Svenska Etnologer Och Folklorister Ett Ämnes Historia Är Dess Företrädares

Svenska etnologer och folklorister Ett ämnes historia är dess företrädares. I Svenska etnologer och folklorister möter vi internationellt kända forskare men också sådana som verkat mer på lokal nivå. Här presenteras professorer såväl som museimän, både skrivbordsteoretiker och fältforskare. Genom trettiofem biografier får vi i boken inblickar i enskilda forskares verksamhet, i avhandlingar och karriärer men också i akademiska intriger och strider. Sammantaget tecknas en bild av vilka frågor som stått på dagordningen inom det etnofolkloristiska ämnesområdet, vilket ger en initierad beskrivning av ämnets utveckling under 150 år. Redaktionskommittén för Svenska etnologer och folklorister har bestått av Nils-Arvid Bringéus, Mats Hellspong, Bengt af Klintberg, Agneta Lilja och Fredrik Skott. Hellspong och Skott är volymens redaktörer.

Svenska etnologer och folklorister Redaktörer: Mats Hellspong och Fredrik Skott

Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur Distribution: Swedish Science Press Box 118 SE-751 04 Uppsala ISSN 0065-0897 E-post: [email protected] ISBN 978-91-85352-83-8

ACTA ACADEMIAE REGIAE GUSTAVI ADOLPHI 109 2 sid2 3

ACTA ACADEMIAE REGIAE GUSTAVI ADOLPHI CIX

Svenska etnologer och folklorister

Redaktörer: Mats Hellspong och Fredrik Skott

Redaktionskommitté: Nils-Arvid Bringéus, Mats Hellspong, Bengt af Klintberg, Agneta Lilja och Fredrik Skott

UPPSALA 2010

Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur 4

Omslagsbild: Etnologisk expedition till Västerdalarna 1926. Från vänster: Erik Lind- stein, Nils Berglind, Sigurd Erixon, Olle Homman, Evert Eriksson, Sigfrid Svensson och Sam Owen Jansson. Foto: Nordiska museet.

ISSN 0065-0897 ISBN 978-91-85352-83-8

Printed in Sweden 2010 Textgruppen i Uppsala AB 5 Innehåll

Förord ...... 7 Gunnar Olof Hyltén-Cavallius (1818–1889) av Nils-Arvid Bringéus . . . 9 Nils Gabriel Djurklou (1829–1904) av Britt-Marie Insulander ...... 17 Johan Nordlander (1853–1934) av Lars-Erik Edlund ...... 25 Nils Edvard Hammarstedt (1861–1939) av Bengt af Klintberg ...... 33 Nils Keyland (1867–1924) av Jan Garnert ...... 41 Louise Hagberg (1868–1944) av Birgitta Skarin Frykman ...... 51 Martin P:n Nilsson (1874–1967) av Catharina Raudvere ...... 61 Hilding Celander (1876–1965) av Fredrik Skott ...... 69 Carl Wilhelm von Sydow (1887–1952) av Nils-Arvid Bringéus ...... 79 Nils Lithberg (1883–1934) av Birgitta Svensson ...... 87 Waldemar Liungman (1883–1978) av Bengt af Klintberg ...... 95 Ernst Klein (1887–1937) av Barbro Klein ...... 105 Sigurd Erixon (1888–1968) av Karl-Olov Arnstberg ...... 113 Åke Campbell (1891–1957) av Nils-Arvid Bringéus ...... 121 Ella Odstedt (1892–1967) av Agneta Lilja ...... 127 Ernst Manker (1893–1972) av Eva Silvén ...... 135 Sven Liljeblad (1899–2000) av Jan-Öjvind Swahn ...... 143 Dag Strömbäck (1900–1978) av Bo Almqvist ...... 151 John Granlund (1901–1982) av Mats Hellspong ...... 161 Olof Hasslöf (1901–1994) av Nils Nilsson ...... 169 Sigfrid Svensson (1901–1984) av Sven B. Ek ...... 177 Gösta Berg (1903–1993) av Janken Myrdal ...... 187 Albert (Nilsson) Eskeröd (1904–1987) av Orvar Löfgren ...... 195 Gunnar Granberg (1906–1983) av Jochum Stattin ...... 203 Carl-Herman Tillhagen (1906–2002) av Bengt af Klintberg ...... 211 Julius Ejdestam (1912–1992) av Anders Gustavsson ...... 219 Gertrud Grenander Nyberg (1912–2003) av Janken Myrdal ...... 225 Anna-Maja Nylén (1912–1976) av Sofia Danielson ...... 231 Alfa Olsson (1914–1967) av Christina Fjellström ...... 239 Mats Rehnberg (1915–1984) av Mats Hellspong ...... 245 Brita Egardt (1916–1990) av Jonas Frykman ...... 253 Börje Hanssen (1917–1979) av Birgitta Svensson ...... 261 Anna Birgitta Rooth (1919–2000) av Jan-Öjvind Swahn ...... 271 Phebe Fjellström (1924–2007) av Katarina Ek-Nilsson ...... 277 Bengt R. Jonsson (1930–2008) av Sven-Bertil Jansson ...... 285 Författare ...... 295 6 7 Förord

Inom flera ämnesområden vid våra universitet har behovet av forskarbiografier gjort sig alltmera kännbart. Etnologiämnet – som i Sverige även omfattar folkloristiken – genomgår för närvarande genomgripande förändringar, bl.a. genom att infogas i större institutioner med nya benämningar. För de forskare som vill slå vakt om den etnologiska ämnesidentiteten är det angeläget att sprida kunskap om dem som byggt upp den och tidigare arbetat inom detta forskningsfält. En hemställan av Nils-Arvid Bringéus till Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur att publicera ett arbete om svenska etnologer och folklorister mottogs positivt och Akademien beslöt att infoga det i sin Acta-serie. En redak- tionskommitté bildades med företrädare för olika ämnessektorer, institutions- orter och ålderskategorier inom det etnofolkloristiska ämnesområdet. Ett fåtal svenska forskare har tidigare behandlats i Biographica. Nordic Folklorists of the Past. Studies in Honour of Jouko Hautala 27/6 1970 liksom i boken P. A. Säve och hans samtida (1988). Efter ingående diskussioner har vi valt ut 35 representativa och betydelsefulla forskare, som vi anser bör vara med i detta sammelverk om bortgångna svenska etnologer och folklorister. Det är ett urval som naturligtvis kan diskuteras ur flera synvinklar. Vi har strävat efter att de som biograferas tillsammans skall representera hela det etnologiska forskningsfältet, såväl 1800-talets pionjärer, verksamma i en tid när ännu ingen etnologisk eller folkloristisk utbildning vid universiteten existerade, som 1900-talets professorer och docenter i ämnet, och forskare verksamma vid kulturhistoriska museer och arkiv. I varje artikel skildras levnadsmiljö, utbildning och anställningar liksom de viktigaste arbetena och deras reception. De biograferade har i görligaste mån skildrats utifrån sin samtida betydelse, men även deras aktualitet i dag belyses. Författarna har haft frihet att inom det begränsade utrymmet utforma artiklarna efter eget omdöme, gärna med en personlig ton och med såväl positiva som negativa värderingar. Artiklarna har granskats vid ett flertal redaktionsmöten. Kungl. Gustav Adolfs Akademiens sekreterare Mats Hellspong har därvid fungerat som redaktionssekreterare och han har även svarat för kontakten med författarna. Fredrik Skott och redaktören för Akademiens skriftserier Maj Reinhammar har ansvarat för den slutliga utformningen. Även om målgruppen främst är etnologer och folklorister i och utanför Sverige, hoppas vi att skriften också når en intresserad allmänhet. Vi tackar alla medverkande för god respons och samarbetsvilja.

Nils-Arvid Bringéus, Mats Hellspong, Bengt af Klintberg, Agneta Lilja och Fredrik Skott 8 Gunnar Olof Hyltén-Cavallius (1818–1889) 9 Gunnar Olof Hyltén- Cavallius (1818–1889)

Nils-Arvid Bringéus Foto: Kungliga biblioteket, biblioteket, Stockholm. Kungliga Foto:

Samuel Ödmann fäste genom sin lilla skrift Hågkomster från hembygden och skolan (1830) uppmärksamheten både på den kulturmiljö där Gunnar Olof Hyl- tén-Cavallius hade sin rötter och på hans stamfader på moderns sida. Hans bror Carl Erngisle skulle i Ödmanns efterföljd 1838 teckna samma miljö en generation senare. Då morfadern inte hade några söner som kom till vuxen ålder, kon- serverade dottersönerna namnet Hyltenius genom att förena det med sitt eget släktnamn i formen Hyltén-Cavallius. Efter studier i gymnasiet i Växjö kom Gunnar Olof till universitetet i Uppsala nyåret 1835. Avgörande för hans kommande intresseriktning var dock en kondition i Sörmland hösten samma år då han kom över ett exemplar av Geijer–Afzelius Svenska folkvisor och själv bör- jade göra uppteckningar. När han återkommit till Uppsala blev det dock de småländska dialektorden, som han samlat med bistånd av sin far, som han utgav i avhandlingen Vocabularium Vaerendicum och försvarade i december 1837. Våren 1839 disputerade han pro gradu på en andra del och fick av Atter- bom mottaga magisterkransen. Då möjligheter till fortsatt verksamhet vid universitetet inte yppades knöts Hyltén-Cavallius hösten 1839 till Kungliga biblioteket, där han kvarstod i aktiv tjänst till 1856. Av största betydelse blev den kontakt han fick med den eng- elske litteratören och runforskaren George Stephens hos vilken han bodde från 1841 till sitt giftermål 1847 (Eriksson 2008:29 ff.). Redan i Sörmland hade Hyltén-Cavallius samlat folksagor, och tillsammans med Stephens publicerade han 1844 en första samling av Svenska folksagor och äfventyr, följd av en andra del 1849. Förebilden var bröderna Grimms Kinder- und Hausmärchen (1812–1814), och första delen är tilläg- nad dem. Hyltén-Cavallius var huvudansvarig för texterna, medan Stephens bidrog med kommentarer och hänvisningar till tryckta paralleller. Vid utgivningen hade Hyltén-Cavallius överarbetat texterna i arkaiserande stil. Jöran 10 Nils-Arvid Bringéus

Sahlgren har i sin nyutgåva givit exempel på influenser från folkvisor och fornsvensk litteratur ( Svenska sagor ). I sina memoarer (1929) skriver Hyltén- Cavallius själv: Stilen, som bort nöja sig med att vara lätt och elegant, eftersträvade i stället en slags klassicitet, bildad efter medeltidens smak, och förekom därför ovanlig och främman- de. Men framför allt, hela saken var för den överbildade svenska nationen alldeles ny och tillika alldeles likgiltig. Tack vare att planerna på fortsatt utgivning avstannade, bevarades emellertid huvudparten av Hyltén-Cavallius sagosamlingar i sin ursprungliga form till ef- tervärlden. De publicerades av Kungl. Gustav Adolfs Akademien 1937–1942. I anledning av hundraårsminnet av den första utgåvan gavs de även ut i en praktupplaga i fem band 1943–1945 av Jöran Sahlgren. Häri ingår även de uppteckningar Hyltén-Cavallius genom sin far fått av Sven Sederström och Mickel i Långhult. Jämsides med folksagorna arbetade Hyltén-Cavallius med folkvisorna. Ef- ter anställningen på Kungliga biblioteket uppmuntrades han uppenbarligen härtill av sin chef A. I. Arwidsson. Tillsammans med Stephens utgav Hyltén- Cavallius Sveriges historiska och politiska visor 1853. Enligt planerna var detta endast början till en mycket stor visedition. Bokförläggaren Abraham Bohlin i Örebro ställde sig välvillig till utgivningen. Någon följande del kom dock aldrig, sannolikt emedan Stephens lämnade Stockholm och flyttade till Köpen- hamn. På Kungliga biblioteket finns emellertid ett tryckmanuskript till en andra del. De 134 outgivna texterna har förtecknats av Bengt R. Jonsson med uppgift om upptecknare och datering. Utöver Hyltén-Cavallius själv fanns även hans far prosten Carl Fredrik Cavallius bland bidragsgivarna liksom en avlägsen släkting, Johanna Gustafva Angel, och den kända författarinnan Wendela Hebbe. Bengt R. Jonsson ger Hyltén-Cavallius gott vitsord som visuppteckna- re; däremot har hans melodiuppteckningar ett ytterst begränsat värde. Även om Hyltén-Cavallius inte själv kom att utge mer än en liten del av sina vissamlingar skulle dessa dock komma till användning i Svend Grundtvigs ut- gåva av Danmarks gamle Folkeviser. Genom Stephens förmedling ställdes nämligen samlingen till Grundtvigs förfogande. Bengt R. Jonsson har minuti- öst redovisat var de återfinns hos Grundtvig (Jonsson 1967:327 ff.). Balladerna är numera utgivna i Sveriges medeltida ballader 1–5 (1983–2001). Hösten 1844 stiftade Hyltén-Cavallius bekantskap med artisten Nils Måns- son Mandelgren. Tillsammans bildade de nyårsafton 1845 Konstnärsgillet, och kontakterna där ledde vidare till Kungliga Teatern, där Hyltén-Cavallius blev chef 1856. Hans försök att återvända till Kungliga biblioteket misslyckades. I stället utnämndes han nyårsafton 1860 till chargé d’affaires i Rio de Janeiro, dit han ankom den 17 april följande år. Utåt markerade befattningen som diplomat höjdpunkten i hans karriär, men för honom personligen blev den ett mänskligt nederlag, ja, rent av ett inferno genom att den sjukdom han burit på sedan 1853 aktiverades. Redan våren 1862 bröt han upp från Rio de Janeiro och före jul 1864 lämnade han Stockholm för att bosätta sig i Småland, till en början på Sto- Gunnar Olof Hyltén-Cavallius (1818–1889) 11 ra Målen i Moheda socken, från 1870 på Sunnanvik i Skatelöv, som en gång innehafts av släkten. Återstoden av sitt liv tillbringade han här som lantjunkare och avled 1889. Exilen i Brasilien blev trots allt inte utan betydelse för Hyltén-Cavallius fortsatta författargärning. Den nationalism som varit drivkraften i Konstnärs- gillet förstärktes här. På hemvägen tecknar hans sitt eget land i djupaste relief emot ”ett fjärran land där andra stjärnor blinka och där middagssolen i norr bränner het över Corcovados palmskogar”. Redan under ungdomens uppteckningsverksamhet välvde Hyltén-Cavallius planer på att nyttja sitt stoff för ett stort Smålandsverk. I ett brev hem till fadern hösten 1840 talar han första gången om ”mitt opus om Värend”. Det handlade inte om en traditionell topografisk beskrivning utan om en undersökning av ”småländska folkstammens ursprung och seder”. Han var emellertid inte ensam om sina planer. Den 18 år äldre Vislanda-sonen Peter Wieselgren hade 1842 fått i uppdrag att författa en beskrivning över Småland som utkom 1844– 1847. I inledningen, som även utgavs separat under titeln Wirdaland (1844), hade han just behandlat ”småländska folkstammens ursprung”. Därvid nöjde hans sig inte med historiskt källmaterial utan nyttjade även vad han själv kallade ”folkminnen”. Insikten om folkminnenas betydelse för kännedomen om det förflutna hade fått nytt liv under romantiken. N. M. Petersen hade 1834 givit ut Danmarks Sagnhistorie. Såväl Wieselgren som Hyltén-Cavallius inspirerades dock främst av Jacob Grimms Deutsche Mythologie (1835) liksom av Sven Nilssons arbete Skandinaviska Nordens ur-invånare (1838–1843 ). I detta hade Nilsson använt den komparativa naturvetenskapliga metoden och jämfört spåren av de sydskandinaviska invånarna med levande grönländare. Hyltén-Cavallius brukade sina folkminnesuppteckningar som källor men därjämte ett tidigare helt outnyttjat material: de småländska domböckerna. Ge- nom sin vänskap med hovrättspresidenten i Jönköping hade han fått låna dem till sin dåvarande bostad på Årsta holmar i Stockholm. De bärande idéerna var i stort sett desamma som i utkasten på 1840-talet. Folksägnerna om troll och jättar tolkades sålunda som minnen av sydskandinaviska urinvånare. Hyltén- Cavallius är den förste som tillämpat utvecklingsprincipen på ett ”etnologiskt” material med etnologiskt syfte att komma till rätta med virdarna. Riksantikva- rien Hans Hildebrand riktade en berättigad kritik emot arbetet, och även de my- tologiska spekulationerna skulle snart visa sig ohållbara. Trots detta hade Hil- debrand pekat på den bestående förtjänsten i Wärend och wirdarne , nämligen att Hyltén-Cavallius ”som den förste på vid gavel öppnat fatbursdörren till den svenska bondekulturen, lyft fram det ena efter det andra i dagsljuset och givit andra lust att fortsätta inventeringen, systematiseringen och forskningen” (Hil- debrand 1869). Det förtjänar tilläggas att Hyltén-Cavallius inte studerade denna kultur som ett isolerat fenomen utan i sammanhang med människorna och den miljö i vilken de lever. Detta markeras genom den dubbla titeln Wärend och wirdarne . 12 Nils-Arvid Bringéus

Till bedriften hör själva struktureringen av det jättelika materialet. Första delen behandlar i tre avsnitt land och folk, hednakult och hednatro. Redan de sistnämnda beteckningarna avslöjar fokuseringen på det förkristna skedet. Andra delen behandlar mera etnografiskt näringsfång, slöjder och handel, bo- ningar och husgeråd, klädedräkt, vapen och smycken, stamförfattning, rättstill- stånd och folkseder. Inte sedan Olaus Magnus dagar hade en framställning av sådant slag också konkretiserats genom träsnitt, till stor del baserade på Hyltén- Cavallius egna teckningar i fältet. Detta öppnade mina egna ögon för vikten av att kritiskt granska etnologiskt bildmaterial. Till stor del hade Hyltén-Cavallius själv hållit de avbildade föremålen i sina händer, och de inspirerade honom att skänka sin egen samling till läroverket i Växjö. Han var den främste tillskyndaren av Smålands museum som blev Sve- riges första landsortsmuseum. Det fick en egen byggnad, uppförd 1885 efter ritningar av F. W. Scholander, och redan 1874 utkom en tryckt katalog över samlingarna. När Carl Wilhelm von Sydow 1913 började ge akademisk undervisning i folkminnesforskning vid Lunds universitet fanns av naturliga skäl inga läro- böcker till hands. På kurslistan finner man däremot Gunnar Olof Hyltén-Caval- lius verk Wärend och wirdarne, utgivet 1863–1868. von Sydow berättar i sina barndomsminnen: Wärend och wirdarne fanns på min fars bokhylla, men han ville inte att jag skulle läsa den, emedan den bl.a. handlade om skogsmännens våldsdåd o.d., och sådant ville han undanhålla oss. Jag läste den emellertid i smyg och med stort intresse, ett intresse som heller aldrig har släppt mig (Bringéus 2006:17). Enligt von Sydows dagböcker ägnade han läsåret 1915–1916 åt seminarieöv- ningar om Wärend och wirdarne, och vårterminen 1920 höll han åtta föreläs- ningar om verket, likaså vårterminen och höstterminen 1930. Även om försö- ket att inrätta en Hyltén-Cavallius-professur 1918 misslyckades, knöts dennes namn till en stiftelse vid universitetet i Lund som främjade insamlingen av folkminnen. År 1919 bildades på von Sydows initiativ Hyltén-Cavallius-före- ningen för hembygdskunskap och hembygdsvård i Växjö. von Sydow utgav 1921–1922 en ny upplaga av Wärend och wirdarne och vidmakthöll därmed intresset för detta verk. År 1972 publicerade jag själv en tredje upplaga (på C. W. K. Gleerups bokförlag i Lund) med efterskrift och person-, sak- och ort- register. Jag hade då redan 1966 givit ut en omfattande monografi med titeln Gunnar Olof Hyltén-Cavallius. En studie kring Wärend och wirdarne. Hur såg Hyltén-Cavallius själv på sitt opus magnum? Inte som ett avslutat verk utan snarare som en Aufforderung zum Tanz. I ett brev till sina systersö- ner inför Svenska fornminnesföreningens möte i Växjö 1870 skriver han: ”Vår plan är att göra Sveriges etnologiska och antikvariska undersökning till en na- tionalsak. Vi behöva därtill unga krafter; Kommen med och hjälpen till.” Den- na plan skulle efter hand förverkligas genom den framväxande hembygdsrörel- sens, fornminnesvårdens och den vetenskapliga forskningens förenade insatser. Gunnar Olof Hyltén-Cavallius (1818–1889) 13

Sina samlingar överlämnade Hyltén-Cavallius till Kungliga biblioteket men publicerade dessförinnan sin samling av gåtor i Svenska landsmål (1882). I Kronobergsboken 1968 har jag givit ut dem på nytt med en inledning och för- teckning över de sagesmän som meddelat Hyltén-Cavallius gåtorna och tidpunkten för detta. Ytterligare en materialkategori som Hyltén-Cavallius intresserade sig för var folksägnerna. I inte ringa grad hade han brukat sina samlingar härav som källor i Wärend och wirdarne , men inte som folkdikt. En för trycket utredi- gerad samling ingår bland hans samlingar på Kungliga biblioteket, men den blev aldrig utgiven. Uppteckningarna har tillkommit under perioden 1837– 1848 och härrör främst från Allbo härad men till en del även från Kinnevalds och Sunnerbo härader. I Kronobergsboken 1968 har jag utgivit dem med uppgifter om uppteckningsår, proveniens och sagesmän. Hyltén-Cavallius sä- genuppteckningar har ett särskilt värde, eftersom de efter 1840 är bevarade både i form av fältanteckningar och i för trycket redigerade texter. Några finns t.o.m. i tre versioner. Då primäranteckningarna inte alltid ger en klar mening har det varit nödvändigt för Hyltén-Cavallius att stilisera om dem. En jämförelse mellan antalet ord i de två versionerna av sägnerna visar att ren- skrifterna ibland är mer än dubbelt så långa som primäruppteckningarna. Hyltén-Cavallius har dock varit omsorgsfull i fråga om återgivandet av sak- innehållet. Sägnerna inbjöd inte heller i lika hög grad som sagorna till över- arbetningar. Han har i allmänhet återgivit dem på ett klart och enkelt språk. Arkaiseringstendensen spåras dock i en del ordformer liksom i syntaxen. Bonda Pilt kommer ”gångandes” i renskriften men ”gåendes” i primärupp- teckningarna. I stället för den enkla tidsbestämningen ”i skymningen” nyttjar han den måleriska ”när så sol gick i skog”. Huvudparten av sägnerna är mytiska. De historiska sägnerna och förklaringssägnerna är fåtaliga och skämt- sägnerna saknas helt. När Hyltén-Cavallius nöjde sig med sägenförtäljarens mindre anspråksfulla roll, innebar detta att han tillmätte sägnerna ett egenvär- de jämsides med deras betydelse som poetiskt, mytologiskt, etnologiskt och historiskt källstoff. Hyltén-Cavallius etnologiska verksamhet omfattade som här visats både fält- och arkivforskning och textutgivning, och han förenade etnografens, etnologens och folkloristens uppgifter. Om man frågar i vilket hänseende han betytt mest får man inte glömma tidsperspektivet. Han hade i flera fall före- gångare både utanför och innanför landets gränser, vilket han inte fördöljer. De vittsvävande planerna kunde inte alltid fullföljas. Han var likväl en före- gångsman i många hänseenden. Han angav framför allt en forskningsriktning när han kallade sitt verk ”Ett försök i svensk etnologi”. I detta begrepp innefattade han såväl folklore som materiell kultur, men i inte ringa mån även social kultur. Han anlade alltså en helhetssyn, något som senare blev utmärkan- de för den etnologiska forskningen, och i fokus stod som idag människorna, i hans fall svenskarna, närmare bestämt virdarna. Han företrädde det långa obrutna tidsperspektivet men anlade inte, som senare t.ex. Troels-Lund, ett 14 Nils-Arvid Bringéus epokbegränsat eller kulturhistoriskt perspektiv. Wärend och wirdarne visar även vikten av att samla trådarna i kulturväven, dvs. behovet av ett teoretiskt perspektiv – i hans fall utvecklingsperspektivet. Teorier är dock endast hjälp- medel, inte självändamål, och är därför tidsbegränsade. Om man ställer frå- gan vilken nytta vi har av Hyltén-Cavallius utöver den ämneshistoriska så är det kanske de pusselbitar han givit oss, som samtidigt är vägvisare till lokala och regionala källor ur vilka man kan utvinna ny kunskap efter källkritisk granskning. Det är därför registren i den senaste utgåvan av Wärend och wirdarne är så betydelsefulla för den fortsatta forskningen. Och Hyltén- Cavallius tankar inspirerar fortfarande. Det senaste exemplet är Sigurd Kværndrups och Magnus Gustafssons artikel om trolldom med underrubriken ”Studier i Hyltén-Cavallius naturmytiska universum” (Kværndrup & Gustafsson 2008).

Litteratur Bringéus, Nils-Arvid, 1966: Gunnar Olof Hyltén-Cavallius som etnolog. En studie kring Wärend och wirdarne . Stockholm. (Nordiska museets handlingar 63.) — 1972a: Hyltén-Cavallius, Gunnar Olof . Svenskt biografiskt lexikon 19. — 1972b: Efterskrift. Wärend och wirdarne. Ett försök i svensk etnologi. Gunnar Olof Hyltén-Cavallius. Lund. — 2006: Carl Wilhelm von Sydow som folklorist . Uppsala. (Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi 94.) Eriksson, Karin, 2008: George Stephens. Samlare, fornforskare och skandinavist. En värld för sig själv. Nya studier i medeltida ballader. Red. Gunilla Byrman. Växjö. Grimm, Jacob, 1835: Deutsche Mythologie . Göttingen. Grimm, Jacob & Wilhelm Grimm, 1812–1814: Kinder- und Hausmärchen . Berlin. Grundtvig, Svend, 1853–1863: Danmarks gamle Folkeviser. København. Hildebrand, Hans, 1869: Svensk folkkunskap. Svensk historisk tidskrift. Hyltén-Cavallius, Gunnar Olof, 1837–1839: Vocabularium Vaerendicum 1–2. — 1863–1868: Wärend och wirdarne. Ett försök i svensk ethnologi 1–2. Stockholm. — 1882: Gåtor ock spörsmål från Värend. Nyare bidrag till kännedom om de svenska landsmålen ock svenskt folklif II:8. — 1929: Ur mitt framfarna lif. Hågkomster och anteckningar. Stockholm. Hyltén-Cavallius, Gunnar Olof & George Stephens, 1844–1849: Svenska folksagor och äfventyr. Stockholm. — 1853: Sveriges historiska och politiska visor. D. 1 . Från äldre tider intill år 1650 . Örebro. Jonsson, Bengt R., 1967: Svensk balladtradition 1 . Balladkällor och balladtyper. Stock- holm. (Svenskt visarkivs handlingar 1.) Kronobergsboken 1968. Kværndrup, Sigurd & Magnus Gustafsson, 2008: Trolldom. Studier i Hyltén-Cavallius naturmytiska universum. En värld för sig själv. Nya studier i medeltida ballader. Red. Gunilla Byrman. Växjö. Nilsson, Sven, 1838–1843: Skandinaviska Nordens ur-invånare, ett försök i komparativa ethnografien och ett bidrag till menniskioslägtets utvecklingshistoria. Lund. Petersen, N. M., 1834: Danmarks Historie i Hedenold I . Sagnhistorie. Kjøbenhavn. Svenska sagor samlade av Gunnar Olof Hyltén-Cavallius och George Stephens . Red. Jöran Sahlgren. Uppsala 1943–1945. Sveriges medeltida ballader 1–5. Red. Bengt R. Jonsson. Stockholm 1983–2001. Gunnar Olof Hyltén-Cavallius (1818–1889) 15

Wieselgren, Peter, 1844: Wirdaland, ett skandinaviskt kungarike så väl som Svea- och Götaland. Inledning till en ny Smålands beskrifning, inskränkt till Wexiö stift. Wexiö. — 1844–1847: Ny Smålands beskrifning inskränkt till Wexiö stift. Wexiö. Ödmann, Samuel, 1830: Hågkomster från hembygden och skolan . Lund. 16 Nils-Arvid Bringéus Nils Gabriel Djurklou (1829–1904) 17 Nils Gabriel Djurklou (1829–1904)

Britt-Marie Insulander Foto: Örebro läns museums arkiv.läns Örebro museums Foto:

Nils Gabriel Djurklou föddes som yngsta barnet och ende sonen till friherren Gabriel Djurklou och hans hustru Christina (Stina) Maria Silfverschiöld. Fa- dern var kapten vid Närke-Värmlands regemente men tog avsked 1810 och var därefter godsägare och innehade gården Sörby i Norrbyås socken i Närke. Mo- dern var friherrinna och kom från gården Nynäs i grannsocknen Ekeby. De gifte sig 1811 och fick fyra döttrar inom loppet av sex år och glädjen var stor, då efter ytterligare tolv års äktenskap den efterlängtade sonen Nils Gabriel kom till världen den 24 juli 1829. Nils Gabriel tillbringade sin barndom i en ekonomiskt sett enkel men har- monisk och lycklig miljö. Att han växte upp i ett herrgårdshem på landsbygden förklarar till stor del hans skarpa iakttagelseförmåga och hans förbluffande kännedom om folkets sätt att känna och tänka. Han tillhörde inte själv allmo- gemiljön, men han levde mycket nära den och denna miljöbrytning gjorde det lättare för honom att urskilja detaljer och se det särpräglade i allmogens kulturliv. Detsamma gällde för många av pionjärerna inom folkminnesinsamlandet. Ragnar Bjersby framhåller den stora betydelsen av just denna bakgrund för Per Arvid Säve (Bjersby 1964:72), och det stämmer väl även för t.ex. Gunnar Olof Hyltén-Cavallius och Leonhard Fredrik Rääf. De hade alla vuxit upp i prästgår- dar eller herrgårdar på landet. Djurklou vistades långa tider i en annan omgivning under sin uppväxttid. Det var brukligt på den tiden att söner från bättre förmedlade familjer skickades iväg, ofta till prästfamiljer på landet, för undervisning och uppfostran (Sellberg 1993: 2). Från det han var nio år till det han var 16 bodde han under större delen av året i Gåsborn i Värmland hos prästen Per Henrik Gylander. Fru Gylander hade varit husföreståndarinna på Sörby, så föräldrarna kände prästfamiljen väl. Nils Gab- riels många och långa vistelser i Värmland spelade stor roll för grundläggandet av hans intresse för det värmländska folklynnet och för folkliga traditioner. 18 Britt-Marie Insulander

På hösten 1847 reste Djurklou till Uppsala för att skriva in sig som student vid universitetet och han stannade i staden till 1854. De 14 terminerna ledde slutligen till en kansliexamen, vilken gav honom tillträde till rikets kamerala ämbetsverk. Han ansåg att han misslyckats med sina studier. Han var duktig i matematik och hade tänkt sig att bli civilingenjör, men därav blev intet. Han var medlem av Södermanlands-Nerikes nation, där han tillbringade mycket tid och han tillhörde dessutom flera olika studentföreningar, som både tog tid och pengar. Djurklou hade ekonomiska bekymmer och såväl hans mor Stina som prästen Gylander bekymrades och försökte få honom att stadga sig. Under sin studietid intresserade sig Djurklou för att uppteckna dialekter, därtill uppmanad av sin lärare i nordiska språk, docenten Carl Säve. Entusias- merad av denne for han 1849 hem till Närke och inventerade och gjorde en översikt över fornlämningar i landskapet, ”Diverse annotationer rörande Neri- ke. Sommaren 1849”, publicerade i Festskrift till 75-årsminnet af stiftandet av Föreningen för Nerikes folkspråk den 1 oktober 1866 (Waldén 1931:31–48). Tillsammans med fyra vänner diskuterade Djurklou 1851–1852 i Uppsala bildandet av en förening för landsmålens insamlande och bevarande, ett försök som dock misslyckades. När han lämnade lärdomsstaden hade han således skaffat sig ett visst rykte inom språkforskningens område. I juli 1854 började han på Riksarkivet men efter endast två veckor återvände han till fädernegår- den Sörby. Hans mor hade avlidit året innan och vid arvskiftet efter de båda för- äldrarna föll gården på hans lott. Vid sidan av jordbrukaren och godsägaren fanns hela tiden forskaren och fornvännen. Djurklou samlade oförtrutet in folkliga traditioner och dialektord, och han insåg att tiden snart var mogen för ett nytt försök att starta en sammanslutning av likasinnade i hembygden. Den 7 juni 1856 höll han ett föredrag i Nerikes präst- och lärareförening med titeln ”Några ord om Svenska Land- skapsmålen”. Mot slutet kom han med sitt förslag att bilda en förening för alla, som var intresserade av bygdemål och de skulle ”vara öfvertygade att mitt för- slag härflutit från den varmaste kärlek och beundran af vårt urgamla, från urfria fäder ärfda, herrliga modersmål” (Djurklou 1856:21). Den 1 oktober samlades tio intresserade män i Karolinska läroverkets aula i Örebro och bildade ”Före- ningen till samlande och ordnande af Nerikes folkspråk och folkminnen”. (Namnet ändrades 1858 till ”Föreningen för Nerikes Folkspråk och Fornmin- nen”, vilket 1867 förkortades till ”Nerikes fornminnesförening”.) Det var den första provinsföreningen i sitt slag i Sverige och Djurklou blev härigenom en banbrytare för hela den kommande landsmåls- och folkminnesforskningen (In- sulander 1978:9). Det egentliga konstituerandet av föreningen skedde den 28 januari 1857, då den till sekreterare valde Djurklou höll ett högstämt program- tal, där han talade om tidens industriella och materiella framsteg och hur viktigt det var att snabbt samla in gamla fornmärken (Waldén 1931:16). Mycket snart insåg Djurklou att det behövdes en handledning för alla dem som ville samla in material och år 1860 gav han ut Ur Nerikes folkspråk och folklif. Anteckningar utgifne till fornvänners ledning. Boken erbjöd prov på de Nils Gabriel Djurklou (1829–1904) 19 olika områden från vilka föreningen önskade bidrag: folkspråk, ordspråk, gå- tor, folkliv, folksägner och sagor samt folkvisor och folklekar. Avslutningsvis gavs exempel på uppteckning av musik. Att ordlistan endast omfattade bokstä- verna A–F berodde på att boken var ett förarbete till ett större verk, som dock aldrig kom till stånd. I inledningen beskriver Djurklou noga varför boken tillkommit. Genom att studera det gamla kan vi bättre förstå vår egen kultur. Det kan sammanfattas med hans ord: ”Utan att veta hvad som varit, kan ingen klart fatta hvad som är” (Djurklou 1860:V). Boken hade en strykande åtgång och kom också att användas av andra landskapsföreningar som bildats med Närkes- föreningen som förebild. På grund av ekonomiska svårigheter anslöts föreningen redan i slutet av 1861 till Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien och med denna som centralorganisation försvann det ursprungliga intresset för folkmål och folkminnen och i stället kom arkeologiska forskningsuppgifter att dominera. Men hela det pionjärarbete som Djurklou startat resulterade i bildandet av Svenska Fornminnesföreningen 1869, vilken omfattade hela landet. Även denna utvecklade sig alltmer till en antikvarisk sammanslutning och blev inte vad Djurklou hoppats på. Först i mitten av 1900-talet blev fornminnesvården sådan som han hade önskat. Med berättigande har man givit honom epitetet ”Sveriges förste landsantikvarie”, eftersom mycket av det han ville åstadkomma på 1850- och 1860-talen förverkligades 1954, då riksdagen antog den nu gällande lands- antikvarieorganisationen (Insulander 1992:93). Samtidigt som Djurklou höll på med sin folkloristiska verksamhet var han djupt engagerad i sänkningen av de båda sjöarna Hjälmaren och Kvismaren i Närke, vilken gav nästan 20 000 hektar ny åkerjord. Det höga vattenståndet i Hjälmaren hade orsakat stora skador genom flera århundraden med bl.a. svåra översvämningar i Örebro. Redan som 19-åring engagerade sig Djurklou i denna sak. Ett sjösänkningsbolag konstituerades 1864, där han var vice ordförande de första tio åren och även 1876–1877, då han blev verkställande direktör, vilket han sedan var i 20 år. Själva arbetet påbörjades 1878 och slutfördes 1887 och var Europas största sjösänkningsföretag. Djurklou var bolagets förgrunds- figur i över 40 år och räknade själv sjösänkningsföretaget som sitt livsverk. Nils Gabriel Djurklou var en mångsysslare hela livet igenom också av ekonomiska skäl: han behövde skaffa pengar till familjens uppehälle. År 1863 gifte han sig med Hedvig Natalia von Hennigs (1841–1928) och de fick åtta barn, sex pojkar och två flickor. Den yngsta dottern Elsa (1883–1976) skrev i vuxen ålder en liten essä om sin far, där hon framhåller att han alltid var sysselsatt vid skrivbordet, om han inte var ute på resor. Trots att han hade kontakt med många vänner var han ändå en ensam man: ”Han levde i en värld för sig själv med sitt arbete, sina forskningar och sina innersta tankar” (E. Djurklou 1961:24). Åren 1863–1871 vistades Djurklou vissa månader om året som kammarher- re hos drottning Lovisa, något som gav honom en aktad samhällsställning. Samtidigt fick han möjlighet att besöka olika vetenskapliga arkiv i Stockholm. Han var konstnärligt lagd och hade lätt för att uttrycka sig såväl på vers som på 20 Britt-Marie Insulander prosa och han skrev många tillfällighetsdikter vid hovet (Insulander 1967:43 ff.). Kung Karl XV erbjöd Djurklou chefskapet för Kongl. Stora Theatern, vilket han dock avböjde. Han blev även ombedd att bli riksdagsman och senare landshövding i Karlstad; båda anbuden tackade han nej till. Det folkloristiska intresset ökade i Sverige, varför Kungl. Vitterhets Histo- rie och Antikvitets Akademien år 1860 instiftade en ny befattning, antikvitetsintendent, vilken skulle ”hafva vård om fäderneslandets fornlemningar samt tillse att dessa, och framför allt sådana, som ega större märkvärdighet, icke i oträngdt mål skadas eller förstöras” (Bachman 1969:181). Intendenten skulle också besöka kyrkor och andra byggnadsminnesmärken och uppteckna sägner, folkvisor m.m. Den förste antikvitetsintendenten var Per Arvid Säve som 1865 efterträddes av Djurklou. Han innehade tjänsten till 1870, då den drogs in för gott. Första året lämnade Djurklou såsom årsrapport ”Anteckningar ur Nerikes folklif med årsberättelse för 1865”. Det var sagor, sägner, ordspråk och gåtor, d.v.s. material som samlats in under de senaste tio åren. Allt ställdes in i hyllorna i Stockholm. Först 1943 togs de 27 sagorna och de 144 sägnerna om hand av Jöran Sahlgren, som då började ge ut Djurklous insamlade material. Sommaren 1866 gav sig Djurklou iväg på sin första resa, vilken gick till Värmland, där han besökte östra landskapet, och sommaren därpå reste han genom den västra delen. Att han under dessa korta perioder kunde lämna material om kyrkor och fornlämningar och dessutom språkliga notiser och teckningar från drygt 70 socknar bevisar hans stora arbetskapacitet. Djurklou förberedde sig väl och läste in sig på det område han skulle besöka och sedan kontaktade han personer ute i bygderna. De reseberättelser han lämnade till Vitterhetsaka- demien visar på ett imponerande arbete. Båda hans Bidrag till Wermlands antiqvariska topografi har givits ut av Värmlands Museum i Karlstad. Under 1868 och 1869 for Djurklou till Västergötland för att upprätta antikvariska beskrivningar av 53 socknar i Älvsborgs län. Den sista resan som han gjorde som antikvitetsintendent gick till Finnveden och Mo härad i Småland år 1870 och därifrån finns utförliga rapporter, som bara ställdes in i hyllorna i Stockholm. Djurklou hade hoppats att de skulle ges ut för att entusiasmera andra. Bristen på precision och fast terminologi när det gäller beskrivningar av fornlämningar var kanske en av anledningarna till att det blev konflikt mellan Djurklou och riksantikvarien Bror Emil Hildebrand och de övriga företrädarna för en mer vetenskapligt inriktad forskning (Berg 1956:31). År 1874 utkom den viktigaste av Djurklous folklivsskildringar nämligen Unnarsboarnes seder och lif. Efter Lasses i Lassaberg anteckningar. Lars An- dersson, född i Lassaberg i Unnaryd 1808, var en rikt utrustad, begåvad, känd och välsedd person. Han var kyrkvärd och innehade många olika förtroende- uppdrag, men mot slutet av sitt liv blev han alltmer frestad av starka drycker och tog sitt liv i november 1879. Tack vare sin minnesgodhet och förtrogenhet med gammal folksed blev han Djurklous viktigaste sagesman. Djurklou skriver om honom i förordet: ”Denne åldrige dannemans rikhaltiga anteckningar, som Nils Gabriel Djurklou (1829–1904) 21 vitna om en skarp iakttagelseförmåga, troget minne och innerlig kärlek till hembygdens fornseder, hafva också varit arbetets förnämsta kunskapskälla” (Djurklou 1874:III). Nils-Arvid Bringéus har gått igenom primärmaterialet och undersökt Djurklous utgivningsmetod och det visar sig att denne omgestaltat Lasses texter. Djurklou har inte förvanskat fakta men han har sovrat sitt material, stuvat om, lagt till och tagit bort det han tyckte var dystert och opassande. På det sättet gick den friska realismen i Lasses skildring förlorad. Det är inte Lasses penna vi möter i boken (Bringéus 1967:48). Djurklous viktigaste inten- tion var dock att mana till insamlande av traditioner innan det var för sent. Han visar också på den folkliga slöjdens kvaliteter, och boken blev mycket väl mottagen såväl av allmänheten som av forskarna. Djurklou publicerade en stor mängd skrifter inom många olika ämnesområ- den; bl.a. var han mycket intresserad av genealogi och räknades på sin tid till de allra främsta kännarna av 1500-talets svenska frälsesläkter. Det är under 1870-talet han har sin mest produktiva period och han ger ut sagor och sägner och kulturhistoriska uppsatser i tidningar och tidskrifter, där han även ger prov på sagor på dialekt (Insulander 1969:64 f.). Han skrev anmälningar och gransk- ningar i de mest skilda ämnen, och prosten Johan Wahlfisk gjorde en minnesteckning av honom efter hans död med en utförlig bibliografi (Wahlfisk 1904). I början av 1880-talet förstår man att Djurklou arbetar med att ge ut en sagobok (Insulander 1967:61). Lagom till julen 1883 kommer hans Sagor och äf- ventyr berättade på svenska landsmål, innehållande 25 sagor på närkingska och fem på värmländska, illustrerade av Carl Larsson. Sagoboken fick ett mycket varmt mottagande i vida kretsar. En norsk översättning kom redan 1887 av Nordahl Rolfsen och en engelsk 1901 av Hans Lien Brækstad. I Eng- land rönte Fairy tales from the Swedish of Baron G. Djurklou stor framgång och man ansåg där att svenskarna var speciellt goda sagoberättare. I en recension stod bl.a.: ”The Swedes have a genius for writing fairy tales, and they seem to have surpassed themselves in this volume in originality and quaintness” (In- sulander 1971:113). Djurklous dotter Elsa gav 1912 ut faderns sagobok på riks- språk. Jöran Sahlgren publicerade sagorna i Kungl. Gustav Adolfs Akademiens serie Svenska sagor och sägner 6, och han gjorde då vissa korrigeringar och rättade fel och inkonsekvenser i ljudbeteckningen (Insulander 1969:71). Djurklou fogade kommentarer till sina sagor, i vilka han redogör för sagornas ursprung, var varianter fanns och vem som varit hans källa. Förklaringar till ord och uttryck lämnades som fotnoter och sist återfinns ordlistor för såväl de närkingska som de värmländska sagorna. I inledningen säger Djurklou att han valt ut folksagor som allra bäst återger folkets eget föreställningssätt. Han anser att landsmålet är lämpligast för berättelserna, något som han uttrycker på följande mycket svulstiga sätt: ”Endast uti denna, deras naturliga klädnad kunna de åskådliggöra det egendomliga i olika bygders framställningssätt och folk- lynne samt bevara den djupa humor, som der rufvar under allvaret och ej sällan bryter fram med ett lif och en kraft, hvars djerfva frimodighet måste tilltala hvarje ungdomsfriskt sinne” (Djurklou 1883:VI). 22 Britt-Marie Insulander

Någon ”naturlig klädnad” var det inte som Djurklou använde sig av; han handskades fritt med språkformen och tillfogade också egna reflexioner. Han hade en förkärlek för det drastiska vilket bl.a. visar sig i alla ordspråk som finns i sagorna. Han har hört dem i folkmun, men det är inte rimligt att hans meddelare förmått att passa in dem på rätt ställe utan han har själv stoppat in dem i texten. Erik Hjalmar Linder skriver: ”Kärleken till den omsorgsfullt rundade satsen, det välmatade uttrycket och den drastiskt-humoristiska effekten röjer sig i dem alla som en utmärkande egenskap hos den som satt dem på pränt” (Linder 1956:36). Sagorna har förlorat sin karaktär av folksagor, de har blivit ”humoristisk skönlitteratur, utformad av en ovanligt skarpsynt människokän- nare” (Sahlgren 1956:137). Flera andra sagoupptecknare blev starkt påverkade av stilen i Djurklous sagobok, t.ex. August Bondeson i Halländska sagor och Gustaf Ericsson i hans fortfarande opublicerade sörmländska sagor. Men boken åstadkom också en stor debatt om hur man egentligen skulle publicera sådant material. Själv ansåg Djurklou att man måste arbeta om en dåligt berättad saga, men för att kunna göra det måste man vara väl förtrogen med folket, dess lynne och hela karaktär. Men några kritiska utgivningsmetoder fanns egentligen inte vid den här tiden. Ett visst filologiskt krav inställde sig i och med landsmålsalfabetets införande 1878, då Johan August Lundells förslag om en gemensam ljudbeteckning för upptecknande av folkmål antogs. Nu fick man inte längre förbättra eller lägga till utan texten skulle återges exakt (Sellberg 1993:334 ff.). År 1879 startades tidskriften Nyare bidrag till kännedom om de svenska landsmålen ock svenskt folklif. Tidskrift utgifven på uppdrag af Landsmålsföreningarne i Uppsala, Helsingfors ock Lund med Lundell som redaktör. (Vid 25-årsjubileet 1904 änd- rades namnet till Svenska landsmål ock svenskt folkliv .) I det allra första numret gjorde Djurklou i inledningsorden en kort historisk översikt över dialektforsk- ningens framväxt (Djurklou 1879:1–9). Just i denna tidskrift kom den mest svidande kritiken mot Djurklous sagobok. Vilhelm Wadman, ordförande i Västergötlands landsmålsförening, menade att Djurklous metod var helt förkastlig, eftersom han omarbetat sagorna (Wadman 1885:xxxvi-xlij). ”Är det icke ofta frih. DJURKLOUS egen älskvär- da humor vi stöta på? Har icke hans lediga penna här och där jämnat ut ock ’hyfsat upp’ det honom gifna materialet, som ibland förefallit honom litet för groft?” (Wadman 1885:xl). Det är berättaren Djurklou man ser i sagorna, inte folket. Sagorna kan alltså inte kallas folksagor; de kan inte räknas till folklitte- raturen utan snarare till världslitteraturen (Insulander 1987:96). Djurklou över- gav nu sagoberättandet. ”Ihärdig – framsynt – rådig” lyder inskriptionen under en oljemålning före- ställande Djurklou, utförd av konstnären Axel Borg. Dessa ord passar väl in på den man som aldrig kunde avstå från sina forskningar och som fortsatte att arbeta hela sitt liv. Han kände sig dock ensam och andligt isolerad, trots att han brevväxlade med de flesta av den tidens lärde i Norden (Sellberg 1993:452 ff.). År 1879 hedrades han med filosofie doktors värdighet vid Köpenhamns univer- Nils Gabriel Djurklou (1829–1904) 23 sitets jubelfest. I Sverige blev han ledamot eller hedersledamot i en rad före- ningar och samfund, vilka avspeglade hans såväl vetenskapliga som praktiska intressen. Först år 1900 fick Djurklou ett officiellt erkännande för sina folkloristiska arbeten, då han tilldelades Svenska Akademiens kungliga pris för litte- rär förtjänst. Belöningen kom bara några år innan han avled den 31 mars 1904. Dottern Elsa berättar vad fadern svarade sin doktor, när denne gratulerade: ”Det är ingenting att gratulera till. Det är litet för sent. Skulle ha skett långt för- ut.” Hon fortsätter: ”Han talade aldrig mera om det. Så litet betydde det” (E. Djurklou 1961:26). Prosten Wahlfisk säger dock i sitt minnestal att priset ”mycket gladde honom” (Wahlfisk 1909:33). Kanske var Djurklou trots allt lite smickrad. Hans mångsyssleri hade splittrat hans tid och han nådde inte alltid fram till de resultat han tänkt sig eller hoppats på, men med sin energi, initia- tivkraft och stora organisationsförmåga blev han i många fall en vägröjare för andra.

Källor och litteratur Otryckt källa Insulander, Britt-Marie, 1967: Nils Gabriel Djurklou. Ett bidrag till belysning av hans folkloristiska verksamhet . (Licentiatavhandling.) Uppsala: Institutionen för nordisk och jämförande folklivsforskning.

Litteratur Bachman, Marie-Louise, 1969: Studier i Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Aka- demiens historia. Stockholm. (Historiska serien 14.) Berg, Gösta, 1956: Gabriel Djurklou som folklivsforskare. Från Bergslag och Bonde- bygd , s. 22–34. Bjersby, Ragnar, 1964: Traditionsbärare på Gotland vid 1800-talets mitt. Uppsala. Bringéus, Nils-Arvid, 1967: Unnarydsborna. Lasses i Lassaberg anteckningar om folklivet i Södra Unnaryd vid 1800-talets början. Stockholm. (Nordiska museets handlingar 68.) Brækstad, Hans Lien (övers.), 1901: Fairy tales from the Swedish of Baron G. Djurklou . Ill. by Th. Kittelsen & Erik Werenskiold and a frontispiece by Carl Larsson. London. Djurklou-Aschan, Elsa, 1912: Sagor och äventyr. Berättade av G. Djurklou. Från När- kes- och Värmlandsmål till vanligt talspråk överflyttade. Stockholm. Djurklou, Elsa, 1961: Gabriel Djurklou i hemmet. Från Bergslag och Bondebygd, s. 12– 26. Djurklou, Gabriel, 1849: Diverse annotationer rörande Nerike. Sommaren 1849. Publi- cerat i Waldén, Bertil, 1931: 1856–1931. Festskrift till 75-årsminnet av stiftandet av Föreningen för Nerikes folkspråk och folkminnen den 1 oktober 1856. Örebro. S. 31–48. — 1856: Några ord om Svenska landskapsmålen vid Nerikes prest- och lärareförenings sammankomst den 7 junii 1856. Örebro. — 1860: Ur Nerikes folkspråk och folklif. Anteckningar utgifne till fornvänners ledning. Örebro. — 1874: Unnarsboarnes seder och lif. Efter Lasses i Lassaberg anteckningar. Stock- holm. (Faksimilutgåva 1965. S. Unnaryd-Jälluntofta fornminnes- och hembygds- förening. Falun.) 24 Britt-Marie Insulander

— 1879: Inledningsord. Nyare bidrag till kännedom om de svenska landsmålen ock svenskt folklif I:1. Uppsala. S. 1–9. — 1883: Sagor och äfventyr berättade på svenska landsmål. Ill. av Carl Larsson. Stock- holm. — 1954: Bidrag till Östra Wermlands antiqvariska topografi. Värmland förr och nu . Utg. Gösta von Schoultz & Gilbert Svensson. — 1956: Bidrag till Westra Wermlands antiqvariska topografi. Värmland förr och nu . Utg. Gösta von Schoultz & Gilbert Svensson. Insulander, Britt-Marie, 1969: Nils Gabriel Djurklou som folklorist. Saga och sed, s. 23–99. — 1971: Nils Gabriel Djurklou. Arv 25–26, 1969–1970, s. 107–121. — 1978: Inledning. Ur Nerikes folkspråk och folklif . Faksimilutgåva. Stockholm. S. 3– 10. — 1992: Nils Gabriel Djurklou. Per Arvid Säve och hans samtida. Rapport från Visby- symposiet 1987. Visby. S. 89–97. Linder, Erik Hjalmar, 1956: Djurklou författaren. Från Bergslag och Bondebygd , s. 35– 46. Rolfsen, Nordahl (övers.), 1887: Folke-Eventyr fortalte paa svenske Bygdemaal af G. Djurklou. Ill. av Th. Kittelsen og E. Werenskiold. Kristiania. (Ny uppl. 1928.) Sagor och sägner upptecknade av Gabriel Djurklou 1. Utg. av Jöran Sahlgren. Uppsala 1943. (Kungl. Gustav Adolfs Akademien: Svenska sagor och sägner 5.) Sagor och sägner upptecknade av Gabriel Djurklou 2. Utg. av Jöran Sahlgren. Uppsala 1953. (Kungl. Gustav Adolfs Akademien: Svenska sagor och sägner 6.) Sahlgren, Jöran, 1956: Glädjespridare. Minnesbilder. Stockholm. Sellberg, Lars, 1993: Av kärlek till Fosterland och Folk. Gabriel Djurklou och dialektforskningen. Uppsala. Svenska folksagor VI . Sagor och sägner från Närke samlade av Gabriel Djurklou be- rättade av Jöran Sahlgren. Uppsala 1944. (Kungl. Gustav Adolfs Akademien.) Wadman, Vilhelm, 1885: [Rec. av] Sagor och äfventyr, berättade på svenskt landsmål af G. Djurklou. Nyare bidrag till kännedom om de svenska landsmålen ock svenskt folklif VI:23. Uppsala. S. xxxvi–xlij. Wahlfisk, Johan, 1904: Minnesteckning öfver friherre Nils Gabriel Djurklou. Medde- landen från Nerikes fornminnesförening 3. Örebro. S. 1–13. — 1909: Minnestal. Friherre Nils Gabriel Djurklou. Örebro. S. 23–36. Waldén, Bertil, 1931: 1856–1931. Festskrift till 75-årsminnet av stiftandet av Förening- en för Nerikes folkspråk och folkminnen den 1 oktober 1856. Örebro. Johan Nordlander (1853–1934) 25 Johan Nordlander (1853–1934)

Lars-Erik Edlund Foto: A. Florin (Riksantikvarieämbetet). Florin A. Foto:

Johan Nordlander kan karakteriseras som en av stormännen i den norrländska historieforskningen, en forskningsinsats som är så mycket mer imponerande som ju Nordlander väsentligen bedrev sin verksamhet vid sidan av sin skol- tjänst. Men dessutom framstår Johan Nordlander som en folkminnesforskare av rang med vaken blick för det rika material som återfinns i folktraditioner, men också med god förmåga att koppla samman folktraditioner med sådant som dokumenteras i historiska källor. Johan Nordlander föddes i ångermanländska Multrå 1853 och avled, nära 81 år gammal, 1934 i Stockholm. Hans far var lantbrukaren Henrik Hansson, hans mor Brita Margareta Jansdotter. Fadern hörde till en gammal bondesläkt i Klovsta by i Multrå – där ett äldre solleftemål talades –, medan moderns släkt kom från Sånga, grannsocknen närmast öster om Sollefteå gamla pastorat, med ett något annorlunda ångermanländskt idiom. Redan i hemmet mötte den unge Johan flera språkformer, något som säkerligen betydde en hel del för att stimu- lera hans intresse för dialekter. Johan Nordlander återkommer sitt vetenskapliga författarskap igenom till den ångermanländska hemmiljön, dess folkliga traditioner och historia. Det har med rätta framhållits att Multrå var ”ett Mekka i författarens både språkliga och historiska produktion. Periferin, med tio till femton mils radie, gick ungefärli- gen genom Härnösand i sydöst och Fjällsjö, en knutpunkt inom övre Ådalens flodnät, i nordväst” (Carlgren & Zetterholm 1947:5). Men – och det är viktigt att understryka – detta Mekka var egentligen en för Nordlander redan under barndomen förlorad verklighet. Nya tider hade nämli- gen inträtt. ”Samtidigt med att ’våra nya ljus och våra milda seder’ kommo och samtidigt med att hemmanen, tack vare skogarna, stego i pris till mångdubbla värdet ha deras ägare på 1800-talets senare hälft visat en högst beklaglig oför- måga att behålla sina förfäders jord”, berättar Nordlander (1915:107 f.). Det 26 Lars-Erik Edlund var till denna från fäderna ärvda bondekultur som Nordlander livet igenom återkom i sitt nästan rastlösa samlande. Han har i ett brev (den 29 februari 1908) till vännen Erik Modin vittnat om hur skönt det kändes att arbeta med flydda tider, när samtiden trängde sig på – och tillvaron därmed kändes främ- mande och otrygg för honom. Johan Nordlander lämnade tidigt hembygden för att läsa, först vid lärover- ket och senare vid universitetet. År 1873 skrevs han in vid läroverket i Härnö- sand, där han 1875 avlade sin mogenhetsexamen. Här kom han under inflytande av den lärde och begåvade språkmannen Carl Johan Blomberg, lektor i främmande språk men också lärare i matematik. Blomberg hade i sin forskning arbetat med sanskrit och äldre germansk ljudlära, bl.a. den germanska omljuds- läran, och påbörjat utarbetandet av en etymologisk ordbok. (Om Blomberg se Geijer 1925:27 ff.) Blombergs betydelse för Nordlander kan knappast överdrivas – den ljudbeteckning som Nordlander använder i det första manuskriptet till Ordbok över Multråmålet utarbetades sålunda i samråd med lektor Blomberg, och manuskriptet är i huvudsak tillkommet under studietiden i Härnösand (1873–1875). Även om Ordbok över Multråmålet inte befordrades till trycket förrän 1933, kom den att spela en roll för språkforskningen redan på 1870-talet, eftersom Blombergs vetenskapligt betydelsefulla konsistorieavhandling Ångermanländ- ska bidrag till de svenska allmogemålens ljudlära (1877) – som för övrigt satte vissa avtryck i den samtida dialektologiska litteraturen – bygger på Nordlan- ders ordboksmanuskript. Det finns goda skäl att stanna upp något vid Nordlanders Ordbok över Multråmålet – hans egentliga förstlingsverk – där han på ett förebildligt sätt lägger dialekten i hemmet i Klovsta till grund för ordboken. Det är ett stort ordförråd som här kommit med, alltså inte endast ord som skiljer från riks- svenskan. Vidare söker Nordlander fonetiskt återge dialekter. Viktigast är dock kanske hans dokumenterade intresse för språkets innehållssida. När ordboken efter ungefär sextio år utgavs – av dialektologerna Herman Geijer och Delmar Olof Zetterholm – har utgivarna beklagligtvis av utrymmesskäl kapat en del av de längre ordförklaringarna, men Nordlanders lyhördhet vad gäller återgivandet både av ordens betydelsenyanser och av de sakliga sammanhang där orden används, kommer till uttryck också i den tryckta ordbo- kens artiklar. Efter mogenhetsexamen 1875 skrivs Johan Nordlander in vid Uppsala universitet. Starka impulser rönte han här från J. A. Lundell, slavisten som skapade det svenska landsmålsalfabetet och dessutom under mycket lång tid utgav tidskriften Svenska landsmål . Det var i denna tidskrift som många av Nordlan- ders tidigaste uppsatser inflöt. Nordlander torde också ha påverkats en del av Carl Säve, den första professorn i nordiska språk vid Uppsala universitet, som dock gick bort i förtid redan 1876. Under dessa studieår började Nordlander utsträcka sina expeditioner ock- så mot Jämtland och framför allt Härjedalen, vilket resulterade i ett ännu icke Johan Nordlander (1853–1934) 27 utgivet ordboksmanuskript, ”Ordbok öfver Älfrosmålet med tillägg rörande Linsellmålet m.m.” (ULMA acc. 27, med fortsättning i acc. 139). Detta manuskript är långt mer svåröverskådligt än Multråordboken, och han har vid utarbetandet inte heller haft hjälp av lektor Blomberg, varför arbetet – ehuru det äger stort värde – inte riktigt når upp i nivå med Multråordboken. Man kan fundera över skälet till Nordlanders intresse för de härjedalska målen och den härjedalska folkkulturen – kanske hade han härvidlag inspirerats av Carl Säve som ju dokumenterat ett intresse för de näraliggande hälsingska och medelpadska dialekterna. (Om Nordlander och Härjedalen se Bergström 1991:1 ff.) Nordlanders insamlingsresor mot Härjedalen företogs under stora umbäran- den, och påfrestningarna för hans personliga del blev stora. Herman Geijer har i ett brev till Wilhelm Carlgren den 30 april 1935 – detta brev utgör förordet till det nyssnämnda ordboksmanuskriptet – berättat så här: ”En kväll tog han, ge- nomvåt af regn, sin tillflykt i ett stall. Det fanns ej annat än en fuktig löfkärfe till täcke. Han somnade i alla fall och sof djupt. Men när han vaknade på morgonen kände han sig stel i benen, och sedan dess har han ej kunnat ta ett steg fritt och obehindradt som förr.” Nordlanders invaliditet förvärrades dessutom kring sekelskiftet. I ett brev till Erik Modin säger han att en resa till Kungliga biblioteket kunde kännas ”liksom en Romresa”. Ibland klagar han över att han vid träget arbete blir liksom huvve-vingen , alltså huvudyr. Nordlander använde sig av kryckor, och en av hans elever, skådespelaren Stig Järrel, har i sina memoarer (1969:35 f.), berät- tat att den gamle läraren i anslutning till sitt namn kallades för Nollan . Eftersom han dessutom var begåvad med två kryckor bättrades öknamnet på till Hund- raettan – ”svart humor är ingen nymodighet”, avslutar Järrel. Vårterminen 1880 tog Johan Nordlander sin filosofie kandidat-examen, och med det var hans akademiska bana i realiteten avslutad. Hans livslånga lärarverksamhet tog sin början. Nordlander var åren 1880–1881 samt vårter- minen 1883 extra lärare och vikarierande adjunkt vid läroverket i Härnösand. I samband med provåret i Stockholm ”upptäckte” han enligt ett brev till J. A. Lundell 1 april 1882 Kungliga bibliotekets rika samlingar. Det var också i Stockholm han kom att göra sina allra flesta lärarår, först vid Norra latin åren 1883–1895 som vikarierande adjunkt och extralärare och från 1895 fram till 1919 som adjunkt vid Södra latin i ämnena kristendom, modersmål, historia och geografi.

Vid sidan av sin befattning som läroverkslärare arbetade Johan Nordlander som sagt intensivt med utgivningsverksamhet och hans samlade bibliografi upptar ett par hundra nummer. Se Edlund 1979:15 ff., Berg 1991:389 ff., och jämför Förteckning över Johan Nordlanders intill januari 1929 utgivna skrifter . I det följande kan det bara bli möjligt att lämna en mer kortfattad genom- 28 Lars-Erik Edlund gång av hans mycket omfattande författarskap, varvid den del i produktionen som rör folkkulturområdet särskilt lyfts fram. Om man bortser från några mindre uppsatser som kom av trycket redan 1878–1879 – en artikel om bröllopsseder i Härjedalen, en om vättarna i den ångermanländska föreställningsvärlden och en om härjedalska ordspråk – ut- gör en lång uppsats betitlad ”Norrländska husdjursnamn” hans egentliga debut som vetenskaplig publicist (Nordlander 1880a). Uppsatsen är frukten av ett mycket gediget och välplanerat insamlingsarbete men ger också prov på vid- sträckt beläsenhet och uppslagsrikedom i analysen. Intresset för folkdiktningen manifesteras tidigt i Nordlanders verksamhet. En av hans första publikationer är som nämnts en samling härjedalska ord- språk, och han kommer i sin fortsatta utgivningsverksamhet att beröra gåtor, minnesregler, rim och ramsor. Hans viktigaste arbete på detta område är Svens- ka barnvisor och barnrim (1886), ett arbete som 1971 utgavs i ett faksimiltryck med inledning, vissa tillägg och ett register av litteraturvetaren Lars Furuland. Svenska barnvisor och barnrim innehåller inte mindre är 846 nummer, men många av dem uppvisar olika varianter varför samlingen totalt räknar uppemot 2 000 barnvisor och barnrim. Det rika materialet i denna samling har samman- bragts från äldre samlingar men också genom korrespondens med uppgiftsläm- nare från olika delar av landet. Lars Furuland framhåller i samband med ny- utgåvan att Johan Nordlanders arbete är den i sitt slag viktigaste samlingen i Sverige. I anslutning till denna samling utgav Nordlander verket Svenska barnboken i två delar med teckningar av Jenny Nyström (Nordlander 1886b, 1887). I en studie från år 1884 kommer de svenska dialekternas benämningar på fingrarna i blickfånget, ett ämne som mycket intresserade samtidens forskning som här ofta fann anknytningspunkter långt ner i den indoeuropeiska förhisto- rien. Nordlanders källmaterial är de ramsor, ofta rimmade, med fingrarnas namn som små barn får lära sig. En rad sagor, sägner och visor sammanställs och publiceras året efter i samverkan med bibliotekarien vid Kungliga biblioteket Richard Bergström. År 1889 utger Nordlander under rubriken ”Småplock” en värdefull samling historier, mässningar, grötrim och liknande. Härtill kommer en mycket lång rad bidrag av skilda omfång och olika am- bitionsnivåer som handlar om norrländska folkminnen. Samma år som studien av de norrländska husdjursnamnen utkom, utges en nästan lika omfångsrik artikel om trolldom, vidskepelser och ”vantro” hos den norrländska allmogebe- folkningen (Nordlander 1880b). Några år senare, år 1883, publiceras en artikel om mytiska sägner i Norrland; samma år kommer också ett bidrag om trollformler och signerier i häradsprotokoll från 1700-talet (Nordlander 1883a, b). År 1885 utkommer en fyrtiosidig artikel om fäbodväsendet i Ångermanland och angränsande landskap. År 1901 utges en viktig artikel om Gunnil Snälla, ”den äldsta kända norrländskan”, som det heter i underrubriken. Här kombineras på ett intressant sätt folkminnesuppteckningar med uppgifter från de historiska källorna på ett för Johan Nordlander mycket karakteristiskt sätt. I skrift- Johan Nordlander (1853–1934) 29 serien Norrland. Småskrifter utg. af Norrländska studenters folkbildningsför- bund 1907 har Nordlander samlat ihop det han kallat för ”Norrlands äldsta säg- ner”. Han redovisar här inte bara egna sägenuppteckningar utan även ramsor innehållande de första bebyggarnas namn, vilka han också söker relatera till ett äldre nordiskt namnskick. Jämtska sägner redovisas i ett par uppsatser från 1908. År 1914 kommer en betydelsefull samling rörande gamla kyrkliga traditioner i Norrland. I den av Johan Nordlander grundade serien Norrländska samlingar , som utkom med sitt första häfte 1892 och sedan utges i fem serier om sammanlagt 18 häften – det sista kom av trycket först 1947 – finns också en hel del folkmin- nesrelaterat material, allra mest frekvent i de första delarna. I den första serien, alltså häftena 1–6, återfinns sålunda sägner om Gunnil Snälla, men där finns också sägner om Arne ille, Bredsjö-Ante och inte minst om Wittenbergsprästen Spå-Herr-Ola, en mytomspunnen och skrämmande gestalt i de västångerman- ländska berättelserna. Men kan också läsa om ”trollfinnar”, ”spålappar” och s.k. ”lappbröllop”, liksom naturligtvis om vittror (”jordbyggare”), vidskepelse (”med”), offerkällor och älvbläst, mycket annat att förtiga. Utöver dessa arbeten finns en lång rad uppsatser om ortnamn från olika delar av Norrland – där dock i många fall omprövningar senare gjorts. I en del fall anförs i samband med tolkningarna folkliga sägner knutna till orterna och deras namn. Nordlander var en skicklig uttydare av äldre handskrifter som genom sina trägna studier i arkiven gjorde fynd av lokalhistoriskt viktiga arbeten. Som exempel på arbeten som han också kom att utge kan nämnas ”Fale A. Burmans koncept-dagböcker” från 1793–1802 och Magn. N. Nordenströms ”Utkast till beskrifning öfver Stöde socken” från år 1769 (båda utgivna 1894). Ännu viktigare är dock hans utgåvor av de äldsta skattelängderna från olika norrländska landskap, liksom utgåvor av äldre saköreslängder och landstingsakter. I många uppsatser dras dessutom lyckosamma fynd från arkiven fram i ljuset. Vid Dialektavdelningen vid Institutet för språk och folkminnen förvaras en hel del av Nordlanders efterlämnade material: ordboksmanuskript, excerpter, vissa bearbetningar m.m. (se Edlund 1979:32). I varje fall en del av Nordlan- ders omfattande excerptmaterial från bl.a. Riksarkivet och Kungliga biblioteket förvaras sedan år 2000 vid Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå, dit det överlämnats av Mikael Nordlander. Detta material härrör huvudsakligen från de norrländska landskapen, men det finns också en del material från Dalarna, Uppland och Västmanland (se Åslund 2000:8 f.).

Johan Nordlander var en mycket lyhörd upptecknare, en kunnig samlare av folkminnen och dialekter och som forskare många gånger väl inläst på den samtida forskningslitteraturen, och man kunde tycka att hans gärning skulle ha fått uppmärksamhet i samtiden. Några mer betydande hedersbetygelser erhöll 30 Lars-Erik Edlund han emellertid knappast under sin livstid, bortsett från invalet 1908 som korresponderande ledamot i Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akade- mien. Han knöts exempelvis aldrig som hedersdoktor till sitt Alma mater – till mångas förvåning – och troligen hängde detta samman med att han som dialektforskare tidigt förknippats snarare med Carl Säve och en äldre tids dialekt- syn än med den nya, tongivande dialektforskningen som samlades kring Adolf Noreen. Bland yngre dialektforskare som Herman Geijer och Delmar Olof Zet- terholm tycks han dock ha rönt större uppskattning; dessa senare bidrog exempelvis till att flera av Nordlanders arbeten befordrades till trycket. Johan Nordlanders 75-årsdag 1928 kom att uppmärksammas på ett alldeles speciellt sätt. Han mottog då en större penninggåva som insamlats på initiativ av redaktör J. Byström. Meningen var att dessa medel skulle kunna bekosta bå- de nyutgivning av en del svåråtkomliga, tidigare publicerade arbeten och utgivning av ännu inte publicerade verk (Nordström 1929:151). Denna insamling innebar ett senkommet erkännande av Nordlanders vetenskapliga verksamhet, och gjorde det möjligt att utge flera nummer, också postumt, i serien Norrländ- ska samlingar . Johan Nordlanders gärning som samlare och forskare har också långt senare uppmärksammats, och när ett sällskap, Johan Nordlander-sällskapet, med ”främsta syfte att etablera ett närmare samarbete mellan fackforskare och fri- tidsforskare, framför allt sådana med inriktning mot norrländsk humanistisk forskning”, grundades vid Umeå universitet 1979 med artikelförfattaren och Roland Otterbjörk som initiativtagare, var det självklart att just Nordlander skulle vara den samlande gestalten. Grundandet av denna sammanslutning – av Karl-Hampus Dahlstedt kallad ”Norrlands folkliga akademi” – kan ses som en sentida, mycket berättigad upprättelse av en forskare som samtiden inte uppskattade till sitt fulla värde.

Källor och litteratur Källor Om tryckta källor till biografin se Edlund 1979 s. 1, not 1, och Berg 1991 s. 389 ff. Källor utgör också de brev från Nordlander som nämns i artikeln, vilka förvaras vid In- stitutet för språk och folkminnen, Dialektavdelningen: brev avsända åren 1878–1911 till J. A. Lundell och under åren 1890–1932 till Erik Modin. De vid Uppsala universitetsbibliotek förvarade breven i Emanuel Linderholms och Richard Bergströms samlingar har också utnyttjats vid författandet av biografin. Primärmaterial finns dessutom vid Institutet för språk och folkminnen, Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå; jfr Åslund 2000. Om Johan Nordlander-sällskapet se http://www.johannordlan- dersallskapet.se.

Litteratur Berg, Gösta, 1991: Nordlander, Johan. Svenskt biografiskt lexikon 27, s. 388–392. Bergström, Erik J., 1991: Johan Nordlander och Härjedalen. Oknytt , 3–4, s. 1–10. Blomberg, C. J., 1877: Ångermanländska bidrag till de svenska allmogemålens ljudlä- ra . Hernösand. Burman, Fale A. = Fale A. Burmans koncept-dagböcker förda under resor i Jämtland Johan Nordlander (1853–1934) 31

åren 1793–1802. I utdrag utgifna af Johan Nordlander. = Norrländska samlingar 1: 3, Stockholm 1894. Carlgren, W. & D. O. Zetterholm, 1947: Förord. Ångermanländska folkminnen från 1800-talets förra hälft. = Norrländska samlingar 5:1, s. 3–8. Edlund, Lars-Erik, 1979: Johan Nordlander. Ett förord och ett eftermäle. Johan Nord- lander 1853–1934. Biografi. Bibliografi. Ett urval uppsatser. Utg. Lars-Erik Ed- lund. Umeå. (Skrifter utgivna av Johan Nordlander-sällskapet nr 1.) Furuland, Lars, 1971, se Nordlander, Johan, 1886a. –– 1979, se Nordlander, Johan, 1886b, 1887. Förteckning över Johan Nordlanders intill januari 1929 utgivna skrifter . Stockholm 1929. Geijer, Herman, 1925: Blomberg, Carl Johan. Svenskt biografiskt lexikon 5, s. 27–32. Järrel, Stig, 1969: Jag – en gycklare . Stockholm. Ordbok över Multråmålet av Johan Nordlander [utgiven av Herman Geijer och D. O. Zetterholm]. Stockholm 1933. Nordenström, Magn. N. = Nordenström, Magn. N., Utkast till beskrifning öfwer Stöde socken vid Medelpads södra ådal belägen … till trycket befordrad af Johan Nordlan- der. = Norrländska samlingar 1:2. Stockholm 1894. Nordlander, Johan, 1878: Bröllopsseder i Herjedalen. Sverige. Fosterländska bilder (Bilaga till Förr och Nu), 1877–78, s. 255–260. — 1879a: Vättarne. Enligt ångermanländska allmogens föreställning. Sverige. Foster- ländska bilder (Bilaga till Förr och Nu), 1879, s. 63–65. — 1879b: Några ordspråk från Härjedalen. Nyare bidrag till Svenska landsmålen ock svenskt folklif 1:6, s. 270. — 1880a: Norrländska husdjursnamn. Samlade ock ordnade. Nyare bidrag till Svenska landsmålen ock svenskt folklif 1:9, s. 1–58. — 1880b: Om trolldom, vidskepelse och vantro hos allmogen i Norrland. Svenska Fornminnesföreningens Tidskrift 4, s. 113–147. — 1883a: Mytiska sägner från Norrland. Svenska Fornminnesföreningens Tidskrift 5, s. 171–202. (Även utgivet som särtryck, Stockholm 1883.) — 1883b: Trollformler ock signerier ur häradsprotokoll från 1700-talet. Nyare bidrag till Svenska landsmålen ock svenskt folklif 2, s. XXXIX–XLVII. — 1884: Om fingrarnes namn i svenskan. Svenska Fornminnesföreningens Tidskrift 5, s. 272–287. — 1885: Fäbodväsendet i Ångermanland. Med sidoblick på förhållandena i närliggande landskap i korthet framställdt. Nyare bidrag till Svenska landsmålen ock svenskt folklif 5:3, s. 1–39. — 1886a: Svenska barnvisor ock barnrim. Text . (Nyare bidrag till Svenska landsmålen ock svenskt folklif 5:5.) [Faksimilutgåva med tillägg, inledning och register av Lars Furuland. Utg. av Samfundet för visforskning. Stockholm 1971.] — 1886b, 1887: Svenska barnboken . Texten samlad af Johan Nordlander. Teckningar af Jenny Nyström. Samling 1–2. Stockholm 1886, 1887. [I ny genomsedd uppl. Stockholm 1902. Faksimilupplaga, efter andra upplagan, med förord utgiven av Lars Furuland 1979.] — 1887, se Nordlander 1886b. — 1889: Småplock. Historier och mässningar, grötrim ock hvarjehanda, meddeladt af J- N-. Nyare bidrag till Svenska landsmålen ock svenskt folklif 7:8. — 1892: Svenska folksagor . Illustr. af Jenny Nyström. Stockholm. (Ny uppl. 1902.) — 1901: Gunnil Snälla, den äldsta kända norrländskan. Svenska Fornminnesförening- ens Tidskrift 11, s. 232–243. — 1907: Norrlands äldsta sägner. Norrland. Småskrifter utg. af Norrländska studenters folkbildningsförbund , N:r 7, s. 1–44. 32 Lars-Erik Edlund

— 1908a: Jämtska ortnamn och sägner. Jämtlands läns fornminnesförenings tidskrift 4, s. 99–113. — 1908b: Sägner från Storsjöns västra strand. Jämtlands läns fornminnesförenings tidskrift 4, s. 113–127. — 1914: Urgamla kyrkliga traditioner i Norrland. Kyrkohistorisk årsskrift 15, s. 43–52. — 1915: Två ångermanländska bondesläkter. August Strindbergs förfäder. Klofsta bys ägare i äldre tider. Anteckningar. = Norrländska samlingar 2:1, Stockholm 1915. — Norrländska samlingar = Norrländska samlingar , Första serien–Femte serien, häfte 1–18. Stockholm 1892–1947. Nordlander, Johan & Richard Bergström, 1885: Sagor, sägner ock visor. Nyare bidrag till Svenska landsmålen ock svenskt folklif 5:2, s. 15–89. Nordström, Ludvig, 1929: Johan Nordlander 75 år. Arkiv för norrländsk hembygdsforskning utgivet av Förening för norrländsk hembygdsforskning genom Theodor Hellman 1928–29, s. 150–151. Åslund, Patrik, 2000: Johan Nordlanders samling. DAUM-katta. Vinterblad från Dia- lekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå, 2000, årg. 7, nr 1, s. 8–9. Nils Edvard Hammarstedt (1861–1939) 33 Nils Edvard Hammar- stedt (1861–1939)

Bengt af Klintberg Foto: museet). Ekberg O.Foto: (Nordiska

Nils Edvard Hammarstedt föddes 1861 i Torstuna socken i västra Uppland, där fadern var komminister. Även på mödernet tillhörde han en prästsläkt. Hammarstedt är alltså en av flera svenska etnologer och folklorister som har vuxit upp i en prästgård på landet och där på nära håll stiftat bekantskap med en traditionell bondekultur (andra exempel är Richard Dybeck, Gunnar Olof Hyltén-Cavallius, Per Arvid Säve och Dag Strömbäck). När han började i skola i Enköping blev han kamrat med Anders Zorn. Fadern kom så småning- om till Skogstibble utanför Uppsala som kyrkoherde och slutade sin präst- bana som kontraktsprost i Norrby socken utanför Sala. Det som Hammarstedt senare i livet kunde räkna som sin hembygd var slättbygderna i västra Upp- land. Under tonåren gick han i läroverk i Uppsala, där han fick vänner som delade hans intresse för konst och litteratur. Vid sidan av gymnasiestudierna översatte han poesi och skrev själv dikter. Han hade också börjat måla, och efter avlagd mogenhetsexamen i Stockholm 1881 gick han några år på konstskola i Stock- holm och fortsatte konststudierna 1884–1885 i Düsseldorf. Den unge Hammar- stedts verksamhet som friluftsmålare har skildrats i en artikel i Fataburen av Sten Lundwall (1962). Det var måleriet som ledde till att Hammarstedt kom i kontakt med Artur Hazelius. Den senare anordnade lotterier för att få in pengar till sitt stora projekt, Skansen och Nordiska museet, och Hammarstedt donerade 1886 några av sina tavlor till ett av dessa lotterier. Då hade han redan blivit djupt fascinerad av fäbodkulturen i övre Dalarna. Långt senare berättade han i ett brev om sitt första möte med den: Det var år 1883 som jag första gången såg en verklig, ålderdomligt ursprunglig fä- bodvall. Jag kom över skogarna från Hållstugan i inriktning mot Norge, då jag träf- fade på min första fäbodvall. Det måste ha varit Afliotbodarna eller möjligen 34 Bengt af Klintberg

Bunkrisbodarna. Det var ju rama, rena järnåldern som jag såsom genom ett trollslag kommit in i! Jag befann mig under flera dagar i verklig hänryckning! (Berg 1940: 153). Efter kontakten med Hazelius företog han flera resor och gjorde uppteckningar av folktro för museets räkning, och 1890 antog Hazelius honom som extra ordinarie amanuens vid museet. Han blev ordinarie amanuens 1893. Hans första arbetsplats var Skansen, där han fick ansvaret för den naturhistoriska avdelningen. Det resulterade i ett antal uppsatser om Skansens djurliv. År 1897 blev han föreståndare vid museets katalogiseringsavdelning och 1907 utsågs han till intendent för allmogeavdelningen. Samma år blev han promoverad till hedersdoktor vid Uppsala universitet (Hagberg 1939). En forskningsresa till Dalarna 1892 gav viktiga impulser till hans framtida forskning. Ännu en gång fick han på plats uppleva den ålderdomliga folkkulturen där; bl.a. firades bröllopen med lekar och utklädselupptåg som var okän- da längre ner i landet. Han återvände med en skörd av föremål och fotografier. I Mora passade han på att besöka sin ungdomsvän Zorn, som liksom Hammar- stedt hade insett hur viktigt det var att dokumentera den gamla bondekulturen innan den dog ut. Hammarstedts verksamhet vid Nordiska museet kom att sträcka sig över närmare fyra decennier. Under denna tid publicerade han en mängd vetenskapliga artiklar, de flesta ganska korta, och dessutom populärt hållna tidnings- och tidskriftsartiklar samt en rad etnologiska artiklar i den reviderade upplaga av Nordisk familjebok som utkom 1904–1920. Dessutom tog han del i det praktiska museiarbetet och underhöll en omfattande korrespondens med forskarkolleger och uppgiftslämnare ute i landet. Det är begripligt att hans tid inte medgav författandet av något större vetenskapligt verk. Det som speciellt intresserade Hammarstedt var det han kallade ”forntron”, ålderdomliga trosföreställningar som ännu levde kvar i form av exempelvis folkmedicinska riter. Hans första vetenskapliga artiklar, publicerade 1892 och 1894 i Meddelanden från Nordiska museet , gällde just en sådan rit, den behandling av rakitissjuka småbarn som kallades jorddragning eller smöjning (av ett verb med betydelsen ’dra, träda’). Den bestod i att barnet vid en speciell tidpunkt, ofta en torsdagskväll, drogs genom en trång passage i jorden. Dragning- en kunde också göras genom en naturvuxen ögla i ett träd eller under en trädrot. De paralleller som Hammarstedts anför visade att behandlingsmetoden har hög ålder och har varit vida spridd. En annan tidig studie har titeln ”Brödets helgd hos svenskarne” (Hammar- stedt 1895). Många julbröd är formade som djur, t.ex. som en oxe, vilket Ham- marstedt tolkade som avbildningar av verkliga forntida offerdjur vid jul. Andra bröd har former som han uppfattade som rester av en forntida solkult. Det fö- refaller som om Hammarstedt i början av sin forskarbana tog intryck av den tyske religionsforskaren Max Müllers naturmytologiska tolkning av folkliga trosföreställningar som rester av forntida myter om himlakroppar och natur- krafter. Nils Edvard Hammarstedt (1861–1939) 35

Snart kom emellertid en annan tysk religionsforskare att få ett starkare och mera varaktigt inflytande på Hammarstedts tolkningar av den gamla folktron. Det var Wilhelm Mannhardt, som i Wald- und Feldkulte och flera andra verk såg olika folkliga trosföreställningar och sedvänjor som minnen av fruktbar- hetsriter i ett forntida agrarsamhälle. Inspirerad av Mannhardt skrev Hammar- stedt flera artiklar om sedvänjor i samband med julen, där han försökte visa att det nordiska julfirandet ursprungligen var en äringsfest, och att syftet med riterna var att säkra framtida skördar. Julseder var något han gärna diskuterade i sin mångåriga brevväxling med Danmarks främste folktroforskare, H. F. Feil- berg. Av breven framgår att Hammarstedt hade umgåtts med planer på att sam- manfatta sin forskning om julsedernas ursprung i bokform (Jacobsen 1945). Boken blev emellertid aldrig skriven, möjligen därför att Feilberg redan hade behandlat ämnet utförligt i sitt tvåbandsverk Jul (1904–1905). De allra flesta av sina artiklar publicerade Hammarstedt i Nordiska museets kulturhistoriska kvartalstidskrift Fataburen som 1906 hade efterträtt Medde- landen från Nordiska museet . Perspektivet var genomgående komparativt, vilket tillät Hammarstedt att ge prov på sin omfattande beläsenhet i antika källor och i den etnografiska och religionshistoriska litteraturen. Utgångspunkten för artiklarna är inte sällan något föremål i Nordiska museets egna samlingar. I Fa- taburen 1912 kan man till exempel läsa om ”Fästmöpåsen och brudsäcken”, som användes av blivande brudar under den s.k. fästmögången före bröllopet. Ett fotografi av en fästmöpåse illustrerar artikeln, där Hammarstedt konstaterar att de gåvor som lades i påsen är en motsvarighet till senare tiders lysningspre- senter. Vid sidan av julsederna var det ett ämne som särskilt intresserade Hammar- stedt, nämligen de traditioner i bondesamhället som verkar kunna föras tillbaka på björnriter. År 1913 publicerade han i Fataburen artikeln ”Bröllops- och fast- lagsbjörn”, där utgångspunkten är ett skämtsamt upptåg som levde kvar ännu i början av 1900-talet vid nordsvenska allmogebröllop. En manlig bröllopsgäst spelade rollen som björn, höljd i ett björnskinn. Han ”sköts” och ”flåddes” av de andra gästerna, som sedan drack ”björnblodet”, innehållet i den bränn- vinskagge som ”björnen” förde med sig. Hammarstedt visade att bröllopsupp- tåget är sekundärt i förhållande till en äldre vårsed, där en björn symboliskt dö- das och där det även förekommer ett lekbröllopspar. Ursprunget såg han i de i religionshistorien välkända hieros gamos -riterna, där ett par spelar rollen av gudar och genomför ett samlag som ska garantera åkerns fruktbarhet. En utvid- gad tysk version av artikeln, ”Hochzeits- und Fastnachtsbär”, publicerades 1918. Den trycktes på svenska först 1929 (”Vår- och bröllopsbjörn” i Studier och uppsatser tillägnade Otto Andersson ). Den vetenskapliga artikel av Hammarstedt som framstår som hans mest övertygande publicerades 1927 och har den utförliga titeln ”Seder vid åkerbruk och boskapsskötsel, som härleda sig från jakt- och fångstriter”. Här radar han upp exempel på att man i det svenska bondesamhället sparade benen i julgri- sens fötter för att sedan rituellt placera ut dem på ställen där de skulle befrämja 36 Bengt af Klintberg

åkerbruket och boskapsskötseln. Den tankegång som låg bakom riterna kan enligt Hammarstedt härledas till ett äldre skikt, där jägare och fångstmän tog till- vara skelettet av det avlivade djuret och placerade benen på den plats de haft medan djuret levde. Den bakomliggande tron har tydligen varit att ett slags livskraft finns magasinerad i skelettbenen. I en Fatabur-artikel från 1914 av H. F. Feilberg, ”Dödskota”, återges sägner på samma tema, där en viss kota i en död människans skelett får liv nattetid och blir en gast. Även om folklig tro och sed var det som särskilt intresserade Hammarstedt, kunde han också visa prov på sin grundliga kännedom om det gamla bonde- samhällets materiella kultur. Åren 1898–1899 publicerade han ett par artiklar om skidor och snöskor, där han presenterade en typologi för dessa fortskaff- ningsmedel i norra Eurasien. Eftersom artiklarna stod att läsa i en sedermera svåråtkomlig veckotidning, ombesörjde sameforskaren K. B. Wiklund att de trettio år senare sammanfördes och trycktes om i årsboken På skidor 1929 under titeln ”Om skidor, snöskor och skarbågar och deras utvecklingsformer”. Ett annat exempel på hans bredd som etnolog är det detaljrika kapitlet ”Allmogens byggnadssätt, boningsinredning och dräkt” i andra delen av verket Uppland. Skildring af land och folk (1908). Redan innan Artur Hazelius grundade Nordiska museet och Skansen hade han visat ett starkt intresse för folkets sägner och andra muntliga traditioner och utgivit en serie ”Småskrifter för folket” innehållande sägner om tomtar, troll, jättar och näcken, vallvisor, lekar, gåtor och ordspråk (Rehnberg 1976:8). Den som på Nordiska museet fortsatte arbetet med att dokumentera svensk folklore blev Hammarstedt. Hans ambition var att bygga upp ett svenskt folkloristiskt centralarkiv (Bringéus 2006:106). Dess namn var tidigast ”Arkivet för svensk folkkännedom”. För första gången i Sverige åstadkoms en praktisk realgruppe- ring av det omfattande folkloristiska stoffet. Vid Hammarstedts pension inne- höll det omkring 30 000 foliosidor, upptecknade av Hammarstedt själv eller hans medhjälpare på museet som Louise Hagberg och Nils Keyland. Till insamlingen knöt Hammarstedt även upptecknare runtom i landet som Eva Wig- ström i Skåne och Levi Johansson och Ella Ohlson (senare Odstedt) i Norrland. På museet kallades arkivet i dagligt tal ”Hammarstedtska arkivet”, och det är i dag den officiella beteckningen. För sitt eget bruk gjorde Hammarstedt en omfattande excerptsamling med textutdrag ur tryckta och otryckta källor och svensk och utländsk facklitteratur rörande folklig tro och sed som han förvarade i mindre kapslar. Denna excerptsamling kallade han ”Svensk forntro och folksed”, och den donerades efter hans pensionering till Nordiska museet. Bläddrar man igenom de tusentals lapparna kan man inte låta bli att imponeras av hans enastående beläsenhet. Man kan också komma att tänka på en senare lärdomsgigant på Nordiska museet, Gösta Berg, som upprättade en lika omfattande excerptsamling och även kom att bli den som tecknade Hammarstedts minne i en rad biografiska artiklar (Berg 1940, 1943, 1970, 1971). I det här sammanhanget kan man också nämna att Hammarstedt översatte och gav ut Tacitus Germania med kommentarer. Nils Edvard Hammarstedt (1861–1939) 37

Under den svenska titeln Germanerna utkom verket första gången 1916 och i en reviderad utgåva 1921. Under de fyrtio år som Hammarstedt var anställd vid Nordiska museet tog han också aktiv del i utställningsverksamheten. En utställning som låg honom särskilt varmt om hjärtat var den som öppnades 1919 och som belyste folktro och festbruk i det gamla bondesamhället. Många av de föremål som visades hade kommit i Nordiska museets ägo genom Hammarstedts förmedling. Året därefter kunde han presentera museets rika material, betydligt mer än vad som hade kunnat ställas ut, i boken Svensk forntro och folksed i bild och ord (Ham- marstedt 1920). Det är en strikt vetenskaplig redovisning av älvkvarnar, ”åsk- viggar” (dvs. stenåldersyxor som enligt folktron slungats mot marken av Tor under åskväder), spiritusar, amuletter och andra magiska föremål. Alla fotografier och andra avbildningar åtföljs av förklarande text. När Hammarstedt avled vid 77 års ålder hyllades han i en rad nekrologer för sitt livsverk. Panegyriska och högstämda tonfall är visserligen typiska för nek- rologen som genre, men det råder inget tvivel om att kollegerna i Sverige och grannländerna var överens om att hans insatser hade haft grundläggande betydelse för etnologin som vetenskap. Enligt K. Rob. V. Wikman lyckades han förena högt ställda vetenskapliga krav med ett förhållningssätt som man frestas kalla konstnärligt. Det var ju som konstnär han en gång hade kommit till Nor- diska museet: Kring Hammarstedt samlades under årens lopp vid Nordiska museet en krets av forskare och vänner, som visserligen företrädde olika arbetsuppgifter, men som på ett förunderligt sätt enades i Hammarstedts personlighet. Denna andliga miljö samman- föll med allt det ljusa och innerliga, fria och skapande, upplevda och fantasieggande i svenskt väsen, som samlats inom Nordiska museets murar. Och den fick betydelse långt utanför dem. Hos envar, som trätt inom denna trollkrets, ha Hammarstedts lär- dom, hans kringsynthet, hans djupsinne, hans goda smak och hans älskvärda an- språkslöshet lämnat kvar outplånliga, livsbestämmande intryck. Hammarstedt innehade icke någon kateder, hade aldrig utgett något större lärt verk, hade över huvud icke gått universitetsvägen. Men ingen kunde sätta i fråga hans lärdom, hans omdö- me, hans betydelse för den vetenskap han gjort till sin och för vilken han själv skapat den svenska benämningen ”folklivsforskning” (Wikman 1939:94). I sin nekrolog konstaterade Wikman vidare (1939:95) att Hammarstedt som forskare stod närmare ett antropologiskt betraktelsesätt än den historisk- geografiska skolan. Hammarstedt betonade ofta att kulturelementen inte skulle studeras isolerade; det låg inte för honom att som Kaarle Krohn och andra sagoforskare lösgöra texterna från deras sammanhang. Tvärtom: för att rätt för- stå traditionernas betydelse måste man känna till den praktiska verklighet i vilken de ingick (se även Blehr 1960:255). Långt innan ”kontext” hade blivit ett nyckelbegrepp inom etnologin och folkloristiken var Hammarstedt en uttalad kontextualist. Kanske var Hammarstedts vetenskapliga anseende som allra högst när han på 60-årdagen 1921 hedrades med en festskrift, Etnologiska studier tillägnade N. E. Hammarstedt . Den innehåller uppsatser av ett trettiotal svenska och nor- 38 Bengt af Klintberg diska kolleger. Under de följande årtiondena blev hänvisningarna till hans forskning alltmer sällsynta, och i dag måste man konstatera att han är i stort sett bortglömd. Den viktigaste förklaringen till glömskan är att C. W. von Sydow i flera artiklar gick till angrepp mot ”Mannhardtianerna” i Sverige, av vilka Hammarstedt var den ledande introduktören. Enligt von Sydow hade de äldre forskarna läst in ett mytologiskt innehåll i källor som aldrig hade varit allvarligt uppfattad folktro. Hammarstedt avstod med ålderns rätt från att gå i svaromål; det blev i stället Martin P:n Nilsson som fick försvara de religionshistoriska tolkningarna. Det långa tidsperspektivet och den komparativa metoden i Hammarstedts många artiklar kan i dag göra ett otidsenligt intryck. Men läser man artiklarna noga ska man finna många intressanta idéer och iakttagelser. Och det folkloristiska material som Nordiska museet samlade in under hans ledning blir för varje år allt värdefullare. Det förvaras i mer än hundra svarta kapslar i folioformat och bär som sagt hans namn: Hammarstedtska arkivet.

Litteratur Berg, Gösta, 1940: Nils Edvard Hammarstedt. Fataburen , s. 149–156. — 1943: Nils Edvard Hammarstedt. Kungl. Gustav Adolfs Akademiens minnesbok 1932–1942 . Red. Jöran Sahlgren. Uppsala. S. 20–30. — 1970: Nils Edvard Hammarstedt. Biographica. Studies in Honour of Jouko Hautala . Copenhagen. S. 123–134. (Även i Arv 25/26, 1969/70, s. 123–134.) — 1971: Nils Edvard Hammarstedt . Svenskt biografiskt lexikon 18, s. 205–206. Blehr, Otto, 1960: Nils Edvard Hammarstedt og hans betydning for nordisk etnologi. Norveg 7, s. 247–260. Bringéus, Nils-Arvid, 2006: Carl Wilhelm von Sydow som folklorist . Uppsala. Hagberg, Louise, 1939: Edvard Hammarstedt. Några minnesord. Folkminnen och folktankar 26, s. 1–4. Hammarstedt, Nils Edvard, 1892: Behandling för ”engelska sjukan” på 1850-talet. Sam- fundet för Nordiska museets främjande. Meddelanden 1890 (tr. 1892), s. 30–32. — 1894: Om smöjning och därmed befryndade bruk. Ett försök att genom jämförelse med motsvarigheter hos andra folk framvisa innebörden af en svensk fornsed. Samfundet för Nordiska museets främjande. Meddelanden 1891/92 (tr. 1894), s. 34– 45. — 1895: Brödets helgd hos svenskarne, särskildt julbrödets, framställd i jämförande belysning. Samfundet för Nordiska museets främjande. Meddelanden 1893/94 (tr. 1895), s. 16–38. — 1908: Allmogens byggnadssätt, boningsinredning och dräkt. Uppland. Skildring af land och folk 2, s. 321–348. — 1912: Fästmöpåsen eller brudsäcken. Ett bidrag till lysningspresenternas historia. Fataburen , s. 38–45. — 1913: Bröllops- och fastlagsbjörn. Fataburen , s. 1–9. — 1918: Hochzeits- und Fastnachtsbär. Beiträge zur Religionswissenschaft 2, 1914/15 (tr. 1918), s. 117–132. — 1920: Svensk forntro och folksed i bild och ord . Stockholm. — 1927: Seder vid åkerbruk och boskapsskötsel, som härleda sig från jakt- och fångstri- ter. Fataburen , s. 40–50. Nils Edvard Hammarstedt (1861–1939) 39

— 1929a: Om skidor, snöskor och skarbågar och deras utvecklingsformer. På skidor 1929, s. 16–33. — 1929b: Vår- och bröllopsbjörn. Studier och uppsatser tillägnade Otto Andersson . Åbo. S. 1–15. (Även i Budkavlen 1929, s. 1–15.) Jacobsen, Grete, 1945: H. F. Feilberg og N. E. Hammarstedt. En lille Brevveksling. Svenska landsmål och svenskt folkliv 1945:3–4, s. 56–80. Lundwall, Sten, 1962: Nils Edvard Hammarstedt som friluftsmålare. Fataburen , s. 85– 96. Rehnberg, Mats, 1976: Nordiska museet och folkminnena. Fataburen , s. 7–20. Tacitus, 1916: Germanerna . Författad år 98 e. Kr. Tolkad af N. E. Hammarstedt. Stock- holm. (2 bearbetade uppl. Stockholm 1921.) Tuneld, John, 1943: Intendent Nils Edvard Hammarstedts tryckta skrifter. Kungl. Gus- tav Adolfs Akademiens minnesbok 1932–1942. Red. Jöran Sahlgren. Uppsala. S. 136–152. Wikman, K. Rob. V., 1939: Edvard Hammarstedt. Budkavlen XVIII:2, s. 93–97. 40 Bengt af Klintberg Nils Keyland (1867–1924) 41 Nils Keyland (1867–1924)

Jan Garnert Foto: Carl M. Olson (Nordiska M. museet). Carl Foto: Olson

Nils Keyland föddes 1867 och växte upp mitt i finnskogen på familjens gård i Mangskog, Värmland. Där i Bjurbäcken tronar Östigårn än idag med milsvid ut- sikt från en sydsluttning, med andra ord ett rätt typiskt läge för en finngård i Värmland. Det var på sin mors sida Nils Keyland härstammade från Finland. Av hennes släktnamn Kailainen skapade han i 20-årsåldern sitt efternamn Keyland. Barndomen var som skogsbygden relativt mager men med tryggheten som en gård på landet kan innebära, också under ett så beryktat nödår som just 1867. I folkskolan gick det bra för Nils Keyland och han fick till sist läsa vidare. Som 21-åring avlade han studentexamen i Karlstad. Med sikte på läraryrket läste han språk vid Uppsala universitet och reste sedan över till USA för att där söka lyckan (Keyland 1950:155). På olika platser i USA växlade han arbete med studier men överansträngde sig och återvände pank och med hälsoproblem 1895 till Sverige. Som informator hankade han sig nu en tid fram i Göteborg. Då vände livet blad. Prästen C. W. Bromander, tidigare studiekamrat med Keyland, föreslog i ett brev den 6 maj 1898 att Artur Hazelius skulle anlita Keyland som medhjälpare vid Nordiska museet, framför allt med insamlingen av föremål från skogsfinnarna i Värmland. Bromander argumenterade att Key- land var ”ett universalgeni med mångsidig begåfning … språkkarl, matemati- ker, tecknare, poet, musikalisk. Inom Wermland torde ingen känna finnbefolk- ningens förhållanden bättre än han.” Bromander betonade också Keylands ”finska börd och från barndomen stora förtrolighet med finnbygdsförhållanden … hans finska typ, enkla väsen och stora förmåga att umgås med och vinna all- mogefolk”. Är innanförskap eller distans bästa utgångspunkten för en bra forskare? Bägge kan vara en tillgång, men om Bromander såg Keylands förtrogenhet med finnmarken som en tillgång tvekade av samma skäl Lars Magnus Daniels- son som var präst i Lekvattnet, också det i Värmlands finnbygder. Hemmahö- 42 Jan Garnert righeten, skrev Danielsson till Bromander, talade mot Keyland. Tvärtom måste det till en skolad herre från staden som med distans och kärlek kan beskriva den finska kulturen. För sin egen skull borde Keyland ”bort från finnskogarna ut i det praktiska livet för att komma bort från den sentimentala drömvärld” som han var försjunken i så länge han höll sig i finnskogen. Keylands poetiska produktion höll honom bergtagen, ansåg Danielsson, och trots sin utbildning och lärdom skulle han ”aldrig lyckas helt objektivt uppfatta dels återgifva den kvar- lefva af finsk kultur i sin historiska ram, ty därtill saknar han dels praktisk för- måga, dels, som sagdt, sammansmälter hans själ med den …” (kopia av brev daterat 1 nov. 1897, hos Tomas Janson, Säffle). Keyland hade då redan debuterat som författare, närmare bestämt som poet. I jultidningen Värmländingarne publicerades 1896 dikten ”Rattanolla”, ett lika fornromantiskt som naturlyriskt högtravande skaldestycke. Diktens Rattanolla är ett högt berg i Lekvattnet som Keyland liknar vid en ”bergjättemö” med ”Angantyrshufvud”. År 1898 började Keyland arbeta för Nordiska museet och han hade därmed hittat sin livsuppgift. Redan i november samma år kunde han skicka en stor samling föremål till museet, ”4 väldiga hästlass fornsaker, som jag nu på sista tiden samlat. Inom några dagar kommer ytterligare 2 lass att afsändas. Förteck- ning på innehållet … medföljer.” Keyland såg sitt arbete som en räddningsin- sats för den finska kulturen, som han menade inte längre togs på allvar och vars materiella kulturarv höll på att försvinna. Sammanlagt skickade han bara under vintern 1898–1899 in 1196 föremål till Nordiska museet. Som Keyland börjat fortsatte han samla. 1903 hade hans dokumentation för Nordiska museets räkning fått rykte om sig att vara den viktigaste ”i fråga om omfång, noggranna och grundliga beskrifningar och omsorgsfullt gjorda teckningar” (Berg 1954:13). Under de följande åren blev han museets i särklass störste samlare. Det mesta var föremål från finnbygderna i Värmland, men Keyland skickades av museet också till Dalarna, Hälsingland, Härjedalen och Jämtland. Till hans företräden hörde att han inte bara samlade in föremålen. Han var en skicklig tecknare som arbetade flitigt med ritblocket men också med kamera. Han avbildade byggnader, heminteriörer och föremål men även annat, som exempelvis handrörelserna vid fingerfärdighetstrick. Keyland hade därtill öra för låtar och muntliga traditioner. Han bar sitt dragspel med sig för att samla in folkmelodier som han på gehör lärde sig spela. Hans första själv- ständiga publikation blev samlingen Vermländska låtar (1901), med uppteckningar av honom själv och arrangemang för piano/fiol av C. W. Rendahl. Fram till 1924 skulle museet få behålla Keyland i sin tjänst, men han bevarade i all sin professionalitet också en hängivenhet för den finska kulturen i Värmland. Det starka bandet mellan yrkesroll och personlig bakgrund var på- tagligt, ett privat samband som inte heller på senare tid varit helt ovanligt bland etnologer ( Etnologiska visioner 1993).

* Nils Keyland (1867–1924) 43

Det är Keylands bildtänkande och metodiska utnyttjande av kameran som gör honom unik bland det tidiga 1900-talets etnologer och museiintendenter. Hans fotografiska verksamhet aktualiserar också frågor om forskningsetik och teoretiska förhållningssätt. Under Keylands tid användes kameror sparsamt för kulturhistorisk dokumentation. När de togs fram var det mest för att avbilda före- mål och redskap, interiörer, byggnader eller miljöer i städer och på landet. En minsta gemensam nämnare för dessa bilder är vanligen att de saknar mänsklig närvaro. Keyland fotograferade som mest mellan 1904 och 1922, att döma av de fotografier som finns bevarade i Nordiska museets arkiv. I likhet med andra etnologer tog han under sina forskningar i fält bilder av föremål och byggnader, men olikt sina kolleger fokuserade han lika mycket på människor i arbete med redskap, personer som använder föremål, leker, utför folkliga trick eller befinner sig i olika och högst alldagliga situationer. Nils Keylands viktigaste bidrag till den etnologiska fotohistorien är just de bilder där han på glasplåtarna satt människan i centrum och tagit bilderna i hennes sociala och materiella miljö. Men hur tänkte Keyland? En formulering som troligen fångar något av hans förhållningssätt och syfte är ordvalet i en text från 1919. Han skriver där att han vill ”återgiva situationer” (Keyland 1919a:[6]). För Nils Keyland tycks det onekligen som om de föremål och miljöer han ville dokumentera blev i etnologisk mening kompletta först när människor som hörde samman med dem fanns med på bilden. På samma vis tycks han ha resonerat om arbetsredskapen – bilden av ett redskap blir komplett först om etnologen i bild också dokumenterar hur det används. Keyland insåg också att om han rättvisande skulle kunna beskriva ett arbete så krävdes mer än enstaka bilder och dessutom att personerna i bild agerade. Därför tog han serier av bilder för att skildra arbeten som havreskörd, kolning, tjärbränning, tröskning och korgbindning. En del av bilderna använde han för att illustrera artiklar och böcker. Betecknande för den betydelse han fäste vid den fotografiska bilden är att flera av hans artiklar har titlar där ordet ”bild” in- går. Artikeln ”Några olika sätt att bränna tjära” publicerades med undertiteln ”Bilder och anteckningar från Värmland”. Ett par artiklar om lövtäkt och ren- slakt bar bägge underrubriken ”Bilder och anteckningar”. En nutida betraktare kan också se ett genusperspektiv i Keylands bilder. Det Keyland gör är i en mening elementärt; han fotograferar i ungefär lika omfattning män och kvinnor som agerar. Men därmed avskiljer han sig från sina samtida manliga kolleger som i sin forskning gärna fokuserade på männens värld, vare sig det gällde arbete eller andra sociala situationer. Keyland ger själv ingen ledtråd till teoretiska eller andra utgångspunkter för sitt motivval. Det kan vara så att han i sin ambition att dokumentera vardag och arbete, ofta i anslutning till bostäder och inägor, helt enkelt befunnit sig i en minst lika kvinnlig som manlig värld. Det i sig borde, med genusordningen i åtanke, däremot inte automatiskt leda till en könsjämvikt i motivvalet. Tanken som lätt infinner sig är i stället att Keylands personliga kvinnointresse spelat en 44 Jan Garnert

En typisk Keylandbild med en person i en situation där ett föremål är centralt. Bilden är en av flera som visar grindar och låsanordningar av olika konstruktion. Foto: Nils Keyland (Nordiska museet). roll i hans professionella fotograferande. Kvinnor var närvarande på många vis i hans privata liv. Han var en evig ungkarl med olika slags relationer till en rad kvinnor. Enligt Keylands medarbetare vid många fältarbeten, arkitekten Lud- vig Mattsson, knöt han ideligen kontakter med kvinnor, såväl i Värmland som i Stockholm (L. Mattssons dagboksanteckningar och brev, hos Anders Matts- son, Uddevalla; se även Mattsson 2000). Enligt Gösta Berg (i telefonsamtal november 1989) var Keylands gensvar stort hos kullorna som arbetade på Skan- sen. Hans kvinnointresse fick honom också att ta nakenbilder, både hemma i de värmländska skogarna och i bostaden vid Skeppargatan i Stockholm. I Keylands egen dagbok för den 27 augusti 1916, när han och Mattsson arbetar med det som blir en av deras främsta byggnadsinventeringar i Värmlands finnmarker, skriver han: ”Jag fotograferade en lövstack på morgonen. Per Lars- sons småflickor försökte cykla. Till Nolla eller Gransjöängen, flickorna sutto i rummet, när vi kom, livliga töser, som fotograferade[s?], men de tyckte inte om att stå modell, bjödo på kaffe. Den snyggaste flickan höll mig sällskap i rummet, medan Ludvig gjorde uppmätning. Vi överenskom att hon skulle fara till Stockholm i st. f. X-ania [Kristiania] nästa gång.” Som ett slags bonuseffekt av Keylands generella kvinnointresse finns det i Nordiska museets arkiv idag ett genushistoriskt intressant och omfattande Nils Keyland (1867–1924) 45 fotomaterial om kvinnoarbete och kvinnovardag på landsbygden under 1900- talets två första årtionden.

Vi vet inte hur Nils Keyland lärde sig fotografera. Visserligen hade Artur Ha- zelius redan på våren 1899 uppmanat honom att fotografera och även Nordiska museets fotograf August Christian Hultgren kan ha varit en inspiratör. Både Hultgren och Keyland hade varit i USA, båda var troligen självlärda som foto- grafer, båda dokumenterade de sin hembygd, i Hultgrens fall Ydre. Men att Keyland sedan blev en skicklig fotograf berodde snarare på hans konstnärliga blick och bildsinne än på inspiration från andra. Keyland blev en särpräglad fotograf i sin samtid men det han kallar situationer och hans användning av begreppet dokument om sina bilder väcker yrkes- etiska frågor. När han exempelvis 1919 publicerade sin bok Julbröd, julbockar och staffanssång försåg han den med undertiteln Dokument rörande den svenska allmogens julfirande . I boken ingår några bastubilder som idag hör till Keylands mest publicerade bilder. Om dessa fotografier skriver han att de ”to- gos näst före jul 1910” (Keyland 1919b:89). Det hade varit rimligare att kalla bastubadet för en rekonstruktion. I början av 1900-talet levde traditionen att bada bastu inte längre kvar. För att kunna ta sina bilder bad Keyland därför någ- ra honom närstående att agera. Kvinnan som häller vatten är Nils Keylands syster Inga Persson, männen är hans bror August, Ingas make Magnus och Johan

Bastubadet, 1910, en av flera arrangerade bilder där Keyland i bildspråk beskriver det förflutna. Foto: Nils Keyland (Nordiska museet). 46 Jan Garnert

Nattfrieri, 1912. Bilden ingår i en svit bilder som visar ett nattfrieri där en ung man knackar på fönstret till en flicka som till sist välkomnar honom att stanna hos henne. Foto: Nils Keyland (Nordiska museet).

Eriksson. Men bildtexten i den publicerade boken lyder neutralt: ”Badstubad. Husmodern häller vatten på ugnen. Till höger en skinnfäll upphängd till rens- ning. Värmland, Mangskog socken.” Några av Keylands bilder ingår i Sigurd Erixons klassiska arbete Möbler och heminredning i svenska bygder (1925–1926). En av dem föreställer ett barn i en gångstol, med andra ord en typisk Keylandbild eftersom både föremål och människa finns med. Bildtexten lyder: ”Stuga med gångstol. … Mang- skogs sn, Jösse Härad, Värmland” (Erixon 1926:160). Vad bilden visar är ett arrangemang där en gångstol placerats i rummet på Harkapot, ett litet sommar- ställe i Mangskog, beläget en bit upp i backen från Östigårn, Nils Keylands barndomshem. Barnet är inte från trakten utan en sommargäst. Bekant sedan länge är att Keylands välkända fotoserie av nattfrieri inte är autentisk. De agerande vid fotograferingen 1912 var Robert Nilsson från Bjur- bäcken och Eva Dahlstedt, läkarhustru och född grevinna Mörner. Det var för övrigt i hennes och makens sommarhus Harkapot som bilderna togs. Bildens bäddsoffa är dekorerad av Rackstakonstnären Alfred Ekstam. Idag finns soffan i hembygdsgården i Mangskog. Sammanställer man Nils Keylands alla fotografier av människor som arbetar eller befinner sig i andra sociala situationer kan de indelas i fyra rätt distink- ta grupper: Nils Keyland (1867–1924) 47

1. Dokument, där personer agerar framför kameran i för dem vardagliga situationer. 2. Rekonstruktioner, där Keyland låter personer visa hur en viss syssla de var väl förtrogna med skulle utföras, men det personerna visar var redan historia då bilderna togs. Till den här gruppen hör exempelvis bastubilderna. 3. Rekonstruktioner, där Keylands avsikt var att visa hur något utfördes, men vem som visade detta eller var bilden togs spelade mindre roll. Ett exempel på detta är en bild där några ynglingar på gårdsplanen framför Keylandgården 1922 visar hur olika trick ska utföras. 4. Rekonstruktioner, där Keylands vänner från bl.a. Stockholm agerar i ett slags iscensättningar som kan jämställas med hur gamla seder och bruk visades på Skansen i Stockholm. Till den här gruppen hör bilderna med nattfrieriet.

För Keyland tycks frågor om fotografiers autenticitet aldrig ha varit en fråga om yrkesetik. Han blandade sorglöst dokument och rekonstruktioner på ett sätt som förmodligen ingen skulle göra idag vid museidokumentation, åtminstone inte utan att tydligt ange vad som är en arrangerad bild. För Keyland räckte det troligen att det han fotograferade var i hans tycke rättvisande, att det representerade autentiska situationer. Å andra sidan – varför i efterhand lasta Keyland för detta? Från 1906 var han anställd vid Nordiska museet och föreståndare för den kulturhistoriska avdelningen. Till hans arbetsuppgifter hörde att på Skansen arrangera och levande- göra det slags situationer som han var väl förtrogen med. På Skansen skulle alltsedan starten i början av 1890-talet spinnrockarna surra och nybakat tunn- bröd dofta, här skulle fäbodjäntor valla kor och spelmän spela. Artur Hazelius tanke med sitt friluftsmuseum förverkligades först om allmogens folkliv ge- staltades, med realism och suggestion om vartannat. Nils Keyland agerade själv på Skansen i olika roller, både före och efter 1906. Han berättade historier på värmländska, lagade och serverade traditionella maträtter och fick i gång folkdanserna. Traditionen med levande miljöer finns som bekant kvar på Skansen. Där går korna på fäbodvallen, bokbindarna arbetar i stadskvarteret och kvinnor i folkdräkt berättar sagor i Bollnässtugan. Och fortfarande bakas det tunnbröd i Älvrosgården från Härjedalen, en gård som Nils Keyland såg till att få till Skansen. Själv hade han säkert varit belåten med den levande folkkulturteater som Skansen är idag. Fotograferingen var för Nils Keyland nog bara ett av flera sätt på vilka han kunde iscensätta bilder ur folkets vardagsliv, kulturhistoriska tablåer.

Keylands enda större publikation är Svensk allmogekost från 1919–1920 med undertiteln Bidrag till den svenska folkhushållningens historia. Bokverket är ett arbete som det snart hundra år senare regelbundet refereras till. Del 1 be- 48 Jan Garnert handlar all kost med vegetabiliska ingredienser, alltså även exempelvis blod- palt. I del 2 skriver han om animalisk kost, brygd och brännvinsbränning och avslutar sin drygt 350 sidor mäktiga genomgång med ett kapitel om tobakens ”bruk och odlande” i nordvästra Värmland. Svensk allmogekost kan bäst liknas vid en ambitiös riksinventering av äldre folkligt kosthåll. Det var en gigantisk uppgift i sig, som inte blev lättare av att Keyland gav sig i kast med den innan Nordiska museet och andra minnesinsti- tutioner skaffat sig sina staber av medarbetare ute i landet som regelbundet svarade på frågelistor. Han lyckades få in uppgifter om maträtter och kosthåll från hela Sverige. Materialet är naturligtvis av stickprovskaraktär men imponerande med alla uppgifter om redskap vid matlagning, maträtter, kryddning, mjölk- ning, smör, slakt och ost. Keyland själv jämförde sin bok med ett museum ”där man i rum efter rum ser föremål från landets skilda delar exponerade, till synes likartade, men samtidigt skiljande sig från varandra genom vissa provinsiella särdrag” (Keyland 1919a:[5]). Etnologen och matforskaren Anders Salomonsson i Lund liknade 1987 Svensk allmogekost vid en ”guldgruva” för den som är ute efter regionala variationer i det förindustriella kosthållet (Salomonsson 1987:9). Nils Edvard Hammarstedt, kollega till Keyland, tyckte däremot de många sakuppgifterna blev tröttande i längden. Det hade varit bättre om Keyland låtit mer stanna i skrivbordslådan. Generellt sett, ansåg Hammarstedt, var Keylands styrka som forskare de grundliga iakttagelserna men inte analysen (Hammarstedt 1925: 25–26). När Nils Keyland oväntat avled i juli 1924 inträffade dödsfallet på den plats i tillvaron han nog helst velat önska sig. I Mangskog var han hemma. Men även under de många åren i Stockholm återvände han ofta till Värmland. Livet igenom var det för hembygden hans hjärta klappade. Det var med den känslan som ständig drivkraft Keyland arbetade professionellt med insamling av föremål, nedteckning av traditioner, gestaltning av lekar på Skansen och därtill gjorde en fotografisk insats utan motstycke. Nils Edvard Hammarstedt formulerade Keylands relation till finnskogen så här: ”Innerst i hans väsen var det nog vildmarkens och naturlivets poesi, som allt fortfarande ägde hans livs kärlek, och som var den dolda, kanske omedvet- na, drivfjädern till hans storartade etnologiska forskargärning.” I samband med utgivningen av Folkliv i Värmlands finnmarker (1954), en bok med artiklar och fotografier av Keyland, betonade Nordiska museets styresman Andreas Lind- blom att Nils Keyland i jämförelse med sina kolleger framstod ”som en intressant främling ... en romantiker framvuxen ur det Värmland som mer än andra landskap fött den svenska sagan och poesien” (Keyland 1954:[7]). Det var allt- så mer eller mindre samma karakteristik som Lars Danielsson i Lekvattnet formulerat redan 1897, men då i varnande syfte. Hammarstedt, Lindblom och Danielsson pekade alla på något väsentligt: livet igenom vurmade Keyland för finnmarkens folk och gjorde till sitt yrke att bevara minnet av vad han såg som det finska kulturarvet i Värmland. Det var Nils Keyland (1867–1924) 49 sin egen värld som diktaren/intendenten bevarade och gestaltade i bild, ord, låt- uppteckningar, föremål, byggnader och livfulla iscensättningar. I flera avseenden framstår författaren Dan Andersson (1888–1920) som andlig kusin till Nils Keyland. De kom båda från finnmarken och blev bägge reflekterande och gestaltande kulturarbetare. Andersson blev författare av lyrik och prosa, därtill journalist. Keylands bana blev en annan, men bägge hade de släktband till finnskogen och de finnar som slog sig ner i Sverige på 1600-talet. Ingen av dem lade någonsin sitt kulturarv och släktarv bakom sig. De bevarade och ägde, som Göran Greider skriver om Dan Andersson, ”som hemland inte bara Sverige, utan något annat, vagare, … finnmarken, den som ekade av migranternas kultur ner genom seklerna” (Greider 2008: 323).

Källor och litteratur Källor Nils Keylands arkiv, Nordiska museet. Brev, fotografier m.m. i Eva Dahlstedts samling och Helge Dahlstedts samling, Forskningsarkivet, Umeå universitet. Brev, dagböcker, Nils Keylands privata fotografier och andra handlingar samt kommenterande information från bl.a. Gullik Dahlstedt, Umeå, Göran Gunér, Lidingö, Kjell Hallberg, Mang- skog, Cecilia Hammarlund-Larsson, Stockholm, Tomas Janson, Säffle, Leif Lindström, Arvika, Anders Mattsson, Uddevalla, Karin Snellman, Umeå, Maud Wedin, Falun samt – nu avlidna – Gösta Berg, Stockholm, Lars Lindström, Arvika, och Bo G. Nilsson, Stockholm.

Litteratur Berg, Gösta, 1954: Nils Keyland som folklivsskildrare. Nils Keyland, Folkliv i Värm- lands finnmarker. Efterlämnade uppsatser och bilder. Stockholm. — 1977: Nils Keyland. Svenskt biografiskt lexikon 21, s. 105–107. Bromander, C. W., 1924: Nils Keyland. Fataburen , s. 184–192 . Bygatan. En vandring genom det förgångna med mästerfotografen August Christian Hultgren , 1988. Linköping. Erixon, Sigurd, 1925–1926: Möbler och heminredning i svenska bygder 1–2. Stock- holm. Etnologiska visioner. Femton forskare reflekterar kring sitt ämne . Red. Lena Gerholm. Stockholm 1993. Garnert, Jan, 1989: Efterskrift. Nils Keyland, Svensk allmogekost . Stockholm. — 1993: Rethinking Visual Representation. Notes on the Folklorist and Photographer Nils Keyland. Nordic Frontiers . Åbo. S. 63–88. (Även publicerad i Nordisk museo- logi 1995, 2, s. 169–190.) Greider, Göran, 2008: Det gångna är som en dröm och det närvarande förstår jag icke. En bok om Dan Andersson. Stockholm. Hammarstedt, N. E., 1925: Nils Keyland. Några ord om hans vetenskapliga verksamhet. Fataburen , s. 25–29 . Keyland, Nils, 1896: Rattanolla. Värmländingarne. Värmländsk jultidning. — 1919a: Svensk allmogekost 1–2. Stockholm. — 1919b: Julbröd, julbockar och staffanssång. Dokument rörande den svenska allmogens julfirande. Stockholm. — 1950: Värmlänningens hemlängtan. Mangskog. En sockenbeskrivning . Uppsala. S. 153–155. 50 Jan Garnert

— 1954: Folkliv i Värmlands finnmarker. Efterlämnade uppsatser och bilder. Stock- holm. (Med Nils Keylands bibliografi, s. 79–81.) Mattsson, Anders, 2000: Ludvig Mattsson. Finemangen, årsbok 2000, ”Bjurbäcken” , s. 79–89. Salomonsson, Anders, 1987: Inledning. Mera än mat. Red. Anders Salomonsson. Stockholm. Louise Hagberg (1868–1944) 51 Louise Hagberg (1868–1944)

Birgitta Skarin Frykman Foto: Nordiska museet. Nordiska Foto:

Louise Euphrosyne Hagberg är idag främst känd som författare till det vetenskapligt grundläggande och omfångsrika arbetet När döden gästar. Svenska folkseder och svensk folktro i samband med död och begravning. Boken utkom 1937 och är tillägnad ”Minnet av mina älskade syskon”, Lotten af Petersens (f. 1864) och Theodor Hagberg (f. 1874), som båda dog i april 1936. Under hela sitt yrkesverksamma liv arbetade Louise Hagberg vid Nordiska museet. Liksom sin äldre syster Lotten anställdes hon 1891 som ”extra ordinarie amanuens”. Av de sjutton amanuenserna då var femton kvinnor. En av de två ”herrarna” bland amanuenserna var Nils Edvard Hammarstedt. Han blev intendent år 1907 och var enligt den finlandssvenske folklivsforskaren K. Rob. V. Wikman centrum i den krets, som skapade ”den nutida svenska folklivsforskningen” (Wikman 1945:172). Till denna krets slöt sig Louise Hagberg, som omnämns både som en av Hammarstedts närmaste medarbetare och som hans lärjunge. Hon arbetade som fältforskare och under sina två sista år på museet, som hon lämnade 1931, tjänstgjorde hon också som föreståndare för Ar- kiv för svensk folkkännedom, senare benämnt Hammarstedtska arkivet (Gus- tafsson 1992:12 f.; Nylund Skog 1993:6; Wikman 1945). Louise Hagberg hade ingen formell akademisk utbildning, men hon har genom sina fältarbeten insamlat stora material om tro och sed bland den svenska allmogen, främst rörande årets och livets högtider, samtidigt som hon forskat om och publicerat delar av det insamlade materialet. Hjördis Gustafsson har i en uppsats i etnologi vid Stockholms universitet visat att Louise Hagberg under sin tid vid Nordiska museet genomförde trettioåtta fältarbeten i sjutton landskap i Sverige. Hon publicerade två monografier, minst ett femtiotal uppsatser i svenska och utländska vetenskapliga tidskrifter samt artiklar i svensk dags- och veckopress, bl.a. i Aftonbladet , Husmodern och Idun (Gustafsson 1992:12; Nylund Skog 1993:6 ff.). 52 Birgitta Skarin Frykman

Vid Nordiska museets 50-årsjubileum 1923 var Louise Hagberg en av de sex kvinnliga amanuenserna som tilldelades Vasamedaljen i guld ( Fataburen 1924:14). År 1930 blev hon hedersledamot i Samfundet för Nordiska museets främjande och mottog dess plakett i silver. Samma år fick hon också Litteris et artibus (UUA:Inbjudning). Louise Hagberg invaldes som korresponderande ledamot i Kungl. Gustav Adolfs Akademien år 1939 ”i uppskattning av Edert arbete på folklivsforskningens område” (NM:LH). År 1942 blev hon hedersdoktor vid Uppsala universitet (UUA). Trots Louise Hagbergs stora insatser inom folklivsforskningens område vet vi förvånansvärt litet om henne. Wikman ger i sin varma och personliga men korta minnesteckning en översiktlig bild (1945). I boken Nordiska museet under 125 år (1998) nämns Louise Hagberg på flera ställen, men inte heller här ges någon samlad presentation. Etnologerna Agneta Lilja (2000) och Birgitta Meurling (2007) kommer in på Louise Hagberg som ett av flera exempel, när de diskuterar hur kvinnors underordning i den vetenskapliga världen tar sig uttryck i ordval och former för presentation. Hjördis Gustafsson skriver i sin uppsats ”Med karameller och entusiasm som trollmedel. Om folklivsforskaren Louise Hagbergs arbete på 1920-talet” att materialinsamlingen till uppsatsen om Louise Hagberg innebar ett detektiv- arbete: ”Ingenstans hittade jag samlad information om Louise Hagberg” (Gus- tafsson 1992:6). Genom Hjördis Gustafssons bidrag och en senare uppsats av Susanne Nylund Skog, ”Louise Hagberg som forskare och författare. En granskning av artikeln ’Julhalm och Juldockor’ och dess underlag” (1993), är vi i dag bättre informerade. Louise Hagbergs huvudsakliga forskningsinriktning var, som sagt, tro och sed i samband med främst årets och livets högtider utifrån de berättelser hon insamlade under sina fältarbeten. Teoretiskt var hon inspirerad av Nils Edvard Hammarstedt, som var starkt influerad av de survivalteoretiska fruktbarhets- teorierna och främst då av Wilhelm Mannhardt (1831–1880). Jag väljer här att citera delar av Nylund Skogs utmärkta kortpresentation av forskningsinrikt- ningen utifrån dess relevans för Louise Hagbergs fältarbete och forskning: Mannhardts utgångspunkt var att sederna utgjorde de mest konstanta elementen i folktraditionen, och han menade att de många olika seder som kan observeras i samband med årshögtiderna, livets högtider och arbete i jordbruket är bleknade rester av en tidigare fruktbarhetskult. … Den survivalteoretiska fruktbarhetsteorin är också förknippad med en komparativ metod, då Mannhardt sände ut frågelistor över stora delar av Europa, bl a i Sverige … Man sökte bland allmogens seder och bruk efter uråldriga kulturelement utifrån vilka man sedan rekonstruerade förkristna seder och bruk. Målet var att rädda den försvinnande allmogekulturen som antogs ha länkar till en hednisk forntid (Nylund Skog 1993:11 f.). Av Louise Hagbergs två monografier behandlar den ena en årshögtid och den andra en av livets högtider. Den första boken Gammal tro och sed i Sveriges bygder. Påskhögtiden utkom 1920. Formatet är 15 x 12 cm, antalet numrerade sidor är 134 och den är rikt illustrerad. En upplaga om 100 exemplar är i vitt pergamentsband, handtryckt på handgjort papper och signerad av Louise Hag- Louise Hagberg (1868–1944) 53 berg. En enklare, häftad upplaga utgavs i 500 exemplar. Hammarstedt nämner särskilt i sin korta recension att boken trycktes under onormala förhållanden av bibliografiskt intresse, vilket dock inte förtydligas. Han skriver också att det är ”otvivelaktigt i de omedelbart från folkets läppar hämtade uppgifter som bokens största vetenskapliga betydelse ligger, och det är de, som göra den till icke endast en underhållande läsning utan även till en värdefull materialsamling” (Hammarstedt 1928:209). Varför Louise Hagberg publicerade sina forskningar om påsken i en så liten men innehållsrik och utsökt vacker bok, har jag inte kunnat utröna. Louise Hagbergs andra och mest kända monografi När döden gästar. Svens- ka folkseder och svensk folktro i samband med död och begravning (1937) behandlar en av livets högtider. Den är, till skillnad från Påskhögtiden , i stort format och omfattar drygt 700 sidor. Själv har jag inte sett den boken annat än i häftade exemplar, vilkas tunna papperspärmar blivit hårt slitna, just på grund av att det gedigna innehållet varit angeläget för alla forskare som sedan boken utkom skrivit om död och begravning ur kulturhistoriska perspektiv. Här skildras seder och bruk i samband med dödsfall främst bland svensk allmoge på grundval av Louise Hagbergs egna fältarbeten men också utifrån annat arkivmaterial. Uppläggningen är kronologisk i den betydelsen att boken börjar med att döden nalkas och följer sedan döendet och döden fram till begravning, gen- gångare och Alla själars dag. Hennes referens till likartade förhållningssätt förr och nu på olika håll i världen – inom såväl Norden som andra europeiska länder liksom exempelvis även i Australien, Japan och bland indianer – visar på hennes omfattande beläsenhet. Den underbyggs av den mycket finstilta litteratur- förteckningen på 24 sidor. Forskarvärlden mottog boken med uppskattning men uttryckte också en klu- venhet. I en kort notis i Fornvännen skriver anmälaren att den är ”fascinerande läsning” även om ämnet ju är ”i någon mån makabert” (Norberg 1940:334). Den norske folkloristen Reidar Th. Christiansen har i en längre recension av När döden gästar inledningsvis gjort en kort bedömning och karakteristik av boken, som han menar är ”extremely interesting”. Han sammanfattar Hagbergs målsättning i följande ord: To make as exhaustive a collection of the Swedish material as possible, and also to stimulate readers into sending her further notes which are to find a place in a sub- sequent volume, which also promises us a much-needed index. Thus the volume is a compendium of Swedish funeral customs, not a study, and as such it deserves the highest praise [min kursivering] (Christiansen 1938:124). Christiansen syftar i sin sammanfattning på att Louise Hagberg i När döden gästar , liksom i andra av sina skrifter, låter informanterna själva berätta stora delar av texten utifrån de anteckningar hon gjort under sina fältarbeten. Själv svarar hon för disposition och urval. I texterna väver hon sedan ihop de insamlade berättelserna med egna reflektioner och referenser till inhemsk och internationell forskning. ”Förf. har under sina forskningsfärder så livligt levt sig in i allmogens åskådnings- och uttryckssätt, att även hennes egna ordalag ej sällan 54 Birgitta Skarin Frykman bära dessas prägel av vardaglig enkelhet och okonstlad uppriktighet”, skriver Hammarstedt (1928:209) – och det gäller även här och för hennes andra arbeten. Hjördis Gustafsson har gått igenom Louise Hagbergs fältdagböcker från hennes forskningsresor i Södermanland 1923 och Småland 1926. När hon reste runt i landet, gjorde hon det företrädesvis under vinterhalvåret, då det var lätta- re att träffa människor som ville och kunde ta sig tid att berätta. Hon reste från Stockholm med tåg och färdades sedan med häst och vagn eller bil mellan de olika socknarna. Väl framkommen promenerade hon mellan stugorna eller, om det var snö, använde spark eller skidor: ”Alltjämt finnas säkerligen åtskilliga av våra äldre medhjälpare som minnas hennes storvuxna gestalt, när hon kom stakande på skidor fram till stugan” (Meddelande från etnologiska undersök- ningar 1944:4, cit. av Gustafsson 1992:24). Som fältarbetare karakteriserades hon enligt Wikman av en ”vardaglig och okonstlad uppriktighet” som gjorde att hon kunde ”träda ur sin miljö för att tjäna vetenskapliga syften” (Wikman 1945:173) . Av hennes kommentarer i fältdagböckerna framgår ändå att Louise Hagberg, en storstadskvinna från en intellektuell, borgerlig miljö, kunde uppleva den allmoge, vars seder och bruk hon brann för att bevara som kunskap, som påfrestande och jobbig på olika sätt: ”Det är en av besvärligheterna i arbetet att man så starkt får anlita sina röstresurser och skrika hela dagarna. Såsom alltid får man tåligt höra om deras krämpor och slit och släp” (Gustafsson 1992: 34). Hon reagerade också på smutsen och jag återger några av Gustafssons citat från fältdagböckerna: ”Inne var det ett rum med öppen spis snyggheten lämna- de f.ö. åtskilligt att önska.” ”Kaffe hade lyckligtvis ingen bjudit mig på, det hade nog inte varit så värst aptitligt.” ”Edvard en smutsig gammal gubbe” (Gustafsson 1992:17). Samtidigt kände Louise Hagberg också för de människor hon träffade: ”Och så fick jag dela hennes bekymmer och sjukdomar, hon sade att hon behövde prata med någon. Jag gav henne en del goda råd” (Gustafsson 1992:34). Louise Hagberg såg till att alltid ha en karamellpåse till hands. Sötsaker var inte sär- skilt vanliga på landsbygden och de kunde användas både för att locka männi- skor att tala och för att tysta stojande barn. Hon skriver själv: ”Så kom jag på mina karameller som ofta är ett trollmedel” (Gustafsson 1992:34). Som fältforskare var Louise Hagberg flitig och arbetsam: ”Jag tror aldrig en manlig forskare skulle anstränga sig som fröken”, säger Åsa folkhögskolas rektor, som beundrade hennes arbetstakt (Gustafsson 1992:35). Louise Hagberg framhåller själv i en tidningsartikel vid 70-årsdagen kvinnors förtjänster både som informanter och som forskare: ”Kanske har en kvinnlig forskare lättare att arbeta, säger fröken Hagberg till sist. Kvinnorna tala hellre till en kvinna och de sitta ofta inne med mycket kunskap om tro och sed som gått männen förbi …” (KB). Louise Hagberg var inte bara flitig som fältforskare. Hon var också en produktiv skribent. Det får illustreras av en förteckning över hennes publicerade arbeten 1926: Louise Hagberg (1868–1944) 55

”Ta haren” Ett gammalt skördebruk, Rig 1926; Elisabeth Lemke. En den tyska folklivsforskningens pionjär, Rig 1926; Mittsommer in Schweden, Jenaische Zeitung; Påskägg i J.U.F. Bladet. Nr. 7 (Jordbrukarungdomen); Kryckebrev i Uppland i Nordiska museet och Upplandsmuseet; Gammaldags Jul i Jultoner. Vita Bandets jultidning, 1926; Swedish Christmas in olden times i American Scandinavian Review, Julnummer; Från en forskningsfärd för Nordiska museet, Aftonbladets Halvvecko- upplaga B. 11. 1926. ( Redogörelse …1926:60 f.). Förteckningen exemplifierar inte bara Louise Hagbergs vetenskapliga produktivitet. Den visar också på hennes internationella förbindelser och populärve- tenskapliga skrivande. Louise Hagberg hade goda kontakter med europeisk folklivsforskning. När hon inte fältarbetade på svenska landsbygden lär hon gärna ha rest utomlands. Samma år som hon fältarbetade i Småland under mars och oktober, besökte hon exempelvis under sommarledigheten i juni–juli Kla- genfurt och Graz i Österrike, som var hennes favoritland. Hon deltog i internationella vetenskapliga konferenser och de nordiska folklivsforskarmötena och publicerade sig på tyska, engelska och franska (Nylund Skog 1993: Bilaga A; Redogörelse … 1926:63; Wikman 1945:172). Louise Hagbergs populärvetenskapliga författarskap var relativt omfattande. Hon skrev, som sagt, artiklar i både dags- och veckopress. I en tidningsnotis (KB, u.å.) motiverar Louise Hagberg sitt fältarbete i Gagnef, Leksand, Siljans- näs och Sollerön: ”Det gamla försvinner och det gäller att snart uppteckna, hvad man vill lämna kvar att läsa åt släkten som komma.” Det var kunskapen om ålderdomliga seder och bruk som för Louise Hagberg var viktig att både bevara och förmedla, i nuet och för framtiden. I det hittar jag ingen nostalgi eller önskan om att värna om det äldre samhällets fortsatta existens. Tvärtom finns det många belägg för att Louise Hagberg hörde till de kvinnor som på flera olika plan engagerade sig i frågor om en förändring av det dåtida samhället. Till det skall jag återkomma. Som jag har försökt illustrera ovan, visar Louise Hagbergs meritlista, både från tiden vid Nordiska museet och efter pensioneringen, att hon var en mycket väl kvalificerad museimänniska och forskare. Ändå – när hon började på Nor- diska museet 1891, vid 23 års ålder, hade hon inga formella kvalifikationer efter avslutad skolgång. Hur kom det sig då att hon började arbeta där? Den frå- gan ställer sig Wikman i sin minnesteckning och han svarar själv med att å ena sidan hänvisa till Louise Hagbergs familjemiljö, å den andra till Artur Hazelius personlighet och verk (Wikman 1945:171). De båda förklaringarna hör sannolikt ihop. Det fanns hos Louise Hagberg en stor uppskattning av Artur Haze- lius. ”Och fröken Hagberg berättar om Hazelius och hans förmåga att få sina medarbetare med sig, att ge sig med liv och själ åt uppgiften liksom han själv gjorde. 30 kr. i månaden fick en kvinnlig amanuens att leva på, men vad gjorde det …”, säger Louise Hagberg i en tidningsartikel vid 70-årsdagen (KB). Louise Hagberg var inte ensam om sin uppskattning av Artur Hazelius. I Fredrika Bremer-Förbundets tidskrift Dagny ägnas han vid sin död 1901 fyra sidor minnesord av redaktören Lotten Dahlgren. Hon skriver inledningsvis bl.a. att hon vill söka teckna ”några drag af ’doktorn’ i hans förhållande till sin 56 Birgitta Skarin Frykman kvinnliga ämbetspersonal”, utifrån ett par av medarbetarnas berättelser. Efter- som minnesorden fokuserar på Hazelius och de kvinnliga amanuensernas arbete, kan det vara intressant att här återge ett citat: Vi kvinnor ha särskildt skäl att bevara Artur Hazelius i tacksamt minne. Utan tvifvel gifves det ingen större institution eller ämbetsverk i vårt land, hvars chef i så stor ut- sträckning som han förstått att uppskatta och använda den kvinliga arbetskraften (Dagny 1901:10). Familjemiljön var sannolikt förutsättningen för den kontakt med Hazelius som gjorde att både Louise och hennes äldre syster Lotten anställdes vid Nordiska museet 1891. Hennes far, Jakob Theodor Hagberg, f. 1825, blev professor i ny- europeisk lingvistik och modern litteratur vid Uppsala universitet 1868, samma år som Louise föddes. Han hade gift sig år 1860 med grevinnan Louise von Schwerin. De fick åtta barn, tre döttrar och fem söner. Två av sönerna dog samma år som de föddes (NM:LH). I sin minnesteckning över Louise Hagberg framhåller Wikman släktens och familjemiljöns betydelse: Genom släkt och uppfostran tillhörde hon en litterär och vetenskaplig miljö, som i fler än ett avseende satte sin prägel på henne och hennes syskon. Den som besökte deras under många år gemensamma hem på Östermalm kunde ej annat än få ett starkt och livligt intryck av denna hemmiljö, där syskonkärlek och hängivenhet för famil- jeminnen voro särskilt framträdande (Wikman 1945:171). Både kärnfamiljen och släkten var viktiga, på olika sätt. Louise Hagbergs farbror var Carl August Hagberg (1810–1864), professor i Lund, först i estetik och moderna språk 1840 och från 1858 i nordiska språk. Han fick flera priser av Svenska Akademien, blev ledamot 1851 och är i dag mest känd som översättare av Shakespeares verk till svenska. Farfadern Carl Peter Hagberg (1778–1841) var bl.a. teologie doktor, hovpredikant, professor i pastoralteologi i Lund, kyrkoherde i Rasbo och pastor primarius i Stockholm. Han invaldes i Svenska Akademien år 1821. Farfadern och farbrodern är mer omskrivna än Louise Hagbergs far, men också hennes egen familj var väl förankrad i den dåtida intellektuella miljön med stora sociala nätverk i Stockholm, Uppsala och Lund (Hagberg 1925; Monié 2005, 2008). Goda språkkunskaper, framgångsrikt skrivande och vältalighet hör till det som karakteriserade många av släktingarna, inklusive medlemmar i Louise Hagbergs egen familj. Äldsta systern Augusta, f. 1863, och brodern Karl Au- gust, f. 1865, ägnade sig åt att översätta skönlitteratur från italienska, spanska och portugisiska. Karl August Hagberg blev 1908 medlem av Svenska Akade- miens Nobelinstitut. Både systern och brodern medarbetade i Aftonbladet , där Karl August Hagberg också fick anställning som redaktör. Augusta Hagberg blev en av tidningen Iduns fasta medarbetare 1896. Som redan nämnts kom Louise Hagberg att i många sammanhang skriva i just Aftonbladet . Samtidigt medverkade hon även i andra dagstidningar. Ibland undertecknade hon med sitt namn, ibland med L.Hbg. Louise Hagberg var medlem av flera föreningar. Minst två av dem ägnade sig åt välgörenhet. En är Föreningen Ljusglimt. Den presenteras av Louise Louise Hagberg (1868–1944) 57

Hagberg själv i en artikel i Nordisk familjeboks supplement (1923). Louise Hagberg var dess ordförande redan från starten 1907 och var det ännu vid sin 75-årsdag 1943 (NM:LH). Ljusglimt samlade pengar till en fond för att ge självförsörjande, bildade kvinnor understöd när de blev gamla, så att de inte skulle behöva anlita fattigvården. År 1942 hade Ljusglimt två fastigheter i Häs- selby villastad, där kvinnorna fick fri bostad och kost. En tidningsartikel med anledning av Louise Hagbergs 75-årsdag nämner att hon då också var sekreterare i Föreningen Offervilja. Den föreningen startade under senare delen av 1910-talet och hade till ändamål att ”genom frivillig självbeskattning hjälpa fattiga gamla”. Medlemmarna skulle ”avstå varje vecka högst 1 kr., minst tio öre”. Louise Hagberg är en av de åtta kvinnor som undertecknar uppropet (NM: LH). Föreningarna Ljusglimt och Offervilja är sannolikt några av de engagemang Wikman sammanfattar i slutorden till minnesteckningen: Louise Hagbergs varma medkänsla med ensamma och nödlidande – kanske både väckt och fördjupad genom den rika personkännedom hon förvärvade under talrika forskningsfärder – fick under tidens lopp många verksamma uttryck i välgörenhe- tens och barmhärtighetens tjänst (Wikman 1945:174). I januari 1905 kallades Louise Hagberg till ledamot av Fredrika Bremer-För- bundet (NM). Medlemsförteckningen 1905 upptar även Hedvig Boivie, Hed- vig Bratt och Gerda Cederholm, alla amanuenser vid Nordiska museet. Fredri- ka Bremer-Förbundet drev bl.a. frågan om kvinnlig rösträtt och fredsfrågan. Louise Hagbergs engagemang i de frågorna omvittnas även av att hon var sty- relsesuppleant i Stockholms F.K.P.R., dvs. Föreningen för kvinnans politiska rösträtt och deltog i International Council of Women, som sökte främja samarbetet mellan kvinnoföreningar i olika länder (NM:LH). Redan när Föreningen Offervilja startar i början av 1900-talet bor Louise Hagberg på Floragatan 17. Hur länge hon då bott där, känner jag inte till. I en tidningsartikel med anledning av 70-årsdagen besöker journalisten hennes hem ”i en gammaldags rymlig våning i ett hus vid den stilla Floragatan, ett hem fyllt av gamla släktmöbler och familjeporträtt och med en mycket utpräglad atmos- fär av pietetsfullt vårdade traditioner” (KB). I en artikel som skrivs med anledning av 75-årsdagen i juli 1943 tar hon emot den kvinnliga journalisten i Lidingöhemmet. Där ”träffade hon dr Hagberg klättrande i den branta skogs- backen på tomten, och lätt som en ung flicka sprang hon, trots ett lårbensbrott häromåret, uppför trappan till arbetsrummet …”. Hon ”arbetar alltjämt vidare med obruten entusiasm, och den som träffar henne vägrar helt enkelt att tro prästbetygets uppgifter” (NM:LH). När jag ser fotot från 75-årsdagen kan jag bara instämma med journalisten. Därför låter jag det fotot (NM:LH) inleda den här artikeln. Louise Hagberg berättar för journalisten att det skulle bli en bok om julgra- nen, men ”åtskilligt annat tar ens tid och krafter i anspråk. Huset måste ses till och dessutom är det alltid frestande att fortsätta och samla mer och mer material.” Så vänder sig Louise Hagberg i artikeln till allmänheten, som hon brukar, 58 Birgitta Skarin Frykman och säger att hon är oerhört tacksam för alla upplysningar om folkliv och folktro. Hon är sig fortsatt lik, kort sagt. – Ett knappt år senare dör hon, i juni 1944. De olika slags utmärkelser som Louise Hagberg tilldelades visar att samtiden högt värdesatte både hennes forskning och andra arbetsinsatser vid Nor- diska museet. Som forskare var hon starkt engagerad i att göra det gamla bon- desamhället känt, inte för att bevara det utan därför att hon insåg vikten och betydelsen av att människan, då som nu, känner och förstår sig själv som kulturell varelse. Samtidigt verkade hon för samhälleliga förändringar som förbättringar av kvinnors villkor och för fred i världen.

Källor och litteratur Källor Kungliga biblioteket (KB): Släkten Hagbergs samling 1814–1933: L5:5 Genealogi öfver släkten Hagberg af J. Theodor F. Hagberg. – L5:7d Klipp av och om Louise Hagberg. Nordiska museets arkiv (NM): Louise Hagbergs samling (LH): F5 Släkthandlingar. – F6 Tillkomna handlingar av se- kundär proveniens. Uppsala universitets arkiv (UUA): Filosofiska fakultetens arkiv: AIa:83 fakultetens protokoll 1942. Dagny . Tidskrift för svenska kvinnorörelsen. Utgifven genom Fredrika Bremer-För- bundet. Hertha . Tidskrift för den svenska kvinnorörelsen utgiven av Fredrika Bremer-Förbun- det. Rösträtt för kvinnor . Utgiven av Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt. www.kb.se/sverigesperiodiskalitteratur. www.stockholmskallan.se/föreningar. www.runeberg.org/nf (Nordisk familjebok, uggleupplagan).

Litteratur Christiansen, Reidar Th., 1938: [Rec. av] Louise Hagberg, När döden gästar. Folk-Liv , s. 124–127. Dahlgren, Lotten, 1901: Arthur Hazelius. Några minnesord. Dagny 1901:10, s. 235– 239. Gustafsson, Hjördis, 1992: Med karameller och entusiasm som trollmedel. Om folklivsforskaren Louise Hagbergs arbete på 1920-talet. Uppsats för påbyggnadskurs i Et- nologi. Stockholms universitet. Hagberg, Louise, 1920: Gammal tro och sed i Sveriges bygder . Påskhögtiden. Råsunda. — 1923: Föreningen Ljusglimt. Nordisk familjebok . Supplement 1923, s. 1160. — 1937: När döden gästar. Svenska folkseder och svensk folktro i samband med död och begravning . Stockholm. Hagberg, Theodor, 1925: Rasbo-herden och hans familj. Släktkrönika hämtad ur brev och anteckningar. Lund. Hammarstedt, N. E., 1928: [Rec. av] Louise Hagberg, Gammal tro och sed i Sveriges bygder. Påskhögtiden. Fataburen , s. 208–209. Lilja, Agneta, 2000: Tillbakadragna kvinnor och banbrytande män. Dialekter och folkminnen. Hyllningsskrift till Maj Reinhammar den 17 maj 2000 . Uppsala. S. 189– 198. Louise Hagberg (1868–1944) 59

Meurling, Birgitta, 2007: Höga klackar och foträt forskning. Kvinnliga forskares position vid universitetet. Guts and Glory. Festskrift till Eva Lundgren. Red. Åsa Eldén & Jenny Westerstrand. Uppsala. S. 10–34. Monié, Karin, 2005: Carl August Hagberg och Karl August Hagberg. Ikoner – vision och tradition 5, s. 29–34. — 2008: Ord som himlen når. Carl August Hagberg – en levnadsteckning . Stockholm. Norberg, Rune, 1940: [Rec. av] Louise Hagberg, När döden gästar. Fornvännen , s. 334. Nordiska museets femtioårsfest den 24 oktober 1923. Fataburen 1924, s. 1–34. Nordiska museet under 125 år . Red. Hans Medelius, Bengt Nyström & Elisabet Stave- now-Hidemark. Stockholm 1998. Nylund Skog, Susanne, 1993: Louise Hagberg som forskare och författare. En granskning av artikeln ”Julhalm och Juldockor” och dess underlag. Uppsats för påbygg- nadskurs i Etnologi. Stockholms universitet. Redogörelse för Nordiska museets utveckling och förvaltning år 1926 . Stockholm 1927. Wikman, K. Rob.V., 1945: Louise Hagberg. Fataburen , s. 171–174. 60 Birgitta Skarin Frykman Martin P:n Nilsson (1874–1967) 61 Martin P:n Nilsson (1874–1967)

Catharina Raudvere Foto: Lunds universitetsbibliotek. Lunds Foto:

Martin P:n Nilsson föddes 1874 i Ballingslöv, Stoby socken, Kristianstads län, som ende son till lantbrukaren Per Nilsson och hans hustru Ingar Jönsdotter. Han avlade studentexamen i juni 1892 och skrevs in vid Lunds universitet föl- jande höst. År 1900 disputerade han och blev samma år docent i grekiska språ- ket och litteraturen. Efter en period som tillförordnad extraordinarie professor vid Göteborgs högskola tillträdde Nilsson hösten 1909 den nyinrättade professuren i klassisk fornkunskap och antikens historia i Lund. Den uppehöll han i trettio år, de sista tre åren som universitetets rektor (Gjerstad 1968). Niklas Hillbom påpekar i sin och Eva Rydstedts bok om det hundraårsjubi- lerande antikämnet i Lund hur Nilssons band till nordöstra Skånes landsbygd och till en bondesläkt med anor från 1500-talet fått en nästan mytisk status – odlad både av honom själv och av hans levnadstecknare. Rötterna i Ballingslöv återkommer som referenspunkt i både vetenskapliga skrifter och privata brev. Martin P:n Nilssons intressen spände över tid och rum, men påverkades också av hans sociala resa. Hillbom sammanfattar ett långt forskarliv med kontakter vid världens stora universitet, och över disciplingränserna: ”Han tog själv det svåra steget från åker till akademi, han skapade själv sin professur och formade själv ett universitetsämne” (2009:23). Detta steg och medvetenheten om sitt ursprung präglade mycket av det Nilsson skrev. Martin P:n Nilsson var i första hand antikforskare och hans långa och internationellt uppmärksammade karriär har tecknats på annat håll (Boëthius 1968; Hanell 1968; Callmer 1985a, 1985b; Gierow 1989). Här ska endast helt kort beröras hans insatser inom det folkloristiska fältet och då framför allt hans intresse för olika aspekter av folktro och folkseder (Granlund 1971). Nilsson bör- jade sin akademiska bana i en tid då disciplingränserna inte alltid hårdbevaka- des, och denna attityd förblev hans. Han fick under mitten av 1900-talet uppleva en lång period då den vetenskapliga specialiseringen tilltog alltmer, och han 62 Catharina Raudvere hade antagligen med nyfikenhet mött våra dagars ansträngningar att arbeta tvärvetenskapligt. Mycket av det Martin P:n Nilsson skrev kan idag betraktas som grundat i en akademisk mötespunkt mellan antikhistoria, religionshistoria och folkloristik. Trots en tung vetenskaplig och administrativ arbetsbörda gav sig Nilsson också tid till populärvetenskapliga framställningar och till folkbildande före- drag. Det gjorde honom välkänd i breda folklager och gav honom möjlighet att sprida sina idéer om länken mellan det folkliga och det primitiva och om den nordiska folkkulturens band till den kontinentala. När Årets folkliga fester kommer i en andra utökad upplaga 1936 ger Gebers förlag boken framträdande reklam med författarporträtt och kallar den ”en utmärkt julgåva”. Allra tydligast kommer banden mellan antikforskningen och folkloristiken kanske fram i studien Grekisk religiositet från 1946 (som även kom i översätt- ningar till engelska, tyska, franska, italienska och spanska samt i flera svenska upplagor). Den är ett slags sammanfattande version av Nilssons mest inflytelserika verk inom den klassiska fornkunskapen, Geschichte der griechischen Religion i två band från 1941 och 1950; den har av Svante Nordin rankats bland de elva verk som får representera en guldålder i svensk humaniora (2008: 267 f.). Flera av Nilssons skrifter om religion och folktro har en klassifikatorisk ka- raktär, där kategorierna ordnas efter funktion och i grunden speglar ett evolu- tionärt perspektiv. Det senare är föga förvånande och ingenting Nilsson är ensam om i sin generation religionsforskare. Det finns dock skäl att kommentera hans utsagor om den primitiva religionen också ur ett folkloristiskt perspektiv med utgångspunkt i boken Primitiv religion (vars första upplaga kom redan 1911 på tyska). Efter vad Nilsson kallar ”de psykologiska grundåskådningar- na” leder sju kapitel om djur- och växtkult fram till sagor och myter över diskussioner om människodyrkan, offer, trollkarlar och mysterier. Men det är i grundantagandet om de gemensamma psykologiska förutsättningarna som län- ken mellan primitiv religion och folktro finns hos Nilsson. Liksom i folktron speglar den primitiva religionen utsatta människors reaktioner i en värld av starka krafter som väcker både fruktan och nyfikenhet. I Primitiv religion hän- visar Nilsson till Taylor, Marett och Otto. Det vore poänglöst att idag kritisera Nilsson för hans hållningar; i stället kan vi läsa hans skrifter som dokument med ett både idéhistoriskt och lärdomshistoriskt värde. De visar på den öppen- het som fanns mellan disciplinerna och som han odlade. Professorn i klassisk fornkunskap rörde sig obehindrat som auktoritet bland både religionshistoriskt och folkloristiskt stoff. Nilssons flitiga akademiska folkbildningsarbete visar också på den spridning beskrivningar av primitiva kulturförhållanden och den evolutionära tanken om monoteismen som alla religioners slutmål hade vid denna tid. Men till skillnad från samtida populära etnografiska skildringar skapar Nilsson inte distans till det primitiva med exotiserande framställningar av det vilda. Han snarare erbjuder sin svenska läsare ett långtidsperspektiv på historien och sätter samtidens förnuft och rationalitet i förbindelse med det antika Martin P:n Nilsson (1874–1967) 63 grekiska arvet. Slutackordet i Primitiv religion kan tjäna som ett vältaligt exempel: Steget mellan magi och religion har tagits av många folk; steget mellan aitiologi och rationell vetenskap av ett enda folk, grekerna; de ha infört förnuftets rätt att kontrol- lera fantasins alster, därmed ha de skapat vetenskapen (Nilsson 1934a:216). I sina skrifter framhåller Nilsson inte bara det rationella arvet. Han betonar ock- så den personliga fromhetens och inte minst ritualernas betydelse. Här är Nils- son nästan en samtida i sin förvissning om att ingen religionsbeskrivning är komplett om den endast lyfter fram trosföreställningar och dogmer. Alla religioner praktiseras, och det kräver både en personlig insats och ett socialt kol- lektiv som arrangerar det som han kallar ”kultens former”. Samma tankar präg- lar framställningen i Grekisk religiositet (1946). Religion är aldrig statisk; det understryker Nilsson också i flera av sina skrifter. Religionen måste, om den skall tillfredsställa människans andliga behov, motsvara tidens livs- och världsåskådning; i en tid, då vetenskapen verkar bestämmande på människors uppfattning av värld och universum, måste den göra upp räkningen med tidens tankevärld (Nilsson 1946:222). Detta är ett tämligen radikalt yttrande, men Nilsson fortsätter resonemanget där han inte blir historiematerialist utan framför synpunkten att om så sker förlorar religionen ”sitt sanna väsen”. Föga förvånande avslutas resonemanget med ett citat ur Rydbergs ”Vadan och varthän?”, om tiden som söker i oändlighetens hav ”och söker fåfängt i varje stund / att nå det evigas ankargrund”. Om Nils- sons personliga förhållande till religion vill jag inte yttra mig, men av hans vetenskapliga alster att döma hade han en för tiden konventionell syn på kristendomen som en tanketradition som tar upp det grekiska rationella arvet under fromhetens hägn. Där det personliga i stället bryter starkt igenom är det i för- vissningen om vad barndomens erfarenheter betyder för den vuxne. Åter gör Nilsson Rydbergs ord till sina: ”i min moders blick / jag in i det eviga skåda fick.” Det finns en affinitet mellan Martin P:n Nilsson och Viktor Rydberg. Hos Nilsson framgår den kanske allra tydligast i inledningen till Straff och sällhet i den andra världen i förkristen religion (1937), där han liksom Rydberg i Me- deltidens magi (1864) understryker betydelsen av den antika kristendomens rationalitet (Raudvere 2009). Här finner vi också ett band mellan Nilssons antik- historiska och folkloristiska forskning, nämligen betydelsen av kristendomens seger både för tankeutvecklingen i den antika världen och för Norden. Kristen- domens närvaro i de folkliga sederna och festerna var en självklar fond för Nilsson, där mer romantiska forskare velat tolka in betydligt fler ”hedniska spår”. Lund saknade länge en lärostol i etnologiska ämnen. Efter åtskilliga akademiska turer fick Carl Wilhelm von Sydow 1941 en personlig professur i nordisk och jämförande folkkulturforskning vid Lunds universitet. Dessvärre var kontakten mellan Nilsson och von Sydow inte den bästa (Granlund 1971:160 64 Catharina Raudvere ff.; Bringéus 2006: 94 f.; 111 ff., 133 ff., 191 ff. et passim). Positioneringarna i debatten kan studeras i de bådas bidrag i Folkminnen och folktankar 1941 och 1943 samt i von Sydows artikel i Folkkultur 1944. (Se även Nils-Arvid Bringéus artikel om von Sydow i denna volym.) Konflikten med von Sydow kretsade kring benämningen på disciplinen och i lika hög grad om ämnets inne- håll men berör i grunden två skilda hållningar i studiet av religion och föreställ- ningar. von Sydow underströk trosföreställningarnas koppling till lokala kulturella sammanhang, medan Nilssons utgångspunkter var mer eller mindre breda jämförelser. Bringéus citerar ett brev från von Sydow till Knut Liestøl där den förres kritik blir explicit: Han [Martin P:n Nilsson] har ju skrivit några goda arbeten på folkminnesforskningens område, t.ex. Årets folkliga fester, populariseringen av vissa större standardverk, och därför tror han sig vara fackman. Men han har aldrig arbetat med primärmaterial och har därför inget perspektiv på området (Bringéus 2006:134). Det är hårda ord, visserligen uttryckta i ett privatbrev, men de pekar på ett skifte i vetenskapssyn och den tidigare nämnda högre specialiseringen, där von Sy- dows kritik av Mannhardt blev en indirekt kritik av Martin P:n Nilsson. Till problemet hör också att Nilsson inte försvarade sin komparativa ståndpunkt teoretiskt utan mer som ett empiriskt faktum. Det skulle dröja till introduktio- nen av strukturalismen på 1960-talet innan sådana brett jämförande perspektiv blev gångbara igen, och då blev jämförelserna snarare en antropologisk ange- lägenhet än en etnologisk. I Festdagar och vardagar skriver Martin P:n Nilsson: Det råder en växelverkan mellan allmogekulturen och de högre ståndens kultur. Den senare är internationell, den sprider sig från det eller de folk, som stå främst som kulturens främjare och bärare, till andra, som ännu ej hunnit så långt (Nilsson 1925:19). Han påpekar här att folkkulturen inte är ursprunglig; via de övre samhällsskik- ten kommer också långväga impulser till allmogen. I stället för att läsa citatet ovan som konventionell evolutionism kan man också se det som ett vittnesbörd från en forskare som vill sätta det svenska och det nordiska i ett kontinentalt, ja, kanske till och med globalt, sammanhang. Nilsson utbrister: ”Nya tider, nya seder! Folket är i mångt och mycket icke den trogna bevarare av urtidens arv, till vilken romantiken och forskningen efter religionens ursprungsformer velat göra det” (Nilsson 1925:29). Jesper Svenbro har noggrant utrett frågan om eventuell rasism och genetisk determinism i Nilssons skrifter (Svenbro 2007). Utgångspunkten är antydningar om att Nilsson skulle ha uttryckt antisemitiska eller rasistiska ståndpunkter, vilket Svenbro kan tillbakavisa helt. Martin P:n Nilsson använder termer som process och karakteriserar traditioner som sega när han beskriver långsamma förändringar i en tid som dyrkar för- ändringen och uppbrotten från det gamla. Men snarare än romantiker är Nils- son ett slags idealist. I grunden anas en uppfattning om att religion i smått idealistisk mening existerar; de varierande uttrycksformerna för olika religioner är endast tidens tillfälligheter och kommer snart att skifta skepnad: Martin P:n Nilsson (1874–1967) 65

Underströmmen från urkällan finns där och går stark och mäktig, men de uråldriga och allmänmänskliga föreställningarna ikläda sig skiftande och tidsbestämda former, och de urgamla bruken vandra och uppträda i nya kombinationer (Nilsson 1925:30). Som citaten ovan visar låter Nilsson sina resonemang kring religion gå i två riktningar: å ena sidan är religion en faktisk urkälla som tar sig många former, å andra sidan hänvisar han till allmänmänskliga psykologiserande behov som därmed gör religion situationsbunden. Ur religionshistoriskt perspektiv finner jag Nilssons brygga mellan det nordiska och det klassiska vara hans originel- laste bidrag till folkloristiken, ett bidrag som kanske inte fick den plats inom studiet av folktro som det kunde ha fått. Ytterligare två teman bland Nilssons intressen måste nämnas: folklig tide- räkning och folkliga högtider. Där blev hans insatser omedelbart inkorporerade i den samtida folkloristiken. Båda områdena återkommer i hans enorma bibliografi, och det är föga förvånande att han medverkar i två av banden till samlingsverket Nordisk kultur : volym 21 Tideräkningen (1934) och volym 22 Årets högtider (1938). Redan 1915 hade Nilsson publicerat första upplagan av Årets folkliga fester. I förordet understryker han betydelsen av de antika festbruken som bakgrund för sitt intresse liksom att minnen från hembygd och barndom fått arbetet att svälla ut. Det finns naturligtvis en uppenbar koppling mellan intresset för tide- räkning och de kalendariska högtiderna. Detta är också en röd tråd redan i denna tidiga framställning som bygger på en årstidsstruktur som Nilsson, trogen sina tankar om religion, förklarar utifrån historisk påverkan i kombination med faktiska levnadsförhållanden. Till de flesta högtiderna och ritualerna, som Nilsson presenterar här och i andra skrifter på temat, tecknas en lång historisk bakgrund. Det kan vara värt att notera att han i framställningarna över festsederna framhåller en abrahamitisk genealogi, där högtiderna kopplas till judiska och kristna ritualer, eller en antik och norrön bakgrund. De fenomenologiska och universalistiska perspektiven från studierna av primitiv religion är inte så framträdande i analysen av årets fester. Här är utgångspunkten i stället historisk förändring inom ett specifikt kulturområde och de faktiska stråk av inflytande som kan skönjas i dessa utvecklingsprocesser. Intresset för tideräkningen är, vid sidan av den givna kopplingen till högti- derna, en del av Nilssons förståelse av kulturell utveckling. Ett mer komplext samhälle kräver mer sofistikerade redskap för struktur och ordning, och där är uppdelningen av tid ett givet instrument. Även kring detta tema finns en tidig publikation som utgångspunkt för senare studier, Primitive Time-Reckoning från 1920. Det som särskilt tilldrar sig Nilssons intresse är att den svenska folkliga tideräkningen utgör ett så tydligt exempel på hur det fornnordiska och antika har införlivats i samma system och fått bred folklig spridning.

* 66 Catharina Raudvere

Nedanstående citat ur Festdagar och vardagar kan läsas som ett slags pro- gramförklaring som kommer att vara giltig för flera decennier av fortsatt publi- kationsverksamhet: För en rätt förståelse av vår folkkultur behövs både de stora riktlinjerna, som det all- männa, jämförande betraktelsesättet giver, och den historiska forskningen, som visar hur denna kultur växlat och hur dess element vandrat under de olika inflytelser, som träffat vårt folk (Nilsson 1925:31). I den tid när orden skrivs har moderniteten blivit ett livsvillkor som allt tydligare berör såväl sociala förhållanden, politik, konst som vetenskap. Det är uppenbart att Nilsson visar ett konservativt drag när han blickar tillbaka på en all- mogekultur som tappar alltmer mark och blir hänvisad till städernas friluftsmu- seer. Men han är också genom sin forskargärning klart öppen för de tidigmo- derna förändringarna som positiva och lyfter fram både teknisk och andlig progression. Ett konkret exempel är boktryckarkonstens betydelse för kalendrar och almanackor, eller jordbrukets successiva mekanisering som har ekonomiska konsekvenser med implikationer också för det andliga livet. Citatet tyd- liggör den forskningsstrategi som är Nilssons: en ambition att sammanlänka det allmänna med det kontextbundna. Axel Boëthius påpekar att Martin P:n Nilsson inte är någon teoretiker i sitt studium av mänsklig kultur, och man kan tillägga att spänningen mellan det universella och det historiska aldrig blir problematiserat. Nilssons vilja att täcka in bådadera kan i stället läsas som ett av de stora försöken i svensk humaniora att framställa kulturhistoriska synte- ser. I sina folkloristiska studier använder Nilsson, till skillnad från flera av de forskare som presenteras i denna volym, endast i undantagsfall egeninsamlade källor. Men så är Martin P:n Nilsson en gäst i folkloristiken från antikforskningen och religionshistorien. Hans bidrag till studiet av folktro är tvåfaldigt. Nilsson bryter som konsekvens av sin orubbligt källkritiska hållning definitivt med den romantiska föreställningen om det autentiskt nordiska. Oavsett hans tidsbundna evolutionistiska utgångspunkter är hans skrifter ännu idag en på- minnelse om att folktro är religion och bör förstås som sådan. I Nilssons fram- ställningar av folktron saknas inte heller religionens kanske viktigaste sociala manifestationer: ritualer och högtider.

Litteratur Boëthius, Axel, 1968: Martin P:n Nilsson 1874–1967. Minnestal . Kungl. Vetenskaps- och Vitterhets-Samhället i Göteborg. Årsbok . Göteborg. Bringéus, Nils-Arvid, 2006: Carl Wilhelm von Sydow som folklorist . Uppsala. Callmer, Christian, 1985a: Klassiska arkeologer från Lund. Vetenskapssocieteten i Lund. Årsbok . Lund. –– 1985b: Tillkomsten av professurerna i klassisk fornkunskap och antikens historia 1909–10. Lychnos . Gierow, Pär Göran, 1989: Nilsson, Nils Martin Persson. Svenskt biografiskt lexikon 26. Gjerstad, Einar, 1968: Martin P. Nilsson in memoriam. Scripta minora Regiae Societa- tis humaniorum litterarum Lundensis 1967/68:5–28. Martin P:n Nilsson (1874–1967) 67

Granlund, John, 1971: Martin P:son Nilsson. Biographica. Nordic Folklorists of the Past. Studies in Honour of Jouko Hautala 26.6.1970 . Red. Dag Strömbäck et al. Kø- benhavn. Hanell, Krister, 1968: Martin P:son Nilsson. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens årsbok . Hillbom, Niklas och Eva Rydstedt, 2009: Antikens kultur och samhällsliv i Lund. Hund- ra år av pedagogik och forskning . Lunds universitet Humaniora och teologi. Nilsson, Martin P:n, 1915: Årets folkliga fester . Stockholm. –– 1920: Primitive Time-Reckoning . A Study in the Origins and First Development of the Art of Counting Time among the Primitive and Early Culture Peoples . Lund. –– 1925: Festdagar och vardagar. Uppsatser om folkseder och kalender . Stockholm. –– 1934a: Primitiv religion . 3 rev. uppl. Stockholm. –– 1934b: Folklig tideräkning. Nordisk kultur 21: Tideräkningen . Stockholm, Oslo, Kø- benhavn. –– 1938a: Folkfesternas samband med år och arbetsliv. Nordisk kultur 22: Årets högti- der . Stockholm, Oslo, København. –– 1938b: Julen. Nordisk kultur 22: Årets högtider . Stockholm, Oslo, København. –– 1937: Straff och sällhet i den andra världen i förkristen religion . Stockholm. –– 1941–1950: Geschichte der griechischen Religion. ( Handbuch der Altertumswissen- schaft. ) München. –– 1941: Ny folklore och gammal folktro. Folkminnen och folktankar . –– 1943: Professuren i nordisk och jämförande folkkulturforskning. Folkminnen och folktankar . –– 1946: Grekisk religiositet . Stockholm. Nordin, Svante, 2008: Humaniora i Sverige. Framväxt, guldålder, kris . Stockholm. Raudvere, Catharina, 2009: Viktor Rydbergs Medeltidens magi. En religionshistorisk läsning. Kulturhjälten. Viktor Rydbergs humanism. Red. Birgitta Svensson och Birthe Sjöberg. Stockholm. Svenbro, Jesper, 2007: Tre seminarier om Martin P:n Nilsson och den genetiska deter- minismen. Försokratikern Sapfo och andra studier i antikt tänkande. Göteborg. (Logos Pathos 8.) von Sydow, Carl Wilhelm, 1941: Religionsforskning och folktradition. Folkminnen och folktankar . –– 1944: Folkminnesforskningens uppkomst och utveckling. Folkkultur . 68 Catharina Raudvere Hilding Celander (1876–1965) 69 Hilding Celander (1876–1965)

Fredrik Skott Foto: Henry Goodwin. B. Henry Foto:

Under mellankrigstiden var Göteborg ett av landets starkaste folkloristiska fäs- ten. Flera av de främsta forskarna i ämnet verkade i staden, på högskolan exa- minerades studenter i Nordisk och jämförande folkminnesforskning och inte minst fanns där ett blomstrande traditionsarkiv. I centrum för forskningsmiljön stod Hilding Celander; hans roll var inspiratörens, organisatörens och den vetenskapliga ledarens. Hilding Celander föddes 1876 i Arboga. Han växte upp i tre rum och kök i stadens folkskolehus, där hans far tjänstgjorde som lärare, organist och klock- are. Miljön var småborgerlig, för att använda Celanders egna ord, även om för- äldrarna hade vitt skilda bakgrunder. Fadern, Gustav Magnusson, var uppväxt under knappa förhållanden på en liten småländsk bondgård men hade ”läshu- vud” och skickades till seminariet i Växjö. Som femtonåring fick han sin folk- skollärarexamen; innan dess hade han tagit sig namnet Celander. Hilding Ce- landers mor, Lisa-Cajsa, föddes i Karlstad där hennes far var vaktmästare på stadens fängelse. Hon blev dock uppfostrad av en förmögen farbror, garvare och gårdsägare i Arboga. Lisa-Cajsa ändrades till Elisabeth Catharina och efternamnet Sörman lades till. Tillsammans fick Gustav och Elisabeth Catharina fyra barn. De fick möjlighet att studera. Efter examen från Karolinska högre allmänna läroverket i Örebro skrevs Hilding Celander 1894 in som student vid Uppsala universitet. Nordiska språk blev Celanders huvudämne, Adolf Noreen hans professor. Tre år efter flytten till Uppsala tog Celander sin fil. kand., han licentierade 1904 och disputerade 1906 på avhandlingen Om övergången av ð>d i fornisländskan och fornnorskan , vari han med framgång undersökte en viktig ljudövergång i de fornnordiska språken. Året därpå utnämndes Celander till docent i ämnet (DAGF 1149; Ström 1966; Mjöberg 1929). Nordiska språk var ett ämne i tiden och professor Noreens seminarium be- römt för sin bredd och öppenhet. Diskussionerna vid och kring seminarierna 70 Fredrik Skott rörde både det förgångna och samtiden, språk, kulturhistoria och politik (jfr Elmevik 1990–1991). Förutom att studera fornnordiska språk åkte Celander på flera studieresor till de nordiska grannländerna och författade artiklar om språklig skandinavism. Precis som sin professor engagerade han sig alltså politiskt (DAGF 1149). I en minnesskrift över föreningen Verdandi omnämns Ce- lander särskilt som en outtröttlig ”arbetare i de radikala idéernas tjänst” ( Ver- dandi 1932; Skott 2008:60). Under studietiden var han också aktiv amatörfo- tograf och alpinist. Bl.a. deltog han i den första bestigningen av Akka-massi- vets topp (Ström 1966). Adolf Noreens seminarier fungerade närmast som en plantskola, inte bara för språkforskare utan även för folklivs- och folkminnesforskare (jfr Arvastson 2000:19 ff.). Talande är att både Sven Lampa och Herman Geijer återfinns bland Celanders studiekamrater; den förre blev senare Sveriges förste docent i folklivsforskning medan den sistnämnde var en av initiativtagarna till Under- sökningen av svenska folkmål, senare Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsa- la (ULMA). De tre ingick också i samma matlag och var personliga vänner. Ti- digt kom också Celander att intressera sig för utforskandet och tillvaratagandet av folkets minnen. Under studietiden höll han föreläsningar om folktro, och sommaren 1897 upptecknade han dialekter och folkminnen i Lillkyrka socken, Närke (DAGF 1149; jfr Celander 1922). Delvis utgick han också från samtida folkminnesuppteckningar i Lokes mytiska ursprung (1911), där han utifrån en filologisk textanalys belyser och tolkar myten om Loke som fisknätets uppfinnare. Celanders viktigaste bidrag till problemkomplexet var, enligt Anna Birgitta Rooth, att han associerade dialektordet locke ’spindel’ (jfr lockanät och lockasnara ’spindelnät’) med Loke. En annan benämning för nätet var dvärganät , vilket Celander tog som tecken på att Loke, fisknätets uppfinnare, var dvärg. Ordet lúka ’innesluta’ tolkade han som typiskt för Lokefiguren och ett tecken på att denne var att betrakta som ett övernaturligt, ktoniskt väsen. Ur- sprungligen, konkluderar Celander, var Loke ett bergväsen, en vätte eller alv, i förbindelse med de dödas värld (Celander 1911; Rooth 1961:2; Ström 1966). När det gällde sina älsklingsämnen kunde Celander, vilket Folke Ström betonat, ”engagera sig med en lidelse som liknade hetsighet”. Kort sagt var Ce- lander ingen kompromissernas man; tvärtom hamnade han ofta i konflikt med ämnesföreträdare med avvikande ståndpunkter (Ström 1966). Lokes mytiska ursprung utgör ett exempel på Celanders polemiska ådra. I boken riktade han på punkt efter punkt hård kritik mot den danske folkloristen Axel Olriks teorier om Loke. I debatten som följde gick dock Olrik, en av samtidens mer inflytelserika forskare, till hårt motangrepp vad gällde sakfrågan men också mot Ce- lander som forskare och polemiker. Axel Olriks skarpa omdömen kanske också var en av förklaringarna till att Celander temporärt lämnade folkloristiken för att i stället fokusera på ett annat ämne i tiden – modersmålet (Celander 1914; Olrik 1912; Ström 1966). Redan 1910 hade Celander lämnat Uppsala för Göteborg och ett lektorat i modersmålet. Kort därefter träffade han studentskan Vera Hoffman. De båda Hilding Celander (1876–1965) 71 gifte sig 1914 och tillsammans fick de sex barn mellan åren 1915 och 1923. Som brukligt var skötte Vera hemmet, Hilding karriären. I sina monografier tackade han också alltid sin hustru, bl.a. för ”ovärderligt bistånd, i många former!” (Celander 1928a:IX). Under 1910-talet bidrog Celander i allra högsta grad till att reformera modersmålsundervisningen. Vid sidan av sin egen undervisning deltog han aktivt i den samtida skolpolitiska debatten, bl.a. med skrifter som Studentexamen. Kritik och reformförslag (1917) och, med Malte Jacobs- son, Gymnasiereformen (1919). I samarbete med Jeanna Oterdahl utarbetade han även den populära lärobokssamlingen Saga och Sanning (1–5, 1918– 1925). Störst betydelse torde dock Modersmålslärarnas förening ha fått, vilken Celander och Josua Mjöberg tog initiativ till redan 1912. Den livaktiga före- ningen kom att fungera som en landsomfattande organisation för modersmåls- lärare. Dess program satte, i nyhumanistisk anda, personlighetsbildningen som modersmålsundervisningens huvudsakliga mål. Även om Celander senare, från mitten av 1920-talet och framåt, återvände till folkloristiken och alltmer sällan publicerade skrifter av didaktisk eller pedagogisk art var det inom skol- världen han fick sin försörjning. Från 1917 tjänstgjorde han som studierektor vid Göteborgs lyceum för flickor och åren 1929–1942 som rektor vid Högre allmänna läroverket för flickor i Göteborg (DAGF 1149; Ström 1966). I samtiden omnämndes han ofta som en av landets främsta modersmålslärare. Även om skolfrågorna tog större delen av Celanders tid under 1910-talet hade han inte släppt folkloristiken helt. I december 1917 författade han en ar- tikelserie, ”Våra döende folkminnen och deras insamling”, i Göteborgs Han- dels- och Sjöfarts-Tidning . Däri propagerade Celander för inrättandet av en professur i folkminnesforskning och en skyndsam insamling av folkets minnen. Vad som nu finns kvar, betonade Celander, var ”endast döende minnen av en tid, som är oåterkalleligen förbi”. Det gällde därför att, innan det var för sent, med alla till buds stående medel arbeta för ”tillvaratagande av de sista resterna av vårt gammalsvenska odlingsarv”. 1919, efter en kurs i folkminnesuppteck- ning vid Göteborgs högskola med C. W. von Sydow som föreläsare, deltog Ce- lander i bildandet av Västsvenska folkminnesföreningen, vars syfte var att dokumentera folkminnen i Bohuslän, Dalsland, Halland, Västergötland och Värmland. 1926 grundades ännu ett traditionssamlande arkiv i staden, Institu- tet för folkminnesforskning vid Göteborgs högskola. Föreningen och institutet hade samma övergripande syfte och deras samlingar utgjorde tillsammans Västsvenska folkminnesarkivet. Redan från början var Celander en av de drivande krafterna inom arkivet, bl.a. som ordförande i både föreningen (1919– 1930) och institutet (1926–1947). Kring Västsvenska folkminnesarkivet samlades en rad folkloristiskt intresserade forskare. Förutom Celander kan nämnas David Arill, Carl-Martin Bergstrand, Olof Forsén, Sverker Ek, Johan Kalén, Waldemar Liungman och en ung John Granlund. Verksamheten inriktades på folkminnen i snäv definition. Här skilde sig Göteborgsarkivet från t.ex. Uppsala landsmålsarkiv som dokumenterade både dialekter och folkminnen samt från Nordiska museet som 72 Fredrik Skott bedrev både etnologisk och folkloristisk insamling. Till stor del berodde inriktningen på Celanders kompromisslösa engagemang för folkminnesforskningen, ett ämne som han ansåg ha en missgynnad ställning inom vetenskapssamhället, vilket han också framförde i en rad artiklar (Celander 1926 & 1928b). Gång på gång ifrågasatte han varför ”’filologisk folkminnesforskning’ nödvändigt skall sammankopplas med antingen filologi (närmast dialektforskning) eller ’kulturforskning’ (’materiell kulturforskning el. föremålsforskning’)”. Vad Celander propagerade för, i likhet med bl.a. von Sydow, var i stället en ”fullt självständig ställning åt folkminnesinsamlingen o. forskningen”. Först sedan Celander av- gått som ordförande för Institutet för folkminnesforskning kom arkivet att vidga sin verksamhet till att även innefatta det som i samtiden definierades som folkliv. Västsvenska folkminnesarkivet hade en oerhört aktiv insamlingsverksamhet, så aktiv att karteringar utifrån folkminnesmaterial ofta får en västsvensk slagsida. Arkivet rekryterade både bygdemeddelare och stipendiater, många av de sistnämnda direkt från Högre allmänna läroverket för flickor i Göte- borg, där Celander var rektor. Vid sidan av de frågelistor som användes kon- struerades särskilda frågeböcker, bl.a. Carl-Martin Bergstrands omdebatterade Frågebok för folkminnesinsamling (1934; jfr Skott 2001:79–97). Vidare utarbetades metoder för att samla in material via upprop och tävlingar i väst- svenska tidningar. Delar av det insamlade materialet presenterades i böcker som Tro, sed och sägen , samlingsvolymen Västsvensk forntro och folksed och i Carl-Martin Bergstrands många sägensamlingar. Även om insamlingsverksamheten prioriterades saknades inte kopplingar till pågående forskning. Boken Västsvenska folkminnen , utgiven av arkivet, är ett exempel härpå. Från och med 1924 tog också arkivet över den av C. W. von Sydow grundade tidskriften Folkminnen och folktankar , landets kanske främsta folkloristiska organ. Hilding Celander var dess huvudredaktör åren 1929–1944, då tidskriften uppgick i Arv och utgivningen togs över av Kungl. Gustav Adolfs Aka- demien för svensk folkkultur. Sammantaget kan Västsvenska folkminnesarkivet, under Celanders ledning, sägas ha varit ett av de aktivaste traditionsarkiven. Som ordförande drog Celander i mångt och mycket upp de övergripande riktlinjerna för verksamheten och skötte kontakterna med både svenska och utländska forskare och traditionsarkiv. Han initierade också en stor del av arkivets dokumentationsprojekt. Exempelvis knöt vissa pristävlingar som ”Hur firades jul förr i tiden?” (1919), ”Gammaldags tro och sed om gröda och boskap” (1920) och ”Vad vet ni om gloson, nattrammen och gastar?” (1939) direkt an till Celanders egen forskning. 1928 publicerades Nordisk jul I. Julen i gammaldags bondesed , resultatet av nära ett decenniums forskning. Flera av Celanders tidigare artiklar, t.ex. ”Jul- kärve och Odinskult” (1920), ”Sädesanden och den sista kärven i svenskt skör- debruk” (1921) och ”Julen som äringsfest” (1925), kan ses som direkta förstu- dier till boken . Med den danske folkloristen Feilbergs verk Jul som förebild Hilding Celander (1876–1965) 73 hade Celander tänkt sig ett arbete i två band. Med den första delen ville han ”så objektivt som det är möjligt för en forskare som har sina små käpphästar, och så fullständigt som man kan våga sig på i en framställning, som vädjar till den stora allmänheten” beskriva allmogens julfirande i äldre tid (Celander 1928a: 7). Den främsta inspirationskällan var, för att ånyo citera Celander, Wilhelm Mannhardts ”banbrytande undersökningar om folktron om grödan och vegeta- tionsandarna”. I Nordisk jul I betonades därmed julen som en fest til árs , för årsväxten, i likhet med vad exempelvis Nils Edvard Hammarstedt och Martin P:n Nilsson tidigare gjort (Celander 1928a:5). Celander hade tänkt utveckla dessa tankegångar i en andra del av Nordisk jul . Där skulle även den nordiska julens utvecklingshistoria och de högre ståndens julfirande tas upp till diskussion. Noter och källhänvisningar för hela verket skulle också publiceras i en andra del av verket. Nordisk jul I mottogs delvis mycket positivt. Så kallade Martin P:n Nilsson t.ex. boken ”det betydelsefullaste arbetet, som på rätt lång tid sett dagen inom folklivsforskningen” (Nilsson 1929; jfr Ström 1966). Men alla var inte lika entusiastiska. 1929 publicerade landets ledande folklorist, Carl Wilhelm von Sy- dow i Lund, en tio sidor lång, detaljerad och allt annat än positiv recension i Skånska folkminnen . Inledningsvis konstaterade von Sydow att Nordisk jul I var en mycket tilltalande bok som dessutom språkligt sett var en utmärkt fram- ställning. Författaren var ”icke för intet […] känd som en av våra skickligaste modersmålslärare”. Men flera betänkligheter fanns. Celander kritiserades hårt för att ha lutat sig mot Mannhardt, ”vars dogmer han blint tror och driver in ab- surdum”. Inte nog med att Celander tydde sig till en föråldrad teori, menade von Sydow, utan han hade även presenterat sitt material så att det ”ser ut att stödja hans fantastiska teorier, ett förfaringssätt, som icke kan anses vetenskapligt tillåtet”. Nästan än värre var att en stor del av materialet var hämtat från Västsvenska folkminnesarkivets samlingar. När det gällde ”den speciellt svenska traditionen” borde tyngdpunkten i stället ha lagts på Svealandskapen. Att framför allt använda uppteckningar från Västsverige, betonade von Sydow, kunde ha varit acceptabelt om insamlingen där ”skett med ovanligt omsorgs- fulla metoder och urvalet gjorts med kritisk omsikt”, vilket dessvärre inte var fallet. Tvärtom led göteborgsarkivet av Hilding Celanders ”felaktiga syn på själva insamlingsfrågan”. Kort sagt menade recensenten att ovetenskapliga insamlingsmetoder användes i Göteborg. Vissa av uppteckningarna i Nordisk jul I torde till och med ha kommit till för att ”glädja den, som mycket gärna vill ha just ett sådant meddelande till stöd för en högst älskad, men föråldrad teori”. Vidare uttryckte von Sydow sin förvåning över att Celander, en ”man med filologisk skolning”, inte källkritiskt granskat sitt material. Möjligen kunde detta bero på att författaren var ”född i stad” och dessutom inte själv bedrivit insamling i tillräckligt stor utsträckning. Han saknade därmed ”den grundligare kän- nedom om allmogens tankevärld som för en vetenskaplig folkminnesforskare är nödvändigt”. Sammanfattningsvis, framhöll von Sydow, hade Celander age- rat ”vetenskapligt oförsvarligt” och bristerna med Nordisk jul I var av ”mycket 74 Fredrik Skott allvarlig karaktär” (von Sydow 1929). Några av von Sydows elever, däribland Waldemar Liungman, publicerade liknande recensioner. Få populärvetenskapliga böcker har kritiserats lika hårt som Nordisk jul I. Visserligen råder det ingen tvekan om att von Sydow och hans elever ansåg att de Mannhardtska teorierna var föråldrade men samtidigt var det knappast den enda eller ens den viktigaste anledningen till kritikens omfattning. Sätter man in recensionen i ett större sammanhang framträder andra tydliga motiv till den ovanligt hårda kritiken. Att det i recensionen framhölls att Celander var en mo- dersmålslärare och filolog, outbildad och okunnig i folkminnesforskning, var ingen slump. Det var heller ingen slump att von Sydow angrep Västsvenska folkminnesarkivet och dess insamlingsmetoder. Det von Sydow tog upp i recensionen var i själva verket detsamma som framhållits som Hilding Celanders förtjänster i ett annat sammanhang, nämligen i Kungl. Maj:ts proposition nr 115 som presenterades samma år. I propositionen föreslogs skapandet av en ”Undersökning av Sveriges folkminnen”. Som sekreterare, och därmed i praktiken ledare för landets folkminnesinsamling, skulle Hilding Celander fungera. Visserligen betonades att von Sydow egentligen ägde ett företräde över Celander när det gällde vetenskapliga meriter men att även den sistnämnde väl styrkt sin skicklighet, bl.a. med Nor- disk jul I. I propositionen fastslogs dock att Celander hade ett betydligt företrä- de som organisatör. Västsvenska folkminnesarkivet, tillkommet på initiativ av Celander, togs särskilt upp som ett exempel, ”utmärkt som det är av energien i sitt fältarbete, överskådligheten i samlingarnas anordning och överhuvud i sin utmärkta organisation” (RT: proposition 1929:115; jfr Bringéus 2006:126– 127). von Sydow skulle få nöja sig med en arkivarietjänst med undervisnings- skyldighet (och därmed med lägre betalning och mindre status). Att åtminstone en del av förklaringen till recensionens innehåll låg häri menade i varje fall Ce- lander. Till von Sydow i Lund skrev han rakt ut: ”Du anser dig ( med rätta ) orättvist behandlad. Och så låter du din bitterhet gå ut över en, som du anser orättvist gynnad” (LUB: brev från Celander till von Sydow, 12 mars 1929). Det råder inget tvivel om att kritiken mot Nordisk jul I bör betraktas i ljuset av proposition 115. Den var, uttryckligen, ett av många försök att hindra att för- slaget blev verklighet. Som ett led häri spreds recensionen inom vetenskaps- samhället men även till lämpliga riksdagsmän. Med recensionen ville von Sy- dow bevisa sin forna väns inkompetens som ledare för Sveriges folkminnesforskning men också för en eventuell framtida lundaprofessur i ämnet, vilken han var orolig att Celander skulle kunna söka och få. Idag är striden kring Ce- landers bok och proposition 115 högst intressant ur ett ämneshistoriskt perspektiv. Den går att tolka som ett led i professionaliseringsprocessen, som en del av kampen mellan ”gammal” och ”ny” traditionsforskning, där Martin P:n Nilsson, Hilding Celander och Nils Lithberg (som var en av dem som föreslagit Celander till posten som nationell insamlingsledare) stod på ena sidan och von Sydow och hans yngre och i ämnet utbildade lärjungar på den andra. Den går också att se som ett exempel på den bourdieuska kampen om makt och aukto- Hilding Celander (1876–1965) 75 ritet inom vetenskapssamhället, på hur andra mekanismer än de strikt vetenskapliga påverkar en disciplins utveckling (Bourdieu 1996). von Sydows recension, och andra kontroverser i samband med proposition 115, fick stora konsekvenser för Hilding Celander. Den andra delen av verket Nordisk jul blev aldrig tryckt. Propositionen avslogs och Celander gick därmed miste om möjligheten att försörja sig som folkminnesforskare. Hans inflytande, auktoritet och inomvetenskapliga status hade också reducerats. Detsamma gäller ”hans” arkiv, det vill säga Västsvenska folkminnesarkivet, vilket jag återkommer till. Trots den massiva kritiken övergav Celander till en början inte de Mannhardtska teorierna. Tvärtom intensifierade han under en period studierna härav; artiklarna ”Säfrua och korntösa i värmländskt folkminne” (1929) och den omdebatterade ”Gloson – en sädesande?” (1937) kan nämnas som exempel. Men från att ha anammat ett synsätt i Mannhardts efterföljd utvecklade Celander, som Folke Ström (1966) har påpekat, med tiden en alltmer kritisk och stringent metod. Julen stod fortfarande i centrum. 1950 publicerades Stjärngossarna , Hilding Celanders allra omfångsrikaste bok. På hela 500 sidor granskar han ingående de svenska och finlandssvenska stjärngångstraditionerna. Efter att inledningsvis ha presenterat andra och liknande seder, bl.a. i Danmark och Tyskland, redogör Celander detaljerat för källmaterialet om de svenska stjärngossarnas historia, från mitten av 1600-talet och framåt. Vad gällde de äldsta källorna (ca 1650–1850) eftersträvade Celan- der fullständighet medan ett urval av uppteckningsmaterialet rörande 1850- talet och framåt presenterades geografiskt. Förutom den rent deskriptiva mate- rialpresentationen innehåller Stjärngossarna ingående analyser av traditionens grundelement (stjärnan, stjärnbärarna, sångerna, utklädseln, etc.), utveckling, spridningshistoria och plats i folklivet. Det monumentala verket vittnar i allra högsta grad om Celanders stora engagemang för och kunskaper om ämnet. Än idag är Stjärngossarna standardverket vad gäller stjärngångstraditionerna och deras historia (Celander 1950). Boken följdes bl.a. av artikeln ”Förkristen jul enligt norröna källor” (1955) där Celander behandlar ett ämne som från början var tänkt att behandlas i den andra delen av Nordisk jul . Vad bevarat källmate- rial kan säga oss om den förkristna tidens julfirande är temat för artikeln. Ytterligare en sen artikel, i mitt tycke en av Celanders främsta, förtjänar att lyftas fram. I ”Grävso och gloso” (1952) återvände Celander till frågan om de Mannhardtska teorierna. Tidigare hade han, bl.a. i artikeln ”Gloson – en sä- desande” (1937), koncentrerat sig på gloson som ”korndämon”, sädesande. Nu fokuserade han ånyo på offer av säd till gloson men omprövar helt sina tidigare tolkningar. Efter en övertygande analys konkluderar Celander: ”Där kvarläm- nandet av sädesstrån vid skördens slut framstår som en gåva, ett ’offer’, till nå- got väsen i gestalt av ett svin, så är det inte till någon ’Korndämon’, någon mytisk bärare av grödans makt, utan till en reell skadegörare, ett grävsvin.” Men, betonade han starkt, att grävson-gloson med all sannolikhet var detsamma som en grävling (och därmed ingen sädesande) innebar inte på något sätt ”ett generellt vederläggande av Mannhardts teorier om Korndämonen” (Celander 1952: 76 Fredrik Skott

71–72). Sitt sista forskningsprojekt startade Celander vid 86 års ålder. Inspire- rad av Anna Birgitta Rooths Loki in Scandinavian Mythology (1961), vars resultat delvis överensstämde med de slutsatser Celander drog redan 1911, fär- digställde han på ålderns höst ännu ett manuskript om Loke-problemet. Men texten trycktes aldrig. Celander avled 1965 (Ström 1966). Hilding Celander var en ovanligt produktiv forskare, särskilt med tanke på att hans forskningsgärning bedrevs vid sidan av hans ordinarie arbete som rektor. Hans många detaljrika studier vittnar om en god stilistisk förmåga kombi- nerad men en sällsynt stor beläsenhet, både inom folkloristik, nordiska språk och religionshistoria (jfr Tuneld 1978). Under sin livstid mottog han en rad ut- märkelser för sina insatser. Festskriften Folkminnesstudier tillägnade Hilding Celander (1926) kan särskilt nämnas. 1944 förärades han också professors namn, heder och värdighet. Idag tillhör Hilding Celander de bortglömda folkloristernas skara. Få nutida etnologer känner till hans böcker, än färre har läst dem. Att enhetsämnet etnologi förändrats radikalt är en förklaring; traditionell folkloristik är idag lika lite på modet som klassisk folklivsforskning. Den bitvis skarpa kritik som riktats mot Celanders forskningsinriktning har likaså bidragit till situationen. Inte bara Mannhardt utan mer eller mindre hela problemkomplexet som sysselsatte Ce- lander har med tiden övergetts, delvis som ett resultat av von Sydows och hans lärjungars intensiva kritik (jfr Eskeröd 1947). Kritiken mot Västsvenska folkminnesarkivets arbetsmetoder fick likaså vittgående konsekvenser. Ännu på 1980- och 1990-talen förekom hänvisningar till von Sydows recension av Nordisk jul i samband med att forskare uttalat sig om brister i västsvenska traditionsuppteckningar (Lövkrona 1982:31–32; Johansson 1991:18–19). Här har jag mycket kortfattat försökt sätta in kritiken i sitt sammanhang, som en del av kampen om makt och auktoritet inom vetenskapsfältet, en kamp där Göte- borgsarkivet och slutligen också ämnet folkloristik marginaliserades.

Källor och litteratur Källor Institutet för språk och folkminnen, Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Göte- borg : DAGF 1149: Efterlämnade handlingar, Hilding Celander. Lunds universitetsbibliotek (LUB): Carl Wilhelm von Sydow, brevsamling. Riksdagstryck (RT): Proposition 1929:115.

Litteratur Arvastson, Gösta, 2000: Sven Lampa. Etnologin inför 2000-talet. Föredrag och artiklar med anledning av Uppsalaetnologins 50-årsjubileum den 8 juni 1998 . Red. Gösta Arvastson, Birgitta Meurling & Per Peterson. Uppsala. (Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi 74.) Bergstrand, Carl-Martin, 1934: Frågebok för folkminnesinsamling. Göteborg. Bourdieu, Pierre, 1996: Homo Academicus . Eslöv. Bringéus, Nils-Arvid, 2006: Carl Wilhelm von Sydow som folklorist. Uppsala. (Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi 94). Hilding Celander (1876–1965) 77

Celander, Hilding, 1906: Om övergången av ð>d i fornisländskan och fornnorskan . Lund. — 1911: Lokes mytiska ursprung . Uppsala. (Språkvetenskapliga sällskapets i Uppsala förhandlingar. 1906–1909). — 1914: Loke-problemet. Ett genmäle och en efterskrift. Danske studier. — 1922: Närkiska folkminnen. Svenska landsmål och svenskt folkliv . — 1926: Insamlingen och utforskningen av våra folkminnen. Folkminnen och folktankar XIII. — 1928a: Nordisk jul I. Julen i gammaldags bondesed. Stockholm. — 1928b: Svensk folkminnesforskning och dess nutidsläge. Svensk tidskrift 18. — 1937: Gloson – en sädesande. Folkminnen och folktankar 24. — 1950: Stjärngossarna. Deras visor och julspel. Stockholm. (Nordiska museets handlingar 38.) — 1952: Grävso och gloso. Arv . — 1955: Förkristen jul enligt norröna källor. Göteborgs universitets årsskrift 61. Elmevik, Lennart, 1990–1991: Noreen, Adolf Gotthard. Svenskt biografiskt lexikon 27. Stockholm. Eskeröd, Albert, 1947: Årets äring. Etnologiska studier i skördens och julens tro och sed. Stockholm. (Nordiska museets handlingar 46.) Johansson, Kerstin Louise, 1991: De dödas julotta. En sägenundersökning. Bergen. Lövkrona, Inger, 1982: Det bortrövade dryckeskärlet. En sägenstudie . Lund. (Skrifter utgivna av Folklivsarkivet i Lund 24.) Mjöberg, K. J., 1929: Celander, Karl Hilding. Svenskt biografiskt lexikon 8. Stockholm. Nilsson, Martin P:n, 1929: [Rec. av] Hilding Celander, Nordisk jul. Folkminnen och folktankar 16. Olrik, Axel, 1912: Den sidste bog om Loke. Danske studier . Rooth, Anna Birgitta, 1961: Loki in Scandinavian Mythology . Lund. (Acta Reg. Socie- tatis Humaniorum Litterarum Lundensis LXI.) Skott, Fredrik, 2001: Most of Your Questionnaires Are Terrible to Work with. Input & Output. The Process of Fieldwork, Archiving and Research in Folklore. Red. Ulrika Wolf-Knuts. Turku. (NNF Publications 10.) — 2008: Folkets minnen. Traditionsinsamling i idé och praktik 1919–1964 . Göteborg. Ström, Folke, 1966: Hilding Celander 1876–1965. Minnestal hållna på högtidsdagen. Kungl. Vetenskaps- och Vitterhets-Samhället i Göteborg. Göteborg. von Sydow, Carl Wilhelm, 1929: [Rec. av] Hilding Celander, Nordisk jul. Skånska folkminnen . Tuneld, John, 1978: Hilding Celander 17/7 1876–28/11 1965. Kungl. Gustav Adolfs Akademiens minnesbok 1957–1972. Uppsala. Verdandi 1932: Verdandi genom femtio år. Ur den svenska radikalismens historia. Stockholm. 78 Fredrik Skott Carl Wilhelm von Sydow (1887–1952) 79 Carl Wilhelm von Sydow (1887–1952)

Nils-Arvid Bringéus Foto MarianneSkårmans ibildsamling. Foto

Carl Wilhelm von Sydow har i ett par smärre uppsatser berättat om sin uppväxt i Ryssby i sydvästra Småland, där fadern var föreståndare för en lantbrukssko- la, och om sina senare barndomsår på Tagel i samma trakt, där hans mor, född Rappe, vuxit upp i en pietistiskt färgad familj. Han tillhörde genom henne den s.k. knapadeln, där knappa resurser och kultur var nära förknippade. Som gymnasist i Växjö hade von Sydow bara intresse för naturkunskap. Han var i det hänseendet en sann linnean och det är ingen tillfällighet att man finner en lin- nearanka på hans exlibris bredvid ett internationellt sagomotiv. I sista ringen på gymnasiet väcktes dock ett humanistiskt intresse hos honom genom inflytande från en kamrat. Efter militärtjänstgöring kom Carl Wilhelm von Sydow till Lund och togs om hand av Lilly och August Quennerstedt, det dåvarande rektorsparet, som tillhörde det nära umgänget på Tagel. Hos familjen Quennerstedt träffade han också sin maka Anna Maria, brorsdotter till August Quennerstedt. Redan efter studentexamen hade Carl Wilhelm von Sydow under någon tid varit biträdande lärare vid Lunnevads folkhögskola i Östergötland och trivdes här så bra att han i ett brev hem skriver: ”kanhända jag blir folkhögskollärare en gång.” Så blev det också, först vid folkhögskolan i Ronneby men också på Katrinebergs folkhögskola i Halland. Den grundtvigianska folkhögskolan var den stora förebilden också i Sverige och von Sydow sökte och fick 1904 ett stipendium för att studera de danska folkhögskolorna. På så vis kom han till Askov på Jylland och vistelsen där fick livsavgörande betydelse för honom. Här mötte han den gamle pastor H. F. Feilberg, legendarisk folkminnes- och folkmålssamlare och innehavare av ett rikt bibliotek. På hemvägen råkade von Sydow i Köpenhamn Axel Olrik, som med folkloristisk metodik forskat i den medeltida hjältediktningen. Olrik hade samma år grundat Dansk Folkemindesamling och tidskriften Danske studier . 80 Nils-Arvid Bringéus

Mötet med den 14 år äldre Axel Olrik blev mycket inspirerande och von Sydow har inte utan rätt betraktats som Olriks lärjunge. Carl Wilhelm von Sydow började redan som folkhögskollärare i Ronneby, delvis med hjälp av sina elever, samla folkminnen och det stod alltmera klart att det var en annan levnadsbana än folkhögskollärarens som han drömde om. Efter en konflikt med folkhögskolans styrelse i Ronneby kom han 1908 åter till Lund med familj och två tomma händer. Genom sin lärare Evert Wrangel fick han tjänst som amanuens vid konsthistoriska institutionen och historiska museet, som notarie vid filosofiska fakulteten och slutligen även som bibliotekarie vid universitetsbiblioteket i Lund. Efter dansk förebild byggde von Sydow nu upp ett folkminnesarkiv i Lund som öppnades i januari 1909. Jämsides härmed fullbordade han sina akademiska studier. I Lund fanns ju ett vida bekant folkminne, som också besjungits av Esaias Tegnér, nämligen sägnen om jätten Finn, som försökte störta omkull domkyrkan. I stället gick det ju galet för Finn själv, som man den dag som är kan se, förstenad i domkyrkans krypta. Domkyrkans byggnadshistoria hade intresserat Lauritz Weibull, då landsar- kivarie i Lund. Weibull hade även lanserat en teori om att stenstoden i kryptan i själva verket föreställde byggmästaren Donatus. Detta var gefundenes Fres- sen för von Sydow, som med komparativ folkloristisk metod granskade säg- nen. Denna fanns dokumenterad redan på 1600-talet, men von Sydow var djärv nog att tillmäta den levande muntligt traderade sägnen större källvärde än den skriftligt nedtecknade. Detta ledde till en våldsam polemik som på sätt och vis inledde den motsättning mellan folklorister och historiker som bestått ända fram till 1960-talet. Från sägenstudiet kastade sig von Sydow in i sagoforskningen som skulle komma att stå honom närmast under hela livet. Ledande forskare i Tyskland hade börjat bearbeta detta fält men också finländaren Kaarle Krohn, som skrivit en berömd avhandling om Bär und Fuchs (1888). Med Krohn hade han redan 1907 fått kontakt och tillsammans med denne och Axel Olrik hade han varit med om att starta FFC, Folklore Fellows Communications , världens främsta folkloristiska skriftserie. Frågorna om sagornas uppkomst, ålder, utveckling och spridning stod i förgrunden. För studiet härav hade Krohn utvecklat en metod som sedan dess kallats den finska. von Sydow anslöt sig till denna i sin egen sagoavhandling om de tre spinnerskorna, som han skrev mycket snabbt men senare tog avstånd ifrån (von Sydow 1909). När det gällde sagornas ålder kom han nämligen till en annan inställning än Krohn, som menade att de hade medeltida ursprung. von Sydow hävdade att de var ännu äldre och till och med kunde ha förhistoriskt ursprung. Det som ledde honom in på detta spår var ett egyptiskt papyrusfynd med en uppteckning av en saga som alltjämt var levande. Oavsett uppfattningen om sagornas ålder var alla sagoforskare överens om betydelsen av den jämförande metoden. Denna krävde ett omfattande internationellt material och von Sydow menade rent av att det var nödvändigt att ana- Carl Wilhelm von Sydow (1887–1952) 81 lysera sagotexterna på originalspråken. Själv läste han flera språk, bl.a. rumän- ska, men det som framför allt fängslade honom var det gaeliska språket. Medan den levande folkdiktstraditionen i vårt land höll på att dö ut var den fortfarande levande på Irland. I Feilbergs bibliotek på Askov hade von Sydow funnit att den norske forskaren Sophus Bugge gissat att en välkänd episod i Tors färd till Utgård byggde på keltiska motiv. Då han nu kom in i den keltiska diktningen insåg von Sydow att han också måste lära sig gaeliska. Han studerade en sommar för professor Marstrander i Oslo, men drömmen var att själv komma till Irland. Det dröjde till 1920 men blev av avgörande betydelse, inte bara för von Sydow utan också för den folkloristiska forskningen på Irland. von Sydow blev så fixerad av den keltiska berättarkonsten att han senare i livet nästan i lika hög grad talade om ett keltiskt ursprung för folktraditionerna som Benfey en gång hävdat att alla folksagor kom från Indien. Den komparativa metoden hade från Finland anammats även i USA, där Stith Thompson skapat sitt välkända folksagoindex. von Sydow byggde upp ett stort kontaktnät med forskare inte bara i Norden utan även i Tyskland, och han ivrade för ett internationellt sagoinstitut när han 1935 sammankallade utländ- ska forskare till ett symposium i Lund. När institutet omsider kom till stånd blev det ett nordiskt folkdiktsinstitut, men då hade initiatorn, Carl Wilhelm von Sydow, själv gått ur tiden. Idag finns det inte längre och behövs egentligen inte heller tack vare utvecklingen först av kopieringstekniken, sedan av Internet, som givit den komparativa forskningen inom alla vetenskapsområden oanade möjligheter. Så här i efterhand måste man likväl tillägga att den tidigare arkiv- uppbyggnaden inte var onödig utan tvärtom en förutsättning för dagens forsk- ningssituation. I Lund kom folkminnesarkivet också att representera kontinuiteten i von Sydows verksamhet. Han var arkivets föreståndare alltifrån 1909 och skulle förbli det fram till sin pensionering 1946. von Sydow var en outtrött- lig propagandist för folkminnesinsamlingen och företog själv flera månader långa turnéer och föreläste om folkminnen av de mest skilda slag i hela landet. Han berättar hur han satt nedbäddad i vargskinnspäls i släde som förde honom ut på mångmilafärder i det nordligaste Lappland. När radion tillkommit var han en av de första och flitigaste föreläsarna. En annan propagandametod var som- markurser på olika håll i landet. Ytterligare ett medel var tidskrifterna. Efter dansk förebild grundade von Sydow den populärvetenskapliga tidskriften Folkminnen och folktankar liksom de regionala tidskrifterna Skånskt bondeliv och Skånska folkminnen . Störst betydelse av tidskrifterna fick Folkminnen och folktankar som under åren 1914–1923 hade von Sydow som ensam redaktör. Redaktörskapet övertogs senare av Hilding Celander. von Sydows populärt hållna bok Våra folkminnen (1919) användes både som lärobok i folkminnesforskning och som handbok för upptecknare. Från 1913 företrädde von Sydow som docent det nya ämnet folkminnesforskning vid Lunds universitet. Under 1930-talet föreläste han i samma ut- sträckning vid universitetet i Uppsala. Även om lärjungaskaran var begränsad 82 Nils-Arvid Bringéus var det många som fortsatte och även disputerade för honom. Under åren 1941– 1946 kan man följa hans seminarieövningar i Lund genom de utförliga protokoll som skrevs vid varje tillfälle. Britta Lundgren som granskat dem talar om den patriarkaliska pedagogik som präglade dem. ”Det är mycket svårt att tänka sig att en kandidat, vare sig man eller kvinna skulle kunna komma med avvikande uppfattning mot professorns definitioner. Enligt Jan-Öjvind Swahn som också deltog i seminariet vid denna tid var det endast Laurits Bødker som vå- gade opponera mot von Sydow” (Lundgren 1996:73). von Sydows roll som propagandist för folkminnesforskning sträckte sig även till Irland. Han gav inspirationen till Irish Folklore Commission, där för övrigt hans bibliotek numera finns. I juni 1937 kreerades han till hedersdoktor vid The National University of Irland i Dublin. Själv spred han kunskapen om Irland och den irländska folkkulturen vid otaliga föreläsningar i Sverige. Han bidrog även till att ett lektorat i keltiska inrättades vid Uppsala universitet. Det småländska arvet förvaltade Carl Wilhelm von Sydow väl och Blomma- gården på Tagels ägor blev ett ställe där han gärna vistades sommartid. Mot sina vänner var han generös, alltför generös skulle man kunna säga. Växelryt- teriet flödade och von Sydow kunde inte neka någon sin namnteckning. De ekonomiska problemen var tidvis mycket stora. Inte heller hans hälsa var den bästa. Hans första hustru var sjuk under hela äktenskapet, men hans andra hustru Greta Rappe var ett utomordentligt stöd för honom och det var med henne han fick sonen Carl Adolf, som senare som skådespelare antog namnet Max. Utmärkande för von Sydow mitt i all vänsällhet var hans behov att sjunga ut i frågor där uppfattningarna gick isär. Diplomatisk smidighet låg inte för honom. I von Sydows relationer övergick vänskap ibland rent av till fiendskap, t.ex. i förhållandet till Martin P:n Nilsson och Jöran Sahlgren. Evert Wrangel hade tidigt rekommenderat sina studenter att lyssna på före- läsningar och delta i seminarier för von Sydow. ”Jag gick dit”, berättar sedermera professor Åke Campbell, ”och fängslades av det nya, friska ämnet med dess levande material hämtat från fattigstuggubbar och skurkärringar” (Bringéus 2008:21–22). Och i anledning av von Sydows sista föreläsning skriver han: ”Alla dina gamla lärjungar prisa den tiden inte minst för att Du var där – med Dina tankar och idéer, som inte kvävde våra men utlöste och inspirerade. Tack för att Du förde oss på vägar, som inte voro de vanliga, utan knaggliga och obanade, äventyrliga och roliga. Jag tror att många av oss ha genom Dig lärt hålla av ämnet så, att vi blivit ganska immuna emot de besvikelser livet haft i beredskap åt oss lite var” (Bringéus 2008:20–21). Som forskare befann sig von Sydow i en nyskaparsituation. Det gällde att formera en vetenskap som tidigare inte funnits. Hur gör man det? Jo, till en del genom att låna från andra vetenskaper. von Sydows stora intresse för naturve- tenskap bidrog till att han lånade en mängd begrepp från botaniken och tilläm- pade dem på folkminnena. Egentligen kan man säga att han skapat hela den folkloristiska taxonomin. Yngre folklorister, som den finske forskaren Lauri Honko, har inte utan rätt menat att von Sydow ägnat alltför stor kraft häråt. Carl Wilhelm von Sydow (1887–1952) 83

Ett exempel är begreppet ekotyp som von Sydow tidigt tillämpade på sagorna. Det betyder enkelt uttryckt att de anpassar sig efter omgivningen, och det kan i sin tur förklara att samma sagomotiv förekommer i trakter med likartade kulturförhållanden. Ett annat exempel är begreppet memorat som beteckning för folkets berättelser om egna rent personliga upplevelser. von Sydow var starkt influerad av den nya psykologiska vetenskapen. Re- dan i den första studieplanen 1912 heter det att en folkminnessamling i hög grad skulle bidraga ”till en riktig förståelse för folkets sätt att tänka och att uttrycka sina tankar”. I uppsatsen ”Jätten Hymes bägare” 1914 talar han om ”en levande folktanke som ej konstruerats fram i studiekammaren”. De skrivbords- forskare han indirekt åsyftar är de tyska mytologerna och i viss mån de engelska antropologerna. En inblick i folkets sätt att tänka kan, menade von Sy- dow, inte förvärvas genom bokliga studier utan genom att leva tillsammans med folket. Här kunde man få inblick i folkets skapande fantasi som tog sig uttryck t.ex. i proportionsfantasier om jättarnas ofantliga storlek och styrka. von Sydow visar hur det första och det sista spelar en stor roll i livets många situationer. I annat sammanhang belyser han hur det ovanliga tilldrar sig vår uppmärksamhet och till sig knyter en rad föreställningar. Ett begrepp som direkt är skapat av von Sydow är fikt , en kortform av fiktion. Bland fikten särskiljer han olika grupper, t.ex. pedagogiska fikt. När man varnar barn att gå för nära den öppna brunnen säger man: ”Akta dig så att inte brunngubben tar dig!” Brunngubben är alltså enligt von Sydow skapad som en varnande figur. Det är mycket som talar för att folkliga figurer är just fikt, men det finns också kritiska invändningar mot denna uppfattning. I orientaliska län- der spelar vattnet en helt annan roll än hos oss, och under medeltiden drev man ut djävulen ur en nygrävd brunn genom en liturgisk benediktion. Man kan med andra ord inte ”bortförklara” all folktro. von Sydow verkade under en period då funktionalismen satt i högsätet, men allt kan inte förklaras rationellt. I en ny forskningsgren behövs inte endast begrepp utan även ett system. I uppsatsen ”Kategorien der Prosavolksdichtung” (1934) föreslog von Sydow internationellt gångbara termer för olika typer av sagor, sägner, fiktiva föreställningar osv. Han betraktade sin uppdelning av folkdiktens genrer som ”naturlig” och jämförde den med botanisternas uppdelning av växtriket. De kategorier han diskuterade hade han inte uppfunnit utan bara benämnt. De fanns, menade han, och de kunde särskiljas, i traditionen ungefär som skilda växter i naturen. Detta system kom till användning i den realkatalog som utarbetades för folkminnesarkiven och kan jämföras med Linnés klassifikation av växtvärlden. Lika viktigt som att låna från andra vetenskaper var att avgränsa sig från dem, i von Sydows fall främst religionsforskningen och filologin. Detta revirtänkande fick ofta till följd att von Sydow tillskrev sina motståndare brist på kompetens, när de i själva verket som Martin P:n Nilsson hade en annan kompetens. Om detta är ett genomgående drag hos von Sydow, så höll han å andra sidan inte stenhårt fast vid sina ursprungliga åsikter. Själv hade han till en början lika ivrigt som Nilsson stött sig på tysken Wilhelm Mannhardts fruktbarhetsteorier men ägnade 84 Nils-Arvid Bringéus sig senare liksom sina elever åt att ivrigt bekämpa dem. Nilsson kritiserade inte utan rätt von Sydow för att inte tillräckligt underbygga sina tankar. Det blev i stor utsträckning elevernas uppgift. I hans i och för sig omfattande bibliografi finns inte många böcker, men mängder av principiellt viktiga uppsatser. Genom den av hans lärjunge Laurits Bødker utgivna festskriften med von Sydows uppsatser på internationellt språk kom hans insats även att få stor betydelse för den internationella forskningen (von Sydow 1948). von Sydows funktionsbetingade realism låg i tiden. Kort efter hans frånfälle publicerade den amerikanske folkloristen William R. Bascom sin berömda studie ”Four Functions of Folklore” (1954), där han skriver att folklorens främsta samhällsuppgift är att upprätthålla stabiliteten i kulturen. Folkloren bekräftar värderingar och uppfattningar i de sociala miljöer där den är i svang. Människan betecknas ofta i von Sydows forskning som traditionsbärare. Men alla människor spelar inte samma roll. von Sydow skilde mellan aktiva och passiva traditionsbärare. De aktiva är de som berättar en saga, en sägen, en gåta etc. Men de passiva behövs också som lyssnare. Senare forskare har invänt att begreppen inte bör användas så generellt. Olika personer är sålunda aktiva traditionsbärare i sin yrkesroll, medan de i andra fall inte är det. Man kan tycka att det är märkligt att von Sydow endast principiellt men inte reellt visat traditionsbärarnas roll. Men han gör det genom att mana till uppteckning av meddelarnas biografier. De som främst skulle efterkomma detta är hans irländske lärjunge Séamus Ó Duilearga. Begreppet ”storyteller” spelar hos honom en utomordentlig roll. Genom intresset för traditionsbärarna har von Sydow även lagt grunden för den moderna etnologins studium av människan som kulturvarelse. Det var han säkert inte själv medveten om, eftersom han envist hävdade att studiet av folkminnen och etnologi var två vetenskaper som krävde olika kompetens. Detta ledde under hans egen tid till häftiga debatter, som dock efter hand resulterade i att helhetsämnet vann på bekostnad av folkminnesforskning som var begrän- sad till folkets andliga kultur. Carl Wilhelm von Sydow fick motvilligt uppleva hur hans ämne Nordisk och jämförande folkminnesforskning 1940 ersattes av Nordisk och jämförande folkkulturforskning, för att 1946 kallas Folklivsforsk- ning och från 1970 Etnologi.

Litteratur Bascom, William R., 1954: Four Functions of Folklore. Journal of American folklore . Bringéus, Nils-Arvid, 2006: Carl Wilhelm von Sydow som folklorist . Uppsala. (Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi 94.) — 2008: Åke Campbell som etnolog . Uppsala. (Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi 103.) Krohn, Kaarle, 1888: Bär (Wolf) und Fuchs, eine nordische Tiermärchenkette. Helsing- fors. Lundgren, Britta, 1996: Kön och genealogi i etnologisk ämneshistoria. Åtskilja och förena. Etnologisk forskning om betydelser av kön . Red. Britta Lundgren, Inger Löv- krona & Lena Martinsson. Stockholm. Carl Wilhelm von Sydow (1887–1952) 85 von Sydow, Carl Wilhelm, 1909: Två spinnsagor. En studie i jämförande folksagoforsk- ning. Stockholm. — 1914: Jätten Hymes bägare. Mytologisk studie. Folkminnen och folktankar. — 1919: Våra folkminnen. En populär framställning . Lund. — 1934: Kategorien der Prosa-Volksdichtung. Volkskundliche Gaben. John Meier zum siebzigsten Geburtstage dargebracht. Red. Erich Seemann & Harry Schewe. Berlin & Leipzig. — 1948: Selected papers on folklore. Published on the occasion of his 70th birthday. Copenhagen. 86 Nils-Arvid Bringéus Nils Lithberg (1883–1934) 87 Nils Lithberg (1883–1934)

Birgitta Svensson Foto: Kaudern. Foto:

Nils Lithberg föddes i Norrlanda 1883 och växte upp i Vall på Gotland. Han var av gotländsk bondesläkt men fadern var folkskollärare. Grevinnan Wilhel- mina von Hallwyl, som våren 1913 besökte familjen på Gotland, beskriver i sina årsanteckningar (i Hallwylska museets arkiv) föräldrarna som bildade människor som hon tyckte mycket om. Modern hade önskat att Nils skulle bli folkskollärare liksom sin far. Efter studentexamen vid läroverket i Visby flyttade han 1902 till Uppsala för att studera arkeologi för Oscar Almgren. Efter sex år i Uppsala fick Nils Lithberg på sensommaren 1908 anställning som amanuens hos Georg Karlin på Kulturen i Lund. År 1910 lärde han känna grevinnan Wilhelmina von Hallwyl. Det var foto- grafen Gustaf Sjöberg som vid ett besök hos henne på Hildesborg utanför Landskrona framställt Lithberg som den kraft hon sökte för restaurering och katalogisering av Schloss Hallwil. Han var enligt Sjöberg en mycket skicklig arkeolog som hade lett flera större utgrävningar. Grevinnan bad Lithberg söka tjänstledigt, vilket Karlin beviljade. Lithberg var då ännu inte färdig med sin fil. kand., men han kunde, tack vare hjälp av dåvarande arkivarien vid Lands- arkivet i Lund fil. dr Lauritz Weibull, avlägga sin examen senare samma år. Grevinnan beskriver honom vid deras första möte som en lång, smärt, ung man med ljust hår och kloka gråblå ögon. Han saknade emellertid två tänder i överkäken och när hon undrade varför, berättade han att han förlorat dem i slagsmål. Först då han blivit professor lät han för övrigt sätta in nya tänder. Ar- betet med Schloss Hallwil påbörjades 1910. Redan på sommaren 1911 tyckte grevinnan att han borde ta sin doktorsgrad, eftersom hon trodde att det skulle öka hans anseende. Själv ville han helst skjuta upp avhandlingsarbetet. Efter fem år som medeltidsarkeolog och stadshistoriker i Lund, varav de två sista dock huvudsakligen ägnades åt Schloss Hallwil, flyttade han till Stockholm 1912. 88 Birgitta Svensson

Sune Ambrosiani hade sedan några år tillbaka låtit Lithberg skriva små artiklar till Nordiska museet. Hans första etnologiska forskningsarbete publicerades i Fataburen 1906 och handlade om bröllopsseder på Gotland. Framställ- ningen var enligt Gösta Berg starkt påverkad av Per Arvid Säve. Sedan Ambrosiani berett marken, började Lithberg 1912 arbeta som amanuens på allmogeavdelningen vid Nordiska museet. Han fick också bo hemma hos Ambrosiani. Som Sigurd Erixon uttryckt det började Lithberg nu skapa ”ett bestämt forskarprogram i syfte att bygga upp en modern kulturhistorisk vetenskap på arkeologiska grundvalar men med etnologisk inriktning och med anli- tande av allt slags folklivsminnesmaterial och muntliga traditioner” (Erixon 1935:134). I december 1913 begärde Lithberg tjänstledigt för att fullborda sin licentiatexamen, och den 28 maj 1914 disputerade han i Uppsala på avhandlingen Gotländsk stenålder , där han kombinerade arkeologiska fynd med etnologisk metod. Lithberg var en gränsgångare mellan etnologin och arkeologin. Han menade att det aldrig funnits någon specifik boplatskultur längs Gotlands stränder under stenåldern utan att det liksom i senare tid var bönderna i inlandet som idka- de fiske och sälfångst vid de gotländska kusterna. Beskrivningen av sentida förhållanden byggde i mycket på P. A. Säves forskning. Avhandlingen har be- dömts som uppslagsrik och djärv i sin förmåga att kombinera material från olika tider. Mats Rehnberg berömde i Rig 1989 den etnologiska inriktning som Lithberg visade då han jämförde stenåldersboplatser med nyare tiders fiske- lägen. Efter disputationen upptogs hans tid främst av utgrävningarna vid Schloss Hallwil på plats i Schweiz, men han ägnade sig också åt etnologisk forskning vid Nordiska museet. Av Lithbergs korrespondens framgår att han hade en hel del kontakter med andra etnologer i landet och att han även bidrog till insamlingen av både föremål och immateriellt folklivsmaterial till Nordiska museet. Han var starkt drivande vid bildandet av Föreningen för svensk kulturhistoria och ingick i flera kommittéer som utredde förutsättningarna för såväl folkmusik som hemslöjd, hantverk och kulturminnesvård. Ämnena etnologi och arkeologi stod i början av 1900-talet varandra nära, då båda intresserade sig för den materiella kulturen. Sedan 1880-talet hade det pågått en diskussion om behovet av kulturhistoria som forsknings- och undervisningsämne. Lithberg debatterade 1918 ämnet folkminnesforskning med Carl Wilhelm von Sydow i Lund. Till skillnad från denne förespråkade han av flera skäl folklivsforskning som ett enat ämne. Folkminnesforskning fann han alltför populärt och slagordsmässigt på samma sätt som folklore och vad han kallade ”ensidigheter i den utländska folkforskningen” (Lithberg 1918). Det kunde inte användas på ett särskilt läroämne. I stället ville han ut- gå ifrån folklivsforskningens traditioner i Sverige alltsedan Olaus Magnus 400 år tidigare. Den var, ansåg han, äldre här än i något annat land i Europa. Dessutom stämde det bättre överens med arvet efter Hyltén-Cavallius att låta de båda riktningarna folkminnen och folkliv samsas i ett ämne. Slutligen till- Nils Lithberg (1883–1934) 89 lade han i sin debattartikel i Rig : ”Vi äga i vårt land en rik och viktig kultur- organisation, som heter museiväsendet där det varit ett kännbart behov att er- hålla grundligare etnologiska kunskaper.” För de uppgifterna krävde han redan nu universitetsundervisning. Lithberg hade brett stöd för sin riktning på Nordiska museet, inte minst av Nils Edvard Hammarstedt på vars allmogeavdelning han nu arbetat i flera år. I början av 1918 uppvaktade professor Isac Gustaf Clason, som då var ord- förande i Nordiska museets nämnd, grevinnan von Hallwyl och bad henne skaffa ”300 000 kronor till en professor vid Nordiska museet och jag vill ha Lithberg till den platsen”. Grevinnan blev bekymrad, eftersom hon förstod att hennes man aldrig skulle gå med på att ge pengar till något sådant. Det visade sig emellertid några dagar senare att greven haft besök av Gerard De Geer från Stockholms högskola. Denne hade medverkat i en expedition till Spetsbergen som greve Hallwyl bekostat. Nu hade han dessutom bett om 300 000 till en professur i arkeologi vid Stockholms högskola. När greven frågade sin hustru vad han skulle göra, svarade hon: ”Skänk pengarna till Nordiska museet ty Uppsala har redan en professur i arkeologi.” Och så bestämdes det i november 1918. Först kallades ämnet för professuren Nordisk och jämförande kulturhistoria, men Lithberg föreslog i stället benämningen Nordisk och jämförande folklivsforskning. Pengarna skulle också finansiera studieresor samt en assistent. Gre- vinnan själv skänkte pengar till en pensionsfond för professorn. Den 24 januari 1919 utnämndes Nils Lithberg till professor. Sigurd Wallin och Sigurd Erixon var bland dem som deltog i firandet och det hela dokumenterades dagen efter av Gustaf Upmark i Svenska Dagbladet (Cassel-Pihl 2006:199 ff., årsanteck- ningarna från 1918 och 1919). Lithberg höll sin installationsföreläsning den 7 maj samma år på Nordiska museet. Ämnet var ”Allmogeforskningen och etnologin” (Lithberg 1919b). Han beskrev sedvänjor i Älvdalen och intresserade sig särskilt för det ålder- domliga bruket att där spinna linet med slända. Sederna beskrev han som relikter och gjorde tolkningen att de förekommer i områden som ligger avlägset från allfarvägarna. Han delade in landet i kulturprovinser utifrån ett spridningsteo- retiskt resonemang. Alla företeelser innefattades, såsom levnadsvanor, tro, sed, folkmusik och materiell kultur. Hans syfte var att undersöka vilka olika tider de härstammade ifrån. Metoden att nå dithän skulle främst vara geografisk, menade han. Visserligen sade han sig inte fråga efter en företeelses uppkomst, men det var ändå kulturell utveckling han var intresserad av, och han ville se den på europeisk grund. De relikter han fann i Älvdalen blev för honom särde- les intressanta eftersom de visade de allra äldsta formerna. Liknande former kan naturligtvis ha uppstått på olika håll utifrån rent allmänmänskliga behov, konstaterade han, men det kan också röra sig om spridning mellan folk. Han såg det som kulturvetenskapens yttersta mål att vinna klarhet i fråga om mänsk- lig kulturell utveckling i dess helhet. Kulturutvecklingen är en enda samman- hängande, men den bildar också självständiga kulturformer anpassade till den lokala miljön, resonerade han. Han knöt an till såväl Bastians teorier om ele- 90 Birgitta Svensson mentartankar som van Genneps mer antropologiska folkloristik. Lithberg såg det också som fullt möjligt att använda Darwins utvecklingstänkande även på den mänskliga själen. Bastians elementartankar var också ett resultat av dar- winismen. Lithberg betonade dock gång på gång att kulturyttringar kan upp- komma oberoende av varandra. Han kritiserade idén om elementartankar med att det ofta är det sekundära som styr utvecklingen och underströk att männi- skan i första hand är en samhällsvarelse som inte kan förstås utan sitt sammanhang. Miljöförutsättningarna är av största vikt för förståelsen av olikheterna i civilisationsnivåer och kulturutveckling, ansåg han. Enligt Gösta Berg var Lithberg en av de första i Sverige som hävdade åsik- ten att den etnologiska forskningen framför allt måste arbeta kulturgeografiskt (Berg 1935). Detta tydliggjorde Lithberg första gången i en artikel i Rig 1918 under rubriken ”Till allmogekulturens geografi”. Större delen av artikeln beskriver spridningen av linfästen, men den behandlar även analogier mellan olika länders bohag, korgar, mortlar och ljusstakar. Han använde här för första gången kartor för att åskådliggöra kulturspridningar och reliktförekomster och visade att han var starkt påverkad av kulturkretsläran. Även om han understryker kulturgeografins betydelse avslutar han artikeln med att konstatera att det är arkeologin och etnologin som tillsammans ”skola visa oss vägen till den mänskliga odlingens källor”. Redan 1917 hade Lithberg påbörjat ett stort arbete om de svenska runstavarna. Han hade inventerat vad som fanns i Stockholmsmuseerna, och som nybliven professor föreläste han om det folkliga kalendariet och årshögtiderna. I början av 1920-talet skrev han ett par uppsatser om runstavarna, men det kom sedan att dröja till 1928 innan han återkom till dem. Det skedde i samband med att han återupptog undervisningen vid Stockholms högskola. Sigfrid Svensson har i Rig 1944 publicerat utdrag ur dessa föreläsningar. 1933 gav Lithberg ut skriften Almanackan som var resultatet av hans komparativa studier av kalen- dariskt material i flera europeiska länders bibliotek och museer . Sam Owen Jansson gav i början av 1950-talet ut Lithbergs efterlämnade föreläsningsan- teckningar och kalenderhistoriska manuskript i boken Computus. Med särskild hänsyn till runstaven och den borgerliga kalendern . Hela Lithbergs material om folklig tideräkning finns idag i Nordiska museets samlingar och har ånyo tilldragit sig forskningens intresse. Den gotländska hembygden var betydelsefull för Lithberg och han tillbringade alltid somrarna där. Inspirerad inte minst av P. A. Säve har han skrivit en hel del om gotländska seder och bruk och han har också spelat en stor roll för den gotländska fornvården och kulturhistorien i allmänhet. Lithberg framhåller att det är den egna bygden och dess öden som borde vara den enda bäriga ut- gångspunkten i allt folkbildningsarbete. Det är med den egna bygden som kär- na som möjlighet skapas för att djupare förstå andra kulturbildningar och andra livsformer. Under större delen av sitt liv arbetade Lithberg med forskning rörande Schloss Hallwil. Borgen är från 1100-talet och består av många byggnader och Nils Lithberg (1883–1934) 91 mängder av föremål. Den första byggnadshistoriska översikten publicerade han 1918 efter att under 1910-talet ha tillbringat åtskillig tid med utgrävning- arna i Schweiz. Det var dock först mellan åren 1926 och 1932 som det stora verket i fem band kunde sammanställas. Då hade han hos grevinnan von Hall- wyl på Hamngatan i Stockholm lagt ned mycket arbete på att katalogisera och analysera materialet. Verket om borgen är en omfattande arkitekturhistorisk analys med ett mycket stort bildmaterial samt teckningar, planer, uppmätnings- ritningar och inte minst en innehållsrik beskrivning av alla föremål som funnits i och i anslutning till borgen. Lithbergs byggnadshistoriska kompetens har dokumenterats också i stads- historiska undersökningar i Lund och t.ex. i en artikel om den skånska gården i Svenska Turistföreningens årsskrift 1919. Som den etnolog han var visade han här även prov på sin förmåga att skildra den skånska mentaliteten och dess materiella yttringar. I målande ordalag porträtterade han såväl människor som föremål och landskap. Han avslutade med att konstatera att ”det vore högsta tid att ägna Skånes etnografi en grundligare undersökning än vad hittills skett, ty viker någon svensk bygdekultur i våra dagar för en modern civilisation, så är det förvisso den skånska, och med den faller vårt lands stoltaste bondeodling” (Lithberg 1919a:79). Också Glimmingehus ägnades en gedigen och tolkande beskrivning av Lithberg. Av Nils Lithbergs efterlämnade material i Nordiska museets arkiv framgår att han under senare hälften av 1920-talet hade en livlig korrespondens med Stockholms högskola för att få ämnet etablerat där (jfr Bringéus 2009). Fram till 1920-talets slut hade föreläsningarna hållits på Nordiska museet, dit studenter från högskolan kommit. Från 1928 började Lithberg undervisa på högskolan och intensifierade samtidigt sina ansträngningar att etablera ämnet. 1929 öpp- nades möjligheten på högskolan att ge det fastare former. Den möjlighet som nu skapades att avlägga examen i ämnet skulle, betonade han, undanröja en kännbar brist i den kulturhistoriska utbildningen av svenska museimän. Han framhöll också den betydelse som tillgången till Nordiska museets samlingar utgjorde för ämnet. I den studieplan som 1932 fastställdes av Stockholms högskola kallades äm- net Nordisk etnologi, och Lithberg som författat dess beskrivning definierade det som följer: Ämnet omfattar i första hand kännedom om den nordiska allmogens liv, sådant detta före den stora kulturella omläggningen under slutet av 1800-talet gestaltade sig i folkets näringar och samfundsskick, dess liv i söcken och helg, dess sedvänjor och fö- reställningar. Kärnan däri är det gamla folklivet som social helhet. För förståendet av ett folks sedvänjor äro kunskaper om de ekonomiska och de andliga funktionerna var för sig lika viktiga förutsättningar. För gestaltningen av ett folks liv måste man känna dess omgivning i helg och söcken, dess vardagliga sysslor, dess redskap m.m. lika väl som dess festseder, dess högtidsdräkter och dess bildande konstutövning. För uppfattningen av svenskt allmogeliv i dess historiska sammanhang erfordras dessutom kännedom om motsvarande företeelser hos annan europeisk allmoge eller inom primitivare kulturer utanför Europa, ävensom någon orientering rörande vår folkstams fornhistoria. Ämnet torde lämpligen kunna kombineras med studier i geo- 92 Birgitta Svensson

grafi, historia, konsthistoria, nordisk och jämförande fornkunskap, folkminnesforskning, nordiska språk och religionshistoria. Nils Lithberg fick rätt att examinera i Nordisk etnologi vid Stockholms högsko- la 1933. Det har sagts att han samlade kring sig en skara av hängivna lärjungar. Så har t.ex. Erik Lundberg beskrivit hur han under hela sin Stockholmstid följ- de Lithbergs föreläsningar och att han valde etnologi som sitt sista ämne för kandidatexamen 1934. När arbetet med Schloss Hallwil efter 22 år var avslutat och ämnet etablerat på högskolan och när Lithberg alltså äntligen kunde ägna sig helt och fullt åt etnologin, hade han bara två år kvar att leva. Grevinnan skriver i sina årsanteck- ningar att han arbetar flitigt på museet men att han tycker att arbetet på Schloss Hallwil är tråkigt. Dessvärre påverkade detta stora delar av hans forskargär- ning. Enligt Mats Rehnberg fick etnologin avstå från mycket av vad man kunde ha fått ut av hans forskning. Professuren var tänkt som en forskarbefattning men Hallwyls hade tillfogat en klausul till donationsbestämmelserna, som innebar att Lithberg var tvungen att tjänstgöra med katalogisering på Hamnga- tan och slutföra arbetet med beskrivningen av slottet. Sammanfattningsvis var Nils Lithberg en mångsidig kulturhistoriker som inte bara intresserade sig för stenålder, medeltid och byggnadshistoria utan även för sed, hantverk och textil. Teoretiskt var han mer påverkad av kultur- kretsläran än av evolutionismen. Vid sidan av sin forskargärning har han dokumenterat sig som en flitig fö- reningsman och utredare. Han var särskilt engagerad i antikvariska spörsmål och kulturminnesvårdens problem men ägnade sig också åt exempelvis Hem- slöjden och Svenska naturskyddsföreningen, vars ordförande han var under sina sista år. Hemslöjden nämnde han redan i debatten 1918, och när han 1933 i samband med 100-årsminnet av Artur Hazelius födelse beskrev betydelsen av Nordiska museets öppnande 1873, framhöll han i samma andetag bildandet av Handarbetets vänner och det växandet intresset för nationell slöjd. Han deltog i den vetenskapliga kommitté som Gerda Boëthius satt samman vid tidskriften Hemslöjdens grundande 1933. Under en tid på 1920-talet var Lithberg ordfö- rande i Museimannaförbundet. Bland hans mer udda uppdrag kan nämnas att han 1930 fick ansvaret att leda det svåra arbetet med att undersöka, dokumentera och konservera det material som upptäckts på Vitön på Svalbard och som skulle visa sig vara synnerligen betydelsefulla lämningar efter den 1897 förolyckade Andréeexpeditionen. I augusti 1930 upptäckte en norsk fångst- och forskningsexpedition på Svalbard av en händelse expeditionens sista läger. Ur isen lyckades de bl.a. gräva fram dag- böcker som berättar om den stolta expeditionens öde. Upptäckten orsakade stor uppståndelse och de norska och svenska regeringarna inrättade en gemensam vetenskaplig kommission med Lithberg som ledare för att hantera fynden (Törnvall 2005). År 1927 ingick Nils Lithberg äktenskap med Marit Gardell-Ericson, som han lärt känna under katalogiseringsarbetet på Hamngatan. Lithberg var en om- Nils Lithberg (1883–1934) 93 tyckt sällskapsmänniska, inte minst på grund av sin musikaliska förmåga. Han spelade cello och var en god sångare och har också beskrivits som en uppskattad berättare. På Valborgsmässoafton 1934 dog han, 50 år gammal.

Källor och litteratur Källor Hallwylska museets arkiv : Anteckningar och Minnen af Wilhelmina von Hallwyl, f. Kempe (årsanteckningar). Nordiska museets arkiv : Nils Lithbergs arkiv. Riksantikvarieämbetet. ATA : Sune Ambrosianis arkiv.

Litteratur Ambrosiani, Sune, 1934: Nils Lithberg. Rig. Berg, Gösta, 1935: Nils Lithberg. Fataburen . Bringéus, Nils-Arvid, 2009: Etnologiämnets tillkomst och examensrätt. Rig . Cassel-Pihl, Eva Helena, 2006: För en långt avlägsen framtid. En bok om Wilhelmina von Hallwyl. Stockholm. Erixon, Sigurd, 1935: Nils Lithberg 3/8 1883–30/4 1934. Sveriges Natur. Svenska Na- turskyddsföreningens årsskrift. Lagerlöf, Erland & Jannis Ambatsis, 1989: Erik B. Lundbergs tryckta skrifter. Fornvän- nen. Lithberg, Nils, 1906: Bröllopsseder på Gotland. Fataburen . — 1907: Bröllopsseder på Gotland (forts.) . Fataburen. — 1914: Gotlands stenålder . (Diss.) Stockholm. — 1914: Glimmingehus . — 1918: Schloss Hallwil. Eine Einführung in seine baugeschichtliche Vergangenheit . Basel. — 1918: Till allmogekulturens geografi. Fataburen. — 1918: Svensk folklivsforskning under sista halvseklet . Fataburen . — 1919a: Den skånska gården. Svenska Turistföreningens årsskrift. Stockholm. — 1919b: Allmogeforskningen och etnologien . Fataburen . — 1921: Runstavens uppkomst. Fataburen . — 1924–1932: Schloss Hallwil . Stockholm. — 1933: Almanackan. Från astrologisk rådgivare till svensk kalender. Stockholm. — 1953: Computus. Med särskild hänsyn till runstaven och den borgerliga kalendern . Stockholm. (Nordiska museets handlingar 29.) Rehnberg, Mats, 1989: Wilhelmina von Hallwyl och Nils Lithberg. Kring tillkomsten av professuren i nordisk och jämförande folklivsforskning i Stockholm 1919. Rig. Svenska Dagbladet 25/1 1919. von Sydow, Carl Wilhelm, 1934/35: Nils Lithberg. Vetenskapssocieteten i Lund. Års- bok . Törnvall, Gunilla, 2005: Sensationella polarfynd. Populär historia nr 7. 94 Birgitta Svensson Waldemar Liungman (1883–1978) 95 Waldemar Liungman (1883–1978)

Bengt af Klintberg Foto: Institutet för språk och DAG. och folkminnen, för Institutet Foto: språk

Waldemar Liungman föddes 1883 i Klara församling i Stockholm, där hans far var kyrkoherde. Familjen hörde hemma i det högre borgerskapet; en bror blev disponent vid Värmskogs zinkgruvor i Värmland, en annan bankdirektör i Stockholm. Efter sin studentexamen 1901 i Norra Latinläroverket satsade Waldemar Liungman på den militära banan. Möjligen var yrkesvalet inspirerat av att hans farfars far hade varit officer och sårats i striderna vid Oravais 1808. Den unge Waldemar Liungman blev officer på stat vid Södermanlands regemente 1904 och vidareutbildade sig 1907–1908 i Berlin och Moskva. Tyska var på den tiden det första främmande språket i läroverken, och Liungman behärskade det flytande i både tal och skrift. Under tiden i Moskva lärde han sig ryska och stiftade bekantskap med bolsjevismen som väckte hans avsky. Här grundlades hans fruktan för ett militärt hot från öster som senare i livet skulle leda till olyckliga politiska ställningstaganden. Liungmans första tryckta skrift utkom 1911 och innehåller trehundra övningar för rekryter vid infanteriet, uppställda i tolv övningsgrenar. 1915 hade han avancerat till chef för ett kulsprutekompani. Samma år utgav han en liten skrift som visar att han vid sidan av sina militära åligganden även hade ett historiskt intresse. Titeln var Sveriges historia utan årtal , och förordet var skrivet av ingen mindre än Verner von Heidenstam. Den bild man får av den unge Waldemar Liungman är att han var språkbegåvad och hade lätt för att skriva och att han var påverkad av tidens nationella ström- ningar. 1911 gifte han sig med Annie Hasselblad, dottern till en förmögen affärs- man i Göteborg. Äktenskapet kom att vara i 60 år och var av allt att döma har- moniskt. Waldemar Liungman försatt aldrig ett tillfälle att ägna sin hustru en chevaleresk hyllning och tillägnade henne många av sina skrifter. Alla de sju 96 Bengt af Klintberg banden i hans ålderdomsverk Sveriges sägner i ord och bild är sålunda dedice- rade till hans ”coniugi dilectissimae” (’älskade maka’). Genom sitt äktenskap blev Waldemar Liungman ekonomiskt oberoende för resten av sitt liv. Giftermålet kom också att ge hans tillvaro en ny riktning. Hustruns faster Susen Hasselblad var änka efter Viktor Rydberg, och Liung- man kom att bli ägare av Rydbergs manuskript till tvåbandsverket Undersök- ningar i germanisk mythologi (1886, 1889). Senare i livet betonade han ofta att det var hans dyrbaraste ägodel. Läsningen av Viktor Rydbergs skrifter väckte ett intresse för germansk religion och gav honom impulsen att studera folkminnesforskning. När Liungman 1919 lämnade den militära banan med titeln kapten, hade han redan fått anställning i svärfaderns firma i Göteborg, AB F. W. Hasselblad & Co, med huvudsaklig inriktning på damkonfektion. Fram till 1922 var han bi- trädande direktör i firman, men i maj 1922 skrev han in sig vid Lunds universitet för att studera folkminnesforskning för C. W. von Sydow, den ende i Sve- rige som vid den tidpunkten förmedlade undervisning i det nya universitetsäm- net. Han var bara fem år yngre än sin lärare, och han höll redan från början ett högt studietempo. Efter ett halvår avlade han fil. kand-examen, i maj 1925 hade han genomgått fil. lic-examen, och i september samma år disputerade han i Gö- teborg för doktorsgrad med avhandlingen En traditionsstudie över sagan om prinsessan i jordkulan (Aarnes 870). Doktorsavhandlingen var genomförd enligt en jämförande historisk-geografisk metod som hade utarbetats av nordiska forskare, främst de båda finländar- na Kaarle Krohn och Antti Aarne; därav namnet ”den finska skolan”. Den gick ut på att göra enskilda sagotyper till föremål för monografier med syfte att hitta tillbaka till sagans ursprungsform och därmed också en trolig ursprungsort. Forskaren samlade in så många uppteckningar, varianter, som möjligt av sago- typen i fråga och gjorde en noggrann jämförelse av de motiv som ingick i sa- gohandlingen. Till skillnad från tidigare forskare var Liungman inte främst intresserad av att fastställa ursprunget (som han fann måste vara norra Jylland). I stället var han särskilt angelägen om att kunna påvisa sagans vandringsvägar. De aktörer som deltog i traditionsspridningen fanns enligt hans uppfattning främst i när- miljön: kvinnor som genom sitt äktenskap flyttat till grannorten, utsocknes tjänstefolk, vandrande yrkesmän, försäljare och tiggare. För att påvisa vandringsvägarna utarbetade Liungman en helt egen karte- ringsmetod, där varje variant av sagan markerades med en cirkel, inom vilken olika delmotiv angavs med en bokstavskod. Mellan de cirklar som uppvisade samstämmighet drogs sedan linjer. Liungman höll fast vid metoden i en rad senare studier, men vi kan konstatera att den inte övertogs av andra forskare. Tvärtom utsattes den i början av 1940-talet för kritik av C. W. von Sydow, som spefullt kallade den ”ballongknippemetoden” och dömde ut den som värdelös (von Sydow 1943). I en biografisk artikel om Waldemar Liungman anser Sig- frid Svensson att kartbilderna inte är så oanvändbara som von Sydow vill göra Waldemar Liungman (1883–1978) 97 gällande, men han tillstår att de är svåröverskådliga (Svensson 1980:756). I en otryckt uppsats i etnologi skriver Matts Wiberg att dessa egenartade scheman ”påminner lite om militära strategiska kartor där varianterna rycker fram genom terrängen från plats till plats” (Wiberg 1996:3). Sagan om prinsessan i jordkulan har främst haft skandinavisk utbredning. När Liungman arbetade med sin avhandling levde den fortfarande i muntlig tradition. För att utöka sitt källmaterial utlyste han en pristävling i svensk dagspress där han bad läsarna skriva ner folksagor som de hört berättas och skicka dem till honom; penningpriser utlovades för de värdefullaste samlingarna. Uppropet var infört i närmare hundra tidningar och inbragte under åren 1924– 1926 omkring 700 sagor och ett stort antal sägner. Genom sin insamlingsaktion fick Liungman 21 nya varianter av sin saga, samtidigt som beståndet av svenska folksagotexter utökades betydligt. I flera fall rörde det sig om sagor som var på väg att glömmas och som inte hade kunnat tillvaratas bara ett par årtionden senare. Hela materialet, som går under benämningen Liungmansamlingen, överlämnades till Institutet för folkminnesforskning vid Göteborgs högskola och finns i dag i Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Göteborg. Doktorsavhandlingen gav Liungman en docentur i nordisk och jämförande folkminnesforskning vid Göteborgs högskola, som han tillträdde 1925 och upprätthöll till 1931. Samtidigt var han arkivarie vid Västsvenska folkminnesarkivet. Under sin tid i Göteborg utvecklade Liungman en sällan skådad flit som akademisk lärare, forskare och arkivman. Han föreläste om sagor, sägner och folklig tro och sed. En rad av hans studenter entusiasmerades att ge sig ut i de västsvenska landskapen för att samla folkminnen. Materialet katalogisera- des av Liungman som till sin hjälp hade den unge John Granlund. Det var innan den senare fick en tjänst vid Nordiska museet och så småningom blev professor vid Stockholms högskola. Liungman sammanställde en Frågebok för folkminnesinsamling (1927), som användes under sju år till dess att den 1934 ersattes av Carl-Martin Bergstrands bearbetning med samma titel. Under sina år i Gö- teborg anlitades Liungman även som författare av folkloristiska frågelistor för Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala. Det är inte fel att påstå att Liungman tack vare sin energi bidrog till att göra Göteborg till ett folkloristiskt centrum i Sverige under senare hälften av 1920-talet och hela det följande årtiondet. Till sin hjälp hade han en rad engagerade medarbetare som Hilding Celander, Sverker Ek och David Arill. Ett synligt tecken på den aktivitet som utvecklades i Göteborg var Folkminnen och folktankar . Med sina fyra välfyllda nummer om året var tidskriften ett livaktigt forum för folkloristisk insamlingsverksamhet och forskning i Sverige. Den hade grundats 1914 av von Sydow, som var ensam redaktör under de tio första åren. 1924 flyttade redaktionen från Lund till Göteborg, och där kom den att förbli i tjugo år tills den upphörde i och med utgången av 1944. Huvudredaktör var hela tiden Hilding Celander. Waldemar Liungman ingick 1924–1934 i redaktionen, de första tre åren som redaktionssekreterare. 98 Bengt af Klintberg

Som exempel på de artiklar som Liungman publicerade i Folkminnen och folktankar kan man välja ”Sinnesvillor och sägenbildning samt därmed sam- manhängande trosföreställningar” från 1927. Den är ett tidigt exempel på den dåtida modevetenskapen psykologins inverkan på traditionsforskningen. Liungman var inte först med att se hallucinationer och ångest- och sjukdoms- tillstånd som viktiga bakomliggande faktorer till folkets berättelser om överna- turliga ting; redan på 1910-talet utgav psykiatriprofessorn Bror Gadelius två- bandsverket Tro och öfvertro i gångna tider (1912–1913). Men Liungman app- licerar på ett systematiskt sätt den psykologiska begreppsapparaten på ett väl valt folkloristiskt material. Det som för en nutida läsare framstår som en svaghet i både Liungmans och von Sydows psykologiska tolkningar från den här tiden är att berättelserna om övernaturliga upplevelser – de som kom att kallas memorat – tolkas alltför bokstavligt, utan att elementen av traditionspåverkan och fabulering har vägts in. Ett mognare traditionspsykologiskt betraktelsesätt kom några år senare med Gunnar Granbergs doktorsavhandling Skogsrået i yngre nordisk folktradition (1935). Efter åren som docent i Göteborg flyttade Waldemar Liungman med sin familj till Djursholm och inrättade sig för en tillvaro som privatlärd. Flyttlasset gick 1928, och samma år avsade han sig arkivarietjänsten i Göteborg. Föreläs- ningarna i nordisk och jämförande folkminnesforskning verkar ha upphört 1930, och docenturen avvecklades i september 1931. Villan som han flyttade in i var byggd i nationalromantisk stil med gott om utrymme för hans omfattande bibliotek. Han kunde nu på heltid ägna sig åt att utforska ett traditionskomplex som väckt hans intresse redan under studieåren i Lund. Under sina studievistelser i Tyskland och Ryssland hade han haft tillfälle att iaktta den kontinentala vårse- den att ”köra ut vintern”. Det var ett upptåg som främst levde kvar bland barn och ungdomar och som bestod i att en docka föreställande vintern eller döden bars omkring för att till sist brännas upp eller kastas i vattnet. Liungman samlade in ett stort antal tyskspråkiga och slaviska belägg och visade med kartor att seden hade spritts från Rhenområdet österut. Innan han publicerade sin studie, som huvudsakligen bygger på recent material, beslöt han sig för att vidga sitt forskningsfält till att omfatta ett större komplex av vårseder som var besläktade med upptåget att ”köra ut vintern” och följa dessa seder från äldsta tid med särskild hänsyn till vandringsvägarna från Orienten till Europa. Resultatet blev det omfångsrika verket Traditionswan- derungen Euphrat–Rhein I–II (1937–1938). Det minsta man kan säga om detta verk är att greppet är brett. Boken är en sammanställning av data som inbegriper forntida vegetationsgudomligheter, romersk tideräkning, orientalisk dockteater och europeiska fastlagsupptåg och våreldar. Ett av de längsta kapitlen är ägnat ett kvinnligt väsen i germansk mytologi med flera anknytningar till den europeiska festkalendern, Perchta. Som ett sammanhållande kitt fungerar tesen om floddalarnas betydelse för traditionsspridningen. Undersökningen skulle lika gärna kunna kallas religionshis- Waldemar Liungman (1883–1978) 99 torisk som folkloristisk, och Liungman lutar sig mindre mot sin förra lärare von Sydow än mot en annan inflytelserik Lundaforskare, professorn i religionshistoria Martin P:n Nilsson. Under arbetet lät Liungman en tysk visa i dialogform och dess spridnings- vägar få en egen volym, Der Kampf zwischen Sommer und Winter (1941). Av- slutningsvis lade han fram den sedmonografi som fick honom att starta hela fö- retaget. Den utkom i två delar under namnet Traditionswanderungen Rhein– Jenissei (1941–1945). Alla fem volymerna publicerades i den internationella vetenskapliga skriftserien FF Communications, och det sammanlagda sidantalet uppgår till närmare 2 500. Man kan imponeras av Liungmans folksedsstudie, inte minst som arbets- prestation. Men man måste samtidigt konstatera att den inte har satt många spår i senare svensk forskning på vårsedernas område. En anledning kan vara att hans källmaterial till största delen är utomnordiskt. En annan är att hans tvär- säkra utsagor om traditionernas vandringar idag inte längre framstår som helt övertygande. När Liungman arbetade med de fem FFC-volymerna var han sedan flera år politiskt engagerad på yttersta högerkanten. Redan 1928 kandiderade han för högern till en plats i riksdagen, dock utan att inväljas. Han framlade sin politiska ståndpunkt i skriften Politik och moral , som främst är ett försvar av ”religionen och kyrkan, bäraren av vårt nedärvda germanska rättsmedvetande” (Liungman 1928:6; jfr Skott 2008:63). Under 1930-talet var han kulturredaktör i Svensk konservativ tidskrift Svensk samling , där han gav tydliga uttryck för sina nazistiska sympatier. I en recension uttryckte han sin beundran för ”järn- mannen” Göring och efterlyste en svensk motsvarighet som skulle kunna ena befolkningen. I artikeln ”Några ord i judefrågan” ställde han sig visserligen av- visande till den rasistiskt grundade antisemitismen, men han tycktes samtidigt leta efter förmildrande drag i de tyska judeförföljelserna och var i övrigt positiv till nationalsocialismen (Wiberg 1996:4–6). I Liungmans folkloristiska författarskap från samma tid skymtar hans politiska sympatier fram bara glimtvis. Matts Wiberg har i sin uppsats uppmärk- sammat en recension som var införd 1938 i Folkminnen och folktankar . Här redovisar Liungman sina positiva intryck av en doktorsavhandling av en ung tysk, Matthes Ziegler, med titeln Die Frau im Märchen . I den rätt kortfattade recensionen nämns inte att avhandlingen är genomsyrad av nazismens ideologi, men när Liungman skriver att sagorna handlar om ”det livsdugligas triumf och därmed också det ädlas seger över det mindervärdiga och mörka” (Liung- man 1938b:50), så blir det med facit i hand ett graverande uttalande. Inte heller framgår det att recensenten och avhandlingsförfattaren var väl bekanta med varandra. Matthes Ziegler var bara 22 år när han 1933 kom till Sverige för att samla material till avhandlingen. Han var elev till sagoforskaren Lutz Mackensen i Greifswald, en kollega till von Sydow och Liungman som tidigt hade anslutit sig till nazismen. Den unge tysken blev väl mottagen av de båda svenskarna. På Liungman gjorde han ett så positivt intryck att han erbjöds 100 Bengt af Klintberg en assistenttjänst i Sverige. Ziegler tackade nej och gjorde i stället en snabb karriär inom det nationalsocialistiska partiet, där han under kriget blev ledare för den akademiska folklivsforskningen (Lixfeld 1994:79 f.). Även Mackensens bok Volkskunde der deutschen Frühzeit fick en positiv recension av Liungman i Folkminnen och folktankar . ”Ofta skiljer författaren här med intuitiv säkerhet de germanska föreställningarna från främmande, mången gång från Orienten kommande”, konstaterar han (Liungman 1938a: 48). Kontakterna med kollegerna i Greifswald ledde till att Liungman 1937 in- bjöds att komma dit som gästprofessor. C. W. von Sydow berättar 1943 i ett brev till Fredrik Ström att han fått höra att ”alla omdömesgilla som hörde de där föreläsningarna – och där fanns många svenskvänner som gjort det – hade tyckt att föreläsningarna var under all kritik medan de högljudda nazisterna applåderade” (Bringéus 2006:154). Bakom von Sydows kritiska ord låg en helomvändning i synen på Liung- man. Orsaken var sannolikt inte bara Liungmans nazistsympatier – även von Sydow hade varit positiv till nazismen fram till ockupationen av Norge, som han helhjärtat fördömde. Lika mycket var det Liungmans vetenskapliga inriktning som hade blivit ett problem för honom. Medan von Sydow hade spelat en ledande roll för att förnya den folkloristiska teoribildningen höll Liungman fast vid sina spridningsstudier. 1941 inleddes en flerårig polemik mellan dem, inte av von Sydow utan av Liungman, som antagligen menade att anfall är bästa försvar. I artikeln ”Till folksagoforskningens metodik. Är den s.k. finska skolans geografisk-historiska metod numera icke hållbar?” (Liungman 1941) angrep han ett ungdomsarbete av von Sydow, doktorsavhandlingen Två spinnsagor från 1909. Året efter publicerade han artikeln ”Finnsägenproblemet” (Liungman 1942), som främst är ett kraftfullt angrepp på en tidig artikel av von Sydow om den lundensiska Finnsägnen. von Sydow svarade i ”Finsk metod och modern sagoforskning” (von Sydow 1943). Det är där han dömer ut Liung- mans spridningskartor med ordet ”ballongknippemetoden”. Liungman replike- rade i ”Den finska sagoforskarskolan och karteringsmetoden” att han uppfattade von Sydows kritik som ”personliga utfall” (Liungman 1943:110). Därmed var brytningen mellan dem total. von Sydow gjorde nu vad han kunde för att motarbeta Liungman; bl.a. skrev han till utbildningsministern Östen Undén och varnade honom för att ge Liungman en docentur vid Stockholms högskola som han hade sökt (Bringéus 2006:192). Liungman fick emellertid sin docentur och föreläste under åren 1943–1954 vid Stockholms högskola över valda folkloristiska ämnen, främst folksagorna och deras vandringar. Åhörarna var inte många. Åke Hultkrantz har berättat att Liungman gjorde entré iklädd vita handskar och monokel och hälsade de mest prominenta damerna i publiken med handkyss innan han började läsa ur sina föreläsningsmanus (Hultkrantz 1976:240). Under två år, 1945–1946, utgav Waldemar Liungman på egen bekostnad tidskriften Bäckahästen , som hann utkomma med sammanlagt åtta häften. Innehållet är synnerligen brokigt. Där finns folkloristiska artiklar, författade av Waldemar Liungman (1883–1978) 101

Liungman, men också bidrag som han skrivit under signatur. Vidare kan man läsa dikter av hans hustru och moralkonservativa debattinlägg om bl.a. barn- uppfostran och sexuell upplysning, de flesta skrivna av personer i makarnas umgängeskrets. Liungmans båda utredningar, ”Julbocken och dess ursprung” och ”Stefansritten och dess ursprung”, kan än idag läsas med behållning. Störst biografiskt intresse tilldrar sig två artiklar i det sista häftet, ”En kongress med förhinder. Politisk hysteri” och ”Akademiskt förtal”. I dem luftar Liungman sin upprördhet över nordiska kollegers kritiska och enligt hans egen uppfattning obefogade reaktioner på hans politiska agerande. De verk av Liungman som idag är de mest lästa tillkom alla efter det att han hade uppnått pensionsålder. Hans ekonomiska oberoende gjorde att han kunde publicera sina böcker på eget förlag och med påkostad utstyrsel, halvfranska skinnband med guldtryck, inbundna av hovbokbindare Franz Beck & Son. 1950–1952 gav han ut trebandsverket Sveriges samtliga folksagor i ord och bild , där de två första banden innehåller sagotexter ordnade efter Aarnes och Thompsons typnummer i The Types of the Folktale . Del I innehåller cirka 250 olika sagotyper, alla hämtade från den tidigare nämnda Liungmansamlingen. Del II innehåller cirka 200 sagotyper som saknas i den första delen och som han har tagit från de svenska folkminnesarkiven och tryckta böcker. Tillsam- mans ger de båda böckerna en översiktlig, om än inte komplett, bild av den svenska sagotraditionen. Den tredje delen i verket har en egen titel: Varifrån kommer våra sagor? Här delar Waldemar Liungman med sig av sina kunskaper om det svenska sa- gobeståndet och presenterar de äldsta kända beläggen för sagorna. Mestadels är det fråga om ganska korta presentationer, men särskilt en del av undersagorna (typerna 300–749 i Aarne-Thompsons sagokatalog) blir föremål för grundliga utredningar. Varifrån kommer våra sagor? är en användbar handbok, den hittills enda i sitt slag i Sverige. Särskilt nyttig för en sagoforskare är den över- siktstablå över varianter i svenska arkiv och svenskt tryck som avslutar boken. Inte nog med att den gör det lätt att hitta källmaterialet; är man intresserad kan man också se vilka sagotyper som har haft störst spridning i Sverige. Bland undersagorna är det AT 480, ”De två skrinen”, med mer än 120 varianter. Var- ifrån kommer våra sagor? finns också i tysk översättning, Die schwedischen Volksmärchen. Herkunft und Geschichte (1961). Efter de tre sagobanden övergick Waldemar Liungman till folksägnerna, som till skillnad från sagorna utgjorde ett till stora delar obearbetat forsknings- fält. Här var källmaterialet överflödande rikt; särskilt väldokumenterad var den västsvenska sägentraditionen som under 1940- och 1950-talen hade getts ut i fem innehållsrika volymer av Carl-Martin Bergstrand. Under sin tid som arkiv- föreståndare i Göteborg hade Liungman skapat en sägensystematik som främst avsåg sägnerna om folktrons övernaturliga väsen. Den lades nu till grund för en presentation av det svenska sägenmaterialet i sju band, Sveriges sägner i ord och bild (1957–1969). Med tanke på att Liungman i bara obetydlig grad har kunnat bygga på tidigare forskning, måste verket sägas ha stora förtjänster. 102 Bengt af Klintberg

Visserligen drar han sin vana trogen gärna upp vandringsvägar för sägnerna som kan ifrågasättas, och hans kännedom om forntida orientaliska religioner frestar honom någon gång till alltför vidlyftiga utläggningar. Man kan också tycka att de sista delarna har blivit alltför rapsodiska, men då måste man hålla i minnet att Liungman hunnit bli 86 år när den sista delen kom ut. Med dessa reservationer måste verket ändå anses vara en grundläggande översikt över den svenska sägentraditionen. Inledningsvis nämndes Liungmans intresse för religionshistoria, som hade väckts av läsningen av Viktor Rydbergs skrifter. Hans folkloristiska forskning var ofta förenad med ett religionshistoriskt perspektiv. I teoretiskt hänseende var han ingen förnyare som von Sydow utan framstår som en traditionell kom- paratist som aldrig förlorade sitt intresse för traditionens vandringsvägar. Hans styrka var en enastående arbetskapacitet, som bidrog till att Göteborg under ett par årtionden blev ett centrum för folkloristiken i Sverige. Hans stora satsning som sedforskare, de fem banden om ”Traditionswanderungen”, lär inte ha många läsare i dag, medan ålderdomsverken om svenska sagor och sägner har en självklar plats som referenslitteratur på biblioteken.

Litteratur Bringéus, Nils-Arvid, 2006: Carl Wilhelm von Sydow som folklorist. Uppsala. (Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi 94.) Bäckahästen 1945–1946: Bäckahästen . Tidskrift för folkdikt och folkpsykologi. Djurs- holm. Clemensson, Gustaf, 1941: F. W. Hasselblad & Co 1841 15/5 1941. Minnesskrift. Gö- teborg. Gadelius, Bror, 1912–1913: Tro och öfvertro i gångna tider I–II. Stockholm. Hultkrantz, Åke, 1976: Trends in Swedish Folklore Research. Folklore Today. A Fest- schrift for Richard M. Dorson . Ed. L. Dégh. Bloomington. S. 239–249. Liungman, Waldemar, 1911: Rekrytutbildningen vid infanteriet. Trehundra öfningar, samlade och uppställda i tolf öfningsgrenar . Stockholm. — 1915: Sveriges historia utan årtal . Stockholm. — 1925: En traditionsstudie över sagan om prinsessan i jordkulan (Aarnes 870). (Diss.) Göteborg. — 1927a: Frågebok för folkminnesinsamling. Göteborg. — 1927b: Sinnesvillor och sägenbildning samt därmed sammanhängande trosföreställ- ningar. Folkminnen och folktankar 14, s. 169–201. — 1928: Politik och moral . Göteborg. (Borgerliga Valförbundets i Göteborg småskrif- ter i samhällsfrågor 4.) — 1937–1938: Traditionswanderungen Euphrat–Rhein I–II. Helsinki. (FF Communi- cations 118–119.) — 1938a: [Rec. av] Lutz Mackensen, Volkskunde der deutschen Frühzeit. Folkminnen och folktankar 25, s. 47–49. — 1938b: [Rec. av] Matthes Ziegler, Die Frau im Märchen. Folkminnen och folktankar 25, s. 49–50. — 1941a: Der Kampf zwischen Sommer und Winter. Helsinki. (FF Communications 130.) — 1941b: Till folksagoforskningens metodik. Är den s.k. finska skolans geografisk-historiska metod numera icke hållbar? Rig 24, s. 89–108. Waldemar Liungman (1883–1978) 103

— 1941–1945: Traditionswanderungen Euphrat–Jenissei . Helsinki. (FF Communica- tions 129, 131.) — 1942: Finnsägenproblemet . Folkminnen och folktankar 29, s. 86–113, 138–154. — 1943: Den finska sagoforskarskolan och karteringsmetoden. Ett genmäle till C. W. von Sydow. Folkminnen och folktankar 30, s. 94–110. — 1950: Sveriges samtliga folksagor i ord och bild I–II. Djursholm. — 1952: Varifrån kommer våra sagor? Utkast till de svenska folksagornas uppkomst och utbredningshistoria jämte översiktstablå över förefintliga varianter i svenska arkiv och svenskt tryck . Djursholm. (Sveriges samtliga folksagor i ord och bild III.) — 1957–1969: Sveriges sägner i ord och bild I–VII. Stockholm–Djursholm–Køben- havn. Lixfeld, Hannjost, 1994: Folklore and Fascism. The Reich Institute for German Volks- kunde . Bloomington & Indianapolis. Skott, Fredrik, 2008: Folkets minnen. Traditionsinsamling i idé och praktik 1919–1964 . Göteborg. Svensson, Sigfrid, 1980: Liungman, Carl Gudmund Waldemar. Svenskt biografiskt lexikon . Stockholm. von Sydow, C. W., 1943: Finsk metod och modern sagoforskning. Ett svar. Rig 26, s. 1– 23. Wiberg, Matts, 1996: Aspekter på Waldemar Liungman. Etnologiska institutionen vid Lunds universitet VT 1996 [maskinskr.]. 104 Bengt af Klintberg Ernst Klein (1887–1937) 105 Ernst Klein (1887–1937)

Barbro Klein Foto: Nordiska museet. Nordiska Foto:

Ernst Immanuel Klein är en fängslande gestalt. Fadern, Gottlieb Klein, växte upp i en liten by i dåvarande Österrike-Ungern och kom till Sverige 1883 som rabbin vid den nya synagogan på Wahrendorffsgatan i Stockholm. Så småning- om utnämndes han till huvudrabbin; 1897 erhöll han professors namn. Han blev nära vän med Nathan Söderblom och Torgny Segerstedt och beskrivs ibland som en ”liberal idealist”. Sonen Ernst föddes år 1887 och en annan son, Oskar, år 1894. Denne blev sedermera professor i teoretisk fysik. Ernst Klein skrev in sig vid Uppsala universitet 1905, samma år som han tog studentexamen vid Nya Elementar i Stockholm. Universitetsstudierna kom att omfatta nordiska och romanska språk samt tyska och litteraturhistoria. Tidvis bodde han dock inte i Uppsala utan i Berlin och i Nancy. 1907–1908 var han lärare vid Brunnsviks folkhögskola, där han blev god vän med Karl-Erik Forss- lund. Ernst Klein blev filosofie kandidat 1909 och slog sig därefter på journa- listik; i början använde han pseudonymen Selim. Åren 1911–1920 var han under olika perioder anställd vid Dagens Nyheter , Svenska Dagbladet och Afton-Tidningen . Han utgav sina reportage från Ryssland i boken Revolutions- dagar. Resebrev från Petrograd (1917), där han bl.a. beskriver en kvinnlig dödsbataljon, och han publicerade sina rapporter från finska krigsfronten i Vita och röda. En bok om sista finska kriget (1918). Han var korrespondent vid fredskonferensen i Versailles och kom tillbaka till Sverige, ”djupt skakad över Georges Clemenceaus oförsonliga inställning” (Berg 1977:265). Han var nu en inflytelserik skribent. Samtidigt som Ernst Klein rörde sig i världshändelsernas mitt skrev han om svensk kulturhistoria. 1919 lanserade han idén att låta två män leva stenålders- liv på godset Rockelstad i Sörmland, en form av experimentell arkeologi som även filmades. Vid det laget var han välkänd inom museivärlden och 1921 an- ställdes han vid Nordiska museet som amanuens. Sigfrid Svensson, som blev 106 Barbro Klein en nära vän, skriver att han en gång frågade Ernst Klein varför denne velat överge sitt liv som ”stjärnjournalist … för museimannens dolda existens” och då fått ”det kloka svaret, att vad gör det att man vinner hela världen, om man ej får leva sitt eget liv. När allt kommer omkring … är forskarens obegränsade värld större än någon annans” (Svensson 1982:27). Det bör dock understrykas att Ernst Klein aldrig slutade vara journalist. Genom hela livet bidrog han till den kulturhistoriska, intellektuella och politiska debatten i Sverige genom att skriva i olika publikationer, bland dem Svenska Dagbladet , Judisk Krönika , Svenska Turistföreningens årsskrift och Studiekamraten . Vid Nordiska museet knöts Ernst Klein först till lapska avdelningen, eftersom han ”genom sina etnografiska och religionshistoriska intressen ansågs bäst utbildad” för denna (Erixon 1937:123). Han företog insamlingsresor till Lapp- land och publicerade uppsatser om samiska förhållanden i jämförande perspektiv, bl.a. ”Den lapska torvkåtan som nordisk husform” (1926b). Men det skulle inte bli som expert på samisk kultur som han befäste sin roll vid museet. I stället förknippades han tidigt med den baltiska övärlden. Sigurd Erixon (1937:123) skriver: ”Under förarbetena för Göteborgsutställningen [1923] bestämdes det, att en avdelning skulle ägnas åt Estlandssvenskarna. Av vetenskapliga skäl ut- valdes härvid Runö som det lämpligaste objektet. Som materialinsamlare för utställningen förvärvades härvid Klein, som för detta ändamål tilldelades ett anslag i syfte att göra en ordentlig ’byundersökning’ och därvid också bevaka Nordiska museets intressen.” Förmodligen bidrog också politisk osäkerhet. Ingen visste om det någonsin skulle bli möjligt att besöka Runö igen: bolsjevi- ker, tyskar, letter och ester tvistade om herraväldet över ön (Hedman & Åhlan- der 2006). Under sex veckor i september och oktober 1922 besökte Ernst Klein inte bara Runö utan också Ormsö, Nuckö och andra delar av det svenska Estland för studier och insamling. Under juni–september året därpå vistades han på Runö tillsammans med sin hustru Olga Boedecker och parets tre små döttrar. Med på resan var också Gösta Selling, den blivande riksantikvarien, som ”utförde full- ständiga uppmätningar av öns byggnadsväsen” (Klein 1924:6). Ekonomiskt stöd kom inte bara från Nordiska museet och Längmanska kulturfonden utan också från Svensk Filmindustri; det fanns alltså medel till filminspelningar. Det var under de korta sommarmånaderna 1923 som en stor del av fältarbetet genomfördes. Det är egentligen ofattbart att Klein och hans medarbetare hann med så mycket som de gjorde och att de kunde föra en stor samling föremål till Göteborgsutställningen, en samling som sedan överlämnades till Nordiska museet. Det är ännu mer ofattbart att Ernst Klein redan 1924 kunde utkomma i tryck med en rikt illustrerad monografi på över 400 sidor, Runö. Folklivet i ett gammalsvenskt samhälle – ”den första större avhandling … som tillkommit som en produkt av byundersökningsverksamheten” (Erixon 1937:123). Runö är en liten ö, ”en prick i Rigaviken”, vars befolkning i århundraden hållit fast vid svenska språket. Kanske var ön för liten för att styrande skulle bry sig om den och öborna kom att utveckla en livsstil och ett språk som sär- Ernst Klein (1887–1937) 107 skilde dem från svensktalande i andra delar av Baltikum. Handel bedrev de huvudsakligen med Riga, mer sällan med estniska städer. Samtidigt såg de till att ha lutherska präster från Sverige. Ön, som var synnerligen isolerad vintertid, hade vid Kleins besök 275 invånare fördelade på 27 familjer. ”Både som kvarleva av en urgammal svensk koloni östanhavs och som kontaktpunkt mellan svensk och östbaltisk kultur är Runö … ett värdigt föremål för ingående studier … I dess begränsning ligger just dess förnämsta egenskap förborgad: den säll- synta, starka och klara kulturella enheten i stort och smått”, betonar Klein (1924:12). Samtidigt är han medveten om alla förändringar som var å färde. Den här undersökningen utförs, skriver han, om inte i elfte, så ”åtminstone i tionde timmen”. När det gäller innehåll och disposition erbjuder boken om Runö få överrask- ningar. Författaren börjar med topografi och historia och lägger sedan mest krut på att beskriva byn och gårdarna, byggnadstyperna, mark- och ägofördel- ning, arbetsliv samt helgdagar och högtider. Också klädedräkten får relativt stort utrymme, medan däremot det sista avsnittet ”Läkekonst och folktro” fö- refaller oavslutat. Kapitelindelningarna påminner om Erixons egna i Kila. En östgötsk skogsby , den undersökning han genomförde 1912–1913 men inte publicerade förrän 1946. I sina beskrivningar lägger Klein tonvikten på ålderdom- ligheten, fattigdomen och enkelheten i öbornas liv. Han betonar att svinen gick lösa på bygatan och att det saknades byggda avträden. När det gäller ”forstun” och ”stugan” framhäver han det lerstampade golvet och eldstadens ålderdom- lighet. Men han gör också lärda utläggningar av följande art: ”Hos letterna kunna vi (i Bielsteins utmärkta framställning) följa en utveckling från det på Runö ännu kvarlevande stadiet med öppen härd under gnistskydd och en utåt eldhu- set vänd stugugn av rökstugetyp, fram till det ’frankiska kupolköket’” (Klein 1924:120). Flera gånger beklagar Ernst Klein att tidsbristen lett till tillkortakommanden i boken. Han hade ju inte ”kunnat besöka ön annat än under sommaren och för- hösten. Allt som hör övriga årstider till har jag blott erfarit genom samtal”, skriver han (s. 5). Han är särskilt besvärad av att inte ha kunnat delta i säljakten på isen. De många fotografierna av denna togs i stället av Gunnar Schantz som var pastor på Runö. Trots alla begränsningar kommer ändå Ernst Kleins starka engagemang ofta fram i texten. Läsaren rycks med, när han skriver om händelser han själv varit med om. Då framstår han som en fältforskare som till fullo be- härskar deltagarobservationens konst. Ett exempel är ett långt avsnitt om barn- dop (s. 345–349). Han börjar med det generella uttalandet att ”första söndagen efter barnets födelse bör dopet äga rum”. Sedan kommer ett minne: ”Under min senaste vistelse på ön föddes en gosse en lördagskväll kl. 10.” Därefter följer en livfull och noggrann beskrivning av dopet, dopkalasen, ceremonierna, lekar- na som han själv drogs med i och skämten som delvis ägde rum på hans egen bekostnad. En liknande livfullhet präglar avsnittet om äktenskapets ingående (s. 355–373). Här excellerar Klein i att beskriva stämningen, skojet, utklädslar- na, danslekarna och dryckesvisorna. Han upptecknade en del av bröllopsmusi- 108 Barbro Klein ken och såg till att några danslekar fångades in av filmkameran. Här och annor- städes i boken förmedlar Klein en förståelse för att sederna och bruken han beskriver har djup mening för människorna på ön. Inte alla dåtidens folklivsforskare kunde förmedla sådana insikter. Boken om Runö innehåller inga egentliga teoretiska diskussioner och inte heller någon generaliserande sammanfattning eller ens den minsta konklusion. Den har också kritiserats för defekter som den ”amatörmässiga” bristen på om- sorg om språkliga förhållanden. Gideon Danell (1925:39) undrar i en recension om inte ”Runö-undersökningen skulle vunnit på, om förf. låtit en språkman fö- re bokens slutredigering genomse det rätt avsevärda material av Runö-ord, som boken nu innehåller”. Men trots den ibland välförtjänta kritiken har boken om Runö kommit att spela en viktig roll (Hedman & Åhlander 2006). Den utgör ett talande vittnesbörd om livsformer, som skulle komma att utplånas under andra världskriget. Men dess betydelse kan inte enbart tillskrivas det faktum att den är en av de få mer omfattande beskrivningar av den svenska Runökulturen som över huvud taget existerar. Dess betydelse ligger också i Ernst Kleins inlevelse i Runöbornas liv och den värme med vilken han skriver om dem. Genom Runöboken etablerades Ernst Klein som en folklivsforskare att räk- na med. Den bidrog också till att han blev filosofie licentiat 1925. I ”Redogö- relse för Nordiska museet 1925” meddelas lakoniskt att ”tjänstledighet åtnjutits av amanuensen Ernst Klein under fyra dagar för resa till Lund i och för avläg- gande av filosofie licentiatexamen”. Han reste till Lund därför att Uppsala universitet utsett Carl Wilhelm von Sydow till examinator. Sigurd Erixon blev för övrigt filosofie licenciat samma år som Ernst Klein; i hans fall hette examinator Nils Edvard Hammarstedt. Men också annat hände vid denna tid. Nils Keyland, som varit föreståndare för Skansens kulturhistoriska avdelning avled oväntat år 1924, vilket ledde till att Sigurd Erixon utnämndes till hans efterträdare och Ernst Klein till ”chef för folklivsframställningar och levande folkkonst” på Skansen (”Redogörelse för Nordiska museet 1926”). Klein var nu vida berömd för sina dramatiska och musikaliska talanger och hans uppdrag var att arrangera folkmusik och histo- rieberättande samt att ordna fester med kulturhistorisk prägel. Särskilt viktiga var vårfesterna – inga blygsamma tillställningar. Våren 1925 framställdes t.ex. ett bröllop i Södra Unnaryd i Småland. Studenter, studentskor och ”andra fri- villiga krafter” togs i bruk och ett stort antal dräkter förfärdigades. J. A. Göth framträdde som knekt i Kalmar Regementes uniform och Olof Stenwall från Tranås spelade. En tribun uppfördes utanför Blekingestugan, där man framför- de pantomimerna ”Josef och hans bröder” samt ”Ungdomens nöjen”. Dessa hade komponerats ”efter allmogemålningar från Västbo härad av amanuensen Klein, vilken även sammansatt och inövat bröllopsskådespelet”. Detta och mera står att läsa i ”Redogörelse för Nordiska museet 1925”, där det också framgår att dåligt väder och konkurrens från Röda Korsets parallellarrange- mang drog ner besökarantalet. Ernst Klein (1887–1937) 109

Enligt mångas åsikt är dans det forskningsområde där Ernst Klein gjort sina mest bestående insatser, inte minst genom de dansfilmer som kom till genom hans försorg och som deponerades vid Nordiska museet. Flera av hans uppsatser om dans är fortfarande i hög grad läsvärda. En är ”Operabalett och folkdans” (1928), en skickligt genomförd essä, där Klein börjar med att påvisa de stiliseringar och förvandlingar som ägde rum när de folkliga danserna framför- des på operascener eller av studentsammanslutningar. Men han stannar inte vid dessa iakttagelser utan analyserar också mer komplexa sammanhang. De s.k. kontradanserna (”country dances”) t.ex. har visserligen släktskap med enkla ringlekar, skriver han, men de har ”i sin fulländning framvuxit ur barockens ba- lettskola med dess preciösa, oerhört väl utarbetade och anspråksfulla dans- konst. Populariserade hava de sedan ånyo ’förvildats’, d.v.s. återgått till färre och enklare rörelser”, hämtade ur folklig estetik (Klein 1928:74). En annan mycket läsvärd uppsats är ”Om polskedanser” vilken författades i samband med en stor bildutställning, som Ernst Klein färdigställt för att visas sommaren 1937 vid Archives Internationales de la Danse i Paris. I uppsatsen drar han slutsatsen att polskedanserna (bland dem huppleken från Floda och jössehärads- polskan) ”inom sin krets hysa de äldsta för närvarande kända svenska danserna” (Klein 1937:281). Såväl ”Operabalett och folkdans” som ”Om polskedanser” ingår i en liten antologi av Kleins artiklar om dans, som Mats Rehnberg gav ut 1978, tyvärr utan originaltexternas bilder. I sitt förord tar Rehnberg (1978:9) upp Ernst Kleins iakttagelse att flera populära uppvisningsdanser, som Oxdansen och Vä- va vadmal, ”aldrig utförts av allmogen utan konstruerats enbart för att utgöra en tilldragande sevärdhet”. Rehnberg betonar att man inom folkdansrörelsen länge ogillade ”svekfulla” påpekanden av detta slag men att vinden hade vänt på 1970-talet, då såväl dansforskare som medlemmar av dansrörelsen med glädje framhöll att Ernst Klein, jämte Tobias Norlind, var den främste forskaren om folkdans i Sverige under 1900-talet. Detta är ett omdöme som har stått sig. Med tiden blev emellertid vårfesterna och övrig ”pedagogisk-etnografisk- kulturhistorisk teater” (Erixon 1937:124) en allt tyngre börda för Ernst Klein. Dessutom började publiken utebli. År 1929 återvände han till museets huvud- byggnad, nu som museilektor – den förste i Europa. Han tog sig an sina nya arbetsuppgifter med stor entusiasm och arrangerade flera utställningar, bland dem den högt prisade ”Från sten till stål” (1931). Han deltog i pedagogiska debatter, höll demonstrationsföreläsningar och ivrade för att kulturhistoria skulle bli ett inslag i skolundervisningen (Medelius 1972). Tack vare honom introducerades stora skaror barn och ungdomar in i Nordiska museets verksamhet. Samtidigt som Ernst Klein arbetade med museipedagogik, sammanställde han den stora boken Bilder ur Sveriges historia. Svensk kultur från urtid till nutid (1931–1932), vilken han själv betecknar som ”en kulturhistorisk bilder- bok”. Och förvisso står fantasieggande, dramatiska och vackert återgivna bil- 110 Barbro Klein der i centrum. Men också texterna är intresseväckande och schwungfulla. Bo- ken som beskrivits som ”ett pedagogiskt mästerstycke” (Erixon) och ”ett ge- nombrottsverk” (Svensson), framstod på 1930-talet som något nytt och radikalt. Ändå var den, betonar Sigfrid Svensson (1938:31), helt i linje med ”Hazelius’ program” för folkfostran. Något som är slående i dag är den spän- nande variationen på ämnesområden – från de äldre Vasakungarnas omåttliga skräck för moskoviter till säljakt på Runös isar. Frågor som ständigt var centrala för Ernst Klein rörde hans judiska arv och hans roll som jude i Sverige. Han bidrog kontinuerligt till judiska publikationer, han stödde synagogan på Wahrendorffsgatan och han utgav skrifter som Judiska sagor (1929). Men han var också intensivt upptagen av ideologiska och politiska frågor rörande judiskt liv i Sverige och övriga Europa. Han hyste tidigt dystra föraningar rörande länder där judar kommit att ”betraktas som mindre önskvärda immigranter och främlingar” (Klein 1933:192). I likhet med många andra judar verkade han för att judiska rituella föremål skulle be- varas i en judisk kontext i händelse av krig. 1931 såg han till att Artur Haze- lius’ ganska ansenliga samling judiska föremål (huvudsakligen från Elsass) kunde överföras från Nordiska museet till Mosaiska församlingshuset (B. Klein 2002:34). En särställning bland Ernst Kleins verk intar Genom sju riken, som utkom i december 1933. I boken beskriver han en resa han företog våren samma år tillsammans med sin hustru och en Dr. B. Resan gick genom Polen, Tjeckoslova- kien, Ungern, Jugoslavien, Österrike, Tyskland och Sverige och dess viktigaste syfte var att besöka faderns hemstad på Karpaternas sluttningar. Ernst Klein hade aldrig varit där och resan hade nu blivit synnerligen angelägen, både på grund av situationen i Europa och på grund av den egna vacklande hälsan. Bo- ken är osentimental, roande och etnografiskt skarpsinnig. Den innehåller flera bitvis chockerande skildringar av livet i Centraleuropa några år före andra världskriget. Särskilt slående är några oförglömliga korta beskrivningar av judiskt byliv i Polen och Tjeckoslovakien, inte minst av chassidiskt liv. Genom sju riken fick välvilliga recensioner i svensk dagspress men anmäldes aldrig i etnologiska tidskrifter. Folklivsforskarna tycks ha klassificerat den som en po- pulär reseskildring. Ändå är den, liksom boken om Runö, ett ovärderligt etnografiskt vittnesbörd om livsformer som skulle komma att utplånas. Den har inte förlorat sin aktualitet. Mycket tyder på att det inte var lätt för alla kolleger på Nordiska museet att förstå och acceptera Ernst Kleins lojalitet med judisk religion, kultur och historia (B. Klein 2002). Inte heller kan det ha varit lätt för alla att acceptera hans åsikter i fråga om ras. I en understreckare i Svenska Dagbladet (1926a) t.ex. granskar han i sakliga och ganska berömmande ordalag den finske rasbiologen Kaarlo Hildéns studier av Runöborna. Klein slutar med att framhålla att en befolkning aldrig är rasren, inte ens om den bor på en liten isolerad ö. Sedan skriver han: ”Fasthållandet av svenskt språk, svensk rättsuppfattning, svensk sed och svenskt nationalmedvetande visar, att Runöborna äro svenskar vad blod Ernst Klein (1887–1937) 111 som än blandas i deras ådror. Rasen är endast en av de betingelser, som medverka till bildandet av nationaliteten och kanske icke en av de viktigaste” (Klein 1926a). Ernst Klein upprepade ofta tankar som dessa. Han behövde dock aldrig vara med om de brott som skulle komma att begås i rasforskningens och rasrenhetens namn. Han avled valborgsmässoafton 1937, endast femtio år gammal. Han var då full av framtidsplaner; bl.a. ville han skriva en bok om det svenska ostkustfisket. Ernst Klein var kanske inte en stor folklivsforskare, i varje fall inte i samtidens ögon. Flera av hans kolleger, bland dem hans vän Sigfrid Svensson, be- römmer visserligen hans pedagogiska briljans men antyder också att han var rastlös och saknade den uthållighet som måste ingå i en stor forskargärning. Hade han fått leva längre än han gjorde hade kanske omdömet blivit annorlunda. I dag kan vi uppskatta hans etnografiska begåvning, hans internationalism och hans säkra penna på sätt som kanske inte var möjliga på 1920- och 1930- talen. Ernst Klein lämnade efter sig unika och fascinerande skildringar av livet i dömda byar och samhällen och lyckades, förmodligen bättre än många andra folklivsforskare, att rädda kulturkunskaper åt eftervärlden. I flera minnesrunor omtalas hans sprudlande intelligens och hans betydelse som en inspirerande sällskapsmänniska. Men han beskrivs också som en känslomänniska som stän- digt och med djupt allvar försökte förstå sin tids stora frågor.

Litteratur Berg, Gösta, 1977: Klein, Ernst Immanuel. Svenskt biografiskt lexikon 21, s. 264–268. Danell, Gideon, 1925: Runö. Folklivet i en gammal svensk by. [Rec.] Folkminnen och folktankar 12, s. 33–41. Erixon, Sigurd, 1937: Ernst Klein *1887 †1937. Rig 20, s. 121–125. — 1946: Kila. En östgötsk skogsby . En byundersökning 1912–13. Stockholm. Forsslund, Karl-Erik, 1937: Ernst Klein in memoriam. Brunnsvikarnas midsommar- skrift , s. 54–58. Hedman, Jörgen och Lars Åhlander, 2006: Runö. Historien om svenskön i Rigabukten . Stockholm. Klein, Barbro, 2002: När skillnad gör skillnad. Reflektioner kring museipolitik, tystna- der och judisk kultur i Sverige. Saga och sed , s. 47–61. Klein, Ernst, 1917: Revolutionsdagar. Resebrev från Petrograd . Stockholm. — 1918: Vita och röda. En bok om sista finska kriget . Stockholm. — 1924: Runö. Folklivet i ett gammalsvenskt samhälle . Uppsala. — 1926a: Runösvenskarnas ras. Svenska Dagbladet 16/4. — 1926b: Den lapska torvkåtan som nordisk husform. Fataburen , s. 187–221. — 1928: Operabalett och folkdans. Ord och Bild, s. 65–78. — 1929: Judiska sagor . Stockholm. — 1931–1932: Bilder ur Sveriges historia. Svensk kultur från urtid till nutid . Stock- holm. — 1933: Genom sju riken . Stockholm. — 1937: Om polskedanser. Svenska kulturbilder . Ny följd, utgiven av Sigurd Erixon och Sigurd Wallin. Stockholm, s. 269–288. — 1978: Om folkdans . Uppsatser valda och redigerade av Mats Rehnberg. Stockholm. Medelius, Hans, 1972: Nordiska museet och skolan. Fataburen , s. 137–152. 112 Barbro Klein

Redogörelse för Nordiska museet 1925. Fataburen 1926, s. 1–75. Redogörelse för Nordiska museet 1926. Fataburen 1927, s. 1–87. Rehnberg, Mats, 1978: Förord. I: Ernst Klein, Om folkdans . Stockholm. S. 7–9. Svensson, Sigfrid, 1938: Ernst Klein. Fataburen , s. 203–208. — 1982: Ernst Klein och hans historieverk. Ett halvsekelminne. Folkets historia 10(1), s. 27–31. Sigurd Erixon (1888–1968) 113 Sigurd Erixon (1888–1968)

Karl-Olov Arnstberg Foto ägo. privati Foto

Sigurd Erixon föddes 1888 i Söderköping, där fadern var grosshandlare. På mödernet härstammade han från bönder i Skärkinds socken. Östergötland var viktigt för honom och även om han bodde större delen av sitt liv i Stockholm var det självklart att han var östgöte. ”Öschöte guschelov” var ett uttryck som han emellanåt skämtsamt använde. Han var mycket släktkär och familjeinrik- tad, men hans egen släktklan var inte särskilt stor. Modern levde visserligen länge men fadern dog medan Sigurd ännu var ung. Han hade tre syskon men endast ett syskonbarn, tandläkaren Hans Nettelbladt. Denne beskrev Sigurd Erixons relation till sin mor på följande sätt: Morbror Sigurd var väldigt modersbunden. Jag minns hur hans gamla mamma inver- kade på hans humör. Hon kunde vara ganska krävande och besvärlig ibland och då mulnade han. Han ville ha hennes bild framför sig när han arbetade, men det var inte alltid hon behagade honom. Så han lät göra ett litet skåp med dörrar för porträttet. Och när mamman var i onåd, när hon varit extra besvärlig, då stängde han dörrarna (Arnstberg 1989:13). Sigurd Erixons äktenskap var lyckligt och kärleksfullt men barnlöst. Han och hustrun Edit, född Josefsson, tog emot ett finskt krigsbarn, som stannade kvar i Sverige och bildade familj. De höll kontakten med honom genom hela livet. Klyftan mellan en pojke från ett annat land och en svensk professorsfamilj var emellertid alltför stor för att en nära familjekänsla skulle uppstå. I gengäld var hustruns släkt talrik. Där fanns arkitekten Sigfrid Ericson som bl.a. ritat Mast- huggskyrkan i Göteborg. Det var genom honom Sigurd Erixon träffade sin Edit i samband med Göteborgsutställningen 1923. Där fanns också rektorn för ka- tedralskolan i Lund, Josua Mjöberg. Hustrun Edits släkt hörde hemma i Sim- långsdalen, där Sigurd Erixon tillsammans med den socialdemokratiske politi- kern och författaren Fredrik Ström engagerade sig i Breareds kulturhistoriska förening. 114 Karl-Olov Arnstberg

Ändå var det forskargemenskapen som var Sigurd Erixons egentliga släkt. Hans adress- och telefonbok var en stadigt växande lunta där namn endast ströks när personerna dog. Det var i den lärda världen, med sina förbindelser till svensk överhet av flera slag och med sina stora middagar och fester, som Sigurd Erixon var angelägen om att göra väl ifrån sig. Även om etnologin tog större delen av hans vakna tid i anspråk, kunde den som träffade honom eller besökte honom i hans hem inte särskilt enkelt dra några slutsatser om hans yrke. Såväl Lusthusporten som de bostäder han valde efter sin pensionering var modernt inredda, i en allmänborgerlig stil, vilket inbegrep ett sovrat urval av antikviteter. Jag såg aldrig Sigurd Erixon i folkdräkt och märkte aldrig att han hyste någon särskild kärlek för exempelvis allmogemöbler. Det gick en skarp gräns mellan hans livsstil och hans profession. När Sigurd Erixon började läsa i Uppsala visste han inte riktigt vad han skulle ägna sig åt. Först prövade han filologi, vilket resulterade i två koffertar med excerpter som hamnade i källaren. Därefter gjorde han en utflykt till arkeologin och skrev bl.a. om Blekinges stenålder. Den arkeologiska inriktningen bröts när Sigurd Erixon vid 24 års ålder fick ett amanuensvikariat vid Nordiska museet. Där fanns det onekligen forskningsmaterial att bita i. Som Mats Rehnberg skriver måste Sigurd Erixon bokstavligen bana sig väg genom högar av gamla möbler och arbetsredskap. När exempelvis konsthistorien presenterade stil- möblerna, riktade Sigurd Erixon sökarljuset mot ”den folkliga möbelkulturens bisarra värld” (Rehnberg 1953:448). Det var emellertid inte bara bondesamhällets redskap och möbler som intresserade honom. Sitt första fältarbete gjorde han på Nordiska museets uppdrag år 1912 i Kila by i Hycklinge socken i Östergötland. Byn var extra intressant genom att aldrig ha blivit skiftad och betraktades som en dåligt känd kvarleva från ett uråldrigt förflutet. Redan att ta sig dit var inte alldeles lätt. Han började med att åka tåg till Kisa där en trilla med häst och körkarl väntade på honom. Första dagen hann han inte ens fram till byn. Det var fyra mil att färdas från järnvägsstationen och efter ett våldsamt åskväder fick han lov att övernatta hos föräldrarna till en studentkamrat. Denna sommar i Kila kom att bli ett fältarbete av stor betydelse för Sigurd Erixons fortsatta forskarliv. Han intervjuade ett antal ”minnesgoda” åldringar som berättade om sedvänjor från förra hälften av 1800-talet. Dessutom kunde han sända en hel båtlast med gamla föremål till Nordiska museet. Föremåls- intresset och själva insamlandet gränsade för 1800-talets och det tidiga 1900- talets museietnologer ibland till en girighet som Sigurd Erixon var både delaktig av och senare i sitt liv ambivalent inför. När han tjugo år senare återvände var Kila by borta. Ett stort vitt hus låg på platsen. Han knackade på, gick in och hörde sig för. Det svar han fick var: ”Jo, di säjer att här har varit en by, kanske farbror vet någe om det?” (Berg 1968:5). Sigurd Erixon blev en allätare i sina inventeringar av den svenska folkkulturen. Svenska gårdsformer och hustyper utreddes och presenterades i den blandning av arkeologiska utvecklingsserier och rumsliga spridningsförlopp Sigurd Erixon (1888–1968) 115 som under 1900-talets första hälft dominerade inom svensk etnologi. Här låg han på linje med konsthistorien och arkeologin, som under dessa 1900-talets första decennier genomförde riksomfattande inventeringar i nationalistisk anda. Sigurd Erixon visade sig därvid ha en stor begåvning när det gällde att finansiera sina projekt, som Sigfrid Svensson skriver: ”Utställningar och jubileer utnyttjades, godsägare och industrichefer pungslogs” (Svensson 1968:38). Nordiska museets egen resebudget var blygsam. ”Större delen av de medel museet kunnat disponera för resor har använts för dess av amanuensen Sigurd Erixon ledda undersökningar”, är en fras som återkommer i museets årsberät- telser. De första åren företog Sigurd Erixon sina byexpeditioner ensam och per cykel, men snart hade han byggt upp en stab av medarbetare, till stor del be- stående av studenter, i synnerhet teknologer. De såg detta som ett bra sätt att upptäcka sitt land. Cyklandet var inte helt utan strapatser. I Strövtåg i svenska bygder berättar Sigurd Erixon hur han fick lov att binda en gran där bak för att kunna bromsa sig nerför de brantaste backarna i Älvdalen. På pakethålla- ren framtill hängde den tunga träkameran med glasplåtar. Från 1917 lyckades han utverka personliga statsanslag för sina nationella inventeringar och i för- beredelserna för Göteborgsutställningen 1923 tilldelades han medel för att under åratal leda liknande inventeringar i Västsverige. De genomfördes per bil, vilket bidrog till utställningens dåliga finanser. År 1926 tilldelades Nor- diska museet för första gången 50 000 kronor ur lotterimedel för sina by- undersökningar. En T-ford inköptes och i fortsättningen företogs expeditio- nerna i denna. Själva forskningsmetodiken förändrades dock inte. I ett minnesord heter det: Var han än går fram bland ålderdomliga företeelser inom det svenska bondesamhäl- let har han ett djupt historiskt perspektiv och gör samtidigt utblickar till grannländer- na och Europas kontinent. Han är den fältforskande kulturhistorikern som med vaken och kritisk blick stannar inför olika företeelser i en döende samhällsform, gör sina anteckningar och skisser på platsen och sedan bearbetar sitt material under grundliga studier i arkiv och bibliotek (Strömbäck 1969:84). Denna fältorienterade etnologi bör ställas i relation till historievetenskapen, som ju nästan uteslutande arbetade med skrivna källor. Etnologen befann sig i en konkurrenssituation. Byarnas invånare med sina livsformer ”bevisade” att kulturhistoria inte kunde skrivas enbart på grund av lagar och förordningar. I ett etnologiskt perspektiv behövdes dokumentation av hur livet gestaltat sig till vardags, och här blir termen folkliv ett nyckelbegrepp. Antagligen kunde etnologernas känslor i förhållande till historieforskningen jämföras med dem som landskapsmålarna hade i förhållande till ateljémålarna vid 1800-talets mitt. Et- nologerna uppfattade sig helt säkert som mycket närmare det verkliga livet än historikerna. Däremot var det förmodligen inte så att etnologerna kände sig mer vetenskapliga än historikerna. Sigurd Erixon ägnade mycket energi åt att skriva ren historia. Det finns också en passus i inledningen till läroboken Svenskt folkliv som visar att han skattade historia högt. I praktiken är frågan om den inte till 116 Karl-Olov Arnstberg och med stod högre. I egenskap av majoritetsdisciplin var historia en vetenskap etnologin kunde förhålla sig till men egentligen inte utmana: Att insamla och beskriva det material som finns ute hos de levande människorna själva och som är brukbart för dessa ändamål är etnologens första plikt. För den vetenskapliga bearbetningen är dock det arkivaliska, litterära eller föremålsmässiga historiska materialet lika betydelsefullt (Erixon 1938:14). Emellertid – Sigurd Erixon ville med Svenskt folkliv också hitta en ny och mer samhällsinriktad väg för svensk folklivsforskning. I inledningen betonar han därför att det är dags för folklivsforskningen att vidga sitt intresse från bönder- na till andra samhällsklasser och deras traditioner. Under 1900-talets första hälft var Sigurd Erixon den svenska etnologins så- väl store som starke ledare. Han var lärare och vägröjare för en hel generation forskare och museimän. Under ett halvt sekel publicerade han sina forskningsresultat i en strid och jämn ström. Det han skrev var så omfattande och så en- cyklopediskt att om det hade utförts av ett dussin forskare så hade det ändå varit ett dussin betydande livsverk. De mest skilda områden av det förindustriella Sverige avhandlades: folkligt bostads- och byggnadsskick, byväsen och byor- ganisation, bruks- och lantbrukshistoria. Bland alstren kan nämnas den stora monografin över Skultuna bruk, vars två första delar utkom 1921 och 1935, Möbler och heminredning i svenska bygder (1925), Svenska kulturgränser och kulturprovinser (1945), Svensk byggnadskultur (1947) och Svenska byar utan systematisk reglering (1960). Det är inga små böcker det handlar om. Exempelvis omfattar första delen av Skultuna bruks historia 790 tättskrivna sidor i A4-format, den andra är på 656 sidor, formatet detsamma. Det handlade således om en sockenhistoria av dittills osedd utförlighet. I samband med studierna av mässingsproduktionen vid bruket gav han också ut den fristående Mässing (1943). Tillsammans med Si- gurd Wallin publicerade han i tolv band under 1929–1938 samlingsverket Svenska kulturbilder . På 1950-talet redigerade han också fem band av ett annat samlingsverk, Nordisk kultur . 1937 startade han tidskriften Folk-Liv , som riktade sig till en internationell publik och som kom att befästa hans position som en av de absolut främsta inom europeisk etnologi. Med stöd från ”Samfundet för svensk folklivsforskning” gav han också under åren 1948–1957 ut serien Liv och folkkultur . Hans största verk, om man ser till de trettio år av förberedel- ser och det arbete som låg bakom dess tillkomst, var första bandet av Atlas över svensk folkkultur , som kom ut 1957. Sigurd Erixon var inte alltid så nogräknad med vad han kunde tillåta sig. Han medarbetade bl.a. i Sveriges bebyggelse , en utgivning som Mats Hell- spong kommenterat: Här skrev han några kulturhistoriska artiklar för att ge glans åt något som närmast var ett gigantiskt geschäft. Bokverket innehöll bilder på villor och gårdar med uppgifter om ägare och taxeringsvärden och de som övertalades att köpa verket fick sitt hus avbildat. Projektet blev hårt kritiserat i pressen. ”Det är för övrigt ett märkligt samarbete detta mellan professor och ambulerande försäljare, men det torde dess Sigurd Erixon (1888–1968) 117

bättre vara unikt inom svensk vetenskap”, skrev t.ex. Jönköpingsposten den 26 april 1956 (Hellspong 1993:61). Den starkaste motivationen för utforskning av det förindustriella och traditionella samhället gavs av ”den nya tidens” ankomst. Som Sigurd Erixon skrev på ett ställe, mötte det traditionsstyrda samhället det moderna och förnuftsstyrda tänkandet. Landsbygdskulturen gav vika för stadskulturen, bondesamhället fick ge sig inför industrisamhället. Framtiden uppfattades inte i första hand som något främmande utan det var den tid som redan anlänt, och till detta möte hän- visades i snart sagt varje programmatisk uppsats som Sigurd Erixon skrev. Det var bråttom med att rädda resterna av alla de gamla kulturformerna! Typiska fästpunkter för traditionell etnologi av Sigurd Erixons märke kunde utgöras av timringskonstruktioner, byordningar och redskap inom lantbruket, exempelvis slagor. De senare ordnades med arkeologiska typologier som före- bild. Dessutom passade de utmärkt att kartera. I sin Kilaundersökning skrev Erixon t.ex. om en slaga: av östgötatyp med knölpåksliknande slagval, ”dröp”, och osymmetrisk bindning med två band på slagvalen. Det sägs att handvalen, ”hånnvalen”, var ’lång och käpp- formig med rännformig urtagning för bindslet. Detta kallades ”slagle” eller ”hånnle” och var gjort av läder och bundet med rep och ålskinn med hjälpfästen av träpinnar (Erixon 1946:199). Sigurd Erixon var här uppenbart inspirerad av det noggrant beskrivande språk som Dag Trotzig tillämpade i sin hyllade avhandling om Slagan och andra tröskredskap , publicerad tre år tidigare. Kanske är det från arkeologin som Si- gurd Erixon ärvde denna svaghet för en exakt terminologi. Han ansåg sig be- höva det precisa språket för att reda ut förhållandena, såväl för sig själv som för läsaren. Säkerligen fanns det också en önskan om att terminologin skulle bli ac- cepterad inom forskningen. I viss utsträckning har den även blivit det, men ty- värr var Erixons terminologiskapande mycket starkare än behovet (Rehnberg 1953:449). Sigurd Erixon med kolleger och elever såg forskning som en kumulativ verksamhet. De var i färd med att samla och publicera material för att lägga pusslet ”Sveriges folkliv”. Vem som hann först med sin pusselbit var viktigt, oavsett om pusselbiten bestod av egna forskningsresultat eller värdefulla käll- skrifter. Som om inte materialsamlandet och allt som måste skrivas räckte till, var Sigurd Erixon under decennier dessutom spindeln i ett nät av europeiska etnologer. Under i synnerhet 1930-talets senare del var han såväl tillsammans som i konkurrens med den franske museimannen Georges Henri Rivière drivande i ambitionen att bygga upp en europeisk organisation (Rogan 2008). Också i USA kom han att spela en viss roll. Den välkände etnologen Henry Glassie från Pennsylvania höll 1988 en föreläsning vid Institutet för folklivsforskning i Stockholm och kallade därvid Sigurd Erixon för sin ”theoretical guiding star”. Rimligen borde Sigurd Erixons livsverk ha spelat stor roll också efter hans död 1968. Så blev det emellertid inte. Även om hans namn någon gång dyker 118 Karl-Olov Arnstberg upp internationellt, framstår hans etnologi som ett avslutat kapitel. Det är emellertid inte så att hård kritik naggat det gigantiska livsverket i kanterna. Etnolo- gerna har i stället flyttat sin forskning in i nutidens sociala gemenskaper. Sigurd Erixons etnologi har respekterad gått in i tystnaden. Sigurd Erixon måste ha gått fram som ett slagskepp i sin iver att rädda kunskapen om det traditionella samhället till eftervärlden. Trots detta har jag, när jag rört mig i hans kölvatten, bland medarbetarna och kollegerna mött anmärk- ningsvärt lite av bitterhet och besvikelse. Tvärtom är beundran ett tydligare drag. Under de fem år jag på 1960-talet arbetade som hans assistent, träffade jag många av hans gamla medarbetare. Kritik, i den mån det alls förekom, tog formen av försiktiga påpekanden. ”Han har lite bråttom”, sade någon. ”Man kan inte begära att han ska skriva precis allting själv, men han tar ansvaret ock- så när han använder sig av texter som hans medarbetare skrivit”, sade någon annan. ”En vägröjare får inte försjunka i petitesser. Det får de efterkommande, de mindre själarna göra”, hävdade en tredje. Det bör dock tilläggas att de som han farit hårt fram med inte längre tillhörde hans krets. Julius Ejdestam var en bland dem. Svågern och knuttimringsexperten Olle Homman en annan. Sigurd Erixons forskning var inte självklart begriplig för dem det gällde. Under första världskriget hände det att han och hans medarbetare betraktades som spioner, och det räckte inte alltid med att han förklarade att de var utsända av Nordiska museet. Att utforska folkkulturen var ibland också något djupt egendomligt. I ”Från mina upptäcktsresor i hemlandet” berättar han följande från Öland: En barsk gumma i en granngård vägrade oss helt enkelt att få komma in. Det var en av de intressantaste byggnader vi hittills sett och det gjorde oss ont att lämna den obesedd. En vänlig och förstående granne lovade därför att följa med oss som vår böneman. Gumman var dock ej så lätt att övertyga. Hon frågade vad det skulle kosta. Vi förstodo ej. Hon trodde vi ville ha betalt för vårt arbete. Vi försäkrade, att vi blott voro tacksamma att få se oss omkring och ingalunda krävde någon ersättning. Hon frågade då, vad meningen var med det hela. Jag framhöll, att det blott gällde att se och fotografera. Hon vidhöll, att hon inte önskade några fotografier. Men jag säljer inga fotografier, sade jag. Skall det ej bli vykort, vad ska det då bli? Jag skall skriva en bok eller skildring om den gamla bondekulturen på ön. Jag vill ej köpa någon bok, klippte hon av och inga argument hjälpte. Vi voro och förblevo avvisade och ute- stängda, ett offer för den försiktighet, som en trött gammal gumma funnit sig böra tillämpa för att få ro och frid mot alltför täta besök av gårdfarihandlare och försäljare (Erixon 1936:18). År 1934 kallades Sigurd Erixon till den Hallwylska professuren i nordisk och jämförande folklivsforskning. Sex år senare fick han sitt eget forskningsinsti- tut, Institutet för folklivsforskning. Ännu ett år senare fick institutet egna lokaler i Villa Lusthusporten, som donerats till Nordiska museet och låg på andra sidan Djurgårdsvägen. Där kunde han inte bara bedriva undervisning utan ock- så med olika medhjälpare sköta sina stora forskningsuppdrag. Institutionen blev en samlingspunkt inte bara för nordisk etnologi utan också för folkkultur- forskare från andra delar av världen. Sigurd Erixon (1888–1968) 119

Med dagens språkbruk kan Sigurd Erixon kallas för en utpräglad generalist; han behärskade det mesta, samtidigt som det är svårt att peka ut var tyngdpunkten i hans forskning låg. Alf Henriksson skrev en gång i Dagens Nyheter en dagsvers till Sigurd Erixons ära (Grandien 1988:30). Där ringade han skickligt in Sigurd Erixons forskning: Sigurd Erixon känner hur fäderna bodde Deras möbler och mattor han ofta beglodde Han vet hur de vidjor till gärdsgårdar snodde Han känner de yrken med vilka de gnodde Och han vet i vad mån de på jultomten trodde

Litteratur Arnstberg, Karl-Olov, 1989: Utforskaren. Studier i Sigurd Erixons etnologi . Stock- holm. Atlas över svensk folkkultur 1. Materiell och social kultur . Red. Sigurd Erixon. Uppsala 1957. Berg, Gösta, 1968: Minnesord. Saga och sed . Erixon, Sigurd, 1921: Skultuna bruks historia. Del 1:1. Stockholm. — 1925–1926: Möbler och heminredning i svenska bygder . Del 1–2. Stockholm. — 1935: Skultuna bruks historia . Del 1:2. Stockholm. — 1936: Från mina upptäcktsresor i hemlandet. Svenska kulturbilder . Ny följd. Tredje bandet. Del 5 och 6. Stockholm. — 1938: Svenskt folkliv. Några kapitel svensk folklivsforskning med belysning av dess arbetsuppgifter och metoder . Uppsala. — 1941: Strövtåg i svenska bygder . Malmö. — 1943: Mässing . Stockholm. — 1945: Svenska kulturgränser och kulturprovinser . Stockholm. — 1946: Kila. En östgötsk skogsby. En byundersökning 1912–13 . Stockholm. — 1947: Svensk byggnadskultur . Stockholm. — 1960: Svenska byar utan systematisk reglering . Stockholm. Grandien, Bo, 1988: Mannen som visste allt om svenska folket. Dagens Nyheter 18.3.1988. Hellspong, Mats, 1993: Den glansfulla Sigurd Erixon-epoken. Den Hallwylska professuren 1934–1955. Lusthusporten. En forskningsinstitution och dess framväxt 1918– 1993. Red. Mats Hellspong. Stockholm. Rehnberg, Mats, 1953: Sigurd Erixon – banbrytare för folklivsforskningen. Perspektiv nr 10. Rogan, Bjarne, 2008: From rivals to partners in the inter-war European scene. Sigurd Erixon, Georges Henri Rivière and the international debate on European ethnology in the 1930s. Arv. Strömbäck, Dag, 1969: Minnesord över Sigurd Erixon. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens årsbok 1968. Svensson, Sigfrid, 1968: Sigurd Erixon. Rig . Trotzig, Dag, 1943: Slagan och andra tröskredskap . Stockholm. 120 Karl-Olov Arnstberg Åke Campbell (1891–1957) 121 Åke Campbell (1891–1957)

Nils-Arvid Bringéus Foto i Birgitta Campbells Birgitta i Foto bildsamling.

Åke Campbell var yngst av fem bröder i en postmästarfamilj i Gränna. Han växte upp i ett musikaliskt hem med god sammanhållning, men efter faderns tidiga död fick bröderna stå på egna ben. Åke blev student i Jönköping och efter ett år som lärare i Mjölby kom han till Lund utan bestämda framtidsplaner. Som student hos Evert Wrangel uppmärksammades han av denne på det nya ämnet folkminnesforskning. Han fascinerades av C. W. von Sydows föreläsningar och blev en av hans flitigaste seminariedeltagare. Han var med om att starta den nya tidskriften Folkminnen och folktankar och biträdde von Sydow på folkminneskurser i olika delar av landet. Liksom denne fick han till en början sitt levebröd som folkhögskollärare. Han tjänstgjorde på Hvi- lan utanför Lund, i Bräkne-Hoby i Blekinge och från 1922 på Fristads folkhögskola i Västergötland, där han också grundade ett litet hembygds- museum. Campbells första vetenskapliga studier hade folkloristisk och psykologisk inriktning, men på Hvilan utarbetade han den lilla skriften Våra bondgårdar (1921). Den och von Sydows Våra folkminnen (1919) blev de första egentliga läroböckerna inom ämnet folkminnesforskning. Campbell bedrev fältforskning i Skåne och under cykelfärder i Danmark och på kontinenten. Hans avsikt var ursprungligen att skriva en avhandling om de skånska bondgårdarna i äldre tid. Genom lantmäterihandlingar och andra källor i Stockholm försköts hans intresse dock till det skånska kulturlandskapet med dess tre olika bygdetyper, slätt- bygd, risbygd och skogsbygd, som gav olika förutsättningar för näringslivet. Campbell inriktade sig tidigt på de olika bygdetypernas omfattning och grän- ser. På grundval av dessa tidigare outnyttjade källor utformade han sin doktorsavhandling som fick titeln Skånska bygder under förra hälften av 1700-talet (1928). Den låg på gränsområdet mellan kulturgeografi och etnologi. Den 29 122 Nils-Arvid Bringéus januari 1929 disputerade han i Uppsala med Sigurd Erixon som fakultetsopponent. Det var den första avhandlingen i etnologi i vårt land och den fick på det hela taget ett gott mottagande. Under lundatiden hade Åke Campbell ingått äktenskap med läkaren Hjördis Lind och fick med henne tre barn och senare ytterligare en adoptivdotter. På grund av svårigheten att få läkartjänster måste makarna under långa perioder bo åtskilda och detta blev efter hand ett livsmönster. Familjen samlades främst under lov och veckoslut, men i övrigt levde Åke Campbell ett ungkarlsliv sedan han fått tjänstledigt från Fristad. Från 1930 prövade han på att arbeta som arkivarie på Landsmålsarkivet i Uppsala (ULMA), medan Hjördis Campbell tjänst- gjorde som läkare i Västerås. På Landsmålsarkivet hade en del språkmän även intresserat sig för folkminnena, men sedan Åke Campbell fastare knutits till arkivet blev han föreståndare för en särskild folkminnesavdelning. Liksom i Lund insamlades materialet till stor del genom frågelistor och Campbell blev så småningom en av våra främsta frågelistförfattare. Han blev även ansvarig för kontakten med de mer eller mindre fasta ortsmeddelarna. Under arbetet med doktorsavhandlingen hade Åke Campbell kommit i kontakt med karteringstekniken, som särskilt ivrigt bedrevs i Tyskland. I december 1930 skrev han till sin förutvarande lärare von Sydow i Lund och föreslog att man gemensamt skulle utarbeta en svensk folklivsatlas. Sigurd Erixon i Stock- holm, som också gjort några smärre kartläggningsförsök, var genast med på projektet. Arbetet fördelades så att Erixon skulle ansvara för den materiella och sociala kulturen och Campbell i samarbete med Lund för den folkloristiska delen. Jämsides härmed planerades en sektion för ortnamn respektive dialekter. Ett par tyska forskare tillkallades och informerade om själva karteringstekniken och även forskare i Danmark, Norge och Finland inbjöds till samarbete. I Lund och Stockholm engagerades forskarstuderande, men fastän sådana saknades i Uppsala blev arkivet där ledande genom att utarbeta kartor och koordinat- förteckning. Teoretiskt var det diffusionismen som präglade karteringsintres- set, som också resulterade i doktorsavhandlingar inom både den materiella kulturen och folkloristiken. Karteringen var dock ett mycket tidskrävande arbete och det dröjde till 1957 innan Sigurd Erixon kunde publicera den första atlas- delen Materiell och social kultur . Åke Campbell avled samma år och det skulle dröja till 1976 innan hans medarbetare Åsa Nyman kunde ge ut den folkloristiska delen. Vid den tiden hade dock intresset för karteringsarbetet börjat utsät- tas för kritik, vilket ledde till att det efter hand helt upphörde (Bringéus 2008a: 170–171). Inte bara i Stockholm utan även i Uppsala och Lund väcktes i stället intresset för den sociala dimensionen inom forskningen. Det fokuserades rent konkret dels på herrgårdskulturen, dels på stadskulturen, och arkiven bedrev materialinsamling i gott samarbete. Åke Campbell blev otvivelaktigt den ledande i denna verksamhet. Medel söktes och erhölls även från många städer och verksamheten fick en motsvarighet i konsthistorikern Gregor Paulssons stora forsk- Åke Campbell (1891–1957) 123 ningsprojekt ”Svensk stad”. Herrgårdsforskningen hade däremot svårigheter att utvecklas mitt under brinnande krig. Teoretiskt hade Åke Campbell och von Sydow olika inriktning. Campbell pläderade tidigt för en helhetsinriktning i likhet med Tobias Norlind i Lund och Nils Lithberg i Stockholm, medan von Sydow ansåg att folkminnesforskning respektive studiet av materiell kultur krävde olika kompetens. Campbell var onekligen en av de få forskare i landet som behärskade hela fältet. Medan dessa motsättningar fick konsekvens för ämnesinriktningen vid universiteten betydde den inte lika mycket i fråga om insamlingsverksamheten. von Sydow hade genom sin kontakt med Irland lagt grunden även för insamling av folkminnen där. I Séamus Ó Duilearga fick han här en trogen lärjunge. Under sin långa nordiska resa 1928 fick Duilearga genom von Sydows förmed- ling kontakt med Åke Campbell. På Fristads folkhögskola fick Duilearga upp ögonen för vikten av att även den materiella kulturen dokumenterades. Han in- bjöd Åke Campbell att komma till Irland, även om detta blev möjligt först sommaren 1934. För Campbell medförde detta att han åter uppmärksammade byggnadskulturen, men nu i en ålderdomlig, exotisk miljö. De keltiska husen fängslade honom och han började mäta upp och kartera utbredningen av olika hustyper, liksom att härleda deras ursprung till olika kulturkontakter, bl.a. med Norden under vikingatiden. Campbell återvände även följande år, nu på inbju- dan av Irish Folklore Commission och med uppdrag att introducera unga ir- ländska forskare i fältforskningsmetodik. Under denna sommar tog Campbell med sig Albert Eskeröd. Ett viktigt inslag i propagandan för etnologisk forskning på Irland var en utställning som Campbell anordnade på nationalmuseet i Dublin 1937. Hans brevväxling belyser det nyväckta intresset på Irland bland både forskare och politiker. Fältforskningen utsträcktes senare även till Skot- land och Hebriderna, och Campbell blev en betydelsefull rådgivare vid uppbyggnaden av den etnologiska forskningen vid School of Scottish Studies. Unga irländska och skotska forskare sändes även till Uppsala, där Campbell instruerade dem. Detta ledde bl.a. till att den i Uppsala genomförda registre- ringsmodellen för uppteckningsmaterialet kom att tillämpas även på Irland och i Skottland. För Åke Campbell var den kartografiska metoden inget självändamål. Han vurmade tidigt för att de olika karteringsobjekten skulle integreras i monogra- fiska undersökningar. För egen del gjorde han detta genom en stor monografi om Det svenska brödet (1950). Hur han fått uppslaget nämner han inte, men det ligger nära till hands att det hade samband med hans skånska gårdsforskning. De utskjutande bakugnarna spelade här en betydelsefull roll för de skånska boningshusens utformning, och redan Linné, en av Campbells stora förebilder, hade framhållit det jästa skånska rågbrödet. I sin bok Våra bondgårdar (1921) riktar Campbell uppmärksamheten på brödet och i festskriften till Sigurd Erixon, Gruddbo på Sollerön (1938), skriver han en uppsats om bröd. Dess olika råmaterial, framställningssätt och utformning var ett tacksamt ämne för kar- tering. I den sammanfattande framställningen kunde även tidsdimensionen in- 124 Nils-Arvid Bringéus fogas på komparativ väg genom att brödtyperna i grannländerna och på Irland infogades i resonemangen. Campbell framstår alltifrån sina fältarbeten på Irland som en utpräglad kom- paratist, inte bara sakligt utan även administrativt. Resor och personlig kontakt utgjorde grunden men även ömsesidig informationsspridning genom tidskrifter på internationellt språk. Åke Campbells kontakter med irländska och skotska forskare gjorde honom till sambandsofficer med keltisk och tysk forskning. En internationell konferens i Lund 1935 blev en mötespunkt med betydelse långt utöver sagoforskningen. Åke Campbell fick en förmedlande roll bl.a. som sekreterare för International Association for European Ethnology and Folklore (IAEEF) och blev bekant med ledande forskare i en stor del av Europa. Han blev en av utgivarna av tidskriften Folk , vilken dock tidigt fick konkurrens av Acta Ethnologica och Folk-Liv , som Sigurd Erixon startade som en internationell tidskrift 1937. Ett annat forum för samarbete utgjorde konferenser- na, av vilka den sista före kriget hölls i Köpenhamn 1938. Den följande konferensen, avsedd att hållas i Stockholm, måste på grund av kriget uppskjutas ända till 1952. Bland inbjudarna och föredragshållarna då var ännu Campbell med. Utbrottet av andra världskriget 1939 medförde att de internationella kontakterna – även inom Norden – avbröts. Man fick nöja sig med att forska inom det egna landet, men också här fanns goda möjligheter att behandla problem av generell betydelse. Ett sådant var frågan om kulturkontakter. ULMA:s ansvars- område sträckte sig ända upp i Lappmarken. I Uppsala hade K. B. Wiklund tidigt introducerat sameforskning, medan nomadskolläraren Israel Ruong verkat som traditionsinsamlare. Ruong blev en av Campbells närmaste vänner och samtalspartner. Campbell behärskade inte samiska språket och hade därmed inga förutsättningar att insamla och tolka samisk folklore. Däremot väcktes hans intresse för mötet mellan nybyggare och samer. Delvis kunde denna problematik studeras arkivaliskt, men eftersom nybyggena mångenstädes anlagts i mannaminne fanns en möjlighet att basera studierna även på fältforskning. Somrarna gav möjligheter för forskare vid både Nordiska museet och ULMA att ge sig ut i fält. Själv begav sig Åke Campbell till Lappmarken första gången 1942, och därefter skulle han fara dit sommar efter sommar. Till en bör- jan torde fältarbetet ha motiverats av ULMA:s uppteckningsambitioner, men efter hand utkristalliserades mera övergripande problemställningar. Den färdi- ga boken Från vildmark till bygd (1948) är ingen avhandling och inleds därför inte heller av teoretiska och metodiska resonemang. Men det är knappast någon tillfällighet att Åke Campbell fick i uppdrag att skriva artikeln ”Kulturkontakt” i Svensk uppslagsbok, publicerad två år senare. Här definierar han inte bara innebörden av kulturkontakt utan redogör också för olika uppfattningar i Eng- land respektive USA. Den titel Campbell gav sin bok markerar den historiska dimensionen genom prepositionerna från–till . Men i likhet med den amerikanske antropologen M. J. Herskovits, som han hänvisar till i litteraturförteck- ningen, inkluderar den även ett socialt och funktionellt perspektiv, som ter sig nytt och intresseväckande. Det fokuseras dels på skötesrenen, dvs. traditionen Åke Campbell (1891–1957) 125 att samerna kunde åta sig skötseln av nybyggares renar, dels på brännvinet som spelade en stor roll vid handelskontakterna mellan samer och nybyggare. Kul- turkontakterna kunde få både positiva och negativa konsekvenser. De kunde även vidareutvecklas och resultera i adaptation, assimilation och ackulturation. Boken fick ett mycket positivt mottagande. Ian Whitaker skriver: That Scandinavian ethnographers now consider it part of their task to study the ef- fects which contact with stranger groups has upon the culture of both parties is largely due to the leadership given in this field by Åke Campbell. His account of the colonisation of the Swedish lappmarks was the first serious study of ”culture contact” in this region (Whitaker 1956:96). Sommaren 1949 inbjöds Campbell till The Royal Anthropological Institute i London för att berätta om sin bok. Efter det uppmärksammade besöket i Lon- don inspirerades han till att utveckla delar av boken och ge ut den på engelska. Ett utkast publicerades i festskriften till Björn Collinder 1954. Han hann dock aldrig slutföra projektet innan han avled 1957. En andra upplaga av Från vildmark till bygd utkom 1982. Åke Campbell var inte någon polemiker som sin lärofader C. W. von Sy- dow. Han var inte heller karriärist. Både vid professorskonkurrensen i Lund 1946 och vid den i Uppsala 1948 fick han nöja sig med en andraplacering och från 1952 med att få professors namn.

Litteratur Atlas över svensk folkkultur I. Materiell och social kultur . Red. Sigurd Erixon. Uppsala 1957. Atlas över svensk folkkultur II . Sägen, tro och högtidssed. Red. Åke Campbell & Åsa Nyman. Uppsala 1976. Bringéus, Nils-Arvid, 2008a: Åke Campbell som etnolog . Uppsala. (Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi 103.) — 2008b: Om förarbetena till Atlas över svensk folkkultur. Kartan i forskningens tjänst. Red. Lars-Erik Edlund, Anne-Sofie Gräslund & Birgitta Svensson. Uppsala. (Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi 104.) Campbell, Åke, 1921: Våra bondgårdar. En översikt över den svenska allmogeetnogra- fin samt riktlinjer för uppteckningsarbetet. Lund. — 1928: Skånska bygder under förra hälften av 1700-talet. Etnografisk studie över den skånska allmogens äldre odlingar, hägnader och byggnader. Uppsala. — 1938: Bröd och bak på Sollerön. Gruddbo på Sollerön. En byundersökning. Tilläg- nad Sigurd Erixon 26/3 1938. Red. Gösta Berg & Sigfrid Svensson. Stockholm. (Nordiska museets handlingar 9.) — 1948/1982: Från vildmark till bygd. En etnologisk undersökning av nybyggarkultu- ren i Lappland före industrialismens genombrott. Uppsala. (Skrifter utgivna genom Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala B:5.) —1950a: Det svenska brödet. En jämförande etnologisk-historisk undersökning. Stock- holm. —1950b: Kulturkontakt. Svensk uppslagsbok . von Sydow, Carl Wilhelm, 1919: Våra folkminnen. En populär framställning. Lund. Whitaker, Ian, 1956: Declining Transhumance as an Index of Culture-Change. Arctica. Essays presented to Åke Campbell 1.5. 1956. Red. Arne Furumark. Uppsala. 126 Nils-Arvid Bringéus Ella Odstedt (1892–1967) 127 Ella Odstedt (1892–1967)

Agneta Lilja Uppsala).innen, Ella Odstedt (t.h.) EllaOdstedt samtal(t.h.) med i informant. ochFolkeFoto: (Institutet folkmför språk Hedblom

Folkskola i Arnäs var hennes enda formella skolning. Det var knappast någon gynnsam början på en akademisk karriär, men detta till trots var det en sådan hon kom att göra, en karriär som kröntes med att hon utnämndes till filosofie hedersdoktor vid Uppsala universitet 1955. Sara Enelia ”Ella” Ohlson (från 1934 Odstedt) kom från enkla förhållanden och föddes i Prästbolet i Arnäsvall i Arnäs socken i Ångermanland 1892 som näst äldsta dotter till muraren Johan Olsson och hans hustru Gustava Blom. Enligt vad hon själv uppgivit hade hon sedan barnsben varit intresserad av vad de gamla berättade om gångna tider. Hennes farmor Katarina Ohlson (f. 1831), hos vilken hon tillbringade en stor del av uppväxten, var en utmärkt berättartalang. Genom henne kom Odstedt att få höra mycket om tankar, föreställningar och tro från det förgångna. Hon blev fängslad av berättelserna och redan som tolvåring började hon skriva ned vad hon hörde berättas om gamla tider. På inrådan av folkskolläraren och folkmin- nesupptecknaren Levi Johansson i Frostviken började hon skicka sina anteckningar till Arkivet för svensk folkkännedom vid Nordiska museet. Där mottogs de med intresse och 1917 började hon arbeta som folkminnesupptecknare åt museet, något hon fortsatte med under tio år. Hennes chef och uppdragsgivare var Nils Edvard Hammarstedt. Han kom att bli en betydelsefull förebild och mentor för henne. Hela sitt liv beundrade hon honom, han som lärde henne hur uppteckningsarbete skulle skötas (Lilja 1999:81 ff., af Klintberg 2004:11 ff., Söderström 1994:5 f.). Under den tid hon var knuten till Nordiska museet upptecknade hon, på uppdrag, ”forntro och folksed ävensom folkliv i allmänhet” från Ångermanland, Jämtland, Norrbotten, Västerbotten och Lappland ( Fataburen 1926:54). Hen- nes berömvärda insatser nämndes vid flera tillfällen i årsboken Fataburen och 1924 fick hon motta förtjänsttecknet Artur Hazelius-medaljen i silver för sina insatser ( Fataburen 1925:67). Genom Hammarstedt kom hon så småningom i 128 Agneta Lilja kontakt med Herman Geijer, föreståndare för Landsmålsarkivet i Uppsala (ULMA). I april 1925 tog hon kontakt med honom per brev och gjorde en ”Vördsam förfrågan om Doktorn möjligen skulle för Landsmålsarkivets räk- ning önska förvärva en del folkmålsuppteckningar, som jag gjort” (brev till Herman Geijer 17.4.1925). Geijer uppskattade hennes uppteckningar och uppmanade henne att fortsät- ta. Odstedt hade dock kommit till en punkt i livet där hon behövde ett mer lön- samt förvärvsarbete, eftersom hon inte kunde försörja sig endast på honoraren från museet. Detta meddelade hon Geijer, som 1927 fann möjlighet att anställa henne som arkivbiträde, med en visserligen anspråkslös men ändå lön om 200 kronor i månaden. Ella Odstedt kom att ägna resten av sitt yrkesverksamma liv åt arkivet i Uppsala. Hennes arbetsuppgifter var varierande och tycks ha anpassats efter vilka behov som fanns på arbetsplatsen. Geijer insåg tydligen genast att hon var mycket kompetent och mångkunnig och således användbar inom flera områ- den. Dels tilldelade han henne därför diverse arkivarbeten som uppordning och förteckning av samlingar, dels skickade han ut henne i fält, där hon upptecknade både dialekter och folkminnen. Redan efter något års anställning deltog hon dessutom, tillsammans med arkivarien Johan Götlind, i utarbetandet av ett sakligt register, en realkatalog, till samlingarna. I arkivets verksamhetsberättelse skrev Geijer om detta angelägna arbete: Har under året genom docenten J. Götlind med biträde av fröken Ella Ohlson upp- lagts en ny detaljerad katalogisering av arkivets material ur innehållssynpunkter, för- delat efter folkloristiska ämnesgrupper … som förut endast försöksvis kunnat påbör- jas ock så snart måst avbrytas till följd av brist på arbetskrafter ock pänningmedel, men som länge hört till arkivets mäst kännbara behov … Detta register … har redan varit till stor nytta såväl för det fortsatta insamlingsarbetet som för de vetenskapliga forskare, vilka använt arkivets material (Geijer 1929:64). Samtidigt engagerades hon också i arbetet med att författa frågelistor. Den första skrev hon tillsammans med arkivchefen Herman Geijer. Den handlade om nödbröd och nödfoder. Hon skrev också frågelistor om diverse jordbruks- sysslor, om jakt, barnsjukdomar och gåtor. Sammanlagt blev hon författare/ medförfattare till drygt trettio listor från ULMA. De flesta av dem rörde rent folkloristiska teman – underbyggare, förvandlade, bergväsen – och skickades ut under 1930-talet i samband med nyinsamlingen till de karteringsprojekt över svensk folkkultur som då pågick i landet. Atlasarbetet resulterade så småning- om i två utgåvor: en under redaktion av Sigurd Erixon 1957 om materiell och social kultur, en med Åke Campbell och Åsa Nyman som redaktörer 1976 om sägen, tro och högtidssed. Arbetet med att konstruera en realkatalog och att författa frågelistor var två rent vetenskapliga arbetsuppgifter, som Odstedt genomförde utan att ha den formella skolning de egentligen krävde. Utan tvekan var hon alltså ett slags synnerligen användbar och flexibel allt i allo, eller ”ein Mädchen für alles”. Ef- tersom hon hade en betydligt lägre lön än de vetenskapligt meriterade männen Ella Odstedt (1892–1967) 129 på ULMA, var hon dessutom ekonomiskt ”lönsam”. Hennes position vid arkivet blev dock ambivalent. Hon var varken renodlad administratör (sekreterare) eller (vetenskaplig) arkivarie. Hon var både och. Därmed hamnade hon i en mellanposition som innebar en del problem för henne i arbetsvardagen. Hon satt ”bland karlarna” (= akademikerna) men hade samma lön som sekreterarna (= kvinnorna), samtidigt som hennes arbetsuppgifter var självständigare än deras. Det blev svårt för alla att förhålla sig till henne, vilket ledde till en del slit- ningar (Lilja 1999:92 ff.). En viktig del av arbetet på arkivet ägnade Odstedt åt att korrespondera med och instruera upptecknare runt om i landet. Hon hade till uppgift att granska insänt material, bedöma dess värde, begära kompletteringar eller för- tydliganden, ge nya uppdrag, refusera inskickade uppteckningar osv. Som granskare var hon mycket noggrann och kritisk, kanske den allra mest kritiska vid hela arkivet. Något som särskilt irriterade henne var om ett insänt material innehöll uppgifter som hon, kännaren av folkkulturen, ansåg oriktiga eller ofolkliga. Hon menade sig nämligen kunna göra sådana bedömningar ty ”under granskning av tusen och åter tusental av uppteckningar” hade hon fått ”ett övat öga för dylikt”. Hon drog sig därför inte för att tala klarspråk om hon upptäckte något misstänkt (Lilja 1999:112 ff.). Till upptecknaren J. A. Sehlstedt skrev hon t.ex.: Ni förstår, att uppteckningarna måste vara pålitliga, då de insamlas för vetenskapligt ändamål. Vi ha annars ingen användning för dem. Det blir också svårt att lita på eventuellt riktiga uppteckningar, då man med tydlighet ser, att en del är opålitliga … Vi önska nu, att Ni ej vidare besvarar någon av frågelistorna och att Ni ej insänder några andra uppteckningar heller förrän vi uppmana därtill (brev från Ella Ohlson 14.3.1932). Som fältarbetare och upptecknare ägnade sig Ella Odstedt företrädesvis åt det folkloristiska området. Hon samlade sagor, sägner, visor, ordspråk, trosföre- ställningar och berättelser om övernaturliga fenomen och väsen, framför allt från de nordligaste svenska landskapen. Folkloren hade alltid varit hennes specialområde, särskilt under de tio första åren vid Nordiska museets arkiv. Hon kom dock också att bli en flitig upptecknare av textil- och dräkthistoria, sedan hon på 1940-talet inlett ett samarbete med den kulturhistoriskt intresserade språkforskaren Lars Levander och hans dalaundersökningar. Men hon var heller inte främmande för att arbeta med andra materiella och/eller sociala kulturyttringar. Som upptecknare hade hon alltså ett brett register, även om det var det folkloristiska hon kände bäst. I Uppsalaarkivet har hon lämnat ett stort och varierat arkivmaterial om 60 000 blad efter sig (Lilja 1999:83, 117 ff.). Under sina år vid ULMA låg Odstedt nästan varje år ute på långa fältarbe- ten. Ingen har som hon skildrat fältarbetets villkor, dess glädjeämnen och dess avigsidor. Ibland var hon borta i flera månader i sträck, oftast på sommaren, men ibland även mitt i vintern. I januari 1929 befann hon sig i sin födelsesock- en Arnäs. I sin reseberättelse skrev hon att ”den inträffade starka kölden tvang 130 Agneta Lilja mig dock att dagen efter återvända till Örnsköldsvik, då det kunde betraktas som i hög grad riskabelt för hälsan att begiva mig ut till någon by”. Kölden var så svår, skrev hon, att den omintetgjorde arbetet eftersom den ”förstelnade både frågare och berättare” (F IIID:2). Hon har också i andra brev omvittnat hur slit- samt det var att införskaffa det åtråvärda fältmaterialet. Det var inte bara kyla som var problemet utan även ensamhet, rädsla för björnmöten, besvärliga informanter och långt gången traditionsupplösning. I sina många brev från fältet beskrev Odstedt livfullt hur komplicerat och besvärligt arbetet kunde vara. Strapatserna ledde bl.a. till att hon ofta blev sjuk och ännu oftare utmattad och desillusionerad. Ändå fortsatte hon troget att fältarbeta år efter år. Det är såle- des symptomatiskt att det var på en uppteckningsresa hon kom att sluta sina dagar 1967 (Lilja 1999:117 ff.). Som fältforskare var Ella Odstedt övertygad om att etnologernas uppgift var att rädda rester från det söndervittrande gamla bondesamhället. Hon var forskaren som var ute i elfte timmen på jakt efter det äldsta, det mest genuina och bästa materialet. Därför blev hon mycket nöjd, då hon i augusti 1934 träffade en jägare som förde henne ”in i ett äldre skikt av förhållanden än dem som mina tidigare sagesmän kunnat föra mig in i”. Mindre nöjd blev hon däremot när hon upptäckte hur ”traditionsfattigt” det var i Ål i Dalarna och hur ogärna de ratio- nalistiska hammerdalingarna i Jämtland talade om övertro. Bestört blev hon när hon 1935 konstaterade att dialekterna i Ångermanland höll på att upplösas och blandas ”med en nyare tids uttryckssätt och uttal”. Än mer bekymrade henne läget i Boteå, där ”folkminnena föreföllo ganska uttunnade, folkdiktningen i det närmaste försvunnen, festsederna glömda” (F IIID:3). I utförliga reseberät- telser och öppenhjärtiga brev kan vi följa hur hon upplevde fältet och de män- niskor hon mötte där. Hon var inte alltid nöjd och tillfreds, men hon var i alla fall alltid djupt engagerad i det hon gjorde. Vid sidan av arkivarbete och fältinsamling ägnade sig Odstedt också åt för- fattarskap. Som författare producerade hon mest smärre artiklar, där hon publicerade eget insamlat material i folkloristiska ämnen, exempelvis sagor och be- rättelser om naturväsen från Ångermanland (Ohlson 1931, 1933). I sina mate- rialpublikationer framhöll hon oftast det idoga arbete hon lagt ned för att samla in de värdefulla uppgifterna. Hon framställde sig gärna som en spårhund utrustad med ett särskilt gott väderkorn för att finna ett ”rikhaltigt material”, ofta i ”några av Ångermanlands avlägsnare socknar”. Genom betoningen av det egenhändigt hopsamlade och av den egna arbets- insatsen framstår Ella Odstedt som mer av upptecknare än av författare i de flesta av sina vetenskapliga bidrag. Kanske beror det på att hon var osäkrare än sina akademiskt meriterade kolleger och att hon därför inte vågade uttala sig om annat än sitt eget material, kanske också på att hon kände starka känslomäs- siga kopplingar till de platser hon besökt och de människor hon träffat och in- tervjuat där. Som författare tog hon heller aldrig riktigt språnget till den analy- tiska nivån utan stannade på den beskrivande och redovisande. Ella Odstedt (1892–1967) 131

Även om merparten av hennes vetenskapliga produktion alltså mest blev materialredovisningar har hon ändå gått till den etnologiska forskningshisto- rien med sina bägge större monografier, Varulven i svensk folktradition (1943) och Folkdräkter i övre Dalarna (1953). Det var dessa båda som ledde till att hon fick motta sitt hedersdoktorat vid Uppsala universitet. Varulvsboken, som hon tillägnade sin mentor Hammarstedt, byggde på en gedigen inventering av arkivmaterial och litteratur om varulvsföreställningar, dvs. tron på att männi- skor genom förvandling eller förtrollning kan transformeras till vargar eller björnar. Odstedt kunde visa att tron på varulvar inte som annan folktro var på tillbakagång utan redan var försvunnen när hon gjorde sin undersökning. Där- för kände hon sig särskilt stolt över att ändå ibland kunna uppteckna ”levande” varulvsföreställningar i fältet. I samband med sin undersökning kom Odstedt att träffa på begreppet järul , som enligt några samtida forskare var en benämning på varulven. Odstedt fö- retog en kritisk granskning av begreppet och fann, i opposition mot flera manliga, överordnade, akademiskt utbildade kolleger, att begreppet inte alls kunde förknippas med varulven. Det hela byggde på en rad missförstånd och miss- tolkningar. Hon kunde därmed visa att också de vetenskapligt meriterade män- nen kunde bygga sina resultat på ganska bräcklig grund. Det blev en viktig seger för henne som autodidakt och kvinna, och det innebar att hon fick ett visst erkännande av det akademiska etablissemanget, som tillerkände hennes var- ulvsstudie samma kvaliteter som en dåtida doktorsavhandling! Varulvsundersökningen var, med sin inriktning på beläggtäthet och kartografiska angreppssätt, förvisso ett barn av sin tid, men den har ändå inte helt förlorat sin betydelse för den samtida forskningen. Exempelvis hade dess noggranna dokumentation av förvandlingstemat stor betydelse för religionshistori- kern Catharina Raudvere, då hon i sin avhandling undersökte föreställningar om maran (Raudvere 1993). Ella Odstedts andra monografi, Folkdräkter i övre Dalarna , tillkom som ett resultat av hennes samarbete med dalmålsforskaren Lars Levander. Studien är en gedigen inventering av dräktskicket under andra hälften av 1800-talet i socknarna i Nedansiljan, Ovansiljan och Västerdalarna, dvs. det s.k. dalmåls- området. Här redovisas dels dräktskicket i helg och söcken, dels enskilda dräkt- delar och -detaljer i mäns, kvinnors och barns klädsel, dels klädvård och textil- tillverkning. Det är alltså en mycket utförlig genomgång av textil och kläde- dräkt som erbjuds. Studien måste därför betraktas som ett viktigt dokument över områdets äldre dräktförhållanden. Boken var tänkt att bygga på de uppgifter Levander samlat in till sina ord- samlingar under mer än tjugo års tid. Han hade arbetat utifrån forskningspro- grammet ord och sak , där tanken var att inte bara dokumentera dialektorden utan även definiera och utförligt beskriva de företeelser dessa betecknade. Det var alltså fråga om att tillgodose både lingvistiska och kulturhistoriska intressen. Men ganska snart upptäckte Odstedt att de kontextuella uppgifterna i Le- vanders ordsamling var alltför summariska och fragmentariska att bygga några 132 Agneta Lilja hållbara resonemang på. Hon blev således tvungen att komplettera uppgifterna genom ingående studier av arkivmaterial och litteratur och genom ett antal kortare och längre fältarbeten. Detta var hon fullt sysselsatt med under 1940-talet och början av 1950-talet (Lilja 1999:100 ff.). I en rapport beskrev hon hur omfattande och komplicerat kompletteringsarbetet var. Det var tröttsamma resor. Dels på grund av det särskilt i Ovansiljan svåra språket, dels därför att man var pressad att få alldeles speciella frågor om krångliga detaljer besvarade … Jag måste på denna tid hinna göra alldeles nödvändiga undersökningar i 9 socknar, och dessa spridda över hela området … På de flesta ställena kände jag i förväg ingen människa … Och sedan var det att cykla i väg, ofta miltals, och att vid besöken sitta med uppmärksamheten hårt spänd hela tiden för att fatta det ålderdom- liga språket … Hela resan, från första dagen till den sista, forcerade jag arbetet för att jag skulle hinna få in ett alldeles nödvändigt material, ty vad jag sedan saknade, skulle jag få vara utan men ändå ansvara för vad jag skrev (F IIIC 2:3). Det är därför ingen överdrift att påstå att Odstedt själv producerade underlaget till studien. Det är heller inte oväsentligt att hon än en gång kunde visa att de etablerade forskarna inte alltid var så solida som de ville framstå. De ”utförliga definitioner och beskrivningar” Levander samlat in dög nog bra för en ordbok där uttal och ordbetydelse var viktiga, men de höll inte för en bredare och mer detaljerad kulturhistorisk granskning, såsom hon lärt sig den under år i fältar- bete. Där behövdes en etnologisk expertis som Levander saknade men hon besatt. Genom sina monografier och sitt hedersdoktorat kom Ella Odstedt att bli en aktiv part i det vetenskapliga samtalet inom etnologiämnet och inom akademin i vidare betydelse. Det blev hon också genom att delta i det högre seminariet, som organiserades 1948, då ämnet inrättades i Uppsala med hennes dåvarande chef på arkivet, Dag Strömbäck, som dess förste professor. Av bevarade proto- kollsböcker framgår att hon besökte högre seminariet regelbundet och att hon också oftast yttrade sig och gjorde inlägg i den vetenskapliga diskussion som fördes och där merparten av seminariedeltagarna var akademiskt högutbildade män. Ytterligare ett bevis för att hon var en del av vetenskapssamhället var att hon 1941 blev en av ytterst få kvinnor invalda i Kungl. Gustav Adolfs Akade- mien i Uppsala (Lilja 1999). Men även om Odstedt nådde akademiska framgångar förblev hon autodi- dakten i akademikernas krets. Detta påpekades inte minst i dödsrunorna efter henne. Samtidigt framhölls dock också hennes forskningsinsatser, vilka ”alltigenom präglats av reda och klarhet och en betydande intellektuell skärpa” (Strömbäck 1967). Hon var hela sitt yrkesverksamma liv underbetald med bara en tredjedel av männens lön, trots att hon utförde samma arbetsuppgifter som de. Hon fick således inte ett erkännande fullt ut. Om detta dilemma och dess konsekvenser skrev hennes vän och kollega Märta Tamm-Götlind: Den unga norrländskan var en verklig forskarnatur av vetenskapliga mått, fast hon till sin egen besvikelse aldrig fått ta studentexamen. Detta faktum vållade henne nog då och då missräkningar, när det gällde befordran ( Upsala Nya Tidning 10/7 1967). Ella Odstedt (1892–1967) 133

Odstedts styrka var dock hennes oerhört gedigna kunskaper i det etnologiska materialet, i empirin. Det var kunskaper hon förskaffat sig genom återkomman- de och långa fältarbeten och genom mångårigt arbete med läsning, bedömning och registrering av uppteckningar. Hennes sentida kollega Bengt af Klintberg hade således en guldgruva att ösa ur då han år 2004 gav ut och kommenterade hennes upptecknade texter i boken Norrländsk folktradition . Det är en bok som med rätta mötts med stor entusiasm av samtidens forskare och som visar att Ella Odstedt måste räknas till de stora folkloristerna i vårt land (Almqvist 2005).

Källor och litteratur Källor Institutet för språk och folkminnen, Folkminnesavdelningen i Uppsala : Tjänstearkivet: Brevsamlingen. – ULMA F IIIC:2 Arbetsredogörelse 1953. – ULMA F IIID:1–6 Reseberättelser.

Litteratur Almqvist, Bo, 2005: Norrländsk folktradition – ett äreminne över en folkminnessamla- re. Svenska landsmål och svenskt folkliv . Fataburen . Nordiska museets och Skansens årsbok 1925, 1926. Geijer, Herman, 1929: Undersökning av svenska dialekter ock folkminnen. Landsmåls- arkivets årsberättelse 1928–1929. Svenska landsmål och svenskt folkliv . af Klintberg, Bengt, 2004: Inledning. I: Ella Odstedt, Norrländsk folktradition . Upp- teckningar i urval och med kommentar av Bengt af Klintberg. Uppsala. Lilja, Agneta, 1999: ”Ein Mädchen für alles”. Ella Odstedt, kvinna och forskare. Svens- ka landsmål och svenskt folkliv . Odstedt, Ella, 1943: Varulven i svensk folktradition . Uppsala. — 1953: Folkdräkter i övre Dalarne. Övre Dalarnes bondekultur under 1800-talets för- ra hälft . Uppsala. Ohlson, Ella, 1931: Sagor från Ångermanland. Svenska landsmål och svenskt folkliv . — 1933: Naturväsen i ångermanländsk folktro. Folkminnen och folktankar 20. Raudvere, Catharina, 1993: Föreställningar om maran i nordisk folktro . Lund. Strömbäck, Dag, 1979: Pionjärer i Landsmålsarkivets verksamhet. Svenska landsmål och svenskt folkliv 1978/79. Söderström, Sven, 1994: Arnäsmålet. Ordbok över en ångermanländsk dialekt . Uppsa- la. Tamm-Götlind, Märta, 1967: Ella Odstedt död. Upsala Nya Tidning 10/7 1967. 134 Agneta Lilja Ernst Manker (1893–1972) 135 Ernst Manker (1893–1972)

Eva Silvén Foto ägo. privati Foto

1900-talets Sverige och dess modernisering rymmer otaliga bildnings- och klassresor. En av dem gjordes av Ernst Manker, som kom att bli sin tids mest produktive utforskare och skildrare av samisk kulturhistoria och samiskt liv. Han var utbildad som etnograf och verksam framför allt vid Nordiska museet. Förutom hundratals tryckta arbeten och till museet förvärvade föremål fyller Mankers arkiv åtskilliga hyllmeter: dokumentation från fältarbeten och kultur- miljöinventeringar, svar på frågelistor, manuskript till böcker och föreläsning- ar, utställningsdokumentation, korrespondens, tidningsklipp samt tusentals fotografier (jfr Kjellström 1998). Ernst Manker föddes och växte upp med tre syskon på Tjörn under sina förs- ta sju år. Föräldrarna hade i början av 1890-talet blivit bönder och gårdsägare efter en tids arbete i USA; fadern hade även tillbringat ett tiotal år på sjön. Vid sekelskiftet 1900 flyttade familjen till en större gård i Göta älvdal. Efter folkskolan arbetade Manker tolv år i jordbruket, samtidigt som han inledde sin för- fattarbana med bl.a. artikeln ”Något om skygga hästar och körning av desamma” i tidskriften För Lantmannahem (1913). Som rekryt under första världs- kriget blev han antimilitarist och skrev bl.a. pamfletten Under militärmaran (1917) , utgiven av Svenska freds- och skiljedomsföreningen. Nyfikenhet och bildningslust tog honom till studentexamen som privatist i Lund 1921 och filosofie kandidatexamen vid Göteborgs högskola 1924. De första publicerade texterna följdes av åtskilliga andra: notiser, reseskildringar, naturstudier, kåserier, noveller och dikter i landsorts- och fackpress, veckotidningar och tidskrifter, vid sidan av hans vetenskapliga författarskap. I början skrev han under sitt ursprungliga namn Ernst Olsson, andranamnet Mauritz och andra pseudonymer eller under sitt nya efternamn Manke – som dock visade sig vara upptaget, var- för det från slutet av 1920-talet i stället blev Manker (Berg 1985–1987, Frendel 1964, Manker 1961, 1967). 136 Eva Silvén

I Göteborg läste Manker bl.a. etnografi för professor Erland Nordenskiöld och planerade att göra Afrika till sitt geografiska specialområde. Inledningsvis fick han till uppgift att packa upp och dokumentera tidigare orörda samlingar på Göteborgs museums etnografiska avdelning och från 1925 på motsvarande avdelning vid Riksmuseet i Stockholm. Men inför en första fältexpedition upp- täcktes att han blivit smittad med lungtuberkulos. ”Ett alltför hängivet uppgå- ende i packlårarnas innehåll hade inte varit bra för hälsan”, konstaterade han men blev efter något år på sanatorium friskförklarad (Manker 1967:74). Ett antal studier om afrikansk kulturhistoria publicerades under åren runt 1930 samtidigt som han verkade för att Riksmuseets etnografiska avdelning skulle brytas loss ur naturhistorien och bli ett självständigt Statens etnografiska museum (förverkligat 1935), där han hoppades att en gång som ”afrikanist” bli avdelningschef (Manker 1967:100). Men samtidigt hade han alltsedan sin första resa norrut 1926 börjat intressera sig för fjällvärlden och samerna, som blev ämnet för hans första bok, En stallo i Jokkmokk (1928). Med tiden visade det sig vara sameforskningen som skulle ge honom den försörjning och den vetenskapliga plattform han strävade efter. Ett avgörande steg togs när Manker kallades till Uppsala av ”lappologen” och professorn i finsk-ugriska språk Karl Bernhard Wiklund, och erbjöds uppdraget att samla material om den samiska trumman (Manker 1967:113 ff.). Uppgiften var att leta upp och dokumentera alla bevarade trummor, vars bilder sågs som källor till andliga föreställningar och materiella kulturförhållanden. Inventeringsarbetet förde honom, med nyblivna hustrun Lill som medhjälpare, över hela Europa under åren 1932 och 1934, tills åttioen trummor var uppspå- rade och beskrivna. Som ett av hans största vetenskapliga verk utkom 1938 den första delen av Die lappische Zaubertrommel. Eine ethnologische Monogra- phie, med undertiteln Die Trommel als Denkmal materieller Kultur (887 sidor i stort format). 1950 kom den andra delen, med undertiteln Die Trommel als Urkunde geistigen Lebens (447 sidor, samma format). Förutom en ingående monografi över varje trumma rymmer böckerna en komparativ analys och diskussion av trehundra års forskning i ämnet. Etnologen John Granlund skrev en recension av hela verket, där han i stort stödde Mankers tolkningar, lovordade den rediga terminologin liksom fotografiernas och teckningarnas kvalitet samt framhöll arbetets stora betydelse för fortsatt forskning – allt präglat av Mankers känsla för ”vetenskaplig akribi, konstnärlig balans och betydande människo- kunskap” (Granlund 1952:73). Under 1930-talet kom också den genre som Mankers första bok representerade att etableras som ett kännetecken för honom: dokumentära reseskildringar där egna upplevelser flätades samman med händelser, livsöden, sägner och myter, berättade av de människor han mötte. I genomsnitt vart tredje år under hans yrkesverksamma liv utkom en sådan bok på vanliga kommersiella förlag, med titlar som Rajden går (1934), Under samma himmel (1939), Det nya fjällvattnet (1941), Markens gudar (1948) och Viddernas vandrare (1959). Tidigt fick han goda recensioner för sin iakttagande blick och gestaltande förmåga men också Ernst Manker (1893–1972) 137 för sitt sätt att skildra samerna, ”inte som romantiska kuriositeter utan som riktiga nutidsmänniskor”, som det stod i en baksidestext. Dessa böcker var ofta parallella utgåvor till vetenskapliga publikationer och alltid illustrerade med egna fotografier – Manker hade skaffat sin första kamera redan på 1910-talet. På bilderna möter betraktaren olika fjällmiljöer men framför allt blicken från män och kvinnor i olika åldrar, och inte minst barnen ägnade han ofta stor upp- märksamhet. Det Manker sökte – i Afrika eller Lappland – var människor, natur och även- tyr, i kombination med insamling och forskning. Den politiska aspekt som skulle ha följt med en inriktning på Afrika – etnografins roll i det koloniala projektet – aktualiserades även i arbetet med de samiska frågorna. I bygget av välfärdsstaten från 1930-talet och framåt kom majoritetssamhällets förhållande till den samiska befolkningen att uttrycka åtskilliga av periodens spänningar, mellan segregering och assimilering av olika folkgrupper. Staten hade i lag de- finierat samisk identitet i förhållande till renskötseln, och såsom avvikande kunde samerna förvägras samma rättigheter som andra medborgare. Under tiden efter andra världskriget inträffade en brytpunkt, då de tidigare rasoriente- rade och kulturhierarkiska argumenten successivt förlorade i trovärdighet, samtidigt som samerna i ökad utsträckning trädde fram som självständiga ak- törer. Manker uttalade sig sällan i direkt politiska termer utan stödde samernas sak med sina egna verktyg. I början av 1930-talet fick han kontakt med den fram- växande samerörelsen och började medverka i Samefolkets Egen Tidning . Då fanns ännu inte någon landsomfattande organisation, så tidningen blev en betydelsefull samisk röst och organisatör av de politiska och kulturella strävan- dena. 1933 meddelades där att ett nytt forskningsuppdrag rörande den samiska trumman hade anförtrotts ”en ung och vederhäftig forskare”, som redan i egna böcker dokumenterat sig som ”en samvetsgrann och sympatisk ’upptäckare’ av intressanta och eljest förbisedda sidor i samernas liv ... mannen med det vakna och sanningsälskande intellektet och det varma, sympatiska hjärtat” (Park 1933:15). Därefter medverkade Manker fortlöpande med artiklar om bl.a. musei- och kulturarvsfrågor, fältarbeten, tradition och modernitet i samiskt liv samt under kriget också som organisatör av en insamling till förmån för samerna i Finland. Såväl Etnografiska museet som Nordiska museet hade vid den här tiden stora samiska föremålssamlingar. Vid sidan av andra aktörer återupplivade Man- ker nu en äldre vision om ett ”lapskt centralmuseum”. Det var samhällets modernisering som ansågs göra aktiv insamling och dokumentation nödvändig; den traditionella samekulturen sades vara i ”snabb upplösning” genom rensköt- selns rationalisering, nya boendeformer och masskonsumtionens omdaning av vardagslivet. Manker såg förändringen som både nödvändig och rättvis men ville bevara föremål och berättelser för samernas kännedom om sin egen historia och för framtida forskning. Som alternativa konstruktioner av ”centralmuseet” fanns en fristående institution, en placering vid Etnografiska museet eller 138 Eva Silvén

Nordiska museet, men efter hand segrade linjen att sameforskningen borde ses som en del av den nordiska kulturhistorien. Efter ett intensivt lobbyarbete be- viljades Nordiska museet statliga medel för en tjänsteman med speciellt uppdrag att handha museets samlingar av samiska kulturföremål, bedriva fältforsk- ning och fungera som rådgivare åt andra museer med samiska samlingar. Själv- klart fick Ernst Manker tjänsten (Tomasson 1934, 1939, Årsberättelse 1940: 217 f., Manker 1942, 1943, Sommarström 1972). Samerna hamnade på Nor- diska museet men blev ändå inte någon angelägenhet för folklivsforskarna runt den Hallwylska professuren. Varken Manker själv eller samefrågorna inklude- rades egentligen i det växande etnologiska och folkloristiska forskningsfältet, och efter Manker följde ytterligare två etnografer på tjänsten. Trots att andra världskriget bröt ut två månader efter det att Manker hade tillträtt 1939, började han med en rivstart. Utifrån den nya positionen kunde han skriva sin dagordning på ett annat sätt än tidigare, då han varit beroende av tillfälliga anslag, arvoden och anställningar. Organisatoriskt kom ”Lapska avdelningen” inledningsvis att sortera under Allmogeavdelningen men blev från 1947 en självständig enhet. En annan nyordning var Lapska arkivet. Manker samlade där allt befintligt material med samisk anknytning i museets arkiv, för- värvade originalhandlingar från exempelvis Johan Turi, Ossian Elgström, Emi- lie Demant Hatt och Nils Nilsson Skum samt tillfogade efter hand all dokumentation från sin egen verksamhet. Även föremålssamlingen utökades aktivt genom köp och gåvor. Manker hade också idén att alla statliga samlingar av fö- remål med samisk härkomst borde samlas på Nordiska museet, ”det lapska centralmuseet”. Han lyckades få föremål från Historiska museet överförda som deposition, däremot inte från Etnografiska museet. Samma år som Manker tillträdde sin tjänst vid Nordiska museet började han förteckna ordningsmännen i de omkring femtio samebyarna och andra möjliga kontaktpersoner, som tillsammans kom att forma ”den lapska ombudskåren”. Dess uppgift skulle i första hand vara att besvara de åtta frågelistor som Manker sände ut 1941–1953 och vars svarsmaterial kom till användning i vetenskapliga artiklar och monografier (Silvén 2009a). En del av ombuden kände Manker sedan tidigare, och flera blev till och med vänner, då hans jordnära bakgrund sannolikt minskade distansen till akademikern från Stockholm (jfr Kjellström 1990–1991, Ruong 1972). Ombuden i samebyarna var renskötande män, men genom det mångåriga samarbetet, även i andra frågor, kom kontaktytan ibland att vidgas och inkludera även andra familjemedlemmar. Det fanns också några kvinnor bland dem som Manker rekryterade utanför samebyarna. Med utgivningen av Die lappische Zaubertrommel hade Manker startat den vetenskapliga serien Acta Lapponica. Nummer två i serien blev renskötaren och konstnären Nils Nilsson Skums Same sita – lappbyn (1938), med texten översatt och normaliserad av den samiske språkforskaren Israel Ruong. I Acta Lapponica publicerade Manker den vetenskapliga versionen av sina undersök- ningar, som den stora dokumentationen 1939–1940 av de samiska områden längs Stora Lule älv som skulle läggas under vatten i och med utbyggnaden av Ernst Manker (1893–1972) 139 kraftverket i Porjus: Lapsk kultur vid Stora Lule älvs källsjöar (1944). Senare verk blev The nomadism of the Swedish mountain lapps (1953), Lapparnas heliga ställen (1957), Fångstgropar och stalotomter (1960), Lappmarksgravar (1961) samt Skogslapparna i Sverige (1968). Även andra studier bereddes plats, bl.a. Karl Tiréns Die lappische Volksmusik (1942) och Johannes Schef- ferus Lappland (1956, den första svenska översättningen av Lapponica , utgiven på latin 1673). Som en extra drivkraft bakom utgivningen angav Manker den maktstrid som i början av 1940-talet uppstod mellan honom och Björn Col- linder, K. B. Wiklunds efterträdare på den lärostol som dittills hade betraktats som centrum för den svenska sameforskningen (Manker 1967:117 ff.). En sak fick Manker emellertid skjuta på några år – en ny samisk basutställ- ning (Silvén 2008a, 2008b). På grund av krigsrisken var delar av de samiska samlingarna evakuerade, men 1947 öppnades ”Lapparna” , som kom att stå kvar i trettio år. Där skildrades det historiska samiska livet med renskötsel, manlig och kvinnlig slöjd, dräktskick och andlig kultur. I motsats till den före- gående utställningens typologiska serier kallade Manker ibland ”Lapparna” för en ”skådesamling”. Allmänheten ville hellre uppleva än studera föremålen, menade han, och lade därför tonvikt på åskådlighet och funktionella samband. Till detta fogades en konstnärlig ambition, med målningar och teckningar av Folke Ricklund, Helmer Osslund, Ossian Elgström och Nils Nilsson Skum samt porträttskulpturer av Runo Johanson (Lette). Till Nordiska museets framställning av samisk kultur hörde dessutom samevistet på Skansen, som fram till 1965 var en del av museet. Även här kom de samiska ombuden till nytta, bl.a. för att rekrytera familjer som sä- songsvis skulle levandegöra vistet, som en publikattraktion. På så vis fortsattes en tradition från Artur Hazelius tid, då grupper av samer turnerade mellan världsutställningar och zoologiska parker på kontinenten. Samtidigt uppträd- de en ny form för medialisering av det samiska: spelfilmen. Genom Mankers förmedling hamnade några av Skansensamerna på rollistan till ”Sampo Lappelill” (1949) och han bidrog också själv till att osäkra gränsen mellan fiktion och verklighet genom att i flera av sina populära böcker kalla nord- samen Per Henning Nutti ”Midnattssolens son” efter hans roll i filmen med samma namn (1939). Mankers ”lapska centralmuseum” var en enmansinstitution, men med ett rikt förgrenat nätverk av kontakter. Vid sidan av egna undersökningar ledde Manker 1948–1958 fältinventeringar av fasta fornlämningar i samarbete med de nordligaste länens landsantikvarier. Även i Nordnorge gjordes forskningsresor, tillsammans med bl.a. Ørnulv Vorren från Tromsø universitet och museum. I boken Över vidderna (1952) beskriver Manker flera av dessa resor och jämför dem med etnografiska forskningsfärder i andra världsdelar. 1950–1958 var han ordförande i Svenska Fjällklubben, en organisation för erfarna fjäll- entusiaster, och 1967 fick han Svenska Turistföreningens Dag Hammar- skjöld-medalj. 1947 blev han hedersledamot av Royal Anthropological Insti- tute i London, 1953 hedersdoktor vid Stockholms högskola, ”såsom efter av- 140 Eva Silvén lagda prov”, och 1967 tilldelades han den norska Qvigstadmedaljen. Manker publicerade sig huvudsakligen på svenska, men när han skrev för en internationell läsekrets speglade han sin tids forskningsorientering med verk på tyska fö- re andra världskriget, därefter på engelska. Så fylldes Mankers drygt två decennier med fast tjänst på Nordiska museet fram till pensionen 1961. Hustrun Lill var inte yrkesutbildad men arbetade utanför hemmet fram till de två barnens födelse, 1935 och 1941. 1952 byggde familjen sig ett sommarhus på Tjörn, och erfarenheter från barnaåren gestal- tades nu till dikter i Lyhört (1952) och berättelser i Tjörn. Minnen och åter- seenden (1954) samt Tjörn och bron (1969). Särskilt somrarna runt pensioneringen, men även tidigare, ägnade Manker åt att tillsammans med sommar- grannen Leif Olsson inventera alla kvarnlämningar på ön, som publicerades bl.a. i Kvarnarna på Tjörn (1965). Efter pensioneringen utkom ytterligare några självbiografiska böcker. Men Manker var också fortsatt verksam som forskare intill sin bortgång 1972, då han arbetade med förhistoriska fynd av skidor, med förhoppningen att en datering med hjälp av C14-metoden skulle kasta nytt ljus över frågan om den samiska befolkningens härkomst och historia (Berg 1972). Mankers sista bok blev utgiven postumt, Medmänniskor i norr (1978), en bildbaserad betraktelse över de samer han mött genom åren, med de mest kända fotografierna. I förordet reflekterade han över 1960- och 1970-talens samepo- litiska situation och hoppades att denna bildkrönika ur det förgångna inte skulle vara till förfång utan en tillgång för dagens socialt kämpande samer. Han vände sig mot de ”mer välmenta än i sak insatta supporters” som talade om diskrimi- nering, förtryck och slum bland samerna, vilket han menade var att förväxla fattigdom med en tidigare primitiv livsform (Manker 1978:6 f.). Även i annat sammanhang hade han ondgjort sig över ett ”uppskärrat minoritetspatos” från utomstående, särskilt när samerna likställdes med ”zigenarna, Sydafrikas neg- rer och indianerna i reservaten eller Västern-städernas slum” (Manker 1970: 10). Mot det tidigare 1900-talets tidsanda hade Manker strävat efter att möta samerna som jämlikar, varken nedlåtande, ömkande eller romantiserande, och i hans ögon tålde de inte sådana paralleller. Det fanns i hans synsätt ett drag av elitism, att sätta samerna på piedestal – stolta och starka människor som kunde klara sig själva och bemästra naturens utmaningar. I Mankers framställningar möter vi framför allt samerna som individer och som folk, mer sällan som de ”typer” som tillhandahölls av rasbiologin, en under flera decennier legitim vetenskap. Det hände dock att han använde dess terminologi för att beskriva och diskutera samers utseende, kroppskonstitution och mentalitet, även efter andra världskriget (Manker 1947:39 ff.). Under kriget uttryckte han i viss kollegial och privat korrespondens en tyskvänlig håll- ning, men vilken betydelse detta kan ha haft för hans verksamhet återstår att undersöka. Här öppnas för frågor om sameforskningens samhälleliga konsekvenser i såväl samtiden som framtiden (jfr Silvén 2008c, 2009b). Förhållandet mellan etniska gruppers kulturella erkännande, identitetsformering och sociala Ernst Manker (1893–1972) 141 och politiska rättigheter är en relevant fråga för etnografins, etnologins och folkloristikens forskningsfält. I ljuset av vår tids urfolks- och minoritetspolitik är det något som Ernst Mankers arbete placerar högt på dagordningen.

Litteratur Berg, Gösta, 1972: Ernst Manker 1893–1972. Ethnologia Scandinavica, s. 146–147. — 1985–1987: Ernst Mauritz Manker. Svenskt biografiskt lexikon 25, s. 71–73. Frendel, Yvonne, 1964: Ernst Mankers tryckta skrifter 1925–1963. Stockholm. (Nor- diska museet.) Granlund, John, 1952: [Rec. av] Ernst Manker, Die lappische Zaubertrommel. Rig , s. 71–72. Kjellström, Rolf, 1990–1991: Ernst Manker – etnograf i Sameland. Till fjälls, s. 65–67. — 1998: Nordiska museets sameforskning. Nordiska museet 125 år. Red. Hans Me- delius, Bengt Nyström & Elisabet Stavenow-Hidemark. Stockholm. S. 258–259. Manker, Ernst, 1942: Nordiska Museets sameavdelning. Samefolkets Egen Tidning 4, s. 41–42. — 1943: Ett lapskt centralmuseum. Rig , s. 25–26. — 1947: De svenska fjällapparna. Stockholm. — 1961: Älvens vatten blänker motsols. Stockholm. — 1967: På tredje botten. Minnesbilder. Stockholm. — 1970: Åter mot norr. Minnesbilder och studier. Stockholm. — 1978: Medmänniskor i norr. Sundsvall. Park, Gustav, 1933: Ett betydelsefullt samiskt kulturföremål utforskas. Samefolkets Egen Tidning 2, s. 14–15. Ruong, Israel, 1972: Ernst Manker. Samefolkets Egen Tidning 1–3, s. 43–44. Silvén, Eva, 2008a: Samiska scener och scenerier. För Sápmi i tiden . Red. Christina Westergren & Eva Silvén. Stockholm. S. 121–137. (Fataburen.) — 2008b: Staging the Sami – narrative and display at the Nordiska Museet in Stock- holm. Comparing. National museums, territories, nation-building and change. Red. Andreas Nyblom & Peter Aronsson. Linköping University Electronic Press 2008, s. 311–319. — 2008c: Cultural diversity at the Nordiska Museet in Stockholm. Outline of a story. Scandinavian museums and cultural diversity. Red. Katherine Goodnow & Haci Ak- man. New York/Oxford. S. 9–22. — 2009a: Konstruktionen av ett samiskt kulturarv. Ernst Manker och den lapska om- budskåren. Föredrag vid konferensen ”Älvar att korsa: Bygga broar eller vada? Tra- ditionell och akademisk kunskap i samisk forskning”, Umeå. (U.u.) — 2009b: The construction of a Sami cultural heritage. Essentialism or emancipation. Föredrag vid ”Byggstenar. 31:a Nordiska etnolog- och folkloristkongressen”, Hel- singfors universitet samt ”4. International Sami Research Seminar”, Stockholm. (U.u.) Sommarström, Bo, 1972: Ernst Manker 1893–1972. Fataburen, s. 267–268. [Tomasson, Torkel], 1934: Frågan rörande den samiska kulturminnesvården har aktua- liserats. Röster för ett samiskt centralmuseum. Samefolkets Egen Tidning 4, s. 30– 32. — 1939: Den samiska kulturminnesvården säkerställd. Nordiska museets lapska avdelning – en central för den etnografiska forskningen bland samerna. Samefolkets Egen Tidning 3, s. 23. [Årsberättelse.] Nordiska museet och Skansen under år 1939. Fataburen 1940, s. 163– 247. 142 Eva Silvén Sven Liljeblad (1899–2000) 143 Sven Liljeblad (1899–2000)

Jan-Öjvind Swahn Foto: Lunds universitetsbibliotek. Lunds Foto:

Sven Liljeblad föddes i Jönköping 1899 som son till en folkskollärare. Sin studentexamen avlade han i Stockholm först 1920 och då som privatist, vilket lär ha berott på ett avbrott i gymnasiestudierna av politisk-idealistiska skäl. Hans samhällskritiska engagemang fortsatte även under studentåren i Lund och han hörde till den grupp av unga lundensiska radikaler som i bl.a. Bengt Lidforss’ efterföljd startade rörelsen och den kulturpolitiska tidskriften Clarté i början av 1920-talet tillsammans med Tage Erlander, Hannes Sköld och Per Meurling. Liljeblad drogs snabbt till den nya universitetsdisciplin, folkminnesforskning, som Carl Wilhelm von Sydow etablerat där ett decennium tidigare. Hans första arbete var en fältarbetsrapport som handlar om ”Några vår- och midsommarseder i Östergötland” och publicerades i Folkminnen och folktankar (Lilje- blad 1923). Liljeblads intresse fokuserades på sagoforskning och han disputerade 1927 med avhandlingen Die Tobiasgeschichte und andere Märchen mit toten Helfern (Liljeblad 1927). Fyra års forskarmöda måste betraktas som en kort tidsrymd för ett så pass omfattande verk, med tanke på att han dessutom under denna tid var amanuens ett år samt folkhögskolelärare i Vindeln ett annat. Därtill kom att hjälpmedel som Aarnes sagotypkatalog, med AT-nummer, ännu var ganska okänd. Men han hade en del hjälp i källsökandet av den amerikanske balladforskaren Gordon Hall Geroulds samlingsverk om The Grateful Dead , med uppteckningar på samma tema, det om ”död hjälpare” (Gerould 1908). I Finland hade under 1800-talets tre sista decennier uppstått en ny och mycket systematiskt arbetande folkdiktsforskning, den historisk-geografiska eller vanligare den finska skolan , som arbetade med monografier över enskilda sagotypers ursprung och urform. En grundbult var de iakttagelser rörande den 144 Jan-Öjvind Swahn muntliga diktningens diffusionsmekanik som Julius Krohn gjort i fråga om Ka- levaladiktningen i östra Finland och Karelen (Krohn 1926). von Sydows doktorsavhandling, Två spinnsagor, var en tillämpning av finska skolans metoder på två närbesläktade sagor (AT 500 och 501), ”Spinngummorna” och ”Titteli- ture” (von Sydow 1909). Nästan alla von Sydows doktorander följde sin läro- fader: de skrev inte typ monografier utan monografier över grupper av sagotyper , för Liljeblads del Die Tobiasgeschichte. 1920-talet framstår som den finska skolans blomstringstid då ett stort antal typmonografier såg dagens ljus, men 1926 kom von Sydows nya teoribyggnad i fråga om folksagoforskningen för första gången till uttryck i en uppsats i Arkiv för nordisk filologi om ”Folksagan såsom indoeuropeisk tradition” (von Sydow 1926). Här presenterar han sin ekotypteori . Den innebar att de indoeuropeiska folken, vid sin utbredning över nästan hela Europa och stora delar av Orienten, medfört en gemensam skatt av sagotyper. Under inflytande från bl.a. de olika kulturmiljöer som funnits före indoeuropéernas ankomst, hade särformer av sa- gotyperna uppstått – ekotyper – och dessa hade med tiden kommit att få grän- ser som sammanföll med de indoeuropeiska språkfamiljernas gränser. Först ut att testa von Sydows nya läror på avhandlingsnivå var Sven Lil- jeblad med sagorna om ”död hjälpare” som gemensamt motiv. Han visade där hur sju sagotyper, mer eller mindre besläktade men självständiga, kunde här- ledas ur en indoeuropeisk ursaga och uppfattas som ekotyper av denna, utvecklade under inflytande av regionala sägner och trosföreställningar. Ordet ”Tobiasgeschichte” i titeln på Liljeblads avhandling kommer av att den äldsta litterära texten som analyseras är Gamla Testamentets apokryfiska ”Tobits bok”. Den handlar om hur en ängel i människogestalt räddar yngling- en Tobias från att under bröllopsnatten bli dödad av den demon, Asmodeus, som svartsjukt vakar över bruden. Tobias tipsas om att låta henne få behålla sin oskuld de tre första nätterna, varpå han med magisk rökelse fördriver de- monen. De motsvarande traditionella sagorna, AT 506 och 507, berättar om en ung man som på en kyrkogård får se två män piska ett obegravt lik. När han får veta att detta sker eftersom den döde inte gäldat sina skulder innan han dog, betalar den unge mannen dessa. På sin fortsatta vandring får han sällskap av en främling som hjälper honom genom allehanda svårigheter. Den döde hjälparen ingår alltså som motiv i flera sago typer , och det är viktigt, säger Liljeblad, att inte förväxla motiv gemenskap med typ gemenskap. Ett motiv kan sekundärt införlivas med flera typer, i det här fallet hela sju stycken (AT 505–508 jämte undertyper). Några av dessa sagotyper uppträder enligt Liljeblad även som ekotyper. Genom att sammanföra de gemensamma motiven för de olika ekotyperna konstruerar Liljeblad en urform och visar att denna sannolikt utvecklats ur en sägen. Detta resonemang riktade sig också mot den finska skolan, då det enligt denna förutsattes att det som regel var sagan som var den primära och sägnerna de sekundära när exempel på motivgemenskap påträffades. Liljeblad visade att den ryska sagan om ”Den starka kvinnan”, som de flesta tyska forskare hade Sven Liljeblad (1899–2000) 145 betraktat som en plebejisk travesti på Brynhildsepisoden, inte kunde härledas ur den tyska hjältesagodiktningen utan i stället var dess källa. Med hjälp av den norska versionen av sagan om ”Trollbruden” gjorde han det troligt att den ryska sagan hade utvecklats ur en under vikingatiden till Ryssland införd form av den norska ekotypen. Detta resonemang godtog andreopponenten vid disputationen Friedrich von der Leyen, dåtidens främste sagoteoretiker, även om han tidigare hade haft den motsatta uppfattningen. Liljeblad fick, trots sina kontro- versiella antaganden, betyget ”magna cum laude”, den näst högsta graden och erhöll den åtråvärda docenttiteln. Denna kortfattade resumé kan av utrymmesskäl inte göras fylligare, och det vore svårt att referera Liljeblads resonemang mera i detalj, eftersom det utgör ett tilltrasslat nätverk av ett otal motiv och motivkomplex. Avhandlingen är inte lättläst, och den fick inte många recensioner i fackpressen, men den första, i den tidens främsta folkloristiska och etnologiska tidskrift, tyska Zeitschrift für Volkskunde , var skriven av den framstående sagoforskaren Johannes Bolte och tämligen välvillig. Han kallar boken skarpsinnig, om än med viss skepsis rö- rande vad han uppfattade som en underskattning av de litterära varianternas inverkan på traditionen. Ännu över femtio år efter avhandlingen erkänner den tyske sagoforskaren Lutz Röhrich i sin artikel om dödhjälparemotivet i En- zyklopädie des Märchens att ”Die neuere Forschung ist … Liljeblad im wesent- lichen gefolgt, nicht nur die volkskundliche sondern auch die theologische” (Röhrich 1980). När man polemiserade mot den finska skolan var det oftast den rysk-tysk- baltiske sagoforskaren Walter Anderson som ryckte ut till dess försvar, och han försatt inget tillfälle att risa avvikare. Nu drog han i härnad mot Liljeblad med en recension i tidskriften Hessische Blätter für Volkskunde (Anderson 1928). Han började med att ge Liljeblad helt rätt i att en sago typ om den döde hjälpa- ren inte finns utan att det rör sig om ett motiv . ”Hade Liljeblad nu gått igenom de sju typerna, och för var och en av dem konstaterat en urform, en uppkomsttid och en uppkomstplats, så skulle jag ha höjt avhandlingen till skyarna”, skrev Anderson. När han sedan motiverade sin motsatta ståndpunkt var det egentligen inte Liljeblad han vände sig mot utan von Sydow och dennes ekotypteori. Även Kaarle Krohn kände att finska skolan behövde bättre PR och samlade sig därför till en bok, Übersicht über einige Resultate der Märchenforschung , som bestod av en översikt av sagoforskningens dittills nådda resultat (Krohn 1931). Något förenklat kan man säga att han där godkänner, eller lätt korrige- rar, drygt trettio monografier, däribland sina egna, liksom förresten von Sy- dows spinnsagebok, medan han öser bitsk kritik över dennes teoretiska uppsatser och deras omsättning i praktiken – alltså Liljeblads avhandling. Den angri- per han i inledningen till boken, den får mer utrymme för kritik än någon annan monografi i själva huvudtexten och han återvänder med fördömanden i sammanfattningen i volymens slut, och i stort sett upprepar han Walter Andersons argument. En del av kritiken hade varit lätt att bemöta, men Liljeblad gick inte i svaromål. I vår tid framstår onekligen Die Tobiasgeschichte som något av ett 146 Jan-Öjvind Swahn von Sydowskt beställningsarbete, men boken är frejdigt skriven, full av intressanta iakttagelser och, om vi bortser från det onödiga konstruerandet av begreppet urform , är den ett pionjärarbete och den första rejäla bomben under finska skolans alltför mekaniska metodik. Den finska skolan, liksom en rad tyska filologer som t.ex. Heusler och von der Leyen, ansåg i början av 1900-talet att undersagorna var medeltida kultur- produkter; de innehade alls inte den ålder som bröderna Grimm förfäktat hundra år tidigare. von Sydow återupplivade Grimms teorier om undersagornas ål- derdomliga ursprung i indoeuropeisk mytologi. Liljeblad stödde denna uppfattning och utvecklade resonemanget i uppsatsen ”En slavo-keltisk folksaga” som publicerades i Nordiskt folkminne , den festskrift som utgavs till von Sydows femtioårsdag (Liljeblad 1928). Här ger Liljeblad, med ett starkt stöd för ekotypteorin, tre exempel på en närmast förbluffande likhet mellan slavisk och keltisk sagotradition. Han förklarade detta med att motiven i fråga vandrat mellan kelter och slaver under den långa tid, grovt uttryckt halva årtusendet närmast före Kristi födelse, då de hade gräns sinsemellan söder om Östersjön. Därmed kunde i varje fall de tre i denna undersökning involverade typernas ålder ökas på med åtminstone tusen år mer än vad tidigare forskning hävdat. En utförliga- re skildring av Liljeblads position i folksagoforskningens idéhistoria ges i artikeln ”Sven Liljeblad som folklorist” i Saga och sed (Swahn 2003). Liljeblad fick som sagt docentbetyg på sin avhandling, men det dröjde innan ett docentstipendium blev ledigt. Han vistades under tiden på resor till bl.a. Ir- land, Tyskland och Tjeckoslovakien. Först inför vårterminen 1930 blir han lä- rare med en propedeutisk kurs samt innehavare av docentstipendium och med föreläsningar över ”Religionshistoriska problem i folkminnesforskningen”. När docentstipendieåren tog slut blev Liljeblads försörjningsproblem akuta. von Sydow försökte på många sätt skaffa honom en tjänst, helst en professur, med hjälp av inflytelserika personer men utan framgång. Liljeblad undervisade under ett par år i Uppsala samt fick tillfälle att konstruera och utveckla det sakregister med vars hjälp ULMA:s och andra liknande arkivs samlingar av folkkultur blivit mera hanterliga. Han pendlade med sittvagnsnattåg mellan Lund och Uppsala och använde även restiden i SJ:s föga sömngivande tredjeklass- bänkar för läsning och förberedande av undervisningen. Under 1930-talet var han också sysselsatt med att skriva artiklar till första upplagan av Svensk uppslagsbok , t.ex. den stora översiktsartikeln ”Folksaga”, som är en verklig pärla. Nästa principiellt viktiga bidrag till sagoforskningen var den mycket väl- skrivna ”Argonauterna och sagorna om flykten från trollet” som publicerades i Saga och sed (Liljeblad 1936). Där är det förhållandet mellan myt, hjältesaga och folklig undersaga som diskuteras. von Sydow hade under 1910-talet och 1920-talets förra hälft sysslat intensivt med myterna och hjältesagorna. Därvid hade hjältesagoskalderna, menade von Sydow och nu även Liljeblad, vanligen undvikit sin egen hemmatraditions sagomotiv, som åhörarna skulle ha känt igen, till förmån för motiv ur främmande traditioner, t.ex. för Nibelungens del den slaviska, för de nordiska den iriska. Liljeblad ville inte inskränka diskus- Sven Liljeblad (1899–2000) 147 sionen till hur hjältediktningen influerats av folksagan, men den motsatta gång- en, hjältesagans förvandling till folksaga, som en del tyska forskare hävdade, fann han osannolik. Han hittar en tredje lösning, och jag citerar: Däremot är det antagligt, att vissa drag både i den klassiska myten och den moderna folksagan låta härleda sig ur en gemensam forndiktning eller primitiv mytologi. … Vilken utvecklingsgången än varit, kan man konstatera, att både den heroiska legen- den och folksagan ha gemensamt primitivt berättelsestoff, men ingen av dem är i egentlig mening primitiv. Båda äro nybildningar i förhållande till en förhistorisk primitiv diktning, vars färdiga mönster de partiellt tillägnat sig. … Folksagans stilise- ring sammanhänger med att den ej mera står i utbyte med en levande folktro. Dess motiv utgöra i många fall en, om man så får säga, petrifierad folktro. I detta avseende innehåller folksagan ett mycket rikare och mindre förvanskat material än den heroiska myten (Liljeblad 1936:44). Exemplifiering av denna tes utfyller resten av artikeln, som visar att Liljeblad inte längre framstår som ett von Sydowskt språkrör – utan rent av polemiserar med sin lärofader. I tidskriften Folk-Liv skisserade Liljeblad ett omfattande projekt: den stats- understödda utgivningen av äldre svenska folksago- och sägentexter (Liljeblad 1938). De fyra första volymerna försågs genom Liljeblads försorg med AT-nummer och i inledningarna meddelade han ungefär så här: ”För folkloristiska anmärkningar och sakregister ansvarar undertecknad Liljeblad” samt ”Ut- förlig kommentar följer i särskilt band”. Men dessa planerade ”särskilda band” blev aldrig av. En av de första anmälarna av den stora sagoserien var i Finland professor K. Rob. V. Wikman, som i Budkavlen sade sig se fram emot de utlo- vade kommentarerna (Wikman 1938), och en flitig recensent var Göteborgs- professorn och folkviseforskaren Sverker Ek i tidskriften Folkminnen och folktankar (Ek 1938a, 1938b, 1939). År 1938 tilldelades Liljeblad ett Anders Zorn-stipendium för studier i USA, men hans kroniska reumatism var så svår att han fick tillbringa lång tid på Lunds lasarett. Han fick emellertid behålla stipendierätten och for över Atlan- ten med den sista passagerarångare som lämnade Göteborg innan andra världs- kriget var ett faktum. Liljeblad började sin exil med att under ett år arbeta vid Berkeley tillsammans med främst Alfred L. Kroeber och Robert Lowie, den tidens klarast lysande stjärnor på etnologhimlen. De rådde honom att bedriva fältarbete hos en grupp uto-aztekiska indianfolk i Nevada och Idaho. Han knöts till Idaho State University i Pocatello, dock utan lön, och levde under en längre tid där på ett löskokt ägg om dagen, jämte lite kex, som han dock delade med sig av till en mus som fattat tycke för honom. Han fick tillfälliga förordnanden vid Harvard och i Bloomington, som temporärt räddade honom från svälten. Under Amerikaåren träffar han sin blivande hustru och 1949 gifter han sig, 50 år gammal med den tio år yngre Astrid von Heijne, socionom och logoped; äktenskapet var barnlöst. Under 1950-talet fick han som lön för sin forskarmö- da en professur i Pocatello, där han även inrättade ett välrenommerat indian- museum. Som emeritus flyttade han till Nevadauniversitetet i Reno, där han var 148 Jan-Öjvind Swahn

”Hilliard Professor of Humanities”. I Pocatello och Reno gjorde han sina stora insatser för amerikanistiken. I Reno finns merparten av det omfattande material som hans fältarbete gav upphov till, bestående bl.a. av en ansenlig mängd kort med främst lingvistiskt innehåll. Men folkloristen i honom förnekade sig inte: utöver ordförråd, grammatik och satsmelodi i bandupptagningar använde han sagor, myter och sägner som illustrationsmaterial. När det gäller Liljeblads tryckta produktion i USA kan här nämnas de arbeten som har folkloristisk prägel. I Handbook of North American Indians , band 11, skildras folken i Great Basin, Stora Bäckenet, i Nevada. Det är en deskriptiv framställning, där han sätter in de supranormala föreställningarna och rituella beteendena i deras funktionella sammanhang (Liljeblad 1986). Som avrund- ning av hans verksamhet kan nämnas ”Introduction to Folklore”, tidigare okänd i Sverige och än så länge bara utgiven som stencil, en 130 sidors presentation för nybörjare på folkloristikens bana (Liljeblad 1965). Bland hans efterlämnade papper finns en serie dagböcker i form av mycket billiga små häften, inhandlade för 10 öre per styck i Köpenhamn. De täcker en stor del av hans 1930-tal och är bitvis mycket avslöjande. Han kämpade stän- digt mot en urusel ekonomi, och när Atlanten och andra världskriget skilde honom från banker och borgensmän råkade en del av de sistnämnda ganska illa ut. Först mot slutet av hans USA-vistelse förbättrades hans ekonomi, och han skickade då pengar till dem som blivit lidande under 1930-talet, bl.a. till von Sydows änka. Han framstod för sin omgivning som en mycket anglosaxiskt be- tonad gentleman, såväl i sina tweedkostymer med golfbyxor och rutiga strum- por som i sina fritidssysselsättningar som skicklig ryttare och pistolskytt. Hans lycka tycks ha varit stor när han ibland i USA kunde få tillfälle att motionera någon häst. År 1990 lämnade han Reno och återvände med sin Astrid till Sverige och de bosatte sig i Solna. Sven Liljeblad avled i mars 2000, 101 år gammal. Hans ef- terlämnade arkiv förvaras i Lunds universitetsbibliotek.

Litteratur Anderson, Walter, 1928: [Rec. av] Sven Liljeblad, Die Tobiasgeschichte. Hessische Blätter für Volkskunde 27, s. 241–248. Ek, Sverker, 1938a: [Rec. av] Svenska sagor och sägner 1: Mickels i Långhult sagor, utgivna av Jöran Sahlgren och Sven Liljeblad. Folkminnen och folktankar 25, s. 171–172. — 1938b: [Rec. av] Svenska sagor och sägner 2: Sven Sederströms sagor, utgivna av Jöran Sahlgren och Sven Liljeblad. Folkminnen och folktankar 25, s. 97–100. — 1939: [Rec. av] Svenska sagor och sägner 3: Sagor från Småland utgivna av Jöran Sahlgren och Sven Liljeblad. Folkminnen och folktankar 25, s. 159–162. Gerould, Gordon Hall, 1908: The grateful dead. The history of a folk story . London. Krohn, Kaarle, 1926: Die folkloristische Arbeitsmethode. Begründet von Julius Krohn und weitergeführt von nordischen Forschern. Oslo. — 1931: Übersicht über einige Resultate der Märchenforschung . Helsingfors. (Folk- lore Fellows Communcations 96.) Sven Liljeblad (1899–2000) 149

Liljeblad, Sven, 1923: Några vår- och midsommarseder i Östergötland. Folkminnen och folktankar 10, s. 122–128. — 1927: Die Tobiasgeschichte und andere Märchen mit toten Helfern . Lund. — 1928: En slavo-keltisk saga. Nordiskt folkminne. Studier tillägnade C. W. von Sydow 21/12 1928 . Stockholm. — 1936: Argonauterna och sagorna om flykten från trollet. Saga och sed 1935, s. 29– 48. — 1938: Swedish Folktale Collections. Folk-Liv 2, s. 77–102. — 1965: Introduction to Folklore. [Stencil, 130 sidor.] — 1986: Northen Paiute. Handbook of North American Indians 11. Great Basin . Till- sammans med C. S. Fowler. Washington. S. 435–464. Röhrich, Lutz, 1980: Dankbarer Toter. Enzyklopädie des Märchens 3. Berlin. Sp. 306– 322. Swahn, Jan-Öjvind, 2003: Sven Liljeblad som folklorist. Saga och sed, s. 31–49. von Sydow, Carl Wilhelm, 1909: Två spinnsagor. En studie i jämförande folksagoforsk- ning . Stockholm. — 1926: Folksagan som indoeuropeisk tradition. Arkiv för nordisk filologi 42, s. 1–19. Wikman, K. Robert V., 1938: [Rec. av] Svenska sagor och sägner 2. Budkavlen 17, s. 77–78. 150 Jan-Öjvind Swahn Dag Strömbäck (1900–1978) 151 Dag Strömbäck (1900–1978)

Bo Almqvist Foto ägo. privati Foto

Dag Strömbäck föddes i Järbo i Gästrikland men kom redan som treåring till Alfta i Hälsingland, då fadern tillträdde det regala pastoratet där. Han lärde tidigt känna sin sockens och sitt landskaps natur och folkkultur. Redan i tonåren lämnade han i linneansk anda tillskott till utforskandet av hemlandskapets flo- ra. Starka intryck av folkliv och folkkultur mottog han också under tidiga ströv- tåg i Hälsinglands finnskogar. Den på självsyn grundade kännedomen om hembygden, dess traditioner och dess folkmål, kom han snart att fördjupa genom bokliga studier. Prosten Knut Nilsson Lenæus’ Delsboa Illustrata från 1764, en bok som ingick i hans fars välförsedda bibliotek, blev en viktig inspirationskäl- la för den blivande folklivsforskaren. Vad som allra starkast talade till hans ungdomliga fantasi var emellertid en dramatisk episod i den av den isländske abboten Karl Jonsson mot slutet av 1100-talet författade Sverris saga . Där berättas det om hur Sverre Sigurds- son, den på Färöarna uppfödde pretendenten till Norges krona, stadd på flykt med en liten trupp på knappt tvåhundra av sina trogna men utsvultna och illa utrustade birkibeinar, i Alfta ställdes öga mot öga med ett uppbåd av tretusen välbeväpnade och stridslystna hälsingebönder. Det kom emellertid aldrig till vapenskifte, eftersom Sverre med sin lysande talekonst övertalade hälsingar- na att i stället ta hans parti. Alftaepisoden kom därigenom att bilda en vänd- punkt i Sverres omsider framgångsrika kamp för att vinna Norges krona. Mycket tyder på att det var denna berättelse som väckte den unge Dag till insikt om den speciella kulturella och språkliga frändskapen inom den västliga och nordliga sfär, vilken han senare så målmedvetet skulle göra till sitt forsk- ningsrevir. Innan allt detta tog fart på allvar, ledde emellertid banan söderut. Gymnasie- studierna bedrev Strömbäck vid Norra Latin i Stockholm, där han avlade studentexamen på helklassisk linje 1918. Styv klassiker förblev han livet igenom, 152 Bo Almqvist och även med senantik och medeltida latinsk litteratur skaffade han sig efter hand häpnadsväckande förtrogenhet. Det var emellertid inte åt de klassiska språken utan de nordiska som Ström- bäck främst kom att ägna sina universitetsstudier, vilka tog sin början 1919 i Uppsala. Eftersom folklivsforskning då ännu inte var universitetsämne där, ställde det sig naturligt att hans val skulle falla på nordiska språk. Under stu- dentåren kom han också i tillfälle att som stipendiat bedriva studier i Oslo och Reykjavik. De akademiska studierna i Uppsala innefattade även religionshistoria med Holger Arbman, specialist på primitiva själsföreställningar, som hu- vudlärare. Han kom också i kontakt med den färgstarke, för sina arbeten om häxprocesserna i Sverige bekante Emanuel Linderholm. Efter att ha avlagt filosofie licentiatexamen i såväl religionshistoria som nordiska språk – inom vilket senare ämne den frejdade runologen Otto von Friesen och den lysande dia- lektologen Bengt Hesselman var hans huvudlärare – kröntes studiebanan 1935 med doktorsgraden i nordiska språk efter framläggandet av avhandlingen Sejd . Sin yrkeskarriär hade Strömbäck inlett långt tidigare. Under stipendiattiden på Island 1926 tjänstgjorde han också som svensk lektor vid Háskóli Íslands och kom därigenom att bli den förste i den långa raden av sendikennari där som fått mycket att betyda för kulturkontakterna mellan Sverige och Island. Under tre år, 1927–1930, verkade han sedan som amanuens vid Carolina, Universi- tetsbiblioteket i Uppsala, för att därpå under en följd av år vara anställd i Lund vid Svenska Akademiens Ordbok såsom lexikograf och redaktör. Tack vare sitt genom doktorsavhandlingen vunna renommé erbjöds Strömbäck så 1937 en gästprofessur i nordiska språk vid University of Chicago, där han, efter att ha lockats med en permanent lärostol, var frestad att stanna kvar. Tursamt nog valde han emellertid att återvända till fäderneslandet, där han 1940 tillträdde tjäns- ten som föreståndare för Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala. Han kvarstod som chef för arkivet när han 1948 utnämndes till professor i nordisk och jämförande folklivsforskning vid Uppsala universitet, och dessa båda tjänster innehade han tills han pensionerades 1967. Strömbäcks självständiga och omisskännliga forskarprofil började ta form mot slutet av 1920-talet. Särskilt kan här nämnas ”Att helga land. Studier i Landnáma och det äldsta rituella besittningstagandet” (1928), en undersökning av rättssed och folktro, områden som han senare flera gånger skulle återkomma till. Liksom allt annat som Strömbäck skrivit utmärker sig uppsatsen för klarhet och elegans i språkformen och en till perfektion odlad känsla för ordvalörer. Utmärkande för hans vetenskapliga alster är att de utgår från klart ställda problem, vilka – såvitt de inte löses – alltid förs närmare sin lösning. För abstrakta metodiska diskussioner hade han föga till övers; det är alltid ämnet som får be- stämma metoden. Att traditionsforskning måste vara en historisk vetenskap uppfattade Strömbäck som något helt självklart. I sina vetenskapliga verk låter han genomgående äldre litterära källor och senare traditionsuppteckningar öm- sesidigt belysa varandra. Dag Strömbäck (1900–1978) 153

Fullt utvecklat möter man hans arbetssätt i doktorsavhandlingen Sejd . Den bär undertiteln ”Textstudier i nordisk religionshistoria” men kunde lika väl ha kallats ”Textstudier i norrön litteratur och västnordisk folktro”. Ämnet är här av exceptionell svårighetsgrad: det gällde att avgöra vad som går att veta om en ytterst gåtfull art av fornnordisk magi. Det första man slås av i avhandlingen är den suveräna materialkännedomen; allt i hela den omfångsrika norröna litteraturen som på minsta sätt kan kasta ljus över sejden har tagits i beaktande. Kunskaperna i isländska och den filologiska träningen satte honom sedan i stånd att lämna nya välunderbyggda tolkningar av många av de dunkla textstäl- lena. Härtill kommer så den sällsynt skarpa källkritiken. Medan man tidigare alltför ofta tillmätt varje belägg på seder och trosföreställningar i de gamla is- ländska källorna mer eller mindre samma värde, demonstreras det i Sejd klart att inte blott varje genre – eddadikt, skaldedikt, ättesaga, fornaldarsaga osv. – måste betraktas för sig, utan också att de enskilda verken inom de olika genrerna väsentligt kan skilja sig åt i fråga om trovärdighet och noggrannhet i uppgifterna i dessa stycken. Viktigt var inte minst att det genom Strömbäcks forskningar kom att stå klart att uppgifter i de tidigare ofta försummade samtidssa- gorna, framför allt i Sturlungacykeln, ofta besitter särskilt stort källvärde be- träffande uppgifter om olika former av folktro. Att han så väl lyckades skilja agnarna från vetet sammanhängde framför allt med att han under Islandsvistel- sen tillägnat sig en ny syn på sagalitteraturen, främst företrädd av Sigurður Nordal och Einar Ólafur Sveinsson. Enligt den har inte sagorna, såsom äldre forskare hävdat, oförändrat traderats över en period på två till tre hundra år från sagatid till nedskrivningstid, utan de är närmast att betrakta som litterära verk, skapade främst på 1200-talet av konstnärligt medvetna författare. Sagaförfat- tarna hade inte blott kunnat påverkas av vad de läst eller hört läsas i andra is- ländska sagor, de hade även kunnat ta intryck av översatta skrifter eller origi- nalverk på latin, franska eller andra språk, religiösa skrifter, riddardiktning, ro- manser etc. Det var nytt och djärvt på 1930-talet att, såsom Strömbäck gjorde, hävda att åtskilligt i Erik den rödes saga hämtats från helgonlegender. Å andra sidan tillhörde Strömbäck inte dem som kastade ut barnet med badvattnet. Ge- nom jämförelser med nordiskt och utomnordiskt folkloristiskt och religionshistoriskt material kunde han sålunda visa att den klassiska sejdskildringen just i Erik den rödes saga rymmer en mängd drag som otvivelaktigt återgår på gammal nordisk tradition och av allt att döma ger en i allt väsentligt riktig bild av hur sejden gått till. Enligt Strömbäck tyder mycket på att sejdens karaktär bäst belyses av speciellt västnordiska folktroföreställningar om hug, vård och hamnskifte. Sejden vore att betrakta som en extatisk schamanistisk teknik, som nordborna sannolikt övertagit från samerna. Detta var onekligen en dristig tes, som ställde Strömbäck i motsats till många, inklusive den av honom själv högt beundrade Axel Olrik, som hållit nära nog allt i lapsk religion och folktro för nordiskt lånegods. Redan från början väckte också Strömbäcks uppfattningar om såväl sejdens samiska ursprung som dess eventuellt extatiska karaktär gen- sagor från olika håll, och diskussionen har fortgått och tagit ny fart sedan Sejd 154 Bo Almqvist

år 2000, sextiofem år efter att boken först publicerades, rönte den för en doktorsavhandling sällsynta hedern att bli omtryckt. Även bland många som inte delar Strömbäcks uppfattning betraktas avhandlingen ännu som en mönstergillt genomförd och banbrytande studie. Den främste nu verksamme kännaren av is- ländsk magisk praxis, François-Xavier Dillmann, karaktäriserar sålunda i sitt stora opus Les magiciens dans l’Islande ancienne (2006:7) Strömbäcks Sejd såsom ett banbrytande arbete ( ouvrage novateur ) genomfört med den mest ri- gorösa filologiska metod ( méthode philologique des plus rigoureuses ). Man kan beklaga att Strömbäck inte fick möjlighet att samla sig till flera un- dersökningar av samma storleksgrad som Sejd . Hans mindre alster, alla av samma höga klass som avhandlingen, täcker emellertid ett brett spektrum, och de är också, med tanke på Strömbäcks dubbla arbetsbörda som akademisk lärare och arkivchef, förvånansvärt många. Många av hans mindre opus på svenska är samlade i Folklore och filologi (1970), där Strömbäck själv stod för urvalet av tidigare tryckta artiklar, samt i den av dottern Gerd Jonzon redigerade, postumt utgivna boken Den osynliga närvaron (1989). I det sistnämnda verket ingår också Strömbäcks fullständiga bibliografi. Noteras bör emellertid att Strömbäck förutom på svenska ofta publicerade sig på engelska (och ibland också på tyska och isländska). Ett av hans arbeten, det med undantag för Sejd omfångsrikaste , The Conversion of Iceland (1975), föreligger enbart på engelska. Uppsatserna täcker många och vitt skilda ämnen, men sina främsta insatser som folklorist gjorde Strömbäck inom folktrons, sägnens och visans områden. Till de folktroväsen som han ägnade särskilt intresse hör näcken (såväl som musicerande väsen som i gestalt av vattenhäst), maran och varulven; folktro- områden som han ofta återkom till var ödestro och dödstro. Ett sägenkomplex som Strömbäck tidigt fattade intresse för och behandlade i ett flertal uppsatser kretsar kring bestämmandet av den första kyrkplatsen. En- ligt sägnerna skedde det vanligtvis antingen genom att kyrkan byggdes där lös- släppta eller för ett åkdon förspända djur stannar till, eller också där en i vatten utkastad stock flyter i land. Den sistnämnda metoden är identisk med den som de isländska landnamsmännen tillämpade för att välja sina boplatser, en sed- vänja som Strömbäck behandlat i den tidigare nämnda studien ”Att helga land”. Det är emellertid inte bara linjen från 800-talets Island till sentida ”flyt- stockssägner” från många håll i Sverige som dras fram. Det visar sig nämligen att de sägner i vilka kyrkan reses på platser där kor, oxar eller hästar stannar eller lägger sig till vila står i samband med Första Samuelsbokens berättelse om israeliternas förbundsark och också har sina tydliga sidostycken i antika traditioner om bl.a. Thebes och Trojas grundläggning. Överallt öppnar sig således tusenåriga perspektiv, samtidigt som det står klart att ”flytstocksmotivet” och ”djurmotivet”, trots att de är så likartade och fyller samma funktion, har olika ursprung och har följt skilda vandringsvägar. Genom sin skickliga sammanflät- ning av sentida svensk folktradition med det forntida Islands, Bibelns och Hel- las’ värld är ”Den första kyrkplatsen i sägen och folklig tro”, i den version som Dag Strömbäck (1900–1978) 155 först publicerades 1958, enligt min mening i all sin korthet en av de intressantaste sägenstudier som framlagts i Norden. Ytterligare ett bidrag till kännedo- men om sägenkomplexet och dess utbredning i Sverige kunde Strömbäck läm- na i den 1976 publicerade Atlas över svensk folkkultur II. Sägen, tro och hög- tidssed , redigerad av Åke Campbell och Åsa Nyman, ett verk som han livligt understött. Strömbäcks kärlek till musik, sång och visa har tagit sig sina främsta vetenskapliga uttryck i hans balladundersökningar. Att Staffansvisan skulle ha sin fascination för en hälsing kan tyckas lätt att förstå för var och en som känner till att Staffan eller Stenphi är Hälsinglands apostel. Tvärt emot vad många tidigare antagit – och ett gott bevis på att Strömbäck, som den sanne forskare han var, aldrig har låtit patriotism eller lokalpatriotrism förleda sig till förhastade slutsatser – visar hans uppsats ”Kring Staffansvisan” (1960) att det hälsingska helgonet ingenting alls har med Staffansvisan att skaffa utan att denna i stället handlar om protomartyren Stefanus. Hur denne kommit att bli Herodes’ stall- knekt är en annan fråga som senare under utnyttjande av en mängd medeltida ikonografiskt material behandlats i ”St Stephen in the ballads” (1968). De genomgripande förändringar i form och innehåll som den svenska visan med få undantag genomgått i förhållande till dess engelska och färöiska motstycken och de kontinentala förebilderna, betingas av ändrade funktioner. I Sverige kom visan främst att bli en tiggarvisa, som ungdomarna sjöng vid sina kring- vandringar på annandag jul. Viktiga resultat uppnådde Strömbäck också i sina studier om Draumkvædet, den mäktiga norska medeltidsballaden om Olav Åstesons syner och upplevelser i helvete, skärseld och paradis under hans långa extatiska dvala från julnatt till trettondag. Som Strömbäck helt övertygande visar i uppsatsen ”Om Draum- kvædet och dess källor” (1946) stammar en rad motiv i kvädet ytterst från me- deltidsvisioner av den holsteinska Godschalksvisionens eller den engelska Thurkillvisionens typ, stoff som spritts på litterär väg och genom prästerska- pets förkunnelse. Av allt att döma har emellertid berättelser av denna art långt före kvädets avfattning uppsugits av folktraditionen, bemängts med urgamla fornnordiska hinsidesföreställningar och anpassats efter inhemska förhållan- den, innan de slutligen konstnärligt bearbetats av en okänd skald. Draumkvæ- dets avfattning vill Strömbäck förlägga till senmedeltiden; somligt skulle t.o.m. tala för en så sen tidfästning som l400-talet. Demonstrationen av hur segt spår av såväl nordisk mytologi som tidig visionslitteratur dröjt sig kvar i nordisk folktro och folkfromhet utgör ett tungt vägande indicium för denna datering. Ett halvsekel efter publiceringen av Strömbäcks artikel ger Bengt R. Jonsson i sin kritiska och ytterligt noggranna utredning av åldersfrågan, ”Om Draum- kvædet och dess datering”, trots att han där pläderar för en tidigare tidfästning, sin lärare erkännandet att hans artikel inneburit en vändpunkt i studiet av kvä- det, som haft betydelse för nästan all efterföljande forskning (Jonsson 1994– 1995:24). 156 Bo Almqvist

Under Strömbäcks professorstid nyttjades etnologi inte som en överordnad utan såsom en sidoordnad term till folkloristik (varvid den förstnämnda termen huvudsakligen användes om sakforskning och social organisation, den sist- nämnda främst om andliga folkminnen, folktro och folkdiktning). Fastän Strömbäcks professur, som nämnts, var ”särskilt folkloristisk”, avsågs läroäm- net nordisk och jämförande folklivsforskning innefatta såväl etnologi (i den då- varande betydelsen) som folkloristik. Strömbäcks kompetens låg uppenbarligen främst inom folkloristiken. Han var emellertid – som Sigfrid Svensson, hans etnologiskt inriktade ämneskollega i Lund, var den förste att erkänna – också väl insatt i många former av materiell folkkultur (Svensson 1979:117– 118). Därtill kommer också att han var ytterligt angelägen att ge etnologin sitt. Därvidlag hade han ett starkt stöd i Åke Campbell, som han alltid hade ett gott samarbete med. Men Strömbäck var också helt överens med C. W. von Sydow om att folkminnesforskningen vore bäst betjänt av att etnologi och folkloristik erkändes såsom i grund och botten artskilda och självständiga discipliner, som krävde helt olika läggning och skolning av sina utövare. Han betecknade aldrig sig själv som etnolog, och för det ”enhetsämne” man kom att utmåla som ett ideal och som blev förhärskande i Sverige efter hans professorstid hade han fö- ga till övers. Inte utan goda skäl menade han att det skulle leda till att folkloristiken i stället för att vara en med etnologin jämställd syster skulle komma att bli dess tjänstepiga eller, med det ord han själv brukade nyttja i sammanhanget, dess ancilla . Att latinkravet för avläggande av examina i hans ämne kom att av- skaffas fann han självfallet också bedrövligt, även om han motvilligt fann sig däri. Inte heller kunde han inse att överflyttningen av hans ämne från den språkvetenskapliga till den samhällsvetenskapliga sektionen av den humanistiska fakulteten kunde föra annat än ont med sig. I ett brev till mig klagar han också över ”de trätande små terminologisterna”, fast han tröstar sig med att han numera inte ägnar deras ”gny och gräl annat än ett högst förstrött intresse”. Men hans goda lynne tog alltid överhanden. Inte minst fann han sin glädje i att hans otium gav honom tillfälle att ägna mera tid åt forskning. Den stiern- hielmska satsen om forskningens fröjder, Quam dulce est sapere, kunde han med rätta ha gjort till sitt motto. En av hans elever, Tordis Dahllöf, talar i sin bok Verkligheten i dikten (1994:182) lika vackert som gripande och sant om den åldrande pensionärens närmast euforiska forskarsyn ”som inte uteslöt någ- ra vida perspektiv eller inre tankestrukturer”. Från en sjukdom 1974 vilken, såsom han själv uttryckte det, förde honom till dödens tröskel, lyckades han återhämta sig och slutföra den gedigna artikeln ”Visionsdiktning” i Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid , där han ock- så fick tillfälle att återkomma till Draumkvædet och dess källor. ”Jag kände”, skrev han till en vän, ”att just jag – utan självförhävelse – var den rätte att skriva om själen och dess sällsamma färder. Ty under min ’svåra tid’ var jag ju ständigt på resa.” Dag Strömbäck (1900–1978) 157

Ännu några produktiva år förunnades honom. Ett föredrag, hållet i Oslo i mars 1978 (publicerat under titeln ”Folklore and Philology” i Arv 1979), i vilket han bekände sig tilll Axel Olriks och Moltke Moes forskarskola, kan betraktas som ett vetenskapligt testamente. In i det sista arbetade han på en inledning till nyutgåvan av Hjalmar Alvings översättningar av de isländska sagorna, där han ännu en gång tog upp frågan om författarskap och tradition i den norröna litteraturen. Vad han hann fullborda innan pennan för alltid föll ur hans hand, mitt i en mening, står som en mäktig torso i det 1979 utgivna band av Is- ländska sagor som innehåller ”Eyrbyggarnas saga” och ”Laxdalingarnas saga”. De vetenskapliga verken, i all sin högklassighet, utgör långt ifrån hela arvet efter Dag Strömbäck. Som popularisator i större stil kan han kanske inte betraktas, men i de tidningsartiklar han skrev, med titlar som ”Solskensdagar på Ork- ney” och ”Färöarna i våra hjärtan”, lyckades han alltid på ett utomordentligt sätt förmedla den kärlek han hyste till sina ämnen. Hans redaktörsverksamhet var av ytterst betydande omfattning. Arv, som man väl får beteckna som den ledande nordiska folkloristiska tidskriften, låg i hans kompetenta händer i tju- gosju år (1952–1978). Vidare var han 1943–1967 redaktör för Svenska lands- mål och svenskt folkliv och 1966–1974 också för Saga och sed , annan omfattande utgivarverksamhet att förtiga. En gudabenådad och synnerligen flitig brevskrivare var han ävenledes, och den korrespondens han förde med ämneskolleger och vänner i många länder ut- gör en förstklassig och nära nog otappad källa för folkloristikens historia i Nor- den och Europa. I sina dubbla roller som universitetslärare och arkivchef kunde han göra stora insatser för att främja studiet och insamlingen av folkminnen även utan- för Sverige. Hans nära och mångåriga samarbete med irländaren Séamus Ó Duilearga, islännningen Einar Ólafur Sveinsson, färingen Christian Matras och många andra entusiastiska och framstående folklorister och filologer, inte minst på Shetland och Orkney, gav många bestående resultat. Den djupa tack- samhetsskuld vari isländsk folklivsforskning står till honom har vältaligt beskrivits i en längre artikel (1982) av hans elev Jón Hnefill Aðalsteinsson, den förste innehavaren av en lärostol i folkminnesforskning vid Háskóli Íslands. Fast inte själv keltolog insåg Strömbäck också, i likhet med Carl Wilhelm von Sydow, till fullo den centrala betydelsen av det rika materialet i de irländska och skotska arkiven för komparativ folkloristisk forskning, och han var en av de främsta tillskyndarna till inrättandet av det keltiska lektoratet i Uppsala, vilket beklätts av flera som helt eller delvis kommit att ägna sig åt folkloristik. Tack vare Strömbäck fick således nordisk och jämförande folklivsforskning hög internationell profil. Att övervara Strömbäcks föreläsningar var som att delta i en fest. Varken förr eller senare har jag hört en föreläsare med så eminent förmåga att göra sina äm- nen intressanta och levande, eller någon som så fullständigt lyckats övertyga sina elever om att forskning är den viktigaste och värdefullaste av alla aktiviteter. 158 Bo Almqvist

Jag kan av lång erfarenhet betyga att alla som på det akademiska planet åt- njutit Strömbäcks handledning har överväldigats av hans frikostighet med tid och goda råd. Det starka personliga intresse han hyste för sina elevers välfärd och förehavanden upphörde heller inte när de inte längre stod under hans egid. Nästan undantagslöst blev han och hans gamla elever vänner för livet. Att allt gått de flesta av hans forna adepter väl i händer har de inte minst sin mentor att tacka för, och få ting gladde honom mer än deras framgångar. Dem firade han gärna, när så lät sig göra, i det gamla högre seminariets krets vid en bägare gott öl. Det kunde då ännu på hans ålders höst hända att han satte sig vid pianot och t.o.m. gav sig till att sjunga, ibland på isländska, för att riktigt ge uttryck för sin tillfredsställelse över sådana ting som att ännu en av Olov Isakssons utställ- ningar på Statens historiska museum gjort succé eller att Bengt Jonsson och hans medarbetare på hans skötebarn Svenskt visarkiv slutfört ytterligare en etapp i det arbete som slutgiltigt utmynnade i den magnifika utgåvan Sveriges medeltida ballader, vilken han så kraftfullt understött och så ivrigt sett fram emot att få skåda. Om Strömbäck bildat forskarskola är en fråga som det kan vara svårt att ge ett entydigt svar på. Förutsättningarna för att en ny generation av svenska folklorister skall kunna föra forskning vidare i hans anda och vinna nya resultat med hans arbetssätt är, så som etnologiämnet för närvarande är funtat i Sverige, inte de bästa. Den distansering från de traditionssamlande arkiven som följt på omordningar och ändringar i kursplaner och kurslitteratur, har fått till följd att etnologistuderande alltmer förlorat kontakten med det källmaterial som borde vara centralt i deras forskning och berövats den skolning som utgör förutsätt- ningen för att det skall kunna utnyttjas. Å andra sidan är det glädjande att detta material börjat uppmärksammas av forskare inom andra discipliner och att man allt oftare ser frukterna av deras forskningar inte minst i de vetenskapliga tidskrifter på vilka Strömbäck satt sin prägel. Att några av hans lärjungar följt honom nära i spåren är också ovedersägligt, och bland dem finns också de som gjort sitt bästa för att föra hans verk vidare till nya folkloristgenerationer även utanför Sveriges gränser. Inte heller är de så få som fastän de inte formaliter varit Strömbäcks elever realiter vill och med rätta kan beteckna sig som såda- na. Inte minst har flera inom en yngre generation av brittiska och amerikanska nordister gjort hans fältrop ”Folklore och filologi!” till sitt. Att Kungl. Gustav Adolfs Akademien, det samfund vars preses han var 1957–1965 och åt vilket han ägnade så mycket av sina krafter, på flera sätt fört hans verk vidare, både genom utgivning av folkloristiska källskrifter och vetenskapliga undersökning- ar är också ovedersägligt. Man kan livligt föreställa sig vilken glädje det skulle ha berett honom att få skåda sådana ting som Ella Odstedts Norrländsk folktradition, och hur överförtjust skulle inte han, författaren till ”Um íslenzka vikivakaleiki”och ”Cult Remnants in Icelandic Dramatic Dances”, ha blivit över det stora verket Masks and Mumming in the Nordic Area ? När jag själv tänker på Dag kommer mig oavlåtligen i minnet en historia, berättad i den isländska småsagan om Isleiv Gissurarson, Islands förste biskop, Dag Strömbäck (1900–1978) 159 och hans fosterson Jon Ögmundarson. Varje gång han hörde berömmande ord om någon hade Jon för vana att yttra: ”Min fosterfar Isleiv var den ståtligaste av alla, den dugligaste och den bäste.” Tillfrågad om vem i all världen det nu varit som hade fört Isleiv på tal, brukade Jon då alltid replikera: ”På honom kommer jag alltid att tänka närhelst jag hör en god man nämnas.” Och fastän det ibland kan se svårt ut för folkloristiken i vårt land, finns det också en del som inger goda förhoppningar. Som vi hans elever, med en travesti på en rune- bergsk versrad brukade säga: ”Än kommer Dag, än är ej allt förbi!”

Litteratur Almqvist, Bo, 1971: Om folklore och filologi. Rig. — 1979: Dag Strömbäck (13.8.1900–1.12.1978). Folklore. — 1989: Dag Strömbäck – hans lärargärning och internationella betydelse. I: Dag Strömbäck, Den osynliga närvaron. Studier i folktro och folkdikt . Urval och redigering av Gerd Jonzon. Hedemora. — 2000: I marginalen till Sejd. I: Dag Strömbäck, Sejd och andra studier i nordisk själsuppfattning . Red. Gertrud Gidlund. Uppsala. — 2000: Jag var med – om att studera nordisk och jämförande folklivsforskning på 50-talet. Etnologin inför 2000-talet . Red. Gösta Arvastson, Birgitta Meurling och Per Peterson. Uppsala. (Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi 74.) Dahllöf, Tordis, 1994: Verkligheten i dikten. Författaren som forskare i sin kulturmiljö. Stockholm. Dillmann, François-Xavier, 2006: Les magiciens dans l’Islande ancienne. Uppsala. (Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi 92.) Jón Hnefill Aðalsteinsson. 1982: Þjóðfræði og þakkarskuld. Andvari 1982. Jonsson, Bengt R., 1994–1995: Om Draumkvædet och dess datering . Sumlen . Strömbäck, Dag, 1928: Att helga land. Studier i Landnáma och det äldsta rituella besittningstagandet. Festskrift tillägnad Axel Hägerström den 6 september 1928. Uppsala. — 1935: Sejd . Stockholm. (Diss.) (Nordiska texter och undersökningar 5.) – 2 uppl. 2000 med titeln Sejd och andra studier i nordisk själsuppfattning . (Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi 72.) — 1946: Om Draumkvædet och dess källor. Arv. — 1948: Cult remnants in Icelandic dramatic dances . Arv. — 1954: Um íslenzka vikivakaleiki og uppruna ±eira. Skírnir. — 1958 : Den första kyrkplatsen i sägen och folklig tro. Religion och Bibel 17. — 1960: Kring Staffansvisan. Om visor och låtar. Studier tillägnade Sven Salén den 16 nov. 1960 . (Även i Folklore och filologi 1970.) — 1968: St Stephen in the ballads. Arv . — 1970: Folklore och filologi. Uppsala. (Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi 48.) — 1975: The Conversion of Iceland. London. (Viking Society for Northern Studies, Text Series VI.) — 1976: Hur kyrkan fick sin plats bestämd/How the site of the First (New) Church was indicated. Atlas över svensk folkkultur utg. av Kungl. Gustav Adolfs Akademien under medverkan av Dialekt- och folkminnesarkivet. II. Sägen, tro och högtidssed /Po- pular Beliefs, Legends and Calendar Customs 1. Kartor. 2. Kommentar. Uppsala. — 1976: Visionsdiktning. Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid . Bd X sp.171– 186. — 1979: Folklore and Philology. Some Recollections. Arv . — 1979: Inledning. Isländska sagor. Eyrbyggarnas Saga, Laxdalingarnas saga . Över- satta och utgivna av Hjalmar Alving. Hedemora. 160 Bo Almqvist

— 1989: Den osynliga närvaron. Studier i folktro och folkdikt. Urval och redigering av Gerd Jonzon. Hedemora. Svensson, Sigfrid, 1979: Dag Strömbäck. Vetenskapssocieteten i Lund. Årsbok . John Granlund (1901–1982) 161 John Granlund (1901–1982)

Mats Hellspong Foto: Nordiska museet. Nordiska Foto:

John Granlund var västgöte, född 1901 i Herrljunga, där fadern var garvarmäs- tare. Han tog studenten i Lund 1923 och tjänstgjorde några år som folkskollä- rare i hembygden. Han började 1926 arbeta på Västsvenska folkminnesarkivet i Göteborg samtidigt som han bedrev studier i klassiska och nordiska språk vid Göteborgs högskola, där han blev fil. kand. 1929 och fil. mag. 1930. Samma år flyttade han till Stockholm för en tjänst vid Nordiska museet. Han fortsatte sina studier vid Stockholms högskola med Sigurd Erixon som lärare och blev fil. lic. 1936 och fil. dr 1940. Doktorsavhandlingen hette Träkärl i svepteknik . Den skrevs medan Gran- lund var anställd vid Etnologiska undersökningen, Nordiska museets forsk- ningsavdelning, som leddes av Gösta Berg. Man kan säga att den var ett exempel på det nära samarbete som vid denna tid rådde mellan museets under- sökningsavdelning och dess allmogeavdelning och det etnologiska seminariet under Sigurd Erixons ledning. Den är också ett exempel på det nordiska perspektiv som vägledde den etnologiska forskningen. Ett stort jämförande material från främst Norge och Finland insamlades av Granlund med assistans av nordiska kolleger. Granlunds avhandling var ett uttryck för den dåvarande etnologins målsätt- ning att utsätta föremålsmaterialet i den folkliga kulturen för systematisk granskning i syfte att kartlägga olika varianters rumsliga utbredning och upp- täcka olika kronologiska skikt i materialet för att därigenom kunna förklara kulturdragens spridning och diskutera deras ålder. Nils-Arvid Bringéus har kallat den ”en elementstudie utan vare sig tidigare eller senare motstycke” (Bringéus 1983:66). Undersökningen gällde ett slags träkärl, där ett stycke trä- spån vikts eller svepts om en träbotten och fastgjorts vid denna. Spånets båda ändar var lagda om lott och fästade i varandra. Kärlen hade haft skiftande an- vändning men i huvudsak varit förvaringsredskap. Det rörde sig om svepaskar , 162 Mats Hellspong svepäskor , svepskrin , svepkorgar och svepta målkärl . Dessa kärl hade en lång rad dialektala benämningar i olika bygder, benämningar som spelade en inte oviktig roll i undersökningen. Avhandlingen byggde huvudsakligen på föremål i museisamlingar. Inte mindre än 96 museer hade besökts och lämnat material, 71 svenska och 25 från övriga nordiska länder. Därtill kom samlingarna på Nordiska museet. Sam- manlagt analyserades 3 500 kärl. Föremålsmaterialet kompletterades med traditionsuppteckningar. Två frågelistor utsändes, den ena med frågor kring tillverkningen av svepta kärl, den andra med frågor kring användningen av dem. Knappt hälften av hela föremålsmaterialet kom från Sverige, drygt en tredjedel från Norge, cirka 15 % från Finland och resterande kärl från övriga Norden. Tidsmässigt sträckte sig föremålsmaterialet från 1500-talet till 1800-talets mitt. Granlunds studie var fokuserad på de tekniska detaljerna i träkärlen. Han förankrade de olika tekniska särdragen geografiskt. Han sökte attribuera kärlen till antingen husbehovsslöjd för eget bruk, hantverk för avsalu eller mer indu- strimässig tillverkning för en större räjong. Studiens resultat ställdes mot den bild av svenska kulturprovinser som framkommit under tidigare decennier av diffusionistiskt inriktad etnologisk forskning. När man i dag läser Träkärl i svepteknik är huvudintrycket att det rör sig om en oerhört detaljerad teknisk studie. Större delen av avhandlingen behandlar dels de svepta träkärlens gemensamma konstruktiva detaljer, dels de olika typernas specifika tekniska utformning, dessutom hur tillverkningen gick till och inte minst kärlens ornering. Endast ett ganska kort kapitel mot slutet av under- sökningen behandlar kärlens användning. Noggrannheten och omsorgsfullhe- ten i redogörelsen för alla tekniska variationer kan verka både bedövande och imponerande. Granlund gör en analys av alla sina kärl och redovisar i slutet av avhandlingen en nyckel till denna. En ålderdomlig svepäska kan t.ex. analyseras med följande beteckningar: A9 B19 E7 G5:5 H1 Q2 Z1:1 Å109. Genom nyckeln kan man läsa analysen sålunda: Den är oval, svepet är i björk och lock och botten är av furu, svepet vilar i bottenfals med dymlingar slagna in från bot- tensidan respektive locksidan men genomgående, svepets ända är utformad som en smal tunga, svepet är sammanfogat genom syning med släta stygn, locket är plant, kärlet är försett med ristning, äskan är en hantverksprodukt från 1580-talet. Variationerna i detaljer kan förefalla oändliga. Vartenda träkärl i Granlunds undersökning får på detta vis en egen utförlig beskrivning, ett personligt signalement om man så vill. För en läsare i dag är kanske kapitlet ”Användning och benämning” det mest givande. Här öppnas perspektiv från föremålen mot människors livsföring och levnadsmiljö. Granlund menar att en kärltyp har ”elementär funktionell betydelse” när den i en viss kulturmiljö i stort sett ensam fyller ett centralt behov i livsföringen. Inte minst hos de nomadiserande samerna fyllde svepkärlen såda- na behov. Granlund visar vilka samiska svepkärl som tillhör den samiska kul- turkretsen i vidaste mening och vilka som inlånats från nordsvenska bondebyg- der, som t.ex. svepskrinet. John Granlund (1901–1982) 163

Svepasken har allmänt använts som matask. Den var utbredd över hela Skandinavien och har haft en daglig funktion i ett extensivt arbetsliv. Svepas- ken har också kunnat användas att förvara klädespersedlar och sydon i. Kvin- nor har även kunnat använda svepaskar som kyrkaskar och brudaskar, dvs. för förvaring av viktiga klädesplagg. Svepäskan har i Sverige huvudsakligen syd- västlig utbredning. Den var i regel oval och försedd med knäppståndare, ofta därtill med handtag. Den användes mest för mattransporter till dagsverkare och säsongarbetare. Matförvaring var också huvudfunktionen för det större svepskrinet . Det har tillhört packningen vid resor med häst och vagn eller häst och släde. Svepskrinet med sina smidda lås- och lockbeslag tillverkades gärna av yrkessmeder. Svepkorgen med handtag har i södra Götaland oftast haft funktionen av förningskorg. I västra Svealand och Dalarna har den däremot mest tjänat som brödkorg, inte minst för tunnbrödskakor. Svepkärlet är enligt Granlund förhistoriskt belagt, vilket även gäller drag som dymlingar vid bottenkonstruktionen och släta stygn och kedjestygn vid svepsammanfogningen. Sveptekniken har varit utbredd och uppskattad i Nor- den. Särskilt i Finland har ålderdomliga drag bevarats. Granlund urskiljer avslutningsvis en rad bygdespecialiserade områden i sitt rika material. I lappmar- kerna och i norra Norrbotten saknas svepäskan. Jämtlands län och Tröndelag har varit ett särpräglat område, kännetecknat bl.a. av stora svepkorgar. I Mälar- landskapen och östra Götaland var det riktigt gamla materialet så gott som ut- plånat. Södra Götaland präglades av avsalutillverkning i stor skala och därmed av en viss enhetlighet. John Granlunds doktorsavhandling är ett arbete präglat av diffusionismens intresse för kulturområden och föremålens spridningsvägar. Den är också ett gott exempel på en föremålsundersökning, där föremålen nagelfars in i varje detalj. Traditionsuppgifterna har vid sidan av föremålsmaterialet fått en trots allt ganska begränsad användning. Vad som imponerar på en nutida läsare är författarens förmåga att organisera hela detta enorma material och ytterst mål- medvetet styra genom undersökningen med noggrannhet och kritisk distans. John Granlund blev docent på sin avhandling och fortsatte i ytterligare 15 år på Nordiska museets etnologiska undersökning, där han så småningom blev chef. Samtidigt meriterade han sig för en fortsatt akademisk karriär. Han var förste opponent vid tre etnologiska avhandlingar vid stockholmsinstitutionen, Dag Trotzigs 1943, Olof Hasslöfs 1949 och Eerik Laids 1954. Han skrev de omfattande partierna om de obesuttnas bebyggelse, om landsbygdens arbetsorganisation och om avlöningsformerna i det stora verket Den svenska arbetarklassens historia 1943 och 1944, där han demonstrerade sitt socialhistoriska intresse. Och han utförde sitt imponerande arbete som kommentator till Olaus Magnus’ Historia om de nordiska folken . En rad uppsatser av Granlund under åren 1945–1952 visar resultat och erfarenheter från detta arbete. Volymen med Granlunds kommentarer utkom 1951. När Granlund 1943 fick uppdraget att författa en kommentar till Olaus Mag- nus’ i exil i Italien författade historia hade verket redan funnits utgivet på 164 Mats Hellspong svenska sedan 1909–1925. Både för forskningen och för den bildade allmänhe- ten var en kritisk kommentar till detta unika och innehållsdigra kulturhistoriska verk från 1500-talet mycket efterlängtad. Eftersom Olaus Magnus blandar egna erfarenheter och minnen från Sverige med lån från litterära och antika källor på ett svåröverskådligt sätt behövdes i högsta grad en vägledning till snart sagt varje stycke. En sådan kommentar skulle av sin författare kräva både källkritisk distans och encyklopediska kunskaper. John Granlund ägde båda delarna och han fick nu god användning för de kunskaper i latin han skaffat sig på Göte- borgs högskola på 1920-talet. Hans insats som kommentator är en lärdomsgi- gantisk prestation. År 1955 gick Sigurd Erixon i pension från den Hallwylska professuren i nordisk och jämförande folklivsforskning vid Nordiska museet och Stock- holms högskola. Nordiska museets nämnd kallade Granlund till hans efterträ- dare. Granlund kom att upprätthålla tjänsten till 1969. Den Hallwylska professuren hade karaktären av forskningsprofessur och John Granlund kunde fort- sätta att hålla hög produktivitet även som professor. Studentantalet var ett gott stycke in på 1960-talet tämligen begränsat. Handledning av doktorander och studenter förekom endast i obetydlig omfattning. Bara det faktum att Granlund verkade som fakultetsopponent på alla sina elevers doktorsavhandlingar tyder på att han inte kan ha varit alltför inblandad i uppläggning och genomförande. Däremot föreläste han vid institutionen en timme i veckan och ledde ett seminarium varje torsdagskväll. Men terminerna var relativt korta, redan i början av maj brukade Granlund försvinna ut i landet som censor vid studentexamen i olika läroverk. Granlund hade sin tjänstebostad i de två övre våningarna i Insti- tutet för folklivsforsknings lokaler i Villa Lusthusporten på Djurgården. Han satt i sitt arbetsrum i bottenvåningen och arbetade hela dagarna och efter kväl- lens middag en trappa upp återvände han till arbetsrummet för fortsatt forskning till långt fram på kvällen. Han var en arbetsmyra. Efter lärdomsinsatsen med Olaus Magnus’ historia är det föga förvånande att Granlund ombads bli svensk redaktör för det samnordiska verket Kulturhis- toriskt lexikon för nordisk medeltid , vars första band utkom 1956 och vars sista kom 1978. Granlund arbetade med detta verk under hela sin professorstid och därtill ett decennium som pensionär. Han författade en lång rad artiklar i lexikonet. Han kunde i detta arbete utnyttja samma tillgångar som vid Olaus Mag- nus-översättningen, nämligen djupa historiska kunskaper, inte minst om senmedeltiden, breda språkkunskaper och en etnologisk allmänbildning som sträckte sig över hela ämnessfären, från föremålsforskning till sedforskning och folkloristik. Ett axplock bland hans många bidrag till lexikonet kan få ge en bild av mångsidigheten: elddans, gäddfiske, hamnordning, isläggar, lasso, papegojskjutning och sockengång . John Granlunds intresse för äldre epokers kulturhistoria gjorde att han gav sig i kast med att ge ut och kommentera olika slags hushållsböcker från Vasa- tiden. 1973 utgav han tillsammans med språkmannen Gösta Holm Per Brahes Oeconomia eller Hushållsbok för ungt adelsfolk . Arbetet hade påbörjats redan John Granlund (1901–1982) 165 på 1950-talet. Det rör sig alltså om en bok skriven av Per Brahe d.ä. (1520– 1590), Gustav Vasas djupt bildade systerson och en av 1500-talets högsta äm- betsmän och rikaste jordägare. Boken har två syften: dels att ge råd om hur unga adelsmän bör uppfostras, dels att ge råd om hur gods och gårdar bör skö- tas. Gösta Holm har skrivit huvuddelen av texten; John Granlund skildrar Per Brahe som person och verkets förebilder och medverkar därtill som kommentator på ungefär samma sätt som i Olaus Magnus’ historia. Till Oeconomias föregångare hör Peder Månssons Bondakonst . Peder Månsson (död 1534) var biskop i Västerås från 1524 och författade en rad praktiskt inriktade och kulturhistoriskt intressanta arbeten, bl.a. ett om jordbruk, kallat just Bondakonst . Det kan ses som en ”hushållsbok” och ett slags före- gångare till Per Brahe d.ä.:s arbete. John Granlund hade länge arbetat med en kommenterad utgåva av detta verk när han avled i augusti 1982. Manuskriptet till Peder Månssons Bondakonst var dock då redan färdigt och det utgavs ett år senare av Granlunds hustru Ingalill och nordisten Börje Tjäder. Ingalill Gran- lunds insats som assistent och fotograf under Johns fältforskningar var av störs- ta betydelse för hans framgångar som vetenskapsman. I John Granlunds undervisning vid Institutet för folklivsforskning på 1960-talet spelade dock varken hans lärda utgåvor av och kommentarer till verk från 1500-talet eller hans pågående arbeten med medeltidslexikonet nå- gon nämnvärd roll. Undervisningen var i stället helt inriktad mot 1800- och 1900-talens bondekultur. Vad som mest intresserade oss studenter vid denna tid var hans lokalundersökningar. I kurslitteraturen ingick ”How fishermen became burghers” från 1956, en studie av Söderhamns stads fiskarsocietet, och ”Runnö i Kalmarsund”, en studie av en skärgårdsös omvandling när det gäller näringslivet, publicerad 1958. Sådana undersökningar lockade genom att fokus riktades mot människorna i ett avgränsat samhälle och samspelet dem emellan. I en festskrift 1961 till professorskollegan Sigfrid Svensson i Lund med titeln Schwedische Volkskunde bidrog Granlund med uppsatsen ”Der gegenwärtige Stand der schwedischen Volkskunde”, där han ställde två olika sätt att arbeta som folklivsforskare mot varandra. Dels kunde man arbeta med enstaka föremål, redskap eller seder, som då sågs i ett historiskt och jämförande perspektiv; denna diffusionistiskt inriktade forskning döpte Granlund till elementär etnologi . Dels kunde man arbeta med geografiskt av- gränsade miljöer, där man studerade människorna i deras roller och samspel med varandra, något han kallade systematisk etnologi . Termerna blev kritiserade och inte allmänt accepterade; de har ju onekligen värderande underto- ner. Men vad Granlund här gjorde var att han öppnade dörren på glänt för en mer samtidsinriktad och samhällsinriktad etnologi. Han gjorde själv endast ansatser i denna riktning i sin egen forskning, men han lät sina studenter ta del av antropologisk litteratur och knöt till sin institution sociologer som Bör- je Hanssen och Erik Allardt. Man kan säga att John Granlund härigenom be- redde vägen för den samhällsvetenskapligt inriktade etnologi som i dag är nä- ra nog helt dominerande inom ämnet. Att denna etnologi med tiden nästan 166 Mats Hellspong helt skulle förlora det historiska perspektivet hade väl däremot inte John Granlund eller för den delen Börje Hanssen kunnat ana. John Granlund ägnade 1930-talet åt sin doktorsavhandling, 1940-talet åt Olaus Magnus och de kommande decennierna i hög grad åt Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid . Men han hann med mer; han var som nämnts en oerhört flitig forskare. Till de större arbetena från de senare decennierna hör ”Högsby socken och dess byar, näringsliv samt sed och tro”, som utkom 1969, och den tillsammans med hustrun och den livslånga arbetskamraten Ingalill Granlund utgivna Lapska ben- och träkalendrar från 1973. Därtill kom en lång rad smärre studier av en sed eller ett föremål. Billy Ehn har i en intressant artikel försökt karakterisera John Granlunds arbetssätt i dessa smärre studier. Han pekar på Granlunds sätt att kombinera egen nyfiken närvaro i fältet och hans sakliga beskrivningar med hans ambition att föra in långa kulturhistoriska perspektiv. Det var sedan sekler kvarlevande traditioner som gick att spåra i nuet som stod i fokus i hans studier. När människor beskrivs presenteras de som traditionsbärare, meddelare eller deltagare i ålderdomliga sedvänjor. De framträder inte som sammansatta individer och det viktiga är vad de förmedlar, inte de själva. På så sätt är Granlund en konsekvent kulturforskare, som abstraherar generell kunskap ur enskilda fall. Beskrivningarna av dessa är stinna av människors benämningar, nedärvda kunskaper, föreställningar och värden. Det som skildras är otvivelaktigt något kollektivt och långlivat (Ehn 1989:63). Jag skall ge ett exempel på Granlunds förmåga att ur en studie av ett enkelt fö- remål dra perspektivrika slutsatser. ”Dihornshållare. En åtgärd för spenabarns trygghet” är en uppsats i årsboken Västerbotten 1967. Den tar upp ett i sanning mycket obetydligt föremål, nämligen den hållare, som används för att sätta fast ett dihorn vid en vagga för spädbarn. Dihornet är ett kohorn med avsågad spets, ur vilket det liggande barnet kan dricka genom en tygnapp i hornspetsen. Di- hornshållaren är ett litet trästycke med ett hål i ändan, i vilket man sticker ner dihornet. Trästycket sätts i sin tur ner vid sidan inuti vaggan. Dihornshållaren är nästan bara känd från Västerbotten, lokalt ofta kallat ”nappträ”, och finska Österbotten, lokalt ofta kallat ”tutträ”. Detta är föremålets kärnområde och här bör det en gång ha uppfunnits. Granlund bygger sin studie på bevarade napp- trän och på uppteckningar. Han avvisar en finsk forskares uppfattning att ordet ”födkrok” ursprungligen skulle syfta på dihornshållaren. Skulle ”födkrok” vara ett mycket gammalt ord för hållaren i bygden borde ordet förekomma i många belägg i dialekterna, vilket det inte gör. Där ordet någon gång förekommer är det enligt Granlund troligare att tänka sig att det rör sig om en skämtsam an- vändning av bildspråkets uttryck. Men för att säkrare kunna bedöma denna fråga övergår han till att granska utbredningen av dihornet. Det har haft en vid utbredning i hela Norden. Det tidiga 1800-talets provinsialläkare bekämpade bruket av dihorn, som rimligen var äldre än så. Dihornshållaren i det bottniska området förutsatte dock i princip en vagga med medar. Denna typ av vagga tycks ha spritts rätt sent, vilket John Granlund (1901–1982) 167 framgår av propagandan för vaggor från läkare, som förskräcktes av den stora dödligheten bland små barn som kvävdes av sina mödrar, som de nattetid delade säng med. Granlund drar slutsatsen att vaggor och därmed dihornshållare varit så sällsynta under Vasatiden att de inte kan ha givit upphov till uttrycket ”födkrok”, som är belagt i överförd betydelse sedan tidigt 1600-tal. Dihornshållaren, menar Granlund, bör ha uppfunnits i det bottniska kultur- området, där digivning genom dihorn var en levande sed ganska sent, sedan detta blivit betydligt ovanligare i de södra delarna av Sverige. Dihornshållarens begränsade utbredning är ett vittnesmål om landskapen Västerbotten och Ös- terbotten som ett sammanhållet kulturområde, vad Granlund kallar ett etnos . Under några år i mitten av 1960-talet var jag amanuens på Stockholmsinsti- tutionen, vilket på den tiden betydde att man skulle hjälpa professorn i hans forskningar. Jag instruerades att sätta mig på något arkiv i staden för att leta fram data för något av Granlunds pågående projekt. Jag minns att jag satt en tid på Riksarkivet för att leta i domböcker från Tornedalen efter belägg på det ogudaktiga och vilda leverne som påstås ha präglat bygden före læstadianis- mens genombrott. Jag hittade ingenting av värde. Mycket mer givande var att bekanta sig med syneprotokoll från Gotland från 1700-talet, protokoll som upprättats när Kronan sålde hemman till sina arrendatorer eller kronobönder. Granlund skulle skriva om förhållandet mellan stenhus och trähus på 1700- talets Gotland. Jag gjorde statistik på trähus respektive stenhus i varje socken och noterade också skillnaden mellan timmerhus och hus i skiftesverk, de förra på norra, de senare på södra Gotland. Stenhusen var vid mitten av 1700-talet mest gamla ruiner från senmedeltiden och 1500-talet. Med löftena om skatte- frihet om man byggde i sten från mitten av 1700-talet gick sedan Gotland en ny stenhusepok till mötes. Granlunds uppsats publicerades på tyska efter ett symposium i Visby (Granlund 1966). John Granlund var en vänlig man med en litet blyg framtoning. Som student kom man honom inte riktigt nära. Han var i regel klädd i mörk kostym och prydlig fluga, därtill utrustad med rödlätt ansiktsfärg och vitt hår. Som förelä- sare var han väl mindre inspirerande än som seminarieledare. Vid seminarierna satt han länge tyst som ordförande och nöjde sig med att fördela ordet, men han avslutade alltid varje seminarium med en lång perspektivrik sammanfattning, sittande bakåtlutad och drömskt blickande upp i taket, medan han sökte formu- lera nyanserade och generella slutomdömen. Hans beundransvärda arbetsför- måga har jag redan beskrivit. ”Men han verkade aldrig stressad utan skred fram stilla och värdigt, med ett preciöst behag och en glimt i ögat. Hans västgötska tungomål lämpade sig bra för en stillsam sarkasm” (Carlsson 1982:18). Som Nils-Arvid Bringéus påpekat var han på en gång kammarlärd och fältarbetare, en inte helt vanlig kombination (Bringéus 1983:65). Orvar Löfgren har utvecklat denna motsättning på ett målande sätt: Om sommaren förvandlades den kammarlärde till fältarbetaren: nyfiken och öppen för allt som kunde tänkas intressera en etnolog. Betecknande nog hade han en viss förkärlek för den klassiska fältarbetshandboken Notes and Queries, utgiven av 168 Mats Hellspong

Royal Anthropological Society: det var den antropologiska blicken som föresvävade honom, oavsett om han talade med pensionerade bönder i Jänkisjärvi eller kartlade ålfiskeplatser vid Runnö. Det var denna blick som gav honom andra perspektiv på ämnet än de som återfanns hos ämnesbröderna i Uppsala och Lund. Han såg sig framförallt som delaktig i en antropologisk tradition, med inspiration från både amerikansk och brittisk forskning (Löfgren 1993:97 f.).

Litteratur Bringéus, Nils-Arvid, 1983: John Granlund (1901–1982). Etnolog och kulturhistoriker. Rig . Carlsson, Sten, 1982: Hälsnings- och minnesord. Den 6 november 1982. Saga och sed . Ehn, Billy, 1989: John Granlund som beskrivare. Etnologiska beskrivningar. Red. Billy Ehn och Barbro Klein. Stockholm. Granlund, John, 1940: Träkärl i svepteknik . (Diss.) Stockholm. (Nordiska museets Handlingar 12.) — 1943: Bebyggelse. De obesuttna. Den svenska arbetarklassens historia. Arbetaren i helg och söcken. Del 1. Hus och hem. Stockholm. — 1944: Arbetsorganisation. Landsbygden. Den svenska arbetarklassens historia. Ar- betaren i helg och söcken. Del 2. Vardag och fest. Stockholm. — 1944: Avlöningsformer. Den svenska arbetarklassens historia. Arbetaren i helg och söcken. Del 2. Vardag och fest. Stockholm. — 1951: Kommentar till Olaus Magnus Historia om de nordiska folken. Del 5. Uppsala. — 1956: How fishermen became burghers. Studies of urban ethnology in the town of Söderhamn in Helsingland, Sweden. Arctica. Essays presented to Åke Campbell 1.5. 1956. Red. Arne Furumark. Uppsala. — 1958: Runnö i Kalmarsund. En skärgårdsös omvandling. Stranda. Uppsala. (Stranda Härads hembygdsförenings årsskrift 31–32.) — 1961: Der gegenwärtige Stand der schwedischen Volkskunde. Schwedische Volks- kunde. Festschrift für Sigfrid Svensson zum sechzigsten Geburtstag am 1. Juni 1961 . Uppsala. — 1966: Holz und Stein in der ländlichen Baukultur Gotlands im 17. Jahrhundert. Die Bauerngesellschaft im Ostseeraum und im Norden um 1600. Visbysymposiet för historiska vetenskaper 1965. Uppsala. (Acta Visbyensia 2.) — 1967: Dihornshållare. En åtgärd för spenabarns trygghet. Västerbotten . — 1969: Högsby socken och dess byar, näringsliv samt tro och sed. Högsbyboken I. Västervik. Granlund, John och Ingalill Granlund, 1973: Lapska ben- och träkalendrar. Uppsala. (Acta Lapponica XIX.) Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid . Del 1–22. Svensk redaktör: John Gran- lund. Malmö 1956–1978. Löfgren, Orvar, 1993: På John Granlunds tid. Lusthusporten. En forskningsinstitution och dess framväxt 1918–1993 . Red. Mats Hellspong. Stockholm. Peder Månssons Bondakonst . Jämte parallelltexter utgiven med inledning och kommentar av John Granlund. Uppsala 1983. (Samlingar utgivna av Svenska Forn- skrift-Sällskapet, häfte 253.) Per Brahe Oeconomia eller Hushållsbok för ungt adelsfolk. Utgiven med inledning, kommentar och ordförklaringar av John Granlund och Gösta Holm. Stockholm 1971. (Nordiska museets Handlingar 78.) Olof Hasslöf (1901–1994) 169 Olof Hasslöf (1901–1994)

Nils Nilsson Foto: Lennart Nenkler maritimamuseer). (Statens Lennart Foto:

Olof Hasslöf föddes år 1901 i Hovenäset i hjärtat av Bohuslän. Hans uppväxt- miljö, släkt och övriga omgivning var alltigenom präglade av maritim verksamhet i olika former och detta blev bestämmande för hans inriktning som forskare, museiman och lärare. Han var stolt över att vara fiskarpojke från Bohus- län och hävdade envetet västkustbornas och i synnerhet fiskarbefolkningens intressen gentemot överheten och rikets styrande. I förlängningen gällde det också den lilla människans rätt inför överheten. Fadern, som var fiskare och skeppare, dog tidigt, inte vid någon förlisning som det har påståtts, men väl av sviterna efter strapatser som han utsattes för under en olycksdrabbad sjöresa. Olof vistades under sin barndom ofta hos morfadern i Hasselösund och det var från detta ortnamn som han sedermera tog sitt nya efternamn (Hasslöf-Svensson 2007). Tidigt upptäcktes det i skolan att Olof hade ”läshuvud” och efter några års arbete inom fisket kom han i sinom tid i läroverk. Men det blev inte i någon av närmast tillgängliga skolor, utan han skickades till Lund för skolgång i Lunds Privata Elementarskola, dvs. Spyken. Anledningen var säkerligen att han skulle kunna komma fortare fram i studierna och därmed spara in dyrbara skolår. Spyken kallades ju också för ”student- fabriken” och var ett av de få läroverk i landet där elever i alla åldrar och med skiftande kunskapsunderlag kunde läsa sig fram till examen i en egen snabbare takt. För Olof Hasslöf var det dock inte helt lätt att finna sig till rätta i staden på slätten, trots att han blev väl omhändertagen, inackorderad hos en av skolans lärare. Han har berättat att han ibland om söndagarna reste med tåget till Mal- mö för att få möjlighet att se öppet vatten. Efter realskolan flyttade han till Gö- teborg, där han tog studenten år 1923. Om de fortsatta studierna möjligen från familjens sida varit tänkta att inrik- tas mot en bana som präst, vid den här tiden fortfarande ett självklart mål för en elev från en miljö utan studietraditioner, hade Olof Hasslöf andra planer. 170 Nils Nilsson

Som gymnasist hade han mött politiskt radikala tankegångar, och studierna vid Göteborgs högskola syftade närmast på läraryrket, med en fil. mag. i svenska (dvs. nordiska språk och litteraturhistoria) och historia som huvudämnen. Folk- livsforskningen kom senare. I likhet med många studenter på den tiden arbetade Hasslöf under sommaren som folkminnesupptecknare, i det här fallet närmast för Västsvenska folkminnesarkivet och Institutet för ortnamns- och dialektforskning vid Göteborgs högskola. Härigenom kom han i kontakt med Göteborgs historiska museum, där den västsvenska folkkulturen var föremål för fältdokumentation och forskning. Inför Göteborgsutställningen 1923 hade man genomfört en rad forsk- ningsprogram inom detta område, och Sigurd Erixon hade redan 1920 gjort smärre undersökningar av bebyggelsen i några fiskelägen. Arbetet hade sedan förts vidare framför allt från 1928, då Sven T. Kjellberg blev chef för historiska avdelningen vid Göteborgs museum. Bland andra studieområden hade man in- riktat sig på den västsvenska kustkulturen. Av Göteborgs museums expeditioner i Nordsjö-Atlant-området har en blivit särskilt känd: besöket på Färöarna 1929. Redogörelsen för det ingick nämligen i många år i ettbetygskursen i folklivsforskning i Lund och fungerade som exempel på ett reliktområde i den nordiska kulturkretsens utkant. Ragnar Jirlow författade artikeln ”Drag ur färöiskt arbetsliv”, publicerad i Rig 1931. Ledare för expeditionen var Sven T. Kjellberg med Olof Hasslöf som assistent (Jirlow 1931). Norrmannen Bernhard Færøjvik brukar räknas som den här i Norden som började göra regelrätta uppmätningsritningar av lokala båttyper. Men redan ett par år innan han publicerade sina första resultat, hade Kjellberg till den s.k. Stella-expeditionen i Bohuslän 1928 knutit en arkitekt för att göra båtuppmät- ningar. Resultatet blev dock långt ifrån tillfredsställande. Man insåg då att det krävdes specialkompetens för sådana uppmätningar och Hasslöf tog kontakt med en av de ledande vid Götaverkens konstruktionsavdelning, överingenjören Folke Seldén, som han hänvisats till vid ett studiebesök i ett båtbyggeri på Orust. Seldén förstod omedelbart problemet och kontaktade en intresserad in- genjör vid sitt ritkontor, Henry Magnusson, som fick möjlighet att med tjänst- ledighet från Götaverken genomföra båtuppmätningar för Göteborgs museums räkning. Från mitten av 1930-talet och tio år framåt arbetade Hasslöf och Mag- nusson med dessa fältdokumentationer på västkusten (Hasslöf & Magnusson 1946). Sedan Kjellberg och en annan viktig medarbetare, Philibert Humbla, lämnat Göteborg 1933, blev det Hasslöf som fick föra arbetet med kustkulturen vidare. Som sekreterare vid Kulturminnesrådet tjänstgjorde han, för att använda hans egna ord, som ”ett slags Johannes Döparen” för en landsantikvarie. Härvid fick han bl.a. på sin lott att hävda kulturminnesvårdens och den lokala fiskarbefolkningens intressen gentemot exploatörer och okänsliga planeringsexperter. Sär- skilt gällde detta i de gamla fiskelägenas känsliga hamnmiljöer, som organiskt danats av fiskets krav på välfungerande bryggor och tilläggsplatser, torkplatser Olof Hasslöf (1901–1994) 171 och magasin för fiskeredskap och en rad andra företeelser som hängde samman med fiskarnas arbete och bostadsförhållanden. Parallellt med de kulturminnesvårdande uppgifterna fortsattes de kulturhistoriska undersökningarna. Troligen var det under denna tid som planerna på en vetenskaplig avhandling började ta form hos Hasslöf. För att klara av viktiga fältarbeten tillbringade han under en följd av år sommarledigheten med sin familj i olika fiskelägen. På så sätt kunde han arbeta sig igenom några av de störs- ta och viktigaste samhällena. Från dessa undersökningar publicerade han efter hand en rad studier och artiklar rörande olika företeelser och teman. Bland dem tilldrar sig uppsatsen ”Bankskutor och sjöbåtar” ett särskilt intresse (Hasslöf 1939). Här behandlas det s.k. storsjöfiske som växte fram under början av 1800-talet, sedan den långa sillfiskeperiod som varit rådande sedan mitten av 1700-talet börjat klinga av. Det handlade om satsning på backefiske (långrev) i stor skala ute på Nordsjön och utanför Norges atlantkust. För att bedriva detta fiske krävdes en förhållan- devis stor skuta eller båt som dels kunde rymma såväl besättningen (fiskelaget) som den samlade fångst som man tog in under ett par–tre veckors fiske, dels var tillräckligt sjövärdig för de hårda påfrestningar som fisket på bankarna innebar. Hasslöf har här riktat in sig på grundbetingelsen – båten – och med utgångspunkt från en ingående redovisning av fartyget – konstruktion, bygg- nadsteknik, form, skötsel och manövrering – gjort en analys av fisket, dess tekniska, organisatoriska och sociala konsekvenser. Det är en i sitt slag mönster- gill etnologisk undersökning. Uppsatsen publicerades 1939 i Göteborgs Musei årstryck och har kommit ut i separat upplaga på förlaget Båtdokumentations- gruppen 1987. Något år efter tillkomsten av bankfiskeundersökningen hade Hasslöf avlagt fil. lic.-examen i folklivsforskning. Avhandlingen behandlade fiskerätten vid våra kuster och en förstudie publicerades 1938 under titeln ”Om nordisk rätt till fiske i saltsjön” (Hasslöf 1938). Ämnet folklivsforskning var vid den här tiden inte etablerat vid Göteborgs högskola och Hasslöf hade anslutit sig till Sigurd Erixons seminarium i Stockholm. Troligen var det också Erixon som medverkade till Hasslöfs flyttning till Statens sjöhistoriska museum 1946. Här skulle Hasslöf få bättre möjligheter att arbeta med sina maritimetnologiska undersök- ningar. Det blev här i Stockholm som han kunde fullborda sin doktorsavhandling Svenska västkustfiskarna, som lades fram år 1949. Den grundläggande tesen i avhandlingen är att fisket med dess naturförut- sättningar, redskapsutrustning, arbetsorganisation och ägoförhållanden har format fiskarbefolkningens hela kultur och sociala liv, såsom bostadsformer, sed- vänjor, rättsuppfattning och värderingar (Hasslöf 1949:25–27 och 544–545). Detta betraktelsesätt finns i flera av Hasslöfs tidigare arbeten, exempelvis i ”Bankskutor och sjöbåtar”, om än inte utvecklat fullt ut som i avhandlingen. Huvuddelen av boken utgörs av ingående redogörelser för fisket under perioden från början av 1800-talet och framåt, med utgångspunkt i de grundläggan- de fångstmetoderna, redskapen och båtarna, för fiskkonservering och fiskhan- 172 Nils Nilsson del. Vidare redovisas övriga näringar som sjöfart, lantbruk och stenhuggeri. Ett viktigt kapitel behandlar fiskerätten, ett annat bebyggelsen. Avslutningsvis de- finieras västkustfiskarnas yrkeskaraktär och sociala struktur, liksom arbetsorganisationen och dess manifestation i yrkesförbund. Inom parentes kan nämnas att Svenska Västkustfiskarnas Centralförbund bekostade arbetets tryckning. Det var knappast någon tillfällighet att avhandlingens titel påminner om Cen- tralförbundets tidning Svenska västkustfiskaren . Avhandlingen väckte stor uppmärksamhet, inte bara bland fiskerinäringens folk i Göteborg utan även hos företrädare för närstående vetenskapsområden, och disputationen blev en heldagsföreställning med en rad extraopponenter. Fakultetsopponenten John Granlund fastslog inledningsvis i sin anmälan att detta var den första avhandling inom folklivsforskningen i vårt land som behandlade en stor och viktig yrkesgrupps arbets- och näringsliv som helhet, in- kluderande viktiga sidor av dess sociala kultur (Granlund 1951:184). Han framhöll särskilt det mycket omfattande och gedigna fältarbete som avhandlingen till stor del grundade sig på. Kritiken hänförde sig huvudsakligen till metodiska spörsmål. Avhandlingen renderade dess författare en docentur. Den utgör fortfarande efter 60 år ett omistligt standardverk i vårt lands kulturhistoria, trots att det öka- de intresset för maritima studier från och med 1970-talet resulterat i en lång rad nya arbeten på detta område. Bland Hasslöfs kungstankar fanns också idén att en del fiskelägen på västkusten vore att betrakta som urgamla fasta bosättning- ar med en obruten tradition sedan förhistorisk tid. Medan man inom östersjö- området kan konstatera att fiskelägena i princip tillkommit som säsongsboplat- ser, menade Hasslöf att andra förutsättningar vid västkusten redan under för- historisk tid skapat permanent bebodda fiskelägen. Hasslöfs ståndpunkt ifråga- sattes från flera håll och kanske mest systematiskt av en annan utforskare av västkustfisket, Johan Pettersson. Hans doktorsavhandling Den svenska skagerakkustens fiskebebyggelse (Pettersson 1953) fick hård kritik av Hasslöf, vilket resulterade i genmälen, präglade av inte så lite aggressivitet och ömsesidig misstro (Hasslöf 1953a). Hasslöfs nya position vid Sjöhistoriska museet erbjöd ett geografiskt helt nytt verksamhetsområde, och fältundersökningarna kom nu att röra sig längs östkusten. Inte minst viktiga blev undersökningarna vid smålandskusten, vilka bl.a. resulterade i en stor uppsats i Stranda härads hembygdsförenings årsskrift (Hasslöf 1954b) med anknytning till det gamla sjöfartssamhället Mönsterås. Titeln är ”Båtar och båtbyggeri vid Kalmarsund” men aviserar bara en utgångs- punkt. Därifrån går redogörelsen vidare över skeppsbyggeriet och dess förut- sättningar i fråga om teknik, ekonomi och näringslivspolitik. Mest omfattande fältarbeten vid östkusten genomfördes dock i övre Norr- land (i samarbete med Västerbottens museum i Umeå). Här hade Hasslöf och hans trogne uppmätningsingenjör Henry Magnusson en betydelsefull medarbetare i Per-Uno Ågren, som 1963 lade fram en licentiatavhandling vid Stock- holms universitet, baserad på en del av detta utomordentliga källmaterial Olof Hasslöf (1901–1994) 173

(Ågren 2006), tryckt många år senare genom Båtdokumentationsgruppens för- sorg. Även från detta område publicerade Hasslöf flera studier av lokalt material under större rums- och tidsperspektiv (Hasslöf 1953b och 1958). Med utgångspunkt från sina Norrlandsstudier genomförde nu Hasslöf en större monografi under denna period. På uppdrag av skeppsredaren Erik Brodin i Gävle utarbetade han en ingående framställning av släkten Brodins verksamheter som sjömän, skeppsbyggare, skeppsredare och politiker alltsedan Olof Brodin d.ä. i slutet av 1700-talet flyttade till Gävle från Tynderö utanför Sunds- vall. Utöver släktens skiftande verksamhet behandlas här väsentliga delar av de sektorer av näringsliv och samhälle som dessa verksamheter berörde. Själv menade Hasslöf att han varit intresserad av att pröva en etnologisk studie kring en släkt och dess näringsliv efter att ha arbetat med en speciell yrkesgrupp som västkustfiskarna (Hasslöf 1961). Om undersökningarna under 1950-talet i hög grad hänförde sig till östkus- ten, blev Sydsverige det nya arbetsfältet under 1960-talet. Efter två sommar- kampanjer i Blekinge åren 1960–1961 i samarbete med Blekinge museum i Karlskrona satsade Hasslöf nu på Skåne. Sommaren 1962 genomförde han med mig som assistent en inventering av maritimhistoriskt intressanta miljöer och kustkontakter med informanter. Man satsade därefter på huvudsakligen två objekt: sjöfartsregionen i sydöstra Skåne och Gustafsson & söners skeppsvarv i Landskrona. Varvet var då ännu en arbetsplats i full verksamhet, där traditio- nerna från träfartygsbyggandets tid ännu levde i högönsklig välmåga. Det drevs av en brödraskara, ursprungligen sex man, som var inte bara utomordentliga yr- kesmän utan även insiktsfulla meddelare, söner till en framstående skeppskon- struktör som på 1920-talet arbetat fram en banbrytande fiskebåtskonstruktion (Hasslöf 1949:33 ff.). Insamlingsarbetet sträckte sig över tre säsonger med fyra medarbetare utöver Hasslöf själv. Med utgångspunkt från fältundersökningarna i Skåne publicerade Hasslöf 1962 en uppsats i Ale. Historisk tidskrift för Skåneland , med titeln ”Skepps- fynd, arkivuppgifter och levande tradition”. Uppsatsen rönte stort intresse, sär- skilt bland arkeologer som, enligt tidens trend, arbetade med undervattens- arkeologi. Den gamla välbekanta metoden att söka svar på frågor kring äldre historiska företeelser bland levande tradition var uppenbarligen för många nå- got nytt (Hasslöf 1962). 1963 fick Hasslöf besök på Sjöhistoriska museet av Ole Crumlin-Pedersen från Köpenhamn. Denne hade sommaren 1961, samtidigt som regalskeppet Vasas bärgning fullbordades, genomfört den omfattande utgrävningen av fem sänkta vikingaskepp vid Skuldelev i Roskildefjorden och påbörjat bearbetningen av fynden. Han hade läst den nyssnämnda artikeln i tidskriften Ale och funnit presentationen av källor och forskningsmetoder intressanta för båtforsk- ningen. Crumlin-Pedersen föreslog nu att Hasslöf skulle komma till Danmark och leda en inventering och dokumentation av ännu levande båt- och skepps- byggartraditioner i samarbete med Handels- og søfartsmuseet på Kronborg. Fältundersökningar ägde rum 1964 på Själland, Tåsinge, Ärö m.fl. öar, och året 174 Nils Nilsson därpå undersöktes delar av Jylland. I samband härmed hölls en kongress i Lök- ken med inbjudna forskare från de nordiska länderna och Nordisk Maritimhis- torisk Arbejdsgruppe bildades. Gruppen gjorde under de följande åren smärre studieresor i Sydsverige och mera omfattande fältundersökningar i Norge under somrarna 1966 och 1967. Arbetsgruppen växte då nya forskare anslöt sig, dels från Stockholm, dels och framför allt från Norge. Den mest hängivne bland dessa var Arne Emil Christensen, sedermera professor och chef för Vikingskipsmuseet på Bygdöy i Oslo. Han är arkeolog, men med mycket djupgående kännedom om det inhemska maritima kulturarvet. Ole Crumlin-Pedersen blev på motsvarande sätt den ledande i Danmark, där han i Roskilde byggt upp ett maritimhistoriskt centrum i anslutning till Skuldelevfynden i Vikingeskibshallen, en avdelning inom Nationalmuseet i Köpenhamn. Henning Henningsen, sedermera chef för Han- dels- og søfartsmuseet på Kronborg, företrädde den folkloristiska forskningen på området, bl.a. med sin stora doktorsavhandling om initiationsriterna kring passagen av ekvatorn. Arbetsgruppen gav 1970 gemensamt ut en skrift Sømand, fisker, skib og værft , där Hasslöf skrivit de inledande kapitlen. Det första av dessa, med titeln ”Maritimetnologi och dess grannvetenskaper”, handlar framför allt om det bristande intresse för de maritima kulturområdena som präglat tidigare forskning och museiväsen och den ökade aktualitet som ämnesområdet fått i senare tid. Därnäst följer en kort studie kring begreppet levande tradition, där Hasslöf benar upp begreppen utifrån olika traditionsmedier. Ett längre kapitel utgör en översikt av båt- och skeppsbyggeriets historia och yrkesstruktur ur etnologiska aspekter och kan sägas vara en sammanfattning av Hasslöfs forskningar i ämnet. Ett fjärde kapitel behandlar ”Maritimt näringsliv i so- cialhistorisk belysning”. Här beskriver Hasslöf villkoren för olika former av maritima verksamheter och utövarnas villkor, rättsligt, ekonomiskt och socialt. Liksom kapitlet om den maritima etnologin är anslaget delvis starkt samhällskritiskt med närmast socialistisk argumentation i polemiskt tillspet- sade formuleringar. De övriga uppsatserna i Sømand, fisker, skib og værft (1970) behandlar olika ämnesområden inom temat maritim historia och etnologi. Boken mötte en hel del kritik (Cederlund 1971) men kanske ännu mera gensvar, bl.a. från sam- hällskritiskt sinnade etnologistudenter i 1968-rörelsens kölvatten. Artikeln om båt- och skeppsbyggeriets historia är utan tvekan den intressantaste, och den rönte stort intresse bl.a. också hos skeppsbyggare av facket. Även utanför Nor- den väckte boken uppmärksamhet och chefen för The National Maritime Mu- seum i Greenwich, London, Basil Greenhill, såg till att en engelsk utgåva kom till stånd, två år efter den nordiska, även den utgiven av Köpenhamns universitet. Vid den här tiden hade Hasslöf lämnat Sjöhistoriska museet som pensionär och bosatt sig i Malmö. Han anlitades nu av Köpenhamns universitet för en serie föreläsningar och seminarier över maritimhistoriska källor och forsknings- Olof Hasslöf (1901–1994) 175 metoder. Följande år anställdes han vid Institut for europæisk folkelivsforsk- ning i Brede, först som lektor och sedan som vikarierande professor 1968– 1971. Det sydsvenska arbetsfältet bearbetade Hasslöf även i en stor uppsats om skånsk handelssjöfart för Sydsvenska Dagbladets årsbok med temat sjöfart 1973. Samma grundläggande synsätt och slutsatser som i Sømand, fisker, skib og værft tillämpas här på sydsvenska förhållanden (Hasslöf 1973). Hasslöfs sista större arbete var en studie över temat ”Lagbildning och före- tagsorganisation genom 1000 år” 1980. Utgångspunkten är här, som i flera av hans arbeten, de västsvenska fiskelägena, där i princip alla är ägare, mer eller mindre, till båt och redskap, och alla arbetar på lika villkor. Möjligen kunde man ha förväntat sig att arbetet huvudsakligen skulle ha behandlat folkliga former av arbetslag inom olika yrkesområden med bredare jämförelser mellan olika geografiska områden i Sverige eller Norden. Men här avhandlas i huvudsak arbetsorganisationen inom de maritima näringarna, något som Hasslöf arbetat med i flera olika sammanhang i sin tidigare forskning. Därefter upptas boken till största delen av en bred översikt av arbetslivets villkor i Europa under historisk tid, med smärre tillbakablickar, fram till vår inhemska ”Lagen om med- bestämmande i arbetslivet” av år 1977. Styrkan i detta arbete är det breda över- gripande anslaget och man får här en samlad översikt av ämnet utifrån ett etnologiskt grundperspektiv (Hasslöf 1980). Olof Hasslöf var i sin forskning såväl som i sitt författarskap och som före- läsare starkt problemorienterad. Hans formuleringar var ofta utmanande och med en skarpt polemisk udd. Man kan säga att han var stridbar. Han ville gärna provocera, men inte bara för att ifrågasätta etablerade betraktelsesätt och utmana tongivande forskarkolleger. Provokationen var också i hög grad ett pedagogiskt instrument. För oss yngre medarbetare innebar detta att vi tvingades över- väga våra ståndpunkter och finslipa våra argument. De nordiska fältundersökningarna från 1964 och framåt var något av vad som på den tiden benämndes fältseminarier. Där dryftades högt och lågt, grundläggande och trivialt i etnologisk teori och praktik i en lättsam kollegial anda, som var mycket stimulerande. Som intervjuare och upptecknare var Hasslöf ett föredöme med sin emi- nenta förmåga att komma till tals med ”vanligt folk” och skapa en förtrolig samtalston. Man blev också medveten om vikten av det i och för sig självkla- ra: att vara sig själv och möta människor på ett anspråkslöst och okonstlat sätt med en lagom återhållen sakkunskap. Det var också under fältarbetena som man mötte Hasslöfs bästa sidor, hans pedagogiska talang, hans enkelhet och vänlighet.

Artikeln grundar sig i första hand på mina hågkomster från samvaron med Olof Hasslöf vid fältarbeten under somrarna på 1960-talet. Ett särskilt tack framförs 176 Nils Nilsson till etnologen och bokförläggaren Peter Skanse, Skärhamn, som ställt till mitt förfogande det manuskript som han utarbetat till en bibliografi över Hasslöfs tryckta skrifter.

Litteratur Cederlund, Carl-Olof, 1971: Vad är maritim etnologi? Rig , s. 58–64. Granlund, John, 1951: [Rec. av] Olof Hasslöf, Svenska västkustfiskarna. Studier i en yrkesgrupps näringsliv och sociala kultur. Folk-Liv 1949. Hasslöf, Olof, 1938: Om nordisk rätt till fiske i saltsjön. Göteborgs och Bohusläns forn- minnesförenings tidskrift , s. 1–61. — 1939: Bankskutor och sjöbåtar. Göteborgs Musei årstryck , s. 119–186. — 1949: Svenska västkustfiskarna. Studier i en yrkesgrupps näringsliv och sociala kultur . Göteborg. — 1953a: [Rec. av] Johan Pettersson, Den svenska skagerakkustens fiskebebyggelse. Rig , s. 83–88. — 1953b: Båtar med täljda bord. Västerbotten , s. 171–184. — 1954a: Replik till Johan Petterssons genmäle. Rig , s. 56–58. — 1954b: Båtar och båtbyggeri vid Kalmarsund. Stranda 1953–54, s. 3–58. — 1958: Arkeologiska båtfynd och levande tradition. Västerbotten, s. 45–67. — 1961: En släkt och dess skepp. Maritimhistoriska studier kring Tynderö-Gävlesläk- ten Brodin 1535–1960 . Stockholm. — 1962: Skeppsfynd, arkivuppgifter och levande tradition. Ale. Historisk tidskrift för Skåneland 1962:3, s. 1–22. — 1973: Skånsk handelssjöfart. Sydsvenska Dagbladets årsbok , s. 9–67. — 1980: Lagbildning och företagsorganisation genom tusen år. Stockholm. Hasslöf, Olof & Henry Magnusson, 1946: Kulturhistoriska båtundersökningar. Sjöhis- torisk årsbok 1945–46, s. 153–176. Hasslöf-Svensson, Karna, 2007: Brev från Karna. Bohuslän. Årsbok , s. 26–37. Jirlow, Ragnar, 1931: Drag ur färöiskt arbetsliv. Rig , s. 97–133. Pettersson, Johan, 1953: Den svenska skagerakkustens fiskebebyggelse. En etnologisk studie . Lund. Ships and shipyards, sailors and fishermen. Introduction to maritime ethnolog y. Eds. O. Hasslöf, H. Henningsen and A. E. Christensen. Copenhagen 1972. Sømand, fisker, skib og værft. Introduktion till maritim etnologi . Red. O. Hasslöf, H. Henningsen og A. E. Christensen. Köpenhamn 1970. Ågren, Per-Uno, 2006: Folkligt båtskick i övre Norrland . Skärhamn. Sigfrid Svensson (1901–1984) 177 Sigfrid Svensson (1901–1984)

Sven B. Ek Foto: Gunnar i Alsmark Lund). Gunnar Foto: (Folklivsarkivet

Nyligen läste jag en intressant bok av Åke Daun – Arv och miljö (2009). Be- greppen är inte entydiga. Arvet kan syfta på det genetiska, det biologiskt givna mot det kulturellt förvärvade. Men arvet kan ju också vara något kulturellt ned- ärvt. Tämligen osökt kommer jag att tänka på detta när jag ska presentera mina funderingar om min akademiske lärare Sigfrid Svensson, född den 1 juni 1901. Han var onekligen uppvuxen i ett skånskt område som länge var fyllt för att inte säga tyngt av folkliga traditioner, nämligen Österlen. Ännu i början av 1950- talet, när jag på Sigfrid Svenssons uppdrag skulle bege mig till Österlen för inventering av hembygdsmuseer, ansågs denna del av Skåne som litet efterbli- ven, kanske inte utan viss rätt. Trikiner – ett slags maskparasiter som kunde or- saka en dödlig sjukdom – fanns då bara hos svin på Österlen och i ett område i Blekinge. Dit skulle jag senare för övrigt skickas av min vördade lärare. Jag ser det som en tillfällighet. Sigfrid Svensson var alltså född och uppvuxen i en miljö som inte saknade en traditionsbetingad särprägel, vilket säkerligen fick stor betydelse för honom som vaken observatör och forskare. Men han blev inte en jordbunden bondson. Det är kanske här generna kommer in, men om detta vet jag ingenting. Däremot är jag övertygad om att det kulturella arvet spelade en roll. I en utmärkt mini- biografi om Sigfrid Svensson i minnesskriften Sigfrid Svensson som folklivsforskare (2001) tecknar Nils-Arvid Bringéus familjebakgrunden. Fadern hade velat studera men detta ”kom inte på tal”. Han skulle överta fädernegården Ha- gestad nr 11 och bli lantbrukare. Fadern övergav emellertid inte sitt intresse för det ”lärda”. Han kom senare att hjälpa sin son med excerpering av bouppteck- ningar. Modern hade velat utbilda sig inom handeln och lär ha haft konstnärliga intressen. Uppenbarligen hade hon också sociala ambitioner. ”Den låga bo- ningslängan, byggd på 1850-talet, försågs på 1910-talet med frontespis. Salen möblerades med nya, vita möbler. Gården skulle inte vara en vanlig bondgård. 178 Sven B. Ek

Man bytte umgänge. Nu var det främst med samhällets köpmän man umgicks t.ex. om julen” (Bringéus 2001:15). Detta var en del av det sociala eller kulturella arv Sigfrid Svensson fick hemifrån. Den blivande professorn i etnologi skapades inte av sina föräldrar. Men han understöddes och uppmuntrades av dem. År 1920 tog han studentexamen i Ystad. Sedan övergick han till studier i konsthistoria och folkminnesforskning i Lund. Fil. kand. blev han 1925, men redan året dessförinnan hade han blivit anställd vid Nordiska museet, där han skulle stanna två decennier. Fil. dr blev han 1935. 1946 återvände han som professor till Lund. Hans bägge lärofäder var i tur och ordning Carl Wilhelm von Sydow och Sigurd Erixon. Bägge skulle han komma att opponera mot i olika sammanhang. När jag år 1950 för första gången trädde inom dörrarna till det murrigt triv- samma Folklivsarkivet på Finngatan fick jag också min första skymt av professorn i ämnet Nordisk och jämförande folklivsforskning, som det hette då. Jag uppfattade en rakryggad, värdig herre med silvrigt hår vilken från en dörröpp- ning allvarligt granskade den inträdande. Mellan oss hastade en något luggsli- ten man av och an mellan två rum. Att det var professorn respektive vaktmäs- taren stod klart för mig. Verkligheten skulle dock snart nog korrigera mina van- föreställningar: vaktmästaren förvandlades till professor. En lång erfarenhet kom att ge innehåll åt mina första intryck av Sigfrid Svensson. Han var i stän- dig rörelse, en man utan åthävor, en som levde mitt i vardagsarbetet på ett sätt som gjorde detta självklart också för andra. Genom sitt sätt att vara gav han ett grundskott åt allt pretentiöst akademiskt frimureri. Detta bör vi, hans elever, vara honom innerligt tacksamma för. Överfört till det vetenskapliga området hjälpte det till att lägga grunden till en hälsosam, kritisk skepticism. Inte minst genom sin långa verksamhet som museiman fick Sigfrid Svensson kontakter med många människor över hela landet. Gång på gång kom jag att träffa dem som kände honom eller bara hade råkat honom och alltid framhöll hans värme, intresse och rättrådighet. Inte många människor i ledande ställning har skaffat sig så få motståndare och belackare som Sigfrid Svensson. Men han var långt ifrån bara tillbakadragen och vänlig. Det fanns hos Sigfrid Svensson en prin- cipfasthet och övertygelse som formade hela hans livsgärning och förvisso också kunde föra honom in i polemiska situationer där hans återhållsamhet inte var särskilt utmärkande. Var Sigfrid grå till det yttre så var han brinnande till det inre. Säkert hade Sigfrid Svensson en trygg förvissning om sin vetenskapliga kompetens, och han hade en fast övertygelse om det egna ämnets betydelse. Som nybliven professor i Lund, berättade han en gång, vandrade han längs Sandgatan tillsammans med en konsthistorisk kollega som i många hänseenden var Sigfrids absoluta motsats. De utvecklade tankar om sina respektive ämnen, men samtalet tynade när Sigfrid Svensson hävdade att konsthistorien egentligen borde vara en del av etnologin. Han menade det verkligen och idag när man ser en rad discipliner ”etnologiseras” – det må vara osagt om det är etnologins förtjänst – kan man nog ge honom rätt i princip. Flera akademiska ämnen på Sigfrid Svensson (1901–1984) 179 den tiden behövde både se sig själva i ett kulturellt perspektiv och anlägga kul- turvetenskapliga aspekter i sin forskning. Om Sigfrid Svensson sålunda hade en bestämd uppfattning om etnologins vetenskapliga värde och potential betydde det emellertid inte att han handfast försökte indoktrinera sina elever. Han behövde heller inte tillgripa demagogiska metoder. Genom att presentera och förklara sitt ämne på ett sakligt sätt skapade han ändå den trygghet och självtil- lit hans elever behövde. Kanske var det så att han på ett omärkligt vis överty- gade om att det behövdes en ny vetenskaplig syn på människan och kulturen. Sigfrid Svensson var alltså bondson från Österlen. Han hade levt i männi- skors vardag, hade förstått människorna och solidariserade sig med dem. Som intendent vid Nordiska museet i Stockholm och som professor i Lund glömde han inte den alldagliga människan och hennes villkor. Historien handlade om den vanliga människan. Med hans sätt att se var hon en stor människa som inte bara var ett föremål för historiens gång utan också tänkte och handlade själv – utifrån sina materiella och sociala förutsättningar. Med sin förankring i den arbetande människans verklighet visste han vilka förutsättningar och begräns- ningar den verkligheten gav. Den kunskapen tillämpade han också som vetenskapsman. Liksom andra etnologer i sin generation sökte han den historiska kunskapen hos de levande människorna och upphöjde dessa till källor innan några gräv där du står-cirklar var påtänkta. För sina elever var han en tillgång. I deras gärning gäller verkligen att Sig- frid Svensson var men inte syntes. Han fick på något vis det bästa att komma fram hos var och en, vilket avsatte sig i form av bl.a. ett antal professorer, docenter och museichefer. De vetenskapliga seminarierna på sin institution ledde han med vänlig men fast hand. Någon handledning i dagens bemärkelse stod han inte för, men han hade en förunderlig förmåga vid seminarierna att visa fram det positiva i det som dränktes av kritiker och kunde på så vis alltid omvandla det destruktiva till något konstruktivt. Också detta var ett uttryck för hans oförstörda kärlek till Människan och människorna. Sina elever kände och följde han på ett sätt som ter sig otroligt i den akademiska industrialismens tid, men han skulle sannolikt klarat det också idag – utan dator. Sigfrid Svenssons lärargärning fanns men syntes alltså föga. Han var inte mannen som sittande på en stol med ett andäktigt auditorium runt omkring gav sig i kast med de stora teoretiska frågorna. Han verkade mera genom sina träff- säkra anmärkningar på manuskriptsidor och i korta samtal lärare och elev emellan. Kanske är det därför många av hans nu äldre och yngre elever har fäst sig vid en ofta återkommande sentens: vikten av att vara född någonstans. Ibland har detta påstående återgivits i ett löjets skimmer och tagits till intäkt för en hopplös fixering vid det traditionstyngda, agrara samhället. Eftersom Sigfrid, vad jag kan minnas, aldrig utvecklade innebörden var den gåtfull också för mig, som förvisso var född men inte på Österlen utan i en stad. Nu var det inte Sigfrid Svenssons egna kungsord. I sin minnesteckning över Dag Strömbäck i Vetenskapssocietetens årsbok 1979 skriver Sigfrid: ”En museikollega till mig fällde en gång ett yttrande, som i vår lilla etnologiska krets blev bevingat: ’I 180 Sven B. Ek andra ämnen räcker det med att man är flitig och/eller begåvad, i etnologi skall man därtill vara född någonstans’” (Svensson 1979:115). Innebörden kan för Sigfrids vidkommande inte ha varit att alla etnologer alltid måste ha varit födda på landsbygden vid sekelskiftet 1900 för att bli fullgoda vetenskapsmän. Vad han ville säga var snarare att det är en stor fördel för en forskare att ha vuxit upp i den miljö han eller hon utforskar, när det gäller det vardagliga tänkandet och handlandet. Det skulle i så fall inte heller vara ett okontroversiellt påståen- de, men tolkningen ligger väl i linje med en vetenskaplig grundsyn hos Sigfrid Svensson: människan måste ses mot bakgrunden av hennes materiella och sociala ”vara”. Man kan tveka om Sigfrid Svensson bör uppfattas såsom en historiemate- rialistisk forskare eller en materialistisk. Själv hjälpte han inte till med sådana etiketteringar. Säkert är emellertid att om det ena teoretiska synsättet var den materialistiska vetenskapsuppfattningen så var det andra uppfattningen om kulturen såsom en ständig historisk process. Sigfrid Svensson debuterade som folklivsforskare med ”Folksägner om de underjordiska” 1922, en liten materialsamling som inte tillhör de omistliga. Men artikeln inleds med ett par meningar som ger en av nycklarna till hans kommande forskarinsatser och pekar på en märklig konsistens i hans vetenskapssyn. ”Det är inte så länge sedan de underjordiska levde. Deras sista voro väl nästan samtida med farfarsfar. Men farfar började tvivla på deras existens och far fick endast höra talas om dem, när han var liten. Och vi själva veta inte av att de funnits” (Svensson 1922:117). Detta är en klar uppfattning om den historiska verkligheten såsom process och förändring – hos en som var född nå- gonstans. Ett kvarts sekel senare skulle han – i samband med en folklivsfors- karkongress i Åbo 1959 – generellt säga om forskarna på 1920-talet att de hade saknat intresse för kulturomvandlingsproblematiken och alltför mycket ägnat sig åt fastställandet av den förindustriella bondekulturen (Svensson 1961). Det var en riktig beskrivning av en samlad forskargärning, utförd främst i museivä- sendets tjänst. Men yttrandet ska knappast tolkas så att Sigfrid Svenssons eget intresse för det processuella i kulturen vaknade först då. 1920-talet var det decennium han lade grunden till sin avhandling om Skånes folkdräkter, som ven- tilerades 1935. ”Folkdräkter och modeväxlingar” hade han behandlat i tidningsartiklar redan 1925. Det empiriska ämnesområde han valt ut för sig var om något en ständig påminnelse om kulturens föränderlighet. Sigfrid Svenssons gradualavhandling Skånes folkdräkter. En dräkthistorisk undersökning 1500–1900 (1935) ter sig väl numera främst såsom ett för dräkt- forskaren värdefullt lexikaliskt verk. Till största delen är det en noggrann historisk materialbeskrivning om livstycken, särkar, rockar och mycket annat. De avslutande trettio sidorna liksom den undersökningsmetod som använts pekade emellertid framåt, så långt att verket fortfarande har ett vetenskapligt värde. I inledningen till avhandlingens slutkapitel säger Sigfrid Svensson: Den klädedräkt, som den skånska allmogen burit sedan medeltiden och åtskilligt tidigare, var naturligtvis ingalunda någon ”urtidsdräkt”, dvs. en dräkt, som medföljt Sigfrid Svensson (1901–1984) 181

folket vid bosättningen. I största utsträckning har den istället bestått av plagg, som senare inkommit i landet som nyheter. Det finns all anledning att antaga, att detta skett på samma sätt som under senare tidsskeden: olika plagg ha kommit under skilda tider och ha ofta spritt sig från bygd till bygd (Svensson 1935:279). Det vill säga att kulturen är en historisk process, inte något statiskt utan föränd- ring. Och förändringens drivkrafter, menar han, är främst de ekonomiska konjunkturerna. I den materiella cykeln finns en kulturell höjdpunkt och ett lågvat- tenmärke. Med de goda konjunkturerna påverkas och förändras kulturen, vid de dåliga stagnerar den. Om lågkonjunkturen blir långvarig kan den leda till en s.k. kulturfixering. Detta var något som Sigfrid fastslog utifrån sina övertygan- de data. Att det i själva verket var en viktig och intressant teori – som fortfarande förtjänar att beaktas – brydde han sig inte om att framhäva. Tre decennier efteråt blev den föremål för teoretisk-empirisk prövning inom den tyska etnologin på det materiella området. Vem tar upp den på det ideologiska? Sigfrid Svensson såg emellertid den kulturella processen inte bara ur ett ekonomiskt makroperspektiv. Omvandlingssituationen kunde också betraktas såsom ett system av medverkande och motstridiga faktorer vilka måste åskåd- liggöras på ett historiskt mikroplan. I sin avhandling berör han sålunda bl.a. hantverkarna och staden som ett slags kulturellt klassöverbryggande agenter. Han tar också upp grupp- och klasstänkandets betydelse för motståndet mot kulturella nyheter och anammandet av dem. Metodiskt arbetar han med tidsse- rier av dräktförekomster utifrån bouppteckningsmaterialet – också det korolo- giska innovationsproblemet är alltså klart formulerat i avhandlingen. Sigfrid Svenssons avhandling har nog oftast uppfattats som ganska traditionell och är det till sin uppläggning. Vad som inte har uppmärksammats så mycket däremot är att den är uttryck för ett paradigmskifte, för att gripa till ett sentida modeord. Själv var han emellertid medveten om det och kunde poäng- tera det på tu man hand. Arbetet var en spjutspets mot den allt överskuggande forskningsinriktning som så totalt dominerades av hans lärare efter Carl Wil- helm von Sydow, nämligen ingen annan än Sigurd Erixon. Etnologin arbetade sig fortfarande fram längs den synkrona karteringsteknikens beprövade vägar. Det stora målet var ännu att visa hur den svenska folkkulturen tedde sig vid en viss – inte helt tydlig – tidpunkt och kunde indelas i kulturella regioner. Mot Erixons i och för sig nödvändiga statiska beskrivning ställde Sigfrid Svensson den dynamiska analysen. Också den gången skedde det utan åthävor och mar- keringar; det förändrade vetenskapliga synsättet var där emellertid. Sin inställ- ning till Erixons alltmer industriartade forskning avslöjar Sigfrid Svensson i ett brev till Mats Rehnberg: ”Man undrade 1954 om jag hade en önskan att få ef- terträda Sigurd. Jag hade inte den ringaste tanke därpå … S.E. hade då kort för- ut visat mig ’fabriken’ som bl.a. höll på med atlasen i Lusthusporten. Det hade gett rysningar.” I ett annat brev där han liknar sig vid Sigurd Erixon som en mygga vid en elefant säger han sig vilja avstå från ”en vetenskaplig industri”. Studien av dräktskickets förändringar i den skånska bondekulturen hade av nödvändighet fört Sigfrid Svensson längre tillbaka i tiden. Den omvandlings- 182 Sven B. Ek period som främst intresserade honom var emellertid den som upplevts av just hans farfarsfar, farfar och far. Till den kom han tillbaka i en fortfarande läsvärd rundmålning, ”Gammal bondetradition och ny tid” (1939). Den gamla bondetraditionen var det kulturmönster som bönderna levde efter vid 1800-talets mitt, och den nya tiden var det borgerligt dominerade, kapi- talistiska industrisamhället – även om Sigfrid Svensson inte använde just de orden. Han skisserar de betydande förändringarna i makrosamhället under 1800-talets senare hälft och anger därmed de ekonomiska och sociala förutsätt- ningarna för den traditionspräglade bondekulturens omvandling. De främsta orsakerna finner han i 1850- och 1870-talens högkonjunkturer, men han påpe- kar också förekomsten av en annan faktor: en underordnad klass strävar efter att tillägna sig en vinnande klass kulturella symbolrekvisita. Tillkommen i ett populärvetenskapligt sammanhang som den var kan artikeln knappast betecknas som en djupgående analys; däremot förtydligade den en viktig problematik för den framtida etnologiska forskningen. Kanske skulle man t.o.m. kunna ta Den kultiverade människan som ett exempel på detta i ett vetenskapshistoriskt perspektiv (Frykman & Löfgren 1979). Det mest betydelsefulla av Sigfrid Svenssons arbeten anses vara Bygd och yttervärld med undertiteln Studier över förhållandet mellan nyheter och tradition (1942). I denna presenterade han sju specialundersökningar om kulturella förändringar. Tider och geografiska områden växlade; ändå kan man säga att han med dessa undersökningar flyttade sig närmare sin ursprungsmiljö, bygden som man kunde vara född i. Problemen ställs nu inte längre utifrån ett makroperspektiv. Förändringarna analyseras på ett mikroplan, även om detta långt ifrån kan sägas ha skett genom egentliga lokalstudier. Vad han söker är principer och förklaringskategorier: Hur gick det till när en nyhet kom in i en bygd och vann spridning? Har nyheter spritt sig kontinuerligt från bygd till bygd eller har de ”slagit ned” på många olika håll utan något inbördes geografiskt sammanhang? Vad var anledningen, när en bygd började ändra sin gamla livsföring under inflytande utifrån? Hur gestaltade sig sett på nära håll mötet mellan nyheter och tradition? Vilka voro förmedlarna och initiativtagarna? Vilka personer i bygden gingo i spetsen för det nya? (Svensson 1942:7). Av studierna fick den inledande artikeln ”Svart eller vit konfirmationsdräkt” den största betydelsen. Den blev inte bara en viktig impulsgivare för hans elever i första och andra generationen utan stimulerade också den moderna kultur- geografiska forskningen. Sålunda deklarerar Torsten Hägerstrand att Bygd och yttervärld var incitamentet till Hägerstrands egen epokgörande avhandling om Innovationsförloppet ur korologisk synpunkt (1953). Av metodiskt intresse var inte bara att Sigfrid Svensson arbetade med kronologiska utbredningsserier – det hade han ju gjort redan i gradualavhandlingen. Det kan också noteras att den sista karteringen gällde året 1938. På så vis hade han faktiskt fört fram den etnologiska forskningen till samtiden. Intressantare idag – mot bakgrunden av att just denna spridningsstudie ledde till både många upprepningar och ett mindre antal förfiningar – är en annan un- Sigfrid Svensson (1901–1984) 183 dersökning: ”Byggnadsnyheter i en hälsingesocken på 1850-talet”. Fokus är här trängre. Sigfrid Svensson ville se – inte bara på byggnadsområdet – hur vissa nyheter kunde vara beroende av speciella faktorer i lokalsamhället, nämligen ägarnas ålder, gårdarnas storlek samt gårdarnas kommunikativa läge. Naiva ”antipositivister” kan naturligtvis fnysa åt sådana försök, men den humanistiska vetenskapen kommer nog också framgent att söka efter liknande samband och sannolikheter. Men vad blev då Sigfrid Svenssons resultat? Han hittade inget samband. Bå- de då och senare tillhör det sällsyntheterna att humanistisk forskning redovisar forskningar med negativt utfall. Det vittnar om Sigfrids stillsamma självmed- vetenhet att han vågade göra det. Det vittnar också om en tilltro till att humanistisk vetenskap är en vetenskap som andra – fast kanske på andra villkor. Den slutsats Sigfrid Svensson drog är: Även i en bondesocken som Delsbo uppdelar sig befolkningen, till synes en jämn onyanserad massa, icke blott i grupper utan också i individer. Följaktligen måste forskningen ta hänsyn till att vid nyheters första uppdagande i en bygd kunna såväl individens som naturligtvis tillfällighetens och nyckens oberäkneligheter ha gjort sig gällande (Svensson 1942:96). Utan att förneka det individuellas (= tillfällighetens) betydelse kom jag själv att stå i viss opposition till Sigfrid Svenssons slutsatser. Intressantare i sammanhanget är emellertid att han med sin studie framhävde den enskilde innovatö- rens roll i förändringarna. En yngre generation skulle ett par decennier senare tala om entreprenörer – ett socialantropologiskt lånord – utan att till synes kän- na till Sigfrid Svensson och hans långa gärning som inte bara professor utan också arkivchef vid Folklivsarkivet sedan 1946. Beklagligt nog var Bygd och yttervärld Sigfrid Svenssons vetenskapliga svanesång vad gäller den egna produktionen – om man inte till den vill räkna den oskattbara översikt över den svenska etnologin som kom ut 1966, Intro- duktion till folklivsforskningen . Tiden efter 1946 ägnade han åt en tjänande och i grunden uppbyggande uppgift. Arkivet och eleverna, universitetsuppgifter och viktiga redaktionsuppdrag tog överhanden. Särskilt bör nog framhållas hans långvariga tid som redaktör för Rig , vilken också resulterade i många recensioner (se Bringéus 1985). I allt var han den plikttrogne ledaren som inte ville synas och inte heller syntes. Men intresset för den kulturella förändringen förblev levande. ”När den nya tiden kom till bygden” heter Folklivsarkivets mest omfattande materialinsamling – initierad av Sigfrid Svensson och ännu långt ifrån utnyttjad till fullo. I Lund ställdes han inför nya uppgifter och han fyllde dem plikttroget och väl. Ändå gick något förlorat för honom, vilket beror på att Sigfrid Svensson i grunden var både forskare och museiman. Det empiriska i museiverksamheten var viktigt för Sigfrid Svenssons forskning. Det var också tillvaron bland museikolleger. Som akademisk forskare glömde han aldrig tiden bland begåvade och inspirerande kolleger på Nordiska museet, där han verkade mellan 1924 och 1946. Han hade kommit från en varm miljö med konkreta uppgifter – i vilken han med vännen Gösta Berg skrev den 184 Sven B. Ek förträffliga Svensk bondekultur (1934) – till en betydligt kallare akademisk: från samverkan till ensamhet. Vid de exkursioner han ledde stod den praktiska museala tillämpningen av ämnet främst – inte den teoretiskt metodologiska. Det till synes bristfälliga intresset för det teoretiska ska dock inte fattas som en ”yrkesskada”. Det stod också i konsekvens med hans bondebakgrund och vittnade om en verklig konsistens i tänkandet. När han år 1927 i Fataburen recen- serar Wilhelm Fraengers (utg.) Vom Wesen der Volkskunst inleder han med föl- jande rader: ”Tysk forskning älskar mera att sysselsätta sig med det abstrakta än det konkreta, mera att filosofera än att låta materialet själv tala.” Han fort- sätter lite längre fram: ”Men en ämnessven av svensk forskarskola måste fråga sig om dock inte mera hade vunnits om översikterna hade gällt mera påtagliga saker” (Svensson 1927:199). I ”Economic booms, innovations and the popular culture” (1961) kritiserade eller modifierade jag Sigfrid Svenssons framställningar om den traditionsbund- na bondekulturens omvandling på 1800-talet. Jag påpekade bl.a. att han aldrig teoretiskt hade utvecklat sin uppfattning. I mitt manuskript skrev Sigfrid Svensson kort och gott i marginalen: ”Nej”! Var då Sigfrid Svensson – och de flesta andra i hans generation – så teori- fientliga som den yngre forskargenerationen t.o.m. har fått mellangenerationen att tro? Nej! Jag har blivit alltmer övertygad om att det i stället är så att gene- rationerna talar olika vetenskapliga språk. Det som den empiriske Sigfrid Svensson uttryckte med en mening – inrymmande en för honom självklar (empirisk!) mängd – differentieras och nyanseras av en yngre generation på kanske tjugo sidor. I grunden blir det teoretiska tillskottet kanske inte så mycket större, även om det är tydligare. Jag vill här tillägga att min lärare inte var så teoretiskt ointresserad som man kunde tro. I ett brev till Gösta Berg 1946 skriver han om Lowies The History of Ethnological Theory (1937): ”Jag är förvånad över att inte Sigvald Linné roats av att hålla svenska läsare à jour med de senaste amerikanska forskarna av intresse; jag tänker på vad Lowie skriver om Margaret Mead och Ruth Benedict.” Åtminstone en av hans elever kom att intressera sig mycket för kulturantropologerna. Däremot fick man märkligt nog ingen information av honom om den brittiska socialantropologin. Sigfrid Svensson framstår såsom ett exempel på de teoretiska ordkarga empiriker som hade så mycket att förmedla av abstraherade iakttagelser och principiella slutsatser. Det fanns hos honom ett dolt budskap som i själva verket idag genomsyrar mycket av den svenska etnologin, antingen man inser det, vill erkänna det eller inte. I de etnologiska institutionerna, främst i Lund och Göte- borg, lever han vidare lika tyst och lika grundläggande som när han levde. Sigfrid Svenssons forskning handlade om förändring och generationsför- ändringar. Perspektivet kan överflyttas till etnologin. Också inom den har det förekommit generationsuppror. Äldre generationer har blivit hopplöst föråldra- de och passé. Men jag undrar om det inte fanns mer flexibilitet hos gubbarna än man tror idag. När Frykman och Löfgrens Den kultiverade människan kom 1979 kritiserade jag den rejält i Rig . Författarnas svar i Rig tyckte Sigfrid Sigfrid Svensson (1901–1984) 185

Svensson var osubstantiellt och osakligt. Jag försökte förklara deras strategi. Jag lyckades tydligen väl. När jag var färdig i telefonsamtalet blev det en paus. Sedan hörde jag ett uppriktigt: ”Men då är det ju ett bra svar.”

Litteratur Berg, Gösta & Sigfrid Svensson, 1934: Svensk bondekultur . Stockholm. Bringéus, Nils-Arvid, 1985: Sigfrid Svensson och tidskriften Rig. Rig . — 2001: Sigfrid Svensson 1901–1984. Sigfrid Svensson som folklivsforskare. En minnesskrift med anledning av hundraårsdagen av hans födelse den 1 juni 1901 . Red. Nils-Arvid Bringéus. Uppsala. (Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi 78.) Daun, Åke, 2009: Arv och miljö. En kulturforskares expedition i naturen. Tre år i Linnés efterföljd. Eslöv. Ek, Sven B., 1961: Economic booms, innovations and the popular culture. Economy and history 1960:3. Frykman, Jonas & Orvar Löfgren, 1979: Den kultiverade människan . Lund. (Skrifter utgivna av Etnologiska sällskapet i Lund 11.) Hägerstrand, Torsten, 1953: Innovationsförloppet ur korologisk synpunkt . Lund. (Med- delanden från Lunds universitets geografiska institution. Avhandlingar 25.) Lowie, Robert H., 1937: The history of ethnological theory . New York. Svensson, Sigfrid, 1922: Folksägner om de underjordiska. Folkminnen och folktankar . — 1927: [Rec. av] Wilhelm Fraenger (utg.), Jahrbuch für historische Volkskunde 2. Vom Wesen der Volkskunst. Fataburen . — 1935: Skånes folkdräkter. En dräkthistorisk undersökning 1500–1900. Stockholm. (Nordiska museets handlingar 3.) — 1939: Gammal bondetradition och ny tid. Svenska folket genom tiderna. Vårt lands kulturhistoria i skildringar och bilder. Red. Ewert Wrangel. Malmö. — 1942: Bygd och yttervärld. Studier över förhållandet mellan nyheter och tradition. Stockholm. (Nordiska museets handlingar 15.) — 1961: Nyhetsspridare och traditionsbrytare. Den gamla bondekulturens upplösning. Föredrag och diskussioner vid fjortonde Nordiska folklivs- och folkminnesforskar- mötet i Åbo . Åbo. — 1966 : Introduktion till folklivsforskningen . Stockholm. — 1979: Dag Strömbäck. Vetenskapssocieteten i Lund. Årsbok. 186 Sven B. Ek Gösta Berg (1903–1993) 187 Gösta Berg (1903–1993)

Janken Myrdal Foto: Nordiska museet. Nordiska Foto:

En lärdom jag gjorde tidigt i livet var att äldre pensionerade professorer oftast var tillgängligare än de som var mitt i karriären. I Nordiska museets vindlande biblioteksgångar mötte jag Gösta Berg, som gärna pratade om sådant jag var intresserad av, som redskap av olika slag eller nazismen bland svenska etnologer och arkeologer. Han hade lappar i bröstfickan att skriva notiser på, excerptlappar. Nästa gång vi träffades hade han med sig dem som handlade om det vi diskuterat senast. På detta sätt spred han sitt samlade kunskapsstoff över alla som ville bli hjälpta. Han var storvuxen, lätt framåtlutad och rödbrusig. En gång i tiden hade han, av bevarade fotografier att döma, sett ut som Marlon Brando. Gösta Berg hade varit mäktig. Så var det den stora striden och ”sveket” man inte talade om: Nordiska museets skiljande från Skansen. Ledaren hade gett med sig. (Basfakta kring striden, se Holmquist 1993.) Festskriften till hans sex- tioårsdag 1963, som var förberedd, las ned. Orsaken till att Skansen separera- des var inte enbart dålig ekonomi. I själva verket var denna strid ett uttryck för den ständiga balansen mellan popularisering och vetenskaplighet som tillkom- mer museerna – vår tids stora ”skyltfönster” för kulturvetenskaperna. Jag frå- gade aldrig Berg om detta. När jag fått vetskap om den uteblivna festskriften (och även fått se en bunt manus – jag tror det var John Granlund som visade dem), så bestämde jag mig för att göra en festskrift. Alexander (”Sandy”) Fenton entusiasmerades för tanken, och vi gav ut den till åttiofemårsdagen 1988. Det var Sandy som gjorde det mesta arbetet med boken. Den gavs ut i Edinburgh (Fenton & Myrdal 1988). Gösta berättade långt senare följande historia för mig. Han var mycket sjuk, låg i sängen, förberedde sig för döden. Gunnel (Hazelius-Berg) kom med skrifter till honom. Slött bläddrade han i en bokkatalog. Plötsligt reste han sig upp 188 Janken Myrdal i sängen. Det skulle komma ut en festskrift ”till en som hette Gösta Berg”. Han bestämde sig för att leva vidare. En andra festskrift gjordes senare, men Gösta dog före sin nittioårsdag och det blev en minnesskrift i stället. Som en förberedelse till festskriften gjorde jag en intervju med Gösta om hur han börjat intressera sig för folklivsforskning. Tillsammans med en kamrat, Ingemar Gustafsson som blev tandläkare och bytte namn till Hagliden, hade han byggt upp ett litet museum och föremålen hamnade sedan på Nordiska museet. Jag gjorde en liten utställning där jag rekonstruerade hans museum och hade Gösta att visa samlingen för Kungliga Patriotiska Sällskapets styrelse så att jag kunde föreviga detta på bild (Myrdal 1988). Gösta Berg föddes 31 juli 1903. Hans far var Erik Larsson, som utbildat sig till folkskollärare och under seminarietiden tagit sig namnet Berg. Erik var från Dalsland och gifte sig med en flicka från en grannsocken, Kristina Johansson. Erik Berg hade fått en lärartjänst i Örebro, där Gösta föddes. År 1915 överfördes Erik Berg till den Högre folkskolan (ett slags parallell till realskolan, men eleverna måste undergå prövning som privatister för att få realskolekompetens), som ämneslärare i svenska, kristendom och historia. Båda föräldrarna var engagerade inom en frihetlig kristendom. Gösta växte upp i en liberal och humanistisk tradition som kom att påverka honom livet ut (Berg 1993). Gösta Berg var tretton år när han 1917 började samla, och i augusti 1918 skrev han katalogen över silar, grötkräklor, smörkärnor m.m. Många av före- målen kom från Frändefors socken, där Gösta tillbringade somrarna hos mor- föräldrarna. Han var fångad av tidsandan och föregångaren var Artur Hazelius. Först det vackra och därefter allt mer det vardagliga uppmärksammades i den tidiga folklivsforskningen. En omedelbar orsak till samlarintresset var grundandet av Örebro länsmu- seum. När jag intervjuade Gösta Berg inför ”återskapandet” av hans museum berättade han att han prenumererade på Fataburen redan 1917 och läste allt vad Sigurd Erixon skrev. År 1919 publicerade Gösta Berg sina första artiklar och gick med i Örebro läns fornminnesförening som den yngste medlemmen. Därefter gick karriären snabbt och rätt in i det fält som han önskade etablera sig i. Han började studera i Uppsala och blev fil. kand. år 1924 i Lund med folkminnesforskning som huvudämne. Samma år började tjänstgöringen på Nor- diska museet. Sigurd Erixon satte honom att ordna upp samlingen med vagnar och körredskap och Berg fortsatte att fördjupa sig i detta ämne. År 1929 blev han fil. lic. i Uppsala på en avhandling om folkliga fordon. Samma år gifte han sig med Gunnel Hazelius, sondotter till Artur Hazelius. Hon var liksom han en hängiven forskare, främst inom det textila området där hon så småningom kom att skapa klassikern Folkdräkter och bygdedräkter (tillsammans med svärdot- tern Inga Arnö-Berg), utgiven 1975. Gösta Berg blev föreståndare för Administrativa avdelningen på museet från 1929, och när han publicerat sin avhandling blev han föreståndare för Et- nologiska undersökningen 1935. Han drog upp riktlinjerna för den etnologiska Gösta Berg (1903–1993) 189 insamlingen och kom därmed att bidra till att skapa en av de största etnologiska databaserna i föremål och uppteckningar som finns i Norden. År 1956 efter- trädde han Andreas Lindblom som styresman. Visserligen gjorde han ingen akademisk karriär, men han fick professors namn 1959. Han togs därefter många gånger i bruk för sakkunniguppdrag och andra uppgifter inom universitetet. Efter den ovan nämnda konflikten blev han Skansenchef år 1964 fram till sin pensionering 1969. År 1933 publicerade han boken Artur Hazelius. Mannen och hans verk . Som Nils-Arvid Bringéus påpekat ville han framhäva Hazelius ställning för skapandet av den svenska folklivsforskningen och tog avstånd från en tidigare lev- nadsbeskrivning av Fredrik Böök, vilken hade framhävt Hazelius som språk- man (Bringéus 1993:57). I litteraturlistan märks dock inget av detta; där finns endast beröm för Bööks biografi. Samma år publicerade Berg en artikel i Rig om Nordskandinavien där han pekar på kulturinfluensernas betydelse. Han återkom till detta i en översiktsar- tikel i Ethnologia Scandinavica femtio år senare (1983), där han kritiskt diskuterar ”limes norlandicus”. Han menar att denna gräns inte enbart kan knytas till sociala och ekonomiska förhållanden. I stället framhäver Berg flera naturgeo- grafiska gränser, dock utan att göra en explicit tolkning i denna riktning (Bringéus 1983:164, Fjellström 1993:151). Gösta Berg hade lärt känna Sigfrid Svensson redan i Lund och de kom att bli vänner och forskarparhästar för lång tid framåt. De disputerade år 1935 och arbetade tillsammans på Nordiska museet. (Svensson valde den akademiska karriären – se särskild artikel.) År 1934 publicerade de tillsammans boken Svensk bondekultur , som för många år blev den sammanfattande läroboken; andra upplagan kom 1969. Här kan man i inledningen finna Svenssons teori om kulturfixering. Gösta Bergs kapitel har en annan tolkningsram, även om han inte är explicit såsom Svensson i sin teoribildning. Orvar Löfgren har behandlat skillnaden mellan de båda författarna. Först pekar Löfgren på att boken befinner sig i en brytningstid där man börjat överge studiet av det nationella för att se korsflödena över gränserna. Löfgren identifierar ett funktionalistiskt perspektiv hos Gösta Berg och därmed en öppning mot den anglosaxiska fors- kartraditionen (Löfgren 1993:142). Min tolkning ligger i linje med Löfgrens. Berg ansvarade för alla de mer materiella avsnitten, vilket delvis betingar hans tolkningar som ofta betonar före- teelsernas funktionalitet, exempelvis att växtföljder samverkar med bebyggelse, att knuttimringen hör samman med barrskogar, att den spridda bebyggelsen leder till att vägnätet sent byggs ut och att klövjning därför var förhärskande. Han undviker det som kan vara funktionalismens fälla genom att framhäva för- ändringen och särskilt den stora omvandlingen på 1700- och 1800-talen. Han var angelägen om att framhäva mångfald, vilket också var ett uttryck för hans breda intresseområden där han vill fånga in all verksamhet. I sin avhandling Sledges and Wheeled Vehicles från 1935 ger han en rikedom av upplysningar från olika perioder. Han behandlar alla allmogens trans- 190 Janken Myrdal portdon från enkla medar över slädar till hjulfordon. Återigen finner man de in- strödda tolkningarna om funktionen som det centrala. Överallt där åkerbruket spelat en stor roll har vagnen varit lika viktig som plogen. Släden sliter mindre på väganläggningar än hjulen. Hans mångskiftande källmaterial kan ge ett dis- parat intryck och han lyckas inte överbrygga de stora tidsskillnaderna mellan bronsålderns ristningar och senare belägg. Detta beror främst på att det arkeologiska källäget ännu var outvecklat. Boken skrevs på engelska och blev en internationell klassiker. När antologin Land Transport in Europe utgavs 1974 omtalar utgivarna Gösta Bergs bok som ”the fundamental work” (Fenton, Po- dolák & Rasmussen 1974:12). Det var emellertid inte böckerna som var Gösta Bergs publiceringsform utan de korta eller något längre artiklarna. De byggde på hans ständigt pågåen- de insamling av excerpter. Till slut fanns cirka femtio tusen excerptlappar (To- pelius 1993). I en jämförelse mellan excerpterna rörande ett bestämt ämne och den artikel som blev resultatet kunde jag visa hur han, när tillräckligt många samlats under flera årtionden (om t.ex. fårfållor), organiserade dem till en artikel efter att ha gjort en avslutande kontroll i olika källor (Myrdal 1993, Berg 1985). Antalet artiklar ger ett ramverk för förståelse av hans forskargärning. I hans bibliografi redovisas närmare 1000 publikationer. Statistiken baseras på bibliografin i minnesboken från 1993, tidningsartiklar inte medräknade (Larson 1993). Tusen är enormt mycket. Det är ungefär tre gånger så mycket som en normal högproduktiv forskare åstadkommer (de flesta skriver färre). Många av publikationerna var recensioner och biografiska notiser; hans personintresse var stort och kombinerat med ett gott minne. Ser man till fördelningen över tid kommer en första topp i mitten av 1920-talet fram till avhandlingen, en andra omkring 1950 med en därefter sjun- kande kurva till en botten omkring 1963. Hans administrativa tjänster tog en stor del av tiden, men efter pensioneringen ökade han den årliga publicerings- takten från en medelnivå på omkring tio till femton arbeten per år till mer än det dubbla. Den takten höll han i tio år fram till slutet av sjuttioårsåldern, var- efter kurvan långsamt sjunker men fortsätter med publiceringar fram till 1993. En nackdel med den korta formen är att den kan vara svår att kombinera med stor syntes, men som redan framgått var skapandet av sådan syntes inte Bergs främsta syfte. Ett annat problem är att det kan vara svårt att få tag i artiklar i mindre lättillgängliga skrifter. Att de ändå har gjort ett stort avtryck i forskningen, på grund av faktarikedomen, visar på deras användbarhet. De samlar sig i vissa huvudgrupper. Forskningen om transportdon redovisas i ett antal artiklar med en höjdpunkt från 1930-talet fram till 1950-talet. Paral- lellt med avhandlingsämnet började han intressera sig för skidor och skridskor, ett fält inom vilket han fortsatte med publicering fram till 1980-talet. Mat och dryck utgör en stigande andel av publiceringen, och här vreds hans intresse över från allmogen till de högre stånden. Antalet uppsatser är så stort att de tillsammans bildar en helhetsinventering av den svenska kosthållningen. Gösta Berg (1903–1993) 191

Många av dem hade först presenterats som föredrag, exempelvis för Gastrono- miska sällskapet. Jordbruk och boskapsskötsel är ett annat viktigt tema som sträcker sig över hela hans verksamma tid. Tröskverken som teknisk nyhet under 1700-talet kan nämnas som ett av de områden han återkommer till. Det är intressant att notera att han inte som många andra agrart intresserade forskare var fixerad vid åker- bruket utan i hög grad framhävde boskapsskötseln. Dessutom finns artiklar rörande en rad ämnen från folkseder till jakt samt flera ämnesöversikter, exempelvis hans inledning till Schwedische Volkskunde från 1961, festskriften till vännen Sigfrid Svensson. Där skisserar Berg folklivsforskningens rötter tillbaka till Olaus Magnus. Med ett slags självklarhet publicerade han sig på både svenska, engelska och tyska – eftersom han ingick i det europeiska nätverk av etnologer som upprät- tades under den klassiska etnologin, med dess dröm om att kartlägga hela den europeiska folkkulturen. Man finner dock, förutom i avhandlingen, få utbredningskartor i Bergs skrifter. Hans metod var att sammanställa typiska eller ka- rakteristiska belägg och ur dessa få fram en tolkning. Sannolikt passade inte kartan med dess förenkling för honom; i stället ville han diskutera varje belägg med dess säregenheter. Jag skall som exempel välja några artiklar rörande boskapsskötsel. Den första av dem är en klassisk artikel om ”Fåret som mjölkdjur”, publicerad i Rig 1949. Berg nämner här inledningsvis att denna artikel var en del av ett planerat större arbete om ”den primitiva boskapsskötseln”, för vilket han samlat material sedan 1930-talet; även Sigurd Erixon hjälpte honom med uppgifter år 1937 (Berg 1949:58). Detta projekt var fångat i den klassiska etnologins idévärld om ”relikter” som skulle studeras, men materialet kom att bryta sig ur denna tolkningsram. Av fårmjölk gjordes nästan enbart ost i Sverige liksom i övriga Europa. En genomgång av 1700- och 1800-talens litteratur ger en spridningsbild: får mjöl- kades i Skåne samt i Östergötland och hela Mälardalen, i Västergötland och Bohuslän, men inte i Dalsland, Dalarna och Hälsingland. Dessa uppgifter kompletteras med spridda belägg från medeltiden. Fårmjölk nämns i Upplandsla- gen, Hälsingelagen (som gällde i hela Nordsverige och Finland) samt Söder- mannalagen (inte i Smålandslagen som Berg anger). Under 1400- och 1500- talen nämns fårost från Östergötland och Uppsverige men det nämns också att den inte förekom i Hälsingland (belägg från Brask och Olaus Magnus). Berg nämner 1500-talets räkenskaper men går inte igenom dem. Senare undersök- ningar av kungsgårdarna har kunnat visa en utbredning över hela dåtida södra och mellersta Sverige utom Dalarna och Småland. (Björnhag & Myrdal 1994: 88, 90). En bild av stark regional konstans genom århundraden framträder. Nästa ”primitiva” drag i som behandlas i denna uppsats är dihinder. Här har Berg använt sig av frågelistor men gör ingen karta. Särskilt intresserar honom dihinder bestående av en pinne, ofta med spetsiga ändar, vilken bands i munnen på djuret. Han visar på en antydan i Östgötalagen och i de isländska sagorna. 192 Janken Myrdal

Under sen tid i Sverige var denna metod utbredd i södra Nordsverige för getter (som alltid har mjölkats). Dessutom fanns samma metod hos samerna för renar och är där belagd från 1600-talet. I sin tolkning menar Berg att samer övertagit metoden från bönderna. Om frågan överförs från ursprung till upprätthållande skulle utbytet mellan nybyggare och samer i stället kunna framhållas. Nästan fyrtio år senare återkom Berg med en uppsats om ”primitiva” metoder inom boskapsskötseln, men här överges tolkningsparadigmet. Nu handlade det om flyttbara fållor. Återigen lyckas han med en rad eleganta detaljtolkning- ar, exempelvis av medeltida belägg. Den flyttbara fållan, kvian, är belagd i Västgötalagarna och fållor avbildas troligen på några gotländska dopfuntar. Därefter finns inte många belägg förrän på 1700-talet, då metoden blir vanlig i Västergötland. Då reaktiverades fåraveln under inflytande från den engelska fårskötseln. Berg visar att metoder som försvinner kan återkomma i en annan kontext som en innovation. Ytterligare en liten uppsats kom 1963 och handlade om broddhalsband för vallhundar. Dessa taggförsedda järnband skulle skydda mot vargar. En rund- målning av medeltida och sena belägg kompletteras med ett eventuellt fynd från Valsgärde och ett omnämnande i det latinsk-svenska glossariet (UUB C20) från 1400-talet. Det blir en uppvisning i hur enstaka belägg kan ge oss en aning om något som sannolikt var vanligt men som bara nämns i förbigående i någon enstaka källa från tiden. Bergs förmåga att uppspåra belysande belägg firade triumfer i ett av hans sista större arbeten: publiceringen av Mästermyrfyndet tillsammans med Greta Arwidsson. Boken hade planerats sedan 1950-talet men kom först 1982. Denna smedskista, från en vandrande hantverkare, daterades till vikingatid och den innehöll en mängd olika föremål som krävde utredningar. Bergs text om ko- skällor, som slutar med att det inte är några koskällor vi har att göra med, är lysande. Han visar att kistan innehöll redskap för grov- och klensmide, för kop- parsmide och även för trähantverk. Att Gösta Berg kunde entusiasmera och med sin kunskapsglädje föra andra in i ämnet, trots att han verkade utanför akademin, visas inte minst av att båda hans barn (Jonas och Ann-Sofie) och en av deras kusiner (Kerstin) själva blev museianställda och forskare inom kulturhistorien. Jag har talat med dem och de har samstämmigt sagt att det var Göstas berättande och entusiasm som inspirerade dem. Det som gäller för dem gällde också för många andra som mötte honom. Litteraturen om Gösta Berg är ganska omfattande och det finns ett antal minnesord och artiklar om honom. Nils-Arvid Bringéus har skrivit flera: i Saga och sed 1983, i Ethnologia Scandinavica 1993 och i Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens årsbok 1994. Gösta Berg har dessutom ägnats tre bibliografier (1973, 1983, 1993 ). Han nämns fortlöpande i uppslagsverk fram till Nationalencyklopedin. Det viktigaste verket om Gösta Berg är minnesskriften från 1993 med en rad uppsatser om honom. Gösta Berg (1903–1993) 193

Litteratur Berg, Einar, 1993: Barndomshemmet. När livet var som bäst … En bok till minnet av Gösta Berg . Red. Nils-Arvid Bringéus & Hans Medelius. Stockholm. Berg, Gösta, 1933: Artur Hazelius. Mannen och hans verk . Stockholm. — 1933: Nordskandinaviskt – nordeuropeiskt. Rig . — 1935: Sledges and Wheeled Vehicles. Stockholm. — 1949: Fåret som mjölkdjur. Några anteckningar till den primitiva boskapsskötselns historia. Rig . — 1961: Die Erforschung der schwedischen Volkskultur. Ein historischer Rückblick. Schwedische Volkskunde. Festschrift für Sigfrid Svensson. Stockholm. — 1963: Broddhalsen. Några randanteckningar. Varbergs museum. Årsbok . — 1983: Limes Norlandicus and the formation of ethnological theory. Ethnologia Scan- dinavica . — 1985: Fålla och kvia. Till den primitiva boskapsskötselns historia. Bønder & fiskere . København. Berg, Gösta & Sigfrid Svensson, 1934: Svensk bondekultur . Stockholm. (2 uppl. 1969.) Björnhag, Göran & Janken Myrdal, 1994: Nötkreaturens produktion och utfodring enligt 1500-talets kungsgårdsräkenskaper. Svenska husdjur från medeltid till våra dagar . Red. Janken Myrdal & Sabine Sten. Stockholm. Bringéus, Nils-Arvid, 1983: Inledning till Gösta Bergs tryckta skrifter 1919–1983. Saga och sed . — 1993: Gösta Berg som etnolog och kulturhistoriker. När livet var som bäst … En bok till minnet av Gösta Berg . Red. Nils-Arvid Bringéus & Hans Medelius. Stockholm. Fenton, Alexander, Ján Podolák & Holger Rasmussen, 1974: Preface. Land Transport in Europe . Copenhagen. Food and Drink and Travelling Accessories. Essays in Honour of Gösta Berg . Eds. Alexander Fenton & Janken Myrdal. Edinburgh. Holmquist, Kersti, 1993: Styresmannen. När livet var som bäst … En bok till minnet av Gösta Berg . Red. Nils-Arvid Bringéus & Hans Medelius. Stockholm. Larson, Anita, 1993: Gösta Bergs tryckta skrifter 1919–1993. När livet var som bäst … En bok till minnet av Gösta Berg . Red. Nils-Arvid Bringéus & Hans Medelius. Stockholm. Löfgren, Orvar, 1993: Gösta Berg och en etnologisk klassiker. När livet var som bäst … En bok till minnet av Gösta Berg . Red. Nils-Arvid Bringéus & Hans Medelius. Stockholm. Myrdal, Janken, 1988: Gösta Berg. A personal comment. Food and Drink and Travel- ling Accessories. Essays in Honour of Gösta Berg . Eds. Alexander Fenton & Janken Myrdal. Edinburgh. — 1993: Fållan i forskarens verkstad. När livet var som bäst … En bok till minnet av Gösta Berg . Red. Nils-Arvid Bringéus & Hans Medelius. Stockholm. Topelius, Ann-Sofi, 1993: Excerptsamlaren. När livet var som bäst … En bok till minnet av Gösta Berg . Red. Nils-Arvid Bringéus & Hans Medelius. Stockholm. 194 Janken Myrdal Albert (Nilsson) Eskeröd (1904–1987) 195 Albert (Nilsson) Eskeröd (1904–1987)

Orvar Löfgren Foto: Folklivsarkivet Lund.iFolklivsarkivet Foto:

Bland nybörjarstudenter vid Institutet för folklivsforskning i Stockholm vid 1960-talets början var förväntningarna inför den nye läraren Albert Eskeröd stora. Ryktet berättade att han en gång varit en av etnologins arga unga män. Nu var han försteintendent på Nordiska museet, men redan på 1940- och 1950-talen hade han stridbart argumenterat för en nutidsorienterad forskning med stark förankring i ny och internationell antropologisk teori. Hans avhandling från 1947 sades vara en uppgörelse med den starka traditionen av evolu- tionsforskning och reliktstudier inom svensk etnologi. Mötet med Eskeröd började bra. Han fascinerade oss med sina kontakter med amerikansk kulturantropologi och sina stora visioner av vad svensk etnologi skulle kunna vara, men efter en termin började han upprepa sig och den kritiska tonen skorrade alltmer kverulantisk. Vi studenter upplevde honom alltmer som en forskare som gått i baklås. Vad är det som händer när en arg ung man förvandlas till en trött och lite bitter docent i det akademiska samhället? Hur kom det sig att hans storslagna ambitioner för en ny svensk etnologi hade slagit slint? När jag nu återvänder till Eskeröd och hans produktion är det något som slår mig; senare studentgenerationer har också fascinerats inför Eskeröd. Han dog 1987, men under 1980- och 1990-talen var han ett flitigt objekt för studentuppsatser. När det gällde att finna intressanta eller marginaliserade forskare inom den äldre etnologin blev han ett populärt val. Det finns en återuppväckandets glädje i dessa studentuppsatser. Här fann man en etnolog man knappt hört talas om men som var en spännande teoretiker och polemisk nytänkare. Albert Nilsson (släktnamnet Eskeröd tog han 1945) föddes 1904 i Norra Rörum, en typ av skånsk bymiljö som han skulle återvända till i flera sammanhang (se t.ex. Nilsson 1933). Han läste folkminnesforskning under von Sydow vid Lunds universitet. 1928 blev han amanuens vid Folklivsarkivet, ett år sena- 196 Orvar Löfgren re kom hans första tryckta skrift samtidigt som han blev fil. kand. och 1935 blev han fil. lic. i folkminnesforskning. Som avhandlingsämne valde han traditioner kring skörden, ett fält med rika material i folklivsarkiven, och ett material som hittills främst tolkats i termer av relikter från äldre kulturstadier och ofta förklarats som överlevande rester av fruktbarhetsmagi. Det var en spekulativ forskning som rörde sig djupt ner i historien och över stora geografiska fält. Eskeröd inspirerades av von Sydows mer handfasta analyser av dessa riter och seder, och då främst av hans ”folkpsyko- logiska” perspektiv. Som bondson kunde han också se dem i en konkret social och arbetsmässig kontext. I stället för att analysera dem som ”survivals” från äldre epoker och föreställningsvärldar ville han förklara jordbrukets magiska föreställningar, ritualer och festseder i ett funktionellt sammanhang. Med detta fokus blev det naturligt för honom att söka inspiration från den nya generationen av brittiska socialantropologer. Här hade forskare som Radcliffe-Brown och framför allt Bronislaw Malinowski kritiserat survival-tänkandet och Mali- nowski blev Eskeröds stora inspirationskälla. 1936 publicerade Eskeröd en artikel där han lanserade begreppet intressedominans (se Nilsson 1936), och på antropologkongressen i Köpenhamn 1938 presenterade han en studie av åker- bruksmagi i ett psykologiskt och etnologiskt perspektiv. Han fann till sin lycka i publiken den store Malinowski, som gav honom några uppmuntrande ord på vägen. Men då hade Eskeröd redan börjat arbeta som museiman på Nordiska museet, vilket innebar att det stora avhandlingsarbetet försenades och stod klart först 1947. Årets äring. Etnologiska studier i skördens och julens tro och sed var en mycket annorlunda avhandling, i mångt och mycket ett frontalangrepp på traditionell sed- och ritforskning. Här gjorde Eskeröd upp med tysken Mannhardts fruktbarhetsspekulationer, utsatte det brokiga folktromaterialet för en grundlig källkritisk granskning och visade hur tidigare forskare friskt blan- dat mycket olika materialkategorier. Här utvecklade han även tankarna kring intressedominans med inspiration både från von Sydows tankar om folkpsykologi och från antropologiska studier av ”det primitiva tänkandet”. Utgångs- punkten är att förstå hur människor utifrån sina erfarenheter, önskningar och intressefokus formar föreställningar om supranormala sammanhang och krafter. Hur organiseras uppmärksamheten, vilka tolkningar ligger nära till hands för en jägare, en åkerbrukare, en barnafödande kvinna t.ex.? Eskeröd påpekar att intressedominansen formas av ”de frågor varav sinnet är fullt”, den blir till en spegel genom vilken omvärlden iakttas, intryck sovras och tolkas (se Es- keröd 1947:71). Det handlar om att utveckla en bred situationsanalys. Men det samtida forskarsamhället tog inte emot de psykologiska och antropologiska perspektiven i avhandlingen med någon större entusiasm. Mitt låneexemplar från etnologiska institutionen i Lund är fyllt med prydli- ga blyertskommentarer, där man som läsare anar professor Sigfrid Svenssons hand. Kommentarerna är övervägande kritiska. På ett ställe skriver han om Es- keröds hårda angrepp på äldre forskares tolkning av föreställningar kring ”sista Albert (Nilsson) Eskeröd (1904–1987) 197 kärven” och dess magiska kraft: ”[M]an bör heller inte kategoriskt förkasta allt, i det man då kan göra sig skyldig till feltolkningar stundom av lika grav karak- tär som ens motståndare.” Eskeröds bok har karakteriserats som en storstädning inom traditionell sed- och folktroforskning. För många samtida läsare tedde sig dock avhandlingen ”för teoretisk”. Inledningen om ”traditionsmorfologiska och traditionspsykolo- giska utredningar” omfattade nästan en tredjedel av texten och tonen var polemisk. Detta var ett sätt att skriva som avvek från gängse stil inom svensk etnologi, vilket var ett av skälen till att avhandlingen inte fick så stor genomslags- kraft. Ett annat skäl var att den just arbetade inom en folkloristisk tradition, ett fält som fick en alltmer marginaliserad ställning inom svensk folklivsforskning under 1940-talet. Däremot är det slående att Eskeröds tankar fick större genom- slagskraft utanför det svenska forskarsamhället, t.ex. i de sätt på vilka de vida- reutvecklades av folklorister som Lauri Honko i Finland. Men Eskeröd förde även vidare sina idéer i studier av social organisation och arbetsgemenskap i svenska byar. Parallellt med folktrostudierna hade han redan under 1930-talet intresserat sig för skånska bymiljöer, i studier av byalag, gårdsbildningar och bygemenskap. Han kom att alltmer inrikta sig mot museibanan, i takt med att det blev uppenbart att det var svårt att försörja sig som folklorist. 1937 blev han intendent vid Nordiska museet och så småningom fö- reståndare vid allmogeavdelningen där. De många åren som museiman gav honom möjlighet att utveckla andra av sina talanger men även att försöka ge ett mer komparativt perspektiv på svenska lokalsamhällen. Svensk etnologi har skapat sin egen karta. Varje gång jag kör genom Ve- beröd, numera ett pendlarsamhälle strax öster om Lund, kommer jag att tänka på att detta en gång var en av Albert Eskeröds ”miljöstationer”. I den stora utställningen ”By, gård och arbete”. som han byggde på Nordiska museet under 1960-talet, var tanken att ett antal utvalda svenska bymiljöer skulle representera olika samhällstyper. Här återfanns klassiska etnologiska studieobjekt i modellform, som byn Kila i Östergötland och Sollerön i Dalarna. Modellen av Veberöd visade en oskiftad skånsk slättby, på många sätt arketypen för ”det förindustriella samhället” i svensk etnologi. Men Veberöd berättar även om något annat. Eskeröds intresse för byn som social gemenskap kom även det att arbetas in i en funktionalistisk referensram. Läsningen av framför allt Malinowski hade gjort honom intresserad av hur sociala gemenskaper skapades, inte minst då i primärgrupper som familjen och byn. Men Malinowskis material hämtades från samhällen i Söderhavet; det var den amerikanske kul- turantropologen Robert Redfield som kom att inspirera Eskeröd vidare. Red- field var gästforskare i Uppsala ett halvår 1951. Han hade bjudits in av so- ciologen Torgny Segerstedt, men intressant nog var det varken sociologerna eller etnograferna som kom att föra vidare hans tankar i svensk forskning; det var etnologerna som blev entusiastiska. Orsaken är inte svår att finna: här kom äntligen en antropolog som inte sysslade med exotiska kulturer. Red- field arbetade med bönder och deras relationer till en överordnad stat och var 198 Orvar Löfgren dessutom beredd att släppa in det historiska perspektivet i analysen. Han diskuterade relationerna mellan folk- och elitkultur på ett sätt som gav direkt re- sonans hos svenska etnologer. Det blev Redfield som gav den etnologiska lo- kalstudietraditionen en rejäl skjuts framåt, inte minst i boken The Little Com- munity som publicerades ett år efter Uppsalavistelsen. Drömmen om det etnologiska laboratorium som ”the little community” materialiserades på många sätt i svensk etnologi, och i Eskeröds fall i visionerna om ett antal mil- jöstationer där utvalda lokalsamhällen skulle studeras som organiska helheter i ett både nutida och historiskt perspektiv. Samma år föreläser Eskeröd (1951) vid Lantbruksakademien över ”Lands- bygdens sociologiska problem”. Här ger han sig in på ett tema som kom att ha en viktig plats i 1950-talets samhällsdebatt. Vad skulle hända med landsbygden i en tid av snabb urbanisering och avfolkning? Han pläderar för en ny typ av nutidsstudier, bortom gallupundersökningarnas ytlighet. I en artikel från 1954 ”Folk Society and Western Civilization” utvecklar Eskeröd sina tankar, inspirerad av Robert Redfield. Här blev han del av en intensiv ideologisk 1950-tals- debatt om ”landsbygdens kulturproblem”, där han tog ställning för miljöer som nu marginaliserades, samtidigt som en nostalgisk ton smyger sig in i diskussionerna om folkets kamp mot överhet och stat. Det kan tyckas som om Eskeröd i hög grad koncentrerade sig på det absolut mest klassiska temat i svensk folklivsforskning, by och gård – och då ofta med en skånsk betoning, men han kom efter hand att i en rad uppsatser utveckla ett helt annat intressefält, ett studium av maritim kultur, fiske och båtbygge. Två klassiska bidrag är hans studier av Branteviks fiskeläge (1950) och Gävlebor- nas strömmingsfiske (1946). Lägg till detta hans intresse för Roslagens och Stockholms skärgård samt studier av båtar och båtbygge, särskilt Dalarnas kyrkbåtar (1973). Vid sidan av Eskeröd var det framför allt Olof Hasslöf som utvecklade ett studium av marina miljöer och så småningom uppstod en arbets- delning, där Hasslöf i första hand studerade västkustfisket medan Eskeröd kom att fokusera på Skåne och Östersjökusten, främst i sina mer övergripande och populärvetenskapliga arbeten om Skånes och Gotlands kustmiljöer (Eskeröd 1960 och 1962). Särskilt kustprojekten gjorde Eskeröd till en flitig fältarbetare i Nordiska museets etnologiska undersökningar, men museiarbetet passade honom även på många andra sätt. Det gav honom utrymme för andra kreativa talanger. Han var en driven tecknare och en duktig popularisator och kom även att bli en framgångsrik utställningsbyggare som ständigt prövade nya former. Han svarade för flera av Nordiska museets fasta utställningar, som kom att stå i decennier, ”Fiske” (1938) och ”Jakt” (1941), och 1947 arrangerade han en stor och uppmärksammad utställning kring ”Årets fester”. En annan sida av hans kreativitet var intresset för etnologisk film. I uppsatsen ”Med filmkamera i Solleröns jaktmarker” från 1939 skildrar Albert Es- keröd ett av sina många filmprojekt. Tillsammans med amanuensen Mats Rehnberg och en filmare ska han följa ett jaktlag på Sollerön. Det är en fin Albert (Nilsson) Eskeröd (1904–1987) 199 skildring av vedermödorna kring att göra etnologisk dokumentärfilm. Jaktlyck- an sviker och stämningen sjunker i jaktlaget. Var det verkligen en bra idé att ta med ett filmteam, undrar jägarna. Så vänder turen, både skytten och filmaren får en älg på kornet, amanuensen Rehnberg dansar en krigsdans kring det fällda djuret. Här är Eskeröd i högform; texten fångar både den rörliga jakten och de snabbt skiftande stämningslägena. I artikeln ”Museum – medium – människa” från 1967 sammanfattar Es- keröd sina visioner och erfarenheter efter tre decennier som utställningsbygga- re och kulturförmedlare på Nordiska museet, inte minst i diskussioner om ut- ställningsestetik och multimediala redskap. Eskeröd var tidigt ute med att an- vända ljud och film i allt, från experiment med grammofonskivor som skulle ledsaga besökaren genom jaktutställningen, men där upptäckte han snart att folk tröttnade på att lyssna och att högtalarljudet trängde ut andra besökares upplevelser. Det finns ett orealistiskt drag i hans plädering för popularisering som handlar om TV-mediets möjligheter. Varför tas museimän inte i större utsträckning in som programproducenter och vad skulle inte den etnologiska filmen kunna tillföra TV-mediet, frågar han och tillägger att det nog beror på statsmonopolet. Tilläggas bör då att det faktiskt var en etnolog som satt som kulturchef på svensk TV, Nordiska museets tidigare museilektor Mats Rehnberg, och att denne var ganska luttrad efter otaliga försök att få svenska etnologer att bli TV-mässiga. Men slutbudskapet efter precis tre decenniers erfarenhet som utställnings- byggare på Nordiska museet ger ändå en insiktsfylld bild av museimediets för- ändring och framtidsmöjligheter. Här skissas visioner av multimediala innova- tioner som senare skulle bli vardagsmat på svenska museer. Eskeröd pläderar för en starkare satsning på mer dynamiska och tillfälliga utställningar än på traditionella, dyrbara och fastfrusna fasta utställningar. Skulle man våga sig på att välja ut tio arbeten som står för markant nyorien- tering inom svensk etnologis 1900-tal, skulle jag vilja ha med Eskeröds lilla artikel om intressedominans från 1936. Han var den djärvaste och kanske mest lovande av Carl Wilhelm von Sydows elever, och man kan spekulera över vad det inneburit om detta spår hade givits utrymme att utvecklas vidare. Nu förde Eskeröd över sitt funktionalistiska synsätt på mer traditionella områden, i sina studier av jordbruk och bygemenskap och det finns en stark kontinuitet i teori- syn från den unge folkloristen till den etablerade museimannen. Malinowski förblir hans husgud. Under 1950-talet hade Eskeröd arbetat för instiftandet av en professur i landsbygdssociologi, vars förste innehavare han hoppades bli. Så blev det inte och han fick nöja sig med museitjänsten. Och det var landsbygden och dess problem – med, som Ulla Brück påpekat, ett fasthållande av begreppet folkkultur – som stod i fokus för honom, ofta kombinerat med en kritik mot överheten, från prästerskap till statliga myndigheter. 200 Orvar Löfgren

I ett av sina sista teoretiska inlägg, en artikel från 1966, ”Om värdestudiet inom kulturvetenskaperna”, konstaterar Eskeröd att den kulturhistoriska inriktningen fortsatt att dominera, ofta med påståenden om att vara en forskning, där ”människan står i centrum”. Men fortfarande, menar han, är detta mer av tomma fraser än av forskningspraktik. Det har inom etnologin framför allt rört sig om museal föremålsforskning i tiden före industrialismen. Ett kritiskt utspel som detta upprepar i stort hans argument från 1940- och 1950-talen, men argumenten blir efter hand mer av tom retorik. Under 1950- och 1960-talen skedde inte riktigt någon förnyelse i hans forskning; appellerna till att förnya etnologin stannade vid ansatser och utvecklades inte i egna studier. Det är uppenbart att Eskeröd tappade energi och såg sig marginaliserad i en forskarvärld som dominerades av Sigurd Erixons version av etnologins mål och medel. Det var denne lite trötte och desillusionerade Eskeröd vi mötte som studenter i början av 1960-talet. Men bilden av Albert Eskeröd blir inte komplett om man inte ser till hur han i senare delen av sin karriär framför allt satsade på olika former av kulturför- medling och inte minst på ett intressant populärvetenskapligt författarskap. Böcker som t.ex. Årets fester (Eskeröd 1953) och Jordbruk i 5000 år (Eskeröd 1973) är dock mer än populärvetenskap; de sammanfattar och utvecklar etnologiska forskningsperspektiv på ett sätt som gjorde dem flitigt lästa.

Litteratur Minnesord Berg, Gösta, 1987: Albert Eskeröd 1904–1987. Ethnologia Scandinavica, s. 151–152. Carlsson, Sten, 1988: Minnesord den 6 november 1987. Saga och sed , s. 5–16. Szabó, Mátyás, 1987: Albert Eskeröd 1904–1987. Fataburen , s. 221–222.

Bibliografi Albert Eskeröds tryckta skrifter 1927–1973. Bibliografi sammanställd av Karin Näsström. Sista lasset in. Studier tillägnade Albert Eskeröd 9 maj 1974 . Red. Göran Bergengren, Heidi Henriksson och Mátyás Szabó. Stockholm. S. 343–352.

Citerade arbeten Eskeröd, Albert, 1946: Gävlebornas strömmingsfiske. Ur Gävle stads historia. Gävle. S. 321–360. — 1947: Årets äring. Etnologiska studier i skördens och julens tro och sed. Stockholm. (Nordiska museets handlingar 26.) — 1950: Knävlingar från Branteviks fiskeläge i Skåne. Fataburen , s. 75–90. — 1951: Landsbygdens sociologiska problem. Kungl. Lantbruksakademiens tidskrift , årg. 90, s. 407–420. — 1953: Årets fester. Stockholm. (Nya utgåvor 1965 och 1970.) — 1954: ”Folk Society” and ”Western Civilization”. A suggestion to the study of Eu- ropean Folk Cultures. Folk-Liv 17/18 (1953–54), s. 53–61. — 1960: Skånes kust. Stockholm. — 1962: Gotländska stränder. Stockholm. — 1966: Om värdestudiet inom kulturvetenskaperna. Kulturspeglingar. Studier tilläg- nade Sam Owen Jansson. Stockholm. S. 75–90. Albert (Nilsson) Eskeröd (1904–1987) 201

— 1967: Museum – medium – människa. Några reflektioner kring det kulturhistoriska museets uppgifter och arbetsformer. Fataburen , s. 257–280. — 1973a: Kyrkbåtar och kyrkbåtsfärder. Stockholm. — 1973b: Jordbruk under femtusen år. Redskapen och maskinerna. Stockholm . Nilsson, Albert, 1933: Bilder av en gammal by före skiftet. Skånes hembygdsförbunds årsbok , s. 123–138. — 1936: Intressedominanz und Volksüberlieferung. Einige überlieferungspsykolo- gische Gesichtspunkte. Acta Ethnologica , s. 165–186. — 1939: Med filmkamera i Solleröns älgmarker. Fataburen , s. 7–28. 202 Orvar Löfgren Gunnar Granberg (1906–1983) 203 Gunnar Granberg (1906–1983)

Jochum Stattin Foto ägo. privati Foto

Gunnar Granberg föddes i ett bondehem i Vireda socken, Jönköpings län, 1906. Han tog studenten i Linköping 1926 och bedrev universitetsstudier i Uppsala. På 1920-talets slut arbetade han även på Uppsala Landsmålsarkiv (ULMA) med uppteckningar och karteringar under Åke Campbells ledning och var även aktiv inom studentpolitiken. År 1931 avlade han filosofie magis- terexamen. Granberg försvarade sin doktorsavhandling Skogsrået i yngre nordisk folktradition vid Uppsala universitet år 1935 och blev docent i nordisk och jämförande folkminnesforskning vid dåvarande Stockholms högskola 1936. Han anställdes och arbetade som museilektor vid Nordiska museet perioden 1937–1940. Åren 1936–1938 var han även redaktör för tidskriften Acta Ethno- logica . Under andra världskriget arbetade Gunnar Granberg som pressattaché vid svenska ambassaden i Helsingfors. Han berättar själv om denna tid i sitt liv för Pekka Laaksonen och Gunnar Ternhag i en bandinspelad intervju som finns bevarad i Finska Litteratursällskapets folkminnessamling i Helsingfors (SKSÄ 76.-77.1982). Efter krigsslutet utsågs han till direktör för det nybildade Svens- ka institutet för kulturellt utbyte. Statsmakterna ansåg att det internationella samarbetet skulle utvecklas och både de och näringslivet hade intresse av att skapa en positiv bild av Sverige. Resultatet blev detta institut med uppgift att sprida kunskap om Sverige och stödja ett brett kulturellt utbyte med andra län- der. Det var ursprunget till den nuvarande myndigheten Svenska Institutet (SI). Efter sitt chefskap för denna verksamhet (1945–1954) arbetade han på svenska ambassaden i Bonn 1954–1965 och var sedan Sveriges ambassadör i Reykjavik 1965–1972. Gunnar Granberg avled hösten 1983. Granberg återkom ofta i tal och skrift till gränstrakterna mellan Småland och Östergötland, där han var född och uppvuxen och som han kände väl (Svensson 1983). Detta återspeglas i hans egna intervjuer och uppteckningar som också utgjorde underlag för några av hans folkminnesstudier. Senare kom han även 204 Jochum Stattin att tillsammans med Sigurd Erixon, som ju också kände landskapet som sin hembygd, medverka i färdigställandet av Fornhemmet vid Bjärka-Säby i Ös- tergötland. Gunnar Granbergs första folkloristiska studie publicerades i Budkavlen år 1932 och bär titeln ”Lövjerskor” (Granberg 1932). Texten utgår från ett antal uppteckningar som beskriver föreställningar om ett kvinnligt övernaturligt trädväsen. Det var ett material som Granberg blev väl bekant med under sin an- ställning vid Landsmålsarkivet. Under rubriken ”Lövjerskorna i den vetenskapliga litteraturen och skönlitteraturen” ger han inledningsvis en översikt av den borgerligt litterära beskrivningen av företeelsen och fördjupar sedan fram- ställningen genom att knyta an till det folkliga berättandet. Han gör det med hjälp av citat från arkivuppteckningar och en utbredningskarta över ordet löv- jerska i betydelsen ’övernaturligt väsen’. Återkommande är sagesmännens hänvisningar till att väsendet har omnämnts i den gamla katekesen och alltså erkänts av kyrkan och prästerskapet. Under rubriken ”Lövjerskan och katekesen” utreder så författaren tillkomsten av de rader i ärkebiskop Olaus Svebilius katekes av år 1689 som ligger bakom sagesmännens uttalanden. Här står, som svar på frågan om på vilket vis avgudadyrkan blir synlig, att det kan ske på allehanda sätt, bl.a. genom tillbedjan av helgons beläten och kvarlevor eller genom att söka hjälp av djävulen och hans verktyg, såsom trollpackor, lövjerskor, skogsrå, sjörå, tomtegubbar och mera sådant. Gunnar Granberg kan visa att ordet lövjerskor i tidigare katekeser betyder ungefär ”kloka gummor” och att de omtalas tillsammans med trollpackor och signerskor. När Svebilius räknade upp olika övernaturliga väsen vid sidan av lövjerskor så ledde det till att den äldre betydelsen av ordet glömdes bort. Författaren kan under rubriken ”Från katekesen till folktraditionen” konstatera: ur ortodox kyrklig synpunkt måste det således sägas att Svebilius’ katekes i denna punkt haft en rakt motsatt verkan mot vad som avsågs. Hade ej uppräkningen av övernaturliga väsen funnits i denna katekes, hade för det första tron på lövjerskor som övernaturliga väsen aldrig uppstått, och för det andra hade troligen tron på skogsrå, sjörå och tomtegubbar varit något mera förbleknad än vad den nu är (Gran- berg 1932:22). Året efter publicerar Granberg ”Skogsrået. En folkminnesgeografisk orientering” (Granberg 1933). I denna förstudie till den kommande doktorsavhandlingen stakar författaren ut några av de vetenskapliga ståndpunkter som utgör grunden för hans senare forskning. En är inriktningen på den folktradition om övernaturliga väsen som kan dokumenteras i hans samtid. Han uttrycker sig på följande sätt: Jag vågar påstå, att en allsidig undersökning av dessa ”den lägre mytologins” över- naturliga väsen i många avseenden, särskilt då beträffande kulturgeografien och tra- ditionspsykologien, är minst lika givande som t.ex. en undersökning av Odenskul- ten. Materialet rörande naturväsen är nämligen utomordentligt rikt och nyanserat, och dessutom är tron på dem ” levande ”, varför en forskare ännu har möjlighet att gö- ra intressanta iakttagelser ute i fältet (Granberg 1933:1). Gunnar Granberg (1906–1983) 205

Han betonar även senare i texten att uppsatsen inte är en historisk undersökning utan att den utgår från 1900-talsuppteckningar, även om dessa speglar en tradition som tidsmässigt hör till slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Un- derrubriken pekar även på Granbergs arbetsmetod att med hjälp av utbredningskartor försöka förklara och belysa föreställningarnas geografiska före- komst. Samtidigt ska dock påpekas att det var Gunnar Granberg som påbörjade insamlingen av s.k. stadstraditioner i Sverige. När han arbetade vid Nordiska museet initierade han en undersökning av Stockholms folkminnen (Bringeus 2008:160). Ytterligare en forskningsinsats i samma anda var uppsatsen ”Den kalendärt fixerade källdrickningen”, med underrubriken ”En folkminnesgeografisk un- dersökning”, som han publicerar i tidskriften Folkminnen och folktankar år 1934 (Granberg 1934a). Intresset koncentreras här till den källdrickning som knutits till trefaldighetshelgen respektive midsommar i skilda delar av landet. En stor del av materialet utgörs av svar på Landsmålsarkivets frågelista ”Tro och sed rörande källor”, men här finns även författarens egna iakttagelser och uppteckningar, gjorda främst i Östergötland. I denna text förespråkar han ånyo arbetsmetoder förankrade inom den samtida folkloristiken och med utgångs- punkt i intervjuer och i arkivens folkminnesuppteckningar. Han betonar att de äldre litterära beläggen i studien endast använts som belysande jämförelser och att de inte har medtagits vid karteringen. Han menar dock att denna undersök- ning av ett samtidsmaterial också ger grunden för en mer historiskt inriktad studie. Hans text kan därför, förutom att den presenterar ett kulturhistoriskt intressant fenomen, också ses som ett inlägg i hur en vetenskaplig metod kan omsät- tas. Samma år publicerar Gunnar Granberg även ett bidrag i Budkavlen betitlat ”Släktklubban” (Granberg 1934b). Texten handlar om en klubba som man enligt berättartraditionen använt att slå ihjäl gamla och orkeslösa människor med. Författaren för här ett resonemang kring denna traditions eventuella verklig- hetsunderlag i en äldre sedvänja, som han menar möjligen är förlagd till för- kristen tid. Berättelserna om släktklubbor eller ”döklubbor” hade Granberg upptecknat efter flera personer från norra Småland och södra Östergötland. Vid en uppteckningsresa till Tidersrums socken våren 1932 kom han i kontakt med några äldre personer på ålderdomshemmet som kunde berätta om denna sorts klubba. Även en annan av gubbarna på ålderdomshemmet omtalade, att han för ett tiotal år sedan sett släktklubban i kyrkans tornkammare. Ålderdomshemmet låg strax intill kyrkan, och på kvällen gick jag upp i tornkammaren för att leta och hittade också mycket riktigt en klubba, som, då jag sedan visade den på ålderdomshemmet, förkla- rades vara just släktklubban (Granberg 1934b:2). Granberg hämtade denna klubba året efter och skänkte den sedan till Nordiska museet, där den ännu finns i samlingarna. Författaren håller som sagt inte för otroligt att det funnits en verklighetsbakgrund till traditionen om släktklubbor. Även om han stöder sitt resonemang på många olika slags källor, framstår slut- 206 Jochum Stattin satserna som alltför djärva. Kanske berodde det på att Granberg gärna ville övertyga sina läsare om att även de samtida källorna kunde visa på ett historiskt djup? År 1935 lade Gunnar Granberg fram sin doktorsavhandling Skogsrået i yngre nordisk folktradition . Avhandlingen är en noggrann redogörelse för traditionens varierande innehåll och geografiska utbredning med stöd av inte mindre än 35 olika utbredningskartor. De detaljerade redogörelserna för skogsråtraditionens olika sägenmotiv och resonemangen om den samman- hängande folkliga föreställningsvärlden imponerar på läsaren. Undersök- ningen utgjorde utan tvekan ett viktigt bidrag till den dåtida folkminnesforskningen och boken har också kommit att bli en klassiker inom sin genre. Den folkloristiska forskningen var vid dess tillkomst en relativt ung vetenskap som inte lösgjort sig från den dominerande äldre historisk-filologiska och lit- teraturorienterade forskningen. Det gällde att övertyga omvärlden om dess berättigande som självständig disciplin och visa på metoder och teorier som gav nya kunskaper. Granberg betonar i sina tidigare texter sin egen roll som fältarbetande insamlare och som utforskare främst av samtidsmaterial. Hans intresse för frågor om traditioners ursprung och anpassning till olika miljöer vilar samtidigt på gedigna kunskaper om historiska källor. Han parar i sin forskning den av Carl Wilhelm von Sydow utformade traditionspsykologin och ekotypteorin med traditionshistoria och det han själv kallar traditions- geografi. I den samtida folkminnesforskningen kom även genreresonemang- en att vara en viktig del av kunskapsbygget. Gunnar Granberg bidrog själv med ett arbete kring genreproblematiken, nämligen ”Memorat und Sage. Einige methodische Gesichtspunkte” i Saga och sed samma år som avhandlingen presenterades (Granberg 1935b). I avhandlingen fastlägger han t.ex. skogsråets ”kärnområde” som ett geografiskt avgränsat område som karaktä- riseras av enhetliga sägner. Han kallar den process där de personliga upple- velserna av det övernaturliga (som i uppteckningssammanhang ger upphov till memorat ) stereotypiseras för ”sägnifiering”. De angränsande områden där sägnifieringen inte nått lika långt ser han som ”övergångsområden”. Vad Granberg framför allt lyckades visa och som var nyskapande är sam- banden mellan naturmiljö, människors näringsfång och traditionens kulturella former. I geografiska områden som präglas av manligt skogsarbete har t.ex. skogsråsägnerna ofta en erotisk karaktär. Det är i kolarkojans ansträngande och ensamma tillvaro som det förförande vackra rået ofta visar sig. Miljön utgör grogrunden för de erotiska fantasierna. I andra sägner om skogsrået betonas hennes roll att vara en rådare över skogen och dess djur. Det var hon som kunde ge jägaren tur eller otur. Granberg menar att de erotiska inslagen inte var så stora i jägartraditionerna eftersom jakten ofta fordrar ”sådan uppmärksamhet och medför sådan spänning, att man ej har tid att hänge sig åt erotiska fantasier” (Granberg 1935a:234). Han menar också att jakten som näringsfång är äldre än kolning och tjärbränning men att berättartraditionerna kan förekomma som kvarlevor även om näringslivet förändras. Sigfrid Svensson sammanfattar detta Gunnar Granberg (1906–1983) 207 förhållande i sin kursbok Svensk etnologi där han skriver om Granbergs gradualavhandling: Det är sålunda viktigt, att miljöstudiet tar hänsyn till den historiska utvecklingen. Äldre drag kan kvarleva i en ny omgivning, det folkliga traditionsmaterialet följer endast långsamt de yttre förändringarna. Att även från södra Sverige omtalas att skogsrået gick i vall i skogen med sina kreatur får inte sin förklaring ur den sentida miljön men väl ur boskapsskötselns tidigare betydelse (Svensson 1974:170). Även om Granbergs avhandling hyllades av hans samtid så kom den också att diskuteras och i vissa stycken att kritiseras. Som all nydanande forskning kom den naturligtvis att stå i opposition till den tidigare. Det var ju också Granbergs mening i så måtto att han ville bidra med något nytt och modifiera etablerade synsätt. Intressant är att följa Carl Wilhelm von Sydows anteckningar gjorda inför hans opposition vid Gunnar Granbergs disputation (LUF A 445). von Sydow var inte bara det stora namnet i forskarvärlden inom disciplinen utan naturligtvis även Granbergs stora inspiratör. Av anteckningarna framgår att von Sydow hade sex anmärkningar som han tog sikte på i sin opposition. Först och främst ansåg han att Granberg alltför ensidigt hållit sig till nyupptecknat material och ”att äldre tryckta källor knappt är citerade” (LUF A 445:1). Han menar att de äldre källorna skulle ha kunnat ge stöd för olika resonemang om traditionens ursprungliga karaktär liksom att de då kunnat få en kontrollerande funktion. Vidare är opponenten kritisk till behandlingen av de många citaten från uppteckningsmaterialet som anförs i avhandlingen. Han saknar motiveringar för hur urvalet gjorts och ifrågasätter dess relevans. Dessutom är han missnöjd med hur de återgivits i texten. När Åke Campbell anmälde avhandlingen såväl i Folkminnen och folktankar som i Rig , ger han Granberg sitt erkännande för hans ”värdefulla uppslag att diskutera den näringsgeografiska miljöns betydelse för skogsråtraditionens utbildning”, men samtidigt efterlyser han större tydlighet ”om miljön har en av- görande betydelse för uppkomsten av en föreställningsgrupp eller blott för den särskilda utformningen av föreställningarna eller motiven” (Campbell 1936a och 1936b). En annan frågeställning som Åke Campbell skulle velat ha mer be- lyst rör uppkomsten av folktraditionens många väsen och hur människor tänkte sig deras inbördes relation. I ett genmäle publicerat i Folkminnen och folktankar samma år påpekar Granberg att det inte varit hans avsikt och att det heller inte varit möjligt att inom ramen för hans arbete ge en världsomspännande översikt av traditionen (Granberg 1936). Han nämner intressant nog också att hans utgångs- punkt i att utreda och förklara traditionens anpassning till den lokala miljön i mycket vilar på von Sydows ekotypteori och att den som sådan alltså inte är helt ny. Avhandlingen om skogsrået i yngre nordisk tradition framstår än idag som en förebildlig studie av allmogesamhällets berättartraditioner och föreställ- ningsvärld. Granbergs kulturekologiska förklaringar till hur traditionen anpas- 208 Jochum Stattin sats till människors livsmiljö står sig väl och boken kan som sagt räknas som en av den svenska etnologins klassiker. Uppsatsen ”Kyrkan och folktron”, publicerad i Svenska folket genom tiderna , behandlar det kristna och kyrkliga inflytandet på folktraditionen (Granberg 1938a). Granberg visar här på svenskarnas möte först med den katolska kyrkan, dess ritualer och föreställningar, och sedan med reformationens tankevärld. Texten ger en god sammanfattning av kampen såväl om den rätta tron som på vad människor inte fick tro under mer än tio århundraden. Artikeln ger många exempel på magisk läkekonst, på folkliga föreställningar om det övernaturliga och framför allt på de källor som forskningen kan använda för att undersöka dessa områden. Granberg sammanfattar här iakttagelser som han gjort om folktrons rötter och som läsaren mött i en del av hans tidigare texter som t.ex. den om lövjerskorna. Texten har på grund av sitt rika innehåll och sin pedagogiska utformning under flera decennier kommit till användning i den etnologiska grundutbildningen. I uppsatsen ”Värmlänningar som kulturspridare i Småland och Östergöt- land” anknyter Gunnar Granberg till sin hembygds traditioner. Här handlar det om värmlänningarnas arbetsresor till denna bygd och främst då om vintrarnas skogsavverkningar under 1800-talets senare hälft (Granberg 1938b). På sina uppteckningsresor under åren 1932–1937 kom Granberg i kontakt med berät- telser och minnen om fryksdalingarna som utgjorde ett främmande inslag i tim- merskogen. De förde också med sig nya redskap och ny teknik som kom att för- ändra och påverka arbetslivet. Kälkdonen som användes var annorlunda men också bruket att använda s.k. enbetshäst i stället för oxar i par för framkörning- en av timret. Denna ”lunning” på tillfälligt anordnade basvägar reserverade värmlänningarna för sina norska arbetshästar och de ville helst inte släppa in lokalbefolkningen på basvägarna och få dem trögkörda av oxgödsel. Så små- ningom tog man dock intryck och lärdom av varandras kunskaper och färdig- heter. Granberg skriver: Så hade östgötar och smålänningar fått lära sig, att man kunde använda hästar både för timmerkälkarna och för plogen, och värmlänningarna ha nog icke så liten andel i oxarnas snabba försvinnande i Götaland. Jag menar då den närmaste orsaken; i övrigt måste ju denna process ses i ett vida större sammanhang (Granberg 1938b: 86). Gunnar Granbergs kunskaper i finska, som var det val av främmande språk som han tidigare hade gjort, möjliggjorde hans anställning vid svenska ambassaden i Helsingfors. Carl Wilhelm von Sydow var nämligen av den meningen att utbildningen för att bli fullgod forskare borde innefatta kunskaper i minst ett främmande språk. Det allt större intresset för och kunskaperna om kulturutby- te, både nationellt och internationellt, grundlades i Granbergs folkminnesstudier. Det kommer till uttryck i ovan nämnda studie men också t.ex. i bidraget ”Finskt och skandinaviskt” (Granberg 1934c). Här gäller det de kulturella ut- byten som kunde beläggas mellan Sverige och Finland, bl.a. i form av ”stor- hässjan”. Gunnar Granberg (1906–1983) 209

Gunnar Granbergs vidare karriär som diplomat kan därför ses som en fort- sättning på detta hans intresse för kontakter mellan folk och nationer. När man ser tillbaka på hans folkloristiska gärning måste man imponeras. Det är en omfattande kunskapsproduktion som är samlad i de ovan presenterade texterna, särskilt när man betänker att de är tillkomna inom en sjuårsperiod av hans liv. Som pensionär slog sig Gunnar Granberg ner på gården Fallet djupt inne i Kopparbergs skogar. Gården var ett arv efter hans svärfar, författaren och folk- bildaren Karl-Erik Forsslund. Där ägnade han sig åt fårskötsel och släktforsk- ning tills han avled 1983.

Källor och litteratur Otryckta källor Lunds Universitets Folklivsarkiv (LUF): Avskriftsarkivet (A 445). Finska Litteratursällskapet, Folkminnesarkivet : Ljud- och videoinspelningar, Helsing- fors. SKSÄ 76.-77.1982.

Litteratur Bringéus, Nils-Arvid, 2008: Åke Campbell som etnolog. Uppsala. Campbell, Åke, 1936a: [Rec. av] Gunnar Granberg, Skogsrået i yngre nordisk folktradition. Rig , s. 37–43. — 1936b: [Rec. av] Gunnar Granberg, Skogsrået i yngre nordisk folktradition. Folkmin- nen och folktankar , s. 135–140. Granberg, Gunnar, 1932: Lövjerskor. Budkavlen , s. 3–24. — 1933: Skogsrået. En folkminnesgeografisk orientering. Rig , s. 145–185. — 1934a: Den kalendärt fixerade källdrickningen. En folkminnesgeografisk undersök- ning. Folkminnen och folktankar , s. 20–75. — 1934b: Släktklubban. Budkavlen , s. 1–13. — 1934c: Finskt och skandinaviskt. Budkavlen, s. 123–136. — 1935a: Skogsrået i yngre nordisk folktradition . (Diss.) Uppsala. — 1935b: Memorat und Sage. Einige metodische Gesichtspunkte. Saga och sed , s. 120– 127. — 1936: Genmäle. Folkminnen och folktankar , s. 200–204. — 1938a: Kyrkan och folktron. Svenska folket genom tiderna 4. — 1938b: Värmlänningarna som kulturspridare i Småland och Östergötland. Fatabu- ren , s. 69–88. Svensson, Sigfrid, 1974: Svensk etnologi . Stockholm. — 1983: Gunnar Granberg 1906–1983. Ethnologia Scandinavica , s. 157–159. 210 Jochum Stattin Carl-Herman Tillhagen (1906–2002) 211 Carl-Herman Tillhagen (1906–2002)

Bengt af Klintberg Foto: Nordiska museet. Nordiska Foto:

När Carl-Herman Tillhagen avled 2002 i den höga åldern av 95 år, hade han bakom sig en produktion av folkloristiska skrifter som hör till de mest omfattande någonsin i Sverige. Förutom ett stort antal artiklar publicerade han ett trettiotal böcker, av vilka flertalet var skrivna efter det att han hade gått i pension. Den bok som blev hans sista heter Släkt, barndom, studier och trycktes år 2000 privat i en begränsad upplaga för att delas ut till den närmaste familjekret- sen. Där kan man läsa att Carl-Herman Tillhagen på fädernet härstammade från en dalsländsk bondesläkt. Hans farfars far, Bryngel Jonsson (1794– 1866), var en välbärgad bonde på Mellomtorps gård i Bolstads socken som även blev ägare till gårdarna Tillhagen och Högsbo. Hans goda ekonomi berodde på att han under en sten på sina ägor hade hittat en silverskatt bestående av mer än ett kilo mynt, armband och halskedjor som inlöstes av staten. Bryngel fick så många söner att hans ägor inte kunde föda dem alla, och för barnbarnen blev de materiella villkoren ännu besvärligare. Flera av dem flyttade till Sundsvall, där två av sonsönerna blev åkare. Den ene var Carl-Her- man Tillhagens far, Herman Andersson, som gifte sig med en kvinna från Trehörningsjö i Ångermanland. ”Åkarns ungar” visade sig ha läshuvuden, flera av dem tog studenten. Till dem hörde Carl-Herman, vars studiebegåvning och framåtanda gjorde intryck på Sundsvallsbankens chef, Erik Berggren. Denne åtog sig att bekosta hans fortsatta studier vid Uppsala universitet genom lån under hela studietiden. Carl-Herman skrev 1932 in sig i Norrlands nation och följde under de följande åren undervisningen i litteraturhistoria, antikens historia och historia. För att förbättra sin ekonomi lärde han sig att använda landsmålsalfabetet och gjorde från och med sommaren 1934 folkminnesuppteckningar för Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala (ULMA). Det var under studietiden i Uppsala som 212 Bengt af Klintberg han bytte efternamnet Andersson mot namnet på den gård som hade tillhört hans farfars far, Tillhagen. Under Uppsalaåren blev han nära vän med en lysande forskarbegåvning, Gunnar Granberg, bondson från Östergötland och född samma år som Tillha- gen, 1906. Genom denne fick han höra talas om Lundadocenten C. W. von Sy- dows undervisning i folkminnesforskning. Hösten 1934 läste han ett anslag om att von Sydow skulle hålla en kurs i folklore i Uppsala och anmälde sig omgå- ende. Föreläsningarna handlade om folksagor, och Tillhagen blev genast engagerad i både ämnet och föreläsarens vetenskapliga förhållningssätt. Han tilldelades snart en egen seminarieuppgift som han löste till lärarens stora belåten- het, och det etablerades en bestående personlig kontakt mellan dem. Det var von Sydow som uppmuntrade honom att satsa sina krafter på folkminnesforskningen. Senare i livet tröttnade Carl-Herman Tillhagen aldrig på att betona von Sydows betydelse för folkloristiken, och han reviderade själv aldrig de teoretiska grundvalar för ämnet som han fick genom denne. Tillhagen avslutade aldrig sina studier för fil. kand.-examen i Uppsala. Ett av flera skäl var att han ville ha ett fast arbete, så att han kunde bilda familj med den unga organisten Brita Malmberg från Vessige i Halland. År 1936 anställ- des han vid det av John Nihlén ledda Samfundet för hembygdsvård och året därpå stod bröllopet. Han fann snart att arbetet under Nihlén inte passade honom, och när han våren 1939 fick ett erbjudande av Gunnar Granberg att komma till Nordiska museet accepterade han med glädje. Granberg hade blivit museilektor där 1937 efter att två år tidigare ha disputerat på avhandlingen Skogs- rået i yngre nordisk folktradition , och han anställde nu Tillhagen som sin amanuens. Ett år senare lämnade Granberg sin tjänst för en fortsatt diplomatisk karriär. Hans amanuens Carl-Herman Tillhagen blev däremot kvar på Nordiska museet ända till sin pension 1972, från 1961 med titeln intendent. En annan man som kom att få betydelse för Carl-Herman Tillhagens fortsatta verksamhet var den rikt begåvade zigenarhövdingen (eller, med nutida språkbruk, romske hövdingen) Johan Demitri Taikon. De lärde känna varandra i december 1943, då Tillhagen sökte upp honom i hans dåvarande vinterkvarter vid Bondegatan i Stockholm för att värva honom som sagesman för en under- sökning rörande romernas levnadsförhållanden, seder och bruk. De fann snart att båda kunde ha intresse av ett samarbete. Vad Taikon främst ville få ut av det var en romani-ordlista, medan Tillhagen ville uppteckna etnografiska uppgifter om romerna i Sverige och, inte minst, Johan Demitri Taikons repertoar av sagor. Sagosamlingen Taikon berättar kom ut 1946 och fick ett positivt mottagande både i fackkretsar och av den stora publiken. Det är tydligt att Tillha- gens uppteckningar inte återger sagorna ord för ord, vilket knappast hade varit möjligt eftersom boken utkom på ett kommersiellt förlag och Taikon inte behärskade svenska språket fullt ut. Baksidestexten understryker att han sett som sin uppgift att återskapa sin sagesmans berättarstil på god svenska: ”Tai- kon berättar livligt och med omisskännlig dramatisk talang. Han har även Carl-Herman Tillhagen (1906–2002) 213 haft den turen att finna en upptecknare, amanuensen C-H Tillhagen, som varit mäktig den svåra uppgiften att fånga hans berättelser på papperet så att konst- närskapet i det muntliga föredraget göres rättvisa.” Med andra ord: det lyckade resultatet berodde på att både berättaren och hans upptecknare kunde konsten att berätta ”livligt och med omisskännlig dramatisk talang”. Boken översattes både till tyska ( Taikon erzählt Zigeunermärchen , 1948, 1973) och till engelska ( The Gypsy Fiddle and Other Gypsy Tales , tills. med M. A. Ja- gendorf 1956). Under Carl-Herman Tillhagens tidiga år vid Nordiska museet fanns det flera tjänstemän med intresse för den del av vår kulturhistoria som består av folkliga nöjen, lekar och danser. Till dem hörde föreståndaren för museets etnologiska undersökning Gösta Berg och museilektorn Mats Rehnberg. Säkert var det en bidragande orsak till att Tillhagen under senare delen av 1940-talet utvecklades till en kunnig lekforskare. Hans tyngst vägande bidrag till lekforskningen, både bildligt och bokstavligt, är Svenska folklekar och danser (I–II, 1949–1950) som han utgav tillsammans med Nils Dencker. Den senare skrev avsnittet om sång- lekar och danser i del II (s. 253–487), medan Tillhagen sammanfattade hela den övriga lektraditionen. Det var ett kraftprov som lät honom visa prov på det som skulle komma att känneteckna honom som folkloristisk författare: förmå- gan att göra en logisk och genomtänkt klassifikation av ett nästan oöverskådligt rikt material och att presentera det på ett livfullt och lättillgängligt sätt. Intervjuerna med Taikon, som fortsatte ända tills denne avled, resulterade i en rad artiklar i The Journal of the Gypsy Lore Society och så småningom i handboken Zigenarna i Sverige (1965). De ledde även till att Tillhagen blev sakkunnig i 1954 års zigenarutredning och fick uppdraget som Arbetsmark- nadsstyrelsens (AMS) expert i zigenarfrågor 1959–1966. Under denna tid blev han personligen bekant med samtliga romska familjer i Sverige och medverkade till att de och deras miljöer blev fotografiskt dokumenterade. Om han från början hade haft en romantisk inställning till romernas nomadiserande liv, så ändrades den under dessa år, då han fick uppleva under vilka miserabla förhål- landen de bodde. Deras främsta önskemål var att få byta ut kalla och dragiga tält och husvagnar mot fasta bostäder, och Tillhagen blev deras talesman som aktivt bidrog till att de svenska romerna blev bofasta. På AMS uppskattades Tillhagens organisatoriska handlag, och han kom att tas i bruk i frågor som gällde inte bara romerna utan även en annan udda grupp på arbetsmarknaden, de s.k. arkivarbetarna. Bland dem fanns utlänningar med eller utan akademisk bakgrund, konstnärer som inte kunde försörja sig på sin konst, ogifta äldre kvinnor och personer som tidigare vårdats för psykisk ohäl- sa. Gemensamt för dem var att de inte kunde konkurrera på den öppna arbetsmarknaden, och vid mitten av 1900-talet ingick det i välfärdsstatens ideologi att de hade rätt till en egen inkomst, om också obetydlig. De flesta museer i Stockholm hade kanske fyra eller fem arkivarbetare med lön direkt från AMS, men i södra arkivsalen i Nordiska museet satt mer än tjugo, av vilka de flesta skrev maskin. Det berodde på att Carl-Herman Tillhagen 214 Bengt af Klintberg hade insett att den dåvarande arbetsmarknadssituationen gjorde det möjligt för honom att bygga upp en excerptsamling baserad på allt otryckt och tryckt käll- material om folklig diktning, tro och sed som fanns tillgängligt på museet. Un- der ett par årtionden försåg han sin personal med museets handskrivna uppteckningar och med bibliotekets tryckta källpublikationer. Allt skrevs ut i minst två exemplar på papper i halvt A4-format. Den ena utskriften sorterades in i ett realarkiv efter ett klassifikatoriskt system som Tillhagen hade utarbetat, medan en kopia placerades i ett topografiskt arkiv under den socken som uppteckningen var gjord i. Resultatet blev en systematiskt ordnad samling folklore som till sitt omfång torde ha få motsvarigheter i världen. Enligt en ungefärlig bedöm- ning innehåller realarkivet mer än en miljon excerpter ( Nordisk folkedigtning og folkemusik 1972:113). Det måste dock påpekas att många utskrifter kan innehålla smärre felaktigheter. Den folkloristiska excerptsamlingen på Nordiska museet har varit till stor nytta för en mängd forskare, journalister och studenter. En som också kunde dra nytta av den var Tillhagen själv. Han hade redan tidigare visat prov på sin förmåga att systematisera och presentera ett stort källmaterial i bokform, och på 1950-talet tog han på sig en uppgift av väldiga mått: att göra den första stora sammanfattningen av den folkmedicinska traditionen i Sverige. Bakgrunden var att ett medicinföretag, AB Recip, ville fira sitt femtioårsjubileum med en jubileumsskrift. På förslag av museets styresman Gösta Berg lät man den få formen av en bok om folkmedicinen före den rationella läkekonstens epok, och uppdraget att skriva den gick till Carl-Herman Tillhagen. Folklig läkekonst har fullt rättvist blivit Tillhagens mest kända bok. Den har kommit ut i tre upplagor (1958, 1962, 1977), och den ger en fascinerande inblick i den magiska botartradition som fördes vidare från generation till generation av bondesamhällets ”kloka” gubbar och gummor. Källmaterialet omfattar i stort sett allt tryckt och otryckt källmaterial som var tillgängligt i Sverige vid tidpunkten i fråga. Det presenteras i all sin variationsrikedom men ändå på ett sådant sätt att grundmönstren i en äldre tids magiska tänkande blir tydligt. Av utrymmesskäl har Tillhagen bara kunnat ge glimtar av de rationella folkliga behandlingsmetoder som också har existerat, vilket han själv beklagar (Tillha- gen 1962:5). På 1950-talet kom Carl-Herman Tillhagen att knyta nära kontakter med andra nordiska folklorister. Vid Köpenhamns universitet undervisade Laurits Bødker, sagoforskare och elev till C. W. von Sydow och från 1959 den förste föreståndaren för det nyinrättade Nordiska institutet för folkdiktning (NIF), och vid Oslo universitet hade Svale Solheim efterträtt Reidar Th. Christiansen som professor i folkminnesforskning. Ett konkret resultat av deras samarbete var en skandinavisk antologi med skämtsagor som utkom 1957 på danska (Bødker, Solheim & Tillhagen 1957) och året därpå på svenska (Tillhagen, Bødker & Solheim 1958). Av de tre utgivarna är Tillhagen den ende som också har upptecknat ett flertal av de sagor som ingår i urvalet. Han berättar dem livligt och med omisskännlig dramatisk talang. Faktum är att texterna röjer påtag- Carl-Herman Tillhagen (1906–2002) 215 liga stilistiska likheter med zigenarsagorna i Taikon berättar . Som utgivare av folksagor måste Carl-Herman Tillhagen därför räknas till samma kategori som t.ex. Asbjørnsen och Moe och Gabriel Djurklou, vilkas sagospråk inte speglar en autentisk muntlig tradition utan bär upptecknarens personliga signum. Yt- terligare ett resultat av de nordiska kontakterna var att Svale Solheim erbjöd Tillhagen att lägga fram Folklig läkekonst som doktorsavhandling vid Oslo universitet. Han försvarade den framgångsrikt där 1960. Bødker, Solheim och Tillhagen kom att bilda ett triumvirat, som signalerade ett uppbrott från den tidigare dominerande ”finska” forskarskolan och ett ökat intresse för traditionsbärarna. De samlades vid ett par tillfällen till vetenskapligt meningsutbyte i Svale Solheims sommarstuga i Valdres, de s.k. Valdres- symposierna. Där presenterades en sagoforskning baserad på funktionalistisk teori som var inriktad på studiet av sagorepertoarer, framförandepraxis och liknande frågor. Carl-Herman Tillhagen bidrog bl.a. 1962 med en presentation av den tyske samlaren och utgivaren av sagor Gottfried Henssen. Samma år inledde Tillhagen och Bødker ett samarbete i NIF:s regi, vars mål var att upprätta ett typindex över de tricksterhistorier som i Sverige be- rättades om Bellman och i Danmark ofta om Peder Wessel. Projektet avslutades aldrig, vilket berodde på att en allvarlig schism uppstod mellan de båda initiativtagarna. Bødker var en av de nordiska folklorister som var mest intresserade av ämnets teori, och det var utan tvivel han som hade tagit initia- tivet till kursändringen från textstudier till traditionsbärarstudier. Tillhagen, som genom sin stora erfarenhet som upptecknare hade mött många framstå- ende berättare, inledde ett nordiskt seminarium i folkdiktning i Köpenhamn med ett föredrag betitlat ”Traditionsbäraren”. Det framgick senare att Bødker uppfattade det som ett intrång i det han bestämt som sitt avhandlingsämne. Han bröt alla kontakter med Tillhagen, som förgäves försökte återställa det goda förhållandet mellan dem. År 1960 bildades en sammanslutning av folklorister från hela världen, Inter- national Society for Folk Narrative Research (ISFNR). Carl-Herman Tillhagen blev en av dess mest aktiva medlemmar och valdes vid en av kongresserna till europeisk vicepresident i sällskapet. Han underhöll en omfattande korrespondens med de kolleger han lärde känna på kongresserna och visade en gästfrihet som blev legendarisk i folkloristkretsar. I källaren i hans bostad vid Kyttinge- vägen på Lidingö fanns förutom hans bibliotek en ”folkloristsäng”, i vilken många av 1900-talets mest kända folklorister har sovit, t.ex. Archer Taylor, Linda Dégh och K. Rob. V. Wikman. De internationella kontakterna ledde ock- så till att han 1966 inbjöds till universiteten i Berkeley och Bloomington som gästprofessor. Under några år på 1960-talet möttes en av ISFNR utsedd kommission av sä- genforskare flera gånger för att diskutera möjligheten att åstadkomma en katalog över de europeiska sägentyperna. 1961 hade en reviderad version av Antti Aarnes och Stith Thompsons sagokatalog The Types of the Folktale utkommit, och tiden ansågs nu mogen att åstadkomma ett liknande klassifikatoriskt sys- 216 Bengt af Klintberg tem för sägnerna, den andra centrala genren inom berättartraditionen. Carl- Herman Tillhagen lade ner stor energi på projektet och föreslog en definition av begreppet sägen och en klassifikation i sägengrupper som än idag måste sä- gas ha stora förtjänster; bl.a. insåg han att det skulle bli svårt att åstadkomma en europeisk katalog om man inte begränsade termen sägen till att omfatta be- rättelser med fast episk struktur (Tillhagen 1964). Ett antal nationella sägenka- taloger har sedan dess sett dagens ljus, men målsättningen att utifrån dem skapa en sägenkatalog för hela Europa verkar ha skjutits på framtiden (jfr af Klint- berg 1993). År 1972 gick Tillhagen i pension. Det innebar inte att han slog av på sin arbetstakt. Tvärtom blev åren som pensionär hans mest produktiva tid som för- fattare. Han skrev mer än femton tjocka böcker som redovisade den folkliga tradition som han hade systematiserat i Nordiska museets folkminnessamling. Med sitt medryckande och lättillgängliga språk har böckerna fått många läsare, men de har även visat sig användbara i vetenskapliga sammanhang genom att alla uppgifter är försedda med källhänvisningar. Bäst är enligt min mening de böcker där han har begränsat sig till den svenska folktradition han kände så väl. Folklig ordakonst (1980) är en sammanställning av svenska ordstäv, Järnet och människorna (1981) är ett stycke svensk järnhistoria med tyngdpunkten lagd på folktron kring järnhanteringen. Innehållet i böckerna Barnet i folktron (1983), Jaktskrock (1985), Vävskrock (1986) och Allmogejakt i Sverige (1987) framgår med all önskvärd tydlighet av titlarna. Alla dessa böcker redovisar på ett pedagogiskt sätt var sitt utsnitt av svensk folklore och kulturhistoria. Något mer tveksam kan jag känna mig inför de böcker där Tillhagen har inspirerats av en äldre tids komparativa forskare till att återge myter, sagor och folktro från hela världen. Till dem hör hans översikt av folklig ornitologi, Fåg- larna i folktron (1978) och av folklig astronomi, Himlens stjärnor och vädrets makter (1991). Här kan man ibland få känslan att det är tillfälligheter som fått avgöra vad som finns med och inte finns med. En bok som Vardagsskrock (1982) hör heller inte till hans mer lyckade, vilket kan bero på att han kände sig mer hemmastadd i bondesamhällets folktro än i det skrock som cirkulerar i nutida urban miljö. Boken tål inte en jämförelse med hans danske kollega Iørn Piøs Den lille overtro (1973). Likaså måste man konstatera att hans sista folkloristiska bok Våra folkminnen (1999) är föråldrad i många stycken, vilket är rätt naturligt eftersom han skrev den efter fyllda nittio år. Dess största intresse ligger i det den berättar om författaren och hans syn på folkminnesforskningen. Dessa avslutande reservationer kan inte undanskymma det faktum att Carl-Herman Tillhagens insats inom svensk folkloristisk forskning är en av de mest imponerande under det förra århundradet. Han hör inte till de teoretiska förnyarna utan sällar sig till de föregångare som såg som sin uppgift att ordna och systematisera det omfångsrika folkloristiska materialet. Hans enastående flit och organisatoriska begåvning resulterade i en av världens största excerptsamlingar och en gedigen bokproduktion som har betytt mycket för att sprida kunskap om den svenska folktraditionen. Dessutom var han en person som de Carl-Herman Tillhagen (1906–2002) 217 som lärde känna honom inte glömmer, temperamentsfull och känslostark. Hans glädje i att berätta om folklig tro och dikt gjorde honom till en populärförelä- sare som få, men han var på samma gång en handlingskraftig pragmatiker, vilket han visade i sitt arbete för romerna. Och han brann verkligen för den forskning han hade gjort till sin: folkloristiken. August Strindberg skrev i ett brev: ”Min eld är den största i Sverige.” Inom sitt speciella verksamhetsfält kunde Carl-Herman Tillhagen göra orden till sina. Den festskrift som nordiska kolleger förärade Carl-Herman Tillhagen på hans 70-årsdag, Nordisk folktro (1976), innehåller jubilarens bibliografi för åren 1935–1976. De viktigaste böckerna i hans senare produktion finns upptag- na i den selektiva litteraturlistan härnedan. En artikel förtjänar ett särskilt om- nämnande, ”Högtidsstunder med en stor berättare” ( Fataburen 1995:251– 276). Här har Carl-Herman Tillhagen efter nästan ett halvt sekel återvänt till sitt samarbete med Johan Demitri Taikon. Han tecknar ett märkvärdigt levande porträtt av sin vän, ett porträtt som också formar sig till ett indirekt porträtt av Tillhagen själv. Läs den!

Litteratur Bødker, Laurits, Svale Solheim & Carl-Herman Tillhagen, 1957: Skæmtsomme eventyr fra Danmark, Norge og Sverige . København. af Klintberg, Bengt, 1993: The Types of the Swedish Folk Legend. Report on an un- finished catalogue. Arv 49, s. 67–74. — 2003: Carl-Herman Tillhagen. Svenska landsmål och svenskt folkliv , s. 117–128. Kvideland, Reimund, 1976: Carl-Herman Tillhagens tryckta skrifter 1935–1976. Nor- disk folktro. Studier tillägnade Carl-Herman Tillhagen 17 december 1976. Stock- holm. S. 297–304. Nordisk folkedigtning og folkemusik. Inventering af originalmateriale i nordiske institutioner . København 1972. (NIF Publications No. 1.) Papers on Folk-Medicine . Stockholm 1964. Red. Carl-Herman Tillhagen. (Även i Arv 18/19, 1962/63, s. 159–362.) Tillhagen, Carl-Herman, 1946: Taikon berättar. Stockholm. — 1947a: Med docka och snurra. Det glada Sverige 2. Stockholm. S. 1232–1264. — 1947b: Spel och dobbel. Det glada Sverige 2. Stockholm. S. 1265–1317. — 1958: Folklig läkekonst . Stockholm. (Senare uppl. 1962, 1977.) — 1961: Folklig spådomskonst. Stockholm. — 1962a: Das skandinavische Sagenmaterial und dessen Katalogisierung. Volkskunde 22, s. 149–170. — 1962b: Traditionsbäraren. Nordisk seminar i folkedigtning 1. København. S. 36–51. — 1964: Was ist eine Sage? Eine Definition und ein Vorschlag für ein europäisches Sa- gensystem. Acta Ethnographica Academiae Scientiarum Hungaricae 13, s. 9–17. — 1965: Zigenarna i Sverige . Stockholm. — 1966: Aktuelle Probleme innerhalb der Sagenforschung. Budkavlen 43/44, s. 115– 133. — 1967: Sägner och folktro kring pesten. Fataburen , s. 215–230. — 1969: Finnen und Lappen als Zauberkundige in der skandinavischen Volksüberlie- ferung. Kontakte und Grenzen. Festschrift für G. Heilfurth. Göttingen. S. 129–143. — 1978: Fåglarna i folktron. Stockholm. — 1980: Folklig ordakonst. Stockholm. 218 Bengt af Klintberg

— 1981: Järnet och människorna. Stockholm. — 1982: Vardagsskrock . Stockholm. — 1983: Barnet i folktron. Stockholm. — 1985: Jaktskrock . Stockholm. — 1986: Vävskrock . Stockholm. — 1987: Allmogejakt i Sverige. Stockholm. — 1989: Vår kropp i folktron. Stockholm. — 1991: Himlens stjärnor och vädrets makter. Stockholm. — 1995a: Högtidsstunder med en stor berättare. Fataburen , s. 251–276. — 1995b: Skogarna och träden. Stockholm. — 1997: Vattnens folklore . Stockholm. — 1999: Våra folkminnen. Stockholm. — 2000: Släkt, barndom, studier . Lidingö. (Privattryck.) Tillhagen, Carl-Herman & Nils Dencker, 1949–1950: Svenska folklekar och danser I–II. Stockholm. Tillhagen, Carl-Herman, Laurits Bødker & Svale Solheim, 1958: Skämtsamma historier från Sverige, Danmark och Norge . Stockholm. Julius Ejdestam (1912–1992) 219 Julius Ejdestam (1912–1992)

Anders Gustavsson Foto ägo. privati Foto

Julius Ejdestam föddes 1912 i Uppsala. Modern Ester var då knappt 17 år och fadern Julius var fem år äldre. Modern arbetade som städerska och senare hade hon ett café. Fadern var byggnadssnickare. Han skötte också filmvisning på kvällarna på Skandiabiografen i Uppsala. Eftersom far och son bar samma förnamn gick fadern inom familjen under smeknamnet ”Storjulle” och sonen kallades för ”Lilljulle”. I personliga brev som den senare skrev längre fram i livet kunde han underteckna skrivelsen med namnet ”Julle”. Däremot har jag inte hört att han kallades för ”Julle” i akademiska sammanhang utan bara Ejde- stam. År 1928 byttes efternamnet Jansson ut mot Ejdestam utan att bakgrunden till valet av just detta namn är känd. Sonen i familjen skall ha varit pådrivande bakom namnbytet. Denna familj med en så uttalad arbetarbakgrund fick dock höra en del spefulla kommentarer från omgivningen om att namnbytet kunde uppfattas som ”överklassfasoner”. Sonen Julius var liksom fadern tekniskt intresserad och prenumererade redan i ungdomen på en amerikansk tidskrift med namnet Popular Mechanics . Ett annat tidigt intresseområde avsåg handel och köpenskap. Han hade anlag för att bli affärsman, vilket han senare i livet kom att utnyttja både inom forskningen och på det praktiska planet. Ejdestam tog studentexamen 1931, filosofie kandidatexamen 1937 och filosofie licentiatexamen 1939, allt detta i Uppsala. Han arbetade sedan 1933 åt Landsmålsarkivets (ULMA:s) folkminnesavdelning i Uppsala och fick 1939 tjänst som amanuens där. Uppgiften bestod speciellt i att distribuera frågelistor. Föreståndaren för avdelningen Åke Campbell beskrev honom i ett brev 1939 som ”en duktig expeditionsman, därom kan ej råda delade meningar” (Bringéus 2008:70). Samarbetet mellan Campbell och amanuensen Ejdestam kom att fungera bra. I ett brev 1940 skriver Campbell att ”det är rena undan- tagsfallet, om våra meningar någon gång gått isär. Och någon katastrof blir det 220 Anders Gustavsson då ej heller. Skäl och motskäl respekteras här” (Bringéus 2008:72). 1939–1946 var Ejdestam också assistent inom arbetet med Atlas över svensk folkkultur . Han utförde de olika kartorna om vårseder. Före doktorsavhandlingen 1944 publicerade Ejdestam flera vetenskapliga uppsatser i tidskrifterna Folkminnen och folktankar och Svenska landsmål och svenskt folkliv . Vårseder stod i fokus och folklivsuppteckningar användes som källmaterial. Kartor som upprättades fick visa på sedernas regionala utbredning och spridningsförlopp i ett sentida perspektiv. Ett diffusionistiskt tänkesätt var framträdande. Förebilder hämtades från det år 1928 startade tyska atlasarbetet Atlas der deutschen Volkskunde , som var mycket aktivt under förra delen av 1930-talet och där man ägnade sig åt samtidsdokumentation. Ejdestam har även haft Sigurd Erixons atlasarbeten som förebild. I studien ”Svenska vårse- der” 1940, som utgör en kommentar till tjugo publicerade kartor, betecknade Ejdestam Erixons arbeten som ”det märkligaste och värdefullaste dokument av kulturgeografisk art, vi äga” (Ejdestam 1940b:1). I en tidig uppsats 1938 diskuterade Ejdestam påskriset. Han kallade sin studie för ”en kulturgeografisk undersökning”, vilket ligger i linje med forsk- ningsinriktningen hos Åke Campbell (Lilja 1996:114, Bringéus 2008:53). Stu- dien bygger på en frågelistundersökning som Ejdestam själv genomförde 1937 och 1938. Han kunde med hjälp av en karta visa på ett kärnområde i östra Svea- land där seden var känd redan före 1880. Sedan spreds den vidare till större delen av Sverige med undantag för de västligaste delarna och Gotland, dvs. om- råden som längre tillbaka i tiden tillhört Danmark–Norge. För att kunna visa på kulturgränser var det för Ejdestam viktigt att också markera negativa belägg. Strängt källkritiska aspekter lades på insamlat material i folkminnesarkiven. Behovet av forskning kring materialet inskärptes tydligt i denna tidiga uppsats, som är av principiell karaktär och pekar framåt mot Ejdestams senare vetenskapliga arbeten. Före avhandlingen skrev Ejdestam inte enbart om vårseder. 1942 publicerade han en uppsats om sockenboöknamn, där folkloristisk och filologisk analys kombineras med varandra. Dessa öknamn kan t.ex. ha uppstått genom allitte- ration, som exempelvis i ”Vingåkers vargar”. Detta är en klart innovativ uppsats. Föreställningar om tomten granskas i en uppsats 1943. Här polemiserar Ej- destam mot Sigfrid Svensson, som i boken Bygd och yttervärld 1942 argumenterat för att tomten i den folkliga trosvärlden ursprungligen uppfattades som ett ont väsen, ett s.k. dragväsen. Först senare blev den, bl.a. genom Viktor Ryd- bergs dikt, betraktad som god. Ejdestam däremot vill föra i bevis att tomten ute bland folket hela tiden har uppfattats som ett gott väsen, som man inte behövde vara rädd för utan som man i stället kunde dra fördelar av. Motsatsen utgjordes av mjölkharen, vars ägare stämplades som häxa. Denna polemik publicerades året före den häftiga diskussionen mellan Sigfrid Svensson och Julius Ejdestam om den senares avhandling. Julius Ejdestam (1912–1992) 221

En kritisk inställning till andra forskare märks även i Ejdestams uppsats ”Krets- och barfotagång” (1943–1944) som behandlar en sed på våren när barnen springer ut barfota. Folkloristen Hilding Celander hade tidigare undersökt denna sed och sökt efter dess ursprung långt tillbaka i tiden. Det är dessa tolkningar som Ejdestam vill pröva på nytt och kritisera: ”Vi skola här studera de ifrågavarande sedernas komposition något mera ingående än som skett i Celan- ders arbete.” Bl.a. ifrågasätter Ejdestam en jämförelse med Island som Celan- der gjort. Frågan är emellertid vem av dessa båda forskare som är mest spekulativ, när de diskuterar sedvänjor mycket långt tillbaka i tiden med ett magert material eller t.o.m. avsaknad av material. År 1943 kom boken Bilder ur lanthandelns historia som Ejdestam utgav tillsammans med Nathan Hedin och Erik Nygren. Han skrev själv den första delen av boken med titeln ”Handeln i äldre tider”. Ett omfattande folkminnesmaterial som insamlats just med tanke på denna undersökning presenteras och analyseras. Framställningen ger en grundlig historisk översikt av tiden före och strax efter de första lanthandelsbutikerna, som tillkom i och med att näringsfri- hetslagstiftningen fullt ut genomfördes 1864. Genom denna undersökning breddade Ejdestam sitt forskningsfält på ett påtagligt sätt. Boken har gett vär- defull historisk kunskap som har ett bestående värde. Det visas bl.a. av att en andra upplaga av boken utkom 1965. Den 17 maj 1944 försvarade Ejdestam sin doktorsavhandling vid Institutet för folklivsforskning i Stockholm. Temat var Årseldarnas samband med boskapsskötsel och åkerbruk i Sverige. Det första kapitlet på cirka fyrtio sidor tar upp principiella frågor om folksedernas spridningsvägar. Den diffusionistiska utgångspunkten är starkt framträdande. I de följande kapitlen presenteras och diskuteras olika eldar som är knutna till våren: Valborgsmässoeldar, Pere- grinuseldar, eldar vid Kristi himmelsfärds dag och vid Ture- och Tykodagarna, påskeldar och midsommareldar. Fakultetsopponent var Sigfrid Svensson, som då var intendent vid Nordiska museet i Stockholm. Han tog, enligt den tryckta versionen av oppositionen i tidskriften Rig , upp en grundläggande diskussion kring det första kapitlet i avhandlingen. Oenigheten mellan opponenten och av- handlingsförfattaren var djupgående. Svensson vände sig mot Ejdestams tes att folkseder sprids från städer till landsbygd, i första hand från borgarklass och högreståndspersoner i Stockholm och att impulserna kommit dit för länge sedan genom tysk påverkan. Svensson hade i sina studier framhållit betydelsen av spridning från bygd till bygd och folksedernas inhemska ursprung sedan lång tid tillbaka, inte minst i boken Bygd och yttervärld 1942. Enligt Ejdestam skulle påskeldarna ha kommit till Göteborg på 1600-talet via holländska han- delsmän och därefter ha spridits till landsbygden i västra Sverige. Svensson vände sig vidare mot Ejdestams tes att spridning inte kunde ske från värmlandsfinnar till den infödda svenska befolkningen, eftersom finnar- na stod lägre på den sociala skalan. Ejdestam menade att spridning av kultur- nyheter aldrig kan ske nerifrån och uppåt socialt sett. Svensson tar fram konkreta belägg för att kulturspridning förekommit från finnar till svenskar. Om 222 Anders Gustavsson

Ejdestams åsikt framhåller Svensson att författaren ”härvid haft en förut- skickad mening, att spridningen nödvändigtvis måste ha gått från väster till öster”. Svensson verkar inte ha något förtroende för de historiska tolkningar som Ejdestam gjort. I fråga om Valborgsmässoeldarnas uppkomst och spridning konstaterar han: ”[F]örf. har här gjort en konstruktion utan stöd av verkligheten.” Dessa eldar är mycket äldre i Sverige än vad Ejdestam anser, och detta visar Svensson med flera äldre belägg; de är äldre än Peregrinuseldarna den 16 maj, medan Ejdestam förfäktade den motsatta åsikten. Om piskningen med ris på fettisdagen skriver Svensson: ”Vi nödgas dock konstatera, att underlaget för förf:s generella tes baserar sig på blotta antagandet.” Ejdestam tillskrivs i denna opposition helt klart epitetet spekulativ forskare till skillnad från objektiv. Detta kan ha blivit ödesdigert för honom med tanke på en då- tida akademisk framtid. Andre opponent vid disputationen var sociologiprofessorn K. Rob. V. Wik- man i Åbo. Han publicerade också en lång recension av avhandlingen i Svenska landsmål och svenskt folkliv. Liksom Svensson var han kritisk mot inlednings- kapitlet om folksedens spridningsvägar. ”Det är utan tvivel ur alla synpunkter ett kardinalfel att inleda en vetenskaplig framställning med att dogmatiskt fast- slå principerna i stället för att metodiskt diskutera dem.” Wikman vände sig vidare mot att Ejdestam drog slutsatser kring historiska förhållanden långt tillbaka i tiden med utgångspunkt från utbredningskartor som bygger på sentida upp- teckningsmaterial. Detta är ”ett metodfel, som Ejdestams spridningsteori blot- tar och som främst ligger däri, att han betraktar kulturspridningen som en historisk konstant faktor”. I fråga om tolkningen av midsommareldarna i äldre tid fann Wikman att Ejdestam ”våldför sig på ett historiskt faktum”. Däremot gav Wikman Ejdestam erkänsla för hans behandling av eldarna vid Kristi him- melsfärds dag. Detta kapitel innehåller ”de intressantaste och pålitligaste resultaten i Ejdestams arbete”, eftersom han ”här på ett förtjänstfullt sätt utrett sambandet mellan den uppspirande brodden och eldarna”. Totalt sett överväger de kritiska synpunkterna i recensionen. Det var tolkningarna som i stor utsträck- ning inte ansågs hålla måttet. Efter disputationen arbetade Ejdestam vidare på Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala och avslutade sin anställning där 1948 på egen begäran (ULMA:s tjänstearkiv B 1C:44). Efter avhandlingen publicerade han endast en vetenskaplig uppsats på 1940-talet, ”Omfärd vid besittningstagande av jordegendom” (1946/1947), innan han kom att ägna sig åt annan verksamhet. I denna studie utgår författaren från folkminnesmaterialet och följer det studerade magiska bruket med bl.a. eld tillbaka till de medeltida landskapslagarna. De ju- ridiska bestämmelserna där skulle enligt Ejdestam gå tillbaka på magiska före- ställningar inom den äldre folktron. Här kopplas på ett spännande sätt ett forntida bruk med kringvandring av ett jordområde till senare tiders sägenmaterial. Den hårda kritiken vid disputationen kan ha bidragit till att Ejdestams vetenskapliga verksamhet upphörde. Han kom i stället att ägna sig en hel del åt släkt- forskning. Han upprättade släkttavlor för olika familjer och lät sedan sälja dem Julius Ejdestam (1912–1992) 223 till den släkt som berördes. Detta utgör ett konkret exempel på hans intresse för ekonomisk verksamhet och handel. Han utgav 1952 en Handbok för direktför- säljare . Ett annat av Ejdestams arbetsområden var bokförlagsbranschen. Han var anställd som redaktionschef och disponent hos bokförlaget Hermes i Uddevalla från 1946 till 1954. Han var även verksam som redaktör för det stora verket Sveriges bebyggelse. Statistisk-topografisk beskrivning över Sveriges städer och landsbygd (Ejdestam 1948). Åren 1959–1961 var han redaktionssekreterare på Albert Bonniers förlag och 1963–1965 redaktionschef på Lantbrukstek- niska förlaget. Julius Ejdestam var under tiden 1965–1977 föreståndare för Institutet för folkminnesforskning i Göteborg. Namnet ändrades först till Institutet för folklivsforskning och från 1970 till Institutet för folklore. Där mötte jag honom första gången 1966 i de dåvarande lokalerna i gamla Stadsbiblioteket. Det var när jag sökte efter arkivaliskt material till min pågående trebetygsuppsats i etnologi i Lund. Ejdestam var mycket tillmötesgående och hjälpsam mot en ung student. Han påtalade hur viktigt det var att arkiven bedrev forskning. Hans fö- reträdare Carl-Martin Bergstrand, som var arkivföreståndare 1933–1964, var enligt honom inte någon framstående forskare utan hade primärt ägnat sig åt insamling. Det var inget som Ejdestam prioriterade. Det gällde i stället att bearbeta det omfattande folkloristiska material som redan fanns vid arkivet. En om- arbetning av realkatalogen och utarbetande av nya register utgjorde väsentliga arbetsuppgifter. Detta framgår tydligt av flera årsberättelser från institutet som Ejdestam har skrivit. Under den första tiden i Göteborg kom Ejdestam att återuppta sitt vetenskapliga författarskap som legat nere sedan 1940-talet. Att det var en nystart med att författa studier byggda på folklivsarkivens samlingar och få dem publicerade framgår tydligt i ett brev den 30 maj 1966 till förste arkivarie Richard Broberg på ULMA. Ejdestam hade manuskriptet till en förnamnsstudie klart och bad Broberg granska det samt fråga redaktören Dag Strömbäck om denna uppsats skulle kunna publiceras i tidskriften Svenska landsmål och svenskt folkliv. ”För mig skulle det vara roligt att åter få något publicerat där – även med tanke på att det var i Sv.lm. som mina vårseder trycktes” (ULMA:s tjäns- tearkiv E 1C:44). Studien kom att tryckas i årgång 1966 (tryckt 1967) av tidskriften. Ejdestam håller fast vid karteringstekniken från 1940-talet och under- söker förändringar som har skett i namnskicket under sextioårsperioden 1860 till 1920. Frågorna om spridningsvägar som var så framträdande på 1940-talet finns dock inte kvar. En nyhet är att författaren använder sig av kyrkoböcker och inte som tidigare huvudsakligen bygger på material i folklivsarkiven. Den- na uppsats har ett principiellt vetenskapligt värde. Det gällde för Ejdestam att göra materialet i arkiven känt för en bredare all- mänhet och inte bara i vetenskapliga tidskrifter. Det bör ha fungerat bra eftersom Rabén & Sjögrens bokförlag gav ut huvudparten av de böcker som han skrev under tiden 1969–1980. De har karaktären av sammanställningar av 224 Anders Gustavsson svenskt arkivmaterial och belägg ur tryckta källor, till stor del av lokalhistorisk art. Olika samhällsklasser i det äldre samhället blir belysta. Böckerna är försed- da med ett rikhaltigt bildmaterial, både foton och konstverk, från olika musei- arkiv, särskilt från Nordiska museet. Ejdestam tar i dessa senare böcker inte upp vetenskapliga diskussioner med andra forskare utan går sin egen väg fram för att upplysa allmänheten. Mest känt av dessa populärvetenskapliga arbeten är väl Svenskt folklivslexikon , som utkom 1975 och i en andra upplaga 1992. Efter pensioneringen 1977 var Ejdestam först några år bosatt ute på landet i Östergötland och därefter på ett lantställe i Uppland. Där avled han den 13 juni 1992 efter att i slutet av sitt liv ha drabbats av stroke.

Källor och litteratur Källor Institutet för språk och folkminnen, Folkminnesavdelningen i Uppsala : Tjänstearkivet: ULMA B 1C:44 och ULMA E 1C:44.

Litteratur Bringéus, Nils-Arvid, 2008: Åke Campbell som etnolog . Uppsala. Ejdestam, Julius, 1938: Påskriset – en modern folksed. Folkminnen och folktankar, s. 151–163. — 1939: En folkminnesgeografisk studie. Folkminnen och folktankar, s. 5–13. — 1940a: Piskning med ris vid årshögtider. Folkminnen och folktankar, s. 52–81. — 1940b: Svenska vårseder. Svenska landsmål och svenskt folkliv B. 40, s. 1–60. — 1942: Sockenboöknamnen. Folkminnen och folktankar, s. 45–60. — 1943: Är tomten ett dragväsen? Folkminnen och folktankar, s. 8–17. — 1943–1944: Krets- och barfotagång. Svenska landsmål och svenskt folkliv, s. 195– 205. — 1944a: Om folksedens spridningsvägar. Rig, s. 158–172. — 1944b: Årseldarnas samband med boskapsskötsel och åkerbruk i Sverige . Uppsala/ København. — 1946 (tr. 1947): Omfärd vid besittningstagande av jordegendom. Svenska landsmål och svenskt folkliv, s. 86–114. — 1948: Årets högtider. Sveriges bebyggelse. Statistisk-topografisk beskrivning över Sveriges städer och landsbygd. Del V. Uddevalla. — 1952: Handbok för direktförsäljare. Uppsala. — 1966 (tr.1967): En förnamnsstudie. Svenska landsmål och svenskt folkliv , s. 39–61. — 1975: Svenskt folklivslexikon . Stockholm. (Ny uppl. 1992.) Ejdestam, Julius, Nathan Hedin & Erik Nygren, 1943: Bilder ur lanthandelns historia . Västerås. (2 uppl. 1965.) Lilja, Agneta, 1996: Föreställningen om den ideala uppteckningen . Uppsala. Svensson, Sigfrid, 1942: Bygd och yttervärld . Stockholm. — 1944a: [Rec. av] Julius Ejdestam, Årseldarnas samband med boskapsskötsel och åkerbruk i Sverige. Rig, s. 65–86. — 1944b: Årseldarna. En slutreplik till J. Ejdestam. Rig, s. 173–176. Wikman, K. Rob. V., 1942 (tr. 1944): [Rec. av] Julius Ejdestam, Årseldarnas samband med boskapsskötsel och åkerbruk i Sverige. Svenska landsmål och svenskt folkliv , s. 121–132. Gertrud Grenander Nyberg (1912–2003) 225 Gertrud Grenander Nyberg (1912–2003)

Janken Myrdal Foto ägo. privati Foto

Vi stod i vår sovkupé, Mátyás och jag. Han hade tagit fram muggar och en flas- ka slivovits. Mátyás höll på att träna mig i livsnjutningens konst. Plötsligt knackade det på dörren som rycktes upp. ”Vad gör ni?” Gertrud stack in huvu- det. Mátyás, som alltid fann sig i varje situation, plockade fram en mugg till. Jag betraktar Gertrud Grenander Nyberg och Mátyás Szabó som de som lär- de upp mig i den klassiska etnologin. Jag såg den klassiska etnologin (som då kallades folklivsforskning) som en av den borgerliga vetenskapens stora språng framåt och jag ville lära mig allt. Vi arbetade ihop i många år med att publicera fynd av trä från en vikingatida bondby. Det grundläggande problemet var att identifiera vilka föremål dessa träbitar en gång varit en del av. För att klara av det måste man ha en bred kunskap om den europeiska folkkulturens föremålsflora. De lärde mig vilka grundläggande verk man måste börja med, och vi utvecklade ett sätt att diskutera och se på föremålen, där formerna var som ett språk med sin vokabulär och grammatik. Gertrud Grenander Nyberg var full av berättelser om etnologins stora tid. Hon hade bokstavligt talat suttit vid Sigurd Erixons fötter (i en tågkupé på väg från Oslo), och hennes berättelse om hur Erixon blev besviken på henne, en av favoriteleverna, när hon födde barn i stället för att forska har jag berättat i annat sammanhang (Myrdal 1992). Hennes nyfikenhet var okuvlig, och i många år – om det ringde tidigt på morgonen – visste jag att det var hon som under natten kommit på en idé som genast måste avhandlas, för övrigt ofta någon riktigt intressant tankegång. Gertrud Grenander föddes 26 juli 1912 och var dotter till en frisinnad jägmästare, Tell Grenander, som ansåg att begåvade kvinnor skulle ha utbildning. Hennes mor, Gunborg, var kyrkoherdedotter från Burträsk i Västerbot- ten. Gertrud tillbringade sina tidigaste år i Norrland, men från det hon var nio år gick hon i skola i Uppsala, där hon tog studenten 1931. Samma år började 226 Janken Myrdal hon vävlärarutbildning i Stockholm, men när hon var färdig 1933 fanns inga arbeten att få. I stället drogs hon in i museiarbete genom professor Gerda Boëthius och Emelie von Walterstorff. Den sistnämnda, som var anställd på Nordiska museet, skickade sin unga medarbetare på inventeringsuppdrag i Da- larna och norra Uppland. För att komma in på museibanan började hon läsa vid universitet: arkeologi och konsthistoria i Uppsala och som sagt folklivsforskning för Sigurd Erixon i Stockholm. Sin kandidatuppsats skrev hon om härveln 1938. Samma år gifte hon sig med Alf Nyberg och fick under de följande fem åren tre döttrar. (Om Grenander Nyberg se Ågren 1992.) Hon hade redan då påbörjat en forskarkarriär för Sigurd Erixon, men den fick ligga nere under lång tid. En orsak var barn och hemarbete, även om hon enligt sina barn (som jag talat med specifikt om detta) ständigt höll på med forskning, och Alf hävdade alltid att han var en av den svenska etnologins viktigaste mecenater genom att ha understött Gertrud i hennes forskningar, eftersom hon inte fick betalt för att slutföra sina doktorandstudier. Det blev i stället Alf Nyberg som disputerade under småbarnsåren, och han gick sedan en helt lysande karriär inom meteorologin till mötes. Han blev inte bara chef för SMHI från 1955 och fram till 1974 utan även president för me- teorologernas världsorganisation under 1963–1971. Han var en mycket sansad och genomklok person. På äldre dagar ägnade han sig för övrigt åt etnologi (vädertecken). Genom att följa med sin man på resor, där hon ständigt iakttog vardagsliv, fick Gertrud en personlig erfarenhet av det textila arbetet världen över. Hon hade börjat tidigt, men det var först sent i livet som Gertrud Grenander Nyberg verkligen började publicera sig. Gör man statistik över hennes publicering, baserat på bibliografin (Larson 1992) och sökningar i Libris får man en märklig kurva. Under många år kommer bara enstaka skrifter vartannat eller vart tredje år. Här ingick hennes licentiatavhandling 1948 om sömnadsindustri. Samtidigt gjorde hon en studie av ett charkuteri, inspirerad av socialantropolo- giska studier vid universitetet i Chicago, där hon vistats 1947. (Denna för sin tid nyskapande studie kom emellertid att publiceras mycket senare, år 1985.) Först i slutet av 1960-talet ökar antalet publikationer och från det att hon publicerat sin massiva avhandling Lanthemmets vävstolar 1974 – 63 år gammal – följde sedan en brant stigande kurva. Under hela 1980-talet publicerade hon mer än tio vetenskapliga arbeten i genomsnitt per år, och först i början av 1990-talet – då hon var över åttio år gammal – började kurvan falla. Kurvans långsamma start och sedan snabba stigning är svår att förklara enbart med barnpassning. När Gertrud Grenander Nyberg når sin take off-fas var det yngsta barnet i mitten av tjugoårsåldern. En bidragande orsak är i stället att hon under många år samlat material som sedan kunde omsättas i ett antal över- gripande studier. Jag har betraktat den kista full med excerpter som stod hemma hos henne. Det skall nämnas att Kersti Jobs-Björklöf hjälpte Grenander Ny- berg att sortera i kistans mängder av anteckningar och utkast för att hon slutligen skulle få ihop texten till avhandlingen. Gertrud Grenander Nyberg (1912–2003) 227

Det kan också finnas en annan förklaring, som ligger i folklivsforskningens teori- och metodutveckling. Grenander Nybergs avhandling är ett grundläg- gande verk där hon går igenom alla olika vävstolstyper för att kunna sortera äldre typer från yngre. Här finns ett antal utbredningskartor. Hon identifierar ett norrländskt innovationsområde utmed kusten och ett reliktområde i det inre av Norrland. En rad detaljer som är ålderdomliga i södra Sverige finner hon levande i dessa reliktområden i norr. Detaljeringsgraden är hög. Avhandlingen är fylld med utblickar på ett europeiskt jämförelsematerial och avslutas med un- dersökningar om vävningen och om folklore kring vävningen. Någon egentlig teori presenteras inte; inledningen markerar anslutning till Sigurd Erixons komparativa metod. En av de intressantaste meningarna i hela avhandlingen finns i förordet; i själva verket bildar den hela förordets summering och avslutning: ”Min förste akademiske lärare Sigurd Erixon sade mig en gång ’Idéernas tid är slut, nu är det idoga arbetets tid inne.’ I denna anda har mina forskningar utförts” (Gre- nander Nyberg 1974:12). Det intressanta är då inte om Erixon verkligen sagt detta eller ej utan att en av hans sista och mest hängivna elever uppfattade att han sagt detta. I själva verket är det en gravskrift över den klassiska etnologin som Grenan- der Nyberg här, helt omedvetet, levererar. Vem vill arbeta inom en forskning där föregångarna tänkt färdigt och den enda uppgift som återstår är att fylla deras tankar med fakta? Det är givet att de unga etnologerna antingen måste störta hela idévärlden (reliktområden, innovationsområden osv.) i gruset eller helt överge forskningsfältet. Som bekant förmådde de inte genomföra det först- nämnda alternativet utan valde det senare. Ungefär när vi började arbetet med Elisenhof, skrev Mátyás Szabó och Gertrud Grenander Nyberg var sin försvarsartikel för föremålsforskningen i tidskriften Rig , år 1972 respektive 1976. Eftersom det är Gertrud Grenander Nyberg som denna artikel handlar om skall jag enbart ta upp hennes artikel, men båda använde ungefär samma argumentationslinjer. I artikeln ”Redskap som vittnesbörd” i Rig 1976 menade hon att föremålen och redskapen kan ge kunskaper om status och föreställningar. Fortfarande var hon fångad av de Erixonska tankegångarna om att man skulle använda de tre ”etnologiska dimensionerna”, som ett slags givna storheter. Men framför allt ville hon – med hänvisning till de ungerska etnologerna Fél och Hofer – visa på käns- lomässiga och symboliska dimensioner. Detta tema återkom hon till i artiklar om t.ex. föremål som trygghetsgivande. Argumentet kan användas för att försvara viss forskning på föremål, men detta är en hopplös försvarslinje för föremålsforskningen som något centralt inom de historiska vetenskaperna, eftersom andra källmaterial, som konst eller skriftliga källor, alltid kommer att vara mentalitetshistoriens huvudkällor. Hennes artiklar ledde inte heller till någon återkomst för föremålsforskningen, och i praktiken kom hon inte heller själv att följa detta program i någon större utsträckning. (Det är en annan sak att det är motiverat att använda föremålen som ett viktigt kom- 228 Janken Myrdal pletterande källmaterial till studiet av mentalitetens och ideologins föränd- ring.) Föremålens huvudsakliga upplysningar kommer alltid att handla om hur människorna genom århundradena löst de praktiska problem de ställts inför. Dessa problem har upptagit nästan all verksamhet och det mesta av människors tänkande genom århundraden. Inte ens det rent andliga – mentalitetshistorien som sådan – kan förstås om man inte ser det materiella och den hårda intellektuella ansträngning som den materiella och vardagliga tillvaron krävt. Varda- gens krav har format idéer och de metaforer som dessa kläs i. Detta är den egentliga och grundläggande försvarslinjen för föremålsstudier som något helt centralt, och det var också den uppgiften som Gertrud Grenander Nyberg hade ställt sig och alltmer uttalat skulle återkomma till. Redan i avhandlingen finns detta som en undertext, men nedtryckt av den klassiska etnologins rigida krav på att forskaren skulle finna diffusion och re- likt. I den viktiga boken Så vävde de , som kom 1976, visade hon att det i själva verket var något annat som var den centrala frågeställningen för henne. Hon skriver i förordet: ”Det har varit min ambition, då jag skrivit, att visa att väv- ning kan vara en vetenskap i ordets ursprungliga betydelse och att samtidigt skildra den så klart som möjligt” (Grenander Nyberg 1976:7). Detta är också ett program hon i denna bok framgångsrikt genomför. Det är en lysande skildring av olika vävtekniker och hur dessa löser de materiella problem människor i olika sammanhang och kulturer ställs inför. Man blir tagen av uppfinningsri- kedomen och samtidigt av den naturens begränsning som denna tankens och praktikens rikedom utbreder sig inom. Boken är helt genomsyrad av teknikbeskrivningar. Förvisso finns här också människors känslor för de föremål som de arbetar mycket med. Vävningen på- gick under vinterhalvåret, och det fanns en förväntans glädje i att bära in och sätta upp vävstolen, men det fanns också en glädje i arbetets färdigställande när den togs isär och fördes ut. ”Det känns som om man fått ut vävstol’n”, är ett talesätt författaren anför även i dess mer drastiska variant: ”Det känns sum en haddo fått ut vävston, sa käringa när gubben va dör” (Grenander Nyberg 1976: 13). Den tekniska beskrivningen är global. Vi får följa nomadernas enkla vävsto- lar, den isländska vävningen som utvecklades i ett överflöd av ull men i en brist på trä till vävstolar. För oss egendomliga tekniska lösningar, som dock varit helt självklara i andra kulturer, är t.ex. väven som spänns genom ett band kring väverskans rygg. Denna s.k. ”ryggbandsväv” visar sig, enligt Grenander Ny- berg, ge stora tekniska möjligheter till variation genom att man också kan arbeta med ryggen och åstadkomma en elasticitet i vävspänningen. Gertrud Gre- nander Nyberg gör i sin detaljerade redogörelse upp med en av etnologins (än- nu kvarblivande) idéer om samband mellan det enkelt ”primitiva” och ålder- domlighet. Ett sådant samband kan finnas men också leda helt fel. Hon ifrågasätter således finska forskares diskussion om den karelska ”bakståndar- typen utan hela gavlar”. Denna typ kan jämföras inte bara med ålderdomliga Gertrud Grenander Nyberg (1912–2003) 229 typer utan också med de moderna bomullsvävstolarna som också innehöll för- enklade element (1976:73–74). Den underliggande tankegången, som Gertrud Grenander Nyberg dock inte lyfter upp och problematiserar utan tar som en självklarhet vilken hon samtidigt argumenterar för, är att kvinnor är lika tekniskt begåvade som män. Detaljbe- skrivningarna av olika vävtekniker eller av hur vävstolens olika delar fungerar tjänar detta syfte. Särskilt hennes intresse för härveln, detta räkneredskap för mängden tråd, hör samman med hennes identifiering av och hyllning till kvinnors begåvning och förmåga att utveckla tekniken. Därmed ansluter hennes forskning till den moderna genusforskningen som alltmer börjar framhäva kompetensen och kvinnornas bidrag till den stora utvecklingen. Efter avhandlingen blev Elisenhofpublikationen hennes stora vetenskapliga projekt (Szabó, Grenander Nyberg & Myrdal 1985). I huvudpublikationen från 1985 skrev hon en stor del av avsnittet om trä (som upptog det mesta av boken) och ansvarade själv för avsnittet om läder. Dessutom, och som utlöpare av detta projekt, skrev hon en rad artiklar kring järnålderskvinnornas produktion. Upp- delningen var i grova drag att jag tog hand om jordbruksredskap, Gertrud om det textila, Mátyás om transporter och byggnadsdetaljer. Dessutom grubblade vi mycket över vad vi kallade ”pinnologin”, vad alla dessa pinnar använts till: korvstickor, metredskap osv. Hela bokens idé var att använda det stora etnologiska jämförelsematerialet och vi föreställde oss att en del tekniska lösningar kunde ha försvunnit i södra Skandinavien men blivit kvar någon annanstans i Europa. (Vi reste mycket och den inledningsvis berättade episoden är från en av dessa resor.) Eftersom vi levde tillsammans med dessa föremål i nästan tio år, är det till slut svårt att avgöra vem som kom på vad. Förutom om vävstolarna och det arkeologiska projektet skrev Gertrud Gre- nander Nyberg också om en rad andra arbetsprocesser, som linodling, virkning etc. Detta sammanfattades i hennes bok om hela hemslöjden, således även in- kluderande den hårda, manliga träslöjden. Svensk slöjdhistoria kom i en första upplaga 1988 och i en andra upplaga 1995. Hennes beskrivningar av den hårda slöjden når dock inte samma grad av inträngande beskrivning som i hennes tidigare skrifter om den textila, vilket dock delvis betingades av att detta var en bok för den breda publiken. Under sin högproduktiva tid i sjuttioårs- och åttioårsåldern skrev hon rader med artiklar i tidskrifter som t.ex. Vävläraren . Jag har dock ingen känsla av att det var någon större grupp av ungdomar eller elever som följde henne i fotspå- ren. Att hon blev kallad ”etnologins mormor” berodde nog snarare på att det ansågs att hon var den sista – och mycket respekterade – representanten för den klassiska etnologin, och beteckningen var också ett erkännande av de kun- skapsmassor hon behärskade. Tvärtom så led Gertrud av att ha ställts vid sidan av den akademiska etnologin. Hon beklagade sig över att Mats Rehnberg inte hjälpte henne till en docentur, vilket väl dock huvudsakligen hade sin förklaring i att hon doktorerade strax innan pensionsåldern. Det fanns också en mängd intriger inom textil- 230 Janken Myrdal forskningen; ”det går gift i garnet”, var ett uttryck som jag ofta hört. Riktigt vad dessa gick ut på begrep jag aldrig, men sådana för utomstående obegripliga konflikter är vanliga inom ämnesområden med mycket engagerade forskare. Jag har också mött dem exempelvis inom forskning om hästavel (och dess historia) och i liknande forskningsfält. För mig var Gertrud Grenander Nyberg en av de viktigaste läromästarna, och om hon inte hade lärt mig behärska den klassiska etnologins redskap, hade det aldrig varit möjligt för mig att helt överge dess idévärld och gå vidare på det spår jag ville. Och jag kände faktiskt att Gertrud och jag följdes åt i denna vidareutveckling av forskningen om den folkliga tekniken.

Litteratur Grenander Nyberg, Gertrud, 1974: Lanthemmens vävstolar. Studier i äldre redskap för husbehovsvävning . Stockholm. — 1976: Så vävde de. Handvävning i Sverige och andra länder. Stockholm. — 1988: Svensk slöjdhistoria . Stockholm. Larson, Anita, 1992: Gertrud Grenander Nybergs tryckta skrifter 1935–1991. Föremål som vittnesbörd. En festskrift till Gertrud Grenander Nyberg . Stockholm. Myrdal, Janken, 1992: Från Hjärtat om Gertrud. Föremål som vittnesbörd. En festskrift till Gertrud Grenander Nyberg . Stockholm. Szabó, Mátyás, Gertrud Grenander Nyberg & Janken Myrdal, 1985: Die Holzfunde. Die frühgeschichtliche Marschensiedlung beim Elisenhof in Eiderstedt 5. Frankfurt. Ågren, Katarina, 1992: Gertrud Grenander Nyberg, en forskare och vän . Föremål som vittnesbörd. En festskrift till Gertrud Grenander Nyberg . Stockholm. Anna-Maja Nylén (1912–1976) 231 Anna-Maja Nylén (1912–1976)

Sofia Danielson Foto: Ingrid Bergman. Ingrid Foto:

Folkdräkt och textil blev tidigt betydande föremålsgrupper i Hazelius samlingar och ansågs som viktiga företrädare för vårt kulturarv och den svenska folk- konsten (Nylén 1974b:242). Folkdräkterna var aktuella i folklustspel och folk- dansföreningar, och omkring 1870 blev det modernt att använda allmogetextilier i borgerliga svenska hem (Danielson 1991:31 ff.). De traditionella allmo- getextiliernas teknik och framställningssätt dokumenterades och spreds till vävkurser och skolor över hela landet. Denna process pågick med växande intresse in på 1900-talet (Danielson 1991). Den första boken som publicerades inom denna genre var Svenska folkdräkter 1907 av Per Gustaf Wistrand, intendent vid Nordiska museet, och den följdes av amanuensen Gerda Cederbloms Svenska allmogedräkter 1921. Båda böckerna var illustrerade med färgbilder efter original målade av kollegan vid museet Emelie von Walterstorff. Hon var kunnig i vävteknik och skrev två stora verk om svenska allmogetextilier, Textilt bildverk 1925 och Svenska vävnadstekniker och mönstertyper 1940. Anna- Maja Nylén uppskattade hennes artikel ”En vävstol och en varpa”, där varp- ning och vävuppsättning i en upprättstående vävstol skildras och jämförs med motsvarigheter i nordisk forntid och i grekisk och egyptisk förhistorisk tid (Walterstorff 1928:143–159). Amanuensen Anna Lewin hade betydelse genom sina välgjorda beskrivningar av föremålen på museets kataloglappar. De var alla goda forskarbegåvningar, kapabla att infria Hazelius idéer om systematik, vetenskaplighet och förmåga att placera föremålen i deras sammanhang, även om de kvinnliga amanuenserna vid den tiden saknade akademisk utbildning (NM 1998:10). Kunskaperna och arbetsrutinerna som togs fram och förvaltades av Hazelius kvinnliga amanuenser fördes vidare till nästa generation, Gunnel Hazelius- Berg och Elisabeth Strömberg, som blev Anna-Maja Nyléns mentorer i det praktiska museiarbetet när hon anställdes vid Nordiska museet 1938. Då var 232 Sofia Danielson hon nybliven licentiat i konsthistoria vid Stockholms högskola på en opublice- rad avhandling om medeltida bokmåleri (NM 1998 s. 387), troligen en källa även till kunskaper om medeltidens dräkthistoria. En recension i Rig 1938 över Eva Nienholdt, Die deutsche Tracht im Wandel der Jahrhunderte (1938) var Anna-Maja Nyléns första publicerade arbete. Hon kritiserar att boken endast behandlar dräktens formala sida och betonar att formen påverkas av ”praktiska, hygieniska, moraliska, sociala m.fl. motiv” (Nylén 1938:239), tankar och idéer som hon kom att behandla och utveckla långt senare i Varför klär vi oss (1962) – den mogna dräktforskarens populärt hållna och idérika sammanfattning av sina omfattande kunskaper. Som museets tjänsteman skrev Anna-Maja Nylén under de följande åren artiklar i Fataburen och andra tidskrifter, där hon främst behandlade dräkthisto- ria och textilier (bibliografi i Rig 1977:5 ff.). Broderi och spetsar var hennes fa- voritämnen inom textilkonsten och hon hade helst velat skriva en doktorsavhandling om spetsarnas historia men övertalades av Nordiska museets dåvaran- de styresman Andreas Lindblom att skriva om det folkliga dräktskicket i Västra Vingåker och Österåker, känt för sin ålderdomlighet. Det var vid den tiden ett mera aktuellt och gångbart ämne. Anna-Maja Nylén disputerade i nordisk och jämförande folklivsforskning vid Stockholms högskola i maj 1947 med avhandlingen Folkligt dräktskick i Västra Vingåker och Österåker . Halva avhandlingen är en teknisk och dräkt- historisk analys, som av bildval och källhänvisningar att döma bygger på material från hennes licentiatavhandling. De bevarade plaggen från Vingåker och Österåker indelar Anna-Maja Nylén i primära folkliga former , dvs. plagg som är sammanfogade av ett eller flera stycken av tygets oformade våd och leder tillbaka till de tidigaste kända dräktformerna , resp. sekundära folkliga former, som är sydda av figurskurna stycken och har påverkats av modeut- vecklingen ( Nylén 1947:167). Dessa tekniskt och formmässigt formulerade parametrar sammanställs med uppgifter om plaggens användning, hämtade från litterära belägg, historiska redogörelser, frågelistsvar och egna fältarbe- ten. Vid 1800-talets mitt användes de primära formerna endast vid högtidliga och ceremoniella tillfällen, de sekundära till vardags och vid kyrkobesök vanliga söndagar. Analysen resulterar i två postulat: de primära dräktformer- nas funktionella reträtt resp. sociala reträtt (Nylén 1947:187 ff.). Boupp- teckningarnas uppgifter om individernas samhällsställning visar hur innehavet av plagg varierar över tid i olika sociala skikt. Högtidsdräkten, som sällan användes, hade högst frekvens bland självägande bönder, som var ekonomiskt bäst ställda. Sockenstämmornas föreskrifter om dräktens användning vid särskilda tillfällen kunde de mindre välbärgade följa genom att låna dräktplagg av de bättre ställda (Nylén 1947:194). För att seden skulle kunna upprätthållas på 1700-talet, när knäbyxor sedan länge slagit igenom i den manliga dräkten, måste kyrkan tillhandahålla långbyxor av ålderdomligt snitt åt brudgummarna (Nylén 1947:181). Anna-Maja Nylén (1912–1976) 233

Avhandlingens skildring av dynamiken i dräktskickets förändring under 1800-talets senare del skapas genom en sammanställning av boupptecknings- materialets uppgifter om individernas samhällsställning och innehav av dräkt- plagg å ena sidan med en detaljerad redogörelse för befolkningsstatistik, bygdens näringsstruktur och ekonomi, samhällsutvecklingen i stort, hemmans- klyvningen, begynnande industrialisering, folkomflyttningarna och jämförel- ser med utvecklingen i kringliggande bygder å den andra. Sigfrid Svensson ansåg att hon lyckats utnyttja det relativt begränsade ämnet positivt genom att använda bouppteckningsmaterialet på ett nytt sätt (Svensson 1976:151). Nylén diskuterar termerna reliktområde och kulturfixering , den senare skapad av Si- gurd Erixon och vidare behandlad av Sigfrid Svensson i hans avhandling om dräktskicket i Skåne. Enligt deras definition uppstår kulturfixering genom att en kulturföreteelse får insteg i en trakt under en högkonjunktur och bibehålls då högkonjunkturen följs av en lågkonjunktur. Nylén tillför aspekter, som komplicerar resonemangen. Vingåkers- och Österåkersdräkternas ålderdom- lighet hade sedan 1690-talet varit föremål för ståndspersoners och överhetens intresse, vilket hon menar påverkade sockenstämmans beslut och skapade den psykologiska grundvalen för de gamla dräkttraditionernas bevarande i högtids- dräkten och gav mening åt de äldres konservatism. Ett mångskiftande närings- liv utgjorde grunden för socialt och ekonomiskt oberoende, vilket skapade en självmedveten bondeklass, vars sociala traditioner givit fasthet åt bruk och sed- vänjor och lämnat traditionens förespråkare möjlighet att hävda sin inställning i dräktfrågan (Nylén 1947:215–223). ”Det var dräktens egenskap av känne- tecken på en lokalt avgränsad samhörighet för alla av allmogen inom socknen som den önskade bevara” (s. 206). Med bistånd av Anna-Maja Nylén och Bo Lönnqvist utgav Sigfrid Svensson Folklig dräkt i serien Handböcker i etnologi 1974. Nylén bidrar med fem artiklar, omarbetningar och omtryck av tidigare publikationer. I svensk språkdräkt återfinns hennes artikel i festskriften till Sigfrid Svensson 1961, ”Svensk dräkt- forskning – en översikt” . Där redogör hon för källorna från de tidigaste arkeologiska fynden fram till nutid, föremål, arkiv och litteratur, för svensk dräkt- forskning från Wistrands Svenska folkdräkter och framåt, metoder och problem och för vad resultaten visat om den geografisk-historiska, sociala och funktionella differentieringen och slutligen för dräkttraditionernas upplösning under 1800-talets senare del. Till redogörelsen fogar hon också en omfattande ”prob- lemkatalog” med förslag till framtida forskning (Nylén 1974a). I artikeln ”Folkdräkterna och folkdräktsrörelsen” har hon arbetat ihop två tidigare artiklar, som skildrar hur intresset för och synen på allmogens dräktskick förändrats och haft olika innebörd från renässansens tillbakablickande via 1700-talets överflödsförordningar till hembygdsrörelsens och vår tids syn på folkdräkten som symbol (Nylén 1974b:249 f.). Anna-Maja Nylén inbjöds 1964 att föreläsa över ämnet ”Schwedische In- novationsforschung” vid Arbeitstagung des Atlas der deutschen Volkskunde i Bonn vid professor Walter Hävernicks seminarium i Deutsche Volkskunde. 234 Sofia Danielson

Enligt Hävernicks referat behandlades begreppen ”Kulturfixierung” och ”In- novation” vid föreläsningen som hade formen av ett rundabordssamtal med kolleger från Hamburgs museer för Völkerkunde resp. Hamburgische Ge- schichte. Under diskussionen nämnde Dr Thomsen att begreppet ”Innova- tion” hade lanserats under inflytande av den anglosachsiska sociologin, som inte hade varit tillgänglig för den tyska forskningen åren 1933–1945, vilket gjorde att de tyska och svenska forskarna inte riktigt kunde förstå varandra under efterkrigstiden så som man tidigare hade gjort (Nylén & Hävernick 1965:19). Sommaren 1947 var Anna-Maja Nylén och Elisabeth Strömberg på fältar- bete i Härjedalen för att förvärva föremål till Älvrosgården och förbereda Här- jedalens dag på Skansen. De besökte också Bruksvallarna i Tännäs socken i nordvästra Härjedalen, som trots inslag av begynnande turistindustri ännu till övervägande del vilade på traditionell boskapsskötsel med fäbodbruk utan sä- desodling men där dynamiken i de pågående förändringarna var tydlig. Även om slåttermaskinen börjat användas var ännu lien det viktigaste redskapet vid den omfattande foderfångsten på vallarna i byn och på fäbodarna som låg upp till två mil bort. Det var exempel på en näringsstruktur som förutsatte att familjens alla medlemmar och generationer deltog i den omfattande foderfångsten under sommaren (Nylén 1958:199 ff.). År 1954 kunde ett brett upplagt under- sökningsprojekt sättas i verket vilket fortgick under flera år och för Nyléns del fick en slutpunkt med ett besök 1973. Det som från början var avsett som en undersökning av en fjällby med traditionell boskapsskötsel och fäboddrift övergick till en samtidsdokumentation av förändringar som föranleddes av centrala myndighetsbeslut för att efter andra världskriget rationalisera det svenska jordbruket. I flera artiklar under de kommande åren presenterar Anna-Maja Nylén Bruksvallarna-undersökningen, den första i Fataburen 1958 (s. 197 ff.). Bygden hade från slutet av 1600-talet genomgått stora förändringar från bruksbygd kring en kopparfyndighet till storskalig boskapsskötsel i privat ägo och med eget mejeri på 1800-talet. 1894 övertog staten hela egendomen och avsatte den till renbetesområde. De tidigare brukstorparna blev bofasta småbrukare, enligt staten viktigt för såväl lappvä- sendet som domänverket och framför allt för den framväxande turismen (Nylén 1975:64). 1947 överfördes lägenheterna till lantbruksnämndens förvaltning och uppläts mot arrende, men byggnadsskyldigheten skulle vara kronans ansvar, vilket under 1950-talet innebar en omfattande förändring av bostadsför- hållanden och livsvillkor, sociala förhållanden och ekonomi (Nylén 1975:63 ff.). När Ekshäradsgården från Norra Skoga i Värmland skulle flyttas till Skan- sen 1952–1953 deltog Anna-Maja Nylén i fältundersökningarna och fick till- fälle att återvända till sin barndomsbygd. Hon var född i byn Likenäs i Dalby längre upp i Klarälvsdalen, där hennes far var veterinär. Fältarbetet och forskningen som rörde Ekshäradsgården redovisades i Fataburen 1954, där Anna- Maja skrev avsnittet ”Herrgårn och bygden” . Gården som byggdes på 1820- talet fungerade som tingsställe till 1889. Under decennierna i mitten av 1800- Anna-Maja Nylén (1912–1976) 235 talet utvecklades trakten från bondebygd till industribygd i brytningstiden mellan ”järnet och träet”. Då Uddeholm växte fram som dominerande industri och markägare påverkades också vägförbindelserna och därmed tingsställets placering (Nylén 1954:24 ff.). Som utställningskommissarie utnyttjade Anna-Maja Nylén sina etnologiska insikter på ett engagerande sätt. År 1957 fick hon i uppdrag att inreda ett galleri för folkdräkter i den s.k. Kyrksalen i Nordiska museets bottenvåning. Under den ståtliga kupolen visades dräkterna ur olika funktionsaspekter – helger, arbeten, åldersgrupper etc. – kompletterat med en dräkthistorisk översikt, primä- ra folkliga plagg, modets påverkan och plagg som fått en överdriven utveckling. En parad av folkdräkter från norr till söder var som en ”uppslagsbok” för den som sökte sin egen hembygdsdräkt, något som återkom i hennes bok Folk- dräkter 1971. I utställningen ”Tradition och nutid”, som öppnades 1960, ställdes samtida vardagliga bruksföremål och företeelser bredvid motsvarande från äldre tider för att fånga publikens intresse. En presentation av utställningen i Fataburen 1961 är samtidigt en redogörelse för Anna-Maja Nyléns tolkning av etnologin – kulturforskningen, att alla är traditionsbärare och förmedlare av den kultur som omger dem – att det är något som man outtalat tar till sig. Med hänvisning till andra forskare menar hon att nutiden är en spegel för forntid och framtid och nämner exempel på hur traditionsarvet från landsbygden lever vidare i det in- dustrialiserade samhället. Hon förmodar att den moderna i vidaste mening ver- baliserade, litterära traderingen, som sker genom film, radio, television etc. kommer att få större betydelse för varje generation (Nylén 1961b:77 ff.). När Anna-Maja Nylén blev avdelningschef för Nordiska museets Etnologis- ka undersökning, EU, 1961, genomförde hon att frågelistorna skulle behandla samtidens företeelser och rikta sig till andra samhällsklasser än allmogen; exempelvis vände sig en frågelista om doptraditioner till adeln. Frågorna formu- lerades inte längre ”hur gjorde man förr?” utan ”hur firade Du?”, möjligen med ett tillägg om hur det varit tidigare. Utbyggnaden av Svappavaara inom Kiruna stad efter LKAB:s beslut 1961 att uppta gruvdriften dokumenterades av EU 1963–1964 i samarbete med Norr- bottens museum i Luleå. Någon redovisning av undersökningen publicerades inte, men den har kommenterats av Anna-Maja Nylén i Fataburen 1965 och i ett inlägg vid ett symposium i Stockholm 1967, ”The possibilities of charting modern life”. Svappavaara var en bondby med boskapsskötsel som huvudnä- ring och skulle genom utbyggnaden förvandlas till en industriort med ett tillskott av 250 arbetare med familjer, nya bostäder, samhällsservice och infra- struktur. Även kvinnor skulle rekryteras till gruvdriften (Nylén 1970:55). Anna-Maja Nylén betonar att särskilt studium borde läggas på förändringarna i samhällsstrukturen och hur konfrontationen med en helt ny situation kunde belysa hur sociala grupper och individer reagerar inför nya vanor och beteenden, värderingar och materiella tillgångar – læstadianismen, Tornedalsfinskan och den demografiska situationen accentuerade problemen och krävde metodo- 236 Sofia Danielson logisk insikt vid undersökning av hur förändringarna upplevdes av olika individer, grupper och samhällsklasser (Nylén 1970:56). Studiet av denna anpass- ningsprocess ansåg Nylén ha principiell betydelse under efterkrigstiden som ett viktigt komplement till den målinriktade industrisociologin (Nylén 1965:127). Å andra sidan tog hon hjälp från sociologin för att analysera samhällets föränd- ringar och modernisering i Bruksvallarna i en uppsats i Rig , ”Statliga regleringar inom ett etnologiskt fält” (Nylén 1960:22 f.). Kunskapsförmedling och undervisning engagerade Anna-Maja Nylén och 1957 blev hon docent i etnologi i Uppsala. Hon hade både privat och genom tjänsten vid Nordiska museet ett stort engagemang i den svenska hemslöjdsrö- relsen och framhöll ofta att dess bestående insats var att ha vidmakthållit de manuella kunskaperna från självhushållet (Danielson 2005:56–70). Bl.a. arbetade hon för att Handarbetets Vänners vävskola skulle omvandlas till en spe- cialinriktad utbildning för Hemslöjdens medarbetare, chefer och konsulenter. Skolan började 1963 med Nylén som lärare i slöjdhistoria och så småningom med hennes bok Hemslöjd , utkommen 1969, som grund. Boken inleds med en sammanställning ur etnologisk, historisk och ekonomisk litteratur, som skildrar det förindustriella samhället, där hemslöjden var en viktig binäring för husbe- hov och saluslöjd. I beskrivningarna av hemslöjdens olika föremålsgrupper får textilierna mest utrymme, särskilt avsnitten om broderier och spetsar där Nylén bygger mer på eget material. En del av bokens innehåll hade hon säkerligen också arbetat med under tiden som docent i Uppsala. I anslutning till Nordiska museets förvärv av Hedvig Ulfsparres textilsamling i början av 1970-talet hade Anna-Maja Nylén en vision att inrätta ett textilt centrum för dokumentation, forskning och undervisning om hemslöjdsrörelsen och dess produkter (Nylén 1972:2 ff.). När Nordiska museet omorganiserades 1965 blev Anna-Maja Nylén chef för textil- och dräktavdelningen och de följande åren fylldes av praktiskt mu- sealt arbete, utställningar och magasinsplaner. Som chef, mentor och kollega var hon generös och omtänksam. Hon indelade avdelningens arbetsuppgifter i mer eller mindre självständiga revir och delegerade uppgifter med förtroende och ansvar. Avdelningsmötena kunde ibland bli som seminarier, när t.ex. före- målsförvärv, katalogiseringsteknik eller textiltermer behandlades. I sitt första stora forskningsprojekt om det folkliga dräktskicket i Västra Vingåker och Österåker fokuserade Anna-Maja Nylén på föremålen, deras form och utveckling, hur de använts och anpassats för att fungera i människor- nas kultur och livsstil. Hennes senare undersökningsprojekt lägger fokus på människorna och hur de som individer och grupper tvingas anpassa sig till kra- ven i det moderna samhällets centralt beslutade förändringar. När Anna-Maja Nylén invaldes i Kungl. Gustav Adolfs Akademien som dess första kvinnliga arbetande ledamot 1973 höll hon en föreläsning, ”Bruksvallarna i Härjedalen. En fjällby möter nutiden”, som trycktes i Saga och sed 1975. Hon skildrar där hur myndigheterna och deras representanter motarbetade storfamiljsystemet och försökte genomdriva kärnfamilj och utflyttning: Anna-Maja Nylén (1912–1976) 237

När lantbruksnämndens representanter arbetade inom byområdet hade jag möjlig- het att följa deras verksamhet och få del av deras uppfattning och värderingar. Den livsform och sociala struktur som storfamiljen representerar var dem helt främ- mande och de gav uttryck åt missaktning för de söner som bodde kvar i hemmen med sina familjer. Degeneration och oduglighet enligt deras sätt att se. De var helt utan förståelse för den lojalitet mot familjen och gården och den kalla nödvändig- heten av deras gratis arbetskraft för innehavet av jordbruket, som var orsaken (Ny- lén 1975:70 f.). Och hon konstaterar med viss belåtenhet hur väl storfamiljsystemet kunde anpassas till hotellnäringen och turistindustrin, ja rent av bli en förutsättning för dess framgång (Nylén 1975:72). Undertexten i citatet ovan vittnar om en varm medmänsklighet, vilket hos Anna-Maja Nylén parades med saklig skärpa, nå- got som alltför ofta tolkades som kylig distans.

Litteratur Anna-Maja Nyléns tryckta skrifter. Bibliografi utarbetad av Anita Larson. Rig 1977, s. 5–11. Berg, Gösta, 1977: Minnesord 6 november 1976. Saga och sed , s. 5–14. — 1991: Nylén, Anna-Maja. Svenskt biografiskt lexikon 27. Stockholm. Cederblom, Gerda, 1921: Svenska allmogedräkter. Stockholm. Danielson, Sofia, 1991: Den goda smaken och samhällsnyttan. (Diss.) Stockholm. — 2005: Ideologer i olika tider . Den feminina textilen . Stockholm. S. 49–70. NM 1998 = Nordiska museet under 125 år. Stockholm 1998. Red. Hans Medelius, Bengt Nyström & Elisabet Stavenow-Hidemark. Nylén, Anna-Maja, 1938: [Rec. av] E. Nienholdt, Die deutsche Tracht im Wandel der Jahrhunderte. Rig , s. 239. — 1947: Folkligt dräktskick i Västra Vingåker och Österåker. (Diss.) Stockholm. — 1954: ”Herrgårn” och bygden. Fataburen , s. 23–40. — 1958: En fjällby. Något om en byundersökning i Härjedalen. Fataburen, s. 197–206. — 1960: Statliga regleringar inom ett etnologiskt fält. Om Bruksvallarna i Tännäs. Rig , s. 15–24. — 1961a: Kleidung. Schwedische Volkskunde. Festschrift für Sigfrid Svensson . Stock- holm. S. 343–367. — 1961b: Tradition och nutid. Fataburen, s. 77–100. — 1962: Varför klär vi oss? Kring dräktens roll förr och nu. Västerås. — 1965: Från bybo till industriarbetare. Fataburen , s. 123–127. — 1969: Hemslöjd. Den svenska hemslöjden fram till 1800-talets slut. Lund. — 1970: Investigation of a village in Norrbotten 1963–64. The possibilities of charting modern life. Wenner-Gren Symposium. Vol. 13, s. 53–56. — 1971: Folkdräkter ur Nordiska museets samlingar . Stockholm. — 1972: Hedvig Ulfsparres textilsamling och Gävleborgs län. Hemslöjden 1972/2:2 ff. — 1974a: Svensk dräktforskning – en översikt. Folklig dräkt . Utg. av Sigfrid Svensson. Lund. S. 11–29. — 1974b: Folkdräkterna och folkdräktsrörelsen. Folklig dräkt. Utg. av Sigfrid Svens- son. Lund. S. 236–254. — 1975: Bruksvallarna i Härjedalen. En fjällby möter nutiden. Meddelande från en av Nordiska museets fältforskningsstationer. Saga och sed , s. 57–75. Nylén, Anna-Maja & Hävernick, Walter, 1965: ”Kulturfixierung” und ”Innovation”. Beiträge zur deutschen Volks- und Altertumskunde 9, s. 7–22. 238 Sofia Danielson

Svensson, Sigfrid, 1976: Anna-Maja Nylén 1912–1976. Ethnologia Scandinavica , s. 151–152. — 1977: Anna-Maja Nylén (1912–1976) som recensent. Rig , s. 1–4. von Walterstorff, Emelie, 1925: Textilt bildverk . Stockholm. — 1928: En vävstol och en varpa. Fataburen, s. 143–159. — 1940: Svenska vävnadstekniker och mönstertyper . Stockholm. Wistrand, Per Gustaf, 1907: Svenska folkdräkter. Stockholm. Alfa Olsson (1914–1967) 239 Alfa Olsson (1914–1967)

Christina Fjellström Foto: Göteborgs Stadsmuseum. Göteborgs Foto:

För dagens etnologer är Alfa Olsson en anonym person, men för den äldre generationen upplevs hon troligen som en gammal bekant genom sin avhandling Om allmogens kosthåll från 1958. Ytterligare ett 15-tal artiklar hann hon publicera innan hälsoproblem satte stopp för hennes yrkes- och forskarkarriär. Hon ansågs ”klen” och tidvis vistades hon på sanatorium. Olssons produktion är med andra ord begränsad. Detta torde vara en av orsakerna till att det inte finns så mycket skrivet om vare sig Alfa som person eller Alfa som forskare. Alfa Olsson föddes den 27 juli 1914 i Kungälv i Bohuslän. Hennes far hade ett slakteri som blomstrade, medan hennes mor skötte familjen och huset beläget vid ”gamla gatan” i Kungälv. I födelsehuset, som även kom att förbli Alfa Ols- sons bostad till hennes död, uppstod hennes intresse för traditioner och seder genom familjens dagliga liv och leverne. Hon var inte gift och hade enligt en intervju med Allan T. Nilson inte några husdjur. Men hon månade uppenbarligen om djurens väl och ve, vilket kan utläsas av vad som står i hennes dödsannons: ”Tänk på Stiftelsen Blå Stjärnans djursjukhus i Göteborg.” I Nilsons minnesteckning (1967) – för övrigt den enda efter Alfa Olsson som tycks existera förutom en hyllning från vännen och kollegan Nils-Arvid Bringéus – får vi vidare veta att hon började sin yrkesbana under studieåren med att arbeta som biträde i Olof Hasslöfs etnologiska undersökningar. Enligt Allan T. Nilson var Hasslöf också den etnolog Olsson hade som förebild i sitt fortsatta värv. Hon fick därefter tjänst vid Göteborgs historiska museum som blev hennes arbetsplats fram till hennes död. Hon började som amanuens 1947 och blev 1964 museiintendent. Under sin yrkesverksamma tid blev Alfa Olsson ”samlingarnas vårdare”, men hon stod även bakom flera vackra utställningar (Bringéus 1967). Enligt in- tervjun med Allan T. Nilson var hon en högt skattad arbetskamrat vid museet och under hennes arbete med avhandlingen gick andra kolleger in för att sköta arbetsuppgifter som egentligen hörde till hennes ordinarie göromål. I förordet 240 Christina Fjellström till avhandlingen uttrycker hon också sin tacksamhet över museikollegerna, men hon tackar dessutom arbetskamraterna vid Folklivsarkivet i Lund och inte minst sin handledare Sigfrid Svensson som banade väg för en trygg och gläd- jerik forskarmiljö vid denna institution. Nils-Arvid Bringéus som var hennes promotionskamrat beskriver henne som vänfast. Som så många andra kvinnor upprätthöll hon de sociala kontakterna, t.ex. i det nätverk som kollegerna på Folklivsarkivet i Lund bildade (Bringéus 1967). Alfa Olssons vetenskapliga produktion är begränsad när det gäller såväl antalet publicerade arbeten som forskningsområden. Det är framför allt två äm- nen som behandlas, mat (inklusive hushåll) och kyrkor, och ett enda undersök- ningsområde, nämligen det västnordiska och i synnerhet Bohuslän. Olsson tar sig an dessa ämnen från två perspektiv: museimannens (-kvinnans) och forskarens, där den sistnämnde även i mångt och mycket har museimannens glas- ögon. De publikationer som rör matområdet inkluderar hennes avhandling, Om allmogens kosthåll (1958). Hennes intresse kring mat hade emellertid dokumenterats redan ett årtionde tidigare, först med artikeln ”Kostvanor bland fiskare i Bohuslän” (1947); därefter kom ”Kungälvs pepparkaka på Larsmässe marknad” (1952), ”Färöiska kostvanor” (1954), ”Koagulerad mjölk i äldre tiders hushållning. Några synpunkter på produkter och metoder” (1961) och ”Helgdagsbröd på ett besynnerligt sätt” (1965). Ett par artiklar återkommer i kortare versioner i andra publikationer. Avhandlingen är en klassiker inom äldre etnologi och är av intresse ännu idag på grund av det historiska perspektivet. Hennes favoritlärare var historikern Curt Weibull (Bringéus 1967) och historia hennes grund, och detta intresse genomsyrar alla delar av hennes vetenskapliga produktion. I avhandlingen är det hennes nyfikenhet på födoämne- nas och maträtternas ursprung som står i fokus. Hon koncentrerar sig på den spannmålskarakteristiska basmaten i allmogens matvanor. Var finns grötens och soppans härkomst och var och när började man använda fett i gröten? Hon är synnerligen tvärvetenskaplig och använder sig bl.a. av arkeologiska, nä- ringsfysiologiska och etnosociologiska (Olssons eget ord) källor. Hon ville liksom detektiven lösa gåtor om tingens härkomst och funktion. Det är kanske därför som helhetsintrycket av avhandlingen är spretigt; den är varken en presentation från a till ö eller ens skymten av en forskningsprocess från a till ö. Detta är också hennes opponent Gustav Ränks kritik när han skriver att det ”saknas en samlande inledning där de bärande idéerna, de ledande tankarna, och hela arbetets syftning skulle framlagts på ett mer koncist sätt” (Ränk 1958:82–83). Man skulle kunna argumentera för att en problemlösare går metodiskt tillväga, men i Alfa Olsson fall tycks det som om hon ramlar över flera ”spår” på sin väg till målet: att lösa de västnordiska matvanornas ursprung. Hon blir intresserad av än det ena än det andra och följer inte sina ”spår” fullt ut. Det hindrar inte att avhandlingen är intressant och väcker nya frågor. Hon tar exempelvis upp aspekter på vad som påverkar människors matvanor. Bl.a. understryker hon vikten av den socialpsykologiska påverkan på Alfa Olsson (1914–1967) 241 dessa och på hur aversioner utvecklas. I det fallet måste hon anses vara pionjär inom den etnologiska matforskningen. Ränk tycks faktiskt inte riktigt förstå vad hon här avser, om man tar fasta på hans uttryck och skrivningar i recensionen; hon är helt enkelt för nyskapande i sina tankegångar. Dessvärre fullföl- jer hon dem inte och det drar ned intrycket av avhandlingen. Ränk betonar dock dels Alfa Olssons välgärning att lyfta fram det tidigare inom etnologin så undanskymda ämnet mat som ett viktigt forskningsobjekt, dels hennes forskarpersonlighet. Hon beskrivs ha ”egna synpunkter och över- tygelser, med god intuition och framförallt ett stort intresse för sitt ämne” (Ränk 1958:87). Hennes kritik av Ränks forskning som hon för fram i sin avhandling startade en debatt mellan de två. Så här i efterhand är man benägen att hålla med Ränk om att hon inte alltid hade tillräckligt på fötterna för att belägga vissa av sina teser, men hennes djärva tolkningar väcker läsarens nyfikenhet. Kanske hon hade rätt, om hon mer grundligt och logiskt hade kunnat argumentera för sina tankegångar. Det som framför allt stannar i minnet på en matforskare av idag, förutom hennes tidiga förståelse för etnosociologiska och socialpsykologiska faktorer för matforskningens utveckling, är hennes försök att dela in råvaror som använ- des till olika maträtter i arketypiska maträtter, som hon återfann inte bara inom det västnordiska kulturområdet utan även utanför detta. Detta angreppssätt på ett ”födoämnesmaterial” hade hon inlett redan i artiklarna ”Kostvanor bland fiskare i Bohuslän” (1947) och ”Färöiska kostvanor” (1954). Dagens många rese- och matprogram i teve från världens alla hörn gör att man gärna går tillbaka till Alfa Olssons indelning av arketypiska maträtter. Varianter av gröt, kams och soppa kan ses världen över. Det finns en kärna i hennes forskning som skulle vara intressant att vidareutveckla. Den materiella kulturen lyftes fram genom Alfa Olssons grävande i arkiv och äldre litteratur och studier av kyrkorum och bilder. Som museiman tog hon sig an de samlingar som donerades till museet och gick systematiskt igenom varje artefakt från minsta pillerdosa till folkliga möbelbestånd. I artikeln ”Gå- van hugfäste släktens minne” (Olsson 1950) får vi stifta bekantskap med en bo- huslänsk släkt genom hennes redogörelse för delar av de 372 registernummer hon med uppenbar vetgirighet kastat sig över. Givarna var två systrar som ville vara anonyma, men släkten blir trots detta inte anonym eftersom Alfa går grundligt till väga i sin detektivgärning. Hon söker efter personerna bakom initialer på spånaskar och namn på silverskedar som använts i släkten. Hon re- dogör för de textila mönstrens ursprung på täcken och andra vävda linnevaror och berör sålunda kvinnornas verksamhet i släkten. Hon visar genom silver- stämplar på ljusstakar och silverkannor och hallstämplar på speglar att detta varit en rik släkt. Vad som däremot inte intresserar henne på ett djupare plan är varför det exempelvis är skillnad på mäns och kvinnors tillhörigheter: ”Även männen förvarade sin personliga egendom i kistor och skrin. Av initialerna får man ibland intrycket att karlarna fått nöja sig med de mindre skrinen medan kvinnorna försetts med kistor” (Olsson 1950:176). Hon går inte vidare och frå- 242 Christina Fjellström gar sig varför denna skillnad finns, som kanske dagens etnologer skulle göra, utan nöjer sig med ursprunget och funktionen. Andra artiklar som speglar hennes yrke är resultat av inventering av några bohuslänska kyrkor: ”Landvetter och Härryda kyrkor” (1949) och ”Styrsö kyrka” (1952). Som kyrkobesökare, främst ur ett kulturhistoriskt perspektiv, glömmer man lätt bort vilket arbete som ligger bakom en liten skrift om en kyr- kas historia. I Olssons presentationer av de nämnda kyrkorna sätter hon in dem i en bebyggelsehistorisk kontext, ger en arkitektonisk redogörelse samt beskriver interiören och dess artefakter som dopfunt, altartavla osv. Även i artikeln ”Kyrkegingen från Torsby” (1962) står ursprunget för sedvänjan i fråga i fokus snarare än en förståelse för traditionen i sig. Hon söker validera de muntliga traditionsuppgifterna mot arkivmaterial och belägga om en vandring till kyrkan i Torsby verkligen ägde rum. En artikel som däremot inte fokuserar på härkomst är ”Kungälvs pepparkaka på Larsmässe marknad” (1952). Givetvis skymtar hennes intresse för den västsvenska mjuka pepparkakans ursprung även här, men långt viktigare är diskussionen om pepparkakans betydelse för 1800-talets näringsliv i Göteborg med omnejd och speciellt betydelsen av pepparkaksbakerskornas påverkan på dåtidens skråväsen. Alfa Olsson skrev ytterligare några artiklar som baserades på hennes verksamhet inom museivärlden (Olsson 1938, 1955), men det förefaller som om hennes stora intresse var matvanornas historia och funktion. Det hade varit spännande att se vad Olsson hade kunnat uträtta inom matforskningen om häl- san hade stått bi, inte minst vad hon hade kunnat utveckla i relation till sina tankar i avhandlingen om kulturens och psykologins betydelse för människors val av mat. Hennes avhandling är väl värd att läsas av etnologer och matforskare än idag.

Källor och litteratur Källor Intervju med Allan T. Nilson, 2009.

Litteratur Bringéus, Nils-Arvid, 1967: Alfa Olsson in memoriam. Meddelanden, Institutionen för folklivsforskning vid Lunds universitet . Nr 43 september, s. 7–8. Nilson, Allan T., 1967: Alfa Olsson död. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Lör- dag 6 maj 1967. Olsson, Alfa, 1938: En hällristning och ett täljstensbrott i södra Bohuslän (Ytterby). Gö- teborgs och Bohusläns fornminnesförenings tidskrift 1937. Kungälv. S. 24–31. — 1947: Kostvanor bland fiskare i Bohuslän. Folk-Liv , s. 1–32. — 1949: Landvetter och Härryda kyrkor. Västergötlands kyrkor, Göteborgs stift 7–8. — 1950: Gåvan hugfäste släktens minne. Göteborgs Museum Årstryck 1949 och 1950, s. 176–185. — 1952: Styrsö kyrka. Västergötlands kyrkor, Göteborgs stift 12. — 1952: Kungälvs pepparkaka på Larsmässe marknad. Göteborgs och Bohusläns forn- minnesförenings tidskrift 1949/50, s. 50–58. Alfa Olsson (1914–1967) 243

— 1954: Färöiska kostvanor. Rig , s. 79–90. — 1955: I bondens gård och hushåll. Björlanda socken genom tiderna . Björlanda. S. 219–237. — 1958: Om allmogens kosthåll. Studier med utgångspunkt från västnordiska matva- nor. Lund. — 1961: Koagulerad mjölk i äldre tiders hushållning. Några synpunkter på produkter och metoder. Rig , s. 113–124. — 1962: Kyrkegingen från Torsby. Bohusläns fornminnesförenings årsskrift 3, s. 48–52. — 1965: Helgdagsbröd på ett besynnerligt sätt. Rig , s. 33–41. — 1966: Kungälvs pepparkaka. Gastronomisk kalender , s. 80–84. — 1970: Kostvanor bland fiskare i Bohuslän. [Omtryck med vissa förkortningar.] Mat och miljö . Red. Nils-Arvid Bringéus. Lund. S. 73–100. Ränk, Gustav, 1958: [Rec. av] Alfa Olsson, Om allmogens kosthåll. Rig , s. 82–87. 244 Christina Fjellström Mats Rehnberg (1915–1984) 245 Mats Rehnberg (1915–1984)

Mats Hellspong Foto: Nordiska museet. Nordiska Foto:

Mats Rehnberg föddes i Stockholm 1915. Fadern var jurist och verksam som auditör inom bryggerinäringen, modern kom från västsvensk bondemiljö. Mo- dern blev tidigt änka med fem söner att försörja. Efter studentexamen vid Norra Real 1934 läste Rehnberg bl.a. folklivsforskning för Sigurd Erixon. Redan 1937 började han yrkesarbeta på Nordiska museet och Skansen. ”Jag började med att leda åsnor på Skansen och ibland undrar jag om jag gjort något annat”, som Rehnberg själv syrligt kommenterat sitt yrkesval (Löfgren 1995–1997). Efter bara några månader på Nordiska museet skickades han som 21-åring till Gruddbo by på Sollerön i Dalarna för att förbereda marken för museets stora undersökning sommaren detta år, det som skulle bli kollegernas festskrift till Sigurd Erixon på hans 50-årsdag följande år. Mats Rehnberg skrev själv en uppsats om bomärken i boken och grundlade ett intresse för landskapet Dalar- na. Han hade omedelbart lätt att komma överens med bondpojkarna på Soller- ön, som på gårdsnamnsmanér kallade honom Bus Mats. Litet senare började han samla material till en licentiatavhandling i folklivsforskning om säckpipan i Sverige, en studie där huvudmaterialet, de kvarvarande resterna av säckpipe- traditionen, just hämtades från Dalarna. Den utkom 1943. Denna licentiatavhandling, Säckpipan i Sverige , är en till sidantalet relativt kort men omsorgsfullt genomförd historisk studie av säckpipan i vårt land. Rehnberg redovisar noggrant alla belägg som han funnit, från senmedeltida kyrkmålningar, bilder hos Olaus Magnus, uppgifter hos t.ex. Hülphers och Lin- né och fram till 1800-talet. Från det senare seklet finns nästan bara belägg från Dalarna. Därtill har säckpipan varit vanlig i de baltiska länderna och inte minst bland svenskarna på Rågö, där man gärna tillverkade säckpipor av sälmagar och speltraditionen levde ända in på 1900-talet. Rehnberg går igenom traditio- nerna om säckpipespelare i Dalarna; den var mest levande i socknarna kring Västerdalälven. Han stöder sig också på bevarade säckpipor, vid denna tid tio 246 Mats Hellspong stycken. Det svårspelade instrumentet med sin brummande bas och drillande melodi blev till sist omodernt och föll ur bruk. Rehnberg diskuterar varför. Han behandlar även benämningarna på säckpipan, bl.a. ”drommpipa”, det namn Rågöborna gav instrumentet. Det härrör från benämningen på baspipan, drom- men. Rehnberg gör även en koppling till vassjöarnas rördrom, fågeln med det egendomliga dova baslätet. I Västerdalarna talade man hellre om ”påsen”. Rehnberg behandlar frågan om hur säckpipan kommit till Dalarna och går kritiskt igenom ett antal sägenartade förklaringar. Han tycks luta åt att instrumentet spritts till landsbygden via utländska kringvandrande gårdsmusikanter, vilka under 1800-talet stundom spelade säckpipa. Säckpipan var dock inte uteslutande spridd i Västerdalarna under 1800-talet utan förekom också undan- tagsvis på vissa orter i södra Sverige. Dessa behandlas dock av något skäl inte alls i undersökningen. Rehnberg verkade i drygt två decennier på Nordiska museet, först som amanuens på både allmogeavdelningen och den etnologiska undersöknings- avdelningen (EU), från 1946 som museilektor och chef för museets undervis- ningsavdelning, en uppgift som måste ha passat honom synnerligen väl. Med sin utåtriktade läggning knöt han kontakter åt många håll, inte minst med fackföreningsrörelsen. Redan 1943 skrev han den värdefulla uppsatsen ”Sta- tare” i Arbetaren i helg och söcken , en bok i det stora tvärvetenskapliga projektet ”Den svenska arbetarklassens historia”. Här ger han den första kvalifi- cerade översikten av statarnas bostäder i Sverige, byggd till största delen på svaren på en frågelista från Nordiska museet 1938. Under kriget började han också skriva kortare artiklar i fackföreningspressen om arbetarklassens kulturhistoria och propagerade för insamling av levande traditioner. 1945, det år som statarsystemet i Sverige gick i graven, genomfördes på Rehnbergs initiativ en stor insamling av ”statarminnen” i samarbete mellan Nordiska museet och Svenska Lantarbetareförbundet. Två år senare gjorde samma intres- senter en insamling av fotografier från statarmiljöerna. Detta blev startpunk- ten för en lång rad insamlingar på Nordiska museet av olika yrkesgruppers minnen. Ett urval av de inskickade berättelserna publicerades av museet, från och med Statarminnen 1947. Mats Rehnberg var från starten seriens redaktör och behöll denna uppgift även långt efter det att han lämnat museet. Den sista publikationen under hans redaktörskap, Anläggarminnen , kom så sent som 1983, ett år före hans död. Utgivningen av raden av ”Arbetarminnen” är en av Mats Rehnbergs viktigaste insatser som etnolog. Mellan 1947 och 1961 kom sjutton tryckta volymer med minnen från olika yrkesgrupper (eller ideologiska grupper som Godtemp- larminnen ). Upplagorna var till en början stora, omkring 10 000 exemplar, men sjönk under femtiotalet ner mot nivån 1000 exemplar (Nilsson 1996:206). Rehnberg verkade framgångsrikt för att arbetarklassens historia skulle få en plats i etnologin, något som inte var självklart på 1940-talet, när fokus ännu var inställt mot den förindustriella bondekulturen. Många forskare i olika ämnen har under andra hälften av 1900-talet utnyttjat arbetarminnena i skilda syften. Mats Rehnberg (1915–1984) 247

Bo G. Nilsson har i sin avhandling Folkhemmets arbetarminnen från 1996 satt in denna minnesinsamling i dess politiska och kulturella sammanhang. Han menar att insamlingen lyfte fram arbetares livserfarenheter och gjorde dem synliga för övriga medborgare. Samtidigt bidrog den till att integrera samhälls- klasserna till en nationell helhet. Berättelserna om det gamla slitsamma klass- samhället blev en verkningsfull fond, som kunde motivera myndigheternas am- bitiösa socialpolitik under efterkrigstiden. Nilsson har även framfört kritiska synpunkter på Mats Rehnbergs redigeringsprinciper för arbetarminnena. Rehn- berg redigerade de utgivna berättelserna rätt hårdhänt och strök de partier som han uppfattade som irrelevanta eller alltför personliga. Förmodligen styrdes han av viljan att minnena skulle framstå som representativa och sakliga, där tonvikten skulle ligga på kontrollerbara fakta som löner, arbetsvillkor, resor och bostadsförhållanden. Högst personliga funderingar om livet och medmän- niskorna hörde inte dit och kunde rubba läsarens förtroende för sakinnehållet. Känsliga ämnen som alkohol och sexualia ströks. Han sökte också skapa bättre koncentration och sammanhållning i de ofta litet spretiga berättelserna. Skri- benterna togs med andra ord inte på allvar i sin författarfunktion. För den som i dag är intresserad av hela den bild som minnena ger är det därför viktigt att gå till det arkiverade källmaterialet och komma ihåg att de publicerade minnena är en mycket liten och delvis taktiskt utformad del av detta material. En annan lärorik vetenskaplig erfarenhet fick Mats Rehnberg på 1940-talet som deltagare i Gregor Paulssons tvärvetenskapliga forskarkrets kring den svenska stadens historia. Det var en krets huvudsakligen bestående av konst- historiker, men även av Börje Hanssen och Mats Rehnberg. Projektet resulterade i det klassiska arbetet Svensk stad , som utkom i tre delar 1950–1953. Rehnberg skrev några smärre avsnitt, t.ex. om stationssamhället Borlänge. Musik, dans och vissång hörde till Mats Rehnbergs intresseområden. Han var länge ledamot av styrelserna för Musikhistoriska museet och Svenskt visarkiv. Han är en av de relativt få svenska etnologer som med framgång behandlat äldre folklig dans. Egentligen är det väl just bredden som kännetecknar hans vetenskapliga produktion, men egentliga föremålsstudier lyser med sin frånva- ro. Han var intresserad av människor och mänskligt beteende, och han var intresserad av både bönders, arbetares och borgares kulturella världar. År 1959 tog Mats Rehnberg tjänstledigt från Nordiska museet för att bli chef för televisionens kulturavdelning vid Sveriges Radio. Han hade då sedan 1957 blivit en riksbekant person som enväldig domare i frågesportprogrammet ”10 000-kronorsfrågan. Kvitt eller dubbelt?”, en av den tidiga televisionens största publikframgångar. I ett decennium verkade han nu i radions tjänst men fortsatte hela tiden att hålla kontakt med forskningen inom ämnet. Sedan 1940-talet hade han planer på att genomföra en stor undersökning av en modern seds spridningsförlopp, säkert stimulerad av Sigfrid Svenssons studie av nyare seders utbredning i boken Bygd och yttervärld från 1942. Valet stannade för seden att tända ljus på döda anförvanters gravar, en ursprungligen katolsk sed som under 1900-talet spritts över hela landet, dock med olika hastighet i 248 Mats Hellspong olika regioner. Arbetet tog tid, mycket annat kom emellan och Mats Rehnberg skrev rader av böcker och artiklar i andra ämnen under tiden. Men 1965 kunde han disputera vid Stockholms universitet på avhandlingen Ljusen på gravarna och andra ljusseder . Rehnbergs doktorsavhandling var en innovationsstudie. Till skillnad från den äldre diffusionistiska etnologin, som genom studier av enstaka ålderdom- liga föremåls eller seders utbredning sökte bilda sig en uppfattning om frågor kring uppkomst, ursprung, spridningsvägar och kulturella regioner, tecknade Rehnberg i Sigfrid Svenssons efterföljd en relativt ny seds spridningshistoria. Hans material var inte äldre än att hela spridningsprocessen kunde rekonstrue- ras, dessutom med ganska stor säkerhet, eftersom studieobjektet kunde knytas till bestämda platser, landets kyrkogårdar, visserligen rätt många till antalet men ändå alla kända och lokaliserbara. Medan Sigfrid Svensson i sin studie av spridningen av den vita konfirmationsdräkten (Svensson 1942), en föregångare till Rehnbergs avhandling, hade som underlag Nordiska museets relativt glesa nät av ortsmeddelare, byggde Rehnberg sin studie på ett mer fullständigt kvan- titativt material, nämligen svar från präster och kyrkogårdsvaktmästare vid snart sagt alla svenska kyrkogårdar. Målet för avhandlingen var att vinna kunskap om en innovations sprid- ningsmönster i nutiden. Inte minst möjligheten att jämföra ett modernt sprid- ningsmönster med äldre tiders verkade lockande. Men typiskt för Rehnbergs breda kulturhistoriska intresse är att han också med sin studie ville uppmärk- samma en ny kalendarisk sed och sätta denna ljussed i samband med en all- män renässans för seder med levande ljus, sådana de framträtt under 1900- talet i reaktion mot elektricitetens utbredning. Redan avhandlingens titel visar på denna dualism i undersökningen, på en gång en innovationsstudie och en kulturhistorisk sedundersökning, naturligtvis med vissa risker för splitt- ring i helhetsintrycket. Den spridningsbild som undersökningen ledde fram till visade många likheter med äldre kulturelements spridningsmönster, sådant det tecknats av tidigare forskare. Seden utvecklades tidigt i Mälarlandskapen men också i delar av Svealand och södra Norrland. Däremot hade den ännu i början av 1950-talet inte nått majoriteten av kyrkogårdarna i Skåne, Bohuslän, Västergötland och framför allt inte på Öland och Gotland. Den spreds snabbare på större orter och städernas roll som innovationscentrum var otvetydig. Den skiftande kyrksam- heten i landet tycktes ha ett uppenbart samband med gravljusseden; där kyrk- samheten var hög hade gravljusen svårare att vinna insteg, där den var låg spreds gravljusseden snabbare. Rehnberg diskuterar även vilka personer som kan ha varit innovatörer, men där är materialet mycket tillfälligt tillkommet och säkra slutsatser är svåra att dra. Men personer ur högre sociala skikt och me- delklassen tycks ha spelat en viktig innovativ roll i många socknar. Rehnbergs resultat har dock kritiserats på många punkter. Nils-Arvid Bringéus har bl.a. bestridit sambandet mellan motstånd mot gravljusen och hög kyrksamhet. Det stämmer för Bohusläns räkning men inte för Skånes. Kritik har också riktats Mats Rehnberg (1915–1984) 249 mot Rehnbergs ganska svåröverskådliga sätt att kartera sitt material och mot att en individuell sed behandlas som en sockensed (Bringéus 1965). Man kan säga att Ljusen på gravarna representerar ett slutskede i den diffusionistiska forskningens historia inom svensk etnologi, en historia som börjar kring eller strax efter första världskriget. Man visste det inte 1965, men Mats Rehnbergs innovativa studie skulle inte få några efterföljare. I det mediesam- hälle som vi lever i i dag sker spridning på ett så explosivt sätt att geografiskt upplagda spridningsstudier inte blir särskilt meningsfulla. När Rehnberg plan- lade sin avhandling på 1940-talet representerade en innovationsstudie något dynamiskt och nydanande inom ämnet, men när den till sist lades fram 1965 hade intresset för att kartera folkkulturens utbredning hunnit börja svalna. Dif- fusionistiska problem skulle förlora sin attraktionskraft på en ny generation etnologer. Det är emellertid intressant att konstatera hur Rehnberg i sin avhandling för en intensiv dialog med de ledande samtida etnologerna i landet, kring frågor som t.ex. vad som utmärker olika typer av spridningsförlopp, tätorternas betydelse för spridningen, kulturområden och kulturgränser och den kyrkliga struk- turens betydelse för spridningsbilden. Han redovisar i sin resonerande fram- ställning genom långa citat kollegernas uppfattning i dessa frågor utan att alltid själv ta tydlig ställning. Man får intrycket att denna interna diskussion sker i ett ämne, där forskarna på ett självklart sätt kan samlas kring vissa övergripande problem som berör dem alla. Skillnaden är påtaglig om man jämför med dagens etnologi, där avhandlingsförfattarna i mycket större omfattning väljer sina äm- nen av djupt personliga skäl och gör sina undersökningar utan närmare kontakt med någon generell diskussion inom det egna ämnet. Anknyter man sin avhandling teoretiskt, så görs det nästan uteslutande till en internationell debatt. Med sin avhandling 1965 markerade Mats Rehnberg att han var intresserad av en akademisk karriär efter åren på Sveriges Radio. Han blev snart docent och började med stor entusiasm föreläsa vid Institutet för folklivsforskning. Han slutförde också ett par större långt tidigare påbörjade undersökningar. 1967 kom Vad skall vi göra med de blanka gevär? , en bok om den militära folkkulturen, kanske ursprungligen initierad under beredskapsåren på 1940- talet, då Rehnberg i perioder tjänstgjorde som värnpliktig sergeant vid Kungl. Kronobergs regemente i Växjö. Här diskuteras fenomen som t.ex. öknamn, mönstringsseder, tatuering, pennalism och soldatvisor. Samma år utkom Blå välling – sur sill , en studie av de ofta drastiska ramsor som folkhumorn diktade till vällingklockans ringningar på större lantegendomar. Den studien bör ha varit en sidoeffekt av Rehnbergs intresse från 1940-talet för statarna och deras livsföring. Den folkliga diktningen till olika signaler och melodier var ett ämne som intresserade Rehnberg. Han har bl.a. skrivit om detta i ”Livgardisten han kommer till Gud” i Om visor och låtar 1960. Redan i Den svenska arbetarklassens historia på 1940-talet hade han skrivit om visor och sånger i det äldre arbetslivet, en uppsats som 1980 publicerades på nytt under titeln Hejarn borrar, släggan slår . 250 Mats Hellspong

Båda dessa böcker från 1967 – liksom på sätt och vis även doktorsavhandlingen – visar på ett typiskt drag i Mats Rehnbergs sätt att arbeta som etnolog. Jag tänker på beläggrikedomen, raden av belysande och gärna underhållande fakta i texten. Rehnberg redovisar mängder av belägg för sina resonemang; ibland kan framställningen till och med tyngas av ett staplande av citerade partier. Jag tror att det hänger ihop med att Mats Rehnberg hela sitt forskarliv samlade data kring de ämnen som intresserade honom och gjorde anteckningar kring allt han upptäckte under läsning av de mest skiftande verk, även skönlitteratur. Antagligen stod Gösta Bergs livslånga excerptsamlande kring kulturhistoriskt intressanta ämnen modell för den yngre Rehnberg. Han bör ha samlat material kring t.ex. vällingramsor och soldatpennalism sedan decennier, innan han systematiskt gick igenom sina excerptsamlingar och satte i gång med att skriva. Det gör många av hans böcker till kulturhistoriska smultronställen men också rent stilistiskt till en smula tungfotade och av be- lägg överfyllda framställningar. Man kan faktiskt göra en jämförelse med hans mycket tidiga produktion före 30 års ålder, då han inte hunnit skapa någ- ra excerptsamlingar. Säckpipan i Sverige och bidragen till Den svenska arbetarklassens historia är imponerande arbeten, sakligt, kritiskt och nyanserat skrivna studier med en resonerande grundhållning. Man kan få ett intryck av att de är skrivna av en ung man som ville etablera sig som forskare och snabbt lyckades med detta. Längre fram i livet skulle Mats Rehnberg inta en mer tu- delad hållning till forskning och forskarvärlden, vilket ibland märks i hans sena arbeten. År 1969 efterträdde Mats Rehnberg John Granlund som Hallwylsk professor vid Nordiska museet och Stockholms universitet. Det skedde i en tid av dramatiska förändringar i den akademiska världen. Det uppror mot auktoriteter som i slutet av 1960-talet gick över de svenska universiteten slapp Granlund ta ställning till; Mats Rehnberg däremot hamnade mitt i stormens öga och där tycktes han ingalunda vantrivas. Tidens vindar blåste dock förmånligt för etnologin. ”Folklig kultur” blev plötsligt något attraktivt att läsa om bland vänster- studenter, samtidigt som ”gröna vågen-stämningar” av mer nostalgiskt slag lockade entusiaster för folkmusik, folkdans och folkdräkter i oanade skaror. Studentantalet, som varit blygsamt om än långsamt växande under Granlunds professorstid, växte nu närmast explosionsartat. Statsmakterna satsade ju också av politiska skäl på ett vidgande av universitetsstudier till nya målgrupper. Den starka tillströmningen av nya och mindre studievana studenter krävde dock en kraftig ökning av undervisningen vid institutionerna. Mats Rehnbergs okon- ventionella personlighet var en del av ämnets nya attraktivitet. Rehnbergs uppgift blev att organisera hela denna förvandling av ämnet. Nu tillkom schema- bunden undervisning varje vecka, successiva skriftliga tentamina, tillsättning av en rad lärartjänster, inrättande av ett omfattande kursbibliotek och till och med en bokhandel, snart bekant för alla Nordens etnologistudenter. Jugendvil- lan Villa Lusthusporten, som till större delen tidigare varit professorns tjänste- bostad, omvandlades nu helt och hållet till en universitetsinstitution. Mats Mats Rehnberg (1915–1984) 251

Rehnberg bodde kvar i sin bostad på Lidingö och gjorde inte anspråk på någon tjänstebostad (Hellspong 1984). Mats Rehnbergs professorstid, 1969–1981, var en färgstark period i Stock- holmsinstitutionens historia. Han levde mer eller mindre på Villa Lusthuspor- ten, vinter som sommar, ibland ursäktande sin närvaro mitt i högsommaren med det på institutionen bevingade uttrycket ”semester är en rättighet, inte en skyldighet”. Han trivdes gott i rollen som ämnets manager och cirkusdirektör. Som forskare var han dock ganska inaktiv under professorsåren. Intresset för den typ av diffusionistisk forskning som hans avhandling representerade ebba- de ut i slutet av 1960-talet. Han fungerade som idéspruta och bollplank för alla som ville men skrev inte mycket själv. Etnologins utveckling under 1970-talet mot regionalt inriktad antropologi stod han ganska främmande för. Mats Rehn- bergs samlade produktion är enorm, men den är väl mer populärvetenskaplig än vetenskaplig, mer kulturhistorisk än etnologisk, med några viktiga undantag, främst förstås doktorsavhandlingen. För Mats Rehnberg var etnologi alltid och självklart en vetenskap om hela folkets kultur, utan särskild tonvikt på bon- deklassen. Hans uppväxt i Stockholm och hans bakgrund med föräldrar ur helt olika samhällsklasser bör ha påverkat honom i den riktningen. Mats Rehnberg var lika hemtam i alla sociala sammanhang och nyfiken på människor. När han skrev valde han gärna udda ämnen och förbisedda grupper, som statare, resan- de och soldater. Han skrev underhållande och kunskapsrikt men kanske litet stelt; hans skrifter har långt ifrån den säregna lyskraft som hans muntliga fram- ställning alltid hade. Som konversatör var han fenomenal, han höll ständigt blixtrande miniatyrföreläsningar, hans språk var färgrikt, hans människokarak- teristik var drastisk och träffsäker. Den som sett honom i TV eller hört honom i radio har nog märkt en del av denna talang. Men bara en del, han iakttog en viss självcensur i massmedierna. Han var bedövande lärd och hade åsikter i alla ämnen. Som akademisk lärare var han främst en fascinerande berättare och en stimulerande informatör.

Litteratur Anläggarminnen . Red. Mats Rehnberg. Stockholm 1983. Bringéus, Nils-Arvid, 1965: Moderna ljusseder. Rig nr 4. Godtemplarminnen. Red. Mats Rehnberg. Stockholm 1951. Hellspong, Mats, 1984: Mats Rehnberg 12/10 1915 – 25/5 1984. Rig nr 4. Löfgren, Orvar, 1995–1997: Mats Rehnberg. Svenskt biografiskt lexikon . Stockholm. Nilsson, Bo G., 1996: Folkhemmets arbetarminnen. En undersökning av de historiska och diskursiva villkoren för svenska arbetares levnadsskildringar. (Diss.) Stock- holm. Rehnberg, Mats, 1938: Bomärken. Gruddbo på Sollerön. En byundersökning tillägnad Sigurd Erixon 26/3 1938 . Red. Gösta Berg och Sigfrid Svensson. Stockholm. — 1943: Statare. Den svenska arbetarklassens historia. Arbetaren i helg och söcken. Del 1. Hus och hem . Stockholm. — 1943: Säckpipan i Sverige . Stockholm. — 1960: Livgardisten han kommer till Gud. Om visor och låtar . Studier tillägnade Sven Salén den 7 november 1960 . Stockholm. 252 Mats Hellspong

— 1965: Ljusen på gravarna och andra ljusseder. (Diss.) Stockholm. — 1967: Vad skall vi göra med de blanka gevär? Stockholm. — 1967: Blå välling – sur sill. Vällingklockor och vällingklocksramsor. Stockholm. — 1980: Hejarn borrar, släggan slår! Stockholm. Statarminnen. Red. Mats Rehnberg. Stockholm 1947. Svensson, Sigfrid, 1942: Bygd och yttervärld. Stockholm. Brita Egardt (1916–1990) 253 Brita Egardt (1916–1990)

Jonas Frykman Foto: GunnarFoto:(Folklivsarkivet i Alsmark Lund).

Brita Egardt tillhör inte längre de mer lästa etnologerna och det med viss rätt. Hon var född 1916 och avled 1990 och var verksam vid Etnologiska institutionen med Folklivsarkivet i Lund hela sitt liv, först som arkivarie och sedan som docent åren 1967–1979. I en tid när nya vindar blåste inom ämnet valde hon att göra sin insats inom det fält som redan var etablerat. Lika fullt är hennes avhandling med den välklingande titeln Hästslakt och rackarskam från 1962 ett verk som stått på pensum för generationer av blivande forskare och med rätta räknas till ämnets klassiker. Det är inte bara för att den är så väl genomarbetad och klar i sin argumentation utan också för att den ger läsaren en god uppfattning om vad som ansågs vara angelägna frågor inom dåtidens folklivsforskning, vilka perspektiv och metoder som ledde fram till färdiga resultat. Som elev till Carl Wilhelm von Sydow tillhörde Egardt den andra generationen av akademiska folklivsforskare i landet. Grundarskedet hade ägnats åt det enorma arbetet att samla in och dokumentera folkliga traditioner och lev- nadssätt, att systematisera materialet, bygga arkivsystem och söka samband på den grund som samlingarna erbjöd. Teorier och forskningsstrategier som då föll sig naturliga präglades av nybyggandets upptäckariver och det faktum att forskarsamhället var så litet – utrymmet för spekulation var stort. Materialet bar på en förledande exotism och de slutsatser man kunde dra lockade till mycket djärva språng i rum och tid. Folklivsforskning var ännu ett ämne för entusiaster och ”liebhaber”. Orvar Löfgren har med en metafor från kulturgeografen Anne Buttimer kallat denna period i ett ämnes uppbyggnad för Fågel Fenix, den djärva fågeln för vilken allt är ungt och det mesta möjligt. Omsider följs han av den noggranne och närsynte doktor Faust, imperiebyggaren som vill befästa och utvidga det som erövrats. Efter hand kommer den bleke Narcissus självbespeglande in på arenan och leds vid vad han ser och söker nya svar (Löfgren 1988:144). 254 Jonas Frykman

Brita Egardt tillhörde i det avseendet den faustska generation som ville prö- va bärkraften i de antaganden som föregångarna lagt fram. Hon hade tillgång till den vetenskapliga apparat som de systematiserade samlingarna erbjöd. Det gav henne en god grund att stå på när det gällde att kritiskt granska vad fenomen som folktro, sed och tradition egentligen stod för. Djup lärdom parad med noggrann prövning och begreppsmässig klarhet kom tillsammans med en stän- digt problemorienterad forskning också att bli hennes personliga kännetecken. I det avseendet var hon en av dem som satte sin prägel på etnologin under dess förvandling till en normalvetenskap bland andra. Bara ett par år efter Brita Egardts disputation trädde jag som ung student in genom dörren på Villa Holma för att läsa ett betyg i nordisk och jämförande folklivsforskning. När jag 1977 disputerade i etnologi med henne som handledare hade jag också sett ett ämne förvandlas till en samtidsorienterad, kultur- tolkande vetenskap. Vad jag och mina få studiekamrater fann på Finngatan 8 var ett arkiv med tillhörande universitetsinstitution. Här inne härskade en murrig och genuint hemtrevlig atmosfär mellan bruna arkivskåp och bokhyllor. Många av bokryg- garna var på omväxlande tyska och svenska, och här stod också en mängd grå knytkapslar för särtryck med författarnamn på ryggen. Senare förstod jag att detta var en vetenskap utan färdigkokta läroböcker – som t.ex. historia som jag just lämnat – där man därför själv tvingades söka sig fram till vad som var den egentliga läskursen. Det gav efter en inledande förvirring många aha-upplevelser och öppnade för oväntade kopplingar. Den manliga personalen i bibliotek och arkiv uppträdde skugglikt i svalrock. Jag lärde mig tidigt innebörden av ordet homeopatiskt magi – att lika framkallar lika – och insåg genast att detta också gällde förhållandet mellan människor och ting. En sömnigare och på samma gång mer fantasieggande miljö var det svårt att uppbringa i dåtidens akademiska Lund. Brita Egardt var arkivarie och avvek genom sin paranta framtoning. Hon rörde sig med den säkerhet som endast den kunde besitta som haft huvudan- svaret för institutionens samlingar under tre professorer (von Sydow var den förste, Nils-Arvid Bringéus avlöste Sigfrid Svensson 1967). Hennes plats var i tornrummet, en halvtrappa upp från översta våningen och därifrån nedsteg hon regelbundet för att övervaka arkivet, hålla seminarier i källarlokalen och söka sig till köket för kaffepausen där hon kunde röka sina papyrosser av märket Florida. Omsider blev jag varse att hon var en av dessa många ytterst kompetenta kvinnor ur urban medelklass som dragits till etnologin och folkloristiken. Flera av dem var von Sydows protegéer, lokalt verksamma eller blott andligen närvarande. Anna Birgitta Rooth var docent, Mai Fossenius hade disputerat redan på 1950-talet, så hade Karin Danver och omsider också Alfa Olsson. Na- turligtvis bidrog detta till den klarhet och saklighet som kännetecknade många av publikationerna. Professorn, Sigfrid Svensson, inskärpte redan vid det första mötet hur viktigt det var för en folklivsforskare ”att vara född någonstans”. Det man visste Brita Egardt (1916–1990) 255 genom att komma från landet var en merit som han hade lyft fram redan när han sökte professuren i Lund 1945. I ett brev till Martin P:n Nilsson beskrev han hur han ”genom skånskt bondearv … fått en något mer pragmatisk och realis- tisk inställning än [s]ina medsökande” (Bringéus 1988:140). Välvilligt kan man tolka det som att ämnet hade nära förbindelser med den arbetsmarknad som bestod av hembygdsrörelsen och museivärlden; åtminstone gällde det för de blivande musei männen . Rent allmänt vittnade det om den självklara inriktning på allmogekulturen som folklivsforskningen hade. Brita Egardt saknade denna modersmjölkens närhet – och också tron på dess betydelse. Som bördig från arbetarstaden Nässjö och ännu okunnig om allmogekulturens olika yttringar kände jag en omedelbar sympati. Hennes inställning till vetenskapen hade också ett tilltalande drag av okynne över sig. Hon skäm- tade otvunget om kolleger, deras ämnesval och meddelarna; brösttoner kom liksom aldrig över hennes läppar. Maken fanns inom bankvärlden. Mai Fosse- nius berättade många år senare om hur deras respektive män uppfattade den forskning de bedrev. ”De var generade på något sätt och tyckte att ämnet var fånigt”… för ”när flickor läser i Lund gör de det för att det är roligt och inte för att det ska vara nyttigt.” Medan männen vanligen hade hjälp av sina fruar för excerpering eller renskrivning var motsvarande uppenbarligen inte fallet bland kvinnliga forskare (Lundgren 1996:28 f.). Detta skapade paradoxalt nog en unik frihet, parad med oansvarighet när man slapp granskning – om än välvillig – på hemmaplan. Brita Egardt verkade drivas av ett lika stort intresse för vetenskapen som brist på intresse för det vetenskapliga samhället. För henne blev institutionen ett andra hem, ett mål i sig och inte ett steg i karriären. Återigen ger Mai Fossenius en inblick i den värld som var hennes och den nära vännens. Denna sammanföll med ”farbror Wil- helms tid”. Studenterna var då mer eller mindre delar av professorns familj och inte sällan hembjudna på middag. Till gemenskapen räknades också vaktmäs- taren Carlsson med hustru. Hustrun tog för övrigt hand om bär och frukt i träd- gården och syltade och saftade i lämplig mån för professorns behov. Tiden var kort sagt ”mycket idyllisk” (Lundgren 1996:24, Ek 1988). När sedan Sigfrid Svensson gjorde entré 1946, kom han visserligen som ”en fläkt genom alla rummen på Finngatan, men fortfarande var stämningen idyllisk utan press” (Lundgren 1996:25). Den familjära stämningen dröjde sig alltså kvar och Brita Egardt försäkrade oss med återhållen munterhet att hon, när hon kom till arkivet på måndagarna, kände doften från vaktmästarparets kalvstek med pressgurka. De hade då varit både pensionerade och begravda sedan länge. Kontinuiteten satt i väggarna. Metoderna, inte teorierna skapade folklivsforskningen i Lund. Den var sedan grundartiden förenad med dokumentation och utforskning av sydsvenskt folkliv. Institutionens egentliga hjärta fanns på expeditionen: därifrån koordi- nerades vardagens löpande aktiviteter och också det vetenskapliga arbetet. Här täcktes en hel vägg av lådorna till det omfattande Realregistret. Mer än ett halvt sekels insamlade uppteckningar hade excerperats på hundratusentals små se- 256 Jonas Frykman deslappar vilka i sin tur sorterats in under femtusen underrubriker. Efter anvis- ningar härifrån kunde man beställa fram de original som förvarades i Manu- skriptarkivet – den verkliga skattkammaren med uppteckningar ända sedan von Sydows resor i Småland vid seklets början. Förutom detta fanns också ett Gårdsarkiv med uppmätningar, ett Bildarkiv och ett Avskrifts- och Avhand- lingsarkiv. Realregistret var alltså nyckeln till studieobjektet – den folkliga kulturen. Att forska innebar ofta att börja bläddra i lådorna, få inspiration via de där lapparna och så småningom vinna säkerhet för det man inledningsvis anat. Varje uppsatsämne eller försök att bedriva avancerad vetenskap tog sin början – och fick sin bekräftelse – här. Konsten att hitta i lådorna var en självklar färdighet för den som skulle lära sig bli folklivsforskare (Frykman 1988:91). I Brita Egardts produktion förekommer, liksom i de dåtida kollegernas, ständiga hän- visningar till storheter som ”uppteckning”, ”sagesman”, ”landsbygdens befolkning” och ”allmogen”. Riktigheten av uppgifterna styrktes med hänvisning till ort och uppteckningens nummer i Manuskriptarkivet. Idag är det många som skriver om hur den vetenskapliga processen kan sty- ras av den kedja av förvandlingar som sker på vägen mellan fältet och det pub- liceringsfärdiga resultatet. Det här är inte platsen att fördjupa sig i hur man med hjälp av ANT (Actor Network Theory) går in i forskarverkstaden och bedriver etnografi (jfr Latour 1999). Här skulle annars Folklivsarkivet vara ett underbart studieobjekt för att beskriva de transformationer som skedde från fältet via se- deslapparna till dåtidens forskning. Styrningen handlade primärt om den vikt man fäste vid diskursen, ordet, de nedtecknade beskrivningarna. Upptecknarna – antingen de var studenter eller ortsmeddelare – visste att de samlade in ”belägg”. De skrev ner sina iakttagelser och gjorde redan i och med detta första steg en preliminär analys av vad de såg omkring sig: nämligen det gamla. Man sökte sig framför allt till ”minnesgoda sagesmän”, vilket var ett annat ord för äldre personer som hunnit skaffa sig ett distanserat, kanske till och med ”teoretiskt” perspektiv på vad som hände förr. Bondekulturen kom redan på denna nivå att framstå som gammal, genom- korsad av regler för uppförande och tro. Människorna man intervjuade var ”tra- ditionsbärare” från en svunnen tid. Man kunde, som Pierre Bourdieu påpekat, lätt bibringas uppfattningen att folk då en gång följde regler medan de idag lever i upplösningens tid (Bourdieu 1977, Reed-Danahay 2005:131). Individers förmåga att vara agenter – aktivt förhålla sig till sin omvärld och praxis – möj- ligheten att överraskas av de olika praktiker de engagerade sig i, tonade bort på bekostnad av det överdeterminerande i traditionen. Detta var emellertid ett nödvändigt metodiskt grepp eftersom forskarna primärt var intresserade av kulturen i människan och inte tvärt om. Att samla in material via frågelistor följde en liknande gång. De ortsmeddelare som man kontrakterat var specialister på hur livet var förr i bygden. Fost- ran i hur man besvarade en frågelista vilade på vetenskapligt skolade amanuenser och arkivarier som också deltagit i att utforma frågelistorna. När svaren Brita Egardt (1916–1990) 257 kom in till arkivet blev de först lästa och honorerade, markerade på en karta, fick ett accessionsnummer till Manuskriptarkivet; ett register gjordes över innehållet och informationen blev så excerperad på sedeslappar. Nu först kunde de bilda underlag för framtida vetenskaplig bearbetning (jfr Nordström 1988). Det här tilldrog sig i källkritikens tid. Vetenskaplighet handlade inte så mycket om vilka frågor man ställde utan hur materialet kunde efterprövas. Och här fanns en nästan självbekräftande kedja av referenser och återreferenser som bekräftade informationens autenticitet. Till sin hjälp hade man också de refe- renssystem som byggts upp på liknande sätt vid systerinstitutioner i landet och i Europa. Bland de många tyska verken fanns t.ex. HDA, Handwörterbuch des deutschen Aberglaubens , en oumbärlig referens för Brita Egardt. I ett sådant vetenskapligt laboratorium omvandlades levt liv till vetenskapliga uttryck för en folklig kultur. Metoden tillämpades inte i samma utsträckning i etnologins systerveten- skap, antropologin, vilket fick avgörande betydelse för hur disciplinerna historiskt kom att utvecklas både i Sverige och i Europa. Antropologin med sin inriktning mot det personligt utförda fältarbetet tvingade forskaren till reflexioner över rimligheten i de frågor han eller hon ställde till sitt undersöknings- objekt. Folklivsforskarna hade sitt gedigna arkivmaterial gentemot vilket de kunde pröva värdet av de svar som kommit in. Det gjorde dem skickliga i konsten att bedriva kritisk forskning, mindre innovativa i teori- och metodutveckling. Forskare plus arkiv ingick en förening där det stundom kunde vara svårt att se var forskaren började och arkivsystemet tog vid. Systemet syftade till att dokumentationen skulle vara heltäckande. Tomma ytor skulle efter hand täckas in, rubriker med få belägg fyllas med innehåll. Det här sättet att definiera forskningsobjektet var så självklart att t.ex. Anna Birgitta Rooth, när hon flyttade från Lund och blev professor i Uppsala, byggde upp ett ikonografiskt arkiv enligt Realregistrets principer. Praktiskt nog lät hon trans- portera upp de då utsorterade arkivlådorna i brunt trä från Folklivsarkivet i Lund. När Brita Egardt i slutet av 1970-talet ville lansera ett nytt forsknings- program med stöd av Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet, kom det signifikativt nog att kallas ”1900-talets kultur i fokus för forskning och insamling”. Också folkhemmets Sverige kunde göras till föremål för en liknande kartläggning som den förmoderna kulturen. Projektet sjösattes aldrig och arkivsystemet var heller inte avpassat för de frågor som en ny tid ställde. Men att tänka med hjälp av systemet hade blivit en del av forskarens habitus. Man får lätt en mekanistisk bild av en vetenskap när man fokuserar grund- förutsättningarna för hur produktionen av vetande ägde rum. Det exempel Brita Egardt ger visar dels att personen betyder något, dels att nytänkande ständigt måste till för att styrka processens berättigande. Avhandlingen är hennes magnum opus. Det är en helt problemorienterad studie, lärd och tydligt argumenterad; den rymmer vida, nästan globala utblickar, spänner från förkristen tid till samtid och är rikt späckad med medeltida tyska och latinska citat. I den mån latinet alls är översatt är det till tyska. 258 Jonas Frykman

Medan etnologer på andra håll i samtiden diskuterade kulturspridning, ny- bildning och förändring, funktionalism som samhällsteori, så finns här ingen önskan om att bidra till diskussionen av teori. Det är i stället ett gott stycke självständig och oförskräckt prövning av tillgängliga källor. Fördomar är vad det handlar om och närmare bestämt varför folk inte åt hästkött och varför rackaren, den som hanterade döda hästar, räknades som oärlig. Detta var ett ämne hon kommit in på redan i samband med sin licentiatavhandling, som tog upp sägner om vattenhästar (1944). Förmodligen blev hon gripen av de många sve- pande men empiriskt ohållbara förklaringar som sedan länge räknades som sann kunskap. Den gängse förklaringen till fördomarna handlade om religion. Hästen hade varit ett offerdjur på hednisk tid och stod tankemässigt nära guden Oden. Den som utförde offret var präst eller religiös ledare och var ett mellanled till det gudomliga. Kristendomen använde sig inte av djuroffer, men i rättsskipningen ingick också avrättningar. Sysslan fanns alltså kvar – avståndstagandet mot he- dendomen gjorde att utövaren, bödeln och hans medhjälpare, rackaren, hamnade utanför gemenskapen. Köttet åt man inte av liknande skäl. Här ställde Brita Egardt det rika uppteckningsmaterialet mot förklaringar där man dragit snabba paralleller mellan nutid och avlägsen forntid. Om liknande fördomar levde kvar till och med i 1800-talets Småland, hur såg då förbindelsen med förkristen tid ut? En noggrann granskning av källorna visade på ett helt annat sammanhang. Det var i stället via de många städerna som föreställningarna fått spridning, närmare bestämt genom de bestämmelser som gällde för hur hant- verkarnas skrån var uppbyggda. I denna noga reglerade värld där heder och he- derlighet var en viktig kombination för att bli erkänd som medlem, räknades bö- deln och rackaren till de ”oärliga”. Den som varit i kontakt med döda kroppar blev själv ”infärgad” av sin syssla och hamnade utanför de ärbara hantverkarna. Sådana förordningar fanns i tyska, medeltida stadgar och de kom efter hand ock- så att tillämpas i Sverige – först prövande under 1500-talet och i egentlig mening tillämpade under 1600-talet och det efterföljande århundradet. Det visade sig alltså att fördomen var relativt sen i tiden och att nyckeln till förståelsen av den delvis stod att finna i arkivens samlingar. Folklig kultur var ingen reservoar för uråldriga föreställningar som den första generationen av forskare gärna tänkte sig. Skulle man förstå sådana till synes sega strukturer som sed och tro, behövde man göra noggranna genetiska undersökningar, där också samhällförhållanden, regler och förordningar togs med i beräkningen. Barbro Blehr har i en inträngande analys visat på hur Brita Egardt med utgångs- punkt just i källorna föregrep en utveckling som sedan kom att tas som själv- klar, nämligen att fördomar och avståndstagande snarare skulle sökas i sociala omständigheter än i religiösa påbud (Blehr 2006:208). Avhandlingen om Hästslakt och rackarskam var alltså ett tungt inlägg i en diskussion som sträckte sig längre än till frågan om varför föreställningar upp- står; också metodiskt var den mönstergill. Man ”kan följa hennes argumentation steg för steg med en hisnande känsla av att någon skär och rensar och att Brita Egardt (1916–1990) 259 det hela drivs fram av en skoningslös logik”, skriver Blehr (2006:209). Med den avslutades en vetenskaplig debatt som pågått länge och som engagerat flera discipliner. På sätt och vis satte den också punkt för epoken där ensamma, ar- kivkunniga och belästa forskare kunde ägna årtionden åt att hämta fram ny kunskap – mest för att ”det var roligt”. Det sägs att den gamla typen av doktorsavhandlingar var mästarprov. Brita Egardts övriga produktion var i den jämförelsen tunn och anslöt till teman som redan berörts: mat och fördomar, lagstiftning och förordningar i förhållande till folklig praxis. Varför svenskar inte äter svamp (1954), om rätta tidpunkten för att äta spickeskinka (1957), en översikt om matforskning i Sverige (1961), om skolstraff (1972) och om äkta makars fördel av oskiftat bo (1970), men den frå- ga som verkligen engagerat henne hade hon redan givit svar på. Åren som docent blev mycket annorlunda. Nya synsätt växte fram, andra frågor ställdes, det heliga ”Materialet” förlorade sin aura. I en tid som ropade på det folkliga blev etnologi ett ämne på modet. Nu var det inte lärdom och arkiv utan vanligt folks vardag som fängslade, och lite till mans ville man gräva där man stod. I det läget red Brita Egardt inte spärr emot förfallet – även om hon säkert trevade efter ridspöet många gånger. Det har framhållits att hon under sina docentår drevs in i tystnad av mer framgångsrika manliga kolleger och att hennes högt drivna krav på kvalitet inte kunde göra sig gällande mot kvan- titet och armbågar (Ek 1990) och att bitterhet och vanmakt blev hennes svar (Blehr 2006). Detta är nu en ganska vanlig attityd inom den akademiska kulturen och knappast något som särskiljer henne. Dessutom är det en förenkling av den andra sidan av hennes vetenskapliga insatser. Hon kom att rikta sin energi mot undervisning och handledning. Den ökande skaran av studenter som under de här åren gripits av ämnet, kom för att få vägledning. Och det hon uppmuntrade var det som en gång drivit henne själv in i forskningen, nämligen nyfikenheten, förtjusningen att hitta samband och den lite respektlösa inställningen till akademin, till knäsatt sanning. Hon var sällsynt skicklig i majeutikens konst, för- mågan att förlösa studenters och doktoranders inneboende förmågor. Om det vittnar en lång rad avhandlingar för doktorsexamen från Lund under 1970- och 1980-talen. Måhända slant greppen när det kom till den egna forskningen; publikationerna blev få. Att blivande forskare saknade stringens i begrepp och definitioner kunde förlåtas med just deras ungdom. Men när hon riktade samma krav mot sig själv försvann nöjet. Hon sökte ständigt utmanande frågor att ge sig i kast med. Flera av dem hade hon i och för sig redan besvarat. Men en ny tid ställde andra problem och där var hennes skarpslipade redskap inte lika verksamma. Från köket på Finngatan 8, där röken från papyrossen ännu inte tagits av vinden, minns jag den diskret framförda frågan: ”Vem kan egentligen handleda handledaren?” En högst befogad fråga på vilken det ännu inte dykt upp något riktigt bra svar. 260 Jonas Frykman

Litteratur Blehr, Barbro, 2006: Stringens och språkskifte. Rig, s. 204–213. Bourdieu, Pierre, 1977: Outline of a Theory of Practice . Cambridge. Bringéus, Nils-Arvid, 1988: Folkkulturen och Folklivsarkivet. Folklivsarkivet i Lund 1913–1988 . Red. Nils-Arvid Bringéus. Lund. (Skrifter från Folklivsarkivet i Lund nr 26.) S. 13–28. Egardt, Brita 1944: De svenska vattenhästsägnerna och deras ursprung. Folkkultur , s. 119–164. — 1954: Svenskarna och svampmaten. Rig, s. 33–44. — 1957: Spickeskinkan, göken och apostlagärningarna. Rig , s. 53–57. — 1959: Adventsstjärnan. Ett herrnhutiskt bruk som blev svensk folksed. Rig , s. 122– 126. — 1961: Kost. Schwedische Volkskunde . Quellen, Forschung, Ergebnisse. Festschrift für Sigfrid Svensson zum sechzigsten Geburtstag am 1. Juni 1961 . Red. Gösta Berg et al. Stockholm. S. 368–391. — 1962: Hästslakt och rackarskam. En etnologisk undersökning av folkliga fördomar. Lund. (Nordiska museets handlingar 57 .) — 1969–1970: Äkta makars fördel av oskiftat bo. En studie på temat lag – sedvana. Scripta minora. Acta Regiae Societatis humaniorum litterarum Lundensis 1969– 1970:1. Lund. — 1972: Körperliche Züchtigung und Schandstrafe in der schwedishen Volkschule des 19. Jahrhunderts. Ethnologia Scandinavica, s. 115–144. Ek, Sven B., 1988: På Sigfrid Svenssons tid. Folklivsarkivet i Lund 1913–1988 . Red. Nils-Arvid Bringéus. Lund. (Skrifter från Folklivsarkivet i Lund nr 26.) S. 258–270. — 1990: Brita Egardt. Vetenskapssocieteten i Lund. Årsbok. 1990. S. 165–169. Frykman, Jonas, 1988: Folklivsarkivet, frågelistorna och forskningen. Folklivsarkivet i Lund 1913–1988 . Red. Nils-Arvid Bringéus. Lund. (Skrifter från Folklivsarkivet i Lund nr 26.) S. 91–107. Latour, Bruno, 1999: Pandora’s hope. Essays on the reality of science studies . Cam- bridge Mass. Lundgren, Britta, 1996: Kön och genealogi i etnologisk ämneshistoria. Åtskilja och för- ena. Etnologisk forskning om betydelsen av kön. Red. Britta Lundgren, Inger Löv- krona och Lena Martinsson. Stockholm. S. 13–86. Löfgren, Orvar, 1988: Ett ämne väljer väg. Folklivsarkivet i Lund 1913–1988 . Red. Nils-Arvid Bringéus. Lund. (Skrifter från Folklivsarkivet i Lund nr 26.) S. 144–166. Nordström, Ingrid, 1988: ”Hava höglärde herrar hört talas om …?” Folklivsarkivet i Lund 1913–1988 . Red. Nils-Arvid Bringéus. Lund. (Skrifter från Folklivsarkivet i Lund nr 26.) S. 77–90. Reed-Danahay, Deborah, 2005: Locating Bourdieu. Bloomington. Börje Hanssen (1917–1979) 261 Börje Hanssen (1917–1979)

Birgitta Svensson Foto ägo. privati Foto

Börje Hanssen föddes i Stockholm 1917. Han växte upp på en bondgård i Vi- bytorp utanför Hallsberg, en plats som han senare i livet återvände till. Hanssen har själv utförligt dokumenterat sitt liv i det omfattande och välorganiserade arkiv om 109 kapslar som efter samverkan mellan Palle Ove Christiansen och mig nu återfinns i Nordiska museet. Det var ett säreget liv som denne banbrytande etnolog levde. Han var gift tre gånger och fick inte mindre än åtta barn mellan åren 1944 och 1970. Det var inte bara som akademiker han gjorde sig känd utan också som professionell kycklinguppfödare under vad han själv kallat ”broilerperioden”. Hanssen blev aldrig till fullo etablerad i det svenska forskarsamhället men kom att inspirera den etnologiska forskningen på ett så genomgripande sätt att han idag räknas som en av dess klassiker. Efter studentexamen vid Karolinska högre allmänna läroverket för gossar i Örebro 1937 flyttade Hanssen till Stockholm, där han på hösten skrevs in vid högskolan för att läsa historia. Efter fyra år var han färdig med en fil. kand.- examen, som även innehöll statskunskap och ekonomisk historia. Historieäm- net studerade han för Nils Ahnlund och statskunskapen för Herbert Tingsten. Året därpå, 1942, anställdes Hanssen som assistent till Gregor Paulsson för att arbeta med det av denne initierade stora projektet Svensk stad (jfr Gaunt 1981). Stora delar av 1940-talet ägnade Hanssen åt arbetet med ”Svensk miljö”, som projektet kallades innan det i början av 1950-talet publicerades som Svensk stad (Paulsson 1950–1953; jfr Gaunt 1981:25). Vid en konferens 1980 om betydelsen av Svensk stad som metodologisk förebild blev det tydligt hur det fungerat som inspirationskälla för de frågeställningar som kom att prägla sjuttiotalets forskning. Att Hanssen hade utfört stora delar av fältarbetet, som omfattar mer än 400 intervjuer i 23 tätorter, och att han styrt mycket av det metodologiska arbetet var känt, men nu blev man klar över att han också författat närmare 40 % av texterna. Teoretiskt stod han för karakteristiken av olika 262 Birgitta Svensson stadstyper, men hans bidrag syns på alla nivåer. Så fort det är tal om handel, hantverk, kommunikationer eller ekonomisk förändring framträder hans analy- tiska förmåga att se samhällen som helheter. Svensk stad blev för Hanssen ett första tillfälle att spränga akademiska gränser. Själv beklagade han emellertid i sina kommentarer (Hanssen 1979) att Paulsson i den slutliga redigeringen hade strukit så mycket av hans resonemang. Här fanns bl.a. analyser av etnologiskt intresse som beskrev hur städerna förvandlades från pesthärdar till be- boeliga orter (Gaunt 1981:25 ff.). Parallellt med arbetet med Svensk stad fortsatte Hanssen sina studier i ekonomisk historia och sociologi. I de ekonomhistoriska studierna för Eli Heckscher hade han tidigt fått anledning att sätta sig in i Max Webers kultur- analyser, något som Hanssen senare kommit att beteckna som det som betytt mest för hans forskargärning (Hanssen 1979). Från Heckscher och Weber ema- nerade också Hanssens intresse för ekonomiska faktorer i analysen. Redan 1941 skrev han en uppsats som utgjorde en kritisk granskning av Webers resonemang om den protestantiska etiken och kapitalismens själ. Men här visar han också början till det som skulle göra Hanssen själv liksom Weber till en gräns- gångare mellan historicism och positivism. Båda bedrev en utpräglat social gränsforskning, som banade väg för såväl grundläggande metodologiska ana- lysmetoder som makroteoretiska frågeställningar. Arbetet med Svensk stad berörde liv och stil i de svenska städerna under 1800- och 1900-talen och bildade också grund för Hanssens båda licentiatav- handlingar som blev färdiga 1947. I ekonomisk historia behandlade han ”Sam- hällshistoriska studier rörande svenska städer före 1900”, och i sociologi ”Socialekologiska studier rörande svenska städer under 1800- och 1900-talen” . I dessa avhandlingar gavs utrymme för delar av det som Paulsson strukit ur Svensk stad (Gaunt 1981:31). Även om mycket av arbetet med Svensk stad och senare med en undersök- ning under Helge Nelsons ledning av handelsstaden Simrishamn med omland kan sägas beröra frågorna i doktorsavhandlingen, tog arbetet med denna fart först under hösten 1948. Den 15 maj 1952 disputerade Börje Hanssen, 35 år gammal, i sociologi vid Stockholms högskola på avhandlingen Österlen. En studie över social-antropologiska sammanhang under 1600- och 1700-talen i sydöstra Skåne . Hanssens teoretiska utgångspunkt i avhandlingen är att under- söka sociala och kulturella relationer inom och mellan aktivitetsfält. Det är människans vardagliga relationer, kulturellt, ekonomiskt, geografiskt och socialt som bildar utgångspunkten för hans samhällsforskning. Men hans kanske viktigaste bidrag är att han problematiserar begreppen urban och pagan. Han visar att det förekommer urbana livsstilar på landsbygden och pagana i staden, då ”ett intimt växelspel oavbrutet rått mellan stadsnäringen och lantbruksnä- ringar så att förbättringar på ett område omedelbart har följts av nybildningar på det andra och vice versa”. Etnologin beskrev han som vetenskapen om relationer mellan olika faktorer i människans miljö, relaterat till hennes livsföring. Hanssen använder en sökande forskningsmetod där det inte gäller att på för- Börje Hanssen (1917–1979) 263 hand ställa hypoteser. Hans uttryck ”rörligt sökarljus” har senare kommit att användas av flera etnologer som betecknande för ämnet. Åke Daun använder det exempelvis som titel på en bok 2003. Börje Hanssens fakultetsopponent vid disputationen 1952 var den historiskt inriktade geografen Sven Dahl. Avhandlingen väckte protester. Försvaret tog sex timmar och det dröjde flera år innan diskussionen om den avklingade. Et- nologerna Sigfrid Svensson och Nils-Arvid Bringéus tillhörde de mera positiva. Bringéus skrev i sin recension i Sydsvenskan 1953 att avhandlingen var ”så idérik och öppnar så många nya perspektiv att man gärna överser med bristerna” (Bringéus 1953). Hanssen har själv i en kommentar i slutet av 1970-talet beskrivit mottagandet av Österlen och bemött kritiken (Hanssen 1979). Till den kritik som han själv där riktar mot Svenssons ”sakverifikation”, mot kultur- geografernas sätt att bara söka efter ett fenomens utbredning och mot historikernas övertro på källkritik, kan fogas att den samtida moderna sociologin hade en helt annan inriktning än den Börje Hanssen stod för. Han stred även mot en faktainriktad hårddatasociologi, som arbetade med frågeformulär och genom- snittssiffrornas skenbara exakthet i den framtida samhällsutvecklingens tjänst (jfr Gullberg 1972). Där fanns föga utrymme för en humanvetenskaplig, kulturhistoriskt inriktad sociologi. Situationsanalys och socialt aktivitetsfält är Hanssens metodologiska nyckelbegrepp (se t.ex. Hanssen 1948 och 1955). Ett socialt aktivitetsfält är främst att betrakta som en mätbar, sammanhängande helhet som innefattar såväl inre som yttre beteenden, värderingar och relationer till andra människor, skriver Hanssen och understryker att det är genom en dynamiskt inriktad funktionsanalys som fältet ges innehåll. Att Hanssen kallar sin historiska metod för situationsanalys innebär att han, i likhet med Annales-skolan, kan använda sig av både långa och korta historiska perspektiv. Varje historisk situation består av gammalt och nytt, hävdar han. Han talar om kultursituation, som han menar är en historiskt specifik situation, och när han studerar en sådan är det i detalj ut- ifrån allt, såsom materiell kultur, normer och beteendemönster, dialekt, accep- tans för sexuella förbindelser utom äktenskapet etc. Hanssens sätt att uppmärksamma gatehusfolkets allmänna kultursituation kom att bli betydelsefullt. Genom att framställa en karta där gatehusfolkets nu- merär och sociala situation tydligt framträder visar han gruppens omfattning, och det blir tydligt att de jordlösa proletärerna utgjorde en betydande del av de oskiftade byarnas befolkning på 1700-talet. Hanssens intresse för de obesuttnas livssituation var vid tiden för Österlens tillkomst något ovanligt. Han under- sökte inte bara byarnas situation utifrån gårdarna och åborna utan också utifrån den rörligare delen av befolkningen. Det pagana sociala aktivitetsfältet i syd- östra Skåne får en mer dynamisk innebörd genom att han i så hög grad intresserat sig för att ställa de obesuttnas aktivitetsfält mot böndernas. Detta har spelat stor roll för den fortsatta forskningen, inte minst vad gäller synen på skiftena i Skåne (se t.ex. Pred 1986; jfr Svensson 2008). 264 Birgitta Svensson

Av betydelse är också hans kritik av bygdebegreppet som han i första hand riktar mot kulturgeograferna Helge Nelson och Gerd Enequist. Han menar att de oreflekterat använder ett homogeniserande begrepp som antyder att en kul- turbygd skulle bestå av samhörighet inom ett område, trots att flera olika kulturella drag och situationer kan konstateras inom detta område. Hanssen menar att man först måste undersöka och definiera den eventuella kulturella samhö- righeten, innan man kan avgränsa ett särskilt område. Nelson och Enequist har, enligt Hanssens förmenande, behandlat begreppet som självklart geografiskt avgränsat och därför ej använt vetenskapliga metoder för att fastställa dess omfattning. Han är något mildare i sin kritik av etnologerna, men även de har, anser han, missat betydelsen av att vetenskapligt undersöka den ”komplexa kultursituation” som varje bygd sägs utgöra (Hanssen 1952:136). Utöver redogörelsen för de obesuttna torde de delar av avhandlingen som handlar om urban och pagan livsstil vara de av etnologer mest lästa, eftersom de under 1970- och 1980-talen ingick som kurslitteratur vid flera institutioner. Här diskuteras framför allt innebörden i begreppet stad och jämförelser görs med samtida mer antropologiskt sociologiskt inriktade studier som Bengt Rundblads Forestville (1951). Hanssen gör också omfattande internationella jämförelser kring begreppet urban. Han kritiserar dem som ser begreppet stad som en helhet och han kritiserar bl.a. också den vanliga uppfattningen att staden utgörs av dess byggnader snarare än av relationerna mellan dess människor (se t.ex. Hanssen 1952:403). Hanssen ville, som han uttrycker det, bedriva lokal intensivanalys. Och mängden detaljkunskaper i avhandlingen Österlen är i det närmaste osannolik. Kreditrelationer, hemslöjd, hantverk osv., baserade på allt från bouppteckning- ar, rättsprotokoll, kyrkoboksmaterial och kamerala handlingar till intervjuer och samtida fältundersökningar, skapar grunden som gör att den djärva analysen bär. Ett rikt, mångfasetterat och omsorgsfullt analyserat material ställs samman till att belysa vad som kan anses vara urbant och pagant. Många och omfattande tabeller om produkter, ner till mikrokommentarer om varför t.ex. en spinnrockstillverkare från Sölvesborg ett år bara tagit med 20 spinnrockar till marknaden, blir relevanta för analysen. Vad gäller den urbana livsstilen på Österlen i slutet av 1700-talet, lyfter han särskilt fram bordsseder och innehav av glas och porslin som unikt för de urbana grupperna. Den enda typ av sprid- ningskarta som Hanssen använder sig av är den som anger den urbana materiella kulturens spridningsvägar genom auktioner. Med dess hjälp kan han på- visa även sociala omständigheter och inte bara själva föremålens spridning. Samtidigt upptäckte han ”potatisfolket”, ett begrepp som sedan använts av bl.a. Orvar Löfgren och David Gaunt (se t.ex. Löfgren 1977b). År 1953 inrättades sociologiprofessuren i Stockholm och Hanssen var en av sju sökande, men kompetensförklarades inte. Den tidens vetenskapssyn präg- lades av en nyttighetsinriktad hårddatasociologi i samhällsutvecklingens tjänst och som sådan betraktades inte Hanssens forskning (Gullberg 1972). Hans främsta kritiker bland de sakkunniga var Torsten Husén och Torgny Segerstedt, Börje Hanssen (1917–1979) 265 och den enda av de sakkunniga som var odelat positiv var finländaren K. Rob. V. Wikman. Han beskrev Hanssen som en flitig, mångsidig och genial sociologisk forskare som rörde sig med enorma materialmängder och självständiga metoder. Under året 1953 fick Hanssen dock stöd för sin inriktning då den amerikanske socialantropologen Robert Redfield höll gästseminarier i Uppsala. Hanssen fördjupade sin relation till honom, vilket bl.a. ledde till att han fick re- kommendationer till Stanforduniversitetet i Kalifornien och så småningom några år senare kom att vistas i den excellensmiljö som skapats där (Suolinna 2008:13). Först efter två år, den 12 februari 1954, kunde Hanssen utnämnas till docent i sociologi, särskilt historisk sociologi, och året därpå blev han extra ordinarie docent på sex år vid sociologiska institutionen i Stockholm (jfr Suolinna 2008:24). Efter en period som främst sociolog på 1950-talet fick Hanssen i början av 1960-talet av John Granlund erbjudande om en docentur i folklivsforskning vid Stockholms universitet. Han accepterade detta och kom under 1960-talets början att vara lärare för en hel generation unga etnologer på Lusthusporten, vilka så småningom skulle komma att förändra den traditionella etnologin i grunden. Granlund ville att han skulle bibringa ämnet antropologiska perspektiv, och Hanssen utvecklade också en egen strukturalistisk teori- och me- todapparat, inspirerad av bl.a. den brittiska strukturfunktionalismen och funktionalister som Malinowski och Radcliffe-Brown. Redan 1964 lämnade han dock ämnet för en lång period för att i stället ägna sig åt kycklinguppföd- ning på en gård i Sörmland. Enligt Mats Hellspong (2006) var det en protest mot behandlingen av Åke Dauns kandidatuppsats 1963. Hellspong menar också att Hanssen trots sin nya verksamhet indirekt var närvarande på institutionen under hela 1960-talet. Men det var först på 1970-talet som vetenskapssamhället kom i fatt Börje Hanssens tankegångar. 1969 infördes Svensk stad på kurslistorna (Rehnberg 1981). Detta år nämns Hanssen dock inte i Sigfrid Svenssons introduktion till folklivsforskning (S. Svensson 1969). Som inspiratör i en etnologisk avhandling förekommer han nu för första gången, nämligen i Knut Weibusts 1969. En grupp bestående av bl.a. Daun, Ehn, Hellspong och Löfgren hade nu vuxit fram i Stockholm och de skulle alla så småningom komma att betona Hanssens betydelse för deras egen etnologiska forskning. På 1970-talet återvände Hanssen som lärare till institutionerna i Uppsala och Stockholm. 1972 sökte han professuren i etnologi i Uppsala. De fyra sakkunniga etnologiprofessorerna fann dock Hanssen inkompetent för professur i ämnet. John Granlund förstod inte det strukturalistiska synsättet och såg avhandlingens förtjänster som hemmahörande inom sociologi och socialantropo- logi. Gösta Berg såg Österlen som ett lyckokast men tyckte att Hanssen använt ”nattståndna, dammhöljda auktoriteter som Max Weber”. I fakultetens tjänste- förslagsnämnd kompetensförklarades han emellertid, bl.a. med motiveringen att de sakkunniga inte följt utvecklingen inom ämnet (Suolinna 2008:27). En 266 Birgitta Svensson av dessa, Nils-Arvid Bringéus, skrev samtidigt en artikel i Ethnologia Scandi- navica , där han framhöll den stora betydelse som Hanssens forskning haft. Där utelämnade han dock sitt konstaterande att Hanssens forskning inte var etnologi, framför allt beroende på att denne saknade kunskaper i föremålsforskning och folkloristik (Bringéus 1972; jfr Suolinna 2008:27). Uttrycket sega strukturer kan kanske sägas vara typiskt för vad Hanssen bidragit med inom etnologin. Hans strukturalistiska synsätt har kommit att upp- märksamma inte bara förändringars betydelse utan också vad permanens betyder för kultur och tradition. Det är i en liten artikel i Nord-nytt 1973, som han visar betydelsen av kvardröjande drag från andra tider eller jämförande kulturella drag från andra platser i varje nytt sammanhang (Hanssen 1973b). En artikel av Hanssen som använts mycket inom etnologin publicerades i Rig 1976 och handlar om hushållens sammansättning i österlenska byar under 300 år. Trots att den tar sin utgångspunkt i en strukturalistisk ansats, är det en utpräglad förändringsstudie med närmast processuell inriktning, som beskriver tre olika stadier i utvecklingen inom hushållen på gårdarna. Hanssens betydelse för etnologiämnet på 1970-talet bekräftades av att Insti- tutet för folklivsforskning 1977 på nytt gav ut Österlen . Tydliga avtryck läm- nade också hans oppositioner vid Åke Dauns och Jonas Frykmans disputationer. Han vände sig speciellt mot Dauns beroende av Fredrik Barths extremt psykologiserande och viljebetonade modeller och kritiserade Daun för att ha underskattat traditionens betydelse för individen (Hanssen 1974). Bister kritik mötte också Jonas Frykman, när Hanssen opponerade på hans avhandling Ho- ran i bondesamhället 1977 (Hanssen 1978a). Det sista stora alstret från Hanssen var en förortsstudie av Vällingby, som kom 1978 (Hanssen 1978b). Den väckte kanske ingen större genklang inom den svenska etnologin, men i Finland mottogs den positivt (Åström 1979). Där hade hans forskning alltid rönt stort intresse, troligen mycket beroende på Wik- man, som behandlat honom närmast som en skyddsling (Suolinna 2008). Möjligen kunde Hanssens forskargärning ha mötts välvilligt då han sökte professuren i Göteborg 1979, men han kom aldrig att delta i den slutgiltiga be- dömningen, då hans sjukdom tvingade honom avstå från att provföreläsa. Han dog i sitt hem i Närke i november 1979. Under 1970-talet hade Hanssen inte bara undervisat i Stockholm och Upp- sala utan även i Köpenhamn, där han blivit god vän med Bjarne Stoklund och Palle Ove Christiansen. Christiansen blev den som länge förvaltade hans vetenskapliga kvarlåtenskap och han har dedicerat sin avhandling till Hanssen (Christiansen 1996). Forskaren Börje Hanssens vetenskapliga verksamhet inom ämnet etnologi kunde ha fått en mycket större betydelse för den historiskt inriktade etnologin, om han hade fått en mer permanent position inom ämnet. Andra har fått anta den utmaningen. Många etnologer har vittnat om Hanssens betydelse för etnologiämnets utveckling. John Granlund beskriver redan i början av 1960-talet hur han banade väg för en samhällsinriktad etnologi (Granlund 1961). Karl Olov Arnstberg Börje Hanssen (1917–1979) 267 framhåller honom som en vägröjare för den moderna etnologi som vill se kultur som process (Arnstberg 1989; jfr också Löfgren 1988, Ehn 1990, Svensson 2002). Mats Hellspong har nyligen beskrivit Österlen som en av etnologins klassiker (Hellspong 2006). Palle Ove Christiansen har betonat hur Hanssen var den första inom ämnet som förenade historia och antropologi (Christiansen 2000). Den etnolog som tydligare än någon annan nyligen fortsatt Börje Hans- sens arbete är Anders Perlinge, som i avhandlingen Sockenbankirerna (2005) använder sig av Hanssens analyser av skuldrelationers betydelse. Perlinge visar hur Hanssen ser på kreditprestationer som ett slags ekonomisk väv som binder samman byns hushåll med varandra. Det ömsesidiga beroende som på så sätt uppkommer leder vidare till ett resonemang om mellanmänskliga relationers betydelse (se även Perlinge 1986). Inom sociologin framhålls Hanssens betydelse så sent som 2008 i Sociologisk forskning (Larsson och Suolinna 2008). Bland kulturgeograferna har Henrik Svensson i avhandlingen Öppna och slutna rum – enskiftet och de utsattas geografi använt sig av Hanssens undersök- ningar av gatehusfolket (Svensson 2005). Ett försök att sammanfattande knyta ihop den vetenskaplige gränsgångaren Börje Hanssens teoretiska arbete leder tankarna till den historiska metod som används inom den historiska antropologin och det som har kallats den nya kulturhistorien (se t.ex. Ginzburg 1999). I Hanssens efterlämnade handlingar finns material som visar att han hade för avsikt att skriva en bok med titeln Historical sociology , vilken av allt att dö- ma skulle ha funnit sin plats inom flera vetenskaper även på 2000-talet. Bjarne Stoklund skrev i en minnesteckning över honom året efter hans död att han skulle ha medverkat i en kurs i historisk antropologi (Stoklund 1980), som då betecknade början på det som sedan kommit att kallas den kulturella vändning- en inte minst inom historieämnet. I kulturvetenskaperna kan det väl närmast betecknas som den historiska vändningen.

Källor och litteratur Källor Nordiska museets arkiv : Börje Hanssens arkiv.

Litteratur Arnstberg, Karl-Olov, 1989: Utforskaren. Studier i Sigurd Erixons etnologi. Stock- holm. Bringéus, Nils-Arvid, 1953: Nabor och utbölingar, bönder och köpstafolk. [Rec. av] Börje Hanssen, Österlen – en socialantropologisk studie. SDS 9/1. –– 1972: People in town and country-side. Ethnologia Scandinavica. Christiansen, Palle Ove, 1977/78: [Rec. av] Börje Hanssen, Österlen. Fortid og nutid . –– 1996: A manorial world . København. –– 2000: Kulturhistorie som opposition. Træk af forskellige fagtraditioner . København. Daun, Åke, 2003 : Med rörligt sökarljus . Stockholm. Ehn, Billy, 1990: Kulturell komplexitet som etnologiskt problem. Nordisk etnologi och folkloristik under 1980-talet. Red. Anders Gustavsson. Stockholm. (Etnolore 9.) 268 Birgitta Svensson

Gaunt, David, 1981: Börje Hanssens betydelse för Svensk stad. Perspektiv på Svensk stad. Staden som forskningsobjekt 1950–1980. Red. Thomas Hall och Ingrid Ham- marström. Malmö. Ginzburg, Carlo, 1999: Spor. Om historie og historisk metode. København. Granlund, John, 1961: Der gegenwärtige Stand der schwedischen Volkskunde . Schwe- dische Volkskunde . Stockholm. Gullberg, Anders, 1972: Till den svenska sociologins historia. Stockholm. Hanssen, Börje, 1947a: Samhällshistoriska studier rörande svenska städer före 1900 . Stockholm. (Opubl. lic.avhandl.) –– 1947b: Socialekologiska studier rörande svenska städer under 1800- och 1900-talen . Stockholm. (Opubl. lic.avhandl.) –– 1948: Situationsbegreppet. Finsk Tidskrift 143, häfte 4. Åbo. –– 1952: Österlen. En studie över social-antropologiska sammanhang under 1600- och 1700-talen i sydöstra Skåne . (Diss.) Stockholm. –– 1955: Fältbegreppet. En syntes av naturvetenskapliga och humanistiska traditioner inom sociologien. Statsvetenskaplig tidskrift nr 5. –– 1973a: Common Folk and Gentlefolk. Ethnologia Scandinavica . –– 1973b: Kulturens permanens och förändring. Nord-nytt nr 3–4. –– 1974: [Rec. av] Åke Daun, Förortsliv. Rig nr 3. –– 1976: Hushållens sammansättning i österlenska byar under 300 år. En studie i historisk strukturalism. Rig nr 2. –– 1977: Österlen. Allmoge, köpstafolk & kultursammanhang vid slutet av 1700-talet i sydöstra Skåne . Ny utg. Stockholm. –– 1978a: [Rec. av] Jonas Frykman, Horan i bondesamhället. Rig nr 1. –– 1978b: Familj, hushåll, släkt. En punktundersökning av miljö och gruppaktivitet i en stockholmsk förort 1957 och 1972 enligt hypoteser, som utformats efter kulturhistoriska studier . Stockholm. –– 1979: Österlen. Kommentarer. Bidrag till sociologins och etnologins idéhistoria och metodologi 1952–1979. (Stencil.) Stockholm. Hellspong, Mats, 2006: Börje Hanssens doktorsavhandling Österlen. Omläsning av en klassiker. Rig nr 4. Idvall, Markus, 1990: Gränsforskaren. En tolkning av Börje Hanssens liv och verk. Et- nologiska institutionen. (Stencil.) Lund. Larsson, Anna och Kirsti Suolinna, 2008: Mellan etnologi och modern sociologi. K. Rob. V. Wikman som medlare i Finland och Sverige. Sociologisk forskning nr 2. Löfgren, Orvar, 1977a: Fångstmän i industrisamhället. En halländsk kustbygds omvandling 1800–1970. (Diss.) Lund. –– 1977b: Potatisfolket levde av nästan ingenting. Forskning och framsteg. –– 1988: Ett ämne väljer väg. Folklivsarkivet i Lund 1913–1988. En festskrift till 75-årsjubiléet. Red. Nils-Arvid Bringéus. Lund. (Skrifter från Folklivsarkivet nr 26.) Paulsson, Gregor, 1950–1953: Svensk stad 1–3. Stockholm. Perlinge, Anders, 1986: Urbana och pagana finansieringsmönster. Social gränsdragning i 1770-talets Uppland. Rig nr 1. –– 2005: Sockenbankirerna. Kreditrelationer och tidig bankverksamhet. Vånga socken i Skåne 1840–1900. (Diss.) S tockholm. Pred, Alan, 1986: Place, Practice and Structure. Social and Spatial Transformation in Southern Sweden 1750–1850. Cambridge. Rehnberg, Mats, 1981: Enkät om arbetet med Svensk stad. Perspektiv på Svensk stad. Staden som forskningsprojekt 1950–1980 . Red. Thomas Hall och Ingrid Hammar- ström. Stockholm. Rundblad, Bengt, 1951: Forestville. A study of rural social change. Göteborg. Börje Hanssen (1917–1979) 269

Stoklund, Bjarne, 1980: Börje Hanssen 1917–1979. Ethnologia Scandinavica. Suolinna, Kirsti, 2008: Två akademiska öden. K. Rob. V. Wikman, mentor, Börje Hans- sen, skyddsling. Budkavlen . Svensson, Birgitta, 1982: Börje Hanssen och Österlen. Några reflexioner kring en etnologisk forskningstradition och vetenskapssyn 1952–1982. (Stencil.) Lund. –– 2002: Etnologin mellan kulturhistoria och samtidsanalys. Rig nr 2. –– 2008: Sociala relationer och kulturella situationer. Kartografisk analys i Hanssens Österlen. Kartan i forskningens tjänst . Red. Lars-Erik Edlund, Anne-Sofie Gräslund och Birgitta Svensson. Uppsala. Svensson, Henrik, 2005: Öppna och slutna rum – enskiftet och de utsattas geografi. Husmän, bönder och gods på den skånska landsbygden under 1800-talets första hälft. (Diss.) Lund. Svensson, Sigfrid, 1952: [Rec. av] Börje Hanssen, Österlen. Rig. –– 1969: Introduktion till folklivsforskningen . Stockholm. Weibust, Knut, 1969: Deep Sea Sailors. A Study in Maritime Ethnology. (Diss.) Stock- holm. Åström, Anna Maria, 1979: [Rec. av] Börje Hanssen, Familj, hushåll, släkt. Finsk tidskrift h. 7–8. 270 Birgitta Svensson Anna Birgitta Rooth (1919–2000) 271 Anna Birgitta Rooth (1919–2000)

Jan-Öjvind Swahn Foto i Gösta Rooths bildsamling. RoothsGösta i Foto

Det var midsommar 1941. I trädgården satt jag med mina föräldrar och lyssna- de till de allvarliga besked som radion förmedlade genom det öppna köksfönst- ret – att tyskarnas anfall på Sovjetunionen var ett faktum. Vi blev avbrutna av att det bankade på gatuporten och min far bad mig att gå och se vem det kunde vara. Vad som nu uppenbarade sig var en av de märkvärdigaste varelser som jag i mitt sextonåriga pojkvaskerliv hade upplevt. I äggskalsfärgad sidendräkt, elegant hatt och med en vit, fluffig boa svept om halsen – en ifrån Karlskronas horisont remarkabel elegans – presenterade sig skönheten som kandidat Wal- demarson från Ängelholm och ville prata med magister Swahn. Detta var mitt första oförglömliga möte med Anna Birgitta, som senare i livet skulle bli en nä- ra vän och kollega. Anna Birgitta var i Karlskrona för att göra uppteckningar om städers festliv och ville rådgöra med min far om lövmarknaden, som tilldrar sig i midsommar- tid. Svenska folklivsforskare började kring 1940 inse att inte bara ”allmogen” hade traditioner och man inledde en dokumentation som innebar en uppteckningsverksamhet i urban miljö. Resultatet av Anna Birgittas stadsstudier i min hemstad blev uppsatsen ”Lövmarknaden” som publicerades i Blekinge musei- och hembygdsförbunds årsbok Blekingeboken (Waldemarson 1942a). Åtskilliga städer ställde medel till förfogande och Anna Birgitta fortsatte med Ronneby, där resultatet blev uppsatsen ”Tosia Bonnadan” och utgavs i följan- de årgång (Waldemarson-Rooth 1943). De rika hantverkstraditionerna i sin barndoms hemstad skildrar hon i boken Livet i Lergökastan. En studie i små- stadsliv. Berättelser av gamla Ängelholmare, som gavs ut till stadens 450-års- jubileum (Rooth 1966). Anna Birgitta Rooth föddes i Ängelholm den 15 maj 1919. Fadern var väl- beställde grosshandlaren Waldemarson, och det var under detta sitt flicknamn som hon publicerade sina första alster. Gymnasium saknades i hemstaden, var- 272 Jan-Öjvind Swahn för hon avlade sin mogenhetsexamen vid Lunds privata elementarskola, ”Spy- ken”, våren 1938. På höstterminen samma år skrevs hon in vid Lunds universitet i avsikt att läsa konsthistoria. Snart nog drogs hon emellertid in i trollkret- sen kring den karismatiske Carl Wilhelm von Sydow. Sin första bekantskap med folkloristiken gjorde hon när hon som e.o. amanuens mot fritt vivre arbetade som redaktör och sekreterare vid tillkomsten av von Sydows introduktion till folksagoforskningen, Våra folksagor. Vad de berätta om forntida tro och sed (von Sydow 1941). I en uppsats ”Carl Wilhelm von Sydow. Några personliga minnen”, publicerad i jubileumsboken Folklivsarkivet i Lund 1913–1988, har hon mycket utförligt beskrivit hur hon tog djupa intryck av von Sydow som vetenskapsman och hur han på flera sätt gav hennes egen forskning dess inriktning, inte minst i fråga om traditionsbärarnas roll (Rooth 1988). År 1942 blev hon fil. kand. och publicerade sitt förstlingsverk, ”Kung Lind- orm. En orientalisk saga i dansk-skånsk sagotradition”, i andra årgången av von Sydows nystartade språkrör Folkkultur (Waldemarson 1942b). Denna sagotyp (AT 433 B) har en säregen utbredning: den är känd i Medelhavsländerna och Levanten samt i Danmark inklusive Skåne – men helt okänd däremellan. Den danske folkloristen Axel Olrik hade 1904 noterat detta men inte kunnat utreda var Lindorms-sagan gjort sitt avstamp mot Norden; emellertid hade nytt material tillkommit och Rooth kunde ge en plausibel förklaring. Därmed gav hon ett övertygande exempel på vad von Sydow kallade språngvis traditionsspridning. I en följande årgång inflöt ännu en sagouppsats av Rooth, ”Ett skillingtryck och dess källa”, och här diskuterar hon hur en saga vid översättning och bearbetning anpassas till skillingtrycksformat (Rooth 1945). År 1943 blev hon licentiat och utnämndes till förste amanuens vid Folkminnesarkivet, en tjänst som hon innehade till 1947. Under amanuensåren inledde hon det forskningsprojekt som 1951 resulterade i doktorsavhandlingen The Cinderella Cycle, en föredömlig utredning av det tilltrasslade förhållandet mellan de olika typerna och undertyperna av Ask- unge-sagorna (Rooth 1951). Att på l940-talet åstadkomma ett något så när komplett material för en analys av en internationell sagotyp var mycket svårt och tidsödande; många arkivsamlingar var oåtkomliga eller försvunna. Rooth hade emellertid valt sitt ämne i medvetande om att en engelsk folklorist, Ma- rian Roalfe Cox vid slutet av 1800-talet hade gett ut en samling av hela 345 Askunge-texter (Cox 1893). Till dem kunde Rooth foga åtskilliga för Cox okända uppteckningar, särskilt från de nordiska länderna. Hennes avhandling väckte förvåning inom kollegernas krets. Folkloristiken i Lund var från sin begynnelse styrd av von Sydows idéer, och hans doktorander fick i regel som uppdrag att pröva hans teorier. Rooth undvek von Sydows ekotypbegrepp och konstaterade att det som hon kallade tradition areas inte innebar samma hisnande urtidsperspektiv. En viktig distinktion gjorde hon mellan motiv och motivkomplex vid bedömandet av släktskapen mellan folk- diktstraditioner: ”an independent motif-complex can theoretically constitute a prototype of a tale: a motif, on the other hand, can never exercise that function” Anna Birgitta Rooth (1919–2000) 273

(Rooth 1951:33). Termen motivkomplex beskrevs: ”a small organic unit or composition within the larger as represented by the tale” (Rooth 1951:31). Av- handlingen är egentligen en diffusionistisk undersökning av ”klassisk” typ, där det intrikata förhållandet utreds mellan åtminstone fem olika sagotyper som tillsammans utgör The Cinderella Cycle . För de läsare som i minnet måste hålla isär mängden av motivbeteckningar och förkortningar brukar jag rekommen- dera hennes artikel ”Tradition Areas in Eurasia” i Arv som med hjälp av bl.a. kartor gör hennes forskningsresultat lättare gripbara (Rooth 1957). Som förste opponent på hennes avhandling uppträdde den norske sagoforskaren Reidar Th. Christiansen. Han beklagade att Rooth hade missat det principiellt viktiga och, i detta fall, ovanligt rika samiska materialet. Vidare menade opponenten att hon dels förbisett ett omfattande sagomaterial från den spanskspråkiga traditionen, dels inte tillräckligt djupt analyserat förhållandet mellan de olika typerna på de brittiska öarna (Christiansen 1952). Jag själv rå- kade, som andre opponent, in i en långdragen diskussion med henne om behovet av att konstruera urformer , men mina viktigaste invändningar gällde att hon underskattat det tryckta ordets inflytande, framför allt genom Perraults sagor, som gett upphov till några av de vanligaste skillingtrycken i Europa – inte minst Askungen. I övrigt var det svårt att finna angreppspunkter på hennes logiska och genomtänkta arbete. Jag har brukat säga till mina studenter att Rooths avhandling är den enda sagotypsmonografi vars resultat stått sig mer än ett halvt sekel. Avhandlingen medförde att hon 1951 blev docent och från 1952 fick en av- lönad docenttjänst. Men vad skulle hennes ämne kallas? Hon hade avlagt sin licentiatexamen i ”folkminnesforskning”, som von Sydow envisades att använ- da som ämnesbeteckning när han skrev in betyg i tentamensböcker, trots att han var professor i ”folkkulturforskning”. När Anna Birgitta Rooth disputerade hade von Sydow efterträtts av Sigfrid Svensson, som blivit professor i ”nordisk och jämförande folklivsforskning, särskilt etnologisk”, och universitetsbyrå- kratin ansåg att en licentiat i ”folkminnen” inte kunde bli docent i ”folklivsforskning”. Alltså hittade man på ett mera passligt namn och utnämnde Anna Birgitta Rooth till docent i ”folkdiktsforskning”. Hon erhöll 1964 en av de ef- tertraktade forskardocenturerna, vilken hon senare bytte mot en motsvarande i Uppsala. Efter en lång bitter strid med Phebe Fjellström efterträdde hon 1973 Dag Strömbäck, vars professur benämndes ”nordisk och jämförande folklivsforskning, särskilt folkloristisk” men nu bytte namn till ”etnologi, särskilt europeisk”. Därmed försvann den sista resten av folkminnesforskning ur den svenska universitetsvärlden. Vill man idag ta en examen med folkloristik som ämne – och på svenska – då är Åbo Akademi den enda tillflyktsorten. Rooths produktion under docentåren var tveggehanda inriktad: läroböcker och mytforskning. Landets professorer i folklivsforskning hade ignorerat behovet av läromedel, en brist som Rooth sökte eliminera med hjälp av lämpliga an- tologier med nyttiga artiklar såsom Lokalt och globalt , i två delar (Rooth 1969) samt Folkdikt och folktro (Rooth 1971). I samma syfte skrev hon Folklig dikt- 274 Jan-Öjvind Swahn ning. Form och teknik (Rooth 1965), där en rad grundläggande begrepp inom folkdiktningen analyserades, särskilt inom de epigrammatiska genrerna som ordspråk, trollformler och gåtor. Ordspråken ägnade hon dessutom en ingående studie i Ordspråk från södra Sverige. Ordnade efter åsikter, värderingar, sam- hällssyn (Rooth 1968). Till den folkloristiska forskningstraditionen i Lund hörde redan från början jämförelser mellan å ena sidan recent folkdikt och folktro och å den andra ge- stalter ur den fornnordiska och forngermanska mytologin så som den skildrades i eddadikter och hjältesagor. Rooth kastade sig djärvt in i diskussionen om Loke-gestalten och hävdade i sitt omfångsrika verk Loki in Scandinavian mythologi att Loke varit en antropomorfisering och deifiering av spindeln, ”a kaleidoscopic trickster character”, och ger en okonventionell tolkning när hon förknippade Lokes namn med den dialektala benämningen för spindel – ”locke” (Rooth 1961). En viktig erfarenhet som hennes mytologiforskning gav var förnekandet av den sedan länge knäsatta tesen att det bakom varje myt döl- jer sig en kult: ”One can not, of course, assume that a myth necessarily be ac- companied by a cult, as other forms of literature, tale, legend, anecdotes etc., are spread solely because of their own value as entertainment” (Rooth 1961: 208). Redan nästa år kom ett nytt arbete med ett besläktat tema The Raven and the Carcass där hon jämförde europeiska, asiatiska och nordamerikanska synda- flodsmyter (Rooth 1962). Här visar hon upp sin breda och djupa kunskap om olika kulturer från sumerer till 1900-talets indianer. Hon vidgade härmed sin mytforskning både geografiskt och kronologiskt och betonade ånyo att myter är en sorts traditionell litteratur, som alltså kan tjäna som objekt för historisk-geografisk analys. Ett viktigt resultat av denna studie är det inflytande europeiska missionärer utövat på indianernas mytologi. Här möter vi också Rooths skickliga utnyttjande av ikonografiska källor, som spelar en viktig roll under 1980-talet, t.ex. i arbeten som Från lögnsaga till paradis (Rooth 1983) och Döden och den svarta oxen (Rooth 1985). Anna Birgitta Rooth var inte bara skrivbords- och arkivforskare; hon ägnade sig speciellt under 1960- och 1970-talen åt fältarbete bland kanadensiska indianer och inuiter i Alaska och har publicerat åtskilligt av detta material, t.ex. i The Alaska expedition 1966. Myths, customs and beliefs among the Athabascan indians and the Eskimos of northen Alaska (Rooth 1971) och The importance of storytelling. A study based on field work in northern Alaska (Rooth 1976). I omfattande djupintervjuer gjorda under slutet av 1960-talet av en äldre småbrukarhustru, L.O. En analys av en småbrukarhustrus trosvärld , framhåller hon att det finns andra inslag i beskrivningen av en traditionsbärare än de gäng- se (genrer, levnadshistoria), som exempelvis medicinska, genetiska, psykologiska samt interaktionen mellan upptecknare och informant. Rooth skriver om sin undersökning: ”Arbetet är inte en fallstudie utan i första hand en principiell analys som får ses som ett led i en större undersökning om människans relation till trosföreställningar och tron som fenomen och belysande människans sätt att Anna Birgitta Rooth (1919–2000) 275 tänka” (Rooth 1981:2). Inger Lövkrona menar i sitt eftermäle i Ethnologia Scandinavica att ”Rooth was also able to develop her analysis of narrative tech- nique and oral style, here she can be regarded as a forerunner of today’s folk- loristic interest of narratives” (Lövkrona 2001:118). Rooths intresse för äldre konst tog sig uttryck i bl.a. skapandet av ett ikonografiskt arkiv, ett projekt som engagerade henne under åren i Uppsala och som var tänkt som en motsvarighet till folkdiktningens ”motivindex”. Hon har re- dogjort för sina planer i flera småskrifter, bl.a. i Ikonografiska arkivet. En presentation av en idé, ett system och en bildbank (Rooth 1984). Hon tvingades lägga ner arkivet av ekonomiska skäl. Som emerita kunde hon återvända till detta forskningsområde där hennes främsta insats blev en analys av den neder- ländske konstnären Hieronymus Boschs triptyk från cirka 1510, ”Lustarnas trädgård”. Där lägger hon i dagen en imponerande fond av lärdom och kringsyn i medeltidens och renässansens symbolvärld. Själv ansåg författarinnan att Ex- ploring the garden of delights. Essays in Bosch’s paintings and the Medieval mental culture var hennes främsta arbete (Rooth 1992). Och det blev också hennes sista betydande verk. Barbro Klein har i sin nekrolog ”Anna Birgitta Rooth and folkloristics in Sweden” beskrivit de svårigheter som mötte henne under hennes professor- skap: hennes bristande erfarenheter dels som administratör, dels som ämnesfö- reträdare inom universitetets byråkrati. Klein menar att problemen måste ses mot bakgrund av den manliga dominansen i hennes fakultet och lärosätets ål- derdomliga prägel (Klein 2001). Efter tiden i Uppsala flyttade makarna Rooth till Bjärehalvön och sommar- huset blev nu deras permanenta bostad. Anna Birgittas hälsa var vacklande och hon vårdades av maken, och tillika läkaren, Gösta under många år. Anna Birgitta Rooth besatt mycket grundliga insikter i de forntida liksom i de exotiska tankevärldar hon utforskade. Att hon dessutom var en utomordentligt hjälpsam och charmfull kollega hör också till bilden av denna, även internationellt, välrenommerade forskare.

Litteratur Christiansen, Reidar Th., 1953: [Rec. av] Anna Birgitta Rooth, The Cinderella Cycle. Arv 1952, s. 147–159. Cox, Marian Roalfe, 1893: Cinderella. Three hundred and forty-five variants of Cinde- rella, Catskin, and Cap o’Rushes, abstracted and tabulated, with a discussion of medieval analogues, and notes . London. Klein, Barbro, 2001: Anna Birgitta Rooth and folkloristics in Sweden. FF Network, for the Folklore Fellows 2001:22. Åbo. S. 10–12. Lövkrona, Inger, 2001: Anna Birgitta Rooth 1919–2000. Ethnologia Scandinavica , s. 118. Rooth, Anna Birgitta, 1951: The Cinderella Cycle . Lund. [Även utg. 1980: Folklore of the world. New York.] — 1957: Tradition Areas in Eurasia. Arv 1956, s. 95–113. — 1961: Loki in Scandinavian mythology . Lund. (Acta Regiae Societatis humaniorum litterarum Lundensis 61.) 276 Jan-Öjvind Swahn

— 1962: The Raven and the Carcass. An investigation of a motif in the deluge myth in Europe, Asia and North America. [Utg. av Finska vetenskapsakademien.] Helsing- fors. (FF Communications 186.) — 1965: Folklig diktning. Form och teknik. Stockholm. — 1966: Livet i Lergökastan. En studie i småstadsliv. Berättelser av gamla Ängelhol- mare . Lund. — 1968: Ordspråk från södra Sverige. Ordnade efter åsikter, värderingar, samhälls- syn. Med en inledning om etnologiska och sociala aspekter på ordspråken . Lund. — 1969: Lokalt och globalt , del 1 & 2. Lund. — 1971: The Alaska expedition 1966. Myths, customs and beliefs among the Athabas- can indians and the Eskimos of northern Alaska. Lund. (Acta Universitatis Lunden- sis 14.) — 1971: Folkdikt och folktro . Lund. (Handböcker i etnologi.) — 1976: The importance of storytelling. A study based on field work in northern Alaska . Uppsala. (Studia ethnologica Upsaliensia 1.) — 1981: L. O. En analys av en småbrukarhustrus trosvärld . Uppsala. — 1983: Från lögnsaga till paradis. Uppsala. (Studia ethnologica Upsaliensia 12.) — 1984: Ikonografiska arkivet. En presentation av en idé, ett system och en bildbank . Uppsala. — 1985: Döden och den svarta oxen. Symbolspråk och värderingar . Uppsala. — 1988: Carl Wilhelm von Sydow. Några personliga minnen. Folklivsarkivet i Lund 1913–1988. Red. Nils-Arvid Bringéus. Lund. — 1992: Exploring the garden of delights. Essays in Bosch’s paintings and the Medie- val mental culture. Helsingfors. (FF Communications 251.) von Sydow, Carl Wilhelm, 1941: Våra folksagor. Vad de berätta om forntida tro och sed . Stockholm. Waldemarson, Anna Birgitta, 1942a: Lövmarknaden. Blekingeboken , s. 117–156. — 1942b: Kung Lindorm. En orientalisk saga i dansk-skånsk sagotradition. Folkkultur , s. 176–245. Waldemarson-Rooth, Anna Birgitta, 1943: ”Tosia Bonnadan”. Blekingeboken , s. 143– 178. — 1945: Ett skillingtryck och dess källa. Folkkultur , s. 66–83. Phebe Fjellström (1924–2007) 277 Phebe Fjellström (1924–2007)

Katarina Ek-Nilsson Foto: Forskningsarkivet, Umeåuniversitet. Forskningsarkivet, Foto:

Phebe Fjellström föddes 1924 mitt i ”det nordliga rum” som skulle komma att stå i fokus för hennes forskning, närmare bestämt i Porjus, ett samhälle som växte upp kring kraftverket under åren omkring 1910. Porjus fick en närmast symbolisk betydelse, ett svenskt Klondyke, ett projekt som skulle omvandla Fattigsverige till ett modernt välfärdssamhälle (Hansson 1994:17). I detta ex- panderande och dynamiska samhälle hade Phebe Fjellströms föräldrar, Helmer och Valborg Lindgren, 1923 startat en butik med manufaktur och kortvaror. Modern hade tidigare varit affärsbiträde i Råneå och av sin lön sparat 3 000 kronor, vilket utgjorde en grundplåt. Phebe Fjellström ger själv i sin artikel ”Lindgrens manufaktur och herrkonfektion på Storgatan i Luleå” (Fjellström 2005:41 ff.) en intressant beskrivning av hur det unga paret såg expansionsmöj- ligheterna och hur de målmedvetet byggde upp en affärsrörelse, med början i Porjus, fortsättning i Kiruna och fullbordan i Luleå. Under Porjustiden öppna- des en filial i Jokkmokk, och föräldrarna cyklade flitigt mellan Porjus och Jokkmokk, en sträcka på ungefär fem mil. När första barnet föddes valde föräldrarna det ovanliga namnet Phebe. Phoebe är i den grekiska mytologin namn på dottern till himlens gud Uranos och jordgudinnan Gaia men förekommer också i Bibeln (Rom. 16:1,2) som namn på den kvinna som överlämnade Paulus brev till romarna. Även Phebes lillasyster fick ett ovanligt namn, vars ursprung är mer oklart, Rode. Föräldrarna var medlemmar i metodistkyrkan, en tillhörighet som var mycket viktig för dem. Deras hårda arbete under veckans alla dagar, guds- tjänstbesök och söndagsskola, åtföljt av söndagsmiddag, var viktiga delar av de fasta rutiner som präglade Phebe Fjellströms uppväxt. Till uppväxtmiljön hör- de, utöver strävsamt arbete och djupt kristna värderingar, också en ivrig bild- ningssträvan, en framtidsorientering och en fast tro på betydelsen av utbildning och personlig förkovran. Bokhyllornas antal växte kontinuerligt i familjens 278 Katarina Ek-Nilsson hem. På föräldrarnas sängbord låg Bibeln, men den fick samsas med tidskriften Köpmannen . Komna från en agrar miljö ville de bli en del av det nya, moderna Sverige och i detta framväxande land skapa sin framtid. I denna företagarmiljö växte alltså Phebe Fjellström upp. Redan som mycket liten drabbades hon av en svår sjukdom vars följder skulle komma att prägla resten av hennes liv. I den kalla bostaden i Porjus fick den lilla flickan scharla- kansfeber, en sjukdom som då fortfarande var mycket fruktad. Föräldrarna tog med sig sin dotter på en sjukresa till Uppsala; hon blev frisk men drabbades av starkt nedsatt hörsel efter sjukdomen. Hörselproblemen följde Fjellström genom livet och förorsakade en hel del problem. Pappan lärde sin dotter att läsa på läpparna. Det är rörande att föreställa sig den kärleksgärning som detta innebar i en tid då hörselhjälpmedel och teckenspråk var föga utvecklade. Familjen Lindgrens företag gick bra, man flyttade till Kiruna och därifrån till Luleå, där affärerna blomstrade och sortimentet successivt utökades med herr-, dam- och barnkonfektion och så småningom inredningstextilier. Även antalet anställda ökade. Företaget öppnade också filial i Boden. Det är i huvudsak Luleå som kan räknas som Fjellströms uppväxtort. De som hört Phebe Fjellström föreläsa vet att hon var en performer och be- rättare, en mästare när det gällde att fånga uppmärksamheten och att behålla den. Den talangen skulle så småningom bli till stor glädje för henne själv och för hennes studenter. Intresset för att inta en scen fick sitt uttryck redan under läroverkstiden i Luleå, då Fjellström engagerade sig i teaterverksamheten och ännu mer sedan hon kommit till Uppsala och skrivit in sig vid Norrlands nation. Nationen blev en viktig miljö; där blev hon gillevärdinna, spelade teater och in- förde bl.a. modevisningar. Det var också på nationen som hon träffade sin blivande make, Karl-Erik Fjellström, då förste kurator vid nationen. De gifte sig i Luleå 1948. Redan före Uppsalatiden hade Phebe Fjellström helt klart för sig vad som skulle bli hennes framtida yrkesgärning. För föräldrarna var det självklart att de två döttrarna skulle utbilda sig och tidigt förberedas för framtida yrken. Bib- liotekarieyrket framstod för föräldrarna Lindgren som hedervärt, och en prak- tikplats ordnades i stadens bibliotek. Praktiken gav nyttiga kunskaper men ock- så insikten att ”… aldrig, aldrig skulle jag bli bibliotekarie. Aldrig mer en snus- brun miljö för mig!” (Fjellström 2005a:57). En annan yrkesmöjlighet framstod, redan under gymnasieåren, som mer lockande: museiyrket. Sommarloven ägnades därför – efter biblioteksäventy- ret – åt arbete på länsmuseet i Luleå under landsantikvarie Odencrantz och Bir- git Laquist, som introducerade Phebe Fjellström i forskningsarbeten. Genom arbetet på museet i Luleå fick den unga Phebe träffa museiprofiler också från andra museer, bland dem Ernst Manker och Bo Lagercrantz från Nordiska museet. Intresset och förståelsen för museernas verksamhet var något som hon skulle komma att hålla fast vid. I hennes gärning som forskare och universitets- lärare var de materiella kulturyttringarna ofta i fokus, och hon betonade etno- logiämnets ansvar att utbilda framtida museitjänstemän. Phebe Fjellström (1924–2007) 279

År 1943 avlade Phebe Fjellström studentexamen och reste till Uppsala. Hon läste där ämnen som tillsammans utgjorde den än idag vanliga ”museiyrkes- kombinationen”: arkeologi, konstvetenskap (konsthistoria) och etnologi (nordisk och jämförande folklivsforskning). Studierna gick raskt, bortsett från att konstvetenskapens föreläsningar med diabildsvisning i mörklagda rum var en försvårande omständighet för den som ”hörde” genom att läsa på läpparna på den som talade. Fjellströms lärare i folklivsforskning var Åke Campbell och Dag Ström- bäck. Båda betydde mycket som inspiratörer för hennes vetenskapliga utveckling. Eftersom hon kom norrifrån och eftersom hon som nygift läkarhustru 1950 hamnade i Boden tyckte Åke Campbell att hon väl lika så gott kunde ”ta hand om det lapska”, ett fält som ju ingick i Campbells forskningsområde. Makarna Fjellströms år i Boden sammanföll delvis med småbarnsåren (de tre barnen föddes 1948, 1953 och 1958), och de utgjorde något av en prövning för Phebe Fjellström. Det var inte så att hon inte tyckte om att vara småbarns- mor, men hon kände sig undersysselsatt, saknade utmaningar och vantrivdes också med de gammaldags hierarkierna i regementsstaden. Fjellström var en energisk och drivande person som saknade begåvning för att ”göra ingenting”, och hon började förebereda sin kommande doktorsavhandling redan under Bo- dentiden, så gott det nu gick att förena med familjelivet. Hennes glädje var antagligen stor när familjen 1956 återvände till Uppsala. Hon kunde då på allvar ta sig an sitt forskningsprojekt om lapskt silver, och 1962 disputerade hon på den gedigna avhandlingen Lapskt silver. Studier över en föremålsgrupp och dess ställning inom lapskt kulturliv (Fjellström 1962). Studien över denna inom samisk kultur viktiga föremålsgrupp visar klart Fjellströms vetenskapliga fokus. Hon anlägger ett djupt historiskt perspektiv och finner komparativt material bland föremål i museerna, i privat ägo och i skriftliga källor, så långt tillbaka i tiden som det var möjligt. En genomgång av ett mycket omfattande material ligger till grund för avhandlingens slutsatser. Hennes analyser av silver- föremålens form och funktion förutsätter ett tvärvetenskapligt synsätt, som förutom etnologi involverar såväl arkeologi, historia och konsthistoria som vad vi kan kalla kulturhistoria. Med silvret som spårelement kan hon påvisa de kontakter som samerna alltsedan tidig medeltid, och möjligen tidigare, har upprätt- hållit med omgivande skandinaver men också med Europa i ett bredare perspektiv. Hon ville urskilja kulturkontakter, kulturgränser och kulturområden. I den meningen utgör hennes studie, som också är försedd med en värdefull illustrerad föremålskatalog, en kulturmötesstudie. Med sin avhandling lyfte Phebe Fjellström fram inte bara en betydelsefull föremålsgrupp inom den samiska kulturen; hon kunde också visa att det historiskt sett funnits ett intensivt ömsesidigt ekonomiskt och kulturellt utbyte mellan samer och skandinaver. De samiska silverföremålen representerade inte nå- gon ”ren” samisk kultur utan var i själva verket ett resultat av kulturinflytande från olika håll, även om de fått en utformning där specifika drag kunde urskil- jas. Förutom av lärarna i Uppsala, Åke Campbell (fram till hans bortgång 1957) 280 Katarina Ek-Nilsson och Dag Strömbäck, inspirerades Fjellström av Sigfrid Svensson, och framför allt av dennes forskning rörande skånskt dräktsilver, vilket visade sig ha ett formmässigt samband med det samiska silvret. Phebe Fjellström hade i avhandlingen beträtt det forskningsfält som skulle komma att bli hennes förnämsta, samernas liv och samhälle, och hon hade satt den materiella kulturen i centrum för diskussionen om kulturområden, kultur- möten, kulturgränser och kulturekologiska aspekter. Den samiska kulturen var knappast outforskad, men Fjellström måste ändå betraktas som en pionjär inom denna forskning genom att anlägga nya perspektiv och nya komparationer. Hon skriver själv att hennes ambition med etnologistudierna var att studera Norrbot- tens roll i svensk etnologi och i Norden men att hon ”föstes in” på samiskt om- råde, vilket kom att stå i förgrunden ända fram till pensioneringen 1990. Först då öppnades möjligheter att forska om Norrbotten och övre Nordskandinavien utanför det samiska (Fjellström 2005b:65). Färdigställandet av avhandlingen var en oerhörd kraftansträngning för tre- barnsmamman, som under tiden före disputationen mer eller mindre flyttade in på institutionen. Hon övernattade i ett rum högst upp i tornet på gamla Philolo- gicum vid Engelska parken. Avhandlingen gav henne en docenttitel och togs relativt väl upp, även om det fanns tveksamheter. Sigfrid Svensson påpekar i en recension i Rig att hennes avhandling är den första större undersökning om lapskt silver och över huvud taget om silver i folkligt bruk som har gjorts. Han menar att hon övertygande påvisat handelsvägar och den samiska kulturens samband med Västeuropa och de brittiska öarna. Trots smärre invändningar framhåller han att avhandlingen är mångsidig och kringsynt, ett gott exempel på energisk, uppslagsrik forskning. Han anser också att föreningen mellan etnologi och historia är lyckad och nödvändig med hänsyn till ämnesvalet. Den sistnämnda åsikten delades dock inte av alla i forskarsamhället. Anna- Maja Nylén kritiserade i sin recension av avhandlingen det historisk-etnologiska perspektivet och menade bl.a. att en etnologisk undersökning borde innefatta fältarbete och att en sociologisk funktionsanalys av lapskt silver borde ha gjorts (Nylén 1963). Phebe Fjellström gav ett rappt genmäle där hon, förutom att påpeka ett antal sak- och räknefel hos Nylén, framhöll att materialet hade inbjudit till en studie med ett djupt historiskt perspektiv, att något annat helt enkelt inte var möjligt med hänsyn till ämnets karaktär. I denna replikväxling ser vi hur det historiska perspektivet står mot en mera sociologisk-funktionalistisk inriktning inom etnologiämnet vid 1960-talets början (Fjellström 1965). Drygt tjugo år efter avhandlingen sammanfattade hon sina stora kunskaper om den samiska kulturen i Samernas samhälle i tradition och nutid (Fjellström 1985). Den utgör ett synbart resultat av det forskningsprojekt som Phebe Fjell- ström under några år på 1970-talet hade lett vid Umeå universitet. Boken är en mycket gedigen tvärvetenskaplig översikt över den samiska kulturen och det samiska samhället. Same-Ätnam, det samiska område som omfattar delar av fyra länder, står i fokus, och perspektiven är kulturekologiska och historiska. För att spåra den samiska historien, som ju till största delen är oskriven och Phebe Fjellström (1924–2007) 281 okänd, går Fjellström här, som i sin avhandling, till arkeologiska liksom till gamla skriftliga källor, t.ex. Tacitus. Här behandlas ett vitt fält: kulturkontakter, renskötsel, jakt och fiske, bostad, kosthåll, dräktskick, folkmedicin, slöjd, silver, administration men också mer folkloristiska ämnen som sägner och religion. Boken är också nutidsinriktad och diskuterar det nutida samiska sam- hällets plats i storsamhället. I slutet av 1960-talet tog sig Phebe Fjellström an ett nytt ämnesområde. Ma- ken hade 1966–1967 fått en forskartjänst i La Jola i Kalifornien och Phebe Fjellström sökte en forskningsuppgift medan familjen bodde där. Genom kontakt med North Park College i Chicago fann hon ett arkivmaterial som belyste en svensk bosättning i Kalifornien. Resultatet blev den bok som skiljer sig en del från hennes övriga forskning, Swedish-American colonization in the San Joaquin Valley in California. A study of the acculturation and assimilation of an immigrant group (Fjellström 1970). Här studerar hon en grupp svenskars in- flyttning mitt i Kalifornien och hur de gradvis anpassas till det i Kalifornien aktuella kulturmönstret, amerikanskt med spanska inslag. Nu arbetade hon med olika metoder, med intervjuer såväl som arkivmaterial, och intresserade sig sär- skilt för ackulturationsproblematiken. Också den kulturekologiska aspekten, som fanns redan i avhandlingsarbetet, löper som en röd tråd genom studien. Husbygge och matvanor används som exempel på hur materiella företeelser förändras i anpassningsprocessen, men också den språkliga adaptationen analyseras. Phebe Fjellström hade i den här studien inspirerats en del av amerikansk antropologi – litteraturlistan upptar en hel del namn som inte alls finns i avhandlingen. Boken ger intryck av att vara relativt snabbt skriven, vilket ger den en flyhänt karaktär. Själv uttryckte Fjellström vid något tillfälle åsikten att den var det kanske mest vitala som hon skrivit. Vid återkomsten till Uppsala väntade en tung undervisnings- och handled- ningsbörda. Phebe Fjellström var under senare delen av 1960-talet och början av 1970-talet mycket engagerad i grundutbildningen och i etablerandet av en- hetsämnet etnologi. Hon hade i högsta grad välkomnat att folklivsforskaräm- nets två delar, den etnologiska och den folkloristiska, slogs ihop till ett enhet- ligt etnologiämne. Inspirerad av amerikansk antropologi undervisade hon nu mycket om ackulturation, kommunikation och innovation, men hon släppte därför ingalunda ämnets rötter. Minnesgoda studenter från den här tiden minns hennes ”show” med Sigurd Erixons Svensk byggnadskultur , vilken hon teatra- liskt utnämnde till ”vår bottenplatta”. Erfarenheten av och sinnet för teater och berättande kom väl till pass i undervisningen, något som gjorde Fjellström till en mycket uppskattad lärare. Hennes stora engagemang som uppsatshandleda- re vann också många studenters bevågenhet. Det här var en tid då studentantalet sköt i höjden, och uppsatshandledningen tog rimligtvis mycket tid och kraft av lektorerna. Phebe Fjellström organiserade uppsatsskrivandet i projekt, exempelvis om hantverkare i Uppsalatrakten (Ek-Nilsson 2000:68). 1972 flyttade institutionen från sina gamla lokaler i Phi- 282 Katarina Ek-Nilsson lologicum i Engelska parken till det närbelägna Åsgränd. Flyttningen innebar stora förbättringar. Institutionen fick större och betydligt mer ändamålsenliga lokaler, och flytten leddes och organiserades med stor entusiasm av Fjellström som då var prefekt och tillförordnad professor. Att institutionen nu fick ett eget kök förbättrade möjligheterna att ordna postseminarier efter onsdagskvällarnas C-seminarier, och postseminarier hade sin starka tillskyndare i Fjellström. De första åren på 1970-talet var en mycket vital tid på institutionen. De många seminarierna och de livliga seminariediskussionerna är uttryck för den dynamik som präglade verksamheten och som i hög grad var Phebe Fjellströms förtjänst (Ek-Nilsson 2000). 1972 var året då professuren vid Etnologiska institutionen i Uppsala skulle tillsättas. De flesta av institutionens studenter hoppades att Phebe Fjellström skulle få tjänsten och agerade på olika sätt i den riktningen, till och med genom att uppvakta dåvarande utbildningsministern. I stället gick professuren till Anna Birgitta Rooth, som tillträdde den 1 januari 1973. Detta gjorde Fjellström djupt bedrövad. Hon upplevde det som ett stort nederlag att bli förbigången. Snart öppnades dock nya möjligheter. Phebe Fjellström såg sig inom kort som innehavare av den s.k. Lambergska professuren vid Göteborgs universitet. Under det år som hon uppehöll den yppades goda möjligheter till forskning, och Nils-Arvid Bringéus menar i en nekrolog att detta år kanske var hennes bästa yrkesmässigt (Bringéus 2007). Själv är jag inte helt övertygad om den saken. Fjellström hade mycket av entreprenörsanda, och min uppfattning är att höjdpunkterna i hennes yrkesliv snarare inföll under den tid då hon trodde – hoppades – att hon skulle få professuren i Uppsala och verkade för uppbyggnad av institutionen och det nya enhetsämnet etnologi i nya lokaler samt under de år då hon målmedvetet byggde upp en etnologiinstitution vid Umeå universitet. Efter Göteborgstiden fick Phebe Fjellström nämligen tillfälle att lägga grunden till en etnologisk verksamhet vid Umeå universitet, från 1980 som innehavare av en professur i etnologi, särskilt nordeuropeisk. I och med det börjar ett nytt kapitel i hennes forskarkarriär. Nu arbetade hon energiskt för att skapa en fungerande institution med såväl grundutbildning som forskarutbildning, och hon kom att ingå i många tvärvetenskapliga nätverk och andra vetenskapliga sammanhang rörande det nordskandinaviska kulturområdet. Med sin sedvanli- ga energi och stora arbetskapacitet drog hon under de här åren ett tungt lass be- stående av undervisning, administration och forskarhandledning. Hon engagerade sig mycket i sina doktorander men mötte så småningom ett motstånd som sannolikt hade sin grund i skilda synsätt på vetenskap. Fjellström var exempelvis ingen feministisk forskare (jfr Meurling 2007) och kände sig främmande för de krav som de yngre forskarna ställde i detta och i andra vetenskapliga avseenden. Forskningsmässigt innebar åren i Umeå och även tiden efter pensioneringen 1990 att Phebe Fjellström koncentrerade sig på forskning om det nordskandinaviska kulturområdet, och då inte bara det samiska, även om det var under den Phebe Fjellström (1924–2007) 283 här perioden som hennes ovan nämnda stora arbete, Samernas samhälle i tradition och nutid, gavs ut. Hennes intresse för det djupa historiska perspektivet kom nu till sin rätt i de intensiva studierna av Linnés Lapplandsresa men fram- för allt av prästmannen Jonas Nenséns handskrifter om den samiska kulturen från 1800-talet. Med detta material var hon ivrigt verksam in i det sista, men dessvärre hann hon inte, trots ett flertal publicerade artiklar, fullborda sitt stora verk. Som en sammanfattning av Phebe Fjellströms specifika forskarprofil kan slutligen nämnas några mindre arbeten. Redan 1964 skrev hon en artikel om fjällkvannen, Angelica archangelica, i Lapponica. Essays presented to Israel Ruong. Ingvar Svanberg menar att det är en av etnobiologins klassiker. Genom att belysa en enskild växtarts betydelse i ett socialt och kulturellt sammanhang uttrycker studien en helhetssyn och visar på den biokulturella domän som upp- står i mötet mellan växt och människa (Svanberg 2007:121), alltså det kulturekologiska perspektiv som så ofta var närvarande i Fjellströms forskning. 2005 återkom hon till ämnet i andra delen av det stora tvärvetenskapliga verket Män- niskan och floran. Etnobiologi i Sverige (Fjellström 2005b). Som nämnts ovan var Phebe Fjellström ingen feministisk forskare eller an- hängare av genusteori. Det sammanhänger antagligen med att hon hade sin styrka som empiriker mer än som teoretiker men också med att hon tillhörde en forskargeneration där många inte riktigt såg poängen med genusteoretiska perspektiv. Det betyder inte på något sätt att hon var ointresserad av att skildra kvinnors liv och arbete. Tvärtom – boken Kvinnoliv och måltidsglädje. Kost- håll och resurser inom det nordliga rummet (2002) ger klart besked på den punkten. Den kan ses som ett exempel på kvinnoforskning av värdighetstyp i sin betoning av det kvinnliga arbetets betydelse i hushållningen, i vid mening. När Etnologiska institutionen i Uppsala firade sitt femtioårsjubileum med seminarium och festmiddag i juni 1998 var Phebe Fjellström en entusiastisk deltagare. Hon gav vid det tillfället prov på den intensitet i vetenskapliga diskussioner som hon också visade i många andra vetenskapliga sammanhang. Hon höll då ett anförande under rubriken ”Det nordliga rummets etnologi inför 2000-talet”, där hon med hänvisning till bl.a. Anthony Giddens strukturerings- teori talade om kulturell identitet och kulturgränser i Tornedalen och kvinno- kulturens position i sammanhanget. Hon slutade med några tankar om det nordliga rummets etnologi i framtiden och med en maning till kommande generationer av etnologer: ”Låt rörelserna i norr, representerade av finnar, svenskar, samer förena sig och gemensamt tackla omvärlden i kraft av sina kulturella identiteter och i kraft av sin inneboende kreativitets resurser, ty de finns. Detta skall framtida etnologer studera och förmedla till omvärlden. Det blir i det långa perspektivet till nytta för samhället i stort och för det nordliga rummet” (Fjellström 1998).

284 Katarina Ek-Nilsson

Källor och litteratur Källor Samtal med Christina Fjellström 2009-06-18. Samtal med Håkan Liby 2009-09-04.

Litteratur Berg, Gösta, 1982: Phebe Fjellström – Professor at the University of Umeå. Ethnologia Scandinavica . Bringéus, Nils-Arvid, 2007: Phebe Fjellström 1924–2007. Ethnologia Scandinavica. Ek-Nilsson, Katarina, 2000: Kring seminariebordet. Etnologin inför 2000-talet. Red. Gösta Arvastson, Birgitta Meurling och Per Peterson. Uppsala. Etnologiska studier tillägnade Phebe Fjellström. Umeå 1984. (Kungl. Skytteanska Samfundets handlingar.) Fjellström, Phebe, 1962: Lapskt silver. Studier över en föremålsgrupp och dess ställning inom lapskt kulturliv. (Diss.) Uppsala. — 1964: Angelica archangelica in the diet of the lapps and the Nordic peoples. Lappo- nica. Essays presented to Israel Ruong. Uppsala. — 1965: Genmäle. Folk-Liv. Acta Ethnologica Europaea 1964–1965 . Stockholm. — 1970: Swedish-American colonization in the San Joaquin Valley in California. A study of the acculturation and assimilation of an immigrant group. Uppsala. — 1985: Samernas samhälle i tradition och nutid. Stockholm. — 1998: Det nordliga rummets etnologi inför 2000-talet. Etnologin inför 2000-talet. Red. Gösta Arvastson, Birgitta Meurling och Per Peterson. Uppsala. — 2002: Kvinnoliv och måltidsglädje. Kosthåll och resurser inom det nordliga rummet. Umeå. — 2005a: Lindgrens manufaktur och herrkonfektion på Storgatan i Luleå. Stadsarkivets årsbok 2005 Luleå kommun. Luleå. — 2005b: Fjällkvannen i samisk tradition. Människan och floran. Etnobiologi i Sverige 2. Stockholm. Hansson, Staffan, 1994: Porjus. En vision för industriell utveckling i övre Norrland. (Diss.) Luleå. Jacobsson, Roger, 1990: Phebe Fjellströms tryckta skrifter 1952–1990. En bibliografi. Umeå. (Kungl. Skytteanska Samfundets handlingar.) Meurling, Birgitta, 2007: Höga klackar och foträt forskning. Kvinnliga forskares position vid universitetet. Guts and glory. Festskrift till Eva Lundgren. Red. Åsa Eldén och Jenny Westerstrand. Uppsala. Människor och föremål. Festskrift till Phebe Fjellström. Red. Alf Arvidsson. Umeå 1990. (Kungl. Skytteanska Samfundets handlingar.) Nylén, Anna-Maja, 1963: [Rec. av] Phebe Fjellström, Lapskt silver. Folk-Liv. Acta Eth- nologica Europaea 1962–1963 . Svanberg, Ingvar, 2007: Phebe Fjellström 1924–2007. Svenska landsmål och svenskt folkliv . Svensson, Sigfrid, 1962: [Rec. av] Phebe Fjellström, Lapskt silver. Rig. Bengt R. Jonsson (1930–2008) 285 Bengt R. Jonsson (1930–2008)

Sven-Bertil Jansson Foto: Svenskt visarkiv. Svenskt Foto:

Det var framför allt i två roller man såg Bengt R. Jonsson framträda. Den första var som den noggranne granskaren av folkvisornas språkliga källor, den andra som den kontaktskapande ledaren för Svenskt visarkiv. I den senare rollen kunde man till och med se honom greppa kontrabasen i en tillfällig jazzimprovisa- tion, i den förra öva källkritik djupt nedgrävd i Kungliga bibliotekets mångse- kelgamla handskriftssamlingar. Han hade inga problem med att gå från den ena rollen till den andra. Till ursprunget var han västgöte, född i Vänersborg som son till en sjökapten. Den akademiska utbildningen och yrkeskarriären kom dock att förläggas till östra Sverige. Han hade inte hunnit bli mer än 24 år när han 1954 avlöste Ulf Peder Olrog och tillträdde tjänsten som föreståndare för den unga visinstitutionen i Stockholm. Vid det laget hade han avlagt sin kandidatexamen i Uppsala och därefter tjänstgjort ett läsår som svensk lektor vid Aberdeen University i Skottland. Chef för Svenskt visarkiv förblev han fram till pensioneringen 1995. Forskarstudierna ledde till licentiatexamen i nordisk och jämförande folklivsforskning för Dag Strömbäck 1958. Han förblev en be- undrare av Strömbäck, som var en av Svenskt visarkivs grundare och under arkivets tid som stiftelse (före förstatligandet) fungerade som dennas ordförande. Sin doktorsavhandling Svensk balladtradition I försvarade Jonsson med framgång våren 1967. Arbetet på denna mastodont om 912 sidor kunde i stort sett utföras inom visarkivets ramar, eftersom en sådan undersökning var en nödvändig förutsättning för det som då ansågs vara en av arkivets främsta uppgifter, nämligen att åstadkomma en edition av Sveriges medeltida ballader. I dissertationen presenterades de för utgåvan oumbärliga undersökningarna av balladens källor. Men samtidigt, liksom efter disputationen, fylldes hans tid med det lyckosamma arbetet på att göra Svenskt visarkiv till en respekterad forskningsinstitution, och inte minst med att säkra dess ekonomiska grundval, vilket uppnåddes i och med förstatligandet av den tidigare stiftelsen 1970. En 286 Sven-Bertil Jansson avgörande faktor för denna upphöjelse var uttryckligen de löften som den imponerande kvaliteten hos arkivchefens avhandling utställde (Jansson 2001). Svenskt visarkiv kom under Bengt R. Jonssons ledning att bli ett självklart centrum för insamling av vis- och folkmusikmaterial, framför allt genom olika inspelningsprojekt, liksom för vetenskaplig behandling av detta material. Hans framgång som arkivchef berodde i hög grad på förmågan att upprätta kontakter inom såväl den vetenskapliga världen som den statliga administrationen. Det råder inget tvivel om att Jonsson blev en centralgestalt i den svenska vis- och folkmusikvärlden just genom sin ställning som föreståndare för visarkivet. Ar- kivet blev en mot musiker, samlare och allmänhet öppen institution, angelägen om att dokumentera och gynna pågående verksamhet landet runt. Atmosfären inom arkivet var och har förblivit positiv och kontakterna utåt fruktbara. Under hans egid utökades också visarkivet på ett för många överraskande sätt genom att en avdelning för dokumentation av den svenska jazzen inrättades 1989. Denna kom efter en tid att på hans initiativ få en efterföljare i Norge. Vid tillkomsten av Visearkivet i Oslo hade han medverkat redan tio år tidigare. Som visforskare strävade Jonsson att knyta internationella band, inte minst med grannländerna. När Sumlen. Årsbok för vis- och folkmusikforskning börja- de utkomma 1976 gav han den en redaktionskommitté med vetenskapligt re- nommerade representanter för alla nordiska länder, inklusive Island. Fullt i överensstämmelse med sin internationella orientering fungerade han också som redaktör för Arv under åren 1979–1992, ett uppdrag som han tog över efter Dag Strömbäck. För honom som visforskare var det särskilt naturligt att se sin verksamhet i nordiskt perspektiv. Man ser detta inte minst av den stora uppsatsen från 1996 ”Om Draumkvædet och dess datering” . I denna skrift om den berömda norska balladen pekar Bengt R. Jonsson ut det han uppfattar som sin egen specialitet som folklorist. Efter några inledande kommentarer skriver han där att han nu kommer till ”ett av de områden där jag har ’an axe of my own to grind’, nämligen studiet av sångarna/traditionsbärar- na och deras miljö”. Det har uträttats alldeles för lite i den vägen vad gäller hela den enastående balladtraditionen i Telemark, menar han. Vad han avser är ”en undersökning och analys av källorna, med andra ord en inom all historiskt inriktad vetenskap verkligt grundläggande uppgift”. Enligt hans åsikt är det av största vikt att konstatera vad som är ”släkttradition respektive ortstradition”. Forskaren måste också försöka fastställa traditionsbärarens repertoar och skapa sig en bild av hennes/hans person (Jonsson 1996:11 f.). Denna inställning till visforskningen är mycket karakteristisk för Jonsson. Det grundläggande intresset ligger på den levande traditionen och de enskilda människor som bär upp den. Men i osedvanligt hög grad såg han den folkloristiska verksamheten som en samtidigt historisk vetenskap, och den inriktningen blev alltmer markerad under hans senare liv. För att rätt förstå den måste man erinra sig den hårda kritik som i en tidigare generation hade utdelats av företrä- dare för den weibullska skolan inom historieforskningen mot mindre källkritis- ka kolleger av skilda slag. Den hade obarmhärtigt drabbat Sverker Ek i hans Bengt R. Jonsson (1930–2008) 287 egenskap av folkviseforskare och präglade fortfarande vännen och kollegan i visforskningen Karl-Ivar Hildeman. De utkämpade striderna var för Jonsson en varning mot tendenser till luftiga spekulationer i resonemang om andliga produkter som visor. För honom gällde det att förankra forskningen genom en noggrann kritisk granskning av källmaterialet. I detta avseende var han också i överensstämmelse med Dag Strömbäck som han efter dennes död hyllade i Arv 1979; han skriver då om hur det tillhörde Strömbäcks vetenskapliga metod att applicera strikt källkritik i sina komparativa studier. Avsikten med doktorsavhandlingen Svensk balladtradition I var ”att belysa den nordiska medeltidsballadens liv i svenskspråkig tradition genom de många seklerna ända in i närvarande tid” (Jonsson 1967:VII). Det är inte att ta miste på det storartade i avhandlingens ansats. I inledningen hänvisar han mycket riktigt till Curt Weibull som talat för ”en objektiv kritisk värdesättning av visupp- teckningarna, av upptecknarna själva och deras sätt att gå tillväga vid uppteck- nandet samt av uppteckningarnas förhållande till varandra”. Själv understryker han att undersökningar av bevarade källor inte bara är nödvändiga förarbeten för utforskandet av balladdiktningen. Studiet av balladtraditionen har ett värde i sig. Det framstår som primära uppgifter för folkminnesforskningen att belysa hur dessa visor har levat som ”ett högtstående traditionellt kulturelement” i uppåt sjuhundra år, att iaktta hur de förändrats under traderingen, att undersöka deras förekomst ”kronologiskt, geografiskt och socialt”, att utgrunda deras funktion och vilka människor som har burit traditionen vidare (Jonsson 1967: 6 f.). Underrubriken lyder ”Balladkällor och balladtyper”. Det första kapitlet ger en grundläggande översikt över källornas förekomst, från medeltidens litterära texter, i 1500- och 1600-talens visböcker och genom den tidens antikvariska verksamhet fram till romantiken och efterromantikens dagar och 1900-talets traditionssamlande institutioner. Det mycket omfattande andra kapitlet (”Vis- böcker och uppteckningar”) levererar en omsorgsfull beskrivning av det skriftliga källmaterialet och omständigheterna kring dess tillkomst och vilka personer som varit involverade som samlare, upptecknare och traditionsbärare. Det innebär att han bl.a. lyfter fram de enskilda sångarnas namn och med hjälp av biografiska data även deras personliga släktsammanhang och geografiska och sociala hemhörighet. Ett glansnummer är när han med hjälp av historiska källor tecknar en bild av den västgötska allmogekvinnan Ingierd Gunnarsdotter från Lyrestads socken. Tack vare avhandlingen framstår hon som den äldsta till namnet kända balladsångerskan i landet. Författaren klarlägger det fascinerande skeende som ledde till att hon på 1670-talet av antikvitetsivrande myndig- hetspersoner förmåddes föredra ett stort antal visor, varav inte mindre än 47 balladtyper (Jonsson 1967:272–285). Avhandlingen är som helhet en rik källa att ösa ur för var och en som önskar få en överblick över de flesta stadier i vis- samlandets historia. Svensk balladtradition I fick en mycket sakkunnig bedömning av den norske fakultetsopponenten Svale Solheim. Han menade att avhandlingen var ett 288 Sven-Bertil Jansson verk som bryter ny mark i folkminnesforskningen. Den står i markerad motsätt- ning till äldre tiders synsätt och metodik. Tidigare hade målet för forskningen varit att rekonstruera visans ursprungliga form och därutifrån påvisa traditionens spridning. För denna historisk-genetiska metod var textmaterialet det centrala och man såg ingen principiell skillnad mellan original och litterär bearbetning. Det verkligt originella, traditionsbärarna och traditionsstoffet, var inte av intresse. Därför gav man få upplysningar om datering, lokalisering, traditions- bärare och deras status eller om materialets funktion. Men nu har traditionen och dess bärare börjat komma i blickpunkten. Det som hittills presterats är dock mycket lite, menar Solheim. Det är därför Bengt R. Jonssons arbete verkligen bryter ny mark; ett arbete med en omfattning och ett djup som hans avhandling finns annars inte (Solheim 1969). Att den äldre forskningen som Svale Solheim tecknar den ett stycke in på 2000-talet ter sig ganska främmande får inte tas som att han missbedömde lä- get. I stället är den ett tecken på att utvecklingen inom balladforskningen senare har varit stark. Och man måste tillskriva just Bengt R. Jonssons avhandling en avgörande betydelse för att det för all framtid blivit omöjligt att på lösa grunder försöka slå fast hur en visa löd för 600–700 år sedan. Man kan knappast undgå att imponeras av avhandlingen för den suveräna överblicken och noggrannheten i utförandet. Men den inger också vissa betänkligheter. Verket presenterades som del I; i författarens huvud fanns noga uppritad en fortsättning där han skulle ta itu med andra principiellt viktiga frågor inom balladforskningen. Där avsåg han att behandla ämnen som balladregioner, spridningssätt och sprid- ningsvägar, ortfixering och sägnifiering, relationen skillingtryck–muntlig tradition, traditionsbärarna, deras miljöer och repertoarer, vidare typbegreppet och balladernas förhållande till andra folkvisekategorier. Avsikten förklaras vara att den andra delen skall publiceras inom 2–3 år efter disputationen (Jons- son 1967:10 f.). I själva verket fullbordades den aldrig. I förarbetet till balladutgåvan ingick även arbetet med typkatalogen The Types of the Scandinavian Medieval Ballad. A descriptive catalogue, som 1978 utgavs av Jonsson med Svale Solheim och Eva Danielson som medredaktörer. Det var en nödvändig insats för att skaffa översikt över hela det vidsträckta bal- ladmaterialet på nordiska språk samtidigt som det ger möjligheter till jämförel- ser med motsvarande material på andra språk. Katalogen upptar korta samman- fattningar av det episka skeendet i de olika balladtyperna som nu betecknas med TSB-nummer indelade i fem huvudkategorier: Naturmytiska visor (TSB A), Legendvisor (TSB B), Historiska visor (TSB C), Riddarvisor (TSB D), Kämpavisor (TSB E) och Skämtvisor (TSB F). Av inte minst vikt är att den sistnämnda kategorin, skämtvisan, nu för första gången tilldelades den roll i det stora balladsammanhanget som den tidigare på grund av sitt ofta okon- ventionella innehåll inte tillerkänts. Intresset för de enskilda människornas stora betydelse för balladtraditionen tog sig många uttryck i Jonssons forskning. Under 1970-talet och senare var han tidvis sysselsatt med att ta fram uppgifter för ett planerat större arbete med Bengt R. Jonsson (1930–2008) 289 titeln ”Balladsångare i Övre Telemark vid 1800-talets mitt”. För detta gjorde han flera resor i området (inklusive vandringar på kyrkogårdar) samtidigt som han uppehöll kontakter med norska forskare. Med rätta ansåg han att en sådan undersökning kunde få avgörande betydelse för synen på den nordiska ballad- genren över huvud taget. Men av flera skäl fick han inte tillfälle att avsluta detta arbete heller. Ett provtryck ur manuskriptet, en biografi över den märklige Ben- dik Ånundsson Sveigdalen/Felland (1780–1865), publicerades dock 1980. Inom en inte alltför avlägsen framtid planeras emellertid en utgivning av un- dersökningens resultat, naturligt nog i Norge. Bengt R. Jonsson publicerade ett antal mindre specialstudier av stort värde som visar hans vilja att sätta in visorna i deras historiska, sociala och allmänt kulturhistoriska sammanhang, t.ex. ”Ett Pyramus och Thisbe-motiv i Sverige”, ”Visor i emigrationens spår”, ”Kom följ med mej på sjöen ut!” (om sjömans- visor). I uppsatsen ”Några gamla kärleksvisor” identifierade han bl.a. ett par texter i en medeltida Vadstenahandskrift, ett värdefullt tillskott till en föga känd genre. Hans förmåga till nytänkande uppenbaras inte minst i en uppsats om ”Den signade dag”, där han framförde idén att den kända dagvisan i huvudsak är ”ett radband av från varandra fristående böner” som samlats till en enhet och senare genom anpassning till en viss melodityp fått sexradig strofform (Jonsson 1977:63). En studie med självklart internationell betydelse är ”Sir Olav and the Elves”, som på ett nytt sätt tar upp diskussionen om hur man skall förstå den svenska versionens plats i denna omtalade naturmytiska ballads till- komsthistoria. De många löften som utställdes för andra delen av Svensk balladtradition uppfylldes däremot aldrig. Det är påfallande hur intresset för vi- sornas medeltida historia med åren växte till att bli nästan helt dominerande i hans egen forskning. En följd av detta var att han under sin senare tid kom att framstå som tämligen isolerad i den svenska folkloristiska miljön. Han hade sina närmaste forskarkolleger bland redan hädangångna storheter inom och utom landet. Det var på 1980-talet som hans historiska inriktning skulle få sitt stora genombrott när han på allvar började fundera över den medeltida balladens ursprung i Norden. Det var en genom tiderna ofta debatterad fråga som dock inte fått någon avgörande lösning och där konsekvent nytänkande saknades. Han hade till att börja med för avsikt att endast författa en kortare framställning i ämnet som skulle utgöra en inledande del av det planerade första kommentar- bandet till Sveriges Medeltida Ballader . Denna uppsats sade han sig ha för avsikt att avsluta före 1980-talets utgång. Men nu trädde en för honom karakteristisk process i verksamhet. Han fördjupade sig i källmaterialet, gjorde nya upptäckter, fann nya sammanhang, han såg andra forskares bidrag som han an- såg sig behöva kommentera, osv. Arbetet växte. I Sumlen 1989 (tryckt 1991) publicerades en första del av det stora arbetet ”Bråvalla och Lena. Kring balladen SMB 56”. Ytterligare två delar kom sedan i Sumlen 1990–1991 (tryckt 1993) och Sumlen 1992–1993 (tryckt 1999). 290 Sven-Bertil Jansson

Den ”lilla uppsatsen” var då uppe i sammanlagt 681 sidor men ingalunda avslutad. Och fullbordad blev den aldrig. Under arbetet med balladproblemen kom han, helt logiskt, in på frågor som hade samband med Erikskrönikan, ett litterärt verk som han ansåg vara influerat av balladens stil. Väl inne på detta genom tiderna i historie- och litteraturhistorieforskningen väl genomarbetade fält fascinerades han speciellt av problemet om vem den anonyme författaren till krönikan kan ha varit. Och därmed var han förlorad för den egentliga balladforskningen. Sjukdom fördystrade de sista åren av hans liv och döden satte hösten 2008 slutgiltigt stopp för möjligheterna att i allo slutföra manuskriptet, som dock kommer att publiceras genom Svenska fornskriftsällskapets försorg. Den ofullbordade men omfattande skriften om Bråvalla och Lena måste än- då ses som ett arbete i folkloristisk anda, även om den delvis förlorar sig in på historikernas marker. Det är ingen tvekan om att de resonemang Jonsson där för har potential att verka omvälvande på uppfattningen om balladens historia. De är samtidigt tecknet på hans bredd som forskare i det att han suveränt rör sig över de akademiska ämnesgränserna. I uppsatsen om Drömkvädet hävdade han uttryckligen att det inte är nog att i balladforskningen använda folkloristikens metoder och terminologi. Till skillnad från folksagor, gåtor etc. är balladen en litteraturhistoriskt i tid och rum placerbar genre. Det är alltså nödvändigt att även anlägga litteraturvetenskapliga synsätt. Men det finns anledning att kritisera litteraturhistorikerna eftersom de inte alltid har insett skillnaden mellan skriven litteratur och den muntliga diktningens universum. Dessutom har de enligt hans mening inte heller varit konsekvent litteraturhistoriska; de har inte placerat balladen i det litteraturhistoriska sammanhang där den hör hemma. De har inte dragit konsekvenserna av att de faktiskt betraktat balladen som en del av den höviska diktningen (Jonsson 1996:16 f.). Det är här som Jonsson kommer med sin nya, som han menar, konsistenta teori. I mycket blir det fråga om vilken väg uttrycken för den höviska kulturen först nådde fram till Norden. Det hade blivit närmast en dogm att det var Dan- mark som legat närmast den kontinentala kulturen och att danska studenter skulle ha fört med sig hem en genre som balladen från Paris. Även nya studier som David Colberts The Birth of the Ballad (1989), vilkens manus tidigt var känt för Jonsson eftersom det kom att tryckas i Svenskt visarkivs skriftserie, stod fast vid denna tes. Men Jonsson menar att detta är en felsyn, ytterst beroende på att man fäst sig för mycket vid den stora dominansen av danska ballader i det bevarade materialet från senare tider. Från kung Håkon Håkonssons Norge vid 1200-talets mitt känner vi däremot import av hövisk litteratur som versberättelser ( lais narratifs ), vilket saknar motsvarighet i Danmark och Sve- rige. Det var det norska hovet som var införselhamnen. Och det var via det anglonormandiska England, länge franskspråkigt, som inflytelserna kom, inte direkt från Frankrike. Senare under 1200-talet översattes franskspråkiga rid- darromaner till norsk prosa. Det var de som senare fick sina motsvarigheter i svenska versöversättningar under 1300-talets första decennium. Bengt R. Jonsson (1930–2008) 291

Det norska hovet var alltså ett centrum där man fullt naturligt kan tänka sig att även en visgenre som chanson d’histoire togs emot och, genom att dess episka innehåll utvidgades, fick den för balladen typiska formen. Den medeltida balladens första skede var alltså tiden ca 1290–1320. Det var en tid då för- bindelserna mellan det norska hovet och svenska och danska stormän var livliga. Därigenom gynnades balladens spridning till övriga nordiska länder. Den rika förekomsten av bevarat danskt material beror på att så många ballader är danska nydiktningar från renässansperioden och alltså egentligen irrelevant för frågan om genrens uppkomst. I uppsatsen om Drömkvädet, där han tog upp ett ämne som också Dag Strömbäck behandlat, kommer han i motsats till denne – som ville hävda en datering till senmedeltiden – till resultatet att även denna fascinerande ballad har diktats under denna genrens första stora tid. Vid olika tillfällen skrev och talade Jonsson om sina idéer om den medeltida nordiska balladens uppkomst; han var uppenbart uppfylld av de sammanhang han menade sig ha funnit. I uppsatsen ”Oral Literature, Written Literature. The Ballad and Old Norse Genres” ger han en övertygande bild av den intellektuella miljön där han ansåg att balladen föddes, sammanfattad i satsen ”the Scan- dinavian ballad originated in circles close to the Norwegian court and the literature appreciated there” (Jonsson 1991:159). Där mötte de litterära inflytelserna från en ytterst fransk kulturströmning de inhemska fornnorska litterära genrerna och resultatet blev en mångskiftande rikedom av ballader som sedan vandrade vidare genom seklen. För balladforskningen förblir Bengt R. Jonssons insats grundläggande för lång tid framöver. Men det är svårt att undertrycka det faktum att hans ambitioner inte så sällan hade en tendens att lägga krokben för de goda avsikterna. Han såg uppgifter för sig i sin forskning som helt enkelt blev för omfattande och som han genom sin noggrannhet hade svårt att avsluta som han tänkt. Där- för kom han inte att fullborda sin avhandlings andra del, ehuru det kan tyckas att den var väl förberedd i del I. Många sörjer över det. Även ett antal andra stora undersökningar lovade han att publicera inom rimlig tid, men ofta förblev de oavslutade, som ”Bråvalla och Lena” och verket om traditionen i Telemark. När han författade ”Bråvalla och Lena” var det som nämnts med syftet att för- bereda kommentarerna till utgåvan Sveriges Medeltida Ballader , vilkens texter och melodier i jämn takt ederades av andra tjänstemän inom Svenskt visarkiv; att denna skrift fördröjdes innebär tyvärr att de kommentarer som han förvän- tades skriva aldrig blev av, otvivelaktigt en stor förlust eftersom han var den ende rätte mannen för den uppgiften. En inte önskad bieffekt blev också att tidskriften Sumlen genom att hans bidrag försenades inte längre kunde upprätthål- la sin status av årsskrift. Men Jonsson hade många engagemang som upptog hans tid: som redaktör för Arv och Sumlen , som opponent vid disputationer och gästföreläsare vid flera universitet inom och utom landet. Vid ett flertal tillfällen talade han och skrev om begreppet ”visa och folkvisa”, en nödvändig pedagogisk gärning på ett fält där oklarhet rådde. Han var också med om att publicera utgåvor av visor, 292 Sven-Bertil Jansson inte bara ballader, för en större publik. Dit hör Politisk rimdans. En viskavalkad genom svensk historia från Karl Knutsson till Karl Gerhard (tillsammans med Karl-Ivar Hildeman och Sven G. Hansson), Svenska medeltidsballader (ett urval av 48 visor), European Folk Ballads (tillsammans med Erich Seemann och Dag Strömbäck), Röda visboken (tillsammans med Margareta Jersild). Jonsson var ledamot av ett flertal akademier, samfund och institutioner, som Samfundet för visforskning (styrelseledamot sedan 1971), Kungl. Gustav Adolfs Akade- mien (från 1974), Det norske Vitenskaps-Akademi (sedan 1977), Kungl. Vit- terhets Historie och Antikvitets Akademien (korresponderande ledamot sedan 1993), Kungl. Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia, Nordiska Institutet för Folkdiktning (styrelseledamot 1971–1977) och Stiftelsen Ulf Peder Olrogs Minne (1972–1989). Icke utan stolthet mottog han 1978 budet att han tilldelats professors namn.

Litteratur Colbert, David, 1989: The Birth of the Ballad. The Scandinavian Medieval Genre . Stockholm. (Skrifter utg. av Svenskt visarkiv 10.) European Folk Ballads. Ed. by Erich Seemann, Dag Strömbäck and Bengt R. Jonsson. Published by Council of Europe. Copenhagen 1967. Jansson, Sven-Bertil, 2001: Ordning i augiasstallet. Om Svenskt visarkivs historia. No- terat 9, s. 19–36. Jonsson, Bengt R., 1962: Ett Pyramus och Thisbe-motiv i Sverige. Arv 17, 1961, s. 57– 86. — 1967: Svensk balladtradition I. Balladtyper och balladkällor . Stockholm. (Svenskt visarkivs handlingar 1.) — 1974: Visor i emigrationens spår. Från kulturdagarna i Bonäs bygdegård 1973 . Uppsala. S. 35–57. — 1976: ”Kom följ med mej på sjöen ut!” Till den svenska sjömansvisans historia. Saga och sed, s. 84–123 . — 1976: Några gamla kärleksvisor. Sumlen , s. 20–32. — 1977: Den signade dag. Sumlen , s. 38–65. — 1980: Bendik Ånundsson Sveigdalen/Felland (1780–1865) . Provtryck. Stockholm. — 1982: Dag Strömbäck och Arv. Arv 35, 1979, s. 7–12. — 1991: Bråvalla och Lena. Kring balladen SMB 56. I. Sumlen 1989, s. 49–166. — 1991: Oral Literature, Written Literature. The Ballad and Old Norse Genres. The Ballad and Oral Literature . Ed. by Joseph Harris. Cambridge, Mass., London. (Har- vard English Studies 17.) — 1993: Bråvalla och Lena. Kring balladen SMB 56. II. Sumlen 1990–1991, s. 163– 458. — 1993: Sir Olav and the Elves. Arv 48, 1992, s. 65–90. — 1996: Om Draumkvædet och dess datering. Sumlen 1994–1995, s. 9–153. — 1999: Bråvalla och Lena. Kring balladen SMB 56. III. Sumlen 1992–1993, s. 9–278. Politisk rimdans. En viskavalkad genom svensk historia från Karl Knutsson till Karl Gerhard. Sammanställd av Karl-Ivar Hildeman, Sven G. Hansson och Bengt R. Jonsson. Stockholm 1960. Röda visboken. Utg. av Bengt R. Jonsson och Margareta Jersild. Stockholm 1969 och senare. Solheim, Svale, 1969: [Rec. av] Bengt R. Jonsson, Svensk balladtradition I. Arv 23, 1967, s. 115–134. Bengt R. Jonsson (1930–2008) 293

Svenska medeltidsballader. Ett urval red. av Bengt R. Jonsson. Stockholm 1962 och senare. Sveriges Medeltida Ballader. Bd 1–5:2. Utgivna av Svenskt visarkiv. Stockholm 1983– 2001. The Types of the Scandinavian Medieval Ballad. A descriptive catalogue . Ed. by Bengt R. Jonsson, Svale Solheim and Eva Danielson. Oslo 1978. (Skrifter utg. av Svenskt visarkiv 5. ) 294 Sven-Bertil Jansson 295 Författare

Bo Almqvist, fil. dr, docent i nordisk och jämförande folklivsforskning, professor emeritus i Irish Folklore vid University College, Dublin. Karl-Olov Arnstberg, fil. dr, professor i etnologi, Stockholm. Nils-Arvid Bringéus, fil. dr, teol. dr h.c., professor emeritus i etnologi, Lunds universitet. Sofia Danielson, fil. dr i etnologi, f.d. intendent vid Nordiska museet, Stock- holm. Lars-Erik Edlund, fil. dr, professor i nordiska språk, Umeå universitet. Sven B. Ek, fil. dr, professor emeritus i etnologi, särskilt europeisk, Göteborgs universitet. Katarina Ek-Nilsson, fil. dr i etnologi, chef för Nordiska museets arkiv, Stock- holm. Christina Fjellström, fil. dr i etnologi, professor i hushållsvetenskap, särskilt måltidsforskning, Uppsala universitet. Jonas Frykman, fil. dr, professor emeritus i etnologi, Lunds universitet. Jan Garnert, fil. dr, docent i etnologi, forskare vid Stockholms stadsmuseum. Anders Gustavsson, fil. dr i etnologi, professor i kulturhistoria, Oslo universitet. Mats Hellspong, fil. dr, professor emeritus i etnologi, Stockholms universitet. Britt-Marie Insulander, fil. lic. i nordisk och jämförande folklivsforskning, f.d. museilektor vid Värmlands Museum, Karlstad. Sven-Bertil Jansson, fil. dr, docent i litteraturvetenskap, f.d. förste arkivarie vid Svenskt visarkiv, Stockholm. Barbro Klein, Ph.D. vid Indiana University, professor emerita i etnologi vid Stockholms universitet, f.d. direktor vid Swedish Collegium for Advanced Study (SCAS), Uppsala. Bengt af Klintberg, fil. dr h.c., professor, författare, Lidingö. Agneta Lilja, fil. dr, högskolelektor i etnologi, Södertörns högskola. Orvar Löfgren, fil. dr, professor emeritus i etnologi, Lunds universitet. Janken Myrdal, fil. dr i ekonomisk historia, professor i agrarhistoria vid Sveri- ges lantbruksuniversitet, Uppsala. Nils Nilsson, fil. lic. i etnologi, f.d. antikvarie vid Kulturen i Lund. Catharina Raudvere, fil. dr, professor i religionshistoria, Köpenhamns universitet. Eva Silvén, fil. dr i etnologi, intendent vid Nordiska museet, Stockholm. Birgitta Skarin Frykman, fil. dr, professor emerita i etnologi, särskilt europeisk, Göteborgs universitet. 296

Fredrik Skott, fil. dr i historia, forskningsarkivarie vid Institutet för språk och folkminnen, Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Göteborg. Jochum Stattin, fil. dr, docent i etnologi, Lunds universitet. Jan-Öjvind Swahn, fil. dr, docent i nordisk och jämförande folklivsforskning, Lunds universitet, docent i nordisk och jämförande folkloristik, Åbo akademi, professor, Brösarp. Birgitta Svensson, fil. dr, professor i etnologi vid Nordiska museet och Stock- holms universitet. 297

ACTA ACADEMIAE REGIAE GUSTAVI ADOLPHI

1. Ivar Modéer : Småländska skärgårdsnamn. 1933. 2. Inger M. Boberg : Sagnet om den store Pans død. 1934. 3. Gunnar Granberg : Skogsrået i yngre nordisk folktradition. 1935. 4. Gertrud Areskog : Östra Smålands folkmål. 1936. 5. Bertil Ohlsson : Blekingskusten mellan Mörrums- och Ronnebyån. 1939. 6. Johan Götlind (och Samuel Landtmanson ): Västergötlands folkmål. 1–4. 1940–50. 7. Lennart Björkquist : Jämtlands folkliga kvinnodräkter. 1941. 8. Sven Rothman : Östgötska folkminnen. 1941. 9. Erik Brevner : Sydöstra Närkes sjönamn. 1942. 10. Verner Ekenvall : De svenska ortnamnen på hester. 1942. 11. Lars Levander och Ella Odstedt : Övre Dalarnes bondekultur under 1800-talets förra hälft. 1–4. 1944–53. 12. Helmer Olsson : Folkliv och folkdikt i Vättle härad under 1800-talet. 1945. 13. Folke Hedblom : De svenska ortnamnen på säter. 1945. 14. Lars Forner : De svenska spannmålsmåtten. 1945. 15. Johan J. Törners ”Samling af Widskeppelser”. Med inledning och anmärkningar utgiven av K. Rob. V. Wikman. 1946. 16. Carl Ivar Ståhle : Studier över de svenska ortnamnen på -inge på grundval av undersök- ningar i Stockholms län. 1946. 17. Bengt Holmberg : Tomt och toft som appellativ och ortnamnselement. 1946. 18. Oskar Loorits : Grundzüge des estnischen Volksglaubens. 1–3. 1949–60. 19. Daniel Harbe : Folkminnen från Edsbergs härad. 1–2. 1950–60. 20. Harry Ståhl : Kvill och tyll. En studie över några i svenska ortnamn ingående ord med betydelsen ’åmöte’, ’ågren’ o. dyl. 1950. 21. Lars Hellberg : Inbyggarnamn på -karlar i svenska ortnamn. 1. 1950. 22. Per Wieselgren : Ortnamn och bebyggelse i Estlands forna och hittillsvarande svenskbyg- der. Ostharrien med Nargö. 1951. 23. Einar Törnqvist : Substantivböjningen i Östergötlands folkmål. 1–2. 1953. 24. Valter Jansson : Nordiska vin-namn. En ortnamnstyp och dess historia. 1951. 25. Nils Tiberg : Ståndssamhället [i Svensk-Estland]. 1951. 26. Gunnar Linde : Studier över de svenska sta-namnen. 1951. 27. Gideon Danell : Ordbok över Nuckömålet. 1951. 28. Andrus Saareste : Petit atlas des parlers estoniens. 1955. 29. Sigurd Fries : Studier över nordiska trädnamn. 1957. 30. Nils von Hofsten : Eddadikternas djur och växter. 1957. 31. Aleksander Loit och Nils Tiberg : Gammalsvenskbydokument. 1958. 32. Lars Alfvegren : r-genitiv och are-komposition. 1958. 33. Gösta Franzén : Runö ortnamn. 1959. 34. Nils von Hofsten : Segerlöken, Allium victoralis, i folktro och folkmedicin. 1958. 35. Nils Tiberg : Runöböndernas ägor. 1959. 36. Nils von Hofsten : Pors och andra humleersättningar och ölkryddor i äldre tider. 1960. 37. Sockenbeskrivningar från Hälsingland 1790–1791. Med efterskrift och register utgivna av Nils-Arvid Bringéus. 1961. 38. Nils Tiberg : Estlandssvenska språkdrag. 1962. 39. Elis Åström : Folktro och folkliv i Östergötland. 1962. 40. Olof Gjerdman and Erik Ljungberg : The Language of The Swedish Coppersmith Gipsy Johan Dimitri Taikon. Grammar, Texts, Vocabulary and English Word-Index. 1963. 41. Per Wieselgren : Ormsö ortnamn och bebyggelsehistoria. 1962. 42. Gösta Franzén : Laxdælabygdens ortnamn. 1964. 43. Jöran Sahlgren : Valda ortnamnsstudier. 1964. 44. Allan Rostvik : Har och harg. 1967. 45. Karl Axel Holmberg : De svenska tuna-namnen. 1969. 46. Kustaa Vilkuna : Kainuu – Kvänland, ett finsk-norsk-svenskt problem. 1969. 47. Fridolf Isberg : Supplement till G. Danells Ordbok över Nuckömålet. 1–2. 1970. 48. Dag Strömbäck : Folklore och filologi. Valda uppsatser utgivna av Kungl. Gustav Adolfs Akademien 13.8 1970. 1970. 298

49. Claes Åneman : Om utvecklingen av gammalt kort i i ord av typen vidja i nordiska språk. 1–2. 1970. 50. Gustav Ränk : Die älteren baltischen Herrenhöfe in Estland. 1971. 51. Nils Tiberg : Estlandssvenska husdjursnamn. 1972. 52. Sven Söderström : Om kvantitetsutvecklingen i norrländska folkmål. Gammal kort stavelse i Kalix- och Pitemålen och målen i Nordmalings och Ragunda socknar. 1972. 53. Maj Reinhammar : Om dativ i svenska och norska dialekter. 1. Dativ vid verb. 1973. 54. Vidar Reinhammar : Pronomenstudier. 1975. 55. Roger Johansson : Svensk rommani. 1977. 56. Evert Melefors : Byngen, Smissen och Listar. Inbyggarbeteckningar och husbondenamn på Gotland. 1. Typologi och ordbildning. 1983. 57. Stefan Brink : Sockenbildning och sockennamn. Studier i äldre territoriell indelning i Nor- den. 1990. 58. Lena Moberg : Lågtyskt och svenskt i Stockholms medeltida tänkeböcker. 1989. 59. Bengt Odenstedt : On the Origin and Early History of the Runic Script. Typology and Graphic Variation in the Older Futhark . 1990. 60. Staffan Fridell : Ortnamn på - ryd i Småland. 1992. 61. Hallfreður Örn Eiríksson : Isländsk folkdiktning. En antologi med inledning och kommentar. 1992. 62. John Insley : Scandinavian Personal Names in Norfolk. A Survey Based on Medieval Records and Place-Names. 1994. 63. Stig Appelgren : Estlands svenskar och svenskbygd. Bibliografi. 1997. 64. Halvar Nilsson : De värmländska medeltidsbreven. Regester med kommentarer. 1997. 65. Gun Widmark : Stora vokaldansen. Om kvantitativa och kvalitativa förändringar i forn- svenskans vokalsystem. 1998. 66. Sven B. Ek : Polletik eller det föråldrade samhällets slingerbukter. 1998. 67. Eberhard Löfvendahl : Post- och järnvägsstationers namn i Götaland 1860–1940. Namn- givning i spänningsfältet mellan allmänna och enskilda intressen. 1998. 68. Annika Karlholm : Folkligt bildspråk. En studie över djurbenämningar i metaforisk an- vändning i svenska dialekter. 2000. 69. Katharina Leibring : Sommargås och Stjärnberg . Studier i svenska nötkreatursnamn. 2000. 70. Eva Nyman : Nordiska ortnamn på -und . 2000. 71. Food from Nature. Attitudes, Strategies and Culinary Practices. Proceedings of the 12th Conference of the International Commission for Ethnological Food Research, Umeå and Frostviken, 8–14 June, 1998. Ed. by Patricia Lysaght. 2000. 72. Dag Strömbäck : Sejd och andra studier i nordisk själsuppfattning. Med bidrag av Bo Alm- qvist, Hans Mebius och Gertrud Gidlund. 2000. 73. Prosten Carl Nyréns Afhandling om Östgöthiska dialecten. Utgiven med inledning och kommentarer av Maj Reinhammar. 2000. 74. Etnologin inför 2000-talet. Föredrag och artiklar med anledning av uppsalaetnologins 50-årsjubileum den 8 juni 1998. Red.: Gösta Arvastson, Birgitta Meurling & Per Peterson. 2000. 75. Gösta Holm : Uppväxtmiljö och språk. Agneta Horns språk i dialektgeografisk belysning. Ett bidrag till textlokaliseringens metodik. 2000. 76. Gun Widmark : Det språk som blev vårt. Ursprung och utveckling i svenskan. Urtid – Run- tid – Riddartid. 2001. 77. Per Vikstrand : Gudarnas platser. Förkristna sakrala ortnamn i Mälarlandskapen. 2001. 78. Sigfrid Svensson som folklivsforskare. En minnesskrift i anledning av hundraårsdagen av hans födelse den 1 juni 1901 under redaktion av Nils-Arvid Bringéus. 2001. 79. Ulla-Britt Kotsinas : Lever Ekenssnacket? Om äldre och nyare Stockholmsslang. 2001. 80. En 1700-talsordlista från Piteå. Utgiven med inledning och kommentarer av Maj Rein- hammar. 2002. 81. Lennart Larsson : Varifrån kom svenskan? Om den svenska vokabulären i en fyrspråkig ordbok utgiven i Riga 1705. 2003. 82. Mats Rydén : Botaniska strövtåg. Svenska och engelska. 2003. 83. Carl Göran Andræ : Sverige och den stora flykten från Estland 1943–1944. 2004. 84. Ella Odstedt : Norrländsk folktradition. Uppteckningar i urval och med kommentar av Bengt af Klintberg. 2004. 299

85. Sockenbeskrivningar från Gästrikland 1790–1791. Utgivna av Nils-Arvid Bringéus. 2004. 86. Anna Westerberg : Norsjömålet under 150 år. 2004. 87. Språkhistoria och flerspråkighet. Föredragen vid ett internationellt symposium i Upp- sala 17–19 januari 2003. Utgivna av Lennart Elmevik. 2004. 88. Suffixbildungen in alten Ortsnamen. Akten eines internationalen Symposiums in Upp- sala 14.–16. Mai 2004. Herausgegeben von Thorsten Andersson und Eva Nyman. 2004. 89. Maj Reinhammar : Ord för begreppet ’hos’ i äldre svenska och svenska dialekter. 2005. 90. ”Slipp tradisjonene fri – de er våre!”. Fest og fellesskap i endring. Red.: Bente Gull- veig Alver og Ann Helene Bolstad Skjelbred. 2005. 91. Andreas Nordberg : Jul, disting och förkyrklig tideräkning. Kalendrar och kalendariska riter i det förkristna Norden. 2006. 92. François-Xavier Dillmann : Les magiciens dans l’Islande ancienne. Études sur la repré- sentation de la magie islandaise et de ses agents dans les sources littéraires norroises. 2006. 93. Festmåltid och vardagsmat. Föredrag vid ett symposium till Anders Salomonssons minne 3–4 juni 2005. Redigerad av Mats Hellspong. 2006. 94. Nils-Arvid Bringéus : Carl Wilhelm von Sydow som folklorist. 2006. 95. Staffan Fridell : Ortnamn i stilistisk variation. 2006. 96. Kristina Neumüller : Vattensjön och Vattenån . Samband mellan sjönamn och ånamn i Medelpad. 2007. 97. Nya perspektiv inom nordisk språkhistoria. Föredrag hållna vid ett symposium i Upp- sala 20–22 januari 2006. Utgivna av Lennart Elmevik. 2007. 98. Masks and Mumming in the Nordic Area. Ed. by Terry Gunnell. 2007. 99. Stefan Mähl : geven vnde screven tho deme holme . Variablenlinguistische Unter- suchungen zur mittelniederdeutschen Schreibsprache in Stockholm. 2008. 100. Carl Renmarck: Plurima Lingvæ Gothicæ Rudera. Utgiven med inledning och kommentar av Maj Reinhammar. 2008. 101. Karin Wilson : Markusevangeliet i Lars Rangius samiska översättning från 1713. 2008. 102. Tingsprotokoll från Svärdsjö socken åren 1545–1619. Utgivna av Allan Rostvik. 2008. 103. Nils-Arvid Bringéus : Åke Campbell som etnolog. 2008. 104. Kartan i forskningens tjänst. Föredragen vid ett symposium i Uppsala 23–25 november 2006. Utgivna av Lars-Erik Edlund, Anne-Sofie Gräslund och Birgitta Svensson. 2008. 105. Samlade visor. Perspektiv på handskrivna visböcker. Föredrag vid ett symposium på Svenskt visarkiv 6–7 februari 2008. Utgivna av Gunnar Ternhag. 2008. 106. Folkkultur i fokus. Tretton jubileumsföreläsningar. Redaktör: Maj Reinhammar. 2009. 107. Döden speglad i aktuell kulturforskning. Symposieföredrag utgivna av Anders Gustavs- son. 2009. 108. Thet Gothlendska Tungomålet. Språkkapitlet i Lars Neogards Gautauminning (1732). Utgivet med inledning och kommentar av Lars Wollin. 2009. 109. Svenska etnologer och folklorister. Redaktörer: Mats Hellspong och Fredrik Skott. 2010.

Svenska etnologer och folklorister Redaktörer: Mats Hellspong och Fredrik Skott

Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur Distribution: Swedish Science Press Box 118 SE-751 04 Uppsala ISSN 0065-0897 E-post: [email protected] ISBN 978-91-85352-83-8