Kaliningrad i den ryska enklaven med samma namn). Viktiga äldre bestånd, som exempelvis Tyska ordens berömda arkiv i det preussiska statsarkivet i Königsberg, kunde visserligen under hösten 1944 till stor del föras till olika depåer och hamnade slutligen efter en lång efterkrigsodyssé i Ge- heimes Staatsarchiv Preussischer Kulturbesitz i Berlin,1 men den begränsa- de transportkapaciteten mot krigsslutet tillät inte att allt evakuerades. Många värdefulla arkivalier och böcker måste därför lämnas kvar i Königs- berg när staden intogs av Röda armén eller hade tidigare gömts undan i medeltida borgar och kyrkor i Ostpreussen i hopp om att kunna hämtas vid senare tillfälle. Dessa restbestånd från det preussiska statsarkivet, stadsbiblioteket, slotts- biblioteket och universitetsbiblioteket i Königsberg gick ofta ett sorgligt öde tillmötes, eftersom de till stor del förintades genom krigshandlingar, avsikt- lig förstöring eller väder och vind. Delar av dem kunde emellertid räddas, eftersom en söktrupp bestående av litauiska forskare under stora svårigheter lyckades spåra upp dem vid årsskiftet 1945/46 och föra dem till Vilnius.2 För att inte upptäckas av ryssarna och skyddas mot vidaretransport till Moskva införlivades de i den litauiska vetenskapsakademiens bibliotek3 och

1 Geheimes Staatsarchiv Preußischer Kulturbesitz, Berlin, XX. Hauptabteilung Historisches Staatsarchiv Königsberg (GStA PK, XX. HA StA Kbg.). 2 Sven Ekdahl, Archivalien zur Geschichte Ost- und Westpreußens in Wilna, vornehmlich aus den Beständen des Preußischen Staatsarchivs Königsberg, i: Preußenland 30, 1992, 3/4, s. 41–55; Juozas Marcinkevi¹ius, Auf der Suche nach Archivalien und alten Druckwerken in Ostpreußen nach dem Zweiten Weltkrieg, i: Litauisches Kulturinstitut. Jahrestagung 1997, Lampertheim 1998, s. 129–146. 3 Lietuvos mokslu ± akademijos bibliotekos Rankraš¹iu ± skyrius, fondas 15 (Borussica). Citeras i fortsättningen: LMAB RS F15. 126 Sven Ekdahl delvis även i nationalbibliotekets samlingar4 under den latinska beteckning- en »Borussica», som lät »ryskt» och vars egentliga innebörd var okänd för ryssarna. Efter segslitna förhandlingar mellan Tyskland och Litauen har de nu restaurerats med hjälp av tyska pengar eftersom många arkivalier var mer eller mindre svårt skadade.5 Författaren till detta bidrag innehade vid tiden för sovjetimperiets sam- manbrott en befattning som forskare vid Geheimes Staatsarchiv i Berlin och kunde redan 1992 efter resor till den nu åter självständiga republiken Litau- ens huvudstad genom föredrag och publikationer förmedla ett intryck till västeuropeiska historiker om vilka skatter som slumrade där.6 Detta ledde i november 1993 till ett tjänsteuppdrag att närmare undersöka de räddade preussiska arkivalierna i handskriftsavdelningen i den litauiska vetenskapsakademiens bibliotek. Under den tre veckor långa vistelsen i Vilnius skedde en snabb systematisk genomgång av hela det heterogena materialet från högmedeltiden till andra världskrigets slut, varvid korta notiser gjordes om varje arkivalie. Som ett fynd bland många kan nämnas en protokollsbok från 1916–1944, som tillhört Königsberguniversitetets filosofiska fakultet och som man dittills trott hade gått förlorad.7 Den 26 november låg framför mig på bordet i forskarsalen en s.k. stambok, en »Philotheca», även kallad »Album amicorum», som tidigare ingått i Königsbergs stadsbiblioteks samlingar som »S 109» och nu bar signaturen »F15-306».8 Den var 9,5 cm hög och 15 cm bred och var bunden i brunt lä- der. De delvis maskstungna bladen innehöll texter på latin och tyska från åren 1629–1633 samt flera akvareller i miniatyrformat med allegoriska bilder, dräkter, skämtsamma scener, ryttare och adelsvapen m.m. Lyckligtvis hade ingen av dem drabbats av de grova maskgångarna. Stambokens ursprunglige ägare hette Johann Cleffmann.

4 Lietuvos nacionalineP Martyno Mažvydo biblioteka, RS F103. 5 Jürgen Martens, Das Restaurierungsprojekt historischer Archivalien aus Königsberg in Wil- na, i: Preußische Landesgeschichte. Festschrift für Bernhart Jähnig zum 60. Geburtstag, hg. v. Udo Arnold, Mario Glauert und Jürgen Sarnowsky, Marburg 2001 (= Einzelschriften der Hi- storischen Kommission für ost- und westpreußische Landesforschung 22), s. 603–614; idem, Das Wilnaer Restaurierungsprojekt, i: Preußens erstes Provinzialarchiv. Zur Erinnerung an die Gründung des Staatsarchivs Königsberg vor 200 Jahren, hg. v. Bernhart Jähnig und Jürgen Kloosterhuis, Berlin 2006 (= Tagungsberichte der Historischen Kommission für ost- und westpreußische Landesforschung 20), s. 229–243; Krzysztof A. Kuczyºski, Sven Ekdahl i jego udzia¬ w spornej kwestii archiwaliów królewieckich w Wilnie, i: idem, Niemcy – Austria – Szwajcaria I (Rocznik Katedry Badaº Niemcoznawczych Uniwersytetu …ódzkiego), …ódª 2006, s. 79–100. 6 Se Krzysztof A. Kuczyºski, Szwedzki badacz Zakonu KrzyzP ackiego, i: Kwartalnik Opolski 52, 2006, 2–3, s. 85–100, här s. 91. 7 Sven Ekdahl, Das Protokollbuch der Philosophischen Fakultät der Universität Königsberg von 1916 bis 1944, i: Das Preußenland als Forschungsaufgabe. Eine europäische Region in ihren geschichtlichen Bezügen. Festschrift für Udo Arnold zum 60. Geburtstag, […], hg. v. Bernhart Jähnig und Georg Michels, Lüneburg 2000 (= Einzelschriften der Historischen Kommission für ost- und westpreußische Landesforschung 20), s. 733–740. 8 LMAB RS F15-306. Beträffande begreppet »stambok» se nedan. Vid hänvisning till blad i stamboken nöjer vi oss i fortsättningen med att anföra enbart dessa och inte hela arkivsignatu- ren. Därvid används »r» för recto och »v» för verso. Två miniatyrmålningar av Gustav Adolf och Maria Eleonora 127

Vid genombläddringen av boken upptäckte jag på blad 82 verso en elegant liten miniatyrmålning, bara 7 centimeter hög, som otvivelaktigt före- ställde den svenske kungen Gustav II Adolf. På bladet mittemot (83 recto) fanns det en motsvarande akvarell av en förnäm dam med en muromgärdad stad i bakgrunden. Detta kunde inte gärna vara någon annan än kungens ge- mål drottning Maria Eleonora, den sköna före detta brandenburgska prinses- san, särskilt som de båda uppenbarligen framställdes som sammanhöran- de.9 Båda akvarellerna var undantagsvis målade på pergament. Tiden var för knapp för att hinna befatta sig närmare med denna nya intressanta källa, men tursamt nog hade jag tillfälligtvis min kamera med mig och lyckades över- tala en av de tjänstgörande damerna att hålla upp boken så, att ett foto av bokuppslaget ifråga kunde tas (Bild 1). Minnet av det oväntade och ovanliga fyndet förblev levande även under de kommande åren. En anledning att ta upp temat till närmare behandling gavs i februari 2007, när stiftelsen Luthergedenkstätten och staden Lützens slottsmuseum inbjöd till en kongress i Wittenberg om Gustav Adolf – König von Schwe- den. Kult und Erinnerung 1632–2007.10 Under ett kort föredrag presentera- des fotot från 1993 i samband med en genomgång av de preliminära forskningar jag påbörjat i statsbiblioteket i Berlin. Det visade sig att intresset var så stort bland deltagarna att det uppenbarligen skulle löna sig med en djup- dykning i ämnet. En noggrannare undersökning av stamboken på ort och ställe i Vilnius var därför nödvändig, och efter att ha inhämtat vederbörligt tillstånd från akademibibliotekets direktor dr Juozas Marcinkevi™ius företog jag en forskningsresa till den litauiska huvudstaden under några dagar i mars 2007. I det rika utbytet ingick ett antal bilder som scannats på en CD-ROM i biblioteket och även en del foton som jag själv tagit med min digitalkame- ra.11 Resultatet blev en uppsats på tyska i kongress- och katalogbandet till ut- ställningen Gustav Adolf, König von Schweden. Die Kraft der Erinnerung 1632 – 2007 som öppnades i Museum Schloss Lützen den 31 augusti (1 september) 2007.12 Det föreföll emellertid önskvärt att även presentera forskningen kring miniatyrerna i en utförligare och rikare illustrerad uppsats på svenska för en svensk läsekrets. Genom förmedling av före detta intenden- ten vid Vasamuseet i Stockholm, dr Hans Soop, knöts kontakt med Kungl. Gustav Adolfs Akademien som ställde sig positiv till tanken på att utge arbetet i sin årsbok.13

9 Så även enligt dr Hans Soop, f.d. intendent vid Vasamuseet i Stockholm, i ett brev av den 18.1.2007. 10 »Wissenschaftliche Tagung in der Lutherstadt Wittenberg vom 9. bis 11. Februar 2007». 11 För stort tillmötesgående i samband med forskningarna i Vilnius tackar förf. dr Juozas Marcinkevi™ius. 12 Sven Ekdahl, Zwei unbekannte Miniaturen von Gustav Adolf und Maria Eleonora in einem zeitgenössischen Stammbuch, i: Gustav Adolf, König von Schweden. Die Kraft der Erin- nerung 1632–2007, hg. v. Maik Reichel und Inger Schuberth, Dößel 2007, s. 117–124. 13 Förf. tackar i detta sammanhang förutom Hans Soop även arkivarien Bengt O. T. Sjögren, Göteborg, och – last but not least – akademiens sekreterare professor Mats Hellspong, Stock- holm, och preses professor emer. Lennart Elmevik, Uppsala. 128 Sven Ekdahl

INITIALFORSKNING I BERLIN Bruket att lägga sig till med en s.k. stambok kan följas tillbaka till 1500-talet, då det blev populärt bland protestantiska studenter att samla berömda re- formatorers autografer i en för ändamålet särskilt avsedd bok.14 Det var allt- så i första hand en evangelisk och inte en katolsk sedvänja, som särskilt blomstrade vid universiteten i norra Europa och delvis levde kvar ända in i början av 1800-talet. Med tiden utvidgades intresset till att omfatta också studiekamrater, professorer, präster, adelsmän och andra prominenta personer som stamboksägaren träffade under och ibland även efter sin studietid. Förutom hälsningar, välgångsönskningar, dikter, litteraturcitat m.m. skrev de tillfrågade gärna in ett levnadsmotto. I bästa fall framgår inte bara deras namn utan även ort och datum för nedtecknandet. Särskilt intressanta är stamböcker som innehåller teckningar och akvareller. Dessa utfördes i mån av talang av den som skrev in sig i stamboken, men han kunde också ge nå- gon annan i uppdrag att göra det i hans ställe. Därför finner man i stamböck- erna bilder av högst skiftande konstnärlig kvalitet. Som historiska källor har stamböckerna länge varit förbisedda eller behandlats styvmoderligt. De innehåller emellertid ofta uppgifter av inte bara genealogiskt utan även historiskt, litterärt, kultur- och konsthistoriskt värde och har därför på senare tid blivit alltmer uppmärksammade. Som exempel kan nämnas att ett stort stamboksprojekt med en omfattande databank har initierats av professor Werner Wilhelm Schnabel vid universitetet i Er- langen.15 I stadsbiblioteket i Königsberg fanns det före katastrofen under andra världskriget en stamboksamling på inemot 150 band från 1500- till 1700- talet, som anses ha varit den största i östra Mellaneuropa. Den hade huvudsakligen skapats av stadssekreteraren Heinrich Julius Bartsch den yngre, 1721 utnämnd till stadsbibliotekarie, och bestod av köpta och framför allt skänkta exemplar.16 Av detta ursprungligen rika bestånd påträffade jag två exemplar i nationalbiblioteket i Vilnius och sexton exemplar i vetenskapsakademiens bibliotek, däribland det som tillhört den ovannämnde Johann Cleffmann.17 I en sammanställning som gjordes av Kurt Bogun 1901 finns

14 Se exempelvis Åke Davidsson, De libris amicorum. Några anteckningar till »stambokens» historia, i: Kungl. Humanistiska Vetenskaps-Samfundets i Uppsala Årsbok 1991–1992, s. 5– 31. Standardverket är numera Werner Wilhelm Schnabel, Das Stammbuch. Konstitution und Geschichte einer textsortenbezogenen Sammelform bis ins erste Drittel des 18. Jahrhunderts, Tübingen 2003 (= Frühe Neuzeit 78). 15 Se föregående anm. Webbsida: http://www.ndlw.germanistik.phil.uni-erlangen.de/Schna- bel/start.htm (där under RAA, dvs. Repertorium Alborum Amicorum). 16 Kurt Bogun (i titeln felaktigt »Bogon»), Die Stammbuchsammlung in der Stadtbibliothek zu Königsberg, i: Vierteljahrsschrift für Wappen-, Siegel- und Familienkunde 29, 1901, s. 1– 62; 32, 1904, s. 36–155; 37, 1909, s. 17–108, här 29, s. 1. 17 Nationalbibliotekets handskriftsavdelning RS F103 – 142 (»1585–1640»), 143 (M. Georg Drusius, Reval, 1639–1651) och LMAB RS F15–302 (Georg Meier, Duderstadt, 1611– 1615), 303 (Christian Otter, Preußisch Litauen < Ragnit >, 1621–1643), 304 (David Taut, Två miniatyrmålningar av Gustav Adolf och Maria Eleonora 129 inte denna stambok med,18 men den förs upp i en katalog av August Sera- phim 1909, där den uppges omfatta 260 blad.19 Enligt en senare notis på första sidan, återgiven av Seraphim, skänktes den i augusti 1750 av den då- varande ägaren M. Christoph Daniel Weber, en präst i Leunenburg i Ost- preussen, till teologiprofessorn och biblioteksföreståndaren August Theo- dor Christoph Lilienthal i Königsberg.20 I Seraphims register står det om den ursprunglige ägaren »Cleffmann, Joh., utr[iusque] jur[is] stud[iosus], dann Regimentssekretär: Stammbuch (1629–33)».21 Enligt Seraphim kom han från Rinteln.22 Därmed var ett nytt och givande spår funnet. Omnämnandet av Rinteln i nuvarande Landkreis Schaumburg i Niedersachsen i västra Tyskland var särskilt viktigt, eftersom jag inte hade funnit Cleffmann bland de inskrivna studenterna vid universitetet i Königsberg.23 I de redan före andra världskri- get i tryck utgivna matriklarna från 1544–1829 förekommer endast en pom- mersk student Johann Cleffmann från Köslin (i Pommern), som påbörjat sina studier i Königsberg 1671 och alltså inte kan vara identisk med stam- boksägaren.24 Namnlikheten tyder emellertid på att han var en ättling till denne. Om Rinteln kan sägas att det 1619 grundade och 1621 högtidligt invigda universitetet Academia Holsato-Schaumburgica, senare Academia Erne- stina, existerade till 1809, då det upplöstes av Napoleons bror Jérôme, kung-

Danzig, 1620–1637), 305 (Jakob Zetzke, Danzig, 1629–1633), 306 (Johann Cleffmann, 1629– 1633), 307 (Johannes Radewalt, 1638–1645), 308 (Kaspar Samland, Königsberg, 1641– 1643), 309 (Heinrich Theodor Sanden, 1706–1707), 310 (Rudolf Günther Kisewetter, 1638– 1645), 311 (Christoph Pattone, 1648–1658), 312 (Johannes Gottlieb Cunradi, Sorau/Lausitz, 1651–1663), 313 (Johann Georg Pelshofer, Stettin, 1661–1670), 314 (Andreas Messer- schmidt, Köslin, 1663–1687), 315 (Konstantin Henning, Danzig, 1657–1663), 316 (Johann Georg Fidler, Tilsit, 1688–1695), 442 (Friedrich Grünenberg, Preußen, 1655–1657. Denna stambok konfiskerades i Kaunas vid årsskiftet 1976/77 och överlämnades till Akademibiblio- teket). Årtalsangivelserna ovan enligt A. Seraphims uppgifter. – Se även W. W. Schnabels an- förda databank vid universitetet i Erlangen. – Nämnas kan, att man i den från Danzig stam- mande patriciern David Tauts stambok (F15-304) på fol. 21 finner en vapenmålning och Ci- cerocitatet Verum decus in virtute positum, »Den sanna äran ligger i en tapper hållning», skrivet av Per Brahe d.y. år 1623. 18 Bogun, Die Stammbuchsammlung, s. 3–7. 19 A[ugust] Seraphim, Handschriften-Katalog der Stadtbibliothek Königsberg i. Pr. Unter Mitwirkung von Dr. Paul Rhode bearbeitet von Dr. A. Seraphim, Königsberg i. Pr. 1909 (= Mitteilungen aus der Stadtbibliothek zu Königsberg i. Pr. 1), s. 327. 20 Fol. 2r. – Främre pärmen räknas i denna handskrift som fol. 1. Efter de tomma fol. 3–5 följer fol. 6 och 7 med allegoriska akvareller på pergament; se våra bilder 2, 3 och 5. 21 Seraphim, Handschriften-Katalog, s. 362. 22 Ibid., s. 327. 23 Georg Erler (utg.), Die Matrikel der Albertus-Universität zu Königsberg i. Pr., Bd. 1: Die Immatrikulationen von 1544–1656, Leipzig 1910 (Nachdruck Nendeln/Liechtenstein 1976) (= Die Matrikel und die Promotionsverzeichnisse der Albertus-Universität zu Königsberg i. Pr. 1544–1829, 1. Bd.). 24 Idem (utg.), Bd. 2: Die Immatrikulationen von 1657–1829, Leipzig 1911/12 (Nachdruck Nendeln/Liechtenstein 1976), Nr. 18, 30. April 1671. Joh. Clefman. Coslinen[sis] Pomer- an[us]. 130 Sven Ekdahl en av Westfalen. Det var på sin tid det enda helt lutherska universitetet i nordvästra Tyskland. 1630 besattes det av munkar från Hildesheim under åberopande av restitutionsediktet från 1629, eftersom grevskapet Schaum- burg hade övergått till den evangelisk-lutherska läran först efter fördraget i Passau 1552. 1631 fanns det därför under en övergångstid en katolsk teolo- gisk fakultet. Efter de kejserliga truppernas nederlag i slaget vid Hessisch Oldendorf i juni 1633 lämnade munkarna åter Rinteln och grevskapet Schaumburg förblev evangeliskt.25 En genomgång av en tryckt förteckning från 1981 över studenterna under 1600- och 1700-talet ledde snabbt till positivt resultat, eftersom jag bland de alfabetiskt uppförda namnen fann »Cleffmann, Johann. Rinteln 1630. Disp[utation] König» (nr 186).26 Detta innebar att vår stamboksägare 1630 disputerat för professor Reinhard König vid den filosofiska (inte juridiska) fakulteten. Den 1583 i Marburg födde Reinhard König hade 1621 utnämnts till professor i politik och historia vid universitetet i Rinteln och var 1655 senior och dekan vid den filosofiska fakulteten. Han avled tre år senare.27 Cleffmann har i själva verket aldrig studerat vid Königsbergs universitet och hans stambok har endast genom en tillfällighet kommit att hamna som gåva i stadsbibliotekets samling. Detta är nog anledningen till att den inte förts upp i Kurt Boguns ovannämnda förteckning. Även om jag således redan i Berlin hade kommit en bit på vägen, var det nödvändigt att befatta sig närmare med själva källan i handskriftsavdelningen i akademiebiblioteket i Vilnius för att komma vidare och försöka få ett svar på de många frågorna rörande miniatyrerna av det svenska kungaparet. Tidsangivelserna nedan rättar sig efter den i Sverige och det evangeliska Tyskland ännu på 1600-talet gällande julianska kalendern, den gamla stilen. Genom att tillfoga tio dagar erhåller man datum enligt den i det katolska Tyskland införda gregorianska kalendern, den nya stilen. Man kan utgå från att texterna i Cleffmanns stambok härrör från protestanter och att i varje fall de datum som nedskrivits i Nordtyskland därför tillhör den gamla stilen. En- dast i två fall har datum uppgivits enligt båda kalendrarna.28 Av tekniska skäl återges de i detta bidrag åtskilda av ett snedstreck, medan de i samtida källor skrivs över resp. under varandra.

25 Willy Hänsel, Catalogus Professorum Rinteliensium. Die Professoren der Universität Rinteln und des Akademischen Gymnasiums zu Stadthagen 1610–1810, Rinteln 1971 (= Schaumburger Studien 31), s. XII. 26 Gerhard Schormann, Rintelner Studenten des 17. und 18. Jahrhunderts, Rinteln 1981 (= Schaumburger Studien 42), s. 35. 27 Hänsel, Catalogus, nr 122, s. 69–70. 28 Melchior Schlomaeus i Köslin den 20/30 mars 1631 (fol. 213r) och en annan person, likaledes i Köslin, den 9/19 december, väl samma år (fol. 215r, texten beskuren). Två miniatyrmålningar av Gustav Adolf och Maria Eleonora 131

FORSKNINGARNA I VILNIUS. STAMBOKENS YTTRE, DESS UPPBYGGNAD OCH TILLKOMST

Efter en år 2001 genomförd restaurering har stambokens pärmformat blivit något större är tidigare, nämligen 10 × 16 × 4,5 cm. Den har bundits ganska hårt, varför det blivit svårare att läsa och avbilda texter och målningar som går ända in till falsen. Det finns två äldre folieringar med blyerts och bläck, av vilka den med blyerts enbart beaktar blad med avbildningar och texter. För frågan om stambokens tillkomst är de utan betydelse och kan därför här lämnas åsido. I det följande rättar vi oss efter den yngsta blyertsfolieringen vid bladets vänstra rand. Den gjordes uppenbarligen i samband med restau- reringen och omfattar 317 blad, varvid även den främre pärmen och det för- modligen av Christoph Lilienthal i Königsberg med text försedda försätts- bladet medräknats. Bortsett från läderpärmarna är materialet huvudsakligen papper. Även flertalet av de 25 akvarellerna har målats på papper. De få undantag som finns är miniatyrerna av Gustav Adolf och Maria Eleonora samt tre avbildningar med allegoriskt innehåll i början av boken. Dessa är målade på fint pergament. Viktigt är till en början konstaterandet att det ursprungligen rört sig om två stamböcker som ägts av Johann Cleffmann och som vid en senare, inte närmare känd tidpunkt sammanförts och bundits till ett band. Den härför an- svarige, som inte gärna kan ha varit Cleffmann själv, har därvid gått mycket ologiskt, ja, man kan säga »brutalt», till väga, eftersom han inte alls tagit hänsyn till den ursprungligen säkert kronologiska ordningsföljden. Därför finner man text och bilder från 1629 till 1633 blandade om varandra i hela boken, så att bara en kronologisk sammanställning med hjälp av datumangivelserna enligt ett »kortregistersystem» gör det möjligt att förstå denna källas uppbyggnad och tillkomst. Undersökningarna i Vilnius gav följande bild: Cleffmann lade sig under studietiden vid universitetet i Rinteln till med en stambok, vars första text skrevs av en Fridericus Mindanus den 5 mars 1629 (fol. 153r). Redan nästa dag följdes exemplet av Cleffmanns viktigaste lärare, professor Reinhard König (fol.169r). Dessa blad har storleken ca 7,8 × 14,5 cm, men de var ursprungligen något större, för de har vid senare tillfälle beskurits, så att text och bilder delvis skadats. Detta äldsta och mindre format bibehölls tills bör- jan av 1633 och möter sista gången vid en miniatyrmålning med text av re- gementskvartermästaren Bartholomaeus Hein den 7 januari 1633 (fol. 98v, 99r) (Bild 10). Liksom två andra akvareller med ryttarmotiv av den 4 och 6 januari (Bild 4 och 6) har den tillkommit i Dinkelsbühl i Bayern, 65 km syd- väst om Nürnberg. Kort tid därefter har Cleffmann lagt sig till med en ny och större stambok. Även dess blad har beskurits senare och har nu formatet ca 9,5 × 15,3 cm. 132 Sven Ekdahl

Den första texten i den nya boken skrevs i staden Ulm av en ryttmästare Adolf Brahmner den 16 februari 1633 (fol. 87r). Det större formatet bibe- hölls till och med den sista daterbara texten som skrevs i Bremen den 13 juni samma år (fol. 185v). Längst fram i den nya stamboken placerade Cleffmann en allegorisk bild med sig själv (fol. 6r) (Bild 2) och två sammanhörande, likaledes allegoriska miniatyrmålningar med musicerande kvinnor som låser ut den personifiera- de Invidia, »avundsjukan» (fol. 6v, 7r) (Bild 3 och 5). Det är de båda ovan- nämnda pergamentbladen, som har storleken ca 8,7 × 14,5 cm och därför inte kan tillskrivas den äldre stamboken. Många tomma blad i formatet 9,5 × 15,3 cm på skilda ställen i den nuvarande stamboken utgör ett bevis för att ytterligare inskrivningar varit planerade, men aldrig blivit utförda. Den vandaliserande beskärningen av bladen, som inte ens förskonade det vackra vapen i den äldre stamboken som tillhörde hertig Bogislaus XIV av Pommern,29 har nog genomförts relativt sent i Königsberg, eftersom den text som skrivits av biblioteksföreståndaren Lilienthal på försättsbladet år 1750 även den beskurits i sin nedre del. Det är påfallande att Seraphim i sin hand- skriftskatalog från 1909 uppger att stamboken har 260 blad,30 medan antalet nu är 317.

JOHANN CLEFFMANN SOM REGEMENTSSEKRETERARE UNDER ÖVERSTE KLAUS DIETRICH SPERREUTER

Enligt uppgifter i stamboken var Cleffmann av borgerlig härkomst och stammade från Verden, dvs Verden an der Aller i nuvarande Niedersach- sen.31 Han föddes förmodligen i början av 1600-talet eftersom han, som redan nämnts, avslutade sina studier av de »fria konsterna» vid universitetet i Rinteln och disputerade 1630. Den sista entydigt daterbara texten från Rin- teln skrevs den 15 september 1629 (fol. 249r), vartill eventuellt kan fogas ytterligare en av den 24 samma månad (fol. 181r). I mitten av oktober 1629 uppehöll sig Cleffmann i Hamburg (fol. 150r, 248r, 253r). Därefter saknas det uppgifter om hans vistelseorter fram till hösten 1630, då han trädde i svensk tjänst som regementssekreterare under översten Klaus Dietrich Sper- reuter.32 Han värvades troligen i Stralsund, där han bevisligen befann sig den 3 och 8 oktober 1630 (fol. 175r, 132r). Möjligtvis har han vid denna tid mött Gus- tav Adolf, som vistades där vid två tillfällen, först mellan den 10 och den 23 september och sedan mellan den 22 oktober och den 11 november. Den 22

29 Fol. 12v (bild), 13r (text). 30 Seraphim, Handschriften-Katalog, s. 327. 31 Fol. 150r (15.10.1629) och fol. 181r (14.9.1629). 32 Den 22 september 1630 finner vi honom i »Wassroda», väl Walsrode , ca 30 km sydost om hemorten Verden (fol. 179r). Två miniatyrmålningar av Gustav Adolf och Maria Eleonora 133 april 1631 betecknas Cleffmann av en advocatus Matthaeus Martinus i Kös- lin som student vid den teologiska fakulteten (fol. 177v)33 trots att han nu var regementssekreterare. Ett viktigt belägg för att han innehade denna befattning lämnas av en re- gementspastor Matthias Kempius, som var präst i den pommerska orten Ga- rin (fol.179v, 180r).34 Han skrev sin text i Cleffmanns stambok när de båda befann sig i det svenska härlägret i Rossentin, ca fem km från Kolberg, och anknöt däri till belägringen av Kolbergs fästning, som ägde rum under hös- ten 1630 och föråret 1631.35 Kempius börjar med följande tilltal: Regiae Majestatis Sveciae Colon[elli] [viri] magnifici Excellentissimi Noblissimi D[omino] Nicolai Dietrich Sperreuter Regiment Secretario, Praestantissi- mo et Doctissimo D[omino] Johanni Cleffman, Fautori et Amico meo hono- rando S[alutem].36 Så följer en litterär lovprisning av Cleffmann i versrader på omväxlande hexameter och pentameter. Tyvärr har delar av texten skadats genom beskärning, men de viktigaste raderna låter sig tolkas: Miles eras nuper Musarum castra secutus, Ingenio claris notus et arte viris. Hinc, quae Svecorum posuit GUSTAVUS ADOLPHUS Rex prope Colbergam Martia castra petis: Dux ubi Supremus calamo secreta notare [……………………………….…………]37 [………………..]38 dum munere fungor, amicu[m] Fortuita junxit conditione Deus: Quem precor, ut linquam calamumque, animumque gubernet Munus ut expedias non sine laude, tuum: Petique piam, castamque tibi ditemque, puellam: Et triplici felix nomine miles eris.

Enligt Kempius har Gustav Adolf alltså gett befallning om belägringen av Kolberg. Det framgår också att befälhavaren i det svenska härlägret bråds- kande kallat till sig Cleffmann för att denna skulle skriva något »hemligt».

33 SS. LL. Candidatus (dvs. Sacrarum litterarum candidatus). 34 Rossentini scripsi Matthias Kempius Ecclesiae Garinensis in annum 34 Pastor: pro tempo- re Castren[sis] (fol. 180r; texten beskuren). – Förf. tackar dr Mintautas ¤iurinskas, Vilnius, för hjälp vid rekonstruktionen och tolkningen av de textrader som skadats genom beskärning. 35 Vad beträffar de svenska krigsoperationerna fram till Gustav Adolfs död hänvisas till Ge- neralstabens stora verk Sveriges krig i flera band: Generalstaben (utg.), Sveriges krig 1611– 1632. Bd 1: Danska och ryska krigen, Stockholm 1936; Bd 2: Polska kriget, Stockholm 1936; Bd 3: Tyska kriget intill mitten av januari 1631, Stockholm 1936; Bd 4: Tyska kriget från mitten av januari 1631 till och med Breitenfeld, Stockholm 1937; Bd 5: Från Breitenfeld till Lech, Stockholm 1938; Bd 6: Från Lech till Lützen, Stockholm 1939; Bilagsband, Stockholm 1938. – Belägringen av Kolberg och Sperreuters roll härvid skildras utförligt i bd 3, s. 464– 485; bd 4, s. 52–53. 36 Fol. 179v. 37 Texten beskuren nederst på fol. 179v. 38 Texten beskuren överst på fol. 180r. 134 Sven Ekdahl

Befälhavare var först överste Klaus Dietrich Sperreuter, tills denne i oktober 1630 avlöstes av den nyutnämnde generalmajoren Niklas Boët, som tog över det faktiska befälet i början av december.39 Det bör vara någon av dessa båda som avses med dux supremus, väl i första hand Sperreuter. Enligt tilltalet var Cleffmann Sperreuters sekreterare, nämligen i ett kavalleriregemente som värvats av översten i svenskt uppdrag. Även andra uppgifter i stamboken från åren 1632 och 1633 ger belägg för denna hans befattning.40 Det kan kanske vara berättigat att här inflika några ord om den kände ka- valleriöversten Sperreuter. Denne var född i Braunschweig-Lüneburg41 och hette ursprungligen Klaus Dietrichs (dvs. »Dietrichson»).42 Enligt hans epi- taf i Trautskirchens slottskyrka i Mellanfranken avled han 1653 i en ålder av 53 år.43 Han tjänstgjorde först som enkel ryttare med två hästar på den protestantiska sidan under det »böhmiska kriget» 1618. Därefter följde krigs- tjänst med stigande grader hos markgreven av Baden-Durlach, kung Kris- tian IV av Danmark, Ernst von Mansfeld, Christian von Braunschweig och staden Lübeck.44 När Gustav Adolfs rykte som stor krigarkonung började överträffa de flesta andras, trädde han i svensk tjänst och blev 1623 ryttmäs- tare för Herman Wrangels livkompani.45 I augusti 1627 deltog han i strider- na vid Dirschau och kallade sig sedan »Sperreuter». Enligt vad han senare själv hävdat var anledningen den att han sårats av ett spjut sedan redan tre spjut splittrats mot hans rustning.46 I Tyskland kallas han för det mesta Klaus Dietrich Sperreuter (även Sperreuth) och detta namn användes även här. 1628 blev han befordrad till överstelöjtnant vid Smålands ryttare.47 1630–32 förde han som överste befäl över bl.a. ett värvat tyskt kavalleriregemente, som vid tiden för slaget vid Alte Veste den 24–25 augusti 1632

39 Generalstaben (utg.), Sveriges krig, bd 3, s. 464; bd 4, s. 52. – Generalmajoren Boët stupade senare i striden vid Alte Veste (nära Nürnberg) den 24–25 augusti 1632 (ibid., bd 6, s. 214). 40 15 juni 1632: Ewald Maßow på Rummelsburg och Creyˆten (fol. 106r.); 16 juni 1632: Ge- org Podewil (fol. 67v); 6 jan. 1633: Georg Friedrich von der Osten (fol. 97r); 16 febr. 1633: Adolf Brahmner (fol. 87r). Ännu den 20 februari 1633 heter det: […] deß wohlloblichen Sper- reutterschen Regiments Secretario […] (fol. 85r.). 41 Leo Juhnke, Vom Leben und Sterben des Oberst von Sperreut, i: Alt-Dinkelsbühl. Mitteil- ungen aus der Geschichte Dinkelsbühls und seiner Umgebung; Beilage der »Fränkischen Lan- deszeitung», 35, 17. Juni 1953, Nr. 1, S. 1 – 3, här s. 1: »Sperreut war kein Livländer, auch kein Holländer, sondern ein Lüneburger; denn Herzog August von Braunschweig-Lüneburg bezeichnet ihn in einem Brief des Jahres 1635 als seinen ’geborenen Unterthan’». 42 P[er] Sondén, Sperreuter, i: Nordisk Familjebok, »Uggleupplagan», bd 26, Stockholm 1917, sp. 673–674, här sp. 674. 43 Juhnke, Vom Leben und Sterben, s. 2. 44 [N.N.] Bürckstümmer, Claus Dietrich Sperreuther (Zur Kinderzeche 1913), i: Alt-Dinkels- bühl. Mitteilungen aus der Geschichte Dinkelsbühls und seiner Umgebung; Beilage zum »Wörnitz-Boten», 1, 1913, Nr. 4, 6. Juli 1913, s. 25–26, här s. 26. Bürckstümmer återger uppgifter han erhållit från svenska riksarkivet. 45 Sondén, Sperreuter, sp. 673. 46 Ibid., sp. 674. 47 Generalstaben (utg.), Sveriges krig, bd 3, personregister under »Sperreuter, Klas Didrik». Två miniatyrmålningar av Gustav Adolf och Maria Eleonora 135 omfattade åtta kompanier med 377 hästar.48 Det är uppenbarligen vid detta som Cleffmann tjänstgjorde som sekreterare. Några få år senare – uppgifterna om tidpunkten växlar – trädde Sperreuter i kejsar Ferdinands tjänst49 och konverterade till katolicismen. Hans senare levnadsbana var inte mindre äventyrlig. Av kejsaren utnämndes han till friherre och 1646–51 befann han sig i republiken Venedigs tjänst. Därefter lär han »von des Herrn Erzherzo- gen Durchlaucht zu Innspruck» ha utnämnts till generalguvernör i Elsass med säte i Freiburg.50 Sin sista viloplats fann han i det genom giftermål för- värvade slottet Trautskirchen.51 – För att citera ett uttalande av Hans Soop får han »ses som en typisk lyckoriddare i tiden, ett slags illustration till den hållningslösa attityd i religiösa, politiska och ideologiska frågor som präg- lade många av trettioåriga krigets knektar och officerare».52 Detta stämmer väl med att han i ett initierat bidrag tillskrivs girighet och hänsynslöshet (»Habsucht und Rücksichtslosigkeit»).53 För ytterligare uppgifter om honom och hans tjänstgöring i den svenska hären hänvisas till nämnda bidrag54 och Generalstabens stora verk »Sveriges krig 1611–1632».55 Med hjälp av datumangivelserna i vår stambok har det varit möjligt att fastställa några av Cleffmanns (och därmed säkert delvis också Sperreuters) vistelseorter under åren 1631–33. Från början av februari 1631 tills mitten av juni 1632 finner vi regementssekreteraren i Pommern och Brandenburg, nämligen (i kronologisk följd) i bl.a. Kammin, Stolp, Danzig, Stettin, Star- gard, Stettin, ett härläger i närherten av Landsberg an der Warthe, Köslin, Berlin, Rostock, Seddin (vid Potsdam) och Alt-Stettin. Säkra uppgifter om var han vistades på hösten 1632 saknas.56 Givetvis har han befunnit sig på många platser utan att detta efterlämnat spår i stamboken. Så vet vi exem-

48 Sondén, Sperreuter, sp. 674; Generalstaben (utg.), Sveriges krig, bd 6, s. 200. 49 Enligt Sondén (ibid.) skedde detta 1636, enligt personregistret i Generalstaben (utg.), Sve- riges krig, bd 3, redan 1634. Bürckstümmer, Claus Dietrich Sperreuther, återger på s. 26 en uppgift han erhållit från svenska riksarkivet. Enligt denna har Sperreuther 1633 »ohne die dienstliche Bewilligung einzuholen, den schwedischen Dienst verlassen und trat als General- major in den Dienst des Kaisers». 50 Bürckstümmer, Claus Dietrich Sperreuther, s. 26. 51 Juhnke, Vom Leben und Sterben, s. 2. 52 Brev till förf. av den 2 sept. 2007. 53 J. F. Schad, Schicksale der Stadt Dinkelsbühl während des 30jähr. Krieges. Unter Berück- sichtigung verschiedener bis jetzt nicht benützter Quellen bearbeitet, i: Alt-Dinkelsbühl. […], 4, 1916, Nr. 3, 3. Juni 1916, s. 17–24, här s. 23. Det rör sig om ett arbete från 1875 som om- trycktes i flera avsnitt i tidskriften Alt-Dinkelsbühl. 54 Se föregående anm. Viktigt i vårt sammanhang är 1. Abschnitt. Die Schicksale Dinkels- bühls vom Beginn des 30jährigen Krieges bis zur Uebergabe der Stadt an die Schweden. 1610–1632 (4, 1916, Nr. 1, 29. Jan. 1916, s. 1–8; 4, 1916, Nr. 2, 25. März 1916, s. 9–16); II. Abschnitt. Dinkelsbühl unter schwedischem Schutz. Vom 1./11. Mai 1632 bis 4./14. Septem- ber 1634 (4, 1916, Nr. 2, 25. März 1916, s. 16; 4, 1916, Nr. 3, 3. Juni 1916, s. 17–24; 4, 1916, Nr. 4, 5. August 1916, s. 25–30); Die Schicksale Dinkelsbühls vom 4./14. September bis zum Abschlusse des westfälischen Friedens (4, 1916, Nr. 4, 5. August 1916, s. 30–32; 4, 1916, Nr. 5, 30. September 1916, s. 33–40; 4, 1916, Nr. 6, 18. November 1916, s. 41–43). 55 Se personregistret i bd 3. 56 Jfr fol. 164v, 95r. 136 Sven Ekdahl pelvis genom andra källor, att Sperreuters tyska värvade kavalleriregemente i början av augusti 1631 bröt upp med fem kompanier och 300 hästar för att förena sig med Gustav Adolfs huvudhär och deltog i slaget vid Breitenfeld den 7 september (gammal stil).57 Detta framgår inte av stamboken, som ju inte var avsedd som vare sig dagbok eller kalender. Fältmarskalken Gustav Horn, till vilkens här Sperreuters kavalleri hörde, har därefter fått uppdraget att försvara Mainlinjen, varför hans stridskrafter i januari 1632 till största delen befann sig i området Schweinfurt-Windsheim-Würzburg.58 I början av september tjänstgjorde Sperreuter vid Weissenberg-Dinkelsbühl-Nördling- en.59 Han och hans ryttare spelade en viktig roll vid krigshandlingarna där och nämns i många sammanhang. Ett exempel därpå är det årliga historiska festspelet »Die Kinderzeche» i Dinkelsbühl, en vandringssaga som sätts i förbindelse med Sperreuter och blandar samman legend och verklighet. I sin egenskap av kommendant i Dinkelsbühl uppehöll sig Sperreuter – och där- med möjligen också Cleffmann – bortsett från diverse krigsföretag och resor ofta i staden, så även under hösten 1632.60 Efter slaget vid Lützen, i vilket Sperreuters värvade tyska kavalleriregemente väl inte deltog,61 fortsatte svenskarna sin frammarsch i Sydtyskland. Som tidigare nämnts befann sig Cleffmann i början av januari 1633 bevisligen i Dinkelsbühl, vilket inte utesluter att han redan tidigare kan ha haft sitt kvarter där. Enligt den vid denna tid påbörjade nya och större stamboken befann han sig därefter den 16, 19 och 20 februari i Ulm,62 den 26 mars i Heil- bronn,63 den 31 mars i fästningen Neuhaus (vid Mergentheim),64 den 26 april i Frankfurt am Main65 och slutligen – enligt den sista daterade notisen – den 13 juni i Bremen.66

57 Generalstaben (utg.), Sveriges krig, bd 4, s. 391, 484, 487, 489. 58 Ibid., bd 5, s. 461. 59 Ibid., bd 6, s. 326–327. 60 Se härtill särskilt det ovannämnda arbetet av J. F. Schad, Schicksale, i: Alt-Dinkelsbühl 4, Nr. 3, 3. Juni 1916, s. 23. 61 Generalstaben (utg.), Sveriges krig, bd 6, s. 423. Av Sperreuters kavalleri nämns där endast en svensk skvadron från Östergötland med 100 hästar, däremot inte det värvade tyska rege- mentet. 62 Fol. 87r, 171r, 85r. Förmodligen rör det sig här om datumangivelser enligt den gregorianska kalendern (nya stilen). 63 Fol. 74r. Tydligen uppehöll sig Cleffmann vid denna tid i Heilbronn med anledning av för- handlingarna på konventet där. Under ledning av rikskanslern Axel Oxenstierna ingicks genom ett traktat av den 13/23 april 1633 Heilbronnförbundet (1633–1635) mellan Sverige och de protestantiska ständerna i de frankiska, schwabiska och rhenländska rikskretsarna mot den kejserliga ligan. 64 Fol. 192r. 65 Fol. 217r. 66 Fol. 185v. Två miniatyrmålningar av Gustav Adolf och Maria Eleonora 137

Bild 1. Johann Cleffmanns ännu icke restaurerade stambok 1993. Uppslaget med de båda mi- niatyrmålningarna av Gustav Adolf och Maria Eleonora. Vilnius, LMAB RS, F15306, fol. 82v, 83r. Pergament. Foto S. Ekdahl 1993.

Bild 2. Allegorisk bild med stamboksägaren Johann Cleffmann avbildad till vänster. Vilnius, LMAB RS, F15-306, fol. 6r. Pergament. Foto LMAB 2007. 138 Sven Ekdahl

Bild 3. Musicerande kvinnor stänger ute avunden. Vänstra delen (högra delen se bild 5). Vil- nius, LMAB RS, F15-306, fol. 6v. Pergament. Foto LMAB 2007.

Bild 4. Ryttmästare (?) Andres von der Osten. Vilnius, LMAB RS, F15-306, fol. 91v. Papper. Foto LMAB 2007. Två miniatyrmålningar av Gustav Adolf och Maria Eleonora 139

Bild 5. Musicerande kvinnor stänger ute avunden. Högra delen (vänstra delen se bild 3). Vil- nius, LMAB RS, F15-306, fol. 7r. Pergament. Foto LMAB 2007.

Bild 6. Ryttmästare Georg Friedrich von der Osten. Vilnius, LMAB RS, F15-306, fol. 96v. Papper. Foto LMAB 2007. 140 Sven Ekdahl

Bild 7. Konung Gustav II Adolf. Här avbildad i högformat. Vilnius, LMAB RS, F15-306, fol. 82v. Pergament. Foto LMAN 2007. Två miniatyrmålningar av Gustav Adolf och Maria Eleonora 141

Bild 8. Drottning Maria Eleonora. Här avbildad i högformat. Vilnius, LMAB RS, F15-306, fol. 83r. Pergament. Foto LMAB 2007. 142 Sven Ekdahl

Bild 9. Den äldsta kända bilden av Dinkelsbühl i nedre vänstra delen av fol. 83r (jfr bild 8). Vilnius, LMAB RS, F15-306. Foto S. Ekdahl 2007.

Bild 10. Regementskvartermästare Bartholomaeus Hein. Vilnius, LMAB RS, F15-306, fol. 98v. Papper. Foto LMAB 2007. Två miniatyrmålningar av Gustav Adolf och Maria Eleonora 143

Bild 11. Bönder från Schwaben. Vilnius, LMAB RS, F15-306, fol. 195r. Papper. Foto S. Ek- dahl 2007.

Bild 12. Humoristisk scen för fri tolkning. Vilnius, LMAB RS, F15-306, fol. 212v. Papper. Foto LMAB 2007. 144 Sven Ekdahl

Bild 13. Sebastian Reigels svårt skadade och två gånger restaurerade målning av Gustav II Adolf från september 1632. Olja på duk, 1924 uppspänd på trä. 211x122 cm. Historisches Museum im Spital Dinkelsbühl. Inventarienr. 1209. Ägare: Historischer Verein Alt-Dinkelsbühl e.V. Foto J. Stekovics 2007. Två miniatyrmålningar av Gustav Adolf och Maria Eleonora 145

MARIA ELEONORA I TYSKLAND

Det råder ingen tvekan om att Johann Cleffmann som regementssekreterare under överste Sperreuter haft flera möjligheter att se och kanske även träffa Gustav Adolf. Detta gäller såväl de första åren av det »tyska kriget» i Nord- tyskland som under kriget i Sydtyskland 1632. Men hur förhöll det sig med Maria Eleonora? Vi gör ett försök att följa hennes spår genom Tyskland för att se om det finns några koordinater. Efter landstigningen i Peenemünde den 8/18 juli 1631 begav sig den svenska drottningen till Wolgast, där hon tillbringade de närmaste månader- na.67 I november reste hon till Stettin och senare till Berlin.68 För att träffa sin gemål bröt hon i december upp därifrån till Dresden och anlände till Leipzig under månadens andra hälft, fortsatte så resan den 26 december/6 januari och begav sig över Weissenfels till Naumburg.69 Efter ett kort uppe- håll i Weimar kom hon till Erfurt, där hon stannade några dagar. Resan gick vidare över Gotha, Vacha, Geisa, Fulda och Steinau. Mellan Gelnhausen och Hanau mötte hon efter nästan två år äntligen åter Gustav Adolf, som hade dragit emot henne från Frankfurt am Main.70 Den 20/30 januari 1632 skedde kungaparets högtidliga intåg i Frankfurt.71 När Gustav Adolf i mars 1632 bröt upp för att bege sig till Sydtyskland, lämnade han kvar Maria Eleonora i Frankfurt. Den 9/19 april nåddes hon av meddelandet om hans seger över Tilly vid Rain am Lech.72 Den 7/17 juni flyttade hon för sex veckor (med några avbrott) över till Mainz.73 Den 6/16 juli anlände hon tillsammans med rikskanslern greve Axel Oxenstierna från Mainz till Frankfurt med en eskort av 7000 fotsoldater och 3000 ryttare.74 Den 12/22 juli återvände hon till Mainz, som hon slutgiltigt lämnade den 24 juli/3 augusti, eskorterad av fältmarskalten Gustav Horn med flera regemen- ten.75 Över Kelsterbach, Steinheim och Aschaffenburg fortsatte man till

67 Uppgifterna i det följande är i huvudsak hämtade ur Fritz Arnheim, Gustav Adolfs Gemah- lin Maria Eleonora von Brandenburg (geb. 21. November 1599, gest. 28. März 1655). Eine biographische Skizze. I. Gustav Adolfs Brautwerbung, i: Hohenzollern-Jahrbuch. Forschungen und Abbildungen zur Geschichte der Hohenzollern in Berlin-Brandenburg, hg. v. Paul Seidel, Bd. 7, Berlin/Leipzig 1903, s. 186–222; II. Die Jahre der Ehe (ibid., Bd. 8, Berlin/Leipzig 1904, s. 175–215); III. Maria Eleonora im Kampfe mit dem Schwedischen Senat bis zu ihrer Verbannung nach Gripsholm (1636) (ibid., Bd. 9, Berlin/Leipzig 1905, s. 169–206). – Viktig är i vårt fall del II i bd 8 av Hohenzollern-Jahrbuch. Arnheim återger datum enligt den nya stilen. I texten ovan har dessutom den gamla stilen beaktats. Uppgifterna om Maria Eleonoras resa till Tyskland och hennes vistelse i Wolgast i Arnheim, Gustav Adolfs Gemahlin, II, 1904, s. 200–201. 68 Ibid., s. 204. 69 Ibid., s. 204–205. 70 Ibid., s. 205. 71 Ibid., s. 205–208. 72 Ibid., s. 208–209. 73 Ibid., s. 210. 74 Ibid., s. 211. 75 Ibid. 146 Sven Ekdahl

Würzburg, där det högtidliga intåget skedde den 29 juli/8 augusti.76 Fältmar- skalken Horn – till vilkens trupper även Sperreuters regemente hörde – hade som skydd under denna resa avdelat 1000 ryttare. Hovdamerna och bagaget följde efter i elva respektive tolv vagnar.77 I ressällskapet fanns även en till kapucinermunk utklädd apa, eftersom protestanterna alltsedan 1620-talet haft många konflikter med det nybyggda kapucinerklostret i Dinkelsbühl. Under den tid när svenskarna innehade makten i staden fördrevs munkarna 1633.78 I mitten av september lämnade drottningen Würzburg och reste till Windsheim, dit hon anlände den 15/25 samma månad. Hon sammanträffade där med Gustav Adolf, som uppehållit sig i staden sedan en vecka. Två dagar senare bröt kungaparet upp för att bege sig söderut. Den 19/29 övernat- tade man i Rothenburg, den 20/30 september i det ca 30 km därifrån belägna Dinkelsbühl. I stadsräkenskaperna från Dinkelsbühl för år 1632 – de sista som är bevarade från 30-åriga kriget79– finner vi under rubriken Außgab Geltt Krugs. Unkosten följande uppgift: No 191. Königl(iche) may(e)st(ät) zu Schweeden alhie gewessen etc. Alß denn 20/30 Septembris die Kön- nig(liche) May(estät) zue Schweeden, sambt dero Gemahlin alhero kommen, hat die statt uffwendt [: …].80 Uppgiften i Lützenkatalogen att Gustav Adolf uppehållit sig i staden från den 30 september/10 oktober till den 3/13 oktober är inte korrekt och beror på något missförstånd.81 Tydligen tillbring- ades fyra nätter i Dinkelsbühl. I stadsräkenskaperna finns utgifterna härför uppförda, bland annat 6 gulden för en skarprättare.82 Gustav Adolf intresserade sig särskilt för befästningsanläggningarnas tillstånd och red runt staden för att få ett begrepp härom.83 Den 24 september/4 oktober anlände kungaparet till det 30 km längre söderut belägna Nördlingen med en eskort av dra- banter samt åtföljda av 18 resvagnar och 29 vagnar med bagage.84 Från Nördlingen fortsatte Gustav Adolf vidare söderut med armén, medan hans gemål blev kvar i staden. Hon lämnade Nördlingen den 16/26 oktober, begav sig norrut och övernattade åter i Dinkelsbühl, där hennes uppehälle

76 Ibid., s. 211–212. 77 Ibid., s. 212. 78 Schad, Schicksale, i: Alt-Dinkelsbühl 4, Nr. 1, 29. Januar 1916, s. 8; ibid. Nr. 3, 3. Juni 1916, s. 17, 21. 79 Dinkelsbühls stadsräkenskaper från 1633–1649 har gått förlorade. 80 Här återgivet efter ett foto av den aktuella räkenskapssidan i Wilhelm Reulein, Gustav Adolf in Dinkelsbühl, i: Alt-Dinkelsbühl 46, Nr. 4, Oktober 1966, s. 25–32, här s. 30. Da- tumangivelsen 20/30 september betecknar kungaparets ankomst enligt den gamla resp. nya stilen. Jfr Schad, Schicksale, i: Alt-Dinkelsbühl 4, Nr. 6, 18. November 1916, s. 42–43: »Aus- zug über die Ausgaben als König Gustav Adolf von Schweden in Dinkelsbühl weilte», här s. 42. – Arnheim, Gustav Adolfs Gemahlin, II, 1904, s. 212, nämner en övernattning i Dinkels- bühl den 21 september/1 oktober. 81 Gustav Adolf, König von Schweden, s. 178. 82 Se det ovan anförda utdraget hos Schad, Schicksale, s. 43: »Einem Scharfrichter, der 3 Soldaten vor dem Wörnzthor mit dem Strang justificiert hat, 6 fl.». 83 Schad, Schicksale, i: Alt-Dinkelsbühl 4, Nr. 3, 3. Juni 1916, s. 22. 84 Arnheim, Gustav Adolfs Gemahlin, II, 1904, s. 212. Två miniatyrmålningar av Gustav Adolf och Maria Eleonora 147

åsamkade rådet betydande kostnader. Uppräkningen av utgifterna i stadsrä- kenskaperna har under rubriken Außgab Geltt Krugs. Unkosten följande överskrift: Die Könnigin auß Schweeden. Alß die Könnigin auß Schweeden uff den 16/26 Octobris von Neuburg zue ruck(e) alhero kommen, ist aber- malß dißer statt auffgangen, und auß zahlt, alß volgtt […]. 85 Därifrån gick resan vidare till Rothenburg, där även Gustav Adolf övernattade den 18/28 samma månad. Den 19/29 begav sig båda över Uffenheim till Kitzingen i Unterfranken, där de tog kvarter i Frauenklostret. Vidareresan gick över Schweinfurth till Königshofen.86 Där skildes kungaparet för att åter sam- manträffa i Arnstadt. När kungen drog in i Erfurth den 28 oktober/7 november togs han emot av Maria Eleonora, som redan tidigare hade anlänt dit. Följande dag bröt Gustav Adolf upp från Erfurt för att bege sig till slagfältet vid Lützen och mäta sina krafter med Wallenstein.87 Vår översikt har visat att det bör ha funnits åtskilliga tillfällen för Sper- reuters sekreterare att se och väl även på närmare håll uppleva den svenska drottningen. Särskilt bör det framhållas att hon vid två tillfällen i september/ oktober vistades i Dinkelsbühl. Det är mycket möjligt, för att inte säga troligt, att Cleffmann befunnit sig där vid samma tillfälle.

CLEFFMANNS KONSTNÄRLIGA INTRESSE I det ovan citerade uttalandet i stamboken av den dåvarande regementspastorn Matthias Kempius från hösten 1630 finns två versrader av central betydelse för förståelsen av Johann Cleffmanns personlighet: Miles eras nuper Musarum castra secutus / Ingenio claris notus et arte viris, »Du var för inte länge sedan en krigare i musernas läger, bland berömda män känd för dina medfödda talanger och din konst».88 Av hans stambok framgår också att han inte bara var en bildad utan även en konstnärligt och musikaliskt begåvad man med humor och livsglädje (se bilderna 3, 5 och 12).89 Det är säkerligen inte utan anledning som två av sidorna innehåller noter i stället för text.90 Att

85 Här återgivet efter ett foto av den aktuella räkenskapssidan i Reulein, Gustav Adolf, s. 31. Jfr Schad, Schicksale, i: Alt-Dinkelsbühl 4, Nr. 3, 3. Juni 1916, s. 22, samt samme författares »Auszug über die Ausgaben […]» (se ovan), s. 43. 86 Arnheim, Gustav Adolfs Gemahlin II, 1904, s. 212. 87 Sorgetåget med Gustav Adolfs lik begav sig mot slutet av år 1632 från Weißenfels över Wittenberg och Alt-Brandenburg till Wolgast i Pommern, dit man (enligt den julianska kalendern) anlände i slutet av januari 1633. Beträffande Maria Eleonora under denna tid, se Arn- heim, Gustav Adolfs Gemahlin III, 1905, s. 169–171. Enligt uppgift av museumsdirektor An- dreas Wurda, Wittenberg, uppehöll hon sig den 8/18–10/20 december 1632 på slottet i Witten- berg tillsammans med sin syster, hertiginnan av Braunschweig. 88 Fol. 179v. 89 Även flera andra akvareller kan betecknas som humoristiska: fol. 69v, 182v, 212v, 214v, 239v. Som skämtsam kan man också beteckna regementspastorn Matthias Kempius goda öns- kan vad gäller Cleffmann: Petique piam, castamque tibi ditemque, puellam: / Et triplici felix nomine miles eris (fol. 179v, 180r). 90 Fol. 184r och 185v. 148 Sven Ekdahl flertalet miniatyrer inte har målats av honom själv får anses som självklart, eftersom detta i mån av lust och talang i allmänhet gjordes av den som skrev in sig i boken. Det fanns också möjlighet att be eller ge i uppdrag åt någon annan att göra det. Kvalitetsskillnaderna i bildmaterialet är därför påfallan- de stora. Fint målad är bl.a. en akvarell med tre bönder från Schwaben, två män och en kvinna, med hund och tupp (Bild 11). Texten därtill lyder: In solcher Kleidung wie hie steht / Im Schwabenland das Bauern Volckh geht.91

Låt oss emellertid börja med att kasta en blick på den allegoriska bild på pergament, som Cleffmann placerade främst i sin nya och större stambok, påbörjad i Dinkelsbühl i januari 1633, och som även fått inleda den »sam- manfogade» stambok som bevarats till våra dagar (fol. 6r; Bild 2). Vid bladets vänstra rand finner vi Cleffmann själv som elegant och självmedveten miles christianus92 med grönt skärp, värja och sporrar. Det långa håret hänger ner på skuldrorna, pipskägget liknar modemedvetet det som bars av Gustav Adolf. Över den så avbildade stamboksägaren står ett citat ur psalm XXV 21, som Johannes Gisenius skrivit in i stamboken den 22 augusti 1629 och som övertagits här: INTEGRITAS ET RECTITUDO CUSTODIENT ME, »Må redlighet och rättvisa beskydda mig».93 Vid högra randen, omgiven av en krans, befinner sig rättvisans gudinna med våg och svärd och en devis av Cleffmanns lärare professor Reinhard König: RECTE FACIENDO NEMI- NEM TIMEAS, »Om du handlar rätt behöver du inte frukta någon».94 Från himlen svävar en ängel ner till honom med en tavla med följande inskrift: FIDENTEM NESCIT DESERVISSE DEUS, »Gud har aldrig övergivit den, som förtröstar på honom» – även i detta fall ett tänkespråk som hämtats ur stamboken.95 Såväl dessa motton som justitiafiguren skulle man kunna sätta i samband med den nyare tidens härskardygder, men de passar lika bra in på »normaladelns» dygdföreställning.96 De kristliga symbolerna sol, lamm och duva som representanter för treenigheten finner man vid bildens övre rand. »Denna ensemble av kristliga symboler kan helt visst sägas tillhöra Gustav Adolfs ’Repraesentatio Maiestatis’, men den inskränker sig inte till honom, utan finns också hos andra härskare vid denna tid.»97 En central plats i bild- mitten intas av Cleffmanns av en krans omgivna vapen. Krönt av en svart (oxiderad silver-?) hjälm med buffelhorn i färgerna blått och gult visar det i

91 Fol. 195r. 92 Jfr Andreas Wang, Der „Miles Christianus“ im 16. und 17. Jahrhundert und seine mittelal- terliche Tradition. Ein Beitrag zum Verhältnis von sprachlicher und graphischer Bildlichkeit, Bern 1975, främst s. 102–117, 179–196. För denna hänvisning tackar jag professor Olaf Mör- ke, Kiel (brev av den 21 mars 2007). Värdefulla synpunkter vad gäller symboliken har också lämnats av fru Gaby Kuper MA och professor Thomas Noll, båda Göttingen, och dr Hermann Maué från Germanisches Nationalmuseum, Nürnberg. 93 Fol. 126r. 94 Fol. 169r. 95 Fol. 176r. 96 Olaf Mörke i det ovannämnda brevet. 97 Ibid. Två miniatyrmålningar av Gustav Adolf och Maria Eleonora 149 skölden en pelikan som matar sina ungar med sitt blod och därigenom väcker dem till liv. Denna gamla symbolik för Kristi offerdöd har konstnären såle- des gjort till sin egen, om han nu har gestaltat vapnet själv, vilket är att för- moda.98 Efterforskningar kring vapnet har hittills inte gett något positivt resultat. Det finns flera borgerliga släkter med en pelikan i vapnet, men ingen »Cleffmann» bland dem.99 Vi överlåter åt konsthistoriker och heraldiker att närmare analysera, tolka och bedöma denna bild.100 Anmärkningsvärt är det nära sambandet mellan stambokstexterna och bilden. Även det avbildade vapnet kan möjligtvis anses vara ett indicium för att det är Cleffmann själv som är konstnären. Pergamentbladets baksida upptas av vänstra delen av en annan fint utförd allegorisk målning av hög konstnärlig kvalitet,101 föreställande musicerande kvinnor (fol. 6v; Bild 3). Sidan mittemot utgör fortsättningen av samma per- gamentblad och visar högra delen av samma scen (fol. 7r; Bild 5). Längst till höger ser man här avundsjukan (invidia) spärras ut ur gemenskapen. Konstnären har uppenbarligen haft stort musikaliskt kunnande och intresse, eftersom åtta olika instrument och sammanlagt fjorton figurer avbildats. I övre kanten läser man i guldskrift mottot VIRTUTI CEDIT INVIDIA, »Av- unden ger vika för dygden». Det högra pergamentbladets baksida är tom (fol. 7v). Troligen är det samme konstnär som målat såväl Cleffmann- som musikallegorien, men inte förrän det blev aktuellt för regementssekreteraren att lägga sig till med en större stambok, dvs. efter den 7 januari 1633. Bevi- set härför är dessa pergamentbilders större format (8,7×14,5 cm). Som redan nämnts framträder Cleffmanns musikaliska intresse även på andra ställen i stamboken. Den 22 mars 1630 skrev en lutspelare Johannes Rodelwalt in sig i denna102 och vid samma tid fyllde en Fr. Hermannus Kauffmann från Quedlinburg en sida i den med noter i stället för med text.103 Sådana finner vi även i den sista daterbara texten av den 13 juni 1633, skriven i Bremen.104

98 Olaf Mörke ser i elementen kring miles christianus-symboliken (särskilt pelikanen, med vilken Gustav Adolf gärna associerade sig) ett argument för en anknytning till den svenske konungen. 99 Ottfried Neubecker, Großes Wappen-Bilder-Lexikon der bürgerlichen Geschlechter Deutschlands, Österreichs und der Schweiz, Augsburg 1997, s. 386–390. 100 Jfr i detta sammanhang Astrid Heyde, Die Darstellungen Gustav II. Adolfs von Schweden. Studien zum Verhältnis von Herrscherbild und Herrschermythos im Zeitraum von 1607 bis 1632, bd 1–2, Kiel 1995. 101 »Jag håller med om, att det måste ha varit en skicklig konstnär, som har gjort bilderna. I synnerhet bilden av de musicerande kvinnorna visar en rutinerad stil, en konstnär som behärs- kade figurernas anatomi och rörelser rätt väl.» Professor emeritus Erik Forssman, Freiburg, i ett brev av den 9 april 2007. 102 Fol. 183v. 103 Fol. 184r. 104 Fol. 185v. 150 Sven Ekdahl

MINIATYRMÅLNINGARNA AV GUSTAV ADOLF OCH MARIA ELEONORA

Det vikta pergamentbladet med de båda miniatyrerna är 7,8 cm högt, vilket visar att det ursprungligen befunnit sig i den äldre av Cleffmanns båda stam- böcker, den som användes ännu den 7 januari 1633. De båda akvarellerna måste ha tillkommit efter kungaparets ankomst till Dinkelsbühl den 20/30 september 1632 och före den 16 februari 1633, när en ryttmästare Adolf Brahmner i Ulm skrev in en hälsning till Cleffmann i den nya och större stamboken.105 De bara 7 resp. 7,3 cm höga akvarellerna vittnar om stor konstnärlig talang (Bild 7 och 8). Den blonde 37-årige kungen med spetskrage på skuldrorna och det enligt spanskt mode kortklippta håret gör ett ungdomligt intryck och är inte framställd så korpulent som vi är vana vid från andra bilder. Han bär en grå skjorta och över denna en vit ärmlös jacka eller kyller, som framtill hålls samman av gyllene snören. Byxorna är blå och på sidorna mönstrade med vita ränder och punkter, de mer än knähöga stövlarna är svarta och försedda med förgyllda sporrar. Vid det fint mönstrade gyllene bältet runt midjan hänger en värja med förgyllt fäste. Sin vänstra hand håller kungen självmedvetet vid höften. Den är försedd med en vit handske med mönstrad gyllene krage och i den hålls också den högra handsken. I högra handen ser vi maktens symbol – kommandostaven. Det är onekligen en mycket lyckad bild av den svenske kungen. Vi behöver bara jämföra ansik- tet på miniatyren med den kända rödkriteteckningen av Lorenz Strauch 1632 för att nå fram till en sådan bedömning.106 Maria Eleonora har en ljus klänning som räcker ner till marken och fram- häver hennes slanka midja. Framme på spetskragen bär hon ett stort runt bröstsmycke som man känner igen från andra tavlor och avbildningar, bl.a. från en fin helsides färgreproduktion i museikatalogen från Lützen.107 Hon bär långa örhängen, har en svart hatt på huvudet och håller i högra handen en svart eller mörkblå solfjäder av strutsplymer.108 Hennes ansikte är inte så detaljrikt utformat som makens, men avbildningen visar i varje fall på den halva kvadratcentimeter som stod till förfogande en vacker ung kvinnas an- letsdrag.

105 Fol. 87r. 106 Vad beträffar den Lorenz Strauch tillskrivna teckningen från skolhuset i Madenhausen med signaturen »A[nno] 1632. LS», se Sixten Strömbom, Iconographia Gustavi Adolphi. Gustav II Adolf / Samtida porträtt, Stockholm 1932, s. 49–51 (med bild). Se även versosidan av bladet före titelbladet i Generalstaben (utg.), Sveriges krig, bd 6. En utmärkt helsides färg- reproduktion finns i Svensk Uppslagsbok, andra omarbetade och utvidgade upplagan, bd 12, Malmö 1949, efter spalterna 351/352. 107 Gustav Adolf, König von Schweden, s. 101 (oljemålning av okänd konstnär 1619). Jfr Arnheim, Gustav Adolfs Gemahlin I, 1903 (i: Hohenzollern-Jahrbuch 7), bild efter s. 204: »Ölgemälde von Maria Eleonora im damaligen Berliner Schloss». 108 Eftersom de båda akvarellerna legat emot varandra i stamboken har Maria Eleonoras svarta hatt färgat av sig något på Gustav Adolfs panna. Två miniatyrmålningar av Gustav Adolf och Maria Eleonora 151

Bilden av den svenska drottningen gav vid analysen anledning till en del frågor, bl.a. den, vilken muromgärdad stad med många kyrkor och torn som avbildats i bakgrunden (Bild 9). Kanske var det Dinkelsbühl, där kungaparet uppehållit sig under några dagar i slutet av september och Maria Eleonora dessutom övernattat under resan norrut i oktober 1632? Att denna förmodan var riktig framgick snart vid en jämförelse med ett kopparstick av Matthaeus Merian från 1643 och bekräftades också senare i ett brev från stadsarkivarien i Dinkelsbühl: »Bilden är liksom hos Merian och andra senare en blick från Bechhofener Strasse, fast i några detaljer avvikande i perspektivet och med förvanskade storleksförhållanden. Det är den äldsta framställningen av Dinkelsbühl från denna sida och helt visst inte övertagen från Merian, eftersom numreringen av byggnaderna inte överensstämmer. Framför allt är den intressant nog tillkommen 1632, det år då svenskarna intog staden, respektive under svensktiden. Meriansticket publicerades först 1643 i Topographia Sueviae.»109 Maria Eleonora är trots sin svarta hatt och den svarta eller blåsvarta sol- fjädern inte framställd som änka.110 De mörka föremålen är snarare att se som en kontrapunkt till bilden av Gustav Adolf på motsatta sidan av uppslaget. Drottningen bär en ljus klänning, varför det kompositoriskt behövdes en motvikt mot kungens delvis mörka klädsel (blå byxor, svarta stövlar) för att bilden av henne inte helt skulle förblekna.111 Man kan jämföra denna mini- atyr med den ovannämnda akvarellen av den 7 januari 1633, som visar re- gementskvartermästaren Bartholomaeus Hein till häst framför en ung dam, som garanterat inte är änka (fol. 98v; Bild 10). Hennes klädsel och hållning är mycket lik Maria Eleonoras, bortsett från hattens form, och tycks ha haft miniatyren av drottningen som förebild. Även den unga damen framför ryttaren har en svart solfjäder och en svart hatt, om än med gröna fjädrar. Att den stolte ryttaren Bartholomaeus Hein inte har avbildats tillsammans med en änka utan tvärtom med en ogift ung kvinna, framgår av hans humoristiska rader i stamboken: Nichts mehr begere ich auff diesser weltt, alles eine schöne jungfraw, schön schwerdt und pferdt, sielber und goltt, und das ewige leben vor ich sterben soltt.112 Vi överlämnar åt konsthistorikerna att avgöra, om det är samme konstnär som skapat akvarellerna av kungaparet och av regementskvartermästaren Hein med den unga kvinnan, eller om det rör sig om två olika miniatyrmå- lare. Uteslutas kan i varje fall inte att det är Cleffmann själv som avbildat kungaparet. Vi erinrar oss regementspastorn Matthias Kempius ord om honom hösten 1630: »Du var för inte länge sedan en krigare i musernas läger, bland berömda män känd för dina medfödda talanger och din konst.» Vi

109 Brev från stadsarkivarie Gerfried Arnold den 18 april 2007 (övers. fr. tyskan av förf.). 110 Denna åsikt uttalades under kongressen i Wittenberg i februari 2007 av herr Reinhard Melzer från Kulturstiftung Dessau-Wörlitz. 111 Förf. tackar professor Thomas Noll, Göttingen, för detta plausibla förslag till tolkning. 112 Fol. 99r. 152 Sven Ekdahl saknar ännu belägg för att han inte skulle ha befunnit sig i Dinkelsbühl under de aktuella dagarna i september 1632, och således är det inte omöjligt att han faktikt själv avporträtterat Gustav Adolf och Maria Eleonora »ad vivum», dvs. efter levande modell. Man kan föreställa sig att Gustav Adolf ställt sig till förfogande för avporträttering vid en mer eller mindre offentlig tillställning för inte bara en konstnär, nämligen Sebastian Reigel (se nedan).

RYTTARBILDERNA AV ANDRES OCH GEORG FRIEDRICH VON DER OSTEN

Två rutinerat målade ryttarbilder i stamboken tilldrar sig vår uppmärk- samhet eftersom de i komposition och utförande liknar den som förestäl- ler regementskvartermästaren Hein (fol. 91v och 96v, Bild 4 och 6; jfr fol. 98v, Bild 10). I det här fallet kan man väl utgå från att de tre akvarellerna har samme upphovsman. En ryttmästare von der Osten var enligt J. F. Schad befälhavare för den svenska garnisonen i Dinkelsbühl, men det framgår inte av hans skildring om det rör sig om Andres von der Osten, som i Cleffmanns stambok avbildats på en brun häst, eller Georg Fried- rich von der Osten på den vita hästen.113 Båda för släktens vapen i skölden och på hjälmen och orten är i båda fallen Dinkelsbühl.114 Datum är emellertid avvikande: den 4 januari 1633 för Andres, den 6 januari för Georg Friedrich.

SEBASTIAN REIGELS GUSTAV ADOLF-TAVLA FRÅN SEPTEMBER 1632 SOM TÄNKBAR FÖRLAGA

Cleffmanns självständighet och förmodade talang som konstnär utesluter inte att det också finns andra tolkningsmöjligheter beträffande vem som skapat miniatyrerna av det svenska kungaparet. Så frågar man sig om ett i rådhuset i Dinkelsbühl 1632 upphängt porträtt av kungen kan ha tjänat som förlaga vid tillkomsten av Gustav Adolf-miniatyren. Det rör sig om en osignerad oljemålning av den i Dinkelsbühl verksamme Sebastian Reigel (Bild 13). Den hoprullade, skadade och igendammade duken hade under närmare tre århundraden legat undangömd i stadens gamla kornhus vid Bauhof när den upptäcktes 1920.115 Kungens ögon var då ut-

113 Se härom Schad, Schicksale, i: Alt-Dinkelsbühl 4, Nr. 3, 3. Juni 1916, s. 20. 114 Stadens namn stavas här Dinckellspill resp. Dünckelspiel. 115 Wilhelm Reulein, Gustav Adolf in Dinkelsbühl, i: Alt-Dinkelsbühl 46, Nr. 4, Oktober 1966, s. 25–32, framför allt avsnittet „Das Gustav-Adolf-Bild“ på s. 28–32. Tavlan ägs numera av Historischer Verein Alt-Dinkelsbühl e.V. och befinner sig i Historisches Museum im Spital Dinkelsbühl. Jag tackar dr Jürgen Ludwig, Historiska föreningens ordförande, för till- stånd att reproducera tavlan. Se vidare två färgreproduktioner i Lützenkatalogen »Gustav Adolf, König von Schweden», s. 121 och 178. Två miniatyrmålningar av Gustav Adolf och Maria Eleonora 153 stuckna.116 Den utan ram 2,10 m höga och 1,25 m breda duken fördes först till rådhuset och sedan till Städtische Gemäldesammlung, där den 1924 res- taurerades av konservatorn och konstmålaren Josef Kühn, innan den häng- des upp i minneskapellet över stupade soldater (Kriegergedächtniskapelle). Där såg ärkebiskop Nathan Söderblom tavlan under sitt besök i Dinkelsbühl med anledning av stadens tusenårsfirande 1928.117 Över vapnet i det högra övre hörnet befinner sig en inskrift och under denna läser man NATUS MDLXXXXIIII, alltså Gustav Adolfs födelseår. Dödsåret är inte angivet, vilket visar att tavlan tillkommit under kungens livstid. I det vänstra nedre hör- net står jämte en hjälm 1632, året då porträttet målades. Den dåvarande stadsarkivarien i Nördlingen, Georg Wulz, kunde före Gustav Adolf-firandet 1932 reda ut vem som var konstnären. I de lyckligtvis bevarade stadsräkenskaperna från Dinkelsbühl 1632 upptäckte han nämli- gen följande notis: Uff eines Ersamen Raths bevehl, dem Sebastian Reigel, mahler, welcher denselben der Könnigl(ichen) May(e)st(ät) zue Schweeden, unßers gnedisten Herrnß Contrave verehrt, zur Recompens bezahlt 24 fl.118 Rådet har med andra ord givit målaren Sebastian Reigel 24 gulden som kompensation för en tavla som det erhållit som gåva av Reigel och som fö- reställde den svenske konungen. Denne betecknas här som levande. Fram- hållas kan för övrigt att det rent formellt sett inte rört sig om ett beställnings- arbete från rådet utan om ett initiativ av Reigel.119 Det heter ju att han skänkt tavlan till rådet. Detta skedde givetvis i hopp om att få »Recompens», vilket också blev fallet. Sebastian Reigel stammade från en protestantisk trädgårdsmästarfamilj som 1612 hade flyttat från Nürnberg till Dinkelsbühl. Genom giftermål och övergång till katolicismen sedan svenskarna fördrivits ur staden, fick han säte i stadens inre råd som ansvarig för byggnadsverksamheten. 1642 om- nämns han som medlem av »Sekreta Rådet» (Geheimer Rat). Hans konst- närliga verksamhet har efterlämnat spår även i en del andra källor. Han gick ur tiden 1675.120 I en innehållsrik artikel »Gustav Adolf in Dinkelsbühl» från 1966 före- trädde den dåvarande stadsarkivarien Wilhelm Reulein åsikten att kungen hade beviljat Sebastian Reigel en eller flera »Sitzungen» för porträttet ifråga under sin vistelse i staden, dvs. den 20–24 september 1632 enligt gamla stilen.121 Dessutom hade konstnären ju haft rikligt med tillfällen att dagligen se

116 Reulein, Gustav Adolf, s. 29. 117 Ibid., s. 26–29, med foto från jubileet på s. 27. Flera kända svenskar är avbildade, bl.a. kyrkoherde Birger Forell från Svenska Victoriaförsamlingen i Berlin. 118 Här återgivet efter ett foto av den aktuella räkenskapssidan i Reulein, Gustav Adolf, s. 32. Jfr ibid., s. 30. 119 I Lützenkatalogen »Gustav Adolf, König von Schweden» heter det däremot på s. 178– 179: »Den Auftrag dazu erhielt Reigel durch den Rat der Stadt, wofür der 24 Gulden Entloh- nung erhielt.» 120 Reulein, Gustav Adolf, s. 30–32. 121 Ibid., s. 30. Reulein anför enbart datum enligt nya stilen: »vom 30. September bis zum 4. Oktober» (s. 25, 28). 154 Sven Ekdahl och studera denne, som f.ö. hade sitt huvudkvarter i rådets »Trinkstube».122 Reulein menade att tavlan färdigställts kort före Gustav Adolfs död på slagfältet vid Lützen och snart överlämnats till rådet, eftersom utgiften 24 gulden står i räkenskaperna mellan den 13 och 20 november (nya stilen). Enligt gamla stilen blir det 3–10 november. Reigels tavla gäller åtminsto- ne hittills för att vara det sista ad vivum-målade porträttet av den svenske konungen.123 Vid en jämförelse mellan Reigels verk och miniatyren i Cleffmanns stambok finner man påfallande likheter. Gustav Adolfs hållning med vänstra handen på höften och kommandostaven i den högra är densamma, likaså fri- syren och klädseln. Konstnärligt sett är den bara sju cm höga akvarellen ingalunda underlägsen den stora oljemålningen, snarare tvärtom. Detta gäl- ler inte bara kroppsproportionerna utan även och framför allt kungens an- letsdrag, varvid man emellertid måste ta i beaktande att tavlan avsiktligt skadats och under tre århundraden farit illa på annat sätt. När den överlämnades till rådet i Dinkelsbühl i oktober/november 1632 var den säkert glansfullare än den är i dag. Man kan utgå från att Cleffmann sett den hänga i rådhuset när han uppehöll sig i staden. Det är därför tänkbart, men inte bevisat, att han känt sig inspirerad av tavlan att ta med en bild av konungen i sin stambok. Om han själv var konstnären kunde han säkert också gripa tillbaka på egna minnesbilder och eventuellt också notiser. Det fanns även gott om kopparstick med Gustav Adolfs konterfej i omlopp vid den tiden. I Gotisches Haus i Wörlitz finns det en annan stor oljemålning förestäl- lande Gustav Adolf, på vilken denne intar samma hållning. Den är ett be- ställningsarbete från tiden strax efter kungens död och tillskrivs den bran- denburgske hovmålaren Joachim Siwert.124 Kanske finns det också här en tänkbar förbindelse till Reigels bild, även om klädseln och färgerna delvis är mycket avvikande? Frågan är i varje fall värd att ställa. Som pendang finner vi Maria Eleonora målad i svart klänning som änka, men någon »por- trättlikhet» i anletsdragen existerar inte. Vi hänvisar till de förnämliga av- bildningarna i katalogen från Lützenutställningen.125 En annan intressant fråga är den, om inte Reigel målat ännu en tavla, nämligen också en med den konstintresserade svenska drottningen. Hon up- pehöll sig ju vid två tillfällen i Dinkelsbühl, först tillsammans med sin make

122 Ibid., s. 28. 123 Ibid., s. 32. Se även Sixten Strömbom, Gustav II Adolfs porträtt, i: Katalog över Gustav II Adolfsutställningen i Nordiska museets hall. 1632–1932, Stockholm 1932, text s. 36–41, här s. 40: »Ännu så sent som i november [sic!] 1632 tillkom ett originalporträtt av konungen. Det utfördes under hans uppehåll i Dinkelsbühl av en anspråkslös konterfejare, Sebastian Reigel. En detsamma närstående bild (nr 67) befinner sig sedan några år i svensk ägo.» Enligt uppgifter i katalogen ägdes denna bild nr 67 av dåvarande riksantikvarien Curman. 124 Reinhard Melzer, Die Kraft der Erinnerung als Versicherung eigenen Handelns – König Gustav II. Adolf im Gartenreich des Fürsten Leopold III. Friedrich Franz von Anhalt-Dessau, i: Gustav Adolf, König von Schweden, s. 125–134, här s. 130. 125 Ibid., s. 129 och 131. Två miniatyrmålningar av Gustav Adolf och Maria Eleonora 155 den 20–24 september (gamla stilen) 1632 och därefter en andra gång tre veckor senare i mitten av oktober. En sådan förmodan är inte helt gripen ur luften, särskilt som Maria Eleonora avbildats som pendang i Cleffmanns stambok, varvid hon inte framställts som änka. I så fall skulle detta ha inneburit att hennes porträtt gått ett ännu värre öde än Gustav Adolfs till mötes och måste betraktas som förlorat.

EN SISTA OPTION: »DEN TREDJE MANNEN» Förutom Cleffmann och indirekt Reigel kan någon för oss okänd akvarell- målare ha varit den som skapat miniatyrerna av Gustav Adolf och Maria Eleonora. Det är nämligen tänkbart, att det i Dinkelsbühl funnits en framstå- ende konstnär eller en »konstnärsverkstad» med experter, som på beställ- ning målat miniatyrer eller erbjudit sådana till försäljning. Påfallande många kvalificerade akvareller i vår stambok har tillkommit just i Dinkels- bühl vid årsskiftet 1632/33. De tre daterade ryttarbilderna från januari 1633 är rutinerat komponerade efter ett visst schema, vilket skulle kunna tyda på beställningsarbeten. Även bilderna av det svenska kungaparet kan ha tillver- kats av en specialist på området efter levande modell redan i september 1632, samtidigt som Sebastian Reigel målade sin tavla. Det skall emellertid framhållas att detta endast är en av flera tolkningsmöjligheter och att bevis för att det skulle vara mer än enbart en arbetshypotes även här saknas.

SAMMANFATTNING Frågan om konstnären bakom de båda miniatyrmålningarna av det svenska kungaparet och tiden för akvarellernas tillkomst har inte kunnat besvaras på annat sätt än genom att tre plausibla tolkningar lagts fram och diskuterats. Ett svar skulle nog kunna ges, om egenhändiga akvareller av Johann Cleffmann påträffades i andra stamböcker som tillhört hans studiekamrater. Professor Werner W. Schnabel vid universitetet i Erlangen-Nürnberg har välvilligt tagit fram de stamböcker från studerande vid universitetet i Rinteln som finns i hans databank, men dessa efterforskningar befinner sig ännu bara i initialske- det. I varje fall kan man redan nu slå fast att den konstnärligt begåvade regementssekreteraren Johann Cleffmann genom sin stambok med text och bilder samt inte minst den äldsta påträffade vyn av staden Dinkelsbühl lämnat en historiskt och kulturhistoriskt, genealogiskt och konstnärligt värdefull källa till eftervärlden.126 Den är ett ypperligt tidsdokument, »en klenod från

126 Förste arkivarien Jan Dahlström vid Krigsarkivet har i ett brev av den 28 maj 2007 (KrA dnr 422–2007/975) hänvisat till att uppgifter om Cleffmann möjligen skulle kunna påträffas i Kammararkivets räkenskaper och i Kungl. Kansliets handlingar, samtliga förvarade i Riksar- kivet. Preliminära efterforskningar i Krigsarkivet genom arkivarie Dahlström har inte lett till något positivt resultat. 156 Sven Ekdahl en kultur som attraherar just genom sin miniatyrkaraktär».127 Av särskilt stort värde är i vårt speciella fall de båda exklusiva miniatyrmålningarna av kung Gustav II Adolf och drottning Maria Eleonora.

127 Citat ur ett brev från Lützenutställningens kurator Gaby Kuper MA av den 5 april 2007. Sekreterarens verksamhetsberättelse 2007 157 Sekreterarens verksamhets- berättelse 2007

Akademiens styrelse har under år 2007, sitt sjuttiofemte verksamhetsår, haft följande sammansättning: Preses: Herr Lennart Elmevik Vice preses: Fru Birgitta Skarin Frykman Sekreterare: Herr Mats Hellspong Skattmästare: Herr Torbjörn Lewin fram till årsmötet, därefter Herr Inge- mar Andersén Bibliotekarie: Herr Svante Strandberg fram till årsmötet. Posten avskaffades genom stadgeändring den 19 september 2007. Övriga ledamöter: Herr Lars-Erik Edlund, Herr Bengt af Klintberg, Herr Lars-Gunnar Larsson, Herr Tomas Matsson och från årsmötet Herr Svan- te Strandberg. Suppleanter: Fru Anne-Sofie Gräslund, Fru Maj Reinhammar och Fru Bir- gitta Svensson.

Granskningsnämnden har bestått av Akademiens sekreterare (självskriven ordförande) samt av Herr Torkel Jansson, Herr Lars-Gunnar Larsson, Fru Maj Reinhammar och Fru Birgitta Skarin Frykman. Nämnden avskaffades genom stadgeändring den 19 september 2007. Revisorer har varit auktoriserade revisorn Lennart Jakobsson och Herr Anders Hultgård med auktoriserade revisorn Staffan Wahlnäs och Fru Mär- ta Ramsten som suppleanter. Som särskilda ledamöter i nämnderna för vissa av Akademiens fonder har fungerat: i Nils Ahnlunds prisfond: Herr Lars-Erik Edlund; i Jöran Sahlgrens prisfond: Herr Svante Strandberg; i Anders Diös’ fond för svensk hembygdsforskning: Herr Bengt af Klintberg; i Kungl. Gustav Adolfs Akademiens fond för svensk folklivsforskning: Fru Maj Reinhammar, Fru Birgitta Skarin Frykman och Fru Birgitta Svensson.

Till inländska arbetande ledamöter har kallats professor Bertil Nilsson, Göte- borg och professor Mats Widgren, Stockholm. Till utländska arbetande leda- möter har kallats professor Judith Jesch, Nottingham, professor Galit Hasan- Rokem, Jerusalem, och professor Ernst Håkon Jahr, Kristiansand. Till korresponderande ledamot har utsetts docent Mats G. Larsson, Vattholma. 158 Sekreterarens verksamhetsberättelse 2007

Nio ledamöter har avlidit sedan föregående års högtidssammanträde. Den 29 december 2006 avled hedersledamoten Lutz Röhrich, Freiburg. Un- der 2007 har åtta ledamöter avlidit, nämligen arbetande ledamoten Hans- Joachim Paproth, München, den 24 januari, seniorledamoten Phebe Fjell- ström, Uppsala, den 1 februari, seniorledamoten Jørn Sandnes, Trondheim, den 12 april, hedersledamoten Ilmar Talve, Åbo, den 24 april, hedersledamoten Bo Wickman, Uppsala, den 27 maj, hedersledamoten Leopold Kret- zenbacher, Lebring, Steiermark, den 21 juni, hedersledamoten Erik Olof Bergfors, Uppsala, den 28 juli och stödjande ledamoten Johan Curman, Upplands Väsby, den 22 september. Akademien har under året haft fem sammanträden. Den 14 februari 2007 höll Fru Leena Huss ett föredrag med titeln »Att forska i hotade språk». Vid årsmötet den 18 april höll Herr Ingvar Svanberg föredrag över ämnet »På spaning efter svenska valar». Den 19 september höll Fru Lynn Åkesson ett föredrag med titeln »Ritualernas marknad. Moderna livscykelsriter». Vid sammanträdet den 17 oktober arrangerades en diskussion kring älvdalsmå- let under rubriken »Dialekt eller minoritetsspråk?». Som inledare fungerade professor Östen Dahl, Stockholm, chefen för Språkrådet, docent Olle Jo- sephson, Stockholm, Fru Maj Reinhammar och Herr Henrik Williams. Vid högtidssammanträdet den 6 november talade Herr Bo Almqvist över ämnet »Hallgerd och Étain – kring en isländsk sagagestalt och en irisk sagogestalt». Akademien har därtill som ett led i firandet av sitt 75-årsjubileum arrangerat två symposier kring begreppet »folkkultur», dels den 21 mars med fö- redrag av Fru Birgitta Svensson, Herr Bo Gräslund, Herr Torkel Jansson, Fru Lena Johannessson, Herr Ulf Palmenfelt och Herr Bengt af Klintberg, dels den 5 november med föredrag av Professor Bo Lindberg, Göteborg, Herr Johan Svedjedal, Herr Lars-Gunnar Larsson, Herr Anders Hultgård, Herr Svante Strandberg, Herr Lars-Erik Edlund och Herr Olle Edström. Den förra symposiedagen avslutades med musikunderhållning, den senare med en diskussion kring begreppet »folkkultur». Akademiens styrelse har under året sammanträtt sju gånger. Akademien har under året delat ut drygt 2,6 miljoner kronor till olika än- damål inom sitt ansvarsområde. 700 000 kronor utgörs av bidrag till tryck- ningen av doktorsavhandlingar och resebidrag till doktorander. 880 000 har delats ut som priser, belöningar och stipendier. Drygt 770 000 kronor har efter ansökningar delats ut som bidrag till tryckning av vetenskapliga eller po- pulärvetenskapliga skrifter eller anordnandet av symposier och konferenser. Till Akademiens ledamöter har för forskningsresor och deltagande i konferenser och symposier utdelats 300 000 kronor. Förutom de fem tidskrifter som Akademien utger, årsboken Saga och sed samt Arv. Nordic Yearbook of Folklore, Ethnologia Scandinavica. A journal for Nordic ethnology, Namn och bygd. Tidskrift för nordisk ortnamnsforskning och Svenska landsmål och svenskt folkliv, har Akademien sedan förra högtidssammanträdet utgivit följande skrifter: Sekreterarens verksamhetsberättelse 2007 159

Nils-Arvid Bringéus: Carl Wilhelm von Sydow som folklorist. Staffan Fridell: Ortnamn i stilistisk variation. Aldrig kommer duvungar blå utav korpäggen vita. Skillingtryck om brott och straff 1708–1937, utgivna och kommenterade av Hans Andersson. Kristina Neumüller: Vattensjön och Vattenån. Samband mellan sjönamn och ånamn i Medelpad. Nya perspektiv inom nordisk språkhistoria. Föredrag hållna vid ett symposium i Uppsala 20–22 januari 2006. Utgivna av Lennart Elmevik. Masks and Mumming in the Nordic Area. Edited by Terry Gunnell.

Vid högtidssammanträdet den 6 november, som ägde rum i Johan III:s gal- leri på Uppsala slott, utdelades traditionsenligt Akademiens priser och belö- ningar för året. Inledningsvis fick Akademiens stödjande ledamot Herr Erik Östhol mottaga Akademiens främsta utmärkelse, den stora guldmedaljen, för sin omsorg om och intresse för Akademien och dess verksamhet under fyra decennier. Ur Nils Ahnlunds prisfond utdelades ett pris på 80 000 kronor till Aka- demiens arbetande ledamot Fru Eva Österberg, Lund, för framstående för- fattarskap inom svensk folkkultur och socialhistoria. Ur Jöran Sahlgrens prisfond utdelades tre priser på vartdera 60 000 kro- nor till: Professor Arnold Dalen, Trondheim, för hans betydelsefulla bidrag till norsk dialektforskning, däribland ordboken över tröndermålen, och för hans värdefulla insatser inom projektet Atlas Linguarum Europae. Akademiens arbetande ledamot Herr Göran Hallberg, Lund, för hans omfattande och viktiga insatser för svensk, särskilt sydsvensk ortnamnsforskning. Förre chefen för Dansk Folkemindesamling Dr. phil. Gustav Henning- sen, Marbella, Spanien, för hans betydelsefulla forskning rörande de europeiska trolldomsprocesserna och dansk folkkultur. Ur Dag Strömbäcks belöningsfond utgick ett pris på 40 000 kronor till Akademiens utländske arbetande ledamot Herr Stephen Mitchell, Harvard, USA, för hans betydelsefulla forskning rörande medeltidslitteratur, troll- domsföreställningar och folklore i Skandinavien. Ur Anders Diös’ fond för svensk hembygdsforskning utdelades fyra priser om vartdera 30 000 kronor till: Förre ordföranden i Sveriges Hembygdsförbund Göran Furuland, Norrtälje, för hans mångåriga och engagerade arbete inom den svenska hembygdsrörelsen. Ordföranden i Gryts skärvårdsförening Per Gräslund, Bromma, för ett livslångt högt kvalificerat författarskap om Östergötlands skärgård. Hembygdsforskaren Maj-Britt Hedlund, Holmsund, för hennes källkri- tiskt förebildliga studier av kustsamhället Holmsund utanför Umeå. Hembygdsforskaren Torvald Johansson, Henån, för hans breda dokumentation av folkkultur och folktradition i en lantlig kustbygd i västra Sverige. 160 Sekreterarens verksamhetsberättelse 2007

Ur Kungl. Gustav Adolfs Akademiens fond för svensk folklivsforskning utdelades fyra priser: Akademiens seniorledamot Herr Nils-Arvid Bringéus, Lund, 50 000 kro- nor, för hans lärdomshistoriskt viktiga studie »Carl Wilhelm von Sydow som folklorist». Fil. dr Viveka Berggren Torell, Göteborg, 30 000 kronor, för doktorsavhandlingen »Folkhemmets barnkläder», där hon förnyar ett traditionellt et- nologiskt kunskapsfält. Förre arkivarien Eva Danielsson, Stockholm, 40 000 kronor, för hennes hängivna och framgångsrika arbete för svensk visforskning. Fil. dr Leif Grundberg, Gävle, 30 000 kronor, för doktorsavhandlingen »Medeltid i centrum. Europeisering, historieskrivning och kulturarvsbruk i norrländska kulturmiljöer», där han perspektivrikt och innovativt belyser ett antal norrländska medeltidsmiljöer. Ur Torsten Janckes minnesfond utdelades fyra priser : Akademiens arbetande ledamot Fru Lena Peterson, Uppsala, 50 000 kro- nor, för hennes banbrytande insatser inom nordisk personnamnsforskning, senast manifesterade i den lexikaliska genomarbetningen av personnamns- skatten i de nordiska runinskrifterna från äldsta tid till vikingatid. Fil. dr Svante Fischer, Stocksund, 30 000 kronor, för doktorsavhandlingen »Roman imperialism and runic literacy. The westernization of northern Europe (150–800 AD)», med dess nya och djärva perspektiv på runskriften i det skandinaviska samhället. Fil. dr Magnus Källström, Stockholm, 30 000 kronor, för ett betydelse- fullt runologiskt författarskap, senast doktorsavhandlingen »Mästare och minnesmärken. Studier kring vikingatida runristare och skriftmiljöer i Nor- den». Fil. dr Kristina Neumüller, Uppsala, 30 000 kronor, för doktorsavhandlingen »Vattensjön och Vattenån. Samband mellan sjönamn och ånamn i Medelpad», ett viktigt tematiskt bidrag till nordisk hydronymforskning och till tolkningen av Medelpads ortnamn. Ur Harry Karlssons fond för folklivsforskning utdelades ett pris på 30 000 kronor till fil. dr Anja Petersen, Helsingborg, för doktorsavhandlingen »På visit i verkligheten. Fotografi och kön i slutet av 1800-talet», där hon skapat en analysmodell för visuell kulturhistoria. Ur Erik och Dency Östhols donationsfond utgick ett pris på 40 000 kro- nor till fil. dr Birgitta Sandström, Falun, för hennes framgångsrika arbete som direktör för Zornsamlingarna i Mora och för ett omfattande författar- skap, där hon särskilt ägnat sig åt folklivsanknuten konst. Ur Sten Carlssons minnesfond utdelades ett pris på 30 000 kronor till fil. dr Joakim Östlund, Lund, för doktorsavhandlingen »Lyckolandet. Maktens legitimering i officiell retorik från stormaktstid till demokratins genombrott», en studie av böndagsplakatens roll för förhållandet mellan överheten och folket. Sekreterarens verksamhetsberättelse 2007 161

Ur Gösta Bergs minnesfond utgick ett pris på 40 000 kronor till docent Jan Garnert, Stockholm, för ett viktigt författarskap inom gränslandet mellan folkkultur och teknikhistoria, senast manifesterat i arbetet »Hallå! Om telefonens första tid i Sverige». Ur Marie-Louise och Gösta Virdings fond utdelades ett stipendium på 30 000 kronor till förre arkivarien Per Ericsson, Jönköping, som uppmuntran till fortsatta kulturhistoriska undersökningar rörande Jönköpings stad.

Vid middagen i Rikssalen på Uppsala slott efter högtidssammanträdet höll Akademiens preses följande tal:

Herr landshövding, övriga ärade gäster från när och fjärran! Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur har inviterat till 75- årsfest och glädjande många har hörsammat vår inbjudan. Det må tillåtas mig att i detta hälsningsanförande särskilt nämna några av er. Akademien har sedan länge ett mycket gott förhållande till landshövding- arna i Uppsala län, konungens befallningshavande på Uppsala slott för att använda en gammal term. De är av tradition hedersledamöter av Akade- mien. Jag hälsar först den nuvarande slottsherren Anders Björck, med maka Py-Lotte; Anders Björck är den 60:e i raden av landshövdingar och ståthål- lare i Uppsala sedan Christoffer Wernstedt som den förste utnämndes till detta ämbete år 1600. Jag har nöjet att också välkomna tre av hans närmaste företrädare; de är, nämnda i den ordning de uppbar ämbetet, Ingemar Mun- debo med maka Lillemor, Hans Alsén med maka Karin och Ann-Cathrine Haglund med make Finn. Jag välkomnar cheferna för fyra myndigheter med en verksamhet som ligger Akademiens egen nära: för Nordiska museet vår hedersledamot Christina Mattsson med make, för Riksantikvarieämbetet Inger Liljequist med make, för Riksarkivet vår hedersledamot Tomas Lidman med maka och för Historiska museet Lars Amréus med maka. Åtta lärda samfund har tackat ja till vår inbjudan till dagens begivenheter: Det Kongelige Norske Videnskabers Selskab, med sitt säte i Trondheim, Svenska litteratursällskapet i Finland, Kungl. Vitterhets Historie och Anti- kvitets Akademien, Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien, Kungl. Huma- nistiska Vetenskapsamfundet i Lund, Kungl. Vetenskaps-Societeten i Upp- sala, Kungl. Humanistiska Vetenskaps-Samfundet i Uppsala och Kungl. Vetenskapssamhället i Uppsala. Det gläder oss att se så många systersam- fund representerade vid detta vårt jubileum. Med ett särskilt välkommen vänder jag mig till sist, men inte med minst värme, till årets mottagare av Akademiens priser och belöningar. Kapitlet »Hos Förläggaren» i Strindbergs Röda rummet handlar om hur den unge författaren Arvid Falk uppsöker den mäktige men litterärt föga be- 162 Sekreterarens verksamhetsberättelse 2007 vandrade förläggaren Smith i förhoppningen att få en diktsamling antagen för publicering. Förläggarens reaktion på Falks omtalande av att dikterna »erhållit lovord av Akademien» blev denna: – Vilken Akademi? Vitterhetsakademien! Ah, nå! Den som ger ut de många flintsakerna! Nå! – Flintsakerna? – Ah, ja. Herrn vet ju Vitterhetsakademien! Nå! Nere i Museum vid Ström- men, nå! – Nej, herr Smith, Svenska Akademien, på börsen. – Nå ja! Den med stearinljusen! Lika mycket! Det känner ingen människa vad den är gott för.

Strindberg hade förvisso flera personliga skäl till att lägga de citerade raderna i förläggare Smiths mun. Under alla förhållanden hade de syftet att fram- ställa akademierna som otidsenliga, som rentav litet löjliga. Hur ser man då på akademierna i dag? Till att börja med är det ovisst i vilken utsträckning en större, t.o.m. s.k. bildad, allmänhet känner till deras existens och framför allt vad de står för; undantaget är Svenska Akademien, som rimligen är allmänt bekant. Om akademierna är det oftast tyst i tid- ningar, radio och TV, de viktigaste nyhetskällorna för det stora flertalet svenskar. För en del gäller säkert uppfattningen att de lärda samfunden visserligen är slutna och isolerade men att den verksamhet som de bedriver likt Lotta Svärd i Fänrik Ståls sägner något tål att skrattas åt men mera hedras ändå. Hos vissa råder sannolikt en viss skepsis – vad sysslar dom med egentligen? –, hos åter andra nog tyvärr föreställningen att det rör sig om sam- manslutningar befolkade av reaktionära stofiler, enkannerligen professorer, utan begrepp om realiteter i det nutida samhället. Att hitta ett effektivt bote- medel mot vrångbilder av vad vi representerar är sannerligen inte lätt. Det hela underlättas inte precis av att akademiska miljöer över huvud taget fortfarande av många – på det hela taget förhoppningsvis med orätt – betraktas som osunda, fyllda av osämja, avund, intriger, uppblåst fåfänga och miss- riktad prestige. Det är säkert på avarter av detta slag hos en del medlemmar av den lärda republiken som vår framlidne hedersledamot Magnus von Pla- ten syftar när han i en av sina aforismer säger: »Du är skyldig att säga dina vänner sanningen, hur behaglig den än kan vara.» »De gläder så få och bara sin art», heter det i en dikt av Karin Boye. Med »sin art» avses här sökarna, som letar efter ett hem fjärran bort. Kan versra- den tänkas vara applicerbar också på akademiernas och deras ledamöters verksamhet? Så långt är det naturligtvis sant som att akademiledamöterna är sökare, men deras sökande gäller att finna svaret på vetenskapliga frågor och gåtor eller åtminstone komma lösningen så nära som det är möjligt; i humanistiska discipliner måste man när det gäller historiskt inriktade under- sökningar som bekant inte så sällan räkna med flera obekanta. Men akade- Sekreterarens verksamhetsberättelse 2007 163 mierna är till gagn för forskningen på flera sätt. De spelar i en tid då tillvaron för universitetslärare blir alltmer pressad en allt viktigare roll som mötes- plats för utbyte av tankar om vetenskapliga problem och för att öka sin kunskap om forskningsfält som ligger utanför det egna, kanske betydligt längre bort än nästgårds, men som det kan vara av betydelse att ha insyn i. Jag vill hävda att sådana möjligheter till tankeutbyte i hög grad främjar inte minst tvärvetenskapliga ansatser. Som något av ett mantra brukar jag i olika sammanhang understryka, och jag gör det också nu i kväll, att tvärvetenskapliga grepp utan personliga kontakter över ämnesgränserna sorgligt ofta leder till en nivellering av den kvalitativa nivån på forskningsresultaten. Exempel härpå ser man tyvärr alltför ofta. Man skall inte heller glömma att i en situation då universitetsinstitutio- nernas medel till fri disposition kraftigt har minskat, främst på grund av den kontinuerliga urholkningen av fakultetsanslagen, akademierna i många fall har möjlighet att räcka en ekonomiskt hjälpande hand, och då inte bara till sina egna ledamöter. Utan dessa samfund hade många forskningsresor inte kunnat göras, många konferenser och symposier inte kunnat anordnas, månget vetenskapligt arbete försenats och i värsta fall aldrig fullbordats. Hur är det då med de skrifter som utges av de lärda samfunden, är de bara till glädje och nytta för författarnas egen »art»? Så förhåller det sig säkert inte. Jag tror att man inte minst vad gäller humaniora inte sällan underskattar en bred allmänhets fömåga att tillgodogöra sig en klart och redigt, utan onö- digt formelspråk skriven vetenskaplig framställning. Men det skulle å andra sidan inte skada att resultaten av de lärda mödorna oftare än vad som är fallet också tillhandahölls i populariserad form. Akademierna gör alltså var för sig viktiga insatser till fromma för forskningen och självfallet skall de arbeta utifrån sina egna förutsättningar och egna utstakade mål. Jag vill emellertid också gärna dra en lans för ett utökat samarbete dem emellan. Ett sådant skulle möjliggöra satsningar i det verkligt stora formatet kring forskningsuppgifter som man i enighet bedömer som angelägna. Åtminstone inom Norden, i vissa fall kanske inom en ännu vidare krets, ligger det dessutom klart inom möjligheternas ram att samar- beta över riksgränserna. Strategin bör likna den som den tyske generalfält- marskalken greve Helmuth von Moltke föreskrev i militära sammanhang: getrennt marschieren, vereint schlagen ’marschera åtskils, slåss tillsammans’. Jag tillfogar parentetiskt att greve Moltke i övrigt är känd bl.a. för att ha skrattat bara två gånger i sitt liv: när hans svärmor dog och när han såg Vaxholms fästning – ett land som nöjde sig med att försvara inloppet till sin huvudstad med en stenhög och några kanoner, det kunde kanske vara värt t.o.m. ett gapskratt, en rejäl skrattsalva. (Försiktigtvis tillägger jag att varje eventuell likhet med landets nuvarande försvarspolitik är rent tillfällig.) Det här är mitt tredje – och sista – anförande för kvällen, och jag känner att det är hög tid att sluta. I mina öron ringer dessa Voltaires varningsord: »Konsten att tråka ut är att säga allt.» Lagom är bäst, heter det ju. Ja, nästan 164 Sekreterarens verksamhetsberättelse 2007 alltid. Det skulle smärta mig djupt om någon av våra gäster i morgon skulle se sig föranlåten att säga att han eller hon hade det så lagom trevligt vid Gus- tav Adolfs Akademiens middag i går kväll. Varmt välkomna till Akademiens 75-årskalas! Skål!

Akademiens vice preses Fru Skarin Frykman hyllade pristagarna med föl- jande anförande:

Kära pristagare! Det är alltid lika roligt att den 6 november få vara med och dela ut priser för framstående insatser inom Kungl. Gustav Adolfs Akademiens kunskapsom- råde: svensk folkkultur. I festyran, som gripit oss nu vid akademiens 75-års jubileum, har vi från- gått principen om maximalt tjugo priser och belöningar. I år har vi utvalt tju- gotvå pristagare. Vi har alltså riktigt släppt loss – utan att ha sänkt kvalitets- kriterierna. Som vanligt har det funnits många pristagarkandidater att välja mellan. De motiveringar, som lästes upp när Ni mottog priserna, har gett oss alla en bild både av Er framstående kompetens och av den mångsidighet, som ryms inom kunskapsområdet »svensk folkkultur». Just mångsidigheten får många att undra över vad »svensk folkkultur» står för. Då är det inte Er forskar- och kunskapskompetens jag tänker på. Den är obestridd. »Svensk folkkultur» är ett viktigt kunskapsområde. Det är inte lätt att av- gränsa och det menar jag är bra. Nu vid vårt 75 års-jubileum har vi haft två dagar, en i mars och en i går, då vi vridit och vänt på ordet och begreppet »folkkultur». Frågan om vilka kunskaper, som inryms i rubriken »svensk folkkultur» får mig osökt att tänka på »historisk antropologi». Det var omkring 1980 en forskningsinriktning som samlade och inspirerade forskare från olika äm- nesområden, internationellt och nationellt. I Göteborg hade vi vid Etnolo- giska institutionen under mer än ett decennium ett historisk-antropologiskt seminarium, som givetvis var flervetenskapligt. Vi möttes – historiker, etnologer, antropologer, litteraturvetare, sociologer bland andra – utifrån gemensamma forskningsintressen. Då och då ställde någon frågan: »Men vad är historisk antropologi?» Efter att ha diskuterat det i några vändor, valde vi varje gång att se etiketten »historisk antropologi» som en flytande rubrik, som skulle förlora på att bli strikt definierad. Rubriken fungerade väl som en skylt, som visade vägen till en mötesplats för forskare med olika äm- nestillhörighet men med gemensamma forskningsintressen och kunskaps- strävanden. Den erfarenheten har bidragit till hur jag själv förhåller mig till Kungl. Gustav Adolfs Akademiens kunskapsområde: »svensk folkkultur». Jag menar att det är viktigt att vi då och då stannar upp och reflekterar över vår ru- Sekreterarens verksamhetsberättelse 2007 165 brik – men förhoppningsvis utan att låsa »svensk folkkultur» till en exakt och snäv definition, som skulle hota att medföra uteslutningar. När man i dag skall hålla tal, är googlandet en given infallsvinkel. Den här gången började jag med att söka på »folk» internationellt och fick 144 000 000 nedslag – ett flerårigt forskningsprojekt, alltså. »Folk» begränsat till sidor från Sverige reducerade antalet nedslag till drygt 2 miljoner. För- bluffande få, kan jag tycka. När jag sedan preciserade sökningen till folkkultur respektive svensk folkkultur landade det på 14 500 respektive 19 000 nedslag. I båda de senare fallen var det Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur, som stod överst. Det väljer jag att tolka som att vi är normerande vad gäller svensk folkkultur, d.v.s. att vad vi och våra pristagare gör och har gjort definierar svensk folkkultur. Formuleringen »svensk folkkultur» kan användas för att fånga ett läge i det förflutna, men också för att fokusera förändringar över tid. De många kunskapsområden som finns uppräknade i Gustav II Adolfs memorial inbegriper det förflutna men också olika förhållanden i Sverige 1630. »I dag är historia i morgon» är ett talesätt som jag vill koppla till en favoritformule- ring, som jag tror jag lärt mig av den tyske begreppshistorikern Koselleck: »Varje nu är den förflutna tidens förgångna framtid.» Formuleringen är pro- cessuell, för att anknyta till ett innebegrepp, och sammanfattar det ständigt föränderliga sammanhang, som vi vet att vi lever i. Den stämmer till reflek- tion – både bakåt och framåt i tiden. Lyckligtvis är det så att vi är en fri akademi, som kan välja att arbeta med ett öppet, självständigt och ansvarsfullt förhållningssätt till vårt kunskaps- område »svensk folkkultur». Kort sagt, även om universiteten har blivit alltmer byråkratiserade har vi vår frihet, i alla fall än så länge. Vi behöver inte använda oss av citatindex, sju-, fem- eller tregradiga betygsskalor eller bäst- efter-datum när vi utser pristagare. Trots detta har vi höga krav på forsk- ningens och andra verksamheters kvalitet. Svensk folkkultur blir vad Ni och vi gör. Det har vi Googles ord på. Jag vill tacka alla Er pristagare för Era värdefulla bidrag. De är en fin 75- årspresent till Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur. Pristagarnas skål!

Fru Österberg tackade på pristagarnas vägnar med följande tal:

Preses, mina damer och herrar, kära kolleger! Av Bourdieu-inspirerade doktorander blev jag en gång uppmanad att berätta om vad som varit mitt kulturella kapital i livet. Det var inte lätt, och mitt svar gjorde dem nog förvånade. De hade kanske väntat sig att jag skulle nämna goda gymnasielärare i historia, någon stimulerande utlandsvistelse tidigt i livet eller liknande. Men det gjorde jag inte. 166 Sekreterarens verksamhetsberättelse 2007

I stället berättade jag för dem om det som varit mitt grundkapital från barndomen. Låt oss kalla det »jordkapital». Det bestod av en pappa som ifrågasatte nästan allt som vi barn sade – och förväntade sig att vi skulle tala och argumentera kraftfullt för vår sak, praktiskt taget från vaggan. Vidare en farmor som vi barn dyrkade – men som var kolossalt döv, även med hörapparat. Eftersom vi älskade henne, gick vi fram till henne, neg och bockade och talade tydligt med tordönsröst. Och så en mamma som sist och slutligen var den som alla i familjen mest lyssnade till. Hon sade ofta: nu måste vi tänka efter. Alltså: tvånget att argumentera för sin sak, förmågan att med distinkt röst tala högt och tydligt, och slutligen nödvändigheten att tänka efter. Det var ett kulturellt jordkapital så gott som något. Ty vad är det vi gör som forskare? Jo, argumenterar, talar högt, och tänker i bästa fall efter – före. Detta blev alltså mitt jordkapital. Men denna jord behöver ju också kul- tiveras. Odlingen utgörs då av vår utbildning, våra metoder och perspektiv. Det som i mitt fall lett till att jag fått vara med om en enastående utveckling i historieämnet under 1900-talets andra hälft. Med 60-talet fick socialhisto- rien sitt stora genombrott och historien försköts från att bara vara maktha- varnas politiska berättelse till att även bli de maktlösas. Därefter kom 70-, 80- och 90-talen, när mentalitets-, kultur- och kvinnohistoria introducera- des. Historieforskningen cirklar inte längre uteslutande kring de stora hän- delserna, deras orsaker och konsekvenser. Den lyfter fram bakomliggande föreställningar, värdesystem och tankar, vardagskultur och rättskultur, kär- lek och vänskap, gamla och barn. Och människorna i historien är inte enbart män. Samtidigt har dessa strömningar inte trängt bort intresset för politik utan snarare förnyat det studiet – genom fokus på maktens legitimering och sym- boliska representationer samt på de informella relationernas och de okon- ventionella arenornas betydelse för den politiska kulturen under många pe- rioder. Så har också insikten om de personliga uppvaktningar, vänskapsnät- verk och patron-klientrelationer som genomsyrade det offentliga livet på 1600-talet kunnat generera kritiska reflexioner om ansatser till nätverks- samhällen idag som i värsta fall bryter mot kraven på saklighet och distans i det offentliga livet. Ibland är det nyttigt att vara historiker och se på det moderna, eller post- moderna, bakifrån. De senare decenniernas utveckling inom min disciplin har inneburit en fantastisk vidgning av det historiska landskapet. Den hade i sin tur inte varit möjlig utan kreativa möten med andra ämnen, flera av dem väl representerade i denna sal. Detta har sålunda blivit mitt odlingskapital, ovanpå den grund som barndomen lade. Men jorden och odlingen behöver ju också regnet: kritiken som i bästa fall inte gör jorden sur utan ger den kraft. Och slutligen måste solen till, det Sekreterarens verksamhetsberättelse 2007 167 där speciella härliga kapitalet – värmen som ger oss mod att gå vidare och ta upp nya vägar, glädjen att känna sig uppskattad. Vi som fått pris idag har alla olika kapital med oss i form av barndomens jord och senare odlingar. Här finns hembygdsforskare, språkforskare, ar- keologer, etnologer, musikhistoriker, historiker, runexperter, teknikhistori- ker eller konstvetare. En del av oss är äldre, vår nestor är Nils-Arvid Bringéus, vars forskningar betytt så mycket för många av oss. Andra är yngre som t.ex. Kristina Neumüller som analyserat sjönamn och ånamn i Me- delpad, Anja Petersen med sina analyser av fotografier av fångar, sinnessju- ka eller fina damer i porträttfotograferingens barndom, Viveka Berggren Torell med sina studier av folkhemmets barnkläder, eller Joachim Östlund med sina undersökningar av böndagsplakaten som gemenskapsskapande retorik under flera hundra år. Alla har vi nog under våra liv fått del av det kulturella kapital som består i att vi utsatts för, uthärdat och dragit nytta av kritikens regn. Desto gladare är vi över det vi delar här och nu – solens kapital som vi så väl behöver. Solen som ger oss tillförsikten att även framgent arbeta envist med nya forskningsuppgifter, att ställa nya frågor, söka ny kunskap. Viljan och modet att gå på djupet, istället för att hålla oss på ytan. Det som är forskarens plikt som inte får svikas – hur många nya krav på ökad och snabbare produktivitet eller amerikanska modeller för besynnerlig index-statistik över tidskriftsartiklar som än må drabba humanisterna. Kunskapens väg går faktiskt mot djupet, och det kan ske både på svenska och på andra språk, så- väl i korta artiklar som i stora böcker som det tar år att skriva. Egentligen är självkritikens kalla isögon, som Selma Lagerlöf talade om, aldrig kallare och ödmjukheten aldrig större än när man just får pris. Men låt oss glömma det och bara vara glada! Priserna från kolleger är när allt kommer omkring den sol som kulturen och kulturforskarna så väl behöver. För denna generositet och för en storslagen fest – för solens kulturella kapital – tackar vi alltså alla av hjärtat. Jag vill be de närvarande pristagarna att resa sig och tillsammans med mig utbringa en skål för Gustav Adolfs Akademien. 168 Sekreterarens verksamhetsberättelse 2007 Akademiens ledamöter 169 Akademiens ledamöter

BESKYDDARE HANS MAJ:T KONUNGEN

HEDERSLEDAMÖTER Mundebo, Kurt Allan Ingemar, f.d. landshövding, förutv. statsråd, Messe- niusgatan 1, 112 57 Stockholm, f. 15/10 30, inv. 81. Edsman, Carl-Martin, teol. o. fil. dr, professor, Vasagatan 5 C, 753 13 Uppsala, f. 26/7 11, inv. 59. Åberg, Alf Robert Edvin, fil. dr, professor, f.d. krigsarkivarie, Gyllen- stiernsgatan 8, 115 26 Stockholm, f. 14/6 16, inv. 81. Rasmussen, Holger, dr. phil., f.d. overinspektør, Fuglsangvej 30, DK-2830 Virum, Danmark, f. 8/4 15, inv. 81. Lundkvist, Sven Edvin, fil. dr, professor, f.d. riksarkivarie, Lilla Ålbo, 740 20 Vänge, f. 6/12 27, inv. 85. Holm, Per Olof Gösta, fil. dr, professor, Docentgatan 9, 223 63 Lund, f. 8/7 16, inv. 70. Holmdahl, Svante Martin H:son, med. dr, professor, f.d. universitetsrektor, Döbelnsgatan 26 A, 752 37 Uppsala, f. 10/6 23, inv. 87. Norén, Brita Lisbeth, Bonäs Box 4744, 792 95 Mora, f. 10/11 22, inv. 87. Strömholm, Stig Fredrik, jur. o. fil. dr, Dr. jur., professor, f.d. universitetsrektor, Norra Rudbecksgatan 5, 752 36 Uppsala, f. 16/9 31, inv. 87. Alsén, Hans Olof, fil. dr, f.d. landshövding, Gluntens gränd 1, 753 13 Upp- sala, f. 16/8 26, inv. 87. Biörnstad, Margareta, fil. dr, f.d. riksantikvarie, Döbelnsgatan 38 A, 113 52 Stockholm, f. 23/5 28, inv. 87. Almgren, Bertil Oscar, fil. dr, professor, Strandgatan 42, 621 55 Visby, f. 27/9 18, inv. 70. Viires, Ants, dr. phil., professor, Kaubamaja 6–12, EE-0001 Tallinn, Est- land, f. 23/12 18, inv. 84. Benson, Sven Archer, fil. dr, professor, Utlandagatan 6 A, 412 61 Göte- borg, f. 22/1 19, inv. 77. Roelandts, Karel, dr. phil., professor, Sergeystraat 3, BE-3020 Herent, Bel- gien, f. 6/5 19, inv. 68.

Dock med utelämnande av ledamöter som avlidit före 1 april 2008. 170 Akademiens ledamöter

Tjäder, Börje, fil. dr, professor, Jumkilsgatan 9, 752 18 Uppsala, f. 6/10 19, inv. 86. Widmark, Gunvor (Gun) Margareta, fil. dr, professor, Grönstensvägen 34, 752 41 Uppsala, f. 31/7 20, inv. 75. Tottie, Thomas John Henry, fil. dr, f.d. överbibliotekarie, Kyrkogårdsgatan 5 A, 753 10 Uppsala, f. 3/7 30, inv. 91. Halvorsen, Eyvind Fjeld, dr. philos., professor, Skiferlia 23, NO-1352 Kolsås, Norge, f. 4/5 22, inv. 73. Sköld, Tryggve Mark, fil. dr, professor, Skidspåret 19 D, 903 39 Umeå, f. 2/11 22, inv. 81. Wikström, Jan-Erik, f.d. landshövding, förutv. statsråd, Artillerigatan 8, 752 37 Uppsala, f. 11/9 32, inv. 92. Dal, Per Johan Erik, dr. phil., f.d. administrator, Plejehjemmet Vestervang, Stockflethsvej 4, DK-2000 Frederiksberg, Danmark, f. 20/12 22, inv. 89. Norberg, Erik Ragnar, fil. dr, f.d. riksarkivarie, Bruksvägen 26, 165 65 Hässelby, f. 14/12 42, inv. 96. Ling, Jan Nils, fil. dr, professor, f.d. universitetsrektor, Raketgatan 13, 413 20 Göteborg, f. 12/4 34, inv. (90) 97. Haglund, Ann-Cathrine, f.d. landshövding, Odensgatan 15, 753 13 Upp- sala, f. 24/8 37, inv. 97. Hagberg, Ulf Erik, fil. dr, docent, f.d. museidirektör, Mistelgatan 5 C, 754 37 Uppsala, f. 30/9 32, inv. (89) 98. Löfgren, Lars Inge, fil. kand., BA, Doctor of Human Letters, f.d. styresman för Nordiska museet, Sjötullsbacken 27, 115 25 Stockholm, f. 6/9 35, inv. 99. Sundqvist, Bo Ulf Robert, fil. dr, professor, f.d. universitetsrektor, Ihres väg 17, 752 63 Uppsala, f. 21/9 41, inv. 99. Mattsson, Brita Christina, fil. kand., styresman för Nordiska museet, Rör- strandsgatan 52, 113 33 Stockholm, f. 9/3 47, inv. 02. Björck, Anders Per-Arne, landshövding, förutv. statsråd, Slottet, 752 37 Uppsala, f. 19/9 44, inv. 03. Lidman, Tomas E., fil. dr, riksarkivarie, Vallhallavägen 86, 114 27 Stock- holm, f. 30/6 48, inv. 05.

STÖDJANDE LEDAMÖTER Östhol, Erik, civilingenjör, direktör, Villa Japan Haga, 169 70 Solna, f. 5/4 16, inv. 65. Lewin, Erik Torbjörn, civilekonom, direktör, Östra Ågatan 27, 753 22 Uppsala, f. 20/6 32, inv. 74. Karlsson, Sven-Harry, byggmästare, Ekholmsnäsvägen 91, 181 41 Lidingö, f. 8/12 31, inv. 77. Akademiens ledamöter 171

Sundblad, Lars Gunnar, civilingenjör, bruksdisponent, Strandgatan 12, 824 42 Hudiksvall, f. 24/7 23, inv. 78. Wall, Karl Anders, med. dr, direktör, generalkonsul, Starfors Säteri, 744 91 Heby, f. 10/3 31, inv. 81. Ehn, Johan Erik, fil. kand., bankdirektör, Ymervägen 20 A, 182 63 Djurs- holm, f. 7/12 27, inv. 86. Gustafsson, Reinhold Emil Hjalmar, byggnadsingenjör, byggmästare, Hanebergs säteri, 640 25 Julita, f. 23/12 20, inv. 86. Lundh, Lars Gunnar Fredrik, jur. kand., civilekonom, bankdirektör, Fyris- gatan 14, 753 15 Uppsala, f. 2/7 33, inv. 87. Berggren, Bo Erik Gunnar, tekn. dr, bergsingenjör, direktör, Strandvägen 27, 114 56 Stockholm, f. 11/8 36, inv. 87. Nordenfalk, Sigfrid Rålamb Erik Johan, friherre, f.d. ambassadör, Fredrikshovsgatan 5, 115 23 Stockholm, f. 24/9 34, inv. 88. Matsson, Arne Tomas, jur. kand., advokat, Östra Ågatan 29, 753 22 Upp- sala, f. 29/4 40, inv. 89. Rasmusson, Karl Eric, fil. dr, direktör, Älgvägen 8 B, 302 73 Halmstad, f. 28/1 16, inv. 89. Jerenäs, Hans Inge, grosshandlare, V. Mårtensgatan 1, 223 51 Lund, f. 2/4 38, inv. 97. Swahn, Jan-Öjvind, fil. dr, professor, Stora Tomegatan 44, 223 52 Lund, f. 15/5 25, inv. 97. Lilliehöök, Lennart Fredrik B:son, agronom, direktör, Thulehemsvägen 51, 224 67 Lund, f. 21/4 24, inv. 00. Rausing, Finn, direktör, Tetra Pak International AB, 221 86 Lund, f. 1/9 55, inv. 02. Carlsson, Sten Erik Trygve, fil. dr, bokförläggare, Carlsson Bokförlag, Box 2112, 103 13 Stockholm, f. 27/2 45, inv. 04. Henriksson, Mats Evert, civilingenjör, Villa Kina, Haga, 169 70 Solna, f. 16/3 43, inv. 04. Östborn, Gustav Andreas, intendent, Malma Bergsväg 24, 756 45 Uppsala, f. 4/2 48, inv. 06. Andersén, Nils Ingemar, företagsekonom, Svedänge gård, 740 46 Öster- våla, f. 6/12 59, inv. 06.

SENIORLEDAMÖTER Kristjánsson, Jónas, dr. phil., fil. dr, professor, f.d. chef för Stofnun Árna Magnússonar á Íslandi, Oddagata 6, IS-101 Reykjavík, Island, f. 10/4 24, inv. 83. Fries, Claes Sigurd Elias, fil. dr, professor, Axtorpsvägen 4, 903 37 Umeå, f. 22/4 24, inv. 74. Foote, Peter Godfrey, MA, fil. dr, professor, 18 Talbot Road, Highgate, London N6 4QR, England, f. 26/5 24, inv. (62) 67. 172 Akademiens ledamöter

Göransson, Carl Axel Sölve Ragnvald, fil. dr, docent, Norra Parkvägen 2 B, 756 45 Uppsala, f. 6/5 25, inv. 78. Sandred, Karl Inge Rune, fil. dr, docent, Slagrutevägen 14, 756 47 Upp- sala, f. 7/5 25, inv. 84. Bandle, Oskar, Dr. phil., fil. dr, professor, Tertianum, St. Gallerstrasse 30, CH-8500 Frauenfeld, Schweiz, f. 11/1 26, inv. 69. Huldén, Lars Evert, fil. dr, professor, Sanitärgatan 4 A 15, FI-00300 Hel- singfors, Finland, f. 5/2 26, inv. 78. Bringéus, Nils-Arvid Edvard Alarik, fil. dr, dr. philos., teol. kand., professor, Galjevångsvägen 4, 224 65 Lund, f. 29/3 26, inv. 70. Podolák, Ján, DrSc., professor, f.d. universitetsrektor, Podzáhradamie 62, 84102 Bratislava, Slovakien, f. 17/5 26, inv. 89. Ejskjær, Inger Jensen, dr. phil., professor, Høeghsmindeparken 121 t.h., DK-2900 Hellerup, Danmark, f. 20/5 26, inv. 85. Alinei, Mario, Dottore in Lettere, professor, Casella Postale 102, IT-50029 Tavarnuzze (Firenze), Italien, f. 10/8 26, inv. 86. Ellenius, Allan Mattias, fil. dr, professor, Nedre Slottsgatan 20, 753 09 Uppsala, f. 6/8 27, inv. 89. Venås, Kjell, dr. philos., professor, Terrassevegen 104, NO-0682 Oslo 6, Norge, f. 30/11 27, inv. 88. Stoklund, Bjarne, cand. mag., professor, Uglevangen 13, DK-2830 Virum, Danmark, f. 17/1 28, inv. 84. Wiegelmann, Günter, Dr. rer. nat., professor, Frauenburgstrasse 39, DE- 48155 Münster, Tyskland, f. 31/1 28, inv. 75. Furuland, Lars Gunnar Anton, fil. dr, professor, Rapphönsvägen 4 C, 756 53 Uppsala, f. 22/2 28, inv. 86. Olsen, Olaf, dr. phil., professor, f.d. riksantikvarie, Rikkeslyst, Strevelsho- vedvej 2, Alrø, DK-8300 Odder, Danmark, f. 7/6 28, inv. 84. Jonsson, Hans Erling, fil. dr, professor, f.d. ordbokschef, Fästan, Tygelsjö 331, 247 91 Södra Sandby, f. 10/6 28, inv. 86. Hidemark, Brita Elisabet, fil. dr, docent, Canton 1, 178 93 Drottningholm, f. 16/10 28, inv. 91. Andersson, Karl Thorsten Gunnar, fil. dr, dr. phil., professor, Grönstensvä- gen 32, 752 41 Uppsala, f. 23/2 29, inv. 73. Fenton, Alexander, D.Litt., professor, 132 Blackford Avenue, Edinburgh EH9 3HH, Skottland, f. 26/6 29, inv. 77. Vilkuna, Asko, fil. dr, professor, Kauppakatu 10, FI-40100 Jyväskylä, Fin- land, f. 17/11 29, inv. 86. Hofer, Tamás, Dr. phil., f.d. museichef, Szilágyi Erzsébet fasor 17, HU- 1026 Budapest, Ungern, f. 29/12 29, inv. 96. Brückner, Wolfgang Winfried, Dr. phil., professor, Bohlleitenweg 59, DE- 97082 Würzburg, Tyskland, f. 14/3 30, inv. 83. Jonsson, Bengt Olof Anders Robert (Bengt R.), fil. dr, professor, f.d. arkivchef, Framnäsbacken 8, 171 66 Solna, f. 19/3 30, inv. 74. Akademiens ledamöter 173

Rostvik, John Allan, fil. dr, docent, f.d. arkivchef, Marnäsvägen 13, 790 26 Enviken, f. 22/3 30, inv. (77) 84. Andræ, Carl Göran, fil. dr, professor, Slöjdgatan 17, 752 38 Uppsala, f. 23/4 30, inv. 80. Almqvist, Bo Gunnar, fil. dr, professor, 6 Seafield, Shankill, Co. Dublin 14, Irland, f. 5/5 31, inv. 73. Ottenjann, Helmut, Dr. phil., professor, f.d. museichef, Museumsstrasse 13, DE-4590 Cloppenburg, Tyskland, f. 15/5 31, inv. 87. Ek, Sven Birger (Sven B.), fil. dr, professor, Welandergatan 19, 416 56 Göteborg, f. 10/6 31, inv. 77. Hasselmo, Nils, fil. dr, professor, f.d. universitetsrektor, 5960 E. Placita Alta Reposa, Tucson, AZ 85750, USA, f. 2/7 31, inv. (80) 89. Wilson, Sir David M., MA, fil. dr, professor, f.d. Director of the British Museum, The Lifeboat House, Castletown, Isle of Man IM9 1LD, Stor- britannien, f. 30/10 31, inv. (69) 76. Tarvel, Enn, dr. scient. hist., professor, Trummi põik 5A-30, EE-0026 Tal- linn, Estland, f. 31/7 32, inv. 94. Arrhenius, Birgit, fil. dr, professor, Langelandsgatan 6, 5 tr., 164 43 Kista, f. 25/8 32, inv. 95. Grandien, Bo Leonard, fil. dr, professor, Rålambsvägen 10 A, 6 tr., 112 59 Stockholm, f. 21/11 32, inv. 94. Storå, Nils, fil. dr, professor, Vårdbergsgatan 8 C, FI-20700 Åbo 70, Fin- land, f. 29/5 33, inv. 83. Hildebrandt, Reiner Willi, Dr. phil., professor, Am Zuckerberg 2, DE- 35043 Marburg, f. 21/3 33, inv. 99. Gräslund, Bo Albert, fil. dr, professor, Norra Parkvägen 4 B, 756 45 Upp- sala, f. 13/12 34, inv. 88. Brednich, Rolf Wilhelm, Dr. phil., professor, Tuckermannweg 6, DE- 37085 Göttingen, Tyskland, f. 8/2 35, inv. 85. Reinhammar, Maria (Maj), fil. dr, docent, f.d. arkivchef, Stackvägen 18, 756 47 Uppsala, f. 17/5 35, inv. (86) 90. Lönnroth, Lars Christoffer, fil. dr, professor, Santessonsgatan 15, 412 66 Göteborg, f. 4/6 35, inv. 97. Düwel, Heino Willi Klaus, Dr. phil., professor, Am Sölenborn 18, DE- 37085 Göttingen, Tyskland, f. 10/12 35, inv. 97. Elmevik, Bengt Lennart, fil. dr, professor, Vasagatan 1 C, 753 13 Uppsala, f. 2/2 36, inv. 77. Scharfe, Martin Reinhard, Dr. phil., professor, Eulenkopfstrasse 23, DE- 34043 Marburg, Tyskland, f. 8/3 36, inv. 97. Daun, Åke, fil. dr, professor, Folkungagatan 142, 116 30 Stockholm, f. 1/4 36, inv. 85. Kjellström, Rolf Evert, fil. dr, docent, Viks fiskeläge 1421, 272 95 Simris- hamn, f. 4/6 36, inv. 98. Nordberg, Bengt Karl Richard, fil. lic., professor, Wallingatan 1, 752 24 Uppsala, f. 8/8 36, inv. 96. 174 Akademiens ledamöter

Hultgård, Erik Anders N:son, teol. dr, fil. mag., professor, Gråmesvägen 6, 756 52 Uppsala, f. 23/12 36, inv. 01. Ramsten, Märta Anna Margareta, fil. dr, docent, f.d. arkivchef, Upplands- gatan 44, 5 tr., 113 28 Stockholm, f. 25/12 36, inv. 00. Viereck, Wolfgang Wilhelm, Dr. phil., fil. dr, professor, Obere Dorotheen- strasse 5 A, DE-96049 Bamberg, Tyskland, f. 4/9 37, inv. 95.

ARBETANDE LEDAMÖTER Inländska Österberg, Eva Birgitta, fil. dr, professor, Filippavägen 2 A, 222 41 Lund, f. 25/10 42, inv. 84. Gustavsson, Anders Karl Gustav, fil. dr, professor, Hogen 5173, 473 97 Henån, f. 7/12 40, inv. 87. Korhonen, Kauko Olavi, fil. dr, professor, Kanotvägen 5, 961 51 Boden, f. 8/5 38, inv. 89. Löfgren, Orvar Sigurd, fil. dr, professor, Linnégatan 12, 224 60 Lund, f. 2/10 43, inv. 89. Hellspong, Mats, fil. dr, professor, Riddargatan 51, 114 57 Stockholm, f. 15/10 40, inv. 91. Jansson, Nils Torkel, fil. dr, professor, Petterslundsgatan 25, 753 28 Upp- sala, f. 7/3 47, inv. 92. Larsson, Lars-Gunnar, fil. dr, professor, Berthåga Lindväg 5 A, 752 60 Uppsala, f. 9/12 47, inv. 93. Skarin Frykman, Harriet Birgitta, fil. dr, professor, Bögatan 35 B, 412 72 Göteborg, f. 4/1 41, inv. 93. af Klintberg, Bengt Knut Erik, fil. dr, professor, författare, Vendevägen 13, 181 31 Lidingö, f. 25/12 38, inv. 93. Frykman, Nils Jonas Daniel, fil. dr, professor, S:t Laurentiigatan 12 A, 222 21 Lund, f. 22/10 42, inv. 94. Peterson, Lena Cecilia, fil. dr, professor, Gråalsvägen 12, 753 50 Uppsala, f. 27/1 39, inv. 94. Edlund, Lars-Erik Anders, fil. dr, professor, Stationsgatan 3, 913 31 Holmsund, f. 16/8 53, inv. 94. Thelander, Mats Olov Arvid, fil. dr, professor, Oslogatan 64, 752 64 Upp- sala, f. 16/9 45, inv. 95. Myrdal, Janken Peter, fil. dr, professor, Västerlånggatan 31, 111 29 Stock- holm, f. 4/11 49, inv. 95. Strandberg, Lars Svante, fil. dr, professor, Damastvägen 2, 757 57 Upp- sala, f. 2/8 42, inv. (88) 95. Edström, Karl-Olof (Olle), fil. dr, professor, Möttviksvägen 15, 421 66 Västra Frölunda, f. 31/7 45, inv. 96. Johannesson, Torborg Ida Lena, fil. dr, professor, S:t Eriksgatan 85, 113 32 Stockholm, f. 20/2 45, inv. 97. Akademiens ledamöter 175

Brohed, Nils Ingmar, teol. dr, professor, Warholms väg 8 A, 224 65 Lund, f. 3/1 40, inv. 97. Magnusson, Lars Gösta, fil. dr, professor, Övre Slottsgatan 26 G, 753 12 Uppsala, f. 6/6 52, inv. 97. Bursell, Barbro Julia, fil. dr, docent, f.d. överintendent, Bodarna, Häggeby, 746 94 Bålsta, f. 30/12 42, inv. 98. Lindegren, Jan Axel, fil. dr, professor, Hugleksgatan 5, 753 34 Uppsala, f. 3/1 49, inv. 98. Svedjedal, Erik Johan Olof, fil. dr, professor, Hedensbergsvägen 27, 752 60 Uppsala, f. 29/6 56, inv. 98. Genrup, Kurt Lennart, fil. dr, professor, Norra Åsarvägen 36, 905 80 Umeå, f. 8/5 44, inv. 99. Winberg, Bo Inge Christer, fil. dr, professor, Föreningsgatan 16 B, 411 27 Göteborg, f. 5/6 42, inv. 99. Hägg, Inga Helena, fil. dr, professor, Barktorp, Box 5416, 782 91 Malung, f. 14/7 39, inv. 99. Hallberg, Axel Göran, fil. dr, docent, arkivchef, Krokgränd 20, 241 32 Eslöv, f. 7/10 39, inv. 00. Klein, Barbro Maria, fil. dr, professor, Fatbursgatan 14 A, 118 54 Stock- holm, f. 14/3 38, inv. 00. Brink, Arthur Stefan, fil. dr, professor, Sysslomansgatan 40 B, 752 27 Upp- sala, f. 26/7 52, inv. (95) 01. Williams, Henrik Bruun, fil. dr, professor, Övre Slottsgatan 14 C, 753 10 Uppsala, f. 16/10 58, inv. 02. Svensson, Ulla Birgitta, fil. dr, professor, Linnégatan 31, 2 tr., 114 47 Stockholm, f. 17/12 48, inv. 02. Gräslund, Anne-Sofie Elisabeth, fil. dr, professor, Norra Parkvägen 4 B, 756 45 Uppsala, f. 1/6 40, inv. 03. Fridell, Björn Staffan Folke, fil. dr, professor, Solstrålevägen 105, 743 35 Storvreta, f. 11/4 52, inv. 03 (05). Palmenfelt, Ulf Alrik, fil. dr, professor, Östra Sömmerskestigen 12, 621 53 Visby, f. 6/6 47, inv. 03 (05). Arvastson, Stig Gösta, fil. dr, professor, Timmermansgatan 20 C, 753 33 Uppsala, f. 16/5 43, inv. 03 (05). Ternhag, Nils Gunnar, fil. dr, professor, Norra Mariegatan 1 B, 791 72 Falun, f. 31/10 48, inv. 05. Lindkvist, Nils Thomas, fil. dr, professor, Svängrumsgatan 36, 421 35 Västra Frölunda, f. 16/4 49, inv. 06. Huss, Leena Marjatta, fil. dr, docent, Källarbäcksvägen 13, 757 52 Upp- sala, f. 27/9 48, inv. 06. Åkesson, Lynn Irene Christine Alm, fil. dr, professor, Trollebergsvägen 38 A, 227 31 Lund, f. 24/6 51, inv. 06. Widgren, Mats Olof, fil. dr, professor, Fisknätsgatan 4, 133 43 Saltsjöba- den, f. 5/4 48, inv. 07. 176 Akademiens ledamöter

Nilsson, Torsten Bertil Kristoffer, fil. dr, professor, Sunnanväg 14 H, 6 tr., 222 26 Lund, f. 30/3 51, inv. 07.

Utländska Barnes, Michael Patrick, MA, fil. dr, professor, 93 Longland Drive, Lon- don N20 8HN, England, f. 28/6 40, inv. (77) 84. Dillmann, François-Xavier, Docteur d’État ès Lettres, fil. dr, professor, 35 bis, rue du Maréchal-Gallieni, FR-78000 Versailles, Frankrike, f. 27/11 49, inv. 92. Lönnqvist, Bo Hjalmar, fil. dr, professor, Unionsgatan 45 B 30, FI-00170 Helsingfors, Finland, f. 29/9 41, inv. 93. Nes, Oddvar Sigmund, mag. art., professor, Storevardsbrekka 31, NO-5305 Florvåg, Norge, f. 27/12 38, inv. 93. Joensen, Jóan Pauli, dr. phil., fil. dr, professor, f.d. universitetsrektor, Gæsugøta 18, FO-100 Tórshavn, Färöarna, f. 30/4 45, inv. 94. Köstlin, Konrad, Dr. phil., professor, Oberzellergasse 3/13, AT-1030 Wien, Österrike, f. 8/5 40, inv. 96. Alver, Bente Gullveig, dr. philos., professor, Lille Øvregate 36 A, NO-5018 Bergen, Norge, f. 26/8 41, inv. 96. Wolf-Knuts, Gisela Ulrika Christina, fil. dr, professor, Universitetsgatan 6 A 10, FI-20100 Åbo, Finland, f. 6/12 47, inv. (92) 96. Tarkiainen, Kari Valtteri, fil. dr, f.d. riksarkivarie, Georgsgatan 14 B 12, FI-00120 Helsingfors, Finland, f. 14/6 38, inv. 97. Häggman, Solveig Ann-Mari, fil. dr, professor, chef för Finlands svenska folkmusikinstitut i Vasa, Rådhusgatan 40 B, FI-65100 Vasa, Finland, f. 19/9 41, inv. 98. Glauser, Jürg, Dr. phil., professor, Herrenbergstrasse 5, CH-8006 Zürich, Schweiz, f. 7/12 51, inv. 99. Valk, Ülo, dr. phil., professor, Vainu 12, EE-50304 Tartu, Estland, f. 25/8 62, inv. 99. Ólason, Vésteinn, dr. phil., professor, chef för Stofnun Árna Magnússonar á Íslandi, Nýlendugata 43, IS-101 Reykjavík, Island, f. 14/2 39, inv. 99. Kaivola-Bregenhøj, Annikki Irmeli, fil. dr, professor, Auroravägen 25, FIN-65610 Korsholm, Finland, f. 1/2 39, inv. 00. Mitchell, Stephen Arthur, Ph.D., professor, 44 Oak Hill Road, Harvard, Massachusetts 01451, USA, f. 22/4 51, inv. 00. Åström, Anna-Maria, fil. dr, professor, Ursinsgatan 13 C 57, FI-20100 Åbo, Finland, f. 15/9 51, inv. 00. Clunies Ross, Margaret Beryl, MA, fil. dr, professor, 4/3 The Astor, 123 Macquarie Street, Sydney, New South Wales 2000, Australien, f. 24/4 42, inv. 01. Mohrmann, Ruth-Elisabeth, Dr. phil., professor, Entrup 2, DE-48341 Altenberge, Tyskland, f. 20/12 45, inv. 01. Akademiens ledamöter 177

Ivars, Siv Ann-Marie, fil. dr, professor, Skepparegatan 35 A 13, FI-00150 Helsingfors, Finland, f. 6/11 41, inv. 01. Lysaght, Patricia, Ph.D., professor, 37 Brook Court, Monkstown, Co. Dublin, Irland, f. 6/3 48, inv. 01. Bugge Amundsen, Arne, dr. philos., professor, Postboks 247, NO-1601 Fredrikstad, Norge, f. 13/8 55, inv. 02. Trudgill, Peter John, MA, Ph.D., professor, 32 Bathurst Road, Norwich NR2 2PP, England, f. 7/11 43, inv. 03. Christiansen, Palle Ove, dr. phil., direktör för Dansk Folkemindesamling, Svinget 181 th., DK-2300 København S, Danmark, f. 3/9 46, inv. 03. Greule, Albrech Johannes, Dr. phil., professor, Hangstrasse 30, DE-93173 Wenzenbach, Tyskland, f. 13/4 42, inv. 05. Gunnell, Terry Adrian, Ph.D., docent, Rekagrandi 1, IS-107 Reykjavík, Island, f. 7/7 55, inv. 05. Jørgensen, Bent Peter, dr. phil., universitetslektor, Tagensvej 15, DK-2200 København N, Danmark, f. 12/3 44, inv. 06. Rydving, Lars Olof Håkan, fil. dr, professor, Sanddalsringen 224, NO-5225 Nestun, Norge, f. 9/5 53, inv. 06. Jesch, Judith, Ph.D., professor, 5 Clumber Crescent North, Nottingham NG7 1EY, England, f. 26/3 54, inv. 07. Hasan-Rokem, Galit, Ph.D., professor, Department of Hebrew Literature and Jewish and Comparative Folklore Program, Hebrew University of Jerusalem, Mt. Scopus, Jerusalem 91905, Israel, f. 29/8 45, inv. 07. Jahr, Ernst Håkon, dr. philos., professor, Gimlekollen 3, NO-4633 Kris- tiansand S, Norge, f. 4/3 48, inv. 07.

KORRESPONDERANDE LEDAMÖTER Forssman, Erik Ernst, fil. dr, professor, Johann v. Weerth-Strasse 4, DE- 7800 Freiburg/Br., Tyskland, f. 27/12 15, inv. 65. Sanderson, Stewart, MA, f.d. Director of the Institute of Dialect and Folk Life Studies, University of Leeds, Mertoun Cottage, High Street, Yet- holm, Kelso TD5 8RG, England, f. 23/11 24, inv. 67. Nyman, Åsa Margareta, fil. dr, f.d. 1:e arkivarie, Ingemunds väg 25, 193 40 Sigtuna, f. 4/6 21, inv. 76. Lindow, John, Ph.D., professor, Department of Scandinavian, Winelle Hall, University of California, Berkeley, Calif., USA, f. 23/7 46, inv. 77. Zachrisson, Karl Sune Ragnar, fil. lic., f.d. styresman för Nordiska museet, Klosterledsgatan 6, 592 32 Vadstena, f. 28/1 32, inv. 80. Whitaker, Ian, dr. philos., professor, 97-2533, 152 St., Surrey, British Columbia, Canada, V4P 1N4, f. 4/7 28, inv. 81. Steingrímsson, Sigurgeir, cand. mag., redaktör vid Stofnun Árna Magnús- sonar á Íslandi, Brekkustígur 3, IS-101 Reykjavík, Island, f. 2/10 43, inv. 82. 178 Akademiens ledamöter

Poulsen, Jóhan Hendrik W., mag. art., professor, FO-175 Kirkjubøur, Färöarna, f. 20/6 34, inv. 83. Hofrén, Erik Johan, fil. lic., professor, f.d. direktör för Stiftelsen Arbetets museum, Knopgatan 13, 603 85 Norrköping, f. 10/4 36, inv. 83. Nordenson, Eva Vilhelmina, f. Cederblad, fil. dr, f.d. direktör för Stiftelsen Skansen, Furusundsgatan 5, 115 37 Stockholm, f. 7/12 25, inv. 83. Markey, Thomas Lloyd, fil. dr, professor, 2466 North Camino Valle Verde, Tucson, AZ 85715-3405, USA, f. 29/5 40, inv. 84. Petersen, Robert Karl Frederik, professor, Mageløs 9 BIII t.h., DK-5000 Odense C, Danmark, f. 18/4 28, inv. 85. Gustavson, Helmer Olov, fil. kand., f.d. avdelningsdirektör, Skestavägen 43, 163 51 Spånga, f. 23/3 38, inv. 86. Strid, Jan Paul, fil. dr, professor, Hargs Västergård, 590 48 Vikingstad, f. 15/7 47, inv. 86. Fisher, Brian Peter, MA, M.Phil., 3 Luckett’s Close, Histon, Cambridge CB4 4HG, England, f. 28/4 34, inv. 87. Kan, Aleksander, fil. dr, professor, Norrtäljegatan 6 B, 753 27 Uppsala, f. 31/10 25, inv. 88. Schietzel, Kurt, Dr. phil., professor, Direktor des Archäologischen Landes- museums und des Wikinger Museum Haithabu der Christian-Albrechts- Universität, Schloss Gottorf, DE-24837 Schleswig, Tyskland, f. 25/9 33, inv. 88. Stoklund, Marie Ingerslev, cand. mag., f.d. museumsinspektør, Uglevangen 13, DK-2830 Virum, Danmark, f. 11/8 34, inv. 88. Vensild, Henrik, mag. art., museumsdirektør, Storegade 29, DK-3700 Rønne, Danmark, f. 5/4 42, inv. 88. Ivarsdotter, Backa Anna Hilma Svea, fil. dr, professor, Grönstensvägen 12, 752 41 Uppsala, f. 2/3 38, inv. 90. Melnikova, Elena, dr. phil., professor, Vernadsky av. 117-14, 117571 Moskva, Ryssland, f. 25/11 41, inv. 90. Person, Per Bengt-Arne, fil. lic., f.d. länsmuseichef, Engelbrektsgatan 3, 432 41 Varberg, f. 30/3 27, inv. 90. Lamb, Raymond George, Ph.D., No 4 Janet Street, Thurso, Caithness, Skottland, f. 9/1 48, inv. 91. Estham, Hjördis Inger Katarina, teol. dr, fil. lic., f.d. avdelningsdirektör, Torsgatan 2, 753 15 Uppsala, f. 9/6 28, inv. 92. Häkli, Esko Antero, teol. dr, fil. lic., professor, f.d. överbibliotekarie, Mechelingatan 13 B 24, FI-00100 Helsingfors, Finland, f. 30/11 36, inv. 92. Lindquist, Sven-Olof, fil. dr, docent, f.d. landsantikvarie, Sankt Hansgatan 1 C, 621 57 Visby, f. 3/3 33, inv. 93. Rydh, Stig Erik Ingvar, fil. kand., f.d. landsantikvarie, Sysslomansgatan 17 A, 753 14 Uppsala, f. 25/3 37, inv. 93. Brylla, Eva Margareta, fil. dr, docent, forskningschef, Rotfruktsgatan 7, 754 49 Uppsala, f. 1/3 44, inv. 94. Akademiens ledamöter 179

Melefors, Nils Evert Fredrik, fil. dr, docent, f.d. ordbokschef, Odensgatan 18, 753 13 Uppsala, f. 19/4 33, inv. 94. Nyström, Bo Gunnar, fil. lic., f.d. forskningschef, Bertilsvägen 22 A, 752 60 Uppsala, f. 7/7 39, inv. 94. Nilsson, Jan, fil. dr, docent, f.d. arkivchef, Skomakarevägen 13, 434 40 Kungsbacka, f. 2/12 32, inv. 95. Tornehed, Stig Lennart, fil. dr, redaktör, Stamvägen 15, 352 53 Växjö, f. 8/4 24, inv. 95. Ambjörnsson, Ronny, fil. dr, professor, Näset 117, 922 66 Tavelsjö, f. 21/3 36, inv. 98. Jobs-Björklöf, Kersti, fil. kand., f.d. kulturintendent, Tibble bygattu 7, 793 36 Leksand, f. 8/11 37, inv. 98. Mackay, Margaret A., Ph.D., Director of School of Scottish Studies, Uni- versity of Edinburgh, 41 St. Vincent Crescent, Glasgow G3 8NG, Skott- land, f. 7/8 45, inv. 98. Dahllöf, Tordis Karin, fil. lic., Östra Ågatan 17, 753 22 Uppsala, f. 1/3 28, inv. 99. Quinn, Judy Elisabeth, Ph.D., senior lecturer, Newnham College, Cam- bridge CB3 9DF, England, f. 20/1 57, inv. 99. Runblom, Harald, fil. dr, professor, föreståndare för Centrum för multiet- nisk forskning, Uppsala universitet, Hesselmans väg 26, 752 63 Upp- sala, f. 20/11 39, inv. 99. Åhlén, Marit Marianne, fil. dr, akademiintendent, Vasagatan 1 C, 753 13 Uppsala, f. 14/3 51, inv. 00. Nyström, Bengt Georg Tage, fil dr, f.d. bibliotekschef, Upplandsgatan 74, 113 44 Stockholm, f. 3/10 37, inv. 01. Brück, Ulla, Dorrit Louise, fil. kand., universitetslektor, Sandhamnsgatan 42, 115 28 Stockholm, f. 20/2 42, inv. 02. Lövkrona, Inger Sylvia Astrid, fil. dr, professor, Kullabergsvägen 11 B:26, 260 42 Mölle, f. 15/11 43, inv. 03. Liby, Sven Håkan, fil. kand., landsantikvarie, Läby Österby 114, 755 92 Uppsala, f. 10/2 50, inv. 05. Svanberg, Stig Ingvar Christian, fil. lic., forskare, Väktargatan 58 B, 754 22 Uppsala, f. 28/6 53, inv. 05. Björklöf, Sune Osvald, fil. dr, Tibble bygattu 7, 793 36 Leksand, f. 26/4 35, inv. 05. Harris, Joseph Clarence, Ph.D., professor, Dep. of English, Barker Center, 12 Quincy St., Harvard University, Cambridge, MA 02138, USA, f. 18/9 40, inv. 06. Schön, Ebbe Verner, fil. dr, docent, Helgalunden 13, 118 58 Stockholm, f. 13/12 29, inv. 06. Balzamo, Elena, fil. dr, 23, rue Alexandre Ribot, FR-28000 Chartres, Frankrike, f. 11/8 56, inv. 06. Larsson, Gösta Mats Olof (Mats G.), fil. dr, docent, Bräcksta Guckedal, 743 93 Vattholma, f. 23/6 46, inv. 07. 180 Akademiens ledamöter Akademiens stadgar 181

STADGAR FÖR KUNGL. GUSTAV ADOLFS AKADEMIEN FÖR SVENSK FOLKKULTUR

AKADEMIENS FONDER OCH STADGAR FÖR DESSA 182 Akademiens stadgar Akademiens stadgar 183

Stadgar för Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur antagna 6 november 1932 och 26 mars 1933, fastställda av Kungl. Maj:t 27 november 1936 (med ändringar 1950, 1960 och 1974) och, efter fullständig revidering 1993, av regeringen 10 mars 1994 (med ändringar 2007)

Akademien, som är en riksakademi med säte i Uppsala, grundades den 6 november 1932 till minne av konung Gustav II Adolf, Uppsala universitets främste välgörare och den som genom ett 1630 utfärdat memorial för antikvarier och hävdasökare kan sägas ha lagt grunden till forskning om svensk folkkultur.

Akademiens uppgift § 1 Akademiens uppgift är att främja forskning rörande svensk folklig kultur, särskilt genom att i sina skriftserier och tidskrifter offentliggöra forskningsrön, att initiera och understödja vetenskapliga undersökningar, att anordna föredrag, symposier och exkursioner samt att genom stipendier och belöningar stimulera vetenskaplig verksamhet.

Akademiens sammansättning § 2 Akademien består av inländska och utländska arbetande ledamöter, senior- ledamöter, stödjande ledamöter, hedersledamöter samt korresponderande ledamöter.

§ 3 De inländska arbetande ledamöterna får vara högst 40 till antalet, de utländska arbetande ledamöterna liksom de stödjande ledamöterna högst 30.

§ 4 Arbetande ledamot blir vid fyllda sjuttio år seniorledamot. 184 Akademiens stadgar

§ 5 Till stödjande ledamot kan väljas person som dokumenterat intresse för den forskning som akademien har till uppgift att främja. Stödjande ledamot har samma rättigheter som arbetande ledamot utom den att föreslå inval som arbetande ledamot.

§ 6 Till hedersledamot kan väljas person av särskild förtjänst inom kultur- och samhällsliv.

Styrelse § 7 Akademiens angelägenheter handhas av en styrelse om nio ledamöter, av vilka en är preses, en vice preses, en sekreterare och en skattmästare. Minst en och högst två av ledamöterna skall vara stödjande ledamot. För ledamö- terna skall finnas tre suppleanter.

§ 8 Styrelsen väljs för en tid av tre år. Vid varje årsmöte väljs tre ledamöter och en suppleant.

§ 9 Styrelsen är beslutför då minst fem ledamöter är närvarande. Vid lika röste- tal har preses utslagsröst.

Valberedning § 10 Val av ledamöter i styrelsen och i nämnderna för vissa pris- och belönings- fonder (se stadgarna för dessa fonder) samt av revisorer skall beredas av en valberedning bestående av akademiens sekreterare och ytterligare två leda- möter, en arbetande och en stödjande.

Sekreterarens och skattmästarens åligganden § 11 Det åligger sekreteraren att förbereda och föredraga de ärenden som skall behandlas vid styrelse- och plenarsammanträden samt att föra protokoll vid dessa, Akademiens stadgar 185

att verkställa de vid sammanträdena fattade besluten, att sköta akademiens brevväxling samt att utge akademiens årsbok.

Det åligger skattmästaren att handha akademiens ekonomiska angelägenheter, att föra räkenskaperna, som avslutas den 31 december, att senast den 1 mars överlämna föregående års räkenskaper till revisorerna, att upprätta förslag till årsredovisning och budget samt att ansvara för att akademiens värdehandlingar förvaras på betryggande sätt.

Revisorer § 12 För granskning av räkenskaperna samt styrelsens och skattmästarens för- valtning utses vid årsmötet för ett år två revisorer jämte två personliga suppleanter. Av revisorerna skall en vara auktoriserad och en akademileda- mot. Revisorerna skall ha tillgång till protokoll och övriga för revisionen relevanta handlingar. Revisionsberättelsen skall överlämnas till styrelsen senast den 1 april.

Sammanträden § 13 Akademien sammanträder efter kallelse, utfärdad minst 14 dagar i förväg. Begär sju ledamöter sammanträde, måste ett sådant omedelbart utlysas. Högtidssammanträde hålls årligen den 6 november om ej av särskild anledning annan dag bestäms. Akademiens årsmöte hålls under april månad, varvid följande skall före- komma: 1. Protokoll. 2. Val av två justeringsmän. 3. Styrelsens och skattmästarens verksamhetsberättelse. 4. Revisionsberättelse för föregående räkenskapsår. 5. Fråga om fastställande av resultat- och balansräkning. 6. Fråga om ansvarsfrihet för styrelsen. 7. Val av tre styrelseledamöter och en suppleant. 8. Val av preses, vice preses, sekreterare och skattmästare. 9. Val av revisorer. 186 Akademiens stadgar

10. Val av ledamöter i nämnderna för vissa av akademiens pris- och belö- ningsfonder. 11. Utseende av valberedning.

§ 14 Akademien är beslutför om minst sju ledamöter är närvarande. Endast när- varande ledamot får deltaga i omröstning.

Val § 15 Val förrättas med slutna sedlar om ledamot så begär.

Inval § 16 Arbetande ledamot och hedersledamot väljs av akademien, stödjande ledamot och korresponderande ledamot av styrelsen.

§ 17 Uppstår ledigt rum bland arbetande ledamöter beslutar styrelsen om rummet skall återbesättas eller ej. Om styrelsen finner att så skall ske, skall alla inländska arbetande ledamöter underrättas härom och beredas tillfälle att insända förslag till sekreteraren. Förslagen, som skall lämnas i motiverad skrivelse undertecknad av minst tre inländska arbetande ledamöter, fram- läggs för styrelsen, som har att avge förslag till akademien för beslut.

§ 18 Förslag om inval av stödjande ledamot väcks inom styrelsen. Beslut fattas tidigast vid följande styrelsesammanträde och sedan styrelsens samtliga ledamöter underrättats om förslaget.

§ 19 Förslag om inval av hedersledamot väcks i motiverad skrivelse till styrelsen, som har att till nästa akademisammanträde yttra sig över förslaget. Val sker vid därpå följande sammanträde. Akademiens stadgar 187

Övriga bestämmelser § 20 Akademiens räkenskapsår överensstämmer med kalenderåret.

Styrelsen har att inom sig eller bland sina suppleanter utse en redaktör med uppgift att ombesörja utgivningen av arbeten i akademiens skriftserier.

För ändring av dessa stadgar fordras samstämmiga beslut vid två omedelbart efter varandra hållna sammanträden, varav ett årsmöte. Sådant beslut skall underställas regeringen.

Skulle akademien upplösas, skall dess tillgångar behandlas på sätt akademien beslutar. 188AkademiensAkademiens fonder stadgar

Akademiens fonder och stadgar för dessa

Stiftad år 1. Nils Ahnlunds prisfond 1949 2. Jöran Sahlgrens prisfond 1954 3. Dag Strömbäcks belöningsfond 1960 4. Anders Diös’ fond för svensk hembygdsforskning 1961 5. Wilhelm och Anna Söderbaums fond för vetenskaplig forskning rörande Leksands och Siljansnäs socknars historia 1961 6. Kungl. Gustav Adolfs Akademiens fond för svensk folklivsforskning 1962 7. Torsten Janckes minnesfond 1968 8. Harry Karlssons fond för folklivsforskning 1968 9. Erik och Dency Östhols donationsfond 1976 10. Marie-Louise och Gösta Virdings fond 1983 11. Sten Carlssons minnesfond 1989 12. Gösta Bergs minnesfond 1994 13. Vidar Reinhammars fond för svensk dialektforskning 2000 14. Folke Hedbloms minnesfond 2004 15. Lars Hellbergs minnesfond 2007

A. Generella bestämmelser för fonderna, giltiga i den mån annat ej sägs i stadgarna 1 Fonden förvaltas av akademiens styrelse. 2 Av avkastningen läggs varje år minst 10% till kapitalet. 3 Kapital och avkastning bokförs å särskilt konto. 4 Räkenskaperna granskas årligen av akademiens revisorer. 5 Räkenskapsåret är detsamma som gäller för akademien. 6 Fonden är undantagen sådan tillsyn och anmälningsplikt som stadgas i lagen om tillsyn över stiftelser. 7 För ändring av stadgarna fordras samstämmiga beslut vid två på varandra följande akademiens sammanträden, varav ett årsmöte. 8 Skulle akademien upplösas skall fondens tillgångar behandlas på sätt som stadgats för akademien. AkademiensAkademiens stadgar fonder189

B. Fondernas stadgar i övrigt 1. Nils Ahnlunds prisfond § 1 Fonden har tillkommit genom sammanskott från akademiens ledamö- ter till minnet av Nils Ahnlunds 60-årsdag den 23 augusti 1949. § 2 Tillgänglig avkastning utdelas årligen som belöning till ledamot av akademien från något av de nordiska länderna för framstående vetenskaplig insats inom område som akademien företräder. § 3 Priset utdelas vid akademiens högtidssammanträde efter förslag av en nämnd bestående av preses, vice preses, skattmästaren, sekreteraren och en av akademien årligen utsedd ledamot. Ingen må annat än undantagsvis tilldelas priset mer än en gång.

2. Jöran Sahlgrens prisfond § 1 Fonden har tillkommit genom sammanskott från vänner, kolleger och lärjungar inom och utom akademien till minne av Jöran Sahlgrens 70- årsdag den 8 april 1954. § 2 Tillgänglig avkastning utdelas årligen som belöning för framstående vetenskaplig insats inom nordisk ortnamnsforskning, nordisk dialektforskning eller nordisk folkminnesforskning. § 3 Priset utdelas vid akademiens högtidssammanträde efter förslag av en nämnd bestående av preses, vice preses, sekreteraren och en av akademien årligen utsedd ledamot. Ingen må annat än undantagsvis tilldelas priset mer än en gång.

3. Dag Strömbäcks belöningsfond § 1 Fonden har tillkommit genom en gåva till akademien i samband med Dag Strömbäcks 60-årsdag den 13 augusti 1960. § 2 Tillgänglig avkastning utdelas årligen av akademiens styrelse som belöning för författarskap eller annan verksamhet som gagnar den forskning som akademien företräder, i första hand inom norrön filologi och norrön folklore. I synnerhet skall ihågkommas forskare från Brit- tiska öarna, Irland, Island och Norge.

4. Anders Diös’ fond för svensk hembygdsforskning § 1 Fonden har tillkommit till minne av Anders Diös’ 70-årsdag den 21 februari 1961. § 2 Tillgänglig avkastning utdelas årligen som understöd, författarhono- rar, resestipendium eller pris till forskare som ägnat sig åt svensk folkkultur i dess helhet eller vissa delar därav, såsom bebyggelsehistoria, 190 AkademiensAkademiens fonder stadgar

byggnadsskick, social och ekonomisk historia, rättshistoria, arbetsliv, folkminnen, folkseder och språkliga traditioner. § 3 Fördelningen av avkastningen beslutas av akademien efter förslag av en nämnd bestående av preses, skattmästaren och sekreteraren samt en av akademien årligen utsedd ledamot.

5. Wilhelm och Anna Söderbaums fond för vetenskaplig forskning rörande Leksands och Siljansnäs socknars historia Om fonden och dess syften se utförligare Saga och sed 1978 s. 116–123.

6. Kungl. Gustav Adolfs Akademiens fond för svensk folklivsforskning § 1 Fonden har tillkommit genom att Samfundet för svensk folklivsforskning till akademien överlämnat sina värdehandlingar, som samtidigt genom gåvor ökats till ett värde av 100 000 kronor. § 2 Tillgänglig avkastning utdelas årligen till främjande av samma ända- mål som var samfundets, nämligen »att utöva vetenskaplig verksamhet eller på annat sätt befrämja sådan till fördjupande av kännedomen om det svenska folkets liv och kulturella egenart jämte därmed samman- hängande uppgifter». § 3 Fördelningen av avkastningen beslutas av akademien efter förslag av en nämnd bestående av preses, skattmästaren, sekreteraren och tre av akademien årligen utsedda ledamöter.

7. Torsten Janckes minnesfond § 1 Fonden har stiftats för att hedra minnet av Torsten Jancke. Dess grundkapital utgjordes av ett belopp om 100 000 kronor, överlämnat 1968 av dåvarande Byggnadsfirman Anders Diös AB. § 2 Tillgänglig avkastning skall, om fondens styrelse ej beslutar annat, årligen utdelas som stöd eller belöning för sådan forskning som akademien företräder. § 3 Fördelningen av avkastningen beslutas av en styrelse bestående av akademiens preses, skattmästare och sekreterare. § 4 Styrelsen utser inom sig ordförande och sammanträder minst en gång om året.

8. Harry Karlssons fond för folklivsforskning § 1 Fondens grundkapital är 55 000 kronor. § 2 Av avkastningen skall årligen en femtedel läggas till kapitalet. AkademiensAkademiens stadgar fonder 191

§ 3 Tillgänglig avkastning utdelas årligen av akademiens styrelse till främjande av folklivsforskning vid universiteten i Uppsala och Lund.

9. Erik och Dency Östhols donationsfond § 1 Fonden har tillkommit genom en donation på 250 000 kronor av Anders Diös på Erik Östhols 60-årsdag den 5 april 1976. § 2 Tillgänglig avkastning utdelas årligen som belöning för hembygdsforskning och annan vetenskaplig verksamhet inom de områden som akademien företräder. § 3 Fördelningen av avkastningen beslutas av akademiens styrelse med beaktande av eventuella förslag som lämnats av Erik Östhol.

10. Marie-Louise och Gösta Virdings fond § 1 Fonden har tillkommit genom ett av Gösta Virding den 23 december 1983 utfärdat gåvobrev av följande lydelse: »Till Kungl. Gustav Adolfs Akademien överlämnar jag härmed som gåva 1 000 aktier B, bundna, i Pharmacia AB. De överlämnade aktierna, eller de ytterligare aktier, som genom fondemission eller aktieuppdelning kan komma att tillfalla Akademien på grund av denna donation, får icke säljas så länge Pharmacia består som självständigt företag. För gåvan, som under namnet ’Marie-Louise och Gösta Virdings fond’ skall förvaltas av akademien, skall gälla den bestämmelsen att avkastningen skall utdelas som stipendier till forskare i folklivsforskning och kulturhistoria, företrädesvis rörande Småland.» § 2 Avkastningen skall årligen utdelas av akademiens styrelse som stipendier enligt ovan.

11. Sten Carlssons minnesfond § 1 Fonden har tillkommit med anledning av Sten Carlssons, akademiens dåvarande preses, bortgång den 5 augusti 1989 genom överföring av 200 000 kronor från akademiens disponibla medel. § 2 Av avkastningen läggs årligen 15% till kapitalet. § 3 Resten utdelas av akademiens styrelse som belöning för författarskap eller som stöd för forskning inom område som akademien företräder.

12. Gösta Bergs minnesfond § 1 Fonden har tillkommit med anledning av Gösta Bergs, akademiens preses åren 1968–78, bortgång den 12 mars 1993 genom överföring av 200 000 kronor från akademiens disponibla medel. 192 AkademiensAkademiens fonder stadgar

§ 2 Av avkastningen läggs årligen 15% till kapitalet. § 3 Resten utdelas av akademiens styrelse som belöning för författarskap eller som stöd för forskning inom område som akademien företräder.

13. Vidar Reinhammars fond för svensk dialektforskning § 1 Fonden har tillkommit för att hedra minnet av Vidar Reinhammar, dialektolog och ordboksman, ledamot av akademiens styrelse, hastigt bortgången den 8 februari 2000. § 2 Akademien har av sina disponibla medel överfört 50 000 kronor till fonden, och cirka 70 000 kronor har influtit från privatpersoner. § 3 Fonden skall främst utnyttjas till resestipendier (för forskningsända- mål, deltagande i vetenskapliga kongresser och symposier m.m.) till doktorander och yngre disputerade forskare. § 4 Utdelning av medel ur fonden sker genom beslut av akademiens styrelse. § 5 Fondens kapital bör vara förbrukat senast år 2010.

14. Folke Hedbloms minnesfond § 1 Fonden har tillkommit genom en donation på 423 261 kronor till akademien i enlighet med ett testamentariskt förordnande av akademiens framlidne hedersledamot och sekreterare 1975–80, professor Folke Hedblom, och hans maka Carin. § 2 Fondens avkastning skall enligt makarna Hedbloms bestämmande »utdelas som belöning för eller understöd till vetenskaplig verksamhet som akademien företräder. Vid lika meriter i övrigt bör forskare vars insatser berör landskapen Gästrikland och Hälsingland särskilt ihåg- kommas.» § 3 Utdelning av medel ur fonden sker genom beslut av akademiens styrelse.

15. Lars Hellbergs minnesfond § 1 Fonden har tillkommit genom en gåva på 290 893 kronor från Kerstin Hellberg till åminnelse av hennes den 13 juni 2006 avlidne far, hedersledamot av akademien. § 2 Ur fonden skall, efter beslut av akademiens styrelse, utdelas stipendier till unga forskare i nordiska språk som arbetar tvärvetenskapligt. Fond- kapitalet skall vara förbrukat inom lägst 10 och högst 15 år. AKADEMIENS SKRIFTER 57. Stefan Brink: Sockenbildning och sockennamn. Studier i äldre territoriell indelning i Norden. 1990. A. Skrifter utgivna av Kungl. Gustav Adolfs Akademien, 58. Lena Moberg: Lågtyskt och svenskt i Stockholms medeltida tänkeböcker. 1989. fr.o.m. nr 38 Acta Academiae regiae Gustavi Adolphi 59. Bengt Odenstedt: On the Origin and Early History of the Runic Script. Typology and Graphic Variation in the Older Futhark. 1990. 1–10. Se Saga och sed 2006 eller tidigare. 60. Staffan Fridell: Ortnamn på -ryd i Småland. 1992. 11. Lars Levander och Ella Odstedt: Övre Dalarnes bondekultur. 1–4. 1944–1953. 61. Isländsk folkdiktning. Med inledning och kommentar av Hallfre∂ur Örn Eiríksson. 12. Helmer Olsson: Folkliv och folkdikt i Vättle härad under 1800-talet. 1945. 1992. 13. Folke Hedblom: De svenska ortnamnen på säter. 1945. 62. John Insley: Scandinavian Personal Names in Norfolk. A Survey Based on Medieval 14. Lars Forner: De svenska spannmålsmåtten. 1945. Records and Place-Names. 1994. 15. Johan J. Törners »Samling af Widskeppelser». Med inledning och anmärkningar utg. 63. Estlands svenskar och svenskbygd. Bibliografi sammanställd av Stig Appelgren. av K. Rob. V. Wikman. 1946. 1997. 16. Carl Ivar Ståhle: Studier över de svenska ortnamnen på -inge. 1946. 64. Halvar Nilsson: De värmländska medeltidsbreven. Regester med kommentarer. 1997. 17. Bengt Holmberg: Tomt och toft som appellativ och ortnamnselement. 1946. 65. Gun Widmark: Stora vokaldansen. Om kvantitativa och kvalitativa förändringar i 18. Oskar Loorits: Grundzüge des estnischen Volksglaubens. 1–3. 1949–1960. fornsvenskans vokalsystem. 1998. 19. Daniel Harbe: Folkminnen från Edsbergs härad. 1–2. 1950–1956. 66. Sven B. Ek: Polletik eller det föråldrade samhällets slingerbukter. 1998. 20. Harry Ståhl: Kvill och tyll. En studie över några i svenska ortnamn ingående ord med 67. Eberhard Löfvendahl: Post- och järnvägsstationers namn i Götaland 1860–1940. betydelsen ’åmöte’, ’ågren’ o. dyl. 1950. Namngivning i spänningsfältet mellan allmänna och enskilda intressen. 1998. 21. Lars Hellberg: Inbyggarnamn på -karlar i svenska ortnamn. 1. 1950. 68. Annika Karlholm: Folkligt bildspråk. En studie över djurbenämningar i metaforisk 22. Per Wieselgren: Ortnamn och bebyggelse i Estlands forna och hittillsvarande svensk- användning i svenska dialekter. 2000. bygder. Ostharrien med Nargö. 1951. 69. Katharina Leibring: Sommargås och Stjärnberg. Studier i svenska nötkreatursnamn. 23. Einar Törnqvist: Substantivböjningen i Östergötlands folkmål. 1–2. 1953. 2000. 24. Valter Jansson: Nordiska vin-namn. En ortnamnstyp och dess historia. 1951. 70. Eva Nyman: Nordiska ortnamn på -und. 2000. 25. Nils Tiberg: Ståndssamhället [i Svensk-Estland]. 1951. 71. Food from Nature. Attitudes, Strategies and Culinary Practices. Proceedings of the 26. Gunnar Linde: Studier över de svenska sta-namnen. 1951. 12th Conference of the International Commission for Ethnological Food Research, 27. Gideon Danell: Ordbok över Nuckömålet. 1951. Umeå and Frostviken, 8–14 June, 1998. Ed. by Patricia Lysaght. 2000. 28. Andrus Saareste: Petit atlas des parlers estoniens. 1955. 72. Dag Strömbäck: Sejd och andra studier i nordisk själsuppfattning. Med bidrag av Bo 29. Sigurd Fries: Studier över nordiska trädnamn. 1957. Almqvist, Hans Mebius och Gertrud Gidlund. 2000. 30. Nils von Hofsten: Eddadikternas djur och växter. 1957. 73. Prosten Carl Nyréns Afhandling om Östgöthiska dialecten. Utgiven med inledning 31. Aleksander Loit och Nils Tiberg: Gammalsvenskbydokument. 1958. och kommentarer av Maj Reinhammar. 2000. 32. Lars Alfvegren: r-genitiv och are-komposition. 1958. 74. Etnologin inför 2000-talet. Föredrag och artiklar med anledning av uppsalaetnologins 33. Gösta Franzén: Runö ortnamn. 1959. 50-årsjubileum den 8 juni 1998. Red.: Gösta Arvastson, Birgitta Meurling & Per 34. Nils von Hofsten: Segerlöken, Allium victoralis, i folktro och folkmedicin. 1958. Peterson. 2000. 35. Nils Tiberg: Runöbondens ägor. 1959. 75. Gösta Holm: Uppväxtmiljö och språk. Agneta Horns språk i dialektgeografisk belys- 36. Nils von Hofsten: Pors och andra humleersättningar och ölkryddor i äldre tider. 1960. ning. Ett bidrag till textlokaliseringens metodik. 2000. 37. Sockenbeskrivningar från Hälsingland 1790–1791. Med efterskrift och register utg. 76. Gun Widmark: Det språk som blev vårt. Ursprung och utveckling i svenskan. Urtid – av Nils-Arvid Bringéus. 1961. Runtid – Riddartid. 2001. (Nytryck 2004.) 38. Nils Tiberg: Estlandssvenska språkdrag. 1962. 77. Per Vikstrand: Gudarnas platser. Förkristna sakrala ortnamn i Mälarlandskapen. 39. Elis Åström: Folktro och folkliv i Östergötland. 1962. 2001. 40. Olof Gjerdman and Erik Ljungberg: The Language of the Swedish Coppersmith 78. Sigfrid Svensson som folklivsforskare. En minnesskrift i anledning av hundraårsda- Gipsy Johan Dimitri Taikon. Grammar, Texts, Vocabulary and English Word-Index. gen av hans födelse den 1 juni 1901 under redaktion av Nils-Arvid Bringéus. 2001. 1963. 79. Ulla-Britt Kotsinas: Lever Ekenssnacket? Om äldre och nyare Stockholmsslang. 41. Per Wieselgren: Ormsö ortnamn och bebyggelsehistoria. 1962. 2001. 42. Gösta Franzén: Laxdælabygdens ortnamn. 1964. 80. En 1700-talsordlista från Piteå. Utgiven med inledning och kommentarer av Maj 43. Jöran Sahlgren: Valda ortnamnsstudier. 1964. Reinhammar. 2002. 44. Allan Rostvik: Har och harg. 1967. 81. Lennart Larsson: Varifrån kom svenskan? Om den svenska vokabulären i en fyrsprå- 45. Karl Axel Holmberg: De svenska tuna-namnen. 1969. kig ordbok utgiven i Riga 1705. 2003. 46. Kustaa Vilkuna: Kainuu – Kvänland, ett finsk-norsk-svenskt problem. 1969. 82. Mats Rydén: Botaniska strövtåg. Svenska och engelska. 2003. 47. Fridolf Isberg: Supplement till G. Danells Ordbok över Nuckömålet. 1–2. 1970– 83. Carl Göran Andræ: Sverige och den stora flykten från Estland 1943–1944. 2004. 1971. 84. Ella Odstedt: Norrländsk folktradition. Uppteckningar i urval och med kommentarer 48. Dag Strömbäck: Folklore och filologi. Valda uppsatser utgivna av Kungl. Gustav av Bengt af Klintberg. 2004. Adolfs Akademien 13.8 1970. 85. Sockenbeskrivningar från Gästrikland 1790–1791. Utg. av Nils-Arvid Bringéus. 49. Claes Åneman: Om utvecklingen av gammalt kort i i ord av typen vidja i nordiska 2004. språk. 1–2. 1970. 86. Anna Westerberg: Norsjömålet under 150 år. 2004. 50. Gustav Ränk: Die älteren baltischen Herrenhöfe in Estland. 1971. 87. Språkhistoria och flerspråkighet. Föredragen vid ett internationellt symposium i Upp- 51. Nils Tiberg: Estlandssvenska husdjursnamn. 1972. sala 17–19 januari 2003. Utg. av Lennart Elmevik. 2004. 52. Sven Söderström: Om kvantitetsutvecklingen i norrländska folkmål. Gammal kort 88. Suffixbildungen in alten Ortsnamen. Akten eines internationalen Symposiums in stavelse i Kalix- och Pitemålen och målen i Nordmalings och Ragunda socknar. 1972. Uppsala 14.–16. Mai 2004. Hrsg. von Thorsten Andersson und Eva Nyman. 2004. 53. Maj Reinhammar: Om dativ i svenska och norska dialekter. 1. Dativ vid verb. 1973. 89. Maj Reinhammar: Ord för begreppet ’hos’ i äldre svenska och svenska dialekter. Vidar Reinhammar 54. : Pronomenstudier. 1975. 2005. 55. Roger Johansson: Svensk rommani. 1977. 56. Evert Melefors: Byngen, Smissen och Listar. Inbyggarbeteckningar och husbonde- 90. ”Slipp tradisjonene fri – de er våre!” Red. av Bente Alver och Ann Helene Bolstad namn på Gotland. 1. Typologi och ordbildning. 1983. Skjelbred. 2005. 91. Andreas Nordberg: Jul, disting och förkyrklig tideräkning. Kalendrar och kalenda- riska riter i det förkristna Norden. 2006. 92. François-Xavier Dillmann: Les magiciens dans l’Islande ancienne. Études sur la représentation de la magie islandaise et de ses agents dans les sources littéraires nor- roises. 2006. 93. Festmåltid och vardagsmat. Föredrag vid ett symposium till Anders Salomonssons Saga och Sed minne 3–4 juni 2005. Redigerad av Mats Hellspong. 2006. 94. Nils-Arvid Bringéus: Carl Wilhelm von Sydow som folklorist. 2006. 95. Staffan Fridell: Ortnamn i stilistisk variation. 2006. Saga och Sed 2007 96. Kristina Neumüller: Vattensjön och Vattenån. Samband mellan sjönamn och ånamn KUNGL. GUSTAV ADOLFS i Medelpad. 2007. 97. Nya perspektiv inom nordisk språkhistoria. Föredrag hållna vid ett symposium i Upp- sala 20–22 januari 2006. Utgivna av Lennart Elmevik. 2007. AKADEMIENS ÅRSBOK 98. Masks and Mumming in the Nordic Area. Ed. by Terry Gunnell. 2007 2007 B. Övriga skriftserier Folklivsskildringar och bygdestudier. 1–18. 1933–2005. (Se förteckning i tidigare år- gångar av Saga och sed.) Svenska sagor och sägner. 1–12. 1937–1961. (Se förteckning i tidigare årgångar av Saga och sed.) Svenska gåtor. 1. Folkgåtor från Bohuslän samlade av H. Olsson. 1944. Svenska lekar. 1. Gotländska lekar samlade av P.A. Säve. Utg. av H. Gustavson. 1948. Svenska visor. 1. Gotländska visor samlade av P.A. Säve. Utg. av E. Noreen och H. Gus- tavson. 1–3. 1949–1955. 2. Aldrig kommer duvungar blå utav korpäggen vita. Skil- lingtryck om brott och straff 1708–1937. Utg. av H. Andersson. 2006. Kungl. Gustav Adolfs Akademiens småskrifter. 1–7. 1945–1952. (Se förteckning i tidigare årgångar av Saga och sed.) Hembygdsskildringar. 1–27. 1958–1992. (Se förteckning i tidigare årgångar av Saga och sed.)

D. Övriga skrifter Se Saga och sed 2005.

Distribution: Swedish Science Press ANNALES ACADEMIAE Box 118, SE-751 04 Uppsala E-post: [email protected] ISSN 0586-5360 REGIAE GUSTAVI ADOLPHI